Regeringens proposition om ändring i konkurslagen (1921:225) m.m.
1975 · 664 sidor, varav 293 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 293 av 664 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:6, Regeringens proposition om ändring i konkurslagen (1921:225) m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition nr 6 år 1975 Prop. 1975:6
Nr 6
Regeringens
proposition om ändring i konkurslagen (1921:225) m.m.;
beslutad
den 16 januari 1975.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
LENNART
GEIJER
Propositionens Iiuvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram förslag till en partiell revision av konkurslagen.
Förslaget utgör en etapp i det fortgående arbetet på en översyn av konkurslagstiftningen.
Det är i synnerhet den materiella konkursrätten som genom förslaget
omgestaltas. Hit hör i första hand frågor om förutsättningarna för konkurs
(konkursgrunderna) samt frågor om gäldenärens förlust av rådigheten över sin
egendom, vilken egendom som ingår i konkurs samt återvinning till konkursbo.
Reformen omfattar i denna del också vissa frågor om kvittning under konkurs och
om solidariska skuldförhållanden. Utöver den materiella konkursrätten föreslås
i propositionen också förfarandet i det inledande skedet av konkurs ändrat i
vissa hänseenden.
Den
föreslagna regleringen av konkursgrunderna, gäldenärens legitimation och det
inledande förfarandet innefattar endast relativt begränsade ändringar i
nuvarande lagstiftning. Översynen har här syftat bl.a. till att förenkla och
modernisera regelsystemet. Bland de principiella nyheterna märks att gäldenär
inte längre skall ha någon ovillkoriig rätt att bli försatt i konkurs. En annan
principiell nyhet är att rättshandlingar som företas kort efter det att
konkursbeslutet har meddelats i vissa fall skall bli giltiga när gäldenärens
medkontrahent varit i god tro.
Prop.
1975.6 2
Reglerna
om återvinning till konkursbo har blivit föremål för en genomgripande
omarbetning. Även i bestämmelserna om kvittning under konkurs föreslås
omfattande ändringar. Ett viktigt syfte bakom reformen i dessa delar har varit
att så långt möjligt motverka otillbörliga transaktioner från gäldenärens eller
borgenärs sida i samband med förestående konkurs. Förslaget beträffande
återvinning innebär en avsevärd vidgning av möjligheterna att få sådana
transaktioner som gäldenären har företagit före konkursutbrottet att bli
overksamma gentemot konkursboet. Utvidgningen åstadkoms bl.a. genom en
utmönstring av vissa svårbevisade subjektiva rekvisit och genom en allmän
förlängning av återvinningsfristerna, dvs. de tidrymder före konkursutbrottet
inom vilka en transaktion skall ha företagits för att vara återvinningsbar. De
vidgade möjligheterna till återvinning träffar i särskilt hög grad sådana
personer som kan betecknas som närstående till gäldenären. Kretsen av
närstående har gjorts relativt vid. När gäldenären är näringsidkare eller
juridisk person skall till närståendekretsen räknas vissa personer som har
faktisk eller ekonomisk gemenskap med gäldenären. För närstående skall
förlängda återvinningsfrister gälla. Bland de många nyheterna i fråga om
återvinning märks vidare att jämkning av återvinningssvarandens skyldigheter
skall kunna ske när synnerliga skäl fiireligger. En annan nyhet är att
betalning av skatter och familjerättsliga underhållsbidrag normalt skall vara
undantagen från återvinning.
I
anslutning till de föreslagna nya reglerna om gäldenärens förlust av rådigheten
över sin egendom föreslås ändringar i flera centrala lagar inom civilrättens
område. Här märks den principiella nyheten att den som förvärvat vissa
värdepapper från konkursgäldenär skall vara skyddad i sitt förvärv, om han var
i god tro. I propositionen berörs också gäldenärs möjligheter att avstå från
arvsrätt.
Prop. 1975.6 3
1 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
Härigenom förordnas i fråga om konkurslagen (1921:225)
dels att 10 a, 18 a, 28 a, 32 a, 193 och 208 §§ skall
upphöra att gälla',
Je/satti44, 56, 138, 190, 194, 194a och 199 §§ ordet
"egendomsavträde"
skall bytas ut mot "konkurs"-, dels att 1-40,
54, 55, 97, 100, 100a, 103, 121,133-136,176, 185,198, 201,
209 och
216 §§ samt rubrikerna till 1, 2 och 3 kap. skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i lagen skall införas elva nya
paragrafer, 29 a, 29 b, 39 a, 39 b, 40 a,
40b, 40c, 121a, 134a, 134b och 134c §§, av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
I kap. Om egendoms avträdande tlll konkurs
I §
Finner gäldenär sig vara på obestånd, äge han avträda sin
egendom till konkurs. Med att gäldenär är på obestånd förstås enligt denna lag
att han icke kan rätteligen betala sin gäld.
5¥' Om särskilda hinder mot konkurs finnas bestämmelser i
ackordslagen (1970:847).
Föreslagen
lydelse
I kap. Inledande av konkurs m. m.
I §
Gäldenär som är på obestånd skall på egen eller borgenärs
ansökan försättas i konkurs, om ej annat är föreskrivet.
Med
obestånd (insolvens) avses att gäldenären icke kan rätteligen betala sina
skulder och denna oförmåga ej är endast tillfällig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2§ Gäldenär
skall på yrkande av borgenär försättas ikonkurs, om gäldenären på grund av
eget erkännande eller rymning för skuld eller hos honom verkställd utmätning
och vad med avseende därå förekommit eller på grund av andra inträffade omständigheter
måste antagas vara på obestånd.
2§ Uppgift av gäldenären att han är insolvent skall
godtagas, om ej särskilda skäl föranleda annat.
3§
Om ej annat visas anses gäldenär
insolvent, om han vid utmätning
inom de senaste sex månaderna före
konkursansökningen befunnits sak-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse av lOaS 1970:848 18a§ 1934:70 28 a §
1967:533 32 a § 1944:707 208 § 1970:848
Senaste lydelse av 44 § 1970:848 138 § 1971:498 194 §
1944:707 194 a § 1944:707 199 § 1968:625
' Senaste
lydelse 1970:848.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
3 §
Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande av borgenär
försättas i konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina
betalningar.
Har
borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer uppmanat
köpman att betala klar och förfallen gäld men har gäldenären det oaktat under
en vecka uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, skall gäldenären
försättas i konkurs, så framt borgenären inom tre veckor från nämnda tids
Ulgång det yrkar och gälden fortfarande är ogulden.
Ar
godkännare av växel eller, vad angår växel, som är ställd att inlösas av
växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman och har växeln blivit i
hans närvaro protesterad för bristande betalning, vare det så ansett, som om
han blivit, på sätt i andra stycket är stadgat, uppmanad att betala
växelskulden.
Föreslagen
lydelse
na tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.
Detsamma gäller, om gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar.
Om ej annat visas anses gäldenär, som är eller under det
senaste årel före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, insolvent, om
han trots uppmaning av borgenär att betala klar och förfallen skuld underlåtit
att göra detta inom en vecka och borgenären söker honom i konkurs inom tre
veckor därefter samt skulden då alltjämt ej är betald. Borgenärens uppmaning
skall innehålla erinran om att konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall
delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske
endast om anledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig
undan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6§
Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt I fast eller lös
egendom, äge ej den rätt att få gäldenären försatt i konkurs, varom ovan är
stadgat, så framt gäldenären förebringar sådan utredning, att den egendom,
vari borgenären har panträtt, skäligen må antagas förslå till fordringens
fulla gäldande.
7 § >
Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill
borgenär på-
5§
Borgenär äger icke få gäldenären försatt i konkurs, om
1. borgenären
har betryggande
pant eller därmed jämförlig säkerhet
i gäldenären tillhörig egendom,
2.
tredje
man ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen
siridermot villkoren för säkerhetens ställande,
3.
borgenärens
fordran ej är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjudes av
tredje man.
Med
säkerhet som ställts eller erbjudes av tredje man avses även borgen, om
borgensmannen svarar som för egen skuld.
6§ Konkursansökan göres skriftligen hos konkursdomaren vid
den tings-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förutvarande 4 § upphävd genom 1971:498. Senaste lydelse
1969:805.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
kalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen
ansökning därom hos konkursdomaren / den ort, där gäldenären bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos
egendom, skall den göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara
i mål, som nyss sagts.
Konkursdomare
vare den lagfarne domare i tingsrätt, som därtill är satt. Om antalet konkursmål
fordrar det, kunna flera konkursdornare utses: äro flera avdelningar av tingsrätten,
skall konkursdomare alllid vara ledamot av avdelning, vid vilken de mål, som
av honom handläggas, skola upptagas.
10 §" Framgår ej av konkursansökningen vem som är
behörig konkursdomare eller är den eljest bristfällig och efterkommer sökanden
ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.
10a §" Har konkursansökan gjorts hos konkursdomare
som icke är behörig, skall han genast sända ansökningshandlingen till
konkursdomare som enligt vad handlingarna visa är behörig och underrätta
sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen inkom till den
förra konkursdomaren.
8 §"
Vid konkursansökning av gäldenär bör fogas i två
exertiplar av honom under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets
tillgängar och skulder med uppgift å varje borgenärs namn. boningsort och
postadress, så ock å de böcker och andra handlingar, som röra boet.
Till
dödsbodelägares ansökning om boets avträdande till konkurs skall fogas
bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering
Föreslagen
lydelse
rätt, där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld
i allmänhet.
Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som
betinga konkursdomarens behörighet, om de ej äro kända.
Framgår ej av konkursansökningen vem som är behörig
konkursdomare och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen,
skall ansökningen avvisas.
7§ Har konkursansökan gjorts hos konkursdomare som icke är
behörig, skall han genast sända ansökningshandlingen till konkursdomare som
enligt vad handlingarna visa är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall
anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra konkursdomaren.
8§
Till
gäldenärs ansökningshandling bör i två exemplar fogas av honom under
edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder
med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra
handlingar som röra boet.
Till dödsbos eller dödsbodelägares ansökningshandling beträffande
boet skall fogas bo uppteckningen efter den döde eller, om inregistrering
skett, uppgift om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste Ivdelse 1970:848.
Senaste lydelse 1970:848.
Senaste lydelse 1933: 324.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning
förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna ävensom upplysning om varje
delägares boningsort och postadress.
Har
delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat, skall konkursdomaren
förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är
tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall
vara förfallen.
Föreslagen
lydelse
dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas
uppgift om varje delägares namn och postadress.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9§''
Borgenär, som söker gäldenärs försättande i konkurs, skall i an.
9§
Borgenär, som söker gäldenären i konkurs, skall vid ansökningen lämna uppgift
om sin fordran och de omständigheter /' övrigt på vilka han grundar yrkandet.
Han skall även i huvudskrift eller avskrift bifoga de handlingar han vill åberopa.
Ansökningshandlingen och de handlingar som fogats till denna skola ges in i
två exemplar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 §
Är ansökningen i de hänseenden som avses i 8 eller 9 § eller eljest så
bristfällig att den ej kan prövas och efterkommer sökanden ej föreläggande att
avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
§'" Fordran, som borgenär åberopat lill stöd för behörighet att söka gäldenärs
försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller
där domstol enligt lagsökningslagen meddelat bevis, att utmätning för
fordringen må äga rum, / sagda avseende godkännas, ändå fl» beslutet ej vunnit
laga kraft, tdan så är att i vederbörlig ordning för-
11 §
Har borgenärs fordran fastställts av domstol eller har domstol enligt
lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att utmätning för fordringen/år
äga rum, skall denna godtagas som stöd för behörighet att söka gäldenären i
konkurs utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft, om det e/förordnats
att beslutet icke får verkställas. Detsamma
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1946:809. 'Senaste lydelse 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
ordnats, att beslutet icke må verkställas. Samma lag
vare, då över-exekutor meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedom och
ej av högre myndighet eller av domstol, där talan mot skiljedomen är anhängig,
annoriedes förordnats.
Föreslagen
lydelse
gäller, när överexekutor meddelat föreskrift om
verkställighet av skiljedom och ej annorlunda förordnats av högre myndighet
eller av domstol, där talan mot skiljedomen är anhängig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ifall, där ej fordringen enligt vad i första stycket sägs
skall godkännas, ankomme på borgenären att styrka densamma.
I andra
fall än som avses iförsta stycket skall borgenären styrka fordringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
§" Upptages konkursansökning, som gjorts av gäldenär, meddele konkursdomaren
genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.
Har, ifall då dödsbo ej står under förvaltning av
boutredningsman, ansökning om boets avträdande till konkurs icke gjorts av
samtliga dödsbodelägare, utsatte konkursdomaren genast dag för prövning av
ansökningen inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren
därom utfärda kungörelse, som anslås i rättens kansli samt införes en gång i
allmänna tidningarna och tidning inom orten. Underrättelse om tid och ställe
för prövning av ansökningen skall tillika särskilt delgivas envar delägare, som
ej underskrivit ansökningen, om det kan antagas, att kallelsen före den utsatta
dagen kommer honom tillhanda. Varder på framställning, som göres sist då konkursansökningen
företages till prövning, boets egendom ställd under förvaltning av
boutredningsman, vare konkursansökningen förfallen. I annat fall meddele
konkursdomaren beslut om dödsboets försättande ikonkurs.
12 §
Upptages gäldenärs konkursansökan, skall konkursdomaren
genast pröva ansökningen. Om konkursdomaren med hänsyn till tillgängliga
upplysningar eller eljest finner särskilda skäl föreligga att ej godtaga
uppgiften om gäldenärens insolvens, skall målet hänskjutas till rätten.
Avser
konkursansökan dödsbo, som ej står under förvaltning av boutredningsman, och
har ansökningen gjorts av en eller flera men icke samtliga delägare, skall
målet hänskjutas till rätten. Avträdes dödsboets egendom till förvaltning av
boutredningsman på grund av framställning som göres senast när ansökningen
prövas, förfaller konkursansökningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:6
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §'
Upptages borgenärs konkursansökning, teckne
konkursdomaren genast å ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss
tid, ej över en vecka, från det han erhållit del av ansökningshandlingarna till
konkursdomaren ingiva förklaring över ansökningen. Föreligger på grund av att
gäldenären vistas utomlands eller eljest i särskilt fall anledning att
utsträcka förklaringstiden, må det ske, dock ej utöver vad oundgängligen
kräves och ej utöver sex veckor. Föreläggandet skall innehålla anmaning till
gäldenären att, om hans postadress icke tillföriitligen angivits i konkursansökningen,
hos konkursdomaren anmäla den postadress, under vilken kallelse kan tillställas
gäldenären. Ansökningshandlingarna jämte föreläggande, som nu sagts, skola delgivas
gäldenären.
I
fråga om delgivning av konkursansökning äge vad om delgivning av stämning i
tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning. Delgivning enligt 15 § första
stycket delgivningslagen (1970:428) må ske även då gäldenären vistas å känd
ort utom riket och delgivning eljest ej kan med laga verkan ske här i riket
samt konkursdomaren med hänsyn till ortens avlägsenhet eller andra
omständigheter finner det icke skäligen böra krävas, att delgivningen
verkställes utom riket. Delgivning skall verkställas så skyndsamt omständigheterna
medgiva.
Sfcer delgivning enligt 15 § delgivningslagen, skall konkursdomaren
tillse, att gäldenärens egendom varder satt under säker vård; kostnaden
härför skall gäldas av borgenären.
13 § Upptages borgenärs konkursansökan, skall
konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom
viss tid, högst en vecka, från det han fått del av ansökningshandlingarna. Om
det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden utsträckas
till högst en månad.
Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges
gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast
om anledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan.
Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när
gäldenären vistas på känd ort utom riket, om delgivning eljest ej kan ske här i
riket och konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke
skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom riket.
Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall
konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom sättes under säker vård.
Kostnaden därför skall betalas av borgenären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'- Senaste lydelse 1970:444.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 V' Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör
gäldenären, utan att han den medgivit; har ej målet hänskjutits till rätten,
varde dödsboet förelagt att till konkursdomaren inkomma med förklaring över
ansökningen inom fjorton dagar från delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo ej
står under förvaltning av boutredningsman, ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma prövas av rätten, varde, där någon
dödsbodelägares vistelseort är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen
utrikes ort, sådan delägare särskilt kallad enligt 15 § första stycket delgivningslagen.
Är målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet till rätten, varde dödsboet
kallat att inför rätten yttra sig över ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad nyss sagts. Söker borgenär, att avliden
gäldenärs bo skall avträdas till konkurs, skall i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och delägares kallande till rätten tillämpas vad i
första och andra punkterna föreskrivits.
13 §'- Medgiver gäldenären borgenärs konkursansökning, meddele
konkursdomaren genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs; bestrider
gäldenären ansökningen eller uteblir han med förklaring, ehuru delgivning i
behörig ordning skett, varde målet hänskjutet till rätten.
14 §'
Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet
av konkursdomaren utsatt att förekomma inom tio dagar eller, om varken
borgenären eller gäldenären begär att målet skall upptagas inom
14 §
Medger gäldenären borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren
genast pröva ansökningen. Om konkursdomaren med hänsyn till tillgängliga
upplysningar eller eljest finner särskilda skäl föreligga mot antagande att
gäldenären är insolvent, skall målet hänskjutas till rätten.
Bestrider gäldenären ansökningen eller underlåter han att
förklara sig, hänskjutes målet till rätten.
15 §
Mål som hänskjutes till rätten skall av konkursdomaren
utsättas att förekomma inom två veckor eller, om särskilda skäl föreligga, en
månad. Parterna skola kallas till rätten och därvid erinras om den i
opaginerad Kontrollera mot PDF
'' Senaste lydelse 1970:444. ' Senaste lydelse 1946:809.
' Senaste lydelse 1969:805.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
nämnda tid, senast på det allmänna ting som närmast
därefter hålles. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid
rätten oundgängligen längre tid, må tiden för målets företagande vid rätten utsträckas,
dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen kan väntas hava ägt
rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall erinras om
den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro.
1 fråga om delgivning av kallelse, som avses i första
stycket, äge vad i 12 § andra stycket andra och tredje punkterna stadgas
motsvarande tillämpning.
16 §'"
/ mål angående egendomsavträde skall, om borgenären
uteblir, målet avskrivas, såvida ansökningen ej medgives av gäldenären. Gäldenärens
utevaro hindrar icke målets handläggning och avgörande.
Rätten må ej bevilja part uppskov, med mindre synnerliga
skäl därtill äro. Beviljas uppskov, må det ej sättas längre än som
oundgängligen kräves.
Föreslagen lydelse
16 § föreskrivna påföljden av parts utevaro. Ifall som
avses i 12 § andra stycket skall även dödsbodelägare som ej biträtt ansökningen
kallas.
I fråga om delgivning av kallelse har 13 § andra stycket
motsvarande tillämpning.
16 §
Uteblir borgenär, som gjort konkursansökningen, när mål
om gäldenärens försättande i konkurs företages till förhandling av rätten,
skall målet avskrivas, om ej gäldenären medger ansökningen.
Gäldenärens utevaro från förhandling i mål om hans
försättande i konkurs hindrar icke att målet avgöres.
Förhandling får på parts begäran uppskjutas när särskilda
omständigheter föreligga. Uppskov fårdock ej utan synnerliga skäl meddelas mot
sökandens bestridande. Endast om del oundgängligen behövs får uppskovet göras
längre än fyra veckor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
§ Äro flera ansökningar om gäldenärens försättande i konkurs an-hängiga
samtidigt och bifalles annan ansökning än den som kom in först, skall det med
avseende på fråga som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om
konkursbeslutet grundats på den ansökning som kom in först.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 §
Konkursansökning må icke återkallas sedan beslut om gäldenärens försättande
/konkurs meddelats.
18 §
Konkursansökan får ej återkallas sedan beslut om konkurs meddelats. Utan
hinder av att gäldenären
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:6
Nuvarande lydelse
11
Föreslagen lydelse
själv ansökt om konkursen eller medgivit borgenärs ansökan
därom skall dock på gäldenärens klagan högre rätt häva beslutet, om gäldenären
visaratt han ärsolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18a§''
Har vid beslut om gäldenärens försättande i konkurs rätten eller konkursdomaren
grundat sin behörighet på annan omständighet än att gäldenären har eller vid
sin död hade sitt hemvist här i riket eller, då fråga är om bolag, förening
eller stiftelse, att styrelsen där har sitt säte, skall detta angivas i
beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
19 §'"
Då beslut om egendomsavträde meddelats, skall
konkursdomaren genast utfärda kungörelse därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen
ingivits.
Konkursdomaren
skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagiva, när och varest första
borgenärssammanträdet skall hållas, inom vilken tid borgenärerna böra hos
konkursdomaren bevaka sina fordringar samt i vilken eller vilka tidningar inom
orten kungörelser angående konkursen skola införas. I kungörelsen skall ock
konkursdomarens postadress angivas.
Första
borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren icke tidigare än tre
och icke senare än fem veckor från det beslutet om egendomsavträde meddelades,
och skall vid bestämmandet av tid för detta sammanträde tagas hänsyn därtill
att bouppteckning bör vara ingiven till konkursdomaren då sammanträdet hålles.
Där det med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet prövas
oundgängligen nödigt, må konkursdomaren utsätta sammanträdet att hållas senare
än
19 §
Meddelas beslut om konkurs skall konkursdomaren genast
utsätta första borgenärssammanträdet att hållas inför konkursdomaren tidigast
tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. Sammanträdet får
dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till
konkursboets omfattning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även bestämma
den tid, minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom
vilket bevakning av fordran skall äga rum. Han skall därjämte bestämma den
eller de ortstidningar i vilka kungörelserom konkursen skola införas.
Konkursbeslutet jämte vad konkursdomaren bestämt enligt
första stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning som avses
i nämnda stycke.
Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanträdet
och därvid erinras om sin skyldighet enligt 92 § att vid sammanträdet avlägga
bouppteckningsed. I fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är
föreskrivet om stämning i tvistemål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'' Senaste lydelse 1934:70. '" Senaste lydelse
1970:848.
Prop.
1975:6 12
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
ovan
sagts. Tiden, inom vilken bevakningar böra ske, skall utgöra minst fyra, högst
tio veckor från meddelandet av beslutet om egendomsavträde. Antalet ortstidningar,
i vilka kungörelser angående konkursen skola införas, må ej överstiga två.
Har,
på sätt särskilt är stadgat, årsstämning blivit utfärdad och avträdes före den
däri utsatta inställelsedag egendom till konkurs, skall i den kungörelse, som
utfärdas om konkursen, erinran ske därom att årsstämning förut är beviljad och
att den ej förfallit genom konkursen.
Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen
(1970:847) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att
verkan av godmansför-ordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt
ackord följt, ackordsfrågan avgjordes, skall i konkurskungörelsen intagas
erinran om att god man varit förordnad och i förekommande fall att förhandling
ägt rum, ävensom angivas dagen, då ansökan om förordnande av god man gjordes.
20
§"
Kungörelse,
som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt genast eller
nästa postdag avsändas för att införas en gång i allmänna tidningarna och den
eller de ortstidningar, som jämlikt 19 § i sådant avseende bestämts.
Sedan
den bouppteckning, som enligt 54 § skall upprättas, eller förteckning eller
anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs, kommit konkursdomaren
tillhanda, late han genom särskilda kallelsebrev underrätta alla kända inländska
och utländska borgenärer om kungörelsens innehåll; skolande sådan underrättelse
alltid meddelas
Senaste lydelse 1946:809.
Prop. 1975:6 13
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun.
Breven skola med posten avsändas så snart ske kan och senast
tio dagar före den för första borgenärssammanträdet utsatta dag.
Varder sedan kallelsebrev sålunda avsänts genom uppgift i
bouppteckningen eller genom tillägg till denna känt, att borgenär finnes, som
ej blivit kallad, skall konkursdomaren ofördröjligen till honom avsända
kallelsebrev av innehåll, som ovan sägs.
Om innehållet i kungörelsen skall konkursdomaren på sätt
om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat låta delgiva gäldenären
särskild underrättelse med erinran om den honom enligt 92 § åliggande skyldigheten
att å första borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed.
Att i visst fall kallelsebrev och underrättelse, varom
ovan förmäles, skola innehålla meddelande om beslut, som avses i 103 §, därom
stadgas i sistnämnda paragraf.
21 §"
Konkursdomaren skall genast underrätta allmänna åklagaren
i orten om gäldenärs försättande i konkurs.
Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs,
varde underrättelse därom av konkursdomaren genast meddelad gäldenärens
närmaste förman.
Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen
att fast egendom finnes i boet, skall så snart ske kan å inskrivningsdag om
konkursen göras anteckning i inteckningsprotokollet samt i intecknings- och
fastighetsboken. Ligger egendomen inom annan rätts domvärjo, skall för
verkställande av sådan anteckning konkursdomaren ofördröjligen
'"Senaste lydelse 1973:1132.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
till inskrivningsdomaren i den ort där egendomen ligger
insända bevis om konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen.
Hör till boet här i riket registrerat skepp eller andel i
sådant skepp, skall anmälan om konkursen med angivande av skeppets registerbeteckning
ofördröjligen göras till registermyndigheten. Denna har att på första inskrivningsdag
i skeppsregistret göra anteckning om konkursen.
Ingår i konkursboet luftfartyg, som blivit infört i
luftfartygsregistret, eller lott i eller in tecknade reservdelar till sådant
fartyg, skall anmälan om konkursen med angivande av fartygets nationalitets-
och registreringsbeteckning ofördröjligen sändas till luftfartsstyrelsen samt
till den inskrivningsdomare, som handlägger inskrivningsärenden rörande
luftfartyg. Inskrivningsdomaren har att å första inskrivningsdag i inskrivningsboken
för luftfartyg göra anteckning om konkursen.
Finnes i boet egendom vilken hör till sådan
näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinteckning, skall anmälan om
konkursen ofördröjligen sändas till den inskrivningsdomare som har att upptaga
ärenden angående inteckning i verksamheten. Inskrivningsdomaren har att på
första inskrivningsdag i inskrivningsboken över ärenden om företagsinteckning
göra anteckning om konkursen.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
22 §'
Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, vare gäldenären icke
berättigad att råda över egendom, som hör till konkursboet.
20 §
Sedan beslut om konkurs meddelats, får gäldenären icke råda över egendom som
hör till konkursboet. Han får ej heller åtaga sig förbindelser som kunna göras
gällande i konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
*' Senaste lydelse 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
21
§
Rättshandling mellan gäldenären och annan, som företages senast dagen
efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post-och Inrikes
Tidningar, skall utan hinder av vad som sägs i 20 § gälla, om det ej visas att
den andre ägde kännedom om beslutet eller att det förekom omständigheter som
gåvo honom skälig anledning antaga att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse
av eller annat förfogande över egendom som på grund härav skall gälla, skall
likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet
ersätter den andre vad han utgivit jämte nödvändig eller nyttig kostnad.
Infriar
någon förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som angives i första
stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår
att han var i god tro. Företager någon uppsägning eller annan liknande
rättshandling mot gäldenären eller företager gäldenären sådan rättshandling
mot annan eftersagda tidpunkt, skall den gälla, om det av omständigheterna
framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart obilligt att
rättshandlingen blir ogiltig mol konkursboet.
Om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande
skuldebrev, aktiebrev och vissa andra jämförbara värdehandlingar finnas
särskilda beslämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22 § (forts.) Är, då
egendom avträdes till konkurs, rättegång mellan gäldenären och annan om sådan
egendom, må konkursboet övertaga gäldenärens talan; övertager ej konkursboet
gäldenärens talan, ehuru det underrättats om rättegången, skall den egendom,
varom är fråga, anses icke tillhöra konkursboet. / fråga om konkursboets
skyldighet att, då det övertager gäldenärens talan, svara för rättegångskostnad
äge vad i rättegångsbalken är stadgat be-
22 § Pågår rättegång
mellan gäldenären och annan om egendom som hör till konkursboet, får
konkursboet övertaga gäldenärens talan. Övertager boet /gäldenärens talan,
ehuru det underrättats om rättegången, skall egendomen anses icke tillhöra
konkursboet och får ej heller så länge konkursen pågår utmätas för fordran som
kan göras gällande i konkursen. Beträffande konkursboets skyldighet att svara
för rättegångskostnad, om det övertager gäl-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
träffande den, å vilken överlåtelse enligt 13 kap. 7 §
nämnda balk ägt rum, motsvarande tillämpning.
Föres talan mot gäldenären angående fordran, som må göras
gällande i konkursen, äge konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.
Då konkurs
inträffat, åligge gäldenären att därom underråtta den rätt, där enligt vad nu
sagts rättegång föres; rätten har att lämna konkursboet meddelande om rättegången.
Angående
skyldighet för förvaltaren att inhämta rättens ombudsmans samtycke till
talan, som erdigt denna paragraf må föras av konkursboet, och påföljden, om
det un-derlåtes, gälle vad i 79 § är stadgat.
Föreslagen
lydelse
denärens talan, tillämpas vad som i rättegångsbalken
föreskrives om den, till vilken överlåtelse ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma
balk.
Föres talan mot gäldenären angående fordran som kan göras
gällande i konkursen, /är konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.
Det åligger gäldenären att i fall som avses iförsta och
andra styckena underrätta domstolen om konkursen. Domstolen skalllämna konkursboet
meddelande om rättegången.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23 §
Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, må ej för
skuld, som gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet;
har sådan åtgärd ändock kommil till stånd, vare den utan verkan.
Utan
hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran har panträtt i
fast eller lös egendom, erhålla utmätning av egendom, som sålunda häftar för
fordringen.
23 §
Sedan beslut om konkurs meddelats, får egendom som hör
till konkursboet ej utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är
åtgärden utan verkan.
Utan
hinder av konkurs får likväl egendom vari panträtt för viss fordran gäller
utmätas för fordringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 §"
Har utmätning skett innan beslut om egendomsavträde meddelats, skall
verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen, om ej annat följer av andra
eller tredje stycket. Om utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt
som han vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall belopp, som enligt
ut-sökningslagen (1877:31 s. 1) skolat utgivas till utmätningssökanden eller
annan borgenär som ej hade
24 § Har
utmätning skett innan beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten
fortgå utan hinder av konkursen, om ej annat följer av andra eller tredje
stycket. Om utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt som han
vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall belopp, som enligt
utsöknings-lagen (1877:31 s. 1) skolat utgivas till utmätningssökanden
ellerannan borgenär som ej hade panträtt, i
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1971:498.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
panträtt, i stället redovisas till för- stället
redovisas till förvaltaren, valtaren.
Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren
uppskjutas, om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tillvaratagas
eller eljest synnerliga skäl föreligga. Begäran om uppskov får göras även av
borgenär, vars rätt kan bero därav. Om auktion är utsatt, skall konkursboet
betala kostnad som blir onyttig genom uppskovet.
Om
utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt som han vunnit genom
utmätningen skall gå åter, skall även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär
det innan egendomen blivit såld.
opaginerad Kontrollera mot PDF
25 §
Beslut om egendomsavträde gånge i verkställighet utan
hinder därav att ändring i beslutet sökes.
Vill
annan än gäldenären klaga däröver att konkursansökning upptagits, varde tiden
för besvärs anförande räknad från det kungörelse om konkursen infördes i
allmänna tidningarna.
25 §
Beslut om konkurs går i verkställighet utan hinder a v
att ändring i beslutet sökes.
Vill
annan än gäldenären klaga över att konkursansökan bifallils, räknas
besvärstiden från den dag då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post-
och Inrikes Tidningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 §"
Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt,
skall konkursdomaren underrättas därom; och late han kungöra den högre rättens
beslut en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som
bestämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen, ävensom nedtaga
den i rättens kansli anslagna kungörelsen.
Finnes
i gäldenärens bo fast egendom eller här i riket registrerat skepp eller andel i
sådant skepp eller ock luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret,
eller lott i eller intecknade reservdelar till fartyg eller egendom, vilken
hör till sådan näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinteckning, skall
vad i 21 § tredje, fjärde, femte och sjätte styckena föreskrivits an-
26 § Om
högre rätt upphäver beslut om konkurs, skall konkursdomaren genast låta
kungöra den högre rättens beslut. Innan egendomen i boet återställes till
gäldenären skola konkurskostnaderna och annan skuld som boet ådragit sig uttagas
ur egendomen såvitt den förslår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1973:1132.
2 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
gående anteckning eller anmälan om konkursen äga
motsvarande tilllämpning i fråga om den högre rättens beslut.
Innan
/ följd av den högre rättens beslut egendomen i boet återställes till
gäldenären, skola av densamma, såvitt den förslår, konkurskostnaderna och den
gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig, betalas.
2 kap. Om vad till konkursbo rätteligen hör, så ock om
återvinning till konkursbo.
Föreslagen
lydelse
2 kap. Egendom som ingår i konkurs och återvinning till
konkursbo
opaginerad Kontrollera mot PDF
27
§" Till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären då
beslutet om egendomsavträde meddelades eller tillfaller honom under konkursen
och som är av beskaffenhet att kunna tagas i mät för gäld, så ock den egendom
som kan återvinnas till konkursboet.
27 § Till konkursbo räknas, i den mån ej annat följer av
21 §, all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades
eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna
utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom
återvinning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd
arbetsinkomst som inneslår vid konkursens början och arbetsinkomst som
gäldenären därefter förvärvar får dock behållas av honom, iden mån den ej,
sedan skatteavdrag skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger
vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning samt till fullgörande av
underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger
motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande
av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och
beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten till
pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas, får dock
konkursboet förfoga över den.
Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om
inkomst som avses i andra stycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten,
skall han därom underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen.
Innan sådan underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till
gäldenären.
Tvist huruvida någon del av inkomsten skall tillkomma
konkursboet, prövas av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären
eller underhållsberättigad. Konkursdomaren skall inhämta yttrande av rättens
ombudsman och, om förvaltaren ej är sökande, av denne samt skyndsamt utsätta
tid och plats för rättens sammanträde och om detta underrätta gäldenären,
förvaltaren och rättens ombudsman samt, om borgenär eller underhållsberättigad
är sökande, denne. Rättens beslut länder till efterrät-
" Senaste lydelse 1968:625.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
telse,
även om talan föres däremot. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare
upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det.
28 § Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet
med vad som anges i detta kapitel. Vad som har sagts nu gäller dock ej beträffande
1. betalning av skatt eller allmän avgift som avses i
1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen
varit förf allén till betalning,
2.
betalning av eller
förmånsrätt för underhållsbidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken, om
bidragsbeloppet varit förfallet till betalning och den underhålls-berättigade
icke gynnats på ett otillbörligt sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
35
§"
Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen
(1970:847) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att
verkan av godmansför-ordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt
ackord följt, ackordsfrågan avgjordes, skall i avseende å rätten att söka
återvinning så anses, som om konkursansökningen gjorts, då ansökningen om
förordnande av god man gjordes, och skall, där åtgärd, varom i 28,29,30, 32
eller 33 § förmäles, vidtagits efter det att förhandling om offentligt ackord
beslutats, den, gentemot vilken gäldenären vidtog åtgärden, anses därvid hava
haft skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd.
29 § Med fristdag avses
dagen då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in. Har god man
förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med fristdag istället dagen
för ansökan härom, såvida konkursansökan gjorts inom tre veckor från det att
verkan av god-mansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt
ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Har dödsbo avträtts till förvaltning av
boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökan härom, såvida
boutredningsman förordnats senare än tre månader före den dag som eljest skulle
anses som fristdag.
29
a § Som närstående till gäldenären anses den som är gift med eller är syskon
eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är
besvågrad med honom i rätt upp-
opaginerad Kontrollera mot PDF
'"
Senaste lydelse 1970:848.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975.6
Nuvarande
lydelse
20
Föreslagen
lydelse
eller
nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som
eljest står gäldenären personligen särskilt nära.
Som
närstående till näringsidkare eller juridisk person anses vidare
1. den som har en på andelsrätt eller därmed
jämförligt ekonomiskt intresse grundad, väsentlig gemenskap med näringsidkaren
eller den juridiska personen,
2. den som ej ensam men jämte honom närstående har
sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under
1,
3. den som genom en ledande ställning har ett
bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska
personen bedriver,
4. den som är närstående till någon som enligt 1-3 är
närstående.
29
b § Avhändelse av fast egendom anses ej ha ägt rum förrän lagfart sökts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 § '' «
Har
ifaU, då 28, 28 a, 29, 32, 32 a eller 33 § icke är tillämplig, gäldenären
innan beslutet om egendom.sav-träde meddelades ingått avtal, varav kommit skada
för borgenärerna, och var det vid avtalets ingående hans avsikt att tillskynda
dem skada, gånge, där den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om gäldenärens
avsikt, det avtal på talan av konkursboet åter; dock må, sedan fem år
förflutit från det avtalet ingicks, sådan talan ej anställas mot annan än
gäldenärens make.
30
§
Rättshandling,
varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra eller
gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats, går
åter, om gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent samt den
andre kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter
som gjorde rättshandlingen otillbörlig.
Ägde
rättshandlingen rum mer än fem år före fristdagen, går den åter endast om den
företagits gentemot gäldenären närstående.
opaginerad Kontrollera mot PDF
"
Senaste lydelse 1944:707.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 §
Har gäldenären genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna
därav haft märklig skada, och är gåva av lös egendom fullbordad inom
etthundraåttio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under tiden
därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades eller har, där fast
egendom bortgivits, lagfart ej sökts tidigare än nu sagts, gånge den gåva på
talan av konkursboet åter. Samma lag vare, där köp, byte, lega eller annat
sådant avtal skett och av missförhållandet emellan de å ömse sidor utfästa
villkor kan ses, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.
31 §
Gåva går åter, om den fullbordats senare än sex månader
före fristdagen. Gåva som fullbordats dessförinnan men senare än ett år
eller, när den skett till gäldenären närstående, två år före fristdagen går
åter, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom gåvan
blevinsol-vent.
Första
stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om med hänsyn till
missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet
delvis har egenskap av gåva.
Understöd
och sedvanliga gåvor som ej stodo i missförhållande till gäldenärens ekonomiska
förhållanden äro undantagna från återvinning enligt denna paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
§" Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes
arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen
ej ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes,
gånge den bodelning på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, om vid bodelningen
egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det att fordran å
honom utlagts å hans lott; dock att i sådant fall vad i 29 § tredje stycket
stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Från gäldenärens make må
återvinning enligt 28-32 §§ äga rum, ändå att åtgärd, som för varje fall avses,
blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock ej, om den
vidtagits mer än ett år innan konkursansökningen gjordes. Har fast egendom bortgivits
genom avtal som avses i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen (1970:988), får
återvinning enligt 28 § ske från gäldenärens make, om
32 §
Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo, vid vilken
gäldenären eftergivit sin rätt i avsevärd mån eller låtit egendom frångå sig
mot att fordran mot honom utlagts på hans lott, går i motsvarande mån åter,
om bodelningshandlingen kommit in till rätten senare än två år före
fristdagen och det icke visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar
utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
"Senaste lydelse 1971:1039.
Prop. 1975.6 22
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
sammanläggningen ej fullbordats tidigare än nu sagts.
Där dödsbos egendom blivit avträdd till konkurs på
ansökning, som gjorts inom en månad från det bouppteckning förrättades eller
tiden därför tilländagick eller, om efter ansökning inom sålunda stadgad tid
egendomen blivit avträdd till förvaltning av boutredningsman, inom en månad
från det boutredningsman förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej
föreligger enligt vad förut i detta kapitel är sagt, avtal, som för dödsboet
slutits till skada för borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, om den,
med vilken avtalet ingicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet
var på obestånd. Har, efter dödsfallet, borgenär till skada för övriga
borgenärer erhållit betalning eller fått utfäsl pant till sig överlämnad,
skall i konkursen vad nyss är sagt om återgång av avtal äga tilllämpning. Är
inteckning av skuldebrev sökt i dödsboets egendom på grund av medgivande, som
lämnats ef ter dödsfallet eller som av den döde givits för fordran, vid vars
tillkomst sådan säkerhet ej betingats, skall, där konkurs inträffar såsom nyss
sagts, städsegälla vadi29 §ärstad-gat om inteckning.
32 a r" Till aktiebolags konkursbo må från aktieägare, som på
grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över
bolaget, eller från sådan aktieägares make eller den, som är hans avkomling
eller gift med hans avkomling, återvinning enligt 28-32 §§ äga rum, ändå att
åtgärd, som för varje fall avses, blivit företagen tidigare iin i nämnda
paragrafer sägs; dock ej om den vidtagits mer än ett år innan
konkursansökningen gjordes.
" Senaste lydelse 1944:707.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:6
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
23
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
person, som iförsta stycket avses, inom ett år innan konkursansökningen
gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde
meddelades, från bolaget uppburit lön eller arvode i vidare mån än han enligt
100 a § ägt i konkurs göra såsom fordran gällande, gånge betalningen på talan
av konkursboet åter.
28
a %' Har gäldenären inom etthundraåttio dagar innan konkursansökningen
gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde
meddelades överlämnat medel till pensionsstiftelse och har stiftelsen
därigenom erhållit överskott på kapitalet, skall överskottet på talan av
konkursboet återgå. Har gäldenären inom samma tid överlämnat medel till personalstiftelse,
skola även dessa medel återgå till konkursboet.
33 §
Betalning
av lön, arvode eller pension till gäldenären närstående, som skett senare än
sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses
skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna
i övrigt, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har betalningen skett
dessförinnan men senare än två årlförejfristdagen, går den åter i motsvarande
mån, om det icke visas att gäldenären varken var eller genom betalningen blev
insolvent.
34 §
Överföring
av medel till pensionsstiftelse,somskett senare än sex månader före
fristdagen och som medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet, går
åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan
men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller
honom närstående, två år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om
det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 § fjärde stycket»
Vad i första stycket stadgas äger motsvarande tillämpning i fråga om
överlämnande av medel till pensionsstiftelse.
Överföring
till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs iförsta stycket går åter, om
överföringen skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen
väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, går den också åter, om
åtgärden skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det icke
visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Överföring av medel
till personalstiftelse går åter, om överföringen skett senare än sex månader
före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år
opaginerad Kontrollera mot PDF
-"
Senaste lydelse 1967:533.
Senaste lydelse av 29 § 1973: 1132.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
29 § första stycket Har gäldenären inom sextio dagar innan
konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om
egendomsavträde meddelades betalt gäld, som icke var förfallen, då betalningen
erlades, eller betalt gäld annoriedes än med penningar eller andra med hänsyn
till hans och borgenärens yrke vanliga betalningsmedel eller lämnat pant för
gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, gånge den betalning
eller pantsättning på talan av konkursboet åter.
Föreslagen
lydelse
eller,
när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år
före fristdagen, går den åter, om det icke visas att gäldenären varken var
eller genom åtgärden blev insolvent.
Om
rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m. m. finnas
bestämmelser i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
35
§ Betalning a v skuld, som skett senare än tre månader före fristdagen och som
gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som
avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går åter, om den ej med
hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Har betalningen skett
till närstående dessförinnan men senare än två år före fristdagen,gården
åter,om detickevisas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev
insolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 § tredje stycke
Vad sålunda föreskrivits äge icke tillämpning, där borgenären visar, att han,
då han mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen, saknade skälig
anledning att antaga, att gäldenären ville gynna honom framför övriga
borgenärer; dock vare sådan bevisning utan verkan, om borgenären, då han
mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen, hade skälig anledning
till antagande, att gäldenären varpå obestånd, eller kännedom om
konkursansökningen.
Vad som i första stycket sägs om återvinning av betalning äger motsvarande
tillämpning när kvittning skett, om borgenären enligt 121 § ej varit berättigad
att kvitta i konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
36 §
Har gäldenären eriagt betalning för växel, vare den, som
mottagit betalningen, icke på grund av vad i 30 eller33 § stadgas om återgång
av betalning av förfallen gäld skyldig återbära vad han mottagit, därhän efter
växellag ej kunnat vägra att mottaga betalningen utan att förlora växelrätt mot
någon växelgäldenär. Vad gäldenären erlagl vare dock den, som vid
återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag i sista hand
ansvara för växelns betalning, eller, om växeln tillkommit för annans
räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, så framt han utlämnat
eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter, atl, däresl betalning
för växeln då lill honom av gäldenären eriagts, betalningen skolat jämlikt
föreskrift i 30 eller 33 § om återgång av betalning av förfallen gäld på talan
av konkursboet återgå.
Vad ovan i denna paragraf är stadgat i fråga om växel
skall äga motsvarande tillämpning å check.
Föreslagen lydelse
36 §
Betalning för växel eller check går i fall som avses i 35
§ åter endast i den mån den som mottog betalningen kunnat vägra att göra det
utan att förlora växel- eller checkrätt mot annan hos vilken han kunde erhålla
täckning.
Är återvinning av betalning utesluten till följd av vad i
första stycket sägs, är den som, om betalning uteblivit, skolat bära den
slutliga förlusten skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar som
gällt för återvinning, om betalningen skett till honom som borgenär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 § Har gäldenären inom trettio dagar innan
konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om
egendomsavsträde meddelades betalt förfallen gäld eller lämnat pant för gäld,
vid vars tillkomst sådan säkerhet betingats men ej överlämnats, och hade
borgenären, då han mottog betalningen eller panten, skälig anledning till
antagande, att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen,
gånge den betalning eller pantsättning på talan av konkursboet åter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
(Jfr 29 och 30 §§ ovan.)
Föreslagen lydelse
37 §
Säkerhet som gäldenären överlämnat senare än tre månader
före fristdagen går åter, om den ej var betingad vid skuldens tillkomst eller
ej överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerheten
överlämnats till gäldenären närstående dessförinnan men senare än två år före
fris t dagen, gå r den åter under angivna förutsättningar, om det icke visas
att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Med överlämnande av säkerhet jämställes annan åtgärd av
gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt.
När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål
som sägs i första stycket anses föreligga, om ansökan gjorts senare än på den
inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31 §"
Har inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades
egendom tagits i mät för borgenärs fordran, skall den förmånsrätt eller
betalning som vunnits genom utmätningen på talan av konkursboet gå åter. Har
borgenär ej fått betalning när den rätt som vunnits genom utmätningen skall gå
åter, behöver särskild talan dock ej väckas.
38 §
Förmånsrätt eller betalning som borgenär vunnit genom utmätning går åter, om
egendomen tagits i mät senare än tre månader före fristdagen. Har utmätningen
skett till förmån för gäldenären närstående, går förmånsrätten eller
betalningen också åter, om egendomen tagits i mät dessförinnan men senare än
två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var eller genom
åtgärden blev insolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32 § Har gäldenären inom sextio dagar innan
konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om
egendomsavträde meddelades annoriedes än i 28 och 29 §§ sägs ingått avtal till
skada för borgenärerna och hade den, med vilken
" Senaste lydelse 1971:498.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
avtalet ingicks, skälig anledning till antagande, att
gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen, gånge det
avtal på talan av konkursboet åter, utan så är att den, med vilken avtalet ingicks,
visar, att han varken insåg eller borde hava insett, att avtalet skulle lända
borgenärerna till förfång.
Där å
fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart sökts under tid, som i första
stycket sägs, skall vad där stadgas äga tillämpning, ändå att avtalet skett
tidigare.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
37 § första och andra styckena''
Finnes egendom, som skall återställas, ej i behåll eller
kan borgenär ifall, som avses i 29 §, ej tillhandahålla handling, på grund
varav inteckning sökts, vare konkursboet berättigat till ersättning för
därigenom uppkommen skada.
Har
den, med vilken gäldenären ingått avtal, lämnat vederlag för egendom, som han
erhållit genom avtalet, äge han, där konkursboet återvinner egendomen, av boet
återfå vad han utgivit. Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där vederlaget
icke kommit boet till godo samt den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom
om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna vederlaget. Går
bodelning åter, svare konkursboet andra maken eller hans arvingar för
återbäring av den egendom, som gäldenären vid bodelningen bekommit. Finnes
egendom, som enligt vad ovan sagts skall av konkursboet återbäras, ej i behåll,
skall ersättning utgå efter egendomens värde.
39 §
Vid återvinning skall, egendom som gäldenären utgivit
återbäras till konkursboet.
Den som
lämnat gäldenären vederlag för egendom som sägs iförsta stycket äger återfå
vad han utgivit. Detta gäller dock ej vederlag som icke kommit boet till godo,
om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens
avsikt var att undanhålla borgenärerna detsamma.
Finnes
egendom som enligt första eller andra stycket skall återbäras ej i behåll,
skall ersättning för dess värde utgå. Är återbäring av viss egendom förenad med
särskild olägenhet för den förpliktade, kan det medges honom att utge
ersättning i egendomens ställe.
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse av 37 § 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
37
§ fjärde och femte styckena
Då
betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran gällande i konkursen. Samma
lag vare, då bodelning återgår, vid vilken egendom frångått gäldenären mot det
att fordran å honom utlagts å hans lott.
Ätervinnes från
gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva, eller går bodelning
emellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter och har maken
eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 §
giftermålsbalken, innan stämning om återvinning delgavs, infriat någon
gäldenärens skuld, vare konkursboet skyldigt återgälda maken eller arvingarna
vad sålunda guldits jämte ränta.
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
37
§ tredje stycket
Nära
någondera sidan återbäring sker, skall ock utgivas ränta eller avkomst, som
under tiden fallit. Då vid återgång av gåva eller bodelning egendom av
gåvotagare eller gäldenärens make eller dennes arvingar återbäres, varde, där
den återbäringsskyldige ej visas hava haft skälig anledning till antagande,
att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen och ej
heller 34 § är tillämplig, allåegen-domen gjord nödig och nyttig kostnad
ersatt. Återbäres eljest egendom av annan än konkursboet, njuteden-ne
ersättning allenast för nödig kostnad. För nödig och nyttig kostnad å egendom,
som av konkursboet återbäres, vare konkursboet berättigat till ersättning.
39
a §
Den
som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkastning som belöper
på tiden efter delgivning av stämning i målet. Den som skall återbära egendom
vid återvinning enligt 30 § kan dock förklaras skyldig att utge den avkastning
han uppburit sedan han mottog egendomen.
Den som nedlagt
nödvändig eller nyttig kostnad på egendom som återbäres har rätt till
ersättning därför, om ej särskilda skäl föreligga däremot.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 § andra stycket Om
borgenär under ovan angiven tid sökt inteckning av skuldebrev för fordran, vid
vars tillkomst sådan .iä-kerhet ej betingats, är borgenären pliktig alt på
talan av konkursboet antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller
också till-
Ätervinnes
säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshandlingen återställas
eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte
eller dödning av inteckningen. Kan det ej ske, skall ersättning utgå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
handahålla inteckningshandling angående luftfartyg för
utbyte enligt vad som är föreskrivet därom samt handling, på grund varav
företagsinteckning sökts, för inteckningens dödande.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
39 b §
Har tredje man ställt egendom som säkerhet för
förpliktelse av gäldenären och, sedan gäldenären fullgjort förpliktelsen,
återfått säkerheten, är den som återställt säkerheten ej skyldig att vid
återvinning återbära mer än som överstiger säkerhetens värde, om han ej kan
återfå denna och ej heller, när han återställde säkerheten, kände till eller
bort känna till gäldenärens insolvens.
Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om
konkursboet begär det, direkt till konkursboet ånyo utge säkerheten eller
ersätta dess värde under samma förutsättningar som skolat gälla för återvinning
av full-görelsen, om den i stället skett till honom.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning, när
tredje man ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären fullgjort
förpliktelsen.
40
§ Skyldighet för annan än konkursbo att enligt 39, 39 a eller 39 b § utge
egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla inteckningshandling
eller ånyo ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om synnerliga skäl
föreligga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38 §
Har egendom, vartill konkursbo enligt vad ovan är stadgat har återvinningsrätt,
överlåtits till annan, äge konkursboet jämväl mot honom den rätt, där han ej
var i god tro, då han åtkom egendomen.
40 a §
Har egendom, som enligt vad förut är sagt kan återvinnas, överlåtits till
annan, har konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till
eller bort känna till de omständigheter som grunda denna rätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
39 §''
Den
återvinningsrätt, som enligt vad ovan är stadgat tillkommer konkursbo, må
göras gällande ej mindre av förvaltaren än även av borgenär, som bevakat
fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill anställa återvinningstalan,
skall, före talans anhängiggörande, därom underrätta förvaltaren vid påföljd,
att hans talan eljest ej upptages till prövning.
Återvinningstalan
enligt 28-33 och 36 §§ skall anhängiggöras genom stämning inom sex månader
från första borgenärssammanträdet; har å fast egendom, som gäldenären avhänt
sig, lagfart ej blivit sökt före nämnda sammanträde eller har, då fråga är om
återgång av bodelning, bodelnings handlingen ej därförinnan ingivits till rätten,
skall klandertiden räknas från den dag lagfarten söktes eller bodelningshandlingen
ingavs.
Är
talan anställd av borgenär, svare han själv för rättegångskostnaden; dock vare
han berättigad att av boet erhålla ersättning för sagda kostnad, iden mån den
täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo.
Föreslagen lydelse
40
b § Återvinning påkallas av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän
domstol, genom anmärkning mot bevakning eller genom invändning mot annat
yrkande som framställes mot konkursboet. Om förvaltaren icke vill påkalla
återvinning och ej heller ingår förlikning i saken, får borgenär som bevakat
fordran i konkursen påkalla återvinning genom väckande av talan vid allmän
domstol. För återgång av förmånsrätt som vunnits genom utmätning är särskild
åtgärd ej behövlig.
Talan
vid allmän domstol väckes inom ett år från fristdagen. Dock får talan väckas
inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har
gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om återgång av bodelning,
kan talan även väckas inom tre månader från den dag då lagfart söktes eller
bodelningshandlingen ingavs till rätten.
Borgenär
som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning
därför av boet, iden mån kostnaden täckes av vad som kommit boet till godo
genom rättegången.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste
lydelse 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
40
§ Bevakar den, mot vilken talan enligt 39 § är anställd, i följd därav fordran
i konkursen och ärden talan ej så tidigt väckt, att han kunnat bevaka
fordringen inom den för bevakning av fordringar utsatta tid, vare han
berättigad att på vad han till konkursboet skall återbära avräkna så mycket,
som på fordringen bort belöpa, om den blivit bevakad inom sagda tid.
3 kap. Om avträdd egendoms förvaltning
54
§ Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan ej mindre
omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet,
samt, där gäldenären är köpman, i hans handelsböcker å lämpligt ställe göra
anteckning om dagen för omhändertagandet, än även förrätta uppteckning av till
gångar och skulder i boet med uppr gift å varje borgenärs namn, boningsort och
postadress, så ock å nämnda böcker och handlingar. Där så befinnes nödigt, må
förvaltaren för bouppteckningsförrättningen anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen
skola tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes
och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären under
edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren
och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny
bouppteckning ej av nöden.
Då
bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas
konkursdomaren inom
Föreslagen lydelse
40
c § Den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen är, även om
han ej bevakar fordringen, berättigad att vid återbäring till boet avräkna vad
som bort tillkomma honom såsom utdelning, om bevakning hade skett i rätt tid,
och i övrigt vid senare utdelning utfå vad som skolat belöpa på fordringen, om
den hade bevakats.
3 kap. Förvaltning av egendom som ingår i konkurs
54
§
Den
enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan ej mindre omhändertaga
gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet, samt, där
gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
i hans handelsböcker å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för
omhändertagandet, än även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i
boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å
nämnda böcker och handlingar. Där så befinnes nödigt, må förvaltaren för
bouppteckningsförrättningen anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola
tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes
och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären under
edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren
och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny
bouppteckning ej av iiöden.
Då
bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas
konkursdomaren inom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
en vecka från det beslutet om egendomsavträde meddelades.
Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa
konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn,
boningsort och postadress, samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.
Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre
anmälan därom inom tid, som nyss sagts.
Föreslagen
lydelse
en vecka från det beslutet om konkurs meddelades. Möter i
något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa
konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn,
boningsort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med
bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven
bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55 §
Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta
skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens
obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt
över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida
skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot sina borgenärer. Förefinnes anledning till
antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Är gäldenären köpman,
varde i berättelsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker han hållit och huru de
blivit förda; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen. Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren.
55 §
Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta
skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens
obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt
över tillgångar och gäld av olika slag äyensom särskilt anmärkas, huruvida
skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot sina borgenärer. Förefinnes anledning till
antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är
eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
varde i berättelsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker han hållit och huru de
blivit förda; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen. Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara
därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren
ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del av densamma; och
äge varje borgenär, som det begär, att mot ersättning för kostnaden få avskrift
av berättelsen sig tillsänd.
97 §" 97 §
Gäldenär äger av konkursboet få ut egendom som enligt 65 §
utsöknings-lagen undantages från utmätning.
»Senaste lydelse 1968:625.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
1
stället för 65 § 1 mom. 6 utsök-ningslagen skall dock gälla att, om annan utväg
till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå av konkursboet till gäldenären
och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag,
då beslutet om egendomsavträde meddelades, eller, om synnerliga skäl äro,
under längre tid.
Föreslagen lydelse
I
stället för 65 § 1 mom. 7utsök-ningslagen skall dock gälla att, om annan utväg
till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå av konkursboet till
gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad
från den dag, då beslutet om fcon/cu«meddelades, eller, om synnerliga skäl
äro, under längre tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
dödsbos konkurs tillkommer förmån som avses i första stycket den dödes
efterlevande familj. I stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 § andra
stycket ärvdabalken.
100
§' 100 §
/ konkurs må ej andra fordringar I konkurs får endast fordran som
göras gällande än de, som uppkom- uppkommit innan konkursbeslutet
mit innan beslutet om egendomsav- meddelades göras gällande, om ej
trade meddelades. annat följer av 21 § eller annan be-
stämmelse.
Fordran
må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende av villkor eller ej
förfallen till betalning.
Pensionsfordran må
icke göras gällande till den del den gäldas av pensionsstiftelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
100 a §=« / aktiebolags
konkurs må person, som avses i 32 a §, icke göra gällande fordran på lön eller
arvode för tiden efter det beslut om egendomsavträde meddelades, ej heller
förtiden dessförinnan i vidare mån än hans arbete må anses hava länt till
nytta för bolaget och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan
konkursansökningen gjordes.
100
a §
Den
som enligt 29a § skall anses som närstående till gäldenären får i konkurs icke
göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan
anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och
omständigheterna i övrigt och i intet fall för längre tid tillbaka än ett är
innan konkursansökningen gjordes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
103
§3' 103 §
Efter
bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med
rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar
må framställas mot de bevakade fordringarna, och ställe, varest de till
ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för
granskning, än även tid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 108
§ skall hållas inför ombudsmannen, därest anmärkningar framställas.
Anmärkningstiden
skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från
"Senaste
lydelse 1967:533. '" Senaste lydelse 1944:707. "
Senaste lydelse 1957:97.
3 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
bevakningstidens
utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas oundgängligen nödigt,
fastställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det i 108 § omförmälda
sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från
utgången av anmärkningstiden.
Konkursdomaren bestämme
ock viss dag inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde, å vilken, därest
förlikning ej träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten
förekomma. Där det i särskilt fall befinnes nödvändigt, må målet utsättas till
senare tidpunkt.
Konkursdomaren late ofördröjligen om vad sålunda bestämts med posten
översända meddelande till gäldenären och varje borgenär, som bevakat fordran i
konkursen och vars adress är känd, ävensom särskilt underrätta ombudsmannen
och förvaltaren.
De avgöranden som
avses iförsta och tredje styckena få träffas före utgången av
bevakningstiden, om det lämpligen kan ske.
Finner
konkursdomaren, sedan jämlikt 54 § upprättad bouppteckning eller förteckning
eller anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs, kommit honom till
hända, att de avgöranden, som avses iförsta och tredje styckena av denna
paragraf, lämpligen kunna träffas innan de i 20 § omförmälda kallelsebreven
utsändas, ut-göre vad ovan stadgas ej hinder därför. I sådant fall skall i
nämnda kallelsebrev ävensom iden underrättelse, som jämlikt 20 § skall
tillställas gäldenären, intagas meddelande om vad sålunda bestämls samt meddelanden
därom efter bevakningstidens utgång översändas allenast . /(// sådan i fjärde
stycket av denna paragraf avsedd borgenär, som icke erhållit kallelsebrev enligt
20 §, varjämte ombudsmannen och förvaltaren skola särskilt underrättas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
121
§'" Borgenär,
som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet om egendomsavträde
meddelades, äge begagna fordringen till kvittning mot skuld, för vilken han vid
nämnda tid häftade hos gäldenären; och vare för tillgodonjutande av sådan rätt
ej nödigt, att fordringen bevakas i konkursen. Sökes hans skuld för konkursboet
ut, åligge honom, där han vill njuta kvittningsrätt, att, om i målet så yrkas,
beediga fordringen, såsom i 116 § är stadgat.
121 § Fordran hos
gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till
kvittning mot fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet
meddelades. Detla gäller dock ej, om kvittning var utesluten utom konkurs på
grund av fordringarnas beskaffenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'"
Senaste lydelse 1970:848.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Är
fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger utbekomma
fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, gälle i fråga om
borgenärens rätt till kvittning ifall, då förutsättningarna därför i övrigt
föreligga enligt vad i första stycket sägs, att borgenären har att fullgöra sin
förbindelse men äger åierbekomma ett belopp, motsvarande vad han eriagt, i den
mån det ej överstiger vad han har att fordra, så framt han, innan kungörelse
om framläggande av förslag till slututdelning utfärdas, visar, att villkoret
uppfyllts; dock att, där fordringen avser ersättning, varom i 136 § andra
stycket förmäles, det borgenären tillkommande beloppet skall vid
slututdelningsförslagets upprättande avsättas föratt, därest villkoret
sedermera skulle uppfyllas, till borgenären återbäras.
Den, som inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes eller
därefter förvärvat fordran hos gäldenären efter avtal med annan än denne, äge,
där han vid tiden för avtalet häftade i skuld hos gäldenären och tillika hade
skälig anledning till antagande, att gäldenären varpå obestånd, eller kännedom
om konkursansökningen, ej den rätt, varom ovan i denna paragraf är stadgat.
Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som efter det han erhållit sin
fordran under nu nämnda tid satt sig i skuld hos gäldenären och därvid hade
skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd, eller kännedom
om konkursansökningen.
Har konkurs
föregåtts av förord-' nande av god man enligt ackordslagen (1970:847) och har
konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att verkan av
godmansför-ordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord
följt, ackordsfrågan avgjordes, vare borge-
Föreslagen lydelse
Är
fordran beroende av sådant villkor att borgenären icke äger utfå
fordringsbeloppet om ej viss omständighet inträffar, skall borgenären
fullgöra sin förpliktelse, oaktat han annars ägt kvitta. Om han, innan
kungörelse om slututdelning utfärdas, visar att villkoret uppfyllts, äger han
emellertid återfå motsvarande belopp, i den mån det ej överstiger vad han har
att fordra. Finnes anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas senare,
skall för borgenären beräknat belopp avsättas vid slututdelningsförslagets
upprättande.
Fordran mot gäldenären som förvärvats genom överlåtelse från tredje
man senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen får ej användas
till kvittning mot fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin
fordran. Detsamma gäller, om fordran mot gäldenären förvärvats tidigare genom
sådant fång och borgenären då hade skälig anledning antaga att gäldenären var
insolvent.
Borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter
att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga
betalningsmedel, får ej kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bliva
föremål för återvinning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
när
icke berättigad att till kvittning mot skuld, vari han häftar hos gäldenären,
använda fordran, för vilken han enligt ackordslagen icke ägt kvittningsrätt,
därest ackord kommit till stånd.
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
133
§
Har
i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran en för alla och alla
för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, borgenären av
annan av dem erhållit avbetalning genom utdelning eller ackord i konkurs eller
genom ackord i ackordsförhandling utan konkurs eller har i sagda fall annan av
de ansvariga efter det beslutet om egendomsavträde meddelades gjort avbetalning
å fordringen, äge ändock borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta
utdelning för samma fordringsbelopp, som han, därest avbetalningen ej skett,
ägt göra gällande i konkursen; dock må han ej uppbära merän mot hans fordran
svarar. Erhåller borgenären geitom utdelning i särskilda konkurser sammanlagt
mer än han har att fordra, gånge överskottet till de konkursmassor, från vilka
större utdelning
121
a §
Fordran
på ersättning vilken tillkommer borgensman eller annan med anledning av
förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av 121 § ha
förvärvats när hans förpliktelse grundades.
För rätt ätt kvitta
kräves ej, att fordringen bevakas ikonkursen. När kvittning ej får ske, äger
borgenären likväl på sin skuld avräkna vad som bort tillkomma honom som utdelning
i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rätt tid.
Överlåter
boet fordran så att borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall
boet gottgöra borgenären därför.
133
§
Ha
flera utfäst eller eljest ådragit sig solidariskt betalningsansvar och är
skulden delvis betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i
sådan gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för
avbetalning som medgäldenär gjort, om avbetalningen skett genom ackord,
konkurs eller annan fördelning av insolvent medgäldenärs bo eller om den skett
senare än tre månader före den 129 § angivna fristdagen. Detsamma gäller vid
avbetalning i annat fall av medgäldenär, i den mån avbetalningen medfört rätt
för denne att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt).
Har
konkursgäldenären infriat medgäldenärs regressfordran och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
fallit än som med hänsyn till gälde-närernas eller
löftesmännens inbördes ansvarighet bör därifrån utgå.
Huru utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i
bolagsmans konkurs, därom skils i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och
enkla bolag.
135 § Har i fall, då någon av flere för betalningen av en
fordran en för alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit
i konkurs, fordringen bevakats av, förutom borgenären, någon av dem, som äro
jämte konkursgäldenären ansvariga för betalningen, skall utdelning för de
bevakande gemensamt beräknas, och tage därav först borgenären vad till full
betalning av hans fordran åtgår; vad sedan återstår tillfälle den, som jämte
borgenären bevakat, i den mån han genom avbetalning erhållit fordran på
ersättning hos konkursgäldenären.
Föreslagen
lydelse
äger återvinning därav ej rum, skall dock avdrag ske.
Om utdelningen överstiger borgenärens fordran,
fördelas överskottet enligt vad som följer av gäldenärer-nas inbördes ansvarighet
för fordringen.
Hur
utdelning för fordran hos handelsbolag beräknas i bolagsmans konkurs är
föreskrivet i 19 § lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag.
134 §
När avbetalning skett på fordran för vilken flera äro
solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 133 § skall
beräknas på högre belopp än den kvarstående fordringen, skall utdelning
beräknas gemensamt för borgenären och medgäldenär som har regressfordran.
Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Ha flera
medgäldenärer rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären fått
sitt, fördelas överskottet mellan dem enligt den grund som anges i 133 § tredje
stycket.
Första
stycket gäller i tillämpliga delar även när medgäldenär gör gällande regressfordran
med anledning av vad han framdeles kan komma att betala utöver vad som bör
belöpa på honom.
134 a §
Om borgenär lyfter utdelning ifall då konkursgäldenären
ställt säkerhet i sin egendom för regressfordran som solidariskt ansvarig
medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att begagna säkerheten
med utdelningens belopp, i den mån utdelningen beräknats på belopp som svarar
mot säkerhetens värde.
Första
stycket har motsvarande tillämpning, när konkursgäldenären har fordran hos medgäldenären
som denne kunnat använda till kvittning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
134 § Har i fall, då någon av flere för betalningen av en
fordran en för alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit
i konkurs, annan av dem efter det beslutet om egendomsavträde meddelades infriat
fordringen hos borgenären, vare den, som infriat fordringen, berättigad till
utdelning å samma belopp, som borgenären, därest denne ej fått betalning, ägt i
konkursen bevaka; dock må han ej uppbära merän mot hans fordran svarar.
Föreslagen lydelse
134 b § Om solidariskt ansvarig medgäldenär betalt
skulden senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen, skall
utdelning för regressfordran, som han därigenom fått, beräknas på samma belopp
som skolat tillämpas ifråga om utdelning till borgenären, om skulden ej
betalts. Har annan solidariskt ansvarig medgäldenär regressfordran med
anledning av tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan
medgäldenärerna enligt den grund som anges i 133 § tredje stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
134 c § Om solidariskt ansvarig gäldenär försatts i konkurs som ej
avslutats innan medgäldenär försättes i konkurs, har den förres konkursbo rätt
till andel i överskott enligt 133 tredje stycket även om regressfordringen ej
bevakats i medgäldenärens konkurs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
136 § Är fordran beroende av sådant villkor, att
borgenären icke äger utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet
inträffar, skall utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej
avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må utom i fall,
varom förmäles i andra stycket av denna paragraf, sådan fordran ej komma i
betraktande, med mindre borgenären innan kungörelse om framläggande av
utdelningsförslaget utfärdats hos rättens ombudsman visar, att villkoret
uppfyllts; och skall, där fordringen enligt vad
135 §
Vad ovan har sagts med avseende på solidariskt
betalningsansvar har motsvarande tillämpning i fall där borgenären fått pant
eller annan säkerhet i tredje mans egendom.
136 §
Är fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke
äger utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar,
skall utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej avser
slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, skall skdan fordran ej
komma i betraktande, om det saknas anledning antaga att villkoret kommer att
uppfyllas. Om fordringen enligt vad nu sagts icke /cowmer i betraktande, skall
vad vid tidigare utdelning beräknats för fordringen gå till fördelning emellan
andra borgenärer.
Prop.
1975:6 39
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare
utdelning må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra
borgenärer.
Har någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig
för betalningen även fordran, i konkursen bevakat fordran på ersättning för
vad han kan komma att gälda utöver vad efter förbindelsernas ordning och
beskaffenhet bör på honom belöpa, skall sistnämnda fordran jämväl vid slututdelning
i konkursen komma i betraktande; dock att, där även borgenären bevakat, vad i
135 § är stadgat om utdelning skall äga tillämpning.
176 § 176 §
Kallelse till borgenärssammanträde skall utfärdas av
rättens ombudsman, där det ej enligt vad för särskilda fall är stadgat åligger
konkursdomaren.
Sådan kallelse skall innehålla uppgift å tid och ställe
för sammanträdet ävensom å de ärenden, som därvid skola förekomma.
Kallelsen skall minst tio dagar före sammanträdet införas
en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om konkursen; dock må för visst fall bestämmas
kortare tid, så framt särskilda omständigheter påkalla sådant.
Om borgenärssammanträdes utlysande skola förvaltaren och
gäldenären samt, där konkursdomaren utfärdar kallelsen, rättens ombudsman
särskilt underrättas.
Angående sättet för utlysande av första
borgenärssammanträdet och av sammanträde i anledning av anmärkning mot
bevakning är stadgat i 19,20, 103 och 111 §§.
185 §» 185 §
Finner konkursdomaren, då be- Finner konkursdomaren, då be
slut om egendomsavträde meddelas, slut om konkurs meddelas, anled-
anledning till antagande, att gälde- ning till antagande, att gäldenärens
närens bo icke förslår till bestrid- bo icke förslår till bestridande av
ande av konkurskostnaderna, och konkurskostnaderna, och ställes ej
ställes ej genast säkerhet för sagda genast säkerhet för sagda kostna-
kostnader, skall vad förut i denna der, skall vad förut i denna lag är
lag är stadgat om vidtagande av åt- stadgat om vidtagande av åtgärder
gärder då konkurs uppstått icke äga då konkurs uppstått icke äga till
tillämpning, utan gälle vad här ne- ämpning, utan gälle vad här nedan
dan föreskrives: föreskrives:
Senaste lydelse 1970:743.
Prop. 1975:6 40
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda
kungörelse med uppgift om dagen, då konkursansiikningen ingivits; och varde i
kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande, som
ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt genast
eller nästa postdag avsändas för att en gång införas i allmänna tidningarna
ävensom en eller två tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren har att om
konkursen genast underrätta allmänna åklagaren i orten samt, om gäldenären är
ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman.
2) Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt,
förordna en god man att taga vård om gäldenärens bo. Har icke till
konkursdomaren ingivits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven
förteckning över hans tillgångar och skulder med uppgift om dels varje
borgenärs namn och postadress, dels i vad mån skuld avser lön eller pension och
dels de böcker och andra handlingar, som röra boet, skall god man alltid
förordnas. Det åligger i sådant fall gode mannen att ofördröjligen upprätta och
tiil konkursdomaren inkomma med förteckning, som nyss sagts. Vid
bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under
edsförpliktelse redligen uppgiva boet.
3) Framgår ej av bouppteckning- ' 3) Framgår ej av
bouppteckningen, att tillgång finnes till bestridande en, att tillgång finnes
till bestridande av konkurskostnaderna, kalle kon- av konkurskostnaderna, kalle
konkursdomaren genast gäldenären att kursdomaren genast gäldenären att
inställa sig för att fästa bouppteck- inställa sig för att fästa bouppteckningens
riktighet med sådan ed, som ningens riktighet med sådan ed, som i 91 § sägs.
Edgången må ej utsättas i 91 § sägs. Edgången må ej utsättas att äga rum
tidigare än en vecka att äga rum tidigare än en vecka efter det beslutet om
egendomsav- efter det beslutet om konkurs med-träde meddelades. Har konkursan-
delades. Har konkursansökningen sökningen gjorts av borgenär, gjorts av
borgenär, varde underrät-varde underrättelse om tiden för telse om tiden för
edgången med edgången med posten översänd till posten översänd till honom,
honom.
Edgångsyrkande,
varom stadgas i 93 §, må jämväl i fall, varom nu är fråga, av borgenär
framställas.
Vad
4 kap. i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad i samma kapitel
stadgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid bouppteckningsförrättning
vara tillstädes och uppgiva boet skall i fall, som här avses, äga motsvarande
tillämpning.
4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens
beedigande eller eljest ådagalagt, att tillgång finnes till bestridande av
konkurskostnaderna, och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele
konkursdomaren beslut om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären beedigat
bouppteckningen eller annan fullgjort edgång, som må hava förelagts honom, må
konkursen ej avskrivas, där ej hinder föreligger för edgångs fullgörande inom
skälig tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande, att genom
edgången tillgång till kostnadernas bestridande skulle yppas.
5) Finnes boet förslå till konkurs- 5) Finnes boet
förslå till konkurskostnadernas bestridande eller kostnadernas bestridande
eller ställes säkerhet för desamma, skall ställes säkerhet för desamma,
skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
konkursdomaren genast utfärda så
dan kungörelse om konkursen, som
omförmäles i 19 §, därvid likväl
skall iakttagas, alt de tider, som
enligt sagda paragraf skola räknas
från det beslutet om egendoms
avträde meddelades, i stället skola
räknas från dagen för utfärdandet
av nyssnämnda kungörelse. Om
kungörelsens offentliggörande
gälle vad i 20 § stadgas. Med konkursen skall jämväl i
övrigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet;
dock att, där bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller
annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.
198 §"» Har konkurs i annat fall än som avses i 26 §
upphört utan att till boet hörande fast egendom eller här i riket registrerat
skepp eller andel i sådant skepp gått till försäljning, ankomme på fastighetens
eller skeppets eller skeppsandelens ägare att därom göra anmälan hos den
myndighet, hos vilken anteckning om konkursen eller anmälan om densamma jämlikt
21 § ägt rum; skolande, när förhållandet styrkes, anteckning därom göras i
fastighetsboken eller i skeppsregistret.
Föreslagen lydelse
konkursdomaren iakttaga vad som omförmäles i 19 §, därvid
likväl de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om
konkurs meddelades, i stället skola räknas från dagen för utfärdandet av
kungörelse enligt paragrafen. Med konkursen skall jämväl i övrigt så förhållas
som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet; dock att, där
bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller annan, som
gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.
1981 Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört
utan att till boet hörande fast egendom eller här i riket registrerat skepp
eller andel i sådant skepp gått till försäljning, ankomme på fastighetens eller
skeppets eller skeppsandelens ägare att därom göra anmälan hos den myndighet,
hos vilken anteckning om konkursen eller anmälan om densamma ägt rum; skolande,
när förhållandet styrkes, anteckning därom göras i fastighetsboken eller i
skeppsregistret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i
första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret, samt lott i och
intecknade reservdelar till sådant fartyg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
201
§ Är gäldenär, vars egendom avträtts till konkurs, gift, varde andre maken
kallad till första borgenärssammanträdet.
201
§ Om det, sedan konkursbeslut meddelats, finnes föreligga synnerliga skäl att
konkursen handlägges på annan ort, kan konkursdomaren efter samråd med
konkursdomaren på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av
denne.
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1973: 1132.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
209 §
Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de
beslut eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 1014, l7och 19 §§, 20 §
första stycket samt 21 §, så ock utfärda sådan kallelse, som i 201 § sägs;
finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till antagande, att
gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna, äge han
ock, utan hindet av jäv, vidtaga de åtgärder, som för sådant fall föreskrivas i
185 § under 1) och 2). Är konkursdomaren av jäv hindrad att utse konkursförvaltare
enligt 43 §, skall han uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill
dess förvaltare varder av ojävig domare utsedd.
Det åligger konkursdomaren, där hovrättens förordnande för
särskild domare erfordras, att utan dröjsmål anmäla jävet i hovrätten.
Föreslagen
lydelse
209 §
Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de
beslut eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 6 tredje stycket, 7 och 10
§§, 12 § andra stycket samt 13, 15, 19 och 201 §§; finner konkursdomaren, då
konkurs uppstått, anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår
till bestridande av konkurskostnaderna, äge han ock, utan hinder av jäv,
vidtaga de åtgärder, som för sådant fall föreskrivas i 185 § under 1) och 2).
Är konkurs-domaren av jäv hindrad att utse konkursförvaltare enligt 43 §, skall
han uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill dess förvaltare
varder av ojävig domare utsedd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
216 §
Varder konkursansökning, som gjorts av borgenär, ej
bifallen och befinnes borgenären hava, då han ingav ansökningen, saknat skälig
anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd eller i fall, varom i
3 § stadgas, att omständighet, som där sägs, förelåg, vare borgenären pliktig
att, om gäldenären det yrkar, ersätta den skada, som skäligen må anses hava
tillskyndats gäldenären genom ansökningen och dess handläggning.
216 §
Varder konkursansökning, som gjorts av borgenär, ej bifallen och befinnes
borgenären hava, då han ingav ansökningen, saknat skälig anledning til
antagande, att gäldenären var på obestånd, vare borgenären pliktig att, om
gäldenären det yrkar, ersätta den skada, som skäligen må anses hava
tillskyndats gäldenären genom ansökningen och dess handläggning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
2.
Har ansökan om
gäldenärs försättande i konkurs gjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre
bestämmelser. De nya bestämmelserna i 21, 22, 2740c,97,100,100a, 121121 aoch
133136 §§ skall docktillämpas, om konkursbeslutet meddelats efter
ikraftträdandet.
3.
I fråga om
rättshandling eller åtgärd som ägt rum före lagens
Senaste lydelse 1971:498.
Prop. 1975:6 43
ikraftträdande får 2838 §§ i sin äldre lydelse åberopas,
om det medför frihet från återvinning.
I fråga om fordran på lön eller arvode som avser tiden
före lagens ikraftträdande får 100 a § i sin äldre lydelse åberopas, om det
medför att fordringen kan göras gällande i konkursen.
I fråga om rätt till kvittning under konkurs får 121 § i
sin äldre lydelse åberopas, om borgenären ägt kvitta enligt den bestämmelsen
och fordringarna stod mot varandra vid lagens ikraftträdande.
Har fordran, för vilken flera är solidariskt
betalningsansvariga, helt eller delvis betalts före ikraftträdandet, skall i
fråga om verkan av betalningen äldre bestämmelser gälla i stället för de nya
reglerna i 133,134 b och 135 § §.
Bestämmelserna i 134 a § skall ej tillämpas, om säkerhet
ställts före ikraftträdandet eller fordringarna stod mot varandra vid
ikraftträdandet.
4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.
Prop. 1975:6 44
2
Förslag till
Lag
om ändring i ärvdabalken
Härigenom
förordnas att i ärvdabalken skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 7 § och 14
kap. 6 §, av nedan angivna lydelse.
7
kap. 7§ Bröstarvinges rätt enligt detta kapitel att påkalla jämkning av
testamente eller gåva övergår ej till hans borgenärer.
14
kap. 6§ Arvinges rätt att väcka talan om klander av testamente övergår ej till
hans borgenärer.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
De
nya bestämmelserna skall ej tillämpas, när arvinge försatts i konkurs genom
beslut som meddelats före lagens ikraftträdande.
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
på
förmögenhetsrättens område
Härigenom
förordnas att 23 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område skall ha nedan angiven lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
23
§
Varder fullmaktsgivarens egen- Varder fullmaktsgivarens egen
dom avträdd till konkurs, äge dom avträdd till konkurs, har
tredje man icke å rättshandling, som rättshandling, som fullmäktigen fö-
fullmäktigen företager, grunda nå- retager, icke större verkan mot kon-
gon rätt av beskaffenhet att kunna kursboet än den skulle haft, om full
göras gällande i konkursen. maktsgivaren själv företagit den. Är
fullmakten sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras gällande
mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om konkursen när han
företog rättshandlingen.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande
Härigenom förordnas
att 47 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ händelse av
kommitlentens eller kommissionärens konkurs skall kommissionärens uppdrag anses
förfallet den dag offentlig stämning å borgenärerna utfärdades.
Försättes
kommittenten eller kommissionären i konkurs, skall kommissionärens uppdrag
anses förfallet. Utan hinder av kommitlentens konkurs får dock kommissionären
göra uppdraget gällande för tiden intill utgången av dagen efter den då
kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, om han
ej tidigare ägde eller bort äga kännedom om konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utan hinder därav
att kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört och
att han förty icke är berättigad att förfoga över gods, som av honom innehaves
för kommittentens räkning, skall, där han ändock säljer eller annoriedes förfogar
över sådant gods, förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt
förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i
följd därav förfogandet var oberättigat. Skedde förfogandet efter det
kommissionärens uppdrag förfallit i följd av hans eller kommittentens konkurs,
må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom om konkursen.
Utan hinder därav att
kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört och att
han förty icke är berättigad att förfoga över gods, som av honom innehaves för
kommittentens räkning, skall, där han ändock säljer eller annoriedes förfogar
över sådant gods, förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt
förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i
följd därav förfogandet var oberättigat.
Om kommissionärens
uppdrag förfallit till följd av kommittentens konkurs, skall dock rättshandling
som kommissionären företager icke på grund av bestämmelsen i första stycket ha
större verkan mot konkursboet än den skulle haft, om kommittenten själv
företagit den. Har uppdraget förfallit därför att kommissionären försatts i
konkurs, äger tredje man ej åberopa bristande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975:6
Nuvarande lydelse
46
Föreslagen lydelse
kännedom om konkursen i vidare mån än han kunnat göra, om godset
tillhört kommissionären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas
att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha nedan angiven lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försättes försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts innan
tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre
senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie
för försäkring, som enligt 116 § ej kan göras till föremål för utmätning,
använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande
till hans villkor, äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda
för mycket er-lagts, i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har
ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande,
åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt inom sex månader från
första borgenärssammanträdet instämma försäkringstagaren.
Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen
(1970:847)) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att
verkan av god-mansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt
ackord
Försättes
försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts innan tio år förflutit
från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före
konkursansökningen eller senare till betalning av premie för försäkring, som
enligt 116 § ej kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid
den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans
villkor, äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket
eriagts, i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren
lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet
att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande
sådan talan äga bestämmelserna i 40 b § konkurslagen (1921:225) motsvarande
tillämpning.
Har konkurs
föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller
förordnande av boutredningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om
tiden för konkursansökningen avse den i 29 § konkurslagen förså-
Prop. 1975:6 47
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
följt,
ackordsfrågan avgjordes, skall dant fall angivna fristdagen, vad som i
första stycket sägs om konkursansökningen i stället gälla ansökningen
om förordnande av god man.
Bestämmelserna
i första och andra styckena om konkurs äga motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fastställts. 1 fråga om talan med anledning av ackordsförhandling
äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning..
Ej
må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång förf örmånstaga-re vars
insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande om konkurs beslutats eller offentligt ackord
fastställts före lagens ikraftträdande. I fråga om premiebetalning som ägt rum
före denna tidpunkt får äldre bestämmelser åberopas om det medför att
betalningen ej får utkrävas.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
Härigenom
förordnas att 14 och 19 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Har skuldebrev som är ställt till Har skuldebrev som är ställt till
innehavaren
blivit av någon som innehavaren blivit av någon som
hade
det i händer överlåtet och hade det i händer överlåtet och
kommit
i förvärvarens besittning; kommit i förvärvarens besittning;
finnes
sedan att överlåtaren ej var finnes sedan att överlåtaren var i
rätte
borgenären eller behörig att å konkurs eller att han ej var rätte
dennes
vägnar förfoga över skul- borgenären eller behörig att å den-
debrevet,
vare nye innehavaren än- nes vägnar förfoga över skuldebre-
dock
ansedd för rätt borgenär, utan vet, vare nye innehavaren ändock
så
är att han visste att den andre ej ansedd för rätt borgenär, utan så är
ägde
överlåta handlingen, eller han att han visste att den andre ej ägde
åsidosatt
den aktsamhet som, efter överlåta handlingen, eller han
omständigheterna,
skäligen bort åsidosatt den aktsamhet som, efter
iakttagas. omständigheterna, skäligen bort
iakttagas.
1
fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där överlåtelsen
var verkställd av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att göra
fordringen gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne eller
antagas vara berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida tidigare överlåtelse
är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig att pröva, med mindre
särskild anledning därtill föreligger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
19!
Nuvarande
lydelse
Har
skuldebrev som är ställt till innehavaren infriats hos den som hade det i
besittning, och visar sig sedan att han icke var rätte borgenären eller
behörig att å dennes vägnar uppbära beloppet, vare betalningen ändock gill,
utan så är att gäldenären visste att beloppet kom i orätta händer eller
åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.
Föreslagen lydelse
Har
skuldebrev som är ställt till innehavaren infriats hos den som hade det i
besittning, och visar sig sedan att han var i konkurs eller att han icke var
rätte borgenären eller behörig att å dennes vägnar uppbära beloppet, vare
betalningen ändock gill, utan så är att gäldenären visste att beloppet kom i
orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna,
skäligen bort iakttagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där betalningen
uppbars av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att göra fordringen
gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne eller antagas vara
berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida överlåtelse som åberopas av
innehavaren är äkta och i övrigt giltig, vare gäldenären ej pliktig att pröva,
med mindre särskild anledning därtill föreligger.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
De
nya reglerna tillämpas även beträffande skuldebrev som tillkommit före
ikraftträdandet, om rättshandling som avses i 14 eller 19 § företagits efter
nämnda tidpunkt.
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1944:70S) om aktiebolag
Härigenom förordnas
att 36 S 1 mom. lagen (1944:705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ mom. Har aktiebrev, som
är ställt till innehavaren, blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet
och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att överlåtaren ej var
rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga Över aktiebrevet,
äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, utan så är att han visste,
att den
/ mom. Har aktiebrev, som
är ställt till innehavaren, blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet
och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att överlåtaren var i
konkurs eller att han ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes
vägnar förfoga över aktiebrevet, äge nye innehavaren ändock företräde till
aktien, utan så är att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
andre
ej ägde överiåta handlingen, eller han åsidosatt den aktsamhet som, efter
omständigheterna, skäligen bort iakttagas.
Föreslagen lydelse
han
visste, att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsidosatt den
aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
fråga om aktiebrev till viss man vare lag samma, där den som verkställde
överlåtelsen kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blanco,
eller han skäligen kunde hållas för den, å vilken aktiebrevet var ställt eller
senast överlåtet, eller antagas vara berättigad att handla å dennes vägnar.
Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej
pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.
Vad
nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga om pantsättning av
dylik handling.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
De
nya reglerna tillämpas även beträffande tidigare utgivna aktiebrev och bevis
som avses i 36 § 4 mom., om överlåtelse eller pantsättning skett efter nämnda
tidpunkt.
8
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas
att 32 § 1 och 3 mom. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ mom. Har aktiebrev
blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens besittning;
finnes sedan, att den som verkställde överlåtelsen ej var rätte aktieägaren
eller behörig att å dennes vägnar förfoga över aktiebrevet, äge nye
innehavaren ändock företräde till aktien, där han var i god tro och överlåtaren
kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom
fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blanco.
/ mom. Har aktiebrev
blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens besittning:
finnes sedan, att den som verkställde överlåtelsen var i konkurs eller att han
ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga över
aktiebrevet, äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där han var i
god tro och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blanco.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Riksdagen 1975. I saml Nr 6
Prop. 1975:6 50
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast
där han visste, att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken
handlingen var ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å
dennes vägnar, utan ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida
så var fallet. Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare
förvärvaren ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill
föreligger.
Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i
fråga om pantsättning av dylik handling.
3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat om aktiebrev skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om interimsbevis, så ock beträffande
teckningsrättsbevis och delbevis, som avses i denna lag, där det är ställt till
viss man.
Är teckningsrättsbevis eller del- Är teckningsrättsbevis eller del
bevis ställt till innehavaren och har bevis
ställt till innehavaren och har
det blivit av någon, som hade det i det
blivit av någon, som hade det i
händer, överlåtet och kommit i för- händer,
överlåtet och kommit i för
värvarens besittning; finnes sedan, värvarens
besittning; finnes sedan,
att överlåtaren ej var rätte ägaren att
överlåtaren var//con/cMrse//eraff
eller behörig att å dennes vägnar han
ej var rätte ägaren eller behörig
förfoga över beviset, äge nye inne- att
å dennes vägnar förfoga över
havaren ändock företräde till bevi- beviset,
äge nye innehavaren än-
set, utan så är att han visste, att den dock
företräde till beviset, utan så
andre ej ägde överlåta handlingen, är
att han visste, att den andre ej
eller han åsidosatt den aktsamhet ägde
överlåta handlingen, eller han
som, efter omständigheterna, skäli- åsidosatt
den aktsamhet som, efter
gen bort iakttagas. Vad nu är sagt omständigheterna,
skäligen bort
om överlåtelse av teckningsrättsbe- iakttagas.
Vad nu är sagt om överlå-
vis och delbevis, som är ställt till telse
av teckningsrättsbevis och del
innehavaren, gälle ock beträffande bevis,
som är ställt till innehavaren,
pantsättning av dylikt bevis. gälle och
beträffande pantsättning
av dylikt bevis.
Denna lag träder i kraft den I juli 1975.
De nya reglerna tillämpas även beträffande tidigare
utgivna aktiebrev och bevis som avses i 32 § 3 mom., om överlåtelse eller
pantsättning skett efter nämnda tidpunkt.
9 Förslag till
Lagom ändring i lagen (1955:183)om bankrörelse
Härigenom förordnas att 24 § lagen (1955:183) om
bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 §
Har aktiebrev blivit av någon. Har
aktiebrev blivit av någon.
Prop.
1975.6 51
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
som
hade det i händer, överlåtet och som hade det i händer, överlåtet och
kommit i förvärvarens besittning kommit i förvärvarens besittning
och finnes sedan, att den, som verk- och finnes sedan, att den, som
ställde överlåtelsen, ej var rätte ak- verkställde överlåtelsen, var i kon-
tieägaren eller behörig att å dennes kurs eller att han ej var rätte aktie
vägnar förfoga över aktiebrevet, ägaren eller behörig att å dennes
äger nye innehavaren ändock före- vägnar förfoga över aktiebrevet,
trade till aktien, där han var i god äger nye innehavaren ändock före-
tro, och överlåtaren kunde till stöd trade till aktien, där han var i god
för sin rätt åberopa lydelsen av sam- tro, och överlåtaren kunde till stöd
manhängande, till honom fortgåen- för sin rätt åberopa lydelsen av sam-
de skriftliga överlåtelser till viss manhängande, till honom fort-
man eller in blanco. gående skriftliga överlåtelser till
viss
man eller in blanco.
Förvärvaren
skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste, att den, som
verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var ställd eller
senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan ock där han
försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fallet. Huruvida
tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, är förvärvaren ej pliktig att
pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.
Vad
nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gäller ock i fråga om pantsättning av
dylik handling.
Har
den, som till grund för förvärv av aktiebrev åberopat annat fång än
överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare överlåtelse eller
pantsättning av aktiebrevet vad förut i denna paragraf är stadgat äga
tillämpning jämväl med avseende å förstnämnda fång.
Överlåtelse
eller pantsättning av aktiebrev är ej gällande mot överlåtarens eller
pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse eller
pantsättning skett fått handlingen i besittning.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
De
nya reglerna tillämpas även beträffande tidigare utgivet aktiebrev, om
överlåtelse eller pantsättning skett efter nämnda tidpunkt.
10
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1970:5%) om förenklad aktiehantering
Härigenom
förordnas att 23 § lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
23 § Visar det sig att den
som fått utdelning eller handling enligt 22 § saknade rätt därtill, skall
aktiebolaget likväl anses ha fullgjort sin skyldighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i första stycket sägs gäller ej om
/. aktiebolaget eller värdepapperscentralen hade kännedom
om att utdelningen eller handlingen kom i orätta händer eller åsidosatt den
aktsamhet som efter omständigheterna skäligen bort iakttagas,
2. mottagaren var i konkurs eller 2. mottagaren var
omyndig, omyndig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
11 Förslag till
Lag om ändring i ackordslagein (1970:847)
Härigenom
förordnas att 20 § ackordslagen (1970:847) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Borgenär som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan
förhandling om offentligt ackord beslutats får utan hinder av ackord använda
fordringen till kvittning mot skuld som han då hade lill gäldenären.
Den som förvärvat fordran mot gäldenären genom avtal med
tredje man inom sextio dagar innan ansökan om förordnande av god man gjordes
eller senare har ej rätt till kvittning enligt första stycket, om han vid tiden
föravtalet stod i skuld hos gäldenären och hade skälig anledning aniaga alt
gäldenären varpå obestånd. Rätt till kvittning har ej heller borgenär som,
sedan han erhållit sin fordran, under nämnda tid satt sig i skuld hos
gäldenären och därvid hade skälig anledning antaga att gäldenären varpå
obestånd.
Den som
hade fordran hos gäldenären när förhandling om offentligt ackord beslutades
får, även om fordringen ej är förfallen till betalning, använda den till
kvittning mot fordran som gäldenären då hade mot honom. Detta gällerdock ej, om
kvittning är utesluten på grimd av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen
enligt vad som sägs nedan.
Om
fordran mot gäldenären förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än
tre månader före ansökningen om förordnande av god man eller, såvitt angår
dödsbo, före ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman
och i det senare fallet ansökningen om förordnande av god man följt inom tre
månader från att boutredningsman förordnats, får den ej användas till
kvittning mot fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin
fordran. Detsamma gäller, om fordran mot gäldenären förvar-
Prop. 1975.6 53
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vals tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig
anledning antaga att gäldenären var på obestånd.
Borgenär,
som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är
att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får ej
kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.
Fordran
på ersättning vilken lillkommer borgensman eller annan med anledning av
förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av vad som
sägs ovan ha förvärvats när hans förpliktelse grundades.
Överlåter gäldenären, sedan förhandling om offentligt ackord beslutats,
fordran så att borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall han
gottgöra borgenären därför.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Har
förhandling om offentligt ackord beslutats före lagens ikraftträdande,
tillämpas äldre bestämmelser. Äldre bestämmelser får också åberopas, om
borgenären ägt kvitta enligt dessa bestämmelser och fordringarna stod mot
varandra vid lagens ikraftträdande.
12
Förslag till
Lag
om ändring i aktiefondslagen (1974:931)
Härigenom
förordnas att 33 § aktiefondslagen (1974:931) skall ha nedan angivna lydelse.
33
§
I
fråga om fondandelsbevis gäller, om annat ej följer av denna lag, i tillämpliga
delar vad i lagen (1936:81) om skuldbrev föreskrives om löpande skuldebrev.
Om
utdelningskuponger till fondandelsbevis finns bestämmelser i 24 och 25 §§ lagen
om skuldebrev.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Utfärdas
fondandelsbevis utan utdelningskuponger och innehåller fondbestämmelserna
föreskrift att den som i fondbolagets register över innehav av fondandelar är
antecknad såsom ägare av fondandel är behörig att uppbära på andelen belöpande
utdelning, skall betalning av utdelning till denne anses giltig, ä-ven om han
saknade rätt till utdelningen. Vad nu sagts gäller dock ej, om fondbolaget
hade kännedom om att utdelningen kom i orätta händer eller åsidosatt den
aktsamhet som efter omständigheterna skäligen bort iakttagas eller om
mottagaren var ( konkurs eller omyndig.
Föreslagen
lydelse
Utfärdas fondandelsbevis
utan utdelningskuponger och innehåller fondbestämmelserna föreskrift att den
som i fondbolagets register över innehav av fondandelar är antecknad såsom
ägare av fondandel är behörig att uppbära på andelen belöpande utdelning,
skall betalning av utdelning till denne anses giltig, ä-ven om han saknade rätt
till utdelningen. Vad nu sagts gäller dock ej, om fondbolaget hade kännedom om
att utdelningen kom i orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet som efter
omständigheterna skäligen bort iakttagas eller om mottagaren var omyndig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I julii 1975.
Prop. 1975:6 55
Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 september 1974.
Närvarande: Statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST,
LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON,
ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN .
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
ändring i konkurslagen (1921:225) m.m. och anför.
1 Inledning
I sitt arbete på en revision av utsöknings- och konkursrätten
har lagberedningen i ett delbetänkande (SOU 1970:75) Utsökningsrätt X' lagt fram förslag till revision av
den materiella konkursrätten, dvs. främst frågor om förutsättningarna för
konkurs, gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom samt återvinning
till konkursbo, och av förfarandet i inledningsskedet av konkurs. De föreslagna
ändringarna i konkurslagen (1921:225 KL) m.fl. författningar torde få fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Beredningen har bedrivit sitt arbete i samråd med
särskilda kommittéer i Danmark, Finland och Norge som haft till uppgift att
envar inom sitt land lägga fram förslag till ny konkurslagstiftning. Under
arbetet har beaktats ett inom de europeiska gemenskaperna (EG) utarbetat
preliminärt förslag till konkurskonvention för medlemsstaterna och ett i
anslutning härtill
'Betänkandet är undertecknat av f.d. justitierådet Gösta
Walin, ordförande, samt ledamöterna hovrättsrådet Bengt Rydin och numera
lagmannen Henry Montgomery. Lagberedningen har vid utarbetandet av betänkandet
samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått numera försäkringsdomaren
Bert Ahlgren, f.d. riksdagsledamöterna Leif Cassel och Robert Dockered,
direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen i
Tjänstemännens Centralorganisation Stig Gustafsson, advokaten Gunnar Lindh samt
riksdagsledamöterna Lisa Mattsson och Karl-Erik Strömberg. Vidare har deltagit
följande särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen rådmannen Bernt Krause
t.o.m. augusti 1968 och därefter chefsrådmannen Äke Asp, bankdirektören Erik
Burling, hypoteksdirektören Bengt Gunnhagen, advokaten Sten Lindskog,
justitierådet Lars Welamson, direktören Sven Ävall, advokaten Anders Öhman samt
beträffande frågor med civilrättslig anknytning numera justitierådet Henrik
Hessler.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975:6 55
framlagt
utkast till uniform lag.
Över
beredningens förslag har yttranden avgivits av justitiekanslern (JK), Göta
hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, riksskatteverket (RSV),
kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Älvsborgs och
västerbottens län, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare (domareföreningen). Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges
advokatsamfunds styrelse (advokatsamfundet). Föreningen mellan ombudsmännen hos
Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges grossistförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska
företagares riksförbund, Familjeföretagens förening. Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt
avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö av Köpmannaföreningarnas central
för ackords- och konkursärenden (ackordscentralen).
Hovrätterna
har bifogat yttranden av en del tingsrätter, kommerskollegium yttranden av
handelskamrarnas nämnd och Gotlands handelskammare samt länsstyrelserna
yti:randen av vissa kronofogdemyndigheter.
Industriförbundet,
SAF och jordbrukskasseförbundet har var för sig uttalat, att de ansluter sig
till vad bankföreningen anfört. Grossistförbundet har meddelat, att förbundet
instämmer i de synpunkter som framförts av ackordscentralen.
Under
beredningen av lagstiftningsärendet har nordiska överläggningar på
departementsnivå ägt rum.
2
Allmänt
2.1
Översikt över gällande bestämmelser
KL
kom till år 1921 och ersatte då en äldre konkurslag från år 1862. KL innehåller
regler om hur gäldenärs egendom tvångsvis kan tas i anspråk när hans tillgångar
inte förslår till att förnöja alla borgenärer.
Regler
om inledandet av konkurs finns i 1 kap. KL. Gäldenär som finner sig vara på
obestånd äger enligt 1 § avträda sin egendom till konkurs. Med obestånd avses
att han inte kan rätteligen betala sina skulder. Vidare skall enligt 2 §
gäldenär på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om han på grund av eget
erkännande eller rymning för skuld eller hos honom verkställd utmätning och
vad som förekommit med avseende därpå eller på grund av andra inträffade
omständigheter måste antas vara på obestånd. Borgenärs rätt att utverka konkurs
förutsätter inte att hans fordran är
Prop.
1975:6 57
förfallen
till betalning. Enligt 3 § gäller även vissa särskilda konkursgrunder, om
gäldenären är 'köpman'. Enligt 193 § KL förstås med köpman var och en som är
eller någon del av det sista året före konkursansökningen varit skyldig att
föra handelsböcker. Hit hör även juridiska personer som är bokföringspliktiga.
Gäldenär, som är köpman, skall på ansökan av borgenär försättas i konkurs, om
han inställt sina betalningar sedan mer än en vecka. Om borgenär genom notarius
publicus eller genom två ojäviga personer uppmanat köpman att betala klar och
förfallen skuld men denne underlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet
under en vecka, skall gäldenären försättas i konkurs, om borgenären yrkar det
inom tre veckor från nämnda tids utgång och skulden fortfarande är obetald. Är
köpman godkännare av dragen växel eller utställare av egen växel och har växeln
i hans närvaro blivit protesterad för bristande betalning, skall han anses ha
blivit uppmanad att betala växelskulden.
Borgenär
som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom har
enligt 6 § inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs, om gäldenären
förebringar sådan utredning att den pantsatta egendomen skäligen kan antas
räcka till full betalning av fordringen. Med handpanträtt i lös egendom
jämställs enligt 195 § andra stycket i princip också retentionsrätt.
Om
gäldenärs konkursansökan tas upp, skall konkursdomaren enligt 11 § första
stycket genast försätta honom i konkurs. Motsvarande gäller enligt 13 §, om
gäldenären medger borgenärs konkursansökan. I andra fall skall konkursansökan
handläggas av rätten. För handläggningen av konkursmål uppställs skilda
tidsfrister som skall iakttas av rätten och konkursdomaren. Enligt 19 och 20 §§
skall beslut om konkurs kungöras i allmänna tidningarna och i en eller två
ortstidningar. Enligt 18 § får konkursansökan inte återkallas sedan konkurs
beslutats.
Enligt
11 § andra stycket skall, om en men inte alla dödsbodelägare gjort
konkursansökan beträffande dödsboet, ansökan kungöras och handläggas i särskild
ordning. Ett särskilt sammanträde skall hållas till vilket delägare som inte
biträtt ansökningen skall kallas. Konkursansökan förfaller om boet inom viss
tid avträds till boutredningsmannaförvaltning. Dör gäldenär sedan borgenär
gjort konkursansökan gäller enligt 17 § vissa särskilda regler som gör att
gäldenärens dödsbo direkt blir motpart i processen.
Sedan
konkursbeslut meddelats är gäldenären enligt 22 § första stycket inte
berättigad att råda över egendom som hör till konkursboet. Rättshandlingar som
gäldenären företar med avseende på sådan egendom gäller sålunda inte mot boet.
Detta är förhållandet även om medkontrahenten är i god tro, dvs. varken kände
eller bort känna till konkursen. Huruvida konkursen hunnit kungöras eller ej
saknar härvid betydelse.
Frågor
om konkursboets omfattning behandlas i 2 kap. KL. Enligt 27 § räknas till
konkursbo all egendom som tillhörde gäldenären då konkursbeslutet meddelades
eller som tillfaller honom under konkursen och som
Prop.
1975:6 58
är
av beskaffenhet att kunna utmätas. Vad som ej kan utmätas framgår av
civilrättsliga regler och regler i utsökningslagen (1877:31 s. 1, UL). I 27 §
ges även särskilda regler om huruvida del av gäldenärs arbetsinkomst m.m. skall
tillkomma konkursboet.
Konkurs
föregås i regel av en successiv försämring av gäldenärens ekonomiska ställning.
Den går enligt sakens natur regelmässigt ut över borgenärerna. Det kan bl.a.
befaras att gäldenären under tiden söker göra egendom oåtkomlig för sina
borgenärer eller tillgodose dem som är särskilt påträngande. Inom så gott som
alla rättssystem har därför vuxit fram mer eller mindre omfattande bestämmelser
som under vissa förutsättningar möjliggör återgång (återvinning) av
rättshandlingar som gäldenären har företagit före konkursutbrottet.
Återvinningsinstitutet har fått en ganska detaljerad reglering i 28-40 §§ KL. I
paragraferna anges, enligt vad som närmare framgår av det följande,
återvinningsfrister för olika fall. Fristerna utgör tidsperioder av viss längd
närmast före konkursansökningen. Rättshandlingar som ägt rum mellan
ansökningen och konkursbeslutet är också åtkomliga. I 33 § föreskrivs
utsträckt tid för återvinning från gäldenärens make, och i 32 a § första
stycket föreskrivs beträffande aktiebolags konkurs utsträckt tid för
återvinning från aktieägare.
I
28 § ges bestämmelser om återvinning av gåva varav borgenärerna haft märklig
skada. Återvinningsfrislen är 180 dagar. Samma återvinningsfrist gäller om
gäldenären överlämnat medel till pensionsstiftelse och denna därigenom fått
överskott på kapital eller om han överlämnat medel till personalstiftelse (28 a
§).
Betalning
av skuld som inte var förfallen och betalning av skuld med ovanliga
betalningsmedel kan enligt 29 § fås att gå åter, om betalningen skett inom 60
dagar före konkursansökningen. Har gäldenären inom den nämnda fristen lämnat
pant för skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, kan
pantsättningen återvinnas. Har borgenär underden angivna tiden sökt inteckning
av skuldebrev för fordran vid vars tillkomst sådan säkerhet inte fordrats, är
borgenären skyldig att avstå från sin inteckningsrätt. Borgenären kan enligt
29 § undgå återvinning genom att visa att han, när betalningen eller panten
mottogs eller inteckningen söktes, saknade skälig anledning anta att gäldenären
avsåg att gynna honom framför övriga borgenärer. Sådan bevisning är dock utan
betydelse, om borgenären hade skälig anledning anta att gäldenären var på
obestånd eller hade kännedom om konkursansökningen.
Betalning
av förfallen skuld och överlämnande av pant för skuld, vid vars tillkomst sådan
säkerhet avtalats men inte överlämnats, kan enligt 30 § återvinnas, om åtgärden
vidtagits inom 30 dagar före konkursansökningen och det visas att borgenären
vid mottagandet hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller
kännedom om konkursansökningen. Från bestämmelserna om återvinning av
betalning gör 36 § vissa undantag i fråga om växel och check.
Prop.1975:6 59
Betalning
eller förmånsrätt som vunnits genom utmätning vilken skett inom 30 dagar före
konkursansökningen kan återvinnas enligt 31 §.
Om
gäldenären i andra fall än som anges i 28 och 29 §§ inom 60 dagar före
konkursansökningen har ingått avtal till skada för borgenärerna, kan detta
enligt 32 § gå åter under förutsättning att den med vilken avtalet ingicks hade
skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om
konkursansökningen. Återgång skall emellertid inte ske, om den andre visar att
han varken insåg eller bort inse att avtalet skulle vara till förfång för
borgenärerna.
I 33
§ andra stycket finns en specialreglering rörande återvinning av avtal m.m. vid
dödsbos konkurs.
Enligt
32 a § andra stycket gäller vid aktiebolags konkurs en speciell bestämmelse om
återvinning av lön eller arvode från aktieägare, som på grund av sitt
aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget, och från
sådan aktieägares make eller avkomling eller avkomlings make.
Återvinningsfristen är ett år.
Har
gäldenären vid bodelning mellan sig och sin make eller makens arvingar
eftergett sin rätt i märklig mån, går bodelningen åter enligt 33 § första
stycket, om bodelningshandlingen inte ingetts till rätten tidigare än ett år
före konkursansökningen. Motsvarande gäller, om egendom frångått gäldenären
till skada för borgenärerna mot att fordran på honom utlagts på hans lott. 1
det senare fallet står sig dock bodelningen, om gäldenärens medkontrahent visar
att han vid bodelningen saknade skälig anledning anta att gäldenären ville
gynna honom framför övriga borgenärer och det inte framgår, att han hade skälig
anledning anta att gäldenären var på obestånd eller att han hade kännedom om
konkursansökningen. Beträffande bodelning i anledning av makes död finns
särskilda bestämmelser i 21 kap. 5 § ärvdabalken (ÄB).
I
34 § finns en i förhållande till 28, 28 a, 29, 32, 32 a och 33 §§ subsidiär
återvinningsbestämmelse. För återvinning enligt denna paragraf förutsätts, att
gäldenären ingått avtal varav kommit skada för borgenärerna, att det var
gäldenärens avsikt att åstadkomma sådan skada och att medkontrahenten hade
kännedom om gäldenärens avsikt. I fråga om avtal med gäldenärens make gäller
ingen särskild återvinningsfrist, men i andra fall är fristen fem år från
avtalet.
Återvinning
innebär i princip att rättshandlingen i fråga går åter. Regler om därav
föranledd återbäring finns i 37 och 38 §§. I princip skall borgenär ställas i
samma situation som om betalning inte skett. Om pant var ställd för fordringen
men återlämnats på grund av betalning, bör den alltså återställas. På samma
sätt bör borgensmans ansvarighet återupplivas.
Enligt
38 § gäller, att om egendom till vilken konkursboet har återvinningsrätt
överlåtits till tredje man, boet har samma rätt till återvinning mot denne, om
han inte var i god tro vid sin åtkomst av egendomen.
I
39 § meddelas processuella regler om återvinning. Konkursboets
Prop. 1975:6 60
talerätt
får utövas såväl av förvaltaren som av enskild borgenär som bevakat fordran i
konkursen. Borgenär är dock skyldig att underrätta förvaltaren innan han väcker
talan. I annat fall får hans talan inte tas upp till prövning.
Vid
sidan av talan om återvinning kan konkursboet föra talan om skadestånd på grund
av gäldenärsbrott (jfr 11 kap. brottsbalken, BrB).
1
3 kap. KL finns bestämmelser om förvaltningen av konkursbo. Som boets organ
fungerar till en början en av konkursdomaren utsedd interimsförvaltare vars
viktigaste uppgift är att verkställa uppteckning av gäldenärens bo där så inte
redan skett. Bouppteckningen beedigas av gäldenären vid det första borgeriärssammanträdet
inför konkursdomaren. Borgenärerna väljer vid detta sammanträde förvaltare, i
normala fall endast en. I vissa fall såsom då konkursdomaren finner den valde
obehörig eller olämplig skall emellertid konkursdomaren utse förvaltare. Under
hela konkursen övervakas förvaltningen av en utav konkursdomaren utsedd rättens
ombudsman, som dessutom i viss utsträckning deltar i förvaltningsfrågornas
avgörande.
I
fråga om betalningsordningen i konkurs gäller i grova drag att boet i första
hand skall betala konkurskostnader och s.k. massagäld, dvs. skulder vilka boet
som sådant ådragit sig. Därefter skall betalning utgå till förmånsberättigade
borgenärer. Beträffande förhållandet mellan de förmånsberättigade borgenärerna
inbördes finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Borgenärer som
inte har förmånsrätt och sålunda är oprioriterade får betalt först sedan de
förmånsberättigade fått sitt. Varje oprioriterad borgenär skall därvid få
betalt i förhållande till beloppet av sin fordran. Vissa fordringar kan vara
efterställda. Detta är särskilt fallet med vissa straffrättsliga anspråk. Vissa
anspråk t.ex. på grund av gåvoutfästelse får över huvud inte konkurrera med
borgenärerna.
I
konkurs får enligt 100 § KL inte göras gällande andra fordringar än de som
uppkommit före konkursbeslutet. Borgenär, som vill i konkurs göra gällande sin
fordran har att hos konkursdomaren skriftligen bevaka fordringen inom viss
utsatt tid och därvid ange eventuell förmånsrätt han önskar för fordringen.
Härom handlar 5 kap. KL. Utan bevakning kan betalning i konkurs erhållas av den
som har pant- eller retentionsiätt i viss till konkursboet hörande egendom och
som vill hålla sig endast till denna. Bevakning behövs inte heller av den som
vill använda sin fordran till kvittning. Efter bevakningstidens utgång granskas
bevakningarna av förvaltaren i konkursen. Anmärkning får framställas utom av
förvaltaren av borgenär som bevakat fordran i konkursen och av gäldenären.
Framställs ej anmärkning får borgenären den betalnings- och förmånsrätt han
yrkat. De tvistefrågor som kan ha uppkommit genom anmärkning handläggs vid
sammanträde inför rättens ombudsman. Kvarstående tvistefrågor hänskjuls till
rätten.
Särskilda
bestämmelser om kvittningi konkurs finns i 121 §. Regleringen
Prop.
1975.6 61
tar
endast sikte på konkursborgenärs rätt att kvitta. Enligt huvudregeln får
borgenär, som förvärvat sin fordran hos gäldenären före konkursbeslutet,
använda fordringen till kvittning mot skuld till gäldenären som åvilade honom
vid samma tid. Borgenärs rätt att kvitta omfattar hela beloppet av hans fordran
och inte bara utdelningsprocenten. När borgenär begagnar suspensivt villkorad
fordran till kvittning, skall borgenären först fullgöra sin förbindelse men
äger senare återfå kvittningsbetoppet om han före konkursens avslutande visar
att villkoret uppfyllts. Gäller fordringen borgensmans eller medgäldenärs
regressanspråk skall det belopp som tillkommer borgenären avsättas för att
återbetalas om villkoret uppfylls senare. Två undantag gäller för
kvittningsrätten. Borgenär, som inom 60 dagar före konkursansökningen eller
därefter förvärvat fordran mot gäldenären efter avtal med annan, har inte rätt
att kvitta om han vid tiden för avtalet stod i skuld till gäldenären och hade
skälig anledning anta att denne var på obestånd eller kännedom om
konkursansökningen. Inte heller föreligger kvittningsrätt om borgenären sedan
han fått sin fordran under nyssnämnd tid satt sig i skuld till gäldenären och
därvid hade skälig anledning anta att denne var på obestånd eller kännedom om
konkurs-ansökningen.
Bestämmelser
om urde/niVig till borgenärerna finns i 6 kap. KL. Konkurs avslutas vanligen
genom att förslag till slututdelning kungörs (146 § KL). Konkursen kan avslutas
på detta sätt även om vissa tvister kvarstår eller någon ytterligare tillgång
sedermera kan uppkomma för boet. Konkurs kan emellertid avslutas även genom
ackord som gäldenären och borgenärerna på visst sätt förenar sig om.
Bestämmelser om ackord i konkurs finns i 7 kap. KL. Där behandlas även möjligheten
att träffa förlikning under konkurs mellan gäldenären och borgenärerna.
När
någon av flera solidariskt ansvariga går i konkurs uppkommer särskilda problem.
Solidariskt betalningsansvar föreligger, när två eller flera svarar en för alla
och alla för en och fordringens hela belopp sålunda kan utkrävas av envar
betalningsskyldig. När i det följande talas om solidariskt ansvarig gäldenär
avses även solidariskt ansvarig borgensman.
Regler
om solidariskt betalningsansvar i konkurs finns i 133-135 §§ KL. Reglema utgår
från principen att en borgenär inte har rätt att bevaki eller få utdelning för
större fordran än som tillkommer honom efter avdrag för eventuella
avbetalningar. Av 133 § framgår emellertid att borgenären får bevaka och
erhålla utdelning för sin fordran utan avdrag för avbetalning, om denna
influtit genom utdelning eller ackord i konkurs eller genom ackord vid
offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller om någon medansvarig gjort
avbetalning på fordringen efter det att konkursbeslutet meddelats i den
aktuella konkursen. Givetvis får dock borgenären inte uppbära mer än vad som
svarar mot hans fordran. Om borgenären får utdelning i flera konkurser,
fördelas eventuellt överskott mellan konkursmassorna.
Prop. 1975:6 62
Om
solidariskt ansvarig gäldenär försatts i konkurs och någon annan av de
ansvariga efter konkursbeslutet har infriat fordringen hos borgenären, har
enligt 134 § den betalande för sin fordran rätt till utdelning på samma belopp
som borgenären hade fått bevaka i konkursen, om denne inte erhållit betalning.
I 135 § regleras det fallet att någon av flera solidariskt ansvariga gäldenärer
kommit i konkurs och fordringen bevakats av både borgenären och någon av de
medansvariga. Utdelningen skall i detta fall beräknas gemensamt för dem. Av den
utdelning som utgår skall först borgenären få vad som behövs för full täckning
av hans fordran. Återstoden tillkommer den medbevakande i den mån han har
regressfordran.
En
särskild paragraf (136 §) innehåller regler om behandlingen i utdelningshänseende
av fordran, som är beroende av sådant villkor att borgenären inte har rätt att
få ut fordringsbeloppet såvida inte viss omständighet inträffar (suspensivt
villkorad fordran). Ett exempel på en sådan fordran är just en medgäldenärs
regressfordran. Sådan fordran men inte annan suspensivt villkorad fordran skall
beaktas vid slututdelning i konkursen.
Om
tillgångarna i konkurs inte kan antas förslå till konkurskostnaderna tillämpas
ett enklare konkursförfarande (s.k. fattigkonkurs). Bestämmelserna om fattigkonkurs
finns i 9 kap. KL. Konkursdomaren förordnar en god man att taga vård om
giildenärens bo och förrätta bouppteckning samt kallar därefter gäldenären att
beediga bouppteckningen. Om tillgångar därvid inte framkommit avskrivs i
allmänhet konkursen. Borgenär kan dock om han åtar sig ansvaret för
konkurskostnaderna få konkursen handlagd i vanlig ordning.
Vid
sidan av konkurs, som alltså som nämnts inrymmer regler om ackord, finns
möjligheter att åstadkomma ackord genom förfarande enligt ackordslagen (1970:847).
Ackord är inte en exekutionsform utan går tvärtom ut på att rädda gäldenären
från konkurs. Ett pågående ackordsförfarande utgör i allmänhet hinder mot
konkurs. Å andra sidan tillbaka-räknar KL vissa frister för det fall att ett
inlett ackordsförfarande misslyckas. Borgenärerna skall också inbördes
behandlas enligt delvis samma principer som vid konkurs. Åtskilliga
bestämmelser i KL är tillämpliga på ackordsförfarandet, bl.a.
återvinningsreglerna.
För
betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs
svarar staten enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.
Betalning enligt garantin anknyter till utformningen av arbetstagares
förmånsrätt.
2.2
Konkurslagarna i övriga nordiska länder
Konkurslagstiftningen
i övriga nordiska länder är äldre än den svenska. Sålunda tillkom den danska
konkurslagen år 1872, den finska konkurs-stadgan år 1868 och den norska
konkurslagen år 1863.
Prop. 1975:6 63
De
nordiska konkurslagarna tillkom utan egentligt nordiskt lagsamarbete av det
slag som senare blev vanligt inom civilrättens område. Konkursrätten är därför
väsentligt olika i de nordiska länderna. Detta gäller bl.a. i fråga om de
myndigheter och organ som är verksamma i konkurs.
I
beredningens betänkande finns redogörelser för innehållet i de övriga nordiska
ländernas lagstiftning. Inledande av konkurs behandlas på s. 58-60, återvinning
till konkursbo på s. 118-122, kvittning under konkurs på s. 185-186 och
solidariska skuldförhållanden på s. 196-197.
En
närmare redogörelse för ackords- och konkurslagstiftning i norsk rätt är
intagen i det norska betänkandet Gjeldsforhandling og konkurs (NOU 1972:20) s.
15-20. En närmare redogörelse för innehållet i dansk rätt återfinns i det
danska betänkandet Konkurs og tvangsakkord (Betaenkning nr606år 1971) s. 33-36.
2.3
Internationellt samarbete på konkursrättens område
Lagberedningen
lämnar inledningsvis en redogörelse för det nordiska samarbete på
konkursrättens område som har pågått sedan början av 1960-taIet. Beredningen
framhåller att det i Danmark, Finland och Norge gällt att göra en genomgripande
reform av hela konkurslagstiftningen, medan reformönskemålen varit mindre
omfattande och framträdande i Sverige. På grund av önskemålen från dansk, finsk
och norsk sida har det enligt beredningen varit nödvändigt att
förutsättningslöst ta upp de ämnen som ansetts ägnade för nordiskt samarbete
till ny reglering.
Lagberedningen
framhåller att de nordiska kommitterade inte ansett det framkomligt att söka
åstadkomma en gemensam reglering beträffande såväl själva förfarandet som den
materiella konkursrätten. De kommitterade har ansett, att samarbetet på
konkursrättens område bör väsentligen begränsas till den materiella
konkursrätten, som relativt länge stått på programmet för nordiskt lagsamarbete.
De nordiska överläggningarna har gällt konkursgrunderna, konkursgäldenärens
rådighet över sin egendom (legitimation), konkursboets omfattning, återvinning,
kvittning och solidariska skuldförhållanden. Även konkursforum har diskuterats
men inte föranlett något förslag från svensk sida. Samarbetet har även omfattat
ackordslagstiftningen och förmånsrättsordningen, i vilka delar beredningen
lagt fram särskilda förslag som redan föranlett lagstiftning.
Också
frågor som rör den internationella räckvidden av konkurs har behandlats i det
nordiska samarbetet. På det nordiska planet finns sedan år 1933 en särskild
konvention i ämnet. I denna fastslås den s.k. univer-salitetsprincipen, vilken
innebär att konkursen omfattar såväl gäldenärens egendom i hemvistlandet som
hans egendom i annat nordiskt land. 1 konventionen, vilken transformerats till
svensk rätt genom lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar
egendom i Danmark,
Prop. 1975:6 64
Finland,
Island eller Norge m.fl. lagar, ges i övrigt bl.a. regler om att lagen i det
land där egendomen finns skall tillämpas i vissa frågor, t.ex. frågor om
särskild förmånsrätt. Konventionen upptar bara i mindre utsträckning
bestämmelser av materiell natur eller om själva konkursförfarandet. Beredningen
påpekar att man vid de nordiska överläggningarna förutsatt att konventionen
skall revideras.
Frågor
som rör den internationella räckvidden av konkurs har uppmärksammats också inom
de europeiska gemenskaperna (EG). Som ett led i de förhandlingar, vilka enligt
Romfördraget skall föras mellan EG-staterna, har sedan år 1960 pågått ett
omfattande arbete med att söka få till stånd en ökad enhetlighet och
allmängiltighet beträffande konkurser, som inträffar i någon EG-stat. Arbetet
har i maj 1971 resulterat i ett förslag till EG-konvention och en därtill
hörande uniform lag. Förslaget har efter remissbehandling varit föremål för
ytterligare bearbetning med början under sommaren 1973. De stater som på senare
tid anslutit sig till EG (Danmark, Irland och Storbritannien) har tagit aktiv
del i konventionsarbetet först under hösten 1973. Även andra stater än de som
ingår i EG torde kunna få ansluta sig till konventionen. Det lär emellertid
dröja ännu några år innan konventionen kan ratificeras.
Det
föreslagna EG-systemet är mer ingripande än den nordiska konkurskonventionen.
EG-systemet innehåller nämligen åtskilliga bestämmelser av materiell natur,
t.ex. rörande återvinning. De materiella frågor, som man funnit böra regleras
enhetligt, är upptagna i en uniform lag, vars bestämmelser, med de undantag
varje stat kan få godkända, skall införas som intern lag i de fördragsslutande
staterna.
Förslaget
till EG-konvention bygger på universalitetsprincipen. Konkurs eller liknande
förfarande i ett av länderna sträcker sålunda sina verkningar till de övriga
konventionsstaterna och utgör hinder mot ett motsvarande förfarande i dem. I
regel avbryts också utan vidare specialexekution utom konkurslandet. Kravet på
enhetlighet har påkallat regler om vilken stat som i första hand skall vara
behörig att uppta konkursansökan. Här ges företräde åt det land i vilket
huvudorten för gäldenärens affärsverksamhet är belägen.
Konkurslandets
lag reglerar konkursförfarandet och i princip även konkursens verkningar, när
dessa inte särskilt fastlagts i konventionen. Krav mot boet prövas av
konkurslandets domstolar. Undantag gäller dock beträffande vissa slags
fordringar för vilka det finns en särskild ordning för prövning, nämligen
skattefordringar, fordringar på sociala avgifter samt fordringar på grund av
arbetsavtal. I fråga om förmånsrätt har universalitetsprincipen i allt
väsentligt fått vika för territorialitetsprincipen. I princip gäller beslut
inom konventionens ram, vilka meddelats i ett av länderna, utan vidare i de
andra och verkställs i dem som om de fattats där. Ett undantag görs dock för
sådant beslut som strider mot ordre public.
Den
uniforma lagen upptar regler bl.a. om utsträckande av juridisk
Prop. 1975:6 65
persons
konkurs till de bestämmande i den juridiska personen, om försäljning under
äganderättsförbehåll samt om återvinning och kvittning. Till sina huvuddrag
uppvisar EG-reglerna åtskilliga likheter med vad som gäller enligt KL. När det
gäller enskildheter i utformningen är skillnaderna däremot djupgående och
omfattande.
En
närmare redogörelse för EG-bestämmelserna finns i Svensk Juristtidning 1971 s.
380 och Ugeskrift for Retsvaesen 1972 s. 169.
2.4
Vissa allmänna uttalanden av lagberedningen rörande reformens inriktning
Lagberedningen
framhåller att det ansetts alltför vanskligt att i det nordiska samarbetet
bygga endast på det preliminära förslag till EG-konvention med tillhörande
uniform lag som blivit tillgängligt under beredningens arbete. Å andra sidan är
det enligt beredningen givetvis tveksamt om inte EG-förslagets framläggande och
fortsatta behandling bör avvaktas innan de nordiska länderna genomför några
mera omfattande ändringar i ämnen som berörs av förslaget, kanske i synnerhet
beträffande återvinning. De danska, finska och norska kommitterade har
emellertid varit inställda på att lägga fram resultatet av det pågående
reformarbetet utan hinder av det blivande EG-systemet. Därför torde det, menar
beredningen, vara lämpligt att även svenska förslag på grundval av det
nordiska samarbetet läggs fram. Detta anser beredningen också bäst överensstämma
med vad som framhållits i en rapport den 17 juli 1969 från den nordiska
ämbetsmannakommittén angående ett vidgat nordiskt ekonomiskt samarbete.
Beredningen understryker emellertid angelägenheten av att EG-förslagets vidare
öden uppmärksammas vid behandlingen av beredningens förslag.
Beredningen redovisar i
olika avsnitt resultatet av det nordiska samarbete som ägt rum beträffande den
materiella konkursrätten och de förslag till ändringar i KL som utarbetats.
Beredningen föreslår dessutom vissa därmed sammanhängande ändringar i bl.a. en
del centrala förmögenhetsrättsliga författningar. De olika avsnitten i
beredningens förslag rör a) inledandet av konkurs, konkursgrunderna,
gäldenärens legitimation och vissa andra frågor, b) egendom som ingår i
konkurs samt återvinning till konkursbo, c) kvittning under konkurs,
solidariska skuldförhållanden och vissa andra ändringar i KL, d)
övergångsbestämmelser till KL-förslaget jämte följdändringar i
ackordslagstiftningen och vissa andra lagar samt e) ändringar i vissa
förmögenhetsrättsliga lagar. Beredningens närmare motiv för sitt förslag
redovisas i avsnitt 3-8.
Såvitt
gäller KL har beredningen ansett lämpligt att utom den materiella konkursrätten
även ta upp vissa processuella spörsmål som rör inledandet av konkurs.
Beredningen nämner att några av dessa frågor behandlats under de nordiska
överläggningarna. Beredningen har inte eftersträvat
5
Riksdagen 1975. I saml Nr 6
Prop. 1975:6 66
någon
fullständig reform när det gäller inledande av konkurs. Beredningen påpekar
bl.a. att konkursfrägor enligt KL i stor utsträckning handläggs av
konkursdomaren.
Denna ordning är en kvarleva från den äldre rättegångsbalkens tid. Numera
borde man endast tala om 'rätten', även när domaren är behörig att besluta
ensam. Beredningen har dock behållit det nuvarande uttryckssättet, eftersom den
föreslagna revisionen endast rör en mindre del av KL.
Beredningen
framhåller att en del bestämmelser i KL rör detaljer som lika väl kunde
regleras i administrativ ordning, trots att det kan vara ganska svårt att
skilja ut sådana som tveklöst bör hänföras dit. Det måste emellertid beaktas
att beredningens förslag inte gäller en helt ny lag utan i huvudsak endast
revision av 1 och 2 kap. KL. Med hänsyn till sambandet med övrig delar av KL
har beredningen funnit det nödvändigt att låta en del bestämmelser stå kvar i
KL, trots att de i och för sig kanske lika väl kunde föras över till en
administrativ författning. I vissa fall är det f .ö. ett önskemål, att alla regler
om vad som i en viss situation skall företas finns samlade i KL. Beredningens
förslag i nu förevarande avseende innebär att ur KL uteslutits en del
föreskrifter av klart administrativ karaktär som rör konkursdomarens
expeditionella åligganden, främst bestämmelser om skyldighet för konkursdomaren
att underrätta andra myndigheter. Bestämmelser härom föreslås i stället
utfärdade av Kungl. Maj:t.
2.5
Lagberedningens förslag i sammanfattning
Lagberedningen
har reviderat hela 1 kap. KL (1-26 §§). Där behandlas i första hand
konkursgrunderna. Liksom f.n. skall insolvens vara allmän konkursgrund (1 §).
Med insolvens avses, att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder, om
hans oförmåga inte är endast tillfällig. Insolvensen får enligt förslaget i
princip styrkas på vilket sätt som helst. Med tanke bl.a. på företag med
stridiga intressen och eventuell möjlighet att missbruka konkurs för
skatteflykt skall enligt förslaget viss prövning av insolvensfrågan ske även
när gäldenär själv gjort konkursansökan eller medgett borgenärs ansökan (3 §
första stycket). Uppgift av gäldenären att han är insolvent skall sålunda inte
utan vidare godtas, om särskilda skäl föranleder till annat. I övrigt
uppställer förslaget hjälpregler i form av vissa presumtioner om insolvens,
vilka dock får motbevisas (3 § andra och tredje styckena). Förslaget innehåller
också ändrade regler angående möjligheten för gäldenären eller tredje man att
hindra konkurs genom att ställa eller erbjuda säkerhet för borgenärs fordran (4
§).
Beträffande
det inledande skedet ges i förslaget också regler för det fallet att flera
konkursansökningar mot samma gäldenär inkommer (17 §). Om någon av dem bifalls,
skall beträffande frågor som är beroende av tiden för konkursansökan under
vissa förutsättningar anses som om konkursbeslutet grundats på den först
inkomna ansökningen. Bestäm-
Prop.
1975:6 67
melserna
har betydelse bl.a. för beräkning av återvinningsfristerna.
Beträffande
dödsbo föreslås att, om konkursansökan gjorts av dödsbodelägare men inte
biträtts av samtliga delägare, den i stället skall gälla som ansökan om boets
avträdande till förvaltning av boutredningsman (2 §).
Enligt
gällande lag får konkursansökan inte återkallas sedan konkurs beslutats. Detta
förbud har i förslaget modifierats så att beslut som grundats på gäldenärens
egen ansökan eller hans medgivande kan hävas, om han i högre rätt fullföljer
talan mot beslutet och styrker att han är solvent(18§).
Under
vissa förutsättningar skall enligt förslaget konkurs kunna flyttas från en
domstol till en annan (6 § andra stycket).
Liksom
f.n. förlorar gäldenären enligt förslaget rådigheten över sin egendom
(legitimation) genom konkursbeslutet (21 § första stycket). Borgenär skall
emellertid vid behov kunna utverka skingringsförbud i avvaktan på konkursbeslutet
(14 §). Beträffande rättshandling som gäldenären företar efter konkursbeslutet
föreslås visst godtrosskydd för tredje man/medkontrahenten (21 § andra och
tredje styckena). Rättshandling som företas under tiden till dess
konkursbeslutet kungjorts skall sålunda i princip kunna göras gällande mot
boet, om den som åberopar rättshandlingen var i god tro. För tiden efter
kungörandet skall den som i god tro infriat förpliktelse mot gäldenären åtnjuta
visst skydd. Likaså skall godtroende som förlitat sig på uppsägning eller annan
dylik rättshandling skyddas.
Bestämmelserna
i 2 kap. KL om återvinning i konkurs har överlag omarbetats (28-40 §§). Härvid
har möjligheterna till återvinning vidgats avsevärt jämfört med gällande rätt.
Sålunda har återvinningsfristerna i allmänhet förlängts, särskilt i förhållande
till gäldenärens närstående. Som närstående skall härvid räknas en relativt
vidsträckt krets (28 § 2). Till en början skall gäldenärens närmaste anhöriga
och andra som står honom personligen särskilt nära räknas dit. När gäldenären
är näringsidkare eller juridisk person, räknas vidare som närstående den som
själv eller jämte honom har väsentlig ekonomisk gemenskap med den andre,
grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse, och den som
leder verksamheten samt närstående till någon av dem.
Det
har bl.a. med hänsyn till bevisningssvårigheterna eftersträvats att utforma
bestämmelserna så att återvinning i allmänhet inte skall bero av vad
gäldenärens medkontrahent insett eller bort inse (det subjektiva rekvisitet)
utan så långt möjligt gälla rättshandlingar vilka i och för sig framstår som
avvikande från det normala under de aktuella förutsättningarna.
Återvinningsfristerna växlar enligt förslaget från tre månader till två år (mot
närstående), räknat i förhållande till en närmare angiven fristdag.
De
objektiva reglerna om återvinning kompletteras av en med subjek-
Prop.
1975:6 68
tiva rekvisit utformad bestämmelse som är tillämplig på
otillbörliga förfaranden, om den andra parten var i ond tro (36 §).
Återvinningsfristen är i detta fall fem år, utom såvitt angår återvinning från
närstående då någon särskild frist inte skall gälla.
Reglerna om rättsverkningarna av återvinning har också
omarbetats (37 §). De har i flera hänseenden mildrats för den
återbäringsskyldige. En beaktansvärd nyhet är, att rätten till återvinning kan
jämkas om det som skall återbäras annars skulle överstiga vad vederbörande
vunnit genom den aktuella rättshandlingen eller om andra synnerliga skäl
föreligger. En sådan möjlighet har synts behövlig bl.a. med hänsyn till de nya
återvinningsfristernas längd. I det subjektiva fallet (36 §) skall i viss
utsträckning strängare regler gälla.
Även i fråga om de processuella bestämmelserna om
återvinningstalan och vad som har samband därmed innehåller förslaget flera
nyheter (39 §). Bl.a. har enskild borgenärs talerätt gjorts subsidiär till
förvaltarens. Den tid inom vilken återvinningstalan skall väckas har bestämts
på ett sätt som i allmänhet torde medföra att den förlängs jämfört med vad som
nu är fallet. Därtill kommer, att talan alltid får väckas inom tre månader från
det att anledning därtill blivit känd för konkursboet. Återvinning skall inte
som nu förutsätta att särskild talan väcks utan kunna göras gällande även genom
anmärkning mot bevakning eller genom invändning, när annat yrkande framställs
mot boet.
Bestämmelserna om borgenärs rätt att under konkurs kvitta
mot skuld till gäldenären har modifierats. Därvid har bl.a. borgenärs rätt att
kvitta med fordran som han förvärvat från tredje man begränsats med tanke på
illojala transaktioner (121 §).
Beträffande reglerna om solidariska skuldförhållanden
föreslås en del nyheter (133-135 §|). Borgenärens ställning har sålunda stärkts
både i förhållande till gäldenärens medförpliktade och till konkursboet, bl.a.
genom att borgenären i större utsträckning än nu fått företrädesrätt framför
medansvarig till gäldenären som gjort avbetalning. Förslaget reglerar även det
fallet att gäldenären lämnat medgäldenär säkerhet för regressfordran som denne
kan få.
I fråga om utdelningen föreslås i övrigt den ändringen att
vid slututdel-ningsförslags upprättande avsättning alltid skall ske för
villkorad fordran oavsett grunden till fordringen om det inte saknas
anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas senare (136 §).
