om vissa sjöfartsfrågor
33 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 32 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:146, om vissa sjöfartsfrågor
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:146
Regeringens proposition
1976/77:146
om
vissa sjöfartsfrägor;
beslutad
den 14 april 1977.
Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
Pä
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
BO
TURESSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas den allmänna
sjöfartsutvecklingen och den svenska sjöfartsnäringens nuvarande läge och
konkurtensförmåga. En sjöfartspolitisk utredning med uppgift att närmare belysa
bl. a. näringens samhällsekonomiska betydelse samt framtida verksamhet och
konkurrensförmåga aviseras. Ett särskilt tidsbegränsat likviditetsstöd i form
av statliga kreditgarantier på 500 milj. kr. föreslås, varav ca 50 milj. kr.
beräknas för den mindre skeppsfarten. I propositionen föresläs ett statsbidrag
om 18 milj. kr. till sjöfolkets resor. Vidare anmäls vissa speciella åtgärder
för den mindre skeppsfarten.
Slutligen föreslås en lag som klargör att
sjöfartspolitiska synpunkter skall beaktas vid prövning av ärenden om tillstånd
till överiätelse av fartyg till utlandet.
I Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 146
Prop.
1976/77:146 2
Förslag
till
Lag
om tillstånd till överiätelse av fartyg
Härigenom
föreskrives följande.
Svenskt registreringspliktigt skepp eller andel
däri lär ej överiåtas utan tillstånd av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer, om skeppet genom överiåtelsen upphör att vara svenskt.
Vid prövning av fråga om tillstånd till överiätelse
skall särskilt beaktas hur denna påverkar effektivitet och sysselsättning inom
sjöfartsnäringen och de ombordanställdas förhållanden. Tillstånd skall ej
lämnas, om det strider mot väsentligt allmänt intresse att skeppet upphör att
vara svenskt.
1 fråga om överiätelse som sker i strid med vad nu
har sagts skall föreskrifterna i 4, 5 och 7 ij lagen (1939:299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. äga motsvarande
tillämpning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, dä
lagen enligt uppgift på den utkommit frän trycket i Svensk författningssamling.
Lagen gäller till utgången av juni 1978.
Genom lagen upphäves kungörelsen (1939:592)
angående tillämpning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall
mot överiätelse eller upplåtelse av fartyg m. m.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
ärende som har anhängiggjorts före lagens ikraftträdande.
Prop.1976/77:146
Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-04-14
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder,
Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson,
Friggebo
Föredragande:
statsrådet Turesson Proposition om vissa sjöfartsfrågor
1
Inledning
I slutet av mars 1973 fick chefen för
kommunikationsdepartementet Kungl. MaJ:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att utreda vissa frågor sammanhängande med registrering av svenskägda
fartyg under utländsk flagg. De sakkunniga - flaggutredningen -avlämnade
betänkandet (SOU 1976:44) Sjöfart och flagg sommaren 1976.
1 betänkandet föresläs dels vissa
konkurrensfrämjande åtgärder, dels lagstiftning om offentlig kontroll över
fartygsöverlåtelser till utländsk flagg. Utredningen anser att det skulle vara
motiverat med en mera ingående analys av sjöfartens roll i samhället än vad
utredningen inom ramen försitt uppdrag har haft möjligheter till.
Betänkandet
har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Strax
innan betänkandet avlämnades hade en interdepartemental arbetsgrupp tillsatts
med uppgift att närmare analysera de svenska rederiernas aktuella ekonomiska
situation och utsikter under de närmaste åren. Bakgrunden till tillsättningen
var att såväl i varvskreditutredningens betänkande (SOU 1975:101)
Fartygsfinansiering som i ett flertal remissyttranden över detta betänkande
hade framförts önskemål om en snabb kartläggning och analys av den svenska
rederinäringen som kunde ligga till grund för tillfälliga statliga
stödåtgärder.
Den
16 Juli 1976 - strax efter den tidpunkt dä flaggutredningens betänkande hade avlämnats
- hemställde Svenska maskinbefälsförbundet om en utredning med uppgift att ge
en samlad syn pä varvsindustrins och sjöfartens framtidsutsikter för att
rederier, de ombordanställda och statsmak-
1* Riksdagen /976/77. 1 saml. Nr 146
Prop.
1976/77:146 4
terna
skall få en säker grund för sina bedömningar om näringens långsikliga
utvecklingsmöjligheter.
Under slutet av år 1976 och början av år 1977 har
sjöfartens villkor diskuterats mellan företrädare för
kommunikationsdepartementet, de båda rederiföreningarna - Sveriges
redareförening och Rederiföreningen för mindre fartyg - och de ombordanställdas
organisationer Svenska maskinbe-fälsförbundet. Svenska sjöfolksförbundet och
Sveriges fartygsbefälsförening.
1 skrivelser
i slutet av mars 1977 har föreningarna och organisationerna
slutligen redovisat sin inställning i fråga om utflaggning, behovet av en
utredning om sjöfartsnäringen och av statliga stödåtgärder.
2 Allmän
bakgrund
2.1 Världssjöfarten
Efterkrigstiden kännetecknas av en mycket stark
ökning av varuutbytet mellan länderna och därmed av de internationella
sjötransporterna som svarar för mer än 90 % av de omsatta varukvantiteterna.
Industriländernas behov av importerade bränslen och andra råvaror har ökat.
Betydligt förlängda transportavstånd har inneburit att transportarbetet har
ökat mer än varuutbytet. Detta har blivit en följd bl. a. av Japans utveckling
till ett av de ledande industriländerna med ett mycket stort importbehov av bl.
a. råolja, spannmål. Järnmalm och kol.
Mellan åren 1950 och 1973 sexfaldigades den totala
sjötransporierade godsmängden och kom upp i över 3 miljarder ton. 1 genomsnitt
utgjorde ökningen 8 % per är. Snabbast värden för oljeskeppningarna, vilka steg
med nära 10 % per är och år 1973 svarade för 60 96 av de sammanlagda
sjötransporterna. Räknat efter transportarbetet var andelen ännu högre.
Efter en oavbruten uppgång från är 1950 förde den
mycket stora prisökningen på råolja med sig en viss minskning av oljeskeppningarna
är 1974. Genom den djupa lågkonjunkturen blev nedgången betydligt större år
1975 och kom att omfatta också övrigt gods. Minskningen jämfört med år 1973
utgjorde totalt 2 ä 3 %, medan den för mineraloljorna uppgick till 9 %. År 1976
ökade oljeskeppningarna pä nytt och låg nära II % över
1975 års kvantitet. Övrigt gods ökade med 5 % jämfört med år 1975 och med det
dubbla om år 1973 tas som jämförelseår.
Med ökningen av sjötransporterna har följt en snabb
utbyggnad av olika länders handelsflottor. Från år 1950 till år 1973 ökade det
totala tonnaget, mätt i bruttodräktighet, från 71 till 287 milj. registerton
(BRT')(exkl. USA:s
'
Genom skeppsmätning bestäms fartygets bruttodräktighet och netlodräktighet i
registenon (2,8 m). Bruttodräktigheten anger rymden av fartygets samtliga
inneslutna rum. Neitodräktigheten omfattar i princip enbart det utrymme som
används för last och passagerare. Ett fartygs dödvikt utgörden sammanlagda
vikten i ton av den last och det bränsle m. m. fartyget kan transportera,
nedlastat till största tillåtna djupgående.
Prop. 1976/77:146 5
s.
k. reservflotta). Samtidigt skedde en stark ökning av fartygens lastförmåga och
fartresurser. Främst gällde storieksökningen tankfartygen. Frän slutet av
1960-talet försköts leveranserna av nybyggen alltmer mot enheter över 200 000
ton dödvikt. Också de kombinerade tank- och tonrlastfartygen ökade starkt i
storlek och kom att i huvudsak sysselsättas i tankfart.
Inom torrlastfarten utvecklades de endäckade s. k.
bulkfartygen som alltmer tog över transporterna av massgods frän de äldre,
tvädäckade fartygen, som till stor del var krigsbyggen. Även här skedde en
betydlig uppgång av fartygsstoriekarna. Huvuddelen av tonnaget höll sig dock i
storieksklasserna under 70 000 ton.
Världshandelns inriktning men också
skeppsbyggnadsteknikens utveckling gör att masslastfartyg -tankfartyg,
kombinerade fartyg och bulkfartyg -har kommit att svara fören allt större del
av sjötransporterna. Det högvärdiga parti- och styckegodset samt massgods i
smärre kvantiteter är dock i huvudsak förbehållna andra typer av fartyg. Till
övervägande del transporteras sådant gods med linjefartyg av olika storiek och
utformning. 1 den mera vidsträckta linjefarten gick strävandena länge ut på au
genom ökade fartresurser hos fartygen ge möjlighet till snabbare resor.
Intresset försköts emellertid så småningom mot att hålla nere hamnliggetiderna
genom snabbare lossning och lastning. Detta förde med sig ändrad utformning av
fartygen i fråga om lastluckor och lastrum samt ny teknik för godshanteringen.
Olika metoder skapades för sammanföring av godset till standardiserade
enheter. Containern blev sä småningom den dominerande lastbäraren, vilket ledde
till specialiserade containerfartyg med möjlighet alt också inom linjefarten
betydligt öka fartygens lastförmåga.
På de kortväga linjerna skedde en utveckling av
färietekniken,s. k. roll on/ roll off (ro/ro). Tillsammans med den starkt ökade
turismen och med denna följande behov att i stort antal transportera
personbilar förde detta fram till de kombinerade last- och passagerarfärjorna.
Dessa övertog betydande delar av de äldre linjefanygens arbetsuppgifter.
Även i övrigt har en långtgående specialisering av
handelstonnaget skett.
Inom framför allt den långväga linjefarten regleras
frakterna inom s. k. konferenser, dvs. sammanslutningar av linjerederier, vilka
trafikerar samma hamnar. Frakterna kommer därför att visa betydande stabilitet.
Redarnas ekonomiska utbyte beror i första hand på lasttillgången och därigenom
på de allmänna konjunkturerna.
1 fråga om trampfarten, dvs. befraktning av hela
fartyg resa för resa, avgör konjunkturutvecklingen både lastutbud och
fraktniväer. Konkurrensen är fri och frakterna bestäms av tillgängen och
efterfrågan på tonnage. Spännvidderna blir därigenom stora. Under vissa tider
ger frakterna knappt utrymme för täckning av driftkostnaderna. Fartyg med höga
driftkostnader tvingas till uppläggning eller försäljning. Priserna pä
befintliga fartyg sjunker starkt och äldre fartyg säljs i ökad omfattning som
skrot. Så var situationen åtskilliga är
Prop.1976/77:146 6
mellan
1957 och 1967 och också åren 1971 och 1972. Tonnageutbudet var för stort som följd
av främst överdimensionerade leveranser av nybyggen. Häremellan uppstod
perioder med tonnageknapphet som följd av högkonjunkturer som ofta har varit
kombinerade med utrikespolitiska förvecklingar. Så var fallet under Koreakriget
samt år 1956 dä krigshandlingar ledde fram till Suezkanalens första stängning
med följande förlängning av transportvägarna. Frakterna blev mycket höga vilket
kom att avspegla sig också i tidshyrorna vid långfristiga fraktavtal. Baksidan
av den under några månader högt uppdrivna sjöfartskonjunkturen blev ett
långvarigt tonnageöverskott som följd av stora nybeställningar och en starkt
utbyggd varvskapaciiet.
Suezkanalens andra stängning, är 1967, fick för
tankmarknadens del liknande effekter. Ett läge med låga frakter och växande uppläggningar
ersattes'plötsligt av knapphet på oljetransporterande fartyg. Resefrakterna
steg mycket starkt och ett stort antal fartyg befraktades till goda tidshyror
under flera år. Nybeställningarna av tank- och kombinerade fartyg ökade.
Tankredarna fick trots konjunkturnedgången år 1971 och 1972 en läng period av i
genomsnitt goda frakter som kulminerade hösten 1973. Framtidsförväntningarna
blev också höga. Till en redan mycket snabb ökning av oljeskeppningarna lades
USA:s förväntade importbehov till följd av minskad inhemsk oljeutvinning. Det
ökade importbehovet kunde tillgodoses enbart genom långväga transporter, främst
frän länderna i Mellersta Östern. Följden blev mycket stora nybeställningar av
främst tankfartyg i storleksklasserna mellan 200 000 och 500 000 ton dödvikt.
