om ändring i jordabalkens regler om inteckning, m.m.
41 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:72, om ändring i jordabalkens regler om inteckning, m.m.
Dokumentets text
Prop.
1976/77: T
Regeringens proposition
1976/77:72
om
ändring i jordabalkens regler om inteckning, m. m.;
beslutad
den 17 februari 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
sora har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
SVEN
ROMANUS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Proposiiionen innehåller förslag till ändring i
jordabalkens regler om inteckning. Förslaget innebär att flera inteckningar i
fast egendom resp. tomträtt skall kunna sammanföras till en enda inteckning
utan att företrädesrätten i förhållande till inteckningar med sämre rätt
ändras. Kre-ditinrättningaraa raåste i dag ofta ta emot flera pantbrev på låga
belopp som säkerhet för en och samma kredit. Genom sammanföring öppnas
möjlighet att på ett enkelt sätt minska antalet inteckningar och därmed
pantbrev i en fastighet eller tomträtt till, fördel för såväl kreditinstituten
som inskrivningsväsendet.
Lagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.
1
Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 72
Prop. 1976/77: 72 2
1
Förslag tm
Lag
om ändring i jordabalken
Härigenom
föreskrives i fråga om jordabalken dels att 17 kap. 8 § skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i baiken skall införas en ny paragraf, 22 kap. 8 a §, av
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
17
kap.
8
§
Ora raöjUghet att bestäraraa Om
möjlighet att bestämma
företrädet mellan flera inskriv- företrädet mellan flera inskriv
ningar som sökes på samma in- ningar som sökes på samraa in
skrivningsdag på annat sätt än sora skrivningsdag på annat sätt än som
angivits fömt samt om ändring i angivits fömt samt om ändring i
företrädesordningen genora ned- företrädesordningen genom sam-
sättning finns bestäramelser i 22 manföring eller nedsättning finns
och 23 kap. bestämmelser i 22 och 23 kap.
22 kap. 8a §
Inteckningar som besvärar endast en fastighet får
på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevens innehavare
sammanföras till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med
den företrädesrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående
inteckningarna som gäller med sämsta rätt.
Sammanföring får ske endast om inteckningarna
besvärar hela fasligheten och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart
efter varandra eller efter varandra med avbrott endast för inskrivning av
rättighet.
Inteckning som avses i första stycket skall
förklaras gälla för ett lägre belopp än det vartill de sammanförda
inteckningarna sammanlagt uppgår, om sökanden begär det och pantbrevens
innehavare medger det.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977. 1 Baiken omtryckt 1971:1209.
Prop. 1976/77: 72 3
2
Förslag till
Lag
om ändring 1 stämpelskattelagen (1964: 308)
Härigenora föreskrives att 11 och 12 §§
stämpelskattelagen (1964: 308) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
11
§=
Beviljas inteckning eller förklaras ansökan om
inteckning vilande, skall stämpelskatt erläggas. Med bevUjande av inteckning
likställes i denna lag att inteckning överföres från skeppsbyggnadsregistret
tUl skeppsregistret.
Skatten utgår med fyra kronor för varje fullt
tusental kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning beviljas eller
ansökan om inteckning förklaras vUande, dock lägst raed tio kronor.
Skatteplikt
föreUgger icke, när
1)
inteckning raeddelas i jämväg
för allmän trafik;
2)
vilandeförklarad ansökan om
inteckning fullföljes;
3)
inteckning raeddelas på gmnd av
4 § lagen (1927: 79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund
av brandförsäkringsavtal;
4) utbyte
av pantbrev, vilande- 4) sammanföring av inteckning-
bevis eller intecknad fordrings- ar eller utbyte av pantbrev, vilan
handling äger rum; debevis eller intecknad fordrings-
handling äger mm;
5)
inteckning utsträckes till att
avse ytterligare en eller flera fastigheter eller ytterligare ett eller flera
luftfartyg;
6)
nytt pantbrev eller
vilandebevis utfärdas i fall som avses i 22 kap. 5 § tredje stycket jordabalken
och i 10 § andra stycket lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling;
7)
sådan åtgärd vidtages
beträffande inteckning i luftfartyg som avses i 29 eller 30 § lagen (1955: 227)
om inskrivning av rätt tiU luftfartyg; eller
8)
inteckning meddelas i
skeppsbygge.
12 §
Har en eller flera inteckningar, helt eller till
visst belopp, dödats eller av annan anledning upphört att gälla och bifalles
eller vUandeförklaras senare ansökan om en eller flera nya inteckningar i
egendom, som helt eller delvis omfattades av den eller de tidigare
inteckningarna, skall skatten nedsättas med belopp motsvarande skatten för den
eUer de tidigare inteckningarna. Sådan skattenedsättning skall dock äga rum
endast om den eller de nya inteckningarna beviljas eller ansökan därom
förklaras vilande inom ett år efter det att den eller de tidigare
inteckningarna upphörde att gälla.
Har skatt tillgodoräknats enligt första stycket,
skall anteckning därom göras på handling till den eller de inteckningar som
upphört att gälla.
1 Författningen omtryckt 1971: 454. Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974:
864.
2 Senaste
lydelse 1974: 887.
Prop. 1976/77: 72 4
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i denna para-' graf gäller icke, om
inteckning, helt eller till visst belopp, upphört att gälla till följd av
beslut orn sammanföring.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.
Prop. 1976/77: 72 5
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1976-12-15
Närvarande:
statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Ttuesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Romanus
Lagrådsremiss
om ändring i jordabalken, m. m.
1
Inledning
Jordabalken (JB) har trätt i kraft den 1 januari
1972. I 22 kap. JB finns bestämmelser ora utbyte av pantbrev. Pantbrev får på
ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare
bytas ut mot två eUer flera nya pantbrev. Utbyte av flera pantbrev mot ett enda
kan däremot inte ske. Förslag om sådant utbyte faims upptaget i det tUl
lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget tiU jordabalk.
Bestämraelsema togs emeUertid inte upp i det förslag till jordabalk som
förelades riksdagen i prop. 1970: 20.
Stockholms läns stadshypoleksförening har i
skrivelse den 5 september 1975 hemställt att frågan om utvidgning av
utbytesinstitutet till att avse även utbyte av flera pantbrev raot ett enda tas
upp till ny behandling.
Efter remiss har yttranden över framställningen och
en den 22 december 1975 inom justitiedepartementet upprättad promemoria med
vissa kompletterande frågor avgetts av Göta hovrätt efter hörande av
Norrköpings tingsrätt, inskrivningsmyndigheterna i Jönköpings, Växjö och
Västerviks domsagor samt Falköpings tingsrätt domstolsverket, centralnämnden
för fastighetsdata (CFD), kammarkollegiet, bankinspektionen, bostadsstyrelsen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypolekskassa.
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund. Föreningen mellan
orabudsraärmen hos Sveriges landshypoteksinstilulion, Stadshypoteks
tjänstemannaförenings Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund och
Föreningen Sveriges kronofogdar. Post-och Kreditbanken har förklarat att banken
ansluter sig till innehåUet i Svenska bankföreningens yttrande.
ti
Riksdagen 1976177. 1 saml Nr 72
Prop. 1976/77: 72 6
2
Gällande rätt
Enligt 22 kap. 8 § JB får pantbrev genom beslut av
inskrivningsmyndigheten bytas ut mot två eller flera nya pantbrev. Ansökan om
utbyte kan göras av fastighetsägaren efter medgivande av pantbrevels innehavare.
Pantbrevet skall ges in till inskrivningsmyndigheten. På begäran skall i
beslutet anges i vilken ordning de nya pantbreven sinsemellan skall medföra
företrädesrätt. Meddelas inte sådant beslut, gäller de nya pantbreven med lika
rätt.
Utbytesinstitutet i JB kan inte användas för att
byta ut flera pantbrev mot ett enda.
Det resultat raan vill nå genora utbyte av pantbrev
kan också vinnas genom dödning och ny inteckning. Detla tillvägagångssätt
brukar kallas sanering. Besväras fastighet av flera inteckningar, måste
emellertid samtliga dödas och ersättas med nya inteckningar för att den urspmngliga
företrädesordningen skall bibehållas. Har avstyckning skett från fastigheten,
innebär saneringen att inteckningama upphör att gälla i av-styckningen, om det
inte uttryckligen anges att de nya inteckningarna skaU omfatta också
avstyckningen. Saneringen får med andra ord samma verkan som en relax. Med
hänsyn till bl. a. nämnda förhållanden innebär saneringen inte alltid en
framkomlig väg. Sanering har också ansetts medföra vissa risker för
kreditgivarna, se bl. a. Svensk Juristlid-ning 1974 s. 710.
3
Tidigare förslag
Utbyte av inteckningar reglerades före tillkomsten
av JB av 21 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.
Bestämmelsen medgav inte att flera inteckningshandlingar byltes ut mot en
enda.
Lagberedningen förordade i sitt förslag till
jordabalk (30 kap. 12 §) att utbytesinstitutet skulle utvidgas till att avse
utbyte av flera pantbrev mot ett eller flera nya (SOU 1960: 25 s. 769). Det
eller de nya pantbreven skulle därvid bli bärare av de panträtter som grundats
genom de gamla pantbrevens intecknande. Som fömtsättning för sådant utbyte
skulle gälla att inteckningama hade samraa förmånsrätt eller förmånsrätt
omedelbart efter varandra. Om det senare inte var fallet, förutsattes
erforderlig justering före utbytet korama till stånd genom postposition.
Det utvidgade utbytesinstitutet togs också upp i
jordabalksutredningens förslag med de ändringar som påkallades av utredningens
regler beträffande pantbrevets form och utfärdande (SOU 1963: 55 s. 404). Förslaget
återkom också i det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget
till jordabalk (prop. 1970: 20 B s. 647). Lagrådet anförde i sitt utlåtande bl
a. (prop. 1970: 20 A s. 301):
Prop. 1976/77: 72 7
Med det betraktelsesätt som anlagts i det
föregående innebär det andra i förevarande paragraf föreslagna förfarandet
utbyte av flera pantbrev mot ett att två inteckningar sararaanförs till en.
Ett sådant förfarande kan ej anses helt invändningsfriti. Företrädesrätten för
de skUda beloppen är att räkna från ansökningsdagama för de tidigare inteckningarna;
detta torde ej vålla någon olägenhet med hänsyn tUl kravet att inteckningarna
skall ha lika företrädesrätt eUer företrädesrätt omedelbart efter varandra.
Emellertid kan läget vara det att borgenären har en gällande panträtt på grund
av det ena pantbrevet, medan upplåtelsen av panträtt på grund av det andra
pantbrevet är ogiltig till följd av exempelvis bristande god tro. Avser
inteckningarna flera fastigheter, kan fördelningen av ansvaret mellan
fastigheterna skola ske efter olika gmnder beträffande de urspmngliga
inteckningarna.
Sammanföringen av inteckningama kan självfallet ej
få påverka dessa sist antydda förhåUanden och vissa rättsverkningar av de
ursprungliga inteckningama måste därför bestå även efter sammanföringen. De här
angivna förhållandena gör, att det ej alltid står klart vUken rätt innehavet
av det nya pantbrevet medför. Upptagande av det institut varom nu är fråga bör
därför ej ske med mindre ett betydande praktiskt behov föreligger. Vad i remissprotokollet
anförts ger ej material för bedömande av sistnämnda spörsmål. Vidare må
framhållas, att en fömtsättning för sammanföring självfallet är att
inteckningarna gäller i samma fasta egendom. Detta bör komma till uttryck i
lagtexten.
Med hänvisning till lagrådets uttalande och med
erinran om de möjligheter som nyinteckning i saraband raed heldödning
innefattar ansåg föredragande departeraentschefen den föreslagna utvidgningen
av utbytesinstitutet kunna undvaras (prop. 1970: 20 A s. 417). I det förslag
som förelades riksdagen avsåg institutet utbyte endast det fallet att ett pantbrev
byts ut mot flera nya.
