om ändring i utlänningslagen (1954:193)
26 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 14 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:132, om ändring i utlänningslagen (1954:193)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:132 Regeringens proposition 1976/77:132 om ändring i utlänningslagen (1954:193);
beslutad
den 24 mars 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det
förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda
dag.
På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
OLA
ULLSTEN
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås bl.a. sådana ändringar i
avvisningsbestämniel-sema att utiänning som saknar pass och föreskrivet
tillstånd (18 §) skall kunna avvisas, inte endast i samband med ankomsten utan
även i visst annat fall. Har utiänningen inte inresekontroUerats skall
avvisning enligt 18 § kunna ske när han första gången uppsöker eller anträffas
av polismyndighet eller inom en vecka därefter. Möjlighetema till omedelbar
verkställighet av avvisningsbeslutet vidgas i motsvarande mån.
Det ansvariga statsrådet eller tjänsteman föreslås
få rätt att besluta om förhör och utse förhörsmyndighet i utlänningsärende hos
regeringen.
Ändringama
föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.
1
Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 132
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:132
Förslag till
Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)
Härigenom föreskrives att 21, 39, 40 och 57
§§ utlänningslagen' (1954:193) skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avvisning enligt 18 eller 19 § skall ske vid utlännings
ankomst till riket eller omedelbart därefter; avvisning med stöd av 19 § må
dock ske intill tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av
polismyndighet.
Avvisning enligt 18 § skall ske vid utlännings ankomst tiU
riket eller inom en vecka därefter. Har utlännings rätt att inresa i riket
icke prövats vid ankomsten, får avvisning enligt 18 § ske när utlänningen
första gången uppsöker eller anträffas av polismyndighet eller inom en vecka
därefter, dock ej senare än tre månader efter ankomsten. Avvisning enligt 19
§ skall ske vid ankomsten till riket eller inom tre månader därefter. Beslut om
avvisning meddelas av polismyndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
När utlänning, vilken upplagits på
förteckning som avses i 20 § tredje slyckel och ej innehar visering eller
uppehållslillslånd, ankommer lill riket, skall polismyndigheten omedelbart
meddela beslut om hans avvisning, om ej annal följer av 21 a § iredje stycket.
Uppkommer hos polismyndigheten fråga om avvisning enligt 20 § av annan
utlänning än som nu nämnts, skall ärendet hänskjutas till den centrala
ullänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. I
ärende som prövas av regeringen skall förhör hållas.
39 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då enligl föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller
dåregering-en, den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden eller
länsstyrelse eljest finner anledning hålla förhör / ärende enligt denna lag.
skall vad i 40-42 a §§ sägs äga lillämpning,
I Lagen omtryckt 1975: 1358,
Då enligl föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller
då det I ärende enligt denna lag hos regeringen, den centrala utlänningsmyndigheten
, utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljesl förekommer anledningar/ hålla
förhör, skall vad i 40-42 a §§ sägs äga lillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:132
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
40 §
Förhör skall hållas av den myndighet
som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndigheten äger dock i ärende,
som myndighelen handlägger, överiämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse
att hålla förhör. I ärende, som handlägges av regeringen, utser regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer förhörsmyndighet.
Förhör skall hållas av den myndighet som handlägger
ärendet. Den centrala utlänningsmyndigheten äger dock i ärende, som myndigheten
handlägger, överiämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla
förhör. 1 ärende, som handlägges av regeringen, får det statsråd, som ansvarar
för ärenden enligt denna lag, eller tjänsteman som statsrådet bestämmer,
besluta omförhör och utse förhörsmyndighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utlänningsnämnden äger uppdraga åt
ledamot eller suppleant att hålla förhör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
57 §
Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet
vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter, skall gå i
verkställighet ulan hinder av anförda besvär.
Beslui om avvisning, som meddelats
av polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller inom en vecka
därefter, skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Vad nu sagts
skall också gälla beslut som meddelats när utlänning, vars rätt att inresa i
riket icke prövats vid ankomsten, första gången har uppsökt eller anträffats av
polismyndighet eller inom en vecka därefter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dom eller beslut om förvisning må,
ehum domen eller beslutet ej vunnil laga kraft, verkställas om utlänningen
avgivit nöjdförklaring.
Denna lag träder i kraft den I juli 1977.
It Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 132
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77:132
Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-03-10
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Äsling, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, UUsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Ullsten
Lagrådsremiss
om ändring i utlänningslagen (1954:193)
1 Inledning
Utlänningslagen (1954:193, ändrad senast 1976:
662), UtlL, som tillkom år 1954, har ändrats vid flera tillfällen. Särskilt de
senare ändringarna har varil omfattande och då framför allt den som trädde i
kraft den I januari 1976 (prop. 1975/76:18 InU: 24, rskr 121). Reformarbetet
fortsätter emellerlid. Sålunda har utlänningslagkommitlén (A 1975:04) nyligen
fått i uppdrag att företa en översyn av utlänningslagen.
I skrivelse till regeringen den 14 oktober 1976 har
statens invandrarverk (SIV) föreslagil ändringar i bl. a.
avvisningsbestämmelserna, utan all dessförinnan resultatet av utlänningslagkommilténs
arbele avvaktas.
Efter remiss har yttranden över SI V:s
framställning avgells av rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen,
utlänningsnämnden, utlänningslagkommitlén, Svenska kommunförbundet, Stockholms
kommuns socialnämnd och Svenska flyktingrådet. Dessutom har Stockholms
flyklingråd kommit in med ett yttrande.
2 Gällande
ordning beträffande avvisning och verkställighet av av-
visningsbeslut m. m.
