om åtgärder för att motverka negativa efekter av svavelutsläpp
52 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 38 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:3, om åtgärder för att motverka negativa efekter av svavelutsläpp
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition
1976/77:3
om åtgärder för att
motverka negativa effekter av svavelutsläpp;
beslutad
den 23 juni 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
G.
E. STRÄNG
SVANTE
LUNDKVIST
Prop.
1976/77:3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en rad olika åtgärder för
att rnotyerka negativa effekter av svavelutsläpp. Förslagen innebär att
utsläppen kraftigt begränsas. Enligt propositionen bör målet vara att
svavelutsläppen till år 1985 skall ha minskats till den nivå som gällde i
början av 1950-talet. Vidare föreslås åtgärder för att återställa försurade
sjöar och vattendrag.
I syfte att begränsa utsläppen av svaveldioxid från
förbränning av eldningsolja och kol läggs i propositionen fram förslag till lag
om svavel-; haltigt bränsle. Enligt lagen får regeringen i fråga om fossilt
bränsle meddela föreskrifter som gäller förbräiinitié, handel, överlåtelse och
import och som är påkallade från miljöskyddssynpunkt eller annan all-, män
synpunkt. Med stöd av lagen avser regeringen att successivt utvidga de områden
i landet där man inte får använda tjock eldningsolja som har högre svavelhalt
än 1,0 %. Avsikten är att restriktionerna i en första etapp som genomförs redan
år 1977 skall omfatta hela södra Sverige upp till MälardalenVärmland. Också
i'den tunna eldningsoljan skall svavelhalten sänkas.
Enligt propositionen bör vidare svavelutsläppen
från industriella processer begränsas kraftigt. Målsättningen anges vara ätt
nuvarande ut släppsmängd halveras fram till år 1985.
För att pröva möjligheterna att återställa
försurade vatten och be
gränsa ytterligare försurning läggs i propositionen fram ett principför
slag om statsbidrag för en femårig försöksverksamhet med kalkning av
sjöar och vattendrag. - - . i
I
Riksdagen 1976177. 1 saml. Nr 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1976/77: 3
Förslag
till
Lag
om svavelhaltigt bränsle
Härigenom
föreskrives följande.
1 §
För att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får rege
ringen i fråga om fossilt bränsle som innehåller svavel meddela före
skrifter som gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import och som
är påkallade från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän synpunkt.
Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela föreskrifter som avses i första stycket.
2
§ Har regeringen eller
förvaltningsmyndighet medgivit undantag från bestämmelse som med stöd av 1 §
har meddelats om den högsta mängd svavelföreningar som får släppas ut i luften,
får särskild avgift tagas ut med belopp som fastställes av regeringen eller
förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.
3
§ Regeringen eller
förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som
driver handel med eller importerar fossilt bränsle skall lämna uppgift om svavelhalten
i bränslet.
4
§ Tillsynen över efterlevnaden
av denna lag och med stöd av lagen meddelade förskrifter utövas av
förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.
5
§ Tillsynsmyndighet har rätt
att efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen enligt denna lag.
Tillsynsmyndighet
äger tillträde till lokal eller område där fossilt bränsle förvaras och får där
göra undersökning och taga prov på bränsle eller rökgas. För uttaget prov utgår
ej ersättning.
Om
skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet kostnader för provtagning och
undersökning av prov föreskriver regeringen eller förvaltningsmyndighet som
regeringen bestämmer.
6
§ Tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande får myndigheten
utsätta vite.
7
§ Till böter eller fängelse i
högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
föreskrift som har meddelats med stöd av 1 §, om ej gärningen är ringa.
Till
böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna
uppgift eller lämnar oriktig upipgift i fall då uppgiftsskyldighet har
föreskrivits med stöd av 3 §.
Ansvar enligt första eller andra stycket inträder
ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.
Om
ansvar för import av fossilt bränsle i strid mot föreskrift som har meddelats
med stöd av 1 § och försök därtill finns bestänmielser i lagen (1960: 418) om
straff för varusmuggling.
Prop. 1976/77: 3 3
8
§ Bränsleparti som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet
därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977, då
lagen (1968: 551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja skall upphöra
att gälla.
Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom
bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
Beslut om medgivande av undantag som har meddelats
enligt den gamla lagen, skall anses meddelat enligt den nya lagen om ej regeringen
eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer förordnar annat.
Prop. 1976/77: 3
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1976-06-23
Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden
Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Noriing, Lidbom, Carlsson, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén
Föredragande: statsrådet Lundkvist
Proposition om åtgärder för att motverka negativa effekter
av svavelutsläpp
1 Inledning
Sedan slutet av 1960-talet har
frågan om svavelutsläpp och sådana utsläpps effekter på hälsa och miljö varit
föremål för stor uppmärksamhet och olika åtgärder har vidtaghs för att minska
utsläppen eller på annat sätt motverka negativa effekter av dessa.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 29 maj 1975
tillkallade jag sakkunniga (Jo 1975: 03) med uppdrag att utreda behovet av
ytterligare åtgärder för att motverka negativa effekter av svavelutsläpp. De
sakkunniga avlämnade den 27 februari 1976 betänkandet (Ds Jo 1976: 2) Mindre
svavel bättre miljö.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
socialstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, riksskatteverket,
riksantikvarieämbetet, universitetskanslersämbetet, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, lantbruksstyrelsen, styrelsen för jordbrukets högskolor och
statens veterinärmedicinska anstalt, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens
naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens pris- och kartellnämnd,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, statens industriverk, statens vattenfallsverk, styrelsen för
teknisk utveckling, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kris-lianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Statssekreteraren Ulf Lönnqvist,
ordförande, avdelningschefen Henry Gustafsson, ' yråchefen Bo Jondelius,
byråchefen Carl-Erik Lind, avdelningschefen Göran bersson, medicinalrådet
Lennart Rinder och byråchefen Ingemar Sörensen.
Prop.
1976/77: 3 5
Västernorrlands,
Jämllands, Västerbottens och Norrbottens län, delegationen (I 1973: 03) för
naturgasfrågor, delegationen (I 1975: 02) för energiforskning, utredningen (I
1975:03) om kommunal energiplanering. Centrala driflledningen (CDL),
Centralorganisationen SACO/SR, HSB:s riksförbund. Hyresgästernas riksförbund,
Ingenjörsvetenskapsakademien, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska gasföreningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen. Svenska
naturskyddsföreningen. Svenska petroleum institutet, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges industriförbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges fritidsfiskares riksförbund och Cementa AB.
De sakkunniga har i sitt betänkande behandlat bl.
a. förslag som har lagts fram av utredningen (Jo 1971: 08) om kostnaderna för
miljövården i betänkandet (SOU 1974: 101) Begränsning av svavelutsläpp en
studie av styrmedel.
2
Nuvarande förhållanden
2.1
Svavelutsläppens omfattning och effekter
Fossila
bränslen, olja, kol och naturgas, innehåller svavel.
Svavelhalten i råolja varierar mellan olika
fyndigheter. Som exempel kan nämnas att olja från Nigeria, Algeriet och Libyen
har låg svavel-halt, omkring 0,10,2 %, medan olja från mellersta Östern dvs.
Iran, Kuwait och Saudi-Arabien vanligen innehåller mellan 1,5 och 2,5 % svavel.
Tjock eldningsolja innehåller mer svavel än tunn.
Tjockoljorna indelas efter svavelhalt i kvaliteterna lågsvavliga,
normalsvavliga och hög-svavliga med 1,0, 2,5 resp. 3,5 % svavdhalt. Tunna
eldningsoljor innehåller i allmänhet omkring 0,5 % svavel.
När olja förbränns oxideras huvuddelen, ay svavlet
till svaveldioxid. 1 kg svavel i oljan omvandlas därvid till 2 kg svaveldioxid.
Det innebär att 50 kg svaveldioxid släpps ut när 1 ton normalsvavlig olja förbränns.
Motsvarande utsläpp för olja med 1,0 % och 3,5 % svavel blir 20 resp. 70 kg
svaveldioxid.
Även i kol varierar svavelhalten mellan olika
fyndigheter. Som exempel kan nämnas att kol från Polen och Australien oftast
är naturligt lågsvavliga och innehåller mindre än 1,0 % svavel medan kol från
amerikanska östkusten ofta innehåller över 3,0 % svavel.
Genom kolets mindre energiinnehåll ca 80 % av
oljans släpps mera svaveldioxid ut vid energiproduktion genom kolförbränning
än vid produktion av samma energimängd genom oljeförbränning.
Naturgas innehåller svavel i så små mängder att
svavelutsläppen från naturgasanvändning relativt sett kan anses vara utan
egentlig betydelse.
Prop. 1976/77: 3 6
Svavelutsläpp förekommer också från
processindustrier som använder svavelhaltiga råmaterial eller andra
svavelhaltiga produkter i sina processer.
Svaveldioxidutsläppen uppgick år 1973 i Västeuropa
till ca 22 milj. ton och i Östeuropa till ca 38 milj. ton. I Sverige var
svaveldioxidutsläp-pcn år 1973 ca 800 000 ton. Därav svarade förbränning av
eldningsoljor för ca 600 000 ton medan ca 200 000 ton kom från processutsläpp
inom industrin, främst massaindustrin, och från övriga utsläpp.
Svavelutsläpp sker dels genom mänsklig aktivitet,
dels genom naturliga förlopp t. ex. vulkanutbrott. Svavelutsläppen är ojämnt
fördelade över jorden. Så t. ex. är de industrialiserade områdena i nordvästra
och centrala Europa förhållandevis hårt belastade. Inom dessa områden, som
upptar omkring 1 % av jordens totala yta, släpps numera ut ca 20 % av allt det
svavel som människan tillför lufthavet. De svavelutsläpp som härrör från
mänsklig aktivitet är i dessa områden de klart dominerande och svarar troligen
för mer än 75 % av den totala tillförseln.
Svaveldioxid som släpps ut från t. ex. en industri
eller ett samhälle blandas med renare luft från omgivningen och förs bort med
vinden. Väderförhållandena är i hög grad avgörande för hur snabbt denna
blandning och utspädning sker. Vid vissa meteorologiska förhållanden, t. ex.
tillfällen med litet luftutbyte under vintern, kan höga halter svaveldioxid
uppkomma i området närmast utsläppspunkten. Detta gäller framför allt där
utsläppen sker på låg höjd. Vid andra meteorologiska förhållanden kan
svavelföreningarna transporteras mycket långt.
Svavel försvinner ur atmosfären och faller ned över
jordytan antingen via nederbörden s. k. våtnedfall eller direkt genom att
svavelföreningar fastnar på mark och vegetation s. k. torraedfall. Omfattningen
av nedfallet över olika områden beror, föratom på utsläppens storlek, bl. a;
på utsläppens höjd och geografiska läge samt på sådana faktorer som
vindhastigheten, markens topografi, nederbördsfrekvensen, luftens skiktning,
vegetationens karaktär och markytans upptagningsförmåga.
Under senare år har frågan om den långväga
transporten av luftföroreningar varit föremål för särskild uppmärksamhet.
Beräkningar har utförts av olika luftmassors förflyttningar inom framför allt
Västeuropa vid olika vädersituationer och vid olika tidsperioder. Sådana beräkningar
redovisades i en svensk rapport "Air pollution across national
boundaries" till FN;s miljökonferens år 1972. En mera omfattande studie av
den långväga transporten av luftföroreningar har genomförts av OECD under åren
19721975. Avsikten med studien har bl. a. varit att få fram en modell för hur
luftföroreningarna sprids över Västeuropa. I OECD-studien har svavelföreningar
i luft och nederbörd mätts upp vid ett 70-tal stationer i Västeuropa, varav
åtta i Sverige.
Av mätningarna framgår att våtnedfallet i
sydligaste Sverige är ungefär dubbelt så stort som torrnedfallet. 1 övriga
delar av Sverige är våt-
Prop.
1976/77: 3 7
nedfallet
ungefår lika stort som torrnedfallet. Av beräkningarna framgår också att större
delen av det svavel som faller ned över Sverige kommer från utlandet i form av
våtnedfall. Däremot härrör torrnedfallet i högre grad från inhemska källor. Om
man ser på det totala nedfallet av svavelföreningar i vårt land, kan
konstateras att för sydligaste Sverige och Västkustområdet är de svenska
bidragen mindre än 25 % medan för övriga landet bidraget från svenska
utsläppskällor varierar mellan 25 och 50 %. Om man antar att i genomsnitt en
tredjedel av svavelnedfallet härrör från inhemska källor, beräknas
svavelnedfallet över Sverige år 1974 ha motsvarat ca 750 000 ton svaveldioxid,
varav från svenska källor ca 250 000 ton och från utländska källor ca 500 000
ton. Om inga åtgärder hade vidtagits för att begränsa svavelutsläppen i
Sverige, skulle svaveldioxidnedfallet från svenska källor samma år ha uppgått
till ca 400 000 ton.
Svavelutsläppen medför effekter av olika slag bl.
a. hälsoeffekter på människor, korrosions- och vittringsskador på byggnader och
andra föremål samt försurning av mark och vatten och därmed sammanhängande
negativa effekter på organismer i sjöar och vattendrag och på skogstillväxten.