4
Stadshypoteksföreningens framställning
Stockholms läns stadshypoleksförening erinrar
inledningsvis om att det i gången tid var vanligt att den som skulle belåna sm
fastighet tog ut flera inteckningar för ett och sarama låneförhållande.
Härigenom kunde han i raån av gjorda kapitalavbetalningar successivt återfå
delar av det ursprungUga hypoteket för att vid uppkommande behov belåna dessa
på annat håll. Denna sedvana i förening raed de förr allmänt låga fastighetsvärdena
har lett till att garala fastigheter sora regel är belastade med många och små
inteckningar i nutida priraärlåneläge. TiU detta resultat har också bidragit
bruket av metoden att uppdela inteckning i och för anpassning av pantsäkerheten
efter uppkomna ändringar i låneförhållanden.
I takt med den fortskridande värdeutvecklingen på
fastighetsmarknaden har det enligt föreiungen för det äldre
fastighetsbeståndets del kommit alt ställas krav på allt större primärlån. De
numera så vanliga fallen där ombyggnads- och moderniseringsåtgärder genomförs
har ytterligare ökat behovet av beloppsmässigt stora lån. För den som beviljar
en större
Prop.
1976/77: 72 8
kredit
och i synnerhet för den som lämnar ett långfristigt lån är det högst
irrationellt att som säkerhet behöva ta hand om, registrera och förvara ett
stort antal inteckningar i småvalörer.
De angivna förhåUandena har enligt föreningen gång
efter annan aktualiserat frågan om införande av en möjlighet att sammanföra
flera inteckningar till en enda, och föreningen erinrar om de lagförslag angående
ett utvidgat utbytesinstitut som förekom under förarbetena till JB.
Föreningen
anser att den år 1964 införda möjligheten till intecknings-sanering är ett steg
raot en lösning av problemet med talrika inteckningar på små belopp men pekar
samtidigt på de risker som enligt föreningen är förknippade med åtgärden.
Föreningen menar vidare att sanermgs-raetoden har begränsad användning. Sålunda
är det inte ovanligt att något pantbrev i fastigheten har förkommit. En
sanering här skulle leda till att det förkomna pantbrevet fick bättre
företrädesrätt än alla de pantbrev som saneringsförfarandet omfattar. Ett
annat problem uppkommer, om fastighetsbelåningen är fördelad på flera
borgenärer. I sådana fall kan saneringsprojektet gå om intet genom obenägenhet
från någon av dessa att medverka. Den, vars lånesäkerhet består av endast ett eller
ett fåtal pantbrev, har uppenbarligen ingen fördel av åtgärden men får likväl i
annans intresse underkasta sig besväret att tillhandahålla sina pantbrev och
avkräva fastighetsägaren en ny pantsättningsklausul. En vägran att medverka i
en sådan situation kan enligt föreningens raening vara förståelig. Föreningen
anser också att saneringsmetoden är arbetskrävande, om fastigheten är belånad
på flera håll. I regel åtar sig någon av borgenärerna oftast primärlångivaren
eftersom han bmkar ha störst intresse av saneringen att ombesörja åtgärden
för allas gemensamma räkning. Han infordrar därvid de övriga långivarnas
pantbrev och avger i utbyte raot dessa en förbindelse att tUlhandahålla nytt
pantbrev med avsett inomläge. Sedan inskrivningsmyndigheten färdigbehand-lat
ärendet, återstår det för den som ombesörjer saneringen att distribuera de nya
pantbreven i enlighet med avgivna förbindelser.
Enligt
föreningens uppfattning är det angivna förfarandet onödigt omständUgt, om det
endast föreligger behov av sanering beträffande de äldsta inteckningama. Enligt
föreningen är det frärast på denna nivå som splittringen på många
inteckningshandlingar är speciellt framträdande. För att åstadkomma rationella
inteckningsförhåUanden beträffande en fastighet skulle det därför oftast vara
tUlräckligt med en omreglering av enbart botteninteckningarna. Enligt
föreningens uppfattning skulle det vara värdefullt från alla synpunkter, om en
"fusion" av botteninteckningar skulle kunna genomföras utan att
sådana inteckningar påverkas som är väl anpassade till resp.
kreditförhållanden. Det nya pantbrevet skulle direkt inträda i de utbyttas
företrädesrätt med ett oförändrat fas-tighetsimderlag. Sammanföringen skulle
kunna genomföras utan samtycke av fastighetsägarens make, eftersom åtgärden
inte iimebär någon
Prop. 1976/77:72 9
ökad
inteckningsbelastning på egendomen. Inte heller behöver den som önskar
genomföra sammanföringen engagera övriga pantbrevsinnehavare, eftersom
åtgärden inte berör deras rätt. Därmed skulle också den som genomför en
sanering befrias från nuvarande besvär med att interimistiskt säkerstäUa
övriga borgenärer under den tid åtgärden genomförs.
Den föreslagna utvidgningen av utbytesmstitutet
skulle enligt föreningen också vara till gagn för inskrivningsväsendet.
MöjUgheterna att förenkla svåröverskådliga inteckningsförhållanden skulle
väsentligt underlättas, en angelägenhet av särskUd vikt inför den förestående
omläggningen till fastighetsdatabank. Att intresset för detta är betydande har
föreningen fått bekräftat med sina förbindelser raed
inskrivningsrayn-digheterna inom Stockholms län.
Föreningen erinrar i sin framstälkiing om att 27 §
lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken innebär att gäldenär, vars låneförhållande
regleras genom omslagsrevers från tiden före balkens ikraftträdande, har rätt
att påfordra att i stället för 6 kap. 3 § JB äldre bestämmelser om ränta på
inteckningen skall tillämpas så länge sarama låneförhållande består.
Föreningen menar att denna övergångsbestämmelse inte bör vara till hinder,
eftersom en samraanföringsåtgärd tekniskt fömtsätter fastighetsägarens
samtycke. Ägaren får nämligen fömtsättas ha avstått från sin rätt att åberopa
äldre panträttsregler i och med att han medverkar till utbytet.
Under åberopande av det anförda hemställer
föreningen att det av lagberedningen framförda och av lagrådet på visst sätt
kompletterade förslaget om utvidgning av utbytesinstitutet till att avse även
utbyte av flera pantbrev mot ett enda tas upp till ny behandling.
5
Remissyttrandena
Stadshypoteksföreningens framställning har fått ett
övervägande positivt gensvar vid remissbehandlingen. Förslaget att införa
raöjlighet att sammanföra inteckningar tillstyrks av bankinspektionen,
bostadsstyrelsen, Norrköpings tingsrätt, inskrivningsmyndigheten i Västerviks
domsaga. Konungariket Sveriges stadshypolekskassa, Sveriges föreningsbankers
förbund. Svenska försäkringsbolags rikförbund. Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstilulion raed instämmande av Sveriges allmänna
hypoteksbank Stadshypoteks tjänstemannaförening och Advokatsamfundet.
Flertalet av de angivna remissinstanserna anser att sammanföringsinstitutet
bör begränsas till enstaka fastigheter. En motsatt uppfattning redovisas
endast av bostadsstyrelsen, Norrköpings tingsrätt. Konungariket Sveriges
stadshypolekskassa och Stadshypoteks tjänstemannaförening, vilka anser att
institutet skall orafatta även gemensamt intecknade fastigheter.
Prop. 1976/77: 72 10
En mera reserverad attityd tUl förslaget redovisas
av kammarkollegiet, inskrivningsmyndigheten i Jönköpings domsaga,
inskrivningsmyndigheten i Växjö domsaga. Bankföreningen, Post- och
Kreditbanken och Föreningen Sveriges kronofogdar. Enligt deras mening bör
institutet inte införas med mindre ett betydande behov visas föreligga.
Reglerna bör i så fall göras enkla och lätta att tillärapa. Av dessa
reraissinstanser är det endast inskrivningsmyndigheten i Växjö domsaga som
anser att institutet bör tillämpas även på gemensamma inteckningar. Övriga
remissinstanser förordar en begränsning tiU enstaka fastigheter.
Tre reraissinstanser, näraligen Göta hovrätt,
Sparbanksföreningen och Domareförbundet, tillstyrker att frågan utreds
ytterUgare. Av dessa anser Sparbanksföreningen önskvärt att institutet införs
och frarahåller att det skulle vara en väsentlig vitming att få till stånd ett
saramanförings-institut även om det skulle begränsas till att avse endast
enstaka fastigheter. Hovrätten anser att probleraen med att införa ett nytt
samman-föringsinstitut inte är så slora att förslaget bör avvisas utan närmare
utredning. Utgångspunkten bör därvid vara att institutet skall avse även gemensamt
intecknade fastigheter. Domareförbundet menar att utredningen kan visa att
institutet bör begränsas tiU sådana fall där homogenitet är fullt genoraförd,
dvs. saratiiga inteckningar besvärar endast en fastighet eller möjligen flera
fastigheter på exakt sarama sätt.
Domstolsverket avstyrker förslaget såvitt avser
gemensamma inteckningar. Att införa ett institut som inte är generellt
tillämpligt beträffande alla inteckningar strider enligt verkets mening emot
principerna i JB. Även om institutet begränsas till att avse endast enstaka
fastigheter uppkomraer vissa praktiska svårigheter samtidigt som en inte
önskvärd utveckling från den pågående saneringsverksamhelen kan uppkomma. I
första hand bör det dock ankomraa på kreditinrättningarna att avgöra humvida
det praktiska behovet av att kunna saramanföra inteckningar i enstaka
fastigheter är så stort att förslaget bör genomföras i den delen.
Förslaget
avstyrks helt av Falköpings tingsrätt.
Mest positiv tUl förslaget är Konungariket Sveriges
stadshypolekskassa. Den fråga som tas upp i skrivelsen från
stadshypoteksföreningen är enligt stadshypotekskassan av intresse för samtiiga
till kassan anslutna stadshypoteksföreningar. För föreningarnas del är det
praktiska behovet av att kunna sammanföra inteckningar stort. Kassan föreslår
därför att ett nytt institut införs som innebär att inteckningar, som gäller
med förmånsrätt efter varandra, kan föras samman. Härigenom kan exempelvis
flera botteninteckningar i en belånad äldre fastighet ersättas av en inteckning
utan att övriga inteckningshavare behöver medverka. Ett sådant nytt
sammanföringsinstitut bör också innebära betydande lättnader i
in-skrivningsmyndighetemas arbeie med genomgången av inteckningsförhållandena
vid omläggning till dataregister. Det föreslagna samman, föringsinstitutet bör
enligt stadshypotekskassan kunna tUlämpas även i
Prop. 1976/77: 72 H
fråga
om geraensarama inteckningar, ora berörda inteckningar besvärar sarama egendom.
Stadshypoteks tjänstemannaförening instämmer i
sladshypotekskassans synpunkter. För att belysa det praktiska behovet av det
ifrågasatta sammanföringsinstitutet lämnar föreningen några uppgifter från en
undersökning som gjorts hos Skånes stadshypoleksförening för att utreda hur
många pantbrev som ligger till säkerhet för av föreningen utlämnade lån.
Undersökningen utvisade följande resultat avseende 2 500 låneärenden
upplagda under tiden 19091965:
säkerhet
510 pantbrev . 782 fall
säkerhet 1020 pantbrev 376
fall
säkerhet 2030 pantbrev 68faU
säkerhet 3040 pantbrev 24
fall
fler än 40 pantbrev 13 fall
De angivna förhållandena torde enligt föreningen
vara likartade hos flertalet stadshypoteksföreningar. Mängden av pantbrev ger
upphov tUl mycket onödigt merarbele inte bara för långivarna utan även för revisorer,
inskrivningsmyndigheter, lagsökningsavdelningar och exekutiva myndigheter. Det
praktiska behovet av ett saramanföringsinstitut bedÖras därför av föreningen
vara raycket stort.