Konkurs kan dra ut på tiden och vålla gäldenären onödiga
olägenheter. Förslaget innehåller den nyheten, att konkursdomaren på ansökan av
gäldenär som inte är juridisk person skall kunna förordna att konkurstillståndet
för gäldenären personligen skall upphöra (146 §). Sådant förordnande får inte
meddelas, innan gäldenären avlagt bouppteckningsed och förlikningssammanträde
enligt 108 § KL hållits med borgenärerna samt boet är i allt väsentligt utrett.
Prop. 1975:6 69
De
nya reglerna om konkursgäldenärs rådighet har föranlett förslag om ändrade
bestämmelser i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område (avtalslagen) och lagen (1914:45) om kommission,
handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen) angående fullmaktsgivares
resp. kommittents eller kommissionärs konkurs. Utvidgning föreslås också av det
i lagen (1936:81) om skuldebrev uppställda godtrosskyddet vid förvärv av
löpande skuldebrev från obehörig person och vid betalning av löpande skuldebrev
till sådan person. Denna utvidgning rör såväl förvärv från konkursgäldenärer
som förvärv från omyndiga, liksom betalning till dem. Lagen (1944:705) om
aktiebolag m.fl. lagar föreslås ändrade på liknande sätt.
Betänkandet
innehåller vidare bl.a. förslag om ändring i ÄB. Enligt detta förslag skall
bröstarvinges rätt att påkalla jämkning av testamente eller gåva samt arvinges
rätt att väcka talan om klander av testamente inte övergå till hans borgenärer.
Dessa befogenheter har ansetts vara av så personlig natur att de inte bör
tillkomma borgenärerna.
2.6
Allmänna uttalanden i remissyttrandena
Förslaget
har genomgående fått ett positivt mottagande. Enligt JK:s mening är förslaget
utarbetat med stor skicklighet och sakkunskap. Göteborgs tingsrätt anser att
förslaget är välgrundat och att det innebär åtskilliga förenklingar och
förbättringar i förhållande till gällande lag. Kommerskollegium framhåller att
de behandlade problemen synes väl utredda och att de presenterade lösningarna
på ett i allmänhet väl avvägt sätt tillgodoser de olika intressen, som gör sig
gällande vid en konkurs. Bankinspektionen finner att lagberedningen väl beaktat
såväl omsättningens som kreditgivningens intressen.
Domareföreningen påpekar
att förslaget har tillkommit efter nordiskt samarbete. Detta sätter i många
avseenden sin prägel på förslaget och har stundom föranlett beredningen till
slåndpunktstaganden vilka för den själv framstått som något tveksamma. Enligt
domareföreningens mening är det av värde att så stor överensstämmelse som
möjligt åvägabringas de nordiska länderna emellan och föreningen ansluter sig
därför till beredningens synsätt att prioritera likheten. Med beaktande härav
anser föreningen att förslaget är i allt väsentligt väl ägnat att läggas till
grund för lagstiftning.
Bankföreningen framhåller
att förslaget präglas av klarhet och realism, grundad på inlevelse och ingående
kunskap om relevanta förhållanden inom kreditliv och kreditväsende. Bärande
principer inom konkursrätten kommer vid ett genomförande av förslaget att få en
mer ändamålsenlig och till det praktiska livets behov bättre avpassad
utformning än motsvarande regler i nuvarande konkurslag. Bankföreningen
understryker i fortsättningen att motiven utformats på ett sätt som
föredömligt underlättar för-
Prop. 1975:6 70
ståelsen
och tillämpningen av de föreslagna reglerna. För kreditinstitut,
konkursförvaltare och andra, som i här aktuella lägen ofta ställs inför svåra
bedömningsfrågor, är lagberedningens insats av stor praktisk betydelse.
Erfarenheten visar, framhåller bankföreningen, att en lagstiftning av denna
kvalitet är ägnad att underlätta förhandlingar och positiva lösningar.
RSV,
landshypoteksombudsrnansföreningen, köpmannaförbundet och SACO förklarar sig
inte ha något att erinra mot de i betänkandet framlagda förslagen.
1
åtskilliga remissyttranden behandlas frågan om det fortsatta lagstiftningsarbetet
sedd mot bakgrund av arbetet inom EG på en särskild internationell reglering
för medlemsstaterna. Flera remissinstanser är tveksamma om ändringar nu bör
genomföras i konkurslagstiftningen. Hit hör kommerskollegium som understryker
det värdefulla i att i allt väsentligt enighet kunnat uppnås i det nordiska
samarbetet men samtidigt konstaterar att EG-förslaget på flera punkter skiljer
sig från de nordiska förslagen. Enligt kollegiet bör EG-förslagets fortsatta
behandling avvaktas innan vår konkurslagstiftning ändras. Även bankföreningen
är tveksam till om beredningsförslaget nu bör genomföras. Bankföreningen
framhåller bl.a. att alltför täta ändringar på ett så centralt område som
konkursrätten bör undvikas. Andra remissinstanser föreslår däremot att
beredningsförslaget genast görs till föremål för lagstiftning. JK framhåller
att de rättsliga konsekvenser som kan uppkomma med anledning av en svensk
anslutning till EG ligger så långt fram i tiden, att man inte av det skälet bör
vänta med lagstiftningen. Ackordscenlralen anser det högst beklagligt om
förslaget läggs åt sidan i avvaktan på en oviss utgång av förhandlingar om
internationell likformighet. Förslaget öppnar möjlighet till en mera
konstruktiv och affärsmässig hantering av konkurser än f.n. Det anses därför
angeläget att förslaget genomförs utan dröjsmål.
Beredningens
förslag att en del föreskrifter som närmast rör konkursdomarens expeditionella
åligganden skall uteslutas ur KL och i stället meddelas av Kungl. Maj:t i
administrativ ordning godtas av remissinstanserna. En del remissinstanser
uttalar synpunkter i fråga om föreskrifternas närmare innehåll.
3
Inledande av konkurs
3.1
Lagberedningen
Inledningsvis
utvecklar beredningen vissa allmänna synpunkter på konkursgrunderna.
Beredningen framhåller att konkurs uppenbarligen bör tillgripas endast när
gäldenärens ekonomiska ställning är undergrävd och han därför inte kan väntas betala
sina skulder i behörig ordning. Det är
Prop.1975.6 71
med
hänsyn härtill angeläget, att gäldenär skyddas mot obefogade
konkursansökningar. Samtidigt är det viktigt, att konkurs inte hindras när
gäldenärens ekonomiska ställning är ohållbar. Utformningen av konkurs-grunderna
är därför av stor praktisk betydelse för både gäldenären och borgenärerna.
Beredningen
påpekar att man i hithörande sammanhang beträffande en gäldenärs ekonomiska
ställning brukar tala om illikviditet, insufficiens och insolvens.
Illikviditet
innebär, att en person inte omedelbart har till sitt förfogande pengar eller
andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av
betalningsmedel. Sådan bristande likviditet behöver emellertid inte innebära,
att gäldenären är ur stånd att till fullo gottgöra sina borgenärer. Han kan
t.ex. ha andra tillgångar som efter hand kan realiseras så att han kan göra
rätt för sig. Enbart det förhållandet att gäldenären är illikvid bör sålunda
enligt beredningen inte utgöra grund för konkurs.
Insufficiens
föreligger, när en persons skulder (passiva) överstiger hans tillgångar
(aktiva), värderade till vad de kan beräknas inbringa genom realisation vid
lämplig tidpunkt. Som tillgång räknas härvid inte gäldenärens personliga
förvärvsförmåga. Hänsyn tas sålunda inte tili hans framtida arbetsinkomster.
Inte heller beaktas hans möjligheter att få kredit. Detta gör, enligt
beredningen, att insufficiens inte i och för sig motiverar att gäldenären sätts
i konkurs. En gäldenär som har studie-skulder kan t.ex. trots insufficiens vara
kapabel att med sina inkomster betala sina fordringsägare i behörig ordning.
Och ett företag kan vara fullt driftdugligt, ehuru dess passiva överstiger
aktiva, värderade som nyss nämnts.
Insolvens
brukar hos oss anses föreligga, om gäldenärens ekonomiska ställning är sådan
att han inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. Häri ligger,
att en gäldenär kan vara likvid på kort sikt men ändå vara insolvent på längre
sikt, och omvänt, att en gäldenär kan vara illikvid för tillfället men solvent
på längre sikt. Beredningen påpekar att vår gällande lag bygger på insolvens
som allmän konkursgrund. Lagen använder härvid termen obestånd som beteckning
för insolvens. Obeståndet beskrivs helt kort med att gäldenären 'icke kan
rätteligen betala sin gäld'. Beredningen hänvisar till att det enligt motiven
till KL även förutsätts att betalningsoförmågan inte är helt tillfällig. Vid
prövning huruvida en gäldenär är solvent eller ej skall enligt beredningen
göras en samlad bedömning av hans förmögenhetsställning och förutsättningar att
vid behov genom realisation av tillgångar kunna infria sina skulder i rätt
tid. Härvid tas även hänsyn till hans förvärvsförmåga och möjligheter att få
kredit. En gäldenär kan alhså vara solvent ehuru insufficiens föreligger.
Undantagsvis kan också en gäldenär vara insolvent utan att vara insuffi-cient,
t.ex. därför att en betydande tillgång av någon anledning inte inom behövlig
tid kan säljas för ett pris som motsvarar dess värde, sett på längre sikt.
Prop. 1975:6 72
Beredningen
förklarar att man under det nordiska samarbetet varit ense om att ny
lagstiftning, i likhet med vår gällande lag, bör bygga på insolvens som allmän
förutsättning för konkurs. Denna ståndpunkt överensstämmer enligt beredningen
med vad sorn i allmänhet gäller i ulomnordiska länder. Enligt det svenska
förslaget föreligger insolvens, om gäldenären inte kan rätteligen betala sina
skulder och hans oförmåga ej är endast tillfällig (1 § andra stycket).
Insolvens upptas som allmän konkursgrund (1 § första stycket).
Beredningen
har inte funnit lämpligt att ange någon bestämd tid som förutsättning för att
betalningsoförmågan skall anses endast tillfällig. Saken bör enligt beredningen
bedömas efter de föreliggande omständigheterna i det särskilda fallet. Bl.a.
bör beaktas vad som är brukligt inom den bransch som gäldenärens verksamhet
tillhör, t.ex. om verksamheten är mycket säsongbetonad. Med hänsyn till
borgenärernas intressen bör emellertid någon längre tids betalningsoförmåga
inte godtas. Ett fall då betalningsoförmågan kan anses tillfällig föreligger
enligt beredningen när gäldenärens tillgångar i och för sig räcker till
betalning av skulderna men det tar en viss tid att realisera vad som behövs
eller en lantbrukare behöver avvakta förestående skörd för att kunna betala
aktuella skulder. Värdet av växande skörd bör givetvis beaktas. Det bör, anser
beredningen, ankomma på gäldenären att framlägga skäl som gör att hans
betalningsoförmåga kan anses endast tillfällig.
Frågan
huruvida gäldenären är insolvent anser beredningen böra i princip bedömas med
hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för prövningen av konkursansökningen.
Om nya omständigheter tillkommit under tiden mellan ansökningens ingivande och
prövningen, skall dessa sålunda beaktas.
Vad
gäller gäldenärens möjlighet att förfoga över konkursinstitutet genom att själv
medge insolvens påpekar beredningen att enligt gällande lag gäldenären utan
vidare prövning skall sättas i konkurs, om han själv gör ansökan därom eller
medger borgenärs ansökan. Beredningen anför att gäldenären normalt inte har
något att vinna på att konkurs kommer till stånd trots att han är solvent.
Detta gäller även om han skulle lyckas undanhålla tillgångar och därigenom
framstå som insolvent. Konkurs medför nämligen inte, att gäldenären befrias
från de skulder som inte täcks genom utdelning i konkursen. Fall kan emellertid
undantagsvis förekomma då gäldenärens uppgift om insolvens inte bör godtas utan
vidare. Inom ett bolag kan t.ex. råda stridiga meningar beträffande bolagets
ekonomiska ställning och om ställföreträdare för bolaget gjort konkursansökan
men en fraktion i bolaget gör gällande att ansökningen inte är sakligt
motiverad, bör insolvensfrågan prövas. Gäldenärs konkursansökan kan även i andra
fall vara förhastad. Det kan också undantagsvis tänkas, att en solvent gäldenär
gör konkursansökan av skatteskäl. Konkursbo är nämligen befriat från bl.a.
realisationsvinstbeskattning, jfr 35 § kommunalskatte-
Prop. 1975:6 73
lagen
(1928:370). Om något sådant avslöjas, bör ansökningen inte bifallas. Det ligger
inte heller i borgenärernas intresse, att ett kostsamt och värdeförstörande
konkursförfarande inleds när gäldenären i själva verket är solvent. I
beredningens förslag har därför i överensstämmelse med vad som skett i övriga
nordiska förslag gjorts det förbehållet, att gäldenärens uppgift om insolvens
inte skall godtas om särskilda skäl föranleder till annat (3 § första stycket).
Om gäldenärens uppgift på grund av gjord invändning eller av annan anledning
framstår som tvivelaktig, bör insolvensfrågan sålunda prövas i vanlig ordning.
Visar det sig därvid att gäldenärens uppgift är oriktig, bör konkursansökningen
avslås.
1
fråga om konkursgrundernas utformning påpekar beredningen att lagstiftaren i olika
länder inte nöjt sig med att enbart ange insolvens e.d. som konkursgrund utan
uppställt vissa hjälpregler vid tillämpningen. I beredningens förslag har en
liknande ordning följts, men reglerna har i flera hänseenden förenklats.
När
det är borgenären som ansöker om konkurs och gäldenären inte medger yrkandet
krävs enligt förslaget inte att såsom nu förutsätts för bifall till borgenärs
ansökan insolvensen kommit till uttryck genom 'inträffade omständigheter'.
Till motivering av ett sådant villkor anförde 1907 års konkurslagskommitté att
insolvens inte som latent tillstånd kunde spela rollen av konkursgrund.
Insolvensen måste enligt kommittén framgå av en förklaring eller annan handling
från gäldenärens sida eller också ådagaläggas genom åtgärder av någon borgenär
eller genom annat faktum. Däremot borde gäldenärens insolvens inte kunna visas
genom att innehållet i hans handelsböcker drogs fram eller hans affärsbiträden
hördes som vittnen om hans affärsställning. Borgenär måste kunna åberopa någon
viss tilldragelse som med bestämdhet utmärkte att gäldenären var insolvent.
Enligt
beredningens mening finns det inte tillräcklig anledning att göra någon
särskild inskränkning i möjligheten att styrka insolvens. Förslaget
överensstämmer på denna punkt med de övriga nordiska förslagen. I praktiken
torde det enligt beredningen knappast förekomma, att enskild borgenär ger in
konkursansökan utan att allvarlig betalningsförsummelse eller särskilda oroande
omständigheter förekommit.
I
stället för den direkta och ovillkorliga anknytningen till vissa inträffade
omständigheter innehåller beredningens förslag vissa hjälpregler i form av
presumtioner. Gäldenär presumeras sålunda vara insolvent, om han vid utmätning
inom de senaste tre månaderna före konkursansökningen funnits sakna
utmätningsbara tillgångar eller om han förklarat sig inställa sina betalningar
(3 § andra stycket). Presumtionen om insolvens i här avsedda fall skall enligt
beredningen gälla endast om annat ej visas. Gäldenären har med andra ord
möjlighet att i konkursmålet föra mot-bevisning rörande påstående om insolvens.
Han kan t.ex. på grund av arv, förmånlig affärsuppgörelse, skatteåterbäring
eller vunnen process ha blivit
Prop. 1975.6 74
i
stånd att infria sina förbindelser i behörig ordning. Om han förmår styrka
solvens, skall konkursansökningen avslås. Gäldenären bör enligt beredningens
uppfattning ha möjlighet att åberopa även sådana omständigheter som tillkommit
mellan konkursansökningen och prövningen.
Beredningen
föreslår en särskild presumtionsregel i fråga om gäldenär som är eller under
det sista året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, dvs. köpman
enligt beskrivningen i 193 § KL. Medan de nuvarande särskilda konkursgrunderna
för köpmän utan vidare leder till konkurs, är det enligt förslaget även här
endast fråga om en presumtion som kan motbevisas. Syftet med bestämmelsen är
att ge borgenär anvisning på ett praktiskt förfarande som inte kräver att han
behöver förebringa någon mera ingående utredning om att gäldenären är insolvent.
Bestämmelsen förutsätter, att gäldenären trots anmaning att inom viss kortare
tid betala klar och förfallen skuld underlåtit att betala (3 § tredje stycket).
De
nu berörda reglerna i beredningens förslag överensstämmer i huvudsak med
motsvarande bestämmelser i övriga nordiska förslag.
Beredningen
uttalar att gällande lags ståndpunkt, att borgenärs konkursansökan skall kunna
avvärjas genom betalning, bör bibehållas. Gäldenären bör i likhet med vad som
nu gäller enligt beredningen inte heller kunna försättas i konkurs på ansökan
av borgenär som har eller får en tillfredsställande säkerhet. En särskild fråga
är emellertid enligt beredningen i vad mån en borgenär är skyldig att ta emot
betalning eller säkerhet som bjuds honom. Beredningen anför bl.a. att betalning
från gäldenären i hithörande situationer kan tänkas bli föremål för
återvinning. Borgenären är i så fall inte skyldig att ta emot betalningen. Om
fordringen är förenad med så god förmånsrätt att betalning av fordringen inte
är till nackdel för övriga borgenärer och återvinning därför inte kommer i
fråga, torde borgenären dock vara skyldig att ta emot betalning. Om borgenärens
fordran inte är förfallen, torde han i princip inte vara skyldig att ta emot
betalning. Detta har ansetts följa av allmänna regler, framhåller beredningen.
Det synes dock antagligt, att en borgenär som gjort konkursansökan med
åberopande av ej förfallen fordran är pliktig att också ta emot betalning, om
den är skyddad mot återvinning. Enligt beredningen gör dess förslag inte någon
ändring i vad som sålunda får anses utgöra gällande ordning.
Beredningen
framhåller i fortsättningen att en borgenär som har betryggande säkerhet för
sin fordran regelmässigt inte har behov av att söka gäldenären i konkurs. Vid
de nordiska överläggningarna har rått enighet om att ställd eller erbjuden
säkerhet under vissa förutsättningar bör utgöra hinder för borgenär att sätta
gäldenären i konkurs. Man har också enats om att bestämmelserna borde omfatta
flera säkerhetsformer än som avses i nuvarande 6 §, jämförd med 195 §, KL samt
att skilda regler borde gälla, om säkerheten utgörs av gäldenärens egendom och
om den
Prop. 1975.6 75
ställs
eller erbjuds av tredje man.
Beredningen
gör vissa överväganden angående konkursinstitutets subjekt. Liksom enligt KL
kan enligt beredningens förslag såväl fysiska som juridiska personer försättas
i konkurs. Vad angår fysiska personer påpekar beredningen särskilt att makes
konkurs inte medför att andre maken kommer i konkurs, om nya giftermålsbalken
(GB) är tillämplig. Vidare framhåller beredningen, att om någon driver rörelse,
kan rörelsen som sådan inte försättas i konkurs, även om den drivs under
särskild firma. Ett konkursbeslut skall rikta sig mot rörelseidkaren
personligen och konkursboet skall omfatta både hans privata egendom och hans
egendom i rörelsen. Den omständigheten att en juridisk person i laga ordning
upplösts genom skifte eller likvidation utesluter i och för sig inte konkurs.
I
fortsättningen förklarar beredningen att frågan huruvida ett konkursbo kan försättas
i konkurs, om boets tillgångar inte räcker till betalning av massaskulderna,
har besvarats nekande i ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1945 s. 177).
Denna utgång har kritiserats i doktrinen. Beredningen vill för sin del instämma
i kritiken men har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse som tar
avstånd från praxis.
Beredningen
erinrar om att det i litteraturen har diskuterats, om staten eller kommun kan
försättas i konkurs. Några särskilda bestämmelser härom finns inte i KL och
saken har inte heller behandlats i förarbeten eller prövats i rättspraxis.
Enligt beredningens mening kan lagregler i ämnet undvaras även i
fortsättningen. Att staten inte kan försättas i konkurs i KL:s mening anses
uppenbart. Inte heller kommun torde kunna bli föremål för konkursförfarande.
Konkursinstitutet är inte avpassat för sådana offentligrättsliga subjekt som
stat och kommun. Däremot anses något hinder inte föreligga mot att
konkursförfarandet tillämpas på stiftelser, bolag, föreningar eller liknande
juridiska personer i vilka staten eller kommun är intressent, oavsett vem som
har det bestämmande inflytandet.
Så
länge en gäldenär är i konkurstillstånd bör han enligt beredningens mening,
frånsett internationella förhållanden, inte kunna försättas i konkurs på nytt.
Att detta bör gälla med avseende på de tillgångar som ingår i den pågående
konkursen synes givet. Det bör emellertid enligt beredningens mening gälla även
beträffande sådana gäldenärens tillgångar som inte omfattas av konkursen (se
angående sådan egendom 22 och 27 §§ förslaget, jfr 97 § KL). Den omständigheten
att utmätning enligt rättsfall (NJA 1968 s. 270) ansetts kunna under pågående
konkurs äga rum i sådan gäldenärens egendom som inte ingår i konkursen synes
inte nödvändigtvis föranleda, att även särskilt konkursförfarande avseende
dylik egendom skall kunna inledas medan den tidigare konkursen pågår.
I
fråga om konkurssökanden uttalar beredningen bl.a. att det vid en av
beredningen företagen enkät framförts den tanken, att endast borgenärer vilkas
fordringar översteg visst minimibelopp borde få rätt att söka gälde-
Prop. 1975.6 76
nären
i konkurs. Beredningen anser det emellertid vanskligt att söka hindra
småborgenärer från att la initiativ till konkurs och förslaget innehåller inte
någon sådan beloppsmässig begränsning. Detta överensstämmer med de övriga
nordiska förslagen. Om en borgenär vill avvärja konkursansökan från annan
borgenär med obetydlig fordran, torde det enligt beredningen i praktiken kunna
ske genom att han träder emellan och betalar fordringsbeloppet.
Beredningen
går också in på frågor om konkursforum och konstaterar att man från dansk och
norsk sida överväger att ändra forumbestämmelserna så att de passar in i
EG-systemet vari huvudorten för gäldenärens affärsverksamhet konstituerar
förstahandsforum. Enligt beredningens mening bör dock den fortsatta
behandlingen av EG-förslaget avvaktas innan frågan tas upp till omprövning hos
oss. Beredningen föreslår därför tills vidare ingen saklig ändring i fråga om
konkursforum. Däremot förordas att en påbörjad konkurs om synnerliga skäl
föreligger skall kunna överflyttas till en annan domstol. En gäldenär, som är
mantalsskriven på en ort och enligt tillämpliga forumregler försatts i konkurs
där, kan t.ex. strax före konkursen ha bosatt sig och startat rörelse på annan
ort. Det kan då visa sig förenat med betydande praktiska fördelar att konkursen
får handläggas på den senare orten.
Enligt
beredningens mening är den nuvarande ordningen för dödsbos försättande i
konkurs onödigt komplicerad. Beredningen förordar ändrade bestämmelser i denna
fråga. Som huvudregel bör gälla, att dödsbodelägarna gemensamt eller, när
boutredningsman finns, denne äger söka dödsboet i konkurs. Enskild
dödsbodelägare är tillgodosedd genom möjligheten att begära, att boet avträds
till boutredningsman. Skulle viss bodelägare t.ex. av oförstånd i stället göra
konkursansökan och har den inte biträtts av övriga delägare, skall den därför
enligt beredningens förslag behandlas som en ansökan om boets avträdande till
boutredningsman (2 § andra punkten, jfr 19 kap.l § ÄB). Beredningen föreslår
även vissa ändringar för fall då borgenärs konkursansökan är anhängig när gäldenären
dör och då borgenär gör konkursansökan mot dödsbo. I båda fallen skall enligt
förslaget rätten efter anmälan av konkursdomaren förordna, att boets egendom
skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Denne skall regelmässigt
tillvarata boets intressen, vilket enligt beredningen i allmänhet torde medföra
att konkurs kan undgås (12 §).
Beredningen
konstaterar i flera sammanhang att det är ett i konkurssammanhang väsentligt
intresse att konkursmål handläggs skyndsamt. Beredningen föreslår i samband med
genomgången av de olika bestämmelserna i 1 kap. KL vissa ändringar i fråga om
de tidsfrister som skall iakttas under handläggning av konkursansökan. Detta
gäller bl.a. den tid inom vilken gäldenär skall inkomma med förklaring över
ansökan och den tid inom vilken mål skall förekomma inför rätten. Såvitt gäller
möjligheterna att bevilja part uppskov med förhandling innebär beredningens
Prop. 1975:6 77
förslag
en utvidgning i förhållande till nu gällande regler. När sökanden medger
uppskov får sådant beviljas om särskilda omständigheter föreligger. I övriga
fall gäller nuvarande krav på synnerliga skäl. Uppskovstiden anges till högst
två veckor om inte längre tid oundgängligen behövs (16§).
Beredningen
framhåller att det under de nordiska överläggningarna har övervägts, om inte
till skydd för borgenärerna bör finnas möjlighet att begränsa gäldenärens handlingsfrihet
under tiden mellan konkursansökningen och konkursbeslutet. Trots den
skyndsamhet som är anbefalld för handläggningen av konkursmål kan denna ta
viss, inte så obetydlig tid, särskilt när ansökan gjorts av borgenär men
bestrids av gäldenären. Beslutas konkurs först i högre instans, kan
tidsutdräkten bli avsevärd. Bestämmelserna om straff för gäldenärsbrott i 11
kap. BrB och reglerna om återvinning avser visserligen att ge borgenärerna
skydd mot otillbörliga förfaranden från gäldenärens sida under tiden mellan
konkursansökningen och konkursbeslutet, men det synes ändamålsenligt att kunna
ingripa när risken är aktuell och inte enbart lita till repressiva åtgärder i
efterhand.
Beredningen
påpekar att de danska och norska förslagen upptar bestämmelser enligt vilka
gäldenären, sedan konkursansökan inkommit, under vissa förutsättningar kan
genom domstolsbeslut fråntas rådigheten över egendom som omfattas av konkurs.
Beredningen anser att man
för svenskt vidkommande lämpligen kan begagna sig av skingringsförbud.
Härigenom kan gäldenären förbjudas att sälja, pantsätta eller på annat sätt
avhända sig lös eller fast egendom under tiden mellan konkursansökningen och
konkursbeslutet. Däremot hindras han inte från att ikläda sig förpliktelser i
allmänhet eller att ingå hyresavtal, arbetsavtal eller liknande. Ett generellt
rådighetsförbud innan konkursansökningen hunnit prövas i sak har synts för
vittgående. I 14 § har i enlighet med det sagda upptagits en bestämmelse enligt
vilken gäldenären, om konkursansökan inte bifalls genast, kan förbjudas att
sälja eller skingra egendom.
Beslut om skingringsförbud
meddelas enligt förslaget av konkursdomaren eller, när målet hänskjutits till
rätten, av denna. Beslutet går omedelbart i verkställighet (se 17 kap. 14 §
rättegångsbalken, RB). Frågan om skingringsförbud kan endast tas upp på yrkande
av borgenär.
Skingringsförbud kan
enligt förslaget omfatta all gäldenärens egendom eller viss del därav, t.ex. en
fastighet. Särskilda lagbestämmelser om att viss egendom inte får ställas under
skingringsförbud måste iakttas. Dessutom måste naturligtvis skälig hänsyn tas
till gäldenärens aktuella behov.
Det är inte meningen att
skingringsförbud skall ingå som ett normalt led i konkursförfarandet. Enligt
förslaget får beslut härom meddelas endast om det finns särskilda skäl. Som
exempel nämns att gäldenären står i begrepp att sälja en fastighet eller annan
värdefull egendom till underpris.
Prop. 1975:6 78
Om
det behövs, kan konkursdomaren eller rätten enligt förslaget medge undantag
från beviljat skingringsförbud. Undantag kan föranledas t.ex. av att gäldenären
har en rörelse som skall drivas vidare. Löner kan då behöva betalas ut eller
egendom säljas. Enligt förslaget kan konkursdomaren eller rätten överlämna åt
lämplig person att medge undantag som nu sagts.
Beredningen
framhåller vidare att vad som enligt 15 kap. RB gäller om skingringsförbud i
rättegång i övrigt skall ha motsvarande tillämpning. Beredningen ger exempel på
vad hänvisningen till nämnda kapitel i RB innebär.
Enligt
beredningens mening skall ett skingringsförbud i allmänhet gälla under tiden
fram till dess konkursansökningsmålet prövas men hinder möter inte mot att häva
förbudet dessförinnan.
Beredningen
framhåller att brytande mot skingringsförbud är straffbelagt enligt 17 kap. 13
§ BrB och kan medföra skadeståndsskyldighet. Överlåtelse eller pantsättning av
egendom som omfattas av skingringsförbud torde kunna angripas och frånkännas
giltighet, om medkontrahenten var i ond tro, dvs. kände eller bort känna till
förbudet. Beredningen nämner i anslutning härtill, att skingringsförbud inte
kungörs. Bestämmelser saknas t.ex. om att inskrivningsmyndigheten skall få
uppgift om beviljat skingringsförbud eller att anteckning härom skall göras i
fastighetsboken.
Beredningen
påpekar att en sammanslagning av instituten kvarstad och skingringsförbud
övervägs under arbetet på en ny utsökningsbalk. Om en sådan ordning kommer till
stånd, bör det som beredningen föreslagit om skingringsförbud göras tillämpligt
på kvarstad.
3.2
Remissyttrandena
Lagberedningens
allmänna överväganden i fråga om konkursgrunderna har lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen. De regler som föreslås och som grundas på dessa
överväganden har emellertid mött viss kritik.
Den
föreslagna regeln att uppgift av gäldenären om insolvens skall godtas endast om
särskilda skäl inte föranleder annat (3 § första stycket) anses av några
remissinstanser bli svår att tillämpa. Möjligheten att särskilt pröva
gäldenärens uppgift anses därför av dessa remissinstanser i praktiken få liten
betydelse. Gö,fa hovrätt godtar visserligen regeln men är tveksam om hur den
skall tillämpas. Hovrätten framhåller att syftet med bestämmelsen endast kan
uppniis antingen om annan intressent än gäldenären självmant låter sig avhöra
med bestridande av konkursansökningen eller om konkursdomaren regelmässigt
företar närmare undersökningar. Konkursansökan av enskild gäldenär torde inte
annat än i sällsynta fall komma till övriga intressenters kännedom förrän viss
tid förflutit. Om konkursansökan görs av behörig ställföreträdare för bolag
torde även föreligga svårigheter for annan ställföreträdare eller utomstående
av saken
Prop.
1975.6 79
intresserad
att hinna reagera i tid. För bestämmelsens effektiva tillämpning torde därför
fordras att konkursdomaren tar initiativ till närmare undersökning. En sådan
leder emellertid ofrånkomligen till tidsutdräkt. Det framstår vidare såsom
oklart vilka personer eller instanser som konkursdomaren i sådant fall skall
höra över ansökningen. Det bör därför klargöras huruvida konkursdomaren skall
vara aktivt verksam för att utröna om orsaker till konkurs föreligger och i så
fall i vilken utsträckning och på vad sätt.
Synpunkter
som sammanfaller med Göta hovrätts utvecklas av bl.a. Västerviks tingsrätt,
Göleborgs tingsrätt, Sienungsunds tingsrätt och Uddevalla tingsrätt. Göteborgs
tingsrätt framför i sammanhanget tanken att konkursansökan av juridisk person
kanske borde göras av styrelsen, eller för handelsbolag av samtliga bolagsmän.
Det anses anmärkningsvärt, att en så viktig ansökan kan undertecknas av endast
en firmatecknare.
Gotlands
handelskammare understryker vikten av att den rättsliga prövningen av
konkursansökningar och handläggningen av konkurser sker med så stor snabbhet
som möjligt. Förslaget medför emellertid risk för att det rättsliga avgörandet
försenas även i fall, där insolvens verkligen föreligger, och där det av olika
skäl är fara i dröjsmål för borgenärerna eller för gäldenären. Risken för
olägenhet och skada i sådana fall kan i fråga om borgenärerna inte anses
avhjälpt genom den föreslagna möjligheten att få gäldenärens egendom belagd med
skingringsförbud. Det är också enligt handelskammarens mening svårt att inse,
vilka fördelar som uppnås genom den föreslagna ändringen. I motiven har anförts
att det inom ett bolag kan råda stridiga meningar beträffande bolagets
ekonomiska ställning eller att en solvent gäldenär kan göra konkursansökan av
skatteskäl. De av beredningen anförda skälen torde inte vara relevanta annat
än i sällsynta undantagsfall. Handelskammaren anser för sin del att de mer
motiverar ändringar i gällande bolags- och skattelagstiftning än i KL.
Principen att gäldenärens medgivande av insolvens skall föranleda ett
omedelbart konkursbeslut är enligt handelskammarens uppfattning väl värd att
bevaras, i all synnerhet som de intressen beredningen önskat tillgodose torde
kunna skyddas genom en uttrycklig rätt för tredje man att föra talan mot
konkursbeslutet.
Remissinstanserna
gör inga invändningar mot beredningens förslag att ett misslyckat
utmätningsförsök och betalningsinställelse skall presumera insolvens. När det
gäller presumtionsregeln om insolvens hos gäldenär, som underlåtit att
efterkomma betalningsanmaning, konstaterar emellertid TCO att regeln föreslås
omfatta endast bokföringsskyldiga. Enligt organisationen bör uppställas en
särskild presumtionsregel av innehåll att arbetsgivare bokföringsskyldig
eller inte som underlåtit att betala klar och förfallen löneskuld skall antas
vara insolvent, om ej annat visas.
Ackordscentralen
framhåller att betalningsinställelse oftast beror på att företagsledningen ser
en möjlighet att i stället för konkurs kunna erbjuda
Prop. 1975:6 80
fordringsägarna
en från deras synpunkt bättre uppgörelse under hand eller med tillämpning av
ackordslagen. Ofta kan förhandlingarna till grund härför, exempelvis om ett
samigående med eller försäljning till annat företag, befinna sig i ett
inledningsskede. Att i ett sådant läge betalningsinställelsen utgör
konkursgrund kan synas något motsägelsefyllt. Ackordscentralen, som erinrar om
att den har hand om det stora flertalet betalningsinställelser i landet,
framhåller härefter att möjligheterna till uppskov med konkursbeslut bör
vidgas. Enligt 16 § i förslaget krävs synnerliga skäl för uppskov mot sökandens
bestridande och oundgängligt behov för uppskov över två veckor.
Betalningsinställelse bör enligt ackordscentralen bibehållas som konkursgrund
endast om den i motiven anges som ett av de synnerliga skäl som kan föranleda
uppskov, även över två veckor.
Beträffande
förslaget om ställd säkerhet som konkurshinder (4 §) påpekar
kronofogdemyndigheten i Oskarshamns distrikt att en utmätningsman inte enligt
utsökningslagens bestämmelser kan för en skattefordran ta annan säkerhet av
gäldenärens egendom än som kan erhållas genom utmätning. Det tycks även med
hänsyn till praxis omöjligt för staten att ta emot bjuden säkerhet från tredje
man. Kronofogdemyndigheten menar att detta är en uppenbar svaghet i förslaget
och att förslaget i denna del innebär att övriga borgenärer favoriseras på
statens bekostnad.
Advokatsamfundet
förklarar att frågan om konkursbo skall kunna försättas i konkurs inte helt
saknar praktisk betydelse. Enligt samfundet har det förekommit att konkursbon
blivit insolventa på grund av transaktioner från förvaltares sida. Samfundet
framhåller att det inte är tillfredsställande att ett konkursbo inte anses
kunna försättas i konkurs och uttalar sammanfattningsvis, att förvaltningen av
ett konkursbo på obestånd erbjuder precis samma problem som förvaltningen av en
vanlig konkurs, och problemen är typiskt sett också lika omfattande och betydelsefulla
i båda fallen. Men i det fall där konkursboet är på obestånd måste både
procedurfrågorna och de materiellrättsliga spörsmålen lösas utan direkt stöd av
lag. Enligt samfundet torde det inte erbjuda några allvarliga svårigheter att
lagstiftningsvägen möjliggöra att ett konkursbo kan försättas i konkurs.
Samfundet förordar att man nu löser denna fråga på ett klart och otvetydigt
sätt och anser sålunda att konkursbo skall ingå bland de juridiska personer som
kan försättas i konkurs.
Ackordscentralen
erinrar om lagberedningens uttalande att hinder inte föreligger mot att
konkursförfarande tillämpas på stiftelser, bolag, föreningar etc. i vilka
staten eller kommun är intressent, oavsett vem som har det bestämmande
inflytandet. Ackordscentralen anser att beredningens synsätt inte får vara
liktydigt med att staten eller kommun skall kunna undandra sig ekonomiskt
ansvar genom att driva rörelse i nämnda former. Är staten eller kommun delägare
i företag eller representerad i styrelse
Prop.
1975:6 81
framstår
detta för kreditgivare som en garanti för företagets solvens. Ackordscentralen
anser att, om staten eller kommun har ett bestämmande inflytande i företag av
det här slaget, ansvaret för staten eller kommunen skall vara lika stort, som
om verksamheten bedrivits i vederbörande myndighets egen regi. Därmed skulle
sådant företag undantas från den krets av juridiska personer som kan försättas
i konkurs.
JK
framhåller att dödsbon som försätts i konkurs i de allra flesta fall saknar
tillgångar utöver vad som utgör beneficium för de efterlevande. Sådana
konkurser beslutas relativt sällan efter ansökan av endast någon av
dödsbodelägarna. I dylika fall befinner sig i regel övriga dödsbodelägare på
avlägsna orter. JK finner det omständligt att alltid förordna en boutredningsman
vilkens enda uppgift skulle vara att träffa uppgörelse med borgenärerna.
Dessutom skulle dödsbodelägarna härigenom åsamkas en kostnad, som i de allra
flesta fall skulle vara onödig. Det sagda gäller även i de fall då borgenär
söker dödsbo i konkurs eller då gäldenären avlider sedan konkursansökan
ingivits men före prövningen av ansökningen.
Göteborgs
tingsrätt hävdar att, när dödsboet inte har några nämnvärda tillgångar, det
inte torde bli möjligt att finna någon person som är villig att åta sig
uppdraget som boutredningsman, eftersom denne inte kan påräkna ersättning ur
dödsboet.
Uddevalla
tingsrätt medger att förslaget skulle medföra en åsyftad förenkling av
förfarandet men anser att smärre komplikationer kan uppkomma. Tingsrätten
erinrar bl.a. om att det från registreringssynpunkt kan uppstå problem i fråga
om handläggningen av konkursansökan som inte biträtts av samtliga
dödsbodelägare. Det synes mindre tilltalande, att det under längre eller
kortare tid är svävande huruvida en konkursansökan skall anses föreligga eller
ej. Än vidare förefaller det mindre lyckligt, att den dödsbodelägare, som sökt
dödsboet i konkurs, erhåller besked om att hans ansökan föranlett förordnande
om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, något som han ju inte
begärt och som han måhända alls inte åsyftat. Enligt tingsrätten skulle en
enklare och lämpligare ordning ernås, om andra punkten i den föreslagna 2 §
fick utgå. I så fall skulle delägare i dödsbo, vari boutredningsman inte finns,
få avstå från att begära dödsboet i konkurs, när ansökningen inte biträds av
alla de övriga dödsbodelägarna. I stället står det honom öppet att göra ansökan
om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. Hovrätten i Västra
Sverige ansluter sig på de skäl Uddevalla tingsrätt anfört till tingsrättens
åsikt, att 2 § andra punkten i förslaget bör utgå.
Göta
hovrätt konstaterar att konkursansökan enligt 2 § andra punkten samt 12 §
första och andra styckena förslaget automatiskt medför, att dödsboet avträds
till förvaltning av boutredningsman. Hovrätten ifrågasätter om inte
dödsbodelägarna, innan en så ingripande åtgärd beslutas, i likhet med vad som
gäller enligt 19 kap. 9 § andra stycket ÄB, alltid bör beredas tillfälle att
yttra sig om det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Hovrätten framhåller vidare.
6
Riksdagen 1975. I saml Nr 6
Prop. 1975.6 82
Ifråga
om kostnaderna för boutredningsmannens arbete gäller enligt 19 kap 19 §
ärvdabalken att dessa skall bestridas av dödsboet samt, i den mån detta ej
förslår, av den på vars ansökan förordnandet meddelades. Mot denna regel finnes
i och för sig intet att erinra i det fall att konkursansökan gjorts av
dödsbodelägare eller när av borgenär gjord ansökan leder till konkurs eller
offentligt ackord. Bland övriga fall torde återfinnas sådana där ansökningen
gjorts utan tillräckliga skäl. Om därför skyldighet att höra dödsbodelägarna i
enlighet med vad nyss sagts icke anses böra införas, bör möjlighet öppnas att
ålägga sökanden ansvaret för dessa utan att dödsboets ihedel först behöver
tagas i anspråk. Ett sådant ansvar för kostnaderna torde även vara ett lämpligt
korrektiv mot obefogade konkursansökningar i hithörande fall.
Visserligen
föreslås skadeståndsskyldighet för borgenär som inger konkursansökan utan
skälig anledning till antagande att gäldenären är på obestånd i förslagets 216
§. Det måste emellertid anses mindre tillfredsställande att först ålägga
dödsboet ansvaret för kostnaderna och sedan hänvisa det till att i en
skadeståndsprocess söka återfå dessa. Förutsättningarna för skadestånd är
vidare för begränsade för att möjliggöra kompensation i alla fall.
Förslaget
att gäldenärens egendom skall kunna ställas under skingringsförbud hälsas med
tillfredsställelse av remissinstanserna. Kronofogdemyndigheten i Stockholms
distrikt framhåller exempelvis att denna nya möjlighet att säkerställa
gäldenären tillhörig egendom kan komma att få stor praktisk betydelse.
Kronofogdeföreningen är dock något tveksam och anser att det finns ett
förhållandevis ringa behov av möjlighet till skingringsförbud under tiden från
konkursansökan till konkursbeslut. Detta beror enligt föreningen på att
konkursansökan i regel grundar sig på en fordran, för vilken exekutionstitel
utverkats, och att den i allmänhet kan leda till utmätning eller, i avvaktan
därpå, interimistisk åtgärd genom kronofogdemyndighet. Om man i likhet med
beredningen anser, att det bör finnas möjlighet till säkerhetsåtgärd i berört
hänseende, vill föreningen ifrågasätta, om det är till fyllest med endast
skingringsförbud. En gäldenär, som är beredd till ett förfarande, som skulle
kunna medföra straff för gäldenärsbrott, torde inte låta sig hindras av ett
skingringsförbud. I ett sådant fall måste enligt föreningen kvarstad ske för
att borgenären skall få tillräckligt skydd. Även EON är av den uppfattningen
att kvarstad bör kunna komma i fråga under de i paragrafen angivna
förutsättningarna.
.Ackordscentralen
uttalar att gäldenären genom den föreslagna paragrafen inte hindras att
överlåta eller pantsätta den med skingringsförbud belagda egendomen annat än i
sådana fall, då medkontrahenten kan visas ha varit i ond tro. Att reglerna om
skingringsförbud ses över i samband med arbetet på ny utsökningsbalk är i och
för sig tacknämligt. Det förefaller ackordscentralen önskvärt att i 14 § tas
in en bestämmelse om att skingringsförbud skall kungöras. Denna bestämmelse kan
sedermera 'inbakas' i utsökningsbalken. Även länsstyrelsen i Stockholms län behandlar
frågan om kungörande av beslut om skingringsförbud. Enligt
Prop.1975:6 83
länsstyrelsens
mening kan det ifrågasättas, om inte av rättssäkerhetsskäl beslut om kvarstad
och skingringsförbud borde kungöras. 1 vart fall finner länsstyrelsen att den nu
föreslagna utvidgningen av användningsområdet för skingringsförbud måste anses
göra behovet av offentliggörande mera påtagligt.
Göteborgs
tingsrätt erinrar om beredningens uttalande, att skingrings-förbudet är avsett
att gälla under tiden fram till dess konkursansökningsmålet prövats.
Beredningen säger vidare att, om prövningen leder till att konkursansökningen
ogillas, det kan vara skäl att låta förbudet bestå tills beslutet vunnit laga
kraft, när saken är tveksam. Tingsrätten är tveksam om beredningens sistnämnda
uttalande överensstämmer med gällande rätt (se Hassler, Civilprocessrätt,
första häftet s. 227, jfr beträffande brottmålsprocessen JO 1962 s. 46 ff).
4
Gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom
4.1
Lagberedningen
Vid
behandlingen av frågan om gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom
konstaterar lagberedningen inledningsvis att de nordiska grannländerna har
andra regler än vi i detta ämne.
Beredningen
anser att gäldenären såsom f.n. gäller hos oss bor i princip förlora sin rådighet
först genom konkursbeslutet. De andra nordiska ländernas kommitterade har gått
på samma principiella linje. Som angetts i avsnitt 3.1 har beredningen dock
tänkt sig, att ingripande med skingringsförbud skall kunna ske under tiden från
konkursansökan till konkursbeslutet. Liknande åtgärd har man tänkt sig på dansk
och norsk sida.
Gällande
lags ståndpunkt att rättshandlingar som gäldenären företar efter
konkursbeslutet inte blir giltiga mot konkursboet, även om tredje man var i god
tro, har vid de nordiska överläggningarna emellertid ansetts vara alltför hård.
Beredningen påpekar att det inte synes motiverat att en godtroende tredje man
alltid skall stå tillbaka för konkursborgenärerna. Beredningen syftar härvid
närmast på vad som händer under de närmaste dagarna efter konkursbeslutet,
innan detta bragts till allmän kännedom.
Beredningen
anser att man i första hand bör modifiera rättsföljden i sådana fall då tredje
man i god tro och på ett i övrigt korrekt sätt fullgjort betalning eller
leverans till konkursgäldenären i stället för till konkursboet och prestationen
inte kommit boet till godo. Att gäldenären behållit prestationen för egen
räkning är närmast ett brott mot konkursboet, jämförligt med att gäldenären
tillgriper tillgångar som tillhörde boet redan vid tiden för konkursbeslutet.
Konkursboet synes därför vara närmast att bära förlusten. Beredningen finner
det tveksamt om man skall stanna vid
Prop.
1975:6 84
nämnda fall eller om man skall gå längre och ge tredje man
godtrosskydd även i fråga om andra rättshandlingar. Beredningen menar att man
kan ta detta steg och på det sättet vinna en mera principiell lösning av
spörsmålet om skydd för godtroende (21 § andra stycket första punkten i
beredningens förslag).
Det skydd som sålunda förordas anser beredningen böra
gälla till dess konkursen kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar. Konkursen
skall anses kungjord dagen efter den då annons om konkursbeslutet införts i
tidningen (21 § sista stycket), dvs. kl. 00.00 nämnda efterföljande dag.
I fråga om godtrosförvärv gäller i allmänhet att den
godtroendes s.k. positiva kontraktsintresse skyddas, dvs. att han fullt ut kan
åberopa rätts-handhngen. Detta anser beredningen på förevarande område kunna
leda onödigt långt, t.ex. om gäldenären efter konkursbeslutet avhänt sig fast
egendom, patenträttigheter eller liknande. Upptäcks sådana transaktioner, är
enligt beredningen medkontrahenten tillräckligt tillgodosedd, om han får
ersättning som gör att han inte lider förlust genom rättshandlingen, dvs.
ersättning för det s.k. negativa kontraktsintresset (21 § andra stycket andra
punkten).
Beredningen anser sig inte böra stanna vid det föreslagna
godtrosskyddet för tiden före kungörandet. Kreditinrättningar och vissa andra
grupper av borgenärer kan visserligen förutsättas följa konkurskungörelserna
systematiskt. Andra förblir ofta i okunnighet om kungörelsen. En utlänning kan
från sitt land skicka betalning eller leverera varor till en konkursgäldenär i
Sverige utan att ana, att denne är i konkurs. Som regel blir egendom, som sänds
till något i konkurs försatt företag, omhändertagen av konkursboet, men det
kan inträffa att konkursgäldenären själv tar emot den och underlåter att
redovisa till boet. Ett visst skydd för den som infriat förpliktelse mot
gäldenären är därför motiverat också för tiden efter kungörandet. Beredningen
anser att skyddet i första hand bör avse sådana fall som här nämnts dvs.
infriande av förpliktelser och inte utsträckas till rättshandlingar i
allmänhet (21 § tredje stycket första punkten). Ett motsvarande skydd är dock
enligt beredningen motiverat beträffande uppsägning och annan jämförlig
rättshandling, om det är uppenbart obilligt att den blir ogiltig mot
konkursboet (21 § tredje stycket andra punkten). Som exempel nämns uppsägning
av hyreskontrakt, reklamation, preskriptionsavbrytande åtgärd o.d.
Verkan av omyndighetsförklaring regleras f.n. på
huvudsakligen samma sätt som verkan av konkursbeslut. Beredningen har
emellertid inte ansett sig ha anledning att föreslå någon ändring i föräldrabalkens
regler om verkan av omyndighetsförklaring.
Enligt beredningen bör samma principer som enligt 21 §
beredningens förslag skall gälla till skydd för godtroende tredje man gälla
också sådana fall där konkursgäldenären handlar genom fullmäktig eller kommissionär.
Till följd härav föreslår beredningen vissa ändringar i avtals- och
Prop.
1975:6 85
kommissionslagarna.
I enlighet med sin ståndpunkt att inte ändra föräldrabalkens regler om verkan
av beslut angående omyndighetsförklaring anser beredningen att ändringarna i
avtals- och kommissionslagarna bör begränsas till att avse konkursfall.
Beredningen
konstaterar vidare att lagen (1936:81) om skuldebrev, lagen (1944:705) om
aktiebolag, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse och lagen (1955:183) om
bankrörelse innehåller bestämmelser enligt vilka godtrosförvärv kan inträda
beträffande vissa löpande handlingar (skuldebrev, aktiebrev, interimsbevis,
vissa teckningsrättsbevis och delbevis m.m.) i sådana fall där överlåtare inte
är rätt borgenär eller behörig att på dennes vägnar förfoga över handlingen.
Skuldebrevslagen innehåller dessutom en bestämmelse enligt vilken betalning som
sker i god tro till innehavare av löpande skuldebrev skall gälla även om
innehavaren inte var rätt borgenär eller behörig att på dennes vägnar förfoga
över handlingen. En i sak likartad bestämmelse finns i lagen (1970:596) om
förenklad aktiehantering enligt vilken utdelning eller utgivande av vissa
handlingar är godtros-skyddai, om inte mottagaren var i konkurs eller omyndig.
Beredningen
framhåller att det i fråga om de berörda bestämmelserna inte finns något
godtrosskydd, när överiåiaren eller den som mottog betalningen var rätt
borgenär men på grund av konkurs eller omyndighetstillstånd obehörig att
förfoga över den löpande handlingen. Undantaget för konkurs- och
omyndighetsfallen står i överensstämmelse med de allmänna grundsatser som f.n.
gäller härom.
Den
svenska regleringen avviker från vad som gäller i övriga nordiska länder.
Godtrosskyddet i de danska och finska skuldebrevslagarna gäller även för den
som förvärvar löpande handling från konkursgäldenär eller omyndig. Enligt den
norska skuldebrevslagen gäller sådant godtrosskydd vid konkurs men inte vid
omyndighet.
Enligt
beredningens mening bör man i fråga om överlåtelse av löpande handling gå ett
steg längre än som följer av 21 § beredningens förslag till ändring i KL och
bringa reglerna i överensstämmelse med vad som enligt de övriga nordiska
ländernas lagar gäller i konkursfallet. Detta innebär bl.a. att godtrosförvärv
av löpande handlingar bör kunna göras inte bara under tiden mellan
konkursbeslutet och konkurskungörelsen utan även senare under konkursen. Likaså
bör under samma tid betalning av löpande skuldebrev och den utdelning m.m. som
omtalas i lagen om förenklad aktiehantering kunna ske till konkursgäldenären
med befriande verkan, om god tro föreligger. En sådan ändring bör enligt
beredningens mening åtföljas av en motsvarande ändring i fråga om omyndigs
överlåtelse av löpande handlingar och i fråga om betalning m.m. som sker till
omyndig. Det kan visserligen sägas, att det finns ett större behov av att
skydda omyndiga än att skydda konkursbon mot rättsförluster. I konkursfallet
slås bl.a. eventuell förlust regelmässigt ut på ett kollektiv. Enligt
beredningens mening talar emellertid övervägande skäl för att konkurs-
Prop.
1975.6 86
och omyndighetsfallen behandlas lika i det hänseende som
nu är i fråga. Härigenom uppnås full överensstämmelse med det godtrosskydd som
gäller enligt de danska och finska lagarna. Den norska kommittén har förklarat,
att en övergång till den dansk-finska ordningen på nu förevarande punkt bör
övervägas men att frågan faller utanför dess uppdrag.
Enligt beredningens uppfattning bör även förvärv från och
betalning till den som, utan att vara i omyndighetstillstånd, handlat under
inflytande av rubbad själsverksamhet omfattas av det utsträckta godtrosskyddet.
4.2 Remissyttrandena
Vad gäller de av beredningen föreslagna reglerna i KL om
gäldenärens rådighet (21 §) anför hovrätten för Västra Sverige att ett
godtrosskydd efter de linjer beredningen föreslår innebär en välgrundad
avvägning mellan å ena sidan det omsättningsintresse som i andra civilrättsliga
sammanhang ansetts motivera ett långtgående skydd för godtroende part och å
andra sidan de samhällsintressen som påkallar skydd för konkursborgenärer.
Hovrätten har därvid särskilt beaktat att den första mer omfattande
undantagsregeln blir tillämplig endast under en mycket kortvarig frist i
omedelbar anslutning till konkursbeslutet och att regeln inte påverkar
konkursboets möjligheter till återvinning. Den andra undantagsregeln, som
gäller en starkt begränsad grupp av rättshandlingar, har fått en sådan
utformning att den kan förmodas få betydelse endast i lägen där
skälig-hetssynpunkter talar med särskild styrka för dess tillämpning. Hovrätten
anser emellertid med hänsyn till att innehållet i allmänna tidningarna i regel
blir tillgängligt för allmänheten först sedan posten distribuerats dagen efter
utgivningsdagen att fjärde stycket lämpligen bör ändras därhän, att
konkursbeslutel skall anses kungjort i och med utgången av nämnda efterföljande
dag.
Advokatsamfundet framför erinringar mot andra och tredje
styckena men medger att avvägningsproblemen är synnerligen svåra. Samfundet
anser att andra stycket, såvitt avser rättshandlingar som gäller överlåtelse av
egendom, har fått en utformning som kan godtas ehuru med tvekan. Bestämmelsen
möjliggör att rent illojala transaktioner kan rättas till. Möjligheten att få
en transaktion att gå åter är dock begränsad till överlåtelse- eller
förfogandefallen. Detta möjliggör illojala transaktioner av annat slag, som
inte kan bringas att återgå. Gäldenären kan t.ex. uppsäga ett hyresavtal eller
utan grund godkänna en reklamation utan att konkursförvaltningen kan förta
verkan därav med mindre det kan visas att ond tro föreligger. Det bör
framhållas att ond tro regelmässigt inte torde komma att kunna bevisas, även om
den föreligger. Advokatsamfundet anser att man bör bereda konkursboet möjlighet
att påfordra återgång också av andra rättshandlingar än överlåtelse
eller andra förfoganden över
Prop.
1975.6 87
egendom,
även om ond tro inte skulle kunna styrkas. Någon större olägenhet av detta
torde i allmänhet inte förorsakas medkontrahenten. Vill man undvika att frågan
om rättshandlingarnas giltighet hålls öppen för länge, kan en tidsgräns t.ex.
tre månader från konkursutbrottet införas, inom vilken konkursboet skall
påfordra återgång. Den i tredje stycket föreslagna regeln inger i flera
hänseenden starka betänkligheter. Beredningen har enligt samfundet
uppenbarligen utformat godtrosregeln bl.a. med förebild från
associationsrätten. Samfundet ifrågasätter emellertid om inte konkursfallen är
så speciella att en fristående reglering liksom hittills är befogad. Hittills
har praxis varit utomordentligt restriktiv och inneburit att, om någon infriar
sin skuld genom betalning direkt till gäldenären, denna betalning saknar
rättslig verkan gentemot konkursboet, även om den betalande varit i god tro och
betalningen till och med skett före kungörelsen. Det kan finnas fog för att
ändra detta förhållande, som otvivelaktigt kan leda till stötande resultat,
åtminstone så att den som i god tro före kungörelsen betalat skuld till
gäldenären inte skall tvingas betala skulden också lill konkursboet. Om
emellertid den av beredningen föreslagna regeln genomförs fortsätter
samfundet öppnas vägen för illojala transaktioner på ett sätt som inte kan
anses lämpligt. Samfundet uttalar vidare.
Det
är väsentligt att ett snabbt och effektivt slut för gäldenärens förfoganden
åstadkommes och detta sker inte med beredningens förslag. Förslaget ger i
stället gäldenären möjlighet att till förfång för boet operera under en längre
tid. Den som häftar i skuld till honom får i inledningsskedet kännedom om
konkursen endast genom kungörelsen. Läser han inte denna, blir han inte
medveten om konkursen förrän han krävs på betalning av förvaltaren, vilket kan
dröja en eller flera månader. Under tiden är fältet öppet för gäldenären att
inkassera fordringen. Visserligen är konkursförvaltaren skyldig att skyndsamt
indriva utestående fordringar, och den föreslagna regeln har därför det goda
med sig att förvaltaren får ytterligare ett incitament till att genast
tillskriva konkursboets gäldenärer, men förvaltaren kan endast kontakta sådana
gäldenärer som han känner till. En ohederlig konkursgäldenär kan underlåta att
lämna förvaltaren uppgifter om sådana utestående fordringar där vederbörande
gäldenärer kan förmodas sakna kännedom om konkursen.
Det
måste vara en angelägenhet av vikt för konkursboet att förvaltningen vet att
fordringar inte kan försvinna efter en viss bestämd tidpunkt. Boets ställning
måste kunna bedömas bl.a. för att möjliggöra ett ställningstagande till
förskottsutdelningar på ett tidigt stadium. En kalkyl över ställningen är många
gånger väsentlig, då det gäller för förvaltaren och exempelvis
företagsinteckningshavare att ta ställning till ett fortsättande av gäldenärens
rörelse. Vetskapen om den nu föreslagna regeln kan uppmuntra gäldenären till
att missbruka den, och den allvarligaste invändningen mot beredningens förslag
är att det ger för goda möjligheter till missbruk.
I
praktiken torde de fall då gäldenären mottar och behåller betalningar vara
ganska sällsynta. Detta kan tala för att den av beredningen föreslagna regeln
inte skulle komma att vålla större olägenheter. Å andra sidan kan också sägas
att de fall då någon i god tro drabbas av nu gällande regler är så
Prop. 1975:6 88
fåtaliga
att man bör acceptera otillfredsställande resultat i några fall för att i
stället få en fast och lättillämpad regel och undvika att ge incitament till
illojala åtgärder från gäldenärens sida.
Advokatsamfundet
förklarar avslutningsvis att det vid övervägande av .'rågan stannat vid att
anse att kungörelsen skall utesluta att av gäldenären företagna åtgärder skall
få rättslig verkan.
Länsstyrelsen
i Stockholms län och bankföreningen har fäst sig vid att lagberedningen under
erinran om att verkan av omyndighetsförklaring f.n. regleras på huvudsakligen
samma sätt som verkan av konkursbeslut uttalat att beredningen inte ansett
sig ha anledning att föreslå någon ändring i föräldrabalkens regler om verkan
av omyndighetsförklaring. Remissinstanserna ifrågasätter om det inte med hänsyn
till den likartade problematiken vad avser verkan av konkursbeslut och verkan
av omyndighetsförklaring kunnat finnas anledning att i detta sammanhang
omarbeta föräldrabalkens ifrågavarande bestämmelser.
Följdändringarna
till nyheterna om konkursgäldenärs rådighet i avtalslagen, skuldebrevslagen,
kommissionslagen m.fl. författningar har föranlett vissa uttalanden.
Hovrätten
för Västra Sverige anser att utvidgningen av godtrosskyddet vid förvärv från
konkursgäldenär av löpande skuldebrev och aktierättsliga dokument bör godtas
och anför härom vidare.
Enligt
gällande rätt har vid exstinktivt godtrosförvärv av dokument av förevarande
slag 'rätter ägare ' inte lösningsrätt, vilket däremot är fallet vid dylikt
förvärv av lösöre (jfr Godtrosförvärv av lösöre SOU 1965:14 s.l 10). Det kan då
finnas fog lör frågan huruvida den lösningsrätt som skall föreligga enligt 21 §
andra stycket konkurslagsförslaget är avsedd att gälla för dessa papper och om
beredningen således avser att skapa ett undantag från vad som i övrigt förblir
gällande rätt. Om detta är avsikten inträder emellertid det anmärkningsvärda
rättsläget att lösningsrätt kommer att medges för konkursbo om transaktionen
skett under tiden mellan konkursbeslutet och des:$ kungörande men vara
utesluten om den skett senare under konkursen. Hovrätten finner att ett
klargörande i lagtexten på denna punkt är nödvändigt.
Hovrätten
ställer sig ytterst tveksam till beredningens förslag såvitt det avser förvärv
från eller prestation till omyndig. Hovrätten anför härom följande.
Frågan
var, som beredningen framhåller (s.228 sp. 2), föremål för ingående
överväganden under förarbetena till skuldebrevslagen. Man stannande emellertid
vid att för de löpande skuldebrevens del upprätthålla grundsatsen att god tro
inte kan åberopas vid förvärv från eller betalning till konkursgäldenär eller
omyndig. Enligt hovrättens uppfattning gör sig behovet av skydd mot
rättsförluster gällande med helt annan styrka för handlingsinkapabla än för
konkursbon. De senare kan i ansenlig omfattning undvika förluster genom
återvinning, en utväg som får ökad betydelse om återvinningsreglerna
objektiveras på sätt beredningen föreslår. Konkursboet skyddas också av det
tidigare nämnda straffhotet. Vad gäller de handlingsinkapabla har
rättsskyddsbehovet snarast ökat
Prop.
1975:6 89
enär,
som beredningen framhåller i annat sammanhang (s.I28 sp. 2), det ekonomiska
livet blivit alltmer komplicerat och fått en allt större internationell
spännvidd. De omsättningsbara dokumenten har fått ökad användning. Detta gäller
t.ex. aktierättsliga papper och obligationer. Vidare bör uppmärksammas att
ränte- och utdelningskuponger i praktiskt viktiga sammanhang fungerar som
självständiga innehavarskuldebrev (23 och 24 §§ skuldebrevslagen). De
ifrågasatta ändringarna i skuldebrevslagen får antagas komma att återverka på
tolkningen av motsvarande bestämmelser angående andra omsättningspapper, t.ex.
växlar och konossement (jfr s.229 sp. 2 f).
Givetvis
reduceras förlustrisken för den omyndige därigenom att i hans fall, liksom vid
konkurs, egendomen tas om hand och förvaltas av en ställföreträdare.
Förhållandet är annorlunda beträffande den som utan att vara omyndigförklarad
handlar under inflytande av mental rubbning. En defekt av detta slag kan i
somliga fall, t.ex. när den har samband med senila förändringar, bestå under
rätt lång tid utan att till buds stående skyddsåtgärder blir vidtagna.
Frågan
vilken betydelse som bör tillmätas här anförda omständigheter måste i detta
sammanhang lämnas öppen. Det kan emellertid inte uteslutas att de skäl som vid
skuldebrevslagens tillkomst ledde till att man bibehöll ett oförändrat
rättsskydd för handlingsinkapabla personer ökat i styrka. Hovrätten är av den
uppfattningen att ett slutligt ställningstagande inte bör ske utan en närmare
utredning vars resultat kan läggas till grund för mer ingående överväganden.
Det
bör tilläggas att i fråga om kommissionslagen beredningen uttryckligen och
kanske något överraskande angett att, till skillnad från vad hittills ansetts
gälla, de föreslagna ändringarna för konkursfallen inte avses bli tillämpliga
på omyndighetsfallen (s.231 sp. 2).
Även
Göta hovrätt, domarföreningen och sparbanksföreningen ifrågasätter
lämpligheten av beredningens förslag såvitt det avser förvärv från och
betalning till omyndig. Sparbanksföreningen uttalar att förslaget i den delen
är otillräckligt rnotiverat.
Försäkringsinspektionen
har inte något att erinra mot beredningens förslag såvitt det avser utvidgning
av godtrosskyddet vid förvärv av aktiebrev i försäkringsaktiebolag.
5
Egendom som ingår i konkurs m.m.
5.1
Lagberedningen
Enligt
27 § första stycket KL räknas till konkursbo all egendom som tillhörde
gäldenären då konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller honom under
konkursen och är av beskaffenhet att kunna utmätas. Beredningen framhåller att
det kan synas inkonsekvent att sådan egendom som tillfaller gäldenären efter
konkursbeslutet skall ingå i konkursen, medan enligt 100 § KL sådan borgenär
som tillkommit under samma tid i allmänhet inte kan få utdelning för sina
fordringar i den aktuella kon-
Prop. 1975:6 90
kursen.
Enligt beredningen avviker den angivna ordningen från vad som gäller i en del
andra länder.
Beredningen
nämner att det under de nordiska överläggningarna har diskuterats huruvida
konkursen, frånsett återvinning, borde begränsas till egendom som gäldenären
hade vid konkursens början. Beredningen framhåller att en sådan ordning inte
skulle innebära att egendom som tillfaller gäldenären senare skulle undandras
vanligt gäldsansvar. Konsekvensen borde i stället antagligen bli, att utmätning
av denna egendom får äga rum på vanligt sätt trots konkursen och att
gäldenärens nyförvärvade egendom kan vid behov få avträdas till en ny konkurs
som helt eller delvis förlöper samtidigt med den förra. En sådan ordning gällde
hos oss före 1862 års konkurslag men ansågs opraktisk och komplicerad. En
återgång till den gamla ordningen förutsätter regler om det inbördes
förhållandet mellan två eller flera konkursbon, såsom om vilka borgenärer som
skall få bevaka i den ena eller andra konkursen, om återvinning till det ena
eller andra konkursboet m.m. Beredningen anser inte att man bör ge sig in på
ett sådant system.
En
annan sak är, fortsätter beredningen, hur länge gäldenären med anledning av
visst konkursbeslut skall hållas i konkurstillstånd med verkan att egendom som
tillfaller honom skall ingå i konkursen. På den punkten finns utrymme för
ändring som inte behöver vålla några praktiska komplikationer.
Beredningen
framhåller först att den nuvarande principen i 146 §, att konkurs varar till
dess förslag till slututdelning först är att tillgå för granskning, inte torde
medföra några olägenheter när juridiska personer försätts i konkurs.
Beträffande fysiska personer har frågan större betydelse. För dem är
konkurstillståndet alltid mer eller mindre besvärande (se t.ex. 199 a och 212
§§ KL). Det är alltså för deras del önskvärt, att konkurstillståndet förkortas.
Beredningen föreslår att 146 § KL ändras så att konkurstillståndet för dem kan
hävas på särskild begäran när boet är i allt väsentligt utrei:t. Den föreslagna
ändringen medför bl.a. att gäldenären på ett tidigare stadium kan få rådighet
över egendom som tillfaller honom. Det gäller inte bara arbetsinkomst utan även
egendom som tillfaller gäldenären på grund av arv eller på annat sätt. Av
förslaget följer även att utmätning hos gäldenären kan på ett tidigare stadium
än nu äga rum i vanlig ordning. Sedan gäldenärens konkurstillstånd hävts genom
sådant beslut som här avses kan han också på nytt sättas i konkurs.
Det
danska förslaget tar inte upp någon motsvarighet till beredningens förslag.
Från finsk sida har man sagt sig vilja överväga att ta upp en sådan reglering.
Enligt det norska förslaget skall skifteretten, när boet är tillfredställande
utrett, kunna förordna att egendom som i fortsättningen tillfaller gäldenären
inte skall ingå i konkursboet.
Beredningen
utvecklar i anslutning till behandlingen av vilken egendom som bör ingå i
konkurs frågan om arvs- och testamentsavsägelse från gäldenären.
Prop.
1975:6 91
Enligt
17 kap. 2 § ärvdabalken (ÄB) kan arvinge avsäga sig arv medan arvlålaren lever.
Beträffande bröstarvinges laglott gäller emellertid visst förbehåll. Gäldenären
kan göra sådan arvsavsägelse utan hinder av att han är i konkurs, och
arvsavsägelse som skett före konkursen kan inte bli föremål för återvinning.
Beredningen
anser inte att det finns anledning att ändra vad som f.n. gäller om
arvsavsägelse medan arvlåtaren lever. Övriga nordiska kommitterade har i
princip intagit samma ståndpunkt. Majoriteten i den danska kommittén har dock
velat jämställa avstående på arvlåtarens dödsbädd med avstående från fallet
arv.
Sedan
arvlåtaren avlidit anses f.n. enligt beredningen arvinges rätt som en vanlig
förmögenhetsrätt. Detta innebär att, om han avstår från sin arvsrätt utan
vederlag, transaktionen kan bli föremål för återvinning enligt reglerna om
återvinning av gåva samt att gäldenären inte kan med verkan mot boet avstå från
sin arvsrätt sedan han försatts i konkurs.
Såvitt
avser rätten till arv sedan arvlåtaren avlidit kan det enligt beredningen med
visst fog göras gällande, att denna rätt har ett sådant personligt
familjerättsligt inslag att arvingen bör få själv bestämma, om han skall
tillträda arvet eller ej. Beredningen har emellertid inte för sin del ansett,
att en gäldenärs rätt till fallet arv som han ännu ej tillträtt skiljer sig
från andra rättigheter av ekonomisk natur på ett sådant sätt att han bör kunna
avstå därifrån på borgenärernas bekostnad. Från norsk sida har förordats, att
gäldenären inom en kortare frist (en månad) från arvfallet skall kunna utan
vidare avsäga sig arvet utan hänsyn till borgenärernas rätt. Beredningen har
liksom de danska och finska kommitterade inte funnit det motiverat att ge en
sådan frist.
Om
den avlidne genom testamente förordnat om sin egendom och det inverkar på
arvsrätt som eljest skolat tillkomma gäldenären, är f.n. enligt beredningen
tveksamt, om förklaring från gäldenärens sida att han godkänner testamentet kan
angripas av hans konkursbo enligt reglerna om återvinning av gåva i fall då testamentet
inte var gällande eller det inkräktade på hans laglott. Sedan gäldenären
försatts i konkurs, är han enligt beredningens uppfattning i allt fall inte
behörig att godkänna testamente. Under konkursen är konkursboet i gäldenärens
ställe behörigt att under vanliga förutsättningar klandra testamente, genom
vilket gäldenären skulle gå miste om arv, eller att påkalla jämkning därför att
testamentet kränker gäldenärens laglott. Det har i enlighet härmed ansetts, att
under konkurs delgivning av testamente skall ske med konkursboet. Har sådan
delgivning före konkursen skett med gäldenären, torde den gälla. Om
klandertiden eller motsvarande frist (se 14 kap. 5 § och 7 kap. 3 § ÄB) utgått
innan boet hunnit ingripa, är talerätten förlorad.
Beträffande
frågan om konkursgäldenär skall vara behörig att godkänna testamente som
inverkar på hans arvsrätt påpekar beredningen, att det enligt dansk rätt torde
vara arvingen/gäldenärens ensak att avgöra, om
Prop. 1975.6 92
testamente
till annan skall godkännas. Rättsläget synes ovisst i Finland och Norge.
Beredningen anser att dansk rätts ståndpunkt enligt vilken gäldenären får
själv bestämma om testators vilja skall respekteras eller inte är rimlig och
föreslår, att vi ansluter oss till den. Detta anses böra gälla även om
testamentet inkräktar på gäldenärens laglott.
En
likartad fråga uppkommer beträffande avstående från rätt enligt testamente till
gäldenärens förmån. Det är enligt beredningen f.n. oklart, huruvida ett
avstående som gäldenären gör efter testators död men före konkursen kan
angripas med återvinning. Beredningen har under de nordiska överläggningarna
framfört förslag att gäldenären skulle bli ensam behörig att bestämma om han
vill begagna sig av testamentet eller inte. På dansk och norsk sida vill man emellertid
inte göra skillnad mellan legalarv och testamente. Då nordisk enighet inte
kunnat uppnås och skäl kan anföras både för och emot, har beredningen inte
ansett sig böra lägga fram förslag i nämnda riktning. Beredningen utgår från
att ett avstående från rätt på grund av testamente inte kan angripas som gåva,
om testaments-tagaren inte redan bevakat testamentet. Sedan testamentstagaren
försatts i konkurs torde det få anses tillkomma konkursboet att bevaka
testamentet om tiden inte är ute, gäldenären obetaget att, om han önskar det,
själv bevaka testamentet men i så fall antagligen med befogenhet för boet att
avstå från testamentet om detta strider mot boets intresse. Efter
konkursbeslutet torde gäldenären inte vara behörig att avstå från rätt på grund
av testamente.
Gåva
av arvlålare kan enligt 7 kap. 4 § ÄB under vissa förutsättningar angripas, om
den kränker bröstarvinges laglott. Konkursboet har f.n. rätt att i gäldenärens
ställe föra talan därom. Beredningen framhåller att gäldenären, om han ensam skall
få bestämma huruvida han vill godkänna eller klandra testamente till annan
eller begära utfående av sin laglott när den kränks av testamente, givetvis
även ensam bör få bestämma, om gåva som kränker hans laglott skall angripas
eller inte.
På
grundval av de nu redovisade övervägandena har beredningen upprättat förslag
till ändring i 7 och 14 kap. ÄB (se vidare under 10.2).
5.2
Remissyttrandena
Remissinstanserna
har godtagit beredningens uppfattning att konkursbo liksom hittills i princip
bör omfatta även sådan egendom som tillfaller gäldenären först efter
konkursbeslutet.
Beredningens
förslag beträffande konkurstillståndets varaktighet för konkursgäldenär, som
inte är juridisk person, har fått ett blandat mottagande vid
remissbehandlingen.
Av
de remissinstanser som behandlat förslaget är JK och kronofogdemyndigheten i
Borås distrikt positiva. JK framhåller att en konkurs innebär åtskilliga
olägenheter för enskild gäldenär och att det därför förefaller
Prop.
1975:6 93
välgrundat
att minska obehaget för gäldenären.
Tveksamma
eller avvisande till förslaget är däremot Göteborgs tingsrätt och
ackordscentralen. Tingsrätten påpekar att en konsekvens av förslaget är att det
kan förekomma två samtidiga konkurser mot samma gäldenär. Detta kan vålla
svårigheter och förefaller tingsrätten mindre lämpligt. Enligt ackordscentralen
är förslagets angelägenhetsgrad ganska ringa med hänsyn till att gäldenären
numera i allmänhet får behålla sina arbetsinkomster. Ackordscentralen delar
inte uppfattningen, att gäldenären upplever som en olägenhet att inte kunna
starta en egen rörelse så länge konkursen pågår. Så snart konkursen avslutats,
kan han ju om det inte blir full utdelning försättas i konkurs på nytt. I
avsaknad av närmare utredning sätter ackordscentralen ett frågetecken för
antagandet, att konkurs för gäldenär, som inte är juridisk person, drar
särskilt långt ut på tiden eller medför för gäldenären onödiga olägenheter.
Beredningens
förslag såvitt det avser arvs- och testamentsavsägelse från gäldenären har inte
berörts i något remissyttrande.
6
Återvinning till konkursbo
6.1
Lagberedningen
Beredningen
anför inledningsvis att reglerna om återvinning avser att motverka
dispositioner från gäldenärens sida som är till skada för borgenärerna liksom
att, när sådana dispositioner ägt rum, ge konkursboet möjlighet att vinna
rättelse i vad som skett. I viss utsträckning är det också möjligt att med
återvinning angripa åtgärder som ej gäldenären själv vidtagit. Beredningen
påpekar att det för konkursboet naturligtvis är fördelaktigt, om återvinning
står till buds i relativt vidsträckt omfattning. Man får dock inte föreställa
sig att återvinningsmöjligheterna i praktiken tillför konkursboet så mycket.
Den preventiva effekten av bestämmelserna är troligen betydligt större.
Från
borgenärernas synpunkt har det enligt beredningens mening sannolikt inte så
stor betydelse hur återvinningsreglerna utformas i detalj, om de blott
sammantagna kan hålla tillbaka inte önskvärda transaktioner på ett i huvudsak
tillfredsställande sätt. Om de nuvarande svenska återvinningsbestämmelserna
kan sägas att de är väl utformade från sina principiella utgångspunkter.
Utmärkande är emellertid, att stor vikt har lagts vid de subjektiva rekvisiten,
dvs. vad gäldenärens medkontrahent insett eller bort inse. I många svar på en
av beredningen företagen konkursenkät har framhållits att de subjektiva
rekvisiten skapat bevissvårigheter och att återvinningsreglerna bl.a. av den
anledningen är för restriktiva. Denna kritik anser beredningen åtminstone med tanke
på nutida förhållanden inte sakna fog. Det ekonomiska livet har komplicerats i
hög grad jämfört med
Prop.1975:6 94
förhållandena
vid KL:s tillkomst. Beredningen anför vidare att ett företags medkontrahenter
av naturliga skäl inte normalt kan förutsättas ha så ingående kännedom om dess
ekonomiska ställning. När gäldenären gynnat viss borgenär på andras bekostnad,
kan de subjektiva rekvisiten hindra rättelse. I sådan riktning verk:ar också de
betalningssätt som numera används och svårigheten att bestämma vilka fysiska
personers goda eller onda tro som bör bli avgörande när betalning m.m. skett
till ett större företag, kommun eller staten. Det erbjuder t.ex. uppenbara
svårigheter att bestämma, i vilka fall staten skall anses vara i ond tro
beträffande skattebetalarens solvens när han inbetalar sin skatt. Det finns
naturligtvis viss möjlighet för intresserad person som känner till
förhållandena att bringa borgenär i ond tro. För att detta skall ha någon
betydelse förutsätts emellertid att vederbörande kan förutse den betalning
eller transaktion som bör förebyggas och att den andre har anledning att sätta
tilltro till uppgift att gäldenären är insolvent. Värdet av denna möjlighet är
därför mycket begränsat.
Beredningen
anför vidare att från dansk och norsk sida önskemålet att göra
återvinningsreglerna mera objektiva i nyss angiven mening starkt understrukits.
Målet har varit att söka bestämma förutsättningarna för återvinning så att de
kommer att gälla rättshandlingar vilka i och för sig framstår som avvikande
från det normala. Att på detta sätt karakterisera de rättshandlingar som man
behöver träffa med bestämmelserna möter givetvis sina svårigheter. Vid de
överläggningar som beredningen har haft med sakkunniga har också vissa
betänkligheter anförts mot nämnda objektivering. Trots detta har beredningen
för sin del ansett, att man kan på svensk sida ansluta sig till nämnda
riktlinje som med hänsyn till vad nyss sagts också har sina fördelar.
De
objektiva reglerna i beredningens förslag till nya återvinningsbestämmelser
(29-35 §§) gäller gåva, bodelning som innefattar eftergift till förmån för make
eller makes dödsbo, utbetalning av oskäliga löner m.m. till närstående, vissa
avsättningar till pensions- eller personalstiftelser, betalning som gjorts med
ovanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat
gäldenärens ekonomiska ställning, kvittning under motsvarande onständigheter
samt pantsättning och liknande säkerställelse i efterhand. Härtill kommer
utmätning. De objektivt bestämda återvinningsreglerna i de nordiska förslagen
kompletteras av en på subjektiva rekvisit baserad bestämmelse som avser att
infånga fall då gäldenären förfarit otillbörligt och den andra parten var i ond
tro (36 § lagberedningens lagförslag). Även culpösa fall inbegrips.
Bestämmelsen är betydligt mer omfattande än 34 § KL. De närmare
förutsättningarna för de återvinningsgrundande transaktionerna behandlas i
beredningens specialmotivering.
Beredningen
förklarar, att det inte kunnat undvikas, att återvinningsbestämmelserna med
tillämpning av den angivna metoden kommit att
Prop.
1975:6 95
inbegripa
en del fall då återvinning kan tänkas drabba den andra parten för hårt. Detta
har ansetts kunna motverkas genom ändrade regler om verkan av återvinning,
främst genom en bestämmelse om jämkning när återvinning annars skulle framstå
som obillig (37 § 3 beredningens lagförslag). Samma lösning har valts på finsk
sida. Enligt de danska och norska förslagen skulle motsvarande skydd för
återvinningssvaranden delvis vinnas genom bestämmelser om att återvinning
enligt de objektiva reglerna begränsas till den 'berikelse ' som
medkontrahenten vunnit. För norsk del bygger principen på gammal tradition i
rättspraxis till vilken vi saknar motsvarighet.
Beredningen
föreslår även andra ändringar för att gentemot återvinningssvaranden mildra
återvinningens rättsverkan. 1 motsats till vad som nu gäller skall
återvinningssvaranden kunna få utge ersättning i stället för den egendom
återvinningen avser, om återbäring av egendomen skulle vara förenad med
särskild olägenhet för honom. Förslaget ger också återvinningssvaranden större
rätt till ersättning för nödiga och nyttiga kostnader och en minskad skyldighet
att utge avkastning av sådan egendom som skalt återbäras.
Beredningen
har funnit de återvinningsfrister som f.n. gäller hos oss vara ganska korta,
medan de t.ex. i Norge i flera fall är långa. Frågan om återvinningsfristernas
längd får ökad betydelse, om övriga förutsättningar bestäms genom mera
objektiva rekvisit än nu är fallet hos oss. Vid de nordiska överläggningarna
har från svensk sida, liksom av finska kommitterade, särskilt understrukits att
alltför långa frister skapar osäkerhet i den allmänna omsättningen. Det vållar
f.ö. även konkursförvaltningen vissa svårigheter att behöva gå långt tillbaka
i tiden. På dansk och norsk sida har man önskat, att fristerna skulle vara
jämförelsevis långa. 1 förslagen har man sökt gå en medelväg som medför en
inte obetydlig utvidgning av våra nuvarande frister men likväl innebär ett
betydande tillmötesgående av de svenska och finska önskemålen.
Beredningen
förklarar sig ha kunnat godta de utsträckta fristerna med hänsyn till den
reglering av återvinningens verkan som förut antytts, främst jämkningsregeln
som skall hindra att obilliga verkningar vållas återvinningssvaranden. Jämkning
kan enligt förslaget ske ända till noll. 1 övrigt bör uppmärksammas att
medkontrahenten, när återvinning äger rum enligt de objektiva reglerna, inte
får sättas i sämre situation än före rättshandlingen. Han har t.ex. rätt att
vid återvinning av betalning få tillbaka pant som han återställt till
gäldenären med anledning av betalningen eller avräkna dess värde.
Återvinningsfristerna
i de objektiv; reglerade fallen är i förslaget bestämda enligt en metod som på
flera sätt avviker från gällande lag. Frånsett bodelning har i första hand
angetts en kortare frist, beträffande vilken man presumerar ett sådant samband
med den aktuella konkursen att återvinning skall äga rum utan reservation.
Denna frist har satts till sex
Prop.
1975.6 96
månader beträffande rättshandlingar av benefik natur och
till tre månader för övriga fall. I fråga om gåva och överföring av benefik
natur till pensionsstiftelse liksom överföring till personalstiftelse föreslås
vid sidan härav en återvinningsfrist på ett år, då emellertid
återvinningssvaranden går fri om han visar att gäldenären varken var eller
genom åtgärden blev insolvent. Genomgående föreskrivs vidare en tvåårsfrist som
kan åberopas mot närstående till gäldenären. Även beträffande den fristen gäller,
att återvinning kan avvärjas genom solvensbevisning. I fråga om återgång av
bodelning som innefattar eftergift från gäldenärens sida föreslås endast en
tvåårsfrist och möjlighet att undgå återvinning, om det visas att gäldenären
hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder, dvs. att
han ej blev insuff icient.
I fråga om utmätning skall också gälla dels en
tremånadersfrist, dels en längre frist på två år som endast avser närstående
och vid vilken motbe-visning om solvens är tillåten.
Återvinningsfristen i 36 § (otillbörlighetsfallen) har
satts till fem år, om ej talan riktas mot gäldenären närstående. I sådana fall
skall någon särskild återvinningsfrist inte gälla.
Vad särskilt angår återvinning från närstående konstaterar
beredningen att redan f.n. enligt KL gäller en särskild längre frist (ett år),
när återvinning riktas mot gäldenärens make eller, om aktiebolag försatts i
konkurs, mot aktieägare som på grund av sitt aktieinnehav hade bestämmande
inflytande över bolaget eller mot vissa närstående till denne. Beredningen
anger att frestelsen att gynna närstående är uppenbar. I Danmark och Norge
finns f.n. mycket långtgående bestämmelser beträffande personligen närstående
till gäldenären. Men även andra närstående anser beredningen böra
uppmärksammas. Beredningen anför vidare, att i fråga om företag som hotas av
ekonomiskt sammanbrott emellanåt kan förekomma manipulationer som syftar till
att gynna de bestämmande i företaget eller deras närstående. Det har därför
ansetts behövligt att inte bara utsträcka fristerna för återvinning från
närstående utan även inbegripa betydligt flera under bestämmelserna, både
personligen närstående och andra (28 § 2 beredningens lagförslag). Vid de
nordiska överläggningarna har dock från svensk sida framhävts att man inte bör
gå för långt vid angivandet av vilka som skall anses som gäldenären närstående
och att en vittgående bestämmelse lätt inbegriper fall då det i själva verket
varit fråga om en helt normal affärsförbindelse. Särskilt från norsk sida har
man emellertid varit angelägen om en ganska långtgående uppräkning, och
beredningen har med hänsyn till förslagets innehåll i övrigt inte ansett att
denna fråga har sådan betydelse att inte det norska önskemålet kan tillgodoses.
Beredningen föreslår att som närstående skall räknas först
och främst vissa personligen närstående, nämligen make, trolovad, bröstarvinge,
förälder, far- eller morförälder, syskon och den som eljest står veder-
Prop.
1975.6 97
börande
personligen särskilt nära. Med sistnämnda uttryck åsyftar beredningen i första
hand man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever i äkienskapsliknande
förhållanden, samt fosterbarn. Med bröstarvinge åsyftas även adoptivbarn och
adoptivbarns avkomling.
Som
närstående till näringsidkare eller juridisk person skall enligt förslaget
räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig ekonomisk
gemenskap med den andre, grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt
ekonomiskt intresse. Som närstående till näringsidkare eller juridisk person
skall vidare räknas den som leder verksamheten. Härunder faller enligt
beredningens uppfattning exempelvis verkställande direktör och, om ett företag
ar delat på flera avdelningar, chefer för dessa med så självständig ställning
att de kan jämställas med verkställande direktör i ett dotterföretag. Även
arbetande styrelseledamot kan komma i fråga. Dessutom skall som närstående till
näringsidkare eller juridisk person räknas den som i sin tur är närstående till
någon av dem som förut sagts. Bestämmelserna skall enligt beredningen tillämpas
reciprokt, dvs. oavsett om näringsidkaren eller företagsledaren m.fl. råkat i
konkurs.
Fyra
av de sakkunniga som deltagit i beredningens arbete har anmält avvikande mening
på förevarande punkt (se SOU 1970:75 s. 243) och anfört bl.a. att det inte
finns något sakligt motiverat intresse att låta närståendekretsen i
återvinningshänseende omfatta även den som leder verksamheten för näringsidkare
eller juridisk person utan att samtidigt ha väsentlig ekonomisk gemenskap med
denne. Enligt de fyra sakkunniga är beredningens förslag på denna punkt inte
bara principiellt otillfredsställande utan kommer också att kunna medföra
direkt ekonomisk skada för berörda företag. Resultatet av en sådan bestämmelse
torde nämligen bli att svårigheter uppkommer när det gäller att besätta
posterna som företagsledare i företag, vars ekonomiska ställning är pressad men
där företaget dock under god ledning kan förväntas bli i tillfälle att
fortsätta sin verksamhet till nytta för de anställda och för samhället.
Beredningen
anger att det under de nordiska överläggningarna särskilt i fråga om
återvinning av gåva diskuterats, huruvida den presumtion som skall anknyta till
den längre återvinningsfristen skall gälla att gäldenären var insufficient eller
insolvent. Särskilt från svensk sida har framhållits att det mest
ändamålsenliga i sammanhanget skulle vara att här kräva bevisning om sufficiens
för att gäldenärens medkontrahent skall vara skyddad. Beredningen har dock
stannat för att på sätt övriga nordiska länder gjort som huvudregel nöja sig
med bevisning om solvens.
När
det emellertid gäller presumtionen vid återvinning av bodelning föreslår
beredningen en annan lösning. Beredningen hänvisar som en bakgrund till
reglerna i giftermålsbalken (GB) enligt vilka gäldsansvar kan drabba make till
den som vid bodelning eftergivit sin rätt, om han inte kan visa att den andre
maken hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld
(13 kap. 14 § GB). Beredningen pekar
7
Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 6
Prop. 1975:6 98
i
anslutning härtill särskilt på det förhållandet att vid bodelning måste göras
en fullständig uppställning över debet och kredit och menar att det på grund
härav i fråga om bodelning är naturligare att anknyta presumtionen till
insufficiens. När gäldenären därför i samband med bodelning eftergett sin rätt
e.d. kan enligl; förslaget återvinning avvärjas endast om det visas att han
efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans
skulder. Detta innebär bl.a. att man enligt förslaget i bodelningsfallet vid
bedömningen av en åtgärds tillåtlighet bortser från gäldenärens
förvärvsförmåga.
En
av de sakkunniga som medverkat i beredningens arbete anser att man i samtliga
återvinningsfall bör anknyta presumtionen till insolvens (se SOU 1970:75 s. 144
not 4).
Om
gäldenären till äventyrs visserligen var eller blev insolvent genom åtgärden
men därefter åter blivit solvent, t.ex. genom att han fått en större
lotterivinst, för att sedan på nytt komma på obestånd som då lett till konkurs
utgår förslaget från att återvinningssvaranden kan undgå återvinning genom att
visa att det här ej rör sig om ett och samma obestånd. I de fall som avses i 36
§ i förslaget är det återvinningskäranden som skall styrka, att gäldenären var
eller blev insolvent till följd av den aktuella rättshandlingen. Även här
förutsätts att det är fråga om ett och samma obestånd.
Den mest betydande nyheten
i beredningens förslag såvitt avser verkan av återvinning är, att
återbäringsskyldigheten kan jämkas, om det som part skall återbära annars
skulle överstiga vad han vunnit genom den aktuella rättshandlingen eller om
andra synnerliga skäl föreligger. Frågan om jämkning bör enligt beredningen
prövas med hänsyn till samtliga omständigheter, bl.a. den angripna
rättshandlingens mer eller mindre otillbörliga karaktär. Beredningen anför
vidare att om någon mottagit och i god tro konsumerat en penninggåva, detta som
regel bör vara tillräckligt skäl till jämkning, eventuellt till noll. Om
däremot den återbäringsskyldige med kännedom om gäldenärens insolvens fått
avsevärda förmåner, bör jämkning inte äga rum. Ligger straffbart förfarande
återvinningssvaranden till last, bör jämkning i strid mot allmänna
skadeståndsrättsliga regler inte förekomma. Som nyss nämnts har beredningen
ansett det lämpligt att som ett skäl till jämkning ange, att återbäringen
annars skulle överskrida vad svaranden vunnit genom den rättshandling eller
åtgärd som är föremål för återvinning. Detta blir också enligt beredningen ett
mått för den jämkning som är rimlig i vanliga fall. Längre gående jämkning
synes emellertid kunna tänkas i undantagsfall, såsom när svaranden visserligen
'vunnit' ett värde men använt det på ett sådant sätt, t. ex. för resa eller
utbildning, att det skulle vara obilligt at kräva åter beloppet. Om svaranden
t.ex. i god tro sålt egendom som han förvärvat genom gåva, bör jämkning till
valutans värde regelmässigt vara motiverad. Har den egendom som svaranden
mottagit av gäldenären blivit förstörd, kan också en långtgående jämkning
Prop.
1975:6 99
böra
äga rum, om egendomen inte var försäkrad. När försäkring fanns, bör
försäkringsbeloppet tjäna som ledning i jämkningsfrågan. När fråga om jämkning
väcks på grund av att svaranden konsumerat mottagna medel, får man givetvis
även beakta, om det kan antas att han skulle ha gjort utgifterna även om han
inte haft de aktuella medlen till förfogande. Den omständigheten att den som
drabbas t.ex. av återvinning enligt 31 § i förslaget deklarerat och betalat
skatt för vad som återvinns bör som regel inte utgöra jämkningsanledning.
Återvinningssvaranden får i stället söka rättelse av taxeringen.
1
37-40 §§ upptar beredningens förslag i övrigt bl.a. regler om verkan av
återvinning mot tredje man och om talan angående återvinning.
Beredningen
har funnit att det kan vara hårt för underhållsberättigade att tillämpa de
föreslagna återvinningsreglerna i fråga om utmätning för familjerättsliga
bidrag. Den underhållsberättigade kan ha haft en läng väg att vandra innan han
hunnit till exekution för behjärtansvärda underhållskrav. Att den
underhållsskyldiga gäldenären inte betalt sin skuld kan t.ex. bero på
motsättningar mellan honom och borgenären. Beredningen har därför ansett det
behövligt att beträffande rimliga familjerättsliga bidrag göra avsteg från
återvinningsreglerna beträffande utmätning, i den mån den underhållsberättigade
inte gynnats otillbörligt genom utmätningen (35 § andra stycket beredningens
lagförslag).
Beredningen
har övervägt huruvida som en genomgående förutsättning för återvinning borde
upptas ett allmänt skaderekvisit, enligt vilket återvinning över huvud inte
skulle komma i fråga annat än om gäldenären vid den aktuella tidpunkten var
eller blev insolvent. Beredningen påpekar att det hos oss uttalats delade meniiigar
i frågan huruvida gällande lag, utöver de villkor för återvinning som lagen
uttryckligen anger, bör anses förutsätta ett dylikt skaderekvisit. De nordiska
förslagen utgår från att ett allmänt tyst skaderekvisit av den typ som här
nämnts inte låter sig förena med förslagen sådana de utformats. En annan sak
är, att återvinning inte kommer i fråga utan att den rättshandling eller åtgärd
varom fråga är eventuellt i förening med senare åtgärd (36 §) varit till
nackdel för gäldenärens borgenärer eller vissa av dem. Betalning av skuld som
är förenad med betryggande och oangriplig pant i gäldenärens egendom bör t.ex.
enligt beredningen inte bli föremål för återvinning. Motsvarande gäller ett
ömsesidigt förpliktande avtal som inte innebär något gynnande av medkontrahenten.
1 fråga om de objektivt bestämda återvinningsreglerna förutsätts att åtgärden
direkt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Beträffande förslagets
återvinningsregel för otillbörlighetsfall (36 §) skall det däremot liksom
enligt gällande rätt för återvinning vara nog att indirekt (medelbar) skada
inträtt, dvs. sådan som följer av att gäldenären undanhåller valuta som han
fått eller förfar på därmed jämförligt sätt.
Den
nämnda förutsättningen för återvinning nämligen att den rättshandling eller
åtgärd av annat slag varom fråga är varit till nackdel för
Prop. 1975:6 100
gäldenärens
borgenärer eller vissa av dem är enligt beredningen väsentlig. Med hänsyn
till frågans vikt har beredningen ansett några preciseringar vara på sin plats.
Beredningen anför att frånsett 36 § i förslaget som inkluderar även indirekt
skada måste fasthållas, att en rättshandling är återvinningsbar endast om den i
och för sig är till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Om aktier
säljs till dagskurs, kommer t.ex. i princip återvinning inte i fråga därför att
de stigit i värde under tiden fram till att säljaren råkar i konkurs så att
avtalet varit oförmånligt, om det skett omedelbart före konkursen. Beredningen
utvecklar i betänkandet ytterligare vad som skall menas med att rättshandling
varit till nackdel för en eller flera borgenärer (SOU 1970:75 s. 132).
Gemensamt
för samtliga fall då förmånsberättigad borgenär fått betalning är, anför
beredningen vidare, att återvinning inte kan komma i fråga om betalningen inte
var till nackdel för gäldenärens övriga borgenärer vid den tidpunkt då
åtgärden vidtogs. Betalning t.ex. till företagsinteckningshavare kan vara till
nackdel för förmånsrättshavare med bättre rätt, t.ex. löneborgenärer. Även
denna fråga bör bedömas med hänsyn till ställningen vid den tidpunkt då
åtgärden vidtogs.
Ett
särskilt spörsmål är enligt beredningen huruvida vid bedömande av den nu
aktuella förutsättningen för återvinning skall tas hänsyn även till kostnaderna
för eventuell konkurs. Enligt beredningens mening driver man saken för långt,
om man anser sig skyldig att, när fråga är om betalning till förmånsberättigade
borgenärer, under alla omständigheter ta hänsyn även till en sådan hypotetisk
kostnadspost. Det ter sig t.ex. främmande att göra gällande återvinning från
löneborgenärer därför att medel som utgått till dem behövs för en senare
konkurs. För att motverka illojala förfaranden torde man dock böra ta hänsyn
till konkurskostnaderna i fall då konkurs är oundviklig och borgenärer med
lika eller bättre rätt skulle bli lidande genom att konkurskostnader
övervältras på dem.
Vid
sidan av återvinning skall liksom hittills talan kunna föras om skadestånd till
följd av gäldenärsbrott (jfr 11 kap BrB). På dansk och norsk sida avser man
däremot att återvinningsbestämmelserna skall vara exklusiva, med undantag för
talan på grundval av allmänna ogiltig-hetsregler. Beredningen har för sin del,
liksom finska kommitterade, inte ansett motiverat att utesluta sådan
skadeståndstalan som nyss nämnts. Dylik talan faller, liksom talan på grund av
allmänna ogiltighetsregler, utanför de föreslagna bestämmelserna om
återvinning.
6.2
Remissyttrandena
Allmänna
uttalanden om beredningens förslag till nya regler angående återvinning till
konkursbo är mindre vanliga i remissyttrandena. I den mån sådana uttalanden
förekommer är de merendels positiva.
Göta
hovrätt anser det nödvändigt att göra vissa reservationer.
Prop.
1975.6 101
Hovrätten
framhåller att det för en bedömning av hur institutet återvinning skall
utformas hade varit av värde med uppgifter om i vilken utsträckning borgenärer
av institutets nuvarande utformning påverkas att låta långsiktiga bedömanden
av en gäldenärs betalningsförmåga få företräde framför krav på omedelbar
betalning. Likaså hade uppgifter om huruvida risken för återvinningsanspråk
försvårar eljest önskvärda transaktioner eller föranleder särskilda
säkerhetsåtgärder varit av värde. Det hade vidare varit önskvärt med uppgifter
om antalet återvinningskrav över huvud, de belopp det rör sig om och vilka
återvinningsregler som huvudsakligen tillämpats. Det måste dock medges att
sådana uppgifter inte kan vara lättillgängliga samt att beredningen genom de
sakkunniga torde ha tillförts den erfarenhet härom, som i första hand står att
erhålla. Det sagda innebär att hovrätten vid granskningen av betänkandet i stor
utsträckning varit hänvisad till att i avsaknad av redovisade fakta lita till
beredningens bedömningar, särskilt i fråga om hur önskemålen om ökade
återvinningsmöjligheter skall avvägas mot kravet på trygghet i den allmänna
omsättningen.
Hovrätten
för Västra Sverige delar beredningens åsikt att återvinningsreglernas
huvudsakliga värde kan förmodas ligga i deras preventiva effekt. Hovrätten
delar också beredningens åsikt att skyddet mot transaktioner till förmån för
gäldenären närstående bör stärkas både genom längre återvinningsfrister och
genom att begreppet närstående ges en vidare omfattning. Dessa synpunkter anser
hovrätten väga tungt till förmån för beredningens förslag. Det kan likväl
enligt hovrättens mening inte uteslutas att en strikt tillämpning av de
återvinningsregler beredningen utformat skulle på grund av den långt gående
objektiveringen kunna i det enskilda fallet medföra hårdare ingrepp än som kan
vara rimligt. Det är . inte heller uteslutet att en sådan tillämpning skulle
kunna till följd av de utsträckta återvinningsfristerna leda till resultat som
med hänsyn till andra samhällsintressen bör undvikas. Emellertid kan det enligt
hovrätten antas att den jämkningsregel som återfinns i förslaget erbjuder
tillräckliga möjligheter att inom rättstillämpningens ram motverka dylika inte
önskvärda rättsverkningar.
Länsstyrelsen
i Kalmar län finner det positivt att tidsfristerna för återvinningstalan har
förlängts i jämförelse med gällande rätt. Länsstyrelsen i Västerbottens län
uttalar sin belåtenhet över att återvinningsreglerna gjorts mera överskådliga
och fristerna koncisa.
Flera
kronofogdemyndigheter uttalar sin allmänna tillfredsställelse över de
föreslagna återvinningsreglerna. Hit hör kronofogdemyndigheten i Trollhättans
distrikt som särskilt fäst sig vid förlängningen av återvinningsfristerna och
de subjektiva rekvisitens minskade betydelse. Kronofogdemyndigheten framhåller
bl.a. följande.
Som
företrädare för Kungl. Maj:t och Kronan vid bevakning av skattefordringar i
konkurs ställs man inte så sällan inför den situationen att gäldenären kort tid
före konkursen på ett stötande sätt avhänt sig tillgångar
Prop. 1975:6 102
utan
att återvinningstalan kan anställas just på grund av svårigheterna att styrka
att de subjektiva rekvisiten för återvinning är uppfyllda. Även reglernas
preventiva effekt ökar givetvis genom de föreslagna ändringarna, vilket är
värdefulh med hänsyn till att man under senare tid kunnat iakttaga ett ökat
antal illojala transaktioner av här aktuellt slag.
Andra
kronofogdemyndigheter som utvecklar liknade synpunkter är de i Oskarshamn,
Borås, Umeå och Skellefteå distrikt.
Kronofogdeföreningen
uttalar att föreningen helt allmänt har funnit, att för borgenärsintressen
skadliga transaktioner mellan bolag och närstående förekommer i stor
utsträckning. Den skärpning av lagstiftningen som förslaget innebär i detta
avseende hälsas av föreningen med tillfredsställelse. Ett genomförande av
förslaget kommer i hög grad att underlätta kronofogdemyndigheternas arbete.
Advokatsamfundet
anser att beredningens principiella utgångspunkt för de nya reglerna om
återvinning är riktig och att beredningen även i detaljutformningen i allt
väsentligt gjort lämpliga avvägningar mellan de olika intressen som berörs.
(Mot vissa punkter i förslaget har samfundet dock några erinringar).
De
föreslagna återvinningsreglerna är enligt bankföreningens mening ett
betydelsefullt steg mot en effektivare ordning inom ett svårbemästrat
rättsområde. Vid en väsentlig försämring av ett gäldenärsföretags ekonomi kan
rekonstruktioner och liknande åtgärder underlättas av klara och lätttillämpliga
återvinningsregler. Sådana regler kan minska farhågorna för att åtgärder under
rekonstruktionsförsöken, om dessa misslyckas och konkurs följer, blir till
nackdel för vissa intressenter men till fördel för andra. Rätt utformade
återvinningsregler kan i så måtto medverka till att onödiga konkurser och
därmed ofta också onödig värdeförstöring undvikes. LO finner det
tillfredsställande att beredningen genom de föreslagna ändringarna konsekvent
syftat till att omöjliggöra för konkursgäldenären att genom åtgärder före
konkursen undanhålla förmögenhetstillgångar för egen räkning eller gynna vissa
borgenärer, framför allt gäldenären närstående borgenärer. Även TCO är positiv
och framhåller särskilt betydelsen av att återvinningsfristerna förlängs.
Sparbanksföreningen
konstaterar att beredningen själv framhållit, att återvinning i allmänhet inte
bör stå till buds beträffande rättshandlingar, som ligger långt tillbaka i
tiden, och såsom av betänkandet framgår har under kommittéarbetet
understrukits, att alltför långa frister skapar osäkerhet i den allmänna
omsäti:ningen. Detta är enligt föreningens mening ett mycket viktigt
konstaterande. Det finns enligt föreningen anledning att ställa frågan,
huruvida inte de föreslagna fristerna borde något förkortas. Det är t.ex.
egendomligt, att en affärsman eller kreditgivare, som för sin fordran fått
säkerhet och som inte har någon kännedom om att hans medkontrahent har dåliga
affärer, vilka skulle kunna leda till obestånd, skall kunna utsättas för krav
om återvinning, om han finner att den
Prop.1975:6 103
lämnade
säkerheten har sjunkit i värde och därför kräver tilläggssäkerhet, som
överlämnas senare än tre månader före fristdagen. Principiell tveksamhet inför
förlängning av återvinningsfristerna uttalas även av handelskamrarnas nämnd.
Enligt nämnden kan en förlängning befaras inverka oförmånligt på den allmänna
omsättningen och försvåra konkursförvaltningen i många fall.
1
några remissyttranden påpekas att förlängda återvinningsfrister i åtskilliga
konkurser kan föra med sig ökade förvaltningskostnader. Uddevalla tingsrätt
framhåller exempelvis att de föreslagna återvinningsreglerna kan komma att
föranleda undersökningar som är tidskrävande och kostsamma men ändå inte
tillför konkursboet någon egendom.
Kronofogdemyndigheten
i Kalmar distrikt vill förlänga vissa återvinningsfrister och framhåller att de
för utmätningsmannen viktigaste återvinningsreglerna gäller gåva, bodelning och
ondtrosfall. Av dessa tilldrar sig bodelning och gåva största intresset.
Särskilt bodelning har använts av gäldenärerna för att skydda sin egendom från
utmätning för såväl skatter som böter. Återvinningsfristerna är emellertid
enligt myndigheten för korta. Myndigheten nämner som exempel den tid som
förflyter mellan det taxeringsrevision påbörjas och påförd skatt eller ådömda
böter är exigibla. Det kan också förflyta avsevärd tid från det att skattebrott
begås och till dess beslut om revision fattats. Under tiden har gäldenären haft
god tid att omdisponera sin egendom. Käranden/förvaltaren blir då hänvisad att
söka återvinning enligt reglerna för ondtrosfall i 36 §. Bevisningen som
åläggs käranden blir i det närmaste ogörlig, vilket tillämpningen av nuvarande
34 § visat. Man tycker det är ganska orimligt att behöva bevisa, att den andre
maken känt till gälden och att bodelningen haft till syfte att undandra egendom
från utmätning. Kronofogdemyndigheten finner det önskvärt, att
återvinningsfristerna såvitt avser gåvotransaktioner mellan gäldenären och
honom närstående samt bodelning får sammanfalla med återvinningsfristerna i 36
§.
Frågan
om närståendebegreppets omfattning såvitt avser juridiska personer har
framkallat åtskilliga synpunkter i remissyttrandena. De flesta som yttrat sig
godtar förslaget utom såvitt avser utvidgningen av närståendekretsen till att
omfatta den som leder näringsidkares eller juridisk persons verksamhet.
Hovrätten
för Västra Sverige hör till de remissinstanser som helt godtar förslaget.
Hovrätten erinrar om att den avvikande mening som har framförts av vissa
sakkunniga huvudsakligen grundas på farhågan att svårigheter kommer att uppstå
när det gäller att besätta poster som företagsledare i företag vars ekonomiska
ställning är pressad men där företaget dock under god ledning kan förväntas bli
i tillfälle att fortsätta verksamheten till nytta för de anställda och
samhället. Häremot kan dock hävdas, anför hovrätten, att bestämmelsen om
återvinning från närstående av oskäliga löner och liknande förmåner i 31 §
beredningens lagförslag fått
Prop.1975.6 104
en
klart restriktiv avfattning, ett förhållande som ytterligare understryks i
beredningens kommentar till bestämmelsen. Även jämkningsregeln i 37 § 3 bör
observeras i detta sammanhang. Hovrätten finner därför inte tillräckliga skäl
föreligga för ett instämmande i reservationen.
Positiva
till förslagets bestämning av närståendebegreppet är vidare bl.a. länsstyrelsen
i Kalmar län, domareföreningen och ackordscentralen. Den sistnämnda instansen
anser att de farhågor som uttryckts av de fyra sakkunniga förefaller
verklighetsfrämmande. Att extrema undantagsfall kan förekomma ändrar inte det
bedömandet.
Göta
hovrätt ifrågasätter under hänvisning till den avvikande meningen huruvida
praktiskt behov finns av den föreslagna utvidgningen av närståendekretsen till
företagsledare och dessa personligt närstående. Även länsstyrelsen i Stockholms
län är tveksam inför utvidgningen. Enligt länsstyrelsens mening kan det
ifrågasättas, om från sådana principiella synpunkter som bör vara bestämmande
för omfattningen av närståendekretsen nu berörda bestämmelse kan anses
tillräckligt motiverad. Huruvida erfarenhetsmässiga skäl kan anses tala till
förmån för bestämmelsen finner länsstyrelsen svårt att bedöma. Vad de fyra
sakkunniga anfört beträffande tänkbara skadliga verkningar av bestämmelsen kan
inte utan vidare förbigås.
De
till beredningsförslaget klart avvisande remissinstanserna nöjer sig i allmänhet
med att hänvisa till de synpunkter som har utvecklats i den avvikande meningen.
Så gör exempelvis Västerviks tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, handelskamrarnas
nämnd, Gotlands handelskammare, länsstyrelsen i Västerbottens län,
advokatsamfundet. Svenska företagares riksförbund, Familjeföretagens förening
och bankföreningen. Även Lantbrukarnas riksförbund är negativt inställt och
åberopar till stöd härför innehållet i det särskilda yttrandet av de fyra
sakkunniga. Förbundet anser det dock böra understrykas starkare än vad de
sakkunniga gjort, att jourhavande styrelseledamot och företagsledare inte skall
betraktas som en företaget närstående person i återvinningsfrågor. Förbundet
finner utredningens förslag härom orealistiskt, vilket omdöme ännu mera torde
gälla förslaget att även vissa kvalificerade avdelningschefer och de som
personligen står jourhavande styrelseledamot, företagsledare eller
avdelningschef nära skall falla under de för kategorin 'närstående ' gällande,
hårdare reglerna.
TCO
instämmer till fullo med vad som anförts i det särskilda yttrandet till
beredningsförslaget. Organisationen anser att det alltjämt bör dras en
skiljelinje mellan delägare i företag och övriga arbetstagare. Inom TCO finns
ett inte ringa antal medlemmar som skulle komma att omfattas av lagberedningens
förslag i denna del. För dessa medlemmar måste det framstå som helt
verklighetsfrämmande att risk finns för att redan uppburen lön återvinns. Deras
anställningsförhållanden och arbetsvillkor skiljer sig i princip inte från
övriga arbetstagares. TCO delar även den
Prop.
1975.6 105
uppfattningen
som framförs i det särskilda yttrandet angående svårigheterna att om
beredningens förslag genomförs rekrytera kompetenta ledarkrafter till
krisdrabbade företag. TCO vill dessutom peka på de tolkningsproblem som
rimligen måste uppstå vid tillämpningen av ifrågavarande paragrafer. Detta
gäller både vad beträffar personkretsen och vid skälighetsbedömningen av lönen
i förhållande till arbetsinsatser och verksamhetens lönsamhet. Enligt TCO:s
mening föreligger således inte någon saklig grund för särbehandling av
avdelningschefer. Organisationen vill därför framhålla att avdelningschefer
och arbetstagare i därmed jämförlig ställning, som inte har väsentliga
ekonomiska intressen i företaget, under inga omständigheter bör hänföras till
den kategori av anställda som kan drabbas av återvinning.
Advokatsamfundet
behandlar särskilt regeln om att återvinning skall äga rum om det inte visas
att gäldenären varken var eller genom transaktionen i fråga blev insolvent.
Samfundet erinrar om att beredningen själv anger, att det mest ändamålsenliga
skulle ha varit, om bevisning om sufficiens krävts i stället för bevisning om
solvens. Uppenbarligen har beredningen inte vid de nordiska överläggningarna
fått gehör för detta önskemål. Samfundet delar den uppfattning som beredningen
har i denna fråga. Det framstår enligt samfundet som ganska tydligt att
korrektivet mot olämpliga transaktioner bör vara att de blir ogiltiga, om de
sker i insufficienssituationer eller gör gäldenären insufficient. Följden av
den utformning regeln nu fått blir t.ex. att en gåva av en fastighet, som gör
givaren klart insufficient och naturligtvis också insolvent på sikt sett, inte
kan angripas om han vid gåvotillfället kan betala sina skulder allt efter som
de förfaller, dvs. är solvent i lagens bemärkelse. En inkonsekvens uppkommer
också i bodelningsfallen, där beredningen frångår insolvensregeln och övergår
till insufficiens i de fallen f.ö. särdeles naturligt. Advokatsamfundet
ifrågasätter om intresset av en likformig lagstiftning i de nordiska länderna,
som uppenbarligen ändå inte kan genomföras inom hela konkurslagstiftningen, bör
anses vara ett tillräckligt motiv för att beredningen skall frånfalla en
önskvärd lösning av frågan.
Även
domareföreningen uppehåller sig vid frågan om den bevisning som skall krävas
skall avse sufficiens eller solvens. Föreningen framhåller att enligt dess
erfarenhet bodelning åtminstone mellan makar ofta sker tämligen formlöst. Det
är inte heller vanligt att bodelningshandling inges till rätten. Föreningen
känner sig därför inte övertygad om att tillräcklig anledning finns att här
frångå den eljest tillämpade principen utan förordar i likhet med en av de
sakkunniga att anknytning även i detta fall sker till gäldenärens solvens.
Handelskamrarnas
nämnd behandlar frågan om uppställande av ett särskilt skaderekvisit. Nämnden
konstaterar att beredningen i betänkandet har avstått från att uppställa ett
allmänt skaderekvisit som förutsättning för att återvinning skall få ske.
Däremot framhålls att återvinning inte
Prop.1975:6 106
kommer
i fråga utan att den rättshandling eller åtgärd som är aktuell varit till
nackdel gör borgenärerna eller vissa av dessa. Om detta är beredningens
ståndpunkt ställer sig nämnden frågande till varför inte en uttrycklig regel
härom intagits i lagtexten. På flera ställen uttalas i betänkandet att borgenär
med betryggande pant skall utan att återvinning äger rum kunna ta emot
betalning av gäldenären. Med hänsyn till de rättsfall av svårtolkad natur som
finns på området, skulle enligt nämndens bedömning ett uttryckligt
skaderekvisit vara till stor fördel. Kommerskollegium biträder den uppfattning
som handelskamrarnas nämnd har gett uttryck åt.
Endast
Göta hovrätt och handelskamrarnas nämnd uttalar sig särskilt om den av
beredningen föreslagna jämkningsregeln. Hovrätten anför att det av lagtexten
framgår, att 'synnerliga skäl' fordras för att jämkning skall ske. Med hänsyn
till att de exempel som anges i motiven inte kan anses vara alldeles ovanliga
fall ifrågasätter hovrätten, om inte 'särskilda skäl'är ett adekvatare uttryck.
EON
och kronofogdeföreningen efterlyser förtydligande uttalanden om när en
skattebetalning skall anses kunna gå fri från återvinning (se även under 35 §
föreliggande lagförslag). Kronofogdeföreningen uttalar bl.a. att det i
praktiken övervägande antalet konkurser avser företag med skatteskulder för
innehållen skatt på de anställdas löner och mervärdeskatt. Föreningen påpekar
att beträffande båda dessa skatteslag företagarna anförtrotts att åt samhället
inkassera skatter, som faktiskt betalas av anställda respektive konsumenter.
Särskilt under sämre konjunkturer sker dock enligt föreningen leveranser av
dylika medel med viss stundom avsevärd fördröjning. Föreningen menar att med
hänsyn till arten av de ifrågavarande skattefordringarna och vissa
tolkningssvårigheter i fråga om vad som i skattesammanhang skall avses med
ordinär betalning tillräckliga skäl finns för att undanta all betalning avseende
nämnda skatteslag från återvinning. Inte heller den förmånsrätt som kan uppstå
för sådan skattefordran i samband med utmätning bör enligt föreningen kunna
återvinnas.
En
speciell synpunkt framförs av Familjeföretagens förening. Enligt föreningen kan
inom en företagsgrupp ha vidtagits olika transaktioner, vilka de facto, om än
icke de jure, skett till borgenärernas förfång. Transaktioner kan till
borgenärernas skada genomföras på ett sådant sätt, att det med nuvarande regler
saknas anledning eller många gånger möjligheter för konkursförvaltaren al;t
ingå i prövning av annan juridisk eller fysisk person än konkursgäldenären och
konkursboet. Det borde enligt föreningen inom återvinningsinstitutets ram ges
möjlighet att skaffa utredning av transaktioner och åtgärder inom en företags-
eller intressegrupp, när det kan påvisas transaktioner, som varit till
uppenbart förfång för borgenärerna.
Vad
beredningen föreslagit i fråga om undantag från återvinnings-reglerna vid
utmätning för familjerättsliga bidrag har inte närmare berörts i
remissyttrandena.
Prop.
1975:6 107
7
Kvittning under konkurs
7.1
Lagberedningen
Beredningen
framhåller att den rätt till kvittning som föreligger enligt gällande lag
innebär, att borgenären får till fullo avräkna sin fordran mot skulden.
Härigenom infrias hans fordran intill skuldens belopp. Rätten att kvitta under
konkurs sträcker sig längre än kvittningsrätten i allmänhet. I detta hänseende
är särskilt att märka, att borgenärens fordran inte behöver vara förfallen till
betalning.
Beredningen
anger att kvittningsrätten i konkurs har kritiserats i doktrinen. Detta gäller
enligt beredningen särskiU de fall då rätten att kvitta inte tillkommit i
säkerhetssyfte utan kvittningssituationen uppstått slumpvis.
Kritiken
saknar enligt beredningens uppfattning inte fog. Kvittningsrätten i konkurs
synes emellertid enligt beredningen vara välgrundad, när någon beviljat lån
eller kredit mot säkerhet i möjligheten att använda sin fordran till kvittning
mot skuld till den andre. Kvittningsrätten kan i sådant fall likställas med en
pantsäkerhet. Även när säkerhetssyfte saknas kan fordran och motfordran t.ex. i
ett varaktigt affärsförhållande ha sådant samband att kvittning är helt
naturligt även i konkurs. I andra fall t.ex. i fråga om utomobligatorisk
skadeståndsskyldighet kunde det enligt beredningen synas sakenligt att låta
borgenären vara tillgodosedd med konkursdividenden. Att spalta upp reglerna i
denna riktning skulle emellertid bli komplicerat och kunna vålla
tillämpningssvårigheter. Vid de nordiska överläggningarna har man stannat för
att inte göra någon sådan uppdelning.
Man
har vidare i det nordiska samarbetet ansett, att en borgenär bör liksom f.n. i
konkurs få kvitta med fordran som ännu inte förfallit till betalning när
konkursen börjar eller när kvittning senare under konkursen yrkas. Sett från
den betalningsskyldiges synpunkt kan förfallotid sägas huvudsakligen vara till
för att han skall vara tryggad mot att överraskande krav framställs. Detta
skyddsbehov gör sig enligt beredningen inte gällande, när han råkat i konkurs.
Fordran får ju också bevakas i konkursen även om den inte är förfallen.
Beredningen
anför vidare att en annan sak är, att kvittningsrätten i konkurs inte bör kunna
missbrukas genom otillbörliga transaktioner. Den som har skuld till
konkursgäldenären bör t.ex. inte kunna bereda sig möjlighet till kvittning
genom att köpa upp fordran mot gäldenären till underpris. Kvittning bör enligt
beredningens uppfattning inte heller vara tillåten, när en borgenär köpt varor
av gäldenären på kredit för att på det sättet genom kvittning få valuta för sin
egen fordran. Reglerna i 121 § KL
Prop. 1975:6 108
anser
beredningen ge visst skydd mot sådana transaktioner som nu nämnts men
bestämmelserna har inte ansetts vara till fyllest. De nuvarande reglerna har
alltså ansetts böra skärpas.
I
beredningsförslaget upptas förbud för borgenär att i vissa fall kvitta med
fordran som han förvärvat genom överlåtelse från tredje man. Förbudet, som har
sin principiella motsvarighet i 121 § tredje stycket första punkten KL, syftar
till att hindra att kvittningsrätten i konkurs missbrukas t.ex. genom att en
person som står i skuld till konkursgäldenären köper upp fordran mot denne
till underpris. Den föreslagna regleringen upptar en objektivt och en subjektivt
grundad bestämmelse.
Enligt
den objektiva bestämmelsen får fordran mot gäldenären som förvärvats genom
överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den beträffande
återvinning angivna fristdagen inte användas till kvittning mot fordran som
gäldenären hade vid tidpunkten för borgenärens förvärv. Fristen överensstämmer
med de frister beredningen föreslagit i fråga om återvinning av betalning eller
skedd kvittning. Den föreslagna regeln är tillämplig oavsett vilken avsikt som
låg bakom förvärvet och oberoende av vilken kännedom borgenären hade om
gäldenärens ekonomiska situation. Till skillnad från vad beredningen föreslår
beträffande återvinning av betalning har något undantag inte gjorts för
ordinära kvittningsfall. Det kan enligt beredningen förekomma vissa
situationer, då förvärv av fordran ingår som ett normalt led i ett större
mellanhavande. Beredningen har inte avsett att förbudet mot kvittning skall
hindra att olika poster på ömse sidor avräknas mot varandra i sådana fall.
Enligt
den subjektiva bestämmelsen i beredningsförslaget får kvittning inte heller
ske, om fordran mot gäldenären förvärvats genom överlåtelse från tredje man
tidigare än som krävs för tillämpning av den objektiva regeln och den som
förvärvar fordringen då hade skälig anledning anta att gäldenären var
insolvent. Här gäller alltså inte någon tidsgräns. Den som förvärvar fordran
mot gäldenären under angivna omständigheter bör enligt beredningen inte få
använda ;fordringen till kvittning i efterföljande konkurs.
Beredningen
påpekar att dåvarande konkurslagskommlttén i motiven till KL uttalade, att det
kunde synas som om förbud mot kvittning i skuldsättningsfallet var överflödigt
med hänsyn till reglerna om återvinning av betalning. Enligt dessa skulle den
prestation, varigenom gäldenären fått motfordran hos sin borgenär, kunna
bringas att återgå. Återvinningsreglerna var enligt kommitténs mening
tillämpliga inte endast när gäldenärens prestation eriagts med direkt syfte att
betala utan även när syftet var att skapa en motfordran i kvittningsändamål.
Bestämmelserna om återvinning ansågs emellertid inte till fyllest.
Omständigheterna kunde vara sådana att de inte innefattade tillräckligt bevis
för att avsikten varit att direkt eller på omvägen över kvittning skaffa
borgenären betalning.
Det
kan enligt beredningen ifrågasättas, att man skulle kunna bygga
Prop.
1975:6 109
hithörande
kvittningsförbud vid skuldsättning på den bestämmelse om återvinning av
betalning med ovanliga betalningsmedel som upptagits i beredningsförslaget. En
särskild bestämmelse om förbud mot kvittning skulle därför vara överflödig.
Beredningen anser att det emellertid måste bli missvisande att bland
kvittningsförbuden i 121 § utelämna det ganska praktiska fall som här är i
fråga. För konkursboet är det också enligt beredningens uppfattning enklare att
kunna åberopa ett klart direkt kvittningsförbud än att behöva gå omvägen över
återvinning för att ta till vara sin rätt.
På
grund av det anförda föreslår beredningen en bestämmelse, enligt vilken
borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att
det är att jämställa med betalning med ovanliga betalningsmedel, inte får
kvitta i den mån dylik betalning hade kunnat bli föremål för återvinning. Om
borgenären av en tillfällighet råkat i skuld till gäldenären (han har t.ex.
ådragit sig skadeståndsskyldighet mot gäldenären på grund av trafikovarsamhet),
föreligger inte sådan skuldsättning som omfattas av förbudet.
Beredningen
har även i övrigt sett över reglerna om kvittning. Beredningens förslag berörs
närmare i 121-121 b §§ i departementsförslaget.
7.2
Remissyttrandena
Beredningens
förslag rörande kvittning under konkurs har inte föranlett något uttalande i
sak annat än från TCO. Organisationen framhåller att den vid flera tillfällen har
ställt sig mycket skeptisk till kvittningsinstitutet. Rent allmänt anses det
otillfredsställande att en konkursborgenär med en oprivilegierad fordran skall
kunna erhålla betalning på övriga borgenärers däribland löneborgenärers
bekostnad och på detta sätt delvis förrycka förmånsrättssystemet. TCO påpekar
att lagstiftaren genom förmånsrättslagen har sökt tillgodose att de socialt
sett mest motiverade fordringarna får utdelning i konkurser. Detta borde enligt
organisationen vara tillräckligt skäl för att inskränka rätten till kvittning i
konkurs, men i stället har denna rätt i förslaget utvidgats. TCO erinrar om att
organisationen i sitt yttrande över lagberedningens diskussionspromemoria ang.
kvittning mot lönefordran m.m. framhållit att ett fullständigt förbud mot
kvittning knappast kan försvaras. Däremot anser TCO att ett dylikt förbud är
motiverat i konkurs. I vart fall borde kvittning i konkurs inte vara tillåten i
de fall då detta påverkar fordringar med bättre rätt enligt förmånsrättslagen.
Förslaget
har i övrigt föranlett påpekanden av redaktionell natur.
Prop.
1975:6 110
8
Solidariska skuldförhållanden
8.1
Lagberedningen
Beredningen
framhåller att d
Särskilt med hänsyn till
önskemål från norsk sida har i de nordiska förslagen upptagits till reglering
det fallet att gäldenär ställt säkerhet i sin egendom för regressfordran som
solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom (134 a §). Syftet med de
bestämmelser som föreslås härom är, att konkursgäldenären och hans bo inte
skall belastas dubbelt genom den säkerhet som lämnats och utdelning som
borgenären får i konkursen. I detta sammanhang har också uppmärksammats det
fallet att konkursgäldenären har fordran mot medgäldenär som denne kunnat
använda till kvittning. I anslutning till praxis och rådande uppfattning
föreslås vidare en uttrycklig föreskrift, enligt vilken bestämmelserna om
solidariskt betalningsansvar skall ha motsvarande tillämpning i fall då
borgenären fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom, dvs. egendom
som tillhör annan än konkursgäldenären (135 §).
Beredningen
utgår från att de föreslagna bestämmelserna liksom de nu gällande skall
tillämpas analogiskt vid ackord.
I
fortsättningen uttalar beredningen att för svenskt vidkommande särskilt har
behandlats i vad mån bevakning bör fordras för att borgenär skall få räkna
utdelning på högre belopp än sin aktuella fordran (134 c §). Viss oklarhet har
uppkommit på denna punkt. Beredningen har stannat för
Prop. 1975:6 111
att
ingen skall behöva bevaka mer än sin aktuella fordran för att han skall få
räkna sig till godo utdelning på högre belopp när han är berättigad till denna
förmån. Vad som sägs om bevakning i 133-135 §§ KL saknar därför motsvarighet i
förslaget, frånsett det speciella fall som avses i 134 c §. Av beredningens
förslag följer å andra sidan, att borgenär inte i konkursen får rösta för högre
belopp än den aktuella fordringen.
Beredningen
föreslår vidare, att 136 § KL ändras på sådant sätt att den nuvarande
skillnaden i utdelningshänseende mellan eventuella regressfordringar och andra
suspensivt villkorade fordringar upphör. Liksom hittills skall enligt förslaget
alla suspensivt villkorade fordringar beaktas vid annan utdelning i .konkursen
än slututdelning. Även vid slututdelning skall sådan fordran beaktas, om det
inle saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas. 1 fråga om
eventuella regressfordringar torde förslaget i praktiken inte komma att
innebära någon ändring i sak.
8.2
Remissyttrandena
De
föreslagna reglerna om borgenärs rätt till utdelning i solidariskt ansvarig
gäldenärs konkurs har i stort sett lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
På enstaka punkter har gjorts uttalanden som redovisas i specialmotiveringen.
9
Departementschefen
9.1
Allmänna synpunkter
Fullgörandet
av ett betalningsanspråk garanteras ytterst av att gäldenärens egendom kan tas
i anspråk tvångsvis för att tillgodose fordringsägarens krav. Det sker genom
att samhället medverkar till att någon form av exekutiv åtgärd vidtas
beträffande egendomen. Exekutionen kan vara inriktad på att tillgodose en
enstaka borgenärs fordran genom att endast så stor del av gäldenärens egendom
tas i anspråk som svarar mot fordringen. Detta är fallet vid utmätning och
införsel. Frågor av det slaget regleras i utsökningslagen (1877:31 s. 1) och
till denna anslutande författningar. Exekutionen kan emellertid också syfta
till att dra in all gäldenärens egendom i förfarandet. Detta blir aktuellt när
gäldenären är insolvent, dvs. är ur stånd att betala sina skulder allt efter
som de förfaller. I sådana fall träder reglerna om konkurs i funktion.
Konkursreglerna
utgår från att när flera borgenärer inte kan få full täckning för sina
fordringar förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till
storleken av vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är därför att
tillhandahålla en ordning för att tvångsvis och efter visst inbördes företräde
tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid
Prop. 1975.6 112
gäldenärens
insolvens. Härigenom motverkas den kapplöpning mellan borgenärerna om
gäldenärens tillgångar som annars lätt skulle ytterligare försämra dennes
ekonomiska ställning. Konkursinstitutet tjänar med andra ord till att stärka
den allmänna krediten i affärslivet och till att förebygga att tillfälliga
betalningssvårigheter för gäldenär leder till fullständigt ekonomiskt
sammanbrot:t för denne.
Innehållet
i vår nuvarande KL, vilken tillkom år 1921, kan grovt sett uppdelas i två
huvudkategorier av regler, nämligen den materiella konkursrätten och reglerna
om själva förfarandet för avvecklingen av konkursbo. Till den förra kategorin
hör främst regler om förutsättningarna för att gäldenär skall få försättas i
konkurs, konkursgäldenärens rådighet Över sin egendom och återvinning till
konkursbo. Till den senare kategorin hör framför allt regler om förvaltningen
av konkursbo, bevakning av fordringar i konkursen och fördelning av boets medel
mellan borgenärerna. Regleringen av konkursinstitutet är utförlig och
tillämpningen av konkursförfarandet kostsam. Om konkursbos tillgångar inte
förslår till konkurskostnaderna kan därför i vissa fall tillämpas ett förenklat
förfarande (s.k. fattigkonkurs). En översikt över konkursinstitutet återfinns
i avsnitt 2.1, till vilket här får hänvisas.
Antalet
konkurser har under senare år ökat kraftigt. Medan antalet nya konkurser år
1960 var 1 483, utgjorde motsvarande siffra år 1972 4 260. Antalet avslutade
konkurser uppgick år 1960 till 1 486 och år 1972 till 4 366. Av sistnämnda
antal var inte mindre än 2 818 (64,5 %) ursprunglig fattigkonkurs, dvs.
konkurs som från början handlagts i förenklad ordning (se vidare SOU 1974:6 s.
63 och 219).
År
1960 beslöt Kungl. Maj:t att lagberedningen skulle ta upp frågan om reformering
av utsökningslagen och lagstiftning som har samband med denna. Härmed åsyftades
bl.a. konkurslagstiftningen. Beredningens uppdrag i denna del har redan
resulterat i att vissa delreformer genomförts på konkursrättens område. På
grundval av beredningens betänkande (SOU 1968:41) Utsökningsrätt VII antog statsmakterna
år 1970 (prop. 1970:136, ILU 1970:65, rskr 1970:449) en ny ackordslag
(1970:847). Genom denna har skapats förutsättningar för att ackordsförfarande
utan konkurs skall kunna användas i större utsträckning än tidigare. Lagen har
föranlett vissa följdändringar i konkurslagen. I betänkandet (SOU 1969:5)
Utsökningsrätt IX lade beredningen fram förslag till lag om ordningen
för betalning av fordringar (förmånsrättsordning). Förslaget ledde till
antagandet (prop. 1970:142, ILU 1970:80, rskr 1970:451) av förmånsrättslagen
(1970:979). I denna lag bestäms den ordning efter vilken borgenärer inbördes
har rätt till betalning vid utmätning eller konkurs. Vissa ändringar i
konkurslagen har vidare företagits i samband med reformer på
utsökningslagstiftningens område.
I
sammanhanget finns också anledning att erinra om en annan reform på det
konkursrättsliga området, nämligen tillkomsten av lagen (1970:741) om
Prop.
1975:6 113
statlig
lönegaranti vid konkurs (prop. 1970:201, ILU 1970:79, rskr 1970:450). Lagen,
vilken baseras på ett inom dåvarande inrikesdepartementet uppprättat förslag,
innebär att staten svarar för betalning av arbetstagares fordran hos
arbetsgivare som försätts i konkurs. Garantin omfattar sådana löne- och
pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen. Den är i fråga om
förfallna fordringar för varje arbetstagare maximerad till ett belopp som
motsvarar högst fem basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Garantin finansieras genom en arbetsgivaravgift.
I
det betänkande som nu föreligger till bedömande, Utsökningsrätt X (SOU
1970:75), har lagberedningen lagt fram förslag till revision av i första hand
den materiella konkursrätten. Förslaget rör konkursgrunderna, gäldenärens
rådighet över sin egendom (legitimation), återvinning till konkursbo, kvittning
under konkurs och solidariska skuldförhållanden. Härutöver behandlas också
förfarandet i inledningsskedet av konkurs. Förfarandet i övrigt i
konkursärenden lämnas däremot åt sidan. Förslaget innehåller således framför
allt en nyreglering av de frågor som behandlas i 1 och 2kap. KL, varjämte det
upptar vissa ändringar i 3, 5,6, 9 och 11 kap. samma lag. Det har även
föranlett förslag till en del följdändringar i bl.a. ackordslagen och vissa
centrala civilrättsliga lagar.
Vid
utarbetande av betänkandet har lagberedningen i enlighet med sina direktiv
samrått med de sakkunniga som haft motsvarande lagstiftningsuppdrag i Danmark,
Finland och Norge. Därvid har enighet nåtts om att begränsa det nordiska
samarbetet på området till i huvudsak den materiella konkursrätten. De danska
och norska konkurskommittéerna har numera lagt fram förslag till revision av
konkurslagstiftningen i resp. land.
Vad lagberedningen
föreslår beträffande regleringen av konkursgrunderna, gäldenärens legitimation
och det inledande förfarandet i konkurs innefattar endast relativt begränsade
ändringar i nuvarande lagstiftning. Reglerna om återvinning har däremot blivit
föremål för en genomgripande omarbetning. Även i bestämmelserna om kvittning
och solidariska skuldförhållanden föreslås omfattande ändringar. Ett viktigt
syfte bakom revisionen har varit att så långt möjligt motverka otillbörliga
transaktioner från gäldenärens sida i samband med förestående konkurs.
Översynen har vidare bl.a. syftat till att förenkla och modernisera
regelsystemet.
Förslaget
har mottagits positivt vid remissbehandlingen. Den kritik som framförs gäller i
huvudsak enskildheter i förslaget. Från några håll ifrågasätts dock om inte
ett genomförande av detta bör anstå i avbidan på att det harmoniseringsarbete
slutförs som sedan ett antal år pågår på det konkursrättsliga fältet inom de
europeiska gemenskaperna (EG).
Som jag redan nämnt har
översynen av konkurslagstiftningen under de senaste åren lett till att vissa
partiella reformer genomförts på detta område. Vad som återstår är en revision
av den materiella konkursrätten och av själva förfarandet i konkursärenden. Det
råder i och för sig
8
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop. 1975:6 114
knappast
delade meningar om det befogade i att konkurslagen, som i sina huvuddrag stått
oförändrad sedan tillkomsten år 1921, blir föremål för en sådan översyn. Vad
som kan föranleda viss tvekan är däremot om revisionen bör företas i ett
större sammanhang eller liksom hittills genomföras etappvis.
När
det gäller att ta ställning i denna fråga bör först erinras om att
konkurslagskommlttén sedan år 1971 förbereder en översyn av reglerna om
konkursförfarandet. Kommittén har innevarande år avlämnat delbetänkandet (SOU
1974:6) Förenklad konkurs m.m. I detta läggs fram förslag om ett nytt
summariskt förfarande för små och enkla konkurser. Den föreslagna ordningen
avses skola ersätta de nuvarande fattigkonkurserna och vissa av de konkurser
som enligt gällande lag skall handläggas i ordinär form. I betänkandet föreslås
vidare nya regler om ansvaret för konkurskostnader och om företrädesordningen
mellan sådana kostnader och massafordringar (fordringar mot konkursboet som
sådant). Kommittén behandlar slutligen frågor om konkursförvaltares
kvalifikationer och om utseende av förvaUare i ordinär konkurs.