Oljekrisen hösten 1973 påverkade mycket kraftigt
utvecklingen. Redan vid en trendmässig ökning av oljeskeppningarna skulle
tanktonnagei ha blivit åtminstone tillfälligt överdimensionerat vid mitten av
1970-talet. Med den svaga ökning som var att räkna med genom de nya
oljepriserna krävdes omfattande åtgärder för att begränsa tonnageutbudet.
Kontrakierade tankfartyg avbeställdes eller ersattes med beställning av andra
fartygstyper. De närmaste årens leveranser gick dock inte att påverka nämnvärt.
Under åren 1974-1976 levererades tankfartyg och
kombinerade fartyg motsvarande 136 milj. ton dödvikt. Efter avdrag för
skrotning m. m. av befintliga fartyg blev nettotillskottet 115 milj. ton, eller
45 9é av det oljetransporterande tonnaget vid början av är 1974.
Oljeskeppningarna, dä räknat efter transportarbetet, ökade under treårsperioden
med endast ca 8 96.
Följden har blivit omfattande uppläggningar, lidvis
långvarig väntan i lastningshamnarna pä frakt, fartnedsättningaretc. De
kombinerade fartygen har fåll söka ökad del av sin sysselsättning i transport
av spannmål, malm och kol. Detta tillsammans med det av konjunkluriägei
begränsade lastuibudei har pressat frakterna också inom lorrlastmarknaden.
Avbeställningarna av tanknybyggen begränsar starkt
leveranserna från är 1977. Totalt finns beställt ca 30 milj. ton tanktonnage,
varav drygt tvä tredjedelar beräknas bli färdigt redan innevarande är. Under
förutsättning av
Prop.
1976/77:146 7
att
inga ytterligare beställningar läggs ut och alt skrotningen ligger kvar pä hög
nivå kommer den oljetransporterande flottan vid slutet av är 1979 inte alt vara
större än tre är tidigare, eller knappt 370 milj. ton dödvikt.
De
tomrum som tankfartygen har lämnat i främst de japanska varvens orderböcker har
t. v. till stor del fyllts med beställningar till låga priser av bulkfartyg.
Redan mellan åren 1975 och 1976 ökade leveranserna från 8,2 till 11,5 milj. ton
dödvikt. Under år 1977 beräknas leveranserna motsvara inte mindre än 17 milj.
ton. På tre år skulle-vid den obetydliga skrotning som är att förvänta -
bulkfartygsflottan öka från ca 98 till 132 milj. ton, dvs. med 35 96. Härtill
kommer de kombinerade fartygen om ca 50 milj. ton, som till övervägande del lär
söka sin sysselsättning inom torrlastfarten.
För massgodsfarten gäller frågan i vilken takt
ökningen av den sjöburna världshandeln kan ta i anspråk tonnageöverskotten.
Skall detta över huvud kunna ske inom överskådlig tid krävs en stark
neddragning av varvens nybyggnadskapacitet. Risken kan inte uteslutas för att
med de låga priserna hos varven ett överskott pä tonnage uppstår inom också
andra delar av sjöfartsnäringen, dvs. inom linjefarten och olika specialfarter.
I fråga om linjefarten föreligger särskilda problem.
Ett av dessa är den tilltagande sjöfartsprotektionismen som får sitt uttryck i
att olika länder söker reservera huvuddelen av sin handel för fartyg under egen
och möjligen handelspartnerns flagg. Andra länders fartyg trängs tillbaka och
kan i vissa fall helt berövas möjlighet att ta del i transporterna.
FN-konventionen om en kod för linjekonferensernas
uppträdande (den s. k. UNCTAD-koden) ger uttryck fören sådan lastuppdelning.
Konferensmedlemmar frän tredje land får rätt endast till en begränsad andel av
konferensgodset, i koden angiven till ungefär 20 96. Även om koden inte skulle
träda i kraft ger den dock riktlinjer för de många länder som är beredda att
med konkurrensbegränsande åtgärder främja den egna handelsflottan.
En annan faktor i sammanhanget är konkurrensen från
öststaternas handelsflottor. Det ekonomiska systemet i dessa länder gör att
rederierna där kan arbeta under helt andra kostnadsbetingelser än rederierna i
väst. Östsiatskonkurrensen har framförallt varit kännbar i direkttrafiken pä
dessa länder. Under senaste tid har deras sjöfart emellertid expanderat
kraftigt och alltmer kommit all inriktas pä trafik mellan andra länder.
2,2
Den svenska handelsflottan
Den svenska handelsfiottan har under senare är
svarat för ungefär 2 96 av världshandelsflottan mot något över3 96 kringår
1960. År 1976 låg Sverige på tolfte plats bland sjöfartsnationerna.
Rederinäringens förädlingsvärde utgjorde är 1974 ca 2,7 miljarder kr., vilket
motsvarar ca 1 96 av den svenska bruttonationalprodukten. Sjöfarts nettot,
vilket omfattar också utländska fartygs kostnader i Sverige, uppgick år 1974
till 3,9 miljarder kr. År 1975 sjönk det till 2,9 miljarder kr. och torde ligga
kvar pä ungefär samma nivå är 1976.
Prop. 1976/77:146 8
Handelsflottans
försäkringsvärde är i storleksordningen 18 miljarder kr. Antalet
ombordanställda utgör ca 25 000 och landanställda ca 5 000.
Under tioårsperioden 1961-1970 ökade den svenska
handelsflottans tonnage frän 3,8 till 4,6 milj. BRT, dvs. i medeltal med ca 2
96 per är. Internationellt var detta en svag utveckling eftersom
världshandelsflottan gick upp med i genomsnitt 6,5 96 per är. En snabb
modernisering skedde emellertid av den svenska handelsflottan med en markerad
inriktning på specialiserade och storbäriga enheter. Antalet fartyg minskade
med drygt 30 96.
Stimulerad av en period av genomsnittligt goda
frakter och positiva framtidsbedömningar ökade investeringsaktiviteten starkt
åren 1971-1975. Tonnaget ökade med 10,5 96 per år och nådde 7,7 milj. BRT. Den
starka satsningen på storbärigt tonnage förde med sig att räknat i lon dödvikt
uppgången blev än större, från 6,9 till 12,9 milj. ton eller drygt 13 96 per
är. Av det samlade dödviktstonnaget svarade masslastfartygen (tank-,
kombinerade och bulkfartyg om minst 10 000 ton dödvikt) för 11,3 milj. ton
eller 88 96. Enbart fartygen över 200 000 ton, ett tjugotal enheter, omfattade
5,4 milj. ton.
År 1976 blev ökningen av tonnaget bara hälften av
den åriiga ökningen under åren 1971-1975. Samtidigt blev försäljningen till
utlandet av befintliga fartyg tre gånger så stor som medeltalet för dessa år.
Den stora volymen avförda fartyg får delvis ses som en följd av de uppdämda
försäljningarna åren 1974 och 1975. Redarna väntade dä ännu pä ökade
andrahandspriser. Till betydande del avsäg försäljningarna efter svenska mått
omoderna fartyg. 1 fråga om en fartygsgrupp, nämligen bulktankfartyg, gick dock
avyitringen betydligt längre. Sex fartyg med ett sammanlagt tonnage om ca 370
000 BRT och en medelålder av inte mer än fem år försåldes till utlandet.
Tonnageuppgifter i bruttoregisterton eller ton
dödvikt ger inte ett bra uttryck för det kapital som är investerat i en
handelsflotta eller fartygens förtjänstförmäga. 1 varvssammanhang används för
beräkning av sysselsättningseffekten s. k. kompenserade bruttoregisterton
(KBRT) vilka återspeglar åtgången av produktionsresurser, främst antalet
arbetstimmar. KBRT räknas fram genom alt man väger brutlotonnagel med den
specifika resursinsatsen för olika fartygstyper. Ett bruttoton får t. ex. en
vikt av 3,0 för ett kryssningsfartyg men enbart 0,3 för ett tankfartyg om 300
000 ton dödvikt.
För en befintlig handelsflotta måste hänsyn las
även till fartygens ålder. Schematiskt kan detta ske genom alt utnyttja de
procenttal som en arbetsgrupp inom Sveriges redareförening har rekommenderat
för planmässig avskrivning, nämligen för lastfartyg 6 % och passagerarfartyg 4
96 per är. Den sista tiondelen av tonnagel "avskrivs" inte i här
redovisade beräkningar.
I följande sammanställning redovisas den svenska
handelsflottans utveckling mellan åren 1970 och 1976 mätt dels i BRT och
dels i KBRT.
Prop.1976/77:146 9
Sammanställningen
avser fartyg med en dräktighel om minst 500 BRT. Masslastfartyg utgör tank-,
kombinerade och bulkfartyg för vilka omräk-ningsfaktorn från BRT till KBRT för
nybyggen är mindre än ett.
Medan handelsflottans ökning mätt i BRT utgjorde 69
96 mellan åren 1970 och 1975 blev den räknad i KBRT enbart 37 96. Skälet är
trots en betydligt minskad medelålder de låga omräkningstalen för
masslastfarlyg. Räknat i KBRT svarade de vid slutet av år 1975 för knappt 50 96
av handelsflottans tonnage mot 80 96 vid beräkning av BRT. Minskningen underår
1976 i KBRT utgjorde 15 96 mot enbart 4 96 för övriga lastfartyg och 3 9é för
färjor. Kategorien övriga lastfartyg har under perioden hållit sitt KBRT uppe
främst tack vare en ökad andel container- och ro/ro-fartyg. Trots bortfallet av
tvä stora kryssningsfartyg visar kategorien färjor m. m. en betydande ökning
räknat frän år 1970 mätt både i BRT och KBRT.
Utvecklingen
av den svenska handelsflottan mellan åren 1970 och 1976 mätt i BRT och KBRT (1
000 registerton)
BRT
KBRT
mass-
ö vr.
f ä rjor
totalt
mass-
ö vr.
f ä rjor
totalt
last-
last-
m. m.
last-
last-
m. m.
far-
far-
far-
far-
lyg
tyg
tyg
tyg
Tonnage
(1 000 ton)
ull.
1970
2 860
1460
205
4 525
928
1353
413
2 694
ult.
1975
6 105
1 260
277
7 642
1 801
1331
565
3 697
ull.
1976
5 434
1 224
275
6 933
1 525
1 272
549
3 346
F ö rdelning "o
ull
1970
63
32
5
100
35
50
15
100
ull.
1975
80
16
4
100
49
36
15
100
ull.
1976
78
18
4
100
46
38
16
100
Ä ndring ''
k
1970 till 1975
+ 113
- 14
-(-35
-t- 69
-1-94
- 2
-1-37
-1- 37
1975 till 1976
- 11
- 3
- 1
- 9
-15
- 4
- 3
- 9
Den svenska handelsflottans brultointäkterår 1974,
totalt ca 5 320 milj. kr., fördelade sig med 38 96 pämasslaslfartyg,45 96 på övriga
lastfartyg och 17 96 på färjor och kryssningsfartyg. Av nettointäkterna torde
masslastfartygens andel varit betydligt större som följd av lägre kostnader i
utlandet, bl. a. genom att ca 60 96 av bruttointäkterna avsåg tidshyror varvid
den utländska befraktaren stod för bunkers, hamnkostnader m. m. De starkt
försämrade frakterna medförde alt - trots ett betydligt ökat tonnage -
masslastfartygens andel av den totala bruttointäkten år 1975 minskade till 32
96. Övriga
Prop.1976/77:146 10
lastfartyg
svarade för 45 96 och färjorna för 23 96. Totalt minskade bruttointäkterna med
ca 480 milj. kr. till 4 840 milj. kr., varav 60 96 avsåg trafik mellan utrikes
orter, inklusive tidsutfraktning till utländska företag (år 1974 66 96).
Inberäknal de från utlandet tidsinhyrda fartygen utgjorde andelen 65 % (år 1974
69 96).
För den svenska rederinäringen gäller på det hela
tagel samma villkor som för verksamhet i Sverige inom andra delar av
näringslivet. Ett högt löneläge, arbetstidsreglerna och ett utvecklat
trygghetssystem i kombination med en hög ambitionsnivå när det gäller säkerhet
och miljö medverkar till höga driftkostnader vid jämförelse med fartyg under
flertalet andra traditionella sjöfartsflaggor och särskilt fartyg under s. k.
bekvämlighetsflagg. Svenska rederiers förmåga att konkurrera på
sjöfartsmarknaden bygger på god kapitaltillgång, utvecklad teknik och
rederiledningarnas och de anställdas yrkesskicklighet.
