Regeringens proposition om lag om ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.
1975 · 24 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:67, Regeringens proposition om lag om ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition nr 67 år 1975 Prop. 1975:67
Nr 67
Regeringens proposition om lag om ändring i lagen (1945:119)
om stängselskyldighet för järnväg m. m.;
beslutad den 13 mars 1975.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
BENGT NORLING
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om reglering av
ansvaret för att hålla stängsel utmed järnväg till skydd för allmänheten. Enligl
förslaget ankommer det på kommunen att inom sitt område bestämma var stängsel
skall finnas, hur det skall utformas och i vilken omfattning tillsyn och
underhåll skall ske. Del praktiska arbetet med uppsättning, tillsyn etc. skall
utföras av järnvägens innehavare. Kostnaderna vilka f. n. normalt i sin
helhet belastar vederbörande kommun föreslås delas meUan vederbörande kommun
och järnväg så att kommunen svarar för 90 % av kostnaderna och järnvägen för 10
%. I fråga om stängsel vid stations- eller bangårdsområden skall dock
kostnaderna fördelas lika.
Det föreslås vidare att en särskild nämnd skall inrättas
för prövning av vissa frågor som hänger samman med slängslens uppsättning m. m.
Nämnden skall bl. a. ha till uppgift atl avgöra frågor i anslutning till
kostnadernas fördelning, om inle överenskommelse i dessa frågor kan träffas
mellan järnvägen och kommunen.
Den föreslagna regleringen avses inle bli tillämplig på befintUga
stängsel.
Det förordas all ifrågavarande beslämmelser inarbetas i
lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m. m.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari
1976.
1 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 67
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:67
Förslag till
Lag om
ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg
m. m.
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1945:119) om
stängselskyldighet för järnväg m. m.
dels att 9 § skal! upphöra att gälla,
dels att i 2 och 7 §§ ordet "Konungen" skall
bytas ul mot "regeringen",
dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 10-15 §§,
av nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas närmast före 1 § ny rubrik
som lyder "Stäng.sel till skydd för större hemdjur" och närmast före
11 § ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10§
Stängselskyldighet enligt 1 § föreUgger ef om stängsel skaU
hållas enligt 11 §.
Stängsel till skydd för aUmänhe-ten
1 §
/ fråga om järnväg som är avsedd för allmän trafik
beslutar kommun efter samråd med färn-vägens innehavare i den mån det är
påkallat från allmän synpunkt att stängsel inom kommunens område skall hållas
utmed färnvägen till skydd för personer som bo eller uppehålla sig intill
denna.
Järnvägens innehavare är skyldig att anordna, tillse och
underhålla stängsel i enlighet med kommunens beslut.
Skyldighet som avses i andra stycket föreligger dock ef,
om hinder häremot möter av hänsyn till färnvägens drift eller på grund av
annan särskild omständighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975:67
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Kostnad för anordnande, tillsyn och underhåll av stängsel
betalas till nittio procent av kommunen och tio procent av färnvägens innehavare.
I fråga om stängsel vid stations- eller bangårdsområde skaU dock kostnaden
fördelas lika.
13 §
Fråga som avses i 11 § tredfe stycket eller 12 § prövas av
stängselnämnden, om kommunen och färnvägens innehavare ef kunna enas.
Utan hinder av att nämnden avgfort fråga som avses i
första stycket får kommunen eller järnvägens innehavare begära att nämnden på
nytt skall pröva frågan, om ändrade förhållanden inträtt efter nämndens
beslut eder elfest särskild omständighet föranleder att frågan omprövas.
Mot nämndens beslut får talan ej föras.
14§
Stängselnämnden består av ordförande och två andra
ledamöter. För ledamöterna skola finnas ersättare. Ordföranden och ersättaren
för denne skola vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Ledamöter och ersättare
förordnas av regeringen för viss tid.
15§
Parterna skola tiU Uka delar ersätta statsverket
för nämndens
kostnader i visst ärende.
Denna lag träder i kraft den I januari 1976.
Bestämmelserna i 11 15 §§ gäUer dock ej i fråga om sådant stängsel som satts
upp före ikraftträdandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975:67
Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1975-03-13
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,
Bengtsson, Noriing, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-WaUén
Föredragande: statsrådet Norling
Proposition om lag om ändring i lagen (1945:119) om
stängselskyldighet för järnväg m. m.
1 Inledning
Vid 1964 års riksdag väcktes två Ukalydande motioner
(1964:1:28 och 1964:11:35) angående slängselskyldighelen för järnväg. 1 sitt
betänkande i anledning av motionerna uttalade tredje lagutskottet (3 LU
1964:27) bl. a. atl skyldigheten all sätta upp stängsel utmed järnväg tiU skydd
för den intill järnvägen boende befolkningen inte är reglerad i författning.
Med hänsyn tUl behovet av skydd framför allt för lekande barn inom tättbebyggelseområden
och till den oklarhet som får anses råda i fråga om vem som i del särskilda
fallet bör sätta upp och bekosta stängsel, borde en laglig reglering av
förevarande slängselskyldighet ske. Utskottet uttalade vidare atl det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att föranstalta om en översyn av berörda frågor och på
grundval därav genomföra erforderliga författningsändringar. Riksdagen beslöt
sedermera i enlighet med lagutskottets förslag (rskr 1964:164).
Med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har en sakkunnig
tillkallats för att utreda vissa frågor om stängselskyldighet vid järnväg
(utredningen om slängselskyldighet vid järnväg)'.
Utredningen har i november 1973 avgett belänkandet (Ds K
1973:7) Slängselskyldighet vid järnväg.
Efter remiss har följande myndigheter och organisationer
yttrat sig
' Hovrätlslagmannen Tore Landahl har för tiden fr. o. m.
den 20 november 1972 varit sakkunnig.
Prop.
1975:67 5
över betänkandet, nämligen statens järnvägar (SJ), statens
vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statskontoret, riksrevisionsverket,
statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län, siatens industriverk, Svenska järnvägsföreningen och Svenska
kommunförbundet. Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län har
bifogat yttranden från kommuner m. fl.
2 Gällande bestämmelser m. m.
Föreskrifter om järnvägarnas stängselskyldighet finns i
lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m. (ändrad senast 1971:1054).
Enligl lagen är innehavare av järnväg skyldig att, med vissa undanlag, hålla
stängsel utmed järnvägen till skydd för slörre hemdjur (hästar och nötkreatur)
under belesgång. Stängslet skall i princip vara så beskaffat att hemdjur som
inte är "okynnes eller otaml" kan stängas ute från järnvägsområdet. Mäl
om stängselskyldighet enligt denna lag skall tas upp av fastighetsdomstol.
Några beslämmelser som ålägger annan än järnvägs
innehavare skyldighet att sätta upp stängsel vid järnvägsområde finns inte.
Inte heller har i författning meddelats föreskrifter om mera vidsträckt
stängselskyldighet för järnvägs innehavare än vad som följer av 1945 års lag.
När det gäller SJ föreskrivs i den av järnvägsstyrelsen den 18 januari 1923
utfärdade banförordningen att järnvägsområdet skall vara inhägnat där så
erfordras för atl skydda järnvägstrafiken.
Enligl 100 § järnvägstrafiksladgan (1966:202) får ingen
utan vederbörligt tillstånd beträda sådan del av järnvägsområde som inte är
upplåten för allmänheten. Den som bryter mot denna föreskrift kan dömas till
böter.
Av
intresse i sammanhanget är också bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för
innehavare av järnväg. Dessa finns i lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drifl. Enligt denna lag (2 §) skall järnvägens
innehavare betala skadestånd enligt vanliga grunder som om han själv vållat
skadan i det fallet alt någon har ljutit döden eller lidit kroppsskada lUl
följd av järnvägens drift och järnvägens förvaltning eller betjäning varit
vållande till detta.
