med förslag till preskriptionslag, m.m.
300 sidor, varav 247 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 247 av 300 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:5, med förslag till preskriptionslag, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:5
Regeringens proposition
1976/77:5
med
förslag till preskriptionslag, m. m.;
beslutad
den 26 augusti 1976.
Regeringen föreslår
riksdagen att antaga de förslag som har upptagits bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
På regeringens vägnar G.
E. STRÄNG
CARL
LIDBOM
opaginerad Kontrollera mot PDF
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag lill ny
lagstiftning om preskription av fordringar. Förslaget innebär all
bestämmelserna om preskription i 1862 års preskriptionsförordning upphävs och
ersätts av en ny preskriplionslag.
Ett huvudsyfte med förslaget är alt åstadkomma att
fordringar avvecklas snabbare än f. n. Detta kommer till uttryck på två sätt.
Dels föreslås en förkortning av den allmänna preskriptionstiden. Dels föreslås
en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott.
Enligt huvudregeln skall en fordran preskriberas
tre år efter den dag den tidigast kan göras gällande. Tiden skall dock vara tio
år för fordran som gmndar sig på skuldebrev eller annat skriftligt
fordringsbevis, såvida inte fordringen avser ett konsumentköp eller en
konsumenttjänst. En tioårig preskriptionstid skall gälla också för fordran som
har fastställts genom dom e.d.
Preskription skall liksom f. n. kunna avbrytas av
både gäldenären och borgenären. I fråga om preskriptionsavbrott från
gäldenärens sida behålls nuvarande regler. Preskriptionen skall således anses
avbraten om gäldenären erkänner skulden. Det behöver inte ske uttryckligen utan
kan också ske genom att han betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.
När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder
från borgenärens sida krävs enligt förslaget i princip att borgenären väcker
talan mot gäldenären eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande. Liksom
f. n. skall preskriptions-avbrott normalt medföra att ny preskriptionslid
börjar löpa. Har preskription avbratits genom väckande av talan, räknas dock ny
preskriptionslid endasl
Prop. 1976/77:5 2
om
fordringen blir fastställd genom dom e. d. 1 annat fall löper en kortare
lilläggsfrist från del förfarandet avslutas.
Har preskription inträtt, innebär det liksom nu att
borgenären i princip förlorar rätten alt kräva ut sin fordran. Preskription av
huvudfordran omfattar enligt förslaget också fordran på ränta o. d. och
fordran på grand av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under
vissa förutsättningar 11 användas till kvittning.
De föreslagna bestämmelserna är i väsentliga
avseenden tvingande. Avtal om atl fordran inte skall preskriberas eller alt
preskription skall avbrytas på annat sätt än det föreskrivna skall sålunda vara
ogiltigt. Vidare skall avtal om föriängning av preskriptionstiden vara giltigt
endasl om det har ingåtls efter fordringens tillkomst. Sådant avtal får gälla
bara under begränsad tid.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli
1977. Enligl förslaget skall de nya bestämmelserna tillämpas även på fordran
som har kommit till före ikraftträdandet, under föratsättning att fordringen
inle har preskriberats dessförinnan. För att inte rättsföriuster skall uppslå
på grund av förkortningen av preskriptionstiden föreslås en treårig
övergångstid belräffande äldre fordringar.
Prop.
1976/77:5
1
Förslag tiil Preskriptionslag
Härigenom
föreskrives följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag gäller i fråga om preskription av fordran, i den mån ej annat
följer av vad som är särskilt föreskrivet.
Lagen
gäller ej fordran på medel som innestår hos bank.
Preskriptionslid
2 §
Fordran preskriberas tre år efter den dag fordringen tidigast kan göras
gällande.
Preskriptionstiden
är dock tio år för
1. fordran
som grundar sig på löpande skuldebrev,
2. fordran som grundar sig på annat skriftligt
fordringsbevis, såvida icke
fordringen avser köpenliglkonsumentköplagen(1973:877)ellerljänsl som har
tillhandahållits konsument under förhållanden molsvarande dem som anges i
1 § konsumenlköplagen.
I fråga om preskripiionsavbrotl och om ny
preskriptionstid efter sådant avbrott finns beslämmelser i 6-8 §§.
3 §
Har borgenären giltig ursäkt för att ej avbryta preskription i tid på
grand av att han saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är
gäldenär, på grand av alt gäldenären icke kan anträffas eller av annan an
ledning, preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag sådan omstän
dighet ej längre föreligger.
Preskriptionstiden får ej födängas enligl första
stycket med mer än sammanlagt tio år.
4 §
Fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före utgången
av liden för åtalspreskriplion, om icke frågan om ansvar för brottet har
avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter den
dag dom eller slutligt beslul meddelades, om icke preskriptionstiden går
ut senare enligt 2 eller 3 ?!.
Har någon häktats eller erhållit del av åtal för
brott före utgången av tiden för åtalspreskriplion men har ansvarsfrågan icke
avgjons dessförinnan, preskriberas fordran mot honom på skadestånd i anledning
av brottet tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades.
Prop. 1976/77:5 4
5 §
Utan hinder av 2-4 Sij preskriberas fordran på skadestånd senast trettio
år efter det att den skadegörande handlingen företogas, om icke åtgärd som
anges i 6 § har vidtagits dessförinnan. Vid skada på grund av underlåtenhet
räknas tiden från den dag åtgärd senast borde ha vidtagits.
Preskripiionsavbrotl
6 §
Preskription avbrytes genom all
1. gäldenären utfäster betalning, eriägger ränta eller
amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,
2. borgenären väcker talan mot gäldenären, ansökerom
lagsökning eller be-talningsföreläggande, påkallartillämpningav skiljeavtal
ellersöker verkställighet för fordringen,
3. borgenären åberopar fordringen lill kvittning eller
som grund för annan invändning vid domstol, i skiljeförfarande eller hos
exekutiv myndighet eller
4. borgenären åberopar fordringen lill stöd för
ansökan all gäldenären skall försättas i konkurs eller bevakar fordringen i
gäldenärens konkurs.
Verkan
av preskriptionsavbrott
1 §
Avbrytes preskription genom gäldenärens erkännande, löper ny preskriptionstid
enligl 2 S från dagen för erkännandet.
8 §
Har borgenären vidtagit åtgärd enligl 6 §, löper en preskriptionstid av
tio år i den mån fordringen faslsiälles genom dom eller liknande avgörande
eller borgenären far belalningsrätt för fordringen i gäldenärens konkurs. Pre
skriptionstiden räknas från den dag målet eller konkursen avslutas eller
från den senare dag då fordringen tidigast kan göras gällande.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om
åtgärd för verkställighet vidtages ulan all borgenären får full betalning för
sin fordran.
Skall preskriptionstid ej löpa enligl första eller
andra stycket, beräknas preskriptionstid som om borgenären ej hade vidtagit
åtgärd enligt 6 >;. Preskription inträder dock tidigast ett år efter den
dag målet eller konkursen avslutades.
Innebörden
av preskription
9 §
Preskription innebär att borgenären förlorar rätlen alt kräva ut sin ford
ran.
Preskription av huvudfordran omfattar även fordran
på ränta och annan till-läggsförpliklelse samt fordran på grund av borgen.
10 §
Har flera gäldenäreråtagil sig eller förpliktats att svara solidariskt för sam
ma skuld och inträder preskription i förhållande till någon av dem, far hans
an-
Prop.
1976/77:5 5
del
ej utkrävas hos de andra gäldenärerna. Andel beräknas efter huvudtalet, om icke
annat har bestämts genom avtal eller avgörande varom borgenären har fått
kännedom i god tid före preskriptionens inträde.
Uppkommer i fall som avses i första stycket brist
hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan
övriga kvarvarande gäldenärer och borgenären. Därvid svarar envar gäldenär i
förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som har preskriberats.
11 § Utan hinder av preskription får fordran användas lill kvittning, om
den icke var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han
kom i skuld till gäldenären.
12 § Preskription inskränker icke borgenärens rätt att utlaga sin fordran
ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för
fordringen.
Särskilda
beslämmelser
13 § Avtal att fordran ej skall preskriberas eller alt preskription skall
kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrives i denna lag är ogiltigt.
14 § Avtal om förlängning av preskriptionstid är giltigt endast om del
har in-gålts efter fordringens tillkomst. Föriängning får ske med högst tre år
i sänder från dagen för avtalet och sammanlagt med högst tio år från den dag
preskriptionstiden annars skulle ha löpt ut.
Begränsningarna i första stycket gällerej fordran
enligl obligation eller annat skuldebrev som avses i 4 ij första stycket lagen
(1936:81)om skuldebrev.
15 §
Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses i 6 !j 2-4, medför åtgärden
verkningar enligt denna lag, om det med hänsyn lill gäldenärens förhållanden
och omständigheterna i övrigi föreligger skälig anledning att åtgärden vid
tages i den främmande staten.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.
Lagen tillämpas även på fordran som hartillkommil
före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan enligt äldre
bestämmelser. Har preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre
bestämmelser, skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskriptionstiden
skall dock bestämmas enligl den nya lagen.
Fordran som avses i andra stycket preskriberasej
före den Ijuli 1980,om icke preskription skulle ha inträtt dessförinnan även
enligt äldre bestämmelser.
I fråga om sådan fordran påskalt eller allmän
avgift varom särskilda bestämmelserom preskription icke har
meddelatsskallförordningen(l862:10s. ])om tioårig preskription och om kallelse
å okända borgenärer äga fortsatt tillämpning i sin lydelse vid utgången av
juni 1977.
Prop.
1976/77:5 6
2
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och
om kallelse å okända borgenärer
Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1862:10 s.
1) om tioårig
preskription och om kallelse å
okända borgenärer' (/e/5 att 1-8,16,19 och 20 §§ skall upphöra atl gälla, dels
atl i 18 § ordet "förordning" skall bytas ut mot "lag",
(/e/salt rubriken lill förordningen saml 14och 17 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.
Lag om kallelse på
okända borgenärer
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 14 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är borgenärs fordran intecknad i luftfartyg, eller har han
lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den
egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända
borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt lill kvittning för genfordran vare ock
lag som I 7 sägs ändå att den fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven.
Är borgenärs fordran intecknad i luftfartyg, eller har han
lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den
egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända
borgenärer, sin fordran angiver. Utan hinder av anfordran ej blivit efter sådan
kallelse bevakad äger borgenär, som är 1 skuld lill gäldenären, använda sin
fordran Ull kvittning mol skulden, om tiden för fordringens bevakning icke var
ute vare sig när borgenären förvärvade fordringen eller när han kom i skuld
till gäldenären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse av
1 S 1915:60
3 § 1973:1071 ()fr 1975:909)
5 § 1936:96
16 §1933:326
20 S 1933:326.
Senaste lydelse av förordningens rubrik 1933:326. 3
Senaste lydelse 1973:1071 (jfr 1975:909).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varder
egendom till konkurs avträdd före inslällelsedag, som i kallelse å okända
borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren
givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen stadgas; vare
ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallelse anmäla.
Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag offentlig
ackordsförhandling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på
sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.
Varder
egendom lill konkurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å okända
borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren
givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen stadgas; vare
ej pliktig atl sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallelse anmäla.
Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag förhandling om
offentligt ackord i n le t ts och borgenä r före nämnda dag anmält sin
fordran, på sätt i ackordslagen (1970:847)är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den Ijuli 1977.
3
Förslag till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom
föreskrivesatt 13kap. 10 S föräldrabalken'skall hanedanangiv-na lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vill
den omyndige, sedan han blivh myndig, eller ny förmyndare göra anspråk på
ersänning efter vad i 9 i stadgas, skall han, såframt de handlingar, varom i
16 kap. 12 förmäles, överlämnats till honom efter vad där sägs, inom en år
därefter väcka talan om anspråket, eller vare sin talan förlustig. Vad sålunda
stadgats skall ej äga till-lämpnlng, om den avgående förmyn-
t Senaste lydelse 1933:326. 'Baiken omtryckt
1976:612
Omyndigs
fordran på förmyndaren preskriberas tidigast tre år efter den dag förmyndarens
befattning upphörde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77:5
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
dåren
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.
Lagen tillämpas även på fordran som har tillkom mit
före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan.
4
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti
lagsöknings- och utmätningsmål
Härigenom föreskrives all 4§ förordningen den 28
juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1977.
5
Förslag till
Lag
om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot
löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
Härigenom föreskrives att lagen (1946:843) om tid
för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni
1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i
allmänt förvar
Härigenom föreskrives alt 1 och 7 §§ lagen
(1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar
skall ha nedan angivna lydelse.
Prop.
1976/77:5 9
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av
förfallen gäld, som skall eriäggas i penningar, eller är på grand av borgenärs
bortovaro eller sjukdom eller någon annan av honom beroende omständighet
gäldenären hindrad att verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären
fullgöra betalningen genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos
över-exekutor.
Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta
vem som är borgenär, så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är
rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget
äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen skall eriäggas.
Nedsättning av belopp som Innestår på räkning hos
bank får ske även i annat fäll än som anges i första och andra styckena, när
tio år har förflutit från det insättning eller uttag senast gfordes.
7 §
Är,
då ijugu år förflutit från det Är, då ilo är förflutit från det ned-
nedsättning
skett, det nedsatta be- sättning skett, del nedsatta beloppet
loppet fortfarande
innestående och fortfarande innestående och finnes ej
finnes ej anledning till
antagande, att anledning till antagande, alt fråga
fråga om rätt till
beloppet är bero- om rätt till beloppet är beroende på
ende på prövning, må
beloppet, ändå prövning, må beloppet, ändå att gäl-
att gäldenären icke gjort
förbehåll denären icke gjort förbehåll som i 4 §
som i 4 § sägs, av honom
lyftas, där sägs, av honom lyftas, där han därtill
han därtill anmäler sig
inom natt och anmäler sig inom tre är. Göres ej så-
år. Göres ej sådan
anmälan, tillfaller dan anmälan, tillfaller beloppet sia-
beloppel kronan. ten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. 1 fråga
om nedsättning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel
som
innestå hos offentlig myndighet
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1942:263)om preskription av rätt till medel som
innestå hos offentlig myndighet dels atl 1 S skall ha nedan angivna lydelse,
dels au i 2 § ordet "kronan" skall bytas ut mot "staten".
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hava
medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar, enligl lag eller författning inbetalts till
offentlig myndighet för atl utgivas till den som finnes berättigad därtill,
och äro medlen, då tjugu är förflutit från inbetalningen, fortfarande
innestående, utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framlida
händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om
anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt lill medlen är beroende på
prövning och han anmäler sig inom nan och år. Vad nu sagts om den som inbetalt
medel till offentlig myndighet skall, där medel uttagils genom exekutiv
förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt ram.
Den, som vill lyfta nedsatt fullföljds-avgift, vare
phktlg att anmäla sig inom tjuguetl år från det nedsättningen skett.
Hava
medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar, enligl lag eller författning inbetalts till
offentlig myndighet för att utgivas till den som finnes berättigad därtill,
och äro medlen, då tio är förflutit från inbetalningen, fortfarande
innestående, utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framtida
händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om
anledning ej finnes till anlagande att fråga om rätt till medlen är beroende
på prövning och han anmäler sig inom tre år. Vad nu sagts om den som inbetalt
medel till offentlig myndighet skall, där medel ultagils genom exekutiv
förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt ram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga
om inbetalning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar
Härigenom föreskrives att 11 5 lagen (1902:71 s.
1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar', skall upphöra
alt gälla vid utgången av juni 1977.
9 Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen (1918:523)
Härigenom
föreskrivesatt 2 kap. 24 i;, 7 kap. 57 i; och 8 kap. 35 5 vattenlagen
(1918:523) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där
genom byggnad, vilken verkställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs,
eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant
beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutels meddelande icke av vattendomstolen
föratsetts, må utan hinder av bestämmelsen i 22 § den, som lider skadan eller
intrånget, framställa anspråk å ersättning enligl reglerna i 9 kap.; dock
skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos
vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som
vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den
för byggnadens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av
sökt anstånd bestämda tiden.
Där
genom byggnad, vilken verkställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs,
eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant
beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av
vattendomstolen föratsetts, må utan hinder av bestämmelsen i 22 § den, som
lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna
i 9 kap. / stället för bestämmelserna 1 pieskripiionslagen (1976:000) gäller
därvid an sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning skall anmälas
hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som
vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den
för byggnadens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av
sökt anstånd bestämda tiden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I Senaste lydelse av 11 ;j 1958:429.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är skada eller intrång, som i första stycket avses,
av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligl nämnda
stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana
förändringar i byggnadens anordnande, som ulan all förnärma tredje mans rätt
eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade atl förebygga eller i
största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
7
kap.
57
§'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där
genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 § sägs, av
företag, som i detta kap. avses, vållas skada eller intrång, som vid
utlåtandets eller beslutets meddelande icke av synemännen eller av
vattendomstolen föratsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda § den,
som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligl
reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till
prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst
tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat från
utgången av den för företagets fullbordande i utlåtandet eller beslutet
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Där
genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i56§ sägs, av
företag, som i detta kap. avses, vållas skada eller intrång, som vid
utlåtandets eller beslutets meddelande icke av synemännen eller av
vattendomstolen föratsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda § den,
som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt
reglerna i 9 kap. I stället.för bestämmelserna 1 preskriptions-lagen
(1976:000) gäller dätvid att sådant anspråk för att kunna upptagas lill
prövning skall anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid,
högst tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat
från utgången av den för företagets fullbordande i utlåtandet eller beslutet
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller
intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för
anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana
ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningar
och vidtagande på deltagarnas i företaget bekostnad av sådana åtgärder, som
utan att förnärma tredje mans rätt eller
Senaste lydelse 1920:459.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
för
förelaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största
möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
8
kap.
35
§2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av beslut eller
ullålande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förulselts när beslutet
eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning enligt 9 kap.
ulan hinder av bestämmelserna i 34 §. Fö7ait anspråket
5Aö//kunnaupplagaslill prövning skall det anmälas hos vattendomstolen inom
fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i
beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den tid för företagets
slutförande som beslämts i beslutet eller utlåtandet eller som fastställts
senare med anledning av begäran om anstånd.
Om
skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av beslul eller
utlåtande enligl 34 S och skadan eller intrånget icke förutsetts när beslutet
eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning enligl 9
kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 i;. Istället för besiämmelserna
I preskripiionslagen (1976:000) gäller dänid att anspråket för all kunna
upptagas till prövning skall anmälas hos vattendomstolen inom fem årellerden
längre lid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet eller
utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den lid för företagets slutförande
som beslämts i beslutet eller utlåtandet eller som fastställts senare med
anledning av begäran om anstånd. Är skada eller intrång som avses i första
stycket av betydenhet, kan den skadelidande föra talan om alt på företagets
bekostnad sådana åtgärder skola vidtagas som äro ägnade atl förebygga eller i
största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden ulan att
förnärma iredje mans rätt eller medföra väsentlig olägenhet för företagel.
Talan skall föras inom tid som gäller föranmälan av anspråk enligt första
stycket.
Denna
lag träder i kraft den I juli 1977.
2
Senaste lydelse 1969:393.
Prop.
1976/77:5 14
10 Förslag
till
Lag om ändring i lagen
(1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
Härigenom föreskrives aU 13 § lagen (1931:152) med
vissa bestämmelser mol illojal konkurrens skall upphöra atl gälla vid utgången
av juni 1977.
11 Förslag
till
Lag
om ändring ilagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
Härigenom föreskrives all 62 § lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
62
§
Samfällighetsförening får ej upp-
Samfällighetsförening får ej upplösas förrän alla dess skulder betalats lösas
förrän alla dess skulder betalats eller de medel som fordras för be- eller de
medel som fordras för betalningen nedsatts hos länsstyrelsen, talningen
nedsatts hos länsstyrelsen. 1 samband med upplösningen flr I samband med
upplösningen får kallelse sökas på föreningens okända kallelse sökas på
föreningens okända borgenärer. De / förordningen borgenärer. Bestämmelserna 1
lagen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription (1862:10 s. 1) om kallelse på
okända och om kallelse å okända borgenärer borgenärer äger därvid motsvarande meddelade
bestämmelserna om sådan tillämpning. kallelse äger därvid motsvarande
till-lämpning.
Överstiger vid upplösningen av föreningen dess
tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligl
grandersom föreningsstämman beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat
föreskrives i stadgarna.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.
opaginerad Kontrollera mot PDF
J
USTITIEDEPARTEMENTET
Utdrag
PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1976-04-22
opaginerad Kontrollera mot PDF
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Zachrisson,
Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson.
Föredragande:
statsrådet Lidbom.
Lagrådsremiss
med förslag till preskriptionslag m. m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade
chefen för justitiedepartementet år 1951 en sakkunnig' med uppdrag att se över
bestämmelserna om preskription av fordran. Den sakkunnige, som bedrev sitt
arbete i samråd med delegerade från de andra nordiska länderna, lade år 1957
fram betänkandet (SOU 1957:11) Fordringspreskription m. m. med förslag till lag
om preskription m. m. Förslaget remissbehandlades men har inte lett till
lagstiftning.
Frågan om enhetliga regler om fordringspreskriplion
har därefter varit föremål för överiäggningar såväl inom ramen för det nordiska
lagstiftnings-samarbetet som inom Europarådet och Förenta Nationerna. Vid
överläggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark,
Finland, Norge och Sverige år 1972 enades man om huvuddragen i ett utkast till
samnordiska regler om preskription.
På grundval av resultatet av de nordiska
överiäggningarna har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria (Ds Ju
1975:1 1) med förslag till preskriplionslag m. m. De i
promemorian framlagda lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls
av justitiekanslern (JK), hovrätten för Nedre Norriand, datainspektionen,
televerket, kammarkollegiet, statskontoret, bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, riksskatteverket, kommerskollegium, konsumentombudsmannen
(KO), konsumentverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
köplagsutredningen, skadeslåndskommiltén, konkurslagskommitlén,
konsumenlljänstutred-
' Hovrättspresi-denlen Mauritz Wijnbladh.
Prop. 1976/77:5 16
ningen,
försäkringsrättskommittén. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar.
Föreningen auktoriserade revisorer, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Svenska handelskammarförbundet, Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, PK-banken,
Finansieringsföretagens förening. Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam och Motorbranschens riksförbund (MRF).
Riksskatteverket har bifogat yttranden av
kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hudiksvall.
Kommerskollegium har bifogat yttranden av Stockholms, Gotlands och Skånes handelskammare,
handelskamrarna i Göteborg och Karistad saml handelskammaren för Örebro och
Västmanlands län. Gotlands handelskammare har anslutit sig till Stockholms
handelskammares yttrande, och handelskamrarna i Göteborg och Karistad har
anslutit sig till Skånes handelskammares yttrande.
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
SHIO och Svenska handelskammarförbundet har avgett ett gemensamt yttrande, till
vilket även SAF har anslutit sig. Dessa remissinstanser citeras i det följande
under beteckningen företagarorganisationerna. PK-banken haranslutit sig lill
Svenska bankföreningens yttrande.
Yttranden har vidare kommit in från
bostadsstyrelsen och utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skalleprocessen
(USS).
Vid beredningen av ärendet i justitiedepartementet
har överiäggningar ägt ram med företrädare för justitieministerierna i Danmark
och Norge. Samråd har också skett med justitieministeriet i Finland.
2
Gällande rätt
2.1
Sverige
Allmänna regler om fordringspreskriplion finns i förordningen
(1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer (preskriptionsförordningen).
Särskilda regler om preskription av fordringar finns dessutom i olika
specialförfaltningar.
2.1.1
Preskriptionsförordningen
Preskriptionsförordningens bestämmelser om
preskription gäller enligt I § första stycket alla slag av fordringar, oavsett
om de avser pengar, varor.
Prop.
1976/77:5 17
tjänster
eller andra prestationer. Från förordningens tillämpningsområde undanias dock i
20 § vissa fordringar som grundas på obligationer eller andra masspapper saml
vissa fordringar på riksbanken och riksgäldskonloret o. d.
Preskriptionstiden är enligt 1 § första stycket tio
år. Tiden räknas från dagen för fordringens tillkomst. Förfallodagen saknar
betydelse för beräkning av preskriptionstiden. Förfaller en fordran senare än
tio år efter tillkomsten, blir den ändå preskriberad efter tio år, om inle
preskriptionsavbrott sker.
Preskription avbryts genom atl borgenären väcker
talan mot gäldenären eller genom alt han utom rätta kräver gäldenären på
betalning eller annan fullgörelse. Krav kan framställas skriftligen eller
muntligen. En erinran om skulden anses som krav (1 § första stycket).
Kan gäldenären inte anträffas, har borgenären
enligl 1 § andra stycket möjlighet att avbryta preskription genom att ange
fordringen hos domstol eller överexekulor. Delsamma gäller enligt 1 § tredje
stycket, om borgenären inle vet om eller var gäldenären har hemvist här i
landet.
Preskriptionsavbrott kan enligt 3 § första punkten
ske också genom att gäldenären erkännerskulden. Detta behöverinteske
uttryckligen. Det räcker med amortering eller räntebetalning som görs av
gäldenären eller med hans vetskap.
Vissa beslut i inleckningsärenden har enligt 3 §
andra punkten preskriptionsavbrytande verkan, nämligen beslul varigenom
ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande, dock inte om det är
fråga om inteckning i fast egendom, tomträtt, skepp eller skeppsbygge.
Preskriptionsavbrytande verkan tillerkänns enligl samma lagrum också anteckning
om innehav av pantbrev eller annan inieckningshandling.
Efter varje preskriptionsavbrott börjar en ny
tioårig preskriptionstid löpa (I § första stycket). Har processuellt förfarande
inletts mot gäldenären, sker nytt preskripiionsavbrotl varje gång han hörs
eller kallas till inställelse. Blir fordringen fastställd genom dom eller
utslag, räknas preskriptionstiden från del domen eller utslaget meddelades.
Skall gäldenären underrättas om domen eller utslaget och försummas detta,
räknas tiden från det gäldenären senast hördes eller kallades till inställelse,
om inte preskripiionsavbrotl sker på annat sätt. Även verkställighet har
preskriptionsavbrytande verkan (4 §).
1 5 § finns bestämmelser om sådana fall då flera
gäldenärer är solidariskt ansvariga för en skuld. Har borgenären försummat all
avbryta preskription i förhållande till en av dem, blir var och en av de övriga
inte skyldig att betala mer än den del av skulden som belöper på honom. Uppkommer
brist hos någon av dessa, fördelas den lika mellan de övriga. Borgenären får
svara för den del som skulle ha betalts av den gäldenär gentemot vilken
preskription har skett.
Har en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer
betalat skulden under tionde året, har han enligt 5 § andra stycket ett år på
sig för atl göra gällande regresskrav mot de övriga.
6 § ger gäldenären möjlighet att förhindra att
frågan om hans betalningsskyldighet står öppen under mycket lång tid. Har
borgenären avbrutit pre-
Prop.
1976/77:5 18
skription
genom ett krav utom rätta eller en erinran får sålunda gäldenären väcka s. k.
provokatorisk talan mot borgenären för att få fordringsrälten prövad.
Försummelse att avbryta preskription medför atl
borgenären föriorar sin talan mol gäldenären (2 §). Detta innebär dock inte att
alla rättsverkningar som är förenade med fordringen upphör. Enligt 7 § får en
fordran trots preskription användas lill kvittning mol genfordran.
Förutsättningen är au borgenären har förvärvat sin fordran före
preskriptionstidens utgång och atl han också dessförinnan har ådragit sig den
skuld som han önskar kvitta.
Vidare föreskrivs i 8 § atl en borgenär som har
handpant lill säkerhet för sin fordran trots preskription inte behöver lämna
ifrån sig panten förrän han har fått betalt. Överstiger fordringen pantens
värde, gäller dock de allmänna preskriplionsbeslämmelserna i fråga om
överskottet.
Om en gäldenär har betalt en skuld trots atl den är
preskriberad, anses han inle ha rätt atl återfå beloppet under åberopande av
reglerna om condictio indebiti.
Slutligen bör nämnas att domstol inte ex officio
beaktar fråga om preskription. Det krävs i princip att gäldenären gör
preskriptionsinvändning.
2.1.2
Preskriptionsbestämmelser 1 andra .författningar
De reglerom fordringspreskription som finns i andra
författningar avviker i flera hänseenden från bestämmelserna i
preskriptionsförordningen. I allmänhet föreskriver de en kortare
preskriptionstid, i regel mellan ell och tre år. Utgångspunkten för
preskriptionstiden är ofta en annan än fordringens tillkomst. Även reglerna om
preskriptionsavbrott och om verkan av preskription skiljer sig i många.fall
från de allmänna bestämmelserna.
1 glfiermålsbalken finns vissa bestämmelser om
preskription. 1 7 kap. 3 S föreskrivs beträffande s. k. hushållsgäld för vilken
båda makarna svarar att borgenären måste väcka talan inom två år, om han vill
kräva hustrun på gälden. Tiden räknas från förfallodagen eller, om skulden
skall betalas vid anfordran, från dess uppkomst. Enligt 5 kap. 6 § gäller en
ettårsfrist för make som har anspråk på ersättning för att han under ett
kalenderår har skjutit till mer än vad som ålegat honom för familjens
underhåll. Motsvarande gäller enligt 8 kap. 6 § belräffande ersättning för
biträde i makes förvärvsverksamhet. 1 11 kap. 16 § föreskrivs en ettårsfrist
för rätten att påkalla jämkning av sådant avtal om bodelning eller
underhållsbidrag till make som har träffats med avseende på förestående
äktenskapsskillnad. Tiden räknas från det äktenskapsskillnaden meddelades.
En motsvarighet till den sistnämnda bestämmelsen
såvitt angår avtal om underhåll lill barn finns i 7 kap. 9 .föräldrabalken.
Enligl 13 kap. 10 § samma balk gäller en särskild frist för vissa ersättningsanspråk
mot en av-' gående förmyndare. Anspråk på ersättning för skada som förmyndaren
har
Prop.
1976/77:5 19
tillskyndat
den omyndige skall i princip göras gällande inom ett år från del förmyndaren
har avgell slutredovisning för sin förvaltning.
Vissa tidsfrister gäller också enligt ärvdabalken.
Har efterievande make lill förfång för den först avlidne makens arvingar gett
bort egendom, får talan om återbäring av gåvan enligt 3 kap. 3 § inte väckas
senare än fem år efter det gåvan mottogs. I 7 kap. 3 och 4 §§ föreskrivs vissa
frister för bröstarvinges rätt att påkalla jämkning av testamente o. d. 1 16
kap. finns bestämmelser om preskription av rätt atl la arv eller testamente.
Preskriptionstiden för fordran på grund av arrende-
eller hyresförhållande är två år enligt 8 kap. 26 § resp. 12 kap. 61
Jordabalken. Tiden räknas från det arrendestället resp. lägenheten avträddes.
Den som vill framställa fordringsanspråk skall väcka talan inom den angivna
tiden. Sker det inte, är hans rätt till talan föriorad, om inte annat har
avtalats. Har ena parten väckt talan i rätt tid, har dock andra parten rätt
till kvittning, även om han har föriorai rätten atl själv väcka talan.
I vattenlagen (1918:523) finns bestämmelser om atl
anspråk på ersättning skall framställas inom viss lid för au inte rätten till
ersättning skall gå föriorad. 1 2 kap. 24 § föreskrivs att anspråk på
ersättning för skada eller intrång som inte har förutsetts vid beslut om
byggande i vallen skall framställas inom fem eller i vissa fall högst tolv år
från utgången av den tid som har bestämts för byggnadens fullbordande.
Motsvarande gäller enligt 7 kap. 57 § och 8 kap. 35 § i fråga om rätt att
begära ytteriigare ersättning i samband med dikningsföretag resp.
avloppsföretag. Vidare gäller enligt 4 kap. 6 § en ettårsfrist för anspråk på
ersättning för värdeminskning m. m. på grand av beslul om ändring av
valtenkraftanläggning.
1 18 kap. 9 § handelsbalken föreskrivs atl den som
vill föra klandertalan mot syssloman skall göra detta inom "natt och
år" från det redovisning har skett. Paragrafen innehåller också en
bestämmelse om att tiden flyttas fram vid laga förfall. Enligl 20 § andra
stycket lagen (1914:45)om kommission, handelsagentur och handelsresande gäller dessa
beslämmelser också klander av redovisning som har avgetls av kommissionär.
Enligt 54 § köplagen (1905 nr 38 s, 1) måste en
köpare som vill tala belräffande fel eller brist i godset tillställa säljaren
meddelande härom inom ett år från del godset mottogs. I annat fall föriorar han
sin rätt lill talan. Tidsfristen gäller dock inle, om säljaren har åtagit sig
att svara för godset även efter den angivna tiden eller om han har gjort sig
skyldig lill svikligl förfarande. En regel om en ettårig reklamationsfrist
finns också i 11 § konsumenlköplagen (1973:877).
Fordran som grundas på ränte- eller
uldelningskupong till obligation, aktie e. d. preskriberas enligl 25 §
skuldebrevslagen (1936:81), om inte kupongen företes till inlösen inom tre år
från förfallodagen. Avtal om kortare tid är utan verkan. Anmäler någon inom den
föreskrivna liden atl en kupong har förstörts eller förkommit, kan han dock få
betalt i alla fall, om han kan göra sin rätt till kupongen sannolik.
Prop.
1916/11:5 20
En speciell preskriptionsregel gäller för
proprieborgen. I 4 S förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål föreskrivs atl den som har
gått i borgen som för egen skuld blir fri från sitt borgensåtagande, om han
inle blir "lagsökt" inom tolv månader från den dag betalning skulle
ha eriagts. Enligt en särskild lag 1946:843 skall borgenären anses ha fullgjort
vad som åligger honom, om han inom den angivna tiden väcker talan mot borgensmannen
eller på annat sätt gör anspråket gällande inför domstol. Den särskilda
preskriptionsregeln är emellertid tillämplig endast då bestämd betalningsdag
är utsatt i skuldebrevet eller åtminstone viss uppsägningslid efter vilken
förfallodagen kan beräknas. I andra fall gäller den allmänna
lioårspreskriplionen. Borgensmannen anses kunna avsäga sig rätten till
tolvmånaderspreskriplion. Går han i borgen "tills full betalning
sker" tolkas detta som en sådan avsägelse.
Rätt vill utdelning i konkurs preskriberas enligt
148 a § konkurslagen (1921:225) som regel, om inte borgenären har anmält sig
för alt lyfta honom tillagda medel inom två år från del förslag till
slututdelning vann laga kraft.
Den som vill bevaka fordran på grund av
försäkringsavtal skall enligt 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
anhängiggöra talan inom tre år från det han fick kännedom om alt fordringen
kunde göras gällande eller i varje fall inom tio år från det fordringen
tidigast hade kunnat göras gällande. 1 annat fall går han förlustig sin rätt.
För det fall all försäkringsgivaren har träffat
förbehåll om kortare preskriptionstid vid påföljd av rällsföriusl, föreskrivs
i 30 § alt denna påföljd inle flr göras gällande annat än om försäkringsgivaren
skriftligen har förelagt fordringsägaren att anhängiggöra sin talan inom viss
tid, minst sex månader, och denne har försuttit liden. Har förbehåll gjorts om
att försäkringsgivarens ansvarighet för inträffat skadefall skall vara beroende
av att den som har fordran på grand av försäkringsfallet ger sitt anspråk lill
känna inom viss tid, får förbehållet enligt samma paragraf inte åberopas, om
fordringsägaren framställer anspråk inom sex månader från det han har fått
kännedom om sin fordran.
1 15 § finns en tvingande bestämmelse om alt
försäkringsgivare som till följd av försäkringstagarens underiåtenhet att
eriägga premie är fri från ansvarighet enligt förbehåll i försäkringsavtalet
skall anhängiggöra talan för att kräva ut premien inom tre månader från
förfallodagen, om inte avtalet har upphört att gälla dessförinnan. Underiåter
försäkringsgivaren att göra detta, föriorar han sin rätt till talan.
Talan om skadestånd enligt lagen (1916:312)angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall anhängiggöras inom två
år från del skadan inträffade. Om den mot vilken skadeståndsanspråk har gjorts
gällande vill väcka talan mot någon annan som kan vara ansvarig enligt
bilansvarighetslagen, skall han göra det inom ett år räknat från det
skadeståndet betalades eller, om saken har avgjorts efter rättegång, från det
lagakraftägande
Prop.
1976/77:5 21
dom
meddelades. Iakttas inte den angivna lidsfristen, är rätten lill talan
föriorad. Föreligger ömsesidiga skadeståndsanspråk på grund av ett och samma
olycksfall, far dock kvittning ske ulan hinder av sådan försummelse.
Riksdagen har hösten 1975 antagit ell förslag till
trafikskadelag (prop. 1975/76:15, SFS 1975:1410) som ersätter de nuvarande
bestämmelsema i bilansvarighelslagen och trafikförsäkringslagen. Den nya lagen,
som träder i kraft den I juli 1976, innebär betydande förändringar av reglerna
om ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon. Även
preskriptionsbestämmelserna ändras. Enligt 28 § första stycket trafikskadelagen
skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligl lagen eller fordringsrätt
i övrigi på grund av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det
han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom
tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han
att göra detta, är hans rätt all föra talan föriorad. I andra stycket
föreskrivs au förbehåll om kortare lid för väckande av talan än som anges i
första stycket är utan verkan mot den som har anspråk på trafikskadeersättning.
1 347 § sjölagen (t89t:35 s. 1) finns ett flertal
bestämmelser om preskription av sjöfordringar av olika slag. Preskriptionstiden
varierar, i allmänhet mellan ell och två år, liksom utgångspunkten för
presktiptionstiden.
Enligl 10 § lagen (1886:7 s. 1) angående
ansvarighet för skada i följd av Järnvägs drift gäller en tvåårig
preskriptionstid från skadetillfället för skadeståndsanspråk enligl lagen.
Preskriptionsbeslämmelser finns också i 9 § lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet
vid befordran av resande. Rätten att lå ersättning för skada som avses i lagen
går föriorad, om inte talan väcks inom tre år från den händelse som orsakade
skadan. Har den resande avlidit, skall talan väckas inom tre år från
dödsfallet, dock senast fem år från den skadegörande händelsen. Vid
internationell befordran gäller särskilda beslämmelser.
Skadeståndsanspråk enligt lagen (1922:382) angående
ansvarighet för skada 1 följd av luftfart preskriberas enligl i huvudsak samma
bestämmelser som skadeståndskrav enligt bilansvarighetslagen. Enligl 6 § skall
talan om skadestånd enligt lagen anhängiggöras inom två år från del skadan
inträffade. Preskriptionsbestämmelser finns också i 29 § luftfartslagen
(1957:297).
Lagen (1974:610) om inrikes vägtranspori innehåller
i 41 § preskriptions-bestämmelser som föreskriver att talan rörande sådan
godsbefordran som avses i lagen skall väckas inom ett år eller, om talan
grandas på uppsåt eller grov vårdslöshet, tre år. Enligl en särskild
bestämmelse får en preskriberad fordran inle göras gällande genom kvittning
eller på annat sätt.
Enligt 21 § aiomansvarlghetslagen (1968:45) gäller
i princip atl den som vill rikta anspråk på ersättning för skada i följd av
alomolycka mot innehavare av atomanläggning eller dennes försäkringsgivare
skall anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom tre år från den dag han fick
eller med iakttagande
Prop.
1976/77:5 22
av
skälig aklsamhet borde ha fått kännedom om skadan och den för sKaoan ansvarige.
Talan om ersättning skall väckas inom tio år från den dag atomolyckan
inträffade. Har skadan orsakals av alomsubslans som lillgripits olovligen e.
d., får dock talan inle väckas senare än tjugo år efter tillgreppet eller
molsvarande.
Talan om ersättning för oljeskada enligl lagen
(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada lill sjöss skall enligt 10 § samma lag
väckas inom tre år från del skadan uppkom. Talan får dock inle i något fall
väckas efter del all sex år har förflutit från dagen för den olycka som
orsakade skadan eller, om olyckan utgjordes av en serie händelser, från dagen
för den första av dessa.
Enligt 11 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall talan mot ägare eller
innehavare av elektrisk anläggning om ersättning för skada orsakad genom
inverkan av elektrisk ström från sådan anläggning väckas inom två år från det
skadan inträffade. Väcks inte talan före tidens utgång, är rätten härtill
föriorad.
En tvåårig preskriptionstid gäller också för fordran
på skadestånd enligt 13 § lagen (1931:152) med vissa beslämmelser mol illojal
konkurrens för fordran på skadestånd enligt lagen. För preskriptionsavbrott
krävs att den skadelidande väcker talan vid domstol inom den angivna tiden.
Särskilda regler om preskription finns i växellagen
(1932:130) och checklagen (1932:131). Enligt 70 § växellagen preskriberas
sålunda växelfordran mot godkännare efter tre år från växelns förfallodag.
Växelinnehavares fordran mol överiåtare och utställare preskriberas ett år från
del växeln protesterades eller, om förbehåll har gjorts om återgång ulan
protest, från förfallodagen. ÖveHåtares regressfordran mot annan överiåtare
eller mot utställaren preskriberas i princip sex månader från den dag han
själv löste in växeln.
Enligt 52 § checklagen preskriberas innehavares
fordran mot överiåtare, utställare och övriga checkgäldenärer sex månader från
utgången av upp-visningsliden. Har checkgäldenär löst in checken, preskriberas
hans regressfordran mot övriga checkgäldenärer i princip sex månader från den
dag han själv löste in checken.
För preskripiionsavbrotl krävs enligt både
växellagen och checklagen att rättslig åtgärd vidtas. Särskilda regler finns om
avbrytande av preskription genom anhängiggörande av talan vid utländsk domstol
o. d. Kan preskripiionsavbrotl inte ske på grund av force majeure, föriängs
preskriptionstiden till en månad efter del hindret upphörde. Har preskription
avbrutits utan att det mål eller ärende vari kravet har gjorts gällande förts
till slut, börjar ny preskriptionslid löpa från den sista handläggningsdagen.
Trots preskription av växelrätten har innehavaren
av en växel enligt 74 § växellagen rätt all föra talan om ersättning
förobehörig vinst. Molsvarande gäller i fråga om check.
Prop. 1976/77:5 23
En tvåårig preskriptionstid gäller enligt 22 tj
semestetlagen (1963:114) för fordran på lön, ersättning eller skadestånd enligl
lagen. Tiden räknas från utgången av det år,under vilkel arbetstagaren hade ägt
åtnjuta den förmån till vilken anspråket hänför sig. Väcks inte talan inom den
angivna liden, är rätten härtill föriorad.
140 § lagen (1974:12) om anställningsskydd
föreskrivs atl den som vill fordra skadestånd enligt lagen skall underrätta motparten
inom fyra månader från del skadan inträffade. Har förhandling rörande anspråket
påkallats inom den angivna tiden, skall talan väckas inom fyra månader från del
förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader
från skadans uppkomst. Iakttas inle dessa föreskrifter, är talan föriorad.
Bestämmelserna äger molsvarande lillämpning på lön och andra anställningsförmåner
enligt lagen.
Molsvarande preskriptionsbeslämmelser finns intagna
i 11 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen
och 14 § lagen (1974:981) om arbetstagares rätt Ull ledighet för utbildning.
Hänvisning till 40 § lagen om anställningsskydd finns i 6 § lagen (1939:727)
omförbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. w., 6 § lagen (1945:844) om förbud mol uppsägning
eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m. och 7 § lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid dellagande 1
svenskundervisning för invandrare. Enligt 30 § statsijänstemannalagen
(1965:274) är preskriplionsbeslämmelserna i lagen om anställningsskydd
tillämpliga också på statstjänstemans fordran på uppsägningslön o. d. i den
mån regeringen inte har meddelat avvikande beslämmelser. I det förslag lill lag
om medbestämmande i arbetslivet som har lagts fram i prop. 1975/76:105 finns,
som närmare skall behandlas i ett följande avsnitt, bestämmelser om
förhandlingsordning i tvister mellan parter som är bundna av kollektivavtal m.
m.
Enligt 19 § Iredje stycket firmalagen (1974:156)
preskriberas rätt till ersättning för skada genom firmaintrång i regel, om
inte talan väcks inom fem år från del skadan uppkom. En femårsfrisl föreskrivs
också för den som vill väcka talan på grand av intrång enligl varumärkeslagen
(1960:644), patentlagen (1967:837), mönsierskyddslagen (1970:485) och
växlförädlarrätts-lagen (1971:392).
Särskilda preskriptionsbestämmelser finns i den
sociala lagstiftningen, t. ex. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen
(1956:2) om socialhjälp och lagen (1962:381) om allmän .försäkring.
För fordran på icke debilerad skatt eller felaktigt
reslituerad skatt gäller enligt 70 § uppbördslagen (1953:272) en
preskriptionstid på fyra år från utgången av det uppbördsår under vilket
skatten rätteligen skulle ha debiterats eller felaktigt har restituerats.
Vidare gäller enligt 71 § samma lag att åtgärder för uttagande av skatt i
princip inte får vidtas senare än fem år efter utgången
Prop. 1976/77:5 24
av
det uppbördsår under vilket skatten skulle ha erlagts enligt verkställd
debitering. Genom hänvisningar i andra författningar är preskriptionsbestämmelserna
i uppbördslagen tillämpliga också på en del andra skatter och avgifter, t. ex.
mervärdeskatten och vissa socialförsäkringsavgifter. Saknar en skatte- eller
avgiftsförfattning hänvisning lill uppbördslagens preskriptionsbeslämmelser
anses preskriptionsförordningen vara tillämplig. Exempel på skatter och
avgifier som sålunda faller under de allmänna preskriplionsbeslämmelserna är
arvs- och gåvoskall, s. k. punktskatter, bevillningsavgift, kupongskatt,
stämpelskatt, prisregleringsavgifier på jordbrukels och fiskets områden samt
tullar.
Enligl 1 § lagen (1927:56) om gälds betalning genom
penningars nedsättande 1 allmänt förvar far förfallen gäld som skall eriäggas i
pengar betalas genom all gäldenären för borgenärens räkning sätter ner beloppet
hos överexekulor. Förutsättningen är att borgenären vägrar la emot erbjuden
betalning eller att betalning inte kan ske på grund av borgenärens bortovaro
eller sjukdom e. d. Nedsättning kan också ske om gäldenären inle vet vem som är
rätt borgenär. Innestår nedsatt belopp fortfarande efter tjugo år, far del
lyftas av gäldenären, om han anmäler sig "inom natt och år". Gör han
inte del, tillfaller beloppet staten.
Beslämmelser om en tjugoårig preskriptionstid för
rätt atl lyfta nedsatta medel finns också i lagen (1942:263) om preskription av
rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet. Lagen är tillämplig på
medel som, i annat fall än som avses i 1927 års lag, enligt lag eller annan
författning har betalats in till offentlig myndighet för att ges ut till den
som befinns berättigad lill medlen.
2.2
Övriga nordiska länder
2.2.1 Danmark
1 dansk rätt finns allmänna beslämmelser om
preskription dels i Danske Lov (DL) 5-14, dels i 1908 års lov om foraeldelse av
visse fordringer.
Huvudregeln i DL 5-14-4 gäller enligl sin
ordalydelse endasl skuldebrev men tillämpas i praktiken på alla slag av
fordringar för vilka inte särskilda bestämmelser gäller. Enligl huvudregeln är
preskriptionstiden tjugo år från fordringens tillkomst. Preskriptionsavbrott
sker, förutom genom gäldenärens erkännande av skulden eller rättslig åtgärd
från borgenärens sida, genom varje handling som innebär alt borgenären erinrar
gäldenären om sitt krav och visar att han håller fast vid detta. Efter
preskripiionsavbrotl löper en ny preskriptionstid av samma längd som den
tidigare.
1908
års lag, som kom till efter danskt-norskl lagsliftningssamarbete, fö-
Prop.
1976/77:5 25
reskriver
en kortare preskriptionstid beträffande vissa typer av fordringar, framför allt
sådana som är att hänföra till den dagliga hushållningen. Som exempel kan
nämnas fordringar som avser överiåtelse av lös egendom, nyttjande av fast
eller lös egendom, tillhandahållande av husrum eller förtäring, transport av
personer ellergods, skattefordringar, lönefordringar, uiomobliga-toriska skadeståndsanspråk
och fordringar som avser periodiska prestationer, t. ex. ränta, livränta,
pension och underhållsbidrag.
Preskriptionstiden enligt 1908 års lag är fem år.
Har skuldebrev utfärdats eller föreligger annan särskild rättstitel, varigenom
fordringens tillvaro och storlek har erkänts av gäldenären eller på annat sätt
skriftligen har slagils fast, gäller dock den allmänna tjugoårsfrislen. Den
femåriga preskriptionstiden löper från den dag borgenären kan kräva betalning.
Förutom genom gäldenärens uttryckliga eller konkludenta erkännande av skulden
kan preskription avbrytas endast genom att borgenären vidtar processuella
åtgärder mot gäldenären och utan onödigt uppehåll fullföljer dessa lill
föriikning, dom eller annat rättsligt avgörande.
Har borgenären inte kunnat avbryta preskription på
grund av ursäktlig ovetskap om sin fordran eller om gäldenärens vistelseort,
räknas femårs-fristen först från den dag då borgenären var eller med
iakttagande av sedvanlig aklsamhet kunde ha varit i stånd att kräva betalning
för sin fordran.
När preskription har avbrutits börjar en ny
femårslid löpa, såvida inle skuldebrev har utfärdats eller det föreligger dom
eller annan rälislitel som medför att den tjugoåriga preskriptionstiden blir
tillämplig.
Såväl enligt DL 5-14-4 som 1908 års lag är verkan
av preskription alt fordringen upphör atl gälla. Den kan därför i princip inte
användas till kvittning mot genfordran. Om fordringarna härflyter ur samma
rättsförhållande, anses dock kvittning kunna äga rum. Har en fordran betalats
trots alt den är preskriberad, kan betalningen inle återkrävas. Fråga om
preskription beaktas inte ex officio av domstol, om gäldenären inställer sig
vid rätten.
Förutom de nämnda preskriplionsbeslämmelserna finns
i dansk rätt särskilda regler i ett flertal författningar, bl. a. i växel- och
checklagarna.
2.2.2
Finland
Allmänna regler om preskription finns i 1868 års
förordning om preskription i fordringsmål och om offentlig stämning på
borgenärer. Bestämmelserna om preskription är i väsentliga delar desamma som i
den svenska preskriptionsförordningen. Vid sidan av de allmänna
preskriplionsbeslämmelserna finns i många specialförfattningar särskilda
regler som föreskriver en kortare preskriptionslid.
Prop. 1976/77:5 26
2.2.3
Norge
Den norska rätlens allmänna preskriptionsregler
finns i 1896 års Lov om Foraeldel.se
av Ford ringer, som kom till efter del
förut nämnda dansk-norska lagstiftningssamarbetet.
Enligt huvudregeln är preskriptionstiden tio år.
För vardagslivets fordringar o. d. föreskrivs en treårig preskriptionstid. Har
skuldebrev utfärdats för en sådan fordran är preskriptionstiden dock tio år.
För vissa slag av fordringar, bl. a. fordringar på medel insatta i bank, gäller
en tjugoårig preskriptionstid. Dessutom finns ett flertal beslämmelser om
föriängning av preskriptionstiden i olika situationer. Preskriptionstiden
räknas i allmänhet från förfallodagen. Är förfalloliden beroende av uppsägning
frän borgenärens sida, räknas dock liden från den dag lill vilken fordringen
tidigast kan sägas upp.
Förutom genom gäldenärens erkännande kan
preskription avbrytas endasl genom atl borgenären vidtar processuella åtgärder.
Efter preskripiionsavbrotl genom gäldenärens erkännande löper en ny
preskriptionstid av samma längd som den ursprungliga. Har avbrott skett genom
rättslig åtgärd från borgenärens sida och har saken avgjorts genom dom eller
liknande avgörande, skall den nya preskriptionstiden vara tio år. För
fordringar med tjugoårig preskriptionstid blir dock även den nya tiden tjugo
år.
Försummelse all avbryta preskription medför atl
fordringen "bortfalder". En preskriberad fordran får dock under vissa
föratsättningar användas till kvittning. Vidare beslår panträtt och
retentionsrätt i viss utsträckning utan hinder av preskription. Fråga om
preskription anses i princip inte skola beaktas av domstol ex officio.
Betalning av preskriberad fordran kan inle återkrävas.
Också
i Norge gäller speciella preskriptionsregler på ett flertal områden.
3
Frågans tidigare behandling
3.1
Nordiskt samarbete
Efter beslut på ett nordiskt justitieministermöte
1951 tillkallades samma år sakkunniga i Danmark, Finland, Norge och Sverige med
uppdrag alt i nordiskt samarbete se över bestämmelserna om preskription av
fordran. De sakkunniga lade år 1957 fram betänkanden med i allt väsentligt överensstämmande
förslag till lag om preskription. För Sveriges del skedde detta som tidigare
nämnts genom betänkandet (SOU 1957:11) Fordringspreskriplion m. m.
Prop.
1976/77:5 27
Lagförslagen, som avsågs ersätta de allmänna
reglema om preskription i resp. länder, byggde i stor utsträckning på gällande
norsk rätt. Som huvudregel föreskrevs att en fordran skulle preskriberas efter
tio år. För vissa slag av fordringar, bl. a. de s. k. vardagslivets fordringar,
skulle preskriptionstiden vara tre år. Om skuldebrev hade utfärdats eller
fordringen var fastslagen genom dom eller liknande avgörande, skulle tiden dock
vara tio år.
Preskriptionstiden skulle enligt huvudregeln räknas
från fordringens JTör-fallodag. 1 fråga om fordringar som förfaller vid
anfordran eller efter uppsägning skulle liden dock räknas från den dag till
vilken borgenären tidigast kunde bringa fordringen all förfalla. Beträffande
utomobligaloriska skadeståndsanspråk skulle preskriptionstiden räknas från den
dag den ersättningsbe-rättigade fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet
borde ha Ull kunskap om skadan och den ansvarige för skadan.
Enligl förslagel skulle en yttersta frist på tjugo
år från fordringens tillkomst gälla för utomobligaloriska skadeståndsanspråk
och andra fordringar ulan bestämd förfallodag. Samma preskriptionstid föreslogs
beträffande fordringar på medel insatta i bank o. d., oavsett om förfallodagen
var bestämd eller ej. Vidare föreslogs åtskilliga bestämmelser om
tilläggsfrister och om preskriptionstidens beräkning i speciella situationer.
Preskripiionsavbrotl skulle enligl förslaget kunna
ske genom att gäldenären uttryckligen eller på annat sätt erkände skulden.
Från borgenärens sida skulle i princip krävas atl han inledde rättsligt
förfarande mol gäldenären eller ansökte om verkställighet. Fullföljdes inte
förfarandet, skulle vissa kortare tilläggsfrister gälla. 1 övriga fall skulle
ny preskriptionstid börja löpa, beräknad enligl de nyss relaterade
bestämmelserna. Tiden skulle som regel räknas från det preskriptionsavbrott
skedde. Hade talan väckts mot gäldenären, skulle dock tiden räknas från den
dag dom eller liknande avgörande meddelades. Efter bevakning av fordran som
medfört betalningsrätt i konkurs skulle utgångspunkten vara konkursens
avslutande. Vid verkställighet skulle tiden räknas från avslutandet av
förrättningen.
Ulan hinder av preskription skulle en fordran fa
användas lill kvittning, om kvittningsrätl hade avtalats eller om genfordringen
härrörde från samma rättsförhållande som den preskriberade fordringen och hade
kommit lill innan preskription inträdde. Panträtt och retentionsrätt skulle som
regel bestå trots preskription.
Det svenska förslagel remissbehandlades i vanlig
ordning. Ett stort antal remissinstanser avstyrkte att förslaget lades lill
grund för lagstiftning. De föreslagna bestämmelserna ansågs invecklade och
svårtillgängliga. Del framhölls atl systemet med olika preskriptionstider
förolikaslags fordringar lätt kunde ge upphov lill gränsdragningsproblem och
rättsföriuster. Önskemålet om nordisk rättslikhet ansågs inte utgöra
tillräckligt skäl föratt trotsdessasvagheterersätta gällande regler, som ansågs
vara enkla att tillämpa och ha en fast förankring hos
Prop.
1976/77:5 28
gemene
man, med det föreslagna systemet.
Även de remissinstanser som avstyrkte förslaget
förklarade sig emellertid i princip kunna godta en kortare preskriptionstid om
tre eller fem år för vissa fordringar. Del ansågs dock önskvärt med en
förenkling av de föreslagna bestämmelserna om korttidspreskription.
Också i Danmark och Finland restes starka
betänkligheter mot förslagen. Det norska förslagel fick däremot ett gynnsamt
mottagande. De framlagda förslagen ledde dock inte till lagstiftning i något av
de nordiska länderna.
Tanken på enhetlig nordisk lagstiftning om
preskription gavs emellertid inte upp. Under första hälften av 1960-talei hölls
vid flera tillfällen nordiska departemenlsöveriäggningar i ämnet. År 1964
väcktes i Nordiska rådet ett medlemsförslag om gemensam preskriptionslagstiftning.
Med anledning härav antog Nordiska rådet i februari 1965 på förslag av
juridiska utskottet en rekommendation att genomföra en gemensam lagstiftning,
som skulle baseras på en preskriptionstid om tio år för fordringar i allmänhet
och en kortare preskriptionslid för fordringar i det dagliga livet.
På grundval av ett från svensk sida framlagt
förslag enades man år 1966 om huvudprinciperna för det fortsatta
lagstiftningsarbetet. De innebar i huvudsak följande.
Alla slag av fordringar behandlas i princip lika i
preskriplionshänseende. Från dagen för fordringens tillkomst löper en
preskriptionstid av tio år. När fordringen förfaller lill betalning ersätts den
tioåriga preskriptionstiden av en treårig. För del stora antal fordringar som
förfaller till betalning omedelbart innebär detta alt enbart treårstiden blir
tillämplig. Den tioåriga preskriptionstiden skall kunna avbrytas genom erinran
från borgenärens sida. För avbrott av treårspreskripiionen krävs däremot alt
gäldenären uttryckligen eller konkludent erkänner skulden eller att borgenären
vidtar rättslig årgärd.
Preskripiionsavbrotl genom erinran eller
gäldenärens erkännande medför att ny preskriptionstid börjar löpa. Detsamma
gäller rättsligt förfarande som avslutas med dom eller liknande avgörande eller
med verkställighet. Avbryts det rättsliga förfarandet, skall en viss kortare
lilläggsfrist löpa. Preskriberad fordran skall i princip kunna åberopas till
kvittning. Möter hinder för borgenären atl avbryta preskription löper en
lilläggsfrist från det hindret upphör. Preskriptionstiden skall dock inte kunna
föriängas mer än tio år.
Näringslivets organisationer i de nordiska länderna
bereddes under hösten 1966 tillfälle att yttra sig över förslaget. 1 Sverige
ansågs från flera håll att den föreslagna treårstiden var för kort och borde
ersättas av en femårstid. Vidare framfördes kritik mot förslaget alt
preskription av en förfallen fordran inte skulle kunna avbrytas genom en
erinran. Önskemålet om nordisk rättslikhet ansågs inte vara ett tillräckligt
motiv föratt gå ifrån reglerna i gällande rätt. Däremot kunde ändringar som
innebar anslutning till en enhetlig europeisk reglering accepteras, även om de
medförde vissa olägenheter.
Också
i Finland riktades anmärkningar mol att treårspreskipiionen inte
Prop. 1976/77:5 29
skulle
kunna avbrytas genom en erinran från borgenärens sida. 1 Danmark framfördes
vissa erinringar mot den föreslagna tioårstiden, som innebar en kraftig
förkortning av den där gällande allmänna preskriptionstiden. 1 övrigt ansågs
förslaget i sina huvuddrag godtagbart i Danmark, Finland och Norge.
Sedan en kommitté år 1967 hade tillsalts inom
Europarådet föratt utarbeta enhetliga europeiska reglerom fordringspreskiption,
kom det nordiska samarbetet på preskriptionslagsliftningens område att vila.
Det nordiska samarbetet återapplogs emellertid år 1971, eftersom arbetet inom
europa-rådskommitlén inte syntes ge någol resultat inom överskådlig tid. Vid
överläggningar i mars 1972 uppnåddes principiell enighet om huvuddragen i ell
förslag till samnordiska reglerom preskription. Förslagel överensstämde i allt
väsentligt med 1966 års nordiska utkast. Ifrågaom preskriptionstidens längd
föreslogs dock som huvudregel att en fordran skulle preskriberas tre årefter
förfallodagen och som subsidiär regel all preskriptionstiden skulle vara tio
år från fordringens tillkomst.
Vid 1972 års överiäggningar överenskoms att
lagförslag grundade på resultatet av överiäggningarna skulle utarbetas inom
resp. departement. Ell sådant förslag har lagts fram av del norska
justitiedepartementet i november 1972. För svenskt vidkommande har förslag till
preskriptionslag lagts fram i den förat nämnda promemorian Ds Ju 1975:11. Molsvarande
förslag har ännu inle lagts fram i Danmark och Finland.
Vid ett nordiskt justitieminislermöte i september
1974 beslöts atl pre-skriptionsfrågorna på nytt skulle tas upp till nordiska
överiäggningar. Under hösten 1975 har sådana överiäggningar ägt ram med
deltagande av företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Norge och
Sverige. Samråd har också skett med justitieministeriet i Finland.
3.2
Europarådet och Förenta Nationerna
Ar 1967 tillsattes inom Europarådet en
expertkommitté för att utarbeta enhetliga europeiska regler om
fordringspreskription. Eftersom preskriptionsfrågorna var särskill aktuella
för de nordiska representanterna, kom dessa atl spela en ledande roll i
kommittéarbetet. Från deras sida hävdades att arbetet borde syfta lill att så
långt som möjligt ersätta den mångfald olika preskriptionstider som fanns i
medlemsländernaslagsliftning med en enhetlig kortare preskriptionstid om
tre-fem år räknad från fordringens förfallodag. Sedan det inom kommittén hade
visat sig att det fannsett visst intresse för en sådan lösning men atl dess
för- och nackdelar inte kunde bedömas annat än i sammanhang med övriga till
preskriptionsinstitutet hänföriiga regler, lades från svensk sida fram ett
fullständigt lagutkast. Förhandlingarna kom sedermera i huvudsak att ske på
grandval av del svenska förslaget.
Kommittén utarbetade ett preliminärt förslag som
har redovisats i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ju
1969:30) om vissa
Prop.
1976/77:5 30
inom
Europarådet utarbetade regler om fordringspreskription. Ett slutligt förslag
lades fram år 1970. Enligt kommitténs bedömning förelåg inle förutsättningar
fören konventionsreglering. 1 stället föreslogs alt Europarådet skulle utfärda
en rekommendation till medlemsländerna att ta hänsyn lill de föreslagna
reglerna vid framtida lagstiftning på området. Slutlig ställning har ännu inte
tagits till kommitténs förslag.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna gäller
alla slag av fordringar på fullgörelse av en förpliktelse. Preskriptionstiden
skall löpa från den dag skyldigheten att fullgöra inträder. Preskriptionstiden
föreslås enligt huvudregeln vara tre år eller eventuellt någol längre. För
fordringar som har fastställts genom dom, skiljedom eller liknande skall
preskriptionstiden vara tio år. Medlemsländerna skall ha rätt att göra undantag
från huvudregeln genom att för vissa typer av fordringar föreskriva antingen en
preskriptionstid på tio år eller en preskriptionstid på högst ett år. Särskilda
bestämmelser föreslås om föriängning av preskriptionstiden i vissa fall, bl. a.
när föriik-ningsförhandlingar pågår mellan parterna.
Preskripiionsavbrotl skall enligl förslagel ske
genom all gäldenären erkänner fordringen eller genom att borgenären åberopar
fordringen inför domstol e. d. eller ansöker om verkställighet.
Preskriptionsreglerna föreslås i princip vara tvingande.
Från svensk sida föreslogs efter mönster av 1966
års nordiska utkast en beslämmelse om tioårig preskriptionstid för fordringar
som inle är förfallna lill betalning. Förslaget vann emellertid inte gehör i
kommittén. Det framhölls atl Sverige, Danmark och Finland var de enda länder
där den allmänna preskriptionstiden räknades från fordringens tillkomst och att
man i de andra medlemsländerna inte hade funnit behov av en bestämmelse med
sådan innebörd.
Frågor om preskription har varit föremål för
överiäggningar också inom Förenta Nationerna. FN:s Commission on International
Trade Law (UN-CITRAL), som bildades år 1966, lade år 1974 fram ett förslag till
konvention angående preskription i internationella köpförhållanden. Förslaget
har behandlats vid en av FN anordnad diplomatkonferens, som i juni 1974 antog
en konvention i ämnet. Konventionen har varit öppen för undertecknande til!
utgången av år 1975. Sverige har inte tillträtt konventionen.
Bestämmelserna i konventionen är tillämpliga på
internationella köp, dvs. sådana där köpare och säljare hör hemma i olika
stater. Vissa typer av köpeavtal undantas, bl. a. sådana som avser
hushållsvaror, aktier, fartyg, flygplan. Vidare undantas fordringar som har
fastställts av domstol e. d.
Preskriptionstiden är fyra år räknat från
fordringens tillkomst. Preskripiionsavbrotl sker genom gäldenärens erkännande
eller genom rättslig åtgärd från borgenärens sida. Särskilda bestämmelser finns
om föriängning av preskriptionstid när rättsligt förfarande avbryts utan att
leda till dom eller liknande avgörande, när del föreligger force majeure m. m.
Som en yttersta
Prop. 1976/77:5 31
frist
skall gälla en lid av tio år från det preskriptionstiden började löpa.
En preskriberad fordran skall fa användas lill
kvittning mot motfordran under förutsättning att fordringarna härrör från samma
rättsförhållande. Betalar gäldenären en fordran efter preskriptionstidens
utgång skall han inte på den grunden bli berättigad lill återbetalning även om
han var i god tro. Domstol får inte ex officio ta upp fråga om preskription.
Inom Europarådet har år 1973 tillsatts en kommitté
med uppdrag atl överväga resultatet av FN-konferensen om preskription och ta
ställning till vilka åtgärder som bör vidtas i fråga om en europeisk reglering
på området. Kommitténs arbete har ännu inte avslutals.
4
Promemorian
4.1
Huvuddragen i promemorieförslaget
1 promemorian framhålls atl den ekonomiska och
sociala omdaningen i samhället har medfört att preskriptionsbestämmelserna i
1862 års pre-skriplionsförordning i dag framstår som föråldrade i väsentliga
avseenden. Detta gäller i första hand preskriptionstidens längd. Beträffande de
flesta fordringar finns inte behov av en så lång preskriptionstid som tio år.
En tioårig preskriptionstid kan tvärtom medföra nackdelar på olika sätt. Men
också bestämmelsema om preskriptionsavbrott ter sig på vissa punkter otidsenliga.
Med nuvarande ordning är det mycket lätt för borgenären att avbryta
preskription. Därigenom motverkas önskemålet att fordringsförhållanden skall
avvecklas inom rimlig tid.
Mot den angivna bakgrunden läggs i promemorian fram
förslag till ny lagstiftning om preskription av fordringar. Förslaget innebär
alt bestämmelserna om preskription i preskriptionsförordningen upphävs och
ersätts av en ny preskriplionslag. Däremot föreslås med några undanlag inga ändringar
av de preskriptionsbestämmelser som finns i andra författningar. Inte heller
tas frågor om preklusion efter kallelse på okända borgenärer upp i promemorian.
Ett huvudsyfte med förslagel är all åstadkomma alt
fordringar avvecklas snabbare än f n. Delta kommer till ullryck på två sätt.
Dels föreslås en förkortning av den allmänna preskriptionstiden. Dels föreslås
en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott.
Enligt huvudregeln skall en fordran preskriberas
tre årefter förfallodagen. Den skall dock alltid preskriberas senast tio år
efter tillkomsten, om den inle har förfallil lill betalning dessförinnan och om
inte preskriptionsavbrott har skett.
Preskriptionen skall liksom f. n. kunna avbrytas ay
både gäldenären och borgenären. I fråga om preskripiionsavbrotl från
gäldenärens sida behålls nuvarande regler. Preskriptionen skall således anses
avbruten om gäldenären
Prop. 1976/77:5 32
erkänner
skulden. Det behöver inte ske uttryckligen utan kan också ske genom att han
betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.
Närdet gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från
borgenärens sida krävs enligl förslagel i princip all borgenären väcker talan
mot gäldenären eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande för att fa
fordringen fastställd. I fråga om fordringar som ännu inte har förfallit till
betalning är det dock tillräckligt med en skriftlig erinran om fordringen.
Detsamma föreslås gälla beträffande fordringar som har fastställts genom dom e.
d. eller som har varit föremål för verkställighet.
Verkan av att preskriptionen avbryts skall liksom f
n. normalt vara all ny preskriptionstid börjar löpa. Den nya
preskriptionstidens längd skall vara tre eller tio år beroende på om fordringen
är förfallen till betalning eller ej.
1 fråga om verkan av preskription ansluter sig
förslaget i allt väsentligt lill gällande rätt. När preskription inträder
förlorar borgenären i princip rätlen atl kräva ul sin fordran. Preskription av
huvudfordran omfattar enligt förslaget också fordran på ränta o. d. och fordran
på grund av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa
förutsättningar fa användas lill kvittning. Vidare skall panträtt och
retentionsrätt bestå utan hinder av preskription.
De föreslagna bestämmelserna är i väsentliga
avseenden tvingande. Sålunda föreslås all avtal om atl fordran inle skall
preskriberas eller all preskription skall avbrytas på annat sätt än del
föreskrivna skall vara ogiltigt. Vidare skall avtal om föriängning av
preskriptionstiden vara giltigt endast om det har ingålts efter fordringens
tillkomst. Sådant avtal flr gälla bara under begränsad tid.
4.2
Preskriptionstid
4.2.1
Allmänt
I promemorian framhålls atl en lång
preskriptionslid i många fall kan medföra ölägenheter för både borgenären och
gäldenären. Redan efter ganska kort lid kan det vara svårt för de inblandade
atl erinra sig de närmare omständigheterna kring en affärstransaktion. Ju
längre tiden går desto svårare blir det för borgenären att bevisa
rättmätigheten av sitt anspråk och för gäldenären att framställa de
invändningar som kan vara befogade. Så länge preskriptionstiden inte har gått
ul måste gäldenären spara sina kvitton för all vid behov kunna styrka att han
har betalat.
Den kanske främsta nackdelen med en lång
preskriptionstid är att den medför en risk för atl en gäldenär som har betalat
sin skuld blir nödsakad att betala på nytt. En lång preskriptionslid kan
utnyttjas för otillböriiga förfaranden från borgenärens sida i form av
dubbelkrav o. d. 1 praktiken har gäldenären ofta begränsade möjligheter alt
freda sig mol sådana orätt-
Prop. 1976/77:5 33
mäliga
krav. Särskill gäller detta när gäldenären är en enskild konsument. Del torde
vara mindre vanligt all folk i allmänhet för ordentliga räkenskaper över utgifter
eller skulder som rör den dagliga hushållningen och alt de sparar kvitton någon
längre tid.
Enligl promemorian är behovet av en kortare
preskriptionstid särskill påtagligt belräffande fordringar som regelmässigt förekommer
i det dagliga livet. Hit hör fordringar som avser köp av livsmedel och kläder,
ersättning för kost och logi, läkarbehandling, transport m. m. De skäl som
talar för en begränsning av preskriptionstiden gör sig emellertid i betydande
utsträckning gällande också i fråga om andra fordringar. I själva verket är
det relativt fa fall där en så lång preskriptionslid som tio år ler sig
påkallad.
En förkortning av den allmänna preskriptionstiden
ger gäldenären en tryggare ställning genom all han inle längre riskerar alt
efter lång lid bli överraskad med krav på gamla fordringar som han har betalat
eller haft anledning räkna med inte skulle göras gällande mol honom. Men även
borgenären torde som regel tjäna på en förkortning av preskriptionstiden. Det
ligger normall i hans intresse alt fl betalt så snart som möjligt. Det torde
vara mera sällan som borgenären har något att vinna på att ha osäkra fordringar
utestående under lång tid. Även från allmän synpunkt är del en fördel om
preskriptionstiden förkortas. En rimlig begränsning av den tid under vilken en
fordran kan göras gällande är till gagn för det ekonomiska livet. Korta
preskriptionsfrister bidrar till klarhet i fordringsförhållanden, främjar säkerheten
i omsättningen och motverkar en osund kreditgivning.
Med hänsyn till det anförda framstår det enligt
promemorian som önskvärt med en generell förkortning av den allmänna
preskriptionstiden. Lämpligheten härav är emellertid beroende på om
preskriptionstiden räknas från fordringens tillkomst eller från förfallodagen.
Räknas preskriptionstiden från lillkomstdagen, skapas föratsättningar för en
enhetlighet som inte är möjlig att åstadkomma med en motsatt ordning, eftersom
långtifrån alla fordringar har en på förhand bestämd förfallodag. Del kan också
vara en fördel för parterna all redan från början kunna förutse när
preskriptionstiden går ut.
Emellertid kan enligl promemorian ett system som
innebär att preskriptionstiden alltid räknas från fordringens tillkomst
medföra nackdelar, om preskriptionstiden förkortas. Olägenheter uppstår framför
allt i fråga om fordringar med framskjuten förfallodag eller fordringar utan
bestämd förfallodag. Räknas preskriptionstiden från tillkomsten, kan det
inträffa atl fordringen preskriberas redan innan den har hunnit förfalla lill
betalning. Olägenheterna härav blir givetvis större, om preskriptionstiden
förkortas, särskilt om reglerna om preskriptionsavbrott skärps så att
borgenären måste väcka talan vid domstol e. d. för att avbryta preskriptionen.
En annan nackdel är att det i många fall kan vara problematiskt atl avgöra när
en utom-obligalorisk fordran, t. ex. ett skadeståndsanspråk, skall anses ha
kommit lill. Risken för att en sådan fordran preskriberas innan borgenären har
hunnit
Prop.
1976/77:5 34
framställa
sitt anspråk eller t. o. m. innan han har fatt kännedom om sin fordran eller
mol vem han skall rikta sin talan är givetvis större ju kortare
preskriptionstiden är. Slutligen nämns alt det internationellt sett är relalivt
ovanligt alt lillkomstdagen utgör utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning.
En förkortning av preskriptionstiden kan innebära
att borgenären far förhållandevis kort tid på sig för att bevaka sin fordran.
Räknas emellertid preskriptionstiden från förfallodagen, blir hans intressen
betydligt bättre tillgodosedda än om tiden räknas från fordringens tillkomst.
Han behöver inte riskera alt fordringen preskriberas innan han har haft
möjlighet atl vidta åtgärder för att fl betalt. Som regel torde del inte heller
medföra någon nämnvärd olägenhet för borgenären om han måste kräva ul sin
fordran eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd relativt snart efter
förfallodagen. Delta gäller även om reglerna om preskripiionsavbrotl skärps så
att det krävs rättslig åtgärd e. d. för alt avbryta preskription.
Mot bakgrund av det sagda förordas i promemorian
att preskriptionstiden vid korttidspreskription räknas från förfallodagen.
När det gäller att bestämma preskriptionstidens
längd framhålls i promemorian atl behovet av en kort preskriptionstid är
särskilt starkt beträffande fordringar som hör till det dagliga livet. För
fordringar av detta slag skulle del i och för sig kunna vara tillräckligt med
en preskriptionstid om exempelvis ell år från förfallodagen. Om man genomför
en så radikal förkortning av preskriptionstiden är det emellertid uppenbart
atl samma bestämmelser inte kan gälla för alla slags fordringar. En eltårstid
är alltför snäv för att gälla generellt. Man måste alltså på ett eller annat
sätt avgränsa kretsen av de fordringar för vilka den särskilt korta
preskriptionstiden skulle gälla.
Enligt promemorian torde dock avgränsningen rent
lagtekniskt kunna ske på ett relativt enkelt sätt. Det finns redan nu ett
regelsystem som till stor del är inriktat på transaktioner som rör den dagliga
hushållningen, nämligen konsumenlköplagen. Visseriigen gäller
konsumenlköplagen endast köp och är inte tillämplig på tjänster eller
serviceverksamhet. Om en regel om ettårspreskription anknyts till bestämmelserna
i konsumenlköplagen, kommer sålunda många av de s. k. vardagslivets fordringar
all falla utanför. Denna brist kan emellertid antas vara av övergående natur.
Frågor om lagstiftning angående serviceverksamhet utreds f n. av
konsumenttjänstutredningen. En utvidgning av eventuella bestämmelserom en
ettårig preskriptionslid till att också gälla tjänster torde sålunda kunna
åstadkommas i en relativt snar framtid i samband med behandlingen av frågorom
lagstiftning i övrigt rörande konsumenttjänster.
Även om det sålunda inte behöver bereda några
större problem atl rent lagtekniskt dra en gräns mellan fordringar som rör den
dagliga hushållningen och andra fordringar, finns det enligl promemorian andra
skäl som talar
Prop. 1976/77:5 35
mot
atl införa en särskilt kort preskriptionslid för hithörande fordringar.
Inte minst viktigt är atl beakta reglerna om
preskripiionsavbrotl. I promemorian föreslås belräffande förfallna fordringar
all del skall krävas antingen atl gäldenären erkänner skulden eller atl
borgenären vidtar rättslig åtgärd föratt preskriptionen skall avbrytas. Om man
inför en preskriptionstid på ett år föreligger en uppenbar risk för atl
borgenärer för atl undvika preskription mycket snabbt ansöker om stämning
eller betalningsföreläggande även mot sådana gäldenärer som kanske är fullt
beredda alt betala frivilligt. Från den enskildes synpunkt är det naluriigtvis
betänkligt om han på det sättet blir utsatt för rättslig åtgärd i onödan. Över
huvud laget finns det med en sådan ordning en risk för all enskilda
näringsidkare kommer all tillämpa kravrutiner som är alltför hårdhänta mot
konsumenterna.
En annan väsentlig olägenhet är alt bestämmelser om
en särskilt kort preskriptionstid inte kan gälla generellt. Ett system med
olika preskriptionstider för skilda slag av fordringar kan onekligen innebära
svårigheter i den praktiska tillämpningen. Det är svårare att sprida allmän
kännedom om ett nytt regelsystem ju mer dilTerentierade och komplicerade bestämmelserna
är. Framför allt kan det i det enskilda fallet vara svårt för de inblandade
parterna att med säkerhet veta vilken preskriptionstid som gäller i deras fall.
Ovissheten i sin tur kan leda till att borgenären för alt gardera sig mot risken
för preskription vidtar onödigt drastiska åtgärder för att fl betalt.
Sammanfattningsvis uttalas i promemorian atl
övervägande skäl talar för att man inte inför några särbestämmelserom
preskriptionstidens längd beträffande konsumentfordringar. 1 stället förordas
att samma preskriptionstid skall gälla för alla slags fordringar.
1 fråga om preskriptionstidens längd framhålls i
promemorian att en rimlig avvägning måste ske mellan borgenärens och
gäldenärens intressen. Borgenären bör ha tillräcklig tid att kräva ut sin
fordran. Gäldenären å sin sida bör så snart som möjligt bli skyddad mot
orättmäliga krav.
1 promemorian erinras om att de
preskriptionsbestämmelser som finns i olika specialförfattningar i allmänhet
föreskriver en preskriptionstid av två eller tre år. Vidare uttalas att
remissbehandlingen av tidigare förslag flr anses ha gett vid handen att en
treårslid är ett minimum, om reglerna om korttidspreskription skall gälla
generellt. Under de nordiska överiäggningarna har man också enats om all preskriptionstiden
bör vara tre år. I arbetet på gemensamma europeiska preskriptionsbeslämmelser
har man utgått frän samma tid.
Mot bakgrand av det sagda föreslås i promemorian
alt en fordran skall preskriberas tre år efter förfallodagen.
Att preskriptionstiden räknas från fordringens
förfallodag medför i fråga om fordringar med framskjuten förfallodag eller
fordringar utan på förhand bestämd förfallodag atl den föreslagna bestämmelsen
blir tillämplig först
Prop. 1976/77:5 36
när
fordringen förfaller till betalning. Det betyder atl vissa sådana fordringar
skulle kunna bestå under mycket lång lid ulan att någon preskriptionstid ens
börjar löpa. Föratt inte preskriptionslagstiftningens syfte skal! motverkas bör
enligt promemorian införas en yttersta lidsgräns, före vilken en sådan fordran
måste göras gällande.
Med utgångspunkt i gällande svensk rätt och i
enlighet med vad som har överenskommils vid de nordiska överiäggningarna
föreslås i promemorian alt en fordran skall preskriberas tio år efter
tillkomsten, om den inte dessförinnan har förfallit till betalning. Har så
skell, skall preskriptionstiden med tillämpning av den tidigare föreslagna
bestämmelsen i stället vara tre år från förfallodagen.
1 promemorian framhålls atl den treåriga
preskriptionstiden i praktiken torde bli tillämplig på det övervägande antalet
fordringar. Bestämmelsen om tioårspreskriplion blir helt utan betydelse för det
stora antal fordringar som är av kortfristig karaktär. När det gäller
långfristiga fordringar torde f. n. preskriptionsavbrott i flertalet fall ske
genom atl gäldenären betalar ränta eller på annat sätt erkänner skulden. Sin
egentliga betydelse torde den tioåriga preskriptionstiden få för vissa av
privatlivets fordringar, t. ex. fordringar mellan familjemedlemmar i samband
med arvskifte och fordringar på grund av handlån.
4,2.2
Domfästa.fordringar o. d.
1 promemorian diskuteras möjligheten atl föreskriva
en tioårig preskriptionstid beträffande alla fordringar som har fastställts
genom dom eller liknande avgörande. En bestämmelse med den innebörden
föreslogs i 1957 års belänkande, därför att det ansågs onödigt att kräva täta
preskriptionsavbrott, när en fordran har slagits fast på ett auktoritativt
sätt.
Under de nordiska överiäggningarna har från dansk
och norsk sida framförts betänkligheter mot att låta bestämmelserna om
korttidspreskription också omfatta fordringar som har fastställts genom dom e.
d. Från svensk sida har man emellertid ansett det diskutabelt om en särregel
för domfästa fordringar är sakligt motiverad. Även när en tvist om en fordran
är löst genom dom måste det vara ett intresse för gäldenären att inom rimlig
tid höra av borgenären. A andra sidan kan det inte anses betungande för borgenären
att vart tredje år vidta åtgärder för att fl betalt.
Vidare påpekas i promemorian att en bestämmelse om
tioårig preskriptionstid för domfästa fordringar medför en egendomlig
konsekvens i fråga om fordringar på underhållsbidrag och andra periodiska
prestationer. Har underhållsskyldighet fastställts genom dom, skulle varje
bidrag preskriberas efter tio år. Har parterna däremot träffat avtal om
underhållsskyldigheten, skulle varje bidrag preskriberas efter tre år. Enligt
promemorian finns det inle sakliga skäl för en sådan skillnad, utan fordringar
på underhåll o. d.
Prop.
1976/77:5 37
bör
behandlas lika oavsett om de har bestämts genom dom eller avtal.
I promemorian framhålls vidare alt den tioåriga
preskriptionstiden även Ulan en särregel i viss utsträckning blir tillämplig på
domfästa fordringar. Har viss förfallodag inte bestämts genom domen - vilket
framför allt är fallet i mål om fastställelsetalan - kommer den tioåriga
preskriptionstiden atl löpa tills fordringen förfaller till betalning. En
ordning som innebär all del avgörande för preskriptionstidens längd även i
fråga om domfästa fordringar är om fordringen är förfallen till betalning
eller ej överensstämmer med förslagets grundläggande principer.
På grund av del anförda föreslås i promemorian alt
det inle införs någon särskild bestämmelse om preskription av domfästa
fordringar. Det avgörande för preskriptionstidens längd i fråga om sådana
fordringar blir således om förfallodagen har beslämts i domen eller ej.
4.2.3
Skuldebrevsfordringar
1 promemorian erinras om alt 1957 års betänkande
innehöll en bestämmelse om tioårig preskriptionstid beträffande alla
fordringar för vilka skuldebrev har utfärdats. Som skäl härför angavs i första
hand atl den ursprungliga fordringen genom skuldebrevet erhåller ett yttre
kännetecken, varigenom borgenären flr en ny grund för sin fordran som inte har
något med parternas tidigare mellanhavande att göra. Vidare framhölls alt det
nya kreditavtalet med hänsyn till skuldebrevels formbundenhet i regel vilar på
fastare grund än den ursprungliga fordringen och att kontrahenterna genom alt
utfärda skuldebrev dokumenterar sin avsikt att förvandla ett mer tillfälligt
kreditförhållande till ett mer varaktigt låri.
Vidare påpekas att dansk och norsk rätt föreskriver
en preskriptionstid av tjugo resp. tio år för skuldebrevsfordringar. Under de
nordiska överläggningarna har man emellertid preliminärt enats om att inte
föreslå särskilda regler om preskriptionstiden för sådana fordringar. Någon
bestämmelse härom har inle heller tagits upp i det norska
departementsförslagel från 1972.
Inte heller i det svenska promemorieförslaget
föreslås någon särregel belräffande fordringar för vilka skuldebrev har
utfärdals. De skäl som lalar för att införa en längre preskriptionstid för
sådana fordringar anses inte vara av den styrka att de motiverar avsteg från de
allmänna reglerna.
Promemorieförslaget innebär följaktligen i fråga om
skuldebrevsfordringar alt de allmänna reglerna om preskriptionstidens längd
blir tillämpliga. Har förfallodagen bestämts i skuldebrevet, är
preskriptionstiden enligt huvudregeln tre år. Saknas bestämd förfallodag,
preskriberas fordringen tio år efter tillkomsten. När fordringen förfaller
lill betalning ersätts tioårsliden av en treårs-frist.
Prop.
1976/77:5 38
4.2.4
Fordringar på bank o. d.
I promemorian erinras om att 1957 års belänkande
innehöll särskilda beslämmelser för fordringar på medel som har satts in i
bank eller liknande inrättning eller egendom som har lämnats i förvar hos sådan
inrättning. Preskriptionstiden skulle vara tjugo år från fordringens tillkomst.
Även i dansk och norsk rätt föreskrivs en tjugoårig preskriptionstid för
bankfordringar. Samma lid föreslås i det norska departementsförslaget från
1972. I finsk rätt föreskrivs atl en fordran på grund av bankinsätlning
preskriberas efter kungörelseförfarande när tio år har förflutit från det
bankräkningen senast användes.
Enligt promemorian torde fordringar på medel som
har satts in i bank e.d. som regel vara betalbara antingen vid anfordran eller
viss tid efter uppsägning. Tillämpas de tidigare föreslagna reglerna gäller
primärt en preskriptionstid av tio år från insättningen. När fordringen
förfaller till betalning efter anfordran eller uppsägning, ersätts tioårstiden
av en treårsfrist räknad från förfallodagen.
1 fråga om banktillgodohavanden som ännu inte har
förfallil till betalning innebär promemorieförslaget ingen ändring av gällande
rätt. Enligt promemorian har inga olägenheter visat sig med nuvarande regler i
detta avseende. I den mån det förekommer att medel står orörda mer än tio år,
torde bankerna i praktiken betala ut medlen även om inte preskriptionsavbrott
har skett.
När det gäller bankmedel som är tillgängliga för
lyftning vid anfordran - eller vid anfordran efter viss uppsägningstid -
uttalas i promemorian att några olägenheter inte heller torde föranledas av att
den treåriga preskriptionstiden blir tillämplig när fordringen förfaller till
betalning. Utbetalning torde nämligen regelmässigt ske i samband med att
anfordran sker.
Däremot framhålls att de föreslagna reglema kan
medföra en försämring för kontohavare som har medel innestående på bankräkning
från vilken uttag flr ske först efter viss uppsägningstid, om nämligen
förfallodagen är bestämd till viss tidpunkt efter del uppsägning har skett. Det
gäller sådana fall då konlohavaren helt eller delvis säger upp sin fordran till
betalning men sedan inte tar ut medlen. Det torde exempelvis inte vara ovanligt
alt kontohavare fortlöpande verkställer uppsägning för att ha möjlighet att ta
ul sitt tillgodohavande vid behov. Även i denna situation bedöms dock risken
för att konlohavaren gör rättsföriuster vid en förkortning av preskriptionstiden
som obetydlig, eftersom preskriptionsavbrott kan ske genom att banken erkänner
skulden genom saidobesked eller på annat sätt och eftersom bankerna i praktiken
inte torde göra gällande att preskription har inträtt.
Mot bakgrand av del sagda tas i förslaget inte upp
några särskilda bestämmelser om preskription av fordran på medel som har satts
in i bank e. d. Det påpekas emellertid att del kan finnas behov av en möjlighet
att
Prop,
1976/77:5 39
träffa
avtal om föriängd preskriptionstid i fråga om sådana fordringar. Den frågan
behandlas närmare i ett följande avsnitt.
4.2.5
Preskriplionstldens utgångspunkt
Som framgår av det förut anförda skall den treåriga
preskriptionstiden enligt promemoriefdrslaget räknas från fordringens
förfallodag. Delta skall gälla oavsett om förfallodagen har beslämts genom
avtal vid fordringens tillkomst eller först senare. Förfaller en fordran lill
betalning vid anfordran eller efter uppsägning, blir utgångspunkten för
preskriptionstiden den dag gäldenären anfordras resp. den dag lill vilken
uppsägning sker.
1 promemorian föreslås en särskild beslämmelse för
sådana fall då en fordran skall anses förfallen på grund av gäldenärens
försummelse e. d. Preskriptionstiden skall då räknas från den dag borgenären
gör förfallogrunden gällande. Bestämmelsen tar framför allt sikte på sådana
fall då ett avtal eller ett skuldebrev innehåller en förfalloklausul som
innebär att en fordran skall anses förfallen i sin helhet, om gäldenären
försummar en amortering eller räntebetalning.
Utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden
skall i enlighet med det förut anförda vara fordringens tillkomst.
Tillkomstdagen kommersåledes att utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden
beträffande alla fordringar som inte är förfallna lill betalning, oavsett om
förfallodagen är bestämd i förväg eller ej. När fordringen förfaller till
betalning, räknas en ny treårig preskriptionstid från förfallodagen.
Promemorieförslaget innehåller en särskild
bestämmelse om fordringar som är beroende av att en viss omständighet
inträffar. En sådan fordran skall inte anses ha kommit till förrän
omständigheten inträffar. Bestämmelsen tar i första hand sikte på sådana fall
när en fordran är beroende av ett s. k. suspensivt villkor, dvs. när en fordran
för sin existens är beroende av en viss framtida händelse. Däremot avses inle
fall då borgenärens rätt att kräva fullgörelse är underkastad inskränkningar
endast såvitt angår förutsättningarna för atl fordringen skall förfalla till
betalning, t. ex. att anfordran eller uppsägning skall ske.
Den angivna bestämmelsen föreslås gälla såväl i
kontraktsförhållanden som i utomobligaloriska förhållanden. I
kontraktsförhållanden blir den till-lämplig bl. a. när avtal har träffats om
att gäldenären skall vara betalnings-skyldig endasl om en viss omständighet
inträffar. Som typexempel nämns det fallet att en fordran grundar sig på en
viiesklausul. Andra exempel är fordringar på grund av försäkringsavtal,
fordringar som är beroende av att en person uppnår en viss ålder, t. ex.
fordran på ålderspension, och fordringar som är beroende av någons död. Som
närmare skall behandlas i ett följande avsnitt föreslås att också
regressfordringar och fordringar på grund av borgen skall omfattas av
bestämmelsen.
Prop. 1976/77:5 40
Enligt promemorian kommer den angivna bestämmelsen
all bli tillämplig i alla fall då en fordran är beroende av en motprestation.