Den mindre skeppsfarten avgränsas inte enbart av
rederiernas och de utnyttjade fartygens storlek ulan också av fartområdet.
Fartygen sysselsätts till övervägande del i närtrafik, dvs. i kust- och
insjöfart saml utrikes fart inom östersjö- och nordsjöområdena. Till skillnad
från slorsjöfarten är förankringen i svenska transportbehov förhållandevis
stark.
Som övre storieksgräns för fartygen gällde länge en
bruttodräktighet om 499 registerlon. För svenska rederier, också de större,
byggdes s. k. paragraf-fartyg med en lastförmåga upp till I 200 å I 300 lon. I
fråga om lorrlastfartyg förvärvade de svenska mindre rederierna dessa
huvudsakligen genom köp i andra hand, antingen från utlandet eller från större
inhemska rederier. De senare föriorade i slutet av 1960-talet intresset för
denna fartygstyp och övergick till större fartyg och nya iransportlösningar. 1
den kortväga linjesjöfarten ersattes småfartygen sålunda till stor del av
kombinerade last-och passagerarfärjor.
Den mest framgångsrika verksamheten har de mindre
rederierna haft inom tankfarten. Inte minst den svenska fartyg förbehållna
väner- och mälarfarten gav god sysselsättning. Investeringarna inriktades
huvudsakligen på nybyggen. Ett verksamt stöd för moderniseringen av
småsjöfarten utgjorde den år 1957 omorganiserade lånefonden för den mindre
skeppsfarten.
Transportekonomiska förhållanden tillsammans med
ett internationellt sett högre kostnadsläge gjorde att paragraffartygen också
inom den mindre skeppsfarten fick allt sämre lönsamhet. En övergång måste ske
till större fartyg och även dessa kunde från år 1971 finansieras genom
lånefonden.
Detta blev en hjälp främst för tankredarna som kom
att beställa allt fler större fartyg- upp till 7 000 ton dödvikt. Befintliga
fartyg föriängdes med ofta upp till en fördubbling av lastförmågan som följd.
Inom torriastfarten blev utvecklingen en annan. En
mycket stark försäljning till utlandet skedde av befintliga fartyg. Antalet
enheter i paragrafstorleksklassen minskade mellan åren 1972-1976 från 60 till
mindre
Prop.1976/77:146 11
än
hälften. År 1966 hade antalet varit uppe i nära hundra. Endast ett fåtal redare
satsade på större fartyg. Huvudsakligen skedde delta genom köp i andra hand.
Ett antal nybyggen har dock tillkommit i storieksklasserna upp till 6 000 ton
dödvikt.
För
torrlasifariens del måste de senaste årens utveckling betecknas som övervägande
negativ. Betydande marknadsandelar har föriorats till utländska konkurrenter.
Tecken finns dock på en vändning. Den samverkan mellan småredarna som
efterlysts från många håll börjar komma till stånd. Delta är en förulsältning
för anskaffning av moderna fartyg och en effektiv drift av dessa dyrbara
enheter. Den djupa lågkonjunkturen har kraftigt påverkat lastutbud och frakter
också för det enligt dagens mått mindre tonnaget. Lönsamheten är f. n. dålig.
Redare med stora räntor och amorteringar har ftt sin likviditet kraftigt
försämrad.
3
Rederiernas likviditetsläge
Den svenska sjöfartsnäringen sedd som helhet hade
när den internationella sjöfartskrisen satte in år 1974 en väl konsoliderad
ekonomi. De ekonomiska resurserna har emellertid successivt tappats av och
relativt omfattande fartygsförsäljningar har skett till - jämfört med normala
förhållanden -mycket låga priser.
I betänkandet (SOU 1975:101) Fartygsfinansiering
lade varvskrediiuired-ningen fram förslag om bl. a. en omorganisation av de
statliga kreditinstituten på sjöfartens område. Vid remissbehandlingen
betonade fiertalet berörda remissinstanser precis som utredningen vikten av
snara statliga åtgärder för all tillfälligt stödja rederinäringen. Flera av
remissinstanserna betonade behovet av en snabb kartläggning och analys av den
svenska rederinäringen som kunde ligga till grund för statliga stödåtgärder.
Efter samråd med chefen för
kommunikationsdepartementet fann chefen för industridepartementet i prop.
1975/76:121 om vissa varvsfrågor det motiverat all snabbt "närmare
analysera de svenska rederiernas aktuella ekonomiska situation och utsikter
under de närmaste åren". Uppgiften anförtroddes en interdepartemental
arbetsgrupp med företrädare för industridepartementet och
kommunikationsdepartementet som tillkallades sommaren 1976. Till arbetsgruppen
knöts en referensgrupp med representanter för redarnas och de anställdas
organisationer. Gruppens uppgift har varit alt undersöka behovet av eu
temporärt statligt likviditetsstöd, i första hand för att undvika av
likviditelsskäl framtvingade fartygsförsäljningar till alltför låga priser.
Tyngdpunkten av arbetsgruppens arbete har legat på
en omfattande rederienkäi. Enkäten avser redovisning av nuläget och bedömningar
t. o. m. år 1978. Svarsprocenten var hög. Vissa stora rederier har dock avböjt
att svara under åberopande att företagens ekonomiska situation knappast kan ge
anledning till statliga stödåtgärder.
1** Riksdagen ;976/77. / saml. Nr 146
Prop. 1976/77:146 12
Resultatet av enkäten var att huvuddelen av
rederierna mot bakgrund av de marknadsbedömningar som de hade gjort våren 1976
kunde bemästra sin likviditetssituation under prognosperioden. Det goda
utgångsläget och en förutsatt återhämtning år 1978 gjorde detta möjligt trots
en mycket kraftig avtappning av likvida medel under åren 1976 och 1977. Risk
för försäljning av modernt tonnage till ett, sett i ett längre perspektiv, lågt
pris för att stärka likviditeten bedömdes dock föreligga för vissa rederier.
En förnyad rederienkät på senhösten 1976 påverkade
inte nämnvärt de tidigare bedömningama.
En särskild analysgrupp tillkallades hösten 1976
med uppgift att bl. a. analysera en långsiktig verksamhetsplan för en statlig
varvskoncern och utarbeta förslag till omfattning och form för statligt
kapitaltillskott till denna. Den interdepartementala arbetsgruppen har haft
nära kontakt med denna varvsanalysgrupp speciellt när det gällt frågan om
likviditeisstöd ät rederierna för beställning av nya fartyg.
Mot bakgrund av de frågor analysgruppen har haft
att pröva har olika möjligheter övervägts för att skapa förutsättningar för de
svenska varven att under de närmaste åren kunna konkurrera med utländska varv
om befintlig beställningspotential. Analysgruppen har därvid prövat möjligheten
att finna temporära stödformer riktade till beställare i syfte att skapa
förutsättningar för nybeställningar vid svenska varv.
I en rapport, som avlämnades i februari 1977, har
analysgruppen därför bl. a. föreslagit att ett statligt beställningsstöd införs
i syfte att underlätta för svenska rederier att under den närmaste tiden
beställa fartyg eller överta redan beslutad lagerproduktion vid svenska varv.
Detta stöd föreslås omfatta dels statliga kreditgarantier med 12 års löptid,
dels statliga femåriga s. k. avskrivningslån.
Med tanke på den lagerproduktion som f. n. planeras
i varvsföretagen och den långa framförhållning som krävs mellan
kontraktstidpunkt och leveranstidpunkt bör dessa garantier enligt
analysgruppens mening avse beställningar fr. o. m. halvårsskiftet 1977 t. o.
m. halvårsskiftet 1978. Leverans av de beställda fartygen bör ske före
halvårsskiftet 1980.
Garantiema föreslås lämnas av riksgäldskontoret
efter rekommendation i varje enskilt fall av nämnden för
fartygskreditgarantier. Garantierna bör kunna svara mot högst 70 96 av tecknat
kontraktspris och skall täcka medel för kontantbetalning till varvet vid
leveranstidpunkten. För de särskilda garantierna skall beställaren ställa
säkerhet i form av inteckningar i fartygen i intervallet 30-100 % av
kontraktspriset. Analysgmppen har beräknat en total garantiram på 2 100 milj.
kr. för dessa garantier.
För att varven trots de föreslagna särskilda
kreditgarantierna av konkurrensskäl inte skall tvingas till omfattande
föriustförsäljningar bl. a. till svenska beställare, har analysgmppen funnit
det ändamålsenligt att dessa garantier kompletteras med andra insatser riktade
mot svenska beställare. Sålunda föreslås att statliga avskrivningslån ställs
till rederiernas förfogande
Prop.
1976/77:146 13
som
komplement till de föreslagna tolvåriga kreditgarantierna. Dessa lån bör
motsvara högst 30 96 av kontraktsprisema och bör vara ränte- och amorteringsfria
under fem år efter leveranstidpunkten. Det föreslås ankomma på nämnden för
fartygskreditgarantier att handlägga frågorna om avskrivningslån. För alt (k
ett sådant lån skall beställaren ställa säkerhet i form av fariygsinieckningar
i de beställda fartygen i intervallet 0-30 96 av kontrakts-priset. Förde
ställiga avskrivningslånen har beräknats ett belopp av 900 milj. kr.
Analysgmppen finner det vidare rimligt att
avskrivningslån till en beställare kopplas samman med viss återvinningsrätt för
staten i en marknadssituation där en framtida positiv marknadsutveckling leder
till höjda fariygspriser. Staten föreslås sålunda fä möjlighet att bli delaktig
i den värdestegring som fartygen kan 11 och avskrivningslånet bör därför
kompletteras med en återvinningsrätt för staten fem år efter
leveranstidpunkten. Detta föreslås ske genom att eventuell värdestegring under
avskrivningslånets löptid delas mellan staten och fartygsbeställaren.
Med
hänsyn till de förslag som har lagts fram av analysgmppen har frågan om
finansieringsstöd åt rederierna för beställningar av nya fartyg förlorat i
aktualitet för den interdepartementala arbetsgruppen. Övervägandena om ett
likviditeisstöd för att i första hand onödiggöra vissa fartygsförsäljningar har
förts vidare inom kommunikationsdepartementet. En förnyad likviditetsprognos
för ett antal rederier har gjorts kring årsskiftet 1976/1977. Med hänsyn till
de nya bedömningar som har gjorts när det gäller fraktmarknadsutvecklingen
redovisas ett större behov än tidigare av statligt kreditstöd. De överväganden
som gjorts inom kommunikationsdepartementet har visat på ett behov av sådana
garantierom 500 milj. kr., varav ca 50 milj. kr. behövs för den mindre skeppsfarten.
4
Flaggfrågan 4.1 Bakgrund
F. n. gäller enligt sjölagen (1891:35 s. 1,
omtryckt senast 1975:1289) att fartyg som till mer än hälften ägs av svensk
medborgare eller svensk juridisk person i princip anses vara svenskt. Fartyg,
vars skrov haren största längd av minst tolv meter och en största bredd av
minst fyra meter, betecknas skepp och skall enligt huvudregeln vara infört i
skeppsregistret. Ägare till sådant svenskt fartyg kan emellertid med
bibehållande av den ekonomiska och driftsmässiga kontrollen överiåta fartyget
till ny ägare, t. ex. dotterbolag, i annat land och därmed 11 det infört i
detta lands register i stället för det svenska. Driftsinflylande kan bevaras
även på så sätt att svensk redare återbefrakiar fartyget för viss tid.
Försäljningar med bevarat svenskt driftsinflytande,
flaggöverföringar, sker ofta för att rederierna skall uppnå en gentemot
utländska intressen bättre
Prop.1976/77:146 14
konkurrenssituation.
Transaktioner av detta slag förekommer i ökande omfattning i åtskilliga länder,
vilka i likhet med Sverige räknas till de traditionella sjöfartsländerna.
Motiven för att registrera fartyg under utländsk flagg kan vara olika.
Ekonomiska fördelar kan vinnas genom att regisire-ringslandet har mindre
stränga bestämmelser om bemanning och sociala förmåner för besättningen, vilket
väsentligt kan bidra till att nedbringa kostnaderna för fartygels drift. Lägre
krav på fartygets säkerhetsstandard eller bristande kontroll av efterlevnaden
av gällande säkerhetsbestämmelser kan också bidra till en sänkning av
driftkostnaderna. Vinster till följd av förmånliga skatteregler för de
anställda kan vidare anföras som skäl för registrering utomlands.