1886 års
lag är f. n. föremål för översyn. 1 det förslag liU ny lydelse av lagen, som
framlagts i betänkandet (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I och som nu remissbehandlas,
föreslås ingen ändring i här aktuella avseenden.
Det kan
nämnas atl vissa beslämmelser om stängselskyldighet återfinns i lagen
(1933:269) om ägofred. Bestämmelserna avser emellertid inte stängsel utmed
järnväg.
1 sådana stadsplane- eUer byggnadsplanebestämmelser som
avses i 25 §
/ Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 67
Prop.
1975:67 6
resp. 107 § byggnadslagen (1947:385) kan enligt 12 §
byggnadsstadgan (1959:612) meddelas reglering beträffande utfart eller annan
utgång mot gata. Därvid kan föreskrivas utfartsförbud som ibland förenas med
skyldighet atl sätta upp stängsel. Del synes inte ha förekommit annat än
möjligen undantagsvis att genom stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser
föreskrift meddelats om stängselskyldighet mot järnväg.
Med stöd av 53 § 2 mom. byggnadsstadgan kan byggnadsnämnd
bl. a. föreskriva att stängsel skall hållas mol gata. Bestämmelserna avser
emellertid inle stängsel för här aktuellt ändamål.
Sedan gammalt har det ålegat järnvägen vissa skyldigheter
med avseende på trafiksäkerheten vid plankorsningar. Dessa skyldigheter finns
numera reglerade i kungörelsen (1959:50) angående kryssmärken och
säkerhetsanordningar vid plankorsningar meUan järnväg och väg (säkerhetskungörelsen).
1 säkerhetskungörelsen föreskrivs skyldighet för innehavare av järnväg att vid
plankorsning anbringa och underhålla varningsmärken och säkerhetsanordningar
av närmare angivet slag samt alt ordna viss bevakning. Det anges uttryckligen
att vad som föreskrivs inte har avseende på frågan vem som slutligen skall
vidkännas kostnaden för åtgärderna. Sistnämnda fråga är inte reglerad i
författning.
Däremot har frågan om kostnadsfördelningen för ålgärder
vid plankorsningar varil aktueU i etl förhållandevis stort anlal tvister vid
domstol, företrädesvis under 1920- och 1930-talen. När domstolarna i
rättsfallen haft att ta ställning till vilken av intressenterna järnvägen
eller väghållaren - som skall betala kostnaderna för uppsättning och underhåll
av säkerhetsanordningarna, har i allmänhet prioriletsfrågan varit en
utgångspunkt för bedömningen. Grundregeln har varit att den äldsta av
trafiklederna inte skall belastas med kostnader på grund av den nyare
trafikledens tiUkomst. Den nyare trafikleden har också ansetts sk-yldig att
betala kostnaderna för nya säkerhetsanordningar, om dessa krävts för atl möta
en normal och förutsebar trafikökning på den äldre leden. Om däremot behovet av
särskilda ålgärder har uppkommit till följd av omständigheter som man inle
kunde förutse vid övergångens tillkomst, har det ansetts alt kostnaderna bör
bäras av den trafikled till vilken de förändrade förhållandena är att hänföra.
F. n. utgår statsbidrag till järnvägar för sådana
anordningar, som huvudsakligen betingas av vägtrafikens säkerhetskrav. Statsbidrag
kan härvidlag utgå med högst 90 % av kostnaden.
I vissa fall när del är fråga om korsning mellan järnväg
och allmän väg betalar statens vägverk efter överenskommelse med SJ både
anläggningskostnaden för säkerhetsanordningarna och kostnaden för deras drift,
underhåll och förnyelse. Den senare kostnaden betalas därvid med ell
engångsbelopp, som enligt fastställda tabeller kapitaliseras med utgångspunkt
från den årliga underhållskostnad som erfarenhetsmässigt uppkommer.
Prop. 1975:67
3 Utredningens förslag
Behovet av ny lagstiftning
Några regler om stängsel vid järnväg lill skydd för
allmänheten har som tidigare nämnts inte meddelats i lag eller annan
författning. Enligt utredningen torde emellertid allmän enighet numera råda om
all när järnväg går fram genom tättbebyggda områden del ofta finns behov av
effektivt stängsel utmed järnvägsområdet till skydd för barn och andra som bor
eller brukar uppehålla sig i närheten av järnvägen. Även på andra platser kan
det finnas behov av sådant stängsel, t. ex. vid fritidsområden, bad- och sporlanläggningar
samt nöjesanläggningar.
Atl denna stängselfråga är helt oreglerad medför enligt
utredningen vissa olägenheter. Brislen på bestämmelser leder inle säUan lill
att stängselfrågan inte visas något aktivt intresse från kommunernas sida. 1
det särskilda fallet kan det råda oklarhet om vem det åligger att sätta upp
stängsel. Från kommunens eller exploatörens sida anser man ofla att järnvägen
skall vara skyldig all vid behov inhägna sitt område, medan innehavaren av
järnvägen under åberopande av prioritetsprincipen bestrider slängselskyldighet,
när järnvägen har kommit lill före tätbebyggelsen. Ofta kan frågan inte lösas
förrän efler långvariga förhandlingar mellan kommunen och järnvägen, trots att
behovet av stängsel erkänns av båda parter. Om det inte går atl få lill stånd
en överenskommelse, kan detta medföra att något stängsel inte sätts upp eller i
varje fall att uppsättandet fördröjs längre än som kan anses godtagbart från
allmän synpunkt. Del framstår därför enligl utredningens mening som angeläget
att en reglering av stängselfrågan undanröjer den tvekan som nu kan råda om vem
som i det särskilda fallet skall ansvara för atl stängsel sätts upp och
underhålls.
Enligt SJ:s drifltjänslslatistik fanns vid slutet av år
1972 totalt 17 225 km hägnad uppsatt utmed SJ :s järnvägslinjer. Den
sammanlagda banlängden uppgick samma år tiU 11 410 km. Uppgifterna avser hägnader
på båda sidor av banorna. SJ:s underhållskostnader för dessa hägnader uppgick
till 3,3 milj. kr år 1972.
Av statistiken framgår inte vilket slag av hägnad
uppgiften avser. SJ fullgör emellertid sin nuvarande slängselskyldighet genom
att sälla upp s. k. trådstaket, vilka kan hindra större djur från att komma in
på bangården men inte hka effektivt uteslänger t. ex. lekande barn. Sådant
skydd bör utföras som s. k. nälstängsel.
Under tioårsperioden 1963-1972 dödades eller skadades 76
personer vid olyckor på SJ:s järnvägslinjer (exkl. olyckor vid vägkorsningar
och på bangårdsområden). Av dessa olyckor avsåg 12 barn. Enligl utredningen
lyder de närmare uppgifler som finns om dessa olyckor på att barnolyckorna i
samtliga fall har inträffat inom tättbebyggt område och alt i inget av fallen nälstängsel
funnits på platsen.
Prop, 1975:67 8
Stängselsky Idigh e t
Utredningen menar att en författningsmässig reglering av slängselskyldighelen
inte behöver innebära att den som åläggs all sätta upp och underhålla stängsel
också skall svara för kostnaderna. Del finns tvärtom skäl att särskilja dessa
frågor. Enligt utredningen hävdar SJ den s. k. priorilelsprincipen när frågan
om vem som skall sälta upp och bekosta stängsel lill skydd för människor idag
aktualiseras. Sålunda hävdar SJ att det ankommer på exploatören eller kommunen
att sätta upp och bekosta skyddsstängsel, om tätbebyggelsen uppstått eftei
järnvägens tillkomst, medan man i princip medger skyldighet för SJ atl sätta
upp stängsel om järnvägen har dragits fram genom ett befintligt
tätbebyggelseområde. Motsvarande uppfattning torde i allmänhet hävdas av
innehavarna av de enskilda järnvägarna.