Konkurslagskommitténs
betänkande, vilket har remissbehandlals, övervägs f.n. inom
justitiedepartementet. Förslaget rör främst den viktiga frågan hur man skall
åstadkomma en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling av konkursbon
utan att ge avkall på rimliga garantier för säkerhet och objektivitet. Denna
fråga har liksom övriga av kommittén behandlade spörsmål inte något direkt
samband med lagberedningens förslag om revision av den materiella konkursrätten.
De två förslagen har inte heller lagtekniskt sett sådan beröring med varandra
att de måste tas upp till prövning samtidigt. Det bör vidare påpekas att
kommitténs förslag endast innefattar det första ledet i översynen av
konkursförfarandet. Med hänsyn härtill och då frågan om införande av ett nytt
summariskt konkursförfarande kräver ytterligare överväganden, ser jag inte från
nu nämnda synpunkter något hinder mot att de ändringar i konkurslagstiftningen
m.m. som beredningen har föreslagit tas upp till prövning separat.
Beredningens förslag måste
emellertid också bedömas mot bakgrund av den mer allmänna frågan om
konkursinstitutets roll i det moderna samhället. Det ekonomiska livet har
förändrats radikalt sedan konkurslagens tillkomst. Villkoren för utövande av
näringsverksamhet är väsendigt annorlunda. Jag vill t.ex. erinra om de
möjligheter till lokaliseringsstöd av allmänna medel som står åtskilliga
företag till buds. Staten har numera inte sällan att bevaka
arbetsmarknadspolitiska och liknande samhälleliga intressen i konkurs. Det
rådande systemet för betalning av skatter och avgifter till det allmänna
innebär vidare att staten vanligen är borgenär i konkurs, ofta t.o.m. den
största fordringsägaren. Det allmänna har därför ett dominerande intresse i många
konkurser.
Det
skulle mot nu skisserade bakgrund kunna hävdas att översynen av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975.6 1)5
KL
bör ske i ett sammanhang för att göra det möjligt att på ett övergripande sätt
beakta de olika samhälleliga intressen som gör sig gällande i konkurs. Även om
vissa argument kan anföras för en sådan samlad prövning av reformbehovet,
finner jag dem likväl inte så starka att de motiverar att ställningstagandet
till lagberedningens förslag skjuts upp. De särskilda intressen som staten
enligt vad nyss sagts har att bevaka i konkurs gäller huvudsakligen formerna
för förvaltning av konkursbo. Frågor av detta slag torde få tas upp till
bedömning, när ställning tas till konkurslagskommitténs förslag. De har inte
något direkt samband med den av lagberedningen förordade omregleringen av
främst den materiella konkursrätten. Till den del denna omreglering syftar till
att motverka otillbörliga transaktioner från konkursgäldenärens sida, något som
t.ex. är fallet med de föreslagna ändringarna i reglerna om återvinning, finns
givetvis anledning att ta hänsyn till att staten ofta har ett dominerande
borgenärsintresse i konkurs. Statens intresse sammanfaller emellertid här i
huvudsak med övriga borgenärsintressen.
Frågan
om en revision av konkursrätten bör även ställas in i ett internationellt
perspektiv. Som jag redan nämnt har lagberedningens förslag tillkommit i
nordiskt samarbete. Förslaget kännetecknas av en strävan att uppnå gemensamma
lösningar för samtliga nordiska länder. Även under departementsarbetet har
överläggningar ägt rum mellan företrädare för de olika nordiska länderna. Av
flera skäl torde det emellertid inte vara möjligt att samordna de olika
ländernas lagstiftningsarbete så att i huvudsak överensstämmande lagförslag
läggs fram samtidigt i alla länderna. Det torde vara tillräckligt att erinra om
att Danmark genom sin anslutning till EG i första hand måst inrikta
uppmärksamheten på frågan vilka konsekvenser det inom EG pågående
reformarbetet på konkursrättens område (se avsnitt 2.3) har för Danmark som
medlemsstat. Härtill kommer att något förslag på området i Finland ännu inte
föreligger och inte heller torde vara att vänta inom den närmaste tiden. Enligt
min mening bör ett genomförande av lagberedningens förslag kunna ske utan att
man avvaktar att motsvarande lagförslag läggs fram i övriga nordiska länder.
Jag vill tillägga att jag inte heller finner skäl att helt eller delvis skjuta
upp ett ställningstagande till beredningens förslag i avbidan på resultatet av
det nyss nämnda EG-samarbetet på det konkursrättsliga området. Det är ännu
ovisst när någon internationell överenskommelse på grundval av detta samarbete
kan tänkas komma till stånd. Det är vidare för tidigt att nu uttala sig om det
kan bli aktuellt med någon svensk anslutning till en sådan överenskommelse.
Jag
finner mot denna bakgrund övervägande skäl tala för att en reform av främst den
materiella konkursrätten nu bör komma till stånd på grundval av lagberedningens
förslag. Reformen får ses som en viktig etapp i den fortgående översynen av
konkurslagstiftningen.
Prop.
1975:6 116
9.2 Huvudgrunderna fÖr en konkursreform
9.2.1 Inledande av konkurs
De inledande paragraferna i 1 kap. KL innehåller regler om
de grunder på vilka en gäldenär kan försättas i konkurs. Som huvudregel gäller
att gäldenär kan försättas i konkurs om han är på obestånd. Med obestånd avses
att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder. Gäldenär som själv
finner sig vara på obestånd får avträda sin egendom till konkurs. På yrkande av
borgenär skall gäldenär försättas i konkurs om han på grund av inträffade
omständigheter måste antas vara på obestånd. Den vanligaste omständigheten är
att gäldenären vid förrättning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Är
gäldenären köpman, dvs. är han eller har han under någon del av det senaste
året före konkursansökningen varit bokföringspliktig, gäller vissa särskilda
konkursgrunder.
Beredningen har i sitt förslag behållit begreppet obestånd
(insolvens) som allmän konkursgrund. Ståndpunkten överensstämmer med vad som
föreslås i de nordiska grannländerna och med vad som i allmänhet gäller i
utomnordiska länder. Enligt beredningsförslaget avses med obestånd att
gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder, om hans oförmåga inte är
endast tillfällig. Förslaget är inte avsett att medföra någon ändring i vad som
nu anses utgöra obestånd. Beredningen föreslår i övrigt flera ändringar i
reglerna om konkursgrunderna. Det krävs i beredningsförslaget inte att
gäldenärens obestånd kommit till uttryck genom 'inträffade omständigheter'. Det
finns nämligen enligt beredningen inte tillräcklig anledning att göra
inskränkning i möjligheten att styrka obestånd. Har gäldenären uppgivit sig
vara på obestånd skall uppgiften godtas, om inte särskilda skäl föranleder
annat. Regeln har motsvarigheter i övriga nordiska länders förslag. Även i
övrigt tillhandahåller förslaget vissa hjälpregler i form av presumtioner om
gäldenärens obestånd. Dessa avser verkan av misslyckade utmätningsförsök och av
betalningsinställelse. Presumtionerna får emellertid motbevisas. Även de
särskilda regler som f.n. gäller bokföringspliktiga gäldenärer föreslås ändrade
i syfte att nå överensstämmelse med övriga nordiska länders förslag.
Förslaget att bibehålla begreppet obestånd som allmän
konkursgrund har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beredningens
förslag att inte göra inskränkningar i möjligheten att styrka påstående om
obestånd har också godtagits av remissinstanserna. Dessa har även lämnat beredningens
förslag att till regeln om en allmän konkursgrund knyta hjälpregler i form av
presumtioner utan principiell erinran.
Även jag anser att beredningsförslaget i de nu angivna
delarna är väl motiverat och jag ansluter mig därför i sak till detta.
Prop.1975.6 117
Invändningar
har däremot gjorts mot förslaget att uppgift av gäldenären om att han är på
obestånd inte ovillkorligen skall godtas. Särskilt från domstolshåll sätts i
fråga hur regeln skall kunna tillämpas i praktiken. Det görs vidare gällande
att, om regeln får till följd att gäldenärens uppgift om obestånd regelmässigt
underkastas särskild prövning, detta leder till olämpliga dröjsmål med
behandlingen av konkursansökningar.
De
framförda invändningarna kan enligt min mening inte lämnas helt utan avseende.
Enligt nuvarande lag gäller visserligen formellt att uppgift av gäldenären att
han är på obestånd inte i alla situationer skall läggas till grund för
omedelbart konkursbeslut. I praktiken torde emellertid sådan uppgift utan
vidare tas för god och föranleda beslut om konkurs.
Uppenbarligen
har beredningen med sitt förslag inte avsett att tynga handläggningen av
konkursansökningar eller fördröja behandlingen av dem. Beredningen har velat
öppna möjlighet för konkursdomaren och rätten att särskilt pröva och eventuellt
underkänna gäldenärens uppgift om obestånd, när anledning till det förekommer.'
Beredningen har närmast pekat på två situationer då gäldenärens uppgift om
obestånd inte bör godtas utan särskild prövning. Dels framhålls att egen
konkursansökan från ett gäldenärsföretag kan vara förhastad och att det inom företaget
kan råda delade meningar om riktigheten av uppgiften om obestånd. Dels påpekas
att en gäldenär av skattemässiga skäl kan finna det förenligt med sina
intressen att begära sig i konkurs, trots att han inte är på obestånd.
Beträffande
det förra fallet har en remissinstans såsom anmärkningsvärt påtalat att en
firmatecknare är behörig att begära det egna företaget i konkurs. Med anledning
härav vill jag framhålla att den omständigheten att firmatecknaren är behörig
att göra konkursansökan inte innebär att han också har befogenhet att ensam
fatta beslut om att bolaget skall begäras i konkurs. I aktiebolag torde sådant
beslut skola fattas av styrelsen (jfr 81 § aktiebolagslagen), som därefter kan
uppdra åt särskild firmatecknare att verkställa beslutet genom att ge in
konkursansökan. Någon anledning att ändra på denna ordning synes mig inte
föreligga. Det kan emellertid väl tänkas att olika företrädare för eller
delägare i ett gäldenärsföretag är oense i frågan om företaget är på obestånd
och att detta bringas till konkursdomarens kännedom. I sådant fall kan det vara
rimligt att denne får rätt att närmare pröva insolvensfrågan. I sammanhanget är
av intresse att enligt beredningsförslaget gäldenären kan få ett konkursbeslut
undanröjt efter besvär, om han hos högre rätt visar att han är solvent (18
§).
Vad
härefter angår det fallet att en gäldenär av skattemässiga skäl begär sig i
konkurs är det svårare att föreställa sig hur konkursdomaren skall ha anledning
misstänka att gäldenärens uppgift om obestånd är felaktig. Konkursinstitutet
kan emellertid under vissa omständigheter utnyttjas i syfte att bereda
konkursgäldenären eller honom närstående otillbörliga förmåner. Jag vill även
peka på att vissa inkomster som uppbärs under
Prop.1975:6 118
konkurs,
t.ex. realisationsvinst f.n. inte alls blir beskattade (jfr
uppbördsutredningens betänkande III Skattskyldighet under konkurs. Ds Fi
1969:13). Det får med hänsyn härtill anses angeläget att konkursdomaren har
möjlighet att kräva bevisning för att gäldenären verkligen är insolvent i fall
då dennes påstående härom av särskild anledning framstår som tvivelaktigt.
Mot
bakgrund av det anförda biträder jag förslaget att gäldenärens uppgift om
obestånd undantagsvis bör prövas närmare. För att ge tydligare uttryck ät tanken
att gäldenärens uppgift som regel skall godtas utan någon prövning bör dock
bestämmelsen formuleras om i förhållande till beredningsförslaget. Lämpligen
bör föreskrivas att uppgift av gäldenären att han är insolvent skail godtas, om
den ej med hänsyn till tillgänglig utredning eller eljest framstår som
tvivelaktig. Någon undersökningsplikt skall således i normalfallet inte åvila
konkursdomaren.
Det
kanske vanligaste sättet att styrka påstående om obestånd vid sidan av
gäldenärens erkännande torde vara att förete bevis om att gäldenären vid
utmätningsförrättning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Beredningen
har med en moderniserad presumtionsregel behållit den verkan en misslyckad
utmätning har i konkurshänseende. Beredningen har Också uppställt en allmän
presumtionsregel för de fall gäldenären inställt sina betalningar. Denna regel
skall till skillnad från nu gällande regel om betalningsinställelse som
konkursgrund gälla alla gäldenärer och inte bara köpmän. Någon principiell
erinran mot de av beredningen föreslagna presumtionsgrunderna har inte
framförts av remissinstanserna. En remissinstans har dock förklarat sig inte
vilja godta betalningsinställelse som presumtion för obestånd, om inte
betalningsinställelse tillerkänns en viss kvalificerad ställning när det gäller
uppskov med förhandling i konkursmål.
Också jag anser mig kunna
godta att misslyckat utmätningsförsök och betalningsinställelse betraktas som
presumtion för att gäldenären är på obestånd. Jag återkommer strax till frågan om
vad som skall kunna föranleda uppskov med förhandling i konkursmål.
När det gäller
bokföringspiiktiga gäldenärer upptar beredningsförslaget liksom gällande lag en
särskild presumtionsregel som för sin tillämpning förutsätter att gäldenären
underlåtit att efter anmaning inom viss kortare tid betala klar och förfallen
skuld. Beredningens förslag har i denna del i princip lämnats utan erinran av
remissinstanserna, även om detaljkritiken varit omfattande (se under 4 §). Jag
delar beredningens principiella uppfattning att den för bokföringspliktiga
gäldenärer nu gällande konkursgrunden bör överföras till en särskild
presumtionsregel i enlighet med beredningens allmänna syslem.
Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) menar att specialreglerna för bokföringspliktiga
gäldenärer såväl i gällande lag som i beredningsförslaget har ett för
snävt tillämpningsområde. Organisationen anser att
Prop.1975.6 119
presumtionen
om obestånd skall gälla även inte bokföringspliktiga arbetsgivare som har
utestående löneskulder.
Jag
vill påpeka att bokföringsplikt enligt den nu gällande bokföringslagen
(1929:117) inte föreligger för exempelvis handelsidkare utan fast
försäljningsställe med, förutom familjemedlemmar, högst en anställd eller
innehavare av hantverks-, reparations- eller serveringsrörelse med, förutom
familjemedlemmar, högst två anställda. Sådana småföretåg har ofta ganska ringa
ekonomisk stabilitet och slås lätt ut vid ekonomiska påfrestningar. I allmänhet
har de då inga eller blott obetydliga utmätningsbara tillgångar. För borgenärer
i allmänhet torde därför förenklade möjligheter att begära detta slags
småföretagare i konkurs vara av begränsat värde. Löneborgenärer däremot har
genom lagen om statlig lönegaranti vid konkurs fått en speciell anledning att
utnyttja konkursinstitutet. Den statliga lönegarantin är nämligen så
konstruerad att det för utbetalning av garantibelopp förutsätts, att
arbetsgivaren har försatts i konkurs. Med hänsyn härtill finns det anledning
att söka underlätta för just löneborgenärer att få arbetsgivaren försatt i
konkurs.
På
grund av det anförda anser jag i och för sig skäl finnas för att
tillämpningsområdet för den särskilda konkursgrunden för bokföringspliktiga
gäldenärer utvidgas till att omfatta även inte bokföringspliktiga arbetsgivare
såvitt avser sådana löne- och pensionsfordringar som omfattas av den statliga
lönegarantin. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att 1971 års
utredning om bokföringslagstiftningen i betänkande (SOU 1973:57) med förslag
till bokföringslag föreslagit att bokföringsskyldighet förutom för aktiebolag,
handelsbolag och ekonomiska föreningar i princip skall föreligga för var och
en som yrkesmässigt driver självständig rörelse, däribland jordbruksrörelse.
Ett genomförande av detta förslag, vilket f.n. övervägs inom
justitiedepartementet, minskar kraftigt behovet av att vidga
tillämpningsområdet för den konkursgrund varom nu är fråga. Jag finner med
tanke härpå inte tillräcklig anledning föreslå någon sådan utvidgning.
Beredningen
har särskilt uppehållit sig vid frågor om betalning eller säkerhet som
konkurshinder. Beredningens förslag innebär att betalning liksom i gällande lag
skall kunna hindra konkurs. Detta har inte behövt komma till särskilt uttryck i
lagtexten eftersom borgenär, som tar emot full betalning för sin fordran, inte
längre är borgenär och således inte behörig att göra eller fullfölja
konkursansökan. En annan fråga är i vilken omfattning borgenären kan vägra att
ta emot betalning, t.ex. av det skälet att betalningen kan komma att återvinnas.
Jag kan i dessa delar godta vad beredningen anfört.
Beredningens
förslag i vad avser säkerhet innebär i huvudsaklig överensstämmelse med
gällande rätt att borgenär skall vara betagen möjligheten att söka gäldenären i
konkurs i vissa fall när han kan anses ha en tillfredsställande säkerhet för
sin fordran. Beredningsförslaget utvidgar
Prop.1975:6 120
tillämpningsområdet
för reglerna härom. Förslaget har ur principiell synvinkel godtagits av nästan
alla remissinstanser. En kronofogdemyndighet har dock uttalat sitt missnöje
över att vid indrivning av skatt eller liknande fordran där staten är borgenär
det enligt gängse praxis inte kan Nomma i fråga att ta annan egendom som
säkerhet än sådan som erhålls genom utmätning.
Jag
anser det vara ofrånkomligt att de allmänna konkursförutsätt-ningarna
kompletteras med en regel som utesluter konkurs när sökanden på grund av att
han innehar pant eller annan säkerhet inte kan sägas ha något rimligt intresse
av att konkurs kommer till stånd. Med anledning av vad som påpekas av en
kronofo:gdemyndighet vill jag framhålla att frågan om statsverket som borgenär
skall kunna ta emot säkerhet har aktualiserats i samband med arbetet på en ny
utsökningsbalk. Frågan torde därför få prövas i ett senare sammanhang.
Några
remissinstanser har berört den av beredningen behandlade frågan om
konkursinstitutets subjekt. Advokatsamfundet har tagit upp vissa frågor som
gäller sådana konkursbon där tillgångarna inte förslår till konkurskostnaderna
och massafordringarna. Frågan hur man skall förfara när ett konkursbo kommer på
obestånd har behandlats av konkurs-lagskommittén i dess betänkande Förenklad
konkurs (SOU 1974:6 s. 105) och får tas upp i samband med prövningen av detta
betänkande. Jag anser mig därför inte ha anledning att f.n. ta ställning till
advokatsamfundets förslag att konkursbo skall ingå bland de juridiska personer
som kan försättas i konkurs.
Ackordscentralen
har gjort vissa uttalanden i fråga om sådan verksamhet där offentliga
intressen är ekonomiskt inblandade. Jag kan inte acceptera ackordscentralens
ståndpunkt att staten eller kommun som intressent i exempelvis ett bolag skall
åläggas ett längre gående ekonomiskt ansvar än det som följer av gängse
civilrättsliga regler. När staten eller kommun överväger att engagera sig
ekonomiskt i en verksamhet, ingår i övervägandena frågan om formen för
engagemanget och det ekonomiska ansvar som detta för med sig. Blir verksamheten
förlustbringande bör det stå staten eller kommunen fritt att avgöra om man i
den uppkomna situationen skall ta på sig ett vidsträcktare ekonomiskt ansvar än
det som följer av den juridiska form som har valts för verksamheten.
Beredningen
har övervägt en ordning enligt vilken endast borgenärer vilkas fordringar
överstiger vissa minimibelopp skulle ha rätt att söka gäldenären i konkurs.
Beredningen har emellertid avvisat en sådan lösning. Inte heller jag vill
förorda ett system som begränsar möjligheterna för borgenärer med små
fordringar att ansöka om konkurs. Vissa garantier mot att konkursinstitutet kommer
till användning i bagatellfall ligger enligt min mening i reglerna om ansvar
för konkurskostnaderna. Jag vill emellertid inte utesluta att det vid en
fortsatt reform av konkursinstitutet kan
Prop.1975:6 121
finnas
skäl att ägna ytterligare uppmärksamhet åt frågan om borgenärens rätt att söka
gäldenär i konkurs för småfordringar.
Enligt
gällande rätt är konkursforum beläget i den ort där gäldenären bör inför
domstol svara i tvistemål, som angår gäld i allmänhet. Lagberedningen har
under hänvisning till pågående EG-samarbete angående konkurs avstått från att
pröva den allmänna frågan om konkursforum. Beredningen har däremot föreslagit
att en redan beslutad konkurs skall kunna flyttas över till annan konkursdomare
om synnerliga skäl föreligger. Remissinstanserna har inte riktat någon kritik
mot beredningens förslag i denna del.
Som
jag tidigare framhållit anser jag inte EG-arbetet inom konkursrättens område
böra hindra en i sig påkallad reform på området. Något egentligt behov av att
frångå nuvarande huvudregel om konkursforum finns dock knappast för svensk del.
Visserligen måste beaktas att i Danmark och Norge förslag framlagts i enlighet
med EG-systemet, vilket innebär att forumregeln anknyter till huvudorten för
gäldenärens förvärvsverksamhet. Skillnader mellan forumreglerna i de nordiska
länderna kan medföra komplikationer såvitt gäller utformningen av den nordiska
konkurskonventionen. Problemen härmed torde emellertid få övervägas i ett
senare sammanhang. Det nu aktuella reformbehovet kan enligt min mening
tillgodoses genom en regel med den innebörd lagberedningen föreslagit. Jag
vill påpeka att en sådan regel inte har någon motsvarighet i RB. Tvistemål kan
således aldrig vara föremål för överflyttning och brottmål kan endast flyttas
över till annan i sig behörig domstol. Jag anser mig emellertid med hänsyn till
de särskilda förhållandena vid konkurs kunna i huvudsak godta den av
lagberedningen föreslagna regeln. Den kan lämpligen placeras bland de
särskilda bestämmelser som avslutar konkurslagen.
När
ett dödsbo försätts i konkurs har konkursen särskilda verkningar. Sålunda
gäller enligt 21 kap. 1 § ÄB att dödsbodelägare befrias från personligt
betalningsansvar för den dödes gäld, om dödsboet försätts i konkurs på ansökan
som görs inom en månad efter det att bouppteckningen förrättades. Ett
alternativ till konkursansökan för dödsbodelägare som vill undgå personligt
betalningsansvar är att inom nämnda tid begära att dödsboets egendom avträds
till förvaltning av boutredningsman.
Det
är inte ovanligt att dödsbon begärs och försätts i konkurs. Det gäller särskilt
dödsbon med inga eller mycket begränsade tillgångar. I fråga om sådana bon är
det för dödsbodelägarna enklare och ekonomiskt mera fördelaktigt att befria sig
från personligt betalningsansvar för den dödes gäld genom konkurs än genom
boutredningsmannaförvaltning.
Behandlingen
av en konkursansökan som har biträtts av samtliga dödsbodelägare är enkel.
Ansökningen leder omedelbart till beslut om konkurs. Om ansökningen däremot
inte har biträtts av samtliga delägare och boet inte heller står under
förvaltning av boutredningsman är det
Prop.1975.6 122
nuvarande
förfarandet ganska komplicerat. Sålunda skall kungörelse utfärdas och särskilt
sammanträde hållas till vilket delägare som inte biträtt ansökningen skall
kallas. Även för det fall att gäldenären dör under handläggningen av borgenärs
konkursansökan mot honom eller att borgenärs konkursansökan avser dödsbo är
förfarandet förenat med vissa komplikationer.
Beredningen
har omprövat reglerna om förfarandet i de nu berörda fallen när dödsbo begärs
försatt i konkurs. Syftet med omprövningen har varit att förenkla förfarandet.
Beredningens förslag innebär att konkursansökan som görs av en men inte
samtliga dödsbodelägare skall gälla som ansökan om boets avträdande till
förvaltning av boutredningsman. Vidare föreslås att, om gäldenären dör under
handläggningen av borgenärs konkursansökan mot honom eller om borgenär ansöker
om dödsbos försättande i konkurs, förordnande skall meddelas om dödsboets avträdande
till förvaltning av boutredningsman.
Beredningens
förslag har mött invändningar från justitiekanslern (JK) och flera av de hörda
domstolarna. Dessa remissinstanser hävdar att förslaget för med sig andra
komplikationer än de nuvarande.
För
egen del instämmer jag med beredningen i att det nuvarande förfarandet är
onödigt komplicerat. Liksom JK och domstolarna är jag emellertid betänksam mot
förslaget aitt låta konkursansökan föranleda förordnande om
boutredningsmannaförvaltning. Åtminstone i alla de fall då dödsboets tillgångar
är obetydliiga är konkurs en från dödsbodelägarnas synpunkt enklare och
billigare form för avveckling av boet än boutredningsmannaförvaltning. Att i
ett sådant läge ändå påtvinga dem sådan förvaltning enbart av det skälet att en
eller ett par dödsbodelägare kanske på grund av vistelse på avlägsen ort
inte biträtt konkursansökningen är föga tilltalande. Jag anser mig därför inte
kunna biträda beredningens förslag på denna punkt. De förenklingar i
förfarandet som behövs bör genomföras på annat sätt.
I
det fallet att ansökan gjorts av en eller flera men inte samtliga
dödsbodelägare bör liksom hittills ansökningen hänskjutas till särskild
prövning. Sådan konkursansökan bör vidare liksom hittills förfalla, om boet
avträds till förvaltning av boutredningsman på grund av framställning som görs
senast när konkursansökan prövas. Enligt min mening finns det inte tillräckliga
skäl att ställa upp några särskilda regler för det fall att gäldenären dör
medan konkursansökningen är anhängig. Inte heller det fallet att borgenärs
ansökan redan från början avsåg dödsbo kräver enligt min mening någon särskild
reglering.
Beredningen
diskuterar också frågan om det till skydd för borgenärerna bör finnas möjlighet
att begränsa gäldenärens handlingsfrihet under tiden mellan konkursansökningen
och konkursbeslutet. För att komma till rätta med de risker som är förenade med
lång tidsutdräkt innan konkurs beslutas föreslår beredningen att
skingringsförbud skall kunna meddelas
Prop.1975:6 123
om
särskilda skäl finns till det. Som exempel nämner beredningen att gäldenären
står i begrepp att sälja en fastighet eller annan värdefull egendom till
underpris. Förslaget har motsvarigheter i de danska och norska lagförslagen.
Det
råder i och för sig inte någon tvekan om att det under skedet mellan ansökan
och beslut om konkurs ibland kan uppkomma behov av att inskränka gäldenärens
rådighet över sin egendom för att hindra att han förfogar över denna till
nackdel för borgenärerna. Beredningens förslag i detta hänseende har också
mottagits i huvudsak positivt vid remissbehandlingen. Som har framhållits av
kronofogdeföreningen är det emellertid osäkert om skingringsförbud är ett
tillräckligt effektivt medel för att motverka otillbörliga transaktioner från
gäldenärens sida. Institutet skingringsförbud är dessutom föremål för
omprövning i samband med det pågående arbetet på en ny utsökningsbalk. I
beredningens förslag till utsökningsbalk har skingringsförbud förts samman med
kvarstad till ett enda institut, benämnt kvarstad (SOU 1973:22 s. 110 och 455).
Förslaget har fullföljts i beredningens betänkande Utsökningsrätt XIII genom en
där upptagen ändring i den bestämmelse i KL varom nu är fråga (SOU 1974:55 s.
64 och 198). Den av beredningen väckta frågan om införande av möjlighet att
provisoriskt inskränka gäldenärs förfoganderätt över sin egendom före
konkursbeslutet bör mot nämnda bakgrund lämpligen prövas i ett senare
sammanhang. Jag är därför inte beredd att nu föreslå någon bestämmelse
motsvarande 14 § beredningens förslag till ändring i KL.
Beredningen går på flera
punkter in på de tidsfrister som skall gälla för vidtagande av olika åtgärder
under handläggningen av konkursansökan. Förslaget innebär vissa justeringar av
gällande regler om den tid inom vilken gäldenären skall förklara sig över
konkursansökan och den tid inom vilken mål skall utsättas att förekomma inför
rätten. I fråga om gäldenärens förklaringstid innebär förslaget en
inskränkning av tidsfristen och beträffande möjligheten att bevilja part
uppskov med förhandling en utvidgning. Beredningens förslag har i förevarande
delar i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna. Ackordscentralen
menar dock att möjligheterna att bevilja uppskov med konkursbeslut bör vidgas.
Vad
gäller de frister som bör gälla för handläggningen av mål och ärenden om
konkurs vill jag först erinra om att handläggningen i princip skall följa RB:s
regler i den mån avvikande bestämmelser inte meddelats i KL. Eftersom KL
uttryckligen reglerar handläggningstiderna i vissa fall, får bestämmelsen i 32
kap. 1 § RB om skäligt rådrum för part endast begränsad betydelse vid sidan äv
KL:s direkta reglering av tidsfristerna.
Många
intressen talar för att konkursfrågor handläggs snabbt. Såvitt gäller
borgenären är att märka, att en fördröjning kan vara särskilt äventyrlig,
eftersom därigenom trots återvinningsreglerna tillgångar kan göras
oåtkomliga. För gäldenären måste det många gånger vara otillfreds-
Prop. 1975:6 124
ställande
att ansökningen hålls svävande. Lagstiftningen bör också såvitt möjligt
motverka den naturliga benägenhet som i vissa fall kan föreligga hos borgenären
att vilja fördröja handläggningen för att kunna räkna med en uppgörelse under
trycket av konkurshot. Från allmän synpunkt finns intresse av att skydda även andra
än gäldenären och den konkurssökande borgenären. En med konkurssökanden
konkurrerande borgenär har visserligen i allmänhet egna möjligheter att söka
gäldenären i konkurs och därvid motsätta sig fördröjning. En sådan ordning
måste dock betraktas som opraktisk. Den som varit gäldenärens medkontrahent vid
rättshandling kort före konkursansökan kan också ha ett beaktansvärt intresse
av att handläggningen inte fördröjs i onödan. Enligt återvinningsreglerna kan
han nämligen i vissa fall komma i ett sämre läge i händelse av uppskov. En
sådan medkontrahent saknar emellertid möjlighet att direkt påverka
konkursfrågans handläggning. Vad jag nu anfört motiverar enligt min mening att
gäldenärens och den konkurssökande borgenärens inställning till frågan om en tidsfrist
som går utöver det normala inte bör tillmätas avgörande betydelse.
Å
andra sidan kan det i vissa fall föreligga ett legitimt behov som rättfärdigar
en tidsfrist som går utöver den normala. 1 första hand tänker jag här på att
parterna såvitt möjligt bör erhålla skäligt rådrum på samma sätt som i vanliga
tvistemål. Såvitt gäller tidsfristen för förklaring över konkursansökan synes
över huvud taget något annat skäl inte böra komma i fråga. Vid beslut angående
tidsfrist i andra fall kan det finnas anledning att ta stor hänsyn till om
gäldenären vill söka förnöja sina borgenärer genom uppgörelse under hand. 1 de
fall utredningen ger vid handen att en sådan uppgörelse diskuteras seriöst är
det enligt min mening i allmänhet riktigt att låta handläggningen av konkursmålet
uppehållas. När god man förordnats enligt ackordslagen skall i princip målet i
stället vilandeförklaras.
1
undantagsfall bör en förlängd tidsfrist också kunna ifrågakomma när det finns
rimliga förhoppningar om att gäldenären antingen skall kunna få viss eller
vissa skulder undanröjda t.ex. genom överklagande av skönstaxering eller få
sådana ekonomiska tillskott att hans fordringsägare kan tillgodoses. Jag vill
betona att konkursdomaren eller rätten i princip bör göra en individuell
prövning av omständigheterna i varje enskilt fall, innan beslut fattas angående
en tidsfrist som avviker från den normala.
9.2,2
Gäldenärens förlust av sin rådighet
Enligt
gällande lag medför konkursbeslutet att gäldenären förlorar rätten att råda
över sin egendom eller, som det ibland uttrycks, att gäldenärens legitimation
upphör. Rättshandlingar som gäldenären företar efter konkursbeslutet blir inte
gällande mot konkursboet. Detta är fallet även om medkontrahenten varit i god
tro, dvs. varken känt till eller bort känna
Prop.1975.6 125
till
konkursen. Den svenska lagen är på den här punkten synnerligen rigorös.
Utomlands och även i de nordiska grannländerna tar man större hänsyn till god
tro hos en medkontrahent och låter i viss utsträckning konkursborgenärerna och
inte medkontrahenten bära förlusten av konkursgäldenärens handlingar.
Vid
de nordiska överiäggningarna har det ansetts naturligt att Sverige modifierar
sin ståndpunkt i rådighetsfrågan. Det förslag som beredningen har lagt fram och
som i huvudsak har motsvarigheter i de danska och norska förslagen innebär
följande. Huvudregeln skall alltjämt vara att gäldenären i och med
konkursbeslutet förlorar rådigheten över sin egendom. Härifrån görs emellertid
vissa undantag. Ett mera vidsträckt undantag avser rättshandlingar som
gäldenären företar innan konkursbeslutet kungjorts i Post- och Inrikes
Tidningar. Sådana rättshandlingar blir bestående om medkontrahenten var i god
tro. Om rättshandlingen avsett överlåtelse eller annat förfogande över egendom
skall den dock på talan av konkursboet kunna gå åter mot det att
medkontrahenten får ersättning. Såvitt avser rättshandlingar som gäldenären
företar sedan konkursbeslutet kungjorts är skyddet för godtroende betydligt
svagare. Om någon i god tro har infriat förpliktelse hos gäldenären skall det
tillgodoräknas honom. Detsamma gäller uppsägning eller annan dylik
rättshandling såvida medkontrahenten var i god tro och det är uppenbart
obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. 1 övrigt skyddar
förslaget inte godtroende medkontrahent.
Beredningens
förslag berör inte bara KL. Beredningen menar att godtrosskyddet måste gälla
också när konkursgäldenären handlar genom fullmäktig eller kommissionär.
Om
en rättshandling blir giltig på grund av det föreslagna godtrosskyddet
föreligger, som jag skall utveckla senare, möjlighet till återvinning. Den
regel i beredningsförslaget som säger att rättshandlingen i vissa fall skall
kunna gå åter mot ersättning kan sägas motsvara en generell
återvinningsmöjlighet beträffande sådana förfoganden som omfattas av regeln.
Förslaget
har i de delar jag redogjort för i stort sett godtagits vid remissbehandlingen.
Endast advokatsamfundet har framfört vissa betänkligheter. Dessa grundas
närmast på att den föreslagna regleringen anses öppna stora möjligheter till
missbruk från gäldenärens sida. Samfundet förordar vissa jämkningar i den av
beredningen föreslagna regleringen.
Advokatsamfundet
befarar uppenbarligen att konkursförvaltarna genom beredningsförslaget skall få
vidkännas vissa svårigheter vid förvaltningen av gäldenärens egendom. Sådana
svårigheter lär förekomma redan nu. Det finns säkerligen konkursgäldenärer som
visar mycket ringa samarbetsvilja och kanske t.o.m. försöker undandra egendom
från konkursförvaltningen. Det är visserligen sant att dessa gäldenärer genom
beredningsförslaget får
Prop.1975:6 126
större
möjligheter till illojala förfaranden än f.n. Någon mera betydande effekt i
detta hänseende kan emellertid de föreslagna relativt måttfulla förbättringarna
av rättsskyddet för godtroende inte medföra. Jag vill erinra om att
konkursgäldenär i praktiken redan nu har avsevärda möjligheter till illojala
förfaranden under tiden närmast före konkursbeslutet. Rättshandlingar som
företas under den tiden torde visserligen i allmänhet kunna återvinnas till
konkursboet men därför krävs, förutom att de legala förutsättningarna för
återvinning föreligger, att transaktionerna verkligen kommer till
konkursförvaltningens eller borgenärernas kännedom, vilket ofta inte blir
fallet. Enligt min mening innebär de av beredningen föreslagna reglerna en
välmotiverad förstärkning av rättsskyddet för godtroende tredje man, och jag
anser inte att de farhågor advokatsamfundet har uttalat väger så tungt att
förslaget med anledning därav inte bör genomföras. För min del finner jag
förslaget väl avvägt. Det utgör också ett steg i riktning mot en närmare
anpassning av våra bestämmelser i detta ämne till vad som gäller i andra
länder.
På
grund av det anförda kan jag i huvudsak ansluta mig till de av beredningen
föreslagna reglerna i KL, avtalslagen och kommissionslagen om gäldenärens
legitimation.
Såvitt
gäller den tidpunkt som godtrosskyddet enligt huvudregeln skall anknyta till
har beredningen föreslagit att konkursbeslutet skall anses kungjort dagen efter
den då kungörelse om konkursen var intagen i Post-och Inrikes Tidningar och att
godtrosförvärv enligt den nu ifrågavarande bestämmelsen inte skall kunna äga
rum senare än den dag då kungörelsen infördes. Jag delar beredningens
uppfattning att tidpunkten bör anknyta till kungörandet i Post- och Inrikes
Tidningar. Jag vill dock i detta sammanhang nämna, att informationsutredningen
i betänkandet (SOU 1971:2) Post- och Inrikes Tidningar föreslagit att denna
publikation endast skall utkomma fem dagar i veckan i stället för som nu sex.
Post- och Inrikes Tidningar finns inte att tillgå i handeln eller genom
prenumeration förrän tidigast dagen efter utgivandet. Enligt min mening bör
därför godtrosskyddet enligt huvudregeln i 21 § KL inte skäras av förrän i och
med utgången av den dag som följer efter införandet. Jag anser inte att man har
anledning hysa betänkligheter mot den utvidgning av det av beredningen
föreslagna godtrosskyddet som härigenom kommer till stånd.
1
gällande lag regleras verkan av omyndighetsförklaring på huvudsakligen samma
sätt som verkan av konkursbeslut. Rättshandlingar som företas av
omyndigförklarad är sålunda på samma sätt som rättshandlingar företagna av
konkursgäldenär i princip ogiltiga även om medkontrahenten var i god tro. Med
anledning av beredningsförslaget att begränsa denna ogiltighetsverkan till
förmån för godtroende medkontrahent när det gäller konkursgäldenär, har ett
par remissinstanser ifrågasatt, om det inte finns anledning att göra
motsvarande begränsningar i fräga om omyndigförklarad. För egen del anser jag
det ingalunda självklart att
Prop.1975.6 127
samma
regler bör gälla vid omyndighetsförklaring och vid konkurs. De skyddsintressen
som aktualiseras i de båda situationerna är delvis olikartade. Jag är med
hänsyn härtill inte beredd att nu föreslå ändring av de allmänna reglerna i
föräldrabalken om verkan av omyndighetsförklaring.
Det godtrosskydd som
enligt skuldebrevslagen, aktiebolagslagen, tagen om försäkringsrörelse och
lagen om bankrörelse gäller vid förvärv av löpande skuldebrev och vissa
aktierättsliga dokument innebär bl.a. att godtrosförvärvare i vissa fall blir
skyddad då överlåtaren inte var rätt borgenär eller behörig att på dennes
vägnar förfoga över handlingen. Ett motsvarande godtrosskydd finns i skuldebrevslagen
såvitt gäller betalning till den som är legitimerad genom innehav av löpande
skuldebrev. I lagen om förenklad aktiehantering finns ett i sak likartat
godtrosskydd beträffande utdelning eller utgivande av vissa handlingar. Icke i
någon av de angivna lagarna tillmäts förvärvarens eller den betalandes goda tro
beträffande överlåtarens eller mottagarens rättsliga handlingsförmåga
betydelse. Detta överensstämmer med den allmänna regel som frånkänner god tro
med avseende på s.k. statusförhållanden rättslig betydelse.
Den
svenska lagstiftningen skiljer sig på denna punkt från lagstiftningen i våra
nordiska grannländer. Godtrosskyddet i de danska och finska lagarna gäller även
för den som förvärvat löpande handling från eller infriat sådan handling hos
konkursgäldenär eller omyndig. Enligt den norska skuldebrevslagen gäller sådant
godtrosskydd vid konkurs men inte vid omyndighet.
Beredningen
har föreslagit en utvidgning av godtrosskyddet beträffande löpande handlingar
så att det omfattar också konkurs- och omyndighetsfallen och de fall där
vederbörande handlar under inflytande av rubbad själsverksamhet utan att därför
vara omyndig. Förslaget har såvitt avser konkursfallet inte mött någon erinran
vid remissbehandlingen. Däremot har betänkligheter framförts från några håll
såvitt avser omyndighetsfallet.
För
egen del vill jag framhålla att omsättningsintresset måste tillmätas stor
betydelse när det gäller transaktioner med löpande handlingar. Särskilt är
detta fallet i fråga om obligationer och andra handlingar som omsätts inom
värdepappershandeln. Enligt min mening är det väl motiverat att stärka skyddet
för godtroende tredje man som förvärvar eller infriar en löpande handling. Det
synes mig helt klart att tredje mans skyddsintresse bör ges företräde framför
konkursborgenärernas intresse av att en av gäldenären företagen transaktion
inte blir gällande mot konkursboet. Såvitt gäller konkurs anser jag mig därför
kunna godta beredningens förslag. Förslaget har i den delen även fördelen av
att i huvudsak överensstämma med vad som i övrigt gäller i Norden.
Som
jag nyss berört är skyddsintressena inte desamma i konkurs- och
omyndighetsfallen. I konkursfallet är det främst borgenärerna som skall
skyddas. Vid omyndighet är det den omyndiges eget intresse som motiverar en
inskränkning i godtrosskyddet. Skyddsbehovet såvitt gäller
Prop. 1975:6 128
dem
som, utan att vara i omyndighetstillstånd, handlat under inflytande av rubbad
själsverksamhet torde i allmänhet vara större än när det gäller omyndiga,
eftersom omyndiga regelmässigt inte själva handhar sina tillgångar. Man måste
vidare beakta att konkursborgenärerna i allmänhet torde ha rätt till
återvinning av den rättshandling som i övrigt skyddas av den goda tron. Något
motsvarande institut finns inte vid omyndighet. Omsättningsintressei och
intresset av ett närmande till vad som gäller i Danmark och Finland och kan
tänkas komma att bli föreslaget i Norge talar å andra sidan för beredningens
förslag att införa godtrosskydd även i fall av omyndighet och rubbad själsverksamhet.
För
egen del anser jag en avvägning av de motstridiga intressen jag redovisat böra
leda till att det föreslagna godtrosskyddet inskränks att omfatta endast
konkursfallen. Vid utformningen av reglerna om gäldenärens rådighet bör som
framhållits i ett remissyttrande hänsyn tas till behovet av ett klargörande,
att lösningsrätt inte föreligger för konkursboet när det gäller löpande
handlingar som omfattas av de föreslagna särreglerna.
9.2.3
Egendom som ingår i konkurs m.m.
Huvudprincipen
för vad som skall ingå i konkursbo finns i 27 § första stycket KL. Där
föreskrivs att till konkursbo skall räknas all egendom, som tillhörde
gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller som tillfaller honom
under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Vidare skall
bl.a. sådan egendom som tillförs boet genom återvinning inräknas bland
konkursboets egendom. Häremot skall ställas regeln i 100 § KL enligt vilken
borgenär vars fordran uppstår efter konkursbeslutet inte får göra sin fordran
gällande i konkursen.
Beredningen
har föreslagit att nuvarande huvudregel behålls trots att beredningen funnit
det inkonsekvent att å ena sidan medräkna vad som tillfaller konkursgäldenären
efter konkursbeslutet och å andra sidan inte medräkna de nya skulder som
uppstår.
Jag
instämmer med beredningen i att den nuvarande ordningen kan förefalla
inkonsekvent. Jag vill emellertid, som också beredningen gjort, peka på att en
ändring skulle leda till ett mycket komplicerat regelsystem utan att i sak
några egentliga fördelar skulle stå att vinna. I likhet med beredningen är jag
därför inte beredd att föreslå någon principiell ändring såvitt nu är i fråga.
1
fråga om konkurstillståndets varaktighet gäller nu att en ordinär konkurs anses
avslutad då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att
tillgå för granskning. Beredningen har ansett det önskvärt att tiden för
konkurstillståndet skall kunna förkortas när fysisk person är försatt i
konkurs. För sådana gäldenärer är konkurstillståndet, nämligen alltid mer eller
mindre besvärande. I överensstämmelse härmed
Prop. 1975:6 129
har
beredningen föreslagit att konkurstillståndet för fysisk person skall kunna
hävas när konkursboet är i allt väsentligt utrett. Förslaget innebär bl.a. att
gäldenären på ett tidigare stadium än nu kan få rådighet över egendom som
tillfaller honom.
Beredningens
förslag har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. Å ena sidan har
exempelvis JK funnit förslaget välgrundat. Tveksamma eller betänksamma till förslaget
är däremot ackordscentralen, som anser dess angelägenhetsgrad ganska ringa, och
en tingsrätt, som befarar att förslaget kan vålla tekniska svårigheter.
Det
är allmänt bekant att vissa konkursförfaranden f.n. drar ut långt i tiden. En
nyligen publicerad undersökning visar att den genomsnittliga avvecklingstiden
såvitt avser ordinära företagskonkurser som avslutats år 1970 utgjorde omkring
20 månader (Kedner, Konkurs och ackord rapport 1 s.29). De långvariga
konkurserna torde dock endast i mindre grad avse fysiska personer. Av de
nyssnämnda år beslutade företagskonkurserna och då oavsett om de handlagts i
gängse ordning eller som s.k. fattigkonkurser beräknas omkring en tredjedel
avse fysiska personer och återstoden juridiska personer (samma rapport s.21).
Det kan på goda grunder antas att ordinära konkurser där gäldenären är fysisk
person genomsnittligt sett avvecklas snabbare än sådana där gäldenären är
juridisk person.
Enligt
min mening är det angeläget att göra allvarliga ansträngningar för att så
mycket som möjligt förkorta den tid som går åt för att avveckla en konkurs.
Detta gäller givetvis i särskilt hög grad fall där gäldenären är fysisk person.
Ändringar i reglerna om konkursförfarandet får antas utgöra det mest effektiva
medlet när det gäller att lagstiftningsvägen minska avvecklingstiderna. Frågan
i vilken mån lagen kan utformas så att den bättre än nu främjar en snabb
konkursavveckling utan att ge avkall på säkerheten utreds f.n. av
konkurslagskommlttén. En möjlighet som därvid torde komma att prövas är en mera
strikt tillämpning än f.n. av föreskriften i 126 § fjärde stycket KL, att
slututdelning skall ske sedan all konkursboets egendom blivit förvandlad i
pengar. En reform som innebär att konkurstillståndet skall kunna hävas beträffande
fysisk person innan konkursutredningen är helt avslutad innebär emellertid inte
någon tillfredsställande lösning på problemet med de långa avvecklingstiderna
utan kan snarare uppfattas som ett godtagande av den nuvarande ordningen
härvidlag.
Mot
bakgrund av det nu anförda har jag kommit till den uppfattningen att den av
beredningen föreslagna möjligheten att häva konkurstillståndet för fysisk
person i förtid f.n. inte bör genomföras.
Beredningen
har behandlat även vissa arvs-och testamentsfrkgor. Dessa gäller närmare
bestämt huruvida konkursgäldenär är berättigad att avstå från rätt till arv
eller på grund av testamente. Av intresse är härvidlag inte endast avståenden
som sker efter det att gäldenären försatts i konkurs utan
9
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop.1975:6 130
också
avståenden som görs dessförinnan. Beträffande de förra uppkommer frågan om
gäldenären trots konkursen genom avstående kan hindra att konkursboet omfattar
egendom som han ärver eller får genom testamente. Beträffande avståenden före
konkursbeslutet är i stället fråga om den rättshandling avståendet
representerar kan återvinnas och därmed den egendom avståendet avser föras till
konkursboet. Till grund för beredningens förslag ligger även i nu förevarande
del samråd med övriga nordiska kommitterade.
Nuvarande ordning, som i
betydande utsträckning ej är reglerad i lag, kan i korthet sägas innebära
följande. Arvinge kan i princip avsäga sig arv medan arvlåtaren lever. Sådan
arvsavsägelse kan göras utan hinder av att arvingen är i konkurs och kan inte
återvinnas. Sedan arvlåtaren avlidit kan däremot arvinge som är i konkurs inte
med verkan mot konkursboet avstå från sin arvsrätt. Sådant avstående som gjorts
före konkursen kan i överensstämmelse härmed i princip återvinnas. Beträffande
testamente som inverkar på gäldenärs arvsrätt är rättsläget f.n. något oklart.
Så långt råder emellertid ingen tvekan att arvinge som är i konkurs inte är
behörig att godkänna testamente. Under konkurs är konkursboet i gäldenärens
ställe behörigt att klandra testamente, som inverkar på gäldenärens arvsrätt.
Beredningen har inte
ansett att det finns anledning ändra vad som f.n. gäller om arvsavsägelse vare
sig denna sker medan arvlåtaren lever eller sedan han avlidit. I
överensslämmelse härmed lägger beredningen inte fram några förslag i den delen.
Beträffande testamente som inverkar oförmånligt på gäldenärs arvsrätt föreslår
beredningen däremot vissa ändringar i förhållande till gällande rätt. Sålunda
skall enligt beredningens förslag gäldenären oavsett om han är i konkurs
eller inte själv få bestämma om testators vilja skall respekteras. Gäldenären
skall även ensam få bestämma, om gåva som kränker hans laglott skall angripas
eller inte. 1 fråga om testamente som är till gäldenärens förmån lägger
beredningen inte fram något förslag utan nöjer sig med att söka precisera vad
gällande rätt får anses innebära. Beredningen utgår från att ett avstående som
gäldenären gjort före konkursbeslutet genom att icke bevaka testamente blir
bindande för boet. Vad beredningen i övrigt anför i detta ämne innebär att
skillnad i princip inte görs mellan legalarv och testamentsrätt.
Beredningens förslag har
vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Jag har inte heller för egen del
något att invända vare sig mot beredningens lagförslag eller mot beredningens
uttalanden om vad gällande rätt får anses innebära. Jag ansluter mig därför
till beredningens förslag.
Prop. 1975:6 131
9.2.4
Återvinning till konkursbo
1
28-40 §§ KL ges regler om att egendom som frångått gäldenären genom vissa i och
för sig giltiga rättshandlingar kan återföras till konkursboet under särskilda
omständigheter. Återvinningens rättsverkningar gäller i första hand
förhållandet mellan gäldenärens medkontrahent och konkursboet. Gäldenärens
medkontrahent är skyldig att till konkursboet bära tillbaka vad han uppburit
genom den transaktion som skall gå åter, boet vad gäldenären uppburit. I fråga
om boets skyldighet görs dock undantag när det gäller vederlag som inte kommit
boet till godo och som gäldenärens medkontrahent visste skulle komma att
undandras borgenärerna. Vad som sagts nu har i huvudsak motsvarande tillämpning
om egendom, vartill konkursboet har återvinningsrätt, överlåtits till tredje
man och denne inte var i god tro när han förvärvade egendomen.' Talan om
återvinning kan endast föras för boets räkning. Konkursboet har dock ingen
skyldighet att väcka sådan talan.
Nuvarande
återvinningsregler är uppbyggda enligt följande system. 1 första hand anges i
varje paragraf en typ av återvinningsgrundande transaktion. För varje typ av
transaktion uppställs ett tidsrekvisit av innehåll att den återvinningsbara
handlingen måste ha skett inom en viss tid före konkursansökningen eller under
tiden mellan denna och konkursbeslutet. Längden av dessa frister varierar allt
efter den återvinningsgrundande transaktionens karaktär. Härjämte uppställs i
vissa fall elt särskilt krav på att borgenärerna genom den ifrågavarande
transaktionen drabbats av skada och i en del fall ett krav på särskild insikt
hos gäldenärens medkontrahent om gäldenärens ekonomiska förhållanden eller om
att han kommit att gynnas särskilt i förhållande till övriga borgenärer.
Vid
sidan av reglerna om återvinning finns andra regier genom vilka ett konkursbo
har möjlighet att återföra egendom, som gäldenären bortfört ur boet, eller att
få ersättning för sådan egendom. Med stöd av allmänna regler om
skadeståndsskyldighet kan sålunda en borgenär, som förfarit illojalt,
förpliktas utge skadestånd när gäldenärsbrott enligt 11 kap. brottsbalken ägt
rum. Till konkursboets förfogande står också direkta ogiltighetsregler. Jag
tänker främst på avtalslagens regler om rättshandlingars ogiltighet och på
grundsatsen att simulerade rättshandlingar inte kan göras gällande mellan
parterna. Enligt de regler om gäldenärens förlust av rådighet, vilka jag
tidigare behandlat, gäller vidare att rättshandlingar som gäldenären företagit
efter konkursbeslutet i princip blir ogiltiga i förhållande till konkursboet.
Jagvill också nämna, att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal innehåller
en bestämmelse enligt vilken konkursbo från försäkringsbolag kan återkräva
vissa försäkringspremier som gäldenären eriagt.
Den
första återvinningsregeln tillkom år 1862. Regelsystemet har därefter byggts ut
undan för undan allt efter som reformbehov uppstått. Det nuvarande systemet har
därför kommit att bli mindre enhetligt. Reglerna är inte heller så klara och
koncisa som är önskvärt, varför
Prop. 1975.6 132
systemet
har blivit förhållandevis svårtillgängligt.
Lagberedningen har
föreslagit en helt ny reglering av återvinningsinstitutet. Förslaget har
kommit till efter ett nära samarbete med kommittéerna från de övriga nordiska
länderna. På flera punkter har beredningen i fråga om behovet av revision
hänvisat till önskemålet att nå nordisk enhetlighet. Önskemål om reformering av
reglerna har också framkommit vid en enkät som beredningen företagit år 1962
hos ett stort antal myndigheter och organisationer.
Innan jag går närmare
in på beredningens förslag vill jag något beröra de principiella utgångspunkterna
för en reform.
En av
återvinningsinstitutets viktigaste funktioner ligger i att motverka att
borgenärer gentemot gäldenär i ekonomiskt trångmål företar bråd-störtade
åtgärder, som syftar till att ge dem en bättre ställning om konkurs inträffar
men som samtidigt kanske blir den direkta orsaken till ett fullständigt
ekonomiskt sammanbrott. Genom att återvinningsinstitutet motverkar att
borgenärerna löper i kapp skyddas både gäldenären och borgenärskretsen som
sådan. Härtill kommer att borgenärerna blir mer jämnspelta och inte tvingas att
kontinuerligt följa gäldenärens ekonomiska ställning för att ta till vara sin
rätt. Att borgenärerna blir jämnspelta gör det också möjligt att skjuta upp
konkursens inledande medan alternativa möjligheter att komma till rätta med
gäldenärens betalningssvårigheter undersöks.
Återvinningsinstitutet har
också en annan mycket viktig funktion. Borgenärerna skall genom förekomsten av
återvinningsregler vara tryggade mot att gäldenären på ett mot borgenärskretsen
illojalt sätt placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt
dem.
För
att återvinningsinstitutet skall fylla sin först nämnda funktion är det
betydelsefullt att återvinningsreglerna får träffa en mycket vid krets av
rättshandlingar som företas kort före konkursutbrottet. Beträffande institutets
andra huvudfunktion är det särskilt av vikt att benefika transaktioner och
transaktioner gentemot närstående uppmärksammas. För att tillgodose
huvudsyftena med återvinning är det också betydelsefullt att de tidsfrister som
ställs upp inte är för knappa.
De grundläggande
värderingar som ligger bakom nuvarande regler om återvinning går åtskilligt
tillbaka i tiden. Som jag nyss nämnde infördes återvinningsinstitutet i Sverige
år 1862. Dess tillämpningsområde utvidgades avsevärt genom 1921 års
konkursrättsreform, bl.a. genom att vissa frister förlängdes. Fristerna har
därefter varit oförändrade. Redan den utveckling som har ägt rum i samhället
under det senaste halvseklet talar för att reglerna nu bör ses över. Företagens
omfattning har vuxit starkt och affärsförbindelserna sträcker sig ofta vida
omkring, inom och utom landets gränser. Nya former för kreditgivning har
tillkommit. Ett företags medkontrahenter kan av naturliga skäl numera inte
normalt förutsättas ha fortlöpande kännedom om företagets ekonomiska ställning.
Prop.1975.6 133
Skall
därför borgenärerna i ett modernt samhälle vara skyddade mot att andra
borgenärer i ett kritiskt läge tränger sig före, behövs en generell förlängning
av återvinningsfristerna. En sådan utveckling skulle vara väl förenlig med de
önskemål som framställts från dansk och norsk sida vid de nordiska
kommittéöverläggningarna.
Särskilda skäl för att
förlänga återvinningsfristerna finns i fråga om sådana benefika transaktioner
och transaktioner gentemot närstående som syftar till att undandra skatt.
Staten är genom sina skatteanspråk huvudborgenär i de flesta konkurser. Den
tid som förflyter från det att skattskyldighet uppstår till dess staten kan
realisera ett skatteanspråk ryms emellertid i allmänhet inte inom
återvinningsfristerna. För att komma till rätta med transaktioner, genom vilka
gäldenären i syfte att undgå skattebetalning överför tillgångar framför allt
på närstående, är det av vikt, att tidsfristerna för återvinning förlängs.
Vid en reform av
återvinningsinstitutet måste även beaktas intresset av säkerhet i den allmänna
omsättningen. Hänsyn till detta intresse har i gällande regler bl.a. tagit sig
det uttrycket att det för återvinning särskilt beträffande vissa onerösa
transaktioner uppställs krav på att gäldenärens medkontrahent skall ha haft
viss insikt om att han gynnades framför andra borgenärer eller i vissa fall om
att övriga borgenärer led skada genom den återvinningsgrundande transaktionen.
Detta krav på insikt skapar givetvis bevissvårigheter. Som beredningen
framhållit torde återvinningsreglerna av den anledningen ha varit för
restriktiva. Det framstår numera också av andra skäl som mindre befogat att
basera reglerna på vad gäldenärens medkontrahent insett eller bort inse. Som
jag nyss nämnde kan i ett modernt samhälle ett företags medkontrahenter av
naturliga skäl inte normalt förutsättas ha någon ingående kännedom om dess
ekonomiska ställning. När gäldenären gynnat viss borgenär på andras bekostnad
kan de subjektiva rekvisiten därför hindra rättelse. I sådan riktning verkar
också de betalningssätt som numera används, t.ex. över bank- eller postgiro,
och svårigheten att bestämma vilka fysiska personers goda eller onda tro som
bör bli avgörande när betalning e.d. skett till ett större företag, kommun
eller staten. Det erbjuder t.ex. uppenbara svårigheter att bestämma, i vilka
fall staten skall anses vara i ond tro beträffande skattebetalares solvens när
denne inbetalar sin skatt.
En brist i det nuvarande
systemet är även att det inte innefattar möjlighet till en elastisk
tillämpning. Antingen går en transaktion åter eller också inte. Någon egentlig
möjlighet att ta hänsyn till särskilda omständigheter så att verkan av
återvinningen mildras finns inte. Särskilt om man i högre grad än nu utformar
reglerna objektivt, utan hänsyn till vad gäldenärens medkontrahent insett eller
bort inse, ökas behovet av en sådan möjlighet.
Lagberedningens
förslag innebär främst att tillämpningsområdet för återvinningsreglerna vidgas avsevärt.
Utvidgningen åstadkoms på flera
Prop. 1975.6 134
sätt.
Återvinningsfristerna är generellt betydligt förlängda i förslaget. Detta är
särskilt förhållandet när det gäller återvinning som riktar sig mot gäldenärens
närstående. Tillämpningsområdet för återvinningsreglerna vidgas också genom att
de flesta reglerna är så utformade, att återvinning inte längre skall vara
beroende av att gäldenärens medkontrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska
ställning eller om att han gynnades framför andra borgenärer. Reglerna har med
andra ord gjorts mer 'objektiva '. Genom en på subjektiv grund utformad
återvinningsregel av generell karaktär infångas slutligen de fall där
gäldenären på otillbörligt sätt gynnat viss borgenär framför andra eller låtit
egendom undandras sina borgenärer eller låtit sina skulder öka till skada för
dem. Denna regels tillämpning förutsätter bl.a. att gäldenärens medkontrahent
var i ond tro beträffande de omständigheter som gjorde transaktionen
otillbörlig. Den regel i KL som kan sägas svara mot beredningens regel för
otillbörlighetsfall har i flera avseenden mer begränsad räckvidd.
Beredningens
förslag lämnar ökat utrymme för ett hänsynstagande till omständigheterna i det
enskilda fallet. I fråga om innebörden av återvinning är särskilt att märka att
rätten till återvinning skall kunna jämkas, om det som part skall återbära
annars skulle överstiga vad han vunnit genom den återvinningsgrundande
transaktionen eller om andra synnerliga skäl föreligger.
Beredningens
förslag tillgodoser i betydande utsträckning de synpunkter jag nyss angett. Det
har också mottagits positivt vid remissbehandlingen. Jag anser därför att det i
huvudsak bör läggas till grund för en reform av återvinningsinstitutet.
De återvinningsgrundande
transaktionerna i beredningens förslag omfattar i första hand gåva och vissa
gåvoliknande transaktioner, bodelning som innefattar eftergift till förmån för
make eller makes dödsbo, utbetalning av oskäliga löner e.d. till närstående,
avsättningar till pensions-eller personalstiftelse, betalning som gjorts med
ovanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat
gäldenärens ekonomiska ställning och som ändå inte kan anses som ordinär,
kvittning under motsvarande förhållanden samt pantsättning eller liknande
säkerställelse i efterhand. Härtill kommer utmätning. Reglerna rörande nu
angivna återvinningsfall har i förhållande till gällande lag gjorts mer
objektiva i förut nämnd mening. Detta synes mig vara en lämplig ordning och jag
ansluter mig därför till beredningens uppfattning härvidlag.
1
specialmotiveringen kommer jag att närmare behandla frågor om vilka
transaktioner som skall träffas av återvinningsreglerna. Redan nu vill jag
emellertid ta upp ett par spörsmål om vissa generella undantag från reglerna.
I
fråga om återvinning av förmånsrätt eller betalning som någon vunnit genom
utmätning föreslår beredningen ett undantag beträffande utmätning för underhåll
enligt giftermåls- eller föräldrabalken (35 § andra stycket
Prop.1975:6 135
beredningens
lagförslag). Beredningen framhåller att en underhållsberättigad kan ha haft en
lång väg att vandra innan han hunnit till exekution för behjärtansvärda
underhållskrav. För den skull har beredningen ansett det behövligt att
beträffande rimliga familjerättsliga underhållsbidrag göra avsteg från regeln
att den betalning eller förmånsrätt som vunnits genom utmätning i vissa fall
skall kunna återgå. En förutsättning för att förmånsrätten eller betalningen
inte skall återgå är enligt förslaget att den underhållsberättigade inte
gynnats otillböriigen genom utmätningen.
Jag delar beredningens
uppfattning att den förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning
normalt inte bör kunna gå åter när det gäller familjerättsliga
underhållsbidrag. Enligt min mening bör man kunna ta ytterligare ett steg. Inte
heller frivilligt erläggande av sådant underhållsbidrag som är förfallet till
betalning bör kunna återvinnas, om inte den underhållsberättigade gynnats
otillböriigt (jfr SOU 1970:75 s. 150). Ett otillbörligt gynnande kan föreligga
t.ex. om betalning eller utmätning avsett ett stort engångsbelopp samtidigt som
andra skulder förblivit obetalda. Har periodiskt bidrag fastställts av domstol
efter prövning av beloppet, bör detta i och för sig godtas, om inte den aktuella
utmätningen eller betalningen till följd av kumulation av en rad vid olika
tidpunkter förfallna bidrag sammanlagt omfattar ett så betydande belopp att
dess uttagande kan sägas innebära ett otillbörligt gynnande.
Beredningen
har inte närmare berört frågan om betalning av skatt bör ges någon särställning
i återvinningshänseende. 1 olika sammanhang konstaterar dock beredningen att
återvinning av skattebetalningar är förenade med särskilda problem. Bl.a.
påpekar beredningen att det är mycket svårt att fastställa under vilka
omständigheter staten som mottagare av skattebetalningar kan anses vara i ond
tro beträffande gäldenärens insolvens. Beredningens förslag i fråga om
återvinning av betalning innebär att skattebetalningar som gjorts i behörig
ordning är friade från återvinning (SOU 1970:75 s. 150). Såsom ordinära
betalningar torde enligt beredningen böra räknas även sådana löpande
betalningar som fullgörs först någon tid efter förfallodagen, om gäldenären
brukat successivt göra rätt för sig i efterhand.
Exekutionsväsendets
organisationsnämnd (EON) har framhållit att det inte är ovanligt att fysisk
eller juridisk person som försatts i konkurs kort tid dessförinnan levererat
betydande belopp till kronofogdemyndighet för betalning av restförd skatt (se
under 35 § föreliggande lagförslag). Såväl EON som kronofogdeföreningen har
påpekat, att det kan uppstå svårigheter att avgöra huruvida sådan betalning är
ordinär. Båda remissinstanserna har härutöver kritiserat beredningens lösning
av frågor om återvinning av vissa skatter ur mer principiell synvinkel.
Föreningen framhåller att skatteskulder för innehållen skatt på anställdas
löner samt mervärdeskatt intar en särställning jämfört med andra gäldenärens
skulder genom att beträffande båda skatteslagen företagarna anförtrotts att åt
Prop. 1975.6 136
samhället
inkassera skatter, som faktiskt betalas av anställda resp. konsumenter.
Föreningen har med hänsyn till såväl nyss nämnda tolkningssvårigheter som de
båda skatteslagens särställning hemställt att all betalning av sådan skatt
undantas från återvinning.
Vad
remissinstanserna anfört ger anledning att något närmare gå in på den allmänna
frågan om återvinning av fiskala fordringar över huvud taget. Det kan först
konstateras att det allmänna som skatteborgenär har en i vissa hänseenden sämre
situation än enskilda borgenärer. De senare kan i allmänhet 'välja ' sina
gäldenärer och före eller efter skuldförhållandets uppkomst kräva säkerhet i
form av t.ex. pant eller borgen. Dessa möjligheter står inte det allmänna till
buds i fråga om skattefordringar. Det går normalt lång tid från det en
skattefordran konstateras och till dess den förfaller till betalning. Denna
tidrymd kan förlängas avsevärt genom olika åtgöranden från den skattskyldiges
sida. En gäldenär har även ofta en särskild inställning till skattefordringar.
1 de flesta fall torde de skattskyldiga i första hand söka förnöja andra
borgenärer. Kronofogdemyndigheterna har att ta hänsyn till ett flertal
omständigheter vid skatteindrivningen och måste därför ofta gå med på
uppgörelser om avbetalningar av skatteskulder under ganska lång tid. Synpunkter
som dessa har varit avgörande vid utformningen av gällande förmånsrätt i
konkurs för skattefordringar (prop. 1970:142 s. 100 och prop. 1971:142 s. 28).
Samma synpunkter har anlagts i fråga om de sociala avgifterna.
Återvinningsbestämmelserna
har som i det föregående framhållits den allmänna funktionen att motverka
åtgärder från gäldenärens sida som är till skada för borgenärerna. En
skattskyldig kan emellertid knappast tänkas vilja gynna det allmänna framför
andra borgenärer. 1 regel är det tvärtom när insolvens uppkommer. Skattefusk
och skatteflyktsåtgärder ligger ofta bakom den dominerande ställning
skattefordringar har i flertalet konkurser.
Enligt
nuvarande ordning är det i och för sig inte uteslutet att återvinning kan ske
av skatt som inbetalats före konkursutbrottet. Återvinningsfall som avsett
betalda skattebelopp har dock varit utomordentligt sällsynta. I praktiken har
återvinning för det mesta heller inte kunnat komma till stånd på grund av
svårigheterna att avgöra huruvida kronan varit i ond tro i den mening som avses
i nuvarande återvinningsregler (se t.ex. 30 § om betalning av skuld inom 30
dagar före konkursansökningen).
Det
bör framhållas att den materiella räckvidden av frågan om återvinning av
skattebetalning är jämförelsevis begränsad. Skatter har nämligen i allmänhet
förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen och en återvinningstalan mot det
allmiänna kan på grund härav få praktisk betydelse endast om fordringsägare med
bättre förmånsrätt åsidosatts genom skattebetalningen eller om konkurskostnader
eller s.k. massafordringar mot boet annars inte skulle täckas. Det bör dock
påpekas att det allmänna på grund av lagen om statlig lönegaranti vid konkurs i
flertalet
Prop.
1975:6 137
fall
torde ha att ersätta sådan fordringsägare som skulle kunna lida förlust om
återvinning av betalda skatter inle kommer i fråga.
Vad
som nu anförts ger anledning att inta den principiella ståndpunkten att nya
bestämmelser om återvinning under inga omständigheter bör vidga möjligheterna
till återvinning av betalda skatteskulder. Den av beredningen föreslagna
bestämmelsen om återvinning av skuldbetalning kan i och för sig inte heller
antas få denna effekt. Som framgår av remissvaren kan emellertid bestämmelsen
ge upphov till vissa tillämpningsproblem.
En
total bedömning av spörsmålet leder enligt min mening till att återvinning av
skatter och därmed jämställda skulder bör helt uteslutas genom en uttrycklig
bestämmelse. En sådan lösning torde i endast obetydlig grad medföra en annan
faktisk situation vid konkurs än den som nu föreligger men skulle medföra
praktiska fördelar för myndigheterna och konkursförvaltaren. 1 fråga om övriga
borgenärers rätt vill jag hänvisa till att nu ifrågavarande fordringar med
något enstaka undantag tillagts förmånsrätt i konkurs. Återvinning av sådan
fo.dran kan därför som regel inte medföra någon förmån för övriga borgenärer,
om man tar hänsyn bl.a. lill att lönefordringar skyddas av den statliga
lönegarantin.
En
undantagsbestämmelse av nu avsett slag bör avse endasi förfallen skattefordran.
Sociala avgifter, bl.a. de särskilda arbetsgivaravgifterna, bör ges samma
ställning som skattefordringar i förevarande hänseende. En undantagsregel bör
lämpligen anknyta till den precisering av kategorin skatter och allmänna
avgifter som skett i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m.
Familjeföretagens
förening har i sitt remissyttrande anfört att det inom återvinningsinstitutets
ram bör skapas ökade möjligheter att skaffa utredning om transaktioner och
åtgärder inom en företagsgrupp. Det finns emellertid enligt min mening inte
underlag för att bedöma behovet av sådana regler inom ramen för den
konkursrättsreform som nu skall genomföras. Jag vill emellertid inte utesluta
att det kan bli aktuellt att ta upp frågan i ett senare sammanhang.
Som
nyss påpekats har beredningen till de objektivt bestämda reglerna om
återvinning fogat en på subjektiva rekvisit grundad beslämmelse som tar sikte
på fall då gäldenären förfarit otillbörligt och den andra parten var i ond tro
(36 § beredningens lagförslag). Bestämmelsen är betydligt mer omfattande än sin
närmaste motsvarighet i 34 § KL. Den är sålunda inte bara subsidiär till övriga
återvinningsfall och träffar inte enbart avtal som gäldenären ingått utan även
rättshandlingar av andra slag som han företagit. Beredningens förslag i denna
del har i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag
att förslaget är ägnat att avsevärt öka återvinningsinstilutets betydelse. Jag
ansluter mig därför till förslaget. Med hänsyn till den viktiga roll
bestämmelsen får bör den lämpligen placeras före de regler som avser vissa
särskilt angivna åter-
Prop.1975:6 138
vinningsgrundande
transaktioner. Till den närmare utformningen av bestämmelsen återkommer jag i
specialmotiveringen.
Atervinningsfristerna
i KL varierar mellan en och sex månader. En särskild längre frist om ett år
gäller när återvinnningstalan riktas mot gäldenärens make eller, om aktiebolag
försatts i konkurs, mot vissa aktieägare och deras anförvanter. Beträffande
den subsidiärt tillämpliga regeln för vissa subjektivt kvalificerade fall i 34
§ KL gäller att återvinnings-fristen normalt är fem år men att talan mol
gäldenärens make kan föras utan denna tidsbegränsning.
Beredningens
förslag innebär som jag tidigare nämnt att fristerna förlängs avsevärt.
Frånsett bodelning anges i de olika paragraferna i första hand en kortare frist
under vilken återvinning skall äga rum utan reservation. Denna frist har satts
till sex månader beträffande rättshandlingar av benefik natur och till tre
månader för övriga fall. I fråga om gåva och överföring av benefik natur till
pensionsstiftelse liksom överföring till personalstiftelse föreslås härutöver
en återvinningsfrist om ett år med möjlighet för återvinningssvaranden att gå
fri, om han visar att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev
insolvent. Genomgående föreskrivs vidare en på samma sätt konstruerad
tvåårsfrist som kan åberopas mot närstående till gäldenären. 1 fråga om
återgång av bodelning som innefattar eftergift från gäldenärens sida föreslås
endast en sådan tvåårsfrist. 1 fråga om utmätning förordas dels en
tremånadersfrist, dels ock en längre frist på två år som endast avser
närstående. Fristen för återvinning enligt den allmänna otillbörlighetsregeln
föreslår beredningen vara fem år i normalfallet. Talan skall dock kunna riktas
mot närstående utan särskild tidsbegränsning.
De
flesta remissinstanser som gjort allmänna uttalanden om återvinningsfristernas
längd har varit positiva till beredningens förslag. Det har emellertid också
uttalats farhågor för att förlängda återvinningsfrister skall kunna inverka
oförmånligt på tryggheten i den allmänna omsättningen. 1 några remissyttranden
hävdas vidare atl förlängda återvinningsfrister kan leda till ökade
förvaltningskostnader. En kronofogdemyndighet har velat ta bort
återvinningsfristerna i fråga om bl.a. vissa benefika transaktioner från en
make till en annan i samband med skattebrott.
En
förlängning av återvinningsfristerna är som jag framhållit förut av central
betydelse när det gäller en reform av återvinningsinstitutet. De
återvinningsfrister som f.n. gäller enligt KL är internationellt sett korta.
Systemet att dela upp återvinningsfristerna i dels en kortare frist, dels en
längre med möjlighet att undgå återvinning genom bevisning att skada inte
drabbat borgenärerna, medger enligt min mening en smidig tillämpning utan att
omsättningsintresset störs i alltför hög grad. Den av beredningen föreslagna
avvägningen av de olika återvinningsfristernas längd alltefter den
ifrågavarande transaktionens karaktär synes mig vidare lämplig. Som skall
beröras senare ger också den föreslagna regeln om jämkning av rätten
Prop.
1975:6 139
till
återvinning möjlighet att ta särskild hänsyn till intresset av säkerhet i den
allmänna omsättningen. Detta intresse bör därför inte hindra en allmän
förlängning av återvinningsfristerna.
Med
anledning av vad några remissinstanser anfört om att förlängda
återvinningsfrister kan föranleda ökade förvaltningskostnader vill jag
framhålla att det givetvis inte är meningen att en konkursförvaltare skall
minutiöst granska alla transaktioner som förekommit inom de återvinningsfrister
som skall gälla. Vad som åsyftas äratt boet skall kunna återvinna sådana
transaktioner vilka boet kan få kännedom om och vilka framstår som klart
avvikande från det normala. För att återvinning över huvud taget skall
övervägas bör givetvis krävas att transaktionens återgång är av verklig
betydelse för borgenärerna. Jag vill i detta sammanhang också påpeka att
återvinningsreglernas betydelse ligger inte minst på det preventiva planet,
"dvs. att de motverkar transaktioner som är illojala eller på annat sätt
skadliga för borgenärskollektivet.
Med
hänsyn till det nu anförda finner jag mig i allt väsentligt kunna godta den av
beredningen föreslagi.a förlängningen av återvinningsfristerna. Att såsom en
remissinstans ifrågasatt ytterligare förlänga dessa anser jag inte motiverat.
Till frågan om återvinningsfristens längd vid utmätning återkommer jag i
specialmotiveringen.
Den
krets, som enligt nu gällande regler i KL kan drabbas av särskilt ingripande
återvinningsregler, är mycket begränsad. Enligt 33 § finns utvidgade
återvinningsmöjligheter beträffande gäldenärens make och enligt 32 a § gäller
särskilda återvinningsregler vid aktiebolags konkurs i fråga om aktieägare, som
på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över
bolaget, och beträffande dennes make eller anförvanter.
Beredningen
föreslår att den krets av närstående som bör träffas av skärpta
återvinningsmöjligheter avsevärt vidgas. Som närstående skall enligt förslaget
räknas först och främst vissa personligen närstående, nämligen make, trolovad,
bröstarvinge, förälder, far- eller morförälder, syskon och den som eljest står
vederbörande personligen särskilt nära. Med sistnämnda uttryck åsyftar
beredningen i första hand man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever i
äkienskapsliknande förhållande samt fosterbarn. Som närstående till
näringsidkare eller juridisk person skall enligt förslaget räknas den som själv
eller jämte honom närstående har väsentlig ekonomisk gemenskap med den andre,
grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse. Som
närstående till näringsidkare eller juridisk person skall vidare räknas den som
leder dennes verksamhet samt den som är närstående till någon som enligt vad
förut sagts är närstående. Några av de sakkunniga som medverkat i beredningens
arbete har anmält avvikande mening så till vida att de gjort gällande att
närståendekretsen inte bör omfatta den som leder verksamheten för en
näringsidkare eller juridisk person.
Prop.1975:6 140
Vid
remissbehandlingen har beredningens förslag i allmänhet godtagits i sina
huvuddrag. De flesta som yttrat sig är emellertid negativa till förslaget att
låta närståendekretsen omfatta företagsledare.
För
egen del vill jag först påpeka att bestämningen av den krets som skall räknas
som närstående vid återvinning synes få ske oberoende av liknande reglering i
andra sammanhang, t.ex. i aktiebolagsrättsliga, förmånsrättsliga och
skatterättsliga regler. Intet av de närståendebegrepp som förekommer i dessa
sammanhang synes vara lämpligt att direkt överföra till reglerna om
återvinning. I likhet med beredningen anser jag således att ett speciellt
närståendebegrepp bör uppställas härvidlag.
Den
remisskritik som har riktats mot beredningens bestämning av närståendebegreppet
gäller uteslutande förslaget att som närstående lill näringsidkare eller
juridisk person skall räknas den som leder verksamheten och närstående till
denne även i fall då någon ekonomisk gemenskap med företaget inte föreligger.
Kritiken synes främst gå ut på att förslaget skulle kunna vara till skada för
det berörda företaget genom att svårigheter uppkommer att besätta poster som
företagsledare, när företagets ekonomiska ställning är pressad men företaget
kan förväntas bli i tillfälle att under god ledning fortsätta sin verksamhet.
Dessa farhågor synes mig betydligt överdrivna. Jag vill bl.a. erinra om att
beredningsförslaget inte medger återvinning av lön m.m. annat än om
ersättningen överstigit vad som kan anses skäligt. Det fört:jänar vidare att
påpekas att beredningen med uttrycket 'den som leder verksamheten' endast
åsyftat vissa personer som generellt kan sägas ha den allra bästa översikten
över verksamheten (verkställande direktör, avdelningschef i vissa fall m.fl.).
Det bör också erinras om att en regel motsvarande den som beredningen
föreslagit ingår i såväl det danska som det norska förslaget. Enligt min mening
synes mot denna bakgrund inte finnas anledning att befara särskilda svårigheter
för företagen till följd av den regel varom nu är fråga. Inte heller från annan
synpunkt torde någon avgörande kritik kunna riktas mot den föreslagna
utvidgningen av närståendekretsen. Utvidgningen framstår däremot som befogad
för att motverka missbruk. Regeln bör dock jämkas till att avse den som genom
en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över näringsidkarens eller
den juridiska personens verksamhet.
Vad
beredningen i övrigt föreslagit angående närståendebegreppets utformning
föranleder inte någon gensaga i sakligt hänseende från min sida. Till den
närmare innebörden av bestämmelserna återkommer jag i specialmotiveringen.
Enligt
beredningens förslag kan rätten till återvinning jämkas, om det som part skall
återbära annars skulle överstiga vad han vunnit genom den rättshandling eller
åtgärd som är föremål för återvinning eller andra synnerliga skäl föreligger.
Beredningen framhåller att vid prövning av jämkningsfråga stor hänsyn bör tas
till god tro hos gäldenärens medkontrahent. Som ett mått på den jämkning som är
rimlig i vanliga fall
Prop.1975:6 141
anger beredningen att återbäring inte skall överskrida vad
svaranden vunnit genom den återvinningsgrundande transaktionen. Längre gående
jämkning bör dock enligt beredningen förekomma i undantagsfall, såsom när
svaranden använt belopp på ett sådant sätt, att det skulle vara obilligt att
återkräva det.
Remissinstanserna har allmänt godtagit beredningens
jämkningsregel. Göta hovrätt menar emellertid med hänsyn till vad
lagberedningen anfört om regelns tillämpning att det vore riktigare att tala om
särskilda än om synnerliga skäl som förutsättning för jämkning.
En reform av återvinningsinstitutet bör som jag förut
påpekat omfatta också en möjlighet till jämkning av rätten till återvinning.
Den av beredningen särskilt angivna grunden för jämkning, nämligen att det som
part skulle återbära annars skulle överstiga vad han vunnit genom den rättshandling
eller åtgärd som är föremål för återvinning, anknyter till vad som i Norge
gäller enligt den s.k. berikelseläran. Den tanke som ligger bakom den berörda
principen måste otvivelaktigt vara en av de tyngst vägande vid den prövning som
skall göras i det enskilda fallet. Det skulle dock kunna leda till olämpliga
resultat om det i praktiken blev så att jämkning framstår som i det närmaste
obligatorisk under den angivna förutsättningen. Stor hänsyn måste tas också
till frågan om återvinningssvarandens mer eller mindre goda tro. Även andra
omständigheter kommer in i bilden, såsom det sätt varpå han eventuellt
förbrukat medel för vilka återbäring skall ske. Har han förbrukat medlen i god
tro, bör detta kunna vara ett skäl för att jämkning skall ske. På motsvarande
sätt kan det finnas anledning att anknyta återbäringen till den köpeskilling
han uppburit, om han i god tro sålt egendomen. Även transaktionens karaktär och
förhållandet mellan gäldenären och återvinningssvaranden kan vara av betydelse.
Mot denna
bakgrund anser jag att det av beredningen i lagtext särskilt angivna
jämkningsskälet bör utgå. Jämkningsmöjligheten bör endast anknytas till att
synnerliga skäl föreligger. Frågan om jämkning bör således prövas med hänsyn
till samtliga föreliggande omständigheter.
Beredningen
menar med hänvisning till att återvinningsreglerna gjorts mer 'objektiva ', och
till den föreslagna allmänna föriängningen av återvinningsfristerna, att
rättsverkningarna av återvinning bör modifieras i en för återvinningssvaranden
mildrande riktning även på annat sätt än genom jämkningsinstitutet. Beredningen
föreslår sålunda att återvinningssvaranden i motsats till vad som nu gäller
skall kunna få utge ersättning i stället för själva den egendom återvinningen
gäller, när återbäring av egendomen skulle vara förenad med olägenhet för
honom. Beredningsförslaget uppbärs vidare av en gentemot återvinningssvaranden
mer liberal inställning i fråga om dennes skyldighet att utge avkastning och i
fråga om hans rätt atl få ersättning för nödiga och nyttiga kostnader som
nedlagts på egendomen.
Prop. 1975.6 142
Beredningsförslaget
har i angivna delar lämnats utan erinran av remissinstanserna och jag kan i
huvudsak ansluta mig till vad beredningen föreslagit. Till den närmare
utformningen av reglerna återkommer jag i specialmotiveringen.
Nu
gällande återvinningsregler upptar i flera fall ett uttryckligt skaderekvisit.
Enligt 28 § KL krävs exempelvis i fråga om återvinning av gåva att
'borgenärerna därav haft märklig skada '. Även när något sådant rekvisit inte
ingår i viss återvinningsregel, brukar som förutsättning för återvinning likväl
krävas att transaktionen på ett eller annat sätt varit till nackdel för
borgenärerna eller vissa av dem. Detta måste i princip ha varit fallet redan
när transaktionen företogs.
Beredningens
förslag innehåller inte någon allmän regel om den nu berörda förutsättningen
för återvinning. Det utgår från att ett tyst skaderekvisit i den meningen att
transaktionen skall ha lett till eller förvärrat gäldenärens insolvens inte
låter sig förena med de av beredningen föreslagna reglerna. Enligt beredningen
kan emellertid återvinning inte komma i fråga utan att transaktionen varit till
nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Beträffande de objektivt bestämda
återvinningsreglerna förutsätts att åtgärden direkt försämrat gäldenärens
ekonomiska ställning. Beträffande den på subjektiv grund utformade
återvinningsregeln (36 § bered-ning»'ns lagförslag) skall liksom enligt
gällande rätt vara nog att indirekt skada inträtt, dvs. sådan skada som följer
av att gäldenären undanhåller valuta som han fått eller förfar på därmed
jämförligt sätt.
Vad
beredningen uttalat i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen. Även jag godtar beredningens ståndpunkt härvidlag. Att
såsom ett par remissinstanser förordat meddela en uttrycklig bestämmelse i
ämnet anser jag inte behövligt. Jag kan också väsentligen ansluta mig till de
ytterligare förtydliganden i frågan som beredningen gjort (se 6.1).
Som
har berörts tidigare uppställs i beredningens förslag i de flesta fall en
kortare frist under vilken återvinning skall äga rum utan reservation.
Beredningen påpekar att det beträffande transaktioner under denna tid får
presumeras att transaktionen leder till eller förvärrar gäldenärens insolvens.
Härutöver uppställer beredningen också vissa betydligt längre
återvinningsfrisler främst när det gäller närstående. Gäldenärens medkontrahent
kan dock i dessa fall undgå återvinning genom att visa att skada inte
inträffat. Bevisningen om frånvaro av skada skall i allmänhet gå ut på att
gäldenären varken var insolvent vid tiden för den återvinningsgrundande
transaktionen eller blev insolvent genom denna. 1 fråga om bodelning föreslås i
stället att gäldenärens make skall kunna undgå återvinning genom alt visa att
gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart
motsvarade hans skulder, dvs. att han .inte var insufficient. En av de
sakkunniga som medverkat i beredningens arbete har dock menat att man även beträffande
bodelning
Prop. 1975:6 143
bör
knyta an till insolvensbegreppet.
Beredningens
förslag i nu berörda del har väsentligen godtagits av remissinstanserna. Vad
angår det rekvisit som ligger i att gäldenärens medkontrahent i vissa fall
skall kunna föra bevisning för att undgå återvinning anser emellertid
domarföreningen att bevisningen i samtliga fall skall avse gäldenärens solvens
och advokatsamfundet att bevisningen genomgående skall avse sufficiens.
Sådana
rättshandlingar som avses med återvinningsreglerna måste enligt nin mening, om
de företas under tiden närmast före konkursens utbrott, jenerellt antas ha ett
mer eller mindre direkt samband med den insolvens-lituation som föranlett
konkursen. Om en längre tid förflutit mellan 'ättshandlingen och konkursen ökar
emellertid sannolikheten för att något iådant samband inte föreligger. Jag kan
därför godta beredningens förslag att möjlighet till motbevisning rörande
transaktionens skadeverkningar lämpligen kan förbehållas de fall där en
särskilt lång återvinningsfrist skall gälla. Den av beredningen föreslagna
lösningen innebär i förhållande till gällande rätt den avsevärda skillnaden att
det bortsett från otillbörlighetsfallen är gäldenärens medkontrahent som skall
bevisa att skada inte inträffat för att undgå återvinning, medan det enligt
gällande rätt i åtskilliga fall är konkursboets sak att bevisa att skada
inträffat. Denna omkastning av bevisbördan i fråga om det förevarande
rekvisitet anser jag ligga helt i linje med vad jag tidigare anfört om behovet
av reformering av återvinningsinstitutet. Jag vill erinra om att de fall det
här är fråga om avser transaktioner av benefik karaktär eller mellan
närstående. Jag godtar därför beredningens förslag även på denna punkt.
I
fråga om bodelning bör man beakta att det sker en allmän uppgörelse mellan
makarna. Bodelningen kan vara både lämplig och lojal även om varje make inte
strikt håller på sin rätt. Som beredningen angett bör därför inte alla
eftergifter make gjort kunna angripas. Jag har därför i likhet med beredningen
inte uppställt någon kortare frist i bodelningsfallen. Make skall sålunda
alltid kunna undgå återvinning av bodelning genom att föra bevisning om att
någon skada av nu förevarande art inte drabbat borgenärerna genom bodelningen.
Såvitt angår den särskilda otillbörlighetsregeln (36 § beredningens förslag)
torde uppställandet av ett särskilt och från bevisbördesynpunkt annorlunda
konstruerat skaderekvisit än i övriga fall vara en nödvändig begränsning i ett
annars alltför vidsträckt tillämpningsområde.
Delade
meningar har framkommit om beviskravet vid de längre återvinningsfristerna
skall avse gäldenärens sufficiens eller solvens. Krav på bevisning om
sufficiens skulle antagligen i de flesta fall vara mer ändamålsenligt än
bevisning om solvens. Emellertid talar flera av de skäl som kan åberopas till
stöd för att insolvens och ej insufficiens skall vara konkursgrund också för
att bevisning i nu förevarande fall bör avse solvens (jfr 3.1). Eftersom
gäldenärens obestånd utgör allmän konkurs-
Prop.1975:6 144
grund,
är det lämpligast att även i återvinningssituationer bygga på detta begrepp. En
sådan lösning har dessutom den fördelen att den torde medverka till ökad
nordisk enhetlighet. Jag godtar därför beredningens förslag.
När
det gäller bodelningsfallen måste man beakta att det i princip skall ligga en
bouppteckning till grund för bodelningen. Detta gör det enligt min mening
naturligt att här anknyta till sufficiens. I likhet med vad beredningen
föreslagit vill jag därför förorda att bodelningsfallen undantas från den
allmänna regeln. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 13 kap. 14 §
giftermålsbalken där det sägs, att make kan undgå vissa krav för andra makens
gäld om han kan visa att den maken efter bodelningen var sufficient.
Om gäldenären visserligen
var eller blev insolvent resp. insufficient genom den åtgärd varom fråga är men
därefter åter blivit solvent resp. sufficient för att sedan på nytt komma på
obestånd (bli insufficient) bör återvinningssvaranden kunna undgå återvinning genom
att visa att det inte rör sig om samma obestånd (insufficiens). Även i
otillbörlighetsfallen bör skaderekvisitet avse ett och samma obestånd.
Beredningen
påpekar att det under de nordiska överläggningarna diskuterats om
återvinningsinstitutet skall vara exklusivt, med undantag för de allmänna
ogiltighetsregler som jag tidigare har berört. Beredningen har för sin del inte
ansett motiverat att utesluta skadeståndstalan till följd av gäldenärsbrott
eller talan på grund av allmänna ogiltighetsregler. Beredningen anser vidare
att även den särskilda regeln angående återkrav av försäkringspremier bör
kvarstå i sak. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot
beredningens förslag. Även jag ansluter mig till detta.
Bestämmelserna
om återvinning äger f.n. tillämpning endast såvitt gäller sådan konkurs som
handläggs på ordinärt sätt och såvitt gäller offentlig ackordsförhandling.
Konkurslagskommlttén har i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m.
föreslagit att talan om återvinning skall kunna föras oavsett i vilken ordning
konkui;sen handläggs. Lagberedningen har i betänkandet (SOU 1973:22)
Utsökningsrätt XII föreslagit att återvinningsinstitutet skall kunna användas
också vid utmätning. Dessa förslag övervägs f.n. inom justitiedepartementet.
När
det gäller den lagtekniska utformningen av återvinningsreglerna har jag på
några punkter ansett mig böra frångå beredningens förslag. 1 en inledande
paragraf bör tas upp vissa allmänna bestämmelser för återvinning. Bl.a. bör de
undantag från återvinning för skattebetalningar och underhållsbidrag som jag
tidigare berört anges här. Därefter bör följa definitioner av fristdag,
närstående och vilken dag som i återvinningshänseende skall anses som dag för
avhändelse när förvärvet registreras i särskild ordning (29, 29 a och 29 b §§).
Därefter bör följa bestämmelser om de olika återvinningsgrundande
transaktionerna (30-38 §§). Som jag
Prop.
1975.6 145
tidigare
sagt intar den regel för otillbörlighetsfall som beredningen föreslagit en
viktig plats i återvinningssystemet. Den är inte som den nu gällande regeln i
34 S KL bara subsidiär till övriga bestämmelser utan har en mer central
funktion. Bestämmelsen bör därför lämpligen placeras före övriga
återvinningsfall.
9.2.5
Kvittning under konkurs
1
gällande lag upptas regler om kvittning i 121 § KL. Reglerna har inte avseende
på det fallet att kvittning skett före konkursen. 1 fråga om sådan kvittning
kan emellertid återvinningsreglerna bli tillämpliga.
Reglerna
om kvittning under konkurs bygger på vad som i civilrättsligt hänseende gäller
i fråga om kvittning. 1 princip skiljer sig reglerna om kvittning under konkurs
från de allmänna reglerna främst genom att en fordran som ännu inte förfallit
till betalning kan användas till kvittning och genom att vissa villkorade
fordringar kan beaktas.
Kvittningen
är av särskild betydelse när gäldenären kommit i konkurs. Kvittningsrätten
innebär nämligen att borgenärens fordran får till fullo avräknas mot hans skuld
till gäldenären. Någon begränsning sker således inte till utdelningsprocenten i
konkursen. Det är därför givet att kvittningsrätten i många fall måste framstå
som en högst betydande fördel för den enskilde borgenären.
För
att hindra missbruk uppställs i gällande lag vissa skyddsregler. Dessa har i
första hand avseende på den situationen att någon som står i skuld lill
gäldenären köper upp en fordran som en annan person har mot samme gäldenär. Ett
sådant köp kan naturiigen ofta ske till lägre pris än fordringens nominella
belopp. Reglerna täcker dessutom det fallet att en borgenär sätter sig i skuld
till gäldenären för att på så sätt kunna utnyttja sin fordran till kvittning.
En sådan transaktion kan principiellt jämställas med betalning. För att
kvittning skall vara utesluten i de två nämnda fallen krävs enligt gällande lag
till en början att fordringsförvärvet resp. skuldsättningen skett senare än 60
dagar före konkursansökningen. För att kvittning skall vara förbjuden krävs
härutöver att kvittningsborgenären vid tiden för fordringsförvärvet respektive
skuldsättningen haft skälig anledning till antagande, att gäldenären var på
obestånd, eller haft kännedom om konkursansökningen. Det ankommer på
konkursboet att föra bevisning härom.
Beredningen
framhåller att kvittningsrätten under konkurs kan kritiseras särskilt såvitt
avser kvittningssituationer som uppstått slumpvis. Till stöd för att kvittning,
likväl bör få ske under konkurs har beredningen anfört bl.a. att
kvittningsrätten i många fall kan likställas med en pantsäkerhet och att
även när säkerhetssyfte saknas fordran och motfordran kan ha ett sådant
samband att kvittning framstår som helt naturlig. Beredningen har dock inte
ansett lämpligt att spalta upp kvittningsrätten
10
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop. 1975.6 146
efter
sådana normer utan stannat för att i princip behålla möjligheten till kvittning
under konkurs. 1 syfte att motverka otillbörliga transaktioner föreslår
beredningen vissa skärpningar av de nu gällande reglerna angående förbud mot
kvittning. Beredningsförslaget ligger på denna punkt i linje med vad
beredningen föreslagit i fråga om återvinning.
I
fråga om det fallet att någon som står i skuld till gäldenären köper upp en
fordran mot denne görs kvittningsförbudet i beredningens förslag primärt
oberoende av subjektiv insikt hos den som vill göra kvittning gällande.
Samtidigt utsträcks regelns tillämpningsområde i tidshänseende till att gälla
fordringsförvärv som skett senare än tre månader före den av beredningen
föreslagna fristdagen. Härutöver uppställs en sekundär regel enligt vilken
kvittning utan hänsyn till tidpunkten för förvärvet är utesluten, om den som
förvärvade fordringen hade skälig anledning till antagande att gäldenären var
på obestånd. Borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under sådana
omständigheter att det är att jämställa med betalning med ovanliga
betalningsmedel, får enligt beredningsförslaget inte kvitta, i den mån sådan
betalning hade kunnat bli föremål för återvinning. I övrigt är de ändringar
beredningen föreslår i fråga om kvittning av mindre ingripande karaktär.
Beredningsförslaget
har i sak godtagits av nästan alla remissinstanser. Principiella betänkligheter
har endast anförts av TCO som funnit det otillfredsställande att en borgenär
med en oprivilegierad fordran skall kunna erhålla betalning på övriga
borgenärers däribland löneborgenärers bekostnad. TCO menar att
förmånsrättssystemet förrycks och att rätten till kvittning i vart fall inte
bör utvidgas utöver vad som nu gäller.
För
egen del anser jag starka skäl tala för att kvittning under konkurs tillåts
åtminstone i de fall där kvittningsrätten tjänat en säkerhetsfunktion,
exempelvis där borgenären beviljat gäldenären en kredit i vetskap om att han
har möjlighet att kvitta sin fordran mot en skuld till denne. Det framstår
också som rimligt att kvittning i konkurs skall få ske i fall då borgenären och
gäldenären stått i ett varaktigt affärsförhållande till varandra och på ömse
sidor har fordringar som sammanhänger med detta affärsförhållande. Att i lag
avgränsa fall av nu angivna slag från sådana där kvittningsrätten uppkommit mer
av en slump låter sig inte göras utan betydande tekniska svårigheter. Mest
väsentligt torde också vara att från kvittningsrätten avskära sådana fall där
kvittningssituationen tillskapats i ett otillbörligt syfte. Beredningsförslaget
tillgodoser detta intresse i betydande utsträckning genom de utvidgade förbuden
mot kvittning.
Med
anledning av vad TCO har anfört om löneborgenärernas ställning i nu förevarande
sammanhang vill jag erinra om att denna fråga kan sägas delvis ha kommit i ett
nytt läge genom lagen om statlig lönegaranti vid konkurs. Löneborgenärer
torde numera endast i mycket begränsad omfattning kunna bli lidande genom
förekomsten av kvittningsgilla fordringar. Enligt min mening talar
övervägande skäl för att reglerna om
Prop. 1975:6 147
kvittning
under konkurs utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen
föreslagit. 1 fråga om reglernas närmare innehåll får hänvisas till
specialmotiveringen.
9.2.6
Solidariska skuldförhållanden
När
två eller flera är gentemot borgenären ansvariga för en skuld en för alla och
alla för en föreligger ett solidariskt skuldförhållande. Borgenären kan då
kräva ut hela fordringsbeloppet av vem som helst av de betalningsskyldiga. Om
den som betalat till borgenären har fått erlägga mer än vad som skall ankomma
på honom i förhållande till medgäldenär får han en regressfordran mot denne.
Det solidariska betalningsansvaret kan grunda sig på åtagande, t.ex. genom
skuldebrev eller borgen, men det kan även vara grundat direkt på lag, t.ex.
skadeståndsansvar på grund av brott.
Om
någon av de solidariskt förpliktade går i konkurs uppkommer frågan hur
fordringen skall behandlas i konkursen. Vissa regler härom är meddelade i
133-135 §§ KL. De utgår från principen att en borgenär inte har rätt att bevaka
eller få utdelning för större fordran än som tillkommer honom efter avdrag för
eventuella avbetalningar. Lagen gör emellertid vissa undantag när avbetalning
influtit från någon annan av de betalningsansvariga än den som försatts i
konkurs. Lagen innehåller också beslämmelser bl.a. för det fallet att
medgäldenär bevakar regressfordran vid sidan av borgenärs bevakning av
huvudfordringen. En särskild paragraf (136 §) innehåller regler om behandlingen
i utdelningshänseende av fordran, som är beroende av sådant villkor att
borgenären inte har rätt att få ut fordringsbeloppet såvida inte viss
omständighet inträffar (suspensivt villkorad fordran). Ett exempel på en sådan
fordran är just en medgäldenärs regressfordran. Sådan fordran men inte annan
villkorad fordran skall beaktas vid slututdelning i konkursen.
Lagberedningen
framhåller att man vid de nordiska överläggningarna har ansett det vara
ändamålsenligt, att det solidariska betalningsansvaret bättre än nu utnyttjas
för att säkerställa betalning till borgenären. Beredningens förslag är
utformat i överensstämmelse härmed. Borgenären får enligt förslaget i större
omfattning än f.n. rätt till utdelning i solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs
utan avdrag för betalning från medgäldenär. Härav följer att medgäldenär som
har regressfordran på grund av avbetalning får stå tillbaka i motsvarande mån.
1 fråga om utdelningen föreslås den ändringen av gällande lag att vid
slututdelningsförstags upprättande avsättning alltid skall ske för villkorad
fordran, om det inte saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas
senare.
Beredningens
förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Också för egen del tillstyrker jag att de av beredningen föreslagna ändringarna
genomförs. Till den närmare utformningen återkommer jag i specialmotiveringen.
Prop. 1975:6 148
9.2.7
Övriga frågor
Den
reform av konkursrätten som nu föreslås innebär som redan har framhållits bara
en partiell revision av KL. Den innefattar i första hand en nyreglering av de
frågor som behandlas i 1 och 2 kap., dvs. frågor om inledande av konkurs,
gäldenärens förlust av sin rådighet, vilken egendom som ingår i konkurs och
återvinning till konkursbo. Härutöver berörs vissa regler i 3, 5, 6, 9 och 11 kap.
Dessa ändringar avser dels spörsmål om kvittning under konkurs och solidariska
skuldförhållanden, dels vissa följdfrågor som revisionen av den materiella
konkursrätten ger upphov till.
Den
avgränsning av reformen som sålunda har gjorts ger anledning att beröra vissa
frågor rörande den fortsatta revisionen av KL. Jag syftar främst på det samband
som ii en del hänseenden finns mellan den nu föreslagna reformen och de
ändringar i KL som aktualiseras av andra förslag än lagberedningens betänkande
Utsökningsrätt X. Som har nämnts tidigare har konkurslagskommittén i
sitt delbetänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. lagt fram förslag om ett
nytt summariskt förfarande för små och enkla konkurser. Frågor om hur
kungörande skall gå tilt i konkurs har behandlats i en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1974:2) Effektivare
kungörande. Utöver dessa förslag kan också erinras om att lagberedningen i sitt
nu förevarande betänkande har pekat på det önskvärda i att vissa administrativa
spörsmål som f.n. regleras i KL förs över till administrativ författning och
att konkurs-domarinstitutets bibehållande omprövas (se avsnitt 2.4).
Konkurslagskommitténs
förslag har remissbehandlals och övervägs f.n. inom justitiedepartementet.
Förslaget berör även vissa bestämmelser i KL som är föremål för revision i det
nu aktuella lagstiftningsärendet, nämligen 7, 11, 19, 54, 55, och 185 §§
kommitténs lagförslag. Ingen av de av kommittén föreslagna ändringarna är
emellertid av den karaktären att den hindrar ett separat ställningstagande till
beredningens förslag i Utsökningsrätt X. Vad kommittén föreslagit
kan därför utan olägenhet prövas i ett senare sammanhang.
Med
de frågor som behandlas i den nämnda departementspromemorian ligger saken något
annorlunda till. 1 promemorian läggs fram förslag till en särskild
kungörandelag med vissa allmänna regler om myndighets och enskilds åtgärder vid
kungörande. Lagen är avsedd att bl.a. förenhetliga de bestämmelser om
kungörande som f.n. finns spridda i ett mycket stort antal lagar och andra
författningar. I promemorian ingår också förslag till följdändringar i bl.a.
KL. Promemorian har remissbehandlals.
Det
skulle onekligen ha varit önskvärt att de frågor som behandlas i den berörda
promemorian kunnat lösas slutgiltigt i samband med det nu förevarande
lagstiftningsärendet. Med hänsyn bl.a. till den omfattande
författningsgenomgång som kan bli nödvändig vid ett genomförande av förslagen i
promemorian är emellertid en sådan tidsmässig samordning inte
Prop.1975.6 149
möjlig.
Förslag på grundval av promemorian torde inte kunna föreläggas riksdagen förrän
tidigast våren 1975. Att låta behandlingen av det nu aktuella
lagstiftningsärendet anstå i avbidan på ställningstagandet till
promemorieförslaget anser jag inte påkallat. Jag förordar i stället att de
kungörandefrågor som aktualiseras vid konkursrättsreformen löses efter följande
linjer. Huvuddelen av de föreskrifter om kungörande som f.n. ingår i 1 kap. KL
(19 och 20 §§) förs över till administrativ författning, jfr 26 § tredje stycket
ackordslagen. 1 KL behålls främst den grundläggande regeln att konkursbeslut
skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Bestämmelser om hur kungörande i
övrigt skall gå till torde få utfärdas av regeringen. Som en följd av den nu
beskrivna lösningen bör också vissa kungörandebestämmelser som ingår i övriga
kapitel i KL ses över. Med en sådan lösning synes några nämnvärda lagtekniska
problem i samband med ställningstagandet till promemorieförslaget inte behöva
uppstå för KL:s del.
Vad
lagberedningen har påpekat beträffande det önskvärda i att ur KL mönstra ut
regler som har väsentligen administrativ karaktär har visst samband med de
kungörandefrågor jag nu har berört. Flera av de bestämmelser som behandlar
sådana frågor innehåller nämligen också detaljföreskrifter i andra avseenden om
konkursdomares åligganden m.m. Det synes lämpligt att i detta
lagstiftningsärende i förekommande fall pröva behovet av att i lagen behålla
föreskrifter av detta slag. Som har framhållits av beredningen är det dock inte
möjligt att nu göra en fullständig översyn av KL i detta syfte. En sådan
översyn torde få göras i ett senare sammanhang.
Prövningen
av konkursansökan ankommer enligt gällande KL i första hand på den lagfarne
domare i tingsrätt som utsetts därtill, dvs. på konkursdomaren. På denne
ankommer också en rad uppgifter beträffande handläggningen av frågor som
uppkommer efter det att konkursbeslut meddelats, t.ex. hållande av första
borgenärssammanträde och utfärdande av förordnande för konkursförvaltare och
rättens ombudsman. Systemet med en särskild konkursdomare är som nämnts av
beredningen en kvarleva från äldre rättegångsbalkens tid. 1 likhet med vad som
har skett i andra liknande fall inom domstolsväsendet bör denna ordning avlösas
av ett system i vilket de uppgifter som ankommer på konkursdomaren flyttas över
på domstolen som sådan. En ändring härvidlag gör det emellertid nödvändigt att
bl.a. se över en betydligt större del av KL:s bestämmelser än som är motiverat
med hänsyn till den konkursrättsreform jag har föreslagit i det föregående.
Frågan bör därför inte tas upp nu utan prövas i ett senare sammanhang.
Som
framgår av det anförda får den föreslagna revisionen av den materiella
konkursrätten karaktär av provisorium i formellt hänseende. Det gäller inte
bara de spörsmål jag nyss har uppehållit mig vid utan också den lagtekniska
utformningen i övrigt av förslaget. I fråga om den mera
Prop. 1975:6 150
genomgripande
nyregleringen av 1 och 2 kap. KL har visserligen varit påkallat att företa en
redaktionell överarbetning av nuvarande regelsystem såvitt avser
bestämmelsernas ordningsföljd o.d. För att inte bryta nuvarande
paragrafnumrering fr.o.m. 3 kap. har dock bl.a. över-arbetningen av de två
första kapitlen inte kunnat sträckas så långt som hade varit önskvärt från
redaktionell synpunkt. En sådan överarbetning torde dock få anstå till ett
senare stadium av den nu inledda revisionen av KL. Enligt min mening är inte
några mer påtagliga nackdelar förenade med en sådan ordning.
Som har berörts i det
föregående (avsnitt 9.2.2 och 9.2.3) aktualiserar beredningens förslag vissa
ändringar i annan lagstiftning. Utöver vad som redan nämnts samt vissa
justeringar i ackordslagen och försäkringsavtalslagen, till vilka lagar jag
återkommer i specialmotiveringen, behandlar beredningen också frågor om ändring
i lagen (1898:64 s. 10) om boskillnad, förordningen (1845:50 s. 1) i avseende
på handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
(lösöreköpsförordningen), lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad
i avseende därå skall iakttagas, lagen (1933:315) angående införande av lagen
om boutredning och arvskifte och lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars
konkurs (se vidare SOU 1970:75 s. 221).
I fråga om
boskillnadslagen och de båda nämnda promulgationslagarna förordar beredningen
en det följdändringar i vissa regler rörande äktenskap som ingåtts före år 1921
och i vilka äldre förmögenhetsordning mellan makar är tillämplig. Förslaget
innebär dels att de av beredningen föreslagna reglerna i fråga om ordningen för
dödsbos avträdande till konkurs skall gälla även sådana äktenskap, dels att
KL:s regler i motsats till vad som nu gäller skall vara principiellt
tillämpliga i fråga om återvinning av rättshandlingar mellan makar i sådana
äktenskap.
Den av beredningen
föreslagna ordningen i fråga om dödsbos avträdande till konkurs har inte
upptagits i departementsförslaget. I fråga om återvinning måste beaktas att
utrymmet för rättshandlingar mellan makar i äldre äktenskap är begränsat. Med
hänsyn härtill och med beaktande av att antalet konkurser beträffande vilka den
äldre giftermåls-balkens regler skall tillämpas torde vara obetydligt har jag
inte ansett att det finns anledning att i departementsförslaget ta upp förslag
till ändringar i de lagar som nu har nämnts. Det problem som uppkommer genom
att några hänvisningar till KL härigenom inte blir korrekta anser jag kunna
lösas genom en övergångsbestämmelse till lagen om ändring i KL.
Av bl.a. sistnämnda skäl
har jag inte ansett mig böra ta upp något förslag till ändring i
lösöreköpsförordningen.
Den av beredningen
föreslagna ändringen i lagen om vissa kreditinrättningars konkurs bör enligt
min mening övervägas i samband med de ändringar i KL som enligt vad jag förut
sagt kan föranledas av en reform i fråga om kungörande.
Prop. 1975:6 151
9.3
Upprättade lagförslag
På
grund av vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till
1. lag om ändring i konkurslagen (1921:225),
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område,
4. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande,
5. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
6. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
7. lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,
8. lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,
9. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
10. lag
om ändring i lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering,
11. lag
om ändring i ackordslagen (1970:847).
Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
10
Specialmotivering
10.1
Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
De
ändringar i KL som nu föreslås innefattar dels en genomgripande reformering av
lagens 1 och 2 kap., dels vissa ändringar och tillägg i övriga delar av lagen.
Med hänsyn till de omfattande ändringar som görs i 1 och 2 kap. har jag ansett
naturligt att underkasta dessa kapitel en redaktionell överarbetning, som
medfört att bestämmelserna i vissa fall upptagits i annan inbördes ordning och
under andra paragrafbeteckningar än deras motsvarigheter i gällande lag. Vid de
ändringar som har gjorts i andra kapitel i lagen har som jag tidigare förklarat
(avsnitt 9.2.7) den nuvarande systemaliken respekterats.
Rubriken
till I kap. har i huvudsaklig överensstämmelse med beredningsförslaget ändrats
från 'Om egendoms avträdande till konkurs' till 'Inledande av konkurs m.m.'
Även rubriken till 2 kap. har ändrats. Liksom i beredningsförslaget föreslås i
departementsförslaget rubriken 'Egendom som ingår i konkurs och återvinning
till konkursbo'.
Genom
ändringarna i 1 kap. utmönstras ordet egendomsavträde därur och ersätts av
ordet konkurs. Jag har låtit denna ändring gå igen också i övriga kapitel i KL.
Jag har i anslutning härtill funnit den nuvarande rubriken till 3 kap. 'Om
avträdd egendoms förvaltning' mindre passande. I
Prop. 1975:6 152
departementsförslaget
föreslås i stället rubriken 'Om förvaltning av egendom som ingår i konkurs'.
Genom
lagen (1973:1132) om ändring i konkurslagen har bl.a. 21, 26och 29 §§ KL fått
ändrad lydelse och 195 a § tillagts. Lagen har ännu inte trätt i Kraft. 1
avsnitten angående gällande rätt har jag emellertid utgått från den nya lydelse
de berörda paragraferna skall ha.
1
§ Paragrafen, som i sak överensstämmer med I § beredningsförslaget, motsvarar 1
och 5 §§ gällande lag.
Departementschefen.
Enligt paragrafen är obestånd allmän konkursgrund. I fråga om vilka subjekt som
kan försättas i konkurs och i fråga om vad som avses med obestånd får jag
hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.1).
För
konkurs krävs ansökan antingen av gäldenären själv eller av borgenär.
Konkursdomstolen kan alltså inte självmant föranstalta om konkurs. Domstolen
kan å andra sidan inte underlåta att bifalla konkursansökan när
konkursförutsättningarna är uppfyllda. Förbehållet i första stycket att
gäldenären skall försättas i konkurs endast om ej annat är föreskrivet syftar
bl.a. på bestämmelser i 9 och 13 §§ ackordslagen (1970:847) enligt vilka hinder
mot konkurs föreligger i vissa fall då ackordsförfarande inletts. En liknande
bestämmelse finns i 13 § lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i
Danmark, Finland, Island eller Norge. Även andra särskilda bestämmelser enligt
vilka konkurs ej får komma till stånd omfattas, t.ex. 1 § lagen (1940:300)
angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorielagen). Såsom
framgår av 5 § departements-förslaget är borgenärens möjligheter att få en
insolvent gäldenär försatt i konkurs uteslutna även i vissa andra fall.
Om
borgenär gör konkursansökan utan att det finns skälig anledning att anta att
gäldenären är insolvent, kan han bli skadeståndsskyldig enligt 216 §KL.
Någon
skyldighet för gäldenär som är insolvent att begära sig i konkurs föreskrivs
inte. En insolvent gäldenär kan t.ex. enligt ackordslagen i stället begära att
få god man .förordnad för förhandling med borgenärerna om ackord. BrB:s
bestämmelser om gäldenärsbrott kan tillämpas mot konkursmässig gäldenär som genom
att fortsätta rörelse eller på annat sätt förvärrar sitt obestånd.
Borgenär
som söker gäldenär i konkurs måste visa att han har en giltig fordran mot
gäldenären (jfr 11 §). Detta innebär att enbart rätt till betalning ur viss
egendom utan personligt betalningsansvar för gäldenären inte är tillräckligt.
Fordringen behöver däremot inte vara förfallen till betalning och kan vara
villkorad. Någon exekutionstitel för fordringen behöver inte ha utverkats.
Om
gäldenären medger insolvens behövs ingen ytterligare bevisning om detta, utan
då sker insolvensprövningen med beaktande av vad som anförs i2§.
Prop.1975:6 153
Vissa
fordringar grundar inle behörighet att söka gäldenären i konkurs. Hit hör t.ex.
fordringar enligt 5 kap. 6 § giftermålsbalken och bötes-fordringar.
2 §
Paragrafen, som saknar direkt molsvarighet i gällande lag, anger
vilken betydelse som skall tillmätas gäldenärens uppgift om insolvens. 1
beredningsförslaget motsvaras paragrafen av 3 § första stycket.
Departementschefen. Som
förutsättning för att konkurs skall komma till stånd krävs i princip enligt I
§. alt det förebringas bevisning om att gäldenären är insolvent. 1
överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (9.2.1)
sägs i förevarande paragraf, att uppgift av gäldonären om att han är insolvent
skall godtas utan närmare prövning, om inte uppgiften med hänsyn till
tillgänglig utredning eller eljest framstår som tvivelaktig. Om uppgiften inte
kan godtas skall målet hänskjutas till rätten (se 12 §). Om det vid prövningen
inför rätten inte visar sig att gäldenärens uppgift om insolvens är riktig,
skall konkursansökningen avslås. Även om gäldenär som söker sig i konkurs inte
uttryckligen uppger att han är insolvent, torde ett sådant påstående normalt få
anses ligga i ansökningen.
Bestämmelsen är tillämplig
såväl när konkursansökan gjorts av gäldenären själv som när den gjorts av
borgenär. När konkursansökan gjorts av borgenär, måste dock gäldenärens uppgift
att han är insolvent ha lämnats i ärendet för att paragrafen skall vara
tillämplig. Det räcker alltså inte. att gäldenären före konkursansökningen
lämnat borgenären eller annan en sådan uppgift. Inte heller kan konkludenta
handlingar från gäldenärens sida anses tillräckliga för tillämpning av
paragrafen.
3 §
Paragrafen motsvarar 2 § och 3 § första stycket gällande lag samt 3 §
andra stycket beredningsförslaget.
Gällande rätt. Som exempel
på omständigheter vilka tyder på insolvens anges f.n. i 2 § KL utöver
gäldenärens eget erkännande rymning för skuld samt hos gäldenären företagen
utmätning och vad därvid förekommit. Betalningsinställelse upptas i 3 § första
stycket KL som särskild konkursgrund mot köpmän. 1 övrigt kan hänvisas till
redogörelsen under 2.1.
Lagberedningen erinrar om
att enligt beredningens system i princip krävs, att det förebringas bevisning
om att gäldenären är insolvent under det att samtidigt vissa presumtioner för
insolvens uppställs. I förevarande bestämmelse upptar beredningen två praktiska
fall, då en gäldenär får antas vara insolvent utan att någon ytterligare
prövning av hans ekonomiska ställning behöver ske.
Det ena fallet är, att han
vid utmätning funnits sakna utmätningsbara tillgångar. Bevis härom bör enligt
beredningen fordras som underlag för prövning av konkursansökningen. Del är för
presumtion om insolvens till fyllest att gäldenären endast hade tillgångar som
täckte en del av borge-
Prop.1975:6 154
närens
fordran. .Å andra sidan måste enligt beredningens uppfattning beviset avse
gäldenärens förhållanden i allmänhet och inte enbart frånvaron av
utmätningsbara tillgångar på viss ort.
Ett
misslyckat utmätningsförsök bör emellertid inte medföra, att gäldenären skall
presumeras vara insolvent hur länge som helst. Beredningen föreslår den
begränsningen, att utmätningen skall ha verkställts inom de senasle-tre
månaderna före konkursansökningen. Enligt beredningens uppfattning bör den
föreslagna regeln kunna åberopas även av annan borgenär än den som sökt
utmätningen.
Det
andra fallet då enligt beredningsförslaget insolvens får antas föreligga är,
att gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar. En sådan åtgärd utgör
ett tydligt indicium på obestånd. Betalningsinställelse i egentlig mening
brukar bara förekomma bland näringsidkare eller liknande personer. Den
speciella konkursgrunden betalningsinställelse enligt KL tar sikte på denna
kategori. Betalningsinställelse kan emellertid förekomma även i fråga om andra
gäldenärer som har löpande betalningar att göra. Regeln har i enlighet härmed
inte begränsats till någon viss grupp av gäldenärer.
Enligl
KL förutsätts inte att betalningsinställelsen tillkännagetts genom uttrycklig
förklaring. Det räcker, att den framgår av någon konkludent handling, t.ex.
stängning av affärslokal. Med hänsyn till att alla slags gäldenärer skall
omfattas av regeln i förslaget har beredningen ansett lämpligt, att
betalningsinslällelsen kommit till uttryck genom en förklaring från gäldenärens
sida. Om uttrycklig förklaring inte lämnats men gäldenären faktiskt inställt
sina betalningar, måste konkurssökande borgenär förebringa insolvensbevisning i
vanlig ordning. Därvid bör betalningsinställelsen kunna godtas som bevis om
insolvens, om inte särskilda omständigheter föreligger.
Beredningen
har inte funnit skäl att knyta presumtion om insolvens till det förhållandet, att
gäldenären rymt för skuld. En regel härom har knappast någon praktisk
betydelse. 1 förekommande fall torde insolvens ändå kunna styrkas.
Remissyttrandena.
1 flera remissyttranden behandlas regeln om misslyckat utmätningsförsök som
indicium på obestånd. Det påpekas att den föreslagna tiden om tre månader för
giltigheten av bevis om misslyckat utmätningsförsök är för kort. Det framhålls
att domstolarna f.n. vid konkursansökningar brukar godta bevis om
utmätningsförrättning som hållits så tidigt som sex månader före ansökningen.
Stöd för denna praxis torde ha hämtats i 3 § sista slyckel lagen (1921:244) om
utmätningsed, enligt viket lagrum ansökning om sådan ed inte får göras senare
än sex månader efter det att utmätningsförrättningen ägde rum. Kritiska är bl.a.
EON, kronofogdeföreningen, advokatsamfundet och länsstyrelsen i Stockholms
län.
EON
framhåller att den föreslagna giltighetstiden om tre månader ofta
Prop.1975:6 155
torde
komma att medföra tidsnöd för enskild borgenär. Först åtgår viss tid från utmätningsförrättningen
tills resultatet därav redovisas av kronofogdemyndigheten till borgenären
eller till ombud för denne. I förekommande fall åtgår tid för ombudets
redovisning av uppdraget till huvudmannen. Ofta torde därefter förekomma någon
form av kommunikation mellan borgenären och gäldenären, innan borgenären
slutligen bestämmer sig för konkursansökan. Vidare åtgår viss tid för
anskaffning av behörighetshandlingar. Även i de fall staten är borgenär, dvs. i
allmänna mål, kan tidsnöd uppkomma, då det i sådana mål ibland förekommer
utdragna förhandlingar mellan kronofogdemyndigheten och gäldenären, innan det
visar sig nödvändigt för myndigheten att tillgripa konkursansökan. Med hänsyn
till dessa omständigheter är enligt EON:s mening den föreslagna giltighetstiden
om tre månader för kort. 1 stället bör nuvarande praxis läggas till grund för
utformningen av det aktuella tagrummet. Gäldenären torde i förekommande fall
kunna styrka ändring, som inträffat i hans förmögenhetsförhållanden efter det
utmätningsförsöket gjordes. Såvitt EON har sig bekan har
kronofogdemyndigheterna i sin verksamhet inte märkt, att den tillämpade
sexmånaderstiden lett till stötande resultat för gäldenären.
Enligt advokatsamfundet är
ett misslyckat utmätningsförsök regelmässigt ett påtagligt tecken på
insolvens. I allmänhet hävs inte denna insolvens under så kort tid som tre
månader. En för kort tid innebär vidare att borgenären tvingas till onödiga
förnyade utmätningsförsök och att han dessutom kan avhållas från att lämna gäldenären
anstånd för atl denne skall hinna amortera sin skuld. Det kan enligt samfundets
mening inte vara någon olägenhet förenad med att utsträcka den aktuella tiden
till exempelvis sex månader. Skulle gäldenärens insolvens ha upphört, kan han
betala, men är han fortfarande insolvent, behöver borgenären inte onödigt
uppehållas med ett nytt misslyckat utmätningsförsök.
Kronofogdeföreningen
och länsstyrelsen i Stockholms län kritiserar förslaget om tidsbegränsning till
tre månader på grunder som överensstämmer med vad EON och advokatsamfundet
anfört.
Kronofogdemyndigheterna är
av olika uppfattning. Kronofogdemyndigheten i Borås distrikt anser att tre
månader är en bättre avvägd tidsperiod än sex månader för presumtion av
insolvens efter misslyckat utmätningsförsök. Även kronofogdemyndigheten i Umeå
distrikt är positiv till förslaget. Myndigheten förklarar bl.a., att förslagets
fristbestämmelse utgör ett påtryckningsmedel mot borgenären att relativt snabbt
efter konstaterad insolvens besluta sig för att ge in konkursansökan. Å andra
sidan anser exempelvis kronofogdemyndigheterna i Stockholms och Kalmar
distrikt, att den allmänt tillämpade gränsen om sex månader bör fastställas
framför en gräns om tre månader. Enligt den förra kronofogdemyndighetens
mening har sexmånadersgränsen aldrig inneburit några betänkligheter med tanke
på rättssäkerheten. En tremånadersgräns
Prop. 1975.6 156
skulle
däremot från kronofogdens synpunkt innebära avsevärt merarbete.
Länsstyrelsen i Älvsborgs
län erinrar om beredningens uttalande, att stadgandet om att gäldenären funnits
sakna tillgångar skall tolkas så att det är till fyllest 'att gäldenären endast
hade tillgångar som täckte en del av borgenärens fordran'. Samma lokution som i
beredningens lagförslag används i 66 § uppbördsförordningen (1953:272) och
tolkas där mera restriktivt än beredningen här avser. Länsstyrelsen anser att
lagtexten bör utformas på sådant sätt att misstolkning undviks. Även
kronofogdemyndigheten i Borås distrikt kritiserar beredningens uttalande på
liknande grunder. Kronofogdemyndigheten påpekar att ordalydelsen av gällande
lag utmätning och vad med avseende därå förekommit ger stöd för att
insolvens anses föreligga i den diskuterade situationen. I sammanhanget
hänvisas även till 1 § lagen (1921:244) om utmätningsed. Kronofogdemyndigheten
behandlar även ett annat uttalande av beredningen. Vad som åsyftas är
uttalandet att beviset om det misslyckade utmätningsförsöket måste avse
gäldenärens förhållanden i allmänhet och inte enbart frånvaron av utmätningsbara
tillgångar på viss ort. Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning kan detta
uttalande lätt ge anledning till tvivelsmål. Det kan inte finnas anledning att
frångå nuvarande ordning, nämligen att bevis godtas om det är utfärdat med
iakttagande av huvudregeln i 56 § utsökningslagen om forum vid utmätning.
Departementschefen. Som
jag redan påpekat i den allmänna motiveringen (9.2.1) är det kanske vanligaste
sättet att styrka påstående om obestånd vid sidan av gäldenärens erkännande
att förete bevis om att gäldenären vid utmätningsförrättning befunnits sakna
utmätningsbara tillgångar. I den allmänna motiveringen har jag uttalat att ett
misslyckat utmätningsförsök bör upptas som en presumtion för obestånd.
Enligt lagberedningens
förslag skall utmätningsförrättningen ha hållits inom de senaste tre månaderna
före konkursansökningen. Någon föreskrift av det slaget finns inte i gällande
lag. Flera remissinstanser har opponerat sig mot tidsbegränsningen till tre
månader under hänvisning till att domstolarna regelmässigt brukar godta bevis
om utmätningsförrättning som hållits högst sex månader före konkursansökningen.
Jag delar
remissinstansernas åsikt att ett misslyckat utmätningsförsök utgör ett så
påtagligt tecken på obestånd att det normalt inte förlorar denna karaktär på så
kort tid som tre månader. F.ö. har ju gäldenären alltid möjlighet att invända
att han blivit solvent sedan utmätningsförrättningen hölls och förebringa
bevisning till stöd för denna invändning. En alltför kort tid för giltigheten
av bevis om att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar har dessutom den
olägenheten att den medför ökad arbetsbörda för kronofogdemyndigheterna.
Borgenären torde nämligen i så fall ofta nödgas skaffa nytt sådant bevis när
han beslutar sig för att begära gäldenären i konkurs. Jag anser på grund av
det anförda att den här aktuella tiden bör utsträckas till sex månader.
Prop.1975:6 157
Enligt
beredningsförslaget skall gäldenären vid utmätningsförsöket ha 'funnits sakna
utmätningsbara tillgångar'. I anslutning härtill har beredningen uttalat, att
det för presumtion om insolvens givetvis är till fyllest, att gäldenären endast
hade tillgångar som täckte en del av borgenärens fordran. För att någon tvekan
om bestämmelsens innebörd i detta hänseende inte skall behöva uppstå har i
departementsförslaget angivits, att gäldenären vid det misslyckade
utmätningsförsöket skall ha 'befunnits sakna tillgångar till full betalning av
utmätningsfordringen'.
En
remissinstans har uppmärksammat ett annat uttalande av beredningen, nämligen
att beviset om det misslyckade utmätningsförsöket måste avse gäldenärens
förhållanden i allmänhet och inte enbart frånvaron av utmätningsbara tillgångar
på viss ort. Enligt remissinstansens uppfattning kan detta uttalande lätt ge
anledning till tvivelsmål. Jag biträder den i remissyttrandet uttalade
uppfattningen, att bevis som utfärdats av kronofogdemyndigheten på den ort där
gäldenären har sitt hemvist måste kunna godtas i förevarande sammanhang.
I
fråga om den andra grunden för presumtion som upptagits i förevarande
paragraf, att gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar, har jag redan
i den allmänna motiveringen uttalat att betalningsinställelse bör presumera
obestånd. Någon saklig ändring har inte gjorts i förhållande till beredningsförslaget.
Denna grund avviker således från motsvarande i gällande lag så till vida, att
den avser gäldenärer över huvud taget och inte bara köpmän. Eftersom
betalningsinställelser kan förekomma även när det gäller andra gäldenärer än
näringsidkare anser jag den av beredningen föreslagna utvidgningen vara
befogad. Såsom beredningen föreslagit bör till skillnad från vad som nu är
fallet krävas att betalningsinställelsen tillkännagetts genom en uttrycklig
förklaring från gäldenärens sida. Detta är av betydelse särskih i fråga om
gäldenärer som inte är näringsidkare. Det bör krävas att förklaringen i princip
framstår som riktad till en större borgenärskrets. Gäldenären har t.ex. skickat
en cirkulärskrivelse till sina borgenärer om att han inställt sina betalningar.
Som påpekas av beredningen måste det förutsättas att betalningsinställelsen
alltjämt består när konkursansökningen prövas.
Även
i övrigt anser jag mig kunna godta vad beredningen anfört i anslutning till
förevarande presumtionsregler.
4
§ Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket gällande lag och 3 § tredje stycket
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. I 3 § KL upptas som särskild konkursgrund mot köpman förutom
betalningsinställelse att han underlåtit att efterkomma viss
betalningsanmaning (se redogörelsen under 2.1).
Lagberedningen.
Även beredningens förslag upptar vissa särskilda regler för affärsmässiga
förhållanden. De omfattar i sak samma gälde-närskrets som nu faller under
begreppet köpman. Förslaget använder
Prop. 1975:6 158
emellertid
inte denna något missvisande term som även omfattar aktiebolag och andra
juridiska personer utan knyter i likhet med de danska och norska förslagen
direkt an till bokföringsskyldigheten. Förslaget avser sålunda gäldenär som är
eller under det sista året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig.
Härmed avses även den som varit bokföringsskyldig endast under en del av
nämnda år. Beteckningen köpman bör i detta sammanhang lämpligen mönstras ut ur
KL, varigenom överensstämmelse nås med ackordslagen. Beredningen föreslår
därför, att 193 § KL upphävs samt 54 och 55 §§ jämkas.
För
tillämpning av den särskilda konkursgrunden enligt beredningens förslag
förutsätts, att borgenär som söker gäldenären i konkurs har vidtagit vissa där
angivna åtgärder. Han skall först ha krävt gäldenären på klar och förfallen
skuld. Kravet kan framställas muntligen eller skriftligen. Då borgenären måste
kunna styrka att krav ägt rum, är naturligtvis skriftlig form lämplig. Fordran
behöver inte ha uppkommit i gäldenärens rörelse. Uttrycket klar skuld avses
skola ha samma innebörd som enligt 3 § andra stycket KL. Är fordran ostridig
eller har den fastställts genom lagakraftvunnen dom, skall den betraktas som
klar. En fordran är emellertid att anse som klar även när gäldenären bestrider
den men bestridandet är uppenbart ogrundat. Villkoret att fordringen skall vara
klar måste i princip vara uppfyllt vid tiden för kravets framställande.
Fordringen måste också vara förfallen vid denna tidpunkt.
Vidare
förutsätts enligt beredningens förslag att borgenären minst fyra veckor efter
att kravet framställdes har förgäves uppmanat gäldenären att betala inom två
veckor. Uppmaningen skall innehålla erinran om att konkursansökan kan följa och
skall delges i den ordning som föreskrivs för stämning i tvistemål.
Delgivningen, som ersätter den nuvarande ordningen med medverkan av notarius
publicus eller två ojäviga personer (resp. växelprotest), förutsätts skola ske
genom borgenärens egen försorg. I anslutning härtill hänvisar beredningen till 22
§ andra stycket delgivningslagen (1970:428). Konkursansökningen skall
slutligen ha gjorts inom två veckor från betalningsfristens utgång.
Skulle
gäldenären betala den aktuella skulden före prövningen av konkursansökningen
bör den särskilda regeln enligt beredningen inte kunna åberopas. En
konkurssökande som vill avvisa betalningen med hänsyn till risken för
återvinning kan emellertid fullfölja sin ansökan under åberopande av den
allmänna insolvensgrunden.
Beredningen
förklarar, att gäldenären på samma sätt som enligt 3 § andra stycket
beredningens förslag har möjlighet att i konkursmålet förebringa bevisning om
att han är solvent. Om han lyckas härmed, skall konkursansökningen inte
bifallas.
Beredningen
omtalar att de danska, norska och svenska förslagen beträffande
bokföringsskyldiga gäldenärer är helt överensstämmande.
Remissyttrandena.
Beredningens ändrade utformning av den särskilda
Prop.1975:6 159
konkursgrunden
för köpmän har genomgående utsatts för skarp kritik av den stora mängd
instanser som yttrat sig i frågan. Hit hör JK, hovrätten för Västra Sverige,
Göteborgs tingsrätt, handelskamrarnas nämnd, Gotlands handelskammare,
länsstyrelsema i Kalmar och Västerbottens län, samtliga kronofogdemyndigheter,
EON, TCO och kronofogdeföreningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län är också
kritisk men godtar ändå förslaget med hänsyn till att det i huvudsak
överensstämmer med motsvarande bestämmelser i de övriga nordiska förslagen. Man
anser allmänt att den föreslagna regeln är alltför omständlig och tidsödande samt
att den möjliggör för gäldenären att skaffa sig en i jämförelse med nuvarande
förhållanden alltför lång betalningsfrist. Den föreslagna regeln måste med
nödvändighet medföra ökade skatteförluster för statens del. Flertalet av
instanserna anser regeln direkt oantagbar och föreslår att i stället nuvarande
ordning behålls, dock med vissa modifikationer såsom beträffande delgivning av
betalningsanmaning. Att härigenom den svenska regeln skulle bli enklare än
motsvarande regler i övriga nordiska länder anses inte medföra någon påtaglig
olägenhet. Av yttranden från företrädare för exekutionsväsendet framgår att
den nuvarande regeln i alldeles övervägande grad används när gäldenär som är
köpman söks i konkurs för skatteskulder. Regeln innebär att utmätningsmännen
snabbt kan få en stark press på just de skattegäldenärer, som vållar
kronofogdemyndigheterna de största svårigheterna. Erfarenheterna visar enligt
bl.a. £0Natt gäldenär som tillhör denna kategori ofta är på obestånd när
indrivningsorder kommer till kronofogdemyndigheten. I det läget leder en
fortsättning av verksamheten därför regelmässigt till väsentlig ökning av
skatteskulden. I fortsättningen framhåller EON bl.a. att det torde vara bland
de bokföringspiiktiga gäldenärerna som det allmänna gör de största skatteförlusterna.
Enligt EON har vissa företrädare för gäldenärsgruppen 'fåmansbolag' satt i
system att undandra staten skatt.
EON
säger sig tidigare i andra sammanhang ha framhållit, att kronofogdemyndigheternas
indrivningsresultat kan förbättras genom viss förändring av metodiken i
indrivningsarbetet, i första hand genom åtgärder för att öka snabbheten i
verkställigheten. Med utgångspunkt från denna uppfattning har EON den 6 mars
1969 meddelat anvisningar för kronofogdemyndigheterna angående indrivning av
restförd skatt m.m. Mot bakgrund härav och vad som nyss anförts om de
bokföringspliktiga gäldenärerna är det enligt EON nödvändigt, att det finns en
konkursgrund som gör det möjligt för kronofogdemyndighet att snabbt få sådan
gäldenär försatt i konkurs. Från fiskalisk synpunkt kan därför inte godtas ett
lagförslag som ger gäldenär längre tidsfrist att agera inom än den som föreligger
enligt 3 § andra stycket KL, nämligen en vecka efter betalningsan-maningen. EON
påpekar att gäldenär för övrigt erhåller ökat skydd genom beredningens förslag
att rätten, när särskilda omständigheter föreligger, skall kunna bevilja part
uppskov med prövning av konkursansökan (16 §
Prop.
1975.6 160
andra
stycket beredningens förslag).
Frågan
om innebörden av att borgenärens fordran skall vara 'klar och förfallen'
behandlas av kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt såvitt avser skatter.
Enligt myndigheten torde tolkningen av uttryckssättet variera från domstol till
domstol. Myndigheten framhåller att enligt 87 § uppbördsförordningen (1953:272)
besvär över beslut enligt förordningen eller över taxering inte skall inverka
på skyldigheten att erlägga den skatt som besvären rör. Myndigheten har varit
benägen att tolka denna bestämmelse på så sätt, att exempelvis en debiterad
skatt är en klar och förfallen skuld, oavsett om den har överklagats och att
den alltså bör kunna ligga till grund för en konkursansökan. Domstolarna
däremot torde ofta anse att lagakraftbevis erfordras för konkursbeslut.
