om utbildning på musikområdet
130 sidor, varav 129 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 129 av 130 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:14, om utbildning på musikområdet
Dokumentets text
Prop.
1977/78:14 Regeringens proposition
1977/78:14
om
utbildning på musikområdet;
beslutad
den 27 oktober 1977.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
JAN-ERIK
WIKSTRÖM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Propositionen
innehåller principförslag till reformering av den högre musikutbildningen.
Riksdagen beslutade år 1970 att en reform av den högre musikutbildningen skulle
genomföras successivt med början budgetåret 1971/72. Den sista etappen av
reformen skall nu enligt förslaget genomföras fr. o. m. budgetåret 1978/79.
Den
högre musikutbildningen föreslås anordnas på tre allmänna utbildningslinjer:
musiklärarlinjen, musikerlinjen och kyrkomusikerlinjen. Linjerna skall byggas
upp med en för alla gemensam basutbUdning, följd av fördjupningsutbUdning och
tillvalskurser.
Musiklärarlinjen
skall enligt förslaget omfatta 160 poäng eller fyra år. I linjen ingår
utbildning för alla lärarfunktioner, dvs. lärare i musik för grundskola,
gymnasieskola och kommunal musikskola, samt ledare eller lärare för
musikverksamhet i form av studiecirklar, annan fri gruppverksamhet m. m.
Utbildningen skall enligt förslaget ge kompetens för uppgifter inom flera av
dessa verksamhetsformer. Inom musiklärarlinjen skall vidare utbildas lärare
som kombinerar undervisning i musik med annat ämne, s. k. tvåämneslärare,
instrumental- och ensemblelärare samt sång- och rytmiklärare.
Omfattningen
av musikerlinjen föreslås bli 160 poäng. Inom linjen skall behovet av
differentierad studietid kunna tillgodoses. Utbildningen på musikerlinjen skall
ge de studerande möjlighet att förena yrkesroller som instrumentalist eller
sångare och som arrangör, komponist eller ensembleledare.
Inom
ramen för såväl musiklärar- som musikerhnjen skall det finnas utrymme för andra
utbildningsformer än grundläggande musikutbildning, bl. a. kompletterande
utbildning och särskilda kurser som är kor-
1
Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 14
Prop. 1977/78:14 2
lare
än grundutbildningen. Till dessa linjer skall också enligt förslaget knytas påbyggnadsutbUdning.
Kyrkomusikerlinjen
som inrättades är 1972 skall enligt förslaget fungera i oförändrat skick.
Propositionen innehåller
vidare vissa principiella förslag som rör dels musikutbildningens mål oeh
innehåll, dels förslag om den högre musikutbildningens dimensionering och
lokalisering. Musikläramtbildning skall enligt förslaget anordnas i Stockholm,
där även den nuvarande utbildningen vid Svenska Dalcroze-seminariet skall
ingå, Göteborg, Malmö, Arvika, Piteå och Örebro. Musikerlinjen och
kyrkomusikerlinjen föreslås, liksom nu, anordnas i Stockholm, Göteborg och
Lund/Malmö.
Prop. 1977/78:14
Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1977-10-27
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, statsråden
Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling,
Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström,
Johansson, Friggebo
Föredragande: statsrådet Wikström
Proposition om utbildning på musikområdet
1 INLEDNING
Är 1970 antog riksdagen vissa riktlinjer för en reform av
den högre musikutbildningen som skulle genomföras successivt med början budgetåret
1971/72 (prop. 1970: 25, SU 1970: 108, rskr 1970: 274). Som en följd av
beslutet tiUsattes organisationskommittén för högre musikutbildning (U 1970:
60), förkortat OMUS.