Enligt utredningen är dock priorilelsprincipen inte
lämplig när det gäller atl reglera frågan om vem det skall åligga att sälta upp
och underhålla stängsel. Den osäkerhet som nu råder i olika fall om vem som har
skyldighel att sätta upp stängsel skulle komma alt kvarstå. 1 många äldre
tätbebyggelseområden kan prioriteten vara svår att fastställa entydigt, vilket
kan leda lill att stängsel över huvud taget inte sätts upp, efiersom ingen
anser sig ha skyldighet att göra del. Nackdelarna med en sådan ordning skulle
också framträda skarpt när det gäller stängslens underhåll och översyn.
Utredningen föreslår i stället all del skall ankomma på
järnvägens innehavare atl sätta upp och underhålla stängsel utmed järnvägen.
Järnvägen har redan nu skyldighel alt hålla stängsel till skydd för djur, och
del måsle enligt utredningen av rationella skäl ligga närmast lill hands att
ansvaret för samtliga typer av stängsel vilar på samma organisation. Från
järnvägens sida har man också central överblick över vilka typer av stängsel
som är lämpliga i olika fall. Atl slängslen sätts upp genom järnvägens försorg
garanterar vidare alt de utförs på ett sätt som inle innebär olägenheter för
järnvägens drift och inle kommer i konflikt med gällande säkerhetsföreskrifter.
Frågan om översyn av stängslen löses enligt utredningen på ett praktiskt sätt
genom att översynen, i samband med de baninspektioner som regelmässigt äger rum
en eller två gånger i veckan längs järnvägsspåren, företas av järnvägens
personal som äger rätt all beträda banan och är förtrogen med de instruktioner
som gäller härvid. Den sist anförda synpunkten är av slor betydelse, eftersom
man om slängselplikl åläggs annan än järnvägens innehavare skulle få tillskapa
särskilda anordningar för atl lösa problemet med slängslens översyn.
Stängselskyldighetens in trade
Enligl utredningens mening är del inte lämpligt alt knyta slängselskyldighelen
lill tätbebyggelsebegreppel eller på annat sätt tUl en beskrivning i
generella termer av de områden där slängselplikl bör föreligga.
Prop. 1975:67
Avgörandet om stängsel skall sällas upp bör i stället få
träffas särskilt i det enskilda fallet. Del lämpligaste synes därvid vara alt
kommunen får bestämmanderätten. Inom kommunen har man, i motsats till vad
fallet är för järnvägens del, överblick över exploateringen och kan därför på
ett tidigt stadium ta ställning i stängselfrågan.
Utredningen föreslår sålunda att järnvägen blir skyldig atl
sälta upp stängsel när kommunen bestämt att så skall ske. Härigenom garanteras atl
stängsel sätts upp på de platser där del från allmän synpunkt bedöms som
önskvärt. Från kommunens synpunkt innebär en sådan reglering den fördelen atl
stängselkostnader inte kan läggas på kommunen i annal fall än då man från
kommunalt håll bedömt del som behövligt atl stängsel sätts upp.
Kostnadsansvar
Vad gäller frågan om vem som skall betala kostnaderna för
stängslet framhåller utredningen bl. a. att eftersom det hillills inte har
förelegat någon lagstadgad skyldighet för innehavare av järnväg eller annan att
sätta upp stängsel för allmänhetens skydd, har det inte heller kunnat utbildas
någon rättslig praxis för fördelningen av kostnaderna. 1 praktiken har
kostnadsfrågan fått lösas genom förhandlingar och överenskommelser mellan
berörda parter från fall till fall.
1 den näraliggande frågan om skyldighet atl betala
kostnader för säkerhetsanordningar i plankorsningar finns däremot ell rikt
rättsfallsmaterial. Som tidigare nämnts har priorilelsprincipen varit en
huvudregel i dessa faU. Om behovet av särskilda åtgärder har kommit upp till
följd av omständigheter som man ursprungligen inte kunde förutse, har det
ansetts att kostnaderna för anordningarna bör bäras av den trafikled till
vilken de ändrade förhållandena är att hänföra.
Efiersom stängselfrågan och frågan om säkerhetsanordningar
i plankorsningar frän principiell synpunkt är tämligen likartade, menar
utredningen att man kan utgå från alt rättsfallen ger uttryck för principer som
enligt rådande rättsuppfattning bör vara tillämpliga också på fördelningen av
kostnader för skyddsstängsel.
Enligt utredningen bör således kostnaderna fördelas mellan
järnvägen på ena sidan och de intressen som ligger bakom bebyggelseutvecklingen
på den andra, dvs. berörda exploatörer, fastighetsägare eller kommun. Intresset
av att finna enhetliga riktlinjer talar för att järnvägen generellt skall kunna
håUa sig till kommunen för alt få täckning för sina kostnader. Vad som främsl
motiverar stängslens uppförande är nämligen behovet av skydd för
kommunmedlemmarna. Atl stängselfrågan allmänt uppfattas som en kommunal
angelägenhet visas av att del i slor utsträckning och sannolikt i det helt
övervägande antalet fall är kommunerna som håller de nätstängsel som f. n.
finns uppsatta.
Utredningen anser det inte påkallat att, i den begränsade
fråga det här gäller, härutöver införa beslämmelser som ger kommunen rätt att i
sin
Prop.
1975:67 10
tur söka gollgörelse av exploatör, fastighetsägare eller
annan. Bestämmelser av denna art skulle medföra en alltför komplicerad
reglering. Om kommunen inte enligt avtal eller på annat sätt kan la ut sin del
av stängselkostnaden av annan, bör utgiften stanna på kommunen.
Om de grundsatser som slagits fast i rättsfallen rörande
plankorsningar förs över på stängselfrågan, ger detta följande resultat. Om
järnväg vid anläggandet har dragit fram genom ett tättbebyggt område, ankommer
det på järnvägens innehavare atl själv bekosta de skyddsslängsel som behövs. Om
bebyggelsen visserligen inle fanns när järnvägen anlades men järnvägens
innehavare vid denna tid borde ha kunnat räkna med den bebyggelseutveckling som
orsakat behovet av stängsel, skall innehavaren också själv slå för kostnaden.
Kunde man däremot vid liden för järnvägens anläggande inte förutse bebyggelsens
tillkomst, är kommunen skyldig atl goltgöra järnvägsinnehavarens kostnader. Kan
behovet av stängsel sägas ha vållats i lika mån av Irafikintensifiering på
järnvägen och av bebyggelseutvecklingen, skaU kostnaderna delas mellan
järnvägen och kommunen.
Det är tydligt alt dessa principer kommer atl leda till
att kommunerna i åtskilliga fall får gottgöra järnvägen för dess kostnader för
uppförande och underhåll av stängslen. Det kan emellertid enligt utredningen
anföras skäl för att införa en viss begränsning i kommunernas kostnadsansvar.
Stängslen tjänar visserligen i första hand till skydd för personer som bor eUer
uppehåller sig intill banan. De måsle dock generellt sett anses svara mol ell
visst intresse även för järnvägsdriften. Järnvägen får sålunda genom
tillkomsten av ett stängsel i någon mån skydd för skadegörelse på banan. Det är
också givet att järnvägsdriften kan störas om järnvägsområdet i större
utsträckning beträds av obehöriga. Det är därför enligt utredningen rimligt att
en schablonmässigt bestämd del av kostnaderna alltid skall stanna på järnvägen.
En regel härom underlättar också överenskommelser mellan parterna. Utredningen
har stannat för att järnvägens ansvar, i anslutning till de bestämmelser som
gäller om statsbidrag för säkerhetsanordningar i plankorsningar, i princip bör
avse åtminstone 10% av kostnadema. Kommunerna bör ha kostnadsansvar inte bara
för engångsutgifterna för uppförandet utan också för underhåll och förnyelse.