I UtlL anges bl. a. förutsättningarna för att
utlänning skall få resa in och uppehålla sig i riket samt i vilka fall
utlänning kan avlägsnas ur riket. De nu berörda bestämmelsema innehåller i
huvudsak följande. Utlänning som ankommer lill riket eller uppehåller sig här
skall vara försedd med pass, om regeringen harförordnal del (4 §). Vid inresan
skall han, om regeringen inle har förordnat annat, uppvisa sitt pass för
polismyndighet. Han skall
Prop. 1976/77:132 5
också
lämna polismyndighet de upplysningar som begärs (5 § första styckel). Enligl 7
§ kan regeringen förordna att utlänning inte utan tillstånd (visering eller
uppehållstillstånd) får inresa eller uppehålla sig i riket. I 15 § anges att
regeringen får förordna att utiänning inte utan tillstånd (arbetstillstånd)
får här i riket inneha anställning eller, i annan egenskap än handelsresande,
utöva verksamhet som föranleds av anställning utomlands. I utlänningskungörelsen
(1969:136, omtryckt 1975:1359, ändrad senast 1977: 36), UtiK, finns närmare
bestämmelser i nu berörda hänseenden. 1 fråga om andra utlänningar än
medborgare i de nordiska ländema innebär dessa bestämmelser bl.a., all
utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall inneha
legitimationshandling som enligt kungörelsen gäller som pass. I kungörelsen
anges vilka legitimationshandlingar som gäller som pass (hemlandspass). Vidare
föreskrivs där att utlänning inte får resa in eller uppehålla sig i landet ulan
visering. Denna bestämmelse har emellertid försetts med undantag i sådan
utsträckning, all viseringsfrihet gäller som huvudregel. Utlänning får inte
uppehålla sig i riket längre tid än ire månader utan att inneha
uppehållstillstånd. Utlänning som avser alt ta anställning här i riket eUer
utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands skall regelmässigt ha ordnat
arbetstillstånd i förväg. Avsaknad av arbetstillstånd ulgör i delta fall hinder
för inresa (13 § UtlL, jfr 46 § UtiK).
UtiL skiljer mellan fyra olika former för
utlännings avlägsnande ur riket, nämligen avvisning, förpassning, förvisning
och utvisning. Avvisning innebär all en utlänning antingen vid inresan hindras
från att komma in i riket eller avlägsnas ur riket i omedelbar anslutning till
eller viss kortare tid efter inresan. Skall utlänning först senare avlägsnas ur
riket, sker della genom förpassning, förvisning eller utvisning.
1 18 och 19 §§ UtlL regleras förutsättningama för
att en utlänning skall få avvisas. 18 § innehåller endast formella
avvisningsgmnder. Enligl paragrafen får avvisning ske av utlänning som saknar
godtagen legitimationshandling eller föreskrivet inresetillstånd eller som i
övrigt åsidosätter UtlL:s föreskrifter angående inresan, exempelvis genom atl
försöka undandra sig alt visa upp pass och lämna begärda upplysningar eller
genom att lämna oriktiga uppgifter. I 19 § finns däremol avvisningsgmnder av materiell
karaktär. Utiänning får enligt 19 § första stycket avvisas bl.a. om han kan
antas komma att sakna behövliga medel för sin vistelse här i riket eUer, om han
tänker besöka Danmark, Finland, Island eUer Norge, för sin vistelse där samt
för sin hemresa. Avvisning kan vidare ske om han avser att söka sitt uppehälle
inom något av de nordiska ländema och det skäligen kan antas att han inte
kommer atl ärligt försörja sig. Detsamma gäller om han under de senast
förflutna två åren har yrkesmässigt bedrivit olukt m. m. eller om han lidigare
inom eller utom riket har dömts till frihetsstraff och det skäligen kan
befaras, atl han kommer att fortsätta brottslig verksamhet inom något av de
nordiska ländema. Även i det fall då det med
Prop. 1976/77:132 6
hänsyn
till utlänningens föregående verksamhet eller i övrigt skäligen kan befaras att
han kommer atl här eller i något av de övriga nordiska länderna bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet kan avvisning ske
enligt 19 §. På begäran av den centrala ullänningsmyndigheten i Danmark,
Finland, Island eller Norge får utlänning även i annat fall avvisas, om det
kan antas att han annars beger sig lill del land som framställt sådan begäran.
Den som innehar visering eller uppehållslillslånd får inle avvisas enligl 19 §.
I 20 § finns bestämmelser om avvisning av terrorist.
Beslut om avvisning enligl 18 eller 19 § meddelas
av polismyndighet (21 § första stycket). Avvisning skall enligt samma lagmm ske
vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter. I fall som avses
i 19 § får avvisning dock ske intill tre månader efter ankomsten. Om
utlänningen påstår all han i del land han kommer från löper risk för politisk
förföljelse eller riskerar alt sändas till krigsskådeplats eUer straffas för
alt han har övergett krigsskådeplats eller vägrat all fullgöra
krigsljänstgöring eller också att han där riskerar att sändas vidare till land
där han löper sådan risk, får polismyndighet inte besluta om avvisning, om inle
påståendet är uppenbart oriktigt. I stället skall ärendet underställas SIV (21
a §). Underställning skall ske också i det fall då en utlänning påstår alt han
på gmnd av de politiska förhållandena i hemlandet inte vill återvända dit och
de omständigheter som han åberopar inte kan lämnas utan avseende. I ärendet
skall SIV normalt höra utlänningsnämnden.