Hälsoeffekter av svavelföreningar är ett problem
som berör främst tätorter och områden kring större utsläpp. Utomlands har
inträffat situationer med höga halter luftföroreningar, t. ex. under
1950-talet i London, då överdödlighetskurvorna på ett mycket påtagligt sätt har
följt kurvorna för koncentrationerna av svaveldioxid och sotpartiklar i
luften. När det gäller de vanligen förekommande föroreningshalterna är det
emellertid svårt att med någon högre grad av säkerhet ange i vilken utsträckning
dessa halter orsakar negativa hälsoeffekter, t. ex. kroniska sjukdomar i främst
andningsorganen.
En expertgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO)
har i en rapport rekommenderat riktlinjer från hälsosynpunkt för högsta acceptabla
koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften. Naturvårdsverket
har nyligen fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära ansluter
sig till WHO;s rekommendationer (tabell 1). Riktvärdena är beräknade med
utgångspunkt i att den helt övervägande delen av befolkningen skall skyddas
mot negativa hälsoeffekter.
Tabell
1 Riktvärden för luftkvalitet fastställda av naturvårdsverket 1976
Högsta
halt
Planeringsmål
Tidsperiod
Anmärkning
p%
SOJm'*
ti% SOä/m»
för medelvärde
100
60
Vinterhalvår
300
200
24 tim
Får överskridas högst 2 % av
tiden, 3 dagar dock ej i följd
750
1 tim
Får överskridas högst 1 % av tiden, under en
3(>-dagars period
Mikrogram
svaveldioxid per kubikmeter.
Prop. 1976/77: 3 8
För sot anges endast riktvärdet 40 jug/m för högsta
halt under vinterhalvåret och 120_jug/m3 som 24-timmars riktvärde.
Framför allt inom tätorter påverkar svaveldioxid
direkt eller i form av syra eller sulfater byggnader, metallkonstruktioner
och kulturföremål genom ökad korrosion och vittring. Flera försök har gjorts
att uppskatta de ekonomiska konsekvenserna av rostskador och vittring som
orsakas av luftföroreningar och sur nederbörd. Därvid har beaktats sådana
faktorer som kostnader för ökat rostskydd m. m. Dessa kostnadsuppskattningar
rör sig mellan 100 och 1 000 milj. kr. per år. Skador på kulturföremål och
historiska byggnader har då i allmänhet inte räknats in.
Som tidigare har nämnts tillförs atmosfären över
Sverige stora mängder svavelföreningar genom långväga transporter i
luftlagren. Dessa ämnen, som är från kemisk synpunkt sura, försvinner ur
atmosfären genom våtnedfall eller torrnedfall. Mark och vatten tillförs på
detta sätt ständigt ämnen som är försurande t. ex. svavelsyra och sura
sulfater. I kalkfattiga områden t. ex. urbergsområden är markens och vattendragens
förmåga att neutralisera surt nedfall liten. En längre tids nedfall av sura
ämnen leder därför till försurning. För Sveriges del är försurningen särskilt
påtaglig i Syd- och Västsverige. Detta område utsätts bl. a. för stora mängder
försurande ämnen som har transporterats lång väg.
Under
senare år har konstaterats att försurning av sjöar och vattendrag leder till
förändringar bland alla de växt- och djurgrupper som lever i vattnet. I
allmänhet medför försurningen en utarmning av växt-och djurvärlden. Ett flertal
organismgrupper försvinner och endast ett fåtal kan anpassa sig till den
försurade miljön. Effekterna av försurningen observerades först på fisk. Man
har funnit att fortplantningsförmåga och levnadsmöjligheter har påverkats. Lax
och laxartade fiskar t. ex. röding tillhör de känsligaste arterna. Fiskdöd med
försurning som sannolik orsak har under senare år rapporterats både i Sverige
och i Norge framför allt i samband med snö- och issmällning. Både sjöar och
rinnande vatten har drabbats.
Ett stort antal undersökningar har genomförts för
att klarlägga försurningens omfattning i sjöar och vattendrag. Försurningen
registreras som ett sänkt pH-värde i sjöarna. pH-värdet varierar i opåverkade
sjöar mellan ca 6,3 och 7,0. Undersökningar genomförda av naturvårdsverket
under våren 1975 visar att det i Götaland finns ett område från västkusten
genom Småland iri i'Blekinge där vattnen i alltiiänhét har låga pH-värden, i de
flesta fall under 5,5, och där förmågan att neutralisera ytterligare
syranedfall saknas. I ett område längs västkusten (Bohuslän, Älvsborgs län och
Halland) var pH-värdet i många sjöar i åtskilliga fall
Prop. 1976/77: 3 9
under
5,0. I de västra delarna av Svealand finns eU större sammanhängande område där
pH-värdet i sjöarna i allmänhet är under 6,0, i vissa fall under 5,0. Inom
detta område är också vattnets förmåga alt neutralisera ytteriigare syranedfall
mycket liten. En karlbild som utvisar resultaten av naturvårdsverkets
undersökning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Sammanfattningsvis kan konstateras att ca 10 000 av
Sveriges ca 100 000 sjöar i dag torde vara så påverkade av försurningen att
pH-värdet vintertid är under 6,0 och att minst hälften av dessa har ett
pH-värde som är lägre än 5,5 under vinterhalvåret.
Eftersom
sjöarnas förmåga att neutralisera ytterligare syralillskolt ofta är liten,
kommer ett fortsatt svavelnedfall i nuvarande omfattning att leda till att
skadorna förvärras i redan försurade sjöar och vattendrag och att ytterligare
vattensystem drabbas.
Försurning
av mark uppkommer genom flera på varandra följande reaktioner. Försurningen
framgår av att mängden till jordpartiklarna fastade joner av främst kalcium,
kalium, magnesium och mangan minskar. I stället ökar mängden vätejoner varvid
pH-värdet sjunker och sur-hetsgraden ökar. Genom utlakning försvinner
värdefulla växtnäringsämnen och jordens växtnäringstillstånd försämras. De
marktyper som är känsligast för syranedfall är de som har relativt högt
pH-värde men som har litet kalkförråd och därmed liten syraneutraliserande förmåga.
Betydande arealer skogsmark i Syd- och Västsverige utgörs av jordar av denna
typ. De utgör också från produktionssynpunkt värdefulla skogsmarker.
Markkarteringsdata visar att en viss pH-sänkning har ägt rum i åkerjord.
Sänkningen har varit störst i de delar av Sverige som är mest utsatta för surt
svavelnedfall. I dessa delar har också surgörande gödselmedel använts i
betydande omfattning.
Frågan
hur de markkemiska förändringarna inverkar på skogsträdens tillväxt och därmed
på skogsproduktionen har diskuterats i flera sammanhang, bl. a. i den tidigare
nämnda rapporten till FN-konferensen i Stockholm år 1972. Sammanfattningsvis
kan sägas att man i de hittills utförda undersökningarna inte klart har kunnat
påvisa någon påverkan på skogsproduktionen som specifikt kan tillskrivas det
sura nedfallet eller markreaktioner orsakade av detta. Forskarna är dock
tämligen eniga om att de förändringar i marken som svavelnedfallet medför är
ofördelaktiga från produktionssynpunkt. Riskerna för framtida skador i form av
sänkt skogsproduktion inom de aktuella områdena bedöms vara stora.
Förutom nu nämnda effekter på mark och skog kan
mera begränsade skador på vegetation uppstå genom höga halter av svaveldioxid i
luften i större tätorter och i närheten av enstaka källor med stora utsläpp.
Prop.
1976/77:3 10
Såväl
akuta skador vid höga koncentrationer under kort tid som kroniska skador vid
lägre koncentrationer under längre tid är kända.
2.2
Gällande bestämmelser
Enligt 1 § första stycket lagen (1968: 551) om
begränsning av svavelhalten i eldningsolja (ändrad senast 1975: 726) får
eldningsolja med högre svavelhalt än 2,5 viktprocent eller det lägre värde som
regeringen bestämmer inte förbrännas inom landet. Länsstyrelsen får medge undantag
från förbudet beträffande anläggning med tillfredsställande rökgasrening eller
i annat fall när särskilda skäl föreligger (1 § andra stycket). Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ifrågavarande förbud eller mot
villkor som har meddelats i samband med att undantag har medgivits döms enligt
5 § första stycket till böter eller fängelse i högst ett år.
Tillsynen över efterlevnaden av 1 § utövas av
länsstyrelsen. Företrädare för länsstyrelsen får ta prov på olja och rökgaser
samt äger tillträde till oljeförråd och eldningsanläggning (2 §).
Den
som säljer eldningsolja skall enligt 4 § lämna köparen uppgift om oljans
svavelhalt. Underlåter säljaren att lämna sådan uppgift eller lämnar han
uppsåtligen eller av oaktsamhet uppgift om lägre svavelhalt än den verkliga,
döms han till böter enligt 5 § andra stycket.
Enligt
6 § lagen får kommunen i lokal hälsovårdsordning meddela föreskrift om
ytterligare begränsning av svavelhalten i eldningsolja. Sådan föreskrift får
dock inte avse den som har medgivits undantag enligt 1 § andra stycket.
Enligt
kungörelsen (1970: 621) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja (ändrad
senast 1975: 496) får svavelhalten inte överstiga 1,0 viktprocent i
eldningsolja som förbränns i flertalet kommuner i Stockholms län, samtliga
kommuner i Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus resp. Älvsborgs län, samt
i Jönköpings, Lunds och Malmö kommuner. Den som bryter mot denna föreskrift
döms till ansvar enligt nyss angivna bestämmelse i 5 § första stycket lagen om
begränsning av svavelhalten i eldningsolja.
Miljöskyddslagen
(1969: 387) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra störningar, som uppkommer genom användning av
mark, byggnad eller anläggning (lagen omtryckt 1972: 782 och ändrad senast
1975: 727). Åtgärd eller verksamhet som omfattas av lagen kallas miljöfarlig
verksamhet.
Enligt
miljöskyddslagens tillåtlighetsregler skall för miljöfarlig verksamhet väljas
sådan plats att ändåmålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan
oskälig kostnad (4 §). För att motverka olägenheter av miljöfarlig verksamhet
skall vidtas försiktighetsmått i den utsträck-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77: 3 H
ning
som är skälig. Med försiktighetsmått avses t. ex. reningsanordningar och andra
skyddsåtgärder. Till försiktighetsmått räknas också begränsning av den
miljöfarliga verksamheten. I vilken omfattning som försiktighetsmått skall
vidtas bedöms med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt och med beaktande
av såväl allmänna som enskilda intressen (5 §). Om miljöfarlig verksamhet kan
befaras medföra väsentlig olägenhet trots att alla skäliga försiktighetsmått
iakttas får verksamheten utövas bara om det föreligger särskilda skäl (6 §
första stycket).
I miljöskyddskungörelsen (1969: 388, ändrad senast
1976: 330) som har utfärdats med stöd av miljöskyddslagen anges vissa slag av
fabriker och andra inrättningar som inte får anläggas eller på visst sätt
ändras utan tillstånd av koncessionsnämnden. Bl. a. torde flertalet av de fabriker
och andra inrättningar varifrån större svavelutsläpp kan befaras vara
underkastade koncessionsplikt. Naturvårdsverket eller i vissa fall länsstyrelse
kan medge undantag, s. k. dispens, från denna förprövnings-skyldighet. I
samband med beslut om dispens skall de villkor som skall gälla för verksamheten
anges.
För tillämpning av miljöskyddslagens
tillåtlighetsregler på luftvårdsområdet har naturvårdsverket fastställt
riktlinjer för begränsning av luftföroreningsutsläppen från anläggningar av
olika typer. Riktlinjerna har utarbetats på grandval av detaljerade branschvisa
översikter över tillverkningsprocesser och luftföroreningsutsläpp samt med
beaktande av vilka tekniska och ekonomiska möjligheter att minska utsläppen som
föreligger. Som exempel på riktlinjer av betydelse från svavelsynpunkt kan nämnas
att från sulfitcellulosafabriker anges som riktvärde att högst 10 kg
svaveldioxid per ton massa får släppas ut.
Enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385, ändrad
senast 1975:459) skall regeringen i vissa fall pröva tillkomsten och
lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet som är av väsentlig
betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och
vattentillgångar. Bestämmelserna gäller både nyanläggning och utvidgning av
verksamhet. Prövningsplikt gäller bl. a. för fabrik för raffinering av råoljor
och för ångkraftanläggning och annan anläggnmg för eldning med fossilt bränsle
med tillförd effekt överstigande 500 megawatt.
3
Utredningen
3.1
Allmänt om behovet av åtgärder för att motverka negativa effekter av
svavelutsläpp
Enligt utredningen måste det numera anses helt
klarlagt att de utsläpp av svaveldioxid som äger rum vid förbränning av
fossila bränslen och vid vissa industriella processer dels medför risker för
människors
Prop.
1976/77: 3 12
hälsa,
dels ger upphov till allvarliga miljöproblem såsom försurning av mark och
vatten samt korrosions- och vittringsskador.