Stängselskyldighetens omfattning
' Stängselskyldigheten bör enligt utredningen omfatta
såväl SJ som enskilda järnvägar.
När det gäller s. k. industrispår och andra järnvägar som
inte har upplåtits för allmän trafik menar utredningen att del framför alll
föreligger ett intresse av att bereda arbetarna inom den ifrågavarande
industrin skydd för tågen. Denna fråga bör enligt utredningens uppfattning
lösas i andra former än genom allmänna slängselbestämmelser. I många fall torde
del vara praktiskt ogöriigi att inhägna sådana spår. Över
Prop. 1975:67 H
huvud taget kan förhållandena beträffande järnvägar som
inte är avsedda för allmän trafik vara så speciella att dessa mindre väl låter
sig inpassas i en generell reglering av den art utredningen föreslår.
Utredningen anser därför att regleringen bör begränsas lill järnvägar som är
avsedda för allmän trafik.
Att spårvägar där sådana finns inte lämpligen kan vara
underkastade en allmän slängselskyldighet finner utredningen ligga i sakens
natur. Däremot finns det naturligtvis ett starkt intresse av att lunnelbane-linjerna
inom stockholmsområdet håUs effektivt inhägnade där tågen går ovan jord, detta
redan med hänsyn till att strömförande skena löper vid sidan av spåren.
Intresset härav har tillgodosetts genom alt banorna, enligt gäUande koncession,
skall hållas inhägnade. Det finns alltså inget behov av att låta en allmän
stängselreglering gälla också för tunnelbanor.
Ansvaret för befintliga stängsel
1 de fall stängsel redan satts upp utmed järnväg till
skydd för allmänheten uppkommer frågan om vem som skall ha ansvaret för dessa
befintliga stängsel. Intresset av en enhetlig reglering av stängselfrågan talar
enligl utredningen i och för sig för atl järnvägarna borde ta över ansvaret för
de befintliga slängslens vidmakthållande. Mot bakgrund av dels de svårigheter
som på grund av gällande fastighetsrätlsliga regler föreligger att låta
järnvägarna la över ansvarel för befintliga stängsel och dels de betänkligheter
som möter mot att genom lagstiftning framtvinga ett frångående av sådana avtal
som träffats mellan kommun och järnväg och där kommunen tagit på sig ansvarel
för stängslet, har utredningen stannat för alt några generella regler om
skyldighet för järnvägarna att ta över ansvaret för redan uppsatta stängsel inle
bör meddelas.
Även om några generella föreskrifter sålunda inte föreslås
beträffande de befintliga stängslen, framstår det likväl som önskvärt att
järnvägarna åtar sig underhäll och översyn av dessa där det praktiskt sett kan
ske. I sådana faU bör innehavare av järnväg erhålla ersättning för sina
kostnader. Härom lorde frivilliga överenskommelser kunna träffas mellan
stängslens ägare och järnvägarna.
Stängselnämnd
Utredningen utgår från alt kommunerna och järnvägarna i
det övervägande antalet fall kommer atl kunna träffa överenskommelser i
kostnadsfördelningsfrågan i enlighet med de huvudprinciper som utredningen
föreslår. Man måste dock räkna med atl det kan uppkomma fall där man inte kan
nå enighet. Med hänsyn härtill uppstår behov av ett frislående organ med
uppgift atl slita eventuella tvister mellan kommun och järnväg. Det synes
nämligen uteslutet att tvister av det speciella slag det här gäller skulle få
avgöras av allmän domstol eller fastighetsdomstol.
Utredningen föreslår att en särskild nämnd inrättas för
att pröva frågor
Prop. 1975:67 12
som hänger samman med järnvägarnas stängselskyldighet till
skydd för allmänheten. Nämnden bör ha som huvuduppgift att avgöra tvister om
kostnadsfördelningen mellan kommun och järnväg. 1 förekommande faU bör nämnden
också behandla tvister som gäller om stängsel i elt särskilt fall bör sättas
upp eller inte. Med hänsyn till att del här - om man bortser från enskilda
järnvägar - gäller att avgöra tvister meUan olika organ för det allmänna, får
nämnden en funktion som är likartad den verksamhet som bedrivs av
stats-kommunala marknämnden. 1 analogi med vad som gäller för denna nämnd
föreslär utredningen att stängsel-nämnden bör bestå av ordförande och tvä andra
ledamöter, varav en har kunnighet i järnvägsfrågor och den andre i kommunala
angelägenheter. Ordföranden bör vara lagfaren och ha erfarenhet av domstolsljänstgöring.
Regleringsform
Med den av utredningen förordade regleringen avses att
lägga skyldigheter inte bara på SJ utan ocksä pä de enskilda järnvägarna och
kommunerna. Regleringen kan med hänsyn härtUl inte ske enbart i administrativ
ordning utan måste bygga på lagstiftning. Med hänsyn till den sakliga lösning
av frågan som utredningens förslag innebär synes erforderliga bestämmelser inte
lämpligen kunna införas inom ramen för byggnadslagstiftningen.
Utredningen har utgått från att de föreskrifter som
meddelats om stängselskyldighet lill skydd för hemdjur enligl 1945 års lag bör
behållas i princip oförändrade. Det synes emellertid lämpligt att dessa
föreskrifter och de bestämmelser som den nu föreslagna regleringen kräver förs
samman till en ny lag om stängselskyldighet för järnväg. Möjligen kan man invända
att föreskrifterna har olika karaktär. 1945 års lag har i huvudsak en
civilrättslig prägel medan de bestämmelser som nu föreslås kommer att bli av
närmast offentligrältslig art. 1 nutida lagstiftning är det dock inte ovanligt
att civUrättsliga och offentligrällsliga bestämmelser förs samman på detta sätt
och det måsle vara en betydande fördel att samtliga bestämmelser angående
järnvägarnas stängselskyldighet meddelas i samma författning.
Utredningen föreslår därför att 1945 års lag ersätts av en
ny lag om stängselskyldighet för järnväg m. m. som bör omfatta två kapitel, av
vilka det första behandlar stängsel liU skydd för större hemdjur och det andra
stängsel tiU skydd för allmänheten.
Prop. 1975:67 '3
4 Remissyttrandena
Remissinstanserna har allmänt anslutit sig lill
utredningens uppfattning alt frågan om stängsel vid järnväg till skydd för allmänheten
behöver regleras i lag. Denna ståndpunkt intar bl. a. SJ, statens vägverk,
statens trafiksäkerhetsverk, statens planverk och länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Svenska kommunförbundet framhåller att det är angeläget
att frågan om slängselskyldighet vid järnväg får en snar och ändamålsenlig
lösning och förbundet anser att det framlagda förslaget i sina väsentliga delar
är godtagbart ur kommunal synpunkt.
Svenska färnvägsföreningen anser att det otvivelaktigt
föreligger behov av stängsel utmed järnvägarna, även till skydd för
allmänheten. Föreningen tillägger att järnvägsföretagen och kommunerna som
regel hitintills kunnat träffa överenskommelser om uppsättning och betalning av
sädana stängsel.
Till utredningens förslag att det skall ankomma pä järnvägsinnehavaren
att sätta upp och underhålla stängsel till skydd för allmänheten ansluter sig
riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
SJ motsätter sig inte förslaget alt uppförande och
underhäll av stängsel skall ombesörjas av järnvägen, även om man menar att goda
skäl också talar för atl uppgifterna läggs på kommunerna.
Svenska färnvägsföreningen anser att del bör ges möjlighet
atl träffa överenskommelse om atl underhållet skall ombesörjas av kommunen.
Även statens vägverk anser all rent praktiska skäl talar
för atl stängslens tekniska utformning och översyn och därmed ansvarel mol
tredje man i vissa fall bör vila på kommunerna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om inte
ansvaret för uppsättning och underhåll av stängsel bör vila på kommunen.