I fråga om verkställighet gäller enligt 57 §, att
avvisningsbeslut som har meddelats av polismyndighet vid utlänningens ankomst
till riket eller omedelbart därefter skall gå i verkställighet utan hinder av
anförda besvär. Detta gäller oavsett om avvisning har skett med stöd av 18
eller enligt 19 §.
3
SIV:s framställning om ändring av 21 § UtlL m. m.
SIV har i skrivelsen den 14 oktober 1976 hemställt
om ändring av 21 och 57 §§ UtlL. Förslaget syftar till all avvisning i fall då
utlänningen saknar pass eller tillstånd eller då det föreligger annan i 18 §
angiven orsak skall kunna ske i större utsträckning än vad som nu är möjligt.
Förslaget innebär vidare all avvisningsbeslut skall kunna verkställas utan
hinder av anförda besvär i vissa fall där detta enligt gällande lag inte kan
ske. 1 skrivelsen anförs i huvudsak följande.
I 21 § första stycket UtlL föreskrivs bl. a. atl
avvisning enligt 18 § samma lag skall ske vid utiännings ankomst till riket
eller omedelbart därefter. Enligl en långvarig och fast praxis anses uttrycket
"omedelbart därefter" innebära all avvisning skall ske inom åtta
dagar efter ankomsten till Sverige. Beslut om avvisning med stöd av 18 § kan
alltså inte fattas senare än under den åttonde dagen från utlänningens ankomst
till landet. Avvisningsbeslut med stöd av 19 § kan visseriigen fattas upp till
tre månader efter inresan, men det är av stor betydelse när inom
Iremånadersperioden
Prop.
1976/77:132 7
beslutet
fattas. 1 57 § föreskrivs nämligen att beslut om avvisning som har meddelats av
polismyndighet vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter
skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Också i delta fall har
"omedelbart därefter" i praxis kommit att avse åtta dagar.
Under senare år - särskill det senaste - har det
enligt SIV visat sig att flertalet av de utlänningar som kommer till Sverige
utan uppehålls- och arbetstillstånd och som önskar få stanna här undviker alt
ta kontakt med polismyndighet förrän minst ell tiotal dagar har förflutit från
ankomsten. De förefaller enligt SIV ha klart för sig alt den som omedelbart går
till polisen för all söka uppehålls- och arbetstillstånd löper risk att
polismyndigheten meddelar beslut om avvisning och att detta verkställs utan
hinder av anförda besvär. SIV anför vidare att flertalet utlänningar tycks
känna till all det i det fall då polismyndighet inte längre kan meddela
omedelbart verkslällbart beslut om avvisning normalt tar mycket lång lid innan
det föreligger elt lagakraftvunnet avlägsnandebeslut som kan verkställas.
Enligt verket har många utlänningar den uppfattningen att möjligheterna att
slutligt få stanna i Sverige ökar för den som lyckas skjuta upp det slutliga
avgörandet.
Det är enligt SlV:s mening i sig mycket
otillfredsställande, att den enskilde utlänningen genom att undvika att ta
kontakt med myndigheterna inom viss tid skall kunna tvinga fram tids- och
kostnadskrävande utredningar samt besluts- och besvärsomgångar i ell ärende
som i annal fall skuUe ha kunnat slutföras på mycket kort tid. Härtill kommer
samhällets koslnader för utlänningens uppehälle under den tilltvingade
vistelsen här i landet. Verket menar atl man skulle kunna komma lill rätta med
missförhållandena, om den tidsperiod inom vilken avvisning enligt 18 § skall
ske fick räknas från den dag då utlänningen uppsöker eller anträffas av
polisen. På motsvarande sätt borde verkställighet utan hinder av anförda besvär
enligt 57 § kunna ske, om avvisningsbeslutet har meddelats i samband med
utlänningens ankomst till riket eller omedelbart efter det att utlänningen har
uppsökt eller anträffats av polismyndigheten.
SIV säger sig inte i detta sammanhang ha anledning
att föreslå ändring av bestämmelsen i 21 § första stycket UtlL, att avvisning
med stöd av 19 § skall ske inom tre månader från utlänningens ankomst hit.
Denna fråga anges få övervägas av den nyligen tillsalla utlänningslagkommitlén
i samband med alt evenluella ändringar i övrigt av avlägsnandebeslämmelserna
behandlas. SIV anser dock samtidigt, alt det inle skulle vara logiskt atl låta
beslut om avvisning med stöd av 18 § få meddelas senare än tre månader efter
ankomslen. 21 § bör enligt verket därför samlidigt ändras så, atl det framgår
att beslut om avvisning med stöd av 18 eller 19 § inte får meddelas senare än
inom tre månader från utlänningens ankomst hit.
Prop. 1976/77:132 8
4
Remissyttranden
SlV:s förslag har fått ett i huvudsak positivt
mottagande vid remissbehandlingen. Det lillstyrks uttryckligen av RPS,
socialstyrelsen och utlänningslagkommittén. Svenska kommunförbundet har lämnat
förslaget utan erinran. Utlänningsnämnden anser i likhet med SIV atl det är
otillfredsställande att en utlänning genom all undvika att kontakta
myndighetema inom viss tid kan undandra sig ett i lagen föreskrivet av
visningsförfarande. Med hänsyn till de allmänna olägenheter som följer av ofta
förekommande ändringar i en lag ifrågasätter nämnden emellertid, om
tillräckligl behov finns att genomföra SlV:s förslag utan atl först avvakta
pågående översyn av utlänningslagstiftningen. 1 stället borde förslaget
hänskjutas till utlänningslagkommittén för att beaktas i kommiiténs arbete.