Invänder gäldenären vid huvudförhandlingen att skattedebiteringen har
överklagats eller skall överklagas, exempelvis på grund av skönstaxering, kan
domstolen vara mycket tveksam huruvida konkursgrund föreligger. Ett uttalande
vid den vidare behandlingen av förslaget angående uttrycket 'klar och förfallen
skuld' jämfört med bestämmelserna i 87 § uppbördsförordningen skulle vara
värdefullt.
Departementschefen.
Liksom gällande lag upptar beredningsförslaget en särskild konkursregel för
bokföringspiiktiga gäldenärer som inte betalar förfallen skuld efter anmaning i
viss form. I den allmänna motiveringen (9.2.1) har jag förklarat mig kunna
godta att den bokföringspliktige gäldenären i sådant fall skall kunna
presumeras vara på obestånd. Beredningens utformning av regeln har delvis mött
skarp kritik vid remissbehandlingen. De negativt inställda remissinstanserna
har ogillat att beredningen för att uppnå nordisk rättslikhet i förhållande
till gällande rätt komplicerat förfarandet för borgenären. Från kronofogdehåll
har hävdats att den särskilda konkursgrunden för bokföringspliktiga är mycket
betydelsefull under skatteindrivningen beträffande just de gäldenärer som
numera vållar kronofogdemyndigheterna de största svårigheterna.
Bortsett
från vissa i och för sig nödvändiga moderniseringar utvisar en jämförelse
mellan den nuvarande och den av beredningen föreslagna regeln i ämnet följande.
F.n. behöver borgenären framställa endast ett betalningskrav och kan därefter,
om fordringen inte infrias, begära gäldenären i konkurs. Gäldenären har minst
en vecka på sig för att reglera sitt mellanhavande med borgenären och därigenom
undvika konkurs. Tiden kan utsträckas till högst fyra veckor, om borgenären
dröjer med konkursansökningen. Enligt beredningsförslaget skall borgenären
först framställa betalningskrav och sedan en särskild betalningsuppmaning för
att slutligen begära gäldenären i konkurs. Den tid som gäldenären har på sig
för att betala skulden till borgenären och undvika konkurs är minst sex veckor.
Förslaget
innebär sålunda en avsevärd försämring från borgenärssynpunkt. Något annat
motiv för denna försämring än intresset av
Prop.
1975.6 161
nordisk
rättslikhet har inte åberopats. Jag anser för min del att en nordisk likhet på
denna punkt är av underordnad betydelse och att det inte finns anledning att gå
ifrån en ordning som anses fungera väl. Jag har därför stannat vid att den
särskilda konkursgrunden för bokföringspliktiga gäldenärer såvitt nu är i fråga
bör utformas i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i gällande
lag. Detta innebär att borgenären inte heller i fortsättningen skall behöva
framställa betalningskrav mer än en gång före konkursansökningen och att
gäldenären alltjämt får minst en vecka och högst fyra veckor på sig för att
betala skulden och undvika konkurs.
Presumtionsregeln
gäller endast gäldenär som är eller under det senaste året före
konkursansökningen varit bokföringsskyldig. Sådan gäldenär har med
hittillsvarande terminologi benämnts köpman. I överensstämmelse med vad
beredningen förordat har jag emellertid ur KL låtit utmönstra beteckningen
köpman. Detta innebär inte någon ändring i sak i förhållande till gällande lag.
Såsom
jag redan anfört har jag med avvikelse från beredningsförslaget utformat
presumtionsregeln i nära anslutning till motsvarande regel i gällande lag.
Departementsförslaget förutsätter för presumtion om insolvens, att gäldenären
trots uppmaning av borgenär att betala klar och förfallen skuld underlåtit att
göra det inom en vecka samt att konkursansökningen följt inom tre veckor
därefter (och skulden då alltjämt är obetald). Dessutom förutsätts såsom är
fallet också enligt beredningsförslaget att borgenärens fordran är klar och
förfallen, att betalningsuppmaningen innehåller erinran om att konkursansökan
kan följa samt att betalningsuppmaningen delgivits gäldenären. Delgivning skall
ske enligt de regler som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.
Föreskriften härom har utformats utan den omgång som en hänvisning till dessa
bestämmelser innebär, jfr 33 kap. 6 § andra stycket RB och 20 § andra stycket
lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Beträffande
förutsättningen att borgenärens fordran skall vara klar och förfallen vill jag
framhålla följande. Uttrycket klar fordran avses enligt beredningen skola ha
samma innebörd som motsvarande uttryck i gällande lag. Kronofogdemyndigheten i
Stockholms distrikt har i sitt remissyttrande diskuterat innebörden härav
såvitt avser skatter. Enligt min mening behövs inte lagakraftbevis beträffande
en debiterad skatt för att man skall anse skattefordringen klar i KL:s mening.
I konkursärendet får efter omständigheterna prövas när så är fallet.
Naturligtvis måste den omständigheten att skattskyldigheten fastställts av
skattedomstol tillmätas stor betydelse. Har t.ex. sådan domstol prövat skatteanspråket,
torde starka skäl krävas för att skattefordringen inte skall anses som klar i
KL:s mening. Det bör i sammanhanget påpekas att det i förevarande avseende inte
finns anledning att betrakta skatter fastställda genom 'preliminärt beslut' på
annat sätt än slutligt fastställda. 'Preliminärt beslut' är en
11
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop.1975.6 162
skatteteknisk
term som avser beslutsordningen men som inte har betydelse för fordringens
exigibilitet. Även bristande betalning av debiterad preliminär B-skatt är på
samma sätt som en slutligt fastställd skatt konkursgrundande.
I
likhet med beredningen anser jag att presumtionsregeln inte kan läggas till
grund för konkursansökan efter det att skulden har betalats eller sedan
borgenären avvisat erbjuden bet:alning. Insolvenspresumtionen kan enligt min
mening inte heller åberopas av annan borgenär än den som framställt anmaningen.
Någon
motsvarighet till 3 § tredje stycket gällande lag (verkan av växelprotest) har
i överensstämmelse med beredningens förslag inte tagits med.
5
§ Paragrafen, som reglerar i vilken omfattning pant eller annan säkerhet utgör
konkurshinder, motsvarar 6 § gällande lag och 4 § beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Gällande KL upptar i 6 § en uttrycklig bestämmelse som begränsar en borgenärs
möjligheter att utverka konkurs, om han har säkerhet i form av panträtt i fast
eller lös egendom, vare sig den tillhör gäldenären eller tredje man. Detsamma
gäller enligt 195 § KL retentionsrätt i lös egendom. Den som har sådan
säkerhet äger inte få gäldenären försatt i konkurs, om denne visar att
säkerheten skäligen kan antas förslå till full betalning av fordringen.
Lagberedningen föreslår
till en början att hinder mot bifall till konkursansökan skall föreligga om
borgenären innehar en betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i
gäldenären tillhörig egendom. Bestämmelsen innebär bl.a., att säkerheten skall
bereda full täckning för fordringen och dessutom vara skyddad mot återvinning.
Bestämmelsen bör enligt beredningen vara tillämplig även om borgenären
godtagit säkerheten först efter det att han gjort konkursansökan men innan
ansökningen prövats. Givet är emellertid, att en insolvent gäldenär svårligen
kan på det stadiet bjuda säkerhet som blir skyddad mot återvinning. Liksom när
det gäller betalning bör ställande av säkerhet efter konkursbesluts meddelande
inte föranleda, att beslutet upphävs.
Vad härefter angår
säkerhet som ställs av tredje man omfattar förslaget såväl realsäkerhet som
borgen. Man har emellertid vid de nordiska överläggningarna enats om att
säkerhet som tredje man ställt inte generellt skall utgöra hinder för
borgenären att söka gäldenären i konkurs. Endast om tredje man ställt sin
säkerhet just i syfte att förebygga att gäldenären blir utsatt för
konkursansökan skalt konkurshinder föreligga. I enlighet härmed upptar
förslaget en föreskrift, enligt vilken borgenär inte äger få gäldenären försatt
i konkurs när tredje man ställt betryggande säkerhet för fordringen, om
konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande. Enligt
beredningens uppfattning bör det inte krävas att uttryck-
Prop. 1975.6 163
ligt
sådant villkor föreligger. Det bör enligt beredningen räcka med att
omständigheterna klart ger vid handen att borgenären fått motta säkerheten
under den förutsättningen att han inte skulle söka gäldenären i konkurs.
Borgenären måste ha känt eller bort känna till detta villkor.
Beredningen
framhåller att borgenär som har förfallen fordran har rätt att få betalt och i
princip inte behöver nöja sig med att säkerhet ställs för fordringen. Har
borgenärens fordran ännu inte förfallit till betalning bör konkursansökan
emellertid kunna avvärjas genom att betryggande säkerhet bjuds av tredje man.
Borgenären bör med andra ord vara skyldig att nöja sig med sådan säkerhet, vare
sig den utgörs av realsäkerhet eller av borgen. En uttrycklig bestämmelse om
konkurshinder som nu sagts har upptagits i förslaget.
När det gäller
beskaffenheten av den pant eller säkerhet som skall kunna avvärja konkurs
uttalar beredningen att alla realsäkerheter bör kunna godtas, även om de varken
utgör pant i egentlig mening eller enligt särskilda bestämmelser i KL skall
likställas med panträtt. Lagberedningen anger såsom exempel härpå säkerhet i
form av äganderättsförbehåll och lösöreköp. Lagberedningen menar att också
företagsinteckning bör räknas hit om säkerheten kan anses betryggande. För att
säkerhet skall anses vara betryggande måste den givetvis kunna beräknas ge full
täckning för borgenärens fordran. Säkerheten måste också vara skyddad mot återvinning.
I denna del gör sig enligt beredningens uppfattning samma synpunkter gällande
som när det gäller gäldenärens betalning för att undvika konkurs (se avsnitt
3.1).
Lagberedningen anför
vidare att säkerhet i form av borgen enligt gällande lag inte utgör hinder för
borgenären att söka gäldenären i konkurs. Vid de nordiska överläggningarna har
man emellertid enats om att betryggande borgen bör såsom konkurshinder
jämställas med realsäkerhet som ställts av tredje man. Beredningen anger att i
första hand avses proprieborgen, dvs. borgen där borgensmannen ansvarar primärt
såsom för egen skuld. De danska och norska förslagen omfattar endast sådan
borgen. Beredningen anser emellertid, att även enkel borgen dvs. att
borgensmannens ansvar endast är subsidiärt bör ha konkurs-hindrande verkan
när borgenären godtagit den som säkerhet för sin fordran. Beredningen anger att
i likhet med vad som gäller i fråga om realsäkerhet även borgen skall vara
betryggande. Härav följer bl.a. att borgensmannen skall vara i stånd att infria
fordringen, om hans borgensansvar aktualiseras. Det är, menar beredningen,
typiskt sett svårare att bedöma värdet av ett på personlig betalningsförmåga
beroende borgensåtagande än värdet av realsäkerhet. Enligt beredningens uppfattning
torde emellertid i regel även borgen kunna bedömas på ett tillräckligt säkert
sätt. Om den t.ex. utgörs av bankgaranti, måste den bedömas som betryggande.
Beredningen
påpekar att det enligt gällande rätt ankommer på gäldenären att förebringa
bevisning om att panten är tillräcklig men att bevis-
Prop.
1975.6 164
ningskravet
satts lågt. Även enligt beredningens uppfattning bör det ankomma på gäldenären
att visa att ställd eller erbjuden säkerhet kan anses betryggande eller i
förekommande fall att konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens
ställande.
Remissyttrandena.
Göteborgs tingsrätt hävdar att enkel borgen inte bör få hindra bifall till
konkursansökan. Tingsrätten framhåller att vid enkel borgen borgenären i första
hand skall söka få ut betalning av gäldenären med anlitande av de
tvångsåtgärder (utmätning, konkurs) som står honom till buds. Genom att låta
även enkel borgen bli konkurshindrande, tar man ifrån borgenären ett av de
tvångsmedel som står honom till buds. Tingsrätten anser därför, att liksom i
Danmark och Norge endast proprie-borgen bör vara konkurshinder. Hovrätten för
Västra Sverige biträder tingsrättens uppfattning.
Advokatsamfundet
förklarar sig inte ha något att erinra mot den nya regeln om borgens
jämställande med pant men påpekar att i motiveringen har borgen behandlats på
ett inte helt realistiskt sätt. Det uttryckssätt som här valts, nämligen att
som exempel på betryggande borgen ange bankgaranti en ganska självklart
betryggande säkerhet är inte lyckligt. Advokatsamfundet vill därför
understryka vikten av att detta uttalande inte blir vägledande för
tillämpningen av bestämmelserna utan att i stället en fri prövning av erbjuden
borgen kommer till stånd. Det är enligt samfundets mening klart olämpligt, om
riktmärket för bedömning av säkerheten.uppställs på ett sådant sätt att i och
för sig godtagbar borgen ifrågasätts som säkerhet, och kraven bör inte sättas
högre än vad som är motiverat från vanlig kreditbedömningssynpunkt.
Departementschefen.
I fråga om ställd eller erbjuden säkerhet som konkurshinder föreslår
beredningen vissa ändringar i förhållande till gällande lag. I denna regleras
endast det fallet att borgenär har panträtt i fast eller lös egendom, vare sig
den tillhör gäldenären eller tredje man. Med panträtt likställs retentionsrätt.
Beredningsförslaget anger som konkurshinder panträtt eller därmed jämförlig
säkerhet i gäldenären tillhörig egendom, vidare säkerhet som är ställd av
tredje man, om konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens
ställande, samt slutligen säkerhet som erbjuds av tredje man, om fordringen
inte är förfallen. Med säkerhet som ställts eller erbjuds av tredje man avses
även borgen. Beredningen framhåller att förslaget har motsvarigheter i de
nordiska grannländernas förslag.
I
den allmänna motiveringen (9.2.1) har jag uttalat att de allmänna
konkursgrunderna måste kompletteras med en regel som utesluter konkurs när
sökanden på grund av att han innehar pant eller annan säkerhet inte kan sägas
ha något rimligt intresse av att konkurs kommer till stånd. Jag anser mig med
ett undantag kunna godta den av beredningen härvidlag föreslagna regleringen,
som lämnats väsentligen utan erinran vid remissbehandlingen.
Prop.1975:6 165
Avvikelsen
från beredningsförslaget gäller regeln i paragrafens andra stycke att med
säkerhet som ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen.
Beredningsförslaget avser såväl proprieborgen som enkel borgen. Med
proprieborgen avses att borgensmannen svarar primärt som för egen skuld. Vid enkel
borgen däremot är borgensmannens ansvar endast subsidiärt. På förevarande
punkt skiljer sig beredningsförslaget från de danska och norska förslagen som
avser endast proprieborgen. Vid remissbehandlingen har ett par remissinstanser
hävdat, att enkel borgen inte bör få hindra bifall till ansökan om konkurs. Jag
delar denna uppfattning. Det synes mig inte förenligt med borgensansvarets
subsidiära karaktär i detta fall att enkel borgen skall utgöra hinder för
borgenären att få gäldenären försatt i konkurs. I departementsförslaget har jag
därför uttryckligen angivit, att borgen utgör säkerhet i förevarande sammanhang
endast om borgensmannen svarar som för egen skuld.
Advokatsamfundet
har i sitt remissyttrande gjort vissa uttalanden rörande innebörden av den föreslagna
regeln om borgen. Jag kan ansluta mig till vad advokatsamfundet har anfört i
detta hänseende.
6
§ Paragrafen, som innehåller bestämmelser om anhängiggörande av konkurs och om
forum, motsvarar 7 § första stycket och 10 § gällande lag (delvis) samt 5 §
beredningens förslag.
Gällande rätt. 17 § första
stycket KL anges att gäldenärs eller borgenärs konkursansökan skall göras
skriftligen hos konkursdomaren i den ort där gäldenären bör inför domstol svara
i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Om ansökningen avser dödsbos egendom,
skall den göras hos konkursdomaren i den ort där den döde bort svara i mål som
nu sagts. Enligt paragrafens andra stycke skall den lagfarna domare i tingsrätt
som är satt därtill vara konkursdomare. Om antalet konkursmål fordrar det, kan
flera konkursdomare utses. Finns det flera avdelningar av tingsrätten, skall
konkursdomare alhid vara ledamot av avdelning, vid vilken de mål som handläggs
av honom skall tas upp.
Enligt 10 § KL gäller att,
om det av konkursansökningen inte framgår vem som är behörig konkursdomare
eller om ansökningen eljest är bristfällig och sökanden inte efterkommer
föreläggande att avhjälpa bristen, ansökningen skall avvisas.
Lagberedningen.
Beredningsförslaget upptar gällande regler i 7 § första stycket KL med vissa
ändringar av formell art. Enligt beredningsförslaget skall vidare sökanden
antingen gäldenären själv eller borgenär ange och styrka de omständigheter
som betingar konkursdomarens behörighet, om de inte är kända (jfr 6 § andra
stycket ackordslagen. Enligt beredningens mening kan nuvarande 7 § andra
stycket överföras till tingsrätts-instruktionen (1970:108). Nuvarande 10 §
föreslås med en redaktionell ändring (jfr 10 § departementsförslaget) ingå som
ett tredje stycke i den av beredningen föreslagna 5 §.
Prop.1975:6 166
I
anslutning till vissa överväganden om forum i konkurs påpekar beredningen, att
det enligt 18 a § KL i vissa fall åligger rätten eller konkurs-domaren att i
konkursbeslut ange på vilka omständigheter behörigheten grundats. Beredningen
föreslår, att denna bestämmelse utgår ur KL och i stället tas upp bland de
avsedda tillämpningsföreskrifterna till lagen (jfr prop. 1970:136 s. 86).
Departementschefen.
Jag har i fråga om forum för konkursansökan godtagit den utformning av reglerna
som beredningen föreslår. Konkursansökan skall alltså göras skriftligen hos
konkursdomaren i den ort, där gäldenären bor inför domstol svara i tvistemål
som angår gäld i allmänhet. De regler som sålunda skall tillämpas återfinns i
10 kap. 1, 3 och 4 §§ RB. Av 10 kap. 1 § fjärde stycket RB framgår att dödsbo
numera söks vid den rätt, där den döde skolat svara. Någon särregel för vad som
skall vara dödsbos rätta forum i konkurssammanhang behövs sålunda inte längre.
För
de fall då rätten eller konkursdomaren grundat sin behörighet på annan
omständighet än att gäldenären har eller vid sin död hade hemvist här i riket
eller, då fråga är om bolag, förening eller stiftelse, att styrelsen där har
sitt säte, gäller enligt 18 a § KL att detta skall antecknas i konkursbeslutet.
Anledningen härtill är att den nordiska konkurskonventionen är uppbyggd på att
endast domicilkonkurs tillerkänns internordiskä" verkningar. Jag har i
enlighet med beredningens förslag inte tagit upp någon bestämmelse som
motsvarar nu gällande 18 a § utan avser att låta ta upp en motsvarande
bestämmelse i de tillämpningsföreskrifter jag tidigare berört (avsnitt 9.2.7).
Av
bestämmelser i gällande 8 och 9 §§ KL följer att konkursdomaren i varje enskih
fall får upplysningar som normalt bör vara tillräckliga för att utläsa rätt
konkursforum. Sökanden är också enligt gällande 10 § KL skyldig att oberoende
av invändning styrka de omständigheter som betingar rättens behörighet vid
äventyr att hans ansökan inte tas upp. Officialprövningen beror på att
konkursen inte är en angelägenhet enbart mellan sökanden och gäldenären.
Beredningen föreslår att sökandens skyldighet att ange och styrka de
omständigheter som betingar rättens behörighet skall direkt anges i KL. I
likhet med beredningen har jag upptagit en bestämmelse härom i andra stycket av
förevarande paragraf. Bestämmelsen är utformad med 6 § andra stycket
ackordslagen som förebild. Sökanden bör endast i klara fall kunna utgå från att
konkursdomaren känner till de omständigheter som grundar behörighet.
Bestämmelser
motsvarande nu gällande 7 § andra stycket KL bör kunna utfärdas i administrativ
ordning.
Tredje
stycket i 6 § stämmer helt överens med beredningens förslag.
7
§ Paragrafen innehåller bestämmelser om överflyttning av konkursansökan. Den överensstämmer
med 10 a § gällande lag och 6 § första stycket beredningens förslag.
Prop. 1975:6 167
Departementschefen.
Enligt paragrafen gäller att om konkursansökan har gjorts hos konkursdomare,
som inte är behörig, han genast skall sända ansökningshandlingen till
konkursdomare som enligt vad handlingarna visar är behörig och underrätta
sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen inkom till den
förre konkursdomaren.
Den
princip som ligger bakom paragrafen avviker från de bestämmelser som för
motsvarande fall är meddelade i RB. Avvikelsen motiveras av de särskilda
förhållandena i samband med konkursansökan. Den rättsliga betydelsen av
bestämmelsen är främst att återvinningsfrister inte försitts, om konkursansökan
ges in till fel domstol. Dessutom bevaras förmånsrätt vars omfattning är
beroende av tiden för konkursansökan, även om konkursansökan gjorts hos
konkursdomare som inte är behörig att ta upp den. Vad jag nu sagt följer av
föreskriften att ansökan skall anses gjord när ansökningshandlingen inkom till
den ursprunglige konkursdomaren.
Som
jag berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.1) har en bestämmelse
motsvarande 6 § andra stycket beredningens förslag införts bland de särskilda
bestämmelser som avslutar KL (201 §).
8
§ Paragrafen, som rör gäldenärs skyldighet att vid konkursansökan foga
bouppteckning eller liknande förteckning, motsvarar 8 § första och andra
styckena gällande lag och 7 § beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt 8 § första stycket KL bör vid konkursansökning av gäldenär fogas
förteckning i två exemplar över boets tillgängar och skulder med uppgift om
varje borgenärs namn och adress och om bokföringshandlingar som rör boet.
Förteckningen skall vara underskriven av gäldenären under edsförpliktelse.
I
andra stycket föreskrivs att vid dödsbodelägares konkursansökan skall fogas
bouppteckning efter den döde eller uppgift om dagen för inregistrering. Om
bouppteckning inte har förrättats, skall lämnas trovärdig uppgift om delägarna
och upplysning om deras adresser m.m. I ett tredje stycke regleras påföljden av
att delägare inte iakttagit vad nu sagts.
Lagberedningen.
I lagberedningens förslag upptas i 7 § första stycket en bestämmelse
motsvarande den som f.n. finns i 8 § första stycket KL. Beredningen framhåller
att underlåtenhet av gäldenären att ge in en sådan förteckning som här avses i
normala fall inte bör hindra, att ansökningen ändå upptas till prövning. Om
emellertid konkursdomaren undantagsvis skulle finna att ansökningen till följd
av underlåtenheten och i förening med övriga omständigheter är så bristfällig,
att den inte kan prövas, samt gäldenären inte efterkommer föreläggande om
komplettering, skall ansökningen avvisas (9 § jämförd med 5 § tredje stycket
beredningens förslag).
Genom
bouppteckningen kan konkursdomaren genast få en bild av boets omfattning och
beskaffenhet till ledning för den fortsatta handläggningen. Bouppteckningen
kan också medföra lättnad för en blivande för-
Prop.1975:6 168
valtare
(se 54 § KL) och göra det obehövligt att förordna god man vid s.k.
fattigkonkurs (se 185 § 2).
Beredningen påpekar att
reglerna i 8 § andra stycket gällande lag är föranledda av den ordning som
enligt 11 § andra stycket gäller för prövning av konkursansökan från enskild
dödsbodelägare och som förutsätter närmare uppgifter om delägarna. Ordningen
enligt 11 § andra stycket ersätts i beredningsförslaget av regleringen i 2 §
andra punkten (se avsnitt 3.1). Även för tillämpning av sistnämnda lagrum
fordras upplysning om dödsbodeläg&rna. Att uppgifter lämnas beträffande
dödsboet kan f.ö. vara värdefullt också från andra synpunkter. I andra stycket
av beredningsförslaget har därför gällande bestämmelse om vad som skall
bifogas dödsbodelägares konkursansökan behållits. Beredningen har ansett
lämpligt att låta bestämmelsen gälla även när konkursansökan görs av dödsboet
som sådant, t.ex. genom boutredningsman. Bestämmelsen innebär, att där görs
undantag från första stycket i paragrafen. Även såvitt angår andra stycket kan
konkursdomaren utfärda föreläggande om komplettering.
Bestämmelsen
i 8 § tredje stycket KL ersätts av 9 § beredningens förslag.
Departementschefen.
Enligt min mening får det anses vara ett väsentligt intresse att konkursdomaren
redan från början får en så god bild som möjligt av konkursgäldenärens ekonomiska
förhållanden. F.n. torde förteckning från gäldenären ofta utebli. När ansökan
görs av gäldenär, vilket fall förevarande paragraf behandlar, finns det enligt
min mening särskilt goda möjligheter att tillgodose detta intresse. I såväl
gällande lag som beredningens förslag föreskrivs att gäldenären bör inge en av
honom under edsförpliktelse underskriven förteckning med uppgift om bl.a. boets
tillgångar och skulder. Denna föreskrift har behållits även i departementsförslaget.
Den omständigheten att förteckning
inte kommer in bör som beredningen angett i och för sig inte hindra att
ansökan tas upp till prövning. I åtskilliga situationer torde konkursdomaren på
ett informellt sätt kunna förvissa sig om att förteckningen snarast tillställs
domstolen. Undantagsvis kan emellertid finnas behov av att ha förteckningen
omedelbart tillgänglig (se t.ex. 2 §). I sådana fall kan 10 § bli tillämplig.
När det gäller
bouppteckning i dödsbo har jag bibehållit nu gällande regel i andra stycket att
sådan inte behöver inges om den registrerats. Registrering av bouppteckning
skall nämligen ske på grundval av forumregler som stämmer överens med den som
enligt 6 § departementsförslaget gäller för konkurs.
Jag
har i övrigt utan annat än redaktionella bearbetningar tagit upp de av
beredningen föreslagna bestämmelserna i departementsförslaget (se även 9§).
Prop.1975:6 169
9
§ Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelser om borgenärs konkursansökan,
motsvarar 9 § gällande lag och 8 § beredningsförslaget.
Gällande
rätt. I 9 § gällande lag föreskrivs att borgenär som söker gäldenären i konkurs
skall uppge sin fordran i ansökningen. Borgenären bör vidare ange de
omständigheter på vilka han grundar sitt yrkande samt bifoga de handlingar som
han vill åberopa till stöd för sin talan. Konkursansökningshandlingen, som bör
innehålla uppgift om borgenärens och gäldenärens hemvist och postadress, skall
jämte därvid fogade handlingar inges i två exemplar.
Lagberedningen
framhåller att gällande rätt har ansetts innebära, att borgenär med flera
fordringar mot gäldenären inte får åberopa annan fordran än den (eller dem) som
han uppgett i konkursansökningen. Detta gäller inte bara om den uppgivna
fordringen visar sig inte kunna styrkas utan även om den betalas av gäldenären.
Enligt
beredningens mening finns det inte tillräckliga skäl att ålägga borgenär
ovillkorlig skyldighet att uppge sin fordran i konkursansökningen, vid äventyr
att denna omedelbart avvisas. Om borgenären har fordran som han inte uppgett,
skulle avvisning få till följd, att han måste göra en ny ansökan och därvid
uppge fordringen. Inkommer den nya ansökningen inom tre veckor från
avvisningen, skall enligt 17 § andra stycket beredningens förslag dagen för den
första ansökningen vara avgörande för beräkning av återvinningsfrister och
vissa förmånsrätters omfattning. En sådan omgång är opraktisk.
Beredningen
föreslår visserligen, att borgenären skall uppge sin fordran i
konkursansökningen. Detta innebär emellertid inte, att ansökningen skall
omedelbart avvisas, om borgenären försummat att uppge sin fordran. Försummelsen
medför att konkursdomaren med stöd av 9 § skall förelägga borgenären att
inkomma med komplettering i angivna hänseende. Efterkommer borgenären inte
föreläggandet och kvarstår bristen, skall ansökningen avvisas.
Enligt
beredningsförslaget får borgenär, trots att det är obligatoriskt att i
konkursansökningen lämna uppgift om en fordran, anses oförhindrad att senare i
konkursmålet åberopa annan fordran än den han först uppgett, t.ex. om den
sistnämnda betalats. En sådan befogenhet står enligt beredningen i god
överensstämmelse med 13 kap. 3 § tredje stycket RB, enligt vilket det inte
anses som ändring av talan om käranden, utan att saken ändras, åberopar ny
omständighet till stöd för sin talan.
Beredningen
påpekar att en följd av den föreslagna ordningen bör vara, att en
konkursansökan skall ogillas och inte avvisas, om borgenären inte kan styrka
att han har någon fordran (jfr NJA 1958 s. 2). Om borgenären inte efterkommer
föreläggande att avhjälpa brist genom att uppge fordran som han vill åberopa,
skall emellertid ansökningen avvisas.
Borgenär
skall enligt förslaget i konkursansökan ange även övriga omständigheter på
vilka han grundar yrkandet. Det hindrar inte att han
Prop.1975:6 170
senare
under konkursmålets fortsatta handläggning får åberopa andra omständigheter.
Saken måste anses gälla gäldenärens försättande i konkurs, oavsett vilka skäl
som åberopas.
Enligt 9 § gällande lag
bör borgenärs konkursansökan innehålla uppgift om borgenärens och gäldenärens
hemvist och postadress. Beredningen har ansett särskild föreskrift härom vara
överflödig. I övrigt motsvarar förslaget i huvudsak nämnda lagrum i KL.
Remissyttrandena.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt erinrar om att borgenär med flera
fordringar mot gäldenären inte får åberopa dessa i konkursmålet om de inte
upptagits i konkursansökan. Denna praxis är enligt myndigheten till nackdel
speciellt för kronofogdemyndigheterna, då nya restförda skatter mycket ofta
tillkommer i ett konkursärende under tiden mellan ansökans ingivande och
huvudförhandlingen. Den föreslagna ordalydelsen i 8 §, vilken skulle ersätta 9
§ KL, innebär visserligen inte någon större skillnad emot tidigare. Beredningen
har dock i detta sammanhang uttalat att, ehuru det är obligatoriskt att i
ansökan lämna uppgift om en fordran, borgenären inte får anses förhindrad att
senare i konkursmålet åberopa annan fordran än den han först uppgett om
exempelvis den senare skulle ha betalts. En sådan tolkning finner kronofogdemyndigheten
i likhet med beredningen stå i överensstämmelse med bestämmelserna i RB om
ändring av talan.
Departementschefen.
Jag ansluter mig i sak till beredningens förslag. Frågan om en borgenär under
konkursmålets gång skall få åberopa annan fordran än den, som han uppgett i konkursansökningen,
regleras inte i KL. Denna fråga får avgöras med tillämpning av RB:s principer.
10 §
Paragrafen motsvaras delvis av 10 § gällande KL. Den ingår i
beredningsförslaget som 9 §.
Departementschefen. Ett av
de fall som avses i nuvarande 10 §, nämligen att det inte framgår av
konkursansökningen vem som är behörig konkursdomare, regleras genom 6 § tredje
stycket departementsförslaget. Enligt förevarande paragraf skall samma regel
gälla, om konkursansökan i de hänseenden som avses i 8 eller 9 § eller eljest
är så bristfällig att den inte kan prövas.
11 §
Paragrafen behandlar omfattningen av borgenärens skyldighet att
styrka sin fordran i syfte att legitimera sig som sökande. Paragrafen
motsvarar 15 § gällande lag och 13 § andra och tredje styckena bered
ningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt 15 § första stycket KL skall fordran som konkurssökande borgenär
åberopat till stöd för sin behörighet godtas, om fordringen är fastställd av
domstol eller om domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att
utmätning för fordringen får äga rum. Vad nu sagts gäller redan innan beslutet
vunnit laga kraft under förutsättning att
Prop. 1975.6 171
det
inte i vederbörlig ordning har förordnats, att beslutet inte får verkställas.
Borgenärs fordran skall också godtas när den fastställts genom skiljedom samt
överexekutor meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedomen och högre
myndighet eller domstol, där talan mot skiljedomen är anhängig, inte har
förordnat annorlunda. I övrigt ankommer det enligt 15 § andra stycket KL på
borgenären att styrka sin fordran.
Lagberedningens förslag
överensstämmer i sak helt med gällande lag. I redaktionellt hänseende ingår de
av beredningen föreslagna bestämmelserna som andra och tredje styckena i en
paragraf, vars första stycke behandlar frågan om verkan av att gäldenären
medger eller bestrider borgenärs konkursansökan (jfr 13 § gällande lag).
Beträffande förslagets innebörd framhåller beredningen att borgenär som gör
konkursansökan måste i första hand visa, att han har fordran mot gäldenären
eller med andra ord att han är behörig sökande. Han måste vidare visa, att
konkursanledning föreligger. Som framgår av lagtexten gäller förevarande
paragraf endast frågan om borgenärens behörighet att söka gäldenären i konkurs.
Vid prövning av insolvensfrågan måste konkursdomstolen räkna med möjligheten
att den åberopade fordringen inte finns, om saken inte är klar. Detta gäller
t.ex. även om fordringen fastställts av domstol men domen ännu inte vunnit laga
kraft. Har åter domen i fordringsmålet vunnit laga kraft när konkursdomstolen
eller högre rätt prövar konkursansökningen, skall fordringen utan vidare
godtas.
Remissyttrandena.
Hovrätten för Västra Sverige är tveksam beträffande placeringen av
bestämmelserna i 13 § andra och tredje styckena beredningsförslaget och
uttalar härom följande.
I
13 § KL sägs att om gäldenären bestrider borgenärs ansökan eller underlåter att
förklara sig, målet skall hänskjutas till rätten och i 14 § lämnas närmare
föreskrifter om vad som därvid skall iakttagas. Frågan om borgenärens
bevisskyldighet angående sin behörighet upptas därpå i 15 §. Beredningen
föreslår en annan ordning. I 13 § första stycket anges samma förutsättningar
som i KL för målets hänskjutande till rätten. Andra och tredje styckena
handlar, som redan framgått, om borgenärens bevisskyldighet i fråga om
behörigheten. I 14 och 15 §§ finns regler om den handläggning som ankommer på
konkursdomaren i samband med målets hänskjutande.
Så snart ett bestridande
föreligger skall konkursdomaren överlämna målet till rätten, vare sig
bestridandet tar sikte på sökandens behörighet eller avser insolvensfrågan (s.
82 sp. 2). Någon prövning av behörigheten skall han inte företa. Det synes då
som om bättre systematik och därmed också större överskådlighet skulle vinnas
ifall en omredigering gjordes så att ifrågavarande bevisregler sätts efter
föreskrifterna om konkursdomarens åligganden. Detta synes kunna ske enklast
genom att i förslaget regelgrupperna i 13 § andra och tredje styckena och i 15
§ byter plats.
Departementschefen.
Bestämmelserna i departementsförslaget överensstämmer i sak med motsvarande i
gällande lag och beredningsförslaget. I fråga om inplacering av bestämmelserna
i författningsförslaget har jag en annan uppfattning än beredningen och
hovrätten. Det är
Prop. 1975:6 172
visserligen
riktigt att konkursdomaren skall hänskjuta målet till rätten vare sig det är
sökandens egenskap av borgenär eller insolvensfrågan som är tvistig.
Bestämmelser som behandlar behörighet att ansöka om konkurs bör emellertid
enligt min mening ha sin naturliga plats före de bestämmelser som behandlar
konkursdomarens åtgärder sedan ansökan upptagits. Jag har därför infört nu
förevarande bestämmelser i 11 §.
12
§ I paragrafen anges hur konkursdomaren skall förfara med konkursansökan som
gjorts av gäldenären. Paragrafen motsvarar 11 § gällande lag samt 2 och 10 §§
beredningsförslaget.
Gällande rätt. Om
gäldenärs konkursansökan tas upp, skall konkursdomaren enligt 11 § första
stycket KL genast meddela beslut om gäldenärens försättande i konkurs.
I 11 § andra stycket KL
meddelas föreskrifter för det fallet att dödsbo, som inte står under
förvaltning av boutredningsman, sökts i konkurs av dödsbodelägare utan att alla
biträtt ansökningen. Konkursdomaren skall då bestämma dag för prövning av
ansökningen och kungöra den. Underrättelse om tid och plats för prövning av
ansökningen skall delges varje delägare som inte biträtt ansökningen, om det
kan antas att kallelsen kommer honom tillhanda i tid. Om boets egendom på
framställning som görs senast vid prövningen av konkursansökningen ställs under
förvaltning av boutredningsman, förfaller konkursansökningen. I annat fall
skall dödsboet försättas i konkurs.
Lagberedningen föreslår
att, om gäldenärs konkursansökan tas upp, ansökningen genast skall prövas av
konkursdomaren (10 § beredningens förslag). Om särskilda skäl föreligger mot
att gäldenären försätts i konkurs, skall dock målet hänskjutas till rättens
prövning. Målet skall med andra ord lämnas till rättens bedömning, när det
finns särskilda skäl att inte godta gäldenärs uppgift att han är insolvent (se
3 § första stycket beredningsförslaget). Om målet inte hänskjuls till rätten,
skall konkursdomaren genast försätta gäldenären i konkurs.
I
fråga om dödsbos försättande i konkurs på egen begäran föreslår beredningen (2
§ första punkten beredningsförslaget), att konkursansökan skall göras av
dödsbodelägarna eller, när boutredningsman finns, av denne. De fall som avses i
11 § andra stycket gällande lag anses kunna regleras på ett betydligt enklare
sätt än f.n. Beredningen föreslår att, om konkursansökan av dödsbodelägare inte
biträtts av samtliga, den skall gälla som ansökan om boets avträdande till
förvaltning av boutredningsman. Detta innebär, att boutredningsmannaförvaltning
skall i första hand anlitas som avvecklingsform för dödsboet, när inte alla
delägarna gemensamt sökt boet i konkurs. Härigenom kan undvikas, att konkursförfarande
inleds i onödan och mot enskild dödsbodelägares önskan.
Departementschefen. I
första stycket första punkten departements-förslaget anges i överensstämmelse
med vad beredningen har förordat att,
Prop. 1975.6 173
om
gäldenärs konkursansökan tas upp, konkursdomaren genast skall pröva
ansökningen. Att prövningen skall leda till beslut om gäldenärens försättande i
konkurs följer av 1 och 2 §§ departementsförslaget.
Från
huvudregeln att ansökningen genast skall prövas föreslås två undantag. Det
första finns i första stycket andra punkten och innebär att målet skall
hänskjutas till rätten, när uppgiften om gäldenärens insolvens framstår som
tvivelaktig. Även denna regel är hämtad från beredningens förslag, ehuru den
har formulerats om i anslutning till den föreslagna lydelsen av 2 §.
Det
andra undantaget från huvudregeln finns i andra stycket och rör det fallet att
konkursansökningen avser dödsbo, som inte står under förvaltning av
boutredningsman, och gjorts av en eller flera men inte samtliga delägare. I
motsats till beredningen anser jag det inte lämpligt att i lagen ta upp någon
föreskrift om att konkursansökan för dödsbo som gäldenär skall göras av
dödsbodelägarna eller, när boutredningsman finns, av denne. Att detta gäller
som huvudregel följer nämligen redan av ÄB:s regler om dödsbon. Inte heller för
det fallet att konkursansökan har gjorts av en eller flera men inte samtliga
delägare har jag, på tidigare anförda skäl (9.2.1), anslutit mig till
beredningens förslag. I stället har jag tagit upp en reglering som med vissa
förenklingar knyter an till nuvarande ordning.
Enligt
departementsförslaget skall målet i de nu aktuella fallen hänskjutas till
rätten. Av 15 § depariementsförslaget följer att kallelse skall utfärdas även
på delägare som inte har biträtt ansökningen. I fråga om delgivning av kallelse
gäller särskilda bestämmelser (15 § andra stycket departementsförslaget). Vid
rättens prövning av målet utgör delägares utevaro inte hinder för handläggning
och avgörande (jfr 16 § första stycket andra punkten departementsförslaget).
Som
jag berört redan i den allmänna motiveringen anges i departementsförslaget
vidare, i överensstämmelse med gällande lag, att konkursansökning förfaller, om
dödsboets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman på grund av
framställning som görs senast när ansökningen prövas. Prövningen skall enligt
departementsförslaget ske inför rätten och inte som enligt gällande lag inför
konkursdomaren. Departementsförslaget upptar däremot inte någon motsvarighet
till regeln i gällande lag att konkursbeslut skall meddelas, om dödsboets
egendom inte avträds till förvaltning av boutredningsman. Prövningen av
delägares konkursansökan kan utfalla olika i skilda situationer. Blir samtliga
delägare ense om att boet är insolvent, bör någon ytterligare utredning i denna
fråga normalt inte behövas för att meddela beslut om boets försättande i
konkurs. Föreligger oenighet mellan delägarna eller saknas uppgift om någon
eller några delägares inställning till konkursansökningen, får efter
omständigheterna prövas om ansökningen ändå kan bifallas. Ger t.ex.
bouppteckningen entydigt besked i insolvensfrågan, torde regelmässigt saknas
behov av annan utredning.
Prop. 1975:6 174
13
§ Paragrafen, som innehåller bestämmelser om hur konkursdomaren skall behandla
borgenärs konkursansökan, motsvarar 12 och 17 §§ gällande lag samt 11 och 12 §§
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. I 12 § första stycket KL föreskrivs att, om borgenärs konkursansökan tas
upp, konkursdomaren genast skall förelägga gäldenären att inom viss tid, inte
över en vecka, från det han fått del av ansökningshandlingarna inge förklaring
över ansökningen. Om gäldenären vistas utomlands eller om det eljest finns
anledning, får förklaringstiden utsträckas, dock inte längre än vad som
oundgängligen krävs och inte utöver sex veckor. I föreläggandet skall
gäldenären uppmanas att, om hans postadress inte tillföriitligen har angivits i
konkursansökningen, hos konkursdomaren anmäla den postadress under vilken
kallelse kan tillställas honom. Ansökningshandlingarna och föreläggandet skall
delges gäldenären.
1
12 § andra stycket KL ges vissa regler om delgivningen. I fråga om denna gäller
vad som är föreskrivet om delgivning av stämning i tvistemål med det tillägget
att delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen s.k.
kungörelsedelgivning får ske i ett fall utöver vad som är medgivet i
delgivningslagen. För sådan delgivning förutsätts att gäldenären vistas på känd
ort utom riket, atl delgivningen eljest inte kan ske med laga verkan här i
riket samt att konkursdomaren med hänsyn till ortens avlägsenhet eller andra
omständigheter finner det inte skäligen böra krävas, att delgivningen
verkstälts utom riket. Delgivning skall verkställas så skyndsamt som
omständigheterna medger.
Enligt
12 § tredje stycket KL gäller att, om delgivning sker enligt 15 §
delgivningslagen, konkursdomaren skall tillse att gäldenärens egendom sätts
under säker vård. Uppkommer kostnader härför skall borgenären stå för dessa.
I
17 § KL ges särskilda regler angående förfarandet, när gäldenären avlidit sedan
borgenär sökt honom i konkurs, eller när borgenär söker dödsbo i konkurs. Har
konkursansökan gjorts av borgenär och dör gäldenären utan att ha medgett
ansökningen, skall sålunda, om målet inte hänskjutits till rätten, dödsboet
föreläggas att förklara sig över ansökningen inom 14 dagar efter delfåendet. Om
i fall, då dödsbo inte står under förvaltning av boutredningsman, inte alla
dödsbodelägare medger ansökningen och denna därför skall prövas av rätten,
skall dödsbodelägare med okänd vistelseort eller på avlägsen utrikes ort
särskilt kallas i enlighet med bestämmelserna i 15 § första stycket
delgivningslagen. Är målet hänskjutet till rätten när gäldenären dör, skall
dödsboet kallas att yttra sig över ansökningen inför rätten. Frånvarande
delägare skall kallas enligt nyssnämnda bestämmelser. Om borgenär söker dödsbo
i konkurs, skall angivna regler också tillämpas i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och delägares kallande till rätten.
Prop.1975:6 175
Lagberedningen
framhåller att borgenärs konkursansökan ibland bör avvisas omedelbart, t.ex. om
gäldenären redan är försatt i konkurs, och att kompletteringsföreläggande
ibland kan behöva utfärdas (se 5 § tredje stycket och 9 § beredningsförslaget).
Om borgenärs ansökan emellertid tas upp till prövning, skall bestämmelserna i
den föreslagna 11 § tillämpas.
Beredningen påpekar att
enligt 12 § KL den föreskrivna förklaringstiden för gäldenären, maximalt en
vecka, kan utsträckas på grund av att han vistas utomlands eller eljest i
särskilt fall anledning föreligger. Tiden får dock inte sättas längre än som
oundgängligen krävs och inte över sex veckor. I förslaget har utlandsvistelse
inte ansetts behöva framhållas särskilt. Det föreskrivs endast, att
förklaringstiden får utsträckas om särskiida skäl föreligger. Då det emellertid
är angeläget att konkursmål handläggs skyndsamt, har den längsta medgivna
förklaringstiden i förslaget begränsats till en månad. Denna tid bör med de
snabba kommunikationerna i våra dagar räcka.
I
förhållande till 12 § KL innehåller förslaget i övrigt endast jämkningar av
närmast formell natur. Beredningen nämner att kostnaden för sådan vård av
gäldenärens egendom som avses i 11 § tredje stycket i förslaget skall vara
förenad med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen.
De
fall som avses i 17 § KL kan enligt beredningen regleras på ett enklare och
mera ändamålsenligt sätt. Enligt beredningens mening bör dödsboet i första hand
ställas under förvaltning av boutredningsman. Finns boutredningsman kan
ansökningen på begäran av denne förklaras vilande i avvaktan på uppgörelse med
borgenärerna eller ansökan om förhandling om offentligt ackord, såvida det inte
är särskilda skäl att anta att borgenärens rätt är i fara.
Departementschefen.
Beredningens förslag såvitt avser behandlingen av borgenärs konkursansökan i
allmänhet stämmer i huvudsak överens med 12 § i gällande lag. Endast
beträffande några detaljer föreligger avvikelser. Enligt min mening bör man gå
vidare på den av beredningen inslagna vägen och göra ytterligare några
jämkningar.
Som jag berört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.1) bör vid bestämmandet av den tidsfrist som
skall gälla för gäldenären att inkomma med förklaring hänsyn tas endast till
intresset av att gäldenären bereds skäligt rådrum (jfr 32 kap. 1 § RB).
Bestämmelsen i första stycket andra punkten har utformats i överensstämmelse
härmed. Om t.ex. gäldenärens ekonomiska ställning är svårutredd eller han
vistas utomlands kan det vara motiverat att använda en längre tid än den
normala. Prövning härav bör ske med beaktande av omständigheterna i varje
särskilt fall. Den i beredningsförslaget bibehållna föreskriften att
föreläggandet för gäldenären skall innehålla anmaning för denne att hos
konkursdomaren anmäla den postadress under vilken kallelse kan tillställas
honom har utelämnats. Huruvida en sådan föreskrift verkligen behövs kan vara
tveksamt. I vart fall har den inte sin plats i själva konkurslagen. I övrigt
har första stycket
Prop.1975:6 176
undergått
viss redaktionell överarbetning.
I
andra stycket har andra punkten utformats efter mönster av delgiv-ningsbestämmelsen
i 4 § fjärde punkten. Den av beredningen bibehållna regeln att delgivning skall
verkställas så skyndsamt som omständigheterna medger har utgått. Det får anses
ligga i sakens natur att delgivning av konkursansökan skall verkställas
skyndsamt.
Föreskriften att s.k.
kungörelsedelgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen skall få ske
utöver vad som är medgivet enligt delgivningslagen när gäldenären vistas på
känd ort utom riket har behållits i sak oförändrad i departementsförslaget.
Trots de begränsningar som finns i fråga om tillämpningen av regeln torde sådan
delgivning även i fortsättningen ha en viss funktion att fylla i de fall som
åsyftas.
Som
jag har anfört förut (9.2.1) har jag inte godtagit beredningens förslag
beträffande prövningen av konkursansökan som avser ett dödsbo. Jag har inte
heller ansett det påkallat att behålla gällande bestämmelser i ämnet.
Departementsförslaget saknar specialbestämmelser för dödsbofallet. Härav
följer att de allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf skall tillämpas
även i fråga om detta fall. Innebörden härav är från handläggningssynpunkt
följande.
Om
gäldenären dör medan konkursansökningen är anhängig hos konkursdomaren eller om
ansökningen redan från början avsett dödsbo, skall dödsboet föreläggas att
komma in med förklaring. Boet företräds därvid av boutredningsman eller av
samtliga dödsbodelägare. Konkursansökningen delges med dödsboet enligt andra
stycket i paragrafen. Det fortsatta förfarandet följer sedan de allmänna
reglerna i 14-16 §§. Har målet redan hänskjutits till rättens prövning när
gäldenären dör får de allmänna reglerna i 15 och 16 §§ tillämpas.
Beredningen
har fäst viss vikt vid en bestämmelse att konkursansökan på begäran av
boutredningsman skall kunna förklaras vilande i avvaktan på uppgörelse med
borgenärerna eller ansökan om förhandling om offentligt ackord. För min del
anser jag inte en bestämmelse av detta slag behövlig. Är det så att dödsboet
vill hindra att konkursansökning leder till konkurs för att därigenom få rådrum
för överläggningar med borgenärerna, bör det vara tillräckligt med den
möjlighet till uppskov i konkursansökningsmålet som föreslås i 16 § andra
stycket.
14
§ Paragrafen innehåller bestämmelser om hur konkursdomaren skall förfara sedan
gäldenären hörts över borgenärs konkursansökan. Den motsvarar 13 § gällande lag
och 13 § första stycket beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Om gäldenären medger borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren
enligt 13 § gällande lag genast meddela beslut om gäldenärens försättande i
konkurs. Bestrider gäldenären ansökningen eller uteblir han med förklaring
trots att behörig delgivning skett, skall målet hänskjutas till rätten.
Prop. 1975:6 177
Departementschefen. Paragrafen upptar med den ändring som
är motiverad av innehållet i 2 § och 12 § första stycket samma sakliga innehåll
som 13 § gällande lag. När gäldenären medger borgenärs konkursansökan skall 12
§ första stycket ha motsvarande tillämpning. Detta innebär att konkursdomaren
som regel genast skall pröva ansökningen och försätta gäldenären i konkurs. Om
uppgiften om gäldenärens insolvens trots hans medgivande framstår som
tvivelaktig (se 2 §), skall målet hänskjutas till rättens prövning. Bestrider
gäldenären ansökningen eller underlåter han att sedan delgivning skett förklara
sig, skall målet enligt förslaget liksom f.n. alltid hänskjutas till rätten. I
fall av bestridande gäller detta vare sig gäldenären bestrider att sökanden har
fordran eller att gäldenären är insolvent. Om gäldenären medger ansökningen
sedan den hänskjutits till rätten, bör konkursdomaren anses oförhindrad att, om
saken är klar, inställa rättens sammanträde och själv besluta om gäldenärens
försättande i konkurs.
15 § Paragrafen, som anger vissa uppgifter för
konkursdomaren beträffande hänskjutna mål, motsvarar 14 § gällande lag och 15
§ beredningsförslaget.
Gällande rätt. När konkursansökan hänskjuts till rätten,
skall konkursdomaren enligt 14 § första stycket gällande lag sätta ut målet
att förekomma inom tio dagar eller, om varken borgenären eller gäldenären begär
att målet skall tas upp inom nämnda tid, senast på det allmänna ting som hålls
närmast därefter. Om det oundgängligen krävs längre tid för gäldenärens
kallande eller inställelse, kan tiden för målets företagande vid rätten
utsträckas, dock ej mer än sex veckor från det delgivning av kallelsen kan
väntas ha ägt rum. Parterna skall särskilt kallas till rätten med erinran om
föreskriven påföljd av parts utevaro. I fråga om delgivning av kallelse har
bestämmelserna i 12 § andra stycket andra och tredje punkterna KL motsvarande
tillämpning.
Lagberedningen framhåller att det regelmässigt ligger i
borgenärernas och ibland kanske även i gäldenärens intresse att konkursansökan
avgörs snabbt. Mål som hänskjutits till rätten bör därför av konkursdomaren
sättas ut att förekomma så snart som möjligt. Härvid måste dock iakttas, att
parterna får skäligt rådrum (se 32 kap. 1 § RB). Enligt beredningsförslaget
skall normalt den tid inom vilken målet skall prövas vara två veckor från
beslut om målets hänskjutande till rätten. Innan målet sätts ut skall parterna
såvitt möjligt få tillfälle att uttala sig (jfr 42 kap. 20 § RB). Det kan
emellertid ofta möta svårigheter att hinna höra parterna. I så fall får det
enligt förslaget underlåtas. I stället får särskild hänsyn tas till parts
invändning om att han inte kan iaktta den utsatta tiden.
Beredningen erinrar om att målet enligt gällande lag, om
varken borgenären eller gäldenären begär att det skall förekomma inom tio
dagar, får tas upp senast på det allmänna ting som hålls närmast därefter.
Anled-
12 Riksdagen 1975. I saml Nr 6
Prop.
1975.6 178
ningen härtill är, att rätten inte i onödan skall behöva
sätta ut särskilt sammanträde för målets handläggning t.ex. under pågående
rättsferier. Lagen utesluter dock inte, att särskilt sammanträde måste sättas
ut under ferierna, eftersom borgenären eller gäldenären kan begära att så sker.
Enligt en år 1969 företagen ändring i 211 § KL (SFS 1969:805) är underrätt vid
huvudförhandling i mål om gäldenärs försättande i konkurs domför med en
lagfaren domare. Med hänsyn härtill har beredningen inte ansett tillräckliga
skäl föreligga att behålla nämnda möjlighet till förlängning. Om allmänt ting
inte hålls inom den i förslaget föreskrivna tiden eller det eljest är behövligt,
får alltså särskilt sammanträde sättas ut för huvudförhandling i
konkursansökningsmålet. Detta torde kunna genomföras även om målet är så
krävande att det bör prövas av juristkollegium.
Om
särskilda skäl föreligger, får den förut nämnda tiden två veckor enligt
förslaget utsträckas till högst en månad från det kallelse kan väntas ha
delgivits gäldenären. Förslaget innebär på denna punkt en begränsning av den
nuvarande extra möjligheten att förlänga tiden. Någon olägenhet torde enligt
beredningen ej föranledas härav.
Beredningen framhåller vidare att förslaget i enlighet med
gällande lag innehåller regler dels om att part skall särskilt kallas till
rätten och i kallelsen erinras om den i 16 § angivna påföljden av parts
utevaro, dels om delgivning.
Remissyttrandena.
Västerviks tingsrätt konstaterar att förslaget begränsar den nuvarande extra
möjligheten att förlänga tiden. Tingsrätten framhåller att det i synnerhet
under semestertider ofta uppstår delgiv-ningssvårigheter, som måhända inte
alltid kan förutses. Särskilt i fall, då målet bör prövas av juristkollegium,
torde den föreslagna begränsningen kunna medföra olägenheter. Tingsrätten
ifrågasätter för den skull, om inte den f.n. gällande tidsbestämmelsen om sex
veckor bör bibehållas.
Göta hovrätt påpekar att den mening i paragrafen som
börjar 'Parterna skola ...' inte anger i vilken fråga parterna skall få
tillfälle att uttala sig. Förmodligen avses att parterna skall få uttala sig om
tidpunkten för förhandlingen. Detta hör emellertid till allmänna rättegångsbestämmelser,
vilka torde iakttas utan särskilt stadgande.
Departementschefen. I den allmänna motiveringen (avsnitt
9.2.1) har jag uppehållit mig vid vad jag principiellt sett anser bör vara
utslagsgivande när det gäller fastställande av tidsfrister i konkursmål. Mot
bakgrund härav anser jag mig kunna i huvudsak godta beredningens förslag. Jag
har dock vidtagit några jämkningar i förslaget.
Det är
av särskild vikt i nu förevarande sammanhang att parterna bereds skäligt
rådrum. Den tid som åtgår för att delge kallelse kan i undantagsfall komma att
i alltför hög grad inkräkta på den tid som parterna behöver. Om det
undantagsvis visar sig omöjligt att delge någon part kallelse till den
förhandling som utsätts eller om någon part delges kallelse så sent att han
inte får skäligt rådrum, får den utsatta förhandlingen inställas och ny sättas
Prop.
1975:6 179
ut. Jag har mot denna bakgrund ansett den ändringen i
beredningsförslaget böra göras att tidsfristerna för utsättande av förhandling
alltid knyts till tidpunkten för kallelsens utfärdande. Vidare har föreskriften
att parterna såvitt möjligt skall få tillfälle att uttala sig om tidpunkten för
förhandlingen utelämnats såsom obehövlig. Detta torde regelmässigt iakttas utan
särskild föreskrift (se 42 kap. 20 § första stycket RB). Slutligen har
hänvisningen till delgivningsbestämmelserna i 11 § beredningsförslaget
anpassats till justeringarna av nämnda lagrum i departementsförslaget (13 §).
16 § Paragrafen, som innehåller bestämmelser angående
påföljden av parts utevaro från förhandling inför rätten m.m., har samma
nummerbeteckning i såväl gällande lag som berednings- och
departementsförslagen.
Gällande rätt. Uteblir borgenären i mål angående gäldenärs
försättande i konkurs, skall målet enligt 16 § första stycket KL avskrivas, om
ansökningen inte medges av gäldenären. Gäldenärens utevaro hindrar inte, att
konkursansökningsmål handläggs och avgörs. Enligt 16 § andra stycket KL får
rätten ej bevilja part uppskov annat än om det föreligger synnerliga skäl. Om
uppskov beviljas, får det inte sättas längre än som oundgängligen krävs.
Lagberedningen föreslår i paragrafens första stycke en
reglering som stämmer överens med motsvarande i gällande lag. Den föreslagna
regleringen får emellertid en vidare innebörd, då den även omfattar fall då
gäldenärens egen konkursansökan hänskjutits till rättens prövning (jfr 10 §
beredningsförslaget).
Beredningen framhåller att det kan vara vanskligt för
rätten att pröva konkursansökan i sak, om gäldenären inte är tillstädes vare
sig personligen eller genom ombud. I vissa lägen kan det därför vara befogat
att med stöd av 9 kap. 7 § RB kalla gäldenären att vid äventyr av vite komma
tillstädes eller, när det behövs, infinna sig personligen.
Om kallelse till förhandlingen inte delgivits part som
uteblir, måste nytt sammanträde utsättas. Nytt sammanträde kan också behöva
utsättas, om utebliven part kan antas ha laga förfall eller om delgivning skett
så sent att parten inte fått skäligt rådrum (jfr 32 kap. 3 § RB).
I fråga om paragrafens andra stycke påpekar beredningen
att principen i gällande lag är att konkursansökningsmål bör avgöras redan när
det första gången förekommer vid rätten samt att uppskov bör medges endast i
undantagsfall och då sättas så kort som möjligt. Beredningsförslaget bygger på
samma grundtanke men reglerna har nyanserats.
Huvudregeln i beredningsförslaget är att rätten får
bevilja part uppskov när särskilda omständigheter föreligger. Som exempel på
sådana omständigheter nämns, att parterna förklarar sig vilja få förhandlingen
uppskjuten för förlikning. Enbart det förhållandet att parterna förenat sig i
en ansökan om uppskov är emellertid inte tillräckligt för att det skall medges.
Rätten måste även i sådant fall pröva deras argument. Det är emellertid
Prop. 1975:6 180
givet,
att parternas gemensamma önskemål i uppskovsfrågan bör tillmätas stor
betydelse.
Om
sökanden bestrider uppskov som gäldenären begär, får anstånd enligt förslaget
meddelas endast när det finns synnerliga skäl, såsom ätt förhållandena t.ex. i
en koncern är svåra att överblicka.
Uppskov
får enligt förslaget inte i något fall sättas längre än två veckor utan att det
oundgängligen behövs.
Remissyttrandena.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt finner det tillfredsställande att
lagberedningen föreslår en uppmjukning av bestämmelserna om uppskov i
konkursmål. Uppmjukningen torde enligt myndigheten böra ses som ei;t närmande
till den praxis som numera tillämpas av domstolarna. Dessa kan nu smidigare än
förut låta parterna disponera över processen på ett sådant sätt att förlikning
lättare kan komma till stånd, vilket givetvis är en fördel. Eventuella
nackdelar för övriga borgenärer torde elimineras genom de föreslagna nya bestämmelserna
om från vilken tidpunkt återvinningsfristerna skall räknas.
Den föreslagna
uppmjukningen av uppskovsbestämmelserna godtas även av övriga remissinstanser.
Några instanser vill emellertid utöka två-veckorsfristen till en fy ra
veckorsfrist. Hit hör kronofogdeföreningen som finner det praktiskt att
utsträcka längsta uppskovstiden. Ibland väcks nämligen gäldenären först i och
med konkursansökan till insikt om situationens allvar och fall förekommer, när
han först då mobiliserar tillgängliga möjligheter att erhålla medel till sitt
företag, som kanske i och för sig är lönsamt men som råkat i likvididetskris.
För dessa typfall torde en uppskovstid som är något längre än två veckor som
regel vara behövlig. Även Göteborgs tingsrätt vill att tiden för uppskov skall
förlängas till fyra veckor. Tingsrätten framhåller att vid konkursmålen inför
rätten parterna i regel brukar begära fyra veckors uppskov. Detta hänger samman
med att kronofogdemyndigheten, som är sökande i de flesta målen, ofta söker
träffa uppgörelse om betalning under tiden målet är anhängigt hos rätten. Ett
annat skäl till längre uppskov är att framför allt bolag, som inte driver någon
rörelse, blivit skönsta:icerat och därför behöver tid för att få beskattningen
undanröjd hos länsstyrelsen. Hovrätten för Västra Sverige biträder den
uppfattning Göteborgs tingsrätt har givit uttryck åt.
Ackordscentralen vill
(som framgått av redogörelsen i avsnitt 3.2) gå så långt att
betalningsinställelse inte bör godtas som en presumtionsregel för obestånd om
inte samtidigt betalningsinställelsen anges som ett av de skäl som kan
föranleda uppskov även över två veckor.
Departementschefen.
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om parts utevaro (första stycket) och
om uppskov (andra stycket) när mål om gäldenärens försättande i konkurs företas
till förhandling av rätten. Sådant mål skall företas till omedelbar
huvudförhandling, men förberedelse kan hållas om målet utsätts till ny
huvudförhandling (211 § KL). Bestämmelserna om parts utevaro har av
beredningen utformats i överens-
Prop.1975:6 181
stämmelse med motsvarande regler i gällande lag. Någon
erinran häremot har inte framkommit vid remissbehandlingen. Inte heller jag har
någon invändning att göra och jag har därför behållit bestämmelserna i sak
oförändrade i departementsförslaget.
Beträffande bestämmelserna om uppskov gäller att gällande
lag är restriktiv mot uppskov. Målet skall i princip avgöras när det första
gången företas till huvudförhandling. Det torde emellertid förhålla sig så att
man i rättstillämpningen är mera liberal med uppskov än vad lagen egentligen
medger. Beredningen har i överensstämmelse härmed föreslagit en uppmjukning av
bestämmelserna. Förslaget har hälsats med tillfredsställelse vid
remissbehandlingen. På en punkt anser emellertid några remissinstanser att
uppmjukningen inte är tillräckligt långtgående.
Beredningsförslaget innebär till att börja med att rätten
på begäran av part får bevilja uppskov när särskilda omständigheter föreligger
men att uppskov inte utan synnerliga skäl får meddelas mot sökandens
bestridande. I dessa delar har förslaget godtagits av remissinstanserna.
Vidare innebär beredningsförslaget att uppskov inte får
sättas längre än två veckor utan att det oundgängligen behövs. Till jämförelse
kan nämnas att gällande lag föreskriver, att uppskov inte får sättas längre än
som oundgängligen krävs. Några remissinstanser vill ha en något längre
uppskovstid för de normala fallen.
Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.1)
uttalat mig om de faktorer som bör få påverka ett beslut om uppskov. Mot
bakgrund härav anser jag mig i fråga om uppskovstidens längd kunna tillmötesgå
det önskemål som uttryckts av några remissinstanser, nämligen att uppskovstiden
i normala fall skall kunna få uppgå till högst fyra veckor. Jag vill dock
understryka att det bör ske en prövning av de särskilda omständigheterna i
varje enskilt fall innan uppskovstid bestäms.
Med den utformning uppskovsregeln har i berednings- och
departementsförslagen är den exklusivt tillämplig i fråga om när uppskov med
huvudförhandling får beviljas och hur långt uppskovet får vara.
17 § Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag,
har samma nummerbeteckning i berednings- och departementsförslagen. I
paragrafen behandlas frågan om verkan av att flera konkursansökningar är
anhängiga samtidigt.
Lagberedningen.
Beredningen påpekar att, när två eller flera ansökningar föreligger, det för
återvinning och vissa förmånsrätter är av betydelse vilken ansökan som bifalls.
Det är inte ovanligt, att en gäldenär, sedan borgenär gett in konkursansökan
mot honom, själv begär att han skall försättas i konkurs. Vidare kan det
inträffa, att två eller flera borgenärer var för sig gör ansökan om
gäldenärens försättande i konkurs. F.n. torde samtliga ansökningar som
fullföljs böra prövas. Detta kan leda till successiva konkursbeslut. I
praktiken förekommer också, att något nytt
Prop.1975:6 182
konkursbeslut
inte meddelas utan att konkursdomaren eller rätten endast förklarar att den
redan beslutade konkursen skall anses ha följt på en tidigare gjord ansökan
(jfr t.ex. NJA 1921 s. 378 och 1947 s. 448).
Beredningen
har ansett, att man bör söka uppnå en mera tillfredsställande ordning. Om två
eller flera konkursansökningar samtidigt föreligger mot en viss gäldenär, bör
liksom nu den ansökan som först kan prövas t.ex. ansökan av gäldenären själv
tas upp till behandling utan avvaktan att övriga ansökningar är färdiga för
slutlig prövning. Bifalls den sålunda upptagna ansökningen, bör saklig prövning
av andra ansökningar kunna underlåtas. Dagen för den först inkomna ansökningen
bör emellertid, oavsett om konkursbeslutet meddelas i anledning av senare
ansökan, vara avgörande i fråga om återvinning och förmånsrätt (17 § första
stycket beredningens förslag). Man bör emellertid även uppmärksamma det fallet
att viss borgenärs konkursansökan återkallas eller lämnas utan bifall. Det kan
vara av stort intresse för andra borgenärer att det inledda förfarandet
fullföljs, t.ex. för att återvinningsfrist inte skall hinna löpa ut.
Beredningen föreslår därför, att den tidigare ansökningsdagen skall få räknas
dem till godo, om borgenär inkommer med ny konkursansökan mot gäldenären inom
tre veckor från meddelandet av beslut varigenom tidigare ansökan avskrivits
eller lämnats utan bifall (17 § andra stycket beredningens förslag).
Någon
uttrycklig föreskrift om att övriga ansökningar inte behöver prövas om en
ansökan redan föranlett konkursbeslut har inte synts behövlig och finns inte
heller i de andra nordiska förslagen. Framställda anspråk på ersättning för
rättegångskostnad måste emellertid enligt beredningens mening prövas. Beslut i
kostnadsfrågan därvid 18 kap. RB skall tillämpas bör i regel kunna meddelas
samtidigt med konkurs-beslutet. Om flera borgenärer var för sig gjort
konkursansökan och gäldenären försatts i konkurs med anledning av någon av
ansökningarna, bör även de övriga borgenärerna normalt betraktas som vinnande
parter, anför beredningen. Motsvarande gäller för det fallet att en eller flera
borgenärer gjort konkursansökan och gäldenären försätts i konkurs på senare
egen ansökan. Om en sökande inte var borgenär, kan han däremot inte få någon
kostnadsersättning.
Beträffande
bestämmelsen i andra stycket beredningens förslag påpekar beredningen att den
bör gälla vare sig den tidigare ansökningen ogillats i sak eller avvisats. Tre
veckorstiden räknas från beslutets meddelande, oavsett i vilken instans det
skett, och inte från den tidpunkt då beslutet vann laga kraft. Regleringen har
tillkommit närmast med tanke på annan sökande än den som gjorde den
ursprungliga ansökningen. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i ett
led. Den ursprungliga ansökningsdagen skall med andra ord inte kunna
vidmakthållas som utgångspunkt för fristberäkning genom att nya
konkursansökningar ges in successivt allteftersom föregående ansökan
avskrivits eller lämnats utan bifall.
Prop.1975:6 183
Remissyttrandena.
Förslaget att om flera konkursansökningar föreligger samtidigt och en av dem
bifalls, fristdagen skall vara den första ansökningens dag, har lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Advokatsamfundet gör däremot invändningar mot
regeln i 17 § andra stycket. Samfundet, som konstaterar att beredningen har
föreslagit lagändringen av praktiska skäl, medger att beredningens
argumentation i vissa fall är praktisk men anför att den å andra sidan är
materiellt otillfredsställande. Samfundet uttalar vidare.
Om
den första ansökan av materiella skäl borgenären har t.ex. inte styrkt sin
fordran inte bifalles, uppkommer den egendomliga situationen att, om en
senare ansökan bifalles, exempelvis återvinningsfristerna och tiderna för
förmånsrätten för lönefordringar skall räknas från en ogrundad ansökan.
Samfundet har i och för sig förståelse för de praktiska synpunkterna men
ifrågasätter om de har den styrkan att man därför skall åstadkomma materiellt
tämligen stötande lösningar. Det torde vara naturligare att välja den utvägen
att den borgenär som är angelägen om att exempelvis återvinningsfristen får en
så tidig utgångspunkt som möjligt påtar sig den relativt ringa olägenheten och
kostnaden att själv inge en konkursansökan så tidigt som möjligt. Det är inte
heller säkert att den föreslagna regeln ger den åsyftade praktiska fördelen.
Treveckorsfristen gäller endast förhållandet mellan konkursansökan nr 1 och nr
2. Såsom framgår av motiven skall nämligen bestämmelsen endast tillämpas i ett
led. Detta gör att alla borgenärer som är angelägna om att tidsfristen räknas
från den första ansökningen gör sina egna ansökningar inom tre veckor sedan den
första ansökningen avgjorts, vilket kan leda till att man får två eller flera
parallella ansökningar. I så fall är inte mycket vunnet.
Ackordscentralen
ifrågasätter, under hänvisning till 28 § beredningens förslag, om inte i 17 §
borde hänvisas också till tidpunkten för ansökan om förordnande av god man
enligt ackordslagen (1970:847), som föregått beslut om konkurs.
Departementschefen.
När flera konkursansökningar mot en gäldenär föreligger samtidigt och konkurs
beslutas med anledning av en yngre ansökan uppkommer ett rättsligt problem som
i gällande lag är olöst. Problemet rör frågan vilken dag som skall anses som
dag för ansökan om gäldenärens försättande i konkurs. Denna dag är av betydelse
bl.a. på det sättet att rättshandlingar som gäldenären företagit inom vissa, i
lagen för olika fall särskilt angivna tider före denna dag kan komma att återvinnas
till konkursboet. Tidpunkten har vidare betydelse för att i det enskilda fallet
bestämma omfattningen av vissa förmånsrätter. Lönefordran i allmänhet utgår
exempelvis med förmånsrätt om den förfallit inom ett år före dagen för
konkursansökan (11 § förmånsrättslagen).
I
rättstillämpningen torde olika ståndpunkter ha kommit till uttryck beträffande
den nu aktuella frågan. Vanligast är kanske att det i konkursbeslutet
förklaras, att konkursen skall anses ha följt på den ansökan som först gjordes.
Beredningen har i sitt förslag tagit fasta härpå och föreslagit en uttrycklig
bestämmelse i överensstämmelse därmed. Beredningen har emellertid inte stannat
vid detta. Det kan nämligen hända
Prop.1975:6 184
att
borgenärer i förlitan på att konkursansökning redan har gjorts mot gäldenären
avstår från att göra egna ansökningar. Om deras tro att gäldenären skall
försättas i konkurs visar sig ogrundad därför att den gjorda ansökningen
återkallas eller ogillas, kan ifrågavarande borgenärer emellertid komma i ett dåligt
läge. Beredningen har för detta fall föreslagit, att den tidigare ansökningens
dag skall gälla som konkursansökningsdag, om konkurs beslutas efter ansökan som
inkommit inom tre veckor från avskrivnings- eller avslagsbeslutet.
Beredningens förslag har i
allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Advokatsamfundet har dock ansett
det materiellt otillfredsställande att som konkursansökningsdag räkna dagen för
den tidigare ansökningen, även när den ansökan som lett till konkurs kommit in
först efter det att den tidigare ansökningen avslagits, och har av bl.a. detta
skäl ställt sig tveksamt till 17 § andra stycket beredningens förslag.
För egen del ser jag saken
på följande sätt. Det synes rimligt att i en situation när gäldenären försätts
i konkurs på grund av en av flera samtidigt föreliggande ansökningar, dagen för
den äldsta ansökningen får vara avgörande. Den av beredningen föreslagna regeln
i denna del har också stöd i rättstillämpningen. Jag anser därför att en regel
i sak motsvarande 17 § första stycket beredningens förslag bör tas in i KL.
Skäl kan i och för sig anföras för att detsamma får gälla även när den första
ansökningen avskrivits men den ansökan som leder till konkurs har kommit in
viss kort tid efter avskrivningsbeslutet. Har den förra ansökan ogillats är
emellertid skälen för en tillbakaräkning av fristerna åtskilligt svagare. Som
har påpekats av advokatsamfundet måste man beakta att den äldsta ansökningen
kan vara ogrundad. Det framstår också som materiellt otillfredsställande att
knyta viktiga rättsverkningar till konkursansökan i sådant fall. Även när den
tidigare ansökningen avvisats framstår detta som tveksamt. Att införa en regel
enbart med tanke på situationer då den första ansökningen avskrivits synes inte
tillräckUgt motiverat. Av nu anförda skäl anser jag att någon regel motsvarande
17 § andra stycket beredningens förslag inte bör införas.
Den av ackordscentralen
ifrågasatta möjligheten att tillmäta avgörande betydelse åt dagen för ansökan
om förordnande av god man enligt ackordslagen i fall då försök till
ackordsuppgörelse föregått konkursen var föremål för uppmärksamhet redan i
samband med tillkomsten av förmånsrättslagen. Det ansågs då att det skulle föra
för långt att förlänga tidsfristen på sätt ackordscentralen föreslagit. Det
påpekades också att ackordsförfarandet förutsätter att alla förmånsberättigade
borgenärer tillgodoses fullt ut. Jag anser det inte nu påkallat att jämställa
dagen för ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen med dagen för
konkursansökan i vidare mån än vad som redan nu gäller i fråga om återvinning
(jfr 35 § KL).
Prop.1975.6 185
18
§ Paragrafen, som föreskriver att konkursansökan i princip inte kan återkallas
sedan konkursbeslut meddelats, har samma nummerbeteckning såväl i gällande lag som
i berednings- och departementsförslagen.
Gällande
rätt. Enligt 18 § KL får konkursansökan inte återkallas sedan beslut om
gäldenärens försättande i konkurs meddelats.
Lagberedningen
framhåller att ett motiv för nuvarande ordning har ansetts vara, att gäldenär
och konkurssökande borgenär därigenom hindras att göra upp i samförstånd efter
konkursbeslutet och omintetgöra eventuell möjlighet till återvinning. Om någon
begränsning inte gällde i rätten att återkalla, skulle borgenär för att gardera
sig vara tvungen att ge in konkursansökan mot gäldenären, trots att denne redan
var försatt i konkurs. Beredningen anser att det även framdeles bör vara i
princip förbjudet att återkalla konkursansökan sedan konkurs beslutats. Borgenärerna
bör inte behöva räkna med att förfarandet på detta stadium plötsligt avbryts
därför att konkurssökanden återkallar sin ansökan. Nuvarande bestämmelse härom
har i sak oförändrad tagits upp som första punkt i paragrafen.
Gäldenär
som försatts i konkurs på ansökan av borgenär har möjlighet att överklaga
konkursbeslutet. Huruvida gäldenär enligt gällande rätt kan få ett
konkursbeslut som tillkommit på hans egen ansökan ändrat genom fullföljd av
talan, synes ovisst. Beredningen föreslår, att förbudet för gäldenären att
återkalla egen konkursansökan modifieras genom att det införs en bestämmelse
enligt vilken gäldenär, som försatts i konkurs, skall utan hinder av att han
själv ansökt därom eller medgett borgenärs ansökan kunna vinna ändring i högre
rätt, om det visas att han är solvent. Borgenärerna löper i detta läge inte
någon risk, eftersom gäldenären ju förutsätts kunna betala sina skulder i
vederbörlig ordning. Föreskrift som nu sagts har tagits upp i andra punkten av
paragrafen.
Departementschefen.
De av beredningen föreslagna bestämmelserna har tagits upp i
departementsförslaget utan någon ändring i sak.
18 a § Paragrafen föreslås upphävd. Motsvarande regler
kan i fortsättningen meddelas i administrativ ordning (se under 6 § här ovan).
19 § Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörande
av konkurs m.m. Paragrafen har samma nummerbeteckning i gällande lag och i
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. I 19-21 §§ gällande lag meddelas föreskrifter om vad konkursdomaren har
att iaktta sedan beslut om konkurs meddelats. Konkursdomaren skall utfärda
kungörelse som skall anslås i rättens kansli och sändas för att införas i Post-
och Inrikes Tidningar samt en eller två ortstidningar. Vidare skall
konkursdomaren fatta vissa beslut om första borgenärssammanträdet och om tid
för fordringsbevakning. Uppgifter härom och om vissa andra förhållanden
skall intas i kungörelsen.
Prop. 1975:6 186
Konkursdomaren
skall även underrätta gäldenären, kända borgenärer, utmätningsmannen, allmänna
åklagaren m.fl. om konkursen. Om den i anledning av konkursen upprättade
bouppteckningen utvisar att det bland tillgångarna finns fast egendom,
registrerat skepp eller luftfartyg eller egendom som kan omfattas av
företagsinteckning skall konkursdomaren sända underrättelse om konkursen för
anteckning i fastighetsboken eller motsvarande register.
Lagberedningen
har föreslagit att de bestämmelser som ålägger konkursdomaren att sända
underrättelser åt olika håll och av vilka en del dessutom fastställer
skyldighet att göra anteckning i fastighetsbok eller liknande skall meddelas i
en tillämpningskungörelse. Nämnda bestämmelser har följaktligen utmönstrats ur
KL. I övrigt innehåller beredningsförslaget med vissa justeringar
motsvarigheter till de nu gällande bestämmelserna.
Departementschefen.
Som jag anfört tidigare (avsnitt 9.2.7) bör föreskrifter om hur kungörande
skall ske i princip utmönstras ur KL. Såvitt gäller den rättsverkan kungörandet
bör ha beträffande gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom (21 §)
finns emellertid, som jag också berört tidigare (avsnitt 9.2.2) ett faktiskt
behov av att i lag ange att kungörelse om konkursbeslut skall införas i Post-
och Inrikes Tidningar. I övrigt anserjag för min del att praktiskt taget
samtliga nu aktuella bestämmelser bör tas in i en tillämpningsförordning. De enda
bestämmelser som behållits i departementsförslaget är följande. I första
stycket första punkten utsägs att beslut om konkurs genast skall kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på sätt regeringen föreskriver.
Bestämmelsen är utformad efter mönster av 26 § tredje stycket ackordslagen (jfr
14 § ackordskungörelsen). I sammanhanget bör observeras att enligt 2 § lagen
(1934:67) med vissa bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark,
Finland, Island eller Norge, konkurs i vissa fall bör kungöras även i annat
nordiskt land. Enligt första stycket andra punkten skall dessutom när beslut
om konkurs meddelas fattas beslut om tidpunkten för första
borgenärssammanträdet och om tiden för fordringsbevakning. För dessa beslut ges
i överensstämmelse med nuvarande regler vissa tidsramar i andra stycket.
Jag
vill nämna att jag varit något tveksam beträffande den nuvarande föreskriften i
20 § femte stycket KL. Denna innebär att gäldenären skall delges innehållet i
konkurskungörelsen på sätt är föreskrivet om delgivning av stämning i tvistemål
och med erinran om gäldenärens skyldighet att på första borgenärssammanträdet
avlägga bouppteckningsed. I den mån bestämmelserna om delgivning av stämning i
tvistemål alltjämt skulle följas, kunde en reglering i själva lagen vara
motiverad. Jag anser emellertid inte att det är nödvändigt med den begränsning
i fråga om sättet för delgivningen som hänvisningen innebär. Det är enligt min
mening dessutom diskutabelt om innehållet i kungörelsen verkligen måste delges
Prop. 1975:6 187
gäldenären
(jfr 15 § ackordskungörelsen). Däremot kan det synas önskvärt att gäldenären
delges kallelse till första borgenärssammanträdet. I sammanhanget kan nämnas
att någon föreskrift om hur gäldenären skall kallas till edgång vid särskilt
tillfälle efter första borgenärssämmanträdet inte är meddelad (jfr 92 § första
stycket KL). De nu nämnda frågorna får övervägas vidare i samband med arbetet
på tillämpningsföreskrifter.
20 §
Paragrafen, som innehåller den grundläggande bestämmelsen
angående gäldenärens förlust av rådighet, motsvarar 22 § första stycket
gällande lag och 21 § första stycket beredningsförslaget.
Gällande
rätt. I 22 § första stycket KL sägs att gäldenären inte är berättigad råda över
egendom som hör till konkursboet sedan beslut om egendomsavträde meddelats.
Lagberedningen
tillägger till vad som anges i 22 § första stycket KL att gäldenären inte äger
åta sig förbindelser med verkan att de kan göras gällande i konkursen.
Tillägget är föranlett av vad beredningen föreslagit i fråga om utvidgade
möjligheter att göra godtrosförvärv o.d. gällande mot konkursboet. Beredningen
menar att avgörande för frågan, när gäldenären mister rådigheten över sin
egendom, är klockslaget för konkursbeslutets meddelande. Beredningen påpekar att
rådighetsförbudet för gäldenären endast avser egendom som hör till konkursboet
(se 27 §) och att gäldenären vidare kan ikläda sig förpliktelser, ehuru de inte
kan göras gällande mot konkursboet.
Departementschefen.
De av beredningen föreslagna bestämmelserna har tagits upp i
departementsförslaget utan någon ändring i sak.
21 §
Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lag innehåller
undantag från principen, att rättshandlingar som gäldenären företar i strid
mot rådighetsförbudet (se 20 §) inte kan göras gällande mot konkursboet. 1
beredningsförslaget finns motsvarande bestämmelser i 21 § andra fjärde
styckena.
Lagberedningen.
Som tidigare angetts (avsnitt 4.1) föreslår beredningen att vissa
rättshandlingar som företas efter konkursbeslutet skall bli gällande om
gäldenärens medkontrahent var i god tro. Enligt beredningsförslaget skall
rättshandling som företas innan konkursbeslutet kungjorts gälla, om det inte
visas att den som åberopar rättshandlingen ej var i god tro. Överlåtelse av
eller annat förfogande över egendom skall likväl, om konkursboet utan oskäligt
uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han utgivit
jämte nödig eller nyttig kostnad.
Om
någon sedan konkursbeslutet kungjorts infriar förpliktelse mot gäldenären,
skall det enligt beredningsförslaget också tillgodoräknas honom, om det av
omständigheterna framgår att han var i god tro. Även uppsägning eller annan
sådan rättshandling som äger rum efter nämnda tidpunkt skall gälla, om det av
omständigheterna framgår att den andre var
Prop. 1975:6 188
i
god tro och det är uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot
konkursboet.
Konkursbeslutet
anses enligt beredningsförslaget vara kungjort dagen efter den då kungörelsen
var införd i allmänna tidningarna.
Remissyttrandena.
Här kan hänvisas till framställningen i avsnitt 4.2.
Departementschefen.
Frågor om gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom har jag utförligt
behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.2). I enlighet med vad jag
har anfört där har jag i departementsförslaget i huvudsak bibehållit de av
beredningen föreslagna reglerna om gäldenärens legitimation. Som jag har nämnt
förut bör dock bl.a. vidtas den sakliga ändringen att den tid inom vilken
gäldenären med för boet bindande verkan kan företa vissa rättshandlingar skall
utlöpa i och med utgången av den dag som följer efter den då kungörelsen
infördes i Post-och Inrikes Tidningar. Även vissa redaktionella jämkningar bör
göras i lagtexten.
Första
stycket första punkten avser alla slags rättshandlingar som företas under tiden
mellan konkursbeslutet och kungörandet. Hit hör olika slags avtal men även
mottagande av betalning, uppsägning eller liknande. Även uppsägning e.d. från
gäldenärens sida omfattas av bestämmelsen. Rättshandlingen skall gälla, om det
inte visas att den som åberopar rättshandlingen inte var i god tro eller, med
andra ord, att han kände eller bort känna till konkursen oaktat konkursbeslutet
ännu inte kungjorts. Det kan anmärkas att en rättshandling som
konkursgäldenären företar efter konkursbeslutet inte i annat avseende än som
sägs i 21 § åtnjuter bättre skydd än om den företagits tidigare. Den kan t.ex.
angripas genom återvinning enligt de regler som gäller därom.
1
fråga om överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som enligt första
stycket första punkten skall gälla föreskrivs i andra punkten att åtgärden på
begäran av konkursboet skall gå åter mot att boet ersätter den andre vad han
utgett jämte nödig eller nyttig kostnad som han fått vidkännas. I fråga om betalning
av skuld leder bestämmelsen regelmässigt till att beloppet i sin helhet skall
återbetalas. Även gåva skall återgå. Det förutsätts för tillämpning av
bestämmelsen attboet utan oskäligt uppehåll framställer yrkande om återgång.
Även här bör emellertid uppmärksammas, att reglerna om återvinning av
betalning eller gåva m.m., som i sak kan leda till samma resultat, är
tillämpliga på rättshandling även om den ägt rum efter konkursbeslutet.
Enligt
andra stycket gäller skydd för vissa rättshandlingar som företas efter den
lidpunkt som anges i första stycket. Först nämns det fallet att någon efter den
tidpunkten infriar förpliktelse mot gäldenären (första punkten). Gäldenärens
rättshandling består då i att han (obehörigen) mottar pengar eller annat som
bort inflyta till konkursboet. Vad som betalas eller levereras till honom skall
tillgodoräknas den förpliktade, om det av omständigheterna framgår att denne
var i god tro. I detta fall då
Prop.1975.6 189
kungörande skett krävs alltså positivt stöd för att den
förpliktade var i god tro.
Även
uppsägning eller annan jämförbar rättshandling (reklamation,
preskriptionsavbrytande åtgärd m.m.) som ägt rum efter kungörandet skall gälla,
om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro (andra punkten).
Här föreskrivs emellertid det ytterligare villkoret, att det är uppenbart
obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet, t.ex. om
hyreskontrakt uppsagts och andra parten i god tro inrättat sig därefter..
Bestämmelsen är tillämplig såväl när gäldenären verkställt uppsägning etc. som
när sådan åtgärd riktats till honom.
I den allmänna motiveringen nämnde jag att lösningsrätt
enligt 21 § givetvis inte skall föreligga om godtrosförvärv grundas på
bestämmelse i skuldebrevslagen eller annorstädes. För att fullt tydligt
uttrycka denna tanke har jag i ett tredje stycke tagit upp en erinran om de
bestämmelser om godtrosförvärv som jag föreslår införda i skuldebrevslagen
m.fl. lagar.
Den reglering som föreslås i denna paragraf nödvändiggör
vissa följdändringar i 27 och 100 §§, till vilka här kan hänvisas.
22 § Paragrafen innehåller regler för det fallet att vid
tiden för konkursbeslutet rättegång pågår mellan gäldenären och tredje man.
Reglerna överensstämmer i sak med 22 § andra fjärde styckena gällande lag och
22 § första tredje styckena beredningsförslaget.
Gällande rätt. Om det vid konkursutbrottet pågår rättegång
rörande egendom som hör till konkursboet, äger boet enligt 22 § andra stycket
KL överta gäldenärens talan (jfr 79 § KL). Boet är sålunda berättigat men inte
skyldigt att inträda i rättegången. Genom att inte inträda kan boet undgå de
förpliktelser som kan följa med en förlorad rättegång bl.a. i kostnadshänseende.
Om boet inte övertar gäldenärens talan, skall enligt samma lagrum den egendom
som rättegången avser anses inte tillhöra boet. I sådant fall har boet avstått
från den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären personligen.
Tredje stycket anger att konkursboet kan inträda i
rättegång jämte gäldenären, om talan mot denne förs om fordran som kan göras
gällande i konkursen. I fjärde stycket ges bl.a. en regel om skyldighet för
gäldenären att i fall som avses i paragrafen underrätta domstolen om konkursen.
Femte stycket innehåller en erinran om 79 §.
Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer i sak
med gällande rätt utom såvitt avser verkan av konkursboets avstående från
omtvistad egendom. Beredningen påpekar att frågan om verkan av konkursboets
avstående har behandlats i rättsfallet NJA 1968 s. 270. Konkursboet avstod där
i enlighet med KL från att överta en av gäldenären väckt talan om utfående av
visst, mycket betydande fordrings-belopp. Sedermera begärde borgenär utmätning
av den fordran som processen gällde, oaktat konkursen ännu pågick. Detta ansågs
gå för sig.
Prop. 1975:6 190
Majoriteten
i högsta domstolen gjorde härvid inte någon skillnad mellan utmätning för
fordran som kunde göras gällande i konkursen (jfr 100 § KL) och utmätning för
annan fordran. En minoritet ansåg däremot, att egendomen inte så länge konkursen
pågick fick utmätas för fordran som kunde göras gällande i konkursen.
Beredningen framhåller att
enligt 23 § första stycket KL gäller att egendom som hör till konkursboet inte
får utmätas för skuld som gäldenären gjort. Samma bestämmelse återfinns i 23 §
första stycket i beredningens förslag. Något principiellt förbud mot utmätning
under konkurs i sådan gäldenärens egendom som inte hör till konkursboet finns
däremot inte i KL. I praktiken är utmätning normalt utesluten genom bestämmelserna
om gäldenärs beneficium i UL och KL.
Om konkursboet enligt 22 §
första stycket i förslaget avstått från att överta gäldenärens talan och
egendomen i fråga därmed upphör att räknas till konkursboets egendom, bör detta
enligt beredningens mening gälla inte bara mot konkursboet som siidant utan
också, så länge gäldenärens konkurstillstånd varar, mot varje enskild borgenär
som kan göra gällande fordran i konkursen (jfr 146 § i förslaget). Annars blir
avståendet värdelöst för gäldenären. Det strider också mot konkursinstitutets
syfte att tillåta enskild konkursborgenär att genom säraktion kunna få
utmätning i viss egendom medan konkursen pågår. Med hänsyn härtill föreslår
beredningen, att den egendom som enligt lagrummet inte skall anses tillhöra
konkursboet inte heller får, medan gäldenärens konkurstillstånd varar, utmätas
för fordran som kan göras gällande i konkursen. Beredningen anger, att
bestämmelsen inte hindrar att utmätning kan ske för fordran som inte kan göras
gällande i konkursen.
Remissyttrandena.
Endast kronofogdemyndigheten i Borås distrikt berör lagberedningens förslag
till ändring av 22 §. Kronofogdemyndigheten uttalar härom följande.
Utan
tvekan finns skäl både för och emot den föreslagna ändringen. Detta framgår
också tydligt av vad som kan utläsas av det rättsfall, som givit anledning till
beredningens förslag. Tillgång varom fråga är uppträder ytterst sällan, och
därigenom är utmätningar i sådan tillgång mycket sällsynta. Spörsmålet har
sålunda ganska ringa praktisk betydelse. I det fall gäldenären skulle vinna en
process och ha möjlighet att uttaga det utdömda hos sekundogäldenären och det
som i rättsfallet är fråga om betydande belopp, skulle utan tvekan uppkomma en
situation som kan betecknas som 'stötande '. Att efter konkursens avslutande
åtkomma tillgången med exekutiva åtgärder kan möta på svårigheter. Den
möjlighet som öppnas att under konkursen verkställa utmätning för fordran, som
ej kan göras gällande i konkursen, torde sakna nämnvärd praktisk betydelse.
Gäldenären har nämligen små möjligheter att under konkursen skuldsätta sig. De
skäl, beredningen anfört (s. 106) för den föreslagna ändringen, anses dock ha
sådan bärkraft, att kronofogdemyndigheten tillstyrker beredningens förslag. Ett
konkursbos obenägenhet att inträda i rättegång kan ofta ha sin orsak i att boet
ej vill riskera att drabbas av kostnder vid förlorad rättegång i de fall
borgenärer med hög förmånsrätt regelmässigt löneborgenärer skulle bli
lidande härav. De nu gällande bestämmelserna om statlig löne-
Prop.1975.6 191
garanti
vid konkurs kan måhända ge anledning till ändring i denna obenägenhet.
Spörsmålet skulle då få ännu mindre praktisk betydelse.
Departementschefen.
Beredningsförslaget överensstämmer i sak med vad som redan nu gäller
beträffande konkursbos möjlighet att inträda i rättegång som vid
konkursutbrottet pågår mellan gäldenären och tredje man. I beredningsförslaget
har emellertid gjorts ett tillägg i förhållande till gällande lag såvitt gäller
verkan av att konkursboet avstår från att inträda i rättegång rörande egendom
som hör till konkursboet. Egendomen skall dä anses inte tillhöra boet. I ett
tämligen färskt rättsfall (NJA 1968 s. 270) har sådan egendom emellertid
ansetts kunna utmätas för fordran som kunde göras gällande i konkursen.
Beredningen har kritiserat utgången i detta mål och anfört bl.a. att boets
avstående från anspråk på egendomen blir värdelöst för gäldenären, om enskild
borgenär på detta sätt kan komma åt den, samt att det strider mot
konkursinstitutets syfte att tillåta enskild konkursborgenär att genom
säraktion få utmätning i viss egendom medan konkursen pågår.
Jag
delar den uppfattning som beredningen har gett uttryck åt. Jag har därför i
departementsförslaget behållit det av beredningen föreslagna tillägget att
egendom av det nu aktuella slaget inte så länge konkursen pågår får utmätas för
fordran som kan göras gällande i konkursen.
Bestämmelsen
i 22 § femte stycket gällande lag och 22 § fjärde stycket beredningsförslaget
har utelämnats i departementsförslaget. Stycket innehåller endast en erinran
om vad som gäller enligt 79 § KL, vilket torde vara obehövligt. Härutöver har
vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till beredningsförslaget.
23 §
Paragrafen reglerar frågan huruvida utmätning för fordran hos
gäldenären får äga rum när denne är i konkurs. Paragrafen har samma
nummerbeteckning i såväl gällande lag som beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Huvudregeln är enligt första stycket, att utmätning för gäldenärens skuld
inte kan med laga verkan ske i egendom som hör till konkursboet. Paragrafen är
tillämplig vare sig borgenären kan göra gällande sin fordran i konkursen eller
inte.
Enligt
undantagsregeln i andra stycket av 23 § får egendom vari panträtt för viss
fordran gäller utmätas för fordringen utan hinder av att konkurs pågår. Av 195
§ KL följer, att vissa andra säkerhetsrätter skall likställas med panträtt vid
tillämpning av KL.
Lagberedningen.
Beredningens förslag överensstämmer i sak med gällande lag.
Departementschefen.
Jag har i departementsförslaget tagit upp 23 § beredningsförslaget med en
redaktionell jämkning.
24 §
Paragrafen bestämmer hur man skall förfara med ett utmätningsmål
som pågår vid konkursutbrottet. Paragrafen har samma nummerbe-
Prop.1975.6 192
teckning
i gällande lag och i beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Huvudprincipen i KL är att en pågående utmätningsförrättning skall
fortgå utan hinder av att utmätningsgäldenären försätts i konkurs (24 § första
stycket). I andra och tredje styckena behandlas frågor om uppskov med
verkställigheiien och om den situation som uppstår när den förmånsrätt som
vunnits genom utmätningen skall gå åter och utmätningssökanden inte hade
panträtt.
Lagberedningen
föreslår inte någon ändring såvitt avser nu förevarande paragraf.
Remissyttrandena.
Göteborgs tingsrätt framhåller att en oreglerad fråga är
utmätningsförrättningens eventuella fortsättande efter fattigkonkurs. Det kan
enligt tingsrätten möjligen vara lämpligt att reglera detta spörsmål i
förevarande sammanhang.
Departementschefen.
Paragrafen har här tagits upp utan annat än en redaktionell ändring. Jag vill
med anledning av vad en tingsrätt anfört påpeka att enligt gängse
betraktelsesätt skall, ehuru uttrycklig bestämmelse därom saknas, ett
utmätningsförfarande återupptas om den utmätta egendomen inte blir såld under
konkursen. Ett praktiskt sådant fall föreligger vid s.k. fattigkonkurs (jfr
SOU 1968:64, s. 253 jämte hänvisningar vid not 9). Jag anser inte att någon
uttrycklig bestämmelse i ämnet behövs.
25
§ Paragrafen rör vissa fiågor som har samband med klagan över konkursbeslut.
Paragrafen har samma nummerbeteckning i gällande lag och i beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt 25 § första stycket KL går beslut om egendomsavträde i
verkställighet utan hinder av att ändring i beslutet söks. I andra Stycket sägs
att om annan än gäldenären vill klaga över att konkursansökning upptagits så
skall besvärstiden räknas från det att kungörelse om konkursen infördes i
allmänna tidningarna. Det fallet att gäldenären vill klaga över att han
försatts i konkurs regleras inte. Här gäller vanliga regler att besvärstiden
räknas från dagen för beslutet.
Lagberedningen föreslår
endast vissa redaktionella ändringar i paragrafen. I anslutning till
paragrafen gör beredningen vissa uttalanden i fråga om vem som skall anses
berättigad att föra talan mot beslut varigenom konkursansökan bifallits eller
ogilats (se SOU 1970:75 s. 107). Av dessa framgår att viss besvärsrätt torde
tillkomma gäldenären och konkurssökande borgenär men att det är tveksamt
huruvida besvärsrätt tillkommer borgenär som inte gjort konkursansökan. Någon
uttrycklig bestämmelse i besvärsrättsfrågan anser beredningen inte böra
meddelas.
Remissyttrandena.
Västerviks tingsrätt anser att skäl inte saknas för att besvärstiden i
förevarande fall räknas från den dag då konkursbeslutet skall anses vara
kungjort enligt beredningens förslag i fråga om gäldenärens legitimation (21
§).
Departementschefen.
Beredningens förslag har utan annat än en redak-
Prop. 1975.6 193
tionell
jämkning tagits upp i departementsförslaget. Jag delar beredningens uppfattning
att frågan om besvärsrättens omfattning i förevarande hänseende kan lämnas
oreglerad.
26
§ I paragrafen regleras den situationen att ett konkursbeslut upphävs av högre
rätt. Paragrafen har samma nummerbeteckning i gällande lag och i
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt 26 § KL skall konkursdomaren underrättas när beslut om
egendomsavträde upphävs av högre rätt. Konkursdomaren skall utfärda kungörelse
om den högre rättens beslut. I paragrafen ges också föreskrifter som innebär
att konkursdomaren skall vara verksam för att av honom tidigare föranstaltade
anteckningar i skilda register m.m. tas bort. I
26 § tredje stycket sägs
att konkurskostnaderna och boets skulder skall
betalas innan egendom i boet återställes till gäldenären.
Lagberedningen
behåller i 26 § endast regler om att konkursdomaren skall kungöra den högre
rättens beslut på visst sätt och reglerna om att konkurskostnaderna och andra
boets skulder skall betalas innan egendom återställs. Övriga i 26 § KL upptagna
bestämmelser menar beredningen ha sin plats i en konkurskungörelse. Beredningen
diskuterar vidare på ett ingående sätt frågan om vad som bör gälla när
konkursbeslutet upphävts av hovrätt men därefter fastställts av högsta
domstolen (SOU 1970:75 s. 108).
Remissyttrandena.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att de situationer som uppstår när
konkursbeslut upphävts av hovrätt men därefter fastställts av högsta domstolen,
även om de är sällsynta, ger upphov till en problematik av så intrikat
beskaffenhet, att en närmare reglering lämpligen borde ske.
Departementschefen.
Den nuvarande regleringen i 26 § KL har i departementsförslaget på sätt
beredningen föreslagit inskränkts högst avsevärt. I enlighet med vad jag
uttalat i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.7) har jag tagit upp endast
bestämmelser om att den högre rättens beslut skall kungöras och att
konkurskostnader och massaskulder skall betalas ur boets egendom. De
bestämmelser som inte har fått någon motsvarighet i departementsförslaget bör i
stället meddelas i en tillämpningsförordning.
Lagberedningen
har under förevarande paragraf diskuterat frågan om vad som bör gälla när
konkursbeslut upphävts av hovrätt men därefter fastställts av högsta domstolen.
En remissinstans har i anslutning härtill uttalat att en närmare reglering av
frågan lämpligen borde ske. För min del anser jag liksom beredningen att
problemet bör kunna överlämnas till rättstillämpningen. För de överväganden som
därvid uppkommer kan beredningens uttalanden vara till god ledning.
27 §
I paragrafen anges vilken egendom som skall ingå i konkursen.
13 Riksdagen 1975. I saml Nr 6
Prop. 1975:6 194
Paragrafen
har samma nummerbeteckning i gällande lag och i beredningsförslaget.
Gällande
rätt. EnHgt 27 § första stycket KL skall till konkursbo räknas all
utmätningsbar egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades
eller tillfaller honom under konkursen. Härtill kommer egendom som kan
återvinnas. Elnligt andra och tredje styckena gäller vissa särskilda regler i
fråga om arbetsinkomst. Fjärde stycket anger hur tvist i fråga om vilken
egendom som ingår i konkursboet skall prövas av rätten.
Lagberedningen.
Beredningen anger att vid tillämpning av dess förslag undantag måste göras för
sådana fall när rättshandling som företagits efter konkursbeslutet skall gälla
mot boet enligt de nya bestämmelserna i 21 §. Ett tillägg av denna innebörd har
beredningen fogat till första stycket i paragrafen. Beredningen har härutöver
gjort en redaktionell ändring i första stycket med anledning av beredningens
förslag i fråga om varaktigheten av konkurstillstånd (146 § KL).
Departementschefen. Jag
h;ir med viss redaktionell bearbetning i departementsförslaget tagit upp vad
beredningen föreslagit angående förbehåll för vad som följer av 21 §. I fråga
om varaktigheten av konkurstillstånd får jag hänvisa till vad jag anfört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.3).
28
§ Paragrafen, som inleder återvinningsbestämmelserna, upptar vissa undantag
därifrån. Den saknar motsvarighet i gällande lag. Viss motsvarighet till
bestämmelsen i andra punkten finns i 35 § andra stycket beredningsförslaget.
Departementschefen.
Återvinning får enligt paragrafen ske på begäran av konkursboet i enlighet med
vad som anges i andra kapitlet. De olika återvinningsbestämmelserna och vissa
för återvinning gemensamma bestämmelser finns i 29-38 §§. I 29 § anges vilken
dag som skall vara utgångspunkt vid beräkning av återvinningsfrister, den s.k.
fristdagen, i 29 a § vilka som vid tillämpning av återvinningsbestämmelserna
skall anses vara närstående till gäldenären och i 29 b § när avhändelse av fast
egendom skall anses ha ägt rum i återvinningssammanhang. I 30 § ges en allmän
regel om återvinning beträffande otillbörliga transaktioner. I 31 § behandlas
återvinning av gåva och vissa gåvoliknande transaktioner. Bodelning kan gå åter
enligt 32 § och vissa oskäliga löneutbetalningar m.m. till närstående enligt 33
§. Överföring av medel till pensionsstiftelser e.d. behandlas i 34 §. I 35 §
föreskrivs att vissa inte ordinära betalningar av skulder kan gå åter. I samma
paragraf behandlas även återvinning när kvittning skett. I 36 § ges vissa
särskilda regler för återvinning av betalning för växel och check. Upplåtelse
av panträtt kan gå åter enligt 37 §. I 38 § behandlas återvinning i samband med
utmätning. Regler om återvinningens innebörd finns i 39, 39 a, 39 b och 40 §§.
Slutligen behandlas frågor
Prop.1975:6 195
om
återvinning från tredje man (40 a §), talan om återvinning (40 b och 40 c §§)
samt återvinningssvarandens rätt till avräkning och utdelning i vissa fall (40
d §).
Paragrafen
anger inte närmare vad återvinningen går ut på. Regelmässigt rör det sig om
återgång av viss rättshandling från gäldenärens sida. Av de olika
bestämmelserna i 2 kap. framgår för varje fall vad som är föremål för
återvinning. Det har inte ansetts behövligt att i 28 § söka ge en allmän regel
härom.
I 28
§ görs två undantag från reglerna om återvinning. För det första kan
återvinning inte ske beträffande betalning av skatt eller allmän avgift som
avses i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om
fordringen varit förfallen till betalning. För det andra kan återvinning inte
heller ske beträffande betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag
enligt giftermåls- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet varit förfallet
till betalning och den underhållsberättigade inte gynnats otillbörligt. Båda
undantagen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4).
Undantaget
beträffande betalning av skatt m.m. avser de flesta skatter och avgifter (se
prop. 1971:142). I fråga om skatter som inte omfattas av undantaget kan
särskilt nämnas arvs- och gåvoskatt. Jag vill påpeka att återvinning i nu
förevarande fall inte är utesluten i fråga om den förmånsrätt som det allmänna
kan ha tillförts genom utmätning (se 38 § departementsförslaget).
Vad
gäller undantaget beträffande underhållsbidrag bör påpekas att detta inte avser
det fallet att den underhållsberättigade gynnats på ett otillbörligt sätt. I
fråga om underhållsbidrag kan således återvinning enligt främst 30 § komma i
fråga. Även återvinning enligt 38 § kan bli aktuell (jfr 35 § andra stycket
beredningsförslaget). I den allmänna motiveringen har jag berört vad som skall
kunna anses otillbörligt i förevarande sammanhang.
29
§ Paragrafen innehåller regler om fristdag, dvs. den dag till vilken
återvinningsfristerna skall räknas. Paragrafen motsvarar 28 § punkt 1
beredningens förslag. Gällande lag innehåller i princip ingen motsvarighet till
den nya paragrafen (jfr dock 33 § andra stycket och 35 § KL).
Gällande
rätt. Som huvudregel räknas i KL fristerna f.n. till dagen för
konkursansökningen. Därutöver sägs beträffande de särskilda återvinningsfallen,
att rättshandlingar som ägt rum under tiden därefter till konkursbeslutet kan
återvinnas i lika mån. I 33 § andra stycket KL finns specialregler i fråga om
dödsbos konkurs. Under förutsättningar som anges dar kan vissa rättshandlingar
som ägt rum efter dödsfallet återvinnas, om konkursansökan gjorts inom en månad
från att bouppteckning förrättades eller tiden härför utgick (jfr 20 kap. 1 §
ÄB). Motsvarande gäller, om egendomen avträtts till förvaltning av boutredningsman
inom angiven tid och konkursen följt på ansökan inom en månad
Prop. 1975:6 196
från
att boutredningsman förordnades. Vidare sägs i 35 § KL att om konkursen
föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen och konkursansökningen
gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll
eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes, det
beträffande rätten att söka återvinning skall anses som om konkursansökningen
gjorts, då ansökningen om förordnande av god man gjordes.
Lagberedningen
föreslår att bestämmelser om till vilken dag återvinningsfristerna skall räknas
tas upp i en särskild paragraf. Beredningsförslaget inför uttrycket fristdag
som beteckning för denna dag.
I
överensstämmelse med gällande rätt har i beredningsförslaget som fristdag i
första hand angetts dagen för ansökan om gäldenärens försättande i konkurs.
Beredningen erinrar om 17 § i förslaget, som reglerar det fallet att konkursen
föregåtts av två eller flera konkursansökningar och föreskriver att den först
ingivna ansökningen då skall under vissa förutsättningar anses bestämmande för
bl.a. beräkningen av återvinningsfristerna, även om konkursbeslutet grundats på
en senare ansökan.
I
fråga om fristdag när konkursansökan föregåtts av att god man förordnats enligt
ackordslagen innebär beredningens förslag ingen saklig avvikelse från vad som
nu gäller enligt 35 § KL.
I
beredningens förslag uppmärksammas sludigen det fallet att ansökan om dödsbos
avträdande till förvaltning av boutredningsman har föregått konkursansökan. Som
nyss nämnts gäller f.n. enligt 33 § andra stycket KL vissa särskilda regler om
fristberäkning i dödsbos konkurs. Syftet med denna reglering är att främja en
lugn avveckling av dödsbon genom att borgenärerna inte behöver söka boet i
konkurs för att bevara återvinningsfristerna under den betänketid som
dödsbodelägarna enligt 21 kap. 1 § ÄB har på sig för att överväga om de själva
skall för att undvika personligt betalningsansvar avträda boet till konkurs
eller till förvaltning av boutredningsman. Den förlängning av fristen som
gäller för det fallet att boutredningsmannaförvaltning kommit till stånd syftar
enligt beredningen till att bereda även boutredningsmannen viss betänketid. Det
har påpekats, framhåller beredningen, att syftena inte nås helt, eftersom
regleringen blott avser rättshandlingar som företagits efter dödsfallet medan
återvinningsfristerna löper som vanligt i fråga om de handlingar som ägt rum
dessförinnan.
Beredningen
har ansett en förenkling av den nuvarande ordningen önskvärd. Den betänketid på
en månad som gällande lag ger boutredningsmannen synes också beredningen
alltför knapp. Man synes enligt beredningen kunna förlänga fristerna överlag,
om dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman. Beredningen föreslår,
att som fristdag i hithörande fall skall gälla dagen för ansökan om dödsbos
avträdande till
Prop.1975.6 197
sådan
förvaltning, om konkursansökningen eller ansökan om förordnande av god man
enligt ackordslagen följt inom tre månader från att boutredningsman
förordnats.
Departementschefen.
Det nuvarande systemet att i de olika återvinningsbestämmelserna ge föreskrifter
om att återvinning kan äga rum om den återvinningsgrundande transaktionen
företagits 'innan konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till
dess beslutet om egendomsavträde meddelades', anser jag i likhet med
beredningen kunna förenklas. Beredningens förslag innebär att dagen för
konkursansökan görs till primär fristdag och att återvinning enligt de olika
återvinningsbestämmelserna skall äga rum, om den återvinningsgrundande
transaktionen företagits 'senare än' viss tid före fristdagen. Förslaget har
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag har med vissa redaktionella
ändringar godtagit förslaget.
Enligt
andra punkten skall fristdagen tillbakaräknas till dagen för ansökan om
förordnande av god man enligt ackordslagen, om konkursansökan har gjorts inom
tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när
förhandling om offendigt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Detta
överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 35 § KL. Beträffande innebörden
av uttrycket att 'verkan av godmansförordnandet förföll' resp. att 'när
förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes' kan hänvisas
till prop. 1970:136 s. 133.
Tredje
punkten behandlar det fallet att dödsbos konkurs föregåtts av att boet avträtts
till förvaltning av boutredningsman. Jag delar beredningens uppfattning att den
nuvarande ordningen härvidlag bör ses över och anser mig kunna godta
beredningens förslag i fråga om tillbakaräkning av fristdagen i nu förevarande
fall. Dagen för ansökning om dödsboets avträdande till förvaltning av
boutredningsman blir i enlighet härmed fristdag, såvida boutredningsman
förordnats senare än tre månader före den dag som eljest skulle anses som
fristdag. När god man enligt ackordslagen förordnats i fråga om dödsbo (jfr 19
kap. 11 § ÄB) som förvaltas av boutredningsman blir således även andra punkten
av betydelse för bestämmande av fristdag. Det kan tilläggas att regleringen
gäller oavsett om den rättshandling man vill angripa ägt rum före eller efter
gäldenärens död.
Enligt
förslaget till ny lydelse av 17 § skall, när flera ansökningar om gäldenärens
försättande i konkurs är anhängiga samtidigt och annan än den först inkomna
bifalls, det med avseende på fråga som är beroende av tiden för konkursansökan
anses som om konkursbeslutet grundas på den först inkomna ansökan. Som jag
påpekat i specialmotiveringen till 17 § får den paragrafen betydelse såväl i
fråga om återvinningsfristerna som för bestämmande av vissa förmånsrätter.
Reglerna om fristdag i 29 § får aktualitet endast i fråga om återvinning.
Prop.1975:6 198
Den
teknik som valts för att i de olika återvinningsbestämmelserna ange
återvinningsfristen innebär som nämnts förut att rättshandlingen skall ha
företagits senare än viss tid före fristdagen. Vid tillämpning av lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid förlängs de i 30-38 §§ angivna
återvinningsfristerna om fristdagen infaller på lördag eller helgdag etc. Detta
innebär t.ex. att om konkursansökningsdagen är fristdag och konkursansökan, för
att återvinningsfrist inte skolat utlöpa, bort göras senast den 1 juli men
denna dag är lördag, återvinningsmöjligheten är bevarad, om ansökningen
inkommer på måndagen (jfr högsta domstolens utslag den 29 mars 1974, UÖ 466, i
mål angående utmätning).
29
a § I paragrafen regleras vilka som skall anses som gäldenären närstående vid
tillämpning av iitervinningsbestämmelserna. Paragrafen motsvarar 28 § punkt 2
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. KL innehåller bestämmelser om utsträckta återvinningsfrister i vissa
fall när återvinning sker från personer som står gäldenären nära. Enligt 33 §
första stycket gäller en ettårsfrist i förhållande till gäldenärens make i
fråga om återvinning enligt 28-32 §§. Samma tid gäller enligt 32 a § första
stycket i aktiebolags konkurs i fråga om återvinning från aktieägare som har
ett bestämmande inflytande i bolaget på grund av sitt aktieinnehav liksom från
dennes make, avkomling eller avkomlings make. Enligt 32 a § andra stycket kan
vidare vid aktiebolags konkurs återvinning komma i fråga beträffande
utbetalning av lön eller arvode till sådan person som avses i första stycket
samma paragraf.
Lagberedningen.
Som tidigare angetts (avsnitt 6.1) anser beredningen att återvinningsfristerna
måste förlängas avsevärt när det gäller gäldenärens närstående. Beredningen
uppställer för detta ändamål ett särskilt närståendebegrepp.
I
första hand skall enligt bere:dningen såsom närstående anses make, trolovad,
bröstarvinge, förälder, far- eller morförälder, syskon och den som eljest står
vederbörande personligen särskilt nära. Med sistnämnda begrepp åsyftar
beredningen i första hand man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever
under äkienskapsliknande förhållanden samt fosterbarn,-
Som
närstående till näringsidkare eller juridisk person skall vidare enligt
beredningen räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig
ekonomisk gemenskap med den andre, grundad på andelsrätt eller därmed
jämförligt ekonomiskt intresse, och den som leder verksamheten samt den som är
närstående till någon av dem.
Beredningsförslaget
inbegriper bl.a. olika tänkbara kopplingar mellan företag, t.ex. mellan
moderbolag och dotterbolag eller mellan företag med gemensamt moderbolag.
Beredningen påpekar att alla slags ekonomiska förbindelser emellertid inte omfattas.
Det förutsätts att gemenskapen är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt
ekonomiskt intresse. Med andelsrätt åsyftar beredningen t.ex. aktieinnehav. Som
exempel på jäm-
Prop.1975:6 199
förligt
ekonomiskt intresse nämns partiarisk försträckning eller tyst bolag liksom att
en gäldenär åtnjuter ekonomisk förmån av en familjestiftelse. Den ekonomiska
gemenskapen förutsätts vara väsentlig. Enligt beredningen bör det dock inte
krävas majoritetsinnehav eller motsvarande. Beredningen har inte avsett att
kreditgivare redan i den egenskapen skall anses ha ett med andelsrätt
jämförligt intresse. Den som i realiteten inte är ordinär kreditgivare utan kan
jämställas t.ex. med kommanditdelägare i handelsbolag bör dock enligt
beredningens uppfattning räknas som närstående, om det rör sig om väsentlig
ekonomisk gemenskap.
Beredningen
har avsett att de föreslagna bestämmelserna angående närstående till
näringsidkare eller juridisk person skall tillämpas reciprokt. Det skall alltså
vara utan betydelse om del är näringsidkaren eller den juridiska personen eller
den som angetts som närstående som råkat i konkurs.
Departementschefen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) har jag förklarat att jag i
huvudsak kan ansluta mig till beredningens förslag i fråga om
närståendebegreppets utformning. Som jag där berört förordar jag dock en viss
jämkning när det gäller att till närståendekretsen räkna företagsledare. Även
vissa redaktionella ändringar har vidtagits.
I
första stycket upptas i huvudsaklig överensstämmelse med beredningsförslaget
en regel angående vilka som skall anses vara personligen närstående till
gäldenären. Jag finner det dock lämpligt att låta den uttryckligen angivna
närståendekretsen omfatta även den som är i svågerlag med gäldenären. Till dem
som skall anses stå gäldenären personligen särskilt nära utan att deras
släktskap med gäldenären uttryckligen angetts i lagtexten anser jag i likhet
med beredningen i första hand böra räknas man elier kvinna med vilken
gäldenären sammanlever i äkienskapsliknande förhållande samt fosterbarn. Även
förutvarande svågerlag anser jag normalt kunna grunda närståendeförhållande.
Detsamma gäller givetvis beträffande förutvarande make. Enligt min mening torde
nästan undantagslöst krävas ett familjemässigt grundat förhållande för att de
särskilda reglerna om personligen närstående skall kunna tillämpas.
Beredningens
förslag upptar härutöver att såsom närstående till näringsidkare eller juridisk
person skall räknas vissa ekonomiska intressenter. Bestämmelser härom har
upptagits i första punkten av paragrafens andra stycke. Detta överensstämmer
väsentligen med beredningsförslaget. Beträffande innebörden av bestämmelsen får
hänvisas till vad beredningen anfört.
I den allmänna
motiveringen har jag utförligt behandlat frågan i vilken omfattning
företagsledare bör inbegripas under närståendereglerna. Jag har där uttalat
bl.a. att beredningens förslag bör jämkas till att avse den som genom en
ledande ställning har ett bestämmande inflytande över näringsidkarens eller den
juridiska personens verksamhet. En bestäm-
Prop.1975:6 200
melse
härom upptas i andra punkten av andra stycket. Den krets som omfattas av
bestämmelsen är snäv. Under bestämmelsen faller exempelvis verkställande
direktör och, om ett företag är delat på flera avdelningar, chefer för dessa
med så självständig ställning att de kan jämställas med verkställande direktör
i ett dotterföretag. Även styrelseledamot kan i yissa fall komma i fråga.
Däremot skall till närståendekretsen inte räknas befattningshavare med mindre
inflytelserik ställning. Arbetsledare faller således så gott som alltid utanför
kretsen.
Enligt
tredje stycket avses med närstående även den som är närstående till någon som
enligt andra stycket har särskild gemenskap med näringsidkare eller juridisk
person eller har ett sådant inflytande över verksamheten som där sägs. Tredje
stycket innebär att närståendeprövningen när det gäller näringsidkare eller
juridisk person kan ske i två led ('närstående till närstående ').
Bestämmelserna
i andra och tredje styckena skall tillämpas reciprokt. Det är alltså utan
betydelse om det är näringsidkaren eller den juridiska personen eller den som
angetts som närstående som råkat i konkurs. Om näringsidkare är fysisk person
blir samtidigt första stycket tillämpligt.
Närståendereglerna
får betydelse för fristernas beräkning enligt 30-32 och 34-38 §§. I fråga om
återvinning av sådan utbetalning av oskälig lön m.m. som avses i 33 § gäller,
att återvinning över huvud taget inte kan ske, om inte utbetalningen gjordes
till närstående. Bedömningen av om närståendeförhållande skall anses föreligga
hänförs i samtliga fall till tiden för den återvinningsgrundande transaktionen.
Det är med andra ord utan betydelse, om vederbörande senare blivit eller
upphört att vara närstående.
29
b § Paragrafen upptar en specialbestämmelse rörande sådana egendomsförvärv som
är föremål för obligatorisk registrering. Paragrafen motsvarar 28 § punkt 3
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt 28 § KL börjar i fråga om gåva av fast egendom återvinningsfristen
att löpa först från det att lagfart sökts. Motsvarande gäller enligt 32 § andra
stycket KL vid återvinning av vissa avtal till skada för borgenärerna. Någon
sådan förlängning av fristen gäller däremot inte enligt 34 § KL.
Lagberedningen.
Enligt beredningens förslag anges generellt i fråga om återvinning att
avhändelse av fast egendom inte anses ha ägt rum förrän lagfart sökts (första
punkten). Enligt förslaget blir det sålunda i fortsättningen inte endast
återvinningsfristen som börjar löpa först från det att lagfart sökts, utan även
frågan om gäldenären var insolvent eller inte vid avhändelsen får bedömas med
hänsyn till tidpunkten för lagfartsansökan. Borgenärerna riskerar alltså inte
att insolvensbedömningen hänförs till en tidpunkt som kanske ligger långt
tillbaka före den publicitetsåtgärd som lagfartsansökningen utgör.
I
detta sammanhang anser beredningen gåvoköp och liknande
Prop. 1975:6 201
transaktioner
som endast delvis har egenskap av gåva böra uppmärksammas (29 § andra stycket
beredningens lagförslag). Frågan huruvida gåvoavsikt förelåg måste givetvis
bedömas med utgångspunkt från värdet av prestationerna på ömse sidor vid tiden
för rättshandlingen, även om värderelationen ändrats innan lagfart söks. Även
frågan om avhändelse av fast egendom i visst fall kan anses utgöra en
otillbörlig rättshandling måste enligt beredningens mening bedömas med hänsyn
till förhållandena när själva rättshandlingen företogs (36 § beredningens
lagförslag). Det kan enligt beredningens uppfattning också beträffande
återvinning av bodelning (30 § beredningsförslaget) förtjäna uppmärksammas, att
bodelningen kan röra fast egendom. Återvinningsfristen knyter i detta fall an
till bodelningshandlingens ingivande till rätten som publicitetsåtgärd.
Återvinningstalan riktar sig i detta fall mot själva bodelningen och
regleringen av bodelningsfallet får anses uttömmande, även om bodelningen
skulle inbegripa fast egendom. Bodelningen kan sålunda enligt beredningen inte
angripas endast med avseende på avhändelse av fast egendom. Det sistnämnda har
även tillämpning på arvskifte.
Beredningen
påpekar att specialregeln i fråga om tidpunkten för avhändelse av fast egendom
kan tänkas undantagsvis få betydelse när det gäller överföring till pensions-
eller personalstiftelse (32 § beredningsförslaget). I fråga om ställande av
pant anser beredningen förslaget möjligen kunna få betydelse i fråga om
säkerhetsöverlåtelse av fast egendom (34 § beredningsförslaget). Motsvarande
kan enligt beredningen tänkas gälla återvinning av betalning, därest
betalningen eriagts med fast egendom (33 § beredningsförslaget).
Om
gäldenärens medkontrahent avhänt sig fastigheten till annan och denne sökt
lagfart före sin fångesman, bör tidpunkten härför såvitt nu är i fråga enligt
beredningens uppfattning bli avgörande även i förhållande till fångesmannen.
Genom att lagfart för det senare fånget sökts har i praktiken även det tidigare
fånget fått publicitet. Det kan enligt beredningen inte möta någon svårighet
att få fram uppgifter om mellanledet, eftersom det i lagfartsärendet måste
framgå vem som är sökandens fångesman.
Beredningen
har funnit motiverat, att samma reglering införs i fråga om annan egendom
beträffande vilken förvärv på grund av överlåtelse skall inskrivas (andra
punkten). Beredningens förslag får i denna del tillämpning i fråga om bl.a.
förvärv av vissa fartyg och luftfartyg samt av rätt till gruva eller andel i
gruva (se SOU 1970:75 s. 140). Det har inte synts beredningen lämpligt att låta
den föreslagna regleringen omfatta även sådana fall då inskrivning är möjlig
men ej obligatorisk.
Om skyldighet att söka
registrering inte uppkommer förrän villkorligt fång är definitivt, skall enligt
beredningen det villkorliga fånget givetvis inte bli skyddat mot återvinning
förrän återvinningsfristen gått till ända efter ansökan om registrering
antingen av det villkorliga fånget eller av det definitiva fånget.
Prop.1975:6 202
Remissyttrandena.
Göta hovrätt konstaterar att det i motiven räknas upp ett antal förvärv som
faller under bestämmelsen att avhändelse av registreringspliktig egendom inte
skall anses ha skett förrän vid anmälan av förvärvet. Enligt hovrätten är
emellertid det vanligaste registreringspliktiga förvärvet, nämligen av
motorfordon, inte medtaget i uppräkningen. Detta medför med hänsyn till
uppräkningens fullständighet i övrigt att tvekan uppstår huruvida även
nyssnämnda fordon omfattas av bestämmelsen. Ett klargörande härav bör ske.
Departementschefen.
Nuvarande återvinningsbestämmelser utgår i princip från att återvinningsfristerna
skall börja löpa i och med att den återvinningsgrundande transaktionen
fullbordats. Från huvudregeln görs i KL vissa undantag när det gäller
avhändelse av fast egendom. I dessa fall skall i stället dagen för ansökan om
lagfart vara utslagsgivande. Undantagen är motiverade av att gåva av fast
egendom kan fullbordas genom överlämnande av gåvobrev, vilket inte kan anses
vara betryggande för borgenärerna från publicitetssynpunkt. Inte heller
försäljning av fast egendom medför någon direkt publicitet. Gåva av lös egendom
blir inte fullbordad förrän tradition skett av den bortgivna egendomen, och
även i de flesta andra fall är tradition av egendomen en förutsättning för att
återvinning över huvud taget skall komma i fråga.
Beredningens
förslag att avhändelse av fast egendom inte skall anses ha ägt rum förrän
lagfart sökts byg,ger på vad som redan nu gäller i fråga om avhändelse av sådan
egendom genom gåva. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot vad
beredningen föreslagit. Enligt min mening är den föreslagna regeln av vikt för
att borgenärerna skall vara skyddade mot att gäldenären avhänder sig fast
egendom utan att detta kommer till några yttre uttryck. Man har knappast
anledning räkna med att förvärvaren under någon längre tid försummar att söka
lagfart om allt är i sin ordning och jag kan därför ansluta mig till vad
beredningen föreslagit i denna del.
Beredningen
menar att det även i vissa andra fall, när förvärvare ålagts
registreringsplikt, är naturligt att knyta utgångspunkten för återvinningsfrister
m.m. till den tidpunkt då förvärvaren faktiskt fullgjort sitt åliggande.
Flertalet av de förvärv beredningen härvid åsyftat har dock sedan beredningen
framlagt sitt förslag blivit föremål för ändrad lagstiftning.
I fråga om förvärv av
skepp gäller numera efter ändring i sjölagen (1895:35 s. 1, omtryckt 1974:621),
att sakrättsskyddet inträder i och med förvärvets registrering i skeppsregister
(se 19 §). Beträffande inmutningsrätt eller rätt till utmål gäller enligt 9
kap. 5 § i den nya gruvlagen (1974:342) att överlåtelse inte gäller mot
överiåtarens borgenärer förrän anmälan om förvärvet gjorts till bergmästaren. I
fråga om de förvärv jag nu berört måste utgångspunkten för
återvinningsfristernas beräkning även utan särskild lagregel härom anses vara
tidpunkten för registreringsansökan resp. anmälan om förvärvet. Behovet av en
särskild regel beträffande registreringspliktiga förvärv torde i huvudsak vara
inskränkt till
Prop.1975:6 203
förvärv
av luftfartyg. Frågan om vilken verkan registrering av sådant förvärv bör ha
prövas f.n. av utredningen (Ju 1972:05) angående inskrivning av rätt till
luftfartyg. Jag anser det därför inte vara lämpligt att nu införa någon
särskild regel angående utgångspunkten för återvinningsfristens beräkning i
fråga om förvärv av de slag jag nu berört. Några andra typer av
registreringspliktiga fång torde inte vara aktuella i sammanhanget.
1 enlighet med vad jag nu
anfört åsyftar paragrafen förvärv av fast egendom, se 20 kap. 1 § jordabalken.
Enligt 13 kap. 26 § jordabalken skall vad som i KL sägs om fast egendom äga
motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt (se även 21 kap. 7 § jordabalken).
Denna regel gäller även vattenfallsrätt enligt 12 och 52 §§ lagen (1970:995) om
införande av nya jordabalken.
Den direkta
betydelsen av paragrafen inskränker sig, som beredningen närmare redogjort för,
till dels beräkningen av återvinningsfristerna, dels bedömningen av om den
återvinningsgrundande transaktionen föranlett insolvens eller förvärrat
insolvenstillstånd för gäldenären. Som beredningen angett får paragrafen ingen
betydelse beträffande den tidpunkt till vilken en bedömning av den
återvinningsgrundande karaktären hos en transaktion skall hänföras. Så måste
t.ex. fråga om en rättshandling var otillbörlig (30 §), om gåvoavsikt förelåg
(31 §) eller om en betalning var ordinär (35 §) bedömas med utgångspunkt i de
förhållanden som förelåg vid tidpunkten för den återvinningsgrundande
transaktionen, oavsett om förhållandena till äventyrs undergått någon ändring
fram till dess lagfart sökts.
30
§ Paragrafen, som innehåller en allmän regel om återvinning av otillbörliga
rättshandlingar, motsvarar närmast 34 § gällande lag (jfr även 32 §). I
beredningsförslaget har paragrafen upptagits som 36 §.
Gällande
rätt. I 32 § KL ges föreskrifter om avtal som ingåtts till skada för
borgenärerna i andra fall än som avses i 28 och 29 §§ i lagen. För återvinning
krävs att den med vilken avtalet träffades hade antingen skälig anledning anta
att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen.
Återvinning äger dock inte rum, om den med vilken avtalet ingicks visar att han
varken insåg eller borde ha insett att avtalet skulle bli till skada för
borgenärerna. Återvinningsfristen är 60 dagar.
Vid
sidan av 32 § och övriga speciella återvinningsregler finns i 34 § KL en
bestämmelse, vilken gäller återvinning av vissa med skadeavsikt ingångna
'avtal'. Regeln är subsidiär i förhållande till 28, 28 a, 29, 32, 32 a och 33
§§. Avtal som medfört skada för borgenärerna går enligt 34 § åter, om
gäldenären handlade i avsikt att skada borgenärerna och medkontrahenten hade
kännedom om denna avsikt. Skadan behöver i detta fall inte följa omedelbart av
avtalet. Det räcker med medelbar skada. Det är inte heller nödvändigt, att
insolvens förelåg redan vid avtalets tillkomst eller att avtalet i och för sig
gjorde gäldenären insolvent. Talan måste som regel väckas inom fem år från att
avtalet ingicks. I fråga om
Prop. 1975:6 204
talan
mot gäldenärens make gäller inte denna tidsbegränsning.
Lagberedningen.
Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) har beredningen i sitt
förslag gjort förevarande bestämmelse (36 §), som reglerar återvinning på
subjektiv grund, betydligt mera omfattande än 34 § KL. Återvinning äger enligt
beredningsförslaget rum i fråga om rättshandling, varigenom på otillbörligt
sätt antingen viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens egendom
undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats till skada för dem. För
återvinning förutsätts att gäldenären var eller genom rättshandlingen blev
insolvent samt att den andre (här benämnd medkontrahenten) kände eller bort
känna insolvensen och de omständigheter i övrigt som gjorde rättshandlingen
otillbörlig. I ett andra stycke anges att rätten till återvinning gäller endast
mot gäldenären närstående, om rättshandlingen ägde rum mer än fem år före
fristdagen.
Det
är enligt beredningens förslag tre grupper av rättshandlingar som kan bli
föremål för återvinning enligt förevarande paragraf. Gemensamt för dem alla är,
att rättshandlingen skall framstå som otillbörlig. Härunder faller naturligtvis
sådana rättshandlingar som är straffbara enligt 11 kap. BrB, men förslaget går
längre. I beredningsförslaget nämns först det fallet att viss borgenär på
otillbörligt sätt gynnats framför andra. Härvid är enligt beredningen till
fyllest, att en viss grupp av borgenärer (t.ex. löneborgenärer) blivit lidande.
Denna 'grupp' kan f.ö. i det särskilda fallet utgöras av en enda borgenär. Även
en under vanliga förhållanden ordinär betalning kan enligt beredningens mening
angripas, om situationen var så prekär att betalningen i det aktuella fallet
framstår som otillbörligt gynnande av viss borgenär framför andra. Att viss
borgenär som har förfallen fordran får betalning, medan andra förfallna skulder
inte betalas, behöver enligt beredningen inte i och för sig vara otillbörligt.
Beredningen påpekar att borgenärens fordran ju t.ex. kan vara förenad med sådan
förmånsrätt att han under alla förhållanden kan påräkna betalning.
I
förslaget nämns vidare sådana rättshandlingar som leder till att gäldenärens
egendom undandras borgenärerna. Till undandragande kan enligt beredningen
hänföras alla fall då gäldenären avhänt sig en tillgång, inkl. betalning. Det
skall emellertid ha skett på otillbörligt sätt. Att gäldenären sålt viss
egendom för att skaffa sig levebröd är enligt beredningens uppfattning inte i
och för sig otillbörligt. Däremot kan det vara otillbörligt, om han sålt
egendom t.ex. för att skaffa sig någon tillgång som inte är utmätningsbar. Ett
klassiskt exempel är att gäldenären avyttrar sina tillgångar för att fly ur
landet och därvid medföra valutan. Till otillbörligt undandragande av egendom
hör i övrigt bl.a. bortslumpande av egendom för anskaffande av medel för eget
uppehälle eller till betalning av viss borgenär eller rentav enbart i syfte att
skada borgenärerna.
Beredningens
förslag omfattar slutligen rättshandlingar som medfört att gäldenärens skulder
ökats till skada för borgenärerna. Hit hör t.ex. att gäldenären skuldsätter sig
utan att boet tillförs motsvarande värde. Även
Prop.1975:6 205
köp kan enligt beredningens uppfattning höra hit, såsom om
gäldenären slutit bindande avtal om förvärv till högt pris av ett dyrbart
konstverk som inte levererats och genom utebliven betalning ådrar sig en
betydande skadeståndsskyldighet. Han kan också låna medel på villkor som är
utomordentligt ogynnsamma osv. Det kan däremot enligt beredningen inte anses
otillbörligt mot borgenärerna att gäldenären tar varor på kredit för normal
konsumtion.
Medan
34 § KL är begränsad till avtal avser förevarande paragraf i
beredningsförslaget rättshandlingar överlag. Härunder faller förutom vanliga
onerösa avtal i vidsträcktaste bemärkelse gåva, betalning, uppsägning m.m.
Beredningsförslaget uttalar sig inte i frågan, om en ren passivitet kan
angripas. Det är enligt beredningen svårt att beteckna underlåtenhet som
rättshandling. Beredningen vill emellertid inte utesluta, att analogisk
tillämpning kan komma i fråga i särskilda fall.
Det är
enligt beredningsförslaget likgiltigt, huruvida gäldenären själv eller någon
annan fullbordat rättshandlingen. När gäldenären genom gåva överlåtit sin
fordringsrätt enligt ett enkelt skuldebrev, kan exempelvis för gåvans
fullbordan erforderlig denuntiation till sekundogäldenären verkställas av den
som förvärvade fordringen.
Den av beredningen föreslagna paragrafen är inte subsidiär
till de särskilda återvinningsbestämmelserna. Den kan alltså tillämpas också på
rättshandlingar av sådan typ som nämns i 29-35 §§ beredningsförslaget, om de
subjektiva förutsättningarna föreligger.
För
återvinning krävs, att gäldenären var eller genom åtgärden blev insolvent. Det
förutsätts inte, att rättshandlingen ensam i och för sig medför nämnda effekt.
Ifall gäldenären realiserar sina tillgångar för att lämna landet är rekvisitet
t.ex. uppfyllt, om han gör likviden oåtkomlig för borgenärerna och därigenom
kommer på obestånd. I fråga om det i motiven till gällande lag nämnda fallet
att en gäldenär, innan han ger sig in på vågade spekulationer, ger bort sin
egendom för att undandra sina borgenärer densamma och sedan blir insolvent
genom affärerna, kan enligt beredningens uppfattning återvinning av gåvan komma
i fråga, om det hela hör så nära samman att det bör behandlas som en enhet.
Självfallet måste i sådana fall upprätthållas krav på kausalsammanhang mellan
gäldenärens handlande och insolvensen.