Registrering i utlandet beror till en del på
utvecklingstendenserna inom den internationella sjöfarten. Den tilltagande
protektionismen inom sjöfarten har nämligen, som tidigare har nämnts, lett till
att redare från tredje land allt oftare ser sina fartyg helt eller delvis
utestängda från trafik mellan två andra länder. En möjlighet att fä eller
behålla sådana frakter kan då vara alt registrera fartyg i ett av dessa länder.
Registrering utomlands kan också vara en följd av det samarbete över gränserna
som den sjöfartspolitiska och tekniska utvecklingen har medfört inom
rederinäringen.
Ett femtiotal fartyg är f n. registrerade i
utlandet men slår under svenskt driftsinflytande. Av dessa har endast ett fåtal
tidigare varit registrerade i Sverige. Vidare är endast ett begränsat antal av
fartygen registrerade i land som tillhandahåller bekvämlighetsflagg, dvs. i
land som bl. a. medger registrering av varje fartyg oberoende av
ägareförhållanden och samhörighet mellan fartyget och landet i fråga.
Fördelar genom framför allt förmånliga skatteregler
för de anställda står att vinna i synnerhet genom registrering under
bekvämlighetsflagg. Systemet au utnyttja bekvämlighelsregistrering av
handelsfartyg är ett relativt modernt inslag i den intemationella
sjöfartsbilden. De sammanlagda bekvämlighets-floUorna utgör i dag ca 30 96 av
världshandelsflottan uttryckt i bruttodräktighet med mycket stort inslag av
tankfartyg och bulkfartyg framför allt under liberiaflagg. En del av detta
tonnage tillhör del mest moderna och konkurrenskraftiga i världen och ägs i
stor utsträckning av rederier i OECD-länder. Vad gäller konkurtensen på
fraktmarknaden och bekvämlighelsfartygens inverkan på denna bör framhållas all
dessa fartyg huvudsakligen arbetar inom masslastfarten, dvs. med transport av
varor som olja, malm, kol och spannmål. Fraktsättningen är här fri.
Bekvämlighetsfartygen kan genom sina låga driftkostnader uppnå lönsamhet också
i tider med låga frakter. Detta beskär förtjänstmöjligheterna för andra länders
fartyg. Under nuvarande svaga konjunktur på fraktmarknaden inom åtskilliga sektorer
av sjöfarten måste man räkna med att intresset för överföring till utlandet
kommer au öka. Därvid torde även registrering i land som tillhandahåller
bekvämlig-hetsflagg komma i fråga.
Prop.1976/77:146 15
4.2
Nuvarande prövningsordning i utflaggningsärenden
Enligt lagen (1939:299, ändrad 1957:289) om förbud
i vissa fall mot överiåielse eller upplåtelse av fartyg m. m. lär under vissa
förhållanden svenskt fartyg eller andel däri inte överiåtas till utlänning ulan
tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigar därtill. Bestämmelsema
äger tillämpning när landet befinner sig i krig. Vidare kan regeringen, med
godkännande i efterhand av riksdagen, vid krigsfara eller annars under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden förordna att bestämmelserna
skall tillämpas. Bestämmelserna gäller även överiätelse till svenskt aktiebolag,
vars aktiebrev flr ställas till innehavaren eller vars aktiekapital till mer än
en tredjedel är i utländsk ägo. Tillstånd krävs även för teckning av aktie i
svenskt aktiebolag, som äger svenskt fartyg eller andel däri, för utlänning
eller för sådant svenskt aktiebolag som tidigare har nämnts, liksom för
överiätelse i sädana fall. Därjämte Hr utan tillstånd svenskt fartyg inte bortfraktas
eller på annat sätt upplåtas på tid till utlänning.
1939
års lag bör fogas som bilaga till detta protokoll.
1939 års lag ingick i krislagstiftningen vid tiden
för andra väridskrigets utbrott. Lagen trädde i krafl i juni 1939. Den sattes i
tillämpning den I september samma år (SFS 1939:592). Förordnandet skulle gälla
tills vidare och består alltjämt.
1 juni 1957 - efter Suez-krisen - gjordes ändringar
i vissa krislagar, bl. a. ransoneringslagen. Samtidigt ändrades också 1939 års
lag. Ändringen innebar bl. a. att lagen utan särskilt förordnande skulle
tillämpas i händelse av krig.
Frågor om tillstånd enligt 1939 års lag handläggs
av kommerskollegium i samråd med riksbanken enligt kungörelsen (1957:236) med
vissa bestämmelser i anledning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299)om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. Enligt 1957 års
kungörelse bör kommerskollegium underställa regeringen tillståndsärenden av
större principiell betydelse eller allmän räckvidd.
Valutalagstiftningen berör fartygsöveriåtelser på
flera sätt. Dels skall valutalagen (1939:350, ändrad senast 1975:204) tillämpas
av riksbanken i ärende om tillstånd till rederiinvestering i utlandet, dels
skall kommerskollegium samråda med riksbanken vid prövning av ärende om
tillstånd enligt 1939 års lag. Riksbanken granskar härvid ärendena med hänsyn
till 2a § valutalagen. Delta innebär all riksbanken vid sin prövning har
möjlighet att beakta inte bara valuta- och penningpoliliska utan även industri-
och sysselsättningspoliiiska synpunkter. Hänsyn till sistnämnda synpunkter lår
dock föranleda avslag endast om bifall till ansökningen "på grund av
beloppets storiek eller andra faktorer skulle åsamka landels intressen
utomordentlig skada". Riksbanken kan ställa de villkor som behövs för att
uppnå ändamålet med tillståndet. Genom sådana villkor kan investeraren få
förbinda sig t. ex. att inte utan riksbankens medgivande överiåta aktier i det
Prop.
1976/77:146 16
utländska
bolaget, att inte låta fondera vinstmedel i det utländska bolaget i större
utsträckning än vad som är skäligt med hänsyn till den för riksbanken uppgivna
arten av verksamhet och att regelbundet överiämna balans- saml vinst- och
föriusträkningar för det utländska bolaget till riksbanken.
Kungörelsen (1950:324, omtryckt 1971:1177, ändrad
senast 1973:1020) angående allmänt exportförbud är ett instmment som används
för att trygga samhällsekonomin och folkförsörjningen eller för att i övrigt
tillgodose särskilda handelspolitiska syften. Fartyg som vid övergång i
utländsk ägo befinner sig inom landet faller under kungörelsen. Tillstånd
enligt denna fordras således för utförsel av fartyg som har byggts vid svenskt
varv och för utförsel av svenskregistrerat fartyg som vid avgången uppges ha
övergått i utländsk ägo. Tillstånd meddelas av kommerskollegium, varvid, enligt
uttrycklig bestämmelse i kungörelsen, särskilda villkor för exporten kan
ställas upp.
1
en utredning som kommerskollegium år 1972 företog i samråd med riksbanken för
att utröna om tillståndskravet enligt 1939 års lag behövde upprätthållas
anförde kollegiet att det inte förelåg något egentligt behov av att ha lagen i
tillämpning. Därvid framhöll kollegiet bl. a. att - om läget försämrades -
Kungl. Maj:t hade möjlighet att snabbt förordna om lagens tillämpning.
Kollegiet anförde vidare att - utöver de skäl som ursprungligen hade motiverat
lagens tillkomst - tillståndskravet under årens lopp kommit att motiveras av
valutamässiga skäl, handelspolitiska synpunkter, behovet all hindra export av
järn- och metallskrol och problemet med bekvämlig-hetsflagg. Beträffande det
sistnämnda anförde kollegiet att det i inte obetydlig utsträckning förekom att
svenskt fartyg genom överlåtelse registrerades under bekvämlighetsflagg.
Problemet hade emellertid inte påverkat kollegiets tillståndsgivning under i
vart fall de senaste femton åren.
Riksbanken anförde att enligt de kriterier som då
tillämpades vid prövningen av valutatillstånd för investeringar utomlands medgavs
inte svensk etablering av rederiföretag i länder som tillhandahåller bekvämlighetsflagg.
Riksbanken anförde vidare all om dessa restriktiva regler skulle komma att
ändrasochetableringar av nyss nämnd art skulle fastor omfattning, skulle
åtgärder kunna vara önskvärda från svensk synpunkt. Sådana åtgärder borde dock
enligt riksbanken inte vidtas inom ramen för valutaregleringen utan lösas på
annat sätt. Sammanfattningsvis anförde riksbanken att banken inte ville
motsätta sig att tillståndskravet för fartygsöveriåtelser upphävdes.
4.3
Flaggutredningens Förslag
Flaggutredningens förslag gör en bestämd skillnad
mellan överiåtelser med bevarat svenskt driftsinflytande och överiåtelser till
utlandet utan att sådant inflytande kvarstår. Överiåtelser av det senare slaget
ingår i allmänhet som eu normalt led i rederi verksamheten och utgör en viktig
finansieringskälla för
Prop.
1976/77:146 17
nyanskaffning
av fartyg. Under normala förhållanden skall därför någon prövning av sådana
överiåtelser inte ske. Utredningens förslag innebär alltså olika regler för
dels normalfall, dels krisfall. Vad som skall betecknas som normal- resp.
krisfall beror på den totala omfattningen av fartygsöveriåtelser och på de
samhällsskadliga konsekvenserna härav. Dessutom föreslår utredningen regler för
krigs- och beredskapsfall.
1 normalfall skall enligt förslaget tillstånd
krävas för överiätelse av svenskt fartyg eller andel däri, om fartyget genom
överiåtelsen upphör att vara svenskt men likväl kommer att stå under svenskt
driftsinflytande. Med driftsinflylande avses att svensk ägarandel behålls, att
svensk återbefraktar fartyget för längre tid än tre år eller att överiåtaren
har del i det utländska företag som förvärvar fartyget. Utredningen framhåller
att flaggöverföringar inom vissa gränser kan ha positivt värde för den svenska
samhällsekonomin. De kan sålunda medföra betydande fördelar för svensk
sjöfartsnärings iniernaiionella konkurrenskraft genom att bidra till
effektivare rederistmklur i Sverige och därmed bättre lönsamhet och större
utvecklingsmöjligheter för sjöfart under svensk flagg.
Som huvudprincip vid prövningen av normalfallen
skall enligt utredningen gälla att man skall beakta om överiåtelsen kan vara
till gagn försvensk sjöfart och alt tillstånd inte skall lämnas om det strider
mot väsentligt allmänt intresse att fartyget upphör att vara svenskt.
Bedömningen bör sålunda ske med sikte på att bevara och stärka den svenska
handelsflottans internationella konkurrensförmåga med beaktande av de
gmndläggande mål som har ställts upp för den svenska ekonomiska politiken.
Samma riktlinjer gäller nämligen för bedömningen av andra direkta investeringar
utomlands.
En huvudsynpunkt vid bifall till ansökningar bör
enligt utredningen vara att verksamheten under utländsk flagg skall vara ett
tillskott till och ett led i den rederiverksamhet som bedrivs i Sverige och
inte en ersättning för annan svensk sjöfart. Ett skäl för tillstånd kan t. ex.
vara att utlandsregistrering är enda möjligheten att erhålla eller behälla
betydande laslkontrakt till följd av olika protektionistiska åtgärder. Vidare
kan det vara värdefullt och nödvändigt för svenska rederiföretag all delta i
internationella samarbelsprojekl som kräver ullandsregistrering. En begärd
flaggöverföring kan också behöva bedömas med hänsyn till att alternativet kan
vara att överlåta fartyget helt till utlänning. Ett begränsat antal
flaggöverföringar kan i sådana fall vara ägnade att allmänt stärka svensk
sjöfartsnäring.
Tillstånd bör enligt utredningen inte ges om det
finns skälig anledning anta alt huvudavsikten med flaggöverföringen är att
uppnå skattefördelar, använda läglönebesättningar eller komma ifrån sociala
åtaganden gentemot de ombordanställda. Vidare anser utredningen att det normall
får antas alt överföring till bekvämlighetsflagg strider mot väsentligt allmänt
intresse. Samtidigt pekar emellertid utredningen på att man inte kan bortse
från att en stor del av väridshandelsflottan i dag är registrerad under
bekvämlighetsflagg och att en del av delta tonnage hör till del mest moderna
och konkurrenskraftiga i världen.
