Sök i Ratio Lex

om ändring i lagen (1971:112) om förbud om oskäliga avtalsvillkor, m.m.

222 sidor, varav 172 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 172 av 222 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1976/77:110, om ändring i lagen (1971:112) om förbud om oskäliga avtalsvillkor, m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 Regeringens proposition

1976/77:110

om
ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.;

beslutad
den 3 mars 1977.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Regeringen
förslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoil ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Enligl
avtalsvillkorslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare atl använda
avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenterna. Lagen gäller i fråga om
villkor som används vid erbjudande av varor och tiänster eller i samband med
uthyrning av lösöre. Undanlag har gjorts for verksamhet som står under tillsyn
av bankinspektionen eller forsäkringsinspeklionen.

I propositionen föreslås
att lagens tillämpningsområde utvidgas så atl även oskäliga villkor som används
av näringsidkare vid erbjudande lill konsument av andra nytligheter än de
tidigare nämnda kan förbjudas. Utvidgningen innebär bl. a. alt lagen blir
tillämplig på försäljning av fast egendom. Lagen kommer ocksä atl omfatta
villkor som används vid erbjudanden av annan lös egendom än varor, exempelvis
hus på annans mark och rättigheter av olika slag.

Vidare
föreslås atl lagen skall bli tillämplig på villkor som används vid yrkesmässig
förmedling av erbjudanden, exempelvis villkor som fastighetsmäklare använder
vid förmedling av köp mellan privatpersoner.

Från
tillämpningsområdet undantas liksom hittills villkor som används i verksamhet
under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Slutligen
föreslås viss ändring i lagen om skiljemän. Genom ändringen hindras atl del
förenklade rättegångsförfarande som tillämpas i tvistemål om mindre värden
sätts ur spel genom skiljeklausuler i kontrakt som används vid försäljning av
småhus till konsumenterna.

1
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 2

1
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971:112) om Förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrives au 1
och 3 a Si? lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avlalsvillkori skall ha
nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

1 Är
villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tiänsl till
konsument for enskilt bruk, med hänsyn ti'l vederiagel och övriga
omständigheter att anse som oskäligt mol konsumenten, kan marknadsdomstolen, om
del är påkallat frän allmän synpunkt, meddela näringsidkaren forbud att framdeles
i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall
förenas med vite, om ej della av särskilda skäl är obehövligt.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbjuder konsument att
mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre för enskilt bruk.

Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkarens vägnar.

Föreslagen lydelse

Är
villkor, som näringsidkare / sin yrkesmässiga verksamhet använder vid
erbjudande av vara, tiänsl eller annan nyttighet lill konsument for
huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn lill vederlaget och övriga
omständigheter all anse som oskäligt mol konsumenten, kan marknadsdomstolen,
om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud atl
framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud
skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin
yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedhng från näringsidkare eller annan
av erbjudande som avses i första stycket.

Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkaren och annan som handlar på dennes
vägnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3aS

Näringsidkare
är skyldig att pä anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande
eller upplysning i ärende enligt

'
Senaste lydelse av lagens rubrik 1973:878.

2 Senaste
lydelse 1973:878.

3 Senaste
lydelse 1972:730.

Näringsidkare
är skyldig atl på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande
eller upplysning i ärende enligl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

denna
lag. Efterkommes icke sådan anmaning, fär ombudsmannen förelägga
näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000 kronor.

Föreslagen lydelse

denna
lag. Efterkommes icke sådan anmaning, fär ombudsmannen förelägga
näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mot
ombudsmannens beslut om vitesföreläggande fär lalan ej föras.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop,
1976/77:110

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrives all
3a S lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kan tvist mellan
näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara, tiänsl
eller annan nyttighet som tillhandahällils för huvudsakligen enskilt bruk,
flr före tvistens uppkomst träffat avtal all tvist skall hänskjutas till
skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras
gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som anges i 1 S lagen

3a!?'
/ tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tiänsl som
tillhandahållits for huvudsakligen enskilt bruk fär före tvistens uppkomst
träffat avtal atl tvist skall hänskjutas till skiljemän ulan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteröremålets
värde ej är högre än som anges i 1 S lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden.

(1974:8)
om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3§ nämnda lag
möter mot lagens tillämpning. Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal
mellan försäkringsgivare och

försäkringstagare och ej
heller om annat följer av Sveriges internationella

förpliktelser.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal
som har träffats före ikraftträdandet.

'
Senaste lydelse 1974:9.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-02-03

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder,
Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson,
Friggebo

Föredragande:
statsrådet Romanus

Lagrådsremiss
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.

1
Inledning

Den
6 mars 1975 tillsattes en utredning om förbättrat konsumentskydd vid förvärv av
småhus m.m. Utredningen, som antagit namnet småhusköpkom-mitlén (Ju 1975:02)',
har år 1976 avlämnat en promemoria (Ds Ju 1976:10) med förslag till bl. a. lag
om ändring i lagen om oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Kommitténs
promemoria, vari föreslås en viss utvidgning av lagens tillämpningsområde, bör
fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Därefter
har inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds Ju 1976:13)
Avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Departementspromemorian innehåller
förslag till ytteriigare utvidgning av tillämpningsområdet. Förslaget bör fogas
till prolokollel som bilaga 2.

De
båda promemoriorna har remissbehandlats tillsammans. Därvid har yttranden
avgetls av hovrätten för Nedre Norrland, bostadsdomstolen, bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, kommerskollegium, marknadsdomstolen,
näringsfrihelsombudsmannen (NO), konsumentverket, försäkringsrättskommittén
(Ju 1974:09), arrendelagskommittén (Ju 1975:04), finan-sieringsbolagskommittén
(Fi 1975:08), Göteborgs kommun, landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Central-

'
Landstingsrådet Olov Lekberg, ordförande, professor Ulf Bernitz,
utredningssekreterare Yngve Hjalmarsson, organisationschef Oskar Lindkvist och
ledamoten av riksdagen /ngegärd Oskarsson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 6

organisationen
SACO/SR, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Näringslivets byggnadsdelegalion
(byggnadsdelegalionen), Sveriges advokatsamfund. Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges förenings bankers förbund,
Finansieringsförelagens förening. Svenska byggnadsenlre-prenörföreningen,
Sveriges villaägareförbund. Hyresgästernas riksförbund. Svenska Riksbyggen,
HSB:s riksförbund, Sveriges allmännyUiga bostadsföretag. Lantbrukarnas
riksförbund, Föreningen Sveriges jordbruksarrendato-rer. Auktoriserade
fastighetsmäklares riksförbund. Sjösportens samarbets-delegation. Svenska
båtindustriföreningen och Stockholms handelskammare.

Kommerskollegium
har bifogat yttranden av Motorbranschens riksförbund, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren, Gotlands handelskammare
och handelskammaren för Örebro och Västmanlands län.

Sveriges
industriförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen har förklarat sig
instämma i byggnadsdelegationens yttrande.

Kommitténs
promemoria innehåller värderingar av olika avtalsvillkor som används vid
överiålelse av fast egendom m. m. till konsumenter (bilaga 1 avsnitt 8).
Härtill har konsumentverket och Sveriges advokatsamfund gjort vissa
anmärkningar. En sammanställning av verkels och samfundets anmärkningar bör
fogas lill protokollet som bilaga 3.

2
Nuvarande förhållanden

2.1
Den konsumentpolitiska lagstiftningen

Konsumentpolitikens
uppgift är all stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.
I detta syfte har under senare år tagits initiativ lill både näringsrältslig
och civilrättslig lagstiftning.

Den
näringsrätlsliga lagstiftningen syftar till att stärka hela
konsument-kolleklivets ställning. Bland lagarna på området märks främst lagen
(1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor, avtalsvillkorslagen (ändrad
senasi 1973:878), och marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad 1976:55).

Den
civilrältsliga lagstiftningen är direkt inriktad pä alt stärka enskilda
konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och ger anvisningar om
hur tvister skall lösas. Hit hör bl. a. lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.
och konsumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419). Av särskilt intresse när
det gäller avtalsvillkor är den nya s. k. generalklausul som har införts i 36 §
lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område, avtalslagen (36 § ändrad 1976:185).

I
detta sammanhang kan ocksä nämnas det förslag till konsumentkreditlag som
nyligen har remitterats lill lagrådet och som innehåller både näringsrättsliga
och civilrättsliga bestämmelser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 7

Som
ell led i konsumentpolitiken harsiatsmaklerna inrättat olika myndigheter för
att ta lill vara konsumenternas intressen. Hit hör konsumentverket där
verkschefen tillika är konsumeniombudsman (KO) samt marknadsdomstolen.

De
nämnda myndigheterna tillämpar den näringsrättsliga lagstiftningen.
Konsumentverket övervakar marknaden och söker vid behov fä förelagen alt
frivilligt anpassa sin marknadsföring och sina avtalsvillkor till konsumenternas
intressen. Lyckas i visst fall inle detta, kan KO föra ärendet inför
marknadsdomstolen, som kan besluta om tvingande åtgärder.

Tvister
mellan enskilda konsumenter och näringsidkare rörande varor och tiänster kan,
förutom av de allmänna domstolarna, prövas av allmänna reklamaiionsnämnden.
Nämndens beslut utformas som rekommendationer och kan således inte som
domstolsavgöranden verkställas tvångsvis.

Vid
sidan av den nu angivna vägen att lösa konsumeniivister har emellertid
statsmakterna också sökt göra del enklare för enskilda medborgare atl ta till
vara sin rätt inför domstol. Här åsyftas främst lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden (ändrad 1974:387). Tanken bakom den lagen är att
rättegångsförfarandet skall vara enkelt och att kostnaderna skall hållas nere.
Lagen gäller tvister där ivisteföremålels värde uppenbart inte översiiger
hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Oavsett
värdet kan dock en tvist handläggas enligt det förenklade förfarandet, om
tvisten huvudsakligen rör en fråga som har prövats av allmänna
reklamationsnämnden.

Regeringen
tillsatte förra året en utredning (H 1976:02) för översyn av
reklamationsförfarandel i konsumeniivister (reklamationsulredningen).
Utredningen skall också pröva om inte KO bör kunna föra talan för enskild
konsument vid allmän domstol.

2.2
Rättsläget på avtalsvillkorsområdet m. m.

Rättsläget
pä avtalsvillkorsområdet behandlas utföriigt i kommitténs promemoria (bilaga 1
avsnitt 3-5) som också innehåller en redogörelse för marknadsföringslagen. Här
skall endasi anmärkas följande.

Huvudsyftet
med avialsvillkorslagen är att ta till vara konsumentemas intressen när det
gäller utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher. Lagen innehåller
i detta syfte ens. k. generalklausul,enligl vilken marknadsdomstolen kan
förbjuda näringsidkare att i fortsättningen använda avtalsvillkor som med
hänsyn till vederiaget och övriga omständigheter är aU anse som oskäligt mot
konsumenten. Förbud skall i regel förenas med vite. Förbud kan meddelas även
anställd hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar.

En
förutsättning för att lagen skall kunna tillämpas är att näringsidkaren har
använt villkoret vid erbjudande av vara, yänst eller nyttianderält till

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 8

lösöre.
För atl förbud skall kunna meddelas förutsätts vidare alt del är påkallat frän
allmän synpunkt. Delta innebär atl ingripande med slöd av lagen inte bör ske i
enstaka fall som saknar principiell betydelse. Det har framhållits atl lagen
främst tar sikte på oskäliga villkor i formulärrätlens standardavtal (prop.
1971:15 s. 82).

Frän
lagens tillämpningsområde har undaniagits verksamhet som slår under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Frågorom
förbud enligt avtalsvillkorslagen prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av
KO. Om KO beslutar alt inte föra ett visst fall lill domstolen, får ansökan
göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Fall som
inte är av större vikt fär prövas av KO genom förbudsföreläggande. Sådant
föreläggande innebär att den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor av KO
föreläggs förbud vid vite atl fortsätta därmed. Godkänns föreläggandel, gäller
del som förbud som meddelats av marknadsdomstolen.

Näringsidkare
är skyldig atl på KO:s anmaning komma in med yttrande eller upplysning i
förbudsärende. KO kan förelägga vite, om anmaning inle ållyds.

Marknadsföringslagen
har till ändamål atl främja konsumentemas intressen i samband med
näringsidkares marknadsföring av varor, tiänster och andra nytligheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mol konsumenter eller näringsidkare.
Lagens centrala bestämmelser är tre generalklausuler (2-4 §

Enligl
2 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare alt
fortsättningsvis företa reklamålgärd eller annan handling som genom att strida
mot god affärssed eller pä annat sätt är otillböriig mot konsumenter eller
näringsidkare. Bestämmelsen gäller vid marknadsföring oavsett vilket slag av
nyttighet det är fråga om. Enligt 3 § kan domstolen ålägga näringsidkare som
vid marknadsföring underiäter att lämna information, som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt, att lämna sådan information. Även denna
bestämmelse gäller oavsett vilken nyttighet som marknadsförs. Enligt 4 S
slutligen kan näringsidkare som till konsument för enskilt bruk saluhåller
eller hyr ut vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för
skada på person eller egendom, förbjudas att fortsätta därmed. Detsamma gäller,
om varan är uppenbart otiänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud eller
åläggande enligt marknadsföringslagen skall liksom förbud enligl
avialsvillkorslagen i regel förenas med vite. Även den som handlar på
näringsidkares vägnar kan meddelas förbud eller åläggande.

1
motsats till avtalsvillkorslagen gäller marknadsföringslagen även i fråga om
bank- och försäkringsverksamhet.

Beträffande
handläggningen av förbuds- och informationsfrågor enligt marknadsföringslagen
gäller i huvudsak samma ordning som enligt avtals-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 9

villkorslagen.
Förutom förbudsföreläggande finns informationsföreläggande som ger KO möjlighel
all själv pröva frågor rörande Underlätelse atl lämna information i fall som
inle är av större vikt.

Marknadsföringslagen
innehåller vissa tillsynsbestämmelser som saknar motsvarighet i
avtalsvillkorslagen. Sålunda föreskrivs alt den som avses med förbud eller
åläggande är skyldig alt på anmaning av KO tillhandahålla upplysning, handling,
varuprov och liknande som behövs för tillsynen. Lagen innehåller vidare
straffbestämmelser som riktar sig mot speciella marknadsföringsåtgärder,
nämligen uppsåtlig användning av vilseledande framställning, erbjudande av
vissa slag av rabalimärken och köpbevis samt vissa kombinerade erbjudanden av
varor eller tiänster.

Till
grund för utformningen av både avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen
ligger tanken att en förstärkning av konsumenternas ställning i första hand
skall ske på frivillighetens väg efter informella förhandlingar mellan
konsumentmyndigheierna och näringslivssidan. De maktmedel som har ställts lill
förfogande genom lagstiftning kan sägas utgöra basen för dessa förhandlingar.
Förhandlingsuppgiften pä konsumentsidan ligger hos konsumentverket. Inom
verket finns ell sekretariat på vilket det främst ankommer atl biträda
verkschefen/KO med hans uppgifter enligt de båda lagarna. När det gäller
konsumentverkels organisation och verksamhet i övrigl hänvisas lill
förordningen (1976:429) med instruktion för konsumentverket saml lill prop.
1975/76:159.

Som
har framgått av den tidigare redogörelsen verkar avtalsvillkorslagen endast
framåt, dvs. på så sätt all ett villkor som har förklarats oskäligt inte längre
får användas. Däremot ger avialsvillkorslagen inle den enskilde konsumenten
något skydd när ett avtal redan föreligger. För att konsumenten skall få ett
sådant skydd krävs civilrättsliga bestämmelser som tar sikte på enskilda fall
och som kan tillämpas av allmän domstol när tvist har uppstått. Bestämmelser av
det slaget finns som nämnts bl. a. i 36 S avtalslagen (den
förmögenhetsräitsliga generalklausulen).

Genom
36 S avtalslagen, som har trätt i kraft den 1 juli 1976(SFS 1976:185), har
domstolarna fäll ökade möjligheter att göra skälighetsbedömningar. Enligl
paragrafen fär avtalsvillkor jämkas eller lämnas ulan avseende, om villkoret är
oskäligt med hänsyn lill avtalels innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigl. Har
villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att
della i övrigl skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i
annal hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid
skäligheisprövningen skall särskild hänsyn las till behovet av skydd för den
som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i
avtalsförhållandet.

Medan
avialsvillkorslagen, som tidigare har framhållits, endast gäller vid erbjudande
av vara, tiänsl eller nyttianderält lill lösöre, är generalklausulen i

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 10

36
§ avtalslagen tillämplig på alla avtalstyper inom området för den s. k.
förmögenhetsrätten, t.ex. fastighetsköp, hyresavtal, banklån och försäkringsavtal.
Klausulen kan också anaiogivis tillämpas inom andra rättsområden, exempelvis
inom familjeräiten.

Som
har nämnts gäller avialsvillkorslagen inle verksamhet som står under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen, vilket alltså innebär all
banker och försäkringsbolag inle är underkastade den villkorsgranskning som
utövas av konsumentmyndigheierna. Bankinspektionens lillsynsområde omfattar
dock inle s. k. finansieringsföretag, exempelvis koniokortsförelag och företag
som diskonterar kredilköpskonlrakl. Oskäliga avtalsvillkor som används av
sådana förelag kan således förbjudas av marknadsdomstolen. Frågan huruvida
finansieringsförelagen bör ställas under inspektionens tillsyn utreds
emellertid f n. av finansieringsbolags-kommittén. Kommitténs arbete kan alltså
komma all påverka avtalsvillkors-lagens tillämpningsområde.

De
regler som gäller för bankinspektionens tillsyn lar främst sikte pä en
övervakning av förhållanden som kan inverka på insäliarnas säkerhet. Reglerna
är inte särskill inriktade på konsumentfrågor. Den är 1976 tillsalta
banklagsuiredningen (Fi 1976:04) har emellertid fått i uppgift atl närmare
överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas
verksamhet för all i skilda hänseenden ge ett gott konsumentskydd ät
bankkunderna. Enligl direktiven bör särskild uppmärksamhet ägnas frågan hur
gränsen bör dras mellan inspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas
av de konsumenlpolitiska organen. Utredningen har att göra en avvägning mellan
önskemålet alt myndighelskoniakterna med bankerna samordnas och behovet av ell
likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Även
på försäkringsområdet pågår utredningsarbete som kan påverka
avtalsvillkorslagens lillämpningsomräde. Sålunda övervägs inom
försäk-ringsrättskommitlén bl. a. frågor som rör granskning av
försäkringsvillkor.

Beträffande
nyttianderäller av olika slag gäller avtalsvillkorslagen endasi villkor som
används vid erbjudande av nyttjanderäli till lösöre. Avtal om nyttianderält
till hus eller jord omfattas således inte. I jordabalken med anknytande
författningar finns åtskilliga såväl tvingande som disposiiiva regler om sådana
avtal. Inom arrendelagskommittén och hyresräUsutred-ningen (Ju 1975:06) pågår
utredningsarbete som bl. a.,har till syfte all stärka konsumenternas ställning
på dessa områden.

Vad
särskill gäller hyra bör anmärkas alt pä marknaden vid sidan av jordabalkens
regler har utbildats ell frivilligt förhandlingssystem enligt vilket
hyresvillkoren bestäms efter förhandlingar mellan pä den ena sidan hyresvärden
eller en fastighetsägarorganisation och pä andra sidan en hyresgästorganisation.
Systemet, som är fullt utbyggt pä den allmännyttiga sektorn och vinner ökat
insteg på andra sektorer av bosiadshyresmarknaden, bygger på

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 H

aU
ell avtal om förhandlingsordning träffas mellan hyresvärden eller hans
organisation och en lokal hyresgästförening. De överenskommelser som träffas
blir bindande för den enskilde hyresgästen genom atl i hans kontrakt tas in en
s. k. förhandlingsklausul som hänvisar till förhandlingsordningen. Med det
frivilliga förhandlingssystemet som förebild har hyresrältsutred-ningen
föreslagit en lag om förhandlingsordning pä bosiadshyresmarknaden. Härigenom
skulle införas en lagfäst förhandlingsrätt för organisationerna. För en närmare
redogörelse om gällande lagstiftning pä hyresavlalsområdel och
utredningsförslaget hänvisas lill betänkandet Hyresrätt 1 (SOU 1976:60).

Vad
gäller rättsläget på avtalsvillkorsområdet skall slutligen nämnas atl del
tidigare anmärkta förslaget till konsumentkreditlag innehåller en bestämmelse
(15 § iredje slycket) enligt vilken kreditgivare kan under vissa
förutsättningar förbjudas alt använda avtalsvillkor som ger honom möjlighet all
återta en krediiköpi vara. Beträffande sådant förbud äger i övrigt
avtalsvillkorslagens bestämmelser motsvarande tillämpning. Förslaget innehåller
också flera civilrältsliga bestämmelser som riktar sig mol oskäliga villkor.

3
Reformkrav och förslag beträffande avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

3.1
Konsumentombudsmannen

Frågan
om avialsvillkorslagens tillämpningsområde har tagits upp av KO i skrivelse
till regeringen den 19 september 1974. KO framhåller att det finns ett stort
behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor på områden där lagen f n. inte
gäller. 1 skrivelsen nämns särskilt avtal som gäller fast egendom och
försäkringsavtal.

KO
föreslår att lagen görs tillämplig även på avtal om fast egendom. En närmare
redovisning av KO:s framställning i denna del finns i kommitténs promemoria
(bilaga 1 avsnitt 6). Beträffande försäkringsområdet anför KO all del är en
väsentlig brist alt lagen inte är tillämplig pä försäkringsvillkor. Det finns,
framhåller han, en rad sådana villkor som borde underkastas granskning. KO
avstår dock för tillfället frän alt framlägga förslag i denna del under
hänvisning till det pågående arbetet inom försäkringsrättskommittén.

1
skrivelsen lar KO vidare upp frågan om inle lagen borde kunna tillämpas i vissa
fall där privatpersoner är säljare, nämligen när försäljningserbjudande
förmedlas av näringsidkare. Enligl KO skulle en väsentlig förstärkning av
konsumentskyddet uppnås om lagen gjordes tillämplig på villkor som används av
fastighetsmäklare och av näringsidkare som förmedlar försäljning från
privatpersoner av varor som bilar och båtar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 12

3.2
Kommitténs promemoria

I
kommitténs promemoria föreslås all avtalsvillkorslagen görs tillämplig i fall
då näringsidkare erbjuder konsument all förvärva fast egendom. Vidare föreslås
att förbud enligt lagen skall kunna riktas också mol näringsidkare som
förmedlar erbjudande av sådan egendom. Vad som föreslås beträffande fast
egendom skall enligt förslaget gälla även överiålelse (ej upplåtelse) av
tomträtt.

Promemorian
innehåller dessutom ell förslag lill påbyggnad av 3a ?; lagen (1929:145) om
skiljemän. Enligl förslaget far avtal au framtida tvist skall hänskjutas lill
skiljemän ulan förbehåll om räll för parterna all klandra skiljedomen inte
göras gällande i tvist mellan näringsidkare och konsument rörande fast egendom,
om ivisteföremålels värde inte är högre än som anges i 1 i; lagen om
rättegången i tvistemål om mindre värden, dvs. ett halvt basbelopp.

Kommittén
har i promemorian tagit fasta på några typer av villkor som används vid
försäljning av småhus och tomtmark lill konsumenterna, nämligen
friskrivningsklausuler, besiktningsklausuler, skiljeklausuler saml hävnings-
och åiergångsklausuler. Del är fråga om klausuler i konlraktsfor-mulär som
används bl. a. av byggföretag, kommuner och mäklare och som kommittén har
bedömt vara av särskilt intresse i sammanhanget. Kommittén beskriver de olika
typerna av villkor samt diskuterar och bedömer dem från skälighetssynpunkt. Vid
bedömningen värderas klausulerna i princip var för sig. Enligl kommittén far
del föruisätias alt KO och marknadsdomstolen kommer atl bedöma klausulernas
inbördes sammanhang och betydelse för balansen i kontraktet som helhet samt i
vilken utsträckning klausulernas betydelse påverkas av andra avtalsvillkor.
Beträffande den närmare innebörden av de angivna klausulerna och kommitténs
värderingar därvidlag hänvisas lill promemorian (bilaga 1 avsnitt 7 och 8).

Vad
gäller förmedlingssituaiionen framhåller kommittén all ingripande mol mäklare
eller annan förmedlare endasi bör ske när det står helt klart att det oskäliga
villkoret har föranletis av denne och eit förbud är påkallat från allmän
synpunkt. Som föruisäuning för alt förbud skall kunna meddelas näringsidkare
som förmedlar försäljning av fast egendom föreslås gälla att förmedlingen sker
i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.

Förslaget
alt avtalsvillkorslagen skall omfalla villkor som använts vid överiålelse av
tomträtt har gjorts under hänvisning lill au för sådan överiålelse enligt
jordabalken i huvudsak gäller samma bestämmelser som beträffande fast egendom.
I sammanhanget väcker kommittén frågan om lagen bör göras tillämplig även på
upplåtelse av nyujanderält. Här nämns -förutom lomträil - arrende, bosladsräll
och hyra. Kommittén har dock avstått från all lägga fram något förslag i den
delen. Enligl kommittén bör emellertid frågan övervägas i del fortsalla
lagstiftningsarbetet eftersom dessa

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 13

upplålelseformer
har mycket stor ekonomisk och social beiydelse frän konsumentsynpunkt.

3.3
Departementspromemorian

I
departementspromemorian föreslås en ytteriigare utvidgning av avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde. Enligt förslagels huvudregel skall oskäliga avtalsvillkor,
som näringsidgare använder vid erbjudande till konsument, kunna förbjudas
oavsett vilket slag av nyttighet som avses med erbjudandel. Huvudregeln
omfattar även villkor som används vid förmedling av erbjudande. Från den
således i princip heltäckande huvudregeln görs dockeii per betydelsefulla
undanlag. Fördel första undantas erbjudande som avser nyttianderält till fast
egendom, dock inle erbjudande om överlåtelse av lomträil. För del andra
undantas verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Som skäl för den
föreslagna utvidgningen anförs bl. a. atl avtalsvillkors-lagen har visat sig
vara ett myckel ändamålsenligt instrument när det gäller alt utmönstra oskäliga
avtalsvillkor inom de delar av konsumenlområdel där den hitintills gällt och
alt del inte har framkommit några omständigheter som talar emot all lagen i
princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår del redan ur allmän
rältspolilisk synvinkel som otillfredsställande all möjligheterna atl ingripa
mol villkor som är oskäliga mot konsumenterna är inskränkta lill fall då vissa
särskilda nytligheter erbjuds. Vidare anförs atl avtalsvillkorslagen bör läcka
samma område som den mycket likartade marknadsföringslagen. Sistnämnda lag
omfatlar, som tidigare har anmärkls, marknadsföring till konsumenterna oavsett
vilken nyttighet som erbjuds. Får avialsvillkorslagen motsvarande
tillämpningsområde, uppnås inle bara klarare linjer pä det näringsrättsliga
fältet ulan ocksä en bättre överensstämmelse mellan den näringsrätlsliga och
den civilrältsliga lagstiftningen om avtalsvillkor. Den civilrältsliga
generalklausulen, alltså 36 >; avtalslagen, är ju tillämplig på alla
avtalstyper.

Viktigast
är dock enligt promemorian all del från konsumentsynpunkt är praktiskt
motiverat med en ytteriigare utvidgning av lagens tillämpningsområde. Även
efter ett genomförande av småhusköpskommiiténs förslag skulle nämligen
marknadsföring av flera nytligheter där behov av konsumentskydd föreligger
lämnas utanför den näringsrätlsliga villkorskontrollen. Så skulle bli fallet
med annan lös egendom än varor. Dit hör exempelvis hus på annans mark och
rättigheter av olika slag. I sammanhanget framhålls all osäkerhet ibland kan
råda huruvida en viss nyttighet är av sådan karaktär all avtalsvillkorslagen i
nuvarande utformning är tillämplig och aU denna osäkerhet skulle kunna
undanröjas om lagen i princip blev tillämplig på nyttigheter i allmänhet.
Härvidlag pekas särskilt på vissa former av konsu-menikredii.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 H

Sammanfattningsvis
anförs i denna del atl det såväl från direkt konsu-menipoliiisk synpunkt som ur
mera principiell och teknisk synvinkel finns goda skäl atl göra
avtalsvillkorslagen generellt tillämplig i förhållandel mellan konsumenter och
näringsidkare.

Vad
sedan gäller förmedlingssituaiionen hänvisar promemorian lill den tidigare
berörda skrivelsen i vilken KO begär att ingripanden skall kunna göras inte
bara mot näringsidkare som förmedlar fastigheter utan även mot näringsidkare
som förmedlar andra nytligheter. Som exempel pä fall då ingripande kan behöva
ske nämns förmedling av begagnade bilar i samband med auktion. Del förekommer
också båtförsäljare som arbetar som förmedlare. I sammanhanget hänvisas lill
att konsumentköplagen, som avser köp av varor, gäller även i fråga om köp från
privatperson, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.

Mot denna bakgrund hävdas
i promemorian att en reformerad lagstiftning bör omfalla inte bara
faslighelsförmedling ulan även förmedling av andra nytligheter för enskilt
bruk. Anledning saknas att inskränka tillämpningsområdet till erbjudanden om
fast egendom och varor. Behov alt ingripa mot oskäliga villkor kan föreligga
även på andra områden, t. ex. vid förmedling av tiänster.

När det gäller frågan om
lagens tillämpning pä villkor som avser nyttianderält till fast egendom pekas i
promemorian på flera omständigheter som talar för all dessa nyujanderällsavial
bör falla under lagen. Sålunda framhålls atl avtal om arrende, bostadsrätt,
hyra och lomträil har stor betydelse från konsumentsynpunkt och att
standardavtal vanligen används i dessa sammanhang. A andra sidan uppmärksammas,
liksom i kommitténs promemoria, förhållanden som talar i motsatt riktning.
Sålunda framhålls vad gäller hyresvillkor atl det på hyresmarknaden har utvecklats
ett förhandlingssystem där parterna i stor utsträckning företräds av
organisationer. Detta medför alt konsumenterna på hyresområdet inte har samma
behov av konsumentmyndighelernas stöd som pä områden där del saknas särskilda
konsumentorganisationer. Vidare framhålls att, om hyresgästorganisationerna
inte förhandlingsvägen kan komma lill rätta med oskäliga avtalsvillkor,
möjlighel finns atl vända sig till hyresnämnderna och bosladsdomstolen och där
begära prövning av hyresvillkoren. På arrendeområdet kan en prövning av
avtalsvillkor på motsvarande sätt ske vid arrendenämnderna. Vid sidan av de
angivna prövningssyslemen finns det enligl promemorian knappast något utrymme
för en prövning av hyres- eller arrendevillkor vid marknadsdomstolen. Inle heller
när del gäller bostadsrätter passar avtalsvillkorslagens modell för
konsumentskydd. Avtalsvillkoren på bostadsrättsom-rådel framträder närmast som
en fråga om förhållandet mellan medlemmarna i en ekonomisk förening. De som är
medlemmar i exempelvis HSB lorde i allt väsentligt kunna la sina intressen
tillgodosedda inom ramen för denna organisation, anförs del. Som ell
ytteriigare argument atl inte nu

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 15

utvidga
avialsvillkorslagen lill au omfalla nylijanderäli lill fasi egendom, borisen
från överlåtelse av tomträti, hänvisas sluiligen iill det arbete som bedrivs
inom arrendelagskommittén och hyresräiisuiredningen.

Beträffande
frågan om undantag för verksamhet som slår under tillsyn av bankinspektionen
eller forsäkringsinspeklionen framhålls till en början atl det vid lagens
lillkomsi ansågs naturligt all kontroll och övervakning av villkoren i de avtal
som banker och försäkringsbolag erbjuder allmänheten anförtroddes de särskilda
inspektionsmyndigheterna. Härvidlag hänvisas lill prop. 1971:15 s. 69. I
promemorian sägs därefter all såväl banker som försäkringsbolag ibland använder
sig av villkor som ensidigt tillgodoser deras intressen och som kan behöva
mjukas upp av hänsyn lill låntagare och försäkringstagare. Beträffande
bankvillkoren hänvisas till generalklausulutredningens belänkande (SOU
1974:83), särskilt s. 167 f, och beiräffande försäkringsvillkoren lill KO:s
tidigare berörda skrivelse.

Även
om det kan finnas skäl som lalar för all man för in bank- och
försäkringsverksamheten under avialsvillkorslagens kontrollsystem, bör enligt
promemorian hänsyn tas lill att bankerna och försäkringsbolagen redan slår
under lillsyn. Trots au bank- och försäkringsinspeklionens verksamhet inle
främst är inriktad på villkorskonlroll av del slag som här avses, har
myndigheterna alltmer kommii atl beakta även konsumentintressen. Bl, a.
granskas redan nu i viss omfattning innehållet i avtalsformulär som används av
bankerna och försäkringsbolagen. Det finns naturligtvis möjlighel all bygga ut
denna granskningsverksamhel, varvid man kan la tillvara den särskilda
sakkunskap som finns hos myndigheterna. Mol denna bakgrund och med hänvisning
lill del arbete som bedrivs inom banklagsuiredningen och
försäkringsrättskommittén föreslås inte någon ändring av avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde på denna punkt.

I
deparlemenlspromemorian föresläs slutligen en höjning av del viiesbe-lopp som
KO enligl 3 a avialsvillkorslagen kan förelägga näringsidkare för all förmå
denne atl inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligl lagen.

4
Remissyttrandena

4.1
Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

De
föreslagna utvidgningarna av lagens tillämpningsområde har i princip godtagits
eller lämnats ulan erinran av del helt övervägande antalet remissinstanser.
Sålunda har av ell fyrliolal inslanser endasi Sveriges advokatsamfund, HSB:s
riksförbud och Sjösportens samarbelsdelegalion ställt sig avvisande eller
tveksamma till förslagen.

Hovrätten
jör Nedre Norriand anser alt lagens tillämpning inle bör inskränkas endast till
sådana områden där ett behov av skydd för konsu-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 16

menien
redan har visat sig föreligga. I den mån lagens syften inie tillgodoses genom
annan lagstiftning eller reglering bör den göras generellt tillämplig i enlighet
med vad som föreslås i departementspromemorian.

Bankinspektionen
framhåller önskemålet om överensstämmelse mellan marknadsföringslagens och
avtalsvillkorslagens tillämpningsområden och pekar ocksä pä den bättre
överenssiämmelse med den avialsräiiliga generalklausulen som uppnås om
förslagen genomförs. Avenjöisäkringsinspektionen godtar en utvidgning av
avialsvillkorslagens tillämpningsområde i enlighet med de remitterade
promemoriorna.

Kommerskollegium
framhåller atl behovet av åtgärder mot för konsumenterna oskäliga verkningar
av formulärrälien vid förvärv av småhus är framträdande. Kollegiet tillstyrker
även de förslag om en mer generell räckvidd av avialsvillkorslagens tillämpning
som framförs i departementspromemorian. Den större överensstämmelse som
härigenom skapas mellan den civilrältsliga och näringsrättsliga lagstiftningen
om avtalsvillkor är enligl kollegiet ulan tvekan önskvärd.

Marknadsdomstolen
ser med gillande all avialsvillkorslagens tillämpningsområde utsträcks till
att omfatta även erbjudanden om förvärv av fast egendom. Mol bakgrund av den av
kommittén utförda inventeringen av olika förekommande villkor slår del enligl
domstolens mening klart au konsu-mentskyddssynpunkier i hög grad gör sig
gällande vid försäljning av bostadsfastigheler till privatpersoner. Domstolen
har inle något all erinra mol den i departementspromemorian förordade
ytterligare utvidgningen av avialsvillkorslagens lillämpningsomräde. Tvärtom
synes en sådan utvidgning motiverad från konsumentskyddssynpunkt. Del är också
önskvärt atl terminologin är så enhetlig som möjligt inom det
konsumenlrältsliga området. Det finns enligl domstolens mening skäl för all
låta avtalsvillkors-lagen omfatta vara, tiänsl eller annan nyttighet i full
överensstämmelse med lydelsen i marknadsföringslagens andra och iredje
paragrafer.

Konsumentverket, som också
tillstyrker de föreslagna utvidgningarna av tillämpningsområdet, framhåller
beiräffande konsumentskyddet vid fastig-hetsförvärv alt det av åtskilliga
anmälningar till KO och verket har framgått all det i småhusköpskoniraklen är
vanligt med klausuler som måsle betecknas som oskäliga. Orsakerna härtill är
enligt verkets mening fiera. I många blandade köp- och entreprenadavtal
hänvisas av traditionella skäl lill Allmänna bestämmelser för byggnads-,
anläggnings- och insiallaiionsentre-prenader (AB). AB;s regler är emellertid
avsedda för avtalsförhållanden mellan parter som har en i fråga om ekonomi och
kunskaper i stort sett jämbördig ställning. Tillämpade pä ett konsumentköp
måste fiera av AB:s bestämmelser betecknas som oskäliga. Härtill kommer all de
företag som säljer småhus kunnat direkt utnyttja atl del råder en säljarnas
marknad. Detta har gett företagen möjlighel au uppställa praktiskt tagel vilka
villkor som helst ulan att riskera alt inle la avsälining för sina produkter.
Avtalen är i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 17

regel
myckel omfattande och svåröverskådliga och köparen har svårt alt förslå
innebörden av olika bestämmelser och därmed ujjpfatta i vad mån villkoren är
förmånliga för honom. Avtalen är i mänga fall utformade så all konsumenten med
fog kan känna sig rättslös.

För
all illustrera delta pekar konsumentverket på reglerna om besiktningens
rättsverkningar. Avtalen innehåller i allmänhet villkor som begränsar köparens
rätt atl göra gällande ansvar på grund av fel lill sådana fel som
besiktningsmannen beslutat uppta i besiklningsullåiandet. Ett annal exempel är
de regelmässigt förekommande skiljeklausulerna. Många konsumenter har vänt sig
till KO och verket och anfört au deras nyförvärvade och nyuppförda hus varil
behäftade med allvarliga fel. Inte sällan har uppförandet varil oförenligt med
gällande byggnormer. Felen har emellertid inte uppmärksammals eller antecknats
av den av säljaren utsedde besiktningsmannen. Det har t. o. m. förekommit att
köparen lill följd av det felaktiga uppförandel förelagts av byggnadsnämnd all
åtgärda huset, så att det överensstämmer med normerna. Avhjälpandet har skell
på köparens bekostnad och utan att denne kunnat fa ersättning av säljaren,
trots alt produkten inle varil avtalsenlig. Och i sådana fall då felet kunnat
påtalas av köparen, t. ex. därför alt del uppmärksammals vid besiktningen eller
köparens rätt att göra gällande fel inte varit beroende av all så skett, har
köparen av ekonomiska skäl, på grund av atl avtalet innehållit en skiljeklausul,
inte vågat utkräva sin rätt. Som ytterligare exempel på avialsregler som medför
atl säljaren kan utsätta köparen för en godtycklig behandling nämner verket
klausulen "Rätt lill ändringar förbehålles", som ger säljaren räll
att leverera en produkt som på nästan alla punkter avviker från den som köparen
förväntar sig.

Man
skulle möjligen, forisätter konsumentverket, kunna tro alt klausuler som på ett
ensidigt sätt tillvaratar säljarnas intressen, exempelvis klausuler om
friskrivning frän ansvar för försening eller klausuler som utesluter
möjligheten atl påtala fel, inle Hr så stor praktisk betydelse genom att de
situationer som villkoren tar sikte på mera sällan inträffar. Så är emellertid
inle fallet. De berättigade klagomålen från konsumenterna på atl tillträdesdagen
skjuts fram, fel och brister inte åtgärdas och klagomöjligheier skärs av är
legio. Många konsumenter har kontaktat KO och verket om problem av detta slag.
Avtal om fast egendom gäller ofta stora belopp, och det är inle överdrivet att
påstå att ett sådant avtal ekonomiskt sell i många fall är del viktigaste som
konsumenten ingår under sin livslid. Missbruk av avtalsfriheten genom all
oskäliga villkor används kan här fa ödesdigra följder för konsumenten. Del är
därför angelägel all vägen öppnas för en effektiv sanering av avtalsvillkoren
på della område. Del har förekommit alt enskilda företag som bedriver
entreprenadverksamhet vänt sig lill KO för atl få sina avtalsvillkor granskade.
Sedan en tid förhandlar verket med Svenska byggnadsentreprenörföreningen om
utformningen av allmänna bestäm-

2 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 18

melser
för statligt belånade gruppbyggda småhus. Enligl verkets mening kan dock inte
effektiv sanering av avtalsvillkoren på della område komma till stånd om inle
konsumentverket/KO och marknadsdomstolen ges erforderliga maktmedel.

Också LO anser del
angelägel all lagens tillämpningsområde utsträcks. Den av kommittén gjorda
inventeringen av avtalsvillkor som kan förekomma vid försäljning av
bostadsfastigheler lill privatpersoner visar alt behovet av ett förstärkt
konsumentskydd på detta område är påtagligt. Enligt LO:s förmenande har lagen
visat sig vara eu mycket ändamålsenligt instrument när del gällt alt utmönstra
oskäliga avtalsvillkor inom de delar av konsumenlområdel där den hittills varil
tillämplig, och del har inle framkommit några omständigheter som talar emot alt
lagen i princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår det som otillfredsställande
atl möjligheterna alt ingripa mol villkor som är oskäliga mol konsumenterna är
inskränkta till fall då vissa särskilda nyttigheier erbjuds. LO vill mol denna
bakgrund förorda atl lagens lilliimpningsområde utvidgas på föreslaget sätl.
Även TCO och Svenska byggnadsarbetareförbundet tillstyrker all lagen i princip
görs tillämplig oavsett vilket slag av nytligheter som erbjuds.

Näringslivets
byggnadsdelegation (organ för Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska
bankföreningen. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska
handelskammarförbundel, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
grossislförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisalion, Sveriges
industriförbund och Sveriges köpmannaförbund) framhålleratt de föreslagna
ändringarna innebär aU KO;soch marknadsdomstolens möjligheter au med generell
verkan ingripa moi avtalsvillkor i stort sell kommer all överensstämma med de
allmänna domstolarnas möjligheter atl i del särskilda fallet jämka eller
underkänna avtalsvillkor enligl 36 ?; avtalslagen. Av principiella skäl
tillstyrker därför delegationen ändringsförslagen i den utformning som
återfinns i departementspromemorian.

Sveriges
advokatsamfund däremot, som redan vid lagens tillkomst ansåg alt
marknadsdomstolens avgörande borde kunna överprövas av högsta domstolen, anser
all varje utvidgning av lagens tillämpningsområde är betänklig så länge
marknadsdomstolen alUjämt är enda instans på området. Beaktas däremot det
angelägna rältssäkerhetskravet atl trygga en enhetlig räitstill-lämpning genom
atl låta högsta domstolen bli högsta instans i mål om tillämpning av
avtalsvillkorslagen, har samfundet inte något all invända mot atl
tillämpningsområdet för avialsvillkorslagen görs heltäckande och även far
innefatta villkor som används av mäklare och andra mellanhänder i yrkesmässig
verksamhet. De kvarstående inskränkningarna som föreslås i de båda
promemoriorna ter sig i så fall som omotiverade.

Sveriges villaägareförbund
förklarar all förbundet sedan en längre lid haft sin uppmärksamhet riktad på de
problem som diskuteras av kommittén. Förbundet hänvisar härvidlag lill en
försöksverksamhet enligl vilken kontroll

s. 19 Kontrollera mot PDF

av
småhus görs a v et t konsultföretag som för ändamålet anlitas a v förbundet.
Denna försöksverksamhet har numera fullföljts i form av én överenskommelse
mellan förbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Enligt förbundets
mening innefattar överenskommelsen mycket viktiga förbättringar av
konsumentskyddet. Avtalet bör fl god genomslagskraft och del synes inle
orealistiskt atl räkna med att de principer som fastlagts kan bli vägledande.
Lösningen är generell och kan enligt förbundet i princip tillämpas för all
småhusbebyggelse.

Villaägareförbundet
förklarar sig emellertid vilja tillstyrka den föreslagna utvidgningen av
avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. I den män enighet inle kan uppnås
beträffande utformningen av ett olämpligt villkor, bör det nämligen finnas
möjlighel alt fa frågan prövad av marknadsdomstolen. Härtill kommer atl den
nämnda överenskommelsen f n. inte gäller företag utanför entreprenörföreningens
medlemsområde.

HSB:s
riksförbund anför som sin mening all den föreslagna utvidgningen av
tillämpningsområdet lill att avse fast egendom knappast är erforderlig. Det
finns redan en omfattande reglering från det allmännas sida vilken syftar till
alt tillgodose köparens intresse av viss minimistandard vid förvärv av en
nybyggd fastighet. Bestämmelser i bygglagsiiftningen,
bostadslåneförfalt-ningarnas krav på visst byggnadssätt och viss utrustning som
förutsättning för statlig belåning, besiktning i kommunal regi av pågående
byggnadsarbeten och kommunala villkor i samband med exploateringsavtal vid
nybebyggelse är exempel på genomgripande kontrollåtgärder vilka helt saknas
inom varuhandeln. Beträffande statligt belånade fastigheter utövar
länsbostadsnämnderna en kontrollerande och prisreglerande funktion. Vad
beträffar överiålelse av nyuppförda ej statligt belånade fastigheter torde det
genomsnittligt sell inte råda en sådan bristande överensstämmelse mellan
köparens och säljarens förhandlingssituation atl det är erforderiigl med en
utvidgning av avialsvillkorslagen till atl omfatta dessa fall.

Sjösporiens
samarbelsdelegalion (Svenska kryssarklubben. Svenska seglar-förbundel och
Svenska båtunionen) efteriyser en ordentlig utvärdering av den nuvarande
lagstiftningen, med beaktande av eventuella priseffekter, innan någon
utsträckning av allmän räckvidd sker.

En
varas pris är, anför delegationen, inte oberoende av försäljningsvillkoren. Så
exempelvis påverkar utsikterna till framgångsrik reklamation eller andra krav
mot säljarna i hög grad kostnaderna och därmed priset. Det är ett
konsumentintresse att tillse att villkoren inte inbjuder till onödiga reklamationer
eller andra sakligt obefogade krav, och i skälighetsbedömningen bör därför ingå
en avvägning av vad som med hänsyn till priset kan ligga i den genomsnittlige
köparens intresse. Avialsvillkorslagen innehåller inga anvisningar om någon
sådan avvägning, och marknadsdomstolens bedömning av vad som är oskäligt
förefaller stundom alt ske utan beaktande av denna aspekt. Samtidigt medför
KO:s verksamhet en standardisering av villkoren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 20

så
all endasi av KO godkända "konsumenlvänliga" villkor godtas. Den
kostnadsökning som KO:s verksamhet kan medföra kommer därmed att drabba alla
förelag, och konsumenterna kan inle mäta skillnaderna i form av billigare, men
formellt "ogynnsammare", villkor från andra håll. Konsumenterna
föriorar med andra ord fördelen av villkorskonkurrens.

Delegationen
förklarar vidare som sin mening atl avtalsvillkorslagen inte bereder vägen för
något egentiigt ökat konsumeniinflytande. Vad den innebär är en centralstyrning
av villkoren genom KO och marknadsdomstolen. Delegationen har visseriigen flit
lillfälle alt säga sin mening om vissa garantivillkor men delegationen är ej
förhandlande part ulan framför bara synpunkter, som KO kan beakta om så befinns
lämpligt.

4.2
Frågan om undantag från tillämpningsområdet

4.2.1
Avtalsvillkor som används i verksamhet som står under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen

De
remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i stort sett överens om alt
bank- och försäkringsverksamhel i vart fall t. v. bör lämnas utanför lagens
tillämpningsområde. Starkt delade meningar råder dock om vilken myndighet som
slutligen bör anförtros villkorsövervakningen när det gäller bankernas
konsumentkrediter.

Bankinspektionen
hänvisar till sitt yttrande över betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag
m. m. I yttrandet avstyrker inspektionen bestämt atl tillsynen över
konsumentkreditlagens efterlevnad anförtros konsumentverket och föreslår att
tillsynen, såvitt gäller banker och andra företag som omfattas av inspektionens
verksamhet, skall utövas av inspektionen. Inspektionen hänvisar vidare till
sitt yttrande över betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i
förmögenhetsrätten. I det yttrandet uppger inspektionen alt den, för att
tillgodose de intressen som bär upp avtalsvillkorslagen, har verkställt en
granskning av bankernas avtalsformulär och därvid uppställt krav på
begränsningar bl. a. beträffande omfattningen av bankernas s. k.
generalpanlklausuler. Att inspektionen inte har krävt begränsningar därutöver
har enligt inspektionen sin grund dels i banklagstiftningen, som till insättarnas
skydd bl. a. uppställer krav på betryggande säkerhet för kredit, dels i alt
inspektionen önskat avvakta resultatet av generalklausululred-ningens arbete. I
sitt yttrande över den nu aktuella departementspromemorian upplyser
inspektionen atl en förnyad genomgång av bankernas avtalsvillkor förbereds med
anledning av den nya förmögenhetsräitsliga generalklausulen i 36 §
avtalslagen.

Försäkringsinspektionen
anser del välbetänkt att i avvaktan på resultatet av försäkringsrätiskommitténs
arbete undanta verksamhet som står under inspektionens tillsyn från
avtalsvillkorslagens tillämpningsområde.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 21

Marknadsdomstolen
riktar uppmärksamheten mot finansieringsbolags-kommitléns arbete. I direktiven
för kornmiltén framhålls alt det finns skäl att låta finansieringsbolagen
omfattas inte bara av den krediipoliiiska kontrollen utan även av den tillsyn
från det allmänna som genom bankinspektionen sker i fråga om banker och andra
kreditinstitut. Marknadsdomstolen påpekar atl, om en sådan ordning genomförs,
de vidsträckta och delvis ganska heterogena finansieringsinstitutionerna
utanför kretsen av banker och sparbanker kommer atl underställas
bankinspektionens tillsyn, vilket i sin tur skulle medföra att
konsumentkrediterna i mycket betydande mån undandrogs avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde, för såvitt avtalsvillkorslagens nuvarande undantag för
verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn bibehålls.

Konsumentverket
ifrågasätter starkt om en granskning av avtalsvillkor med utgångspunkt i
renodlade konsumentintressen bör anförtros bankinspektionen och
försäkringsinspektionen. Den tillsyn som inspektionerna har erfarenhet av torde
i synneriigen liten utsträckning - om ens alls - ha skett med avsikt att
åstadkomma en rimlig balans mellan konsumenternas och näringsidkarnas
intressen. Det är andra frågor, såsom solvens- och likvidi-lelsproblem, som
stått i förgrunden för tillsynen. Inte heller på senare tid, då
konsumentintressena kommit att inta en framträdande plats både i lagstiftningen
och den allmänna debatten, synes dessa aspekter ha filt en mera framskjuten
plats i inspektionernas verksamhet.

Atl
en kraftig förstärkning av konsumentskyddet behövs på bank- och
försäkringsområdena står enligt konsumentverket utom tvivel. Del ökade skyddet
måste bland annal komma till stånd genom att det skapas ett effektivt
förfarande för kontroll och övervakning av avtalsvillkoren. Den granskning av
villkoren från konsumentsynpunkt som bör göras lorde i mycket vara likartad den
villkorsgranskning som sker enligt avtalsvillkors-lagen. Det finns därför skäl
alt överväga om det inte bör överiåtas på verket atl utföra denna granskning.
Härigenom vinns bland annat den väsentliga fördelen all bedömningen av
villkoren sker enligt samma principer som villkorsgranskningen i övrigt. Med
anledning av de utredningar som pågår inom bank- och försäkringsområdena anser
dock verket att man bör vänta med ett slutligt ställningstagande till
avtalsvillkorslagens tillämpning på dessa områden.

Försäkringsrättskommittén
erinrar om att dess uppdrag innefattar en total översyn av
försäkringsavialslagen, I enlighet med direktiven har kommittén hittills
prioriterat den del av uppdraget som avser frågan om ell förbäurat
konsumentskydd. Kommittén planerar att inom kort lägga fram ett delbetänkande
härom. Ett sätt att förbättra konsumenternas ställning som kommittén f n.
ingående diskuterar är att införa någon form av avialsvill-korsgranskning på
försäkringsområdet. Rent lagtekniskt finns det enligt kommittén flera metoder
atl på näringsrättslig väg förbättra försäkringsia-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 22

garnas
ställning. Kommittén kan inte nu uttala sig till förmån för den ena eller andra
lösningen. Sä mycket är emellertid klart att kommittén i delta sammanhang inte
kan undgå att komma in på frågan huruvida tillämpningsområdet för
avtalsvillkorslagen, i större eller mindre omfattning, bör utsträckas till att
gälla även försäkringsverksamheten.

