om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, m.m.
16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:15, om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, m.m.
Dokumentets text
Prop.
1976/77:15 Regeringens proposition
1916111:15
om
ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, m. m.;
beslutad
den 18 november 1976.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoU.
På
regeringens vägnar
THORBJ Ö RN F Ä LLDIN
PER AHLMARK
Propositionens
huvudsakliga mnehåll
I
propositionen föreslås att lönegarantiavgiften höjs från 0,02 tUI 0,07 % fr. o.
m. den 1 januari 1977.
1
Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 15
Prop. 1976/77:15 2
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift
Härigenom
föreskrives att 2 § lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2§i
Arbetsgivare erlägger årligen Arbetsgivare erlägger årligen
lönegarantiavgift med belopp som lönegarantiavgift med belopp som
motsvarar en femtiondels procent motsvarar sju hundradels procent
av summan av vad arbetsgivaren av summan av vad arbetsgivaren
under året utgivk sora lön till ar- under året utgivit sora lön till ar
betstagare i pengar eller natura- belslagare i pengar eller nalura-
förraåner i form av kost eller bo- förmåner i form av kost eller bo
stad, stad.
Vid
beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagare, vars lön under
året understigit femhundra kronor. Vidare bortses vid denna beräkning från
arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring.
Avgift
erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av
sjukt bam eller med anledning av barns födelse lill den del lönen motsvarar
sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt
bestämmelserna i 3 kap. 16 § lagen ora allmän försäkring. Avgift erlägges ej
heller för lön som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans
förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga ora avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
1
Senasle lydelse 1976: 79.
Prop. 1976/77:15 3
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssararaanlräde 1976-11-18
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohraan, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Ullslen, Burenslara Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Ahlmark
Proposition
om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, m. m.
1 Inledning
Statsmakterna
beslöt år 1970 att staten skulle garantera arbetstagarnas lönefordringar i
arbetsgivares konkurs (prop. 1970: 201, ILU 1970: 79, rskr 1970: 450), Det
bestämdes samtidigt att lönegarantin skulle finansieras genom
arbetsgivaravgifter och att avgiften t, v, skulle utgöra 0,02 % av
avgiftsunderlaget. Lönegarantiavgifterna skulle föras tUl en fond som skulle
förvallas enligt grunder som regeringen fastställde.
Från
början begränsades betalning enligt lönegarantin till sararaan-lagt högst tre
basbelopp till varje arbetstagare. I anslutning till att den s, k, äldrelagsliftningen
infördes år 1971 höjdes maximigränsen tiU fyra basbelopp (prop. 1971:107, InU
1971:18, rskr 1971:221, SFS 1971: 201). Fr. o. m. år 1972 ändrades
företrädesordningen i konkurs så alt inteckningar i fast egendom fick företräde
framför löne- och pensionsfordringar (prop. 1971:178, LU 1971:26, rski-
1971:353), Därvid höjdes maximibeloppet för lönegarantin tiU fera basbelopp i
fråga ora löne- och pensionsfordringar enligt 11 § (nuraera 12 §) förmånsrältslagen
(1970: 979, numera 12 § ändrad 1975: 1248). För övriga fordringar som garantin
avsåg, bl, a, fordringar på framtida pension, slopades beloppsbegränsningen.
Den 1 januari i år trädde nya ändringar i förmånsrättsordningen och
lönegarantin i kraft. Sålunda nedflyttades löne- och pensionsfordringar efter
bl, a, företagsinteckningar och garantin utvidgades lill all omfatta högst
tolv basbelopp (prop, 1975/76: 12, LU 1975/76: 5, rskr 1975/76: 115),
Lönegarantiavgiflen
har varit oförändrad sedan lönegaranlisystemet infördes, I skrivelse den 30
juli 1976 har kammarkollegiet, som förvaltar lönegaranlifonden, anmält att
utbetalningarna av lönegarantibelopp har ökat så kraftigt under budgetåret
1975/76 atl fonden i början av budgelårel 1976/77 med hänsyn till de
utbetalningar som har anmälts
2 Riksdagen
1976/77.1 saml. Nr 15
Prop. 1976/77:15 4
av
länsstyrelsema utvisar ett underskott på nära tio milj, kr. Med anledning av
skrivelsen har frågan om behovet av lönegaranlimedel undersökts. Resultatet av
undersökningen och förslag tUl lösning av det uppkomna problemet har
redovisats i departemenlspromemorian (Ds A 1976: 7) Behov av medel för den
statliga lönegarantin vid konkurs. Promemorian bör fogas till regeringsprolokollet
i delta ärende som bilaga. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts
av riksskatteverket (RSV), kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands
län. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk industriförening. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),
Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
2 Departementspromemorian
I
departemenlspromemorian nämns inledningsvis något ora prövnings- och
utbetalningsordningen inom lönegarantisystemet. Vidare lämnas en kort
redogörelse för innehållet i förarbetena till lagstiftningen såvitt gäller
finansieringen av lönegarantin. I ett särskilt avsnitt, benämnt Verksamhetens
omfattning, redovisas utvecklingen i fråga om konkurser och beträffande in- och
utbetalningarna inom lönegarantisystemet. I fråga om dessa redogörelser samt
de överväganden och förslag som proraeraorian innehåller ber jag atl få
hänvisa lill bilagan,
3 Remissyttrandena
Flertalet
remissinstanser har ställt sig positiva lill eller har inga invändningar mot
att lönegarantin även i fortsättningen finansieras med arbetsgivaravgifter. LO
anser att de ökade kostnaderna för garantin inte skall stanna på statsverket
ulan bekostas av företagen genom de speciella avgifter som beslutades vid
lönegarantilagens tillkomst. Enligl Svensk industriförening torde bl, a, av det
skälet att fonden tidigare har finansierats på detta sätt denna
finansieringsform vara ofrånkomlig även i framtiden. Svenska kommunförbundet
hänvisar till sitt remissyttrande år 1970 över förslaget att införa
lönegarantin, i vilket förbundet ansåg det synnerligen tveksamt om garantin
över huvud taget skulle finansieras genom en specialdestinerad avgift samt alt
förvaltningsekonomiska skäl talade för en finansiering över statsbudgeten, SAF
och Industriförbundet anser principiellt att statens utgifter för lönegarantin
inte skall finansieras med avgifter ulan att det rimliga och principiellt
riktiga är att i stäUet finansiering anvisas över statsbudgeten som ett medel i
den allmänna arbetsmarknadspolitiken. Också SHIO är principieUt emot
arbetsgivaravgifter raen vill att före-
Prop.
1976/77:15 5
tagsskatteberedningen skall få i uppdrag att utreda frågan
om att ersätta nuvarande avgiftssystem med en konkurrensneutral
produktionsskatt.
Flertalet
remissinstanser tillstyrker en höjning av lönegarantiavgiflen. En höjnmg i enUghet
med promeraorieförslaget förordas av bl, a, fem länsstyrelser, TCO, SACO/SR,
Svensk industriförening och Svenska kommunförbundet. LO säger sig inle kunna
ta slällning med ledning av det begränsade materialet i promemorian lill frågan
om höjningens sloriek. Landstingsförbundet godtar endast höjning som är
föranledd av de nya lagarna ora anställningsskydd och förraånsräll men inte
höjning sora föranleds av fluktuationer i fråga om antalet konkurser eller
deras omfattning, RSV, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Stockholms län anser
att en höjning lill mer än 0,05 % är nödvändig. RSV föreslår höjning till 0,06
% och hävdar att utdelningarna i konkurserna kommer alt minska avsevärt redan
under budgetåret 1976/77. Den ändrade förmånsrätten kan vidare inverka på det
belopp om ca 70 milj. kr. som utbetalningarna för budgetåret 1976/77 har
beräknats tUl i promemorian. Enligt RSV har detta kommit till uttryck i alt konkursdrabbade
företag i större utsträckning än tidigare drivs vidare i avvecklingsform och atl
arbetslagarna då arbetar kvar i förelagen under hela uppsägningstiden. De
"avlönas" genom lönegarantin och de medel som flyter in koraraer företagsinlecknings-havarna
lill godo. Enligt RSV var konkursförvaltama tidigare mindre benägna all driva
företagen vidare och arbetstagarna fick då ofta ny anställning kort tid efter konkursutbrottet,
varför avräkning kunde ske när uppsägningslön skulle betalas ut av
länsstyrelsen. Liknande synpunkter anförs av två länsstyrelser.
Kammarkollegiet pekar på, alt kollegiet i sitt yttrande över det
utredningsförslag som låg lill grund för prop, 1975/76: 12 om ändring i förmånsrätten
framhöll att frågan om avgiftshöjning borde beaktas när erfarenhet vunnits av
tillämpningen av de nya reglerna samt att ulvecklingen av fondens slällning
därför noga borde följas efter ikraftträdandet. Kollegiet redovisar i sitt nu
avgivna remissyttrande följande sammanställning,
SammanstäUning över lönegarantifondens inkomster och
utgifter m. m. under första kvartalet budgetåret 1976/77
Inlevererade lönegarantiavgifter, kr. 2x1 921 741:
Inlevererade utdelningar i konkurser, kr. 2 266 420:
Andra inkomster (räntor), kr.
Summa inkomster, kr. 14 188 161
Rekvisitioner från länsstyrelser, kr. 37 442 811
Underskott, kr. -23 254 650
Behållning, 30 sept., kr. -22 126 877
' Avser tiden julioktober. ' Varav 3 421 154 kr. avseende
1975/76. » Varav 22 623 kr. avseende 1975/76.