Tillstånd till flaggöverföring bör enligt utredningen
kunna förenas med föreskrift att vinstmedel i utländskt dotterbolag inte får
hållas kvar utöver skälig fondering. Vidare anser utredningen au det i vissa
fall kan bli nödvändigt att av överiåtaren kräva garantier för att fartyget
även efter registrering under utländsk flagg kommer alt drivas på ett sätt som
är förenligt med Sveriges internationella åtaganden i fråga om säkerhet, miljö,
social trygghet och fackliga rättigheter för de anställda. Dessa senare
synpunkter gäller framför allt fartyg under bekvämlighetsflagg.
För s. k. krisfall föreslår utredningen att
regeringen skall fa förordna om tillståndsplikt även för överiåtelser ulan
bevarat svenskt driftsinflytande. Med krisfall förstår utredningen att
överiåtelser av fartyg med eller ulan bevarat svenskt driftsinflytande sker i
sådan omfattning att det uppstår eller kan befaras uppstå synneriigt men för
sysselsättningen inom sjöfartsnäringen eller annan väsentlig skada för
samhället. Utredningen anser att tillstånd till överiätelse i krisfall skall
lämnas endast om det är uppenbart alt överlåtelsen är förenlig med allmänt
intresse. Krisfallsregleringen skall inte kunna vara grundval för en långsiktig
lösning av problemen för handelsflottan i samband med utförsäljning och
omfattande flaggöverföring. Emellertid skall förslaget i denna del kunna ge
statsmakterna handlingsutrymme för lämpliga motåtgärder så att samhälleliga
skadeverkningar kan undvikas. Del innebär att de synpunkter som har getts till
ledning för bedömningen i normalfallet skärps vid prövningen i krisfall.
Sysselsättningsmässiga synpunkter och långsikliga beredskapsaspekter skall då
komma i förgmnden.
5
Skrivelser från Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer
1 skrivelse den 16 Juli 1976 har Svenska
maskinbefälsförbundet hemställt om en utredning med uppgift att ge en samlad
syn på varvsindustrins och sjöfartens framtidsutsikter för att rederierna, de
ornbordanställda och statsmaktema skall få en säker grund för sina bedömningar
av näringens långsiktiga utvecklingsmöjligheter. Som exempel pä
frågeställningar som bör tas upp av en sådan utredning nämns följande. Hur
stort tonnage av olika typer finns del och hur stort tonnage kommer det alt
finnas behov av? Vad innebär det svenska kostnadsläget för svensk sjöfarts konkurrensförmåga?
Hur påverkas svensk sjöfart av olika konkurrensbegränsande åtgärder? Hur stor
är lönsamheten inom olika grenar av sjöfarten? 1 vad mån behöver svensk sjöfart
omstruktureras, verksamheten spridas, samordning ske mellan mindre rederier etc?
Finns behov av all ändra nuvarande skatte- och avskrivningsregler?
Ytteriigare problem som enligt förbundet behöver
utredas är finansierings-och kapitalbehovsfrågorna, samverkan mellan
sjöfartsnäringen, varvsindustrin och samhället, sjömansskattens eventuella
sänkning, svenskt befäls flykt till bekvämlighetsflagg samt statliga
stödåtgärder. Den tidigare nämnda
Prop.1976/77:146 19
interdepartementala
arbetsgmppens arbete bör fullföljas i den begärda utredningen.
En utökad samverkan mellan sjöfartsnäringen,
varvsindustrin och samhället framstår enligt förbundet som nödvändig för att
åstadkomma Jämnare och tryggare sysselsättning för de anställda i berörda
branscher.
Sedan överiäggningar ägt mm i början av år 1977 mellan
företrädare för kommunikationsdepartementet, rederinäringen och de
ombordanställdas organisationer har dels Sveriges redareförening, dels
gemensamt Svenska maskinbefälsförbundet. Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges
fartygsbe-fälsförening inkommit med skrivelser som behandlar frågan om en
branschutredning för sjöfartsnäringen, behovet av stödåtgärder,
utflaggningsfrågan m. m.
Sveriges redareförening föreslår i avvaktan på
resultatet av en bransch-utredning statliga kreditgarantier till ett belopp av
500 milj. kr. Inom viss tid beräknas ytterligare kreditgarantier komma att
behövas. För att minska driftkostnaderna för fartyg under svensk flagg föreslår
föreningen vidare alt statsverket läcker de totala kostnaderna för sjöfolkets
flygresor till och från fartygen.
Redareföreningen anför beträffande flaggöverföring
bl. a. all överföring av svenska fartyg till utländsk flagg bör ske på ett
sådant sätt, att arbetstillfällena på fartyg under svensk flagg i princip
behålls på nuvarande nivå, vilket kan ske genom att vederbörande rederi
anskaffar eller förbinder sig att anskaffa ett nytt fartyg för varje fartyg som
överförs till utländsk flagg. Redareföreningen anför vidare att eftersom de nya
fartygen torde få mindre besättning än de gamla, kan delta medföra viss
personalminskning. Denna är emellertid av samma art som då rederierna
moderniserar sitt fartygsbeslånd utan flaggöverföring. Bedömningen skall
enligt redareföreningen göras rederi för rederi och inte för handelsflottan i
dess helhet. Överföring till bekvämlighelsflagg kan enligt redareföreningen
normalt antas strida mot väsentligt allmänt intresse och bör därför komma i
fråga endast efter särskild prövning. Den intresseavvägning som då måste göras
är av så speciell natur att prövningen bör ankomma på regeringen. Föreningen
påpekar att registrering under bekvämlighetsflagg möjliggör sysselsättning för
svenskt sjöfolk, vilket knappast är en praktisk möjlighet vid registrering
under exempelvis engelsk flagg.
De ombordanställdas organisationer anför i sin skrivelse
bl. a. följande. Regeringen bör tillsätta en branschutredning med uppgift alt
närmare analysera sjöfartens roll i samhället. De åtgärder som vidtas i
avvaktan på resultatet av en utredning måste syfta till att bibehålla den
svenska handelsflottan på nuvarande nivå. Organisationerna stöder vidare kravet
på kreditgarantier för sjöfarten och statsbidrag för alt täcka kostnaden för
sjöfolkets resor.
Beträffande frågan om flaggöverföring anför
organisationerna att de inte motsätter sig kravet på viss ullandsetablering
under förutsättning att de far
Prop.
1976/77:146 20
i
godtagbara
garantier i vissa avseenden. Det antal arbetsplatser som i dag finns på fartyg
under svensk flagg skall bibehållas på nuvarande nivå. De fartyg som avses
Överföras från Sverige till utländskt dotterbolag skall dessförinnan ha ersatts
av nytt tonnage. Vidare kräver organisationerna att fartyg endast får överföras
till dotterbolag i land som har sådana fackliga organisationer och sådan tillsynsadministration
som kan godtas. Organisationema begär också inflytande över
tillständsgivningen. De motsätter sig bestämt att tillstånd ges som avser att
med bibehållande av svenskt driftsinflytande överföra fartyg till
bekvämlighetsflagg.
6
Föredraganden
Goda förtjänster som följd av en jämförelsevis lång
period med genomsnittligt höga frakter tillsammans med optimistiska
bedömningar av den framtida marknadsutvecklingen ökade från slutet av
1960-talet investeringsbenägenheten inom den intemationella sjöfartsnäringen.
Optimismen gällde framför allt utvecklingen av oljetransporterna.
Beställningarna av stora tankfartyg ökade kraftigt.
Den intemationella utvecklingen kom att omfatta
också de svenska rederiema. Under tioårsperioden 1961-1970 hade ökningen av den
svenska handelsflottan varit ganska svag. Denna kom att utgöra en successivt
minskad del av väridstonnaget. Skälet härtill var inte en minskning av
nyinvesteringarna. Dessa ökade tvärtom jämfört med tidigare år. Däremot skedde
en betydligt snabbare utmönstring av gamla fartyg. Antalet enheter minskade men
fartygens medelstorlek ökade väsentligt samtidigt som genomsnittsåldern
minskade. Utvecklingen ledde till en satsning på olika typer av tekniskt
avancerade fartyg. Det var fråga om en genomgripande moderniseringsprocess som
även ledde till en koncentration inom rederinäringen till större men betydligt
färre företag.
Medan
den svenska handelsflottan mellan åren 1961 och 1970 ökade med enbart 2 96 i
genomsnitt per år, dvs. frän 3,8 till 4,6 milj. ton bmtto, var den åriiga
ökningstakten nära II % under femårsperioden 1971-1975 och tonnaget kom upp i
7,7 milj. ton bmtto. Mest ökade den oljetransporterande delen av handelsflottan
med tyngdpunkt på mycket stora råoljetankers samt kombinerade tank- och
torriastfartyg. Investeringsnivån steg emellertid också i fråga om olika typer
av specialiserade och per ton dyrbara enheter. Främst gällde detta stora
kombinerade last- och passagerarfärjor och enbart lastförande ro/ro-fartyg. Den
transoceana linjeflottan moderniserades också genom den fortsatta mycket
kapitalkrävande övergången till container- och ro/ro-fartyg.
Mot bakgmnd av en god likviditet och gynnsamma
kreditmöjligheter hade svenska liksom andra länders rederier grundat sina
investeringar på antagandet om en fortsatt snabb ökning av den sjöburna
väridshandeln. Planerna på både kort och längre sikt har emellertid fått
revideras. Den intemationella
Prop.1976/77:146 21
lågkonjunkturen
tillsammans med de kraftigt höjda oljepriserna har fört med sig att mot ett
starkt ökat tonnage kommit att stå en inom vissa sektorer t. o. m. minskad
godsvolym. Fraktema har därför pressats hårt.
Inom
tankfarten som sysselsätter inemot 60 % av det sammanlagda väridstonnaget har det
otillräckliga lastutbudet fört med sig myckel stora uppläggningar av också
modema fartyg. Också genom fartnedsättningar m. m. har tankredarna sökt att
uppnå en anpassning av transportkapaciteten till tillgängliga laster.
Problemen är inte enbart konjunkturbetingade. Vid
den nya efterfrågesituation som uppstått finns inte längre behov av en snabbt
utbyggd tankfartygsflotta. De redan vid slutet av år 1973 utlagda
nybeställningarna har visat sig vara alldeles för stora. En viss anpassning har
ägt rum genom avbeställningar eller skifte till andra fartygstyper. Redan vid
de leveranser som skett är det emellertid risk för ett långvarigt
tonnageöverskott.
Genom den stora flottan kombinerade tank- och
torriastfartyg påverkar utvecklingen inom tankmarknaden också
lorriastfrakterna, främst då fördel storbäriga tonnaget. Följden har blivit
uppläggning också av sådana fartyg. I övrigt har torriastfartygen hittills
hållits i drift om än till låga frakter. Med de stora leveranser av bulkfartyg
som nu sker är det emellertid risk för att tonnageöverskotlet skall bli ännu
större och uppläggningarna sprida sig till andra delar av torrlasltonnaget.
De svårigheter som sjöfarten råkat in i gäller
främst masslastfartygen. Hittills har problemen varit mest markerade för
tanktonnaget med tyngdpunkt på de stora enhetema. Vid vilken tidpunkt balans
något så när har uppnåtts mellan tillgång och efterfrågan på tonnange är svårt
att bedöma. Många faktorer kommer in i bedömningen, varav inte alla är
negativa. En oväntat stor ökning av skeppningsvolymen inträdde sålunda under
fjolåret. Även om tankfrakterna förblev låga minskade uppläggningarna
betydligt. De närmaste årens nettotillskott till det oljetransporterande
tonnagel bör därtill bli mycket små.
Masslastfartygen svarar för den helt övervägande
delen av tonnaget. Det gäller både väridshandelsflottan och den svenska
handelsflottan. Mätt i bmtlodräktighet utgör dessa fartygs andel av
väridshandelsflottan drygt 70 96 och för den svenska handelsflottan några
procentenheter mer. Det rör sig emellertid om enheter med relativt sett låga
byggnadspriser och låg bemanning räknat per ton. Om man tar hänsyn till
investerat kapital, förtjänstförmåga, sysselsättningseffekt m. m. är
masslastfartygens betydelse avsevärt mindre än deras andel av det totala
tonnaget anger.