Finansieringsbolagskommittén,
som har all pröva bl. a. frågan i vad mån finansieringsbolagen bör ställas
under bankinspektionens tillsyn, anför att dess arbete fortfarande befinner sig
på ell förberedande stadium varför någon ställning till frågan i dag inle kan
tas. Kommittén påpekar dock liksom marknadsdomstolen alt i den mån dess arbete
resulterar i en utvidgning av bankinspektionens verksamhetsområde så atl
finansieringsbolagen - eller vissa grupper av dem - ställs under inspektionens
direkta tillsyn kommer avtalsvillkorslagens tillämpningsområde att i
motsvarande grad minska.

I
sammanhanget framhåller kommittén att bankinspektionen redan f n. haren viss
insyn i bankägda finansieringsbolags verksamhet. Denna insyn är dock indirekt.
Den sker via moderbanken och har tillkommit som ett villkor för regeringens
medgivande för moderbanken alt förvärva aktier i finansieringsbolaget. En
sådan indirekt insyn i ett finansieringsbolag kan inle anses innebära alt
bolagets verksamhet står under bankinspektionens tillsyn i avtalsvillkorslagens
mening. Några åtgärder frän bankinspektionens sida kan inte heller riktas mot
ett sådant bolag.

4.2.2
Avtalsvillkor som avser nyttjanderätt till fast egendom

Förslaget
att undanta villkor som avser nyttianderält till fast egendom ifrågasätts av
flera av de remissinstanser som närmare har berört frågan.

Till
dessa instanser hör konsumentverket som framhåller alt vissa nyUjan-derätter
inle är underkastade tvingande regler och inte heller omfattas av ett
förhandlingssystem. De förhandlingar som hittills förts mellan hyresgäster och
fastighetsägare har praktiskt tagel uteslutande gällt hyressäilningen. Om en
utvidgning av avtalsvillkorslagen också till delta område skulle anses önskvärd
och förenlig med den förhandlingsordning som råder, ställer sig verket inle
avvisande lill all en sådan kommer till stånd. Vid sidan om nyttianderäller för
bostadsändamål - såsom tomträti, bostadsartende, hyra och bostadsrätt - lorde
lägenhelsarrende ha störst betydelse för konsumenterna. Sådant arrende kan
avse t. ex. räu all förfoga över parkeringsplats eller båtplats eller atl
uppföra eller bibehålla ett garage eller uthus på annans mark. Denna
upplåtelsetyp är lämnad oreglerad i väsentliga delar och en
lägenhets-arrendator haren i flera avseenden otrygg ställning. Enligt
konsumentverket finns det därför skäl all åtminstone överväga om inte lagen nu
bör utvidgas till att avse ocksä denna typ av nyttianderält.

Arrendelagskommittén
påpekar all det beträffande jordbruksarrende sedan länge har funnits en ganska
ingående tvingande lagstiftning till skydd för

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 23

arrendaiorn
som den underlägsne parten i ett arrendeförhållande. 1 nu gällande reglering är
del främst de ekonomiska mellanhavaridena som det överiämnats ål parterna alt
fritt avtala om. Kommittén upplyser all vid upplåtelse av jordbruksarrende
används standardformulär i myckel stor utsträckning. Liksom andra näringsidkare
fär emellertid en jordbruksarren-dalor föruisätias ha sådan kännedom inom sill
särskilda område atl han har större möjligheter alt sälta sig in i vad
avtalsvillkoren innbär än en enskild konsument. I arrendenämnderna och
fastighetsdomstolarna finns särskilda organ för prövning av oskäliga
avtalsvillkor. Normerna för skälighetsprövning diskuteras för närvarande inom
kommittén. Alt låta marknadsdomstolen - uiöver arrendenämnderna och
fastighetsdomstolarna - pröva skälighelen av avtalsvillkor vid jordbruksarrende
är enligt kommitténs mening inte nödvändigt.

Även
vid bostadsarrende förekommer standardavtal i icke ringa utsträckning. Genom
att bostadsarrendatorn oftast saknar mera ingående kännedom om bosladsarrendeförhållanden
är han i större utsträckning än jordbruksar-rendalorn i behov av del skydd mot
oskäliga avtalsvillkor som avialsvillkorslagen erbjuder. Också vid
bostadsarrende finns emellertid en relativt omfattande tvingande reglering av
förhållandel mellan parterna, och reglerna om arrendenämnd och
fastighetsdomstols prövning av arrendevillkor gäller även vid bostadsarrende.
Kommittén delar därför den uppfattning som har uttryckts i promemoriorna.

Även
bostadsdomstolen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag ansluter sig till
promemoriornas ståndpunkt.

Sveriges
advokatsamfund ser emellertid inle något skäl all göra undantag. I den mån som
allt fungerar väl på de områden som föreslås undantagna - med eller ulan
ingripande av kontrollmyndigheter eller organisationer som representerar
konsumenter - lär dessa områden bli undantagna i praktiken genom all KO avslår
från atl föra förbudslalan. Om återigen t. ex. organisationer som
representerar konsumenter inte bevakar det allmänna konsumentintresset på ell
tillfredsställande sätt, bör marknadsdomstolen ha möjlighel atl ingripa. Som
exempel nämner samfundet atl hyresgästförening, som getts rätt att företräda
också andra än sina medlemmar, godtar hyresvillkor som favoriserar dess
medlemmar. I ett sådant fall bör enligt samfundets mening marknadsdomstolen ha
möjlighet att förbjuda berörda hyresvärdar vid vite att i hyreskontrakten inta
sådana för vissa konsumentgrupper diskriminerande villkor.

Inie
heller Svenska sparbanksföreningen anser an undanlag bör göras. Enligl
föreningens mening är det från principiell synpunkt väsentligt aU avtalsvillkor
kan bedömas av samma myndigheter och enligt samma regler, oavsett inom vilket
rättsområde villkoren förekommer. Begränsningar i möjligheterna all
upprätthålla en sådan princip bör inte göras ulan myckel starka skäl.
Föreningen finner inle de skäl som anges i promemoriorna tillräckligt

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 24

övertygande
för alt motivera alt ekonomiskt och socialt så betydelsefulla rättigheter som
arrende, hyresrätt och bostadsrätt - där det i avialssamman-hang i betydande
omfattning är fråga om avtalsklausuler inom ramen för de s. k. formulärrälien -
exkluderas från avialsvillkorslagens tillämpningsområde.

Hyresgästernas
riksförbund understryker atl lagen bör gälla oavsett vilken nyttighet som
erbjuds. Därigenom kan konsumentmyndigheler och konsumentorganisationer alltid
förhandla och fordra överenskommelser om innehållet i standardavtal m. m.
Begränsningar lill sådana områden som anses mest skyddsvärda innebär svagare
grunder för frivilliga överenskommelser på områden som lämnas utanför. Också
när konsumenternas ställning kan hävdas på annal sätt är en avtalsvillkorslag
av intresse. I promemoriorna redovisas omständigheter som skiljer hyresgäster
frän andra konsumenter. Viktigast är den hyresrätlsliga lagstiftningen saml
förhållandel all hyresgästerna har en organisation med förhandlingskapacitet.
Användningen av oskäliga avtalsvillkor i hyresförhållanden kan ytterligare
stävjas genom den lagfästa förhandlingsräil som för närvarande utreds. Det
finns därför, å ena sidan, goda skäl för ståndpunkten atl hyresvillkor inte
skall prövas vid marknadsdomstolen. Men å andra sidan kan avtalsvillkorslagens
huvudsyfte, som är alt främja konsumentintresset vid utformningen av kontrakts-formulär,
bli av betydelse även i förhandlingarom hyresvillkor. Förutom det principiella
önskemålet atl alla konsumenter bör ha samma näringsrättsliga skydd finns
alliså ett visst praktiskt behov av förbud mol skäliga avtalsvillkor i
hyresförhållanden. Någon skada för den enskilde eller samhället lär inte kunna
uppstå om lagen i princip fär tillämpas på alla avtal mellan näringsidkare och
konsument.

4.3
Lagens tillämpning på rörmedlingsfallen

De
remissinstanser som särskilt tagit upp förmedlingsfallen är överlag positivt
inställda till förslaget. Vad gäller faslighelsförmedling kan särskilt anmärkas
atl förslaget har tillstyrkts av Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund.

Hovrättenför
Nedre Norriand anser del erforderiigl alt lagen görs tillämplig även i de
situationer då näringsidkare i förmedlingsverksamhet erbjuder nytligheter, om
lagen skall lä avsedd effekt. Liknande synpunkter framförs av bankinspektionen
och Lö, som särskill understryker förmedlingens betydelse vid
fastighelsaffärer.

Kommerskollegium
pekar på det förhållandet att en näringsidkare i förmedlingsverksamhet anlitas
av två konsumentgrupper, de som önskar sälja och de som önskar förvärva
nyttighet. Lagen bör därför utformas så alt förbud kan riktas mol villkor som
är oskäliga mot förmedlarens "konsument" vare sig han är säljare
eller köpare av nyttighet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 25

Marknadsdomstolen
ifrågasätter om inte lagen redan i nuvarande utformning omfattar även
förmedlares verksamhet. Med tanke på all en mycket stor del a v fastighetsförsäljningar
till enskilda personer sker genom med verkan av en yrkesutövande mäklare
motsätter sig marknadsdomstolen emellertid inle att det i avtalsvillkorslagen
tas in en uttrycklig bestämmelse om atl förbud skall kunna riktas mot näringsidkare
som förmedlar erbjudande.

Konsumentverket
framhåller att omfattande förmedlingsverksamhet förekommer inle bara i fråga
om fastigheter utan ocksä beträffande bilar och båtar samt all del även pä
dessa områden finns behov av ett förstärkt konsumentskydd.

4.4
Skälighetsbedömningen

4.4.1
Allmänna synpunkter

Näringslivets
byggnadsdelegation påpekar alt ett avtalsvillkor typiskt sett får anses som
otillbörligt mot konsumenten först om det med avvikelse från gällande
disposiiiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten
en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan förskjutning i fråga om
parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet all en genomsnittligt
sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen. Det blir sålunda
fråga om en totalbedömning av avtalels verkningar för avtalsparterna vid vilken
såväl priset som övriga avtalsvillkor måste tas i betraktande. Vid den
praktiska handläggningen av ärenden enligt avtalsvillkorslagen inför KO eller
marknadsdomstolen riktas emellertid intresset numera i påfallande grad mot
enskilda avtalsvillkor, medan den av lagstiftaren åsyftade lotalbedömningen
tycks framkomma endast undanlagsvis. I vissa fall har uttalanden från KO och
marknadsdomstolen till och med kunnat tolkas sä att skäligheten av ett
avtalsvillkor kan komma atl ifrågasättas så snart della avviker frän disposiliv
lag i för konsumenten negativ riktning. Ett sådant synsätt kan möjligen vara
berättigat i enstaka undanlagsfall i okomplicerade avtalsförhållanden. De nu
föreslagna ändringarna i avtalsvillkorslagen tar emellertid sikte på
avtalstyper som ur juridisk, teknisk och ekonomisk synpunkt ofta är myckel
komplicerade och där svårigheterna ej får underskattas när del gäller att till
fullo överblicka konsekvenserna av ändringar i enskilda avtalsvillkor. Särskilt
känsliga blir ingripanden som gäller avtal rörande priskontrollerade
nyttigheter, t. ex. statligt belånade småhus, eftersom näringsidkaren här inle
fritt kan bestämma i vad mån en ifrågasatt ändring i kontraktsvillkoren också
bör föranleda en ändring av det erbjudna priset. Det är här enligt
delegationens mening nödvändigt att KO som ett led i den ovan berörda
lotalbedömningen begär yttrande eller ställningstagande från de myndigheter som
ansvarar för prisbildningsproblemaliken, innan KO mol näringsidkares
bestridande anhängiggör talan inför marknadsdomstolen med yrkande att visst
avtals-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 26

villkor
skall förklaras vara oskäligt (se vidare 4.6).

Även
Sveriges advokatsamfund understryker angelägenheten av atl man beaktar samtliga
omständigheter vid skälighetsbedömningen. Vederiaget kan ha stor betydelse och
hänsyn måsle las även lill övriga villkor i del avtal som är föremål för
behandling. Del bör därför klart uttalas atl de i förarbetena behandlade
villkorstyperna och därom gjorda uttalanden inte fär betraktas som bindande för
de rättstillämpande myndigheterna. Också konsumentverket framhåller aU
värderingar som görs av olika villkor och klausuler inte bör uppfattas som
bindande eller uttömmande.

4.4.2
Särskilda synpunkter på avtalsvillkor som används vid överlåtelse av småhus m.
m.

Kommittén
har tagit fasta på några olika typer av villkor som används vid försäljning av
småhus och tomtmark samt bedömt dessa villkor från skälighetssynpunkt (bilaga 1
avsnitt 7 och 8).

Några
remissinstanser, främst konsumentverket och Sveriges advokatsamfund, har
riktat anmärkningar mot kommitténs bedömningar och värderingar av de olika
villkorstyperna. Beträffande verkets och samfundets anmärkningar hänvisas till
den särskilda sammanställningen i bilaga 3.

Näringslivets
byggnadsdelegation har också reagerat mot kommitténs bedömning av vissa
klausuler. Enligt delegationens mening får kommitténs värderingar anses väl
kategoriska. Det är inte möjligt, menar delegationen, att på förhand ta
ställning till hur villkorsprövningen bör utfalla i enskilda fall, utan denna
bedömning måste ta hänsyn till samtliga föreliggande förhållanden.
Delegationen framhåller att de exempel som kommittén anfört fär uppfattas i första
hand som ett led i analyserna rörande lämpligheten atl göra avtalsvillkorslagen
tillämplig på fast egendom. Dessa exempel fär med andra ord inte betraktas som
några avgörande motiv då del gäller tillämpningen av avtalsvillkorslagen inför
marknadsdomstolen utan hänsyn måste tas till helhetsbilden.

4.5
Lagen om skiljemän

Flertalet
av de remissinstanser som närmare har berört kommitténs förslag till ändring i
skiljemannalagen ställer sig avvisande eller tveksamma därtill. Konsumentverket
däremot förordar att ändringen genomförs.

Hovrättenför
Nedre Norrland, som hör till de tveksamma, påpekar att del inte finns något
direkt samband mellan denna ändring och den föreslagna ändringen av
avtalsvillkorslagen.

Näringslivets
byggnadsdelegation framhåller bl. a. atl tvistefrågor rörande fast egendom ofta
utgör en kombination av juridiska och tekniska spörsmål, vilket är anledningen
till all skiljeklausuler sedan lång lid tillbaka har större

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: no 27

utbredning
i denna typ av avtal än beträffande avtal i övrigt. Användningen av
skiljeklausul har sålunda ej sin grund i någon önskan all sälla del förenklade
rältegångsförfarandel i tvistemål om mindre värden ur spel uian i att få till
stånd eU snabbt och tekniskt riktigt avgörande lill rimliga kostnader.

Kommitténs
ändringsförslag sammanhänger enligl delegationen med den kritik som på senare
tid från vissa håll riktats gentemot skiljeförfarandei, vilken kritik lorde ha
sin grund i kostnaderna för själva förfarandet. Några närmare utredningar eller
överväganden vare sig om kostnadsfrågan eller beträffande konsekvenserna av den
föreslagna ändringen av skiljemannalagen finns emellertid inle redovisade. Som
påpekats i experten Hagmans särskilda yttrande till förslaget hänger reglerna i
skiljemannalagen dessutom direkt samman med det förenklade
rätiegångsförfarandet, som i sin lur har ett nära samband med allmänna
reklamationsnämndens verksamhet. I vilken utsträckning reklamationsnämnden
fortsättningsvis kommer all handlägga tvister om avtal rörande fast egendom är
en fråga som för närvarande är föremål för utredning. Delegationen anför vidare
all en principöverenskommelse träffats mellan Svenska
byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges villaägareförbund, som innebär alt
konsumenten i händelse av förlorad lalan skall kunna åläggas all svara för
högst tio procent av skiljemannakoslna-derna, dock aldrig mer än vad som
motsvarar hälften av del basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gäller
vid tvistens anhängiggörande. Delegationen anser mot denna bakgrund att
förslaget om ändring i skiljemannalagen har framlagts ulan tillräcklig
utredning. Pågående utredningsarbete bör avvaktas. Härvid bör enligl
delegationen även erfarenheterna av de partsöverenskommelser som nu föreligger
kunna beaktas.

Sveriges
villaägareförbund förklarar sig acceptera att fastighetstvister även i
fortsättningen fär avgöras av skiljemän. Förbundet säger sig ha uppnått sådana
rättsskyddsgarantier för småhusköparna genom de regler om kostnadsansvar varom
överenskommelse har träffats med Svenska byggnadsen-treprenörförbundel alt de
olägenheter som eljest kan följa av ett skiljeförfarande fär anses mer än väl
uppvägda. Förbundet anmärkeri sammanhanget all ell skiljeförfarande inte med
nödvändighet alltid måste betraktas som en inskränkning i konsumentens rätt.
Ett skiljeförfarande kan t. ex. ibland vara till fördel när tvistefrågan är av
övervägande teknisk natur genom att man i skiljenämnden kan få ledamöter med
särskild sakkunskap. Förbundet förklarar emellertid all den inte motsätter sig den
av kommittén föreslagna lösningen alt begränsa utrymmet för skiljeförfarande.
Möjligen kan dock ifrågasättas om inle frågan bör vila tills del fortsatta
utredningsarbetet angående skiljeförfarandet är avslutat.

Även
Sveriges advokatsamfund påpekar att skiljeförfarandet kan vara till fördel för
konsumenterna. Det skulle enligt förbundet vara ofördelaktigt för konsumenterna
om förfarandet inte kunde användas i tvister som avser ett

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 28

grupphusområde
där varje konsuments anspråk uppgår till högsl ell halvt basbelopp. Det
föreslagna förbudei mot skiljeklausul bör avse endast tvist som verkligen
kommer atl handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

4.6
Vissa processuella frågor m. m.

Departementspromemorians
förslag atl höja del viiesbelopp som KO enligt 3 a § avtalsvillkorslagen kan
förelägga näringsidkare för att förmå denne att inkomma med yttrande eller
upplysning tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Ett
par remissinstanser aktualiserar även andra frågor än dem som har behandlats i
de båda promemoriorna. Det rör sig till stor del om spörsmål som anknyter lill
den marknadsrältsliga processordningen.

Sålunda
anför marknadsdomstolen att den på avialsvillkorslagens område i ringa utsträckning
har fått fullgöra sin tilltänkta rätlsgestaltande rollfunktion. En från
konsumenlskyddssynpunkt betydelsefull åtgärd som kan bringa utvecklingen på
rätt spår vore, menar domstolen, att öppna talerätl för den enskilde
konsumenten. Del torde också från konsumentsynpunkt vara motiverat att införa
en sådan talerätt i ärenden om otillböriig marknadsföring. Domstolen
förutsätter atl konsument som vill föra talan får möjlighet atl erhålla allmän
rättshjälp. Marknadsdomstolens roll som prejudikatskapande instans torde, även
om taleräll medges för den enskilde konsumenten, kunna upprätthållas medelst
ett prövningstillslåndsförfarande liknande del som förekommer i högsta
domstolen.

I
deparlemenlspromemorian hävdas på goda grunder, fortsätter marknadsdomstolen,
att avtalsvillkorslagen bör täcka samma område som den mycket likartade
marknadsföringslagen. Enligt denna lag kan domstolen förbjuda sådan
marknadsföring som är otillböriig inte bara mot konsumenter utan även mot
näringsidkare. I enlighet härmed borde alltså avtalsvillkorslagen omfatta inle
bara villkor som används vid erbjudanden till konsument för enskilt bruk, utan
även villkor som används vid erbjudanden till näringsidkare. Del viktigaste är
emellertid all synpunkter liknande dem som uppbär konsumentskyddet
uppenbariigen kan göra sig gällande i vissa avtalsförhållanden näringsidkare
emellan, nämligen i sådana fall där den ena partens ställning i förhållande
till den part som använder sig av diskutabla avtalsvillkor närmast är aU
jämföra med en enskild konsuments ställning i förhållande till näringsidkare.
Möjligheterna för en ekonomiskt underiägsen näringsidkare atl få i sådana
sammanhang förekommande oskäliga avtalsvillkor utmönstrade bör enligl
domstolens mening inte vara beroende av huruvida han är medlem i någon
branschorganisation och huruvida denna organisation finner anledning behandla
problemet. Marknadsdomstolen vill sålunda ifrågasätta huruvida
avtalsvillkorslagen möjligen skulle kunna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 29

ytteriigare
utvidgas och inte bara som f n. är fallet omfalla villkor som används vid
erbjudanden till konsument för enskilt bruk utan även villkor som används vid
erbjudanden till näringsidkare. En sådan ordning förutsätter i sin tur att
möjlighet till talerätt öppnas för enskild näringsidkare i likhei med vad som
gäller beträffande otillböriig marknadsföring.

En
annan fråga som enligl marknadsdomstolens mening närmare bör undersökas är
möjligheterna för vinnande enskild part alt vid processer i domstolen fä sina
rättegångskostnader ersatta.

Även
Sveriges advokatsamfund har synpunkter på formerna för rättskipningen på
avtalsvillkorsområdet. Erfarenheten visar att den energiska verksamhet som KO
bedriver för att utmönstra för konsumenterna typiskt sett oskäliga
avtalsvillkor ofta leder till av KO utfärdade förbudsförelägganden, som
godkänns av näringsidkaren. Det är emellertid angeläget atl säkerställa alt
inte tyngdpunkten i rättsutvecklingen på delta område förskjuts frän
marknadsdomstolen till KO. Samfundet förordar därför den ändringen i 4 §
avtalsvillkorslagen att marknadsdomstolen skall ha rätt alt på talan av den som
godkänt förbudsföreläggande ompröva föreläggandel, även om ändrade förhållanden
inte inträtt eller annat särskilt skäl inte kan åberopas.

NO
anför att avtalsvillkorslagen enligt sin ordalydelse inle torde medge annal än
undanröjande av oskäliga avtalsvillkor. Alt med slöd av denna lag förmå
branschorganisationer eller enskilda företagare att komplettera avtalsformulär
synes i princip inle möjligt. NO förklarar sig dock själv från sin egen
verksamhet ha erfarenhet av alt tillämpningen av en lagstiftning inriktad på
förhandlingar för undanröjande av missförhållanden ibland kan leda fram lill
lösningar av mera konstruktiv karaktär. Del hade, framhåller NO, varit av värde
om denna fråga hade belysts i departementspromemorian.

Näringslivets
byggnadsdelegation påpekar all regleringen av bostadspriser, standardkrav m. m.
enligt bosladsfinansieringsförordningen är mycket ingående och komplicerad.
Ofta är avtalsuppbyggnaden också ett resultat av kommunala engagemang då del
gäller exploateringsavtal o. d. Avtalsbindningarna påverkas inte minst av
markvillkor och upphandlingsvillkor i bostadsfinansieringsförordningen, som i
vissa fall kan leda till att kommunen i stora stycken de facto kan vara att
betrakta som den egentlige byggherren. Detta gör att särskild insikt och
sakkunskap krävs för atl bedöma de bostadspolitiska regleringarnas konsekvenser
för kontraktssituationen. Enligl delegationens mening torde det därför få
övervägas om inte ett yttrande från bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd -
eventuellt också från kommun - bör vara obligatoriskt i mål som gäller bostäder
som uppförts med statliga lån. Del förtiänar även övervägas om talan över huvud
taget skall få föras utan tillstyrkan av statlig lånemyndighet.

Sveriges
Vlllaägareforbund ifrågasätter om inte åtminstone på sikt alla frågor som rör
småhusboende i vidsträckt bemärkelse bör överföras till

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 30

bostadsverket.
Beskaffenheten hos ett avtalsvillkor måsle nämligen ibland bedömas med
beaklande även av rent byggnadslekniska, byggnadsekonomiska och
funktionsmässiga förhållanden. Till bilden hör även de materiella villkor som
uppställs för statlig långivning. En uppdelning av kompetensområdet mellan
bostadsverket och KO kan tänkas leda till att omständigheter av sistnämnda slag
inte blir tillräckligt beaktade vid en prövning enligt avialsvillkorslagen. Del
är inle heller bra med två organisationer vilkas arbetsområde delvis kan flyta
ihop. Dessa och liknande överväganden kan motivera atl avtalsvillkorslagens
bestämmelser vad gäller fast egendom handhas av den bostadspolitiska
myndigheten.

Svenska Riksbyggen och
Svenska byggnadsarbetareförbundet anför alt avtalsvillkorslagen inte är
tillämplig vid försäljning från myndigheter till enskilda konsumenter. Detta
betyder att när kommun i egen regi genomför byggande av småhus till försäljning
kan de villkor som kommunen ställer i försäljningsavlalet inte prövas enligl
lagen. Flera av de villkor som näringsidkare i form av byggherrar för
gruppbyggda småhus för in i sina försälj-ningsavtal gentemot de enskilda
konsumenterna är förestavade av villkor som kommunerna dikterat i del
exploateringsavtal som i regel ligger som grund för genomförandet av projektet.
Departementspromemorian har inte beaktat vad som skall gälla i fråga om villkor
som i själva verket ytterst har dikterats av kommunens villkor i ett
bakomliggande exploateringsavtal. Lagens tillämplighet i sädana fall bör
förtydligas. Eventuellt kan det vara motiverat att från lagen undanta villkor i
avtal om försäljning av småhus som återgår på bakomliggande exploateringsavtal.
Även Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser ett förtydligande erforderligt
på denna punkt.

Svenska Riksbyggen
anser vidare atl det finns anledning fråga sig om inte gruppbebyggelse av
småhus med statliga lån bör undantas från lagens tillämpningsområde. Det finns
stor risk för att en överprövning genom KO av villkor som redan har godkänts av
specialmyndigheter för branschen kommer att skapa förvirring som inte kan vara
till fördel för vare sig byggherrar eller enskilda konsumenter. Liknande
synpunkter anförs av Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Sjösportens
samarbelsdelegalion anför som sin mening all Sverige knappast kan ha befogenhet
att inskränka utlännings rätt atl fritt avtala med svenska konsumenter inom den
sektor som enligt internationella köplagen skall bedömas efter utländsk rätt.

5
Föredraganden

5.1
Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

Den
centrala bestämmelsen i lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avialsvillkor,
avtalsvillkorslagen, (ändrad senast 1973:878) är en s. k. generalklausul
enligl vilken marknadsdomstolen, om del är påkallat från allmän synpunkt, kan
förbjuda näringsidkare att i forlsätlningen använda avtals-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 31

villkor
som med hänsyn till vederiag och övriga omständigheter är att anse som oskäligt
mol konsument. Syftet med bestämmelsen är att la tillvara konsumenternas
intressen när det gäller utformningen av kontraktsformulär. Ingripande med slöd
av lagen bör följaktligen inte göras i enstaka fall som saknar principiell
betydelse.

Lagen
är tillämplig på avtalsvillkor som näringsidkare använder när han bjuder ut
vara eller tjänst till konsument förenskilt bruk och vid uthyrning av lösöre
för motsvarande ändamål.

Frågor
om förbud enligt avtalsvillkorslagen handläggs i princip på samma sätl som
förbudsfrågor enligt marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad 1976:55). Della
innebär atl ärenden om oskäliga villkor prövas i marknadsdomstolen efter
ansökan av KO. Om KO beslutar alt inle föra ett visst fall lill domstolen, får
ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.
Fall som inte är av större vikt får prövas av KO genom förbudsföreläggande.
Sådant föreläggande innebär alt den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor
av KO föreläggs förbud vid vite all fortsätta därmed. Godkänns föreläggandet,
gäller det som förbud som meddelats av marknadsdomstolen.

Som
framgår av vad jag nyss har sagt gäller lagen endasi avtalsvillkor som används
av näringsidkare vid erbjudande lill konsument. Utanför tillämpningsområdet
faller således avtalsförhållanden där båda parter är näringsidkare eller
konsumenter. Även erbjudanden från privatperson till näringsidkare faller
utanför lagen. Vidare är tillämpningsområdet begränsat till villkor som används
vid erbjudande av de angivna nytligheterna, nämligen varor (lösöre) och
tiänster. Annan lös egendom, såsom hus på annans mark, aktier och andra
värdepapper eller rättigheter av olika slag, omfattas således inte. Erbjudanden
som avser fast egendom faller helt utanför tillämpningsområdet.

Osäkerhet
kan råda i vad mån en del nyttigheier, exempelvis konsument-krediter, är att
anse som tjänster och därmed faller under avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde. Klart är emellertid alt bankernas erbjudanden, oavsett
nyttigheternas närmare karaktär, liksom försäkringsbolagens inte omfattas av
lagen. Verksamhet som slår under lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen
har nämligen uttryckligen undaniagits från tillämpningsområdet.

Småhusköpkommittén
(Ju 1975:02) har föreslagit att avtalsvillkorslagen görs tillämplig även i fall
där näringsidkare erbjuder konsument atl förvärva fast egendom samt att förbud
enligt lagen skall kunna riktas också mot näringsidkare som förmedlar
erbjudande av sådan egendom. Vad som föreslås beträffande fast egendom skall
enligt förslaget gälla även överiålelse av tomträtt.

I en
inom justitiedepartementet upprättad promemoria har därefter föreslagits atl
avialsvillkorslagen i princip görs allmänt tillämplig på avtals-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 32

villkor
som näringsidkare använder vid erbjudande lill konsument. Ett villkor som
bedöms oskäligt skulle alltså kunna förbjudas oavsett vilket slag av nyiiighei
som erbjuds. Som jag närmare återkommer lill föreslås dock vissa särskilda
undantag.

Förslagen
har i allmänhet fått ett positivt mottagande bland remissinstanserna. Ett par
instanser ställer sig dock avvisande eller tveksamma. Sålunda anser en
remissinstans att det bör göras en utvärdering av den nuvarande lagstiftningen
med beaktande av den påverkan på prisutvecklingen som kan ha samband med att
konsumentvänliga avtalsvillkor genomdrivs, innan avtalsvillkorslagen ges allmän
räckvidd. Vidare hävdar en instans, såvitt gäller fastighetsområdet, att
konsumenternas intressen där redan är tillräckligt tillgodosedda genom
reglering från det allmännas sida.

För
min del vill jag till en början framhålla alt bakom såväl avtalsvillkors-lagens
som marknadsföringslagens regelsystem ligger tanken alt en förstärkning av
konsumenternas ställning i första hand skall åstadkommas genom förhandlingar
och frivilliga överenskommelser mellan eu allmänt organ som bevakar
konsumentintressen och näringslivssidan. Om parterna inte kommer överens, kan
frågan föras lill marknadsdomstolen. I domstolen är företagarintressen saml
konsument- och löntagarinlressen representerade till lika delar. Mol domstolens
beslut får talan inte föras.

De
allmänna erfarenheterna av detta system, den marknadsrältsliga metoden, är
goda. Metoden har visat sig ändamålsenlig när del gäller alt utmönstra oskäliga
villkor inom de delar av konsumenlområdel där avtalsvillkorslagen hittills har
gällt. Del har inte framkommit några omständigheter som talar emot att lagen i
princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår del, som har sagts
i departementspromemorian och underslruktis under remissbehandlingen, redan ur
allmän rättspolilisk synvinkel som otillfredsställande alt möjligheterna till
ingripande mot villkor som är oskäliga mol konsumenterna är inskränkta till
fall då vissa särskilda nyuigheter erbjuds.

Viktigare
är all del i praktiken förekommer diskutabla avtalsvillkor inom den del av
marknaden som inte nu omfattas av lagen. Vad gäller fastighetsmarknaden har
förhållandena numera blivit närmare belysta genom småhus-köpkommitténs
utredning och de redovisningar som har lämnats under remissbehandlingen. I
likhet med praktiskt tagel alla de remissinstanser som har yttrat sig i frågan
anser jag atl del föreligger ett klart behov av atl kunna tillämpa lagen på
villkor som används vid erbjudande av fast egendom. Del är ocksä tydligt alt
ett motsvarande behov finns vid en del erbjudanden som rör lös egendom,
exempelvis hus på annans mark. Även vad gäller andra nyttigheier, som inle nu
omfattas av lagen och där kanske behovet av villkorskonlroll inte för
ögonblicket förefaller trängande, är det enligt min mening angeläget all den
marknadsrältsliga metoden finns-tillgänglig.

Jag
förordar därför atl lagen i princip görs tillämplig pä hela konsumentområdet.
Som har påpekats i departementspromemorian och av flera remissinstanser innebär
detta en samordning med marknadsföringslagens

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 33

lillämpningsomräde.
Härigenom uppnäs inle bara klarare linjer på del näringsrättsliga fältei ulan
ocksä en bättre överensstämmelse mellan näringsrätlsliga och civilrältsliga
bestämmelser om avtalsvillkor. Som har framgått av den tidigare redogörelsen
(2.2) är ju den civilrältsliga bestämmelsen i 36 S lagen (1915:218) om avtal
och andra rättshandlingar pä förmögenhetsrättens område, avtalslagen (36 ij
ändrad 1976:185), enligl vilken avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas utan
avseende, generellt tillämplig på olika avtalstyper.

36 ;
avtalslagen är emellertid inte bara tillämplig på alla avtalstyper ulan den kan
också göras gällande oavsett i vilken egenskap parterna upplräder, medan
avialsvillkorslagens tillämpningsområde är begränsat lill villkor som
näringsidkare använder vid erbjudande till konsument. Även marknadsföringslagens
generalklausuler är inriktade på näringsidkares erbjudanden lill konsument.
Enligl 2 >? i lagen kan dock marknadsdomsiolen förbjuda inie bara sådana av
näringsidkare förelagen marknadsföringsåtgärd som är otillbörlig mol
konsumenter utan även åtgärd som är otillbörlig mol andra näringsidkare.

Under
remissbehandlingen har en instans ifrågasatt om inte avtalsvillkors-lagen bör
ytterligare utvidgas till atl omfatta även villkor som används näringsidkare
emellan. Med anledning därav vill jag framhålla atl det finns vissa
näringsidkare, företrädesvis småföretagare, som intar en sådan ställning
gentemot andra näringsidkare alt de kan ha behov av ett sådant slöd som
avialsvillkorslagen erbjuder. A andra sidan uppkommer besväriiga gränsdragningsproblem,
om man inför ell skydd enbart för vissa kategorier av näringsidkare, medan
andra lämnas utanför. Och att vidga avtalsvillkors-lagen lill atl omfatta alla
slags avtal näringsidkare emellan skulle föra alltför långt. Åtminstone t. v.
bör därför lagen liksom hittills gälla enbart förhållande
näringsidkare-konsument.

Vad
jag nu sagt hindrar emellertid inte alt de normer som nu utbildas på
konsumenlområdel kan få betydelse även näringsidkare emellan. Jag vill ocksä
erinra om att vid den skälighetsprövning som skall göras enligt 36 §
avtalslagen gäller alt särskild hänsyn skall tas inle bara lill behovet av
skydd för den som är konsument ulan ocksä lill skyddsbehovel för den som av
annan orsak intar en underiägsen ställning i avtalsförhållandet.

5.2
Frågan om undantag från tillämpningsområdet

Såväl
i kommitténs promemoria som i departementspromemorian föreslås all erbjudanden
som avser nyujanderält lill fasi egendom skall lämnas utanför
avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Erbjudande som avser överiålelse av
tomträti skulle dock omfattas av lagen. Bakom förslagen i denna del ligger
tanken all konsumenternas intressen på nyttianderäitsom-rädei redan tas till
vara pä annal sätl och atl del därför knappast finns

3 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 34

utrymme
för en prövning enligl avtalsvillkorslagen. I sammanhanget pekas särskilt pä
hyresmarknaden där del beiräffande avtalsvillkoren har utvecklats ell
förhandlingssystem i vilket konsumenterna i stor utsträckning företräds av
organisationer. Vidare hänvisas till de möjligheter som finns all vända sig
lill hyres- och arrendenämnderna och bostadsdomstolen.

Förslaget
har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Några remissinstanser
förklarar all de ansluter sig till promemoriornas ståndpunkt. Flera av de
remissinstanser som närmare har berört frågan ställer sig dock tveksamma eller
avvisande till förslaget och anser all nyltjanderäi-terna bör omfattas av
lagen. Härvid framhålls bl. a. vikten av en enhetlig bedömning på
avtalsvillkorsområdet. Vidare understryks all del finns nyUjanderäller som
varken omfattas av förhandlingssystem eller tvingande regler och all
förhandlingar, där sådana förekommer, främst gäller hyressäll-ning.

Hyresgästernas
riksförbund anser för sin del att avialsvillkorslagen bör gälla oavsett vilken
nyttighet som erbjuds. Begränsningar till vissa områden ger enligl förbundet
svagare grunder för frivilliga överenskommelser pä områden som lämnas utanför.
Lagens syfte att främja konsumenternas intressen vid utformningen av
konlraktsformulär blir enligt förbundets mening av betydelse även i
förhandlingar om hyresvillkor. Förutom det principiella önskemålet att alla
konsumenter bör ha samma näringsrättsliga skydd finns således enligt förbundet
ett visst praktiskt behov av förbud mot oskäliga avtalsvillkor i
hyresförhållanden.

För
min del vill jag först erinra om alt del i jordabalken med anknytande
författningar finns åtskilliga bestämmelser som är direkt inriktade pä alt
stödja den avtalspart som typiskt sell intar en svagare ställning i
nytyande-rältssammanhang. Särskill gällerdetia hyresområdet där lagstiftningen
sedan länge har präglats av åigärder för all förbättra hyresgästernas
situation. Della har skett främst genom tvingande civilrältsliga regler lill
hyresgästens förmån. Bland de reformer som på senare tid har genomförts vill
jag särskill peka på de är 1973 införda reglerna om rätt för hyresgäst all med
bibehällei besittningsskydd säga upp hyresavtalet för ändring av hyresvillkoren
(12 kap. 54 v) jordabalken) och på det samtidigt införda förbudei mol
avtalsvillkor om s. k. rörliga hyror (12 kap. 19 a 5).

Vidare
har, som framgår av min tidigare redogörelse (2.2), utbildats eu system enligl
vilket hyresvillkoren bestäms vid förhandlingar där parterna i stor
utsträckning företräds av organisationer. Som tidigare nämnts har också
hyresrällskommilién nyligen lagt fram förslag till obligatorisk förhandlingsordning
pä bostadshyresmarknaden.

Dessutom
har på hyresområdet inrättats särskilda processuella organ. Sålunda finns för
medling i hyrestvisteroch prövning av tvist om hyresvillkor m. m. i varje län
en hyresnämnd. Talan mot hyresnämnds beslui förs hos bostadsdomstolen som är
sista instans i sädana mål. Såväl i nämnderna som i

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 35

domstolen
ingår företrädare för hyresgäster och hyresvärdar.

Speciella
civilrättsliga och processuella regler finns även när del gäller bl. a.
bostadsarrende. Som en motsvarighet lill hyresnämnderna finns på arrendeområdet
arrendenämnder.

Också
vid bostadsrätt har särskild lagstiftning tillkommit för atl tillvarata
konsumenternas intressen.

Mol
denna bakgrund kan del, som hävdas av kommiilén och i deparlemenlspromemorian,
synas opåkallai att låta avialsvillkorslagen omfalla även nyUjanderätlsområdet.
Gentemot detta kan till en början invändas, som också har gjorts under
remissbehandlingen, atl det finns vissa nyttianderäller som inte omfattas av
särskilda tvingande regler och där således ett speciellt behov av
villkorsgranskning kan föreligga. Som exempel kan nämnas rätt lill garage och
parkeringsplats,

I
övrigl anser jag all förekomsten inom visst område av tvingande civilrältsliga
regler till skydd för en svagare avtalspart inle i och för sig bör leda lill aU
omrädel hålls uianför den näringsrättsliga lagstiftningen om avtalsvillkor.
Tvärtom kan hävdas att den omständigheten att det finns civilrättsliga regler
som riktar sig mol vissa avtalsvillkor gör det angeläget alt i näringsrältslig
ordning kunna förbjuda det fortsatta användandet av sådana villkor i
konlraktsformulär. I själva verket är det just på detta sätt som den
marknadsrättsliga metoden har visat sin styrka som konsumentpolitiskt
instrument på varu- och tiänsteområdei.

Inle
heller ser jag skäl att göra uttryckligt undantag för något område enbart av
den anledningen atl det finns organisationer som där tar tillvara
konsumentintresset. Vad gäller det område där hyresgästförbundet arbetar har
förbundet självt framhållit atl avtalsvillkoreslagen har en funktion att fylla.
När det gäller andra områden, där organisationerna är av mindre styrka, finns
naturligtvis ell än större behov av det stöd som avtalsvillkorslagen ger.

Ett
argument som med större tyngd talar mot att avtalsvillkorslagen görs tillämplig
på de berörda nyttianderätierna är förekomsten av de speciella prövningsorganen
pä omrädel, dvs. hyresnämnderna och bosladsdomstolen såvitt gäller
hyresförhållanden och arrendenämnderna beträffande arrende. Det kan göras
gällande atl del i första hand är dessa myndigheter som med sin speciella sakkunskap
bör ha hand om prövningen av hyres- resp, arrendevillkor. De angivna
myndigheterna har emellertid i viss män begränsade befogenheter. Sålunda kan de
inte såsom marknadsdomstolen förbjuda forlsalt användande av villkor som har
bedömts oskäliga. Deras verksamhet är i stället liksom de allmänna domstolarnas
inriktad på att lösa konkreta tvister. Vad gäller villkorsprövningen är denna
förbehållen vissa, låt vara särskill betydelsefulla, lyper av tvister, l, ex,
sådana som gäller villkor för förlängning av hyres- eller arrendeavtal eller
hyresvillkor när bostadshyres-gäsl ulnyltiar sin räll att säga upp avtal för
ändring av villkoren; se vidare 1 och 4 §!; lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder (omtryckt

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 36

1974:1090,
4 § ändrad 1975:1133), Del kan dessutom i vissa fall länkas vara prakiiskl för
berörda parter all vända sig lill de allmänna konsumenlorganen i stället för
lill de särskilda myndigheterna. I varje fall bör inle denna möjlighel vara
utesluten. Jag fäster även i detta avseende vikl vid vad Hyresgästernas
riksförbund har anfört.

Mot
denna bakgrund anser jag att det i avialsvillkorslagen inle bör göras undanlag
för villkor som används vid erbjudande av nyujanderält lill fasi egendom. Jag
vill emellertid samtidigt understryka atl konsumentmyndigheierna bör handla
med varsamhet på det berörda omrädel. Särskill vill jag framhålla all ell
ingripande med slöd av avialsvillkorslagen förutsätter -förutom all villkoret
anses oskäligt mol konsument - att förbud är påkallat från allmän synpunkt (se
vidare 5.4). På främst bostadsmarknaden, där konsumenterna företräds av
organisationer, torde del i praktiken sällan finnas anledning all ingripa med
förbud. Viktigt är all KO alllid informerar berörda organisationer, om han skulle
finna anledning lill ingripande.

Som
har framgått av den tidigare redogörelsen innehåller avtalsvillkorslagen f n.
ett undanlag för verksamhet som slår under lillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspekiionen. Säväl i kommitténs promemoria som i
departementspromemorian föreslås alt detta undantag skall behållas. I
deparlemenlspromemorian framhålls visserligen alt del principiellt är tilltalande
om avtalsvillkor bedöms av samma myndighet och enligl samma regler, oavsett
inom vilket område villkoren förekommer. Del hävdas också att såväl banker som
försäkringsbolag ibland använder sig av villkor som kan behöva mjukas upp av
hänsyn lill krediiiagare och försäkringstagare. Samtidigt pekas i promemorian
på att bankinspektionen och försäkringsinspekiionen alltmer har kommii alt
beakta konsumentintressen i sin tillsynsverksamhet, bl. a. genom granskning av
avtalsvillkor, och alt det finns möjlighel alt bygga ut denna
granskningsverksamhel, varvid man kan ta till vara den särskilda sakkunskap som
finns hos myndigheterna. Pä denna punkt hänvisas till del arbete som bedrivs i
banklagsuiredningen och försäkringsrättskommittén och som bl. a. gäller frågor
om villkorsgranskning på bank- och försäkringsområdet.

De
remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i stort sett överens om alt
bank- och försäkringsverksamhel i vart fall t. v. bör lämnas uianför lagens
tillämpningsområde. Från konsumentverkels sida framhålls dock all del behövs en
kraftig förstärkning av villkorsgranskningen inom dessa verksamhetsgrenar.

Enligl
min mening bör det inle komma ifråga all under pågående utredningsarbete göra
några ändringar pä denna punkt. Det nuvarande undanlaget för verksamheter som
slår under lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen bör alltså
bestå.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 37

5.3
Lagens tillämpning på förmedlingsfallen

Redan
nu är avialsvillkorslagen tillämplig på vissa förmedlingsfall. Sålunda kan
förbud meddelas inle bara näringsidkare utan även anställd hos näringsidkare
och annan som handlar på näringsidkares vägnar (1 S tredje slyckel). Vad som nu
skall behandlas är emellertid en annan situation, som inte omnämns i lagen,
nämligen all erbjudandel kommer inle från en näringsidkare utan från en
privatperson men att erbjudandet förmedlas av en näringsidkare.

Kommiilén
har föreslagit en uttrycklig bestämmelse om all förbud skall kunna riktas moi
fastighetsmäklare eller annan som i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar
försäljning av fast egendom lill konsumenterna. Enligt kommittén är del
angeläget att användande av oskäliga avtalsvillkor som direkt styrs av
förmedlares större kunskap och erfarenhet kan angripas med stöd av lagen.
Kommittén tänker främsi på sädana fall där en mäklare tillhandahåller tryckta
avtalsformulär.

1
departementspromemorian föreslås atl man tar stegel fullt ut och i princip
låter lagen omfatta alla förmedlingsfall, oavsett vilka nytligheter som
förmedlas. Enligt promemorian bör ingripande mot förmedlare kunna ske när del
står klart atl denne aktivt har medverkat till ifrågavarande villkor. Använder
förmedlaren i flera fall samma villkor eller förekommer villkoret i
förmedlarens standardformulär lorde enligl promemorian ingripande normalt böra
ske.

De
remissinstanser som har tagit upp denna fråga stöder tanken atl
förmedlingsfallen skall omfattas av lagstiftningen. Under remissbehandlingen
har särskill framhållits alt konsumenternas ställning i förmedlingssituaiionen
behöver förslärkas inle bara vid förmedling av fasligheisköp ulan också när det
gäller lös egendom som bilar och bålar.

Även
jag biträder departementspromemorians förslag i den nu berörda delen.
Avialsvillkorslagen bör alltså utvidgas till atl avse även villkor som
näringsidkare använder vid förmedling av vara, tiänsl eller annan nyttighet.
Liksom i övrigt när del gäller förutsättningarna för lagens tillämpning skall
erbjudandet rikta sig till konsument. Vidare bör gälla att näringsidkaren skall
förmedla erbjudandet i sin yrkesmässiga verksamhet. Avtalsvillkorslagen bör
inle vara tillämplig dä en näringsidkare som privatperson åtar sig atl förmedla
ett erbjudande i en annan bransch än sin egen.

En
remissinstans har gjort gällande all förmedlare även bör kunna förbjudas atl
använda villkor som är oskäligt mol den privatperson vars erbjudande han
förmedlar. Något egentligt behov av en regel av del innehållet har dock inle
framkommit. Pä grund härav och dä avtalsvillkorslagen i övrigt uteslutande är
inriktad på att skydda den konsument till vilken erbjudande riktas anser jag
inte att en sådan bestämmelse nu bör införas. För atl undvika missförstånd vill
jag emellertid framhålla all om själva förmedlingsavtalet, dvs. avtalet mellan
förmedlaren och uppdragsgivaren, innehåller

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 38

villkor
som är ogynnsamma för uppdragsgivaren dessa naluriiglvis kan angripas med slöd
av lagen. Del är ju här fråga om en tiänsl som erbjuds konsument.

Som
framgår av vad jag nyss har sagt bör förbud kunna meddelas oberoende av vilken
nyttighet som förmedlas. Förmedling som sker i verksamhet som står under
lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen bör dock av skäl som
har angetts under 5.2 undantas från lagens tillämpningsområde.

5.4
Förutsättningarna för förbud

En
förutsättning för atl förbud enligt avialsvillkorslagen skall kunna meddelas är
f n. atl villkoret med hänsyn lill vederiaget och övriga omständigheter är all
anse som oskäligt mol konsument. Därutöver krävs alt förbud är påkallat frän
allmän synpunkt. De utvidgningar av lagens tillämpningsområde som jag har
förordat i del föregående ger enligl min mening inle anledning att ändra dessa
förutsättningar.

Beträffande
principerna för skälighetsbedömningen kan jag i allt väsentligt hänvisa lill
prop. 1971:15 och 1973:138 saml lill marknadsdomstolens praxis (bilaga 1
avsnitt 3). Med hänsyn till vad som förevarit under remissbehandlingen vill
jag emellertid därutöver anföra följande.

Den
skälighetsbedömning som skall göras vid tillämpningen av avialsvillkorslagen
innefattar en samlad bedömning av avtalets verkningar för konsumenten. Härvid
bör särskilt uppmärksammas alt ell enskilt villkor, som lösryckt ur sitt
sammanhang kan förefalla myckel ofördelaktigt, likväl kan böra godtas med
hänsyn till alt konsumenten genom övriga villkor i avtalet har beretts förmåner
som kan anses återställa balansen mellan parterna.

Vidare är all märka atl
lagen inte är avsedd som ett instrument för priskonlroll. Vid bedömningen av
andra villkor än nyitighetens pris måste emellertid, som framgår av lagtexten,
hänsyn tas även lill vederiagel. Härav följer atl exempelvis ersättningen för en
nyttianderält inte kan göras till föremål för direki prövning enligt
avtalsvillkorslagen men att, om ett annat villkor rörande nyUjanderälten har
salts i fråga, detta kan komma atl anses som oskäligt när del bedöms i relation
till - bl. a. - ersättningens sloriek.

Som
anfördes i prop. 1971:15 (s. 71) får ell avtalsvillkor typiskt sett anses som
otillbörligt mol konsumenten, om del med avvikelse från disposiiiva rättsregler
ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och
därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter
och skyldigheter enligt avtalet, all en genomsnittligt sell rimlig balans
mellan parterna inte längre är för handen.

Del
sagda gäller alltså disposiiiva rättsregler, dvs. bestämmelser som i och för
sig kan åsidosättas genom avtal. Avtalsklausuler som åsidosätter

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 39

tvingande
räilsregler,exempelvisdeiiidigare berörda förbudei i 12 kap. 19 a § jordabalken
moi rörlig hyra, bör naluriiglvis utan vidare utmönstras, om de förekommer i
konlraktsformulär. Detia utesluter givelvis inle alt ell avtalsvillkor som i
och för sig uppfyller krav som ställs i en tvingande ci vilrätlslig
lagstiftning ändå kan vara atl anse som oskäligt vid en bedömning enligl
avialsvillkorslagen. Även vid värderingen av ett sådant villkor måsle nämligen
bedömningen grundas på en helheisbild av avtalssituationen Ofr-prop. 1973:138
s. 118).

Jag
vill fästa uppmärksamheten på all ingripande med slöd av avialsvillkorslagen
endast kan ske när förbud är påkallat från allmän synpunkt. Delta innebär all
lagen i första hand lar sikte pä konlraktsformulär som används i förhållande
lill ell siörre anlal konsumenier. Lagen gäller emellertid också avial som har
ulformals separat för enskilda fall. 1 sådana situationer bör dock ingripande
ske endast under förulsäilning att ett avgörande kan få principiell betydelse
eller på annat sätt kan fä verkningar för ett flertal konsumenter. Som exempel
nämns i prop. 1971:15 (s. 82) det fallet att ell visst avtal eller villkor väntas
komma lill systematisk användning under liknande omständigheter också i
förhållande lill andra konsumenier.

När
del gäller avtalsvillkor som används vid försäljning av småhus till konsumenter
har kommittén gjort uttalanden om olika enskilda villkors skälighet (bilaga 1
avsnitt 8). Ell par remissinstanser har kritiserat en del av kommitténs
värderingar och fört fram egna synpunkter (bilaga 3),

Jag
finner inte anledning all närmare gå in på skälighelen av enskilda villkor. Jag
vill emellertid något beröra ell par av de villkorsiyper som förekommer på
småhusmarknaden.

