om fortsatt valutareglering m.m.
17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:131, om fortsatt valutareglering m.m.
Dokumentets text
Prop.
1976/77:131
Regeringens proposition
1976/77:131
om
fortsatt valutareglering m. m,;
beslutad
den 24 mars 1977.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har
upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
GÖSTA
BOHMAN
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att valutaregleringen
föriängs att gäUa ytterligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1977den 30
juni 1978. För riksdagens yttrande framläggs samtidigt förslag till
bestämmelser om fortsatt giltighet av valutaförordningen under samma tid. Dessutom
föreslås i förtydligande syfte några redaktionella ändringar i valutalagen.
1
Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 1
Prop,
1976/77:131 2
1 Förslag till
Lag om ändring i valutalagen (1939: 350j
Härigenom föreskrives att 9, 10 och
13 §§ valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §2
Till böter eller fängelse i högst Den som uppsåtiigen
ett år dömes den som uppsåtiigen 1) bryter mot förbud eller vill-
1) bryter mot förbud eller vill- kor som meddelas med stöd av 2 §
kor som meddelas med stöd av 2 § första
stycket 1)7) eller 5 § 3),
första stycket 1)7),
2) använder sig av eller medverkar
som bulvan för att kringgå förbud
som avses il),
3) genom oriktig uppgift för- 3) genom oriktig uppgift för
skaffar sig sådan rätt att förvärva skaffar sig sådan rätt att förvärva
eller avyttra utländska betalnings- eller avyttra utländska betalnings
medel eller utländska fordringar, medel eller utländska fordringar,
som behövs enligt förordnande som behövs enligt förordnande
som meddelas med stöd av 2 § som meddelas med stöd av 2 §
första stycket 2), eller riksbankens första stycket 2) eller 5 § 3), eller
tillstånd, i den mån det behövs riksbankens tillstånd, i den mån
enligt förordnande som meddelas det behövs enligt förordnande som
med stöd av samma stycke, eller meddelas med stöd av 2 § första
stycket eller 5 § 3), eller
4) underlåter att fullgöra upp- 4) underlåter att fullgöra upp
giftsskyldighet som föreskrives giftsskyldighet som föreskrives
med stöd av denna lag eller vid med stöd av denna lag eller vid
fullgörande av sådan skyldighet fullgörande av sådan skyldighet
lämnar oriktig uppgift. lämnar oriktig uppgift.
Är brott som avses i första dömes till böter eller fängelse i
stycket grovt, dömes till fängelse högst ett år
eller, om brottet är
i högst två år. grovt, fängelse i högst två år.
Har gärning som avses i första
stycket begåtts av grov oaktsamhet, dömes till böter.
Om ansvar för överträdelse av
utförsel- eller införselförbud som meddelas med stöd av 2 § första stycket 9)
finnas bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för vamsmuggling.
10 §3
För försök till överträdelse av För försök till överträdelse av
utförsel- eller införselförbud som utförsel- eller införselförbud som
meddelas med stöd av 2 § första meddelas med stöd av 2 § första
stycket 4) eller 5) och försök till stycket 4) eller 5) eller 5 § 3) och
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1959: 262.
2 Senaste lydelse 1975: 204.
3 Senaste lydelse 1975: 204.
Prop, 1976/77:131 3
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
brott
som avses i 9 § första styc- försök till brott som avses i 9 §
ket 3) dömes till ansvar
enligt 23 första stycket 3) dömes till ansvar
kap.
brottsbalken. enligt 23 kap. brottsbalken.
Ha flera medverkat till brott som avses i första
stycket eller i 9 § första stycket äga 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken
motsvarande till-lämpning.
13
§*
Utan
hinder av 35 kap. 1 § Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken
får påföljd för brott brottsbalken får påföljd för brott
som
avses i 9 § förstatredje som avses i 9 § första och andra
styckena
samt 10 § ådömas, om styckena samt 10 § ådömas, om
den
misstänkte har häktats eller den misstänkte har häktats eller
erhåUit
del av åtal för brottet inom erhåUit del av åtal för brottet inom
fem
år eller, om brottet är grovt, fem år eller, om brottet är grovt,
inom
tio år från brottet. inom tio år från brottet.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.
2
Förslag till
Lag
om tillämpning av valutalagen (1939: 350)
Härigenom föreskrives att 2 § första stycket 1, 2
och 49 samt 5 § 1 och 3 valutalagen (1939: 350) skall äga tUlämpning under
tiden den 1 juli 1977den 30 juni 1978.
3
Förslag till
Förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)
Härigenom föreskrives att valutaförordningen
(1959:264), som enligt förordning (1976: 228) gäller till utgången av juni
1977, skall äga fortsatt giltighet tiU utgången av juni 1978.
* Senaste lydelse 1975: 204. It Riksdagen
1976/77.1 saml Nr 131
Prop, 1976/77:131
Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-03-24
Närvarande:
statsministem FäUdin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson,
Mundebo, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Bohman
Proposition
om fortsatt valutareglering m. m.
1
Inledning
Enligt valutalagen (1939:350, ändrad senast
1975:204) gäller i fredstid alt fullmäktige i riksbanken skall göra
framställning till regeringen om valutareglering, om det prövas nödvändigt för
att nå de centrala mål som har fastställts för den ekonomiska politiken.
Fullmäktige skall därvid begära att regeringen föreslår riksdagen en lag om
till-lämpning av valutalagen för högst ett år. Regeringen skall samtidigt som
ett sådant lagförslag läggs fram förelägga riksdagen de valutaregle-rande
föreskrifter som regeringen avser att utfärda. Sådana föreskrifter finns i
valutaförordningen (1959:264, ändrad senast 1975:206).