Stockholms sociala centralnämnd, Svenska flyktingrådet och Stockholms
flyktingråd har avstyrkt de föreslagna ändringama.
Av de remissinstanser som har tillstyrkt förslaget
är det endast RPS och utlänningslagkommitlén som närmare utvecklar sina
ståndpunkter. RPS vitsordar vad SIV anför om de olägenheter och
missförhållanden som nuvarande bestämmelser i 21 och 57 §§ utlänningslagen
ofta leder till. Det är enligt RPS väsentligt att beslämmelserna snarast ändras
så, atl möjlighetema till förhalning av förfarandei i klara avvisningsfall
elimineras. Utlänningslagkommittén anser att SIV:s förslag ligger väl i linje
med kommitténs uppdrag att undersöka möjlighetema till snabbare handläggning
av utlänningsärenden. Enligt kommiiténs uppfattning framstår det som otillfredsställande
atl en utlänning, som söker arbelstillslånd efter inresan till Sverige utan alt
åberopa andra skäl än att han önskar arbeta här, skall kunna, genom alt hålla
sig undan mer än åtta dagar, omöjliggöra atl avlägsnandet från landet sker
snabbt. Man pekar i detta sammanhang på att det i lagen finns inbyggda
garantier för alt sådana skäl som kan medföra rätt för utlänningen all stanna i
landet prövas efter noggrann utredning och på etl betryggande sätt. Detta
gäller inle minsl den som åberopar politiska skäl för sin önskan all stanna
kvar. Vidare erinras om möjligheten för utlänningen all i samband med besvär
över polisens avvisningsbeslul begära inhibition. Socialstyrelsen understryker
viklen av en noggrann behandling av de fall då utlänningen begär asyl.
Stockholms sociala centralnämnd anför som skäl för
sitt avstyrkande bl.a., alt man i första hand bör söka atl kraftigt förstärka
SlV:s insats i prövningsförfarandet för att man skall komma till rätta med de
problem som SIV tar upp. Svenska flyktingrådet, som anser att SlV:s förslag bör
avstyrkas redan därför att UtiL är föremål för översyn, kan inte godta SlV:s
påstående, att de flesta utlänningar avsiktiigl håller sig undan viss lid och
att della har samband med den nämnda åttadagarsperioden. Del finns enligt
rådels uppfattning många naluriiga och rimliga förklaringar till atl polisen
kontaktas först efter utgången av den perioden. Bl. a. nämns att utiänningen
inle känner till bestämmelsema om uppehållstillstånd och ar-
Prop. 1976/77:132 9
betstillslånd
samt att utlänningen ofta känner en förklariig oro inför första polisförhöret.
De utlänningar som drar fördel av gällande ordning utan att ha starka skäl för
att få stanna här torde enligt rådet ulgöra en mycket begränsad grupp, varför
någon skärpning av lagstiftningen inte behövs. Svenska flyktingrådet anför vidare,
att det av rättstrygghelsskäl är olämpligt alt polismyndighet beslutar om och
verkställer avvisning, när utlänning åberopar politiska eller humanitära skäl
för att få stanna i Sverige. Utgången blir i dessa fall beroende av om
polismyndigheten finner att utlänningens påståenden är uppenbart oriktiga
eller inle samt, när fråga är om sådan utlänning som avses i 2 § iredje stycket
UtiL, humvida de omständigheter som åberopas kan lämnas ulan avseende eller
inte. De skäl som SIV har åberopat bör enligl rådet vägas mot risken för att de
utlänningar, som verkligen undviker att uppsöka polisen omedelbart efter
inresan av fmklan för alt bli avvisade utan hinder av anförda besvär, kan komma
att söka hålla sig undan, inte bara i åtta dagar ulan under hela den ttemånadersperiod
under vilken avvisning kan ske.
Den lagtekniska utformningen av SlV:s förslag
berörs särskill av ett par remissinslanser.
Utlänningslagkommittén säger sig utgå från att
avsikten med förslaget är atl avvisning enligt 18 § skall ske antingen vid
ankomsten lill riket eller vid utlänningens första kontakt i övrigt med
polismyndighet. Om utlänningen har kontrollerats redan vid ankomslen lill
riket eller omedelbart därefter, bör han alltså inte kunna avvisas med slöd av
18 § vid en senare kontakt med polismyndighet. Polismyndighet bör emellertid ha
möjlighet all la upp frågan om avvisning enligt 18 § inle bara vid eller
omedelbart efter ankomsten utan också vid utlänningens första kontakt med
myndigheten eller omedelbart därefter, om den kontakten äger mm först senare.
Vidare bör det enligt kommillén i lagtexten direkt anges vad som avses med
uttrycket "omedelbart därefter". Diskussionerna under årens lopp om
begreppels innebörd sägs visa, att ett klargörande är erforderligt. Kommittén
föreslår att det i lagtexten anges att fråga om avvisning skall kunna tas upp
inom sju dagar efter ankomslen till riket eller utlänningens första kontakt med
polismyndighet. Motsvarande föreslås gälla belräffande möjligheten atl
verkstäUa avvisningsbeslut utan hinder av anförda besvär. 1 detta sammanhang
framhåller kommittén, atl det f. n. krävs att avvisningsbeslutet skall ha
hunnit meddelas senast omedelbart efter ankomsten för all verkställighet skall
få ske utan hinder av anförda besvär. Enligt kommitténs mening måste det vara
tillräckligt all frågan om avvisning har tagils upp till prövning under den lid
av sju dagar som myndigheten har till sitt förfogande. Det kan nämligen enligt
kommittén inte vara meningen, all lillämpningen av 18 § och 57 § första stycket
skall omöjliggöras, om det i ett enskilt ärende krävs en gmndligare utredning
eller handläggningen försvåras på annat sätt.