Som
framgår av kommitténs material förekommer pä marknaden avtalsvillkor varigenom
säljare och entreprenörer friskriver sig från ansvar för fel och dröjsmål, s.
k. friskrivningsklausuler.

Vid
de förhandlingar som med stöd av lagen förulsälls komma lill stånd mellan
konsumentmyndigheterna och näringsidkarsidan bör man enligl min mening rent
allmänt eftersträva en begränsning av användningen av friskrivningsklausuler, 1
den män sädana klausuler godtas, bör deras närmare innebörd klargöras.

Särskill
bör man uppmärksamma klausuler varigenom uUryckliga lagregler åsidosätts.
Liksom kommittén anserjag all villkor varigenom säljare friskriver sig från
ansvar enligl 4 kap. 19 § jordabalken förs, k, dolda fel som regel inte bör
förekomma vid näringsidkares erbjudande av nya småhus till konsument för
enskilt bruk.

I
likhei med kommittén anserjag all återhållsamhet bör iakttas också när det
gäller all godta klausuler som innebär alt näringsidkaren friskriver sig från
ansvar för dröjsmål med sin prestation.

Vidare
bör särskild uppmärksamhet ägnas besiktningsklausuler av den innebörden att
besiktningsmannens utlåtande blir avgörande för vad som

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 40

skall
anses som fel eller brist i ett nybyggt hus. Inte minst gällerdetia i fall där
del är säljaren eller entreprenören som utser besiktningsman eller när
konsumenten annars inle kan påverka valet.

I
en del kontrakt finns särskilda bestämmelser som ger säljaren befogenhet att
häva köpet (hävningsklausuler) eller tillgripa andra stränga påföljder när
köparen inle fullgör sina betalningsförpliktelser. Samtidigt saknas vanligtvis
varie antydan i koniraklei om moisvarande befogenhel för köparen när säljaren
inte fullgör sina skyldigheter enligl avtalet. Tvärtom förekommer i en del
kontrakt klausuler som syftar lill all hindra köparen frän all häva avtalet, I
fråga om de kontrakt som jag nu har angett finns del skäl för
konsument-myndigheterna att ingripa med slöd av avtalsvillkorslagen,

5.5
Lagen om skiljemän

1
min inledande översikt över den konsumenlpolitiska lagstiftningen (2.1) har jag
berört lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (ändrad
1974:387). Lagen anvisar ett förenklai förfarande i smärre ivisler. Förfarandet
tillämpas när ivisleföremålels värde inte översiiger eil halvi basbelopp.
Oavsett värdet skall förfarandet dock tillämpas om tvisten huvudsakligen rör en
fråga som har prövats av allmänna reklamaiionsnämnden. Tanken bakom lagen
ärati förfarandet skall vara smidigt och atl parterna skall föra sin talan utan
juridiskt biträde. På det sättel skall koslnaderna kunna hållas nere.

Genom
avtalsvillkor av den innebörden atl eventuella tvister skall hänskjutas lill
skiljemän (s, k. skiljeklausuler) skulle del förenklade rätiegångsförfarandet
kunna sättas ål sidan. För all förhindra all så sker i smärre tvister mellan
konsumenier och näringsidkare om varor och tjänster har i 3 a S lagen
(1929:145)omskiljemän(3 a § införd 1974:9)införiselt förbud mol all göra
gällande skiljeklausuler, om tvistens värde inle överstiger del gränsvärde som
gäller för del förenklade rätiegångsförfarandet. alltså ett halvt basbelopp.

Kommittén
har föreslagit all vad som sålunda föreskrivs i skiljemannalagen om tvister
rörande varor och tjänster skall gälla även beiräffande tvister rörande fast
egendom och tomträtt. En expert i kommiilén har dock tagit avstånd från
förslaget i denna del.

Också
flertalet av de remissinstanser som närmare har berört kommitténs förslag
beiräffande skiljeklausuler ställer sig avvisande eller tveksamma lill
förslaget. Härvid anförs bl. a. all förslaget inte har något direki samband
rned avialsvillkorslagen. Del åberopas ocksä olika omständigheter till förmån
för skiljeförfarande i tvister som rör fast egendom.

För
min del vill jag lill en början erinra om att skiljeklausuler kan förbjudas med
slöd av avtalsvillkorslagen, i den mån de befinns oskäliga. I marknadsdomstolens
praxis finns också exempel på alt skiljeklausul har träffats av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 41

förbud
(se bilaga 1 avsnitt 3.3.1). Om tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen
vidgas i enlighet med vad jag tidigare har förordat, kommer skiljeklausuler i
princip alt kunna angripas oavsett vilket slag av nyttighet som avses med
klausulen. Även exempelvis skiljeklausuler rörande fasiighelstvister kan alltså
angripas.

1
kommitténs uppdrag ingår atl undersöka om skiljeförfarande över huvud tagel bör
få användas i ivisler som rör konsumenters fastighelsförvärv. Detta kan i viss
mån tala för all man i detta sammanhang avstår från atl göra någon ändring i
skiljemannalagen och i stället avvaktar resultatet av kommitténs arbete.
Övervägande skäl talar emellertid för alt man nu utvidgar förbudet mot all göra
gällande skiljeklausuler i konsumeniivister om mindre värden, så alt förbudet i
princip avseräven andra fall än dä tvisten rör vara eller tiänsl. Förbudei
motiveras av all del, om ivisleföremålels värde är lågt, finns särskill stor
risk för atl konsumenten med tanke på eventuella skiljemannakostnåder avstår
frän att söka göra sin rätt gällande. Denna synpunkt bör tillmätas betydelse
även när del är fråga om en konsumenitvisl utanför varu- och tiänsteområdei.

Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså alt förbudei i 3 a ij skiljemannalagen utvidgas lill all i
princip avse även annan nyttighel än vara och tiänsl.

Vad
jag har sagt i det föregående aktualiserar också en jämkning av 7 vj lagen om
rättegången i tvistemål om mindre värden. I denna paragraf definieras begreppet
konsumenttvist såsom avseende tvist mellan näringsidkare och konsument rörande
vara eller tiänsl som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. Denna
definition har lillkommil mol bakgrund av bl. a. nu gällande lydelse av 1 S
avtalsvillkorslagen. En ulvidning av begreppet konsumenitvisl i lagen om rättegången
i tvistemål om mindre värden kräver dock ytterligare överväganden. Bl. a. bör
sambandet med allmänna reklamalionsnämndens framtida uppgifter beaktas. Även
forumregeln i 11 v} bör uppmärksammas. Jag vill erinra om atl lagens innehåll
och utformning kommer att studeras närmare av den utredning för översyn av
rätiegångsförfarandet vid allmän domstol som har beslutats tidigare i dag.

5.6
Vissa processuella frågor m. m.

Enligl
3 a S avialsvillkorslagen är näringsidkare skyldig all på anmaning av KO inkomma
med yttrande eller upplysning i ärende enligl lagen. Om sådana anmaning inte
efterkoms, får KO förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite
av högsl 5 000 kr. Marknadsföringslagen innehåller en moisvarande bestämmelse.
Högsta vite enligt marknadsföringslagen (11 S) är dock sedan den I juli 1976 10
000 kr.

I
departementspromemorian har föreslagits alt vitet enligl avtalsvillkors-lagen
höjs till samma belopp som enligl marknadsföringslagen. Förslaget har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar all

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 42

förslaget
genomförs.

Under
remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund förordat införandel av en
ordning enligt vilken marknadsdomstolens avgöranden skulle kunna överklagas i
högsta domstolen.

Frågan
om instansordningen vid tillämpning av avialsvillkorslagen behandlades ingående
vid lagens tillkomst (prop. 1971:15 s. 76). Spörsmålet har ocksä varil uppe i
samband med införandel av generalklausulen i 36 S avialslagen (prop. 1975/76:81
s. 133). Jag finner inle anledning aU nu föreslå någon ändring pä denna punkt.

Som framgår av den
tidigare redogörelsen (4.6) har även vissa andra processuella ändringar
ifrågasatts under remissbehandlingen. Inle heller härvidlag finner jag dock
skäl alt nu lägga fram något förslag. Jag vill emellertid erinra om att del i
samband med tillkomsten av marknadsföringslagen anfördes (prop. 1975/76:34 s.
117) att marknadsdomstolens organisation och arbetsformer längre fram kunde
komma atl behöva ses över med anledning av de uppgifter som domstolen
tillfördes genom lagen.

Uividningen
av avialsvillkorslagens tillämpningsområde medför i viss män nya
arbetsuppgifter för konsumentmyndigheierna. Uppgifterna torde emellertid kunna
lösas inom ramen för myndigheternas nuvarande resurser.

De
nya reglerna bör enligl min mening träda i kraft den 1 juli 1977.

6
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mol
oskäliga avtalsvillkor,

2. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

Förslagen
bör fogas lill regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 4.

1
Specialmotivering

7.1
Förslaget till ändring i avtalsvillkorslagen

Genom
förslaget görs ändringar i 1 och 3 a iji? avialsvillkorslagen.

1 S

I
paragrafens första stycke finns liksom f n. lagens centrala bestämmelse,
nämligen den generalklausul enligl vilken marknadsdomstolen kan förbjuda
forisall användande av avtalsvillkor som bedöms oskäligt, om förbud är påkallat
från allmän synpunkt. Beiräffande bedömningen hänvisas lill avsniltel 5.4.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 43

Som
har framgäll av del tidigare anförda är tillämpningsomrädel för
generalklausulen f n. begränsat till villkor som används vid erbjudande av
vissa angivna nytligheter, nämligen varor (lösöre) och tiänster.
Departe-menisförslagel innebär atl generalklausulen i princip blir tillämplig
oavseil vilket slag av nyttighet som erbjuds.

Enligt
första stycket i ändringsförslaget kan förbud meddelas i fråga om villkor som näringsidkare
i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tiänsl eller
annan nyttighel till konsument för huvudsakligen enskilt bruk.

Med
näringsidkare avses liksom i annan konsumentpolitisk lagstiftning varje fysisk
eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur.
Detta innebär bl. a. alt paragrafen är tillämplig på statliga och kommunala
organ som idkar näring. Något vinstsyfte med verksamheten erfordras inle (jfr
prop. 1971:15 s. 85). Som framgår av prop. 1970:57 (s. 91) bör förbud mol en
statlig myndighet inte förenas med vite. Något hinder mol all meddela kommun
förbud vid vite föreligger däremot inle.

En
person som visseriigen är närringsidkare men som användereit oskäligt villkor
utanför sin yrkesmässiga verksamhet träffas inte av lagen, lika lilel som en
privalperson. Förslaget i denna del innebär inle någon saklig ändring i
förhållande till vad som nu gäller.

Med
"annan nyttighet" avses bl. a. fast egenom. Vidare innefattas i
begreppet sådan lös egendom som inte hänförs till lösöre och som således f n.
ligger uianför lagens tillämpningsområde, exempelvis hus på annans mark och
rättigheter av olika slag.

Lagen
blir tillämplig inle bara när del gäller villkor som används vid försäljning
eller annan överiålelse ulan också då fråga är om upplåtelse av rättigheter av
olika slag. Sålunda gäller lagen såväl vid uthyrning av lösöre, exempelvis
bilar och TV-apparater, som vid upplåtelse av nyttianderält till hus eller
jord, exempelvis hyra, arrende och tomträtt.

I
princip bör lagen, om övriga förutsättningar föreligger, kunna användas även
för att förbjuda oskäliga bestämmelser i föreningsstadgar o. d. (jfr prop.
1975/76:81 s. 112). På associationsrättens område finns emellertid åtskilliga
regler som är speciellt inriktade på alt skydda den enskilde. Möjligheten atl
meddela förbud torde därför fä begränsad betydelse på della område. Detsamma
gäller villkor som används på bosladshyresområdet (se 5.2).

Förbud
kan endast meddelas beiräffande villkor som används vid erbjudande av nyttighel
som är avsedd huvudsakligen förenskilt bruk. Ordet huvudsakligen finns inle i
den nuvarande bestämmelsen men väl i annan konsumentpolitisk lagstiftning.
Tillägget har gjorts med tanke pä nytligheter som är avsedda såväl för enskilt
bruk som för annan användning. Köper en privatperson en fastighet dels för alt
bereda sig själv bostad, dels för atl hyra ul någon del av fastigheten och
kommer uthyrningssyftet i andra hand, skall alliså lagen tillämpas.

Enligl
första stycket kan förbud meddelas även i fråga om villkor som

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 44

näringsidkare
i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling av erbjudande om
nyttighet lill konsument. Förbudei rikias i fall som här avses mot den
förmedlande näringsidkaren trots alt han inte själv står för erbjudandet.
Bestämmelsen är tillämplig även om båda avtalsparterna är privatpersoner, såsom
ofta är fallet vid försäljning av småhus genom mäklare.

Förbud
mot förmedlande näringsidkare kan komma i fråga endast när villkoret verkligen
används av förmedlaren. Del bör alltså stå klart alt denne aktivt har medverkat
lill ifrågavarande avialsinnehåll. Vidare krävs även i della sammanhang all
förbud är påkallat från allmän synpunkt (se 5.4). Använder förmedlaren i flera
fall samma villkor eller förekommer villkoret i förmedlarens standardformulär,
lorde ingripande normall böra ske, om villkoret bedöms oskäligt.

Eu
par remissinstanser har anfört all villkor som enskilda byggherrar använder vid
försäljning av småhus lill konsumenter kan vara förestavade av kommun i ett
bakomliggande exploateringsavtal. De har begärt eU förtydligande av lagens
tillämplighet i sådana fall. Med anledning därav vill jag framhålla all
bakomliggande avial i princip inle bör kunna åberopas av näringsidkare för atl
undgå förbud mot villkor som i och för sig framstår som oskäligt i
näringsidkarens avtal med konsument. I praktiken lorde det emellertid knappast
bli aktuellt atl ingripa mot villkor som kan föras tillbaka på
exploateringsavtal med kommun.

Andra
stycket i 1 i; har i förslaget slopats. Dess innehåll läcks av första slycket i
dess nya lydelse.

3as

I
enlighet med vad jag tidigare har anfört (5.6) har den ändringen gjorts i
paragrafens första stycke all högsta viiesbelopp har höjts från 5 000 lill 10
000 kr.

7.2
Förslaget till ändring i skiljemannalagen

Genom
förslaget görs ändring i första slyckel 3 a i; lagen om skiljemän. Della stycke
innehåller f n. ett förbud mol all göra gällande skiljeavtal i smärre ivisler
mellan konsument och näringsidkare rörande vara eller tiänsl som har
tillhandahällils huvudsakligen för enskilt bruk (se prop. 1973:87 s. 202).

Som
har framgått av den allmänna motiveringen (5.5) anserjag del påkallat all
uividga förbudei till atl gälla även konsumeniivister som rör andra nyttigheter
än vara eller tiänsl. I enlighet härmed görs i första stycket-liksom i
avtalsvillkorslagen - den ändringen alt uttrycket "vara eller tiänsl"
ersätts med orden "vara, tjänst eller annan nyttighet".

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 45

Till
följd av ändringen blir förbudei mol skiljeklausuler tillämpligt bl. a. pä
tvister rörande fast egendom. Bestämmelsen kommer ocksä au gälla sådan lös
egendom som inte hänförs till varor (lösöre). Som exempel kan nämnas ivisler om
hus på annans mark, värdepapper och rättigheter av olika slag. Såväl tvister
rörande försäljning eller annan överlåtelse som tvister om upplåtelse av
rättigheter av olika slag omfattas i princip av bestämmelsen (jfr 7.1).

Syftet
med förbudei mol skiljeklausuler är, som tidigare har framhållits, all
förhindra all del förenklade rältegångsförfarandel sätts ur spel. Förbudei bör
därför inle sträcka sig längre än lill atl omfatta tvister som, borisen frän
skiljeavtalet, faller under tillämpningsomrädel för detta förfarande.

I
enlighet härmed anges till en början i första stycket 3 a >; skiljemannalagen
atl förbudei avser konsumenitvisl som kan prövas av tingsrätt. Skiljeavtal kan
således åberopas i fråga om tvist vars prövning ankommer på arrendenämnd eller
hyresnämnd (jfr de särskilda reglerna om skiljeavtal i 15 S lagen om
arrendenämnder och hyresnämnder). Däremot kan skiljeavtal inte åberopas vid
prövning hos allmänna reklamaiionsnämnden, eftersom en sådan prövning inte
hindrar atl tvisten dras inför tingsrätt.

Enligl
3 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden är lagen inle tillämplig
bl. a. i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning.
Tingsrätt har särskild sammansättning bl. a. i mål som den handlägger i
egenskap av fastighetsdomstol. Fastighetsdomstol upptar bl. a. hyrestvisier,
arrendetvister och bosladsrällslvister som inte ankommer på arrendenämnds eller
hyresnämnds prövning. Här kan hänvisas till I !; andra stycket lagen (1969:246)
om domstolar i fastighelsmål (omtryckt 1974:1064, 1 S ändrad 1975:1295)och
vidare till 8 kap. 32 §, 12 kap. 71 § och 13 kap. 23 ?; jordabalken saml lagen
om arrendenämnder och hyresnämnder. Tvister som enligt det sagda inle kan
handläggas i del förenklade rältegångsförfarandel har genom ett tillägg i
första slyckel undanlagils från förbudei mot skiljeklausul.

Liksom
hittills aren förutsättning för att förbud mol skiljeavtal skall gälla atl
ivisleföremålels värde inle är högre än som anges i 1 vi lagen om rättegången i
tvistemål om mindre värden. Däremot krävs i och försig inle all tvisten
verkligen kommer atl handläggas enligt lagen (jfr 1 S andra slycket i lagen).
Det kan tilläggas atl konsumenten, sedan tvisten väl har uppkommit, med
bindande verkan kan träffa skiljeavtal, om han skulle finna atl
skiljeförfarandei är det lämpligaste sällel all sliia tvisten.

Enligl
3 a S andra slycket skiljemannalagen gäller förbudei i forsla slyckel inle om
tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och inle
heller om annal följer av Sveriges internationella förpliktelser. Härvidlag
föreslås inte någon ändring.

Ändringen
i lagen föreslås träda i kraft den I juli 1977.1 fråga om avtal som har
träffats före ikraftlrädandel av ändringen av skiljemannalagen bör äldre
bestämmelser gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 "

8
Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådets yurande inhämtas över förslagen lill

1. lagom ändring i lagen (1971:112) om förbud mot
avtalsvillkor,

2. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

9
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga
I Kommitt é ns promemoria

opaginerad Kontrollera mot PDF

PROMEMORIA

med förslag till lag om ändring i lagen (1971:112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Ds Ju 1976:10

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 49

inhehAllgförteckning

lagförslag

F ö rslag
till lag om ä ndring i avtalsvillkorslagen 54
F ö rslag till lag om ä ndring i skiljemannalsigen 56

1
IIILEBHIITG 58

2
DIREKTIVEN 59

5 AVTALSVILLKOnSLAGEII 60

3.1 Innehållet 60

3«2 Förarbetena 62

3.3 Tillämpningen 68

3.3»'' Ilarknadsdomstolens
avgöranden 68

3.3«2 Konsunentonbudsmannens övervakning

av marknaden 82

4 LAGEH OII OTII,LBÖRLIG IIARIWADSPÖRIIIG

OCH BEII OTA IIARiaJAIiSFÖnilTGSLAGEN 91

5 keji
itya generalklausulew i AVTALG-

LAGEIT I! 1-! 94

5.1 Allmänt 94

5-2 Den nya generalklausulen i 36 §

avtalslagen 98

6 FÖHSLAG
TILL ÄIIDRINGAR I AVTALS-

VILLIIORSLAGEII M M 102

6.1 Konsumentombudsmannens
skrivelse

1974-09-19 102

6.1.1 Avtalsvillkorslagen
tillämplig

pc. avtal som g ä ller fast egendom 102

6.1.2 Avtalsvillkorslagen tillämplig vid

köp där privatpersoner är säljare 103

6.2 IConsimentverkets rapport om småhus 104

6.3 Allmänna
reklamationsnämnden och

konsiunentverkets- fastighets-

reklamationsnämnd 104

4 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 50

7 i'Oin:iT'ijiiE IA;cvTAGL:I,s:;? vii:

GEnOIIGÅIIG /.v .SiiÅHUSlCOIiTRAICT 109

7.1
Allmänt 109

7.2
FrlskrivninfsklauGuler

7.2.1
Fri skrivning
frän ansvar enliot 4 ka? 113
19 § jordabalken för g k
dolda fel

7.2.2
Friskrivninc:
i C''W'2.nti ",ta-anden

frän ansvar för fel 115

7.2.3 Friskrivnins i tillträdes- och force

majeure-klausuler fr£,n ansvar för

dröjsmål 118

7.2.3.1
TillträdesklauEuler 119

7.2.3.2
Force
majeure-klauculer 120

7.3
Besiktningsklausuler 122

7.4
Skiljeklausuler 127

7.5
Hävnings-
och återgängsklauculer '29

8 KOWIITTEIIS ÖVERVÄGAIIBEH OCK FÖRSLAG 131

8.1
Allmänt 131

8.2
Friskrivningsklausuler 131

8.2.1 Fri
skrivning fr ä n ansvar enligt 4 kap

19 § jordabalken f ö r s k dolda fol 131

8.2.2 Friskrivning
i garanti å taganden fr ä n

ansvar f ö r fel 139

8.2.3 Friskrivning i tilltr ä des- och force

majeure-klausuler fr å n ansvar f ö r

dr ö jsm å l

145

opaginerad Kontrollera mot PDF

150 153

8.3 Besiktningsklausuler 'ö

8.4 Skiljeklausuler

5.5 Hävnings-
och återg-.ngsklausuler

8.6 Avtalsvillkorslagens
tillämpning pä

förmedlingsfall '57

opaginerad Kontrollera mot PDF

8.7 Avtalsvillkorslagens till ä mpning p å erbjudanden
som avser ö verl å telse av tomtr ä tt

160

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 51

9 SPECIALMOTIVERING 162

9.1
1 och 2 §§ avtalsvillkorslagen

9.2
Den f ö reslagna utvidgningens till ä mpning p ä
avta.l med internationell anknytning 163

9.3
Ikrafttr ä dande 164

10 S Ä RSKILT
YTTRANDE 165

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 52

Till statsr å det Carl
Lidbom

Enligt regeringens bemyndigande tillkallade statsr å det Lidbom den 15 april 1975 sakkunniga med uppdrag
att verkst ä lla utredning ang å ende f ö rb ä ttrat konsumentskydd vid f ö rv ä rv av sm å hus m.m. (Ju 1975:02). De sakkunniga, som antagit
namnet sm å husk ö pkommitt é n, utg ö rs av landstingsr å det Olov Lekberg, ordf ö rande, och,
s å som ö vriga ledam ö ter, professorn Ulf Bernitz,
utredningssekreteraren Yngve Hjalmarsson samt riksdagsledam ö terna Oskar Lindkvist och Ingeg ä rd Oskarsson.

Den 1 december 1975 f ö rordnades
jur. kand. Jan-Erik Hagman, Svenska byggnadsentrepren ö rf ö reningen,
och projektsekreteraren Johan Lidvall, Konsiimentverket, att bitr ä da kommitt é n
s å som experter.

Till sekreterare å t
kommitt é n uts å gs den 20 maj 1975 hovr ä ttsassessorn
Bo Drangel.

Sm å husk ö pkommitt é n har funnit sk ä l att behandla den i utredningsuppdraget ing å ende fr å gan
om en utvidgning av avtalsvillkorslagen med f ö rtur. Kommitt é n f å r h ä rmed ö verl ä mna en
promemoria med f ö rslag till ä ndring i avtalsvillkorslagen (1971:112) och skiljemannalagen
(1929:145). Visst kontrakts- och formul ä rmaterial
som kommitt é n tagit del av ö verl ä mnas
samtidigt med promemorian.

Till promemorian ä r
fogat ett s ä rskilt yttrande av experten Hagman.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop,
1976/77:110 53

SmåhuskÖpkommitténs
arbete med övriga delar av utredningsuppdraget fortsätter.

Stockholm
i april 1976

Olov
Lekberg

Ulf Bernitz Yngve Hjalmarsson

Oskar
Lindkvist Ingegärd Oskarsson

/Bo Drangel

Jan-Erik Hagman Johan Lidvall

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

LAGFÖRSLAG

Förslag till

Lag

om ä ndring i lagen (1971:112) om f ö rbud mot osk ä liga

avtalsvillkor

54

opaginerad Kontrollera mot PDF

Enligt riksdagens beslut f ö reskrives, att 1 och 2 §§ lagen
(1971:112) om f ö rbud mot osk ä liga avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse

1 §'

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Är villkor, som näringsidkare
använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt
bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som
oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat
från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att frrimdeles i
liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall
förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Denna lag är tillämplig på
näringsidkares erbjudande av fast egendom, vara, tjänst eller
nyttjanderätt till lösöre till konsument för enskilt bruk. Vad i lagen
sägs om fasL egendom gäller även överlåtelse av tomträtt.

Lagen
gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspek-tionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första
stycket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbjuder
konsument att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre för
enskilt bruk.

Senaste
lydelse 1973:878

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

Nuvarande lydelse

F ö reslagen l.ydelse

55

opaginerad Kontrollera mot PDF

F ö rbud kan meddelas ä ven anst ä lld
hos n ä ringsidkare och annan som handlar
p å n ä ringsidkarens v ä gnar,

2 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag
g ä ller ej i fr å ga om verksamhet som st å r under tillsyn av bankinspektionen eller f ö rs ä kringsinspektionen.

Ä r villkor, som n ä ringsidkare anv ä nder
vid erbjudande som avses i 1 § , med h ä ns.yn till vederlaget och ö vriga omst ä ndigheter
att anse som osk ä ligt mot kon-sumenteHy kan
marknadsdomstolen, otn det ä r p å kallat fr å n
allm ä n s.ynpunkt, meddela n ä ringsidkaren f ö rbud
att framdeles i liknande fall anv ä nda
samma eller v ä sentligen samma villkor. F ö rbud skall f ö renas
med vite, om ej detta av s ä rskilda sk ä l ä r obeh ö vligt.

F ö rsta stycket ä ger motsvarande till ä mpning p å erbjudande som f ö rmedlas av n ä ringsidkare
i dennes .yrkesm ä ssiga verksamhet, om erbjudandet
avser f ö rv ä rv av fast egendom f ö r enskilt
bruk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag tr ä der
i kraft den

F ö rbud kan meddelas ä ven anst ä lld
hos n ä ringsidkare och annan som handlar p å N ä ringsidkarens
v ä gnar.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 56

F ö rslag till

Lag

om ä ndring i lagen (1929:145) om
skiljem ä n

Enligt riksdagens beslut f ö reskrives, att 3a § lagen
(1929:145) om skiljem ä n skall ha nedan angivna lydelse

3a §

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

I tvist mellein n ä ringsidkare
och konsument r ö rande vara eller tj ä nst som tillhandah å llits f ö r huvudsakligen enskilt bruk f å r f ö re tvistens
uppkomst tr ä ffat avtal att tvist skall h ä nskjutas till skiljem ä n utan f ö rbeh å ll om r ä tt f ö r parterna att klandra skiljedomen ej g ö ras g ä llande, om tvistef ö rem å lets v ä rde ej ä r
h ö gre ä n som anges i 1 § lagen (1974:8) om r ä tteg å ngen i
tvistem å l om mindre v ä rden.

F ö reslagen lydelse

I tvist mellan n ä ringsidkare
och konsument r ö rande fast egendom, vara eller tj ä nst som tillhandah å llits f ö r huvudsakligen enskilt bruk f å r f ö re tvistens
uppkomst tr ä ffat avtal att tvist skall h ä nskjutas till skiljem ä n utan f ö rbeh å ll om r ä tt f ö r parterna att klandra skiljedomen ej g ö ras g ä llande, om tvistef ö rem å lets v ä rde ej ä r
h ö gre ä n som anges i 1 § lagen (1974:8) om r ä tteg å ngen i
tvistem å l om mindre v ä rden. Vad nu sagts om fast egendom g ä ller ä ven ö verl å telse av
tomtr ä tt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

F ö rsta stycket g ä ller
ej om tvisten r ö r avtal mellan f ö rs ä kringsgivare
och f ö rs ä kringstagare och ej heller om annat f ö ljer av Sveriges

F ö rsta stycket g ä ller
ej om tvisten r ö r avtal mellan f ö rs ä kringsgivare och f ö rs ä kringstagare och ej heller om annat
f ö ljer av Sveriges

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

Nuvarande lydelse

internationella f ö rpliktelser.

F ö reslagen lydelse

internationella f ö rpliktelser.

57

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag tr ä der
i kraft den

men till ä mpas ej p ä avtal som tr ä ffats
f ö re ikrafttr ä dandet.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 58

1 INLEDNING

Avtalsvillkorslagen (1971:112) ger konsumentombudsmannen
(ko) och marknadsdomstolen
befogenhet att inskrida mot avtalsklausuler i standardkontrakt o.d.
som ensidigt tillgodoser säljarsidan. Lagen gäller vid erbjudande till
konsumenter för enskilt bruk av varor och tjänster och vid upplåtelse mot
ersättning av nyttjanderätt till lösöre. Utanför lagens
tillämpningsområde faller bank- och försäkringsrörelse och likaså
överlåtelse och upplåtelse av fast egendom. Däremot omfattar
avtalsvillkorslagen avtal om uppförande av hus (entreprenadavtal) och den
gäller också vid köp av byggnadsvaror, exempelvis monte-ringsfärdigt
trähusmaterial.

KO har i skrivelse ' den I9 september 1974 till
justitiedepartementet föreslagit bl.a., att tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen
utvidgas till att omfatta även avtalsvillkor som används vid erbjudande
av fast egendom till konsument för enskilt bruk och därjämte att
avtals-villkorslagen skall vara tillämplig även på villkor som används av
annan än näringsidkare, om erbjudandet förmedlas av näringsidkare.

Konsumentverket har i rapporten Småhus (1975:I)
instämt i K0:s begäran om att avtalsvillkorslsigen skall omfatta också
avtal om fast egendom.

Betr. det närmare innehållet i KO:s skrivelse, se
avsnitt 6.1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 59

2 DIREKTIVEN

Utredningsuppdraget anges i yttrande till sta,tsr å dsproto-kollet den 6 mars 1975 av statsr å det Carl Lidbom. Efter att ha l ä mnat en redog ö relse
f ö r det utredningsarbete som p å g å r och de
framst ä llningar som gjorts r ö rande bl.a. f ö rb ä ttrat konsumentskydd vid f ö rv ä rv av sm å hus, anf ö r
statsr å det betr ä ffande avtalsvillkorslagen f ö ljande.

Oavsett vad slags f ö rv ä rvstyp det ä r
fr å ga om kan det vid f ö rv ä rv av sm å hus f ö rekomma
standardavtal som ensidigt tillgodoser s ä ljarens
intressen och som p å grund d ä rav kan va.ra osk ä liga
mot f ö rv ä rvaren. F ö r att f å till st å nd
en effektiv sanering av avtalsvillkoren anser jag att till ä mpningsomr å det
f ö r avtalsvillkorslagen b ö r utvidgas till att omfatta ocks å villkor som g.nv ä nds
vid f ö rs ä ljning av sm å husfastigheter eller tomtmark som ä r avsedd f ö r
sm å husbebyggelse. Mycket talar d ä rvid f ö r
att man inte b ö r stanna vid fall d å s ä ljaren ä r n ä ringsidkare.
Vid f ö rs ä ljning av ä ldre sm å hus ä r det i m å nga fall en privatperson som st å r som s ä ljare.
Som KO har framh å llit i den tidigare ber ö rda skrivelsen i september 1974 ä r det i s å
fall mycket vanligt att s ä ljaren anlitar en fastighetsm ä klare som medhj ä lpare
vid f ö rs ä ljningen. H ä rvid kommer vanligen kontraktet
mellan s ä ljaren och k ö paren att avfattas p å formul ä r som tillhandah å lls av m ä klaren.
Det ä r i dessa fall m ä klaren som i huvudsak best ä mmer vilka klausuler som skall tas in i kontraktet.
Olika typer av standard-villkor kommer h ä rvid
till anv ä ndning. Fr å n konsumentsynpunkt ä r det uppenbarligen angel ä get
att k ö p som f ö rmedl3,s p å
detta s ä tt kan granskas enligt
avtalsvillkorsagen.

Med h ä nsyn till det sagda b ö r de sakkunniga utg å fr ä n att avtalsvillkorslagen skall
utvidgas till att omfatta ä ven villkor som anv ä nds av annan ä n
n ä ringsidkare vid erbjudande av sm å hus eller tomtmark, om erbjudandet f ö rmedlas av n ä ringsidkare.
I s å da.na situationer b ö r eventuella f ö rbud
enligt a.vtalsvillkorslagen riktas mot den n ä ringsidkare
som har f ö rmedlat erbjudandet och inte mot
den enskilde s ä ljaren. D ä remot b ö r
avtalsvillkorslagen lika, litet som nu g ä lla
i fall d å b å de s ä ljare och k ö pare ä r
privatpersoner och transaktionen sker utan medverkan av n ä ringsidkare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 60

3 AVTALSVILLKORSLAGEN

3.1 Innehållet

Avtalsvillkorslagen (1971:112) som trädde i kraft
den 1 juli 1971, kan betecknas som en standardavtalslag. Den är
liksom marknadsföringslagen av näringsrättslig natur och syftar till att
ur standardavtalssystemet utmönstra avtalsklausuler som ensidigt
tillgodoser näringsidkar-säljarsidan i förhållande till konsiimen-terna
och därigenom åstadkomma en bättre avvägning mellan företagar- och
konsumentintressen vid utformningen av kontraktsformulär inom olika
branscher.

Avtalsvillkorslagen innehåller en materiell
bestämmelse, en s.k. generalklausul, som ger möjlighet att förbjuda
näringsidkare att vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument
för enskilt bruk använda villkor som med hänsyn till vederlaget och
övriga omständigheter är att anse som oskäliga mot konsumenten.
Samma möjlighet till ingripande med förbud finns beträffande
näringsidkares erbjudande till konsument att förvärva nyttjanderätt till
lösöre. Däremot är från lagens tillämpningsområde undantagna såväl
villkor vid erbjudande av fast egendom och nyttjanderätt till fast
egendom som verksamhet som står under tillsyn av bank- eller
försäkringsinspektionen.

Tillämpningen av avtalsvillkorslagen är liksom när det
gäller den förutvarande och den nya marknadsföringslagen (1975:1418)
anförtrodd två myndigheter, marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen (KO). KO övervakar marknaden och
för det allmännas talan inför marknadsdomstolen.

Till grund för avtalsvillkorslagen ligger tanken
att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med
näringsidkarna för att få till stånd ändringar i sådana
standardavtalsvillkor som kan anses oskäliga. KO skall därvid i
första hand försöka att uppnå rättelse på frivillig väg. Blir
förhandlingarna resultatlösa har han

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110

emellertid
möjlighet att föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt
lagen. Marknadsdomstolens uppgift i sådana fall är att bedöma om ett
använt villkor typiskt sett är oskäligt mot konsumenterna som kollektiv.
Domstolen skall inte granska individuella avtal. Ett förbud frän
domstolens sida mot ett visst villkor gäller endast den aktuelle
näringsidkarens användning av villkoret i framtiden. Marknadsdomstolens
förbud skall i regel förenas med vite. Domstolens avgörande kan inte
överklagas. KO kan i fall som ej är av större vikt själv pröva fråga om
förbud och i stället för att vända sig till marknadsdomstolen förelägga
näringsidkaren att godkänna ett förbud mot villkoret. Godkänns ett sådant
s.k. förbudsföreläggande, är det till rättsverkningarna jämställt med ett
förbud av marknadsdomstolen (6 §).

61

s. 62 Kontrollera mot PDF

prop.
1976/77:110 62

3.2 F ö rarbetena

Betr ä ffande fr å gan om l ä mplig
lagstiftningsmetod framh ö lls i f ö rarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15 s
60 ff) att det i princip fanns tre metoder att v ä lja mellan. Man kunde genomf ö ra
en civilr ä ttslig reglering, dvs. i praktiken
betydligt utvidga m ö jligheterna f ö r domstola,rna att å sidos ä tta otillb ö rliga avtalsvillkor, lian kunde ocks å genomf ö ra
en n ä ringsr ä ttslig reglering, dvs. inf ö ra best ä mmelser
som gjorde det m ö jligt f ö r samh ä llsorganen
att p Ä , f ö rhand hindra ?.tt s.vi.rl med +.ypir:.kt s ö tt otillb ö rliga
villkor ö ver huvud taget kom till r-t.-j.ni.
Slutligen kunde en kombination av de b å da
metoderna tillgripas.

En rent civilr ä ttslig
reglering ans å gs ha vissa nvagb.oter som ensamt
instrument. F ö reskrifter i den c.i.vilr ä ttsj i;"a lagstiftningen hindrade i och f ö r sig inte f ö rekomsten
pv otillb ö rliga avtalsvillkor, utan f ö r att den enskilde skulle f ä det skydd som en s å dan lagstiftning syftade till m å ste
han normalt i det s ä rskilda fallet angrips villkoret
med r ä ttsliga medel. Om lagstiftning av
detta slag skulle bli effektiv m å ste det s å lunda f ö ruts ä ttas att konsumenterna i gemen verkligen var
beredda att utn.yttja den genom att g å
till domstol med sina anspr å k. Ett s å dant antagande ans å gs inte realistiskt. Vidare framh ö lls
sv å righeterna att med hj ä lp av en civilr ä ttslig
lagstiftning snabbt komma fram till en auktoritativ r ä ttsbildning p å
omr å det sa,mt att f ä till st å nd
principiellt v ä gledande avg ö randen, s ä rskilt
som domstolarna traditionellt varit oben ä gna
att g ö ra, principuttalanden med r ä ckvidd ut ö ver
den aktuella tvisten. Mot bakgrund av dessa omst ä ndigheter ans å g dep?,rtements-chefen att man inte
kunde n ö ja sig med en rent civilr ä ttslig reglering.

Som den avg ö rande
svagheten i ett civilr ä ttsligt system framh ö lls s å lunda att de
privatr ä ttsliga reglerna m å ste ta sikte p å
de enskilda fallen och inte kan utnyttjas som

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 63

instrument att skydda konsumentkollektivet som s å dant eller i varje fall inte f ä r en s å dan
skyddsverkan f ö rr ä n p å l å ng sikt. En s å dan verkan ans å gs d ä remot kunna
uppn å s genom en n ä ringsr ä ttslig
reglering som gav m ö jlighet till f ö rebyggande ingripanden redan innan avtalen kommit
till st å nd. En lagstiftning av detta slag
ans å gs kunna f å stor effekt n ä r
det g ä llde att hindra tillkomsten av
villkor som typiskt sett framstod som otillb ö rliga.

Avtalsvillkorslagen bygger p å en generalklausul, vilken g ö r
det m ö jligt att f ö rbjuda f ö retagare
att anv ä nda kontraktsvillkor som med h ä nsyn till vederlaget och ö vriga omst ä ndigheter
m å ste anses osk ä ligt mot konsumenten. Pr ö vningen avser huruvida ett villkor typiskt sett ä r osk ä ligt mot
konsumenterna sedda som ett kollektiv. Det ä r
allts å fr å ga om en typbed ö mning och inte n å gon granskning av individuella avtal.

Ang å ende inneb ö rden av otillb ö rlighetsrekvisitet
anf ö rdes i f ö rarbetena (prop. 1971:15 s 71 jfr s 98) att ett
villkor fick typiskt sett anses som otillb ö rligt
mot konsumenten, om det med avvikelse fr å n
g ä llande dispositiva r ä ttsregler gav n ä ringsidkaren
en f ö rm å n eller ber ö vade konsumenten en r ä ttighet och d ä rigenom
å stadkom en s å dan snedbelastning i fr å ga om parternas r ä ttigheter
och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans
.mellan parterna inte l ä ngre var f ö r handen. Det blev fr å ga om en tota,lbed ö mning av
avtalets verkningp,r f ö r avtalsparterna, vid vilken s å ,v ä l priset som
ö vriga avtalsvillkor i.n ä .ste tas i betraktande. Bet kunde tänkas fall n ä r ett enskilt villkor, som sett isolerat kunde synas
vara mycket of ö rdelaktigt f ö r konsumenten, borde godtas med h ä nsyn till att denne (;enom ö vriga villkor hade beretts f ö rm å ner som kunde anses å terst ä lls,
balansen mellan parterna. Det understr ö ks
sa,rskilt att den nya lagstiftningen inte skulle kunna anv ä ndas som ett instrument f ö r priskontroll, men att å . andra sidan bed ö mningen
av ö vrig.ri. villkor mA.r.te

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 64

ske under h ä nsynstagande
till vederlagets storlek. Sammanfattningsvis uttalades att bed ö mningen skulle ske med utg å ngspunkt i en j ä mf ö relse med de verkningar som skulle f ö lje-av g ä llande
r ä ttsregler, fr ä mst d å k ö plagens dispositiva best ä mmelser. H ä r
det g ä llde att bed ö ma hur stora avvikelser fr ä n dessa regler som borde tolereras, skulle beaktas i
vad m å n best ä mmelserna verkligen å terspeglade det r ä ttstillst å nd som under r å dande
samh ä llsf ö rh å llanden ans å gs ö nskv ä rt.

N ä r det g ä llde att n å got
n ä rmare precisera inneb ö rden av otillb ö rlighetsrekvisitet
framh ö lls att bed ö mningen skulle ske mot bakgrund av villkorets inneh å ll, utformning och presentation.

Vissa villkor ans å gs
ha ett s å dant inneh å ll att ö e
genomg å ende borde betraktas som otillb ö rliga mot konsumenten. Kit h ö rde villkor, varigenom s ä ljaren bereddes en till tiden obegr ä nsad acceptfrist och s å ledes k ö paren h ö lls ensidigt bunden vid sitt anbud under obegr ä nsad tid samt klausulen "i befintligt
skick" vid f ö rs ä ljning av fabriks-nya va.ror. Som exempel a.nf ö rdes vidare s.k. giira.i'. iutf ä o-telser som inte gav k ö paren n å gon
som helst r ä tt att h ä va k ö pet p å grund a,v fel i godset , klausuler som irnebar att
det var s ä ljaren som ensidigt avgjorde
huruvida fol i godset f ö rel å g eller om ett uppkommet fel berodde p å f ö rsumjnelse fr å n k ö parens sida,
force majeure-vil ll:or som gav s ä ljaren
r ä tt att under obest ä md tid uppskjuta fullg ö randet av sin leveransskyldighet p å
grund av omst ä ndigheter som l å g utom hans kontroll samt prish ö jnings-klausuler, vilka innebar att s ä ljaren l:unde ensidigt, h ö ja det avtalade priset under h ä nvisning till vilka son helst omst ä ndigheter inom eller utom ha-ns kontroll.

Betr ä ffande villkorens utformning anf ö rdes att det inte var alldeles ovanligt att ett
villkor, inot vilket d';i £r".r.
sa':liga, synpunkter
kanske irito fanns anledning till n å gon
erinran, hade utformats p å ett s ä tt som v.?.r ;>.gn.-i.t r,11

Jfr numera konsumentk ö plagen (l9'3:877) 3-5 \:":

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 65

vilseleda konsumenten r ö rande
villkorets faktiska inneb ö rd utan att det dock var fr å ga om n å got
bedr ä gligt f ö rfarande fr å n
n ä ringsidkarens sida. Ä ven omst ä ndigheter
av detta slag ans å gs kunna medf ö ra, att avtalsvillkor st ä mplades som otillb ö rligt.

Ä ven
det s ä tt p å vilket ett villkor presenterades f ö r
konsumenten skulle enligt f ö rarbetena
kunna medf ö ra ingripanden. Som exempel n ä mndes s.k. garantier vid k ö p av kapitalvaror, vilka i vidstr ä ckt omfattning innebar s å dana inskr ä nkningar
i vissa av de f ö rpliktelser som å vilade s ä ljaren
enligt k ö plagen att konsumenten totalt sett
fick sin st ä llning f ö rs ä mrad. Genom
a,tt villkor av detta slag presenterades som garantierbjudanden v ä ckte de hos konsumenten f ö rest ä llningen om
s ä rskilt l å ngtg å ende å taganden fr ä n
s ä ljarens sida. I vissa hith ö rande fall ans å gs
ingripande ä ven kunna ske enligt marknadsf ö ringslagen (1970:412). '

Vid konsumentk ö plagens
tillkomst ä ndrades uttrj'cket "otillb ö rliga avtalsvillkor" till "osk ä liga avtalsvillkor". Bakgrunden till ä ndringen var den kritik som KO riktade mot f ö rslaget att i en konsumentk ö plag f ö ra
in tvingande bo-st ä nmelser vilka fr å n konsumentsynpunkt var mindre f ö rm å nliga ä n k ö plagens
dispositiva regler. i"n s å dan ordning
skulle enligt KO g ö ra det sv å rare f ö r
honom att ingripa mot vissa avta,lsvillkor.

I propositionen till konsiwientk ö plag (prop. 1973:138 s 118) uttalade f ö redragande statsr å det
att de tvingande civilr ä ttsliga reglerna sj ä lvfallet inte fick l ä gga hinder i vägen
n ä r det g ä llde
att med st ö d av avtalsvillkorslagen genomdriva
kontra.ktsvillkor som gav konsumenterna en starkare st ä llning ä n
dessa regler innebs.r. Ett avtalsvillkor som uppfyllde de minimikrav som den
tvingande civilr ä ttsliga lagstiftningen uppst ä llde kunde ä nd å vara a.tt betrakta, som otillb ö rligt i avtalsvillkorslagens mening med h ä nsyn till exempelvis den s ä rskilda, branschens f ö rh å lla,nden, co.n s å lda, vajans art eller den begagnade f ö rs ä ljningsmetodens

Jfr marknadsdomstolens heslut 17/1975 (KO ./. Philipsons
Automobil AB) ang. p å st å dd
vilseledande anv ä ndning av termen garanti m m

5 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 66

För
att förhindra varje möjlighet till missförstånd och för att förebygga att
tillkomsten av konsumentköplagen ledde till att näringsidkarsidan reste
starkare motstånd mot förändringar av avtalsvillkor som i och för sig var
förenliga med konsumentköplagens minimiregler föreslog föredraganden att
avtalsvillkorslagens uttryck "otillbörliga avtalsvillkor" skulle
ändras till "oskäliga avtalsvillkor". Han framhöll emellertid
att ändringen inte var avsedd att medföra någon egentlig ändring i praxis
och de allmänna bedömningsprinciper som angetts i avtalsvillkorslagens förarbeten.

Frågan
om förhällandet mellan näringsrättolig och civilrättslig lagstiftning
berördes som tidigare nämnts i förarbetena till s.vtalsvillkorsla.gen
(prop. 1971:15 s 19, 52 och 62). Ett förbud enligt avtalsvillkorslagen
tar sikte på en typiserad bedömning av om ett visst villkor kan anses vara
otillbörligt mot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Denna bedömning
görs visserligen mot bakgrunden av en konkret situation nen måste likväl
ske utan hänsynstagande till speciella omständigheter i enskilda fall
och i fullt medvetande om att ett villkor som stämplas som otillbörligt
enligt avtalsvillkorslagen inte nödvändigtvis måste underkännas i varje
konkret fall. Prövningen avser endast om det typiskt sett är otillbörligt
att påkalla att villkoret över huvud taget tas in i avtalen. Den
civilrättsliga prövningen däremot gäller frågan om det är otillbörligt
att i ett visst fall, med beaktande av alla föreliggande
omständigheter, tillämpa villkoret.

Departementschefen
frajnhöll att verkningarna av den bristande överensstämmelsen ' inte borde
överdrivas. Den saknade sålunda betydelse i den mån överläggningar mellan
KO och näringslivet ledde till en lämplig utformning av standardavtal. Vidare
ansåg han att de civilrättsliga generalklausulerna i viss utsträckning gav
domstolarna möjlighet att anpassa tillämpningen till de värderingar som borde
ligga till grund för en modern näringsrättsllg lagstiftning. Förarbetena
till

Jfr
s 41 ff om den nya generalklausulen i avtalslagen

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 67

avtalsvillkorslagen och n ä ringsr ä ttslig pra: is ansbgs i avsev ä rd m å n komma att
bli v ä gledande f ö r domstolarnas r ä ttsbildning.
Dessutom ans å gs det inte sannolikt att n ä ringsidkarna i gemen skulle f ö rs ö ka tvinga
fram motstridiga avg ö randen enligt de b å da regelsystemen. Hade ett f ö rbud utf ä rdats
enligt avtaisvillkorslagen, torde det ends.st i rena undantagsfall intr ä ffa a.tt en n ä ringsidkare
tog upp fr å gan om villkorets till ä mpning i ett enskilt fall inf ö r allm ä n
domstol, eftersom han d å fick r ä kna med en avsev ä rd
risk f ö r att f ö rlora, sin talan.

I promemorian med f ö rslag
till avtalsvillkorslag diskuterades (stencil Ju 1970:3 s 31 f) vilka
avtalsvillkor ("standardformul ä r")
som borde falla inom lagens till-l ä rapningsomr å de.

Formul ä r som g ä llde k ö p
av varor av olika slag eller som var avsedda f ö r utbud av tj ä nster borde f ö rst och fr ä mst
kunna granskas av KO och marknadsr ä det
(nu marknadsdora-stolen). Vidare borde tillsynen avse villkor f ö r konsvunent att hyra l ö sa saker, s å som
bilar, TV-apparater m m. D ä remot ans å gs villkor f ö r
uppl å telse av nyttjander ä tt till fast egendom inte b ö ra omfattas av lagen. I detta avseonde anf ö rdes i promemorian, att det redan fanns en
omfattande reglering till tryggande av hyresg ä sters och arrendatorers st ä llning
och att f ö r ö vrigt varken konsumentombudsmannen eller marknadsr ä det kunde anses besitta, den sakkunskap som
fordrades f ö r att bed ö ma de s ä rskilda
problem som uppkommer n ä r det g ä ller f ö rfoganden
ö ver fast egendom.

I propositionen (1971:15) till riksdagen godtog f ö redragande statsr å det
promemorians f ö rslag till avgr ä nsning av lagens till ä mpningsomr å de i dessa delar och anf ö rde:

Enligt promemorian skall den nya lagen inte g ä lla i fr å ga
om k ö p av fast egendom eller uppl å telse av nyttjander ä tt till s å dan egendom. Hyresg ä sternas riksf ö rbund
har h ä vdat, att det p å hyresomr å det
finns behov av å tg ä rder av det slag som f ö rordas i
promemorian. Det synes dock vara f ö rbundets
mening att fr å gan b ö r l ö sas inom ramen f ö r hyres-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 68

lagstiftningen. Enligt min mening b ö r den av f ö rbundet
v ä ckta fr å gan inte behandlas i f ö revarande sammanhang. Jag vill s å lunda
godta f ö rslaget, att den nu aktuella lagen
inte skall g ä lla s å vitt avser fast egendom.

Om AVL:s avgr ä nsning
till vara, tj ä nst och nyttjander ä tt till l ö s ö re gjordes inget uttalande Tinder riksdagsbehandlingen.

3.3 Till ä mpningen

3.3.1 Marknadsdomstolens avg ö randen

Marknadsdomstolen har t.o.n. februari 1976 avgjort 17 ä renden enligt avtalsvillkorslagen. Avg ö randena har r ö rt
villkor i ordersedlar, k ö pekontrakt och garantiformul ä r som anv ä nts
vid marknadsf ö ring av varor, bl.a. radio- och
TV-apparater, b ö cker och bilar. I det f ö ljande redovisas marknadsdomstolens beslut i ä renden avseende avtalsvillkors-lagen f ö rdelade under olika rubriker, I en del fall har
marknadsdomstolen funnit ett avtalsvillkor vara osk ä ligt redan i sig.medan domstolen i andra fall gjort
avtal till f ö rem å l f ö r sn mera samlad bed ö mning och d ä rvid
kommit fram till st å ndpunkten att avtalsvillkoret ä r osk ä ligt.

Villkor i strid med tvingande lagbest ä mmelser

Marknadsdomstolen har i n å gra ä renden tagit st ä llning till fr å gan
om avtalsvillkor som direkt strider mot tvingande lagstiftning till skydd f ö r konsumenter kam anses f ö renliga med avtalsvillkorslagen.