Genom lagen (1976: 227) om tillämpning av
valutalagen (1939: 350) och förordningen (1976:228) om fortsalt giltighet av
valutaförordningen (1959:264) har valutareglering föreskrivits för tiden den 1
juli 1976den 30 juni 1977.
I skrivelse den 10 febmari 1976 har fullmäktige i
riksbanken hemställt att regeringen begär riksdagens bemyndigande att tillämpa
fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1977den 30 juni 1978 och att
regeringen lägger fram förslag om att valutaförordningen skall äga fortsatt
giltighet till utgången av juni 1978. Fullmäktige föreslår också vissa tUlägg
till och ändringar i valutaförfattningarna.
Efter remiss har yttranden över
riksbanksfullmäktiges skrivelse avgetts av riksåklagaren, hovrätten för Västra
Sverige, rikspolisstyrelsen, bankinspektionen, kommerskollegium,
generaltullstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen.
Svenska handelskammarförbundet. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
föreningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges
industriförbund. Post- och Kredilbanken, PK-banken ansluter sig till
bankföreningens yttrande.
Prop. 1976/77:131 5
Utöver de ändringar i valutaförfattningarna som
riksbanksfullmäktige föreslagit har under remissbehandlingen begärts vissa
liberaliseringar i tillämpningen av valutaregleringen. Flera remissinstanser,
bl. a. bankföreningen, industriförbundet och grossistförbundet, har samtidigt
begärt en allmän översyn av valutaregleringen. Riksåklagaren har förordat en
genomgripande överarbetning av valutaregleringens sanktionssystem.
Jag vill därför redan nu meddela att jag avser att
föreslå regeringen att det görs en översyn av valutaregleringen och
valutalagstiftningen. Med anledning härav kommer jag i det följande att närmare
behandla endast frågan om fortsatt valutareglering. Frågan om ändringar i
valutaförfattningarna tas upp endast på några punkter, där redaktionella ändringar
i förtydligande syfte kan göras utan att det planerade utredningsarbetet
föregrips.
2
Nuvarande ordning
En närmare redogörelse för bestämmelserna i
valutalagen och valutaförordningen har lämnats i prop. 1975: 82 s. 1421. I
överensstämmelse med förslag i samma proposition har bestämmelserna ändrats på
några punkter. Fömtom en lagteknisk anpassning till den nya regeringsformen,
bl. a. i fråga om straff och förverkande, utvidgades möjligheten för
riksbanken att förelägga vite och gjordes andra mindre ändringar i
lagstiftningen (prop. 1975: 82, FiU 1975: 20, rskr 1975: 132, SFS 1975: 204 och
206).
I det följande redovisas endast vissa av de bestämmelser,
som berörs i riksbanksfullmäktiges skrivelse.
När regeringen begär riksdagens samtycke till
förordnande om valuta-reglering skall även de valutareglerande föreskrifter som
regeringen avser att utfärda med stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen.
Huvudbestämmelserna om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i 2 § första
stycket punkterna 19 valutalagen. I punkterna 16 anges bl. a. närmare i vilka
avseenden inskränkningar kan göras i rätten att förfoga över utiändska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper. Enligt punkten 7 kan vidare
helt allmänt föreskrivas förbud mot att även i annat hänseende förfoga över
sådana tiUgångar utan riksbankens tillstånd. Regeringen kan vidare enligt 5 §
bl. a. meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra ett
valutareglerande förordnande och för att hindra åtgärder som är ägnade att
uppenbart motverka ändamålet med detta (punkt 3).
Valutaförordningen innehåller bl. a. skilda förbud
mot valutadispositioner utan riksbankens tUlstånd. Dessa förbud gäller numera
väsentligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar ges nämligen bestämmelser
om vittgående undantag från de allmänna förbudsreglerna. I 10 §
valutaförordningen föreskrivs att valutainlänning, som gentemot
Prop. 1976/77:131 6
utiandet
har rätt att kräva betalning eller har ådragit sig betalningsskyldighet, inte
får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om
betalning på annat sätt än med vanliga betalningsmedel, såvitt inte annat
följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heUer, i syfte att kringgå
valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning, med vilken han har
gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat pris
än det som i allmänhet gäller eller i samma syfte vidta andra liknande
åtgärder.
I 914 §§ valutalagen finns beslämmelser om straff
för valutabrott och om förverkande på gmnd av sådant brott. Enligt 9 § första
stycket kan straff ådömas den som bryter mot förbud eller vUlkor som meddelas
med stöd av 2 § första stycket 17 (punkt 1), den som använder sig av eller
medverkar som bulvan för att kringgå sålunda meddelat förbud (punkt 2), den som
genom oriktig uppgift förskaffar sig sådan rätt att förvärva eller avyttra
utiändska betalningsmedel eUer utiändska fordringar, som behövs enligt
förordnande som meddelas med stöd av
2 §
första stycket 2, eller riksbankens tiUstånd i den mån det behövs
enligt förordnande som meddelas med stöd av samma stycke (punkt 3)
eller den som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som föreskrivs
med stöd av lagen eller vid fullgörande av sådan skyldighet lämnar
oriktig uppgift.