Utredningen har utfört beräkningar av hur
svaveldioxidutsläppens storlek i Sverige och övriga Europa kan väntas förändras
mot bakgrund av vad som är känt om den framtida energipolitiken i de olika
länderna. Dessa beräkningar visar att om inga åtgärder vidtas kan svaveldioxidutsläppen
i Västeuropa år 1985 komma att uppgå till ca 30 milj. ton jämfört med 22 milj.
ton år 1973. För Sveriges del kan väntas en ökning av utsläppen från nuvarande
ca 800 000 ton per år till ca 1 milj. ton år 1985. Med hänsyn till att drygt
hälften av den mängd svavelföreningar som faller ned över Sverige anses
härröra från källor utanför landet kan enligt utredningen, om inga ytterligare
åtgärder vidtas, nedfallet över Sverige från utländska källor väntas öka från
ca 500 000 ton svaveldioxid år 1974 till ca 620 000 ton år 1985. Nedfallet från
svenska källor kan under samma förutsättningar väntas öka från ca 250 000 ton
år 1974 till ca 360 000 ton år 1985.
Om å andra sidan svavelhalten i all eldningsolja
skulle begränsas till 1 %, skulle nedfallet från utländska källor år 1985 uppgå
till ca 360 000 ton svaveldioxid och från svenska källor samma år till ca 180
000 ton.
Mot bakgrund av de negativa hälso- och
miljöeffekter av svavelutsläppen som har redovisats och den enUgt utredningen
väntade ökningen av utsläppen fram till år 1985 finner utredningen att
långtgående motåtgärder bör sättas in.
När det gäller åtgärder för att förbättra den
lokala luftkvaliteten föreslår utredningen en sänkning av svaveldioxidhalten i
luften till den nedre gräns för riktvärden för svaveldioxid (planeringsmål) som
naturvårdsverket har fastställt. En sådan sänkning är enligt utredningen motiverad
även om det inte är bevisat att nuvarande halter av svaveldioxid i luften
förorsakar några mera betydande hälsoeffekter i svenska tätorter. Därigenom
erhålls nämligen en större säkerhetsmarginal för negativa hälsoeffekter.
Enligt utredningen bör de uppsatta riktvärdena för svaveldioxid kunna uppnås
genom ytterligare utbyggnad av fjärrvärme, genom planering av tätortemas
energiförsörjning och genom ytterligare begränsningar av svavelhalten i
eldningsoljor.
Den försurning av sjöar och vattendrag som har
påvisats i flera undersökningar är enligt utredningen ett synnerligen
allvarligt miljöhot som på längre sikt påverkar möjligheterna att allsidigt
utnyttja våra vattenresurser och äventyrar den ekologiska balansen i
vattensystemen. Trots att man i dag inte har några säkra belägg för att det
sura nedfallet orsakar negativa effekter på skogsmark och skogsproduktion måste
enligt utredningen riskerna för framtida skador bedömas som mycket stora om
försurningen får fortsätta.
Huvudorsaken till den fortgående försurningen av
mark och vatten i Sverige finner utredningen vara de ökade utsläppen av
svaveldioxid
Prop.
1976/77: 3 13
i
hela den del av Europa som ligger norr om Alperna. Därför måste menar
utredningen de totala utsläppen av svaveldioxid i denna del av Europa minskas
kraftigt. Utredningen framhåller att Sverige i skilda internationella
sammanhang har fört fram krav på åtgärder för att minska svavelutsläppen. Detta
har skett i bl. a. OECD och vid bilaterala kontakter. Ett samordnat
svenskt-norskt arbete skulle enligt utredningen förbättra möjligheterna till
framgång på det internationella planet.
Utredningen har i sina överväganden om
möjligheterna att minska svavelutsläppen utgått från de riktlinjer om den
svenska energihushållningen som lades fast i riksdagens beslut i energifrågan
år 1975. Utredningen konstaterar att det från hälso- och miljösynpunkt
givetvis vore önskvärt att helt eliminera svavelutsläppen. Utredningen finner
emellertid att möjligheterna är små, om samhällets övriga mål beträffande t.
ex. sysselsättning och ekonomisk tillväxt skall uppnås. Svavelutsläppen bör
emellertid så långt möjligt nedbringas genom olika åtgärder. Enligt utredningen
bör utsläppen i en första etapp minskas till den nivå som rådde i början av
1950-talet då försurningseffekter ännu inte hade konstaterats. Det betyder att
utsläppen aV svaveldioxid måste minskas till 68 milj. ton per år i Västeuropa
öch att motsvarande minskning måste ske i Östeuropa. För Sveriges del innebär
det att utsläppen måste minskas från nuvarande ca 800 000 ton per år till ca
300 000 ton per år.
Trots
de stora utsläppen av svavelföreningar på kontinenten och i
Storbritannien visar unäersöknuigar av svavelnedfallet enligt utred
ningen att inget annat enskilt lands litsläpp bidrar mer tilF försurningen
i Sverige än utsläppen i vårt eget land. Eri fortsättning av den påbör-,
jade minskningen av utsläppen i Sverige, är därför enligt utredningen
nödvändig och dessutom en förutsättning för ett framgångsrikt interna-i
tionellt handlande från svensk sida. ' '
Minskning av utsläppen i Sverige till ca 300 000
ton per år bor enligt utredningen ske i huvudsak genom följande åtgärder,
nämligen utvidgad lagstiftning om begränsning av sväVelhalten i eldningsoljor,
minskade svavelutsläpp från processindustrier och utiiyttjande aV svavélfria
energislag i stället for fossila bränslen.
Åtgärder måste därutöver vidtas för att återställa
försurade sjöar och vattendrag.
3.2
Utvidgad lagstiftning om begränsning av svavelhalten i eldningsoljii m.m.
Såsom tidigare har redovisats gäller f. h.
generellt för hela landet en begränsning av svavelhalten i tjock eldningsolja
till maximalt 2,5 viktprocent. I vissa tätortsområden och försumingskänsliga
områden har svavelhalten i eldningsolja ytterligare begränsats till maximalt
1,0 viktprocent. Dessa områden är Storstockholmsregionen, Kronobergs, Ble-
opaginerad Kontrollera mot PDF
kinge,
Hallands, Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län samt Malmö, Lunds och
Jönköpings kommuner.
Den åtgärd som enligt utredningen snabbast
resulterar i en minskning-av svavelutsläppen är att utvidga föreskrifterna om
begränsning av sva-. velhalten i eldningsolja till 1,0 viktprocent till att
omfatta ytterligare delar av landet. Utredningen föreslår en utvidgning i tre
etapper så att hela landet omfattas av sådana föreskrifter den 1 oktober 1984.
Utredningen föreslår vidare att svavelhalten i den tunna eldningsoljan sänks i
två etapper nämligen dels den 1 oktober 1977, dels den 1 oktober 1979. För att
få till stånd en effektiv lagstiftning föreslår utredningen att det införs
förbud mot införsel och överlåtelse av sådan eldningsolja som inte får
förbrännas inom landet.
Utredningens
förslag i fråga om begränsningen av svavelhalten i eld-: ningsolja framgår av
följande uppställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tidpunkt för
ikraftträdande
Åtgärd
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 oktober 1977:
förbud mot införsel och
överlåtelse inom hela landet av tunn eldningsolja och motorbrännolja
(viskositet högst 15 mm/s (cSt) vid 50° C) med svavelhalt överstigande 0,5
viktprocent
förbud
mot förbränning av eldningsolja med svavelhalt överstigande 1,0 viktprocent i
följande län:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholms län
Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län
Blekinge län
Kristianstads län Malmöhus
län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands
län Örebro län
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 oktober 1979:
1
oktober 1981:
förbud mot införsel och
överlåtelse inom hela landet av tunn eldningsolja och motorbrännolja
(definierade ovan) med svavelhalt överstigande 0,3 viktprocent.
förbudet
mot förbränning av eldningsolja med svavelhalt överstigande 1,0 viktprocent
utökas med följande län:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppsala län Västmanlands
län
Kopparbergs län Gävleborgs
län
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 oktober 1984:
förbud mot införsel,
överlåtelse och förbränning inom hela landet av eldningsolja med svavelhalt
överstigande 1,0 viktprocent.
Prop. 1976/77: 3 15
Utredningens förslag innebär att svavelutsläppen år
1985 minskas såvitt avser förbränning av tjock eldningsolja med ca 260 000 ton
svaveldioxid per år och såvitt avser förbränning av tunn eldningsolja med ca
30 000 ton svaveldioxid per år.
För
att möjliggöra för kommuner, företag och oljebolag att planera genomförandet av
de föreslagna åtgärderna föreslår utredningen att beslut så snart som möjligt
fattas om genomförande av programmet för tiden fram till år 1980 och att
ställningstagande till programmet för tiden därefter sker senast år 1978.
Enligt
utredningens mening bör nuvarande förbud att i övriga delar av landet förbränna
eldningsolja med högre svavelhalt än 2,5 viktprocent omedelbart utvidgas till
att omfatta också övriga fossila bränslen. Samtidigt bör bestämmelsen i fråga
ändras så att förbudet kommer att gälla utsläpp till atmosfären av
svavelföreningar i en mängd som överstiger 0,6 g svavel per megajoule räknat
på tillfört bränsle. Motsvarande utformning bör enligt utredningen ges åt
bestämmelserna för de områden där gränsen 1,0 viktprocent svavel i
eldningsolja gäller. Den största mängd svavelföreningar som får släppas ut bör
i detta fall fastställas till 0,24 g per megajoule räknat på tillfört bränsle.
Genom att bestämmelsema utformas på detta sätt blir det enligt utredningen inte
behövligt att ansöka om undantag för användning av t. ex. olja med högre
svavelhalt i en anläggning som är utrustad med anordning för avsvavling av
rökgaserna, om svavelutsläppen därigenom minskar till tillåten nivå. Utsläpp av
svavel från koleldning bör jämställas med svavelutsläpp från oljeeldning
räknat på värmeinnehållet i det tillförda bränslet. Om hänsyn tas till bara
värmevärdet, motsvarar 1,0 viktprocent svavel i olja ca 0,7 viktprocent svavel
i kol.
Enligt
utredningen bör ett ökat ansvar för att olja med föreskriven svavelhalt används
läggas på importörer och leverantörer. Utredningen föreslår därför som nyss har
sagts att förbud också skall gälla införsel och försäljning av eldningsolja med
för hög svavelhalt.
I
bristsituationer bör det enligt utredningen även i fortsättningen vara möjligt
att medge undantag från ifrågavarande förbud. Enligt utredningen bör det
ankomma på länsstyrelsen att medge undantag från förbud mot förbränning.
Undantag får medges endast om särskilda skäl föreligger. Det torde enligt
utredningen ytterst sällan finnas anledning att anse att sådana skäl föreligger
annat än när det råder brist på eldningsolja med tillåten svavelhalt.
Naturvårdsverket bör ha befogenhet att föra talan mot länsstyrelsens beslut om
undantag för att ta tillvara allmänna intressen. Undantag från förbud att
importera och försälja eldningsolja med för hög svavelhalt bör enligt
utredningen lämpligen prövas av naturvårdsverket.
För att den som medges undantag inte skall komma i
ett ekonomiskt bättre läge än den som använder mera lågsvavlig och därmed
dyrare
Prop. 1976/77:3 16
olja
bör enligt utredningens medgivande av undantag förenas med en avgift. Avgiften
bör vara av sådan storlek att den motsvarar den ekonomiska fördel som
medgivandet kan beräknas medföra.
I fråga om ansvar för brott mot föreslagna
förbudsföreskrifter anför utredningen att böter eller fängelse i högst ett år
bör kunna utdömas för sådant brott. I detta sammanhang framhåller utredningen
att brottsbalkens regler om medverkan till brott också kommer att gälla i
fråga om brott mot t. ex. förbudet att bränna eldningsolja vars svavelhalt
överstiger 1,0 viktprocent med hänsyn till att fängelse kan utdömas för
brottet. Den som säljer olja med högre svavelhalt gör sig således enligt
utredningen skyldig till medhjälp till den brottsliga förbränningen.
I
likhet med vad som gäller enligt lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling
vid brott mot föreskrift om importförbud bör enligt utredningens mening också
brott mot föreslagna föreskrifter om förbud mot överlåtelse och förbränning
kunna föranleda förverkande av det bränsleparti som varit föremål för brottet.
Alternativt bör värdeförverkande kunna meddelas. Även utbyte av brott som nu
avses bor enligt utredningen kunna förverkas.'
Enligt nuvarande bestämmelser utövar länsstyrelsen
tillsynen. Utredningen anser att naturvårdsverket bör ha ett centralt ansvar
för tillsynen och att länsstyrelserna bör biträdas i den lokala tillsyneii äv
hälsovårdsnämnderna. Utredningen förordar vidare att särskilda föreskrifter om
skyldighet för förorenaren att betala provtagnings- och undersökningskostnader
meddelas.
De
förslag som nu har redovisats' skulle enligt utredningen kräva ganska
omfattande ändringar och kompletteringar av gällande författningar.
Utredningen föreslår därför att behövliga bestämmelser for att genomföra
förslagen meddelas i en ny lag om svavelhaltigt bränsle och i en till denna
knuten tilläriipningsförfattning som bör kallas förordning om svavelhaltigt
bränsle.