* Varav 12 271 473 kr. avseende 1975/76 (inkl. tidigare
balanserat belopp 9 746 890 kr).
Prop. 1976/77: 15 6
Kollegiet
bedömer raot bakgrund av det framlagda materialet en höjning av lönegarantiavgiflen
till 0,05 % sora otillräcklig. Vid bestämmande av höjningens storlek bör
enligt kollegiets mening särskilt beaktas såväl alt betydande svårigheter
möter alt närmare prognostisera fondutveckUngen som alt det synes önskvärt med
en sådan sloriek på fonden att denna verkligen kan utjämna svängningarna i
omfattning av lönegarantin mellan olika år.
SAF
och Industriförbundet motsätter sig den föreslagna höjningen eflersora del ekonomiska
läget för de svenska förelagen i dag är sådant att de inte tål ytterligare påslag
på utgående arbetsgivaravgifter utan atl det påverkar konkurrenskraften i
företagen. I stället får enligt organisationerna de ökade utgifterna för
fonden mötas främst med förändringar i regelsystemet så att endast lönefordran
som hänförs tiU arbete som utförs före konkursutbrottet får omfattas av
garantin. I vart fall borde garantin inte orafatta lönefordran mer än, då
arbete utförs, under en viss avvecklingstid efter konkursutbrottet, dock högst
tre månader. En förutsättning är dock att arbetet grundar sig på
anställningsavtal med gäldenären. SAF och Industriförbundet anser atl under
alla omständigheter bör ökningen av avgiftsuttaget inte vara större än som
svarar mol underskottet hos fonden. Enligt organisationerna lorde detla
innebära en höjning raed 0,01 %.
4
Föredraganden
Ett systera
med statlig lönegaranti vid konkurs trädde i kraft den 1 januari 1971 (prop.
1970: 201, ILU 1970: 79, rskr 1970: 450, SFS 1970: 741745). Garantin innebär
att staten svarar för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som
har försalls i konkurs. Den avser sådana löne- och pensionsfordringar sora har
förmånsrätt i konkursen samt vissa konkursansöknings- och konkurskoslnader.
Lönegarantin giiller sedan den 1 januari 1976 raed tolv basbelopp för varje
arbetstagare såvitt avser fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrältslagen
(1970: 979, 12 § ändrad senast 1975: 1248) men är i övrigt obegränsad.
Prövningen av lönegaranlianspråk sker hos kronofogdemyndigheten vid s, k.
fattigkonkurs och hos konkursförvaltaren vid ordinär konkurs. Länsstyrelsen är ulbetalningsmyndighel.
I fråga ora utbetalat belopp inträder staten i arbetstagarens rält raot konkursgäldenären.
Lönegarantin
finansieras med arbetsgivaravgifter enligt lagen (1970: 742) om
lönegarantiavgift (ändrad senast 1976: 79), Avgiften är 0,02 % av
löneunderlaget för anställda och är i huvudsak detsamma som för avgiften lill
sjukförsäkringen enligl lagen (1962: 381, ändrad senast 1976: 622) om allraän
försäkring. Den har inte ändrats sedan lönegaranlisystemet infördes. Lönegaranliavgifterna
förs till en fond sora förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.
Från fonden rekvirerar läns-
Prop. 1976/77:15 7
styrelserna
raedel för utbetalning enligt garantin. Fondens inkomster utgörs förutora av
arbetsgivaravgifter av frärast räntor och de raedel som slalen erhåller genom
utdelning i konkurser på grund av övertagna arbetstagarfordringar.
1
en skrivelse den 30 juli 1976 har kammarkollegiet, som förvallar lönegarantifonden,
anmält att utbetalningarna av lönegarantibelopp har ökat så kraftigt under
budgetåret 1975/76 att fonden i början av innevarande budgetår med hänsyn till
de utbetalningar som har anmälts av länsstyrelserna visar ett underskott på
nära tio milj, kr. Med anledning av skrivelsen har behovet av lönegaranlimedel
undersökts. Resultatet av undersökningen redovisas i departeraenlsproraeraorian
(Ds A 1976: 7) Behov av medel för den statliga lönegarantin vid konkurs. Där
anvisas också förslag till lösning av den situation som har uppkommit.