Straffet för brott mot 9 § första stycket är böter
eller fängelse i högst ett år. Enligt andra stycket kan det dömas till fängelse
i högst två år, om brott som avses i första stycket är grovt. I båda dessa fall
krävs uppsåt. I tredje stycket föreskrivs böter om gärning som avses i första
stycket inte har förövats uppsåtiigen utan av grov oaktsamhet. I 9 § avses
endast fullbordade brott. Brott som är straffbara redan på försöksstadiet är
enligt 10 § första stycket olovlig utförsel och införsel i strid mot förbud
som meddelas med stöd av 2 § första stycket 4 eller 5 och försök till brott som
avses i 9 § första stycket 3). Medverkan till brott som avses i 9 § första
stycket och 10 § första stycket föranleder ansvar eiUigt brottsbalkens
bestämmelser om medverkan till brott. Betalningsmedel, fordran eller
värdepapper kan enligt 11 § förverkas, om frågan är om brott som avses i 9 §
första stycket 13 eller 10 § första stycket.
Allmänt åtal för brott mot valutalagen får väckas
endast efter anmälan av riksbanken (12 § andra stycket valutalagen) och för
brott mot valutaförordningen endast efter angivelse av riksbanken (20 §
valutaförordningen).
3 Framställning
om fortsatt valutareglering m. m.
3.1 Riksbanksfullmäktiges skrivelse
Riksbanksfullmäktige har hemställt att fortsatt
valutareglermg skall gälla under tiden den 1 juli 197730 juni 1978. Enligt
fuUmäktige bör
Prop. 1976/77:131 7
valutaregleringen
avse samma lagmm i valutalagen som nu äger tUlämpning, nämligen 2 § första
stycket 1, 2 och 49 samt 5 § 1 och 3. Fullmäktige framhåller att anledning
alltjämt föreligger att ta gällande fullmakter i valutalagen i anspråk och att
ge valutaförordningen fortsatt giltighet.
3.2
Remissyttrandena
Riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige,
rikspolisstyrelsen, kommerskollegium, fuUmäktige i riksgäldskontoret. Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund har ingen erinran
mot framställningen om fortsatt valutareglering.
Svenska bankföreningen och Sveriges
industriförbund, tUl vilka PK-banken och Svenska handelskammarförbundet har
anslutit sig, föreslår dels att det snarast genomförs vissa liberaliseringar i
tiUämpningen av valutaregleringen och dels att en utredning tillsätts för att
förutsättningslöst pröva valutaregleringssystemet. Under förutsättning att
dessa förslag beaktas vill de nämnda remissinstanserna med hänsyn till nu
rådande betalningssvårigheter inte invända mot att valutaregleringen förlängs
ytterligare ett år. I sitt gemensanuna yttrande anför de båda förstnämnda
instansema sammanfattningsvis följande.
Valutaregleringen försvårar näringslivets
utvecklings- och finansieringsmöjligheter. För att på längre sikt trygga
betalningsbalansen och sysselsättningen är det angeläget att möjlighetema inte
försvåras för vårt näringsliv att delta i den fortgående intemationaliseringen
och i samarbetet över gränserna. Endast härigenom kan företagens
intemationella konkurrenskraft bevaras. Om valutarestriktioner i vissa lägen
bedöms nödvändiga som komplement till andra ekonomisk-politiska åtgärder, måste
de utformas och tillämpas så att minsta möjliga stömingar uppstår för
näringslivet. De bör givetvis avskaffas eller uppmjukas så snart så är möjligt.
Att under en lång följd av år ha ett system i kraft, som bygger på kvantitativa
restriktioner och en omfattande administrativ apparat, är olämpligt.
Det är angeläget att en utredning snarast tillsätts
med uppdrag att förutsättningslöst pröva dels hur ett valutaregleringssystem
bör utformas i framtiden, dels vUka valutarestriktioner som kan liberaliseras
och vUka som i någon form måste behållas. Målsättningen för en sådan utredning
bör vara att komma ifrån det nuvarande systemet där valutaregleringens
samtliga generella förbud i stort sett är i kraft permanent, oavsett det
ekonomiska läget i Sverige och omvärlden. I stället bör man söka komma fram
till ett motsatt system, där alla transaktioner i princip är tillåtna men där
rUcsbanken ges möjlighet att införa tillfälliga restriktioner, när så bedöms
nödvändigt, exempelvis efter regeringens förordnande. En översyn och prövning
bör givetvis avse inte bara restrUttionerna som sådana utan även reglernas
tUlämpning i praktiken.
Prop. 1976/77:131 8
De
restriktioner som anses nödvändiga att behålla bör förenklas och göras lättare
att överblicka och förstå.
Vissa liberaliseringar i tillämpningen av
valutaregleringen bör kunna genomföras utan att man avvaktar den föreslagna
utredningens resultat. Bl.a. bör lättnader snarast genomföras i sådana
restriktioner som försämrar näringslivets möjligheter till kapitalförsörjning
från utiandet, dvs. svensk upplåning utomlands och kurssäkring av valutarisker
genom terminsaffärer.
Sveriges grossistförbund framhåller också att en
eventuell förlängning av valutaregleringen bör förknippas med en allmän översyn
av valuta-författningarna och den praxis, som har utbUdat sig i fråga om
författningarnas tillämpning.
4
Framställning om ändringar i valutalagstiftningen m. m. 4.1
Riksbanksfullmäktiges skrivelse
Riksbanksfullmäktige föreslår att i valutaförordningen
införs en bestämmelse om att försträckning till valutautiänning skall fordra
tillstånd av riksbanken. Vidare förordar fullmäktige att det närmare undersöks
om inte ett förbud mot påskyndande av utiandsbetalningar bör införas i
valutaförordningen. Fullmäktige föreslår också vissa redaktionella ändringar
och förtydliganden i valutalagen. Slutligen föreslår fullmäktige att genom elt
tillägg till 14 § valutalagen möjUghet öppnas för att vid gränsstationerna
stickprovsvis kontrollera att de resande inte överträder meddelade utförsel-
och införselförbud.