Även den övriga delen av den svenska handelsflottan
möter problem. Av den svenska sjöfartsnäringen utgör den transoceana
linjesjöfarten en av de tunga delarna. Vår utrikeshandel är långt ifrån
tillräcklig som bas för verksamheten. Huvuddelen av godsunderiaget hämtas i
trafik mellan tredje länder. Därigenom bereder den tilllagande
fiaggprotektionismen med dess lastuppdelning m. m. svårigheter. De framtida
problemen ligger inte så
Prop.1976/77:146 22
mycket
i att utvecklingsländerna med olika medel söker all i ett uppbyggnadsskede
främja egen linjesjöfart som i de protektionistiska åtgärder som olika
traditionella sjöfartsländer kan komma alt vidta. Samtidigt strävar vissa
öststater att ta över en allt större del av de för konkurrens öppna
linjeskeppningarna. Rederiverksamheten där arbetar under andra
kosinads-förutsäuningarän linjerederiema i andra länder. 1 näriinjetrafiken har
sedan millen av 1960-lalei de svenska rederierna satsat på att bygga ut
kombinerade passagerar- och lastlinjer. Ett omfattande kapital har bundits i
allt större och mer väluimstade färjor. Detta har lett till en överetablering.
En anpassning till irafikunderiagel har dock skett de senaste åren.
Anpassningen fördröjs och fördyras emilertid av de låga priserna vid
försäljning av fartygen till andra marknader.
Då frakimarknaden vände hade den svenska
sjöfartsnäringen sedd som helhet en väl konsoliderad ekonomi. Åren 1973 och
1974 gav betydande överskott. Mycket stora resurser bands emellertid i
nybeställningar med tyngdpunkt pä storbäriga enheter, råolje- och kombinerade
fartyg. Åtskilliga av dessa levererades först då marknaden vänt nedåt och fick
gå direkt till uppläggning eller drivas till frakter som inte täckte driftkostnaderna.
Under är 1975 och i början av år 1976 var tidvis
inemot hälften av del svenska oljetransporterande tonnaget upplagt. Del
upplagda tonnaget har därefter minskat. Till en del beror detta på att fartygen
har sålts till utlandet. Särskilt gäller delta kombinerade fartyg. Den - i och
för sig myckel begränsade -ökning av tankfrakterna som inträffade under senare
delen av år 1976 förde vidare med sig att åtskilliga fartyg sattes i trafik.
Endast i undantagsfall täckte emellertid frakterna driftkostnaderna. Betydande
kostnader kvarstår emellertid vid uppläggning som dessutom försämrar fartygens
kvalitet.
Kring årsskiftet 1976/1977 sjönk lankfraklema på
nytt. En viss återhämtning har dock nyligen skett. Det är dock enligt min
uppfattning svårt alt bedöma hur stabil denna är. Vid det stora
tonnageöverskoti som finns talar starka skäl för att det ekonomiska utbytet av
tankfarten förblir dåligt det närmaste året. Samma förhållande gäller
förmodligen för betydande delar av torrlastfarten. Del krävs en stark
förbättring av den allmänna konjunkturen för att fartygen skall fä en lönsam
sysselsättning.
Trots eu gott utgångsläge har de senaste årens
fraktmarknadsutveckling inneburit en likviditetspåfreslning för främst de
rederier som har sin verksamhet inriktad på tank- eller annan massfart med
stora fartyg.
Redan den löpande driften har gett underskott och
därmed negativt påverkal likviditeten hossvenska rederier. Därtill har kommit
mycket stora räntor och amorteringar för fartygen samt kontantandelar för ännu
utestående beställningar. Den senaste inom kommunikationsdepartementet gjorda
analysen visar att också för vissa stora rederier likviditeispå-frestningen kan
bli mycket besvärande del kommande året. Detta kan tvinga fram åtgärder som
negativt kan påverka den svenska rederinäringens
Prop.1976/77:146 23
framtidsmöjligheter.
Sålunda kan det trots låga priser på fariygsmarknaden komma att ske omfattande
försäljning även av modernt tonnage till utlandet. Följden av sådana
försäljningar kan seil i eu längre perspektiv bli kapitalförluster för inte
enbart vederbörande rederi utan också för samhället. Vidare minskar antalet
sysselsättningstillfällen för de ombordanställda.
Sommaren 1976 tillsattes en interdepartemental
arbetsgmpp med uppgift all pröva behovet av ett statligt kreditslöd för all
hålla uppe rederiernas likviditet på en för verksamheten godtagbar nivå. Från
olika håll hade framhållits risken för en samhällsekonomisk icke önskvärd
försäljning av även modemi tonnage till förlustbringande priser. En annan
aspekt som framhållits var all ett kreditstöd skulle ge rederierna den
ekonomiska handlingsfrihet som kunde krävas för alt ge verksamheten en delvis
ny inriktning.
Enligt min mening är det viktigt att inte
sjöfartsnäringens utvecklingsmöjligheter försämras. Del kan gälla en satsning
på nya typer av fartyg eller en utbyggnad inom speciella marknadsavsniit.
\'ad gäller denna fråga anser Jag att rederiernas
behov på ett godtagbart sätt har lösts genom de förslag som lagts fram i prop.
1976/77:139 om vissa varvsfrågor. Rederierna ges möjlighet all lägga ut
nybeställningar ulan alt därmed belasta sin likviditet.
Jämfört med varvsanalysgruppens förslag innebär
förslagen i propositionen en kraftig ökning när det gäller statligt stöd till
fartygsbestäUare. Sålunda ökas de statliga kreditgarantierna med 1 miljard kr.
till 3,1 miljarder kr. och avskrivningslånen med 400 milj. kr. till 1,3
miljarder kr. Delta innebär att stödet också kommer att omfatta vissa redan
utlagda beställningar vid svenska varv.
Även ett kreditslöd förändra ändamål ter sig
emellertid enligt min mening befogat. Syftei härmed skulle i första hand vara
att ge rederierna möjlighet att undvika av likviditelsskäl framtvingade
omfattande försäljningar av modernt tonnage lill underpris. Jag vill emellertid
betona att ett sådant stöd måste vara selektivt och gmnda sig på en ingående
individuell bedömning. Både rederi och fartyg skall befinnas vara livsdugliga
inom svensk sjöfartsnäring. Åtskilliga förändringar måste accepteras för att
den svenska handelsflottan framgångsrikt skall kunna anpassas till nya
förhållanden. Försäljning till utlandet av också förhållandevis nybyggda fartyg
kan därför få godtas. .Även om försäljningspriset ler sig lågt kan del
förväntade marknadsläget för ifrågavarande typ av fartyg bedömas som sådant att
del är än mer olönsamt au behålla fartyget i svensk ägo.
Med
hänsyn till vad jag har anfört föreslår jag ett tidsbegränsat likviditetsstöd
i form av statliga kreditgarantier. Det material som den interdepartementala
arbeisgmppen har ställt samman är genom den senaste lidens bedömningar av
fraktmarknadsulvecklingen inte längre helt aktuellt. 1 samråd med chefen för
industridepartementet har jag funnit att analysarbetet bör slutföras inom den
nämnda sjöfarispoliiiska utredning som Jag åter-
Prop.
1976/77:146 24
kommer
lill i det följande.
För nästa budgetår bör finnas möjlighet till ett
begränsat statligt likviditetsstöd. Vid den fraktmarknadsutveckling som ter
sig mest sannolik kan fiera rederier komma i ett trängt likviditetsläge.
Likviditetsstödet bör utgå i form av statliga kreditgarantier inom en ram av
500 milj. kr. Härav bör ca 50 milj. kr. avdelas för den mindre skeppsfartens
behov.
Följande villkor bör gälla. Syftet med kredilsiödet
är att ge garantier för relativt kortfristiga län. Garanti skall dock om
särskilda skäl finns kunna medges för län med en löptid av högst fem är och med
amorteringsfrihet under högsi de tre första åren av garantitiden. Som säkerhet
skall lämnas icke utnyttjade bästa säkerheter i fartyg tillhörande det företag
som medges kreditgaranti. Detta innebär att för en garanti som ges för att t.
ex. undvika försäljning av ett visst fartyg tilläggssäkerhet skall kunna lämnas
i andra fartyg. 1 många fall bör sädana säkerheter gå att få inom 60 96 av
fartygsvärdena. Garanti bör emellertid kunna medges upp till 90 96 av fartygens
beräknade värde.
Garanti kan medges för län i valfri valuta. För den
statliga garantin bör utgå en avgift som bör fastställas bl. a. med hänsyn till
de risker som kan vara förknippade med kreditgarantigivningen. Jag anser därvid
att 0,5 96 är en lämplig nivå. Ansökan om garanti skall vara inlämnad senast
den 31 december 1977. Fullmäktige i riksgäldskontoret bör bemyndigas alt under
tiden den 1 Juli 1977 - den 30 juni 1978 medge statliga garantier.
Efter samråd med chefen för industridepartementet
finner jag det lämpligt att den angivna kreditgarantiramen om 500 milj. kr. t.
v. räknas av mot del totala garantibemyndigande för fullmäktige i
riksgäldskontoret om 19 750 milj. kr., avseende garantier till svensk
varvsindustri, som anges i prop. 1976/ 77:139. Besluts- och prövningsförfarande
förutsätts i princip bli desamma som för de garantier som föreslagits i nämnda
proposition.
Det av mig förordade garantisystemet ser jag som
ett värdefullt komplement till de förslag som lagts fram i prop. 1976/77:139.
Stödet får självfallet inte motverka syftet med dessa förslag. Del torde
ankomma pä regeringen att utfärda de närmare föreskrifterna för kreditstödet.
Med hänsyn till de speciella förhållanden som kan
föreligga för den mindre skeppsfarten förutsätts att del kan aktualiseras andra
garantivillkor än de angivna i vissa fall. Frågan bör i så fall underställas
regeringens prövning.
Inom den svenska mindre skeppsfarten har
tankrederierna byggt ut och moderniserat sitt tonnage. En övergång har skett
till större fartyg. Torrlastfarten visar däremot en negativ utveckling. Ett
stort antal fartyg i de lägsta storieksklasserna har sålts till utlandet.
Endast ett mindre antal rederier har förmått förnya sitt tonnage med större
fartyg för all uppnå en ökad konkurrensförmåga. Den djupa lågkonjunkturen har
inneburit låga frakter. Likviditeten har blivit ansträngd för de rederier som
bundit sig för investeringar och därmed ofta belastats med stora räntor och
amorteringar.
Prop. 1976/77:146 25
Del likviditetsstöd som jag tidigare förordat bör i
väsentlig grad stärka uthålligheten inom den mindre skeppsfarten och medverka
lill en effektiv företagsstruktur. Även det i prop. 1976/77:139 föreslagna
kreditstödet vid nybyggnad av fartyg bör gynnsamt påverka den mindre
skeppsfartens utveckling,
1 sammanhanget bör nämnas att regeringen har
beslutat au anpassa den lägsta gränsen för uttag av inrikes fyravgift till den
utveckling som skett inom sjöfartsnäringen genom att höja gränsen från 400 till
1 500 neltoregisler-ton.
1
sammanhanget kan också nämnas att regeringen har gett sjöfartsverket i uppdrag
att i ökad utsträckning följa upp tillämpningen av gällande internationella
bestämmelser rörande skeppsmätning. Åtgärden bör ses som ett led i del pågående
arbetet att åstadkomma en mera likartad tillämpning av gällande bestämmelser och
medverka lill att det svenska mindre tonnaget inte utsätts för den
konkurrenssnedvridning som skillnaderna i mätnings-lilllämpning visat sig
medföra.
Den s. k. flaggutredningen föreslog i betänkandet
(SOU 1976:44) Sjöfart och flagg som en konkurrensfrämjande åtgärd att frågan om
statsbidrag lill sjöfolkets fria hemresor omprövades. Sådana bidrag har
tidigare utgått i Sverige och utgår fortfarande i våra nordiska grannländer. I
sina överiäggningar med mig liksom i sina skrivelser till regeringen har redarnas
och de ombordanställdas organisationer tagit upp detta förslag.
1 sjömanslagen (1973:282,ändrad senast 1976:591)
finns reglerom fri resa med underhåll lill sjömans hemort i samband med
semester, annan ledighet, anställningens upphörande, sjukdom eller havandeskap.