Under perioden fram till september 1974 genomfördes vissa
delar av den beslutade reformen. De tidigare musikkonservatorierna i Göteborg
och Malmö förstatligades den 1 juli 1971 vilket innebar att det från budgetåret
1971/72 har funnits tre statiiga musikhögskolor, en i Stockholm, en i Göteborg
och en i Malmö. Musikhögskolan i Stockholm omorganiserades vid samma tidpunkt
genom att Musikaliska akademiens ledningsfunktioner övertogs av en särskild
styrelse. Musikhögskolorna i Göteborg och Malmö ingår sedan den 1 juli 1977 i
universitetet i Göteborg resp. Lund.
En ny typ av musikläramtbildning infördes fr. o. m.
budgetåret 1971/72 (prop. 1971: 31, UbU 1971: 5, rskr 1971: 112). UtbUdningen
av kyrkomusiker reformerades fr. o. m. budgetåret 1972/73. Vissa uppgifter om
den nuvarande högre musikutbildningen finns i kap. 2.
Regeringen utfärdade i oktober 1974 nya riktiinjer för
arbetet med musikutbildningen. OMUS fick då tUläggsdirektiv och en ny sammansättning.
Enligt tilläggsdirektiven skulle OMUS utarbeta ett princip-
' Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen i SOU
1976: 33 rektorn Karl Herman Tapper, ordförande, studiesekreteraren Sigfrid
Andersson, musikdirektören Carl-Axel Dominique, lektorn Bertil Hansson,
sångerskan Dorothy Irving och studieombudsmannen Fritz Karlsson.
Prop. 1977/78:14 4
förslag
som sammanfattade reformkraven för hela utbildningsområdet. OMUS har i april
1976 överlämnat ett sådant principförslag i betänkandet (SOU 1976: 33) Musiken
människan samhället.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), Institutet för rikskonserter, regionmusiken, musikhögskolorna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, statens scenskola i Göteborg, Musikaliska
akademien. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges Radio,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen (LO), folkhögskoleutredningen, 1974 års
lärarutbildningsutredning (LUT 74), forskarutbildningsutredningen (FUN),
centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75), folkbildnrngsutredningen,
FolkbUdningsförbundet, som hänvisat till yttranden från följande
medlemsorganisationer, nämligen Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Skaraborgs
läns bUdningsförbund, Studieförbundet Vuxenskolan, Studieförbundet
Folkuniversitetet, och Sveriges kyrkliga studieförbund. Folkparkernas
Centralorganisation, Föreningen Sveriges jazzmusiker, kopparbergs läns
landstings högre musikskola, samt Föreningen Svenska tonsättare (FST) och
Föreningen Svenska populärauktorer, som avgett gemensamt yttrande, Kyrkomusikerorganisationer-nas
samarbetskommitté, Motala folkliga musikskola ABF, Musikcentrum, Norrköpings
orkesterförening. Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar, Samarbetsrådet för
Sveriges körer (KÖRSAM), Stiftelsen Malmö konserthus, STIM, Stockholms
konserthusstiftelse, Stockholms musikpedagogiska institut (SMI), Svensk musikpedagogisk
union. Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI), Svenska
blockflöjtspedagog-förbundet. Svenska Dalcroze-seminariet, Svenska
Jazzriksförbundet, Svenska musikerförbundet. Svenska stråklärarförbundet,
Svenska tonkonstnärsförbundet. Svenskt förbund för musikterapi, Sveriges
förenade studentkårer (SFS), Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR),
Örebro musikpedagogiska institut samt Örebro orkesterstiftelse.
Länsskolnämnderna
i Stockholms, Östergötiands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Jämtiands och Norrbottens län, lärarhögskolorna i Mölndal,
Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå, Kalmar oeh Jönköping samt Lunnevads,
Oskarshamns, Ljungskile, Bollnäs och Framnäs folkhögskolor och universiteten i
Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå och Linköping har genom SÖ resp. UHÄ beretts
tillfälle att yttra sig.
H
75 har bifogat yttranden från organisationskommittén för Umeå högskoleregion,
organisationskommittén för Uppsala högskoleregion (som i sin tur bifogat
yttranden från Örebro och Gävleborgs läns landsting), organisationskommittén
för Stockholms högskoleregion, organisationskommittén för Göteborgs
högskoleregion (som i sin tur bi-
Prop.