Först när borgenären har fullgjort den prestation som åligger honom anses hans
fordran mot gäldenären ha kommit lill. I sådana fall blir bestämmelsen dock av
begränsad praktisk betydelse, eftersom en fordran i många fall förfaller lill
betalning i omedelbart samband med att den anses tillkommen. Del blir då i
realiteten den treåriga preskriptionstiden från förfallodagen som kommer atl
gälla.
I promemorian uttalas vidare atl en fordran som
grundar sig på ett kontraktsbrott naluriigt nog anses tillkommen först när
kontraktsbrottet sker. Utöver det tidigare nämnda fallet alt ett kontraktsbrott
är sanktionerat genom en viiesklausul nämns som exempel fordran på grand av
garantiutfästelse. En fordran på ersättning i enlighet med en sådan utfästelse
bör sålunda inle anses tillkommen förräii något fel har uppstått. Kontrahenterna
bör dock vara oförhindrade att avtala om en tidsmässig begränsning av ett
garantiåtagande.
Den angivna principen bör enligt promemorian gälla
även när ett kontraktsbrott består i underiåtenhet alt handla. Har säljaren av
en vara åtagit sig att betala en viss ersättning vid försenad leverans och
underiåter han all fullgöra sin prestation, bör köparens fordran på ersättning
sålunda anses tillkommen den dag leverans skulle ha skett. Vidare hävdas att
samma princip bör gälla oavsett om följderna av kontraktsbrott är reglerade i
avtal eller ej. Först när den ena parten gör sig skyldig till ett
kontraktsbrott, uppkommer motpartens rätt att kräva ersättning elieratt göra
gällande någon annan påföljd. Det påpekas dock att rätten att göra gällande ersättningsanspråk
kan vara tidsbegränsad på grund av avtal eller bestämmelse i lag.
Om man bortser från de fall där särskilda
inskränkningar gäller enligt lag eller avtal, bör enligt promemorian
principerna för beräkning av preskriptionstid som regel vara desamma vid
ulomobligaloriskt skadestånd som vid skadestånd på grund av kontraktsbrott.
I enlighet härmed hävdas att preskriptionstiden för
skadeståndsanspråk normalt bör räknas från den tidpunkt när den skadegörande
handlingen företogs. Är det fråga om skada på grund av underiåtenhet att
handla, bör liden räknas från den dag en åtgärd som skulle ha hindrat att
skadan uppkom borde ha vidtagits.
Inträffar effekten av en skadegörande handling vid
en senare tidpunkt, bör enligl promemorian den skadelidandes fordran på
ersättning anses tillkommen först när skadeeffekten uppslår. En annan sak är
alt det givetvis kan vara svårt för den skadelidande att bevisa ett
orsakssamband mellan handling och skada, om effekten inträffar först efter lång
tid.
1 promemorian behandlas också frågan om
utgångspunkten för preskriptionstiden vid omprövning av skadestånd. Det
påpekas att möjligheterna att ändra ett fastställt skadestånd är begränsade. En
sådan möjlighet kan dock föreligga i vissa fall på grund av avtal eller på grund
av bestämmelse
Prop.
1976/77:5 41
i
lag.
Möjligheterna lill omprövning av skadestånd har
utvidgats betydligt genom ändringar i skadeståndslagen (1972:207) som har
antagils av riksdagen vid 1975 års riksmöte (prop. 1975:12, LU 1975:16, rskr
1975:133, SFS 1975:404). Enligt 5 kap. 5 ! första stycket skadeståndslagen
skall ersättning för inkomstföriust eller föriust av underhåll som utgår i form
av livränta kunna höjas eller sänkas, om de förhållanden som har legal lill
grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Har ersättningen
fastställts i form av engångsbelopp, skall den skadelidande under samma förutsättningar
kunna tillerkännas ytteriigare ersättning.
Under lagrådsgranskningen uppmärksammades frågan
huruvida någon tidsbegränsning skall gälla för rätten till ändring av
skadestånd (prop. 1975:12 s. 217). Enligl lagrådet torde de allmänna
preskriptionsreglerna bli tillämpliga när särskilda bestämmelser saknas.
Yrkande om omprövning av skadestånd torde sålunda böra framställas inom tio år
från slutligt avgörande i skadeståndsmålet.
Med anledning av lagrådets uttalande yttrade
föredragande statsrådet (prop. 1975:12 s. 225) all del enligt hans mening kunde
ifrågasättas om gällande regler på denna punkt var tillfredsställande. Han fann
dock inle anledning all gå närmare in på hithörande problem, som i stället fick
tas upp i samband med översynen av gällande regler om fordringspreskriplion.
När skadestånd har fastställts i form av livränta,
bör preskriptionstiden enligl promemorian liksom när det gäller andra periodvis
förfallande prestationer beräknas separat för varje delbelopp.
Preskriptionstiden bör således vara tre år från resp. förfallodag. Genom
betalning av ett delbelopp avbryts också preskriptionen beträffande
grundfordringen. Denna blir definitivt preskriberad först när den treåriga
preskriptionstiden har gått lill ända beträffande samtliga delbelopp som har
förfallit till betalning inom tio år efter del skadeståndet fastställdes eller
betalning senast skedde.
När det gäller omprövning av livränta bör
preskriptionstiden enligl promemorian beräknas enligl den särskilda
bestämmelsen om fordran som är beroende av att viss omständighet inträffar. Ett
villkor för atl omprövning skall kunna ske enligt den nya bestämmelsen i
skadeståndslagen är att de förhållanden som har legat lill grund för
ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. En sådan förändring
förutsätter regelmässigt att det inträffar någon omständighet som rubbar förutsättningarna
för skadeståndets bestämmande. Den tioåriga preskriptionstiden bör alltså vid
omprövning av livränta beräknas med utgångspunkt från den dag den nya omständigheten
inträffade.
Samma princip bör enligl promemorian tillämpas när
en skadelidande som har tillerkänts ett engångsbelopp gör anspråk på
ytteriigare ersättning på grund av väsentligt ändrade förhållanden.
Preskriptionstiden bör således räknas från den tidpunkt när den nya
omständigheten inträffade eller, om
Prop. 1976/77:5 42
det
är fråga om ett förhållande av perdurerande karaktär, från det förhållandel
upphörde. Detta bör gälla oavsett hur lång tid som har förflutit från det
skadeståndet först fastställdes, således även om preskriptionstiden har gått
till ända belräffande huvudfordringen och även om mer än tre år har förflutit
från det huvudfordringen betalades. Risken för att en sådan ordning ger upphov
till att anspråk på ytteriigare ersättning framställs efter lång lid torde vara
relativt liten, eftersom det blir svårare ju längre tiden går att bevisa ett
orsakssamband mellan handling och skada.
De angivna principerna föreslås i tillämpliga delar
gälla även i andra fall när ändring av fastställd betalningsskyldighet är
tillåten. Vad som har föreslagits beträffande preskription av rätlen till
omprövning av livränta bör således tillämpas i fråga om omprövning av
underhållsbidrag lill frånskild make eller barn. Har underhållsbidrag
fastställts i form av engånsbelopp blir den ifrågavarande bestämmelsen däremot
inte tillämplig, eftersom ytterligare ersättning då inte kan utgå vare sig
enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken.
4.2.6
Förlängd preskriptionstid
Om den allmänna preskriptionstiden för förfallna
fordringar bestäms till tre år, finns det enligt promemorian i vissa fall behov
av föriängd preskriptionstid. I promemorian föreslås därför några beslämmelser
om förlängning av preskriptionstiden i vissa situationer. Dessutom föreslås bestämmelser
som reglerar möjligheten att träffa avtal om längre preskriptionstid än som
anges i lagen.
Bl. a. innehåller promemorieförslaget beslämmelser
om föriängning av preskriptionstiden när gäldenären har försatts i konkurs, när
offentlig ackordsförhandling har inletts eller när kallelse har utfärdats på
okända borgenärer e. d. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till närmast
följande avsnitt.
Vidare föreslås en särskild beslämmelse för
förmyndar- och godmans-förhållanden. Bestämmelsen tar i första hand sikte på
sådana fall när en omyndig haren fordran på sin förmyndare. Den är emellertid
också tillämplig på förmyndares fordran på myndlingen och på fordringar mellan
en god man som har förordats enligl 18 kap. 1 eller 3 § föräldrabalken och den
för vilken god man har förordnats. Bestämmelsen innebär alt preskription i nu
angivna fall inträder tidigast ett år efter den dag förmyndaren eller gode
mannen entledigades.
En bestämmelse om föriängd preskriptionstid
föreslås också beträffande enskilt anspråk i anledning av brott. Ett sådant
anspråk skall enligl förslaget preskriberas tidigast ett år efter den dag
förfarandet i mål om ansvar för brottet avslutades. Väcks inte åtal,
preskriberas anspråket tidigast den dag tiden för ådömande av påföljd gick ut.
Prop.
1976/77:5 43
Promemorieförslaget innehåller vidare en
bestämmelse om föriängd preskriptionstid i force majeure-situationer o. d. Det
erinras om all preskriptionsförordningen har särskilda bestämmelser om
preskriptionsavbrott för det fall gäldenären inte kan anträffas eller
borgenären inte vet, om eller var gäldenären har hemvist här i landet.
Borgenären kan då under vissa förutsättningar avbryta preskription genom atl
ange fordringen hos domstol eller överexekulor.
1 promemorieförslagel finns ingen direkt
motsvarighet lill dessa bestämmelser. I stället föreslås liksom i 1957 års
belänkande regler om föriängning av preskriptionstiden. Kan
preskriptionsavbrytande åtgärd inte vidtas på grund av hinder i svensk eller
utländsk lag eller annat oöverstigligt hinder (force majeure), skall
preskription inträda tidigast ett år efter den dag hindret upphörde.
Vidare föreslås alt preskriptionstiden skall
föriängas, om borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om
förfallodagen, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist eller
uppehållsort. Fordringen skall då preskriberas tidigast ett år efter den dag
borgenären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha lått
kännedom därom. Preskriptionstiden flr dock inle föriängas enligt denna
bestämmelse eller den nyss nämnda bestämmelsen om force majeure med mer än tio
år.
När det gäller möjligheten all avtala om föriängd
preskriptionstid föreslås i promemorian några beslämmelser som syftar till au
förhindra all lagens bestämmelser kringgås på ett otillböriigt sätt. Det
föreslås sålunda atl avtal om föriängning av preskriptionstiden skall vara
giltigt endast om det har ingålts efter fordringens tillkomst. Ett sådant avtal
gäller inte för längre tid än tre år i sänder och längst tio år från den dag
preskriptionstiden annars skulle ha gått ut. Dock skall preskriptionstiden för
fordran enligt sådant skuldebrev eller insättningsbevis som avses i 4 S
skuldebrevslagen fl förlängas genom uttrycklig bestämmelse i skuldebrevet
eller beviset.
Med de begränsningar i rätten att träffa avtal om
föriängning av preskriptionstiden som sålunda föreslås torde det enligt
promemorian bli relativt sällsynt med sådana avtal. Möjligheten att avtala om
föriängd preskriptionstid torde komma att utnyttjas framförallt när
föriikningsförhandlingar pågår mellan borgenären och gäldenären mol slutet av
preskriptionstiden. Kan preskripiionsavbrotl inte åstadkommas genom gäldenärens
erkännande därför att han helt eller delvis bestrider betalningsskyldighet, kan
det ligga i båda parters intresse att avtala om föriängning av
preskriptionstiden för all undvika rättsligt förfarande.
För atl förhindra möjligheterna alt kringgå
centrala bestämmelser i den föreslagna lagen föreslås i promemorian vidare alt
avtal om att fordran inle skall preskriberas eller alt preskription skall
avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i lagen skall vara ogiltigt.
Prop. 1976/77:5 44
4.3
Avbrytande av preskription
4.3.1
Preskriptionsavbrytande åtgärder
I promemorian understryks atl bestämmelserna om
avbrytande av preskription liksom reglerna om preskriptionstidens längd bör
vara så enkla och enhetliga som möjligt. De nuvarande reglerna om
preskripiionsavbrotl är från denna synpunkt ändamålsenliga. De har emellertid
den nackdelen alt det är alltför lätt för borgenären alt avbryta preskription.
Genom atl borgenären kan avbryta preskription genom ett formlöst krav elleren
muntlig påminnelse motverkas i viss mån syftet att tvinga fram avveckling av fordringsförhållanden
inom rimlig lid.
Bestämmelserna om preskriptionsavbrott måste enligt
promemorian bygga på att preskriptionsavbrytande åtgärder vidtas av borgenären.
Det ligger i sakens nalur alt det i första hand ankommer på honom all vidta de
åtgärder som behövs för att han skall fl betalt för sin fordran.
Preskriptionsreglerna skulle otvivelaktigt bli mest effektiva om preskription -
som fallet är vid växelpreskription - kunde avbrytas enbart genom åtgärder från
borgenärens sida. Men en sådan begränsning skulle innebära en alltför stor
inskränkning i kontrahenternas rätt atl förfoga över fordringen. Det skulle
också innebära olägenheter för båda parter, om inle gäldenärens erkännande av
skulden tillmättes någon betydelse.
På grund av det anförda föreslås all gäldenärens
erkännande även i fortsättningen skall ha preskriptionsavbrytande verkan. Hans
erkännande skall liksom nu kunna lämnas antingen uttryckligen eller genom
konkludent handlande, t. ex. betalning av ränta eller amortering.
När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder
från borgenärens sida är den främsta invändningen mot det nuvarande systemet
enligl promemorian att det ger borgenären möjlighet alt dröja med atl kräva ut
en kanske bestridd fordran under lång tid, om han bara avbryter preskriptionen
vart tionde år genom alt erinra gäldenären om fordringen. Genom denna ordning
kan del bli svårt eller i vissa fall omöjligt alt fastställa i vad mån ett krav
är berättigat eller ej, eftersom bevissvårigheierna blir allt större ju längre
tiden går.
De olägenheter som är förenade med den nuvarande
ordningen kan visseriigen i viss mån avhjälpas, om gäldenären använder sig av
den i 6 S preskriptionsförordningen angivna möjligheten all väcka s. k.
provokatorisk talan för att H fordringen prövad. Denna möjlighet torde
emellertid utnyttjas i mycket ringa omfattning.
Mol bakgrund av del anförda hävdas i promemorian
all preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida som regel bör vara
av sådan art att fordringens tillvaro och storiek därigenom blir auktoritativt
fastställda. Delta gäller framför allt beträffande fordringar som är förfallna
lill betalning och som följaktligen blir underkastade ireårspreskription.
Syftet med för-
Prop.
1976/77:5 45
kortningen
av preskriptionstiden skulle i stor utsträckning förfelas, om preskriptionen
mycket lätt kunde avbrytas av borgenären. Belräffande förfallna fordringar bör
därför ett krav utom rätta eller en erinran inte ha preskriptionsavbrytande
verkan.
Som preskriptionsavbrytande åtgärd från borgenärens
sida kommer i första hand i fråga att han inleder rättsligt förfarande vid
domstol genom att ansöka om stämning eller på annat sätt. Även åberopande av en
fordran till kvittning under ett rättsligt förfarande bör enligl promemorian
tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan, bl. a. med hänsyn till atl en dom
enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken har rättskraft i vad den innefattar
prövning av en fordran som har åberopats till kvittning. Med väckande av talan
inför domstol bör vidare likställas varje åtgärd som kan leda till ell
avgörande med samma bindande verkan som domstols dom, t. ex. påkallande av
lillämpning av skiljeavtal enligl lagen (1929:145) om skiljemän.
På grund av del anförda föreslås som huvudregel att
preskription avbryts genom att borgenären inleder rättsligt förfarande mot
gäldenären för alt erhålla dom eller liknande avgörande beträffande fordringen
eller i rättsligt förfarande åberopar fordringen till kvittning.
Som närmare behandlas i nästa avsnitt skall enligt
promemorieförslaget en ny preskriptionstid börja löpa när en fordran har
fastställts genom dom eller liknande avgörande. I promemorian diskuteras om den
nya preskriptionstiden skall kunna avbrytas genom ansökan om utmätning eller
annan verkställighet. Kravet alt en preskriptionsavbrytande åtgärd skall vara
av sådan karaktär atl fordringen blir auktoritativt fastställd gör sig inle
gällande i detta fall, eftersom det redan föreligger ett bindande avgörande.
Dessutom är möjligheten alt på nytt fl fordringen fastställd av domstol
utesluten genom reglerna om domens rättskraft i 17 kap. 11 § rättegångsbalken.
Det föreslås därför alt preskriptionen skall kunna avbrytas genom att
borgenären ansöker om verkställighet.
En ansökan om verkställighet bör enligt promemorian
tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan inte bara om fordringen har
fastställts genom dom. Även en ansökan som grundar sig på annan
exekutionstitel, t. ex. en skriftlig förbindelse atl betala underhållsbidrag,
skall enligl förslagel medföra samma verkan.
1 promemorian föreslås vidare all preskription
skall kunna avbrytas genom att borgenären bevakar sin fordran i gäldenärens
konkurs. Visseriigen har de avgöranden som träffas beträffande bevakade
fordringar begränsad rättsverkan. Enligt 115 § konkurslagen avgör en dom i
tvist angående bevakad fordran endast vilken rätt som tillkommer fordringen i
konkursen. Men den prövning som sker i konkursen innebär dock ett
ställningslagande till fordringens berättigande. I praktiken innebär prövningen
i flertalet fall ett slutgiltigt avgörande av frågan om fordringens existens
och storiek.
Som
komplement till den angivna regeln föreslås vissa särskilda bestäm-
Prop. 1976/77:5 46
melser
om föriängning av preskriptionstiden när konkursansökan har gjorts.
Bestämmelserna bygger på tanken att en borgenär inte skall behöva avbryta
preskription genom atl vidta rättslig åtgärd under den tid som förflyter från
det gäldenären har begärts i konkurs lill dess preskriptionsavbrott kan ske
genom bevakning av fordran i konkursen.
1 enlighet härmed föreslås att fordran på den som
har begärts i konkurs inte skall preskriberas före bevakningsiidens utgång.
Bestämmelsen avses givelvis vara tillämplig endast på fordringar som inte redan
är preskriberade när konkursansökan görs. Däremot är del likgiltigt vem som gör
ansökan. Preskriptionstiden föriängs för varje fordran som skulle ha
preskriberats under tiden mellan konkursansökan och bevakningsiidens utgång.
Vidare föreslås en föriängningsfrist för det fall att en konkursansökan inte
leder lill bevakningsförfarande eller konkursen avslutas före bevakningstidens
utgång. Preskription skall då inträda tidigast ett år efter den dag det
rättsliga förfarandet avslutades.
Med hänsyn till de likheter som finns mellan
konkurs och ackord kan det enligt promemorian te sig naluriigt att anmälan av
en fordran i offentlig ackordsförhandling dr samma verkan som bevakning i
konkurs. Övervägande skäl talar emellertid mot att en sådan anmälan skall
tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. Ett ackord innefattar inte något
ställningstagande till de anmälda fordringarnas existens eller storiek. Ett
fastställt ackord är inle bindande för borgenärerna annat än såvitt angår
ackordsprocentens storiek. Tvistiga fordringar avgörs inte under
ackordsförhandling i vidare mån än att det belopp för vilket rösträtt flr
utövas i vissa fall prövas av rätten. Att tillerkänna anmälan av en fordran i
ackordsförhandling preskriptionsavbrytande verkan skulle därför komma i strid
med de principer för preskriptionsavbrott som föreslås i övrigi.
Mol bakgrund av del sagda föreslås att anmälan av
en fordran i offentlig ackordsförhandling inle skall medföra
preskripiionsavbrotl. I stället föreslås att preskriptionstiden föriängs med en
kortare lilläggsfrist. Har kungörelse utfärdats om anmälan av fordringar i
offentlig ackordsförhandling, skall preskription inte inträda före utgången av
den i kungörelsen utsatta liden. Fordran som har anmälts i tid preskriberas tidigast
ett år efter tidens utgång.
Vad som har anförts beträlTande anmälan av fordran
i offentlig ackordsförhandling gäller enligt promemorian i viss utsträckning
också sådan anmälan av en fordran som görs med anledning av atl kallelse har
utfärdats på gäldenärens okända borgenärer enligl 9 §
preskriptionsförordningen. Ett sådant förfarande innebär inte något annat än
ett klariäggande av vilka okända fordringar en gäldenär har. Det föreslås
därför all en sådan anmälan inle tillerkänns preskriptionsavbrytande verkan.
Delsamma gäller anmälan av fordringar efter kallelse på ett aktiebolags eller
en ekonomisk förenings kända och okända borgenärer i samband med fusion. Förde
nu angivna fallen föreslås i stället all preskriptionstiden föriängs på samma
sätt som har föreslå-
Prop.
1976/77:5 47
gits
i ackordsfallet.
I 3 § andra punkten preskriptionsförordningen finns
f n. en bestämmelse enligt vilken vissa beslut i inteckningsärenden har
preskriptionsavbrytande verkan. Någon motsvarighet till den bestämmelsen har
inte tagits upp i promemorieförslagel. Beslut om inteckning eller
vilandeförklaring av an- sökan om inteckning saml anteckning om innehav
skall alltså inte längre tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan.
De regler om preskripiionsavbrotl som har
redovisats i del föregående avses gälla alla slags fordringar. När det gäller
fordringar som inte är förfallna till betalning, dvs. fordringar med tioårig
preskriptionstid, bör det emellertid enligt promemorian övervägas att införa en
möjlighet för borgenären alt avbryta preskription utan att gå till domstol e.
d.
Behovet av en sådan möjlighet gör sig enligl
promemorian gällande framför allt i fråga om fordringar som enligl avtal
förfaller lill betalning senare än tio år efter fordringens tillkomst. Del ter
sig som regel knappast rimligt att borgenären för att bevaka sin rätt skall
vara nödsakad all väcka talan mot gäldenären redan innan fordringen har
förfallit till betalning. Visseriigen torde borgenären i allmänhet kunna
utverka gäldenärens erkännande av skulden. Vägrar gäldenären lämna sitt
erkännande, kan det många gångeranses naluriigt att borgenären Hr gå till
domstol föratt få fordringsförhållandet klariagt. Emellertid kan det inträffa
att gäldenärens underiåtenhet att erkänna skulden i tid inte beror påatt han
bestrider betalningsskyldighet utan har sin orsak i förbiseende, försumlighet
e. d. Bl. a. med tanke på sådana fall bordet finnas en möjlighet för
borgenären att i de åsyftade fallen avbryta preskription genom en skriftlig
erinran om fordringen.
Skälen för att en borgenär skall kunna avbryta
preskription ulan att gå till domstol e. d. gör sig sålunda framför allt
gällande i fråga om fordringar beträffande vilka parterna har varit ense om en
framskjuten förfallodag. Intresset av enhetlighet talar emellertid för att
samma bestämmelser skall gälla för alla fordringar utan bestämd förfallodag,
oavsett om det är fråga om en fordran som grandas på avtal eller ett
ulomobligaloriskt anspråk. Med hänsyn till att regler om preskriptionsavbrott
genom skriftligerinran liksom bestäm melserna om tioårig preskriptionstid torde
få begränsad praktisk betydelse, kan del enligt promemorian knappast möta några
invändningar att på denna punkt göra ett avsteg från de principer för
preskripiionsavbrotl som föreslås i övrigt.
På grund av det anförda föreslås att preskription
av en fordran som inte är förfallen till betalning skall kunna avbrytas genom
en skriftlig erinran från borgenärens sida.
Starka skäl talar enligl promemorian för att
skriftlig erinran skall räcka för preskripiionsavbrotl även beträffande
fordringar som har fastställts genom dom eller liknande avgörande. Bl. a. bör
beaktas att en fordran som har prövats av domstol e. d. därigenom har blivit
auktoritativt fastställd. Därmed har del primära syftet med kravet på rättslig
åtgärd för preskrip-
Prop.
1976/77:5 48
tionsavbrott
uppnåtts. För att preskriptionstid som löper efter domen skall avbrytas
föreslås därför alt det skall räcka med en skriftlig erinran från borgenärens
sida. Av likartade skäl föreslås beträffande fordringar för vilka
verkställighet har skett att preskription skall kunna avbrytas genom en skriftlig
erinran.
4.3.2
Tidpunkten för preskripiionsavbrotl
En viktig fråga är enligt promemorian vid vilken
tidpunkt verkningarna av preskripiionsavbrotl inträder. När preskription
avbryts genom gäldenärens erkännande uppstår inga större svårigheter i detta
avseende. Den avgörande tidpunkten bör vara när gäldenären lämnar sitt
erkännande. Mer problematiskt är del atl bestämma tidpunkten när
preskriptionsavbrytande åtgärd vidtas av borgenären.
I promemorian diskuteras om preskriptionsavbrott
genom inledande av rättegång skall anses äga rum den dag stämningsansökan
kommer in till domstolen eller den dag gäldenären flr del av ansökningen.
Enligt gällande rätt avbryts preskriptionen den dag delgivning sker. 1 1957 års
betänkande föreslogs i stället alt det avgörande skulle vara den dag
stämningsansökan kommer in till domstolen.
Enligt promemorian synes del lämpligt att följa
principen från 1957 års betänkande. 1 promemorieförslaget har alltså tagits in
en regel om atl preskription avbryts genom atl borgenären inleder rättsligt
förfarande mot gäldenären.
Uttrycket rättsligt förfarande innefattar som förut
nämnts inte bara rättegång inför domstol utan också skiljeförfarande. I 27 §
första stycket lagen (1929:145) om skiljemän finns en bestämmelse om beräkning
av tidsfrist när talan enligt skiljeavtal skall prövas av skiljemän.
Bestämmelsen åsyftar sådana fall då parts talan enligt lag skall anhängiggöras
inom viss tid. Det åligger då parten all inom den föreskrivna liden påkalla
skiljeavtalets till-lämpning på det sätt som anges i 11 § skiljemannalagen,
dvs. genom skriftlig underrättelse till motparten. Enligt promemorian är den
angivna ordningen för atl påkalla tillämpning av skiljeavtal ändamålsenlig även
när det gäller alt bestämma tidpunkten för preskriptionsavbrott. Någon särskild
föreskrift om tidpunkten för preskripiionsavbrotl genom inledande av
skiljeförfarande föreslås följaktligen inle i promemorieförslaget.
Den princip som föreslås gälla när borgenären
inleder rättegång mol gäldenären bör enligl promemorian såvitt möjligt
tillämpas också när borgenären vidtar preskriptionsavbrytande åtgärd av annat
slag. Bevakar borgenären sin fordran i gäldenärens konkurs, bör preskriptionen
sålunda anses avbruten när fordringen anmäls hos konkursdomaren. Avbryts
preskriptionen genom ansökan om verkställighet bör den avgörande tidpunkten
vara den dag ansökan kommer intill den exekutiva myndigheten. I sådana fall
Prop.
1976/77:5 49
då
verkställighet sker utan ansökan, bör verkningarna av preskriptionsavbrott i
stället räknas från den tidpunkt då verkställighetsförfarandet inleds.
För det fallet all preskription avbryts genom
skriftlig erinran från borgenärens sida föreslås alt preskripiionsavbrotl
skall anses ha ägt rum vid den tidpunkt då gäldenären erhåller borgenärens
skrivelse.
4.4
Verkan av preskriptionsavbrott
4.4.1 Preskripiionsavbrotl
genom erkännande
När preskription har avbratits genom gäldenärens
erkännande, uppstår enligt promemorian inga nämnvärda komplikationer. Den
nuvarande principen att ny preskriptionstid löper från dagen för erkännandet
bör gälla även i fortsättningen. Preskriptionstidens längd bör bestämmas enligt
samma grunder som den ursprungliga preskriptionstiden. Är fordringen förfallen
till betalning blir tiden tre år. Har fordringen ännu inte förfallil till
betalning, löper en ny tioårig preskriptionstid, som ersätts av en treårig när
förfallodagen inträder.
4.4.2 Preskripiionsavbrotl
genom rättslig åtgärd o. d.
När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärd från
borgenärens sida bör enligt promemorian den principen gälla att ny
preskriptionstid börjar löpa endast om fordringens tillvaro och storiek har
fastställts auktoritativt. Har borgenären avbrutit preskription genom att
inleda rättsligt förfarande, bör sålunda ny preskriptionstid löpa endast om
anspråket har blivit prövat i sak. Har talan däremot avvisats eller
återkallats, bör verkningarna av preskriptionsavbrottet i princip förfalla.
1 promemorian föreslås följaktligen att ny
preskriptionstid efter det borgenären har väckt talan vid domstol eller
påkallat tillämpning av skiljeavtal skall löpa endast om fordringen blir
fastställd genom dom, skiljedom eller liknande avgörande.
Har borgenären avbrutit preskription genom att
bevaka sin fordran i gäldenärens konkurs, skall en föratsättning för ny
preskriptionstid enligt förslaget vara att bevakningen medför betalningsrätt i
konkursen. När borgenären har sökt verkställighet för sin fordran, skall ny
preskriptionstid löpa endast om ansökningen leder till verkställighet.
Har ett av borgenären igångsatt förfarande
avslutats utan att saken har avgjorts genom dom e. d., skulle den föreslagna
ordningen medföra alt fordringen omedelbart preskriberas, om den ursprangliga
preskriptionstiden då har gått ut. Detta kan i vissa fall framstå som oskäligt
mot borgenären. Enligt promemorian bör därför borgenären i det angivna fallet
medges en tilläggsfrist, under vilken kan han utnyttja andra lill buds stående
möjligheter alt bevaka sin fordran. En sådan frist finns redan nu föreskriven i
27 §
Prop. 1976/77:5 50
andra
stycket lagen om skiljemän för sådana fall då ett skiljeförfarande har
avbrutits utan att ha len lill skiljedom. En liknande tilläggsfrist föreslogs
också i 1957 års belänkande.
Enligt promemorian bör preskription inte inträda så
länge ett rättsligt förfarande pågår. Först när förfarandet har avslutats kan
det bedömas om borgenärens åtgärder har lett lill ett sådant bindande avgörande
som skall utgöra utgångspunkt för ny preskriptionstid eller ej. Den nuvarande
ordningen som innebäratl preskription kan inlrädamedan rättegång pågårärenligt
promemorian uppenbart olämplig, låt vara att olägenheterna i praktiken är obetydliga
därför att preskriptionstiden är lång. Borgenären bör undantagslöst ha rätt att
avvakta resultatet av de rättsliga åtgärder han har vidtagit och inte tvingas
alt vidta andra åtgärder under förfarandets gång.
Liksom i 1957 års betänkande förordas därför i
promemorian att preskription i inget fall skall inträda så länge rättsligt
förfarande pågår. Föreligger förutsättningar för ny preskriptionstid, skall den
börja löpa först när förfarandet har avslutats.
Vad beträffar den nya preskriptionstidens längd
föreslås, som tidigare har nämnts, att föreslagets grundläggande bestämmelser
skall tillämpas också när en fordran har fastställts genom dom e. d. Det
innebär atl preskriptionstiden blir tre år, om fordringen är förfallen till
betalning, och tio år så länge förfallodagen inte har inträtt.
Den
tioåriga preskriptionstiden blir enligl promemorian tillämplig i första hand
när domen innefattar prövning av en fastställelsetalan. Tioårsperioden kommer
emellertid atl gälla även i vissa andra fall, nämligen i sådana fall då en
fullgörelsetalan enligt 13 kap. I § rättegångsbalken har väckts trots, att
tiden för fullgörelse inte har inträtt. Innebär domen att gäldenären åläggs att
betala ett visst belopp e. d. vid en framtida tidpunkt, t. ex. utge periodiskt
förfallande underhållsbidrag, blir preskriptionstiden till en början tio år. När
fordringen förfaller till betalning, upphör tioårsliden och ersätts av den kortare
preskriptionstiden.
Det senast sagda gäller inle bara om en viss
framlida förfallodag har bestämts i domen. Samma princip är tillämplig i alla
de fall då gäldenärens prestationsskyldighet inte inträder omedelbart närdomen
vinner laga kraft. Har gäldenären exempelvis ålagts att betala ett visst belopp
vid anfordran, löper först en tioårstid, som ersätts av en treårstid när
fordringen förfaller till betalning genom att anfordran sker.
De angivna principerna för beräkning av
preskriptionstidens längd föreslås gälla också i andra fall när ett rättsligt
förfarande har avslutats med en prövning i sak, t. ex. genom skiljedom, liksom
vid konkurs och verkställighet. Med tillämpning av dessa principer kommer
preskriptionstiden normalt att bli tre år beträffande fordringar som har
tillerkänts betalningsrätt i konkurs eller för vilka verkställighet har skett.
I
promemorian diskuteras därefter frågan vilken dag som skall utgöra
Prop.
1976/77:5 51
utgångspunkt
för beräkning av preskriptionstiden. Först behandlas möjligheten att räkna
preskriptionstiden från den dag en dom vinner laga kraft. Del erinras om alt
vissa avgöranden, nämligen tredskodomar och lagsök-ningsulslag, som regel inte
vinner laga kraft förrän efter det delgivning har skett med part. Det kan i
vissa fall dröja lång lid innan ett sådant avgörande delges och vinner laga
kraft. Alternativet att räkna preskriptions-liden från den dag avgörandet
vinner laga käft bör därför inte väljas.
I stället bör den nya preskriptionstiden enligl
promemorian normalt räknas från den dag domen meddelades. För att det klart
skall framgå att tiden inte skall börja löpa, om domen överklagas, ifrågasätts
alt föreskriva att tiden skall räknas från den dag domen meddelades under
förutsättning all denna sedermera har vunnit laga kraft. Den nyssnämnda
invändningen mol alt låta preskriptionstiden vara beroende av att avgörandet
har vunnit laga kraft är emellertid tillämplig även i detta fall. Något krav på
atl domen skall ha vunnit laga kraft bör därför inle införas.
Även om domens dag anges som utgångspunkt utan att
det föreskrivs att domen sedermera skall ha vunnit laga kraft, kan emellertid
vissa komplikationer uppkomma vid ett överklagande. Det kan t. ex. inträffa att
en gäldenär, som har fullföljt talan mol en underrättsdom varigenom han har
ålagts betalningsskyldighet, återkallar sin talan i hovrätten efter så lång lid
att den nya preskriptionstiden har gått till ända. För atl undgå sådana
konsekvenser bör föreskrivas att preskriptionstiden när en dom har överklagats
alllid skall räknas från det förfarandet avslutas i högre instans, oavsett om
denna har företagit en prövning i sak eller ej.
De nu angivna principerna för att bestämma
utgångspunkten för den nya preskriptionstiden bör enligl promemorian tillämpas
såväl när en fordran har prövats genom dom eller liknande avgörande som när en
fordran har medfört belalningsrätt i konkurs eller verkställighet har skett.
Sammanfattningsvis innebär promemorieförslagel
följande i fråga om verkan av preskriptionsavbrott genom rättslig åtgärd e. d.
Avbryts preskription genom att rättsligt förfarande
eller verkställighels-förfarande inleds eller genom all en fordran åberopas
lill kvittning och fastställs fordringen genom dom eller liknande avgörande
eller sker verkställighet, skall ny preskriptionstid löpa från den dag
förfarandet avslutades.
Avbryts preskription genom bevakning i konkurs och
medför bevakningen betalningsrätt i konkursen, skall ny preskriptionstid löpa
från den dag konkursen avslutades. Om mål angående tvistig fordran avgörs
senare, skall preskriptionstiden i stället räknas från den dag förfarandet i
målet avslutades.
Har preskription avbratits genom rättsligt
förfarande utan att förfarandet har lett till prövning i sak, skall en kortare
lilläggsfrist löpa. Detsamma gäller, om bevakning i konkurs inte har medfört
betalningsrätt i konkursen och om verkställighetsförfarande inte har lett till
verkställighet. Tilläggsfristen föreslås bli ett år från del förfarandet
avslutades.
Prop.
1976/77:5 52
4.4.3
Preskriptionsavbrott genom erinran
När preskription avbryts genom erinran från borgenären
bör enligt promemorian samma princip gälla som vid preskripiionsavbrotl genom
gäldenärens erkännande så till vida som ny preskriptionstid bör räknas från
den dag preskripiionsavbrotl sker. Det innebäratl ny preskriptionstid börjar
löpa från den tidpunkt då gäldenären erhåller borgenärens erinran.
Enligt promemorieförslaget skall den nya
preskriptionstidens längd i delta fall bestämmas enligt samma grunder som när
preskriptionsavbrott har skett på annat sätt. Det avgörande är således om
fordringen är förfallen till betalning eller ej. Avser en erinran från
borgenärens sida en fordran som inte är förfallen till betalning, blir den nya
preskriptionstiden normall tio år. Om en erinran samtidigt utgör en anfordran
som medför att fordringen omedelbart förfaller till betalning, skall emellertid
den nya preskriptionstiden i stället vara tre år.
4.5
Verkan av preskription
4.5.1
Allmänt
1 promemorian framhålls att syftet med
preskriptionsinstitutet är att en fordran som inte bevakas inom den föreskrivna
tiden skall upphöra. Den principiella utgångspunkten för bestämmelserna om
verkan av preskription är därför atl de rättsverkningar som är förenade med en
fordran inte längre skall kunna göras gällande när preskriptionstiden har gått
ut.
Som huvudregel föreslås följaktligen att borgenären
genom preskription föriorar rätten att kräva ut sin fordran. Innebörden härav
avses vara densamma som enligt gällande rätt. Gäldenären skall alltså inte
längre vara skyldig att fullgöra den prestation som fordringen avser.
Borgenären skall inte kunna utverka domstols dom eller liknande avgörande för
att fl fordringen fastställd. Inte heller skall verkställighet kunna ske genom
exekutiv myndighet.
Enligt promemorian är det emellertid uppenbart att
vissa undantag från huvudregeln är nödvändiga. En preskriberad fordran bör t.
ex. i viss utsträckning H användas till kvittning. En borgenär som har egendom
i sin besittning till säkerhet för sin fordran skall inte utan vidare behöva
lämna ifrån sig egendomen när fordringen preskriberas. Dessa fall behandlas närmare
i det följande.
Någon ändring föreslås inte av principen att
domstol inte självmant tar upp frågan om preskription har inträtt eller ej.
Enligt promemorian bör således föratsättningen för att preskription skall
beaktas av domstol även i fortsättningen vara att gäldenären gör
preskriptionsinvändning.
Prop. 1976/77:5 53
4.5.2
Ränta m. m.
Enligt promemorian föreligger det obestridligen ett
nära samband mellan en kapitalfordran och en fordran på ränta eller annan
lilläggsförpliktelse. Räntan beräknas i proportion till kapitalet. När
kapitalbeloppet förfaller till betalning, förfaller regelmässigt också räntan.
När kapitalet har betalats, löper inte längre någon ränta.
Redan det nära sambandet mellan kapital och ränta
talar enligt promemorian starkt för att preskription av huvudfordringen bör
medföra att också räntefordran preskriberas. Såvitt angår ränta som ännu inte
har förfallit till betalning när huvudfordringen preskriberas är det uppenbart
att preskriptionen också bör omfatta räntan.
När det gäller en räntefordran som har förfallil
till betalning innan kapitalfordringen preskriberas är det däremot enligl
promemorian diskutabelt om samma princip bör gälla. Det kan med visst fog göras
gällande att en sådan räntefordran har en så självständig ställning att
preskriptionstiden bör beräknas separat. 1 promemorian hävdas emellertid att
sambandet mellan kapital och ränta även i detta fall är så starkt att
preskription av kapitalfordringen bör ha till följd att också obetalda räntor
preskriberas.
På grund av det anförda föreslås i promemorian en
bestämmelse om att preskription av huvudfordran också omfattar fordran på ränta
och annan tilläggsförpliktelse. Med annan lilläggsförpliktelse avses bl. a.
skyldighet att betala provision, expeditionskostnader o. d. Hit kan också
hänföras skyldighet att ersätta rättegångskostnader, exekutionskostnader o. d.
4.5.3
Kvittning
Enligt promemorian kräver hänsynen till borgenären
otvivelaktigt alt han medges rätt att i viss utsträckning använda en
preskriberad fordran till kvittning. Kvittningsrätlen måste dock vara
underkastad vissa begränsningar. Om borgenären hade rätt att efter
preskriptionstidens utgång använda sin fordran till kvittning mot varje i
framtiden uppkommande anspråk från gäldenärens sida, skulle
preskriptionsinstitutets syften uppenbariigen motverkas.
Enligt 1957 års förslag skulle en fordran H
användas till kvittning - förutom om kvittningsrätl hade avtalats - endast om
motfordringen härrörde från samma rättsförhållande som den preskriberade
fordringen. Förslaget utsattes i denna del för stark remisskritik och bör
enligt promemorian inte genomföras. Det framhålls att det nuvarande systemet med
kvillningsmöj-lighet även beträffande icke konnexa fordringar inte veteriigen
har visat sig vara förenat med olägenheter.
1 promemorian hävdas att en naturiig begränsning av
kviltningsrälten uppnås om det föreskrivs att motfordringen skall ha kommit
lill innan pre-
Prop.
1976/77:5 54
skription
inträdde. Som ytteriigare villkor bör föreskrivas alt borgenären har förvärvat
sin fordran före preskriptionstidens utgång. Utan ett sådant villkor skulle det
föreligga avsevärda möjligheter att kringgå preskriptions-bestämmelserna genom
överiåtelse av preskriberade fordringar.
1 promemorian föreslås alltsåati borgenären utan
hinder av preskription skall få använda sin fordran till kvittning, om den inte
var preskriberad vare sig när han förvärvade den eller när han kom i skuld till
gäldenären.
4.5.4
Panträtt m. m.
Enligt promemorian är det uppenbart att de
principer för panträtt i fastighet som har kommit till uttryck i jordabalken
inte bör rubbas genom de föreslagna ändringarna beträffande preskription. I
fråga om panträtt i fast egendom och tomträtt bör man alltså behålla gällande
ordning alt panträtten skall bestå även om fordringen preskriberas.
Även när del gäller panträtt i lös egendom bör man
enligt promemorian bygga på gällande rätt som innebär alt borgenären inle är
skyldig att lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt, även om
fordringen är preskriberad. 1 promemorian föreslås sålunda en bestämmelse om
att preskription inte skall medföra någon inskränkning i borgenärens rätt till
betalning för fordran som är förenad med panträtt.
1 promemorian föreslås vidare att retentionsrätt
liksom enligt gällande rätt skall behandlas på samma sätt som panträtt.
Preskription skall sålunda inte medföra någon inskränkning i borgenärens rätt
till betalning för fordran som är förenad med retentionsrätt.
I detta sammanhang behandlas också frågan huravida
preskriptionsbestämmelserna skall omfatta säljares rätt att ta tillbaka
egendom som har sålts med äganderättsförbehåll. Enligt promemorian torde denna
fråga i praktiken vara av begränsad betydelse. Del torde mera sällan inträffa
atl frågan om köparens rätt till avbetalningsgods slår öppen under mycket lång
lid. Med de regler som föreslås i promemorian sker preskripiionsavbrotl varje
gång köparen gör en avbetalning. Fullgör han inte sin betalningsskyldighet,
vidtar säljaren regelmässigt åtgärder för att driva in betalning eller ta
tillbaka den sålda varan.
Även om den berörda frågan har begränsad praktisk
betydelse, llr det emellertid enligl promemorian principiellt anses vara
uppenbart otillfredsställande om säljaren av en vara som har sålts på
avbetalning skall ha rätt alt la tillbaka varan trots att hans fordran på
köpeskillingen har preskriberats. Om det inte införs en bestämmelse som
begränsar säljarens rätt att ta tillbaka varan, skulle köparens rätt till varan
teoretiskt sett kunna hållas svävande under obegränsad tid, eftersom säljarens
rätt på grund av äganderättsförbehåll är av sakrättslig karaktär och sålunda
inle omfattas av bestämmelserna om fordringspreskriplion.
Prop.
1976/77:5 55
En sådan ordning framstår som särskilt olämplig, om
preskriptionstiden förkortas. Om säljaren ges rätt att la tillbaka den sålda
varan även efter preskriptionstidens utgång, motverkas uppenbariigen syftet med
förkortningen av preskriptionstiden.
Starka skäl talar således enligl promemorian för
att införa en beslämmelse om att äganderättsförbehåll skall vara utan verkan
när fordran på köpeskillingen har preskriberats. De principiella
betänkligheterna mot att införa en preskriptionsregel med sakrättslig verkan
kan inte tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till de framträdande
konsumentskyddsaspeklersom gör sig gällande i detta fall.
Det sagda gäller enligl promemorian inte bara
avbetalningsköp med sedvanligt äganderättsförbehåll. Liknande synpunkter kan
anföras också i andra fall när ett avtal om försäljning av lös egendom ger
säljaren befogenhet att ta tillbaka egendomen, om inte köpeskillingen betalas.
1 promemorian erinras emellertid om alt den
rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av
konsumtionskrediter har utretts av kreditköpkommittén. 1 avvaktan på
utredningsbetänkandet föreslås att det inte införs någon bestämmelse om
preskription av säljarens rätt till avbetalnings-godso. d. Detta innebäratl
säljarens anspråk på att ta tillbaka egendom som har sålts med
äganderättsförbehåll e. d. inte omfattas av de föreslagna
preskrip-tionsbestämmelsema.
4.5.5
Flera gäldenärer
När flera gäldenärer är ansvariga för en skuld kan
deras ansvar vara antingen delat eller solidariskt. Är ansvaret delat, svarar
var och en av dem för en viss del av skulden. Är ansvaret solidariskt, svarar
var och en gentemot borgenären för hela beloppet. Inbördes svarar var och en
för sin andel. Den som infriar skulden har regressrätt mol de övriga.
Vid delat ansvar bedöms frågan om preskription
separat för var och en av gäldenärerna. Inträder preskription i förhållande
till någon av dem, kan borgenären inte kräva ut bristen av de övriga. För att
bevara sin rätt mot samlliga gäldenärer måste han vidta preskriptionsavbrytande
åtgärder mot dem alla. Eftersom varje gäldenär svarar endast för sin del av
skulden, uppkommer inga regressanspråk mellan gäldenärerna.
1 preskriptionsförordningen finns inga särskilda
bestämmelser om fordringar för vilka fiera gäldenärer har delat ansvar. De
ändringar i preskriptionsbestämmelserna som föreslås i promemorian ger inle
heller anledning att införa några speciella bestämmelser för sådana fall, som f
ö. torde vara sällsynta i praktiken. Liksom hittills kommer de allmänna
preskriptionsreglerna enligt promemorieförslaget alt vara tillämpliga på
fordringar med delat ansvar.
Solidariskt
ansvar kan föreligga på olika grund. Vanligt är att flera personer
Prop.
1976/77:5 56
gemensamt
åtar sig att solidariskt fullgöra en förpliktelse, t. ex. betalning enligl ett
skuldebrev. Det solidariska ansvaret kommer ofta lill uttryck på del sättet att
gäldenärerna utfäster sig att betala en för alla och alla för en. Har ell
skuldebrev utfärdats av flera utan förbehåll om delad ansvarighet, ansvarar de
enligl 2 § skuldebrevslagen solidariskt för skulden.
1 vissa fall kan emellertid solidariskt ansvar
uppkomma utan ett gemensamt åtagande. Man talardåom tillfällig solidaritet.
Sådant ansvar kan föreligga t. ex. när flera har ålagts solidarisk
skadeståndsskyldighet på grand av samverkan till brott.
I promemorian erinras om atl övervägandena rörande
preskription i solidariska skuldförhållanden alltsedan 1957 års betänkande har
byggt på principen all borgenären skall vara oförhindrad atl kräva ut hela sin
fordran, även om preskription har inträtt i förhållande till någon av
gäldenärerna. Enligl promemorian har denna princip från teoretisk synpunkt goda
skäl för sig. Del solidariska ansvaret innebär ju alt var och en av
gäldenärerna ålar sig att svara för hela skulden i förhållande till borgenären.
Från andra synpunkter är principen emellertid diskutabel.
Till en början konstateras att en regel med den
angivna innebörden måste kombineras med en bestämmelse som ger den infriande
gäldenären rätt att utöva regressrätt mol sina medgäldenärer, även om
borgenärens fordran gentemot dem har preskriberats. I annat fall skulle den
infriande gäldenären riskera att slutgiltigt fl svara för hela skulden, vilket
inte är rimligt.
Uppenbariigen medför det emellertid vissa
olägenheter för medgäldenä-rerna att den infriande gäldenären på det angivna
sättet har regressrätt mot dem. Även om huvudfordringen har preskriberats i
förhållande till dem kan medgäldenärerna inte vara säkra på att undgå
betalningsskyldighet. De kan bli nödsakade att betala den infriande gäldenärens
regressfordran lång tid efter preskriptionstidens utgång.
Ett sätt att undvika sådana effekter med
bibehållande av gäldenärernas lika ansvar är att föreskriva alt en
preskriptionsavbrytande åtgärd som borgenären vidtar mot en av dem skall ha
verkan även i förhållande till de övriga. En sådan ordning gäller på vissa håll
i utlandet, bl. a. i fransk rätt. För nordisk rätt är en sådan regel emellertid
främmande. Den medför att en gäldenär kan bli betalningsskyldig utan.att ens ha
fått veta alt fordringen alltjämt kan göras gällande mot honom. 1 detta sammanhang
erinras om en bestämmelse i förordningen (1851 nr 55 s. 4) ang. sättet för
uppsägning av förbindelser, för vilka flera äro ansvariga. Där föreskrivs
beträffande fordringar som förfaller lill betalning efter uppsägning alt
uppsägning mot en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer inte gäller mol de
övriga.
Det måste enligt promemorian anses vara ett
elementärt krav att en gäldenär gentemot vilken preskription avbryts flr veta
att så har skett. Man bör därför behålla gällande rätts princip att borgenären
måste vidta preskriptionsavbrytande åtgärder mot alla gäldenärerna även när de
är solidariskt
Prop. 1976/77:5 57
ansvariga.
Däremot kan det inte anses nödvändigt att de preskriptionsavbrytande
åtgärderna är av kvalificerad karaktär gentemot dem alla. Har rättslig ål-gärd
vidtagits mot en av gäldenärerna bör del räcka med en skriftlig underrättelse
härom till de övriga.
Principen all preskriptionsavbrytande åtgärd måste
vidtas mol varje enskild gäldenär för att han skall förbli ansvarig för
skulden bör enligl promemorian gälla generellt. En bestämmelse om atl
borgenären flr kräva ut hela sin fordran även sedan preskription har inträtt i
förhållande lill någon av fiera solidariskt ansvariga gäldenärer kan emellertid
leda lill atl ändamålet med principen motverkas, eftersom en sådan bestämmelse
som nyss nämnts måste kombineras med regressrätt för den infriande gäldenären.
På det sättet kan en gäldenär gentemot vilken preskription har inträtt bli
nödsakad atl betala en del av fordringen ulan alt ens ha filt vela att
fordringen alltjämt kan göras gällande mol honom via den infriande gäldenären.
En sådan konsekvens är uppenbariigen otillfredsställande.
1 promemorian diskuteras möjligheten att föreskriva
atl den som vill göra gällande regressanspråk själv måste avbryta
preskriptionen i förhållande till sina medgäldenärer, om inte borgenären har
vidtagit preskriptionsavbrytande åtgärder mot medgäldenärerna. En sådan ordning
anses emellertid vara olämplig av flera skäl. Den skulle bl. a. innebära atl en
gäldenär kunde bli nödsakad att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder innan
han ens visste om ett krav skulle riktas mot honom själv. För atl inte behöva
undersöka om borgenären hade vidtagit preskriptionsavbrytande åtgärder mol medgäldenärerna
skulle varje solidariskt ansvarig gäldenär gentemot vilken preskription hade
avbratits bli nödsakad att underrätta medgäldenärerna om att han eventuellt
skulle göra gällande regressanspråk mot dem i framtiden. Underiåtenhet att
avbryta preskription skulle drabba den gäldenär som fick infria skulden.
Enligl promemorian kan den angivna ordningen inte
anses lämplig. Rimligare är att borgenären Hr ansvaret för atl
preskriptionsavbrytande åtgärder vidtas i rätt tid.
1 promemorian framhålls vidare alt borgenären ensam
har möjlighet att bestämma gentemot vem preskriptionen av huvudfordringen skall
avbrytas. Underiåter han att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder t. ex. i
förhållande lill två gäldenärer av tre, far den kvarvarande gäfdenären finna
sig i delta. Han kan inle själv vidta någon åtgärd som medför
preskriptionsavbrott i förhållandet mellan borgenären och de övriga
gäldenärerna. Lika litet kan någon av de andra gäldenärerna utöva ett
bestämmande infiytande över gentemot vem fordringsrätten skall bevaras.
Mot den angivna bakgrunden ter det sig enligt
promemorian rimligare att borgenären måste vidta preskriptionsavbrytande
åtgärder mot alla gäldenärerna för att bevara rätten alt kräva ut hela sin
fordran än att de gäldenärer gentemot vilka preskription har inträtt skall
riskera belalningsskyl-
Prop.
1976/77:5 58
dighet
lång lid efter preskriptionstidens utgång.
På grund av del anförda föreslås att borgenären, om
hans fordran preskriberas i förhållande till en av flera solidariskt ansvariga
gäldenärer, skall gå föriustig rätlen atl av de övriga kräva ul vad som
slutligen skulle ha stannat på den befriade gäldenären. Samma regler föreslås
gälla oavsett grunden för det solidariska ansvaret. Medgäldenärerna bör
sålunda inte, vare sig direkt eller regressvis, vara skyldiga alt svara för
större del av fordringen än de skulle ha gjort, om fordringen alltjämt hade
kunnat göras gällande mol alla gäldenärerna.
Med den angivna utgångspunkten kan de kvarvarande
gäldenärernas ansvar enligl promemorian utformas på två sätt. Enligt det ena
alternativet är de kvarvarande gäldenärernas ansvar gentemot borgenären
solidariskt, men den som infriar skulden har regressrätt mot de övriga. Enligt
del andra alternativet, som överensstämmer med gällande rätt, är de
kvarvarandes ansvar gentemot borgenären delat, men de är ansvariga för
eventuell brist hos någon av de övriga. 1 promemorian hävdas att det senare
alternativet ligger mest i linje med de principer som tidigare har anförts till
förmån för en begränsning av de kvarvarande gäldenärernas ansvar, när
preskription har inträtt i förhållande till en gäldenär. Det föreslås därför
atl bestäm-' melserna i gällande rätt bibehålls på denna punkt.
I promemorian framhålls att en solidariskt ansvarig
gäldenär som har betalat huvudfordringen kort före preskriptionstidens utgång
liksom enligt gällande rätt bör ha en viss frist för att kräva sina
medgäldenärer. 1 1966 års nordiska utkast föreslogs alt en regressfordran inte
skulle anses förfallen lill betalning förrän infriandet skedde. Detta utgör
enligl promemorian så till vida en tillfredsställande lösning som
preskriptionstiden börjar löpa först när man med säkerhet vet all det
föreligger en grund för ett regressanspråk. Lösningen ter sig emellertid
olämplig av andra skäl. Som regel torde en solidariskt ansvarig gäldenär inte
få kännedom om att huvudfordringen har betalats av en medgäldenär förrän en
viss tid har förflutit från infriandet. Att anse regressfordringen förfallen
lill betalning innan den regresskyldige känner lill att fordringen har
uppkommit är knappast rimligt, vare sig från den infriandes eller från den
regresskyldiges synpunkt.
I promemorian föreslås en annan lösning, nämligen
atl regressfordringen inte skall anses tillkommen förrän infriandet av
huvudfordringen äger rum. En bestämmelse med den innebörden täcker vad som
verkligen sker. Någon bestämmelse som särskill lar sikte på detta fall behövs
inle. Situationen läcks nämligen av den allmänna bestämmelse om villkorade
fordringar som har nämnts i del föregående. Bestämmelsen innebär alt en fordran
som är beroende av atl en viss omständighet inträffar inte anses ha kommit till
förrän så sker.
Med den angivna utgångspunkten kommer
preskriptionstiden för regressfordringar enligl promemorieförslaget atl
beräknas på samma sätt som pre-
Prop. 1976/77:5 59
skriptionsliden
för andra fordringar som förfaller lill betalning vid anfordran. Från dagen för
fordringens tillkonist, dvs. dagen för infriandet av huvudfordringen, löper en
tioårig preskriptionstid. När fordringen förfaller till betalning genom alt
anfordran sker, ersätts tioårstiden av en treårslid räknad från förfallodagen.
4.5.6
Borgen
Enligt promemorian bör bestämmelserna om
preskription av borgen så långt som möjligt anpassas till de allmänna
preskriptionsbestämmelserna. Specialregler bör undvikas inte minst med hänsyn
till önskemålet alt lagstiftningen bör vara så enkel och enhetlig som möjligt.
Detta innebär till en början att de allmänna
bestämmelserna om preskriptionstidens längd bör vara tillämpliga också när det
gäller fordran på grund av borgen. Den särskilda bestämmelsen om preskription
av proprieborgen i 4§ förordningen 28 juni 1798 angående vissa omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål är enligt promemorian föråldrad. Det finns
inte några vägande skäl för atl en borgensman skall ha en förmånligare
ställning i preskriptionshänseende än huvudgäldenären. Den angivna bestämmelsen
torde dessutom ha haft myckel begränsad betydelse i praktiken. Som regel torde
den ha satts ur kraft genom att borgen har ingålts "tills full betalning
sker".
1 fråga om fordran på grund av borgen föreslås
följaktligen atl preskriptionstiden skall vara tio år från fordringens
tillkomst resp. tre år från förfallodagen. Bestämmelsen i 1798 års förordning
föreslås upphävd liksom de tillämpningsbestämmelser som finns i lagen 1946:843.
Även när det gäller tidpunkten för tillkomsten av
borgenärens fordran mot en borgensman föreslås i promemorian att de allmänna
bestämmelserna tillämpas. Det innebär atl lidpunkten för fordringens tillkomst
bl. a. blir beroende av om del är fråga om proprieborgen eller enkel borgen.
När någon har gått i borgen som för egen skuld, har
borgenären enligl 10 kap. 9 § handelsbalken rätt att kräva antingen
huvudgäldenären eller borgensmannen. Enligl promemorian är det därför naluriigt
atl borgenärens fordran mot borgensmannen i princip anses tillkommen samtidigt
som huvudfordringen. Förutsättningen är dock atl borgensmannen har åtagit sig
sin förbindelse samtidigt som huvudgäldenären. Har de t. ex. undertecknat ett
skuldebrev vid olika tillfällen, bör fordringen gentemot var och en av dem
anses tillkommen den dag utfästelsen gjordes.
Preskriptionstiden för borgenärens fordran mot en
proprieborgensman blir sålunda enligt promemorieförslaget tio år från den dag
han gjorde sitt åtagande. När fordringen förfaller till betalning mol
borgensmannen, ersätts tioårsliden av en treårig preskriptionstid. Är
förfallodagen för huvudfordringen bestämd, förfaller fordringen samtidigt i
förhällande till huvudgäl-
Prop. 1976/77:5 60
denären
och borgensmannen. Förfaller däremot huvudfordringen vid anfordran, bör
fordringen mot borgensmannen inle anses förfallen när huvudgäldenären kiävs på
betalning utan först när anfordran sker gentemot borgensmannen själv.
Vid enkel borgen är borgensmannens
betalningsskyldighet beroende av om huvudgäldenären kan fullgöra sin
förpliktelse eller ej. Med lillämpning av den tidigare berörda bestämmelsen om
villkoriiga fordringar föreslås därför atl borgenärens fordran mot
borgensmannen inle skall anses tillkommen förrän det har visat sig atl
borgenären inte kan fa betalt av huvudgäldenären. Först då börjar den tioåriga
preskriptionstiden löpa i förhållande till borgensmannen. När fordringen
förfaller till betalning mot honom genom att anfordran sker eller på annat
sätt, räknas i stället en treårig preskriptionstid.
Inte heller när det gäller sättet för avbrytande av
preskription och verkan av preskripiionsavbrotl föreslås några särskilda
beslämmelser om borgen. De bestämmelser som föreslås beträffande
skuldförhållanden med flera gäldenärer bör enligt promemorian i tillämpliga
delar gälla också vid borgen. Del innebär bl. a. att borgenären måste avbryta
preskription gentemot såväl huvudgäldenären som borgensmännen för atl bevara
sin rätt mol dem alla. Har rättslig åtgärd vidtagits mot en av dem, räcker det
emellertid att borgenären tillställer de övriga en skriftlig underrättelse
härom.
Underiåter borgenären att avbryta preskription i
förhållande till huvudgäldenären eller någon borgensman, uppkommer frågan om
borgenären trots detta skall ha rätt att kräva ul hela fordringen av de övriga.
Härvidlag understryks i promemorian att det
karakteristiska för ett borgensåtagande är att åtagandet är av subsidiär
natur. Detta är särskilt framträdande vid enkel borgen. Först sedan det har
visat sig att huvudgäldenären inte kan betala, flr borgenären kräva ut sin
fordran av en borgensman. Vid proprieborgen far borgenären visseriigen utan
vidare vända sig mot borgensmannen. Men om borgensmannen infriar fordringen,
har han regressrätt mot huvudgäldenären. Betalningsskyldigheten åvilar
slutligen huvudgäldenären. Häri ligger den väsentliga skillnaden mellan
borgensmannens och huvudgäldenärens åtagande.
Den subsidiära karaktären hos ett borgensåtagande
är enligl promemorian av avgörande betydelse för frågan om verkan av att
huvudfordringen preskriberas. Om inte mycket starka skäl talar för motsatsen,
bör preskription av huvudfordringen medföra att också borgensmannen går fri. De
argument som kan anföras till förmån för den motsatta lösningen är inte övertygande.
Det finns inte skäl att införa en ordning som skulle medföra att borgensinstitutets
innebörd i granden förändrades.
1 promemorian föreslås därför en uttrycklig
bestämmelse om att preskription av en huvudfordran också skall omfatta fordran
på grund av borgen.
Att ett borgensåtagande är subsidiärt kommer enligt
promemorian till uttryck inte bara vid preskription av huvudfordringen utan
också om bor-
genärens
fordran mot en borgensman preskriberas. Även om preskription har inträtt i
förhållande till borgensmannen, bör huvudgäldenären givetvis alltjämt vara
ansvarig för hela skulden.
Har preskription inträtt i förhållande lill en av
flera borgensmän, bör enligt promemorieförslaget de principer som har
redovisats i det närmast föregående avsnittet gälla i tillämpliga delar.
Preskriptionens verkningar blir alltså olika beroende på om borgensmännens
inbördes ansvar är delat eller solidariskt. Däremot blir det i detta hänseende
ingen skillnad mellan enkel borgen och proprieborgen. Borgensåtagandets art flr
betydelse endast så till vida som borgenären vid proprieborgen men inte vid
enkel borgen kan vända sig mot borgensmännen utan att först kräva
huvudgäldenären.
Är borgensmännens ansvar delat - vilket i praktiken
torde vara sällsynt - är vars och ens prestationsskyldighet i förhållande till
borgenären fristående från de andras. Var och en svarar för sitt åtagande,
oavsett om preskription har inträtt gentemot någon av de andra. Från
borgenärens synpunkt blir resultatet härav att han går föriustig rätten all, om
huvudgäldenären inte kan betala, fl ut den del av fordringen som skulle ha
belöpt på den borgensman gentemot vilken preskription har inträtt.
Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir verkan
av att preskription 'inträder i förhållande till en av dem atl borgenären
föriorar rätten att av de övriga kräva ut den andel som den bortfallne
borgensmannen skulle ha svarat för i förhållande till de övriga. Det solidariska
ansvaret ersätts med delat ansvar. Däremot är borgenären som förat nämnts
oförhindrad att kräva ut hela fordringen av huvudgäldenären.
Beräkningen av den andel av borgensansvaret som
faller bort bör enligt promemorian ske på grundval av antalet borgensmän. Vid
proprieborgen har borgensmännen visseriigen åtagit sig prestationsskyldighet
solidariskt med huvudgäldenären. Med hänsyn lill borgensåtagandets subsidiära
karaktär bör emellertid vid denna beräkning bortses från huvudgäldenärens
ansvar. Är borgensmännen tre, minskar således deras ansvar med 1/3 och inte
mecl 1/4, om preskription inträder gentemot en av dem. Ingen av de kvarvarande
borgensmännen blir alltså skyldig att prestera mer än den andel som skulle ha
belöpt på honom, om alla borgensmännen slutligen hade filt svara för hela
skulden.
I promemorieförslaget föreslås att de principer som
har slagits fast i del föregående avsnittet tillämpas även närdet gäller
regressrätten. Den infriande borgensmannens regressfordringar såväl i
förhållande till huvudgäldenären som i förhållande till de övriga borgensmännen
bör följaktligen anses tillkomma när infriandet sker. Från den dagen löper en
tioårig preskriptionstid som ersätts av en treårig när regressfordringen
förfaller till betalning.
Skillnaden mellan delat och solidariskt ansvar gör
sig gällande även i fråga om regressrätten. Är borgensmännens inbördes ansvar
delat, påverkas de övriga borgensmännens ansvar inte av alt huvudfordringen har
preskri-
Prop. 1976/77:5 62
berats
gentemot en av dem, eftersom det inte föreligger någon regressrätt.
Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir som nyss
har nämnts verkan av att preskription har inträtt i förhållande till en av dem
att de kvarvarandes ansvar blir delat. Någon regressrätt blir således inle
heller i detta fall aktuell. I stället blir de kvarvarande borgensmännen
skyldiga all svara för eventuell brist hos någon av de övriga. Ansvaret för
bristen begränsas emellertid genom att borgenären får svara för den del som
skulle ha belöpt på den borgensman gentemot vilken preskription har inträtt.
Slutligen påpekas i promemorian atl en infriande
borgensmans regressrätt mot huvudgäldenären givetvis inte påverkas av atl
borgenärens fordran har preskriberats i förhållande till en av borgensmännen.
Såväl vid enkelborgen som vid proprieborgen har den infriande rätt alt kräva ut
hela sin regressfordran av huvudgäldenären.
4.6
Tillämpningsområde
Bestämmelserna i den föreslagna preskriptionslagen
skall enligt promemorian vara tillämpliga på alla slag av fordringar, oavsett
om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer. För
bestämmelsemas tillämpning är del vidare likgiltigt om en fordran grundas på
avtal, rättsstridig handling eller direkt på lag eller annan författning.
Begreppet fordran omfattar inle sakrättsliga
anspråk, dvs. sådana som rör äganderätt, panträtt, retentionsrätt,
nyttjanderätt m. m. Sådana rättigheter faller alltså utanför lagens
tillämpningsområde. Detsamma gäller andra rättigheter som inte är av
obligationsrättslig karaktär, t. ex. rätt till underhåll enligl
giftermålsbalken eller föräldrabalken, arvsrätt, upphovsrätt och andelsrätter.
Obligatoriska anspråk som grandar sig på sådana rättigheter, t. ex. fordran på
fastställt underhållsbidrag, omfattas däremot av de föreslagna bestämmelsema.
Som tidigare har nämnts föreslås i promemorian med
något undanlag inga ändringar av de preskriptionsbestämmelser som finns i
speciallagstiftningen. Detta innebär dock inte att förslaget blir utan betydelse
på de områden där särskilda bestämmelser gäller, eftersom dessa i allmänhet
inte i detalj reglerar de frågor som hänger samman med preskription. När en
författning inte lämnar upplysning i ett visst avseende, t. ex. om hur preskripiionsavbrotl
skall ske, bör enligt promemorian som regel bestämmelserna i den föreslagna
preskriptionslagen tillämpas.
1 promemorian påpekas emellertid att det
undantagsvis kan inträffa att en tillämpning av de allmänna bestämmelserna är
utesluten, även om specialförfattningen saknar bestämmelser i ett visst
hänseende. Har t. ex. i en specialförfatining föreskrivits en kort
preskriptionstid, kan avsikten ha varit alt definitivt avskära borgenären från
möjligheten att göra sin fordran gällande efter den föreskrivna preskriptionstiden.
I så fall bör givelvis inle
Prop.
1976/77:5 63
de
allmänna bestämmelserna om preskripiionsavbrotl och ny preskriptionstid
tillämpas. När en lillämpning av preskriplionslagens beslämmelser skall vara
utesluten far avgöras från fall till fall, i första hand med ledning av
grunderna för den ifrågavarande författningen.
Del anmärks i promemorian att skaltefordringar i
allt väsentligt faller utanför de allmänna preskriptionsbestämmelserna. För det
stora flertalet skatter gäller enligl 71 § uppbördslagen (1953:272) en femårig
preskriptionstid. För arvs- och gåvoskall gäller dock bestämmelserna i
preskriptionsförordningen. Enligl promemorieförslagel skall de allmänna
bestämmelserna även i fortsättningen gälla beträffande arvs- och gåvoskatt.
Preskriptionstiden blir sålunda alltjämt tio år från skattskyldighetens
inträde. När skatten förfaller till betalning, ersätts emellertid tioårstiden
av en treårsfrist.
4.7
Ikraftträdande m. m.
Enligt promemorieförslaget skall den nya
lagstiftningen träda i kraft den I juli 1976. De nya bestämmelserna föreslås i
princip bli tillämpliga även på fordran som har kommit till före
ikraftträdandet, under förutsättning att preskription inte har inträtt
dessförinnan enligt äldre lag. Sådan fordran skall dock preskriberas tidigast
den 1 juli 1979, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även
enligt tidigare gällande bestämmelser.
Som en ytteriigare övergångsbestämmelse föreskrivs
i promemorieförslaget att en preskriptionsavbrytande åtgärd som före
ikraftträdandet har vidtagits enligt äldre lag skall ha verkan även därefter,
även om åtgärden inte skulle ha medfört preskripiionsavbrotl enligt de nya
bestämmelserna.
5
Remissyttrandena 5.1 Allmänna synpunkter
Promemorieförslaget har fått ell bfandal mottagande
under remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser godtar förslagels
huvudprinciper och tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Flera
remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till förslaget och avstyrker
att det läggs lill grund för lagstiftning. Vissa remissinstanser intar en
mellanställning. Från flera håll framhålls all nuvarande bestämmelser har
fungerat väl i praktiken och att det är tveksamt om förslaget medför någon
förbättring. Vissa remissinstanser anser att det i och för sig finns behov av
en översyn av nuvarande bestämmelser men att promemorieförslaget går för långt.
I sina huvuddrag tillstyrks promemorieförslaget
eller lämnas utan erinran av JK, hovrätten för Nedre Norrland,
dalainspektionen, televerket, statskontoret, kronofogdemyndigheterna 1
Göteborg, Malmö och Hudiksvall, KO,
Prop.
1976/77:5 64
länsstyrelsen
1 Göteborgs och Bohus län, konkurslagskommitlén. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, TCO, SACÖISR, Sveriges domareförbund. Föreningen
auktoriserade revisorer och LRF.
Bankinspektionen tillstyrker i princip del
framlagda förslaget men anför betänkligheter mot all de föreslagna
bestämmelserna utan begränsning görs tillämpliga också på bank förd ringar,
dvs. på medel som innestår på bankräkning. Inspektionen förordar att det i
fråga om sådana fordringar införs undantag från bestämmelsema om treårig
preskriptionstid och om preskriptionsavbrott genom rättslig åtgärd.
A\enförsäkringsinspekiionen som i princip tillstyrker förslaget anser att det
finns skäl för längre preskriptionstid än den föreslagna beträffande
bankfordringar.
Svenska bankföreningen förklarar sig i princip inte
vilja motsätta sig förslaget om en treårig preskriptionstid. Emellertid medför
systemet med olika preskriptionstider för förfallna fordringar och fordringar
som inte har förfallit till betalning enligt föreningens mening tolknings- och
tillämpningssvårigheter i bankernas verksamhet. Föreningen anför vissa
synpunkter på tolkningen av de föreslagna bestämmelserna som närmare skall
behandlas i det följande. Skulle inte dessa synpunkter vinna beaktande,
förordar föreningen att den nuvarande ordningen med en tioårig
preskriptionstid från fordringens tillkomst bibehålls.
Svenska sparbanksföreningen framhåller alt H
rättsregler i vårt komplicerade rättssystem torde vara mer bekanta för gemene
man än regeln om tioårspreskriplion. Föreningen motsätter sig inte en
förkortning av preskriptionstiden men ställer sig tveksam till den föreslagna
skärpningen av reglerna om preskripiionsavbrotl. Enligt föreningens mening kan
en så genomgripande ändring som föreslås beträffande preskriptionslid och
preskriptionsavbrott utan tvivel medföra rättsföriuster främst för
privatpersoner. Ett bibehållande av nuvarande regler om preskripiionsavbrotl
skulle ge den föreslagna lagstiftningen en mjukare övergång. A andra sidan,
uttalar föreningen, torde medborgarna - med den lagstiftningsfrenesi som
präglar vårt rättssystem - numera ha lärt sig atl leva med sin okunnighet om
lagen och de obehagliga överraskningar som kan följa därav. Det sagda kan
därför inte anses utgöra något avgörande skäl att göra ett teoretiskt och
tekniskt riktigt lagstiftningsförslag ofullgånget. Med det sagda förklarar sig
föreningen i princip tillstyrka förslaget.
Förslaget tillstyrks i princip också av
konsumentverket, som understryker behovet av förbättrat konsumentskydd på
ifrågavarande område. Ett av syftena med en ändring av preskriptionsbestämmelserna
måste vara att uppnå en sådan balans mellan konsumenter och näringsidkare atl
konsumenternas ställning förbättras. Verket erinrar om atl det på andra områden
inom civilrätten har införts särskilda regler för förhållanden mellan konsumenter
och näringsidkare men förordar inle att specialregler för konsumentförhållanden
införs i fråga om preskription. Verket understryker emellertid att
Prop.
1976/77:5 65
konsumenten
har behov av enkla, enhetliga och entydiga regler inte bara beträffande
preskriptionstidens längd. Det måste också stå klart från vilken tidpunkt
preskriptionstiden löper, hur preskription avbryts och vilken verkan som
preskriptionsavbrott och preskription medför.
Konsumentverket framhåller att en föratsättning för
att en gäldenär skall kunna skydda sig mot obefogade krav är alt han har en
ordnad bokföring och sparar bevis på betalning. Härvidlag kan det inte ställas
lika starka krav på konsumenter som på näringsidkare, som måste uppfylla bokföringslagens
krav. Inte sällan använder näringsidkare kravrutiner som inte ändras av att han
har träffat särskild överenskommelse om betalning eller efterge» sitt krav.
Särskilt i sådana fall då en näringsidkare låter en in-kassobyrå driva in hans
fordringar eller då han säljer fordringarna till ett särskilt företag, löper
konsumenten som gäldenär risk att 11 betala trots att borgenären har eftergett
sitt krav eller alt H betala två gånger för samma fordran. Den föreslagna
korttidspreskriptionen är ägnad atl i viss mån förbättra konsumentens
ställning i sådana situationer. Förslaget hindrar emellertid inte att
gäldenären fortfarande löper risk att betala två gånger när det gäller
fordringar som förfaller vid anfordran eller efter uppsägning. Vidare bör
beaktas att en konsument i vissa fall är borgenär. Det gäller i fråga om
fordringar enligt presentkort, tillgodokvitlon o. d. och framför allt beträffande
bankfordringar. Det finns enligt verkets mening skäl som talar för att
konsumenten som borgenär bör skyddas av regler som medger en längre
preskriptionstid än som anges i förslaget. Även om införande av sådana regler
kan komma att strida mot principen om enkla, enhetliga och entydiga regler, bör
övervägas att införa ett förbättrat konsumentskydd i detta avseende.
Sveriges advokatsamfund avstyrker
promemorieförslaget, i vart fall såvitt angår förkortning av preskriptionstiden
och krav på rättsligt förfarande för preskriptionsavbrott. Beträffande behovet
av nordisk rättsenhet framhåller samfundet att de olikheter som finns mellan
preskriptionsbestämmelserna i å ena sidan Danmark och Norge och å andra sidan
Sverige och Finland trots det livliga handelsutbytet mellan de nordiska
länderna inte synes ha medfört några komplikationer. En överensstämmelse mellan
lagstiftningen i de olika länderna på ifrågavarande område kan aldrig vara av
samma betydelse som när det gäller t. ex. köplagama. Enbart intresset att fl
till stånd en enhetlig nordisk lagstiftning på preskriptionsområdet kan därför
inte utgöra tillräckligt motiv för en lagstiftning enligt det framlagda
förslaget. De föreslagna reglerna om treårig preskriptionstid och om att
rättsligt förfarande erfordras för preskriptionsavbrott innebär genomgripande
nyheter som inte torde vara motiverade av en ändring i det allmänna rättsmedvetandet
och inte heller synes innebära en förbättring i förhållande till gällande
rätt. Huvudförslagen medför också en rad andra ändringar i preskriptionsreglerna,
t. ex. tilläggsfrister, undantag för "force majeure" o.d., vilket
Prop.
1976/77:5 66
under
en avsevärd övergångstid kommeratt innebära osäkerhet om reglernas rätta
tillämpning och därmed risk för rättsföriuster för borgenärerna.
Promemorieförslagel avstyrks också av företagarorganisationerna,
Sveriges köpmannaförbund, Stockholms handelskammare och handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län. Företagarorganisationerna anser att regeln om
tioårspreskriplion är klar och entydig och atl den har en fast förankring i det
allmänna rättsmedvetandet. Regeln är säkeriigen en av de civilrätlsliga
principer som allmänheten känner bäst till. En ändring skulle därför medföra
betydande risk för rättsföriuster under lång tid framöver. Del nu framlagda
förslaget har filt en i fiera hänseenden förtjänstfull utformning i det man
lyckats avhjälpa åtskilliga av de brister som vidlådde tidigare förslag. Emellertid
har i promemorian inle påvisats några egentliga praktiska olägenheter med de
nuvarande reglerna. Inte heller tycks förslagel vara föranlett av något uttalat
missnöje med den tioåriga preskriptionen. Någon undersökning som styrker
behovet av en kortare preskriptionstid redovisas inte i promemorian. Med
anledning av vad som i promemorian sägs om preskriptionslagsliftningens syfte
framhåller organisationerna all det givetvis är en fördel om
fordringsförhållanden kan avvecklas inom inte alltför lång tid. Dock
ifrågasätts om detta syfte är så väsentligt att det skall tillgodoses på
bekostnad av andra viktiga hänsyn. Stabilitet i regelsystemet och därav
beroende rättsförhållanden samt risken för rättsföriuster vid en ändring i
detta flr anses vara ett viktigt motiv atl inle utan mycket tungt vägande skäl
ändra en lagstiftning med så fast förankring i rättsmedvetandet som preskriptionslagstiftningen
har.
Organisationerna förklarar sig dela uppfattningen
all den kanske främsta nackdelen med en lång preskriptionstid är atl denna kan
utnyttjas för otillböriiga förfaranden från borgenärens sida i form av
dubbelkrav o. d. Missbruk kan emellertid förekomma även med de föreslagna
reglerna. En gäldenär som har infriat en fordran förfallen först efter
anfordran och som efter tre år har gjort sig av med alla handlingar i ärendet
kan 11 svårt att bevisa att anfordran verkligen har skett så att preskriptionstiden
också har börjat löpa. Den föreslagna lagstiftningen synes i själva verket ge
möjligheter till missbruk som är okända enligt gällande rätt. En gäldenär som
krävs på en skuld som är förfallen till betalning vid anfordran kan i strid med
de verkliga förhållandena göra gällande att borgenären har krävt betalning för
mer än tre år sedan och att fordringen alltså är preskriberad. Borgenären å sin
sida kan påstå att han inte har framställt krav förrän vid en senare tidpunkt
än den verkliga och att fordringen därför inte ärpreskribe rad.
Organisationemaanservidareatt promemorians regler med olika preskriptionstider
beroende på om fordringen har förfallit eller ej gör rättsläget svårbedömt för
såväl borgenärer som gäldenärer. En treårig preskriptionstid är under alla
förhållanden för kort. Vidare bör preskription alltid kunna avbrytas genom en
erinran.
Sveriges
köpmannaförbund, Stockholms handelskammare och handelskam-
Prop.
1976/77:5 67
marenför
Örebro och Väsimanlands län är kritiska mot promemorieförslaget av i huvudsak
samma skäl som företagarorganisationerna. De framhåller sålunda atl nuvarande
beslämmelser är väl kända bland allmänheten och har visat sig fungera väl i
praktiken. Vidare menar de all del föreslagna systemet med olika
preskriptionstider för förfallna och icke förfallna fordringar och med krav på
rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl är alltför komplicerat och kan medföra
risk för rättsföriuster.
Kommerskollegium framhåller alt någon utredning
inle har förebragls om vilka olägenheter som kan vara förknippade med nuvarande
preskriptionsbeslämmelser. Kollegiet har för sin del inle någol intryck av att
det råder något påtagligt missnöje med gällande lagstiftning. Emellertid är kollegiet
inte främmande för att en förkortning av den allmänna preskriptionstiden kan te
sig principiellt motiverad. Liksom Stockholms handelskammare understryker
kollegiet dock betydelsen av internationellt samarbete. För kollegiets del
framstår önskemålet all uppnå internationell likformighet inom
preskriptionsrätten som det främsta motivet för en omläggning. Den ökade
handeln och samfärdseln mellan länderna utgör enligt kollegiets mening ett
bärande skäl för en ändring i syfte att uppnå internationell likformighet inom
preskriptionsrätten. Både kollegiet och handelskammaren anser att resultatet av
det arbete som pågår inom Europarådets ram bör avvaktas innan en ändring sker
av den svenska lagstiftningen på området. Enligt kollegiets mening skulle det
inte vara tillfredsställande om det nuvarande regelsystemet med sin djupa
förankring i rättsmedvetandet nu ersattes av regler som i sin tur kanske skulle
behöva ändras för att uppnå en mer vidsträckt uniformitet.
Skadeslåndskommiltén, som har inskränkt sitt yttrande
till frågor om preskription av skadeståndsfordringar, uttalar all den
föreslagna preskriptionslagen ger mycket allmänt hållna bestämmelser om
preskription, gemensamma för fordringar av en rad olika slag. Med hänsyn till
värdet av enkla och överskådliga regler på området är detta en fördel, men det
medför åtskilliga svårigheter när det gäller skadeståndsfordringar. Sådana
krav intar en särställning inte bara genom sin uppkomst - i regel oberoende av
gäldenärens vilja - utan också genom de speciella hänsyn som här framträder: å
ena sidan den skadelidandes behov av ersättning, å andra sidan de betungande
konsekvenser som ett sent framställt och kanske överraskande krav kan medföra
för den skadeståndsskyldige som kan sakna kännedom om fordringens storiek och
ibland rent av om dess existens. Frågan om preskription av sådana fordringar
kan väntas fl allt större praktisk betydelse, t. ex. vid skador genom fariiga
produkter och miljöföroreningar. Att i preskriptionslagens system infoga
bestämmelser om skadeståndspreskription, vilka dessuton skulle avse ansvar
enligt all skadeståndsrältslig lagstiftning som inte innehåller särregler, ger
upphov till problem från både rättsteknisk och materiell synpunkt. Införandet
av nya reglerom skadeståndspreskriplion
Prop. 1976/77:5 68
kräver
enligt kommitténs mening betydligt mer ingående utredning än vad som föreligger
f n. En sådan utredning kan väntas bli ganska tidskrävande. Läggs
promemorieförslagel till grund för lagstiftning som träder i kraft den 1 juli
1976, finns del skäl alt genom särskilda beslämmelser t. v. behålla ungefär
nuvarande rättsregler beträffande skadeslåndsfordringar. Frågor om preskription
av sådana fordringar kan då utredas ytteriigare med syfte atl snarast infoga
mer tidsenliga reglerom skadeståndspreskription i lagen. Även om enhetliga
regler bör eftersträvas för fordringar av olika slag, torde en viss
specialreglering för skadeståndskravens del vara svår alt undvika också i
preskriptionslagens slutliga lydelse. 1 sammanhanget bör eventuellt också
övervägas behovet av regler om specialpreskription av skadeståndskrav i vissa
lagar där bestämmelser härom saknas, bl. a. miljöskyddslagen. Kommittén
avstyrker följaktligen atl promemorieförslagel läggs till grund för
lagstiftning såvitt angår preskription av skadeståndsfordringar.
Köplagsutredningen framhåller atl
promemorieförslaget såvitt framgår inte har föranletts av något mer allmänt
utbrett missnöje med gällande regler om tioårspreskriplion. Den kortfattade
argumenteringen i promemorian ger inga egentliga konkreta belägg på olägenheter
av gällande lagstiftning. Mot fördelarna av en reform flr vägas bl. a. att den
nu gällande regeln om tioårspreskriplion flr förmodas vara en av de
civilrättsliga principer som allmänheten känner bäst till och att en ändring
därför medför risker för rättsföriuster under en betydande tid framåt.
Utredningen förklarar sig inte ha iakttagit några praktiska olägenheter av de
nuvarande preskriptionsreglerna inom det område som omfattas av utredningens
eget uppdrag. Detta utesluter givetvis inte att sådana kan förekomma.
Utredningen anser sig inle kunna uttala sig om reformbehovet utan inskränker
sig lill alt behandla de föreslagna reglerna, särskilt i den mån de berör
köpförhållanden. Enligt utredningen synes det ovisst om de föreslagna reglerna
i fråga om köpförhållanden medför någon generell förbättring i förhållande
till vad som gäller nu. Att en köpare inte längre behöver bevara kvitton mer än
tre år synes vara den största fördelen. Även detta omdöme måste emellertid
förses med reservationer, bl. a. när det gäller fordringar som förfaller till
betalning vid anfordran. De viktigaste olägenheterna av de föreslagna reglerna
är förknippade med atl förfallodagen föreslås utgöra utgångspunkt för en
särskild preskriptionsregel och att det föreslås gälla olika preskriptionsbestämmelser
för förfallna och för icke förfallna fordringar, vilka inte har samordnats.
Detta kan leda till komplikationer som motverkar preskriptionens syften.
Konsumenttjänstutredningen anför att det finns skäl
som förefaller tala för regler om förkortad preskriptionstid. De viktigaste
synes enligt utredningen vara dels att det kan vara betungande för många
människor att behöva behålla verifikationer så lång tid som tio år för ätt helt
kunna säkra sig mot dubbelkrav, dels att oklara fordringar blir svårare all
utreda ju äldre
Prop. 1976/77:5 69
de
är och dels att ell krav som härieder sig från ett gammalt rättsförhållande
ofta kommer som en överraskning för gäldenären även om det är ostridigt. A
andra sidan är det utredningens intryck att egentliga ölägenheter av nu
gällande preskriptionsregler sällan aktualiseras i praktiken. Den nuvarande
lioårsregeln torde också vara välkänd bland allmänheten. Enligt utredningen har
de skäl som främst talar för en förkortning av preskriptionstiden, åtminstone
teoretiskt, full aktualitet i fråga om avtal om konsumenttjänster. Utredningen
tillstyrker därför i princip en förkortning av preskriptionstiden i fråga om
sådana tjänster men ställer sig tveksam till frågan om de föreslagna reglerna
är de mest ändamålsenliga. Härvidlag pekar utredningen bl. a. på all
bestämmelser om en treårig preskriptionstid räknad från förfallodagen kan medföra
bevissvårigheter i fråga om fordringar som förfaller till betalning vid
anfordran. Möjligen är också de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrott
beträffande förfallna fordringar förenade med vissa nackdelar. Kravet på
rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl medför risker för ökade kostnader för
konsumenterna och föriusler för näringsidkarna.
Konsumenttjänstutredningen förklarar sig inte känna
till i vad mån de anförda skälen för ändring av preskriplionsbeslämmelserna gör
sig gällande i rent kommersiella förhållanden. Problematiken kring behållande
av verifikationer måste dock uppenbariigen ligga annoriunda till för
bokföringsskyldiga än för konsumenter. Vidare är att märka att denna typ av avtalsförhållanden
i hög grad har internationella aspekter. Stora divergenser i förhållande till
preskriptionsregler i närstående nationers rättssystem kan tänkas påverka
parternas val av tillämplig lag och bör såvitt möjligt undvikas. En samordning
som endast hänför sig till de nordiska länderna är möjligen alltför begränsad.
Också när del gäller rent privata fordringsförhållanden, ett ämne som är föga
berört i promemorian, kan det enligt utredningen ifrågasättas om en förkortning
av nu gällande preskriptionslid är lillräckligi motiverad. De skäl som talar
för en förkortning av preskriptionstiden synes ha betydligt mindre tyngd på
privatlivels område än i förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter. Som
närmare skall behandlas i ett följande avsnitt anser utredningen atl starka
skäl kan anföras mol en förkortning av preskriptionstiden när det gäller
privatlivets fordringar.
LO anser alt det huvudsyfte som ligger bakom
promemorieförslagel, nämligen att åstadkomma snabbare avveckling av
fordringar, har vissa skäl för sig. Del kan således hävdas atl starka
konsumentpolitiska intressen tillgodoses genom en förkortning av
preskriptionstiden för fordringar på varor och tjänster. Genom att förkorta
preskriptionstiden slår förslaget vakt om den svagare partens intressen i ett
avtalsförhållande där partsbalans saknas. LO ansluter sig därför till
promemorieförslaget såvitt gäller fordringar härledda ur
konsumentförhållanden.
LO framhåller emellertid att förslaget inte
tillgodoser den svagare partens intressen i andra avtalsförhållanden. Inom
arbetslivet är bristen på parts-
Prop. 1976/77:5 70
balans
det utmärkande draget i avtalsförhållanden mellan arbetstagare och
arbetsgivare. Enligl LO:s uppfattning kan del inte komma i fråga alt de
hittillsvarande reglerna om preskription förändras i oförmånlig riktning för
arbetstagarparten i ett anställningsförhållande. Från denna utgångspunkt
framför LO kritik mol promemorieförslagel såväl när del gäller preskriptionstidens
längd som när det gäller bestämmelserna om preskripiionsavbrotl. LO kan inle
finna all hänsynen till det internationella samarbetet eller andra skäl väger
så tungt att promemorieförslaget i dessa delar bör genomföras i föreliggande
skick.
Sammanfattningsvis anser LO att inomobligatoriska
skadeståndsanspråk, lönefordringar och andra fordringar som är häriedda ur
anställningsförhållanden även i framtiden bör preskriberas först efter tio år.
I fråga om sådana fordringar anser LO vidare atl behovet av skydd för den
svagare parten medför ett krav på att preskripiionsavbrotl liksom hittills
skall kunna ske genom en enkel påminnelse m krav på betalning. Med beaktande av
de angivna synpunkterna förklarar sig LO i övrigi kunna tillstyrka promemorieförslaget.
KF påpekar inledningsvis att det ännu inte
föreligger någon enhetlig internationell lagstiftning om preskription och att
det nordiska samarbetet ännu inte har lett till lagstiftning i något av de
nordiska länderna. KF kan därför inte finna atl någol omedelbart behov
föreligger att ändra den svenska lagstiftningen för att nå internationellt
enhetliga regler. Vidare påpekar KF atl del inte förefaller finnas något
egentligt missnöje med bestämmelserna i preskriptionsförordningen. Trots detta
kan man hävda att en viss modernisering av reglerna i och för sig är önskvärd.
Hänsyn bör emellertid tas inte bara till konsum.enlens intressen utan också
till borgenärens önskemål att fl sin fordran tillgodosedd. Med den pågående
omflyttningen och anonymiteten i affärskontaklema har borgenären numera ofta
betydande svårigheter att fl kontakt med gäldenären för att framställa eller
förnya sitt krav. Den föreslagna treåriga preskriptionstiden kombinerad med
kravet på rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl kan medföra avsevärda
rättsförluster. Dessutom är regeln om tioårig preskriptionstid en av de bäst
kända reglerna bland gemene man, någol som ökar risken för all en ändring kan
leda till rättsföriuster. En tioårig preskriptionstid är i många förhållanden
inte någon belastning utan snarare en säkerhet. KF är mycket tveksamt till om
en ändring av de nuvarande reglerna f. n. är påkallad. Det pågående
internationella arbetet talar närmast för att en förändring bör anstå. Om en
ändring anses böra genomföras, bör en annan lösning övervägas än den som har
föreslagits i promemorian. KF förordar en enhetlig preskriptionstid om
förslagsvis fem år från fordringens tillkomst.