Att behov föreligger av ett förenklat förfarande
för sanering av inteckningsförhållanden i fastigheter bekräftas av
bankinspektionen. Behovet torde vara störst i hyresfastigheter och mindre i
jordbruksfastigheter. Med hänsyn till det behov som synes föreUgga anser
inspektionen att en förenkling bör komma lUl stånd. Inspektionen tillstyrker
dock endast att ett sammanföringsinstitut avseende enstaka fastigheter genomförs.
Bostadsstyrelsen instämmer i vad
stadshypoteksföreningen uttalat om de med inteckningssanering förenade riskerna
och den begränsning i saneringsinstitutets användning som följer härav för t.
ex. det ändamål som avses med stadshypoteksföreningens fraraställning. Den av
stadshypoteksföreningen berörda frågan är inle av praktisk betydelse för styrelsen
och länsbostadsnäranderna, eftersora deras inteckningssäkerheter i allraänhet
kan anpassas tiU ett föregående lånebeslut. I viss omfattning förekommer det
emellertid i saraband med lån tUl äldre flerfamiljshus att styrelsen och
länsbostadsnämnderna måste ta emot ett flertal inteckningar i mindre valörer
som säkerhet för ett och samma lån. Ett sammanföringsinstitut bör kunna avse
även gemensamt intecknade fastigheter.
Sparbanksföreningen anser rent allmänt i likhet med
stadshypoteksföreningen att det är önskvärt att ett förenklat
sammanföringsinstitut införs. Om det i en komraande utredning i frågan skulle
visa sig vara
Prop. 1976/77:72 12
förenat
med särskilda svårigheter att göra ett sammanföringsinstitut till-lämpUgt på
gemensamt intecknade fastigheter, skulle det enligt föreningens mening vara en
väsentlig vinning att få till stånd ett sådant institut även om detta skulle
begränsas tUl att avse enstaka fastigheter.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att ett
sammanföringsinstitut koraraer att få en något begränsad räckvidd men att det
ändå kommer att fylla en praktisk funktion och vara tUl stor fördel för kreditgivare
med bottenkrediter. Enligt förbundets mening bör emellertid institutet begränsas
till att avse endast enstaka fastigheter.
Enligt Sveriges föreningsbankers förbund är behovet
av elt saramanföringsinstitut mindre hos t. ex. föreningsbankema än hos
stadshypoteks-organisationen. Med den inriklning föreningsbankerna har på sin
kreditgivning, som till stor del är placerad i fastigheter på landsbygden där
olika fastighetsbildningsåtgärder i många fall redan framtvingat saneringar,
är i flertalet fall inte avsaknaden av ett sammanföringsinstitut påfallande
besvärande. Institutet kommer dock att få praktisk betydelse, varför förbundet
tUlstyrker föreningens förslag under förutsättning att enkla och klara regler
skapas. Om det över huvud taget går att lösa problemen vid sammanföring av
gemensamma inteckningar blir resultatet enligt förbundets mening antagligen
alltför komplicerat. Institutet kan därför säkert med fördel begränsas tUl
enstaka fastigheter.
Liknande synpunkter framförs av Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilulion raed vUken Sveriges allmänna
hypoteksbank instäraraer. Föreningen anför bl. a. att det är väl känt att avsaknaden
av ett sammanföringsinstitut är besvärande för stadshypoteksföreningar och
andra kreditinstitutioner, som är engagerade i kreditgivning mot säkerhet av
stadsfastigheter. Problemen har inte samma aktualitet i
landshypoteksföreningarnas verksamhet. Detta beror främst på att
inteckningsförhållandena successivt har sanerats, ofta i saraband med
avstyckningar och andra fastighetsbildningsåtgärder. En anledning tUl att
sanering har kunnat genoraföras i den omfattning som skett kan vara att
privatbelåning av inteckningar i jordbmksfastigheter är mer sällsynt, i vart
fall privatbelåning hos annan än nära släkting. Det oaktat stöder föreningen
stadshypoteksföreningens fraraställning under fömtsättning att ett
sararaanföringsinstitut kan ges en enkel och ändamålsenlig utformning.
Institutet bör utan olägenhet kunna begränsas tUl att avse inteckningar som
gäller enstaka fastigheter.
Enligt Advokatsamfundet torde behovet av det
föreslagna sammanföringsinstitutet bäst kunna bedömas av banker och andra
fastighets-kreditinrättningar samt av dorastolarnas inskrivningsavdelningar.
Samfundet kan emellertid med den erfarenhet som är representerad inom
samfundet instämma i stadshypoteksföreningens skäl för införande av ett
sammanföringsinstitut. Samfundet anser att det i och för sig inte finns något
som hindrar att det föreslagna institutets användningsområde be-
Prop. 1976/77: 72 13
gränsas
till enstaka fastigheter. Detla skuUe också bäst överensstämraa med den
försiktiga inställning till geraensarama inteckningar som över huvud taget
präglar JB.
Bankföreningen och Post- och Kreditbanken anser att
det för affärsbankernas del inte föreligger något påtagligt praktiskt behov av
den föreslagna utvidgade utbytesraöjligheten. Skall förslaget genoraföras, bör
en föratsättning vara att regelsystemet blir enkelt och lätt att tUlämpa.
Kammarkollegiet anför att det utvidgade
utbytesinstitutet inte bör genomföras ulan alt ett betydande behov visas
föreligga. I vart fall bör institutet begränsas till enstaka fastigheter.
Enligt kollegiets mening har riskerna vid sanering överbetonats, eftersom
lämpliga förbehåll kan göras för att skydda panträttshavama. Liknande synpunkter
framförs av Föreningen Sveriges kronofogdar som anser att det framlagda
förslaget inte är särsldlt angeläget. Ett saramanföringsinstitut bör därför
komma till stånd endast om reglema kan göras enkla och schablonartade, så att
de inte endast innebär att ansvaret för kontrollåtgärder överförs från
kreditinrättningar till statliga institutioner som inskrivningsmyndigheter och
exekutiva organ. Föreningen ställer sig därför tveksam till den föreslagna
reformen. I alla händelser bör samraanföring av gemensamraa inteckningar inte
tUlåtas.
Göta hovrätt konstaterar inledningsvis i sitt
yttrande att sanering är förenad med vissa risker. Dessa kan dock förebyggas
genom att sökanden uppställer villkor för åtgärdens genomförande. En nackdel
med saneringen är dock att den fordrar åtskilligt arbete både i fråga om
undersökning av gravations- och fastighetsbUdnuigsförhållanden och i fråga om
inhämtande av erforderliga medgivanden samt vid expediering i samband med
åtgärderna. Om ett utbyte av flera inteckningshandlingar mot en enda med samma
rättsverkningar i alla hänseenden skulle kunna ske utan det merarbele som
uppkommer vid sanering skulle enligt hovrätten mycket vara att vinna i
fastighetskreditens intresse.
Enligt hovrättens mening bör det föreslagna
institutet, om det skall införas, liksom övriga inteckningsåtgärder enligt JB
vara i princip till-lämpligt beträffande såväl inteckningar vilka gäUer i en
fastighet som gemensamma inteckningar. Hovrätten diskuterar därefter särskilt
de problemställningar som raåste lösas, om institutet görs tiUämpligt på
gemensamraa inteckningar. Sammanfattningsvis anser hovrätten att de problem som
kan bedömas möta att reglera sammanföringsinstitutet inte är så betydande att
förslaget bör avvisas utan närmare utredning. Utgångspunkten för en sådan
utredning bör enligt hovrättens mening vara att institutet skall ha det
innehållet att det skall avse sammanföring av inteckningama, att det i princip
skall vara tillämpligt även beträffande gemensamma inteckningar, att de
inteckningar som skall sararaanföras skall gälla med sarama företrädesrätt
eller med företrädesrätt efter varandra utan avbrott för annat än inskrivning
för rättighet,
t2 Riksdagen 1976J77. 1 saml Nr 72
Prop. 1976/77: 72 14
att
den nya inteckningen skall inträda i den företrädesrätt sOm tiUkora-mer den av
de tidigare intecknragama som gäller med sämsta rätt, att samtliga inteckningar
som skall sammanföras måste gälla i sarama fastigheter men att tillämpningen
av horaogenitetsregeln bör ske raed beaktande av att åtgärden ej innebär
nyinteckning samt att reglerna måste utformas så att rättsverkningarna av de
särskilda tidigare inteckningama upphör genom sammanföringen.
Även Domareförbundet tUlstyrker att frågan utreds
närmare. Förbundet anser att det ur inskrivningsmyndigheternas synvinkel inte
föreligger ett så stort praktiskt behov av ett sammanföringsinstitut som för
kreditgivarna. Hur stort deras behov kan vara bör undersökas närmare. Med
hänsyn till den förestående övergången till ADB på inskrivningsväsendets
oraråde är förraodligen saneringsaktiviteten större än vad som blir aktuellt på
sikt. Mot kreditgivarnas intresse av en reform får vidare vägas de skäl sora
lagrådet anförde och som föranledde att JB inte kom att ge möjlighet till
sammanföring av inteckningar. Dessutom måste ytterligare frågor aktualiseras
före en eventuell reforra. Att det vid en sådan analys skulle frarakorama
ytterligare nackdelar raed ett saramanföringsinstitut är långtifrån uteslutet.
Det kan måhända finnas skäl att begränsa ett sammanföringsinstitut till sådana
fall, där homogenitetsregeln i fråga om inteckningar är fullt genoraförd, dvs.
saratliga inteckningar (även de som inte berörs av sammanföringen) besvärar endast
en fastighet eller möjligen flera fastigheter på exakt sarama sätt.
Domstolsverket vill inte ifrågasätta att det främst
för kreditgivarna skulle innebära vissa praktiska fördelar om ett
saramanföringsinstitut infördes i JB. Verket är dock tveksamt till om behovet
av detta är så stort att det överstiger de nackdelar som enligt verkets mening
är förbundna med att institutet införs. Verket avstyrker att bestäraraelser om
samraanföring av gemensamma inteckningar införs med hänsyn till de praktiska
svårigheter som skulle vara förenade med tillämpningen av sådana
bestäraraelser.
Domstolsverket tar därefter upp frågan huruvida
institutet lämpligen kan begränsas till att avse endast enstaka fastigheter.
Verket anser att starka skäl talar emot att i JB införa möjligheter tUl en
inteckningsåtgärd, vilken inte är generellt tillämplig beträffande alla
inteckningar. Institutet skulle därigenom skilja sig från övriga institut i 22
kap. JB, vilket ter sig särskilt omotiverat med tanke på hur det traditionella
utbytesinstitutet är utformat. Även om ett sammanföringsinstitut.begränsas
till att avse endast enstaka fastigheter skidle praktiska svårigheter uppstå.
Med hänsyn till framför allt förhållandena på landsbygden torde ett
saramanföringsinstitut i den utformningen inte kunna tillämpas i den
utsträckning som motiverar att institutet införs trots de problem som är
förknippade därmed. EnUgt domstolsverkets mening bör det dock i för sta hand
ankomma på kreditiruättningaTna att avgöra humvida det prak-
Prop. 1976/77: 72 15
tiska
behovet av att kurma sammanföra inteckningar i enstaka fastigheter är så stort
att förslaget bör genomföras i den delen. Dorastolsver-ket befarar att ett
sammanföringsinstitut i viss mån koraraer att ersätta inteckningssaneringen. En
sådan utveckling är enligt verkets mening inte önskvärd. Verket delar
kammarkollegiets uppfattning att riskema vid sanering har överbetonats.