Fullmäktige anför såvitt gäller ett förbud mot
försträckning till valutautlänning i huvudsak följande. Valutaförordningen
innehåller uttryckligt förbud mot skuldsättning till utiandet, med undantag för
handelskrediter, medan motsvarande förbud mot för-slräckning lill utiandet
saknas. Visserligen fordras på grund av valutaförordningens betalningsförbud
oftast riksbankens tillstånd för sådan försträckning men här föreligger
uppenbarligen en lucka och brist på symmetri i regelsystemet. Det är t. ex. för
närvarande oklart om riksbanken har möjlighet att övervaka utlandsutlåning då
valutautiänning inträtt i valutainlännings ställe såsom gäldenär i
skuldförhållande till svensk kreditgivare, t. ex. i samband med utlännings
förvärv av fast egendom i Sverige. Valutaförordningens skuldsättningsförbud bör
därför kompletteras med en regel varigenom lämnande av försträckning till
valutautiänning uttryckligen erfordrar riksbankens tillstånd.
Frågan om att införa ett förbud mot
"påskyndande" av utlandsbetalningar bör enligt fullmäktige
undersökas. Avsikten med bestämmelserna i 10 § första stycket
valutaförordningen om förbud mot "uppskjutande" av
utiandsbetalningar torde vara att förhindra
Prop. 1976/77:131 9
betalningsförskjumingar
till och från utiandet genom åtgärder förestavade av kursförväntningar. Enligt
gällande regler är emellertid valutainlänning oförhindrad att söka dra nytta
av kursändringar genom att påskynda sina utiandsbetalningar. Det finns nämligen
inte något förbud för valutainlänning, som har fordran på utlandet, att
överenskomma om betalning före fordringens förfallodag eller för
valutainlänning, som stär i skuld till utiandet, att verkställa betalning före
skuldens förfallodag. Även om uppenbarligen speciella problem är förenade med
att söka reglera också påskyndande av betalningar bör denna fråga dock närmare
undersökas. Förskjutningar inom ramen för gällande handelsbruk bör givetvis ej
beröras av en eventuellt utvidgad reglering på denna punkt.
Beträffande ansvarsbestämmelserna i valutalagen
ifrågasätter fullmäktige vissa redaktioneUa ändringar och förtydliganden.
Straff- och förverkandebestämmelserna var före den 1 juli 1975 upptagna i
valutaförordningen. På grund av innehållet i 8 kap. 7 § tredje stycket andra
punkten nya regeringsformen överfördes därefter dessa till valutalagen (SFS
1975: 204 och 206). I samband härmed och med den anpassning av den centrala
straffbestämmelsen i 9 § valutalagen, som då ägde rum, synes enligt riksbankens
mening bestämmelsen ha fått en utformning som ger anledning till redaktionella
förtydliganden i bl. a. följande avseenden.
Den centrala straffbestämmelsen var, då bestämmelsen
var införd i 15 § första stycket 1 valutaförordningen, utformad så att
därigenom straffbelades överträdelser "mot någon av de i 2 § och 410 §§
meddelade föreskrifterna" i valutaförordningen. När bestämmelsen överfördes
till valutalagen gjordes en omformulering varigenom straffansvar föreskrevs för
överträdelser "mot förbud eller viUkor som meddelas med stöd av 2 § första
stycket 17" valutalagen. Genom omformu-leringen har uppkommit tvekan om
överträdelse mot i 10 § valutaförordningen meddelade föreskrifter om bl. a.
förbud mot betalningsförskjutningar och mot kapitalöverföringar genom
internprissättning aUt-jämt är straffbelagda. Dessa föreskrifter synes nämligen
icke äga omedelbart stöd i de fuUmakter som meddelas i 2 § första stycket 17
valutalagen. Att överträdelser mot 10 § valutaförordningen straffrättsligt kan
beivras synes sålunda böra klargöras.
Bestämmelserna om medverkansansvar i 10 § andra
stycket och om förverkande i 11 § valutalagen hänvisar endast till 9 § första
stycket valutalagen och inte till andra stycket som rör grova valutabrott.
Fråga om ansvar för medverkan och om särskild rättsverkan genom förverkande
kan därför formeUt sett endast uppkomma vid uppsåtligt valutabrott, som ej är
grovt. Den redaktionella ändring som i anledning härav synes vara påkallad
torde enklast ske genom sammanföring av 9 § första och andra styckena
valutalagen.
Prop. 1976/77:131 10
I fråga om ansvarsbestämmelsen för medverkan i 10 §
andra stycket valutalagen anför fullmäktige följande. Genom den ändring av bestämmelsen
som trädde i kraft den 1 juU 1960 (SFS 1960: 262) begränsades medverkansansvar
så att det "endast skall kunna ifrågakomma vid uppsåtliga brott"
(jfr departementschefens uttalande, prop. 1960: 127). Härmed torde dock inte ha
åsyftats att från straffansvar utesluta uppsåtlig medverkan till valutabrott
oberoende av vilket uppsåt eller vUken oaktsamhet som kan läggas
gärningsmannen tUl last. Med gällande lydelse av 10 § andra stycket valutalagen
fömtsätts för medverkansansvar att gärningsmannen har befunnits skyldig tUl
uppsåtligt brott. Den som har främjat brottet genom att ha gjort sig skyldig
till uppsåtlig anstiftan eller medhjälp kan härigenom ej ådömas ansvar om
gärningsmannen ej handlat uppsåtiigen men väl av grov oaktsamhet. Detsamma
gäller om gärningen inte är att bedöma som brott på gmnd av bristande
uppfyllelse av det subjektiva rekvisitet hos gärningsmannen eller om gärningen
är att bedöma som straffri på gmnd av ursäktiig rätisvillfarelse hos denne.