Som närmare skall behandlas i nästa avsnitt
ifrågasätter också flera andra remissinstanser om det är lämpligt atl ha olika
preskriptionstider för förfallna och icke förfallna fordringar och om den
föreslagna treårsliden för förfallna
Prop.
1976/77:5 71
fordringar
är tillräckligt lång. Sådana synpunkter framförs bl. a. av riksskatteverket,
kronofogdemyndigheten 1 Stockholm, Föreningen Sveriges kronofogdar, Skånes
handelskammare, MRF och Finansieringsföretagens förening.
Kammarkollegiet understryker betydelsen av atl
preskriptionsreglerna är enkla och lätlfatiliga. Gällande bestämmelser torde
enligt kollegiet uppfylla dessa krav och har trängt in i allmänhetens
medvetande. Det synes därför böra föreligga starka skäl fören ändring av
bestämmelserna. Kollegiet framhåller att det naluriigtvis är av stort värde
alt reglerna om preskription blir så likformiga som möjligt i olika länder.
Emellertid finner kollegiet del något tveksamt om dessa skäl och de önskemål om
förstärkning av konsumenternas ställning m. m. som har åberopats i promemorian
är tillräckliga för en ändring av nuvarande bestämmelser. Om så anses vara
fallet, torde de nu framlagda förslagen väl kunna ligga till grund för en
ändring av gällande preskriptionsregler. De föreslagna allmänna bestämmelsema
synes inte vara svåra att tillämpa. Inte heller torde specialbestämmelsema
medföra svårigheter för den skolade juristen.
Kö förklarar sig dela uppfattningen att den
nuvarande tioåriga preskriptionstiden bör förkortas och att
preskriptionsförordningen även i övrigt bör anpassas till nutida förhållanden.
KO har inte några invändningar mot det framlagda förslaget men ifrågasätter om
inle en samordning bör ske med preskriptionsbestämmelserna i
speciallagstiftningen. Enligt KO torde skälet till att speciella
preskriptionsbestämmelser har utarbetats på vissa områden i stor utsträckning
ha varit alt den tioåriga preskriptionstiden har ansetts för lång. Eftersom
denna avsevärt förkortas enligt förslagel hade del enligt KO;s mening varit
önskvärt att också de speciella preskriptionsbestämmelserna hade setts över
och i möjligaste mån bringats i överensstämmelse med de föreslagna generella
reglerna. 1 vart fall bör speciallagstiftning inom rättsområden som i betydande
grad berör den enskilde individen snarast ses över och samordnas med förslagen
i promemorian. Del skulle innebära betydande fördelar för den enskilde, om
preskriptionsregler på olika områden i huvudsak var likartade.
Flera remissinstanser understryker betydelsen av
alt allmänheten llr tillräcklig information i samband med att ny lagstiftning
om preskription träder i kraft. Informationsaspekterna framhålls bl. a. av
statskontoret, försäkrings-inspektionen, konsumentverket och KF,
Konsumentverket framhåller bl. a. behovet av alt klargöra innebörden i sådana
begrepp som inle har samma betydelse som i vanligt språkbruk, t. ex.
förfallodag och fordrans tillkomst. I vissa fall kan sådana begrepp förklaras i
information som riktas lill allmänheten, men i detta fall bör övervägas om
inle vissa centrala begrepp bör definieras direkt i lagtexten.
Prop.
1976/77:5 72
5.2
Preskriptionstid
5.2.1
Allmänt
Av närmast föregående avsnitt framgåratt ell
flertal remissinstanser godtar huvudprincif)erna i promemorieförslaget.
Bestämmelserna om preskriptionstidens längd tillstyrks eller lämnas utan
erinran av JK, hovrätten för Nedre Norrland, datainspektionen, televerket,
statskontoret, kronofogdemyndigheterna i Göteborg, Malmö och Hudiksvall, KO,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän, konkurslagskommitlén. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, TCO, SACO/SR, Sveriges domareförbund.
Föreningen auktoriserade revisorer och LRF.
Bankinspektionen påpekar att ett av de främsta
skälen för en förkortning av preskriptionstiden enligt promemorian är att en
lång preskriptionstid medför risk för en gäldenär som har betalat sin skuld
att 11 betala på nytt. Enligl inspektionen torde krav på dubbel betalning för
samma fordran i praktiken inte vara alltför vanliga. De kan ofta avvisas genom
att gäldenären företer kvitto på eriagd betalning. Är det fråga om större
belopp, lorde det vara mycket sällsynt att gäldenären inte i någon form har
garderat sig för eventuella dubbelkrav från borgenärens sida. Inte desto mindre
ger den föreslagna förkortningen av preskriptionstiden en tryggare ställning
för gäldenären. En fördel är också att förslagel beträffande presktiptionstidens
längd överensstämmer såväl med nordisk lagstiftning i ämnet som med bestämmelser
i vissa särskilda lagar. Inspektionen tillstyrker därför i princip förslaget
såvitt angår preskriptionstidens längd. Inspektionen framhåller dock att förslaget
kan medföra nackdelar för den som har medel innestående på bankräkning, och
inspektionen förordar att sådana fordringar undantas från bestämmelserna om
Ireårspreskription. Även försäkringsinspekiionen, som i princip tillstyrker
promemorieförslaget, anser atl det beträffande bankfordringar flnns skäl för
en längre preskriptionstid än den föreslagna.
Svenska bankföreningen förklarar sig kunna godta
förslaget om en relativt kort generell preskriptionstid som räknas från
fordringens förfallodag. Vad beträffar preskriptionstidens längd kan goda skäl
anföras både för en femårstid och en treårstid. När fråga är om fordringar som
grundas på skuldebrev eller andra skriftliga utfästelser lorde gäldenärerna i
allmänhet vara väl medvetna om vikten av att de skaffar sig och sparar kvitton
på verkställda avbetalningar och återfordrar förbindelsen vid slutbetalning.
Risken för rättsföriuster på grund av att bevismaterial går föriorai torde
därför vara ganska ringa. Med hänsyn härtill och till borgenärernas intresse av
att inte behöva vidta preskriptionsavbrytande åtgärder med mycket korta
mellanrum framstår enligt bankföreningens mening en femårig preskriptionstid
som lämpligast i fråga om skuldebrevsfordringar och därmed jämföriiga
fordringar. Beträffande fordringar som grandar sig på kreditköp i butiker och
andra s. k. vardagslivets fordringar anser bankföreningen däremot övervägande
Prop.
1976/77:5 73
skäl
tala för en treårig preskriptionstid. På grund härav och då det torde vara
svårt alt åstadkomma en klar och entydig gränsdragning mellan de två berörda
kategorierna av fordringar vill bankföreningen inte motsätta sig all
preskriptionstiden enligt huvudregeln bestäms till tre år. Emellertid medför
systemet med två olika preskriptionstider enligl föreningens mening vissa
svårigheter i bankernas verksamhet. Föreningen anför vissa synpunkter på
tolkningen av de föreslagna bestämmelserna som närmare skall behandlas i det
följande. Skulle inte dessa synpunkter vinna beaktande, förordar föreningen
att den nuvarande ordningen med en tioårig preskriptionstid från fordringens
tillkomst bibehålls. Även Svenska sparbanksföreningen förklarar att den inte
motsätter sig en förkortning av preskriptionstiden. Som närmare skall behandlas
i det följande framför föreningen dock viss kritik mot utformningen av
bestämmelserna om preskription av fordran på grund av borgen.
Företagarorganisationerna anser att en
presktiptionstid på endast tre år för förfallna fordringar under alla
förhållanden måste anses för kort. Del är visseriigen, t. ex. vid köp, av
intresse för en part atl anspråk anmäls så snart som möjligt. Men sedan
gäldenären har filt kännedom om anspråket måste parterna medges riklig tid lill
alt undersöka och pröva anspråket för att nä en uppgörelse i godo. Att nödga
borgenären att under den tid förhandlingar pågår stämma gäldenären lill
domstol eller påkalla skiljeförfarande måste anses direkt olämpligt.
Preskriptionstiden bör därför inte sättas kortare än fem år. Särskilt i internationella
rättsförhållanden måste en preskriptionstid om tre år som endast avbryts genom
stämning e. d. anses alltför kort. Att inleda rättegång i utlandet kräver
betydande tid till förberedelse och risken för rättsföriuster är stor. I
händelse av exportkredit-försäkring övergår fordringen på försäkringsgivaren
som flr en orealistiskt kort tid på sig för att hålla kravet vid liv. Med en så
kort preskriptionstid som tre år är det givet all fordringens tillkomst inte
kan las till utgångspunkt för preskriptionstiden. Men även om denna föriängs
till fem år kan det bli nödvändigt att ta förfallodagen lill utgångspunkt.
Valet av förfallodagen som utgångspunkt för korttidspreskriplion och
tillkomstdagen som utgångspunkt för långtidspreskription drar med sig åtskilliga
osäkra bedömningar. De olika preskriptionstiderna gör rättsläget svårbedömt för
såväl borgenärer som gäldenärer.
Förslaget om en förkortning av preskriptionstiden
avstyrks också av bl. a. handelskammaren 1 Stockholm och Sveriges
advokatsamfund. Handelskammarens synpunkter på preskriptionstidens längd
överensstämmer på väsentliga punkter med företagarorganisationemas.
Advokatsamfundet anser att en preskriptionstid på endasl tre år måste anses för
kort, i varje fall om preskripiionsavbrotl inle kan ske på ett enklare sätt än
som föreslås i promemorian. Samfundet framhåller också alt en fordrans
förfallodag kan vara svår att bestämma. Detsamma kan visseriigen gälla också
beträffande lill-
Prop.
1976/77:5 74
komstdagen.
Men eftersom förfallodagen bildar utgångspunkt fören så kort preskriptionstid
som tre år är del nödvändigt att kunna bestämma förfal-lotidpunklen ganska
exakt. Vid en tioårig preskriptionstid blir det knappast lika nödvändigt att
kunna bestämma lillkomstdagen.
Som tidigare har nämnts anser
konsumenttjänstutredningen att de skäl som främst talar fören förkortning av
preskriptionstiden åtminstone teoretiskt har full aktualitet i fråga om avtal
om konsumenttjänster. Den enskilde kan i allmänhet inle väntas föra bok över
de varor och tjänster han beställer. Del är naluriigt om han inom loppet av
några år glömmer de närmare omständigheterna kring sådana avtal. Tvister
rörande omfattningen av ett uppdrag eller ett överenskommet pris är i allmänhet
svåra att utreda även om de uppkommerefter relativt kort tid, inte minst vid
reparationsavial och avtal om mindre entreprenader. Dessa svårigheter
accentueras självfallet om flera år har förflutit. Att spara kvitton så lång
tid som upp till tio år kan självfallet vara betungande fören privatperson.
Vidare har konsumenter ofta en smal budget som inte ger utrymme för
överraskande fordringar.
För att en förkortning av preskriptionstiden skall
la avsedd verkan i fråga om konsumenttjänster börden enligt utredningen
självfallet fl genomslagskraft på del vedertag som konsumenten skall betala
för en beställd tjänst. Det kan ifrågasättas om de föreslagna reglerna i
allmänhet skulle få denna verkan. Detta hänger samman med den grundläggande
skillnaden mellan fordringar med och fordringar utan bestämd förfallodag.
Enligt gällande rätt,som utredningen i delta hänseende sannolikt kommeratt
föreslå lagfäst, skall en tjänst som regel betalas vid anfordran sedan tjänsten
har avslutats. De föreslagna preskriptionsreglerna skulle innebära att, om
konsumenten inte kan styrka alt han tidigare har erhållit en anmaning,
preskription inte inträder förrän tio år har förflutit efter fordringens
tillkomst. Detta skulle i sin tur innebära att konsumenten för att vara helt säker
på att inte behöva betula en fordran två gånger måste upp till en tid av tio år
efter fordringens tillkomst säkra bevisning antingen om att han har betalat
eller om atl han har fåll en anmaning alt betala. Men i så fall synes på
hithörande avtalsområde inte mycket vara vunnet med den föreslagna regeln om
ireårspreskription.
Konsumentljänslulredningen ifrågasätter också om en
förkortning av preskriptionstiden är tillräckligt motiverad när det gäller
rent privata fordringsförhållanden. 1 släkt- och vänskapsrelationer torde lån
av förhållandevis höga belopp inte vara sällsynta. Typiskt sett föreligger här
känslomässiga bindningar som gör att åtskilligt av det som anförs i promemorian
passar mindre väl, t. ex. alt brist på betalning eller erkännande inom något
eller några år efter förfallodagen som regel är ett tecken på att fordringen är
tvistig och alt del i allmänhet ter sig rimligt att borgenären, för att visa
atl han står fast vid sitt krav, vänder sig till domstol eller utmätningsman.
Frånsett vardagslivels rent bagatellanade handlån, som knappast berörs av
Prop.
1976/77:5 75
preskriptionsregler,
lorde man på förevarande område inte heller kunna säga all de allra flesta
fordringsförhållanden avvecklas inom relativt kort tid. De skäl som lalar för
en kortare preskriptionstid lorde alltså allmänt sett ha betydligt mindre tyngd
på privatlivels område än i förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter.
Tvärtom kan det i vissa situationer anföras starka skäl mot en förkortning av
preskriptionstiden när det gäller privatlivets fordringar. Hit hör fall då
makar lånar varandra pengar. Ett ytteriigare exempel, som inle är ovanligt i
domstolarnas praxis, är alt en hushållerska som är i tjänst hos en ensam man
inte (ar ut lön under en lång följd av år och att hon framställer krav därpå
först sedan mannen har avlidit. Enligl nu gällande ordning tillerkänns hon i
regel lön för tio år. Enligt förslaget skulle, om dödsboet gör
preskriplionsinvändning, lön kunna dömas ut för endast tre år.
Enligt uiredningen lorde det för åtskilliga
människor framstå som stötande, om man går miste om rätten till en fordran
bara därför all man av hänsyn till en närstående persons faktiskt eller förment
besväriiga situation under några år har underiåtit att skrida till rättsligt
förfarande eller att kräva vederbörandeett skriftligt erkännande-ett muntligt
erkännande torde inle ha stort praktiskt värde. Blir lagförslaget tillämpligt
på privatlivets fordringar, kan det komma atl gynna förslagna personers
möjligheter atl bli kvitt stora skulder genom atl utnyttja annans godtrogenhet
och tillgivenhet. Även om en lag om treårig preskriptionstid för förfallna
fordringar skulle åtföljas av en omfattande upplysningskampanj, är det osäkert
om denna skulle få tillräcklig genomslagskraft i nu berörda relationer.
Köplagsutredningen erinrar om alt ett viktigt syfte
med den föreslagna reformen är att förkorta preskriptionstiden. De föreslagna
bestämmelserna innebär emellertid inte att preskriptionstiden alltid blir
kortare än enligt gällande rätt. Förslaget kan i själva verket leda till en
föriängning av preskriptionstiden i vissa fall, nämligen om en fordran
förfaller lill betalning mer än sju år men mindre än tio år efter sin
tillkomst. Att ha två olika preskriptionsregler, en som beror av om en fordran
är förfallen och en annan som beror av om den inte är förfallen, med olika
regler för hur preskriptionsavbrott kan ske, torde kunna bereda avsevärda
svårigheter för berörda parter, särskilt som del inte alltid är lätt alt avgöra
om en fordran skall anses vara förfallen eller inte. Det kan därför
ifrågasättas om det inte vore en rättstekniskt bättre lösning att ha den
konstruktionen all en fordran preskriberas tio år från tillkomsten men alltid
tre år efter det att den har förfallil till betalning-ellerannan händelse
harinlräffat som är bättre ägnad au utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden.
När del gäller köpförhållanden lorde preskriptionen
av förfallna fordringar och av fordringar som i och för sig förfaller vid
anfordran men ännu inte har förfallit ha störst betydelse. Som framhålls i
promemorian kan det i många fall vara problematiskt att avgöra när en fordran
skall anses ha kommit
Prop. 1976/77:5 76
till.
Men det kan vara än mer problematiskt atl avgöra när en fordran förfaller till
betalning. Att använda förfalloliden som utgångspunkt för preskription ger
anledning lill betänkligheter när det galler fordringar som förfaller vid
anfordran. Av denna typ är det stora flertalet fordringar pä betalning av
priset vid köp, tjänster och liknande prestationer. Enligt den konstruktion som
synes allmänt godtagen är en sådan fordran inte förfallen förrän krav har
skett, trots atl krav kan ske närhelst borgenären önskar. Fordringen kan
sålunda vara "latent förfallen" under en lång lid, men
preskriptionstiden börjar inte löpa förrän fordringen är "öppet
förfallen". En föratsättning för att preskriptionstiden skall börja löpa
torde vidare vara att kravet har nått gäldenären. Uppstår tvist om huravida
fordringen har preskriberats, kan det sålunda vara till gäldenärens förmån att
göra gällande att han har blivit krävd på betalning vid en tidig tidpunkt,
eftersom preskription då kan ha inträtt. Omvänt kan del vara till borgenärens
fördel att göra gällande att han inte har framställt krav förrän jämförelsevis
sent eller att kravet inte har nått gäldenären. Ett sådant resultat synes föga
tillfredsställande. Ett annat, närmast paradoxall, resultat är alt en gäldenär
som i föriitan på preskriptionsregeln har kastat bort kvitton på eriagd
betalning efter tre år kan finna att han ändå inte är på den säkra sidan,
därför att han saknar bevis för vid vilken tidpunkt han har blivit krävd av
borgenären. Enligt utredningens mening är det lämpligt att precisera eller
ändra regeln om preskriptionstidens utgångspunkt så atl de konsekvenser som nu
har nämnts undviks. 1 del sammanhanget påpekar uiredningen all den tyska rätlen
har en helt annan konstruktion än den nu föreslagna, nämligen att utgångspunkten
för preskription normalt är "die Entsiehung des Anspruchs". När det
gäller fordringar på priset vid köp anses denna regel innebära alt
preskriptionstiden börjar löpa när köpet avslutas.
Köplagsutredningen framhåller vidare all reklamalionsreglerna
i köplagen medför att många frågor som annars skulle behöva bedömas enligt preskriptionsregler
inte aktualiseras, därför atl en part har föriorai sin talan redan genom
underiåtenhet atl reklamera. När det gäller priset finns dock ingen regel om
reklamation e. d. som skulle minska betydelsen av preskriptionsregeln.
Uiredningen anser del möjligt eller rent av sannolikt, främst med tanke på köp
utan affärsmässig karaktär, atl det kan finnas skäl för en kort
preskriptionstid vars främsta syfte är atl befria köparen från att bevara
kvitton. Beaktas bör emellertid alt, bortsett från kontantköp över disk, de
flesta betalningar av priset vid köp torde utgöra s. k. bokbetalningar. Även om
gäldenären inte har sparat kvitton torde betalningen, om tvist skulle uppslå,
kunna spåras ganska lång tid efter del att betalningen har skell genom att
transaktionen finns antecknad hos bank, poslgirokontoret e. d.
Preskriptionsregeln blir då onödig.
Konsumentverket uttalar att den föreslagna
korttidspreskriptionen är ägnad att i viss mån förbättra konsumentens
ställning. Liksom bl. a. köplagsut-
Prop. 1976/77:5 77
redningen
framhåller konsumentverket emellertid att gäldenären fortfarande löper risk att
få betala två gånger när del gäller fordringar som förfaller till betalning
vid anfordran eller efter uppsägning. Sådana fordringar torde främst förekomma
på konsumentljänslsidan. Den ökade användningen av automatiserad kravbehandling
och försäljning av fordringar lill särskilda företag kan öka risken för att
sådana situationer inträffar. Enligl verkels mening är del därför av vikt att
försöka skapa bevisreglereller andra bestämmelser som ger konsumenten ett
bättre skydd mot obefogade krav.
Konsumentverket anser vidare att det finns skäl som
talar för att konsumenten som borgenär bör skyddas av regler som medger en
längre preskriptionstid än som föreslås i promemorian. Del händer t. ex. all
presentkort, tillgodokvitton o. d. inte görs gällande ens under den tioåriga
preskriptionstiden. Detta beror ofta på alt del är fråga om sällanköpsvaror,
exempelvis hos en guldsmedsaffär, eller atl konsumenten har flyttal lill en
annan ort. Sparande på bankräkning med års- eller halvårsuppsägning utnyttjas
ibland för att betala lån som avser köp av dyrare kapitalvaror. Det förekommer
atl kontoinnehavaren i sådana fall haren fortlöpande uppsägning liggande hos
banken. Konsumenten är knappast beredd på alt detta kan leda till att en
treårig preskriptionstid börjar löpa efter uppsägningstidens utgång, om han
inte lyfter det uppsagda beloppet. Den i förslaget angivna möjligheten atl
träffa avtal om föriängning av preskriptionstiden kan inte anses utgöra ett
tillräckligt skydd för konsumenten i sådana fall. Vidare förekommer det att
bankböcker bevaras under mycket lång tid utan att vare sig uttag sker,
räntebesked begärs eller saidobesked lämnas. 1 sådana fall kan t. o. m. en
tioårig preskriptionstid vara för kort. 1 nu angivna situationer bör enligt
verkets mening övervägas atl införa ell bättre konsumentskydd, även om
bestämmelser om längre preskriptionstid i detta avseende kan komma att strida
mot principen om enkla, enhetliga och entydiga regler.
LO tillstyrker promemorieförslaget såvitt angår
fordringar i konsumentförhållanden. Däremot anser LO, som tidigare nämnts, att
förslaget medför nackdelar för arbetstagarparten i anställningsförhållanden.
Hittillsvarande erfarenheter visar all en tioårig preskriptionstid är
välbehövlig i sådana förhållanden. Olägenheterna med bevisning så långt efter
en fordrans tillkomst är inte större än all de med relativ lätthet kan
övervinnas. Från medlemsförbund finns erfarenhet av att ostridiga
lönefordringar inte har blivit reglerade på många år beroende på att
arbetsgivaren har övertygat den anställde om att allt har varit i sin ordning.
Först när den fackliga organisationen har filt kännedom om missförhållandet har
rättelse kunnat ske, i många fall beträffande förfallna lönefordringar för
många år tillbaka i tiden. Liknande erfarenheter finns beträffande
inomobligatoriska skadeståndsanspråk, där medlemmen har ansett det vara
utsiktslöst atl driva anspråket. Även i sådana fall har de fackliga
organisationerna med hjälp av juridisk expertis
Prop.
1976/77:5 78
kunnat
rätta till felbedömningar gjorda många år tidigare av den anställde. Mot
bakgrund av det anförda förordar LO en tioårig preskriptionstid beträffande
inomobligatoriska skadeståndsanspråk, lönefordringar och andra fordringar
häriedda ur anställningsförhållanden.
KF har en viss förståelse för att en förkortning av
preskriptionstiden kan vara motiverad när det gäller s. k. vardagsskulder.
Fordringar i andra förhållanden är däremot oftast av mer speciell karaktär.
Bevisning rörande en sådan fordran bevaras med viss omsorg, och
viltnesbevisning kan med viss säkerhet åberopas även efter längre tid med
hänsyn till de speciella omständigheterna. För sådana fordringar är regeln om
tioårig preskription inte någon belastning ulan snarare en säkerhet. För
fordringar mellan andra än näringsidkare och konsumenter skulle alltså den
nuvarande tioåriga preskriptionstiden i och för sig kunna bibehållas. För
vardagslivels fordringar mellan näringsidkare och konsumenter skulle däremot en
kortare preskriptionstid, t. ex. tre år, kunna tillämpas. Mol en sådan
uppdelning i skilda preskriptionstider talar emellertid starka skäl, lika väl
som mol den i promemorian gjorda uppdelningen med hänsyn till om en fordran är
förfallen eller inte. KF anser att en enhetlig preskriptionstid som löper från
fordringens tillkomst men som förkortas i förhållande till vad som nu gäller,
förslagsvis till fem år, är att föredra, om en ändring över huvud taget kan
anses motiverad.
RSV framhåller alt ambitionen att tvinga fram en
avveckling av fordringsförhållanden inom rimlig tid måste vägas mot
rättsordningens självklara plikt att i möjligaste mån verka för att
föreliggande förpliktelser fullgörs, så att det inte onödigtvis underiättas för
mindre nogräknade gäldenärer att i hägnet av preskriptionsinstitutel dra sig
undan sina skyldigheter. Mot bakgrund härav kan ifrågasättas om en
preskriptionstid på tre år för förfallna fordringar är väl avvägd. 1 fråga om
s. k. vardagslivels fordringar förefaller liden enligt RSV lämplig. Beträffande
andra slag av fordringar kan däremot göras gällande att tiden är väl kort,
särskill belräffande domfästa fordringar och skuldebrevsfordringar. I synnerhet
belräffande sådana fordringar kan del sättas i fråga om det inle är onödigt
betungande för borgenären att behöva föranstalta om preskriptionsavbrott vart
tredje år. En sådan ordning torde kunna innebära ölägenheter också för
gäldenären. En lämpligare preskriptionstid för fordringar av delta slag är
enligl RSV:s mening fem år. Med hänsyn till de gränsdragningsproblem som enligt
promemorieförslagel skulle uppkomma om olika preskriptionstider tillämpades för
olika slag av förfallna fordringar föreslår RSV en preskriptionslid om fem år
för alla slag av förfallna fordringar.
Enligt kronofogdemyndigheten 1 Stockholm lorde det
vara uppenbart atl de föreslagna reglerna kommer att medföra alt borgenärer i
ökad omfattning till olägenhet både för sig själva och för gäldenärerna begär
verkställighet enbart för atl behålla rätten alt kräva ut en fordran. Bl. a.
med hänsyn
Prop. 1976/77:5 79
till
sådana ogynnsamma verkningar finns det enligt kronofogdemyndigheten fog för all
överväga om inle åtminstone den treåriga preskriptionstiden borde förlängas
lill förslagsvis fem år, dvs. ungefär samma lid som i allmänhet gäller för
restförd skatt.
Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller att kort
preskriptionstid kan främja klarhet i fordringsförhållanden och motverka osund
kreditgivning, eftersom borgenären tvingas begära betalning relalivt snart
efter förfallodagen och gäldenären härigenom bereds tillfälle att framställa
eventuella invändningar på ett så tidigt stadium alt man kan undvika
bevissvårigheter. Däremot är det enligl föreningens mening knappast möjligt atl
utforma preskriptionstiderna så, all man härigenom kan skydda gäldenären mol
orättmäliga krav, utan sådana krav får motverkas genom samhällets utvidgade
rättshjälp. Alltför snävt tilltagna preskriptionstider kan vara olämpliga,
eftersom de kan fresta gäldenärer atl söka undandra sig sina förpliktelser.
Föreningen noterar att de flesta skattefordringar även i fortsättningen kommer
alt vara underkastade uppbördslagens regel om femårig preskription, som enligt
föreningens mening är väl avvägd. Önskvärd enhetlighet mellan civila fordringar
och skattefordringar skulle nås, om också den allmänna preskriptionstiden
bestämdes till fem år. Den föreslagna treårsregeln flr dock bedömas innebära
måttliga nackdelar och kan godtas. Vidare föreslår föreningen en översyn av
preskriptionsreglerna för de skatter och offentligrättsliga avgifter som
hittills har följt den allmänna lioårspreskriplionen.
Ocksä Skånes handelskammare erinrar om den femåriga
preskriptionstiden enligt uppbördslagen. Även om handelskammaren i och för sig
kan ansluta sig till de skäl som har anförts för promemorieförslagets
bestämmelse om Ireårspreskription, framstår del från principiell synpunkt som
naluriigt att preskriptionstiden också för civila fordringar i allmänhet
fastställs till fem år efter förfallodagen. För en femårig preskriptionstid
talar också praktiska skäl, särskilt i belysning av den skärpning som de
föreslagna reglerna om preskripiionsavbrotl skulle innebära för borgenären. Vid
tvist mellan två parter om det berättigade i ett anspråk är det sålunda
uppenbart atl partema är i behov av tid för utredningar och förhandlingar.
Erfarenheten visar att en treårig preskriptionstid härvid många gånger kan vara
alltför kort, speciellt i internationella rättsförhållanden. Klart är också atl
den föreslagna regeln om föriängning av preskriptionstiden inle på ett
tillfredsställande sätt löser de antydda problemen, eftersom den regeln
förutsätter alt parterna är ense om föriängning. Mol bakgrand av det sagda
förordar handelskammaren att den föreslagna treårspreskripiionen utsträcks till
fem år.
MRF förklarar sig i och för sig inte ha någon
invändning mot att preskriptionstiden förkortas men ifrågasätter om inle
förslagel har gått väl långt i detta avseende. Det synes enligt förbundet vara
skäl att överväga om det inte skulle vara bättre att endast förkorta
preskriptionstiden och bibehålla del nuvarande systemet i övrigi. Införandet av
en treårig preskriptionstid
Prop, 1976/77:5 80
med
utgångspunkt från förfallodagen nödvändiggör ett flertal kompletteringsregler
som gör att den föreslagna lagen blir tämligen komplicerad och svårhanteriig.
Även Finansieringsföretagens förening är skeptisk
mol de föreslagna bestämmelserna om Ireårspreskription och om rättslig åtgärd
för preskriptions-avbrott. Enligl föreningen synes flertalet av de skäl som i
promemorian åberopas till stöd för en förkortning av preskriptionstiden utgöra
argument för all ha en till tiden begränsad preskriptionslid och inte för all
förkorta den gällande preskriptionstiden. De närmare skälen till att
promemorian stannar för just tre år och inte i stället lika gärna t. ex. fem
eller tio år redovisas ime. Vad beträffar fordringar som rör den dagliga
hushållningen o. d. gäller redan nu vid kontantköp alt gäldenären inte
behöverspara kvitton föratt freda sig mot nytt krav. Emellertid finns i
taxeringslagen och förslaget till
bokföringslagsärskildabeslämmelserombevarandeav handlingar. Såväl konsumenter
som näringsidkare är således enligt föreningen skyldiga atl i många fall bevara
kvitton och andra handlingar som vanligen utgör bevismedel. Mot den bakgrunden
framstår en förkortning av preskriptionstiden till tre år som mer eller mindre
meningslös från praktisk synpunkt. Föreningen hävdaratt en så kraftig
förkortning av preskriptionstiden som till tre år med krav på rättslig åtgärd
för preskriptionsavbrott måste innebära att ett ökat antal fordringar preskriberas.
Den verksamhet som bedrivs av föreningens medlemmar kommer att påverkas på
olika sätt. En treårig preskriptionstid framstår ofta som alltför kort såväl
vid leasing som vid factoring. En så kort preskriptionslid kan också medföra
onödiga förluster för företag som refinansierar avbetalningskontrakt eller
bedriver kontokreditverksamhet.Trotsattföreningeninteharkunnat finna några mer
praktiska eller sakliga skäl fören ändring vill föreningen dock inte motsätta
sig en förkortning av preskriptionstiden. Möjligen kan den nuvarande
tioårstiden allmänt sett framstå som onödigt lång. Föreningen föreslår dock att
preskriptionstiden bestäms till fem ä sex år och att en samordning sker med bestämmelserna
om arkivering o. d. i taxeringslagen och bokföringslagen.
SAF, som ansluter sig till
företagarorganisationernas yttrande, erinrar därutöver om atl det på
arbetsmarknaden sedan lång lid tillämpas förhandlings-och taleregler som inle
har beaktats i promemorieförslaget. Den ursprungliga grunden till den åsyftade
avialsregleringen är huvudavtalel mellan SAF och LO. Detta har följts av
motsvarigheter på tjänstemannaområdét och inom andra sektorer, t. ex. stat och
kommun. Avtalsregleringen rörande förhandlingsordning och taleregler har i
sista hand blivit mönsterbildande också för lagstiftaren. Härvidlag hänvisas
till 54-59 §§ i arbetsrältskommitténs förslag till lag om förhandlingsrätt och
kollektivavtal. SAF framhåller att huvudavtalens förhandlings- och taleregler i
jämförelse med promemorieförslagets treårsperiod kan leda till såväl
förkortning som föriängning av den tid inom vilken obligationsrältsliga anspråk
kan vinna beaktande vid domstol. Skulle promemorieförslagel mol SAF:s
uppfattning läggas till grund
Prop. 1976/77:5 81
för
lagstiftning, måste tillses alt lagstiftningen anpassas också lill de nämnda
kollekiivavtalsreglerna.
TCO, som tillstyrker promemorieförslagel, anser att
detta är oklart på en punkt. Av förslaget framgår sålunda inle klart i vad mån
del skall vara tillåtet all träffa avtal om kortare preskriptionslid än den
föreslagna. Bestämmelserom kortare preskriptionstid kan förekomma i
kollektivavtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer angående
förhandlingsordning vid framställande av anspråk enligt kollektivt eller
enskilt avtal. Med hänsyn lill att dessa bestämmelser är väl etablerade och
inarbetade hos arbetsmarknadens organisationer utgår TCO från atl
bestämmelserna om preskriptionstider i den föreslagna lagen inle skall lägga
hinder i vägen beträffande sådana anspråk. Det bör alltså enligt TCO:s mening
även framgent vara möjligt att med stöd av kollektivavtal som på
arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse
som huvudorganisation bibehålla sådana bestämmelser.
5.2.2
Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m.
Som tidigare har nämnts anser några remissinstanser
atl en treårig preskriptionstid är alltför kort när det gäller
skuldebrevsfordringar och domfästa fordringar. RSV framhåller sålunda alt en
treårstid för sådana fordringar kan medföra ölägenheter för både borgenären och
gäldenären. En lämpligare preskriptionstid för fordringar av det slaget är
enligt RSV:s mening fem år. Med hänsyn till de gränsdragningsproblem som kan
uppstå, om olika preskriptionstider gäller för olika slag av fordringar,
förordar verket dock inte några särregler för skuldebrevsfordriiigar och
domfästa fordringar utan föreslår i stället en femårig preskriptionstid för
alla förfallna fordringar.
Svenska bankföreningen anser alt risken för att
gäldenärerna åsamkas rättsföriuster genom att bevismaterial går föriorai torde
vara ganska ringa när det gäller fordringar på grand av skuldebrev eller andra
skriftliga utfästelser. Med hänsyn härtill och till borgenärernas intresse av
atl inle behöva avbryta preskription alltför ofta framstår enligt
bankföreningen en femårstid som lämpligast i fråga om sådana fordringar.
Däremot anser föreningen att övervägande skäl talar för en treårig
preskriptionstid när det gäller fordringar som grundar sig på kreditköp i
butiker och andra vardagslivets fordringar. Eftersom det torde vara svårt att
åstadkomma en klar gränsdragning mellan de båda kategorierna av fordringar vill
föreningen därför inte motsätta sig atl preskriptionstiden enligt huvudregeln
bestäms till tre år.
MRF uttalar att de skäl som enligt promemorian
talar för en treårig preskriptionstid inte synes övertygande när det gäller
fordringar som har fastställts genom dom eller varit föremål för
verkslällighetsåtgärd. Om borgenären underiåter alt vidta åtgärder för atl fl
betalt för en sådan fordran, torde det inle sällan bero på alt han inte vet var
gäldenären finns. För
Prop.
1976/77:5 82
detta
fall innehåller promemorieförslagel en regel som i viss utsträckning skyddar
borgenären. Men skälet kan också vara atl gäldenären har dålig ekonomi, varför
borgenären i medvetande därom låter saken vila. För ett allmänt betraktelsesätt
torde det enligt MRF framstå som egendomligt och otillfredsställande atl en
auktoritativt fastställd fordran skulle preskriberas efter så kort lid som tre
år. Delta synes kunna leda lill rällsföriusl för borgenären och molsvarande
omotiverad fördel för gäldenären. En bättre lösning vore enligl MRF all låta
domfasta fordringar o. d. preskriberas först efter utgången av den tioåriga
preskriptionstiden. Samma preskriptionstid bör kunna gälla för
underhållsfordringar som grandas på utmätningsbart avtal. På del sättet blir
preskriptionstiden densamma för underhållsfordringar, oavsett om de har
bestämts genom dom el ler avtal.
Enligl Svenska bankföreningen kan systemet all
knyta olika långa preskriptionstider till förfallodagen resp. fordringens
tillkomst leda till tolknings- och tillämpningssvårigheter i bankernas
verksamhet. Ett standardfall i affärsbankernas utlåningsrörelse är att
gäldenären undertecknar en revers enligt vilken fordringsbeloppet förfaller
till betalning en viss angiven dag. I regel är det emellertid förutsatt att
kredittiden skall föriängas successivt utan att detta dock har överenskommils
på ett sådant sätt att banken kan anses juridiskt bunden av ett åtagande om
föriängning. 1 reversen kommer detta till uttryck genom en klausul som innebär
att, om banken medger föriängning och annat därvid inte anges, förfallodagen
skall flyttas fram med den tid som anges i reversen, i regel tre eller sex månader,
dock alt upplupen ränta skall betalas på den tidigare bestämda förfallodagen. 1
allmänhet avtalas vid kredittidens början också att gäldenären, om föriängning
kommer till stånd, vid varje föriängningstillfälle skall amortera ett visst
minsta belopp. Ofta finns säkerhet för krediten i form av borgen.
Den första tolkningsfrågan avser sådana situationer
då allt går i sin ordning och föriängningar successivt kommer till stånd. Löper
då en tioårig preskriptionstid från tillkomstdagen även efter det att föriängning
har skett eller löper en treårstid från varje dag då betalning av ränta eller
amortering jämte ränta har skett? Bankföreningen utgår från att en tioårstid
skall anses löpa från lillkomstdagen även efter det att successiva
föriängningar har förekommit. Detta är av särskild betydelse i fråga om bankens
förhållande till en borgensman som inte särskilt har erkänt fordringen. Om
treårsregeln gällde, skulle banken vara tvungen att vart tredje år avkräva
borgensmannen ett erkännande eller företa annan preskriptionsavbrytande åtgärd
mot honom. En sådan ordning skulle uppenbariigen vara synneriigen opraktisk,
särskilt som krediten löper på förat-satt vis.
Den andra tolkningsfrågan avser sådana fall då
betalningsförsummelse inträffar och banken därför efter en tid säger upp hela
krediten till betalning. Leder detta till indrivning, uppstår inga särskilda
problem. Men träffas i stället uppgörelse med gäldenären, vilket är mycket
vanligt, uppslår frågan
Prop.
1976/77:5 83
hur
situationen skall betraktas i preskriplionshänseende. Uppgörelsen lorde i
allmänhet gå ut på atl banken accepterar en för sen betalning och all parterna
kommer överens om att återgå till den ordning för kreditens avveckling som
förutsattes före betalningsförsummelsen. Banken frånfaller således sin
uppsägning och del återstående kreditbeloppel är inle längre förfallet till
betalning. Bankföreningen förutsätter att delta innebär atl den tioåriga
preskriptionstiden från tillkomstdagen åter är tillämplig tills något belopp
förfaller lill betalning.
Bankföreningen lar också upp frågan vad som skall
gälla i förhållande till borgensmannen, om banken efter en
betalningsförsummelse har sagt upp hela krediten till betalning också gentemot
honom. Sker indrivning uppstår inte heller i förhållande lill borgensmannen
några särskilda problem. Men träffar banken en sådan uppgörelse med
huvudgäldenären som nyss har beskrivits uppslår frågan vad som skall gälla
gentemot borgensmannen. Bankföreningen förutsätter atl den tioåriga
preskriptionstiden från lillkomstdagen åter skall vara tillämplig även
gentemot borgensmannen, eftersom del återstående kreditbeloppel inte längre är
förfallet till betalning. Delta bör f. ö. gälla även om banken inte skulle ha
sagt upp krediten också gentemot borgensmannen. Den angivna ordningen framstår
som logisk med hänsyn till borgensförpliktelsens accessoriska natur.
För bankerna är det enligt bankföreningen av stor
betydelse att de angivna tolkningarna är riktiga med hänsyn lill den
masshantering som det här är fråga om. Bevakningsrutinerna för bankernas
100000-tals krediter sköts med hjälp av ADB. Rutinerna skulle inte påverkas med
de angivna tolkningarna. Skulle dessa emellertid inte vara riktiga, skulle ett
betydande manuellt arbete i ett stort antal ärenden H läggas ner på särskild
preskriptionsbevakning. Detta skulle självfallet leda lill påtagliga
kostnadsökningar.
För den händelse de angivna tolkningarna inte
skulle vara riktiga, förordar bankföreningen bestämt alt uttryckliga regler med
detta innehåll införs i den tilltänkta lagen. Skulle detta förslag inte vinna
beaktande, anser bankföreningen all endast en preskriptionsregel bör finnas,
nämligen en regel om preskriptionstid räknad från lillkomstdagen.
Preskriptionstiden skulle då behöva vara avsevärt längre än tre år. För detta
fall anser bankföreningen att det är mest ändamålsenligt all behålla den
nuvarande tioåriga preskriptionstiden från lillkomstdagen.
Även Sveriges föreningsbankers förbund anser atl de
föreslagna bestämmelserna medför problem i fråga om "rallande"
skuldebrev, dvs. skuldebrev som formellt förfaller till betalning efter en
mycket kort tid men som innehåller en automatisk föriängningsklausul.
Förbundet diskuterar framför allt frågan om den treåriga preskriptionstiden vid
föriängning skall räknas från den första förfallodagen eller från den
successivt framflyttade förfallodagen. Räknas preskriptionstiden från den
först bestämda förfallodagen, sker visseriigen preskripiionsavbrotl gentemot
huvudgäldenären genom
Prop. 1976/77:5 84
kontinueriiga
betalningar, men dessa har inte samma verkan gentemot borgensmännen. Banken
skulle därför tvingas vidta preskriptionsavbrytande åtgärd gentemot
borgensmännen redan efter tre år i fråga om ett lån som från början är avsett
alt löpa kanske tio år eller mer. Eftersom förutsättningen för
preskripiionsavbrotl gentemot borgensmännen enligl förslaget är att rättsligt
förfarande har inletts mol huvudgäldenären, skulle banken för att inte föriora
sin fordringsrält gentemot borgensmännen tvingas aktualisera infriandet av
skuldförbindelsen hos huvudgäldenären redan två och ell halvt år efter den
första förfallodagen. Då grund för ett rättsligt förfarande sällan finns,
skulle konsekvensen bli att bankerna tvingades skriva om samtliga
skuldförbindelser med rallande förfallodagar för vilka borgensåtaganden utgör
säkerhet. En sådan ändring är givetvis oacceptabel såväl ur lånekundernas som
bankernas synpunkt. För bankernas del skulle förslaget innebära en fullständig
förändring av såväl lånevillkor som de i stor utsträckning ADB-baserade
hanteringsrutinerna. För lånekundernas del skulle förfaringssättet förutom
nyssnämnda olägenheter medföra kostnadsstegringar.
Förbundet anser att en rimligare tolkning av
förslagel är att preskriptionstiden beräknas till tre år från den senaste
förfallodagen såväl gentemot låntagaren som mol borgensmännen - som genom sin
underskrift på reversen har godkänt också föriängningsklausulen. Härigenom
undgår man den allvariiga olägenhet som ligger i olika preskriptionstider
gentemot hu-vudgäldenär och borgensmän och bevarar den accessorilet som bör
finnas mellan huvud- och borgensförbindelse. För att inte lånetiden på grund av
en sådan tolkning skall kunna utsträckas under obegränsad tid bör en sådan
regel möjligen kompletteras med en supplemeniärregel om tioårig preskription.
En sådan ordning skulle bättre överensstämma med nuvarande ordning och väl låta
sig inpassas i bankernas rutiner.
Förbundet tar också upp frågan hur man bör bedöma
den situationen då banken pågrand av betalningsförsummelse eller av andra skäl
inte medger föriängning utan ser sig nödsakad att aktualisera hela
betalningsskyldigheten. Ofta kan en sådan fordran inle realiseras annat än efter
lagsökning. 1 så fall löper givetvis preskriptionstiden från den dag banken
inleder det rättsliga förfarandet. I många fall leder en sådan åtgärd till
betalning av förfallna belopp, varefter krediten enligt nuvarande bankpraxis
föriängs och följer de ursprangliga villkoren. Det vore beklagligt om de nya
preskriptionsreglerna fick lill följd alt denna ordning bröts. Enligl
förbundets mening bör ett avslående från all fullfölja ett rättsligt förfarande
vara ulan betydelse i fråga om beräkning av preskriptionstid. En sådan åtgärd
bör betraktas endast som ett temporärt avbrott i det normala skuldförhållandet.
5.2.3
Fordringar på bank o. d.
I del närmast föregående avsnittet har behandlats
vissa remissinstansers synpunkter på frågor som bl. a. rör bankernas
verksamhet, nämligen bankernas utlåning. I detta avsnitt tas upp synpunkter på
preskriptionsbestäm-melsernas betydelse för bankernas inlåning.
Som tidigare har nämnts anför bankinspektionen
betänkligheter mot all bestämmelserna i promemorieförslagel utan begränsning
görs tillämpliga på bankfordringar, dvs. på medel som innestår på bankräkning.
Framför allt kan den treåriga preskriptionstiden från förfallodagen enligl
inspektionens mening medföra nackdelar för insätlarna. Den föreslagna
treårstiden innebär ökade ölägenheter för insätlaren genom att han tvingas lill
skärpt bevakning av all fordringen inle preskriberas och till oftare
återkommande åtgärder för atl förhindra preskription. Samtidigt kan den
förkortade preskriptionstiden innebära ett ökat besvär för banken som med
tätare tidsmellanrum kan utsättas för rättsliga krav. Bankerna lorde inle utan
uttryckliga lagregler kunna åläggas alt iaktta en längre preskriptionstid än
den i lagen angivna. Den i promemorian angivna möjligheten atl avtala om
föriängd preskriptionslid kunde i och för sig tänkas som en lösning på de
berörda problemen. Bortsett från att vissa oklarheter torde föreligga i fråga
om vad som borde omfattas av ett sådant avtal torde ett sådant dock inte kunna
avtvingas bankerna. Med all sannolikhet skulle de dock inte utnyttja de nya
bestämmelserna till sin förmån på insältarnas bekostnad.
På grand av del anförda anser inspektionen att den
nuvarande tioåriga preskriptionstiden inte bör förkortas när det gäller
förfallna bankfordringar. Om inspektionens synpunkter på denna punkt
tillgodoses, nås den fördelen att ifrågavarande fordringar, vilkas volym är
avsevärd, behandlas lika oavsett om de är förfallna lill betalning eller inle.
Inspektionen förordar sålunda alt del i fråga om bankfordringar införs
undanlagsbestämmelser med den angivna innebörden.
Åven.föisäkiingsinspektlonen, konsumentverket och
föreiagaroiganisatloner-na anser all den föreslagna möjligheten att träffa
avtal om föriängning av preskriptionstiden är otillräcklig när det gäller medel
som innestår på bankräkning. Försäkringsinspektionen förordar all den
föreslagna bestämmelsen om föriängningsavial ersätts med en positiv specialregel
i ämnet. Konsumentverket pekar, som har nämnts i avsnittet 5.2.1, på olika
situationer där de föreslagna bestämmelserna kan vara till nackdel för
konsumenter. Enligl verkets mening finns det bl. a. i fråga om bankfordringar
skäl som lalar för att konsumenterna bör skyddas av en längre preskriptionstid
än som föreslås i promemorian.
Prop.
1976/77:5 86
5.2.4
Preskriptionstidens utgångspunkt
Flera remissinstanser diskuterar frågor som rör
utgångspunkten för preskriptionstiderna enligt promemorieförslagel. Från några
håll framförs kritik mot förslagel atl ta en fordrans förfallodag lill
utgångspunkt för en treårig preskriptionstid. Andra remissinstanser är kritiska
mol de beslämmelser som föreslås belräffande utgångspunkten för
lioårspreskriplionen.
Köplagsutredningen understryker, som tidigare
nämnts, atl del kan vara problematiskt att avgöra när en fordran förfaller till
betalning. I vissa fall, t. ex. när det gäller fordringar som grundas på
ingrepp i annans rällssfär, torde man få räkna med all en fordran anses
förfallen redan i och med att den uppkommer. Även andra tidpunkter, utöver den
då anfordran eller krav sker, kan komma i fråga som förfallotid. Det kan därför
vara osäkert vilken tidpunkt som rätisligen är avgörande för om en fordran
skall anses förfallen. Följaktligen kan det vara ovisst för en borgenär när
preskriptionstiden börjar löpa. Den lid som borgenären har till sill
förfogande för alt göra en fordran gällande kan då bli mycket kort.
Även Sveriges advokaisainfund, som avstyrker den
föreslagna förkortningen av preskriptionstiden, anser att en fordrans
förfallodag kan vara svår att bestämma. Detsamma kan visseriigen gälla också
beträffande lillkomstdagen. Eftersom förfallodagen bildar utgångspunkt fören
så kort preskriptionstid som tre år, är del dock nödvändigt att ganska exakt
kunna bestämma förfallotiden. Vid en tioårig preskriptionstid blir det knappast
lika nödvändigt atl kunna bestämma tillkomstdagen.
Både köplagsutredningen och advokatsamfundet
framför kritik mot den föreslagna bestämmelsen all preskriptionstiden, när en
fordran skall anses förfallen på grand av gäldenärens försummelse eller
liknande förhållande, skall räknas från den dag borgenären gör förfallogranden
gällande. De anser att bestämmelsen, särskilt ullrycket "liknande
förhållande", är oklar lill sin innebörd.
Den kritik som framförs beträffande utgångspunkten
för den tioåriga preskriptionstiden tar framför allt sikte på den särskilda
bestämmelse som föreslås i fråga om villkorade fordringar. Flera
remissinstanser hävdar, som närmare skall behandlas i det följande, att
bestämmelsen liksom de exempel på dess tillämpning som ges i promemorian
innebär betydande avvikelser från vad som gäller f n.
Sveriges advokatsamfund uttalar att uttryckssättet
i den ifrågavarande bestämmelsen synes för obestämt och kan leda till
svårigheter i rättstillämpningen. De exempel på olika omständigheter som ges i
motiven synes inte täckas av ordalagen i lagtexten, t. ex. kontraktsbrott,
skadeeffekter på grund av underiåtenhet att handla, i framtiden uppkommande
skador o. d. Eftersom inträffandel av en fördröjd skadeeffekt innefattas i
uttrycket "atl viss omständighet inträffar", kan regeln dessutom
medföra ett ansvar under
Prop.
1976/77:5 87
avsevärd
lid för t. ex. byggmästare och konsulter saml vid produkt- och miljöskador etc.
Del s. k. produktansvaret kan på grund av regeln komma att utsträckas till
varans hela livslängd.
Skadeslåndskommiltén framhåller att det i svensk
rätt är tämligen ovisst vad som skall anses utgöra förfallotid för
skadeståndsfordringar. Del innebär en väsentlig oklarhet alt denna fråga inte
har behandlats i promemorian. I nordisk rättsvelenskaplig litteratur har
skadeslåndsfordringar ibland ansetts förfallna lill betalning i och med all
skadan har uppkommit, och denna uppfattning har också hävdats i 1957 års
betänkande om fordringspreskriplion. Detta skulle innebära att enligl
promemorieförslagel treårspreskripiionen räknas från denna lidpunkt, om inte
föriängning sker enligl särskilda regler. Kommittén utgör från alt
promemorieförslagel har denna innebörd.
Skadeståndskommittén anser atl vissa invändningar
kan riktas mol att man skulle räkna ireårspreskription från den lidpunkt då
skadan uppkommer. När man har gjort gällande att en skadeståndsfordran bör
anses förfallen redan vid denna tidpunkt, har detta närmast varit i den
skadelidandes intresse, eftersom det bl. a. skulle medföra att ränta börjar
löpa. Men en regel som tvingar den skadelidande att väcka talan redan inom tre
år från skadans uppkomst kan inte sällan leda till olämpliga eller obilliga
resultat. A andra sidan synes inte heller den i räntelagen angivna tidpunkten,
dvs. när ersättningskrav har framställts och vederböriig utredning lagts fram,
lämplig som utgångspunkt för preskriptionsfristen, eftersom del många gånger
kan vara oklart vilken utredning som skäligen kan begäras av borgenären.
Den föreslagna bestämmelsen om villkorade
fordringar medför i förening med förslagets övriga bestämmelser atl den
skadeslåndsskyldige måste räkna med krav avsevärd tid efter det att en
skadegörande handling har företagits. I särskild grad gäller detta när
handlingens effekt visar sig långt senare, som fallet kan vara t. ex. vid skada
på grand av kemiska ämnen. F. n. lär skadeståndskrav i sådana fali liksom
annars preskriberas tio år efter den skadeorsakande händelsen. Enligl förslagel
skulle kraven kunna göras gällande hur sent som helst, inte bara vid skada
till sak och person utan även vid ren förmögenhetsskada, både i och utanför
kontraktsförhållanden. Och även efter det skadan har uppkommit skulle
preskriptionstiden kunna förlängas upp till 20 år.
Kommittén anser att goda skäl i och för sig kan
anföras för alt den skadelidande särskilt vid personskada skulle vara
bibehållen vid sina ersätl-ningsmöjligheter också vid sent framträdande skador.
De nuvarande reglerna är ingalunda tillfredsställande på denna punkt. Anser man
alt ersättning bör utgå enligt skadeslåndsprinciper och inte exempelvis enligl
en särskild försäkringsordning eller av statsmedel, är det emellertid
ofrånkomligt alt väga borgenärens intressen mol gäldenärens. Del framstår som
ett mycket överraskande inslag i en lagstiftning som syftar till en snabbare
avveckling av fordringar atl en sådan väsentlig, delvis obegränsad, föriängning
av pre-
Prop. 1976/77:5 88
skriptionsliden
skulle införas. De konsekvenser som denna reglering skulle innebära bl. a. för
oförsäkrade skadeståndsskyldiga och för ansvarsförsäkringsbolagens
fondbildning har över huvud tagel inle berörts i promemorian. Problemen är
mycket komplicerade, något som bl. a. har kommit fram vid del pågående arbetet
inom Europarådet på en konvention rörande produktansvar.
Enligt kommittén synes det av liknande skäl i hög
grad tveksamt om promemorians ståndpunkt när det gäller omprövning av
skadestånd enligl 5 kap. 5 § skadeståndslagen innebär en rimlig avvägning
mellan parternas intressen. Förslagel medför också på denna punkt att den
ansvarige aldrig skulle kunna känna sig säker för nya krav. Konsekvenserna kan
bli allvariiga t. ex. för en oförsäkrad skadeståndsansvarig som för atl få
saken ur världen har gått med på att betala ett väl tilltaget engångsbelopp och
många år därefter utsätts för ett nytt krav på grand av samma skadefall. Man
får också räkna med risken atl ansvarsförsäkringsgivarna utnyttjar sin
möjlighet att genom speciella undanlagsklausuler frila sig från skyldighet att
täcka sådana sent framställda skadeståndsanspråk som svåriigen kan beräknas i
förväg, någol som kan ställa de ansvariga ulan möjligheter lill försäkringsskydd
i sådana fall.
Kommittén ifrågasätter vidare om de föreslagna
preskriptionsreglerna är lämpade för sådant skadestånd i kontraktsförhållanden
som inte avser personskada. Här talar inte lika vägande skäl för atl skydda
den skadelidande. Inte minst ter sig bestämmelserna säregna vid de talrika
avtalstyper där regler om specialpreskriplion saknas, t. ex. fastighetsköp,
hyra av lös egendom, entreprenad, reparationsavial och andra uppdragsavtal.
Mot bakgrand av det sagda anser kommittén alt
frågan hur bestämmelserna om skadeståndspreskriplion lämpligen bör utformas
bör bli föremål för särskild utredning. Om promemorieförslaget läggs till grand
för lagstiftning vid den avsedda tidpunkten, finns del skäl alt genom
särskilda bestämmelser om skadeståndsfordringar t. v. behålla ungefär nuvarande
rättsregler i denna del. En tänkbar provisorisk lösning vore atl föreskriva all
fordran på skadestånd under alla omständigheter preskriberas senast tio år
efter den skadeorsakande händelsen. Vidare skulle fordran på skadestånd
undanias från bestämmelsen om föriängning av preskriptionstid.
Även Svenska försäkringsbolags riksförbund
avstyrker promemorieförslagel såvitt angår skadeståndsfordringar. Enligl
förbundets uppfattning synes förslaget räkna med att skadeståndsfordringar
endast kan bli föremål för långtidspreskription och att de normalt
preskriberas tio år efter tillkomsten. Förbundet påpekar all del i den
juridiska litteraturen brakar hävdas atl skadeståndsfordringar i allmänhet
förfaller samtidigt som de uppkommer. Förbundet erinrar vidare om alt
dröjsmålsränla enligt den nya räntelagen utgår på skadeståndsfordringar som
inle betalas en månad efter det alt krav har framställts och skälig utredning
förebragts. Om man definierar förfallotid
Prop.
1976/77:5 89
som
den tid vid vilken gäldenären skall prestera för alt inga påföljder skall
inträda, kan på visst sätt den i räntelagen angivna lidpunkten numera betecknas
som skadeslåndsfordringens förfallotid. Lagtexten synes sålunda böra
förtydligas för att resultatet skall bli det som förslaget uppenbariigen räknar
med.
Förbundet diskuterar också förslagel alt fordran på
ersättning för en skada som inträffar vid en framskjuten tidpunkt skall anses
tillkommen först när skadeeffekten uppstår. Delta skulle enligt förbundet
innebära ett i liden obegränsat ansvar för t. ex. produkt- och miljöskador,
skador i konsull-och entreprenadverksamhet saml skador inom sjukvården. För
verksamheter där sådana "dröjande skador" har visat sig vara
frekventa och typiska har försäkringsbolagen inom ansvarsförsäkringen
internationellt funnit alt man även när preskriptionen löper från
skadeorsakandel inte tillfredsställande kan behärska risken genom en
avläckning enligl den s. k. orsakande-teorin, som innebär atl försäkringen
läcker skador som har orsakals under försäkringsliden. Man har alltmer övergått
lill en avläckning enligl den s. k. uppläcktsteorin, som innebär alt
försäkringen täcker skador som har upptäckts inom försäkringstiden. Produkt-
och konsultansvarsförsäkring liksom den speciella miljöskadeförsäkring som är
under utveckling meddelas i allmänhet enligt uppläcktsteorin. Skall
skadeståndspreskription räknas från den tidpunkt då effekten av en skadegörande
handling inträder medför detta att en företagare måste upprätthålla och bekosta
försäkringsskydd inte bara för den lid då han bedriver verksamhel - samt för
liden därefter tills preskription inträder - utan därutöver för den
oöverskådliga framtid då skadeeffekter kan inträffa. Sker inte detta får en
skadelidande inte någon be-lalningsansvarig atl vända sig mot om ett företag
upphör.
Enligt förbundet är det synneriigen intrikat att
lösa preskriplionsfrågorna i samband med de "dröjande skadorna",
vilkel inte minst arbetet inom Europarådels expertkommitté angående
produktansvar visar. 1 del förslag som kommittén nyligen har lagt fram har
preskriptionstiden bestämts till tio år från den dag då "the producer pul
into circulation the individual product which caused the damage". I
direktiv rörande harmonisering av lagstiftningen om produktansvar inom
EG-länderna talas om en liknande utgångspunkt för preskriptionstiden.
Vad beträlTar de uttalanden som i promemorian görs
beträffande preskriptionstidens beräkning i samband med omprövning av
skadestånd enligt skadeståndslagen påpekar förbundet bl. a. att redan
möjligheten all utan tidsbegränsning framställa anspråk måste beaktas av
försäkringsbolagen när de gör avsättningar i ersätlningsreserven. Detta kan
medföra svårigheter och dessutom kostnader som ytterst drabbar
försäkringstagarna.
Även företagarorganisationerna påpekar atl
förslagel atl ett anspråk på grand av skadegörande handling skall anses
tillkommet först när skadeeffekten uppstår inte överensstämmer med
hittillsvarande tillämpning av
Prop. 1976/77:5 90
civilrätlsliga
principer på området. Detsamma gäller förslaget atl en fordran som grandar sig
på kontraktsbrolt skall anses tillkommen först när kon-Iraktsbrotlet sker.
Enligt gällande rättsuppfattning hänförs en sådan fordrans tillkomst till
lidpunkten för avtalets ingående. Enligt den mening som framförs i promemorian
skulle anspråk grundade på kontraktsbrott eller skadegörande handling vara
oberörda av preskription innan konlraktsbroltet sker resp. skadeeffekten
inträder. Detta skulle i fråga om vissa skadetyper innebära ett i tiden
obegränsat ansvar. Del är dock svårt att föreställa sig all delta är åsyftat.
Organisationerna anser atl de angivna förmenta bristerna i förslagel eller
motiven möjligen i viss mån kan avhjälpas genom alt lagtexten ändras så, att
en fordran som är beroende av atl en viss omständighet inträffar skall anses
förfallen tidigast när detta sker.
Införs en sådan bestämmelse, krävs enligl
organisationerna särskild uppmärksamhet på dess förhållande lill den i
promemorieförslaget intagna bestämmelsen att preskriptionstiden, när en
fordran skall anses förfallen på grund av gäldenärens försummelse eller
liknande förhållande, skall räknas från den dag borgenären gör förfallogrunden
gällande. Enligl organisationerna är det knappast försvariigt eller ens
möjligt att göra någon skillnad i preskriplionshänseende mellan det fall alt
ett anspråk grandas på en särskild förfalloklausul i ell avtal och det fall att
allmänna regler om hävning och skadestånd i kontraktsförhållanden skall
tillämpas. Ännu svårare synes det vara all som i promemorian hävda en skillnad
mellan anspråk grundade på en förfalloklausul och anspråk grundade på en
vitesklausul. Organisationerna delar visseriigen uppfattningen att en fordran
som lill följd av gäldenärens försummelse i förening med en förfalloklausul i
sin helhet har förfallit till betalning inte skall vara underkastad
Ireårspreskription, om borgenären överser med betalningsförsummelsen och
underiåter atl kräva betalning i enlighet med förfalloklausulen. Det kan
emellertid ifrågasättas, om det inle krävs en särskild bestämmelse härom. Inget
lär hindra att en borgenär uttryckligen förklarar att han inle gör en viss
förfallogrund gällande, och i så fall kan fordringen inle heller anses
förfallen. En sådan viljeförklaring bör liksom andra viljeförklaringar kunna
ske konkludent eller genom passivitet. Har borgenären ännu inle efter tre år
gjort min av alt vilja ha betalt i enlighet med förfalloklausulen, måste han
väl anses ha avstått från att göra förfallogrunden gällande. Del innebär alltså
atl fordringen inte är förfallen. Införs emellertid en uttrycklig bestämmelse
i detta avseende, synes del svårt att förklara varför andra kontraktsbrott inte
skulle behöva åberopas för alt den därpå grundade fordringen skulle anses
förfallen.
Organisationerna anser atl valet av förfallodagen
som utgångspunkt för preskriptionstiden även på andra sätt leder till stor
osäkerhet, särskilt närdet gäller att avgöra vilka fordringarsom är förfallna
redan vid sin tillkomst och vilka som är förfallna först vid anfordran. Detta
gäller bl. a. skadeståndsfordringar, såväl utomobligaloriska som
inomobligaloriska. De föreslagna principerna medför
Prop.
1976/77:5 91
dessutom
den olägenheten att olika utgångspunkter för fristberäkningen kan komma atl
gälla för skilda delar av ett skadeståndsanspråk.
Även Skånes handelskatnmare påpekar all den i
promemorian uttryckta uppfattningen om när ett fordringsanspråk skall anses ha
kommit till i åtskilliga fall avviker från vad som anses gälla i dag. Som
exempel nämns fordran på grund av kontraktsbrott och ulomobligaloriskt
skadeståndsanspråk. Enligl handelskammarens mening är det mot bakgrund härav
nödvändigt atl hela denna problematik belyses närmare under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Målsättningen bör därvid vara att förhindra att denna betydelsefulla
frågeställning kommer att bedömas på olika sätt inom skilda rättsområden.
Flera remissinstanser uppmärksammar sambandet
mellan preskriptions-besiämmelsemaoch särskilda reklamationsregler.
Köplagsutredningen påpekar sålunda att reklamationsbestämmelserna i köplagen
medför atl många frågor om preskription inte aktualiseras, därför att en part
har föriorai sin talan redan genom underiåtenhet atl reklamera.
Har säljaren underiåtit all leverera gods och
framställer köparen krav på leverans, kan det enligl köplagsutredningen
ifrågasättas om köparen skall kunna mötas av preskriptionsinvändning. Jusl på
denna punkt ärdockfrågansom regel av mindre betydelse, eftersom köparen enligt
26 § köplagen måste reklamera för att vara bibehållen vid sin rätt att kräva
fullgörande. 1 detta sammanhang uttalar utredningen att det i fråga om
preskription av köpares anspråk inte finns anledning att göra skillnad mellan
leveransavtal och köp av bestämt gods, en ståndpunkt som delas av konsumentverket,
Köplagsutredningen påpekar vidare atl, om tvist
uppstår mellan säljare och köpare, t. ex. på grund av påstått dröjsmål från
säljarens sida eller vid fel i godset, leder de föreslagna bestämmelserna till
olika preskriptionstider beroende på vilken påföljd som görs gällande. Om vid
fel i godset köparen inle har betalt, kommer preskriptionstiden atl räknas från
del säljaren framställer krav på betalning. Om återigen köparen har betalt och
han efter hävning av köpet kräver det eriagda priset tillbaka, blir
förfallodagen en annan. Om en del av priset har betalts och tvisten rör om
köparen är skyldig att betala återstoden eller om säljaren är skyldig att
återbära vad han har uppburit, skulle preskription kunna inträda vid olika
tidpunkter, låt vara att del finns möjlighet all kvitta också med preskriberad
fordran. Det förefaller enligl utredningen lämpligt alt ha enhetliga regler.
Uppmärksammas bör också all 54 § köplagen föreskriver en reklamationsfrist som
räknas från en helt annan tidpunkt än den som skall gälla vid preskription.
Företagarorganisationerna och handelskammaren i
Stockholm framhåller alt del kan vara besvärande för en gäldenär alt först
efter lång tid utsättas för ett krav som han dittills har saknat anledning att
räkna med. Vid köp motverkas dock denna nackdel vad beträffar fordringar på
grund av fel eller brist i godset av bestämmelserna i 54 § köplagen. Anspråk
grundade
Prop.
1976/77:5 92
på
fel i samband med t. ex. arbetsbeting anses emellertid inte omfattade av denna
bestämmelse utan preskriberas enligt gällande rätt först efter tio år. Det kan
därför sägas föreligga ett visst behov av en preskriptionsregel som den i 54 §
köplagen för sådana anspråk. 1 detta avseende medför emellertid
promemorieförslagel inte någon förbättring utan tvärtom en försämring. Enligl
promemorian lorde nämligen en beställares fordran mot t. ex. en entreprenör för
bristfälligt arbete anses ha kommit till först när skadeeffekten inträder.
Intill dess skulle det latenta anspråket enligt förslaget inte alls vara
underkastat någon preskription.
Konsumenttjänstutredningen förklarar att
utredningen överväger att i vart fall för arbeten på fast egendom e. d. föreslå
en längre reklamalionsfrist vid fel än den ettårsfrist som gäller i köprätten,
troligen två år. En allmän utveckling mot föriängda garantitider och
reklamationsfrisler ler sig inle osannolik. Konsumenten har intresse av att
preskriptionstiden för hans fordringar på grund av reklamation inte är för kort.
Utredningen menar att det nu berörda förhållandet är ett av de skäl som talar
för att man inte bör införa specialregler om särskilt kort preskriptionslid för
näringsidkares fordringar mot konsumenter. Det ter sig nämligen svårt att
undvara en viss ömsesidighet i utformningen av påföljdssystemel vid
kontraktsbrott.
SACOfSR anser att den föreslagna konstruktionen av
bestämmelsen om villkorade fordringar bör undvikas, därför att den inte kan
gälla generellt. 1 vissa sammanhang måste nämligen en suspensivt villkorad
fordran anses ha uppkommit tidigare än villkoret inträffar. Bestämmelsen i 100
§ konkurslagen all endasl fordringar som har uppkommit före konkursutbrotiel
kan bevakas i en konkurs skall otvivelaktigt tillämpas så, all en borgensman
som infriar huvudskulden under konkursen flr bevaka sin regressfordran i
huvudgäldenärens konkurs som en konkursfordran och inle som en massafordran.
SACO/SR uttalar vidare en viss tveksamhet mot att anspråk på omprövning av
avtal eller dom på grund av väsentligt ändrade förhållanden skall kunna
framställas inom tio år från det att de nya omständigheterna inträffade, även
om mer än tio år har förfiutit från avtalet eller domen. Gäldenären kan vid så
sent väckta anspråk ha stora svårigheter att bevisa sina invändningar, och hans
behov av trygghet synes enligt SACO/SR:s mening underskattat.
Föreiagarorganisailonerna konstaterar atl direkta
tidsbestämningar, dvs. föreskrifter om att t. ex. anfordran eller uppsägning
skall ske innan gäldenären är skyldig atl betala, inle berörs av bestämmelsen
om villkorade fordringar. Organisationerna instämmer i att sådana bestämningar
bör hänföras till villkor om fordringens förfallotid men anser att lagtexten
inle ger ett helt adekvat uttryck härför. På samma sätt måste emellertid enligt
organisationernas mening också medelbara tidsangivelser behandlas, t. ex. alt
betalning skall ske först vid gäldenärens död. Att anse en sådan fordran
tillkommen först vid dödsfallet lär inte ens vara en riktig tolkning av den
Prop. 1976/77:5 93
föreslagna
lagtexten och i vart fall inte i överensstämmelse med allmänna civilrättsliga
principer, eftersom en sådan fordran redan dessförinnan både
förmögenhelsrällsligl och skatterätisligt behandlas som en tillgång hos borgenären.
Kammarkollegiet påpekar att det i rättspraxis har ansetts alt en revers som en
dödsbodelägare utfärdar i samband med arvskifte och som inte kan göras gällande
under hans livstid inle är gällande annat än möjligen som testamente.
Företagarorganisationerna tar också upp ett
uttalande i promemorian där del sägs alt en fordran som är beroende av en
motprestation anses tillkommen först när motprestationen fullgörs. Med stöd av
ett sådant uttalande skulle kunna hävdas alt utgångspunkten ständigt flyttas
framåt i tiden vid fortgående fullgörelse. Om det är fråga om underiåtenhet,
synes emellertid tveksamt om delta skall gälla.
5.2.5
Förlängd preskriptionstid
Remissinstansernas synpunkter på bestämmelserna om
föriängning av preskriptionstiden i samband med konkurs, offentlig
ackordsförhandling och kallelse på okända borgenärer behandlas i ett följande
avsnitt. Den särskilda bestämmelsen om föriängd preskriptionstid för fordringar
i förmyndar- och godmansförhållanden utsätts för viss kritik av hovrätten.för
Nedre Norrland. Hovrätten påpekar att något formellt entledigande av förmyndare
eller god man inte torde vara erforderiigt, när förmynderskap eller godmanskap
upphör på grund av att den omyndige eller den för vilken god man har
förordnals avlider eller den omyndige blir myndig. Utgångspunkten för
tilläggsfristen bör därför anges på annat sätt än i förslaget, förslagsvis som
den dag förmyndarens eller gode mannens befattning upphörde. Sveriges
domareforbund anser att den föreslagna bestämmelsen om föriängd
preskriptionslid för enskilt anspråk i anledning av brott är otydlig och måste
preciseras.
Sveriges advokatsamfund hävdar atl den föreslagna
bestämmelsen om förlängd preskriptionstid när preskriptionsavbrytande åtgärd
inte kan vidtas på grund av hinder i lag eller annat oöverstigligt hinder är
oklar. Sålunda framgår inte när under preskriptionstiden hindret skall
föreligga för au beaktas. Kravet att hindret skall vara oöverstigligt synes
alltför strängt. Det i lagtexten angivna uttrycket force majeure utgör inget
förtydligande av bestämmelsen ulan kan snarare orsaka tveksamhet och bör utgå.
Försäk-ringsrätiskommlttén påpekar att försäkringsavtalslagen liksom
preskriptionsregler i annan speciallagstiftning saknar bestämmelser rörande
force majeure och ifrågasätter om bestämmelserna härom i promemorieförslaget
skall gälla fordran pågrand av försäkringsavtal. Kommittén finnerdet på denna
punkt angeläget med ett förtydligande i motiven.
Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna
bestämmelsen om förlängd preskriptionstid i sådana fall när borgenären saknar
kännedom om
Prop.
1976/77:5 94
fordringen,
gäldenären m. m. är alltför vagt utformad med hänsyn lill den klarhet som bör
råda i fråga om tiden för inträde av preskription. Även köplagsutredningen och
Finansieringsföreiagens förening påtalar atl bestämmelsen kan medföra
osäkerhet om när preskriptionstiden börjar löpa. Föreningen anser dessutom att
den föreslagna förlängningsfristen på ett år framstår som alltför knapp.
Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att den nyss
nämnda bestämmelsen torde innebära en förändring i förhållande till gällande
rätt belräffande statens fordran på arvs- och gåvoskatt. En sådan fordran lär
inte komma att preskriberas förrän tidigast ett år efter den dag bouppteckning
resp. gåvodeklaration har getts in till vederbörlig myndighet, om inte mer än
20 år har förflutit från skattskyldighetens inträde. Förhållandet torde fl
betydelse främst i fråga om arvsskatt på grund av tilläggsbouppteckning.
Hovrätten ifrågasätter om det inle borde övervägas att generellt undanta
skaltefordringar frän de allmänna preskriptionsreglerna och införa särskilda
regler om preskription av arvs- och gåvoskatt.
Även kammarkollegiet påpekar att promemorieförslaget
medför att preskriptionstiden för det allmännas anspråk på arvs- och gåvoskatt
föriängs från tio lill tjugo år. Om borgenären-staten inte förrän efter lång
tid lar vetskap om ett anspråk på skatt, beror detta antingen på alt
deklaration inte har avgelts eller på alt en ny tillgång har upptäckts.
Underiåtenhet alt avge deklaration är belagd med ansvar i arvsskattelagen och
kan enligt gällande rätt föranleda påföljd, om åtal väcks inom tolv år efter
skallskyldighetens inträde. Enligl kollegiet framstår det som motsägelsefullt
alt skal-teanspråket preskriberas tidigare. Mot bakgrand härav anser kollegiet
att del inte finns någon anledning att i fråga om deklaraiionsfallen göra
undantag från den föreslagna bestämmelsen om föriängning av preskriptionstiden.
Vad beträffar sådana fall då ny tillgång har upptäckts efter lång tid
framhåller kollegiet alt det är först då som skattekraft har inträtt och atl
del därför inle synes vara angelägel alt preskription skulle inträda tidigare
än annars. Kollegiet påpekar vidare att den ifrågavarande bestämmelsen flr
betydelse för rätten lill återvinning när någon har betalat för mycket arvs-
eller gåvoskatt. Bestämmelsen torde medföra atl sådan rätt, som f. n. anses
bli preskriberad tio år efter skattens eriäggande, kommer att preskriberas
tidigast ett år efter det att den omständighet som föranleder rätt lill
återvinning har blivit känd för den skattskyldige. Häremot lorde enligl
kollegiet inte någol vara att erinra.
Promemorieförslagets beslämmelser rörande avtal om
föriängd preskriptionstid har föranlett uttalanden från några håll. Som
tidigare har nämnts anser några remissinstanser, bl. a. bankinspektionen, alt
den angivna möjligheten alt träffa avtal om föriängd preskriptionstid är
otillräcklig när det gäller fordringar på medel som innestår på bankräkning och
au det bör införas undanlagsbestämmelser beträffande sådana fordringar. Enligl
för-
Prop.
1976/77:5 95
säkringsinspektionen
förefaller det ligga närmast till hands alt möjligheten alt träffa ett sådant
avtal i den utsträckning möjligheten redan nu kan förutsättas bli utnyttjad,
t. ex. beträffande bankfordringar, ersätts med en positiv specialregel i ämnet.
Företagarorganisationerna uttalar att det synes vara i sin ordning att
preskriptionstiden vid avtal om föriängning utsträcks med en period åt gången.
Den föreslagna begränsningen till en längsta tid av tio år synes emellertid
vara överflödig, eftersom borgenären alltid kan flytta fram förfallodagen genom
att medge anstånd med betalning tills ny anfordran sker. I sådant fall tordeen
ny tioårsperiod och inte en treårsperiod börja löpa. Den angivna begränsningen
till tio år bör därför utgå.
5.3
Avbrytande av preskription
Som framgår av avsnittet 5.1 är remissutfallet
splittrat inte bara när del gäller preskriptionstidens längd utan också i fråga
om de föreslagna bestämmelserna om preskripiionsavbrotl. De remissinstanser
som tillstyrker en förkortning av preskriptionstiden har i allmänhet också en
positiv inställning lill en skärpning av bestämmelserna om
preskripiionsavbrotl. De remissinstanser som å andra sidan ställer sig
avvisande lill en förkortning av preskriptionstiden avstyrker i många fall
också de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrytande åtgärder.
5.3.1
Preskriptionsavbrytande åtgärder
Förslagets bestämmelserom vad som skall krävas för
preskriptionsavbrott tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av JK,
hovrätten för Nedre Norrland, datainspektionen, televerket, statskontoret,
bankinspektionen, försäkrings-inspektionen, kronofogdemyndigheterna i Göteborg,
Malmö och Hudiksvall, KO, länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län,
konkurslagskommitlén, Svenska kommunförbundet, LandsUngsförbundet, TCO.
SACO/SR, Sveriges domare-.förbund och Föreningen auktoriserade revisorer.
Sveriges domareförbund biträder vad som sägs i
promemorian om atl reglerna om preskriptionsavbrott måste skärpas, om man
inför korttidspreskription. Vad som föreslås överensstämmer med regler i flera
andra länder. Det är också naluriigt att flett mera reglerat förfarande föratt
skapa klarhet i förhållandet mellan borgenär och gäldenär när en kortare frist
gäller. Förbundet påpekar emellertid att kravet på rättslig åtgärd för
preskripiionsavbrotl i fråga om en fordran som inte har bestritts kan innebära
att rättegång anlitas för ändamål som inte stämmer överens med nuvarande
principer och som möjligen kunde ersättas eller kompletteras med något slags
förfarande enligt ärendelagen. Det föreskrivna förfarandet kan medföra
kostnader som i regel den tappande parten, dvs. gäldenären, måste bära.
Skulleemellertidén borgenär inleda rättsligt förfarande enbart i syfte alt
avbryta preskription utan alt först söka ut-
Prop. 1976/77:5 96
verka
gäldenärens erkännande, synes ett sådant fall föreligga dågäldenären bör kunna
tillerkännas ersättning för sina kostnader eller kostnaderna i varje fall bör
kunna kvittas mellan parterna.
Bankinspektionen framhålleratt den förmånligare
ställning som gäldenären far enligl förslaget inle far leda till alt man
försvårar för borgenären all göra sitt rättmätiga krav gällande eller att
gäldenären utsätts för onödigt obehag i samband med atl kravet framställs. De
strängare bestämmelser om preskriptionsavbrolt som finns i olika
specialförfaltningar hänger delvis samman med de särskilda frågor som regleras
där och torde inle utan vidare kunna läggas lill grand för likartade regler i
alla preskriptionssammanhang. Även om den i promemorian föreslagna ordningen
med krav på rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl från borgenärens sida
medför vissa nackdelar för borgenären, anser inspektionen att det är ell
väsentligt rättssäkerhetsintresse att en förfallen fordran som bestrids av
gäldenären så snart som möjligt blir föremål för rättslig prövning. Detta är
angeläget framför allt i sådana fall där det kan antas alt tvist om fordringens
existens eller omfattning har sitt ursprang i oklara avtalsförhållanden eller
bristande kunskaper om den rättsliga innebörden av ett skuldförhållande.
Inspektionen tillstyrker därför förslaget på denna punkt. Även förslaget att
det skall krävas skriftlig erinran för preskriptionsavbrott beträlTande
fordringar som inte är förfallna till betalning tillstyrks av inspektionen, som
framhålleratt tidigare bevisproblem vid fall av muntlig erinran därigenom
försvinner.
Som tidigare har nämnts anför inspektionen dock
betänkligheter mol att de angivna principerna utan begränsning föreslås vara
tillämpliga också på medel som innestår på bankräkning. Del är här fråga om
fordringsförhållanden som är noggrant reglerade i varje särskilt fall och där
behovet av förstärkt skydd för gäldenären inte framstår som lika motiverat som
i andra fall. Det ler sig mindre lämpligt att kräva att borgenären, ofta en
enskild person, skall vidta rättslig åtgärd för atl behålla sin rätt till en
förfallen fordran. Enligt inspektionen bordet i sådana fall vara tillräckligt
att insättaren skriftligen utom rätta erinrar banken om fordringen. Det sagda
torde emellertid inte ha alltför stor praktisk betydelse med hänsyn till
insätlarens möjlighet att när som helst begära t. ex. saidobesked eller
införande av ränta, vilket i detta sammanhang betyder atl banken erkänner
fordringen.
Svenska sparbanksföreningen, som i princip
tillstyrker promemorieförslagel, är något tveksam till den föreslagna
skärpningen av reglerna om preskripiionsavbrotl. Även om del ligger logik i
resonemanget atl avbrotts-reglerna bör skärpas för att inte syftet med
förkortningen av preskriptionstiden skall omintetgöras, ställer föreningen sig
från praktiska synpunkter någol tveksam till skärpningen. En så genomgripande
ändring av de inarbetade reglerna om preskriptionstid och preskriptionsavbrolt
kan ulan tvivel medföra rättsföriuster, främst för privatpersoner med
fordringsanspråk av skilda slag. Mot den bakgrunden skulle ett bibehållande av
nuvarande regler
Prop.
1976/77:5 97
om
preskriptionsavbrott ge den föreslagna lagstiftningen en mjukare övergång.
Emellertid anser föreningen, som tidigare nämnts, alt del anförda inte kan
anses utgöra något avgörande skäl för alt göra ett teoretiskt riktigt
lagstiflningsförslag ofullgånget.
Konsumenttjänstutredningen, vars uttalanden rörande
preskriptionsavbrolt begränsas lill fordringar i samband med konsumenttjänster,
konstaterar att många näringsidkare redan nu torde avskriva obetalda
kundfordringar inom en tid av tre år efter förfallodagen. För dem innebär
förslaget inte något nytt. 1 andra fall kan den föreslagna formen för
preskripiionsbrott från borgenärens sida möjligen vara förenad med vissa
nackdelar. Del kan sålunda befaras att de näringsidkare som inte vill avskriva
kundfordringar inom tre år gör rättsligt förfarande till rutin. Detta medför
kostnader som, om kravet har styrkts och konsumenten är solvent, i sista hand
drabbar denne. Är konsumenten å andra sidan insolvenl och vill han inte erkänna
kravet, torde lagförslaget medföra att näringsidkaren blir mer eller mindre
tvungen att avskriva sin fordran av kostnadsskäl. Utredningen tillägger att det
knappast kan ses som ett allmänt konsumentintresse att preskriptionsregler uppmuntrar
konsumenter att inte betala sina skulder. De föriusler som näringsidkare
åsamkas genom att inte fl betalt för sina rättmätiga fordringar övervältras
sannolikt på de konsumenter som betalar sina skulder. Utredningen, som i
princip tillstyrker en förkortning av preskriptionstiden i fråga om konsumenttjänster,
ställer sig tveksam till om de föreslagna reglema är de mest ändamålsenliga.
Företagarorganisationerna hävdar att kravet på
inledande av rättegång för preskriptionsavbrott leder till onödiga processer,
t. ex. i sådana fall då gäldenären av chikan inte vill erkänna fordringen.
Kravet på rättegång leder också till komplicerade bestämmelser om verkan av
preskriptionsavbrott som annars skulle kunna förenklas och som i många fall kan
leda till oskälig rättsföriust för borgenären. I de fall skriftligt erkännande
av gäldenären skall utverkas, kan det bli nödvändigt att se till att detta blir
undertecknat av behörig firmaiecknare. Härvid kan behörighetsbegränsningen i 87
§ andra stycket aktiebolagslagen bli en extra komplikation. Organisationerna
förordar följaktligen alt preskription skall kunna avbrytas genom en enkel
erinran.
Även om förslaget om rättslig åtgärd som huvudform
för preskriptionsavbrott bibehålls, bör enligt organisationernas mening
preskriptionsavbrott i vissa fall kunna ske under enklare former. Detta gäller
bl. a. beträffande långfristiga avtal som i första hand avser annat än
penningprestationer, t. ex. avtal om samarbete mellan förelag, ömsesidiga
licensavtal, avtal om kon-kun-ensbegränsning, konsortialavtal och röstavtal.
Sådana avtal är föremål för kontinueriig fullgörelse under långa perioder och
skall inte avvecklas. Fullgö-relsen kan bestå i både positiva prestationeroch
underiåtenhet. Med nuvarande bestämmelser är olägenheterna av att sådana avtal
omfattas av sedvanliga preskriptionsregler inteså framträdande. Men det
ärorimligt och verklighetsfräm-
Prop.
1976/77:5 98
mande
att försådana anspråk sålängede löper friktionsfritt kräva
preskriptions-avbrott i de former promemorian föreslår. Organisationerna anser
alltsåati det för preskriptionsavbrolt i nu angivna fall skall räcka med en
erinran utan krav på skriftlig form.
Enligt organisationerna måste man med den
föreslagna lagstiftningen noga uppmärksamma skillnaden mellan en skriftlig erinran
i syfte alt avbryta preskription och ett krav på betalning av en skuld som
förfaller vid anfordran. Formuleras en erinran av misstag så att den också
innefattar ett krav, medför detta alt en treårsfrist börjar löpa så alt
borgenären, om han inle är vaksam, helt kan gå föriustig sin fordran. Det finns
därför anledning anta alt en borgenär, som inte vill gå alltför hårt fram mot
gäldenären genom att stämma honom men inte heller vill föriora sin talan,
samtidigt som han erinrar gäldenären om anspråket flyttar fram förfallodagen
genom att ge gäldenären anstånd med betalning tills ny anfordran sker. Det
torde alltså även med de föreslagna reglerna bli svårt att "tvinga
fram" en avveckling av gamla mellanhavanden så länge parterna inte själva
anser en avveckling förenlig med sina intressen.
Även Sveriges advokatsamfund, Sveriges
köpmannaförbund och Finansieringsföretagens förening anser att förslaget om
rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott är olämpligt. Enligt advokatsamfundet
torde bestämmelsen härom med säkerhet medföra en mängd onödiga rättegångar med
de olägenheter och kostnader detta innebär för parterna. Delta står i strid med
de senare årens strävanden att begränsa antalet rättegångar. Samfundet anser
att den föreslagna bestämmelsen om skriftlig erinran borde vara tillämplig vid
varje preskriptionsavbrott. Samma lösning förordas av Finansieringsföretagens
förening, som anser alt promemorieförslaget medför negativa konsekvenser för
leasing- och factoringförelag liksom för företag som sysslar med re-finansiering
av avbetalningskonirakl eller kontokreditverksamhet. När det gäller
avbetalningsköp och kontokrediter är det vanligt att borgenären av kostnadsskäl
underiåter att vidta rättsliga åtgärder och atl han genom återkommande krav så
småningom flr betalt för sin fordran. Ett krav på rättslig åtgärd för
preskriptionsavbrott skulle medföra risk för ökade föriusler och större
kostnader. Köpmannaförbundet anser att det föreslagna sättet för avbrytande av
preskription är alltför komplicerat och att preskription alltid bör kunna
avbrytas genom ett enkelt krav.
Även Skånes handelskammare och LRF ifrågasätter
värdet a v de föreslagna reglerna om preskriptionsavbrott. Enligt
handelskammaren är det uppenbart att åtskilliga av de problem som regler om
korttidspreskriplion medför skulle kunna lösas genom att man bibehåller den
nuvarande regeln om preskriptionsavbrolt genom erinran. Detta gäller
exempelvis sådana fall när förlikningsförhandlingar pågår. Den i promemorian
föreslagna bestämmelsen angående avtal om föriängning av preskriptionstiden
löser inte på ett tillfredsställande sätt hithörande problem, eftersom
bestämmelsen förutsätter
Prop.
1976/77:5 99
att
parterna är ense om föriängning. Även om erinran behålls som preskriptionsavbrytande
åtgärd, står del klart alt den helt övervägande delen av fordringarsåväl inom
affärslivet som inom konsumenlområdetändå skulle kunna betraktas som
slutgiltigt avvecklade efter avsevärt kortare tid än f. n. Därmed skulle de
praktiska fördelar som en korttidspreskription erbjuder till större delen
uppnås utan att samtidigt några direkta nackdelar uppkom. LRF vill inte direkt
motsätta sig de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrolt men anser alt
de kan medföra nackdelar. Del måste primärt åligga gäldenären all fullgöra sin
betalningsskyldighet, och borgenären bör följaktligen inte betungas merän
nödvändigl. Eftersom borgenären är bevisskyldig både för fordringen som sådan
och för beloppet, torde han normalt försöka fa sin fordran reglerad så snart
som möjligt.
LO, som avstyrker förslaget om treårig
preskriptionstid såvitt angår fordringar som härleds
uranställningsförhållanden, hävdaralt intresset att skydda den svagare parten
i ett avtalsförhållande gör sig gällande inte bara i fråga om
preskriptionstidens längd utan också i fråga om vilka åtgärder som skall
tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. LO anser att preskripiionsavbrotl
liksom hittills bör kunna ske genom en enkel påminnelse om krav på betalning
när det gäller fordringar som kan häriedas ur anställningsförhållanden.
Skadeslåndskommiltén hävdar att bestämmelsen att
skadeståndspreskription i princip avbryts bara genom rättsligt förfarande är
ägnad all medföra åtskilliga komplikationer, särskilt om preskriptionstiden är
kort. Bl. a. framhålls alt fordringens existens och storiek kan kräva
omfattande utredningar som lämpligen bör fullföljas utom rätta.
Kronofogdemyndigheten 1 Stockholm anser del
uppenbart att de föreslagna bestämmelserna trots möjligheten till skriftlig
erinran kommer alt "tvinga" borgenärerna att i ökad omfattning begära
verkställighet enbart föratt behålla rätlen alt kräva ut en fordran. Detta blir
till olägenhet både för borgenärer och gäldenärer. För kronofogdemyndigheternas
del medför det inte bara ett ökat antal inkommande enskilda mål utan kanske
framför allt fler preskriptionsfall att pröva.
Enligt Svenska bankföreningen kan tillämpningen av
de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrott och om föriängning av
preskriptions-liden visa sig vansklig när det gäller gäldenärer med hemvist
utomlands. Dessa bestämmelser bygger på olika i svensk rätt specifika begrepp,
t. ex. bevakningstid, offentlig ackordsförhandling och förfarande för verkställighet
av fordran. Det kan vara svårt all fastställa vad som är motsvarigheten till
dessa begrepp i andra länder. Detta kan ge upphov till rättsföriuster för
fordringsägaren. Vidare kan praktiska svårigheter uppkomma om rättsliga
åtgärder måste vidtas utomlands. Kostnaderna för sådana åtgärder kan dessutom
ofta bli oproportioneriigt höga. Vid svensk export förekommeri stor
utsträckning kreditgivningtill köparen antingen frånexportörenssidaeller från
Prop. 1916/11:5 100
exportörens
svenska bank. Antalet svenska fordringar på utländska gäldenärer hardärmed
blivit betydande. Närs. k. konsolideringsförhandlingar pågår med en utländsk
gäldenär som inte har förmått fullfölja en avtalad betalningsplan, kan
vidtagande av formella rättsliga åtgärder för atl uppnå preskriptionsavbrott i
onödan störa förhandlingarna. Pågrand av det anförda anser bankföreningen alt
preskriptionsavbrott gentemot en gäldenär med hemvist utomlands alltid bör
kunna ske genom en skriftlig erinran. Om detta skulle anses olämpligt av hänsyn
till de andra nordiska länderna, kan den av föreningen förordade bestämmelsen
begränsas till alt gälla gäldenärer med hemvist utanför Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige. Även med en sådan begränsning skulle bestämmelsen
vara av stort praktiskt värde.