Av
promemorian framgår att antalet konkurser i stort sett har varit oförändrat
under den tid lönegaranlisystemet har varit i kraft. Enligt en sammanställning
över lönegarantifondens intäkter och utgifter budgetåren 1970/711975/76 har
de totala utbetalningarna enligt garantin uppgått till 1,8, 19,5, 23,9, 27,2,
24,3 och 60,3 milj. kr. under resp, budgelår. Under budgetåret 1975/76 har
ytterligare utbetalningar på ca 9,7 milj, kr, överförts till att belasta
budgetåret 1976/77. Utdelningarna i konkurserna har under budgetåren
1970/711974/75 varit 0,02, 2,7, 7,5, 7,8 och 8,5 milj, kr. Budgetåret 1975/76
uppgick utdelningarna till 10,6 milj, kr. och de totala intäkterna lill 46,6
milj. kr. Under budgetåren 1970/711974/75 uppkom årligen överskott.
Behållningen på fonden steg från 4,7 till 14,8 milj, kr. För budgelårel 1975/76
visar fonden ett underskott på 13,7 milj, kr. Av uppgifler som har inhämtats
från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län
framgår vidare att under budgetåret 1975/76 har i dessa län utbetalats 14,8,
8,2 resp. 10,3 milj. kr. mol 6,2, 4,8 resp, 1,5 railj. kr. under budgetåret
1974/75. Länsstyrelsen i Malmöhus län har gjort 517 resp. 516 utbetalningar
åren 1974 och 1975 och 2 224 första halvåret 1976. Från länsstyrelsen i
Stockholms län har lönegaranlimedel betalats ut tiU 839 arbetstagare första
halvåret 1975 och lill 1 663 arbetstagare första halvåret 1976.
I
promemorian konstateras att orsaken till den markanta utgiftsökningen inte kan
sökas i ett ökat antal konkurser utan däri att andelen större konkurser
(företagskonkurser) har ökat. Därmed har också allt fler arbetstagare berörts
av varje konkurs. Det erinras också om att lagen (1974: 12) om
anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593) har inneburit längre
uppsägningstider. Delta har i sin tur medfört ökade utbetalningar av
lönegarantimedel, eftersom garantin omfattar även lön under skälig
uppsägningstid, dock högst sex månader. Vidare framhålls att höjningen av maximisumman
till tolv basbelopp den 1 januari 1976 har inneburit alt länsstyrelserna under
år 1976 har kunnat betala ul
Prop. 1976/77:15 g
väsentligt
högre belopp än tidigare. Slutligen pekas på att staten har fått minskade
möjligheter att få täckning för sin fordran genom utdelning i konkurser,
eftersom numera bl. a. också företagsinteckningar har företräde framför
lönefordringar i konkurs.
Eftersom
uppgifterna från storstadslänen visar att ökningen av antalet ersättningsberältigade
arbetstagare väsentligen hänför sig till första halvåret 1976, blir enligl
promemorian helårseffeklen av en sådan ökning inte oväsentligt större än de
faktiska ulbetalningama under budgetåret 1975/76. Under förutsättning atl även
i fortsättningen dels utbetalningarna av lönegarantimedel komraer att ligga på
ungefär samma nivå som under budgetåret 1975/76, dels statens utgifter med
anledning av garantin skall till fullo finansieras raed avgifter, bör
lönegarantiavgiften höjas från nuvarande 0,02 % till 0,05 %.
Proraeraorian
har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser är positiva till eller gör
inga invändningar mot fortsatt finansiering genom arbetsgivaravgifter. SAF,
Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)
är principiellt emot denna finansieringsform. Svenska kommunförbundet synes
inta en tveksam hållning. SAF och Industriförbundet förordar finansiering över
statsbudgeten. SHIO vill i StäUet att frågan om en konkurrensneutral produktionsskall
utreds av företagsskatteberedningen.
Med
undantag för SAF och Industriförbundet är remissinstanserna eniga om alt en
höjning av lönegarantiavgiften till 0,05 % är nödvändig. LO anser sig dock inte
med ledning av det begränsade materialet i promemorian kunna ta slällning till
frågan om storleken av höjningen. Riksskatteverket anser att en höjning till
0,06 % är nödvändig. Kammarkollegiet anser mot bakgmnd av utvecklingen under
budgetåret 1975/76 och de siffror som kollegiet redovisat i sitt yttrande för
första kvartalet av budgetåret 1976/77 att en höjning till 0,05 % är otillräcklig.
Fonden bör enligl kollegiet ha en sådan storlek att det går att utjämna
svängningarna mellan olika år. SAF och Industriförbundet föreslår att
lönegarantin inskränks tUl fordringar på gmnd av arbete som utförts före
konkursutbrottet. I varje fall bör enligt organisationernas mening garantin
inte avse mer än tre månaders arbete efler konkursutbrottet på grund av avtal
med konkursgäldenären. Under alla omständigheter bör avgiftshöjningen
begränsas till 0,01 %, vilket enligt organisationerna motsvarar vad som behövs
för att täcka nuvarande underskott hos fonden,
I
fråga om sättet för alt finansiera lönegarantin vill jag för egen del anföra
följande. När lönegarantisystemet infördes uttalade riksdagen (ILU 1970: 79 s.