Från tingsrättema och inskrivningsdomarna redovisas
delvis skilda uppfattningar. Enligt Norrköpings tingsrätt skulle det vara en
stor fördel om utbytesinstitutet kunde utvidgas att avse även utbyte av flera
pantbrev raot ett enda. En sådan utvidgning bör eraeUertid beträffande
gemensamraa inteckningar begränsas så, att utbyte får ske endast då de
ifrågavarande inteckningarna gäUer i berörda fastigheter på enahanda sätt. I
andra fall kan enligt tingsrättens mening en utvidgning av utbytesinstitutet
leda till sådana konsekvenser att förslaget inte kan genoraföras av hänsyn
till panträitshavare eller, om deras rätt skaU iakttas strängt, på gmnd av att
reglerna blir alltför korapUcerade för att institutet skall bli praktiskt
användbart.
Inskrivningsmyndigheten i Jönköpings domsaga anför
att det kommit tUl myndighetens kännedora att det stundom kan vara svårt att
förmå samtliga inteckningshavare att medverka vid en tänkt sanering. I dylika
situationer skulle otvivelaktigt det föreslagna institutet ha en funktion att
fylla. För att införa ett nytt institut inom inskrivningsväsendet krävs emeUertid
mycket starka skäl. Det är enUgt myndighetens mening tvivelaktigt om sådana
skäl föreligger. MöjUgen kan kreditinrättningama bäst besvara den frågan.
Myndigheten anser det önskvärt att institutet inte görs tUlämpligt på
gemensamma inteckningar.
Inskrivningsmyndigheten i Växjö domsaga anför att
ett sammanföringsinstitut i Ukhet raed övriga inskrivningsåtgärder bör ges
tiUämpning även på gemensamma inteckningar trots de besvärligheter sora raåste
följa därmed. Huruvida ett sammanföringsinstitut skaU införas får bedömas
efter avvägning meUan behovet och svårighetema vid handläggningen. Behovet
måste enligt inskrivningsmyndighetens mening vara mycket stort för att
institutet skall införas.
Enligt inskrivningsmyndigheten i Västerviks domsaga
är det angeläget att underlätta för fastighetsägare att niinska antalet
inteckningar i en fastighet. Den föreslagna reformen skulle sannoUkt medföra en
arbetsbesparing för myndighetens personal dels därigenom att i många faU de
mera komplicerade totalsaneringama skuUe undvikas, dels därigenora att arbetet
med att utfärda gravationsbevis skuUe bU mindre, om antalet inteckningar i
fastighetema minskade. Om svårighetema vid den närmare utformningen av
bestämmelsema inte lägger hinder i vägen, tiUstyrker inskrivningsmyndigheten
att den av stadshypoteksföreningen föreslagna reformen genomförs.
Falköpings
tingsrätt avstyrker förslaget och anför bl. a. att något
Prop.
1976/77: 72 16
behov
av ett sararaanföringsinstitut inte har försports vid Lnskrivnings-rayndigheten
i Falköpings dorasaga. MöjUgheterna tUl sanering utnyttjas flitigt. Någon
svårighet för berörda inteckningshavare att samsas om en önskvärd sanering har
såvitt tingsrätten känner tUl inte märkts. Saneringsinstitutet medför också
den ofta önskvärda bieffekten, att av-styckningar från resp. fastighet befrias
från inteckningsansvaret saratidigt som inskrivningar tiU säkerhet för
servitut och nyttjanderätt flyttas upp tiU bästa företrädesläge, något som är
fördelaktigt, ora det senare blir fråga om relax av inteckningar i
avstyckningar sora sker efter saneringens genomförande.
CFD förklarar att det inte finns några erinringar
raot förslaget från ADB-teknisk synpunkt.
I remissyttrandena behandlas åtskilliga detaljfrågor
i anslutning till den inledningsvis nämnda proraemorian, vUken upprättats inom
justitiedepartementet tUl ledning för reraissbehandUngen. Huvudsakligen läranas
synpunkter på de problem som uppkommer för den händelse sara-manföring skall
orafatta också gemensamma inteckningar, men även spörsmål av mera generell
räckvidd tas upp.
Göta
hovrätt anser att innehavare av andrahandspant i de tidigare inteckningama
måste få en motsvarande rätt i det nya pantbrevet. Enligt hovrätten bör
övervägas humvida derma fråga och frågan om det inbördes företrädet mellan
flera andrahandspanthavare behöver regleras i lag. Andrähandspanthavares rätt
tUl utdelning enligt 6 kap. 3 § JB bör i övrigt inte kunna gmndas på den
tidigare särskilda säkerheten. Vad som i det angivna lagrummet sägs om
pantbrevets belopp och tillägg raåste sålunda enligt hovrätten gälla
andrähandspanthavares hela fordran i den mån den kan utgå, även om reglerna i
andra stycket samraa lagmm ora sanunanslagning av pantbrevs belopp inte skolat
tiUämpas beträffande de tidigare pantbreven.
Föreningen
Sveriges kronofogdar menar att det måste krävas att de pantbrev som skall
sammanföras endast är primärt pantsatta. Vid ansökan om sammanföring bör det
alltså fordras att fastighetsägare och priraärpanthavare tdl
inskrivningsmyndigheten lämnar försäkran att andrahandspant inte har upplåtits.
Enligt
domstolsverket torde i visst avseende en sammanföring kunna påverka
sekimdärpanthavares rätt. Det belopp som vid en eventuell utdelning finns att
disponera för sekundärpanthavares räkning torde näraligen efter en
sararaanföring kunna bli mindre än vad som skuUe blivit fallet om särskild
beräkning skett på grundval av varje pantbrev för sig, vilket skulle skett för
det faU inteckningarna före sammanföringen inte haft företrädesrätt i obmten
följd efter varandra (6 kap. 3 § andra stycket JB). Möjligen bör övervägas
huruvida denna konsekvens skall särskUt uppmärksammas genom t. ex. ett tiUägg
tiU sistnäranda bestämmelse av innehåll att bestämmelsen också är tiUämplig
Prop. 1976/77: 72 17
när
sararaanföring har ägt rum. Ett annat problem blir enhgt dorastols-verket att
bestämma i vUken ordning flera sekimdärpanthavare skaU få betalning på
pantbrevs grundbelopp. Bestämmelser som reglerar företrädet dem emeUan torde
behövas. Därvid bör förettädesrätt tiUerkännas dem i enlighet med deras
företrädesrätt enligt de ursprmigUga inteckningarna.
Enligt bostadsstyrelsen är det praktiska probleraet
att en föreUggande andrahandspantsättning efter sammanföringsbeslut avser
pantbrev som inte längre existerar tiU sin natur inte annorlimda än det som
föreUgger t. ex. vid utbyte av pantbrev och bör därför inte påverka frågan om
införandet av ett sararaanföringsinstitut. Har panträtt upplåtits i andra hand
tUl pantbrev, som skall sammanföras till ett enda, till förmån för flera
sekundärpanthavare på sådant sätt att sekundärpanträtten omfattar endast visst
eUer några av pantbreven, bör sammanföring Ukväl kimna komma i fråga, om
saratycke företes från samtliga berörda sekundärpanthavare. Sådant samtycke
förutsätter en föregående överenskoraraelse som tiUgodoser sekimdärpanthavamas
intressen.
En liknande uppfattning redovisas av Konungariket
Sveriges stadshypolekskassa och Sveriges föreningsbankers förbund som anser
att det måste åligga ingivaren/inteckningshavaren att bevaka eventuell andrähandspanthavares
rätt på samma sätt som nu sker vid sanering. Även Bankföreningen och Post- och
Kreditbanken anser att de frågor som uppkomraer i den nu angivna situationen
till sin karaktär inte är annorlunda än de sora kan uppkorama vid en sanering.
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshypoteksinsti-tution anser att reglerna om sammanföring bör kunna utformas
på sådant sätt att ett sanunanföringsbeslut inte påverkar andrähandspanthavares
rätt när denne har panträtt i samthga pantbrev som omfattas av sammanföringen.
Någon ny pantförskrivning bör i sådant faU inte vara erforderlig. Om däremot
något eUer några men inte alla pantbrev är pantsatta i andra hand bör någon
sammanföringsåtgärd inte kunna komma ifråga. På raotsvarande sätt bör det
förhåUa sig när pantbrev är utmätta. En komplikation är att det hinder raot
sararaanföring som andrahandspantsättning och utmätning utgör inte kan beaktas
av inskrivningsmyndigheten. Det är innehavaren av pantbreven som raåste se
till att andrähandspanthavares eller utraätningsborgenärs intressen härvidlag
tillvaratas. Detta är dock inte något specifikt för sammanföring. Motsvarande
problem föreUgger t. ex. vid sanering och relaxa-tion.
Förekomraer andrahandspantsättningar eller
ägarhypotek, bör enligt Advokatsamfundet åtgärden inte tiUåtas, om dessa
särsldlda rättigheter är så atl säga insprängda i luckor i det
pantbrevskoraplex sora skall sammanföras. För övrigt bör samraanföring kunna
tiUåtas även ora pantbreven är pantsatta också i andra hand eller delvis
obelånade.
Prop. 1976fil: 72 18
Göta hovrätt anser att vad hovrätten anfört om
andrähandspanthavares rätt i princip också måste tiUämpas på förekommande
överhypoiek. Fastighetsägarens medgivande tiU samraanföring måste kunna tillmätas
innebörden att han avstår från att göra gäUande anspråk på ägarhypotek på gmnd
av de särskilda tidigare inteckningama och fordrar sålunda en reglering av
dylika förhållanden mellan fastighetsägaren och panthavaren.
Enligt domstolsverket beaktas överhypoiek inte av
inskrivningsmyndigheten. Vid sanering torde dessa frågor lösas av
inteckningshavarna och fastighetsägarna själva. En tänkbar regel är enligt
verket att bortse från eventuella överhypoiek vid sararaanföring. Liksora vid
vanUgt utbyte bör nämUgen raedverkan vid sararaanföring krävas av såväl fastighetsägare
som inteckningshavare. En annan lösning är att föreskriva att förekomsten av
utmätt överhypoiek skaU medföra att sararaanföring av den inteckningen inte får
ske.
I fall då utmätning skett av pantbrev sora utgör
ägarhypotek torde enligt Göta hovrätt samraanföring inte kunna ifrågakomraa.
Pantbrevet är nämligen då inte pantförskrivet. Har utmätning skett av
överhypoiek till någon av de inteckningar som skall omfattas av samraanf
öringen, anser hovrätten att hinder mot åtgärden bör uppstäUas i lag.
Liknande synpunkter anförs av Jönköpings tingsrätt,
bankinspektionen, bostadsstyrelsen, Sveriges föreningsbankers förbund och
Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen anser att också expropriation och
liknande förfaranden bör utgöra hinder mot sammanföring.
Norrköpings tingsrätt anser att sammanföring under
vissa förhållanden kan tänkas medföra en försämring för andrahandspanthavare
och för dem som fått utmätning avseende ägarhypotek eller överhypoiek till
pantbrev. Dessa konsekvenser har dock inte den betydelse att de bör vara
hindrande. EnUgt tingsrätten torde man kunna utgå från att panthavaren endast
undantagsvis försummar att iaktta andrahandspant-havarens intressen. Vid tvist
om företrädesrätten meUan olika andrahandspanthavare torde det vara naturligt
att utgå från den förraåns-rätt de haft enligt de urspmngliga Inteckningama.
Redan idag kan f. ö. en inteckningshavare vidta inskrivningsåtgärd beträffande
utmätt pantbrev, som raedför att den tiU förmån för vUken utmätning har gjorts
kan få sin rätt försämrad. Det får antas, menar tingsrätten, att det inte annat
än undantagsvis företas sådan åtgärd. Det är därför knappast erforderligt att
ställa upp särskilda skyddsregler i förevarande fall.
Göta hovrätt anser att en raöjlighet som bör
undersökas närmare är att låta mer an en ny inteckning träda i stäUet för de
tidigare. Hovrätten hänvisar här tiU lagberedningens förslag (SOU 1960: 25 s.
769).