1977/78:14 5
fogat
yttranden från Värmlands läns landsting) samt organisationskommittén för
Lund/Malmö högskoleregion (som i sin tur bifogat yttranden från universitetet i
Lund, förskoleseminariet, lärarhögskolan, musikhögskolan, statens seenskola
samt den särskUda ämnesutbildningen i musik (SÄMUS) i Malmö,
organisationskommittén för östra högskoleregionen (som i sin tur bifogat
yttranden från lärarhögskolorna i Linköping och Jönköping, universitetet i
Linköping, Jönköpings läns landsting, Jönköpings, Linköpings och Norrköpings
kommuner, Lunnevads folkhögskola och domkapitlet i Linköpings stift).
Lärarföreningen
vid musikhögskolan i Stockholm, Riksförbundet Sveriges musikpedagoger oeh
Svenska pianopedagogförbundet har genom Svensk musikpedagogisk union beretts
tillfälle att yttra sig.
Härutöver
har yttranden i särskilda skrivelser kommit in från en remissgrupp vid lärarhögskolan
i Kalmar, Framnäs folkhögskola, Umeå kommun, kompositionsklassen vid
musikhögskolan i Stockholm, elevkåren vid musikhögskolan i Malmö,
lärarföreningen vid kommunala musikinstitutet i Stockholm, Folkliga musikskolan
Ingesund, SÄMUS i Göteborg, Sköndalsinstitutet, Psykologiska institutionen vid
Uppsala universitet, Härnösands folkhögskola, kollegiet vid SÄMUS i Malmö,
Svenska ungdomsringen för bygdekultur. Teatrarnas riksförbund (TR), länskommittén
för högskolefrågor i Kristianstads län, Musiklärarnas riksförening, musiker
och musikorganisationer i Umeå samt musikern Ingemar Böcker.
En
sammanfattning av förslagen i principbetänkandet görs i det följande i kap. 3.
Remissyttrandena över betänkandet redovisas kortfattat i kap. 4. Någon särskild
sammanfattning av remissyttrandena görs inte.
OMUS
har vidare i september 1977 avgivit ett delbetänkande (DsU 1977: 15)
Dimensionering och lokalisering av högre musikutbildning. Förslaget bygger bl.
a. på en analys av musikutbildningens dimensionering i relation till
arbetsmarknaden för musiker och musiklärare och musiklivets behov. Det
material som OMUS samlat in samt några olika dimensionerings- och
lokaliseringsförslag har remitterats genom kommitténs försorg. Yttranden har
avgivits av SÖ, statens kulturråd, Institutet för rikskonserter, regionmusiken,
musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö, SÄMUS i Malmö oeh Piteå,
Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola, Svenska Dalcroze-seminariet,
Musikaliska akademien. Svenska kommunförbundet. Lärarnas riksförbund. Teatrarnas
riksförbund. Svenska musikerförbundet oeh Musikcenirum.
Frågor
som rör inordnandet av musikutbildningen i högskolan har behandlats i
regeringens proposition om utbUdning och forskning inom högskolan som riksdagen
nyligen behandlat (prop. 1976/77: 59, UbU 1976/77: 20, rskr 1976/77: 246). De
förändringar för musikutbildningens vidkommande som beslutet innebär redovisas
i kap. 2. Enligt regeringsbeslut den 30 december 1976 pågår en särskild
prövning av frågor om
Prop.
1977/78:14 6
behörighet,
urval och antagning till högskoleutbildningen på kulturområdet, däribland
utbildningen av musiklärare och övrig högre musikut-bUdning. Intill dess
prövningen är avslutad gäller nuvarande bestämmelser för tillträde till utbUdningen.
I
den totala översyn av läramtbUdningens mål, struktur och innehåll, som görs av
1974 års lärarutbildningsutredning, ingår även utbildningen av musiklärare.