Härigenom skulle regleringen bli mer enhetlig i ansvarsfrågan eftersom
kommunerna svarar för tlertalet befintliga järnvägsstängsel för allmänhetens
skydd.
Utredningens förslag alt det i första hand skall ankomma
på kommunen all avgöra i vilka fall stängsel skall sättas upp har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan.
Riksrevisionsverket ansluter sig till utredningens förslag
och framhåller att det ur allmän synpunkt förefaller ändamålsenligt att ge
kommunen bestämmanderätt över när slängselskyldighet skall anses föreligga.
Statskontoret finner det vara en fördel att
bestämmanderätten läggs pä kommunen eftersom det ger allmänheten möjlighet atl
genom sina företrädare i kommunen någorlunda snabbt få lill stånd en inhägnad
just där den behövs.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län delar utredningens
uppfattning i denna del. Länsstyrelsen konstaterar atl tredje man lorde kunna
anföra
Prop. 1975:67 14
kommunalbesvär över kommunens beslut. Däremot ifrågasätter
länsstyrelsen om inte de fastighetsägare m. fl. som närmast kan ha ett intresse
av att stängsel sätts upp uttryckligen bör lUlerkännas partsställning och äga
rätt att såväl påkalla kommunens beslut som att fä sådant beslut överprövat på
annat säll än genom kommunalbesvär.
Statens planverk menar att tredje man bör ges möjlighet
att överklaga kommuns beslut om var stängsel skall sättas upp.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar alt frågan
om var stängsel skall sättas upp är en utpräglad ordnings- och säkerhetsfråga
som därför bör avgöras av exempelvis den lokala Irafiknämnden i berörd kommun.
Länsstyrelsen anser vidare atl del ur principiell synpunkt inte är
tillfredsställande atl kommunen - som enligt utredningens förslag kommer att fä
en stor del av kostnadsansvaret - själv skall avgöra när det föreligger behov
av stängsel ur säkerhetssynpunkt.
Utredningens förslag, att slängselkostnaderna fördelas mellan
kommun och järnväg i huvudsak enligt den s. k. prioritetsprincipen, har mött
något delade meningar bland remissinstanserna. Några remissinstanser ansluter
sig till utredningens förslag medan andra ställer sig kritiska mol bl. a.
prioritetsprincipens lämplighet och förordar i stället en schablonregel som
ålägger kommunerna alternativt järnvägen ell slörre kostnadsansvar än
utredningen förordar.
Statens vägverk, länsstyrelserna i Stockholms samt
Göteborgs och Bohus län liksom Svenska färnvägsföreningen ansluter sig i
princip till utredningens förslag i detta avseende. Länsstyrelsen i Stockholms
län framhåller all kommunen kan påverka kostnaderna genom sin beslutanderätt
vad avser slängselskyldighelens omfattning. Kommunerna har också goda
möjligheter att påverka den slutliga kostnadsfördelningen genom utfornmingen av
exploateringsavtal o. dyl.
Riksrevisionsverket finner inga vägande skäl som talar för
att järnvägen alltid skall stå för minst 10% av kostnaderna. 1 de flesta fall
hänför sig nämligen behovet av stängsel till åtgärder från kommunens sida inom
bebyggelseplaneringens lam. Eftersom järnvägen i allmänhet inte kan förutse
sådana åtgärder, bör inte heller någon del av de därigenom uppkomna
slängselkostnaderna belasta järnvägen. Beloppens storlek torde inte heller
motivera det administrativa merarbete som blir följden av en
kostnadsfördelning. Verket föreslår därför i stället att kostnadsfördelningen
sker renodlat efler priorilelsprincipen.
Statens planverk påpekar att grundregeln i
miljöskyddslagen är atl den som är upphov lill en miljöfara är ansvarig oavsett
i vilken tidsföljd sakförhållandena har uppkommit.
Svenska kommunförbundet ifrågasätter prioritetsprincipens
tillämplighet pä stängselfrägan. Förbundet menar atl det kan diskuteras om järnvägsinlresset,
enbart med åberopande av sin prioritet, kan kräva att ägare av angränsande mark
skall upplåta skyddszoner omkring järnvägen och avhålla sig frän en annars
tilläten och lämplig användning av marken. Det är dock järnvägstrafiken
som skapar själva faromomentet som
Prop. 1975:67 15
stängslet avser att eliminera.
Förbundet föreslår att kostnaderna i stället fördelas
enligt en schablonregel, vilket skulle medföra en enklare och smidigare
handläggning av stängselfrägan. Härigenom skuUe dessutom många tvister om
kostnadsfördelningen kunna undvikas. Med hänsyn till betydelsen för järnvägstrafiken
av alt ha elt inhägnat järnvägsområde till skydd för olyckor och skadegörel.se
samt för att underlätta trafikens framkomlighet och säkerhet, anser
kommunförbundet att en sådan schablonregel lämpligen bör dela kostnaderna för
uppförande och underhäll av ifrågavarande stängsel lika mellan järnväg och
berörda kommuner.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län menar att en schablonregel
för kostnadsfördelningen bör övervägas för att handläggningen skall bli
enklare.
Liksom Svenska kommunförbundet ifrågasätter 57 priorilelsprincipens
tillämplighet pä stängselfrågan, SJ menar atl även om man när en järnvägslinje
en gäng i liden anlades, kunde förutse en viss trafik- eller bebyggelseutveckling
utefter linjen, så kunde man inte då förutse att denna utveckling skulle
påkalla stängsel för allmänhetens skydd. SJ menar därför atl järnvägen inte bör
delta i kostnaden för uppförande och underhåll av stängsel utefter redan
befintliga linjer i vidare mån än sådan skyldighet kan grundas pä redan
gällande rätt.
1 stället menar SJ att kommunerna bör bära
kostnadsansvaret ulan inskränkning så snart det är fråga om järnväg som anlagts
före den nya regleringens tillkomst.
SJ framhåller vidare atl slängslen avser alt tillgodose elt
behov som efterhand vuxit fram på den kommunala sidan, beroende framför allt av
befolkningsutveckling och markanvändning. Del kommunala planmonopolet har här sin
givna plats i bilden. En lösning, som innebär atl kommunerna fullt ut får slå
för kostnadsansvaret i fräga om skydd vid befintliga järnvägar, är slutligen
uppenbart lättare alt frän principiell utgångspunkt förena med beslutanderätt
för kommun om stängselskyldigheten än den föreslagna ordningen med fördelning
av kostnadsansvaret.
En järnväg som nyanläggs är i dag enligl SJ oftast frukten
av ell mer eller mindre omfattande kommunalt engagemang, där markanvändningen
spelar en framträdande roll. SJ menar därför atl det bör vara kommunernas sak
att ocksä i sådana fall bära kostnadsansvaret i fråga om behövligt stängsel
till skydd för allmänheten. Skall järnvägen ändå delta i kostnaden bör andelen
inle få bestämmas högre än till vad som motsvarar påvisbar nyttig bieffekt för
järnvägen. Det måsle antas all andelen därför inte i något fall kan komma alt
överstiga 10 %.
Enligl utredningens förslag bör slängselskyldighelen begränsas
till atl omfatta järnväg som är avsedd för allmän trafik. Detta förslag har
endast föranlett kommentarer från SJ som menar att denna begränsning är
diskutabel. Också längs många industrispår kan, inte minst vid nyanläggning,
det tänkas uppkomma behov av stängsel till skydd för allmänheten.
Prop.
1975:67 16
Många remissinstanser har uppehållit sig vid utredningens
förslag att inträtta en stängselnämnd med huvudsaklig uppgift atl avgöra
tvister om kostnadsfördelningen mellan kommun och järnväg. Remissinstanserna
kan sägas representera två åsiktsgrupper, nämligen dels de som i princip
ansluter sig till förslaget eller lämnar detla ulan erinran, dels de som menar
att nämnden kan göras obehövlig genom atl kostnadsfördelningen sker efter mer
otvetydiga principer än de som utredningen föreslagit.