Påtalade förhållanden synes otillfredsställande, I anslutning till inom den
allmänna straffrätten gällande principer synes sålunda bestämmelsen om
medverkansansvaret böra utformas sä, att uppsåtlig medverkan skall vara straffbar
oberoende av uppsåt eller oaktsamhet hos gärningsmannen. För medverkansansvar
bör dock krävas uppsåt hos den medverkande.
För väckande av åtal för valutabrott krävs anmälan
(enligt 12 § andra stycket valutalagen) resp. angivelse (enligt 20 §
valutaförordningen) av riksbanken. I inledningsskedet av en utredning saknas
ofta tillräckligt underlag för riksbankens ställningstagande. Riksbanken brukar
i sådana fall hemställa att vederbörande åklagare eller polisdistrikt inleder
förundersökning. I samband härmed förklarar sig riksbanken också beredd att tUl
åtal anmäla de överträdelser som utredningen ger underlag för. Först sedan
förundersökningen har slutförts eller framskridit så långt att tillräckligt
underlag föreligger tar riksbanken ställning till frågan om åtalsanmälan resp.
åtalsangivelsc.
Enligt riksbanken har det ifrågasatts om ovan
angivna förfaringssätt står i överensstämmelse med bestämmelsen i 23 kap. 1 §
andra stycket rättegångsbalken. Denna bestämmelse innebär att förundersökning
om angivelsebrott visserligen får inledas "om angivelse inte utan fara kan
avvaktas" men att målsäganden skaU underrättas så snart ske kan. Anger
målsäganden inte då brottet till åtal, skall fömndersökningen läggas ned.
Riksbanken påpekar att bestämmelsen främst synes vara avsedd för angivelsebrott
i den allmänna straffrätten och att riksbanken inte torde ha stäUning som
målsägande vid valutabrott. Enligt riksbanken torde rättsläget därför vara att
uppfatta så att regeln i 20 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken i stäUet
bör anses tillämplig. Där föreskrivs att "är för allmänt åtal stadgat
särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet
Prop. 1976/77:131 11
eller
angivelse av målsägande, vare det gäUande". Enligt riksbanken synes
åtalsanmälan resp. åtalsangivelse vara att anse som tillstånd av myndighet och
således utgöra fömtsättning för väckande av åtal men ej för inledande av
förundersökning. Eftersom riksbankens tolkning av bestämmelserna ifrågasatts
hemställer riksbanken att det klargörs att åtalsanmälan resp. åtalsangivelse
inte utgör en fömtsättning för irde-dande av förundersökning men väl för
väckande av åtal.
Vad gäller möjligheterna tiU kontroll vid
gränsstationerna av att de resande inte överträder meddelade utförsel- och
införselförbud anför fuUmäktige följande. De bestämmelser i lagen (1960: 418)
om straff för varusmuggling vartill valutalagen hänvisar ger otillräckligt stöd
för stickprovskontroll. För att genomföra stickprovskontroll med stöd av
varusmugglingslagen krävs nämligen att vederbörande bevakningschef
"finner skärpning av tuUkontroUen å persontrafiken till eller från
utiandet med viss lägenhet eller för viss tidsrymd å någon plats oundgängUgen
nödvändig" (19 §). Förordnandet prövas i efterhand av
generaltullstyrelsen. Den kontroll som verkställs av de resande från
varusynpunkt (systemet med rödgrön fU, genomgång av bagage etc.) sker i stäUet
med stöd av tuUagen (1973: 670). Under senare år har behovet att avhjälpa
bristen på lagstöd för stickprovskontroll av gällande valutabestämmelser om
in- och utförsel varit mindre påtagligt genom att sådan kontroll i viss mån
likväl har förekommit. Genom kontrollen enligt lagen (1970: 926) om särskUd
kontroll på flygplats har under senare år ett hundratal sedelsmugglingsförsök
upptäckts per år. Flygplatskontrollen övergår emellertid från manuell till
automatisk kontroll varigenom upptäckt normalt ej kan ske av
sedelsmuggUngs-försök. Då det sålunda synes angeläget att på ett smidigt sätt
kunna genomföra stickprovskontroll i mån av behov och resurser föreslås, att
förslag framlägges om sådant tillägg till 14 § valutalagen.
4.2
Remissyttrandena
I fråga om ett förbud mot försträckning till valutautlänning
anför flertalet remissinstanser att en ändring sakligt sett har mindre
betydelse. Enligt hovrätten för Västra Sverige synes försträckning till
valutautlänning vara laglig endast i den formen att valutautiänning träder i
valutainlännings ställe som gäldenär i inländskt skuldförhåUande. Hovrätten
avstyrker ett förbud eftersom ett sådant kommer att ytterligare komplicera
fastighetsöverlåtelse tUl valutautiänning. Riksåklagaren anför att
bestämmelserna i valutaförordningen i allmänhet torde vara tUlräckliga för
riksbankens kontroll av långivning till utlandet. Då det emellertid är ett
nödvändigt krav att slraffsanktionerade föreskrifter är klart och entydigt
utformade anser riksåklagaren att lagtexten bör preciseras så att det
uttryckligen framgår att det för utiandsutiåning krävs rUcsbankens tiUstånd.