Prop. 1976/77: 72 19
6
Föredraganden
Ägare av fastighet som vill upplåta panträtt i
denna till säkerhet för fordran har rätt att enligt bestämmelserna i 22 kap.
jordabalken (JB) hos inskrivningsmyndigheten få inskrivning i fastigheten av
visst penningbelopp (inteckning). Till bevis om inskrivningen utfärdar myndigheten
ett pantbrev. Panträtten upplåts genom att fastighetsägaren överlämnar
pantbrevet som pant för fordringen. Inteckning ger företräde i förhållande till
aiman inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningama söks. Inteckningar
sora söks samtidigt (på samraa inskrivningsdag) ger lika rätt, om inte
inskrivningsmyndigheten på begäran av sökanden förklarar att inteckningarna
skall gäUa i viss företrädesordning.
Vid överlåtelse av fastighet eUer vid ombyggnad
eUer av annat skäl blir det ofta nödvändigt att lägga om fastighetskrediten.
Det kan då visa sig dels att flera pantbrev får lämnas som säkerhet för en och
samma fordran, dels att inteckningamas belopp inte är lämpUgt avpassade för
den nya situationen. Den lämpligaste åtgärden i ett sådant faU är i allmänhet
att fastighetsägaren dödar inteckningarna och söker nya inteckningar tiU ett
motsvarande eller högre belopp, s. k. sanering. Omständighetema i det enskUda
faUet kan emeUertid vara sådana att dödning och ny inteckning inte innebär
någon framkomUg väg. I en sådan situation kan åtgärderna utbyte eller nedsättning
i stället vara att föredra.
Utbyte innebär enligt 22 kap. 8 § JB att pantbrev
på ansökan av fastighetsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare
får bytas ut mot två eller flera nya pantbrev. På begäran skaU bestämmas i
vilken ordning pantbreven sinsemellan skall medföra företrädesrätt. I
förhållande tiU övriga pantbrev i fastigheten gäller emellertid de nya
pantbreven med samma företrädesrätt som tUlkom det utbytta pantbrevet. Någon
möjlighet att utbyta flera pantbrev mot ett nytt pantbrev föreligger inte
enligt JB. En sådan raöjUghet fanns visserUgen enligt det tiU lagrådet
remitterade förslaget tiU jordabalk. Bestämmelsen fick emellertid utgå i
propositionen. Som skäl för sitt ställningstagande anförde föredragande
statsrådet dels att enligt vad lagrådet påvisat elt förfarande med utbyte
av flera pantbrev mot ett kunde medföra ovisshet angående fördelningen av
ansvar för gemensam inteckning, dels att de nyligen införda raöjUghetema tUl
sanering hade minskat det praktiska behovet av ifrågavarande förfaringssätt i
avsevärd mån.
Stockholms läns stadshypoleksförening har i
skrivelse den 5 september 1975 hemställt att förslaget om utvidgning av
utbytesinstitutet tUl att avse även utbyte av flera pantbrev mot ett enda tas
upp tiU fömyad behandUng. Saneringsraetoden är visserUgen enligt föreningens mening
ett steg mot en lösning av problemet raed de talrika, små fastig-
Prop. 1976/77: 72 20
hetsinteckningarna.
Metoden är eraeUertid förenad med vissa risker. Den är också arbetskrävande för
den händelse fastigheten är belånad på flera håll. Det medför att sanering i
vissa fall inte blir av. Följden blir att den som bevUjar en större kredit
tvingas ta hand om, registrera och förvara ett stort antal inteckningar i små
valörer. Ett sådant förfarande är enligt föreningen högst irrationellt, i
synnerhet för den som lämnar ett långfristigt lån.
Vid reraissbehandlingen har föreningens förslag
tiUstyrkts av del övervägande antalet reraissinstanser. Flertalet av dessa
anser att det nya institutet bör begränsas tUl att gälla inteckningar sora
besvärar endast enstaka fastigheter. Endast fyra remissinstanser bland dem som
tiUstyrker förslaget, nämligen bostadsstyrelsen, en tingsrätt. Konungariket
Sveriges stadshypolekskassa och Stadshypoteks tjänstemannaförening, är
inställda på att institutet skall orafatta också gemensamt intecknade
fastigheter. Några remissinstanser anser att institutet inte bör införas raed
mindre att ett betydande behov visas föreligga. Reglerna bör i så fall göras
enkla och lätta att tillämpa. Endast en av dessa remissinstanser anser att
institutet skall omfatta gemensamraa inteckningar.
Göta hovrätt, Sparbanksföreningen och
Domareförbtmdet tUlstyrker att frågan utreds ytterligare. Sparbanksföreningen
anser att det skulle vara en väsentlig vinning att få tiU stånd ett
sararaanföringsinstitut även om del skulle begränsas tUl att avse endast
enstaka fastigheter. Dora-stolsverket, som avstyrker förslaget såvitt avser
gemensarama inteckningar, anser att det skulle sttida mot principema i JB att
införa ett institut som inle är generellt tUlämpligt beträffande alla
inteckningar. Även om institutet begränsas tUl att avse endast enstaka
fastigheter uppkommer enligt verket vissa praktiska svårigheter samtidigt som
en inte önskvärd utveckling från den pågående saneringsverksamheten kan
uppkomma. Domstolsverket anser dock i likhet raed flera andra remissinstanser
att det i första hand bör ankomma på kreditinrättningarna att avgöra humvida
det praktiska behovet av att kunna sararaanföra inteckningar i enstaka
fastigheter är så stort att förslaget bör genoraföras i den delen.
För
egen del vUl jag anföra följande.
En gmndläggande fömtsättning för ett välordnat
inskrivningsväsende är att inskrivningsreglema är utformade på ett lämpligt
sätt. Bl. a. måste de fungera smidigt och säkert. Reglema i den nya jordabalken
har utformats för att i möjligaste mån tUlgodose dessa krav. Under senare år
har också vidtagits åtgärder för att förbättra förhållandena vid landets
inskrivningsmyndigheter. Så t. ex. har förenklade regler för
faslighelsbokföring och för uppbörd av stämpelskatt och expeditionsavgift
införts.
Min
allmänna uppfattning är alt arbetsrutinerna vid landets inskriv-
Prop. 1976/77: 72 21
ningsmyndigheter
inte bör störas i onödan. Ändringar i gällande regler som innebär ökad
arbetsbelastning på dessa myndigheter bör därför inle företas annat än när
tungt vägande skäl föreUgger. Samtidigt bör aUa möjligheter tiU förenklingar av
verksamheten vid inskrivningsmyn-dighetema tas till vara. Den oraständigheten
att nya regler oftast raedför ett visst merarbele i inledningsskedet bör
sålunda inte hindra reformer som kan väntas ge ett positivt resultat inora en
nära framtid.
Det av stadshypoteksföreningen frarastäUda
förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande. En allraän uppfattning
synes emellertid vara att ett sammanföringsinstitut bör kunna begränsas att
avse endast inteckningar som besvärar en enda fastighet. Något behov av regler
om samraanföring av gemensamma inteckningar har inte yppats vid
remissbehandlingen. Jag fäster mig därvid särskilt vid att Sveriges allmänna
hypoteksbank och Landshypoteksinstitutionens tjänstemannaförening, vars
medlemmar administrerar landshypoteksföreningarnas omfattande kreditgivning i
form av bottenlån i fastigheter på landet, där geraensarama inteckningar
huvudsakUgen förekommer, inte ansett att något behov av regler om sammanföring
av gemensamma inteckningar föreligger. Redan den omständigheten talar för att
sådana regler inte införs. HärtiU kommer att regler om samraanföring av gemensamma
inteckningar skuUe bli mycket komplicerade. SärskUt i sådana faU där de av
sammanföringen berörda inteckningama till följd av inträffad fastighetsbUdning
gäUer i andra fastigheter än de som i första hand svarar för inteckningama
skuUe problem uppkoraraa. Men även i sådana faU där inteckningama gäller med
lika rätt i två eller flera fastigheter skuUe problem uppkorama med hänsyn till
reglema i 6 kap. JB om fördelningen av inteckningsansvaret meUan flera
geraensarat intecknade fastigheter. Det står därmed klart att regler ora
sammanföring av gemensamma inteckningar i den mån de skulle få praktisk
tiUämpning skidle bli så komplicerade att de skulle försvåra verksamheten
vid inskrivningsmyndighetema. Jag viU därför redan nu slå fast att jag anser
att det inte finns tUlräckliga skäl att föreslå att regler om sararaanföring av
gemensamma inteckningar införs. I den mån åtgärder behöver vidtas för att
förenkla inteckningsförhållandena i fastigheter som besväras av gemensamma
inteckningar, får detta liksom hittUls ske genom sanering.
Domstolsverket och Göta hovrätt har anfört att det
skulle sirida mol principema i 22 kap. JB att införa ett institut sora inte är
tUlämpligt beträffande alla inteckningar. Mot bakgmnd av milt nyss gjorda ställningstagande
viU jag framhåUa att jag inte delar den uppfattningen. Enligt rain raening bör
likformighet visserligen eftersträvas. Delta intresse bör emellertid vika när
starka ändamålsskäl talar för det. Frågan huruvida ett sammanföringsinstitut
begränsat tUl inteckningar som besvärar endast enstaka fastigheter skall
införas bör sålunda avgöras efter
Prop.
1976/77: 72 22
en
avvägning raellan å ena sidan behovet av en sådan åtgärd och å andra sidan
kravet på enkla och klara regler för inskrivningsverksamheten och på
överskådlighet i inskrivnmgsförhållandena sådana de kommer tUl uttryck i
fastighetsbok, pantbrev och gravationsbevis.
I
fråga om behovet av ett nytt sararaanföringsinstitut råder i viss raån delade
meningar. De remissinstanser som företräder inskrivningsmyndighetema anser
helt naturligt att det i första hand bör ankomraa på kreditinstituten att
bedöma, om en sådan åtgärd behövs. Bland kreditinstituten och de
organisationer som företräder dessa går meningama isär.
Stadshypoteksorganisationen och Sparbanksföreningen anser att behovet är stort
medan övriga anser att det från deras synpunkt inte föreligger något skäl att
införa ett saramanföringsinstitut. Av den föregående framställningen framgår
att ett sådant institut skulle få betydelse i första hand för att åstadkomraa
mera överskådliga inteckningsförhållanden i stadsfastigheter. Det är därför
förklarligt att de organisationer som sysslar med utlåning mot säkerhet i
bottenmteckningar i frärast stadsfastigheter anser att det föreligger ett stort
behov av att kunna saramanföra inteckningar. Det är i detta samraanhang
naturUgt att fästa avgörande betydelse vid dessa organisationers åsikt. Flera
reraissinstanser har också tiUstyrkt förslaget med hänvisning tUl sin kännedom
om att de organisationer sora lämnar bottenlån har behov av att ibland kunna
förenkla inteckningsförhållandena utan att därför behöva gå så långt sora till
en total sanering. Jag anser sålunda att det visats att ett påtagligt praktiskt
behov föreUgger av att kunna sararaanföra flera inteckningar tUl en. Jag
koramer därmed in på frågan om det är möjligt att införa bestämmelser om det i
JB utan att samtidigt komplicera verksamheten vid inskrivningsmyndighetema.
Bland
remissinstansema saknas inte röster sora vamar för att ett
sammanföringsinstitut skulle kunna medföra komplikationer av skUda slag. Enhgt
min mening åsyftar kritiken liksora f. ö. lagrådets uppfattning i yttrandet
över det år 1966 reraitterade förslaget tUl jordabalk väsentligen det
förhåUandet att institutet fömtsätts bli tUlämpligt också på gemensamraa
inteckningar. Med den av raig antydda lösningen att begränsa
tillärapningsområdet till inteckningar som besvärar endast en fastighet
bortfaUer huvuddelen av de invändningar som riktades raot det tidigare
framförda förslaget. I själva verket anser jag att ett lämpligt utformat
sararaanföringsinstitut i avsevärd mån bör kunna bidra till att skapa klarhet
och överskådlighet i fastighetemas inteckningsförhåUanden och underlätta
inskrivningsrayndighetemas handläggning. Mina överväganden har därför lett mig
till slutsatsen att i JB bör införas regler ora samraanföring av inteckningar
som besvärar endast en fastighet. Jag övergår därmed till frågan hur ett sådant
institut bör uiformas.