För
återvinning enligt nu gällande 34 § KL krävs, anför beredningen, att gäldenären
avsåg att skada borgenärerna. Enligt förslaget krävs inte något särskilt
skadeuppsåt hos gäldenären. Det kan t.ex. tänkas, att en okunnig eller
lättsinnig gäldenär mer eller mindre aningslöst låter sig ledas av en förslagen
medkontrahent. På medkontrahentens sida kräver 34 § KL, att han kände till
gäldenärens skadeuppsåt. Enligt beredningens förslag är det till fyllest, att
medkontrahenten handlat culpöst. Förslaget kräver endast, att han kände eller
bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde
rättshandlingen otillbörlig. Om insolvensen
Prop. 1975:6 206
inte
föreligger vid tiden för rättshandlingen och inte heller följer direkt av
denna, förutsätts att medkontrahenten kände eller bort känna till gäldenärens
avsikter beträffande fortsättningen. Det krävs inte att medkontrahenten själv
bedömt handlandet som otillbörligt.
1 36 § andra stycket
beredningsförslaget ingår en regel om återvinningsfristen i
otillbörlighetsfallen. Den stämmer överens med nu gällande lag utom så till
vida att femårsfristen inte gäller rättshandling, som har företagits gentemot
gäldenären närstående (enligt 34 § endast gäldenärens make), och att fristen
räknas till fristdagen i stället för till tiden för talans väckande.
Med hänsyn till den
utformning som har getts inte bara 36 § utan också 33, 34 och 121 §§ i
beredningens förslag, har beredningen inte ansett det behövligt med någon
motsvarighet till 32 § gällande lag.
Remissyttrandena.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt hälsar förslaget med
tillfredsställelse. Myndigheten konstaterar att gällande regel i ämnet begränsar
tillämpningen till fall där avtal slutits och ett subjektivt skaderekvisit
föreligger från gäldenärens sida som medkontrahenterna känt till. Då det
sistnämnda ofta varit mycket svårt att föra i bevisning har benägenheten för
borgenärer och konkursförvaltare att inleda en 'actio pauliana-process' varit
mycket liten och i de fall detta ändå skett har den ytterligt sällan lett till
en för dem positiv utgång. Med den föreslagna bestämmelsen torde de nuvarande
bristerna härvidlag försvinna och borgenärerna ges ett välbehövligt starkare
skydd mot transaktioner av den aktuella arten.
Göta hovrätt anser med
hänsyn till den avsevärda utvidgningen i jämförelse med gällande rätt att det
hade varit önskvärt att de rättshandlingar det är fråga oni hade angetts på ett
noggrannare sätt än genom användande av begreppet 'otillbörlig'. I betraktande
av det enligt beredningen angivna behovet av utvidgade återvinningsmöjligheter
vill hovrätten emellertid inte göra erinran mot förslaget. Hovrätten har
beträffande utformningen av bestämmelsen uppmärksammat att krav på skada för
borgenärerna angetts som förutsättning för återvinningsmöjlighet i en av de
tre situationer som uppräknas. Med hänsyn till att skada för borgenärerna är en
allmän förutsättning för återvinning över huvud är upptagandet av detta
rekvisit i en särskild paragraf och där i ett av särfallen enligt hovrätten
ägnat att medföra felaktiga e contrarioslut.
Hovrätten erinrar vidare
om att beredningen påpekat att även indirekt skada medför rätt till återvinning
enligt förevarande paragraf. Med indirekt skada torde avses att åtgärden endast
i förening med annan tillkommande rättshandling eller omständighet medför
skada för borgenär. Kravet på direkt skada i fråga om de objektivt bestämda
återvinningsreglerna har inte erhållit något uttryck i lagtexten. Detta synes
vara en brist hos förslaget. I fråga om 36 § torde den föreslagna lagtexten
särskilt genom uttrycket 'om gäldenären var eller genom åtgärden blev
insolvent' kunna
Prop.1975:6 207
ge
anledning till den uppfattningen att även här krävs direkt skada som
förutsättning för återvinning. En klargörande formulering synes önskvärd även i
detta fall.
Advokatsamfundet
diskuterar innebörden av 36 § i förslaget och anför härom följande.
Beredningens
förslag innehåller endast en bestämmelse för vars tillämpning ond tro
förutsätts, nämhgen 36 §. Denna paragraf, som avser vissa otillbörliga
förfaranden, är uppenbarligen avsedd att tjäna som ett slags hjälpregel i de
fall där objektiveringen av återvinningsrekvisitet vållar svårigheter.
Enligt
samfundets mening uppkommer särskilt vid tillämpningen av 33 § i förslaget
situationer där det kan diskuteras om 36 § kan fylla den avsedda funktionen. 33
§ medger endast återvinning i sådana fall då betalningen inte är att anse som
ordinär, vilket innebär en väsentlig avvikelse från nuvarande 30 §, som även
gäller normala betalningar. Samfundet har konstaterat att beredningen inte
synes ha varit konsekvent vid avfattningen av 35 § i förslaget. Den betalning
efter utmätning som enligt sistnämnda paragraf skall återgå behöver ingalunda
vara onormal och återvinningsbar enligt 33 §. Inte heller synes konsekvens
föreligga i förhållande till kvittningsregeln i 121 § i förslaget, jfr. sid.
190. Om emellertid betalningar av mera normal art sker till en mottagare, som
känner till obeståndet eller har anledning göra detta, kan dessa endast
återvinnas enligt 36 §. Fråga uppkommer då om 36 § verkligen i allmänhet är
tillfyllest för att kunna genomföra otvivelaktigt välgrundade återvinningar. Även
om beredningen synes förutsätta att 36 § skall kunna användas rätt liberalt,
går det inte att komma ifrån att den förutsätter dels att åtgärden är
otillbörlig i objektiv bemärkelse, dels att medkontrahenten känt till eller
bort känna till både gäldenärens insolvens och de omständigheter som gör
handlingen otillbörlig. Allt detta leder till svåra avvägningsfrågor, betydligt
mer problematiska än frågor rörande tillämpningen av exempelvis 30 § i
nuvarande lag.
Om
beredningen menar, att varje betalning av en viss storleksordning som en
insolvent gäldenär gör till oprioriterad fordringsägare är otillbörlig och att
det därför för återvinning enligt 36 § i realiteten räcker med att
betalningsmottagaren insett eller bort inse insolvensen, har samfundet intet att
erinra. Varje betalning av oprioriterad gäld bör i så fall hänföras till
otillbörligt gynnande.
Om
den angivna tolkningen av 36 § inte avsetts, finns enligt samfundets mening
tungt vägande skäl för att antingen genom ändring av 33 eller 36 § eller genom
lämpligt uttalande under lagstiftningsärendets fortsatta behandling fastslå att
i ond tro mottagna betalningar skall kunna återvinnas enligt samma principer
som nu.
Departementschefen.
Beredningsförslaget är i fråga om återvinning uppbyggt så att ond tro hos
gäldenärens medkontrahent beträffande gäldenärens insolvens eller dåliga
ekonomiska ställning m.m. inte tillmäts någon betydelse annat än enligt denna
paragraf. Paragrafen ger möjlighet till återvinning av sådana rättshandlingar
varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra eller
gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats. För
återvinning krävs förutom att gäldenären var eller genom åtgärden blev
insolvent att medkontra-
Prop. 1975:6 208
henten kände till eller bort känna till gäldenärens
insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Som jag
har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) intar den av beredningen
föreslagna regeln en central plats i beredningens återvinningssystem och går i
flera avseenden längre än sin närmaste motsvarighet i 34 § KL.
Beredningens förslag har i huvudsak godtagits av
remissinstanserna. Advokatsamfundet uttalar dock viss tvekan rörande
bestämmelsens räckvidd. Samfundet önskar få fastslaget att i ond tro mottagna
betalningar skall kunna återvinnas enligt samma principer som nu. Samfundets
yttrande innebär härvidlag ett önskemål främst om att alla betalningar som sker
senare än en månad före fristdagen skall kunna gå åter, om borgenären då han
mottog betalningen hade skälig anledning till antagande att gäldenären var på
obestånd eller hade kännedom om konkursansökningen (jfr 30 § gällande KL).
Som jag kommer att beröra under 35 § föreslår jag att
betalning av skuld skall kunna återvinnas, om betalningen gjorts med annat än
sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat
gäldenärens ekonomiska ställning och betalningen inte med hänsyn till
omständigheterna ändå kan anses som ordinär. När betalningen är att anse som ordinär
men borgenären kände till att gäldenären var eller blev insolvent, ger
beredningens förslag i denna paragraf enligt min mening tillräckliga
möjligheter till återvinning. En sådan betalning av ett betydande belopp som
görs till en oprioriterad borgenär kort före konkursutbrottet torde nämligen
för det mesta få anses som otillbörlig. Att återvinning utesluts i de
undantagsfall då betalning av detta slag inte kan betecknas som otillbörlig är
enligt min mening inte ägnat att inge betänkligheter. Jag ser det inte heller
som någon brist i förslaget att detta utesluter den återvinningsmöjlighet som
f.n. torde föreligga bl.a. i sådana fall där gäldenären sålt egendom för att
skaffa medel till sitt uppehälle.
Vad gäller avgränsningen av de rättshandlingar som skall
kunna återvinnas enligt paragrafen bygger beredningens förslag på ett
otillbörlig-hetsrekvisit. Som har påpekats av Göta hovrätt hade det varit
önskvärt om de rättshandlingar varom är fråga hade kunnat anges noggrannare än
genom användandet av uttrycket 'otillbörlig'. Beredningen har emellertid i sina
motiv närmare utvecklat vad som enligt beredningens mening skall anses ligga i
detta uttryck. Någon alternativ konstruktion som tydligare anger vad som
åsyftas torde knappast stå att finna. De eventuella tolkningsproblem som kan
uppkomma torde inte heller vara större än att de kan överlämnas till
rättstillämpningen. Jag anser mig därför kunna godta att regeln bygger på det
föreslagna otillbörlighetsrekvisitet.
Den lösning av frågan om återvinning på subjektiv grund
som beredningsförslaget innehåller har bortsett från de nu berörda påpekandena
inte föranlett några kritiska kommentarer annat än beträffande vissa enskildheter
i förslaget. Också jag kan i allt väsentligt ansluta mig till detta. Jag
Prop.1975:6 209
vill
särskilt framhålla att förslaget synes mig ge goda möjligheter att angripa
transaktioner mellan närstående företag, t.ex. överföring av tillgångar från
ett koncernföretag till ett annat. Till ett par mindre jämkningar i lagtexten
skall jag strax återkomma.
Som
jag angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) har jag till skillnad
från beredningen placerat nu förevarande regel före övriga återvinningsregler.
Mitt ståndspunktstagande i denna fråga beror bl.a. på att paragrafen inte är
subsidiär till övriga regler. Den kan alltså tillämpas även på rättshandlingar
av sådan typ som nämns i 31-38 §§, om de subjektiva förutsättningarna
föreligger. Det kan också anmärkas att enligt förslaget skilda
återbäringsregler i viss utsträckning skall gälla när 30 § är tillämplig och
när återvinning sker enligt någon av 31-38 §§ (se 39 §). Det kan därför finnas
anledning att åberopa 30 §, oaktat någon av 31-38 §§ är tillämplig.
Första
stycket tar i enlighet med beredningens förslag sikte på tre typer av
otillbörliga rättshandlingar, nämligen dels rättshandling varigenom viss
borgenär gynnats framför andra, dels rättshandling genom vilken gäldenärens
egendom undandragits borgenärerna, dels rättshandling varigenom hans skulder
ökats. I sistnämnda hänseende krävs enligt beredningsförslaget även att
ökningen skett 'till skada för' borgenärerna. Som har påpekats av Göta hovrätt
torde det emellertid inte särskilt behöva anges beträffande detta fall att
rättshandlingen haft denna effekt. 1 departementsförslaget har därför detta
rekvisit inte tagits med i lagtexten. Jag får härvidlag hänvisa till vad jag i
den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) anfört om behovet av ett allmänt
skaderekvisit.
Liksom
beträffande övriga återvinningsregler krävs givetvis också enligt
otillbörlighetsregeln att transaktionen varit till nackdel för borgenärerna
eller vissa av dem. I 30 § räcker det dock att åtgärden i förening med senare
åtgärd haft denna effekt. Vad som skall anses ligga i det allmänna kravet att
den åtgärd som företagits eventuellt i förening med senare åtgärd var till
nackdel för borgenärerna eller vissa av dem får bedömas från fall till fall.
Att t.ex. företagsinteckningshavare får betalning ur företagsintecknad egendom
är regelmässigt inte till nackdel för andra borgenärer.
Enligt beredningens
förslag krävs för återvinning att gäldenären var eller 'genom åtgärden' blev
insolvent. Det förutsätts inte att rättshandlingen ensam medför denna verkan.
Om gäldenären t.ex. realiserar sina tillgångar för att lämna landet skall
rekvisitet enligt beredningen vara uppfyllt, om han gör likviden oåtkomlig för
borgenärerna och därigenom kommer på obestånd. Jag biträder beredningens syn på
hur det berörda kravet skall uppfattas. Som har framhållits av en remissinstans
kan emellertid ifrågasättas om den avsedda innebörden tillräckligt tydligt
framgår av lagtexten. I departementsförslaget har därför orden 'genom åtgärden'
i förtydligande syfte bytts ut mot 'genom sitt handlande '.
I
30 § är liksom i övriga återvinningsregler av betydelse när den
14
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop.1975:6 210
rättshandling
som angrips har ägt rum. 1 detta hänseende bör till en början erinras om att
bestämmelserna i 29 b § är tillämpliga, dvs. att avhändelse av fast egendom
inte anses ha ägt rum förrän lagfart sökts. Som förut nämnts måste emellertid
frågan, om en rättshandling är otillbörlig, enligt sakens natur bedömas med
hänsyn till förhållandena när rättshandlingen företogs. När 29 b § inte är
tillämplig, är tidpunkten för själva rättshandlingen avgörande. 1 fråga om
gåvoutfästelse gäller enligt I § andra stycket i lagen (1936:83) angående vissa
utfästelser om gåva, att den är ogill mot givarens borgenärer. Härav torde
följa att återvinningsfrist inte börjar löpa förrän gåvan fullbordats. Annars
skulle tiden kunna vara utgången, när gåvan fullbordas, och gåvan, om den
fullbordas före konkursutbrottet, bli gällande mot borgenärerna. Även i andra
fall torde man, när flera led ingår i en transaktion, regelmässigt böra
behandla transaktionen som en enhet och räkna återvinningsfristen från det
sista ledet.
Även när fråga är om
återvinning enligt nu förevarande paragraf kan finnas skäl att jämka den
skyldighet att återbära egendom som kan komma att åläggas
återvinningssvaranden. 1 fråga om de närmare förutsättningarna för jämkning
får jag hänvisa till 40 §.
1
andra stycket upptas i enlighet med beredningsförslaget en återvinningsfrist av
fem år utom när medkontrahenten är närstående till gäldenären. Fristen räknas
enligt förslaget, i motsats till gällande lag, till fristdagen. Av allmänna
regler torde följa att ätervinningsanspråket, i den mån det räknas som fordran,
preskriberas i vanlig ordning, dvs. efter tio år, om inte preskriptionen
avbryts.
1
32 § KL ges f.n. föreskrifter om återvinning av avtal som ingåtts till skada
fÖr borgenärerna i andra fall än som avses i 28 och 29 §§ i lagen. För
återvinning krävs, att den med vilken avtalet träffades hade antingen skälig
anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen.
1 likhet med beredningen anser jag någon motsvarighet till 32 § KL inte böra
tas med i de reviderade återvinningsreglerna.
31
§ Paragrafen, som behandlar återvinning av gåva och vissa gåvoliknande
transaktioner, motsvarar 28 § gällande lag och 29 § beredningsförslaget.
Gällande rätt. Nuvarande
återvinningsregler i 28 § KL avser gåva av sådant värde att borgenärerna haft
märklig skada av den samt köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av
missförhållandet mellan de på ömse sidor utfästa villkoren kan ses, att avtalet
huvudsakligen har egenskap av gåva. Återvinningsfristen är sex månader.
Lagberedningen. Enligt 29
§ första stycket första punkten beredningens lagförslag skall gåva kunna
återvinnas, om den fullbordats senare än sex månader före fristdagen (jfr
beträffande gåva av fast egendom 28 § punkt 3 beredningens förslag).
Bestämmelsen är ovillkorlig. Det krävs inte att gäldenären var insolvent vid
gåvotillfället eller blev insolvent genom gåvan.
Prop. 1975.6 211
Härutöver
har i första stycket andra punkten beredningsförslaget upptagits en bestämmelse
om längre återvinningsfrister, vilken emellertid bygger på en presumtion att
gäldenären var insolvent. Om gävotagaren inte var närstående till
givaren/gäldenären, är fristen ett år, men gävotagaren kan undgå återvinning,
om han visar att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent. Om
åter gävotagaren var närstående till givaren/gäldenären, skall enligt förslaget
gälla en frist av två år, med samma möjlighet för gåvotagaren som nyss sagts
att undgå återvinning genom att styrka solvens hos gäldenären vid
gåvotillfället.
Enligt
beredningens mening bör man i större utsträckning än f.n. kunna återvinnings
vägen komma åt blandade avtal som gåvoköp och liknande. Beredningen föreslår
därför att med gåva skall jämställas varje köp, byte eller annat avtal som med
hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor 'delvis' har
egenskap av gåva (andra stycket). Det ligger enligt beredningen i sakens natur,
att det måste föreligga en avsevärd skillnad i prestationernas värde för att
man skall kunna konstatera att en transaktion 'delvis' har karaktär av gåva.
Beredningen anger att den föreslagna lydelsen innebär ett närmande till
regleringen av vad som skall inbegripas under gåva enligt 37 § 1 mom.
förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Det
bör enligt beredningen inte komma i fråga att angripa gåvotransaktioner i
andra fall än där något av betydelse står att vinna för borgenärerna. Det är
heller inte rimligt att överlag angripa underhållsbidrag och
tillfällighetsgåvor. Beredningen föreslår därför, att understöd och sedvanliga
gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska ställning
skall vara undantagna från återvinning (tredje stycket). En sådan reglering torde
i huvudsak överensstämma med gällande rätt. Det kan inte tolereras, att en
insolvent person ger dyrbara tillfällighetsgåvor som står i disproportion till
hans ekonomiska ställning.
Beredningen
diskuterar i anslutning till förevarande paragraf även vissa frågor som har
samband med det fallet att gäldenären avstått från arvsandel eller, efter
testators död, avstått från rätt på grund av testamente till hans förmån.
Enligt beredningens uppfattning kan återvinning härvidlag komma i fråga bl.a.
enligt reglerna för återvinning av gåva. Här kan ytterligare hänvisas till
beredningens betänkande (SOU 1970:75 s. 142).
Remissyttrandena.
Domareföreningen konstaterar att i flera paragrafer i förslaget har uppställts
dels en frist för återvinning i allmänhet, dels en längre frist med möjlighet
för vederbörande att avvärja återvinning genom bevisning om gäldenärens
solvens. Föreningen framhåller att meniiigen uppenbarligen är att angivna
möjlighet inte skall stå återvinningssvaranden till buds, i den mån den kortare
fristen är tillämplig. Detta framgår dock inte fullt klart av lagtexten. Ett
förtydligande härvidlag skulle enligt föreningen göra den lättillgängligare.
Prop.1975.6 212
Hovrätten för Västra Sverige anser mot bakgrund av vad
beredningen anfört att ordet 'delvis' i andra stycket inte är helt adekvat.
Departementschefen. Beredningen har i förevarande paragraf
föreslagit bestämmelser som utvidgar möjligheten till återvinning i fråga om
s.k. blandade avtal men som i övrigt i huvudsak tillåter återvinning av samma
transaktioner som kan återvinnas enligt de nu gällande reglerna.
När det
gäller de blandade avtalen anser jag det vara ett inte ringa intresse att
lagstiftningen såvitt möjligt utformas i nära överensstämmelse med de regler
som i övrigt gäller beträffande sådana avtal. Av särskild betydelse i detta
sammanhang är att enligt 37 § 1 mom. arvsskatteförordningen gåvoskatt skall
utgå vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av missförhållandet
mellan de å omse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet delvis har
egenskap av gåva. Beskrivningen av de blandade avtalen i förevarande paragraf
bör enligt min mening ytterligare närmas till dess motsvarighet i
arvsskatteförordningen. Härigenom tillgodoses i viss mån också den kritik som
har framförts av hovrätten för Västra Sverige.
Beredningsförslaget i fråga om vad som skall kunna
återvinnas enligt reglerna för gåva har i övrigt väsentligen lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget med nyss
berörd jämkning samt vissa redaktionella ändringar.
I
första stycket av departementsförslaget sägs att gåva går åter, om den
fullbordats senare än sex månader före fristdagen. Gåva som fullbordats senare
än ett år eller, när den skett till närstående, två år före fristdagen går också
åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom gåvan blev
insolvent. I fråga om återvinningsfristernas längd och konstruktion får jag
hänvisa till de uttalanden som jag gjort i den allmänna motiveringen (avsnitt
9.2.4), I enlighet med vad jag där uttalat uppställs i förevarande paragraf
dels en kort och ovillkorligt utformad återvinnings-frist, dels två längre
frister, då emellertid återvinningssvaranden skall kunna gå fri genom bevisning
om att gäldenären var solvent. Det är med hänsyn till reglernas konstruktion
självklart att en närstående eller annan inte kan undgå återvinning genom
motbevisning om gäldenärens solvens i det fallet att gåvan är obligatoriskt
återvinningsbar enligt styckets första punkt. Något förtydligande av det slag som
påkallats av domareföreningen anser jag inte behövligt.
Enligt
andra stycket skall första stycket gälla också köp, byte eller annat avtal, om
av missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att
avtalet delvis har egenskap av gåva. Detta innebär att gåvoköp o.d. kan göras
till föremål för återvinning i större utsträckning än f.n. Det krävs dock
alltjämt att gåvoavsikt förelegat. Det ligger, som beredningen anfört, i sakens
natur, att det måste föreligga en avsevärd skillnad i fråga om prestationernas
värden för att man skall kunna konstatera att en transaktion 'delvis' har
karaktär av gåva.
Om gåva eller gåvoköp rör fast egendom får regleringen i
29 b §
Prop.
1975:6 213
betydelse för såväl utgångspunkten för fristberäkning som
den tidpunkt till vilken eventuell solvensbedömning hänförs. Som jag tidigare
anfört skall emellertid 29 b § inte tillämpas i fråga om huruvida gåvoavsikt
förelåg.
I tredje stycket görs undantag från återvinning i fråga om
understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens
ekonomiska förhållanden. Det finns anledning påpeka att undantaget bara gäller
återvinning enligt 31 §. Om utgivandet av understöd eller den sedvanliga gåvan
kan anses vara en otillbörlig rättshandling, såsom då fråga t.ex. är om ett
stort engångsbelopp till underhåll, och förutsättningarna i övrigt är
uppfyllda för återvinning enligt 30 §, kan återvinning ske (jfr även 28 § 2).
Det ankommer på återvinningskäranden att styrka
förutsättningarna för återvinning, om svaranden påstår att han är skyddad
enligt tredje stycket och invändningen inte kan lämnas utan avseende.
Skyldigheten att återbära gåva kan jämkas enligt 40 §.
I anslutning till förevarande paragraf har beredningen
gjort vissa uttalanden i fråga om hur avstående från arv m.m. skall bedömas vid
tillämpning av återvinningsreglerna. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad
beredningen uttalat om möjligheten att tillämpa 31 § i sådana fall.
32 § Paragrafen, som behandlar återvinning av bodelning,
motsvarar 33 § gällande lag och 30 § beredningsförslaget.
Gällande rätt. Regler om bodelning finns upptagna i 13
kap. GB. Huvudprincipen är att, sedan vardera maken av sitt giftorättsgods fått
täckning för skulder som åvilar honom, överskottet delas lika mellan makarna.
Föreskrifter om återvinning av bodelning finns f.n. i 33 §
första stycket KL. Om gäldenären vid bodelning mellan honom och hans make eller
dennes arvingar har i märklig mån eftergett sin rätt, går bodelningen enligt
denna bestämmelse åter under förutsättning att bodelningshandlingen inte getts
in till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes. Motsvarande
gäller om vid bodelning egendom frångått gäldenären till skada för borgenärerna
mot att fordran mot honom utlagts på hans lott. I det senare fallet skall dock
29 § tredje stycket ha tillämpning, dvs. att bodelningen står sig, om
gäldenärens medkontrahent visar att han vid bodelningen saknade skälig
anledning anta att gäldenären ville gynna honom framför övriga borgenärer och
det inte framgår att han hade skälig anledning anta att gäldenären var på
obestånd eller kännedom om konkursansökningen.
Återvinningsmöjligheterna avser inte det fallet att
gäldenärens dödsbo eftergett sin rätt. Enligt 21 kap. 5 § ÄB gäller nämligen,
att om egendomsavträde sker efter det att bodelning ägt rum, bodelningen helt
eller, när det är tillräckligt och boet avträtts till förvaltning av
boutredningsman, delvis går åter. Vidare gäller enligt 21 kap. 12 § ÄB, att om
bodelning sker innan alla skulder betalts, delägarna personligen svarar för de
skulder som
Prop.1975:6 214
då
var eller senast vid därefter förrättad bouppteckning blev kända för dem.
Nämnda påföljd skall dock utebli, om den efterlevande maken inte fått något av
den dödes egendomi.
1
fråga om äktenskap på vilka äldre GB är tillämplig gäller enligt 7 § 2 lagen
(1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall
iakttagas att vad som i KL sägs om bl.a. återgång av bodelning inte skall äga
tillämpning.
1 33
§ andra stycket KL finns vissa särskilda regler om återvinning av avtal som
slutits av dödsbo till skada för borgenärerna.
Lagberedningen.
Enligt beredningens förslag skall återvinning liksom hittills kunna ske inte
endast när gäldenären frånhänt sig eget giftorättsgods utan även när han
avstått från vad som enligt 13 kap. GB tillkommer honom av makens
giftorättsgods.
Beredningsförslaget
innebär, att om vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes
dödsbo gäldenären i avsevärd mån eftergett sin rätt, bodelningen i motsvarande
mån går åter, om bodelningshandlingen ingetts till rätten senare än två år
före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar
utmätningsbar egendom som uppenbart svarade mot hans skulder. Motsvarande skall
gälla, om vid bodelningen egendom frångått gäldenären mot att fordran mot honom
utlagts på hans lott.
I
beredningens förslag har beträffande eftergift vid bodelning något tydligare än
i gällande lag understrukits, att återvinning inte äger rum annat än när
verkligen någon eftergift av betydelse skett till skada för borgenärerna. För
återvinning förutsätts sålunda, att gäldenären 'i avsevärd mån' eftergett sin
rätt, medan gällande lag använder det ålderdomliga uttrycket 'i märklig mån'.
Enligt
gällande lag går vid återvinning bodelningen i dess helhet åter. Detta har
synts beredningen onödigt ingripande. Enligt förslaget skall i stället
bodelningen gå åter i den mån det föranleds av den åtgärd vid bodelningen som
angrips. Det naturliga i förevarande situation är enligt beredningen att
gäldenärens medkontrahent tillåts utge ersättning i pengar. Om make lojalt
infriat någon gäldenärens skuld till följd av föreskriften i 13 kap. 14 § GB,
bör det tillgodoräknas honom. I övrigt kan jämkning tänkas vara motiverad.
I
det fallet att fordran mot gäldenären utlagts på hans lott skall enligt
beredningsförslaget återvinning endast ske, om med anledning därav egendom
frångått gäldenären. Detta överensstämmer med gällande rätt och innebär bl.a.
att återvinning inte kan äga rum i det nu aktuella fallet, om gäldenären vid
bodelningen fått behålla aktiva till samma värde som han hade dessförinnan.
Gäldenären kan ha vunnit på bodelningen t.ex. om blott gäldenärens make hade
någon behållning utöver skulder och gäldenären vid bodelningen tillförts halva
denna behållning, däribland fordringar mot honom själv beräknade till fullt
belopp.
Prop. 1975:6 215
Beredningen
erinrar om att i 33 § första stycket KL finns en föreskrift om att fristerna i
28-32 §§ KL förlängs i förhållande till gäldenärens make. Bestämmelsen blir
enligt förslaget överflödig med hänsyn till förslagets mera omfattande
bestämmelser om återvinning från närstående. 33 § andra stycket KL innehåller
även speciella återvinningsbestämmelser i fråga om dödsbo som gäldenär. Till en
del ersätts denna reglering av beredningens förslag om fristdag när
boutredningsman förordnats. Beredningen säger sig inte kunna finna, att det
numera finns bärande skäl för att därutöver låta särskilda bestämmelser gälla
för det fallet att gäldenären är ett dödsbo.
Beträffande
återvinningsfristens längd i bodelningssituationen och möjligheten att avvärja
återvinning genom bevisning om gäldenärens sufficiens kan hänvisas till
redogörelsen för beredningens förslag i avsnitt 6.1.
Departementschefen.
Beredningens förslag i fråga om bodelning överensstämmer i stor utsträckning
med gällande lag. Principiella nyheter är dock att bodelning skall gå åter
endast i den mån det föranleds av det intresse som ligger bakom återvinningen
och att gäldenärens make skall kunna undgå återvinning genom att bevisa att
gäldenären efter bodelningen var sufficient. Beredningsförslaget innebär
vidare en fördubbling av återvinningsfristen.
Beredningens
förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Det synes mig innebära
behövliga förbättringar i flera hänseenden. Även jag ansluter mig därför med
viss redaktionell jämkning av lagtexten till förslaget.
Återvinningsfristen
och den av beredningen föreslagna möjligheten för gäldenärens make eller dödsbo
att undgå återvinning genom sufficiens-bevisning har jag berört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 9.2.4). Jag har där påpekat att i denna paragraf inte
upptas någon regel enligt vilken återvinning skall ske utan hänsyn till
motbevisning om gäldenärens ekonomiska läge efter transaktionen. Oavsett hur
kort tid före konkursutbrottet som bodelningen ägt rum ges i stället
gäldenärens make eller dödsbo den berörda möjligheten att undgå återvinning.
Detta hänger samman med att det vid bodelning sker en allmän uppgörelse mellan
makarna och att denna uppgörelse kan vara både lämplig och lojal även om varje
make inte strikt håller på sin rätt. Att den berörda bevisningen skall avse att
gäldenären var sufficient, dvs. efter bodelningen hade kvar utmätningsbar
egendom som uppenbart motsvarade hans skulder, och inte att han var solvent,
vilket krävs i andra återvinningsfall, föranleds som jag också berört tidigare
bl.a. av att det i bodelningsfallen i princip skall föreligga en bouppteckning
varav sufficiensen men inte solvensen kan utläsas.
Enligt
den år 1973 införda 12 a § i 13 kap. GB skall under vissa omständigheter
bodelning ske med avvikelse från den princip om hälftendelning som normalt
gäller. Om gäldenären med anledning härav vid bodelningen
Prop.1975.6 216
fått mindre än han skulle ha erhållit vid en
hälftendelning kan det inte anses att han eftergivit sin rätt. Däremot bör
eftergift i princip anses föreligga om gäldenären med tillämpning av 12 a §
borde ha erhållit mer än vad han faktiskt fick.
Vanligen sker bodelning genom avtal mellan makarna. Enligt
13 kap. 1 § GB jämförd med 23 kap. 8 § ÄB kan dock bodelningen ske genom att en
särskilt förordnad skiftesman själv bestämmer över delningen. Formuleringen av
förevarande återvinningsregel tar liksom motsvarande regler i gällande lag och beredningsförslaget
närmast sikte på det förstnämnda fallet. Paragrafen är emellertid tillämplig
även beträffande bodelning som sker genom skiftesman.
Återvinningsfristen enligt paragrafen är två år. Fristen
börjar löpa i och med att bodelningshandlingen ingavs till rätten. Den
omständigheten att fast egendom ingår i bodelningen kan som beredningen berört
under 29 b § inte förskjuta denna utgångspunkt.
I fråga om återvinning av bodelning kan kravet på att den
återvinningsgrundande transaktionen måste ha varit till nackdel för
borgenärerna få betydelse i vissa speciella fall. Om make tillskiftas viss
egendom som därefter nedgår i värde i högre grad än vad den andre makens
egendom gör, utgör detta givetvis inte en omständighet som kan grunda
återvinning.
Den skyldighet att återbära egendom eller annat som kan
uppstå till följd av förevarande bestämmelse kan jämkas med stöd av 40 §.
Nuvarande 33 § andra stycket KL innehåller speciella
bestämmelser om återvinning från dödsbo som gäldenär. Till en del ersätts denna
reglering av bestämmelserna i 29 § om fristdag när boutredningsman förordnats.
Jag delar beredningens av remissinstanserna godtagna uppfattning att det
härutöver inte finns tillräckliga skäl att låta särskilda återvinningsbestämmelser
gälla för det fall att gäldenären är dödsbo.
33 § Paragrafen, som ger möjlighet till återvinning av
vissa oskäliga löneutbetalningar m.m., motsvaras i gällande rätt av 32 a §
andra stycket och i beredningsförslaget av 31 §.
Gällande rätt. 32 a § KL innehåller specialbestämmelser
med avseende på aktiebolags konkurs. Enligt första stycket i nämnda paragraf
förlängs i vissa fall fristerna enligt 28-32 [i§ KL i förhållande till
aktieägare som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande
inflytande över bolaget liksom i förhållande till sådan aktieägares make eller
den som är hans avkomling eller gift med hans avkomling. Detta stycke ersätts i
departementsförslaget av 29 a § och de särskilda fristerna för närstående i de
olika återvinningsreglerna.
Enligt 32 a § andra stycket KL gäller, att om någon som
anges i första stycket inom ett år före konkursansökningen eller under tiden
därefter och till dess konkursbeslutet meddelades fått lön eller arvode från
bolaget i vidare mån än arbetet kan anses ha varit till nytta för bolaget,
återvinning äger rum av det överskjutande beloppet. Bestämmelsen i andra
stycket
Prop.1975:6 217
hänvisar
i denna del till 100 a § KL, enligt vilken bestämmelse nu angivna personer i
aktiebolags konkurs inte får göra gällande fordran på sådan lön eller sådant
arvode och i intet fall kan göra gällande fordran på lön eller arvode för
längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Lagberedningen har ansett
det vara mer ändamålsenligt att en specialbestämmelse finns för återvinning av
oskäligt höga löneutbetalningar m.m. än att man endast bygger på reglerna om
återvinning av gåva och återvinning av otillbörliga rättshandlingar.
Beredningsförslaget i fråga om sådana betalningar är betydligt vidare än nu
gällande regel i 32 a § andra stycket KL. Bestämmelsen är sålunda i
beredningsförslaget inte som i gällande lag begränsad till aktiebolags konkurs
utan skall gälla oavsett om gäldenären är aktiebolag eller ej.
Beredningen
har övervägt att låta bestämmelsen gälla oavsett vem som erhållit betalningen,
dvs. utan begränsning till närstående. En sådan ordning har beredningen
emellertid funnit ägnad att skapa alltför stor osäkerhet. Enligt
beredningsförslaget skall därför utbetalningen ha gjorts till sådan person som
i återvinningshänseende skall anses som närstående till gäldenären.
Återvinningsbestämmelsen kan användas mot såväl fysiska som juridiska personer,
t.ex. i fråga om ett oskäligt högt konsultarvode till ett dotterföretag.
Alla slags ersättningar
(även t.ex. avskrivningar på lån) inbegrips, hur de än rubricerats i det
enskilda fallet. Förutom lön i alla former har även arvode och
pensionsersättningar inbegripits. Det är inte endast betalningar till
arbetstagare som i och för sig omfattas av regleringen utan också t.ex. arvoden
till styrelseledamöterna i ett aktiebolag eller till delägarna i ett
handelsbolag.
Återvinning från
närstående kan enligt förslaget ske, när det är uppenbart att betalningen
översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats,
verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Bedömningen får enligt
beredningen ske på grundval av helhetsbilden vid tiden för intjänandet, även om
några typiskt viktiga moment i bedömningen särskilt nämnts i lagtexten.
Arbetsinsatsen kan i det särskilda fallet ha varit så kvalificerad att en hög
lön kan ha varit motiverad,' t.ex. när en särskilt skicklig kraft knutits till
ett sviktande företag för att söka rädda det. Viss verksamhetsgren kan ha varit
mycket lönsam, även om företaget som helhet gått med förlust, och ha krävt att
någon med speciellt stora kvalifikationer och däremot svarande lön förestod
densamma osv. I fråga om pensionsbetalningar torde återvinning blott
undantagsvis aktualiseras. Man får här se till förhållandena under
intjäningstiden, vare sig pensionen intjänats av pensionstagaren själv eller
t.ex. av dennes make, när ersättningen utgår till efterlevande.
Det har synts beredningen
naturligt, att här tillämpa samma frister som vid gåva till närstående.
Vad
som enligt beredningens förslag skall bäras åter är inte hela det
Prop.1975:6 218
utgivna
beloppet utan den del som uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med
hänsyn till omständigheterna. Beredningen framhåller att återbäring av lön o.d.
kan drabba hårt och att därför jämkning kan vara motiverad.
Med
hänvisning bl.a. till att nu förevarande bestämmelse enligt beredningens
uppfattning kan åberopas inte bara när lön m.m. redan utbetalats utan även när
ford:ran på obetald lön m.m. görs gällande i konkursen menar beredningen att 100
a § KL kan upphävas.
Remissyttrandena.
Domareföreningen erinrar om att beredningen säger, att det är klart att
bestämmelsen kan åberopas inte bara när lön m.m. redan har utbetalats utan även
när fordran på obetald lön m.m. görs gällande i konkursen, oavsett på vilken
tid den belöper. Föreningen anser inte att lagtexten ger tydligt uttryck härför
och finner det önskvärt att den förtydligas.
Departementschefen.
Jag delar beredningens uppfattning i fråga om lämpligheten av en regel angående
återvinning av sådan betalning av lön, pension eller arvode till närstående som
inte motsvaras av någon prestation från dennes sida. I likhet med beredningen
anser jag vidare att den nuvarande begränsningen till aktiebolags konkurs
saknar bärande motiv. Jag kan därför i huvudsak godta beredningens förslag, som
väsentligen lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa redaktionella
jämkningar har dock vidtagits i lagtexten.
Såvitt
gäller sådan lön m.m. som ännu inte utbetalats anser jag det nödvändigt att
göra ett avsteg från beredningsförslaget. Enligt min uppfattning kan varken
återvinning av en betalning eller av ett belopp eller, som beredningen
föreslagit, ett överskott anses i sig eliminera en rätt för den mot vilken
återvinningstalan riktats att göra sin fordran gällande i konkursen. Härför
skulle krävas att rätten till lönen återvanns, vilket inte är avsikten med 33 §
och dessutom skulle leda till vissa komplikationer. Detta sammanställt särskilt
med den avräkningsregel beredningen föreslagit och som har upptagits i 40 d §
departementsförslaget ger enligt min mening anledning att med viss jämkning
behålla nuvarande regel i 100 a §, vilken förhindrar att fordringar varom nu är
fråga görs gällande i konkursen. Jag återkommer till denna fråga i samband med
behandlingen av 100 a §. Redan nu vill jag dock säga att det direkta
tillämpningsområdet för den av beredningen föreslagna återvinningsregeln i
fråga om oskäliga löneutbetalningar m.m. bör inskränka sig till sådana fall där
lönen faktiskt utbetalats.
Jag
har även gjort vissa redaktionella ändringar. Enligt departements-förslaget
skall betalning av lön, arvode eller pension till närstående kunna gå åter i
den mån betalningen uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn
till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.
Konstruktionen att rättshandling kan gå åter i viss mån har förebild bl.a. i
fråga om återvinning av bodelning enligt 32 §
Prop.
1975:6 219
och
i fråga om återvinning av vissa avsättningar till stiftelser enligt 34 §.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) har jag uttalat mig om
återvinningsfristernas längd och konstruktion. I enlighet med beredningsförslaget
är återvinningsfristen i första hand sex månader. I andra hand gäller en längre
återvinningsfrist om två år då betalning skall gå åter, om det inte visas att
gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Jag
vill påpeka att det inte torde vara uteslutet att i särskilt flagranta fall i
fråga om betalning av nu förevarande slag tillämpa regeln om återvinning av
otillbörliga rättshandlingar i 30 §. Har betalning eriagts med fast egendom
blir regeln i 29 b § tillämplig.
34
§ Paragrafen, som behandlar återvinning från pensions- och personalstiftelser,
motsvarar 28 a § och 29 § sista stycket gällande lag samt 32 §
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
(tryggandelagen) kan arbetsgivares utfästelse om pension till arbetstagare
eller arbetstagares efterlevande tryggas genom särskild redovisning av
pensionsskuld eller avsättning av medel till pensionsstiftelse. Med
pensionsstiftelse avses enligt 9 § samma lag en av arbetsgivare grundad
stiftelse vars uteslutande ändamål är att trygga utfästelse om sådan pension.
Pensionsstiftelse får enligt 11 § samma lag inte motta fordran mot
arbetsgivaren. Avtal i strid härmed är ogiltigt. Enligt 15 § föreligger
överskott på stiftelsens kapital när stiftelsens tillgångar överstiger den
skuld stiftelsen ådragit sig samt upplupen del av den utfästa pension, som
tryggas av stiftelsen, eller, i visst fall, pensionsreserv enligt pensionsplan.
Regler om personalstiftelser finns i 27-30 §§ samma lag. Inte heller
personalstiftelse får inneha fordran mot arbetsgivaren. Avtal i strid härmed är
ogiltigt.
Enligt
28 a § KL gäller, att när gäldenären inom 180 dagar före konkursansökningen
eller därefter till dess konkursbeslutet meddelats överlämnat medel till
pensionsstiftelse som därigenom fått överskott på kapitalet, återvinning äger
rum av överskottet. Om gäldenären inom den angivna tiden överlämnat medel till
personalstiftelse, återgår enligt samma lagrum dessa medel till konkursboet.
Överlämnande av medel till pensionsstiftelse utan att överskott uppkommer
regleras i 29 § sista stycket KL. Av detta lagrum följer, att rättshandlingen
går åter om den skett inom 60 dagar före konkursansökningen eller därefter.
Enligt förarbetena till bestämmelserna, vilka fick sin nuvarande form i samband
med genomförandet av tryggandelagen, har även 29 § tredje stycket KL
tillämpning i detta fall, dvs. att återvinning undgås om stiftelsen visar att
den vid mottagandet av medlen saknade skälig anledning anta att gäldenären
ville gynna stiftelsen framför andra borgenärer. Denna bevisning är dock utan
verkan, om stiftelsen vid mottagandet hade skälig anledning anta att gäldenären
var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen.
Prop.1975:6 220
Lagberedningen
anser uppenbart att återvinningsbestämmelser behövs i fråga om medel som
överlämnats till pensions- eller personalstiftelse. Annars skulle enligt
beredningen betydande tillgångar kunna på ett enkelt sätt undandras
borgenärerna. Elestämmelserna bör lämpligen anpassas till de principer som
ligger till grund för beredningens förslag i övrigt.
I
likhet med gällande lag skiljer beredningsförslaget till en början mellan
överföring som medför att pensionsstiftelse får överskott och andra fall.
Överföring till personalstiftelse jämställs överlag med förstnämnda fall (32 §
tredje stycket beredningsiförslaget). Frågan huruvida överskott uppkommer eller
inte får enligt beredningen avgöras på grundval av 15 § i tryggandelagen.
Överskottsfallen är att betrakta som benefika överföringar.
Återvinningsbestämmelsen har därför för dem av beredningen utformats efter vad
som föreslagits beträffande gåva, dvs. med en objektiv sexmånadersfrist samt en
frist på ett år i allmänhet och två år för närstående, i de båda senare fallen
med möjlighet att avvärja återvinning genom motbevisning om solvens (första
stycket beredningsförslaget). När gäldenären är en fysisk person som
tillskapat en pensionsstiftelse, kan enligt beredningen tänkas att en
överföring till stiftelsen direkt gynnar honom själv. Gäldenären likställs
därför i beredningsförslaget med närstående. Eftersom det här inte kan bli
fråga om någon direkt betalning till gäldenären eller dennes närstående utan
överföringen sker till en stiftelse har beredningen föreslagit, att
tvåårsfristen gäller när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller någon
närstående till honom. Nar sålunda gäldenären själv eller hans närstående kan
beräknas förr eller senare verkligen få en förmån av betydelse genom överföringen, om den skulle bestå,
går överföringen i sin helhet åter enligt beredningsförslaget. Det låter sig enligt beredningen inte gärna göra
att dela upp återföringen på vad som skulle gynna gäldenären eller hans
närstående och vad som belöper på andra destinatärer. Beredningen påpekar att
det också som regel kan antas att överföringen över huvud inte skett, om den
inte gynnat den förra kategorin.
Andra
överföringar av medel till pensionsstiftelse som avses med tryggandelagen, dvs.
överföringar utan att överskott i tryggandelagens mening uppkommer, har i
beredningsförslaget liksom i gällande lag reglerats efter mönster av
återvinningsbestämmelserna om förtida betalning och pantställelse i efterhand.
Enligt andra stycket i förslaget återgår därför sådana överföringar, om
överlämnandet skett senare än tre månader före fristdagen. Om åtgärden
väsentligen gynnat gäldenären själv eller honom närstående, äger enligt
förslaget återvinning även rum, om åtgärden skett tidigare men senare än två år
före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom
åtgärden blev insolvent.
Fristen
räknas enligt beredningens förslag från att överföringen faktiskt skedde. Detta
överensstämmer med gällande rätt.
Beredningen
påpekar att de föreslagna reglerna blir direkt tillämpliga
Prop.
1975:6 221
endast i fråga om överföringar till pensions- eller
personalstiftelser som faller inom ramen för tryggandelagen. Detta
överensstämmer enligt beredningen med vad som gäller f.n. beträffande 28 a §
KL. I den mån det i framtiden kommer att finnas andra pensions- eller
personalstiftelser kan enligt beredningen i förekommande fall mot dem tillämpas
de möjligheter beredningsförslaget enligt andra paragrafer ger i fråga om
återvinning.
Sista stycket i beredningens lagförslag innehåller en
erinran om den rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m.
varom ges bestämmelser i 117 § försäkringsavtalslagen.
Departementschefen. Jag delar beredningens uppfattning att
det fortfarande är nödvändigt med särskilda återvinningsregler när det gäller
överlämnande av medel till pensions- och personalstiftelser. Beredningsförslaget
innebär i förhållande till gällande lag att återvinningsfristerna förlängs. I
övrigt överensstämmer beredningsförslaget i stort sett med vad som nu gäller.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot vad beredningen
föreslagit. Även jag ansluter mig till förslaget.
Enligt beredningens mening skall nu förevarande
återvinningsmöjlighet gälla endast i fråga om sådana stiftelser som faller inom
ramen för 1967 års tryggandelag. Denna åsikt vinner stöd av ett uttalande av
lagrådet vid tillkomsten av tryggandelagen (prop. 1967:83 s. 261 och 278). Enligt
lagrådets då uttalade uppfattning måste begreppen pensionsstiftelse och
personalstiftelse när de kommer till användning i lagstiftning anses hänföra
sig till den bestämning av begreppen som getts i 9 resp. 27 §§ tryggandelagen.
Lagrådet har emellertid låt vara med viss tvekan menat att bestämmelserna
skulle kunna få analogisk tillämpning också på andra stiftelser.
Departementschefen godtog denna uppfattning (prop. 1967:83 s. 288). Enligt min
mening saknas anledning att i nu förevarande sammanhang frångå denna
ståndpunkt.
För att vinna överensstämmelse med den konstruktion som
använts i 32 och 33 §§ för att ange föremålet för återvinning har också i
förevarande paragraf gjorts vissa redaktionella jämkningar i förhållande till
beredningens lagförslag. Någon saklig ändring är inte avsedd.
Beträffande tredje stycket bör anmärkas att överföring av
medel till personalstiftelse alltid jämställs med sådan överföring av medel
till pensionsstiftelse som medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet.
Den av mig föreslagna lagtexten innefattar ingen ändring i
förhållande till beredningsförslaget beträffande möjligheten för stiftelsen att
i konkursen göra gällande ett fordringsanspråk motsvarande det belopp som
återvunnits från stiftelsen. Jag återkommer under 40 d § till frågan i vad mån
stiftelse skall anses ha en sådan möjlighet.
Gäller överföring till stiftelse fast egendom blir 29 b §
tillämplig.
Skyldigheten att på grund av återvinning återbära
överförda medel kan jämkas med stöd av 40 §.
35 § Paragrafen behandlar återvinning av betalning av
skuld m.m. Den
Prop. 1975:6 222
motsvaras
i gällande lag av 29 och 30 §§. I beredningsförslaget motsvaras paragrafen av
33 § första och tredje styckena.
Gällande
rätt. Enligt 29 § första stycket KL skall betalning av skuld som inte var
förfallen vid betalningstillfället gå åter, om betalningen gjorts inom 60 dagar
före konkursansökningen eller därefter. Detsamma gäller betalning med annat än
pengar eller andra med hänsyn till gäldenärens och borgenärens yrke vanliga betalningsmedel.
Borgenären kan dock enligt tredje stycket i lagrummet undgå återvinning enligt
första stycket genom att visa, att han när han mottog betalningen saknade
skälig anledning anta att gäldenären avsåg att gynna honom framför övriga
fordringsägare. Motbevisningen är dock utan verkan, om borgenären hade skälig
anledning anta att gäldenären var insolvent eller hade kännedom om
konkursansökningen.
I
30 § KL föreskrivs återgång av betalning av förfallen skuld, om rättshandlingen
skett inom 30 dagar före konkursansökningen eller därefter och borgenären, när
han tog emot betalningen, hade skälig anledning anta att gäldenärer var
insolvent eller hade kännedom om konkursansökningen.
KL
innehåller inte några siärskilda bestämmelser om återvinning av kvittning som
ägt rum före konkursen, medan ingående föreskrifter finns om kvittning i
konkurs. Kvittning anses hos oss komma till stånd genom att ena parten avger
kvittningsförklaring till den andra eller genom att parterna kommer överens om
kvittning. Den omständigheten att kvittning kan ske genom en ensidig åtgärd av
annan än konkursgäldenären utgör inte något principiellt hinder mot
återvinning. Det synes emellertid vara något ovisst vad som f.n. gäller i
återvinningshänseende när en kvittningsförklaring avgetts före konkursen. De
nuvarande reglerna i 121 § KL gäller endast kvittning i konkurs.
Lagberedningen
konstaterar att frågan om återvinning av betalning tilldrar sig ett betydande
praktiskt intresse. Beredningen har stannat för att försöka begränsa återvinning
till objektivt onormala betalningar. Ordinära betalningar bör däremot få stå
sig även om de skett strax före konkursutbrottet.
Enligt
beredningens förslag (33 § första stycket första punkten) kan betalning av
skuld återvinnas, om den skett senare än tre månader före fristdagen och gjorts
med ovanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat
gäldenärens ekonomiska ställning. Återvinning skall dock inte äga rum, om
betalningen ändå kan anses ordinär. En längre återvinningsfrist mot närstående,
två år, föreslås gälla om det inte visas att gäldenären varken var eller genom
åtgärden blev insolvent (första stycket andra punkten).
Beträffande
den närmare innebörden av förslaget finner beredningen böra understrykas, att
bestämmelserna inte avser kontantaffärer. Som exempel på betalning som kan bli
föremål för återvinning nämns först
Prop.1975.6 223
betalning
med ovanliga betalningsmedel och betalning i förtid. Frågan huruvida betalning
skall anses ha skett med ovanligt betalningsmedel skall enligt gällande rätt
främst avgöras med hänsyn till borgenärens och gäldenärens yrken. Det är därvid
enligt förarbetena tillräckligt, om betalningen framstår som ovanlig med hänsyn
till antingen borgenärens eller gäldenärens yrke. Även enligt beredningsförslaget
får man beträffande gäldenär som är näringsidkare se till förhållandena i hans
bransch, liksom mottagarens bransch har betydelse. Om betalningsmedlet framstår
som motiverat med hänsyn till enderas förhållanden, synes dock anledning saknas
att betrakta det som ovanligt enbart därför att det avviker från det vanliga
för den andres del.
En förutsättning för
återvinning är enligt gällande lag att det rör sig om betalning av skuld 'som
icke var förfallen'. Regeln anses syfta på formellt tillämplig förfallodag,
även om det i realiteten varit avsett att längre kredit skulle gälla. Detta har
beredningen ansett vara för snävt, eftersom en borgenär bl.a. har möjlighet att
betinga sig uppsägningsrätt med anledning av gäldenärens insolvens. Betalning
som sker med anledning av sådan uppsägning kan inte generellt godtas som normal
menar beredningen. I beredningsförslaget används uttrycket att betalning sker
'i förtid'. Som förtida betalning skall enligt förslaget räknas bl.a. betalning
som skett efter det att borgenären begagnat sig av klausul som föreskriver
omedelbar betalning av ett stående lån, om gäldenären försummat ränte- eller
avbetalning eller kommit på obestånd e.d. På samma sätt bör bedömas att
borgenären vägrat föriängning av ett lån som klart förutsatts skola förlängas
för exempelvis tre månader i sänder, om inte något speciellt inträffar.
Den av beredningen
föreslagna regeln talar vidare om betalning med belopp som avsevärt försämrat
gäldenärens ekonomiska ställning, dvs. betalning som verkligen är av betydelse
för borgenärerna från återvinningssynpunkt. För att detta skall vara fallet
måste det enligt beredningens uppfattning vara fråga om ett belopp som i
betraktande av gäldenärens förhållanden t.ex. omfattningen av rörelse som han
driver måste anses relativt betydande och därför inverkar avsevärt på hans
ekonomiska ställning och den utdelning som borgenärerna kan få vid en senare
inträffad konkurs. Att betalning av en skuld inte inverkar på gäldenärens
räkenskapsmässiga balans utesluter inte, att hans ekonomiska ställning kan ha
försämrats och dividenden för andra borgenärer minskat. Betalning kan då
innebära mannamån till förmån för viss borgenär (jfr 11 kap. 4 och 7 §§ BrB).
Att
ge konkursboet rätt till återvinning i alla fall som ryms under de angivna
alternativen skulle emellertid enligt beredningen föra för långt. 1
beredningens förslag har därför upptagits en föreskrift att återvinning inte
äger rum, om betalningen med hänsyn till omständigheterna kan anses som
ordinär. Begränsningen gäller alla betalningar, även dem som skett med
Prop.
1975:6 224
ovanliga betalningsmedel eller i förtid. Betalning med
betalningsmedel som i allmänhet är ovanligt i viss bransch kan enligt
beredningen någon gång i det särskilda fallet vara helt korrekt. Och betalning
i förtid kan av rent praktiska skäl ha skett kort före förfallodagen eller kan
ha företagits för att viss rabatt skall erhållas. I övrigt är det avsett, att
vanliga löpande betalningar, t.ex. avtalade och i behörig ordning betalade
amorteringar på lån, avbetalningsköp m.m. samt av hyra, arrende, skatt eller
innehållna källskatter och underhållsbidrag skall vara skyddade, även om
betalningen faktiskt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning från andra
borgenärers synpunkt. Även löpande betalningar som inte fullgörs förrän någon
tid efter förfallodagen kan böra godtas som ordinära, t.ex. om gäldenären
brukat successivt göra rätt för sig i efterhand.
Enligt
beredningen torde vidare såsom ordinära betalningar i regel också vara att
betrakta de normala insättningar som görs på en checkräkningskredit. Betalning
vid kontantköp kan som tidigare nämnts inte angripas enligt
beredningsförslaget. Det kan med nuvarande bokföringsteknik vara svårt att få
faktura förrän någon tid efter leverans. Köp på sådana villkor måste enligt
beredningen i förevarande sammanhang jämställas med kontantköp, om betalning
sker i vanlig ordning. Däremot har beredningen inte avsett att betalning av
skuld som stått ute eller kumulerats under längre tid skall kunna godtas som ordinär.
En betalning som skett sedan gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar
kan inte heller, objektivt sett, anses ordinär, frånsett hyra för bostad o.d.
Till beloppen normala ersättningar för arbete och kostnader som utbetalats för
undersökningar av ett företags förutsättningar att fortsätta driften bör
godtas. I princip skall det enligt beredningen inte inverka, om borgenären hade
anledning misstänka att gäldenären var insolvent eller inte. Om gäldenären
otillbörligt gynnat viss borgenär och denne var i ond tro, kan emellertid
återvinning ske enligt 36 § i beredningens förslag, även om betalningen
möjligen annars kunde objektivt sett anses ordinär i den mening som avses i 33
§ (jfr även 11 kap. 7 § andra stycket BrB).
Beredningen
framhåller att det allmänna kravet för återvinning, att den åtgärd som angrips
var till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem, inte minst får betydelse
vid återvinning av betalning. Beredningen påpekar att en åtgärd i och för sig
kan vara onormal icke ordinär men ändå genom nämnda allmänna rekvisit vara
skyddad mot återvinning. Betalning av räntor och amorteringar på ett
företagsinteckningslån är regelmässigt helt ordinär, medan en realisation av
all företagsintecknad egendom med åtföljande förtida betalning till
företagsinteckningshavarna inte kan anses vara en normal åtgärd, i all
synnerhet inte om den sker med anledning av att företaget kommit i ett prekärt
läge. I fråga om sådana onormala betalningar måste undersökas, om de var till
nackdel för gäldenärens borgenärer eller vissa av dem vid den lidpunkt då
åtgärden vidtogs.
Beredningen anger att det i friiga om företagsintecknad
egendom inte är
Prop.
1975.6 225
ovanligt, att en avveckling sker under hand i samband med
ackord. Vid ackord är principen, att förmånsberättigade borgenärer skall få
full betalning. Det är enligt beredningen inte förenligt härmed att, i
händelse gäldenären senare råkar i konkurs, göra betalningen till föremål för
återvinning trots att betalningen, när den ägde rum, inte var till nackdel för
gäldenärens borgenärer eller vissa av dem. Betalningen skall alltså stå sig,
om den utgått ur köpeskillingen för såld företagsintecknad egendom och om då
befintliga borgenärer med lika eller bättre rätt inte blev lidande. Beredningen
anför vidare att i rättspraxis den som haft förmånsrätt på grund av
företagsinteckning och liknande ansetts ha separationsrätt till vad som av
köpeskillingen hållits avskilt för deras räkning under redovisningsansvar.
Det har för beredningen framstått som önskvärt att
återvinning av kvittning blir föremål för särskild reglering. Beredningen
påpekar att kvittning brukar likställas med betalning. Det har för beredningen
tett sig naturligt, att så sker även i återvinningshänseende. Enligt beredningsförslaget
skall därför vad som sägs om återvinning av betalning ha motsvarande
tillämpning när kvittning ägt rum, om borgenären enligt 121 § inte haft rätt
att kvitta i konkursen. Undantaget innebär att skedd kvittning skall stå sig,
om borgenären kunnat kvitta i konkurs. Återvinning skulle ju då vara praktiskt
sett meningslös.
Den borgenär vars fordran före konkursen kvittas mot skuld
till konkursgäldenären skall enligt förslaget behandlas som om han fått
betalning vid tillfället. Härvid är enligt beredningen att märka, att kvittning
inte i och för sig är någon onormal form för gottgörelse. Ibland kan emellertid
kvittning ske på sådant sätt att den bör jämställas med betalning med ovanliga
betalningsmedel. Viss ledning menar beredningen kunna erhållas av reglerna om
kvittning i konkurs. Om kvittning möjliggjorts genom uppköp av värdelös eller
osäker fordran mot konkursgäldenären, kan sålunda kvittningen jämställas med
betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel. Motsvarande gäller, när
borgenär kvittar efter det att han genom köp av varor har satt sig i skuld till
gäldenären i syfte att få täckning för sin fordran. Med hänsyn främst till att
kvittning under konkurs enligt beredningens förslag om ändring av 121 § är
tillåten även om fordran inte är förfallen, torde man inte behöva räkna med
återvinning av kvittning därför att den skulle vara att jämställa med betalning
i förtid.
Även i fråga om kvittning gäller enligt
beredningsförslaget, att återvinning inte äger rum om kvittningen trots att den
t.ex. avsett betydande belopp var att betrakta som ordinär. Den kan ha varit en
normal åtgärd i parternas mellanhavande. I ett fast kontokurantförhållande
anser beredningen över huvud vara tveksamt, om man bör tala om kvittning
beträffande den avräkning som skall äga rum. Det får också enligt beredningens
uppfattning i regel betraktas som ordinärt, att det allmänna kvittar
skattskyldigs fordran på att återfå för mycket eriagd skatt mot
15 Riksdagen 1975.1 saml Nr 6
Prop. 1975:6 226
restantier
för vilka han häftar.
Om
motparten var närstående till gäldenären, blir enligt beredningsförslaget
återvinningsfristen även i kvittningsfallet två år.
Remissyttrandena. EON och
kronofogdeföreningen efterlyser förtydligande uttalanden i fråga om
skattebetalningar.
EON framhåller att det inte
är ovanligt att fysisk eller juridisk person, som har försatts i konkurs, kort
tid dessförinnan levererat betydande belopp till kronofogdemyndighet till
gäldande av restförd skatt. Om den föreslagna återvinningsregeln antas, kan
enligt EON:s mening framdeles uppstå svårigheter att avgöra om betalning av
sådan skuld anses som ordinär med hänsyn till dels skuldens karaktär, dels hur
lång tid skulden stått ute. Det förefaller nödvändigt, att det i propositionen
lämnas något vägledande uttalande i detta avseende.
Kronofogdeföreningen
anför bl.a. följande. 1 praktiken avser det övervägande antalet konkurser
företag med skatteskulder för innehållen skatt på de anställdas löner och
mervärdeskatt. Betr båda dessa skatteslag har företagarna anförtrotts att åt
samhället inkassera skatter, som faktiskt betalas av resp anställda och
konsumenter. Särskilt under sämre konjunkturer sker som bekant företagarnas
leveranser av dylika medel med viss, stundom avsevärd fördröjning. I talrika
fall blir även de företag, som drabbas av skattebetalningsförseningar så
småningom försatta i konkurs. Ej sällan har också sådana företag ganska kort
tid före konkursutbrottet betalt betydande belopp till vederbörande
indrivningsmyndighet som avbetalning på skatteskuld. Vid sådana fall torde
besvärliga tolkningsproblem uppstå, om dylik betalning skett på sådant sätt att
ovan angivna rekvisit 'ordinär betalning' och ',i vederbörlig ordning' för
undgående av återvinning är för handen.
Ackordscentralen
behandlar frågan om det skall krävas att den återvinningsgrundande
transaktionen var till nackdel för borgenärerna. Ackordscentralen anför.
Vid betalningsinställelse
uppstår ofta problem på grund av förekomsten av företagsinteckning. Det kan
vara frågan om att avveckla rörelsen. Företagsinteckningshavaren kan inte utan
vidare tolerera att egendom, som är föremål för företagsinteckning, förvandlas
till kontanter och banktillgodohavanden och d.ärmed frånhändes honom som säkerhetsunderlag.
Inteckningshavaren kan då se sig nödsakad att inge konkursansökan för att
skydda sina rättigheter. I praktiken har detta nödtorftigt kunnat klaras genom
diverse 'trollerier' såsom uppläggande av administrationskonto hos tredje man i
förening med avlänkning av bank-och postgiro. Vanligt är också, att företagsintecknad
egendom säljs icke mot kontant betalning utan mot revers, betalbar efter 60
dagar, samtidigt som reversen pantförskrivs till inteckningshavaren.
Det är utomordentligt
värdefullt, att Lagberedningen klarlagt förhållandena kring dessa situationer,
som blir allt vanligare i takt med den kraftigt ökade användningen av
företagsinteckning som säkerhetsform. Sammanfattningsvis sägs, att betalning
skall vara fredad mot återvinning, om den utgått ur köpeskillingen för såld
företagsintecknad egendom och om då befintliga borgenärer med lika eller bättre
rätt inte blev lidande. Helt
Prop. 1975:6 227
övertygad
om att denna beskrivning håller kan man dock knappast vara, om också
tidsfaktorn tas med i bilden. De pengar, som betalas inteckningshavaren, kan ha
stått ganska länge på en bankräkning. Det är inget problem om det finns
företagsintecknad egendom, som i övrigt räckte till då betalning skedde. Men om
så inte var fallet, kvarstår åtminstone teoretiskt en risk för återvinning
påfordrad av fordringsägare med sämre förmånsrätt eller oprioriterade. En
möjlighet att gardera sig vore om återvinningsreglerna knöts till den
betalningsinställelse, som normalt föregår en avveckling. Inteckningshavaren
skulle då åtnjuta samma skydd från betalningsinställelsen som vid konkurs.
Departementschefen.
Beredningsförslaget i denna del innebär främst att de möjligheter som f.n.
finns till återvinning av betalning för skuld utvidgas i vissa avseenden. De
utvidgade möjligheterna åstadkoms genom förlängda frister och genom borttagande
av vissa subjektivt grundade rekvisit. Härtill kommer att återvinning i vissa
fall skall kunna äga rum i fråga om sådan betalning som var otillbörlig (se 30
§ departementsförslaget). Ett minskat tillämpningsområde får reglerna däremot
beträffande vissa i sig ordinära betalningar som företagits inom 30 dagar före
konkursansökningen och vid vilka betalningsmottagaren hade kännedom om att
gäldenären var eller blev insolvent. Sådana betalningar kan f.n. återvinnas
enligt 30 § KL. Som framgår av vad jag anfört i motiveringen till 30 § i
departementsförslaget har jag stannat för att ordinära betalningar av det
slaget bör stå sig, även om de skett strax före konkursutbrottet, under
förutsättning att de inte kan betraktas som otillbörliga.
Remissinstanserna
har allmänt godtagit beredningsförslaget i nu berörda del. Mot bakgrund av vad
jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) kan även jag i huvudsak
biträda förslaget.
Vad
som skall förstås med att en betalning är att anse som ordinär har utförligt
belysts i lagberedningens motiv till förslaget. Jag ansluter mig till den
uppfattning om innebörden av det berörda uttrycket som beredningen gett uttryck
åt.
Som
har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) krävs generellt i fråga
om återvinning att den åtgärd som angrips varit till nackdel för gäldenärens
borgenärer eller vissa av dem. Detta krav gäller inte minst beträffande
betalning av skuld. En sådan åtgärd kan i och för sig vara onormal icke
ordinär men ändå genom nämnda allmänna rekvisit vara skyddad mot återvinning.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad beredningen anfört i fråga om
tillämpningen av nackdelsrekvisitet i samband med återvinning av betalning. Att
såsom en remissinstans synes ha ifrågasatt ytterligare trygga den
rättsställning som en innehavare av företagsinteckning får genom detta rekvisit
anser jag inte tillräckligt motiverat.
Även
i fråga om återvinningsfristen får jag hänvisa till vad jag anfört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4). Fristen är som jag tidigare berört i
allmänhet tre månader. Det behöver inte visas att gäldenären var
Prop.
1975:6 228
insolvent vid betalningen och iktcrvinningsfrågan påverkas
inte heller av bevisning i motsatt riktning. I fråga om betalning till
närstående föreslås en längre återvinningsfrist, nämligen två år före
fristdagen. Återvinning kan då avvärjas, om återvinningssvaranden visar att
gäldenären varken var eller genom betalningen blev insolvent.
Av 28 § 1 framgår att skattebetalningar i allmänhet är
undantagna från återvinning. Med hänsyn härtill torde frågan om när
skattebetalning skall anses som ordinär få betydelse bara i sällsynta fall.
Någon anledning att här gå närmare in på denna fråga anser jag inte föreligga.
Av 28 § 2 framgår att återvinning enligt förevarande paragraf inte heller kan
äga rum i fråga om betalning av underhållsbidrag enligt giftermåls- eller
föräldrabalken om bidragsbeloppet varit förfallet till betalning och den
underhållsberättigade inte gynnats otillbörligt.
I fråga om återvinning av betalning för växel eller check
finns särskilda bestämmelser i 36 §, till vilken här får hänvisas.
Skyldigheten att enligt 35 § låta betalning återgå kan
jämkas enligt 40 §. Återvinns betalning enligt förevarande paragraf har
borgenären givetvis också möjlighet att göra sin fordran gällande i konkursen,
se vidare under 40 d§.
I andra stycket av 35 § har tagits upp en regel om att det
som sägs om återvinning av betalning skall iiga motsvarande tillämpning när
kvittning skett, om borgenären enligt 121 § inte varit berättigad att kvitta i
konkursen. Regeln, vilken lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, stämmer
helt överens med beredningens förslag.
36 § Paragrafen, som behandlar vissa särproblem angående
återvinning av betalning för växel och check, motsvarar 36 § gällande lag och
33 § andra stycket beredningsförslaget.
Gällande rätt. I 36 § KL finns en specialreglering
angående betalning för växel och check. Om gäldenären eriagt betalning för
växel, är betalningsmottagaren enligt första punkten i första stycket av
paragrafen inte till följd av vad som i 30 eller 33 § stadgas om återgång av
betalning av förfallen skuld skyldig att bära åter vad han mottagit, om han
enligt växellagen inte kunnat vägra att motta betalningen utan att förlora sin
växelrätt mot någon växelgäldenär. Grunden till bestämmelsen är, att det
normalt krävs protest för att växelrätten skall bevaras, se 53 och 77 §§
växellagen (jfr 44 § samma lag). Om betalning för förfallen växel alltid skulle
kunna återvinnas enligt 30 eller 33 § KL, skulle följden bli att
växelinnehavare kunde gå miste om sin växelrätt vare sig han tog emot eller
avböjde betalning. Det har emellertid också gällt att hindra, att reglerna om
återvinning av betalning kringgås. Det föreskrivs därför att den som vid
återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag i sista hand
ansvara för växelns betalning eller, om växeln tillkommit för annans räkning,
denne är skyldig att till konkursboet återbära vad gäldenären betalat, om han
utlämnat eller låtit utlämna växeln under
Prop. 1975:6 229
sådana
omständigheter att, om gäldenären i stället då betalat till honom, den
betalningen varit återvinningsbar enligt 30 eller 33 § KL (andra punkten). Det
är inte nödvändigt att vederbörande förekommer på växeln.
Enligt
36 § andra stycket har första stycket motsvarande tillämpning i fråga om check.
Lagberedningen.
Särskilda bestämmelser om växel och check anser beredningen alltjämt behövliga.
De nuvarande reglerna ger emellertid skydd mot återvinning även om den eller de
mot vilka betalningsmottagaren skulle förlorat växel- eller checkrätt är
insolventa. Detta går enligt beredningen för långt. I beredningsförslaget sägs
därför att återvinning enligt den särskilda regeln om återvinning av betalning
inte äger rum mot den som inte kunde vägra att mottaga betalningen utan att
förlora växel- eller checkrätt mot annan, om det inte visas att han inte kunnat
få täckning hos denne. Bevisbördan för att sådan täckning inte stått att få
vilar på återvinningskäranden. Det kan här enligt beredningens uppfattning
möjligen någon gång bli fråga om partiell återvinning. Om växelbeloppet är 1
000 kr och den som ansvarar gentemot betalningsmottagaren har gjort konkurs
med en dividend på 25 procent, bör återvinning från betalningsmottagaren ske av
750 kr.
Enligt
beredningsförslaget skall vidare den som hade skolat bära den slutliga
förlusten, om den tidigare åsyftade betalningen uteblivit, vara skyldig att
utge ersättning under samma förutsättningar som gällt om betalningen skett till
honom som borgenär. Liksom enligt gällande rätt kan talan även riktas mot någon
som inte förekommer på växeln eller checken. Av 36 § i gällande lag följer, att
för återvinning förutsätts ond tro hos den i sista hand ansvarige då han
utlämnade eller lät utlämna växeln eller checken. I beredningsförslaget
uppställs inte här, lika litet som i första stycket av paragrafen, krav på ond
tro. Med den som skolat bära den slutliga förlusten avses enligt beredningen
endast den som på grund av växeln eller checken eller bakomliggande förhållande
skolat rättsligen i sista hand svara för förlusten, ej någon växel- eller
checkgäldenär som själv skolat ha regressrätt.
Återvinningsfristen
mot närstående i 33 § första stycket beredningsförslaget blir tillämplig, om
den mot vilken talan riktas var närstående till konkursgäldenären, även om den
som mottog betalningen inte var närstående. Återvinningsfristerna räknas även i
hithörande fall från betalningen.
Departementschefen.
Beredningsförslaget i fråga om återvinning av betalning i växel- och
checkrättsliga förhållanden anknyter till vad som nu gäller. Enligt
beredningsförslaget skall liksom nu återvinning av betalning för växel eller
check inte äga rum, om den som mottog betalningen inte kunde vägra detta utan
att förlora växel- eller checkrätt mot annan. I denna del innehåller
beredningsförslaget den nyheten att återvinning inte utesluts när den växel-
eller checkrätt som skulle ha förlorats varit utan
Prop. 1975:6 230
värde.
Härutöver upptar beredningsförslaget möjlighet att ålägga den som, om
betalningen uteblivit, skolat bära den slutliga förlusten, skyldighet att utge
ersättning under samma förutsättningar som gälh för återvinning, om betalningen
skett till honom som borgenär. I stort överensstämmer även denna reglering med
vad som nu gäller.
I första stycket av
paragrafen sägs att betalning för växel eller check går åter endast i den mån
den som mottog betalningen kunde vägra mottagandet utan att förlora växel-
eller checkrätt mot annan hos vilken han kunde erhålla täckning. Bevisbördan
för att täckning inte stått att få vilar enligt departementsförslaget på samma
sätt som enligt beredningsförslaget på återvinningskäranden. Någon uttrycklig
regel av detta innehåll har inte ansetts behövlig. Uttrycket 'i den mån'
anknyter till den av beredningen berörda möjligheten till partiell återvinning,
när den som i sista hand skolat svara för växeln eller checken inte varit fullt
solvent men likväl skulle kunnat betala en del av skulden.
I
nu förevarande sammanhang finns skäl att något beröra förhållandet mellan det
undantag från återvinningsreglerna som görs i förevarande paragraf och
återvinningsregeln i 30 §. Såsom framgår av lagtexten i förevarande 36 § är
återvinning enligt 30 § inte utesluten i fråga om betalning för växel eller
check. Detta överensstämmer i sak med vad beredningen föreslagit. Återvinning
enligt 30 § förutsätter som jag tidigare utvecklat ett otillbörligt förfarande.
Om en borgenär med förbigående av andra borgenärer mottar betalning av en
gäldenär som han vet vara insolvent torde detta regelmässigt kunna anses
otillbörligt. I växel- eller checkfallet måste dock beaktas den prekära
situation vari växel- eller checkborgenären kan befinna sig. Enligt min mening
torde växel- eller checkinnehavaren åtminstone i vissa fall inte kunna anses
otillbörligt gynnad genom betalningen, om han annars skulle gå miste om växel-
eller checkrätt mot en solvent växel- eller checkgäldenär.
Enligt
andra stycket är, när återvinning av betalning är utesluten till följd av vad i
första stycket sägs, den som, om betalning uteblivit, skolat bära den slutliga
förlusten skyldig att utgiva ersättning under samma förutsättningar som gällt
för återvinning, om betalningen skett till honom som borgenär. Regeln är
nödvändig för att hindra ett illojalt användande av den undantagsregel som
finns i första stycket. Jag vill påpeka att liknande regler finns i 39 b §
andra och tredje styckena enligt vilka tredje man som stälU egendom som
säkerhet eller ingått borgen för gäldenärens förpliktelse under vissa
omständigheter kan åläggas skyldighet att ånyo utgiva säkerhet eller ersätta
dess värde eller att ånyo utge borgen.
37
§ Paragrafen reglerar återvinning av upplåten panträtt m.m. Bestämmelser härom
finns f.n. i 29 § första-tredje styckena samt 30 § KL. 1 beredningsförslaget
har paragrafen betecknats som 34 §.
Gällande
rätt. Pant som lämnats för skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet inte
betingats går åter enligt 29 § första stycket KL.
Prop. 1975:6 231
Återvinningsfristen
är 60 dagar. Borgenärs ansökan om inteckning likställs i andra stycket med
överlämnande av pant. Av tredje stycket framgår att återvinning enligt de två
första styckena inte äger rum om den som mottog panten eller sökte inteckningen
visar att han saknade skälig anledning att anta att gäldenären ville gynna
honom framför övriga borgenärer. Sådan bevisning är dock utan verkan om den som
mottog panten hade skälig anledning till antagande, att gäldenären var på
obestånd eller kännedom om konkursansökningen.
Enligt
30 § KL går pantsättning åter, om gäldenären inom 30 dagar före
konkursansökningen eller därefter lämnat panten för gäld, vid vars tillkomst
sådan säkerhet betingats men inte överlämnats, och den som mottog panten hade
skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd eller kännedom
om konkursansökningen.
Det
kan vidare anmärkas att enligt 195 § KL skall med panträtt i fast egendom
likställas annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas
på utmätning. Enligt 195 § andra stycket KL skall vad i KL är stadgat
beträffande borgenär, som har lös egendom som pant eller eljest under panträtt
i handom, äga motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös
egendom med rätt att kvarhålla den till säkerhet för sin fordran.
Lagberedningen.
Lagberedningen anser att frågan om återvinning av säkerställelse bör utformas i
nära anslutning till vad som föreslås gälla i fråga om återvinning av
betalning. Det gäller såväl frister som möjligheten att undgå återvinning genom
motbevisning om solvens, när säkerställelse skett till närstående och två års
återvinningsfrist skall gälla. Någon motsvarighet till det undantag som i 33 §
beredningsförslaget gjorts för ordinära betalningar föreslås dock inte i 34 §.
Enligt
34 § första stycket beredningsförslaget kan säkerhet som gäldenären överlämnat
senare än tre månader före fristdagen återvinnas, om den inte var betingad vid
skuldens tillkomst eller om den inte överlämnats utan dröjsmål efter den
angivna tidpunkten. Har säkerhet överlämnats till närstående tidigare men
senare än två år före fristdagen, äger återvinning också rum under de angivna
förutsättningarna, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom
åtgärden blev insolvent. Det förutsätts, att den säkerhet som ställts tillhörde
gäldenären. Under den av beredningen föreslagna bestämmelsen faller förutom
vanlig pant, företagsinteckning o.d. även säkerhet som lämnas genom lösöreköp
eller annan rättshandling som ikläds formen av överlåtelse. Liksom motsvarande
bestämmelser i gällande lag inbegriper beredningsförslaget inte säkerställelse
som fullbordats samtidigt med skuldens tillkomst. Självfallet omfattas inte
heller det fallet att tredje man tillhörig egendom ställts som säkerhet för
konkursgäldenärens skuld.
Vid
skuldens tillkomst betingad men då ännu ej överlämnad säkerhet kan enligt
förslaget inte heller angripas, om den överlämnats utan dröjsmål
Prop.1975:6 232
därefter.
Detta innebär en viss jämkning i förhållande till motsvarande bestämmelse i
gällande lag. Omsättning av lån medför enligt beredningen inte att säkerhet som
betingats i samband med omsättningen kan anses betingad i samband med 'skuldens
tillkomst'. Med sistnämnda tidpunkt åsyftas den dag då gäldenären fick
lånesumman. Detta gäller även om lånevillkoren, t.ex. räntesatsen, ändrats. Om
lånesumman höjs och i samband därmed ställs säkerhet, blir denna enligt
beredningens uppfattning oangripbar i den mån den behövs för att trygga den
nytillkomna delen av lånesumman.
Beredningen anger att
gäldenären även kan tänkas lämna säkerhet till någon som går i borgen för en
hans redan befintliga skuld. Detta bör enligt beredningens mening kunna
angripas som pantsättning i efterhand, oavsett om borgensmannen kände till att
det i realiteten var fråga om pantsättning till säkerhet för redan befintlig
skuld (se vidare SOU 1970:75 s. 154).
Säkerhet kan av olika
skäl komma att utbytas, medan ett lån löper. Om gäldenären inte därigenom
försämrat sin ställning, anser beredningen bytet böra godtagas. Annars skulle
gäldenären och borgenären, utan att det kan påvisas några sakliga skäl, bli
alltför bundna.
Beredningen påpekar att
det i praxis ansetts åvila återvinningssvaranden att visa, att säkerheten
betingats redan vid fordringens uppkomst. Denna ståndpunkt torde dock enligt
beredningen vara förlegad och böra modifieras. Visserligen bör, menar
beredningen, den som har säkerhet för sin fordran vara beredd att redogöra för
fordringens tillkomst och omständigheterna när säkerheten överlämnades. I
princip bör emellertid återvinningskäranden styrka de förutsättningar som
gäller för återvinning.
Beredningen anför
vidare att bedömningen huruvida säkerheten överlämnats utan dröjsmål bör
anpassas efter vad som kan anses överensstämma med god ordning och rimliga
krav. Förslaget avser att tolerera en bankpraxis, enligt vilken lån beviljas
samt långivare och låntagare omedelbart söker ordna formaliteterna för
säkerhets ställande. Handpant bör naturligtvis överlämnas genast, medan
inteckningsåtgärder kan ta någon tid. I detta hänseende föreslår beredningen en
hjälpregel som andra punkt i andra stycket.
Frågan när pantsättning
skall anses fullbordad får enligt beredningen bedömas enligt vanliga regler.
Frågan kan inte besvaras inom KL:s ram. Beredningen har emellertid ansett
lämpligt att i lagtexten erinra om att tradition kan ersättas av andra
ihgärder. Beredningen menar att det bör vara utan betydelse, om åtgärden (t.ex.
denuntiation) företas av gäldenären eller borgenären. I förslaget har därför
beredningen intagit en bestämmelse, enligt vilken med överlämnande av säkerhet
jämställs annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga
borgenärens rätt (andra stycket första punkten beredningsförslaget). Härmed
åsyftas, förutom denuntiation i vissa fall, bl.a. att i fråga om lösöreköp de i
1 § lösöreköpsförordningen angivna formaliteterna skall ha iakttagits.
Prop.1975:6 233
För
de fall då den utlovade säkerheten förutsätter inskrivning föreslår
beredningen, att inskrivningsåtgärden skall anses ha skett utan dröjsmål, om
ansökan gjorts senast på inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor
från skuldens tillkomst (andra stycket andra punkten). När det även krävs
överlämnande av pantbrev e.d. måste givetvis inskrivningen utan dröjsmål följas
av sådan tradition. Nämnda tidsfrist har ansetts behövlig med hänsyn till
bankrutinen.
Departementschefen.
I förevarande paragraf behandlas återvinning när gäldenären tillhörig egendom
lämnats som säkerhet. Återvinning av säkerhet regleras i gällande lag i nära
anslutning till återvinning av betalning för skuld. Med betalning i förtid
eller med annat än sedvanliga betalningsmedel likställs lämnande av pant för
skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet inte betingats. Med betalning av
förfallen skuld likställs lämnande av pant för skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet
betingats men inte överlämnats. I det senare fallet gäller strängare
förutsättningar för återvinning-Beredningen anser att frågan om återvinning av
säkerställelse även i fortsättningen bör utformas i nära anslutning till vad
som skall gälla i fråga om återvinning av betalning. Någon motsvarighet till
att återvinning inte skall ske om betalning var ordinär upptas dock inte.
Beredningsförslaget innebär att säkerhet kan återvinnas om den inte var
betingad vid skuldens tillkomst. I fråga om säkerhet som betingats vid skuldens
tillkomst innebär beredningsförslaget en uppmjukning i förhållande till
gällande rätt genom att säkerheten kan få överlämnas kort efter
skuldsättningen. Förslaget avser i denna del att tolerera en bankpraxis enligt
vilken lån beviljas samt långivaren och låntagaren omedelbart därefter söker
ordna formaliteterna för säkerhetens ställande.
Med
överlämnande av säkerhet jämställs enligt beredningsförslaget annan åtgärd av
gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt.
Förslaget upptar därutöver en hjälpregel för de fall då säkerheten förutsätter
inskrivning. Lämnandet av säkerhet skall i sådant fall anses ha skett utan
dröjsmål, om ansökan gjorts senast på inskrivningsdag som inträffar näst efter
två veckor från skuldens tillkomst. Denna regel blir av särskild betydelse när
det gäller säkerställelse genom inteckning i fast egendom. Enligt 6 kap. 2 §
jordabalken uppkommer panträtt i fast egendom genom att fastighetens ägare
överlämnar pantbrev såsom pant for fordringen. Pantsättningen blir alltså
fullbordad genom tradition av pantbrevet. Den berörda hjälpregeln innebär att
panträttsupplåtelsen är skyddad mot återvinning om inteckning söks inom
angiven tid och pantbrev överlämnas till borgenären snarast möjligt därefter.
Beredningens
förslag beträffande återvinning av säkerställelse har lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag anser mig i huvudsak kunna godta förslaget med
vissa formella ändringar.
Prop.1975.6 234
Det
praktiskt sett mest betydelsefulla återvinningsfallet vid säkerställelse rör
upplåtelse av panträtt. Enligt min mening bör huvudregeln i paragrafen därför
behandla detta fall (första stycket). Enligt departementsförslaget kan
upplåtelse av panträtt som gäldenären gjort gå åter, om panten inte var
betingad vid skuldens uppkomst eller om pantsättningen inte skett utan dröjsmål
efter skuldens tillkomst. Enligt departementsförslaget jämställs med upplåtelse
av panträtt annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att
trygga borgenärens rätt (andra stycket). Hit hör bl.a. lösöreköp och
företagsinteckning. Den av beredningen föreslagna hjälpregeln för de fall då
säkerheten förutsätter inskrivning har i departementsförslaget tagits upp som
ett tredje stycke. Regeln tar endast sikte på frågan huruvida dröjsmål skall
anses föreligga beträffande själva inskrivningsåtgärden. I fråga om den närmare
innebörden av förslaget i övrigt får jag i första hand hänvisa till vad beredningen
anfört.
Återvinningsfristerna
är desamma som i fråga om återvinning av betalning. Sålunda är fristen i första
hand tre månader. I fråga om återvinning som riktar sig mot närstående skall
härutöver återvinning kunna ske, om säkerheten överlämnats senare än två år
före fristdagen. Som har föreslagits beträffande återvinning enligt flera
tidigare paragrafer skall återvinningssvaranden emellertid när återvinning söks
med stöd av den längre fristen kunna undgå återvinning genom att föra bevisning
om att gäldenären var solvent efter utgivandet av säkerheten.
När
säkerhet som grundas på inteckning återvinns, skall enligt 39 a § tredje
stycket eventuella inteckningshandlingar återställas eller tillhandahållas.
Skyldigheten att återbära säkerhet kan jämkas med stöd av 40 §.
38
§ Paragrafen, som behandlar återvinning i samband med utmätning, motsvarar 31 §
gällande lag och 35 § första stycket beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt 31 § KL kan på talan av konkursboet återvinning ske av den
förmånsrätt eller betalning som borgenär vunnit genom utmätning.
Återvinningsfristen är 30 dagar. Har borgenär inte fått betalning när den rätt
som vunnits genom utmätningen skall gå åter, behöver särskild talan inte föras.
Av
23 § KL framgår att egendom som hör till konkursbo i allmänhet inte får utmätas
under konkursen. I fråga om fortsatt verkställighet av utmätning som skett före
beslutet om konkurs finns bestämmelser i 24 § KL.
Av
77 § UL framgår att då utmätning av lös egendom är fullbordad så som sägs i 67
c § 1 mom. eller 73-76 §§ UL borgenären åtnjuter förmånsrätt i det utmätta
enligt förmånsrättslagen. Utmätning av fast egendom anses fullbordad, när
beslut om utmätning meddelats (83 § 1 mom. UL).
Medel
som gäldenären i utmätningsmål betalar till utmätningsmannen anses utmätta i
målet, om inte betalningen skett med villkor som strider häremot (88 d § 2 mom.
UL).
Prop.1975.6 235
Lagberedningen
anför att det uppenbariigen är ett mycket starkt indicium på att gäldenären
kommit i ekonomiskt trångmål att det krävs indrivning genom myndighets försorg.
Möjlighet till återvinning av den rätt eller betalning som vinns genom
utmätning bör finnas inom en återvinningsfrist av tre månader. I fråga om
utmätning för närståendes fordran föreslås en återvinningsfrist om två år med
möjlighet för återvinningssvaranden att undgå återvinning genom bevisning om
att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Enligt
beredningsförslaget skall återvinningsfristerna börja löpa i och med att
utmätningen är fullbordad.
Vad
som kan återvinnas är enligt beredningsförslaget den förmånsrätt eller betalning
som borgenär vunnit genom utmätning. Redan skedd försäljning påverkas inte. Om
belopp som därvid eller på annat sätt influtit i ärendet redovisats till
borgenären, blir denne återbetalningsskyldig. Återvinning kommer emellertid
enligt förslaget inte i fråga, om borgenären på annan grund än utmätning hade
sådan förmånsrätt att han vid konkurs skulle fått full betalning.
Återvinningsfristerna räknas från utmätningens fullbordan, vare sig borgenären
hunnit få betalning eller ej.
Lika
litet som enligt gällande rätt skall betalning som vunnits genom införsel kunna
återvinnas enligt beredningens förslag. Beredningen erinrar om att införsel i
princip är tillåten även under konkurs (se 18 § införsellagen).
Den
av beredningen i första hand uppställda fristen, tre månader, står i
överensstämmelse med de tidsfrister som beredningen uppställt för onerösa
rättshandlingar som gäldenären företagit.
Som
nämnts upptar beredningens förslag också en förlängd frist för återvinning från
närstående. Behovet av en sådan frist gör sig enligt beredningen inte gällande
med samma styrka beträffande utmätning som i fråga om gåva eller extraordinär
betalning, eftersom utmätningen regelmässigt får en sådan publicitet att något
missbruk knappast behöver befaras. Om likväl missbruk skulle förekomma, finns
beredningens särskilda regel för otillbörlighetsfall att tillgå. Den finska
kommittén har stannat för att här inte uppta någon förlängd frist för
närstående. På dansk sida har man däremot funnit det mindre tillfredsställande
att på den punkten göra en sådan avvikelse från den reglering man tänkt sig
beträffande återvinning av pantsättning. Det danska förslaget innehåller därför
en tvåårsfrist för närstående även vid utmätning. De norska kommitterade har
för sin del ansett, att det finns anledning tilt särskild misstänksamhet i
fråga om utmätning som sker till förmån för någon som sammanbor med gäldenären,
t.ex. dennes make. Men därutöver saknar enligt deras mening utmätning till
förmån för närstående den objektivt misstänkta prägel som borde vara en
förutsättning för återvinning av åtgärden. Man föreslår därför visserligen på
norsk sida en tvåårsfrist men har begränsat den till återvinning från make som
sammanlevde med
Prop. 1975:6 236
gäldenären
och från hemmavarande barn. Övriga kommitterade har ställt sig avvisande till
att här införa en regel för närstående som begränsas på nämnda speciella sätt.
Beredningen har, ehuru med tvekan, liksom de danska kommitterade, upptagit en
tvåårsregel för återvinning från närstående med möjlighet till motbevisning om
solvens men vill uttala, att man nog skulle kunna utan större olägenhet följa
det finska förslaget.
I
beredningens förslag ingår även den tidigare berörda regeln (se avsnitt 6.1 och
9.2.4) om undantag från återvinning vid utmätning för underhållsbidrag (35 §
andra stycket beredningsförslaget.
Remissyttrandena.
Sparbanksföreningen ifrågasätter om det kan anses försvarligt att den som
vunniit utmätning i normalfallet skall behöva avvakta en tid av tre månader
innan han vet huruvida utmätningen kommer att stå sig och rättsläget blir
klart. Även flera kronofogdemyndigheter är tveksamma inför den föreslagna
förlängningen av återvinningsfristen från en till tre månader. Hit hör
kronofogdemyndigheterna i Västerviks, Skellefteå och Trollhättans distrikt.
Den sistnämnda myndigheten framhåller att förslaget innebär en nackdel
därigenom att det under lång tid kommer att råda osäkerhet om en utmätnings
verkan. Då utmätningssäkerhet i de flesta fall är förutsättning för
amorteringsplan beträffande skatter måste enligt kronofogdemyndigheten denna
ovisshet medföra ännu större försiktighet vid lämnandet av anstånd för
avbetalning än vad som redan nu är fallet.
Domarföreningen
är tveksam i fråga om den föreslagna tvåårsfristen. De fall där dess tillämpning
aktualiseras antas bli sällsynta och föreningen har sig inte bekant att några
direkta önskemål om en dylik frist har framförts från konkursförvaltarhåll. För
sin del tror föreningen att fristen kan undvaras.
Departementschefen.
Beredningens förslag beträffande återvinning av betalning eller förmånsrätt
somi vunnits genom utmätning bygger på den redan gällande regeln härom.
Förslaget innebär emellertid en avsevärd utsträckning av återvinningsfristen.
Denna föreslås som huvudregel vara tre månader men med förlängning till två år
i fråga om utmätning för närståendes fordran. Fristerna räknas från det
utmätningen fullbordades.
Förslaget
har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Från en del håll har dock
uttalats tvekan beträffande de förlängda återvinningsfristerna.
För
egen del ser jag saken så att de återvinningsfrister som bör gälla vid
utmätning inte bör vara nämn\'ärt kortare än övriga jämförbara frister. Enligt
min mening är det inte motiverat att låta den som tar emot en frivillig
betalning för en utmätningsgill fordran i vissa fall i återvinningshänseende
komma i ett sämre läge än om han låtit fordran gå till utmätning. Den som begär
utmätning har också regelmässigt grundad anledning misstänka att gäldenären är
insolvent. Av dessa skäl anser jag den av beredningen i första hand uppställda
tidsfristen om tre månader vara lämplig.
Prop.1975.6 237
Det är antagligen riktigt som domareföreningen anfört att
något behov av förlängda frister vid utmätning för närståendes fordran hittills
inte förmärkts. Emellertid kan man inte bortse från att ett sådant behov kan
uppkomma om åtskilliga andra transaktioner blir föremål för utvidgade
återvinningsfrister i enlighet med vad departementsförslaget i övrigt
innehåller. I fråga om utmätning för närståendes fordran torde det också finnas
särskild anledning till misstanke. Om familjerättsliga underhållsbidrag
undantas på det sätt jag tidigare förordat (se 28 §) bör en förlängning i
enlighet med beredningens förslag i och för sig inte möta några betänkligheter.
Jag vill erinra om att återvinningssvaranden i fall av återvinning med stöd av
den förlängda fristen skall ha möjlighet att undgå återvinning genom att föra
bevisning om gäldenärens solvens. Jag får i den delen hänvisa till vad jag
anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4). Det anförda leder enligt
min mening till att beredningens förslag i fråga om fristernas längd bör
godtas.
Återvinningsfristerna skall enligt beredningsförslaget
räknas från det att utmätningen fullbordades. Enligt min mening finns inte
tillräckliga skäl att på denna punkt frångå vad som nu gäller enligt 31 § KL,
nämligen att tiden räknas från det att egendomen tagits i mät. Jag vill
särskilt erinra om att frågan om bestämningen av den aktuella tidpunkten kommer
att få prövas på nytt i samband med att ställning tas till beredningens förslag
till utsökningsbalk (se SOU 1973:22 s. 276) och promulgationslag till balken
m.m. (se SOU 1974:55 s. 197). I avbidan härpå bör återvinningsfristens
utgångspunkt liksom f.n. anges till den tidpunkt då egendomen tagits i mät.
Utöver den nu berörda ändringen har vissa redaktionella
jämkningar gjorts i den av beredningen föreslagna lagtexten. Härjämte kan
erinras om att 35 § andra stycket beredningsförslaget getts ett vidare
tillämpningsområde och flyttats till 28 § 2 departementsförslaget (se denna
paragraf).
Det finns anledning att även beträffande utmätning
understryka den allmänna förutsättningen för återvinning, att åtgärden skall
vara till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem vid den tidpunkt då den
företogs. Jag hänvisar i den delen till vad jag anfört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 9.2.4).
När
utmätning ännu inte lett till att borgenären fått betalning, följer av 40 c §
andra stycket, att konkursboets rätt till återvinning enligt paragrafen skall
beaktas av vederbörande förrättningsman ex officio. Har borgenären däremot
hunnit få betalning, får återvinningstalan föras i vanlig ordning.
39 § Paragrafen innehåller vissa grundläggande
bestämmelser angående återvinningens innebörd. Den motsvarar 37 § första och
andra styckena gällande lag samt 37 § punkt 1 första stycket
beredningsförslaget (jfr även punkt 4).
Gällande
rätt. Bifall till återvinningstalan innebär i princip, att den rättshandling
som är föremål för återvinning skall gå åter. Hur denna rättsverkan skall
realiseras är i huvudsak reglerat i 37 § KL. I 38 § KL
Prop. 1975:6 238
behandlas
det fallet att egendom till vilken konkursboet har återvinnings-rätt överlåtits
till annan. Vidare finns i 40 § en bestämmelse om rätt till utdelning efter
återvinning.
Frånsett pengar skall den
egendom som frångått gäldenären i princip återställas. Detta är inte direkt
utsagt i lagtexten. Det har ansetts att ingendera parten har rätt att välja
mellan prestation in natura och ersättning. Det är inte fullt klarlagt i vad
mån även skadestånd kan åläggas vid sidan av återbäring in natura.
Enligt 37 § första stycket
KL gäller, att om egendom som skall återställas inte finns i behåll, boet har
rätt till ersättning för därigenom uppkommen skada. Motsvarande gäller, om
inteckningshandling som avses i 29 § inte kan tillhandahållas. Lagtexten tyder
närmast på att ersättningen skall beräknas efter egendomens värde vid den tid
då återvinning äger rum.
I 37 § andra stycket KL
regleras det fallet att återvinningssvaranden har lämnat gäldenären vederlag
för överlåten egendom. Han har då rätt att få tillbaka vederlaget eller, i
andra hand, avräkna dess värde. Det sagda gäller dock inte, om vederlaget inte
kommit boet till godo och han hade kännedom om att gäldenären avsåg att
undanhålla borgenärerna vederlaget. När bodelning går åter, är konkursboet
skyldigt att återbära den egendom som gäldenären erhölil vid bodelningen. Om
den egendom som konkursboet skall återbära inte finns i behåll, skall boet i
stället utge ersättning med egendomens värde.
När betalning återvinns,
återupplivas fordringen och borgenären får enligt 37 § fjärde stycket KL göra
sin fordran gällande i konkursen (jfr 40 § KL). Detsamma gäller bodelning, vid
vilken egendom frångått gäldenären mot att fordran mot honom utlagts på hans
lott. I princip skall borgenären ställas i samma situation som om han inte fått
betalning.
I 37 § sista stycket KL
finns en speciell regel som rör återvinning av gåva till gäldenärens make samt
återgång av bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar.
Har gåva skett mellan makar utan att äktenskapsförord upprättats kan enligt 8
kap. 5 § GB den make som mottagit gåvan i viss utsträckning bli ansvarig för
den andre makens skulder. Har make vid bodelning eftergivit sin rätt kan den
andre maken bli ansvarig på liknande sätt enligt 13 kap. 14 § GB. Har maken
eller arvingarna till följd av vad som sägs i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § GB
infriat någon gäldenärens skuld innan stämning om återvinning delgetts, är
enligt 37 § sista stycket KL konkursboet skyldigt att återbetala vad som
utgetts jämte ränta. Syftet är att undvika att vederbörande belastas dubbelt.
Lagberedningen konstaterar
att återvinningsreglerna i KL f.n. i princip bygger på presumtion om ond tro
hos återvinningssvaranden. Beredningens förslag eftersträvar en objektivering
av förutsättningarna för återvinning. Vidare har tidsfristerna förlängts. Av
dessa och andra skäl menar beredningen det vara behövligt att modifiera
rättsverkningarna av
Prop. 1975:6 239
återvinning i vissa hänseenden. I princip behåller
beredningsförslaget den nuvarande ordningen att egendom som avses med
återvinning skall återlämnas och att, om den inte finns i behåll, ersättning
därför skall utges. Möjlighet öppnas emellertid att i vissa fall utge
ersättning även om egendomen finns i behåll. Som nämnts i den allmänna
motiveringen föreslår beredningen vidare, att det införs möjlighet att jämka
rätten till återvinning (37 § punkt 3 beredningsförslaget).
Beredningen har funnit önskvärt, att den grundläggande
principen vid återvinning, nämligen att egendomen skall återbäras in natura,
kommer till uttryck i lagtexten. I beredningsförslaget har därför angetts att
egendom som utgetts från någondera sidan skall återbäras. Har det t.ex. skett
ett byte skall sålunda återvinningssvaranden återbära det objekt som han
mottagit men å andra sidan återfå vad han lämnat gäldenären. På samma sätt
skall vid gåvoköp köpeobjektet återställas till boet men lämnat vederlag återgå
eller avräknas. Vid återvinning av bodelning går f.n. bodelningen i dess helhet
åter. Enligt beredningens förslag går bodelningen åter endast i den mån den
innebär en avsevärd eftergift eller egendom genom densamma frångått gäldenären
mot att fordran på honom själv utlagts på hans lott. Härav följer att
återvinningssvaranden har rätt att lämna kompensation så att resultatet av
bodelningen blir godtagbart.
Från den angivna regeln, att egendom som utgetts från
någondera sidan skall återbäras, gör beredningen ett undantag beträffande
återvinning av otillbörlig rättshandling (37 § punkt 4 andra stycket
beredningsförslaget). I sådana fall skall den som lämnat gäldenären vederlag
för egendom som återvinns inte ha rätt till ersättning för vad han utgett, om
vederlaget inte kommit konkursboet till godo. Beredningen har inte ansett
behövligt att uppställa något krav på att gäldenären skall ha avsett att
undandra borgenärerna vederlaget eller att medkontrahenten insåg att detta inte
skulle komma dem till godo. Förutsättningarna för återvinning enligt regeln om
återvinning av otillbörliga rättshandlingar har av beredningen ansetts vara
tillfyllest. Om effekten blir alltför hård mot svaranden när denne endast
handlat culpöst, kan man enligt beredningen tänka sig jämkning av själva rätten
till återvinning.
Beredningen påpekar att om gäldenären använt vederlaget
exempelvis till att gynna någon närstående genom att betala en skuld till
denne, endast så mycket av vederlaget kan anses ha kommit boet till godo som
svarar mot den utdelning som den närstående skolat få i konkursen om skulden
inte hade betalats (jfr NJA 1928 s. 140).
Beredningen föreslår vidare, att om egendomen inte finns i
behåll, ersättning skall utgå för dess värde. Regeln skall enligt beredningen
ha motsvarande tillämpning, när endast en del av egendomen finns i behåll. Vid
värdeersättning är det av särskilt intresse vilken tidpunkt som skall vara
bestämmande för beräkningen av värdet. Med utgångspunkt från regeln att
egendomen skall återställas in natura menar beredningen det
Prop.
1975:6 240
vara konsekvent att, om egendomen finns i behåll, som
regel tillämpa värdet vid tiden för återvinningsmålets avgörande. Om egendomen
gått förlorad och krav på värdeersättning trätt i stället, bör denna beräknas
efter värdet vid tiden för förlusten.
Beredningen
påpekar att objektet för återvinning kan ha undergått sådan väsentlig
förändring eller infogats i annan egendom på sådant sätt att naturaprestation
inte är godtagbar. Det kan också tänkas, att objektet trots att det finns i behåll
inte kan återställas. Även i sådana fall får enligt beredningen värdeersättning
tillgripas. Motsvarande gäller, när egendomen eljesl inte är åtkomlig hos
återvinningssvaranden, t.ex. till följd av försäljning.
Om
objektet endast delvis finns i behåll, fortsätter beredningen, skall enligt
huvudregeln vad som är kvar återbäras, medan i övrigt värdeersättning kan böra
utgå. Den omständigheten att egendomen nedgått i värde genom normalt slitage
medför inte ersättningsskyldighet. Ett onormah uttag av skog, grus e.d. bör
däremot ersättas såsom innebärande en minskning av kapitalet. Om egendomen
skadats eller förstörts och ersättning därför utgått, kommer återvinningen att
gälla ersättningen.
I fråga om t.ex. aktier bör det enligt beredningens
uppfattning som regel stå den återbäringsskyldige fritt att, om försäljning ägt
rum, i stället lämna andra likvärdiga aktier i bolaget,
Om
undantagsvis egendom skall återbäras från båda håll och den inte finns i behåll
på den ena sidan, bör det enligt beredningen inte hindra, att återbäring in
natura åläggs den andra sidan, när egendomen på den sidan är i behåll.
Beredningen
erinrar om att det inom rättsvetenskapen har förordats, att
återvinningssvaranden alltid får fullgöra sin prestation i pengar om boet inte
har något särskilt intresse av naturaprestation. Det kan enligt beredningen
otvivelaktigt ibland vara av intresse för den återbäringsskyldige att få utge
värdeersättning i stället för att återlämna egendom som han behöver. Vanligen
har konkursboet inte heller något särskilt att vinna genom naturaprestation.
Beredningen föreslår därför att, när återbäring av viss egendom är förenad med
siärskild olägenhet för den förpliktade, det kan medges honom att utge
ersättning i egendomens ställe. Beredningen påpekar, att när jämkning är
nuotiverad, det också kan vara lämpligt att byta ut naturaprestation mot
pengar. Parterna kan vidare givetvis, om de är ense och reglerna om talerätt i
39 § punkt 1 inte föranleder annat, själva bestämma huruvida naturaprestation
eller värdeersättning skall utgå.
Som förut nämnts innehåller 37 § fjärde stycket KL
föreskrift om att, när betalning återgår, borgenären får göra sin fordran
gällande i konkursen. Motsvarande skall enligt bestämmelsen gälla, när vid
bodelning egendom frångått gäldenären mot att fordran på honom utlagts på hans
lott. Beredningen finner det utan särskild föreskrift uppenbart, att borgenären
måste ha sådan rätt. Motsvarighet till 37 § fjärde stycket KL
Prop.1975.6 241
har
följaktligen inte upptagits i beredningsförslaget.
Beredningen
påpekar att reglerna om återvinning och om begränsat betalningsansvar för
gäldenärens make eller arvingar i 8 kap. 5 § och 13 kap. 14 § GB kan
sammanträffa (jfr 37 § sista stycket KL). Om egendom som make fått i gåva
återvinns eller om bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes
arvingar går åter samt maken eller arvingarna till följd av nämnda lagrum i GB
infriat någon gäldenärens skuld innan stämning om återvinning delgavs
vederbörande, är konkursboet skyldigt att återgälda maken eller arvingarna vad
som sålunda betahs jämte ränta. Beredningen har inte funnit behövligt att i
förslaget uppta någon uttrycklig motsvarighet till denna regel. I dessa fall
bör enligt beredningen betalningen tillgodoräknas vederbörande. Att detta bör gälla
inte endast återvinning från gäldenärens make utan även återvinning från makes
dödsbo anser beredningen självfallet.
Remissyttrandena.
Göta /lovrätf påpekar att återvinningssvarande, som lämnat vederlag för egendom
som återvinns, enligt 37 § andra stycket gällande KL kan gå miste om rätten att
återfå vederlaget, om detta inte kommit konkursboet till godo och han haft
kännedom om gäldenärens avsikt att undanhålla borgenärerna vederlaget. Enligt
beredningsförslaget berövas vid återvinning av otillbörlig rättshandling
återvinningssvaranden rätten till vederlag även i de fall där han inte bort
misstänka gäldenärens avsikt att undanhålla vederlaget eller gäldenären inte
ens hade denna avsikt, vilket enligt hovrätten förefaller alltför långtgående.
Hovrätten framhåller att den normala påföljden för återvinningssvarande vid
återvinning är att hans förmögenhetsställning återförs till samma läge som före
transaktionen. Även om man anser att återvinningssvaranden vid återvinning av
otillböriig rättshandling alltid handlat mera förkastligt än i övriga fall
något som med fog kan ifrågasättas anser hovrätten det vara omotiverat att
utkräva ett extra ansvar härför enbart i de situationer där vederlag
förekommit. Förverkande av rätten till vederlag har vidare den mindre önskvärda
konsekvensen att återvinningssvaranden drabbas hårdare ju större vederlaget var
trots att motsatsen vore konsekventare. Hovrätten förordar därför att som
förutsättning för förverkande bibehålls kravet på att återvinningssvaranden
känt till eller i vart fall bort känna till gäldenärens skadeavsikt.
Hovrätten
anmärker också att beredningsförslaget inte upptar någon motsvarighet till
stadgandet i 37 § femte stycket KL rörande konkursboets skyldighet att
återbetala vad make utgett till följd av bestämmelserna i 8 kap. 5 § och 13
kap. 14 § GB. Enligt hovrättens uppfattning hade det i detta sammanhang varit
naturligt med hänsyn särskilt till att återvinningsmöjligheterna enligt
förslaget i övrigt avsevärt utökats, att frågan om införande av möjlighet till
återvinning från borgenär som fått betalt enligt 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 §
hade övervägts.
Departementschefen.
Beredningsförslaget upptar samtliga regler om
16
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop.1975:6 242
innebörden av återvinning i en och samma paragraf (37 §
beredningsförslaget). Beredningen har vidare valt att behandla innebörden av
återvinning i normala fall under de tre första punkterna i paragrafen och
innebörden av sådan återvinning som avser otillbörliga rättshandlingar under en
fjärde punkt. För egen del finner jag det från redaktionell synpunkt lämpligare
att dels behandla otillbörlighetsfallen samtidigt med övriga fall, dels fördela
innehållet i 37 § beredningsförslaget på flera paragrafer. De frågor som
behandlas i 37 § beredningsförslaget regleras således i 39, 39 a, 39 b och 40
§ii i departementsförslaget. I nu förevarande paragraf (39 §) behandlas vissa
allmänna frågor om återbäring av egendom och om utgivande av ersättning i
stället för sådan återbäring.
Innebörden
av återvinning är i första hand, att gäldenärens medkontrahent skall till
konkursboet återbära den egendom han uppburit. Denna princip uttrycks i
gällande lag i de enskilda återvinningsbestämmelserna. I 37 § andra stycket KL
ges vidare en regel om att den, med vilken gäldenären ingått avtal och som
lämnat vederlag för egendom som han erhållit genom avtalet, har rätt att återfå
vederlaget om egendomen återvinns. Från denna regel görs dock undantag såvitt
gäller vederlag som inte kommit boet till godo, när den med vilken avtalet
ingicks hade kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna
vederlaget.
Beredningsförslaget
lagfäster principen att egendom som utgivits från någondera sidan skall
återbäras;. Den som lämnat gäldenären vederlag för egendom som återvinns enligt
36 § beredningsförslaget (otillböriighetsfall) skall dock inte ha rätt till
ersättning, om vederlaget inte kommit konkursboet till godo.
Som
framgår av redogörelsen under 30-38 §§ har i departementsförslaget valts den
tekniken att föremålet för återvinning i allmänhet skall vara en rättshandling
och inte egendomen som sådan. Med tanke härpå anser jag det vara värdefullt att
i förevarande paragraf införs en allmän bestämmelse varav den mer praktiska
innebirden av återvinning framgår. I klarhetens intresse har jag valt att i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt formulera denna bestämmelse så
att parternas roll framträder något tydligare än enligt beredningsförslaget. I
departementsförslaget utsägs därför till en början att vid återvinning egendom
som gäldenären utgivit skall återbäras till konkursboet (första stycket).
Härefter behandlas frågan om rätt för gäldenärens medkontrahent att återfå det
vederlag han utgett till gäldenären (andra stycket).
Den av
beredningen föreslagna undantagsregeln i fråga om vederlag vid återvinning i
otillbörlighetsfall har föranlett viss kritik vid remissbehandlingen. Enligt
Göta hovrätts mening kan den av beredningen föreslagna lösningen leda till
mindre tilltalande konsekvenser i en del fall. Jag delar hovrättens uppfattning
i denna fråga. De berörda konsekvenserna framträder särskilt i de fall där det
otillbörliga i den återvinningsgrundande
Prop.1975.6 243
transaktionen
inte legat i att egendomen skulle komma att undandras borgenärerna. Teoretiskt
sett skulle gäldenärens medkontrahent till och med kunna förlora vederlaget
utan att det varit gäldenärens avsikt att låta vederlaget undandras
borgenärerna. Möjligheten till jämkning (40 § departementsförslaget) är enligt
min mening inte ett tillräckligt skydd för gäldenärens medkontrahent i fall av
detta slag. Jag har därför i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller
i paragrafen upptagit den regeln att den, som lämnat gäldenären vederlag som
inte kommit boet till godo, inte äger återfå vederlaget, om han hade eller bort
ha kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla det för borgenärerna.
Enligt
beredningsförslaget skall vidare, om egendomen inte längre finns i behåll,
ersättning för dess värde utgå. Detta torde inte innebära någon ändring i
förhållande till vad som nu gäller. Beredningsförslaget innehåller härutöver
den principiella nyheten, att den förpliktade skall kunna medges att utge
ersättning i egendomens ställe om återbäring av egendomen är förenad med
särskild olägenhet för honom. Remissinstanserna har lämnat förslaget i denna
del utan erinran. Även jag anser mig kunna godta förslaget och vad beredningen
har anfört om dess innebörd. Jag har med viss redaktionell jämkning upptagit
beredningsförslaget i paragrafens tredje stycke. Jag vill nämna att jag i 39 a
§ upptagit en motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 37 § första stycket
angående skyldighet att utge ersättning när inteckningshandling inte kan
återställas.
I 37
§ fjärde stycket gällande KL sägs att när betalning återgått borgenären äger
göra sin fordran gällande i konkursen. Samma sak skall gälla när vid bodelning
egendom frångått gäldenären mot det att fordran på honom utlagts på hans lott
och bodelningen återgår. Beredningen har menat att det även utan särskild
föreskrift är uppenbart att de angivna reglerna måste gälla. I
beredningsförslaget upptas därför ingen motsvarighet till 37 § fjärde stycket.
Jag
ansluter mig till beredningens uppfattning i den nu berörda frågan. Till stöd
härför kan också anföras att föremålet för återvinning i departementsförslaget
i allmänhet angetts vara viss rättshandling. Det framstår härigenom som klarare
att borgenären inte förlorar rätten att bevaka sin fordran i konkursen, om
betalning återgår. Jag kan därför godta beredningens lösning att inte i KL
uppta någon föreskrift om i vad mån återvinningssvaranden skall ha rätt att
bevaka en fordran i konkursen. I samband med genomgången av 40 d § kommer jag
att närmare uppehålla mig vid de frågor som i detta avseende kan uppkomma.
Beredningen påpekar vidare
att det inte längre behövs någon uttrycklig regel om att gäldenärens make vid
återvinning av gåva eller bodelning skall få tillgodoräkna sig vad han eller
hon utgivit till borgenärerna på grund av bestämmelserna i 8 kap. 5 § och 13 kap.
14 § GB. Detta har i och för sig godtagits av remissinstanserna. I anslutning
till vad beredningen anfört har emellertid Göta hovrätt uttalat att enligt dess
mening möjlighet till
Prop. 1975:6 244
återvinning
från borgenär som fått sådan betalning borde ha övervägts.
Jag
delar beredningens uppfattning att det inte behövs någon uttrycklig bestämmelse
om rätt för make att i de nu angivna fallen vid återvinning tillgodoräkna sig
vad han eller hon utgivit. När det gäller frågan om återvinning i de nu aktuella
situationerna vill jag påpeka att ett formligt utkrävande av ansvar enligt de
berörda bestämmelserna torde vara mycket ovanligt. Någon egentlig återvinning
kan givetvis heller inte komma i fråga. Den aktuella egendomen har ju inte
utgivits av gäldenären utan av hans make. De berörda reglerna i GB kan vidare
komma att revideras med anledning av den översyn av GB som
familjelagssakkunniga har i uppdrag att göra. Jag anser därför inte befogat att
nu införa en helt ny återvinningsmöjlighet för de fall Göta hovrätt åsyftat i
sitt remissyttrande.
Vad
part skall återbära eller ersätta enligt förevarande paragraf kan jämkas enligt
40 §.
39
a § Paragrafen reglerar frågor angående avkastningen av egendom som skall
återbäras samt frågor om rätt till ersättning för kostnader som nedlagts på
sådan egendom. Härutöver upptas i tredje stycket en regel som berör återvinning
av sådan säkerhet som grundas på inteckning. Bestämmelserna motsvarar 37 §
tredje stycket och 29 § andra stycket KL och 37 § punkt 1 andra och tredje
styckena beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Då återbäring sker på någondera sidan, skall enligt 37 § tredje stycket
KL också utges den ränta eller avkomst som fallit under tiden. Vid sidan härav
kan dröjsmålsränta komma i fråga. Beträffande kostnader som nedlagts på egendom
som skall återbäras kan principen i nämnda lagrum sägas vara att godtroende
besittare skall få ersättning för både nödig och nyttig kostnad, medan den som
är i ond tro endast får nödig kostnad ersatt. Återvinningssvaranden behandlas i
allmänhet som ondtroende och får alltså blott ersättning för nödiga kostnader.
Undantag gäller vid återvinning av gåva och bodelning. Under förutsättning att
34 § inte är tillämplig ersätts då även nyttig kostnad, om det inte visas att
återvinningssvaranden haft skälig anledning anta att gäldenären var insolvent
eller haft kännedom om konkursansökningen. Konkursboet å sin sida räknas som
godtroende besittare och har alltså överlag rätt till ersättning för både nödig
och nyttig kostnad.
När
återvinning av inteckning äger rum enligt 29 § andra stycket KL, skall
borgenären antingen återställa inteckningshandlingen till boet eller också
tillhandahålla inteckningshandling angående luftfartyg för utbyte samt
handling, på grund varav sökts inteckning i fartyg eller företagsinteckning,
för inteckningens dödande (hänvisningen till inteckning i fartyg upphävs genom
SFS 1973:1132, som ännu inte har trätt i kraft).
Om
inteckningshandlingen inte kan återställas, har konkursboet enligt 37 § första
stycket rätt till ersättning för den skada som därigenom vållas boet.
Lagberedningen.
Nu gällande regel i fråga om skyldighet att utge ränta
Prop.1975:6 245
eller
avkomst anser beredningen vara i allmänhet för sträng. Den återbäringsskyldige
har enligt beredningen sannolikt i regel konsumerat avkastningen. Då ond tro
inte förutsätts bör man enligt beredningen kunna låta återvinningssvaranden
behålla avkastningen för tiden intill dess stämning i återvinningsmålet
delgetts honom (37 § punkt 1 andra stycket beredningsförslaget).
Den
föreslagna regleringen menar beredningen emellertid vara för gynnsam mot
återvinningssvaranden när fråga är om återvinning enligt bestämmelsen om
otillbörliga rättshandlingar. I beredningsförslaget har därför upptagits en
föreskrift, enligt vilken den som sålunda är återbäringsskyldig kan förpliktas
utge avkastning alltifrån att han mottog egendomen. Har svaranden inte handlat
dolöst, kan det enligt beredningen dock vara skäl att inte ålägga honom en mera
vidsträckt återbäringsskyldighet i fråga om avkastning än som i allmänhet
gäller.
Enligt
beredningsförslaget blir den tid på vilken avkastningen belöper och inte
förfallodagen utslagsgivande. Begreppet avkastning bör enligt beredningen tas i
vid bemärkelse men självfallet endast avse nettoavkastningen. Även den nytta
som den återbäringsskyldige haft genom att bebo fast egendom e.d. anser
beredningen böra ersättas.
I
fråga om återbäring av betalning skall enligt beredningen under alla
omständigheter åtminstone utgå ränta från delgivning av stämning i målet.
Den
nuvarande regleringen beträffande kostnader som nedlagts på egendomen är enligt
beredningen mindre väl förenlig med de av beredningen föreslagna objektiva
återvinningsreglerna och kan även på annat sätt bli hård. Beredningen föreslår
som huvudregel, att ersättning utgår för både nödig och nyttig kostnad. Härmed
avses objektivt nödiga eller nyttiga kostnader. Det finns dock enligt
beredningen ett behov att kunna göra avsteg härifrån, t.ex. om en
återvinningssvarande som var i ond tro lagt ned kostnad som det skulle vara
alltför betungande för konkursboet att ersätta. Visserligen kan begränsningen
till vad som objektivt sett är nödig eller nyttig kostnad enligt beredningens
uppfattning i allmänhet förebygga en sådan verkan, men det synes lämpligt att
lagen ger vid handen att man inte är bunden till det kostnadsbelopp som
nedlagts på egendomen. I 37 § punkt 1 andra stycket beredningsförslaget har
upptagits en föreskrift av den innebörd som nu sagts. Överflödiga kostnader
ersätts inte. Beredningen tillägger att den återbäringsskyldige får anses ha
rätt att avlägsna vad han tillfört egendomen, om det kan ske utan olägenhet och
ersättning inte utgår. Reglerna om gottgörelse för kostnader får enligt
beredningen betydelse även vid ersättning i pengar, t.ex. i fråga om kostnader
som den återbäringsskyldige nedlagt på egendomen innan han Överlåtit den.
Med
kostnad anser beredningen analogivis böra likställas att återvinningssvaranden
nedlagt eget arbete på förbättring av egendomen. Om en sådan analogi inte godtas,
kan i stället jämkning äga rum.
Prop.
1975:6 246
Beredningsförslaget i fråga om inteckningshandlingar (37 §
punkt 1 tredje stycket) innebär i sak ingen ändring i förhållande till vad som
nu gäller. I den mån sådan upplåtelse av panträtt som grundas på pantbrev
återvinns, skall pantbrevet enligt beredningen utan vidare återställas till
boet, eftersom pantbrev inte är bärare av något betalningsanspråk. Beredningen
påpekar emellertid att även partiell återvinning av panträtt kan förekomma.
Saken kan då enligt beredningen ordnas på olika sätt, enklast så att panträtten
förklaras inte gälla viss fordran eller del av fordran. 1 andra fall kan
borgenären behöva inteckningshandlingen som bevis för sin fordran. Den skall då
tillhandahållas för åtgärd beträffande inteckningsrätten och därefter
återställas. Det blir enligt beredningens uppfattning återvinningskärandens sak
att bestämma huruvida utbyte eller dödning bör äga rum, om återvinningen avser
hela inteckningsrätten. Valet torde då vara likgiltigt för återvinningssvaranden.
Departementschefen.
De regler, som vid återvinning nu gäller i fråga om skyldighet att utge ränta
och avkomst och i fråga om rätt att få ersättning för nedlagda kostnader, är i
stort sett överensstämmande med dem, som gäller när rättshandling i andra
sammanhang skall gå åter på grund av att den ena parten varit i ond tro. Detta
innebär att den som skall återbära egendomen i allmänhet är skyldig att utge
ränta och avkomst som fallit, under den tid han haft egendomen och att i
allmänhet endast hans nödiga kostnad ersätts.
Beredningen har ansett att dessa regler bör ändras med
hänsyn till den uppläggning beredningen i övrigt valt för
återvinningsinstitutets utformning. Enligt beredningsförslaget skall
skyldigheten att utge avkastning normalt endast avse tiden efter delgivning av
stämning i målet. Den som skall återbära egendom efter återvinning i
otillbörlighetsfall skall dock kunna förpliktas utge hela avkastningen. Vidare
skall den som nedlagt nödig eller nyttig kostnad på egendom som skall återbäras
få ersättning därför, om inte särskilda skäl talar däremot.
Enligt min mening innebär beredningsförslaget ett rimligt
och väl avvägt hänsynstagande till den minskade betydelse de subjektivt
utformade rekvisiten fått i återvinningssammanhang. Ingen remissinstans har
haft något att erinra mot beredningsförslaget i nu angivna delar och jag anser
mig kunna godta vad beredningen föreslagit. Mitt tidigare nämnda ståndpunktstagande
att i departementsförslaget uppta regler om innebörden av återvinning enligt 30
§ gemensamt med reglerna för övriga fall har lett till vissa redaktionella
jämkningar av beredningsförslaget.
Reglerna om skyldighet att utge avkastning har jag tagit
upp i paragrafens första stycke. Vad gäller skyldigheten att betala ränta vill jag
påpeka att denna fråga har behandlats av köplagsutredningen i dess betänkande
(SOU 1974:28) Fiäntelag. Betänkandet övervägs f.n. inom justitiedepartementet.
Paragrafens andra stycke behandlar rätten att få
ersättning för nödig eller nyttig kostnad.
Prop.1975:6 247
Beredningen
har föreslagit att, när säkerhet som grundas på inteckning återvinns,
inteckningshandlingen skall återställas eller, om den behövs som bevis för
fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan
handlingen inte återställas eller tillhandahållas skall ersättning utgå. Denna
reglering överensstämmer i stort sett med vad som nu gäller enligt 29 § andra
stycket och 37 § första stycket KL. Pantbrev enligt jordabalken eller sjölagen
skall utan vidare återställas när återvinning därav sker. Dessa handlingar är
nämligen inte bärare av något betalningsanspråk. Rör det sig om partiell
återvinning, kan tillhandahållande av pantbrevet för utbyte eller dödning bli
nödvändigt. Utbyte kommer annars främst i fråga när det gäller inteckning i
luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. När det gäller företagsinteckning
blir utbyte inte aktuellt, eftersom ägarhypotek inte kan förekomma.
Jag
har inget att erinra mot beredningsförslaget i nu angiven del och har utan
ändring upptagit beredningsförslaget i paragrafens tredje stycke.
Skyldigheten
att utge avkastning och skyldigheten att ersätta nedlagda , kostnader kan
jämkas enligt 40 §.
39
b § Paragrafens två första stycken behandlar den situation som uppstår vid
återvinning när tredje man ställt säkerhet för gäldenärens skuld. Första
stycket reglerar förhållandet mellan borgenären och boet, andra stycket tredje
mans skyldighet mot boet. Enligt tredje stycket skall de två första styckena
äga motsvarande tillämpning när tredje man ingått borgen. Paragrafen motsvarar
37 § punkt 2 beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Vid återvinning skall enligt vad som nu gäller i princip den situation
återupprättas som förelåg innan rättshandlingen eller åtgärden företogs. Detta
har bl.a. ansetts innebära, att när betalning återvinns, borgen som ställts för
fordringen skall återupplivas och att pant som tredje man lämnat och fått åter
skall återställas. Några uttryckliga bestämmelser finns emellertid inte därom.
Lagberedningen
har funnit önskvärt att reglera även de problem som nu nämnts och söka lösa dem
på ett sätt som ansluter till förslagets övriga bestämmelser om återvinning.
När
gäldenären fullgjort sin förpliktelse och tredje man återfått en säkerhet som
ställts för förpliktelsen bör enligt beredningen den som återställt säkerheten
(dvs. i regel borgenär) inte vara skyldig att vid återvinning återbära mer än
som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan återfå denna och han inte
kände eller bort känna gäldenärens insolvens när han återställde säkerheten (37
§ punkt 2 första stycket beredningsförslaget). Med fullgörelse av förpliktelse
åsyftar beredningen i första hand betalning men det kan även vara fråga om
leverans av varor osv.
Beredningen
har alltså i detta fall tillmätt subjektiva omständigheter betydelse. Med
hänsyn till den föreslagna regeln menar beredningen att en borgenär, som mottar
betalning och vet eller har anledning befara att gäldenären är insolvent, bör
behålla tredjemanssäkerhet till dess han är tryggad mot återvinning.
Prop. 1975:6 248
I
fråga om förhällandet mellan tredje man och konkursboet i den angivna
situationen anser beredningen böra gälla att tredje man skall förpliktas ånyo
utge säkerhet som han återfått under samma förutsättningar som skolat galla
för återvinning av den fullgörelse som gäldenären gjort, om den hade skett till
tredje mannen (37 § punkt 2 andra stycket). Tredje mannen blir med andra ord
återbäringsskyldig, om talan om återvinning av fullgörelsen kunnat bifallas mot
honom för den händelse han själv varit borgenär. Frågan om återvinning från
tredje mannen skall sålunda bedömas självständigt enligt den
återvinningsbestämmelse som åberopats. Detta gäller bl.a.
återvinningsfristernas längd.
Enligt
beredningsförslaget får konkursboet föra talan mot tredje mannen och därvid
fordra att denne fullgör sin skyldighet direkt till boet. Anledningen till att
talerätt öppnats för boet är främst, att detta bör ha möjlighet att få hela den
aktuella transaktionen prövad i ett sammanhang. Boet har enligt beredningen
intresse av processen mot tredje man eftersom boets rätt mot borgenären kan
bero av processens utgång. Det kan f.ö. också enligt beredningen vara rimligt,
att borgenären i den aktuella situationen inte behöver själv föra talan mot
tredje mannen. Om borgenären är insolvent, är det även av betydelse för boet
att kunna gå förbi honom.
Beredningsförslaget
upptar vidare en bestämmelse om attvad som sagts om säkerhet även gäller när
tredje man ingått borgen för gäldenärens förpliktelse (37 § punkt 2 tredje stycket).
Bestämmelsen gäller oavsett om borgensmannen fått kännedom om fullgörelsen
eller ej.
Enligt
beredningsförslaget kan jämkningsregeln tillämpas i fråga om tredje mans
skyldighet.
Departementschefen.
De olika återvinningsbestämmelserna tar i första hand sikte på förhållandet
mellan konkursboet och gäldenärens medkontrahent. KL innehåller f.n. inga
bestämmelser om den situation som kan uppstå, när en tredje man i samband med
den återvinningsgrundande transaktionen återfått säkerhet eller sluppit ett
borgensansvar. Beredningen framhåller att den som återlämnat säkerheten eller
som gått miste om den säkerhet som legat i borgensansvaret normalt skall
försättas i samma situation, som om han aldrig mottagit betalningen och aldrig
avstått från säkerheten. Hans skyldighet att utge ersättning till boet
begränsas sålunda till den del av betalningen som överstiger säkerhetens värde.
Undantag från denna regel skall dock gälla om han kände eller bort känna till
gäldenärens insolvens. Regeln kompletteras i beredningsförslaget av
bestämmelser om tredje mans skyldigheter. Denne är enligt förslaget skyldig att
ånyo utge säkerhet, återuppliva borgensansvar eller utge ersättning härför
under samma förutsättningar som skolat gälla för återvinning av fullgörelsen om
den skett till honom.
I
stort sett torde den av beredningen föreslagna lösningen överensstämma med vad
som redan nu gäller. Beredningsförslaget har också i nu
Prop.1975:6 249
aktuella
delar lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Den
av beredningen föreslagna regeln om skyldighet för den som återfått säkerhet
eller sluppit borgensansvar att åter utge säkerhet eller återuppliva borgen är
enligt min mening ett nödvändigt komplement till den bestämmelse som ger
befrielse åt den som haft säkerheten för fordran mot gäldenären. Utan denna
regel skulle gäldenären i maskopi med borgenären på ett gentemot övriga
borgenärer otillbörligt sätt kunna låta en utomstående ställa säkerhet som
denne genast återfår i samband med betalning från gäldenären utan att
återvinning kan komma i fråga. Regeln kan sägas motsvara den som upptagits i 36
§ andra stycket beträffande den som om betalning för växel eller check
uteblivit skolat bära den slutliga förlusten.
Jag
anser bl.a. med tanke på det nu anförda övervägande skäl tala för en lösning i
enlighet med beredningsförslaget. Jag har med vissa redaktionella jämkningar
tagit upp beredningsförslaget i förevarande paragraf.
Beträffande
regeln om konkursboets rätt att rikta ett direkt anspråk mot tredje mannen i
andra stycket andra punkten kan nämnas att en likartad talerätt är förutsatt i
36 § andra stycket såvitt gäller boets krav mot den som, om betalning för växel
eller check uteblivit, skolat bära den slutliga förlusten härför.
Enligt
40 § kan skyldigheten att åter utge säkerhet eller att ånyo ställa borgen eller
utge motsvarande ersättning bli föremål för jämkning.
40
§ Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, öppnar möjlighet till
jämkning av återvinningens rättsverkningar. I beredningsförslaget upptas
motsvarande bestämmelse i 37 § punkt 3.
Lagberedningen.
På skäl som närmare angetts i avsnitt 6.1 föreslår beredningen, att det införs
möjlighet till jämkning av återbäringen vid återvinning. Enligt förslaget kan
rätten till återvinning jämkas, om det som part skall återbära eller eljest
fullgöra enligt 37 § punkt 1 eller 2 i förslaget annars skulle överstiga vad
han vunnit genom den rättshandling eller åtgärd som är föremål för återvinning
eller andra synnerliga skäl föreligger.
Frågan
om jämkning bör enligt beredningen prövas med hänsyn till samtliga
omständigheter, bl.a. den angripna rättshandlingens mer eller mindre
otillbörliga karaktär. Om någon mottagit och i god tro konsumerat en
penninggåva, bör detta som regel vara tillräckligt skäl till jämkning,
eventuellt till noll. Om däremot den återbäringsskyldige med kännedom om
gäldenärens insolvens fått avsevärda förmåner, bör jämkning inte äga rum.
Ligger straffbart förfarande återvinningssvaranden till last, bör jämkning i
strid mot allmänna skadeståndsrättsliga regler enligt beredningens uppfattning
inte förekomma.
Som
förut nämnts har beredningen ansett det lämpligt att som ett skäl till jämkning
ange, att återbäringen annars skulle överskrida vad svaranden vunnit genom
den rättshandling eller åtgärd som är föremål för
Prop.1975:6 250
återvinning.
Detta blir också ett mått för den jämkning som är rimlig i vanliga fall. Längre
gående jämkning kan emellertid beredningen tänka sig i undantagsfall, såsom när
svjiranden visserligen 'vunnit' ett värde men använt det på ett sådant sätt,
t.ex. för resa eller utbildning, att det skulle vara obilligt att kräva åter
beloppet.
Om svaranden t.ex. i god
tro sålt egendom som han förvärvat genom gåva, anser beredningen jämkning till
valutans värde regelmässigt vara motiverad. Har mottagen likvid också
konsumerats i god tro, kan som redan antytts en längre gående jämkning enligt
beredningen vara befogad. Har den egendom som svaranden mottagit av gäldenären
blivit förstörd, kan också en långtgående jämkning böra äga rum, om egendomen
inte var försäkrad. När försäkring fanns, bör försäkringsbeloppet tjäna som
ledning i jämkningsfrågan. När fråga om jämkning väcks på grund av att
svaranden konsumerat mottagna medel, får man enligt beredningen givetvis även
beakta, om det kan antas att han skulle ha gjort utgifterna även om han inte
haft de aktuella medlen till förfogande.
Beredningen
anför vidare att den omständigheten att den som drabbas t.ex. av återvinning
enligt 31 § i beredningsförslaget deklarerat och betalat skatt för vad som
återvinns som regel inte bör utgöra jämkningsanledning.
När
jämkning är motiverad, kan det enligt beredningen vara lämpligt att byta ut
naturaprestation mot pengar.
Remissyttrandena. Endast
Göta hovrätt och handelskamrarnas nämnd uttalar sig särskilt om den av
beredningen föreslagna jämkningsregeln. Hovrätten ifrågasätter i sitt yttrande
om kravet på synnerliga skäl är förenligt med beredningens motivuttalanden. Vad
hovrätten anfört har behandlats i det föregående (avsnitt 6.2).
Handelskamrarnas nämnd framhåller att beredningen vid redovisningen av den
föreslagna möjligheten till jämkning vid återvinning anför bl.a., att den
omständigheten att den som drabbas av återvinning betalt skatt för vad som
återvinns som regel inte bör utgöra jämkningsanledning. Nämnden uttalar att
beredningen synbarligen inte uppmärksammat det ej helt opraktiska fallet, att
konkursgäldenären gjort avdrag för det belopp exempelvis en lönesumma som
utbetalats. Om hela beloppet återvinns utan att motsvarande skattskyldighet uppkommer
för konkursboet gör konkursgäldenären en obehörig vinst.
Departementschefen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) har jag förklarat mig i huvudsak
kunna godta det av beredningen föreslagna jämkningsinstitutet. Detta regleras i
förevarande paragraf. I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna
motiveringen har i bestämmelsen inte tagits med det av beredningen föreslagna
särskilda rekvisitet för jämkning, att det som part skall återbära eller
förpliktas till annars skulle överstiga vad han vunnit genom den
återvinningsgrundande transaktionen.
Härutöver
har jag till följd av den uppdelning av 37 § beredningsförslaget som berörts
under föregående paragrafer i departementsförslaget
Prop. 1975.6 251
gjort
en redaktionell bearbetning av innehållet i förevarande paragraf.
Enligt
departementsförslaget kan skyldighet för annan än konkursbo att enligt 39, 39 a
eller 39 b § utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla
inteckningshandling eller ånyo ställa säkerhet eller borgen jämkas, om
synnerliga skäl föreligger. I uttrycket 'synnerliga skäl' ligger att
bestämmelsen endast får användning i undantagsfall. Allmänt sett måste starka
skäl krävas för att jämkning skall ske.
Vid
prövning i det särskilda fallet av om jämkning bör ske måste stor hänsyn tas
till vad parten kan sägas ha vunnit genom den ifrågavarande transaktionen.
Hänsyn måste emellertid också tas till andra föreliggande omständigheter, såsom
återvinningssvarandens mer eller mindre goda tro, det sätt varpå han förbrukat
medel för vilka återbäring skall ske, transaktionens karaktär, förhållandet
mellan gäldenären och återvinningssvaranden m.m. Frågan om jämkning bör som
jag uttalat i den allmänna motiveringen prövas med hänsyn till samtliga
föreliggande omständigheter. Beredningens uttalanden i frågan bör härvid kunna
tjäna till ledning.