Företagarorganisationerna framför likartade
synpunkter på frågan om preskriptionsavbrott gentemot gäldenärer som har
hemvist utomlands. Organisationerna tillägger att rättvisesynpunkter synes kräva
att också borgenär i utlandet som skall verkställa preskriptionsavbrott mot
gäldenär i Sverige kan göra detta genom en enkel erinran. Skånes handelskammare
efteriyser ett uttalande i motiven om att bestämmelsen om preskriptionsavbrott
genom inledande av rättsligt förfarande också skall gälla rättsligt förfarande
vid utländsk domstol.
Konsumenitjänstutredningen tar upp det fallet alt
en gäldenär vill undandra sig betalning för en fordran som har fastställts
genom dom. För preskriptionsavbrolt krävs då i praktiken att borgenären vidtar
åtgärd för verkställighet, detta bl. a. med hänsyn till alt borgenären enligl
ett uttalande i motiven skall ha bevisbördan för att han har erinrat
gäldenären i tid och stå risken för att påminnelsen försenas eller kommer bort.
Om gäldenären är bosalt eller flyttar utomlands, synes han med de föreslagna
bestämmelsema ha goda möjligheter atl uppnå preskription av fordringen. Endast
om preskriptionsavbrytande åtgärd inte kan vidtas på grund av hinder i lag
eller annat oöverstigligt hinder, kan borgenären nämligen undgå att fordringen
preskriberas utan omständliga och sannolikt kostsamma åtgärder. Det kan
ifrågasättas om det är rimligt att kräva långtgående åtgärder av en borgenär
för att hindra preskription av en i dom fastställd fordran. Motsvarande kan med
i stort sett samma tyngd sägas beträffande andra krav som stöds på exigibla
handlingar.
Konkurslagskommitlén, som från sina utgångspunkter
inte har någon erinran mot huvudprinciperna i promemorieförslaget, framför
vissa synpunkter på de bestämmelser som rör konkurs. Dessa skall behandlas i
nästa avsnitt. Vidare förklarar sig kommittén instämma i att en anmälan av
fordran i samband med ackordsförhandling inte bör tillerkännas
preskriptionsavbrytande verkan. Kommittén påpekar emellertid att det på några
punkter brister i överensstämmelse mellan den föreslagna bestämmelsen om
föriängning av preskriptionstid i samband med offentlig ackordsförhandling och
vissa bestämmelser i ackordslagen. Kommittén erinrar sålunda om att granden
Prop. 1976/77:5 101
för
deltagande i ackordsförhandling är den bouppteckning som skall åtfölja ansökan
om förhandling om offentligt ackord. Bouppteckningen kan visseriigen
kompletteras genom anmälan av borgenär hos gode mannen. Man kan dock räkna med
att de flesta borgenärerna finns upptagna i bouppteckningen. Anmälan är
obehövlig även i del fallet all en fordran har blivit känd på annat sätt. Mot
denna bakgrund framstår del som föga adekvat atl i preskriplionshänseende knyta
an endasl till anmälningsförfarandet. Visseriigen uppskjuts preskriptionen
beträffande samtliga borgenärer under själva anmälningstiden, men
ettårsföriängning kommer endast de borgenärer till godo som verkligen har
anmält sina fordringar. Kommittén föreslår därför att den föreslagna
bestämmelsen på denna punkt i promemorieförslaget ändras.
Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för
atl preskriptionstiden inte bör föriängas för borgenärer som inte har rätt alt
delta i ackordsförhandlingen. Vidare påpekar kommittén att den föreslagna
ettåriga till-läggsfristen i vissa fall kan vara otillräcklig. Betalning av
utdelning kan nämligen i vissa fall dröja mer än ett år efter ackordets
fastställande.
Skånes handelskammare fäster uppmärksamheten på det
fallet att en borgenär har bevakat sin fordran i gäldenärens konkurs utan att
fl full betalning. Eftersom gäldenären som regel saknar medel efter så kort tid
som tre år efter konkursen, kan det inte anses rimligt att borgenären skall
vara tvungen all inom denna tid vidta rättsliga åtgärder lill inte oväsentliga
kostnader för att förhindra preskription. Handelskammaren förordar därför att
preskription skall kunna avbrytas enbart genom skriftlig erinran också när en
fordran har förklarats berättigad till utdelning i konkurs.
Försäkringsrättskommlnén erinrar om atl
preskriptionsavbrott enligt 29 § försäkringsavtalslagen skall ske genom att
fordringsägaren i laga ordning anhängiggör sin talan. Även om ordalydelsen
tyder på att bestämmelsen avser att uttömmande reglera hur preskriptionsavbrolt
skall ske när det gäller fordran på försäkringsersättning, synes del ändå med
hänsyn lill promemorieförslaget kunna diskuteras om och i vad mån ett
erkännande av fordringen från försäkringsbolagets sida kan tillerkännas
rättslig verkan. Samma fråga lorde f ö. kunna uppkomma vid lillämpning av annan
speciallagstiftning. Kommittén finner det angelägel med ett förtydligande på
denna punkt.
5.3.2
Tidpunkten för preskriptionsavbrolt
Några remissinstanser anser att innebörden av
uttrycket "borgenären inleder rättsligt förfarande mot gäldenären för att
erhålla dom eller liknande avgörande" är någol otydlig. JK ifrågasätter om
ett rättsligt förfarande kan inledas genom ansökan om kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd. Sveriges domareförbund menar atl det bör klargöras om ett
rättsligt förfarande kan anses ha inletts, när en borgenär ger in en
stämningsansökan som i något
Prop.
1976/77:5 102
avseende
måste kompletteras, t. ex. med ansökningsavgift, eller om han återkallar
ansökan innan delgivning har skett.
JK hävdar vidare atl det i promemorian gjorda
uttalandet all gäldenärens erkännande av en skuld kan vara konkludent, t. ex.
genom atl han betalar ränta, möjligen är något för generellt. Om en rämeposi är
tvistig, kan del inle anses givet alt en betalning av nästa räntepost skall
anses innefatta ett erkännande också av den tvistiga poslen.
JK, kammarkollegiet och kronofogdemyndigheterna 1
Stockholm och Malmö anser att innebörden av uttrycket "verkställighet av
fordran" är oklar. Bl. a. framhålls att det är Önskvärt med ett
klariäggande uttalande om huravida del krävs en fullständig ansökan eller om
det räcker med en ansökan som i olika hänseenden måste kompletteras föratt bli
exigibel. Enligt kronofogdemyndigheten i Stockholm synes inte framgå annat än
atl det är tillräckligt att ansökan, skriftlig ellermuntlig, kommer in till
kronofogdemyndigheten,oavselt om den är komplett, ingiven till rätt myndighet eller,
vilket är vanligt, åtföljs av ett av borgenären lämnat anståndsmedgivande.
Kronofogdemyndigheten i Malmö hävdar å andra sidan att det bör vara i
överensstämmelse med intentionerna i promemorian att endast en fullständig
ansökan skall medföra preskriptionsavbrott, eftersom först en sådan föranleder
definitiv prövning av verkställbarhe-ten.l annat fall skulle en borgenär
påettalltförenkelt sätt kunna tvinga fram en föriängning av preskriptionstiden
med minst ett år. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser vidareatt det bör
klariäggas i motiven när verkställighetsförfarande skall anses inlett i sådana
fall då verkställighet sker utan ansökan.
JK och kammarkollegiet tar också upp frågan när
preskriptionsavbrott skall anses ske beträffande statens fordran på arvs- eller
gåvoskatt. Enligt gällande rätt har det ansetts att preskription avbryts, om
beskattningsmyndighelen delger den skattskyldige en anmodan att komma in med
deklaration. Kollegiet anser att ett liknande förfaringssätt bör kunna
användas även i fortsättningen.
Konkurslagskommitlén diskuterar om det är lämpligt
att konkursansökan tillerkänns en så avgörande betydelse i
preskriptionshänseende som promemorieförslaget innebär. I och för sig synes
del välmotiverat atl samlliga borgenärer llr åtnjuta förlängning av
preskriptionstiden i händelse av konkurs. Emellertid förefaller det från
gäldenärens synpunkt knappast rimligt att en konkursansökan skall ha en så
långtgående verkan att samtliga borgenärer flr en ettårig föriängningsfrist
även om ansökningen återkallas, ogillas eller avvisas. Enligl kommitténs
mening bör en konkurs ha verkan i preskriptionshänseende först i och med att
den är ett faktum. Konkurs bör med andra ord ha beslutals. Skulle förslaget på
ifrågavarande punkt ändå genomföras, finns det ingen anledning att behandla
ansökan av borgenär och ansökan av gäldenär olika. Det är ofta en
tillfällighet om konkursansökan ges in av gäldenären själv eller av en
borgenär. 1 realiteten torde borgenärer ofta ligga bakom gäldenärers egna
konkursansökningar.
Prop. 1976/77:5 103
Enligl kommitténs mening måste en eflerbevakning ha
preskriptionsavbrytande verkan på samma sätt som en vanlig bevakning. Däremot
bör en eflerbevakning uppenbariigen inle väcka lill liv en fordran som har
blivit preskriberad vid bevakningsiidens utgång. Kommittén erinrar vidare om
innehållet i sitt belänkande Förenklad konkurs m. m. (SOU 1974:6). Enligl detta
förslag skall ell förenklat förfarande kunna äga rum, förutom i de konkurser
som motsvaras av de nuvarande fattigkonkurserna, i vissa konkurser som f n.
handläggs i ordinär form. I del förenklade förfarandet skall något
bevakningsförfarande inte förekomma. Däremot skall utredas vilka
utdelningsberättigade fordringar som finns och förslag till utdelning upprättas.
Om kommitténs förslag genomförs, kan övervägas om t. ex. upptagandet av en
fordran i utdelningsförslag vid förenklad konkurs skall ha
preskriptionsavbrytande verkan på samma sätt som bevakning av fordran i ordinär
konkurs. Man kan också tänka sig att låta de förenklade konkurserna lyda under
samma regler som skall gälla beträffande de nuvarande fattigkonkurserna.
Föreningen Sveriges kronofogdar anser liksom
konkurslagskommitlén atl det är alltför oförmånligt för gäldenären atl en
konkursansökan som återkallas, ogillas eller avvisas, skall medföra en
ett-årig föriängning av preskriptionstiden till förmån för samtliga
borgenärer. Enligl föreningens mening bör en sådan ansökan inte verka
preskriptionsavbrytande i förhållande till annan än konkurssökanden.
Promemorieförslagets bestämmelser om
preskriptionsavbrott genom skriftlig erinran har föranlett vissa ytteriigare
påpekanden. Skånes handelskammare anser det angeläget att det klargörs på vems
risk avsändandet av en skriftlig erinran sker. Även Föreningen Sveriges
kronofogdar framför önskemål om förtydligande av den ifrågavarande
bestämmelsen, eftersom denna kan ge intryck av all bevislig delgivning inle
skulle behövas. Kronofogdemyndigheten i Stockholm föreslår att en
rekommenderad försändelse med mottagningsbevis bör användas för erinran om
fordran för vilken verkställighet har skett. LÄf slutligen hävdar att
promemorieförslaget på denna punkt kan ge gäldenären en oberättigad favör,
eftersom preskriptionsavbrolt enligt ett uttalande i promemorian skall anses ha
ägt ram vid den tidpunkt då gäldenären erhåller borgenärens skrivelse.
Borgenären flr följaktligen stå risken för att en erinran kanske inte alls
kommer gäldenären till hända beroende på sådana omständigheter som att
gäldenären har bytt bostad eller helt enkelt håller sig undan. Erfarenheterna
visar all betalningsovilliga gäldenärer många gånger kan vara ytterst svåra
att anträffa. Av den anledningen bör det enligt LRF:s mening vara tillräckligt
att borgenärens erinran har avsänts lill gäldenärens senast kända adress.
Prop.
1976/77:5 104
5.4
Verkan av preskriptionsavbrott
Remissinstanserna har överiag godtagit principen
att preskriptionsavbrolt som regel skall leda till ny preskipiionstid men alt
preskription inte skall inträda så länge ett rättsligt förfarande e. d. pågår.
Även de beslämmelser som promemorieförslaget i övrigi innehåller om verkan av
preskriptions-avbrott har i allmänhet lämnats utan erinran. Den kritik som i
denna del har kommit fram under remissbehandlingen gäller främst innebörden av
vissa uttryck.
Enligt JK synes den föreslagna bestämmelsen om
verkan av preskriptionsavbrolt genom inledande av rättsligt förfarande eller
verkställighetsförfarande e. d. innebära en väsentlig nyhet. 1 hittillsvarande
rättspraxis har man skilt på fall då utmätning har ägt rum och fall då inget
har påträffats att ta i mät. I de senare fallen har man talat om
utmätningsförsök. Den föreslagna bestämmelsen synes ge vid handen att
verkställighet skall anses ha skett även om utmätning ej har kunnat äga ram. Om
avsikten är denna, innebär det ett klart framsteg, men JK anser alt motiven i
så fall bör kompletteras. Vidare bör konsekvenserna för annan lagstiftning
beaktas. Principen återverkar t. ex. på ålervinningsregeln i 35 §
lagsökningslagen. Möjligen bör undersökas om inle en klargörande definition av
vad som menas med alt "utmätning sker" eller "verkställighet
sker" kan las upp i utsök-ningslagstiftningen.
Även RSV påpekar alt preskription enligt gällande
rätt inte utan vidare avbryts genom utmätningsförrättning som inte har gett
något resultat. RSV uppfattar emellertid lagförslaget så att förhållandet blir
oförändrat men atl preskriptionstiden föriängs med ett år. Enligt verkets
mening är det från praktisk synpunkt önskvärt att utmätningsförsök tillerkänns
den verkan atl ny, allmän preskriptionstid börjar löpa. 1 annat fall måste ny
preskriptionsavbrytande åtgärd i många fall vidtas inom ett år efter
utmätnings-försöket. Även om del skulle räcka med en skriftlig erinran, när
fordringen är fastställd genom dom, skulle en sådan ordning innebära en viss
omgång.
Liksom JK och RSV anser Sveriges domareförbund och
länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län alt den ifrågavarande bestämmelsen bör
förtydligas. Domareförbundet uttalar att det bör framgå alt även ett förfarande
som endast till viss del har lyckats kan vara en form av verkställighet.
Konkurslagskommitlén tar upp vissa frågor rörande
konkurs. Om ytterligare egendom blir tillgänglig efter konkursens slut, skall
konkursen enligt 148 § konkurslagen återupptas och efterutdelning äga rum. 1
denna situation bör enligt kommitténs mening en utdelningsgill fordran kunna fl
utdelning i det fortsatta konkursförfarandet, även om den i andra sammanhang
skall anses preskriberad. Detta bör uttryckligen regleras i lagtexten.
Kommittén anser vidare att innebörden av att ett rättsligt förfarande avslutas
bör preciseras.
Prop. 1976/77:5 105
5.5
Verkan av preskription
5.5.1
Allmänt
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit
promemorieförslagets bestämmelserom verkan av preskription. En dei
remissinstanser har dock ifrågasatt innehållet i några av de särskilda
bestämmelserna, främst de bestämmelser som rör preskription i solidariska
skuldförhållanden och preskription av fordran på grund av borgen. Dessutom har
på några punkter framförts kritik mot bestämmelsernas utformning.
Flera remissinstanser tar upp frågan huruvida en
domstol eller annan myndighet självmant skall ta upp fråga om preskription. KO
ifrågasätter om det är förenligt med nutida synsätt på relationen mellan
företag och konsumenter att preskription skall beaktas endast om part gör
preskriptionsinvändning. Det kan med fog antas atl del stora flertalet
konsumenter har bristfälliga kunskaper om preskriptionsregler och att praktiskt
laget ingen känner lill att preskription beaktas av domstol endast under
förutsättning av preskriptionsinvändning. Bristen på insikt i detta avseende
kan leda till rättsföriuster för den enskilde. Denna risk kan antas öka om
preskriptionstiden förkortas till tre år.
KO påpekar att lagen om rättegången i tvistemål om
mindre värden har till syfte att skapa bättre förutsättningar för enskilda
konsumenter alt pro-cessa utan ombud. Sålunda föreskrivs i lagen att rätten
skall vägleda parterna vid talans utförande och se till att tvistefrågoma blir
klariagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Enligt KO kan det
hävdas att domaren självmant borde kunna ta upp frågan om preskription. Det är
dock oklart om ett sådant initiativ kan anses förenligt med principerna för rättegången
i dispositiva tvistemål. Ett klariäggande uttalande av lagstiftaren på denna
punkt skulle vara av väsentligt värde. KO ifrågasätter vidare om inle också i
andra fall en viss officialprövning av preskriptionsfrågor bör ske till förmån
för den enskilde. Det förenklade förfarande som tillämpas i ärenden om
lagsökning och betalningsföreläggande medför en inte obetydlig risk för att
konsumenter som är okunniga om gällande preskriptionsregler gör
rättsföriuster. I sådana fall då borgenärens ansökan inte ger annat vid handen
än atl tillämplig preskriptionstid har överskridits vore det enligl KO:s mening
rimligt från konsumentsynpunkt att domstolen krävde bevisning om att
preskriptionsavbrott hade skett.
Kammarkollegiet uttalar att påståendet att domstol
inte ex officio beaktar frågan om preskription inte är giltigt såvitt angår det
allmännas anspråk på skall. Kronofogdemyndigheten 1 Stockholm omtalar att
utmätningsmännen vid myndigheten enligt gammal praxis beaktar preskription ex
officio. Myndigheten anser del angeläget med ett klariäggande uttalande i den
tveksamma frågan huruvida utmätningsman är skyldig att ex officio beakta
preskription, helst i den riktningen att sådan skyldighet inte föreligger. Även
Prop. 1976/77:5 106
kronofogdemyndigheten
i Malmö efteriyser ett klariäggande uttalande i frågan.
RSV erinrar om all lagberedningen i betänkandet
(SOU 1973:22 s. 186) Ulsökningsbalk har uttalat all frågan om preskription inle
bör tas upp av kronofogdemyndighet annat än efter invändning. Beredningen
påpekar dock att även molsait ståndpunkt har gjorts gällande. Enligt RSV lorde
det för den rällssökande allmänheten framstå som märkligt, om olika regler
till-lämpas i detta avseende. RSV anser att samma ordning bör gälla vid
exekutiv myndighet som vid domstol.
Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller att gäldenären
i mål inför domstol och exekutiv myndighet i de flesta fall saknar ombud som
kan ta sig an hans sak. Flertalet gäldenärer lorde helt sakna kännedom om
gällande preskriptionsbestämmelser och kan sålunda inte ta lill vara sin rätt
genom att i förekommande fall göra preskriptionsinvändning. Del är strängt
tagel endast de gäldenärer som anlitar biträde av tillräckligt juridiskt skolad
person som har möjlighet atl protestera, när den av motparten åberopade
fordringen är för gammal för att kunna krävas ul. Eftersom biträdeshjälp är
ägnad atl fördyra processen och många kravmål avser relativt obetydliga belopp,
anser föreningen atl praktiska skäl talar för att ålägga såväl domstolar som
exekutiva myndigheter skyldighet atl självmant pröva frågan om preskription.
5.5.2 Ränta
m. m.
Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter ett
uttalande i promemorian rörande innebörden av att preskription av huvudfordran
även omfattar fordran på ränta och annan lilläggsförpliktelse. Enligt
specialmotiveringen kan med uttrycket "annan tilläggsförpliktelse"
förstås bl. a. skyldighet att ersätta rättegångskostnader, exekutionskostnader
o. d. som har uppkommit i samband med att en fordran har fastställts genom dom
eller verkställigheisförfarande har ägt rum. Enligt hovrättens mening framstår
det som främmande att betrakta sådana kostnader som tilläggsförpliktelser till
en fordran och låta preskription av huvudfordringen omfatta även dessa
kostnader.
5.5.3 Kvin
ning
Enligl Landstingsförbundet synes förhållandet mellan
kviitningsregeln i promemorieförslagel och de regler om kortare
preskriptionstid som finns intagna i specialförfattningar inte vara
tillräckligt klariagt i promemorian. Del framgår sålunda inle om en fordran på
semesterersällning som enligl 22 § semesteriagen är underkastad en tvåårig
preskriptionslid skall kunna kvittas mol en fordran från arbetsgivaren som
omfattas av den allmänna preskriptionstiden och som därför kanske inte är
preskriberad när kvili-ningsanspråket framställs.
Prop. 1976/77:5 107
I övrigt härden föreslagna bestämmelsen om
kvittning inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.
5.5.4
Panträn m. m.
Flera remissinstanser påpekar atl den i promemorian
föreslagna bestämmelsen om preskriptions verkan på panträtt och retentionsrätt
har fått en tvetydig utformning. Bestämmelsen ger enligt sin ordalydelse
intryck av atl borgenären har oinskränkt rätt alt kräva betalning för en
fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt, oavsett pantens eller
den re-tenderade egendomens värde. Enligt hovrätten för Nedre Norrland uttrycks
den princip som åsyftas bättre på det sättet att preskription inte medför någon
inskränkning i borgenärs rätt att H betalning för sin fordran genom atl tillgodogöra
sig pant eller retenderad egendom. Konkurslagskommitlén erinrar om att det i
fråga om fast egendom finns en särskild bestämmelse i jordabalken med samma
innebörd. Kommittén ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att
dubblera den bestämmelsen.
Några remissinstanser tar upp uttalandena i
promemorian angående preskription av säljarens rätt att ta tillbaka egendom
som har sålts med äganderättsförbehåll. Konsumentverket anser i likhet med
promemorian att del är uppenbart otillfredsställande om säljaren skall ha rätt
att fl sin vara tillbaka, trots att hans fordran på köpeskillingen har
preskriberats. I avvaktan på ett närmare ställningstagande lill
kreditköpkommitléns betänkande vill konsumentverket endast framhålla alt regler
om preskription av säljarens rätt enligt äganderättsförbehåll bör införas.
Svenska bankföreningen anser däremot att det inte
föreligger tillräckligt starka skäl att i fråga om egendom som har sålts med
äganderättsförbehåll göra undantag från principen att en sakralt inte kan preskriberas.
Företagarorganisationerna och Finansieringsföreiagens förening intar samma
ståndpunkt. Organisationerna säger sig ha svårt att förstå varför del
härvidlag skulle föreligga någon skillnad i förhållande till vad som gäller
beträffande handpant och pantbrev i faslighet. Organisationerna har likaså
svårt att se hur "konsumentskyddsaspekter" skulle kunna föra så långt
alt gäldenären helt befrias även från en klar och förfallen fordran som
gäldenären på grund av sitt innehav av avbetalningsgodset inte kan vara
omedveten om. Finansieringsföretagens förening påpekar att
äganderättsförbehåll kan förekomma även i avtal mellan näringsidkare.
5.5.5
Flera gäldenärer
De i promemorieförslaget intagna bestämmelserna om
verkan av preskription i flergäldenärsfdrhållanden har inte föranlett några
nämnvärda erinringar under remissbehandlingen utom såvitt angår fordringar på
grund av
Prop.
1976/77:5 108
borgen.
Frågor om borgen behandlas i nästa avsnitt.
RSV anser att de bestämmelser som föreslås om
verkan av preskription vid solidariskt ansvar inle omfattar den situation som
föreligger när ställföreträdaren för en juridisk person har gjorts personligen
beialningsansvarig enligt 77 a § uppbördslagen, 48 a § lagen om mervärdeskatt
eller 27 a $ lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Alt så inte
är fallet bör enligt RSV anges i förarbetena till preskripiionslagen.
5.5.6
Borgen
Svenska bankföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund har i sina remissyttranden behandlat de föreslagna
preskriplionsbestämmelsernas inverkan på sådana fordringar som formellt
förfaller lill betalning efter en kort tid men som föriängs successivt. De har
i det sammanhanget också tagit upp frågor om borgenspreskription. 1 detta
avseende hänvisas till avsnittet 5.2.2, där de båda remissinstansernas
synpunkter i denna del har redovisats.
Liknande frågor tas upp av Svenska
sparbanksföreningen. Enligt föreningens mening kan de föreslagna
bestämmelserna medföra inte oväsentliga praktiska olägenheter i fråga om
sparbankernas kreditgivning mot borgen. Olägenheterna illustreras med ett
utföriigt redovisat exempel. Föreningen påpekar bl. a. att en
betalningsanmaning till en låntagare medför atl en treårig preskriptionstid
därefter kommer att löpa mot såväl låntagaren som borgensmannen. Detta blir
enligt föreningen förhållandet vare sig en uppgörelse om lånets fortsättning
sedermera träffas eller ej. I förhållande till huvudgäldenären har emellertid
detta ingen praktisk betydelse så länge han fortsättningsvis fullgör sin
betalningsskyldighet. Av större betydelse är atl betalningsanmaningen till
borgensmannen medför att hans betalningsförpliktelse förfaller till betalning.
Det betyder atl preskriptionstiden för borgensåtagandet fortsättningsvis blir
tre år. Preskriptionen kan därefter brytas endast genom skriftligt erkännande
från borgensmannen eller genom rättsligt förfarande från bankens sida. Del
sålunda förändrade preskriptionsläget medför att del aktuella borgenslånet
måste brytas ut ur den för borgenslånen organiserade, enkla ratinen för
preskriptionsavbrott gentemot borgensmän och göras till föremål för ett mer
komplicerat förfarande. Ett sätt atl undvika detta skulle vara alt lånet
"skrivs om", dvs. att en ny lånerevers utfärdas och skrivs under av
låntagaren och borgensmannen. En annan väg skulle möjligen vara att
borgensmannen utfärdaren ny,separat borgensförbindelse avseende låntagarens
förpliktelser enligt ursprungsreversen. Det är emellertid tveksamt om ett
sådant förfarande går att förena med den i promemorieförslaget intagna
bestämmelsen om i vilka fall ett avtal om förlängning av preskriptionstiden är
giltigt.
Föreningen
förklarar sig inte vilja överbetona de praktiska ölägenheter
Prop.
1976/77:5 109
som
föranleds av atl promemorieförslaget hindrar en fortsatt tillämpning av den
enkla ordning för preskriptionsavbrolt gentemot borgensman som f n. är möjlig.
Föreningen är dessutom medveten om svårigheten att införa specialbestämmelser
som neutraliserar de angivna ölägenheterna för kreditgivaren utan att
förslagets logiska konstruktion bryts sönder. Föreningen har därför inget
yrkande om ändring av promemorieförslaget på denna punkt.
Även Skånes handelskammare går in på frågan hur de
föreslagna bestämmelserna inverkar på en fordran på grund av borgen som har
ställts till säkerhet för ett lån som föriängs successivt. Enligl
handelskammarens uppfattning blir konsekvensen av förslaget all borgenären
tvingas avkräva borgensmannen ett erkännande av skulden kanske ell flertal
gånger under lånets reella löptid alternativt inleda ett rättsligt förfarande
mot honom för att fl skuldförhållandet fastställt genom dom, och detta även om
gäldenären fullgör sina förpliktelser till fullo. Enligt handelskammarens
mening kan en sådan konsekvens inte anses rimlig. Handelskammaren yrkar därför
att det klart sägs ut att en föriängning av kredittiden vid borgenslån skall
anses medföra att förfallotiden och därmed tidpunkten för preskriptionsinträde
förskjuts! motsvarande mån också i förhållande till borgensman,omdet i
reversen har anmärkts att sådan föriängning kan komma att ske.
Svenska bankforeningen tar upp frågan från vilken
tidpunkt den tioåriga preskriptionstiden för en borgensförpliktelse skall
räknas, om borgen har tecknats innan huvudförpliktelsen har kommit till. Enligl
föreningen torde det mest näriiggande svaret vara att preskriptionstiden börjar
löpa den dag borgen tecknades. Det skulle emellertid också, med hänsyn till den
särskilda bestämmelsen om villkorade fordringar, kunna hävdas att
preskriptionstiden gentemot borgensmannen börjar löpa först när huvudfordringen
har kommit till. En särskild variant av den angivna frågeställningen föreligger
vid s. k. generell borgen, som innebär att borgensmannen åtar sig all svara för
gäldenärens samtliga nuvarande och blivande förpliktelser mot banken. Vid
sådan borgen händer det ofta att huvudgäldenären ännu inle har hunnit fl någon
förpliktelse gentemot banken när borgensmannen tecknar sin förbindelse liksom
att huvudgäldenären under borgensförbindelsens bestånd från tid lill annan inte
har någon förpliktelse allsgentemol banken. Även fördettafallkrävsenligt föreningens
mening ett klarläggande av frågan när den tioåriga preskriptionstiden gentemot
borgensmannen börjar löpa.
Sverigesföreningsbankers.förbund fäster
uppmärksamheten på de i bankerna vanligen förekommande lånen med statlig
garanti. De garantiförbindelser som staten utfärdar är underkastade samma
preskriptionsregler som vanliga borgensförbindelser men gäller enligt åtagande
ofta för en betydligt längre tid, ända upp lill drygt trettio år. Enligl
förbundels mening bör denna typ av garantier bli föremål för särskild reglering
i en kommande preskriplionslag.
Bostadsstyrelsen erinrar om bestämmelserna om
kommuns ansvar för sådana bostadslån för småhus som utgår enligl
bostadsfinansieringsförord-
Prop. 1976/77:5 110
ningen
(1974:946). Kommunens ansvar för sådana lån innebär i realiteten en borgen som
kan göras gällande under hela lånetiden upp lill trettio år. Statens fordran
mot kommun på grund av sådant ansvarsålagande lorde omfattas av de allmänna
preskriptionsbestämmelserna. Bevakningen av lånen för att vidmakthålla
kommunens ansvarsåtagande medför på längre sikt ell omfattande administrativt
arbete. Del är fråga om 35 0000 000 lån per år. Det kan enligt bostadsstyrelsen
ifrågasättas om preskriptionsreglerna över huvud taget fyller någon funktion
på bostadslångivningens område. Bostadsförsörjningen är en samhällelig uppgift
för vilken ansvaret delas mellan stat och kommun enligt grunder som har
fastställts av riksdagen. Dessa grunder, bl. a. ifrågavarande lånevillkor, är
väl kända inom kommunerna. Bevakningsförfarandel i preskriplionshänseende kan
knappast ha annan innebörd än all bostadsstyrelsen vid vissa lidpunkter
erinrar varje kommun om att just detta lånevillkor gäller.
Bostadsstyrelsen anser att de skäl som talar för
att undanta angivna slag av borgensåtaganden från preskription gör sig gällande
också i åtskilliga andra fall. Det gäller i första hand kommunala
ansvarsålaganden i form av proprieborgen för lån som utgår för att främja
bostadsförsörjningen e. d. Vidare gäller det i vissa fall när kommunen själv är
låntagare, t. ex. beträffande förbäuringslån och tilläggslån till
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Sådana lån kan vara ränte- och
amorteringsfria under längre tid än tio år och aviseras inle under den tiden.
Undantag från preskription skulle således göras beträffande statlig fordran hos
kommun, om fordringen avser lån som utgår av statsmedel i syfte att främja
bostadsförsörjningen inom riket eller eljest gäller bostäder och lokaler inom
bostadsområde.
5.6
Tillämpningsområde
Förslaget att den nya lagen skall vara tillämplig
på alla slag av fordringar men inte på sakrättsliga anspråk har föranlett vissa
uttalanden under remissbehandlingen. Länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län
ifrågasätter om det stämmer överens med vedertaget språkbruk alt låta begreppet
fordran omfatta andra fordringar än penningfordringar. Som ett exempel på hur
långt det föreslagna fordringsbegreppet skulle sträcka sig nämner länsstyrelsen
anspråk på att någon skall avlägga bouppteckningsed. Länsstyrelsen anser att
man bör begagna tillfället att undanröja den oklarhet som föreligger på denna
punkt. Detta kan ske genom en kort exemplifiering av vad som i lagen menas med
fordran.
Några remissinstanser framför kritik mot den i
promemorian uttalade uppfattningen att en köpares anspråk på att fl ut den
köpta egendomen är föremål för preskription när det är fråga om leveransavtal
men inte vid köp av bestämt gods. Enligt köplagsutredningen synes den
ståndpunkten både doktrinär och opraktisk. Skillnaden mellan köp av bestämt
gods och
Prop. 1976/77:5 111
leveransavtal
har ett helt annat syfte än atl ligga lill grund för preskriptionsregler. Del
skulle kunna leda tiil egendomliga resultat, om t. ex. vid köp av en bil
preskriptionsfrågan skulle bedömas olika beroende på om köpet ansågs utgöra
leveransavial eller köp av bestämt gods. Utredningen påpekar dessutom atl
frågan om preskription har mindre betydelse i ifrågavarande fall, eftersom
köparen enligt 26 § köplagen måste reklamera för att vara bibehållen vid sin
rätt att kräva fullgörelse. Även konsumentverket anser det omotiverat att i
detta sammanhang göra skillnad mellan leveransavtal och köp av bestämt gods.
Bl. a. bör beaktas att det kan vara svårt att dra en klar gräns mellan de båda
kategorierna. Problem kan uppstå framför allt vid köp av båt, om köpet inte
harblivit fullbordat genom tradition. Som ett annat exempel nämner verket att
köp av en ny bil torde betraktas som leveransavtal men köp av en begagnad bil
som köp av bestämt gods. Verket anser att leveransavtal inte bör behandlas
annoriunda än avtal om köp av bestämt gods.
Föreiagarorganisailonerna anser att svårigheter kan
uppstå om den föreslagna lagen blir tillämplig på långfristiga avtal som i
första hand avser annat än penningprestationer, t. ex. avtal om samarbete
mellan företag, ömsesidiga licensavtal, avtal om konkurrensbegränsning,
konsortialavtal och röstavtal. Skulle preskriptionsinstitutet fl i huvudsak den
utformning som har föreslagits, bör bestämmelserna möjligen omfatta endast
anspråk i pengar eller varor. En annan möjlighet är att anspråk av annat slag
alltid underkastas tioårspreskriplion, men även denna lösning medför enligt
organisationernas mening betydande olägenheter.
Flera remissinstanser tar upp frågor om förhållandet
mellan den föreslagna preskriptionslagen och de preskriptionsbestämmelser som
finns i olika specialförfattningar. Kö anser, som tidigare berörts, att det
hade varit önskvärt atl också de speciella preskriplionsbeslämmelserna hade
setts över och i möjligaste mån bringats i överensstämmelse med de nu
föreslagna reglerna. I vart fall bör speciallagstiftning inom rättsområden som
i betydande grad berör den enskilde individen snarast ses över och samordnas
med förslagen i promemorian. Del skulle innebära betydande fördelar för den
enskilde om preskriptionsregler på olika områden var i huvudsak likartade. Även
Sveriges domareförbund anser det vara en brist atl del inte föreslås några
ändringar i de särskilda preskriptionsbeslämmelsema. Åtskilliga av dessa torde
kunna anpassas till de nu föreslagna allmänna reglema. Man måste nämligen hålla
i minnet att en mycket kort preskriptionstid framstår som ett undantag i
förhållande till den nuvarande allmänna preskriptionstiden. Införs en allmän
bestämmelse om kort preskriptionstid, kan de olika reglerna för allmänheten
framstå som förvirrande, och de måste i betydligt högre grad än förut innebära
risk för rättsföriust.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län förklarar sig dela uppfattningen att del skulle försvåra
överskådligheten, om de speciella preskriptionsbestämmelserna fördes samman
med de allmänna reglema. Länsstyrelsen anser
Prop. 1976/77:5 112
emellertid
att del vore en fördel om förhållandet mellan preskriptionslagen och de
särskilda preskriplionsbeslämmelserna klargjordes i lagen.
Ocksäför-säkringsrätlskommlnén finner det angeläget med förtydliganden i delta
avseende. Kommittén pekar bl. a. på alt del i olika fall kan uppslå tvekan om
huruvida den föreslagna preskriptionslagen är tillämplig endast när en
specialförfattning saknar upplysning i ett visst ämne eller om den är
tillämplig även när det finns en specialregel men denna inte kan uppfattas som
uttömmande. Som exempel på fall där tvekan kan uppstå nämner kommittén
bestämmelsen om preskriptionsavbrolt i 29 § försäkringsavtalslagen, där det
föreskrivs att fordringsägaren "skall i laga ordning anhängiggöra sin
talan". Även om ordalydelsen lyder på att bestämmelsen avser att
uttömmande reglera hur preskriptionsavbrolt skall ske när del gäller fordran på
försäkringsersättning, synes det enligt kommitténs mening ändå kunna
diskuteras om och i vad mån ett erkännande av fordringen från gäldenären kan
tillerkännas rättslig verkan.
Även Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar
om de särskilda preskriptionsreglerna i försäkringsavialslagen. Förbundet
utgår från att avsikten inte är att förslaget till preskriptionslag ens
indirekt skall påverka rättsläget i fråga om den speciella
försäkringspreskriptionen. Med hänsyn till vissa uttalanden i promemorian kan
det dock på denna punkt föreligga en viss tvekan, som bör undanröjas genom ett
klart motivuttalande. Med anledning av de uttalanden som i promemorian görs om
preskriptionslagens tillämplighet på områden som regleras i
specialförfattningar framhåller konkurslagskommitlén att
preskriptionsbestämmelsen i 148 a § konkurslagen uppenbariigen är av sådan
karaktär att reglerna om preskriptionsavbrott och ny preskriptionstid inte kan
tillämpas analogt.
Flera remissinstanser tar upp frågor om
preskription av skattefordringar. USS framhåller att den centrala bestämmelsen
om preskription av skatter i 71 § uppbördslagen inte omfattar alla skatter.
Preskriptionsförordninens bestämmelser anses vara tillämpliga inte bara på
arvs- och gåvoskatten utan också på de s. k. punktskatterna,
bevillningsavgiften, kupongskatten, stämpelskatten, prisregleringsavgifterna
på jordbrukets och fiskets områden samt tullarna. Promemorieförslaget skulle
följaktligen innebära att det allmännas fordringar inom en betydande del av
området för skatter, tullar och avgifter kom att preskriberas enligl förslagets
bestämmelser. Följderna härav har inte behandlats i promemorian. Inle heller
anges i vad mån de allmänna preskriptionsbestämmelserna kan bli tillämpliga på
skatter och avgifter som faller under uppbördslagens tillämpningsområde.
Enligt USS:s mening krävs specialregler i fråga om
skatter, tullar och avgifier. I utredningens eget uppdrag ingår en översyn av
bestämmelserna om preskription på förevarande område. Preliminära
undersökningar talar för att hela detta område bör omfattas av en lag om
preskription med en-helliga bestämmelser som i åtskilliga avseenden är
främmande för allmän
Prop.
1976/77:5 113
lagstiftning
i ämnet. Det får därför anses mindre lämpligt atl införa nya regler om
preskription för endast vissa skaller och avgifier. Uiredningen föreslår atl
promemorieförslaget inle i något fall skall bli tillämpligt i fråga om
preskription av det allmännas fordringar på skatt, tull eller avgift. I stället
bör enligl utredningens mening preskriptionsförordningen fortfarande gälla för
dessa fordringar lill dess en reformerad speciallagstiftning kan träda i kraft
på området.
Även RSV, kronofogdemyndigheten i Malmö och
Föreningen Sveriges kronofogdar påpekar all åtskilliga skatter och avgifter
omfattas av de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Dessa remissinstanser
understryker också behovet av en samlad översyn av frågor om preskription av
skatter o. d.
5.7
Ikraftträdande m. m.
De flesta remissinstanserna lämnar de föreslagna
övergångsbestämmelserna utan erinran. Svenska sparbanksföreningen framhåller
emellertid att övergångsbestämmelserna kan medföra vissa olägenheter i fråga om
fordringar på grand av borgen. Olägenheterna hänger samman med att preskriptionstidens
längd skall bestämmas enligt de nya bestämmelserna även när
preskriptionsavbrott före ikraftträdandet har ägt ram enligt äldre lag.
6
Föredraganden
6.1
Allmänna synpunkter
Gällande bestämmelser om preskription av fordran
återfinns i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om
kallelse å okända borgenärer (preskriptionsförordningen). Bestämmelsema har
under årens lopp undergått vissa ändringar. De har också kompletterats med
specialregler i andra författningar. De grandläggande principema är emellertid
oförändrade. Preskriptionstiden är tio år från fordringens tillkomst. För
preskriptionsavbrott räcker det med ett formlöst krav eller en muntlig
påminnelse. Sker pre-skriptibnsavbrott löper en ny tioårig preskriptionstid.
Preskriptionsförordningen kom till under en tid då
samhällsförhållandena var helt annoriunda än i dag. Produktionsförhållanden och
konsumtionsvanor har radikalt förändrats. Produktionen av varor har mångdubblats
samtidigt som de ekonomiska förhållandena för människor i gemen har förbättrats
avsevärt. Detta har lett till stegrad konsumtion, ökad handel och snabbare
omsättning av varor och tjänster.
Mot bakgrand av den ekonomiska och sociala
omdaningen har de allmänna preskriptionsbestämmelserna kommit alt framstå som
föråldrade i väsentliga avseenden. Detta gäller framför allt
preskriptionstidens längd. En preskriptionstid på tio år ler sig i många fall
alltför lång, särskilt när det
Prop.
1976/77:5 114
är
fråga om fordringar som regelmässigt förekommer i det dagliga livet. Men också
reglerna om preskriptionsavbrolt ter sig otidsenliga genom atl de gör del möjligt
att hålla oklara fordringar vid liv iinder lång lid. Även på andra punkter
flnns det anledning all ifrågasätta om preskriptionsförordningen är utformad på
ett sätt som svarar mot tidens krav.
Under en följd av år har man inom ramen för det
nordiska lagstiftnings-samarbetet sökt utarbeta moderna och enhetliga regler om
preskription. Redan år 1957 lades i Danmark, Finland, Norge och Sverige fram
betänkanden med i allt väsentligt överensstämmande förslag till ny
preskriptionslagstiftning. Förslagen byggde i stor utsträckning på gällande
norsk rätt. Enligt huvudregeln skulle en fordran preskriberas tio år efter
förfallodagen, men för vissa slag av fordringar föreslogs i stället en treårig
preskriptionstid. I en del fall skulle en fordran preskriberas först efter
tjugo år. För preskriptionsavbrott skulle i princip krävas antingen all
gäldenären erkände skulden eller att borgenären vidtog rättslig åtgärd. Det
svenska förslaget remissbehandlades men ledde inte till lagstiftning, framför
allt därför att de föreslagna bestämmelserna ansågs invecklade och
svårtillgängliga. Inte heller i de andra nordiska länderna genomfördes de
framlagda förslagen
Tanken på enhetlig nordisk lagstiftning om
preskription gavs emellertid inte upp. Ar 1965 antog Nordiska rådet en
rekommendation att genomföra en gemensam lagstiftning som skulle baseras på en
preskriptionstid om tio år för fordringar i allmänhet och en kortare
preskriptionstid för fordringar i det dagliga livet. På grandval av ett från
svensk sida framlagt förslag enades man följande år om principerna för det
fortsatta lagstiftningsarbetet. De innebar att alla slag av fordringar skulle
behandlas lika. Preskriptionstiden skulle vara tio år från fordringens
tillkomst. När fordringen förföll till betalning, skulle den tioåriga
preskriptionstiden ersättas av en treårig. Den tioåriga preskriptionstiden
skulle kunna avbrytas genom en enkel påminnelse från borgenärens sida. För
avbrott av treårspreskripiionen skulle däremot krävas att gäldenären erkände
skulden eller att borgenären vidtog rättslig åtgärd.
Ar 1967 tillsattes inom Europarådet en
expertkommitté för att utarbeta enhetliga europeiska regler om
fordringspreskription. Det nordiska samarbetet kom därför att vila t. v.
Europarådskommittén lade år 1970 fram ett förslag till enhetliga europeiska
preskriptionsregler. Slutlig ställning har ännu inte tagits till förslaget. Del
anses emellertid inle finnas några nämnvärda förutsättningar för att förslagel
skall leda vare sig lill en konvention eller till en överenskommelse i annan
form.
Frågor om preskription har varit föremål för
överiäggningar också inom FN. Vid en diplomatkonferens år 1974 antogs en
konvention angående preskription i internationella köpförhållanden.
Konventionen har varit öppen för undertecknande till utgången av år 1975 men
anslutning kan ske även därefter. Sverige har inte anslutit sig.
Prop.
1976/77:5 115
Del nordiska samarbetet på
preskriptionslagsliftningens område återapplogs år 1971, eftersom arbetet inom
Europarådskommitléen inle syntes ge någol resultat inom överskådlig lid. Ar
1972 uppnåddes principiell enighet om huvuddragen i ett förslag till
samnordiska regler om preskription. Ett förslag grundat på resultatet av de
nordiska överiäggningarna har lagts fram av det norska justitiedepartementet i
november 1972. För svenskt vidkommande har förslag till preskriplionslag m. m.
lagts fram i promemorian (Ds Ju 1975:11) Preskription. Motsvarande förslag har
ännu inte lagts fram i Danmark och Finland.
Förslaget i den svenska departementspromemorian
innebär atl bestämmelserna om preskription i preskriptionsförordningen upphävs
och ersätts av en ny preskriptionslag. Ett huvudsyfte med förslagel är att
åstadkomma att fordringar avvecklas snabbare än f. n. Detta kommer lill uttryck
på två sätt. Dels föreslås en förkortning av den allmänna preskriptionstiden.
Dels föreslås en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott.
Enligt huvudregeln i promemorieförslaget skall en
fordran preskriberas tre år efter förfallodagen. Den skall dock alltid
preskriberas tio år efter tillkomsten, om den inte har förfallit till
betalning dessförinnan och om inte preskriptionsavbrott har skett. För
preskriptionsavbrott krävs i princip att gäldenären erkänner skulden eller att
borgenären inleder rättsligt förfarande för att fl fordringen fastställd genom
dom e. d. 1 fråga om fordran som ännu inte har förfallit till betalning skall
det dock vara tillräckligt med en skriftlig erinran från borgenären. Detsamma
föresläs gälla beträffande fordran som har fastställts genom dom e. d. eller
som har varit föremål för verkställighet. Verkan av att preskriptionen avbryts
skall liksom f. n. normalt vara att ny preskriptionstid börjar löpa. Den nya
preskriptionstiden skall vara tre eller tio år beroende på om fordringen är
förfallen till betalning eller ej. 1 fråga om verkan av preskription ansluter
sig förslagel i allt väsentligt till gällande rätt. När preskription inträder;
föriorar alltså borgenären i princip rätten att kräva ut sin fordran. För att
förhindra kringgående av de föreslagna bestämmelsema föreslås vissa
bestämmelser som inskränker möjligheterna alt träffa avtal om preskription.
Promemorieförslaget har fött ett blandat mottagande
under remissbehandlingen. Förslagets huvudprinciper har visseriigen godtagits
i stor utsträckning. Flera remissinstanser vänder sig emellertid mot att
preskriptionstiden skall vara så kort som tre år för förfallna fordringar och
att det skall krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borgenärens
sida. Det framhålls att nuvarande bestämmelser har fungerat väl i praktiken och
att det är tveksamt om förslaget innebär någon förbättring. Vissa
remissinstanser menar att det i och för sig finns behov att ändra nuvarande
bestämmelser men att förslaget går för långt.
För min del vill jag först understryka att det
främsta syftet med preskriptionslagstiftningen är att åstadkomma alt
fordringsförhållanden avvecklas inom rimlig tid. Det är till fördel för både
borgenären och gäldenären.
Prop.
1976/77:5 116
om
borgenären inte dröjer alltför länge med alt kräva ul sin fordran. Ju längre
liden går desto svårare blir det för borgenären att styrka granden för sin
fordran och för gäldenären att ta ställning till anspråket och framställa de
invändningar som kan vara befogade. Så länge preskriptionstiden inle har gått
ut måste gäldenären spara sina kvitton för all kunna styrka att han har
betalat, om borgenären skulle kräva honom på nytt.
Preskriptionsreglerna är emellertid betydelsefulla
även från allmän synpunkt. En rimlig begränsning av den tid under vilken en
fordran kan göras gällande är till gagn för det ekonomiska livet. Korta
preskriplionsfrister bidrar lill klarhet i fordringsförhållanden, främjar
säkerheten i omsättningen och motverkar en osund kreditgivning.
Enligt min mening är den nuvarande
preskriptionstiden på tio år alltför lång i åtskilliga situationer. Nackdelarna
framträder särskilt när del gäller fordringar som regelmässigt förekommer i del
dagliga livet och som rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter.
Hit hör fordringar som avser köp av hushållsartiklar och annan lösegendom som
är avsedd för enskilt brak, fordringar på ersättning för reparationsarbeten,
transporter m. m.
I praktiken finns det som regel inte något behov av
att kunna kräva ut sådana fordringar efter lång tid. Tvärtom kan en lång
preskriptionstid medföra svårigheter för både borgenären och gäldenären. Del
har visseriigen hävdats att många avtalskonlrahenler känner till att
preskriptionstiden är tio år och rättar sig efter det. För min del finner jag
det dock mycket tveksamt om den tioåriga preskriptionstiden är så allmänt känd
som vissa remissinstanser har ort gällande. Betecknande är att Föreningen
Sveriges kronofogdar anför att flertalet gäldenärer helt torde sakna kännedom
om gällande preskriptionsbestämmelser. 1 varje fall lorde det vara mindre
vanligt att privatpersoner sparar kvitton o. d. under så lång tid som tio år
för att gardera sig mot risken för dubbelkrav.
Starka skäl talar således för att man inför en
kortare preskriptionstid åtminstone för fordringar som hör till den dagliga
hushållningen o. d. En sådan förkortning av preskriptionstiden skulle också
ligga väl i linje med de senaste årens strävanden att på olika sätt förbättra
ställningen för de enskilda konsumenterna.
De skäl som talar för en begränsning av
preskriptionstiden gör sig emellertid med större eller mindre styrka gällande
även belräffande andra fordringar än sådana som uppkommer i det dagliga livet.
Enligt min mening är det därför påkallat atl genomföra en mer allmän
förkortning av preskriptionstiden. Att en tioårig preskriptionstid är alltför
lång för att gälla generellt framgår f ö. av att regler om kortare
preskriptionstid har införts i ett flertal specialförfattningar.
Även om det alltså flnns anledning att mera allmänt
förkorta preskriptionstiden för fordringar, kan en sådan förkortning enligt
min mening inte genomföras fullt ut, så att samma korta preskriptionstid kommer
att gälla för alla typer av fordringar. Jag skall gå närmare in på denna fråga
i det
Prop. 1976/77:5 117
följande.
Redan här vill jag emellertid säga atl starka skäl lalar för att låta vissa
slag av fordringar löpa med en längre preskriptionstid.
Atl ha ett system med olika lång preskriptionstid
för skilda typer av fordringar innebären avvikelse från promemorieförslaget. En
sådan ordning strider också i viss mån mot önskemålet alt reglerna om
preskription skall vara så enkla och enhetliga som möjligt. Enligl min mening
kan emellertid en viss differentiering av preskriptionstiden knappast undvikas.
Som jag senare skall återkomma lill lorde differentieringen inle heller behöva
drivas så långt att reglerna blir alltför detaljerade eller svårbegripliga.
Sammanfattningsvis
anser jag att man nu bör genomföra en förkortning av den allmänna
preskriptionstiden för fordringar och att promemorieförslaget i stor
utsträckning bör läggas till grand för lagstiftningen. Den avvikelsen bör dock
göras att man i viss mån har olika långa preskriptionstider för skilda typer av
fordringar.
Även när det gäller utgångspunkten för beräkning av
preskriptionstid finns det enligt min mening skäl att välja en annan lösning än
i promemorian. Del kan med fog påstås att promemorians system med två olika
preskriptionstider för en och samma fordran, beroende på om den är förfallen
till betalning eller ej, är alltför komplicerat. Som har påpekats av några
remissinstanser kan det också innebära vissa nackdelar att välja en fordrans
förfallodag som utgångspunkt för preskriptionstid.
Reglerna
om preskriptionstidens längd har ett nära samband med hur bestämmelserna om
preskriptionsavbrott är utformade. Med nuvarande ordning kan preskription
avbrytas genom ett formlöst krav eller en muntlig påminnelse från borgenärens
sida. Därigenom motverkas i viss mån önskemålet atl fordringsförhållanden
skall avvecklas inom rimlig tid. I stället innebär nuvarande regler om
preskriptionsavbrott att en fordran kan hållas vid liv under mycket lång tid
utan att förhållandel mellan borgenären och gäldenären blir klariagt. Detta kan
i sin tur leda till rättsföriuster för båda parterna. På grand av det sagda är
det påkallat att införa strängare bestämmelser om de åtgärder borgenären måste
vidta för atl avbryta preskription.
En skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott är
särskilt angelägen som komplement till regler om korttidspreskription. Om
nuvarande avbrottsregler bibehölls, skulle man uppenbariigen i stor utsträckning
omintetgöra syftet med en kortare preskriptionstid.
Det
sagda innebär att jag i allt väsentligt ansluter mig till promemorians förslag
till skärpning av de nuvarande reglerna om preskriptionsavbrott. Också de
regler om verkan av preskription m. m. som föreslås i promemorian bör i stor
utsträckning genomföras. Jag återkommer till de olika bestämmelsema i det
följande.
De nya reglerna om preskription bör tas in i en
särskild preskriplionslag, som alltså flr ersätta motsvarande bestämmelser i
den nuvarande preskriptionsförordningen. Som jag närmare skall gå in på i ett
senare avsnitt bör
Prop.
1976/77:5 118
de
nya reglema i viss utsträckning kunna ersätta även de särskilda preskriptionsbestämmelser
som f. n. finns i olika specialförfattningar. Del torde dock vara ofrånkomligt
att i en del fall behålla speciella preskriptionsbeslämmelser.
6.2
Huvudregeln om preskriptionstidens längd
Innan jag går närmare in på hur preskriptionstiden
bör bestämmas vill jag erinra om de regler om preskriptionstid som f. n. gäller
i dansk och norsk rätt. Både i Danmark och Norge har man en huvudregel om lång
preskriptionstid som kompletteras med särskilda regler om kortare preskriptionslid
för en rad olika fordringar. 1 Norge finns dessutom regler om längre
preskriptionstid än den ordinära för vissa fordringar.
Enligt
dansk rätt preskriberas en fordran enligt huvudregeln tjugo år efter
tillkomsten. 1 praktiken omfattas emellertid de flesta fordringar av särskilda
bestämmelser om femårig preskriptionstid som räknas från den dag borgenären
kan kräva betalning. Detta gäller bl. a. fordringar som avser överlåtelse av
lös egendom, nyttjande av fast eller lös egendom, tillhandahållande av husrum
eller förtäring, transport av personer eller gods, skattefordringar,
lönefordringar och fordringar som avser periodiska prestationer, t. ex. ränta,
livränta, pension och underhållsbidrag. Har skuldebrev utfärdats eller föreligger
annan särskild rättstitel, varigenom fordringens tillvaro och storiek
skriftligen har slagits fast, gäller dock den allmänna tjugoårsfrislen även
beträffande fordringar som normall preskriberas efter fem år.
Norsk rätt har som huvudregel en preskriptionstid
på tio år. Preskriptionstiden är dock tre år för åtskilliga typer av
fordringar, i huvudsak sådana som i dansk rätt omfattas av den femåriga
preskriptionstiden. Den kortare tiden gäller emellertid inte när skuldebrev har
utfärdats. För vissa fordringar föreskrivs en tjugoårstid, bl. a. för fordran på
medel som har satts in hos bank e. d. och fordran på livränta och liknande
periodiska prestationer. Preskriptionstiden räknas i allmänhet från den dag
fordringen är förfallen till betalning. Är förfallodagen beroende av uppsägning
från borgenärens sida, räknas preskriptionstiden från den dag till vilken
fordringen tidigast kan sägas upp. Särskilda regler om utgångspunkten för
preskriptionstiden finns också beträffande vissa andra fordringar. När en
fordran har fastställts genom dom e. d. är preskriptionstiden tio eller tjugo
år.
1 1957 års svenska betänkande om
fordringspreskriplion föreslogs som huvudregel en tioårig preskriptionstid.
Tiden skulle dock vara tre år för fordringar som härrörde från försäljning
eller annan överiåtelse av lös egendom, nyttjande av fast eller lös egendom,
tillhandahållande av husrum, förtäring eller undervisning, transport av
personer eller gods eller utförande av arbete eller personlig verksamhet. En
treårstid skulle vidare gälla för bl. a. räntefordringar, periodiska prestationer
och utomobligaloriska skadeståndsanspråk. Hade skuldebrev utfärdats eller hade
fordringen blivit fast-
Prop.
1976/77:5 119
slagen
genom dom eller liknande avgörande, skulle preskriptionstiden dock vara tio år
utom när det var fråga om fordran på ränta e. d. eller periodiska prestationer.
Preskriptionstiden skulle enligt förslaget som regel räknas från den dag
fordringen förföll. I fråga om fordringar som förfaller vid anfordran eller
efter uppsägning skulle emellertid utgångspunkten vara den dag lill vilken
borgenären tidigast kunde bringa fordringen att förfalla. Slutligen föreslogs
en tjugoårig preskriptionstid för fordran på medel insatta på bankräkning e.
d. Tjugo år skulle också vara den yttersta preskriptionstiden för
utomobligaloriska skadeståndsanspråk och förändra fordringarutan bestämd
förfallodag.
Som jag redan tidigare har framhållit gör sig
behovet av en kort preskriptionstid särskilt starkt gällande beträffande
fordringarsom regelmässigt förekommer i det dagliga livet och som rör
förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Hit hör fordringar som avser
köp av hushållsartiklar och annan lös egendom som är avsedd för enskilt brak,
fordringar på ersättning för reparationsarbeten, transporter m. m. Fordringar
av detta slag är ofta bagatellartade. Många gånger regleras de direkt eller
efter en viss kortare betalningsfrist. Om gäldenären inte betalar självmant,
torde borgenären i allmänhet tämligen omgående vidta åtgärder för atl få
betalt. Som regel finns det inte behov av bestämmelser som gör det möjligt att
kräva ut sådana fordringar när något eller några år har gått från det betalning
skulle ha eriagts.
Det är också beträffande fordringar på
konsumentområdet som risken är störst för att en gäldenär som har betalat sin
skuld blir nödsakad att betala på nytt. Visseriigen torde det statistiskt sett
vara relativt ovanligt att en gäldenär utsätts för dubbelkrav. Sker detta,
torde dock gäldenären, om han är privatperson, ofta ha begränsade möjligheter
att visa att han har betalat. Det torde sålunda vara mindre vanligt all
enskilda personer för ordentliga räkenskaper över utgifter eller skulder som
rör den dagliga hushållningen och att de sparar kvitton någon längre tid.
De fordringar på konsumenter som det här är fråga
om är underkastade korttidspreskription enligt dansk och norsk rätt, och det
föreslogs i 1957 års betänkande att del för deras del skulle införas en treårig
preskriptionstid. I departementspromemorian diskuteras rent av möjligheten att för
sådana fordringar införa en preskriptionstid på ett år från förfallodagen.
Alternativet tillbakavisas dock.
Inte heller jag anser att man bör gå så långt att
man inför en ettårig preskriptionslid för konsumentfordringar. Klart är
emellertid, med hänsyn lill vad jag nyss har sagt, all starka skäl lalar för
atl man låter de angivna fordringarna vara underkastade en kort
preskriptionstid.
De skäl som talar för en begränsning av
preskriptionstiden beträffande fordringar på konsumentområdet gör sig emellertid
i betydande utsträckning gällande också i fråga om andra fordringar. Även
utanför konsumentområdet kan en lång preskriptionstid medföra risk för att en
gäldenär som har betalat sin skuld tvingas betala på nytt. I varje fall minskar
hans möjligheter att
Prop.
1976/77:5 120
framställa
de invändningar mol ett betalningsanspråk som kan vara befogade.
Självklart måste hänsyn tas också lill borgenärens
intressen när man prövar frågan huravida preskriptionstiden bör förkortas. I
del sammanhanget får del stor betydelse vilka regler som ställs upp för
avbrytande av preskription. Spörsmålet om preskriptionsavbrolt ämnar jag
behandla närmare i ett följande avsnitt. Redan här vill jag emellertid nämna
att det enligl min mening i princip bör krävas antingen att gäldenären erkänner
skulden eller att borgenären vidtar rättslig åtgärd för atl preskriptionen
skall avbrytas.
Även om man på det angivna sättet skärper reglerna
om preskriptionsavbrott, anser jag att man från borgenärssynpunkt ändå bör
kunna acceptera att preskriptionstiden förkortas väsentligt i förhållande till
nuläget. Detta gäller såväl inom som utom konsumentområdel. Självfallet ligger
det i borgenärens intresse att få betalt för sin fordran så snart som möjligt.
Det torde vara mera sällan som borgenären har något att vinna på all ha osäkra
fordringar utestående under lång tid. Har gäldenären inte betalt eller erkänt
skulden inom något eller några år, beror det som regel på att fordringen är
tvistig eller atl gäldenären av annan anledning vägrar betala. 1 sådana fall är
det - oavsett hur preskriptionsbestämmelserna är utformade - naluriigt att
borgenären utan alltför långt dröjsmål väcker talan mot gäldenären för att fl
fordringen fastställd eller att han vidtar någon annan åtgärd som, enligt vad
som föreslås i det följande, avbryter preskriptionen. Även när gäldenärens
försummelse beror på att han saknar möjlighet att fullgöra sin
betalningsskyldighet, ter det sig rimligt att borgenären för att visa att han står
fast vid sitt krav relativt snart utverkar fastslällelse av fordringen,
antingen genom gäldenärens erkännande eller genom rättsligt avgörande.
En komplikation är att borgenären ibland saknar
omedelbar kännedom om exempelvis gäldenärens hemvist och att han av sådan eller
liknande anledning kan fö svårt att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd,
åtminstone om preskriptionstiden förkortas avsevärt. Enligt min mening bör man
dock inte söka komma till rätta med dessa problem genom att generellt ställa
upp en lång preskriptionstid. I stället bör den lösningen väljas att man, som
också har föreslagits i promemorian, inför en tilläggsfrist i fall då borgenären
inte har kunskap om gäldenärens hemvist e. d. Jag återkommer till denna fråga i
det följande.
På grand av det sagda förordar jag att man i
princip förkortar preskriptionstiden för såväl konsumentfordringar som
fordringar i övrigt och att man därvid låter samma preskriptionstid gälla över
hela fältet. Som jag redan tidigare har framhållit torde det dock vara svårt
att undvara bestämmelser om en längre preskriptionstid för vissa särskilda
typer av fordringar. Vilka undantag från den allmänna regeln om
korttidspreskription som bör gälla ämnar jag ta upp i följande avsnitt.
När man sedan skall bestämma vilken preskriptionstid
som bör gälla enligt huvudregeln blir det naturligtvis av betydelse vilken
tidpunkt som tas
Prop.
1976/77:5 121
till
utgångspunkt för preskriptionstiden. Promemorians förslag innebär att en
fordran preskriberas efter tre år, räknat från förfallodagen. Preskription
skall dock alltid inträda senast tio år efter fordringens tillkomst, om den ej
har förfallit till betalning dessförinnan.
Vad
som sålunda föreslagits har utsatts för kritik från flera håll under
remissbehandlingen. Kritiken har framför allt gällt förslaget om en fordrans
förfallodag som utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstid. En sådan
ordning har påståtts innebära olägenheter bl. a. när del gäller fordringar som förfaller
till betalning vid anfordran eller viss tid efter uppsägning. Del blir i så
fall av stor betydelse att kunna konstatera om och när en anfordran eller
uppsägning har skett. En gäldenärs påstående alt han exempelvis har betalat vid
anfordran och att därefter preskriptionstiden har gått till ända kan mötas med
invändningen att anfordran aldrig har ägt rum och all därför någon
preskriptionstid inte ens har börjat löpa. Omvänt kan en borgenär som väntar
med att kräva betalning mötas av påståendet atl anfordran skedde omedelbart
efter fordringens tillkomst och atl fordringen numera är preskriberad. Del
gäller alltså för berörda parter att spara inte bara kvitton o. d. beträffande
betalning utan också bevismaterial i fråga om anfordran eller uppsägning.
Vid sidan av de nu återgivna synpunkterna har det
under remissbehandlingen också anförts att det är oklart när vissa fordringar,
främst skadeståndsfordringar, förfaller lill betalning. Problem har vidare
ansetts kunna uppstå i fall då fordringens tillkomst tas som utgångspunkt för
preskriptionstiden. Främst gäller detta i fråga om villkorade fordringar, dvs.
fordringar som är beroende av att en viss omständighet inträffar.
Enligt min mening kan de framförda invändningarna
inte frånkännas betydelse. Framför allt torde förslaget om alt
preskriptionstiden skall räknas från fordringens förfallodag kunna vålla
svårigheter. Till viss del lorde man visseriigen kunna komma lill rätta med
problemen genom specialregler. Sådana bör dock så långt möjligt undvikas.
Mot promemorieförslaget kan dessutom invändas all
ett syslem med två olika utgångspunkter för beräkning av preskriptionstid ter
sig onödigt komplicerat. Än mer invecklat blir systemet om man dessutom, i
enlighet med vad jag nyss har föreslagit, har olika långa preskriptionstider
för skilda typer av fordringar.
Enligt min mening bör man välja ett tredje
alternativ när det gäller utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid,
nämligen att räkna preskriptionstiden från den dag en fordran tidigast kan
göras gällande. Genom en sådan ordning undgår man flera av de nackdelar som
uppstår om tillkomstdagen eller förfallodagen utgör utgångspunkten. Detta
alternativ innebär i fråga om fordringar med bestämd förfallodag atl
preskriptionstiden börjar löpa först från förfallodagen, oavsett när denna
inträffar. I fråga om fordringar utan bestämd förfallodag räknas
preskriptionstiden, om anfordran kan ske omedelbart, från fordringens
tillkomst. Krävs uppsägning, räknas
Prop.
1976/77:5 122
preskriptionstiden
från den dag till vilken uppsägning tidigast kan ske. För fordringar som är
beroende av all en viss omständighet inträffar räknas preskriptionstiden i
princip från den dag omständigheten inträffar. När det gäller fordringar som
har fastställts genom dom eller liknande avgörande bör emellertid
utgångspunkten bestämmas på ett något annoriunda sätt. Det är då fråga om all
beräkna ny preskriptionstid efter det preskriptionsavbrott har skett genom
inledande av rättegång e. d. Frågan om utgångspunkten för preskriptionstiden i
detta fall är en fråga om verkan av preskriptionsavbrott. Den frågan behandlas
i ett senare avsnitt i samband med övriga regler om verkan av
preskripiionsavbrotl.
Mot att alltid beräkna preskriptionstiden från den
lidpunkt då en fordran tidigast kan göras gällande kan invändas att del då i
vissa fall kan dröja myckel länge innan preskription inträder. Hit hör fall då
partema har avtalat om en förfallodag som ligger långt fram i tiden. Från
borgenärens synpunkt är det emellertid en fördel att inte behöva avbryta
preskriptionen före förfallodagen. Samtidigt kan det för gäldenären synas
naluriigt att preskriptionsavbrytande åtgärd inte behöver vidtas före
förfallodagen när parterna är ense om vilken dag betalning skall ske. Det får
alltså enligt min mening accepteras att en fordran i vissa fall preskriberas
lång tid efter tillkomsten.
Anges utgångspunkten för preskriptionstiden på det
här föreslagna sättet, talar flera skäl för att den preskriptionstid som
normalt skall gälla bestäms till tre år. En kortare preskriptionstid skulle ge
borgenären alltför kort tid att kräva ut sin fordran. Det är också tveksamt om
en kortare preskriptionstid alltid skulle vara lill fördel för gäldenären.
Denna fråga hänger uppenbariigen samman med vilka regler som ställs upp för
avbrytande av preskription. Som jag redan nämnt anser jag alt det i princip bör
krävas antingen att gäldenären erkänner skulden eller att borgenären vidtar
rättslig åtgärd för att preskription skall avbrytas. Om man inför en alltför
kort preskriptionstid föreligger en uppenbar risk för att borgenärer för att
undvika preskription mycket snabbt ansöker om stämning eller
betalningsföreläggande även mot sådana gäldenärer som kanske är fullt beredda
att betala frivilligt. Från den enskildes synpunkt är det naluriigtvis
betänkligt om han på det sättet blir utsatt för rättslig åtgärd i onödan. Över
huvud taget finns del med en mycket kort preskriptionslid risk för att vissa
borgenärer kommer att tillämpa kravratiner som är alltför hårdhänta mot
gäldenärerna.
A andra sidan finns det enligl min mening inte
anledning att ställa upp en generell preskriptionstid som är längre än tre år.
Med en sådan tidsfrist torde borgenären i allmänhet fö tillräcklig tid för att
vidta åtgärder för att fl betalt för sin fordran eller för att åstadkomma
preskriptionsavbrott. Gäldenären torde också fö tillräckligt rådram och slippa
risken för alt i onödan utsättas för rättsliga åtgärder.
Till förmån för en treårslid kan också anföras att
man under tidigare nordiska överläggningar har enats om att preskriptionstiden
bör vara tre
Prop. 1976/77:5 123
år.
I arbetet på gemensamma europeiska preskriptionsbeslämmelser har man utgått
från samma lid.
Sammanfattningsvis föreslår jag således alt
preskriptionstiden enligl huvudregeln skall vara tre år från den dag en
fordran tidigast kan göras gällande.
6.3
Undantag från den normala preskriptionstiden
Jag har redan tidigare sagt all del belräffande
vissa typer av fordringar finns skäl atl ha en längre preskriptionslid än den
normala. De fordringar som kan komma i fråga och som också har dragits fram
under remissbehandlingen av promemorian är fordringar på grand av skuldebrev eller
dom o. d., fordringar gentemot bank, skadeståndsfordringar, lönefordringar,
skattefordringar och fordringar mellan privatpersoner. Jag ämnar behandla dessa
olika typer av fordringar i skilda avsnitt.
6.3.1
Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m.
Som tidigare nämnts innehåller 1957 års förslag
regler om en tioårig preskriptionstid beträffande fordringar för vilka
skuldebrev har utfärdats eller som har fastställts genom dom eller liknande
avgörande. Även gällande dansk och norsk rätt föreskriver en längre
preskriptionstid för de angivna slagen av fordringar. Vid de nordiska
överiäggningar som senast har hållits har yppats sympati för att behålla sådana
regler.
Under remissbehandlingen har, som tidigare nämnts,
från flera håll uttalats att en preskriptionstid på tre år från förfallodagen
är alltför kort för att kunna gälla generellt. En längre preskriptionstid har
ansetts särskilt motiverad i fråga om skuldebrevsfordringar och domfästa
fordringar. Några remissinstanser har sålunda förordat att den föreslagna
treårstiden beträffande sådana fordringar ersätts av en femårstid.
Som skäl för att ha en lång preskriptionstid
beträffande fordran som grandar sig på skuldebrev kan till en början anföras
att parternas avsikt när skuldebrev utfärdas ofta är att skuldförhållandet
skall bestå under längre tid. Vidare minskar bevissvårigheterna, om gäldenären
gör en skriftlig betalningsutfästelse. Del finns därför mindre risk för tvist
om fordringen än annars. Och om tvist uppstår, är det lättare att föranstalta
om den utredning som kan visa sig erforderiig. De skäl för en kort
preskriptionstid som hänger samman med att oklara fordringsförhållanden så
snart som möjligt bör klaras upp faller därför i stor utsträckning bort när
skuldebrev har utfärdats.
Vad som nu har sagts om skuldebrevsfordringar
gäller också fordringar som grundar sig på annat skriftligt fordringsbevis,
exempelvis kontrakt eller liknande skriftligt avtal. Däremot finns det givetvis
inte skäl att föreskriva en längre preskriptionstid enbart därför alt
borgenären har tillställt gäldenären en faktura e. d. Förutsättningen föratt
en fordran skall anses jämställd med en skuldebrevsfordran är att fordringen
grundar sig på en skriftlig hand-
Prop.
1976/77:5 124
ling
som utgör bevis om all gäldenären är betalningsskyldig. Vad som kan krävas är
alltså ett skriftligt åtagande från gäldenärens sida att fullgöra en viss
prestation. Däremot bordet inte vara nödvändigl atl åtagandet ärovill-koriigt
eller att det belopp som skall eriäggas är exakt fixerat i den skriftliga
handlingen. Jag skall återkomma till hithörande frågor i specialmoliveringen.
Även om det alltså finns anledning alt ha en längre
preskriptionstid än tre år belräffande skuldebrevsfordringar och andra
fordringar som grundar sig på skriftligt fordringsbevis, kan en sådan ordning
inle gärna gälla generellt. Mycket talar för alt man gör undanlag belräffande
fordringar som hänför sig till konsumentköp och konsumenttjänster och alltså
låter vanliga regler om korttidspreskription gälla för sådana fordringar även
när de har kommit att grundas på ell skriftligt fordringsbevis. Risk finns
annars för att reglema om korttidspreskription, som ju är särskilt angelägna på
konsumentområdel, kringgås genom att näringsidkare i större omfattning avkräver
konsumenten en skriftlig förbindelse. Även bortsett härifrån är del önskvärt
att undvika att man fåren särskilt lång preskriptionstid bara därför att
konsumenten har åtagit sig betalningsskyldighet skriftligen.
Av störst praktiskt intresse i delta sammanhang är
fordringar som hänger samman med avbetalningsköp och liknande former av
kreditköp. Vid sådana köp är del regel atl gäldenären undertecknar ett kontrakt
eller annat skriftligt fordringsbevis. Enligt min mening skulle det te sig
klart omotiverat att för dessa vanliga typer av konsumentfordringar ha en
längre preskriptionstid, samtidigt som preskriptionstiden förkortades för
fordringar på konsumentområdel i allmänhet.
Vad jag nu har sagt leder till alt preskriptionstiden
för konsumentfordringar som hänger samman med konsumentköp och
konsumenttjänster i princip bör vara tre år även om fordringen grundar sig på
skuldebrev e. d.
När det däremot gäller fordringar som inte avser
konsumentköp o. d. finns det mindre anledning att hålla fast vid den kortare
preskriptionstiden i fall då fordringen grandar sig på skriftligt
fordringsbevis. Tvärtom talar här övervägande skäl för alt man har en längre
preskriptionstid än tre år. 1 rena affärsförhållanden kan en så kort preskriptionstid
som tre år i vissa fall innebära en klar nackdel för båda parter, t. ex. om det
är fråga om ett licensavtal eller annat skriftligt avtal som tillämpas
fortlöpande under lång lid. En längre preskriptionstid ter sig också motiverad
när det gäller fordringar på grund av banklån, inte minst beträffande den
vanliga typ av lån där låntagaren utfärdar ett skuldebrev som formellt
förfaller lill betalning eller kan sägas upp med vissa kortare mellanrum men
som automatiskt föriängs om låntagaren fullgör sina förpliktelser. Vad som nu
har sagts om banklån gäller även i fall då låntagaren är en privatperson.
Viktigt är också att preskriptionstiden inle är alltför kort i sådana fall då
borgenären har ställning av konsument, t. ex. när del gäller fordringar enligt
presentkort o. d. Även i rent privata fordringsförhållanden, t. ex. i fråga om
lån mellan
Prop.
1976/77:5 125
närstående
eller vänner, finns det fog för en längre preskriptionstid än tre år när
gäldenären har utfärdat skuldebrev.
På grund av det sagda förordar jag i fråga om
fordringar som inle hänger samman med konsumentköp e. d. alt del föreskrivs en
längre preskriptionstid än tre år, om. fordringen grundar sig på skuldebrev
eller annat skriftligt fordringsbevis.
En särskild fråga är vilken preskriptionstid som
skall gälla beträffande löpande skuldebrev. Som jag senare skall återkomma till
i specialmotiveringen anser jag övervägande skäl tala för att sådana skuldebrev
bör löpa med en längre preskriptionstid, även om skuldebrevet skulle avse ett
kon-sumenlköp eller en konsumenttjänst. Jag vill emellertid erinra om atl konsumenlköplagen
(1973:877) f. n. innehåller ett förbud mol användande av löpande skuldebrev i
konsumentköpsammanhang.
De skäl som kan anföras till förmån för en längre
preskriptionstid för skuldebrevsfordringar o. d. gör sig i ännu högre grad
gällande beträffande fordringar som har fastställts genom dom eller liknande
avgörande. Genom domstolsprövningen slås på ett auktoritativt sätt fast i vad
mån gäldenären är betalningsskyldig eller ej. Avgörandet är bindande för
parterna. De skäl för en kort preskriptionstid som hänger samman med önskemålet
atl fordringsförhållanden skall bli klariagda inom rimlig tid gör sig alltså
inte gällande i detta fall.
Även beträffande domfästa fordringar bör således
preskriptionstiden vara längre än tre år. Det finns härvid enligl min mening
inle skäl alt göra skillnad mellan fall då domen avser ell konsumentköp e. d.
och övriga domfästa fordringar. Bl. a. kan sägas att borgenären genom domen
får en grand för sin fordran som är fristående från det bakomliggande
förhållandet. Praktiskt sett skulle det också kunna vålla avsevärda
svårigheter att i preskriplionshänseende göra skillnad mellan olika typer av
domar.
När det gäller atl bestämma preskriptionstidens
längd för sådana fordringar som skall vara underkastade en längre
preskriptionstid än tre år ligger det nära till hands att anknyta till gällande
regler och alltså föreskriva en tio-årsfrist. En längre preskriptionstid bör i
varje fall inte komma i fråga. Vissa omständigheter kan anföras till förmån för
en kortare tid än tio år. Under remissbehandlingen har också tanken på en
femårig preskriptionstid för skuldebrevsfordringar förts fram. Mot detta kan
emellertid invändas att liden då blir väl kort beträffande skuldebrev som inte
har bestämd förfallodag, åtminstone om preskriptionstiden räknas redan från den
dag fordringen tidigast kan göras gällande. Vidare uppstår olägenheter i fråga
om sådana fordringar som förfaller eller kan sägas upp med vissa mellanrum men
som löper vidare, om gäldenären fullgör sina förpliktelser. Det kan också helt
allmänt sägas att om man vid sidan av den normala treårsliden vill ha en längre
preskriptionstid belräffande vissa slags fordringar, så bör tiderna ligga
längre från varandra än två år. Alt å andra sidan föra in en preskriptionstid
som är längre än fem år men kortare än den nuvarande tioårstiden
Prop.
1976/77:5 126
ter
sig knappast motiverat. Jag förordar alltså all tiden bestäms till tio år.
Liksom när del gäller fordringar i allmänhet bör
preskriptionstiden för skuldebrevsfordringar räknas från den dag fordringen
tidigast kan göras gällande. Detta innebär belräffande skuldebrev som skall
infrias så snart anfordran sker och där anfordran kan ske omedelbart att
preskriptionstiden börjar löpa i och med skuldebrevets tillkomst. Är
förfallotiden bestämd, räknas preskriptionstiden från förfallodagen. Vad
beträffar domfästa fordringar skall jag la upp frågan om utgångspunkten för
preskriptionstiden i ett följande avsnitt om verkan av preskriptionsavbrott.
Jag ämnar återkomma lill de nu förordade
bestämmelserna i specialmotiveringen. Redan här vill jag emellertid ta upp
frågan huruvida undanlagsregeln för skuldebrevsfordringar bör gälla även
fordran på ränta och annan lilläggsförpliktelse till huvudfordran. Enligt dansk
och norsk rätt gäller den kortare preskriptionstiden för fordran på förfallen
ränta, dock inte om skuldebrev har utfärdals för fordringen. 1 1957 års
betänkande föreslogs en liknande bestämmelse. I departementspromemorian
föreslås att ränlefordringar skall följa huvudregeln om en tioårig
preskriptionstid från tillkomsten och en treårig från förfallodagen, vilket i
praktiken innebär en treårig preskriptionstid för de flesta räntefordringar.
Onekligen kpn vissa skäl anföras för att låta
räntefordringar vara underkastade en kort preskriptionstid. Emellertid anser
jag att intresset av att ha så enkla och enhetliga regler som möjligt väger
över till förmån för en motsatt lösning. Preskriptionstiden för en räntefordran
bör således vara av samma längd som preskriptionstiden för huvudfordringen. Har
skriftligt fordringsbevis utfärdats och är det inte fråga om konsumentköp e. d.
eller är preskriptionstiden för huvudfordringen av annan anledning tio år, bör
inte heller räntan preskriberas förrän efter tio år. I de fall preskriptionstiden
för huvudfordringen är tre år, bör samma tid gälla för räntan.
En annan sak är all det med hänsyn lill räntans
subsidiära karaktär kan övervägas atl införa en beslämmelse om att ränta inte
för krävas ul när huvudfordringen har preskriberats. Den frågan skall behandlas
i ett senare avsnitt i samband med andra frågor om verkan av preskription. Här
skall endast påpekas att de skäl som talar för att samma preskriptionstid bör
gälla beträffande kapital och ränta inte gör sig gällande, om sambandet mellan
huvudfordringen och räntefordringen har upplösts. Om t. ex. en gäldenär som
har försummat flera räntebetalningar utfärdar en separat skuldförbindelse där
han åtar sig alt betala den förfallna räntan en viss dag, bör
preskriptionstiden kunna bli tio år, även om preskriptionstiden är tre år för
huvudfordringen.
Vad som har sagts beträffande ränta bör gälla också
andra tilläggsför-pliklelser enligt skuldebrev, dock endast om gäldenärens
åtagande även omfattar tilläggsförpliktelsen. Den längre preskriptionstiden bör
alltså inle ulan vidare vara tillämplig belräffande t. ex. expeditionskostnader
och rät-
Prop.
1976/77:5 127
tegångskostnader.
Har borgenären inlett rättsligt förfarande som har lett till dom eller liknande
avgörande varigenom gäldenären har ålagts ersätta borgenärens
rättegångskostnader, kommer dock tioårsliden atl gälla också kostnaderna,
eftersom domfästa fordringar enligt vad jag tidigare har förordat skall vara
underkastade den längre preskriptionstiden.
Att samma preskriptionstid föreslås gälla för
fordran på ränta som för huvudfordringen innebär inle att utgångspunkten för
preskriptionstiden blir densamma. I vissa fall kan preskriptionstiden för
huvudfordringen börja löpa före preskriptionstiden för räntefordringen, i andra
fall kan del vara tvärtom. Om t. ex. huvudfordringen förfaller till betalning
vid anfordran men räntan, om anfordran inte sker, förfaller en gång per år,
räknas preskriptionstiden för huvudfordringen från den dag anfordran tidigast
kan ske, dvs. i allmänhet från fordringens tillkomst, men preskriptionstiden
för räntefordringen från den dag resp. räntebelopp skall betalas. Förfaller huvudfordringen
till betalning exempelvis fem år efter fordringens tillkomst men räntan
årligen, räknas preskriptionstiden för huvudfordringen från den avtalade
förfallodagen och preskriptionstiden för räntan från den dag resp. räntebelopp
förfaller till betalning.
Vad jag nu har sagt om ränta gäller också
dröjsmålsränta, i den mån gäldenären har utfäst sig att betala sådan ränta.
Däremot bör fordran på dröjsmålsränta som grandar sig enbart på räntelagen
(1975:635) behandlas som en fristående fordran och alltså vara underkastad en
treårig preskriptionstid, oavsett vilken tid som gäller beträffande
huvudfordringen.
I dansk och norsk rätt föreskrivs att den kortare
preskriptionstiden på tre resp. fem år skall vara tillämplig också på
fordringar som avser förfallen termin av pension, livränta och vissa andra
periodiska prestationer, dock inte om skuldebrev har utfärdats för fordringen.
För min del anser jag att man i princip bör inta samma ståndpunkt belräffande
dessa typer av periodiska prestationer som i fråga om räntor. Övervägande skäl
talar alltså för att man inte heller beträffande de periodiska prestationerna
inför någon specialregel. Detta medför bl. a. att preskriptionstiden för
fordran på underhållsbidrag normalt blir tio år från den dag resp. belopp
förfaller till betalning, om bidragsskyldighet har fastställts genom dom eller
grandas på skriftligt avtal. Påpekas bör att själva rätten till underhåll
givetvis inte preskriberas.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att frågor
som rör underhållsbidrag f. n. utreds av familjelagssakkunniga (Ju 1970:52).
Det ingår i de sakkunnigas arbete att närmare pröva spörsmålet om preskription
av fordringar på underhållsbidrag och det eventuella behovet av
specialpreskriptionsregler på
det
området.
Under remissbehandlingen har del gjorts gällande
att promemoriefdrslaget leder till olägenheter för bankerna i fråga om vanliga
banklån. Det gäller lån enligl sädana skuldebrev som har bestämd förfallodag
men som in-
Prop.
1976/77:5 128
nehålleren
föriängningsklausul som innebär alt förfallodagen successivt flyttas fram om
låntagaren betalar ränta och amortering i föreskriven ordning. De påstådda
olägenheterna hänger samman med att preskriptionstiden enligt
promemorieförslaget skall vara så kort som tre år från förfallodagen och att
det skall krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrolt från borgenärens
sida.
Med anledning av remisskritiken på denna punkt vill
jag framhålla all borgenären inle riskerar några olägenheter av det angivna
slaget, om del i promemorian föreslagna systemet ersätts med den ordning som
jag har förordat. De fordringar som åsyftas kommer nämligen att löpa med en tioårig
preskriptionstid. Fullgör gäldenären sina åligganden skall, som närmare
behandlas i del följande, ny preskriptionslid fortlöpande räknas från den dag
gäldenären betalar ränta eller amortering. Säger borgenären upp hela krediten
på grund av gäldenärens försummelse och träffar parterna därefter uppgörelse om
alt återgå lill den tidigare avtalade ordningen för kreditens avveckling, löper
en ny tioårig preskriptionstid från den dag uppgörelse träffas, eftersom
preskriptionsavbrott då sker genom gäldenärens erkännande av skulden.
Vad beträffar fordringsförhållanden med flera
gäldenärer anser jag att preskriptionstiden liksom enligt promemorieförslaget
bör räknas separat för var och en av gäldenärerna. Preskriptionstiden bör
alltså räknas från den dag borgenären kan göra fordringen gällande mot resp.
gäldenär. Principen bör vara densamma oavsett om gäldenärernas ansvar är delat
eller solidariskt.
Enligt gällande rätt är de allmänna bestämmelserna
om fordringspreskription i princip tillämpliga också på fordran på grund av
borgen. En särskild bestämmelse flnns dock i 4 § förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål. Där
föreskrivs i fråga om proprieborgen en tolvmånadersfrist räknat från den dag
betalning skulle ha eriagts. Bestämmelsen är inte tillämplig, om borgensmannen
har gått i borgen "tills full betalning sker".
Enligt promemorieförslaget skall de allmänna
bestämmelserna om preskriptionstidens längd vara tillämpliga också på fordran
på grund av borgen. Den särskilda bestämmelsen om preskription av proprieborgen
i 1798 års förordning föreslås upphävd. Förslaget innebär alltså atl
preskriptionstiden för borgenärens fordran mol borgensmannen skall vara tio år
från fordringens tillkomst resp. tre år från förfallodagen. Utgångspunkten för
den längre preskriptionstiden blir enligt promemorieförslaget olika beroende
på om det är fråga om proprieborgen eller enkel borgen. Vid proprieborgen anses
fordringen mot borgensmannen tillkommen den dag han gör sitt åtagande, dvs. i
princip samtidigt som huvudfordringen. Vid enkel borgen bör däremot borgenärens
fordran mot borgensmannen inte anses tillkommen förrän det har visat sig all
borgenären inle kan få betalt av huvudgäldenären.
Promemorieförslagels bestämmelser om preskription
av fordran på grand av borgen har föranlett viss kritik under
remissbehandlingen. Kritiken gäller
Prop.
1976/77:5 129
framför
allt förslagels konsekvenser i sådana fall då en proprieborgensman har gått i
borgen för ett lån med bestämd förfallodag som successivt flyttas fram. Den
föreslagna ordningen anses innebära olägenheter för borgenären genom alt han
tvingas vidta preskriptionsavbrytande åtgärd gentemot borgensmannen vart
tredje år, även om huvudgäldenären fullgör sina skyldigheter.
För egen del anser jag atl de bestämmelser om
preskriptionstid som jag har föreslagit i del föregående bör kunna tillämpas
även på borgensfordringar. Även i fråga om sådana fordringar undgår man på det
sättet de olägenheter som har påtalats under remissbehandlingen. Eftersom
fordringar på grand av borgen normalt torde grandas på skriftligt
fordringsbevis och ligga utanför området för konsumentköp och
konsumenttjänster, kommer sådana fordringar regelmässigt att vara underkastade
en preskriptionstid på tio år från den dag fordringen tidigast kan göras
gällande. Vilken dag fordringen tidigast kan göras gällande blir bl. a.
beroende av om det är fråga om enkel borgen eller proprieborgen. Jag återkommer
till denna fråga i ett följande avsnitt.
Jag förordar alltså att de allmänna bestämmelserna
om preskriptionstidens längd och utgångspunkten för preskriptionstiden skall
gälla också borgensfordringar. Detta innebär också att jag ansluter mig till
förslaget i promemorian att upphäva 4§ i 1798 års förordning.
Även när det gäller regressfordringar anser jag tt
de allmänna bestämmelser som jag har förordat i det föregående bör gälla.
Därigenom uppnås en förenkling i förhållande till promemorieförslaget. Grandas
regressfordringen på skuldebrev e. d. blir tiden i allmänhet tio år och i
annat fall tre år. I båda fallen blir utgångspunkten för preskriptionstiden den
dag fordringen tidigast kan göras gällande, dvs. den dag den
regressberättigade har infriat huvudfordringen. Jag skall återkomma till
hithörande fordringar i det följande.
6.3.2
Fordringar på bank o. d.
För bankfordringar, dvs. fordringar på medel som
innestår på bankräkning, gäller f n. huvudregeln om tioårig preskription. I
1957 års betänkande föreslogs särskilda bestämmelser för sådana fordringar.
Eftersom medel som har satts in i bank ofta får stå orörda under mycket lång
tid utan att borgenären ser till att banken erkänner skulden, ansågs det
uppenbart olämpligt att tillämpa bestämmelserna om tioårig eller treårig
preskription på sådana fordringar. 1 stället föreslogs en tjugoårig
preskriptionstid räknad från fordringens tillkomst.
Enligt dansk rätt preskriberas bankfordringar efter
tjugo år från fordringens tillkomst. Även enligt norsk rätt är
preskriptionstiden tjugo år, men tiden räknas från förfallodagen. 1 det norska
departementsförslaget från 1972 föreslås atl tjugoårstiden bibehålls men atl
den räknas från tillkomstdagen. 1 Finland finns regler som innebär att en
fordran på grund av bankinsättning
Prop.
1976/77:5 130
preskriberas
efter kungörelseförfarande när tio år har förflutit från del bankräkningen
senast användes. Det är dock ovanligt att bankerna utnyttjar
kungörelseförfarandet.
1 promemorian konstateras alt bankfordringar som
regel torde vara betalbara antingen vid anfordran eller viss lid efter
uppsägning. Tillämpas promemorieförslagets bestämmelser på sådana fordringar,
innebär det att en preskriptionstid av tio år från insättningen primärt kommer
att gälla. När fordringen förfaller till betalning efter anfordran eller
uppsägning, ersätts tioårstiden av en treårsfrist räknad från förfallodagen.