Det
nya institutet bör kallas sararaanföring. I likhet raed vad som
Prop.
1976/77: 72 23
gäller
i fråga om övriga inteckningsåtgärder bör ansökan göras av fastighetsägaren
och medgivande läranas av pantbrevens innehavare. Sora villkor bör uppstäUas
att inteckningeima besvärar en och samma fastighet och att de gäUer med samma
företrädesrätt eUer företrädesrätt omedelbart efter varandra. I något
remissyttrande har påpekats att det sistnämnda vUlkoret kan medföra olägenhet
i sådana fall där inteckning har förkommit. Jag är medveten ora att det kan
inträffa fall där en förkommen inteckning kan lägga hinder i vägen för en
lämpligt avpassad sammanföring. Med hänsyn tiU kravet på klarhet och enkelhet
i reglema är jag emellertid inte beredd att göra avkall på vUlkoret att
samraanföringen skaU omfatta en obmten serie inteckningar. Däremot anser jag i
likhet med samtUga remissinstanser som har uttalat sig i frågan att den
omständigheten att inteckningskedjan bryts av inskrivning av rättighet inte
bör hindra samraanföring. Ett raotsatt ståndpunktslagande skuUe i hög grad
minska institutets användbarhet och leda tUl enUgt min mening opåkaUade
nedsättningsansökningar. Sammanföringsreglema bör i stäUet ges den
utforraningen att åtgärden automatiskt innebär att inskrivning tiU säkerhet för
rättighet som bryter kedjan av inteckningar som ingår i sammanföringen erhåUer
företrädesrätt före den sammanförda inteckningen. Sammanföringen bör raed
andra ord ges samma verkan som nedsättning, och den sora söker samraanf öring
får också fömtsättas lämna medgivande till att denna verkan inträder.
Det angivna resultatet uppnås enligt rain mening
enklast och bäst, ora den sammanförda inteckningen får gälla med den
företrädesrätt som tUlkommer den av de i samraanföringen ingående inteckningama
sora gäUer med sämsta rätt. Denna lösning har också förordats av det stora
flertalet remissinstanser. Jag anser att sammanföringen i själva verket bör
innebära att rättsverkningama av samtliga av åtgärden berörda inteckningar
utom den som gäller med sämsta rätt upphör. Den sistnämnda inteckningen bör
fortsätta att gäUa som förut men för ett högre belopp. I praktiken innebär
detta att inteckningen behåUer sitt datum och sitt ursprungliga paragraf- eller
ärendenununer. Jag återkommer till detta och övriga frågor av praktisk natur i
det följande.
Den av mig förordade lösningen innebär att
företrädesrätten för hela det belopp som den sammanförda inteckningen omfattar
skaU räknas från ansökningsdagen för denna inteckning. I sitt yttrande över det
år 1966 tiU lagrådet remitterade förslaget tiU jordabalk anförde lagrådet att
problem kimde tänkas uppkomma på grund av att borgenären hade en gäUande
panträtt på grund av ett pantbrev, medan upplåtelsen av panträtt på grund av
ett annat pantbrev var ogiltig till följd av exempelvis bristande god tro. Med
anledning därav vUl jag framhålla alt jag förutsätter att samraanföring frärast
koraraer att användas som en form av sanering omfattande botteninleckningar i
fastigheter med många in-
Prop. 1976/77: 72 24
teckningar
på små belopp. Åtgärden, som kräver ansökan av fastighetsägaren och medgivande
av pantbrevens innehavare, koraraer säkerligen inte att vidtas annat än i
samband med omläggning av fastighelskredit. I en sådan situation kommer en ny
pantsättning att äga rum på samma sätt sora sker idag i samband raed sanering.
Den nya pantsättningen raedför att frågan humvida en före sammanföringen skedd
panträtts-upplåtelse var gUtig eller ej förlorar sin betydelse.
Stadshypoteksföreningen har i sin framställning
tagit upp frågan om vilken inverkan sararaanföring skall få på
fastighetsägarens rätt att raed stöd av 27 § lagen (1970: 995) om införande av
nya jordabalken påfordra att äldre bestämmelser ora ränta på inteckning skall
tUlärapas vid fördelning av medel meUan rättsägare i fastigheten. Med anledning
därav vill jag påpeka att nämnda bestäraraelse inte är tilläraplig, ora
pantförskrivning har skett efter JB:s ikraftträdande. Även ora någon ny
pantsättning inte sker efter saramanföringsåtgärden anser jag att fastighetsägaren
genora att medverka tUl sammanföringen raåste anses ha avstått från sin rätt
att åberopa äldre panträttsregler.
En
annan fråga som bör uppraärksammas är andrähandspanthavares ställning. Göta
hovrätt har anfört att innehavare av andrahandspant i de tidigare
inteckningarna raåste få en däreraot svarande rätt i det nya pantbrevet särat
att det bör övervägas huruvida reglering i lag fordras av denna fråga och av
frågan om det inbördes förettädet raeUan andra-handspanthavarna.
Advokatsarafundet menar att samraanföring inte bör tiUåtas om
andrahandspantsättningar förekommer sora är insprängda i luckor i det
pantbrevskomplex sora skall sararaanföras raen att andrahandspantsättning i
övrigt inte skall hindra sararaanföring. En ännu strängare linje förordas av
Föreningen Sveriges kronofogdar sora anser att sammanföring inte bör få
förekomma raed mindre fastighetsägare och priraärpanthavare tiU
inskrivningsrayndigheten läranar försäkran att andrahandspant inte har
upplåtits. För min del ansluter jag raig till den uppfattning sora framförts av
bl. a. bostadsstyrelsen och Konungariket Sveriges stadshypolekskassa. I likhet
med dessa remissinstanser anser jag sålunda att frågan bör lösas så att den som
innehar pantbreven till de inteckningar som skall föras samman bevakar
eventuella andrähandspanthavares rätt på samma sätt som nu sker vid sanering.
Jfr lagberedningens ståndpunkt i en motsvarande fråga i SOU 1974: 55 s. 171.
Det innebär att den som umehar pantbreven inte utan vidare kan lämna dem ifrån
sig för att medverka till en samraanföring. Förhållandena kan nämligen vara
sådana att överenskonunelse först raåste träffas som tillgodoser
andrahandspanthavarnas intressen. I praktiken kan det visa sig att en eller
flera nya andrahandspantsättningar får göras. Detta innebär emellertid en
avsevärt raindre omständlig procedur än vad som blir fallet vid en sanering.
Att en sararaanföring i vissa fall raedför att fastighetsägaren avkrävs en ny
andrahandspantsättning är knappast nå-
Prop. 1976/77:72 25
gon
större olägenhet. Den avgörande betydelsen ligger i att innehavarna av de
pantbrev som inte berörs av sammanföringen inte såsom vid sanering behöver
lärana ifrån sig sina pantbrev.
Förekomsten av ägarhypotek eller överhypoiek bör
inte utgöra hinder mot sammanföring. Enligt min mening Ugger det i sakens
natur att fastighetsägaren i och med att han ansöker om sammanföring godtar att
hypoteket i vissa faU komraer att gälla raed ett särare företrädesläge efter
åtgärden än det hade dessförinnan.
Göta hovrätt anser att sammanföring inte får ske,
ora pantbrev som i sin helhet utgör ägarhypotek har utmätts. Har utmätning
skett av pantbrev som är pantsatt men beträffande vUket finns ett överhypoiek,
anser hovrätten att hinder raot sammanföring som berör pantbrevet bör ställas
upp i lag. Den sistnämnda åsikten delas av bl.a. Föreningen Sveriges
kronofogdar. För egen del viU jag framhåUa att utmätning medför förbud för
gäldenären att förfoga över den utmätta egendomen till skada för
utmätningsborgenären. Har utmätning skett av pantbrev som i sin helhet utgör
ägarhypotek, skaU utraätningsraannen omhänderta pantbrevet (91 a § 2 mora.
utsökningslagen 1877: 31 s. 1). Därigenom omöjliggörs även i praktiken att
sammanföring sora orafattar inteckningen kommer tiU stånd. Avser utmätning
pantbrev sora är pantsatt, kan visserligen inte pantbrevet tas ora hand av
utraätningsraannen men förbud skall meddelas innehavaren att lämna ut det utan
tiUstånd av utmätningsmannen (91 a § 2 mom. utsökningslagen). Man torde knappast
behöva räkna med att gäldenären och panthavaren skall i strid med vad som
sålunda åUgger dem medverka till sammanföring sora orafattar utraätt pantbrev.
På gmnd härav anser jag inte erforderligt att ta upp särskUda bestämmelser för
det faU att pantbrev är utmätt. Jag vUl erinra om att sådana bestäraraelser
inte heller finns i fråga ora andra inskrivningsåtgärder.
Sveriges Föreningsbankers förbund har ställt frågan
vilken betydelse sammanföring får för återvinningsreglema vid konkurs.
Motsvarande problem blir enligt förbundet aktueUt vid sanering. Förbundet menar
att man bör kunna falla tillbaka på det rättsförhållande som rådde före
beslutet ora sammanföring. Med anledning härav viU jag anföra att en
sammanföring som sådan är utan betydelse för återvinningsfrågan. Avgörande för
den frågan är i stäUet omständighetema vid pantsättningen. Om gäldenären som
säkerhet för ett löpande lån lämnar det nya pantbrevet sora ersättning för de
pantbrev sora upphört att gäUa tiU följd av sararaanföringsbeslutet, kan det
inte gäma göras gäUande att gäldenären försärarat sin ställning, även om, en
ny pantsättning skett. Om pantbrevet däremot har överlämnats som säkerhet för
en ny kredit eUer för ett redan bestående lån, vars villkor har ändrats, kan de
aUmänna reglerna om återvinning av säkerhet i 37 § konkurslagen (1921: 225) bU
tillämpliga (jfr prop. 1975: 6 s. 230).
Prop. 1976/77: 72 26
Med anledning av att en remissinstans har uttalat
att expropriation och liknande förfaranden bör utgöra hinder raot
sararaanföring vill jag påpeka att sararaanföring inte innebär att fastighetens
inteckningsbelastning ökar. Sararaanföring bör därför enligt rain mening få
företas under samraa förutsättningar som gäUer i fråga om utbyte, nedsättning
och dödning, dvs. åtgärden bör få vidtas på ansökan av fastighetsägaren och
efter medgivande av pantbrevens innehavare. Jag erinrar därvid om bestämmelsen i
22 kap. 1 § JB som innebär att den för vilken lagfart senast är sökt skall
anses sora fastighetsägare vid tillämpningen av bestämmelserna i kapitlet.
I anslutning tiU vad jag nu har sagt viU jag i
klarhetens intresse också nämna att saratycke från äkta make enligt 6 kap. 4 §
gifterraåls-balken eller från överförrayndare enligt 15 kap. 15 § resp. 18 kap.
8 § föräldrabalken inte är erforderligt. Sådant samtycke krävs i princip endast
vid ny inteckning och utsträckning.
Den sararaanförda inteckningens belopp bör enligt
huvudregeln motsvara summan av de belopp på vilka de i sammanföringen ingående
inteckningarna lyder. Att inteckningen skulle lyda på ett högre belopp är
givetvis uteslutet. Däremot bör det enligt min mening inte möta något hinder
mot att inteckningen avser ett lägre belopp. Utan en sådan regel skulle
nämligen en samraanförd inteckning i många fall koraraa att sluta på ett ojämnt
belopp, något som i största möjUga utsträckning bör undvikas. Jag anser därför
att en regel om avmndning nedåt av inteckningsbeloppet bör införas. För alt
underlätta omläggningen av fastighetskrediter m. ra. bör denna regel utformas
så att fastighetsägaren och pantbrevens innehavare ges frihet att själva
bestämraa inteckningens belopp inora den tillåtna gränsen. Det betyder med
andra ord att någon gräns nedåt inte bör stäUas upp.