Statskontoret har inte något all erinra mot att en särskUd
stängselnämnd inrättas och utgär därvid från att nämnden inte skall förses med
egna kansliresurser utan anknytas till någon befintlig organisation.
Statens vägverk liksom Svenska färnvägsföreningen finner
det lämpligt att tvistefrågor avgörs av en särskild nämnd.
Enligt statens planverks mening bör tredje man ha
möjlighet att överklaga beslut om var stängsel skall sättas upp. Verket
föreslär därför att sådan klagan bör kunna hänskjutas till slängselnämnden.
Som tidigare nämnts förordar SJ alt kommunerna bör stå för
kostnadsansvaret i fråga om skydd vid befintlig järnväg liksom i princip även
vid järnväg som nyanläggs. Detta innebär, menar SJ, alt den föreslagna
stängselnämnden skulle kunna avvaras. I fråga om slängselskyldighelen som sådan
skuUe i princip endast det förbehållet behöva göras alt stängslets placering
och utförande inte får äventyra säkerheten i järnvägstrafiken eller pä annat
sätt vålla väsentlig olägenhet för järnvägens drifl. Meningsskiljaktigheler i
detta avseende bör enligl SJ kunna hänskjutas tiU regeringen för avgörande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län menar atl behovet av en
särskild stängselnämnd bortfaller om fördelningen av stängselkostnaderna mellan
järnväg och kommun sker efter en schablonregel och om ansvaret för uppsättande
och underhäll åläggs kommunen. I den mån överprövning erfordras lorde denna
kunna ankomma på regeringen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att
kommunerna och järnvägarna i övervägande antal fall lorde kunna träffa
överenskommelser i kostnadsfördelningsfrågan. Med hänsyn härtill och då tvister
om slängselskyldighet i stället enligt länsstyrelsens förslag bör avgöras i
administrativ ordning, saknas anledning att inrätta en särskild nämnd. De fåtal
fall där järnväg och kommun inte kan enas i kostnadsfrågan bör kunna hänskjutas
till fastighetsdomstol.
Den form för reglering som utredningen valt, nämligen alt
bestämmelserna om slängselskyldighet lill skydd för allmänheten tas in i en särskild
lag och där förs samman med gällande bestämmelser om slängselskyldighet
avseende hemdjur, har kommenterats av två remissinstanser.
Statskontoret tUlstyrker förslaget. Med hänsyn till kravet
på lättillgänglighet kan det, enligl statskontoret, vara mera angeläget att
föra samman de bestämmelser som naturligen hänför sig tUl stängselskyldighet
Prop.
1975:67 17
kring järnväg än att för systematikens skull särskilja
lagbestämmelser av övervägande civilrättslig resp. offentligrältslig art.
Statens planverk framhåller att det i direktiven till
utredningen ingick atl överväga om regleringen av slängselskyldighelen bör ske
inom ramen för byggnadslagstiftningen. Planverket instämmer i utredningens bedömning
att de föreslagna bestämmelserna nu lämpligen kan tas i särskild lag men
påpekar att frägan kan behöva övervägas igen i anslutning till en ny
byggnadslagstiftning.
5 Föredraganden
Frågan om stängsel vid järnväg till skydd för allmänheten
är i dag inte reglerad i lag eller annan författning. Den stängselskyldighet
som järnvägen f. n. har enligt lagen (1945:119) om stängselskyldighet för
järnväg m. m. avser endasl stängsel till skydd för hemdjur.
Efter hand som nya bostadsområden vuxit upp i närheten av
järnvägarna har behovet av att skydda främst lekande barn från atl ta sig in
på järnvägsområdet och skadas, kommit att framstå allt tydligare. Vidare har
kraven på säkerhet i bl. a. boendemiljön skärpts.
Utvecklingen har lett lUl att stängselfrägan visas ett
allt större intresse inom berörda kommuner. Sålunda synes stängsel i regel
redan ha satts upp vid de mest utsatta ställena. Vanligen har då vederbörande
kommun svarat för uppsättningen och kostnaderna härför. Efiersom ansvarsfrågan inle
är reglerad, föreligger det emellertid ofta osäkerhet om vem av de berörda
intressenterna, ägaren lill den fastighet som gränsar lill järnvägen, kommunen
eller järnvägen, som i del särskilda fallet skall svara för atl stängsel sätts
upp och underhålls. Osäkerheten kan leda till att stängsel inle kommer upp där
det behövs eller atl uppsättandet fördröjs.
Mot
bakgrund härav har riksdagen beslutat alt frågan om slängselskyldighelen vid järnväg
borde utredas. För det ändamålet tillkallades en sakkunnig som antog namnet
utredningen om stängselskyldighet vid järnväg. I belänkandet (Ds K 1973:7) Slängselskyldighet
vid järnväg har utredningen lagt fram sill förslag i ämnet. Förslaget har remissbehandlats.
Utredningen och remissinstanserna är eniga om alt frågan
om stängsel utefter järnvägarna till skydd för allmänheten bör regleras i lag.
Jag delar denna uppfattning.
I de fall stängsel lUI skydd för allmänheten i dag sätts
upp är det i allmänhet så atl den som svarar för all stängslet sätts upp och
underhålls, i allmänhet vederbörande kommun, också svarar för kostnaderna.
Utredningen menar emellertid atl det finns skäl att särskilja dessa ansvarsfrågor.
I fråga om uppsättning och underhåll av stängsel finner
utredningen all praktiska skäl talar för att detta bör åvila
Prop. 1975:67 18
järnvägens innehavare. Med en sådan lösning kan, menar
utredningen, översynen av stängslen utföras i anslutning till sedvanlig baninspektion.
Vidare är del enligt utredningen all föredra frän säkerhetssynpunkt alt
järnvägens personal, som är väl förtrogen med gällande säkerhetsföreskrifter,
sköter översynen. Flertalet remissinstanser delar utredningens förslag i denna
del. Några instanser, däribland siatens vägverk och länsstyrelsen i Malmöhus
län, menar emellertid att det av praktiska skäl i vissa fall kan vara bättre
all kommunen står för såväl teknisk utformning som uppsättning, tUlsyn och underhåU.
1 likhet med utredningen och flertalet remissinstanser
finner jag atl övervägande skäl talar för atl järnvägens innehavare bör svara
för det praktiska arbetet med uppsättning, tillsyn och underhåll av stängslen.
En sådan ordning framstår för mig som naturlig och rationell. Översynen av
stängslen kan härigenom ske i anslutning till de rutinmässiga baninspek-tionerna,
vilket gör det möjligt att snabbt kunna upptäcka och avhjälpa eventuella skador
pä slängslen. Att slängslen sätts upp genom järnvägens försorg, garanterar
också att de sätts upp pä ett frän drift- och säkerhetssynpunkt lämpligt sätt.
Även med tanke på alt stängslen som regel bör kunna sättas upp på järnvägens
mark, framstår det som lämpligl atl järnvägen också svarar för uppsättningen.
Detta utgör naturligtvis inget hinder mot att en kommun som så önskar, själv
tar pä sig detta arbete.
Med innehavare av järnväg avser jag i likhet med vad som
i allmänhet gäller för flertalet författningar som berör järnvägstrafiken -
ägaren av spårsystemet.
Beträffande slängselskyldighelens inträde dvs. frågan om
vem som skall ha ansvaret för bedömningen av när stängsel behövs - föreslår
utredningen, med hänsyn till svårigheterna atl i genereUa termer entydigt
beskriva de områden där stängsel behövs, atl del skall ankomma på vederbörande
kommun alt från fall till fall avgöra om stängsel skall sättas upp.