27) bl, a, att en finansiering genom arbetsgivaravgifter syntes naturlig,
eftersom systemet syftade tUl att säkerställa arbetsgivar-förpliktdser.
Lönegarantin avser fortfarande sådana förpliktelser. Den omständigheten att arbetsgivarförpUktelserna
har vidgats och att löne-
Prop. 1976/77:15 9
garantin
vars syfte är att trygga arbetstagarnas fordringar vid konkurs därför också
utvidgats, utgör enligt min raening inte raotiv för en ändrad inställning i
denna fråga. Jag förordar alltså att kostnadema för lönegarantin också i
fortsättningen finansieras genora arbetsgivaravgifter,
I
departementspromemorian och i kamraarkollegiels yttrande uttalas att en
avsevärd förstärkning av lönegarantifondens intäkter är nödvändig om fonden skaU
kunna fylla sin uppgift. Jag delar alltså denna uppfattning och ansluter mig
till dera sora raenar att lönegarantiavgiflen måste höjas. Att såsom SAF och
Industriförbundet föreslår i stället inskränka lönegarantins omfattning
kraftigt för att möta de ökade utgifterna för fonden skulle innebära alt
arbetstagarna går miste ora en betydande del av det löneskydd vid konkurs sora
garantin är avsedd att ge. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att
välja en lösning som får dessa konsekvenser.
När lönegaranlisystemet
infördes beräknades de totala utbetalningarna enUgt garantin till 1520 milj,
kr, per år. Med avdrag för vad som bedömdes flyta in genom utdelningar i förvaltarkonkurser
uppskattades den slutliga kostnaden till 510 milj, kr. På grund av alt
utdelningarna i konkurserna kunde anlas ske ganska lång tid efler det garanlibeloppen
betalades ut behövdes i ett första skede disponeras betydligt mer än som
motsvarade den beräknade slutiiga kostnaden. Medelsbehovet beräknades till
minst 15 railj, kr, per år. Avgiften bestämdes tiU 0,02 % av avgiftsunderlaget
i avvaktan på erfarenheter som kunde läggas tUl grund för närmare preciseringar
av de årliga kostnaderna (prop. 1970: 201 s, 111113),
Frågan
om lönegarantiavgiftens storlek har varit uppe lill bedöraning vid varje
tillfälle när det har varit aktuellt att utvidga lönegarantin. Bedömningen har
vid samtliga tillfällen varit den all förstärkningen av löneskyddet inte kunde anlas
behöva påverka lönegaranliavgiflens storlek, I prop. 1975/76: 12 i vilken
föreslogs att maximibeloppet för garantin skulle höjas lill tolv basbelopp
anfördes sålunda i avgiftsfrågan följande.
Som utredningen framhållit måste man räkna med atl förslaget medför ökad risk
för att lönegaranlifonden inte skall få utdelning i konkurs för statliga
regressanspråk. Det är möjligt att det på sikt kan bli nödvändigt att justera
lönegarantiavgiften för att motverka den ekonomiska försvagning lönegaranlifonden
kan komma att drabbas av. F, n, synes emellertid inte några särskilda åtgärder
behöva vidtas i det hänseendet, Lönegaranlifonden har hittills varje år
utvisat överskott och behållningen i fonden, som ökat för varje år, uppgick
den 30 juni 1975 tiU nära 18 milj, kr. I samband härmed kan nämnas, att
riksförsäkringsverket har beräknat att slopandet i samband raed skatteoraläggningen
för år 1976 av "taket" för vissa arbetsgivaravgifter (7,5 X basbeloppet)
kommer att medföra en förstärkning av lönegaranlifonden på ungefär 1 milj. kr.
Prop. 1976/77:15 10
Omfattningen
av utbetalningarna från lönegaranlifonden under budgetåret 1975/76 och under
tiden därefter har varit betydligt större än tidigare. Som anförs i promemorian
och remissyttrandena föreligger flera orsaker till denna utveckling. De längre
uppsägningstider som lagen om anställningsskydd ger har börjat ge utslag vid
konkurser. Den ändrade förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar leder
till alt lönegarantiraedel numera i regel kommer att tas i anspråk för dessa
fordringar, I de större konkurserna, där det i allmänhet har fun-nUs ett större
antal anslällda hos konkursgäldenären, betalades tidigare lönefordringarna på
grund av deras framskjutna förmånsläge ofla av konkursboet. Med nuvarande
förmånsrätt kan denna ordning oftast inte tiUämpas utan dessa lönefordringar
från ett större antal arbetstagare kommer atl belasta lönegarantin.