1
promemorian framhålls att de föreslagna reglerna inte medför någon ökad risk
för rättsföriuster för borgenärerna när det gäller banktillgodohavanden som
ännu inte har förfallit till betalning. Vad beträffar medel som är tillgängliga
för lyftning vid anfordran torde några olägenheter inte heller föranledas av
att den treåriga preskriptionstiden blir tillämplig när fordringen förfaller
till betalning. Utbetalning torde nämligen regelmässigt ske i samband med att
anfordran sker. Däremot kan enligt promemorian de föreslagna reglerna medföra
en försämring för kontohavare som har medel innestående på bankräkning från
vilken uttag för ske först viss tid efter uppsägning. Det gäller framför allt
sådana fall då konlohavaren fortlöpande verkställer uppsägning men sedan inte
tar ul medlen. 1 promemorian framhålls emellertid att risken för att
konlohavaren gör rättsföriuster i en sådan situation torde vara obetydlig,
eftersom preskriptionsavbrott enligt förslaget skall kunna ske genom att
banken erkänner skulden genom saidobesked eller på annat sätt och eftersom
bankerna i praktiken inte torde göra gällande att preskription har inträtt.
Mot bakgrand av det sagda föreslås i promemorian
inte några särskilda bestämmelser om preskription av fordran på medel som har
satts in i bank. Det innebär alltså att förslagets allmänna bestämmelser skall
vara tilllämpliga även på sådana fordringar. Emellertid föreslås en särskild
bestämmelse om att det skall vara möjligt att träffa avtal om föriängd
preskriptionstid bl. a. i fråga om bankfordringar.
Under remissbehandlingen har man från flera håll
avstyrkt att promemorieförslagets allmänna bestämmelser tillämpas på
bankfordringar. Det främsta skälet härtill är att den föreslagna treårstiden
anses vara alltför kort och ägnad att medföra ölägenheter för både insätlarna
och bankerna. I stället föreslås att den nuvarande tioårstiden behålls för
bankfordringar.
Också jag anser att promemorians bestämmelser om
preskriptionstidens längd passar mindre väl för bankfordringar. Även om det med
hänsyn till bankemas praxis inte föreligger någon större risk för att det i
praktiken skall uppstå rättsföriuster för insätlarna, kan en treårig
preskriptionstid ändå medföra olägenheter för både insättare och banker. Än
större blir uppenbariigen ölägenheterna, om man inför en treårstid och
samtidigt, i enlighet med vad jag tidigare har förordat för andra typer av
fordringar, räknar tiden
Prop.
1976/77:5 131
från
den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Väljer man en sådan
utgångspunkt även för bankfordringar måste man alltså i varje fall bestämma
preskriptionstiden lill minsjt tio år.
Det kan emellertid sägas all fordringar på medel
som har satts in på bankräkning intar en särställning i preskriptionshänseende.
Från insättarens synpunkt är insättningen snarast en form av deposition av
samma art som när han lämnar värdepapper eller annan egendom till förvaltning
av bank. I enlighet med vedertaget juridiskt betraktelsesätt bedöms emellertid
fallen olika. Insättning på bankräkning ger upphov till ett
obligationsrältsligl anspråk som är underkastat vanliga preskriptionsregler.
Anspråk på att fö tillbaka egendom som har lämnats lill förvaltning av bank är
däremot av sak-rättslig karaktär och är över huvud taget inte föremål för
preskription. För den som inle är förtrogen nied juridiska termer och tänkesätt
torde det vara svårförståeligt att hans rättigheter mot banken bedöms olika i
de båda fallen.
Den som sätter in pengar på bankräkning torde i
många fall vara helt okunnig om att hans fordran kan preskriberas. För gemene
man torde det te sig närmast självklart att han skall ha en ovillkoriig rätt
att få tillbaka de pengar han har satt in på banken. Att ett sådant synsätt
inte är främmande ens för bankerna framgår av att de så gott som aldrig torde
åberopa preskription när ett bankkonto har stått orört under lång tid, låt
vara att ränta inte tillgodoförs konlohavaren för mer än tio år.
Mot bakgrand av det anförda kan ifrågasättas om
fordringar på grand av insättning i bank över huvud taget bör vara föremål för
preskription. Vid avgörandet av denna fråga måste emellertid skälig hänsyn tas
också lill bankernas intressen. Vad som från banksynpunkt kan anföras till
förmån för att bankfordringar bör vara underkastade preskription är att
bankerna kan ha intresse av att definitivt avveckla bankkonton som har stått
outnyttjade under mycket lång tid. I praktiken lorde emellertid behovet av en
sådan möjlighet vara begränsat.
För att bankernas intresse av att bli kvitt gamla
konton skall tillgodoses är det i och för sig inte nödvändigl atl
bankfordringar är underkastade preskription. En möjlighet är att införa
bestämmelser som ålägger bankerna att vidta de åtgärder som behövs fören
avveckling. Ett sådant system finns, som tidigare nämnts, i Finland, där rätten
att kräva ut en fordran på grand av bankinsättning inte kan upphöra på annat
sätt än genom kungörelse-förfarande när tio år har förflutit från det
bankräkningen senast användes.
I själva verket har bankerna också här i landet
vissa möjligheter att fö till stånd en avveckling av gamla konton, även om
banktillgodohavanden undantas från preskriptionsbeslämmelsema. För det första
kan en bank som vill avveckla ett konto ta kontakt med konlohavaren och betala
tillbaka det insatta beloppet. 1 de allmänna villkoren för flera av de
vanligaste typerna av bankräkningar tas numera regelmässigt in en klausul som
ger banken rätt att avsluta kontot efter uppsägning som får ske genom
kungörelse i
Prop.
1976/77:5 132
Post-
och Inrikes Tidningar.
En annan möjlighet som kan användas, om
konlohavaren inte kan anträffas eller banken inle vet vem som är rätt
borgenär, är alt använda det förfarande som föreskrivs i lagen (1927:56) om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Nedsältningsförfarandel är emellertid tillämpligt bara i fråga om förfallna
fordringar. Eftersom fordringar på medel som har stått outnyttjade under lång
tid som regel inte är förfallna till betalning, kan bankerna i praktiken sällan
använda sig av denna möjlighet.
Vad jag nu har sagt innebär alt om bankfordringar
undantas från preskriplionsbeslämmelserna, så bör bankerna samtidigt ges ökade
möjligheter att själva ta initiativ lill att avveckla gamla konton. Delta kan
åstadkommas antingen genom att möjligheterna att använda
nedsältningsförfarandel utvidgas eller genom att det införs särskilda
bestämmelser om avveckling av bankkonton efter kungörelseförfarande e. d.
Förfarandet med nedsättning kan förefalla något opraktiskt och omständligt, men
detta alternativ framstår trots detta som den enklaste lösningen. Med hänsyn
också till att det endast undantagsvis torde bli aktuellt för bankerna att
vidta åtgärder för att avveckla gamla konton förordar jag därför en utvidgning
av möjlighetema till nedsättning.
Insättning på postgirokonto företer i flera
avseenden likheter med insättning hos bank. Fordran på medel som har satts in
pä postgirokonto bör därför i preskriptionshänseende behandlas på samma sätt
som fordran gentemot bank. Även de nyss förordade bestämmelsema om nedsättning
bör gälla beträffande medel på postgirokonto.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att fordringar
på medel som har satts in i bank eller på postgirokonto bör undantas från
preskriptionslagens bestämmelser. Med bank bör därvid förstås Sveriges
riksbank, bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrakskredit. Vidare
föreslår jag att det i 1 § lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar tas in en bestämmelse om att nedsättning av belopp som satts
sin på räkning hos bank e. d. för ske även om fordringen inte är förfallen till
betalning, under föratsättning att tio år har förflutit från det insättning
eller uttag senast gjordes. Som jag närmare skall behandla i ett följande
avsnitt förordar jag dessutom att den tid som skall förflyta innan medel som
har satts ned för lyftas av den som har gjort nedsättningen förkortas från
tjugo till tio år.
Vad jag nu har sagt gäller kontohavarens fordran på
att återfå det insatta beloppet. Det kan ifrågasättas om samma ordning bör
tillämpas beträffande ränta på insatta medel. Med visst fog kan göras gällande
att en räntefordran bör vara underkastad vanliga preskriptionsregler, eftersom
räntan inte ingår i det belopp som har anförtrotls banken av insättaren.
Övervägande skäl talar emellertid enligt min mening för att samma ordning bör
gälla beträlTande räntan som i fråga om kapitalbeloppet.
På
grund av det anförda föreslår jag att också fordringar på ränta på insatta
Prop.
1976/77:5 133
medel
undantas från preskription och att den föreslagna bestämmelsen i lagen om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar blir tillämplig på
sådan ränta.
6.3.3
Skadeslåndsfordringar m. m.
Promemorieförslaget innehåller en särskild
bestämmelse om beräkning av preskriptionstiden för villkorade fordringar o. d.
Enligt den bestämmelsen skall en fordran som är beroende av att en viss
omständighet inträffar inte anses tillkommen förrän detta sker. Bestämmelsen
skall enligt promemorian tillämpas bl. a. på skadeståndsfordringar, såväl inom
som utanför kontraktsförhållanden.
Promemorieförslaget
innebär alltså i fråga om fordran på skadestånd för kontraktsbrott att den
tioåriga preskriptionstiden räknas från den dag kontraktsbrottet sker. När
fordringen förfaller till betalning genom att anfordran sker eller på annat
sätt, ersätts tioårstiden av en treårstid. I promemorian påpekas dock att
rätten till ersättning kan vara tidsbegränsad på grund av avtal eller
bestämmelse i lag.
1 fråga om utomobligaloriska skadeståndsanspråk
innebär promemorieförslaget att den tioåriga preskriptionstiden normalt räknas
från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företas. Inträffar emellertid
skadeeffekten vid en senare tidpunkt, skall fordringen enligt promemorian anses
tillkommen först då med påföljd att utgångspunkten för den tioåriga
preskriptionstiden förskjuts. När en skadeståndsfordran förfaller till
betalning, ersätts tioårstiden av en treårstid räknad från förfallodagen.
1 promemorian diskuteras också frågan hur
preskriptionstiden bör beräknas vid omprövning av skadestånd, t. ex. enligt 5
kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207). Det konstateras att en föratsättning för
att ett fastställt skadestånd skall kunna omprövas är att förhållandena har
ändrats. 1 promemorian föreslås därför att den tioåriga preskriptionstiden i
de fall omprövning kan ske skall beräknas med tillämpning av den nyss nämnda
bestämmelsen om villkorade fordringar. Preskriptionstiden skall alltså räknas
från den dag den nya omständigheten inträffar.
Del påpekas i promemorian att det ibland kan
förflyta en viss tid iiinan en skadelidande får kännedom om att det har
inträffat en omständighet som kan leda till ändring av det fastställda
skadeståndet. I sådana fall kan preskriptionstiden liksom annars när en
borgenär saknar kännedom om sin fordran föriängas enligt en särskild
bestämmelse i förslaget. Preskriptionstiden går då ut tidigast ett år efter
den dag borgenären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha
fått kännedom om sin fordran. Preskriptionstiden får dock inte föriängas med
mer än sammanlagt tio år.
Promemorieförslagets bestämmelser om
preskriptionstiden för skadeståndsfordringar har kritiserats från flera håll
under remissbehandlingen. Någ-
Prop.
1976/77:5 134
ra
remissinstanser framhåller alt förslaget på flera punkter innebär avvikelser
från gällande rätt och att detta kan leda lill olägenheter av olika slag. Remissinstanserna
vänder sig framför allt mot förslagel att den tioåriga preskriptionstiden
skall räknas från den tidpunkt när skadeeffekten inträffar. Dessutom gör några
remissinstanser gällande att del är oklart vilken tidpunkt som enligt
promemorieförslaget skall vara utgångspunkt för den treåriga preskriptionstiden
och atl det i praxis och doktrin finns olika åsikter om när en
skadeståndsfordran skall anses förfallen till betalning.
För min del medger jag all del kan vara oklart vid
vilken tidpunkt en skadeståndsfordran skall anses förfallen till betalning.
Detta talar mot att man använder förfallodagen som utgångspunkt för beräkning
av preskriptionstid. Jag vill också erinra om alt jag tidigare har förordat
att man beträffande fordringar i allmänhet beräknar preskriptionstiden från
den tidpunkt då en fordran tidigast kan göras gällande. Uppenbariigen är det
önskvärt om man så långt möjligt har samma utgångspunkt för preskriptionstid
vid alla typer av fordringar. Enligt min mening får det också anses lämpligt
att, åtminstone som en huvudregel, räkna preskriptionstiden för skadeståndsfordringar
från den tidpunkt då fordringen tidigast kan göras gällande. Detta innebär att
preskriptionstiden börjar löpa när skadan inträffar.
I
de fiesta fall inträffar en skada samtidigt som den skadegörande handlingen
företas. Det innebär då knappast några problem att beräkna preskriptionstiden
med utgångspunkt från tidpunkten för skadan. Situationer förekommer emellertid
då effekten av en skadegörande handling inträffar först senare. Det kan
ifrågasättas om man även i ett sådant fall bör låta tidpunkten för skadan bilda
utgångspunkt för preskription. Ett sådant beräkningssätt kan i vissa fall
innebära avsevärda nackdelar för den som är ansvarig för skadan. Särskilt när
det gäller produkt- och miljöskador kan skadeverkningar dröja mycket lång tid
efter den skadegörande handlingen. Preskription kommer då också att inträda
mycket sent.
A
andra sidan skulle det från den skadelidandes synpunkt te sig egendomligt, om
preskriptionstid i vissa fall börjar löpa innan effekten av en skadegörande
handling har inträffat och innan den skadelidande alltså har haft möjlighet att
begära ersättning för skadan. Både hänsyn till den skadelidande och rent
pricipiella skäl talar för att man även vid fördröjda skador räknar
preskriptionstid från tidpunkten för skadan. Skulle resultatet i något fall bli
obilligt för den skadeståndsskyldige, kan han tillgodoses på annat sätt,
exempelvis genom atl man ställer upp en yttersta gräns för framställning av
skadeståndsanspråk, räknat från tidpunkten för den skadegörande handlingen.
Jag återkommer strax till denna fråga.
En komplikation uppträder också i fall då en
skadelidande inte omedelbart får kännedom om att det har inträffat en skada som
kan ge upphov till ersättningsanspråk. Det kan t. ex. länkas alt det uppstår en
dold skada i en byggnad eller att egendom som inte står under ägarens
omedelbara tillsyn
Prop.
1976/77:5 135
utsätts
för skadegörelse: Vidare kan den situationen inträffa all den skadelidande
saknar kännedom om vem som har vållat skadan.
Självklart får reglerna om preskription av
skadestånd inte utformas så, att den skadelidande riskerar att gå miste om
skadestånd i fall då han saknar kännedom om skadan eller den ansvarige och hans
bristande kunskap är ursäktlig. Det skulle därför kunna ifrågasättas om man
inte i hithörande fall bör beräkna preskriptionstiden från den dag den
skadelidande får kännedom om skadan och om vem som är ansvarig för den. En
sådan bestämmelse finns i norsk rätt. En variant härav föreslogs i 1957 års
betänkande, som innehåller en bestämmelse om att preskriptionstiden för en
utomobligatorisk skadeståndsfordran skall räknas från den dag den
ersätt-ningsberättigade erhöll eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde
ha erhållit kunskap om skadan och den ansvarige för skadan. 1 dansk rätt finns
en allmän bestämmelse om föriängning av den kortare preskriptionstiden, när
borgenären inte kan göra sin fordran gällande pågrand av ursäktlig ovetskap om
fordringen. Preskriptionstiden skall då räknas från den tidpunkt då borgenären
var eller med sedvanlig aklsamhet skulle ha varit i stånd alt kräva betalning.
En annan möjlighet är att även i de fall som nu har
berörts låta preskriptionstiden börja löpa i och med att skadan har inträffat
men införa en särskild bestämmelse om föriängd preskriptionstid när den
skadeståndsskyldige saknar kännedom om skadan eller vem som är gäldenär.
Enligt min mening är en sådan lösning att föredra. Jag återkommer till bestämmelsen
i det följande.
Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att
man i fråga om skadeståndsfordringar bör kunna ha samma utgångspunkt för
preskriptionstid som beträffande fordringar i allmänhet och alltså föreskriva
att preskriptionstiden räknas från den tidpunkt då fordringen tidigast kan
göras gällande.
När del sedan gäller frågan om preskriptionstidens
längd talar onekligen vissa skäl för att man i skadeståndssammanhang har en
längre preskriptionstid än den treårsfrist som jag förordat för fordringar i
allmänhet. En treårig preskriptionstid, beräknad från den tidpunkt som tidigare
harangetts, kan i en del fall synas alltför kort för att den skadelidande skall
ha tillräckliga möjligheter att bevaka sina intressen. De fall då den
skadelidande behöver längre tid på sig torde emellertid framför allt vara de
tidigare berörda fallen då han inte genast för kännedom om skadan eller vem som
har vållat den. I sådana situationer bör, som jag nyss nämnde, den
skadelidandes intressen tillgodoses genom att man inför en tilläggsfrist.
Promemorieförslaget innehåller också en bestämmelse som innebär att
preskriptionstiden föriängs i fall då borgenären saknar kännedom om sin fordran
eller om vem som är gäldenär. Fordringen preskriberas då tidigast ett år efter
den dag borgenären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha
fått erforderiig kännedom. Föriängning för dock inte ske med mer än sammanlagt
tio år.
Prop.
1976/77:5 136
Enligt min mening får den föreslagna bestämmelsen
om föriängning av preskriptionstid anses lämplig. Med en sådan bestämmelse
undanröjs också i allt väsentligt de olägenheter som en treårig
preskriptionslid kan medföra för den skadelidande. Jag finner alltså inte
anledning alt av hänsyn till den skadelidande avvika från den treårstid som bör
gälla för fordringar i allmänhet. Beaktas bör också att försäkringsavialslagen
innehåller en regel om en treårig preskriptionstid för den som vill bevaka
fordringsrält på grand av försäkringsavtal, låt vara atl tiden räknas från det
borgenären fick kännedom om atl fordringen kunde göras gällande.
Inte heller den skadeståndsskyldiges intressen
motiverar atl man i skadeståndssammanhang ställer upp en annan
preskriptionstid än den normala, åtminstone inte när skadan uppstår i samband
med eller relativt kort tid efter den skadegörande handlingen. Däremot kan del,
som jag redan tidigare har antytt, finnas skäl all införa en yttersta gräns,
räknat från den skadegörande handlingen, inom vilken ett skadeståndsanspråk
måste göras gällande.
1 1957 års betänkande föreslogs en yttersta
tidsgräns på tjugo år. Även under remissbehandlingen har krav på en yttersta
tidsgräns förts fram. Ett skadeståndsansvar utan en sådan tidsgräns skulle
enligt vissa remissinstansers åsikt kunna leda till obilliga resultat när det
gäller sådana typer av skador där fördröjda skadeverkningar inte är ovanliga,
t. ex. produkt- och miljöskador. Det framhålls i det sammanhanget att
möjligheten alt försäkra sig mot ersättningsskyldighet för sent uppkommande
skador är begränsad med de principer som är gängse i försäkringsbranschen.
Även jag anser att starka skäl talar för alt införa
en yttersta tidsgräns för rätten att framställa skadeståndsanspråk. Det kan
visseriigen anföras vissa omständigheter som talar mot en sådan regel. Det
praktiska behovet av en yttersta tidsgräns kan sägas vara relativt begränsat,
eftersom det blir svårare ju längre tiden går att bevisa ett orsakssamband
mellan handling och skada. Bevissvårigheterna i förening med risken att få stå
för motpartens rättegångskostnader medför sålunda i de fiesta fall en naturiig
begränsning av benägenheten att väcka skadeståndstalan efter lång tid. Vidare
kan det göras gällande att det i allmänhet ligger närmare till hands atl den
ska-devållande får bära ett ansvar även vid framskjutna skador än att den skadelidande
blir utan ersättning.
Trots de skäl som sålunda och i övrigt kan anföras
mot att införa en yttersta tidsgräns beträffande skadeståndsanspråk anser jag
ändå att övervägande skäl talar till förmån för att ställa upp en sådan gräns.
Även om stor hänsyn bör tas till den skadelidande, är det orimligt att den som
har företagit en viss handling skall kunna utsättas för skadeståndskrav hur
lång lid som helst efter handlingens företagande. Beaktas bör härvid att det på
vissa områden, t. ex. när det gäller produkt- och miljöskador, inte är ovanligt
att skadeeffekter uppstår mycket sent, samtidigt som orsakssambandet mel-
Prop.
1976/77:5 137
lan
handling och skadeeffekt kan klariäggas. Till detta kommer att möjligheterna
alt försäkra sig mot ersättningsskyldighet vid sent uppkommande skador är
begränsade, något som naturligtvis kan bli särskilt kännbart när den
skadevållande är en privatperson.
Mot bakgrand av det anförda förordar jag att del
införs en yttersta tidsgräns för rätten alt göra gällande en
skadeståndsfordran. Av hänsyn till den skadelidande bör tiden vara väl
tilllagen. Med beaktande av de intressen som gör sig gällande på ömse sidor
föreslår jag atl tiden bestäms till trettio år efter del att den skadegörande
handlingen företogs. Är det fråga om skada på grund av underiåtenhet, bör liden
i stället räknas från den dag åtgärd som skulle ha förhindrat skadan senast
borde ha vidtagits.
Sammanfattningsvis innebär de förslag som jag nu
har lagt fram att preskriptionstiden för en skadeståndsfordran skall vara tre
år från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Har skuldebrev eller
annat skriftligt fordringsbevis utfärdats för fordringen, bör man dock från
den tidpunkten räkna en tioårig preskriptionstid, liksom när det är fråga om
andra typer av fordringar som grandar sig på skriftligt bevis. Detsamma bör
gälla om skadeståndsfordringen har fastställts genom dom eller liknande
avgörande. Vidare föreslår jag en bestämmelse om att en skadeståndsfordran
preskriberas senast trettio år efter den skadegörande handlingen resp. den dag
åtgärd senast borde ha vidtagits.
De synpunkter som jag har framfört beträffande
preskription av skadeståndsfordringar tar framför allt sikte på
ulomobligaloriskt skadestånd. Principema för beräkning av preskriptionstid bör
emellertid vara desamma när det gäller anspråk på ersättning för
kontraktsbrott. Preskriptionstiden för en sådan fordran bör alltså räknas från
det skada med anledning av kontraktsbrottet sker och tiden bestämmas på samma
sätt som i fråga om andra fordringar. Det bör emellertid beaktas att rätten
till ersättning i kontraktsförhållanden inle sällan är tidsbegränsad på grund
av avtal. På vissa områden gäller dessutom särskilda inskränkningar enligt lag.
Ett exempel är köplagens bestämmelser om reklamation. Enligl 54 § köplagen
måste den som vill göra gällande skadeståndsanspråk eller annan påföljd på
grand av fel eller brist i en köpt vara i princip påtala felet eller bristen
inom ett år från det varan mottogs.
När det gäller ersättning för kontraktsbrott
förekommer ofta att förat-sättningarna för att ersättning skall utgå anges i
avtalet. Det innebär i många fall att ersättningsskyldigheten är beroende av
att en viss omständighet inträffar. Preskriptionstiden bör givetvis i sådana
fall inte börja löpa förrän vid den angivna händelsen. Ett typiskt exempel är
det fallet att en fordran grandar sig på en vitesklausul. Det bör därvid vara
likgiltigt om klausulen innebär att vite skall betalas om en viss åtgärd vidtas
eller att vite skall utgå om en viss prestation inte fullgörs. Har t. ex. en
byggmästare åtagit sig atl färdigställa ett hus vid en bestämd tidpunkt vid
äventyr att han annars skall betala ett visst belopp i vite, kan fordran på
grand av vites-
Prop.
1976/77:5 138
klausulen
inte göras gällande annat än om det visar sig alt huset inte blir färdigt i
tid. Fordringen kan i så fall göras gällande tidigast den dag huset skulle ha
varit klart. Från den dagen bör också preskriptionstid räknas.
En liknande situation föreligger när någon har
gjort en garanliulfästelse. Har byggmästaren åtagit sig alt svara för de
felaktigheter som kan uppstå i del hus som han uppför, kan en fordran på
ersättning i enlighet med garantiförbindelsen inle göras gällande förrän någol
fel har uppstått. Del är då också naluriigt att någon preskriptionstid inte
löper dessförinnan. Risken för att ersättningsanspråk på grand av ett
garantiåtagande framställs efter lång tid elimineras i allmänhet genom att
åtagandet tidsbegränsas. Jag skall i ett senare avsnitt återkomma till frågan i
vad mån det bör vara möjligt att avtala om en kortare preskriptionslid än den
som föreskrivs i lag.
När skadestånd har fastställts i form av livränta,
bör preskriptionstiden räknas separat för varje delbelopp. Eftersom
skadeståndsfordringen i sådant fall torde granda sig på dom eller skriftligt
fordringsbevis, blir preskriptionstiden tio år från det att varje delbelopp
tidigast kan göras gällande, dvs. i allmänhet från beloppets förfallodag.
Sambandet mellan delbeloppen visar sig emellertid på det sättet alt betalning
av ett delbelopp medför preskriptionsavbrott beträffande tidigare förfallna
delbelopp som inte har betalts och inte heller hunnit preskriberas. Jag
återkommer senare till frågor om preskriptionsavbrolt.
Jag ämnar i detta avsnitt också ta upp frågan om
preskriptionstidens beräkning vid omprövning av skadestånd. Beaktas bör härvid
framför allt den nyligen införda regeln i 5 kap. 5 § första stycket
skadeståndslagen, som innebär att ersättning för inkomstföriust eller föriust
av underhåll som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas, om de
förhållanden som har legat till grand för ersättningens bestämmande har ändrats
väsentligt. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den
skadelidande under samma föratsättningar tillerkännas ytteriigare ersättning.
Under lagrådsgranskningen av de föreslagna
ändringarna i skadeståndslagen uppmärksammades frågan huravida någon
tidsbegränsning skall gälla för rätten till ändring av skadestånd (prop. 1975:12
s. 217). Lagrådet erinrade om att det i utländsk rätt finns exempel på att
yrkande om omprövning måste framställas inom viss kortare tid. När en särskild
bestämmelse härom saknas, torde enligt lagrådet den allmänna
preskriptionsregeln bli tillämplig. Yrkande om omprövning torde sålunda böra
framställas inom tio år från det slutliga avgörandet i skadeståndsmålet för att
kunna vinna bifall.
Med anledning av vad lagrådet anfört uttalade jag
(prop. 1975:12 s. 225) att det kunde ifrågasättas om gällande regler på denna
punkt var tillfredsställande. Jag fann dock inle anledning atl i det
sammanhanget gå närmare in på hithörande problem utan ansåg att de i stället
borde tas upp i samband med översynen av preskriplionslagstiftningen.
Prop.
1976/77:5 139
1 departementspromemorian föreslås atl om de
förhållanden som har legat till grand för ersättningens bestämmande ändras, så
skall ny preskriptionstid beräknas från den dag den nya omständigheten
inträffar. Någon yttersta tidsgräns för rätlen lill omprövning av skadestånd
föreslås inle.
För min del anser jag atl de skäl som jag tidigare
har anfört lill förmån för en yttersta tidsgräns om trettio år beträffande
fordran på skadestånd i stor utsträckning gör sig gällande också när det är
fråga om höjning av ett redan fastställt skadestånd. Ytteriigare ersättning med
anledning av en viss skadegörande handling bör alltså inte kunna utgå, när
trettio år har förflutit från det att handlingen inträffade. Däremot anser jag
inte att det finns skäl att ställa upp en yttersta tidsgräns i fråga om
möjligheten att fö en skadeståndslivränta sänkt. En begäran om sänkning bör
alltså kunna bifallas även om mer än trettio år har förflutit från den
skadegörande handlingen.
Det kan tilläggas att det ibland kan förflyta en
viss tid innan en skadelidande får kännedom om att det har inträfTat en
omständighet som kan leda till ändring av det fastställda skadeståndet. Denna
fråga bör i princip behandlas på samma sätt som när en skadelidande inte
omedelbart har kännedom om att en skada har inträffat. Borgenären bör alltså
vara berättigad till en tilläggsfrist så länge trettioårstiden inte har gått
till ända. Jag återkommer till detta i det följande.
6.3.4
Lönefordringar o. d.
Under remissbehandlingen har från några håll
framhållits betydelsen av att det även i framtiden blir möjligt att iräfTa
avtal om kortare preskriptionstid än tre år på del arbetsrättsliga området. En
remissinstans har å andra sidan gjort gällande att en treårig preskriptionstid
är alltför kort från löntagarnas synpunkt och atl en lioårstid behövs i fråga
om lönefordringar, skadeståndsanspråk och andra fordringarsom härrör från
anställningsförhållanden.
Med anledning härav vill jag till en början erinra
om att partema på arbetsmarknaden har kommit överens om begränsningar av den
tid under vilken lönefordringar o. d. kan göras gällande. 1 huvudavtalet mellan
LO och SAF föreskrivs som en allmän regel alt en part inte för påkalla
avgörande i fråga om tolkning eller tillämpning av kollektivavtal eller i annan
tvist som skall prövas av arbetsdomstolen förrän han har fullgjort sin
skyldighet att förhandla i frågan. När förhandling sålunda krävs måste en part
som gör anspråk på lön, skadestånd eller annan prestation begära förhandling inom
fyra månader från det han fick kännedom om det förhållande till vilket
anspråket hänför sig och senast inom två år från det förhållandet inträffade.
Görs inte detta är rätten att påkalla förhandling föriorad. Vidare gäller att
en part som efter förhandling vill fö saken prövad av arbetsdomstolen måste
väcka talan inom tre månader från det förhandlingen avslutades. I annat fall
går han föriustig sin talerätt.
Prop.
1976/77:5 140
Den syn på frågor om preskription av löneanspråk o.
d. som har kommit lill uttryck i huvudavtalet mellan LO och SAF har slagit
igenom också i den arbetsrätlsliga lagstiftningen. 122 § semesteriagen
(1963:114) föreskrivs sålunda en tvåårig preskriptionstid för fordran på lön,
ersättning eller skadestånd enligl den lagen. 1 semesteratredningens förslag
till ny semesteriag (SOU 1975:88) föreslås en treårig preskriptionstid för
motsvarande fall. Lagen (1974:12) om anställningsskydd innehåller i 40 §
beslämmelser om alt den som vill fordra skadestånd enligl lagen skall
underrätta motparten härom inom fyra månader från det skadan inträffade. Talan
skall väckas inom fyra månader från det förhandling avslutades eller, om
förhandling inte har påkallats inom föreskriven tid, inom åtta månader från
skadans uppkomst. Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om
anspråk på lön och andra anställningsförmåner enligl lagen. Iakttas inle
föreskrifterna är rätten till talan föriorad.
Motsvarande preskriptionsbestämmelser finns intagna
i 11 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen
och 14 § lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. I
6 § lagen (1939:727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., 6 § lagen (1945:844) om förbud
mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap
eller havandeskap m. m. och 7 § lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön
vid deltagande i svenskundervisning för invandrare finns hänvisningar till 40
§ lagen om anställningsskydd. Fordran på arbetsgivare som har åsidosatt sina
förpliktelser enligt någon av de nämnda lagarna preskriberas alltså enligt
samma bestämmelser som fordran enligt lagen om anställningsskydd. Dessa
bestämmelser är enligt 30 § statstjänslemannalagen (1965:274) tillämpliga också
på statstjänstemans fordran på uppsägningslön o. d. i den mån regeringen inte
har meddelat avvikande bestämmelser.
Det förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet
som har lagts fram i prop. 1975/76:105 innehåller bl. a. bestämmelser om
förhandlingsordning i tvister mellan parter som är bundna av kollektivavtal
eller som eljest har förhandlingsrätt enligt 10 § lagförslaget. Enligt 64 §
skall den som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse enligt
medbestämmandelagen eller enligt kollektivavtal påkalla förhandling inom fyra
månader efter det att han har fött kännedom om den omständighet som yrkandet
hänför sig till och senast inom två år efter del att omständigheten har
inträffat. Enligt 65 § skall talan väckas inom tre månader efter det att
förhandling har avslutats. 1 fråga om skadestånd eller annan fullgörelse med
anledning av olovlig stridsåtgärd gäller dock enligt 67 § att talan inte i
något fall får väckas senare än tre månader efter det att stridsåtgärden har
avslutats. Väcker part inte talan inom föreskriven tid, förlorar han rätten
till talan. Bestämmelserna i 64 och 65 §§ är dispositiva så till vida som
avvikelse från bestämmelsema för göras genom kollektivavtal.
De
angivna bestämmelsema om förhandlingsordningen i förslaget till
Prop.
1976/77:5 141
medbestämmandelag
är tillämpliga endast vid rättstvister som förs till arbetsdomstolen som
första instans. De gäller sålunda inte beträffande lönefordringar o. d. som är
ostridiga. En sådan fordran skall liksom enligt gällande rätt kunna krävas ut
genom att löntagaren går till allmän domstol enligt bestämmelsema i lagen
(1974:372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i
anställningsförhållanden. Bestämmelsema gäller inte heller i sådana mål om
oorganiserade arbetstagare som i första instans handläggs vid tingsrätt.
Av det anförda framgår atl utrymmet för alt
tillämpa allmänna preskriptionsbestämmelser på det arbetsrätlsliga området är
begränsat. Lönefordringar och andra fordringar på grand av
anställningsförhållanden är i de flesta fall underkastade särskilda
preskriptionsbeslämmelser i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Någon ändring
i detta avseende åsyftas inte genom den nya lagstiftningen om preskription.
De särskilda regler om preskriptionstiden för
lönefordringar o. d. som nu gäller eller som föreslås gälla enligt
medbestämmandelagen kommer alltså även efter införandet av en ny preskriptionslag
att vara tillämpliga i stället för de allmänna bestämmelserna. Vidare kommer
det även i fortsättningen att vara möjligt för partema på arbetsmarknaden att
genom avtal föreskriva avvikelser från de preskriptionsbestämmelser som finns i
medbestämmandelagen utom såvitt angår fordran med anledning av olovlig
stridsåtgärd. 1 fråga om fordringar som omfattas av medbestämmandelagen kan
parterna alltså avtala om såväl längre som kortare preskriptionstid än som
följer av lagen.
Närdet gäller lönefordringaro. d. som inte
omfattasav medbestämmandelagen utan i stället faller under de allmänna
preskriptionsbeslämmelsema uppkommer frågan om det finns anledning att införa
bestämmelser som avviker från den huvudregel om en treårig preskriptionstid som
jag har förordat i det föregående. Härvidlag vill jag till en början framhålla
att partema på arbetsmarknaden även efter tillkomsten av en ny preskriptionslag
kommer att fö möjlighet att avtala om en kortare preskriptionstid än tre år,
t. ex. efter mönster av vad som gäller enligt medbestämmandelagen. Något förbud
mot avtal om kortare preskriptionstid än som följer av preskriptionslagen
avser jag nämligen inte att föreslå. Däremot ämnar jag, som jag närmare skall
behandla i det följande, föreslå en bestämmelse som i princip förbjuder avtal
om längre preskriptionslid än den som föreskrivs i lagen.
Frågan är då om det med tanke på löneanspråk o. d.
som faller utanför medbestämmandelagen finns behov att ställa upp en regel om
längre preskriptionstid än tre år. En sådan regel skulle, som framgår av den
tidigare redogörelsen, fö betydelse främst när det gäller ostridiga
löneanspråk.
Utan tvekan är det i praktiken tämligen ovanligt
att ostridiga löneanspråk förblir oreglerade under längre tid. Får en löntagare
inte ut den avtalade lönen, torde han regelmässigt utan dröjsmål kräva ut vad
som fattas av
Prop.
1976/77:5 142
arbetsgivaren.
Betalar inte arbetsgivaren trots att beloppet är oslridigl, beror det i
allmänhet på ekonomiska svårigheter. Om dessa inte är av övergående natur, blir
resultatet som regel all företaget försätts i konkurs. Lönlagarnas anspråk blir
då tillgodosedda genom bestämmelserna om statlig lönegaranti vid konkurs.
Skulle en löntagare i annat fall vilja låta lönen slå inne i företaget, lorde
han oftast kunna utverka arbetsgivarens erkännande av skulden med påföljd att
en ny preskriptionstid börjar löpa. Oim arbetsgivaren därvid lämnar ett
skuldebrev e. d. som bevis om löneskulden, kommer en tioårig preskriptionstid
atl börja löpa i enlighet med de bestämmelser som jag tidigare har förordat.
I vissa fall kan det inträffa alt en löntagare inle
omedelbart uppmärksammar att han har fått för litet betalt. Även om del
normalt inte lorde hinna förflyta någon längre tid innan en löntagare upptäcker
alt han inte har fått ut hela den ersättning han är berättigad till, kan en
sådan situation inte helt uteslutas. Bl. a. kan svårigheter ibland uppstå när
del gäller atl tillämpa ett kollektivavtals beslämmelser om ackordsersättning.
Arbetsgivaren kan då göra en felräkning som den anställde upptäcker först
efter lång tid. Om så skulle vara fallet, börden allmänna treåriga
preskriptionstiden kunna föriängas i enlighet med de principer som jag tidigare
har förordat för sådana fall då en borgenär saknar kännedom om sin fordran e.
d. Preskription bör alltså inträda tidigast ett år efter den tidpunkt då den
anställde fick eller borde ha fått kännedom om att han var berättigad till
ytterligare ersättning.
Med en sådan möjlighet lill föriängning av
preskriptionstiden anser jag att den anställdes intressen kan bli tillgodosedda
i den utsträckning som behövs. Jag vill understryka att man vid bedömningen av
om en lilläggsfrist är motiverad på grund av all den anställde har saknat
kännedom om sin rätt lill ersättning inte bör ställa upp särskilt stora
beviskrav. Redan del förhållandet att den anställde inte tidigare har
framställt ersättningsanspråk lorde i de allra flesta fall utgöra ett
tillräckligt indicium på hans bristande kännedom. Det är också naluriigt att
man ställer mycket små krav på arbetstagaren när del gäller att bedöma om han
borde ha haft kännedom om det rätta förhållandet. Endasl i rena
undantagssituationer lorde del komma i fråga alt vägra föriängning av preskriptionstiden
på den grunden att arbetstagaren borde ha haft erforderiig kännedom på ett
tidigare stadium.
Sammanfattningsvis anser jag alt de allmänna
preskriptionsregler som jag har förordat i det föregående bör kunna gälla även
beträffande fordran på lön eller liknande ersättning inom det
kollektivavtalsreglerade området och att det alltså inte finns skäl atl ställa
upp särbestämmelser i fråga om denna typ av anspråk.
Vad beträffar anställningsförhållanden som inte
regleras av kollektivavtal har en remissinstans ifrågasatt om inte en treårig
preskriptionstid är alltför kort när del gäller hushållerskors lönefordringar.
Med anledning härav vill jag erinra om att husligt arbete i flera avseenden
intar en särställning vid
Prop.
1976/77:5 143
jämförelse
med andra yrkesområden. Bl. a. är lagen om anställningsskydd inle tillämplig på
arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll. Särskilda
beslämmelser om bl. a. anställningsskydd finns dock i lagen (1970:943) om
arbetstid m. m. i husligt arbete. 1 den lagen finns också en bestämmelse om sex
månaders preskriptionstid för fordran på skadestånd på grand av att
arbetsgivaren eller arbetstagaren har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen
eller enligt avtal mellan partema. Däremot saknas särskilda bestämmelser om
preskription av fordran på lön för sådant arbete.
Sådana anställningsförhållanden som åsyftas med det
ifrågavarande remissuttalandet torde numera vara mindre vanliga. I den mån den
angivna typen av husligt arbete alltjämt förekommer torde det, när det
verkligen är fråga om ett anställningsförhållande, vara sällsynt att lön inte
utbetalas under längre tid. I de allra flesta fall torde det vid alla slag av
husligt arbete vara fullt tillräckligt att den anställde har tre år på sig för
att kräva ut sin lön. Jag är för min del inte beredd att i fråga om sådana
fordringar föreslå något undantag från de allmänna bestämmelsema om
preskriptionstidens längd.
Inte heller när det gäller andra lönefordringar
utanför det kollektivavtalsreglerade området anser jag att det är motiverat
att ha en längre preskriptionstid än för lönefordringar som grandar sig på
kollektivavtal. Enligt min mening är det naluriigt att preskriptionstiden för
en lönefordran är densamma oavsett om den anställning som fordringen härrör
från regleras av kollektivavtal eller ej. Jag föreslår därför alt
preskriptionstiden för lönefordringar, i den mån inte särskilda regler gäller
eller annat har avtalats, alltid skall bestämmas med tillämpning av de allmänna
bestämmelser som jag har förordat i det föregående.
Vad jag har anfört om preskriptionstiden för
fordringar på lön och annan ersättning för utfört arbete är i allt väsentligt
tillämpligt även på skadeståndsfordringar som härrör från
anställningsförhållanden. Jag anser alt del inte heller i fråga om sådana
fordringar finns skäl att föreskriva undanlag från de allmänna bestämmelsema om
preskriptionstidens längd. De principer för beräkning av preskriptionstid för
skadeståndsfordringar som jag har utvecklat i det närmast föregående avsnittet
bör alltså tillämpas även på skadeståndsfordringar som härrör från
anställningsförhållanden.
En särskild fråga är vilken preskriptionstid som
bör gälla för fordringar på ersättning för uppfinningar som har gjorts av
anställda. 1 lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar finns
inle någon preskriptionsbestämmelse. Den allmänna lioårspreskriplionen är
alltså tillämplig på fordringar som faller under lagen. Om den allmänna
preskriptionstiden förkortas, kommer emellertid sådana fordringar primärt att
bli underkastade en preskriptionslid på tre år. Det kan ifrågasättas om inte
en treårstid är väl kort när det gäller fordringar av detta slag, särskilt med
hänsyn lill alt det inle sällan kan la ganska lång tid att utreda de
förhållanden som är av betydelse för att bedöma ersättningsfrågan. Delta talar
för atl man för in särskilda
Prop.
1976/77:5 144
preskriptionsbestämmelser
beträffande arbetstagares uppfinningar. Den frågan bör emellertid inte tas upp
i delta sammanhang ulan för övervägas i samband med andra frågor som rör sådana
uppfinningar och som bl. a. har aktualiserats i en skrivelse lill
justitiedepartementet från privalljänsle-mannakartellen.
6.3.5
Skallefordringar o. d.
Enligt 70 § uppbördslagen (1953:272) gäller
beträffande ej debiterad skatt eller avgift som omfattas av lagen alt den
skattskyldige blir fri från betalningsskyldighet, om beslut om hans
betalningsskyldighet inte har fatlats inom fyra år från utgången av del
uppbördsår under vilkel skatten eller avgiften rätteligen skulle ha debiterats.
Motsvarande gäller beträffande felaktigt reslituerad skall. 1 71 vj
uppbördslagen föreskrivs en femårig preskriptionstid för debiterade skatter
och avgifier. Tiden räknas som regel från utgången av det uppbördsår under
vilkel skatten eller avgiften skulle ha eriagts enligt verkställd debitering.
När tiden har gått till ända, får åtgärder för att ta ut skatten eller avgiften
inte längre vidtas. Genom hänvisningar i andra författningar är
preskriptionsbestämmelserna i uppbördslagen lilllämpliga också på en del andra
skatter och avgifter, t. ex. mervärdeskatt och vissa socialförsäkringsavgifter.
Saknar en skatte- eller avgiftsförfaltning hänvisning lill uppbördslagens
preskriptionsbestämmelser anses preskriptionsförordningen vara tillämplig.
Exemf)el på skaller och avgifter som sålunda faller under de allmänna
preskriplionsbeslämmelserna är arvs- och gåvoskatt, kupongskatt, stämpelskatt
och tullar.
1 promemorian föreslås inga särskilda bestämmelser
om preskription av fordran på skall eller allmän avgift. De allmänna
preskriptionsbeslämmelsema föreslås vara tillämpliga även på sådana fordringar
i den mån inte särskilda beslämmelser har meddelats. Under remissbehandlingen
har från flera håll framhållits att skattefordringar o. d. inte i något fall
bör vara underkastade kortare preskriptionstid än fem år och att sådana
fordringar alltså bör undantas från den allmänna preskriptionstiden på tre år.
För egen del finner jag det självklart att
preskriptionstiden för sådana skattefordringar o. d. som nu preskriberas först
efter tio år inte bör förkortas så väsentligt att tiden blir kortare än vad som
gäller enligt uppbördslagen. Frågor om preskriptionstiden för skatter o. d.
utreds f n. av utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i
skatteprocessen. Utredningen beräknas lägga fram resultatet av sitt arbete
under hösten 1976.
Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda
pågår i fråga om preskription av skattefordringar o. d. anser jag att det inte
i detta sammanhang bör göras några ändringar av de preskriptionsbestämmelser
som f n. gäller på detta område. Jag föreslår därför all
preskriptionsförordningens bestämmelser övergångsvis skall vara tillämpliga på
de skattefordringar o. d. som nu omfattas av de allmänna
preskriplionsbeslämmelserna.
Prop.
1976/77:5 145
6.3.6
Fordringar mellan privatpersoner
Under remissbehandlingen har ifrågasatts om en
förkortning av preskriptionstiden är motiverad när det gäller fordringar
mellan privatpersoner. En remissinstans påpekar att det i släkt- och
vänskapsrelalioner inle lorde vara ovanligt med långfristiga lån på relativt
höga belopp och all det i sådana fall ofta föreligger känslomässiga bindningar
som gör atl åtskilligt av vad som i promemorian anförs till förmån för en
kortare preskriptionstid passar mindre väl. Bl. a. finns del inte så stor
anledning att kräva atl borgenären inom viss kortare tid vänder sig till
domstol eller utmätningsman för atl visa atl han står fast vid kravet. Enligt
den refererade remissinstansen skulle en förkortning av preskriptionstiden
kunna leda till stötande resultat när det gäller privata fordringsförhållanden,
t. ex. genom att underiätta förslagna personers möjligheter att bli kvitt stora
skulder genom att utnyttja annans godtrogenhet eller tillgivenhet.
För egen del vill jag inte bestrida att en
förkortning av preskriptionstiden till tre år kan medföra vissa olägenheter i
fråga om privatlivets fordringar. Detta gäller framför allt beträffande
fordringar mellan makar eller andra närstående. En möjlighet att undgå
ogynnsamma konsekvenser är alt undanta sådana fordringsförhållanden från de
allmänna preskriptionsbestämmelserna genom att föreskriva en längre
preskriptionstid. Det kan nämnas att det norska departementsförslaget från år
1972, som bygger på en tioårig preskriptionstid från fordringens tillkomst och
en treårig från förfallodagen, innehåller en bestämmelse som innebär att den
tioåriga preskriptionstiden inte gäller beträffande fordringar mellan makar så
länge äktenskapet består.
De olägenheter som kan uppkomma när det gäller
privata fordringsförhållanden torde emellertid till stor del undanröjas, om
man i enlighet med mitt tidigare förslag gör undantag från den allmänna
treårstiden när det gäller fordringar som grandarsig på skuldebrev e. d. och
försådana fordringar inför en tioårig preskriptionstid. När en fordran är
avsedd atl beslå under längre tid är det naluriigt att borgenären ser till att
gäldenären undertecknar en revers på beloppet. Detta gäller även när det är
fråga om förhållanden mellan privatpersoner. Därmed kommer också en tioårstid
att löpa. Att för övriga fall, dvs. när borgenären avstår från atl kräva revers
e.d., ha en treårstid även såvitt gäller privata fordringar bör enligt min
mening kunna accepteras. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka det
angelägna i att allmänheten för tillräcklig information om de nya
preskriptionsbestämmelserna, så att det blir allmänt känt att skriftlig
handling bör upprättas när det är fråga om ett fordringsförhållande av längre
varaktighet.
Med hänsyn till det anförda anser jag att de
allmänna preskriptionsbeslämmelser som jag har förordat i det föregående bör
kunna tillämpas även på privatlivets fordringar och att det inle finns
tillräckliga skäl att införa specialregler beträffande sådana fordringar.
10
Prop.
1976/77:5 146
6,4
Förlängd preskriptionstid
Enligt promemorieförslagel skall både den tioåriga
och den treåriga preskriptionstiden under vissa omständigheter kunna
föriängas. Bestämmelserna härom ger borgenären en tilläggsfrist så att hans
fordran preskriberas tidigast ell år efter det en viss omständighet har
inträffat. En sådan till-läggsfrist föreslås för fordringar i förmyndar- och
godmansförhållanden liksom för enskilt anspråk i anledning av brott. En
lilläggsfrist föreslås också för sådana fall då konkurs- eller
ackordsförfarande har inletts eller kallelse har utfärdats på okända borgenärer
e. d. Vidare föreslås bestämmelser om föriängd preskriptionstid i force
majeure-situationer och i sådana fall då borgenären saknar erforderiig kännedom
om sin fordran eller om gäldenären.
Dessutom föreslås i promemorian vissa
lilläggsfrister för sådana fall när preskription har avbrutits ulan atl det har
lett till ny preskriptionstid. Hithörande frågor kommer jag att behandla i det
avsnitt som rör verkan av preskriptionsavbrott.
Även om bestämmelserna om preskriptionstidens längd
och utgångspunkten för preskriptionstiden utformas på det sätt som jag har
förordat i del föregående, torde det vara ofrånkomligt att införa
kompletterande bestämmelser om föriängning av preskriptionstiden i vissa fall.
Med hänsyn till önskemålet om enkla och enhetliga regler är det emellertid
enligt min mening angelägel att de kompletterande bestämmelserna begränsas så
långt som möjligt. Det bör eftersträvas att inte införa tilläggsfrister annat
än för sådana fall då borgenären saknar tillräckliga möjligheter att kräva ut
sin fordran eller avbryta preskription.
Enligt gällande rätt anses en omyndigs fordran på
förmyndaren inte bli preskriberad så länge uppdraget består. Preskription
inträder först när tio år har förfiutit från det uppdraget upphörde. För vissa
ersättningsanspråk gäller dock en kortare preskriptionstid enlijt 13 kap. 10 §
föräldrabalken. Där föreskrivs att anspråk på skadestånd mot en avgående
förmyndare skall göras gällande inom ett år från det slutredovisning för förvaltningen
har avgetls.
1 promemorian föreslås att en omyndigs fordran på
förmyndaren liksom en förmyndares fordran på myndlingen skall preskriberas
tidigast ett årefter den dag förmyndaren entledigades. Motsvarande föreslås
gälla för fordringar mellan en god man som har förordnats enligt 18 kap. I
eller 3 § föräldrabalken och den för vilken god man har förordnats.
Bestämmelserna har godtagits eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Från några håll har dock framförts kritik mot den föreslagna
utformningen av bestämmelserna.
För min del anser jag det självklart att en
omyndigs fordran på förmyndaren inte skall preskriberas så länge
förmynderskapet består. Jag tillstyrker därför att det i fråga om sådana
fordringar införs en tilläggsfrist av det
Prop.
1976/77:5 147
slag
som föreslås i promemorian. Enligt min mening är emellertid den föreslagna
ettårsfristen väl kort, särskill med tanke på alt den omyndige enligt gällande
rätt åtnjuter en tioårsfrisl. Under de nordiska departemenlsöver-läggningarna
om preskription har tidigare övervägts all bestämma tiden till tre år. I den
norska departementspromemorian från 1972 föreslås också en treårsfrist.
Anledningen till atl liden i den svenska promemorian har begränsats lill ett år
är främst alt det har eftersträvats en samordning med de tilläggsfrister som
föreslås i övrigi. Jag anser för min del att det är lämpligare att bestämma
tiden till tre år. Vidare föreslår jag att bestämmelsen tas in i föräldrabalken
och samordnas med den preskriptionsbestämmelse som nu finns i 13 kap. 10 §.
När det gäller en förmyndares fordran på myndlingen
är det inte lika klart att preskription inte bör inträda så länge
förmynderskapet består. Skälet till att tilläggsfristen enligt
promemorieförslaget föreslås omfatta också det fallet är att förmyndaren enligl
13 kap. 2 § föräldrabalken inte har rätt att företräda myndlingen vid
rättshandling mellan dem. Om tilläggsfrislen inte gällde i denna situation,
skulle del i vissa fall bli nödvändigt att förordna en god man för den omyndige
enbart för att åstadkomma preskriptionsavbrott genom ett erkännande av
skulden.
Enligt min uppfattning torde det vara relativt
ovanligt att en förmyndare har fordringar utestående på myndlingen. Om en sådan
fordran uppkommer, torde den som regel betalas tämligen omgående. Behovet av
att införa en lilläggsfrist för all förenkla formerna för preskriptionsavbrott
torde sålunda vara mycket begränsat. Jag är för min del inle beredd att tillstyrka
införandet av en bestämmelse med den innebörden. I de sällsynta fall en
förmyndares fordran på myndlingen utestår obetald under så lång tid att den
allmänna preskriptionstiden närmar sig sitt slut för en god man förordnas att
företräda den omyndige.
En tilläggsfrist av det slag som föreslås
beträffande en omyndigs fordran på förmyndaren bör enligt min mening införas
också för vissa fall när den för vilken god man har förordnats har en fordran
på den gode mannen. 1 promemorian föreslås att bestämmelsen skall vara
tillämplig endast när god man har förordnats enligt 18 kap. 1 eller 3 §
föräldrabalken. Enligt min mening saknas dock anledning att göra skillnad
mellan de olika fallen av god mansförord nande enligt 18 kap. föräldrabalken. 1
samtliga fall bör alltså den för vilken god man har förordnats ha rätt till en
treårig tilläggsfrist.
Vad beträffar sådana fall då en god man har en
fordran på den för vilken han har förordnats anser jag att det lika litet som i
fråga om förmyndares fordran på myndlingen finns något behov av en
tilläggsfrist.
1 gällande rätt finns inga särskilda bestämmelserom
preskription av enskilt anspråk i anledning av brott. Ett sådant anspråk
preskriberas alltså tio år efter fordringens tillkomst. I 1957 års betänkande
föreslogs att en fordran på skadestånd på grand av brott liksom andra
utomobligaloriska skadeståndsanspråk i princip skulle preskriberas efter tre
år. Tiden skulle räknas
Prop.
1976/77:5 148
från
den dag den ersättningsberälligade erhöll eller med iakttagande av skälig
aklsamhet borde ha erhållit kunskap om skadan och den som var ansvarig för
skadan. Ulan hinder av preskription skulle en målsägande dock ha rätt alt fö
sitt fordringsanspråk prövat i mål om ansvar för brottet, under förutsättning
att den tilltalade förklarades skyldig till brottet. Målsäganden skulle
dessutom ha rätt alt väcka talan mot den dömde inom sex månader efter'det
brottmålet avgjordes genom lagakraftägande dom.
Även i departementspromemorian föreslås, som jag
redan har nämnt, särskilda bestämmelser om preskription av enskilt anspråk i
anledning av brott. Ett sådant anspråk bedöms primärt enligl de allmänna
preskriptionsbestämmelserna. Dock skall ett enskilt anspråk preskriberas
tidigast ett år efter den dag förfarandet i mål om ansvar för brottet
avslutades. Väcks inte åtal, skall anspråket preskriberas tidigast den dag
liden för ådömande av påföljd gick ut.
Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen
att den som har tillfogats skada genom brott i princip bör ha möjlighet att
kräva skadestånd med anledning av brottet så länge straffrättslig påföljd kan
ådömas. Behovet av att införa särskilda bestämmelser om preskription av enskilt
anspråk blir givetvis ännu mer markerat, om preskriptionstiden för sådana
anspråk i enlighet med vad jag har förordat i det föregående förkortas till tre
år.
Enligt min mening bör bestämmelsema om
preskriptionstiden för fordran på skadestånd i anledning av brott knytas
närmare till brottsbalkens regler om åtalspreskription än vad som har
föreslagits i promemorian. Bestämmelserna bör alltså ges det innehållet att
fordringen inte preskriberas före utgången av den tid som anges i 35 kap. 1 §
brottsbalken. En föratsättning för att målsäganden skall vara bevarad vid sin
rätt all väcka skadeståndstalan under den angivna tiden bör dock vara att
frågan om ansvar för brottet inte har avgjorts dessförinnan. Om åtal väcks och
dom i brottmålet meddelas relativt snart efter det brottet har begåtts finns
inte någon anledning att målsäganden skall vara bibehållen vid sin rätt att
göra gällande skadeståndsanspråk under lång tid efter det brottmålet
avgjordes.
Väcks talan om ansvar för brott, bör målsäganden
emellertid alltid ha möjlighet atl avvakta utgången av brottmålet, innan han
tar ställning till om han skall kräva skadestånd. Utgången av brottmålet kan ju
vara av avgörande betydelse för bedömningen av utsikterna att med framgång göra
gällande ett skadeståndsanspråk. Som har framhållits i promemorian bör
målsäganden inle vara tvungen att föra talan i samband med åtalet enbart för
att undgå preskription utan han bör ha rätt att vid behov fö skadeståndsfrågan
prövad separat. Målsäganden skall inte heller behöva riskera att bli avskuren
från möjligheten att föra skadeståndstalan, om åtalet av en eller annan
anledning avvisas eller läggs ner efter det atl den ordinarie
preskriptionstiden har gått ul.
För atl tillgodose de angivna syftena bör det
införas en tilläggsfrist av det slag som har föreslagits i promemorian. Jag
tillstyrker att fristen bestäms
Prop. 1976/77:5 149
till
ett år och räknas från den dag förfarandet i brottmålet avslutas.
Jag föreslår följaktligen att det i lagen införs en
bestämmelse om att fordran på skadestånd i anledning av brott inte preskriberas
före utgången av den lid som anges i 35 kap. 1 S brottsbalken, om inte frågan
om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, skall
preskription inträda tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut
meddelades. För sådana fall då gäldenären har häktats eller erhållit del av
åtal för brott före utgången av den i 35 kap. 1 ij brottsbalken angivna tiden
men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförinnan föreslås atl fordran på
skadestånd i anledning av brottet skall preskriberas tidigast ett år efter den
dag dom eller slutligt beslut meddelades.
Frågan huravida preskriptionstiden bör föriängas
när gäldenären har försatts i konkurs ämnar jag behandla i samband med frågor
om preskriptionsavbrott i närmast följande avsnitt, där jag också skall ta upp
frågor om föriängning av preskriptionstiden i samband med offentlig ackordsförhandling
och kallelse på okända borgenärer.
I 1 § andra och tredje styckena
preskriptionsförordningen finns särskilda bestämmelser om preskriptionsavbrolt
för det fall gäldenären inle kan anträffas eller borgenären inte känner till
om eller var gäldenären har hemvist här i landet. Borgenären kan då under vissa
förutsättningar avbryta preskription genom att ange fordringen hos domstol
eller överexekulor.
1 promemorieförslaget finns ingen direkt
motsvarighet till dessa bestämmelser. 1 stället föreslås liksom i 1957 års
betänkande regler om föriängning av preskriptionstiden. Kan
preskriptionsavbrytande åtgärd inte vidtas på grand av hinder i svensk eller
utländsk lag eller annat oöverstigligt hinder (force majeure), skall
preskription inträda tidigast ett år efter den dag hindret upphörde.
Vidare föreslås i promemorian att
preskriptionstiden skall föriängas, om borgenären saknar kännedom om sin
fordran eller om förfallodagen, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist
eller uppehållsort. Fordringen skall då preskriberas tidigast ett år efter den
dag borgenären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha fött
kännedom därom. Preskriptionstiden för dock inte föriängas enligt denna eller
den nyssnämnda bestämmelsen med mer än tio år.
De föreslagna bestämmelserna om föriängning av
preskriptionstiden vid force majeure o. d. har godtagits av de flesta
remissinstanserna. Från några håll har emellertid gjorts gällande att
bestämmelserna är oklara och att de kan medföra osäkerhet om när
preskriptionstiden börjar löpa.
För min del vill jag till en början framhålla det
angelägna i att preskriptionsbestämmelserna är utformade på ett sådant sätt
all de motverkar otillböriiga förfaranden från gäldenärens sida. En
gäldenärskall inle kunna undgå betalningsskyldighet genom att hålla sig undan.
Borgenären å sin sida skall inte behöva riskera att gå föriustig sin fordran,
om gäldenären av en eller annan anledning inte kan anträffas. Risken för att
borgenären gör rättsföriuster om gäldenären inte kan nås med en
preskriptionsavbrytande åtgärd
Prop.
1976/77:5 150
ökar
givetvis, om preskriptionstiden för de flesta fordringar förkortas till tre år.
När del gäller alt bedöma behovet av att på denna
punkt införa särskilda bestämmelser lill borgenärens skydd bör till en början
beaktas alt gällande rätt, även bortsett från de särskilda bestämmelserna i 1 §
andra och tredje styckena preskriptionsförordningen, ger borgenären vissa
möjligheter alt bevaka sin fordran om gäldenären inle kan anträffas. I vissa
fall kan nämligen talan väckas mot en person trots alt både hans hemvist och
uppehållsort är okända. Enligt 10 kap. 1 § femte stycket rättegångsbalken för
exempelvis talan mol svensk medborgare, som inte har känt hemvist vare sig inom
eller utom riket och vars uppehållsort är okänd, väckas vid domstol på den ort
inom riket där han senast har haft hemvist eller uppehållit sig. Enligt
delgivningslagen (1970:428) för delgivning bl. a. i det nu angivna fallet ske
genom s. k. kungörelsedelgivning.
De angivna bestämmelsema ger alltså borgenären
möjlighet att i vissa fall väcka talan mot en gäldenär vars hemvist och
uppehållsort är okända och även att utverka dom mot gäldenären. Bestämmelsema
täcker emellertid inte alla de fall då gäldenären inte kan anträffas. För att
borgenären inte skall behöva riskera att gå föriustig sin fordran krävs
kompletterande beslämmelser. Sådana kan utformas på olika sätt.
Ett altemativ är att efter mönster av I §
preskriptionsförordningen föreskriva att preskription kan avbrytas genom att
borgenären anmäler sin fordran hos domstol eller annan myndighet. Man kan också
tänka sig att införa beslämmelser som underiätlar för borgenären att väcka
talan mol en icke anträftbar gäldenär. Bestämmelsema skulle i så fall kunna
utformas så alt förfarandet med hjälp av kungörelsedelgivning e. d. kan leda
till ett verkställbart avgörande. Enligt min mening ter sig emellertid båda
alternativen opraktiska. Härtill kommer, såvitt gäller möjligheten att väcka
talan mot bortovarande gäldenär, alt även om ett verkställbart avgörande kan
åstadkommas, så torde del i regel vara av ringa värde för borgenären. När inte
gäldenären kan anträffas är det också svårt att anträffa egendom ur vilken
verkställighet kan ske.
En bättre och smidigare lösning för anses vara atl
i enlighet med promemorieförslaget införa en bestämmelse om föriängd
preskriptionstid för det fall att gäldenären inte kan anträffas, låt vara att
detta i vissa fall kan leda till osäkerhet om huravida preskriptionstiden har
gått till ända eller ej. En förutsättning för föriängning bör givetvis vara atl
borgenärens bristande kännedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort är
ursäktlig. Jag förordar följaktligen att det för nu angivna fall införs en
tilläggsfrist av det slag som har föreslagits i promemorian. Tilläggsfristen
bör i enlighet med promemorieförslagel bestämmas till ett år.
De skäl som talar för föriängd preskriptionstid när
gäldenären inte kan anträffas gör sig i ännu högre grad gällande när borgenären
saknar kännedom om sin fordran eller om vem gäldenären är. Borgenären har ju då
ingen möjlighet all vidta preskriptionsavbrytande åtgärd, i varje fall om han
har gjort vad han kan för atl skaffa sig kunskap om fordringen och gäldenären.
Prop.
1976/77:5 151
1
preskriptionsförordningen finns inga särskilda bestämmelser för dessa fall,
vilkel lorde hänga samman med atl preskriptionstiden är så lång som tio år.
Behovet av en möjlighet lill förlängd preskriptionstid blir även på denna punkt
större, om preskriptionstiden förkortas till tre år.
All borgenären saknar kännedom om sin fordran eller
om vem gäldenären är kan, som framhålls i promemorian, inträffa framför allt
när det gäller skadeståndsfordringar i utomobligaloriska förhållanden. I ett
föregående avsnitt har jag påpekat atl det inte sällan kan förflyta en viss tid
innan en skadelidande för kännedom om en skada som kan ge upphov till ersättningsanspråk.
Jag har där diskuterat olika möjligheter atl tillgodose den skadelidandes
intressen i sådana fall då hans bristande kännedom om skadan är ursäktlig.
Efter att ha avvisat tanken atl införa speciella bestämmelser om utgångspunkten
för preskriptionstiden i fråga om skadeståndsfordringar har jag hänvisat till
möjligheten att föriänga preskriptionstiden.
Det kan emellertid även i andra fall inträffa atl
borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär. En
borgenär som har rätt till en viss ersättning som står i relation till
gäldenärens inkomster kan exempelvis felaktigt bibringas uppfattningen att han
inte är berättigad till någon ersättning genom att gäldenären lämnar oriktiga
uppgifter om sina ekonomiska förhållanden.
Mot bakgrand av det anförda tillstyrker jag att den
ifrågavarande till-läggsfristen skall vara tillämplig även i sådana fall då
borgenären saknar kännedom om sin fordran eller vem som är gäldenär.
1 promemorian föreslås att tilläggsfristen skall
omfatta även det fallet att borgenären saknar kännedom om fordringens
förfallodag. Detta hänger samman med att förfallodagen enligt
promemorieförslaget är av stor betydelse genom att bilda utgångspunkt för
beräkning av den treåriga preskriptionstiden. Med de bestämmelser om
preskriptionstiden som jag har förordat i del föregående kommer förfallodagen
att fö mindre betydelse, även om den också med den ordning som jag föreslår i
många fall kommer alt utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden. Jag anser
emellertid inte att del flnns skäl att ta upp borgenärens bristande kännedom om
förfallodagen som en särskild grund för föriängning av preskriptionstiden.
De nyss angivna föriängningsfallen tar sikte på
sådana situationer då borgenären i ett eller annat hänseende saknar
tillräcklig kännedom om något förhållande som är av avgörande betydelse för
hans möjlighet att bevaka sin fordran. Del kan emellertid även i andra fall
föreligga omständigheter som gör att borgenären saknar möjlighet att kräva ut
sin fordran eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd. Som exempel kan nämnas
att del föreligger arbetskonflikt eller, i undantagsfall, att borgenären är
sjuk och därför inte kan bevaka sin rätt. Jag delar den i promemorian framförda
uppfattningen att det bör införas en föriängningsfrist även för sådana fall.
Bestämmelsen härom bör emellertid enligt min mening utformas på ett något
annorlunda sätt än vad som har föreslagits i promemorian. Jag föreslåratt det i
anslutning
Prop.
1976/77:5 152
till
de nyss nämnda bestämmelserna om bristande kännedom etc. föreskrivs att om
borgenären på grund av annan omständighet varöver han ej råder är förhindrad
att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd, så inträder preskription lidigast
ett år efter den dag hindret upphörde.
Som har framhållits i promemorian bör inte
preskriptionstiden på grund av de nu föreslagna undantagsreglerna fö föriängas
hur lång lid som helst. Jag tillstyrker därför förslaget att preskriptionstiden
enligl dessa bestämmelser inte skall få föriängas med mer än sammanlagt tio
år.
Promemorieförslaget innehåller några bestämmelser
som begränsar möjligheterna alt träffa avtal om preskription. Bestämmelserna
syftar till atl förhindra att lagens bestämmelser kringgås på ett otillböriigt
sätt. Det föreslås sålunda att ett avtal om föriängning av preskriptionstiden
skall vara giltigt endast om det har ingålts efter fordringens tillkomst. Ett
sådant avtal skall inte gälla för längre tid än tre år i sänder och längst tio
år från den dag preskriptionstiden annars skulle ha gått ut. Utan hinder härav
skall dock preskriptionstiden för fordran enligt sådant skuldebrev eller
insättningsbevis som avses i 4§ skuldebrevslagen (1936:81) fö föriängas genom
uttrycklig bestämmelse i skuldebrevet eller beviset. Vidare föreslås i
promemorian en bestämmelse om ogiltighet av avtal att fordran inte skall
preskriberas eller att preskription skall avbrytas på annat sätt än som föreskrivs
i lagen.
Promemorieförslagets beslämmelser om avtal rörande
preskription har föranlett uttalanden från några håll under remissbehandlingen.
Bl. a. anser några remissinstanser att den föreslagna möjligheten att träffa
avtal om föriängd preskriptionstid är otillräcklig när del gäller fordringar på
medel som innestår på bankräkning och att det bör införas särskilda
bestämmelser om preskriptionstiden för sådana fordringar.
För min del anser jag det nödvändigt att införa
vissa begränsningar av rätten att träffa avtal om preskriptionstidens längd.
Utan sådana begränsningar skulle de syften som den föreslagna lagstiftningen
är avsedd att tillgodose i stor utsträckning kunna omintetgöras, t. ex. genom
att det i standardformulär tas in bestämmelser om längre preskriptionstid än
den som föreskrivs i lagen.
I första hand bör det införas bestämmelser som
begränsar rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än den
föreskrivna. I den svagare partens intresse bör föreskrivas att sådana avtal i
princip inte för träffas. Det bör emellertid inte införas något förbud mot att
träffa avtal om föriängd preskriptionstid efter fordringens tillkomst. I vissa
fall finns det nämligen ett berättigat intresse av att avtala om föriängning av
preskriptionstiden, framför allt när föriikningsförhandlingar pågår mellan
borgenären och gäldenären mot slutet av preskriptionstiden. Kan
preskriptionsavbrott inte åstadkommas genom gäldenärens erkännande därför att
han helt eller delvis bestrider betalningsskyldighet, kan det ligga i båda
parters intresse att avtala om föriängning av preskriptionstiden för atl
undvika rättsligt förfarande.
Vidare
finns det behov av en möjlighet att avtala om längre preskrip-
Prop. 1976/77:5 153
tionstid
än den föreskrivna i fråga om sådana fordringar som grundar sig på
masskuldebrev av typen obligationer. När det gäller fordringar på medel som
innestår på bankräkning e. d. blir frågan däremot över huvud laget inte
aktuell, eftersom sådana fordringar föreslås undantagna från lagens beslämmelser.
På grand av del anförda tillstyrker jag i allt
väsentligt de bestämmelser om begränsning av rätten att träffa avtal om
föriängd preskriptionslid som har föreslagits i promemorian.
För att ytteriigare motverka försök att kringgå
centrala bestämmelser i den föreslagna lagen bör det i enlighet med
promemorieförslaget införas ett förbud mot avtal att fordran inte skall
preskriberas eller atl preskription skall avbrytas på annat sätt än som
föreskrivs i lagen. Jag tillstyrker följaktligen den i promemorian föreslagna
bestämmelsen att avtal med sådan innebörd skall vara ogiltiga.
6.5
Avbrytande av preskription
6.5.1
Preskriptionsavbrytande åtgärder
Enligt nuvarande bestämmelser sker
preskriptionsavbrott genom atl borgenären kräver gäldenären på betalning. Krav
kan framställas genom atl borgenären ansöker om stämning eller på annat sätt
inleder rättsligt förfarande mot gäldenären. Även kviltningsinvändning i
rättegång, bevakning i konkurs och anmälan av fordran i anledning av kallelse
på okända borgenärer m. m. har preskriptionsavbrytande verkan. Det är
emellertid inte nödvändigt att borgenären vidtar rättslig åtgärd för att
avbryta preskriptionen. Det räcker att han kräver gäldenären på betalning utom
rätta. Även ett muntligt krav eller en erinran om skulden godtas som
preskriptionsavbrytande åtgärd. Vidare kan preskription avbrytas genom all
gäldenären uttryckligen eller genom konkludent handlande erkänner skulden.
1 promemorian framhålls att de nuvarande reglerna
om preskriptionsavbrott har den nackdelen att det är alltför lätt för
borgenären att avbryta preskription. Han kan dröja med atl kräva ut en kanske
bestridd fordran under lång tid, om han bara avbryter preskriptionen vart
tionde år genom ett formlöst krav eller en muntlig erinran om fordringen. Genom
denna ordning motverkas önskemålet all fordringsförhållanden skall avvecklas
inom rimlig tid. I promemorian föreslås därför en skärpning av bestämmelserna
om preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Däremot behålls regeln att
preskription kan avbrytas genom gäldenärens uttryckliga eller konkludenta
erkännande av skulden.
När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder
från borgenärens sida föreslås i promemorian som huvudregel att preskription
avbryts genom atl borgenären inleder rättsligt förfarande mot gäldenären för
att erhålla dom
Prop.
1976/77:5 154
eller
liknande avgörande belräffande fordringen. Preskriptionen skall enligt
promemorieförslaget kunna avbrytas också genom kviltningsinvändning i rättsligt
förfarande, inledande av verkställigheisförfarande och konkursbevakning.
Vidare föreslås en bestämmelse om preskriptionsavbrott genom atl borgenären
skriftligen underrättar gäldenären om att han har inlett rättsligt förfarande
beträffande fordringen mot annan än gäldenären.
De nu nämnda bestämmelserna föreslås vara
tillämpliga på alla slags fordringar. I fråga om fordringarsom inte är förfall
na till betalning, dvs. fordringar som enligt promemorian skall löpa med tioårig
preskriptionstid, föreslås dessutom att preskriptionen skall kunna avbrytas
genom att borgenären skriftligen erinrar gäldenären om fordringen. En skriftlig
erinran skall enligt förslaget räcka också när det gäller fordran som har
fastställts genom dom eller liknande avgörande eller för vilken verkställighet
har skett.
Promemorieförslagets beslämmelser om
preskriptionsavbrolt har fött ett blandat mottagande under remissbehandlingen.
De remissinstanser som tillstyrker en förkortning av preskriptionstiden har i
allmänhet också en positiv inställning till en skärpning av bestämmelserna om
preskriptionsavbrott. De remissinstanser som å andra sidan ställer sig
avvisande till en förkortning av preskriptionstiden avstyrker i många fall
också de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrytande åtgärder. Vad
som på denna punkt framför allt anförs av de remissinstanser som är kritiska
till förslaget är atl en skärpning av bestämmelserna om preskriptionsavbrott
kan leda lill onödiga processer och rättsförluster för borgenärerna.
Jag har redan tidigare förklarat alt de nuvarande
bestämmelserna om preskripiionsavbrotl enligl min mening är olämpligt
utformade. Visseriigen uppnås med bestämmelserna atl gäldenären i princip för
klarhet i om borgenären för sin del vill kräva ut fordringen eller ej. Har
borgenären inte hört av sig före preskriptionstidens utgång kan gäldenären
betrakta fordringsförhållandet som upplöst. Genom att det räcker med en
muntlig påminnelse för preskriptionsavbrott från borgenärens sida kan
emellertid ett fordringsförhållande beslå under myckel lång lid utan att det
blir klariagt i vad mån gäldenären verkligen är belalningsskyldig. Detta medför
olägenheter för både borgenären och gäldenären. Enligl min mening är det
angeläget att avbrottsreglerna utformas på ett sådant sätt att parterna, om de
inte är ense, blir nödsakade all vid preskriptionstidens utgång vidta åtgärder
för att fö fordringsförhållandel klariagt.
En skärpning av reglerna om preskriptionsavbrolt
är, som jag tidigare har framhållit, särskilt angelägen, om man förkortar den
allmänna preskriptionstiden. Om nuvarande avbroltsregler behålls, förfelas
uppenbariigen i stor utsträckning syftet med en kortare preskriptionslid.
Givelvis finns del inte anledning atl kräva någon
mer ingripande åtgärd för preskriptionsavbrott om parterna är ense. Vidgår
gäldenären att han är betalningsskyldig, är del sålunda onödigt att kräva någon
ytteriigare åtgärd från borgenärens sida för alt preskriptionen skall anses
avbruten. Bestäm-
Prop.
1976/77:5 155
melser
som innebäratl preskription alltid måste avbrytas genom någon åtgärd från
borgenärens sida skulle uppenbariigen medföra en alltför stor inskränkning i
parternas dispositionsrätt. En sådan begränsning skulle också kunna leda till
ölägenheter för båda parter.
Jag tillstyrker alltså förslaget atl preskription
även i fortsättningen skall kunna avbrytas genom gäldenärens erkännande. Liksom
nu bör verkan vara densamma, oavsett om gäldenären erkänner skulden
uttryckligen eller genom konkludent handlande, t. ex. betalning av ränta eller
amortering.
De olägenheter som är förenade med den nuvarande
ordningen i sådana fall då en fordran är tvistig men borgenären inte vidtar
någon annan åtgärd än att erinra om fordringen kan i viss mån avhjälpas, om
gäldenären använder sig av den i 6 § preskriptionsförordningen angivna
möjligheten att väcka s. k. provokatorisk talan. Har en fordran bevakats genom
ett krav utom rätta eller en erinran, har gäldenären enligt den bestämmelsen
rätt att få fordringen prövad genom alt väcka talan inför domstol. Enligl min
mening finns del inle skäl att i den nya lagen föra in någon motsvarighet
härtill. Gäldenärens behov av alt kunna väcka talan mot borgenären för alt fö en
prövning av i vad mån han är belalningsskyldig för anses tillräckligt
tillgodosett genom rättegångsbalkens regler om väckande av fastställelsetalan.
Jag skall i specialmotiveringen återkomma till frågan om preskriptionsavbrott
i samband med negativ fastställelsetalan.
För all en åtgärd från borgenärens sida skall
tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan bör i princip krävas all åtgärden
är av sådan art atl den normalt leder till ett auktoritativt avgörande av
frågan om gäldenärens betalningsskyldighet. Detta gäller såväl när
preskriptionstiden är tre år som när fordringen löper med tioårig
preskriptionstid. Har gäldenären inte betalat eller erkänt skulden inom tre
resp. tio år från den dag fordringen lidigast kan göras gällande, beror det som
regel på att fordringen är tvistig eller atl gäldenären av annan anledning
vägrar att betala. Del är då naluriigt att borgenären väcker talan mot
gäldenären för att fö fordringen fastställd. Även när gäldenären underiåter att
betala därför att han saknar möjlighet att fullgöra betalningsskyldigheten ter
det sig rimligt att borgenären för att visa att han står fast vid sin fordran
utverkar ett auktoritativt avgörande, om inte gäldenären frivilligt erkänner
skulden.
Vad jag nu har sagt om preskriptionsavbrolt från borgenärens
sida tar sikte på sådana fall där den ursprangliga preskriptionstiden ännu inte
har gått till ända. Frågan hur preskriptionsavbrott bör ske när en fordran har
fastställts genom dom e. d. eller verkställighet har skett skall jag återkomma
till i det följande.
Som nyss nämnts föreslås i promemorian alt
preskription av en fordran som inte är förfallen till betalning skall kunna
avbrytas genom alt borgenären skriftligen erinrar gäldenären om fordringen. Del
framhålls alt behovet av en sådan möjlighet gör sig gällande framför allt i
fråga om fordringar beträffande vilka parterna har avtalat en förfallodag som
infaller senare än tio år efter fordringens tillkomst. Med de av mig förordade
bestämmelserna om preskriptionstidens beräkning föreligger inte något behov av
en enklare
Prop.
1916/11:5 156
form
för preskriptionsavbrolt beträffande sådana fordringar. Haren bestämd
förfallodag avtalats, börjar nämligen preskriptionstiden inle löpa förrän förfallodagen
är inne, även om förfallodagen ligger långt fram i liden.
På grund av det anförda föreslår jag att
preskriptionsavbrolt från borgenärens sida enligt huvudregeln skall ske genom
atl borgenären väcker talan mot gäldenären vid domstol. Med väckande av talan
bör likställas fall då borgenären ansöker om lagsökning eller
betalningsföreläggande eller påkallar tillämpning av skiljeavtal enligt lagen
(1929:145) om skiljemän. Preskription bör vidare kunna avbrytas genom alt en
borgenär åberopar sin fordran till kvittning vid domstol eller i
skiljeförfarande, bl. a. med hänsyn till alt en dom enligl 17 kap. 11 i;
rättegångsbalken har rättskraft i vad den innefattar prövning av en fordran som
har åberopats till kvittning. Däremot bör preskriptionsavbrolt inte komma till
stånd genom inledande av ett förfarande som inte kan leda till ett avgörande
som är bindande för parterna, t. ex. sådant förfarande som äger rum hos
allmänna rekla-malionsnämnden.
När
en fordran har fastställts genom dom eller liknande avgörande, skall enligl
promemorieförslaget en ny preskriptionstid börja löpa. Preskriptionstiden
skall i enlighet med förslagets huvudregler vara tre eller tio år beroende på
om fordringen är förfallen till betalning eller ej. Enligl promemorieförslaget
skall den nya preskriptionstiden kunna avbrytas genom att verkställighetsförfarande
inleds. Dessutom skall preskriptionsavbrott alltid kunna ske genom skriftlig
erinran, när en fordran har fastställts genom dom e. d. liksom när
verkställighet har skett utan att borgenären har fött full betalning. 1 ett
tidigare avsnitt har jag föreslagit en förenkling av bestämmelserna om
preskriptionstid för domfästa fordringar så till vida som den nya preskriptionstiden
alllid skall vara tio år. Även om fristen för att kräva ut en fordran som har
fastställts genom dom är så lång som tio år, är del emellertid självklart att
borgenären måste ha möjlighet alt avbryta preskriptionen på nytt, om han inle
för betalt före preskriptionstidens utgång. En ordning som innebar atl
borgenären definitivt berövades möjligheten att göra fordringen gällande, om
han inle lyckades utverka betalning dessförinnan, skulle medföra att
borgenären oförskyllt kunde åsamkas rättsföriuster. Kravet att en
preskriptionsavbrytande åtgärd skall vara av sådan karaktär att fordringen blir
auktoritativt fastställd gör sig inle gällande i fråga om domfästa fordringar,
eftersom det redan föreligger ett bindande avgörande. Dessutom är möjligheten
atl på nytt fö fordringen fastställd av domstol utesluten genom reglerna om
domens rättskraft i 17 kap. 11 § rättegångsbalken. Preskripiionsavbrotl bör i
stället kunna ske genom att borgenären ansöker om utmätning eller annan
verkställighet.
Som har föreslagits i promemorian bör en ansökan om
verkställighet tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan inte bara om
fordringen har fastställts genom dom. Även en ansökan som grundar sig på annan
exekutionstitel, t. ex. en skriftlig förbindelse att betala underhållsbidrag,
bör medföra samma verkan. Kan en fordran verkställas trots att den inte har
fastställts genom dom, är ju fordringens existens och storiek som regel
tillföriitligen fastställda på annat sätt.
Prop.
1976/77:5 157
Mot bakgrund av del anförda föreslår jag atl den
tidigare förordade huvudregeln om preskriptionsavbrolt kompletteras med en
bestämmelse om alt preskription avbryts genom all borgenären söker
verkställighet för fordringen. Med hänsyn till alt kvittning i vissa fall kan
ske under ett exekutivt förfarande förordar jag att preskription skall kunna
avbrytas också genom atl en fordran åberopas till kvittning under ett sådant
förfarande.
Otvivelaktigt lalar vissa skäl för atl borgenären
skall kunna åstadkomma preskriptionsavbrolt också genom en skriftlig erinran i
fall då en fordran har slagits fast genom dom e. d. Genom att fordringen har
fastställts genom ett bindande avgörande har det primära syftet med kravet på
rättslig åtgärd uppnåtts. Det kan synas onödigt atl borgenären därefter skall
behöva vidta någon mer ingripande åtgärd för alt bevara rätten att kräva ut sin
fordran.
A andra sidan lalar flera skäl för att en erinran
inte heller i detta fall skall anses tillräcklig för att avbryta preskription.
För del första är del, som jag tidigare flera gånger har framhållit, önskvärt
att så långt som möjligt undvika olika bestämmelser för olika fordringar.
Vidare är det angeläget att en fordran avvecklas så snart som möjligt även om
den har fastställts av domstol. Normalt ligger det varken i borgenärens eller
gäldenärens intresse att fordringen förblir oreglerad under mycket lång tid.
Bestäms preskriptionstiden för domfästa fordringar
till tio år, finns det inte heller något nämnvärt behov för borgenären att
kunna avbryta preskription enbart genom en erinran om fordringen. Normalt
torde borgenären ganska snart ansöka om utmätning ellerannan verkställighet, om
gäldenären inte betalar frivilligt efter det att en fordran har fastställts
genom dom. Därigenom sker preskriptionsavbrott vilket, som jag närmare skall
behandla i det följande, i princip leder till en ny tioårig preskriptionstid.
Även om det ibland kan finnas skäl för borgenären att vänta med atl söka fö
fordringen verkställd, kan det inte anses vara för myckel begärt att han senast
tio år efter domen sätter i gång ett exekutivt förfarande om han vill undvika
preskription. Detsamma gäller om preskriptionstiden löper med utgångspunkt i
ett verkställighetsförfarande som inte har lett till full betalning.
Med hänsyn till det anförda talar enligt min mening
övervägande skäl mot promemorians förslag att preskriptionsavbrott skall kunna
ske genom skriftlig erinran när en fordran har fastställts genom dom e. d.
eller verkställighet har skett. Jag är alltså inte beredd atl förorda någon
beslämmelse med den innebörden.
Enligt promemorieförslaget skall preskription kunna
avbrytas också genom att borgenären bevakar sin fordran i gäldenärens konkurs.
Vidare föreslås en särskild bestämmelse om att fordran på den som har begärts i
konkurs inte skall preskriberas före bevakningstidens utgång. Det innebär att
preskriptionstiden föriängs för varje fordran som skulle ha preskriberats under
tiden mellan konkursansökan och bevakningstidens utgång. Dessutom föreslås en
föriängningsfrist för del fall att en konkursansökan inle leder till
bevakningsförfarande eller konkursen avslutas före bevakningstidens ut-
Prop.
1976/77:5 158
gång.
Preskription skall då inträda tidigast ett år efter den dag det rättsliga
förfarandet avslutades.
Förslaget atl preskriptionsavbrolt skall kunna ske
genom bevakning i konkurs har allmänt godtagits under remissbehandlingen.
Däremot har viss kritik framförts mol de föreslagna bestämmelserna om
tilläggsfrister. Bl. a. ifrågasätts det berättigade i att samlliga borgenärer
skall fö en ettårig förlängningsfrist, om en konkursansökan inte leder till
bevakningsförfarande eller om konkurs avslutas före bevakningstidens utgång.
Som jag tidigare har slagit fast bör för
preskriptionsavbrolt från borgenärens sida krävas att borgenären inleder
rättsligt förfarande av sådan art som normalt leder till ett bindande
avgörande. Att en fordran lämnas ulan erinran i en konkurs innebär i och för
sig inte atl fordringen blir definitivt fastställd. De avgöranden som träffas
beträffande bevakade fordringar har begränsad rättsverkan. Enligl 115 §
konkurslagen avgörs sålunda genom en dom i tvist angående bevakad fordran
endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen. I praktiken innebär
dock den prövning som sker i konkursen i flertalet fall ett slutligt avgörande
av frågan om fordringens existens och storiek.
Med denna utgångspunkt ter det sig enligt min
mening naluriigt att en borgenär inte skall behöva riskera preskription, när
han genom konkursansökan eller bevakning har tagit initiativ till att hans
fordran blir föremål för prövning i konkurs. Jag anser därför att ansökan om
konkurs och bevakning i konkurs liksom enligt gällande rätt bör tillerkännas
preskriptionsavbrytande verkan till förmån för den borgenär som har gjort
ansökningen resp. bevakat fordringen.
Om konkursansökan och bevakning i konkurs
tillerkänns preskriptionsavbrytande verkan, uppkommer frågan om det däratöver
finns skäl att i enlighet med promemorieförslaget införa en tilläggsfrist till
förmån för samtliga borgenärer. Vid bedömningen härav bör man skilja mellan
sådana fall då konkursansökan ännu inle har prövats och sådana fall då konkurs
har beslutats. Enligl min mening finns det inte skäl att föreskriva att redan
konkursansökningen skall medföra föriängning av preskriptionstiden. Innan
ansökningen har prövats är det osäkert om den över huvud taget leder till att
gäldenären försätts i konkurs. Det framstår som en opåkallad fördel för de
borgenärer som inte har gjort ansökan och en motsvarande nackdel för
gäldenären, om alla borgenärerna skall komma i åtnjutande av en till-läggsfrist
oavsett om ansökningen leder till konkurs eller ej. Under tiden innan konkurs
har beslutats bör alltså preskriptionsavbrott ske på vanligt sätt. En borgenär
som känner lill att gäldenären har begärts i konkurs kan ulan olägenhet avbryta
preskription bl. a. genom att själv ge in en konkursansökan eller biträda den
tidigare ansökningen.
Frågan om del finns behov av en lilläggsfrist
ställer sig annoriunda när konkurs väl har beslutats. 1 och för sig är det
givetvis önskvärt att preskriptionsbestämmelserna inle är utformade på ett
sådant sätt att en borgenär
Prop.
1976/77:5 159
måste
väcka talan i vanlig rättegång för att avbryta preskription gentemot en
konkursgäldenär. A andra sidan är det, som jag tidigare har sagt, angeläget alt
så långt som möjligt undvika särskilda bestämmelser om föriängning av
preskriptionstiden. Det bör eftersträvas att inte införa tilläggsfrister annat
än för sådana fall då borgenären saknar möjlighet all kräva ut sin fordran
eller avbryta preskription.
Bedömningen
av vilka regler om preskription som bör gälla när gäldenären har försatts i
konkurs är bl. a. beroende av hur konkursförfarandet är utformat. Enligl
gällande rätt handläggs konkurs antingen som ordinär konkurs eller, om det kan
antas att tillgångarna inle räcker till betalning av konkurskostnaderna, som s.
k. fattigkonkurs. En väsentlig skillnad är att bevakningsförfarande äger rum i
ordinär konkurs men inte i fattigkonkurs. Enligt den proposition med förslag
till ändring i konkurslagen som nyligen har beslutats (prop. 1975/76:210) skall
utrymmet för att tillämpa ett enklare förfarande i mindre konkurser ökas. Det
har beräknats att 80 procent av alla konkurser skall kunna handläggas enligt
det enklare förfarandet. Liksom i nuvarande fattigkonkurser skall något
bevakningsförfarande inte äga ram i förenklad konkurs.
Enligl vad jag nyss har förordat skall preskription
i ordinär konkurs kunna avbrytas genom alt borgenären bevakar sin fordran. Med
en sådan ordning blir det onödigt att införa kompletterande beslämmelser om
föriängning av preskriptionstiden när gäldenären har försatts i konkurs. När
konkurs beslutas börjar nämligen bevakningstiden genast löpa. Borgenärerna har
alltså möjlighet att bevaka sina fordringar och därmed avbryta preskription
omedelbart efter konkursbeslutet.
När det gäller konkurs som handläggs i förenklad
form saknar borgenärerna däremot möjlighet alt avbryta preskription genom
bevakning. Det kan därför te sig befogat att föreskriva att preskription inte
inträder så länge ett sådant konkursförfarande pågår. Emellertid bör beaktas
att bouppteckning skall upprättas även i förenklad konkurs. Även om en fordran
på konkursboet inle kan anses erkänd av gäldenären redan genom att den tas upp
i bouppteckningen, måste det i vart fall anses att fordringen erkänns genom
all bouppteckningen beedigas av gäldenären. Därigenom sker alltså preskriptionsavbrott.
Enligt förslaget skall bouppteckning normalt tillställas konkursdomaren senast
en månad efter konkursbesluiel. När bouppteckningen har kommit in, skall
konkursdomaren genast kalla gäldenären att inställa sig för att avlägga
bouppteckningsed. I praktiken finns det därför inte något nämnvärt behov av en
lilläggsfrist till skydd för borgenärerna. I de sällsynta fall
preskriptionstiden för en fordran går ut under liden mellan konkursbesluiel och
edsavläggandel lorde borgenären som regel kunna utverka gäldenärens erkännande
av fordringen och därigenom fö lill stånd preskriptionsavbrolt.
Vad
jag nu har sagt om preskriptionsavbrott genom gäldenärens erkännande är inle
tillämpligt när en fordran är tvistig. I den nyssnämnda pro-
Prop.