Utredningen menar dock att järnvägens skyldighet all efter
anfordran från kommunen sätta upp stängsel inte kan göras undanlagslös. På vissa
ställen är det, med hänsyn till järnvägens drifl, inle lämpligt alt sätta upp
stängsel. Det bör därför enligl utredningen finnas en möjlighet för järnvägen
att få tiU stånd en överprövning av kommunens bedömning i denna del.
Jag delar - i likhet med det stora flertalet
remissinstanser - utredningens förslag atl vederbörande kommun bör ha ansvarel
för bedömningen av i vilka fall stängsel skall sällas upp. Detta framstår
enligt min mening som mest ändamålsenligt bl. a. med tanke på all man inom kommunen
har den bästa överblicken över exploateringen och därför i lid kan la ställning
till stängselfrägan. Enligt min mening bör del vidare ankomma pä kommunen
självfallet efler samråd med järnvägen - atl bestämma den tekniska utformningen
av stängslen och i vilken omfattning tillsyn och underhäll skall ske för att
stängslen skall kunna erbjuda erforderligt skydd. Genom att beslutsfrågorna
sålunda läggs på kommunen kan stängselskyddet lättare anpassas till olika
lokala för-
Prop. 1975:67 19
hållanden. Härigenom ges också allmänheten möjlighet att
genom sina förtroendevalda företrädare i kommunen påverka stängselfrägan. Även
med tanke på ansvaret gentemot tredje man är det en fördel alt beslutskompetensen
samlas hos en instans. Från kommunens sida är det också en fördel att
stängselkostnader inte kan läggas på kommunen i större utsträckning än denna
.själv bestämmer.
Utredningen föreslår alt kostnaderna för atl sätta upp och
underhälla stängslen fördelas mellan järnväg och kommun i huvudsak enligt den s.
k. prioritetsprincipen i analogi med den rättspraxis som har utbildats vid
fördelningen av kostnaderna mellan väg och järnväg för säkerhetsanordningar i
plankorsningar. Detta innebär atl kommunen skall svara för slängselkostnaderna
i den mån behovet av stängsel uppstått till följd av ändrade förhällanden som
inte kunde förutses när järnvägen anlades och som inte heller är att hänföra
till järnvägens drift. Järnvägen föreslås dock alltid svara för minst 10 % av
kostnaderna.
Utredningens förslag i denna del har mött skiftande
reaktioner bland remissinstanserna. Flera inslanser, bl. a. statens vägverk och
Svenska järnvägsföreningen, ansluter sig till förslaget medan t. ex. SJ och
Svenska kommunförbundet anför avvikande synpunkter. Några remissinstanser
förordar en enklare fördelningsnorm för att undvika tvister om kostnadsfördelningen.
Svenska kommunförbundet förordar sålunda en schablonregel som delar
kostnaderna lika mellan järnväg och kommun. En sådan regel framstår som
motiverad bl. a. med hänsyn lUl den nytta som järnvägen kan ha av att banan
inhägnas. SJ menar däremot alt kommunerna bör slå hela kostnadsansvaret bl. a.
eftersom slängslen avser atl tillgodose etl behov som efterhand vuxit fram,
främst genom befolkningsutvecklingen och den kommunala markanvändningen.
Som jag tidigare har nämnt, har de stängsel till skydd för
allmänheten som i dag finns till övervägande del satts upp och bekostats av
resp. kommuner. Del synes mig också naturligt att stängselfrågan i första hand
ses som en kommunal angelägenhet. Behovet av skyddsslängsel synes nämligen i de
flesta fall ha föranlelts av atl nya bostadsområden vuxit upp inlUl
järnvägarna. I linje härmed har jag ocksä föreslagit alt kommunerna bör ha rätt
all besluta om var stängslen skall sättas upp och hur de skall utformas. När
det gäller kostnadsansvaret bör emellertid enligt min mening också järnvägen
bära en viss del. Genom tillkomsten av stängsel skyddas nämligen järnvägen
allmänt sett i viss mån frän skadegörelse på banan. Del är också givet att
järnvägsdriften kan störas av all järnvägsområdet beträds av obehöriga. Jag
anser därför, i likhet med utredningen och det övervägande antalet
remissinstanser, alt i första hand kommunen men i viss utsträckning även
järnvägen bör ha del i kostnadsansvaret.
1 likhel med flera remissinstanser anser jag vidare all
det finns starka skäl som talar för atl kostnadsfördelningen bör ske efler en
norm som är
Prop. 1975:67 20
ägnad att skapa en enkel och smidig handläggningsordning
och som på etl entydigt sätt undanröjer den oklarhet i fråga om
kostnadsansvaret som ofta råder idag. Visserligen kan sägas att
förhållandena kan vara så skiftande i de olika fallen att kostnadernas
fördelning bör bestämmas frän fall till fall enligt givna regler. Jag
finner emellertid att starka praktiska skäl talar för en mer schablonmässig
bestämning så alt kostnaderna alllid fördelas med bestämda andelar
mellan berörda parter, järnvägens innehavare och vederbörande kommun. För en
sådan ordning talar också det förhållandet atl det här är fråga
om kostnader av förhållandevis ringa omfattning. Enligt vad jag har
inhämtat, kan uppsättningskostnaderna för alla de stängsel av ifrågavarande
slag som satts upp under de tre senaste åren beräknas ha uppgått till ca 3
milj. kr. Järnvägen har i dessa fall endast undantagsvis svarat för uppsättning
och kostnader. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört, föreslår jag att
kostnaderna för uppförande, tillsyn, underhäll och förnyelse av stängsel som är
påkallat frän allmän synpunkt till skydd för allmänheten, delas upp
mellan vederbörande kommun och järnvägens innehavare så att kommunen
svarar för 90 % och järnvägen för 10%. När det däremot gäller stängsel vid
stations- eller bangärdsomräden, där stängsel ofta också i påtaglig
utsträckning motiveras av behovet all skydda järnvägens drift, anser jag atl
kostnaderna bör delas lika mellan järnvägens innehavare och vederbörande
kommun.
Att kommunen åläggs elt visst kostnadsansvar, bör inte
hindra kommunen frän att där sä är möjligt gottgöra sig för dessa kostnader
genom exploateringsavtal o. dyl.
Vid överenskommelse mellan kommun och järnväg om
uppsättning och översyn m. m. av stängsel, kan det visa sig praktiskt alt de
framtida kostnaderna för underhåll och förnyelse kapitaliseras antingen lill
ett engångsbelopp eller till annuiteter. Därvid synes de regler som tillämpas
mellan statens järnvägar och siatens vägverk i fråga om säkerhetsanordningar i
plankorsningar kunna tjäna som modeU.
Om stäng.sel inte kan sägas vara påkallat från allmän
skyddssynpunkt eller driftssynpunkt - t. ex. då en enstaka villafastighel
gränsar till järnväg - bör det liksom f. n. ankomma pä den som anser behov
föreligga atl låta sälla upp och betala kostnaderna för det stängsel som
behövs.
1 frägan om slängselskyldighelens omfattning, delar jag
utredningens uppfattning atl skyldigheten bara skall omfatta järnväg som är
avsedd för allmän trafik. Förhållandena vid järnvägar som inle är avsedda för
allmän trafik kan nämligen, vilket utredningen också framhåller, vara så
speciella att de mindre väl kan inpassas i en generell reglering. Del kan ocksä
nämnas att förekommande tunnelbanelinjer skall hållas inhägnade enligt gällande
koncessioner. Det finns alltså inget behov av alt låta en allmän
stängselreglering gälla ocksä för tunnelbanor.
Jag delar utredningens uppfattning alt inga regler bör
meddelas om skyldighet för järnvägarna atl ta över ansvarel för redan uppsatta stängsel.