Lagen
bör enligt utredningen utfornias som en ramlag med bemyndigande för regeringen
att i fråga om fossilt bränsle som innehåller svavel meddela föreskrifter som
gäller förbränning, användning, handel, överlåtelse eller import, om det är
påkallat från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän synpunkt att motverka
utsläpp i luften av svavelföreningar. Vidare föreslås lägen innehålla
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter orii dispensavgift.
Däratöver bör lagen enligt utredningens förslag uppta bestämmelser om tillsyn,
tystnadsplikt, ansvar och förverkande. Lagen föreslås ti-ada i kraft den 1
oktober 1977, då lagen om begränsning äv svavelhalten i eldningsolja bör
Upphöra att gälla.
Den av utredningen föreslagna förordningen om
svavelhaltigt bränsle innehåller föreskrifter om de förbud i fråga oin
förbränning, överlåtelse
och import av eldningsolja som skall gälla fr. o. m. den 1
oktober 1977 enligt utredningens åtgärdsprogram. Förordningen föreslås uppta
också bestämmelser om bl. a. medgivande av undantag, uppgiftsskyldighet för
den som säljer eller importerar fossilt bränsle, dispensavgiftens uttagande
samt om skyldighet att betala provtagnings- och un-dersöknuigskostnader.
Utredningens författningsförslag
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 resp. bilaga 3.
Utredningen framhåller att
långtgående åtgärder måste vidtas för att minska svavelutsläppen från olika
industriella processer. Detta bör beaktas vid den prövning som fordras enligt
miljöskyddslagen. Vad som därvid skall anses som en teknisk-ekonomisk möjlig
begränsning av utsläppen bör enligt utredningen bedömas utifrån kostnaderna för
att minska svavelutsläppen vid energiproduktion. Frågan om vilka åtgärder som
behöver vidtas bör enligt utredningen också beaktas i de branschutredningar som
naturvårdsverket f. n. genomför i samarbete med industrin. Enligt utredningen
bör naturvårdsverket ta hänsyn till att ifrågavarande utsläpp måste minskas,
när verket meddelar riktlinjer för miljövården. Enligt utredningens bedömning
bör processindustrins nuvarande utsläpp halveras dvs. från nuvarande 200 000
ton svaveldioxid per år lill 100 000 ton per år 1985.
Utredningen har studerat frågan om
det är möjligt att i ett kortare perspektiv ersätta eldningsolja med andra
svavelfria energislag. De svavelfria energislag som utredningen har granskat är
naturgas, vind-och solenergi samt kärnenergi. Beträffande naturgasen pekar
utredningen på att de tekniska och ekonomiska förutsätmingarna för införsel av
naturgas till Sverige ännu är osäkra. Man bör därför enligt utredningen inte
basera den erforderliga minskningen av eldningsoljeanvändningen på detta
energislag. Möjligheterna att importera naturgas till Sverige bör emellertid
enligt utredningen beaktas vid den fortsatta utformningen av energipolitiken.
Metoder för att tillvarata vind-
och solenergi är enligt utredningen inte utvecklade i den omfattning att dessa
energislag inom överskådlig tid kan ge några större tillskott till den svenska
energiförsörjningen.
Enligt utredningen är kärnenergi
det enda svavelfria energislag som i dag är tillgängligt i den omfattning att
det kan ersätta större kvantiteter eldningsolja och därmed skapa utrymme föi-
den erforderliga minskningen av svavelutsläppen. Särskilt intressanta är enligt
utredningen möjligheterna till kombinerad el- och värmeproduktion i
käm-kraftvärmeverk.
Enligt utredningen är det angeläget
att frågan om att ersätta eldningsolja med svavelfria energislag ges hög
prioritet vid ställningstagande till den kommande energipolitiken år 1978.
Kunskaperna om svavelutsläppens hälso- och miljöeffekter
är som
2 Riksdagen 1976177.1 saml. Nr 3
Prop.
1976/77: 3 18
tidigare
har nämnts delvis bristfälliga. Utredningen föreslår att en utökad forsknings-
och undersökningsverksamhet kommer till stånd. Som särskilt angelägna
forskningsuppgifter nämner utredningen epidemiologisk forskning rörande
svavelföreningars effekter på människors hälsa och forskning rörande det sura
nedfallets långsiktiga inverkan på skogsmark. Utredningen föreslår att
naturvårdsverket får i uppdrag att utarbeta förslag till samordnat
forskningsprogram kring svavelutsläppens hälso- och miljöeffekter.
3.3
Kalkning av sjöar och vattendrag
En begränsning av svaveldioxidutsläppen som ger
påtagliga effekter i form av minskat nedfall av sura ämnen kommer enligt
uiredningen alt ta många år att genomföra. Utredningen har därför undersökt
möj-lighelema att restaurera försurade områden och förhindra att ytterligare
områden förstörs. Utredningen har därvid funnit att spridning av kalk på mark
och i vatten i dag torde vara den enda metoden för att neutralisera det sura
nedfallet.
Erfarenheterna av sådan kalkning är än så länge
begränsade men enligt utredningen tyder ingenting på att en kalkning av sjöar
och vattendrag som utförs på lämpligt sätt och med lämplig kalksort skulle ha
sådana negativa effekter att åtgärder av denna typ inte bör prövas. Utredningen
föreslår att 10 milj. kr. om året under en femårsperiod ställs till
fiskeristyrelsens förfogande till en försöksverksamhet med statsbidrag till
kalkning av sjöar och vattendrag. Syftet med försöksverksamheten är förutom
att rädda särskilt utsatta och från fiske-, naturvårds- och
rekreationssynpunkt värdefulla sjöar och vattendrag att få ytterligare
erfarenheter ay metoder och kostnader för kalkning och att studera effekterna
av kalkning. Statsbidrag bör enligt utredningen normalt utgå med 75 % a.v de
godkända kostnaderna. I särskilda fall t. ex. när det gäller ett vatten av
riksintresse bör regeringen kunna medge en högre bidragsprocent. I kostnaden
för kalkningsföretag bör enligt utredningen få inräknas, utöver kostnad för
inköp och spridning av kalken, även kostnad för utredning eller undersökning i
samband med planering och uppföljning av företaget.
Utredningen har upprättat förslag till förordning
om statsbidrag till
kalkning av insjöar och vattendrag. Förslaget bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilaga 4. .
Det föreslagna stödet till kalkning av sjöar och
vattendrag medför enligt utredningen att något hundratal sjöar av särskilt
intresse med hänsyn till sitt värdefulla fiskbestånd, fritidsfisket eller andra
rekreationssynpunkter kan räddas. Med tanke på att det i södra och mellersta
Sverige finns ca 10 000 sjöar som omedelbart hotas av en fortsatt försurning
kan enligt utredningen sådana åtgärder emellertid inte ses som
Prop.
1976/77: 3 19
ett
alternativ till en minskning av totalutsläppen. Riskerna för en fortsatt
försurning av sjöar, åker- och skogsmark kvarstår i stort sett oförändrade om
inte utsläppen minskas.
Enligt utredningens mening kan man inte helt
utesluta möjligheten att kalkning i sjöar och vattendrag i något fall kan
medföra risk för skada i miljön. Den främsta anledningen till sådan risk för
skada torde vara att olämplig kalksort kommer till användning. Vissa kalksorter
kan t. ex. innehålla tungmetallföreningar eller andra kemiska ämnen som inte är
önskvärda i miljön. Därför bör enligt utredningens mening alla kalkningsföretag
i sjöar och vattendrag på förhand anmälas till länsstyrelsen. Med hänsyn till
att denna samhällskontroll påkallas av att det vid kalkningen använda medlets
kemiska egenskaper och hantering i vissa fall kan befaras medföra skada i
miljön bör erforderliga föreskrifter om anmälningsplikt enligt utredningen
stödjas på lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor (ändrad senast
1975: 741). Utredningen föreslår vidare att regeringen med stöd av
bemyndigandet i 6 § nämnda lag inför befogenhet för länsstyrelsen att i
anmälningsärende föreskriva skyldighet för den som utför kalkningen att iaktta
behövliga försiktighetsmått vid spridningen eller att undersöka verkningarna
av denna eller utföra annan kontrollåtgärd. I detta sammanhang framhåller
utredningen att länsstyrelsen i egenskap, av tillsynsmyndighet enligt lagen om
hälso- och miljöfarliga varor har befogenhet att meddela föreläggande eller
förbud som uppenbart behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall efterlevas. Länsstyrelsen kan sålunda i visst fall
förbjuda användningen av kalksort som innehåller föroreningar som, bedöms vara
miljöfarliga.
Behövliga föreskrifter om ifrågavarande
anmälningsplikt bör enligt utredningen tas upp i kungörelsen (1973: 334) om
hälso- och miljöfarliga varor (ändrad senast 1975: 465) och träda i kraft den
1 januari 1977. Utredningens förslag till ändring i kungörelsen bör bifogas
protokollet i detta ärende som bilaga 5.
4
Remissyttrandena
4.1
Allmänt om behovet av åtgärder för att motverka negativa effekter av
svavelutsläpp
Flertalet remissinstanser anser att utredningen har
redovisat en värdefull översikt över hälso- och miljöproblemen vid användning
av fossila bränslen och över de möjligheter som i dag finns att begränsa svavelutsläpp
och reparera redan inträffade skador i naturen. De åtgärder som föreslås för
att minska svavelutsläppen anses av flertalet remissinstanser vara väl avvägda
och motiverade från hälso- och miljösynpunkt. Några remissinstanser
ifrågasätter oni det inte bör finnas möj-
lighctcr
till mer långtgående åtgärder bl. a. i särskilt utsatta områden. LO
understryker vikten av att kraftfulla svenska initiativ tas till ett internationellt
samarbete för att reglera svavelutsläppen. Liknande synpunkter framförs av
många andra remissinstanser.
Remissinstanserna instämmer över lag i utredningens
bedömning att ytterligare åtgärder måste vidtas för att begränsa utsläppen av
svaveldioxid. Enligt Svenska naturskyddsföreningen framstår detta i dag som en
av de mest väsentliga miljövårdsuppgifterna. En klar majoritet stödjer också
utredningens förslag till åtgärdsprogram i fråga om begränsning av
svavelhalten i fossila bränslen.
Länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län
anser i likhet med några andra remissinstanser att utredningens förslag bör ses
som ett minimiprogram. Vidare framhålls att det hade varit värdefullt om utredningen
hade belyst vad en ytterligare sänkning till maximalt 0,5 % svavel i tjock
eldningsolja skulle ha inneburit. Naturskyddsföreningen och länsstyrelsen i
Västmanlands län anser att föreslagna åtgärder bör tidigareläggas.
Mot bakgrund av betydelsen av de svavelmängder som
tillförs Sverige från andra länder vill CDL, Sveriges industriförbund och
Sveriges hantverks- och industriorganisation inte tillstyrka utredningens tidsplan
för åtgärdernas genoinförande. CDL rekommenderar att man närmare kartlägger de
åtgärder utredningen har föreslagit och att man skjuter de åtgärder där man har
anledning tro att kostnaderna är höga i förhållande till effekterna framåt i
tiden i väntan på att internationella åtgärder vidtas. Liknande åsikter
framförs av Industriförbundet. För att komma till rätta med de lokala problemen
bör man enligt Industriförbundet i vårt land satsa på kraftvärmeverk och
processåtgärder i sådana industrier som är illa lokaliserade från
luftföroreningssynpunkt.
Tillgången på lågsvavliga tjockoljor i Europa anses
av Svenska petroleum institutet komma att på kortare sikt successivt öka till
följd av större utvinning bl. a. i Nordsjön. Institutet anser därför att förutsättningarna
för att täcka ett eventuellt ökat behov i Sverige av lågsvavliga oljor är
relativt gynnsamma.
Ett styrsystem som byggs upp av en kombination av
normer och avgifter förordas av Styrelsen för teknisk utveckling.
Flertalet remissinstanser ansluter sig till
utredningens bedömning att
ökad uppmärksamhet bör ägnas utsläppen av svavel från industriella
processer. En minskning av dessa utsläpp är enligt många remissin
stanser mycket angelägen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att
man inom ett län bör ha möjlighet att införa strängare regler för om
råden som är belastade av stora industriutsläpp. Industriförbundet an
ser däremot att åtgärder endast bör vidtas mot industrier som ur luft
föroreningssynpunkt är illa lokaliserade, r
Remissinstanserna
delar i allmänhet utredningens :uppfattning att an-
Prop. 1916fil'. 3 21
vändningen
av eldningsolja bör minskas. Remissinstanserna anser över lag atl kraftigt
ökade insatser bör göras för att spara energi bl. a. genom hushållning och
nyttiggörande av spillvärme. Vidare framhålls att forskningen rörande
utveckling av energisnåla processer och alternativa energislag bör ökas.
Flertalet remissinstanser tar inte ställning till om en minskning av
användningen av eldningsoljor bör ske genom ökat utnyttjande av kärnenergi. Man
anser att utredningens material inte ger möjlighet till ett sådant
ställningstagande, eftersom miljöriskerna med kämenergi inte har vägts ia i
utredningens bedömning. Ett ställningstagande i denna fråga bör enligt dessa
remissinstanser anstå till nästa energipolitiska beslut.