Handelskamrarnas
nämnd har gjort ett påpekande om förhållandet mellan jämkning och avdrag som
gäldenären gjort från inkomst av rörelse i taxeringssammanhang. Jämkning med
anledning av att gäldenären sluppit betala skatt för en del av det återvunna
beloppet anser jag inte kunna komma i fråga. En sådan ordning skulle nämligen
principiellt bryta det skatterättsliga systemet. Den omständigheten att
gäldenärens medkontrahent betalat skatt för vad som skall återbäras bör inte
heller utgöra jämkningsanledning i normala fall. I stället bör det åligga
vederbörande att försöka få sin taxering rättad.
40
a § I förevarande paragraf behandlas frågan om tredje mans ställning, när
egendom, vartill konkursbo har återvinningsrätt, överlåtits till honom. I såväl
gällande lag som beredningsförslaget upptas bestämmelserna härom i 38 §.
Gällande
rätt. Enligt 38 § KL har konkursboet samma rätt mot tredje man, till vilken
egendomen överlåtits, som mot-gäldenärens medpart, om tredje mannen inte var i
god tro när han åtkom egendomen. Med god tro avses här enligt förarbetena
frånvaro av kännedom om de omständigheter som, under förutsättning av konkurs,
grundar återvinningsrätt mot fångesmannen. Bevisbördan ligger i princip på
återvinningskäranden. Stadgandet avser även fall då gäldenärens medkontrahent
upplåtit rättighet, t.ex. panträtt, i egendom som gäldenären avhänt sig. Det
gäller både fast och lös egendom samt oavsett huruvida tredje mannens fång var
benefikt eller oneröst. När återvinning äger rum mot tredje man, har 37 § KL
motsvarande tillämpning. Härav följer bl.a., att om egendomen inte finns i
behåll hos tredje mannen, denne i stället blir skyldig att utge ersättning för
egendomens värde.
Lagberedningen.
Enligt beredningens förslag skall, om egendom vartill
Prop.
1975:6 252
konkursboet har återvinningsrätt överlåtits till annan,
konkursboet ha samma rätt mot denne, om han kände eller bort känna till de
omständigheter som grundar rätt till återvinning mot gäldenärens
medkontrahent. Bestämmelsen har motsvarande tillämpning, om tredje mannen i sin
tur överlåtit egendomen osv. Liksom gällande lag skall bestämmelsen även
tillämpas vid upplåtelse av begränsade sakrätter.
I
subjektivt hänseende krävs, att tredje mannen vid tiden för rättshandlingen
mellan honom och hans fångesman kände eller bort känna till de omständigheter
som grundar rätt till återvinning. Vad som åsyftas är de faktiska
omständigheterna. Vid gåvoköp o.d. skall han t.ex. ha känt eller bort känna till
de omständigheter som gav transaktionen dess benefika karaktär. Vid återvinning
med stöd av regeln om återvinning av bodelning skall han på samma sätt
åtminstone ha bort känna till att egendomen härrör från en bodelning vid vilken
gäldenären i avsevärd mån eftergett sin rätt så som sägs i paragrafen. Vid
återvinning med stöd av regeln om återvinning av vissa otillbörliga
rättshandlingar (36 § beredningsförslaget) förutsätts, att tredje mannen kände
eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde
rättshandlingen otillbörlig. Till de faktiska omständigheterna hör även
relationen mellan gäldenären och dennes medkontrahent, när den är av betydelse
för återvinning. Det är däremot i princip utan betydelse, om tredje mannen
själv är närstående eller inte till gäldenären (eller sin fångesman). Om han
själv men inte hans fångesman är närstående till gäldenären och det avslöjas
att fångesmannen inskjutits som mellanled för att hindra återvinning, bör man
enligt beredningens uppfattning helt bortse från mellanledet, om talan väcks
mot tredje mannen.
Det krävs inte för återvinning från tredje man lika
litet som vid återvinning från gäldenärens medkontrahent att han insett eller
bort inse att de faktiska omständigheterna enligt lag kunde leda till
återvinning somrättsföljd.
Även när återvinning sker från tredje man kan enligt
beredningsförslaget jämkning ske. Beredningen anför att frågan om jämkning
skall bedömas med hänsyn till tredje mans förhållanden. Jämkning kan således
vara motiverad även om den från vilken tredje man förvärvat egendomen inte
kunnat påräkna jämkning. Tredje man skall å andra sidan inte bli sämre ställd
än sin fångesman. Återbäringen blir på konkursboets sida begränsad till vad
gäldenären fått från sin medkontrahent men bör i princip inte heller sättas
lägre. Om gäldenären t.ex. för en post aktier, som vid tillfället var värd 20
000 kr., har fått 8 000 kr. av sin medkontrahent och denne sedan har sålt
aktierna vidare till tredje man för 20 000 kr., är den sistnämnde skyldig att
lämna aktierna från sig för 8 000 kr., om återvinningsförutsättningar
föreligger. För återstoden får han enligt beredningen vända sig mot sin
fångesman. Om gäldenärens medkontrahent överlämnat aktieposten som gåva till
tredje mannen, bör
Prop.1975:6 253
enligt
beredningens uppfattning tredje mannen i princip ha rätt att, vid återbäring av
aktierna, av boet utfå de 8 000 kr. som gäldenärens medkontrahent betalt
gäldenären. I fråga om ersättning för nedlagda kostnader inträder tredje mannen
i sin fångesmans rätt och kan dessutom få ersättning för egna kostnader.
Om
talan skall väckas mot tredje man, kan det enligt beredningen vara lämpligt,
att talan samtidigt väcks mot gäldenärens medkontrahent. Beredningen påpekar i
detta sammanhang, att det kan inträffa att tredje mannens fång inte är skyddat
mot hans fångesmans borgenärer. Om fångesmannens konkursbo då får egendomen
åter, kan det bli meningslöst att föra återvinningstalan mot tredje mannen. Den
ursprungliga överlåtaren/ gäldenärens konkursbo har enligt beredningen att
hålla sig till gäldenärens medkontrahents konkursbo och göra rätt till
återvinning gällande i vanlig ordning (i förekommande fall med
separationsrätt).
Har
tredje mannen i sin tur avhänt sig egendomen, blir han skyldig att utge värdeersättning.
Om egendomen återvinns från förvärvaren, skall emellertid boet självfallet inte
därjämte få ersättning för egendomens värde.
Remissyttrandena.
Endast domareföreningen och Göta hovrätt har uttalat sig om paragrafen.
Domareföreningen
anser det otillfredsställande att det inte kommit till uttryck i lagtexten att
bestämmelsen skall tillämpas vid upplåtelse av begränsade sakrätter. Det
förefaller föreningen ingalunda självklart att tolka ordet 'överlåtits' såsom
innefattande också upplåtelse av sådana rättigheter.
Göta
hovrätt har fäst sig vid beredningens uttalande att återbäringen från
konkursboets sida skall begränsas till vad gäldenären erhållit från sin
medkontrahent. Hovrätten anser att ifrågavarande konsekvenser inte kan utläsas
ur den föreslagna lagtexten. Vidare är det enligt hovrätten inte utan vidare
klart att den i motiven angivna konsekvensen är önskvärd.
Hovrätten
anför vidare att det visserligen kan synas som om kravet på att tredje man
kände eller bort känna till de återvinningsgrundande omständigheterna utgör
tillräcklig grund för den mot honom hårda bestämmelsen. Fall kan emellertid
tänkas där tredje mans kunskap om att hans medkontrahent kan bli
återvinningsskyldig icke medför att hans eget handlande kan anses klandervärt.
Den omständigheten t.ex. att tredje man känner till att den egendom talan om
återvinning avser har överlåtits till gäldenärens medkontrahent som gåva eller
delvis som gåva anser sålunda hovrätten inte automatiskt medföra att hans
handlande kan anses oriktigt. Hovrätten påpekar att även i detta fall inträder
den konsekvensen av den föreslagna bestämmelsen att tredje man gör större
förlust ju högre vederlag han lämnat. Därtill kommer i detta fall att
återvinningsmöjligheten står öppen gentemot honom t.o.m. när det vederlag han
lämnat fullt motsvarar egendomens värde. Enligt hovrättens uppfattning
Prop.1975.6 254
bör
hithörande situation lösas så att tredje man inte förpliktas återlämna vad han
uppburit om han inte får full ersättning för det vederlag han själv lämnat.
Konkursboet skall enligt hovrätten naturiigen vara oförhindrat att vända sig
mot gäldenärens medkontrahent med krav på återstående belopp.
Departementschefen.
Liksom gällande rätt upptar beredningsförslaget en särskild bestämmelse om
återvinning när egendom vartill konkursboet har återvinningsrätt överlåtits
till tredje man. I huvudsak överensstämmer beredningsförslaget i denna del med
vad som nu gäller. Konkursboets rätt till återvinning är således beroende av
att tredje mannen kände eller bort känna till de omständigheter som grundar
rätt till återvinning mot gäldenärens medkontrahent och återvinning skall
liksom hittills kunna göras gällande även om den tredje mannen i sin tur
överlåtit egendomen. Liksom gällande lag skall bestämmelsen vidare kunna tillämpas
även vid upplåtelse av begränsade sakrätter.
1
fråga om innebörden av återvinning från tredje man gäller enligt
beredningsförslaget samma regler som gäller för återvinning från konkursgäldenärens
medkontrahent. Återbäringen blir på konkursboets sida i princip begränsad till
vad gäldeniiren erhållit från sin medkontrahent.
Remissinstanserna
har allmänt godtagit att återvinning skall kunna ske i den omfattning
beredningen föreslagit. Göta hovrätt har dock ifrågasatt den princip
beredningen byggt på när det gäller innebörden av återvinning från tredje man.
Hovrätten har härvidlag menat att denne bör ha rätt att återfå vad han utgivit
till gäldenärens medkontrahent och inte bara ett belopp som motsvarar vad
konkursgäldenären eller konkursboet erhållit av gäldenärens medkontrahent.
Som
jag berört i anslutning till genomgången av 40 § kan en sådan omständighet som
att återvinningssvaranden skulle behöva återbära mer än vad han vunnit genom
den återvinningsgrundande transaktionen utgöra ett skäl för att jämkning skall
ske. När återvinning sker från tredje man skall såsom beredningen anfört
jämkningsfrågan bedömas med hänsyn till tredje mannens förhållanden och detta
kan för de fall hovrätten haft i åtanke ofta antas leda till att hans
återbäringsskyldighet begränsas till skillnaden mellan värdet av den egendom
som är föremål för återvinning och värdet av vad han utgivit till gäldenärens
medkontrahent. De betänkligheter som på av hovrätten anförda skäl kan hysas mot
beredningsförslaget anser jag därför kutina uppvägas inom ramen för
jämkningsinstitutet. Den av hovrätten förordade lösningen skulle också kunna ge
upphov till illojala transaktioner från de inblandade parternas sida. Även i
övrigt anser jag mig kunna i sak godta beredningsförslaget i fråga om återvinning
i det nu aktuella fallet.
En
remissinstans har förespråkat en redaktionell ändring av beredningsförslaget i
syfte att klargöra att upplåtelser av begränsade sakrätter omfattas av
bestämmelsen. Otvivelaktigt måste sådana
Prop.1975.6 255
upplåtelser i återvinningshänseende följa samma regler som
överlåtelse av äganderätt. Återvinning av upplåtelse torde relativt sett vara
betydligt mindre frekvent än återvinning av äganderättsöverlåtelse. I gällande
lag har återvinning av upplåtelser av det ifrågavarande slaget inte ansetts
kräva uttryckligt lagstöd och jag delar beredningens uppfattning att ett sådant
lagstöd kan undvaras också i fortsättningen. I departementsförslaget har jag
upptagit den av beredningen föreslagna regeln med vissa andra mindre betydande
redaktionella ändringar.
40 b § Paragrafen upptar vissa grundläggande processuella
föreskrifter om när talan rörande återvinning skall föras vid domstol. Den
motsvarar 39 § KL. I beredningsförslaget finns motsvarande regler i 39 § punkt 1
och 2.
Gällande rätt. Talan om återvinning får enligt 39 § första
stycket KL väckas såväl av förvaltaren som av enskild borgenär som bevakat
fordran i konkursen. I internt hänseende gäller dock att förvaltaren enligt 79
§ KL skall inhämta samtycke av rättens ombudsman innan han väcker eller
fullföljer talan. För borgenärs rätt att föra talan om återvinning uppställs
inte, utöver kravet på bevakning, någon annan förutsättning än att han
underrättat förvaltaren. Underiåter han detta, får hans talan inte upptas till
prövning. Förvaltaren behöver inte ha medgett, att talan förs. Borgenären
svarar enligt tredje stycket i paragrafen själv för rättegångskostnaderna men
har rätt till ersättning av boet i den mån de täcks av vad som kommit boet till
godo genom rättegången.
Domen i en återvinningsprocess har i princip rättskraft
mot alla talebe-rättigade. Det har därför ansetts, att såväl förvaltaren som
enskild borgenär och gäldenären har rätt att inträda såsom part i en rättegång
om återvinning som annan intressent anhängiggjort.
Enligt 39 § andra stycket KL skall talan om återvinning
enligt 28-33 och 36 §§ anhängiggöras genom stämning inom sex månader från
första borgenärssammanträdet. Om gäldenären avhänt sig fast egendom och lagfart
inte sökts före nämnda sammanträde, räknas klandertiden i stället från den dag
då lagfart söktes. På motsvarande sätt skall, när fråga är om återgång av
bodelning, tiden räknas från att bodelningshandlingen ingavs till rätten, om
ingivandet skett efter första borgenärssammanträdet. Med hänsyn till lagtextens
ordalydelse har det ansetts uteslutet att väcka talan om återvinning enligt
28-33 och 36 §§ KL på annat sätt än genom stämning, t.ex. i form av anmärkning
mot företagen bevakning. Bevakas fordran som avses bli föremål för återvinningstalan,
måste även anmärkning mot bevakningen framställas. I anmärkningsprocessen kan
domstolen emellertid inte meddela annat beslut än att fordringen medför rätt i
konkursen endast om och i den mån talan om återvinning inte bifalls. Enligt 38
§ KL kan talan även föras mot tredje man, till vilken gäldenären överlåtit den
aktuella egendomen. Härvid är tillräckligt, om återvinningstalan mot
gäldenärens medkontrahent instämts före klandertidens utgång.
Prop.1975:6 256
I
39 § KL ingår inte några föreskrifter om forum för talan om återvinning.
Konkursdomstolen är inte i denna sin egenskap behörig utan forum bestäms av
reglerna i 10 kap. RB.
Lagberedningen.
Liksom enligt gällande rätt skall enligt beredningsförslaget förvaltaren kunna
föra talan om återvinning. Han är härvid underkastad föreskrifterna i 79 § KL.
Beredningen
påpekar att enskild borgenär i andra frågor än sådana som gäller återvinning
inte har rätt att föra talan för konkursboet (79 § KL, se även 22 §) och att
någon motivering till borgenärens talerätt beträffande återvinning inte finns i
förarbetena till KL. Enligt beredningen torde det vara sällsynt att enskild
borgenär för talan om återvinning, och beredningen har övervägt, om inte den
enskilda borgenärens talerätt kan avvaras. Sådan borgenärs talerätt kan enligt
beredningen bl.a. medföra, att en för boet förmånlig förlikning går om intet,
och även på annat sätt försvåra förvaltarens arbete. Konkursförvaharen står
under tillsyn av rättens ombudsman (se 44 och 59 §§ KL) och förvaltaren kan liksom
denne bli ersättningsskyldig för skada som vållas konkursboet eller
borgenärerna genom underlåtenhet att tillvarata boets rätt. Detta borde kunna
vara till fyllest. Inom beredningens sakkunnigkrets har dock framhållits att
talerätten kan fylla en funktion i fall då förvaltaren bedömer utsikterna till
framgång som så pass små att han inte vill föra talan men någon enskild
borgenär är beredd att påta sig £insvaret för en rättegång. Motsvarande kan
gälla, om förvaltaren anser att återvinningssvarandens ekonomi är så svag att
det inte lönar sig att föra talan mot honom. Beredningen har därför stannat för
att behålla en begränsad talerätt för enskild borgenär. Det har emellertid
synts angeläget, att sådan borgenär inte skall kunna hindra förlikning som
förvaltaren anser vara till fördel för konkursboet. I beredningsförslaget har
sålunda angetts, att talan om återvinning kan väckas av förvaltaren eller av
borgenär som bevakat fordran i konkursen, om förvaltaren inte vill föra talan
och inte heller ingår förlikning i saken (39 § punkt 1 första meningen
beredningsförslaget).
Beredningen
framhåller att i sak för borgenären återvinningstalan på boets vägnar, ehuru
boet inte kan drabbas av rättegångskostnader utöver vad som återvinns. Vad som
vinns genom processen tillfaller nämligen boet. Enligt beredningsförslaget
skall borgenären liksom f.n. själv svara för rättegångskostnaderna men ha rätt
att få ersättning därför av boet i den mån kostnaden täcks av vad som kommit
boet till godo genom rättegången (39 § punkt 1 andra meningen).
Beredningen
anför vidare att om förvaltaren, när borgenären aktualiserar saken, redan har
ingått fijrlikning i föreskriven ordning, borgenären enligt förslaget inte kan
väcka talan. Vill borgenär i annat fall föra talan om återvinning, har han att
vända sig till förvaltaren med förfrågan, huruvida denne avser att föra talan.
Han bör därvid ange vilka grunder han vill åberopa och vilken bevisning han
önskar förebringa. Förvaltaren bör utan
Prop. 1975:6 257
dröjsmål meddela borgenären hur han ställer sig. Någon
särskild föreskrift härom har inte synts påkallad. När förvaltaren inte vill
göra återvinningsrätt gällande och inte ingått förlikning, skall han meddela
borgenären detta skriftligen i sådan form att denne kan använda meddelandet som
bevis för sin behörighet att föra talan. Pågår förlikningsförhandlingar eller
ämnar förvaltaren ta upp sådana, bör han meddela borgenären detta så att denne,
om tiden medger det, kan avvakta utgången av förhandlingarna innan han väcker
talan. Om förvaltaren väckt talan, har enskild borgenär enligt förslaget inte
självständig talerätt. Beredningen påpekar att saken dock har sådant intresse
för honom att han bör tillåtas att på förvaltarens sida delta i målet. Som han
inte vid sidan av förvaltaren har självständig talerätt bör han i så fall t.ex.
i fråga om rättegångskostnader behandlas på samma sätt som en osjälvständig
intervenient i andra mål (se 18 kap. 12 § RB). Skulle förvaltaren, utan att
förlikning i föreskriven ordning träffas, vilja återkalla eller nedlägga sin
talan, bör enskild borgenär enligt grunderna för förslaget kunna fullfölja
talan i målet och i fortsättningen föra en självständig talan. I
rättegångskostnadshänseende synes då grunderna för 18 kap. 10 § RB böra
tillämpas. Har enskild borgenär väckt talan, kan annan borgenär som bevakat
fordran i konkursen inträda i rättegången. Motsvarande gäller förvaltaren, om
han ändrat ståndpunkt. Det föreligger då, sedan förvaltaren övertagit saken,
enligt förslaget inte hinder mot att han förliker målet. Härvid måste
självfallet förutsättningarna enligt KL för föriikning (se 78, 108 och 110 §§)
vara uppfyllda, och förvaharen bör naturligtvis konferera med borgenären. Om
förvaltaren ingår förlikning när borgenär fört talan, måste givetvis
borgenärens skäliga rättegångskostnader ersättas, åtminstone inom ramen för
vad som vinns genom förlikningen. Beträffande borgenärs egna
rättegångskostnader är förvaltaren inte behörig att ingå förlikning. Givetvis
måste han emellertid vid förliknings ingående ta hänsyn även till borgenärens
kostnader. 1 fråga om förhållandet mellan borgenären och återvinningssvaranden
blir 18 kap. 5 § tredje stycket RB tillämpligt.
Beredningen har inte funnit skäl att ge konkursdomstolen
exklusiv behörighet i fråga om återvinningstalan. Förslaget överensstämmer med
nuvarande ordning i denna del (jfr även 39 § punkt 2 sista meningen i
förslaget).
Enligt gällande lag skall återvinningstalan utom
beträffande återvinning enligt 34 § KL, väckas genom stämning inom sex månader
från första borgenärssammanträdet, vilket som regel hålls inom tre-fem veckor
från konkursbeslutet. Enligt beredningen är det lämpligare att utgå från
fristdagen. I fråga om fristens längd i normala fall framhåller beredningen att
det i ett par svar på den av beredningen år 1962 företagna enkäten framkom
önskemål om att den i 39 § KL stadgade fristen skulle föriängas väsendigt. En
fatalietid på ett år från fristdagen synes därför beredningen lämplig. Enligt
beredningens mening bör den tiden gälla även i fråga om
17 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop.
1975:6 258
sådana fall som i beredningsförslaget behandlas i 36 §.
Till stöd härför talar att enligt förslaget även culpösa fall omfattas av detta
lagrum.
Det kan
enligt beredningen tänkas förekomma fall då anledning för konkursboet att väcka
talan om återvinning inte blivit känd inom nämnda ettårsfrist. En utomstående
gör t.ex. anspråk på viss egendom som finns i boet och som förvaltaren trott
tillhöra detta och härvid yppas anledning till återvinningstalan beträffande
det fång på vilket vederbörande grundar sin rätt. Ett annat exempel är, att det
först på ett sent stadium uppdagas sådana otillbörliga transaktioner som avses
i 36 § i förslaget. För sådana fall bör enligt beredningen öppnas en möjlighet
att föra talan även om den vanliga fatalietiden löpt ut.
Beredningen
föreslår i enlighet med det sagda, att återvinningstalan skall väckas inom ett
år från fristdagen eller inom tre månader från det att anledning därtill blivit
känd för konkursboet (39 § punkt 2 första meningen). Enligt beredningens mening
blir bestämmelsen tillämplig även i fråga om talan som riktas mot tredje man
enligt 37 § punkt 2 andra stycket eller 38 § beredningsförslaget. Beredningen
framhåller att beträffande talan enligt 38 § i gällande lag har ansetts tillräckligt,
att återvinningstalan mot gäldenärens medkontrahent instämts inom sex månader
från första borgenärssammanträdet (NJA 1927 s. 455). Framdeles torde berörda
tremånadersfrist enligt beredningen göra ett sådant undantag obehövligt.
Lydelsen av beredningsförslaget ger enligt beredningen inte heller stöd för en
sådan ståndpunkt som intagits i rättsfallet.
Beredningen
påpekar att det enligt förslaget är tidpunkten, då anledning att väcka talan
blivit känd för konkursboet som skall utgöra utgångspunkt för den särskilda
tremånadersfristen. Om konkursförvaltaren haft anledning att väcka sådan talan,
bör tiden anses löpa även mot enskild borgenär. Det måste dock enligt
beredningen förutsättas normal aktivitet hos förvaltaren. Han kan sålunda t.ex.
inte slå sig till ro, om han misstänker att möjlighet till återvinning kan
finnas men inte är säker på sin sak, utan måste söka utreda saken närmare. Om
enskild borgenär som känner till fakta underlåter att informera
konkursförvaltaren, kan det inte läggas konkursboet till last. Förvaltaren har
alltså sin talerätt kvar, om bristande aktivitet inte föreligger på hans sida
enligt vad som sagts nyss.
Beredningen
påpekar att när fråga är om återvinning av fast egendom som gäldenären avhänt
sig eller om återgång av bodelning, fatalietiden enligt gällande rätt inte
börjar löpa förrän lagfart har sökts resp. bodelningshandlingen ingetts till
rätten (jfr 13 kap. 15 § GB). Enligt beredningsförslaget skall i sådana fall
återvinningstalan även kunna väckas inom tre månader från den aktuella
publicitetsåtgärden, dvs. lagfartsansökningen resp. ingivandet av
bodelningshandlingen. Bestämmelsen har emellertid i förslaget vidgats att gälla
även förvärv av annan än fast egendom, om förvärvet är underkastat
registreringsplikt. Fatalietiden beräknas alltså i dessa fall i princip efter
den för konkursboet
Prop.1975:6 259
fördelaktigaste
metoden. Har lagfart eller annan registrering av skett förvärv sökts eller
bodelningshandling ingetts till rätten, utgör detta dock enligt beredningen en
särskild anledning för konkursförvaltaren att undersöka omständigheterna.
Beredningen tillägger att den ifrågavarande särbestämmelsen i förslaget rörande
tiden för väckande av återvinnings-talan, med hänsyn till vad beredningen i
övrigt föreslagit (se 28 § 3 beredningsförslaget och den nyss berörda
tremånadersfristen) inte är lika behövlig som motsvarande bestämmelse i
gällande lag, men beredningen har ansett att den ändå har sitt värde.
Remissyttrandena.
Kronofogdeföreningen framhåller att genom den ordning, som gäller för taxering
och debitering av skatt, det hinner förflyta avsevärd tid från fordringens
uppkomst till dess att denna kan indrivas. Enligt föreningen sitter genom sitt
arbete kronofogdemyndigheten i allmänhet inne med informationer av sådan
karaktär och omfattning att man snabbare än konkursförvaltaren bör kunna ta
ställning till frågan om talan om återvinning skall föras. Föreningen anser
därför, att statsverket inte skall behöva avvakta konkursförvaltarens prövning
av frågan om återvinning utan att befogenhet att verkställa denna prövning bör
tilläggas kronofogdemyndigheten.
Domareföreningen
anser att lagtexten skall förtydligas så att det klarare framgår att
tremånadersfristen gäller om återvinningsanledningen inte blivit känd inom
ettårsfristen.
Göta
hovrätt är tveksam beträffande den föreslagna tremånadersfristen och anför
härom följande.
Konstruktionen
(med tremånadersfristen) är i sig ägnad att leda tilt bevissvårigheter,
eftersom en återvinningssvarande ofta torde kunna göra gällande att förvaltaren
haft anledning igångsätta undersökning i saken tidigare än som skett. Vidare
kan återvinningsmöjligheten komma att hållas öppen under avsevärd tid, endast
begränsad av konkursförfarandets avslutande. Det kan visserligen sägas att den
som känner sig hotad av återvinning kan bringa saken till konkursboets kännedom
för att därigenom få tremånadersfristen att börja löpa. I många fall kommer
emellertid medkontrahenten över huvud icke att reflektera över att en
återvinningssituation kan föreligga. Detta beror, som beredningen påpekat i
annat sammanhang, på att affärskontrahenter numera mera sällan har närmare
kunskap om motpartens förhållanden.
Det
synes därför angeläget att en absolut tidsfrist införes. Fall kan emellertid
utan tvekan förekomma, där även en lång absolut tidsfrist är otillräcklig,
särskilt vid omfattande och svårutredda konkurser. En möjlighet att komma
tillrätta med dylika fall vore att låta rätten efter framställning av
förvaltaren i den särskilda konkursen medge förlängd frist.
Avslutningsvis
uttalar hovrätten att om behov oundgängligen anses föreligga för en regel av
föreslaget innehåll, denna bör begränsas till att gälla de två fall som anförts
av beredningen som motiv för bestämmelsen, nämligen dels att utomstående gör
anspråk på viss egendom som finns i boet och som förvaltaren trott
tillhöra detta varvid anledning tilt
Prop. 1975.6 260
återvinningstalan yppas och dels att sådana otillbörliga
transaktioner som avses i 36 § i beredningsförslageit uppdagas.
Departementschefen.
KL bygger på att det i allmänhet är förvaltaren som företräder konkursboet.
F'rån denna huvudregel görs i gällande rätt det undantaget att enskild borgenär
som bevakat fordran i konkursen kan få föra återvinningstalan för boets räkning
mot att han svarar för rättegångskostnaderna. Beredningen har ifrågasatt om
det finns anledning att behålla detta undantag. Som skäl mot nu gällande
ordning har beredningen angett att förmånliga förlikningar kan gå om intet och
att förvaltarens arbete kan försvåras. Beredningen har dock med hänsyn till att
talerätten kan fylla en funktion när utsikterna till framgång är små valt att
föreslå att enskild borgenär får föra talan om förvaltaren inte önskar göra det
och inte heller vill ingå förlikning.
Beredningens
förslag har i denna del kritiserats endast av kronofogdeföreningen som menar
att kronofogdemyndigheterna bör få föra talan i samma utsträckning som
hittills. Föreningens inställning är grundad på att kronofogdemyndigheterna
sitter inne med sådana särskilda informationer att de snabbare än
konkursförvaltaren kan ta ställning till återvinningsfrågan.
För
egen del finner jag övervägande skäl tala för den av beredningen föreslagna
lösningen. Den omständigheten att viss borgenär kan ha särskilda kunskaper
angående förhållanden som påverkar återvinningsfrågan är enligt min mening
inte något avgörande skäl för att bibehålla de enskilda borgenärernas talerätt
i samma utsträckning som hittills. Det torde nämligen i normalfallet inte vara
förenat med några större svårigheter att informera konkursförvaltaren i sådan
grad att denne kan ta ställning till återvinningsfrågan. Det bör även beaktas
att enskild borgenär har möjlighet att uppträda vid sidan av konkursförvaltaren
i en återvinningsrättegång som föranstaltats av konkursförvaltaren. Jag har mot
denna bakgrund i departementsförslaget tagit upp beredningsförslaget i denna
del med viss redaktionell bearbetning.
Jag delar beredningens uppfattning att det inte torde
finnas tillräckliga skäl att ge konkursdomstolen exklusiv behörighet i fråga om
återvinningstalan.
Beredningsförslaget innebär i fråga om den tid inom vilken
återvinningstalan skall väckas avsevärda utvidgningar i förhållande till vad
som nu gäller. Den fasta tid om sex månader från första borgenärssammanträdet
som nu gäller e:rsätts i beredningsförslaget av dels en frist om ett år från
fristdagen (se 29 §), dels en frist om tre månader från det att anledningen
till återvinningstalan blev känd för konkursboet. Beredningsförslaget
innehåller också en specialregel beträffande tidsfristen för återvinningstalan
som rör avhändelse av fast egendom m.m. I sak har beredningsförslaget i nu
angivna delar godtagits av alla remissinstanser utom Göta hovrätt, som menar
att tillämpningsområdet för tremånaders-
Prop.1975.6 261
fristen
bör begränsas till vissa särskilt angivna fall eller till de fall där rätten
gett sitt särskilda tillstånd.
Enligt
min mening kan ett behov av den föreslagna tremånadersfristen yppas även i
andra fall än dem som hovrätten syftar på. Behovet av den nämnda fristen kan
inte heller förutses på sådant sätt att rättens tillstånd kan utverkas i den
ordning hovrätten synes ha avsett. Jag förordar därför att beredningens förslag
genomförs också i denna del. Enligt min uppfattning torde förhållandet mellan
de två olika tidsfristerna inte behöva vålla några praktiska
tillämpningsproblem. Den av mig förordade lydelsen av 29 b § har föranlett en
följdändring i förevarande bestämmelser. Härutöver har viss redaktionell
justering av lagtexten synts lämplig.
Vad
beredningen anfört rörande den närmare innebörden av de nu berörda reglerna kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till.
40
c § Paragrafens första stycke, som öppnar möjlighet att göra återvinning
gällande på annat sätt än genom stämning, saknar motsvarighet i gällande lag. I
beredningsförslaget återfinns bestämmelsen i 39 § punkt 2 sista meningen. I
paragrafens andra stycke anges hur det skall förfaras när återvinning av
förmånsrätt på grund av utmätning aktualiseras. Bestämmelsen härom
överensstämmer i sak med 31 § sista punkten gällande lag och 39 § punkt 3
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Enligt 39 § KL krävs, att talan om återvinning väcks genom stämning.
Detta torde även gälla när fråga är om återvinning enligt 34 § KL. Fråga om
återvinning kan inte prövas i annan ordning. Härav följer bl.a. att, när
återvinningsbar fordran bevakas, måste dels anmärkning mot bevakningen göras
och vid behov närmare utföras, dels särskild återvinningstalan föras enligt vad
som gäller därom. Enligt 31 § sista punkten KL behöver särskild
återvinningstalan inte väckas när den rätt som vunnits genom utmätning skall gå
åter och borgenären inte fått betalning.
Lagberedningen
menar att det inte kan anses ändamålsenligt, att återvinning alltid skall kräva
stämning. Beredningen föreslår därför att rätt till återvinning även skall
kunna göras gällande genom anmärkning mot bevakning eller genom invändning mot
annat yrkande som framställs mot boet. Någon skyldighet att välja en sådan väg
när möjlighet därtill finns skall dock inte föreligga enligt beredningens
förslag, utan talan om återvinning skall alltid kunna väckas genom stämning.
Enligt beredningen skall samma tidsfrister för återvinningsanspråkets
framställande gälla vare sig anspråket görs gällande genom stämning eller på annat
sätt. Enligt beredningen skall vidare de av beredningen föreslagna reglerna om
vem som skall föra konkursboets talan och om rättegångskostnadsansvar för
borgenär vara tillämpliga när återvinningen görs gällande genom anmärkning mot
bevakning eller genom invändning. Självständig interventionsrätt skall således
inte tillkomma borgenär annat än om förvaltaren vid förfrågan meddelar, att han
över huvud inte avser att göra
Prop. 1975:6 262
rätt
till återvinning gällande. Vill borgenär föra talan genom anmärkning mot
bevakning måste han enligt beredningens mening efterhöra förvaltarens
ståndpunkt. Beredningen påpekar att om återvinning gjorts gällande genom
anmärkning eftergift av anmärkningen endast kan ske enligt 110 § KL.
Beredningen anger att återvinningstalan självfallet inte skall få föras genom
anmärkning mot bevakning eller på annat sätt, om saken redan prövats i annan
ordning.
I
överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 31 § KL föreslår beredningen, att
när den rätt som vunnits genom utmätning skall gå åter och borgenären inte fått
betalning, särskild talan inte behöver väckas.
Departementschefen.
Enligt nu gällande regler måste återvinningsanspråk, när frivillig uppgörelse
inte kan komma tilt stånd, göras gällande genom ansökan om stämning. Som
beredningen angett torde detta i många fall innebära en onödig omgång.
Nackdelarna med den nuvarande ordningen framkommer särskilt tydligt när den mot
vilken återvinnings-anspråket skatt riktas har bevakat en fordran i konkursen
och denna fordran uppkommit med anledning av den återvinningsgrundande
transaktionen. I detta fall måste boet dels väcka talan, dels i vederbörlig
ordning göra anmärkning mot den bevakade fordran. Jag delar därför beredningens
uppfattning att nu gällande ordning bör kompletteras med möjligheter att göra
återvinningsanspråket gällande genom anmärkning mot bevakning. Det torde som
beredningen angett även vara skäl att inbegripa möjlighet att framställa
anspråket genom invändning mot yrkande som framställs mot boet.
Enligt
beredningen skall de för talan vid domstol föreslagna reglerna om talerätt och
om tidsfristen för talan gälla också när återvinningsanspråket görs gällande på
nu ifrågavarande sätt. Enligt min mening skulle det på ett onödigt sätt krångla
till systemet om enskild borgenär gavs möjlighet att framställa
återvinningsanspråk genom anmärkning eller invändning. Gällande regler torde
leda till att anmärkning eller invändning av förevarande slag nästan alltid
måste framställas senast tre månader från det att anledning till återvinningstalan
blev känd för konkursboet och jag anser därför en hänvisning till de för
stämningsfallen avsedda tidsfristerna vara utan praktisk betydelse. 1 övrigt
kan jag godta vad beredningen angett i fråga om förslagets innebörd. I första
stycket har jag upptagit den av beredningen föreslagna regeln med de ändringar
som föranleds av det jag nu anfört.
Paragrafens
andra stycke överensstämmer i sak med vad som nu gäller enligt 31 § första
stycket sista punkten KL.
40
d § Paragrafen handlar om den rätt som tillkommer den vilken i, anledning av
återvinning får fordran i konkursen. Den motsvaras av 40 § i gällande lag och i
beredningsförslaget.
Gällande
rätt. En förutsättning för att borgenär skall få utdelning i konkurs är i regel
att han bevakat sin fordran. Den tid inom vilken
Prop.
1975:6 263
bevakning
skall ske bestäms av konkursdomaren i samband med konkursbeslutet (se 19 § KL).
Borgenär kan enligt 111 § KL även bevaka fordran efter utgången av den bestämda
bevakningstiden. Föreskrifter om tidpunkten för utdelning till borgenärerna
finns i 125-127 §§ KL. Enligt 132 § KL gäller vidare, att om borgenär bevakat
fordran efter bevakningstidens utgång, utdelning för fordringen skall beräknas
i utdelningsförslag om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan
bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg kommit rättens ombudsman
tillhanda eller borgenären hos denne visat att bevakning skett. Av medel som
inte är upptagna i äldre utdelningsförslag skall borgenären därvid, såvitt de
förslår, tilldelas så mycket som skulle ha tillagts honom om han bevakat
fordringen i rätt tid. Därefter tar han tillsammans med övriga borgenärer del i
vad som återstår. Av bestämmelserna kan följa, att den som får en fordran
återupplivad genom.återvinning på grund av att återvinningstalan väcks i ett
sent skede inte hinner bevaka fordringen i sådan tid att han kan få lika stor
utdelning som om bevakning skett inom bevakningstiden. För att förebygga detta
finns i 40 § KL föreskrift, att om återvinningssvarande till följd av talan enligt
39 § KL bevakar fordran i konkursen men sagda talan inte väckts så tidigt att
bevakning kunnat företas inom den därför utsatta tiden, han har rätt att
avräkna så mycket på vad han skall återbära till konkursboet som bort belöpa på
fordringen om den bevakats inom bevakningsfristen.
Lagberedningen
menar att det är onödigt omständligt att den som får en fordran återupplivad
genom återvinning skall behöva bevaka sin fordran för att få utdelning i
konkursen. Enligt beredningens förslag skall i stället den som i anledning av
återvinning får fordran i konkursen ha rätt att, även om han inte bevakat sin
fordran, vid återbäring till boet avräkna vad som redan bort tillkomma honom
såsom utdelning, om bevakning skett i rätt tid. Han skall enligt lagrummet vidare
ha rätt att vid senare utdelning utfå vad som därvid skolat belöpa på
fordringen, om den hade bevakats (jfr 121 § 3 beredningsförslaget).
Beredningsförslaget
gäller såväl betalnings- som förmånsrätt. Om den återbäringsskyldige önskar
bevaka sin fordran t.ex. för att få eventuell tvist om fordringen löst, möter
det enligt beredningen inte hinder.
Departementschefen.
Beredningsförslaget innebär att den som med anledning av återvinning får
fordran i konkursen ges en med övriga borgenärer mer likvärdig ställning än
enligt gällande lag. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även jag biträder vad beredningen föreslagit.
Det finns i förevarande
sammanhang anledning att något uppehålla sig vid frågan i vilken omfattning
återvinning skall anses återuppliva en fordran som kan få göras gällande i
konkursen. Ett sådant återupplivande kan enligt min uppfattning komma i fråga
bl.a. beträffande återvinning enligt 30 §. Såvitt gäller 32 § bör anmärkas att
återupplivandet endast kan avse det fallet att återvinningstalan stöder sig på
att gäldenären låtit
Prop.1975:6 264
egendom
frångå sig mot att fordran på honom utlagts på hans lott.
Betalning
av lön, arvode eller pension kan återvinnas enligt 33 § endast i den mån
betalningen uppenbart översteg vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord
arbetsinsats, verksamhetens art och omständigheterna i övrigt. I den delen får
på grund av bestämmelsen i 100 a § fordran inte göras gällande i konkursen.
Förevarande stadgande i 40 d § torde sålunda sakna betydelse vid återvinning
enligt 33 §.
Avsättning
till pensions- eller personalstiftelse kan återvinnas enligt 34 §. I den mån
avsättningen skett för att täcka en arbetsgivares skuld till stiftelsen
kvarstår givetvis denna skuld efter återvinningen och får göras gällande enligt
förevarande paragraf. I fråga om de problem som i övrigt är förknippade med
stiftelses rätt till bevakning i konkursen får jag hänvisa till förarbetena
till tryggandelagen (prop. 1967:83 s. 192, 279 och 288).
I
fråga om återvinning av betalning enligt 35 och 38 §§ är det klart att ett
fordringsanspråk av den art att det kan göras gällande i konkursen alltid
uppstår.
54
och 55 §§ Ändringarna i dessa paragrafer är föranledda av att begreppen
egendomsavträde och köpman enligt min mening bör utmönstras ur KL.
I
fråga om begreppet köpman får jag hänvisa till vad jag anfört i fråga om 4 §.
Det bör erinras om att uttrycket 'gäldenär som är eller under det senaste året
före konkursansökningen varit bokföringsskyldig' omfattar även den som varit
bokföringsskyldig endast under en del av det senaste året före ansökningen.
Beträffande
begreppet egendomsavträde får jag hänvisa till vad jag anfört i inledningen
till specialmotiveringen.
97
§ I förevarande paragraf behandlas gäldenärens rätt att få ut egendom som
enligt 65 § UL undantas från utmätning. Hänvisningen i andra stycket till 65 §
1 mom. 6 bör numera på grund av lagen (1971:481) om ändring i UL i stället avse
65 § 1 mom. 7. Härutöver bör ordet egendomsavträde ändras till konkurs.
100
§ Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i paragrafen får endast
fordringar som uppkommit före konkursbeslutet göras gällande i konkurs. Detta
bör fortfarande gälla som princip. Som en följd av reglerna i 21 § första
stycket departementsförslaget bör emellertid även fordringar, vilka uppkommit
efter beslutet men under förhållanden som där anges, få göras gällande i
konkurs. Detsamma gäller beträffande sådan efter konkursbeslutet uppkommen
fordran som på grund av annan särskild bestämmelse skall kunna åberopas i konkurs
(jfr 47 § förslaget till ändring i kommissionslagen).
100
a § Paragrafen behandlar närståendes möjlighet att i konkursen göra
Prop. 1975:6 265
gällande
fordran på lön, arvode eller pension. Den föreslås i beredningsförslaget
upphöra att gälla.
Gällande
rätt. Av 100 § KL följer, att fordringar som uppkommit före konkursbeslutet i
princip är utdelningsberättigade. Undantag gäller emellertid enligt 100 a § KL
i fråga om fordringar på lön och arvode i aktiebolags konkurs, vilka görs
gällande av aktieägare som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett
bestämmande inflytande över bolaget eller av sådan aktieägares make eller den
som är hans avkomling eller gift med hans avkomling. Sådana fordringar
berättigar över huvud inte till utdelning för tid efter konkursbeslutet och
inte heller för längre tid tillbaka än etl år innan konkursansökningen gjordes.
För tiden före konkursbeslutet skall dessutom prövas, att borgenärens arbete
kan anses ha varit till nytta för bolaget. Mot 100 a § KL svarar återvinningsbestämmelsen
i 32 a § vilken också är begränsad till aktiebolags konkurs (se ovan under 33 §
i förslaget).
Lagberedningen.
Beredningen erinrar om att beredningsförslaget i 31 § upptar bestämmelser om
återvinning av lön m.m. som gäller även när konkursgäldenären inte är
aktiebolag. Om gäldenären i lön, arvode eller pension till närstående som avses
i 28 § 2 har betalat belopp som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt
med hänsyn till omständigheterna, skall återvinning av det överskjutande beloppet
äga rum, om betalningen skett senare än sex månader före fristdagen. Har den
skett tidigare men senare än två år före denna dag, skall återvinning också äga
rum, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom betalningen blev
insolvent.
Beredningen
har inte ansett det behövligt att vid sidan av nämnda reglering behålla några
särskilda bestämmelser om att fordran på lön o.d. inte får göras gällande i
konkurs när fordringen tillkommer närstående. Sålunda är det enligt beredningen
klart, att återvinningsbestämmelsen i 31 § i förslaget kan åberopas inte bara
när lön m.m. redan har utbetalts utan även när fordran på obetald lön m.m. görs
gällande i konkursen, oavsett på vilken tid den belöper. Det kunde visserligen
enligt beredningens mening synas vara en fördel att lön o.d. till närstående,
såsom nu är fallet enligt 100 a § KL, över huvud inte kan göras gällande, om
den stått inne någon längre tid före konkursen. Beredningen tror dock inte för
sin del, att del i praktiken har någon betydelse. Beredningen erinrar om att
lön o.d. till särskilt närstående andelsägare i regel inte skall vara förenad
med förmånsrätt. Den nuvarande regleringen är också ganska godtycklig enligt
beredningens uppfattning. Medan närstående som lånat gäldenären pengar får utdelning
i vanlig ordning får en närstående, som är anställd hos gäldenären och som
låtit i och för sig befogad lön stå inne hos företaget, enligt 100 a § inte
göra lönefordringen gällande i företagets konkurs. Inte heller anser
beredningen det välgrundat att beröva en anställd rätt till i och för sig
rimlig lön under skälig uppsägningstid enbart därför att han är närstående.
Beredningen framhåller, att en anställd inte torde kunna göra
Prop. 1975:6 266
lönefordran
gällande i konkursen för tid efter utgången av skälig uppsägningstid, även om
anställningsavtalet är ingånget för längre tid. Inte heller bör ifrågavarande
anställda och deras anhöriga berövas pension som i och för sig är rimlig.
Remissyttrandena.
Domareföreningen erinrar om beredningens uttalande att det är klart att
bestämmelsen kan åberopas inte bara när lön m.m. redan har utbetalats utan även
när fordran på obetald lön m.m. görs gällande i konkursen, oavsett på vilken
tid den belöper. Föreningen anser inte att lagtexten ger tydligt uttryck härför
och finner önskvärt att den förtydligas.
Departementschefen.
Regeln i 100 a § KL om närståendes möjlighet att göra gällande vissa
löneanspråk m.m. i aktiebolags konkurs korresponderar mot de
återvinningsregler som gäller i fråga om redan utbetalda löner o.d. till sådan
person (32 a §). Beredningen har anfört att återvinningsregeln i 31 §
beredningsförslaget avser även icke utbetalda löner o.d. Beredningen anser
frågan om bibehållande av 100 a § vara en i huvudsak praktisk fråga.
Beredningen kritiserar vidare att löneanspråk över huvud taget ges en
särställning i nu förevarande sammanhang samt påpekar bl.a. att den nuvarande
regleringen gör en omotiverad skillnad mellan löneborgenärer och andra
borgenärer och att det inte är motiverat att beröva en anställd eller annan
rätt till lön och dylikt för tiden efter konkursbeslutet i så hög grad som
gällande lag gör. Beredningsförslaget har lämnats väsentligen utan erinran vid
remissbehandlingen.
Jag
har tidigare förklarat mig kunna i huvudsak godta vad beredningen föreslagit i
fråga om återvinning av skedda utbetalningar av lön m.m. (se 33 §
departementsförslaget). 1 anslutning härtill har jag också förklarat att enligt
min uppfattning återvinningsregeln inte i sig kan anses eliminera en rätt för
den mot vilken återvinningstalan riktats att göra sin fordran gällande i
konkursen. Därför har jag förordat att regeln i 100 a §, vilken förhindrar att
fordringar varom nu är fråga görs gällande i konkursen, bibehålls med viss
jämkning.
1
departementsförslaget har jag utformat regeln så att den som enligt 29 a §
skall anses som närstående till gäldenären inte får göra gällande fordran på
lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till
gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.
Regeln ansluter i första hand till vad jag föreslagit i fråga om återvinning av
vad som vid konkursbeslutet redan utbetalts i lön m.m. (33 §). För att
konkursboet skall kunna åberopa nu förevarande paragraf krävs emellertid inte
att anspråket uppenbart är oskäligt. I denna del har jag i stället anknutit
till vad som nu gäller enligt 100 a §. Härigenom uppkommer en skillnad i fråga
om behandlingen av sådana anspråk som inte tillgodosetts och andra. Denna
skillnad anser jag emellertid motiverad av den misstänkta prägel som en
närståendes obetalda lön m.m. måste sägas ha under de förhållanden som anges i
paragrafen.
Prop.1975.6 267
När
löneanspråket hänför sig till en tidsperiod mycket långt före konkursbeslutet
ökar naturiigen risken för att det rör sig om transaktioner i syfte att
undandra övriga borgenärer gäldenärens egendom. I departementsförslaget har
jag därför intagit en regel om att anspråk av nu förevarande art i intet fall
får avse längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Regeln ansluter nära till nuvarande bestämmelse i ämnet.
103
§ Departementschefen. Femte stycket i förevarande paragraf innehåller i fråga
om kallelse ett flertal hänvisningar till nu gällande 20 § KL. Det nuvarande
innehållet i 20 § föreslås i departementsförslaget överflyttat till en
tillämpningsförordning. Till följd härav bör även femte stycket i förevarande
paragraf justeras i motsvarande mån.
121
§ Paragrafen innehåller huvudregeln om borgenärs rätt att kvitta under konkurs
och motsvarar 121 § första stycket gällande lag och 121 § punkt 1 första
stycket beredningsförslaget. Vad beredningen i övrigt föreslagit i fråga om
kvittning under konkurs upptas i departements-förslaget! 121 aoch 121 b§§.
Gällande
rätt. Om kvittning i konkurs finns särskilda bestämmelser i 121 § KL.
Regleringen tar endast sikte på konkursborgenärs således inte konkursboets
rätt att kvitta. Enligt huvudregeln i första stycket får borgenär, som
förvärvat sin fordran hos gäldenären före konkursbeslutet, använda fordringen
till kvittning mot skuld till gäldenären som åvilade honom vid nämnda tid. I
motsats till vad som gäller beträffande kvittning i allmänhet behöver
motfordringen inte vara förfallen. Det är i princip inte heller något hinder
mot kvittning att fordringen är beroende av suspensivt villkor. Borgenär som
vill kvitta behöver inte bevaka sin fordran i konkursen. Utsöks hans skuld till
konkursboet, skall han för att få kvitta beediga sin fordran enligt 116 § KL,
om det yrkas.
Borgenärs
rätt att kvitta omfattar hela beloppet av hans fordran och alltså inte bara
utdelningsprocenten i konkursen (dividenden).
Enligt
168 § tredje stycket KL har borgenär, utan hinder av att ackord i konkurs
kommit till stånd, samma rätt till kvittning som tillkommer honom enligt 121 §.
Lagberedningen
påpekar att en förutsättning för kvittning f.n. är att borgenären förvärvat sin
fordran hos gäldenären före konkursbeslutet. Detta har samband med 100 § första
stycket KL, enligt vilket endast de fordringar som uppkommit före konkursbeslutet
får göras gällande i konkursen. Enligt beredningens förslag till ändring av
sistnämnda lagrum får i vissa undantagsfall även fordringar som uppkommit efter
konkurs-beslutet göras gällande i konkursen. Beredningen föreslår därför som
huvudregel, att sådan fordran hos gäldenären som enligt 100 § i förslaget får
göras gällande i konkursen skall kunna användas av borgenären till kvittning.
Kvittningsrätten gäller i princip även när borgenären förvärvat sin fordran
från tredje man. Liksom f.n. krävs i sådant fall enligt förslaget.
Prop. 1975:6 268
att
borgenärens förvärv ägt rum före konkursbeslutet.
I
överensstämmelse med KL upptar förslaget som ytterligare förutsättning för
kvittning, att konkursgäldenären hade sin fordran mot borgenären när konkursbeslutet
meddelades. Om borgenären har dels en fordran som är förenad med förmånsrätt,
dels en annan fordran som är oprioriterad, står det honom enligt beredningen
fritt att välja den oprioriterade fordringen till kvittning under konkurs.
Den av beredningen
föreslagna hänvisningen till 100 § klargör också att fordran som är beroende av
villkor i princip kan användas till kvittning. Fordringar med s.k. resolulivt
villkor jämställs med ovillkorliga fordringar. När icke räntebärande fordran
som ännu inte förfallit till betalning begagnas till kvittning, skall avdrag
göras för diskonteringsränta för tiden fram till förfallodagen. Enligt
beredningens uppfattning krävs inte någon uttrycklig bestämmelse härom (jfr 138
§).
Beredningen
anger att borgenären också bör vara berättigad att kvitta i fall då
konkursgäldenärens iFordran mot honom är förenad med förmänsrätt t.ex. på grund
av pant oavsett om hans egen fordran mot konkursgäldenären är oprioriterad.
Kvittning bör enligt beredningen medges borgenären även i fall då
konkursgäldenärens fordran mot borgenären ännu inte förfallit till betalning
eller är beroende av suspensivt villkor.
Beredningen
gör undantag från rätten att kvitta under konkurs, om kvittning utom konkurs
var utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet. Som exempel nämns att
konkursgäldenärens fordran rör underhållsbidrag mot vilket den
underhållspliktige (borgenären) inte får kvitta vanlig fordran. Beredningen
påpekar också, att kvittning utom konkurs inte anses kunna obehindrat ske mellan
fordran i varor och fordran i pengar eller mellan fordringar i olika myntslag.
Om den som skall prestera i varor försätts i konkurs och leverans därför
uteblir kan dock borgenären enligt beredningen begagna sin på grund av den
uteblivna fullgörelsen uppkomna penningfordran till kvittning mot skuld till
gäldenären. Att borgenärens och konkursgäldenärens fordringar gäller olika
myntslag synes beredningen inte böra utgöra hinder för borgenären att använda
sin fordran till kvittning i konkurs.
Fordran
mot konkursgäldenären som är efterställd enligt 19 § förmånsrättslagen eller
på annan grund (t.ex. enligt förlagsbevis) kan enligt beredningens mening inte
användas till kvittning i konkurs. Beredningen påpekar att sådan fordran inte
heller utom konkurs torde kunna obetingat användas till kvittning.
Förslaget
hindrar inte banker att under konkurs kvitta fordran mot tillgodohavande som
gäldenären har innestående på check- eller annan räkning, även om kvittning
utom konkurs i sådant fall skulle vara utesluten enligt avtalet.
Beredningen
påpekar vidare att om en borgenärs fordran betalts men
Prop. 1975:6 269
betalningen
återvinns till konkursboet, borgenären givetvis inte får kvitta sin
återupplivade fordran mot sin skuld enligt återvinningsdomen.
Bestämmelsen
i 121 § KL att borgenär är skyldig att på yrkande beediga sin fordran torde
enligt beredningen inte fylla något nämnvärt behov och har fått utgå.
Beredningen påpekar att numera förhör under sanningsförsäkran med borgenären
kan äga rum i jävsprocess.
Beredningen
påpekar att förslaget påkallar ändring i 20 § ackordslagen som reglerar rätten
till kvittning i samband med förhandling om offentligt ackord utan konkurs.
Remissyttrandena.
Domareföreningen menar att det av lagtexten bör framgå att fordran mot
konkursgäldenären, som är efterställd enligt 19 § förmånsrättslagen eller på
annan grund, inte får användas till kvittning under konkurs.
Departementschefen.
De av beredningen föreslagna kvittningsreglerna (121 § beredningsförslaget) har
i departementsförslaget tagits upp i 121, 121 a och 121 b §§. I nu förevarande
121 § behandlas vissa allmänna frågor om kvittning.
Fordran
hos gäldenären som enligt 100 § får göras gällande i konkursen kan enligt
beredningsförslaget, om den inte överlåtits till borgenären efter konkursbeslutet,
av borgenären användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade mot honom
när konkursbeslutet meddelades. Detta skall dock inte gälla om kvittning var
utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffenhet eller till följd
av Övriga kvittningsregler i beredningsförslaget.
Den
föreslagna huvudregeln om borgenärs kvittningsrätt överensstämmer i stor sett
med vad som redan gäller. Förslaget medför emellertid en saklig ändring
motiverad av de föreslagna nya reglerna om gäldenärens legitimation (se 21 §).
Som jag tidigare nämnt innebär dessa regler att rättshandling som gäldenären
företar efter konkursbeslutet i vissa fall skall bli gihig mot konkursboet.
Till följd härav har jag föreslagit att 100 § skall ändras så att därav framgår
att en fordran på grund av sådan rättshandling också skall få göras gällande i
konkursen. Genom en hänvisning i 121 § till 100 § vill beredningen klargöra att
fordringen också får användas till kvittning under konkursen.
Beredningsförslaget
har av remissinstanserna lämnats utan saklig erinran. Domareföreningen menar
dock att det av lagtexten bör framgå, att i förmånsrättshänseende efterställda
fordringar inte skall få användas till kvittning.
I
den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.5) har jag förklarat att jag anser
övervägande skäl tala för att reglerna om kvittning i konkurs utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen föreslagit. I nu förevarande
paragraf har jag gjort den ändringen i förhållande till beredningsförslaget,
att något krav på att 'fordringen inte får ha överlåtitis till borgenären efter
konkursbeslutet' inte tagits upp i lagtexten. Enligt min
Prop.1975:6 270
mening
framgår nämligen denna förutsättning av de undantagsregler beredningen
föreslagit och som återfinns i 121 a § departementsförslaget. Jag har också
gjort en ändring med anledning av vad jag föreslagit i 100 a §. Lönefordran
m.m. som där avses får enligt gällande lag inte användas till kvittning. Denna
ordning bör alltjämt bestå. För att uttrycka detta har jag låtit den av
beredningen föreslagna hänvisningen till 100 § utgå. Jag har däremot inte gjort
någon ändring med anledning av vad domareföreningen anfört. Att en efterställd
fordran intar en speciell ställning i kvittnings-hänseende torde nämligen
framgå av den hänvisning som görs till reglerna angående kvittning utom konkurs
(jfr SOU 1970:75 s. 189).
121
a § Paragrafen behandlar dels vissa frågor angående borgenärs rätt att begagna
suspensivt villkorad fordran till kvittning, dels vissa undantag från
kvittningsreglerna. Paragrafen motsvarar 121 § andra till fjärde styckena
gällande lag. I beredningsförslaget finns motsvarande bestämmelser i 121 §
punkt 1 andra och iredje styckena samt punkt 4.
Gällande
rätt. Andra stycket i 121 § innehåller vissa regler angående borgenärs rätt att
begagna suspensivt villkorad fordran till kvittning, när i övrigt
förutsättningar för kvittning föreligger enligt första stycket. Borgenären
skall fullgöra sin förbindelse men äger senare återfå motsvarande belopp i den
mån det inte överstiger hans fordran, om han före utfärdandet av kungörelse om
förslag till slututdelning visar att villkoret uppfyllts. Om villkoret inte
uppfyllts skiljer reglerna mellan två slags fordringar. Till den ena kategorin
hör fordringar på 'ersättning, varom i 136 § andra stycket förmäles', dvs.
borgensmans eller medgäldenärs regressfordringar. Den andra gruppen utgörs av
övriga suspensivt villkorade fordringar. Såvitt angår de fordringar som hör
till den första gruppen (regressfordringar) skall vid slututdelningsförslagets
upprättande medel avsättas för att utges till borgenären, om han efter
konkursens slut visar att villkoret uppfyllts, dvs. att han betalat gäldenärens
skuld. Beträffande fordringar tillhörande den andra gruppen gäller som förutsättning
för återbetalning, att borgenären innan kungörelse angående förslag till
slututdelning utfärda:» visar att villkoret uppfyHts. 1 detta fall avsätts
sålunda inte några medel i slututdelningsförslaget för att utbetalas till
borgenären, om villkoret sedermera skulle uppfyllas.
I
tredje stycket av 121 § föreskrivs två undantag från den rätt att kvitta som är
medgiven enligt de föregående styckena. Enligt första punkten har borgenär, som
inom 60 dagar före konkursansökningen eller därefter förvärvat fordran mot
gäldenären efter avtal med annan, inte rätt att kvitta i konkursen, om han vid
tiden för avtalet stod i skuld till gäldenären och hade skälig anledning anta
att denne var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. Om fordringen
förvärvats på annat sätt än genom överlåtelse, t.ex. genom arv, gäller inte
förevarande kvittningsförbud. Bestämmelsen hindrar inte, att en genom
överlåtelse från tredje man förvärvad fordran begagnas till kvittning när
gäldenären inte har någon
Prop. 1975:6 271
fordran
mot borgenären vid tiden för borgenärens förvärv utan först senare fick sådan
fordran. Enligt andra punkten tillkommer emellertid kvittningsrätt inte
borgenär som, sedan han fått sin fordran, under nyssnämnda tid satt sig i
skuld till gäldenären och därvid hade skälig anledning anta att denne var på
obestånd eller kännedom om konkursansökningen.
Fjärde
stycket innehåller bestämmelser för de fallen att konkurs föregåtts av
godmansförordnande enligt ackordslagen och konkurs följt på ansökan som gjorts
inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när
förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Borgenär är då
inte berättigad att till kvittning mot skuld till gäldenären åberopa fordran,
för vilken borgenären enligt ackordslagen inte haft kvittningsrätt om ackord
kommit till stånd. Bestämmelsen skall jämföras med kvittningsreglerna i 20 § i
nämnda lag. Där föreskrivs som huvudregel, att borgenär som förvärvat sin
fordran hos gäldenären innan förhandling om offentligt ackord beslutats får
utan hinder av ackord använda fordringen till kvittning mot skuld som han då
hade till gäldenären. I denna kvittningsrätt gäller emellertid vissa
inskränkningar. Den som förvärvat fordran mot gäldenären genom avtal med tredje
man inom 60 dagar innan ansökan om förordnande av god man gjordes eller senare
får sålunda inte kvitta, om han vid tiden för avtalet stod i skuld hos
gäldenären och hade skälig anledning anta att denne var på obestånd. Rätt till
kvittning har inte heller borgenär som, sedan han erhållit sin fordran, under
nämnda tid satt sig i skuld hos gäldenären och därvid hade skälig anledning
anta att denne var på obestånd.
Lagberedningen
anser med hänvisning till vad beredningen föreslår i fråga om 136 § att man bör
frångå den uppdelning i olika slags villkorliga fordringar som föreskrivs i 121
§ KL. Fortfarande bör gälla, att borgenär med suspensivt villkorad fordran
skall fullgöra honom åvilande och förfallen förpliktelse till boet. Han bör
dock liksom f.n. få tillbaka motsvarande belopp, om han innan kungörelse om
slututdelning utfärdas visar att villkoret uppfyllts. Finns det anledning att
anta, att villkoret kommer att uppfyllas senare bör oavsett vilket slags
suspensivt villkor som är i fråga för borgenären beräknat belopp avsättas vid
slututdelningsförslagets upprättande för att utges till honom, om villkoret
sedermera uppfylls. Härav följer, att någon avsättning inte skall göras om det
saknas anledning räkna med att villkoret kommer att uppfyllas. Därest borgenärens
villkorade fordran utgörs av regressfordran bör avsättning alltid äga rum, om
det inte av alldeles särskilda skäl är uteslutet att villkoret uppfylls.
Som
angetts i avsnitt 7.1 upptar beredningsförslaget också vissa ytteriigare
undantag från kvittningsreglerna. Principiellt motsvaras dessa undantag av nu
gällande regler i 121 § tredje stycket KL. Undantagsreglerna har emellertid i
beredningsförslaget gjorts mer vidsträckta i syfte att motverka otillbörliga
transaktioner.
Prop.
1975:6 272
Enligt
beredningsförslaget får fordran mot gäldenären som förvärvats genom överlåtelse
från tredje man senare än tre månader före den för återvinning angivna
fristdagen inte användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade när den
andre förvärvade sin fordran. Detsamma gäller enligt beredningsförslaget, om
fordran mot gäldenären förvärvats tidigare genom dylikt fång och borgenären då
hade skälig anledning anta att gäldenären var insolvent.
För
tillämpning av bestämmelsen förutsätts att den insolvens som borgenären haft anledning
att misstänka sedermera utlöst konkursen och att gäldenären sålunda inte varit
solvent under mellantiden. Om konkursboet gör invändning att borgenär vid
förvärv av sin fordran hade skälig anledning till antagande att gäldenären var
insolvent, ankommer det enligt beredningen på boet att styrka påståendet.
Enligt
beredningsförslaget får vidare borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären
under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med ovanliga
betalningsmedel inte kvitta, i den mån dylik betalning hade kunnat bli föremål
för återvinning.
Beredningen
anger att bakom regleringen i 121 § fjärde stycket KL, att fordran som vid
ackordsförhandling inte fått användas till kvittning inte heller skall få
användas därtill i händelse av en senare konkurs, ligger tanken att ett inlett
ackords.förfarande inte skall behöva störas av konkursansökan i syfte att få
fram kvittning. Beredningen menar emellertid att det inte finns tillräckliga
skäl att under alla omständigheter förbjuda kvittning i konkurs vid
fordringsförvärv eller skuldsättning som ägt rum sedan beslutet om
ackordsförhandling meddelades. Sådan kvittning bör enligt beredningen vara
utesluten endast när fråga är om en sådan transaktion som avses i de tidigare
berörda undantagsreglerna. På grund av den direkta eller indirekta hänvisning
dessa bestämmelser upptar till den av beredningen för återvinning uppställda
fristdagen (se 28 § 1 beredningsförslaget) menar beredningen att den nuvarande
regleringen i 121 § fjärde stycket KL blir onödig och kan utgå.
Remissinstanserna.
Endast hovrätten för Västra Sverige uttalar sig om de av beredningen föreslagna
reglerna. Hovrätten påpekar bl.a. att beredningens förslag i fråga om
villkorade fordringar, att borgenären skall äga återfå ett belopp 'motsvarande
' vad han eriagt om villkor uppfyllts, torde vara mer omfattande än vad
beredningen avsett. Hovrätten hänvisar till den lokution som i samma syfte
använts i 121 § andra stycket KL.
Departementschefen.
I fråga om suspensivt villkorade fordringar skiljer KL mellan regressfordringar
och andra. Såsom jag närmare skall beröra i det följande (se 136 §) skall i
utdelningshänseende regressfordringarna alltid beaktas medan övriga suspensivt
villkorade fordringar beaktas endast om villkoret hunnit uppfyllas innan
kungörelse om slututdelning utfärdas. KL innehåller i 121 § en motsvarande
reglering i fråga om möjligheten att åberopa fordran av nu förevarande slag för
kvittningsändamål.
Prop.
1975:6 273
Beredningens förslag innebär att skillnaden i behandlingen
av regressfordringar och andra suspensivt villkorade fordringar försvinner.
Fordringar av båda slagen skall kunna beaktas såväl när fråga är om utdelning
(se 136 §) som när fråga är om kvittning (se förevarande paragraf). Förutsättningarna
härför har uttryckts något olika för utdelnings- och kvittningsfallet. 1 fråga
om kvittning skall avsättning ske för kvittnings-sökandens räkning om det finns
anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas senare. Beredningsförslaget
har i denna del av remissinstanserna lämnats utan erinran i sak.
Enligt min mening innebär beredningsförslaget i fråga om
suspensivt villkorde fordringar en väl avvägd lösning. 1 departementsförslaget
har jag upptagit vad beredningen föreslagit i denna del som ett första stycke i
paragrafen. I anslutning till vad som påpekats av en remissinstans har jag dock
gjort en smärre ändring i förhållande till beredningsförslaget. Genom ändringen
klargörs att borgenären, om villkor uppfylls, endast skall återfå ett belopp
motsvarande den fordran han har.
1 den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.5) har jag
förklarat att jag i huvudsak kan godta vad beredningen föreslagit i fråga om
utökade förbud mot kvittning. Dessa förbud upptas med viss redaktionell ändring
i andra och tredje styckena av förevarande paragraf.
121 b § Paragrafen behandlar vissa specialfrågor angående
kvittning. I beredningsförslaget finns motsvarande bestämmelser i 121 § punkt
2, 3 och 5. De saknar delvis motsvarighet i gällande lag.
Gällande rält. För tillämpning av kvittningsreglerna är i
vissa fall av betydelse när överlåtelse av fordran skall anses ha ägt rum.
Denna fråga får enligt gällande lag bedömas enligt allmänna civilrättsliga
regler. Avgörande är när överlåtelsen blev bindande för överlåtaren, inte när
förvärvaren dessutom vunnit skydd mot överlåtarens borgenärer. Det ankommer på
borgenären att styrka när han förvärvat sin fordran.
För rätt att kvitta krävs inte att fordringen bevakats i
konkursen. Detta framgår av 121 § första stycket KL. Om borgenärens fordran
överstiger hans skuld måste han bevaka för att få utdelning på det
överskjutande beloppet. Om en borgenär i förlitan på att kunna kvitta mot skuld
till gäldenären underlåtit att bevaka sin fordran men det visar sig alt
kvittning inte får ske måste han i allmänhet efterbevaka sin fordran för att få
utdelning.
1 KL har
inte uppställts något uttryckligt förbud för konkursbo att avhända sig
konkursgäldenärens fordran så att borgenärens kvittningsrätt går förlorad. Av
förvaltarens allmänna skyldigheter att tillgodose borgenärernas inbördes rätt
har emellertid ansetts följa, att sådan överlåtelse inte får ske. Om
överlåtelse likväl skulle äga rum, är borgenären i viss utsträckning skyddad
genom sin möjlighet enligt skuldebrevslagen att kvitta hos förvärvaren av
fordringen (se 18 och 28 §§ i nämnda lag).
18 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop. 1975:6 274
Lagberedningen.
Om en solidariskt ansvarig medgäldenär eller borgensman eller annan i liknande
ställning fått regressfordran mot konkursgäldenären med anledning av fullgjord
betalning, bör han enligt beredningen vid tillämpning av kvittningsreglerna
anses ha förvärvat sin fordran redan när hans förpliktelse grundades och inte
först när betalningen ägde rum. En regressfordran på grund av infriad borgen
bör t.ex. anses ha förvärvats, rär borgensåtagandet gjordes. Det torde
överensstämma med gällande rätt. Beredningen har emellertid ansett önskvärt att
ge en klar bestämmelse i ämnet.
Beredningen
anser det vara nödvändigt med en uttrycklig bestämmelse om att för rätt att
kvitta liksom f.n. inte skall krävas att fordringen bevakas i konkursen. Om en
borgenär i föriitan på att kunna kvitta mot skuld till gäldenären underlåtit
att bevaka sin fordran men det visar sig att kvittning på grund av förut
berörda inskränkningar inte får ske i konkursen, menar beredningen att den
princip som kommit till uttryck beträffande återvinning (se 40 §
beredningsförslaget) bör tillämpas. Borgenären bör sålunda inte vara hänvisad
till efterbevakning för att komma i åtnjutande av konkursdividenden. I stället
bör han utan bevakning få på sin skuld avräkna vad som bort tillkomma honom
såsom utdelning i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rätt tid.
Beredningsförslaget har utformats i enlighet härmed.
Beredningen menar att det
till skydd för borgenären bör gälla, att om boet överlåter fordran så att
Iborgenären därigenom förlorar sin rätt till kvittning, boet skall gottgöra
borgenären därför. Beredningsförslaget upptar en uttrycklig bestämmelse härom.
För tillämpning av bestämmelsen förutsätts att borgenären varit berättigad att
kvitta enligt de föregående reglerna i 121 §. Något krav på att han bevakat sin
fordran i konkursen gäller ej. Boet bör enligt beredningen vara
ersättningsskyldigt vare sig det vid överlåtelsen kände till borgenärens
fordran eller inte. Till stöd för en sådan reglering kan bl.a. anföras, att
boet förutsätts ha fått valuta med anledning av överlåtelsen och alltså
därigenom skulle bli bättre ställt än förut, om inte ersättningsskyldighet
åvilar boet.
Remissyttrandena.
Göta hovrätt uttalar att den av beredningen föreslagna regeln om frihet från
bevakning även när kvittning inte får ske bör formuleras om. Enligt förslaget
skall borgenären inte gå miste om sin rätt att från sin skuld avräkna på
fordringen belöpande utdelning. Den angivna situationen skulle enligt hovrätten
framstå klarare om lagtexten fick lydelsen 'När kvittningsyrkande ej
godtages,....'.
Departementschefen.
Beredningens förslag i fråga om när regress-fordran skall anses ha förvärvats
torde överensstämma med gällande rätt och har inte kritiserats av
remissinstanserna. Jag delar beredningens uppfattning att det finns anledning
att lagfästa den princip beredningsförslaget i denna del ger uttryck åt. En
bestämmelse härom ingår i första stycket av förevarande paragraf.
Prop.1975:6 275
1
andra stycket ingår som en första punkt en regel som i överensstämmelse med
vad nu gäller klargör att det för rätt att kvitta inte krävs att fordringen har
bevakats i konkursen. I en andra punkt behandlas frågan om borgenärens
ställning när kvittning inte får ske. Jag kan härvidlag dela beredningens
uppfattning att den som yrkat kvittning i sådant fall bör kunna på sin skuld få
avräkna vad som bort tillkomma honom om han bevakat i rätt tid. Härigenom kan
undvikas att den kvittningssökande i onödan och utan egentligt skäl drabbas av
den särskilda regleringen i fråga om efterbevakning (se bl.a. 111 § sista
stycket och 133 § andra stycket KL). En remissinstans har menat att även rätten
att avräkna innebär ett slags kvittning och att lagtexten därför bör formuleras
om. Den angivna innebörden anser jag emellertid tillräckligt tydligt framgå
även genom den av beredningen föreslagna lagtexten. Departementsförslaget
överensstämmer därför på denna punkt med vad beredningen föreslagit. Givetvis
förutsätter tillämpningen av stadgandet att en situation av kvittnings-karaktär
förelegat.
Beredningsförslaget
upptar vidare en regel om att boet skall gottgöra borgenären om boet överlåter
fordran så att borgenären därigenom förlorar sin kvittningsrätt. Boet torde
inte ha någon sådan skyldighet enligt gällande rätt. Remissinstanserna har
lämnat beredningens förslag i denna del utan erinran och även jag anser mig
kunna godta vad beredningen föreslagit. Bestämmelsen ingår som tredje stycket i
förevarande paragraf.
133
§ Paragrafen reglerar borgenärs rätt till utdelning när någon av flera
solidariskt ansvariga gäldenärer försatts i konkurs och borgenären fått
avbetalning från medgäldenär. Paragrafen har samma nummerbeteckning i gällande
lag och i beredningsförslaget.
Gällande
rätt. Solidariskt betalningsansvar föreligger, när två eller flera svarar en
för alla och alla för en och hela den därav omfattade fordringens belopp
sålunda kan utkrävas av envar betalningsskyldig. Ansvaret kan vara grundat på
åtagande, t.ex. genom skuldebrev eller borgen, men det kan även vara grundat
direkt på lag, t.ex. skadeståndsansvar på grund av brott. Med solidariskt
ansvarig gäldenär avses i föreliggande förslag även solidariskt ansvarig
borgensman (löftesman).
Bestämmelser
som rör solidariskt betalningsansvar finns i 133-136 §§ KL. De utgår från den
grundprincipen att en borgenär inte har rätt att bevaka eller få utdelning för
större fordran än som tillkommer honom efter avdrag för eventuella
avbetalningar. Såvitt angår avbetalning som en konkursgäldenär själv gjort
upprätthålls principen även vid solidariskt betalningsansvar. Däremot gör lagen
vissa undantag, när någon av de betalningsansvariga försatts i konkurs och
avbetalning influtit från någon av de andra.
I
första stycket första punkten 133 § KL utsägs, att borgenär får bevaka och
erhålla utdelning för sin fordran utan avdrag för avbetalning, om denna
influtit genom utdelning eller ackord i konkurs eller genom ackord
Prop. 1975:6 276
vid
offentlig ackordsförhandling utan konkurs oavsett om betalningen influtit
före eller under den aktuella konkursen eller om någon medansvarig gjort
avbetalning på fordringen efter det att konkursbeslutet meddelats i den
aktuella konkursen. Enligt andra ledet i första punkten får borgenären inte
till följd av nyssnämnda bestämmelse uppbära sammanlagt mer än som svarar mot
hans fordran. I andra punkten i första stycket föreskrivs att, om borgenären
genom utdelning i särskilda konkurser fått sammanlagt mer än vad han har att
fordra, överskottet går till de konkursmassor från vilka större utdelning
fallit än som med hänsyn till gäldenärernas inbördes ansvarighet bör utgå
därifrån.
I
andra stycket av 133 § erinras om att lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla
bolag innehåller särskilda bestämmelser beträffande den rätt till utdelning i
bolagsmans konkurs som följer med fordran hos handelsbolaget. Härmed åsyftas
19 § sistnämnda lag.
Lagberedningen framhåller
I fråga om första stycket i beredningsförslaget att detta liksom gällande lag
är tillämpligt vare sig det solidariska ansvaret grundas på åtagande eller på
lag, t.ex. när flera ådragit sig skadeståndsansvar genom brott. Om två eller
flera ingått enkel borgen och, sedan den i första hand ansvariga gäldenären
visat sig betalnings-oförmögen, då är skyldiga att en för alla och alla för en
infria borgensåtagandet, blir förslaget tillämpligt på borgensmännens
solidariska betalningsansvar. Även gällande lag torde omfatta detta fall.
1 överensstämmelse med
gällande lag skall enligt beredningsförslaget borgenärens fordran, om han fått
avbetalning från den aktuella konkursgäldenären, vid beräkning av utdelning i
dennes konkurs nedsättas med avbetalningens belopp. När borgenären däremot fått
betalning från någon av dem som är ansvariga jämte konkursgäldenären, anger
förslaget tre grupper av fall då utdelning skall beräknas på fordringen utan
avdrag för avbetalning. Dessa grupper täcker delvis varandra.
Den första gruppen
omfattar de fall då den medgäldenär från vilken avbetalningen kommit hade rätt
att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt). I dessa fall
innebär den vidgade utdelningsrätten inte någon försämring för andra
borgenärer, frånsett medgäldenären, vars regressrätt får vika för borgenärens
krav (jfr 134 § beredningsförslaget). Det är enligt förslaget utan betydelse
när avbetalningen ägt rum. Av bestämmelsen framgår, att borgenärens
utdelningsrätt beror av regressrättens omfattning.
Ex.
A har fordran på 120.000 hos B och C, som är solidariskt ansvariga, och får avbetalning
från B med 80.000. B har regressrätt mot C för (80.000 120.000:21 = 20.000.
C
sätts i konkurs och A har rätt att i konkursen för sin återstående fordran
40.000 få utdelning beräknad på 40.000 4- 20.000 = 60.000.
Enligt
gällande lag förutsätts i de fall som närmast motsvarar punkt 1, att
medgäldenären gjort sin avbetalning först efter det att konkursbeslutet i
Prop. 1975:6 277
den
aktuella konkursen meddelats. 1 beredningens förslag görs inte någon sådan
begränsning. Beredningen framhåller, att om avbetalningen görs senare än tre
månader före fristdagen i den aktuella konkursen, borgenären enligt punkt 3
har en företrädesrätt som inte förutsätter att medgäldenären hade regressrätt.
Beträffande
den andra gruppen då utdelning skall beräknas på borgenärens fordran utan
avdrag för avbetalning från medgäldenär erinrar beredningen först om att
borgenären f.n. har denna förmån när han fått avbetalning i form av utdelning
eller ackord i solidariskt ansvarig medgäldenärs konkurs eller genom ackord i ackordsförhandling
utan konkurs för medgäldenär. Gällande bestämmelse omfattar alltså inte
underhandsackord eller liknande, vilket kan försvåra tillkomsten av sådana
uppgörelser. Den nu aktuella gruppen i beredningsförslaget är mera omfattande
och inbegriper varje form av avbetalning som skett genom ackord, konkurs eller
annan fördelning av insolvent medgäldenärs bo. Härunder ingår t.ex.
underhandsackord och likvidation av aktiebolag. Förslaget bör sålunda
underlätta frivilliga uppgörelser. Liksom i de hithörande fall som ger full
utdelningsrätt enligt gällande lag är det enligt förslaget utan betydelse om
avbetalningen skett före eller under den aktuella konkursen.
Beredningsförslaget
upptar slutligen en tredje grupp av fall då utdelning för borgenärens fordran
skall beräknas på fordringens belopp utan avdrag för avbetalning. Förevarande
punkt 3 har liksom punkt 1 delvis sin motsvarighet i den bestämmelse i
gällande lag som anger att utdelning får beräknas på borgenärens fordran utan
avdrag för avbetalning från medgäldenär som skett under den aktuella
konkursen. Den nuvarande bestämmelsen medför genom sin begränsning till
avbetalning som skett efter konkursbeslutet att borgenären kan ha intresse av
att om möjligt försätta alla medansvariga i konkurs innan han tar emot
avbetalning från någon av dem. Detta kan tänkas framkalla onödiga konkurser.
Man har vid de nordiska överläggningarna ansett, att regeln bör utsträckas till
att gälla även avbetalningar som skett inom viss tid före konkursen. Beredningens
förslag omfattar alla avbetalningar av medgäldenär som ägt rum senare än tre
månader före den i 28 § beredningsförslaget angivna fristdagen. Bestämmelsen
bör jämföras med 134 b § beredningsförslaget, enligt vilken medgäldenär som
infriar borgenärens fordran inträder i borgenärens utdelningsrätt, om
betalningen skett senare än tre månader före fristdagen.
I
fråga om andra stycket framhåller beredningen, att solidariskt ansvarig
gäldenär som har regressrätt hos medgäldenären kan ha verkställt avbetalning lång
tid innan den senare försätts i konkurs. Sådan avbetalning utesluter i princip
inte att borgenären, sedan medgäldenären försatts i konkurs, kan ha rätt till
utdelning på sin fordran utan avdrag för avbetalningen. Undantag måste
emellertid göras för det fallet att konkursgäldenären gottgjort medgäldenären
hans regressfordran. I andra stycket före-
Prop. 1975:6 278
skrivs
därför, att avdrag skall ske i nämnda fall. Givetvis skall bestämmelsen inte
tillämpas annat än om konkursgäldenärens åtgärd att gottgöra medgäldenären står
sig mot den förres konkursbo. Det har ansetts önskvärt att uttryckligen ange,
att regeln sålunda inte gäller om återvinning äger rum.
Beredningen
framhåller i anslutning till tredje stycket, att borgenären självfallet inte
skall få sammanlagt lyfta mer än han har att fordra. Det kan emellertid enligt
de föreslagna utdelningsreglerna inträffa, att den beräknade utdelningen blir
högre om en fordran bevakas i två eller flera konkurser. Gällande lag
föreskriver att, om borgenären genom utdelning i särskilda konkurser får
sammanlagt mer än han har att fordra, överskottet går till de konkursmassor
från vilka större utdelning fallit än som med hänsyn till gäldenärernas
inbördes ansvarighet bör utgå därifrån. Beredningen föreslår i förevarande
stycke att, om utdelningen i den aktuella konkursen överstiger borgenärens
fordran, överskottet skall fördelas enligt vad som följer av gäldeniärernas
inbördes ansvarighet. Om det inte finns någon regressfordran som skall beaktas
i den aktuella konkursen, begränsas utdelningen till vad borgenären har att
fordra. Är två eller flera solidariskt ansvariga gäldenärer samtidigt i
konkurs, bör utdelningsförfarandet samordnas så att den angivna
fördelningsprincipen kan iakttas.
1
fjärde stycket erinras om att det i 19 § lagen om handelsbolag och enkla bolag
finns särskilda bestämmelser om hur utdelning för fordran hos handelsbolag
beräknas i bolagsmans konkurs.
Departementschefen.
Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningsförslaget.
134
§ I paragrafen som ersätter 135 § gällande lag regleras förhållandet mellan
borgenären och solidariskt ansvarig medgäldenär som har regressrätt.
Paragrafen har samma nummerbeteckning i berednings- och departementsförslagen.
Gällande
rätt. 1 135 § KL meddelas en särskild regel för det fallet att någon av flera
solidariskt ansvariga gäldenärer kommit i konkurs och fordringen bevakats av
både borgenären och någon av de medansvariga. Utdelningen skall i detta fall
beräknas gemensamt för dem. Av den utdelning som utgår skall först borgenären
få vad som behövs för full betalning av hans fordran. Återstoden tillkommer den
medbevakande i den mån han har regressfordran.
Lagberedningen framhåller
att i överensstämmelse med vad som f.n. gäller enligt 135 § KL skall, när såväl
borgenär som regressberättigad medgäldenär gör gällande fordran i konkurs,
utdelning beräknas gemensamt för dem. Borgenären skall först erhålla vad som
åtgår till betalning av hans fordran. Om det härefter återstår något av den
beräknade utdelningen, har medgäldenären rätt till betalning därur för sin
regressfordran. Om flera medgäldenärer har rätt till betalning av överskottet,
skall detta fördelas mellan dem enligt den grund som anges i 133 §
Prop.1975.6 279
tredje
stycket beredningsförslaget, dvs. enligt vad som följer av gäldenärernas
inbördes ansvarighet för borgenärens fordran.
Beredningen
påpekar att enligt 100 § andra stycket KL regressfordran får göras gällande i
konkurs även om medgäldenären ännu inte gjort någon avbetalning på fordringen.
Medgäldenären kan sålunda bevaka regressfordran med anledning av vad han kan
komma att framdeles betala utöver vad som bör belöpa på honom. Sådan villkorad
regressfordran bör i förevarande sammanhang behandlas på samma sätt som
regressfordran med anledning av redan skedd avbetalning på huvudfordringen.
Föreskrift härom har upptagits som andra stycke i paragrafen. En annan sak är
att någon utbetalning till den regressberättigade inte blir aktuell förrän
avbetalning skett (jfr 136 § beredningsförslaget och 141 § andra stycket KL).
Departementschefen.
Nad beredningen föreslagit har i sak oförändrat tagits upp i
departementsförslaget.
134
a § Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lag behandlar det fallet att
konkursgäldenären har ställt säkerhet för medgäldenärs regressfordran.
Lagberedningen
framhåller att det regelmässiga givetvis är att, om konkursgäldenären har
möjlighet att ställa säkerhet, denna lämnas till borgenären. Av olika skäl
förekommer det emellertid, att säkerhet ibland ställs till någon som gått i
borgen för skulden. Detta kan exempelvis bero på säkerhetens beskaffenhet.
Beredningen
påpekar att, om borgensman mottagit säkerhet, det inte inverkar på borgenärens
rätt att bevaka hela fordringen i gäldenärens konkurs. Däremot skall, när borgenären
direkt vänder sig mot borgensmannen och denne därefter gör gällande
regressrätt, utdelning beräknas allenast på vad som återstår av hans
regressfordran sedan säkerheten använts till betalning av denna (jfr 18 § andra
stycket förmånsrättslagen). Förutsatt att borgensmannen får tillgodoräkna sig
hela säkerheten även när borgenären först vänt sig mot konkursboet och
utdelning beräknats på fordringens hela belopp blir konkursboet då sammanlagt
mera belastat än om borgenären direkt vänt sig mot borgensmannen. Hur det
enligt gällande rätt förhåller sig i detta hänseende är ovisst. Förslaget avser
att undanröja denna oklarhet.
I
beredningsförslaget regleras också en liknande situation med avseende på
kvittning.
I första stycket föreslår
beredningen att, om borgenär tar utdelning hos gäldenär, vilken ställt säkerhet
i sin egendom för regressfordran som solidariskt ansvarig medgäldenär kan få
mot honom, medgäldenärens rätt att begagna säkerheten skall minskas med
utdelningens belopp, i den mån denna beräknats på belopp som svarar mot
säkerhetens värde (se vidare SOU 1970:75 s. 202).
Beträffande
andra stycket framhåller beredningen att, om konkurs-
Prop.1975.6 280
gäldenären har sådan motfordran hos regressberättigad
medgäldenär som denne kan använda till kvittning, föreligger en situation
likartad med den som anges i första stycket. Medgäldenärens regressfordran är
skyddad genom att han kan avräkna den på konkursgäldenärens fordran. Denna
kvittningsmöjlighet bör inte kvarstå, i den mån borgenär mot vilken medgäldenären
är ansvarig får utdelning i konkursen, beräknad på ifrågavarande belopp. I
annat fall skulle konkursboet bli väsentligt olika ställt i fall då borgenären
först vänder sig mot konkursboet och då han först går mot medgäldenären. I
andra stycket har därför upptagits föreskrift att första stycket skall ha
motsvarande tillämpning, när gäldenären har fordran hos medgäldenären som denne
kunnat använda till kvittning.
Remissyttrandena.
Göta hovrätt anser att beredningen i förevarande paragraf har löst ett
rättstillämpningsproblem på ett från materiell synpunkt önskvärt sätt.
Lagte:tten har emellertid fått en alltför knapphändig utformning. Detta gör
det oklart vilken situation bestämmelsen tar sikte på. Vidare blir det svårt
att genast förstå att medgäldenärs rätt att begagna erhållen säkerhet skall
minskas på grund av annan persons åtgörande. Paragrafen bör utformas så att
det framgår att medgäldenären inte skall tillåtas göra en vinst i de fall där
borgenären först vänder sig mot konkursboet. Skyldigheten att underlåta
begagnandet av säkerheten skulle då framstå som naturlig med hänsyn dels till
att gäldenärens situation inte bör vara olika beroende på vem borgenären först
vänder sig mot, dels till att möjlighet inte bör öppnas för borgenär och medgäldenär
att komma överens om ett förfarande sonii i särskilt hög grad belastar
konkursboet. Sedan avsikten med bestämmelsen blivit klargjord återstår att
föreskriva hur avräkningen skall ske. Här synes förslaget vara alltför
komplicerat. Hovrätten skulle föredra en formulering av paragrafen på
förslagsvis följande sätt:
'Om rätt till utdelning för den som fått säkerhet i
gäldenärs egendom stadgas i 17 kap. 15 § handelsbalken.
Har sådan säkerhet ställts för solidariskt ansvarig
medgäldenärs regressfordran eller har medgäldenären rätt att kvitta sin
regressfordran med fordran hos gäldenären minskar det ej borgenärens rätt till
utdelning. Tager han utdelning får gäldenären dock ej belastas mera för
fordringen än om borgenären först sökt medgäldenären. Vad av säkerheten som på
grund härav ej får utnyttjas skall återbäras till konkursboet.'
Hovrätten utvecklar vidare liksom bankföreningen kritiska
synpunkter på följande passus i beredningens kommentar till paragrafen.
När medgäldenärs rätt att begagna den erhållna säkerheten
minskas genom att borgenären får utdelning i konkurs, uppkommer frågan, hur
detta inverkar på förhållandet mellan borgenären och medgäldenären. Givet är,
att den utdelning som borgenären fått lyfta minskar hans fordran mot
medgäldenären, om dennes, ansvar är obegränsat. Är medgäldenärens ansvar
begränsat t.ex. intill högst 80.000 av en fordran på 120.000, är frågan om
omfattningen av medgäldenärens fortsatta ansvar ej alltid lika klar. I sådant
fall torde detta ansvar, om ej annat avtalats, böra nedsättas
Prop. 1975:6 281
på
samma sätt som medgäldenärens rätt att begagna säkerheten reduceras, under
förutsättning att borgenären godtagit att medgäldenären skulle ha säkerhet i
konkursgäldenärens egendom.
Bankföreningen
konstaterar att under förutsättning att en borgenär godtagit att en borgensman
erhållit pant av konkursgäldenären för sin regressfordran ett godtagande från
borgenärens sida som mycket ofta kan antas föreligga uttryckligen eller
konkludent så skulle enligt det citerade uttalandet borgenären kunna under de
angivna omständigheterna riskera att få sin fordran gentemot borgensmannen
reducerad. Denna konsekvens kan inte utläsas ur lagtexten, den är inte heller
motiverad och den skulle förvisso för varje borgenär i den berörda situationen
framstå såsom helt överraskande. Om bankföreningen rätt tolkat det citerade
uttalandet, vill föreningen bestämt förorda att den tillämnade regeln inte
införs.
Göta
hovrätt åter nöjer sig med att påpeka att den angivna regleringen av
förhållandet mellan borgenär och borgensman inte har fått komma till uttryck i
lagtext. En sådan reglering torde också vara onödig enligt hovrätten, eftersom
den anförda förutsättningen inte innebär annat än att borgenären från början
godtagit att nedsättning av medgäldenärens åtagande skall kunna ske.
Departementschefen.
Beredningens förslag har i huvudsak oförändrat tagits upp i
departementsförslaget. För att klargöra bestämmelsens syfte anser jag dock i
likhet med Göta hovrätt viss omformulering av denna vara påkallad.
Hovrätten
och bankföreningen har kritiskt behandlat ett uttalande av beredningen angående
hur paragrafen inverkar på förhållandet mellan borgenär och
medgäldenär/borgensman. Enligt min mening är frågan inte av den beskaffenheten
att den kräver ett särskilt förtydligande i lagtexten, utan den torde lämpligen
få överlämnas till rättstillämpningen.
134
b § Paragrafen som ersätter 134 § gällande lag reglerar det fallet att
solidariskt ansvarig medgäldenär inom viss kortare tid före annan medgäldenärs
konkurs eller under denna infriat huvudfordringen. Paragrafen har samma
beteckning i berednings- och departementsförslagen.
Gällande
rätt. Om solidariskt ansvarig gäldenär försatts i konkurs och någon annan av de
ansvariga efter konkursbeslutet har infriat fordringen hos borgenären, har
enligt 134 § den betalande rätt till utdelning på samma belopp som borgenären
hade fått bevaka i konkursen, om denne inte erhållit betalning. Han får dock
inte uppbära mer än som svarar mot hans fordran.
Lagberedningen
föreslår att nuvarande regel ändras så att medgäldenären, om han infriat
skulden senare än tre månader före den i 28 § beredningsförslaget angivna
fristdagen, skall få den utdelningsrätt som enligt 133 § skolat tillkomma
borgenären. Häri inkluderas även att skulden infriats efter konkursbeslutet.
Det är likgiltigt hur infriandet skett, dvs. om
Prop. 1975:6 282
betalning
skett frivilligt eller efter utmätning eller genom utdelning i konkurs, ackord
osv. Avgörande blir även i de senare fallen, huruvida själva betalningen skett
efter den kritiska tidpunkten. Vid tillämpning av paragrafen skall man
konstatera hurudan situationen var när betalningen ägde rum och beräkna
utdelning till medgäldenären på samma belopp som skolat läggas till grund för
borgenärens utdelning, om skulden inte infriats.
Bestämmelsen
kan ge medgäldenär vidgad utdelningsrätt dels om hans regressfordran ar mindre
än borgenärens fordran var, dels om tidigare har skett avbetalning som avses i
133 § första stycket under 1-3. Annan medgäldenär som tidigare gjort
avbetalning på fordringen bör emellertid inte för sin regressfordran träda
tillbaka för den medgäldenär som slutligen infriat fordringen, utan
medgäldenärerna bör sinsemellan behandlas efter vad som följer av den inbördes,
ansvarigheten mellan dem. 1 paragrafen föreslås därför som andra punkt att, om
annan solidariskt ansvarig medgäldenär har regressfordran med anledning av
tidigare avbetalning, utdelningen skall fördelas mellan medgäldenärerna enligt
den grund som anges i 133 § tredje stycket.
Departementschefen.
Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningsförslaget.
134
c § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande lag. Den innehåller ett
undantag från en allmänt underförstådd bevakningsplikt i fråga om solidariska
skuldförhållanden. Paragrafen har samma beteckning i berednings- och
departementsförslagen.
Lagberedningen
behandlar först frågan huruvida borgenär skall vara skyldig att bevaka mer än
sin aktuella fordran för att enligt 133 § komma i åtnjutande av utdelning
beräknad på ett högre belopp. Det är i och för sig önskvärt, att redan genom
bevakningsproceduren blir klariagl på vilket belopp utdelning skall beräknas. Å
andra sidan kan anföras, att det kan vara svårt för den enskilda borgenären att
ange vilket belopp som bör läggas till grund för utdelningens beräkning. Det är
vidare svårt för förvaltare och andra borgenärer att bedöma, om det finns
anledning till anmärkning mot angivna beräkningsgrunder. Beredningen har efter
viss tvekan stannat för att borgenären inte skall behöva bevaka mer än sin
aktuella fordran. Detta kan möjligen tänkas leda till att förvaltaren, när
utdelningsförslag skall upprättas, inte känner till att borgenären har rätt att
få utdelning beräknad på ett högre belopp. I praktiken torde emellertid borgenären
själv ha framlagt material för sakens bedömning. Dessutom torde hithörande
situationer vara sällan förekommande och när de förekommer torde det vara
yrkesmässiga långivare som står som borgenärer. Man torde därför i praktiken
knappast behöva räkna med fall då förvaltaren förbiser förhållandet och
upprättar utdelningsförslag utan att beakta borgenärs vidgade utdelnirigsrätt.
Beredningen
framhåller att vad här sagts om borgenären även bör gälla medgäldenär som
infriat skulden enligt vad som sägs i 134 b § i förslaget
Prop.1975.6 283
eller som eljest har rätt att få utdelning beräknad på
större belopp än sin regressfordran. I fråga om medgäldenär torde det
regelmässigt komma att framgå av bevakningen att fråga är om en regressfordran.
Förvaltaren bör då vid behov inhämta upplysning om de fakta som behövs för
tillämpning av de aktuella utdelningsreglerna.
Den ståndpunkt som beredningen intagit har föranlett att
133-134 b §§ inte innehåller något om bevakning. Härav bör enligt beredningen
följa, att allmänna regler om bevakning skall gälla i den mån undantag inte
görs i förevarande paragraf, och att därvid inte skall krävas mer än som nyss
anförts beträffande borgenärs eller medgäldenärs bevakning.
I fortsättningen erinrar beredningen om att enligt 133 § tredje
stycket beredningsförslaget gäller att, om utdelningen i solidariskt ansvarig
gäldenärs konkurs överstiger borgenärens återstående fordran, överskottet
skall fördelas mellan de solidariskt förpliktade medgäldenärerna. Bevakning
måste i denna situation ha gjorts av borgenären. Fordringen har alltså blivit
känd i konkursen. Vad därefter angår regressfordran har det synts praktiskt
att, om den tillkommer konkursbo och konkurserna är helt eller delvis
samtidiga, ge det regressberättigade konkursboet del i överskottet utan krav på
bevakning. Beredningen föreslår därför att, om solidariskt ansvarig gäldenär
försatts i konkurs som inte avslutats innan någon hans medgäldenär försätts i
konkurs, den förres konkursbo har rätt till andel i överskott enligt 133 §
tredje stycket även om regressfordringen inte bevakats i medgäldenärens
konkurs.
Remissyttrandena. Göta hovrätt och domareföreningen
förklarar sig godta att högre belopp inte skall behöva bevakas än vad som
svarar mot den aktuella fordringen. Hovrätten påpekar emellertid att
beredningens ståndpunktstagande inte kommit till uttryck i lagtexten och inte
heller torde följa av allmänna regler om bevakning.
Departementschefen. Departementsförslaget är helt
likalydande med beredningsförslaget. Med anledning av vad Göta hovrätt uttalat
vill jag nämna att jag anser det vara mest förenligt med systematiken inom KL
att underförstå att allmänna regler om bevakning skall gälla och låta reglerna
i 133 och 134 b §§ vara utdelningsregler som skall beaktas ex officio. Jag vill
erinra om att reglerna om ränta i 138 § till en del är likartat konstruerade.
135 § Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lag
avser det fallet att borgenären fått säkerhet i tredje mans egendom. Paragrafen
har samma beteckning i berednings- och departementsförslagen.
Lagberedningen framhåller att reglerna om solidariska
skuldförhållanden har tillämpats analogiskt på det fallet att borgenären fått
pant i tredje mans egendom. I tydlighetens intresse har en uttrycklig bestämmelse
av denna innebörd ansetts böra tas upp. Regleringen har härvid fått avse inte
endast fall då tredje man lämnat pant utan även när han på annat sätt ställt
säkerhet i sin egendom. Tredje man som lämnat säkerhet i sin egendom för annans
skuld blir alltså, såvitt nu är i fråga, jämställd med den
Prop. 1975:6 284
som
iklätt sig solidariskt betalningsansvar med annan. Bestämmelsen får enligt
beredningen inte hindra, att analogisk tillämpning av reglerna om solidariskt
betalningsansvar sker i andra fall.
Beredningen
framhåller att det praktiska fallet naturligtvis är att tredje man ställt
konventionell pant l.ex. för anhörig eller närstående företag. Som framgår av
lagtexten avser emellertid bestämmelsen alla sorters panter, alltså även s.k.
legala panter, liksom annan säkerhet, t.ex. företagsinteckning.
Departementschefen.
Jag har utan ändring i sak tagit upp den av beredningen föreslagna
bestämmelsen i departementsförslaget.
136
§ Paragrafen anger hur s.k. suspensivt villkorade fordringar skall behandlas i
utdelningshänseende när villkoret ännu inte har uppfyllts.
Gällande
rätt. I 136 § ges regler om behandlingen i utdelningshänseende av fordran, som
är beroende av sådant villkor att borgenären inte har rätt att få ut
fordringsbeloppet såvida inte viss omständighet inträffar (suspensivt
villkorad fordran). Skillnad görs härvid mellan eventuella regressfordringar
och andra suspensivt villkorade fordringar. För båda grupperna skall utdelning
avsättas i utdelningsförslag som inte avser slututdelning. Självfallet får dock
utdelning inve lyftas förrän villkoret uppfyllts (se 141 § andra stycket). För
eventuell legressfordran avsätts enligt 136 § andra stycket utdelning även i
slututdelningsförslag. När även huvudborgenären har bevakat, gäller dock
föreskrifterna i 135 §. Andra suspensivt villkorade fordringar än
regressfordringar förlorar däremot enligt första stycket i 136 § all rätt till
utdelning i konkursen, om borgenären inte, innan kungörelse om framläggande av
slututdelningsförslag utfärdas, hos rättens ombudsman visar att villkoret
uppfyllts. När fordringen sålunda inte skall beaktas i slututdelningsförslag,
skall vad som i tidigare utdelningsförslag reserverats för densamma gå till
fördelning i vanlig ordning mellan övriga borgenärer.
Lagberedningen.
Beredningen anser att skäl föreligger till en sådan förenkling att någon
skillnad inte görs mellan olika slag av suspensivt villkorade fordringar. Det
praktiska behovet av en specialreglering för andra suspensivt villkorade
fordringar än regressfordringar synes vara mycket ringa. Att vid slututdelning
alltid reservera medel för suspensivt villkorade fordringar är olägligt.
Preskription av rätten att lyfta avsedd utdelning börjar enligt 148 a § inte
löpa förrän ovillkorlig betalningsrätt inträtt (jfr 141 § andra stycket). Medlen
skulle därför kunna komma att hållas reserverade i stället för :att utdelas
till övriga borgenärer. Denna olägenhet kan väsentligen elimineras, om medel
inte behöver avsättas vid slututdelning när det saknas anledning anta att
villkoret kommer att uppfyllas.
Enligt
första punkten i förevarande paragraf skall utdelning för suspensivt villkorad
fordran beräknas i utdelningsförslag som inte avser slututdelning i konkursen.
Detta överensstämmer med gällande rätt.
Prop.1975:6 285
Andra punkten i paragrafen avser slututdelning. Vid sådan
utdelning skall enligt bestämmelsen suspensivt villkorad fordran inte komma i
betraktande, om det saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas.
Huvudregeln blir att medel skall avsättas även vid slututdelning. Det kan
sålunda knappast tänkas komma i fråga, att förvaltaren och rättens ombudsman
(se 128 § första stycket KL) beträffande eventuella regressfordringar annat än
möjligen i rena undantagsfall kommer att finna, att det saknas anledning anta
att villkoret kommer att uppfyllas. I övrigt bör avsättning ske så snart det
inte framstår som mycket osannolikt att villkoret kommer att uppfyllas. En
lämplig riktpunkt för bedömningen synes vara, huruvida fordringen kan vid
tillfället anses ha något förmögenhetsvärde eller inte.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad som f.n. gäller
föreskrivs vidare att, när en fordran av här aktuellt slag inte skall komma i
betraktande vid slututdelningen, vad som vid tidigare utdelning kan ha
beräknats för fordringen skall gå till fördelning mellan andra borgenärer.
Härvid gäller vanliga utdelningsregler.
Slutligen erinrar beredningen om att paragrafen står i
visst samband med 121 § 4 i förslaget.
Remissyttrandena. Göta hovrätt finner beredningens lösning
av problemet med suspensivt villkorade fordringar, innebärande att skillnaden
mellan regressfordringar och övriga fordringar upphävs, vara välbetänkt.
Hovrätten anför vidare.
När det sedan gäller att avgöra i vilken utsträckning
avsättning för sådana fordringar skalt ske vid slututdelning har beredningen
stannat för att sådan fordran ej får komma i betraktande, 'om det saknas
anledning' antaga att viltkoret kommer att uppfyllas. Genom den föreslagna
formuleringen kommer ett jämförelsevis stort antal fordringar i åtnjutande av
avsättning vid slututdelningen. Det kan ifrågasättas om icke denna rätt blivit
alltför vid. Här bör t.ex. erinras om de garantier som företag numera i stor
utsträckning lämnar för sina produkter. Om ett sådant företag skulle råka i
konkurs kan med den föreslagna lagbestämmelsen en förhållandevis stor
avsättning behöva göras för ändamålet. Hovrätten ifrågasätter därför om ej i
136 § borde användas uttrycket 'finnes anledning antaga att villkoret kommer
att uppfyllas....' Sistnämnda skrivsätt användes i beredningens förslag till
121 § 4. I vart fall synes de båda lagrummen böra erhålla samma lydelse i detta
avseende.
Departementschefen. Beredningens förstag innebär att medel
torde komma att avsättas för flertalet villkorade fordringar vid stututdelning.
Enligt tagtexten skall avsättning inte ske 'om det saknas anledning antaga att
villkoret kommer att uppfyllas'. Göta hovrätt har ifrågasatt om man inte genom
en omformulering borde begränsa skyldigheten att göra sådan avsättning.
Hovrätten hänvisar särskilt till sådana fordringar som är villkorade som en
följd av lämnade garantier. Även om vissa skäl talar för den av hovrätten
föreslagna lösningen, kan det å andra sidan te sig stötande att från rätten
till utdelning utestänga sådana fordringar för vilka saknas positivt stöd för
antagande att villkoret skall uppfyllas. Beredningens
Prop.1975:6 286
formulering
har f.ö. den fördelen framför hovrättens att den framtvingar egna
undersökningar av konkursförvaltaren beträffande sannolikheten av att villkor
skall komma att uppfyllas. Det är med hänsyn härtill inte säkert att de båda
formuleringarna skulle leda till så olika resultat i den praktiska
tillämpningen. Beträffande de av hovrätten åberopade garantiutfästelserna kan
avsättning över huvud taget komma i fråga endast om garantifallet eller
liknande skada inträffat vid slututdelningsförslagets upprättande så att
fordringen kan beräknas. Beredningens formulering torde passa väl för dessa
fall. De fall åter då fordringen inte kan beräknas på grund av att
garantifallet inte inträffat torde däremot inte behöva beaktas i förevarande
sammanhang (jfr lagutskottets uttalande LU 1971:22 s. 8).
På
grund av det anförda och som jag inte heller i övrigt har något att invända mot
beredningens förslag har jag behållit det i departementsförslaget. Jag vill
tillägga att enligt min mening är skillnaden mellan förevarande paragraf och
121 a § iförsta stycket sådan att det finns skäl att begagna olika skrivsätt
och att i sistnämnda paragraf välja det som beredningen där har föreslagit.
176
§ Femte stycket i paragrafen innehåller i nuvarande lydelse en hänvisning till
19, 20, 103 och 111 §§ KL i fråga om sättet för utlysande av vissa
sammanträden. Hänvisningen blir delvis oriktig genom de föreslagna ändringarna
i 19, 20 och 103 §!(. Eftersom hänvisningen inte är behövlig föreslås att femte
stycket får utgå ur paragrafen.
185
§ I paragrafen behandlas förfarandet vid s.k. ursprunglig fattigkonkurs, dvs.
konkurs där det vid tidpunkten för konkursbeslutet bedöms att boet inte förslår
till bestridande av konkurskostnaderna och säkerhet inte heller ställs för
dessa. Konkurslagskommittén har i betänkandet Förenklad konkurs m.m. föreslagit
omfattande ändringar av paragrafen. 1 enlighet med de utgångspunkter för nu
förevarande reform vilka jag angett i den allmänna motiveringen bör f.n. bara
några mindre justeringar göras i paragrafen. Dels har sålunda ordet
egendomsavträde utbytts mot konkurs. Dels har i femte punkten vissa
hänvisningar till 19 och 20 §§ ändrats med anledning av det ändrade innehåll som
i nu förevarande sammanhang getts dessa paragrafer.
193
§ Under hänvisning till vad som har anförts under 4 § föreslås att förevarande
paragraf, som innehåller en definition av termen köpman, upphävs.
198
§ Paragrafen har samband med 21 § KL som innehåller bestämmelser om
konkursdomarens skyldighet att underrätta olika myndigheter m.fl. om konkurs. I
enlighet med vad jag angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.7) bör de
bestämmelser av administrativ natur som ges i förevarande paragraf utmönstras
ur KL först i ett senare sammanhang. Den direkta hänvisning till 21 § KL som
förekommer i paragrafen bör dock utgå redan nu.
Prop. 1975:6 287
201
§ I paragrafen föreskrivs f.n. att, om konkursgäldenären är gift, hans make
skall kallas till första borgenärssammanträdet. Bestämmelser om vilka som i
övrigt skall kallas till sådant sammanträde finns f.n. i 20 § KL. I enlighet
med vad jag angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.7) har jag
utmönstrat sist angivna bestämmelser ur KL. Motsvarande bestämmelser kommer att
tas upp i särskilda tillämpningsföreskrifter.
I
stället för nuvarande bestämmelse i 201 § bör lämpligen tas in den av
beredningen förestagna regeln om överflyttning av en redan anhängig konkurs
från en behörig konkursdomare till en annan (6 § andra stycket
beredningsförslaget). Sådan överflyttning skall enligt beredningsförslaget
kunna ske om synnerliga skäl föreligger. Den konkursdomare till vilken
överflyttning sker skall vara bunden av beslutet. Enligt förslaget skall
beslutet dock kunna fattas först efter samråd mellan de båda konkursdomarna.
Som
jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.1) kan jag godta den av
beredningen föreslagna regeln. Som förutsättning för överflyttning gäller att
beslutet har fattats efter samråd mellan konkursdomarna. Härigenom markeras att
överflyttning inte bör komma i fråga om den konkursdomare till vilken målet
skall överflyttas motsätter sig det.
208 § Paragrafen innehåller ett bemyndigande för Konungen att meddela
närmare föreskrifter om dagbok och akter i konkursärenden. Sådant bemyndigande
är enligt nya regeringsformen inte behövligt. Jag har därför låtit paragrafen
utgå.
209 § Enligt paragrafen får konkursdomaren meddela vissa beslut och vidta
vissa åtgärder även om han är jävig (jfr 45 § ackord slagen). De beslut och
åtgärder som avses är utmärkta genom hänvisning titt respektive paragrafer.
Bestämmelserna
i förevarande paragraf måste jämkas till följd av ändringarna i 1 kap. KL. I
anslutning tilt den nuvarande regleringen anges i departementsförslaget att
konkursdomare trots föreliggande jäv får meddela de beslut eller vidta de
åtgärder som avses i 6 § tredje stycket, 7, 10,12 § andra stycket, 13, 15, 19
och 201 §§.
Enligt
KL får jävig konkursdomare försätta gäldenär i konkurs, om konkursansökningen
gjorts eller medgetts av denne (11 § första stycket och 13 §). Någon saklig
prövning av konkursansökningen sker inte i dessa fall. Enligt
departementsförslaget (12 § försto stycket och 14§) finns emellertid utrymme
för sådan prövning. Med hänsyn härtill skall enligt förslaget en jävig
konkursdomare inte i något fall få ingå i saklig prövning av konkursansökan.
Enligt
andra stycket av 209 § KL skall konkursdomaren vid behov anmäla jäv till
hovrätten. Bestämmelsen synes överflödig och bör utgå.
216
§ Om borgenärs konkursansökan inte bifalls, kan han enligt denna paragraf på
yrkande av gäldenären bli skyldig att utge skadestånd till denne.
Förutsättningen är enligt gällande lydelse, att borgenären, när han
Prop.1975.6 288
gjorde
ansökningen, saknade skälig anledning till antagande att gäldenären var på
obestånd eller, i fall som avses i 3 § KL, att det förelåg omständighet som
sägs där.
Departementsförslaget
tar i likhet med beredningsförslaget inte upp den särskilda konkursgrund som
f.n. anges i 3 § KL utan innehåller där endast vissa hjälpregler i form av
presumtioner för att gäldenären är insolvent. Med hänsyn härtill torde
bestämmelsen om borgenärs skadeståndsskyldighet i förevarande paragraf kunna
inskränkas till fall då han finnes ha vid konkursansökningens ingivande saknat
skälig anledning tilt antagande att gäldenären var på obestånd. Paragrafen har
utformats i överensstämmelse härmed.
Ikraftträdande-
och övergångsbeistämmelser
Punkt
1
De
nya lagreglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1975. Vid samma tidpunkt
avses den förut nämnda förordningen med tillämpningsbestämmelser träda i
kraft.
Punkt
2
I
överensstämmelse med en tidigare flera gånger tillämpad ordning vid reformer på
det konkursrättsliga området föreslås som huvudregel att konkursansökningsdagen
blir avgörande för om äldre eller ny lag skall tillämpas (jfr SOU 1970:75 s.
215). Har ansökningen gjorts före ikraftträdandet skall sålunda äldre lag
tillämpas. Leder sådan ansökan till konkurs tillämpas äldre lag på konkursen.
På ansökan som gjorts efter ikraftträdandet blir däremot ny lag tillämplig.
Detsamma gäller den konkurs som sådan ansökan kan föranleda.
Regeln
att konkursansökan som inkommit efter nya lagens ikraftträdande skall
handläggas enligt den nya lagen blir tillämplig bl.a. på 17 § i förslaget. Vid
tillämpning av bestämmelsen skatt då även beaktas konkurrerande ansökan som
inkommit före ikraftträdandet.
Ehuru
sålunda i första hand äldre tag i princip skall tillämpas när konkursansökan
ingetts före nya lagens ikraftträdande, finns det flera bestämmelser,
övervägande av materiell natur, som det är önskvärt att tillämpa i och med
konkursbeslutet. Detta gäller reglerna om gäldenärens legitimation (21 §, jfr
27 och 100 §§ samt 121 a §), verkan av att konkursboet avstår från att inträda
i rättegång (22 §), återvinning (28 40 d §§), gäldenärens beneficium (97 §),
möjlighet att göra gällande lönefordan m.m. (100 a §), kvittning i konkurs
(121 121 b §§), solidariska skuldförhållandens ställning i konkurs (133 135
§§) samt utdelningen för
Prop.
1975:6 289
villkorade fordringar (136 §). Det torde inte möta några
principiella hinder (jfr undantagen under punkt 3 i övergångsbestämmelserna)
att låta dessa nya bestämmelser gälla i alla konkurser som beslutats efter nya
lagens ikraftträdande. Föreskrift härom har i enlighet med beredningsförslaget
upptagits som ett andra led under punkt 2.
Punkt 3
Lagberedningen framhåller att de nya
återvinningsbestämmelserna i 28 38 §§ beredningsförslaget i regel är
förmånligare för konkursboet än gällande regler om återvinning. Beredningen har
därför i fråga om återvinning av rättshandling eller åtgärd som ägt rum före
nya tagens ikraftträdande föreslagit att 28 38 §§ i sin äldre lydelse får
åberopas av återvinningssvaranden, om det medför frihet från återvinning.
Bestämmelserna i 28 38 §§ i den äldre tagen skall i den aktuella situationen
tillämpas utan hänsyn till nya 17 §.
Om konkursbeslutet meddelats sedan den nya lagen trätt i
kraft, blir nya lagen enligt förslaget tillämplig även på de processuella
bestämmelserna i 39 § punkt 1 och 2 beredningsförslaget.
De nya bestämmelserna i 121 § punkt 1 beredningsförslaget
om kvittning under konkurs medför bl.a., att borgenärens kvittningsrätt
inskränks i förhållande till vad som följer av gällande lag. I linje med vad
som föreslås i fråga om återvinning bibehålls i beredningsförslaget
kvittningsrätt som enligt 121 § KL förelåg vid nya tagens ikraftträdande, även
om kvittning inte skulle vara tillåten enligt lagrummet i dess nya lydelse.
Förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att fordran och motfordran
stod mot varandra, dvs. att de var i den aktuella borgenärens respektive
konkursgäldenärens hand vid tiden för nya tagens ikraftträdande.
Beredningen framhåller att föreskrifterna i 133-135 §§
beredningsförslaget om vad som i konkurs skall gälla beträffande solidariska
skuldförhållanden skiljer sig väsentligt från gällande lag. 134 och 134 c §§ i
den nya lagen torde dock inte innehålla några beaktansvärda nyheter i sak
jämfört med gällande rätt. Beredningen anser det angeläget, att såväl den
betalande som betalningsmottagaren kan rätta sig efter vad som gäller vid
betalningstidpunkten. Av denna orsak har beredningen föreslagit att om fordran,
för vilken flera är solidariskt betalningsansvariga, helt eller delvis betalts
före nya tagens ikraftträdande, i fråga om verkan av den betalningen äldre lag
skall gälla i stället för 133, 134 b och 135 §§ i nya lagen. Beträffande
betalning som sker efter nya lagens ikraftträdande skall däremot nya lagen
tillämpas, när den är tillämplig enligt punkt 2.
Beträffande bestämmelsen i 134 a § nya lagen framhåller
beredningen, att denna saknar motsvarighet i KL. Enligt beredningens mening bör
de förutsättningar från vilka parterna utgått inte i efterhand rubbas genom 134
19 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop. 1975:6 290
a
§. Som ett sista stycke under punkt 3 i övergångsbestämmelserna har därför
upptagits föreskrift om att 134 a § i nya tagen inte skalt tillämpas, om
säkerheten ställts före nya lagens ikraftträdande eller fordningarna stod mot
varandra vid ikraftträdandet.
Departementschefen.
Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningsförslaget. En särskild
övergångsbestämmelse avseende 100 a § har dock tillagts.
Punkt 4
I
denna punkt har tagits upp en övergångsbestämmelse som på sedvanligt sätt anger
hur hänvisningar till ersatta tagrum i KL skalt tillämpas.
10.2
Förslaget till lag om ändrin;; i ärvdabalken
Gällande
rätt. Hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge är enligt
7 kap. 1 § ÄB hans laglott. För att komma i åtnjutande av laglotten kan
bröstarvinge enligt 3 § påkalla jämkning av testamente. Hans rätt går
emellertid förlorad, om han inte inom sex månader efter att han fått del av
testamentet på sätt som sägs i 14 kap. har påkallat jämkning genom att ge
testamentstagaren sitt anspråk tilt känna eller genom att väcka talan mot
honom. Har arvlåtaren i livstiden gett bort egendom under sådana omständigheter
eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente,
gäller enligt 4 §, att bröstarvinge kan få gåvan jämkad genom att väcka talan
inom ett år efter att bouppteckning efter arvlåtaren avslutades, om särskilda
skäl inte är däremot.
I
13 kap. ÄB anges vissa falt då testamente är ogiltigt. Vill arvinge göra gällande
ogiltighet i sådant fall, skall han enligt 14 kap. 5 § väcka talan inom sex
månader efter det att han fått del av testamentet i föreskriven ordning.
Om
arvinge försatts i konkurs, är konkursboet i hans ställe behörigt att enligt 7
kap. 3 och 4 §§ ÄB påkalla jämkning av testamente etter gåva eller att enligt
14 kap. 5 § klandra testamente.
Lagberedningen.
Beredningen föreslår i enlighet med vad som angetts i avsnitt 5 att till 7 kap.
ÄB läggs en ny paragraf, 7 §, enligt vilken bröstarvinges rätt enligt samma
kapitel att påkalla jämkning av testamente eller gåva inte övergår till hans
borgenärer. Vidare föreslås, att såsom en ny 6 § i 14 kap. upptas föreskrift
att inte heller arvinges rätt att väcka talan om klander av testamente övefgår
till borgenärerna.
Beredningsförslaget
innebär inte, att en arvinge som väl tagit ståndpunkt och bevarat sin rätt
därefter kan avstå från sin rätt till skada för borgenärerna.
Departementschefen.
Som jag angett i den allmänna motiveringen
Prop.1975:6 291
(avsnitt
9.2.3) kan jag ansluta mig tilt beredningsförslaget.
De
av beredningen föreslagna bestämmelserna har behållits oförändrade i
departementsförslaget.
Beträffande
de närmare konsekvenserna av de nya bestämmelserna kan jag hänvisa till
beredningens överväganden. Jag vill för min del nöja mig med att konstatera,
att ett testamente i fortsättningen skall delges med arvingen, även om han är i
konkurs. Någon delgivning med konkursboet behövs inte.
De
nya bestämmelserna bör som beredningen påpekat inte tillämpas, när arvinge
försatts i konkurs genom beslut som meddelats före lagens ikraftträdande. Jag
har i förslaget intagit en övergångsbestämmelse i enlighet härmed.
10.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Gällande
rätt. I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 21 § KL i fråga om
gäldenärens förlust av rådighet föreskrivs i 23 § avtalslagen, att om
fullmaktsgivares egendom avträds till konkurs, tredje man inte äger på
rättshandling som fullmäktigen företar grunda någon rätt av beskaffenhet att
kunna göras gällande i konkursen. Efter konkursbeslutet kan fullmäktigen
alltså lika litet som fullmaktsgivaren företa rättshandlingar med bindande
verkan för boet. Paragrafen avser inte rättshandling som företagits av
fullmäktigen innan fullmaktsgivaren försattes i konkurs men som först därefter
kommer till tredje mans kännedom. Bestämmelsen hindrar inte, att rättshandling
som fullmäktigen företar under konkursen kan göras gällande mot gäldenären
personligen. Under speciella förhållanden som anges i 24 § avtalslagen är
emellertid fullmäktigen behörig att handla med bindande verkan för konkursboet.
Lagberedningen
framhåller att den av beredningen föreslagna regleringen i fråga om gäldenärens
legitimation innebär, att rättshandlingar som gäldenären företar efter
konkursbeslutet kan i viss utsträckning bli bindande mot boet när
medkontraheten var i god tro. Motsvarande bör gälla även när gäldenären handlar
genom fullmäktig. I enlighet härmed föreslår beredningen, att bestämmelsen i 23
§ avtalslagen får innehållet att, om fullmaktsgivarens egendom avträds till
konkurs, rättshandling som fullmäktigen företar inte har större verkan mot
konkursboet än den skulle haft, om fullmaktgivaren själv företagit den (jfr
formuleringen i 22 § samma lag). I likhet med gällande tag innebär förslaget
inte något hinder mot att fullmäktigens rättshandling binder gäldenären
personligen.
Den
föreslagna regeln anknyter till vad som nu gäller i Danmark. Motsvarande
ändring föreslås av den norska kommittén.
Den
av beredningen föreslagna bestämmelsen gäller oavsett vilket slags fullmakt som
fullmäktigen haft. Om fullmakten är sådan som sägs i 18 §
Prop. 1975.6 292
avtalstagen,
dvs. grundar sig endast på fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen,
behövs en särskild bestämmelse. Enligt nämnda 18 § är fullmakt som avses i
lagrummet återkallad, när meddelande från fult-maktsgivaren om att fullmakten
inte vidare skall gälla har kommit fullmäktigen till hända. Detta innebär, att
rättshandling som fullmäktigen därefter företar inte blir gällande mot
fullmaktsgivaren, även om tredje man var i god tro rörande fullmaktens
giltighet. Har rättshandling företagits sedan fullmaktsgivaren försatts i
konkurs och därmed förlorat rådigheten över sin egendom, bör enligt beredningen
gälla, att tredje man inte på grund av den nya regeln i 23 § kan göra
rättshandlingen gällande mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom
om konkursen när han företog rättshandlingen. Detta ansluter till en regel som
enligt 21 § första stycket avtalslagen gäller för det fallet att
fullmaktsgivare avlidit. En bestämmelse med nämnda innehåll har upptagits som
andra punkt i 23 §.
Departementschefen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.2) har jag förklarat att jag i
huvudsak kan ansluta mig till de av beredningen föreslagna reglerna i bl.a.
avtalslagen angående gäldenärens legitimation. Såvitt angår avtalslagen
överensstämmer departementsförslaget med bered ningsförslaget.
I
likhet med beredningen har jag inte tagit upp någon särskild
övergångsbestämmelse. Av allmänna rättsgrundsatser följer, att rättshandling
som företagits innan den nya regleringen trätt i kraft skall bedömas enligt
förut gällande lag.
10.4
Förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande.
47
§ Gällande rätt. Enligt 47 § kommissionslagen, jämförd med 6 § lagen (1921:226)
om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas, gäller
i händelse av kommittentens eller kommissionärens konkurs att den senares
uppdrag anses förfallet den dag då konkursbeslutet meddelades. Paragrafen är
tillämplig också på handelsagenter (76 §) samt vissa slag av handelsresande (87
§) och platsförsäljare (93 §).
Lagberedningen.
Beredningen föreslår inte någon ändring i principen i 47 § kommissionslagen,
att kommissionärens uppdrag förfaller i och med att endera kontrahenten
försätts i konkurs. Bestämmelse härom upptas som en första punkt i paragrafen.
I förhållande till gällande lag innebär förslaget den preciseringen att det är
konkursbeslutets tidpunkt på dagen som skall vara avgörande. Del är enligt
beredningen tveksamt, om detta innebär någon ändring i sak.
Den
nuvarande regleringen vilar på grundsatsen att verkan av konkurs inträder
omedelbart utan hänsyn till medkontrahents goda tro. Beredningen har i 21 § KL
föreslagit att denna princip modifieras. I
Prop.1975:6 293
anslutning
till de nya legitimationsreglerna föreslår beredningen, att kommissionären utan
hinder av kommittentens konkurs äger göra uppdraget gällande för tiden intill
dess konkursbeslutet skall anses kungjort, om han inte tidigare ägde eller
bort äga kännedom om konkursen. Bestämmelsen har upptagits som en andra punkt i
förevarande 47 §.
Den
föreslagna regleringen blir tillämplig även beträffande handelsagenter samt
vissa handelsresande och platsförsäljare.
Beredningen
påpekar att förslaget innebär ett närmande till vad som nu gäller i Danmark och
att från.norsk sida föreligger ändringsförslag i samma riktning.
Beredningen
anmärker att kommissionslagen inte innehåller några regler angående
rättsverkningarna av att kommittenten eller kommissionären förklaras omyndig.
De nya reglerna i fråga om konkurs är enligt beredningen inte avsedda att
tillämpas analogt på omyndighetsfallet.
Departementschefen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.2) har jag förklarat att jag i
huvudsak kan ansluta mig till de av beredningen föreslagna reglerna i bl.a.
kommissionslagen angående gäldenärens legitimation. Såvitt angår förevarande
paragraf har jag i fråga om den tidpunkt vid vilken kommissionären inte längre
får göra uppdraget gällande gjort samma ändring som jag gjort i
beredningsförslaget såvitt avser 21 § KL. Uppdraget får således göras gällande
av kommissionären för tiden intill utgången av dagen efter den då kungörelse om
konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, om han inte tidigare
ägde eller bort äga kännedom om konkursen. I övrigt överensstämmer
departementsförslaget i sak med vad beredningen föreslagit.
55
§ Gällande rätt. I 55 § ges föreskrifter om rättsverkningarna av att
kommissionär, trots att hans uppdrag upphört, säljer eller på annat sätt
förfogar över gods som han innehar för kommittentens räkning. Enligt första
punkten skall sådant förfogande gälla till förmån för tredje man som vid sitt
förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att
förfogandet till följd därav var oberättigat. Om förfogandet skedde sedan
kommissionärens uppdrag förfallit tilt följd av hans eller kommittentens
konkurs, kan dock tredje man enligt andra punkten inte åberopa, att han saknade
kännedom om konkursen.
Lagberedningen.
I fråga om 55 § kommissionslagen har beredningen i sitt förslag tagit upp
nuvarande första punkten oförändrad. De fallen att kommissionärens uppdrag
upphört på grund av hans eller kommittentens konkurs reglerar beredningen
särskilt i ett nytt andra stycke som ersätter andra punkten i paragrafens
nuvarande lydelse. Skilda regler har synts böra gälla allteftersom det är
kommittenten eller kommissionären som försatts i konkurs.
Om
kommissionärens uppdrag förfallit till följd av kommittentens konkurs, bör
enligt beredningen gälla detsamma som beredningen i 23 § avtalslagen föreslagit
för det fallet att fullmaktsgivare försätts i konkurs.
Prop. 1975:6 294
Detta
innebär, att rättshandling som kommissionären företar efter konkursutbrottet
inte bör ha större verkan mot konkursboet än den skulle haft om kommittenten
själv företagit den. En bestämmelse härom har beredningen upptagit som en
första punkt i andra stycket. Beredningen understryker, att om tredje man i god
tro utgått från att kommissionären handlade for egen räkning och att något
kommissionsförhållanden inte företåg, skall inte bestämmelsen i förevarande
punkt utan vanliga godtrosregler tillämpas.
Vad
härefter beträffar kommissionärens konkurs erinras om tt avtalslagen inte
reglerar det närbesläktade fallet att en fullmaktshavare försätts i konkurs.
Frågan får alltså här regleras självständigt. Det följdriktiga synes vara att,
om uppdraget förfallit på grund av kommissionärens konkurs, tredje man inte får
åberopa bristande kännedom om konkursen i vidare mån än han kunnat göra om
godset tillhört kommissionären. En föreskrift i enlighet härmed har av
beredningen upptagits som en andra punkt i andra stycket i paragrafen.
Även
förevarande ändringsförslag utgör i sin mån ett närmande till den nuvarande
danska regleringen. Från norsk sida har endast föreslagits en mindre ändring.
Departementschefen.
Departementsförslaget överensstämmer med beredningsförslaget.
10.5
Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Gällande
rätt. Försäkringsavtalslagen innehåller i 117 § bestämmelser av
återvinningsliknande natur. I första stycket första punkten ges sålunda en
regel om återkrav av vissa premiebetalningar som
försäkrings-tagaren/konkursgäldenären gjort under de tre senaste åren före
konkursansökningen eller därefter. Om försäkringstagaren inte lämnar
konkursboet samtycke till att utkräva vad han enligt denna regel har eriagt för
mycket, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt instämma
försäkringstagaren inom sex månader från första borgenärssammanträdet. Talerätt
tillkommer f.n. endast konkursförvaltaren. Det som sägs om konkursansökningen i
första stycket första punkten skall enligt andra stycket i stället gälla
ansökan om förordnande av god man, såvida konkursen har föregåtts av sådant
förordnande enligt ackordslagen och konkursansökningen gjorts inom tre veckor
från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes.
Lagberedningen
menar att reglerna i 117 § FAL bör bringas i överensstämmelse med vad
beredningen föreslagit i fråga om återvinning. Möjlighet bör enligt beredningen
öppnas även för enskild borgenär att föra sådan talan under de förutsättningar
som anges för återvinning i 39 §. Vidare synes det beredningen naturligt, att
samma tidsfrist får gälla för
Prop.1975:6 295
talan
enligt nu förevarande paragraf som för återvinningstalan enligt KL. Beredningen
föreslår därför, att i paragrafen intas föreskrift enligt vilken 39 § förslaget
till ändring i KL förklaras äga motsvarande tillämpning beträffande sådan
talan.
Beredningens
förslag om fristdag motiverar enligt beredningen vidare att paragrafen ändras
så, att om konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen
eller av boutredningsman, vad som gäller om tiden för konkursansökningen skall
avse den i konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.
Enligt
beredningen bör övergångsbestämmelserna till dels förslaget till ändring i KL
dels förslaget om ändring i ackordslagen i tillämpliga delar gälla.
Departementschefen.
Departementsförslaget överensstämmer i sak med vad beredningen föreslagit. Jag
har dock ansett det vara lämpligt att utforma övergångsbestämmelserna utan
någon hänvisning till motsvarande bestämmelser beträffande KL och
ackordslagen.
10.6
Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
14
§ I paragrafen ges bestämmelser om godtrosförvärv vid överiålelse av löpande
skuldebrev.
Gällande
rätt. Som en grundläggande regel beträffande överlåtelse av löpande skuldebrev
föreskrivs f.n. i 14 § skuldebrevslagen att, om överlåtaren 'ej var rätte
borgenären eller behörig att å dennes vägnar förfoga över skuldebrevet', den
nye innehavaren ändå skall anses vara rätt borgenär. Detta gäller dock inte, om
han visste att den andre inte fick överlåta handlingen eller om han åsidosatt
den aktsamhet som efter omständigheterna skäligen bort iakttas. Regleringen
omfattar, såvitt här är i fråga, både innehavarskuldebrev (första stycket) och
orderskuldebrev (andra stycket). Enligt 10 § skuldebrevslagen skall vad som
föreskrivs om överlåtelse av skuldebrev också gälla i fråga om pantsättning av
sådan handling. Något godtrosskydd motsvarande det i 14 § gäller inte, när
överlåtaren var rätta borgenären men på grund av konkurs eller
omyndighetstillstånd inte behörig att förfoga över skuldebrevet.
Lagberedningen
föreslår som tidigare angetts (avsnitt 4.1) att godtrosskyddet i 14 § första
stycket skuldebrevslagen utvidgas till att gälla när överlåtaren var i
konkurstillstånd eller omyndig och på sådan grund inte var berättigad att
förfoga över skuldebrevet.
Departementschefen.
Av skäl som jag närmare redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.2)
har jag inskränkt det av beredningen föreslagna godtrosskyddet till att omfatta
endast konkursfallet. Jag har lagtekniskt uttryckt detta så att godtrosregeln
blir tillämplig på alla fall när överiåiaren var i konkurs eller inte var rätt
borgenär eller behörig att på dennes vägnar förfoga över skuldebrevet. Den
ändring jag föreslagit blir
Prop.1975.6 296
på
grund av bestämmelsen i paragrafens andra stycke även tillämplig i fråga om
skuldebrev till viss man eller order som avses i andra stycket av paragrafen.
Härutöver
vill jag framhålla att bestämmelserna om konkursgäldenärs legitimation i 21 §
förslaget till ändring i KL inte blir tillämpliga i fall som regleras genom
skuldebrevslagen i den föreslagna utformningen (jfr 21 § tredje stycket). Detta
innebär bl.a. att, trots vad som sägs härom i 21 § första stycket, konkursboet
inte kan få en av konkursgäldenären före konkursbeslutets kungörande verkställd
överlåtelse av ett löpande skuldebrev att gå åter (jfr uttalande av hovrätten
för Västra Sverige redovisat under avsnitt 4.2).
19
§ Paragrafen innehåller bestämmelser om skydd för gäldenär, vilken i god tro
infriar löpande skuldebrev som innehas av obehörig person. De har nära
anknytning till de nyss behandlade reglerna om skydd för godtroende förvärvare
av löpande skuldebrev.
Gällande
rätt. Enligt 19 § skuldebrevslagen gäller att om någon i god tro infriat
skuldebrev hos den sorn hade det i besittning utan att vara rätt borgenär eller
behörig att på dennes vägnar uppbära beloppet, betalningen är giltig. Betalning
som skett till konkursgäldenär eller omyndig omfattas inte av godtrosskyddet.
Betalningen har nämligen då skett till rätt borgenär ehuru denne inte var
berättigad att själv uppbära beloppet. Regleringen avser även här både innehavarskuldebrev
(första stycket) och orderskuldebrev (andra stycket).
Lagberedningen
föreslår som tidigare angetts (avsnitt 4.1), att förevarande paragraf ändras på
samma sätt som 14 §.
Departementschefen.
Ändringarna i förevarande paragraf överensstämmer i princip med dem jag
föreslagit beträffande 14 §.
Övergångsbestämmelserna.
Departementschefen. Enligt föreskrift i 4 § i 1936 års promulgationslag till
lagen om skuldebrev skall äldre lag ha tillämpning på skuldebrev som tillkommit
före skuldebrevslagens ikraftträdande, i den mån annat inte följer av
bestämmelserna i promul-gationslagen. De ändringar som beredningen nu
föreslagit bör uppenbarligen tillämpas även beträffande skuldebrev som
tillkommit före ikraftträdandet av förevarande lagförslag, om rättshandling som
avses i 14 eller 19 § företagits efter nämnda tidpunkt. Med hänsyn till
innehållet i 1936 års promulgationslag bör en uttrycklig bestämmelse härom
meddelas.
10.7-9
Förslagen till lagar om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag, lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse samt lagen (1955:183) om bankrörelse
Departementschefen.
Enligt 36 § 1 mom. aktiebolagslagen, 32 § 1 mom. lagen om försäkringsrörelse
och 24 § lagen om bankrörelse gäller beträffande aktiebrev ett godtrosskydd som
är i sak likartat det som gäller
Prop. 1975:6 297
för
skuldebrev enligt skuldebrevslagen. Enligt 36 § 4 mom. aktiebolagslagen och 32
§ 3 mom. lagen om försäkringsrörelse skalt de regler som gäller för aktiebrev
tillämpas också i fråga om interims-, teckningsrätts-och delbevis.