Även
enligt RPS' mening bör frågan om avvisning enligt 18 § UtiL kun-
Prop. 1976/77:132 10
na
tas upp också i det fall då utlänningen, sedan han kommit in i riket utan att
ha inresekontroUerats, första gången kommer i kontakt med polisen samt inom en
vecka därefter. RPS anser liksom utlänningslagkommittén att uttrycket
"omedelbart därefter" bör preciseras i lagen, förslagsvis till en
vecka. Avgörande för frågan om verkställighet skall få ske ulan hinder av
anförda besvär bör även enligl RPS' uppfattning vara, att frågan om avvisning
har tagils upp lill prövning inom en vecka. Del bör alltså i fortsättningen
inte krävas, atl avvisningsbeslul har hunnit meddelas inom den tiden. Ofta
krävs nämligen kompletterande utredning, vilken kan vara tidsödande, och det
framstår enligt RPS som omotiverat, alt den omständigheten skall få lägga
hinder i vägen för verkställighet omedelbart efter del beslut om avvisning har
meddelats.
Svenska kommunförbundet framhåller att de
bestämmelser som reglerar slatens och kommunemas ekonomiska ansvar för
invandrares uppehälle i avvaktan på arbets- och uppehållstillstånd måste ses
över och justeras med anledning av den föreslagna lagändringen. Kommunförbundet
fömtsätter att överläggningar med förbundet rörande detta kommer alt las upp av
främst socialstyrelsen, RPS och arbetsmarknadsstyrelsen.
5
Föredraganden
5.1
Statens invandrarverks (SIV) framställning
Bestämmelsema i utlänningslagen (1954:193, ändrad
senast 1976:662), UtiL, om avlägsnande av utlänningar från vårt land har inte
ändrats i något väsentligt hänseende under de drygt 20 år som lagen har varit i
kraft. I samband med ankomsten till Sverige avlägsnas en utlänning genom avvisning.
Avlägsnande av utiänning som finns i landet sker genom förpassning, förvisning
eller utvisning.
Gränsen mellan avvisning och förpassning drogs ursprungligen
på sådant sätt att avvisning fick ske vid utlänningens ankomst till riket
eller omedelbart därefter. Är 1964 ändrades bestämmelsema så, att avvisning
enligl 19 § UtiL blev möjlig intill tre månader efter utlänningens ankomst.
Detta gäller exempelvis när avvisning sker på gmnd av att utlänningen saknar
medel för sin vistelse här. I de fall då avvisningsgmnden är den all utlänningen
saknar pass och tillstånd atl resa in (18 §) gäller dock fortfarande atl
avvisning får användas endast vid ankomsten till riket eller omedelbart
därefter. Detsamma gäller när avvisning sker därför att utlänningen vägrar att
visa sitt pass eller lämna polismyndighet begärda upplysningar eller också att
han lämnar oriktiga uppgifter (18 §). I fråga om verkstäUighet gäller enligt
57 § UtlL, alt beslut om avvisning som har meddelats av polismyndighet vid
utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter skall gå i
verkställighet utan hinder av att besvär har anförts mot beslutet. Bestämmelsen
utgör undantag från huvudregeln i UtiL, att verkställighet
Prop. 1976/77:132 11
får
ske först sedan beslutet har vunnit laga kraft. Det finns anledning att betona
att omedelbar verkstäUighet dock inte får ske när utlänningen gör invändning om
politiskt flyktingskap. I sådana fall skaU nämligen ärendet enligt 58 §
understäUas statens invandrarverk (SIV). Jag återkommer till denna fråga.
Som jag förut har nämnt har SIV föreslagit att
avvisning enligt 18 § skall få ske inte bara som hittills i samband med
ankomsten till riket utan även vid det första tiUfälle då utlänningen uppsöker
eller anträffas av polismyndighet eller omedelbart därefter. Bestämmelsema i
57 § föreslås i konsekvens härmed bli ändrade så, att omedelbar verkställighet
blir möjlig även i faU där avvisning har skett när utiänningen har uppsökt eUer
anträffats av polismyndighet eller omedelbart därefter. Avvisning skall dock
inte få ske senare än tre månader efter ankomsten lill riket. Bakgrunden till
SIV:s framställning anges vara, all bestämmelsema om omedelbar avvisning har
kommit alt sättas ur spel genom atl flertalet utiänningar som kommer hit utan
uppehålls- eller arbetstillstånd undviker att ta kontakt med polismyndighet
förrän minst tio dagar har förflutit från ankomsten. Detta leder enligt SIV
till ett tids- och kostnadskrävande förfarande i från början klara
avvisningsfall, med åtföljande kostnader för samhället. Förslaget har tillstyrkts
eUer lämnats utan erinran av flertalet remissinslanser. Från ett par håll har
dock riktats stark kritik mot de föreslagna ändringarna.
För egen del vill jag till en början erinra om att
vi i vårt land sedan länge tillämpar en reglerad invandring. Riktiinjema har
lagts fast främst i prop. 1968:142 och går ut på att invandrare skall kunna
leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. 1 det syftet har i
utiänningskungörel-sen (1969:136, omtryckt 1975:1359, ändrad senast 1977:36),
UtiK, föreskrivits, atl annan utiänning än nordbo, som kommer hit för alt
arbeta, i princip skall ha ordnat arbele och arbetstillstånd före inresan.