1976/77:5 160
positionen
föreslås inte några särskilda beslämmelser om rättslig prövning av tvistiga
fordringar när konkurs handläggs enligl den enklare ordningen. Enligl
departementschefen bör förvaltaren försöka träffa uppgörelse om sådana
fordringar med berörda borgenärer, och normalt bör tvistefrågorna kunna lösas
inom konkursens ram. Träffas uppgörelse, sker därigenom också
preskriptionsavbrott. Visar det sig omöjligt för parterna att enas, har borgenären
inte någon möjlighet att få sin fordran prövad inom ramen för konkursen.
Vidhåller han sitt krav, får han väcka talan i vanlig rättegång. Detta bör
gälla även om preskriptionstiden för fordringen närmar sig sitt slut. Det finns
alltså inte heller för detta fall någon anledning att föreskriva en tilläggsfrist.
Sammanfattningsvis anser jag att det finns
tillräckliga möjligheteratt avbryta preskription genom gäldenärens erkännande
eller genom rättslig åtgärd från borgenärens sida även när gäldenären har
försatts i konkurs. Jag förordar därför att det inte införs någon bestämmelse
om föriängning av preskriptionstiden i detta fall.
I promemorian diskuteras om preskriptionsavbrott
skall kunna ske genom atl en fordran görs gällande i offentlig
ackordsförhandling. Bl. a. med hänsyn till de likheter som finns mellan
konkurs- och ackordsförfarande kan det enligt promemorian te sig naturligt att
anmälan av en fordran i ackordsförhandling ges samma verkan som bevakning i
konkurs. Häremot talar å andra sidan att ett ackord inte innebär något
ställningstagande till fordringarnas berättigande och att tvistiga fordringar
inte avgörs under ackordsförhandling i vidare mån än atl det belopp för vilket
rösträtt för utövas i vissa fall prövas av rätten. Att tillerkänna anmälan av
en fordran i ackordsförhandling preskriptionsavbrytande verkan skulle därför
komma i strid med de principer för preskriptionsavbrolt som i övrigi föreslås i
promemorian.
Mot bakgrund av det sagda föreslås i promemorian
att anmälan av en fordran i offentlig ackordsförhandling inte skall medföra
preskriptionsavbrott. I stället föreslås att preskriptionstiden förlängs med
en kortare till-läggsfrist. Har kungörelse utfärdats om anmälan av fordringar i
offentlig ackordsförhandling, skall preskription inte inträda före utgången av
den i kungörelsen utsatta tiden. Fordran som har anmälts i tid skall
preskriberas tidigast ett år efter tidens utgång.
Vad som har anförts beträlTande anmälan av fordran
i offentlig ackordsförhandling gäller enligt promemorian i viss utsträckning
också sådan anmälan av en fordran som görs med anledning av att kallelse har
utfärdats på gäldenärens okända borgenärer enligt 9 §
preskriptionsförordningen. Ett sådant förfarande innebär ett klariäggande av
vilka okända fordringar en gäldenär har. Men förfarandet innefattar inte någon
som helst prövning av fordringarnas berättigande eller storlek. 1 promemorian
föreslås därför att anmälan av en fordran i anledning av kallelse på okända
borgenärer inte skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan.
Preskriptionsavbrott
Prop. 1976/77:5 161
skall
inte heller inträda enbart därför atl en fordran anmäls efter kallelse på ett
aktiebolags eller en ekonomisk förenings kända och okända borgenärer i samband
med fusion. Enligt promemorieförslaget skall dock preskriptionstiden i de nu
behandlade fallen förlängas på samma sätt som i ackordsfallet.
Vad som i promemorian har föreslagils belräffande
ackord och kallelse på okända borgenärer o. d. har i allmänhet godtagits under
remissbehandlingen. Den föreslagna bestämmelsen om föriängning av
preskriptionstiden när en fordran har anmälts i offentlig ackordsfdrhandling
har dock föranlett viss kritik. Bl. a. påpekas från någol håll atl en borgenär
kan delta i ett ackordsförfarande utan att anmäla sin fordran. I praktiken kan
man räkna med att de flesta borgenärerna för sina fordringar upptagna i den
bouppteckning som skall åtfölja en ansökan om ackordsförhandling och atl de
därför inte behöver göra någon särskild anmälan.
Jag ansluter mig till uppfattningen atl det inte
finns anledning föreskriva att preskription skall kunna avbrytas genom åtgärder
som företas med anledning av att offentlig ackordsförhandling har inletts
eller med anledning av att kallelse har utfärdats på okända borgenärer enligt 9
§ preskriptionsförordningen eller på kända och okända borgenärer i samband med
fusion av aktiebolag eller ekonomiska föreningar.
Vidare
anser jag för min del att det lika litet som när gäldenären har begärts i
konkurs finns skäl att införa bestämmelser om föriängd preskriptionstid i de
angivna fallen. 1 de fall preskriptionstiden för en fordran närmar sig sitt
slut när offentlig ackordsförhandling inleds eller kallelse på okända
borgenärer e. d. utfärdas har borgenären tillräckliga möjligheter att avbryta
preskription på vanligt sätt, om inte fordringen erkänns av gäldenären. Påpekas
bör att gäldenären i offentlig ackordsförhandling liksom i konkurs är skyldig
att beediga en uppteckning av boets tillgångar och skulder. Det praktiska
värdet av bestämmelser om föriängd preskriptionstid i samband med offentlig
ackordsförhandling eller kallelse på okända borgenärer uppväger inte de
ölägenheter som enligl vad jag förat har sagt är förenade med tilläggsfrister
för speciella situationer.
Enligt 3 § andra punkten preskriptionsförordningen
har vissa beslul i inleckningsärenden preskriptionsavbrytande verkan. Det
gäller beslut varigenom ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande,
dock inte om det är fråga om inteckning i fast egendom, tomträtt, skepp eller
skeppsbygge. Preskriptionsavbrytande verkan tillerkänns enligt samma lagram
också anteckning om innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling.
I promemorian föreslås ingen motsvarighet lill den
angivna bestämmelsen. Någon erinran mot detta ställningstagande har inte kommit
fram under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig på denna punkt till
promemorieförslaget.
Promemorian innehåller en bestämmelse om alt
preskriptionsavbrolt skall kunna ske genom alt borgenären skriftligen
underrättar gäldenären om alt han har inlett rättsligt förfarande beträffande
fordringen mol annan än gäl-
11
Prop.
1976/77:5 162
denären.
Ett sådant preskriptionsavbrolt skall dock inte leda till ny preskriptionstid
Ulan bara till en ettårig lilläggsfrist räknad från den dag det rättsliga
förfarandet avslutades. Enligt promemorian motiveras bestämmelsen framför allt
av processekonomiska skäl. Tanken är att en borgenär, som kan rikta krav mot
flera gäldenärer på grund av en och samma fordran, inte skall behöva väcka
lalan mot dem alla enbart för au förhindra preskription.
Med de reglerom preskriptionsavbrott som jag har
förordat i det föregående skulle en bestämmelse sådan som den nu angivna bli
den enda enligt vilken en erinran från borgenären skulle vara lillräcklig för
preskriptionsavbrott. Redan detta gör alt det krävs starka skäl för atl
bestämmelsen skall införas.
Som påpekas i promemorian torde en bestämmelse av
det ifrågavarande slaget bli tillämplig framför allt när flera gäldenärer är
solidariskt ansvariga för en skuld. Borgenären kan då ha intresse av att först
väcka talan mot en av gäldenärerna för atl sedan kunna vända sig mot den eller
de övriga. Det kan i ett sådant läge te sig rimligt att borgenären skall kunna
avbryta preskription enbart genom en skriftlig underrättelse lill de övriga.
Det bör emellertid uppmärksammas atl borgenärens behov av en sådan möjlighet
blir betydligt mindre med de av mig förordade bestämmelserna om preskriptionstidens
längd än med det system som föreslås i promemorian. De fall där flera är
ansvariga för en skuld torde nämligen som regel vara sådana där skuldebrev
eller annat skriftligt fordringsbevis har utfärdats. Enligt vad jag tidigare
har föreslagit skall preskriptionstiden för sådana fordringar normalt vara tio
år. Promemorieförslaget däremot innebäratl preskriptionstiden även för
skriftliga fordringar skall vara tre år, om fordringen är förfallen till
betalning. Med den längre preskriptionstid som följer av mitt förslag torde
borgenären i de allra flesta fall ha tillräckliga möjligheter alt vända sig mot
samtliga gäldenärer innan den ordinarie preskriptionstiden har gått ut. Enligt
min mening är det också rimligt all kräva all borgenären, i fall då lång tid har
gått utan att preskripiionsavbrotl har skett, inleder rättsligt förfarande mot
alla gäldenärer som han vill ha kvar möjligheten atl vända sig mot.
Det kan också förekomma att en borgenär vill ha
möjlighet att rikta anspråk mot flera på annan grand än att de är solidariskt
ansvariga för en skuld. Detta kan exempelvis vara fallet när borgenären är
osäker på vem som är rätt gäldenär. Emellertid lorde sådana fall inte vara så
vanliga att del för deras skull finns skäl alt införa särskilda bestämmelser om
preskriptionsavbrott. Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört om syftet
med skärpningen av avbrottsreglerna är det också önskvärt att borgenären, om
han inte kan utverka erkännande av skulden, inom den vanliga preskriptionstiden
inleder rättsligt förfarande mol var och en som han överväger att rikta sitt
krav mot.
Nämnas bör att borgenären i vissa situationer inle
har någon grund för att väcka talan mot en viss person förrän han har försökt
fö betalt av någon
Prop.
1976/77:5 163
annan.
Så är fallet vid enkel borgen. Fordringen mot borgensmannen kan då inle göras
gällande förrän borgenären föi-gäves har försökt fö ut sitt krav av
huvudgäldenären. Eftersom preskriptionstiden enligt vad jag tidigare har
förordat skall räknas från den dag fordringen lidigast kan göras gällande,
finns del inle heller i sådana fall något behov av att kunna avbryta preskription
genom underrättelse om rättegång. I den angivna situationen börjar
preskriptionstiden inle ens löpa innan rättegången mot huvudgäldenären är
avslutad.
På grand av det anförda föreslår jag att man i
lagen inte inför någon bestämmelse om att preskripiionsavbrotl skall kunna ske
genom att borgenären underrättar gäldenären om att han har inlett rättsligt
förfarande mol någon annan.
6.5.2
Tidpunkten för preskriptionsavbrolt
Jag ämnar i ett följande avsnitt ta upp frågan om
verkningarna av en preskriptionsavbrytande åtgärd. Redan här vill jag
emellertid behandla spörsmålet om vid vilken tidpunkt preskriptionen skall
anses avbraten. När preskription avbryts genom gäldenärens erkännande uppstår
inga större svårigheter i detta avseende. Som påpekas i promemorian bör den
avgörande tidpunkten vara när gäldenären lämnar sitt erkännande. Mer
problematiskt är det att bestämma tidpunkten när en preskriptionsavbrytande
åtgärd vidtas av borgenären.
I promemorian diskuteras om preskriptionsavbrott
genom inledande av rättegång skall anses äga rum den dag stämningsansökan
kommer in till domstolen eller den dag gäldenären för del av ansökningen.
Enligt gällande rätt avbryts preskriptionen den dag delgivning sker. 1
promemorian föreslås efter mönster av 1957 års betänkande att det avgörande i
stället skall vara den dag ansökningen kommer in till domstolen. Detta
överensstämmer med vad som gäller enligt dansk och norsk rätt.
Principen att preskriptionsavbrott skall ske när
stämningsansökan kommer in lill domstolen har allmänt godtagits under
remissbehandlingen. Även jag ansluter mig på denna punkt till
promemorieförslaget. Genom en sådan ordning uppnås överensstämmelse med
rättegångsbalkens regler om väckande av talan. 1 13 kap. 4 § tredje stycket
rättegångsbalken föreskrivs nämligen att talan skall anses väckt då ansökan om
stämning kom in till rätten eller, om stämning inte erfordras, då talan
framställdes inför rätten. Den föreslagna regeln för också till följd att
borgenären inte behöver riskera rättsföriust, om delgivningen av en eller
annan orsak fördröjs.
Som föreslås i promemorian bör samma princip gälla
när rättsligt förfarande inleds på annat sätt än genom ansökan om stämning. Om
borgenären ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande, bör
preskriptionen sålunda anses avbraten den dag ansökningen kommer in till
domstolen. Vill borgenären åberopa sin fordran till kvittning, bör verkningarna
av preskrip-
Prop. 1976/77:5 164
tionsavbrotlei
räknas från den dag kviltningsinvändning framställs.
Under remissbehandlingen har ifrågasatts om
preskriptionsavbrott skall kunna ske genom en stämningsansökan som är
ofullständig eller som återkallas innan delgivning har skett. Som skäl mol att
låta preskripiionsavbrotl ske i sådant fall kan anföras atl det från
gäldenärens synpunkt kan te sig otillfredsställande att borgenären skall kunna
avbryta preskription genom en åtgärd som gäldenären kanske inte ens för
kännedom om. A andra sidan kan detta inträffa även i andra situationer, om
preskriptionen i enlighet med vad jag nyss har förordat avbryts redan genom att
ansökan ges in till domstolen, t. ex. i det fallet att gäldenären inte kan
anträffas. Enligt min mening är det viktigt att bestämmelserna så långt möjligt
är enhetliga. Jag anser därför att det inle bör föreskrivas undanlag från
huvudregeln om tidpunkten för preskriptionsavbrott för del fallet atl en
stämningsansökan är ofullständig, oavsett om detta leder till atl lalan avvisas
eller ej. Inte heller bör det göras undantag för sådana fall då talan avvisas
av andra skäl eller talan återkallas innan delgivning har skett.
Vad jag nu har sagt innebär emellertid inle att
borgenären skall kunna komma i åtnjutande av en ny full preskriptionstid enbart
genom atl ge in en bristfällig stämningsansökan eller en ansökan som han
sedermera återkallar. Som jag närmare skall behandla i ett följande avsnitt
föreslår jag att ny preskriptionstid inte skall börja löpa annat än om
borgenärens talan leder till dom eller liknande avgörande och att inledande av
rättsligt förfarande i andra fall endast skall medföra en kortare
tilläggsfrist.
Någon remissinstans har ifrågasatt om
preskriptionsavbrott skall kunna ske genom ansökan om kvarstad eller
skingringsförbud. Enligt min mening bör så inle vara fallet. Har ansökan om
sådan åtgärd gjorts hos domstol, fullföljs visserligen ansökningen i allmänhet
genom att sökanden väcker talan mot gäldenären. Men så länge det endast är
fråga om en säkerhetsåtgärd är förfarandet inte inriktat på att leda till ett
auktoritativt avgörande beträffande borgenärens anspråk. Huvudprincipen bör,
som jag tidigare har framhållit, vara att endast sådana rättsliga åtgärder som
är ägnade att leda till dom eller liknande avgörande tillerkänns
preskriptionsavbrytande verkan. I de nu åsyftade fallen bör alltså
preskriptionen inte anses avbraten förrän borgenären väcker talan genom ansökan
om stämning eller på annat sätt.
Vad jag nu har sagt beträffande ansökan om kvarstad
e. d. hos domstol bör äga motsvarande tillämpning när sådan åtgärd begärs hos
överexekulor enligt 8 kap. utsökningslagen. Inte heller sådan ansökan bör
alltså föranleda preskriptionsavbrott.
Som föreslås i promemorian bör den princip som
skall gälla när borgenären inleder rättegång mot gäldenären såvitt möjligt
tillämpas också när borgenären vidtar preskriptionsavbrytande åtgärd av annat
slag. Bevakar borgenären sin fordran i gäldenärens konkurs, bör preskriptionen
sålunda anses avbraten när fordringen anmäls hos konkursdomaren. Avbryts
preskrip-
Prop. 1976/77:5 165
tionen
genom ansökan om verkställighet, bör den avgörande tidpunkten vara den dag
ansökan kommer in lill vederbörande myndighet. I sådana fall då verkställighet
sker ulan ansökan, bör verkningarna av preskriptions-avbrott i stället räknas
från den tidpunkt dä indrivningsuppdraget kom in till myndigheten.
6.5.3
Verkan av preskriptionsavbrolt
Enligt gällande rätt räknas alltid en ny tioårig
preskriptionstid från den dag preskriptionsavbrolt sker. 1 promemorian föreslås
vissa ändringar i detta avseende. När preskription avbryts genom gäldenärens
erkännande eller genom skriftlig erinran från borgenärens sida behålls
visseriigen principen om all ny preskriptionstid börjar löpa från dagen för
avbrottet. Om emellertid preskription avbryts genom all borgenären inleder
rättsligt förfarande eller verkställighetsförfarande eller genom alt fordringen
åberopas till kvittning, skall ny fullständig preskriptionstid börja löpa
endast om fordringen blir fastställd genom dom eller liknande avgörande eller
om verkställighet sker. 1 annat fall för preskriptionsavbrottel bara till följd
att borgenären kommer i åtnjutande av en etförig tilläggsfrist. Samma princip
föreslås gälla när preskription avbryts genom bevakning i konkurs.
Förutsättningen för ny preskriptionstid skall då vara att fordringen
tillerkänns belalningsrätt i konkursen.
Remissinstansema har allmänt godtagit principen att
preskriptionsavbrott som regel skall leda till ny preskriptionstid men att
borgenären i vissa fall bara för en tilläggsfrist. Även de bestämmelser som
promemorieförslaget i övrigt innehåller om verkan av preskriptionsavbrolt
lämnas i allmänhet utan erinran. Några remissinstanser hävdar dock att det
behövs vissa förtydliganden av de föreslagna bestämmelserna.
Som framhålls i promemorian är syftet med att
avbryta preskription givelvis normalt att en ny fullständig preskriptionstid
skall börja löpa. Jag vill emellertid erinra om att jag i det föregående har
förordat vissa skärpningar av reglerna om preskriptionsavbrott som syftar till
att ett fordringsförhållande i princip skall bli klariagt för atl
preskriptionsavbrott skall ske. För att inte ändamålet med skärpningen av
avbrottsreglerna skall omintetgöras bör principen vara att en ny
preskriptionstid börjar löpa endast om den preskriptionsavbrytande åtgärden
verkligen leder till avsett resultat. I annat fall bör verkningarna av
preskriptionsavbrott förfalla, låt vara först efter en viss frist.
Vad först beträffar sådana fall då preskription
avbryts genom gäldenärens erkännande stämmer det med de angivna principerna att
man låter ny preskriptionstid börja löpa från erkännandet. Genom denna åtgärd
kan ju fordringsförhållandet sägas ha blivit klariagt. Jag tillstyrker alltså
promemorieförslaget om atl man börjar räkna ny preskriptionstid i det angivna
fallet.
Prop.
1976/77:5 166
Preskriptionstiden
bör härvid bestämmas på samma sätt som annars. Det innebär normalt all den nya
preskriptionstiden blir av samma längd som den tidigare. Om emellertid
preskription av en fordran med treårig preskriptionstid avbryts genom atl
gäldenären utfärdar ett skuldebrev, kommer den nya preskriptionstiden att bli
tio år, såvida inle den särskilda bestämmelsen om konsumentköp eller
konsumenttjänster är tillämplig.
När preskription avbryts genom alt borgenären
väcker lalan eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande mot gäldenären,
följer av de nyss angivna principerna att ny preskriptionslid börjar löpa
endasl om förfarandet leder till att fordringen blir fastställd genom dom eller
liknande avgörande. Samtidigt bör preskription inte inträda så länge
förfarandet pågår. Avbryts preskription genom att borgenären åberopar sin
fordran lill kvittning bör på molsvarande sätt ny preskriptionstid börja löpa
endast om fordringen fastställs genom dom e. d.
Vad beträffar sådana fall då borgenären avbryter
preskription genom att ansöka om verkställighet bör förutsättningarna motsvara
dem som gäller när preskription avbryts genom inledande av rättegång e. d. På
grund därav bör ny preskriptionstid räknas bara om borgenärens ansökan leder
till atl åtgärd för verkställighet vidtas. Om ansökan avvisas eller återkallas
innan sådan åtgärd har vidtagits bör alltså ny preskriptionstid inte löpa.
Leder ansökan å andra sidan lill att borgenären för full betalning för sin
fordran, finns uppenbariigen inte behov av någon ny preskriptionstid.
Förutsättningen för att en ny preskriptionslid skall börja löpa bör alltså
vara all ansökningen skall ha prövats i sak utan att borgenären har fått full
täckning för sin fordran. Att han eventuellt inte har fått någon täckning alls
bör sakna betydelse. Även ett resultailöst ulmätningsförsök bör alltså, till
skillnad från vad som nu är fallet (jfr NJA 1975 s. 19), tillerkännas
preskriptionsavbrytande verkan. De angivna principerna bör gälla oavsett om
verkställighet söks för all fö ul ett penningbelopp eller om verkställigheten
avser någon annan prestation.
Preskription skall enligl vad jag tidigare har
föreslagit kunna avbrytas även genom atl borgenären ansöker om konkurs eller
bevakar sin fordran i gäldenärens konkurs. I enlighet med de principer som jag
nyss har redovisat bör ny preskriptionslid inle heller i delta fall börja löpa,
om förfarandet avbryts innan fordringen har blivit föremål för prövning i sak.
Som föreslås i promemorian bör förutsättningen för ny preskriptionstid vara att
borgenären får betalningsrätt för sin fordran i konkursen. Däremot bör det vara
utan betydelse om borgenären verkligen flr någon utdelning eller ej. För att ny
preskriptionstid skall löpa bör det alltså räcka att fordringen blir
utdelningsgill i konkursen.
1 promemorian diskuteras vilken dag som bör utgöra
utgångspunkt för beräkning av den nya preskriptionstiden. Först behandlas
möjligheten att räkna preskriptionstiden från den dag en dom e. d. vinner laga
kraft. Detta altemativ avvisas emellertid med hänsyn till att vissa avgöranden,
t. ex. tredskodomar och lagsökningsutslag, måste delges med part för att vinna
laga kraft och atl det i vissa fall kan dröja lång tid innan så sker. 1 stället
Prop.
1916/11:5 167
föreslås
alt den nya preskriptionstiden normalt skall räknas från den dag dom eller
motsvarande avgörande meddelas. Har ett avgörande överklagats, är det den sist
meddelade domen som bildar utgångspunkt. Saken uttrycks i promemorieförslaget
så, att utgångspunkten för den nya preskriptionstiden skall vara den dag
rättsligt förfarande avslutas.
Jag ansluter mig på denna punkt till förslaget att
preskriptionstiden i princip skall räknas från den dag det rättsliga
förfarandet avslutas. Denna princip bör dock modifieras något med hänsyn lill
atl en domfäst fordran ibland inte förfaller till betalning förrän vid en
framtida tidpunkt. Visseriigen avser de flesta domar i mål som rör betalningsskyldighet
e. d. fordringar för vilka tiden för fullgörelse redan har inträtt. Enligl 13
kap. 1 § rättegångsbalken kan emellertid fullgörelsetalan i vissa fall väckas
trots att liden för fullgörelse inte har inträtt när målet avgörs. Det gäller
bl. a. talan om periodiskt underhåll eller andra periodiska prestationer.
1 fall då gäldenären genom en dom åläggs en
skyldighet som skall fullgöras först vid en framtida tidpunkt skulle det
uppenbariigen kunna uppstå otillfredsställande konsekvenser om preskriptionstiden
började löpa redan när det rättsliga förfarandet avslutades. I enlighet med de
allmänna principer som jag har förordat i del föregående bör tiden i stället
räknas från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. I fråga om t. ex.
periodiskt förfallande underhållsbidrag bör alltså preskriptionstiden räknas
från den dag resp. belopp förfaller lill betalning. Samma princip bör tillämpas
när en dom endast innebär en prövning av om ett visst rättsförhållande beslår
eller ej.
Mot bakgrand av det anförda föreslår jag att ny
preskriptionstid för en fordran som har fastställts genom dom eller liknande
avgörande skall börja löpa från den dag målet angående fordringen avslutas
eller från den senare tidpunkt då fordringen tidigast kan göras gällande. Utgångspunkten
för den nya preskriptionstiden bör bestämmas på molsvarande sätt när borgenären
för betalningsrätt för sin fordran i konkurs eller när åtgärd för
verkställighet vidtas ulan alt borgenären får full betalning.
Vad
beträffar den nya preskriptionstidens längd i fall då borgenären har
åstadkommit preskriptionsavbrolt har jag i ell tidigare avsnitt förordat att
preskriptionstiden alltid skall vara tio år, om fordringen har fastställts
genom dom eller liknande avgörande. Samma tid bör enligt min mening gälla när
borgenären har fått betalningsrätt för fordringen i konkurs liksom när åtgärd
för verkställighet har vidtagits utan att borgenären har fält full betalning. 1
båda dessa fall kan fordringen sägas ha blivit underkastad en sådan auktoritativ
prövning att en lioårstid är motiverad. I verkställighelsfallet tillkommer den
omständigheten atl verkställighet kan ske endast om fordringen har fastställts
genom dom e.d. eller, i vissa fall, om den grundar sig på skriftligt
fordringsbevis.
Som tidigare nämnts bör borgenären ha rätt till en
tilläggsfrist, om det förfarande som han har inlett inte leder till ett sådant
resultat att ny preskriptionslid skall börja löpa. Jag ansluter mig till
promemorians förslag
Prop.
1976/77:5 168
om
atl fristen i princip bör vara ett år. Lagtekniskt bör saken uttryckas så, att
om ny preskriptionstid inle skall löpa enligl de tidigare behandlade reglerna,
så skall preskriptionstiden beräknas som om avbrott inte hade skett. Fordringen
skall dock aldrig preskriberas tidigare än ett år efter den dag målet eller
konkursen avslutades.
6.6
Verkan av preskription
6.6.1
Allmänt
Promemorieförslagels bestämmelser om verkan av
preskription överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Enligt huvudregeln
föriorar borgenären genom preskription rätten alt kräva ut sin fordran. Vissa
undantag föreslås dock, bl. a. beträffande fordringar som är förenade med
panträtt eller retentionsrätt och beträffande rätten att använda en fordran
till kvittning.
Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit de
föreslagna bestämmelserna om verkan av preskription. Avvikande meningar har
dock förts fram beträffande vissa detaljfrågor, som jag skall återkomma till i
det följande.
Utgångspunkten för bestämmelserna om verkan av
preskription bör givetvis vara att en fordran inte längre skall kunna krävas
ut när preskriptionstiden har gått ut. Detta är i själva verket
preskriptionsinslitutets huvudsyfte. Jag tillstyrker alltså den föreslagna
regeln att borgenären genom preskription föriorar rätten att kräva ut sin
fordran. Innebörden härav bör vara densamma som enligt gällande rätt.
Gäldenären skall alltså inte längre vara skyldig alt fullgöra den prestation
som fordringen avser. Borgenären skall inte kunna utverka domstols dom eller
liknande avgörande för alt fö fordringen fastställd. Inte heller skall
verkställighet kunna ske genom exekutiv myndighet.
Det är emellertid också enligt min mening klart att
vissa undantag från huvudregeln är nödvändiga. En preskriberad fordran bör t.
ex. under vissa föratsättningar fö användas till kvittning. En borgenär som har
egendom i sin besittning till säkerhet för sin fordran skall inte ulan vidare
behöva lämna ifrån sig egendomen när fordringen preskriberas. Dessa fall skall
jag återkomma till i det följande.
1 promemorian uttalas atl någon ändring inte
åsyftas av principen att domstol inte självmant lar upp frågan huravida
preskription har inträtt eller ej. Föratsättningen för att preskription skall
beaktas av domstol bör således enligt promemorian vara atl gäldenären gör
preskriptionsinvändning.
Under remissbehandlingen har olika åsikter förts
fram beträffande frågan huruvida domstol eller annan myndighet självmant bör ta
upp fråga om preskription. Några remissinstanser anser att del från
konsumentsynpunkt kan vara önskvärt att preskription beaktas ex officio. Från
andra håll uttalas däremot sympatier för uppfattningen att preskription inte
bör beaktas annat
Prop.
1976/77:5 169
än
efter invändning av part.
Det är allmänt vedertaget atl en domstol i vanlig
rättegång inte självmant tar upp fråga om tioårspreskriplion, i varje fall inte
om båda parter har inställt sig till förhandling. Delta hänger samman med rättegångsbalkens
regler om rättegången i dispositiva tvistemål, dvs. mål i vilka föriikning är
tillålen. I sådana mål ankommer del på parterna att åberopa de omständigheter
de vill anföra till grund för sin talan. Dom för inte grundas på andra
omständigheter än sådana som har åberopats av parterna.
Utanför området för de dispositiva tvistemålen är
emellertid rättsläget oklart beträffande frågan huruvida tioårspreskriplion
skall beaktas ex officio eller ej. Delade meningar föreligger sålunda när det
gäller all avgöra om domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande
självmant skall ta upp fråga om preskription. De publicerade rättsfall som
finns på området ger inte någon klar bild av vad som gäller i delta avseende.
Närdet gäller tillämpningen av särskilda
preskriptionsbeslämmelser i specialförfattningar synes domstolarna vara mer
benägna atl självmant ta upp frågor om preskription. I rättspraxis finns
exempel både på att officialprövning har skett och på motsatsen. Vilka
riktlinjer som ligger bakom domstolamas bedömningar av sådana frågor är inte
helt klart. Betydelse har emellertid bl. a. att vissa tvingande
specialpreskriptionsregler, t. ex. 71 § uppbördslagen, föreskriver en yttersta
preskriptionstid som inte för föriängas.
Inte heller finns det något säkert svar på frågan
om preskription beaktas ex officio av exekutiv myndighet. Att döma av
remissyttrandena är praxis varierande. 1 den juridiska litteraturen har hävdats
att preskription beaktas ex officio, om utmätning söks på grund av en dom ellerannan
exekutionstitel som är mer än tio år gammal (se t. ex. Rodhe, Lärobok i
obligationsrätt, fjärde uppl., 1975, s. 263). A andra sidan förklarar sig
lagberedningen i sitt betänkande med förslag till ulsökningsbalk (SOU 1973:22
s. 186) inte vara övertygad om att det överensstämmer med gällande rätt alt
tioårspreskriplion skall beaktas ex officio av exekutiv myndighet. Enligl
beredningens mening bör fråga om tioårspreskriplion inte tas upp av kronofogdemyndighet
annat än efter invändning.
Som har framhållits under remissbehandlingen kan
vissa skäl anföras för att införa bestämmelser om officialprövning av
preskriplionsfrågor i vanliga tvistemål. En sådan ordning kan te sig motiverad
framför allt från konsumentskyddssynpunkl i fall då gäldenären är konsument.
Man måste också räkna med att frågan för större betydelse i framtiden, om
preskriptionsreglerna ändras i enlighet med mina tidigare förslag.
Sannolikheten för att preskription har inträtt i del enskilda fallet kommer då
många gånger' att vara avsevärt större.
Jag vill i detta sammanhang erinra om all lagen
(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden ger domstolarna större
möjligheter all utöva inflytande på processen i sådana mål än i vanliga
tvistemål. Lagen föreskriver visseriigen inte någon avvikelse från den allmänna
bestämmelsen alt en
Prop.
1976/77:5 170
dom
i disposilivt tvistemål inte för grundas på andra omständigheter än sådana som
har åberopats av part. För all en domstol skall kunna ogilla talan på grand av
preskription krävs alltså i samma utsträckning som annars alt gäldenären har
gjort preskriptionsinvändning. Däremot medför lagens bestämmelser om den
materiella processledningen att domstolen för ökade möjligheter all genom
frågor lill parterna efterforska omständigheter som inle från början har
berörts i målet. Därigenom skapas bättre föratsättningar att beakta om en
fordran är preskriberad än i vanliga tvistemål.
1 och för sig hade del naluriigtvis varit önskvärt
att i delta sammanhang klarlägga vad som gäller och bör gälla i fråga om
domstols eller annan myndighets rätt eller skyldighet atl självmant beakta
frågorom preskription. Det är dock knappast möjligt all nu införa bestämmelser
som kan vara tillämpliga i alla de skiftande situationer där fråga om
preskription kan komma upp.
F. n. pågår inom justitiedepartementet
förberedelser för en översyn av vissa delar av rättegångsbalken (se promemorian
Ds Ju 1976:8). Bl. a. är det aktuellt atl se över reglema om domstolarnas
processledande verksamhet. Inom ramen för delta utredningsarbete får enligt
min mening också prövas huruvida domstolarna i större utsträckning än hittills
bör ta upp preskriplionsfrågor.
Enligt gällande rätt anses en gäldenär som har betalat
en skuld trots atl den enligt preskriptionsförordningens bestämmelser är
preskriberad inte ha rätt att återfå beloppet under åberopande av
preskriptionen. Denna princip bör enligt min mening gälla även i
fortsättningen. Någon uttrycklig beslämmelse härom torde inte behövas.
6.6.2
Ränta m. m.
1 preskriptionsförordningen saknas särskilda
bestämmelser om hur preskription av en räntebärande huvudfordran inverkar på
räntan. Sådana bestämmelser finns inte heller i de andra nordiska ländernas
preskriptionslagstiftning. 1 nordisk juridisk litteratur anses emellertid
allmänt att preskription av huvudfordringen medför atl också räntan
preskriberas.
I departementspromemorian föreslås en uttrycklig
bestämmelse om att preskription av huvudfordran också omfattar ränta och annan
tilläggsförpliktelse. Bestämmelsen har allmänt godtagits under
remissbehandlingen. Vad som i promemorian uttalas om innebörden av uttrycket
annan till-läggsförpliktelse har dock föranlett vissa invändningar.
Även jag anser att preskription av en räntebärande
huvudfordran också bör omfatta räntan. Som föreslås i promemorian bördetta
gälla såväl förfallna räntebelopp som räntor som ännu inte har förfallit till
betalning.
Vidare anser jag au andra lilläggsförpliktelser
till en huvudfordran bör bedömas på samma sätt som ränta. Som sådan
lilläggsförpliktelse bör betraktas bl. a. skyldighet alt betala provision,
expeditionskostnader o. d. Däremot anser jag inte att begreppet
lilläggsförpliktelse bör omfatta skyldighet att ersätta rättegångskostnader,
exekutionskostnader o. d.
Prop.
1976/77:5 171
6.6.3 Kvittning
Enligl 7 § preskriptionsförordningen är
föratsättningen för atl en fordran trots preskription skall fö användas till
kvittning atl borgenären har förvärvat fordringen före preskriptionstidens
utgång och att han också dessförinnan har ådragit sig den skuld som han önskar
kvitta. I promemorian föreslås i nära anslutning till gällande rätt alt en
fordran ulan hinder av preskription skall fö användas till kvittning, om den
inte var preskriberad när borgenären förvärvade den och inte heller när han kom
i skuld lill gäldenären. Bestämmelsen har lämnats utan erinran under
remissbehandlingen.
Jag har redan i del föregående sagt att en fordran
i viss utsträckning bör fö användas till kvittning även om den är preskriberad.
Förutsättningen för att kvittning skall fö ske bör liksom enligt gällande rätt
vara att de fordringar som skall kvittas har stått mot varandra innan
preskription inträdde. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget på denna
punkt.
En remissinstans har framfört önskemål om ett
klariäggande av i vad mån en fordran som är underkastad kort preskriptionstid
enligl speciallagstiftning skall kunna kvittas mot en fordran som omfattas av
den allmänna preskriptionstiden. Jag ämnar i ett följande avsnitt ta upp
frågor om förhållandet mellan de allmänna preskriptionsbestämmelserna och bestämmelserna
i speciallagstiftningen. Frågan huruvida kvittning skall kunna ske i det
angivna fallet bör bedömas med lillämpning av de principer som jag kommer att
utveckla i det avsnittet.
6.6.4 Panträn
m. m.
Enligt 8 § preskriptionsförordningen är en borgenär
som har handpantrält till säkerhet för sin fordran inte skyldig atl lämna ifrån
sig panten förrän han har fött betalt, även om fordringen är preskriberad. 1 6
kap. 4 § jordabalken finns en bestämmelse som innebär att borgenären har rätt
att fö betalning för en fordran som är förenad med panträtt i faslighet även om
fordringen har preskriberats. Molsvarande gäller på grund av 13 kap. 7§
jordabalken fordran som är förenad med panträtt i tomträtl. Enligl 13 S andra
stycket lagen (1966:454) om företagsinleckning har innehavare av
förelagsinleckning rätt lill betalning ur den egendom i vilken inteckningen gäller
även om hans fordran har preskriberats.
I promemorian föreslås i anslutning till gällande
rätt en bestämmelse om att preskription inte skall medföra någon inskränkning i
borgenärens rätt till betalning för en fordran som är förenad med panträtt.
Vidare lämnas de berörda reglerna i jordabalken oförändrade. Vad som sålunda
föreslås har i sak lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Flera remissinstanser
anser dock att den föreslagna bestämmelsen i preskriptionslagen bör
förtydligas.
Som framhålls i promemorian är det uppenbart att de
principer för panträtt i fast egendom och tomträtt som har kommit till uttryck
i jordabalken inte bör rubbas genom de ändringar som föreslås belräffande de
allmänna bestämmelserna om preskription. Delsamma gäller principerna för
förelags-
Prop. 1976/77:5 172
inteckning.
Jag tillstyrker alltså alt de ifrågavarande bestämmelserna i jordabalken och
lagen om företagsinleckning behålls oförändrade.
Vidare tillstyrker jag att del i preskripiionslagen
införs en bestämmelse om att en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin
fordran skall ha rätt att få betalt ur panten även om fordringen har
preskriberats.
Bestämmelserna i 8 § preskriptionsförordningen
anses vara tillämpliga även när borgenären har retentionsrätt i viss egendom
till säkerhet för sin fordran. 1 promemorian föreslås en uttrycklig bestämmelse
om atl även retentionsrätt skall bestå utan hinder av preskription.
Bestämmelsen har i sak lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag
tillstyrker alt en fordran som är förenad med retentionsrätt skall bedömas på
samma sätt som en fordran som är förenad med panträtt.
I promemorian diskuteras också frågan huruvida
preskriptionsbestämmelserna skall omfatta säljares rätt att ta tillbaka
egendom som har sålts med äganderättsförbehåll. Det framhålls som
otillfredsställande atl säljaren av en vara som har sålts på avbetalning skall
ha rätt alt ta tillbaka varan även om hans fordran på köpeskillingen har
preskriberats. En sådan ordning anses särskill otillfredsställande om
preskriptionstiden förkortas. Enligl promemorian talar starka skäl för att
införa en bestämmelse om att äganderättsförbehåll skall vara utan verkan när
fordringen på köpeskillingen har preskriberats. Det erinras emellertid om atl
den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av
konsumtionskrediter utreds av kreditköpkommittén. 1 avvaktan på
utredningsresultatet föreslås att man avstår från alt införa någon bestämmelse
om preskription av säljares rätt till avbetalningsgods.
Några remissinstanser framför kritik mot vad som på
denna punkt uttalas i promemorian. De anser att det inle finns tillräckligt
starka skäl för atl i detta avseende göra undantag från principen atl ett
sakrättsligt anspråk inte kan preskriberas. Från andra håll uttalas däremot
sympati för uttalandena i promemorian.
För egen del ansluter jag mig till uppfattningen
att den nuvarande ordningen är otillfredsställande när det gäller preskription
av rätten att ta tillbaka avbetalningsgods. Även om säljaren har låtit sin
fordran på köpeskillingen preskriberas, kan köparens rätt till varan hållas
svävande under obegränsad tid, eftersom säljarens rätt på grund av
äganderättsförbehåll är av sakrättslig karaktär och därför inle är föremål för
preskription. Även jag anser alltså att starka skäl talar för att införa
bestämmelser om preskription av rätten atl ta tillbaka avbetalningsgods.
Som tidigare nämnts har kreditköpkommittén numera
lagt fram betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. Kommitténs
förslag övervägs f n. inom justitiedepartementet. I samband därmed får också
frågor om preskription i kreditköpsammanhang prövas. Med hänsyn härtill
föreslår jag inle i detta sammanhang någon bestämmelse om preskription av
rätten att ta tillbaka egendom som har sålts med äganderättsförbehåll.
Prop.
1976/77:5 173
6.6.5
Flera gäldenärer
1 avsnittet 6.3.1 har jag behandlat vissa frågor
rörande fordringsförhållanden med flera gäldenärer. Jag har där förordat all
preskriptionstiden liksom enligt promemorieförslagel skall räknas separat för
var och en av gäldenärerna. Preskriptionstiden för borgenärens fordran bör
alltså räknas från den dag han kan göra fordringen gällande mot resp. gäldenär.
Denna princip bör tillämpas oavsett om gäldenärernas ansvar är delat eller
solidariskt.
I detta avsnitt skall diskuteras vilka regler som
bör gälla i sådana fall då en fordran har preskriberats i förhållande till en
av flera gäldenärer.
1 preskriptionsförordningen finns inga särskilda
bestämmelser om fordringar för vilka flera gäldenärer har delat ansvar. Inle
heller i promemorian har föreslagits några bestämmelser som särskilt tar sikte
på sådana fordringar. Även jag anser att sådana bestämmelser är obehövliga. När
gäldenärernas ansvar är delat, svarar var och en av dem för en viss del av
skulden. Försummar någon av dem att fullgöra sin betalningsskyldighet, kan
borgenären inte kräva ut bristen av de övriga. Regressanspråk mellan
gäldenärerna inbördes uppkommer inte. Till följd härav kommer frågan om
preskription att bedömas separat för var och en av gäldenärerna. Inträder
preskription i förhållande till en av dem, påverkar inte detta de övrigas
ansvarighet.
Förhållandet är annoriunda om gäldenärernas ansvar
är solidariskt. 1 sådana fall svarar ju var och en av dem gentemot borgenären
för hela beloppet. Inbördes svarar var och en för sin andel. Den som infriar
skulden har regressrätt mot de övriga.
I 5 § första stycket preskriptionsförordningen
flnns en bestämmelse om verkan av preskription när flera gäldenärer är
solidariskt ansvariga för en skuld. Bestämmelsen innebär att preskription
gentemot en av gäldenärerna medför att var och en av de övriga inle blir skyldig
att betala mer än den andel som belöper på honom efter huvudtalet. Ansvaret mot
borgenären blir alltså primärt delat men subsidiärt kvarstår det solidariska
ansvaret. Uppkommer brist hos en av gäldenärerna, fördelas den lika mellan de
övriga. Därvid för dock borgenären svara för den del som skulle ha betalats av
den gentemot vilken preskription har inträtt. Bestämmelsen gäller enligl sin
ordalydelse endasl när flera har åtagit sig en skuld gemensamt, men den har i
praktiken ansetts tillämplig även vid andra fall av solidarisk ansvarighet.
1 promemorian föreslås att man behåller nuvarande
principer. Om alltså borgenärens fordran preskriberas i förhållande till en av
flera solidariskt ansvariga gäldenärer, skall borgenären enligt
promemorieförslaget gå förlustig rätten att av de övriga kräva ut vad som
slutligen skulle ha stannat på den befriade gäldenären. Bestämmelsen föreslås
bli tillämplig inte bara om flera har åtagit sig en skuld gemensamt utan också
om solidariskt ansvar föreligger på annan grund.
Promemorieförslagel har på denna punkt inte
föranlett några nämnvärda erinringar under remissbehandlingen utom såvitt angår
fordringar på grand
Prop.
1976/77:5 I74
av
borgen. Frågor om borgen behandlas i nästa avsnitt.
För min del anser jag alt man från teoretisk
synpunkt kan anföra vissa skäl lill förmån för att låta borgenären kräva ut
hela fordringen trots preskription i förhållande till en gäldenär. Det
solidariska ansvaret innebär ju att var och en av gäldenärerna har åtagit sig
atl svara för hela skulden i förhållande till borgenären.
En sådan ordning medför emellertid olägenheter frän
gäldenärernas synpunkt. Som påpekas i promemorian måste en regel med den
angivna innebörden kombineras med en bestämmelse som ger den infriande
gäldenären regressrätt mot de övriga. Konsekvensen härav blir att en gäldenär
kan riskera betalningsskyldighet trots att borgenärens fordran mot honom var
preskriberad när den infriande gäldenären betalade huvudfordringen. En
sådan ordning får anses
oiillfredssiällande.
För
min del ansluter jag mig därför till promemorians uppfattning atl
borgenären
bör vidta preskriptionsavbrytande åtgärder mol alla gäldenärerna för att
behålla rätten att kräva ut hela sin fordran. Har han underiåtit att avbryta
preskription i förhållande till en av gäldenärerna, bör han själv få stå för
den andel som slutligen skulle ha fallit på denne gäldenär.
Med denna utgångspunkt kan de kvarvarande
gäldenärernas ansvar utformas på två sätt. Enligt det ena alternativet är de
kvarvarande gäldenärernas ansvar gentemot borgenären solidariskt, men den som
infriar skulden har regressrätt mot de övriga. Enligl del andra alternativet -
som nu gäller enligt 5 § första stycket preskriptionsförordningen - är de
kvarvarandes ansvar gentemot borgenären delat, men de är ansvariga för
eventuell brist hos någon av de övriga. I promemorian föreslås att gällande
rätt behålls på denna punkt.
För egen del anser jag det vara mera naturligt att
välja det motsatta alternativet, dvs. låta de kvarvarande gäldenärernas ansvar
vara primärt solidariskt beträffande den återstående delen av skulden. På det
sättet kommer rättsverkningarna att bättre överensstämma med vad som har
avtalats mellan parterna.
Har en av gäldenärerna infriat hela restskulden,
bör han givetvis ha regressrätt mot de övriga kvarstående gäldenärerna.
Uppstår därvid brist hos någon av dessa, exempelvis på grund av insolvens, bör
ansvaret för brislen enligl min mening bedömas på samma sätt som enligl
gällande rätt. Del innebär alltså att bristen täcks lill lika delar av de andra
gäldenärerna och alt borgenären får svara för den del som skulle ha fallit på
den gäldenär som har blivit fri från sitt åtagande genom preskription.
På grand av del anförda föreslår jag en beslämmelse
som innebär att, om flera är solidariskt ansvariga för samma skuld och
preskription inträder i förhållande till en av dem, hans andel inte får krävas
ut av de övriga. Enligt min mening skulle det dock föra för långt att tillämpa
denna bestämmelse i alla sammanhang där solidariskt ansvar kan ifrågasättas.
Inträffar exempelvis en skada för vilken flera skulle kunna bli ansvariga,
skulle den skadelidande behöva vända sig mot var och en av dem före
preskriptionstidens utgång för atl undgå risken för alt en del av skadeståndet
faller bort. Detta kan inte alltid vara rimligt. Lämpligen bör därför den
angivna be-
Prop.
1976/77:5 175
stämmeisens
tillämpningsområde begränsas lill fall då flera har åtagit sig eller ålagts
solidariskt ansvar. Utanför bestämmelsen faller då bl. a. den nyss berörda
situationen atl skadeståndsansvar eventuellt kan utkrävas av flera men något
solidariskt ansvar inte har blivit fastställt.
Vad beträffar regressfordringar finns i 5 § andra
stycket preskriptionsförordningen en bestämmelse som skyddar den som har
betalat en skuld kort före preskriptionstidens utgång. Bestämmelsen, som är
tillämplig i alla solidariska skuldförhållanden, innebär att en gäldenär som
har betalat borgenären under tionde året av preskriptionstiden alltid har ett
år på sig att göra gällande regresskrav mot sina medgäldenärer.
Promemorieförslaget innehåller ingen motsvarighet
till denna bestämmelse. 1 promemorian uttalas visseriigen att en solidariskt
ansvarig gäldenär som har betalat huvudfordringen kort före preskriptionstidens
utgång bör ha en viss frist för att kräva sina medgäldenärer. Situationen täcks
emellertid av den allmänna bestämmelse som föreslås om villkorade fordringar
och som innebär att en fordran som är beroende av atl en viss omständighet
inträfTar inte anses ha kommit till förrän så sker. Enligt promemorieförslaget
blir alltså preskriptionstiden för en regressfordran tio år från dagen för infriandet
av huvudfordringen. När fordringen förfaller till betalning genom att anfordran
sker, ersätts tioårstiden av en treårsfrist räknad från förfallodagen.
I avsnittet 6.3.1 har jag förordat att de allmänna
bestämmelserna om preskriptionstidens längd och om utgångspunkten för
preskriptionstiden bör vara tillämpliga också på regressfordringar.
Utgångspunkten för preskriptionstiden bör alltså vara den dag fordringen
tidigast kan göras gällande. Det innebär att preskriptionstiden i praktiken
räknas från samma tidpunkt som lioårspreskriplionen enligt promemorieförslaget,
dvs. från den dag infriandet av huvudfordringen sker. Preskriptionstiden för en
regressfordran blir i allmänhet tio år, om den grandar sig på skriftligt
fordringsbevis, och i annat fall tre år. Inte heller med den sålunda föreslagna
ordningen behövs någon motsvarighet till bestämmelsen om tilläggsfrist i 5 §
andra stycket preskriptionsförordningen.
6.6.6
Borgen
Enligl gällande rätt är de allmänna bestämmelsema
om fordringspreskription i princip tillämpliga också på fordran på grand av
borgen. I 18 § preskriptionsförordningen föreskrivs att vad som i förordningen
sägs om gäldenär i tillämpliga delar också skall gälla borgensman. Det innebär
bl. a. att bestämmelserna i 5 § om verkan av preskription och om regressrätt i
solidariska skuldförhållanden också gäller vid borgen. Enligt fast praxis anses
en borgensman fri från betalningsskyldighet när huvudfordringen har preskriberats,
även om borgen har ingålts som för egen skuld.
Prop.
1976/77:5 176
1 promemorian framhålls att det karakteristiska för
ett borgensåtagande är alt del är av subsidiär natur. Delta är särskilt
framträdande vid enkel borgen. Först sedan det har visat sig att
huvudgäldenären inte kan betala, får borgenären kräva ut sin fordran av en
borgensman. Vid proprieborgen får borgenären visseriigen utan vidare vända sig
mot borgensmannen. Men om borgensmannen infriar fordringen, har han regressrätt
mot huvudgäldenären. Betalningsskyldigheten åvilar slutligen denne. Häri
ligger den väsentliga skillnaden mellan borgensmannens och huvudgäldenärens
åtaganden. Mol bakgrund härav föreslås atl preskription av huvudfordran också
skall omfatta fordran på grund av borgen.
I övrigt innehåller promemorieförslagel inte några
speciella bestämmelser om verkan av preskription såvitt angår
borgensfordringar. Den särskilda bestämmelsen om verkan av preskription när
flera är solidariskt ansvariga för en skuld föreslås vara tillämplig också i
borgensförhållanden.
Vad som i promemorian föreslås om verkan av
preskription beträffande borgensfordringar har allmänt godtagits under
remissbehandlingen. Däremot har, som jag berört i avsnittet 6.3.1, viss kritik
framförts i fråga om de konsekvenser bestämmelsema om preskriptionstid och
preskriptionsavbrott medför när det gäller fordringar på grand av borgen.
För egen del vill jag till en början framhålla det
angelägna i att bestämmelserna om preskription av borgen så långt som möjligt
anpassas till de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Specialregler bör
undvikas inte minst med hänsyn till önskemålet att lagstiftningen bör vara så
enkel och enhetlig som möjligt.
I avsnittet 6.3.1 har jag föreslagit att de
allmänna bestämmelserna om preskriptionstidens längd och om utgångspunkten för
preskriptionstiden skall gälla också borgensfordringar. Detta innebär, som jag
tidigare har nämnt, bl. a. att den nuvarande bestämmelsen om
tolvmånaderspreskriplion i 1798 års förordning bör upphävas.
Preskriptionstiden för borgenärens fordran mot en borgensman blir alltså
normalt tio år från den dag fordringen tidigast kan göras gällande mol
borgensmannen. 1 de sällsynta fall ett borgensåtagande är muntligt eller avser
ett konsumentförhållande blir tiden tre år.
Utgångspunkten för preskriptionstiden blir i
praktiken olika beroende på om det är fråga om proprieborgen eller enkel
borgen. Vid proprieborgen beräknas preskriptionstiden i princip på samma sätt i
förhållande till borgensmannen som i förhållande till huvudgäldenären. Är
bestämd förfallodag avtalad, räknas preskriptionstiden från förfallodagen. Är
förfallodagen inte bestämd, börjar tiden löpa den dag anfordran tidigast kan
äga ram resp. den dag till vilken uppsägning tidigast kan ske. Vid enkel borgen
räknas aldrig någon preskriptionstid i förhållande till borgensmannen innan
fordringen har förfallit till betalning gentemot huvudgäldenären. Först när
det har visat sig att denne inte kan betala börjar preskriptionstiden löpa i
förhållande till borgensmannen.
Prop.
1976/77:5 177
När det gäller verkan av preskription delar jag den
i promemorian framförda uppfattningen att den subsidiära karaktären hos ett
borgensåtagande är av avgörande betydelse för bedömningen av vilken inverkan
preskription av huvudfordringen bör ha på borgenärens fordran mol en
borgensman. På grund därav tillstyrker jag förslaget att preskription av
huvudfordringen skall omfatta också fordran på grand av borgen, oavsett om det
är fråga om enkel borgen eller proprieborgen.
Att ett borgensåtagande är subsidiärt kommer till
uttryck inte bara vid preskription av huvudfordringen utan också om borgenärens
fordran mot en borgensman preskriberas. Har preskription inträtt i förhållande
till borgensmannen, bör detta givelvis inte inverka på huvudgäldenärens ansvar
för skulden.
Inträder preskription i förhållande till en av
flera borgensmän, bör enligt promemorian samma principer tillämpas som i andra
fall när flera är ansvariga för en skuld. Jag är av samma åsikt. Vad jag har
anfört i närmast föregående avsnitt bör alltså tillämpas också vid bedömningen
av kvarvarande borgensmäns ansvar.
Med denna utgångspunkt blir återverkningarna på de
övriga borgensmännen beroende av om deras inbördes ansvar är delat eller
solidariskt. Däremot blir det i detta hänseende ingen skillnad mellan enkel
borgen och proprieborgen. Borgensåtagandets art får betydelse endast så till
vida som borgenären vid proprieborgen men inte vid enkel borgen kan vända sig
mot borgensmännen utan att först kräva huvudgäldenären.
Är borgensmännens ansvar delat - vilket i praktiken
torde vara sällsynt -är vars och ens prestationsskyldighet i förhållande till
borgenären fristående från de andras. Var och en svarar för sitt åtagande, oavsett
om preskription har inträtt gentemot någon av de andra. Från borgenärens
synpunkt blir resultatet härav alt om huvudgäldenären inte kan betala och
preskription har inträtt gentemot en av borgensmännen, så föriorar borgenären
rätten att få ut den del av fordringen som skulle ha belöpt på den bortfallne
borgensmannen.
Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir verkan
av att preskription inträder i förhållande till en av dem att borgenären
förlorar rätlen att av de övriga kräva ut den andel som den bortfallne
borgensmannen skulle ha svarat för i förhållande till de övriga. Inbördes
svarar de emellertid alltjämt solidariskt för återstoden, men den som infriar
skulden har regressrätt mot de övriga. Tilläggas bör att borgenären som jag
förut har nämnt givetvis är oförhindrad att kräva ut hela fordringen av
huvudgäldenären.
Jag ansluter mig till den i promemorian framförda
uppfattningen att beräkningen av den andel av borgensansvaret som faller bort
när preskription har inträtt i förhållande till en borgensman bör ske på
grandval av antalet borgensmän: Vid proprieborgen har borgensmännen visseriigen
åtagit sig prestationsskyldighei solidariskt med huvudgäldenären. Med hänsyn
lill bor-
12
Prop.
1976/77:5 178
gensåtagandets
subsidiära karaktär bör emellertid vid denna beräkning bortses från
huvudgäldenärens ansvar. Är borgensmännen tre, minskar således deras ansvar med
1/3 och inte med en 1/4, om preskription inträder gentemot en av dem. Detta
betyder också att ingen av de kvarvarande borgensmännen bör vara skyldig att
slutligen svara för mer än den andel som skulle ha belöpt på honom, om alla de
ursprungliga borgensmännen hade fått svara för hela skulden.
Även i fråga om regressrätten borgensmän emellan bör
de principer till-lämpas som jag i det föregående avsnittet har förordat
beträffande flergäl-denärsförhållanden. Det innebär alt en tioårig
preskriptionstid räknas från den dag infriandet sker. Är det fråga om en
muntlig fordran eller en fordran i konsumentförhållande, blir dock tiden tre
år.
Skillnaden mellan delat och solidariskt ansvar
visar sig även i fråga om regressrätten. Är borgensmännens inbördes ansvar
delat, påverkas de övriga borgensmännens ansvar inte av all huvudfordringen har
preskriberats gentemot en av dem, eftersom det inte föreligger någon
regressrätt.
Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir verkan
av att preskription har inträtt i förhållande till en av borgensmännen som jag
nyss har nämnt att de kvarvarande svarar solidariskt för återstoden och att den
som infriar skulden har regressrätt mot de övriga. Uppstår därvid brist hos
någon av dem, exempelvis till följd av insolvens, täcks bristen av de andra
borgensmännen, varvid borgenären för svara för den del som skulle ha fallit på
den borgensman som har blivit fri från sitt åtagande.
Slutligen bör tilläggas all en infriande
borgensmans regressrätt mot huvudgäldenären givetvis inte påverkas av att
borgenärens fordran har preskriberats i förhållande till en av borgensmännen.
Såväl vid enkel borgen som vid proprieborgen har den infriande rätt atl kräva
ul hela sin regressfordran av huvudgäldenären.
6.7
Tillämpningsområde
6.7.1
Allmänt
Som framgår av den tidigare redogörelsen för
gällande rätt finns särskilda preskriptionsbestämmelser i ett flertal
författningar. 1 den mån sådana bestämmelser föreskriver en kortare
preskriptionstid än tio år skall de enligt 19 § första stycket
preskriptionsförordningen lända lill efterrättelse. Även de speciella
bestämmelser som finns beträffande preskriptionsavbrolt, verkan av preskription
m. m. gäller i stället för de allmänna reglema.
Enligl promemorieförslaget skall bestämmelserna i
den nya preskriptionslagen vara tillämpliga endasl i den mån annat inte är
föreskrivet i särskild författning. Det föreslås med ett par undantag inga
ändringar av de särskilda preskriptionsbeslämmelser som flnns i olika
specialförfaltningar.
Under
remissbehandlingen har inga erinringar framförts mol förslagel
Prop.
1976/77:5 179
att
den nya preskriptionslagen skall vara tillämplig endast om annat inte är
föreskrivet. Däremot har från några håll uttryckts önskemål om att preskriplionsbeslämmelserna
i speciallagstiftningen i möjligaste mån anpassas till de allmänna
preskriplionsbeslämmelserna. Vidare har några remissinstanser ansett det
angeläget att förhållandet mellan de allmänna bestämmelserna och
specialbestämmelsema klargörs närmare.
Föregen del finner jag det självklart atl de
allmänna preskriptionsreglerna bör vara tillämpliga endast om inte särskilda
bestämmelser gäller enligl annan författning. Jag anser vidare att det är en
fördel om de särskilda preskriptionsbestämmelserna i speciallagstiftningen så
långt möjligt kan bringas i överensstämmelse med de allmänna reglerna. Jag
skall återkomma lill den frågan i närmast följande avsnitt. När det därefter
gäller frågan om förhållandet mellan de allmänna bestämmelserna och
speciallagstiftningen finner jag det önskvärt atl göra en mer ingående
undersökning än vad som har gjorts i promemorian. Också den frågan skall jag
återkomma till i det följande.
Enligl 1 § preskriptionsförordningen är föremålet
för preskription fordran "i penningar, eller vad det är". Samma
ullryck används i 1957 års förslag. 1 promemorieförslagel har uttrycket ersatts
med blott och bart fordran. Härigenom åsyftas dock inle någon ändring i
förhållande till gällande rätt, utan preskriptionslagen föreslås vara
tillämplig på alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor,
tjänster eller andra prestationer. Däremot omfattar de föreslagna
bestämmelserna inle sakrätlsliga anspråk, dvs. sådana som direkt rör
äganderätt, panträtt, nyttjanderätt m. m. Inte heller gäller bestämmelserna
andra rättigheter som inle är av obligationsrättslig karaktär, t. ex. arvsrätt
och upphovsrätt.
Under remissbehandlingen har framförts viss kritik
mot förslagel all den nya lagen skall vara tillämplig på alla slag av
fordringar. Några remissinstanser menar att preskriplionsbeslämmelserna
därigenom får en alltför vid omfattning. Bl. a. ifrågasätts det lämpliga i att
lagen blir tillämplig på långfristiga avtal om samarbete mellan företag,
ömsesidiga licensavtal, avtal om konkurtensbegränsning m. m. Vidare är några
remissinstanser kritiska mol vad som i promemorian uttalas om gränsdragningen
mellan obligationsrältsliga och sakrätlsliga anspråk.
För egen del ansluter jag mig lill den i
promemorian deklarerade uppfattningen atl de allmänna
preskriplionsbeslämmelserna liksom enligl gällande rätt bör vara tillämpliga
inte bara på penningfordringar utan också på andra fordringar av
obligationsrätlslig karaktär. Såvitt känt har det inte inneburit några
nämnvärda olägenheter atl preskriptionsförordningen har varit tillämplig på
alla slag av fordringar. Enligl min mening finns det inte heller anledning
befara att det skall leda till ogynnsamma verkningar om tillämpningsområdet för
den nya lagen i detta hänseende bestäms på samma sätt. Liksom hittills får det
överiämnas åt de rältstillämpande myndighetema atl avgöra de
gränsdragningsfrågor som kan komma upp i den praktiska tillämpningen.
Prop.
1976/77:5 180
Jag vill dock anföra några synpunkter på frågan om
gränsdragningen mellan obligationsrättsliga och sakrättsliga anspråk. I
promemorian diskuteras om en köpares anspråk på all få ut den köpta egendomen
bör vara föremål för preskription eller ej. När det gäller leveransavtal är del
enligt promemorian allmänt vedertaget atl köparens anspråk bör bedömas som en
fordringsrätt och alltså vara föremål för preskription. Däremot finns det
olika uppfattningar om huruvida detsamma bör gälla vid köp av bestämt gods.
Enligt promemorian har det i allmänhet ansetts att köparens anspråk på atl få
ut viss egendom i preskriptionshänseende bör bedömas på samma sätt som en
ägares anspråk på alt fö tillbaka en utlånad sak. Det innebär att köparens rätt
att få ut egendomen inte är föremål för preskription.
I och för sig kan det synas teoretiskt riktigt alt
låta skillnaden mellan obligationsrältsliga och sakrätlsliga anspråk leda till
olika bedömning av köparens rätt i preskriplionshänseende. Emellertid har jag
för egen del förståelse för den under remissbehandlingen framförda åsikten att
det i praktiken ter sig omotiverat att i preskriptionshänseende göra skillnad
mellan köp av bestämt gods och leveransavtal. Enligt min mening finns det anledning
att inte lägga alltför stor vikt vid den traditionella uppdelningen mellan
obligationsrättsliga och sakrättsliga anspråk. 1 ett tidigare avsnitt har jag
också uttalat mig lill förmån för atl man går ifrån delta synsätt när del
gäller rätten alt ta tillbaka egendom som har sålts på avbetalning. Emellertid
finns det inte skäl här gå närmare in på frågan om man i preskriplionshänseende
bör göra skillnad mellan köp av bestämt gods och leveransavtal. Frågan är
huvudsakligen av teoretiskt intresse, eftersom en köpare i båda fallen måste
reklamera enligt 26 § köplagen inom en viss kortare lid för att inte gå
förlustig rätten att kräva fullgörelse.
6.7.2
Följdändringar 1 speciallagstiftningen
De preskriptionsbestämmelser som finns i olika
specialförfattningar har i huvudsak lämnats orubbade i promemorieförslaget. Som
skäl härför anförs i promemorian att dessa bestämmelser rör sinsemellan högst
olikartade förhållanden och att de har utformats med hänsyn lill de särskilda
förhållanden som råder på de olika områdena.
Som jag förut har påpekat anser jag atl det är en
fördel om de särskilda preskriptionsreglerna så långt möjligt bringas i
överensstämmelse med de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Den främsta
skillnaden mellan specialpreskriptionsreglerna och preskriptionsförordningens
bestämmelser är att specialreglerna i allmänhet föreskriver en kortare
preskriptionstid än preskriptionsförordningen. Om den allmänna
preskriptionstiden förkortas, ökar förutsättningarna för att anpassa de
särskilda reglerna till de allmänna. Jag skall här göra en genomgång av olika
preskriptionsbestämmelser i speciallagstiftningen för att undersöka i vad mån
en samordning bör ske.
I
ett tidigare avsnitt har jag förordat att den särskilda bestämmelsen om
Prop.
1976/77:5 181
borgenspreskription
i 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti
lagsöknings- och utmätningsmål upphävs. Som en följd härav bör givelvis också
de tillämpningsbesiämmelser som finns i lagen 1946:843 upphävas. Vidare har jag
föreslagit att bestämmelserna i 13 kap. 10 § föräldrabalken om preskription av
omyndigs fordran på förmyndaren ändras så att bestämmelsema närmare ansluter
sig till de allmänna preskriptionsreglerna.
I giftermålsbalken finns vissa bestämmelser om
preskription. Bl. a. föreskrivs i 7 kap. 3 § beträffande s. k. hushållsgäld
för vilken båda makarna svarar att borgenären måste väcka talan inom en
tvåårstid, om han vill kräva hustran på gälden. Med hänsyn till att
bestämmelserna om äktenskaps ekonomiska rättsverkningar f n. utreds av
familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) bör någon ändring i giftermålsbalkens
preskriptionsregler inte göras nu. Inte heller anser jag att det finns
anledning att i detta sammanhang ta upp de bestämmelser om preskription o. d.
som finns i ärvdabalken.
1 18 kap. 9 § handelsbalken föreskrivs att den som
vill föra klandertalan mot syssloman skall göra detta inom "natt och
år" från det redovisning har skett. Paragrafen innehåller också en
bestämmelse om att tiden flyttas fram vid laga förfall. Enligt 20 § andra
stycket lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
gäller dessa bestämmelser också klander av redovisning som har avgetls av
kommissionär. Onekligen lalar vissa skäl för alt man upphäver de angivna
bestämmelserna och låter dem ersättas av de allmänna preskriptionsreglerna.
Emellertid saknas tillräckligt utredningsunderiag för atl göra en sådan ändring
i detta lagstiftningsärende. Frågan om upphävande av de berörda bestämmelserna
får las upp i annat sammanhang, eventuellt i samband med att man tar ställning
till de förslag som väntas från konsumenttjänstutredningen.
Enligt 8 kap. 26 § resp. 12 kap. 61 S jordabalken
är preskriptionstiden för fordran på grand av arrende- eller hyresförhållande
två år. I och för sig kan del te sig motiverat atl föriänga preskriptionstiden
till tre år för att få till stånd en närmare samordning med de allmänna
bestämmelserna. Emellertid bör beaktas atl utgångspunkten för den tvååriga
preskriptionstiden inte är den dag fordringen lidigast kan göras gällande utan
den dag arrendestället resp. lägenheten avträds. Det innebär alltså alt tiden
räknat från den dag fordringen tidigast kan göras gällande i många fall är
längre än två år, ibland mer än tre år. Att utgångspunkten för
preskriptionstiden i arrende- och hyresförhållanden har beslämts på det angivna
sättet ter sig naluriigt. Det kan i varje fall inte gärna komma i fråga atl i
detta sammanhang bestämma någon annan utgångspunkt. Det finns då inle heller
anledning att föreslå en föriängning av preskriptionstiden. Jag förordar alltså
att de ifrågavarande preskriplionsbeslämmelserna i jordabalken behålls oförändrade.
I vattenlagen (1918:523) finns vissa beslämmelser
om alt anspråk på ersättning skall framställas inom viss tid för att inte
rätten till ersättning skall gå föriorad. Bl. a. föreskrivs i 2 kap. 24 § att
anspråk på ersättning
Prop. 1976/77:5 182
för
skada eller intrång som inte har förulselts vid beslul om byggande i vatten
skall framställas inom fem eller i vissa fall högst tolv år från den tid som
har bestämts för byggnadens fullbordande. 1 rättspraxis har det ansetts att den
allmänna bestämmelsen om tioårig preskription skall till-lämpas jämsides med
den angivna bestämmelsen (se NJA 1967 s. 577). Om de allmänna
preskriptionsbeslämmelser som nu föreslås skall tillämpas på sådana fordringar
som avses i paragrafen, kommer den lid som den ersättningsberälligade har lill
sill förfogande för atl väcka talan alt förkortas lill tre år från den dag
fordringen tidigast kan göras gällande. Detta skulle avsevärt reducera
paragrafens praktiska betydelse. Med hänsyn till de överväganden som ligger
till grund för ifrågavarande bestämmelser bör en sådan konsekvens undvikas. Jag
förordar därför att det i 2 kap. 24 § vattenlagen las in en erinran om atl
paragrafen skall tillämpas i stället för de allmänna preskriptionsbestämmelserna.
Motsvarande tillägg bör göras i 7 kap. 57 § och 8 kap. 35 5 vattenlagen, som
innehåller likartade bestämmelser om rätt att begära ytterligare ersättning i
samband med dikningsföretag resp. avloppsföretag.
Enligl 54 § köplagen måste en köpare som vill föra
lalan beträffande fel eller brist i godset tillställa säljaren meddelande härom
inom ett år från det godset mottogs. Tidsfristen gäller dock inte, om säljaren
har åtagit sig all svara för godset även efter den angivna tiden eller om han
har gjort sig skyldig till svikligl förfarande. Denna bestämmelse är av annan
karaktär än de allmänna preskriptionsbeslämmelsema och kan uppenbariigen inle
ulan vidare samordnas med dem. Dessutom är bestämmelsen f n. föremål för
översyn av köplagsutredningen (Ju 1963:51). Del sagda leder lill att även 54 S
köplagen bör lämnas orubbad. Detsamma gäller 11 i; konsumenlköplagen, som
innehåller en regel om en ettårig reklamalionsfrist.
Bestämmelserna i 25 § skuldebrevslagen om fordran
som grundas på ränte-eller utdelningskupong till obligation, aktie e. d.
överensstämmer så till vida med de föreslagna allmänna bestämmelserna som
preskriptionstiden är tre år. Tiden räknas från förfallodagen. För alt
borgenären skall undgå preskription krävs emellertid inle mer än atl han
företer kupongen för inlösen. Har kupongen förstörts eller förkommil, kan
borgenären få betalning i alla fall under föratsättning att han anmäler
förhållandet inom den föreskrivna liden. Del saknas enligl min mening skäl att
föreslå någon ändring av dessa beslämmelser. Jag förordar alltså alt de behålls
oförändrade.
I 148 a 5 konkurslagen finns en bestämmelse om
preskription av rätt till utdelning i konkurs. Där föreskrivs som huvudregel
atl en borgenär går miste om utdelning, om han inte har anmält sig för alt
lyfta honom tillagda medel inom två år från del förslag till slutuldelning vann
laga kraft. Detta innebär dock inte att hans fordran preskriberas. Även om den
angivna tvåårstiden har gått till ända utan alt borgenären har gjort föreskriven
anmälan, har han kvar möjligheten att kräva ul sin fordran vid ett senare
tillfälle. Den angivna bestämmelsen är alltså inle en regel om preskription av
fordran. Den bör därför inte påverkas av de ändringar av de allmänna
bestämmelserna om fordringspreskription som nu föreslås.
Den som vill bevaka fordran på grund av
försäkringsavtal skall enligt 29 § försäkringsavialslagen väcka talan inom tre
år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande eller i
varje fall inom tio år frän det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.
Innebörden av denna bestämmelse stämmer i praktiken ganska väl överens med vad
som nu föreslås gälla i fråga om fordringar i allmänhet. I och för sig kunde
det därför ligga nära till hands att upphäva bestämmelsen. Resultatet skulle då
bli alt preskriptionstiden för fordringar på grund av försäkringsavtal blev tre
år räknat från del fordringen tidigast kunde göras gällande men atl tiden
föriängdes med sammanlagt högst tio år, om borgenären saknade kännedom om sin
fordran. Emellertid är försäkringsavialslagen för närvarande föremål för
utredning av försäkringsrätlskommittén (Ju 1974:09). Det får ankomma på
kommittén att närmare överväga i vad mån den angivna bestämmelsen och övriga
preskriptionsregler i försäkringsavtalslagen bör ändras.
Den
nya trafikskadelagen (1975:1410), som träder i kraft den 1 juli 1976,
innehåller en preskriplionsbestämmelse som nära ansluter till 29 § försäkringsavialslagen.
Enligl 28 § första stycket trafikskadelagen skall den som vill bevaka rätt lill
ersättning enligt lagen eller fordringsrätt i övrigi på grand av avtal om
trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om all
fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det
fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Även denna bestämmelse skulle i
och för sig kunna upphävas med påföljd att de allmänna
preskriptionsbestämmelserna blev tillämpliga på ifrågavarande fordringar.
Emellertid har fordringar som grundas på avtal om trafikförsäkring åtskilliga
beröringspunkter med fordringar som grandas på försäkringsavtal i allmänhet.
Jag anser därför att frågan om utformningen av preskriptionsbestämmelserna i
trafikskadelagen bör tas upp i samband med behandlingen av de förslag som kan
komma att läggas fram av försäkringsrättskommittén. Särskilda
preskriptionsbestämmelser finns i de transporträttsliga författningarna saml i
näriiggande författningar som innehåller bestämmelser om skadestånd. Hit hör
bl. a. sjölagen (1891:35 s. 1), lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift, lagen (1922:382) angående ansvarighet för
skada i följd av luftfart, luftfartslagen (1957:297), lagen (1974:610) om
inrikes vägtransport och lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran
av resande. Med hänsyn bl. a. till att den angivna lagstiftningen i stor
utsträckning är konventionsbunden eller på annat sätt har samband med
internationella överenskommelser anser jag att de ifrågavarande lagarna bör
lämnas oförändrade i detta sammanhang.
I 347 § sjölagen finns vissa bestämmelser om förbud
mol avtal om förlängning av preskriptionstid. När bestämmelserna infördes
uttalades all de fick övervägas på nytt i samband med översynen av de allmänna
preskriptionsreglerna (prop. 1973:137 s. 151). De ifrågavarande bestämmelserna
i sjölagen överensstämmer i alli väsentligt med de allmänna regler belräffande
iivial om preskriptionstid som jag tidigare har förordat. Jag finner därför
inte skäl atl föreslå någon ändring av det avgivna lagrummet i sjölagen.
Prop. 1976/77:5 184
I 11 § lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar föreskrivs att talan mot ägare eller
innehavare av elektrisk anläggning om ersättning för skada orsakad genom
inverkan av elektrisk ström från sådan anläggning skall väckas inom två år från
det skadan inträffade. Bestämmelsen bör kunna upphävas och ersättas av de nya
allmänna preskriptionsreglerna, så att preskriptionstiden i stället blir tre år
från det skadan inträffade.
En tvåårig preskriptionstid gäller också för
fordran på skadestånd enligt lagen (1931:152) med vissa beslämmelser mol
illojal konkurrens. För att inte gå miste om möjligheten lill skadestånd skall
den skadelidande väcka talan vid domstol inom den angivna liden. Även denna
paragraf bör upphävas och ersättas av de allmänna preskriptionsreglerna.
Särskilda preskriptionsbeslämmelser gäller vidare
enligl växellagen (1932:130)och checklagen (1932:131). Med hänsyn lill att
dessa lagar bygger på internationella konventioner bör någon ändring av dem
inte göras i detta sammanhang.
Inte heller bör de preskriptionsbestämmelser som
finns i den sociala lagstiftningen, t. ex. lagen (1962:381) om allmän
försäkring och lagen (1956:2) om socialhjälp, tas upp i detta sammanhang,
eftersom denna lagstiftning i väsentliga avseenden är av annan karaktär än den
rent civilrättsliga lagstiftningen.
Vad
beträffar den arbetsrätlsliga lagstiftningen vill jag först erinra om
det
tidigare nämnda förslaget lill lag om medbestämmande i arbetslivet (prop.
1975/76:105). Förslagel innehåller bl. a. bestämmelser om tid för påkallande
av förhandling och väckande av talan när det är fråga om anspråk på skadestånd
eller annan fullgörelse enligt lagen eller enligt kollektivavtal. Som jag har
anfört i avsnittet 6.3.4 finns beslämmelser om preskription även i annan
arbetsrättslig lagstiftning. Med hänsyn bl. a. till denna lagstiftnings
speciella karaktär kan det inte gärna komma i fråga att ändra de berörda
preskriptionsreglerna i detta sammanhang.
Också på immaterialrättens område finns
beslämmelser om preskription. Sålunda föreskrivs bl. a. en femårsfrisl för den
som vill väcka lalan på grund av intrång enligt varumärkeslagen (1960:644),
patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970; 485), växtfdrädlarrättslagen
(1971:392) och firmalagen (1974:156). Även dessa preskriptionsregler får anses
vara av så speciell natur au de inie kan ändras i detta lagstiftningsärende.
Frågor om preskriptionstiden för skatter, allmänna
avgifter o. d. utreds f. n. av utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.
m. i skatteprocessen. 1 avvaktan på resultatet av utredningens arbete bör, som
jag tidigare har uttalat, någon ändring inte göras av de nuvarande
bestämmelserna i 70 och 71 i)§ uppbördslagen.
1 lagen (1927:56) om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar finns bestämmelser om preskription av
deponerade medel. Enligt I § får gäldenären betala förfallen gäld som skall
eriäggas i pengar genom att för borgenärens räkning sätta ner beloppet hos
överexekulor, om borgenären vägrar la emot erbjuden betalning eller om
betalning inte
Prop.
1976/77:5 185
kan
ske på grund av borgenärens bortovaro eller sjukdom eller någon annan
omständighet som beror av honom. Nedsättning av förfallen gäld får också ske,
om gäldenären inte vet eller bör veta vem som är borgenär eller om det är
ovisst vem av två eller flera som är rätt borgenär och gäldenären inte skäligen
kan anses pliktig atl på eget äventyr bedöma lill vilken av dem betalning skall
eriäggas. Om nedsatt belopp fortfarande innestår tjugo år efter nedsättningen,
får beloppet lyftas av gäldenären, under föratsättning att del inte finns
anledning anta atl fråga om rätt till beloppet är beroende på prövning.
Gäldenären måste dock anmäla sig "inom natt och år". I annat fall
tillfaller beloppet staten.
I
vissa specialförfattningar, t. ex. expropriationslagen och gruvlagen, finns
också beslämmelser om nedsättning av medel i allmänt förvar. Har särskilda
beslämmelser inte meddelats om preskription av rätlen atl lyfta sådana medel,
inträder preskription enligt lagen (1942:263) om preskription av rätt lill
medel som innestå hos offentlig myndighet. Lagen är tillämplig på medel som, i
annat fall än som avses i 1927 års lag, enligt lag eller annan författning har
betalats in till offentlig myndighet för att ges ut till den som befinns
berättigad till medlen. Om medlen fortfarande står inne tjugo år efter inbetalningen
och om rätten att få ut dem inte är beroende av framtida händelse, får den som
har betalt in medlen lyfta dem under föratsättning att det inte finns anledning
anta atl fråga om rätt lill medlen är beroende på prövning. Även enligt denna
lag tillfaller medlen staten, om inte anmälan sker "inom natt och
år".
Bestämmelserna
i 1927 och 1942 års lagar behandlas i 1957 års belänkande. Däremot berörs de
inte i departementspromemorian. I betänkandet erinras om att riksdagens
revisorer år 1953 tog upp frågan om redovisning av medel som deponerats hos
länsstyrelserna. Enligt revisorernas mening var gällande ordning otidsenlig,
och de förordade en översyn av bestämmelserna på området. Med anledning härav
uttalade statsutskottet i sitt utlåtande 1954:104 bl. a. att det var tveksamt
om någon begränsning av möjligheterna att sätta ner medel i allmänt förvar
borde ske. En modernisering av gällande bestämmelser i förenklingssyfte syntes
dock påkallad. Enligt utskottet lorde sålunda vägande skäl tala för atl
förkorta preskriptionstiden och alt begränsa skyldigheten all förränta
nedsatta medel. I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen (rskr
1954:253) alt Kungl. Maj:l skulle föranstalta om åtgärder i den av utskottet
angivna riktningen.
I 1957 års belänkande föreslogs ingen begränsning
av möjligheterna atl sätta ner medel i allmänt förvar. Inte heller i övrigi
föreslogs någon ändring av gällande bestämmelser utom så till vida som
depositionstiden enligt såväl 1927 som 1942 års lag föreslogs bli förkortad
till tio år.
Enligl min mening framstår de tjugoårsfrister som
föreskrivs i 1927 och 1942 års lagar som alltför långa. Särskilt om den
allmänna preskriptionstiden förkortas i enlighet med vad jag har föreslagit här
ter det sig omotiverat att behålla en så lång depositionstid som tjugo år. Del
är å andra sidan önskvärt att fristen inte är alltför kort. Hänsyn måste bl. a.
tas till borgenärernas intresse av att få tillräckligt rådram för all lyfta
nedsatta medel.
Prop. 1976/77:5 186
Enligt
min mening når man en lämplig avvägning med en lioårstid. Jag föreslår
följaktligen att depositionstiden enligl såväl 1927 som 1942 års lag förkortas
till tio år.
Jag anser vidare au den frist som giiller för
rällen alt lyfta nedsatta medel efter depositionstidens utgång bör samordnas
med de allmänna preskriptionsreglerna. Jag föreslår alliså atl fristen
förlängs till tre år.
Genom en förkortning av depositionstiden uppnås en
minskning av det arbete som hanteringen av deponerade medel medför för
myndighelerna. En ytterligare lindring skulle otvivelaktigt åstadkommas, om
rätten lill nedsättning begränsades, t. ex. på del sättet att nedsättning inle
fick ske annat än om depositionen avsåg ett visst minimibelopp. De fall där
nedsättning kan komma i fråga rör emellertid mycket skiftande förhållanden. Del
finns inte anledning att i detta sammanhang gå igenom alla de fall där
nedsättning kan ske. Jag föreslår därför ingen ändring i detta avseende.
Utformningen av bestämmelserna i 1927 och 1942 års
lagar lorde i och för sig kunna ge upphov lill vissa lolkningssvårigheter. Som
påpekas i 1957 års betänkande hänger delta samman med atl bestämmelserna i
första hand tar sikte på all fastställa en längsta lid för myndigheternas
ansvar för deponerade belopp. De båda författningarna innehåller sålunda inte
några föreskrifter om förfarandet i sådana fall då rättegång vid fristens
utgång pågår om rätlen till de nedsatta medlen eller då borgenärens rätt att få
ut medlen är beroende av en framtida händelse. De tillämpningssvårigheter som
bestämmelserna kan ge upphov till lorde emellertid, som också påpekas i 1957
års betänkande, inte ha någon nämnvärd praktisk betydelse. Jag anser därför att
del inte heller i delta hänseende finns skäl att föreslå någon ändring av
gällande bestämmelser.
6.7.3
Preskriptionslagens tillämplighet inom speciallagstiftningen
1 det föregående har jag förordat atl den nya
preskriptionslagen skall vara tillämplig endast om inle annat är föreskrivet.
När en författning innehåller särskilda preskriptionsbeslämmelser för ett visst
område, skall de alltså till-lämpas i stället för de allmänna bestämmelserna.
Emellertid reglerar preskriptionsbestämmelserna i specialförfaltningarna i
allmänhet inle i detalj de frågor som hänger samman med preskription. Om en
författning inle lämnar upplysning i ett visst avseende, bör enligt promemorian
bestämmelserna i den allmänna preskripiionslagen som regel tillämpas i
stället. I promemorian uttalas dock atl del undantagsvis kan inträffa att en
till-lämpning av de allmänna bestämmelserna är utesluten, även om specialförfatiningen
saknar bestämmelser i ett visst hänseende.
Som jag förut nämnt har under remissbehandlingen
uttalats önskemål om att förhållandet mellan de allmänna
preskriptionsbestämmelserna och preskriptionsreglerna i speciallagstiftningen
klargörs närmare än vad som har skell i promemorian. Även jag anser att det i
och för sig är önskvärt med förtydliganden i detta avseende. Man kan
visserligen inte bortse från
Prop.
1976/77:5 187
att
de specialförfattningar som innehåller preskriptionsregler avser mycket
skiftande områden. Vissa riktlinjer för tillämpningen av de allmänna preskriptionsbestämmelserna
bör dock kunna ges.
Vad först beträffar frågorna om preskriptionstidens
längd och utgångspunkten för preskriptionstiden torde några problem knappast
uppstå, eftersom de författningar som innehåller särskilda preskriptionsbeslämmelser
regelmässigt anger vad som skall gälla i dessa avseenden.
Däremot kan besiämmelserom preskriptionsavbrolt
föranleda tveksamhet i vissa situationer. Som förutsättning för att borgenären
inte skall gå förlustig sin rätt anges i specialförfattningar ofta all han
skall anhängiggöra talan inom viss lid. Som regel ges emellertid inle några
närmare föreskrifter om hur talan skall väckas. Enligl min mening bör man i
sådana fall kunna tillämpa preskriplionslagens beslämmelser om
preskriplionsavbroU från borgenärens sida. Det innebär att preskriptionen
skall anses avbruten inle bara om borgenären ansökerom siämning utan också om
han vidtar annan rättslig åtgärd för att få fordringen fastsiiilld genom dom e.
d. Detsamma bör gälla om borgenären åberopar fordringen till kvittning i
rättsiigl förfarande mot gäldenären eller bevakar fordringen i gäldenärens
konkurs.
När en specialförfatining föreskriver att
preskription avbryts genom rättslig åtgärd från borgenärens sida. uppstår
ibland frågan huruvida preskriptions-avbrott skall kunna ske genom gäldenärens
erkännande. Den frågan torde böra bedömas olika i olika fall. Bedömningen är
bl. a. beroende av syftet med de .särskilda preskriptionsreglerna. Härvidlag
föreligger en skillnad mellan fordringsanspråk som kräver någon form av
prövning av frågan om gäldenären är belalningsskyldig eller ej och fordringar
som regelmässigt är ostridiga. Exempel på del förra fallet är fordran på
skadestånd eller försäkringsersättning. Syftet med alt talan om sådan
ersättning skall väckas inom viss tid är främst att få lill stånd ett
klariäggande av frågan om gäldenärens betalningsskyldighet. Går gäldenären med
på atl betala, är det i princip onödigt alt kräva någon rättslig åtgärd från
borgenärens sida. I detta fall bör därför gäldenärens erkännande i allmänhet ha
samma verkan som anhängiggörande av talan.
Jag vill erinra om att den aktuella frågan berördes
i förarbetena till vägtransportlagen (prop. 1974:33 s. 126). Det sades där att
gäldenärens erkännande av ifrågavarande fordran i princip borde ha den verkan
att preskriptionstid inte längre skulle räknas enligt reglerna i
vägtransportlagens preskriptionsparagraf
När det gäller växel- och checklagarna torde de
bestämmelser om preskriptionsavbrolt genom rättslig åtgärd som finns i dessa
lagar inte i första hand syfta till en prövning av frågan om gäldenärens
betalningsskyldighet. Den frågan är i allmänhet oslridig, eftersom gäldenären
genom sin underskrift har vitsordat betalningsskyldigheten.
Preskriplionsbeslämmelserna i växel- och checklagarna torde i stället främst
syfta till att få till stånd snabb verkställighet. Bestämmelserna i dessa lagar
om att rättslig åtgärd krävs för preskriptionsavbrolt bör enligt min mening
anses uttömmande. Ett erkännande från gäldenärens sida bör alltså inte
jämställas med rättslig åtgärd.
Prop.
1976/77:5 188
Tilläggas
bör atl innehavaren av en växel eller check trots preskription av växel- resp.
checkrälien har möjlighet alt föra lalan om ersättning för obehörig vinst.
Använder sig borgenären av den möjligheten, gäller inte de särskilda
preskriptionsbestämmelserna i växel- och checklagama. I stället till-lämpas
allmänna preskriptionsbestämmelser. Del innebär bl. a. att preskription bör
kunna avbrytas även genom gäldenärens erkännande.
Ett annat exempel på fall där en
specialpreskriplionsbestämmelse har annat syfte än att tvinga fram ett
klarläggande av gäldenärens betalningsskyldighet är den tidigare berörda
bestämmelsen i 148 a § konkurslagen. Enligl den bestämmelsen preskriberas rätt
lill utdelning i konkurs som regel inom två år från del förslag till
slututdelning vann laga kraft, om inle borgenären inom den tiden anmäler sig
för all lyfta honom tillagda medel. Enligl min mening bör denna beslämmelse
anses uttömmande reglera frågan hur preskription skall avbrytas beträffande
ifrågavarande utdelningsrätt. Ett erkännande av rätlen lill utdelning från
konkursboels sida bör alltså inte medföra någon föriängning av tvåårstiden. Som
jag tidigare har påpekat har ernellertid borgenären kvar möjligheten att kräva
betalning för fordringen, även om han försitter tvåårstiden.
Den föreslagna bestämmelsen om föriängning av
preskriptionstiden när borgenären saknar kännedom om sin fordran eller när del
föreligger force majeure etc. bör i princip kunna tillämpas även på områden där
särskilda preskriptionsbestämmelser gäller. Det bör dock beaktas att vissa
lagar innehåller specialregler i detta hänseende. Detta gäller t. ex. växel-
och checklagarna, som föreskriver en tilläggsfrist på en månad vid force
majeure. Bl. a. med hänsyn härtill bör det knappast komma i fråga att tillämpa
den allmänna föriängningsbestämmelsen på växel- och checkrättens område. Även
när det gäller andra konventionsbundna författningar kan utrymmet för en
tillämpning av föriängningsbestämmelsen vara begränsat. Vidare är vissa
specialpreskriptionsregler utformade på ett sådant sätt att det knappast blir
aktuellt med en föriängning av preskriptionstiden, i vart fall när det gäller
annat än rena force majeure-situationer. Detta gäller t. ex. 29 § försäkringsavtalslagen
och 28 § trafikskadelagen, där det som huvudregel föreskrivs att
preskriptionstiden skall räknas från del borgenären fick kännedom om atl
fordringen kunde göras gällande.
I fråga om verkan av preskriptionsavbrolt torde det
f n. råda viss oklarhet om hur ny preskriptionstid skall beräknas när avbrott
har skett av preskriptionstid som gäller enligl särskild författning. Frågan
är om ny preskriptionstid skall beräknas enligt de allmänna reglerna eller
enligt de bestämmelser som gäller enligt specialförfatiningen. Härvidlag bör de
nya allmänna bestämmelserna om preskriptionsavbrolt medföra atl del blir
lättare att tillämpa en enhetlig princip. Delta gäller i varje fall när preskriptionsavbrytande
åtgärd har vidtagits av borgenären. Genom atl det krävs atl en fordran har
fastställts genom dom eller liknande avgörande för atl
Prop. 1976/77:5 189
ny
preskriptionslid skall börja löpa behöver man inte hysa några nämnvärda
betänkligheter mol atl den nya preskriptionstiden blir tio år även för fordringar
som primärt är underkastade en kortare preskriptionstid enligt specialförfattning.
Jag anser därför alt preskriptionslagens beslämmelser i detta avseende bör
tillämpas generellt, om inte annat är föreskrivet. När preskription har
avbrutits av borgenären bör alltså ny allmän preskriptionstid börja löpa från
den dag rättsligt förfarande avslutas under föratsättning all fordringen
fastställs genom dom e. d. eller tillerkänns belalningsrätt i konkurs eller
åtgärd för verkställighet vidtas utan atl borgenären lar full betalning. Leder
förfarandet inle lill sådant resultat, bör borgenären liksom annars få en
ettårig tilläggsfrist.