Ett utl ä ndskt bokf ö rlag som bedrev hemf ö rs ä ljning i Sverige hade i sitt formul ä r till best ä llningssedel
tagit in bl.a. ett avtalsvillkor med f ö ljande
lydelse: "Detta kontrakt kan ej ä ndras
eller å terkallas och muntliga ö verenskommelser som ej ä r intaigna i kontraktet ä r ej bindande." Marknadsdomstolen konstaterade
i sitt beslut (KO ,/. The Richards Company of Sweden AB, beslut 12/1972) att de
ifr å gavarande avtalsbest ä mmelserna tillkommit i strid med hemf ö rs ä ljnings-lagens
regler om r ä tt f ö r k ö paren att fr å ntr ä da sitt
anbud

s. 69 Kontrollera mot PDF

inom en vecka och om s.k, legal st ä llningsfullmakt f ö r
s ä ljarens ombud. Av allm ä nna r ä ttsgrundsatser
fick enligt marknadsdomstolen anses f ö lja
att best ä mmelserna d ä rmed var ogiltiga och f ö ljaktligen ocks å
att anse som otillb ö rliga enligt avtalsvillkorslagen. I
sitt formul ä r till best ä llningssedel hade bolaget ocks å intagit en avtalsbest ä mmelse som innebar att bolaget f ö rbeh ö ll sig r ä tten
att "godk ä nna varje k ö pare". Ett liknande villkor å terfanns ocks å
i ett s ä rskilt formul ä r. Betr ä ffande
dessa best ä mmelser konstaterade
marknadsdomstolen att de innebar att s ä ljaren
bereddes en till tiden obegr ä nsad
acceptfrist och att k ö paren h ö lls ensidigt bunden vid sitt anbud under obegr ä nsad tid. Best ä mmelserna
fick anses otillb ö rliga i avtalsvillkorslagens
mening. Marknadsdomstolen ans å g dock inte
hinder f ö religga att bolaget i
kontraktsvillkor f ö reskrev en acceptfrist av tre
veckor.

I ett annat ä rende
(KO ./. Haga Bil & Motor AB, beslut 20/1973) har marknadsdomstolen pr ö vat ett avtalsvillkor enligt vilket "k ö paren f ö rband
sig att l å ta s ä ljaren å terta bilen utan lagligt
ingripande, om icke full likvid er-lades vid fastst ä llt datum". Villkoret fanns intaget i en s ä rskild handling som s ä ljaren l ä t k ö paren underteckna vid sidan av ordersedel och k ö pekontrakt i samband med f ö rs ä ljning p å avbetalning. Marknadsdomstolen uttalade bl.a. att
ett f ö rbeh å ll om r ä tt att utan offentlig myndighets
medverkan å terta gods som s å lts p å avbetalning
inte lagligen kunde g ö ras g ä llande av s ä ljaren. F ö rbeh å llet som s å dant var emellertid ä gnat att bibringa k ö paren den f ö rest ä llningen att
m ö jlighet h ä rtill stod s ä ljaren
till buds. Det r ä ttsskydd man genom avbetalningsk ö plagen velat bereda k ö paren blev d ä rigenom verkningsl ö st. Den enskilde konsumenten kunde, anf ö rde domstolen, inte f ö rv ä ntas vara informerad om de r ä ttigheter avbetalningsk ö plagen tillf ö rs ä krade honom. Ä ven
om den aktuella best ä mmelsen p ä grund av lagens tvingande karakt ä r saknade verkan kunde d ä rf ö r inte
uteslutas, att k ö paren uppfattade sig vara bunden av
villkoret. P å grund h ä rav fann marknadsdomstolen villkoret vara otillb ö rligt mot konsumenterna.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

Ett
ärende gällde avtalsvillkor vid hemförsäljning av persienner (ko ./. Christer Lindqvist med
firma C L Persienner; beslut 30/1975). I ordersedeln som Lindqvist
använde sig av vid försäljningen fanns bl.a. följande avtalsvillkor:

a) "Muntliga överenskommelser godkännas ej."

b) "Denna order är bindande för köparen men kan
av säljaren annulleras inom 8 dagar efter orderns ankomst till
kontoret."

c) "Försenad leverans berättigar ej till
annullering."

Villkoret
under a fann marknadsdomstolen oförenligt med 3 § hemförsäljningslagen
(1971:238) och fördenskull oskäligt. Marknadsdomstolen ansåg inte att
bedömningen av villkorets oskälighet ändrades, om säljaren använde
villkoret vid hemförsäljning som skedde utan anlitande av ombud. -
Beträffande villkor b hänvisade marknadsdomstolen till tidigare
avgöranden i vilka domstolen slagit fast att villkor som beredde
säljaren en till tiden obestämd acceptfrist och höll köparen ensidigt
bunden under obegränsad tid var oskäliga enligt avtalsvillkorslagen. I de
fall hemförsäljningslagen var tilllämplig var de också oskäliga av den
anledningen att de stod i strid med bestämmelsen i 4 §
hemförsäljningslagen, enligt vilken köparen kan frånträda sitt anbud eller
sitt svar inom en vecka räknat från dagen för sammanträffandet med
säljaren eller dennes ombud. Villkoret b var därför också att anse
som oskäligt. - Villkoret c fråntog köparen hans rätt enligt allmänna
köplagen att häva köpet i vissa fall av dröjsmål från sälj axens sida.
Marknadsdomstolen hänvisade här till tidigare avgöranden av domstolen
(jfr 19/1973. 2 och 20/1974 ). Villkoret ansågs oskäligt, eftersom
det innebar en väsentlig inskränkning av köparens rättigheter enligt köplagen
och den rimliga balansen mellan parterna därför måste anses rubbad.

Inskränkningar
i köparens rätt enligt köplagen

I
ärendet KO ./. Berglunds Bilaffär, beslut 19/1973, gällde
marknadsdomstolens prövning en klausul i ordersedel enligt

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 71

vilken k ö paren inte
var ber ä ttigad att vägra, motta leverans som f ö rdr ö jts p ä grund av omst ä ndigheter
som l å g utanf ö r s ä ljarens
kontroll (force majeure). Domstolen konstaterade att k ö paren enligt k ö plagen
har r ä tt att - i fall av v ä sentligt dr ö jsm å l fr å n s ä ljarens sida med godsets avl ä mnande - sj ä lv
avg ö ra om han vill h ä va k ö pet eller kr ä va godsets avl ä mnande.
Den klausul bilf ö retaget anv ä nde innebar enligt domstolen att k ö paren fr ä ntagits
sin r ä tt enligt

k ö plagen att h ä va k ö pet i vissa
fall vid dr ö jsm å l fr å n s ä ljarens sida p ä grund av force majeure. Villkoret
gav i st ä llet s ä ljaren r ä tt
att, p å grund av omst ä ndigheter som l å g
utom hans kontroll, under obest ä md tid
uppskjuta fullg ö randet av sin leveransskyldighet.
Villkoret m å ste d ä rf ö r enligt domstolen s ä gas inneb ä ra
en v ä sentlig inskr ä nkning av k ö parens
r ä ttigheter j ä mf ö rt med k ö plagen.

Den rimliga balansen parterna emellan fick till f ö ljd h ä rav anses
rubbad. Med h ä nsyn d ä rtill fann marknadsdomstolen villkoret vara i
avtalsvillkorslagens mening otillb ö rligt
mot konsumenterna.

Ett bokf ö rlag s å lde b ö cker - f ö retr ä desvis st ö rre bokverk -genom direkt f ö rsal jning, P ä
ordersedeln antecknades av f ö rs ä ljaren ett villkor av inneb ö rd att leverans av den best ä llda boken skulle ske "n ä r den f ä rdigst ä llts". Marknadsdomstolen uttalade i sitt
beslut (KO ,/. AB Kulturhistoriska F ö rlagen,
beslut 2/1974) att man f ö r att avg ö ra om dr ö jsm å l i ett
visst fall f ö rel å g hade att beakta vid vilken tidpunkt avl ä mnandet skolat ske. Intill dess ett bokverk f ä rdigst ä llts
saknas f ö ruts ä ttningar att tala om dr ö jsm å l med avl ä mnandet.
Enligt den ifr å gavarande avtalsbest ä mmelsen kunde k ö paren
f å v ä nta p å leverans av bokverket under obegr ä nsad tid utan m ö jlighet,
s å l ä nge bokverket inte var f ä rdigst ä llt, att g ö ra
g ä llande kontraktsbrott i form av dr ö jsm å l från s ä ljarens sida. Genom att st ä lla
tiden f ö r avl ä mnandet i beroende av bokens f ä rdigst ä llande hade s ä ljaren
allts å i h ö g grad undandragit sig sitt i k ö plagen

Jfr numera 3 och 6 §§
konsumentk ö plagen

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 "2

stadgade ansvar f ö r
dr ö jsm å l. Marknadsdomstolen fann det mot bakgrund d ä rav uppenbart att s ä ljaren genom villkoret i fr å ga
skaffat sig ett otillb ö rligt ö vertag i f ö rh å llande till k ö paren
varigenom den rimliga balansen mellan k ö paren
och s ä ljaren rubbats. Villkoret var d ä rf ö r att anse
som osk ä ligt i avtalsvillkorslagens mening.
Det f ö rh å llandet att bokf ö rlaget i orderbekr ä ftelsen angett tiden f ö r avl ä mnandet p å verkade inte domstolens bed ö mning.

Ett ytterligare beslut som r ö rde inskr ä nkningar i k ö parens r ä tt
enligt k ö plagen var det tidigare n ä mnda 50/1975.

Acoept- och reklamationsfrister

I ett ä rende som g ä llde tv å
avtalsvillkor intagna i formul ä r till k ö pekontrakt anv ä nt
av en radiohandlare vid f ö rs ä ljning av radio- och TV-apparater p å
avbetalning (KO ./. Stig Hagst ö ms Radio-TV
AB, beslut II/1972) har marknadsdomstolen slagit fast att ett villkor som
inneb ä r att s ä ljaren f ö rbeh å ller sig en till tiden obegr ä nsad acceptfrist ä r att bed ö ma som otillb ö rligt. Vid sitt avg ö rande h ä nvisade domstolen till f ö rarbetena till avtalsvillkorslagen, d ä r som exempel p å
villkor som under alla f ö rh å llanden m å ste anses som otillb ö rligt n ä mns
bl.a. villkor med denna inneb ö rd. Ä rendet g ä llde
ocks å om ett avtalsvillkor enligt vilket
eventuella anm ä rkningar mot varan skulle g ö ras till s ä ljaren
senast 8 dagax efter mottagandet av varan kunde anses f ö renligt med lagen. Marknadsdomstolen antecknade i
den delen att enligt k ö plagen reklamationsfristen b ö rjade l ö pa
d å k ö paren uppm ä rksammat eller bort uppm ä rksamma felet. En inskr ä nkning av reklamationsfristen till å tta dagar efter mottagandet av varan fick d ä rf ö r anses
inneb ä ra en v ä sentlig f ö rs ä mring f ö r
k ö paren. Avtalsvillkoret VEir d ä rf ö r, d å det inte visats att nackdelarna uppv ä gdes av n å gra
f ö rdelar f ö r k ö paren, att
anse som otillb ö rligt,'')

Se betr ä ffande
acceptfrist ä ven msirknadsdomstolens f ö rut n ä mnda beslut
12/1972 och 30/1975 samt i det f ö ljande
10/1973. Ang. reklamationsfrist, se ä ven
beslut 2/1976.

Jfr numera 11 §
konsumentk ö plagen

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 73

Friskrivningsklausuler

Ett bilf ö retag hade i
sin best ä llningssedel en best ä mmelse av f ö ljande
lydelse: "... s ä ljaren ansvarar ej f ö r att det begagnade fordonet icke k ö rts l ä ngre ä n vad v ä gm ä taren utvisar". Vid sin pr ö vning av villkoret (KO ./. Ernst Nilson, beslut
10/1974) uttalade marknadsdomstolen att bolaget enligt detsamma var fritt fr ä n ansvar i fall d ä r
den verkliga k ö rstr ä ckan avvek fr å n den som v ä gm ä taren
utvisade. Ä ven om bolaget inte till ä mpade villkoret enligt ordalydelsen innebar det
dock en total friskrivning fr å n allt
ansvar f ö r avvikelse fr å n v ä gm ä tarst ä llningen och
det var d ä rf ö r ä gnat att leda till att k ö paren avstod fr å n
sin lagenliga r ä tt att genomdriva v ä lgrundade anspr å k
p å r ä ttelse. Villkoret fick d ä rf ö r enligt marknadsdomstolen oberoende av bolagets
faktiska till ä mpning anses som osk ä ligt i avtalsvillkorslagens mening.

Vid erbjudande av bussresa hade en resebyr å anv ä nt avtalsvillkoret:
"Resebyr å n ansvarar ej f ö r sak- eller personskador, f ö rsening eller force majeure." Marknadsdomstolen
uttalade (KO ,/, Nils Svensson med firma Snabb-Bussar, beslut 24/1975) betr ä ffande friskrivningen fr ä n skadest å ndsskyldighet
f ö r personskador, att avtalsvillkoret
visserligen enligt g ä llande r ä tt inte befriade Svensson f ö r ers ä ttningsskyldighet
i de fall d å upps å t eller grov v å rdsl ö shet f ö rel å g, men likv ä l medf ö rde en betydelsefull inskr ä nkning i skadest å ndsansvaret
enligt de dispositiva reglerna om personskada i bilansvarighetslagen.
Friskrivningen f ö r personskada ans å g marknadsdomstolen d ä rf ö r vara ä gnad att motverka den genom avtalsvillkorslagen
efterstr ä vade balansen mellan konsument och
n ä ringsidkare. - I fr å gan om friskrivning f ö r sakskada (skador p å bagage)
konstaterade marknadsdomstolen, att direkt till ä mpliga r ä ttsregler ut ö ver skadest å ndslagen
inte fanns. En j ä mf ö relse med de tvingande reglerna i lagen om inrikes v ä gtransporter låg emellertid
n ä ra till hands. Enligt skadest å ndslagen kan skadest å nd f ö r sakskada utkr ä vas enligt skadest å ndslagen endast n ä r upps å t eller grov v å rdsl ö shet ligger Svensson till last medan enligt lagen
om inrikes v ä gtransporter fraktf ö raren ä r
skade-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 74

st å ndsskyldig om han inte lyckas
exculpera sig. Marknadsdomstolen fann vid denna j ä mf ö relse, att
friskrivningen fr å n sakskador var synnerligen f ö rm å nlig f ö r Svensson och

i motsvarande m å n
of ö rm å nlig f ö r konsumenten, som inte
kompenserades f ö r detta p å n å got s ä tt. Friskrivningen var

d ä rf ö r ä gnad att motverka balansen mellan konsiunent och n ä ringsidkare. Friskrivningen fr å n sakskada var vidare ä gnad att vilseleda konsumenten r ö rande
villkorets faktiska inneb ö rd, eftersom den i realiteten, i
motsats till dess ordalydelse, inte kunde å beropas
i de fall d å upps å t eller grov v å rdsl ö shet l å g Svensson till last. I vad det p å talade avtalsvillkoret r ö rde sak- eller personskada fann marknadsdomstolen
att det i sin helhet borde anses som osk ä ligt.
- Betr ä ffande fri skrivningen f ö r f ö rseningar
ans å g marknadsdomstolen, att
konsumenten borde ha r ä tt att h ä va ett k ö p
av en resa om f ö rseningar intr ä ffar och dessa inte ä r helt obetydliga. Vidare borde resen ä ren ha r ä tt till ers ä ttning intill ett belopp motsvarande direkta utl ä gg i de fall d å
skada uppst å r p å grund av en f ö rsening och researrang ö ren inte kan exculpera sig. Eftersom Svensson enligt
avtalsvillkoret var fri fr å n allt ansvar fr å n f ö rseningar
och detta inte uppv ä gdes av n å gon motsvarande f ö rdel
f ö r konsumenten, var avtalsvillkoret ä ven i denna del ä gnat
att rubba balansen mellan n ä ringsidkare
och konsument och f ö ljaktligen osk ä ligt. - H ä r
det slutligen g ä llde friskrivningen f ö r force majeure h ä nvisade
marknadsdomstolen till att departementschefen i f ö rarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15 s 72) uttalat, att
ett force majeure -villkor som ger s ä ljaren
r ä tt att under obest ä md tid uppskjuta fullg ö randet av sin leveransskyldighet p å grund
av omst ä ndigheter som ligger utom hans
kontroll genomg å ende m å ste betraktas som otillb ö rligt mot konsumenten. Visserligen borde detta
uttalande enligt marknadsdomstolens bed ö mning
inte tolkas s å , att varje friskrivning vid force
majeure var osk ä lig mot konsumenten.
Marknadsdomstolen ans å g dock, att fri skrivningen f ö r fall av force majeure i den generella och
kategoriska form den f å tt i det aktuella fallet m å ste betraktas som osk ä ligt mot konsumenten. Sammanfattningsvis uttalade marknadsdomstolen,
att det avtalsvillkor som Svensson s å lunda
anv ä nt sig av i sin resebyr å verksamhet m å ste
anses vara till alla delar osk ä ligt mot
konsumenten. Jfr ä ven beslut 2/1976.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 ''5

Prisklausul

Ett resef ö retag hade i
allm ä nna resevillkoren tagit in en best ä mmelse som l ö d:
"Intr ä ffar, efter att anm ä lan blivit bindande f ö r arrang ö ren men f ö re avresan, prisf ö r ä ndringar f ö r en eller flera av de prestationer som enligt
programbroschyren ing å r i resan, ä r arrang ö ren
ber ä ttigad att f ö retaga d ä rav
f ö ranledda justeringar av priset f ö r resain om och i den m å n dessa prisf ö r ä ndringar beror p å
nya eller ö kade skatter och allm ä nna avgifter, ä ndrade
v ä xelkurser eller andra liknande omst ä ndigheter ö ver
vilka arrang ö ren ej r å der. S å som
en dylik liknande omst ä ndighet som ber ä ttigar arrang ö ren
att f ö retaga d ä rav f ö ranledda
justeringar av priset f ö r resan skall anses, att det av
arrang ö ren f ö r resan anlitade charterbolagets kostnader f ö r anskaffande av flygbr ä nsle ö kat p å grund av omst ä ndigheter
ö ver vilka arrang ö ren och charterbolaget ej r å der. Resen ä r
som ber ö rs av s å dan prisjustering p å grund av ö kade kostnader för anskaffande av flygbr ä nsle kommer genom arrang ö rens
f ö rsorg att underr ä ttas d ä rom
i god tid och senast en vecka f ö re avresan
samt ä ger om prisjusteringen inneb ä r en prisf ö rh ö jning p ä
mer ä n 10 av resans pris r ä tt att upps ä ga
avtalet och d ä rvid å terf å den erlagda likviden. S å dan upps ä gning
skall f ö r att bli g ä llande verkst ä llas
utan dr ö jsm å l efter att resen ä ren underr ä ttats om prisf ö rh ö jningen." Best ä mmelsen inf ö rdes i samband med den s.k.
oljekrisen. Marknadsdomstolen uttalade i sitt beslut (KO ./. Tj ä reborg TiesoT AB, beslut 13/1974/ inledningsvis att en prish ö jningsr ä tt
borde kunna accepteras fr å n konsumentsynpunkt, n ä r r ä tten var
grundad p å rent force majeure-betonade f ö rh å llanden. S å som grundl ä ggande
princip m å ste emellertid g ä lla att avtalade priser skulle h å llas, och utrymmet f ö r h ö jningar av s å dana priser borde allts å f ö rbeh å llas de h ö jningar
som hade sin grund i f ö rh å llanden vilka s ä ljaren saknade m ö jlighet att r å da
ö ver och inte heller hade kunnat f ö rutse. Vidare borde g ä lla att det skulle vara fr å ga
om "* Jfr ä ven beslut 2/1976

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 76

kvalificerade
höjningar. När det gällde det ifrågavarande villkoret uttalade
marknadsdomstolen bl.a. att pristillägg kunde drabba konsumenten hårt och
att möjligheten att ta ut pristillägg därför borde förenas med en rätt
för konsumenten att utan kostnad frånträda avtalet. En sådan möjlighet
borde konsumenten ha redan vid relativt sett blygsamma prishöjningar.
För att konsumenten skulle få rimlig tid och möjlighet att överväga
situationen och frågan huruvida han skulle utnyttja rätten att häva avtalet
borde en prishöjning vidare tillkännages i god tid före dagen för avresan.
En så allmänt formulerad klausul som den reseföretaget använde kunde
enligt marknadsdomstolen inte anses acceptabel från konsumentsynpunkt. Det
kunde inte anses skäligt att konsumenten skulle kunna drabbas av prishöjningar
så sent som en vecka före avresan. I allmänhet måste konsumenten anses
vara berättigad räkna med ett pris som låg fast under avsevärt längre
tid. Konsumenten borde ha rätt att utan kostnader frånträda avtalet också
vid pristillägg lägre än tio procent. Marknadsdomstolen fann
sammanfattningsvis villkoret oskäligt mot konsumenterna, dels därför
att de i fråga om höjda flygbränsleprisers inverkan på avtalade konsumentpriser
möjliggjorde en alltför vidsträckt tillämpning och dels därför att den
hävnings-rätt för konsumenten, som enligt domstolen i regel skulle vara
förenad med rätten att höja det i ett redan ingånget avtal bestämda
priset, inte erhållit ett verkligt värde.

Förverkandeklausul

Ett
företag inom konfektionsbranschen hade under rubriken
"försäljningsvillkor" i ett formulär till kvitto intagna två
avtalsvillkor. Enligt det ena var handpenning som erlagts av köparen förverkad
om inte varan till fullo betalades inom 14 dagar från köpets
avslutande. Påföljden inträdde oberoende av handpenningens storlek.
Marknadsdomstolen konstaterade (KO ./. Hjalmar Svedin AB, beslut
10/1973) att villkoret innebar att köpet vid betalningsdröjsmål av
viss angiven längd betraktades som hävt och

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 77

att den erlagda handpenningen var f ö rverkad i sin helhet. Att f ö rverkande skedde oavsett den erlagda handpenningens
storlek m å ste enligt domstolen anses vara i h ö g grad st ö tande
f ö r r ä ttsk ä nslan. Villkoret var d ä rf ö r enligt
marknadsdomstolens mening uppenbarligen att betrakta som otillb ö rligt i avtalsvillkorslagens mening. Det andra
villkoret som pr ö vningen i ä rendet g ä llde
l ö d: "Anm ä rkningar, ej gjorda inom 8 dagar, godk ä nnes ej." Vid pr ö vningen av denna klausul anlade marknadsdomstolen samma syns ä tt som i beslut 11/1972. Domstolen fann s å lunda klausulen of ö renJig med avtalsvillkorslagen.

Garanti å tagande

Ett bilf ö retag i G ö teborg l ä mnade
vid f ö rs ä ljning av begagnade bilar en garanti som inneh ö ll en klausul enligt vilken s ä ljaren f ö rband
sig att kostnadsfritt reparera eller byta skadade delar "h ä nf ö rande sig
till materialfel som konstaterats av oss" inom tre m å nader fr å n
f ö rs ä ljningen. Enligt marknadsdomstolen (KO ./. PL Bilar AB, beslut
13/1973) fick klausulen anses inneb ä ra
att s ä ljaren f ö rbeh ö ll sig r ä tten att ensam avg ö ra huruvida materialfel f ö rel å g och om garanti å tagandet
skulle tr ä da i till ä mpning. S ä ljaren
svarade s å lunda enligt ordalydelsen i garanti å tagandet endast f ö r
vad han sj ä lv ans å g vara materialfel. Enligt marknadsdomstolen fick, ä ven om k ö plagen
' inte å l ä gger s ä ljaren n å gon
skyldighet att r ä tta uppkomna fel, den niv å i fr å ga om k ö parens r ä ttigheter
vilken garantin representerade anses ligga under den minimistandard som k ö paren under
alla f ö rh å llanden var tillf ö rs ä krad vid k ö p av begagnade bilar. Klausulen
fick d ä rf ö r anses otillb ö rlig i avtalsvillkorslagens
mening.

Fantklausul

Enligt ett villkor i ett bilf ö retags formul ä r
f ö r f ö rs ä ljning av bilar p å avbetalning fick s ä ljaren om k ö parens

1 a

Jfr numera 10 §
konsumentk ö plagen

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 78

hela skuld var f ö rfallen
till betalning "p å fordra att å terf å fordonet
med tillbeh ö r, vare sig dessa levererats av s ä ljaren eller ej". I k ö peavtalet angavs de omst ä ndigheter som skulle f ö ranleda att k ö parens
skuld omedelbart f ö rf ö ll till betalning. Marknadsdomstolen konstaterade (KO ./. Sten
Johanssons Bilaff ä r, beslut 29/1973) att villkoret
enligt sin lydelse innebar att s ä ljaren, om k ö parens hela skuld var f ö rfallen till betalning, alltid skulle ä ga å terta inte
bara bilen utan ocks å tillbeh ö r till denna. Villkorets till ä mpning medf ö rde
med andra ord enligt marknadsdomstolen att bilk ö pare, som t.ex. genom fullbordat k ö p
f ö rv ä rvat tillbeh ö r till bilen, ber ö vades sin r ä tt
att fritt disponera d ä r ö ver. Eftersom tillbeh ö r i
flertalet fall å tminstone i n å gon m å n torde p å verka v ä rdet
av bilen, hade bilf ö rs ä ljaren vidare enligt domstolen genom villkoret tillf ö rs ä krat sig en
i f ö rekommande fall st ö rre s ä kerhet f ö r sin fordran ä n
den som avbetalningsk ö plagen gav st ö d f ö r. Oberoende
av att å tertagande j ä mv ä l av tillbeh ö r inte i och f ö r
sig beh ö vde medf ö ra att k ö paren
led ekonomisk skada med h ä nsyn till de v ä rderingsregler som g ä ller enligt avbetalningsk ö plagen
fick det enligt marknadsdomstolen anses obilligt mot k ö paren att s ä ljaren
alltid skulle kunna p å detta s ä tt ber ö va
k ö paren f ö rfogander ä tten
ö ver tillbeh ö r och tillskriva sig s ä kerhetsv ä rdet d ä rav. Villkoret var d ä rf ö r otillb ö rligt i avtalsvillkorslagens mening.

Skiljeklausul

I ett f ö retags
leveransbest ä mmelser f ö r styckehus fanns intaget ett avtalsvillkor av f ö ljande lydelse. "Tvister h ä rr ö rande fr å n detta avtal, skall, om s ä ljaren s å
ö nskar, avg ö ras genom skiljem ä n
enligt lag."

Marknadsdomstolen uttalade i sitt beslut (KO ./. Kvissberg
& B ä ckstr ö m byggnads AB, beslut 5/1975) att det p å talade avtalsvillkoret enligt sin lydelse gav bolaget r ä tt att ensamt best ä mma vilket r ä ttsligt f ö rfarande som skulle

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 79

till ä mpas vid en tvist mellan bolaget
och en konsument. Ett skiljef ö rfarande
kunde f ö r den enskilde konsumenten, som
vanligen v.ar den ekonomiskt svagare parten i avtalsf ö rh å llandet, te
sig alltf ö r kostnadskr ä vande eftersom ers ä ttning till skiljem ä n inte ers ä tts enligt r ä ttshj ä lps-lagen. Det kunde d ä rf ö r befaras att konsumenten avstod fr å n att g ö ra
sin r ä tt g ä llande. Avtalsklausulen kunde d ä rf ö r indirekt komma att verka som ett hinder f ö r kon-svunenten att f å sin sak r ä ttsligt pr ö vad. Av detta sk ä l
och ä ven det f ö rh å llandet att
klausulen gav intrycket av att n ä ringsidkaren
alltid skulle å tnjuta ensamr ä tten att

best ä mma valet av r ä ttsligt
f ö rfarande - n å got som med

1) h ä nsyn till numera g ä llande lagregler inte ä r fallet -

ans å gs klausulen osk ä lig enligt avtalsvillkors-lagen.

Sakligt riktiga men vilseledande villkor

Ett konfektionsf ö retag
hade i annons om tillf ä lliga utf ö rs ä ljningar av
kl ä der tagit in best ä mmelsen "Inga byten". Marknadsdomstolen
ans å g (kO./.
AB Ö rebro barnkl ä der, beslut 22/1974 ) att det i och f ö r sig inte fanns anledning till erinran mot
villkoret som s å dant. Enligt uttalande i f ö rarbetena till avtalsvillkorslagen var det inte
alldeles ovanligt att ett villkor, mot vilket det fr å n sakliga synpunkter kanske inte fanns anledning
till erinran, utformades p å ett s ä tt som var ä gnat
att vilseleda konsumenten om villkorets faktiska inneb ö rd. Detta borde enligt f ö rarbetena kunna medf ö ra att ett villkor bed ö mdes som
otillb ö rligt. - Villkoret "Inga
byten" menade marknadsdomstolen att m å nga
konsumenter uppfattade s å att k ö paren fr å ntogs
sina r ä ttigheter enligt allm ä nna k ö plagen och
konsumentk ö plagen att h ä va k ö pet eller
fordra avdrag p å k ö peskillingen vid fel i godset som inte ä r ringa. Det var troligen inte ovanligt, att villkorsformuleringar av
detta slag bidrog till att f ö rst ä rka det oriktiga intrycket hos flertalet konsumenter
att varor som inhandlas p å utf ö rs ä ljningar o dyl k ö per man p å
egen risk ä ven i s å dana

3 a § lagen om skiljem ä n (1929=145;

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 80

fall d å det inte s ä rskilt angetts att varorna ä r skadade eller av annan orsak beh ä ftade med fel. Denna f ö rest ä llning leder i sin tur till att k ö paren underl å ter
att p å tala ber ä ttigade fel i godset och kr ä va sin r ä tt
enligt lag. Trots att det s å lunda fr å n sakliga synpunkter inte fanns anledning till
erinran mot villkoret som s å dant, kunde
villkoret genom sin utformning p å angivet s ä tt vilseleda konsumenten och villkorsformuleringen m å ste d ä rf ö r anses som osk ä lig
i avtalsvillkorslagens mening.

Lagvalsk1ausul

Ett danskt f ö retag
som s å lde korrespondenskurser i Sverige
avseende utbildning till bostadskonsulent och inredningsarkitekt hade i sitt
formul ä r till anm ä lan intagit ett villkor som l ö d "ev o ö verensst ä mmelser mellan skolan och elever avg ö rs efter danska r ä ttsbest ä mmelser" Marknadsdomstolen antecknade (KO ./.
Akademisk Brevskola, beslut 11/1973), att enligt i Sverige g ä llande internationellt privatr ä ttsliga best ä mmelser
parterna har r ä tt att vid k ö p med internationell anknytning fritt best ä mma vilket lands lag som skall reglera tvistefr å gor i anledning av k ö p. Detta g ä ller i princip vid s.k. konsumentk ö p. Eftersom avtalsvillkorslagen ä r till ä mplig
kan ä andra sidan anv ä ndandet av en s å dan
lagvalsklausul komma att f ö rbjudas av marknadsdomstolen, om n ä mligen klausulens till ä mpning i ett konkret fall skulle vara att anse som otillb ö rligt mot konsumenten. De i ä rendet aktuella korrespondenskurserna hade
erbjudits konsumenterna vid hemf ö rs ä ljning. Hemf ö rs ä ljningslagen inneh å ller tvingande regler till konsumentskydd. Motsvarande skyddsregler
saknas i Danmark. Av grunderna f ö r
avtalsvillkorslagen fick anses f ö lja att ett
avtalsvillkor som, om det till ä mpas, skulle
inneb ä ra att konsumenten undandrogs det
skydd den tvingande konsu-raentskyddslagstiftningen annars gav var att anse som
otillb ö rligt mot konsumenten. I den m å n avtalsvillkor satte

s. 81 Kontrollera mot PDF

hemförsäljningslagens
regler ur spel - något som bolaget velat göra gällande beträffande
här ifrågavarande villkor -skulle dess användande således förbjudas.
Marknadsdomstolen förbjöd bolaget att i fortsättningen använda
villkoret eller väsentligen samma villkor.

6 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 82

3.3.2 Konsumentombudsmannens ö vervakning av marknaden

F ö r att fullg ö ra sin uppgift att ö vervaka marknaden har KO Samlat in och granskat de formul ä r till standardavtal (ordersedlar,
avbetalningskontrakt, garantisedlar, leveransvillkor, slutsedlar, ordererk ä nnanden m m) som anv ä nds inom olika branscher vid avtal med enskilda konsumenter. De formul ä r som f ö rekommer
ä r dels s å dana som utarbetats av branschorganisationerna f ö r deras medlemmar, s k branschkontrakt, dels s å dana som sammanst ä llts
av enskilda f ö retag. Branschkontrakt f ö rekommer inom de flesta branscher och har mycket
stor spridning. Vid insamlingen har KO bitr ä tts
av statens pris- och kartelln ä mnd (SPK). Genom de regionala priskontoren
har SPK kunnat g ö ra rikst ä ckande insamlingar av formul ä r.

Granskningen av insamlade kontraktsformul ä r har gett anledning till ingripanden med st ö d av avtalsvillkorslagen p å m å nga omr å den inom b å de
den privata och den offentliga sektorn. N ä r
det g ä llt att å stadkomma revidering av branschkontrakten har KO
utnyttjat den metod med brett upplagda ö verl ä ggningar som anvisades i avtalsvillkorslagens f ö rarbeten.

KO har s å lunda haft ö verl ä ggningar med
ett stort antal av n ä ringslivets organisationer inom
olika sektorer. F ö r revidering av de kontrakt som
utarbetats av enskilda f ö retag har KO varit h ä nvisad till direkta ö verl ä ggningar med f ö retagen. S å dana
ö verl ä ggningar har f ö rts i betydande omfattning.

De uppg ö relser som
tr ä ffats med branschorganisationerna
har regelm ä ssigt inneburit att parterna enats
om ett helt regelkomplex. Genom uppg ö relserna
har branschorganisationerna å tagit sig
att rekommendera sina medlemmar att fr å n
visst datum anv ä nda de ö verenskomna avtalsvillkoren. Enligt hittillsvarande
erfarenheter har medlemsf ö retagen lojalt f ö ljt

Redog ö relsen utarbetad inom KO:s kansli

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 83

organisationernas rekommendationer. En uppg ö relse med de organiserade f ö retagen inom en bransch har regelm ä ssigt å tf ö ljts av ö verl ä ggningar med f ö retag
utanf ö r den aktuella orgauiisationen. D ä rvid har ofta branschuppg ö relsen anv ä nts
som plattform. Dessa ö verl ä ggningar har lett till ett stort antal ö verenskommelser direkt med f ö retagen.
Ö verenskommelserna har vanligen
inneburit att f ö retagen skriftligen f ö rbundit sig att ur sina kontrakt m ö nstra ut avtalsbest ä mmelser som ansetts of ö renliga med
avtalsvillkorslagen. Ibland har ö verenskommelsen
bef ä sts genom att f ö retaget godk ä nt
ett av KO utf ä rdat f ö rel ä ggande med f ö rbud att i forts ä ttningen
eller efter viss dag anv ä nda visst avtalsvillkor.

Ingripanden enligt avtalsvillkorslagen har vidare skett p å grundval av en kontinuerlig genomg ä ng av allm ä nna
reklamationsn ä mndens yttranden samt till f ö ljd av anm ä lningar
direkt fr å n konsumenter, I de senare fallen
har det ofta varit fr å ga om flagranta ö vertr ä delser.
Flertalet ä renden enligt avtalsvillkorslagen
har tagits upp p å KO-s eget initiativ.

Hittills har endast ett relativt begr ä nsat antal ä renden
f ö rts till marknadsdomstolen. Det har
huvudsakligen g ä llt ä renden d ä r fr å gan om ett avtalsvillkors f ö renlighet
med lagen ansetts ha principiell betydelse. KO har i flera fall utf ä rdat f ö rbudsf ö rel ä gganden.

Vid granskningen av standardkontrakt har KO som norm i f ö rsta hand haft den dispositiva lagstiftning som g ä ller f ö r
k ö p av l ö s egendom, n ä mligen
k ö plagen. N ä r det g ä ller
tj ä nstesidan finns ingen motsvarande
lagstiftning, men k ö plagen har ocks å p å det omr å det f å tt tj ä na som m å ttstock
f ö r vad som skall anses sk ä ligt. År inneb ö rden i ett avtalsvillkor att k ö paren fr å ntas
eller m å ste vidk ä nnas en v ä sentlig
inskr ä nkning i n å gon av de r ä ttigheter
han har enligt k ö plagen, har villkoret bed ö mts som osk ä ligt
och of ö renligt med avtalsvillkorslagen
(jfr marknadsdomstolens beslut 19/1973 i avsnitt 3.3.1). KO har s å lunda

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 84

med flera organisationer och f ö retag tr ä ffat
uppg ö relser som inneburit att avtalsbest ä mmelser, vilka ber ö vat k ö paren r ä tten att g ö ra
n å gon p å f ö ljd g ä llande gentemot s ä ljaren vid leveransdr ö jsm å l eller fel
p å varan, har utm ö nstrats. S å
har t ex bilbranschens och b å tbranschens
organisationer i nya formul ä r till best ä llningssedlar inf ö rt
best ä mmelser som å l ä gger s ä ljaren att leverera inom viss tid vid ä ventyr att k ö paren
annars kan h ä va k ö pet. I garantier som l ä mnas vid f ö rs ä ljning av
konsumtionskapitalvaror av olika slag (bilar, b å tar, hush å llsapparater, radio-TV osv) har
skrivits in r ä tt f ö r k ö paren att h ä va k ö pet, om s ä ljaren inte lyckas avhj ä lpa ett uppkommet fel inom rimlig tid. Har h ä vningsr ä tt
funnits men varit alltf ö r begr ä nsad genom olika f ö rbeh å ll har en omarbetning skett.

KO:s ö verl ä ggningar har ocks ä lett till f ö rl ä ngda garantitider
p å olika omr å den. Bl a har bilindustrin å tagit sig att f ö rl ä nga garantitiden betr ä ffande nya bilar fr å n sex m å nader till ett å r.
Vidare har inf ö rts ett å riga garantier f ö r
husvagnar, mopeder och cyklar. N å gra
cykelleverant ö rer har b ö rjat till ä mpa
en tio å rig garanti f ö r ram och gaffel. I fr å ga om bil- och husvagnsgarantierna g ä ller ocks å den nyheten att garantin kan å beropas ä ven
av en ny ä gare.

Best ä mmelser som inneburit att fr å n garantiansvar undan-tagits vissa delar eller
komponenter hos varan har av KO ansetts osk ä liga.
B å de n ä r det g ä ller bilar och husvagnar var det
regel att fr å n garantiansvaret undantogs t ex d ä ck, glas och elektrisk utrustning. S å dana undantag ä r
inte l ä ngre till å tna. Enligt de garantier som g ä llde f ö r
bild ä ck skulle k ö paren sj ä lv
betala samtliga kostnader f ö r
demontering och montering i samband med utbyte av d ä ck. Vid ö verl ä ggningar med d ä ckbranschen
har best ä mts att s ä ljaren skall st å
f ö r dessa kostnader.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 5

Också
för begagnade varor har KO avtalat nya garantier. För begagnade bilar,
hushållsapparater och radio-TV-apparater har sålunda införts en
tremånaders garanti.

Kär
det gäller tillhandahållandet av tjänster har KO ansett att konsumenten bör
ha i huvudsak samma rättigheter som vid köp i händelse av dröjsmål eller
bristfällig prestation. Efter överläggningar med motorbranschens
organisationer har sålunda införts regler som ger konsumenten rätt till
ersättning för förlust på grund av försening när bil som lämnats för
reparation inte varit klar vid den utlovade tidpunkten. Sådan rätt till
ersättning, som kan avse t ex kostnaden för en hyrbil, har
kontrakten tidigare exkluderat. På motsvarande sätt har tvättföretagen
och flyttföretagen åtagit sig att svara för konsumentens förlust vid
försening.

Även
företagens ansvarighet vid bristfällig prestation har slagits fast genom
nya formulärrättsliga bestämmelser. Så har t ex bilverkstäderna åtagit
sig att ansvara för utförd reparation under minst tre månader. Enligt nya
leveransbestämmelser ansvarar tvättföretagen för skador som uppkommit på
grund av felaktig hantering eller behandling av tvättgodset.
Flyttföretagen å sin sida har tagit på sig ett strikt ansvar för
utförd transport, dvs en skyldighet att svara för skador även
om det inte kan påvisas att företaget handlat oaktsamt. Ändrade regler
har också kommit till stånd beträffande sällskapsresearrangörernas
ansvar för utlovade prestationer. Researrangörerna ansåg sig enligt
tidigare tillämpade avtalsbestämmelser endast inta ställning som
förmedlare av transport-bolagens och hotellens tjänster. Om något
brustit hänvisades resenären att rikta sina klagomål mot dessa företag.
Detta har bl a mot bakgrund av att resorna marknadsförts i det
närmaste såsom "märkesvaror" ansetts oacceptabelt. Enligt de
regler som antagits efter överläggningar med stöd av
avtalsvillkorslagen har researrangörerna ett

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 86

visst strikt ansvar gentemot resen ä ren. Det inneb ä r
att arrang ö ren oberoende av egen f ö rsummelse ansvarar upp till ett belopp som motsvarar
resans pris, om den prestation som tillhandah å lls resen ä ren fr å n standardsynpunkt ä r underl ä gsen vad som utlovats.

P å n å gra omr å den d ä r n å gon egentlig formul ä rr ä tt inte
utvecklats har KO tagit initiativ till utarbetandet av allm ä nna branschbest ä mraelser.
Detta g ä ller f ö r bl a tv ä tterierna
och bilskolorna. Genom en ö verenskommelse med bilskolornas organisation
har bilskolorna å tagit sig att till ä mpa vissa enhetliga regler i f ö rh å llande till
eleverna. Bl a har de f ö rbundit sig att under vissa f ö rh å llanden ers ä tta eleven n ä r
lektion st ä llts in. Inom m å leri- och r ö rledningsbranschen
har å stadkommits nya formul ä rbest ä mmelser.
Genom dessa har bl a inf ö rts en ett å rig garanti betr ä ffande
utf ö rt arbete och levererat material.

Genom ö verenskommelser
med de olika bildningsf ö rbunden och andra som bedriver
kursverksamhet har kursdeltagarna tillf ö rs ä krats r ä tt
att å terta anm ä lan till kurs samt att avbryta kurs vid sjukdom,
utflyttning fr å n orten o dyl och d å å terf å icke utnyttjad del av kursavgiften.

Vid bed ö mning av
avtalsvillkor i standardkontr ä kt har ocks å rena sk ä lighetsavv ä gningar gjorts. S å lunda
har avtalsvillkor som f ö reskrivit orimligt str ä nga p å f ö ljder vid k ö parens
dr ö jsm å l med betalning f ö rbjudits med st ö d av lagen. Det har exempelvis varit fr å ga om villkor som inneburit att en av k ö paren l ä mnad
handpenning (delbetalning) varit f ö rverkad,
om k ö paren inte betalt varan till fullo
inom viss tid utan att h ä nsyn tagits till handpenningens
storlek (jfr marknadsdomstolens beslut 10/1973). Ibland kan rent sociala h ä nsyn ha motiverat ingripanden mot alltf ö r l å ngtg å ende p å f ö ljder vid betalningsdr ö jsm å l. Detta har
varit fallet n ä r KO ingripit inom

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 87

den offentliga sektorn. Elverkens organisation och televerket
har efter ö verl ä ggningar utf ä st sig att modifiera sina
abonnemangsbest ä mmelser i detta avseende. Elstr ö mmen eller telefonen f å r s å lunda enligt nya abonnemangsbest ä mmelser inte st ä ngas
av vid betalningsdr ö jsm å l som ä r kortvarigt eller r ö r obetydligt belopp.

Avtalsvillkor som r ö r
sj ä lva avtalsslutandet har ocks å f ö ranlett
ingripanden enligt avtalsvillkorslagen. Villkor som inneburit att k ö paren h å llits
ensidigt bunden av ett avgivet anbud under obegr ä nsad tid har t ex ansetts of ö renliga
med avtalsvillkorslagen (jfr bl a marknads, domstolens beslut 11/1972). L ä ngsta godtagbara acceptfrist f ö r s ä ljaren har
KO ansett vara tv å veckor eller vid hemf ö rs ä ljning tre
veckor. Bl a en rad bokf ö rlag har ä ndrat sina kontraktsformul ä r i enlighet d ä rmed.

Prish ö jningsklausuler har KO ä gnat s ä rskilt
intresse. KO:s inst ä llning har varit att prish ö jningar efter avtalsslutet endast skall f å ske i rena undantagsfall d ä den omst ä ndighet
som f ö ranleder prish ö jningen ligger utanf ö r s ä ljarens kontroll. De sk ä l som godtagits f ö r
ett fr å ng å ende av det avtalade priset ä r
s å lunda force majeure eller d ä rmed j ä mst ä llda h ä ndelser
samt myndighets å tg ä rd, t ex ä ndring av v ä xelkurs. KO har emellertid ocks å h ä vdat att
priset under viss period skall ligga fast. Med tr ä husleverant ö rerna har s å lunda avtalats fram en fast-prisperiod p å sex m å nader
fr å n avtalsdatum - de flesta hus
levereras inom denna tid. N ä r det ä andra sidan g ä ller
s ä llskapsresor har KO ansett att en
fastprisperiod r ä knad fr å n avresedagen b ö r
g ä lla. Efter f ö rhandlingar med resebranschen har d ä rf ö r best ä mts att prish ö jningar
inte i n å got fall f å r f ö retas inom
trettio dagar f ö re avresedagen. Resen ä ren skall vidare enligt de villkor som ö verenskonraiits ha r ä tt att fr å ntr ä da avtal om resa d å en prish ö jning exempelvis p å grund av ä ndrade v ä xelkurser (mer ä n
30 dagar f ö re avresan) ä r av en viss

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 88

storleksordning
(jfr också marknadsdomstolens beslut 15/1974). Enligt en överenskommelse
mellan KO och oljeleverantörerna är dessa bundna av det pris som gäller
avtalad leveransdag även om leverans sker senare.

Oenighet
huruvida visst pris avtalats för en prestation är en vanlig grund för
tvist inte minst inom tjänstesektorn. KO har därför när det gällt
bl a hilreparationer, måleriarbeten och rörledningsentreprenader
genomdrivit bestämmelser om bundenhet för verkstaden/entreprenören när
prisuppgift lämnats såsom anbud. Det har vidare i de antagna reglerna
slagits fast att när visst "högsta pris" eller "takpris''
för reparationen eller arbetet angivits av konsumenten detta inte får
överskridas. Inte heller en ungefärlig prisuppgift får frångås. Ett ungefärligt
pris får endast överskridas med I5 eller 25 procent beroende på
bransch.

Standardkontrakt
innehåller ofta bestämmelser om frister av olika slag, t ex
reklamationsfrister. I kontrakt har exempelvis inte sällan föreskrivits
att köparen måste göra anmärkning inom några dagar från mottagandet.
Alltför korta reklamationsfrister (t ex 8 dagar efter mottagandet av
en fabriksny TV) har ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen (jfr
marknadsdomstolens beslut 11/1972). Avtalsvillkor av detta slag har
varit vanliga i framför allt standardkontrakt som använts vid
försäljning av radio-, TV- och hushållsapparater. Också pä
tjänsteområdet har de reklamationsfrister som föreskrivits i kontrakt
ibland varit oskäligt korta. När det gäller flyttföre-tagens
tjänster eller de tjänster som tillhandahålls av en researrangör har
den tid inom vilken klagomål måste göras gällande förlängts efter
förhandlingar enligt avtalsvillkorslagen. Vidare har t ex föreskrifter
i bilgarantierna om att reklamation skulle ske omedelbart ersatts med
mera konsumentvänliga regler.

1 r

Jfr
numera liv konsumentköplagen

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

Enligt de villkor som g ä llt
f ö r garantier har f ö rekommit att s ä ljaren
f ö rbeh å llit sig r ä tten att ensam avg ö ra om varan varit felaktig och om geiranti å tagandet skulle g ä lla.
V ä rdet av garantin har d ä rigenom f ö rringats
avsev ä rt och en s å dan best ä mmelse
har d ä rf ö r inte ansetts godtagbar. Enligt uppg ö relse med bilindustrin har slagits fast att garantivillkor av detta
slag inte f å r f ö rekomma 1 å taganden som g ä ller nya bilar. Ocks å n ä r det g ä ller garanti f ö r
begagnade bilar har dessa villkor ansetts of ö renliga
med avtalsvillkorslagen (jfr marknadsdomstolens beslut 13/1973). P å tj ä nstesidan
har en motsvarande best ä mmelse funnits bl a i de allm ä nna leveransbest ä mmelser
som g ä llt f ö r bilreparationer. Enligt best ä mmelsen
f ö rbeh ö ll sig verkstaden r ä tt att ensam
avg ö ra om reklamationen var ber ä ttigad. Ä ven
i detta sammanhang har villkoret bed ö mts
som osk ä ligt.

Genom s ä rskilt
avtalsvillkor har s ä ljare kunnat ber ö va k ö pare m ö jligheten att f å
en tvist p å grund av k ö pet pr ö vad
av allm ä n domstol. Detta har skett bl a
genom att i allm ä nna leveransbest ä mmelser tagits in en best ä mmelse om att tvister p å grund av kontraktet skall avg ö ras av skiljem ä n.
Ett skiljef ö rfarande ä r emellertid f ö renat
med stora kostnader och kan i praktiken f å
den verkan att k ö paren avst å r fr å n att g ö ra sin r ä tt
g ä llande. F ö rekomsten av skiljeklausul har d ä rf ö r bed ö mts som osk ä lig
mot konsumenterna. Bl a f ö retag inom sm ä husbranschen har utm ö nstrat klausulen ur sina kontrakt (jfr marknadsdomstolens beslut
5/1975).

Det f ö rh å llandet att det ä r s ä ljarsidan som sitter inne med fackkunskap, k ä nnedom om g ä llande
best ä mmelser osv har i å tskilliga fall f ö ranlett
regler om upplysningsskyldighet. Arrang ö r
av s ä llskapsresor har s å lunda å lagts
att upplysa resen ä ren om bl a g ä llande visumkrav och vaccinationsbest ä mmelser. Vidare skall den som s ä ljer

Jfr 5 a § lagen om
skiljem ä n (1929:145)

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 90

gravv å rdar vara skyldig att k ä nna till och upplysa om de best ä mmelser som g ä ller
f ö r utformning etc av gravv å rd. Godk ä nnes
inte gravv å rds utformning av kyrkog å rdsf ö rvaltningen
ä r s ä ljaren skyldig att i st ä llet
leverera annan gravv å rd.

Vid den granskning som sker enligt avtalsvillkorslagen
tillses ä ven att kontraktsformul ä r inte inneh å ller
avtalsvillkor som strider mot tvingande lagstiftning till skydd f ö r konsujnenterna. S å dana villkor bed ö ms regelm ä ssigt som osk ä liga
(jfr marknadsdomstolens beslut 12/1972). I ett stort antal fall har vid f ö rhandlingar med KO f ö retag f å tt utm ö nstra avtalsvillkor som utformats i strid mot
konsumentk ö plagen eller lagen om avbetalningsk ö p. Bl a har KO vid ö verl ä ggningar med b å tindustrin r ö rande
branschens garantibest ä mmelser f å tt utm ö nstrade
avtalsvillkor, varigenom s ä ljaren friskrivit sig fr å n ansvaret f ö r
uppgifter som l ä mnats i reklambroschyr om t ex en
motors prestanda. '

"" Jfr 7 §
konsumentk ö plagen (1973:877)

s. 91 Kontrollera mot PDF

4 LAGEN OM OTILLBÖRLIG
MARKNADSFÖRING OCH

DEN NYA MARKNADSFÖRINGSLAGEN

Genom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring
fick samhället större möjligheter än tidigare att ingripa mot vilseledande
reklam och annan otillbörlig marknadsföring. Lagen innehåller till en
början en generalklausul som stadgar, att marknadsdomstolen kan meddela
förbud mot reklamåtgärd eller annan, vid marknadsföring av vara eller
tjänst vidtagen handling som strider mot god affärssed eller pä annat
sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Generalklausulen
är så utformad att ingripande kan ske mot alla slag av otillbörliga
reklam- och marknadsföringsåtgärder. Vissa förfaranden har dessutom
förbjudits vid straffansvar: uppsåtlig användning av vilseledande
framställningar, erbjudande av vissa slag av rabattmärken och köpbevis
samt vissa kombinerade erbjudanden av varor eller tjänster om dessa
uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för
konsumenten att bedöma erbjudandets värde.

Lagen om otillbörlig marknadsföring tillämpas, liksom
avtalsvillkorslagen, av konsiimentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen. KO övervakar marknaden,
förhandlar och träffar överenskommelser med näringsidkare och för det
allmännas talan inför marknadsdomstolen. Domstolen avgör som
slutinstans ärenden om förbud enligt generalklausulen. I fall som
inte är av större vikt får KO utfärda förbudsföreläggande. Som
sanktion vid överträdelse av förbud föreskrivs i regel vite.