Prop. 1976/77:131 12
Riksbanksfullmäktiges förslag om att undersöka ett
förbud mot "påskyndande" av utiandsbetalningar avstyrks av flertalet
remissinstanser. Bankföreningen och industriförbundet anför att det i prakliken
är svårt att avgöra vad som är handelsbruk på detta område. Det kan vidare vara
ekonomiskt ofördelaktigt om företagens handlingsfrihet inskränks på föreslaget
sätt. Förslaget skulle innebära att företagen tvingades betala ränta längre än
nödvändigt, vUket kostar Syerige utländsk valuta. På grund härav och då frågan
inte är av någon större sam-häUsekonomisk betydelse avstyrks förslaget.
Riksåklagaren påpekar att ett kriminalisetande av "påskyndande" av
utlandsbetalningar torde medföra avsevärda bevissvårigheter. Enligt
riksåklagaren kan det också ifrågasättas om det föreligger något egentligt
behov av ett förbud.
Rik.sbanksfullmäkliges förslag till ändringar i
valutalagens ansvarsbestämmelser tillstyrks cUer lämnats utan erinran av
remissinstanserna med undantag av hovrätten för Västra Sverige. Riksåklagaren
anser att sanktionsföreskrift till 10 § valutaförordningen f. n. saknas och
delar i huvudsak fullmäktiges uppfattning om ansvarsbestämmelsernas nuvarande
innebörd.
Hovrätten för Västra Sverige tolkar bestämmelserna
i 10 § valutaförordningen som utfärdade med stöd av 2 § första stycket 7
valutalagen. Enligt hovrätten omfattas de därmed av ansvarsbestämmelserna i
valutalagen. Hovrätten framhåller vidare att medverkansansvaret enligt
valutalagen redan nu har det innehåll som riksbanksfullmäktige anser önskvärt.
Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken skall nämligen envar medverkande bedömas efter
det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Att gärningsmannen
eventuellt inte kan dömas för uppsåtligt brott utesluter därför inte ansvar för
annan medverkande så länge det aktuella brottet objektivt sett har blivit
begånget.
Vad gäller frågan om åtalsanmälan resp.
åtalsangivelse är en förutsättning för inledande av förundersökning och
väckande av åtal anför riksåklagaren följande. Regleringen i 20 kap. 3 §
rättegångsbalken (RB) innebär att riksbankens tillstånd utgör villkor för
allmänt åtal. Förundersökning inleds när anledning förekommer att brott som
faller under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § RB). I allmänhet är det en
anmälan om brott som ger anledning tiU att inleda förundersökning. Nuvarande
reglering, som omfattar samtiiga former av åtalstillstånd från annan myndighet
än åklagare, synes i sak tillgodose riksbanksfullmäktiges önskemål. Skulle vid
förundersökningen uppkomma misstanke om annat brott än som har angetts i
åtalsanmälan torde det inte finnas något hinder mot att i detta skede
komplettera eller precisera åtalsanmälan. Skulle av någon anledning denna
ordning inte vara tUlfyUest torde 20 kap. 3 § RB böra ändras. Behovet av en
sådan ordning som föreslås av riksbanksfullmäktige ifrågasätts emellertid. En
helt annan fråga är att riksbanken på grund av sin ställning inte vill göra
åtalsanmälan utan
Prop. 1976/77:131 13
tillgång
till det material som kan framkomma vid en förundersökning. I sak torde det
dock inte vara någon skUlnad meUan en provisorisk anmälan och en formell
åtalsanmälan som justeras med beaktande av vad som har framkommit vid
förundersökningen.
I fråga om kontroll vid gränsstationerna delar
generaltullstyrelsen riksbanksfullmäktiges uppfattning att lagen om straff för
varusmuggling inte är tiUräcklig som gmndval för att utföra rutinmässig kontroll
av valutautförseln över gränserna. För att möjliggöra sådan kontroll kan ett
tiUägg göras tUl 14 § valutalagen med innebörd att bestämmelserna i tullagen
och tullstadgan om uppgiftsskyldighet och undersökning av vara m. m. är
tiUämpliga. Ett sådant tiUägg möjliggör dock inte ökad användning av
kroppsvisitation. Möjligheterna att anordna kontroU är vidare ytterst
begränsade och kontroll kommer därför att kunna anordnas endast i
undantagsfall. Generaltullstyrelsen framhåller vidare att regeringen tiU
styrelsen har överlämnat en skrivelse, vari riksbanksfullmäktige hemställer att
tuUverket i samråd med riksbanken och inom ramen för tillgängliga resurser
vid enstaka tiUfäUen får biträda med kontroll av resetrafiken till utlandet i
syfte att övervaka att gällande regler om valutautförsel iakttas. Regeringen
har därvid uttalat att det ankommer på styrelsen att utreda och tUl regeringen
redovisa förutsättningarna för att fullmäktiges hemställan skall kunna efterkommas.
Riksåklagaren framhåller att en eventuell
utvidgning av möjligheterna att företa kontroll stickprovsvis bör ske genom
ändring i lagen om straff för varusmuggling. Den kontroll som får äga rum
enligt flygplatskontroll-lagen är inte avsedd att användas för att beivra
eventuella brott mot valutalagstiftningen. Vad som gäller om man vid
tillämpningen av flyg-platskontroUagen likväl upptäcker brott mot t. ex.
valutalagstiftningen är inte reglerat. Frågan om användandet av s. k.
överskottsmaterial är f. n. föremål för riksdagens prövning.
5
Föredraganden
Vårt lands handelsutbyte med utlandet inkl. nettot
av tjänster och transfereringar har under senare år visat ett tiUtagande
underskott. För perioden 19741976 uppgick det tiU sammanlagt mer än 20
miljarder kr. I årets finansplan beräknades underskottet enbart för år 1977 komma
att uppgå till drygt 11 miljarder kr.