Även i de fall specialpreskriplion kan avbrytas
genom gäldenärens erkännande anser jag att beräkningen av ny preskriptionslid
i princip bör ske enligt de allmänna bestämmelserna. Del innebär alltså att ny
preskriptionstid på tre resp. tio år skall börja löpa från dagen för avbrottet.
Verkan av preskription är givetvis även när
preskription sker enligt särskild bestämmelse att borgenären föriorar rätten
att kräva ut sin fordran. I den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats
bör preskription även enligt specialförfaltningarna omfatta fordran på ränta
och annan lilläggsförpliktelse liksom fordran på grand av borgen. Vad jag har
föresiagii om verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden bör gälla
generellt, om inte annat har föreskrivits. Vidare är det klart alt en borgenär
som har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för sin fordran bör ha rätt
att ta ut betalning ur säkerheten, även om fordringen preskriberas enligt en
specialförfattning.
När det gäller rätten att använda en preskriberad
fordran lill kvittning har särskilda bestämmelser meddelats för vissa områden.
1 8 kap. 26 § och 12 kap. 61 § jordabalken föreskrivs att fordringsanspråk som
grandas på arrende- resp. hyresförhållande får åberopas kvittningsvis även om
den föreskrivna tvååriga preskriptionstiden har gått tiil ända utan all talan
har väckts. Föratsättningen är dock alt huvudkravet grundas på arrende- resp.
hyresförhållandet. 1 fall av detta slag där särskilda bestämmelser om kvittning
har meddelats bör det inte vara möjligt att fö till stånd en längre gående
kvittningsrätl med stöd av de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Är
huvudkravet fristående, bör det alltså inte vara möjligt atl kvittningsvis
åberopa ett fordringsanspråk som grandas på arrende- resp. hyresförhållande
och som inte har framställts inom den föreskrivna tvåårsliden.
Vad i övrigt beträffar rätlen att använda en
preskriberad fordran till kvittning ligger det enligt min mening närmast till
handsalt tillämpa de allmänna bestämmelserna, om inte särskilda regler om
kvittning har meddelats i lag. Del bör emellertid beaktas atl förarbetena till
vissa specialpreskriptionsbe-slämmelser, som inte har några föreskrifter om
kvittningsrätl, innehåller uttalanden på denna punkt. 1 förarbetena till
varumärkeslagen (prop. 1960:167 s. 181) uttalas sålunda alt en preskriberad
fordran på skadestånd för varumärkesintrång inte kan användas till kvittning. I
motiven till fir-
Prop.
1976/77:5 190
malagen
(prop. 1974:4 s. 226) uttalas på motsvarande sätt att en preskriberad fordran
på skadestånd för firmaintrång inte lorde kunna utnyttjas för kvittning. Dessa
uttalanden visar atl de allmänna bestämmelserna om kvittning av en preskriberad
fordran inte ulan vidare kan tillämpas inom områden där särskilda
preskriptionsbeslämmelser gäller. Frågan i vad mån kvittningsrätl föreligger
får prövas från fall lill fall.
Vad slutligen angår de tidigare föreslagna
bestämmelserna om förbud mot avtal om alt fordran inte skall preskriberas m. m.
och om inskränkning i rällen an träffa avtal om föriängning av preskriptionslid
anser jag atl dessa bestämmelser i stor utsträckning bör kunna tillämpas även
inom områden där det finns särskilda preskriptionsbeslämmelser.
6.8
Internationella förhållanden
Frågan i vad mån de allmänna
preskriptionsbeslämmelsema i svensk rätt skall vara tillämpliga på
fordringsförhållanden med anknytning till utländsk rätt har inie reglerats i
preskriptionsförordningen. Del har överiämnals ål domstolarna att i enlighet
med den internationella privaträttens regler avgöra i vad mån svensk eller
utländsk rätt skall tillämpas i sådana förhållanden.
Den principiella utgångspunkten för den
internationella privaträttens regler är att ett rättsförhållande bör vara
underkastat lagen i del land där del har sin naturliga tyngdpunkt. Avgörandet
av vilket lands lag som skall tillämpas i ett visst fall sker med utgångspunkt
i de olika anknytningsmomenten i rättsförhållandet, t. ex. parternas
nationalitet eller domicil, avtalsorten och prestationsorten. I
avtalsförhållanden av dispositiv art anses parterna enligt svensk
internationell privaträtt ha rätt alt träffa avtal om vilkets lands lag som
skall vara tillämplig på förhållandel. I en särskild lag (1964:528) om
tillämplig lag belräffande internationella köp av lösa saker finns en
uttrycklig bestämmelse om atl parterna vid sådana köp har rätt atl träffa avtal
om att lagen i ell visst land skall tillämpas på köpet. Avtalsparter anses i
princip också ha rätt att genom en s. k. prorogationsklausul träffa
överenskommelse om var en eventuell tvist skall prövas. I viss utsträckning
har domstolarna i Sverige liksom i andra länder möjlighet alt avvisa
tillämpning av en utländsk rättsregel med hänvisning till ordre public, dvs. om
regeln skulle medföra en rättstillämpning som är oförenlig med grunderna för
rättsordningen i domstolslandet.
Vid bedömningen av vilket lands rättsregler som
skall tillämpas på frågor om preskription anses det på sina håll vara av stor
betydelse om preskriptionsbestämmelserna betraktas som processrättsliga eller
ej. Enligt den internationella privaträttens regler bedöms processrättsliga
frågor i princip enligt lagen i del land där prövningen sker. I anglosachsisk
rätt anses preskription vara ett processrättsligi institut. Delta medför alt
domstolarna i bl. a. England och USA tillämpar sitt eget lands lag på frågor om
preskription.
Prop.
1976/77:5 191
även
om rätisförhållandet i övrigt bedöms enligl utländsk rätt. Enligt kontinental
rätt tillämpas däremot samma lag på frågor om preskription som på
rättsförhållandet i övrigt. I svensk internationell privaträtt har man följt
samma princip, vilket belyses av rättsfallet NJA 1930 s. 692.
Promemorian innehåller inte några bestämmelser om
tillämplig lag i internationella förhållanden. Däremot föreslogs i 1957 års
betänkande en särskild bestämmelse för sådana förhållanden. I motiven
uttalades att det syntes motiverat att medge svenska domstolar möjlighet atl
bedöma preskriptionsfrågor enligl svensk lag i den mån en tillämpning av
utländsk lag skulle medföra en bedömning som mindre väl lät sig förena med
lagen här i landet. I sådana fall då svensk lag föreskrev en kortare
preskriptionstid än den främmande lagen talade sålunda starka skäl för att
tillämpa svensk lag i fråga om en gäldenär som under hela preskriptionstiden
hade bott i Sverige. Det framhölls som naluriigt alt en gäldenär som bor i
Sverige inrättar sig efter svenska förhållanden och efter den här normala
preskriptionstidens utgång räknar med alt fordringen inte längre skall kunna
göras gällande. 1 enlighet härmed föreslogs i betänkandet för sådana fall då en
fordran skulle bedömas enligl främmande rätt och enligt denna inle var
preskriberad atl frågan om preskription skulle bedömas enligl den föreslagna
svenska lagen, under föratsättning alt gäldenären hade haft sill hemvist eller
uppehållit sig här i landet hela den tid som enligt lagförslaget krävdes för
inträde av preskription.
Under remissbehandlingen av 1957 års betänkande
kritiserade flera remissinstanser den föreslagna bestämmelsen, som ansågs
innebära ell betydande avsteg från internationellt privaträltsliga normer. Bl.
a. framhölls atl bestämmelsen medgav lillämpning av svensk lag i störte
omfattning än som kunde anses rimligt av hänsyn lill borgenären, som i de
åsyftade fallen inrättade sig efter bestämmelserna inte i den svenska utan i
den främmande lagen.
Otvivelaktigt kan det göras gällande atl det
uppslår ett ökat behov av uttryckliga bestämmelser om vilket lands lag som
skall tillämpas på frågor om preskription av fordringar med internationell
anknytning, om den allmänna preskriptionstiden i svensk rätt förkortas. Blir
preskriptionstiden avsevärt kortare i Sverige än i andra länder, kan detta
leda till att avtalsparter kommer överens om att frågor om preskription skall
bedömas enligt lagen i någol annat land. För att undvika sådana effekter kan
det le sig motiverat att införa särskilda bestämmelser om
preskriptionsreglernas tillämplighet i internationella förhållanden.
Emellertid torde de beslämmelser som jag har
förordat i det föregående inte medföra att skillnaden mellan svensk rätts
preskriptionsregler och preskriplionsbeslämmelserna i andra länder blir
särskilt framträdande. Även i de länder som har en lång allmän preskriptionstid
finns det som regel beslämmelser om kortare preskriptionstid för vissa typer av
fordringar. Vad beträffar den typ av avtal som kanske är vanligast i
internationella för-
Prop.
1976/77:5 192
hållanden,
nämligen köp av lös egendom, kan erinras om atl den tidigare nämnda
FN-konvenlionen om preskription i internationella köpförhållanden föreskriver
en preskriptionstid på fyra år. Vidare är preskriptionstiden för köp av lös egendom
enligt dansk och norsk rätt normall fem resp. tre år, om inte skuldebrev e. d.
har utfärdats eller fordringen har fastställts genom dom.
Även bortsett från alt det också i andra länder
finns beslämmelser om kortare preskriptionstid för vissa fordringar finns del
enligt min mening inle anledning alt befara all införandet av de föreslagna
bestämmelsema om korttidspreskriplion i svensk rätt skall leda till alt
avtalsparter i internationella förhållanden i nämnvärd utsträckning kommer
överens om att frågor om preskription skall bedömas enligl lagen i något annat
land. I praktiken torde avtalsparter vid avtalets ingående inte ägna någon
större uppmärksamhet åt frågor om preskription. Om de verkligen gör detta och
är angelägna om att preskriptionstiden inte skall vara alltför kort, lorde de
normall upprätta skriftligt avtal. Om så sker torde också parternas primära
rättigheter och skyldigheter anges i avtalet. Är det fråga om t. ex. köp av lös
egendom innebär detta att säljaren skriftligen utfäster sig att leverera
egendomen och köparen att betala köpeskillingen. Men genom att avtalet på det
sättet ges skriftlig form blir preskriptionstiden enligt de av mig förordade
bestämmelserna tio år, om det inte är fråga om konsumentköp e. d. Så snart en
fordran grundar sig på skriftligt fordringsbevis blir det alltså i allmänhet
onödigt alt avtala om all rättsordningen i något annat land skall vara
tillämplig för atl undvika korttidspreskriplion.
Inle heller i övrigt lorde de föreslagna
bestämmelserna om preskription medföra någon nämnvärd risk för alt parter i
internationella avtalsförhållanden träffar överenskommelse om all utländsk lag
skall tillämpas. Vad beträffar formerna för preskriptionsavbrolt gäller redan
nu i ett flertal länder att preskription i princip kan avbrytas endasl genom
gäldenärens erkännande eller genom processuella åtgärder från borgenärens sida.
Delsamma gäller enligl FN-konventionen.
Påpekas bör alt möjligheterna att med bindande
verkan träffa avtal om att utländsk rätt skall vara tilliimplig på ett
rättsförhållande begränsas genom de tvingande beslämmelser som föreslås bli
införda i den nya preskripiionslagen. Dessa bestämmelser innebär bl. a. atl
avtal att fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna
avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i lagen skall vara ogiltigt. Vidare
skall avtal om förlängning av preskriptionstid med vissa undantag vara giltigt
endast om det har ingålts efter fordringens lillkomsl. Ett sådant avtal skall
också få gälla endasl för begränsad tid.
De angivna bestämmelserna kommeratt medföra en
begränsning av rätten att träffa avtal om preskriptionsfrågor även när det
gäller fordringsförhäl-landen med internationell anknytning. Om ett
riiitsförhållande i övrigt är underkastat svensk rätt, bör det givetvis inte
vara tillåtet att kringgå de
Prop.
1976/77:5 193
tvingande
bestämmelserna genom all avtala att frågorom preskription skall bedömas enligt
lagen i eti annai land som har andra reglerom preskriplion. Lika litet bör det
vara tillåtet att avtala att ett rättsförhållande i sin helhet skall bedömas
enligl utländsk rätt för atl på det sättet kringgå de svenska
preskriplionsbeslämmelserna. Avtal av del angivna slaget bör kunna frånkännas
rättslig verkan i preskriptionshänseende inle bara i sådana fall då del är
uppenbart att rättsförhållandet utan en hänvisning till utländsk rätt skulle
bedömas enligt svensk rätt. Även om ett rättsförhållande har en viss anknytning
lill något annat land kan ett sådant avtal komma i strid med de tvingande
preskriplionsbeslämmelserna, om väsentliga anknytningsmoment lalar för att
svensk rätt skall vara tillämplig. Om däremot rätts-förhållandel har en mera
avsevärd anknytning till ett främmande land, bör del finnas möjlighet för avtalsparterna
alt träffa överenskommelse om alt rättsförhållandet skall vara underkastat det
främmande landets rätt även i fråga om preskriplion.
Av det anförda framgår all bedömningen av frågan om
det skall vara tillåtet all genom avtal föreskriva avvikelser från de tvingande
bestämmelserna i preskriptionslagen måste ske med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. Hithörande spörsmål får bedömas med ledning av de
principer som har utvecklats i den internationella privaträtten.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att del inle
finns behov av någon särskild regel om de svenska preskriptionsbestämmelsernas
tillämplighet i internationella förhållanden.
Under remissbehandlingen av promemorian har några
remissinstanser tagit upp frågan om preskriptionsavbrott skall kunna ske genom
att rättslig åtgärd vidtas i utlandet. Några bestämmelser härom finns inte i
preskriptionsförordningen. Däremot finns i växel- och checklagarna vissa
bestämmelser om verkan i preskriptionshänseende av att rättslig åtgärd vidtas
i ell annat land. 1 71 § andra stycket växellagen (1932:130) föreskrivs sålunda
att preskriplion avbryts genom atl växelfordran anhängiggörs vid domstol i
främmande stat, om gäldenären har hemvist i den staten eller utan invändning
mot domstolens behörighet inställer sig i målet eller personligen har erhållit
del av stämningen. Även bevakning i konkurs eller anmälan i ackordsförhandling
utan konkurs i främmande stat medför preskriptionsavbrott, om gäldenären har
hemvist i den främmande staten. Preskription kan också avbrytas genom att
växelfordran åberopas till kvittning vid utländsk domstol. Motsvarande
bestämmelser finns i 53 § andra stycket check-lagen (1932:131).
1 1957 års betänkande diskuterades frågan om verkan
av att rättslig åtgärd vidtas i utlandet. Bl. a. övervägdes en regel som
innebar att anhängiggörande av talan i annat nordiskt land alltid skulle gälla
som preskriptionsavbrolt i Sverige. Eftersom en dom i tvistemål meddelad i ett
annat nordiskt land i allmänhet blir gällande i Sverige ansågs det ganska
självklart att anhängiggörande av talan skulle ha samma verkan som domen.
Däremot ansågs
13
Prop. 1976/77:5 194
del
tveksamt om en sådan regel kunde uividgas lill att gälla åtgärder som vidtogs i
andra länder, vilkas domar inte blev gällande i Sverige.
1 och för sig skulle del kunna tänkas all
beträffande rättsliga åtgärder i utlandet tillämpa den principen att åtgärden
tillerkändes preskriptionsavbrytande verkan bara om den kunde leda till en dom
eller liknande avgörande som är gällande i Sverige. En sådan regel kan sägas
överensstämma med de principer som ligger lill grand för de tidigare förordade
reglema om preskriptionsavbrott här i landet. Mot regeln lalar emellertid atl
åtgärder som vidtas i utlandet i så fall ganska sällan skulle leda lill
preskriptions-avbrott. Svensk rätt intar nämligen en restriktiv hållning till
domar och andra rättsliga avgöranden som har meddelats i utlandet. Visseriigen
är tvistemålsdomar som meddelas i de andra nordiska länderna som regel gällande
i Sverige. Men domstolsavgöranden som meddelas i andra länder tillerkänns
endast i mycket begränsad utsträckning rättskraft här i landet. Samtidigt är
det med tanke på den ökade röriigheten över gränserna och den betydande
omfattningen av internationella avtalsförhållanden önskvärt att det finns någol
så när goda möjligheter att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder utomlands.
Ett
praktiskt behov av atl kunna avbryta preskription i utlandet föreligger framför
allt om gäldenären är bosall utomlands. När så är fallet har borgenären ofta
inte någon annan möjlighet att avbryta preskriplion än all väcka talan mot
gäldenären i det land där denne är bosatt. Frågan huravida preskriptionsavbrolt
har skett lorde visseriigen i sådana fall mera sällan komma under bedömning av
svensk domstol, eftersom de ytteriigare åtgärder som behövs för att borgenären
skall få betalt för sin fordran i allmänhet vidtas i samma land. Om emellertid
borgenären inte får ut sin fordran och del i ett senare skede, t. ex. sedan
gäldenären har flyttal till Sverige, finns anledning att la ställning till om
preskriplion har skell enligl svensk rätt, är del enligt min mening naluriigt
atl den rättsliga åtgärden tillerkänns preskriptionsavbrytande verkan trots all
den har vidtagits i ett annat land. Skäl finns alltså atl låta rättslig åtgärd
i utlandet få preskriptionsavbrytande verkan, om gäldenären har hemvist i den
främmande staten. Även andra fall kan tänkas då rättslig åtgärd i annat land
bör kunna medföra preskriptionsavbrott, t. ex. om gäldenären har egendom i del
andra landet ulan alt vara bosalt där eller om gäldenären är en juridisk person
som har filial i landet. Saken kan lämpligen uttryckas så. alt rättslig åtgärd
i utlandet bör medföra preskriptionsavbrott om det med hänsyn till gäldenärens
förhållanden och omständigheterna i övrigi föreligger skälig anledning atl åtgärden
vidtas i den främmande slaten. Jag förordar all en beslämmelse med detta
innehåll förs in i preskriptionslagen.
När det gäller frågan vilka slags rättsliga
åtgärder i utlandet som sålunda skall tillerkännas preskriptionsavbrytande
verkan bör utgångspunkten vara att sådana åtgärder som medför
preskriptionsavbrolt när de vidtas i Sverige ges samma verkan, om de vidtas i
utlandet. Preskripiionsavbrotl bör alltså kunna komma till stånd inte bara
genom att borgenären väcker talan i vanlig
Prop.
1976/77:5 195
civilprocess
ulan också genom alt han inleder annat rättsligt förfarande som är ägnat alt
leda till ett bindande avgörande beträffande fordringen. Även ansökan om
verkställighet, kviltningsinvändning, konkursansökan och bevakning i konkurs
bör tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. Med hänsyn lill att de
åtgärder som medför preskriptionsavbrolt enligt den föreslagna
preskriptionslagen inte alltid har någon direkt motsvarighet i andra länder
anser jag att uttrycket rättslig åtgärd bör tolkas ganska fritt. Även om en i
utlandet vidtagen åtgärd inle direkt kan hänföras till något av de fall som
nämns i preskripiionslagen, bör del alltså vara möjligt all tillerkänna
åtgärden preskriptionsavbrytande verkan.
Vad jag har anfört om verkan av rättslig åtgärd i
utlandet är tillämpligt endast när fråga om preskription skall bedömas enligt
svensk rätt. Om en svensk domstol skall pröva ett rättsförhållande enligt lagen
i någol annat land, bör frågan om den preskriptionsavbrytande verkan av en
åtgärd som har vidtagits i utlandet i regel bedömas enligt samma lag. Endast om
någon bestämmelse i den tillämpliga utländska rättsordningen skulle strida mol
svensk ordre public, kan del komma i fråga att göra avsteg från denna princip.
6.9
Ikraftträdande m. m.
1 promemorian föreslås att den nya lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 juli 1976. De nya bestämmelserna skall enligt
promemorieförslaget vara tillämpliga även på fordran som har kommit till före
ikraftträdandet, under föratsättning att preskription inte har inträtt
dessförinnan enligt äldre lag. Sådan fordran skall dock preskriberas tidigast
den 1 juli 1979, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även
enligt tidigare gällande bestämmelser.
Som en ytterligare övergångsbestämmelse föreskrivs
i promemorieförslagel atl en preskriptionsavbrytande åtgärd som före
ikraftträdandet har vidtagits enligt äldre lag skall ha verkan även därefter,
även om åtgärden inte skulle ha medfört preskriptionsavbrott enligt de nya
bestämmelserna.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit de
föreslagna ikraftträdande-och övergångsbestämmelserna. Från något håll påtalas
dock all övergångsbestämmelserna kan medföra vissa olägenheter för bankerna i
fråga om fordringar på grand av borgen.
För egen del föreslår jag att den nya
lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1977. För att inte verkningarna
av äldre bestämmelser skall bestå under lång tid framåt anser jag att de nya
bestämmelserna bör tillämpas också på fordringar som har kommit till före
ikraftträdandet, under förutsättning atl preskription inte har inträtt dessförinnan
enligt äldre bestämmelser.
Till följd härav kommer de nya bestämmelserna i
många fall att medföra en förkortning av preskriptionstiden för fordringar som
har kommit till före ikraftträdandet. Resultatet skulle kunna bli att en sådan
fordran preskriberas i och med ikraftträdandet, även om lång tid återstod av
den tioåriga preskriptionstid som gäller f. n. Föratt inte borgenären
oförskyllt skall åsamkas
Prop.
1976/77:5 196
rättsföriuster
när den nya lagstiftningen träder i kraft bör därför, som har föreslagits i
promemorian, föreskrivas en viss övergångstid under vilken den som har
förvärvat en fordran före ikraftträdandet har möjlighet atl kräva ut fordringen
eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd. Jag föreslår därför att en fordran
som har kommit till före ikraftträdandet skall preskriberas tidigast den 1
juli 1980, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt
tidigare gällande bestämmelser.
Som påpekas i promemorian kan också de nya
bestämmelsema om preskriptionsavbrolt, om de utan inskränkning skall tillämpas
beträffande äldre fordringar, medföra rättsföriuster för en borgenär som har
vidtagit en preskriptionsavbrytande åtgärd enligt de äldre bestämmelserna.
Detta hänger framför allt samman med att en erinran inte längre skall
tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. Om en åtgärd som har medfört
preskriptionsavbrott enligt äldre bestämmelser har vidtagits före
ikraftträdandet, bör därför verkningarna härav bestå även därefter. Verkan av
preskriptionsavbrolt enligt nu gällande rätt är, i motsats till vad som
föreslås gälla enligt de nya bestämmelserna, alltid att en ny preskriptionstid
börjar löpa. Även om den preskriptionsavbrytande åtgärden inte skulle ha
medfört preskriptionsavbrolt enligl de nya reglerna, bör således ny
preskriptionslid börja räknas. Preskriptionstidens längd bör dock bestämmas
enligl de nya reglerna, inklusive den nyss berörda övergångsbestämmelsen om
föriängning av preskriptionstiden i vissa fall.
De invändningar som under remissbehandlingen har
framförts mot övergångsbestämmelserna hänger samman med att
preskriptionstidens längd skall bestämmas enligt de nya bestämmelsema även när
preskriptionsavbrott före ikraftträdandet har skett enligt äldre lag. De
påstådda olägenheterna gäller sådana fordringar på grund av borgen som är
förfallna till betalning och därför enligt promemorieförslaget skulle vara
underkastade en treårig preskriptionslid. Med den av mig föreslagna ordningen
uppkommer emellertid knappast några sådana ölägenheter. Fordringar på grand av
borgen grundar sig nämligen så gott som alllid på skriftligt fordringsbevis,
vilket medför att preskriptionstiden även enligt de nya bestämmelserna normalt
blir tio år.
7
Upprättade lagförslag
1 enlighet med det anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till
1 preskriplionslag,
2 lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer,
3 lag om ändring i föräldrabalken,
4 lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål,
5
lag om upphävande av lagen (1946:843) om lid för framställande av an-
Prop.
1976/77:5 197
språk
mot löftesman enligt 4 ;:; förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,
6 lag om ändring i lagen (1927:56) om giilds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar,
7 lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av riiit lill medel
som innestå hos offentlig myndighet,
8 lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar,
9 lag om ändring i vattenlagen (1918:523),
10 lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa
beslämmelser mot illojal
konkurrens,
11 lag
om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Förslaget under 8 har upprättats i samråd med chefen för industride
partementet.
8
Specialmotivering
8.1
Förslaget till preskriptionslag
Lagförslaget är uppdelat på sex huvudavdelningar. I
1 §, som bildar den första avdelningen, har tagits in bestämmelser om lagens
tillämpningsom-. rade. Andra avdelningen, som omfattar 2-5 §§, innehåller
bestämmelser om preskriptionstidens längd. I 2 § finns huvudregeln om treårig
preskriptionstid och bestämmelser om tioårspreskriplion för vissa fordringar.
De båda följande paragraferna innehåller bestämmelser om föriängning av preskriptionstiden
i speciella situationer. 3 § gäller sådana fall då borgenären saknar kännedom
om sin fordran eller om gäldenären m. m., och 4 § avser fordran på skadestånd i
anledning av brott. 1 5 § slutligen föreskrivs en yttersta lidsgräns på trettio
år beträffande skadeståndsfordringar.
16 §, som utgör tredje avdelningen, ges
beslämmelser om hur preskription avbryts. Det därpå följande avsnittet, som
omfattar 7 och 8 §§, behandlar verkan av preskriptionsavbrott. De båda
paragrafema innehåller bestämmelser om i vilka fall ny preskriptionstid skall
löpa och från vilken tidpunkt den skall beräknas. I 8 § finns dessutom en regel
om föriängning av den ursprangliga preskriptionstiden, när preskriptionsavbrolt
inle leder till ny preskriptionstid.
Femte avsnittet omfattar 9-12 >;>? och
reglerar innebörden och verkan av preskription. 9 >; innehåller huvudregeln
alt borgenären genom preskription förlorar rätten att kräva ut sin fordran.
Dessutom föreskrivs att preskription av huvudfordran också omfattar ränta och
annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen. 10 S behandlar
verkan av preskription när flera är solidariskt ansvariga för samma skuld. 11 S
anger förutsättningarna för atl en preskriberad fordran skall få användas lill
kvittning. 1 12 S finns en bestämmelse om verkan av preskription, när en
fordran är förenad med panträtt eller releniionsräti.
Lagförslagets sista avsnitt omfattar 13-15 §§ och
innehåller vissa särskilda bestämmelser. I 13 och 14 §§ regleras möjligheterna
att IräfTa avtal om
Prop.
1976/77:5 198
preskription.
1 15 § slutligen finns en regel om preskriptionsavbrolt genom rättslig åtgärd i
utlandet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens
tillämpningsområde. I första stycket föreskrivs att lagen "gäller i fråga
om preskriplion av fordran i den mån inte annat följer av vad som är särskilt
föreskrivet. 1 andra stycket finns en bestämmelse om atl lagen inle gäller
fordran på medel som innestår hos bank eller på postgirokonto.
Lagens tillämpningsområde har behandlats i första
hand i avsnittet 6.7 i den allmänna motiveringen. 1 fråga om fordringar på bank
o.d. hänvisas till avsnittet 6.3.2.
Begreppet fordran har samma innebörd i förevarande
paragraf som enligt I § preskriptionsförordningen. Lagen avses alltså bli
tillämplig på alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor,
tjänster eller andra prestationer. För bestämmelsemas tillämpning är det
vidare likgiltigt om en fordran grandas på avtal, på en handling som inte har
samband med ett avtalsförhållande eller direkt på lag eller annan författning.
Begreppet fordran omfattar inte sakrätlsliga
anspråk, dvs. sådana som rör äganderätt, panträtt, retentionsrätt,
nyttjanderätt m. m. Sådana rättigheter faller alltså utanför lagens
tillämpningsområde. 1 12 5; har tagits in en särskild bestämmelse om att
preskriplion inte inskränker borgenärens rätt atl ta ut sin fordran ur egendom
i vilken han har panträtt eller retentionsrätt lill säkerhet för fordringen.
Lagen omfattar inte heller andra rättigheter som
inte är av obligationsrättslig karaktär, t. ex. rätt till underhåll enligt
giftermålsbalken eller föräldrabalken, arvsrätt, upphovsrätt och andelsrätter.
Obligatoriska anspråk som grandar sig på sådana rättigheter, t. ex. fordran på
underhållsbidrag för viss tid, faller däremot inom lagens tillämpningsområde.
1 allmänhet torde det inte föreligga några
svårigheter all avgöra om ett anspråk är av obligationsrättslig eller
sakrättslig karaktär. Som jag har uttalat i ett tidigare avsnitt bordet
överiämnas åt de rältstillämpande myndigheterna att avgöra de
gränsdragningsfrågor som kan komma upp i den praktiska tillämpningen. Vad
beträffar fordringar på grand av köp av lös egendom vill jag också hänvisa till
vad jag har anfört i avsnitten 6.6.4 och 6.7.1 i den allmänna motiveringen.
Enligt 20 § första punkten
preskriptionsförordningen gäller bestämmelserna om tioårig preskription inte
"fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan
löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives". Bestämmelsen
saknar numera betydelse i fråga om sedlar. De enskilda bankemas
sedelutgivningsrätt har upphävts. Riksbankens skyldighet att lösa in sedlar i
guld har avskaffats. En vanlig sedel kan därför inte anses medföra någon
fordran. Den utgör ett betalningsmedel med självständigt värde och är inte
föremål för preskription.
1
fråga om obligationer och andra skuldebrev som avses i 4 § skulde-
Prop.
1976/77:5 199
brevslagen
föreslås en särskild beslämmelse i 14 § andra stycket preskripiionslagen.
Bestämmelsen behandlas i specialmoliveringen lill 14 §.
Som framgår av den inledningsvis lämnade
redogörelsen för gällande rätt finns särskilda preskriptionsbestämmelser i ett
flertal författningar. I avsnittet 6.7.2 i den allmänna motiveringen har jag
gjort en genomgång av de viktigaste specialpreskriptionsreglerna för att
undersöka i vad mån en samordning med de allmänna besiämmelserna är möjlig.
Undersökningen har gett vid handen att man åtminstone inte f n. bör upphäva de
särskilda preskriptionsreglerna annat än på några enstaka punkter. Jag hänvisar
i detta avseende till vad jag har anfört i avsnittet 6.7.2. I detta sammanhang
vill jag också erinra om den särskilda övergångsbestämmelse som föreslås beträffande
skattefordringar o. d. Bestämmelsen, som har behandlats i avsnittet 6.3.5,
innebär atl frågor om preskriplion av skatt och allmän avgift t. v. skall
bedömas enligt preskriplionsförordningens bestämmelser, om inte särskilda
preskriptionsregler har meddelats.
Även i fortsättningen kommer alltså
fordringsförhållanden i många fall att vara underkastade särskilda
preskriptionsbestämmelser. 1 den mån sådana finns skall de gälla i stället för
de allmänna preskriptionsbeslämmelsema. Emellertid reglerar de preskriptionsbestämmelser
som finns i specialförfattningar i allmänhet inte i detalj de frågor som
hänger samman med preskription. När en författning inte lämnar upplysning i
ett visst avseende, uppkommer frågan om bestämmelsema i den allmänna
preskriptionslagen skall tillämpas i stället. I detta hänseende vill jag
hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet 6.7.3 i den allmänna motiveringen.
Enligl bestämmelsen i andra stycket av förevarande
paragraf gäller preskriptionslagen inte fordran på medel som innestår hos bank
eller på postgirokonto. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.3.2 i den
allmänna motiveringen. För tydlighetens skull vill jag tillägga att undantaget
endast gäller fordringar gentemot bankinrättningen resp. postverket.
Bestämmelsen är alltså inte tillämplig på fordringar mellan enskilda. Om t. ex.
en privatperson, som har åtagit sig att låna ut pengar till en annan person,
fullgör sitt åtagande genom att sätta in beloppet på hans bankkonto, medför
detta givetvis inte att långivarens fordran på att återfå beloppet undantas
från preskription.
Jag vill i detta sammanhang också påpeka att den nu
behandlade undantagsbestämmelsen inte gäller fordran pågrand av insättning i
inlåningsrörelse som drivs av t. ex. KF eller HSB. Sådana fordringar
preskriberas alltså enligl allmänna regler.
2 §
Paragrafens första stycke innehåller den centrala
bestämmelsen att en fordran preskriberas tre år efter den dag fordringen
tidigast kan göras gällande. Enligl andra stycket är dock preskriptionstiden
tio år för fordran som grundar sig på löpande skuldebrev liksom för fordran som
grandar sig på annat skriftligt fordringsbevis, såvida inte fordringen avser
köp enligl
Prop.
1976/77:5 200
konsumenlköplagen
eller tjänst som har tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande
dem som anges i 1 § konsumenlköplagen. I iredje stycket har tagits in en
hänvisning till bestämmelsema om preskriptionsavbrolt och ny preskriptionslid
efter det atl preskriptionsavbrolt har skett.
Huvudregeln om preskriptionstidens längd har
behandlats i avsnittet 6.2 i den allmänna motiveringen. 1 fråga om den tioåriga
preskriptionstiden hänvisas i första hand till avsnittet 6.3.1. Vissa frågorom
preskriptionstidens längd har behandlats i avsnitten 6.3.3-6.3.6.
Utgångspunkten för preskriptionstiden blir i
praktiken olika beroende på om förfallodagen är bestämd eller ej. Grandas
fordringen på avtal med bestämd förfallodag, är det den dagen som fordringen
lidigast kan göras gällande. I del fallet räknas alltså preskriptionstiden
från förfallodagen. Har parterna inle träffat avtal om viss förfallodag, börjar
preskriptionstiden löpa den dag gäldenären tidigast kan avkrävas betalning
eller annan fullgörelse. Förfaller fordringen vid anfordran räknas preskriptionstiden
alltså från den dag anfordran tidigast kan ske. Kan anfordran ske omedelbart,
börjar preskriptionstiden löpa vid fordringens tillkomst. Förfaller fordringen
efter uppsägning, börjar preskriptionstiden löpa den dag till vilken
uppsägning tidigast kan ske.
1 departementsförslagel har inte tagits upp någon
motsvarighet till promemorieförslagets bestämmelse om villkorade fordringar,
dvs. fordringar som är beroende av att en viss omständighet inträffar. Med den
allmänna bestämmelse som nu har föreslagits beträffande utgångspunkten för beräkning
av preskriptionstid behövs inte någon särregel i fråga om villkorade
fordringar. Den allmänna regeln leder i princip till samma resultat som
promemorieförslagets speciella regel, nämligen att preskriptionstiden för
fordringar som är beroende av viss omständighet börjar löpa först när denna
omständighet inträffar.
1 kontraktsförhållanden är det vanligt att
borgenärens fordran är beroende .av en motprestation. Innan borgenären har
fullgjort den prestation som åligger honom, kan han inle göra gällande sin
fordran mol gäldenären. Dessförinnan löper därför inte någon preskriptionstid.
Har t. ex. vid köp av lös egendom partema avtalat att betalning skall eriäggas
när leverans sker, räknas preskriptionstiden för fordran på köpeskillingen från
den dag varan levereras. Skall betalning ske t. ex. 30 dagar efter leverans,
förskjuts utgångspunkten för preskriptionstiden i motsvarande mån. Har partema
inte träffat avtal om när betalning skall ske, kan fordringen göras gällande
vid anfordran när leverans har skett. Preskriptionstiden börjar då löpa så
snart varan har levererats.
När en faktura utsänds i samband med köp är det
vanligt atl fakturan innehåller villkor om att betalning skall ske inom viss
tid, t. ex. 30 dagar efter fakturadatum. Ett sådant villkor för normalt anses
ingå i avtalet mellan parterna, vilket innebär att säljaren inte kan kräva att
köparen betalar före utgången av den angivna liden. 1 så fall börjar också
preskriptionstiden löpa först då.
Prop.
1976/77:5 201
Vad jag har anfört om utgångspunkten för
preskriptionstiden när borgenärens fordran är beroende av alt han fullgör en
motprestation äger molsvarande tillämpning, om en fordran är beroende av att
någon annan omständighet inträffar. Kan en fordran inte göras gällande t. ex.
förrän borgenären har uppnått en viss ålder, löper inte någon preskriptionstid
dessförinnan. Den som är berättigad lill pension vid viss ålder behöver alltså
inle vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd, innan han har uppnått den
ålder efter vilken utbetalning skall ske. Molsvarande gäller i fråga om fordran
som är beroende av någons död. Preskription inträder alltså aldrig så länge
vederbörande är i livet.
Som har berörts i avsnitten 6.3.1, 6.6.5 och 6.6.6
i den allmänna motiveringen föreslås att preskriptionstiden för
regressfordringar och fordringar på grand av borgen skall bestämmas enligt
samma principer som preskriptionstiden för andra fordringar. När flera är solidariskt
ansvariga för samma skuld, kan en infriande gäldenärs regressfordran mol en
medgäldenär göras gällande först när infriandet har skett. Dessförinnan räknas
således inte någon preskriptionstid för regressfordringen. Vid enkel borgen kan
borgenären inte göra gällande någon fordran mot en borgensman förrän del har
visat sig att huvudgäldenären inte kan betala. Först då börjar preskriptionstiden
löpa i förhållande till borgensmannen. Har en borgensman nödgals infria
skulden, räknas preskriptionstiden för hans regressfordran mot huvudgäldenären
och mot eventuella solidariskt ansvariga medborgensmän från den dag infriandet
skedde.
En fordran med anledning av kontraktsbrott kan
naturligt nog göras gällande först när kontraktsbrottet har skett. 1 den allmänna
motiveringen har jag berört sådana fall då ett kontraktsbrott är sanktionerat
genom en viiesklausul eller då en avtalspart har gjort en garantiutfästelse. En
fordran som grandar sig på en sådan avtalsbestämmelse kan inle göras gällande
förtån det inträffar någon omständighet som medför att bestämmelsen träder i
tillämpning. Som jag tidigare har påpekat medför detta att preskriptionstiden
inte heller börjar löpa förrän omständigheten inträffar.
Samma princip gäller när ett kontraktsbrott består
i underiåtenhet att handla. Har säljaren av en vara åtagit sig atl betala en
viss ersättning vid försenad leverans och underiåter han alt leverera varan,
räknas preskriptionstiden för köparens fordran på ersättning inte från den dag
avtalet ingicks utan från den dagen leverans skulle ha skett.
I många fall är följdema av ett kontraktsbrott
bristfälligt eller inle alls reglerade i avtalet. Frågan om preskriptionstiden
för en fordran på grund av kontraktsbrott bör emellertid bedömas på samma sätt,
oavsett om den som bryter mol avtalet har utfäst sig atl betala ersättning
härför eller ej. Först när den ena parten gör sig skyldig lill ett
kontraktsbroii, uppkommer motpartens rätt att kräva ersättning eller atl göra
gällande någon annan påföljd.
Preskriptionstiden
för en fordran på grund av kontraktsbrott räknas alltså
Prop.
1976/77:5 202
i
princip från det kontraktsbroltet sker. Rätlen lill ersättning kan emellertid
vara tidsbegränsad på grund av avtal. På vissa områden gäller dessutom
särskilda inskränkningar enligt lag. 1 54 § köplagen finns t. ex., som tidigare
har nämnts, en bestämmelse som begränsar köparens rätt att göra gällande
skadeståndsanspråk eller annan påföljd på grund av fel eller brist i den köpta
varan. Han måste i princip påtala felet eller bristen inom ett år från det
varan mottogs.
Om man bortser från fall där särskilda
inskräkningar gäller enligl lag eller avtal, är principema för beräkning av
preskriptionstid desamma vid ulomobligaloriskt skadestånd som vid skadestånd på
grand av kontraktsbrott.
Som jag närmare har utvecklat i avsnittet 6.3.3 i
den allmänna motiveringen skall preskriptionstiden för skadeståndsanspråk
normalt räknas från den tidpunkt när den skadegörande handlingen företogs. Är
det fråga om skada på grund av underiåtenhet att handla, börjar
preskriptionstiden löpa den dag en åtgärd som skulle ha hindrat all skadan
uppkom borde ha vidtagits. Inträffar effekten av en skadegörande handling vid
en senare tidpunkt, räknas emellertid preskriptionstiden för den skadelidandes
fordran på ersättning som regel först från den dag skadeeffekten uppslår.
Preskriptionstiden för en skadeståndsfordran blir
alltså i princip tre år från den dag skadan inträffade. Enligt 5 § gäller dock
en yttersta tidsgräns om trettio år, räknat från det att den skadegörande
handlingen företogs eller motsvarande. Vad i övrigi angår preskriptionstiden
för skadeståndsfordringar hänvisarjag till vad jag haranfört i avsnittet
6.3.3. Jag vill ocksåerinraom vad jag i avsnittet 6.4 haranfört om
möjligheterna till föriängning av preskriptionstiden, när en skadelidande
saknar kännedom om sin fordran ellerom vem gäldenären är.
I promemorieförslaget finns en särskild bestämmelse
om beräkning av preskriptionstid i sådana fall då en fordran skall anses
förfallen på grand av gäldenärens försummelse eller liknande förhållande.
Enligt den bestämmelsen räknas preskriptionstiden i sådana fall från den dag
borgenären gör förfallogranden gällande. Bestämmelsen tar sikte framför allt på
sådana situationer då en kapitalskuld enligl avtal skall anses förfallen i sin
helhet, om gäldenären försummar en räntebetalning eller en amortering. Utan den
angivna bestämmelsen skulle enligt promemorian icke önskvärda verkningar kunna
uppstå vid belalningsförsummelser genom att en treårig preskriptionslid
började löpa för kapitalskulden den dag betalningsförsummelsen ansågs ha skett.
Effekten härav kunde bli alt borgenären för all undvika rällsföriusl ansåg sig
nödsakad all fullfölja sitt krav på betalning av kapitalskulden, även om
gäldenären efter en lid betalade räntan eller amorteringen.
Någon motsvarighet lill den angivna bestämmelsen
har inte tagits in i departementsförslagel. Enligl min mening behövs inte någon
sådan bestäm-
Prop.
1976/77:5 203
melse.
Förfalloklausuler av det ifrågavarande slaget förekommer nämligen framför allt
i samband med banklån och andra fordringsförhållanden där skuldebrev utfärdas
och preskriptionstiden alltså normalt är tio år. Även när en sådan
förfalloklausul förekommer i samband med en fordran för vilken
preskriptionstiden är tre år är det emellertid enligl min mening onödigt all
införa en särskild bestämmelse om all preskriptionstiden skall räknas först från
den dag borgenären gör förfallogranden gällande. Om gäldenären försummar en
räntebetalning eller amortering med påföljd all borgenären omedelbart kan kräva
ut hela kapitalskulden, leder delta, oavsett om borgenären gör förfallogrunden
gällande eller ej, till att en treårig preskriptionstid börjar löpa för
fordringen i dess helhet. Betalar gäldenären därefter den förfallna räntan
eller amorteringen, sker preskriptionsavbrolt vilket medför ny preskriptionstid
om tre år. Om å andra sidan gäldenären inte till någon del fullgör sin
betalningsskyldighet, får det anses vara rimligt att borgenären liksom annars
inom tre år vidtar någon åtgärd för att få fordringen rättsligt prövad.
1 paragrafens andra stycke ges särskilda
bestämmelser om preskriptionstiden bl. a. för fordringar som grundar sig på
skuldebrev eller annat skiflligt fordringsbevis. Undanlagsbestämmelsema avser
endast preskriptionstidens längd. I fråga om utgångspunkten för
preskriptionstiden gäller huvudregeln i första stycket, dvs. tiden räknas från
den dag fordringen lidigast kan göras gällande. Vad jag nyss har anfört om
utgångspunkten för preskriptionstiden äger alltså tillämpning även beträffande
sådana fordringar på grand av skuldebrev e.d. som avses i andra stycket.
Bestämmelserna om preskriptionstiden för
skuldebrevsfordringar o.d. har delats upp på två punkter. Enligt punkt I är
preskriptionstiden för fordran som grandar sig på löpande skuldebrev alltid tio
år. Vad som avses med löpande skuldebrev framgår av 11 § skuldebrevslagen (1936:81).
Som löpande skuldebrev anses enligt huvudregeln skuldebrev som är ställt
antingen till innehavaren eller lill viss man eller order.
1 fråga om fordran som grandar sig på annat
skriftligt fordringsbevis än löpande skuldebrev gäller enligl punkt 2 att
preskriptionstiden är tio år, såvida inle fordringen avser köp enligt
konsumenlköplagen (1973:877) eller tjänst som har tillhandahållits konsument
under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 § konsumenlköplagen. Avser
fordringen konsumentköp eller konsumenttjänst gäller alltså huvudregeln om en
treårig preskriptionstid.
Till fordringar som omfattas av
undantagsbestämmelsen under 2 räknas till en början fordringar som grandar sig
på enkelt skuldebrev, dvs. skuldebrev som är ställt till viss man. Även
fordringar som grandar sig på annat skriftligt Ibrdringsbevissominteärati anse
som löpandeskuldebrev hänförs hit. Innebörden av att en fordran
grundarsigpåskriftligtlbrdringsbevis har
Prop. 1976/77:5 204
behandlats
i avsnittet 6.3.1 i den allmänna motiveringen. Vid bedömningen av om en fordran
grundar sig på skriftligt fordringsbevis eller ej kan viss ledning hämtas från
tillämpningen av 1 j; lagsökningslagen, där del som en av lörutsätt-ni ngarna
för lagsökning anges att förd ringen grundarsig på skuldebrev elleran-nat
skriftligt fordringsbevis.
Vad som bör krävas för atl ett skriftligt
fordringsbevis skall anses föreligga är, som jag har anfört i den allmänna
motiveringen, atl gäldenären skriftligen har åtagit sig att fullgöra en viss
prestation. Däremot är det inte nödvändigt att åtagandet är ovillkoriigl. Ett
skriftligt fordringsbevis föreligger t. ex. om köparen av en vara i ell
köpekontrakt åtar sig alt betala köpeskillingen när leverans har skett. Inle heller
krävs del atl köparens betalningsskyldighet är bestämd lill beloppet. Även om
del belopp som en köpare har att eriägga är bestämt i relation till något annat
förhållande, t. ex. dagspriset vid leveransen, kan ett av köparen undertecknat
kontrakt utgöra ett skriftligt bevis om fordran.
Som nyss nämnts gäller i vissa fall en treårig
preskriptionstid även för fordringar som grandar sig på annat skriftligt
fordringsbevis än löpande skuldebrev. Del första fallet gäller fordran som
avser köp enligl konsumenlköplagen. Enligt 1 § första stycket
konsumenlköplagen är lagen till-lämplig när konsument av näringsidkare köper
vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt brak och som säljs i
näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Enligt andra stycket gäller lagen
under motsvarande förutsättningar även i fråga om köp från annan än
näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.
Beträffande den närmare innebörden av dessa bestämmelser får jag hänvisa till
vad som har anförts i motiven lill konsumenlköplagen (prop. 1973:138, särskilt
s. 159-163).
Påpekas bör att kön av fast egendom faller utanför
konsumenlköplagen och därmed inte heller omfattas av bestämmelsen om treårig
preskriptionstid. Frågor om förbättrat konsumentskydd vid överiåtelse av småhus
övervägs emellertid f n. av småhusköpskommittén (Ju 1975:02).
De fordringar som hänger samman med konsumenlköp är
i första hand fordringar på köpeskilling. 1 och för sig kan det också vara
fråga om t. ex. fordran på ersättning på grand av fel eller brist i godset.
Emellertid förekommer det sällan att en fordran av det slaget grundar sig på
skriftligt fordringsbevis. Det blir således knappast aktuellt att tillämpa
förevarande bestämmelse på sådana fordringar, eftersom de följer huvudregeln om
treårig preskriptionstid oavsett om det är fråga om konsumentköp eller ej. Det
bör tilläggas att fordringar enligt presentkort, tillgodobevis o.d. inte
omfattas av regeln om konsumentköp. För sådana fordringar är alltså
preskriptionstiden tio år även i sådana fall då ell lillgodobevis har
utfärdats i samband med att en vara har återlämnats.
Prop.
1976/77:5 205
För en fordran som avser konsumentköp gäller i
princip samma preskriptionstid vid kreditköp som vid kontantköp. Skall köparen
enligl skriftligt kontrakt betala köpeskillingen vid leveransen av den köpta
varan, räknas en treårig preskriptionstid från den dag leverans sker. Har
köparen fått kredit som innebär att han skall betala hela köpeskillingen efter
t. ex. sex månader, börjar en treårig preskriptionstid löpa den dag säljaren
kan kräva betalning. Är det fråga om avbetalningsköp räknas en treårig
preskriptionstid separat för varje post från den dag resp. post förfaller till
betalning eller, om betalning skall ske vid anfordran, den dag anfordran
lidigast kan ske.
För tillämpningen av bestämmelsen om konsumentköp
är det likgiltigt om köparen i förhållande till säljaren har åtagit sig
betalningsskyldighet i köpekontrakt eller i en separat handling. I bägge fallen
blir preskriptionstiden tre år. Däremot följer av punkt 1 att
preskriptionstiden blir tio år, om köparen har överiämnat ett löpande
skuldebrev. Det bör emellertid observeras att det i 17 § konsumenlköplagen har
ställts upp ett förbud mot användande av löpande skuldebrev. Där föreskrivs i
fråga om kreditköp alt säljaren inte får la emot, föratom växelförbindelse,
löpande skuldebrev eller annan av köparen ingången skuldförbindelse, vars
överiåtelse eller pantsättning inskränker köparens rätt alt framställa
invändningar på grand av köpet vid godtrosförvärv av köpehandlingen. Om
förbudet skulle överträdas, gäller dock att köparen inte har bättre rätt i
förhållande till en godtroende förvärvare än den som eljest har utfärdat ett
löpande skuldebrev. På motsvarande sätt gäller enligt förevarande paragraf att
om ett löpande skuldebrev har överiämnals till säljaren i strid med
konsumentköplagens bestämmelser, så beräknas preskriptionstiden utan hänsyn
till att skuldebrevet avser likvid för ett konsumentköp. En annan ordning
skulle vara omöjlig att förena med de bestämmelser som gäller i fråga om
överiåtelse och pantsättning av löpande skuldebrev.
Som jag nyss nämnde blir preskriptionstiden vid
konsumentköp tre år, om köparen lill säljaren har överiämnat ett enkelt
skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis som inte är löpande. Detta
gäller även om säljaren överiäter eller pantsätter sin fordran.
Preskriptionstiden blir alltså tre år, om säljaren exempelvis diskonterar ett
köpekontrakt som avser konsumentköp hos en bank eller annan kreditgivare.
Vad jag nu har anfört om preskriptionstiden för
fordran på grand av konsumentköp gäller normalfallet atl köparen i ett
skuldebrev e.d. åtar sig betalningsskyldighet i förhållande till säljaren.
Saken kan emellertid komma i ett annat läge, om köparen för att finansiera
köpet tar upp ett lån hos en särskild kreditgivare och använder lånet för att
betala köpeskillingen kontant.
I detta avseende vill jag lill en början erinra om
all konsumenlköplagen innehåller en särskild bestämmelse för sådana fall då
köpeskillingen eller en del av den eriäggs med belopp som köparen i samband med
köpet genom säljarens förmedling har erhållit som lån av bank eller annan med
vilken
Prop. 1976/77:5 206
säljaren
samarbetar för sådan förmedling av lån. Enligl 16 § har köparen då rätt att mot
långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet
som han får göra mot säljaren. Har ell lån sådant samband med ell konsumentköp
att den angivna bestämmelsen är tillämplig, måste del anses att lånefordringen
avser ett köp enligl konsumenlköplagen. Preskriptionstiden för en sådan
fordran bör då beräknas på samma sätt som för andra fordringar som avser
konsumentköp. Vid överiåtelse eller pant-sättning gäller samma preskriptionstid
i förhållande till den nye borgenären eller panthavaren som gentemot den
ursprunglige borgenären.
Avser fordringen däremot ett lån hos en helt
fristående kreditgivare, kan fordringen inle anses avse köp enligt
konsumenlköplagen. Preskriptionstiden blir då tio år, oavsett om fordringen
grandar sig på löpande skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis.
Jag vill i sammanhanget erinra om att
kreditköpkommittén i betänkandet SOU 1975:63 har lagt fram förslag till en ny
konsumentkreditlag och i samband därmed föreslagit att bl. a. 16 och 17 §§
konsumenlköplagen skall upphävas. Den föreslagna konsumentkreditlagen
innehåller en definition av begreppet kreditköp, där det sägs att sådant köp
skall anses föreligga bl. a. när köparen av en vara eriägger någon del av
betalningen med belopp som han erhåller som lån av utomstående kreditgivare på
grand av överenskommelse mellan denne och säljaren. Genomförs utredningens
förslag, för bestämmelsen om kreditköp betydelse för frågan om huravida en
långivares fordran skall vara underkastad en treårig eller tioårig
preskriptionstid. Har lånet ett sådant samband med köpet att kreditköp skall
anses föreligga, blir lånefordringen underkastad en treårstid.
Den föreslagna konsumentkreditlagen innehåller en
motsvarighet till bestämmelsen i 17 § konsumenlköplagen om förbud för säljaren
att ta emot löpande skuldebrev e.d. vid kreditköp. Av intresse är att förbudet
mot att ta emot sådant skuldebrev utvidgas till alt gälla också den som i
egenskap av särskild kreditgivare ger konsument ett lån i samband med
kreditköp.
Det andra undantaget från bestämmelsen om tioårig
preskriptionstid i punkt 2 gäller fordran som avser tjänst som har tillhandahållits
konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 § konsumenlköplagen.
Syftet med bestämmelsen är att i preskriptionshänseende jämställa fordringar på
grund av konsumenttjänster med fordringar på grand av konsumenlköp. Någon särskild
lagstiftning om konsumenttjänster finns ännu inte. Frågor om konsumentskyddet
vid tjänster utreds emellertid f n. av konsumentljänslulredningen (Ju
1972:07).
Det ligger i sakens natur all den hänvisning som i
avsaknad av särskilda lagbestämmelserom konsumenttjänster har getts till I §
konsumenlköplagen i viss mån är vag och kan ge upphov lill tvekan om vilka
fordringar avseende tjänster som omfattas av den kortare preskriptionstiden.
Åtminstone till viss del lorde emellertid den oklarhet som kan råda i detta
avseende komma all undanröjas genom den kommande lagstiftningen om
konsumenttjänster.
Prop.
1976/77:5 207
Jag vill här lill en början slå fast all en
föratsättning för all bestämmelsen om konsumenttjänster skall vara tillämplig
är att del är fråga om en tjänst som har tillhandahållits en konsument och som
kan sägas vara avsedd huvudsakligen "för enskilt brak". Vidare skall
tjänsten ha tillhandahållits av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhel
eller också ha förmedlats av en näringsidkare som ombud för den som har
tillhandahållit tjänsten.
Bland de fordringar som under de angivna
föratsältningama omfattas av den kortare preskriptionstiden kan lill en början
nämnas sådana som avser ersättning för arbete på lös sak. Det kan gälla
ersättning för underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten, t. ex.
tvättning av kläder och reparation av bil, eller sådan tillverkning på vilken
köpreglerna inte är tillämpliga därför att beställaren själv tillhandahåller materialet.
Även fordringar som avser arbete på fast egendom, t. ex. underhålls- eller
reparationsarbeten på hus, bör hänföras hit, om arbetet utförs åt konsument
etc. Som konsumenttjänster bör vidare kunna betraktas tjänster som avser
sjukvård, tandbehandling, meddelande av undervisning, juridisk rådgivning och
liknande.
Vad
i övrigt angår bedömningen av om preskriptionstiden för en fordran som avser en
konsumenttjänst skall vara tre eller tio år bör principerna vara desamma som
när det gäller fordringar på grand av konsumentköp. Har löpande skuldebrev
utfärdats, blir preskriptionstiden således alltid tio år. Har annat skriftligt
fordringsbevis utfärdats, blir tiden tre år, om fordringen har tillräckligt
nära samband med tjänsten. Så är fallet, om konsumenten har åtagit sig
betalningsskyldighet direkt i förhållande till den som har utfört tjänsten.
Detsamma får anses gälla, om konsumenten har tagit upp ett lån hos en särskild
kreditgivare under förhållanden molsvarande dem som anges i 16 §
konsumenlköplagen. Har konsumenten däremot utan förmedling av den som
tillhandahåller tjänsten lånat pengar hos en särskild kreditgivare, bör
lånefordringen betraktas som fristående, vilket medför atl preskriptionstiden
blir tio år, om skriftligt fordringsbevis har utfärdats.
I tredje stycket av förevarande paragraf hänvisas
till 6-8 ;;>; i fråga om preskriptionsavbrolt och ny preskriptionstid efter
sådant avbrott. Av intresse är bl. a. att om preskriplion
haravbrutilsgenomväckandeav talan e. d. som sedan har lett till dom eller
liknandeavgörande, så räknas alltid en ny tioårig preskriptionslid från den
dag målet avslutas eller, om fordringen kan göras gällande först senare, från
denna senare tidpunkt.
1 20 § promemorieförslaget finns en bestämmelse om
att tid som löper ut på söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton,
julafton eller nyårsafton föriängs t. o. m. nästa vardag. Bestämmelsen
motsvaras den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av
lagstadgad tid, där det föreskrivs att, om tid då en åtgärd senast skall
företas enligt lag eller särskild författning infaller på en söndag e.d., får
åtgärden företas nästa vardag. Enligt min mening är det onödigt att införa en
särskild bestämmelse härom i preskriptionslagen. Även utan en sådan bestämmelse
bör söndagsregeln tillämpas på preskription av fordringar, så att
preskriptionstid som
Prop.
1976/77:5 208
går
ut på en söndag e. d. föriängs t. o. m. nästa vardag. Jag vill tillägga att det
åtminstone beträffande fordringar som grandas på skuldebrev med bestämd
förfallodag och vissa andra fordringar torde bli relalivt sällsynt att
preskriptionstiden löper ut en helgdag, eftersom redan förfallodagen, om den
infaller på en söndag e. d., förskjuts till nästa vardag. Detta följer av 5 §
andra stycket skuldebrevslagen och 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid.
3S
Paragrafen, som motsvarar 8 § i
promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om föriängning av
preskriptionstiden i sådana fall då borgenären saknar kännedom om någon
omständighet som är av betydelse för hans möjlighet att kräva ut sin fordran
eller då borgenären av annan anledning är förhindrad att vidta
preskriptionsavbrytande åtgärd. Bestämmelsema har behandlats i avsnittet 6.4 i
den allmänna motiveringen.
Första stycket avser sådana fall då borgenären
saknar kännedom om sin fordran, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist
och uppehållsort. Fordringen preskriberas då lidigast ell år efter den dag
borgenären fick eller borde ha fått kännedom om den ifrågavarande
omständigheten.
Den i första stycket angivna möjligheten till
föriängning av preskriptionstiden kan fö särskild betydelse när det gäller
fordran på skadestånd, framför allt i utomobligaloriska förhållanden. Jag vill
i detta avseende hänvisa, förutom till avsnittet 6.4, till vad jag har anfört
i avsnittet 6.3.3 i den allmänna motiveringen.
Vad beträffar det fallet att borgenären saknar
kännedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort är syftet med tilläggsfrislen
att borgenären inte skall gå miste om möjligheten att kräva ut sin fordran
därför att gäldenären inle kan anträffas. Bestämmelsen anknyter till
rättegångsbalkens regler om laga domstol i tvistemål så till vida som begreppen
hemvist och uppehållsort bör ges samma innebörd som där. Enligt 10 kap. 1 §
rättegångsbalken är svarandens hemvist som regel den ort inom riket där han är
mantalsskriven. Bolag, förening o.d. har i allmänhet sitt hemvist där styrelsen
har sitt säte.
Emellertid åsyftas inte någon korrespondens med
reglerna i rättegångsbalken på det sättet alt borgenären skall komma i
åtnjutande av en till-läggsfrist enligt förevarande paragraf endast när han
inte har möjlighet att få sin talan prövad vid domstol. Som jag har påpekat i
avsnittet 6.4 kan talan i vissa fall väckas mot en person trots att både hans
hemvist och uppehållsort är okända. Även i de fall detta är möjligt kan
preskriptionstiden föriängas enligt den förevarande bestämmelsen. Jag vill
tillägga att föratsättningen för att föriängning skall kunna ske i ifrågavarande
situationer är att borgenären saknar kännedom både om gäldenärens hemvist och
om
Prop. 1976/77:5 209
hans
uppehållsort. Har gäldenären känt hemvist inom landet, kan borgenären kräva
honom där även om gäldenären tillfälligt befinner sig på annan ort. Detsamma
lorde som regel vara fallet, om gäldenären har känt hemvist utomlands. Saknar
gäldenären känt hemvist såväl inom som utom landet men är hans uppehållsort
känd, är detta som regel tillräckligt för atl borgenären skall kunna vidta
åtgärd för atl kräva ut sin fordran eller avbryta preskriplion.
I andra stycket föreskrivs alt om borgenären på
grand av annan omständighet varöver han ej råder är förhindrad all vidta
preskriptionsavbrytande åtgärd, inträder preskription lidigast ett år efter
den dag hindret upphörde. Bestämmelserna avses alt tillämpas framför allt i
situationer av force majeure-karaktär. Jag hänvisar även på denna punkt till
vad jag har anfört i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.
Enligt tredje stycket får preskriptionstiden inle
föriängas enligt förevarande paragraf med mer än sammanlagt tio år.
Utgångspunkten för tioårsfristen är den dag den ursprungliga preskriptionstiden
går ut. Har preskriplion avbratits och lett lill ny preskriptionstid, räknas
tioårsfristen från den dag den nya preskriptionstiden gårul. Bestämmelsen i
tredjestycket gällerliksom bestämmelserna i första och andra styckena även när
preskriplion har avbrutits utan all det har leit till ny preskriptionstid. 1 de
fall bestämmelsen om tilläggsfrist i 8 !; tredje stycket blir tillämplig,
räknas tioårsfristen från den dag tilläggsfristen löper ut.
Bestämmelserna i förevarande paragraf är
tillämpliga även i sådana fall då preskriptionstiden beräknas enligt 4 §. Däremot
kan föriängning med stöd av 3 § inte ske, om den i 5 § angivna
trettioårsfristen beträffande skadeståndsfordringar har gått ut utan att
preskriptionsavbrott har skett.
4S
Paragrafen, som motsvarar 5 § i
promemorieförslagel, innehåller särskilda bestämmelser om preskriptionstiden
för fordran på skadestånd i anledning av brott. Bestämmelserna har behandlats i
avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.
1 fråga om fordran på skadestånd i anledning av
brott gäller i första hand de allmänna preskriptionsbestämmelserna i 2 j. Det
innebäratl preskriptionstiden är tre år från den dag fordringen tidigast kan
göras gällande. Preskriptionstiden räknas normall från den dag brottet begås.
I nträffareffekten av den brottsliga handlingen vid en senare tidpunkt, förskjuisdock
utgångspunkten för preskriptionstiden liksom närdet gäller andra
skadeståndsanspråk. I detta sammanhang kan erinras om att tiden
föråialspreskripiion enligl 35 kap. 1 i; brottsbalken kan flyttas fram på
motsvarande sätt. Enligt 35 kap. 4 >; första stycket brottsbalken räknasde i
35 kap. 1 S angivna tiderna normalt från den dag brottet begås, men om det för
ådömande av påföljd förutsätts att viss verkan av handlingen har inträtt,
räknas liden från den dag sådan verkan inträder.
14
Prop.
1976/77:5 210
Syftet med bestämmelserna i förevarande paragraf är
primärt alt den som har åsamkats skada genom brott skall ha möjlighet alt
begära skadestånd så länge slraffrällslig påföljd kan ådömas. Bestämmelserna
har anknutits till reglerna om åtalspreskriplion i 35 kap. brottsbalken.
Enligt första stycket preskriberas fordran på
skadestånd i anledning av broli inle Ibrc utgången av den lid som anges i 35
kap. 1 broilsbalkcn. Föruisäil-ningen är dock alt frågan om ansvar för brotiel
inle haravgjorts dessförinnan. Har så skett inträder preskriplion ell år efter
den dag dom eller slutligt beslut meddelades, om inte preskriptionstiden gårul
senare enligt 2 eller 3 S.
Bestämmelsen i första stycket sak nar betydelse för
sådana falUlå liden föråialspreskripiion är kortare än liden för
fordringspreskription. Även om inte å-lalspreskriptionen avbryts inom den
föreskrivna tiden, har målsäganden ändå kvar möjligheten att få ul skadestånd
så länge inte fordringen har preskriberats enligt 2 och 3 §§.
Ifråga om brott för vilka liden för
åtalspreskriplion är längre än t re år innebär bestämmelsen i första stycket
all den allmänna preskriptionstiden föriängs för enskilt anspråk i anledning av
brottet, om inte ansvarsfrågan har avgjorts inom två år från det brottet
begicks. Även om en åklagare på grund av den misstänktes ålder eller
sinnesbeskaffenhet, på grund av att bevisningen bedöms som otillräcklig eller
av andra skäl underiåter att väcka åtal, har den skadelidande rätt alt väcka
skadeståndstalan, så länge inte den i 35 kap. 1 S brottsbalken angivna tiden
har gått till ända. En förutsättning för att den skadelidandes talan skall
kunna bifallas, när den allmänna preskriptionstiden har gått ul. bör dock vara
att han visaratt brott föreligger. Underlåter den skadelidande all väcka talan
eller avbryta preskription på annat sätt, preskriberas hans anspråk samtidigt
som tiden för åtalspreskription går ut.
Andrastycket innehåller bestämmelser för det fallet
atl gäldenären har häktats eller erhållit del av åtal inom den tid som anges i
iS kap. 1 brottsbalken utan att dock ansvarsfrågan har avgjorts inom den
tiden. En fordran på skadestånd i anledning av brottet preskriberas dåaldrig
så länge domstolsförfarandet pågår. Vidare löperen lilläggsfrist påett år,
räknat från den dag dom eller si ulligt beslul meddelades.
Bestämmelsen i andra stycket är tillämplig bl. a.
om ett slutligt avgörande som inte innefattar prövning av ansvarsfrågan har
meddelats innan liden föråialspreskripiion har gått ut. Om en häktad friges
innan åtal har väckts eller om åtal av visas el ler avskrivs dessförinnan,
härden skadelidande alltså minst ell år på sig för atl väcka skadeståndstalan.
Om längre tid återstår tills tiden för åtals-preskription går ut, gällerdock
enligl första stycket atl preskription inte inträder före utgången av den i 35
kap. 1 >; brottsbalken angivna liden.
Under förutsättning alt häktning eller delgivning
av åtal har skett innan tiden förå*alspreskription har gått ut fär målsäganden
en ettårsfrist enligl andra stycket även i de fall slutligt avgörande meddelas
först därefter. Detta giiller oavsett om avgörandet innefattar en prövning av
ansvarsfrågan el ler ej.
Ettårsfristen
räknas enligt både första och andra styckena från den dag dom
Prop.
1976/77:5 211
eller
slutlig! beslut meddelas. Härmed avses den dag sådant avgörande meddelas av
den domstol som sist handlägger målet. Om en tilltalad som har fällts till
ansvar i första instans överklagar domen men sedan återkallar sin vadetalan,
räknas ettårsfristen från den dag målet avskrivs i hovrätten. På molsvarande
sätt räknas frislen, när talan har fullföljts mol en hovrättsdom men ansökan om
prövningstillstånd avslås, från den dag beslutet härom meddelas.
Bestämmelserna i både första och andra styckena är
tillämpliga inte bara på målsägandes skadeståndsanspråk utan också på anspråk
som tillkommer någon annan på grund av överlåtelse av skadeståndsanspråk.
Detta framgåra v uttrycket fordran på skadestånd "i anledning av"
brott.
Påpekas bör slutligen alt bestämmelserna i
förevarande paragraf inte är tilllämpliga, om den i 5 !:; angivna
trcltioårsfrisien har gått ut utan att preskriptionsavbrolt har skell.
5
§
1 paragrafen, som saknar motsvarighet i
promemorieförslagel, föreskrivs en yttersta tidsgräns på trettio år för fordran
på skadestånd. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.3.3 i den allmänna
motiveringen.
Paragrafen är tillämplig såväl på utomobligaloriska
skadestånd som på skadestånd i kontraktsförhållanden. Enligt första punkten
räknas trettioårsfristen normalt från den tidpunkt när den skadegörande
handlingen företogs. Har skadan uppkommit som en följd av ett fortlöpande
förfarande, räknas tiden från den tidpunkt när förfarandet upphörde i den mån
det inte är möjligt att hänföra olika delar av skadan till särskilda åtgärder
eller händelser. Vid skada på grand av underiåtenhet gäller enligt andra
punkten att tiden räknas från den dag åtgärd senast borde ha vidtagits.
Genom trettioårsfristen avskärs den skadelidande
definitivt från möjligheten all kräva skadestånd, om inle preskriptionsavbrolt
har skett enligt reglema i 6 §. Härvid bortses från den möjlighet att använda
fordringen till kvittning som kan föreligga enligt 11 §. Det bör tilläggas atl
en skadelidande som har väckt talan i rätt tid och som har fått sitt anspråk
fastställt genom dom är oförhindrad att begära verkställighet efter tidens
utgång.
De föriängningsfrister som föreskrivs i 3 och 4 §§
förslaget lill preskriptionslag gäller inte, om trettioårsfristen har gått ut
utan att preskriptionsavbrott har skett. Däremot bör det vara möjligt att
avtala om föriängning av preskriptionstiden under de förutsättningar som anges
i 14 S, t. ex. när föriikningsförhandlingar pågår, även om detta skulle leda
till att trettioårsfristen överskrids. Visar det sig att
föriikningsförhandlingarna inte leder till någon överenskommelse, bör alltså
den skadelidande vara oförhindrad all väcka talan även efter fristens utgång
inom den föriängningsfrist som partema har avtalat.
Prop. 1976/77:5 212
Bestämmelsen i förevarande paragraf gäller också
när fråga uppkommer om höjning av ett redan fastställt skadestånd. Höjning av
skadeståndslivränta måste alltså påkallas senast trettio år efter del alt den
skadevållande händelsen inträffade. Har skadestånd fastställts i form av
engångsbelopp och vill den skadelidande ha ytteriigare ersättning med anledning
av samma skadehändelse, måste på motsvarande sätt begäran härom framställas
senast trettio år efter händelsen.
Paragrafen, som motsvarar 9 § 1-4 i
promemorieförslaget, innehåller bestämmelserna om hur preskription avbryts.
Enligl punkt 1 sker preskriptionsavbrolt från gäldeniirens sida genom att han utfäster
betalning, crliigger ränta eller amortering eller på annat siilt erkänner
fordringen gentemot borgenären. Punktema 2-4 innehåller bestämmelser om
preskriptionsavbrolt från borgenärens sida. I punkt 2 föreskrivs all
preskriplion a vbry is genom atl borgenären väcker talan mot gäldeniiren,
ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande, påkallar tillämpning av
skiljeavtal eller söker verksiällighcl för förd ringen. Enligt punkt 3 sker
preskriptionsavbrott genom alt borgenären åbe-roparsin fordran lill kvittning
vid domstol, i skiljeförfarandecllerhosexekutiv myndighet. Enligt punkt 4
slutligen avbryts preskription också genom alt borgenären under åberopande av
fordringen ansöker alt gäldenären skall försiitlas i konkurs eller bevakarsin
fordran i gäldenärens konkurs.
Vid preskripiionsavbrotl från gäldenärens sida bör,
som jag har anfört i den allmänna motiveringen, preskriptionen
ansesavbrutenniirgäldenären lämnar sitt erkännande. Detta gäller oavsett om
erkännandet är muntligt eller skriftligt. Erkänner gäldenären skulden i en
skrivelse till borgenären avbryts preskriptionen den dag gäldenären avsänder
skrivelsen, även om denna kommer borgenären till hända först efter
preskriptionstidens utgång. När gäldenären erkänner skulden genom konkludent
handlande, t. ex. betalning av amortering eller ränta, gäller samma princip. Om
t. ex. betalning sker til I borgenärens bank-el ler postgirokonto, sker
preskriptionsavbrolt den dag gäldenären vidtar sin bc-talningsåtgärd.
Vad i övrigt beträffar den närmare innebörden av
bestämmelserna om hur preskription avbryts och när preskriptionsavbrolt sker
hänvisarjag till avsnitten 6.5.1 och 6.5.2 i den allmänna motiveringen.
1 departementsförslaget har inte tagits in någon
motsvarighet till bestämmelsen i 9 § 5 promemorieförslaget alt
preskriptionsavbrolt kan ske genom att borgenären undertättar gäldenären om att
han har inlett rättsligt förfarande mot någon annan. Inle heller föreslås
någon motsvarighet till bestämmelsen i 10 § promemorieförslagel, enligt vilken
preskription i vissa fall skulle kunna avbrytas genom skriftlig erinran om
fordringen. Skälen härför har redovisats i avsnittet 6.5.1 i den allmänna
motiveringen.
Prop.
1976/77:5 213
Del kan tilläggas all preskripiion.savbroti inle
sker genom all gäldenären väcker lalan mot borgenären. Har gäldenären väckt
negaliv fastställelsetalan föratt få Ibrdringsrörhållandet pröval. måste
borgenären om han vill avbryta preskriptionen ansöka om gensiiimning mol
gäldenären. Det riickeralliså inle att borgenären bestrider bifall lill
gäldenärens talan.
7 §
Paragrafen, som motsvarar 11 § och delvis 15 § i
promemorieförslaget, reglerar verkan av alt preskriplion avbryts genom
gäldenärens erkännande. I sådana fall skall ny preskriptionstid alltid löpa
från dagen för erkännandet. Den nya preskriptionstiden beriiknas enligt 2
>;. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.5.3 i den allmänna
motiveringen.
1 paragrafen, som motsvarar 12 och 13 §§ samt
delvis 15 § i promemorieförslaget, behandlas rättsverkningarna av att
preskriplion avbryts av borgenären.
Första och andra styckena avser sådana fall då
borgenärens åtgärd medför alt fordringen fastställs genom dom e. d., att
borgenären får betalningsrätt för fordringen i konkurs eller att åtgärd for
verkställighet vidtas utan att borgenären får full betalning. Ny
preskriptionstid om tio år skall då börja löpa från den dag målet eller
konkursen avslutaseller från den senare tid punkt då förd ringen lidigast kan göras
gällande.
Om en av borgenären viickt talan bifalls endast
delvis, räknas ny preskriptionslid bara lorden del av fordringen som blir
fastställd genom avgörandet. Motsvarande gäller beträffande fordran som
harbevakats i konkurs. Har borgenären exempelvis bevakat en fordran på 10 000
kr. men tillerkänts betalnings-rätt endasl för 8 000 kr. löper ny
preskriptionstid enbart fördel senare beloppet. Beträffande återstoden räknasen
ettårsfrist, om inte längre lid återstår av den tidigare preskriptionstiden.
Som tidiga re har nämnts saknardet i sammanhanget betydelse om tillgångarna
räcker till någon utdelning eller ej.
Med den dag ett mål avslutas avses den dag dom
eller slutligt beslul meddelas av den inslåns som sisl handlägger målet. Om
detta avslutas genom dom, börjaralltsåden nya preskriptionstiden löpa den
dagdomen meddelas. Del kan emellertid inträffa all preskriptionstiden räknas
från meddelandet av ett beslut som inte innefattar någon prövning i sak. Om
exempelvis en underrättsdom har överklagats och den fullföljda talan sedan har
återkallats eller avvisats, räknas liden från den dag beslut om avskrivning
eller avvisning meddelas.
Bestämmelsen om all den nya preskriptionstiden
skall räknas från den senare dag då fordringen tidigast kan göras gällande blir
tillämplig framför allt i sådana fall då gäldenären genom en dom åläggs atl
fullgöra någol vid en viss tidpunkt i framliden. Utgångspunkten för den nya
preskrip-
Prop.
1976/77:5 214
tionstiden
förskjuls emellertid också, om gäldenärens skyldighet att prestera är beroende
av att någon annan omständighet inträffar. Även i sådana fall då en dom
innefattar prövning av en fastställelsetalan kan utgångspunkten flyttas fram på
motsvarande sätt, om inle borgenären kan kräva fullgörel.se omedelbart.
Föriydlighetens skull börpäpekasait tidpunkten för den nya preskriptionstiden
inle förskjuls enbart därför alt en dom inte vinner laga kraft samma dag som
den meddelas.
En särskild fråga är hur preskriptionstiden skall
beräknas i fall då det finns möjlighet att begära återvinning sedan ett
avgörande har meddelats. Regler om återvinning finns bl. a. i 44 kap. 9 §
rättegångsbalken. Enligt detta lagram får den mot vilken tredskodom har getts
söka återvinning inom en månad från den dag domen delgavs honom. Delgivning
sker som 'egel genom den vinnande partens försorg. Påpekas bör emellertid att
en tredskodom kan verkställas även om delgivning inte har skett och det alltså
ärovisst om återvinning kommeratt begäras. Del föreskrivs sålunda i 49 S utsökningslagen
att en tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts en utebliven part
får verkställas som lagakraft vunnen, om i me domstolen efter ansökan om
återvinning förordnar om inhibiiion.
Förevarande paragraf innebäratl ny preskriptionstid
även vid tredskodom räknas från den dag domen meddelas. Om den lappande parten
emellertid ansöker om återvinning inom föreskriven tid, återupptas målet med
påföljd att preskriptionstiden upphöratt löpa. Så länge förfarandet pågår,
inträder inle preskriplion. När återvinningsmålet avslutas börjaren ny tioårig
preskriptionstid löpa, under förutsättning att fordringen blir fastställd genom
dom. Sker inle detta, inträder preskription tidigast ett årefterden dag
återvinningsmålet avslutades.
De angivna principerna för beräkning av
preskriptionstid när tredskodom har meddelats äger molsvarande tillämpning
beträffande utslag i lagsökningsmål och slutbevis i mål om
betalningsföreläggande. Bestämmelser om återvinning och verkställighet i sådana
mål finns i 34 och 35 §§ lagsökningslagen och 51 § utsökningslagen.
Vad beträffar konkursfallet innebär bestämmelserna
all den nya preskriptionstiden normalt skall räknas från den dag konkurs
avslutas. Försådana fall då konkurs avslutas genom slututdelning gäller enligt
146 >; konkurslagen att konkursen anses avslutad när förslagel till
slutuldelning blir tillgängligt -för granskning. Om tvist uppkommer om
fordringen och målet härom avgörs senare, kommer dock tiden att räknas från
den dag det målet avslutas.
1 tredje stycket regleras sådana fall då en av
borgenären vidtagen åtgärd inte leder till dom eller annat resultat som medför
ny preskriptionstid enligt första stycket. Preskriptionstiden skall då beräknas
som om preskriptions-. avbrott inle hade skett. Preskription skall dock aldrig
inträda tidigare än ell år efter den dag målet eller konkursen avslutades.
Tilläggsfristen i tredje stycket biir tillämplig
endasl om del vid målets eller konkursens avslutande återstår mindre än ett år
av den preskriptionstid som löpte före preskriptionsavbrottet. Om t. ex. en
borgenär, som har viicki talan
Prop.
1976/77:5 215
mot
gäldenären kon före preskriptionstidens utgång, får .stämningsansökan avvisad
därförall lalan har väckts vid fel domstol, har han en frisi på ell år frän
dagen föravvisningsbeslutet föratt väcka talan vid räu domstol. Om åandra sidan
a v visning skera v en ansökan om verkställ ighei beträffande en fordran som
nyligen har fastställts genom dom, får bestämmelsen om lilläggsfri.sl inte någon
aktualitet. I stället fortsätter den tioåriga preskriptionstiden att löpa som
om verkställigheisansökan inte hade gjorts.
Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats i
avsnittet 6.5.3 i den allmänna motiveringen. I fråga om preskriptionstiden för
fordringar som har fastställts genom dom e.d. hänvisas också lill avsnittet
6.3.1.
9 §
Paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 >; i
promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om innebörden av preskription.
Enligl huvudregeln i första stycket föriorar borgenären genom preskription
rätten all kräva ut sin fordran. Denna princip har berörts i avsnittet 6.6.1 i
den allmänna motiveringen. 1 andra stycket föreskrivs att preskription av
huvudfordran också omfattar fordran på ränlaoch annan lilläggsförpliktelse samt
fordran på grund av borgen. I denna del hänvisas till avsnitten 6.6.2 och 6.6.6
i den allmänna motiveringen.
10 §
Paragrafen, som motsvarar 17 ;; i
promemorieförslaget, innehåller bestämmelserom rättsverkningarna av
preskription när flera gäldenärer har åtagit sig eller förpliktals alt svara
solidariskt för samma skuld. Bestämmelserna är tilllämpliga såväl när flera
huvudgäldenärer är solidariskt ansvariga som när solidariskt
ansvarföreliggerpågrund av borgen. BeträlTandeden närmare innebör-den av
besiämmelserna hänvisas till avsnitten 6.6.5 och 6.6.6 i den allmänna
motiveringen.
11 §
1 paragrafen, som överensstämmer med 18 § i
promemorieförslaget, föreskrivs alten fordran ulan hinder av preskription för
användas till kvittning, om den inte var preskriberad vare sig när borgenären
förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären. Bestämmelsen har
behandlats i avsnittet 6.6.3 i den allmänna motiveringen.
12 §
Paragrafen, som i sak överensstämmer med 19 § i
promemorieförslaget, innehåller en bestämmelse om alt preskriplion inte
inskränkerborgenärens rätt au ta ut sin fordran uregendom i vilken han
harpaniräti eller retentionsrätt lill säkerhet för fordringen. Hithörande
frågor har behandlats i avsnittet 6.6.4 i den allmiinna motiveringen.
Prop. 1976/77:5 216
13 §
I paragrafen, som överensstämmer med 21 § i
promemorieförslaget, föreskrivs alt avtal att fordran inte skall preskriberas
eller att preskription skall kunna avbrytas på annat siilt än som föreskrivs i
lagen är ogiltigt. Bestämmelsen syftar lill atl förhindra all centrala regleri
lagen åsidosätts. Ulanen be-stämmelseavdeitaslagskulledciindamålsomden
föreslagna lagstiftningen är avsedd alt tillgodose i stor utsträckning kunna
omintetgöras genom att borgenären friskrev sig från skyldigheten att vidta
preskriptionsavbrytande åtgärd el-lergenom att han försäkrade sig om all all
tid kunna avbryta preskription genom en formlös påminnelse e. d. Bestämmelsen
har berörts i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen. I fråga om
internationella förhållanden hänvisas till avsnittet 6.8.
14 §
Paragrafen, som motsvarer22 § i
promemorieförslaget, innehåller bestämmelser som begränsar rätten att ingå
avtal om föriängning av preskriptionstiden. Bestämmelserna syftar liksom
bestämmelsen i föregående paragraf till att förhindra att lagens bestämmelser
kringgås på ett otillböriigt sätt. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet
6.4 i den allmänna motiveringen. I fråga om internalionella förhållanden
hänvisas lill avsnittet 6.8.
Enligt första stycket första punkten är ett avtal
om föriängning av preskriptionstiden giltigt endast om det har ingåtts efter
fordringens tillkomst. Enligt andra punkten får föriängning ske med högst tre
år i sänder räknat från dagen för avtalet och sammanlagt med högst tio år från
den dag preskriptionstiden annars skulle ha gått ut. 1 andra stycket
föreskrivs ett undantag från bestämmelserna i första stycket beträffande
fordran enligl obligation eller annat skuldebrev som avses i 4 v; första
stycket skuldebrevslagen.
Med de begränsningar i rällen alt träffa avtal om
föriängning av preskriptionstiden som föreslås i första stycket torde det i
praktiken bli relativt sällsynt med sådana avtal. Möjligheten att avtala om
föriängd preskriptionslid lorde komma att utnyttjas framför allt när
föriikningsförhandlingar pågår mellan borgenären och gäldenären mot slutet av
preskriptionstiden. Kan preskriptionsavbrolt inte åstadkommas genom gäldenärens
erkännande därför alt han helt eller delvis bestrider betalningsskyldighet, kan
del ligga i båda parters intresse alt avtala om föriängning av
preskriptionstiden för alt undvika rättsligt förfarande.
Det bör påpekas alt ett giltigt avtal om
föriängning av preskriptionstiden kan innebära all gäldenären samtidigt
erkänner skulden och därigenom avbryter preskriptionen. 1 så fall beräknas ny
preskriptionstid enligt vanliga bestämmelser.
Bestämmelsen i andra stycket innebär alt
preskriptionstiden för fordran enligt sådant skuldebrev som avses i 4 § första
stycket skuldebrevslagen får föriängas utan hinder av vad som föreskrivs i
första stycket i förevarande paragraf Med stöd av denna bestämmelse kan i
obligationer och andra
Prop.
1976/77:5 217
masskuldebrev
tas in förbehåll om längre preskriptionstid än den som gäller enligt de
allmänna bestämmelserna.
Lika litet som i promemorieförslagel häri det
remitterade förslaget tagits in någon bestämmelse som förbjuder avuil om
kortare preskriptionstid än den som föreskrivs i lagen. I vissa fall kan det
emellertidiänkasaii ell sådant villkor framsiårsom oskäligt mot borgenären.
Möjlighet finns dåaii jämka villkoret el-lerlämnadei utan avseende med stöd av
den nya generalklausulen i 36 ;; avtalslagen (prop. 1975/76:81, LU 1975/76:21,
SFS 1976:185).
15
§
Paragrafen, som saknar motsvarighet i
promemorieförslagel, innehåller i första punkten en bestämmelse om att rättslig
åtgärd som vidtas i annat land skall tillerkännas preskriptionsavbrytande
verkan.om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i
övrigt föreligger skälig anledning all åtgärden vidtas i del främmande landet.
Enligt andra punkten skall därvid bestämmelserna i 8 iJ om verkan av preskriptionsavbrolt
äga motsvarande lillämpning. Detta innebär bl. a. att ny preskriptionslid
skall börja löpa, om fordringen fastställs genom dom eller liknande avgörande,
oavsett om avgörandet kan verkstäl las här i landet el ler ej. Hithörande
frågor har behandlats i avsnittet 6.8 i den allmänna motiveringen.
Övergångsbestämmelserna
1 fråga om försia-tredje styckena av
övergångsbestämmelserna, som i sak överensstämmer med övergångsbestämmelserna i
promemorieförslagel utom såvitt angår tidpunkterna, hänvisas till vad som
haranlbrts i avsnittet 6.9 i den al I manna mot iveringen. Jag v ill til lägga
all bestäm melserna är tillämpliga också på sådan fordran på grund a v bank
insättning som enligl 1 !; undantas från lagens tillämpningsområde. En fordran
av det slaget som har kommii lill före lagens ikraftirädande är alliså inle
föremål för preskription, om den inte har preskriberats dessförinnan.
Enligl fjärde stycket gäller
preskriptionsförordningen övergångsvis belräffande fordran på skatt eller
allmän avgift varom särskilda bestämmelser om preskription inte har meddelats.
Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.3.5 i den allmänna motiveringen. Med
allmänna avgifter avses sådana avgifier av offenlligrällslig karaktär som
eriäggs till stat eller kommun. Hit räknas däremot inte avgifter som enskilda
har alt eriägga som betalning för prestationer som har utförts av
affärsdrivande verk o. d. I fråga om t. ex. fordran på ersättning för leverans
av gas eller elektricitet från ett kommunalt verk gäller sålunda vanliga
beslämmel.ser om preskription av fordran. För tydlighetens skull bör påpekas
atl övergångsbestämmelserna i fiärde stycket också omfattar tullar.
Prop. 1976/77:5 218
8.2
Förslaget till lagom ändring i förordningen(1862:10 s. Dom tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer
Förslagel innebärframförailiiiii debesuimmelseri
preskripiionsförordning-cnsom behandlarpreskription upphävs. Förordningens
besiämmelserom kallelse på okända borgenärer lämnas i allt väsenlligi
olöriindrade i sak. De ändringar som föreslås är huvudsakligen av redakiionell
nalur. Dei föreslås dock all 16 >; om räu för gäldenären atl väckas, k.
provokatorisk lalan efter kallelse på okända borgenärer upphävs. Gäldenärens
behov av alt kunna väcka negativ fastställelsetalan mot borgenären lår anses
tillräckligt tillgodosett genom bestämmelserna i rättegångsbalken. Vidare
föreslås alt förordningens rubrik ändras. Särskilda övergångsbestämmelser
behövs inie. eftersom preskriptionslagen bortsett från vissaskaltefordringaro.
d. föreslås bli lillämiiligäven på fordringarsom har kommii till före
ikraftträdandet.
8.3 Förslaget
till lag om ändring i föräldrabalken
Genom lagförslaget ändras bestämmelserna i 13 kap.
10 NJom preskriptions-liden för omyndigs fordran på förmyndaren. Lagändringen
motsvarar delvis 4 !; förslaget lill preskriptionslag i promemorian. Hithörande
frågor har behandlats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.
Ändringen av 13 kap. 10 § föräldrabalken innebär
atl bestämmelserna i preskripiionslagen skall vara tillämpliga på omyndigs
fordran på förmyndaren. Dock skall en sådan fordran aldrig preskriberas
tidigare än tre år efter den dag förmyndarens befallning upphörde. Är det fråga
om en redovisningsfordran som föraisätter att redovisning haravgetts, kan
fordringen inte göras gällande förrän så har skett. Det innebär att
preskriptionstiden enligt huvudregeln börjar löpa först den dag redovisning har
skett.
Paragrafen innehåller i sin nya lydelse inte någon
motsvarighet lill den nuvarande bestämmelsen om att vad som sägs i första
punkten inte äger tillämpning, om en avgående förmyndare har gjort sig skyldig
lill brottsligt förfarande. Genom att de allmänna preskriptionsreglerna blir
tillämpliga på omyndigs fordran på förmyndaren kommer bestämmelsen i 4
förslaget till preskriplionslag om preskriptionstiden för enskilt anspråk i
anledning av brott alt gälla i sådana fall.
Av 18 kap. 8 vi föräldrabalken följer atl
bestämmelsen i 13 kap. 10 i; skall äga motsvarande tillämpning när den för
vilken god man har förordnats har en fordran mot den gode mannen.
8.4 Förslagen
till lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 och
lag om upphävande av lagen 1946:843
Förslagen om upphävande av 4 i; förordningen den 28
juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål och
tillämpnings-
Prop.
1976/77:5 219
bestämmelserna
i lagen 1946:843 överensstämmer med motsvarande förslag i promemorian.
Hithörande frågor har behandlats i avsnitten 6.3.1 och 6.7.2 i den allmänna
motiveringen.
8.5 Förslagen
till lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar och lag om ändring i lagen
(1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig
myndighet
Förslagen, som saknar motsvarighet i
promemorieförslaget, innebär till en början all den ljugoårstid som f n. gäller
för gäldenärs rätt att lyfta nedsatta medel förkortas till tio år och att den
frist som gäller för rätten atl lyfta nedsatta medel efter depositionstidens
utgång förlängs till tre år. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.7.2
i den allmänna motiveringen.
Vidare föreslås all det införs en möjlighet alt sätta
ner belopp som innestår på bankräkning e. d. utan hinder av att fordringen inte
är förfallen till betalning, när tio år har förflutit från det insättning
eller uttag senast gjordes. Härvid bör även ränteinföring i en motbok anses som
insättning. I övrigt hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 6.3.2 i den
allmänna motiveringen.
8.6 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Förslaget, som saknar motsvarighet i
promemorieförslagel, innebär att preskriptionsbestämmelserna i 11 § i
ifrågavarande lag upphävs. De allmänna preskriptionsreglema blir därmed
tillämpliga på sådana skadeståndsfordringar mot ägare eller innehavare av
elektrisk anläggning som avses i II §. Detta medför att preskriptionstiden
föriängs från två till tre år. Utgångspunkten för preskriptionstiden kommer
emellertid även i fortsättningen att vara den dag skadan inträffar.