Utredningens förslag om ökad forskning på området
stöds allmänt av remissinstanserna. Man anser att forskning beträffande
försurningens effekter på skogsmark och skogsproduktion är särskilt
betydelsefull.
4.2
Utvidgad lagstiftning om begränsning av svavelhalten i eldningsolja m. m.
Det övervägande flertalet remissinstanser
tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att samtliga fossila
bränslen skall innefattas i en ny lag om svavelhaltigt bränsle och att bestämmelsema
om vilka svavelutsläpp som skall vara tillåtna relateras till mängden tillförd
energi.
Avvikande uppfattning framförs av några
remissinstanser. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, mot bakgrand av
svårigheterna att kontrollera utsläppsmängderna vid rökgasrening, att
nedtrappning av svavelhalten i oljan bör uppmuntras framför rökgasrening.
Tillåtlighets-reglerna bör därför bibehållas i nuvarande utformning.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att utredningens förslag om
utsläppsgräns, 0,24 g svavel per megajoule bränsle, för kol motsvarar 0,7 %
svavelhalt. Det kol som främst är aktuellt för import till Sverige innehåller
i allmänhet 0,9 % svavel. Länsstyrelsen anser med hänsyn härtill att
bestämmelsema bör utformas så att införsel av detta kol inte hindras. Liknande
synpunkter framförs av CDL som anser i första hand att svavelutsläppen från
koleldning bör prövas från fall till fall och i andra hand alt utsläppsmängden
för kol bör sättas vid 0,34 g svavel per megajoule bränsle, vilket skulle
motsvara en svavelhalt på 0,9 %..
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar förutsätter
att dispens kommer att beviljas när beredskapslager av högsvavlig olja behöver
tas i anspråk.
Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att
utredningen mera utförligt borde ha belyst frågan om avsvavling av rökgaser.
Koncessionsnämnden påpekar att man med rökgasrening kan nå 95 % svavelav-
Prop. 1976/77: 3 22
skiljning,
vilket innebär att man vid användning av normalsvavlig olja (2,5 %) erhåller
ett svavelutsläpp motsvarande ca 0,1 % svavelhalt. Länsstyrelsen i Ålvsborgs
län framför liknande synpunkter.
Utredningens förslag om förbud mot införsel och
överlåtelse av eldningsolja med svavelhalt överstigande en viss procentsats
kommenteras av några remissinstanser. Naturvårdsverket tillstyrker förslaget
med åberopande av att det synes väl ägnat att minska utbudet av olja med för
hög svavelhalt. Svenska petroleum institutet anser å andra sidan atl nuvarande
bestämmelser har fungerat bra och att de föreslagna nya föreskrifterna skulle
krångla till en rad naturliga åtgärder t. ex. blandningsoperationer för att
balansera oljans svavelinnehåll. Man framhåller att vissa problem kan uppstå i
de fall då oljebolagen har lageratrym-men bara för en viss oljekvalitet.
Institutet ifrågasätter vidare om det är meningsfullt att minska svavelhalten i
tunn eldningsolja snabbare i Sverige än inom EG, där den har begränsats till
0,3 % fr. o. m. den 1 oktober 1980 i särskilt utsatta områden.
CDL föreslår att inga begränsningar sätts för
svavelhalten vid införsel och överlåtelse av tjockolja. Bestämmelserna bör
enligt CDL inte utformas så att utveckling av metoder eller teknisk utrastning
för rök-gasavsvavling motverkas eller användning av sådan utrustning begränsas.
Liknande synpunkter framförs av Ingenjörsvetenskapsakademien.
Förslaget om införande av dispensavgift vid
medgivande av undantag från föreskrifter om begränsning av svavelhalten godtas
i allmänhet av remissinstansema. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
dock alt frågan om dispensavgift bör utredas ytterligare. Länsstyrelsen förordar
i stället för det föreslagna avgiftssystemet ett system med avgifter som är
proportionella mot den mängd svavel som släpps ut.
När det gäller utredningens förslag till
föreskrifter om skyldighet för säljare och importör att lämna uppgift om
svavelhalten i eldningsolja ifrågasätter naturvårdsverket om förslaget till lag
om svavelhaltigt bränsle ger regeringen behövligt bemyndigande att meddela
ifrågavarande föreskrift. CDL anser att uppgift om svavelhalten inte skall
behöva lämnas av säljaren i samband med avtalets ingående som föreslagits av
utredningen. Det bör räcka om uppgifter lämnas vid leveransen.
Utredningens förslag till förverkandebestämmelser
tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Naturvårdsverket anser att ekonomiska sanktioner i form av förverkande bör
kunna bli effektiva brottsförebyggande medel. Enligt CDL år det inte påkallat
alt i fråga om handel med eldningsoljor införa bestämmelser om förverkande.
Prop.
1976/77: 3 23
4.3
Kalkning av sjöar och vattendrag
Utredningens förslag om försöksverksamhet med
statsbidrag för kalkning av sjöar och vattendrag tillstyrks av
remissinstansema. Naturskyddsföreningen understryker att föreningen till fullo
delar utredningens uppfattning att sådan kalkning inte bör ses som ett
alternativ till minskning av svavelutsläppen utan endast som ett medel att
under en övergångsperiod bevara en åtminstone någorlunda normal biologisk
balans i särskilt värdefulla vattensystem. Flera remissinstanser vill gå
längre. Länsstyrelserna i Västmanlands, Örebro och Värmlands län förordar att
anslaget för kalkning åtminstone fördubblas. Också Svenska kommunförbundet
anser att anslaget för kalkningsåtgärder är för litet. Beträffande den
föreslagna bidragsprocenten framhåller länsstyrelsen i Kalmar län att
fiskeristyrelsen i undantagsfall bör få rättighet att bevilja bidrag med 100 %
av kostnaden för kalkningsåtgärdema. Detta bör enligt länsstyrelsen gälla t.
ex. vid akuta försumingssituationer.
Försöksverksamheten bör enligt fiskeristyrelsen
utnyttjas till att effektivisera och förbilliga kalkningstekniken.
Lantbruksstyrelsen anser att försöksverksamheten bör utformas så att den ger
underlag för bedömning av huruvida kalkning av åkermark kan ingå som ett led i
en eventuellt fortsatt verksamhet av detta slag. Styrelsen förutsätter i likhet
med LRF att statsbidrag kan utgå till sådan kalknmg av åkermark som kan
motverka försurning av visst vattensystem.
Länsstyrelserna välkomnar i allmänhet utredningens
förslag till anmälningsplikt vid kalkning. Länsstyrelsen i Värmlands län anser
att bestämmelserna om anmälningsplikt bör utformas så att länsstyrelsen vid
behov kan utfärda förbud mot kalkning. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att
kalk ej bör omfattas av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.
Kalkningen bör inte ses isolerat som en
fiskevårdande åtgärd framhåller flera remissinstanser, bland dem
riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Västmanlands län. En prioritering av
kalkningsprojekt bör enligt dessa remissinstanser ske på grundval av en mera
allsidig och övergripande inventering av vattnens värde som naturresurs. I
enlighet med en sådan vidare bedömnmg av vattnens värde ur naturvårdssynpunkt
kan enligt riksrevisionsverket ifrågasättas om inte naturvårdsverket bör
fungera som bidragsbeviljande myndighet. En utgångspunkt för en prioritering
skulle enligt riksrevisionsverket kunna vara de naturvårdsplaner som tas fram
av kommuner och länsstyrelser inom ramen för den fysiska riksplaneringen.
Prop.
1976/77: 3 24
5
Föredraganden
5.1
Allmänna synpunkter
Att främja människans livsmiljö är ett övergripande
mål för miljöpolitiken. Miljöfrågorna känner inga nationella gränser.
Föroreningar av skilda slag förflyttas med vindens och vattnets hjälp från ett
land till ett annat. En aktiv miljöpolitik förutsätter därför samarbete över nationsgränserna
för att alla människor skall ges rätten till en god miljö. Men det
internationella miljösamarbetet måste hela tiden utgå från de åtgärder som
vidtas för att förbättra miljön i det egna landet.
En god miljö är en väsentlig del av människornas
levnadsstandard. Det är utifrån det synsättet de senaste årens intensiva
reformverksamhet på miljöområdet skall ses. Med hjälp av lagstiftning,
forskning, planering, statliga stimulansbidrag och internationellt samarbete
har miljöförstöringen på många områden kunnat hejdas och förstörd miljö i viss
utsträckning kunnat återställas. Föroreningsutsläppen från industrin har
nedbringats kraftigt i vårt land. Genom utbyggnaden av de kommunala
reningsverken har vattendragen renats. Genom lagstiftning har användningen av
farliga ämnen reglerats. Men fortfarande återstår mycket att göra. Därför måste
reformverksamheten på miljövårdens område fortsätta.
Ett av de största miljöproblemen är de negativa
följderna av svavelutsläppen i Europa. Om inte kraftfulla åtgärder vidtas för
att begränsa dessa utsläpp kommer följderna för människans hälsa och för miljön
att bli allvarliga. Det är i högsta grad angeläget att den fara som svavelutsläppen
medför beaktas vid den fortsatta energiplaneringen.
Mot bakgrund av redan konstaterade skador av
svavelutsläpp och riskerna för ytterligare skador tillkallade jag i maj 1975
särskilda sakkunniga som i betänkandet (Ds Jo 1976: 2) Mindre svavel bättre
miljö har föreslagit en rad olika åtgärder för att motverka de negativa
effekterna av svavelutsläppen.
De fossila bränslena, dvs. olja, kol och naturgas,
innehåller svavel som vid förbränning oxideras till svaveldioxid. De tjocka
eldningsoljorna indelas med hänsyn till svavelhalten i låg-, normal- och
högsvavliga, vilka innehåller 1,0, 2,5 resp. 3,5 % svavel. I tunna
eldningsoljor uppgår svavelhalten i allmänhet till omkring 0,5 %. Vid
förbrännmg av ett ton eldningsolja med 1 % svavelhalt bildas 20 kg
svaveldioxid. Svavelhalten i kol varierar mellan oUka fyndigheter. Så är t. ex.
svavelhalten i kol från Polen som regel låg och innehåller mindre än 1,0 %
svavel. När viss energimängd produceras genom förbräiming av kol bildas
emellertid mer svaveldioxid än när samma energimängd tas från olja med hänsyn
tUl att energiinnehållet i kol är lägre. I naturgas är svavelhalten så liten
att den i detta sammanhang saknar betydelse.
De
sammanlagda svaveldioxidutsläppen i Sverige uppgick år 1973
Prop. 1976/77: 3 25
till
ca 800 000 ton varav 600 000 ton härrör från förbränningen av olja och 200 000
ton från vissa industriprocesser i vilka svavelhaltiga råvaror används. I
Västeuropa uppgick svaveldioxidutsläppen till ca 22 milj. ton år 1973. I
Östeuropa var motsvarande utsläpp samma år ca 38 milj. ton.
Höga svavelkoncentrationer i luften är
huvudsakligen en direkt följd av utsläpp från närbelägna källor med stora
utsläpp såsom Icraftverk, värmeverk, panncentraler eller industrier.
Spridningen av svavelföreningar är emellertid inte bara ett lokalt problem.
Svaveldioxid kan transporteras med luftmassorna mycket långa sträckor för att
så småningom falla ned huvudsakligen i samband med nederbörd. Vid nedfallet
kan svaveldioxiden ha ombildats till syra eller sulfat. I sydligaste Sverige
och Västkustområdet härrör mindre än 25 % av det totala svaveldioxidnedfallet
från utsläpp i Sverige. Motsvarande andel för övriga delar av landet varierar
mellan 25 och 50 %.
Utsläpp
och nedfall av svavelföreningar orsakar eller innebär risker för skador av
skilda slag. Alltför höga koncentrationer av svaveldioxid i luften kan således
innebära risker för människors hälsa. Detta är främst ett tätortsproblem, som i
vårt land kan uppkomma vid ogynnsam väderlek vintertid. En expertgrupp inom Världshälsoorganisationen
(WHO) har rekommenderat vissa riktlinjer från hälsosynpunkt för högsta
acceptabla koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften.
Naturvårdsverket har nyligen fastställt svenska riktvärden, som nära ansluter
sig till WHO:s rekommendationer.
De
svavelföreningar som faller ned från atmosfären är från kemisk synpunkt sura.
Mark och vatten tillförs på detta sätt ständigt ämnen som är försurande. I
kalkfattiga områden är markens och vattendragens förmåga att neutraUsera surt
nedfall liten. Detta gäller bl. a. omfattande områden i Syd- och Västsverige
dit stora mängder svavelföreningar också transporteras med vindarna från den
europeiska kontinenten och från Storbritannien.
Försurning
av sjöar och vattendrag är ett allvarUgt miljöproblem. Växt- och djurvärlden i
berörda vatten utarmas. Fiskdöd på grund av försurning har under senare år
rapporterats från både Sverige och Norge. Ett stort antal undersökningar har
gjorts för att klarlägga försurningens omfattnuig. Undersökningarna ger vid
handen att av Sveriges ca 100 000 sjöar är ca 10 000 mer eller mindre
allvarligt skadade. Ett fortsatt svavelnedfall i oförändrad omfattning kommer
att leda till att skadorna förvärras. Dessutom kommer ytterligare vattensystem
att drabbas.