Normalt får utiänningen inte resa in i landet utan sådant tillstånd. Så länge
han är kvar här kan i princip inget tillstånd bevUjas (46 § UtlK). Undanlag
gäller i vissa speciella fall. Sålunda är exempelvis den som är gift med svensk
medborgare och har uppehåUstillstånd undantagen från skyldighet att ha
arbetstillstånd. ArbetstiUstånd kan meddelas efter inresan i särskUda fall t.
ex. när utlänningen har rest in för att förena sig med familjemedlem som är
stadigvarande bosatt här. När en utlänning tillåts stanna i vårt land av
politiska eller av humanitära skäl, beviljas han också arbetstillstånd. Jag viU
emellertid understryka atl de nu nämnda fallen avses ulgöra undantag. En utlänning
som i annal fall ulan ett i förväg ordnat arbetstillstånd reser in i Sverige
för all stanna kvar och försörja sig genom arbele här måsle räkna med att bli
avlägsnad härifrån. Frågan är endast hur lång lid som skall få förflyta innan
detta sker.
Prop. 1976/77:132 12
Frågor om skyndsam handläggning av ärenden som rör
utlännings rätt att stanna kvar i vårt land utreds f n. med förtur av
utlänningslagkommitlén (A 1975:04). 1 direktiven till kommillén påpekades
bl.a. de betydande olägenheter, inte minsl för utlänningens del, som följer av
en lång handläggningstid i dessa fall. 1 brist på arbetstillstånd är
utlänningen ofta hänvisad lill socialhjälp eller ser sig tvingad alt la illegal
arbelsanställning, med allt vad delta innebär av otrygghet och andra sociala
påfrestningar. Jag vill för egen del starkt understryka atl det är viktigt både
för den enskilde och för samhällel att frågor om utlännings rätl att stanna
kvar avgörs skyndsamt.
Självfallet får inte önskemålet om snabbhet
tillgodoses på bekostnad av kravet på rättssäkerhet. Som även framhålls av
utlänningslagkommitlén i dess yttrande över SlV:s förslag i ämnet innehåller
UtlL bestämmelser som i flera hänseenden garanterar elt rättssäkert förfarande
i samband med prövning av fråga om avvisning liksom vid verkställighet av
avvisningsbeslul. Enligt 21 a § skall polismyndighet underställa SIV fråga om
avvisning när utlänningen åberopar politisk förföljelse eller påslår sig löpa
risk alt bli sänd till krigsskådeplats eller straffas för att han är
krigsvägrare, så snart påståendet inte är uppenbart orikligt. Delsamma gäller
när utlänningen påstår sig inle vilja återvända lill hemlandel på gmnd av de
politiska förhållandena där och de omständigheter som han åberopar inte kan
lämnas utan avseende. Enligl 58 § skall underställning ske av
verkställighetsärende i motsvarande fall. Det kan tilläggas all
avvisningsfrågan skall underställas SIV också i andra fall än förut har
nämnts, nämligen om polisen anser del vara tveksamt om utlänning, belräffande
vilken del finns avvis-ningsskäl, verkligen skall avvisas (60 §).
Del är mot denna bakgmnd som SlV:s framställning
skall bedömas. Jag delar i likhet med flera remissinstanser SlV:s uppfattning,
all det inte är önskvärt att sådana utlänningar som enligl gällande
beslämmelser saknar rätt atl stanna kvar i vårt land, kan göra detta genom att
undvika att ta kontakt med polisen vid inresan och under viss lid därefter.
Detta gäller naturligtvis i första hand i sådana fall där en utlänning
avsiktligt avvaktar en tidpunkt, då ett omedelbart verkslällbart beslut inle
längre kan meddelas. Men även om väntan har andra grunder, är det enligt min
mening otiUfredsstäUande atl liden för ärendets handläggning därigenom
föriängs. 1 de fall utlänningen saknar pass eller behövliga tillstånd,
exempelvis arbetstiU-stånd, och inga sådana särskilda skäl föreligger som gör
att han ändå har möjlighet att få stanna, måste det enligt min mening vara en
avgjord fördel för utlänningen och för samhällel att avvisningsfrågan avgörs
omedelbart och besluiet verkställes utan hinder av förd klagan. 1 övriga fall,
t. ex. då utlänningen åberopar politiska skäl för att få stanna här, ger lagen
garantier för atl ärendet prövas i annan ordning.
Vad SIV har anfört om de olägenheier som uppkommer
genom den nuvarande utformningen av 21 och 57 §§ vinner stöd i vad som har
framkom-
Prop. 1976/77:132 13
mit
under remissbehandlingen. Jag delar SIV:s uppfattning, all en bättre ordning
skulle kunna åstadkommas genom att möjlighet införs lill s. k. korta
avvisningar också i samband med att utlänningen tar den första kontakten med
eller anträffas av polisen efter det all han har rest in i Sverige. Det kan
självfallet övervägas om någon ändring av avvisningsbestämmelserna skall
genomföras redan nu eller om resultatet av utlänningslagkommilténs arbete först
skall avvaktas. Med hänsyn till atl nuvarande regler medför betydande och
tilltagande olägenheter och atl utlänningslagkommitlén har tillstyrkt
ändringsförslaget anser jag det vara väl befogat alt nu genomföra de föreslagna
ändringarna.
RPS och utlänningslagkommittén understryker att
möjligheterna till avvisning enligt 18 § dels i samband med inresan, dels vid
det tillfälle då utlänningen uppsöker eller anträffas av polisen måste göras
alternativa. I de fall då utlänningen har inresekontroUerats vid inresan bör
alltså liksom hittills gälla atl avvisning med stöd av 18 § får ske endast vid
utlänningens ankomst eller omedelbart därefter. Har däremot utlänningen rest
in i landet utan att ha inresebehandlats, bör möjlighet finnas atl senare la
upp frågan om avvisning enligt 18 §. I detta sammanhang vill jag erinra om att
passkontroll vid gränsema mellan de nordiska ländema normall inte förekommer.