Rätt till fri resa uppkommer när sjöman har varit anställd i utrikes fart under
nio månader i följd hos samme arbetsgivare eller på samma fartyg. Betydligt
förmånligare regler gäller enligt kollektivavtalen. För rederianställda
medlemmar i Svenska sjöfolksförbundei gäller att avlösning och hemresa skall
ske efter fem månader. För avlösning och hemresor i närirafik gäller
fördelaktigare villkor. Avlösningsperioden för befälet är som regel högst fyra
månader. Kostnaderna för sjöfolkets fria resor betalas av arbetsgivarna.
De fria resorna är en viktig social och ekonomisk
förmän för de ombordanställda. Samtidigt innebär de betydande kostnader för
främst sädana rederier vilkas fartyg sällan eller aldrig anlöper svenska eller
närliggande hamnar. Totalt utgör rederiernas kostnader för sjöfolks hem- och
utresor i samband med avlösning, semester m. m. 55 ä 60 milj. kr. per är. Sett
frän redarnas synpunkt är statsbidrag för de ombordanställdas hemresor en
åtgärd från det allmännas sida för alt hälla nere driftkostnaderna och därmed
förbättra det internationella konkurrensläget.
En faktor som måste beaktas i detta sammanhang är
alt nedskrivningen av den svenska kronan måste fä positiva verkningar för
exportnäringarna och dä också för sjöfartsnäringen. Nedskrivningen kan också
medföra ökat lasiuibud i svenska hamnar och därmed större fraklintäkler.
Prop.
1976/77:146 26
Moi bakgrund av detta förhållande anser jag au eu
tillfälligt åtagande för statens del bör begränsas till en del av
resekostnaderna. De totala resekostnaderna kan för nästa budgetår beräknas
till ca 60 milj. kr. Genomsnittligt för hela handelsflottan kan man enligt
uppgift räkna med alt ett skifte av varje befattning ombord medför kostnaderom
totalt ca 18 milj. kr. Enligt de intill utgången av juni 1972 gällande
bestämmelserna svarade arbetsgivaren och staten för hälften vardera av
sjöfolkets fria hemresor. För au ett bidragssystem skall bli administrativt
enkelt - i rederiernas räkenskaper skils inte mellan ut- och hemresor - bör
bidrag utgå för en andel av såväl ut- som hemresor.
Vid en samlad bedömning anser jag all statens
bidrag - under en tvåårsperiod-bör fastställas till 30 96 av rederiernas totala
resekostnader med undanlag för sådana resor som sammanhänger med leverans i
utlandet av fartyg till svensk redare. Bidrag bör utgå inom en total
kostnadsram för vardera av budgetåren 1977/78 och 1978/79 om 18 milj. kr.
Statsbidraget bör utgå för resekostnader som omfattar resor lill och frän
hemorten eller den s. k. basorten enligt gällande kollekiivavial. Bidragen
utbetalas i efterskoil. Del ankommer pä regeringen alt utfärda de närmare
bestämmelser som kan erfordras för bidragsgivningen.
Riksdagen har för budgetåret 1977/78 anvisat ett
förslagsanslag av 100 000 kr. under sjätte huvudtitelns anslag D 6 Bidrag till
vissa resor av sjöfolk (prop. 1976/77:100 bil. 9, TU 1976/77:11, rskr
1976/77:177). Det nu föreslagna statsbidraget bör utgå under denna
anslagsrubrik och ett belopp av 18 milj. kr. bör tillföras anslaget för
budgetåret 1977/78 utöver tidigare beviljade medel.
Jag övergår nu lill alt behandla frågan om
överlåtelse av fartyg för registrering i annat land med bevarat
driftsinflylande. Sådan överiätelse - flaggöverföring - har ökat i omfattning
inom världssjöfarten under de senaste åren. Överföring har skett till såväl
bekvämligheisnation -dvs. land som medger registrering av fartyg oberoende av
samhörighet mellan fartyget och staten - som andra nationer som räknas till de
konventionella sjöfartsstaterna. Orsakerna lill flaggöverföringarna har
huvudsakligen varit av ekonomisk natur. Genom registrering i annat land har
kostnaderna för fartygets drift kunnat minskas genom mindre stränga regler för
l. ex. bemanning och tjänstgöringsperioder. Beträffande
bekvämlighets-nationerna gäller därtill alt de inte tar ut skatt på de
anställdas löner, varför vinsten med en flaggöverföring kan bli betydande. Även
andra orsaker till flaggöverföring förekommer. Sjöfartsprolektionism.dvs. att
handeln mellan två länder i huvudsak förbehålls tonnage under dessa länders
flagg, kan leda lill att redare från tredje land ser sig utestängda frän
betydande fraktmarknader. Enda möjligheten att fä tillgäng lill dessa frakter
är då att registrera fartyg i det land som tillämpar protektionistiska regler.
Ytteriigare ett skäl att registrera i annat land kan vara all fartyg avses ingå
i iniernationelll samarbetsprojekt.
Prop. 1976/77:146 27
Enligt lagen (1939:299, ändrad 1957:289) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. får svenskt
fartyg eller andel däri inte överlåtas till utlänning utan tillstånd av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelserna gäller även
överlåtelse till svenskt aktiebolag, vars aktiebrev får ställas lill
innehavaren eller vars aktiekapital lill mer än en tredjedel är i utländsk ägo.
Tillstånd krävs även för teckning av aktie i svenskt aktiebolag, som äger
svenskt fartyg eller andel däri, för utlänning eller för sådant svenskt
aktiebolag som tidigare har nämnts, liksom för överlåtelse i sädana fall.
Dessutom får ulan tillstånd svenskt fartyg inte bortfraktas eller på annat sätt
upplåtas pä tid till utlänning. Lagen trädde i kraft i juni 1939 och sattes i
tillämpning den I september samma är (SFS 1939:592). Förordnandet består
alltjämt.
Frågor
om tillstånd enligt 1939 års lag handläggs av kommerskollegium i samråd med
riksbanken (SFS 1957:236 och 1962:273). Enligt 1957 års kungörelse bör
kommerskollegium underställa regeringen lillsländsärende av större principiell
betydelse eller allmän räckvidd.
Valutalagen
(1939:350, ändrad senast 1975:204) tillämpas av riksbanken dels i ärende om
tillstånd till rederiinveslering i utlandet, dels i tillstånds-ärende enligt
1939 års lag. Riksbanken granskar härvid ärendena med hänsyn till 2i;
valutalagen. Detta innebär att riksbanken vid sin prövning har möjlighet att
beakta inte bara valuta- och penningpolitiska utan även industri- och
sysselsättningspoliiiska aspekter. Hänsyn till de sistnämnda får dock föranleda
avslag endast om bifall lill ansökningen "pä grund av beloppets storlek
eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen utomordentlig skada".
Riksbanken kan ställa de villkor som behövs för att uppnå ändamålet med
tillståndet. Genom sädana villkor kan investeraren fä förbinda sig bl. a. att
inte låta fondera vinstmedel i det utländska bolaget i större utsträckning än
vad som är skäligt med hänsyn till den för riksbanken uppgivna arten av
verksamhet.
Tillstånd till överiätelse av fartyg enligt 1939
års lag kan således förenas med villkor som utformas av riksbanken.
Om
fartyg förs ut ur landet är även kungörelsen (1950:324, omtryckt 1971:1177.
ändrad senast 1973:1020) om allmänt exportförbud tillämplig.
Exporiförbudskungörelsen är ett instrument som används för att trygga
samhällsekonomin och folkförsörjningen eller för att tillgodose särskilda
handelspolitiska syften. Tillstånd meddelas av kommerskollegium varvid villkor
för exporten kan ställas upp.
Flaggutredningen
har föreslagit en särskild lagstiftning för överlåtelse av fartyg. Förslaget
innebär att tillstånd i normalfallet skall krävas för sådan överiätelse av
fartyg eller andel däri, som medför att fartyget upphöratt vara svenskt men
även efter överiåtelsen står under svenskt driftsinflytande. Detta inflytande
kan innebära att överiåtaren har del i det utländska företag som förvärvar
fartyget eller att svenska intressen behåller andel i fartyget eller
återbefraktar detta på längre tid än tre år. Vid prövningen skall beaktas om
Prop.1976/77:146 28
överiåtelsen
är till gagn för svensk sjöfart. Om flaggöverföring är enda möjligheten att
erhålla eller behälla betydande lastkontrakt till följd av sjöfartsprotektionism
eller om fartyget avses ingå i internationellt samarbelsprojekl anser
utredningen all tillstånd bör kunna ges. Tillstånd skall inte lämnas om det
strider mot väsentligt allmänt intresse alt fartyget upphör att vara svenskt.
Utredningen anger också att tillstånd inte bör ges om det finns skälig
anledning anta att den huvudsakliga avsikten med överföringen är att använda
läglönebesättningar, uppnå skattefördelar eller komma ifrån sociala åtaganden
gentemot de ombordanställda. Eftersom utredningen anser att fartyg under
bekvämlighetsflagg är ett ovälkommet inslag i väridssjöfarten fär överföring av
svenskt fartyg till sådan flagg normalt antas strida mot väsentligt allmänt
intresse.
Flaggutredningen föreslår vidare regler för
"krisfall" varmed utredningen avser alt den totala omfattningen av
försäljningar med eller utan bevarat svenskt driftsinflytande har nätt en sådan
nivå att det uppstår eller kan befaras uppstå synnerligt men för
sysselsättningen inom sjöfartsnäringen eller annan väsentlig skada för
samhället. Under dessa förhållanden skall även försäljningar utan bevarat
svenskt driftsinflytande vara tillständsplik-tiga. Tillstånd skall då ges
endast om det är uppenbart att överiåtelsen är förenlig med allmänt intresse.
För krigs- och beredskapsfall föreslår utredningen
regler som i huvudsak överensstämmer med 1939 års lag.
För
egen del vill jag anföra följande.
Utgångspunkten måste vara att svensk sjöfart sä
långt möjligt skall drivas under svensk flagg. Sjöfartens utlandsinvesteringar
kan emellertid - liksom etableringar utomlands av den landbaserade industrin -
medföra avsevärda fördelar för det svenska näringslivets internationella
konkurrenskraft. Möjligheten måste därför finnas också för rederierna alt
etablera sig i andra länder. En okontrollerad och betydande avtappning av
svenskt tonnage till ullandel skulle dock kunna medföra allvarliga konsekvenser
fördel svenska samhället och de anställda inom sjöfartsnäringen.
1939 års lag innehåller inga kriterier för hur
tillslåndsärendena skall bedömas. Genom all kommerskollegium och riksbanken har
handlagt ärendena har handelspolitiska synpunkter och valutasynpunkter kommit
alt beaktas. Även sysselsättningspoliiiska aspekter kan i viss utsträckning
beaktas.
Som Jag nämner i del följande avser Jag att föreslå
regeringen att låta göra en sjöfartspolitisk utredning och jag anser del inte
lämpligt att innan resultatet av denna utredning föreligger lägga
flaggutredningens förslag till grund fören långsiktig lösning av problemet med
flaggöverföring. Emellertid flnner Jag del angelägel atl redan nu genom en
särskild lag klargöra att sjöfartspolitiska synpunkter skall beaktas vid
prövning av ansökan om tillstånd att till utlandei få överlåta svenskt fartyg.
En sådan lag bör enligt min mening vara tidsbegränsad - förslagsvis t. o. m.
juni 1978 - och i likhet med 1939 års lag
Prop.
1976/77:146 29
omfatta
alla slag av överlåtelser av fartyg eller andel däri till ullandel, dvs. både
med och ulan bevarat svenskt drifisinflytande, om överiåtelsen innebär au
fartyget upphör att vara svenskt.
Emellertid anser jag liksom flaggutredningen atl
man vid bedömningen av tillståndsärendena bör skilja mellan de båda slagen av
överlåtelser. Rena försäljningar utan bevarat svenskt driftsinflylande får som
tidigare nämnts anses vara ett normall inslag i rederiverksamheien och ett sätt
att finansiera nyanskaffning av fartyg. Tillstånd bör alltså på samma sätt som
i dag ges lill sådana försäljningar. I vissa situationer bör man kunna ge
tillstånd även till överlåtelser med bevarat svenskt driftsinflylande. Liksom
flaggulredningen anser jag atl del avgörande därvid bör vara om överiåtelsen
kan vara lill gagn för svensk sjöfart. Flaggutredningen har angeit att
tillstånd kan lämnas om ullandsregistrering är enda möjligheten att erhålla
eller behålla betydande laslkontrakt lill följd av protektionistiska
älgärderelleratt fartyget avses ingå i internationellt samarbelsprojekl. Jag
delar denna utredningens ståndpunkt. Vid prövningen bör särskilt beaktas hur
överiåtelsen påverkar effektiviteten och sysselsättningen inom sjöfartsnäringen
och de ombordanställdas förhållanden. Tillstånd bör inte lämnas, om det
strider mot väsentligt allmänt intresse atl fartyget upphör all vara svenskt.