Utvidgningarna i år av lönegarantin kan i viss ulslräckning ha inneburit en
ökad belastning på fonden. Vidare har uppgetls att konkursbons rörelser i slörre
utsträckning än tidigare drivs vidare under uppsägningstiden raed bibehållen
arbetskraft. På grund av den ändrade förraånsrätten kommer fonden att
tillföras utdelning i förvaltarkonkurser i avsevärt mindre utsträckning än
tidigare, Della koraraer sannolikt att märkas tydligare när de konkurser som
har inletts efter år 1975 har avslutats, vilket i allraän-hel torde ske först
under år 1977 och senare. Det är därför möjligt att fondens intäkter av
utdelningar i "äldre" konkurser kommer att minska kraftigare efler
utgången av innevarande budgelår. Enligt de preliminära siffror som finns har
antalet s. k, ursprungliga falligkonkurser som har avslutats under åren 1974
och 1975 ökat något i förhållande lUl antalet under åren 1971 och 1972, Dessa
uppgifter ger inte heller anledning att anta att någon slörre ökning av sådana
konkurser sora avslutas under år 1976 är atl vänta.
Uppgifterna
om fondens intäkter och utgifter budgetåret 1975/76 och tiden fram t, o, ra,
september 1976 pekar på att utbetalningarna kommer att uppgå till ca 100 railj,
kr. per år. Härtill koraraer alt bristen för budgetåret 1975/76, ca 12,3 railj.
kr., måste täckas. TiU en del lorde täckning av bristen kunna ske med
utdelningar i "äldre" konkurser. Kvar torde emellertid slå över 100
milj. kr, i utbetalningar medan intäkterna i form av arbetsgivaravgifter med
nuvarande procentsats kan beräknas till ca 35 railj, kr. Som kammarkollegiet
har påpekat uppkommer vissa svängningar i utbetalningarna av fondmedel. Konjunklurför-bättring
kan antas leda till en minskning av antalet konkurser, en konjunkturförsämring
till en ökning av antalet. Mot bakgmnd av det anförda förordar jag en höjning
av lönegarantiavgiften lill 0,07 % av avgiflsunderiaget. Höjningen bör gälla
fr, o. m. den 1 januari 1977. Förslaget innebär en ändring av 2 § första
stycket lagen om lönegarantiavgift. För alt övergångsvis täcka nu föreliggande
brisl hos fonden bör en röriig kredit i riksgäldskontoret om 50 milj. kr,
ställas tiU kammar-
Prop.
1976/77:15 11
kollegiets
förfogande. Sedan bristen har reglerats genom ianspråktagande av inflytande
avgifter bör krediten få utnyttjas för att vid behov tillfälligtvis täcka
eventuellt uppkommande brist hos fonden,
5 Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anförl hemställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen att
1, aniaga
inom arbelsmarknadsdeparleraentel upprättat förslag
till lag om ändring i lagen (1970: 742) ora lönegaranliavgifl,
2. medge
atl kammarkollegiet får disponera en rörlig kredit av
50 000 000 kr, i riksgäldskontorel för det ändamål som jag
har angett i det föregående.
6 Beslut
Regeringen
ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslutar all genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagl
fram.
Prop.
1976/77:15 13
Bilaga ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET
BEHOV
AV MEDEL FÖR DEN STATLIGA LÖNEGARANTIN VID KONKURS
proraemoria
utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet
Ds
A 1976: 7 Oktober 1976
Prop.
1976/77:15 15
Inledning
För
att säkerställa arbetstagares lönefordran i arbetsgivares konkurs beslöt stalsmaklerna
år 1970 (prop, 1970: 201, ILU 79, rskr 450) att införa lagstiftning om statiig
lönegaranti vid konkurs, Lagen (1970: 741) trädde i kraft den 1 januari 1971,
Under år 1975 gjordes en översyn av lagen sora ledde till vissa ändringar i densararaa
(prop, 1975/76: 19, lnU25. rskr 119),
Lönegarantin
omfattar tUl största delen lönefordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrältslagen
(1970: 979, ändrad senast 1975: 1248), Prövningen av lönegarantianspråk ankomraer
på kronofogdemyndigheten när del är fråga om s, k, falligkonkurs och på
konkursförvaltaren i ordinär konkurs. Garantibelopp betalas ut av länsstyrelsen
efter underrättelse av kronofogdemyndigheten resp, konkursförvallaren. I fråga
om utbetalt belopp inträder staten i arbetstagares rätt mot konkursgäldenären.
Kostnaderna för lönegaranlisystemet
finansieras genom en särskild avgift som arbetsgivare inklusive staten och
kommunerna erlägger enligt lagen (1970: 742) om lönegaranliavgift. Dessa
avgifter förs till en särskild fond som förvallas av kammarkollegiets fondbyrå.
Från fonden rekvirerar länsstyrelserna medel för utbetalning enligt lönegarantin.