2
NULÄGE
2.1
Utgångspunkter för beskrivningen
OMUS
har i sitt principbetänkande behandlat musikutbildningen på högskolenivå. I
uppdraget har ingått att behandla förutom den statliga utbildningen även annan
högre musikutbildning som hänförts till högskolenivån, nämligen musikpedagog- och
musikinstruktörsutbildningen vid Folkliga musikskolan Ingesund och Framnäs
folkhögskola samt utbildningen vid Örebro musikpedagogiska institut och
Svenska Dalcroze-seminariet. Folkliga musikskolan i Ingesund är folkhögskola
liksom Framnäs. Örebro musikpedagogiska institut är en kommunal skola med
Örebro kommun och Örebro läns landsting som huvudmän. Svenska Dalcroze-seminariet
är en privat skola i Stockholm med en stiftelse som huvudman.
OMUS
har också i betänkandet tagit upp den förberedande musikutbildningen, dvs. den
del av utbildningsgången som ligger före högskolenivån. OMUS har även
behandlat vad man kallar kompletterande utbildning som innefattar både
bristutbildning, vidareutbildning, fortbildning samt utvecklingsprojekt eller kursverksamhet
av annat slag. OMUS menar att problemen inom musikutbUdningen inte går att lösa
genom att man enbart vidtar åtgärder inom högskoleutbildningen på området. Hela
utbUdningsgången måste beaktas.
2.2
Den förberedande musikutbildningen
Med
förberedande musikutbUdning avser OMUS alla de olika möjligheter till
utbildning i vilken blivande högskolestuderande kan skaffa sig de musikaliska
förkunskaper som krävs för att bli antagen till högskoleutbildning på
musikområdet. Tas begreppet i vid bemärkelse ingår musikundervisning på alla
skolstadier och nivåer. OMUS har i kap. 8
Prop. 1977/78:14 7
försökt avgränsa de direkt yrkesförberedande studierna i
den förberedande musikutbildningen och gett en översikt över de olika möjligheter
som firms till sådan utbildning. Äv översikten framgår att systemet för
förberedande utbildning är mycket splittrat och osammanhängande. I översikten
ingår följande former av förberedande musikutbildning.
Gymnasieskolan. Inom gymnasieskolan pågår sedan budgetåret
1971/72 försök med en tvåårig musiklinje på fem orter, nämligen Stockholm,
Göteborg, Malmö, Karlstad och Härnösand. Linjen har två paralleller i Stockholm
och en på var och en av de övriga orterna (prop. 1970: 25, SU 1970: 108, rskr
1970: 274). Antalet antagningsplatser är totalt 180. Efter en utvärdering av
försöksverksamheten har SÖ föreslagit att försöket skall avslutas och att
reguljära tvååriga musiklinjer inrättas i första hand på de orter där
verksamheten hittUls har bedrivits. 1 förslaget ingår vissa förändringar av
musiklinjens timplan. Samtidigt förordas att en ettårig högre specialkurs
anordnas i anslutning till linjen. 1 den föreslagna högre specialkursen, vars
mål är att förbereda för vidare musikstudier, dominerar musikämnena. SÖ:s
förslag beträffande musiklinjen anmäldes i budgetpropositionen (prop. 1976/77:
100 bil. 12 s. 316) av statsrådet Mogård som förordnade att en högre
specialkurs anordnas på tre av de orter som nu har musiklinjer.
Kommunal musikskola. I den kommunala musikskolan bedrivs
en omfattande verksamhet, som består i instrumentalundervisning, ensemblespel m.
m. OMUS uppger att musikskolan år 1975 hade ca 300 000 elever i verksamheten.
Musikskolans inriktning och resurser bestäms nu helt av den enskUda kommunen. OMUS
konstaterar att musikskolans ställning och verksamhet varierar kraftigt från
kommun till kommun beroende på tradition och kulturpolitiska ambitioner. Vissa
kommunala musikskolor satsar mer målmedvetet än andra på att förbereda
eleverna för högre musikstudier.
Den kommunala musikskolan spelar enligt undersökningar som
OMUS låtit göra en viktig roll i den direkt förberedande musikutbildningen.