I fråga om äldre inteckningar förekomraer inte
sällan att de fömtom kapitalbeloppet även avser vissl belopp tUl säkerhet för
indrivningskostnader eller för ränteförlust på gmnd av förtida betalnmg e. d.
Av grundema för 23 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken följer
att man vid faststäUande av sådan intecknmgs belopp enligt JB skall bortse från
belopp som avser sådana biförpliktelser (se prop. 1970:145 s. 128). Det innebär
att belopp av det angivna slaget givetvis inte kan räknas med vid bestämmande
av sammanförd intecknings belopp.
Före JB kunde inteckning ske även för penningbelopp
i utiändskl mynt eller för belopp i varor. Sådana inteckningar bör enligt min
raening inte kunna ingå i sammanföring. Detsamraa gäller inteckningar som har
beviljats enhgt 1 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast
egendom och endast avser ränta. Några särsldlda bestämmelser ora det anser jag
mte erforderUga (jfr prop. 1970:145 s. 409).
Det
förekomraer inte sällan inteckningar sora avser äldre svenskt
Prop. 1976/77: 72 27
raynt.
EnUgt rain raening bör detta inte hindra att inteckningama ingår i
sararaanföring. Frågan har redan uppmärksammats i samband med uppläggandet av
inskrivningsregistret i Uppsala län. I kungörelsen (1974:1062) om uppläggande
av inskrivningsregister har sålunda meddelats bestäramelser sora innebär att,
ora intecknings kapitalbelopp är angivet i riksdaler sUver specie, riksdaler
banco, riksdaler riksgälds eller riksdaler riksraynt, beloppet skall omräknas i
kronor enligt en i kungörelsen upptagen tabell. Jag avser att föreslå
regeringen att utfärda liknande regler för sammanföringsfallén.
Göta hovrätt har med hänvisning till
lagberedningens förslag lUl jordabalk (se SOU 1960: 25 s. 769) ifrågasatt om
inte möjUgheten att låta raer än en ny inteckning träda i stället för de garala
bör undersökas. För egen del anser jag att en sådan ordning bör undvikas.
Skälet härtill är frärast att ett sådant systera skulle koraplicera
fastighetsbokföringen i onödan. Den av mig föreslagna lösningen innebär
näraligen som jag närmare skaU belysa i det följande att samraanföring
norraalt inte skaU raedföra att nya mm behöver tas i anspråk i fastighetsboken.
Det skulle däremot bU faUet, ora flera inteckningar skulle kunna bytas ut mot
två eller flera nya i ett och samma ärende. Med de möjligheter sora föreligger
att koppla saraman inteckningar i flera av varandra oberoende sararaanföringar
och med den av mig i det föregående förordade jämkningsregeln anser jag f. ö.
att något egentiigt behov av att låta mer än en inteckning träda i stället för
flera andra genora ett och samma beslut inte föreUgger. Skulle emellertid i
undantagsfaU sådant behov yppas, kan saken lösas genom att sammanföring först
genomförs och att det på gnmd av sammanföringsbeslutet utfärdade pantbrevet
därefler byts ut raot två eUer flera nya pantbrev.
Den nu behandlade frågan har nära saraband med hur
beslut om sammanföring skall redovisas i fastighetsboken och hur bevis om
sådant beslut skall utfärdas. Domstolsverket har utförligt behandlat frågan i
sitt remissyttrande. Frågan har stor betydelse för arbetet på inskrivningsmyndighetema.
Även om det ankoraraer på regeringen att utfärda verk-stäUighetsföreskrifter i
detta ärane vUl jag därför i korthet redovisa hur fastighetsbokföringen m. m.
enUgt min mening bör ske.
Inteckningar redovisas i fastighetsboken i skilda
mm. Högst en inteckning får anges i sådant rura Enligt förslaget skall
samraanföring anknytas tUl den av inteckningama som gäUer med sämsta rätt.
Sistnämnda inteckning skaU alltså stå kvar i sitt mm. Hänvisning tUl nytt mm
bör i största raöjliga utsträckning undvikas. Inteckningens belopp bör därför
strykas över och ersättas raed det nya beloppet. I anraärkningskoluranen bör
göras en kortfattad anteckning om att sammanföring ägt rum och att inteckningen
med anledning därav gäUer för det nya beloppet. I de rum där övriga i
sammanföringen ingående inteckningar redovisas måste anteckning göras om att
inteckningen ingått i sararaanföring. Därvid
Prop. 1976/77: 72 28
ligger
två raöjligheter närraast tUl hands. Den ena innebär att i anteckningskolumnen
anges att inteckningen ingått i sammanföring och hänvisas till det mm där den
sammanförda inteckningen finns upptagen. Den andra möjligheten är att
anteckningen sker i dödningskolumnen. Enligt min mening är den sistnämnda
lösningen avgjort att föredra, eftersora den ger den sora läser
fastighetsboken raöjlighet att oraedelbart konstatera att inskrivningen i
mmmet är utan verkan. Att inskrivning är ulan verkan skall enligt gällande
bestämmelser antecknas i dödningskolumnen.
Bevis om sararaanföring bör som framgått av vad jag
tidigare har anfört utfärdas i form av nytt pantbrev. Detta bör ges samma datum
och nummer sora sammanföringsbeslutet och innehålla uppgift om att pantbrevet
raedför den företrädesrätt sora tillkoramer den sararaanförda inteckningen.
I ett par reraissyttranden diskuteras också hur
sararaanföring skall redovisas i gravationsbevis. Med anledning därav vUl jag
bara framhålla att största raöjliga enkelhet bör eftersträvas. En fråga sora
uppställer sig är i vUken utsträckning anteckningar om utbyte, nedsättning och
relaxa-tion sora hänför sig tUl den sammanförda inteckningen skall redovisas.
Enligt min raening bör sådana anteckningar inte redovisas, om det inte är
nödvändigt för den rätta förståelsen av gravationsbeviset. Eftersom
samraanföringsbeslut fömtsätter att inteckning gäller endast i en fastighet,
torde tidigare relaxationsanteckningar kunna uteläranas. En anteckning om
utbyte torde behöva redovisas bara om något av de på grund av utbytet utfärdade
pantbreven alltjämt gäller efter samraanföringen. Nedsättningsanteckning torde
inte behöva redovisas, ora det inte behövs för att klargöra företrädesrätten
raellan den sararaanförda inteckningen och annan inteckning eller inskrivning
som besvärar fastigheten. Anteckningar ora att inteckningen efter fördelning
av nedsatta medel eller av annan anledning inte gäller för sitt urspnmgliga
belopp blir självfallet betydelselösa efter sammanföring och skaU följaktligen
utelämnas i gravationsbevis.
Enligt 11 § stämpelskattelagen (1964: 308)
föreligger inte skatteplikt när utbyte av pantbrev äger mm. Motsvarande bör
gälla sararaanföring. Stärapelskattelagen bör därför ändras.
I det föregående har jag endast talat om inteckning
i fast egendom. Något skäl mot att sararaanföring äger mra beträffande
inteckningar i tomträtt finns enUgt min raening inte. De nya bestäraraelsema
bör därför gälla också i fråga om tomträtt.
Prop. 1976/77: 72 29
7
Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag tUl
1.
lag om ändring i jordabalken,
2.
lag om ändring i
stärapelskattelagen (1964: 308).
Det
under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för
budgetdepartementet. Förslagen bör fogas tiU regeringsprotokoUet i detta ärende
som bilaga.
8
Specialmotivering
8.1
Förslaget till lag om ändring i jordabalken
17
kap. 8 §
I förevarande paragraf hänvisas bl. a. till
bestäramelserna i 22 och 23 kap. JB om ändring i företrädesordningen genom
nedsättnmg. Eftersom sammanföring i vissa fall har samma verkan sora
nedsättning har en erinran härom tagits upp i paragrafen.
22
kap. 8 a §
Bestäraraelsema om sammanföring har tagits in i en
ny paragraf, 8 a §, i 22 kap. JB. Det innebär att de också omfattas av
hänvisnmgarna i 1315 §§ samma kapitel.
Av första stycket framgår att samraanföring får
omfatta endast inteckningar som gäller i en fastighet. Om det bland
inteckningarna finns någon som besvärar också annan fast egendom, kan den
inteckningen inte ingå i sammanföringen. Inteckning som gäller raed särare rätt
än den ge-raensamraa inteckningen kan inte heller ingå i sararaanföring raed de
inteckningar som gäller med bättre rätt än denna. Det följer av andra stycket.
Däreraot raöter det i och för sig inte något hinder raot att inteckningar
efter den geraensarama inteckningen ingår i en sammanföring, om de besvärar
endast en och samma fastighet.
Sammanföring kan också avse vilandeförklaräde
inteckningar, även om det är ett opraktiskt fall (jfr 14 §). Det ligger
emeUertid i sakens natur att beviljade inteckningar och vilandeförklaräde
inteckningar inte kan ingå i samma samraanföring. Någon särskild bestäraraelse
om det anser jag inte behövlig.
Den omständigheten att sammanföring ägt rum hindrar
givetvis inte att den sammanförda inteckningen senare ingår i en ny
sammanföring.
Av 13 § följer att pantbreven skall ges in till
inskrivningsmyndigheten när medgivande lämnas enligt förevarande paragraf.
Motsvarande gäller enligt 14 § i fråga om vilandebevis.
Av andra meningen i första stycket framgår all
inteckningen efler samraanföringen skall gälla med den företrädesrätt som
tillkommer den
Prop.
1976/77: 72 30
av
de i sammanföringen ingående inteckningarna som gäller med sämsta rätt. Som jag
har berört i den allmänna motiveringen innebär denna regel att sammanföring får
samma verkan som nedsättning, om inskrivning av rättighet finns insprängd bland
de i samraanföringen ingående inteckningarna. Den innebär också att den verkan
som de tidigare inteckningarna haft i stället tilläggs den sammanförda
inteckningen.
Den omständigheten att pantbrev har utraätts utgör
inte i och för sig hinder mot att den raot pantbrevet svarande inteckningen
ingår i sararaanföring. Sora anförts i den allmänna motiveringen raedför
eraeUertid utmätningen förbud för gäldenären att förfoga över den utmätta egendomen.
För den händelse utmätningsmannen själv innehar pantbrevet och inte vill gå med
på sammanföring, lämnar han naturligtvis inte ut pantbrevet, i följd varav
förutsättningarna för bifall till en samraan-föringsansökan brister. Ora
pantbrevet innehas av tredje raan, skall utmätningsmannen ha meddelat denne
förbud att lämna ut pantbrevet utan tillstånd av utmätningsmannen. Av
utmätningen följer att tredje mannen inte får lärana godkännande till åtgärden
raed mindre han har inhämtat utmätningsraannens raedgivande (jfr prop. 1971: 20
s. 307)! För den händelse fastigheten i det nu angivna fallet tas i anspråk
enligt bestäramelserna i 91 a § 3 mom. utsökningslagen, skall anteckning om
utmätningen ske i fastighetsboken. Skulle ansökan om sammanföring avse inteckning
till vilken utmätningsborgenärens förmånsrätt är knuten, finns det anledning
att anta att något fel har förekommit. Så t. ex. kan dén som innehar det raot
inteckningen svarande pantbrevet ha förbisett eller överträtt det av
utraätningsraannen raeddelade förbudet alt lämna ut pantbrevet. I en sådan
situation blir enUgf min mening 19 kap. 10 § JB tillämplig.