Regeringen har i finansplanen angett riktiinjema
för politiken på olika områden i syfte att återställa balansen i våra
utrikesbetalningar. Genom målmedvetna satsningar på att förbättra vår export
och importkonkurrens kan detta mål uppnås på sikt. Bytesbalansunderskotten
måste finansieras till stor del genom näringslivets upplåning i utiandet.
Detta kräver en stram kreditpolitik och prioritering av den konkurrensutsatta
sektorns
Prop, 1976/77:131 14
kreditförsörjning.
Kontrollen av de kortfristiga internationella kapital-rörelsema ställer även
höga krav på valutapolitiken.
Under en obruten följd av år har valutareglerande
åtgärder tillämpats som komplement tUl kreditpolitiken. Det nuvarande
förordnandet om valutareglering utiöper den 30 juni 1977. Valutaregleringen
omfattar i huvudsak kapitaltransaktioner som inte sammanhänger direkt med utrikeshandeln.
Undantagna från regleringen är nämligen löpande betalningar liksom direkta
handelskrediter på normala villkor. Inom ramen för valutaförfattningarna
ankommer det på riksbanken att utforma de närmare bestämmelserna om
tillståndsgivningen för olika kapitaltransaktioner.
Riksbanksfullmäktige har föreslagit att
valutaregleringen förlängs ytteriigare ett år, dvs. för tiden den 1 juli
1977den 30 juni 1978. Vidare föreslår fullmäktige att valutaförordningen
kompletteras med ett förbud mot försträckning till utlandet utan riksbankens
tUlstånd och att frågan om ett förbud mot påskyndande av utlandsbetalningar
utanför gällande handelsbruk närmare undersöks. Fullmäktige anser också att det
behövs vissa redaktionella ändringar i påföljdsreglerna och att de formeUa
möjlighetema till stickprovskontroll av resande vid gränsstationerna
förbättras.
Fullmäktiges förslag har remissbehandlats.
Remissinstanserna har allmänt godtagit att valutaregleringen förlängs under nu
rådande förhållanden. Flera instanser har emellertid samtidigt gjort viktiga
förbehåll. Bankföreningen, industriförbundet och andra företrädare för näringslivet
godtar en förlängning av valutaregleringen endast under förutsättning att
deras förslag beaktas såvitt avser en genomgripande översyn av
valutalagstiftningen och en omedelbar liberalisering av vissa valutarestriktioner.
I sistnämnda hänseende föreslås att riksbanken i kontakt med företrädare för
banker och näringslivet snarast söker genomföra lättnader i sådana
restriktioner som begränsar näringslivets möjligheter till kapitalförsörjning
från utiandet, dvs. restriktioner i fråga om spridning av svenska aktier
utomlands, svensk upplåning utomlands och kurssäkring av valutarisker genom
terminsaffärer.
Vid en översyn av valutaregleringen bör enligt
bankföreningen m. fl. fömtsättningslöst prövas hur ett valutaregleringssystem
bör utformas i framtiden. Målet bör vara att komma fram till ett system, där
alla transaktioner i princip är tillåtna men där riksbanken kan införa tillfälliga
restriktioner, när så bedöms nödvändigt, t. ex. efter regeringens förordnande.
Enligt dessa instanser bör de av riksbanksfuUmäktige föreslagna ändringarna i
valutaförfattningarna anstå för att prövas vid en översyn av valutaregleringen.
Ett förbud mot påskyndande av utlandsbetalningar avstyrks emellertid redan nu.
Mot bakgrund bl. a. av det valutaläge som vårt land
f. n. befinner sig i anser jag det nödvändigt att valutaregleringen förlängs
med ytter-
Prop, 1976/77:131 15
ligare
ett år. Jag förordar sålunda att regeringen föreslår riksdagen att anta lag om
tiUämpning av nu gällande fullmakter i valutalagen under tiden den 1 juli
1977den 30 juni 1978 och förelägger rUcsdagen förslag att valutaförordningen
skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1978.
Jag delar uppfattningen att en valutareglering som
har varit i kraft så länge som den svenska behöver ses över. Som jag redan
inledningsvis har nämnt avser jag att ta initiativet till en sådan översyn.
De frågor som riksbanksfullmäktige har tagit upp om
utvidgning av valutaregleringen, t. ex. genom förbud mot försträckning till
utiandet, bör inte avgöras nu utan bör prövas vid kommande översyn. I fråga om
riksbanksfullmäktiges förslag i övrigt bör enligt min mening nu inte göras
några sakliga ändringar utan endast sådana preciseringar och ändringar av
redaktionell art som inte behöver anstå i avvaktan på utredningen. Jag
återkommer till dessa frågor.
Vid remissbehandlingen har särskilt understmkits
att det är angeläget att riksbanken vid tillämpningen av valutaregleringen
snarast lättar på restriktionerna för bl. a. vissa kapitaltransaktioner i
samband med utlandsupplåning. Jag vill med anledning därav erinra om att det
ankommer på riksbanken att utfärda de närmare bestämmelser som behövs för
verkställigheten av valutaförordningen. Jag utgår från att riksbanken även i
fortsättningen håller nära kontakt med representanter för banker och
näringslivet när den utformar dessa bestämmelser och även i övrigt tillämpar
valutaregleringen så smidigt som möjligt och med vederbörlig hänsyn till
näringslivets intressen inom ramen för den ekonomiska politikens mål.