Riksdagen har i december 1975 antagit en ny
marknadsföringslag (1975:1418) , som ytterligare utvidgar samhällets
möjligheter att påverka företagens produktutformning och den
information som företagen lämnar om sina produkter. I den nya lagen
har, utöver de bestämmelser som ingår i den nuvarande lagen om
otillbörlig

Lagen, som ändrats genom SFS 1976:55,
träder i kraft den dag regeringen bestän,Tier.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 92

marknadsf ö ring,
intagits f ö reskrifter om produktinformation
och produktutformning. N ä ringsidkare kan å l ä ggas att om
de varor, tj ä nster eller andra nyttigheter som
han marknadsf ö r l ä mna s å dan information som har s ä rskild betydelse fr å n konsumentsynpunkt (3 § ). Med
"andra nyttigheter" avses exempelvis fast egendom, elektrisk kraft,
aktier och andra v ä rdepapper, krediter samt r ä ttigheter av olika slag. N ä ringsidkare kan f ö rbjudas
att s ä lja eller hyra ut vara som riskerar
att å stadkomma skada p å person eller egendom eller som ä r uppenbart otj ä nlig
f ö r sitt huvudsakliga ä ndam å l (4 § ). Till skillnad fr å n lagens generalklausul (2 § )
och informationsbest ä mmelse (3 § ) ä r detta f ö rbud begr ä nsat
till att g ä lla varor och g ä ller t ex inte fast egendom. Å l ä ggande resp
f ö rbud meddelas av marknadsdomstolen
p å talan av KO och f ö renas normalt med vite. Det f ö ruts ä tts att
marknadsdomstolen vid sin bed ö mning av
fallen tar h ä nsyn till allm ä nt h å llna
riktlinjer som konsumentverket kan ha utf ä rdat.
En grundl ä ggande princip ä r, liksom hittills, att tvingande å tg ä rder skall
vidtas bara om de resultat som kan uppn å s
p å frivillig v ä g har visat sig otillr ä ckliga.

Gr ä nsdragningen mellan KO och
konsumentverket har ibland betecknats som oklar. Den nya marknadsf ö ringslagen har bed ö mts ö ka oklarheten. D ä rf ö r har
regeringen f ö reslagit (prop 1975/76:34) att de b å da myndigheterna f ö rs samman till en organisation, som ben ä mns konsiimentverket och vars chef tilllika ä r konsumentombudsman. Riksdagen har ocks å uttalat sig f ö r
detta (se NU 1975/76:14 s 29 och 34).

Samtidigt med antagandet av den nya marknadsf ö ringslagen har beslutats vissa ä ndringar i konsumentk ö plagen (1973:877), se SFS 1975:1419. Enligt konsumentk ö plagen kan s ä ljare
bli ansvarig f ö r vilseledande uppgift om varans
beskaffenhet eller anv ä ndning (7 § ). Kan uppgiften antas ha inverkat p å k ö pet.

Jfr ä ven prop 1975/76:159

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 93

skall varan anses beh ä ftad
med fel, vilket ger konsumenten vissa grundl ä ggande befogenheter (se 4-6 §§
konsumentk ö plagen). Under vissa f ö ruts ä ttningar
ansvarar s ä ljaren ä ven f ö r
vilseledande uppgifter som l ä mnats i
tidigare s ä lj led eller av tillverkaren.
Vidare stadgas i konsumentk ö plagen (8 § ) att en vara skall anses felaktig om den s ä ljs i strid mot f ö rbud,
som syftar till att hindra anv ä ndning av
vara som inte ä r tillf ö rlitlig fr å n
s ä kerhetssynpunkt, eller om varan ä r s å bristf ä llig att dess anv ä ndning medf ö r uppenbar fara f ö r liv eller h ä lsa.

Genom de beslutade ä ndringarna
i konsumentk ö plagen (7, 8 och 14 §§ ) skall en vara anses beh ä ftad med fel, om s ä ljaren underl å tit att l ä mna s å dcin
information om varans beskaffenhet eller anv ä ndning
som han enligt den nya marknadsf ö ringslagen
har å lagts att l ä mna. Detsamma skall i vissa fall g ä lla om å l ä ggandet har meddelats varans tillverkare eller n å gon i tidigare s ä ljled.
Likas å skall varan anses felaktig om den
s ä ljs i strid mot f ö rbud enligt den nya marknadsf ö ringslagen att s ä lja
eller hyra ut varor som p å grund av sina egenskaper medf ö r s ä rskild risk
f ö r skada p ä person eller egendom eller som ä r uppenbart otj ä nliga
f ö r sitt huvudsakliga ä ndam å l. Genom ä ndringen i I4 §
konsumentk ö plagen slutligen har k ö pares r ä tt
till skadest å nd av tillverkare eller annan i
tidigare s ä ljled som l ä mnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet
eller anv ä ndning utstr ä ckts till att omfatta det fall d ä s å dan tredje
man underl å tit att fullg ö ra ett informations å l ä ggande enligt marknadsf ö ringslagen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 94

5 DEN NYA GENERALKLAUSULEN I AVTALSLAGEN M M

5.1 Allm ä nt

Den
förmögenhetsrättsliga lagstiftningen i Sverige är traditionellt inriktad
på avtalsfrihet. Har avtal träffats är det som regel bindande för
parterna. Avtalsfriheten är emellertid inte oinskränkt. På vissa områden
finns regler som föreskriver att ett avtal skall ha viss form för att vara
giltigt. I avtalslagen finns, som närmare skall anges i det följande,
bestämmelser om ogiltighet av rättshandling som kommit till under inflytande
av tvång, svek el,dyl. Även utan stöd av skriven lag kan
utfästelser som strider mot god sed i viss utsträckning lämnas utan
avseende av domstolarna.

Äldre
rätt präglades av stor restriktivitet när det gällde att inskränka
avtalsfriheten. Vartefter har emellertid motståndet mot sådana
inskränkningar brutits. Det har ansetts nödvändigt att införa särskilda
regler till skydd för den svagare parten i ett avtalsförhållande.
Inte minst betydelsefull är den konsumentpolitiska lagstiftning som har
kommit till under de senaste åren.

Inskränkningarna
i avtalsfriheten har skett dels genom tvingande detaljbestämmelser på
olika områden, dels genom mer allmänt hållna regler om ogiltighet
eller jämkning av oskäliga avtalsvillkor o.d., s.k. generalklausuler.
I viss mån har avtalsfriheten också inskränkts med stöd av allmänna
grundsatser som har utbildats i rättstillämpningen.

På
det civilrättsliga området har tvingande lagstiftning sedan länge
kommit till användning inom sådana områden som arrende, hyra,
försäkring och avbetalningsköp. Under de senaste åren har nya tvingande
regler kommit till bl.a. i lagen (1971:238) om hemförsäljning m.m. och
konsumentköplagen (1973:877).

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 95

Hemf ö rs ä ljningslagen ger konsumenten ett skydd mot p å tryckning och ö verrumpling
vid hemf ö rs ä ljning och j ä mf ö rbara f ö rs ä ljningsformer. Lagen ger konsumenten r ä tt att inom en vecka, den s.k. å ngerveckan,
fr å ntr ä da vissa k ö p- och abonnemangsavtal som har ing å tts i hans bostad eller under likartade f ö rh å llanden.

Konsumentk ö plagen inneh å ller tvingande regler som ger konsumenterna ett
visst minimiskydd vid k ö p av vara. Lagen ä r i princip till ä mplig
n ä r en konsument av en n ä ringsidkare k ö per
en vara som ä r avsedd huvudsakligen f ö r enskilt bruk. Best ä mmelserna syftar framf ö r allt till
att ge k ö paren m ö jlighet att tvinga fram en riktig prestation fr å n s ä ljarens
sida. 1 lagen finns s å lunda bl.a. best ä mmelser om k ö parens
befogenheter om s ä ljaren inte levererar en vara i r ä tt tid eller om varan ä r beh ä ftad med fel. Huvuddelen av best ä mmelserna r ö r
k ö parens f ö rh ä llande till
s ä ljaren, men lagen ger k ö paren ett visst skydd i f ö rh å llande till
en varas tillverkare m.m.

Avtalslagen (1915:218) inneh å ller ogiltighetsregler, allm ä nna
best ä mmelser om vilka omst ä ndigheter som kan g ö ra en r ä ttshandling ogiltig. Avtalslagens
ogiltighetsregler ä r inte utt ö mmande. Lagen inneh å ller s å lunda inte n å gra regler om verkan av villfarelse i
bevekelsegrunderna till en r ä ttshandlings
f ö retagande (s.k. error in motivis). Ö ver huvud taget saknas lagregler om verkan av att en
person har utg å tt fr å n f ö ruts ä ttningar som har varit oriktiga fr å n
b ö rjan eller som sedermera visar sig
brista. Inte desto mindre kan en r ä ttshandling
ogiltigf ö rklaras av domstol p å grund av oriktiga eller bristande f ö ruts ä ttningar.
Principerna h ä rf ö r har utvecklats i litteratur och r ä ttspraxis.
De brukar sammanfattas under beteckningen f ö ruts ä ttningsl ä ran,
- Under f ö rarbetena till avtalslagen ö verv ä gdes att inf ö ra en allm ä n
best ä mmelse om att en r ä ttshandling som strider mot lag eller goda seder ä r ogiltig. Fr å gan
ans å gs emellertid inte b ö ra bli f ö rem å l

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 96

för
lagstiftning, utan det överlämnades åt domstolarna att träffa
avgöranden efter omständigheterna i det särskilda fallet.

Bestämmelserna
i avtalslagens 28-33 §§ tar sikte på omständigheterna vid en
rättshandlings tillkomst. Rättsverkan är att rättshandlingen förklaras
ogiltig. I 36-38 §§ finns vissa bestämmelser som är inriktade på
innehållet i ett avtal e.d. Bortsett frän den situation som
behandlas i 37 § andra stycket är rättsverkan enligt dessa paragrafer
att avtalet eller motsvarande jämkas.

I
avtalslagens 28 och 29 §§ föreskrivs ogiltighet av rättshandlingar som
har kommit till genom rättsstridigt tvång. 30 § behandlar svek och 3I
§ ocker. I 32 § föreskrivs att en viljeförklaring som till följd
av felskrivning eller annat misstag har fått annat innehåll än som
varit avsett inte är bindande för den som har avgett förklaringen, om
motparten insåg eller borde ha insett misstaget. I andra stycket av
samma paragraf finns bestämmelser om verkan av att en viljeförklaring som
har förmedlats genom telegram eller genom bud kommer fram till
mottagaren i förvanskat skick.

Bestämmelserna
i 28-32 §§ kompletteras med den mer allmänt hållna bestämmelsen i 33
§, som gör det möjligt att ta hänsyn ocksä till andra
omständigheter än sådana som särskilt har nämnts i de föregående
paragraferna. I 33 § föreskrivs att en rättshandling inte fär göras
gällande, om omständigheterna vid dess tillkomst var sådana att det
skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa
rättshandlingen och den mot vilken rättshandlingen företogs måste antas
ha haft sådan vetskap. Generalklausulen i 33 § avtalslagen intar en
särställning genom att den öppnar möjlighet att komma åt ohederliga
förfaranden som inte direkt träffas av lagens mer specificerade
ogiltighetsregler. 33 § tar sikte på omständigheterna vid en
rättshandlings tillkomst.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 97

I 36-38 §§
avtalslagen finns som n ä mnts nyss vissa regler om j ä mkning av avtal p å
grund av inneh å llet.

Enligt 36 § kan vite
som n å gon utf ä st sig att betala f ö r den h ä ndelse han inte skulle fullg ö ra ett å tagande
neds ä ttas, om det skulle vara uppenbart
obilligt att kr ä va ut vitet. I 37 § f ö rsta stycket
stadgas att best ä mmelserna i 36 § om neds ä ttning
av vite skall ä ga motsvarande till-l ä mpning i vissa andra situationer. Det g ä ller s å dana
fall d å en avtalspart, f ö r den h ä ndelse
avtalet skulle h ä vas p å grund av underl ä tet fullg ö rande fr å n
hans sida, har f ö rbundit sig att fullg ö ra sin prestation eller l å ta motparten beh å lla
vad som redan har erlagts, trots att avtalet h ä vs. I andra stycket av 57 §
finns ett f ö rbud mot f ö rbeh å ll om f ö rverkande av pant (den s k lex commissoria). Best ä mmelsen inneb ä r,
att ett f ö rbeh å ll om att pant eller annan s ä kerhet
skall vara f ö rverkad f ö r den h ä ndelse
f ö rpliktelse, f ö r vars fullg ö rcinde
s ä kerheten har st ä llts, inte fullg ö rs
p ä r ä tt s ä tt skall vara utan verkan. I 38 § behandlas s k konkurrensklausuler. Paragrafen avser
s å dana fall d å n å gon till f ö rebyggande av konkurrens har betingat sig av annan
att inte bedriva handel eller annan verksamhet av visst slag eller att inte ta
anst ä llning hos n å gon som driver s å dan
verksamhet. En s å dan utf ä stelse ä r
inte bindande om den str ä cker sig l ä ngre ä n som beh ö vs f ö r att hindra
konkurrens eller om den i alltf ö r h ö g grad inskr ä nker
den f ö rpliktade i hans frihet att ut ö va f ö rv ä rvsverksamhet.

Efter avtalslagens tillkomst har mer vittg å ende best ä mmelser
om j ä mkning av avtal p å grund av inneh å llet
inf ö rts i ett flertal lagar. Den
centrala generalklausulen av detta slag finns i 8 § lagen (1936:8l) om skuldebrev, SkbrL. Enligt
paragrafen kan villkor som har upptagits i skuldebrev j ä mkas eller l ä mnas
utan avseende, om till ä mpningen

7 Riksdagen 1976/77. J saml. Nr 110

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 98

av villkoret uppenbarligen skulle strida mot gott aff ä rsskick eller eljest vara otillh ö rlig. Best ä mmelsen
anses ge uttryck f ö r en generellt till ä mplig obligationsr ä ttslig grundsats. Liknande generalklausuler finns i 8 § lagen (1915:219) om avbetalningsk ö p, 34 §
lagen (1927:77) om f ö rs ä kringsavtal, 9 § lagen (1949:345) om r ä tten till arbetstagares uppfinningar, 29 § lagen (1960:729) om upphovsr ä tt till litter ä ra
och konstn ä rliga verk samt 8 kap. 27 § och 12 kap. 64 §
jordabalken.

I avtalsvillkorslagen och marknadsf ö ringslagen finns, s å som beskrivits i avsnitt 3 och 4, generalklausuler som m ö jligg ö r
ingripanden till skydd f ö r konsumenterna som kollektiv.

5.2 Den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen

Principerna om avtalsfrihet och att avtal skall h å llas ä r
fortfarande grundl ä ggande men man ä r i st ö rre
utstr ä ckning ä n tidigare ben ä gen
att rucka p å dessa principer f ö r att hindra till ä mpning
av osk ä liga avtalsvillkor b å de i standardavtal och individuella avtal. Ett
uttryck f ö r detta ä ndrade syns ä tt
ä r den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen som torde komma att tr ä da i kraft under 1976 '. Bakom f ö rslaget till en ny generalklausul med giltighet f ö r hela f ö rm ö genhetsr ä tten
ligger framf ö r allt kraven p å ett utbyggt konsumentskydd och erfarenheterna av
avtalsvillkorslagen. S å vitt ang å r f ö rh å llandet mellan n ä ringsidkare
och konsument f ä r den nya best ä mmelsen till resultat att f ö ruts ä ttningarna f ö r domstolsingripande bringas i n ä rmare ö verenst ä mmelse med vad som g ä ller betr ä ffande KO:s och marknadsdomstolens
m ö jligheter att verka inom sitt omr å de. St ö rre
parallellitet uppn å s d ä rigenom mellan den civilr ä ttsliga
och den n ä ringsr ä ttsliga lagstiftningen. Den enskilde konsumenten erh å ller b ä ttre
m ö jligheter ä n

Se prop 1975/76:81 s 100 ff, SOU 1974:83 Generalklausul i
f ö rm ö genhetsr ä tten och Bernitz, Standardavtalsr ä tt, 2 uppl 1975. s 34 ff, lagutskottet 1975/76:21.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 99

tidigare att f å
bort ett avtalsvillkor som anv ä nds trots
att villkoret eller ett liknande villkor st ä mplats
som osk ä ligt av KO eller marknadsdomstolen.

Den nya och omfattande generalklausulen placeras i nuvarande
36 § avtalslagen, som upph ä vs. De nuvarande begr ä nsade generalklausulerna i 8 §
skuldebrevslagen och d ä rmed likartade stadganden p å en del andra h å ll
i lagstiftningen slopas s å som obeh ö vliga. Vissa ä ndringar
sker ocks å i 37 § och 38 §§
avtalslagen. Ogiltighets-regeln i 33 §
avtalslagen st å r kvar men f å r begr ä nsad
betydelse, eftersom den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen kan till ä mpas inte bara p å efterf ö ljande osk ä lighet
utan ocks å p å omst ä ndigheter vid avtalets tillkomst.
Den nya generalklausulen f ö ruts ä tts bli den centrala bland avtalslagens ogiltighetsregler.
Para-gr-afen lyder enligt propositionen:

"Avtalsvillkor f ä r
j ä mkas eller l ä mnas utan avseende, om villkoret ä r osk ä ligt med h ä nsyn till avtalets inneh å ll, omst ä ndigheterna
vid avtalets tillkomst, senare intr ä ffade
f ö rh å llanden och omst ä ndigheterna i ö vrigt. Har villkoret s å dan betydelse för
avtalet att det icke
sk ä ligen kan kr ä vas att detta i ö vrigt
skall g ä lla med of ö r ä ndrat inneh å ll, f å r avtalet j ä mkas ä ven i annat
h ä nseende eller i sin helhet l ä mnas utan avseende.

Vid pr ö vning enligt
f ö rsta stycket skall s ä rskild h ä nsyn
tagas till behovet av skydd f ö r den som i
egenskap av konsument eller eljest intager en underl ä gsen st ä ll
ning i avtalsf ö rh å llandet.

F ö rsta och andra styckena ä ga motsvarande till ä mpning i fr å ga om villkor vid annan r ä ttshandling ä n
avtal. "

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 100

Den
nya generalklausulen omfattar både standardavtal och individuella avtal
och skall kunna tillämpas på alla slags avtalsomständigheter och alla
slags avtalstyper inom förmögenhetsrätten: köp av varor, beställning av
tjänster, uppdragsförhållanden, fastighetsköp, hyres-och arrendeavtal,
banklån och pantsättning, försäkringsavtal, transportavtal,
bolagsavtal, föreningsstadgar, arbetsavtal etc, I medveten avsikt att
markera att domstolarna inte bör tillämpa den nya generalklausulen alltför
restriktivt har lagstiftaren slopat uppenbarhets-kravet i 8 § SkbrL och
infört det språkligt svagare oskäligt villkor i stället för
otillbörligt villkor. Enligt motiven bör dock generalklausulen tillämpas
betydligt mer återhållsamt i avtalsförhållanden mellan jämbördiga parter,
särskilt i affärsförhållanden, än när den ena parten kan mer eller
mindre diktera villkoren. Det föreslagna stadgandets andra stycke
uttrycker denna tanke. Förutom konsumenterna har lagstiftaren främst
haft för ögonen mindre näringsidkare, t ex småföretagare som är underleverantörer
till storföretag.

Det
bör vidare observeras att generalklausulen inte bara ger domstolarna
möjlighet att jämka eller sätta åt sidan ett oskäligt villkor i ett
avtal utan också - där så fordraä för att undvika ett oskäligt
resultat - att jämka avtalet även i övrigt eller att betrakta hela
avtalet som ogiltigt. Den nya 36 § blir alltså både en jämknings-
och en ogiltighetsregel (se prop 1975/76:81 s 173).

För
att i görligaste mån tillgodose intresset av förutsebarhet har man i
utredningsbetänkandet ( s 131 ff ) givit utförliga riktlinjer
för bedömningen och därvid även konkret diskuterat skäligheten av vissa
vanliga typer av tyngande standardklausuler. I propositionen har föredragande
statsrådet väsentligen anslutit sig till dessa överväganden. Meningen
är vidare att domstolarna vid oskälighetsbedömningen skall hämta ledning
i dispositiv rätt på området, närliggande tvingande lagstiftning och
praxis enligt avtalsvillkorslagen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 'Ol

Ocks å i fr å ga om inriktningen av domstolarnas bed ö mning efterstr ä vas en ä ndring i f ö rh å llande till g ä llande
r ä tt. Till ä mpningen av 8 §
SkbrL och liknande stadganden ä r i regel
kasuistisk, dvs inriktad p å att bed ö ma om till-l ä mpningen
av ett visst avtalsvillkor ter sig otillb ö rlig
i det s ä rskilda fallet. Den nya generalklausulen g ö r det d ä remot m ö jligt f ö r
domstolarna att g å in i en klausulinriktad bed ö mning av fr å gan
om en viss typ av avtalsvillkor ä r att anse
som osk ä lig i och f ö r sig. I motiven framh å lls som ö nskv ä rt att domstolarna s å l å ngt m ö jligt ger
sina avg ö randen en s å dan principiell pr ä gel f ö r att ge praxis st ö rre stadga och f ö rutsebarhet
(prop 1975/76:81 s 111, 173).

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 102

6 FÖRSLAG- TILL ÄNDRINGAR I
AVTALSVILLKORSLAGEN M M

6.1 Konsumentombudsmannens skrivelse
1974-09-19

KO har i skrivelse till justitiedepartementet den
19 september 1974 tagit upp frågan om utsträckning av avtalsvillkorslagens
(AVL) tillämpningsområde
till bl a fast egendom.

Enligt KO:s mening finns det ett stort behov av skydd
mot oskäliga avtalsvillkor också på områden som inte faller inom lagens
tillämpningsområde. Framförallt har det visat sig vara en brist, att AVL
inte ger möjlighet till ingripande mot avtalsvillkor som används vid
försäljning av fast egendom. Vidare anser KO att en väsentlig
förstärkning av konsumentskyddet skulle stå att vinna, om AVL gjordes
tilllämplig på sådan försäljning från privatpersoner som förmedlas av
näringsidkare.

6.1.1 AVL tillämplig på avtal som
gäller fast egendom

Ko anför i sin skrivelse, att det på åtskilliga
områden varit möjligt att genom överläggningar med stöd av AVL mellan KO
och företrädare för näringslivet nä fram till avtalsvillkor som bättre än
tidigare tillgodoser konsumenternas intressen. Genom exempelvis en
uppgörelse mellan KO och Sveriges Trähusfabrikers riksförbund angående
utformningen av förbundets allmänna leveransbestämmelser vid försäljning av
monteringsfärdigt trähusmaterial, både för permanentbostäder och
fritidshus, har konsumenternas ställning avsevärt förbättrats på flera
punkter. KO har vidare granskat de entreprenadavtal som används av
företag som åtar sig att uppföra småhus och inledde under hösten 1974
överläggningar med företrädare för branschen.

I 4 kap jordabalken finns bestämmelser som
bereder köpare av fast egendom skydd i olika situationer, såsom vid
säljarens dröjsmål och vid faktiska fel i fastigheten. Bestämmelserna är
emellertid dispositiva, dvs. de kan åsidosättas genom avtal mellan
parterna. KO konstaterar i sin

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 103

skrivelse,
att jordabalkens bestämmelser i stor utsträckning åsidosätts i
standardkontrakt som används vid överlåteiso av fast egendom. Vanligen
är de kontrakt som används vid försäljning av säväl nya som äldre byggnader
utarbetade av säljaren eller företrädare för säljaren. Eftersom AVL
inte avser fast egendom, har KO inte möjlighet att ingripa mot
alltför ensidiga avtalsvillkor. Däremot har KO i flera fall funnit
anledning att ingripa med stöd av lagen (1970:412) om otillbörlig
marknadsföring.

Att
det i kontrakt som används vid försäljning av fast egendom förekommer
avtalsbestämmelser som får betecknas som oskäliga mot konsumenten, anser
sig KO ha kunnat konstatera genom allmänhetens anmälningar och kontakter
i övrigt med KO. Sålunda förekommer ofta avtalsvillkor som ger
säljaren en vidsträckt rätt att skjuta på tillträdesdagen. Vidaro är
det inte ovanligt, att i kontrakten tas in klausuler som syftar till
att friskriva säljaren från det ansvar för fel som eljest följer
av innehållet i 4 kap 19 § jordabalken (dolda fel). Även utanför
det av jordabalken rGglera.de
området förekommer enligt vad KO
funnit avtalsbestämmelser som ensidigt tillgodoser säljarens
intressen. Det kan här vara fråga om villkor som medför att köparen
blir hf-lt utan in-flytando vid val av besiktningsman eller klausul varigenom
säljaren förbehåller sig rätten att avgöra om tvist med anledning av
avtalet skall dras inför domstol ollcr a.vgöras av skiljemän.

6.1.2
AVL tillämplig vid köp d;ir privatpersoner iir ri.-J.ljaro

När
varor säljs av en privatperson gonom förmedling av on näringsidkare,
vilket inte sällan förekommer när det g,äll'r bogagaad3 bilar och
båtar, kan eventuellt förokonmandn oskäliga avtalsvillkor inte åtkommas
nod stöd av AVL. Detta är enlif;t KO en påtaglig brist i
Iconsunentckyddet. Briston är franträdando vid försäljnj.ng i me.r
organiserade formor. Auktioner a,v begagaade bilar och båtförsäljning i
stor skala genom förnodling av näringsidkare kan a-iföras so:ti exempel på denna
försäljningsform.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 104

Vid
fastighetsförsäljning tar säljaren ofta hjälp av en fastighetsmäklare.
Kontraktet mellan säljare och köparen avfattas då vanligen på
kontraktsformulär som tillhandahålls av mäklaren. Det blir också
mäklaren som i huvudsak bestämmer vilka avtalsklausuler och vilka typer
av standardvillkor som skall tas in i kontraktet. KO anser det
angeläget, att köp som förmedlas på detta sätt kan granskas enligt
AVL. KO påpekar, att en utvidgning av AVL till att avse även fast
egendom torde få avsedd effekt endast under förutsättning att också
enskilda försäljningar som förmedlas av mäklare tas med. Genom en
sådan lagändring skulle också uppnås en bättre överensstämmelse mellan
tillämpningsområdena för AVL och konsumentköplagen (1973:877).

6.2 Konsumentverkets
rapport om småhus

Konsumentverket har i rapporten Sm å hus (1975:1) gjort en probleminventering avseende f ö rv ä rv av sm å hus samt reparation och underh ä ll av bostaden. Konsumentverket har d ä rvid inst ä mt
i KO:s ö nskem å l om en utvidgning av avtalsvillkorslagen till att omfatta avtal
avseende fast egendom. D ä rigenom skulle det besv ä rliga l ä ge
som nu uppst å r vid behandling av kontrakt som
delvis omfattar fastighetsk ö p och delvis
utg ö r entreprenadavtal kunna undvikas.

6.3 Allm ä nna
reklamationsn ä mnden och konsumentverkets

fastighet sreklamationsn ä mnd

Allm ä nna reklamationsn ä mndens verksamhet startades 1968 av Statens konsumentr å d. N ä mnden kan s ä gas vara ett samarbetsorgan mellan staten och n ä ringslivet och fungerar d ä rvidlag som en sorts domstol i konsumenttvister.
Verksamheten bedrivs som en f ö rs ö ksverksamhet, sedan den 1 januari 1973 med
konsumentverket som ekonomisk huvudman (se verkets instruktion SFS 1972:739 » ä ndrad 1973:636). Verket har ocks å fastst ä llt
stadgar

Om allm ä nna
reklamationsn ä mnden se Tranell i SvJT 1975 s 15

s. 105 Kontrollera mot PDF

f ö r n ä mnden. Enligt dessa har n ä mnden
till uppgift att p å beg ä ran av konsument pr ö va tvist
mellan konsumenter och n ä ringsidkare r ö rande vara eller tj ä nst samt besluta om hur tvisten b ö r
l ö sas. F ö rfarandet ä r
skriftligt, relativt snabbt och enkelt samt kostnadsfritt. Avg ö randena rubriceras som beslut men utg ö r i sj ä lva
verket rekommendationer, som inte g å r
att tv å ngsvis genomdriva men som ä nd å efterlevs i
stor omfattning (cirka 85 - 90 ), I vissa branscher har n ä ringsidkarna å tagit
sig att f ö lja n ä mndens rekommendationer. N ä mnden
skall vidare p å beg ä ran av domstol avge yttrande i konsumenttvister enligt 7 § lagen (1974:8) om r ä tteg å ngen i tvistem å l om mindre v ä rden.

Uppgiften att bist å
enskilda konsumenter i reklamationstvister utf ö rs i f ö rsta hand av personal p å n ä mndens
kansli genom r å dgivning och f ö rs ö k till f ö rlikning mellan konsumenter och n ä ringsidkare. I den m å n en tvist inte kan l ö sas redan i
detta skede tas ä rendet upp till pr ö vning av n ä mnden.
Denna best å r av 74 ledam ö ter till lika delar representerande konsumenterna
och n ä ringslivet.
Konsumentrepresentanterna rekryteras fr ä mst
fr å n de fackliga organisationerna LO,
TCO och SACO samt fr å n konsumentverket. N ä ringslivsrepresentanterna kommer fr å n branschorganisationer s ä som Industrif ö rbundet,
Grossistf ö rbundet och K ö pmannaf ö rbundet
m fl samt fr å n enskilda f ö retag. N ä mnden
arbetar p å tio avdelningar, en f ö r envar av huvudomr å dena resor, motorfordon, hemelektronik, fritidsb å tar, f ö rs ä kringar, ö vriga
ä renden (innefattande bl a m ö bler, ur, optik, fotoartiklar, flyttningar), textil,
tv ä tt, sko och p ä ls.

Vid n ä mndens sammantr ä den ä r en jurist
med domareerfarenhet ordf ö rande. N ä mnden har en heltidsanst ä lld ordf ö rande
och f n sju vice ordf ö rande. Den heltidsanst ä llde ordf ö randen
har ett ö vergripande ansvar f ö r kansliet och samordnar avdelningarnas verksamhet.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 106

Beredningen av ä rendena
sker inom kansliet, som ä ven svarar f ö r muntlig och skriftlig r å dgivning och f ö r
f ö rlikningsverksamhet. Kansliets tj ä nstem ä n svarar f ö r f ö redragningarna
inf ö r n ä mndens olika avdelningar.

I och med tillkomsten av den tidigare n ä mnda lagen om f ö renklat
r ä tteg å ngsf ö rfarande i tvistem å l om mindre v ä rden
har allm ä nna reklamationsn ä mndens och de allm ä nna domstolarnas verksamhet samordnats i tv å h ä nseenden. F ö r det f ö rsta
g ä ller inte den s ä rskilda v ä rdegr ä nsen om ett halvt basbelopp om utl å tande i saken redan avgetts av allm ä nna reklamationsn ä mnden
och part, under å beropande av utl å tandet, f ö rsta
g å ngen han f ö r talan i m å let
yrkar att lagen om det f ö renklade r ä tteg å ngsf ö rfarandet skall till ä mpas. F ö r det andra skall allm ä n domstol, n ä r
en konsumenttvist anh ä ngiggjorts genom st ä mning utan att saken f ö rst behandlats hos reklamationsn ä mnden,
inh ä mta yttrande fr å n n ä mnden om det
ä r till gagn f ö r utredningen.

Under budget å ret
1974/75 kom drygt 6 300 ä renden in till n ä mnden. Drygt 5 900 ä renden avgjordes, varav cirka 2 650 p å kansliplanet utan att beh ö va
f ö rel ä ggas n ä mnden f ö r beslut. Kansliets personal fick under nyssn ä mnda budget å r
ta emot cirka 40 000 telefonsamtal, av vilka ungef ä r h ä lften g ä llde nya reklamations ä renden.

Av konsumentverket bedrivs sedan den 1 januari 1975,
delvis med medel fr å n Statens r å d f ö r
byggnadsforskning, en f ö rs ö ksverksamhet med reklamationsn ä mnd
f ö r tvister avseende ink ö p, reparation och underh å ll av bost ä der
inom Uppsala l ä n och G ä vleborgs l ä n.
F ö rs ö ksverksamheten skall p å g å till den 1 juli 1976. Inkommande ä renden bereds p å
liknande s ä tt som inom allm ä nna

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Prop. 1976/77:110

reklamationsnämnden. De ärenden som inte kan lösas
på ett förberedande stadium föredras inför fastighets-reklamationsnämnden
som består av representanter för på ena sidan Industrins
byggmaterialgrupp, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges trähusfabrikers riksförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
samt på andra sidan Sveriges villaägareförbund. Hyresgästernas
riksförbund, konsumentverket, LO och TCO. Fastighetsreklamationsnämnden
behandlar till skillnad från allmänna reklamationsnämnden även köp mellan
privatpersoner. Under nämndens första tio månader inkom 95 ärenden . Av
dessa har under samma tid 33 ärenden slutbehandlats. Tolv ärenden har
avskrivits antingen beroende på att parterna förlikts eller att de valt
att gå till domstol. I 20 av de avgjorda ärendena har anmälaren
helt eller delvis fått nämndens instämmande i sina klagomål. För
att få tillräckligt beslutsunderlag har nämnden i ungefär hälften av de
avgjorda ärendena låtit utföra besiktningar.

Av de till fastighetsreklamationsnämnden inkomna ärendena
avser cirka 50 reklamationer i samband med köp av gruppbyggda småhus.
18 ärenden avser köp av enstycks-hus, 20 ärenden köp av småhus i
andra hand och 6 ärenden reparations- och underhällsarbeten.

I de inkomna ärendena har anmälarna tagit upp
följande typer av fel:

Grupphus Enstyckshus Äldre hus Vatten- och

fuktskador 28 5 11

Bristfälliga golv

konstruktioner 10 2

Sprickor i grundmur,

fasad
eller grundplatta 7 3 2

Skönhetsfel 11 8 7

Övriga fel I4 4

Enligt konsumentverkets pressmeddelande 1975-11-06

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 108

Att det uppkommit en tvist mellan köpare och
säljare som inte kunnat lösas utan hänvändelse till reklamationsnämnden
anges i pressmeddelandet bl a bero på att

a)
kontrakten inte ger rimlig balans
mellan parterna

b)
kontrollen under byggnadstiden är
bristfällig

c)
konsumenternas intressen i alltför
liten utsträckning beaktas vid besiktningarna

d) justeringsarbetena
enligt slut- och garanti

besiktningsprotokollen inte alls utförs eller

utförs på ett otillfredsställande sätt.

Konsumentverket
anser i anslagsframställning för budgetåret 1976/77 att det finns
ett uttalat behov av en reklamations- och rådgivningsinstans i fråga om
tvister vid inköp, reparation och underhäll av bostäder (bl a småhus).
Verket bedömer det som önskvärt, att den försöksverksamhet som härvidlag
bedrivs kan fortgå i mer permanenta former och utvecklas till en rikstäckande
verksamhet inom allmänna reklamationsnämndens ram.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 109

7 KOMMITT É NS
IAKTTAGELSER VID GENOMG Å NG AV SM Å HUSKONTRAKT

7.1 Allm ä nt

Med till ä mpning av
avtalsvillkorslagens generalklausul i 1 §
kan KO eller marknadsdomstolen f n f ö rbjuda
det vidare anv ä ndandet av osk ä liga villkor som n ä ringsidkare anv ä nder vid erbjudande till konsiiment
av vara eller tj ä nst. Om generalklausulen i
avtalsvillkorslagen utvidgas till att omfatta f ö rs ä ljningserbjudanden avseende fast
egendom (inkl ö verl å telse av tomtr ä tt) ', kommer i f ö rsta hand olika typer av fastighets ö verl å telser
mellan n ä ringsidkare och konsument att falla
inom lagens till-l ä mpningsomr å de. Av s å dana
ö verl å telser finns flera former, t ex f ö rs ä ljning av tomt (resp tomtr ä tt) och samtidig ö verenskommelse om uppf ö rande av hus
p å tomten, f ö rs ä ljning av
tomt och sm å hus under uppf ö rande, av nyuppf ö rda
sm å hus eller av ä ldre hus som k ö pts
in och renoverats. Enligt sina direktiv har emellertid kommitt é n att utg å
fr å n att avtalsvillkorslagen skall utvidgas
till att omfatta ä ven icke-n ä ringsidkares f ö rs ä ljningserbjudanden avseende fast egendom, om
erbjudandet f ö rmedlas av n ä ringsidkare. H ä rigenom
kommer ocks å f ö rs ä ljningar av ä ldre sm å hus
mellan privatpersoner under bed ö mande i de
fall d å f ö rs ä ljningarna f ö rmedlas av m ä klare.

Kommitt é n hsir g å tt igenom kontraktsformul ä r av skilda typer och utformning, bl a s å dana formul ä r
som anv ä nds av kommuner, byggf ö retag och m ä klare
vid de olika ö verl å telse-situationer som nu n ä mnts.

Nyttjander ä tt till
fastighet under obest ä md tid kan f ö r visst ä ndam å l mot å rlig
avg ä ld i pengar uppl å tas som tomtr ä tt
enligt best ä mmelser i 13 kap jordabalken. Om ej
annat f ö ljer av best ä mmelserna i n ä mnda
kapitel, ä ger f ö r ö verl å telse av tomtr ä tt best ä mmelserna r ö rande
fast egendom motsvarande till ä mpning
(13:7). Med fastighets ö verl å telser avses i det f ö ljande ä ven tomtr ä tts ö verl å telser.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 110

När
äldre småhus, nya enstyckshus eller tomtmark för småhus överlåts
enligt bestämmelserna om köp av fast egendom i 4 kap jordabalken (JB) \ sker detta i de flesta
fall med upprättande av dubbla köpehandlingar - ett köpekontrakt
innehållande samtliga köpevillkor och ett köpebrev innehållande
överlåtelseförklaring och kvittens av köpesumman. På köpekontrakt som nu
nämnts används i den följande framställningen ibland beteckningen
"rena köpekontrakt" omväxlande med "sedvanliga
köpekontrakt".

Vid
försäljning av tomtmark och småhus under uppförande

eller
av nyuppförda småhus i grupphusområden är två

2)
avtalskonstruktioner helt dominerande. I den ena förvärvar
småhusköparen tomten genom särskilt köpekontrakt

I
4 kap JB finns tvingande
regler om köpets form m m samt dispositiva regler om säljares och
köpares rättigheter och förpliktelser. De dispositiva reglerna blir
gällande mellan parterna om dessa inte kommit överens om att annat
skall gälla mellan dem. De dispositiva reglerna ger besked om
fördelning av kostnader och avkastning före tillträdet samt om vem
som skall stå faran för att fastigheten skadas före tillträdet. Vidare
bestäms genom de dispositiva reglerna följderna av kontraktsbrott från
säljarens och köparens sida. Säljarens kontraktsbrott kan bestå i
underlätenhet att avträda fastigheten i rätt tid och att utfärda
erforderliga köpehandlingar samt i rättsliga eller materiella fel i
fastigheten. Köparens kontraktsbrott avser t ex betalningsförsummelse
som inträtt eller på grund av särskilda omständigheter kan förutsättas
inträda. De påföljder som köparen kan göra gällande vid säljarens
kontraktsbrott är avdrag på köpeskillingen och i vissa fall rätt att
häva köpet och få skadestånd. Hävningsbefogenheten får i regel inte
utövas senare än ett år från tillträdesdagen. Köparens
betalningsförsummelse medför att han fär betala dröj smalsränta och att
säljaren, enligt förbehåll i köpehandlingen, fär häva köpet och
kräva skadestånd (handpenning eller del av denna förverkas).

2 o -

Se Anderberg, Avtalsfragor vid ö verl å telse av
gruppbyggda

sm å hus, rapport utgiven av Statens r å d f ö r
byggnadsforskning (R 25:1973), s
16 ff. Anderberg v ä ntas inom kort utge en omfattande
studie ö ver avtalsvillkor vid f ö rs ä ljning av
gruppbyggda sm å hus, utarbetad p å uppdrag av Konsumentverket.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 ''

och
sluter därjämte entreprenadavtal med säljaren eller tredje man om
uppförande av byggnad på tomten, varvid de båda avtalen gjorts
beroende av varandra för sin giltighet (kombinerade kontrakt). På
köpekontraktet tillämpas jordabalkens regler med de avvikelser från
dess dispositiva bestämmelser som parterna kan ha kommit överens
om. Avtalsvillkorslagen är tillämplig på entreprenadavtalet men inte på
köpekontraktet. Entreprenadavtalet kan vara utformat enligt Svenska
teknologiöreningens allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnitiijö-
och installationsentreprenader (aB),
som då bestämmer parternas rättigheter och skyldigheter.
Anknyter entreprenadavtalet inte till AB, kan det komma i fråga
att

Entreprenadavtal
är en form av materiellt uppdrag; någon åtar sig mot ersättning att
t ex uppföra eller reparera en byggnad och själv bestå materialet (se
om entreprenadavtal Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s 103
ff m hänv och den sammanfattande framställningen om entreprenadavtal
av Holger Wiklund och Torgny Kastad i Norstedts juridiska handbok,
10 uppl, s 98). I stort sett saknas lagregler för entreprenadavtal.
Avser den materiella arbetsprestationen annat än uppförande av byggnad
(jfr 2 § köplagen) blir ibland köplagen tillämplig på avtalet
(beställningsköp). Entreprenadavtalsområdet regleras emellertid i stor omfattning
av enhetliga standardvillkor - dels Allmänna bestämmelser för byggnads-,
anläggnings- och installationsentreprenader, utarbetade av Svenska
teknolog-föreningens kontraktskommitté i samverkan med berörda
myndigheter och sammanslutningar, de nu gällande med beteckningen AB
72, och dels Allmänna bestämmelser för totalentreprenader avsedda för
byggnads-, anläggnings-och installationsarbeten, ABT 74. ABT 74 är
avsedda att tillsammans med AB 72 användas vid upphandling av arbeten
på totalentreprenad, där beställaren sluter avtal med en entreprenör
om såväl hela eller en väsentlig del av projekteringen som själva
utförandet. AB 72 är efter ett inledande avsnitt med
begreppsbestämningar uppdelat i nio kapitel med rubrikerna Omfattning,
utförande, Organisation, Tiden, Ansvar, Ekonomi, Besiktning,
Hävande, Tvist. Till AB 72 finns utgiven en särskild kommentar,
Motiv AB 72 (1973). Av äldre kommentarer är särskilt den av Sten
Källenius år I96O utgivna Entreprenadjuridik av intresse. AB 72 är
att betrakta som ett regelsystem, i vilket bestämmelserna hänger nära
samman och balanserar beställarens och entreprenörens rättigheter
och förpliktelser mot varandra.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 112

analogivis till ä mpa
AB:s eller k ö plagens regler. AB:e best ä mmelser passar dock inte alltid p ä entreprenadtyper f ö r vilka de inte ä r avsedda, t ex mindre arbeten. A
andra sidan kan entreprenadavtalet m ä nga
g å nger vara s £ speciellt eller sammansatt att k ö plagens regler inte kan till ä mpas analogt p å
det. Just i de fa,ll d å arbetsprestationen ä r kopplad till ett k ö pavtal om l ö s egendom kan det vara sv å rt att avg ö ra
vilka best ä mmelser som b ö r vara tilll ä mpliga
(se betr k ö p av l ö s egendom och montering av denna NJA 1951 s 271).
Liknande sv å righeter torde f ö r ö vrigt f ö religga i det fall arbetsprestationen ä r kopplad till ett k ö peavtal avseende fast egendom. I det fallet g ä ller gr ä nsdragningsproblemet
jordabalkens best ä mmelser å ena sidan och å
andra sidan villkoren f ö r arbetsprestationen.

I den andra avtalskonstruktionen tas tomt ö verl å telspi och
entreprenadavtalet avseende byggnaden in i samma handling, som betecknas som
"k ö pe- och
byggnadskont-"~kt", "k ö pe-
och entreprenadkontrakt" eller ofta enbart "k ö pekontrakt" eller "k ö peavtal". P å
ett s å dant avtal torde
avtalsvillkorslagen ej vara till ä mplig. Denna
"blandade" kontraktsform kallas i det f ö ljande "k ö pekontrakt med
entreprenadinslag".

De "rena" k ö pekontrakten
inneh å ller som h ä refter n ä rmare
skall beskrivas inte s ä llan friskrivningar fr å n det ansvar f ö r
faktiska fel 1 fastigheten som å vilar s ä ljaren enligt JB 4:19 men upptar i ö vrigt vanligen inte n å gra klausuler av intresse n ä r
det g ä ller att mera generellt avg ö ra f ö rekomsten av
osk ä liga avtalsvillkor. K ö pekontrakten med entreprenadinslag uppvisar,
naturligt nog genom att supplerande lagbest ä mmelser
saknas p ä entreprenadomr å det, en provkarta p å villkor och best ä mmelser, vilkas sk ä lighet i f ö rh å llandet n ä ringsidkare
- konsument det i flera fall finns anledning att ö verv ä ga.

Kommitt é n har i den
f ö ljande framst ä llningen valt ut n å gra avtalsvillkor som befunnits s ä rskilt
v ä sentliga och gjort dem till f ö rem å l f ö r diskussion och bed ö mning. Till en b ö rjan tar kommitt é n upp vissa friskrivningsklausuler. D ä refter behandlas besiktningsklausuler,
skiljeklausuler samt h ä vnings- och å terg ä ngsklausuler.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 113

7.2 Friskrivningsklausuler

Beteckningen
friskrivningsklausuler används på flera olika typer av villkor. ' Det kan
vara fråga om villkor varigenom säljare eller annan friskriver sig från
ansvar för såld varas kvalitet eller i övrigt för beskaffenheten av sin
prestation. Det kan också vara villkor varigenom någon friskriver sig från
skadeständsskyldighet, s k ansvarsfriskrivning, eller begränsar skadeståndets
belopp, s k ansvarsbegränsning. Det är emellertid ofta tveksamt om
beteckningen friskrivningsklausul är träffande. När säljare eller annan
friskriver sig från ansvar för kvaliteten av den sålda varan e d är
gränsdragningen oskarp i förhållande till klausuler varigenom beskaffenheten
av en prestation klargörs eller preciseras, utan att någon direkt fri
skrivning från det ansvar som skulle gälla enligt dispositiva regler sker.
På samma sätt är det ofta osäkert om ett villkor, varigenom part åtar sig
skadeståndsskyldighet av speciellt slag, t ex för vållande i vissa
situationer, är att betrakta som en friskrivning från det ansvar som han
skulle bära enligt allmänna principer eller en precisering av förutsättningarna
för skadeståndsskyldighet.

7.2,1 Friskrivning
frän ansvar enligt 4 kap 19 §

jordabalken
för s k dolda fel

I
rena köpekontrakt avseende nya eller äldre småhus förekommer inte sällan
klausuler som har till syfte att friskriva säljaren från ansvar
enligt JB 4:19 för sädana fel på fastigheten som köparen inte haft
anledning att räkna med och inte heller bort upptäcka vid sedvanlig undersökning
av fastigheten före köpet, s k dolda fel. Friskrivningarna kan lyda
exempelvis "Fastigheten säljs i befintligt skick" eller, under
rubriken Köpeobjektets skick, "Egendomen överlåtes sådan den av köparen
har besiktigats", ev med tillägg att köparen förklarar sig med bindande
verkan avstå från alla anspråk mot säljaren på grund av fel eller brister i
fastigheten.

Se
Generalklausulutredningens betänkande SOU 1974:83 E 174 ff m hänv

8 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 114

Såsom
en bakgrund till förekomsten av friskrivningsklausuler lämnas här en kort
redogörelse för felreglerna i 4 kap 15 - 19 §§ JB. ' De nuvarande
reglerna trädde i kraft den 1 januari 1972 och gäller fastighetsförvärv
som sker därefter.

Om
säljare och köpare av fast egendom inte kommer överens om att annat
skall gälla, svarar säljaren enligt bestämmelser i 4 kap JB för
rättsliga fel, rådighetsfel och faktiska fel i fastigheten. Rättsliga
fel kan bestå bl a i att fastigheten är belastad med inteckningar,
nyttjanderätt eller servitut i större utsträckning än köparen visste om när
köpet skedde. Rådighetsfel kan vara att myndighet bestämt att fastighet
inte får bebyggas eller att byggnad skall rivas. S k faktiskt fel
föreligger enligt JB 4:19, när fastighetens skick inte visar sig motsvara
vad som kan anses utfäst eller vad köparen eljest med hänsyn till
omständigheterna haft anledning räkna med vid köpet.

Utgångspunkten
i jordabalken är att fast egendom köps i befintligt skick. Köparen anses
ha en plikt att undersöka fastigheten, innan han köper den. Fel som han
vid en med tillbörlig omsorg företagen undersökning märkt eller bort märka kan
han inte åberopa mot säljaren. Säljaren på sin sida svarar för sina
utfästelser om fastighetens skick antingen dessa är muntliga eller
skriftliga. Säljaren svarar också för vad han kan anses ha utfäst i
samband med överlåtelsen. Slutligen svarar säljaren för s k dolda fel,
dvs brister i fastighetens skick - avvikelser från normal standard - som
inte avhandlats vid köpet vare sig direkt eller indirekt, under
förutsättning att köparen med hänsyn till fastighetens ålder och övriga
omständigheter inte haft anledning att räkna med felet och inte heller bort
upptäcka det vid undersökningen. Säljaren kan bli ansvarig för dolt fel även
om han inte alls känt till det.

Om
säljares och köpares rättigheter och förpliktelser, se den utförliga
framställningen i Westerlind, Jordabalken (1971) s 342 ff. Se även
Åsbring, Fastighetsköpet enligt nya jordabalken (1974) s 121 ff

s. 115 Kontrollera mot PDF

Best ä immelsen i JB 4:19 om ansvar f ö r fel i den s å lda
fastigheten inneb ä r en sk ä rpning av s ä ljarens
ansvar i f ö rh å llande till tidigare lagstiftning, enligt vilken s ä ljaren, med undantag f ö r vissa fall av svek och underl å tenhet
att upplysa om k ä nda fel, svarade endast f ö r avvikelse fr å n
utf ä stelse som tagits in i k ö pehandlingen, i ö vrigt
s å ldes fastigheten i befintligt skick
ä ven s å vitt avs å g dolda fel.

Det ö kade ansvar f ö r s ä ljaren av
fast egendom som de nya best ä mmelserna i JB
medf ö rt har f ö ranlett flera m ä klar-organisationer
att i samarbete med olika f ö rs ä kringsbolag tillskapa ett f ö rs ä kringsskydd
f ö r s ä ljares ers ä ttningsansvar f ö r s k dolda fel vid ö verl å telser f ö rmedlade av m ä klare.
F ö rs ä kringsbolagen å tar sig antingen gentemot m ä klaren, om denne ö vertagit
s ä ljarens ansvar, eller gentemot s ä ljare och k ö pare
att i fr å ga om ers ä ttningsskyldighet som kan drabba s ä ljare av fastighet eller byggnad p å ofri grund p ä
grund av faktiska fel enligt JB 4:19 betala den ers ä ttning som s ä ljare
kan bli skyldig utge. Vid krav p å ers ä ttning som omfattas av f ö rs ä kringen
utreder f ö rs ä kringsbolaget om ers ä ttningsskyldighet
f ö religger, underhandlar f ö r den f ö rs ä krades r ä kning
med den som kr ä ver ers ä ttning, f ö r
s ä ljarens talan vid r ä tteg å ng om ers ä ttning som omfattas av f ö rs ä kringen och
betalar kostnaderna f ö r r ä tteg å ngen. F ö rs ä kringsskyddet
ä r f ö rsett med vissa inskr ä nkningar, n å got olika f ö r
olika f ö rs ä kringsbolag. F ö rs ä kringstiden, h ö gsta ers ä ttning och sj ä lvriskbeloppet
varierar bolagen emellan. Premien f ö r
f ö rs ä kringen betalas i de flesta fall av m ä klaren.