Man bör givetvis inrikta sig pä att idel konkreta fallet finna den lösning som
framstår som den mest förmånliga för samhället, sjöfartsnäringen och de
ombordanställda. Så bör t. ex. den omständigheten alt rederiet i sin ansökan anger
att man avser att tillföra verksamheten under svensk flagg ett annat fartyg som
frän sysselsättningssynpunkt i princip motsvarar del som avses registreras i
utlandet utgöra skäl för bifall till framställningen. De principer för
bedömningen som jag nu har redogjort för står i samklang med den inställning
företrädare för rederinäringen och de ombordanställda har gett uttryck för i
skrivelser till regeringen.
Det sagda lar inte sikte på överföring lill land
som tillhandahåller bekvämlighetsflagg. Registrering under bekvämlighetsflagg
återverkar all varligt på den internationella sjöfarten, bl. a. genom sämre
socialt skydd för de ombordanställda och minskad säkerhet. Liksom
flaggulredningen anser Jag all fartyg under bekvämlighelsflagg är ett
ovälkommet inslag i världssjöfarten. Normalt fär därför överföring till sådan
flagg antas strida mot väsentligt allmänt intresse. Emellertid måste även här
finnas möjligheter lill olika lösningar i del konkreta fallet. För atl
tillstånd lill överföring skall kunna ges måste det dock vara klarlagt att den
fortsatta driften sker under förhållanden som är godtagbara utifrån svenska
värderingar och Sveriges internationella åtaganden när det gäller säkerhet,
miljö, social trygghet och fackliga rättigheter för de ombordanställda. De
garantier som avkrävs överlätaren måste vara utformade med hänsyn bl, a. lill
alt det kan förutses atl registreringslandet inte utövar effektiv jurisdiktion
och tillsyn över fartyget och besättningens sociala villkor.
Lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och de kollektivavtal
Prop.1976/77:146 30
som
träffas om medbesiämmanderätl för arbetstagarna torde komma au fä betydelse i
ärende om tillstånd till överiätelse av svenskt fartyg till utlandet.
Avgörandet i ett konkret överlåtelsefall ligger givetvis hos prövningsmyndigheten.
Enas rederiet och de anställda om en lösning som står i överensstämmelse med
de principer för bedömningen som jag har redogjort för lorde i allmänhet
anledning saknas att frångå denna.
Med hänvisning lill det anförda förordar Jag alt
det genom en särskild lag klargörs au också sjöfartspolitiska synpunkter skall
beaktas vid prövningen av lillståndsärenden. Lagen bör tidsbegränsas lill
utgången av juni 1978.
Tillsländspliklen bör omfatta överlåtelse av
registreringspliktigt skepp eller andel däri som innebär att det upphör atl
vara svenskt. Behov torde f n. inte finnas av en mera vittgående
lillständspliki.
1 linje med det anförda bör det ännu gällande
förordnandet om tillämpning av 1939 års lag sällas ur kraft, dock atl - såsom
följer av den nya lagen om tillstånd till överiätelse av fartyg - 4, 5 och
7v;{; skall ha motsvarande tillämpning utan något särskilt förordnande av
regeringen.
Jag avser atl senare för regeringen lägga fram
förslag till bestämmelser om verkställigheten av den nu föreslagna lagen om
tillstånd till överiätelse av fartyg. För riksdagens information vill jag här
översiktligt redogöra för vad dessa bestämmelser enligt min mening bör
innehålla. I bestämmelserna bör sålunda föreskrivas att fråga om tillstånd till
överiätelse av fartyg skall prövas av kommerskollegium i samråd med riksbanken.
Eftersom vid prövningen skall beaktas sjöfartspolitiska sy npunkter anser jag
det naturiigt all kommerskollegium i mera betydelsefulla ärenden hör
sjöfartsverket. Finner kollegiet att ärende har större principiell betydelse
eller allmän räckvidd bör kollegiet med eget yttrande underställa ärendet
regeringen för dess prövning. Detsamma bör gälla om de ombordanställdas organisationer
har motsatt sig bifall till ansökan. Jag förutsätter alt underställning alltid
kommer att ske dä fråga är om att till bekvämlighetsflagg överföra fartyg med
bevarat svenskt driftsinflylande. Vid underställning bör regeringen i
förekommande fall samtidigt kunna pröva ärendet även enligt
exportförbudskungörelsen.
Den nu föreslagna lagstiflningen innebär ingen
förändring av den prövning riksbanken har atl företa i lillståndsärenden.
Redares och ombordanställdas organisationer har i
olika sammanhang, bl. a. genom sin medverkan i flaggulredningen,och senast i
anslutning lill de överiäggningar i sjöfartspolitiska frågor som har förts
under min medverkan uttalat sig för atl den svenska sjöfartsnäringen bör bli fö
remål för en bred och allsidig utredning. Jag delar denna uppfattning.
Utredningsarbetet bör leda till ett sjöfartspoliiiskt program baserat på ett
klarläggande av näringens samhällsekonomiska betydelse saml framtida verksamhet
och konkurrensförmåga. Det arbete som utförts inom flaggulredningen och den
interdepartementala arbetsgruppen kommer därigenom alt inordnas i ett större
sammanhang och bättre förutsättningar skapas för mera långsikliga
ställningstaganden.
Prop.1976/77:146 31
Jag avser föreslå regeringen tillsällandet av en
sådan sjöfartspolitisk utredning som skall arbeta skyndsamt och i den
utsträckning detta är lämpligt etappvis redovisa resultat av sitt arbete.
Utredningen skall sä långt möjligt klariägga de faktiska skillnader som kan råda
när del gäller villkor och förutsättningar för rederiverksamhet under olika
flaggor. Likaså skall en Jämförelse göras beträffande de förutsättningar under
vilka å ena sidan rederinäringen arbetar och å andra sidan övriga delar av del
svenska näringslivet. Behovet hos svenska rederier att driva fartyg under
främmande flagg skall belysas mot bakgrund av samhällsekonomiska,
sjöfartspolitiska och företagsekonomiska värderingar.
7 Upprättat
lagFörslag
1
enlighet med vad Jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till lag om tillstånd till överlåtelse av fartyg.
8 Hemställan
Med hänvisning till vad Jag nu har anfört
hemställer Jag atl regeringen föreslår riksdagen
dels
att antaga förslaget till
1. lag om
tillstånd lill överlåtelse av fartyg,
dels att
2. godkänna de riktlinjer för lämnande av garantier
lill svenska rederier som jag har förordat,
3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskonioret att under
tiden den 1 juli 1977-den 30 Juni 1978 ikläda staten garantier till svenska rederier
lill ett sammanlagt belopp av 500 000 000 kr.,
4. till Bidrag till vissa resor av sjöfolk för
budgetåret 1977/78 utöver av riksdagen redan beviljat förslagsanslag anvisa
ytterligare 18000 000 kr.
Ärendet
bör behandlas under innevarande riksmöte.
9 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen atl antaga de
förslag som föredraganden har laat fram.
Prop. 1976/77:146 32
Bilaga
Lag
(1939:299, ändrad 1957:289) om förbud 1 vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m.
1 §
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 1-A S?; äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, aii nämnda bestäm
melser skola tillämpas.
Förordnande som i första siycket sägs skall, vid
äventyr alt del eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess
prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke
inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall
detsamma vara förfallet.
2 §
/ mom. Utan tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill be
myndigat må ej
a) svenskt fartyg eller andel däri överiåtas till
utlänning eller till svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas lill
innehavaren, eller vars aktiekapital enligt vad aktieboken utvisar till mer än
en tredjedel är i utländsk ägo;
b) teckning av aktie i svenskt aktiebolag, som äger fartyg eller andel
däri, verkställas för utlänning eller svenskt aktiebolag, som avses under a),
ej heller överlåtelse av dylik aktie äga rum till utlänning eller till bolag,
som sist nämnts;
c) svenskt fartyg upplåtas till utlänning genom tidsbefrakining
eller lill nyttjande, ej heller rätt till tidsbefrakining av svenskt fartyg
eller nyttjanderätt därtill överlåtas å utlänning.
2
mom. Vad i I mom. sagts medför ej inskränkning i:
aktieägares
rätt till teckning eller erhållande av del antal nya aktier i
bolaget, som svarar mot hans andel i det
förutvarande aktiekapitalet, den rätt att teckna eller erhålla nya aktier, som,
där någon under tid då
2-4
ijij äga tillämpning annoriedes än genom teckning eller överlåtelse
bekommit
akiie, vid tiden härför enligt bolagsordningen var förenad med
aktien.
3 §
Utfärdas teckningslista för bildande av aktiebolag, vars aktier enligt
2;; ej må tecknas av eller överiåtas till utlänning eller aktiebolag, som i
2 ?; 1 mom. a) är nämnt, skall teckningslisian innehålla erinran härom.
Lag samma vare, där aktiekapitalet i sådant bolag
ökas medelst ny aktieteckning och teckningsrätt därvid tillkommer annan än
aktieägare.
4 §
Överlåtelse, aktieteckning eller upplåtelse, som sker i strid mot be
stämmelserna i 2 >; 1 mom., vare utan verkan.
Ulgives akiiebrev till obehörig aktietecknare,
medföre brevet icke rätt i bolaget så länge brevet innehaves av den obehörige
tecknaren eller annan, som enligt lag icke är behörig innehava detsamma.
Prop. 1976/77:146 33
5 §
Har i strid mot bestämmelserna i 2 M mom. överlåtelse eller upplåtelse
skett, straffes överiåtaren eller upplätaren med dagsböter eller fängelse i
högst ett år.
Fälles någon, som i strid mot bestämmelserna i 2 j
I mom. a) eller b) överlåtit egendom, till ansvar enligt första stycket, må
domstolen, efter ty skäligt finnes, förklara egendomen förverkad eller, om den
ej kan tillrätta-skaffas, förplikta honom atl utgiva ersättning för egendomens
värde. Den som eljest förbrutit sig som i första stycket sägs må, efter ty
skäligt finnes, dömas alt utgiva belingai vederiag.
Har överlåtelse av aktie förmedlats av någon, som
yrkesmässigt i kommission köper och säljer fondpapper, skall vad i denna
paragraf är stadgat om överlåtare äga tillämpning å kommissionären; hava såväl
överiåtaren som förvärvaren anlitat kommissionär, skall vad nu sagts gälla den
som handlat för förvärvarens räkning.
6 §
Har vad i 3 >; stadgas ej iakuagils vid utfärdande av teckningslisia,
varde stiftare eller, där fråga arom ökning av aktiekapital, ledamot i bolagets
styrelse dömd till dagsböter.
Har på grund av aktieteckning, som skett i strid
mot bestämmelserna i denna lag, aktiebrev utgivits till utlänning eller bolag,
som '\ 2i; \ mom. a) är nämnt, varde styrelseledamot, med vars begivande brevet
utgivits, straffad med dagsböter eller fängelse i högst ett år.
7 §
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom sann
ersättning och vederiag, varom i 5 >; förmäles, tillfalla kronan.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
62 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (53)
53 kopplingar i 26 dokument.
- Bet. 1989/90:TU8 Lag om tillstånd till överlåtelse av skepp, m.m. s. 3 i texten
- Bet. 1986/87:TU4 om fortsatt giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd tillöverlåtelse av fartyg (prop. 1986/87:29) s. 2 i texten
- Prop. 1986/87:29 om fortsatt giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd till överlåtelse av fartyg. i texten
- Bet. 1983/84:TU9 om tilläggsbudget I (prop. 1983/84:25 bil. 3) s. 3 i texten
- Prop. 1983/84:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1983/84 s. 26 i texten
Doktrin (9)
9 kopplingar i 2 dokument.
- Schelin, Bekvämlighetsflagg och arbetsförhållanden, 1997 s. 70 · s. 71 om s. 19 · s. 88 om s. 30 · s. 90 om s. 28 · och 4 till i texten
- Bernitz, Internationell marknadsrätt, 1990 s. 126 i texten