Ulraätningsanleckningen bör sålunda föranleda att inskrivningsmyndigheten
bereder utmätningsmannen tUlfälle att yttra sig i ärendet. Jag vill emellertid
understryka att den angivna situationen knappast torde uppkomma i praktiken.
Skulle det fallet inträffa att två eller flera
inteckningar gäller med lika rätt och samtidigt med sämsta rätt bland de i en
sammanföring ingående inteckningarna, utgör delta inte något hinder mot
sararaanföring. Av praktiska skäl bör den sararaanförda inteckningens
företrädesrätt anknytas till den inteckning som sist införts i
fastighetsboken.
Sora fraragår av den allmänna motiveringen skall
bevis om samraanföring utfärdas i förra av nytt pantbrev på det belopp som
inteckningen avser efter åtgärden. Beslämmelser om det kan utfärdas av
regeringen. Jag vill emellertid påpeka alt en tidigare innehavsanteckning i
sararaa rum förlorar sin betydelse. Ora inte ny anteckning ora innehav begärs i
saraband raed åtgärden, skall den tidigare innehavsanteckningen sålunda
avföras.
Av andra stycket följer atl de i samraanföring
ingående inteckningarna skall gälla i hela fastigheten. Med fastighet avses här
registerfastighet.
Prop. 1976/77: 72 31
Skulle
någon av inteckningarna avse endast en ideell andel av fastigheten, kan åtgärden
alltså inte genoraföras. Detsararaa gäller ora fastigheten är sämjedelad och
ansökningen avser inteckningar som gäller endast i den ena sämjelotten. Vidare
skall inteckningarna gälla med samma företrädesrätt eller med företrädesrätt
oraedelbart efter varandra. Det sagda innebär bl. a. att en i
samraanföringskedjan insprängd inteckning för ränta eller för varor eller för
belopp i utländskt mynt omöjliggör sammanföring. Däremot möter det, som jag har
anfört i den allmänna motiveringen, inte något hinder raot att
inteckningskedjan är bruten av inskriven rättighet. Med inskriven rättighet bör
här järaslällas inskriven rätt till avkomst eller annan förmån av fast egendom,
jfr 8 § lagen ora införande av nya jordabalken. Någon särskild
övergångsbestämraelse ora det anser jag inte behövlig.
Av tredje stycket följer att den sararaanförda
inteckningens belopp kan justeras nedåt i saraband raed åtgärden. Jag hänvisar
till vad jag har anfört om detta i den allraänna motiveringen.
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.
8.2
Förslaget till lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308)
11 §
Som jag har angivit i den allmänna motiveringen bör
skatteplikt inte föreUgga vid sammanföring, eftersom den åtgärden lika Utet som
utbyte av pantbrev innebär att fastighetens inleckningsbelastning ökar. Bestämmelser
om det har tagils upp i tredje stycket 4) av förevarande paragraf.
12 §
De nya besläraraelserna i 22 kap. 8 a § JB innebär
att den sararaanförda inteckningen kan komma att lyda på ett lägre belopp än
som motsvaras av summan av de i sammanföringen ingående inteckningarna. I 12 §
stämpelskattelagen föreskrivs att skattenedsättning under vissa förutsättningar
får ske vid ny inteckning efter det en eller flera inteckningar helt eller tUl
visst belopp dödats eller av annan anledning upphört att gälla. Enligt min
raening bör den omständigheten att fastighetsägaren och pantbrevens innehavare
kommit överens om att avrunda den sammanförda inteckningens belopp nedåt inte
medföra alt skillnaden i inteckningsbelastningen före och efter åtgärden skall
få tillgodoräknas vid ny inteckning i fastigheten. I normalfaUet kommer sådant
tillgodoräknande nämligen att avse mycket blygsamma belopp, och jag är inte beredd
att lägga på inskrivningsmyndigheterna det merarbele som en kontroll av
reglema om tUlgodoräknande onekligen raedför.
EnUgt paragrafens lydelse får tillgodoräknande ske,
om en eller flera inteckningar, helt eller till visst belopp, dödats eller av
annan anledning upphört att gälla.
Prop.
1976/77: 72 32
Den regeln skulle enligt sin ordalydelse koraraa
att avse också det faUet att inteckning helt eUer tUl viss del upphört att gäUa
till följd av beslut om sammanföring. I paragrafens tredje stycke har därför
tagits upp en bestäramelse av innebörd att reglerna om tillgodoräknande inte
gäUer i den näranda situationen.
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.
9
Hemställan
Jag
herastäUer att lagrådets yttrande inhäratas över förslagen till
1.
lag om ändring i jordabalken,
2.
lag om ändring i
slämpelskattelagen (1964: 308).
10
Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 1 Förslag till Lag om ändring i
jordabalken
Härigenom
föreskrives i fråga om jordabalken dels att 17 kap. 8 § skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i baiken skall införas en ny paragraf, 22 kap. 8 a §, av
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse 17 kap. 8 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om möjUghet att bestämma företrädet meUao flera
inskrivningar som sökes på samma inskrivningsdag på annat sätt än som
angivits fömt samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns
bestämmelser i 22 och 23 kap.
22 5,
Ora möjlighet att bestämma företrädet meUan flera
inskrivningar som sökes på sarama inskrivningsdag på annat sätt än som
angivits fömt samt om ändring i företrädesordningen genom sammanföring eller
nedsättning finns bestämmelser i 22 och 23 kap.
kap.
a
§
Inteckningar som besvärar endast en fastighet får
på ansökan av fastighetsägaren och efter medgi vande av pantbrevens innehavare
sammanföras till en inteckning (samrnanföring). Denna inteckning skall gälla
med den rätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående
inteckningarna som gäller med sämsta rätt.
Sammanföring får ske endast om inteckningarna
besvärar hela fastigheten och har samma företrädesrätt eller galler omedelbart
efter varandra eller efter varandra med avbrott endast för inskrivning av
rättighet.
Inteckning som avses i första stycket skall
förklaras gälla för ett lägre belopp än det vartill de sammanförda
inteckningarna sammanlagt uppgår, om sökanden begär det och pantbrevens innehavare
medger det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1977.
1
Baiken omtryckt 1971:1209.
Prop.
1976/77: 72 34
2
Förslag till
Lag
om ändring i stämpelskattelagen (1964:308)
Härigenom föreskrives att 11 och 12 §§
stämpelskattelagen (1964: 308)1 siall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
11
§2
Beviljas inteckning eller förklaras ansökan oni
inteckning vilande, skall stämpelskatt erläggas. Med beviljande av inteckning
likställes i denna lag att inteckning överföres från skeppsbyggnadsregistret
till skeppsregistret.
Skatten utgår raed fyra kronor för varje fullt
tusental kronor av det kapitalbelopp, för vUket inteckning beviljas eller ansökan
öra inteckning förklaras vilande, dock lägst med tio kronor.
Skatteplikt
föreUgger icke, när
1)
inteckning raeddelas i jämväg
för aUmän trafik;
2)
vilandeförklarad ansökan ora
inteckning fidlföljes;
3)
inteckning raeddelas på grund
av 4 § lagen (1927: 79) om rätt för borgenär tUl betalning ur ersättning på
gmnd av brandförsäkringsavtal;
4) utbyte
av pantbrev, vilande- 4) sammanföring av inteckning-
bevis eller intecknad fordrings- ar äger rum eller vid utbyte av
handling äger rum; pantbrev, vUandebevis eUer
inteck
nad fordringshandling;
5)
inteckning utsträckes till att
avse ytterUgare en eUer flera fastigheter eller ytterUgare ett eller flera
luftfartyg;
6)
nytt pantbrev eller vUandebevis
utfärdas i faU som avses i 22 kap. 5 § tredje stycket jordabalken och i 10 §
andra stycket lagen (1927: 85) om dödande av förkomraen handling;
7)
sådan åtgärd vidtages
beträffande inteckning i luftfartyg sora avses i 29 eller 30 § lagen (1955:
227) om inskrivning av rätt tiU luftfartyg; eller
8)
inteckning raeddelas i
skeppsbygge.
12 §
Har en eller flera inteckningar, helt eller till
visst belopp, dödats eller av annan anledning upphört att gäUa och bifalles
eller vilandeförklaras senare ansökan om en eller flera nya inteckningar i
egendora, som helt eUer delvis omfattades av den eller de tidigare
intecktungarna, skaU skatten nedsättas med belopp motsvarande skatten för den
eller de tidigare inteckningama. Sådan skattenedsättning skall dock äga mra
endast om den eller de nya inteckningama bevUjas eller ansökan därom förklaras
vilande inom ett år efter det att den eller de tidigare inteckningama upphörde
att gäUa.
Har skatt tiUgodoräknats enligt första stycket,
skaU anteckning därom göras på handling till den eller de inteckningar som
upphört att gäUa.
Författningen
omtryckt 1971: 454. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 864. 2 Senaste
lydelse 1974: 887.
Prop. 1976/77: 72 35
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i denna paragraf gäller icke, om
inteckning, helt eller till visst belopp, upphört att gälla till följd av
beslut om sammanföring.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.
Prop.
1976/77: 72 36
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1977-02-07
Närvarande:
justitierådet Hult, regeringsrådet Siraonsson, justitierådet Mannerfelt,
justitierådet Welamson.
Regeringen har den 15 december 1976 på hemstäUan av
statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tiU
1.
lag om ändring i jordabalken,
2.
lag om ändring i
stämpelskattelagen (1964: 308).
Förslagen, som finns
bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Hans CoreU. Lagrådet läranar förslagen utan erinran.
Prop. 1976/77: 72 37
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-02-17
Närvarande:
statsministem FäUdin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlraark, Roraanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahlgren, AsUng, Söder, Troedsson,
Mundebo, Krönraark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Roraanus
Proposition
om ändring i jordabalkens regler om inteckning, m. m.
Föredraganden
anraäler lagrådets yttrande över förslag till
1.
lag om ändring i jordabalken,
2.
lag om ändring i
stämpelskattelagen (1964: 308). Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat
lagförslagen utan
erinran
och hemställer att regeringen, efter vissa redaktioneUa ändringar, föreslår
riksdagen att antaga förslagen.
Regeringen ansluter sig tiU föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga
de förslag sora föredraganden har lagt frara.
1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 15 december 1976.
Prop.
1976/77: 72 38
InnehåUsförteckning
Proposiiionen
.................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... .... 1
Lagförslag ....................................................... 2
1.
lag ora ändring i jordabalken............................ .... 2
2.
lag om ändring i
stämpelskattelagen (1964: 308). .... 3
Utdrag av
regeringsprotokollet den 15 deceraber 1976. 5
1
Inledning .................................................... 5
2
Gällande rätt.................................................... 6
3
Tidigare förslag................................................. 6
4
Stadshypoteksföreningens
fraraställning................ 7
5
Reraissyttrandena................................ _______ 9
6
Föredraganden .............................................. .. 19
7
Upprättade lagförslag ...................................... 2i
8
Specialraotivering.............................................. .. 29
8.1
Förslaget till lag ora ändring
i jordabalken ......... .. 29
8.2
Förslaget till lag om ändring i
stämpelskattelagen
(1964:
308)................................................. 31
9 Heraställan....................................................... 32
10
Beslut............................................................. 32
Bilaga De reraitterade
förslagen ............................... 33
Utdrag
av lagrådets protokoll den 7 februari 1977........ 36
Utdrag
av regeringsprotokollet den 17 februari 1977..... 37
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 760707
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Prop. 1984/85:54 om panträttsreglerna i jordabalken och sjölagen m.m. s. 21 i texten
- Prop. 1983/84:128 med förslag till lag om företagshypotek m.m. i texten
- Bet. 1976/77:LU23 med anledning av propositionen 1976/77:72 om ändring i jordabalkens regler om inteckning, m. m. i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 445 i texten
- Westerlind, Kommentar till Jordabalken Kap. 6, 1977 s. 242 i texten