7.2.2 Friskrivning i garanti å taganden fr å n
ansvar för fel

I k ö pekontrakten med entreprenadinslag
finns som regel garanti å taganden. S ä ljaren ikl ä der
sig garanti för byggnadens kontraktsenliga
beskaffenhet under viss tid fr ä n
slutbesiktningen (vanligtvis ett ä r,
mindre ofta men i ö kande utstr ä ckning tv å
ä r). Fr å n garantiansvaret g ö r

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 116

s ä ljaren ofta undantag dels f ö r vad som kan h ä nf ö ras till service å tg ä rder dels f ö r
skador som uppkommit genom olycksh ä ndelse,
vanv å rd, slitage eller å verkan av k ö paren
eller tredje man eller som orsakats av att k ö paren
eller tredje man utf ö rt till ä ggs- eller ombyggnadsarbeten p å fastigheten. I m å nga
kontrakt ä r vidare elspis, kyl- och fryssk å p, k ö ksfl ä kt, elradiatorer, torksk å p, varmvattenberedare och i vissa fall ä ven takpapp undantagna fr å n s ä ljargarantin.
S ä ljaren har satt leverant ö ren eller tillverkaren av den maskinella
utrustningen i sitt st ä lle i garantih ä nseende. F ö r
att f å garantifel avhj ä lpta p ä
s å dan utrustning h ä nvisas k ö paren
att med ledning av garanti sedlar och ö verl ä mnade uppgifter om adresser och telefonnummer sj ä lv v ä nda sig till
vederb ö rande leverant ö rer. Ibland har s ä ljaren
å tagit sig att, om inte leverant ö ren avhj ä lper
fel p å maskinell utrustning inom rimlig
tid, bitr ä da k ö paren f ö r att skyndsamt f å leverant ö ren
att avhj ä lpa felet. I n å gra fall har det f ö rekommit att s ä ljaren å tagit sig att inom ramen f ö r sin garanti svara i andra hand f ö r fel i den maskinella utrustningen, om detta inte
avhj ä lps av vederb ö rande leverant ö r.

Om s ä ljarens ansvar f ö r fel som framkommer efter garantitidens utg å ng s ä gs ingenting
i de flesta kontrakt koimnitt é n g å tt igenom. F ö rst
i nyare kontrakt synes det ha blivit mera f ö rekommande
att efter m ö nster av AB 72 5:8 ta med best ä mmelse att s ä ljaren
under den i lag f ö reskrivna preskriptionstiden (IO å r) j ä mv ä l svarar f ö r
brist eller fel, som inte m ä rkts eller
inte bort m ä rkas f ö re garantitidens utg å ng, i den m å n bristen eller felet visas ha sin
grund i grov v å rdsl ö shet av s ä ljaren.

I entreprenadf ö rh å llanden anv ä nds
i stor utstr ä ckning garantitider, se t ex AB 72
kap 5 §§ 7 och 8, f ö r att å stadkomma
en avveckling av kontraktsf ö rh å llandet mellan hest ä llare och entrepren ö r inom
kortare tid ä n den

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 117

allm ä nna preskriptionstiden om tio å r. Fel och brister som framtr ä der i entreprenaden under garantitiden f ö ruts ä tts falla
under garantin och entrepren ö ren ä r skyldig att avhj ä lpa dem, om han inte kan visa p å
omst ä ndigheter som befriar honom fr å n ansvar. Efter garantitidens utg å ng under den allm ä nna
preskriptionstiden svarar entrepren ö ren
f ö r fel och brist, som inte m ä rkts eller bort m ä rkas
f ö re garantitidens utg å ng, i den m ä n
felet eller bristen visas ha sin grund i grov v å rdsl ö shet fr å n entrepren ö rens
sida.

Med h ä nsyn till den kontroll som ut ö vas fr å n
byggherre och myndigheter under byggnadstiden har man vid utarbetandet av AB
ansett sig kunna l å ta garantitiden ha denna
preskriberande effekt. D ä refter skall bara grov v å rdsl ö shet -
ibland karakt ä riserad som yrkesfusk - kunna p å talas (Motiv AB 72 s 144 ff och 227 ff).

Begr ä nsningen till grov v å rdsl ö shet har
diskuterats. Vissa kritiker har menat, att besiktningsf ö rr ä ttare inte
har praktisk m ö jlighet att unders ö ka annat ä n
synliga delar av entreprenaden, att vissa fel uppenbaras f ö rst efter garantitidens utg å ng och att kravet p å grov v å rdsl ö shet ger upphov till s ä stora bevissv å righeter f ö r
best ä llaren att entrepren ö rens ansvar blir i det n ä rmaste illusoriskt. (Se K ä llenius, Entreprenadjuridik s 223 ff och Motiv AB 72
s 144 ff).

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 118

7.2.3 Friskrivning i tilltr ä des- och force majeure-klausuler fr å n ansvar f ö r
dr ö jsm å l

Vid sm å husk ö p kan olika dr ö jsm å lssituationer uppkomma.

N ä r det g ä ller ö verl å telser av ä ldre
eller nyare sm å hus

1 )

privatpersoner
emellan kan dr ö jsm å l ' uppst å med s ä ljarens avflyttning och d ä rigenom med k ö parens
tilltr ä de. I de rena k ö pekontrakt som anv ä nds vid s å dana ö verl å telser har kommitt é n inte tr ä ffat
p å friskrivningar fr å n dr ö jsm å lsansvar. Skulle s ä ljaren g ö ra sig skyldig till dr ö jsm å l med att st ä lla fastigheten till k ö parens f ö rfogande p å ö verenskommen
tilltr ä desdag blir, n ä r ej annat ö verenskommits
h ä rom, JB 4:13 till ä mplig, enligt vilken best ä nunelse k ö paren
har r ä tt till skadest å nd av s ä ljaren
om denne inte avtr ä der fastigheten i r ä tt tid och detta sker utan sk ä l, dvs giltig anledning att v ä gra tilltr ä de
till fastigheten f ö religger inte genom best ä mmelse i k ö pekontrakt
eller dylikt. Ä r dr ö jsm å let inte av ringa betydelse, f å r k ö paren
dessutom h ä va k ö pet.

Vid n ä ringsidkares f ö rs ä ljning av sm å hus kan dr ö jsm å l uppst å
dels med f ä rdigst ä llandet, varigenom k ö parens tilltr ä de f ö rsenas, dels med utf ö randet efter
k ö parens tilltr ä de av erforderliga arbeten enligt kontraktet. I de k ö pekontrakt med entreprenadinslag som h ä r anv ä nds f ö rekommer som regel att s ä ljaren friskriver sig fr å n ansvar f ö r
dr ö jsm å l antingen i den klausul som behandlar tilltr ä det av fastigheten eller i s ä rskild force majeure-klausul.

"Dr ö jsm å l" s å som
juridisk fackterm har annan mening ä n
i vanligt spr å kbruk. Dr ö jsm å l i juridisk
mening omfattar inte endast att prestation sker med st ö rre eller mindre f ö rsening utan ä ven att prestation helt uteblir (se
vidare Hellner, K ö pr ä tt, 4 uppl, s 79 ff).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 11

7.2.3.1
Tillträdesklausuler

I
köpekontrakten med entreprenadinslag finns i särskild klausul ett
preliminärt datum för tillträde av byggnaden (inflyttning). I tillträdesklausulen
förekommer också i de flesta fall bestämmelse att säljaren skall
meddela definitiv inflyttningsdag viss tid i förväg eller att besked
om senareläggning av tillträdesdagen skall lämnas senast visst antal
dagar före preliminärt angiven inflyttningsdag. I en del kontrakt
förutsätts slutbesiktning ha skett och därvid iakttagna fel och
brister ha avhjälpts före den definitiva inflyttningsdagen. Ibland är
tillträdesklausulerna mera obestämt utformade i detta hänseende. Säljaren
reserverar sig för färdigställandet av yttre anordningar i fall av
otjänlig väderlek m m. Förseningar med dessa ger enligt kontraktet inte
köparen någon rätt till skadestånd. När det gäller att avhjälpa vid
slutbesiktningen påtalade fel och brister före inflyttningen ger vissa
kontrakt besiktningsmannen rätt att medge anstånd. I något fall har
tillträdesklausulen innehållit bestämmelse av följande lydelse:
"Byggnaden är att anse som inflyttningsklar även om å densamma skulle
återstå arbeten enligt säljarens åtagande. Dessa färdigställes så
snart, med hänsyn till årstid och väderleksförhållande, detta är
möjligt."

I
mycket stor omfattning har säljarna i tillträdesklausulerna friskrivit
sig från ansvar för att tillträdesdagen ändras eller att yttre
arbeten (avseende bl a plantering, asfaltbeläggning, fasadbeklädnad,
förråd, oarport m m) inte färdigställs förrän efter inflyttningen på
grund av väderleksförhållanden. Säljarna har dock i allmänhet tagit pä
sig skyldighet i tillträdesklausulen att ge besked om senareläggning
av tillträdesdagen en a två månader i förväg.

Någon
rätt till vite eller skadestånd på grund av försenat tillträde finns
mycket sällan angiven i

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 120

kontraktens tilltr ä desklausuler
och detta oavsett om s ä ljaren friskrivit sig under f ö ruts ä ttning av
att han l ä mnat f ö rhandsbesked om senare tilltr ä desdag eller om friskrivning fr å n skadest å nd
f ö r f ö rsenat tilltr ä de ej n ä mns i tilltr ä desklausulen.
Detta f ö rh å llande torde sammanh ä nga med
utformningen av force majeure-klausulerna i dessa kontrakt.

7.2.3 » 2 Force majeure-klausuler

I k ö pekontrakten med entreprenadinslag
finns n ä stan utan

i)

undantag
intagna force majeure-klausuler '.I vissa s å dana
klausuler friskriver sig s ä ljaren fr å n skadest å ndsansvar
f ö r den h ä ndelse han inte fullg ö r sina å taganden enligt kontraktet om
underl å tenheten beror p å omst ä ndigheter
utanf ö r s ä ljarens kontroll s å som
myndighets å tg ä rd, strejk, lockout, upplopp eller krig. Andra force majeure-klausuler
- och de torde vara de oftast f ö rekommande -
ä r utformade s å att s ä ljaren
fri skriver sig fr å n att dr ö jsm å l med f ä rdigst ä llande
eller med utf ö rande av å terst å ende arbeten
skall tillr ä knas honom som kontraktsbrott med
de m ö jligheter till skadest å nd och h ä vning
som ett s å dant

Med force majeure avses h ä ndelse av h ö gre hand, tvingande n ö d, som om ö jligg ö r en utf ä st
prestation (t ex en leverans av s å lt
gods) och som man inte hade anledning att r ä kna
med vid avtalets ing å ende. Som exempel p å force majeure n ä mns
i 24 § k ö plagen "f ö rst ö relse av allt gods av det slag eller det parti k ö pet avser, eller krig, inf ö rself ö rbud eller d ä rmed j ä mf ö rlig h ä ndelse".
Force majeure har betydelse f ö r fr å gan om den f ö rpliktade
ä r skyldig att utge skadest å nd p å grund av
att prestationen uteblivit. Enligt 24- §
k ö plagen slipper s ä ljaren betala skadest å nd om force majeure f ö religger. Force
majeure-klausuler f ö rekommer huvudsakligen vid k ö p av l ö s
egendom. De avser att frita s ä ljaren fr ä n skadest å ndsskyldighet
i vissa fall, d å leverans inte kan ske p å avtalad tid. Klausulerna kan inneh å lla lagens definition p ä force majeure. Vanligen r ä knas d ä r
upp ytterligare omst ä ndigheter, t ex eldsv å da, strejk och lockout m m, som utan att vara force majeure
i lagens mening, ä ndock skall frita s ä ljaren fr ä n
skadest å ndsskyldighet vid dr ö jsm å l. Ä ven s å dana omst ä ndigheter brukar, n å got oegentligt, kallas force majeure och klausulerna force majeure-klausuler.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 121

skulle medf ö ra f ö r k ö paren. ' Ibland f ö reskrivs
i kontrakten att varje h ä ndelse ber ö rande s ä ljaren,
s ä ljarens leverant ö rer eller entrepren ö rer, vilken ej kan f ö rhindras - s å som krig, in- eller utf ö rself ö rbud, arbetskonflikt,
eldsv å da, transportsv å righeter, materialbrist eller f ö rsenad materialleverans - och som f ö rsv å rar eller f ö rsenar byggnadens f ä rdigst ä llande skall f ö ranleda att s ä ljaren
ä ger å tnjuta en mot hindrets varaktighet svaranda f ö rl ä ngning av
tiden och inte ber ä ttiga k ö paren att kr ä va
skade-

2) st å nd eller att h ä va k ö pet. ' Best ä mmelser om f ö raenings-

vite eller annan normerad ers ä ttning vid dr ö jsm å l ut ö ver

tidsf ö rl ä ngningsperioden saknas n ä stan
genomg å ende i de

kontrakt som kommitt é n
g å tt igenom.

Enligt konsumentk ö plagen
(3 § ) kan s ä ljare av vara i vissa fall inte hindra k ö paren att h ä va
k ö pet vid dr ö jsm å l som inte ä r av ringa betydelse f ö r k ö paren. Regeln riktar sig mot
klausuler som inskr ä nker k ö parens h ä vningsr ä tt i f ö rh å llande till allm ä nna
k ö plagen. Konsumentk ö plagen hindrar inte s ä ljaren att friskriva sig fr å n
skadest å ndsskyldighet vid dr ö jsm å l. K ö paren har dock enligt lagen viss r ä tt till ers ä ttning
f ö r utgift p å grund av dr ö jsm å let (6 § ).

2

I AB 72 4:3 finns
uppräknade åtskilliga hinderomständigheter, flera av force majeure-karaktär,
som ger entreprenör som kommit i dröjsmål med färdigställandet av
entreprenaden rätt till erforderlig tidsförlängning och därigenom
utesluter att entreprenören gör sig skyldig till kontraktsbrott genom
förseningen. Ändringar och tilläggsarbeten som föreskrivs av beställaren
kan även de ge entreprenören rätt enligt AB 72 4:2 till senareläggn.i.ng
av färdigställandet. Skulle entreprenören inte vara berättigad till
tidsförlängning krävs ändock enligt AB 72 8:1 för att beställaren
skall ha rätt till hävning, att förseningen varit kraftig och medfört
väsentlig olägenhet för beställaren. Är förseningen inte så ingripande
att den ger beställaren rätt till hävning är den i stället
vitesgrundande med belopp varom parterna kommit överens i kontraktet, se AB
72 5:1.

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 122

7.3 Besiktningsklausuler

I k ö pekontrakten med entreprenadinslag
finns intagna besiktningsklausuler utformade med utg å ngspunkt fr å n
att slutbesiktning skall ske vid k ö parens
tilltr ä de av fastigheten och att
garantibesiktning skall ä ga rum vid garantitidens utg å ng. Vid slutbesiktning skall unders ö kas om fel och brister f ö religger och i vad m å n dessa skall avhj ä lpas av s ä ljaren. Eventuellt anges ocks å inom vilken tid detta skall ske. Jfr vad som
tidigare anf ö rts om garanti å taganden i avsnitt 7.2.2.

Vid uppf ö rande av enstyckshus
i egen regi med anlitande av entrepren ö r
ä r sm å husk ö paren best ä llare (byggherre). Han har d å r ä tt att utse
besiktningsman om parterna inte kommer ö verens
om annat. '

Enligt AB:s reglering utser best ä llaren besiktningsman (AB 72 7:7) om parterna inte gemensamt utser besiktningsman
eller best ä mmer att besiktningsn ä mnd (tre personer) skall verkst ä lla besiktning (7:8). Slutbesikt-ning ä r obligatorisk (7:2). Entrepren ö ren skall ta initiativet till slutbesiktning. Om
parterna inte kommer ö verens om annat, skall garantibesiktning
ä ga rum f ö re garantitidens utg å ng (7:3).Vardera parten ä ger
p å kalla s ä rskild besiktning avseende fel och brist som framtr ä tt efter slutbesiktningen (7:4). Genom s ä rskild besiktning kan part f å konstaterat fel som framtr ä der under garantitiden och som ä r av den art att de m å ste avhj ä lpas f ö re garantibesiktningen eller dolda fel och brister
som framtr ä der efter garantibesiktningen. Om
parterna best ä mmer att garantibesiktning inte
skall ske, anses entrepren ö ren enligt AB:s reglering fri fr å n ansvar f ö r
fel som framtr ä tt under garantitiden och som inte
konstaterats vid s ä rskild besiktning. Entrepren ö rens ansvar f ö r
dolda fel och brister som har sin grund i grov v å rdsl ö shet st å r dock kvar men det ankommer p å best ä llaren att
visa att de inte m ä rkts eller bort m ä rkas f ö re
garantitidens utg å ng (Motiv AB 72 s 209 f). Part ä ger vidare p å kalla
efterbesiktning f ö r att f å fastslaget att fel och brist som p å talats vid andra besiktningar blivit avhj ä lpta (7:5), Sedan gammalt har entrepren ö ren r ä tt att p å kalla ö verbesiktning
om entreprenaden inte godk ä nts eller inte utan f ö rbeh å ll godk ä nts av besiktningsman utsedd av best ä llaren (7:6). Ö verbesiktning
skall p å kallas inom tv ä veckor efter det entrepren ö ren f å tt del av besiktnings-utl å tandet och utf ö rs
av besiktningsn ä mnd (7:9).

(forts sid 70)

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 123

I besiktningsklausuler i kontrakten med entreprenad-inslag
finns besiktningsman i de fiesta fall redan namngiven. I besiktningsklausulen
finns d å ofta. intagen utf ä stelse fr å n
parterna att de (ofta o å terkalleligen) godk ä nner angiven person f ö r uppdraget. Inte s ä llan anges i
kontraktet att besiktning skall utf ö ras
av "opartisk besiktningsman" eller att besiktning skall ske genom
besiktningsman utsedd eller godk ä nd av kommunen.
Ibland s ä gs i kontraktet att besiktningsman
har utsetts i samr å d med den bank som f ö rmedlar sm å husf ö rs ä ljningen.

I (forts fr å n sid 69)

Besiktningsmannen kallar parterna till besiktning.
Besiktning kan verkst ä llas ä ven om part underl å ter att n ä rvara och inte har godtagbart laga f ö rfall (7:12). Besiktningsmannen skall unders ö ka i vad m å n
entreprenaden uppfyller kontraktsenliga fordringar. Vid slutbesiktning skall
besiktningsmannen godk ä nna entreprenaden, om den ä r fri fr å n
fel eller brist (7:13). Mindre betydelsefulla fel och brister f å r inte hindra godk ä nnande. Blir entreprenaden inte godk ä nd skall besiktningsmannen f ö reskriva
fortsatt slutbesiktning. I besiktningsutl å tandet,
som skall tillst ä llas parterna senast inom tre
veckor efter besiktningen, skall besiktningsmannen ange vad han anser vara fel
eller brist i f ö rh å llande till entreprenadavtalet mellan parterna (7:16). Part skall f å tillf ä lle
att yttra sig ö ver fel och brist som tas upp i
besiktningsutl å tandet (7:18). Genom besiktning
konstateras vilka fel och brister som finns vid tiden f ö r besiktningen. Besiktningens r ä ttsverkan ä r
att best ä llaren inte f å r f ö ra talan inf ö r domstol eller skiljen ä mnd om andra fel eller brister; besiktningen har
karakt ä r av exklusivt bevismedel f ö r fel eller brist som m ä rkts eller bort m ä rkas
vid besiktning (7:20 och Motiv AB 72 s 227). Fel eller brist som funnits vid
besiktning men d å inte m ä rkts eller bort m ä rkas
f å r dock best ä llaren ocks å
f ö ra talan om. Best ä llaren ä r
skyldig att p å tala brister inom sk ä Hg

tid (AB 5:9, jfr Motiv AB 72 s 229). Annars f ö rlorar :ian sm r ä tt
till talan (jfr 52 § k ö plagen och Bengtsson, S ä rskilda
avtalstyper I s 122). Fel och brist som p å kallas
av besiktningsutl ä tande skall entrepren ö ren utan dr ö jsm å l avhj ä lpa
(7:24) vid ä ventyr att best ä llaren eljest l å ter
avhj ä lpa felet p ä entrepren ö rens
bekostnad. Donna regel korresponderar med de grundl ä ggande best ä mmelserna
i AB 72 kap 2 om entreprenadens utf ö rande.
I AB 2:1 stadgas bl a att kontraktsarbetena skall utf ö ras i ö verenst ä mmelse med kontraktshandlingarna och handlingar som
kompletterar dessa och i 2:7 f ö reskrivs att
entrepren ö ren skall avhj ä lpa fel och brister som entreprenaden ä r beh ä ftad med.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 124

R ä ttsverkan av besiktning anges n å got olika i kontrakten. Betr ä ffande slutbesiktning s ä gs vanligtvis att besiktningsmannen med bindande
verkan f ö r parterna skall avg ö ra dels om fel eller brist f ö religger dels om s ä ljaren skall ha skyldighet att avhj ä lpa
dessa. I andra kontrakt ä r f ö reskrivet att besiktningsmannen i sitt slutbesiktningsutl å tande skall anteckna felaktigt utf ö rt arbete (fel) j ä mte
ä nnu icke utf ö rda arbetsmoment (brister) samt att besiktningsutl å tandet inte kan ö verklagas.
Ibland anv ä nds formuleringen: K ö paren godtar egendomen i det skick den f ö religger, sedan av besiktningsmannen f ö reskrivna arbeten utf ö rts, och ä ger s å ledes inte kr ä va, att andra fel och brister ä n dem som besiktningsmannen p å talar i besiktningsutl å tandet, skall avhj ä lpas. Endast i enstaka kontrakt har formuleringen utformats direkt
efter AB 7:20, dvs att talan inte f å r
f ö ras r ö rande andra fel och brister ä n
dem som konstaterats av besiktningsmannen, dock att talan f å r f ö ras betr ä ffande fel och brist som funnits vid besiktningen
men d å inte m ä rkts eller bort m ä rkas.

N ä stan undantagsl ö st f ö reskrivs i
kontrakten att s ä ljaren kallar till slutbesiktning
och svarar f ö r kostnaden f ö r den. Ibland anges att ers ä ttning till besiktningsman ing å r i k ö pesumman.

I en del k ö pekontrakt
med entreprenadinslag finns besiktningsklausuler som inneh å ller f ö reskrift
att k ö pet skall g å å ter om k ö paren inte f ö re
tilltr ä desdagen godk ä nner fastigheten i befintligt skick eller i det
skick den kommer att befinna sig sedan de fel och brister som besiktningsmannen
p å talat vid slutbesiktningen blivit
avhj ä lpta.

Inte s ä llan finns
best ä mmelse i kontraktet, att s ä ljare och k ö pare
gemensamt skall konstatera att fel och brist som besiktningsmannen p å talat vid slutbesiktning eller garantibesiktning
blivit avhj ä lpta. K ö paren skall teckna godk ä nnande h ä rav
i besiktningsprotokollet eller ocks å anteckna
avvikande mening. Ä r parterna oeniga skall enligt
kontraktet besiktningsmannen kallas in och utf ö ra

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 125

ef terbesiktning. Parterna har d å ofta avtalat att de skall å tn ö jas med
besiktningsmannens beslut och att de skall dela p å efterbesiktningskostnaderna. Ibland stadgar kontraktet, att
besiktningsmannen ä ger besluta vem som skall b ä ra kostnaden f ö r
efterbesiktning.

I m å nga av de k ö pekontrakt med entreprenadinslag som kommitt é n g å tt igenom
finns best ä mmelse att garantibesiktning skall
ske f ö re garantitidens utg å ng och att s ä ljaren
kallar till garantibesiktning. S ä ljaren
svarar d å i de flesta fall f ö r besiktningskostnaden. Betr ä ffande besiktningsf ö rr ä ttarens befogenheter, s ä ljarens skyldighet att avhj ä lpa p å talade fel
och brister samt betr ä ffande efterbesiktning och
kostnaden f ö r den brukar g ä lla motsvarande regler som f ö r slutbesiktning.

I andra k ö pekontrakt
med entreprenadinslag ä r f ö reskrivet, att garantibesiktning skall ske om parterna inte kommer ö verens om annat (= AB 7:3) eller att
garantibesiktning skall ske om k ö paren eller s ä ljaren
p å kallar det. Kostnaden f ö r besiktningen betalas s å vitt framg å r
av genomg å ngna kontrakt i f ö rstn ä mnda
situation av s ä ljaren. F ö r den senare situationen finns ofta best ä mmelse i kontrakten att kostnaden f ö r eventuell garantibesiktning skall erl ä ggas av den part som p å fordrar besiktningen eller att s ä ljaren,
om k ö paren inte ö nskar garantibesiktning, betalar k ö paren halva det f ö r
ä ndam å let ber ä knade besiktningsarvodet ibland j ä mte visst ytterligare belopp.

Betr ä ffande omfattningen av s ä ljarens garantiansvar och hans ansvar efter
garantitidens utg å ng h ä nvisas till framst ä llningen i
avsnitt 7.2.2 om garanti å taganden.

Fel och brister som antecknas vid slutbesiktning och
garantibesiktning f ö rbinder- sig s ä ljaren enligt besiktningsklausulerna att avhj ä lpa. De genomg å ngna
kontrakten uppvisar exempel p å mycket
varierande best ä mmelser om hur snart detta skall
ske (ex vis "senast tre m å nader efter
tilltr ä desdagen", "omg å ende", "utan dr ö jsm å l",
"i allt v ä sentligt

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 126

tillr ä ttas f ö re tilltr ä desdagen",
"omg å ende i den takt som ä r f ö renlig med
rationell gruppbebyggelse"). - Vilka r ä ttsliga
sanktioner som eventuellt st å r k ö paren till buds, om s ä ljaren inte fullg ö r sina å taganden att avhj ä lpa
fel och brist i enlighet med besiktningsutl å tandet,
finns inte angivna i kontrakten, se h ä rom
under rubriken H ä vnings-och å terg å ngsklausuler.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 '27

7.4 Skiljeklausuler

Efter f ö rebild fr å n rena entreprenadf ö rh å llanden (jfr AB 72 9:1-3) finns n ä stan undantagsl ö st
i k ö pekontrakten med entreprenadinslag
intagen en best ä mmelse att tvist mellan parterna
skall avg ö ras genom skiljedom enligt lagen om
skiljem ä n (1929:145).

Skiljeklausulen ä r
oftast utformad s å , att tvist skall avg ö ras av skiljem ä n
enligt skiljemannalagen med det undantaget att s ä ljaren - om han s å vill - skall kunna f å k ö parens
betalningsf ö rpliktelser pr ö vade vid domstol. H ä rigenom kan s ä ljaren anlita de snabba
(summariska) processformerna lags ö kning
och betalningsf ö rl ä ggande i den utstr ä ckning de ä r till ä mpliga
p å k ö parens betalningsf ö rpliktelser
enligt avtalet och i ö vrigt.

Vissa fr å gor har
genom lagbest ä mmelser undandragits skiljem ä ns pr ö vning (se bl
a 8 kap 28 § och 12 kap 66 § jordabalken ang vissa arrende- och hyrestvister, 73 § bostadsr ä ttslagen,
1971:479, och 5 § lagen om r ä tteg å ngen i arbetstvister,
1974:371). I samband med tillkomsten av lagen (l974:8) om r ä tteg å ngen i
tvistem å l om mindre v ä rden konstaterade departementschefen (prop 1973:87 s
143 och 202), att det s ä rskilt vid avtal mellan n ä ringsidkare och konsumenter f ö rel å g risk att
det f ö renklade r ä tteg å ngsf ö rfarandet sattes ur spel genom skiljeklausuler.
Visserligen kunde s å dana klausuler angripas med st ö d av avtalsvillkorslagen, men ett direkt f ö rbud mot skiljeklausuler i konsumenttvister inom
till ä mpningsomr å det f ö r det f ö renklade f ö rfarandet
ans å gs ge st ö rre effekt. Ett s å dant
f ö rbud har med till ä mpning fr o m den 1 juli 1974 tagits in i skiljemannalagen
(3a § ). Enligt f ö rbudet f å r
avtal att framtida tvist skall h ä nskjutas
till skiljem ä n utan f ö rbeh å ll om r ä tt f ö r parterna
att klandra skiljedomen inte g ö ras g ä llande i tvist mellan n ä ringsidkare och konsument r ö rande vara eller tj ä nst, om tvistef ö re-m å lets v ä rde ej ä r h ö gre ä n halva basbeloppet enligt lagen

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 128

om allm ä n f ö rs ä kring f ö r oktober n ä stf ö reg å ende å r (f n 4 850). I st ä llet skall r ä tteg å ngsf ö rfarandet i tvistem å l om mindre v ä rden till ä mpas,
om f ö ruts ä ttningarna i ö vrigt f ö religger f ö r
detta r ä tte-g ä ngsf ö rfarande.

Betr ä ffande skiljeklausuler b ö r vidare n ä mnas,
att bland de nyare sm å huskontrakt som kommitt é n tagit del av har skiljeklausulerna i flera fall -
d ä ribland ocks å fall d å
k ö pekontrakt och entreprenadavtal
inte skrivits i samma handling utan var f ö r
sig - ersatts av uttrycklig best ä mmelse att
tvist ang å ende tolkningen och till ä mpningen av kontraktet skall avg ö ras av allm ä n
domstol.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 129

7.5 H ä vnings- och å terg ä ngsklausuler

I sedvanliga k ö pekontrakt
finns vanligtvis intagen en klausul att s ä ljaren
ä ger h ä va k ö pet och beh å lla handpenningen eller del av handpenningen s å som skadest å nd
om k ö paren inte fullg ö r sina betalningsf ö rpliktelser enligt avtalet. I ö vrigt
brukar avtalsbest ä mmelser om h ä vning inte
tas in i dessa kontrakt. I st ä llet tr ä der jordabalkens dispositiva regler i 4 kap 11-27 §§ om s ä ljares och k ö pares
r ä ttigheter och skyldigheter
supplerande in och avg ö r om h ä vningsr ä tt
tillkommer n å gondera parten p ä grund av t ex fel, dr ö jsm å l, k ö parens obest å nd m m.

I k ö pekontrakten med entreprenadinslag
finns intagna h ä vningsklausuler av olika slag. De
flesta av dem syftar till att bereda s ä ljaren
ö kade m ö jligheter att h ä va
k ö pet eller att tillgodose hans
intresse av att k ö paren vidblir k ö pet. D ä remot
saknas s å gott som helt h ä vningsklausuler i k ö parens intresse eller klausuler av den art som f ö rekommer i Allm ä nna
leveransbest ä mmelser f ö r monteringsf ä rdiga
tr ä hus, i vilka efter KO:s ö verl ä ggningar med
branschen tagits in bl a r ä tt f ö r k ö paren att avbest ä lla leveransen, om han drabbas av l å ngvarig, allvarlig sjukdom eller d ö dsfall inom familjen eller om hans ä ktenskap uppl ö ses
eller n å got annat intr ä ffar, som i grund f ö r ä ndrar f ö ruts ä ttningarna
f ö r avtalet.

H ä vningsf ö rbud f ö r
k ö paren f ö rekommer som n ä mnts
i avsnitt 7.2 i de tidsf ö rl ä ngningsklausuler genom vilka s ä ljaren
friskriver sig fr å n ansvar f ö r dr ö jsm å l. I en del kontrakt som h ä r avses f ö rekommer
vidare f ö rbud f ö r k ö paren att fr å ntr ä da avtalet
om fastigheten f ö re tilltr ä desdagen skulle skadas genom "eldsolycka".
S ä ljaren har i dessa fall f ö rbeh å llit sig att
med anv ä ndande av branders ä ttningen bygga

9 Riksdagen 1976177. I saml Nr 110

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 130

upp
och återställa fastigheten i fullgott skick och fri skrivit sig från ansvar
för den skada som köparen kan lida genom att tillträdet till egendomen
försenas genom branden.

Hävningsbefogenhet
för säljaren finns vanligen föreskriven dels för det fall köparen
brister i sin betalningsskyldighet enligt kontraktet, dels om
köparen inte fullgör andra avtalade skyldigheter som att skriva under ' och
tillhandahålla handlingar och dels om köparen inte får de lån som
förutsatts. I några kontrakt finns vidare exempel pä klausuler i vilka
stadgas, att köpet skall gå åter om köparen inte före tillträdesdagen
godkänner fastigheten i befintligt skick eller i det skick den
kommer att befinna sig sedan de fel och brister som besiktningsmannen
påtalat vid slutbesiktningen blivit avhjälpta. Parternas prestationer
skall därvid gä åter med skyldighet för köparen att dessutom ersätta
säljaren dennes "direkta kostnader med anledning av köpet"
eller "skäligt skadestånd".

''
Jfr Rodhe, Plikt att skriva på obesett?, SvJT I97I s 3OO

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 131

8 K0I1MITTENS ÖVERVÄGANDEN OCH
FÖRSLAG

8.1 Allmänt

I det följande gör kommittén vissa värderingar av de
villkor och klausuler som kommittén gett exempel på i kapitel 7« Kommittén
har i stort sett begränsat sig till att värdera de olika klausulerna var
för sig. Det får förutsättas att KO och marknadsdomstolen, om
avtalsvillkorslagen får den utvidgning som kommittén här föreslår, dessutom
kommer att ta upp till bedömning dels de här berörda klausulernas inbördes
sammanhang och betydelse för balansen i kontraktet som helhet, dels i
vilken utsträckning klausulernas betydelse ändras eller påverkas av andra
kontraktsvillkor som kommittén inte funnit anledning att behandla i pro-ipemorian.
Härutöver gör kommittén i detta kapitel vissa bedömningar av
avtalsvillkorslagens tillämpning på förmedlingsfall och på överlåtelse
av tomträtt.

8.2 Friskrivningsklausuler

8.2.1 Friskrivning från ansvar enligt 4
kap 19 §

jordabalken för s k dolda fel

Effekten av den art av fri skrivningar frän ansvar
för dolda fel som beskrivits i avsnitt 7.2.1 har diskuterats med
hänsyn till säljarens utvidgade ansvar för fastighetens skick (kravet på
normal standard i förhållande till fastighetens ålder m m) som fastslagits
genom bestämmelsen i JB 4:19' Bet har ansetts , att kravet pä
normal standard pä fastigheten kanske bör mildras, om en klausul om
fastighetens försäljning i befintligt skick har tagits in i kontraktet, men
att i detta avseende rättspraxis sä småningom fär ge vägledning.

Högsta domstolen har under hösten 1975 i målet T
168/1974 (dom DT 38/1975) haft att bedöma giltigheten av en fri-ckrivningsklauEul
som löd: "Fastighetens skick: Köparen

V/ester]ind, Kommentar till jordabalken (1971) s
393 ff, särskilt s 39° f.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 132

förklarar
sig härmed godtaga fastighetens skick och avstår med bindande verkan från
alla anspråk mot säljaren på grund av fel eller brister i
fastigheten."

En
villafastighet byggd omkring är I96O såldes är 1972

för 160 000 kr. Kort tid efter inflyttning i villan

uppmärksammade
köparen vissa brister i byggnadens tak, fasad och isolering. Köparen
stämde säljaren och yrkade i första hand hävning och skadestånd av
säljaren och i andra hand nedsättning av köpeskillingen med 40 000 kr.
Säljaren bestred yrkandena och hävdade, att köparen ej undersökt
fastigheten så som han bort.

Tingsrätten
ansåg, att vissa av bristerna var sädana att köparen med hänsyn till
fastighetens ålder och sina egna iEikttagelser haft att räkna med dem och att
övriga brister borde ha upptäckts av köparen vid en med rimlig noggrannhet
genomförd undersökning av fastighetens skick. Tingsrätten ogillade
köparens talan.

Hovrätten,
dit köparen överklagade, konstaterade att friskrivningsklausulen, som
funnits intagen i det av mäklaren använda kontraktsformuläret och som
säljaren åberopade till stöd för en längre gående undersökningsplikt
för köparen än som eljest bort gälla, var allmänt formulerad och inte
inriktad på att frita säljaren från ansvar i något bestämt hänseende.
Säljaren hade inte ens påstått att friskrivningsklausulen i kontraktsformuläret
svarade mot någon överenskommelse mellan parterna av betydelse för avtalet
i övrigt. Vid sådant förhållande kunde enligt hovrättens mening
förekomsten av friskrivningsklausulen inte medföra en längre gående
undersökningsplikt för köparen än som eljest bort gälla.

Efter
en bedömning av undersökningspliktens omfattning när det gällde yttertakm m
fann hovrätten, att köparen borde ha upptäckt samtliga påtalade avvikelser
utom det förhållandet att fuktisolering i form av s k diffusions-spärr i
vindsbjälklaget saknats. Avsaknaden av en diffusionsspärr i en villa av den
ålder det var fråga om ansåg hovrätten innebära, att fastigheten klart avvek
från det för jämförbara fastigheter typiska och ordinära. Köparen hade med
hänsyn till omständigheterna haft anledning att räkna med att en sådan
avvikelse inte skulle föreligga och köparen borde därför kunna åberopa avvikelsen
som ett fel mot säljaren. Hovrätten ansåg felet ringa och gav därför inte
köparen rätt att häva köpet utan endast att göra avdrag på köpeskillingen
med 3 750 kr, vilket svarade mot köparens direkta kostnad att
avhjälpa felet.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 133

I h ö gsta domstolen, dit m å et fullf ö ljts,
ogillades d ä remot k ä rom å let. H ö gsta domstolen uppeh ö ll sig utf ö rligt vid fr å gan om s ä ljaren
(Cederholm) ä gt gentemot k ö paren (Salomonsson) å beropa friskrivningsklausulen till friande fr å n ansvar f ö r
avsaknaden av diffusionssp ä rr. I domen, som var enh ä llig, uttalades bl a f ö ljande:

"I m å let ä r hos H ö gsta
domstolen fr å ga endast om ansvaret f ö r att en s k diffusionssp ä rr icke funnits i byggnadens vindsbj ä lklag. Avsaknaden av diffusionssp ä rr har inneburit att fastighetens skick avvikit fr å n vad som normalt kan f ö rv ä ntas vid k ö p av s å dan
fastighet som i m å let ä r i fr å ga. Felet har medverkat till att
fuktskador uppkommit. P å s ä tt hovr ä tten funnit ä r felet icke av den art att det bort av Salomonsson
uppt ä ckas vid s å dan unders ö kning
som f å r anses ha å vilat honom. S å som
hovr ä tten uttalat ä r det inte visat att Cederholm k ä nt till avsaknaden av diffusionssp ä rr. Det ä r
s å lunda fr å ga om ett s k dolt fel. Under normala f ö rh å llanden -
och i allt fall d ä rest ej omst ä ndigheterna vid k ö pet
eller best ä mmelse i k ö pekontraktet skulle f ö ranleda till annat - borde s ä ljaren
f å svara f ö r felet p å
s ä tt som anges i 4 kap 19 § jordabalken.

F ö revarande k ö pekontrakt inneh å ller
i § 10 en best ä mmelse med rubriken Fastighetens skick, enligt
vilken k ö paren f ö rklarar sig godtaga fastighetens skick och med
bindande verkan avst å fr å n alla anspr å k mot s ä ljaren p å
grund av fel eller brister i fastigheten. Efter ordalydelsen inneb ä r best ä mmelsen
tydligen, att s ä ljaren friskrives fr å n ansvar f ö r
fel f ö r vilka han, fr ä nsett best ä mmelsen,
m ö jligen skulle vara ansvarig; i st ä llet skall k ö paren
b ä ra risken f ö r dessa fel.

Fr å ga ä r d å , huruvida en s å dan kontraktsbest ä mmelse
kan till ä ggas verkan. Klart ä r till en b ö rjan,
att st ö d i lag ej finns f ö r att stadgandet i 4 kap 19 § jordabalken skulle ha tvingainde karakt ä r. Ä ven av
uttalanden i

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 134

f ö rarbetena framg å r, att tvingande karakt ä r ej avsetts skola till ä ggas lagbudet. H ä r
kan h ä nvisas till SOU 1947:38 s 206 och
till NJA II
1972 s 109; se ä ven Westerlind, Kommentar till jordabalken 1-5 kap
(1971) s 396 f.

I f ö rarbetena har emellertid samtidigt
uttalats den meningen att vissa krav m å ste
st ä llas p å en friskriv-ningsklausul f ö r att den skall kunna godk ä nnas. S å lunda
anf ö r departementschefen - sedain han f ö rklarat att s ä ljaren
b ö r vara of ö rhindrad att fritaga sig fr å n ansvar f ö r
fastighetens beskaffenhet - att det emellertid fr å n k ö parens synpunkt m å ste vara av vikt att det blir otvetydigt klarlagt,
i vilket h ä nseende s ä ljaren inte vill st å ansvar f ö r fastighetens beskaffenhet, och
att d ä rf ö r en allm ä nt h å llen generell klausul om att fastigheten s ä ljs i befintligt skick inte utan vidare torde b ö ra fritaga s ä ljaren
fr å n allt ansvar. Det framh ä lles ytterligare, att klausuler av detta slag
emellertid f å r s å som en del av avtalsinneh å llet
i vanlig ordning bli f ö rem å l f ö r domstolarnas tolkning. Det anf ö rda synes inneb ä ra,
att lagstadgandet ä nd å skulle ha ett slags "halvtvingande" natur.

Ej heller n å gon s å dan regel har emellertid upptagits i lagen. Fog f ö r att avvika fr å n
kontraktsbest ä mmelsens ordalag finns d ä rf ö r endast, om
n å gon s å dan avvikelse p å grund av omst ä ndigheterna kan vara att intolka i best ä mmelsen eller om g ä llande r ä ttsgrundsatser om å sidos ä ttande av
avtalsbest ä mmelse vars till ä mpning ä r
otillb ö rlig kan anses leda till att best ä mmelsen ej f å r
å beropas.

I fr å ga om tolkningen m å h ä r endast
framh å llas, att anm ä rkning ej kan riktas mot kontraktsbest ä mmelsen f ö r
att den skulle sakna klarhet. H ä rutinnan
skulle m å h ä nda l ä get vara ett annat i fr å ga om klausul, som

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 135

endast
innehöll, att fastigheten såldes "i befintligt skick". En
sådan klausul ger icke på samma sätt som den förevarande besked om att
köparen avstår från alla anspråk mot säljaren pä grund av fel eller brist.

Det
kan härefter frågas, om det likväl ter sig otillbörligt att tillämpa
kontraktsbestämmelsen. Härvidlag synes inte rimligen kunna hävdas, att så
skulle vara fallet därför att man till äventyrs icke vid köpeförhandlingarna
särskilt diskuterat bestämmelsen. Det måste uppenbarligen begäras av båda
parter vid ett avtal, inte minst ett så viktigt avtal som ett
fastighetsköp, att de noggrant tar del av vad som upptages i
kontraktet. Anser man sig sakna förmåga att förstå bestämmelse däri,
får man söka biträde av sakkunnig person. Åsidosättande av
kontraktsbestämmelse som är upptagen i tryckt standardavtalsformulär och
eventuellt insmugen bland många andra, med fin stil tryckta bestämmelser
kan måhända ske i vissa fall, sä t ex om bestämmelsen är särskilt
betungande för part och hans uppmärksamhet ej särskilt fästs vid
bestämmelsen. Om något sådant fall är det emellertid ej fråga i
förevarande mål, där bestämmelsen - även om den, såsom hovrätten anmärker,
"funnits intagen i det av mäklaren använda kontraktsformuläret"
- upptages i en särskild paragraf i kontraktet under rubriken
Fastighetens skick och med samma maskinskrivna utformning som alla övriga
kontraktsbestämmelser.

Det
återstår att ta ställning till frågan, om det vid fastighetsköp av
förevarande slag över huvud kan anses otillbörligt att åberopa en sådan allmän
fri skrivningsklausul som den här ifrågavarande.

Till
en början må också i detta sammanhang beröras tanken att, medan allmänna friskrivningsklausuler
skulle underkännas - även om de är fullt klara till sin innebörd -

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 136

n å gon inv ä ndning ej skulle riktas mot mer preciserade
klausuler. Det ä r inte osannolikt att, om en s å dan mening genomf ö rdes
i r ä ttstill ä mpningen, k ö pekontrakten
normalt f ö rs å gs med l å nga uppr ä kningar av alla mer eller mindre t ä nkbara fel och att s ä ljaren f ö rklarades fritagen fr å n ansvar f ö r
dem. Konsekvensen f ö r k ö parens del skulle, kunde det befaras, knappast bli st ö rre trygghet utan kanske endast en mindre ö versk å dlighet och
klarhet i kontraktet (jfr Agell i SvJT 1972 s 730 med not 30).

Det ä r inte uteslutet, att f ö r till ä mpning
av friskrivningsklausuler f å r st ä llas str ä ngare
krav i flera h ä nseenden, n ä r det g ä ller
omr å den d ä r r å dande v ä rderingar r ö rande
konsumentskydd g ö r sig g ä llande, t ex f ö rs ä ljning av nybyggt sm å hus av byggf ö retag till enskild person.

I f ö revarande fall ä r b å de s ä ljare och k ö pare
privatpersoner. Det r ö r sig om en cirka tio å r gammal byggnad. Det kan i ett s å dant fall te sig s å som fullkomligt f ö rst å eligt och respektabelt, att s ä ljaren
vill slutligt reglera ö verl å telsens f ö ljder genom avtalet; om svikligt
eller d ä rmed likartat f ö rfarande ä r
ju nu icke fr å ga. K ö paren f å r s ö ka anpassa k ö peskillingen efter den risk som
avst å endet fr å n anspr å k
p å grund av dolda fel inneb ä r eller p å
annat s ä tt s ä kerst ä lla sig f ö r det fall att s å dant
skulle framtr ä da. Man kan uppenbarligen inte s ä ga, att k ö parsidan
i dessa fall typiskt sett befinner sig i underl ä ge i f ö rh å llande till s ä ljarsidan. (jfr Agell a u s 724 f.)

I enlighet med det anf ö rda
har Cederholm ä gt å beropa den ber ö rda kontraktsbest ä mmelsen till friande fr å n ansvar f ö r
det fel varom i m å let ä r fr å ga.

H ö gsta domstolen pr ö var r ä ttvist att,
med ä ndring av hovr ä ttens dom i sj ä lva
saken s å vitt nu ä r i fr å ga,
fastst ä lla tingsr ä ttens domslut."

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 '"

Med
hänsyn till den dispositiva lagstiftningens utformning i JB 4:19 kan
det ifrågasättas om friskrivningar frän ansvar för dolda fel bör
accepteras om de genomgående och utan hänsyn till omständigheterna tas
in i sedvanliga köpekontrakt avseende småhus (jfr övervägandena om den
föreslagna generalklausulens tillämpning på avtalsvillkor som innebär
avvikelse från dispositiva lagregler, bl a JB 4:19, SOU 1974:83 s 138
och s 176).

När
det gäller situationer där konsumentskyddssynpunkter bör tillmätas särskild
vikt, t ex vid näringsidkares försäljning av nya småhus till privatpersoner
för enskilt bruk, anser kommittén att friskrivningsklausuler av nu angiven
art i regel inte bör förekomma. Undantagsvis får det dock anses skäligt
att säljaren även i sädana avtalsförhållanden friskriver sig från
ansvar. Vid användande av nya byggnads- eller inredningsmaterial kan det
exempelvis finnas behov för säljaren av att kunna friskriva sig för dolda
fel i vissa bestämda hänseenden - i vart fall under ett inledningsskede av
materialets användning pä marknaden. Om köparen kräver annorlunda
konstruktion eller läge på byggnaden än som är gängse och detta kan
tänkas försäimra betingelserna för anläggningens varaktighet kan det också
finnas skäl att godta att säljaren friskriver sig från fel som kan
uppträda med anledning av detta särskilda utförande. Från sådana
situationer bör dock särskiljas fall, då säljaren-entreprenören tillgodoser
önskemålen med ledning av vederbörliga konstruktionsritningar som köparen
ställer till förfogande. I detta fall torde säljaren även utan friskrivning
vara fredad från ansvar för dolda fel under förutsättning att arbetet

i
och för sig utförts fackmannamässigt och säljaren inte haft skäl att inse
anvisningarnas olämplighet eller att utbe sig kompletterande instruktioner.
Vidare kan det enligt kommitténs mening finnas anledning att acceptera
friskrivning för dolda fel, när nya småhus måste säljas efter näringsidkares
konkurs. I sistnämnda situation torde

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 138

dock
krävas att köparen tydligt informeras om klausulens innebörd (jfr 2 och
5 §§ nya marknadsföringslagen om förbud mot otillbörlig marknadsföring och
åläggande att lämna infoirmation, vilka båda gäller även fast egendom).

I
fråga om (mäklarförmedlade) småhusöverlåtelser mellan privatpersoner,
som avtalsvillkorslagen i utvidgat skick avses omfatta, anser kommittén
det vara rimligt att ge större spelrum för friskrivningsklausuler avseende
dolda fel. Högsta domstolens nyss återgivna avgörande ger god vägledning
härvidlag. Enligt kommitténs uppfattning får exempelvis i många fall
äldre personer och dödsbon anses ha ett befogat intresse av att
försäljningen blir slutligt reglerad genom avtalet. Detsamma gäller
småhussäljare som använder köpeskillingen för inköp av annan bostad. Även
vid (mäklarförmedlade) överlåtelser mellan privatpersoner bör emellertid
skäligheten av friskrivning för dolda fel i icke ringa utsträckning vara
beroende av den information som lämnas köparen om klausulens innebörd.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 139

8.2.2 Friskrivning i garanti å taganden fr å n
ansvar f ö r fel

Vid k ö p av l ö s egendom å ligger
det k ö paren enligt 52 § k ö plagen att
reklamera fel eller brist i godset utan osk ä ligt
uppeh å ll (vid handelsk ö p genast) vid ä ventyr
att han annars, med vissa undantag, mister sin r ä tt att f ö ra talan om felet eller bristen. K ö paren m å ste vidare enligt 54 § k ö plagen inom
ett ä r fr å n det han mottagit godset g ö ra
klart f ö r s ä ljaren att han vill g ö ra g ä llande ("tala å ") fel eller brist. Vid konsumentk ö p ä r reklamationsskyldigheten n å got mindre rigor ö s,
k ö paren skall reklamera "inom sk ä lig tid" efter det han bort m ä rka felet dock oj senare ä n inom ett å r
fr ä n det han mottog varan.
Preskriptionsbest ä mmelsen i 54 § k ö plagen ä r till ä mplig
ä ven s å vitt avser konsumentk ö p. Underl å ter k ö paren att
reklamera mister han dock inte sin r ä tt
enligt k ö plagen, om s ä ljaren f ö rfarit
svikligt och inte heller om s ä ljaren varit
grovt v å rdsl ö s och felet eller bristen medf ö r
"m ä rklig" skada f ö r k ö paren. Svek frnn
s ä ljarens sida bryter ocks å preskriptionsbest ä rcmelsen i 54 § k ö plagen att k ö paren m å ste g ö ra g ä llande fel och brist inom ett å r fr å n
mottagandet. Preskriptionsbest ä mmelsen g ä ller inte heller om s ä ljaren f ö rbeh å llit sig genom garanti å tagande
eller p å annat s ä tt att svara f ö r
var.in efter ett å rsfristens utg å ng.

Vid rena entreprenadf ö rh ä llanden till ä mpas
52 S k ö plagen betr ä ffande reklamation analogt, se UJA 1943 s 272, och s å torde vara f ö rh å llandet ä ven vid entreprenader enligt AB:s
system s å vitt avser ansvaret f ö r dolri.i fel, se Motiv AB 72 s 229. Ä ven 53 y k ö plagen
ang å ende verkan av svek och grov v å rdsl ö shet p å reklamationsskyldigheton torde till ä mpas analogt p å
entreprenadf ö rh ä llanden, jfr AB 72 5:8 ang å ende
entrepren ö rens ansvar f ö r dolda fel efter garantitidens utg å ng om felet har c-.in grund i grov v å rdsl ö shet -
inkluderande ä ven svikligt f ö rfarande

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 '"

och upps å t - fr å n entrepren ö rens
sida (Motiv AB 72 s 157 f). Preskriptionsregeln i 54 § k ö plagen, som
avsk ä r m ö jligheten att tala p å fel i varan
senare ä n ett å r fr å n mottagandet,
anses inte till ä mplig p å entreprenadf ö rh å llan den (se Bengtsson, S ä rskilda avtalstyper I s 122 f m h ä nv). S å
kunde exempelvis enligt NJA 1946 s 666 inte en utf ä st garantitid å beropas
som en preskriptionsbest ä mmelse. Flera å r efter en avtalad ett å rig garantitids utg å ng uppm ä rksammades ett dolt fel avseende dr ä neringsr ö r
kring en husgrund. H ö gsta domstolen anf ö rde, att den i kontraktet intagna best ä mmelsen om entrepren ö rens ansvarighet v ä l fick anses
inneb ä ra att ansvarigheten i allm ä nhet f ö r
arbetets utf ö rande och byggnadens best å nd begr ä nsats
till ett å r men att best ä mmelsen inte kunde till ä mpas i fr å ga
om fel som yppats f ö rst efter utg å ngen av denna tid och inte rimligen kunnat uppt ä ckas dessf ö rinnan.