En tillämpning av de nya reglerna på befintliga stängsel, skulle många gånger
leda till oförutsedda komphka-
Prop. 1975:67 21
tioner och omotiverade omkastningar av
ansvarsförhållandena. Man torde kunna utgå från att den som redan nu har satt
upp och underhåller stängsel ulan särskild lagstiftning därom, även
fortsättningsvis kommer atl ta ansvar för stängslens bestånd. Det kan
emellertid vara lämpligt att järnvägarna åtar sig underhåU och översyn av dessa
stängsel där det kan ske. Detla får i sä faU ske genom friviUiga
överenskommelser mellan slängslens ägare och järnvägarna.
Flertalet remissinstanser ansluter sig i huvudsak lill
förslaget om en stängselnämnd eller lämnar det utan erinran. Några instanser
menar dock all nämnden blir obehövlig om principerna för kostnadsfördelningen
görs mer otvetydiga.
Som jag tidigare har redovisat, föreslår jag alt kostnaderna
för de stängsel det här är fräga om fördelas mellan järnväg och kommun enligt
Schablonregler. Detta innebär atl frivilliga överenskommelser om kostnaderna
torde kunna träffas i flertalet fall. I vissa fall kan emellertid tvister
uppstå om hur kostnaderna skall beräknas och fördelas. Vidare är det tänkbart
att oenighet mellan kommun och järnväg i speciella faU kan uppkomma redan i
frågan om stängsel över huvud taget kan sättas upp eller inte. Detla kan bero
på att man frän järnvägens sida anser att etl stängsel där skulle hindra
järnvägsdriften. Från säkerhetssynpunkt är del angeläget atl sådana tvister kan
lösas snabbt.
Jag delar utredningens uppfattning atl det synes uteslutet
att tvister av det speciella slag det här är fråga om skulle avgöras av allmän
domstol eller fastighetsdomstol. Flera skäl talar för en prövning i
administrativ ordning. Ett administraiivi organ lorde mera aktivt än en domstol
kunna medverka till alt uppgörelser nås. En sådan ordning ger också möjlighet tUl
elt snabbare och enklare förfarande. Jag ansluter mig därför liU utredningens
förslag att en särskild nämnd bör inrättas för att lösa tvister mellan
järnvägsinnehavare och kommuner i nämnda frågor om stängsel vid järnväg till
skydd för allmänheten. Frågor som berör en kommuns bedömning av behovet av
stängsel från allmän skyddssynpunkt bör däremot inte hänskjutas till nämnden,
vare sig av järnvägens innehavare eller av tredje man. Sådana frågor får prövas
genom kommunalbesvär i vanlig ordning.
Nämnden bör bestå av ordförande och två andra ledamöter,
varav en har kunnighet i järnvägsfrågor och den andre i kommunala angelägenheter.
Ordföranden bör vara lagfaren och ha erfarenhet av domstolsljänstgöring. Jag
förutsätter att nämnden tämligen snabbt kommer alt finna en enhetlig praxis som
fortsättningsvis blir vägledande vid förhandlingar mellan kommunerna och
järnvägarna och efter hand gör förfaranden inför nämnden till rena undantagsföreleelser.
Nämnden bör inrättas samma dag som lagen om ändring av lagen om slängselskyldighet
för järnväg m. m. träder i kraft. Vardera parten bör själv bära sina kostnader
i ärende hos nämnden. Statsverkets kostnader för nämndens prövning av visst
ärende bör parterna ersätta till lika delar. Medel för nämndens utgifter lorde
tills vidare fä utbetalas från sjätte huvudtitelns kommitté-
Prop. 1975:67 22
anslag. Det ankommer på regeringen att meddela närmare
föreskrifter om nämnden och dess verksamhet.
Beträffande den form som den föreslagna regleringen av järnvägarnas
stängselskyldighet bör h a framhåller utredningen atl regleringen inle kan ske
enbart i administrativ ordning utan måste bygga på lagstiftning. Vidare menar
utredningen atl den föreslagna regleringen, med hänsyn till den lösning av
frågan i sak som utredningen föreslår, inte lämpligen kan ske inom ramen för
byggnadslagstiftningen. Utredningen föreslår i stäUet att de bestämmelser som
den föreslagna regleringen kräver förs samman med gäUande föreskrifter om
stängselskyldighet lill en ny lag om stängselskyldighet för järnväg. Vidare
föreslår utredningen atl gällande beslämmelser om järnvägarnas slängselskyldighet
behålls oförändrade i sak.
Förslagen har i huvudsak lämnats ulan erinran av
remissinstanserna.
För egen del anser jag att de bestämmelser som behövs bör
kunna inarbetas i den nuvarande lagen (1945:119) om stängselskyldighet för
järnväg m. m.
Jag viU i detta sammanhang nämna att frågan om stängsel vid
järnväg till skydd för renar f. n. behandlas inom den av chefen för
jordbruksdepartementet tillsatta förhandlingsgruppen (Jo 1973:03) för
renskötselanläggningar. Gruppen har bl.a. lill uppgift att förhandla med
samebyarna om olika renskötselanläggningar, däribland renslängsel kring
järnvägarna. Jag finner därför inte skäl att i detta sammanhang ta upp frägan
om renstängsel vid järnväg.
6 Upprättat lagförslag
I enlighet med det anförda har inom
kommunikationsdepartementet upprättats förslag tiU lag om ändringi lagen
(1945:119) om slängselskyldighet för järnväg m. m.
7 Specialmotivering
9§
1 paragrafen är föreskrivet att vad i lagen stadgats
beträffande järnväg skall gälla även med avseende på spårväg. I motiven lill
bestämmelsen anfördes att det inte kunde uteslutas att man i framliden skulle
kunna komma att i större utsträckning anlägga spårvägar som sträckte sig inom
områden där kreatur betade. Då bestämmelsen numera torde sakna praktisk
betydelse, bör den upphävas.
Prop. 1975:67 23
10§
Där stängsel skall hållas enligt 11 § föreligger ej behov
av slängselskyldighet enligt 1 §. I den nya 10 § föreskrivs därför att slängselskyldighet
enligt 1 § ej föreligger, om stängsel skall hållas enligl 11 §.
11 §
1 andra slyckel av denna nya paragraf föreskrivs atl
järnvägens innehavare är skyldig alt bl. a. underhälla stängsel i enlighet med
kommunens beslul. Begreppet underhäll omfattar självfallet även repara-lionsåtgärder,
däri inbegripet uppsättande av nytt stängsel i de fall en sådan åtgärd är den
lämpligaste.
13 §
TUl frågor som kan komma under nämndens prövning hör bedömningen
om etl stängsel med hänsyn lill järnvägens drifl e. d. - kan anordnas,
tillses och underhållas på det sätt som kommun bestämt men däremot inte om
kommunens beslut i övrigi är lämpligl. Likaså kan nämnden pröva skälighelen i
kostnadsersättning som part begär och om fördelningen av kostnader skall ske
enligt huvudregeln eller enligt bestämmelserna för stations- och bangärdsomräden.
8 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl
regeringen föreslår riksdagen alt
1. antaga förslaget lill lag om ändring av lagen om slängselskyldig
het för järnväg m. m.
2. godkänna de riktlinjer för handläggningen av frågor
rörande
stängselskyldigheten som jag har angett i det föregående.
9 Beslut
Regeringen ansluter sig liU föredragandens överväganden
och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen alt aniaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Goteborgs Otfsett.vcker.
AB. Stocktiolm 75 G 804 S
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
16 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (16)
16 kopplingar i 12 dokument.
- Bet. 2008/09:TU6 Avveckling av Stängselnämnden om s. 11 i texten
- Prop. 2008/09:43 Avveckling av Stängselnämnden s. 6 · s. 7 om s. 11 i texten
- SOU 2008:44 Transportinspektionen s. 426 i texten
- Ds 2007:49 Avveckling av stängselnämnden s. 9 · s. 11 om s. 11 i texten
- Bet. 2003/04:TU14 Järnvägslag och vissa järnvägsfrågor i texten