Betydande arealer skogsmark i Syd- och Västsverige
utgörs av jordar som är känsliga för det sura svavelnedfallet. Dessa områden är
särskilt värdefulla från produktionssynpunkt. Riskerna för en försämring av skogarnas
produktionsförmåga inom de aktuella områdena bedöms som stora.
Prop. 1976/77: 3 26
Svavelföreningar i luften orsakar också
söndervittring och rostskador på byggnader och andra konstruktioner.
Kostnaderna för dessa skador har uppskattats till mellan 100 och 1 000 milj.
kr. per år.
För att begränsa utsläppen av svaveldioxid i
Sverige föreskrivs i lagen (1968: 551) om begränsning av svavelhalten i
eldningsolja ett generellt förbud mot förbränning inom landet av sådan olja med
högre svavelhalt än 2,5 viktprocent. Med stöd av bemyndigande i lagen har regeringen
i kungörelsen (1970: 621) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja
föreskrivit att svavelhalten inte får överstiga 1,0 viktprocent i olja som
förbränns inom flertalet kommuner i Stockholms län, Jönköpings kommun,
samtliga kommuner i Kronobergs och Blekinge län, Lunds och Malmö kommuner och
samtliga kommuner i Hallands, Göteborgs och Bohus resp. Älvsborgs län. Från
ifrågavarande förbud kan länsstyrelsen medge undantag. Flertalet av de anläggningar
eller inrättningar varifrån kan befaras mera betydande svavelutsläpp är underkastade
tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen (1969: 387) och miljöskyddskungörelsen
(1969: 388). Beträffande vissa av dessa anläggningar bl. a. raffinaderier och oljekraftverk
prövas tillkomst och lokalisering av regeringen enligt 136 a § byggnadslagen
(1947: 385).
Enligt de beräkningar som görs i tidigare nämnt
betänkande kommer utsläppen av svaveldioxid år 1985 att uppgå till 1 milj. ton
i Sverige och 30 milj. ton i övriga Västeuropa, om inga ytterligare motåtgärder
vidtas.
EnUgt utredningen är möjhgheterna att på sikt
allsidigt utnyttja landets vattenresurser hotade genom den fortgående
försurningen. Riskerna för negativa effekter på skogsproduktionen är enligt utredningen
stora. Utredningen slår fast att långtgående åtgärder nu måste vidtas för att
minska svavelutsläppen i första hand i vårt eget land men också i övriga
europeiska länder från vilka vi mottar stora mängder svavelföreningar genom
luften. En kraftig minskning av utsläppen här i landet torde enligt utredningen
också vara en förutsättning för att få till stånd åtgärder i övriga berörda
länder i Europa. Enligt utredningen bör målsättningen vara att i en första
etapp minska utsläppen av svaveldioxid tiU den nivå som rådde i början av
1950-talet, då någon försurning av vatten eller mark ännu inte hade
konstaterats. För att uppfylla detta mål måste utsläppen i Sverige minskas till
ca 300 000 ton per år jämfört med nuvarande ca 800 000 ton.
Den nyss angivna mmskningen av svavelutsläppen i
vårt land bör enligt utredningen åstadkommas främst genom en utvidgad
lagstiftning som gör det möjligt att successivt begränsa svavelhalten i
eldningsoljor. Dessutom bör skärpta åtgärder vidtas inom ramen för miljöskyddslagstiftningen
för att på så sätt mmska svavelutsläppen från processindustrin med hälften.
Vidare bör enligt utrednmgen fossila bränslen i framtiden så långt möjligt
ersättas av andra, svavelfria energislag. Åtgärder
Prop.
1976/77: 3 27
måste
också vidtas för att om möjligt återställa redan försurade vatten. Utredningen
föreslår därför att en femårig försöksverksamhet med kalkning av sjöar och
vattendrag sätts i gång.
Remissinstansema instämmer allmänt i utredningens
bedömning att det är nödvändigt att nu vidta långtgående åtgärder för att komma
till rätta med de hälso- och miljöproblem som föranleds av svavelutsläppen.
Flertalet remissinstanser godtar i allt väsentligt utredningens förslag till
åtgärder. Från några håll görs gällande att man bör vänta med vissa av de
föreslagna åtgärderna till dess att övriga europeiska länder vidtar åtgärder
för att minska sina utsläpp.
Som jag nyss har framhållit är svavelutsläppen vårt
kanske allvarligaste miljöproblem. De nuvarande utsläppen medför påtagliga
risker för människors hälsa och ger upphov till en rad allvarliga miljöproblem.
Utredningens beräkningar visar att utsläppen av svaveldioxid kommer att öka
högst väsentligt fram till år 1985 om ytterligare åtgärder inte omedelbart
sätts in. En ökning av utsläppen skulle ytterligare förvärra den besvärliga
situationen ur hälso- och miljösynpunkt. Detta är enligt min mening
oacceptabelt. Därför måste dels kraftfulla nationella åtgärder sättas in för
att minska våra egna utsläpp, dels internationella initiativ tas för att förmå
andra länder till motsvarande åtgärder. Jag ansluter mig till utredningens
uppfattnmg att vi bör sträva efter att komma ner till de utsläppsnivåer som vi
hade i början på 1950-talet. Jag delar också utredningens uppfattning att vi
måste försöka återställa balansen i vatten som redan är försurade.
Eftersom drygt hälften av de sura svavelföreningar
som faller ned i vårt land kommer från andra länder, krävs som jag nyss har
framhållit fortsatta aktiva insatser på det internationella planet. Jag vill i
detta sammanhang peka på att Sverige sedan slutet äv 1960-talet aktivt har
drivit dessa frågor såväl i olika internationella organisationer främst OECD,
FN:s Europakommission (ECE) och FN:s miljöprogram (UNEP) som vid bilaterala
kontakter. Så har t. ex. en av OECD genomförd studie om långväga transporter
av luftföroreningar och de miljöeffekter dessa åstadkommer tillkommit på
svenskt initiativ. Jag vill också nämna att regeringen har inlett samarbete med
Norge för att i olika internationella sammanhang aktivt driva frågan om
begränsnmg av svavelutsläppen. Framställning i denna fråga har bl. a. gjorts
till EG. Vidare har Sverige och Tyska demokratiska republiken nyligen slutit
avtal som bl. a. omfattar åtgärder för begränsning av svavelutsläppen. De bägge
länderna har vidare förbundit sig att internationellt verka för begränsningar
av sådana utsläpp.
Eftersom vårt land sänder i väg i stort sett lika
stora mängder luft-burna svavelföreningar som vi får ta emot från andra länder
kan vi enligt min bestämda mening inte med tillräcklig grad av trovärdighet
Prop. 1976/77: 3 28
och
tyngd vid förhandlingar med dessa länder kräva att de skall minska sina svavelutsläpp
för vår skull, om vi inte först visar att vi kommer att kraftigt minska våra
egna utsläpp. Jag delar därför inte den uppfattning som har framförts från
några håll under remissbehandlingen att vi skall vänta med egna åtgärder tills
övriga länder har visat sig beredda att minska sina utsläpp av svaveldioxid.
I det följande avser jag att i särskilda avsnitt ta
upp och mera utförligt behandla de av utredningens förslag som skall
föreläggas riksdagen för prövning, nämhgen förslaget till lag om svavelhaltigt
bränsle och förslaget om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag (avsnitt
5.2 och 5.3). I ett därpå följande avsnitt (5.4) tar jag för riksdagens
information upp vissa av utredningen framlagda förslag som inte är av den art
att de bör behandlas av riksdagen.
5.2
Förslag till lag om svavelhaltigt bränsle
För att snabbt minska svavelutsläppen i Sverige
föreslår utredningen att de områden inom vilka endast svavelfattig olja med
högst 1,0 viktprocent svavel får användas skall utvidgas i etapper, nämligen
dels den 1 oktober 1977, dels den 1 oktober 1981, dels den 1 oktober 1984, så
att hela landet vid sist nämnda tidpunkt kommer att omfattas av en sådan
bestämmelse. Vid denna tidpunkt bör enhgt utredningen också införas förbud mot
införsel och överlåtelse av tjock eldningsolja med en svavelhalt som överstiger
1,0 viktprocent. Utredningen föreslår att det den 1 oktober 1977 införs förbud
mot införsel och överlåtelse av tunn eldningsolja vars svavelhalt överstiger
0,5 viktprocent och att förbudet ' sedan den 1 oktober 1979 utvidgas till att
avse sådan olja vars svavelhalt överstiger 0,3 viktprocent. Om dessa åtgärder
genomförs, kommer enligt utredningen utsläppen av svaveldioxid år 1985 att ha
minskat med 260 000 ton per år vid förbränning av tjock eldningsolja och med 30
000 ton per år vid förbränning. av tunn eldningsolja. Enligt utredningen bör
redan nu fattas beslut om de föreslagna åtgärderna för tiden fram till år
1980. Ställningstagande till åtgärder för tiden därefter bör ske senast år
1978.
Utredningen föreslår vidare att det förbud som f.
n. gäller eldningsolja skall utvidgas till att omfatta också övriga fossila
bränslen. Undantag från föreskrifterna om begränsning av svavelhalten bör
kunna medges främst när det råder brist på bränsle med låg svavelhalt. Utredningen
föreslår att sådant medgivande av undantag skall kunna förenas med en avgift
som motsvarar den ekonomiska fördel som medgivandet regelmässigt innebär på
grund av att högsvavligt bränsle är billigare än lågsvavligt. Enligt,
utredningen bör brott mot de föreslagna föreskrifterna kunna föranleda förutom
ansvar även förverkande av det bränsleparti som har varit föremål för brott.
Prop.
1976/77: 3 29
Utredningen föreslår att de föreslagna
bestämmelserna tas in i en ny lag om svavelhaltigt bränsle och i en till denna
knuten tillämpningsförfattning. Utredningens förslag innebär att regeringen i
en ramlag får bemyndigande att i fråga om fossilt bränsle som innehåller svavel
meddela föreskrifter som gäller bl. a. förbränning, handel, överlåtelse eller
import, om det är påkallat från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän
synpunkt. Lagförslaget innehåller också bemyndiganden att meddela föreskrifter
om den avgift som jag nyss har berört och om kostnader för provtagning och
undersökning av prov i samband med tillsyn. Lagen föreslås träda i kraft den 1
oktober 1977. Lagen (1968: 551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja
föreslås upphöra att gälla vid samma tidpunkt. För den närmare innebörden av
författningsförslagen vill jag hänvisa till utredningens förslag till lag och
förordning om svavelhaltigt bränsle vilka som tidigare har sagts fogas till
detta protokoll som bilagorna 2 och 3.
Det övervägande flertalet remissinstanser har
tillstyrkt utredningens förslag till program för nedtrappning av svavelhalten i
eldningsolja. Några remissinstanser vill dock gå snabbare fram medan ett fåtal
andra anser att programmet bör genomföras i långsammare takt. För egen del
anser jag att utredningens program väl svarar mot den målsättning som jag
tidigare har angivit. Jag kan därför i allt väsentligt ansluta mig till
programförslaget. Enligt min mening bör således de områden där det blir
förbjudet att elda med olja med en svavelhalt som överstiger 1,0 % väsentligt
utvidgas fr. o. m. den 1 oktober 1977. Vid samma tidpunkt bör också införas
förbud mot införsel och överlåtelse av tunn eldningsolja och viss
motorbrännolja med en svavelhalt som Överstiger 0,5 %. När det gäller den
föreslagna begränsningen av svavelhalten i tunn eldningsolja till 0,3 % fr. o.
m. den 1 oktober 1979 anser jag dock i likhet med Svenska petroleum institutet
att denna tidpunkt bör skjutas fram till den 1 oktober 1980 med hänsyn till att
motsvarande åtgärd då avses vidtas inom EG. När det gäller den del av
programmet som omfattar tiden efter år 1980 anser jag liksom utredningen att
slutlig ställning bör tas år 1978, då också beslut om den framtida energipolitiken
avses komma att fattas.
I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig
till utredningens förslag att aktuella föreskrifter i fråga om förbränning bör
gälla också annat fossilt bränsle än olja.
Vad utredningen i övrigt har föreslagit rörande
undantag från förbuden, dispensavgift, tillsyn, ansvar och förverkande har i
allt väsentligt godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna även
om skilda uppfattningar har framförts på några punkter. Också den av utredningen
föreslagna författningstekniska lösningen, enligt vilken nu gällande
författnuigar upphävs samtidigt som de nya bestämmelsema delas upp på en ramlag
och en därtill knuten tillämpnirfgsförfattning, har
Prop. 1976/77: 3 30
överlag
godtagits av remissinstanserna. Även jag kan ansluta mig till förslagen i
dessa delar.