Det kontrakt som var f ö rem å l f ö r bed ö mning i NJA 1946 s 666 var byggt p å AB 36, som saknade regler om entrepren ö rens ansvar efter garantitidens utg å ng. Vid utarbetandet av AB 54 fann man l ä mpligt att inf ö ra
en f ö reskrift om detta. I Motiv AB 72 s
147 f anf ö rs h ä rom:

"Kontraktskommitt é n
ville n ä mligen tillm ä ta best ä mmelserna
om garantitid en viss preskriberande verkan , s ä rskilt med h ä nsyn till dels den kontroll, som
under entreprenadtiden ut ö vas av s å v ä l best ä llaren som myndigheter, dels de regelm ä ssigt f ö rekommande
slut- och garantibesiktningarna, vilkas syfte ä r att fastst ä lla entreprenadens kvalitet och
kvantitet. En regel om begr ä nsning av
ansvaret efter garantitiden att g ä lla
fall av grov v å rdsl ö shet ans å gs tillgodose kravet p å och behovet av en avveckling av kontraktsf ö rh å llandet
mellan parterna; skydd beh ö vdes endast f ö r de undantagsfall, som g å tt f ö rbi alla
kontroller och best ä llarens egen ö vervakning samt dessutom beror p å kvalificerad v å rdsl ö shet. D ä rmed
f å r givetvis j ä mst ä llas vad som
i k ö plagen kallas "svikligt f ö rfarande", dvs n ä rmast upps å t. V å rdsl ö shet av angiven art, som ibland
ocks å kan karakt ä riseras som yrkesfusk, finns icke anledning att
skydda genom en f ö rkortad preskriptionstid.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 141

Vid utarbetandet av AB 65 diskuterades ing å ende, huruvida best ä mmelsen borde g ä lla endast vid grov v å rdsl ö shet. Till
st ö d h ä rf ö r anf ö rdes samma sk ä l, som ligger bakom ett å rs-preskriptionen i 54 § k ö plagen n ä mligen att parterna i ett aff ä rsf ö rh å llande har ett intresse av att bli skilda fr ä n varandra utan alltf ö r stor tidsutdr ä kt. Gentemot detta framh ö lls bland annat, att detta intresse icke ä r lika starkt, om priset f ö r "skilsm ä ssan"
till st ö rre delen skall betalas av ena
parten. Besiktningsf ö rr ä ttare har icke praktisk m ö jlighet
att unders ö ka annat ä n synliga delar, och vissa fel uppenbaras f ö rst efter garantitidens utg å ng. Kravet p å
grov v å rdsl ö shet f ö ranleder i å tskilliga fall orimliga bevissv å righeter, varigenom entrepren ö rens ansvar f ö r
dolda arbeten blir n ä ra nog illusoriskt. Ä ven en motsatt uppfattning h ä vdades, n ä mligen
att best ä mmelsen medf ö rde ett alltf ö r
stort ansvar f ö r entrepren ö ren.

Kontraktskommitt é n
fann icke b ä rande sk ä l f ö religga att
fastst ä lla en regel, som v ä sentligt skulle avvika fr å n vad som g ä ller
inom andra motsvarande delar av n ä ringslivet,
bland annat de ovan ber ö rda reklamationsreglerna i k ö plagen. Best ä llarens
m ö jligheter att f ö lja och kontrollera arbetena ä r oftast lika goda som eller b ä ttre ä n vid annan
produktion, Hans m ö jligheter att p å ett tidigt stadium uppt ä cka brister och fel ä r d ä rf ö r goda. H ä rtill kommer att garantitiden f ö r det f ä rdiga
objektet icke s ä llan ä r l ä ngre, ä n vad som normalt brukar g ä lla f ö r l ö s egendom; en entreprenad ä r dessutom icke mera s ä rpr ä glad ä n att den h ä rutinnan i princip b ö r kunna j ä mst ä llas med de prestationer, som ryms under 2 § k ö plagen, och
som inneb ä r att n å gon "skall mot vederlag i penningar n å got f ö rf ä rdiga och ä mnet
d ä rtill best å ". Vidare m å ste
beaktas det allm ä nna intresset av att endast mera
exceptionella omst ä ndigheter b ö r f ö rl ä nga ett eljest avslutat aff ä rsf ö rh å llande.

Angivna omst ä ndigheter
var v ä gledande f ö r Kontraktskommit-t é ns beslut att bibeh å lla grov v å rdsl ö shet som f ö ruts ä ttning f ö r entrepren ö rens
ansvar efter garantitidens utg å ng. Ä ven vid utarbetandet av AB 72 har fr å n n å got h å ll p å yrkats, att
endast s k enkel v å rdsl ö shet skulle kr ä vas f ö r entrepren ö rens ansvar. Best ä mmelsen har dock p å de ovan anf ö rda sk ä len beh å llits
of ö r ä ndrad."

De omst ä ndigheter
som s å lunda f ö ranlett att man vid utformningen av AB ansett sig b ö ra l å ta
garantitidens utg å ng medf ö ra en viss preskriberande effekt (s å vitt avser annat ä n
dolda fel p ä grund av grov v å rdsl ö shet) f ö religger endast om k ö paren sj ä lv l ä mnat ut uppf ö randet av huset p å entreprenad. Vid sm å hus ö verl å telser i allm ä nhet inom grupphusbebyggelse o dyl ä r k ö pa.ren emellertid
n ä stan aldrig best ä llare. Ibland kommer han in som

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 142

k ö pare f ö rst d å byggnaden n ä rmar sig sin fullbordan. Hans m ö jligheter att ut ö va
inflytande genom byggkontroll under byggnadstiden ä r mycket sm å ,
ibland obefintliga. Likas å
ä r hans m ö jligheter ofta sm å
att tillvarata sina intressen vid besiktning, eftersom han inte utser
besiktningsman. Med h ä nsyn h ä rtill kan sm å husk ö paren i allm ä nhet
enligt kommitt é ns uppfattning inte anses j ä mst ä lld med best ä llare som regelbundet anlitar byggf ö retag och d å
till ä mpar AB:s best ä mmelser.

Med h ä nsyn till k ö peobjektets v ä rde
och f ö rv ä ntade varaktighet f å r en
garantitid om ett å r anses alltf ö r kort, å tminstone
s å vitt g ä ller vissa fundamentala delar eller funktioner av
objektet. Sm å husk ö paren har inte haft m ö jligheter
att f ö lja och kontrollera uppf ö randet av huset och det finns d ä rf ö r starka sk ä l som talar f ö r
att han i st ä llet skall ha m ö jlighet att iaktta husets kvalitet och f ö rm å ga att klara
alla å rstidsv ä xlingar och med god marginal p å peka de fel och brister som d ä refter kan ha uppkommit.

N ä r det i en del kontrakt med
entreprenadinslag inte s ä gs n å got om s ä ljarens ansvar efter garantitidens
utg å ng kan fr å nvaron av best ä mmelser
h ä rvidlag uppfattas som friskrivning
fr ä n allt ansvar efter garantitidens
utg å ng.

Redan enligt allm ä nna
r ä ttsprinciper anses emellertid
friskrivningar fr ä n ansvar f ö r skada v å llad
upps ä tligen eller genom grov v å rdsl ö shet inte
normalt kunna godtas (se Bernitz, Standardavtalsr ä tt, 2 uppl, s 32 m h ä nv) och i sj ä lva verket torde s ä ljaren i s å dana fall, om kontraktet inte ä r baserat p å
eller h ä nvisar till AB:s system, f å svara ä ven
f ö r s.k. enkel v å rdsl ö shet. F ö r undvikande av ovisshet f ö r k ö paren b ö r enligt kommitt é ns
uppfattning i de sm å huskontrakt som h ä r avses tas in uttrycklig best ä mmelse om s ä ljarens
ansvar efter garantitidens utg å ng.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 143

Preciseringen i garanti å taganden
enligt AB:s system av s ä ljarens ansvar efter garantitidens
utg å ng fungerar inte bara som en fri
skrivning fr å n allt felansvar som inte kan h ä nf ö ras till
dolda fel p å grund av grov v å rdsl ö shet utan
medf ö r just genom denna begr ä nsning, att en sm å husk ö pare som vill tala p å ett uppkommet fel i byggnaden st ä lls
inf ö r mycket stora bevissv å righeter. K ö parens
reella m ö jligheter att g ö ra g ä llande p å f ö ljder mot s ä ljaren torde h ä rigenom
vara mer inskr ä nkta j ä mf ö rt med hans
m ö jligheter enligt de dispositiva
best ä mmelserna i jordabalken, oaktat ä ven dessa naturligtvis st ä ller k ö paren
inf ö r bevissv å righeter, n ä r
det g ä ller att visa felets uppkomst,
orsakssammanhang m m.

De ansvarsfriskrivningar som f ö rekommer betr ä ffande
maskinell utrustning och som beskrivits i avsnitt 7.2.2 kan vid eventuella fel
f ö ra med sig att sm ä husk ö paren ä r h ä nvisad att v ä nda sig till olika leverant ö rer eller tillverkare och aktualisera, till ä mpningen av garanti å taganden, som sinsemellan inte ä r
av samma inneh å ll. Detta system fungerar m å h ä nda i en del
fall snabbare och med mindre administrativ omg å ng ä n h ä nv ä ndelse via s ä ljaren till leverant ö r/tillverkare. Kommitt é n anser
emellertid att inskr ä nkningen i s ä ljargarantin betr ä ffande
maskinell utrustning m m och h ä nvisningen
till leverant ö r/tillverkare ger sm å husk ö paren en sv å r ö versk å dlig bild av ansvaret f ö r fel under garantitiden. H ä rtill kommer att s ä ljaren sannolikt har st ö rre
p å tryckningsm ö jligheter gentemot leverant ö r/ tillverkare ä n
vad sm å husk ö paren kan å stadkomma. F ö r s ä ljaren m å ste det ocks å
vara av v ä sentligt intresse att genom Xelanm ä lningar o dyl skaffa sig en allsidig bild av f ö rs ä ljningsobjektets
funktionsduglighet. Enligt kommitt é ns
mening b ö r s ä ljaren inte som nu ofta sker i k ö pekontrakten
med entreprenadinslag undanta den maskinella utrustningen fr å n den (vanligen) ett å riga garantin i ö vrigt. I st ä llet kan i kontraktet anges, att leverant ö r/tillverkare av viss utrustning svarar enligt s ä rskilt garanti å tagande

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 144

men
att detta inte inskränker säljarens garanti och inte hindrar köparen
att till säljaren anmäla och få avhjälpta eventuella fel på den maskinella
utrustningen.

Slutligen
vill kommittén erinra om att den i sina direktiv fått i uppdrag att
överväga tvingande regler till köparens civilrättsliga skydd som oavsett
eventuella garantiutfästelser förlänger den tid under vilken
säljaren-entreprenören är ansvarig för fel på fastigheten.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 145

8.2.3 Friskrivning
i tillträdes- och force majeure-

klausuler
från ansvar för dröjsmål

Vid
rena entreprenadförhållanden utanför AB:s system torde dröjsmålspåföljder
såsom skadestånd och hävning kunna göras gällande mot entreprenören endast om hsin
varit försumlig med att söka färdigställa entreprenaden inom utsatt eller
inom skälig tid. Varken i frågan om hävning eller skadestånd torde de
stränga reglerna i 21 och 24 §§ köplagen kunna tillämpas analogt med hänsyn
till grundtanken att ett entreprenadförhållande inte i onödan skall
upplösas. Hävning på grund av dröjsmål kan således sannolikt tillgripas först
med anledning av en avsevärd försening med arbetets utförande (se
Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1971, s 116 ff m hänv).

Vid
entreprenader enligt AB:s system ger avtalet i stor utsträckning
entreprenören rätt till tidsförlängning (AB 72 4:3). Tillämpning av havningspåföljden
blir därför i många fall inte aktuell. Frågan om skadestånd är vanligen löst
på förhand genom vitespåföljd vid försening, se s 68 not 2 ovan.

Såväl
tillträdes- som force majeure-klausulerna är vanligtvis utformade som tidsförlängningsklausuler.
I ena fallet senareläggs tillträdesdagen utan rätt för köparen till
skadestånd och i andra fallet föranleder vissa angivna omständigheter att
försening inte skall tillräknas säljaren som kontraktsbrott.

Fri
skrivningen från skadeståndsansvar i tillträdesklausulerna är enligt
ordalydelsen i det närmaste total. Klausulerna kräver endast av säljaren
att han skall meddela senareläggningen viss tid i förväg. Småhusköparen fär
rimligen det intrycket, att han inte har några möjligheter att erhålla
skadestånd på grund av dröjsmål.

10 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 146

Fri skrivningen i force majeure-klausulerna ä r uppbyggd p å att
ett stort antal omst ä ndigheter, i flera fall av
ospecificerad karakt ä r, hindrar k ö paren att g ö ra
g ä llanae skadest å nds- eller h ä vningsp å f ö ljd (alternativt
utesluter att f ö rsenat f ä rdigst ä llande
betraktas som kontraktsbrott). Sm å husk ö parens m å nga
g å nger bristande insikt om vad som
inbegrips under de angivna omst ä ndigheterna
kan ge honom det intrycket, att han m å ste
acceptera dr ö jsm å l med f ä rdigst ä llandet utan att enligt kontraktet kunna tillgripa n å gra sanktioner.

I AB finns ett regelsystem med best ä mmelser om entreprenadens f ä rdigst ä llande
inom kontraktstiden (4:2), om r ä tt f ö r entrepren ö ren
under vissa omst ä ndigheter till tidsf ö rl ä ngning (4:2
och 3), om vite vid f ö rsening (5:1) och om h ä vning fr å n
best ä llarens och entrepren ö rens sida (8:1 och 2). Av detta regelsystem har tidsf ö rl ä ng-ningsbest ä mmelsen i vissa delar eller i omarbetad form tagits
in i k ö pekontrakten med entreprenadinslag
medan best ä llarbefogenheterna l ä mnats å sido.

Enligt kommitt é ns
mening tillgodoser tilltr ä des- och force majeure-klausulerna
sammantagna likav ä l som bed ö mda var f ö r
sig ensidigt s ä ljarens intressen och

rubbar d ä rigenom den ö nskv ä rda balansen
i k ö pekontrakten med entreprenadinslag.

Enligt kommitt é ns
uppfattning kan sk ä l f ö religga f ö r en force majeure-klausul av inneh å ll att k ö paren
inte har r ä tt till skadest å nd, om s ä ljaren
p å grund av vissa omst ä ndigheter av betydelsefull art inte kan fullg ö ra sina å taganden
i tid. L ä mpligen b ö r i kontrakten anges b å de k ö pares och s ä ljares m ö jligheter
att under vissa f ö ruts ä ttningar h ä va k ö pet. J ä mf ö r vidare kommitt é ns bed ö mning av behovet av h ä vningsklausuler i avsnitt 8,5. Om tidsf ö rl ä ngningsklausuler anses erforderliga
i sm å huskontrakt med entreprenadinslag
b ö r dessa klausuler inte

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 147

inf ö ras under rubriken "force majeure"
utan f ä sin plats vid best ä mmelserna om fastighetens tilltr ä de. Omst ä ndigheter
av mindre betydelsefull art b ö r i regel
inte f å å beropas s å som grund f ö r
tidsf ö rl ä ngning. Omst ä ndigheter som f å r å beropas b ö r anges mera precist i kontrakten.

Det f ö refaller l ä mpligt att i sm å huskontrakt
med entreprenadinslag f ö ra in best ä mmelser som ger k ö paren
r ä tt till ers ä ttning vid f ö rsening,
om inte s ä ljaren har r ä tt till tidsf ö rl ä ngning. F ö r
att å stadkomma f ö rutsebarhet och minska anledningen till tvist om ers ä ttningens storlek b ö r ers ä ttningen l ä mpligen ges formen av ett p å f ö rhand best ä mt vite f ö r
varje p å b ö rjad f ö rseningsvecka. En f ö iut-s ä ttning f ö r att en s å dan
avtalskonstruktion skall kunna ers ä tta
till ä mpning av allm ä nna skadest å ndsregler,
enligt vilka k ö paren skall visa vilken ekonomisk
skada han lidit och f ä ers ä ttning d ä refter, ä r att vitet s ä tts
till s å stort belopp att det kan fylla
funktionen att ers ä tta k ö paren dennes skada och ö va p å tryckning p å
s ä ljaren att f ä rdigst ä lla
f ö rs ä ljningsobjektet i tid. I rena entreprenadf ö rh å llanden s ä tts f ö rseningsvitet
per vecka normalt till 1/4 i" av
entreprenadsumman vid st ö rre entreprenader och 1/2 io vid mindre entreprenader (bl a sm å husentreprenader). Med utg å ngspunkt fr å n
k ö peskillingen vid sm å husk ö p skulle
detta inneb ä ra vitesbelopp om cirka 1 000 kr per vecka, vilket torde utg ö ra betydligt mer realistisk ers ä ttning till k ö paren
ä n de vitesbelopp om 200 ä 5OO kronor per vecka som kommitt é n sett exempel p å
vid genomg å ngen av olika kontrakt.

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 148

8.3 Besiktningsklausuler

Av framst ä llningen om
besiktningsklausuler i avsnitt 7.3 framg å r,
att sm ä husk ö paren s ä llan utser besiktningsman eller har
m ö jlighet att p å verka valet av s å dan.
Det torde f ö r ö vrigt vid grupphusbebyggelse under uppf ö rande av praktiska och ekonomiska sk ä l inte vara l ä mpligt att å stadkomma s å dan
medverkan fr å n k ö parnas sida. Deras ber ä ttigade
anspr å k p å sakkunnig och opartisk besiktning f å r tillgodoses p å annat s ä tt.

Enligt besiktningsklausulcrna i k ö pekontrakten med entreprenadinslag tvingas sm å husk ö parna f n i
stor utstr ä ckning p å f ö rhand
acceptera att besiktningsmannens utl å tande
vid besiktningstillf ä llena blir avg ö rande f ö r
vad som skall anses som fel och brist i fastigheten. I de fall s ä ljaren utser besiktningsman kan k ö paren komma att hamna i den situationen att det
framst å r som om s ä ljaren ensidigt genom besiktningsmannen best ä mmer vad som vid slutbesiktning och
garantibesiktning skall anses som fel och brist och d ä rigenom falla in under s ä ljarens leverans- och garanti å taganden. Kommitt é n
ser h ä r en bristande balans mellan k ö pare och s ä ljare
(jfr AB 72 7:6 som erbjuder entrepren ö ren
m ö jlighet att p å kalla ö verbesiktning
n ä r best ä llaren utsett besiktningsman). Kommitt é n anser det vara angel ä get att k ö paren - oaktat han inte ä r best ä llare
eller eljest anses som part i besiktningsf ö rfarandet
- ä ndock f å r m ö jlighet att
tillvarata sina intressen vid besiktningar.

Ett s ä tt att tillgodose sm å husk ö parens
intresse i detta sammanhang ä r att, d ä r s å ä r m ö jligt bl a
med h ä nsyn till tidpunkten f ö r slutbesiktning, delge k ö paren besiktningsmannens utl å tande med f ö reskrift
att inom viss "anm ä rkningstid" meddela s ä ljaren i vilka h ä nseenden
k ö paren finner besiktningsutl å tandet felaktigt eller ofullst ä ndigt. K ö paren
skulle h ä refter ha r ä tt att f ö ra
talan

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 149

s å v ä l i fr å ga om fel och brister som p å pekats av besiktningsmannen som i de h ä nseenden han sj ä lv
anm ä rkt p å besiktningsutl å tandet.

Klausuler som l ä mnar
å t k ö paren att (ofta skriftligen) p å kalla
garantibesiktning kan - i vart fall d å
de ä r kombinerade med best ä mmelse att s ä ljaren
betalar k ö paren viss ers ä ttning om han avst å r fr å n garantibesiktning -genom sin
utformning fresta k ö paren att l å ta bli att p å kalla
garantibesiktning. Detta kan i sin tur medf ö ra
osk ä liga verkningar f ö r honom genom r ä ttsf ö rluster i framtida tvist r ö rande fr å gan
om fel eller brist i fastigheten uppkommit under garantitiden. En best ä mmelse motsvarande den i AB 72 7:3 att garantibesiktning
skall verkst ä llas f ö re garantitidens utg å ng "om parterna icke annat ö verenskommer"
b ö r b ä ttre kunna tillgodose konsumentens intressen, d ä rigenom att han inte genom passivitet g å r miste om sin m ö jlighet
att genom vederb ö rlig garantibesiktning undvika
bevissv å righeter och risker f ö r r ä ttsf ö rlust (jfr Motiv AB 72 s 209).

Best ä mmelserna om hur snabbt fel och
brister som antecknats av besiktningsmannen vid slutbesiktning och garantibesiktning
skall avhj ä lpas ä r s å vitt kommitt é n funnit vid sin kontraktsgenomg å ng inte i sig osk ä liga
mot sm å hus-k ö paren. Genom att de utformats oklart f ö rs ä mrar de emellertid k ö parens m ö jligheter
att bed ö ma vad han i detta h ä nseende kan kr ä va
av s ä ljaren och medger d ä rigenom denne att i viss m å n efter eget val best ä mma n ä r han skall fullg ö ra sina avhj ä lpnings å taganden.

Det skall h ä r
avslutningsvis n ä mnas att det inte ankommer p å kommitt é n
att g å in p å fr å gor om hur den n ä rmast offentligr ä ttsliga
kontrollen och besiktningen av sm å husbyggen
skall utformas. Dessa fr å gor har tagits upp i
konsumentverkets rapport om sm å hus (1975:1 s
37 ff) och ö verv ä gs f n av byggadministrationsutredningen (B 1974:04).

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 150

8.4 Skiljeklausuler

I
översikten i avsnitt 3.3.1 över marknadsdomstolens avgöranden hair
redogjorts för domstolens ställningstagande i beslutet 5/1975, där fråga
var om ett företags skiljeklausul i leveransbestämmelser avseende monteringsfärdigt
trähusmaterial (lös egendom). Skiljeklausulen gav enligt sin lydelse
säljaren rätt att avgöra om framtida tvist på grund av leveransavtalet
skulle hänskjutas till avgörcinde av skiljemän eller avgöras av allmän
domstol. Marknadsdomstolen ansåg, att eftersom ersättning till skiljemän
inte betalas genom den allmänna rättshjälpen kunde klausulen indirekt
föranleda konsumenten att av ekonomiska skäl avstå från att göra sin rätt
gällande vid en tvist. Detta förhållande jämte det att klausulen felaktigt
gav intryck att näringsidkaren alltid ensam bestämmer valet av rättsligt
förfarande (jfr 3a § skiljemannalagen) ansågs göra klausulen oskälig.

Ett
skiljeförfarande kan naturligtvis även när det gäller fast egendom te sig
alltför kostnadskrävande för konsumenten, eftersom ersättningen till
skiljemännen inte heller här betalas genom den allmänna rättshjälpen eller
genom hemförsäkringens rättsskydd. Konsumenten kan härigenom dra sig för att
hänskjuta tvisten till skiljemän och säljaren, som kanske utan svårighet
kan bära kostnaden, kan indirekt utnyttja klausulen för att hindra motparten
från att få tvisten prövad. I direktiven för kommitténs arbete anförs,
att det kam finnas skäl för kommittén att undersöka om användande av
skiljeförfarande bör kunna ske i tvister som rör konsumenters
fastighets-förvärv. Det påpekas, att just skyldigheten för konsumenten
att i sådEina fall svara för arvoden till skiljemän kan hindra honom att
göra sin rätt gällande. Direktivens utformning i nu angivet hänseende bör emellertid
enligt kommitténs uppfattning inte hindra att KO och marknadsdomstolen,
efter den utvidgning av avtalsvillkorslagen som kommittén föreslår, tar upp
frågan om skäligheten av skiljeklausuler i småhuskontrakt till bedömning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 151

Enligt lagen (1974:8) om r ä tteg å ngen i tvistem å l om mindre v ä rden
kan vissa dispositiva tvistem å l, dvs m å l vari f ö rlikning
ä r till ä ten, handl ä ggas
enligt ett f ö renklat f ö rfarande om v ä rdet
av vad som yrkas i m å let uppenbart inte ö verstiger h ä lften
av basbeloppet f ö r oktober å ret innan (gr ä nsen
g å r under å r 1976 vid 4 850 kr). I tv ä fall skall det f ö renklade
f ö rfarandet till ä mpas ocks ä
n ä r v ä rdet av det som yrkas ä r h ö gre, n ä mligen
dels d ä parterna kommit ö verens om det och r ä tten finner det l ä mpligt att till ä mpa lagen och dels d å tvisten huvudsakligen r ö r
fr å ga i vilken allm ä nna reklamationsn ä mnden
avgivit yttrande och part f ö rsta g å ngen hEUi f ö r
talan i m å let å beropar yttrandet. Yttrande av konsumentverkets fastighetsreklamations-n ä mnd kan dock f n inte å beropas f ö r att ett m å l om h ö gre
v ä rde ä n ett halvt basbelopp skall handl ä ggas
i f ö renklad form. F ö r att hindra att det f ö renklade f ö rfarandet s ä tts ur spel genom skiljeavtal har, s å som beskrivits i avsnitt 7.4, inf ö rts f ö rbudet i 3a § skiljemannalagen att i konsiimenttvister som r ö r vara eller tj ä nst
g ö ra g ä llande skiljeavtal om tvisten ej r ö r
h ö gre v ä rde ä n ett halvt basbelopp. F ö rbudets begr ä nsning
till tvister r ö rande "vara eller tj ä nst" torde inneb ä ra att det i vart fall ej ä r
till ä mpligt p å GkiljeklauGuler i k ö pekontrakt med entreprenadinslag i de delar kontraktet avser ö verl å telse av
fast egendom. F ö rarbetena till lagen om r ä tteg å ngen i
tvistem å l om mindre v ä rden och till 3a §
i skiljemannalagen (prop 1973:87 s 182 och 202 f) ger s å vitt kommitt é n
kunnat

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 152

finna inte n å got
klart svar p å sp ö rsm å let om inneb ö rden av uttrycket "vara eller tj ä nst". Utan att vilja f ö regripa l ö sningen
av fr å gan om yttrande av fastighetsreklamationsn ä mnden skall kunna ges samma verkan som yttrande av
allm ä nna reklamationsn ä mnden - n ä mligen
att tvisten oavsett v ä rdet kan handl ä ggas enligt det f ö renklade
r ä tteg å ngsf ö rfarandet - vill kommitt é n f ö resl å att f ö rbudet
i 3a § i skiljemannalagen utstr ä cks till att omfatta ä ven mindre tvister om fast egendom. Skyldigheten f ö r konsumenten att betala skilje-mannakostnaderna kan
eljest i s ä rskilt h ö g grad avh å lla
honom fr å n att s ö ka g ö ra sin r ä tt g ä llande i
situationer d ä r tvistef ö rem å lets v ä rde inte ö verstiger
ett halvt basbelopp.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 '53

8.5 Hävnings-
och återgångsklausuler

I
sedvanliga köpekontrakt rörande äldre hus eller redan färdigställda nya
småhus finns såsom nämnts i avsnitt 7.5 vanligtvis intagen hävningsbefogenhet
och förverkandebestämmelser till förmån för säljaren om köparen inte
fullgör sina betalningsförpliktelser enligt avtalet. I köpekontrakten med
entreprenadinslag finns motsvarande hävningsbef ogenhet och vidare bl a
klausuler som skall hindra köparen att häva köpet med anledning av dröjsmål
från säljarens sida.

Kommittén
anser starka skäl tala för att KO och marknadsdomstolen får
möjlighet att pröva skäligheten av de bestämmelser om förverkande av
handpenning, skadestånd o d i hävningsklausuler som utformats av
säljaren ensam. Det på förhand bestämda belopp som skall vara
förverkat eller den i förväg bestämda ersättning som skall utgå
till säljaren för den förlust han får vidkännas genom att köparen inte
står fast vid köpet kan komma att bestämmas till en överlägsen parts fördel
utan att det närmare framgår vilka skäl som ligger bakom. Ingen bedömning
har exempelvis skett av säljarens möjligheter att avyttra objektet till annan
köpare eller av storleken av de förluster säljaren drabbas av genom att
köpare i viss utsträckning inte fullföljer sina köp.

Oskäliga
viten och förverkandepåföljder i det enskilda fallet torde
småhusköparen i fortsättningen kunna angripa med stöd av den nya
generalklausulen i 36 § avtalslagen (jfr generalklausulutredningens
framställning om viten och förverkandeklausuler m m i SOU 1974:83 s 169 ff).

Vid
entreprenadförhållanden i allmänhet föreligger ett berättigat intresse att
avtalsförhållandet inte upplöses utan starka skäl. Omställningsproblem
av personlig och

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 154

ekonomisk natur skulle annars alltf ö r l ä tt uppkomma.
Reglerna i AB ä r utformade med utg å ngspunkt fr å n
detta. Kan entrepren ö ren visa att han p å grund av force majeure m m enligt reglerna i AB har
r ä tt till tidsf ö rl ä ngning kan
best ä llaren i de flesta fall inte h ä va avtalet p å grund
av f ö rsening med entreprenadens utf ö rande. Skulle inte r ä tt till tidsf ö rl ä ngning f ö religga, kr ä vs ä ndock f ö r h ä vning ett
avsev ä rt dr ö jsm å l. F ö rseningen skall medf ö ra "v ä sentlig ol ä genhet
f ö r best ä llaren" (aB
72 8:1 p i). Ä ven p å f ö ljderna f ö r fel i entreprenaden ä r enligt AB utformade med utg å ngspunkt
fr å n att avtalsf ö rh å llandet inte
skall uppl ö sas i f ö rtid. Fel eller brist i entreprenaden skall avhj ä lpas av entrepren ö ren
(aB 72 2:7 och 8), som kan s ä gas ha en r ä tt
till detta, och inte annat ä n i undantagsfall
f ö ranleda h ä vning fr å n
best ä llarens sida (jfr AB 72 8:1 p 2). -
Om regleringen i AB av p å f ö ljder vid entrepren ö rens dr ö jsm å l och vid
fel i det utf ö rda arbetet skall g ä lla ä ven vid
entreprenadavtal utanf ö r AB:s till-l ä mpningsomr ä de
ä r ovisst. Ä ven h ä r f å r sannolikt kr ä vas
ett avsev ä rt dr ö jsm å l innan h ä vningsp å f ö ljden f å r
tillgripas (se framst ä llningen h ä rom hos Bengtsson, S ä rskilda avtalstyper I s 11 é
f och s 121).

Principerna i AB:s system om tidsf ö rl ä ngning och
mycket begr ä nsad r ä tt till h ä vning
kan enligt kommitt é ns mening n ä r de i of ö r ä ndrat skick ö verf ö rs till sm å husk ö pekontrakten med entreprenadinslag medf ö ra beaktansv ä rda
nackdelar f ö r sm å husk ö paren. Kommitt é n anser, att det finns ett starkt behov av att kunna
pr ö va sk ä ligheten av h ä r avsedda h ä vningsf ö rbud
vid dr ö jsm å l och fel fr å n s ä ljarens sida.

Som n ä mnts i avsnitt 7.5 saknas i
kontrakten avseende uppf ö rande av sm å hus vanligtvis varje antydan om h ä vningsbef ogenhet f ö r k ö paren eller annan m ö jlighet f ö r
honom att g ö ra sin r ä tt enligt kontraktet g ä llande mot s ä ljaren t ex om s ä ljaren underl å ter
att avhj ä lpa fel och brist som konstaterats
vid slutbesiktning eller som ä r h ä nf ö r-ligt till
garanti å tagande.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 155

Kommitt é n anser, att
sm å huskontrakt b ö r inneh å lla
regler ä ven om k ö parens m ö jligheter
att tillgripa h ä vning och andra sanktioner vid s ä ljarens kontraktsbrott. Presentationen i avtalet av
parternas r ä ttigheter och skyldigheter kan
eljest ge k ö paren ett intryck av bindning till
k ö pet som inte svarar mot det
verkliga r ä ttsl ä get.

En sm ä husk ö pare kan under ä ndrade f ö ruts ä ttningar och
i speciella situationer vilja dra sig ur k ö pet.
Han vill d å å stadkomma samma r ä ttsverkan - å terg å ng av k ö pet
- som f ö ljer p å en befogad h ä vning
med anledning av s ä ljarens kontraktsbrott.

Enligt AB ä r entrepren ö ren ber ä ttigad
och skyldig att under entreprenadtiden utf ö ra
av best ä llaren f ö reskrivna ä ndringar
(AB 72 2:2). Denna regel korresponderar med best ä mmelserna i AB 72 6:8 om reglering av ers ä ttningen f ö r
entreprenaden. Enligt dessa har best ä lleiren
inte r ä tt att utan p å f ö ljd f ö r honom sj ä lv
begr ä nsa eller avbest ä lla entreprenaden sedan avtal tr ä ffats. Vid entreprenader utanf ö r AB:s system torde m ö jligheterna vara sm å f ö r best ä llaren
att best ä mma att entreprenaden skall
avbrytas utan p å f ö ljd f ö r honom sj ä lv,

2)

!. ö p av l ö s egendom f å r
i princip inte fr å ntr ä das. Underl å ter k ö paren att uppfylla sin betalningsskyldighet eller att

ta emot godset,
g ö r han sig skyldig till
kontraktsbrott (dr ö jsm å l). Endast vid s k ö ppet k ö p har k ö paren,
on s ä ljaren avl ä mnat godset, r ä tt
att dra sig ur k ö pet men enbart under f ö ruts ä ttning att k ö paren inom ö verenskommen
tid eller i annat fall utan osk ä ligt uppeh å ll ger besked att han inte vill beh å lla godset (60" § k ö plagen). P å senare tid har dock genom hemf ö rs ä ljningslagen
(1971:238) ö ppnats

Betr ä ffande h ä vning, h ä vningsr ä tt och å terg å ng, se bl a Bengtsson, H ä vningsr ä tt
och upps ä gningsr ä tt vid kontraktsbrott s 4 ff och Westerlind,
Jordabalken (1971) s 297 f

2

Betr.
frånträdande och jämkning av förpliktelse se Rodhe, Lärobok i
obligationsrätt, 4 uppl, s 273 ff m hänv. Jfr om avbeställningsrätt
vid tillverkningsavtal och vissa andra tjänster Brita Sundberg-Veitman i
SvJT 1975 s 241 ff.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 156

möjlighet
för köpare att under vissa betingelser inom en vecka frånträda anbud eller
svar på anbud avseende köp och vissa tjänster. Lagen gäller dock i
regel inte när avtalet på ömse sidor fullgörs vid sammanträffandet
med säljaren.

Om
köpare av fast egendom inte fullföljer avtalet, får han betala dröjsmälsränta
och slutligen, om avtalet innehåller sådan bestämmelse, finna sig i
att avtalet hävs och att handpenningen förverkas.

I
de allmänna leveransbestämmelser för trähus, som utarbetats av
Sveriges trähusfabrikers riksförbund efter överläggningar med KO, har tagits
in bestämmelser att köparen under tiden från beställningstillfället fram till
dess leveransen påbörjas får avbeställa leveransen utan annan kostnad än
det s k ritningsförskottet om han drabbas av långvarig, allvarlig
sjukdom eller dödsfall inom familjen eller om hans äktenskap upplöses eller om
något annat inträffar, som i grund förändrar förutsättningarna för
avtalet.

Om
förutsättningarna för avtalets ingående eller fullgörande väsentligt
rubbas under tiden mellan kontraktsslutet och tillträdesdagen och detta
sker utan köparens förskyllan är det enligt kommitténs mening av vikt, att
köparen kan frånträda avtalet (jfr force majeure-klausuler till säljarens
förmån). Bestämmelser härom bör finnas i småhuskontrakten för att
åstadkomma rimlig balans mellan näringsidkare och konsument. Huruvida
rätten att under nyssnämnda omständigheter frånträda köpet alltid skall vara
förenad med skyldighet för köparen att ersätta säljaren hans ekonomiska
förlust med anledning av köpets återgång, finner kommittén inte
anledning att gå in på närmare. I de fall ersättning skall utgå bör den
på lämpligt sätt standardiseras så att bl a tvister om ersättningens
storlek kan undvikas (jfr vad som anförts tidigare beträffande
ersättning vid säljarens dröjsmål).

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110

8.6 Avtalsvillkorslagens till ä mpning p å f ö rmedlingsfall

157

opaginerad Kontrollera mot PDF

KO har i sin skrivelse till justitiedepartementet om
utvidgning av till ä mpningsomr å det f ö r
avtalsvillkorslagen (se avsnitt 6.1.2) p å pekat,
att privata sm å huss ä ljare vanligen anlitar fastighetsm ä klare
som medhj ä lpare samt att kontraktet d å ofta avfattas p å
formul ä r som m ä klaren tillhandah å ller
och att denne i huvudsak best ä mmer vilka
klausuler som skall tas in i kontraktet. KO anser det p å kallat, att ocks ä
de olika standardvillkor som kommer till anv ä ndning
i dessa sammanhang b ö r kunna granskas enligt en till
fast egendom utvidgad avtalsvillkorslag. Fr å n
konsumentsynpunkt f å r utvidgningen av till ä mpningsomr å det
till fast egendom avsedd effekt endast under f ö ruts ä ttning att de enskilda f ö rs ä ljningar som
f ö rmedlas av m ä klare tas med. KO menar dessutom, att f ö rmedlingssituationen b ö r tas med f ö r
att bringa avtalsvillkorslagens till ä mpningsomr å de i b ä ttre
ö verensst ä mmelse med konsumentk ö plagens.

Konsumentk ö plagen
(1973:877) ger konsumenten ett grundskydd som han alltid skall ha n ä r han f ö r
enskilt bruk k ö per varor fr ä n n ä ringsidkare
och varorna s ä ljs i n ä ringsidkarens yrkesm ä ssiga verksamhet. Ä ven i det
fall att en konsument k ö per en vara av en n ä ringsidkare och n ä ringsidkaren
i sj ä lva verket bara f ö rmedlar f ö rs ä ljningen s å som
ombud f ö r en privatperson som s ä ljare, ger konsumentk ö plagen k ö paren detta grundskydd. Genom en
utstr ä ckt till ä mpning av lagen i detta s k f ö rmedlingsfall (i § andra stycket) kan k ö paren rikta
sina anspr å k enligt konsumentk ö plagen mot s ä ljaren
- d ä remot inte mot n ä ringsidkaren som f ö rmedlar k ö pet.

Vad KO å syftar med ö nskem å let om till ä mpning av en utvidgad avtalsvillkorslag p ä f ö rmedlingsfall
synes inte vara ett skydd f ö r
konsumenten-k ö paren gentemot

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 158

s ä ljaren av den fasta egendomen utan
ett skydd mot f ö rmedlaren som i kraft av sin st ö rre sakkunskap och erfarenhet, i m å nga fall gentemot b å de s ä ljare och k ö pare, kan aktivt p å verka inneh å llet av det kontrakt som k ö paren erbjuds att skriva p å .

Enligt kommitt é ns
mening ä r det angel ä get fr å n
konsumentsynpunkt, att s å dant anv ä ndande vid f ö rmedling
av fastighetsf ö rs ä ljning av osk ä liga avtalsvillkor som direkt styrs
av f ö rmedlarens st ö rre kunskap och erfarenhet b ö r kunna angripas med till ä mpning av en till fast egendom utvidgad
avtalsvillkorslag. Till ä mpningen b ö r emellertid begr ä nsas
till f ö rmedlingssituationer d ä r omst ä ndigheterna
ä r s å dana att det kan anses p å kallat
fr ä n allm ä n synpunkt att m ä klaren
j ä mst ä lls med n ä ringsidkare som anv ä nder osk ä ligt
villkor vid konsumenterbjudande (jfr den nuvarande utformningen av 1 § f ö rsta stycket
f ö rsta punkten avtalsvillkorslagen).

Anv ä ndande av villkor i f ö rmedlat erbjudande f å r till en b ö rjan anses f ö religga n ä r
m ä klaren tillhandah ä ller avtalsparterna ett f ö rtryckt formul ä r
med kontraktsvillkor. M ä klaren kan emellertid ä ven p å annat s ä tt, utan att n å gon
av avtalsparterna medverkar till det, ut ö va
ett klart best ä mmande inflytande p å kontraktsutformningen. Situationer av sistn ä mnda slag ä r
emellertid sv å ra att avgr ä nsa fr å n
fall, d å oberoende av m ä klarens synpunkter en v ä l informerad s ä ljare
kr ä ver eller avtalsparter i samf ö rst å nd beg ä r att i kontraktet skall tas in en klausul av viss
lydelse. Kommitt é n anser inte att
avtalsvillkorslagens till ä mpning p å m ä klarf ö rmedlade erbjudanden att f ö rv ä rva fast
egendom skall vara beroende av det formella kriteriet att m ä klaren tillhandah å llit
avtalsparterna ett f ö rtryckt formul ä r inneh å llande
osk ä liga villkor. Ä ven p å verkan fr å n m ä klarens

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 159

sida av annat slag som haft avg ö rande betydelse f ö r
avtalsutformningen b ö r kunna angripas av KO och
marknadsdomstolen. Till undvikande av r ä ttsos ä kerhet f ö r
m ä klaren b ö r dock f ö ruts ä ttningen f ö r
ingripande vara att det st å r klart att det osk ä liga villkoret i kontraktserbjudandet f ö ranletts av m ä klaren
och att ett f ö rbud ä r p å kallat fr ä n allm ä n
synpunkt. Att m ä klaren enbart l ä mnar anvisning p å
l ä mplig k ö pare och sammanf ö r
parterna b ö r inte medf ö ra att lagen blir till ä mplig (jfr betr konsumentk ö plagen
SOU 1972:28 s 90). Det sagda kommer till uttryck i lagtexten, som anger som en
f ö ruts ä ttning f ö r f ö rbud att det ä r fr å ga om villkor som n ä ringsidkare-f ö rmedlare "anv ä nder", dvs det m å ste kunna
konstateras, att det verkligen ä r f ö rmedlaren som genom sin egen aktivitet å stadkommit att villkoret tagits in i kontraktet och
inte s å att detta f ö rh å llande
enbart beror p å att s ä ljaren p å fordrat
att villkoret skall vara med. F ö rbudet, som
riktas endast mot f ö rmedlaren, syftar till att hindra
denne fr å n att i forts ä ttningen anv ä nda
en viss klausul i den mening som angetts nyss.

Fastighetsf ö rmedling
sker ä ven genom andra n ä ringsidkare ä n
m ä klare, t ex genom advokat. Ä ven s å dan persons
aktiva medverkan till utformningen av osk ä liga
avtalsvillkor i sm å huserbjudanden b ö r kunna eingripas, n ä r det ä r fr å ga om f ö rmedlingssituationer liknande m ä klaruppdraget. Varje fastighetsf ö rmedling av n ä ringsidkare
beh ö ver dock inte medf ö ra att avtalsvillkorslagen blir till ä mplig. Avg ö rande
ä r h ä r, liksom i f ö rmedlingsfallet i 1 § andra stycket konsumentk ö plagen (1973:877, prop 1973:138 s 162 f), om n ä ringsidkaren f ö rmedlar
erbjudandet i sin yrkesm ä ssiga verksamhet eller inte.
Avtalsvillkorslagen b ö r inte vara till ä mplig d å
en n ä ringsidkare i en annan bransch som
privatperson i ett enskilt fall å tar sig att
f ö rmedla en fastighetsf ö rs ä ljning.

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 160

8.7 Avtalsvillkorslagens
tillämpning på erbjudanden

som
avser överlåtelse av tomträtt

Avtalsvillkorslagen
är f n tillämplig på erbjudanden att förvärva nyttjanderätt till lösöre
såsom bilar, TV-apparater m m. Nyttjanderätt till annan lös egendom än
lösöre omfattas däremot inte av lagen, S k begränsade sakrätter i fast
egendom såsom arrende, hyra och tomträtt faller således inte in under avtaisvillkorslagen.

Kommittén
har under arbetets gång diskuterat frågan om en utvidgning av
avtalsvillkorslagen även till erbjudanden om upplåtelse av arrende, hyra och
tomträtt men kommittén har stannat för att inte föreslå en sådan
utvidgning. Däremot anser kommittén - som enligt utredningsdirektiven har
att utgå från att avtalsvillkorslagen skall utvidgas till att omfatta
villkor som används vid försäljning av småhus och tomtmark för småhus -
att överlåtelse av tomträtt, som i huvudsak sker enligt bestämmelserna
rörande fast egendom (se 13 kap 7 § JB),
inte bör undantas från lagens till-lämpningsområde. Med hänsyn
härtill föreslås att vad i lagen sägs om fast egendom skall gälla
även överlåtelse av tomträtt.

Det
synes påkallat att i fortsatt lagstiftningsarbete överväga frågan om en
ytterligare utvidgning av avtalsvillkorslagen. Standardavtal är mycket
vanliga i fråga om nyttjanderättsrpplåtelser till konsument av fast egendom,
särskilt som jordabalken i stor utsträckning uppställer krav pä
skriftlig form. Nyttjanderätter såsom tomträttsupplätelse, arrende,
hyra, bostadsrätt m fl är av mycket stor ekonomisk och social
betydelse från konsumentsynpunkt. Nyttjanderättsavtalen är visserligen
ingående lagreglerade i jordabalken, men regleringens omfattning
varierar starkt mellan olika nyttjanderättstyper och är i vissa
hänseenden dispositiv. Man har även att beakta rena korttidsupplätelser
av fast egendom, t ex upplåtelse av plats i parkeringsanläggning som
ej är förenad med ett förvaringsavtal.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 161

En
särskild svårighet i detta sammanhang är dock att den modell för
konsumentskydd som avtalsvillkorslagen uppställer sannolikt inte passar
inom betydelsefulla delar av nyttjanderättsomrädet. Pä hyresmarknaden
utvecklas ju alltmer ett förhandlingssystem med arbetsmarknaden som
mönster, varvid konsumenterna i deras egenskap av hyresgäster agerar
genom egna organisationer. På bostadsrätts-området framträder
avtalsvillkoren nännast som en fråga om förhållandet mellan medlemmarna i en
ekonomisk förening. Det kan vidare påpekas att förarbeten och praxis enligt
avtalsvillkorslagen torde ge rätt ringa ledning för bedömningen av
diskutabla avtalsvillkor i nyttjanderätts-kontrakt, eftersom det här inte
som vid köp och flertalet tjänster är fråga om korttidsavtal utan i
regel om långtidskontrakt med därav föranledd speciell avtalsstruktur.

11 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 162

9 SPECIALMOTIVERING

9.1 1 och 2 §§
avtalsvillkorslagen

Om den av kommitt é n
f ö reslagna utvidgningen av avtalsvillkorslagens
till ä mpningsomr å de till fast egendom inklusive ö verl å telse av
tomtr ä tt och till det s k f ö rmedlingsfallet tas in i den nuvarande 1 § i lagen, blir denna paragraf l å ng och sv å r ö versk å dlig.
Kommitt é n f ö resl å r d ä rf ö r att inneh å llet i 1 §
inskr ä nks till att ange vilka erbjudanden
som omfattas av lagen. Enligt kommitt é ns
uppfattning ä r det d å naturligt att flytta det nu-varan'ae inneh å llet i 2 §
ang å ende vissa begr ä nsningar i lagens till ä mpning till 1 § . I 2 § b ö r i st ä llet anges de n ä rmare
f ö ruts ä ttningarna och f ö rem å let f ö r f ö rbud enligt lagen.

Kommitt é n f ö resl å r betr ä ffande 1 § ,
att det som avses med erbjudandet, "vara eller tj ä nst", kompletteras med "fast egendom"
och att h ä r tas in ä ven "nyttjander ä tt till l ö s ö re", som utg ö r inneh å llet i paragrafens nuvarsinde andra stycke, I
enlighet med vad som anf ö rts i avsnitt 8.7 b ö r h ä r ocks å anges, att vad i lagen s ä gs om fast egendom ä ven g ä ller ö verl å telse av tomtr ä tt.

F ö rsta och tredje styckena i den f ö reslagna 2 §
upptar, med den f ö rkortning som f ö ranleds av att viss text flyttats till 1 § , inneh å llet
i nuvarande 1 § f ö rsta och tredje styckena. I den f ö reslagna
paragrafens andra stycket har det s k f ö rmedlingsfallet
avseende fast egendom och ö verl å telse av tomtr ä tt tagits in.

I fr å ga om f ö rmedlingsfallet f ö resl å r kommitt é n
f ö r att inte on ö digtvis tynga lagtexten ingen begr ä nsning till sm å hus.
Den erforderliga begr ä nsningen till s å dana fastigheter torde erh å llas genom lagens krav p å att ingripande f å r
ske enbart mot villkor som n ä ringsidkare
anv ä nder vid erbjudande till konsument
f ö r enskilt bruk och endast om det ä r p å kallat fr å n allm ä n
synpunkt.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

Kommitt é n vill
erinra om att med termen n ä ringsidkare f ö rst å s den som
yrkesm ä ssigt bedriver verksamhet av
ekonomisk natur (jfr f ö rarbetena till bl a vartim ä rkes-lagen, marknadsf ö ringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentk ö plagen, prop 1960:167 s 48, 1970:57 s 90, 1971:15 s
85 och 1973:138 s 160). Termen, som s å ledes
har en vidstr ä ckt betydelse, omfattar ä ven den som driver yrkesm ä ssig verksamhet som deltidssyssla, om sysslan
uppvisar ett visst m å tt av varaktighet. N å got krav att verksamheten skall bedrivas med vinst
finns inte.

9.2 Den f ö reslagna
utvidgningens till ä mpning p å avtal med internationell anknytning

163

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid avtalsvillkorslagens tillkomst p å pekade departementschefen att lagen inte var
formellt begr ä nsad till vad som sker i Sverige.
Avg ö rande f ö r om generalklausulen skall till ä mpas borde dock enligt samma uttalande vara om f ö rs ä ljningserbjudandet
avs å g den svenska marknaden. F ö rs ä ljningserbjudanden
som riktas till kunder utanf ö r Sverige
borde d ä remot inte anses omfattade av
lagstiftningen och det oavsett om erbjudandet l ä mnas av svensk eller utl ä ndsk
n ä ringsidkare (prop 1971:15 s 89).

S å vitt g ä ller erbjudanden till i Sverige bosatta personer
att f ö rv ä rva fast egendom utomlands torde en till ä mpning av avtalsvillkorslagen normalt inte komma i fr å ga bl a med h ä nsyn
till huvudprincipen i den internationella privatr ä tten, att r ä ttsfr å gor r ö rande fast egendom bed ö ms enligt det lands lag i vilket fastigheten ä r bel ä gen (forum rei
sitae, se Karlgren, Internationell privat- och processr ä tt, 4 uppl, s 86 och 103). F ö rv ä rv av fast
egendom utomlands ä r i de flesta fall noga lagreglerad
och fordrar inte s ä llan s k notariell medverkan av r ä ttskunnig person som f ö retr ä der det offentliga intresset och
granskar avtalsinneh å llet. S å dana omst ä ndigheter
hindrar d ä remot inte

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 164

att med tillämpning av marknadsföringslagen uppta till
prövning ett svenskt eller utländskt företags reklampåstående riktat till
den svenska marknaden om fast egendom i utlandet (jfr prop 1970:57 s 92 f,
Bernitz m fl. Otillbörlig marknadsföring s 73 ff).

9.3 Ikraftträdande

Den ändrade lagstiftningen föreslås träda i kraft den
1 januari 1977» Avtalsvillkorslagen i dess ändrade lydelse torde
kunna tillämpas även på erbjudande att förvärva fast egendom som gjorts
före lagens ikraftträdande (jfr prop 1971:15 s 92). Övergångsbestämmelser
härvidlag synes ej behövas. Den ändrade bestämmelsen i skiljemannalagen
däremot bör inte vara tillämplig på avtal som träffats före
ikraftträdandet. En övergångsbestämmelse av denna innebörd är fördenskull
påkallad (jfr prop 1973:8? s 203).

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 165

10 S Ä RSKILT
YTTRANDE S ä rskilt yttra,nde av experten Hagman

Enligt 3 a § lagen om
skiljem ä n f å r vid tvist s k skiljeklausul i avtal mellan n ä ringsidkare och konsument i vissa fall inte g ö ras g ä llande. F ö r paragrafens till-l ä mplighet fordras bl a att tvisten avser vara eller tj ä nst. Sm å husk ö pkommitt é n
f ö resl å r ä ndring av paragrafen, s ä att den blir till ä mplig ä ven vid tvist avseende fast
egendom.