I stället är varje nordiskt land enligt den s. k. passkonlrollöverens-kommelsen
förpliktat att för sin del bevaka det nordiska områdets yller-gräns. Om man
bortser från fall där en utlänning reser in i Sverige från utomnordiskt land
eller då han inresekontrolleras vid stickprovsvis anordnad passkontroll vid
gräns till annat nordiskt land, är det alltså i första hand utiänningen själv
som avgör när den första kontakten med polisen skall ske. 1 likhet med vad SIV
har föreslagit bör möjlighet införas till avvisning enligt 18 § också vid
detta tillfälle.
Enligl gällande beslämmelser får avvisning enligl
18 § ske inle bara vid ankomsten utan även omedelbart därefter. Enligt stadgad
praxis avses därmed en lidrymd av en vecka från ankomsten, inresedagen
oräknad. Samma uttryckssätt som nyss nämnts används i 57 §. Enligt denna
paragraf skall beslut om avvisning som meddelas av polismyndighet vid utlänningens
ankomst lill riket eller omedelbart därefter gå i verkställighet ulan hinder
av anförda besvär. Del saknar för bestämmelsens lillämpning betydelse om
avvisning har skett enligt 18 eller 19 §. Även i detta fall anses i praxis
begreppet omedelbart därefter innefatta en vecka från inresan. Under
remissbehandlingen har framförts önskemål om en precisering av den lid inom
vilken avvisning skall få ske i fall som avses i 18 §. En sådan precisering är
starkt motiverad från rättssäkerhetssynpunkt och är därför enligt min mening i
hög grad önskvärd. Detta gäller i särskUd grad med hänsyn lill att
gränsdragningen är avgörande för om verkställighet skall få ske, trots att
beslutet inte har vunnil laga kraft. Någon anledning att ändra gällande praxis
föreligger inte. 1 lagen bör därför ordet omedelbart bytas ul mot den bestämda
lidsangivelsen en vecka. Därmed erhålls även den för-
Prop.
1976/77:132 14
delen
atl beräkningen av tiden skall ske enligt lagen (1930:173) om beräkning av
lagstadgad tid (ändrad senast 1974:756). Det innebär att avvisningsbeslut får
meddelas senast den dag som bär samma namn som inresedagen. Om den dag då
beslutet senast skall meddelas är en söndag, annan allmän helgdag, lördag,
midsommarafton, julafton eller nyårsafton, får avvisningsbeslutet meddelas
nästa vardag (2 § lagen om beräkning av lagstadgad lid). Den nu nämnda
tidrymden om en vecka för beslut om avvisning enligl 18 § resp. för omedelbar
verkstäUighet enligt 57 § börgälla såväl i förhållande till inresedagen som
lill den dag då utiänningen annars första gången uppsöker eller anträffas av
polismyndighet.
RPS och utlänningslagkommittén tar upp frågan, om
det bör fordras alt beslut faktiskt har meddelats inom den nyss angivna tiden,
för att omedelbar verkställighet skall få ske enligt 57 §. RPS pekar på att
det i avvisnings-ärenden ofta krävs kompletterande utredning innan beslut kan
meddelas. En sådan utredning kan bli tidsödande, inte minst närdet gäller atl
fastställa utlänningens identitet eller kontrollera hans uppgifter. Båda
remissinstansema menar alt det med hänsyn till sådana situationer måste anses
tillräckligt, att avvisningsfrågan har tagits upp tUl prövning inom den ifrågavarande
liden. Jag har viss förståelse för dessa synpunkler. Å andra sidan kan göras
gällande, alt rältssäkerhetsintresset kräver att möjligheten till omedelbar
verkstäUighet begränsas till beslut som har meddelats vid inresan eller i nära
anslutning till denna.
De fall där svårighetema att identifiera
utlänningen är så stora, alt avvisning kan meddelas först efter utgången av
den första veckan lorde vara få. I dessa och andra liknande fall är det ovisst
om beslut kan meddelas inom ett par veckor eller kanske först efter avsevärt
längre tid. En ordning som innebär att rätten lill omedelbar verkställighet är
bevarad så snart ärendet har tagils upp lill prövning inom föreskriven tid utan
alt någon bestämd gräns anges för beslutets meddelande bör enligl min mening
inte förekomma. Inte heller är del från rättssäkerhetssynpunkt rimligt med en
ordning som innebär atl beslutsfristen förlängs när särskild anledning
föreligger och att rätten lill omedelbar verkställighet av etl sent meddelat
beslut beror på, om del vid beslutstillfåUet fanns tillräckhga fömtsättningar
för att utnyttja den längre fristen. Jag menar att det i nu berörda fall är nödvändigt
med enkla och klara regler för att tillgodose rättssäkerhetens krav, även om
detta medför vissa nackdelar från praktiska synpunkter. För rätt till omedelbar
verkställighet av polismyndighets avvisningsbeslul bör därför krävas alt
beslutet har meddelats senast inom en vecka efter inresan eller, om utiänningen
då inte har haft kontakt med polismyndighet, efter första kontakten med
polismyndighet. Inte heller bör polismyndighet kunna meddela beslut om
avvisning med stöd av 18 § efter utgången av nu angiven tid. I den mån
avvisningsskäl som anges i 19 § inle föreligger, får avlägsnande i stället ske
genom förpassning.
Sammanfattningsvis
innebär mitt förslag detta.