Jag
föreslår således att regeringen i en ny lag om svavelhaltigt bränsle i 1 § får
bemyndigande att i fråga om fossilt bränsle som innehåller svavel meddela
föreskrifter som gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import för att
motverka utsläpp i luften av svavelföreningar. Sådana föreskrifter bör kunna
ges under fömtsättning att det är påkallat från miljöskyddssynpunkt eller annan
allmän synpunkt. Jag ämnar föreslå regeringen att med stöd av detta bemyndigande
meddela de föreskrifter om förbud mot förbränning, överlåtelse och import av
fossila bränslen som föranleds av vad jag har anfört i det föregående. Dessa
föreskrifter bör enligt min mening kunna utformas i stort sett i enlighet med
vad utredningen har förordat i sitt förslag till förordning om svavelhaltigt
bränsle. Regeringen bör vara oförhindrad att göra avvikelser i den mån det
behövs med hänsyn till utvecklingen på oljemarknaden eller av andra skäl.
Regeringen
bör också ges bemyndigande att överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun
att meddela föreskrifter som nyss har sagts. Befogenheten att delegera till
kommun att meddela sådana föreskrifter behövs för att regeringen, såsom jag
senare ämnar föreslå, i en kommande förordning skall kunna föra in en
motsvarighet till nu gällande bestämmelse i 6 § lagen (1968: 551) om
begränsning av svavelhalten i eldningsolja. I detta lagrum ges kommun rätt att
i lokal hälsovårdsordning meddela föreskrift om högsta tillåtna svavelhalt i
eldningsolja utan hinder av 65 § andra stycket första punkten hälsovårdsstadgan
(1958: 663).
Avsikten
är att föreskrifterna om förbud mot förbränning skall ges sådan utformning att
det faktiska utsläppet av svavelföreningar i förhållande till energiinnehållet
i tillfört bränsle blir avgörande för om förbränning i visst fall är tillåten
eller inte. Med hänsyn härtill krävs inte, till skillnad från vad som gäller
nu, dispens för förbränning av högsvavlig olja i anläggning med
tillfredsställande rökgasrening. När det gäller frågan om gränsvärden för
tillåtna utsläpp kan jag inte dela den av Centrala driftledningen framförda
uppfattningen att värdet för kol generellt bör sättas högre än vad utredningen
föreslagit. Däremot vill jag framhålla att det bör vara möjligt att vid
prövning av fråga om undantag särskilt beakta det behov som även framdeles kan
finnas av att förbränna kol med högre svavelhalt vid anläggning där förbränning
av sådant kol sker redan i dag.
I
2 § lagen bör föreskrift om den föreslagna dispensavgiften tas upp. Jag
föreslår att föreskriften ges den lydelsen att, om regeringen eller
förvaltningsmyndighet har medgivit undantag från bestämmelse som med stöd av 1
§ har meddelats om den högsta mängd svavelföreningar som får släppas ut i
luften, särskild avgift får tas ut med belopp som fast-
Prop. 1976/77: 3 31
ställs
av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.
Upplysningsvis vill jag nämna att jag ämnar föreslå regeringen att överlåta åt
naturvårdsverket att fastställa avgiftsbelopp. I princip skall avgiften
motsvara den ekonomiska fördel som en dispens kan beräknas medföra.
Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande
ifrågasatt om inte i lagen bör tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela
bestämmelse, om skyldighet för säljare och importörer att lämna uppgift om
svavelhalten i bränslet. Då viss tvekan kan uppstå om det föreslagna bemyndigandet
i 1 § innefattar befogenhet att meddela föreskrifter om sådan
uppgiftsskyldighet, förordar jag att det i 3 § införs ett uttryckHgt bemyndigande
som ger regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer rätt
att föreskriva att den som driver handel med eller importerar fossilt bränsle
skall lämna uppgift om svavelhallen i bränslet.
I fråga om tillsynsbestämmelsernas utformning kan
jag ansluta mig till utredningens förslag. Jag föreslår dock några smärre
justeringar ay formell art. Bestämmelsema bör i lagförslaget tas upp som 4, 5
resp. 6 §. Upplysningsvis vill jag nämna att jag tänker föreslå regeringen att
med stöd av bemyndiganden i 4 och 5 §§ meddela föreskrifter som i stort
överensstämmer med de föreskrifter i denna del som har upptagits i utredningens
förslag till förordning om svavelhaltigt bränsle.
Utredningens förslag till ansvarsbestämmelser bör
tas upp i 7 §. De bör kompletteras med en särskild bestämmelse om bötesstraff
för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgift eller
lämnar oriktig uppgift i fall då uppgiftsskyldighet har föreskrivits med stöd
av 3 §. Bestämmelsen bör tas in som ett andra stycke i paragrafen. Ansvar
enligt första eller andra stycket bör inte inträda, om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken. Bestämmelse om detta bör tas in som tredje stycke.
Den av utredningen föreslagna hänvisningen till varusmugglingslagens
ansvarsbestämmelser bör utgöra paragrafens fjärde stycke.
Lagens 8 § bör innehålla de bestämmelser om
förverkande som utredningen har föreslagit. Jag vill understryka att jag i
likhet med naturvårdsverket anser att hotet om ekonomisk sanktion i form av
förverkande får anses vara ett effektivt brottsförebyggande medel i detta sammanhang.
Den nya lagen bör träda i kraft den 1 oktober 1977,
då lagen (1968: 551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja bör upphöra
att gälla. I övergångsbestämmelserna bör,anges bl. a. att beslut om medgivande
av undantag som har meddelats enligt den gamla lagen skall anses meddelat
enligt den nya lagen, om inte regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer förordnar annat.
Jag
har i mitt lagförslag inte tagit upp någon motsvarighet till utred-
Prop.
1976/77: 3 32
ningens
förslag till bestämmelse om tystnadsplikt. Såsom förutskickas i regeringens
prop. 1975/76: 160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars
offentlighet kommer nämhgen riksdagen att under 1976/77 års riksmöte föreläggas
förslag till helt ny författningsreglering av tystnadsplikten i allmän tjänst
med verkan fr. o. m. den 1 januari 1978.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag om svavelhaltigt bränsle.
5.3
Förslag om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag
De föreslagna åtgärderna för begränsning av
svaveldioxidutsläppen måste enligt utredningen kompletteras med åtgärder för
att restaurera redan försurade områden och förhindra att ytterligare områden
förstörs. Spridning av kalk på mark och i vatten är i dag enligt utredningen
den enda metod som kan användas för att neutralisera det sura nedfallet.
Ingenting tyder enligt utredningen på att kalkning av sjöar och vattendrag som
utförs på lämpligt sätt och med lämplig kalksort skulle ha sådana negativa
effekter att åtgärden inte bör prövas. Utredningen föreslår att 10 milj. kr.
om året under en femårsperiod ställs till fiskeristyrelsens förfogande för
försöksverksamhet med statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag.
Därigenom bör särskilt utsatta och från fiske-, naturvårds- och rekreationssynpunkt
värdefulla sjöar och vattendrag kunna räddas. Statsbidrag bör enligt
utredningen normalt utgå med 75 % av de godkända kostnadema. För den närmare
innebörden av utredningens förslag om statsbidrag till kalkningsåtgärder vill
jag hänvisa till bilaga 4 där utredningens förslag till bidragsförfattning har
tagits in.
Enhgt
utredningen behövs kontroll av att från miljösynpunkt olämp
liga kalksorter inte används vid kalkningsföretag. Utredningen föreslår
därför att all kalkning i sjöar och vattendrag på förhand skall anmälas
till länsstyrelsen. Behövliga föreskrifter om anmälningsplikt bör rege
ringen enligt utredningen kunna meddela med stöd av lagen (1973: 329)
om hälso- och miljöfarliga varor. Föreskrifterna bör enligt utredningen
tas in i kungörelsen (1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor och
träda i kraft den 1 januari 1977. Utredningens förslag till ändring i kun
görelsen har fogats till protokollet i detta ärende som bilaga 5 vartill jag
får hänvisa. i
Remissinstanserna tillstyrker överlag förslaget om
en femårig försöksverksamhet med statsbidrag till kalkning av sjöar och
vattendrag. Det ar enligt min mening i hög grad angeläget att vi genom en sådan
försöksverksamhet prövar möjlighetema att återställa vatten som är särskilt
hårt drabbade av försurningen och som är värdefulla från fiske- och
naturvårdssynpunkt. Verksamheten bör kunna ge öss betydelsefulla'
Prop.
1916fll: 3 33
erfarenheter
om lämpHga metoder för kalkning och om de effekter som kalkningen har på
vattenmiljön. Jag vill i detta sammanhang framhålla att kalkning inte får ses
som ett alternativ till åtgärder för att minska svavelutsläppen. Bidrag bör
kunna utgå med högst 75 % av godkänd kostnad för kalkningsföretaget. Om
särskilda skäl föreligger bör dock bidrag i enstaka fall kunna utgå med högre
bidragsprocent.
Vid beräkning av bidrag bör såsom utredningen har
föreslagit tas hänsyn till den betydelse kalkningen har för allmänhetens
fritidsfiske eller för bevarandet av ett växt- eller djurbestånd som framstår
som värdefullt från vetenskaplig eller annan allmän synpunkt.
Frågan om den närmare utformningen av
bidragsreglerna och frågan om anslagsbehovet avser jag att ta upp till
behandling vid höstens budgetarbete. Förslag i dessa frågor bör kunna läggas
fram för riksdagen i samband med budgetpropositionen.
I likhet med flertalet remissinstanser tillstyrker
jag utredningens förslag om införande av anmälningsplikt för kalkningsföretag.
Upplysningsvis vill jag nämna att jag avser att senare föreslå regeringen att
med stöd av lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor meddela
behövliga föreskrifter om anmälningsplikten i kungörelsen (1973: 334) om hälso-
och miljöfarliga varor.
5.4
Övriga frågor
Som jag förut har redovisat släpps årligen ut ca
200 000 ton svavelföreningar i luften från skilda processindustrier i vårt
land. Enligt utredningen bör dessa utsläpp fram till år 1985 bringas ned till
ca 100 000 ton. Denna fråga bör enligt utredningen tas upp i de
branschutredningar som f. n. genomförs av naturvårdsverket i samarbete med
berörda industrier. Utredningen förordar att frågan också beaktas av
naturvårdsverket när verket meddelar riktlinjer för miljövården. Särskilda
åtgärder mot de industrier som anses ha för stora utsläpp av svavelföreningar
bör enligt utredningen vidtas inom ramen för miljöskyddslagstiftningen.
Det övervägande flertalet remissinstanser instämmer
i utredningens bedömning av att svavelutsläppen från industriella processer bör
begränsas ytterligare. Industriförbundet anser att åtgärder bör vidtas bara
mot industrier som är särskilt illa lokaliserade från luftföroreningssynpunkt.
För egen del vill jag anföra följande. Enhgt den
målsättning för nedtrappning av svavelutsläppen som jag tidigare har förordat
följer att vi i vårt land måste vidta kraftfulla åtgärder inte bara för att
klara de lokala luftföroreningsproblemen utan även för att minska de totala utsläppen
till en betydligt lägre nivå än den nuvarande. Skall målet kunna nås måste
utsläppen minskas också från sådana industrier vars nu-
3 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 3
Prop. 1976/77: 3 34
varande
svavelutsläpp med hänsyn till gynnsamma spridningsförhållanden inte medför påtagliga
lokala olägenheter. Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på våra
förpliktelser enligt den nordiska miljöskyddskonventionen som träder i kraft
innevarande år. Enligt konventionen är de nordiska länderna skyldiga att vid
prövningen av tillåtligheten av miljöskadlig verksamhet likställa störning som
sådan verksamhel medför eller kan medföra i grannland med störning i det egna
landet. Med hänsyn till att vi från svensk sida anser att denna princip, som
får anses vara ett utflöde av artikel 21 i FN:s miljödeklaration, skall
tillämpas också av övriga berörda europeiska länder när det gäller föroreningar
som kan spridas till vårt land måste vi självfallet tillämpa principen
beträffande våra egna utsläpp av föroreningar. Jag delar därför utredningens
uppfattning att nuvarande industriutsläpp bör halveras fram rill år 1985. Det
får ankomma på naturvårdsverket alt med stöd i första hand av
miljöskyddslagens bestämmelser verka för att den nu angivna målsättningen kan
förverkligas.
1 fråga om lokala luftföroreningsproblem framhåller
utredningen att halten svaveldioxid i utomhusluften i svenska tätorter har
minskat betydligt under den senaste tioårsperioden på grund av utbyggnad av
fjärrvärme och införda begränsningar av svavelhalten i eldningsolja. I den mån
halten svaveldioxid i en tätort överskrider de nyligen fastställda riktvärdena
för kvaliteten på utomhusluft, bör enligt utredningen en övergång till
fjärrvärme övervägas för att komma till rätta med problemet. De fastställda
riktvärdena bör enligt utredningen beaktas vid planering av tätorternas
energiförsörjning. 1 sammanhanget framhäver utredningen planering av
tätorternas energiförsörjning som ett viktigt medel för att nå de fastställda
riktvärdena för luftkvaliteten.