8.7 Förslaget
till lag om ändring i vattenlagen (1918:523)
Förslagel, som saknar motsvarighet i
promemorieförslaget, innehåller vissa ändringar i 2 kap. 24 i, 7 kap. 57 S och
8 kap. 35 S vattenlagen. Genom ändringarna klargörs atl de allmänna
preskriptionsbestämmelserna inle skall tillämpas i sådana fall som omfattas av
de i paragraferna intagna reglerna om tid för framställande av anspråk på
ersättning för skada eller intrång. Hithörande frågor har behandlats i
avsnillet 6.7.2 i den allmänna motiveringen.
Prop. 1976/77:5 220
8.8 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens
Förslaget, som saknar motsvarighet i
promemorieförslaget, innebär atl preskriptionsbestämmelserna i 13 § i
ifrågavarande lag upphävs. De allmänna preskriptionsreglerna blir därmed
tillämpliga på fordran på skadestånd enligt lagen, vilket medför att
preskriptionstiden föriängs från nuvarande två till tre år. Utgångspunkten för
preskriptionstiden skall emellertid liksom f n. vara den dag skadan inträffar.
8.9 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter
I lagen om förvaltning av samfälligheter har gjorts
en följdändring med anledning av de ändringarsom föreslås beträffande
preskriptionsförordningen.
9 Hemställan
Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill
1. preskriplionslag,
2. lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
3. lag om ändring i föräldrabalken,
4. lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,
5. lagom upphävande av lagen (1946:843) om tid för
framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,
6. lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar,
7. lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription
av räu till medel som innestå hos offentlig myndighet,
8. lag om ändring i lagen (1902:71 s. I) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
9. lag om ändring i vattenlagen (1918:523),
10. lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens,
11. lag om ändring i lagen-(1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter.
10 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1976/77:5 221
Bilaga
1 Promemorieförslagen
1
Förslag till Preskriptionslag
Härigenom
förordnas följande.
Inledande
bestämmelse
1 §
Fordran preskriberas enligt denna lag, om ej annat är föreskrivet.
Preskriptionstid
1 §
Fordran preskriberas tre år efter förfallodagen.
Skall fordran anses förfallen på grund av
gäldenärens försummelse eller liknande förhållande, räknas preskriptionstiden
från den dag borgenären gör förfallogrunden gällande.
3 §
Fordran som ej har förfallit till betalning dessförinnan preskriberas tio
år efter tillkomsten.
Är fordran beroende av att viss omständighet inträffar,
anses den icke ha tillkommit förrän detta sker.
4 § Är gäldenären eller borgenären förmyndare för den andre eller god
man för honom enligt 18 kap. 1 eller 3 § föräldrabalken, inträder preskription
lidigast ett år efter den dag förmyndaren eller gode mannen entledigades.
5 § Enskilt anspråk i anledning av brott preskriberas tidigast ett år
efter den dag förfarandet i mål om ansvar för brottet avslutades. Väckes ej
åtal, preskriberas anspråket tidigast den dag liden för ådömande av påföljd
utgick.
6 § Fordran på den som har begärts i konkurs preskriberas icke före bevakningstidens
utgång.
Leder konkursansökan icke till bevakningsförfarande
eller avslutas konkurs före bevakningsiidens utgång, inträder preskriplion
lidigast ett årefter den dag det rättsliga förfarandet avslutades.
7 §
Har kungörelse utfärdats om anmälan av fordringar i offentlig ackords
förhandling eller om kallelse på okända borgenärer eller liknande, preskri
beras fordran på gäldenären icke före utgången av den i kungörelsen angivna
tiden.
Prop.
1976/77:5 222
Fordran som har anmälts i rätt tid preskriberas
lidigast ett år efter an-mälningstidens utgång.
8
§ Kan preskriptionsavbrytande åtgärd ej vidtagas på grund av hinder i svensk
eller utländsk lag eller annat oöverstigligt hinder (force majeure), inträder
preskriplion tidigast ett år efter den dag hindret upphörde.
Saknar borgenären kännedom om sin fordran eller om
förfallodagen, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist eller uppehållsort,
preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag borgenären fick eller med
iakttagande av skälig aklsamhet borde ha fött kännedom därom.
Preskriptionstiden för icke föriängas enligt första
eller andra stycket med mer än tio år.
Avbrytande
av preskription
9 §
Preskriplion avbrytes genom all
1. gäldenären erkänner fordringen gentemot borgenären,
2. borgenären inleder rättsligt förfarande mot
gäldenären för all erhålla dom eller liknande avgörande beträffande fordringen
eller i rättsligt förfarande åberopar fordringen till kvittning,
3. förfarande inledes för verkställighet av
fordringen,
4. borgenären bevakar fordringen i gäldenärens
konkurs,
5. borgenären skriftligen underrättar gäldenären om
atl han har inlett rättsligt förfarande beträffande fordringen mot annan än
gäldenären.
10 §
Preskriplion av fordran som ej är förfallen till betalning avbrytes även
genom alt borgenären skriftligen erinrar gäldenären om fordringen. Del
samma gäller fordran som har fastställts genom dom eller liknande av
görande eller för vilken verkställighet har skell.
Verkan
av preskriptlonsavbron
11 § Avbrytes preskription genom atl gäldenären erkänner fordringen eller
genom atl han erinras om den, löper ny preskriptionstid från dagen för
avbrottet.
12 § Avbrytes preskription genom alt rättsiigl förfarande eller
verkställigheisförfarande inledes eller genom all fordringen åberopas till
kvittning och faslsiälles fordringen genom dom eller liknande avgörande eller
sker verkställighet, löper ny preskriptionstid från den dag förfarandet
avslutades.
Blir fordringen ej fastställd eller sker ej
verkställighet, preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag
förfarandet avslutades.
Prop.
1976/77:5 223
13 §
Avbrytes preskription genom bevakning i konkurs och medför bevak
ningen belalningsrätt i konkursen, löper ny preskriptionstid från den dag
konkursen avslutades eller, om tvist angående fordringen avgöres senare,
från den dag förfarandet i målet härom avslutades.
Medför bevakningen icke belalningsrätt i konkursen,
preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag det rättsliga
förfarandet avslutades.
14 § Avbrytes preskription genom underrättelse om rättsligt förfarande
mol annan än gäldenären, preskriberas fordringen lidigast ett år efter den dag
det rättsliga förfarandet avslutades.
15 § Ny preskriptionslid beräknas enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§.
Verkan
av preskription
16 § Genom preskriplion föriorar borgenären rällen alt kräva ut sin
fordran. Preskriplion av huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan
lilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.
17 § Är fiera solidariskt ansvariga för samma skuld och inträder
preskription i förhållande till någon av dem, svarar var och en av de övriga
endasl för den del av skulden som skulle ha belöpt på honom vid en avräkning
mellan samtliga. Uppstår brist hos någon av de kvarvarande, fördelas den lika
mellan de övriga. Därvid har borgenären dock ej rätt att kräva ut vad som
skulle ha fullgjorts av den gentemot vilken preskription har inträtt.
18 § Utan hinder av preskription för fordran användas till kvittning, om
den icke var preskriberad när borgenären förvärvade den och ej heller när han
kom i skuld till gäldenären.
19 § Preskriplion medför icke någon inskränkning i borgenärens rätt till
betalning för fordran som är förenad med panträtt eller releniionsräti.
Allmänna
bestämmelser
20 § Utlöper tid enligt denna lag på söndag, annan allmän helgdag,
lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, föriänges tiden lill och med
nästa vardag.
21 § Avtal atl fordran icke skall preskriberas eller alt preskriplion
skall avbrytas på annat säu än som föreskrives i denna lag är ogiltigt.
Prop. 1976/77:5 224
22 § Avtal om föriängning av preskriptionstiden är giltigt
endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Sådant avtal gäller ej
för längre tid än tre år i sänder och längst tio år från den dag
preskriptionstiden eljest skulle ha löpt ut.
Utan hinder av vad som föreskrives
i första stycket för preskriptionstiden för fordran enligt sådant skuldebrev
eller insätlningsbevis som avses i 4 S skuldebrevslagen (1936:81) föriängas
genom uttrycklig bestämmelse i skuldebrevet eller beviset.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.
Lagen tillämpas även på fordran som
har tillkommit före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan
enligt äldre lag. Sådan fordran preskriberas dock lidigast den 1 juli 1979, om
icke preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt tidigare gällande
beslämmelser.
Preskriptionsavbrytande åtgärd som
före ikraftträdandet har vidtagits enligt äldre lag skall ha verkan även
därefter, även om åtgärden ej skulle ha medfört preskriptionsavbrolt enligl den
nya lagen.
2 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1862 nr 10 s. 1) om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1862 nr 10 s.
1) om tioårig
preskriplion och om kallelse å
okända borgenärer' dels att 1-8 saml 19 och 20 §§ skall upphöra att gälla, dels
atl i 18 § ordet "förordning" skall bytas ul mot "lag",
rfe/satt rubriken till författningen samt 14 och 16 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.
Lag om kallelse på okända borgenärer
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 ij3
Är borgenärs fordran intecknad i Är borgenärs fordran intecknad i
luftfartyg, eller har han lös egendom luftfartyg,
eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt såsom pant
eller eljest under panträtt
I Senasie lydelse av
1 1915:60
3;; 1973:1071 som träder i kraft den dag regeringen
lorordnar 5 5 1936:96 20 !; 1933:326
2 Senasie lydelse av tbrordningens rubrik 1933:326.
'Senasie lydelse 1973:1071 som inider i krafi den dag
regeringen förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
i
handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå atl han
ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. öm rätt till
kvittning för genfordran vare ock lag som i 7 § sägs ändå att den fordran ej
blivh efter sådan kallelse angiven.
Föreslagen lydelse
i
handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå alt han
ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Har gäldenär
genfordran hos borgenär, har han rätt alt kvitta sin skuld däremot, även om
genfordringen ej blivh efter sådan kallelse angiven. Var tiden Ull
genfordringens bevakning ute, när den kom i hans hand eller när han kom i skuld
till borgenären, äger kvltl-nlngsrätt ej rum.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utsöker
ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfärdad blivit; have
gäldenär, sedan inställelsedagen ./orft/ä/-, den rän, som i 6§ stadgas.
Utsöker
ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfärdats, har
gäldenär, sedan inställelsedagen är förbi, rätt an påkalla fordringsrättens
prövning genom sakens instämmande till domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I januari 1976.
3
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter
uti lagsöknings- och utmätningsmål
Härigenom förordnas att 4 § förordningen den 28
juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
skall upphöra alt gälla vid utgången av juni 1976.
4
Förslag till
Lag
om upphävande av lagen (1946:843) om tid för fraitiställande av anspråk mot
löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
Härigenom förordnas att lagen (1946:843) om lid för
framställande av anspråk mot löftesman enligl 4 § förordningen den 28 juni 1798
angående
"Senaste
lydelse 1933:326.
15
Prop. 1976/77:5 226
vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra atl gälla vid
utgången av juni 1976.
Prop. 1976/77:5 227
Bilaga
2 De remitterade förslagen
1
Förslag till Preskriptionslag
Härigenom
föreskrives följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag gäller i fråga om preskriplion av fordran, i den mån ej annat
följer av vad som är särskilt föreskrivet.
Lagen gällerej fordran på medel som innestår hos
bank eller på postgirokon- lo.
Preskripiionsltd
2 §
Fordran preskriberas tre år efter den dag fordringen tidigast kan göras
gällande.
Preskriptionstiden
ärdock tio år för
1. fordran
som grundar sig på löpande skuldebrev,
2. fordran som grandar sig på annat skriftligt
fordringsbevis, såvida icke
fordringen avser köp enligt konsumenlköplagen (I973:877)eller tjänst som har
tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i
I § konsumenlköplagen.
1 fråga om preskriptionsavbrott och om ny
preskriptionstid efter sådant avbrott finns bestämmelser i 6-8 §§.
3§
Saknarborgenären kännedom om sin fordran,om vem som ärgäldenärel-lerom
gäldenärens hemvist och uppehållsort, preskriberas fordringen tidigast ett
årefterden dag borgenären fick eller borde ha fött kännedom därom.
Ärborgenären på grund av annan omständighet
varöverhan ej råder förhindrad vidtaga preskriptionsavbrytande åtgärd,
inträder preskription tidigast ett årefterden dag hindret upphörde.
Preskriptionstiden för ej föriängas enligt denna
paragraf med mer än sammanlagt tio år.
4
§ Fordran påskadestånd i anledning av brott preskriberasej före utgången av den
lid som anges i 35 kap. I S brottsbalken, om icke frågan om apsvar för brottet
har avgjorts dessförinnan. Har sä skett, inträder preskription ett är efter den
dag dom eller slutligt beslut meddelades, om icke preskriptionstiden går ut senare
enligt 2 eller 3 S-Hargäldenärenhäklatsellererhällit del av åtal för brott före
utgången av den
Prop. 1976/77:5 228
i
35 kap. 1 i; brottsbalken angivna tiden men har ansvarsfrågan icke avgjons
dessförinnan, preskriberas fordran på skadestånd i anledning a v
broiietli(lig;is: ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades.
5§
Utan hinderav2 iJS preskriberas fordran påskadestånd senasi treitioär efterdel
alt den skadegörande handlingen företogs. Vid skada på grund av un derlåtenhet
räknas tiden från den dag åtgärd senast borde ha viduigiis
Preskripiionsavbrotl
6§
Preskription avbrytes genom att
1. gäldenären utfäster betalning, eriägger ränta
eller amortering eller på an
nat sätt erkänner fordringen gentemot borgenären,
2. borgenären v-äckertalan mot gäldenären,
ansökerom lag.sökningellerbe-
talningsföreläggande, påkallar tillämpningav skiljeavtal eller söker verkstäl
lik
het för förd ringen,
3.'borgenären åberopar fordringen till kvittning
vid domstol, i skiljcförla-rande eller hos exekutiv myndighet eller
4. borgenären under åberopande av fordringen
ansöker att gäldenären skall försättas i konkurs eller bevakar fordringen i
gäldenärens konkurs.
Verkan
av preskriptionsavbrott
7 § Avbrytes preskriplion genom gäldenärens erkännande, löper ny preskriptionslid
enligl 2 S från dagen för erkännandet.
8 § Har borgenären avbrutit preskriplion, löper ny preskriptionstid i
den mån fordringen fastställes genom dom eller liknande a
vgörandeellerborgenären får belalningsrätt för fordringen i gäldenärens
konkurs. Den nya preskriptionstiden är tio år från den dag målet eller
konkursen avslutas eller från den senare dag då fordringen tidigast kan göras
gällande.
Första stycket äger molsvarande lillämpning, om
åtgärd för verkställighet vidtages ulan all borgenären får full betalning för
sin fordran.
Skall ny preskriptionslid ej löpa enligt
försiaellerandra stycket, beräknas preskriptionstiden som om avbrott ej hade
skett. Preskription inträder dock tidigast ett årefter den dag målet eller
konkursen avslutades.
Innebörden
av preskription
9 §
Preskriplion innebär alt borgenären föriorar rätten atl kräva ut sin ford
ran.
Preskriplion av huvudfordran omfattar även fordran
på ränta och annan till-läggsförpliklelsesamt fordran på grund av borgen.
10 §
Har flera gäldenärerålagitsigeller förpliktats att svara solidariskt för sam
ma skuld och inträder preskription i förhållande till någon av dem. för hans an
del ej utkrävas hos de övriga.
Prop.
1976/77:5 229
11 § Utan hinder av preskription får fordran användas till kvittning, om
den icke var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han
kom i skuld lill gäldenären.
12 § Preskription inskränker icke borgenärens rätt att uttaga sin fordran
ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt lill säkerhet för
fordringen.
Särskilda
bestämmelser
13 § .Avtal alt fordran ej skall preskriberas eller alt preskription
skall kunna avbrytas på annat sätt iin .som föreskrives i denna lag är
ogiltigt.
14 § .Avtal om föriängning av preskriptionstid ärgiltigt endast om det
har ingålts efter fordringens tillkomst. Föriängning får ske med högst tre år
i sänder från dagen föravtalet och sammanlagt med högst tio år från den dag
preskriptionstiden annars skulle ha löpi ut.
Begränsningarna i första stycket gäl ler ej fordran
enligt obligation eller annat skuldebrev .som avses i 4 i; första stycket lagen
(1936:81 )om skuldebrev.
15 §
Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses i 6 ij 2-4. medför åtgärden
preskriptionsavbrott, om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och
omständigheterna i övrigt föreligger skälig anledning alt åtgärden vidtages i
den främmande staten. Ifall som nu avses äger 8 § motsvarande tillämpning.
Denna
lag träder i kraft den Ijuli 1977.
Lagen tillämpas även på fordran som hartillkommil
före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan enligl äldre
bestämmelser. Har preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre
bestämmelser, skull verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskriptionstiden
skall dock bestämmas enligt den nya lagen.
Fordran som avses i andra stycket preskriberas ej
före den Ijuli 1980, om icke preskription skulle ha inträtt dessförinnan även
enligt äldre bestämmelser.
I fråga om sådan fordran pä skatt eller allmän
avgift varom särskilda besiämmelserom preskriplion icke harmeddelals skall
förordningen(1862:10s. Dom lioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer äga fort.satt tillämpning i sin lydelse vid utgången av juni 1977.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Förslag till
Lagom ändring i förordningen(1862:10s. Dom tioårig
preskription
och om kallel.se å okända borgenärer
Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1862:10 s.
1) om tioårig
preskriplion och om kallelse å
okända borgenärer' delsMt 1-8,16. 19och 20 § skall upphöra att gälla, dels all
i 18 § ordet "förordning" skall bytas ut mot "lag",
i/c/satt rubriken lill förordningen samt 14 och 17 vj skall ha nedan angi\na
Ivdelse.
Lag
om kallelse på okända borgenärer
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
14
Är borgenärs fordran inlecknad i
luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i
handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå atl han
ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt lill
kvittning för gen fordran vare ock lag som 1 7 \f sägs ändå all den fordran ej
blivit efter sådan kallelse angiven.
Föreslagen
lydelse
Är borgenärs fordran inlecknad i
luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i
handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå atl han
ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Utan hinder av
anfordran ej blivit efter sådan kallelse bevakad äger boigenär. som är 1 skuld
lill gäldenären. använda sin fordran lill kvittning mot skulden, om liden för
fordringens bevakning icke var ute vare sig när horgenärcit fönviyade
fördringen eller när han kom 1 skuld lill gäldenären.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senasiclydcl.se av
1 ;; 1915:60
3 1973:1071 (jfr 1975:909)
5 ij 1936:96
16 sM933:326
20 sM 933:326.
' Senasie lydelse av förordningens rubrik 1933:326. ' Senasie lydelse 1973:1071 (jfr 1975:909).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varder egendom lill konkurs avträdd före inslällelsedag.
som i kallcl-.se å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda
dag. lill konkursdomaren givit bevaknings-inlaga i konkursen in, på säu i konkurslagen
sladgas; vare ej plikiig alt sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallel.se
anmäla. Samma lag
vare, där Ibrc den i kallelsen ulsal-la inställel.sedag offentlig
ackordsför-hundling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på
sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.
Varder egendom till konkurs avträdd före inställel.sedag,
som i kallelse å okända borgenärer utsatt iir, och har borgenär, ibre nämnda
dag, till konkur.sdomaren givii bevakningsinlaga i konkursen in. pä säu i konkurslagen
stadgas; vare ej pliktig atl sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallel.se
anmäla. Samma
lag vare. där före den i kallelsen utsatta inställelsedag /ö>/;i7nf///>;
om offentligt ackordinlettsochborgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på
sätt i ackordslagen (t970:847)är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den Ijuli 1977.
3 Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivesatt 13 kap. 10 i; föräldrabalken'
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 13 kap. 10 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny
förmyndare göra anspråk på ersättning efter vad 19 siad-.gas. skall han.
såframt de handlingar, varom 1 16 kap. 12 s' förmäles, överlämnats lill honom
efter vad där sägs, inom ell år därefter väcka lalan om anspråket, eller vare
sin talan förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tlll-lämpning, om den
avgående förmyn-
- Senasie lydelse 1933:326. I Baiken onitrvckl 1974:1038.
Omyndigs fordran på förmyndaren preskriberas lidigasl tre
år efter den dag förmyndarens befattning upphörde.
Prop. 1976/77:5 232
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
dåren
gjon sig skyldig Ull hroiistigi förfarande.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977
Lagen
tillämpas även på fordran som har ti 11 kom mit före i k raftirätlandct och som
icke har preskriberats dessförinnan.
4
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti
lagsöknings- och utmätningsmål
Härigenom föreskrives all 4§ förordningen den 28
juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1977.
5
Förslag till
Lag
om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot
löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa
omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
Härigenom föreskrives all lagen (1946:843) om lid
för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni
1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i
allmänt förvar
Härigenom föreskrives alt 1 och 7 !;§ lagen
(1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar
skall ha nedan angivna lydelse.
Prop. 1976/77:5 233
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Vägrar borgenär au mottaga erbjuden betalning av
förfallen gäld, som skall eriäggas i penningar, eller är på grund av borgenärs
bortovaro eller sjukdom eller någon annan av honom beroende omständighet
gäldenären hindrad alt verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären
fullgöra betalningen genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos
överexekulor.
Lag
samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenär, så ock
där ovisshet råder om vem av två eller fiera som är rätt borgenär samt gäldenären
icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, lill vilken av dem
betalningen skall eriäggas.
Nedsättning av belopp som innestår på räkning hos
bank eller på postgirokonto får ske även i annat fall än som anges i första
och andra styckena, när tio år har förfiutit från det insättning eller uttag
senast gjordes.
1 s
Är,
då tjugu är förflutit från det Är, då lio är förflutit från del ned-
nedsältning
skett, det nedsatta be- sättning skett, del nedsatta beloppet
loppet
fortfarande innestående och fortfarande innestående och finnes ej
finnes
ej anledning till antagande, att anledning till antagande, att fråga
fråga
om rätt till beloppet är bero- om rätt till beloppet är beroende på
ende
på prövning, må beloppet, ändå prövning, må beloppet, ändå alt gäl-
atl
gäldenären icke gjort förbehåll denäi-en icke gjort förbehåll som i 4 §
som
i 4 § sägs, av honom lyftas, där sägs, av honom lyftas, där han därtill
han
därtill anmäler sig inom nan och anmäler sig inom tre år. Göres ej så-
år.
Göres ej sådan anmälan, lillfaller dan anmälan, lilllaller beloppci sia-
bcloppel
kronan. ten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. 1 fråga
om nedsättning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre beslämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel
som
innestå hos offentlig myndighet
Härigenom
föreskrives i frågaomlagen(1942:263)om preskription av räu lill medel som innestå
hos offentlig myndighet dels att 1 S skall ha nedan angivna lydelse, dch all i
2 S ordel "kronan" skall bylas ul mot ""staten".
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag
eller författning inbetalts till offentlig myndighet för atl utgivas till den
som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tjugu är förfiutit från
inbetalningen, fortfarande innestående, utan att rätten att utbekomma dem är
beroende av framtida händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet
jämte upplupen ränta, om anledning ej finnes lill antagande att fråga om rätt
lill medlen är beroende på prövning och han anmäler sig inom nan och år. Vad
nu sagts om den som inbetalt medel lill offentlig myndighet skall, där medel
ultagils genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt
ram.
Den, som vill lyfta nedsatt fullföljds-avgifi, vare
pliktig att anmäla sig inom tjuguetl år från del nedsättningen skett.
Föreslagen
lydelse
Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag
eller författning inbetalts lill offentlig myndighet för att utgivas till den
som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tio är förflutit frän
inbetalningen, fortfarande innestående, utan all rätten att utbekomma dem är
beroende av framtida händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte
upplupen ränta, om anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt lill
medlen är beroende på prövning och han anmäler sig inom tre är. Vad nu sagts om
den som inbetalt medel lill offentlig myndighet skall, där medel ultagils genom
exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt ram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga
om nedsättning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar
Härigenom föreskrivesatt 11 J; lagen (1902:71 s.
1), innefattande vi.ssa bestämmelserom elektriska anläggningar', skall upphöra
atl gälla vid utgången avjuni
1977.
9 Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen (1918:523)
Härigenom
föreskrives all 2 kap. 24 i;, 7 kap. 57 i; och 8 kap. .35 ;; vaiicnhigen
(1918:523) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där
genom byggnad, vilken verkställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs,
eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant
beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av
vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen i 22 v; den, som
lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna
i 9 kap.; dink skall sådant anspråk för alt kunna upplagas till prövning anmälas
hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som
vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den
för byggnadens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av
sökt anstånd bestämda tiden.
Där
genom byggnad, vilken verkställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs,
eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant
beslut vållas skadaellerintrång,som vid beslutets meddelande icke av
vattendomstolen förulselts, må utan hinder av bestämmelsen i 22 § den, som
lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna
i 9 kap. / stället för bestämmelserna i preskriptionslagen (1976:000) gäller
därvid all sådant anspråk för att kunna upplagas till prövning skall anmälas
hos vattendomstolen inom fem årellerden längre lid. högst tolv år, som
vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den
för byggnadens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av
sökt anstånd bestämda tiden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 .Senasie lydelse av 11 ;:; 195X42')
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är skada eller intrång, som i första stycket avses,
av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda
stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana
förändringar i byggnadens anordnande, som utan atl förnärma tredje mans rätt
eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i
stiirsta möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
7 kap.
57 § 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där
genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 § sägs. av
förelag, som i detta kap. avses, vållas skada eller intrång, som vid
utlåtandets eller beslutels meddelande icke av synemännen eller av
vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda i; den.
som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt
reglema i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upplagas till
prövning anmälas hos vallendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst
tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat från
utgången av den för förelagets fullbordande i utlåtandet eller beslutet
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Där
genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 >i sägs, av
företag, som i detta kap. avses, vållas skada eller intrång, .som vid
utlåtandets eller beslutels meddelande icke av synemännen eller av
vattendomstolen föratsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda § den,
som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligl
reglerna i 9 kap. I stället.for bestämmelserna i preskriptionslagen
(1976:000) gäller däivid an sådant anspråk för atl kunna upptagas till
prövning skall anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre lid,
högst tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat
från utgången av den för företagets fullbordande i utlåtandet eller beslutet
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller
intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för
anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana
ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företagel gjorda anläggningar
och vidtagande på deltagarnas i företaget bekostnad av sådana åtgärder, som
utan alt förnärma iredje mans rätt eller
'
Senaste lydelse 1920:459.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Niivaranile Ivdelse
Föreslagen Ivdelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
för
företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största
möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
8
kap.
35
§2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av beslul eller
utlåtande enligl 34 S och skadan eller intrånget icke förutsetts när beslutet
eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning enligt 9
kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 .Föratt anspråket
sAo/Zkunnaupptagastill prövning skall det anmälas hos vattendomstolen inom
fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i
beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den tid för förelagets
slutförande som bestämts i beslutet eller utlåtandet eller som fastställts
senare med anledning av begäran om anstånd.
Om
skada eller intrång orsakas av förelag som ul föres med siöd av beslut eller
utlåtande enligt 34 >; och skadan eller intrånget icke förutsetts när
beslutet eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning
enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 ;?. Iställei för bestämmelserna
1 preskripiionslagen (1976:000)gäller dänid att anspråket för atl kunna
upptagas lill prövning skall anmälas hos vattendomstolen inom fem årellerden
längre tid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet eller
utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den tid för företagets slutförande
som beslämts i beslutet eller utlåtandet eller som fastsiiillts senare med
anledning av begäran om anstånd. Är skada eller intrång som avses i första
stycket av betydenhet, kan den skadelidande föra lalan om all på förelagets
bekostnad sådana ålgärderskola vidtagas som äro ägnade alt förebygga eller i
största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framliden utan atl
förnärma iredje mans rätt eller medföra väsentlig olägenhet för företaget.
Talan skall föras inom lid som gäller föranmälan av anspråk enligl första
stycket.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.
-Sena.sl elydel.se 1969..W.
.Prop. 1976/77:5 238
10
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
Härigenom föreskrives alt 13 § lagen (1931:152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1977.
11
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
Härigenom föreskrives att 62 § lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
62 §
Samfällighetsförening för ej upp-
Samfällighetsförening för ej upplösas förtän alla dess skulder betalats lösas
förrän alla dess skulder betalats eller de medel som fordras för be- eller de
medel som fordras för betalningen nedsatts hos länsstyrelsen, talningen
nedsatts hos länsstyrelsen. 1 samband med upplösningen för I samband med
upplösningen får kallelse sökas på föreningens okända kallelse sökas på
föreningens okända borgenärer. De i förordningen borgenärer. Bestämmelserna i
lagen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription (1862:10 s. 1) om kallelse på
okända och om kallelse å okända borgenärer borgenärer äger därvid motsvarande
meddelade bestämmelserna om sådan lillämpning. kallelse äger därvid molsvarande
lill-lämpning.
Överstiger vid upplösningen av föreningen dess
tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt
grandersom föreningsstämman beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat
föreskrives i stadgarna.
Denna
lag träder i kraft den I juli 1977.
Prop. 1976/77:5 239
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1976-06-21
Närvarande:
justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson,justitierådet Man-nerfelt,
justitierådet Welamson.
Enligt lagrådet lillhandakommet utdrag av protokoll
vid regeringssammanträde den 22 april 1976 har regeringen på hemställan av
statsrådet Lidbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill
1. preskriptionslag,
2. lag om ändring i förordningen (1862:10 s. I) om
tioårig preskriplion och om kallelse å okända borgenärer,
3. lag om ändring i föräldrabalken,
4. lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,
5. lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för
framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,
6. lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar,
7. lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription
av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet,
8. lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa beslämmelser om elektriska anläggningar,
9. lag om ändring i vattenlagen (1918:523),
10- lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa
bestämmelser mol illojal konkurtens,
11.
lagom ändring i lagen (1973:1150)om förvaltning av samfälligheter.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har
inför lagrådet föredragits' av hovrättsassessorn Jan Forsström.
Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget
till preskriptionslag
3 §
Enligt första stycket av förevarande paragraf
skall, därest borgenären saknar kännedom om sin fordran, om vem som är
gäldenär eller om gäldenärens
Prop.
1976/77:5 240
hemvist
och uppehållsort, fordringen preskriberas tidigast ett år efter den dag
borgenären fick eller borde ha fåll kännedom därom. Om borgenären på grund av
annan omständighet, varöver han ej råder, är förhindrad att vidtaga
preskriptionsavbrytande åtgärd, skall enligt paragrafens andra stycke
preskriplion inträda tidigast ett år efter den dag hindret upphörde. Paragrafens
tredje stycke innehåller den begränsningen, alt preskriptionstiden ej får
föriängas enligt paragrafen med mer än sammanlagt lio år.
Lagrådet vill först fästa uppmärksamheten på alt en
borgenär, som saknar kännedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort, alllid
kan avbryta preskription genom att väcka talan vid vilken som helst svensk
domstol. Såsom lagrådet närmare utvecklar vid 8 § måste det emellertid anses
önskvärt, att en lalan som är förutbestämd att bli avvisad icke väckes vid
svensk domstol enbart för att preskriptionsavbrott skall åstadkommas.
Möjligheten att avbryta preskription genom en sådan talan synes därför böra
lämnas ur räkningen vid bedömning av spörsmål om föriängning av preskriptionstiden
enligt förevarande paragraf
Belräffande utformningen av paragrafens första
stycke bör observeras, atl konditionalsaisen ger visst utrymme för missförstånd
såvitt gäller betydelsen av samordningen av hemvist och uppehållsort. Avsikten
är enligt motiven att rättsföljden skall inträda först när borgenären icke har
kännedom om vare sig hemvist eller uppehållsort. Uttryckssättet alt han saknar
kännedom om hemvist och uppehållsort kan emellertid uppfattas så, att bestämmelsen
är tillämplig redan då han saknar kännedom om endera. Det kan här lämnas öppet
vilken läsart som må vara den språkligt riktigare. (Jfr SvJT 1960 s. 132
fl", och s. 310 ff) 1 klarhetens intresse synes man emellertid böra i
möjligaste mån undvika konstruktioner av denna typ.
Från saklig synpunkt må först framhållas, all den
preskriptionstid som skall löpa från vunnen kännedom om förhållande, som avses
i första stycket, i vissa fall kan innebära en onödig föriängning av den
ordinära fristen. Om borgenären tre månader före preskriptionstidens utgång får
kännedom om all gäldenären har hemvist och uppehållsort i Sverige - i vilket
fall preskriptionstiden skall föriängas med nio månader - kan förhållandena
myckel väl vara sådana, atl återstoden av den ordinära preskriptionstiden är
mer än tillräcklig för alt åstadkomma preskriptionsavbrott.
Det är å andra sidan icke uteslutet, att den
möjlighet till föriängning som paragrafen erbjuder kan i enstaka fall visa sig
otillräcklig. Delta må belysas av följande exempel. Under hela
preskriptionstiden vet borgenären, all behörigt forum för prövning av talan om
fordringen saknas i Sverige men också att gäldenären har hemvist och uppehåller
sig på viss ort i en främmande stat. Det är emellertid också känt för
borgenären, all gäldenären icke har några tillgångar i hemvistsiaten och all en
där meddelad dom icke erkännes i någon annan stat. Kort före
preskriptionstidens utgång får borgenären vela, alt gäldenären har tillgångar i
en tredje stat. Borgenären
Prop.
1976/77:5 241
måste
nu först tu reda på om sistnämnda stats lagstiftning är sådan, att en talan om
fordringen kommer atl upplagas lill prövning där. För den händelse resuliatet
blir positivt, har han atl förbereda och genomföra åtgärder för talans
väckande. Allt delta kan ta mer lid än som återstår av preskriptionstiden.
Föriängning enligt första stycket kommer emellertid icke i fråga. Det synes
osäkert, huruvida paragrafens andra stycke överhuvud är till-lämpligt, eftersom
någol hinder i egentlig mening mot talans väckande i hemviststaten inte
förelegat. Om bestämmelsen i andra stycket likväl an.ses tillämplig, uppkommer
spörsmål, huruvida hindret skall anses ha upphön när borgenären fick kännedom
om gäldenärens egendomsinnehav i den Iredje staten eller vid en tidigare
lidpunkt då han borde ha fått kännedom därom eller möjligen först vid den
senare tidpunkt då borgenären i betraktande av samtliga omständigheter får
anses ha haft rimlig tid alt förbereda och genomföra preskriptionsavbrytande
åtgärd i den tredje staten.
Enligl
lagrådets mening kan man uppnå en reglering, som är sakligt tillfredsställande
och samtidigt eliminerar tillämpningsproblem av det berörda slaget genom att
såsom rekvisit för föriängning av preskriptionstid enligt förevarande paragraf
uppställa, au borgenären haft giltig ursäkt för att icke före den normala
preskriptionstidens utgång företaga preskriptionsavbrytande åtgärd. Med delta
rekvisit för förlängning kan det i och för sig ligga närmast till hands atl
bestämma utgångspunkten för förlängningen till den tidpunkt, då den giltiga
ursäkten kan anses ej längre föreligga, eller med andra ord lill den tidpunkt
då borgenären haft erforderiig tid för all verkställa preskriptionsavbrolt. En
sådan bestämning av utgångspunkten och därmed även slutpunkten för
fristförlängningen synes emellertid kunna ge upphov till besvärande
tillämpningsproblem. Det måste nämligen antagas att frågan, om giltig ursäkt
föreligger vid preskriptionstidens utgång, ofta kan tämligen lätt besvaras
jakande, medan del nästan alltid torde vara vanskligt alt exakt bestämma den
dag då ursäkten skall anses ha upphört. Det är därför enligt lagrådets mening
att föredraga, atl föriängningen räknas från utgången av den ursprungliga
preskriptionstiden. En sådan fristberäkning får visserligen konsekvensen, att
den tid borgenären får till sitt förfogande efter den giltiga ursäktens
upphörande blir olika lång allt efter som ursäkten sträcker sig längre eller
kortare tid utöver den ursprungliga preskriptionstidens utgång. Delta
förhållande synes emellertid icke vara av större vikt. Det förutsattes ju
alltid vara sörjt för atl borgenären får lillräcklig tid till sitt förfogande;
föreligger giltig ursäkt också vid utgången av föriängningsfrisien inträder en
ytterligare förlängning.
På
grund av det anförda föreslår lagrådet, all 3 § för följande lydelse: "Har
borgenären underlåtit atl i tid avbryta preskription och har han giltig ursäkt
härför, föriänges preskriptionstiden. Förlängning sker med eu år i sänder, dock
högst med lio år.""
16
Prop.
1976/77:5 242
4 S
1 det remitterade förslagets 4 t; har
preskriptionstiden för fordringar på skadestånd i anledning av brott anknutits
till de tider som enligt 35 kap. 1 i; brottsbalken gäller beträffande
åtalspreskription. Avbryts åtalspreskriplion, gäller vissa lilläggsfrister enligt
paragrafens första stycke andra meningen och enligt dess andra stycke.
Anknytningen till tiderna för åtalspreskription
föranleder inte någon invändning. Emellertid är att beakta au 35 kap. 1 5;
brottsbalken, vartill förevarande paragraf hänvisar, ej är uttömmande.
Föriängning av där stadgade lider för åtalspreskriplion kan nämligen
ifrågakomma, när från svensk sida framställning görs om lagföring i annai land.
Förlängningen blir i sådant fall sex månader enligt vad som framgår av 5 >;
lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.
Med hänsyn till det anförda bör preskriptionslagens
hänvisning i nu ifrågavarande del ej begränsas till de tider, som anges i 35
kap. 1 >; brottsbalken, ulan bör i stället allmänt avse de tider som gäller
för åtalspreskriplion. En sådan allmännare hänvisning bör ej anses innebära ett
ändrat ställningstagande i avseende på del remitterade förslagels innebörd,
att det är de enligt svensk rätt gällande tiderna för åtalspreskription som är
relevanta i sammanhanget.
I enlighet med vad som nu har anförts föreslår
lagrådet, alt i 4 § första och andra styckena orden "den lid som anges i
35 kap. 1 § brottsbalken" respektive "den i 35 kap. 1 i; brottsbalken
angivna tiden" utbyts mot uttrycket "tiden för åtalspreskriplion"".
Medan enligt gällande lag preskriptionstid löper
från tidpunkten för uppkomsten av en fordran, skall enligl 2 !j i det
remitterade förslaget tiden räknas från den tidpunkt då fordringen tidigast kan
göras gällande. Beträffande fordringar med långt framskjuten bestämd
förfallotid och suspensivt villkorade fordringar innebär förslagets ståndpunkt
härvidlag å ena sidan att man förebygger det från borgenärens synpunkt
otillfredsställande resultatet, alt en fordran kan preskriberas innan den
kunnat göras gällande, men å andra sidan alt tiden mellan uppkomsten av en
fordran och den tidpunkt dä den preskriberas kan bli mycket lång. Sistnämnda
förhållande aktualiserar frågan, i vad mån det får anses påkallat alt vid sidan
av den normala preskriptionstiden ha en yttersta preskriptionstid, räknad från
fordringens uppkomst. (Med yttersta preskriptionstid avses den tid efter
vilken preskriplion senast inträder, om inte preskriptionsavbrolt sker
dessförinnan.) Frågan har i del remiiierade förslaget besvarats jakande endasl
i så måtto, au för skadeståndsfordringar i förevarande 5 i föreskrivits en
sådan preskriptionstid av ireiiio år.
Prop.
1976/77:5 243
Vad först gäller förslagets bedömning, att en
yttersta preskriptionstid från fordringens uppkomst icke kan anses påkallad för
andra fordringar än skadeslåndsfordringar, kan bedömningen närmast förmodas
bero på alt en sådan preskriptionstid - av den längd som föreslås beträffande
skadeslåndsfordringar eller som eljest kunde länkas ifrågakomma - antagits
icke kunna få någon beaktansvärd praktisk betydelse i dessa fall. Detta är
emellertid enligt lagrådets mening i och för sig inte något skäl mot att
utvidga bestämmelsen om en yttersta preskriptionslid, såvida inte utvidgningen
erbjuder lagtekniska svårigheter.
Lagrådet vill emellertid framför allt ifrågasätta,
all den diskuterade utvidgningen verkligen skulle sakna större praktisk
betydelse. Man måste hålla för ögonen, att preskripiionsinstitutel icke enbart
eller ens i första hand kan anses ta sikte på atl utsläcka fordringar som
faktiskt varit gällande. Preskriptionsreglernas avsedda funktion är fastmera
enligl förslaget lika väl som enligt gällande rätt främst att bereda trygghet
mol påståenden om fordringsanspråk, som i själva verket är ogrundade men mot
vilka gäldenären skulle få svårt att värja sig därför atl relevanta
förhållanden ligger alltför långt tillbaka i tiden. Visserligen har man härvid
närmast anledning att länka på fordringar som blivit betalda, eftersom
gäldenären har bevisbördan för betalning men inte rimligen skall behöva bevara
kvitton hur länge som helst. Denna synpunkt gör sig ju inte gällande
belräffande en fordran, som påslås ha tillkommit för lång tid sedan men först
nyligen ha blivit ovillkoriig eller förfallit till betalning. Det förhållandel,
atl borgenären är bevisskyldig för alt en fordran överhuvud uppkommit, borde -
kan man lycka - för sådana fall innebära ett tillräckligt skydd. Emellertid är
enligt lagrådets mening så icke förhållandel. Man kan i själva verket tänka
sig påståenden rörande ett närmast oöverblickbart antal varierande situationer,
i vilka en person skulle kunna fä framgång med ett ogrundat påstående om en
fordan just därför att hans påstående hänför sig till förhållanden så långt
tillbaka i tiden att motparten icke längre har tillgång till erforderiig
bevisning, som tidigare skulle ha stått honom till buds.
Del sagda må illustreras av följande exempel. En
person har av sina föräldrar fått ell räntefritt studielån, att återbetalas
sedan båda föräldrarna avlidit. Avtalet har skett muntligen i närvaro av
låntagarens syskon och ytterligare en person. En kort tid efteråt förändras
avtalet - likaledes muntligen och i närvaro av samma personer - så all
mottagaren skall få behålla beloppet som gåva vilken ej skall avräknas på hans
arvslott. Sedan mer än trettio år förflutit och båda föräldrarna avlidit,
liksom del enda ojäviga vittnet lill transaktionerna, konfronteras så
mollagaren med ett påstående från övriga dödsbodelägare att han nu är skyldig
betala tillbaka sitt studielån. Om han är tillräckligt fördomsfri, bestrider
han kanske alt han någonsin fött mottaga några pengar, och då segrar möjligen
den materiella rättvisan i brist pä tillräcklig bevisning om någon
förslräckning. Om han i stället säger
Prop.
1976/77:5 244
sanningen
och vidgår försträckningen men påstår atl den förändrats till en gåva, riskerar
han att föriora målet därför att han nu inte längre kan åstadkomma den
bevisning som behövs för atl styrka påståendet om ändring och som han kunde ha
lyckats åvägabringa om den påstådda fordringen aktualiserats inom rimlig lid.
Det anförda exemplet illustrerar en typ av
situationer, där avsaknad av en yttersta preskriptionstid kan gbra gäldenärens
ställning prekär med avseende på förhållanden, för vilka han är bevisskyldig.
Inte heller beträffande omständigheter, för vilka borgenären har bevisbördan,
synes del emellertid från gäldenärens synpunkt helt utan betänklighet att hur
gamla förhållanden som helst kan aktualiseras. Det är förvisso länkbart, alt
någon kan ha framgång med bevisning, som i själva verket är helt fabricerad,
just därför att motparten ej längre kan neutralisera den med en rekonstruktion
av vad som hänt eller inte hänt för så länge sedan.
Tilläggas kan, att preskriptionsreglerna antagits
syfta till atl den som påstås vara gäldenär överhuvud icke skall behöva inlåta
sig på en diskussion om förhållanden som är alltför ålderstigna. Vidare må
understrykas, att pre-skriptionsinstituiets trygghetsfunktion icke lorde böra
värderas i relation till det antal påståenden om gamla fordringar som man
eljest kunde vänta sig. Regler om en yttersta preskriptionstid måste anses
fylla en beaktansvärd funktion genom att bereda ett visst mått av trygghet för
alla människor mot ogrundade påståenden, alltså också för alla dem som inle
skulle bli utsatta för något sådant påstående ens om preskripiionsinstitutel
avskaffades.
Så.som redan antytts medför å andra sidan en
yttersta preskriptionslid den från borgenärens synpunkt otillfredsställande
konsekvensen, att en fordran kan vara preskriberad redan vid den tidpunkt då
den tidigast kunnat göras gällande. Det synes emellertid ofrånkomligt, alt man
måste göra en avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen så, att en
borgenär i viss utsträckning blir skyldig att vidtaga preskriptionsavbrytande
åtgärd redan innan han kan utkräva sin fordran. Ell krav på att borgenären inom
rimlig tid vidtar ålgärd för alt få fram ett erkännande av gäldenären eller, om
denne bestrider fordringen, få fordringens existens fastslagen synes för de
flesta typer av fall inle heller i och för sig anmärkningsvärt betungande. Eu
undanlag skulle väl - paradoxalt nog - närmast utgöras av jusl skadeståndsfordringar,
för vilka förslaget föreskriver en yttersta preskriptionstid irots att det kan
inträffa att borgenären före utgången av denna lid inte har någon tanke på at.t
han kan komma all få anledning utkräva skadestånd. Oaktat en yttersta
preskriptionstid sålunda i någol fall kan leda till oförskylld rättsföriust för
borgenären, bör emellertid enligl lagrådets mening en avvägning mellan
borgenärens och gäldenärens intressen resultera i att en sådan preskriptionstid
uppställes för i huvudsak alla typer av fordringar.
1 det förslag lill preskriptionslag som framlades i
betänkandet Fordringspreskription m. m. (SOU 1957:11) upptogs en regel om en
yttersta pre-
Prop.
1976/77:5 245
skriplionstid
av 20 år, räknat från fordringens tillkomst. Från regeln skulle dock vara
undantagna fordran för vilken bestämd förfallodag blivit fastställd, fordran
som förfaller vid någons död, fordran på pension, livränta, undantagsförmån,
underhållsbidrag eller andra fullgörelser, som förfaller med bestämda
mellanrum och ej är avbetalning på huvudstol, samt fordran på grund av
obligation eller annat skuldebrev varom förmäles i 4 S första stycket lagen om
skuldebrev. Några molsvarande undantag från en regel om yttersta
preskriptionstid i den nu föreslagna preskripiionslagen anser lagrådet inle
vara påkallade. Den i preskriptionsförordningen föreskrivna 10-åriga preskriptionstiden
har tillämpats väsentligen utan sådana undanlag, och såvitt är känt har några
mera påtagliga ölägenheter inte föranletts härav. Om det införs en yttersta
preskriptionstid som överstiger 10 år, synes då finnas desto mindre skäl alt
föreskriva undantag därifrån. Beträffande fordringar enligt
obligationerellerandra sådana masskuldebrev må i detta sammanhang också erinras
om undantagsregeln i lagförslagels 14 ij andra stycket.
Enligt lagrådels mening är det emellertid, om en
generell yttersta preskriptionstid föreskrivs, motiverat atl därifrån
undantaga skadeståndsfordringar i anledning av brott. Rimlig anledning all
låta den brottslige komma i åtnjutande av den civila fordringspreskriptionen
tidigare än som följer av de allmänna reglerna och av 4 § synes icke föreligga.
I fråga om längden av den yttersta
preskriptionslid, som sålunda med nyss angivet undantag bör uppställas, finns
självfallet avsevärt utrymme för delade meningar. Detta sammanhänger delvis med
alt en generell bestämmelse om sådan preskriptionstid kommer alt spänna över
fordrings-anspråk av mycket varierande beskaffenhet och över vitt skilda
rättsområden, på vilka avvägningen mellan borgenärs- och gäldenärsinlressena
inle behöver utfalla på samma sätt. Enligt lagrådels mening är emellertid den
för skadeståndsfordringar föreslagna tiden av trfettio år alldeles för lång
både såsom en generell yttersta lid för sådana fordringar och såsom generell
yttersta tid för andra fordringar. Utifrån de synpunkter, som antagils uppbära
preskriptionsinstitutel. synes i själva verket varje mera betydande förlängning
av den nuvarande tioårstiden från fordringens uppkomst ägnad atl väcka
betänkligheter. Härtill är bland annat att märka, atl det är myckel svårt atl
överblicka vilka konsekvenser en sådan föriängning av preskriptionstiden från
fordringens uppkomst får i skilda hänseenden. Som exempel må nämnas frågan om
olika gäldenärers möjlighet att genom försäkring täcka det
utvidgadeansvarsområdetförskadeståndsfordringar.Föreliggerinie sådan möjlighet,
kan preskriptionstidens föriängning få konsekvenser som knappast är acceptabla.
Mot bakgrunden av det anförda förordar lagrådet,
atl den förlängning av nuvarande preskriptionstid från fordringens uppkomst,
som i åtskilliga fall blir en nödvändig följd av det remitterade förslagets
konstruktion, begränsas till fem år. eller med andra ord alt fordringen
preskriberas senast
Prop.
1976/77:5 246
15
år efter tillkomsten, om icke preskripiionsavbrotl skett dessförinnan. Såvitt
särskilda förhållanden beträffande visst rättsområde kan anses påkalla en längre
frist, måste en specialregel för detta rättsområde vara alt föredraga framför
en ytterligare utsträckning av den generella fristen.
En grupp skadeslåndsfordringar som förtjänar
särskild uppmärksamhet i delta sammanhang är fordringar, som grundar sig på
personskador inom arbetslivet. Beträffande sådana fordringar finns anledning
att erinra om den lag om arbetsskadeförsäkring som riksdagen nyligen har
antagit. Denna lag ger i princip rätt till full ersättning för inkomstbortfall
vid arbetsskada, varmed förslås skada till följd av olycksfall eller annan
skadlig inverkan i arbetet. Skada till följd av annat än olycksfall anses ha
inträffat den dag då skadan visade sig. Genom livränta skall enligt lagen kunna
ersättas årlig inkomstföriust upp till samma inkomsllak som gäller för ATP,
dvs. 7,5 basbelopp eller för närvarande 75.000 kronor. Ansökan om livränta
skall enligl lagen göras inom sex år från den dag ersättningen avser. Frågor
som gäller ersättning för lyte och men hos den skadade är avsedda atl regleras
genom gällande avtal om trygghetsförsäkring. Sådana avtal lorde numera täcka
praktiskt laget hela arbetsmarknaden. Mot den nu antydda bakgrunden kan
lagrådet inte finna, all det föreligger någol praktiskt behov av alt göra en
yttersta preskriptionstid för skadeståndsfordringar, som hänför sig till
arbetslivet, längre än 15 år.
Frågan om avbrott av preskription enligt 5 § bör-
på motsvarande sätt som skett beträffande preskriptionstid enligl 2 § -regleras
i 6-8 §§, och en hänvisning härulinnan bör intagas i paragrafen. Till frågan
om verkan av preskriptionsavbrolt återkom mer lagrådet vid 7 och 8 § §.
På
grund av det anförda föreslår lagrådet, att 5 § för följande lydelse:
"Annan fordran än som avses i 4 § preskriberas
utan hinder av 2 och 3 §§ senast femton år efter fordringens tillkomst.
Vid tillämpning av första stycket anses fordran på
skadestånd ha tillkommit när den skadegörande handlingen företogs eller, vid
skada lill följd av underiåtenhet, när ålgärd senast borde ha vidtagits.
I fråga om avbrott av preskriplion enligl denna
paragraf och om ny preskriptionstid eftersådant avbrott gäller bestämmelserna
i 6-8 §§."
6
§
Det remitterade förslagel anger i förevarande
paragraf de sätt på vilka preskriptionsavbrolt skall kunna åstadkommas. Föralom
gäldenärens erkännande av fordringen (punkt 1) godtages såsom
preskriptionsavbrytande vissa förfaranden som kännetecknas av alt rättslig
åtgärd vidtages från borgenärens sida och att därigenom framgår all fordringen
görs gällande (punkterna 2-4). Lagrådet har intet atl erinra mol denna
principiella uppläggning. Utformningen av paragrafens punkt 3 och punkt 4 synes
dock böra bli
Prop.
1976/77:5 247
föremål
för vissa jämkningar, för atl sakligt tillfredsställande resultat och formell
klarhet skall uppnås.
Enligt punkt 3 skall som preskriptionsavbrolt
räknas, att borgenären åberopar fordringen till kvittning vid domstol, i
skiljeförfarande eller hos exekutiv myndighet. Man har emellertid dessutom atl
beakta möjligheten, atl borgenären såsom svarandepart i rättsligt förfarande
kan åberopa fordringen på annat sätt. Därvid åsyftas att borgenären hävdar
fordringens existens i svaromål till bemötande av en av gäldenären väckt
negaliv fastställelsetalan. Enligt lagrådels mening bör borgenärens hävdande av
fordringens existens i sådant sammanhang anses preskriptionsavbrytande på samma
sätt som när fordringen åberopas till kvittning. Visseriigen kan sägas att
borgenären i den angivna situationen kan genstämma och därmed åstadkomma
preskriptionsavbrott enligt punkt 2. Men något rättspolitiskt skäl kan
svårligen åberopas lill stöd för att rättsordningen bör kräva, all borgenären
för att å-stadkomma preskriptionsavbrolt nödvändigtvis skulle behöva gå lill
mot-angrepp med utnyttjande av genslämning och alltså inle skulle kunna nöja
sig med att som svarande försvarsvis hävda fordringens existens. Förfares på
sist angivet sätt, bör enligt lagrådets mening preskriptionsavbrolt anses ha
skett. Ogillas därefter gäldenärens negativa fastställelsetalan, bör så anses
som om fordringen med den verkan som följer av 8 § i det remitterade förslaget
har fastställts genom dom. En dom, varigenom negaliv fastställelsetalan
ogillas, har åtminstone i viss utsträckning rätlskraftsverkningar svarande mol
dem som tillkommer en dom varigenom positiv fastställelsetalan bifallits. Och
belräffande fall, där den ogillande domen inle kan anses fastställa del
omtvistade rättsförhållandet i dess helhet - särskilt kommer härvidlag
spörsmål om fordringens belopp i betraktande - kan erinras om att icke heller
en kviltningsinvändning alllid föranleder att den till kvittning åberopade
fordringen blir i dess helhet prövad. För den händelse svaranden i första hand
bestrider huvudfordringen och har framgång med sitt bestridande, blir
motfordringen icke ens lill någon del föremål för domstolens bedömande; därvid
äger 8 !; iredje stycket tillämpning på motfordringen. När man, såsom skett i
det remitterade förslaget, godtar att åberopande av motfordran till kvittning
avbryter preskription även om icke motfordringen gjorts gällande genom
genstämning, synes man således sakna anledning att icke tillägga borgenärens
bestridande av negativ fastställelsetalan preskriptionsavbrytande effekt.
I punkt 4 föreskrivs bl. a. att som
preskriptionsavbrolt skall anses, att borgenären under åberopande av fordringen
ansöker alt gäldenären skall försältas i konkurs. Formuleringen föranleder
tvekan beträffande det fallet, atl konkursansökan görs under åberopande av annan
fordran än den som sedermera är av intresse i preskriplionshänseende. I målet
om försällande i konkurs åberopar borgenären i ell senare skede sistnämnda
fordran lill stöd för sitt påslående, att gäldenären är på obestånd. Med det
remitterade
Prop.
1976/77:5 248
förslagets
utformning är det oklart, om sådant senare åberopande omfattas av bestämmelsen
i punkt 4. Att åtgärden sakligt sett bör anses preskriptionsavbrytande synes
ställt utom tvivel.
Mol bakgrunden av det nu anförda föreslår lagrådet,
att förevarande paragraf såvitt angår punkterna 3 och 4 ges följande lydelse:
"Preskriplion
avbrytes genom atl
3. borgenären åberopar fordringen till kvittning eller
såsom grund för annan invändning vid domstol, i skiljeförfarande eller hos
exekutiv myndighet eller
4. borgenären åberopar fordringen till stöd för
ansökan atl gäldenären skall försättas i konkurs eller bevakar fordringen i
gäldenärens konkurs."
7och8§§
Lagrådets förslag i 5 § om en yttersta preskriptionslid
för flertalet fordringar påkallarvissjämkning i del remitterade förslagets 7.
Denna paragrafbörkom-pleiteras med föreskrift atl gäldenärens erkännande av en
fordran, som ännu icke kan göras gällande, föranlederatt ny tid enligt 5 §
löper från dagen för erkännandet.
Bestämmelserna i cS i*' bör i och för sig kunna
oförändrade tillämpas även på preskription enligt 5 S- Emellertid bör i 8 §
otvetydigt regleras verkningarna i preskriptionshänseende av all borgenären
vidtar åtgärd som avses i 6 §, innan fordringen ännu kan göras gällande och
alltså innan annan preskriptionslid än enligl 5 § börjat löpa. Exempel på
åtgärder av detta slag är att fastställelsetalan väcks angående villkorad
fordran eller alt sådan fordran bevakas i konkurs.
Vad särskill angår tredje stycket i 8 § avses där
det falletall inlett rättsligt förfarande avslutas ulan alt fordringen blir
godkänd. Härvid åsyftas exempelvis
atltalanavvisasellermåletavskrivsefterålerkallelse. I sådant fall beräknas preskriptionstiden
som om avbrott ej hadesketl, dock med tilläggsregeln i styckets andramening,
alt preskription inträder tidigast ett år efter den dag målet-varmed här avses
även utsökningsmål -eller konkursen avslutades.
Regleringen i sistnämnt hänseende synes kunna ge
utrymme för visst missbruk. En ettårsföriängning kan nämligen åstadkommas både
en och flera gånger ulan alt gäldenären får vetskap härom. Borgenären kan exempelvis
inge en stämningsansökan, gällande fordringen, och begära atl delgivning med
gäldenären skall anstå några dagar i avvaktan på att viss komplettering skall
göras; kort efteråt återkallar borgenären ansökningen. Ett annat sätt är att
borgenären inger stämningsansökningen lill, enligt vad han vet, felaktigt
forum, vars bristande behörighet rätten har atl självmant beakta. 1 fall av nu
angiven art uppnås enligl det remitterade förslaget en ettårsföriängning varje
gång förfarandet används, och detta som nämnts utan att gäldenären får kännedom
härom.
Prop.
1976/77:5 249
Även om missbruk av detta slag inte framstår som
särskilt sannolikt, är det ändå önskvärt alt åtminstone minska utrymmet härför.
Detta kan uppnås, om förlängningen enligl iredje styckets andra mening sker med
kortare tid, lämpligen tre månader i stället för ett år. Del blir då mindre
lockande all tillgripa förfaranden av nyss beskrivet slag, eftersom de skulle
behöva upprepas så ofta. För borgenär, som utan illojala bevekelsegrunder
exempelvis ingerslämningsansökan till fel forum och färden avvisad, tordeen
tremånaderstid normalt vara fullt lillräcklig föratt han skall hinna både la
reda på vilken domstol som är rätt forum och väcka talan där. Skulle i någol
fall denna tid vara för kort, torde 3 § bli tillämplig.
På
grund av det anförda förordar lagrådet, atl 7 och 8 §§ för följande lydelse:
"7 g Har preskriplion avbrutits genom
gäldenärens erkännande, löper från dagen för erkännandet ny preskriptionstid
enligt 2 § eller, om fordringen ännu icke kan göras gällande, enligt 5 §.
8 § Harborgenären vidtagit åtgärd enligt 6
S.gälleren preskriptionstid av tio år, i den mån fordringen fastställes genom
dom eller liknandeavgörande eller borgenären för betalningsrätt för fordringen
i gäldenärens konkurs. Preskriptionstiden löper från den dag målet eller
konkursen avslutaseller från den senare dag då fordringen tidigast kan göras
gällande.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om
åtgärd för verkställighet vidtages utan att borgenären får full betalning för
sin fordran.
Skall preskriptionstid enligt första eller andra
stycket ej löpa, beräknas preskriptionstid som om åtgärd enligt 6 § ej hade
vidtagits av borgenären. Preskription inträderdock lidigast tre
månadereflerden dag måleieller konkursen avslutades."
10
§
Paragrafen innehåller bestämmelser för det fall atl
flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för samma skuld och preskriplion
inträder i förhållande till någon av dem. Det föreslagna stadgandet har sin
motsvarighet i 5 § första stycket preskriptionsförordningen. Enligt detta
lagrum medför den omständigheten, atl borgenären försummat att avbryta
preskription gentemot en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer, all de
övriga inle blir primärt skyldiga att betala mer än den del av skulden som
belöper på var och en av dem efter huvudtalet. Preskriptionen för således den
verkan, atl det solidariska ansvaret gentemot borgenären upphör och ersätts av
ett delat ansvar. Vidare gäller enligt lagrummet att, om brist uppkommer hos
någon av gäldenärerna, så fördelas den lika mellan de övriga, varvid borgenären
för svara för den del som skulle ha fallit på den gäldenär gentemot vilken
preskriplion inträtt.
I motsats till vad som sålunda gäller enligt 5 §
första stycket preskriptionsförordningen innebär 10 ;:; i det remitterade
förslagel, alt även om pre-
17
Prop.
1976/77:5 250
skription
har inirält i förhållande till en av gäldenärerna - vilket också enligt
förslaget skall ha till följd atl borgenären själv får stå för den andel som
skulle ha betalats av denne gäldenär-de övrigas ansvar gentemot borgenären
förblir solidariskt, ehuru nu begränsat till den återstående delen av skulden.
Med den ståndpunkt förslagel intar härulinnan kommer enligl vad i remissprotokollet
anförs rättsverkningarna all stämma bättre överens med vad som har avtalats
mellan parterna. Utifrån dessa överväganden föreslås paragrafen erhålla den
lydelsen all, om flera gäldenärer har åtagit sig eller förpliktats att svara
solidariskt för samma skuld och preskription inträder i förhållande till någon
av dem, hans andel inle får utkrävas hos de övriga.
Mot de huvudgrunder på vilka den föreslagna
paragrafen vilar har lagrådet intet att invända. Paragrafen synes emellertid ge
anledning lill följande erinringar.
Någon bestämning av uttrycket "hans
andel" förekommer varken i den föreslagna lagtexten eller i motiven.
Avsaknaden av kommentar på denna punkt föranleder närmast till antagandet, att
man härvid icke avsett att frångå gällande lag eller med andra ord atl del aren
efter huvudtalet beräknad andel som åsyftats. För fall, där fördelningen av
ansvaret gäldenärerna emellan enligl avtal eller domstols avgörande (jfr 18:11
och 31:7 rättegångsbalken) skall ske annorledes än efter huvudtalet, synes
emellertid uttrycket ""hans andel'" i och för sig knappast kunna
tolkas på annat sätt än såsom avseende den del för vilken gäldenären enligl
avtalet eller avgörandet har att svara. (Jfr 2 § skuldebrevslagen och därtill
Marks von Wiiriemberg-Slerzel, Lagen om skuldebrev, 3 uppl. 1953, s. 31 f) En
lillämpning av det föreslagna stadgandet i enlighet härmed synes också
principiellt mera tillfredsställande än en reglering, enligt vilken andelen
alltid beräknas efter huvudtalel. Har borgenären kännedom om innehållet i
sådant avtal eller avgörande och låter han sin fordran preskriberas gentemot en
av gäldenärerna med påföljd att han betages möjlighet att av de övriga kräva ul
dennes andel, lorde i regel saknas anledning alt inte följa vad som genom
avtalet eller avgörandet beslämts i fråga om gäldenärernas inbördes ansvar och
därmed också andelens beräkning. För att förhindra i spekulativt syfte
tillkomna efterhands-konstruktioner och liknande mol borgenären riktade
illojala förfaranden bör emellertid såsom förutsättning för en sådan beräkning
föreskrivas, att borgenären i god tid före preskriptionstidens utgång erhållit
vetskap om vad sålunda bestämts. För fall, där denna förutsättning icke är
uppfylld, synes böra föreskrivas atl andelen skall beräknas efter huvudtalel.
I remissprotokollet uttalas alt, om en av de
kvarvarande gäldenärerna infriat hela restskulden, han bör ha regressrätt mot
de övriga mol vilka preskription inle har inirält och att, om därvid brist
uppstår hos någon av dessa, ansvaret för brislen bör bedömas på samma sätt som
enligl gällande rätt. Lagrådet har - frånsett den ändring av regleringens
innebörd som följer av vad ovan anförts om beräkningen av "andel" -
intet atl erinra mol
Prop.
1976/77:5 251
denna
lösning. Enligl lagrådets mening kan emellertid, såvitt gäller borgenärens
skyldighet alt deltaga i ansvaret för brislen, det sålunda åsyftade resultatet
knappast uppnås ulan en utrycklig regel härom.
Mol bakgrunden av det anförda föreslår lagrådet,
alt paragrafen får följande lydelse:
"Har flera gäldenärer åtagit sig eller
förpliktats alt svara solidariskt för samma skuld och inträder preskription i
förhållande till någon av dem, får hans andel ej utkrävas hos de andra
gäldenärerna. Andel beräknas efter huvudtalet, om icke annat har beslämts genom
avtal eller avgörande varom borgenären fåll kännedom i god tid före
preskriptionens inträde.
Uppkommer i fall som avses i första stycket brist
hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan
övriga kvarvarande gäldenärer och borgenären. Därvid svarar envar gäldenär i
förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som
preskriberats."
15§
Lagrådets förslag beträffande 8 §börföranleda viss
jämkning i 15 §. Lagrådet förordar, att denna paragraf för följande lydelse:
"Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses
i 6 § 2-4, medför åtgärden verkningar enligt denna lag, om det med hänsyn till
gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigi föreligger skälig
anledning att åtgärden vidtages i den främmande staten."
Övriga
lagförslag
Förslagen
lämnas ulan erinran.
Prop.
1976/77:5 252
Utdrag
PROTOKOLL
JUSTITIEDEPARTEMENTET vid regeringssammanträde
1976-08-26
Närvarande:
statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carisson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande:
statsrådet Lidbom.
Proposition
med förslag till preskriptionslag m. m.
Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande' över förslag till
1.
preskriptionslag,
2.lag om ändring i förordningen (1862:10 s. Dom
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
3.lag
om ändring i föräldrabalken,
4.lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,
5. lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för
framställande av anspråk mol löftesman enligt 4S förordningen den 28 juni 1798
angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,
6.lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
7.lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription
av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet,
8.lag om ändring i lagen (1902:71 s.l),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
9.1ag om ändring i vattenlagen (1918:523), lO.lag
om ändring i lagen (1931:152) med vissa beslämmelser mol illojal
konkurrens, 11.lag om ändring i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter.
Föredraganden
redogör för lagrådels ytirande och anför.
Lagrådet har i allt väsentligt lämnat
huvudprinciperna i det framlagda förslaget lill ny preskriptionslagstiftning
utan erinringar. Vad lagrådet har anfört gäller framför allt den närmare
utformningen av förslaget till pre-
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 22 april 1976.
Prop.
1976/77:5 253
skriptionslag.
Lagrådet har i flera avseenden gjort värdefulla påpekanden som jag kan ansluta
mig till. På några punkter har jag dock en annan mening än lagrådet.
Beträffande de olika punkterna i lagrådets yttrande vill jag anföra följande.
Förslaget
till preskriptionslag
Jag kan ansluta mig till lagrådels uppfattning att
den utformning som förevarande paragraf har i del remitterade förslagel kan ge
upphov till vissa tillämpningsproblem. Det gäller bl. a. bestämmelsen i
paragrafens första stycke om föriängning av preskriptionstiden när borgenären
saknar kännedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort. Om bestämmelsen i enlighet
med vad jag har uttalat i motiven tolkas så, att föriängning skall kunna ske
bara om borgenären saknar kännedom om såväl gäldenärens hemvist som hans
uppehållsort, kan möjligheten till föriängning i vissa fall vara otillräcklig.
Del kan nämligen ibland finnas skäl att medge förlängning även om borgenären
är okunnig endast om ettdera av dessa förhållanden. 1 undantagsfall kan det
renlav vara befogat med förlängning även om borgenären känner lill både hemvist
och uppehållsort, t. ex. då gäldenären har bosatt sig i ett avlägset land, där
del inte finns möjlighet alt utan betydande ölägenheter föra process mot honom.
Å andra sidan kan utformningen av paragrafen
medföra alt preskriptionstiden i vissa fall föriängs i onödan. Om sålunda
borgenären har varit sjuk under del sista året av preskriptionstiden och på
grand därav har varit tillfälligt förhindrad att vidta preskriptionsavbrytande
ålgärd, kan den föreslagna lydelsen av andra stycket fö lill följd att
preskriptionstiden föriängs, även om borgenären efter sjukdomens upphörande har
haft fullgoda möjligheter atl avbryta preskription i lid.
Med hänsyn lill del anförda anser jag liksom
lagrådet att det i lagtexten bör anges som förutsättning för föriängning enligt
förevarande paragraf atl borgenären har giltig ursäkt att inte avbryta
preskription i lid. Enligt min mening har emellertid paragrafen i den av
lagrådet föreslagna lydelsen fått en alltför allmän utformning. Rekvisilel att
borgenären har giltig ursäkt bör i förtydligande syfte fyllas ut med exempel på
omständigheter som normalt bör anses utgöra sådan ursäkt och alltså medföra
föriängning av preskriptionstiden. Som sådana omständigheter bör anges att
borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär eller
att gäldenären inie kan anträffas.
När det gäller utgångspunkten för
föriängningsfrisien vill jag inte bestrida att det kan ge upphov till vissa
tillämpningsproblem att räkna fristen från den dag giltig ursäkt inte längre
föreligger. Å andra sidan kan ocksä den av lagrådet förordade lösningen alt
förlänga preskriptionstiden med ett år i sänder från utgången av den normala
preskriptionstiden medföra svårig-
Prop.
1976/77:5 254
heter
i den praktiska tillämpningen. Om frågan huruvida borgenären har haft giltig
ursäkt att inte avbryta preskription kommer upp flera år efter den normala
preskriptionstidens utgång, leder ell sådant beräkningssätt till att man måste
bedöma om giltig ursäkt har förelegat vid varje årsskifte räknat från den
normala preskriptionstidens utgång. Enligl min mening är det en naturiigare
lösning alt räkna en enda förlängningsfrist från den dag borgenären inte längre
har giltig ursäkt. På det sättet uppnås också den fördelen att den tid
borgenären får till sitt förfogande för att avbryta preskriptionen alltid blir
ett år.
Lagrådet har inle framfört någon erinran mol alt
liden för förlängning enligt förevarande paragraf maximeras till lio år.
Mol
bakgrund av det anförda föreslår jag atl 3 5 för följande lydelse:
'"Har borgenären giltig ursäkt för atl ej
avbryta preskription i tid på grand av att han saknar kännedom om sin fordran
eller om vem som är gäldenär, på grund av att gäldenären icke kan anträffas
eller av annan anledning, preskriberas fordringen lidigast ett år efter den dag
sådan omständighet ej längre föreligger.
Preskriptionstiden får ej föriängas enligt första
stycket med mer än sammanlagt lio år."
4§ Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad
lydelse av förevarande paragraf
5§
Den av lagrådet föreslagna 15-årsfristen, räknad
från en fordrans tillkomst, kan få betydelse framför allt för två grupper av
fordringar, nämligen dels fordringar beträffande vilka parterna i avtal har
bestämt en framskjuten förfallodag, dels fordringar som kan göras gällande
först när ett visst villkor har inträffat. Bortsett från skadeståndsfordringar
torde även de hithörande villkorade fordringarna i allmänhet vara grundade på
avtal. I den mån det alltså är fråga om fordringar belräffande vilka parterna
har varit ense om eller åtminstone insett möjligheten av att fordringen kommer
alt kunna göras gällande först långt fram i liden flnns det enligt min mening
inte särskilt starka skäl för att införa en yttersta preskriptionstid räknad
från fordringens lillkomsl. Tvärtom kan en på det sättet beräknad
preskriptionstid medföra olägenheter, framför allt genom att borgenären kan bli
nödsakad att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd redan innan han kan kräva betalning.
Som lagrådet understryker kan emellertid den
föreslagna 15-årsfristen få betydelse inte bara i fall där det föreligger en
klar fordran av del angivna slaget utan också genom att bereda trygghet mot
ogrundade påståenden
Prop.
1976/77:5 255
om
gamla fordringar. Vad lagrådet uttalarom den mångfald olika situationer i vilka
en person skulle kunna få framgång med ett ogrundat påslående om en fordran
förefaller mig dock betydligt bverdrivet. Redan den omständigheten att
borgenären måste styrka grunden för sitt anspråk medför att ett grundlöst
påstående om en gammal fordran i allmänhet faller till marken om den uppgi vne
gäldenären bestrider betalningsskyldighet. I sådana fall då bedömningen är
beroende av något förhållande för vilket gäldenären har bevisbördan är givetvis
risken för olägenheter av det angivna slaget större, åtminstone teoretiskt
sett. 1 praktiken torde det dock endast i undantagsfall inträffa all påstådda
fordringar kan göras gällande med framgång. Samtidigt kan man naluriigtvis
aldrig helt utesluta risken för rättsförluster genom osanna påståenden och
fabricerad bevisning. Även med en 15-årsregel av den art som föreslås av
lagrådet kan sådana konsekvenser uppkomma.
Vad jag nu har sagt innebär alt jag i och för sig
medger atl en bestämmelse om en yttersta preskriptionstid från en fordrans
tillkomst i vissa fall skulle kunna ha betydelse även när det gäller andra
fordringar än skadeslåndsfordringar. Jag anser emellertid inte alt behovet av
att införa en sådan bestämmelse är särskilt framträdande.
Enligt min mening talar tvärtom starka skäl mot alt
införa en allmän beslämmelse om en sådan yttersta preskriptionstid. Den främsta
nackdelen med lagrådels förslag på denna punkt är att preskriptionslagen därmed
blir betydligt mer komplicerad än enligl del remitterade förslagel. Därmed ökar
också lillämpningssvårigheterna både för allmänheten och myndigheterna. Som jag
har understrukit i remissprolokollet är det angelägel atl regleringen blir så
enkel och enhetlig som möjligt. Det är önskvärt att undvika specialbestämmelser
även om resultatet i någol fall kan komma i strid med en lösning som ter sig
lämplig från teoretiska utgångspunkter.
I själva verket innebär lagrådets förslag, trots
att den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf är av subsidiär nalur,
att man för två olika syslem för beräkning av preskriptionstid. Förslagel till
preskriptionslag i departementspromemorian byggde på en liknande kombination
och innebar att en och samma fordran kunde bli underkastad två olika
preskriptionstider, dels en 10-årig från tillkomsten, dels en 3-årig från
förfallodagen. Som framgår av vad jag har anfört i remissprotokollet har
promemorieförslagel bl. a. i detta hänseende ansetts medföra sådana olägenheter
all det inte bör genomföras. Del av lagrådet förordade systemet medför
ytteriigare komplikationer, bl. a. på del sättet att del samtidigt kan löpa två
olika preskriptionslider med olika utgångspunkter belräffande en och samma
fordran. Beaktas bör sålunda alt 15-årsregeln träffar inte bara fordringar som
kan göras gällande tidigast 15 år efter tillkomsten ulan också fordringar som
förfaller tidigare men där preskriptionstiden inte har hunnit gå ut efter 15
år. Den föreslagna bestämmelsen får i så fall den verkan att den normalt
löpande preskriptionstiden förkortas.
Prop.
1976/77:5 256
Lagrådets förslag medför vidare att man vid
beräkning av preskriptionstid även i framtiden får dras med de inle obetydliga
problem som hänger samman med frågan när en fordran skall anses tillkommen och
som nu föreligger vid tillämpningen av preskriptionsförordningen. Denna
problematik har inte berörts av lagrådet utom så till vida ati det i andra stycket
av förevarande paragraf föreslås en särskild bestämmelse om när en
skadeståndsfordran skall anses tillkommen.
På grund av det anförda avstyrker jag förslagel om
utvidgning av bestämmelsen om en yttersta preskriptionslid lill alt gälla
fordringar i allmänhet. Däremot anser jag av skäl som jag har anfört i
remissprotokollet att det bör införas en yttersta preskriptionstid för
skadeståndsfordringar.
1 fråga om längden av den yttersta preskriptionslid
som bör ställas upp för skadeslåndsfordringar kan jag inte biträda lagrådets
förslag alt begränsa tiden till 15 år från den skadegörande handlingen eller
molsvarande. Som jag har anfört i remissprotokollet bör det beaktas att det på
vissa områden, t. ex. när det gäller produkt- och miljöskador, inle är ovanligt
att skadeeffekter uppstår mycket sent.
Vad särskilt gäller personskador inom arbetslivet
finns det visserligen, som lagrådet har framhållit, skäl alt uppmärksamma den
nya lag om arbetsskadeförsäkring som nyligen har antagits av riksdagen (SFS
1976:380) och som i praktiken ger rätt lill full ersättning för inkomstbortfall
vid arbetsskada, även om skada inträffar efter lång lid. Del bör dock noteras
att ersättning för åriig inkomstförlust enligl lagen är begränsad till 7.5 basbelopp.
Även med beaktande av den möjlighet lill ytteriigare ersättning som kan
föreligga enligt gällande avtal om trygghetsförsäkring, kan det inom
arbetslivet uppstå skador som inte läcks av de angivna försäkringsformerna,
låt vara all en sådan situation inle torde bli vanlig.
Mot all införa en lång yttersta preskriptionstid
för skadeståndsfordringar kan, som lagrådet har antytt, anföras att
möjligheterna för en skadeståndsskyldig att försäkra sig mot ansvar för sent
uppkommande skador kan vara begränsade. Emellertid torde en skadelidandes
möjlighet att försäkra sig mot sådana skador många gånger vara ännu mindre. När
del gäller den typ av skador som särskilt åsyftas här torde det som regel vara
mer befogat all den skadeslåndsskyldige får bära ett ansvar även vid framskjutna
skador än all den skadelidande blir utan ersättning eller att ersättningen blir
otillräcklig.
Slutligen vill jag erinra om all den föreslagna
bestämmelsen om en yttersta preskriptionstid för skadeslåndsfordringar är
avsedd att tillämpas även när det är fråga om höjning av ett redan fastställt
skadestånd. Hithörande frågor har inte berörts av lagrådet. Här kan f. ö.
bestämmelsen få betydelsefulla praktiska effekter också i fråga om skador på
vilka den nya lagen om arbetsskador inte är tillämplig, därför all skadan
inträffat före ikraftträdandet. Enligl min mening är en 15-årsiid alldeles för
kort för atl passa i omprövningsfallen.
Prop.
1976/77:5 257
På grund av det anförda föreslår jag att den
yttersta preskriptionstiden för skadeståndsfordringar enligl förevarande
paragraf skall vara 30 år från den skadegörande handlingen eller motsvarande
tidpunkt.
1 förtydligande syfte föreslår jag all del
uttryckligen anges att preskription enligt paragrafen inträder endast om inte
sådan åtgärd som medför preskriptionsavbrolt enligt 6 ; har vidtagits
dessförinnan.
6s
På de skäl som lagrådet har anfört biträder jag
förslaget till ändrad utformning av 6 vj 3 och 4.
7och8>?S
A v mitt ställningstagande till lagrådets förslag
om utvidgning av 5 >; följer atl någon ändring inle börgöras i 7 i;. Däremot
ansluterjag mig till lagrådels förslag att utforma 8 i; första stycket så, alt
del klart framgår atl bestämmelserna i 8 S alltid skall vara tillämpliga, när
borgenären har vidtagit ålgärd som anges i 6 i; 2-4, oavsett om åtgärden
innebär preskriptionsavbrolt eller ej.
Vad beträffar 8 ;; iredje stycket kan jag i och för
sig hålla med lagrådet om atl den föreslagna ettårsfristen ger utrymme för
visst missbrak på det sättet atl en borgenär upprepade gånger kan fö till stånd
ettårsföriängning utan att gäldenären får vetskap härom. Som lagrådet självt
påpekar framstår emellertid risken för sådant missbruk inle som särskill stor.
Jag vill också framhålla att en borgenär i allmänhet knappast kan hanågot att
vinna på att upprepade gånger väcka talan mot gäldenären ulan all fullfölja
förfarandet. Borgenären måste så gott som alltid antas vara primärt inriktad på
atl fö betalt för sin fordran.
Missbruk av det slag lagrådet nämner torde i
praktiken förekomma bara i sådana fall då gäldenären inte kan anträffas när
preskriptionstiden närmar sig sill slut. Det kan då i enstaka fall tänkas att
borgenären kan ha intresse av att väcka talan mol gäldenären enbart i syfte all
avbryta preskriplion och få en ettårig förlängning av preskriptionstiden, även
om borgenären inser att talan i övrigt är meningslös. Emellertid kan
borgenären, så länge inte lio år har gått från den ordinarie
preskriptionstidens utgång, som regel lika väl underiåia att vidta någon
preskriptionsavbrytande åtgärd över huvud taget, eftersom han, om han har
giltig ursäkt för atl inle avbryta preskriplion, får den önskade förlängningen
med stöd av bestämmelserna i 3 i;.
Enligt min mening framstår risken för sådana
missbruk som lagrådet nämner som så obetydlig att del inte finns skal au av den
anledningen förkorta ettårsfristen i 8 >; iredje stycket. F. ö. innebär en
förkortning av tiden inte att risken för missbruk elimineras utan endast au den
minskas. Vidare anser jag all en frisl på tre månader är väl kort för alt passa
i normalfallet, t. ex. då en borgenär utan illojala bevekelsegrunder har väckt
talan
Prop,
1976/77:5 258
vid
fel domstol och fått den avvisad. Dessutom är en frist på ett år enligt min
mening lämplig genom att samordning då uppnås med de tilläggsfrister som finns
i 3 och 4 5;.
På grund av det anförda avstyrker jag lagrådets
förslag om förkortning av ettårsfristen till tre månader.
lOi!
Jag ansluter mig till lagrådets förslag lill ändrad
lydelse av 10 § och lill de uttalanden som lagrådet har gjort i samband därmed.
15 S Jag tillstyrker lagrådets förslag lill ändrad
lydelse av förevarande paragraf
Utöver vad jag har anfört i det föregående bör
vissa redaktionella ändringar göras i de remitterade lagförslagen.
Jag vill i detta sammanhang också anmäla en
promemoria som har upprättats inom postverket och som rör frågan om
preskription av medel som står inne på postgirokonto. I promemorian framhålls
att postgirokontot lill skillnad från bankkontot är ett rent iransaklionskonto.
De medel som kontoinnehavaren sätter in är avsedda för betalningar av olika
slag och inte för sparande. När del gäller konton som inte rörts under viss tid
brukar postverket under vissa särskill angivna förutsättningar avsluta dem. Konlohavaren
kan emellertid få ut behållningen på kontot även om det är avslutat och även om
preskriplion har inträtt.
Enligl vad som sägs i promemorian skulle del vara
en onödigt omständlig utväg alt, som föreslagits i remissprolokollet, avveckla
postgirokonton genom all sätta ned behållningen i allmänt förvar. Beaktas bör
bl. a. atl behållningen på ett stort antal gamla konton understiger 10 kr.
Enligt promemorian är det i stället lämpligast att preskriptionslagens beslämmelser
blir tillämpliga beträffande fordran på medel som slår inne på postgirokonto.
Med de rutiner postverket tillämpar löper kontohavare ändå inte någon risk för
alt behållning på konto inte skall betalas ut till honom även efter preskriptionstidens
utgång.
Enligt min mening har del i promemorian anförts
beaktansvärda skäl för alt låta fordran på medel som slår inne på postgirokonto
omfattas av preskriptionslagen. Jag förordar därför att man slopar del undanlag
beträffande postgiromedel som har tagits upp i 1 >; andra stycket i det
remitterade förslaget lill preskriplionslag. En motsvarande justering bör ske i
1 ;:; iredje stycket lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i
allmänt förvar.
Slutligen
bör nämnas att förnyade nordiska överiäggningar om preskrip-
Prop. 1976/77:5 259
tion
har ägt rum sedan lagförslagen remitterades till lagrådet. 1 överläggningarna
har företrädare för justitiedepartementen i Finland, Norge och Sverige
deltagit.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen alt anlaga de
förslag som föredraganden har lagl fram.
Prop. 1976/77:5 260
Innehållsförteckning
Lagförslag........................................................ 3
Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde 1976-04-22 15
1 Inledning .................................................... .... 15
2 Gällande rätt ................................................ .... 16
2.1 Sverige................................................... .... 16
2.1.1 Preskriptionsförordningen..................... .... 16
2.1.2 Preskriptionsbestämmelser i andra författningar 18
2.2 Övriga
nordiska länder................................ 24
2.2.1 Danmark............................................. 24
2.2.2 Finland ............................................ 25
2.2.3 Norge ............................................. 26
3 Frågans tidigare
behandling.............................. 26
3.1 Nordiskt samarbete.................................... .... 26
3.2 Europarådet och Förenta Nationerna............. 29
4 Promemorian.................................................. .... 31
4.1 Huvuddragen i promemorieförslaget............... 31
4.2 Preskriptionstid ...................................... 32
4.2.1 Allmänt............................................. .... 32
4.2.2 Domfästa fordringar o. d...................... 36
4.2.3 Skuldebrevsfordringar.......................... 37
4.2.4 Fordringar på bank o. d........................ 38
4.2.5 Preskriptionstidens utgångspunkt........... 39
4.2.6 Föriängd preskriptionstid...................... 42
4.3 Avbrytande
av preskription.......................... 44
4.3.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder.......... 44
4.3.2 Tidpunkten för preskriptionsavbrott........ 48
4.4 Verkan
av preskriptionsavbrolt..................... 49
4.4.1 Preskriptionsavbrott genom erkännande.. .... 49
4.4.2 Preskripiionsavbrotl genom rättslig åtgärd o. d 49
4.4.3 Preskriptionsavbrolt genom erinran......... 52
4.5 Verkan
av preskription................................ 52
4.5.1 Allmänt............................................. 52
4.5.2 Ränta m. m....................................... 53
4.5.3 Kvittning ......................................... 53
4.5.4 Panträtt m.m..................................... 54
4.5.5 Flera gäldenärer................................. 55
4.5.6 Borgen............................................. .... 59
4.6 Tillämpningsområde ................................. 62
4.7 Ikraftträdande m. m................................... 63
Prop. 1976/77:5 261
5 Remissyttrandena........................................... 63
5.1 Allmänna synpunkter.................................. 63
5.2 Preskriptionstid......................................... 72
5.2.1 Allmänt............................................. 72
5.2.2 Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m. 81
5.2.3 Fordringar på bank o. d....................... 85
5.2.4 Preskriptionstidens utgångspunkt........... 86
5.2.5 Föriängd preskriptionslid....................... 93
5.3 Avbrytande
av preskription.......................... 95
5.3.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder.......... 95
5.3.2 Tidpunkten för preskriptionsavbrott .... 101
5.4 Verkan av preskriptionsavbrolt..................... 104
5.5 Verkan av preskription................................ 105
5.5.1 Allmänt .......................................... ... 105
5.5.2 Ränta m. m....................................... 106
5.5.3 Kvittning.......................................... ... 106
5.5.4 Panträtt m.m..................................... 107
5.5.5 Flera gäldenärer................................. 107
5.5.6 Borgen............................................. 108
5.6 Tillämpningsområde.................................... 110
5.7 Ikraftträdande m. m................................... 113
6 Föredraganden ............................................ 113
6.1 Allmänna synpunkter.................................. 113
6.2 Huvudregeln om preskriptionstidens längd....... 118
6.3 Undanlag från den normala preskriptionstiden.. ... 123
6.3.1 Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m. 123
6.3.2 Fordringar på bank o. d....................... 129
6.3.3 Skadeståndsfordringar m. m................. 133
6.3.4 Lönefordringar o. d............................. 139
6.3.5 Skattefordringar o. d.......................... 144
6.3.6 Fordringar mellan privatpersoner............ 145
6.4 Föriängd preskriptionslid.............................. ... 146
6.5 Avbrytande av preskription.......................... ... 153
6.5.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder.......... ... 153
6.5.2 Tidpunkten för preskriptionsavbrolt........ ... 163
6.5.3 Verkan av preskriptionsavbrott.............. 165
6.6 Verkan
av preskription................................ '68
6.6.1 Allmänt.................. ........................ 168
6.6.2 Ränta m.m........................................ 170
6.6.3 Kvittning.......................................... 171
6.6.4 Panträtt m. m.................................... 171
6.6.5 Flera gäldenärer................................. ... 173
6.6.6 Borgen............................................. ... 175
6.7 Tillämpningsområde.................................... .. 78
Prop.
1976/77:5 262
6.7.1 Allmänt............................................. 178
6.7.2 Följdändringar i speciallagstiftningen...... 180
6.7.3 Preskriplionslagens tillämplighet inom
speciallagstiftningen 186
6.8 Internalionella förhållanden.......................... 190
6.9 Ikraftirädande m. m................................... 195
7 Upprättade lagförslag ................................... 196
8 Specialmolivering............................................ ... 197
8.1 Förslaget till preskriptionslag........................ 197
8.2 Förslagettilllagomändringiförordningen(1862:10s.
Domtioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer .............................................. 218
8.3 Förslaget lill lag om ändring i föräldrabalken..... 218
8.4 Förslagen till lag om ändring i förordningen den 28
juni 1798
och
lag om upphävande av lagen 1946:843.... ... 218
8.5 Förslagen till lag om ändring i lagen (1927:56)
om gälds be
talning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och
lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt
lill
medel som innestå hos offentlig myndighet. 219
8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s.
1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar............................................. 219
8.7 Förslagel till lag om ändring i vattenlagen
(1918:523) 219
8.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1931:152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens 220
8.9 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter 220
9 Hemställan................................................... ... 220
10
Beslul ......................................................... ... 220
Bilaga
1 Promemorieförslagen............................. 221
Bilaga 2 De remitterade
förslagen.......................... 227
Utdrag av lagrådels
protokoll den 21 juni 1976........ 239
Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 26 augusti 1976 252
Doktrin (3)
- Vera Bolmgren, Preskription vid fördröjda skador, SvJT 2023 s. 725, på s. 727 · Fritt tillgänglig
- Några anteckningar om preskription av skadestånd, SvJT 1993 s. 72, på s. 78 · Fritt tillgänglig
- Kurt Grönfors, Svensk rättspraxis Sjörätt och annan transporträtt 1971-1975, SvJT 1977 s. 600, på s. 612 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
117 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (74)
74 kopplingar i 21 dokument.
- SOU 2026:43 Åtgärder mot överskuldsättning s. 234 i texten
- Prop. 2025/26:239 Vindkraft i kommuner s. 51 om s. 32 i texten
- SOU 2008:82 Vägen tillbaka för överskuldsatta s. 179 · s. 185 om s. 117 i texten
- Prop. 1990/91:197 om produktskadelag s. 75 om s. 187 · s. 123 om s. 187 · s. 326 om s. 187 i texten
- Bet. 1990/91:LU1 Konsumentkreditfrågor i texten
Rättsfall (7)
7 kopplingar.
- RH 2007:52 om s. 189 ur registret
- NJA 2014 s. 107 »Den dödes borgen« om s. 176 i texten
- AD 2002 nr 49 om s. 140 i texten
- NJA 1999 s. 232 om s. 187 i texten
- NJA 1997 s. 250 om s. 187 i texten
Doktrin (36)
36 kopplingar i 9 dokument.
- Jacobson, Preskriptionens funktioner, 2005 s. 311 · s. 313 · s. 317 om s. 28 · s. 318 om s. 113 · och 11 till i texten
- Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, 1977 s. 49 · s. 100 om s. 25 · s. 101 om s. 24 · s. 101 om s. 26 · och 3 till i texten
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 292 om s. 168 · s. 293 om s. 115 · s. 298 om s. 156 · s. 299 om s. 152 · och 1 till i texten
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 171 om s. 107 · s. 171 om s. 218 · s. 175 om s. 107 i texten
- Arnesdotter, Moderna betalningsmetoder, 1996 s. 111 · s. 238 i texten