Straff- och förverkandebestämmelserna var före den
1 juli 1975 upptagna i valutaförordningen. På grund av innehållet i 8 kap. 7 §
tredje stycket andra punkten nya regeringsformen överfördes dessa bestämmelser
tUl valutalagen i samband med att valutaregleringens giltighet förlängdes år
1975 (prop. 1975:82, FiU 1975:20, rskr 1975: 132, SFS 1975: 204). I
propositionen (s. 34) framhölls att de föreslagna bestämmelserna inte avsåg
någon ändring i sak. Den centrala straffbestämmelsen infördes i 9 §
valutalagen.
Riksbanksfulhnäktige har föreslagit vissa
förtydliganden och redaktioneUa ändringar av straffbestämmelserna.
Den centtala straffbestämmelsen i 9 § valutalagen
är utformad så att den straffas som bryter mot föreskrifter meddelade med stöd
av 2 § valutalagen.
Enligt 5 § 3 valutalagen får regeringen meddela de
föreskrifter, som behövs för att genomföra ett valutareglerande förordnande och
för att hindra åtgärder som är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med
detta. Vid stadgandets tillkomst framhöll departementschefen (prop. 1939: 290
s. 19) att förordnande enligt 2 § genom bestämmelsen kunde
Prop, 1976/77:131 16
kvalificeras
med sådana förbud som avses i 10 § valulaförordningen. Departementschefen
påpekade också att stadgandet i 5 § 3 har »egenskap av allenast en i 5 §
införd tillämpningsföreskrift till 2 §».
Det ligger i sakens natur att en tillämpningsföreskrift
måste stödja sig på någon grundläggande bestämmelse. Regeringen kan således
inte utfärda föreskrift enligt 5 § valutalagen utan grundläggande stöd i
förordnande enligt 2 §. När ändringarna i valutalagstiftningen genomfördes år
1975 ansågs det uppenbarligen att föreskrifterna i t. ex. 10 § valutaförordningen
ytterst har sitt stöd i bemyndigande i 2 § valutalagen och alltså fortfarande
skulle vara straffbelagda. Enligt riksbanksfullmäktige har det emellertid
uppkommit viss tvekan om hur den nya ansvarsbestämmelsen i 9 § valutalagen
skall tolkas. Med hänsyn härtill och då det uppenbarligen varit avsett att
slraffsanktionerade föreskrifter skulle vara straffbelagda också i
fortsättningen anser jag det motiverat att i förtydligande syfte i 9 §
valutalagen föra in en direkt hänvisning också tiU 5 § valutalagen.
Riksbanksfullmäktige har påpekat att i 10 och 11 §§
valutalagen om medverkan och förverkande endast hänvisas till
ansvarsbestämmelserna i 9 § första stycket valutalagen men däremot inte lill 9
§ andra stycket, enligt vUket upp till två års fängelse kan utdömas om brott
som avses i 9 § första stycket är grovt. Med utformningen av dessa bestämmelser
avses självfallet inte att medverkan till grovt brott skall vara straffritt
eller att utesluta förverkande vid grovt brott. Bestämmelsen i 9 § andra
stycket syftar uppenbarligen endast till att kvalificera brott som beskrivs i
första stycket. För att undvika varje tvekan om straffbestämmelsemas rätta
innebörd kan jag emellertid biträda förslaget om en redaktionell ändring.
Som hovrätten för Västra Sverige har framhållit är
bestämmelsen i 10 § andra stycket valutalagen om medverkan redan nu utformad så
att den straffbelägger uppsåtlig medverkan om ett brott objektivt sett blivit
begånget.
Riksbanksfullmäktige har också tagit upp frågan om
förutsättningarna för förundersökning och åtal. Denna fråga berör emeUertid
även annan lagstiftning än valutalagstiftningen. I den mån det behövs ändring i
nu gällande regler får detta därför övervägas i ett annat sammanhang. Det kan
emellertid framhållas att riksåklagaren i sitt yttrande har angivit en ordning
som han anser i sak kan tUlgodose riksbanksfullmäktiges önskemål.
Frågan om att utvidga möjligheterna tUl
stickprovskontroll vid gränsstationerna rymmer flera problem, bl. a. om den
personliga integriteten, och bör därför övervägas ytterligare.
Vad jag nu har förordat föranleder ändringar i 9
och 10 §§ valutalagen samt en följdändring i 13 § samma lag.
Prop. 1976/77:131 17
6 HemstäUan
Jag
hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen att antaga inom
ekonomidepartementet upprättade förslag till
1.
lag om ändring i valutalagen
(1939: 350),
2.
lag om tillämpning av
valutalagen (1939: 350),
dels lämnar riksdagen tillfälle att yttra sig över
ett inom ekonomidepartementet upprättat förslag till
3. förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad
föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden
har hemställt om.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 77U.,.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
19 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (9)
9 kopplingar i 4 dokument.
- SOU 1999:83 Globalisering s. 160 · s. 171 i texten
- Bet. 1976/77:FiU24 Med anledning av propositionen 1976/77:131 om fortsatt valutareglering m. m. samt fullmäktiges i riksbanken förslag 1976/77:12 till ändringar i lagen (RFS 1975… s. 1 · s. 21 i texten
- Prop. 1977/78:103 med överlämnande av 1978 års kommittéberättelse i texten
- Prop. 1977/78:169 om fortsatt valutareglering m.m. s. 6 · s. 9 · s. 11 om s. 15 · s. 12 i texten
Rättsfall (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- NJA 1984 s. 662 om s. 15 · om s. 16 i texten
Doktrin (8)
8 kopplingar i 1 dokument.
- Hansen, Om valutabrotten, 1985 s. 14 · s. 48 · s. 62 om s. 8 · s. 63 om s. 6 · och 4 till i texten