Finansieringen
I
den promemoria (Ds In 1970: 3) som låg till grund för lagsliftning-en ora
lönegaranti vid konkurs beräknades de totala utbetalningarna enligt
lönegarantin till 1520 milj. kr. per år. Den slutliga kostnaden, dvs,
utbetalda belopp med avdrag för vad som flyter in genom utdelningar i förvaltarkonkurser,
beräknades uppgå till 510 milj, kr, per år, I prop, 1970: 201 räknade
departementschefen med ett medelsbehov för utbetalningar under det första
skedet av garanlisysteraets tillämpning på minst 15 milj, kr, per år (se prop.
1970: 201, s. 113). Det härför erforderliga avgiftsuttaget beräknades tUl 0,02
% av avgiftsunderlaget vilket bestämdes så att det motsvarade underiagei för
sjukförsäkringsavgiften. 1 väntan på erfarenheter som kunde läggas lill grund
för närmare preciseringar av de årliga kostnaderna beslutade riksdagen alt lönegarantiavgiften
skulle ulgå med detla procenttal. Procenttalet har sedan dess varit oförändrat.
Den tidigare begränsningen att hänsyn vid avgiftsullagel inte skulle las liU
den del av arbetstagares lön som översteg sju och en halv gånger basbeloppet
har numera borttagits (SFS 1975: ] 161) i likhet med vad som gäUer inora
sjukförsäkringen.
Verksamhetens
omfattning m. m.
I
skrivelse lill arbetsmarknadsdepartementet den 30 juli 1976 har kammarkollegiet
meddelat att utbetalningarna av lönegaranlibelopp har ökat kraftigt under
budgetåret 1975/76. Detta har enligt karamarkolle-giet medfört att lönegaranlifonden
i början av budgetåret 1976/77 utvisade ett underskott på inemot 10 milj. kr.
Prop. 1976/77:15 16
Enligt uppgifter från statistiska centralbyrån har antalet
konkurser under senare tid varit följande:
- _
1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976
l:a halv å ret
Antal tillkomna
konkurser 2
851 3 740 4 260 4 260 4 459 4 220 4135'2 051»
' Prel. uppgifter
Från kamraarkollegiels fondbyrå inhämtade uppgifler
angående lönegarantifondens hittillsvarande inkomster och utgifter m. m,
redovisas i tablån på sid. 3.
Sammanställning över lönegarantifondens hittillsvarande
inkomster och utgifter m. m. enligt uppgifter från kammarkollegiets fondbyrå
Budgetår
1970/71
1971/72
1972/73
1973/74
1974/75
1975/76
Inlevererade
löne-
garantiavgifter,
kr.
6 412
502
16 888 090
16 291 663
24 997
652
18 349
973»
34 065 929*
Inlevererade
utdel-
ningar i
konkurser, kr
, 17
938
2 708 129
7 461 225
7 802 051
8 455 443
10 613 548
Andra
intäkter
(räntor),
kr.
341 365
384 395
555 602
888 303
1 906 301
Summa
intäkter, kr.
6 430
440
19 937 584
24137 283
33 355 305
27 693 719
46 585 778
Utbetalningar
lill
länsstyrelser,
kr.
1 758
299
19 481360
23 949 239
27 246 322
24 313 637
60 263 477»
Överskott,
kr.
4 672
141
456 244
188 044
6 108 983
3 380 082
-13 677
699
Behållning
30 juni, kr.
4 672141
5128 365
5 316 408
11425 390
14 805 472
1 127 773
' Under budgetåret hade länsstyrelserna haft ytterligare
utgifter på 9 746 890 kr, som överförts att belasta budgetåret 1976/77,
Sju terminer, för sista terminen inlevererades 3,2 milj,
kr.
' Fem terminer,
Sju terminer, för sista terminen inlevererades 6,5 milj,
kr.
Vidare har från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus län samt Malmöhus län inhämtats följande uppgifter om utbetalningarnas
omfattning:
Utbetalda lönegarantibelopp
Budgetår Stockholms
län Göteborgs- och Malmöhus län
Bohus län
1971/72
2 217 705
2 450 229
1972/73
7 101 937
2 747 834
1973/74
5 236 810
5 683 828
1974/75
6 196 576
4 794 081
1 498 051
1975/76
14811395
8 185 504
10 273 313
Från länsstyrelsen i Stockholms län har vidare uppgetls
alt antalet arbetstagare för vilka lönegarantibelopp hade utbetalats under
första halvåret 1975 uppgick till 839 och under första halvåret 1976 tUl 1 663.
I Malmöhus län utbetalades lönegarantibelopp under år 1974
till 517
Prop.
1976/77:15 17
arbetstagare,
år 1975 tiU 516 arbetstagare och under första halvåret 1976 tiU 2 224
arbetstagare.