Bland de fr å gor som sm å husk ö pkommitt é n f å tt i uppdrag
att utreda finns fr å gan i vad m å n skiljef ö rfarande
enligt lagen om skiljem ä n b ö r till å tas i tvist r ö rande konsuments fastighetsf ö rv ä rv. Denna fr å ga har ä nnu
inte varit f ö rem å l f ö r n å gra n ä rmare diskussioner eller
utredningar inom kommitt é n. Den f ö reslagna f ö r ä ndringen av 3 a §
lagen om skiljem ä n har enligt min mening ett direkt
samband med fr å gan om skiljef ö rfarande ö verhuvud
taget vid tvist avseende konsuments fastighetsf ö rv ä rv. Det vore att f ö regripa den fortsatta utredningen att redan nu f ö r en del fall g ö ra
skiljeklausul i sm å husavtal verkningsl ö sa.

Till saken h ö r
vidare att regeln i 3 a § lagen om skiljem ä n h ä nger direkt
samman med det f ö renklade r ä tteg å ngsf ö rfarandet enligt lagen om r ä tteg å ngen i
tvistem å l om mindre v ä rden, vilken lag i sin tur har ett n ä ra samband med allm ä nna reklamationsn ä mndens verksamhet.

I Sm å husk Ö pkommitt é ns direktiv anges att vsirken fr å gan om till ä mpligheten
av lagen om r ä tteg å ngen i tvistem å l om mindre v ä rden eller fr å gan
om reklamationsf ö rfsirandet vid fastighetsk ö p skall tas upp av kommitt é n. D å 3 a § lagen om skiljem ä n
i sin nuvarande lydelse syftar till att f ö rhindra
att just lagen om r ä tteg å ngen i tvistem å l om mindre

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 166

v ä rden f ä r minskad betydelse p g a skiljeklausul och d å det f ö renklade ratteg ä ngsf ö rf ä randet enligt n ä mnda
lag delvis bygger p å m ö jligheten f ö r domstolen att inh ä mta yttrande fr å n
allm ä nna reklamationsn ä m.nden, anser jag att sm å husk ö pkommitt é n genom sitt f ö rslag
till ä ndring i 3 a § lagen om skiljem ä n
aktualiserat en komplicerad fr å ga alldeles
f ö r tidigt.

Av nu anf ö rda sk ä l tar jag avst å nd
fr å n kommitt é ns f ö rslag till ä ndring av 3 a §
lagen om skiljem ä n.

D å kommitt é n trots det anf ö rda
ansett sig inte b ö ra avst å fr å n att f ö resl å ä ndring av 3 a §
lagen om skiljem ä n, vill jag aktualisera en annan fr å ga, som ber ö rs
av kommitt é ns f ö rslag.

Enligt 1 § lagen om r ä tteg å ngen i
tvistem å l om mindre v ä rden skall lagen till ä mpas i tvistem å l vari f ö rlikning ä r
till å ten, om v ä rdet av vad som yrkas uppenbart ej ö verstiger h ä lften
av det enligt lagen om allm ä n f ö rs ä kring best ä mda basbeloppet vid viss tidpunkt. Lagen skall dock
ej till ä mpas, om part f ö rsta g å ngen
han f ö r talan i m å let yrkar att lagen inte skall till ä mpas och d ä rvid
g ö r sannolikt att bakomliggande tvist
ä r av "synnerlig betydelse f ö r bed ö mningen av
andra f ö religgande r ä ttsf ö rh å llanden".

Vid k ö peavtal avseende nybyggda sm å hus ä r det inte
ovanligt att en tvistefr å ga, som i det enskilda fallet g ä ller ett v ä rde
understigande halva basbeloppet enligt lagen om allm ä n f ö rs ä kring, ä r
genomg å ende f ö r ett stort antal hus, exempelvis i ett grupphusomr å de. Avg ö randet
i det enskilda fallet f å r d å synnerlig betydelse f ö r bed ö mningen av andra f ö religgande r ä ttsf ö rh å llanden. I s å dant fall har man anledning r ä kna med att domstolen finner att den anh ä ngig-gjorda tvisten inte skall avg ö ras i den ordning som f ö ljer av lagen om r ä tteg å ngen i tvistem å l om mindre v ä rden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 '

Om
nu det berörda småhusavtalet innehåller skiljeklausul och domstolen
funnit att tvisten inte skall handläggas i den ordning, som gäller
enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, finns knappast
något skäl att inte låta skiljeklausulen gälla. Med hänsyn härtill bör
det av kommittén föreslagna förbudet i 3 a § lagen om skiljemän att göra
skiljeklausul gällande avse endast tvist, som verkligen blir handlagd
enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. I annat fall
fyller förbudet inte sitt ändamål, nämligen att framtvinga en billig
och enkel handläggning av tvisten.

Lagtekniskt
kan frågan lösas så att andra stycket i 3 a §

lagen om skiljemän kompletteras och inledningsvis får

följande lydelse: "Första stycket gäller ej om tvisten ej

blir handlagd enligt lagen om rättegången i tvistemål om

mindre värden eller om ...... förpliktelser".

Sammanfattningsvis
är jag sålunda av den uppfattningen att förslaget till ändring av 3 a §
lagen om skiljemän till att omfatta skiljeklausul i avtal mellan
näringsidkare och konsument rörande fast egendom lagts fram utan tillräcklig
utredning och utan hänsyn till olika betydelsefulla fak torer. Befinnes den
föreslagna ändringen ändå böra genomföras, bör enligt min mening göras
ett tillägg till 3 a § lagen om skiljemän av innebörd att förbudet
att göra skiljeklausul gällande endast skall ha avseende på fall, då
tvisten rent faktiskt kommer att handläggas i den form som följer av lagen om
rättegängen i tvistemål om mindre värden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga
2 Departementspromemorians förslag

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrives
att 1, 2 och 3 a §§ lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor skall
ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

enskilt bruk. Förbud kan
meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkarens vägnar.

Är villkor, som
näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för
enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som
oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från
allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall
använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite,
om detta ej av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger
motsvarande tillämpning om näringsidkare erbjuder konsument att mol vederlag förvärva
nyttjanderätt lill lösöre för enskilt bruk.

Är villkor, som
näringsidkare använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighel
till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga
omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen,
om del är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att
framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud
skall förenas med vite, om detta ej av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger
motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga
verksamhet använder vid förmedling av erbjudande om nyttighet till konsument
för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen
eller försäkringsinspektionen.

2 §

/
fråga om erbjudande som avser nyttjanderätt till fast egendom gäller denna lag endasi
vid överiålelse av tomträtt. Lagen gäller ej i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

'Senaste
lydelse 1973:878.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110

Nuvarande
lydelse

169

Föreslagen
lydelse

verksamhet
som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkrings-inspektionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3a § i

Näringsidkare
är skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller
upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får
ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av
högst 5 000 kronor.

Mot
ombudsmannens beslut om v

Näringsidkare är skyldig
att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller upplysning
i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000
kronor, itesföreläggande får talan ej föras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

'Senaste lydelse 1972:730.

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 170

Bilaga
3

Sammanställning
av vissa anmärkningar från konsumentverket och Sveriges advokatsamfund rörande
kommitténs värderingar av olika avtalsvillkor

Konsumentverket:

Friskrivning
från ansvar för dolda fel

Kommittén
uttalar att friskrivningsklasusuler av detta slag "i regel" inte bör
förekomma, t. ex. vid näringsidkares försäljning av nya småhus till
privatpersoner för enskilt bruk. Undantagsvis får det dock anses skäligt att
säljaren även i sådana avtalsförhållanden friskriver sig från ansvar. "Vid
användande av nya byggnads- eller inredningsmaterial kan det exempelvis finnas
behov för säljaren att kunna friskriva sig för dolda fel i vissa bestämda
hänseenden - i vart fall under ett inledningsskede av materialets användning på
marknaden" (s. 83). Denna uppfattning tillbakavisas bestämt av konsumentverket.
Det kan inte godtas att konsumenterna får tjäna som försökskaniner och -
kanske helt ovetande om dem - ta de ekonomiska riskerna av t. ex. nya
materialtyper, medan säljarna lämnas utan ansvar. Säljaren måste alldeles
självklart här ta de ekonomiska konsekvenserna av den produktutveckling som
görs. Detta överensstämmer också väl med praxis på t. ex. områdena för
läkemedel, livsmedel och förpackningsmaterial, där det krävs att en ny produkt
skall godkännas av socialstyrelsen eller livsmedelsverket innan den får släppas
ut på marknaden.

Kommittén
refererar vidare högsta domstolens dom DT 38/1975 (NJA

1975
s. 545) i det s. k. diffusionsspärrmålet. HD förklarar där att en generellt

utformad
friskrivningsklausul i ett försäljningsavtal mellan privatpersoner

med
en mäklare som förmedlare, vilket avsåg en tio år gammal fastighet, inte

var
otillbörlig. HD uttalar också i domen att det "inte /är/ uteslutet att för

tillämpning
av friskrivningsklausuler får ställas strängare krav i flera

hänseenden,
när det gäller områden där rådande värderingar rörande

I konsumentskydd gör sig gällande, t. ex. försäljning
av nybyggt småhus av

byggföretag
till enskild person". 1 anslutning till referatet anför kommittén (s. 85)
att det i fråga om mäklarförmedlade småhusöverlåtelser mellan privatpersoner
är rimligt att ge större spelrum för friskrivningsklausuler för dolda fel,
varvid HD:s avgörande ger god vägledning.

Konsumentverket
vill här uttala att det inte heller vid överlåtelser av äldre hus kan godtas
att näringsidkare eller mäklare överlag använder friskrivningsklausuler. Det
skall dock inte bestridas att sådana klausuler i vissa fall bör tillåtas då det
är fråga om äldre fasligheter. Särskill med anledning av de omfattande
konsekvenser som en sådan klausul kan få för köparen är det dock nödvändigt att
villkor av detta slag ges en myckel tydlig presentation, så

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 171

att
köparen görs uppmärksam på deras existens och innebörd. I det enskilda fallet
kan detta givetvis ske genom att säljaren eller mäklaren närmare redogör för friskrivningsklausulen.
Någon tillförlitlig garanti för att della verkligen också kommer atl ske kan
man dock knappast få. Klausulen som sådan måste därför, för att kunna godtas,
tydligt ange i vilka hänseenden som säljarens ansvar för dolda fel är begränsat
- t. ex. genom att friskrivningen anges avse ansvaret för elektriska ledningar,
husbock etc. Konsumentverket delar således i denna fråga inte den uppfattning
som kommer till uttryck i HD.s dom och som kommittén synes ansluta sig till.

Friskrivning
i garantiåtaganden från ansvar för fel

Enligt
Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader,
AB, (se AB 72 kapitel 5 i) 8) är säljarens ansvar för dolda fel efter
garantitidens utgång begränsat till fall av grov vårdslöshet. Vad som i motiven
till AB anförs som grund för detta saknar - vilket också framgår av kommitténs
resonemang på denna punkt (s. 88 O - verklighetsförankring såvitt avser
förhållandet mellan säljaren/entreprenören och småhusköparen. Dessa är inga
jämbördiga parter. Köparen kan oftast inte kontrollera byggnationen. Säljaren
utser besiktningsman osv.

Som kommittén framhåller (s.
89) måste därför en garantitid om ett år anses alltför kort. Enligt
konsumentverkets mening boren säljare kunna garantera beskaffenheten hos grund
och stomme, dvs. byggnadens goda bestånd och funktion, under minst tre år och
beskaffenheten i övrigt under två år. Köparens underläge gentemot säljaren
måste också beaktas på det viset att utgången av garantitiden inte ges så
genomgripande rättsverkningar som fallet ofta är i dag. Kravet på grov
vårdslöshet gör att köparen ytteriigt sällan har möjlighet att göra gällande
fel efter garantitidens utgång. Kommittén framhåller också detta men föreslår
ingen ändrad regel för köparens rätt till ersättning i dessa fall. Enligt
konsumentverket bör säljaren efter garantitidens utgång vara strikt ansvarig
för dolda fel i analogi med regeln i 4:19 jordabalken. Verket biträder tanken (s.
89) att det i småhuskontrakten bör tas in en uttrycklig bestämmelse om
säljarens ansvar efter denna tidpunkt.

Som
kommittén anför (s. 63 och 90) undandrar säljaren i många köpekontrakt med
entreprenadinslag den maskinella utrustningen från garantin och hänvisar
köparen till att vid fel vända sig till vederbörande leverantör.
Konsumentverket delar uppfattningen att detta av olika skäl är olyckligt och biträder
kommitténs förslag i frågan. Det kan tilläggas att en hänvisning till
leverantören ger en missvisande bild av köparens rättigheter i de fall då
utrustningen inte utgör fast egendom. 1 fråga om utrustning som helt eller
delvis är lös egendom har köparen enligt den tvingande regeln ill!; konsumentköplagen
alltid rätt att reklamera hos säljaren.

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 172

Friskrivning
från ansvar för dröjsmål

Som
kommittén framhåller tillgodoser dessa friskrivningsklausuler ensidigt
säljarens intressen. För köparen kan en senareläggning av tillträdesdagen få
mycket negativa ekonomiska och praktiska konsekvenser i form av svårigheter att
finna en tillfällig bostad, kostnader för en extra flyttning etc.

Enligt
konsumentverkets mening bör säljaren inte annat än vid ren force majeure - till
vilken bara bör hänföras sådana omständigheter som säljaren varken råder över
eller bort förutse - kunna friskriva sig från ansvar vid dröjsmål. Om en
försening inträffar skall köparen vidare ha rätt till så stor ersättning att
den normalt täcker hans av dröjsmålet föranledda kostnader. Konsumentverket
anser i anslutning till vad kommittén anför härom (s. 94) att ett vitesbelopp
om 1/2 96 av entreprenadsumman är lämpligt. Det överensstämmer också väl med
praxis (se Motiv AB 72 s. 133).

Besiktningsklausuler

Fastighetsreklamationsnämndens
verksamhet, anmälningar till KO och konsumentverket och upplysningar av annat
slag har visat att det inte är ovanligt att också väsentliga fel - ibland i
form av avvikelser från byggnormerna - förbises vid besiktningarna.
Besiktningsmannen, som skall fastställa om byggnaden är kontraktsenlig, gör
bara en okulärbesiktning vid vilken det inte är möjligt att upptäcka alla
eventuella felaktigheter. Inte sällan har besiktningsmannen anknytning till
säljaren, vilket kan bidra till att han hamnar i en intressekonflikt om han
fullgör en noggrann granskning av byggnationen och noterar alla fel och
brister. Konsumentverkets erfarenhet visar att detta inte minst är fallet då
besiktning görs av en hel serie hus och det framkommer att alla hus är
behäftade med samma fel. Mycket tyder på att vissa besiktningsmän i sådana fall
avstår från att framföra brister i medvetande om de praktiska svårigheterna
för säljaren att avhjälpa felen och de ekonomiska konsekvenserna ett
avhjälpande av felen skulle få.

Besiktningsklausulerna
innebär i allmänhet att köparen bara har rätt att göra påföljder gällande
beträffande sådana avvikelser från avtalet som upptagits i
besiktningsutlåtandet. Kommittén föreslår att köparen också skall ges rätt att
föra talan i fråga om fel och brister som han påtalat i samband med anmärkning
över besiktningsutlåtandet (s. 95 f). Detta medför dock enligt konsumentverkets
mening inte att köparen ges ett tillräckligt starkt skydd. Som tidigare anförts
utgör de till besiktningsutlåtandet knutna i-ättsverkningarna några av de
allvarligaste svagheterna i köparens ställning. Den regel som kommittén
föreslår innebär visserligen alt köparens ställning stärks något, men
långtifrån tillräckligt. Om inte "anmärkningstiden" görs mycket lång,
kommer regeln bara att medföra att köparen kan påtala fel som han nämnt för

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 173

besiktningsmannen
men som denne vägrat anteckna i utlåtandet eller som han själv kan konstatera
under en ganska kort tids boende i fastigheten. Som kommittén på annat ställe
framhåller kan det dock dröja avsevärd tid innan väsentliga fel - som ändock
inte kan hänföras till kategorin dolda fel -framträder. Man kan inte heller
utgå från att köparen normalt är byggnadsteknisk kunnig och själv kan
fastställa i vad mån byggnaden avviker t. ex. från normerna. För att kunna
påtala ett fel som han först efter en tid får kännedom om måste köparen därför
antingen under "anmärkningstiden" göra gällande fel också i fråga om
sådana delarav byggnaden som han ännu ej hunnit undersöka eller anlita en
besiktningsman som får i uppdrag att granska byggnaden på köparens bekostnad.
En sådan utveckling kan inte anses önskvärd.

Den
förstärkning av småhusköparnas ställning som i detta avseende måste genomföras
förutsätter därför enligt konsumentverkets mening att köparen får rätt att
under hela garantitiden göra gällande sådana fel som inte har upptagits i besiklningsu*låtandet
men som borde ha uppmärksammats av besiktningsmannen vid besiktningen.

Konsumentverket
vill här framhålla, att en viss förbättring av köparnas ställning kan ske redan
genom att besiktningsmännen intar en mera fristående ställning i förhållande
till säljarna. Av betydelse kan härockså vara att besiktningarna görs mera
omsorgsfullt och atl besiktningsmännen dr en bättre utbildning. Om
besiktningsmännen dessutom får bära ett visst ansvar för besiktningen lorde
köparnas ställning stärkas ytterligare. Dessa frågor, som huvudsakligen ligger
utanför det område som omfattas av köparens och säljarens avtal, har delvis
utretts av byggadministrationsutredningen, som nyligen lagt fram sitt
betänkande "Bostadsverket. Samordning-decentralisering" (SOU
1976:26). Konsumentverket flr vid remissbehandlingen av detta närmare utveckla
sin syn i dessa frågor.

Kommittén
diskuterar också utformningen av klausulerom garantibesiktning (s. 96) och
föreslår att parterna skall kunna träffa avtal om att sådan besiktning inte
skall ske. Även om kommittén torde förutsätta att ett sådant avtal träffas
först i samband med att garantitidens utgång närmar sig, kan en regel av detta
innehåll också tillämpas så, att en bestämmelse om att garantibesiktning ej
skall ske tas in redan i köpavtalet utan att köparen uppmärksammar vilka konsekvenser
detta kan få. Enligt konsumentverket bör garantibesiktning därför alltid ske,
om inte parterna i samband med att garantitiden går till ända avtalar om annat.

Kommittén
anser att klausulerom hur snabbt fel och brister skall avhjälpas inte i sig är
oskäliga men framhåller att de är oklart utformade. Konsumentverket - som
anmärker att villkor som är oklart utformade i vissa fall kan anses oskäliga
enligt avtalsvilllkorslagen - vill i detta sammanhang betona, att kommittén här
berör en situation som har stor betydelse för småhusägarna. Det är mycket
vanligt att det dröjer lång tid innan fel som påtalats vid

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 174

besiktning
blir avhjälpta - ofta blir de det inte alls. Det är också vanligt att
återstående arbeten färdigställs alldeles för sent eller inte alls. I köpekontrakten
bör därför tidpunkten för när fel och brister skall vara avhjälpta fixeras
bättre än i dag. Köparen bör vidare ha rätt till viss ersättning i form av vite
om säljaren inte avhjälper fel och brister eller färdigställer återstående
arbeten inom angiven tid. Det är enligt konsumentverket att föredra att tiden
bestäms redan i samband med att köpavtalet ingås framför att avgörandet fattas
av besiktningsmannen vid besiktningen - särskilt om besiktningsmannen utsetts
av säljaren. Om det redan vid avtalsslutet upprättas en tidsplan för när huset
skall vara uppfört, fel avhjälpta och återstående arbeten utförda, för köparen
information om omständigheter som inte sällan är en viktig förutsättning för
köpet. Det kommer då inte heller att behöva råda tvekan om när ett
kontraktsbrott har inträffat och köparen kan göra gällande vitespåföljd eller
avhjälpa felet etc. på säljarens bekostnad. En tidsplan bör vara av betydelse
också för säljaren genom att underlätta dennes planering av arbetet.

Skiljeklausuler

Kommittén
belyser de nackdelar ur konsumentsynvinkel som är förknippade med
skiljeklausuler och föreslår mot bakgrund härav atl förbudet i 3a i; skiljemannalagen
skall utsträckas till att omfatta också mindre tvisterom fast egendom.

Som
tidigare anförts medför skiljeklausulerna inte sällan alt småhusköpare av
ekonomiska skäl avstår från all göra sin rätt gällande vid en tvist. Mot
skiljeklausulerna talar också att köparen inte har samma möjligheter som
säljaren att utse en kompetent skiljeman. Köparen torde dessutom ofta tvivla på
att skiljeförfarandet innebär en lika opartisk bedömning som ett domstolsförfarande.
Denna uppfattning bör tillmätas desto större vikt som part vid skiljeförfarande
inle har möjlighet att få en tvist prövad i fiera inslanser.

Skiljeklausuler
är därför ägnade att leda till att köpare underlåter atl göra sin rätt gällande
vid en tvist. De utgör därför ett av de allra starkaste hindren mot balans i
rättsförhållandet mellan säljare och köpare. De med skiljeklausul förbundna
nackdelarna gör sig dock gällande inte bara då tvisten rör ett så lågt värde
som ett halvt basbelopp.

Förslaget
att den i 3a ij skiljemannalagen uppställda regeln om förbud att åberopa en
skiljeklausul skall utvidgas lill att gälla även tvister om fast egendom går
enligt konsumentverket i rätt riktning men inte tillräckligt långt. Det är att
märka att 3a S skiljemannalagen tillkom i samband med lagen om rättegången i
tvistemål om mindre värden i syfte att motverka all man genom skiljeklausuler
skulle komma alt hindra att konsumenttvister handlades i det förenklade
förfarandet.

Det
är väl tänkbart all tvister om fast egendom i vissa fall kan prövas på ett

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 '75

ändamålsenligt
sätt genom förenklat förfarande. Del måste dock ifrågasättas om inte sådana
tvister i allmänhet är så komplicerade att ordinär process är den lämpligaste
handläggningsformen. Skälen mol skiljeförfarande är minst lika starka vid
större som vid mindre tvister. Enligt konsumentverket finns del därför inte
anledning att begränsa ett förbud mol skiljeklausul till ivisler med tvisleföremål
som inle överstiger ett halvt basbelopp. Det ligger väl i linje med
övervägandena bakom lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och 3a § skiljemannalagen
att från giltighetsområdet för skiljeklausuler undanta också rena
konsumenttvister på detta område. De rena konsumenttvisterna i fråga om lös
egendom och tjänst avser till alldeles övervägande del värden som ligger väl
under ett halvt basbelopp. Situationen är däremot annorlunda vid fast egendom.
Del kan anmärkas att även om tvisieföremålets värde här ofta absolut sett är
ganska högt det dock är lågt i förhållande till köpeskillingen.

Konsumentverket
har vid förhandlingar med Svenska Byggnadsentreprenörföreningen hävdat att
skiljeklausuler i princip inte bör förekomma i kontrakt om småhusöveriåtelser.
Det är också verkets uppfattning att sådana klausuler, om de alls skall godtas,
bör vara utformade så att köparens kostnader för skiljeförfarandet vid händelse
av föriust maximeras till ej alltför stor del av de totala skiljemannakostnaderna
och till ett rimligt absolut belopp.

Kommittén
skall i sitt fortsatta arbete utreda frågan i vad mån skiljeförfarande bör
tillåtas i tvist rörande konsuments fastighetsförvärv. Kommitténs förslag till
ändring av 3a S skiljemannalagen kan därför godtas övergångsvis. På sikt bör
dock alla konsumenttvister på detta område undantas från skiljeförfarande.

Hävnings-
och åiergångsklausuler

Som
kommittén framhåller (s. 100 f) bör KO (konsumentverket) och marknadsdomstolen
ha möjlighet atl pröva skälighelen av bestämmelser om förverkande av
handpenning, skadestånd o. d. i hävningsklausuler samt av klausuler som ger
säljaren rätt till tidsföriängning och som kraftigt begränsar köparens räll att
häva köpet vid säljarens dröjsmål. Kommittén anför atl del sannolikt får krävas
ett avsevärt dröjsmål innan hävningspåföljden får tillgripas. Denna uppfattning
kan många gånger vara befogad, särskilt om entreprenaden i olika hänseenden
anpassats lill köparens individuella önskemål. I vissa fall bör dock också ett
mera kortvarigt dröjsmål ge hävningsrätt, t. ex. då köparen noggrant betingat
sig all inflyttningstiden skulle hållas eller del eljest måste ha stått klart
för säljaren att detta var särskilt viktigt för köparen.

Konsumentverket
delar kommitténs uppfattning (s. 102) att det i småhuskontrakten bör finnas
regler om köparens rätt till hävning och andra

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop, 1976/77:110 176

sanktioner
vid säljarens kontraktsbrott.

I
enlighet med vad kommittén anför (s. 103) bör köparen ges rätt atl i vissa fall
- särskill vid sjukdom eller dödsfall i familjen - frånträda avtalet. De av
Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund efter förhandlingar med KO utarbetade
leveransbestämmelserna kan här tjäna som förebild. Som kommittén anför bör
eventuell ersättning till säljaren utgå enligt standardiserade normer. En
lämplig regel kan vara att säljaren får ersättning för sina kostnader upp till
ett visst belopp.

Enligl
konsumentverkets mening bör köparen ha rätt atl frånträda köpet också i andra
fall än de anförda, dvs. även då det inle föreligger s. k. personlig force majeure
på köparens sida. Köparen bör således ha möjlighel atl utan närmare redovisad
orsak frånträda köpet under förutsättning att han ersätter säljaren dennes
kostnader.

Endast
uppgifter i kontraktshandlingarna gäller

I
allmänhet anges i avtalen att överenskommelser, utfästelser eller uppgifter kan
göras gällande mot säljaren bara om de tagits in i kontraktshandlingarna.
Bestämmelsen innebär en avvikelse från dispositiv rätt i fråga om både fast och
lös egendom Gfr Westeriind, Kommentar till jordabalken 1-5 kap., 1971, s. 263 ff.).
Den medför atl köparen kan fråntas vissa rättigheter som tillkommit honom efter
diskussioner med säljaren inför köpslutet. Bestämmelsen medför också atl
köparen inte ges möjlighet att åberopa uppgifter om fastigheten, vilka lämnats
i annan marknadsföring såsom broschyrer, annonser m. m., om inle detta material
ingår i kontraktshandlingarna. Detta strider mot de principer för
konsumentskydd som kommit till direkt uttryck i 7 v} konsumentköplagen och i hemförsäljningslagen.
En annan sak är alt det normalt ligger i båda parternas intresse all alla
köpevillkor intas i det skriftliga avtalet. Det kan därför vara lämpligt med en
rekommendation om att muntliga löften etc. tas in i kontraktet.

Rätt
all vidta ändring i utförandet

1
köpeavtalen ges säljaren ofta rätt atl utan kostnadsreglering och utan att höra
köparen göra ändringar i utförandet i förhållande lill det skriftliga kontraklsmaterialet.
Som tidigare anförts förekommer synneriigen långtgående klausuler av detta
slag. Sådana villkor kan inte godtas. Köparen måste kunna lita på att husets
funktion inle förändras ulan hans hörande. Men inte heller mindre ändringar bör
få göras utan vidare. Huset bör också i bl. a. estetiskt hänseende
överensstämma med vad som avtalats muntligen eller skriftligen. Ändringar bör
få ske utan köparens hörande bara om de måste antas sakna betydelse för denne.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 177

Prishöjning

Priset
fixeras inte alltid i kontrakten. Inte sällan ges säljaren t. ex. rätt att
utöver den preliminära köpeskillingen få ett belopp som motsvarar kostnadsstegringen
på arbete och material fram till dess att huset är uppfört. En prisklausul av
denna innebörd medför stora svårigheter för köparen alt överblicka den
ekonomiska omfattningen av sitt åtagande. En prishöjningsklausul måste för att
godtas ges en extra skrivning. Marknadsdomstolens beslut i ärendet KO ./. Tjäreborg
Resor AB, (beslut 13/1974; det återges i promemorian på s. 22 O bör kunna tjäna
som förebild. Konsumentverket anser alt priset normalt skall ligga fast under
en period om några månader, varefter en viss höjning enligt i avtalet tydligt
uttalade principer eventuellt kan komma i fråga. Bestämmelser av detta slag
finns i avtalsformulären på marknaden för monteringsfärdiga trähus, vilka
tillkommit efter förhandlingar mellan KO och Sveriges Trähusfabrikers
Riksförbund.

Sveriges
advokatsamfund:

Samfundet
berör vissa av de avtalsklausuler som behandlas av småhusköpkommittén i dess
promemoria och som ansetts under vissa förhållanden vara att bedöma som
oskäliga. Samfundet finner det meningslöst att närmare kommentera vart och ett
av de i promemorian anförda exemplen, då redan av kommitténs uttalanden i
åtskilliga fall framgår att en generalisering av villkoren som oskäliga inte
låter sig göra utan omfattande reservationer. Samfundets förbigående av vissa i
promemorian berörda villkor (år inte tolkas så att samfundet beträffande de
inte kommenterade villkoren delar de åsikter som kommittén har redovisat.

Friskrivningsklausuler

1
fråga om klausuler med friskrivning från ansvar enligl 4 kap. 19 § jordabalken
för s. k. dolda fel uttalar kommittén att sådana klausuler i regel inte bör
förekomma vid situationer där konsumentskyddssynpunkter bör tillmätas särskild
vikt, t. ex. vid näringsidkares försäljning av nya småhus lill privatpersoner
för enskilt bruk.

Samfundet
delar kommitténs uppfattning att friskrivningsklausuler av angivet innehåll
normalt får anses oskäliga vid försäljning av nya småhus lill privatpersoner.
Som kommiilén framhållit finns emellertid fall då även vid sådan försäljning en
friskrivningsklausul måste anses berättigad. Ett sådant fall är försäljning av
nya småhus efter näringsidkares konkurs. Redan i själva konkursförfarandets
karaktär av avveckling av näringsidkarens rörelse måste anses ligga att anspråk
i anledning av dolda fel inte skall kunna framställas av småhusköpare. Förbud
mot användande av friskrivningsklausuler beträf-

12 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 178

fande
dolda fel kan alltså knappast ges en generell innebörd utan möjlighet att i
vissa situationer använda klausulen.

Som klausuler avseende
friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel behandlas av kommittén
villkor i avtal genom vilket säljaren ikläder sig garanti för byggnads kontraktsenliga
beskaffenhet under viss lid från slutbesiktning. I de av kommittén granskade
fall då i köpekontrakt undantag från garantin gjorts för maskinell utrustning
har köparen hänvisats lill att vända sig till vederbörande leverantör, om garanlifel
upptäcks. 1 några fall har del granskade kontraktet upptagit föreskrift atl
säljaren svarar i andra hand för fel på maskinell utrustning. Beträffande
maskinell utrustning gäller i förhållandet mellan säljaren av småhus och
leverantör regelmässigt preskriptionsbestämmelsen i 54 ij köplagen. Med hänsyn
härtill kan det enligt samfundets mening inte anses vara typiskt sett oskäligt
mot konsument all i köpekontrakt angående småhus inta föreskrift angående
friskrivning för säljarens del av ansvar för fel i maskinell utrustning.

Kommittén har behandlat den
friskrivning som ligger i garantin som sådan, dvs. atl garantitidens utgång
medför preskription av anspråk på grund av fel. Kommittén redogör för
föreskriften i AB 72 5:8 och motsvarande föreskrift i vissa köpekontrakt med
entreprenadinslag av innehåll atl säljaren under tio år svarar för brist eller
fel som inte märkts eller bort märkas före garantitidens utgång, i den mån
bristen eller felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av säljaren.

Besiktningsförfarandet
enligt AB 72 - och däri intagna bestämmelserna om garantier - har utformats på
grundval av erfarenheter under åtskilliga år och i samråd mellan företrädare
för beställare och entreprenörer. Någon lämpligare metod att fastställa
säljarens ansvar för fel vid överiålelse av småhus står för närvarande inte
till buds. Fråga är om objekt av mera sammansatt och komplicerad art än de
vilka avtalsvillkorslagen hittills gällt och normalt tillämpats på. En
garantitid om ett år kan enligt samfundets mening inle anses generellt sett
alltför kort. Föreskrift om sådan garantilid kan alltså inte heller anses
innebära ett oskäligt avtalsvillkor.

Samfundet delar således
inte de slutsatser som kommittén redovisat beträffande klausuler med
friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel.

Skiljeklausuler

Beträffande
skiljeklausuler hänvisar kommittén lill utredningsdirektiven som angett atl
kommittén borde undersöka om skiljeförfarande bör förekomma i tvister angående
konsumenters fastighetsförvärv. Den omständighet som därvid skulle medföra att
konsument tvekar att tillvarata sin rätt i skiljeförfarande skulle vara
skyldigheten alt svara för ersättningen till skiljemännen.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 179

Skiljemäns
arvode och ullägg ersätts visseriigen inte enligt de för rättsskyddsförsäkring
gällande villkoren eller genom den allmänna rättshjälpen. Eftersom emellertid
normalt kostnaderna för anlitande av skiljemän skall ersättas av den förlorande
parten, torde den konsument som har en i rättsligt hänseende stark ställning i
en tvist med näringsidkare inle av kostnadsskäl känna sig förhindrad att
använda skiljeförfarande. Detta kan nämligen för konsumenten ofta vara ett
lämpligare sätl att slita en tvist än atl föra rättegång vid domstol.
Skiljeförfarandet är väsentligt snabbare än domstolsförfarandet i allmänhet är.
1 skiljeförfarande kan användas skiljemän med särskild erfarenhet från den typ
av tvist som föreligger till bedömning.

Vad
nyss sagts gäller i all synnerhet det inte ovanliga fallet alt tvist föreligger
mellan en säljare och fiera köpare av nyuppförda småhus i ett grupphusområde.

All
generellt ange atl skiljeklausuler är oskäliga mol konsument bör enligt
samfundets mening inte komma i fråga. De fall då förbud mot skiljeklausul kan
övervägas bör vara sådana då klausulen av annan anledning än kostnadsaspekten
getts en för konsumenten alltför oförmånlig utformning.

Hävnings-
och ätertagandeklausuler

Beträffande
de av kommittén behandlade hävnings- och återgångsklausulerna vill samfundet
framhålla att det visseriigen kan förekomma sådana klausuler som erhållit en
alltför ensidig utformning men att detta inte kan anses vanligt förekommande.

1
fråga om bestämmelser om förverkande av handpenning, skadestånd o. d. i hävningsklausuler
har omständigheterna i det särskilda fallet oftast så stor betydelse att förbud
enligt avtalsvillkorslagen knappast kan anses påkallat. Köparens möjlighet att
påkalla jämkning eller ogiltigförklaring av sådan klausul med åberopande av 36
§ avtalslagen bör också beaktas.

Den
betydelse som inom entreprenadrätten, t. ex. AB 72, tillmäts intresset att
avtalsförhållandet vid dröjsmål eller vid fel eller brist inte skall upplösas
genom hävning annat än i undantagsfall skall beaktas även vid bedömning av
köpekontrakt med entreprenadinslag. Förbud bör övervägas endast undantagsvis
och inte beträffande villkor som utformats i huvudsaklig överensstämmelse med
AB 72.

De
synpunkter som kommittén på sid 102 f anlagt på behov av särskilda villkor för
tillgodoseende av konsumentens rätt atl häva avtal torde kunna tillgodoses vid
branschorganisationernas framtida utformning av förslag till standardavtal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
Förslag till Lag om ändring villkor

Bilaga
4 De remitterade förslageri

lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtals-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Härigenom
föreskrives att 1 och 3 a §§ lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor' skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Är
villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara e/Zertjänst till
konsument förenskilt bruk, med hänsyn till vederiaget och övriga
omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen,
om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att
framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor.
Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Föreslagen lydelse

1§

Är
villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid
erbjudande av vara, tjänst eller annan nynighet till konsument för
huvudsakligen enskilt bruk eller vid förmedling av sådant erbjudande, med
hänsyn till vederiaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mol
konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt,
meddela näringsidkaren förbud alt framdeles i liknande fall använda samma
eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej
detta av särskilda skäl är obehövligt. Första stycket äger motsvarande
tillämpning, om näringsidkare erbjuder konsument atl mol vederiag
förvärva nyttjanderätt lill lösöre för enskilt bruk.

Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkarens vägnar.

'
Senaste lydelse av lagens rubrik 1973:878. 2 Senaste lydelse 1973:878.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Näringsidkare
är skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller
upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får
ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av
högst 5 000 kronor.

Mot
ombudsmannens beslut om v

3a§'

Näringsidkare
är skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller
upplysning i ärende enligl denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får
ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av
högst 10 000 kronor, itesföreläggande fär talan ej föras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

'
Senaste lydelse 1972:730.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrives,
atl 3a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

3a§' / tvist mellan
näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits
för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att
tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna atl
klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre
än som anges i 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden.

Kan
tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten
vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas
till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen
göras gällande endasi om tvisteföremålets värde är högre än som anges i 1 § lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligl 3 §
nämnda lag möter mot lagens tillämpning. Första slycket gäller ej om tvisten
rör avtal mellan försäkringsgivare och

försäkringstagare och ej
heller om annat följer av Sveriges internationella

förpliktelser.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1977. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal
som har träffats före ikraftträdandet.

'
Senaste lydelse 1974:9.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 183

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1977-02-24

Närvarande:
f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet
Reuterswärd, justitierådet Hessler.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 1977 har regeringen på
hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över

1. lag
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalssvillkor,

2. lag
om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Jörgen Beck-Friis.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

IS

1
första stycket av denna paragraf anges tillämpningsområdet för den s. k.
generalklausul som innebär atl marknadsdomstolen kan ingripa mot ett oskäligt
villkor. Som ett led i beskrivningen ingår att det erbjudande vid vilket
villkoret fästes skall riktas lill konsument och avse vara, tjänst eller annan
nyttighet för huvudsakligen "enskilt bruk".

De
citerade orden förekommer redan i paragrafens nuvarande lydelse och har där
använts om vara och tjänst. Även i andra författningar, som syftar till
konsumentskydd, har uttrycket använts och då om vara eller nyttjanderätt till
vara (1 S konsumentköplagen, 4 S marknadsföringslagen) eller om lös egendom (1 S
hemförsäljningslagen). Mol alt uttrycket "enskilt bruk" nyttjas i
sådana sammanhang är från språklig synpunkt intet att invända. Däremot är
uttrycket mindre lämpligt i fråga om t. ex. sådana rättigheter och värdepapper,
som förvärvas för kapitalplacering.

För
alt vinna en formulering, som passar för alla slag av nyttigheter, kunde
övervägas att göra bestämningen negativ och tala om t. ex. nyttighel som ej är
avsedd atl användas i näringsverksamhet. Då emellertid uttrycket "enskilt
bruk" såsom nämnts använts i många andra författningar vid avgränsning av
konsumentområdet, kan det onekligen vara av ett visst värde att det får ingå
även i den nu ifrågavarande beskrivningen. På grund härav och då den föreslagna
formuleringen knappast kan ge anledning till missförstånd, vill lagrådet inte
påyrka någon ändring.

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 184

Av
motiven till 1 !; i remissförslaget framgår atl lagen skall omfatta samtliga
förmedlingsfall. Sålunda avses inte blott det fall att ett erbjudande t. ex.
genom mäklare göres av näringsidkare utan även att del genom mäklare göres av
privatperson. Den föreslagna lagtexten kan emellertid möjligen rent språkligt
läsas som om endast det fall avses att, förutom förmedlaren, även den som gör
erbjudandet är näringsidkare. Ordet "sådant" kan efter ordalydelsen
omfatta allt det som föregår ordet,.sålunda även att den som gör erbjudandet är
näringsidkare, och en sådan läsning begränsar tydligen stadgandet till detta
fall. Anmärkas bör att stadgandet i vart fall, efter ordalydelsen, kommer att
omfatta även det fall att den erbjudande är näringsidkare. Såtillvida kommer
tydligen andra slycket av paragrafen att delvis innebära en dubblyr, eftersom
detta senare stadgande ju skall ta sikte på bl. a. detta fall.

Bäst
synes man komma lill rätta med här berörda oklarheter genom att, i anslutning
till förslaget i departementspromemorian, förmedlarfallel upptas i ett särskilt
- andra - stycke samt viss jämkning göres i sista slycket.

1 S
skulle om vad här anförts vinner beaktande kunna få följande lydelse:

"Är
villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid
erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för
huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn lill vederlaget och övriga omständigheter
att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om del är
påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i
liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall
förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin
yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling från näringsidkare eller annan
av erbjudande som avses i första stycket.

Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkaren och annan som handlar på dennes
vägnar."

1
vissa tillämpningsfrågor vill lagrådet anmärka följande.

Genom
det remitterade lagförslaget skulle avtalsvillkorslagen komma att omfatta även fastighetsområdel.
Gränsdragningen mellan näringsverksamhet och enskilt boende Hr härigenom
betydelse på detta område. Enskild person som äger hyresfastighet och bedriver
uthyrningsverksamhet torde i och för sig vara att anse som näringsidkare. Härav
synes följa att om någon som inte är näringsidkare förvärvar hyresfastighet han
blir alt anse som näringsidkare i och med förvärvet av fastigheten, såvida inte
detta sker huvudsakligen för hans enskilda bmk. Försäljning av hyresfastighet
och förmedling av sådan försäljning kommer därför i regel atl falla uianför
lagens tillämpningsområde.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 185

1
förhållandet mellan fastighetsägare och hyresgäst blir lagens tillämplighet
beroende bl. a. av om fastighetsägarens verksamhet kan anses yrkesmässig. 1 del
remitterade förslaget har inte närmare berörts, när yrkesmässighel skall anses
föreligga. Del torde dock kunna förutsättas, att uthyrningsverksamheten i
princip har yrkesmässig karaktär så snart fastigheten inte används
huvudsakligen för enskilt bruk. Det kan anmärkas, att avtalsvillkorslagens
tillämplighetsområde härigenom kommer att skilja sig från bokföringslagens
(1976:125) bestämmelser om bokföringsskyldighet för ägare av hyresfastighet.
Dessa bestämmelser ulgår från marknadslagstiftningens näringsidkar-begrepp men
undantar uttryckligen från bokföringsskyldighet sådan uthyrningsverksamhet som
ej omfatlar mer än två lägenheter som regelmässigt hyrs Ul och som inte utgör
del av uthyrarens bostad. Bokföringslagens bestämmelserom bokföringsskyldighet
för uthyrningsverksamhet har (prop. 1975:104, s. 140) motiverats bl.a. med
hyresgästernas intresse. Det förhållandet att i undantagsfall näringsidkare på
hyresområdet inte är bokföringsskyldig, synes dock ej vara av större betydelse
för tillämpningen av avtalsvillkorslagen.

Även
då det gäller jordbruk eller skogsbruk blir gränsdragningen mellan
näringsverksamhet och enskilt bruk av betydelse. Också i detta fall torde den
som förvärvar fasligheten redan i och med förvärvet vara att anse som
näringsidkare. Försäljning av jordbruks- eller skogsfastighet (liksom även
upplåtelse av jordbruksarrende o. d.) eller förmedling av sådan transaktion
berörs därför i allmänhet inte av det remitterade förslaget.

1
detta sammanhang kan anmärkas, att försäljning av produkter från jordbruks-
eller skogsfaslighet kan vara att bedöma på olika sätt. Det förekommer alt
dylik fastighet innehas huvudsakligen för fritidsändamål. Om blott obetydligt
jordbruk eller skogsbruk bedrivs på fastigheten kan eventuell försäljning ej
anses yrkesmässig och faller sålunda utanför lagen. Svårare kan gränsdragningen
vara, om visseriigen rörelse av någon omfattning bedrivs på fastigheten men
verksamheten närmast ärav hobbykaraktär. Normalt torde ekonomisk verksamhet på
jordbruks-eller skogsfastighet böra bedömas som yrkesmässig så snart den
resulterar i mer än tilllallig försäljning av produkter från fastigheten.

1
specialmotiveringen till 1 5; uttalas bl. a. att lagen i princip bör kunna
användas även för att förbjuda oskäliga bestämmelser i föreningsstadgar o. d.
Härvid hänvisas lill vissa uttalanden av departementschefen i prop. 1975/ 76:81
beträffande den nya generalklausulen i 36 i; avtalslagen, som innebär att
klausulen bör gälla även inom associationsrätten. Särskill lorde åsyftas ett
uttalande att den nya generalklausulen bör kunna användas för att jämka eller
åsidosätta bestämmelser i föreningsstadgar o. d. (s. 113).

När
det gäller frågan i vilken mån de nu föreslagna bestämmelserna är tillämpliga i
förhållandet mellan en ekonomisk förening och dess medlemmar, lorde det till
en början kunna fastslås atl bestämmelserna kan användas i

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 186

sådana
fall, då föreningen som näringsidkare gör vanliga affärsmässiga erbjudanden
till medlemmen som konsument. När t. ex. en konsumentförening saluhåller varor
kan del för lagens tillämplighet inle göra någon principiell skillnad om
kunderna är medlemmar i föreningen eller inte. Detta bör gälla även om
villkoren för saluhållningen beslutats i föreningsrältslig ordning. Avgörande
är alt de särskilda försäljningsavtal som ingås eller åsyftas i övrigt är fristående
från de bakomliggande föreningsbesluten.

1
vissa fall kan förekomma atl kund som är medlem åtnjuter förmåner som inte
kommer andra kunder till del, t. ex. årsomsättningsrabatt. Även villkor av
denna typ synes falla under lagen, eftersom de visserligen förutsätter
medlemskap men eljest är direkt knutna till medlemmens inköp.

Det
sagda har hänfört sig lill föreningens utåt - till medlemmarna i deras egenskap
av kundkrets - riktade verksamhet. När det gäller den interna
föreningsverksamheten synes läget vara ett annal. Det är visseriigen tänkbart
att t. ex. ett beslut om stadgeändring kan visa sig fä verkningar som är
oskäliga för en viss grupp medlemmar och att förhållandena kan vara sådana atl
det skulle vara påkallat från allmän synpunkt atl ingripa. Att göra detta med
stöd av de nu föreslagna bestämmelserna torde dock inle vara möjligt redan på
den grund,att man inte i någon mening kan tala om att ett beslut av förevarande
art innefattar ett erbjudande av en nyttighet, vilket riktas från en part till
en annan. Något behov av att här utvidga lagens tillämpningsområde synes ej
heller föreligga. Såsom framhållits i remissen finns åtskilliga regler inom
associationsrätten som är principiellt inriktade på att skydda den enskilde
medlemmen. För fall då dessa inte erbjuder tillräckligt skydd lorde de
möjligheter till ingripande som generalklausulen i 36 S avtalslagen ger lä
anses vara tillfyllest.

Ett mellanfall
föreligger i viss mån om en förening riktar ett erbjudande lill utomstående att
bli medlem i föreningen. Om föreningens verksamhet huvudsakligen består t. ex.
i alt tillhandahålla medlemmarna rabatter i andra förelag eller andra
ekonomiska förmåner, kan det ligga nära lill hands att anse medlemskap som en
nyttighet som erbjudes den utomstående. Skulle villkoren för medlemskap vara
oskäliga bör därför lagen, om övriga förutsättningar föreligger, kunna tillämpas.

Det
anförda lorde äga motsvarande tillämpning i fråga om andra juridiska personer
än föreningar som driver verksamhet som riktar sig till medlemmarna eller
delägarna i deras egenskap av konsumenter, t. ex. aktiebolag som driver försäljningsverksamhel
genom ett varuhus där aktieägarna gör inköp.

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Förslaget
lämnas utan erinran.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:110 187

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-03-03

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Romanus

Proposition
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag
om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill

kor,

2. lag
om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

När
det gäller 1 ij lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor har lagrådet
föreslagit vissa justeringar i förhållande till del remitterade förslaget. Bl.
a. föreslås att bestämmelsen om förmedling av erbjudande tas upp i ett särskilt
stycke. Lagrådets förslag bör enligt min mening beaktas.

Vad
lagrådet i övrigt har anfört ger inle anledning till någon erinran från min
sida.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag

att
regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen
med vidtagna ändringar.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen atl antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

'
Beslut om lagrådsremiss faltal vid regeringssammanträde den 3 februari 1977.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 188

Innehållsförteckning

Propositionen.................................................... 1

Lagförslag......................................................... ..... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 1977. 5

1
Inledning..................................................... ..... 5

2
Nuvarande förhållanden.................................. ..... g

2.1
Den konsumentpolitiska lagstiftningen........ ..... 6

2.2
Rättsläget på avtalsvillkorsområdet m.
m.... ..... 7

3............................................................... Reformkrav
och förslag beiräffande avtalsvillkorslagens tillämp

ningsområde................................................. .... 11

3.1
Konsumentombudsmannen........................ ... j 1

3.2
Kommitténs promemoria........................... .... ]2

3.3
Departementspromemorian....................... .... I3

4 Remissyttrandena.......................................... .... 15

4.1
Allmänna synpunkter på
avtalsvillkorslagens tillämpningsområde ; 15

4.2
Frågan om undantag från
tillämpningsområdet 20

4.2.1
Avtalsvillkor som används i verksamhet
som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen ................... .... 20

4.2.2
Avtalsvillkor som avser nyttjanderätt
till fast egendom 22

4.3
Lagens tillämpning på förmedlingsfall.......... .... 24

4.4
Skälighetsbedömningen....................
... .... 25

4.4.1
Allmänna synpunkter....................... .... 25

4.4.2
Särskilda synpunkter pä avtalsvillkor
som används vid överiålelse av småhus m. m 26

4.5
Lagen om skiljemän................................. .... 26

4.6
Vissa processuella frågor m.m................... .... 28

5 Föredraganden.............................................. .... 30

5.1
Allmänna synpunkter på
avtalsvillkorslagens tillämpningsområde 30

5.2
Frågan om undantag från
tillämpningsområdet 33

5.3
Lagens tillämpning på
förmedlingsfallen....... .... 37

5.4
Förutsättningarna för förbud..................... .... 38

5.5
Lagen om skiljemän................................. .... 40

5.6
Vissa processuella frågor m. m.................. .... 41

6
Upprättade lagförslag .................................... .... 42

7
Specialmotivering.......................................... .... 42

7.1
Förslaget till ändring i
avtalsvillkorslagen..... .... 42

7.2
Förslaget till ändring i skiljemannalagen....... .... 44

8
Hemställan................................................... .... 46

9
Beslut......................................................... .... 46

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:110 189

Bilaga
I Kommitténs promemoria........................... 47

Bilaga
2 Departementspromemorians förslag............ 168

Bilaga
3 Sammanställning av vissa anmärkningar från konsumentverket och Sveriges
advokatsamfund rörande kommitténs

värdering
av olika avtalsvillkor..................... .. 170

Bilaga 4 De remitterade
lagförslagen...................... .. 180

Utdrag av lagrådets
protokoll den 3 februari 1977..... . 183

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 3 mars 1977 ... 187

Doktrin (2)

  1. Ulf Bernitz, Oklarhetsregeln och oskäliga avtalsvillkor: ny rättsutveckling för konsumentavtal, SvJT 2019 s. 679, på s. 690 · Fritt tillgänglig
  2. Lars Jonson, Marknadsrätten, särskilt regleringen av reklam, SvJT 2001 s. 293, på s. 296 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

43 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (19)

19 kopplingar i 14 dokument.

  1. SOU 2018:20 Gräsrotsfinansiering s. 272 om s. 43 i texten
  2. SOU 2008:6 Fastighetsmäklaren och konsumenten s. 63 om s. 43 i texten
  3. Prop. 2001/02:107 Lag om grupprättegång s. 54 om s. 43 i texten
  4. Prop. 1994/95:17 Oskäliga avtalsvillkor m.m. Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden s. 67 · s. 86 om s. 43 · s. 92 om s. 38 i texten
  5. Prop. 1988/89:23 om produktsäkerhetslag s. 218 om s. 183 i texten

Visa alla 14

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. NJA 1983 s. 510 om s. 27 i texten
  2. NJA 1982 s. 800 om s. 39 i texten

Doktrin (22)

22 kopplingar i 11 dokument.

  1. Bernitz, Consumer protection in Sweden, 1986 s. 127 · s. 135 · s. 294 · s. 295 · och 2 till i texten
  2. Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 51 om s. 174 · s. 61 om s. 104 · s. 809 om s. 31 · s. 809 om s. 41 i texten
  3. Madell, Det allmänna som avtalspart, 1998 s. 414 om s. 38 · s. 633 i texten
  4. Olsen, Konsumentskyddets former, 1995 s. 61 om s. 43 · s. 193 i texten
  5. Bernitz, Svensk marknadsrätt, 1991 s. 196 om s. 38 · s. 197 i texten

Visa alla 11