Denna uppgift framgår också bl. a. av handboken Den kommunala musikskolan, som
utarbetats inom Svenska kommunförbundet för att ge kommunerna vägledning vid
planering av arbetet i den kommunala friviUiga musikundervisningen. Enligt
handboken skall ett av målen för musikskolans s. k. ämneskurser som består av
undervisning i instrument och sång, vara att förbereda yrkesinriktade elever
för högre musikutbildning. Detta sker genom att elever deltar i s. k. särskUd
kurs vilket bl. a. innebär högre tempo i studierna och mer tid för enskUd
undervisning.
Folkhögskolan. Läsåret 1975/76 fanns musiklinje, s. k.
utvidgad musikundervisning eller ämneskurser i musik om 30 veckor eller mer
vid ett 20-tal folkhögskolor. Musiklinjernas målsättning varierar
Prop. 1977/78:14 8
från
skola till skola. Förutom det grundläggande syftet att ge en god musikalisk
grundutbildning anger de flesta musiklinjer i sin målbeskrivning två
uppgifter, nämligen att ge eleverna tillfälle till personlig utveckling och
att förbereda dem för yrkesverksamhet på musikområdet eller för högre musikutbUdning.
Musiklinjerna omfattar från en tUl tre årskurser. Vid ett par skolor förekommer
påbyggnadskurser.
Med
hänsyn till musiklinjernas varierande målsättning är det svårt att ange hur
många studerande som deltar i kurserna i syfte att skaffa sig förberedande
musikutbildning. Sammanlagt hade musiklinjerna läsåret 1975/76 ca 660 elever.
Elevantalet har ökat avsevärt under senare år.
Studieförbund.
Musikcirkelverksamhet förekommer inom samtliga tio studieförbund. Vissa
studieförbund har speciella musikskolor med olika inriktning. På sina håll
förekommer det att musikskolor i studieförbunds regi fyller de uppgifter som
på andra orter den kommunala musikskolan svarar för. Många av studieförbundens
medlemsorganisationer har en mångskiftande musikalisk aktivitet som bedrivs i
studiecirkelform.
Antalet
musikeirklar har under den senaste femårsperioden ökat mycket krattigt, frän
24 500 år 1969/70 till 36 500. Deltagarantalet har under samma period stigit frän
292 000 till 428 000.
Att
mäta musikcirklarnas betydelse som förberedelse för högre musikutbildning är
enligt OMUS mycket svårt. För ungdomar som lämnat den obligatoriska skolan oeh
som väljer att förbereda sig för vidare musikstudier vid sidan av annan
verksamhet eller skolgång kan deltagandet i musikcirkelverksamhet vara en
viktig del i förberedelserna. Sammantaget måste man enligt OMUS se den
mångskiftande musikverksamheten som sker i studiecirkelform som en viktig
resurs för hög-skoleförberedande musikstudier.
Övriga
former. Bland övriga möjligheter för förberedande musikutbildning nämner OMUS
kurser för utbUdning av kyrkomusiker (till s. k. organist- och kantorsexamen),
Kopparbergs läns landstings högre musikskola (2-årig utbildning med direkt
syfte att förbereda för tillträde till högre musikutbUdning), kurser inom olika
amatörorganisationer, speciella kurser och läger (bl. a. Musik för ungdom
verksamheten), självstudier och studier hos privatlärare. Äv OMUS gjorda undersökningar
bland studerande vid musikhögskola och annan högre musikutbildning tyder på att
en ansenlig del av den förberedande musikutbildningen fortfarande sker i form
av privatstudier som de studerande själva helt får bekosta. Enligt enkäter
gjorda under 1975 bland studerande i första årskursen i olika slags högre
musikutbildning hade ca 5 % förberett sig enbart genom privatstudier. För ca 46
% av de svarande ingick privatundervisning som en del i den förberedande
utbildningen.