Överväganden
och förslag
Som
framgått av det föregående trädde lagen om lönegaranti i kraft den 1 januari
1971. Lönegarantiavgiften bestämdes i avvaktan på att de årliga kostnaderna kunde
närmare beräknas tUl 0,02 procent. Procenttalet
har alltsedan dess varit oförändrat. Av kamraarkollegiels skrivelse och av
inhämtade uppgifler från länsstyrelserna i Stockholras län, Göteborgs och Bohus
län samt Malmöhus län framgår att utgifterna för lönegarantimedel ökat markant
under budgetåret 1975/76 jämfört med tidigare budgelår. Länsstyrelserna i Slockholms
och Malmöhus län visar också att antalet utbetalningar till arbetstagare, för
vilka lönegarantimedel har utbetalats, har ökat kraftigt under första halvåret
1976,
Av
sammanställningen i det föregående framgår att orsaken till denna markanta
utgiftsökning inte kan sökas i ett ökal antal konkurser. Detta anlal har som
framgår av uppställningen varit relativt konstant under de senaste åren
(omkring 4 000),
Att
antalet utbetalningar har ökat under första halvåret 1976 kan i stället
förklaras bl, a, av att andelen större konkurser (företagskonkurser) har ökat
och alt därmed allt fler arbetstagare har berörts av varje konkurs.
En
ytterligare förklaring till den kraftiga ökningen i utbetalningarna av
lönegarantimedel torde vara de förlängda uppsägningstider sora arbetstagare
har tillförsäkrats genom lagen (1974: 12) om ansläUnmgs-skydd vilken trädde i
kraft den 1 juli 1974. Denna lag ger också arbetstagarna rätt till lön under
uppsägningstiden. Enligt lagen har arbetstagare rätt till en uppsägningstid
beroende på ålder på upp till sex månader. Enligt 2 § lönegarantilagen som i detla
sararaanhang hänvisar till förmånsrättslagen kan lönegaranlimedel utgå under
skälig uppsägningstid, dock högst sex månader. Detta har medfört att lönegaranlimedel
har kommit att utgå under väsentligt längre uppsägningslider än tidigare.
Fr,
o. m, den 1 januari 1976 har vidare vissa beslämmelser ändrats i
förmånsrättslagen (prop, 1975/76: 12) i en riktning som leder till ökade
anspråk på lönegaranlifonden. BI, a, har företagsinteckningen i förmånsrättshänseende
skjutits före lönefordran. Statens möjligheter att få täckning för sin till
följd av utbetalade lönegarantimedel uppkomna fordran genom utdelning i
konkurser kommer därmed att minska. Sådan fordran komraer därför nästan
regelmässigt slutligt att regleras genom lönegarantifonden. Slutligen har
begränsningen av lönegarantin enligt 2 § lönegarantilagen höjts från fem till
tolv gånger basbeloppet, vilket innebär att länsstyrelsen under innevarande
kalenderår har kunnat betala ut väsentUgt högre belopp i lönegaranti än
tidigare.
Under
budgetåret 1975/76 uppgick lönegarantifondens inkoraster till ca 40 railj, kr.
Av detla belopp hänför sig ca 28 railj, kr. till intäkter av
lönegarantiavgifter. Utgifterna för lönegaranti har under året uppgått till
närmare 70 milj. kr. Utgifterna översteg alltså inkorasterna raed ca 30 railj,
kr. De tidigare redovisade uppgiftema från storstadslänen visar emellertid på
att ökningen av antalet arbetstagare för vilka lönegaranti-
Prop. 1976/77:15 18
medel
utbetalats väsentUgen hänför sig till första halvåret 1976, Helårseffeklen av
en sådan ökning blir inte oväsentligt större än de faktiska utbetalningarna
under budgetåret 1975/76. Under förutsätining alt dels utbetalningen av
lönegarantibelopp i fortsättningen kommer att ligga på ungefär sararaa nivå som
under budgetåret 1975/76, dels siatens utgifter raed anledning av den statliga
lönegarantin även i fortsättningen till fullo skall finansieras raed avgifter,
skulle en höjning av lönegarantiavgiflen från nuvarande 0,02 procent till 0,05
proceni aktualiseras.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760633
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (8)
8 kopplingar i 7 dokument.
- Bet. 1978/79:AU14 med anledning av propositionen 1978/79:52 om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, m. m. s. 2 i texten
- Bet. 1977/78:AU20 med anledning av propositionen 1977/78:66 om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, m. m. s. 2 i texten
- Rskr. 1976/77:100 i texten
- Bet. 1976/77:AU13 med anledning av propositionen 1976/77:15 om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, m. m. s. 1 · s. 3 i texten
- Prop. 1976/77:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1977/78 i texten