Även sedan alla de åtgärder som jag tidigare har
förordat har genomförts, kommer det i vissa tätorter att kvarstå svavelutsläpp
som lokalt kan ge upphov till föroreningshalter som överstiger de riktvärden
för luftkvalitet som nyss har nämnts. För att nå godtagbara förhållanden torde
i allmänhet krävas en övergång till andra former av bostadsuppvärmning än de
nuvarande. I en del fall kan det bli nödvändigt att inrätta fjärrvärmesystem
eller att bygga ut befintliga sådana system. Jag delar följaktligen
utredningens uppfattning att det är viktigt att behovet av att från hälso- och
miljösynpunkt minska svavelutsläppen inom en tätort beaktas i den kommunala
planeringen av energiförsörjningen.
Utredningen har förordat alt tjock eldningsolja i
framtiden bör så långt möjligt ersättas av svavelfria energislag. Särskilt
pekar man på möjligheterna att bygga kärnkraftvärmeverk som utöver produktion
av elenergi skall kunna förse våra storstadsregioner med bostadsvärme.
Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens
uppfattning att användningen av eldningsolja bör minskas. Man tar emellertid
inte ställning till om denna minskning bör ske genom ökat utnyttjande av kärnenergi.
Prop.
1976/77: 3 35
Enligt min mening bör frågan om att ersätta
eldningsolja med svavelfria energislag prövas i samband med kommande
energipohtiska beslut. Då kommer också den av mig tillsatta utredningen (Jo
1976: 02) om hälso- och miljöeffekter av energiutnyttjande att vara färdig med
sitt arbete.
Enligt utredningen är det viktigt att en utökad
forsknings- och undersökningsverksamhet kommer till stånd. Utredningen
föreslår att naturvårdsverket utarbetar förslag till samordnat
forskningsprogram kring svavelutsläppens hälso- och miljöeffekter.
Jag finner det angeläget att en samordnad
forskningsplanering kring svavelutsläppens hälso- och miljöeffekter kommer till
stånd. Jag förutsätter att naturvårdsverket i samarbete med övriga berörda
organ snarast utarbetar ett sådant program.
6
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att
1.
antaga förslaget till lag om
svavelhaltigt bränsle,
2.
godkänna de grunder för
statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag som jag har förordat.
7
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
de förslag som föredraganden har lagt fram.
pH-v ä rde
pH-value
Bilaga 1
pH-situationen
i svenska sjöar våren 1975 (SNV PM 685) (vita delar av landet ej undersökta).
100 150km
LiberKartor, Sthim 1976
Prop. 1976/77: 3 37
Bilaga
2 Utredningens förslag
Förslag
till
Lag
om svavelhaltigt bränsle
Härigenom
föreskrives följande.
1 §
Om det är påkallat från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän
synpunkt att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar, får rege
ringen i fråga om fossilt bränsle som innehåller svavel meddela före
skrifter som gäller förbränning, användning, handel, överlåtelse eller
import. Sådan föreskrift kan avse viss del av landet eller viss typ av
anläggning eller fordon.
Regeringen
får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrift som avses i
första stycket.
2 §
Om särskilda skäl föreligger att för viss tid medge större svavelut
släpp än som följer av föreskrift som har meddelats med stöd av 1 §,
får regeringen föreskriva att viss avgift skall erläggas till staten med
anledning därav. Avgift skall motsvara den ekonomiska fördel som
medgivande kan beräknas innebära.
Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet
att meddela föreskrift om avgift som avses i första stycket.
3
§ Tillsynen över efterlevnaden
av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter och villkor utövas av
förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer.
4
§ Tillsynsmyndighet har rätt
att efter anfordran erhålla upplysningar och handUngar som behövs för
tillsynen enligt denna lag. Tillsynsmyndighet äger tillträde till område,
anläggning, lokal eller annat utrymme som används i samband med försäljning
eller förbränning av fossilt bränsle och får där göra undersökning eller taga
prov på bränsle eller rökgas. För uttaget prov utgår ej ersättning.
Om
skyldighet att ersätta tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och
undersökning av prov förordnar regeringen eller förvaltningsmyndighet som
regeringen bestämmer.
5
§ Tillsynsmyndighet får meddela
föreläggande som behövs för att denna lag eller föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande får myndigheten
utsätta vite.
6
§ Den som har deltagit i
tillsyn enligt denna lag eller som på annat sätt har tagit befattning med
ärende som avses i lagen får ej obehö-rigen röja eller nyttja vad han därvid
har erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.
7
§ Till böter eller fängelse i
högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
föreskrift som har meddelats med stöd av 1 §, om ej gämmgen är ringa.
4 Riksdagen 1976177.1 saml. Nr 3
Prop. 1976/77: 3 38
Om ansvar för import av fossilt bränsle i strid mot
föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § och försök därtill finns
bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.
8
§ Ansvar enligt 7 § första
stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.
9
§ Bränsleparti som varit
föremål för brott som avses i 7 § första stycket eller värdet därav samt utbyte
av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.
10 §
Utan hinder av 65 § andra stycket första punkten hälsovårds
stadgan (1958: 663) får föreskrift om förbränning av fossilt bränsle
meddelas i lokal hälsovårdsordning.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977, då lagen
(1968: 551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja skall upphöra att
gälla.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i
stället den nya bestämmelsen.
Beslut om förbud, föreskrift eller medgivande som
har fattats enligt äldre bestämmelser, skall anses meddelat enligt denna lag,
om ej regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer förordnar
annat.
Prop.
1976/77: 3 39
Bilaga
3 Utredningens förslag
Förslag
till
Förordning
om svavelhaltigt bränsle
Härigenom
föreskrives följande.
1 §
Eldningsolja med högre svavelhalt än 1,0 viktprocent eller annat
fossilt bränsle som innehåller svavel får ej förbrännas inom nedan an
givna län, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i
luften i en mängd som motsvarar mer än 0,24 gram svavel per mega
joule bränsle.
Stockholms
län Malmöhus län
Södermanlands
län Hallands län
Östergötlands
län Göteborgs och Bohus län
Jönköpings
län Älvsborgs län
Kronobergs
län Skaraborgs län
Kalmar
län Värmlands län
Blekinge
län Örebro län
Kristianstads län
2
§ Inom övriga delar av landet
får eldningsolja med högre svavelhalt än 2,5 viktprocent eller annat fossilt
bränsle som innehåller svavel ej förbrännas, om förbränningen medför att
svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,6 gram
svavel per megajoule bränsle.
3
§ Länsstyrelsen får medge
undantag från 1 eller 2 §, om särskilda skäl föreligger.
4
§ Tunn eldningsolja och
motorbrännolja med högre svavelhalt än 0,5 viktprocent och med en viskositet av
högst 15 mm per sekund vid 50° Celsius får ej importeras.
Den som här i landet har tillverkat olja som avses
i första stycket får ej överlåta oljan för inhemskt bruk.
5
§ Statens naturvårdsverk får
medge undantag från 4 §, om särskilda skäl föreligger.
6
§ Den som säljer fossilt
bränsle skall i samband med avtalets ingående lämna köparen uppgift om
svavelhalten i bränslet.
Den som importerar fossilt bränsle skall lämna
uppgift om svavelhalten i bränslet i den ordning som statens naturvårdsverk
föreskriver.
7 §
För medgivande enligt 3 § erlägges avgift som avses i 2 § lagen
(1976: 000) om svavelhaltigt bränsle. Avgiften utgår enligt taxa som
fastställes av statens naturvårdsverk efter samråd med riksrevisions
verket.
Prop.
1976/77: 3 40
8
§ Statens naturvårdsverk utövar
den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen (1976: 000) om
svavelhaltigt bränsle och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.
Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet. Hälsovårdsnämnden utövar
den omedelbara tillsynen inom kommunen.
9
§ Tillsynsmyndighets kostnader
för provtagning och undersökning av prov skall i den utsträckning och enligt de
villkor statens naturvårdsverk föreskriver ersättas av den i fråga om vars
verksamhet provtagningen och undersökningen har utförts.
Framgår genom undersökning av prov att brott mot
lagen (1976: 000) om svavelhaltigt bränsle eller med stöd av lagen meddelade
föreskrifter har blivit begånget, skall den ansvarige ersätta kostnaderna för
provtagning och undersökning.
10
§ Talan mot hälsovårdsnämnds
beslut enligt lagen (1976: 000) om svavelhaltigt bränsle eller enligt
föreskrift som har meddelats med stöd av lagen föres hos länsstyrelsen genom
besvär.
11
§ Talan mot beslut som
länsstyrelsen eller statens naturvårdsverk i särskilt fall har meddelat enligt
lagen (1976: 000) om svavelhaltigt bränsle eller enligt föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen föres hos kammarrätten genom besvär. För att
tillvarataga allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot
länsstyrelsens beslut, varigenom har avgjorts fråga som avses i 3 § denna
förordning.
12
§ Talan mot annat beslut än som
avses i 11 § och som har meddelats av statens naturvårdsverk enligt lagen
(1976: 000) om svavelhaltigt bränsle eller enligt föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen föres hos regeringen genom besvär.
13
§ Myndighet kan förordna att
dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
14
§ Ytterligare föreskrifter för
tillämpning av lagen (1976: 000) om svavelhaltigt bränsle och denna förordning
meddelas av statens naturvårdsverk.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1977,
då kungörelsen (1970: 621) om begränsning av svavelhalt i eldningsolja skall
upphöra att gälla.
Prop.
1976/77: 3 41
Bilaga
4 Utredningens förslag
Förslag
till
Förordning
om statsbidrag till kalkning av insjöar
och
vattendrag
Härigenom
föreskrives följande.
1
§ Bidrag av statsmedel lämnas
enligt denna förordning till kostnad för kalkning som vidtas för att motverka
försurning av insjöar eller vattendrag.
2
§ Bidrag utgår med högst 75
procent av godkänd kostnad för kalkningsföretaget, om ej särskilda skäl
föranleder atmat.
3
§ I kostnaden för
kalkningsföretag får inräknas utöver kostnad för inköp av kalk och spridning av
denna även kostnad för utredning eller undersökning i samband med planering och
uppföljning av företaget.
4
§ Vid beräkning av bidrag skall
hänsyn tagas till den betydelse kalkningen har för allmänhetens fritidsfiske
eller för bevarandet av ett växt-eller djurbestånd som framstår som värdefullt
från vetenskaplig eller annan allmän synpunkt. I förekommande fall skall hänsyn
också tagas till den nytta som jordbruket kan ha av kalkningen.
5
§ Har kalkning utan särskilt
medgivande påbörjats innan bidragsfrågan har avgjorts, får bidrag lämnas
endast om särskilda skäl föreligger.
6
§ Ärende om bidrag prövas av
fiskeristyrelsen. Anser styrelsen att bidrag bör utgå med belopp som överstiger
75 procent av kostnaderna, skall dock ärendet prövas av regeringen.
Fiskeristyrelsen meddelar föreskrifter om vilka uppgifter
som skall lämnas i ansökan om bidrag och vilken utredning i övrigt som skall
förebringas i bidragsärende.
7
§ Ansökan om bidrag ges in till
fiskeristyrelsen, som inhämtar yttranden från statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden. Ärende som skall avgöras av regeringen
överlämnar fiskeristyrelsen med eget yttrande till regeringen.
8
§ I beslut varigenom bidrag
beviljas skall sökanden
1.
inom viss tid börja och
fullborda kalkningsföretag som avses med bidraget,
2.
underkasta sig den kontroll i
fråga om arbetets utförande som fiskeristyrelsen föreskriver,
3.
iakttaga de villkor och
föreskrifter i övrigt som fiskeristyrelsen bestämmer.
Prop,
1976/77: 3 42
9
§ Fiskeristyrelsen får upphäva beslut om bidrag och, i fråga om bidrag som har
lämnats ut, kräva att det helt eller delvis betalas tillbaka, om bidraget har
beviljats på grund av oriktig uppgift från bi-dragstagaren eller denne bryter
mot villkor för bidraget.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1977.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
5 Utredningens förslag
Förslag
til!
Förordning
om ändring i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor
Härigenom
föreskrives att i kungörelsen (1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor
skall införas en ny paragraf, 48 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
a §
Spridning av kalk eller kalkhal-tigt ämne för att
motverka försurning i insjö eller vattendrag får ej påbörjas utan att anmälan
i god tid dessförinnan har gjorts till länsstyrelsen.
1 fråga om kalkningsåtgärd som avses i första
stycket får länsstyrelsen meddela föreskrifter om
1.
försiktighetsmått som
skall iakttagas vid spridningen,
2.
undersökning av de verkningar
som kalkningen medför eller annan kontrollåtgärd.
Länsstyrelsen skall sända avskrift av inkommen
anmälan till statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen och hälsovårdsnämnden.
Detsamma gäller belräffande beslut om föreskrifter enligt andra stycket.
Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1977.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760364
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
40 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (38)
38 kopplingar i 29 dokument.
- SOU 2005:76 Fiskevårdens finansiering, del 1 s. 62 i texten
- Prop. 1994/95:10 Miljöbalk i texten
- Bet. 1987/88:JoU8 om försurningen m.m. s. 4 i texten
- Bet. 1986/87:JoU10 om försurningen s. 3 i texten
- Prop. 1984/85:127 om program mot luftföroreningar och försurning i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- Michanek, Energirätt, 1990 s. 351 · s. 640 i texten · dokumentnivå