Prop. 1976/77:132 15
Avvisning enligt 18 § skall ske vid utlänningens
ankomst till riket eller inom en vecka efter ankomstdagen. Vidare bör gälla att
utiänning som inte har inresebehandlats skaU kunna avvisas enligt 18 § när han
första gången uppsöker eller anträffas av polismyndighet eller inom en vecka
därefter. I inget fall får avvisningen ske senare än inom tre månader från
ankomsten. Beslut om avvisning med stöd av 19 § skall meddelas vid ankomsten
men skall, liksom hittills, alltid kunna meddelas inom tremånaderstiden.
Verkställighet av polismyndighets anvisningsbeslut
bör ske utan hinder av anförda besvär om beslutet har meddelats, antingen vid
utlänningens ankomst lill riket eller inom en vecka därefter eller också när
utlänningen första gången har uppsökt eller anträffats av polismyndighet eller
inom en vecka från den dagen. Detta bör gälla oavsett om avvisning sker enligt
18 eller 19 §.
Jag vill emellertid på nytt erinra om att
polismyndighet har ålagts en mycket långtgående underställningsskyldighet. Den
innebär bl. a. all varje avvisnings- och verkslällighelsärende i vilkel
uppkommer fråga om politisk förföljelse eller påföljder vid krigsvägran m.m.
skall avgöras av SIV och inte av polismyndighet. Della gäller även fall där
utlänningen åberopar andra politiska skäl än sådana som konstituerar
flyktingskap och de åberopade omständigheterna inte av polisen kan lämnas ulan
avseende. Även i övrigl skall SIV och inte polismyndighet la ställning när
avvisningsfrågan är tveksam.
Frågor om avvisning och om verkställighet av
avlägsnandebeslut skall som jag nämnde ingående övervägas av
utlänningslagkommiltén. Det arbelel kan komma att inverka även på de nu
föreslagna, begränsade ändringarna i UtlL.
5.2
Förhör i ärende som handläggs av regeringen
I UtlL föreskrivs för åtskilliga fall atl förhör
skall hållas med utiänning, i vissa fall först efter begäran av denne. Även i
övrigt får regeringen, SIV, utlänningsnämnden eller länsstyrelse hålla förhör i
utlänningsärende. 1 40-42 a §§ finns bestämmelser om vad som skall gälla vid
förhör. Normalt skall förhör hållas av den myndighet som handlägger ärendet.
Enligt 40 § får SIV överlåta ål utlänningsnämnden eller länsstyrelse atl hålla
förhör. 1 fråga om ärende som handläggs av regeringen föreskrivs, att
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer utser förhörsmyndighel.
Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse år 1975.
Den ordning som gäller beträffande förhör i
utlänningsärende som handläggs av regeringen vållar betydande olägenheter.
Själva beslutet alt förhör skall hållas i visst fall, liksom beslutet vilken
myndighet som skall hålla förhöret fattas av regeringen vid
regeringssammanträde. Om utlänningen har tagits i förvar, kan beslut behöva
fattas så skyndsamt, att närmaste ordinarie regeringssammanträde inte kan
avvaktas. Extra regeringssamman-
Prop. 1976/77:132 16
trade
blir då nödvändigt. En sådan ordning bör enligt min mening inte längre
behållas. De frågor del här gäller har karaktär av led i departementets
beredning av utlänningsärendet. Med hänsyn härtill bör frågor som rör förhör i
ärendet kunna avgöras av del för dessa ärenden ansvariga statsrådet, med rätt
för statsrådet att delegera frågan till tjänsteman som statsrådet bestämmer.
Bestämmanderätten bör omfatta inle bara utseende av förhörsmyndighet utan även
rätt att besluta alt förhör skall håUas saml att avgöra övriga med förhöret
sammanhängande frågor. Jag vill erinra om alt det för utlänningsärenden
ansvariga statsrådet redan tidigare fått rätt meddela in-hibitionsbeslut i
ärende hos regeringen (51 a §).
6 Upprättat lagförslag
1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954:193).
Förslaget
bör fogas till regeringsprotokoUet i detta ärende som bilaga.'
1
Hemställan
Jag
hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över lagförslaget.
Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilagan
har uteslutils här. Förslaget är likalydande med det som är fogat till propo-
sitionen
Prop.
1976/77:132 17
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1977-03-22
Närvarande:
F.d. justitierådet Edling, regeringsrådet Nordlund samt justitieråden Ulveson
och Erik Nyman.
Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde
den 10 mars 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Ullsten beslutat
inhämta lagrådels yttrande över förslag tiU
lag
om ändring i utiänningslagen (1954: 193).
Förslaget,
som finns bilagt detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessom Gerhard Wikrén.
Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1976/77:132 18
Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-03-24
Närvarande:
statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson,
Mundebo, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Ullslen
Proposition
om ändring i utlänningslagen (1954:193)
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över
förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954:193).
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat
lagförslagel utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
antaga förslaget.
Regeringen ansluter sig lill föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt antaga
del förslag som föredraganden har lagt fram.
'
Beslut om lagrådsremissen fattat vid regeringssammanträde den 10 mars 1977,
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (10)
10 kopplingar i 7 dokument.
- SOU 2025:33 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd s. 220 om s. 10 i texten
- Prop. 1980/81:103 1980/81:103 i texten
- Bet. 1979/80:AU27 Om en ny utlänningslag s. 50 i texten
- Rskr. 1976/77:320 i texten
- Bet. 1976/77:AU31 med anledning av propositionen 1976/77:132 om ändring i utlänningslagen (1954:193) jämte motioner s. 1 · s. 3 i texten