Den
utvidgning jag föreslagit i fråga om godtrosskyddet beträffande skuldebrev bör
som jag berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.2) omfatta också de nu
berörda aktierättsliga dokumenten. Utvidgningen avser endast det fallet att den
som verkstälU överlåtelse eller pantsättning varit i konkurs. Däremot skall
enligt departementsförslaget något godtrosskydd inte kunna inträda om han var
omyndig eller led av själsrubbning. De nya reglerna bör tillämpas även
beträffande äldre handlingar, om överlåtelse eller pantsättning skett efter
ikraftträdandet.
10.10
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering
Departementschefen.
I 23 § av rubricerade lag ges bestämmelser om verkan av att utdelning m.m.
skett, när mottagaren materiellt sett inte var berättigad att uppbära
utdelningen. Sålunda sägs i första stycket att, om det visar sig att den som
fått utdelning eller liknande enligt reglerna i lagen saknade ratt därtill,
aktiebolaget likväl skall anses ha fullgjort sin skyldighet. Enligt andra
stycket gäller detta dock inte om 1) bolaget eller värdepapperscentralen hade
kännedom om att utdelningen eller handlingen kom i orätta händer eller
åsidosatt den aktsamhet som efter omständigheterna skäligen bort iakttas eller
2) mottagaren var i konkurs eller omyndig. Förebild till detta godtrosskydd vid
betalning av utdelning eller liknande till orätt person finns i
skuldebrevslagens bestämmelser om infriande av löpande skuldebrev.
Den
utvidning jag föreslagit i fråga om godtrosskyddet beträffande skuldebrev bör
som jag berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.2) omfatta också nu
förevarande fall. Jag har därför låtit det under 2) upptagna undantaget endast
avse det fallet att mottagaren var omyndig.
Jag
vill erinra om att ett förslag till ny aktiebolagstag nyligen remitterats titt
tagrådet. I detta förslag ingår motsvarighet tilt 23 § i 1970 års tag i 4 kap.
3 §. Dessa bestämmelser överensstämmer i nu förevarande hänseende med gällande
lag. Frågan om erforderliga justeringar i det förslaget torde få tas upp i ett
senare sammanhang.
Någon
särskild övergångsbestämmelse torde inte krävas.
10.11
Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847)
Gällande
rätt. I 20 § ackordslagen meddelas bestämmelser om rätt till kvittning vid
förhandling om offentligt ackord. Borgenär som förvärvat sin fordran hos
gäldenären innan förhandling om offentligt ackord beslutats
Prop. 1975:6 298
får
utan hinder av ackord använda fordringen till kvittning mot skuld som han då
hade till gäldenären. I fråga om kvittningsförbud vid fordringsöverlåtelse
eller skuldsättning gäller i princip samma regler som gäller för konkurs enligt
121 § tredje stycket KL. Utgångspunkten för tidsfristens beräkning är dock
dagen för ansökan om förordnande av god man.
Borgenär som kan få
täckning för sin fordran genom kvittning deltar inte i förhandling om
offentligt ackord (se 12 § första stycket ackordslagen). Han kan emellertid
delta i förhandlingen genom att helt eller delvis avstå från sin
kvittningsrätt. Om borgenärs fordran endast till viss det kan täckas genom
kvittning, deltar han med återstoden av fordringen (12 § andra stycket).
Lagberedningen. De nya
reglerna om kvittning under konkurs i 121 § beredningens förslag till ändring i
KL, vilka enligt 168 § KL skall tillämpas även vid ackord i konkurs, påkallar
ändring av bestämmelserna om rätten att kvitta i samband med förhandling om
offentligt ackord utan konkurs. Beredningens förslag till ändrad lydelse av 20
§ ackordslagen ansluter sig nära till vad som enligt nämnda 121 § skall gälla
angående kvittning under konkurs.
Beredningen har ansett
nödvändigt att uttryckligen ange, att även fordran som inte är förfallen till
betalning får användas till kvittning. Såvitt angår kvittning under konkurs
följer detta av hänvisningen i 121 § till 100 § (andra stycket).
Som förutsättning för
kvittning gäller enligt beredningsförslaget, att borgenärens och gäldenärens
fordringar stod mot varandra när förhandling om offentligt ackord beslutades.
Någon motsvarighet till de
föreslagna reglerna i KL angående bevakning är inte påkallad såvitt angår
kvittning vid ackordsförhandling utan konkurs. Eftersom något
utdelningsförfarande inte föreskrivs i samband med ackord behövs enligt
beredningen inte heller särskilda föreskrifter om kvittningsrätt för
villkorliga fordringar.
I övergångshänseende
fordras enligt beredningen särskilda föreskrifter i fråga om återvinning och
kvittning vid offentligt ackord.
Beredningen påpekar att
enligt 16 § första stycket ackordslagen bestämmelserna i KL om återvinning vid
konkurs har motsvarande tillämpning om ackordet fastställs. Förstaget om
ändring i KL innehåller i 28 40 §§ nya bestämmelser rörande återvinning.
Dessa bestämmelser, som avsevärt skiljer sig från nuvarande regler om
återvinning vid konkurs, bör enligt beredningen inte tillämpas, när förhandling
om offentligt ackord beslutats före den nya lagens ikraftträdande (jfr punkt 2
andra stycket i övergångsbestämmelserna till förslaget om ändring i KL).
Beredningen föreslår att beträffande återvinning samma övergångsbestämmelser
anknyts till förevarande lag som till lagen om ändring i konkurslagen.
Beredningen påpekar vidare
att i förevarande ackordslagsförslag borgenärs kvittningsmöjligheter inskränks
jämfört med vad som följer av
Prop.1975:6 299
gällande
lag. I analogi med övergångsbestämmelserna till förslaget om ändring i KL
föreslår beredningen att nämnda 20 § skall tillämpas när förhandling om
offentligt ackord beslutats efter nya lagens ikraftträdande samt att äldre
lydelse likväl får åberopas, om borgenären ägt kvitta enligt den lydelsen och
fordringarna stod mot varandra vid nya lagens ikraftträdande.
Departementschefen.
Jag kan i huvudsak godta vad beredningen föreslagit. I departementsförslaget
har jag dock gjort de ändringar i beredningens förslag som föranleds av vad jag
anfört i fråga om beredningsförslaget angående kvittning under konkurs.
Beredningen
har föreslagit särskilda övergångsbestämmelser till förevarande lag i
anledning av att de nya återvinningsreglerna i konkurslagsförslaget får verkan
också i ackordssammanhang. Det kan enligt min mening starkt ifrågasättas om
övergångsbestämmelser av det slaget bör ha sin plats i förevarande lagförslag.
Å andra sidan torde de övergångsbestämmelser jag föreslagit i fråga om KL
delvis kunna tillämpas direkt även i ackordssammanhang. I övrigt torde en
analog tillämpning av dessa bestämmelser vara möjlig. Med hänsyn till den
utformning som tredje punkten av övergångsbestämmelserna till
konkurslagsförslaget fått, torde det i vart fall inte innebära några egentliga
praktiska olägenheter, om i förevarande lagförslag inte upptas några
övergångsbestämmelser i fråga om återvinning. Jag har därför i
departementsförslaget endast upptagit den av beredningen föreslagna
övergångsbestämmelsen angående tillämpning av de nya kvittningsreglerna. Viss
redaktionell justering av denna har dock gjorts.
11
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till
1. lag om ändring i konkurslagen (1921:225),
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område,
4. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande,
5. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
6. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
7. lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,
8. lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,
9. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
10. lag
om ändring i lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering samt
11. lag
om ändring i ackordslagen (1970:847)
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaller Hans Maj:t Konungen. Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop.1975:6
300 BUaga1
Lagberedningens
förslag
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
tUl Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
Härigenom
förordnas i fråga om konkurslagen (1921: 225),
dels
att 18 a, 28 a, 32 a, 100 a, 193, 198 och 208 §§i skall upphöra att gälla,
dels
att 140, 54, 55, 100, 121, 133136, 146, 185, 199 a, 209211 och 216 §§
samt
rubrikerna till 1 och 2 kap. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen
skall införas tre nya paragrafer, 134 a, 134 b och 134 c §§, av nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Föreslagen lydelse)
1
KAP. Inledande av konkurs.
1
§.
Gäldenär som är på
obestånd skall på egen eller borgenärs ansökan försättas i konkurs, om annat
ej är föreskrivet.
Med obestånd (insolvens)
avses att gäldenären icke kan rätteligen betala sina skulder, om hans
oförmåga ej är endast tillfällig.
(Nuvarande
lydelse)
1
KAP.
Om
egendoms avträdande tiUI konkurs.
1
§. Finner gäldenär sig vara på obestånd, äge han avträda sin egendom till
konkurs. Med att gäldenär är på obestånd förstås eidigt denna lag att han icke
kan rättiligen betala sin gäld.
5
§.3 Om särskilda hinder mot konkurs fiimas bestämmelser i ackordslagen (1970:
00).
2 §. För dödsbo såsom
gäldenär göres ansökan av dödsbodelägarna eller, när boutredningsman
finnes, av denne. Har ansökan av dödsbodelägare icke biträtts av samtliga,
gäller den som ansökan om boets avträdande tili förvaltning av
boutredningsman.
11
§ andra stycket.* Har, i fall då dödsbo ej står under förvaltning av
boutredningsman, ansökning om boets avträdande till konkurs icke gjorts av
samdiga dödsbodelägare, utsatte: konkursdomaren genast dag för prövning av
ansökningen inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren
därom utfärda kungörelse, som anslås i rättens kansli samt införes en gång i
allmänna tidningarna och tidning inom orten. Underrättelse om
1 Senaste
lydelse av
18 a § 1934: 70
28
a § 1967: 533
32
a § 1944: 707
100
a § 1944: 707
198
§ 1955: 236 (jfr 1955: 629).
Betr.
208 § jfr den lydelse som föreslagits i prop. 1970:136.
2 Ändringarna
av 1 och 2 kap. (140 §§) är så omfattande att det inte ansetts ändamåls
enligt att utmärka dem genom kursivering.
8
Med nuvarande lydelse avses den lydelse som föreslagits i prop. 1970: 136. *
Senaste lydelse av 11 § 1946: 809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
tid
och ställe för prövning av ansökningen skall tillika särskilt delgivas envar
delägare, som ej underskrivit ansökningen, om det kan antagas, att kallelsen
före den utsatta dagen kommer honom tillhanda. Varder på framställning, som
göres sist då konktirsan-sökningen företages till prövning, boets egendom
ställd tmder förvaltning av boutredningsman, vare konktorsansökningen förfallen.
I annat fall meddele konkursdomaren beslut om dödsboets försättande i konkurs.
3
§.
Uppgift av gäldenären
att han är insolvent skall godtagas, om ej särskilda skäl föranleda till
annat.
Gäldenär, som vid
utmätning inom de senaste tre månaderna före konkursansökningen funnits
sakna utmätningsbara tillgångar eller som förklarat sig inställa sina
betalningar, antages vara insolvent, om ej annat visas.
Detsamma gäller i fråga
om gäldenär som är eller under det sista året före konkursansökningen varit
bokföringsskyldig, om borgenär, som söker gäldenären i konkurs, krävt honom
på klar och förfallen skidd, minst fyra veckor senare förgäves uppmanat honom
att betala inom två veckor och sökt honom i konkurs inom två veckor från betalningsfristens
utgång. Uppmaningen skall innehålla erinran om att konkursansökan kan följa
och skall delgivas i den ordning som föreskrives för stämning i tvistemål.
2 §.
Gäldenär skall på yrkande av borgenär
försättas
i konkurs, om gäldenären på grund av eget erkännande eller rymning för skuld
eller hos honom verkställd utmätning och vad med avseende därå förekommit eller
på grund av andra inträffade omständigheter måste antagas vara på obestånd.
3 §.
Gäldenär, som är köpman, skall på yr
kande av borgenär försättas i konkurs, om
gäldenären sedan mer än en vecka inställt
sina betalningar.
Har
borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer uppmanat
köpman att betala klar och förfallen gäld men har gäldenären det oaktat under
en vecka uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, skall gäldenären
försättas i konkurs, så framt borgenären inom tre veckor från nämnda tids
utgång det yrkar och gälden fortfarande är ogulden.
Ar
godkännare av växel eller, vad angår växel, som är ställd att inlösas av
växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman och har växeln blivit i
hans närvaro protesterad för bristande betalning, vare det så ansett, som om
han blivit, på sätt i andra stycket är stadgat, uppmanad att betala växelskulden.
4§.i
Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken
1
Senaste lydelse 1967:144. Beredningen har i U VIII föreslagit, att 4 § skall
upphöra att gälla. Samtidigt har föreslagits ny lydelse av 195 och 216 §§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
§.1
Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär
påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom
hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i
tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos egendom,
skall den göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara i mål,
som nyss sagts.
Konkursdomare
vare den lagfarne domare i tingsrätt, som därtill är satt. Om antalet
konkursmål fordrar det, ktmna flera konkursdomare utses; äro flera
avdelningar av tingsrätten, skall konkursdomare alltid vara ledamot av
avdelning, vid vilken de mål, som av honom handläggas, skola upptagas.
1
Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt 1969: 805, som träder i kraft 1/1
1971 om tidigare tidpunkt ej bestämts av Kungl. Maj:t. Bestämmelserna i andra
st. föreslås bli överförda till tingsrättsinstruktionen (1970: 108).
(Nuvarande
lydelse)
tillkommer
borgenär, blivit utmätt för annans fordran,
eller har egendom, som
nyss sagts, eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt jämlikt 17 kap. 5 §
första stycket handelsbalken, genom skriftlig avhandltag föryttrats med
villkor att säljaren äger behålla egendomen i sin vård,
skall, där borgenären det
yrkar, gäldenären försättas i konkurs, såframt ej gäldenären visar att den
övriga egendo:m, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig till
gäldande av hans fordran.
6
§. Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom, äge ej den rätt att få gäldenären försatt i konkiu's, varom ovan är
stadgat, så framt gäldenären förebringar sådan utredning, alt den egendom,
vari borgenären har panträtt, skäligen må antagas förslå till fordringens fulla
gäldande.
(Föreslagen
lydelse)
4 §.
Borgenär äger icke få
gäldenären försatt i konkurs, om
han har betryggande pant
eller därmed jämförlig säkerhet i gäldenären tillhörig egendom eller
tredje man ställt
betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider
mot villkoren för säkerhetens ställande eller
fordringen
ej är förfallen och betryggande säkerhet erbjudes av tredje man.
Med säkerhet som ställts
eller erbjudes av tredje man avses även borgen.
5 §.
Konkursansökan göres skriftligen hos
konkursdomaren i den ort
där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet.
Sökanden skall angiva och
styrka de omständigheter som betinga konkursdomarens behörighet, om de ej äro
kända.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
10 §.1 Framgår ej av konkursansökningen vem som är behörig
konkursdomare eller är den eljest bristfällig och efterkommer sökanden ej
föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen a'wisas.
(Föreslagen lydelse)
Framgår ej av konkursansökningen vem som är behörig
konkursdomare och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen,
skall ansökningen avvisas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 a §.3 6 §.
Har konkursansökan gjorts hos konkursdomare som icke är
behörig, skall han genast sända ansökningshandlingen till konkursdomare som
enligt vad handlingarna visa är behörig och tmderrätta sökanden. Ansökan skall
anses gjord, när ansökningshandlingen inkom till den förra konkursdomaren.
Om
det, sedan konkursbeslut meddelats, finnes föreligga synnerliga skäl att konkursen
handlägges på annan ort, kan konkurs-domaren, efter samråd med konkursdomaren
på den andra orten, bestämma att konkursen skall handläggas av denne.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8§.*
Vid
konkursansökning av gäldenär bör fogas i två exemplar av honom under edsförpliktelse
underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift å varje
borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å de böcker och andra handlingar,
som röra boet.
Till
dödsbodelägares ansökning om boets avträdande till konkurs skall fogas bouppteckningen
efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej
bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna ävensom
upplysning om varje delägares boningsort och postadress.
Har delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat,
skall konkursdomaren förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där
det felande ej är tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling,
ansökningen skall vara förfallen.'
9 §.« Borgenär, som söker gäldenärs försättande i
konkurs, skall i ansökningen uppgiva
7 §.
Vid gäldenärs konkursansökan bör i två exemplar fogas av
honom under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar och
skulder med uppgift om varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt om
de böcker och andra handlingar som röra boet.
Till
dödsbos eller dödsbodelägares ansökan om boets försättande i konkurs skall
fogas bouppteckningen efter den döde eller, om den inregistrerats, uppgift
därom. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna och
upplysning om varje delägares boningsort och postadress.
8 §. Borgenär, som söker gäldenären i konkurs, skall i
ansökningen uppgiva sin ford-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Med nuvarande lydelse avses den lydelse som föreslagits
i prop. 1970:136.
2 Se även 9 § i förevarande förslag.
3 Med nuvarande lydelse avses den lydelse som
föreslagits i prop. 1970: 136.
* Senaste lydelse 1933: 324.
' Betr. motsvarighet till tredje st. se 9 § i förslaget. B
Senaste lydelse 1946: 809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
sin
fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen angiva de omständigheter, på
vilka han grundar yrkandet om egendomsavträde, samt vid ansökningen foga, i
hu'vudskrift eller styrkt avskrift, de handlingsir, vilka han vill åberopa
till stöd för sin talan. Ansökningen, som bör innehålla uppgift ora borgenärens
och gäldenärens hemvist och postadress, skall, jämte därvid fogade handlingar,
ingivas i två exemplar.
(Föreslagen
lydelse)
ran
och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i
huvudskrift eller avskrift bifoga de handlingar han vill åberopa. Ansökningen
skall med bifogade handlingar ingivas i två exemplar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
§ förstastycket.' Upptages konkursansökning, som gjorts av gäldenär, meddele
konkursdomaren genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.
12
§."
Upptages
borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren genast å ansökningen
föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej över en vecka, från det han
erhållit del av ansökningshandlingarna till konkursdomaren ingiva förklaring
över ansökningen. Föreligger på grund av att gäldenären vistas utomlands
eller eljest i särskilt fall anledning att utsträcka förklaringstiden, mä det
ske, dock ej utöver vad oundgängligen kräves och ej utöver sex veckor. Föreläggandet
skall innehålla anmaning till gäldenären att, om hans postadress icke tillföriitligen
angivits i konkursansö.kningen, hos konkursdomaren anmäla den postadress, under
vilken kallelse kan tillstaJlas gäldenären. Ansökningshandlingarna jämte
föreläggande, som nu sagts, skola delgivas g'äldenä-ren.
I
fråga om delgivning av konkursansökning äge vad om delgivning av stämning i
9 §.
Är ansökningen i de
hänseenden som avses i 7 eller 8 § eller eljest så bristfällig att den ej kan
prövas, äger 5 § tredje stycket motsvarande tillämpning.
10 §.
Upptages
gäldenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genast pröva ansökningen.
Föreligga särskilda skäl mot att gäldenären försättes i konkurs, skall dock målet
hänskjutas till rätten.
11 §.
Upptages borgenärs
konkursansökan, skall konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inkomma
med förklaring inom viss tid, ej över en vecka, efter att han fått del av
ansökningshandlingarna. Om särskilda skäl föreligga, får dock förklaringstiden
utsträckas till högst en månad. Föreläggandet skall innehålla anmaning till
gäldenären att hos konkursdomaren anmäla den postadress under vilken kallelse
kan tillställas honom. Föreläggandet och ansökningshandlingarna skola
delgivas gäldenären.
I
fråga om delgivningen tillämpas vad som gäller om stämning i tvistemål. Delgiv-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste
lydelse av 11 § 1946: 809.
2 Med
nuvarande lydelse avses lydelsen enligt 1970:444 som träder i kraft 1/1 1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
tvistemål är st'.dgat motsvarande tillämpning. Delgivning
enligt 15 § första stycket delgivningslagen (1970: 428) må ske även då
gäldenären vistas å känd ort utom riket och delgivning eljest ej kan med laga
verkan ske här i riket samt konkursdomaren med hänsyn till ortens avlägsenhet
eller andra omständigheter finner det icke skäligen böra krävas, att
delgivningen verkställes utom riket. Delgivning skall verkställas så skyndsamt
omständigheterna medgiva.
Sker delgivning enligt 15 § delgivningslagen, skall
konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom varder satt under säker vård;
kostnaden härför skall gäldas av borgenären.
17 §.1 Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör
gäldenären, utan att han den medgivit; har ej målet hänskjutits till rätten,
varde dödsboet förelagt att till konkursdomaren inkomma med förklaring över
ansökningen inom fjorton dagar från delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo ej
står imder förvaltning av boutredningsman, ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma prövas av rätten, varde, där någon
dödsbodelägares vistelseort är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å
avlägsen utrikes ort, sådan delägare särskilt kallad enligt 15 § första stycket
delgivningslagen. Är målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet till rätten,
varde dödsboet kallat att inför rätten yttra sig över ansökningen, och gälle
beträffande frånvarande delägares kallande vad nyss sagts. Söker borgenär, att
avliden gäldenärs bo skall avträdas tilf konkurs, skall i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och delägares kallande till rätten tillämpas vad i
första och andra punkterna föreskrivits.
13 §.2 Medgiver gäldenären borgenärs konkursansökning,
meddele konkursdomaren ge-
(Föreslagen lydelse)
ning enligt 15 § första stycket delgivningslagen (1970:
428) får emellertid ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket och
delgivning i annat fall ej kan ske här i riket med laga verkan samt
konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra
krävas att delgivningen verkställes utom riket. Delgivning skall verkställas
så skyndsamt som omständigheterna medgiva.
Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall
konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom sättes under säker vård.
Kostnaden därför skall betalas av borgenären.
12 §.
Har gäldenären avlidit sedan borgenär gjort
konkursansökan, skall rätten efter anmälan av konkursdomaren förordna, att
boets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, om det ej
skett. Dödsboet skall av konkursdomaren föreläggas att inkomma med förklaring
över ansökningen inom två veckor efter att det fått del av ansökningen eller,
om målet redan är hänskjutet till rätten, kallas att inför rätten yttra sig
över ansökningen. På begäran av boutredningsmannen kan ansökningen förklaras
vilande i avvaktan på uppgörelse med borgenärerna eller ansökan om
förhandling om offentligt ackord, om det ej finnes särskilda skäl antaga att
borgenärens rätt är i fara.
Gör borgenär ansökan om att dödsbo skall försättas i
konkurs, äger första stycket motsvarande tillämpning.
Beslut om
att boet skall avträdas till förvaltning av boutredningsman får ej meddelas
enligt första eller andra stycket, om det är uppenbart att anledning till
konkurs ej föreligger.
13 §.
Medgiver gäldenären borgenärs konkursansökan, äger 10 §
motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt 1970:
444 som träder i kraft 1/1 1971.
2 Senaste lydelse 1946: 809.
20 Riksdagen 1975. I saml. Nr 6
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
nast
beslut om gäldenärens försättande i konkurs; bestrider gäldenären ansökningen
eller uteblir han med förklaring, ehuru delgivning i behörig ordning skett,
varde målet hänskjutet till rätten.
(Föreslagen
lydelse)
Bestrides
ansökningen eller underlåter gäldenären att förklara sig ehuru delgivning
skett, hänskjutes målet till rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
§.1
Fordran,
som borgenär åberopat till stöd för behörighet att söka gäldenärs försättande
i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller där domstol
enligt lagsökningslagen meddelat bevis, att utmätning för fordringen må äga
rurn, i sagda avseende godkännas, ändå att beslutet ej vunnit laga kraft,
utan så är att i vederbörlig ordning förordnats, att besluitet icke må
verkställas. Samma lag vare, då överexekutor meddelat föreskrift om
verkställighet av skiljedom och ej av högre myndighet eller av domstol, där
talan mot skiljedomen är anhängig, annoriedes förordnats.
I fall, där ej fordringen
enligt vad i första stycket sägs skall godkännas, ankomme på borgenären att
styrka densamma.
Har
borgenärs fordran fastställts av domstol eller har domstol enligt lagsökningslagen
(1946: 808) meddelat bevis att utmätning för fordringen får äga rum, skall
denna godtagas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs utan
avvaktan att beslutet vunnit laga kraft, om det ej förordnats att beslutet
icke får verkställas. Det-sanmia gäller, när överexekutor meddelat föreskrift
om verkställighet av skiljedom och ej annorlunda förordnats av högre myndighet
eller domstol.
I
andra fall skall borgenären styrka fordringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Senaste lydelse 1946: 809.
14
§.
Om
koiikursansökan ej genast bifalles, kan konkursdomaren eller rätten på begäran
av borgenär förbjuda gäldenären att sälja eller skingra sin egendom eller viss
del därav, om särskilda skäl föreligga till sådant förbud. Därvid skall vad
som enligt 15 kap. rättegångsbalken gäller om skingringsförbud i rättegång äga
motsvarande tillämpning. Konkursdomaren eller rätten får medgiva undantag från
skingringsförbudet eller överlämna åt lämplig person att medgiva sådant
undantag, om det behövs. Ersättning till denne skall betalas av borgenären.
Finnes
lös egendom, som ställes tmder skingringsförbud enligt första stycket, hos
tredje man, kan denne förbjudas att utgiva egendomen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
14 §.1
Då
konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren utsatt
att förekomma inom tio dagar eller, om varken borgenären eller gäldenären begär
att målet skall upptagas inom nämnda tid, senast på det allmänna ting som
närmast därefter hålles. Kräves för gäldenärens kallande eller hans
inställelse vid rätten oimd-gängligen längre tid, må tiden för målets företagande
vid rätten utsträckas, dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen
kan väntas hava ägt rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I
kallelsen skall erinras om den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro.
I fråga om delgivning av
kallelse, som avses i första stycket, äge vad i 12 § andra stycket andra och
tredje punkterna stadgas motsvarande tillämpning.
16
§.2
I
mål angående egendomsavträde skall, om borgenären uteblir, målet avskrivas, såvida
ansökningen ej medgives av gäldenären. Gäldenärens utevaro hindrar icke målets
handläggning och avgörande.
Rätten må ej bevilja part
uppskov, med mindre synneriiga skäl därtill äro. Beviljas uppskov, må det ej
sättas längre än som oundgängligen kräves.
15
§. Mål som hänskjutits till rätten skall av konkursdomaren utsättas att
förekomma inom två veckor. Parterna skola såvitt möjligt få tillfälle att
uttala sig och skola särskilt kallas till rätten. Om särskilda skäl föreligga,
får tiden utsträckas till högst en månad från att kallelsen kan väntas ha
delgivits gäldenären. I kallelse skall erinras om den i 16 § föreskrivna
påföljden av parts utevaro.
I
fråga om delgivning skola 11 § andra stycket andra och tredje punkterna äga motsvarande
tillämpning.
16 §.
Uteblir
borgenär som gjort konkursansökan och medgives icke ansökningen, skall den
avskrivas. Gäldenärs utevaro hindrar icke handläggning och avgörande av mål om
hans försättande i konkurs.
När särskilda
omständigheter föreligga, får rätten bevilja part uppskov. Mot sökandens
bestridande får uppskov dock meddelas endast om synnerliga skäl föreligga.
Uppskov får ej sättas längre än två veckor utan att det oundgängligen behövs.
17 §.
Äro
flera ansökningar om gäldenärens försättande i konkurs samtidigt anhängiga och
bifalles därefter någon av dem, skall det med avseende på fråga som är beroende
av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet grundats på den först
inkomna ansökningen.
Detsamma
gäller, när gäldenären förs'åttes I konkurs efter ansökan som inkommit senast
tre veckor från meddelandet av beslut
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Med
nuvarande lydelse avses lydelsen enligt 1969: 805, som träder i kraft 1/1 1971
om
tidigare tidpunkt ej bestämts av Kungl. Maj:t.
2 Senaste
lydelse 1946: 809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
18
§.
Konkursansökning må icke
återkallas sedan beslut om gäldenärens försättande i konkurs meddelats.
(Föreslagen
lydelse)
varigenoin
tidigare ansökan avskrivits eller lämnats utan bifall.
18
§. Konkursansökan får ej återkallas sedan gäldenären försatts i konkurs.
Gäldenär som försatts i konkurs äger dock, utan hinder av att han själv ansökt
därom eller medgivit borgenärs ansökan, hos högre rätt vinna ändring av
beslutet, om det visas att han är solvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 a §.1 Har vid beslut om
gäldenärens försättande i konkurs rätten eller konkursdomaren grundat sin
behörighet pä. annan omständighet än att gäldenären har eller vid sin död hade
sitt hemvist här i riket eller, då fråga 'är om bolag, förening eller
stiftelse, att styrelsen där har sitt säte, skall detta angivas i beslutet.
19
§.2
Då beslut om
egendomsavträde meddelats, skall konkursdomaren genast utfärda kungörelse
därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits,.
Konkursdomaren skall
därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagiva, när och varest första
borgenärssammanträdet skall hållas, inom vilken tid borgenärerna böra hos
konkursdomaren bevaka sina fordringar samt i vilken eller vilka tidningar inom
orten kungörelser angående konkursen skola införas. I kungörelsen skall ock konkursdomarens
postadress angivas.
Första
borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren icke; tidigare än tre
och icke senare än fem veckor från det beslutet om egendomsavträde meddelades,
och skall vid bestämmandet av tid för detta sammanträde tagas hänsyn därtill
att bouppteckning bör vara ingiven till konkursdomaren då sammanträdet
hålles. Där det med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet
prövas oundgängligen nödigt, må konkursdomaren utsätta sammanträdet att
19
§. När konkursbeslut meddelats, skall konkursdomaren genast utfärda
kungörelse därom.
Konkursdomaren
skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagiva, när och var första
borgenärssammanträdet skall hållas, inom vilken tid borgenärerna böra hos
konkursdomaren bevaka sina fordringar samt den eller de ortstidningar i vilka
kungörelser angående konkursen skola införas.
Första
borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren tidigast tre och
senast fem veckor från konkursbeslutets meddelande. Vid bestämmandet av tid för
sammanträdet skall hänsyn tagas till att bouppteckning bör vara ingiven till
konkursdomaren när sammanträdet hålles. Om det med hänsyn till konkursboets
omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligt, får konkursdomaren utsätta
sammanträdet att hållas senare än nyss sagts. Den tid inom vil-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste
lydelse 1934: 70. Bestämmelserna i denna paragraf föreslås bli överförda till
administrativ författning.
2 Med
nuvarande lydelse avses den lydelse som föreslagits i prop. 1970: 136.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
hållas
senare än ovan sagts. Tiden, inom vilken bevakningar böra ske, skall utgöra
minst fyra, högst tio veckor från meddelandet av beslutet om egendomsavträde.
Antalet ortstidningar, i vilka kungörelser angående konktursen skola införas,
må ej överstiga två.
Har,
på sätt särskilt är stadgat, årsstämning blivit utfärdad och avträdes före den
däri utsatta inställelsedag egendom till konkurs, skall i den kungörelse, som
utfärdas om konkursen, erinran ske därom att årsstämning förut är beviljad och
att den ej förfallit genom konkursen.
Har
konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970: 00) och
har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet
förföll eUer, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes,
skall I konkurskungörelsen intagas erinran om att god man varit förordnad och i
förekommande fall att förhandling ägt rum, "ävensom angivas dagen, då
ansökan om förordnande av god man gjordes.
20
§.1
Kungörelse,
som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt genast eller
nästa postdag avsändas för att införas en gång i allmänna tidningarna och den
eller de ortstidningar, som jämlikt 19 § i sådant avseende bestämts.
Sedan
den bouppteckning, som enligt 54 § skall upprättas, eller förteckning eller
anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs, kommit konkursdomaren
tillhanda, late han genom särskilda kallelsebrev underrätta alla kända
inländska och utländska borgenärer om kungörelsens innehåll; skolande sådan
underrättelse alltid meddelas utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun.
Breven
skola med posten avsändas så snart ske kan och senast tio dagar före den för
första borgenärssammanträdet utsatta dag.
i
Senaste lydelse 1946: 809.
ken
bevakningar böra ske skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från
konkursbeslutets meddelande.
Om
kallelse på okända borgenärer utfärdats enligt vad som föreskrives därom och
egendomen avträdes till konkurs före den i kallelsen utsatta inställelsedagen,
skall i kungörelsen om konkursen erinras om att kallelsen ej förfallit genom
konkursen.
20
§.
Kungörelse
som avses i 19 § skall genast anslås i rättens kansli och sändas för att införas
en gång i Post- och Inrikes Tidningar (allmänna tidningarna) och den eller de
ortstidningar som bestämts enligt nämnda paragraf.
Sedan
bouppteckning som skall upprättas enligt 54 § eller förteckning eller anmälan
som namnes i andra stycket av samma paragraf kommit konkursdomaren tillhanda,
skall han genom särskilda brev underrätta alla kända borgenärer om kungörelsens
innehåll.
Breven
skola sändas med poslen snarast möjligt och senast tio dagar före första borgenärssammanträdet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varder
sedan kallelsebrev sålunda avsänts genom uppgift i bouppteckningen eller genom
tillägg till denna känt, att borgenär finnes, som ej blivit kallad, skall
konkursdomaren ofördröjligen till honom avsända kallelsebrev av innehåll, som
ovan sägs.
Om innehållet i kungörelsen
skall konkursdomaren på sätt om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat
låta delgiva gäldenären särskild underrättelse med erinran om den honom enligt
92 § åliggande skyldigheten att å första borgenärssammanträdet avlägga
bouppteckningsed.
Att
i visst fall kallelsebrev och underrättelse, varom ovan förmäles, skola
innehålla meddelande om beslut, som avses i 103 §, därom stadgas i sistnämnda
paragraf.
Om
det senare blir genom uppgift i eller tillägg till bouppteckningen känt att det
finnes borgenär som ej underrättats, skall konkursdomaren genast sända tmderrättelse
till honom.
Konkursdomaren
skall underrätta gäldenären om innehållet i kungörelsen, med erinran om dennes
skyldighet enligt 92 § att avlägga bouppteckningsed vid första borgenärssammanträdet.
Underrättelsen delglves gäldenären enligt vad som gäller om stämning i
tvistemål.
Att
i visst fall underrättelse som nänrnes ovan skall innehålla meddelande om
beslut som avses i 103 §, föreskrives i sistnämnda paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
§.1
Konkursdomaren
skall genast underrätta allmänna åklagaren i orten om gäldenärs försättande i
konkurs.
Avträdes
ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs, varde underrättelse därom av
konkursdomaren genast meddelad gäldenärens närmaste förman.
Utvisar
den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen att fast egendom
finnes i boet, skall så snart ske kan å inskrivningsdag om konkursen göras
anteckning i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller
fastighetsboken. Ligger egendomen inom annan rätts domvärjo, skall för
verkställande av sådan anteckning konkursdomaren ofördröjligen till
inskrivningsdomaren i den ort där egendomen ligger insända bevis om konkursen
jämte utdrag ur bouppteckningen.
Hör
till boet fartyg som blivit infört i fartygsregistret, skall anmälan om
konkursen med angivande av fartygets registreringsnummer ofördröjligen göras
till den myndighet som handlägger ärenden angående inteckning i fartyg; och
varde å den inskrivningsdag, då det först kan ske, anteckning
1
Senaste lydelse 1967: 144. Bestämmelserna i denna paragraf föreslås bli
överförda till administrativ författning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
om
konkursen gjord i inteckningsboken för fartyg. Hör till boet lott i fartyg,
skall anmälan om konkursen ofördröjligen avsändas till den myndighet som för
fartygsregistret; och varde i anmälningen intagna de uppgifter som erfordras
för fartygets säkra urskiljande.
Ingår
i konkursboet luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret, eller lott
i eller intecknade reservdelar till sådant fartyg, skall anmälan om konkursen
med angivande av fartygets nationalitets- och registreringsbeteckning ofördröjligen
sändas till luftfartsstyrelsen samt till den inskrivningsdomare, som
handlägger inskrivningsärenden rörande luftfartyg. Inskrivningsdomaren har att
å första inskrivningsdag i inskrivningsboken för luftfartyg göra anteckning om
konkursen.
Finnes i boet
egendom vilken hör till sådan näringsverksamhet som kan omfattas av
företagsinteckning, skall anmälan om konkursen ofördröjligen sändas till den
inskrivningsdomare som har att upptaga ärenden angående inteckning i
verksamheten. Inskrivningsdomaren har att på första inskrivningsdag i inskrivningsboken
över ärenden om företagsinteckning göra anteckning om konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22 §,1 Sedan beslut om egendomsavträde
meddelats, vare gäldenären icke berättigad att råda över egendom, som hör till
konkursboet.
21
§.
Sedan
beslut om konkurs meddelats, äger gäldenären icke råda över egendom som hör
till konkursboet. Han äge i ej heller åtaga sig förbindelser med verkan att de
kunna göras gällande i konkursen.
Rättshandling som
företages innan konkursbeslutet kungjorts skall dock utan hinder av vad som
sägs i första stycket gälla, om det ej visas att den som åberopar rättshandlingen
icke var i god tro. överlåtelse av eller annat förfogande över egendom skall
likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet
ersätter den andre vad han utgivit jämte nödig eller nyttig kostnad.
Om
någon sedan konkursbeslutet kun-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Senaste lydelse 1946: 809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
gjorts
infriar förpliktelse mot gäldenären, skall det också tillgodoräknas honom, om
det av omständigheterna framgår att han var i god tro. Även uppsägning eller
annan dylik rättshandling som äger rum efter nämnda tidpunkt skall gälla, om
det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är
uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Konkursbeslutet anses vara
kungjort dagen efter den då kungörelsen var införd i allmänna tidningarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är,
då egendom avträdes till konkurs, rättegång mellan gäldenären och annan om sådan
egendom, må konkursboet övertaga gäldenärens talan; övertager ej konkursboet gäldenärens
talan, ehuru det imderrättats om rättegången, skall den egendom, varom är
fråga, anses icke tillhöra konkiuboet. I fråga om konkursboets skyldighet att,
då det övertager gäldenärens talan, svara för rättegångskostnad äge vad i
rättegångsbalken är stadgat beträffande den, å vilken överlåtelse enligt 13
kap. 7 § nämnda balk ägt rum, motsvarande tillämpning.
Föres
talan mot gäldenären angående fordran, som må göras gällande i konkursen, äge
konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.
Då konkurs inträffat, åligge
gäldenären att därom underrätta den rätt, där enligt vad nu sagts rättegång
föres; rätten har att lämna konkursboet meddelande om rättegången.
Angående skyldighet för
förvaltaren att inhämta rättens ombudsmans samtycke till talan, som enligt
denna paragraf må föras av konkursboet, och påföljden, om det un-derlåtes, gälle
vad i 79 § är stadgat.
23
§. Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, må ej för skuld, som gäldenären
gjort, utmätning ske å egendom, som hör till
22 § .
Pågår
rättegång mellan gäldenären och annan om egendom som hör till konkursboet,
äger konkursboet övertaga gäldenärens talan, övertager konkursboet ej gäldenärens
talan ehuru det underrättats om rättegången, skall egendomen anses icke
tillhöra konkursboet och får icke heller så länge gäldenärens
konkurstillstånd varar utmätas för fordran som kan göras gällande i konkursen.
Beträffande konkursboets skyldighet att svara för rättegångskostnad, om det
övertager gäldenärens talan, tillämpas vad som i rättegångsbalken föreskrives
om den, till vilken överlåtelse ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk.
Föres
talan mot gäldenären angående fordran som kan göras gällande i konkursen, äger
konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.
I
fall som avses i första och andra styckena skall gäldenären underrätta
domstolen om konkursen. Denna skall lämna konkursboet meddelande om
rättegången.
Angående
skyldighet för förvaltaren att inhämta rättens ombudsmans samtycke till talan
som enligt denna paragraf får föras av konkursboet och påföljden, om det underlå-tes,
gäller vad som sägs i 79 §.
23 § .
Sedan
beslut om konkurs meddelats, får egendom som hör till konkursboet ej utmätas
för skuld som gäldenären gjort. Om det
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
konkursboet;
har sådan åtgärd ändock kommit till stånd, vare den utan verkan.
Utan
hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran har panträtt i
fast eller lös egendom, erhålla utmätning av egendom, som sålunda häftar för
fordringen.
24
§.1 Har innan beslut om egendomsavträde meddelats egendom blivit utmätt tlll
gäldande av fordran, för vilken borgenären hade panträtt i egendomen, skall
verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen.
Där
i andra fall utmätning skett å fast egendom eller å fartyg eller luftfartyg
eller å gods i fartyg eller luftfartyg eller å intecknade reservdelar till
luftfartyg, skall verkställigheten fortgå, så vida ej efter ty I 68 § sägs
framställning om dess inställande göres innan försäljning av egendomen ägt rum.
Har
eljest utmätning skett å lös egendom, upphöre utmätningsmans befattning med
egendomen, utan så är att denna blivit försåld före ovannämnda besluts
meddelande.
25 §.
Beslut
om egendomsavträde gånge i verkställighet ulan hinder därav att ändring i beslutet
sökes.
Vill
annan än gäldenären klaga däröver att konkursansökning upptagits, varde tiden
för besvärs anförande räknad från det kungörelse om konkursen infördes i
allmänna tidningarna.
26 §.3
Varder
beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren
(Föreslagen
lydelse)
ändå
sker, är åtgärden utan verkan.
Utan
hinder av konkurs får likväl egendom vari panträtt för viss fordran gäller utmätas
för fordringen.
24 §.
Har
utmätning skett innan beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten på
begäran av förvaltaren uppskjutas, om det behövs för att borgenärers rätt
skall kunna tillvaratagas eller eljest synnerliga skäl föreligga. Begäran om
uppskov får även göras av borgenär, vars rätt kan bero därav. Om aidction är
utsatt, skall konkursboet betala kostnad som blir onyttig genom uppskovet.
Om utmätningssökanden ej
hade panträtt och den förmånsrätt som han vunnit genom utmätningen skall gå
åter, skall belopp, som enligt bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
skolat utgivas till utmätningssökanden eller annan borgenär som ej hade
panträtt, i stället redovisas till förvaltaren.
I
fall som avses i andra stycket skall utmätningen gå åter, om förvaltaren yrkar
det innan egendomen blivit såld.-
25 §.
Beslut om konkurs går i
verkställighet utan hinder av att ändring i beslutet sökes.
Vill
annan än gäldenären klaga över att konkursansökan bifallits, räknas besvärstiden
från den dag då kungörelse om konkursen infördes i allmänna tidningarna.
26
§. Oni högre rätt upphäver beslut om konkurs, skall konkursdomaren genast låta
in-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste
lydelse 1955: 236 (jfr 1955: 629).
2 Jfr
beredningens förslag till ny lydelse av 24 § i U VIII. Där har även
föreslagits, att 68 §
skall upphävas och 70 § ändras.
3 Senaste
lydelse 1967:144. Bestämmelserna i andra st. föreslås bli överförda till admi
nistrativ författning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
underrättas därom; och
late han kungöra den högre rättens beslut en gång i allmänna tidningarna och
den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
om konkursen, ävensom nedtaga den i rättens kansli anslagna kungörelsen.
Finnes i gäldenärens bo
fast egendom eller fartyg, som blivit infört I fartygsregistret, eller lott i
fartyg eller ock luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret, eller
lott i eller intecknade reservdelar till sådant fartyg eller egendom, vilken
hör tilll sådan näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinteckning,
skall vad i 21 § tredje, fjärde, femte och sjätte styckena föreskrivits
angående anteckning eller anmälan om konkursen äga motsvarande tillämpining i
fråga om den högre rättens beslut.
Innan i följd av den högre
rittens beslut egendomen i boet återställes till gäldenären, skola av densamma,
så vitt den förslår, konkurskostnaderna och den gäld, »om boet eljest må hava
åsamkat sig, betalas.
föra kungörelse om den
högre rättens beslut en gång i allmänna tidningarna och den eller de bestämda
ortstidningarna.
Innan
egendomen i boet återställes till gäldenären skola konkurskostnaderna och annan
skuld som boet har ådragit sig uttagas ur egendomen såvitt den förslår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
KAP. 2 KAP.
Om
ad till konkursbo rätteligen hör, så Egendom som ingår i konkurs och återvin-
ock om återvinning till konkursbo. ning till konkursbo.
27
§,1 27 §.
Till
konkursbo räknas all egendom, som Om annat ej följer av 21 §, skall till kon-
tillhörde
gäldenären då beslutet om egen- kursbo r"äknas all egendom, som tillhörde
domsavträde meddelades eller tillfaller ho- gäldenären när konkursbeslutet
meddelades
nom under konkursen och som är av be- eller tillfaller honom medan hans konkurs-
skaffenhet att kunna tagas i mät för gäld, så tillstånd varar och som är av
beskaffenhet
ock den egendom som kan åti;rvinnas till att kunna tagas i mät för gäld, så ock
den
konkursboet. egendom som kan återvinnas till konkurs-
boet.
Avlöning
eller--------------------------------------------- över den.
Gäldenären
är------------------------------------- : till gäldenären.
Tvist
huruvida---------------------------------------- föranleder det.
28
§. Vid tillämpning av vad som nedan i 29 40 §§ sägs om återvinning skall
iakttagas följande:
1
Senaste lydelse 1968: 625.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
35
§.1 Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:
00) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes,
skall i avseende å rätten att söka återvinning så anses, som om konkursansökningen
gjorts, då ansökningen om förordnande av god man gjordes, och skall, där åtgärd,
varom i 28, 29, 30, 32 eller 33 § förmäles, vidtagits efter det att
förhandling om offentligt ackord beslutats, den, gent emot vilken gäldenären
vidtog åtgärden, anses därvid hava haft skälig anledning till antagande, att gäldenären
var på obestånd.
28
§. Har gäldenären genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde, att
borgenärerna därav haft märklig skada, och är gåva av lös egendom fullbordad
inom etthundraåttio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under tiden
därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades eller har, där fast
egendom bortgivits, lagfart ej sökts tidigare än nu sagts, gånge den gåva på
talan av konkursboet åter. Samma lag vare, där köp, byte, lega eller annat
sådant avtal skett och
1
Med nuvarande lydelse avses den lydelse som
(Föreslagen
lydelse)
1. Med
fristdagen avses dagen för
ansökan om gäldenärens försättande i
konkurs,
ansökan
om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:00), såvida konkursansökningen
gjorts inom tre veckor från att verkan av godmansförordnandet förföll eller,
när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes,
ansökan
om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman, såvida konkursansökningen
eller ansökningen om förordnande av god man enligt ackordslagen följt inom tre
månader från att boutredningsman förordnats.
2. Som
närstående anses make, trolovad,
bröstarvinge, förälder, far- eller morföräl
der, syskon och den som eljest står vederbö
rande personligen särskilt nära.
Som
närstående till näringsidkare eller juridisk person räknas vidare
den
som själv eller jämte honom närstående har väsentlig ekonomisk gemenskap med
den andre, grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse,
och den som leder verksamheten samt
den
som är närstående till någon av dem.
3. Avhändelse
av fast egendom anses ej
ha ägt rum förrän lagfart sökts. Motsva
rande gäller annan egendom, om den scm
förvärvar egendomen är skyldig att anmäla
förvärvet för registrering.
29 §.
Återvinning
av gåva äger rum, om gåvan fullbordats senare än sex månader före fristdagen.
Har gåvan fullbordats senare än ett år eller, när den skett till närstående,
två år före fristdagen, äger återvinning också rum, om det icke visas att gäldenären
varken var eller genom gåvan blev insolvent.
Vad
nu sagts om gåva gäller även köp, byte eller annat avtal som med hänsyn till
missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor delvis har egenskap av
gåva.
föreslagits
i prop. 1970: 136.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
av missförhållandet emellan de å ömse sidor utfästa
villkor kan ses, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.
(Föreslagen lydelse)
Understöd och sedvanliga gåvor som ej stodo i
missförhållande tlll gäldenärens ekonomiska ställning äro undantagna från återvinning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
33 §.1
Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller
dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin räi:t och är bodelningshandlingen
ej ingiven till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, gånge
den bodelning på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, om vid bodelningen
egendom till skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det att fordran å
honom utlagts å hans lott; dock att i sådant fall vad i 29 § ti-edje stycket
stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Från gäldenärens make må åte;rvinning
enligt 2832 §§ äga rum, ändå att åtgärd, som för varje fall avses, blivit
företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs, dock ej, om den vidtagits mer
än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Där
dödsbos egendom blivit avträdd tlll konkurs på ansökning, som gjorts inom en
månad från det bouppteckning förrättades eller tiden därför tilländagick eller,
om efter ansökning inom sålunda stadgad tid egendomen blivit avträdd till
förvaltning av boutredningsman, inom en månad firån det boutredningsman
förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej föreligger enligt vad
förut i detta kapitel är sagt, avtal, som för dödsboet slutits till skada för
borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, om den, med vilken avtalet ingicks,
hade skälig anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Har, efter
dödsfallet, borgenär tlll skada för övriga borgenärer erhållit betalning eller
fått utfäst pant till sig överlämnad, skall i konkursen vad nyss är sagt om
återgång av avtal äga tillämpning. Ät Inteckning
sökt i dödsboets egendom på grund av medgivande, som lämnats efter dödsfallet
eller
30 §. Har gäldenären
vid bodelning mellan honom och hans make eller dennes dödsbo eftergivit sin
rätt i avsevärd mån eller har egendom därvid frångått gäldenären mot att
fordran mot honom utlagts på hans lott, går bodelningen i motsvarande mån åter,
om bodelnlngshandlingen ingivits till rätten senare än två år före fristdagen
och det icke visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar
egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse 1933: 324.
2 Jfr beredningens förslag till ny lydelse av 33 § i
U VIU.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
som
av den döde givits för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som inom den I 11 kap. 2 § jordabalken stadgade
tid sökts för fordran, som där avses, skall, där konkurs inträffar såsom nyss
sagts, städse gälla vad i 29 § är stadgat om inteckning.
32
a §.1 Till aktiebolags konkursbo må från aktieägare, som på gmnd av sitt aktieiimehav
har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget, eller från sådan
aktieägares make eller den, som är hans avkomling eller gift med hans avkomling,
återviiming enligt 2832 §§ äga mm, ändå att åtgärd, som för varje fall avses,
blivit företagen tidigare än i nämnda paragrafer sägs; dock ej om den vidtagits
mer än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Har
person, som i första stycket avses, inom ett år innan konkursansökningen.gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades,
från bolaget uppburit lön eller arvode i vidare mån än han enligt 100 a § ägt i
konkurs göra såsom fordran gällande, gånge betalningen på talan av konkursboet
åter.
28 a §.2 Ha:- gäldenären
inom etthundraåttio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under tiden
därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades överlämnat medel till
pensionsstiftelse och har stiftelsen därigenom erhållit överskott på kapitalet,
skall överskottet på talan av konkursboet återgå. Kar gäldenären inom samma tid
överlämnat medel till personalstiftelse, skola även dessa msdcl återgå till
konkursboet.
(Föreslagen
lydelse)
31 §.
Har
gäldenären i lön, arvode eller pension till närstående betalat belopp som
uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord
arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt, äger
återvinning av det överskjutande beloppet rum, om betalningen skett senare än
sex månader före fristdagen. Har den skett senare än två år före fristdagen,
äger återvinning också mm, om det icke visas att gäldenären varken var eller
genom betalningen blev insolvent.
32 § .
Har
gäldenären överlämnat medel till pensionsstiftelse och har stiftelsen därigenom
fått överskott på kapitalet, äger återvinning av överskottet rum, om
överlämnandet skett senare än sex månader före fristdagen. Har medlen
överlämnats senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären
eller honom närstående, två år före fristdagen, äger återvinning också rum, om
det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Senaste lydelse 1944: 707. -' Senaste lydelse 1967: 533.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
29 § fjärde stycket. Vad i första stycket stadgas äger
motsvarande tillämpning i fråga om överlämnande av medel till pensionsstiftel:>e.
29 § förstatredje styckena. Har gäldenären inom sextio
dagar innan konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess
beslutet om egendomsavträde meddelades betalt gäld, som icke var förfallen, då
betalningen erlades, eller betalt gäld annoriedes än med penningar eller andra
med hänsyn till hans och borgenärens yrke vanliga betalningsmedel eller lämnat
pant för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, gånge den
betalning eller pantsättning på talan av konkursboet åter.
Har
borgenär under ovan angiven tid sökt inteckning i gäldenärens egendom för fordran,
vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga cm inteckning,
som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts för fordran, som där avses,
är borgenären pliktig att på talan av konkursboet antingen återställa
inteckningshandlingen till boet eller också tillhandahålla inteckningshandling
angående fast egendom eller luftfartyg för verkställande av utbyte eidigt vad
som är föreskrivet därom samt handling, på grund varav inteckning i fartyg
eller företagsinteckning sökts, för inteckningens dödande.
(Föreslagen lydelse)
Har gäldenären eljest överlämnat medel till
pensionsstiftelse, äger återvinning rum, om överlämnadet skett senare än tre
månader före fristdagen. Om åtgärden väsentiigen gynnat gäldenären eller honom
närstående, äger återvinning också rum, om åtgärden skett senare än två år före
fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev
insolvent.
Vad i
första stycket sägs om återvinning' av överskott från pensionsstiftelse äger
motsvarande tillämpning I fråga om medel som gäldenären överlämnat till
personalstiftelse.
Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier
m. m. finnas bestämmelser i 117 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal.
33 §. Betalning av skuld som skett senare än tre månader
före fristdagen kan återvinnas, om den gjorts med ovanliga betalningsmedel, i
förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska
ställning och den ej med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som
ordinär. Återvinning äger också rum i fråga om dylik betalning som skett till
närstående senare än två år före fristdagen, om det Icke visas att gäldenären
varken var eller genom åtgärden blev insolvent.2
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse av 29 § 1967: 533.
- Jfr beredningens förslag till ny lydelse av 29 § i U
VIII.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Vad
sålunda föreskrivits äge icke tillämpning, där borgenären visar, att han, då
han mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen, saknade skälig aidedning
att antaga, att gäldenären ville gynna honom framför övriga borgenärer; dock
vare sådan bevisning utan verkan, om borgenären, då han mottog betalningen
eller panten eller sökte inteckningen, hade skälig anledning till antagande,
att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen.
30 §.
Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under
tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades betalt
förfallen gäld eller lämnat pant för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet
betingats men ej överlämnats, och hade borgen'ären, då han mottog betalningen
eller panten, skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd,
eller kännedom om konkursansökningen, gånge den betalning eller pantsättning
på talan av konkursboet åter.
36
§.
Har
gäldenären eriagt betalning för växel, vare den, som mottagit betalningen, icke
på grund av vad i 30 eller 33 § stadgas om återgång av betalning av förfallen gäld
skyldig återbära vad han mottagit, där han efter växellag ej kunnat vägra att
mottaga betalningen utan att förlora växelrätt mot någon växelgäldenär. Vad gäldenären
eriagt vare dock den, som vid återgångstalan för bristande betalning skolat
efter växellag i sista hand ansvara för växelns betalning, eller, om växeln
tillkommit för annans räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, så framt
han utlämnat eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter, att,
därest betalning för växeln då till honom av gäldenären eriagts, betalningen
skolat jämlikt föreskrift i 30 eller 33 § om återgång av betalning av
förfallen gäld på talan av konkursboet återgå.
(Föreslagen
lydelse)
I
fråga om betalning för växel eller check äger återvinning enligt första stycket
icke rum mot den som ej kunde vägra att mottaga betalningen utan att förlora
växel- eller checkrätt mot annan, om det ej visas att han icke kunnat erhålla
täckning hos denne. Däremot är den som, om betalning uteblivit, skolat bära den
slutliga förlusten skyldig att utgiva ersättning under samma förutsättningar
som gällt för återvinning, om betalningen skett till honom som borgenär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Vad
ovan i denna paragraf är stadgat i fråga om växel skall äga motsvarande tilllämpning
å check.
(Jfr
29 och 30 §§ ovan.)
31
§. Har inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under t;iden
därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades egendom blivit för
någon borgenärs fordran i mät tagen och har borgenären genom utmätningen
erhållit betalning, gånge den betalning på talan av konkursboet åter.
(Föreslagen
lydelse)
Vad
som sägs om återviiming av betalning äger motsvarande tillämpning när kvittning
skett, om borgenären enligt 121 § ej varit berättigad att kvitta i konkursen.
34 § .
Säkerhet
som gäldenären överlämnat senare än tre månader före fristdagen kan
återvinnas, om den ej var betingad vid skuldens tillkomst eller om den ej
överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerhet överlämnats
till närstående senare än två år före fristdagen, äger också återvinning rum
under angivna förutsättningar, om det icke visas att gäldenären varken var
eller genom åtgärden blev insolvent.
Med överlämnande av
säkerhet jämställes annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd
att trygga borgenärens rätt. När säkerheten förutsätter inskrivning, skall
åtgärden anses ha skett utan dröjsmål, om ansökan gjorts senast på
inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.
35 § .
Den
förmånsrätt eller betalning som borgenär vunnit genom utmätning skall gå åter,
om utmätningen fullbordats senare än tre månader före fristdagen. I fråga om utmätning
för närståendes fordran äger återvinning också rum, om utmätningen fullbordats
senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var
eller genom åtgärden blev insolvent.
Vad
nu sagts har ej tillämpning på utmätning för underhåll enligt giftermåls-
eller föräldrabalken annat än om den underhållsberättigade gynnats
otillbörligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
§. Har gäldenären inom sextio dagar Innan konkursansökningen gjordes eller
under tiden därefter till dess beslutet om egendoms-
1
Jfr beredningens förslag till ny lydelse av 31 § i U VIII.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
avträde
meddelades annoriedes än i 28 och 29 §§ sägs ingått avtal till skada för borgenärerna
och hade den, med vilken avtalet ingicks, skälig anledning till antagande, att
gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen, gånge det
avtal på talan av konkursboet åter, utan så är att den, med vilken avtalet ingicks,
visar, att han varken insåg eller borde hava insett, att avtalet skulle lända
borgenärerna till förfång.
Där å
fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart sökts under tid, som i första
stycket sägs, skall vad där stadgas äga tilllämpning, ändå att avtalet skett
tidigare.
34
§.1 Har i fall, då 28, 28 a, 29, 32, 32 a eller 33 § icke är tillämplig, gäldenären
innan beslutet om egendomsavträde meddelades ingått avtal, varav kommit skada
för borgenärerna, och var det vid avtalets ingående hans avsikt att tillskynda
dem skada, gånge, där den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om gäldenärens
avsikt, det avtal på talan av konkursboet åter; dock må, sedan fem år
förflutit från det avtalet ingicks, sådan talan ej anställas mot annan än gäldenärens
make.
37
§.2
Finnes
egendom, som skall återställas, ej i behåll eller kan borgenär i fall, som
avses i 29 §, ej tillhandahålla handling, på gmnd varav inteckning sökts, vare
konkursboet berättigat till ersättning för därigenom uppkommen skada.
Har
den, med vilken gäldenären ingått avtal, lämnat vederlag för egendom, som han
erhållit genom avtalet, äge han, där konkursboet återvinner egendomen, av boet
återfå vad han utgivit. Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där vederlaget
icke kommit boet till godo samt den, med vilken avtalet ingicks, hade
kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenä-
1 Senaste
lydelse 1944: 707.
2 Senaste
lydelse 1946: 809.
36 §.
Rättshandling, varigenom på otillbörligt
sätt viss borgenär gynnats
framför andra eller gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans
skulder ökats till skada för dem, kan återvinnas, om gäldenären var eller genom
åtgärden blev insolvent samt den andre kände eller bort känna gäldenärens
insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.
Ägde rättshandlingen rum
mer än fem år före fristdagen, gäller rätten till återvinning endast mot gäldenären
närstående.
37 § .
I
fråga om innebörden av återvinning gäller följande:
1. Vid återvinning enligt
2935 §§ skall egendom som utgivits från någondera sidan återbäras. Om
egendomen ej finnes i behåll, skall ersättning för dess värde utgå. Är återbäring
av viss egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade, kan det
medgivas honom att utgiva ersättning i egendomens ställe.
Den som är skyldig att återbära
egendom skall även utgiva den avkastning som belöper på tiden efter delgivning
av stämning i målet. Den som nedlagt nödig eller nyttig kostnad på egendom som återbäres
skall få
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
Riksdagen 1975. I saml Nr 6
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
rerna
vederlaget. Går bodelning åter, svare konkursboet andra maken eller hans arvingar
för återbäring av den egendom, som gäldenären vid bodelningen bekommit. Finnes
egendom, som enligt vad ovan sagts skall av konkursboet återbäras, ej i behåll,
skall ersättning utgå efter egendomens värde.
När
å någondera sidan återbäring sker, skall ock utgivas ränta eller avkomst, som
under tiden fallit. Då vid återgång av gåva eller bodelning egendom av gåvotagare
eller gäldenärens make eller dennes arvingar återbäres, varde, där den återbiiringsskyldige
ej visas hava haft skälig anled;ning till antagande, att gäldenären var på
obestånd, eller kännedom om konkursansökningen och ej heller 34 § är
tillämplig, all å egendomen gjord nödig och nyttig kostnad ersatt. Återbäres
eljest egendom av annan än konkursboet, njute denne ersättning allenast för nödig
kostnad. För nödig och nyttig kostnad å egendom, som av konkursboet återbäres,
vare konkursboet berättigat till ersättning.
Då
betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran gällande i konkuirsen. Samma
lag vare, då bodelning återgiir, vid vilken egendom frångått gäldenären mot det
att fordran å honom utlagts å hans lott.
Ätervinnes
från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåvai, eller går bodelning
emellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter och har maken eller
arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken,
innan stämning om återvinning delgavs, infriat någon gäldenärens skuld, vare
konkursboet skyldigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits
jämte ränta.
ersättning
därför, om ej särskilda skäl föreligga däremot.
Ätervinnes
säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshandlingen återställas
eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte eller
dödning av inteckningen. Kan det ej ske, skall ersättning utgå.
2. Om
tredje man ställt egendom som sä
kerhet för någon förpliktelse av gäldenären
och, sedan gäldenären fullgjort förpliktel
sen, återfått säkerheten, är den som åter
ställt säkerheten ej på grund av bestämmel
serna under 1 skyldig att vid återvinning
återbära mer än som överstiger säkerhetens
värde, om han ej kan återfå denna och han
ej, när han återställde säkerheten, kände el
ler bort känna gäldenärens insolvens.
Tredje
mannen är skyldig att ånyo utgiva säkerheten eller ersätta dess värde under
samma förutsättningar som skolat gälla för återvinning av fullgörelsen, om den
i stället skett till honom. Konkursboet äger föra talan härom och därvid
fordra, att tredje mannen fullgör sin skyldighet direkt till boet.
Första
och andra styckena äga motsvarande tillämpning, när tredje man ingått borgen
för gäldenärens förpliktelse och gäldenären fullgjort förpliktelsen.
3. Rätten till återvinning kan jämkas, om det som part
skall återbära enligt 1 annars skulle överstiga vad han vunnit genom den
rättshandling eller åtgärd som är föremål för återvinning eller andra
synnerliga skäl föreligga. Detta gäller även fall som avses under 2.
4. Vad som sägs under 13 äger motsvarande
tillämpning vid återvinning enligt 36 §. Den som skall återbära egendom kan
dock förklaras skyldig att utgiva uppburen avkastning alltifrån att han mottog
egendomen.
Den
som lämnat gäldenären vederlag för egendom som ätervinnes enligt 36 § äger icke
rätt till ersättning, om vederlaget ej kommit konkursboet till godo.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
38 §. Har egendom, vartill konkursbo enligt vad ovan är
stadgat har återvinningsrätt, överlåtits till annan, äge konkursboet jämväl mot
honom den rätt, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.
39 § första stycket. Den återvinningsrätt, som enligt vad
ovan är stadgat tillkommer konkursbo, må göras gällande ej mindre av
förvaltaren än även av borgenär, som bevakat fordran i konkursen; dock att
borgenär, som vill anställa återvinningstalan, skall, före talans anhängiggörande,
därom underrätta förvaltaren vid påföljd, att hans talan eljest ej upptages
till prövning.
39 § tredje stycket. Är talan anställd av borgenär, svare
han själv för rättegångskostnaden; dock vare han berättigad att av boet erhålla
ersättning för sagda kostnad, i den mån den täckes av vad genom rättegången
kommit boet till godo.
39 § andra stycket. Atervinningstalan enligt 2833 och 36 §§
skall anhängiggöras genom stämning inom sex månader från första borgenärssammanträdet;
har å fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart ej blivit sökt före
nämnda sammanträde eller har, då fråga är om återgång av bodelning,
bodelningshandlingen ej därförinnan ingivits till rätten, skall klandertiden
räknas från den dag lagfarten söktes eller bodelningshandlingen ingavs.
(Föreslagen lydelse)
38 §.
Om egendom, vartill konkursbo har återvinningsrätt,
överlåtits till annan, äger konkursboet samma rätt mot denne, om han kände
eller bort känna de omständigheter som grunda rätt till återvinning.
39 §.
I fråga om talan rörande återvinning gäller följande:
1. Talan om återvinning kan föras av förvaltaren eller av
borgenär som bevakat fordran i konkursen, om förvaltaren icke vill föra talan
och ej heller ingår förlikning i saken. Borgenär är skyldig att själv svara för
rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning därför av boet i den mån
kostnaden täckes av vad som kommit boet tlll godo genom rättegången.
2.
Atervinningstalan
skall, med det undantag som följer av 3, väckas inom ett år från fristdagen
eller inom tre månader från att anledning därtill blivit känd för konkursboet.
Har gäldenären avhänt sig fast eller annan egendom som avses i 28 § 3 eller är
fråga om återgång av bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den
dag då lagfart eller annan registrering av fånget söktes eller
bodelningshandlingen ingavs till rätten. Återvinning kan även göras gällande
genom anmärkning mot bevakning eller genom invändning mot annat yrkande som
framställs mot konkursboet.
3. När den rätt som vunnits genom utmätning
skall gå åter enligt 35 § och borgenären ej fått betalning, behöver särskild
talan ej väckas .2
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse av 39 § 1946: 809.
2 Jfr beredningens förslag till ny lydelse av 39 § i
U VIII.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
40
§. Bevakar den, mot vilken talan enligt 39 § är anställd, i följd därav fordran
i konkursen och är den talan ej så tidigt väckt, att han kunnat bevaka
fordringen inom den för bevakning av fordringar utsatta tid, vare han berättigad
att på vad han till konktursboet skall återbära avräkna så mycket, som på
fordringen bort belöpa, om den blivit bevakad inom sagda tid.
(Föreslagen
lydelse)
40
§. Den som i anledning av återvinning får fordran i konkursen är, även om han ej
bevakar fordringen, berättigad att vid återbäring till boet avräkna vad som
redan bort tillkomma honom såsom utdelning, om bevakning skett I rätt tid, och
i övrigt vid senare utdelning utfå vad som skolat belöpa på fordringen, om den
hade bevakats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den enligt 43 § utsedde för\'altaren
skall så snart ske kan ej mindre omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och
andra handlingar, som röra boet, saniit, där gäldenären är köpman, i hans
handelsböcker å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för omhändertagandet,
än även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å
varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å nämnda böcker och
handlingar. Där så befinnes nödigt, må förvaltaren för bouppteckningsförrättningen
anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till
de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldeniiren vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva
boet. Har av gäldenär
Då
bouppteckning
Den enligt 43 § utsedde
förvaltaren skall
så snart ske kan ej mindre omhändertaga
gäldenärens bo med de böcker och andra
handlingar, som röra boet, samt, där gälde
nären är eller under del sista året före kon
kursansökningen varit bokföringsskyldig, i
hans handelsböcker å lämpligt ställe göra
anteckning om dagen för omhändertagan
det, än även förrätta uppteckning av till
gångar och skulder i boet med uppgift å
varje borgenärs namn, boningsort och post
adress, så ock å nämnda böcker och hand
lingar. Där så befinnes nödigt, må förvalta
ren för bouppteckningsförrättningen anlita
sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola
tillgångama upptagas till de värden, som de
efter noggrann uppskattning prövas äga. Vid
bouppteckningsförrättningen skall gäldenä
ren vara tillstädes och under edsförpliktelse
redligen uppgiva boet. Har av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven boupp
teckning förut Ingivits till konkursdomaren
och finner förvaltaren densamma tillförlit
lig, vare upprättande av ny bouppteckning
ej av nöden.
----------------------- nyss sagts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förvaltaren skall under
rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om
boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, så vitt de
kunnat utrönas. I beiättelsen skall
Förvaltaren skall under
rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om
boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, så vitt de
kunnat utrönas. I berättelsen skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
upptagas en översikt över tillgångar och upptagas en översikt över
tillgångar och
gäld av olika slag ävensom särskilt anmär- gäld av olika slag ävensom särskilt anmär
kas, huruvida skälig anledning förefinnes till kas, huru'vida skälig anledning
förefinnes till
antagande, att gäldenären gjort sig skyldig antagande, att gäldenären gjort sig
skyldig
till brottsligt förhållande mot sina borgenä- till brottsligt förhållande mot
sina borgenä
rer. Förefinnes anledning till antagande, rer. Förefinnes anledning tlll antagande,
som nyss sagts, skall grunden därför angi- som nyss sagts, skall grunden därför angi
vas. Ar gäldenären köpman, varde i berät- vas. Är eller har gäldenären under det sista
telsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker året före konkursansökningen varit
bokfö-
han hållit och hum de blivit förda; och ringsskyldig, varde i berättelsen tillika an-
skall i sådant fall vid berättelsen fogas den märkt, vilka handelsböcker han
hållit och
av gäldenären senast uppgjorda balansräk- hiuii de blivit förda; och skall i sådant fall
ningen. Berättelsen skall underskrivas av vid berättelsen fogas den av gäldenären se-
förvaltaren, nast uppgjorda balansräkningen.
Berättelsen
skall underskrivas av förvaltaren.
Avskrift av------------------------------------------------------ sig tillsänd.
5 KAP.
100 §.1
/ konkurs må ej andra fordringar göras Endasi fordringar som uppkommit innan
gällande än de, som uppkommit innan be- konkursbeslutet
meddelades få göras gäl-
slutet om egendomsavträde meddelades. lande i konkursen, om ej annal följer av
21 § andra slyckel eller annan särskild bestämmelse.
Fordran må--------------------------------------------------- till
betalning.
Pensionsfordran må------------------------------------ av
pensionsstiftelse.
121 § första stycket. 121 §.
Borgenär, som förvärvat sin fordran hos Om kvittning under konkurs gäller föl-
gäldenären innan beslutet om egendomsav- jande:
trade meddelades, äge begagna fordringen 1. Fordran hos gäldenären som
enligt
till kvittning mot skuld, för vilken han vid 100 § får göras gällande i
konkursen kan,
nämnda lid häftade hos gäldenären; och om den ej överlåtits lill borgenären efter
vare för tillgodonjutande av sådan rätt ej konkursbeslutet, av borgenären användas till
nödigt, all fordringen bevakas i konkursen. kvittning mot fordran som gäldenären
hade
Sökes hans skuld för konkursboet ul, åligge mot honom när konkursbeslutet
ineddela-
honom, där han vill njuta kvittningsrätt, atl, des. Della gäller dock ej, om
kvittning
om i målel så yrkas, beediga fordringen, så- var utesluten ulom konkurs på grimd
av
som i 116 § är stadgal. fordringarnas beskaffenhet eller är undan
tagen enligt vad som sägs nedan.
121 § tredje stycket.
Den, som inom sextio dagar innan kon- Fordran mol gäldenären som
förvärvals
kursansökningen gjordes eller därefter för- genom överlåtelse från iredje man
senare än
värvat fordran hos gäldenären efter avtal tre månader före den i 28 § angivna
fristda-
1 Senaste lydelse 1967: 533.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
med annan än denne, äge, där han vid tiden för avtalet
häftade i skuld hos gäldenären och tillika hade skälig anledning till antagande,
att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen, ej den
rätt, varom ovan i denna paragraf är stadgat. Sådan rält tillkomme ej heller
borgenär, som efter del han erhållit sin fordran under nu nämnda lid satt sig i
skuld hos gäldenären och därvid hade skälig anledning till antagande, alt gäldenären
var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen.
121 § fjärde stycket.i Har konkurs föregåtts av
förordnande-av god man enligl ackordslagen (1970: 00) och har
konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes,
vare borgenär icke berättigad att till kvittning mol skuld, vari han häftar hos
gäldenären, använda fordran, för vilken han enligl ackordslagen icke ägt kvittningsrätt,
därest ackord kommit lill stånd.
121 § andra stycket. Är fordran beroende av sådant
villkor, att borgenären icke äger utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss
omständighet inträffar, gälle i fråga om borgenärens rält till kvittning i
fall, då förutsättningarna därför i övrigl föreligga enligl vad i första
stycket sägs, att borgenären har alt fullgöra sin förbindelse men äger åierbekomma
etl belopp.
(Föreslagen lydelse)
gen får ej användas till kvittning mot fordran som gäldenären
hade när den andre förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om fordran mol gäldenären
förvärvats tidigare genom dylikt fång och borgenären dä hade skälig anledning
antaga att gäldenären var insolvent.
Borgenär,
som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är
att jämställa med belalning med ovanliga betalningsmedel, får ej kvitta, i den
mån dylik belalning hade kunnat bliva föremål för återvinning.
2.
Fordran
på ersällning vilken tillkommer borgensman eller annan med anledning av förpliklelse
som han infriat (regressfordran) anses vid lillämpning av vad som sägs ovan ha
förvärvals när hans förpliktelse grundades.
3.
För
rätt att kvitta krävs ej, att fordringen bevakas i konkursen. När kvittning ej
får ske, äger borgenären likväl på sin skuld avräkna vad som bort tillkomma honom
såsom utdelning i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rält tid.
4.
Är
fordran beroende av sådant villkor att borgenären icke äger utfå fordringsbeloppet
utan alt viss omständighet inträffar, skall borgenären fullgöra sin förpliklelse,
oaktat han annars ägt kvitta. Han äger emellerlid återfå motsvarande belopp,
om han, innan kungörelse om slututdelning utfärdas, visar alt villkoret
uppfyllts. Finnes anled-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med nuvarande lydelse avses den lydelse som
föreslagits i prop. 1970: 136.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
motsvarande vad han eriagt, i den mån det ej överstiger
vad han har att fordra, så framt han, innan kungörelse om framläggande av förslag
till slututdelning utfärdas, visar, att villkoret uppfyllts; dock atl, där
fordringen avser ersättning, varom i 136 § andra stycket förmäles, det
borgenären tillkommande beloppet skall vid slututdelningsförslagets upp
rättande avsättas för att, däresl villkorel sedermera skidle uppfyllas, till
borgenären återbäras.
(Föreslagen lydelse)
ning antaga att villkoret kommer atl uppfyllas senare,
skall för borgenären beräknat belopp avsättas vid slututdelningsförslagets
upprättande.
5. överlåter boet fordran så att borgenär därigenom
förlorar räll till kvittning, skall boet gotti;öra borgenären därför.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har I
fall, då någon av flere för betalningen av en fordran en för alla och alla för
en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, borgenären av annan
av dem erhållit avbetalning genom utdelning eller ackord i konkurs eller genom
ackord i ackordsförhandling ulan konkurs eller har i sagda fall annan av de
ansvariga efter del beslutet om egendomsavträde meddelades gjort avbetalning å
fordringen, äge ändock borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta
utdelning för samma fordringsbelopp, som han, därest avbetalningen ej skett,
ägt göra gällande i konkursen; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran
svarar. Erhåller borgenären genom utdelning i särskilda konkurser sammanlagt
mer än han har att fordra, gånge överskottet lill de konkursmassor, frun vilka
större utdelning fallit än som med hänsyn till gäldenärernas eller
löftesmännens inbördes ansvarighet bör därifrån utgå.
Huru
utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i bolagsmans konkurs, därom skils
i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag.
Om
flera ulfäst eller eljest ådragit sig solidariskt betalningsansvar och fordringen
delvis är betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i sådan gäldenärs
konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för avbetalningen, om denna
influtit från medgäldenär och
1. medgäldenären hade rätt alt söka till
baka beloppet av konkursgäldenären (re
gressrätt) eller
2. avbetalningen
skett genom ackord,
konkurs eller annan fördelning av insolvent
medgäldenärs bo eller
3. avbetalningen
skett senare än Ire må
nader före den i 28 § angivna fristdagen.
Har konkursgäldenären
gottgjort medgäldenär regressfordran och äger återvinning därav ej rum, skall
dock avdrag ske.
Om
utdelningen överstiger borgenärens fordran, fördelas överskottet enligt vad som
följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.
Hur
utdelning för fordran hos handelsbolag beräknas i bolagsmans konkurs, finnes
särskild föreskrift i 19 § lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
135 §. Har i fall, då någon av flere för betalningen av
en fordran en för alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän
kommit i konkurs, fordringen bevakats av, förutom borgenären, någon av dem, som
äro jämle konkursgäldenären ansvariga för betalningen, skall utdelning för de
bevakande gemensamt beräknas, och tage därav först borgenären vad till full belalning
av hans fordran åtgår; vad sedan återstår tillfälle den, som jämte borgenären
bevakat, i den mån han genom avbetalning erhållit fordran på ersällning hos konkursgäldenären.
(Föreslagen lydelse)
134 §.
När avbetalning skelt på fordran för vilken flera äro
solidariskt ansvariga och utdelning lill borgenären enligl 133 § skall räknas
på högre belopp än fordringen, skall utdelning beräknas gemensamt för
borgenären och medgäldenär som har regressfordran. Borgenären har företräde
till vad som åtgår lill belalning av hans fordran och medgäldenären får belalning
av överskottet för sin regressfordran. Ha flera medgäldenärer rätt lill belalning
av överskottet, fördelas det mellan dem enligt den grund som angives i 133 §
tredje stycket.
Första
stycket gäller i tillämpliga delar även när medgäldenär gör gällande regressfordran
med anledning av vad han framdeles kan komma att betala utöver vad som bör
belöpa på honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
134 a §.
Om borgenär tager utdelning hos gäldenär vilken ställt
säkerhet i sin egendom för regressfordran som solidariskt ansvarig medgäldenär
kan få mot honom, minskas medgäldenärens räu alt begagna säkerheten med
utdelningens belopp, i den mån utdelningen beräknats på belopp som svarar mot
säkerhetens värde.
Första
stycket äger molsvarande lillämpning, när gäldenären har fordran hos medgäldenären
som denne kunnai använda lill kvittning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
134 §.
Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran en för alla och
alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan av dem
efter det beslutet om egendomsavträde meddelades infriat fordringen hos
borgenären, vare den, som infriat fordringen, berälligad lill utdelning å
samma belopp, som borgenären, däresl denne ej fåll belalning, ägt i konkursen
bevaka; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran svarar.
134 b §.
Om solidariskt ansvarig medgäldenär infriat skulden senare än Ire månader före
den i 28 § angivna fristdagen, skall utdelning för regressfordran, som han
därigenom fått, beräknas på samma belopp som skolat lillämpas i fråga om
utdelning lill borgenären, om skulden ej infriats. Har annan solidariskt
ansvarig medgäldenär regressfordran med anledning av lidigare avbetalning,
skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna enligt den grund som angives
i 133 § Iredje slyckel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)'
opaginerad Kontrollera mot PDF
134 c §.
Om solidariskt ansvarig gäldenär försalts i konkurs som ej
avslutats innan medgäldenär försattes i konkurs, har den förres konkursbo rält
lill andel i överskott enligl 133 § tredje stycket även om regressfordringen ej
bevakats i medgäldenärens konkurs.
135 §.
Vad ovan sagls med avseende på solidariskt
betalningsansvar äger motsvarande tilllämpning i fall då borgenären fått pant
eller annan säkerhet i Iredje mans egendom.
136
§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är fordan
beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger utbekomma fordringsbeloppet,
så vida ej viss omständighet inträffar, skall utdelning för fordringen
beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då
slututdelning företages, må utom i fall, varom förmäles i andra slyckel av
denna paragraf, sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre borgenären
innan kungörelse om framläggande av utdelnings-förslaget utfärdals hos rättens
ombudsman visar, alt villkoret uppfyllts; och skall, där fordringen enligt vad
nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning må hava
beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.
Har
någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig för betalningen av en fordran,
i konkursen bevakat fordran på ersällning för vad han kan komma all gälda utöver
vad efter förbindelsernas ordning och beskaffenhet bör på honom belöpa, skall
sistnämnda fordran jämväl vid stututdelning i konkursen komma i betraktande;
dock atl, där även borgenären bevakat, vad i 135 § är stadgal om utdelning skall
äga lillämpning.
Är fordran
beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger utbekomma fordringsbeloppet,
så vida ej viss omständighet inträffar, skall utdelning för fordringen
beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då
slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande, om det saknas
anledning antaga all villkorel kommer atl uppfyllas; och skall, där fordringen
enligt vad nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning må
hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.
Prop.
1975:6 330
' (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
146 §.1
Då förslag------------------------------------------------------------ för
konkursboet.
Utan hinder--------------------------------------------------------------------- 7
kap.
På ansökan av gäldenär som icke är juridisk person äger
konkursdomaren förordna, atl gäldenärens konkurstillstånd skall upphöra innan
konkursen skall anses avslutad enligt försia styckel. Rätlens ombudsman och
förvaltaren skola höras över ansökningen. Beslut om konkurstillståndets upphörande
får ej meddelas, innan gäldenären avlagt bouppleckningsed och sammanlräde
enligt 108 § hållils samt boet är i allt väsentligt utrett.
Beslul, som avses i Iredje styckel, medför ej ändring i, gäldenärens
skyldighet alt medverka vid konkursförfarandet eller belräffande påföljd, om
han försummar det.
9 KAP.
185 §.2
Finner konkursdomaren,---------------------------------------- nedan
föreskrives:
1) Konkursdomaren skall orn konkursen 1) Konkursdomaren skall genast utfärda
genast utfärda kungörelse med uppgift om kungörelse
om konkursen. / kungörelsen
dagen, dä konkursansökningen ingivits; och skall
anmärkas, att anledning finnes till så-
varde i kungörelsen dessulom anmärkt, att dant
antagande som ovan sagts. Kungörel-
anledning finnes till sådant antagande, som sen
skall genasi anslås i rättens kansli och
ovan sagls. Kungörelsen skall ofördröjligen sändas
för att införas en gång i allmänna
anslås i rättens kansli samt genasi eller nästa tidningarna och en eller flera ortstidningar,
postdag avsändas för att en gång införas i
allmänna tidningarna ävensom en eller två lidningar inom
orten; varjämte konkursdomaren har alt om konkursen genast underrätta
allmänna åklagaren i orten saml, om gäldenären är ämbets- eller tjänUeman, hans
närmaste förman.
2)
Konkursdomaren
skall,-------------------------------------------- uppgiva boet.
3)
Framgår ej----------------------------------------------- motsvarande
tillämpning.
4)
Varder ej-------------------------------------------------------------- skulle
yppas.
5)
Finnes boet---------------------------------------------------------- sådan
edgång.
1 Med nuvarande lydelse avses den lydelse som
föreslagits i prop. 1970:136.
2 Senaste lydelse 1946: 809.
3 Bestämmelserna i sista ledet föreslås bli överförda
till administrativ författning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 KAP.
199 a §.1
Gäldenären må icke under konkursen Gäldenären må icke så länge hans kon-
driva rörelse, med vars utövande följer bok-
kurstillstånd varar driva rörelse, med vars
föringsskyldighet. utövande följer bokföringskyldighct.
209 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konkursdomaren
äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas
i 1014, 17 och 19 §§, 20 § första stycket saml 21 §, så ock utfärda sådan
kallelse, som i 201 § sägs; finner konkursdomaren, då konkurs uppstått,
anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskost-nadcrna,
äge han ock, utan hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, som för sådant fall föreskrivas
i 185 § under 1) och 2). Är konkursdomaren av jäv hindrad att utse konkursförvaltare
enligt 43 §, skall han uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill
dess förvaltare varder av ojävig domare utsedd.
Del åligger konkursdomaren, där hovrättens förordnande
för särskild domare erfordras, alt ulan dröjsmål anmäla jävet i hovrätten.
Konkursdomaren
äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut eller vidtaga de ålgärder, som omförmälas
i 5 § tredje stycket, 6, 9,11,12,15 och 19 §§ samt 20 § första styckel, så ock
utfärda sådan kallelse, som i 201 § sägs; finner konkursdomaren, då konkurs
uppstått, anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till
bestridande av konkurskostnaderna, äge han ock, utan hinder av jäv, vidtaga de
åtgärder, som för sådant fall föreskrivas i 185 § under 1) och 2). Är
konkursdomaren av jäv hindrad att utse konkursförvaltare enligt 43 §, skall han
uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill dess förvaltare varder
av ojävig domare utsedd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Över beslut,-----------------------------
Vill någon---------------------------------
Beslut av konkursdomaren i frågor, som omförmälas i 3, 4
eller 6 kap., eller om förordnande eller entledigande av tillsynsman enligt
171 b § länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas; dock all
vad sålunda stadgats icke skall äga lillämpning å beslut, varigenom förelagt
vite utdömts.
-------------------------- sina
åligganden.
-------------------- allmänna
tidningarna.
Beslut av konkursdomaren i frågor som omförmälas i 3, 4
eller 6 kap. eller om förordnande eller entledigande av tillsynsman enligt 171
b § länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas. Detta gäller
dock ej beslut, varigenom förordnande meddelats om att gäldenärens
konkurstillstånd skall upphöra eller förelagt vite utdömts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
211 §.s
Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, 98, 164 Mål, som avses i 15. 27, 85, 93, 98, 164
eller 183 §, skall utan förberedelse företagas eller
183 §, skall utan förberedelse företagas
1 Senaste lydelse 1968: 559.
2 Med nuvarande lydelse avses den lydelse som
föreslagits i prop. 1970: 136.
3 Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt 1969:805,
som träder i kraft l/I 1971 om
tidigare tidpunkt ej beståmts av Kungl. Maj;t.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
till
huvudförhandling. Utsattes målet till till huvudförhandling. Utsattes målet
till
fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rät- fortsatt eller ny
huvudförhandling, äge rät
ten, om det erfordras för att miilet vid denna ten, om det erfordras för att målet
vid denna
skall kunna slutföras, förordnsi, att förbere- skall kunna slutföras, förordna,
att förbe-
delse skall äga rum, samt meddela erforder- redelse skall äga mm, samt meddela erfor-
liga föreskrifter därom. Vid huvudförhand- derliga föreskrifter därom. Vid huvudför-
ling i mål som avses I 76 § är rätten domför handling i mål som avses i i5 § är
rätten
med en lagfaren domare. domför med en lagfaren domare.
Mål,
som avses i 109----------------------------- under förberedelsen.
Uteblir
i------------------------------------------------- är stadgat.
Beträffande
talan------------------------------------------ ej föras.
216
§.
Varder konkursansökning, som gjorts av Varder konkursansökning, som gjorts av
borgenär, ej bifallen och befinnes borgenä- borgenär, ej bifallen och befinnes
borgenä
ren hava, då han ingav ansökningen, saknat ren hava, då han ingav ansökningen, saknat
skälig anledning till antagande, att gäldenä- skälig anledning till
antagande, att gäldenä
ren var på obestånd eller i fall, varom i 3 ren var på obestånd, vare
borgenären pliktig
och 4 §§ stadgas, all omständighet, som där att, om gäldenären det
yrkar, ersätta den
sägs, förelåg, vare borgenären pliktig att, om skada, som skäligen må anses
hava tillskyn-
gäldenären det yrkar, ersätta den skada, som dats gäldenären genom
ansökningen och
skäligen må anses hava tillskyndats gäldenä- dess
handläggning.
ren genom ansökningen och dess handlägg
ning.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den
2. Äldre bestämmelser skall tillämpas, när ansökan om gäldenärs
försättande i konkurs gjorts före lagens ikraftträdande.
Såvitt
angår 21, 22, 2740, 100, 121, 133136, 146, 199 a och 210 §§ skall dock, även
om konkursansökningen gjorts före lagens ikraftträdande, de nya bestämmelserna
tillämpas, om konkursbeslutet meddelats efter ikraftträdandet.
3. I
fråga om återvinning av rättshandling eller åtgärd som ägt rum före lagens
ikraftträdande får 2838 §§ i sin äldre lydelse åberopas, om det medför frihet
från
återvinning.
I
fråga om rätt till kvittning under konkurs får 121 § i sin äldre lydelse
åberopas, om borgenären ägt kvitta enligt den bestämmelsen och fordringarna
stod mot varandra vid lagens ikraftträdande.
Om
fordran, för vilken flera är solidariskt betalningsansvariga, har helt eller
delvis betalts före lagens ikraftträdande, skall i fråga om verkan av
betalningen äldre bestämmelser gälla i slället för 133, 134 b och 135 §S i
denna lag.
Bestämmelserna
i 134 a § skall ej tillämpas, om säkerheten slällls före lagen.s ikraftträdande
eller fordringarna stod mot varandra vid ikraftträdandet.
4. Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som. ersatts
genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
1
Jfr beredningens förslag till ny lydelse av 216 § i U VIII.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till Lag om ändring i ackordslagen (1970: 00)
Härigenom
förordnas, att 16 och 20 §§ ackordslagen (1970: 00) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sedan förhandling----------------------
Bestämmelserna i 31 § konkurslagen om återvinning av
betalning genom utmätning äger molsvarande lillämpning i fråga om förmånsrätt
som borgenär vunnit genom utmätning. Rätten får även förordna, att fortsatt
verkställighet av utmätningen tills vidare ej får äga rum.
Borgenär som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan
förhandling om offentligt ackord beslulals får ulan hinder av ackord använda
fordringen lill kvittning mol skuld som han då hade till gäldenären.
---------------------- ackordet fastställes.
Föres talan om återvinning enligt 35 § konkurslagen av den
rält som borgenär vunnit genom utmätning, får rätten förordna, att fortsatt
verkställighet av utmätningen tills vidare ej får äga rum.
20 §
Den som hade fordran hos gäldenären när förhandling om offendigt
ackord beslutades får, även om fordringen ej är förfallen lill betalning,
använda den till kvittning mol fordran som gäldenären då hade mol honom. Detla
gäller dock ej, om kvittning är utesluten på gruiid av fordringarnas beskaffenhei
eller undantagen enligt vad som sägs nedan.
Den
som förvärvat fordran mol gäldenären genom avtal med Iredje man inom sextio
dagar innan ansökan om förordnande av god man gjordes eller senare har ef
rätt till kvittning enligt försia stycket, om han vid tiden för avtalet stod
i skuld hos gäldenären och hade skälig anledning antaga att gäldenären var
på obestånd. Rätt till kvittning har ej heller borgenär som, sedan han
erhållit sin fordran, under nämnda tid satl sig i skuld hos gäldenären och
därvid hade skälig anledning antaga alt gäldenären var på obestånd.
Om fordran mol gäldenären förvärvats genom överlåtelse
från tredje man senare än tre månader före ansökningen om förordnande av god
man eller, såvitt angår dödsbo, före ansökan om boets avträdande till
förvaltning av boutredningsman och i det senare fallet ansökningen om
förordnande av god man följt inom tre månader från alt boutredningsman
förordnats, får den ej användas till kvittning mol fordran som gäldenären
hade när den andre förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om fordran mot gäldenären
förvärvats lidigare genom dylikt fång och borgenären då hade skälig anledning aniaga
atl gäldenären var på obestånd.
Borgenär, som satt sig i skuld lill gäldenären under
sådana omständigheter alt del är
1 Med nuvarande lydelse avses den lydelse som föreslagits
i prop. 1970: 136.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
atl jämställa med belalning med ovanliga betalningsmedel, får ej
kvitta, i den mån dylik betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.
Fordran på ersättning vilken lillkommer borgensman eller annan med
anledning av förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid lillämpning
av vad som sägs ovan ha förvärvals när hans förpliklelse grundades.
överlåter gäldenären, sedan förhandling om offentligt ackord
beslutals, fordran så atl borgenär därigenom förlorar räll lill kvittning,
skall han goitgöra borgenären därför.
Denna
lag träder i kraft den
Har
förhandling om offentligt ackord beslutats före nämnda dag, skall vad i 16 §
första stycket sägs om tillämpning av bestämmelserna i konkurslagen (1921: 225)
om återvinning I konkurs avse bestämmelserna i deras lydelse före samma dag. I
sådant fall skall även äldre lydelsen av 16 § andra stycket tillämpas.
I
fråga om återvinning av rättshandling eller åtgärd som ägt rum före lagens
ikraftträdande får, även om fijrhandling om offentligt ackord beslutats först
därefter, konkurslagens bestämmelser i deras äldre lydelse åberopas, om det
medför frihet från återvinning.
I
fråga om rätt till kvittning är 20 § i sin nya lydelse tillämplig, när
förhandling om offentligt ackord beslutats efter lagens ikraftträdande. Äldre
lydelsen får dock åberopas, om borgenären ägt kvitta enligt den lydelsen och
fordringarna stod mot varandra vid lagens ikraftträdande.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1921: 226) om nya konkurslagens införande och vad i
avseende
därå skall iakttagas
Härigenom
förordnas, att 7 §1,2 och 4 lagen (1921: 226) om nya konkurslagens införande
och vad i avseende därå skall iakttagas skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
Borgenär äge----------------
Där
efter makes död konkursansökning göres av delägare i dödsboet, skall vid tilllämpning
av 11 § andra styckel nya lagen ansökningen vara förfallen allenast om efter
framställning, som där sägs, all egendom i
i
Senaste lydelse av 7 § 1 1933; 325.
äger råda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
makarnas
bo varder ställd under förvaltning av boutredningsman.
2. Vad i
33, 34, 36, 37 och 39 §§ av nya lagen är stadgat om återvinning från gäldenärens
make samt om återgång av bodelning skall icke äga tillämpning.
4. Har
makarnas bo avträlts till konkurs, skall konkursdomaren å första
borgenärs-sammanträdet förordna god man att biträda hustrun; dock må ej sådant
förordnande meddelas mot hennes bestridande. Den, som förordnats till god man,
har att i avseende å konkursen och vad därmed äger samband bevaka hustruns
talan, där den ej av henne själv utföres. Har förordnande, som nu sagts,
meddelats, åligge del konkursdomaren att göra anteckning därom, med angivande
av den förordnades namn, uti den i 208 § av nya lagen omförmälda dagboken.
2. Vad i 50 S av nya lagen är stadgat om återvinning från gäldenärens
make samt om återgång av bodelning skall icke äga tillämpning.
4. Har
makarnas bo avlrätts till konkurs, skall konkursdomaren å första borgenärssammanträdet
förordna god man att biträda hustrun; dock må ej sådant förordnande meddelas
mot hennes bestridande. Den, som förordnats till god man, har att i avseende å
konkursen och vad därmed äger samband bevaka hustruns talan, där den ej av
henne själv utföres.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den..
Vad som sägs under 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till
lagen (0000: 00) om ändring i konkurslagen (1921: 225) skall i tillämpliga
delar gälla även denna lag.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1933: 315) angående införande av
lagen om
boutredning och arvskifte
Härigenom
förordnas, att 7 § 2 mom. lagen (1933: 315) angående införande av lagen om boutredning
och arvskifte skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
7 §.
2 mom. Avträde till konkurs skall omfatta all egendom i
makarnas bo. Samma lag vare i fråga om avträde lill förvaltning av boutredning.sman,
vilket meddelas på begäran av borgenär.
Sker eljesl avträde till förvaltning av boutredningsman,
skall förvaltningen omfaita all egendom i makamas bo, dock atl efterlevande
maken äger under sin förvaltning behålla enskild egendom, varöver han ägde
råda, däresl förbehåll göres före beslutet om
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Avträde till konkurs eller till förvaltning av
boutredningsman skall omfatta all egendom i makarnas bo.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
egendomsavträde.
Har sådant
gjorts, skall del i beslulet angivas.
Uppgörelse, som----------
förbehåll
(Föreslagen lydelse)
efterlevande
maken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den
Äldre
bestämmelser skall tillämpas, när ansökan om avträde till förvaltning av boutredningsman
gjorts före lagens ikraftträdande.
Förslag
till Lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs
Härigenom
förordnas, att 3 § lagen (1956: 217) om vissa kreditinrättningars konkurs skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse)' (Föreslagen lydelse)
3 §.
Konkursdomaren
äger atl utari hinder av Konkursdomaren äger bestämma, att
vad
som stadgats i 19 § konkurslagen be- kungörelser angående konkursen skola instämma
att kungörelser angående konkursen föras, föruiom i en eller flera
ortstidningar skola införas i flera än två tidningar i den varest
kreditinrättningens styrelse har sitt ort, varest kreditinrättningens styrelse
har säte, även i en eller flera tidningar på an-sitt säte, samt en eller flera
tidningar på an- nan ort, där den har kontor, nan ort, där den har kontor.
Förvaltarna
åligger---------------------------------- jämte räntefoten.
Förteckningen
skall-------------------------- kreditinrättningens kontor.
Fordran,
som------------------------------------------ utsatta tiden.
Till
borgenärer,------------------------------------------ nyss sagts.
Denna
lag träder i kraft den.
1
Med nuvarande lydelse avses den lydelse som föreslagits i prop. 1970: 136.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till Lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 117 § lagen (1927: 77) om förs"åkringsavtal
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
117 §.
Försättes försäkringstagaren i konkurs ef- Försättes försäkringstagaren i
konkurs ef
ter ansökan, som gjorts innan tio år förflu- ter ansökan, som gjorts innan tio
år förflu
tit från försäkringsavtalets ingående, och har tit från försäkringsavtalets
ingående, och har
han under de tre senaste åren före konkurs- han under de tre senaste åren före
konkurs
ansökningen eller senare till betalning av ansökningen eller senare till betalning av
premie för försäkring, som enligt 116 § ej premie för försäkring, som enligt 116 § ej
kan göras till föremål för utmätning, använt kan göras till föremål för
utmätning, använt
belopp, som vid den tid, då betalningen belopp, som vid den tid, då betalningen
skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans skedde, ej stod i skäligt
förhållande till hans
villkor, äge konkursboet hos försäkringsgi- villkor, äge konkursboet hos
försäkringsgi
varen utkräva vad sålunda för mycket er- våren utkräva vad sålunda för mycket er-
lagts, i den mån tillgodohavandet hos denne lagts, i den mån tillgodohavandet
hos denne
därtill förslår. Har ej försäkringstagaren därtill förslår. Har ej försäkringstagaren
lämnat konkursboet samtycke till beloppets lämnat konkursboet samtycke till beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för utkrävande, åligger det konkursboet
att för
prövning av dess rätt inom sex månader från prövning av dess rätt väcka lalan
mot för-
första borgenärssämmanträdet instämma säkringstagaren. Beträffande sådan talan äga
försäkringstagaren. beslämmelserna i 39 § konkiirsh:i;i'i;
(1921:
225) motsvarande lillämpning.
Har konkurs föregåtts av förordnande av Har konkurs föregåtts av förordnande av
god man enligt ackordslagen (1970: 00) och god man enligt ackordslagcn (1970:
00) eller
har konkursansökningen gjorts inom tre vec- av boutredningsman, skall vad soiii
enligt
kor frun det atl verkan av godinansförord- försia styckel gäller om liden för konkiirs-
nandel förföll eller, när förhandling om of- ansökningen avse den i 28 § konkurslagen
fentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjor- (1921: 225) för sådant fall angivna
fristda-
dcs, skall vad som i första styckel sägs om gen.
konkursansökningen i slället gälla ansök
ningen om förordnande av god man.
Bestämmelserna i----------------------------------------- motsvarande
tilluinpiiiiig.
Ej må--------------------------------------------------------------------- må
åtcrk:illas.
Denna lag träder i kraft den..
Övergångsbestämmelserna till lagen (0000: 00) om ändring i
konkurslagen (192!: 225) och till lagen (0000: 00) om ändring i ackordslagcn
(1970: 00) skall i tillämpliga delar gälla även denna lag.
1 Med nuvarande lydelse avses den lydelse som föreslagits
i prop. 1970: 136. 22 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
fiirmögenhetsrättens
område
Härigenom förordnas,
att 23 § lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varder fullmaktsgivarens
egendom avträdd till konkurs, äge tredje man icke å rättshandling, som
fullmäktigen förelager, grunda någon rätt av beskaffenhet atl kunna göras
gällande i konkursen.
Varder
fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, har rättshandling, som fullmäktigeri
förelager, icke siörre verkan mot konkursboet än den skulle haft, om
fullmaktsgivaren själv företagit den. Är fullmakten sådan som avses i 18 §,
kan rättshandlingen ej göras gällande mol boel, om fullmäktigen ägde eller
bort äga kännedom om konkursen när han förelog den.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1936: 81) om skuldebrev
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas, att
14 och 19 angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse)
I lagen (1936: 81) om
skuldebrev skall ha nedan
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
skuldebrev som är ställt till innehavaren blivit av någon som hade det i
händer överlåtet och kommit i förväivarens besittning; finnes sedan att överliitaren
ej var rätte borgenären eller behörig atl å dennes vägnar förfoga över
skuldebrevet, vare nye innehavaren ändock ansedd för rätt borgenär, utan så är
att han visste att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsidosatt
den aktsamhet som, efter omsl;ändigheterna, skäligen bort iakttagas.
I
fråga--------------------------
Har skuldebrev som är
ställt till innehavaren blivit av någon som hade det i händer överlåtet och
kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan att överlåtaren ej var berättigad
att förfoga över skuldebrevet, vare nye innehavaren ändock ansedd för rätt borgenär,
utan så är att han visste att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han
åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.
därtill
föreligger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har skuldebrev som är ställt till innehavaren infriats
hos den som hade det i besittning, och visar sig sedan att han icke var rätte
borgenären eller behörig atl å dennes vägnar uppbära beloppet, vare betalningen
ändock gill, ulan så är att gäldenären visste att beloppet kom i orätta händer
eller åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort
iakttagas.
I fråga-------------------------------------
Har
skuldebrev som är ställt till innehavaren infriats hos den som hade det i
besittning, och visar sig sedan att han icke var berättigad atl uppbära
beloppet, vare betalningen ändock gill, utan så är att gäldenären visste att
beloppet kom i orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna,
skäligen bort iakttagas.
därtill föreligger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den..
Lagen är tillämplig även beträffande skuldebrev som
tillkommit före ikraftträdandet, om rättshandling som avses i 14 eller 19 §
företagits efter nämnda tidpunkt.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande
Härigenom
förordnas, att 47 och 55 §§ lagen (1914: 45) om kommission, handels-agentur och
handelsresande skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
händelse av kommittentens eller kommissionärens konkurs skall kommissionärens
uppdrag anses förfallet den dag offentlig stämning å borgenärerna utfärdades.
I
händelse av kommittentens
eller kommissionärens konkurs skall kommissionärens uppdrag anses förfallet.
Utan hinder av kommittentens konkurs äger dock kommissionären göra uppdraget
gällande för tiden intill dess konkursbeslutel skall anses kungjort, om han ej
lidigare ägde eller bort äga kännedom oni konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utan
hinder därav att kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning
upphört och att han förty icke är berättigad att förfoga över gods, som av
honom innehaves för kommittentens räkning, skall, där han ändock säljer eller annoriedes
förfogar över sådant gods, förfogandet gälla till förmån för tredje man, som
vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört
och att i följd därav förfogandet var oberättigat. Skedde förfo-
Utan
hinder därav att kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning
upphört och att han förty icke är berättigad att förfoga över gods, som av
honom innehaves för kommittentens räkning, skall, där han ändock säljer eller annoriedes
förfogar över sådant gods, förfogandet gälla till förmån för tredje man, som
vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört
och att i följd därav förfogandet var oberättigat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
gandet efter det kommissionärens uppdrag förfallit i följd av hans
eller kommittentens konkurs, må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom
om konkursen.
(Föreslagen lydelse)
Om kommissionärens uppdrag förfallit lill följd av kommittentens
konkurs, skall dock rättshandling, som kommissionären företager, icke på grund
av beslämmelsen i första slyckel ha siörre verkan mol konkursboet än den skulle
haft, om kommiltenlen själv företagit den. Har uppdraget förfallit därför att kommissionären
försalls i konkurs, äger tredje man icke åberopa bristande kännedom om
konkursen i vidare mån än han kunnat göra, om godset tillhört kommissionären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den.
Förslag
till Lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag
Härigenom
förordnas, att 36 § 1 mom. lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
36 §.
I
mom. Har aktiebrev, som är ställt till in- 1 mom. Har aktiebrev, som är
ställt till
nehavaren,
blivit av någon, som hade det i innehavaren, blivit av någon, som hade det i
händer,
överlåtet och kommit i förvärvarens händer, överlåtet och kommit i förvärvarens
besittning;
finnes sedan, att överlåtaren ej besittning; finnes sedan, att överlåtaren ej
var
rätte aktieägaren eller behörig atl å den- var berättigad att
förfoga över aktiebrevet,
nes
vägnar förfoga över aktiebievct, äge nye äge nye innehavaren ändock företräde till
Innehavaren
ändock företräd(! till aktlen, aktien, utan så är att han visste, att den
utan
så är att han visste, att den andre ej andre ej ägde överlåta handlingen, eller
ägde
överlåta handlingen, eller han åsidosatt han åsidosatt den aktsamhet som, efter om-
den
aktsamhet som, efter omständigheterna, ständigheterna, skäligen bort iakttagas,
skäligen bort iakttagas.
I
fråga--------------------------------------------- därtill föreligger.
Vad
nu----------------------------------------------- dylik handling.
Denna
lag träder i kraft den
Lagen
är tillämplig även beträffande äldre aktiebrev eller bevis som avses i 36 § 4
mom., om överlåtelse eller pantsättning skett efter nämnda tidpunkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Härigenom
förordnas, att 32 § 1 och 3 mom. lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
32 §.
1
mom. Har aktiebrev blivit av någon, 1 mom. Har aktiebrev blivit av någon,
som hade det i händer, överlåtet och kom- som hade det i händer, överlåtet och kom
mit i förvärvarens besittning; finnes sedan, mit i förvärvarens
besittning; finnes sedan,
att den som verkställde överlåtelsen ej var att den som verkställde
överlåtelsen ej var
rätte aktieägaren eller behörig att å dennes berättigad att förfoga över
aktiebrevet, äge
vägnar förfoga över aktiebrevet, äge nye in- nye innehavaren ändock
företräde till ak-
nehavaren ändock företräde till aktien, där tien, där han var i god tro
och överlåtaren
han var i god tro och överlåtaren kunde till kunde till stöd för sin rätt
åberopa lydelsen
stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sam- av sammanhängande, till honom fortgående
manhängande, till honom fortgående skrift- skriftliga överlåtelser till viss man eller in
liga överlåtelser till viss man eller in blanco. blanco.
Förvärvaren
skall----------------------------------- därtill föreligger.
Vad
nu---------------------------------------------- dylik handling.
3
mom. Vad i--------------------------------------------- viss man.
Är
teckningsrättsbevis eller delbevis ställt Är teckningsrättsbevis; eller delbevis ställt
till innehavaren och har det blivit av någon, till innehavaren och har det
blivit av någon,
som hade det i händer, överlåtet och kom- som hade det i händer, överlåtet och kom
mit i förvärvarens besittning; finnes sedan, mit i förvärvarens
besittning; finnes sedan,
att överlåtaren ej var rätte ägaren eller be- att överlåtaren ej var
berättigad att förfoga
hörig atl å dennes vägnar förfoga över be- över beviset, äge nye innehavaren ändock
viset, äge nye innehavaren ändock företräde företräde till beviset, utan
så är att han
till beviset, utan så är att han visste, att den visste, att den andre ej
ägde överlåta hand-
andre ej ägde överlåta handlingen, eller han lingen, eller han åsidosatt
den aktsamhet
åsidosatt den aktsamhet som, efter omstän- som, efter omständigheterna, skäligen bort
digheterna, skäligen bort iakttagas. Vad nu iakttagas. Vad nu är sagt om
överlåtelse av
är sagt om överlåtelse av teckningsrättsbe- teckningsrättsbevis och
delbevis, som är
vis och delbevis, som är ställt till innehava- ställt till innehavaren, gälle
ock beträffande
ren, gälle ock beträffande pantsättning av pantsättning av dylikt bevis,
dylikt bevis.
Denna
lag träder i kraft den
Lagen
är tillämplig även beträffande äldre aktiebrev eller bevis som avses i 32 § 3
mom., om överlåtelse eller pantsättning skett efter nämnda tidpunkt.
Prop. 1975:6 342
Förslag
till Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom
förordnas, att 24 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
Har
aktiebrev blivit av någon, som hade Har aktiebrev blivit av någon, som hade
det i händer, överlåtet
och kommit I förvar- det i händer, överlåtet och kommit i förvär
varens besittning och finnes sedan, att den, vårens besittning och finnes
sedan, att den,
som verkställde överlåtelsen, ej var rätte ak- som verkställde överlåtelsen, ej
var beräi-
tieägaren eller behörig alt å dennes vägnar ligad atl förfoga över aktiebrevet,
äger nye
förfoga över aktiebrevet, äger nye innehava- innehavaren ändock företräde till
aktien,
ren ändock företräde till aktien, där han var där han var i god tro, och
överlåtaren
I god tro, och överlåtaren kunde till stöd för kunde till stöd för sin rätt
åberopa lydelsen
sin rätt åberopa lydelsen av sammanhän- av sammanhängande, till honom
fortgående
gande, till honom fortgående skriftliga skriftliga överlåtelser till viss man
eller in
överlåtelser till viss man eller in blanco. blanco.
Förvärvaren
skall------------------------------------ därtill föreligger.
Vad
nu---------------------------------------------- dylik handling.
Har
den,------------------------------------------ förstnämnda fång.
överlåtelse
eller----------------------------------------- i besittning.
Denna
lag träder I kraft den
Lagen är tillämplig även
beträffande äldre aktiebrev, om överlåtelse eller pantsättning skett efter
nämnda tidpunkt.
Förslag
till Lag om ändring i lagen (1970: 00) om förenklad aktiehantering
Härigenom
förordnas, att 23 § lagen (1970: 00) om förenklad aktiehantering skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
23
§
Visar
det--------------------------------------------- sin skyldighet.
Vad i första stycket sägs
gäller ej om Vad i första stycket sägs gäller ej, om ak-
1. aktiebolaget eller värdepa.pperscentra-
tiebolaget eller värdepapperscentralen hade
len hade kännedom om att
utdelningen eller kännedom om att utdelningen eller hand-
1
Med nuvarande lydelse avses den lydelse som föreslagits i prop. 1970: 99.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
handlingen
kom i orätta händer eller åsido- lingen kom I orätta händer eller åsidosatt
satt den aktsamhet som efter omständighe- den aktsamhet som efter
omständigheterna
terna skäligen bort iakttagas, skäligen bort iakttagas.
2.
mottagaren var i konkurs eller omyndig.
Denna
lag träder i kraft den.
Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom
förordnas, att i ärvdabalken skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 7 § och
14 kap. 6 §, av nedan angivna lydelse.
7
KAP.
7
§. Bröstarvinges rätt enligt detta kapitel att påkalla jämkning av testamente
eller gåva övergår ej till hans borgenärer.
14
KAP.
6
§. Arvinges rätt att väcka talan om klander av testamente övergår ej till hans
borgenärer.
Denna
lag träder i kraft den
De
nya bestämmelserna skall ej tillämpas, när arvinge försatts i konkurs genom beslut
som meddelats före lagens ikraftträdande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975.6
1 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
344
Bilaga 2 De remitterade förslagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas i fråga om konkurslagen (1921:225)
dels att 10 a, 18 a, 28 a, 32 a, 193 och 208 S§ skall
upphöra att gälla',
dels att i 44, 56,138,190,194,194a och 199 §§ ordet "egendomsavträde"
skall bytas ut mot "konkurs"-, de/i att
1-40,54,55,97, 100, lOOa, 103, 121, 133-136, 176, 185, 198,201,
209 och 216 S§ samt rubrikerna till 1, 2 och 3 kap. skall
ha nedan angivna
lydelse, dels att i lagen skall införas tretton nya
paragrafer, 29a, 29 b, 39 a, 39 b,
40a, 40 b, 40c, 40d, 121a, 121 b, 134 a, 134 b och 134c §§,
av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
1 kap. Om egendoms avträdande till konkurs
1 §
Finner gäldenär sig vara på obestånd, äge han avträda sin
egendom till konkurs. Med att gäldenär är på obestånd förstås enligt denna lag
att han icke kan rätteligen betala sin gäld.
5§' Om särskilda hinder mot konkurs finnas bestämmelser i
ackordslagen (1970:847).
Föreslagen
lydelse
1 kap. Inledande av konkurs m.m.
1 §
Gäldenär som är på obestånd skall på egen eller borgenärs
ansökan försättas i konkurs, om ej annat är föreskrivet.
Med
obestånd (insolvens) avses alt gäldenären icke kan rätteligen betala sina
skulder och denna oförmåga ej är endast tillfällig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2§ Gäldenär
skall på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om gäldenären på grund av
eget erkännande eller rymning för skuld eller hos honom verkställd utmätning
och vad med avseende därå förekommit eller på grund av andra inträffade omständigheter
måste antagas vara på obestånd.
2§ Uppgift
av gäldenären att han är insolvent skall godtagas, om ej uppgiften med hänsyn
till tillgänglig utredning eller eljesl framstår som tvivelaktig.
3§
Om ej annat visas anses gäldenär
insolvent, om han vid utmätning
inom de senaste sex månaderna före
konkursansökningen
befunnits sak-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse av 10 a S 1970:848 18 a § 1934:70 28 a §
1967:533 32 a § 1944:707
208 §
1970:848
Senaste lydelse av 44 § 1970:848 138 § 1971:498 194 §
1944:707 194a§ 1944:707 199 § 1968:625
' Senaste
lydelse 1970:848.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
3§
Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande av borgenär
försättas i konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina
betalningar.
Har borgenär genom notarius publicus eller genom två
ojäviga personer uppmanat köpman atl betala klar och förfallen gäld men har gäldenären
det oaktat under en vecka uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet,
skall gäldenären försättas i konkurs, så framt borgenären inom tre veckor från
nämnda lids utgång det yrkar och gälden fortfarande är ogulden.
Är godkännare av växel eller, vad angår växel, som är
ställd att inlösas av växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman och
har växeln blivit i hans närvaro protesterad för bristande betalning, vare det
så ansett, som om han blivit, på sätt i andra stycket är stadgat, uppmanad att
betala växelskulden.
Föreslagen
lydelse
na tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.
Detsamma gäller, om gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar.
4§ Om ej annat visas anses gäldenär, som är eller under
del senasle året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, insolvent,
om han trots uppmaning av borgenär att belala klar och förfallen skuld underlåtit
att göra detta inom en vecka och borgenären söker honom i konkurs inom tre
veckor därefter samt skulden då alltjämt ej är betald. Borgenärens uppmaning
skall innehålla erinran om att konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall
delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske
endast om anledning förekommer alt gäldenären avvikit eller eljest håller sig
undan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6§
Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom, äge ej den rätt att få gäldenären försalt i konkurs, varom ovan är
stadgat, så framt gäldenären förebringar sådan utredning, att den egendom,
vari borgenären har panträtt, skäligen må antagas förslå till fordringens
fulla gäldande.
7§'' Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller
vill borgenär på-
5§
Borgenär äger icke få gäldenären försatt i konkurs, om
1.
han har
betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i gäldenären tillhörig
egendom,
2.
tredje
man ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen siridermot
villkoren för säkerhetens ställande,
3.
hans
fordran ej är förfallen och betryggande säkerhet erbjudes av Iredje man.
Med säkerhet som ställts eller erbjudes av tredje man
avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.
6§ Konkursansökan göres skriftligen hos konkursdomaren i
den ort, där
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förutvarande 4 § upphävd genom 1971:498. Senaste lydelse
1969:805.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
kalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen
ansökning därom hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Avser ansökningen dödsbos
egendom, skall den göras hos konkursdomaren i den ort, där den döde bort svara
i mål, som nyss sagts.
Konkursdomare vare den lagfarne domare i tingsrätt, som
därtill är satt. Om antalet konkursmål fordrar det. kunna flera konkursdomare
utses; äro flera avdelningar av tingsrätten, skall konkursdomare alltid vara
ledamot av avdelning, vid vilken de mål, som av honom handläggas, skola
upptagas.
Föreslagen
lydelse
gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål som angå gäld
i allmänhet. Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som betinga konkursdomarens
behörighet, om de ej äro kända.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 §'
Framgår ej av konkursansökningen vem som är behörig konkursdomare eller är den
eljest bristfällig och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa
bristen, skall ansökningen avvisas.
10a §' Har konkursansökan gjorts hos konkursdomare som
icke är behörig, skall han genast sända ansökningshandlingen till
konkursdomare som enligt vad handlingarna visa är behörig och underrätta
sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen inkom till den
förra konkursdomaren.
Framgår ej av konkursansökningen vem som är behörig
konkursdomare och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen,
skall ansökningen avvisas.
7§ Har konkursansökan gjorts hos konkursdomare som icke är
behörig, skall han genast sända ansökningshandlingen till konkursdomare som
enligt vad handlingarna visa är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall
anses gjord, när ansökningshandlingen inkom till den förra konkursdomaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid konkursansökning av gäldenär bör fogas i två exemplar
av honom under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tittgångar
och skulder med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så
ock å de böcker och andra handlingar, som röra boet.
Till
dödsbodelägares ansökning om boets avträdande till konkurs skall fogas
bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering
8§
T(7/ gäldenärs ansökningshand ling bör i två exemplar
fogas av honom under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar
och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de
böcker och andra handlingar som röra boet.
Till
dödsbos eller dödsbodelägares ansökningshandling beträffande boet skalt fogas
bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering skett, uppgift om
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1970:848. Senaste lydelse
1970:848. ' Senasta Ivdelse lo.''-->.:.l
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning
förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna ävensom upplysning om varje
delägares boningsort och postadress.
Har
delägare ej fullgjort vad i andra stycket är stadgat, skall konkursdomaren
förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är
tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall
vara förfallen.
Föreslagen
lydelse
dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas
uppgift om varje delägares namn och postadress.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §'
Borgenär, som
söker gäldenärs försättande i konkurs, skall /' ansökningen uppgiva sin
fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen angiva de omständigheter, på
vilka han grundar yrkandet om egendomsavträde, samt vid ansökningen foga, i
huvudskrift eller styr/cf avskrift, de handlingar, vilka han vill åberopa till
stöd för sin talan. Ansökningen, som bör innehålla uppgift om borgenärens och gäldenärens
hemvist och postadress, skall jämte därvid fogade handlingar, ingivas i två exemplar.
9§
Borgenär, som söker gäldenären i konkurs, skall vid ansökningen lämna uppgift
om sin fordran och de omständigheter /' övrigt på vilka han grundar yrkandet.
Han skall även i huvudskrift eller avskrift bifoga de handlingar han vill
åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som fogats till denna skola
ges in i två exemplar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
§ Är ansökningen i de hänseenden som avses i 8 eller 9 § eller eljest så
bristfällig att den ej kan prövas, har 6 § tredje stycket motsvarande tilllämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 §'"
Fordran, som borgenär åberopat till stöd för behörighet att söka gäldenärs
försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller
där domstol enligt lagsökningslagen meddelat bevis, att utmätning för
fordringen må äga rum, / sagda avseende godkännas, ändå fltf beslutet ej vunnit
laga kraft, utan så är att i vederbörlig ordning för-
11 §
Har borgenärs fordran fastställts av domstol eller har domstol enligt
lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att utmätning för fordringen
fåräga rum, skall denna godtagas som stöd för behörighet att söka gäldenären i
konkurs utan hinder av att beslutet ej vunnit taga kraft, om det e/förordnats
att beslutet icke /r verkställas. Detsamma
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1946:809. ' Senaste lydelse 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
ordnats, att beslutet icke må verkställas. Samma lag
vare, då överexekutor meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedom och
ej av högre myndighet eller av domstot, där talan mol skiljedomen är anhängig,
annoriedes förordnats.
Föreslagen
lydelse
gäller, när överexekutor meddelat föreskrift om
verkställighet av skiljedom och ej annorlunda förordnats av högre myndighet
eller domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ifall,
där ej fordringen enligt vad i första stycket sägs skall godkännas, ankomme på
borgenären atl styrka densamma.
I andra
fall än som avses i första stycket skall borgenären styrka fordringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §" Upplages konkursansökning, som gjorts av gäldenär,
meddele konkursdomaren genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.
Har, ifall då dödsbo ej står under förvaltning av
boutredningsman, ansökning om boets avträdande till konkurs icke gjorts av samtliga
dödsbodelägare, utsatte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen
inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom utfärda
kungörelse, som anslås i rättens kansli samt införes en gång i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. Underrättelse om tid och ställe för prövning av
ansökningen skall tillika särskilt delgivas envar delägare, som ej underskrivit
ansökningen, om det kan antagas, att kallelsen före den utsatta dagen kommer
honom tillhanda. Varder på framställning; som göres sist då konkursansökningen
företages till prövning, boets egendom ställd under förvaltning av
boutredningsman, vare konkursansökningen förfallen. I annal fall meddele
konkursdomaren beslut om dödsboets försättande ikonkurs.
12 §
Upptages gäldenärs konkursansökan, skall konkursdomaren
genast pröva ansökningen. Framslår uppgiften om gäldenärens insolvens som
tvivelaktig, skall målet hänskjutas till rätten.
Avser
konkursansökan dödsbo, som ej står under förvaltning av boutredningsman, och
har ansökningen gjorts av en eller flera men icke samtliga delägare, skall
målet hänskjutas till rätten. Avträdes dödsboels egendom till förvaltning av
boutredningsman på grund av framställnirig som göres senast när ansökningen
prövas, förfaller konkursansökningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
12§'-
Upptages borgenärs konkursansökning, teckne
konkursdomaren genast å ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss
tid, ej över en vecka, från det han erhållit del av ansökningshandlingarna till
konkursdomaren ingiva förklaring över ansökningen. Föreligger på grund av att gäldenären
vistas utomlands eller eljest i särskilt fall anledning att utsträcka
förklaringstiden, må det ske, dock ej utöver vad oundgängligen kräves och ej
utöver sex veckor. Föreläggandet skall innehålla anmaning till gäldenären att,
om hans postadress icke tillföriitligen angivits i konkursansökningen, hos
konkursdomaren anmäla den postadress, under vilken kallelse kan tillställas gäldenären.
Ansökningshandlingarna jämte föreläggande, som nu sagts, skola delgivas gäldenären.
I fråga om delgivning av konkursansökning äge vad
om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.
Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen (1970:428) må ske även
då gäldenären vistas å känd ort utom riket och delgivning eljest ej kan med
laga verkan ske här i riket samt konkursdomaren med hänsyn till ortens
avlägsenhet eller andra omständigheter finner det icke skäligen böra krävas,
att delgivningen verkställes utom riket. Delgivning skall verkställas så
skyndsamt omständigheterna medgiva.
SÅ:er delgivning enligt 15 § delgivningslagen, skall
konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom varder satt under säker vård;
kostnaden härför skall gäldas av borgenären.
13 § Upptages borgenärs konkursansökan, skall
konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom
viss tid, högst en vecka, från det han fått del av ansökningshandlingarna. Om
det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden utsträckas
till högst en månad.
Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären.
Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om anledning
förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning
enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas
på känd ort utom riket, om delgivning eljest ej kan ske här i riket och konkursdomaren
med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra krävas att delgivningen
verkställes utom riket.
Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall konkursdomaren
tillse, att gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför skall
betalas av borgenären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1970:444.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 §'' Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör gäldenären,
utan atl han den medgivit; har ej målet hänskjutits till rätten, varde dödsboet
förelagt att till konkursdomaren inkomma med förklaring över ansökningen inom
fjorton dagar från delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo ej står under förvaltning
av boutredningsman, ej samtliga dödsbodelägare ansökningen och skall förty
densamma prövas av rätten, varde, där någon dödsbodelägares vistelseort är
okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad enligt 15 § första stycket delgivningslagen. Är målet,
då gäldenären dör, redan hänskjutet till rätten, varde dödsboet kallat att
inför rätten yttra sig över ansökningen, och gälle beträffande frånvarande
delägares kallande vad nyss sagts. Söker borgenär, att avliden gäldenärs bo
skall avträdas till konkurs, skall i fråga om ansökningens delgivning med
dödsboet och delägares kallande tilt rätlen tillämpas vad i försia och andra
punkterna föreskrivits.
13§'-' Medgiver gäldenären borgenärs konkursansökning, meddele
konkursdomaren genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs; bestrider
gäldenären ansökningen eller uteblir han med förklaring, ehuru delgivning i
behörig ordning skett, varde målet hänskjutet till rätten.
14 §' Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten,,
varde målet av konkursdomaren utsatt att förekomma inom tio dagar eller, om
varken borgenären eller gäldenären begär att målel skall upptagas inom
14 § Medger gäldenären borgenärs konkursansökan, har 12 §
första stycket motsvarande tillämpning. Bestrider gäldenären ansökningen eller
underlåter han att förklara sig, hänskjutes målet till rätten.
15 § Mål som hänskjutes till rätten skall av
konkursdomaren utsättas att förekomma inom två veckor eller, om särskilda skäl
föreligga, en månad. Parterna skola kallas till rätten och därvid erinras om
den i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1970:444. Senaste lydelse 1946:809.
Senaste lydelse 1969:805.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
nämnda tid, senast på del allmänna ting som närmast
därefter hålles. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid
rätten oundgängligen längre tid, må liden för målets företagande vid rätten utsträckas,
dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen kan väntas hava ägt
rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall erinras om
den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro,
I fråga om
delgivning av kallelse, som avses i första stycket, äge vad i 12 § andra
stycket andra och tredje punkterna stadgas motsvarande tillämpning.
Föreslagen
lydelse
76 § föreskrivna påföljden av parts utevaro.
I fråga om delgivning av kallelse har 13 § andra stycfcef
motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 §"'
/ mål angående egendomsavträde skall, om borgenären
uteblir, målet avskrivas, såvida ansökningen ej medgives av gäldenären. Gäldenärens
utevaro hindrar icke målets handläggning och avgörande.
Rätten må ej bevilja part uppskov, med mindre synnerliga
skäl därtill äro. Beviljas uppskov, må det ej sättas längre än som
oundgängligen kräves.
16 §
Uteblir borgenär, som gjort konkursansökningen, när mål
om gäldenärens försättande i konkurs förelages till förhandling av rätten,
skall målet avskrivas, om ej gäldenären medger ansökningen. Gäldenärens utevaro
hindrar icke att målel avgöres.
Förhandling
får på parts begäran uppskjutas när särskilda omständigheter föreligga.
Uppskov får dock ej utan synnerliga skäl meddelas mot sökandens bestridande.
Endast om det oundgängligen behövs får uppskovet göras längre än fyra veckor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
§ Äro flera ansökningar om gäldenärens försättande i konkurs anhängiga
samtidigt och bifalles annan ansökning än den som kom in först, skall det med
avseende på fråga som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om
konkursbeslutet grundats på den ansökning som kom in först.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 §
Konkursansökning må icke återkallas sedan beslut om gäldenärens försättande
ikonkurs meddelats.
18 §
Konkursansökan /år ey återkallas sedan beslut om konkurs meddelats. Utan
hinder av att gäldenären
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
själv ansökt om konkursen eller medgivit borgenärs ansökan
därom skall dock på gäldenärens klagan högre rätt häva beslutet, om gäldenären
visaratt han ärsolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18a§''
Har
vid beslut om gäldenärens försättande i konkurs rätten eller konkursdomaren
grundat sin behörighet på annan omständighet ärt att gäldenären har eller vid
sin död hade sitt hemvist här i riket eller, då fråga är om bolag, förening
eller stiftelse, att styrelsen där har sitt säte, skall detta angivas i
beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
19§'"
Då beslut om egendomsavträde meddelats, skall
konkursdomaren genast utfärda kungörelse därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen
ingivits.
Konkursdomaren
skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagiva, när och varest första
borgenärssammanträdet skall hållas, inom vilken tid borgenärerna böra hos
konkursdomaren bevaka sina fordringar samt i vilken eller vilka tidningar inom
orten kungörelser angående konkursen skola införas. I kungörelsen skall ock
konkursdomarens postadress angivas.
Första
borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren icke tidigare än tre
och icke senare än fem veckor från det beslutet om egendomsavträde meddelades,
och skall vid bestämmandet av tid för detta sammanträde tagas hänsyn därtill
att bouppteckning bör vara ingiven till konkursdomaren då sammanträdet hålles.
Där det med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet prövas
oundgängligen nödigt, må konkursdomaren utsätta sammanträdet att hållas senare
än
19 §
Meddelas beslut om konkurs skall detta genast kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar och i övrigt på sätt regeringen föreskriver. Dessutom skall bestämmas
tidpunkten för första borgenärssammanträdet och den tid inom vilken bevakning
av fordran skall äga rum.
Första borgenärssammanträdet skall hållas inför
konkursdomaren tidigast tre och senast fem veckor från dagen för
konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om
det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet.
Tiden för bevakning av fordringar skall utgöra minst fyra och högst tio veckor
från dagen för konkursbeslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'" Senaste lydelse 1934:70. '» Senaste lydelse
1970:848.
Prop.1975.6 353
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ovan sagts. Tiden, inom vilken bevakningar böra ske,
skall utgöra minst fyra, högst lio veckor från meddelandet av beslutet om egendomsavträde.
Antalet ortstidningar, i vilka kungörelser angående konkursen skola införas,
må ej överstiga två.
Har, på sätt särskilt är stadgat, årsstämning blivit
utfärdad och avträdes före den däri utsatta inställelsedag egendom till
konkurs, skall i den kungörelse, som utfärdas om konkursen, erinran ske därom
att årsstämning förut är beviljad och att den ej förfallit genom konkursen.
Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor
från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes, skall i konkurskungörelsen
intagas erinran om att god man varit förordnad och i förekommande fall att
förhandling ägt rum, ävensom angivas dagen, då ansökan om förordnande av god
man gjordes.
20 §'"
Kungörelse, som i 19 § sägs, skalt ofördröjligen anslås i
rättens kansli samt genasi eller nästa postdag avsändas för att införas en
gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som jämlikt 19 § i
sådant avseende bestämts.
Sedan den bouppteckning, som enligt 54 § skall upprättas,
eller förteckning eller anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs,
kommit konkursdomaren tillhanda, late han genom särskilda kallelsebrev
underrätta alla kända inländska och utländska borgenärer om kungörelsens
innehåll; skolande sådan underrättelse alllid meddelas
Senaste lydelse 1946:809.
23 Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop.1975:6 354
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun.
Breven skola med posten avsändas så snart ske kan och senast
tio dagar före den för första borgenärssammanträdet utsatta dag.
Varder sedan kallelsebrev sålunda avsänts genom uppgift i
bouppteckningen eller genom tillägg till denna känt, att borgenär finnes, som
ej blivit kallad, skall konkursdomaren ofördröjligen till honom avsända
kallelsebrev av innehåll, som ovan sägs.
Om innehållet i kungörelsen skall konkursdomaren på sätt
om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat låta delgiva gäldenären
särskild underrättelse med erinran om den honom enligt 92 § åliggande skyldigheten
att å första borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed.
Att i visst fall kallelsebrev och underrättelse, varom
ovan förmäles, skola innehålla meddelande om beslut, som avses i 103 §, därom
stadgas i sistnämnda paragraf.
21 §'"
Konkursdomaren skall genast underrätta allmänna åklagaren
i orten om gäldenärs försättande i konkurs.
Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs,
varde underrättelse därom av konkursdomaren genast meddelad gäldenärens
närmaste förman.
Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen
att fast egendom finnes i boet, skall så snart ske kan å inskrivningsdag om
konkursen göras anteckning i inteckningsprotokollet samt i intecknings- och
fastighetsboken. Ligger egendomen inom annan rätts domvärjo, skall för
verkställande av sådan anteckning konkursdomaren ofördröjligen
Senaste lydelse 1973: 1132.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
till
inskrivningsdomaren i den ort där egendomen ligger insända bevis om konkursen
jämte utdrag ur bouppteckningen.
Hör till boet här i
riket registrerat skepp eller andel i sådant skepp, skall anmälan om konkursen
med angivande av skeppets registerbeteckning ofördröjligen göras till registermyndigheten.
Denna harattpå första inskrivningsdag i skeppsregistret göra anteckning om konkursen.
Ingår i konkursboet
luftfartyg, som blivit infört i luftfartygs registret, eller lott i eller in
tecknade reservdelar till sådant fartyg, skall anmälan om konkursen med angivande
av fartygets nationalitets- och registreringsbeteckning ofördröjligen sändas
till luftfartsstyrelsen samt till den inskrivningsdomare, som handlägger
inskrivningsärenden rörande luftfartyg. Inskrivningsdomaren har att å första
inskrivningsdag i inskrivningsboken för luftfartyg göra anteckning om
konkursen.
Finnes i boet egendom
vilken hör till sådan näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinteckning,
skall anmälan om konkursen ofördröjligen sändas till den inskrivningsdomare
som har all upplaga ärenden angående inteckning i verksamheten.
Inskrivningsdomaren har att på försia inskrivningsdag i inskrivningsboken
över ärenden om företagsinteckning göra anteckning om konkursen.
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
22 §2' Sedan beslut
om egendomsavträde meddelats, vare gäldenären icke berättigad att råda över
egendom, som hör till konkursboet.
20
§ Sedan beslut om konkurs meddelats, får gäldenären icke råda över egendom som
hör till konkursboet. Han får ej heller åtaga sig förbindelser som kunna göras
gällande i konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Senaste lydelse 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
21 §
Rättshandling som gäldenären företager eller som annan
företager mot gäldenären senast dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet
var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 20
§ gälla, om det ej visas att den som åberopar rättshandlingen icke var i god
tro. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund härav
skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå
åter mot att boet ersätter den andre vad han utgivit jämte nödig eller nyttig
kostnad.
Infriar någon förpliktelse mot gäldenären efter den
tidpunkt som angives i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det
av omständigheterna framgår att han vari god tro. Företager någon uppsägning ellerannan
liknande rättshandling mot gäldenären eller företager gäldenären sådan
rättshandling mot annan eftersagda tidpunkt skall den gälla, om det av
omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart
obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning
av löpande skuldebrev, aktiebrev och vissa andra jämförbara värdehandlingar
finnas särskilda beslämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22 §
(forts.) Är, då egendom avträdes till konkurs, rättegång mellan gäldenären och
annan om sådan egendom, må konkursboet övertaga gäldenärens talan; övertager ej
konkursboet gäldenärens talan, ehuru det underrättats om rättegången, skall
den egendom, varom är fråga, anses icke tillhöra konkursboet. / fråga om
konkursboets skyldighet att, då det övertager gäldenärens talan, svara för
rättegångskostnad äge vad i rättegångsbalken är stadgat be-
22 §
Pågår rättegång mellan gäldenären och annan om egendom som hör till
konkursboet, får konkursboet övertaga gäldenärens talan. Överlager boet ej gäldenärens
talan, ehuru det underrättats om rättegången, skatt egendomen anses icke
tillhöra konkursboet och får ej heller så länge konkursen pågår utmätas för
fordran som kan göras gällande i konkursen. Beträffande konkursboets
skyldighet att svara för rättegångskostnad, om det övertager gäl-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
träffande den, å vilken överlåtelse enligt 13 kap. 7 §
nämnda balk ägt rum, motsvarande tillämpning.
Föres talan mot gäldenären angående fordran, som må göras
gällande i konkursen, äge konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.
Då konkurs inträffat, åligge gäldenären att därom
underrätta den rätt, där enligt vad nu sagts rättegång föres; rätten har att
lämna konkursboet meddelande om rättegången.
Angående skyldighet för förvaltaren att inhämta rättens
ombudsmans samtycke till talan, som enligt denna paragraf må föras av konkursboet,
och påföljden, om det un-derlåtes, gälle vad i 79 § är stadgat.
Föreslagen
lydelse
denärens talan, tillämpas vad som i rättegångsbalken föreskrives
om den, (/// vilken överlåtelse ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk.
Föres talan mot gäldenären angående fordran som kan göras
gällande i konkursen,/år konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.
Def åligger gäldenären att i fall som avses iförsta och
andra styckena underrätta domstolen om konkursen. Domstolen skalllämna konkursboet
meddelande om rättegången.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23 §
Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, må ej för
skuld, som gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet;
har sådan åtgärd ändock kommit till stånd, vare den utan verkan.
Utan
hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran har panträtt i
fast eller lös egendom, erhålla utmätning av egendom, som sålunda häftar för
fordringen.
23 §
Sedan beslut om konkurs meddelats, får egendom som hör
till konkursboet ej utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är
åtgärden utan verkan.
Utan
hinder av konkurs får likväl egendom vari panträtt för viss fordran gäller
utmätas för fordringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 P Har
utmätning skett innan beslut om egendomsavträde meddelats, skall
verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen, om ej annat följer av andra
eller tredje stycket. Om utmätningssökanden ej hade panträtt och den
förmånsrätt som han vunnit genom utmätningen skall gå åter, skatt belopp, som
enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1) skolat utgivas till utmätningssökanden
eller annan borgenär som ej hade
24 § Har
utmätning skett innan beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten
fortgå utan hinder av konkursen, om ej annat följer av andra eller tredje
stycket. Om utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt som han
vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall belopp, som enligt utsökningslagen
(1877:31 s. 1) skolat utgivas till utmätningssökanden eller annan borgenär som
ej hade panträtt, i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1971:498.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
panträtt, i stället redovisas till förvaltaren.
Föreslagen
lydelse
stället redovisas tilt förvaltaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren
uppskjutas, om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tillvaratagas
eller eljest synnerliga skäl föreligga. Begäran om uppskov får göras även av
borgenär, vars rätt kan bero därav. Om auktion är uv.satt, skall konkursboet
betala kostnad som blir onyttig genom uppskovet.
Om
utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt som han vunnit genom
utmätningen skall gå åter, skall även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär
det innan egendomen blivit såld.
opaginerad Kontrollera mot PDF
25 §
Beslut om egendomsavträde gånge i verkställighet utan
hinder därav att ändring i beslutet sökes.
Vill
annan än gäldenären klaga däröver att konkursansökning upptagits, varde tiden
för besvärs anförande räknad från det kungörelse om konkursen infördes i
allmänna tidningarna.
25 §
Beslut om konkurs går i verkställighet utan hinder avatt
ändring i beslutet sökes.
Vitt
annan än gäldenären klaga över att konkursansökan bifallits, räknas
besvärstiden från den dag då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post-
och Inrikes Tidningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 §2''
Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt,
skall konkursdomaren underrättas därom; och late han kungöra den högre rättens
beslut en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som
bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, ävensom nedtaga
den i rätlens kansli anslagna kungörelsen.
Finnes
i gäldenärens bo fast egendom eller här i riket registrerat skepp eller andel i
sådant skepp eller ock luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret,
eller lott i eller intecknade reservdelar till fartyg eller egendom, vilken
hor till sådan näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinteckning, skall
vad i 21 § tredje, fjärde, femte och sjätte styckena föreskrivits an-
26 §
Om högre rätt upphäver beslut om konkurs, skall
konkursdomaren genast låta kungöra den högre rättens beslut. Innan egendomen i
boet återställes till gäldenären skola konkurskostnaderna och annan skuld som
boet ådragit sig uttagas ur egendomen såvitt den förslår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1973: 1132.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
gående
anteckning eller anmälan om konkursen äga motsvarande tilllämpning i fråga om
den högre rättens beslut.
Innan i följd av den högre rättens beslut egendomen i boet återställes
till gäldenären, skola av densamma, såvitt den förslår, konkurskostnaderna och
den gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig, betalas.
2
kap. Om vad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning till konkursbo.
27
P Till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde
meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet
att kunna tagas i mät för gäld, så ock den egendom som kan återvinnas till
konkursboet.
Föreslagen lydelse
2 kap. Egendom som ingår i konkurs och återvinning till konkursbo
27 § Till konkursbo räknas, /' den mån ej annat följer av 21 f, all
egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades etter tillfaller
honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Till
konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avlöning
eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som inneslår vid konkursens
början och arbetsinkomst som gäldenären därefter förvärvar får dock behållas av
honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag skett enligt vad därom är
föreskrivet, uppenbart överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs
försörjning samt tilt fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar
honom. Vad som sagts om avlöning äger motsvarande tillämpning i fråga om
periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt etter
konstnärligt verk etter annat sådant och beträffande belopp vilka utgå som
pension eller livränta. Om rättigheten till pension eller livränta är av
beskaffenhet att kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den.
Gäldenären
är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomst som avses i andra stycket.
Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han därom underrätta
arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan sådan underrättelse
lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.
Tvist
huruvida någon dél av inkomsten skall tillkomma konkursboet, prövas av rätten
på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären eller underhållsberättigad.
Konkursdomaren skall inhämta yttrande av rättens ombudsman och, om förvaltaren
ej är sökande, av denne samt skyndsamt utsätta tid och plats för rättens
sammanträde och om detta underrätta gäldenären, förvaltaren och rättens
ombudsman samt, om borgenär eller underhållsberättigad är sökande, denne.
Rättens beslut länder till efterrät-
"
Senaste lydelse 1968:625.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
telse,
även om talan föres däremot. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare
upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det.
28 § Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet
med vad som anges i detta kapitel. Vad som har sagts nu gäller dock ej beträffande
1. betalning av skatt eller allmän avgift som avses i
I § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen
varit förfallen till betalning,
2.
betalning av eller
förmånsrätt för underhållsbidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken, om
bidragsbeloppet varit förfallet till betalning och den underhållsberättigade
icke gynnats på ett otillbörligt sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
35 §" Har
konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847)
och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan
avgjordes, skall i avseende å rätten att söka återvinning så anses, som om
konkursansökningen gjorts, då ansökningen om förordnande av god man gjordes,
och skaU, där åtgärd, varom i 28,29,30, 32 eller 33 § förmäles, vidtagits efter
det att förhandling om offentligt ackord beslutats, den, gentemot vilken gäldenären
vidtog åtgärden, anses därvid hava haft skälig anledning till antagande, att gäldeniiren
var på obestånd.
29 § Med fristdag
avses dagen för ansökan om gäldenärens försättande i konkurs. Har god man
förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med fristdag i stället dagen
för ansökan härom, såvida konkursansökan gjorts inom tre veckor från det att
verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt
ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Har dödsbo avträtts till förvaltning
av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökan härom, såvida
boutredningsman förordnats senare än tre månader före den dag som eljest skulle
anses som fristdag.
29
a § Som närstående till gäldenären anses den som är gift med eller är syskon
eller släkting i rätt upp- och nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad
med honom i rätt upp-
opaginerad Kontrollera mot PDF
-' Senaste lydelse 1970:848.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975.6
Nuvarande
lydelse
361
Föreslagen
lydelse
och
nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som
eljest står gäldenären personligen särskilt nära.
Som
närstående till näringsidkare eller juridisk person anses den som har en på
andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad, väsentlig
gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen. Den som ej själv
men jämte honom närstående har sådan gemenskap som nyss sagts anses också som
närstående. Detsamma gäller den som genom en ledande ställning har ett
bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska
personen bedriver.
Med närstående avses
även den som är närstående till någon som enligt andra stycket har särskild gemenskap
med näringsidkare eller juridisk person eller har ett sådant inflytande över
verksamheten som där sägs.
29
b § Avhändelse av fast egendom anses ej ha ägt rum förrän lagfart sökts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 P" Har ifall,
då 28, 28 a, 29, 32, 32 a eller 33 § icke är tillämplig, gäldenären innan
beslutet om egendomsavträde meddelades ingått avtal, varav kommit skada för
borgenärerna, och var det vid avtalets ingående hans avsikt att tillskynda dem
skada, gånge, där den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om gäldenärens
avsikt, det avtal på talan av konkursboet åter; dock må, sedan fem år
förflutit från det avtalet ingicks, sådan talan ej anställas mot annan än gäldenärens
make.
30
§
Rättshandling,
varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens
egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats, går åter, om gäldenären
var eller genom sitt handlande blev insolvent samt den andre kände till eller
bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde
rättshandlingen otillbörlig.
Ägde rättshandlingen
rum mer än fem år före fristdagen, går den åter endast om den företagits
gentemot gäldenären närstående.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2"
Senaste lydelse 1944:707.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
28 § Har gäldenären genom gåva avhänt sig egendom av
sådant värde, att borgenärerna därav haft märklig skada, och är gåva av lös
egendom fullbordad inom etthundraåttio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades
eller har, där fast egendom bortgivits, lagfart ej sökts tidigare än nu sagts, gånge
den gåva på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, där köp, byte, lega
eller annat sådant avtal skett och av missförhållandet emellan de å ömse sidor
utfästa villkor kan ses, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.
Föreslagen lydelse
31 §
Gåva går åter, om den fullbordats senare än sex månader
före fristdagen. Gåva som fullbordats senare än ett år eller, när den skett
till gäldenären närstående, två år före fristdagen går också åter, om det
icke visas att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent.
Första stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om
med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart,
att avtalet delvis har egenskap av gåva.
Understöd
och sedvanliga gåvor som ej stodo i missförhållande till gäldenärens ekonomiska
förhållanden äro undantagna från återvinning enligt denna paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
33 §"
Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar gäldenären
i märklig mån eftergivit sin rätt och är bodelningshandlingen ej ingiven till
rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, gånge den bodelning
på talan av konkursboet åter. Samma lag vare, om vid bodelningen egendom till
skada för borgenärerna frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts
å hans lott; dock att i sådant fall vad 129 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande
tillämpning. Från gäldenärens make må återvinning enligt 28-32 §§ äga rum,
ändå att åtgärd, som för varje fall avses, blivit företagen tidigare än i
nämnda paragrafer sägs, dock ej, om den vidtagits mer än ett år innan
konkursansökningen gjordes. Har fast egendom bortgivits genom avtal som avses
i 12 kap. 2 § fastighetsbildningslagen (1970:988), får återvinning enligt 28 §
ske från gäldenärens make, om
32 §
Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo, vid vilken gäldenären
eftergivit sin rätt i avsevärd mån eller låtit egendom frångå sig mot att
fordran mot honom utlagts på hans lott, går i motsvarande mån åter, om
bodelningshandlingen kommit in till rätten senare än två år före fristdagen
och det icke visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar
egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
"Senaste lydelse 1971:1039,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975,6 363
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
sammanläggningen ej fullbordats tidigare än nu sagts.
Där dödsbos egendom blivit avträdd till konkurs på
ansökning, som gjorts inom en månad från det bouppteckning förrättades eller
tiden därför tilländagick eller, om efter ansökning inom sålunda stadgad tid
egendomen blivit avträdd till förvaltning av boutredningsman, inom en månad
från det boutredningsman förordnades, skall, ändå att rätt till återvinning ej
föreligger enligt vad förut i detta kapitel är sagt, avtal, som för dödsboet
slutits till skada för borgenärerna, på talan av konkursboet återgå, om den,
med vilken avtalet ingicks, hade skälig anledning till antagande, att dödsboet
var på obestånd. Har, efter dödsfallet, borgenär till skada för övriga
borgenärer erhållit betalning eller fått utfäst pant till sig överlämnad,
skall i konkursen vad nyss är sagt om återgång av avtal äga tilllämpning. Är
inteckning av skuldebrev sökt i dödsboets egendom på grund av medgivande, som
lämnats efter dödsfallet eller som a v den döde givits för fordran, vid vars
tillkomst sådan säkerhet ej betingats, skall, där konkurs inträffar såsom nyss
sagts, städsegälla vadi29 §ärstad-gat om inteckning.
32 a §" T(7/ aktiebolags konkursbo må från
aktieägare, som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande
inflytande över bolaget, eller från sådan aktieägares make eller den, som är
hans avkomling eller gift med hans avkomling, återvinning enligt 28-32 §§ äga
rum, ändå att åtgärd, som för varje fall avses, blivit företagen tidigare än i
nämnda paragrafer sägs; dock ej om den vidtagits mer än ett år innan
konkursansökningen gjordes.
" Senaste lydelse 1944:707.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975:6
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
364
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
person, som iförsta stycket avses, inom ett år innan konkursansökningen
gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde
meddelades, från bolaget uppburit lön eller arvode i vidare mån än han enligt 100
a § ägt i konkurs göra såsom fordran gällande, gånge betalningen på talan av
konkursboet åter.
28 a r" Har
gäldenären inom etthundraåttio dagar innan konkursansökningen gjordes eller
under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades överlämnat
medel till pensionsstiftelse och har stiftelsen därigenom erhållit överskott på
kapitalet, skall överskottet på talan av konkursboet återgå. Har gäldenären
inom samma tid överlämnat medel till personalstiftelse, skola även dessa medel
återgå till konkursboet.
29
§ fjärde stycket'» Vad i första stycket stadgas äger motsvarande tillämpning
ifråga om överlämnande av medel till pensionsstiftelse.
33 §
Betalning
av lön, arvode eller pension till gäldenären närstående som skett senare än
sex månader före fristdagen går åter, i den mån betalningen uppenbart översteg
vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens
lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Sådan betalning som skett senare än
två år före fristdagen går också åter i motsvarande mån, om det icke visas att gäldenären
varken var eller genom betalningen blev insolvent.
34 §
Överföring
av medel till pensionsstiftelse som skett senare än sex månader före
fristdagen går åter, i den mån stiftelsen därigenom fått överskott på
kapitalet. Sådan överföring som skett senare än ett år eller, när åtgärden
väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen
går också åter i motsvarande mån, om det icke visas att gäldenären varken var
eller genom åtgärden blev insolvent.
Överföring
till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs iförsta stycket går åter, om
överföringen skett senare än tre månader före fristdagen. Sådan överföring som
väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående går också åter, om
åtgärden skett senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären
varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Vad
som sägs i första stycket om återvinning av överföring av medel till pensionsstiftelse
varigenom stiftelsen fått överskott på kapitalet äger motsvarande tillämpning ifrå-
opaginerad Kontrollera mot PDF
"
Senaste lydelse 1967:533.
'"
Senaste lydelse av 29 § 1973:1132.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975:6
Nuvarande
lydelse
365
Föreslagen
lydelse
ga
om överföring av medel till personalstiftelse.
Om
rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m. m. finnas
bestämmelser i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 § första stycket Har
gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under tiden
därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades betalt gäld, som
icke var förfallen, då betalningen erlades, eller betalt gäld annoriedes än
med penningar eller andra med hänsyn till hans och borgenärens yrke vanliga
betalningsmedel eller lämnat pant för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet
ej betingats, gånge den betalning eller pantsättning på talan av konkursboet
åter.
35 § Betalning av skuld
som skett senare än tre månader före fristdagen går åter, om den gjorts med annat
än sedvanliga betalningsmedel, iförtid eller med belopp som avsevärt försämrat
gäldenärens ekonomiska ställning och den ej med hänsyn till omständigheterna
ändå kan anses som ordinär. Sådan betalning som skett till gäldenären
närstående senare än två år före fristdagen går också åter, om det icke visas
att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 § tredje stycke Vad
sålunda föreskrivits äge icke tillämpning, där borgenären visar, att han, då
han mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen, saknade skälig
anledning att antaga, att gäldenären ville gynna honom framför övriga
borgenärer; dock vare sådan bevisning utan verkan, om borgenären, då han
mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen, hade skälig anledning
till antagande, att gäldenären varpå obestånd, eller kännedom om
konkursansökningen.
Vad
som i första stycket sägs om återvinning av betalning äger motsvarande
tillämpning när kvittning skett, om borgenären enligt 121 § ej varit berättigad
att kvitta i konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
36 §
Har gäldenären eriagt betalning för växel, vare den, som
mottagit betalningen, icke på grund av vad i 30 eller33 § stadgas om återgång
av betalning av förfallen gäld skyldig återbära vad han mottagit, där han efter
växellag ej kunnat vägra att mottaga betalningen utan att föriora växelrätt mot
någon växelgäldenär. Vad gäldenären eriagt vare dock den, som vid
återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag i sista hand
ansvara för växelns betalning, eller, om växeln tillkommit för annans
räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, så framt han utlämnat
eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter, att, därest betalning
för växeln då till honom av gäldenären eriagts, betalningen skolat jämlikt
föreskrift i 30 eller 33 § om återgång av betalning av förfallen gäld på talan
av konkursboet återgå.
Vad ovan i denna paragraf är stadgat i fråga om växel
skall äga motsvarande lillämpning å check.
Föreslagen lydelse
36 §
Betalning för växel eller check går i fall som avses i 35
§ åter endast i den mån den som mottog betalningen kunnat vägra att göra det
utan att förlora växel- eller checkrätt mot annan hos vilken han kunde erhålla
täckning.
Är återvinning av betalning utesluten tillföljdav vadiförsta
stycket sägs är den som, om betalning uteblivit, skolat bära den slutliga förlusten
skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar som gällt för
återvinning, om betalningen skett till honom som borgenär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 § Har gäldenären inom trettio dagar innan
konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavsträde
meddelades betalt förfallen gäld eller lämnat pant för gäld, vid vars tillkomst
sådan säkerhet betingats rnen ej överlämnats, och hade borgenären, då han
mottog betalningen eller panten, skälig anledning till antagande, att gäldenären
var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen, gånge den betalning
eller pantsättning på talan av konkursboet åter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
(Jfr 29 och 30 §§ ovan,)
Föreslagen lydelse 37 §
Upplåtelse av panträtt som gäldenären gjort senare än tre
månader före fristdagen går åter, om panten ej var betingad vid skuldens tillkomst
eller pantsättningen ej skett utan dröjsmål efter denna tidpunkt. Upplåtelse
av panträtt som gjorts till gäldenären närstående senare än två år före
fristdagen går också åter under angivna förutsättningar, om det icke visas att
gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Med upplåtelse av panträtt jämställes annan åtgärd av gäldenären
eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt.
När
säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första stycket
anses föreligga, om ansökan gjorts senare än på den inskrivningsdag som
inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31 r"
Har inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under tiden
därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades egendom tagits i mät
för borgenärs fordran, skall den förmånsrätt eller betalning som vunnits genom
utmätningen på talan av konkursboet gå åter. Har borgenär ej fått betalning
när den rätt som vunnits genom utmätningen skall gå åter, behöver särskild
talan dock ej väckas.
38 §
Förmånsrätt eller betalning som borgenär vunnit genom utmätning går åter, om
egendomen tagits i mät senare än tre månader före fristdagen. Detsamma gäller
i fråga om utmätning till förmån för gäldenären närstående, om egendomen tagils
i mät senare än två år före fristdagen och det icke visas att gäldenären varken
var eller genom åtgärden blev insolvent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32 § Har gäldenären inom sextio dagar innan
konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde
meddelades annoriedes än i 28 och 29 §§ sägs ingått avtal till skada för borgenärerna
och hade den, med vilken
" Senaste lydelse 1971:498.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
avtalet ingicks, skälig anledning till antagande, att gäldenären var
på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen, gånge det avtal på talan av
konkursboet åter, utan så är att den, med vilken avtalet ingicks, visar, att
han varken imåg eller borde hava insett, att avtalet skulle lända borgenärerna
till förfång.
Där å fast egendom, som
gäldenären avhänt sig, lagfart sökts under tid, som i första stycket sägs,
skall vad där stadgas äga tillämpning, ändå att avtalet skett tidigare.
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
37
§ första och andra styckena'
Finnes
egendom, som skall återställas, ej i behåll eller kan borgenär ifall, som
avses i 29 §, ej tillhandahålla handling, på grund varav inteckning sökts,
vare konkursboet berättigat till ersättning för därigenom uppkommen skada.
Har den, med vilken gäldenären
ingått avtal, lämnat vederlag för egendom, som han erhållit genom avtalet, äge
han, där konkursboet återvinner egendomen, av boet återfå vad han utgivit. Vad
sålunda är stadgat gälle dock ej, där vederlaget icke kommit boet till godo
samt den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om att gäldenärens avsikt
var att undanhålla borgenärerna vederlaget. Går bodelning åter, svare
konkursboet andra maken eller hans arvingar för återbäring av den egendom, som
gäldenären vid bodelningen bekommit. Finnes egendom, som enligt vad ovan sagts
skall av konkursboet återbäras, ej i behåll, skall ersättning utgå efter
egendomens värde.
39
§
Vid
återvinning skall egendom som gäldenären utgivit återbäras till konkursboet.
Den
som lämnat gäldenären vederlag för egendom som sägs iförsta stycket äger
återfå vad han utgivit. Detta gäller dock ej vederlag som icke kommit boet till
godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens
avsikt var att undanhålla det för borgenärerna.
Finnes egendom som
enligt första eller andra stycket skall återgå ej i behåll, skall ersättning
för dess värde utgå. Är återbäring av viss egendom förenad med särskild
olägenhet för den förpliktade, kan det medges honom att utge ersättning i
egendomens ställe.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'''
Senaste lydelse av 37 § 1946:809.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
37 § fjärde och femte styckena
Då betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran
gällande i konkursen. Samma lag vare, då bodelning återgår, vid vilken egendom
frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts å hans lott.
Ätervinnes
från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva, eller går bodelning
emellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter och har maken
eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken,
innan stämning om återvinning delgavs, infriat någon gäldenärens skuld, vare
konkursboet skyldigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits jämte
ränta.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
37 § tredje stycket
Nära någondera sidan återbäring sker, skall ock utgivas
ränta eller avkomst, som under tiden fallit. Då vid återgång av gåva eller
bodelning egendom av gåvotagare eller gäldenärens make eller dennes arvingar återbäres,
varde, där den återbäringsskyldige ej visas hava haft skälig anledning till
antagande, att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om
konkursansökningen och ej heller 34 § är tillämplig, alla egendomen gjord
nödig och nyttig kostnad ersatt. Återbäres eljest egendom av annan än
konkursboet, njute denne ersättning allenast för nödig kostnad. För nödig och
nyttig kostnad å egendom, som av konkursboet återbäres, vare konkursboet
berättigat till ersättning.
39 a §
Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge
den avkastning som belöper på tiden efter delgivning av stämning i målet. Den
som skall återbära egendom vid återvinning enligt 30 § kan dock förklaras
skyldig att utge den avkastning han uppburit sedan han mottog egendomen.
Den som
nedlagt nödig eller nyttig kostnad på egendom som återbäres har rätt till
ersättning därför, om ej särskilda skäl föreligga däremot.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 § andra stycket Om borgenär under ovan angiven tid sökt
inteckning av skuldebrev för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej
betingats, är borgenären pliktig att på talan av konkursboet antingen
återställa inteckningshandlingen till boet eller också till-
24 Riksdagen 1975. I saml Nr 6
Ätervinnes säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshandlingen
återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för
utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det ej ske, skall ersättning utgå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
handahålla inteckningshandling angående luftfartyg för
utbyte erdigt vad som är föreskrivet därom samt handling, på grund varav
företagsinteckning sökts, för inteckningens dödande.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
39 b §
Har tredje man ställt egendom som säkerhet för
förpliktelse av gäldenären och, sedan gäldenären fullgjort förpliktelsen,
återfått säkerheten, är den som återställt säkerheten ej skyldig att vid
återvinning återbära mer än som överstiger säkerhetens värde, om han ej kan
återfå denna och han ej, när han återställde säkerheten, kände till eller bort
känna till gäldenärens insolvens.
Tredje man är skyldig att ånyo utge säkerheten eller
ersätta dess värde under samma förutsättningar som skolat gälla för återvinning
av fullgörelsen, om den i stället skett till honom. Konkursboet får föra talan
härom och därvid fordra, att tredje mannen fullgör sin skyldighet direkt till
boet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning, när
tredje man ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären fullgjort
förpliktelsen.
40
§ Skyldighet för annan än konkursbo att enligt 39, 39 a eller 39 b § utge
egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla inteckningshandling
eller ånyo ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om synnerliga skäl
föreligga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38 § Har egendom, vartill konkursbo enligt vad ovan är
stadgat har återvinningsrätt, överlåtits till annan, äge konkursboet jämväl
mot honom den rätt, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.
40 a §
Har egendom, som kan återvinnas till konkursbo, överlåtits till annan, har
konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till eller bort
känna till de omständigheter som grunda denna rätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
39 §''' första stycket
Den återvinningsrätt, som enligt vad ovan är stadgat
tillkommer konkursbo, må göras gällande ej mindre av förvaltaren an även av
borgenär, som bevakat fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill anställa
återvinningstalan, skall, före talans anhängiggörande, därom underrätta
förvaltaren vid påföljd, att hans talan eljest ej upptages till prövning.
39 § tredje stycket Är talan anställd av borgenär, svare
han själv för rättegångskostnaden; dock vare han berättigad att av boet
erhålla ersättning för sagda kostnad, iden mån den täckes av vad genom
rättegången kommit boet till godo.
39 § andra stycket Återvinningstalan enligt 28-33 och 36 §§
skall anhängiggöras genom stämning inom sex månader från första
borgenärssammanträdet; har å fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart
ej blivit sökt före nämnda sammanträde eller har, då fråga är om återgång av
bodelning, bodelningshandlingen ej därförinnan ingivits till rätten, skall
klandertiden räknas från den dag lagfarten söktes eller bodelningshandlingen
ingavs.
Föreslagen
lydelse
40 b § Talan om återvinning föres avför-valtaren. Om
förvaltaren icke vill föra talan och ej heller ingår förlikning i saken, får
talan föras av borgenär som bevakat fordran i konkursen. För borgenär talan
svarar han för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning därför av
boet, i den mån kostnaden täckes av vad som kommit boet till godo genom
rättegången.
Talan om återvinning skall väckas vid allmän domstol inom
tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet eller inom
ett år från fristdagen. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga
om återgång a v bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den dag
då lagfart söktes eller bodelningshandlingen ingavs till rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
»' Senaste lydelse av 39 § 1946:809.
40 c §
Även om talan om återvinning ej väckts enligt 40 b § får
återvinning påkallas av förvaltaren genom anmärkning mot bevakning eller genom
invändning mot annat yrkande som framställes mot boet.
När
förmånsrätt som vunnits genom utmätning skall gå åter behöver särskild talan
ej väckas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse 40
§ Bevakar den, mot vilken talan enligt 39 § är anställd, i följd därav fordran
i konkursen och ärden talan ej så tidigt väckt, att han kunnat bevaka fordringen
inom den för bevakning av fordringar utsatta tid, vare han berättigad att på
vad han till konkursboet skall återbära avräkna så mycket, som på fordringen
bort belöpa, om den blivit bevakad inom sagda tid.
Föreslagen lydelse
40 d § Den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen
är, även om han ej bevakar fordringen, berättigad att vid återbäring till boet
avräkna vad som bort tillkomma honom såsom utdelning, om bevakning skett i
rätt tid, och i övrigt vid senare utdelning utfå vad som skolat belöpa på
fordringen, om den hade bevakats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 kap. Om avträdd
egendoms förvaltning
54
§
Den
enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan ej mindre omhändertaga gäldenärens
bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet, samt, där gäldenären är
köpman, i hans handclsböcker å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för
omhändertagandet, än även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i
boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å
nämnda böcker och handlingar. Där så befinnes nödigt, må förvaltaren för
bouppteckningsförrättningen anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola
tillgångarna upptagas titt de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas
äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under
edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären under
edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren
och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny
bouppteckning ej av nöden.
Då
bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas
konkursdomaren inom
3
kap. Om förvaltning av egendom som ingår i konkurs
54
§
Den
enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan ej mindre omhändertaga gäldenärens
bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet, samt, där gäldenären är
eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
i hans handelsböcker å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för
omhändertagandet, än även förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i
boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å
nämnda böcker och handlingar. Där så befinnes nödigt, må förvaltaren för
bouppteckningsförrättningen anlita sakkunnigt biträde. 1 bouppteckningen skola
tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillslädes
och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären under
edsförpliktelse underskriven bo-ujjpteckning förut ingivits titt konkursdomaren
och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny
bouppteckning ej av nöden.
Då
bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas
konkursdomaren inom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
en vecka från det beslutet om egendomsavträde meddelades.
Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa
konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn,
boningsort och postadress, samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.
Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre
anmälan därom inom tid, som nyss sagts.
Föreslagen
lydelse
en vecka från det beslutet om konkurs meddelades. Möter i
något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa
konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn,
boningsort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med
bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven
bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55 §
Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta
skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens
obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt
över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida
skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot sina borgenärer. Förefinnes anledning till
antagande, som nyss sagts, skatt grunden därför angivas. Är gäldenären köpman,
varde i berättelsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker han hållit och huru de
blivit förda; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen. Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren.
55 §
Förvaltaren skalt under rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta
skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens
obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt
över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida
skälig anledning förefinnes tilt antagande, att gäldenären gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot sina borgenärer. Förefinnes anledning tMl
antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är
eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
varde i berättelsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker han hållit och huru de
blivit förda; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen. Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara
därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren
ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del av densamma; och
äge varje borgenär, som det begär, att mot ersättning för kostnaden få avskrift
av berättelsen sig tillsänd.
97 § 97 §
Gäldenär äger av konkursboet få ut egendom som enligt 65 §
utsökningslagen undantages från utmätning.
Senaste lydelse 1968:625.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
I
stället för 65 § 1 mom. 7utsökningslagen skall dock gälla att, om annan
utväg till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå av konkursboet till
gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad
från den dag, då beslutet om /con/curs meddelades, eller, om synnerliga skäl
äro, under längre tid.
Nuvarande lydelse
I
stället för 65 § 1 mom. 6 utsökningslagen skall dock gälla att, om annan utväg
till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå av konkursboet tilt gäldenären
och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag,
då beslutet om egendomsavträde meddelades, eller, om synnerliga skäl äro,
under längre tid.
I
dödsbos konkurs tillkommer förmån som avses i första stycket den dödes
efterlevande familj. I stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 § andra
stycket ärvdabalken.
100
§=' 100 §
/ konkurs må ej andra fordringar Endast fordran som uppkommit
göras gällande än de, som uppkom- innan konkursbeslutet meddelades
mit innan beslutet om egendomsav- får göras gällande i konkurs, om ej
trade meddelades. annat följer av 21 § eller annan be-
stämmelse. Fordran må i
konkurs göras gällande, ändå att den är beroende av villkor eller ej förfallen
till betalning.
Pensionsfordran må icke
göras gällande till den del den gäldas av pensionsstiftelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
100 a §3«
I
aktiebolags konkurs må person, som avses i 32 a §, icke göra gällande fordran
på lön eller arvode för tiden efter det beslut om egendomsavträde meddelades,
ej heller för tiden dessförinnan i vidare mån än hans arbete må anses hava
länt till nytta för bolaget och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år
innan konkursansökningen gjordes.
100 a § I konkurs får
den som enligt 29 a § skall anses som närstående till gäldenären icke göra
gällande fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan anses
skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna
i övrigt och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan
konkursansökningen gjordes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
103
§" 103 §
Efter
bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med
rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar
må framställas mot de bevakade fordringarna, och ställe, varest de till
ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för
granskning, än även tid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 108
§ skall hållas inför ombudsmannen, därest anmärkningar framställas.
Anmärkningstiden
skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från
» Senaste lydelse 1967:533. '" Senaste
lydelse 1944:707. '" Senaste lydelse 1957:97.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där det
prövas oundgängligen nödigt, fastställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det
i 108 § omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än
fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.
Konkursdomaren bestämme ock viss dag inom fjorton dagar
från nyssnämnda sammanträde, å vilken, därest förlikning ej träffas, målet angående
de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma. Där det i särskilt fall befinnes
nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.
Konkursdomaren
late ofördröjligen om vad sålunda bestämts med posten översända meddelande till
gäldenären och varje borgenär, som bevakat fordran i konkursen och vars adress
är känd, ävensom särskilt underrätta ombudsmannen och förvaltaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finner
konkursdomaren, sedan jämlikt 54 § upprättad bouppteckning eller förteckning
eller anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs, kommit honom till
hända, att de avgöranden, som avses i första och tredje styckena av denna
paragraf, lämpligen kunna träffas innan de 120 § omförmälda kallelsebreven
utsändas, ut-göre vad ovan stadgas ej hinder därför. / sådant fall skall i
nämnda kallelsebrev ävensom iden underrättelse, som jämlikt 20 § skall
tillställas gäldenären, intagas meddelande om vad sålunda bestämts samt meddelanden
därom efter bevakningstidens utgång översändas allenast till sådan i fjärde
stycket av denna paragraf avsedd borgenär, som icke erhållit kallelsebrev enligl
20 §, varjämte ombudsmannen och förvaltaren skola särskilt underrättas.
Finner
konkursdomaren, sedan jämlikt 54 § upprättad bouppteckning eller förteckning
eller anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs, kommit honom till
hända, att de avgöranden, som avses i första och tredje styckena av denna
paragraf, lämpligen kunna träffas tidigare än där sägs, utgöre vad ovan
stadgas ej hinder därför.
opaginerad Kontrollera mot PDF
121 §'«
Borgenär, som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet om egendomsavträde
meddelades, äge begagna fordringen till kvittning mot skuld, för vilken han vid
nämnda tid häftade hos gäldenären; och vare för tillgodonjutande av sådan rätt
ej nödigt, att fordringen bevakas i konkursen. Sökes hans skuld för konkursboet
ut, åligge honom, där han vill njuta kvittningsrätt, att, om i målet så yrkas,
beediga fordringen, såsom i 116 § är stadgat.
121
§ Fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären
användas lill kvittning mot fordran som gäldenären hade mot honom när
konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock ej, om kvittning var utesluten
utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffenhet ellerom annat följer av 121
a §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'" Senaste lydelse 1970:848.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Är fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke
äger utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, gälle
i fråga om borgenärens rätt till kvittning ifall, då förutsättningarna därför i
övrigt föreligga enligt vad i första stycket sägs, att borgenären har att
fullgöra sin förbindelse men äger åierbekomma ett belopp, motsvarande vad han eriagt,
i den mån det ej överstiger vad han har att fordra, så framt han, innan kungörelse
om framläggande av förslag till slututdelning utfärdas, visar, att villkorel
uppfyllts; dock att, där fordringen avser ersättning, varom i 136 § andra
stycket förmäles, det borgenären tillkommande beloppet skall vid slututdelningsförslagets
upprättande avsättas föratt, därest villkoret sedermera skulle uppfyllas, till
borgenären återbäras.
Den, som inom sextio dagar innan konkursansökningen
gjordes eller därefter förvärvat fordran hos gäldenären efter avtal med annan än
denne, äge, där han vid tiden för avtalet häftade i skuld hos gäldenären och
tillika hade skälig anledning till antagande, att gäldenären varpå obestånd,
eller kännedom om konkursansökningen, ej den rätt, varom ovan i denna paragraf
är stadgat. Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som efter det han
erhållit sin fordran under nu nämnda tidsatt sig i skuld hos gäldenären och därvid
hade skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd, eller
kännedom om konkursansökningen.
Har konkurs föregåtts av förord-' nande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor
från det att verkan av godmansförordnandet förf öll eller, när förhandling om
offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes, vare borge-
Föreslagen
lydelse
121 a § Är fordran beroende av sådant villkor att
borgenären icke äger utfå fordringsbeloppet om ej viss omständighet inträffar,
skall borgenären fullgöra sin förpliktelse, oaktat han annars ägt kvitta. Om han,
innan kungörelse om slututdelning utfärdas, visar att villkoret uppfyllts,
äger han emellertid återfå motsvarande belopp, i den mån det ej överstiger vad
han har att fordra. Finnes anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas
senare, skall för borgenären beräknat belopp avsättas vid slututdelningsförslagets
upprättande.
Fordran mot gäldenären som förvärvats genom överlåtelse
från tredje man senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen får
ej användas till kvittning mol fordran som gäldenären hade när borgenären
förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om fordran mot gäldenären förvärvats
tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning antaga att gäldenären
var insolvent.
Borgenär,
som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är
att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får ej
kvitta, i den mån sådan betalning hade kun nat bliva föremål för återvinning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
när
icke berättigad att till kvittning mot skuld, vari han häftar hos gäldenären,
använda fordran, för vilken han enligt ackordslagen icke ägt kvittningsrätt,
därest ackord kommit till stånd.
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
133 §
Har
i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran en för alla och alla
för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, borgenären av
annan av dem erhållit avbetalning genom utdelning eller ackord i konkurs eller
genom ackord i ackordsförhandling utan konkurs eller har i sagda fall annan av
de ansvariga efter det beslutet om egendomsavträde meddelades gjort avbetalning
å fordringen, äge ändock borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta
utdelning för samma fordringsbelopp, som han, därest avbetalningen ej skett,
ägt göra gällande i konkursen; dock må han ej uppbära merän mot hans fordran
svarar. Erhåller borgenären genom utdelning i särskilda konkurser sammanlagt
mer än han har att fordra, gånge överskottet till de konkursmassor, från vilka
större utdelning
121 b §
Fordran
på ersättning vilken tillkommer borgensman eller annan med anledning av
förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av 121 och
121 a §§ ha förvärvats när hans förpliktelse grundades.
För
rätt att kvitta kräves ej, att fordringen bevakas ikonkursen. När kvittning ej
får ske, äger borgenären likväl på sin skuld avräkna vad som bort tillkomma
honom som utdelning i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rätt tid.
Överlåter
boet fordran så att borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall
boet gottgöra borgenären därför.
133 §
Ha
flera utfäst eller eljest ådragit sig solidariskt betalningsansvar och är
skulden delvis betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i
sådan gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för
avbetalning som medgäldenär gjort, under förutsättning att
1. medgäldenären hade rätt atl söka tillbaka beloppet
av konkursgäldenären (regressrätt) eller
2. avbetalningen skett genom ackord, konkurs eller
annan fördelning av insolvent medgäldenärs bo eller
3. avbetalningen skett senare än tre månader före den
i 29 § angivna fristdagen.
Har
konkursgäldenären infriat medgäldenärs regressfordran och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
fallit än som med hänsyn till gäldenärernas eller
löftesmännens ini)ör-des ansvarighet bör därifrån utgå.
Huru utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i
bolagsmans konkurs, därom skils i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och
enkla bolag.
135 § Har i fall, då någon av flere för betalningen av en
fordran en för alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit
i konkurs, fordringen bevakats av, förutom borgenären, någon av dem, som äro
jämte konkursgäldenären ansvariga för betalningen, skall utdelning för de
bevakande gemensamt beräknas, och tage därav först borgenären vad till full
betalning av hans fordran åtgår; vad sedan återstår tillfälle den, som jämte
borgenären bevakat, i den mån han genom avbetalning erhållit fordran på
ersättning hos konkursgäldenären.
Föreslagen lydelse
äger återvinning därav ej rum, skall dock avdrag ske.
Om utdelningen överstiger borgenärens fordran, fördelas
överskottet enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för
fordringen.
Hur utdelning för fordran hos handelsbolag beräknas i
bolagsmans konkurs är föreskrivet i 19 § lagen (1895:64) om handelsbolag och
enkla bolag.
134 §
När avbetalning skett på fordran för vilken flera äro
solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 133 § skall
beräknas på högre belopp än den kvarstående fordringen, skall utdelning
beräknas gemensamt för borgenären och medgäldenär som har regressfordran.
Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Ha flera medgäldenärer
rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären fått sitt, fördelas
överskottet mellan dem enligt den grund som anges i 133 § tredje stycket.
Första stycket gäller i tillämpliga delar även när medgäldenär
gör gällande regressfordran med anledning av vad han framdeles kan komma att
betala utöver vad som bör belöpa på honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
134 a § Borgenärs rätt tlll utdelning påverkas ej
av att säkerhet ställts för solidariskt ansvarig medgäldenärs regress fordran
eller att regressfordringen kan kvittas mot skuld som medgäldenären har till gäldenären.
Lyfter borgenären utdelning skall emellertid medgäldenärens rätt att begagna
säkerheten eller att kvitta minskas med utdelningens belopp, i den mån
utdelningen beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde eller mot kvittningsskulden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
134 § Har i fall, då någon av flere för betalningen av en
fordran en för alla och alla för en ansvariga gäldenärer eller löftesmän kornmit
i konkurs, annan av dem efter det beslutet om egendomsavträde meddelades infriat
fordringen hos borgenären, vare den, som infriat fordringen, berättigad till
utdelning å samma belopp, som borgenären, därest denne ej fått betalning, ägt i
konkursen bevaka; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran svarar.
Föreslagen lydelse
134 b § Om solidariskt ansvarig medgäldenär betalt
skulden senare än tre månader före den i 29 § angivna fristdagen, skall
utdelning för regressfordran, som han därigenom fått, beräknas på samma belopp
som skolat tillämpas ifråga om utdelning till borgenären, om skulden ej
betalts. Har annan solidariskt ansvarig medgäldenär regressfordran med
anledning av tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna
enligl den grund som anges i 133 § tredje stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
134 c § Om solidariskt ansvarig gäldenär försatts i konkurs som ej
avslutats innan medgäldenär försattes i konkurs, har den förres konkursbo rätt
till andel i överskott enligt 133 tredje stycket även om regressfordringen ej
bevakats i medgäldenärens konkurs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
136 § Är fordran beroende av sådant villkor, att
borgenären icke äger utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet
inträffar, skall utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej
avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må utom i fall,
varom förmäles i andra stycket av denna paragraf, sådan fordran ej komma i
betraktande, med mindre borgenären innan kungörelse om framläggande av utdelningsförslaget
utfärdats hos rättens ombudsman visar, att villkoret uppfyllts; och skall, där
fordringen enligt vad
135 §
Vad ovan har sagts med avseende på solidariskt
betalningsansvar har motsvarande tillämpning i fall där borgenären fått pant ellerannan
säkerhet i tredje mans egendom.
136 §
Är fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke
äger utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar,
skall utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning
i konkursen. Då slututdelning företages, skall skdan fordran ej komma i
betraktande, om det saknas anledning antaga att villkoret kommer att
uppfyllas. Om fordringen enligt vad nu sagts icke kommeri betraktande, skall
vad vid tidigare utdelning beräknats för fordringen gå till fördelning emellan
andra borgenärer.
Prop.1975:6 380
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare
utdelning må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra
borgenärer.
Har någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig
för betalningen av en fordran, i konkursen bevakat fordran på ersättning för
vad han kan komma att gälda utöver vad efter förbindelsernas ordning och
beskaffenhet bör på honom belöpa, skall sistnämnda fordran jämväl vid
slututdelning i konkursen komma i betraktande; dock att, där även borgenären
bevakat, vad i 135 § är stadgat om utdelning skall äga tillämpning.
176 § 176 §
Kallelse till borgenärssammanträde skall utfärdas av
rättens ombudsman, där det ej enligt vad för särskilda fall är stadgat åligger
konkursdomaren.
Sådan kallelse skall innehålla uppgift å tid och ställe
för sammanträdet ävensom å de ärenden, som därvid skola förekomma.
Kallelsen skall minst tio dagar före sammanträdet införas
en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om konkursen; dock må för visst fall bestämmas
kortare tid, så framt särskilda omständigheter påkalla sådant.
Om borgenärssammanträdes utlysande skola förvaltaren och gäldenären
samt, där konkursdomaren utfärdar kallelsen, rättens ombudsman särskilt
underrättas.
Angående sättet för utlysande av första
borgenärssammanträdet och av sammanträde i anledning av anmärkning mot bevakning
är stadgat i 19,20, 103 och 111 §§.
185 §'" ,85 §
Finner konkursdomaren, då be- Finner konkursdomaren, då be
slut om egendomsavträde meddelas, slut om konkurs meddelas, anled-
anledning till antagande, att gälde- ning till antagande, att gäldenärens
närens bo icke förslår till bestrid- bo icke förslår till bestridande av
ande av konkurskostnaderna, och konkurskostnaderna, och ställes ej
ställes ej genast säkerhet för sagda genast säkerhet för sagda kostna-
kostnader, skall vad förut i denna der, skall vad förut i denna lag är
lag är stadgat om vidtagande av åt- stadgat om vidtagande av åtgärder
gärder då konkurs uppstått icke äga då konkurs uppstått icke äga till
tillämpning, utan gälle vad här ne- ämpning, utan gälle vad här nedan
dan föreskrives: föreskrives:
Senaste lydelse 1970:743.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1975:6 38j
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda
kungörelse med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i
kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande, som
ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt genast
eller nästa postdag avsändas för att en gång införas i allmänna tidningarna
ävensom en eller två tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren har att om
konkursen genast underrätta allmänna åklagaren i orten samt, om gäldenären är ämbets-
eller tjänsteman, hans närmaste förman.
2) Konkursdomaren skalt, där det prövas erforderligt,
förordna en god man att taga vård om gäldenärens bo. Har icke tilt
konkursdomaren ingivits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven
förteckning över hans tillgångar och skulder med uppgift om dels varje
borgenärs namn och postadress, dels i vad mån skuld avser lön eller pension och
dels de böcker och andra handlingar, som röra boet, skatt god man alltid
förordnas. Det åligger i sådant fall gode mannen att ofördröjligen upprätta och
till konkursdomaren inkomma med förteckning, som nyss sagts. Vid
bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under
edsförpliktelse redligen uppgiva boet.
3) Framgår ej av bouppteckning- 3) Framgår ej av
bouppteckningen, att tillgång finnes till bestridande en, alt tillgång finnes
till bestridande av konkurskostnaderna, kalle kon- av konkurskostnaderna, kalle
konkursdomaren genast gäldenären att kursdomaren genast gäldenären att
inställa sig för att fästa bouppteck- inställa sig för att fästa bouppteckningens
riktighet med sådan ed, som ningens riktighet med sådan ed, som i 91 § sägs.
Edgången må ej utsättas i 91 § sägs. Edgången må ej utsättas att äga rum
tidigare än en vecka att äga rum tidigare än en vecka efter det beslutet om egendomsav-
efter det beslutet om konkurs med-träde meddelades. Har konkursan- delades. Har
konkursansökningen sökningen gjorts av borgenär, gjorts av borgenär, varde underrät-varde
underrättelse om tiden för telse om tiden för edgången med edgången med posten
översänd till posten översänd till honom, honom.
Edgångsyrkande,
varom stadgas i 93 §, må jämväl i fall, varom nu är fråga, av borgenär
framställas.
Vad
4 kap. i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad i samma kapitel
stadgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid bouppteckningsförrättning
vara tillstädes och uppgiva boet skall i fall, som här avses, äga motsvarande
tillämpning.
4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens
beedigande eller eljest ådagalagt, att tillgång finnes till bestridande av
konkurskostnaderna, och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele
konkursdomaren beslut om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären beedigat
bouppteckningen eller annan fullgjort edgång, som må hava förelagts honom, må
konkursen ej avskrivas, där ej hinder föreligger för edgångs fullgörande inom skälig
tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande, att genom
edgången tillgång till kostnadernas bestridande skulle yppas.
5) Finnes boet förslå till konkurs- 5) Finnes
boet förslå till konkurskostnadernas bestridande etter kostnadernas bestridande
eller ställes säkerhet för desamma, skatt ställes säkerhet för desamma, skalt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
konkursdomaren genast utfärda så
dan kungörelse om konkursen, som
omförmäles i 19 §, därvid likväl
skall iakttagas, att de tider, som
enligt sagda paragraf skola räknas
från det beslutet om egendoms
avträde meddelades, i stället skola
räknas från dagen för utfärdandet
av nyssnämnda kungörelse. Om
kungörelsens offentliggörande
gälle vad i 20 § stadgas. Med konkursen skall jämväl i
övrigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet;
dock att, där bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller
annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.
198 §40
Har konkurs i annat falt än som avses i 26 § upphört utan
att titt boet hörande fast egendom eller här i riket registrerat skepp eller
andel i sådant skepp gått tilt försäljning, ankomme på fastighetens etter
skeppets etter skeppsandelens ägare att därom göra anmälan hos den myndighet,
hos vilken anteckning om konkursen eller anmälan om densamma jämlikt 21 § ägt
rum; skolande, när förhållandet styrkes, anteckning därom göras i fastighetsboken
eller i skeppsregistret.
Föreslagen
lydelse
konkursdomaren iakttaga vad som omförmäles i 19 §, därvid
likväl de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om
konkurs meddelades, i stället skola räknas från dagen för utfärdandet av
kungörelse enligt paragrafen. Med konkursen skall jämväl i övrigt så förhällas
som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet; dock att, där
bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller annan, som
gått eden, atl ånyo fullgöra sådan edgång.
198 § Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört
utan att till boet hörande fast egendom eller här i riket registrerat skepp
eller andel i sådant skepp gått till försäljning, ankomme på fastighetens eller
skeppets eller skeppsandelens ägare att därom göra anmälan hos den myndighet,
hos vilken anteckning om konkursen eller anmälan om densamma ägt rum; skolande,
när förhållandet styrkes, anteckning därom göras i fastighetsboken eller i
skeppsregistret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad
i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
luftfartyg, som blivit infört i luftfartygsregistret, samt lott i och
intecknade reservdelar till sådani fartyg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
201
§ Är gäldenär, vars egendom avträtts till konkurs, gift, varde andre maken
kallad till första borgenärssammanträdet.
201
§ Om det, sedan konkursbeslut meddelats, finnes föreligga synnerliga skäl att
konkursen handlägges på annan ort, kan konkursdomaren efter samråd med
konkursdomaren på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av
denne.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1973: 1132.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
209
§
Konkursdomaren
äge, ändå att han är jävig, meddelade beslut eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas
i /OM, 17 och 19 §§, 20 § första stycket samt 21 §, så ock utfärda sådan
kallelse, som i 201 § sägs; finner konkursdomaren, då konkurs uppstått,
anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår tilt bestridande av
konkurskostnaderna, äge han ock, utan hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, som
för sådant fatt föreskrivas i 185 § under 1) och 2). Är konkursdomaren av jäv
hindrad att utse konkursförvaltare enligt 43 §, skatt han uppdraga åt lämplig
pefcon att taga vård om boet intill dess förvaltare varder av ojävig domare
utsedd.
Det åligger konkursdomaren, där hovrättens förordnande för särskild
domare erfordras, att utan dröjsmål anmäla jävet i hovrätten.
Föreslagen lydelse
209
§
Konkursdomaren
äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas
i 6 § tredje stycket, 7 och 10 §§, 12 § andra stycket samt 13, 15, 19 och 201 SS;
finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till antagande, att gäldenärens
bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna, äge han ock, utan
hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, som för sådant fall föreskrivas i 185 §
under 1) och 2). Är konkursdomaren av jäv hindrad att utse konkursförvaltare
enligt 43 §, skall han uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill
dess förvaltare varder av ojävig domare utsedd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
216 I"' Varder
konkursansökning, som gjorts av borgenär, ej bifallen och befinnes borgenären
hava, då han ingav ansökningen, saknat skälig anledning till antagande, att gäldenären
var på obestånd etter i fall, varom i 3 § stadgas, att omständighet, som där
sägs, förelåg, vare borgenären pliktig att, om gäldenären det yrkar, ersätta
den skada, som skäligen må anses hava tillskyndats gäldenären genom ansökningen
och dess handläggning.
216 § Varder
konkursansökning, som gjorts av borgenär, ej bifallen och befinnes borgenären
hava, då han ingav ansökningen, saknat skälig anledning til antagande, att gäldenären
var på obestånd, vare borgenären pliktig att, om gäldenären det yrkar, ersätta
den skada, som skäligen må anses hava tillskyndats gäldenären genom
ansökningen och dess handläggning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
2. Har ansökan om gäldenärs försättande i konkurs
gjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. De nya
bestämmelserna i 21, 22, 2740 d, 97, 100, 100 a, 121121b och 133136 § §
skall dock tillämpas, om konkursbeslutet meddelats efter ikraftträdandet.
3. I fråga om rättshandling eller åtgärd som ägt rum
före lagens
"
Senaste lydelse 1971:498.
Prop.
1975:6 384
ikraftträdande får 2838 § § i sin äldre lydelse åberopas,
om det medför frihet från återvinning.
I fråga om fordran på lön eller arvode som avser tiden
före lagens ikraftträdande får 100 a § i sin äldre lydelse åberopas, om det
medför att fordringen kan göras gällande i konkursen.
I fråga om rätt till kvittning under konkurs får 121 § i
sin äldre lydelse åberopas, om borgenären ägt kvitta enligt den bestämmelsen
och fordringarna stod mot varandra vid lagens ikraftträdande.
Har fordran, för vilken flera är solidariskt
betalningsansvariga, helt eller delvis betalts före ikraftträdandet, skall i
fråga om verkan av betalningen äldre bestämmelser gälla i stället för de nya
reglerna i 133,134 b och 135 § §.
Bestämmelserna i 134 a § skall ej tillämpas, om säkerhet
ställts före ikraftträdandet eller fordringarna stod mot varandra vid
ikraftträdandet.
4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.
Prop.1975:6 385
2
Förslag till
Lag
om ändring i ärvdabalken
Härigenom
förordnas att i ärvdabalken skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 7 § och 14
kap. 6 §, av nedan angivna lydelse.
7
kap. 7§ Bröstarvinges rätt enligt detta kapitel att påkalla jämkning av
testamente eller gåva övergår ej till hans borgenärer.
14
kap. 6§ Arvinges rätt att väcka talan om klander av testamente övergår ej tilt
hans borgenärer.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
De
nya bestämmelserna skall ej tillämpas, när arvinge försatts i konkurs genom
beslut som meddelats före lagens ikraftträdande.
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
på
förmögenhetsrättens område
Härigenom
förordnas att 23 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område skall ha nedan angiven lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
23
§
Varder fullmaktsgivarens egen- Varder fullmaktsgivarens egen-
dom avträdd till konkurs, äge dom avträdd till konkurs, har
tredje man icke å rättshandling, som rättshandling, som fullmäktigen fö-
fullmäktigen företager, grunda nå- retager, icke större verkan mot kon-
gon rätt av beskaffenhet att kunna kursboet än den skulle haft, om full
göras gällande i konkursen. maktsgivaren själv företagit den. Är
fullmakten
sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras gällande mot boet, om
fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om konkursen när han företog rättshandlingen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. 25 Riksdagen 1975. 1 saml
Nr 6
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande
Härigenom förordnas
att 47 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
I händelse av kommittentens
eller kommissionärens konkurs skall kommissionärens uppdrag anses förfallet den
dag offentlig stämning å borgenärerna utfärdades.
1 händelse av kommittentens
eller kommissionärens konkurs skall kommissionärens uppdrag anses förfallet.
Utan hinder av kommittentens konkurs får dock kommissionären göra uppdraget
gällande för tiden intill utgången av dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet
var införd i Post- och Inrikes Tidningar, om han ej tidigare ägde eller bort
äga kännedom om konkursen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utan hinder därav
att kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört och
att han förty icke är berättigad att förfoga över gods, som av honom innehaves
för kommittentens räkning, skall, där han ändock säljer eller annoriedes
förfogar över sådant gods, förfogandet gälla till förmån för tredje man, som
vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört
och att i följd därav förfogandet var oberättigat. Skedde förfogandet efter
det kommissionärens uppdrag förfallit i följd av hans eller kommittentens
konkurs, må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom om konkursen.
Utan hinder därav att kommissionärens
uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört och att han förty icke är
berättigad att förfoga över gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning,
skall, där han ändock säljer eller annoriedes förfogar över sådant gods,
förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt förvärv varken ägde
eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i följd därav
förfogandet var oberättigat.
Om kommissionärens
uppdrag förfallit till följd av kommittentens konkurs, skall dock rättshandling
som kommissionären företager icke på grund av bestämmelsen i första stycket ha
större verkan mot konkursboet än den skulle haft, om kommittenten själv
företagit den. Har uppdraget förfallit därför att kommissionären försatts i
konkurs, äger tredje man ej åberopa bristande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975:6
Nuvarande lydelse
387
Föreslagen lydelse
kännedom
om konkursen i vidare mån än han kunnat göra, om godset tillhört kommissionären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
tag träder i kraft den 1 juli 1975.
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas
att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha nedan angiven lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försättes försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts innan
tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre
senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie
för försäkring, som enligt 116 § ej kan göras till föremål för utmätning,
använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande
tilt hans villkor, äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda
för mycket er-lagts, i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har
ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande,
åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt inom sex månader från
första borgenärssammanträdet instämma försäkringstagaren.
Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen
(1970:847)) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att
verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt
ackord
Försättes
försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts innan tio år förflutit
från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen
eller senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § ej kan
göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen
skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, äge konkursboet hos
försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket eriagts, i den mån
tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren lämnat
konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för
prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan
talan äga bestämmelserna i 40 b § konkurslagen (1921:225) motsvarande
tillämpning.
Har konkurs
föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller
förordnande av boutredningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om
tiden för konkursansökningen avse den i 29 § konkurslagen förså-
Prop. 1975:6 388
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
följt,
ackordsfrågan avgjordes, skall dant fall angivna fristdagen, vad som i
första stycket sägs om konkursansökningen i stället gälla ansökningen om
förordnande av god man.
Bestämmelserna
i första och andra styckena om konkurs äga motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fastställts. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande
tillämpning.
Ej
må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstaga-re vars
insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande om konkurs beslutats eller offentligt ackord
fastställts före lagens ikraftträdande. I fråga om premiebetalning som ägt rum
före denna tidpunkt får äldre bestämmelser åberopas om det medför att
betalningen ej får utkrävas.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
Härigenom
förordnas att 14 och 19 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Har skuldebrev som är ställt till Har skuldebrev som är ställt till
innehavaren
blivit av någon som innehavaren blivit av någon som
hade
det i händer överlåtet och hade det i händer överlåtet och
kommit
i förvärvarens besittning; kommit i förvärvarens besittning;
finnes
sedan att överlåtaren ej var finnes sedan att överlåtarcn var i
rätte
borgenären eller behörig att å konkurs eller att han ej var rätte
dennes
vägnar förfoga över skul- borgenären eller behörig att å den-
debrevet,
vare nye innehavaren än- nes vägnar förfoga över skuldebre-
dock
ansedd för rätt borgenär, utan vet, vare nye innehavaren ändock
så
är att han visste att den andre ej ansedd för rätt borgenär, utan så är
ägde
överlåta handlingen, eller han att han visste att den andre ej ägde
åsidosatt
den aktsamhet som, efter överlåta handlingen, eller han
omständigheterna,
skäligen bort åsidosatt den aktsamhet som, efter
iakttagas. omständigheterna, skäligen bort
iakttagas.
I
fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där överlåtelsen
var verkställd av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att göra
fordringen gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne eller
antagas vara berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida tidigare överlåtelse
är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig att pröva, med mindre
särskild anledning därtill föreligger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Har
skuldebrev som är ställt tilt innehavaren infriats hos den som hade det i
besittning, och visar sig sedan att han icke var rätte borgenären eller
behörig att å dennes vägnar uppbära beloppet, vare betalningen ändock gill,
utan så är att gäldenären visste att beloppet kom i orätta händer eller
åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.
19!
Föreslagen lydelse
Har
skuldebrev som är stäUt till innehavaren infriats hos den som hade det i
besittning, och visar sig sedan att han var i konkurs eller att han icke var
rätte borgenären eller behörig att å dennes vägnar uppbära beloppet, vare
betalningen ändock gill, utan så är att gäldenären visste att beloppet kom i
orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen
bort iakttagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där betalningen
uppbars av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att göra fordringen
gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne eller antagas vara
berättigad alt handla å hans vägnar. Huruvida överlåtelse som åberopas av
innehavaren är äkta och i övrigt giltig, vare gäldenären ej pliktig att pröva,
med mindre särskild anledning därtill föreligger.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
De
nya reglerna tillämpas även beträffande skuldebrev som tillkommit före
ikraftträdandet, om rättshandling som avses i 14 eller 19 § företagits efter
nämnda tidpunkt.
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag
Härigenom förordnas
att 36 § 1 mom. lagen (1944:705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ mom. Har aktiebrev, som
är ställt till innehavaren, blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet
och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att överlåtaren ej var
rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga över aktiebrevet, äge
nye innehavaren ändock företräde till aktien, utan så är att han visste, att
den
/ mom. Har aktiebrev, som
är ställt tilt innehavaren, blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet
och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att överlåtaren var i
konkurs eller att han ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes
vägnar förfoga över aktie-brevet, äge nye innehavaren ändock företräde till
aktien, utan så är att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
andre
ej ägde överiåta handtingen, han visste, att den andre ej ägde
eller han åsidosatt den aktsamhet överiåta handlingen, eller han
som, efter omständigheterna, skäli- åsidosatt den aktsamhet som, efter
gen bort iakttagas. omständigheterna, skäligen bort
iakttagas.
I
fråga om aktiebrev till viss man vare lag samma, där den som verkställde
överlåtelsen kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blanco,
eller han skäligen kunde hållas för den, å vilken aktiebrevet var ställt eller
senast överlåtet, eller antagas vara berättigad att handla å dennes vägnar.
Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej
pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.
Vad
nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga om pantsättning av
dylik handling.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
De
nya reglerna tillämpas även beträffande äldre aktiebrev eller bevis som avses i
36 § 4 mom,, om överlåtelse eller pantsättning skett efter nämnda tidpunkt.
8
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas
att 32 § 1 och 3 mom. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Har aktiebrev
blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens besittning;
finnes sedan, att den som verkställde överlåtelsen ej var rätte aktieägaren
eller behörig att å dennes vägnar förfoga över aktiebrevet, äge nye
innehavaren ändock företräde till aktien, där han var i god tro och överiåiaren
kunde titt stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom
fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blanco.
1 mom. Har aktiebrev
blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens besittning:
finnes sedan, att den som verkställde överlåtelsen var i konkurs eller att han
ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga över
aktiebrevet, äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där han var i
god tro och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blanco.
Prop.
1975:6 391
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Förvärvaren
skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste, att den, som
verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var ställd eller
senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan ock där han
försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fallet. Huruvida
tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig
att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.
Vad
nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga om pantsättning av
dylik handling.
3
mom. Vad i I och 2 mom. är stadgat om aktiebrev skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om interimsbevis, så ock beträffande teckningsrättsbevis
och delbevis, som avses i denna lag, där det är ställt lill viss man.
Är
teckningsrättsbevis eller del- Är teckningsrättsbevis eller del
bevis ställt till innehavaren och har bevis ställt till innehavaren och har
det blivit av någon, som hade det i det blivit av någon, som hade det i
händer, överlåtet och kommit i för- händer, överlåtet och kommit i för
värvarens besittning; finnes sedan, värvarens besittning; finnes sedan,
att överlåtaren ej var rätfe ägaren att överlåtaren var i konkurs eller att
eller behörig att å dennes vägnar /lan ej var rätte ägaren eller behörig
förfoga över beviset, äge nye inne- att å dennes vägnar förfoga över
havaren ändock företräde lill bevi- beviset,' äge nye innehavaren än-
set, ulan så är alt han visste, att den dock företräde till beviset, utan så
andre ej ägde överlåta handlingen, är att han visste, att den andre ej
eller han åsidosatt den aktsamhet ägde överlåta handlingen, eller han
som, efter omständigheterna, skäli- åsidosatt den aktsamhet som, efter
gen bort iakttagas. Vad nu är sagt omständigheterna, skäligen bort
om överlåtelse av teckningsrättsbe- iakttagas. Vad nu är sagt om överlå-
vis och delbevis, som är ställt till telse av teckningsrättsbevis och del
innehavaren, gälle ock beträffande bevis, som är ställt till innehavaren,
pantsättning av dylikt bevis. gälle och beträffande pantsättning
av
dylikt bevis.
Denna
lag träder-i kraft den 1 juli 1975.
De
nya reglerna tillämpas även beträffande äldre aktiebrev eller bevis som avses i
32 § 3 mom., om överlåtelse eller pantsättning skett efter nämnda tidpunkt.
9
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom
förordnas att 24 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
24
§
Har aktiebrev blivit av någon. Har aktiebrev blivit av någon.
Prop.1975:6 392
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som hade det i händer, överlåtet och som hade det i händer, överlåtet och
kommit i förvärvarens besittning kommit i
förvärvarens besittning
och finnes sedan, att den, som verk- och
finnes sedan, att den, som
ställde överlåtelsen, ej var rätte ak- verkställde
överlåtelsen, var i kon-
tieägaren eller behörig att å dennes kurs
eller alt han ej var rätte aktie
vägnar förfoga över aktiebrevet, ägaren eller
behörig att å dennes
äger nye innehavaren ändock före- vägnar
förfoga över aktiebrevet,
trade till aktien, där han var i god äger
nye innehavaren ändock före-
tro, och överlåtaren kunde till stöd trade
till aktien, där han var i god
för sin rätt åberopa lydelsen av sam- tro,
och överlåtaren kunde till stöd
manhängande, till honom fortgåen- för
sin rätt åberopa lydelsen av sam-
de skriftliga överlåtelser till viss manhängande,
till honom fort-
man eller in blanco. gående skriftliga överlåtelser
till
viss man eller in blanco.
Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast
där han visste, att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken
handlingen var ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å
dennes vägnar, ulan ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida
så var fallel. Huruvida tidigare överlåtel se är äkta och i övrigt giltig, är
förvärvaren ej pliktig alt pröva, med mindre särskild anledning därtill
föreligger.
Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gäller ock i
fråga om pantsättning av dylik handling.
Har den, som till grund för förvärv av aktiebrev åberopat
annat fång än överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare
överlåtelse eller pantsättning av aktiebrevet vad förut i denna paragraf är
stadgat äga tillämpning jämväl med avseende å förstnämnda fång.
Överlåtelse etter pantsättning av aktiebrev är ej gällande
mol överlåtarens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den titt vilken
överlåtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.
Denna lag träder i kraft den I juli 1975.
De nya reglerna tillämpas även beträffande äldre
aktiebrev, om överlåtelse eller pantsättning skett efter nämnda tidpunkt.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:596) om förenklad
aktiehantering
Härigenom förordnas att 23 § lagen (1970:596) om förenklad
aktiehantering skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 § Visar det sig att den som fått utdelning eller
handling enligt 22 § saknade rätt därtill, skall aktiebolaget likväl anses ha
fullgjort sin skyldighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i försia stycket sägs gäller ej om
/. aktiebolaget eller värdepapperscentralen hade kännedom
om att utdelningen eller handlingen kom i orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet
som efter omständigheterna skäligen bort iakttagas,
2. mottagaren var j konkurs eller 2. mottagaren var
omyndig, omyndig.
Denna lag träder i kraft den I juli 1975.
11 Förslag till
Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)
Härigenom
förordnas att 20 § ackordslagen (1970:847) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Borgenär
som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan förhandling om offentligt
ackord beslutats får utan hinder av ackord använda fordringen till kvittning
mot skuld som han då hade till gäldenären.
Den som förvärvat fordran mot gäldenären genom avtal med
tredje man inom sextio dagar innan ansökan om förordnande av god man gjordes
eller senare har ej rätt till kvittning enligt första stycket, om han vid tiden
föravtalet stod i skuld hos gäldenären och hade skälig anledning antaga att gäldenären
varpå obestånd. Rätt lill kvittning har ej heller borgenär som, sedan han erhållit
sin fordran, under nämnda tid satl sig i skuld hos gäldenären och därvid hade
skälig anledning antaga att gäldenären varpå obestånd.
Den som
hade fordran hos gäldenären när förhandling om offentligt ackord beslutades
får, även om fordringen ej är förfallen till betalning, använda den till
kvittning mot fordran som gäldenären då hade mot honom. Detla gällerdock ej, om
kvittning är utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet eller undantagen
enligt vad som sägs nedan.
Om
fordran mot gäldenären förvärvals genom överlåtelse från Iredje man senare än
tre månader före ansökningen om förordnande av god man eller, såvitt angår
dödsbo, före ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman
och i det senare fallet ansökningen om förordnande av god man följt inom tre
månader från att boutredningsman förordnats, får den ej användas till
kvittning motfordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin
fordran. Detsamma gäller, om fordran mot gäldenären förvar-
Prop.
1975.6 394
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vals tidigare genom sådant fång och borgenären då hade
skälig anledning antaga att gäldenären var på obestånd.
Borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under
sådana omständigheter att del är att jämställa med betalning med annat än
sedvanliga betalningsmedel, får ej kvitta, i den mån sådan betalning hade
kunnat bli föremål för återvinning.
Fordran på ersättning vilken tillkommer borgensman eller
annan med anledning av förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid
tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans förpliktelse
grundades.
Överlåter gäldenären, sedan förhandling om offentligt
ackord beslutats, fordran så att borgenär därigenom förlorar rätt till
kvittning, skall han gottgöra borgenären därför.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Har förhandling om offentligt ackord beslutats före lagens
ikraftträdande, tillämpas äldre bestämmelser. Äldre bestämmelser får också
åberopas, om borgenären ägt kvitta enligt dessa bestämmelser och fordringarna
stod mot varandra vid lagens ikraftträdande.
Prop. 1975.6 395
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 28 november 1974.
Närvarande:
justitierådet BERGSTEN, regeringsrådet LIDBECK, justitierådet HÖGLUND, justitierådet
BRUNDIN.
Enligt lagrådet den 8
oktober 1974 tillhandakommet utdrag av protokollet över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 september 1974, har Kungl.
Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag
till
1. lagom ändring i konkurslagen (1921:225),
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område,
4. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande,
5. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
6. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
7. lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,
8. lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,
9. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
10. lag om ändring i lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering samt
11. lag om ändring i ackordslagen (1970:847).
Förslagen, som finns
bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Peter Fitger. Lagförslagen föranleder följande yttranden.
Lagrådet:
Den
svenska konkursrätten har i stort sett varit oförändrad sedan tillkomsten av
KL för mer än femtio år sedan. Nu pågår emellertid ett omfattande reformarbete
för att anpassa lagstiftningen på området till de krav som det moderna
ekonomiska livet ställer. Det förslag som framläggs i lagrådsremissen ingår som
en etapp i detta reformarbete. Förslaget berör väsentligen den materiella
konkursrätten. De huvudfrågor som behandlas är konkursgrunderna, gäldenärens
förlust av rådigheten över sin egendom, egendom som ingår i konkursbo, återvinning
i konkurs samt kvittning och solidariska skuldförhållanden i konkurs. Förslaget
grundas på och ansluter sig nära till lagberedningens betänkande Utsökningsrätt
X (SOU 1970:75).
Förslaget
har föregåtts av nordiskt samarbete. Överläggningar mellan
Prop.
1975:6 396
lagberedningen
och sakkunniga, som haft motsvarande uppdrag i våra nordiska grannländer, har enhgt
vad som upplysts i betänkandet lett till enighet på väsentliga punkter. Även
under departementsarbetet har överläggningar ägt rum mellan företrädare för de
nordiska länderna. Det har emellertid inte varit möjligt att samordna de olika
nordiska ländernas lagstiftningsarbete, så att i huvudsak överensstämmande
lagförslag kunnat läggas fram samtidigt i alla länderna. Bl.a. har Danmark genom
sin anslutning till EG, där också reformarbete på konkursrättens område pågår,
att ta hänsyn till detta arbete. Vid remissbehandlingen av beredningens
förslag har röster höjts för att även Sverige bör avvakta resultatet av arbetet
inom EG. Förhållandena synes emellertid vara sådana att någon erinran inte kan
riktas mot att vår materiella konkursrätt nu reformeras på grundval av
lagberedningens förslag.
Nyheterna i förslaget
berör i främsta rummet de båda första kapitlen i KL, vilka är nyskrivna i sin helhet.
De har i det remitterade förslaget utformats med sikte på att de skall kunna i
väsentligen oförändrat skick ingå i en ny konkurslag. Härigenom har
systematiken i KL blivh i viss mån oenhetlig. Särskilt påfallande är att
gränsen mellan vad som upptas i själva lagen och vad som lämnas åt
administrativ reglering dras på ett annat sätt i de nyskrivna kapitlen än som
skett i de alltjämt kvarstående delarna av tagen. Till denna fråga återkommer
tagrådet i anslutning till de särskilda bestämmelserna i förslaget. Lagrådet
vill i övrigt som allmänt omdöme om det framlagda förslaget uttala att de
lösningar i sak av de behandlade frågorna som förslaget innehåller är väl
genomtänkta och att det även i redaktionellt avseende fyller högt ställda
anspråk. Av rättsmateriens beskaffenhet följer att innebörden av
lagbestämmelser i ämnet inte alltid är så lätt att uppfatta. Förståelsen av de
föreslagna bestämmelserna underlättas emellertid av de uttömmande och
klarläggande motiv som beledsagar i första hand beredningens förslag och även
det i remissen framlagda överarbetade förslaget.
Förslaget
till lag om ändring i konkurslagen
1§
Lagrådet:
Enligt
paragrafens första stycke krävs för konkurs att ansökan görs antingen av gäldenären
själv eller av borgenär. Regeln är ofullständig såtillvida, att när gäldenären
är dödsbo konkurs kan följa även på ansökan av enskild dödsbodelägare. Det
torde dock kunna anses tillfyllest att detta framgår av andra bestämmelser i
kapitlet, främst 12 § i förslaget.
2§
Lagrådet:
Enligt
förevarande paragraf skall uppgift av gäldenären att han är
Prop. 1975:6 397
insolvent
godtas, om ej uppgiften med hänsyn till tillgänglig utredning eller eljest
framstår som tvivelaktig. Bestämmelsen innebär en nyhet i förhållande till
gällande rätt, i det att gäldenärs egen uppgift om obestånd inte skall godtas
utan vidare. I lagberedningens förslag har motsvarande regel (3 § första
stycket) den lydelsen att uppgift av gäldenären att han är insolvent skall
godtas, om ej särskilda skäl föranleder till annat. Den ändrade lydelsen i det
remitterade förslaget har tillkommit med anledning av viss kritik under
remissbehandlingen mot den av beredningen föreslagna regeln av innebörd, att
regeln blir svår att tillämpa i praktiken och kan ge anledning till olämpliga
dröjsmål med behandlingen av konkurs-ansökningar. Departementschefen har avsett
att med den ändrade lydelsen ge tydligare uttryck åt tanken att gäldenärens
uppgift som regel skall godtas utan någon prövning. Enligt lagrådets mening
motverkar emellertid uttrycket "tvivelaktig" i departementsförslaget
det angivna syftet. Det leder till att prövning skall ske så snart av en eller
annan anledning tvivel föreligger om riktigheten av uppgiften. Uttrycket
"särskilda skäl" innefattar däremot något mera påtagligt och är
därför att föredra från nämnda synpunkt. Vidare må framhållas att de i det
remitterade förslaget inskjutna orden "med hänsyn till tillgänglig
utredning eller eljest" närmast torde ta sikte på konkursdomarens prövning
av en konkursansökan. De passar mindre väl i förevarande bestämmelse, som med
hänsyn till sin placering i kapitlet reglerar ej blott konkursdomarens prövning
utan även den prövning som skall ske av rätten i det fall att ansökningen hänskjutits
dit. Lagrådet förordar den av beredningen föreslagna lydelsen.
6§
Lagrådet:
Paragrafens
första stycke motsvarar första stycket i 7 § KL. Någon motsvarighet till
bestämmelserna i andra stycket i nämnda paragraf om konkursdomarorganisationen
finns ej i förslaget. Departementschefen har liksom lagberedningen ansett att
bestämmelser i detta ämne bör kunna utfärdas i administrativ ordning. Enligt
tagrådets mening bör dock de gmndläggande reglerna om konkursdomare stå i
själva lagen. Lämpligen kan 6 § kompletteras med ett nytt första stycke, innehållande
att vid tingsrätt finns konkursdomare och att denne skall vara lagfaren (jfr 19
kap. 2 § JB). I anslutning därtill bör i förslagets första stycke som alltså
blir andra stycket i paragrafen efter "konkursdomaren" insättas
orden "vid den tingsrätt".
10
§ Lagrådef;
Innebörden
av hänvisningen till 6 § tredje stycket är i viss mån oklar. Det bör klargöras
att även i fall som här avses föreläggande att avhjälpa
Prop. 1975:6 398
brist
skall föregå beslut i av visningsfrågan. Så torde kunna ske genom att
hänvisningen till 6 § tredje stycket ersätts med orden "och efterkommer,
sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas".
11§
Lagrådet:
Lagrådet
vill föreslå att uttrycket "av högre myndighet eller domstol" i
klarhetens intresse jämkas till överensstämmelse med den gällande lydelsen
eller alltså till "av högre myndighet eller av domstol, där talan mot
skiljedomen är anhängig" (se 15 § KL, jfr 46 § utsökningslagen).
12§
Lagrådet:
I
anslutning till vad lagrådet anfört vid 2 § förordar lagrådet att andra punkten
i första stycket i förevarande paragraf får den avfattningen, att om
konkursdomaren med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller eljest finner
särskilda skäl föreligga att ej godta uppgiften om gäldenärens insolvens, målet
skall hänskjutas till rätten.
I
andra stycket behandlas det fallet att konkursansökan avser dödsbo, som inte
står under förvaltning av boutredningsman, och görs av en eller flera men inte
alla dödsbodelägare. Sådan ansökan skall enligt förslaget hänskjutas till
rätten. Om emellertid dödsboets egendom avträds till förvaltning av
boutredningsman på grund av framställning som görs senast när ansökningen
prövas, förfaller ansökningen. De föreslagna bestämmelserna har i gällande
rätt motsvarighet i 11 § andra stycket KL.
I
anslutning till förslaget berör departementschefen frågan, vem som får göra
ansökan för dödsbo som gäldenär. Beredningens förslag innehåller (i 2 §)
regeln, att ansökan för dödsbo såsom gäldenär görs av dödsbodelägarna eller,
när boutredningsman finns, av denne. Departementschefen har avstått från att
ta upp en sådan föreskrift med motiveringen att det redan av ÄB:s regler om
dödsbon följer att beredningens förslag gäller som huvudregel. Uttalandet är
riktigt med utgångspunkt i de allmänna reglerna i ÄB om dödsbon. ÄB innehåller
emellertid inte heller någon särskild regel som anger att konkursansökan kan
göras av enskild dödsbodelägare. Regleringen härom finns i 11 § andra stycket
KL. Av betydelse är att denna reglering nu får motsvarighet i förslaget.
Ansökan om egendomsavträde till konkurs kan sålunda likaväl som ansökan om egendomsavträde
till boutredningsman göras av enskild dödsbodelägare med den verkan i fråga om gäldansvaret
som följer av 21 kap. ÄB.
Ansökan
som görs av enskild dödsbodelägare skall som nämnts enligt det remitterade
förslaget hänskjutas till rätten. Till skillnad från de gällande reglerna i 11
§ andia stycket saknar förslaget regler om hur konkursdomaren därvid skall
förfara. Departementschefen hänvisar i
Prop.1975:6 399
motiven
till den föreslagna 15 § och säger att det av denna paragraf följer, att
kallelse skall utfärdas även på delägare som inte har biträtt ansökningen. I
nämnda paragraf stadgas att mål som hänskjutits tilt rätten skall av
konkursdomaren utsättas att förekomma inom viss tid och att parterna skall
kallas till rätten med erinran om påföljd av parts utevaro. Part på gäldenärssidan
är dödsboet. Delgivning med dödsbo sker enligt 9 § andra stycket
delgivningslagen (1970:428) genom att kallelsen överbringas till sådan
dödsbodelägare som sitter i boet. Sådan dödsbodelägare skalt visserligen enligt
samma tagrum underrätta övriga delägare om delgivningen men det är en annan
sak än att såsom departementschefen anför kallelse skall utfärdas även på
delägarna. Det sagda ger vid handen, att en särskild reglering inte synes kunna
undvaras i fall som nu är i fråga. Lagrådet vill därför förorda en sådan
reglering i lagen. Den torde kunna göras betydligt enklare än den nuvarande i
11 § andra stycket KL och synes lämpligen böra få sin plats i 15 §, i
anslutning till den där intagna bestämmelsen om kallelse på parterna till
rätten.
13§
Lagrådet:
I
denna paragraf, meddelas bestämmelser om konkursdomarens behandling av borgenärs
konkursansökan. Paragrafen motsvarar 11 och 12 §§ i beredningens förslag och
ersätter 12 och 17 §§ KL. Den tar sikte enbart på borgenärs konkursansökan i
allmänhet och saknar motsvarighet till de särskilda bestämmelserna i 17 § KL
för det fall att gäldenären avlider sedan borgenärs konkursansökan gjorts men
innan den prövats eller att ansökningen avser redan avliden gäldenärs bo.
Departementschefen har inte ansett det påkallat att behålla gällande
bestämmelser i ämnet. Därav följer enligt hans mening, att de allmänna
bestämmelserna i förevarande paragraf skall tillämpas även i dödsbofallet.
Detta innebär enligt departementschefen följande. I det fall då gäldenären dör
medan konkursansökan är anhängig hos konkursdomaren eller då ansökningen avser
redan avliden gäldenärs bo skall dödsboet föreläggas att komma in med
förklaring. Delgivning sker med dödsboet enligt andra stycket i paragrafen. Det
fortsatta förfarandet följer de allmänna reglerna i 14-16 §§ i förslaget. Har
målet redan hänskjutits till rätten, när gäldenären dör, får de allmänna
reglerna i 15 och 16 §§ tillämpas.
Enligt
lagrådets mening kan det inte tas för givet att gäldenärens död under målets
handläggning leder till ett sådant förfarande som nu sagts. I den allmänna
processen medför parts död olika verkningar i skilda sammanhang. I allmänhet
äger dödsboet inträda i den avlidnes ställe och överta hans talan. Men i vissa
mål, exempelvis inom familjerätten, är detta inte fallet. I klarhetens intresse
synes fallet böra regleras i KL. Detta torde, såvitt avser förfarandet inför
konkursdomaren innan målet i förekommande fall hänskjutits till rätten, kunna
ske genom införande av ett
Prop. 1975:6 400
nytt
andra stycke i 13 § av innehåll, att om gäldenären dör utan att ha medgivit
ansökningen föreläggsinde skall meddelas dödsboet att inkomma med förklaring.
Delgivning torde därvid kunna ske enligt andra stycket i det remitterade
förslaget. För det fall åter att gäldenären dör, sedan målet hänskjutits till
rätten, torde föreskrift om att kallelse eller, om kallelse redan hunnit
utfärdas för gäldenären, ny kallelse skall utfärdas för dödsboet lämpligen
kunna tas in som ett nytt andra stycke i 15 §.
För
det fall att borgenärs konkursansökan avser redan avliden gäldenärs bo synes
särskild föreskrift inte vara behövlig. Även i detta fall torde delgivning
kunna ske i enlighet med andra stycket i det remitterade förslaget.
Det
remitterade förslaget liksom KL saknar särskilda bestämmelser om hur det skall
förfaras om gäld«;nären dör sedan han själv gjort konkursansökan. Att KL
saknar sådana bestämmelser kan vara förklarligt med hänsyn till att gäldenärs
egen konkursansökan enligt 11 § KL genast skall föranleda beslut om gäldenärens
försättande i konkurs. Med den nya ordning som nu föreslås, innebärande att
även gäldenärs ansökan skall underkastas prövning i sak och kunna föranleda
målets hänskjutande till rätten (2 § och 12 § första stycket), kan det tänkas
bli ett större problem vilken verkan som gäldenärens död under målets handläggning
bör medföra. Beträffande förfarandet hos konkursdomaren, innan målet hänskjutits
till rätten, torde någon bestämmelse ej behövas. Däremot bör den av lagrådet
förordade regeln avseende det fallet, att gäldenär som begärts i konkurs av
borgenär avlider sedan målet hänskjutits till rätten, få gälla även i fall då gäldenären
själv gjort ansökningen.
I
anslutning till regeln i andra punkten av 13 § första stycket om utsträckning
av förklaringstiden vill lagrådet framhålla, att sökanden normalt bör beredas
tillfälle att yttra sig innan sådan utsträckning medges. Det bör kunna
förutsättas att så sker utan uttrycklig föreskrift i lagtexten.
14
§ Lagrådet:
Enligt
första punkten i förevarande paragraf har 12 § första stycket motsvarande
tillämpning, när gäldenären medger borgenärs konkursansökan. Bestämmelsen har
upptagits från 13 § i beredningens förslag men hänvisningen till 12 § har
knappast blivit korrekt med hänsyn till den lydelse 12 § motsvarande 10 § i
beredningens förslag fått i det remitterade förslaget. I förevsirande
paragraf är fråga om gäldenärens medgivande av ansökningen men i 12 § om hans
uppgift att han är insolvent. Lagrådet vill därför förorda, att den avsedda
innebörden får komma till uttryck genom en fullständig regel. Denna bör
avfattas med anknytning till den ändrade lydelse av 12 § första stycket som
lagrådet förordat. Andra punkten i föirslaget bör därvid lämpligen upptas i ett
särskilt andra stycke.
Prop. 1975:6 401
I motiven till 14 § har departementschefen uttalat, att om
gäldenären medger ansökningen sedan den hänskjutits till rätten, konkursdomaren
bör anses oförhindrad att, om saken är klar, inställa rättens sammanträde och
själv besluta om gäldenärens försättande i konkurs. Ett sådant förfarande kan
sägas följa direkt av nuvarande lydelse av 13 § KL, enligt vilken
konkursdomaren genast skall meddela beslut om gäldenärens försättande i
konkurs, när gäldenären medger borgenärs konkursansökan. Med den nya ordning
som föreslås, innebärande att prövning i sak skall ske även i fall då gäldenären
medger konkursansökningen, är förhållandet inte fullt så klart. Det förfarande
som nu gäller är emellertid praktiskt och bör inte frångås.
15 §
Lagrådet:
Såsom lagrådet anfört vid 12 § synes en särskild
bestämmelse böra införas i första stycket av förevarande paragraf angående
kallelser till rätten i det fall att konkursansökan avser dödsbo, som ej står
under förvaltning av boutredningsman, och gjorts av en eller flera men inte
alla dödsbodelägare. Bestämmelsen torde kunna ges det innehållet att i falt som
avses i 12 § andra stycket även delägare, som ej biträtt ansökningen, skalt
kallas. Innebörden av 15 § första stycket blir således i sådant fall, att både
dödsboet, i egenskap av part, och delägare som nu nämnts skall kallas.
Vidare bör i enlighet med vad lagrådet anfört vid 13 § ett
nytt andra stycke införas i förevarande paragraf av innehåll att, om gäldenären
dör sedan mälet hänskjutits till rätten, kallelse eller, om kallelse redan
hunnit utfärdas för gäldenären, ny kallelse skall utfärdas för dödsboet.
Andra stycket i det remitterade förslaget torde kunna i
sak oförändrat utgöra ett tredje stycke i paragrafen.
16 §
Lagrådet:
Det torde vara avsett, alt regeln i försia stycket andra
punkten skall gälla såväl då borgenär gjort konkursansökningen som då
ansökningen gjorts av gäldenären själv. För att detta skall tydligt framgå bör
punkten få bilda ett särskih andra stycke och få lydelsen, att gäldenärs utevaro
från förhandling i mål om hans försättande i konkurs inte hindrar att målet
avgörs.
Det kan anmärkas, att paragrafen inte behandlar det fallet
att enskild dödsbodelägare som gjort ansökan om boets försättande i konkurs
uteblir. För detta fall torde den allmänna regeln i 211 § tredje stycket KL
vara tillämplig.
19 §
Justitierådet Bergsten, regeringsrådet Lidbeck och justitierådet
Brundin:
I 19-21
§§ KL meddelas utförliga regler om hur konkursbeslutet skall 26 Riksdagen
1975. t saml Nr 6
Prop.
1975.6 402
tillkännages liksom hur bevakningstiden och första
borgenärssammanträdet skall bestämmas och tillkännages. Det remitterade
förslaget innehåller endast knapphändiga regler härom, samlade i 19 §. Meningen
är att erforderliga bestämmelser i övrigt skall meddelas i en tillämpningsförordning
som utfärdas av regeringen.
Det synes
vanskligt att i det nu aktuella reformarbetet, som är endast en etapp i en
fortgående översyn av KL, ta ställning till frågan vad som bör stå i lag och
vad som kan överlämnas åt administrativ reglering. KL bygger i detta hänseende
pä en systematik, som vät kan anses föråldrad men som är konsekvent genomförd.
I den mån denna systematik överges i en partiell reform kommer lagen att under
en övergångstid brista i systematisk enhetlighet. Det sagda må illustreras med
ett exempel. Enligt förstaget utmönstras ur KL den nuvarande föreskriften i 19
§ att konkursdomaren bestämmer i vilken eller vilka tidningar inom orten
kungörelser om konkursen skall införas. Samtidigt bibehålls oförändrade
bestämmelser, t.ex. 111 §, som utgår från att konkursdomarens bestämmande sker
med stöd av föreskrift i KL. Till svårigheten att avgöra vad som bör regleras i
lag bidrar att översynen av reglerna om konkursförfarandet kan komma att ge nya
utgångspunkter för bedömandet. Det finns därför anledning till större
återhållsamhet när det gäller att nu föra över bestämmelser till administrativ
reglering.
Tills vidare bör i lagen alltjämt anges att det är
konkursdomaren som bestämmer tidpunkten för första borgenärssammanträdet och
bevakningstiden samt i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser angående
konkursen skall införas. Vidare bör av lagen framgå att inte endast
konkursbeslutet utan även vad konkursdomaren bestämt om tidpunkten för första
borgenärssammanträdet etc. skall tillkännages genom kungörelse i Post- och
Inrikes Tidningar och ortstidning som konkursdomaren bestämt. Likaså bör tills
vidare bibehållas en lagbestämmelse om att gäldenären skall kallas till första
borgenärssammanträdet och i kallelsen erinras om sin skyldighet enligt 92 § alt
vid sammanträdet avlägga bouppteckningsed.
1 enlighet
med det anförda förordas att 19 § får i ett första stycke innehålla, till en
början, att om beslut om konkurs meddelas konkursdomaren genast skall utsätta
första borgenärssammanträdet att hållas tidigast tre och senast fem veckor från
dagen för konkursbeslutet. Härefter bör föreskrivas att sammanträdet dock får
hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till
konkursboets omfattning och beskaffenhet. I anslutning härtill bör följa
bestämmelser om att konkursdomaren även skall bestämma den tid, minst fyra och
högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom vilken bevakning av
fordran skall äga rum samt att han därjämte skall bestämma den eller de ortstidningar
i vilka kungörelser angående konkursen skalt införas. 1 ett andra
Prop.
1975:6 403
stycke
kan införas en föreskrift, enligt vilken konkursbeslutet jämte vad
konkursdomaren bestämt enligt första stycket kungörs i Post- och Inrikes
Tidningar och i ortstidning som avses i nämnda stycke samt i övrigt
tillkännages på sätt regeringen föreskriver. I ett tredje stycke bör sludigen
föreskrivas att gäldenären skall kallas tilt första borgenärssammanträdet och
därvid erinras om sin skyldighet enligt 92 § att vid sammanträdet avlägga
bouppteckningsed. Därtill torde böra fogas den bestämmelsen att i fråga om
delgivning av kallelsen gäller vad som är stadgat om stämning i tvistemål.
Justitierådet
Höglund:
I
19-21 §§ KL meddelas utförliga regler om tillkännagivande av konkursbeslutel
samt om bestämmande och tillkännagivande av tid och plats för första
borgenärssammanträdet, bevakningstid och annonsering i ortstidning. Det
remitterade förslaget innehåller endast knapphändiga regler härom, sammanförda
i 19 §. Meningen är att erforderliga bestämmelser i övrigt skall meddelas i en
tillämpningsförordning som utfärdas av regeringen. Den föreslagna ordningen
synes inte gå fri från invändningar.
Till
en början kan mot förevarande 19 § i departementsförslaget anmärkas, att den ej
anger vilken myndighet som skall fatta beslut angående första
borgenärssammanträdet och bevakningstiden. Avsikten är tydtigtvis att dessa
åtgärder liksom hittills skall ankomma på konkursdomaren, vare sig
konkursbeslutet meddelats av rätten eller konkursdomaren. Detta bör anges i
lagtexten.
Vad
därefter angår de avgöranden som skalt träffas i samband med själva
konkursbeslutet saknar den förestagna paragrafen motsvarighet tilt nu gällande
regel, att konkursdomaren skall bestämma i vilken eller vilka ortstidningar
kungörelser om konkursen skall införas. Ändra bestämmelser i KL, som nu ej är
föremål för ändringsförslag, förutsätter emellertid sådant beslut, se t.ex.
111, 130, 176 och 202 §§. Med hänsyn härtill bör i avvaktan på en vidare
revision av KL nyssnämnda regel behållas i förevarande 19 §.
I
fråga om tillkännagivande av de beslut som avses i paragrafen innehåller
förslaget endast den bestämmelsen att konkursbeslutet genast skall kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på sätt regeringen föreskriver. I
övrigt saknas bestämmelser både om vad som skall tillkännages och om hur
tillkännagivandet skall ske. Att vissa bestämmelser i gällande lag är sådana
att de kan utmönstras och i stället meddelas i en tillämpningsförordning synes
klart. En utmönstring har också skett i lagberedningens förslag. Det
remitterade förslaget går emellertid vida längre, enligt min mening för långt.
Vissa av de bestämmelser i gällande lag som saknar motsvarighet i
departementsförslaget är av den processuella natur och av den betydelse för
parterna att de bör ha sin plats i själva KL.
Prop. 1975:6 404
Det
gäller sådana bestämmelser som innefattar tillkännagivanden för parterna i
konkursförfarandet i form av kungörande eller delgivning eller underrättelse
på annat sätt. I detta hänseende bör grundläggande regler finnas i lagen, medan
miera detaljerade föreskrifter av verkställighetskaraktär kan meddelas i en av
regeringen utfärdad förordning. Underrättelser till myndigheter liksom andra
åtgärder, som ej avser parterna, kan däremot i sin helhet regleras i sådan
förordning.
Till
grund för en lagteknisk lösning som nu sagts kan anföras följande.
Av betydelse för frågan är
konkursförfarandets natur. Visserligen är förfarandet inte att hänföra till
rättegång i den bemärkelsen att det direkt är underkastat RB:s reglering. Men
det innehåller, såsom framhållits i doktrinen, åtskilliga moment som utgör
motsvarigheter tilt den judiciella processen. Att märka är sålunda, att det ej
uppställs som förutsättning för att borgenär skall få njuta utdelning i
konkursen att hans fordran fastställts genom dom i vanlig ordning. I :»tället
har inom konkursförfarandets ram anordnats en särskild form för prövning av
borgenärernas anspråk. Att denna prövning delvis förlagts till andra organ än
domstol ändrar ej förfarandets rättsliga karaktär. Med hänsyn härtill är de
bestämmelser som reglerar tillkännagivanden för parterna i konkursen gäldenären
och borgenärerna av väsentlig betydelse för deras rätt. Genom dessa bestämmelser
får borgenärerna tillfälle att iaktta de åtgärder som i olika skeden av
konkursen krävs för eller eljest inverkar på deras rätt till utdelning:
bevakning, anmärkning, deltagande i förlikningssammanträde inför rättens
ombudsman, deltagande vid rättens prövning, klander mot utdelningsförslag m.m.
Likaså får gäldenären tillfälle att utföra talan under förfarandets gång. När
det gäller betydelsen av nämnda bestämmelser för parterna finns ej anledning
att jjöra skillnad mellan de skeden av förfarandet som försiggår inför rättens
ombudsman eller konkursdomaren och dem som försiggår inför rätten. Och vad de
senare beträffar lärer lika litet som i fråga om rättegång i allmänhet
ifrågasättas, att alla regler om kallelser till parterna och andra tillkännagivanden
för dem skall utmönstras ur själva lagen för att ersättas med
tillämpningsföreskrifter. Av fundamental betydelse i en processordning är
regler, som ger parterna tillfälle att utföra sin talan. Därmed får också
bestämmelser om kallelser till parterna och andra tillkännagivanden för dem
central betydelse.
En
nära nog total utmönstring synes även stöta på formellt hinder. Enligt 11 kap.
4 § nya regeringsformen skall vad som gäller om rättegång föreskrivas i lag.
Det synes inte möjligt att betrakta alla bestämmelser om kallelser till
parterna och andra tillkännagivanden för dem som föreskrifter om verkställighet
av lag enligt 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen, vilka får beslutas
av regeringen. Under förarbetena har noga framhållits av föredragande
departementschefen, att med sådana föreskrifter avses endast
tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär eller, i den mån
föreskrifterna är av beskaffenhet att "fylla ut" en lag, sådana före-
Prop. 1975:6 405
skrifter
som inte tillför den av riksdagen beslutade regleringen något väsentligt nytt (prop.
1973:90 s. 211; jfr s. 388). Konkursförfarandet är ej så väsensskilt från
rättegång inför domstol att det föranleder ett annat synsätt i det hänseende
som nu är i fråga.
För
en processuell reglering som den ifrågavarande liksom för motsvarande
reglering av andra liknande förfaranden bör sålunda väljas en modell, som
innebär att gmndläggande regler om kallelser och andra tillkännagivanden för
parterna meddelas i lag, medan övriga erforderliga föreskrifter i ämnet ges i
en tillämpningsförordning. Till grundläggande regler hör bestämmelser om att
tillkännagivande skall ske samt hur det skall ske såtillvida som den
huvudsakliga formen för tillkännagivandet anges, dvs. kungörande, delgivning
eller underrättelse på annat sätt. De närmare bestämmelserna om de olika
formerna för tillkännagivande får därefter sökas på annat håll, såsom i en
väntad kungörandelag, delgivningslagen eller tillämpningsförordning. En
lagstiftningsteknik som går ut på en uppdelning av författningsmaterialet skall
huvudsakligen tjäna det rationella syftet att lagen blir mera överskådlig och
lättläst. Detta gäller i första hand för den enskilde. Men syftet förfelas, om
bestämmelser av betydelse för hans rätt måste sökas på skilda håll, både i lag
och i tillämpningsförordning.
I
enlighet med det anförda bör i KL finnas bestämmelser om att tillkännagivande
skall ske även av vad som blivit bestämt om första borgenärssammanträdet och
om bevakningstiden samt, i avvaktan på en särskild kungörandelag, om vilken
eller vilka ortstidningar som skall anlitas för kungörande.
Även
de grundläggande bestämmelserna om formen för tillkännagivandet bör meddelas i
lagen, i den mån det rör parterna i konkursförfarandet. Lagen bör sålunda
innehålla regler om att kungörande skall ske. I avsaknad, ännu så länge, av
allmänna bestämmelser om kungörande i en särskild kungörandelag bör KL
innehålla åtminstone, att kungörandet skall ske i Post- och Inrikes Tidningar
och i den eller de ortstidningar som bestämts av konkursdomaren. Såvitt angår
själva konkursbeslutet är särskilt betydelsefullt att kungörandet i Post- och
Inrikes Tidningar anges så har också skett i departementsförslaget eftersom
viktiga rättsverkningar knutits därtill, bl.a. i 21 § i det remitterade
förslaget. Lagen bör vidare innehålla motsvarighet till gällande bestämmelser
om att borgenärerna skall underrättas och att delgivning skall ske med gäldenären.
Däremot synes de bestämmelser som i övrigt behövs angående kungörandet och
angående andra underrättelser, exempelvis till olika myndigheter, kunna
överföras till en tillämpningsförordning. Paragrafen bör lämpligen avslutas med
en eriman härom.
På
grund av det anförda vill jag förorda, att som första stycke i 19 § tas upp
bestämmelser om de beslut konkursdomaren skall fatta i anslutning till
konkursbeslutet. Därefter torde som ett andra stycke få följa bestäm-
27
Riksdagen 1975. 1 saml Nr 6
Prop. 1975:6 406
melsen
om kungörande av konkursbeslutet och av vad konkursdomaren i övrigt bestämt
enligt första stycket. I ett tredje stycke kan upptagas bestämmelser om
meddelanden till borgenärerna varefter som fjärde stycke får följa föreskriften
om delgivning med gäldenären. Slutligen torde erinras om ytterligare
bestämmelser, som utfärdas av regeringen.
21
§ Lagrådet:
Enligt
paragrafens första stycke skall vissa rättshandlingar mellan gäldenären och
annan gälla utan hinder av 20 §, om det ej visas att den som åberopar
rättshandlingen inte var i god tro. Vad som närmare menas med att vederbörande
inte var i god tro anges ej. Enligt motiven avses att han kände eller bort
känna till konkursen. Detta bör i tydlighetens intresse utsägas i lagtexten,
förslagsvis genom att orden "icke var i god tro" utbyts mot "ägde
kännedom om beslutet eller att det förekom omständigheter som gåvo honom skälig
anledning antaga att gäldenären var försatt i konkurs". Begreppet god tro
förekommer även i andra stycket av paragrafen, synbarligen i samma mening som
i första stycket. Det torde inte vara behövligt att här återigen precisera
begreppet, utan det kortare uttrycket bör kunna bibehållas.
Med
uttrycket "den som åberopar rättshandlingen" avses enligt ett
motivuttalande andra parten i mellanhavandet. Detta kan lika gärna anges
direkt, lämpligen genom att det berörda uttrycket utbyts mot "den
andre".
37
§ Lagrådet:
I
paragrafens första stycke behandlas återvinning av panträtt. I det remitterade
förslaget har i denna del valts en annan lydelse än i lagberedningens förslag.
Enligt departcmentsförslagets lydelse är återvinningsfristerna knutna till
upplåtelsen av panträtten. Av lagrådsremissen att döma avses dock ej någon
saklig ändring i förhållande till beredningens förslag, enligt vilket fristerna
hänför sig till tidpunkten för pantsättningens fullbordan. För att inte tvekan
skall uppstå på denna punkt bör första liksom även andra stycket avfattas i
överensstämmelse med beredningens förslag.
39a
§ Lagrådet:
I
första stycket av denna paragraf regleras skyldigheten att vid återbäring av
egendom utge även avkastning av egendomen. Enligt första punkten skall den som
är skyldig att återbära egendom utge även den avkastning som belöper på tid(;n
efter delgivning av stämning i målet. I andra punkten föreskrivs en mera
vidsträckt återbäringsskyldighet i fall av
Prop.1975:6 407
återvinning
enligt 30 §. Första punkten överensstämmer med lagberedningens förslag i denna
del (37 § 1 andra stycket första punkten) och innebär bl.a. den ändringen i
förhållande till gällande rätt att den tid på vilken avkastningen belöper och
inte förfallodagen blir avgörande. Vidare har, såvitt nu är i fråga, företagits
den redaktionella ändringen att uttrycket "ränta eller avkomst" i
gällande lag (37 § tredje stycket första punkten) ersatts med ordet avkastning.
Uttrycket
"den avkastning som belöper pä tiden etc." i den föreslagna lydelsen
omfattar sålunda både ränta och annan avkastning. Närmast efter orden synes det
vara fråga om den ränta eller annan avkastning som faktiskt utgått och som
belöper på den ifrågavarande tiden. Det stämmer ocksä med innebörden av
gällande rätt sådan den framstälks i doktrinen. Det betyder, att vid återbäring
av kontanta medel skyldighet att betala ränta inte föreligger i vidare mån än
den återbetalningsskyldige själv gjort medlen räntebärande. Lagberedningen har
emellertid i anslutning till den föreslagna bestämmelsen uttalat, att i fråga
om återbäring av betalning ränta under alla omständigheter skall utgå
åtminstone från delgivning av stämning i målet. Det vill synas som om
beredningen därvid haft de allmänna reglerna i 9 kap. 10 § HB om moraränta i
tankarna. Rättspraxis har inte heller varit främmande för en tillämpning av
dessa regler vad gällande rätt angår (NJA 1929 s. 425 och SvJT 1933 rf. s. 55).
I lagråds-remissen har innebörden av förslaget i denna del inte berörts. Ett
klarläggande är önskvärt. Är meningen den att ränta skall utgå enligt 9 kap.
10 § HB i fall då den återbäringsskyldige ej haft medlen räntebärande, bör det
framgå av lagtexten. Jämförd med gällande rätt synes nämligen den föreslagna
lydelsen genom uteslutningen av ordet ränta kunna leda till en motsatt
tolkning. Ordalagen i andra punkten av ifrågavarande stycke, som talar om
"den avkastning han uppburit", är också ägnade att förstärka intrycket
att det även i första punkten är fråga enbart om sådan avkastning som faktiskt
utgått.
39
b § Lagrådet:
Paragrafens
två första stycken behandlar den situation som uppstår vid återvinning när
tredje man ställt säkerhet för gäldenärens skuld och, sedan gäldenären
fullgjort sin förpliktelse, återfått säkerheten av borgenären. Första stycket
reglerar vad borgenären i den angivna situationen har att återbära till
konkursboet. Denna borgenärens skyldighet är avhängig av vad i andra stycket
föreskrivs om tredje mans förpliktelse att ånyo utge säkerheten. Enligt
lagrådets mening skulle paragrafen vinna i följdriktighet och tydlighet om den
först reglerade tredje mans skyldighet och därefter borgenärens. Lämpligen kan
därvid de båda styckena föras samman till ett stycke, som i en första mening
får innehålla, att tredje man som ställt egendom som säkerhet för förpliktelse
av gäldenären och, sedan gälde-
Prop.1975:6 408
nären
fullgjort förpliktelsen, återfått säkerheten, är skyldig att titt borgenären eller,
om konkursboet b
40
b-40 d §§ Lagrådet:
Förslaget
innehåller i 40 b och 40 c §§ föreskrifter om vem som kan påkalla återvinning
samt om sättet och tiden för påkallandet. I 40 b § föreskrivs att talan om
återvinning förs av förvaltaren samt att, om denne inte vill föra talan och ej
heller ingår förlikning i saken, talan får föras av borgenär som bevakat
fordran i konkursen. Vidare upptas bestämmelser om den tid inom vilken talan
skall väckas vid allmän domstol med två olika tremånadersfrister och en ettårsfrist
samt en regel om rättegångskostnaden för det fall då borgenär för talan. 140
c § sägs att, även om talan om återvinning ej väckts enligt 40 b §, återvinning
får påkallas av förvaltaren genom anmärkning mot be vakning eller genom
invändning mot annat yrkande som framställs mot boet. Därjämte sägs att
särskild talan ej behöver väckas när förmånsrätt som vunnits genom utmätning skalt
gå åter.
Av de föreslagna
bestämmelserna kan ej klart utläsas om borgenär får föra talan när återvinning
påkallas av förvaltaren genom anmärkning mot bevakning eller genom invändning
mot annat yrkande. Enligt motiven är det avsett att borgenär ej skall få föra
talan i dessa fall. Lagtexten synes böra förtydligas på denna punkt.
Vad
angår tiden för väckande av talan vid allmän domstol är tanken tydligtvis den
att talan under alla förhållanden skall få väckas inom ett år från den i 29 § i
förslaget angivna fristdagen. Även i detta avseende är en precisering av
lagtexten önskväid.
Lagrådet förordar att 40 b
och 40 c §§ sammanslås till en paragraf med beteckningen 40 b §. I ett första
stycke av paragrafen kan stadgas att återvinning påkallas av förvaltfiren genom
väckande av talan vid allmän domstol, genom anmärkning mot bevakning eller
genom invändning mot annat yrkande som framställs mot konkursboet samt att, om
förvaltaren inte vill påkalla återvinning och ej heller ingår förlikning i
saken, borgenär som bevakat fordran i konkursen får påkalla återvinning genom
väckande av talan vid allmän domstol. I samma stycke kan även anges att
särskild åtgärd ej är behövlig för återgång av förmånsrätt som vunnits genom
Prop. 1975:6 409
utmätning.
Som ett andra stycke kan upptas förslagets bestämmelser om tid för väckande av
talan vid allmän domstol, varvid första meningen jämkas till lydelsen, att
talan väcks inom ett år från fristdagen, dock att talan får väckas inom tre
månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Slutligen kan
bestämmelsen i förslaget om rättegångskostnaden i fall då borgenär för talan
få bilda ett tredje stycke i paragrafen. Sammanslagningen av 40 b och 40 c §§
föranleder att 40 d § i förslaget får beteckningen 40 c §.
Bestämmelsen
om att särskild åtgärd ej är behövlig för återgång av förmånsrätt som vunnits
genom utmätning överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 31 § sista
punkten KL. Bestämmelsen vinner tillämpning i fall då utmätt egendom eller
medel, som influtit efter dess försäljning eller på annat sätt, finns i behåll
hos utmätningsman eller överexekutor. För sådant fall föreskrivs i 24 § första
stycket i förslaget i överensstämmelse med 24 § första stycket KL att
belopp, som enligt utsökningslagen skolat utges till utmätningssökanden eller
annan borgenär som ej hade panträtt, i stället skall redovisas till
förvaltaren, om utmätningssökanden ej hade panträtt och den förmånsrätt som han
vunnit genom utmätningen skall gå åter. Som lagberedningen anfört kan med
hänsyn till den nya utformningen av reglerna om återvinning av förmånsrätt, som
vunnits genom utmätning, någon gång komma att inträffa att det ej utan vidare
kan avgöras huruvida rätt till återvinning föreligger eller vilken effekt den
bör få. Så länge återvinningsfrågan inte avgjorts kan tvekan därför råda om hur
det lämpligen bör förfaras med de medel som den nämnda föreskriften i 24 §
avser. Beredningen har anvisat den lösningen att, i den mån det är tveksamt
huruvida borgenärs genom utmätning vunna förmånsrätt skall stå sig, motsvarande
belopp redovisas till konkursförvaltaren och borgenären hänvisas att i vanlig
ordning göra sin rätt gällande genom bevakning i konkursen. Lagrådet
ifrågasätter huruvida detta är en lösning som lämpar sig för alla förekommande
fall. Understundom torde omständigheterna göra det tillrådligt att beloppet
innehålls i avbidan på att ett avgörande träffas i återvinningsfrågan mellan
borgenären och konkursboet. Som beredningen anmärkt, kan det förutsättas att
återvinningsfrågan tas upp inom helt kort tid efter konkursutbrottet.
103
§
Justitierådet
Bergsten, regeringsrådet Lidbeck och justitierådet Brundin:
Föreslagna
ändringar i reglerna om förfarandet i konkursen är fr.o.m. 3 kap. KL
huvudsakligen begränsade till formella jämkningar föranledda av de nya
lagreglerna i 1 kap. Enligt det remitterade förslaget skall sådan jämkning
företas i bestämmelserna i 103 § sista stycket. Vad som sägs i dessa
bestämmelser synes äga sådant samband med föreskrifterna i nu föreslagna 19 §
att de även i lagtekniskt hänseende lämpligen kan utformas i överensstämmelse
med sistnämnda paragraf., I sådant fall bör även
Prop.1975:6 410
lydelsen
av 103 § fjärde stycket jämkas.
Fjärde
stycket i 103 § torde följaktligen kunna innehålla en bestämmelse om att de
avgöranden som avses i första och tredje styckena får träffas före utgången av
bevakningstiden, om det lämpligen kan ske. Genom en bestämmelse, som får utgöra
sista stycket i paragrafen, bör vidare anges att vad som bestämts enligt denna
paragraf tillkännages på sätt regeringen föreskriver.
Justitierådet
Höglund:
Enligt
första-tredje styckena i 103 § KL skall konkursdomaren efter bevakningstidens
utgång, bl.a., bestämma viss tid inom vilken anmärkningar får framställas mot
bevakade fordringar, tid och ställe för det borgenärssammanträde inför rättens
ombudsman på vilket tvistefrågor angående bevakade fordringar skall behandlas
samt den dag då mål om tvistiga fordringar skall förekomma vid rätten. Enligt
fjärde stycket skall konkursdomaren sända meddelanden till bl.a. gäldenären och
borgenärerna om vad som sålunda blivit bestämt. Paragrafens femte stycke
slutligen innehåller bestämmelser, som huvudsakligen går ut på att om
konkursdomaren kan fatta de beslut som nämns i paragrafen innan kallelsebrev
enligt 20 § utsänts, meddelande om vad han beslutat skall tas in i dessa
kallelsebrev och den underrättelse som enligt 20 § skall tillställas gäldenären.
Medan
103 § KL lämnats oirörd i lagberedningens förslag, innefattar
departementsförslaget en ändring av femte stycket i paragrafen. Ändringen
hänger samman med den av departementschefen föreslagna ändringen i fråga om 20
§ av innebörd, att dess innehåll överflyttas till en tillämpningsförordning.
Den föreslagna lydelsen av femte stycket innehåller endast, att om de
avgöranden som avses i första och tredje styckena av paragrafen lämpligen kan
träffas tidigare än där sägs, vad som förut stadgas i paragrafen ej utgör
hinder därför.
Genom
att sambandet med de kallelser som avses i 20 § KL sålunda gått förlorat i den
föreslagna lydels
Prop.
1975:6 411
I överensstämmelse med vad jag anfört i fråga om 19 § bör
de bestämmelser om tillkännagivanden som 103 § innehåller behållas i själva
lagen, såvitt de rör parterna i konkursförfarandet. I enlighet härmed bör paragrafen
förbli oförändrad utom såvitt den innehåller bestämmelser om underrättelser
till ombudsmannen och förvaltaren. En sådan ändring är å andra sidan så
obetydlig att den, med hänsyn till att åtskilliga andra paragrafer i KL i samma
hänseende nu lämnas oförändrade, enligt min mening kan anstå till en kommande
revision av KL. Hänvisningen i femte stycket till 20 § torde dock ändras titt
att avse 19 §.
121,121 aoch 121 b §§ Lagrådet:
I språkligt hänseende är 121 § andra punkten något
oegentligt utformad. Lagrådet föreslår att 121 och 121 a §§ sammanslås tilt en
paragraf, betecknad 121 §, och att därvid orden "eller om annat följer av
121 a §" får utgå. I så fall får 121 b § beteckningen 121 a § och skall i
dess första stycke hänvisas endast till 121 §.
133 § Lagrådet:
I förevarande paragraf regleras den rätt till utdelning i
konkurs som tillkommer borgenär när konkursgäldenären är jämte en eller flera medgäldenärer
solidariskt ansvarig mot borgenären och någon av medgäldenärerna gjort
avbetalning på skulden. Innebörden är att borgenären äger bevaka sin fordran
utan avdrag för avbetalning som gjorts av medgäldenär. Däremot skall avdrag ske
för sådan avbetalning som konkursgäldenären själv gjort. Paragrafen tar upp tre
fall då avdrag ej skall ske. Dessa fall har betecknats 1, 2 och 3 och täcker
varandra delvis. Som punkt 1 nämns det fallet att medgäldenären hade rätt att
söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt), som punkt 2 det
fallet att avbetalningen skett genom ackord, konkurs eller annan fördelning av insolvent
medgäldenärs bo och som punkt 3 det fallet att avbetalningen skett senare än
tre månader före den i 29 § i det remitterade förslaget angivna fristdagen. I
de båda senare fallen är klart att avdrag ej skall ske för någon del av
avbetalningen. Det förstnämnda fallet däremot innebär, som framgår av motiven,
att avdrag får underlåtas endast i den mån medgäldenären genom avbetalningen
fått regressrätt mot konkursgäldenären. Detta framgår inte tydligt av den
föreslagna lagtexten. Som förutsättning för att borgenären ej skall behöva
vidkännas avdrag anges visserligen, att medgäldenären genom avbetalningen fått
regressrätt. Men för det fall att regressrätten motsvarar endast en del av
avbetalningens belopp anges ej klart att avdrag skall göras för överskjutande
del. Ett förtydligande härom synes böra göras. Lagrådet vill för den skull
förorda.
Prop.1975:6 412
att de båda som 2 och 3 betecknade fallen nämns först i en
punkt och att det som 1 betecknade fallet tas upp därefter i en punkt för sig
av innehåll, att vid sådan avbetalning som där avses detsamma gäller som vid
avbetalningar i de båda övriga fallen, i den mån avbetalningen medfört
regressrätt för medgäldenären.
134 a § Lagrådet;
I denna paragraf regleras solidariskt ansvarig medgäldenärs
rätt att utnyttja säkerhet, som konkursgäldenären ställt för medgäldenärens
regressfordran, och att kvitta regressfordran mot skuld som medgäldenären har
till konkursgäldenären. Den föreslagna regeln innebär, att om borgenären lyfter
utdelning i konkursen medgäldenärens rätt i nämnda hänseenden minskas med utdetningens
belopp, i den mån utdelningen beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens
värde eller mot kvittningsskulden. Paragrafen tar sålunda sikte på medgäldenärens
rätt. Den inleds emellertid med en bestämmelse av innehåll, att borgenärs rätt
till utdelning inte påverkas av att säkerhet ställts för soUdariskt ansvarig medgäldenärs
regressfordran eller att regressfordringen kan kvittas mot skuld som medgäldenären
har till konkursgäldenären. Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i
lagberedningens förslag, har med anledning av ett remissyttrande tillfogats för
att tydliggöra syftet med den föreslagna regeln angående medgäldenärens rätt.
Bestämmelsen torde emellertid vara onödig. Intet i det föregående av förslaget
ger anledning till antagande att borgenärens rätt i konkursen skulle påverkas
av att gäldenären ställt säkerhet för medgäldenärs regressfordran eller av att
kvittningsrätt föreligger för medgäldenär. Inte heller lärer någon slutsats i
den vägen kunna befaras av bestämmelsen i 18 § andra stycket förmånsrättslagen,
av vilken följer att borgenären, när han själv mottagit säkerhet från gäldenären,
måste vidkännas minskad utdelning, i det att han då äger erhålla utdelning
endast för den del av fordringen som återstår sedan säkerheten tagits i
anspråk. Men den nu i departementsförslaget tillfogade bestämmelsen väcker
tanke åt det hållet. Lagrådet vill därför hemställa, att första punkten i
paragrafen får utgå och att paragrafen utformas i överensstämmelse med beredningens
förslag.
Förslaget till lag om ändring i aickordslagen
L
I lagberedningens förslag har upptagits särskilda
övergångsbestämmelser i anledning av att de nya återvinningsreglerna i KL-förslaget
får betydelse också i fråga om tillämpningen av 16 § ackordslagen. Enligt dessa
bestämmelser skall i fall då förhandling om offentligt ackord
Prop. 1975.6 413
beslutats
före ikraftträdandet hänvisningen i 16 § ackordslagen till KL:s
återvinningsregler avse dessa regler i deras äldre lydelse. Vidare skall, även
om förhandling om offentligt ackord beslutats först efter ikraftträdandet, i
fråga om återvinning av rättshandling eller åtgärd som ägt rum före
ikraftträdandet de äldre bestämmelserna om återvinning få åberopas, om det
medför frihet från återvinning. De sålunda föreslagna bestämmelserna innebär
en motsvarande tillämpning i ackordssammanhang av övergångsbestämmelserna till KL-förslaget.
I
det remitterade förslaget har dessa i beredningsförslaget upptagna
övergångsbestämmelser uteslutits. Departementschefen säger sig starkt
ifrågasätta om övergångsbestämmelser av det slaget bör ha sin plats i
förevarande lagförslag. Han anför att de föreslagna övergångsbestämmelserna
till KL-förslaget torde delvis kunna tillämpas direkt även i ackordssammanhang
och att i övrigt en analog tillämpning torde vara möjlig. Det torde i vart
fall, tillägger departementschefen, med hänsyn till den utformning som punkten
3 av övergångsbestämmelserna till KL-förslaget fått inte innebära några
egentliga olägenheter, om i förevarande lagförslag inte upptas några
övergångsbestämmelser i fråga om återvinning.
Vad
departementschefen anför synes sammanfattningsvis få tolkas så, att det är
avsett att övergångsbestämmelserna till KL-förslaget skall, såsom beredningen
tänkt sig, ha motsvarande tillämpning med avseende på hänvisningen i 16 §
ackordslagen. Att ingen särskild bestämmelse härom upptagits torde få godtas.
Utan att det är uttryckligen utsagt får alltså förutsättas gälla, att
hänvisningen i 16 § ackordslagen avser återvinningsreglerna i den äldre
lydelsen, när förhandling om offentligt ackord beslutats före den 1 juli 1975,
samt att i fråga om rättshandling eller åtgärd som ägt rum före nämnda dag
28-38 §§ KL i den äldre lydelsen alltid får åberopas, om det medför frihet från
återvinning (jfr punkten 2 andra meningen och punkten 3 första stycket i
övergångsbestämmelserna till KL-förslaget).
Övriga
lagförslag
Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop.1975:6 414
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1975-01-16
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson,
Leijon, Hjelm-Wallén.
Föredragande: statsrådet Geijer.
Proposition om ändring i konkurslagen (1921:225) m.m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till
1. lag om ändring i konkurslagen
(1921:225),
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i lagen (1915:218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,
4. lag om ändring i lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande,
5. lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal,
6. lag om ändring i lagen (1936:81) om
skuldebrev,
7. lag om ändring i lagen (1944:705)
om aktiebolag,
8. lag om ändring i lagen (1948:433)
om försäkringsrörelse,
9. lagom ändring i lagen (1955:183) om
bankrörelse,
10. lag om ändring i lagen (1970:596)
om förenklad aktiehantering samt
11. lag om ändring i ackordslagen
(1970:847). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
I anslutning till 6 § KL-förslaget har lagrådet förordat
att grundläggande bestämmelser om konkursdomarorganisationen alltjämt skall
ingå i KL och inte utfärdas i administrativ ordning. Som jag har berört i
remissprotokollet (avsnitt 9.2.7) bör emellertid den nuvarande ordningen med
konkursdomare avlösas av ett system i vilket huvuddelen av de uppgifter som nu
ankommer på konkursdomaren flyttas över på domstolen som sådan. Med hänsyn
härtill synes de åsyftade bestämmelserna om konkursdomarorganisationen tills
vidare böra få sin plats i den förordning som avses komplettera KL. I
paragrafens första stycke bör dock göras en mindre jämkning i enlighet med vad
lagrådet har förordat.
Lagrådet har vidare föreslagit att 13 och 15 §§ KL-förslaget
kompletteras med regler som tar sikte på fall då gäldenären dör efter det att
'Beslut om lagrädsremiss fattat av Kungl. Maj:t den 13
september 1974.
Prop.
1975:6 415
konkursansökan
har ingetts av gäldenären eller borgenär men innan den avgjorts. Enligt min
mening bör frågan ses mot bakgrund av vad som eljest gäller inom process- och
exekutionsrätten. Några allmänna bestämmelser om verkan av parts död upptas
inte i RB (jfr 12 kap. 19 §). Likväl utgår lagstiftningen otvivelaktigt från
att part i tvistemål efterträds av sitt dödsbo under förutsättning att tvisteföremålet
är sådant att boet kan vara part. Inte heller inom exekutionsrätten finns någon
allmän bestämmelse i ämnet. Motsättningsvis kan dock ur skilda bestämmelser
utläsas att exekutionsförfarandet i princip skall fortgå trots att svaranden
avlider. Såvitt gäller konkursrätten anser jag det även utan uttrycklig
bestämmelse vara klart att gäldenärens dödsbo skall inträda i gäldenärens
ställe om denne dör. Inom doktrinen har med visst stöd i 12 kap. 19 § RB
antagits, att det åligger domstol att ex officio underrätta dödsboet så att
detta blir i tillfälle att inträda. Att lösa denna fråga särskilt för
konkursrättens del anser jag med hänsyn titt det anförda inte vara lämpligt.
Härtill kommer att något mera påtagligt behov av lagregler i ämnet inte synes
ha framträtt.
Jag
kan i allt väsentligt godta vad lagrådets majoritet har anfört beträffande 19
§ KL-förslaget.
Lagrådet
har i anslutning till 39 a S KL-förslaget uttryckt önskemål om ett klarläggande
uttalande i fråga om skyldigheten att utge ränta när återbäring av egendom
skatt ske i samband med återvinning. Som jag har berört i lagrådsremissen har
frågor om ränta behandlats av köplagsutredningen i dess betänkande (SOU
1974:28) Räntelag. Förslag till räntelag m.m. har nyligen remitterats till
lagrådet. Räntelagen avses bli tilllämplig bl.a. i fråga om ränta som utgår i
samband med återvinning enligt KL. 1 lagrådsremissen rörande räntelagen
föreslås att bestämmelser härom tas in i 39 a S KL. Avsikten är att räntelagen
skall träda i kraft den 1 juli 1975, dvs. samma dag som nu förevarande
lagförslag avses träda i kraft. Beträffande motiven för den föreslagna
ändringen får jag hänvisa till vad som har anförts i räntelagsremissen.
1
fråga om 39 b § KL-förslaget, som behandlar den situation som uppstår vid
återvinning när tredje man ställt säkerhet för gäldenärens skuld och, sedan gäldenären
fullgjort sin förpliktelse, återfått säkerheten av borgenären, har lagrådet
föreslagit att paragrafen först skall reglera tredje mans skyldighet och
därefter borgenärens, eftersom borgenärens skyldighet är avhängig av vad som
föreskrivs om tredje mans skyldighet. Emellertid bör också tredje mans
skyldighet vara avhängig av borgenärens. Enligt min mening kan nämligen inga
bärande skäl anföras till stöd för att någon skyldighet skall åvila tredje
mannen när en återvinningstalan inte kan riktas mot borgenären. Fastmera måste
i detta sammanhang säkerheten etter borgen ses som accessorisk tilt huvudförptiktelsen.
Om därför huvudförpliktelsen har kommit att upphöra genom en betalning och
återvinningsfristen beträffande denna betalning utgått mot borgenären, bör
något återupplivande av borgen eller ställande av ny säkerhet inte komma i
fråga. Den av lagrådet föreslagna lagtexten kan emellertid läsas
Prop. 1975:6 416
så
att tredje mans skyldighet skulle kunna föreligga mera fristående. Med hänsyn
härtill anser jag mig inte kunna godta den av lagrådet föreslagna ändringen.
Vad lagrådet har anfört bör dock föranleda vissa redaktionella jämkningar i
fråga om 39 b §.
Som
lagrådets majoritet har anfört synes bestämmelserna i 103 § KL-förslaget äga
sådant samband med föreskrifterna i 19 S att de även i lagtekniskt hänseende
lämpligen kan utformas efter mönster av sistnämnda paragraf. Jag kan därför i
allt väsentligt ansluta mig till vad lagrådets majoritet förestagit i fråga om
103 §.'
Jag
godtar i övrigt de jämkningar i det remitterade KL-förslaget som lagrådet har
föreslagit och har inte något att erinra mot de uttalanden i tillämpningsfrågor
som lagrådet har gjort.
Aktiefondslagen
(1974:931), :>om utfärdades den 13 december 1974, upptar i 33 § tredje
stycket en llegitimationsregel i fråga om betalning av utdelning tilt
fondandelsägare. Regeln är utformad efter mönster av 23 § lagen (1970:596) om
förenklad aktiehantering. Sistnämnda paragraf har i lagrådsremissen föreslagits
ändrad. Jag förordar efter samråd med chefen för finansdepartementet att samma
ändring görs i 33 § aktiefondslagen.
Utöver
vad tidigare angetts bör vissa redaktionella ändringar göras.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att
antaga
delide
av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,
dels
inom justitiedepartementet upprättat förslag till
lag
om ändring i aktiefondslagen (1974:931).
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden här lagt
fram.
Prop. 1975:6 417
Innehåll
Propositionen................................................... ........ 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll..................... 1
Lagförslag....................................................... ........ 3
1 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921:225) 3
2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken.............. 44
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område........................... 44
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande 45
5 Förslag tilt lag om ändring i lagen (1921:11) om
försäkringsavtal.. 46
6 Förslagtilllagomändringilagen(1936:81)omskuldebrev 47
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1944:705) om
aktiebolag 48
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse 49
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1955:183) om
bankrörelse 50
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:596) om
förenklad aktiehantering 51
11 Förslag till lag om ändring i ackordslagen
(1970:847) 52
12 Förslag till Lag om ändring i aktiefondslagen
(1974:931) 53
Utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 13 september
1974................................................................ 55
1 Inledning....................................................... 55
2 Allmänt......................................................... . 56
2.1 Översikt över gällande bestämmelser............ 56
2.2 Konkurslagarna i övriga nordiska länder.......... 62
2.3 Internationellt samarbete på konkursrättens område 63
2.4 Vissa allmänna uttalanden av lagberedningen rörande
reformens inriktning 65
2.5 Lagberedningens förstag i sammanfattning..... 66
2.6 Allmänna uttalanden i remissyttrandena......... 69
Prop.1975.6 418
3 Inledande
av konkurs....................................... 70
3.1 Lagberedningen........................................ .... 70
3.2 Remissyttrandena...................................... 78
4 Gäldenärens förlust av
rådighet över sin egendom. 83
4.1 Lagberedningen........................................ .... 83
4.2 Remissyttrandena..................................... .... 86
5 Egendom som ingår i
konkurs m.m...................... .... 89
5.1 Lagberedningen........................................ .... 89
5.2 Remissyttrandena..................................... .... 92
6 Återvinning till
konkursbo.................................. .... 93
6.1 Lagberedningen........................................ .... 93
6.2 Remissyttrandena..................................... .. 100
7 Kvittning under konkurs.................................... 107
7.1 Lagberedningen......................................... .. 107
7.2 Remissyttrandena...................................... .. 109
8 Solidariska
skuldförhållanden............................. .. 110
8.1 Lagberedningen........................................ .. 110
8.2 Remissyttrandena..................................... .. 111
9 Departementschefen....................................... 111
9.1 Allmänna synpunkter.................................. .. 111
9.2 Huvudgrunderna för en konkursreform........... .. 116
9.2.1 Inledande av konkurs......................... .. 116
9.2.2 Gäldenärens förlust av sin rådighet....... .. 124
9.2.3 Egendom som ingår i konkurs mm.......... .. 128
9.2.4 Återvinning till konkursbo.................... .. 131
9.2.5 Kvittning under konkurs...................... .. 145
9.2.6 Solidariska skuldförhållanden................ .. 147
9.2.7 Övrigafrågor..................................... .. 148
9.3 Upprättade
lagförslag................................. .. 151
10 Specialmotivering.......................................... .. 151
10.1
Förslaget till lag om ändring i
konkurslagen (1921:225) 151
10.2
Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.... .. 290
10.3
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område..................... .. 291
10.4
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1914:45) om kommission , handelsagentur och handelsresande....................................... 292
10.5
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal 294
10.6
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1936:81) om skuldebrev 295
10.7
Förslaget till lag om iindring i lagen
(1944:705) om aktiebolag 296
10.8
Förslaget till lag om iindring i lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse 296
Prop. 1975.6 419
10.9
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1955:183) om bankrörelse 296
10.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:596) om
förenklad aktiehantering 297
10.11 Förslaget titt lag om ändring i ackordstagen (1970:847) 297
11
Hemställan................................................ 299
Bilagor
Lagberedningens
förslag.................................. 300
De
remitterade förslagen................................. 344
Utdrag
av lagrådets protokoll den 28 november 1974 395
Utdrag
av regeringsprotokollet den 16januari 1975.. 414
opaginerad Kontrollera mot PDF
Datoriserad Fotosättning LiberTryck
Stockholm 1975
Doktrin (32)
- Stefan Lindskog, Rättsföljden vid återvinning i konkurs av inkongruent skuldinfriande, SvJT 2026 s. 533, på s. 550 · Fritt tillgänglig
- Mikael Mellqvist, Insolvens — ett ansikte med skiftande mimik (Del 2 av 3), SvJT 2025 s. 390, på s. 398 · Fritt tillgänglig
- Mikael Mellqvist, Insolvens — ett ansikte med skiftande mimik (Del 1 av 3), SvJT 2025 s. 324, på s. 330, 331, 342 · Fritt tillgänglig
- Marek Keller, Om insolvens på grund av tvistiga skulder*, SvJT 2024 s. 752, på s. 754 · Fritt tillgänglig
- Gustaf Almkvist, Straffbara åtgärder vid obestånd, SvJT 2024 s. 10, på s. 29 · Fritt tillgänglig
- Mikael Mellqvist, Konkursprocesskommissionstalan — en insolvensrättslig essä, SvJT 2022 s. 885, på s. 892 · Fritt tillgänglig
- Bert Lehrberg, Begreppet förtäckt värdeöverföring, SvJT 2012 s. 537, på s. 544 · Fritt tillgänglig
- Jenny Söderlund, Konkursgäldenärens talerätt i tillgångsfrågor — en uppsats om kommissionstalerätt och abandonering, SvJT 2012 s. 85, på s. 102, 103 · Fritt tillgänglig
- Ulrik Hägge, Om återvinning av egendom som ökat i marknadsvärde, SvJT 2009 s. 644, på s. 645, 646, 647, 648, 649, 650 · Fritt tillgänglig
- Ulrik Hägge, Återvinning i konkurs efter fusion av dotterbolag, SvJT 2006 s. 900, på s. 901, 905 · Fritt tillgänglig
- Laila Zackariasson, Svensk rättspraxis, SvJT 2003 s. 753, på s. 893, 953 · Fritt tillgänglig
- Johan Rosén, Allmänna villkor för skuldsanering, SvJT 1995 s. 146, på s. 151 · Fritt tillgänglig
- Helene Svensson, Högbroforssaken, SvJT 1994 s. 497, på s. 507 · Fritt tillgänglig
- Torkel Gregow, Svensk rättspraxis Exekutionsrätt 1982-1990:II Konkursrätt, SvJT 1993 s. 181, på s. 194, 195, 198 · Fritt tillgänglig
- Lars Heuman, Kan aktieägare i ett konkursbolag åtkomma bolagets tvistiga tillgångar med förvaltarens medgivande?, JT 1992/93 nr 2 s. 273, på s. 274, 277, 281
- Stefan Lindskog, Lönegarantianspråk: (1) Villkorad eller endast oförfallen fordring? (2) Innebörden av nyttokravet i KL 5:2. (3) Omfattar maximumbeloppet ränta?, JT 1991/92 nr 4 s. 650, på s. 651
- Trygve Hellners, Process och Exekution. Vänbok till Robert Boman, JT 1991/92 nr 2 s. 340, på s. 352
- Gertrud Lennander, Otillbörlig betalning till företagshypoteksborgenär, med medel som erhållits ur säkerheten, och extraordinär insättning på checkkreditkonto: Två rättsfall om återvinning i konkurs, JT 1990/91 nr 3 s. 468, på s. 475
- Gertrud Lennander, Skuldsanering för privatpersoner, JT 1990/91 nr 2 s. 234, på s. 247
- Lars Heuman, Fristen för väckande av återvinningstalan enligt KL 4:19, JT 1989/90 nr 2-3 s. 355, på s. 356, 358, 360
- Inge Simfors, Något om förmånsrätt i återvunnen egendom, SvJT 1988 s. 340, på s. 344, 347, 351, 355, 357, 361, 365, 366 · Fritt tillgänglig
- Torgny Håstad, Lagstiftnings- och forskningsbehov inom sakrätten, SvJT 1988 s. 224, på s. 247 · Fritt tillgänglig
- Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1981—1985, SvJT 1987 s. 331, på s. 354 · Fritt tillgänglig
- Torben Björk, Om factoring, SvJT 1983 s. 325, på s. 364 · Fritt tillgänglig
- Michael Bogdan, Obeståndsbegreppet, SvJT 1981 s. 500, på s. 504, 512 · Fritt tillgänglig
och 7 till
- Madeleine Löfmarck, Mannamånsansvar — mannamån mot den punktlige betalaren?, SvJT 1981 s. 321, på s. 323, 324, 325 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Gäldenärsbrott, SvJT 1981 s. 286, på s. 295 · Fritt tillgänglig
- Madeleine Löfmarck, Gäldenärsbrott, SvJT 1981 s. 81, på s. 86, 89 · Fritt tillgänglig
- Katja of Sweden-målet och svensk internationell konkursrätt, SvJT 1980 s. 710 · Fritt tillgänglig
- Michael Bogdan, Svensk internationell konkursrätt, SvJT 1980 s. 321, på s. 325, 326, 328 · Fritt tillgänglig
- Om möjligheten att försätta konkursbo i konkurs, SvJT 1977 s. 298, på s. 299 · Fritt tillgänglig
- Torgny Håstad, Skall betalning av förfallen skatt aldrig kunna återvinnas?, SvJT 1975 s. 460, på s. 461, 464 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
508 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (114)
114 kopplingar i 48 dokument.
- Prop. 2024/25:135 Ett nytt konkursförfarande s. 169 om s. 121 · s. 178 om s. 260 i texten
- SOU 2024:36 Förenkla och förbättra! s. 422 om s. 199 · s. 746 i texten
- Bet. 2020/21:CU19 En effektivare konkurshantering om s. 117 i texten
- Prop. 2020/21:148 En effektivare konkurshantering s. 41 om s. 167 i texten
- Ds 2019:31 Konkursförfarandet s. 127 om s. 111 · s. 157 om s. 117 · s. 159 om s. 117 · s. 162 om s. 117 · och 6 till i texten
Rättsfall (95)
95 kopplingar i 68 dokument.
- RH 2017:36 om s. 258 ur registret
- RH 2007:20 om s. 232 ur registret
- RH 2006:50 om s. 169 ur registret
- RH 1996:99 om s. 224 ur registret
- RH 1995:81 om s. 210 ur registret
Doktrin (299)
299 kopplingar i 70 dokument.
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 123 · s. 273 om s. 124 · s. 273 om s. 295 · s. 286 · och 50 till i texten
- Schytzer, Fordrans uppkomst inom insolvensrätten, 2020 s. 223 om s. 187 · s. 248 om s. 274 · s. 249 om s. 284 · s. 257 om s. 210 · och 22 till i texten · dokumentnivå
- Arnesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord, 1982 s. 106 om s. 225 · s. 193 om s. 157 · s. 194 om s. 154 · s. 195 om s. 116 · och 22 till i texten
- Leijonhufvud, Brotten mot borgenärer, 1986 s. 76 om s. 144 · s. 116 om s. 116 · s. 120 om s. 143 · s. 122 om s. 208 · och 12 till i texten
- Martinson, Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat, 2018 s. 188 · s. 190 om s. 93 · s. 191 om s. 208 · s. 194 · och 8 till i texten