Prop. 1977/78:14 9
2.3 Musikutbildning på högskolenivå
1 den följande översikten ingår den högre musikutbildning
som har legat inom ramen för OMUS' uppdrag.
Huvuddelen av den statliga utbildningen sker vid musikhögskolan
i Stockholm samt vid universiteten i Lund och Göteborg. Vid dessa högskolor
och universitet anordnas f. n. följande utbildningslinjer.
Musiklinjen
I linjen ingår utbildning av instrumentalister, sångare, tonsättare
och dirigenter. Utbildningen som är treårig, men som musikhögskolorna har
möjlighet att förlänga med i regel 23 terminer, omfattar i huvudsak
utbildning på orkesterinsttument, piano, sång och gitarr. Utbildning av
tonsättare och dirigenter förekommer bara i Stockholm. 1 linjen ingår vidare
utbildning av musikpedagoger i form av en treårig försöksverksamhet. Dessa
musikpedagoger är specialiserade på olika instrument eller sång. Vid
musikhögskolan i Stockholm finns en tvåårig utbildning av pianostämmare med
ett fåtal studerande.
En del av utbildningen på musiklinjen är att betrakta som
påbyggnadsutbildning.
Antalet närvarande studerande på musiklinjen beräknas för
läsåret 1977/78 till 493.
Musiklärarlinjen
Inom linjen finns både ettämnes- och tvåämnesutbildning av
musiklärare. Utbildningen av ettämneslärare som finns i Stockholm, Göteborg
och Malmö är fyraårig. Tvåämnesutbildningen består av en särskild utbildning i
musik (SÄMUS) jämte utbildning i annat ämne. SÄMUS är en försöksverksamhet och
utbildningen som helhet bedrivs i provisorisk form. SÄMUS som f. n. anordnas i
Göteborg, Malmö och Piteå omfattar nu en grundkurs om 60 poäng och en
påbyggnadskurs om 20 poäng.
Läsåret 1977/78 finns i ettämnesutbildning av musiklärare
sammanlagt 226 studerande och i SÄMUS 173 studerande.
Kyrkoniusikerliiijen
Kyrkomusikerlinje har funnits sedan 1972 då utbildningen
reformerades efter förslag av OMUS. Linjen omfattar en kyrkomusikalisk grundkurs
om 120 poäng och en musikpedagogisk påbyggnadskurs om 40 poäng, alternativt
påbyggnadskurs i form av sådan praktisk-pedagogisk utbildning som ingår i
musiklärarlinjens ettämnesutbildning. Innevarande läsår finns sammanlagt 64
studerande i sådan utbildning.
Inom den icke-statliga högre musikutbildningen förekommer f.
n. följande slags utbildningar.
10
Utbildning
av musikpedagoger och musikinstruktörer
Treårig
utbUdning av musikpedagoger, specialiserade på olika instrument och sång,
finns vid Folkliga musikskolan Ingesund, musiklinjen vid Framnäs folldiögskola
och Örebro musikpedagogiska institut. Utbildning av musikinstruktörer som är
en bredare musikpedagogisk utbildning, anordnas vid Folkliga musikskolan
Ingesund och vid Framnäs folkhögskola. Läsåret 1977/78 finns sammanlagt 225
studerande i dessa utbildningar.
Utbildning
av rytmiklärare
Vid
Svenska Dalcroze-seminariet bedrivs en treårig utbildning av rytmiklärare med
sammanlagt 50 studerande.
2.4
Kompletterande utbildning på musikområdet
OMUS
har gjort en översikt över den nuvarande kompletterande utbildningens
omfattning och organisation. OMUS delar upp utbildningen i
interna
kurser
fortbUdning av lärare inom högskoleutbildningen
kurser
gemensamma för olika kategorier av deltagare.
OMUS
finner att kurserna ofta är sådana att de fyUer flera syften samtidigt genom
att för vissa deltagare fungera som förberedande utbildning, för andra som
fortbildning, för andra som en allmän personutveckling, t. ex. att utveckla
ett amatörintresse.
Interna
kurser. Här nämner OMUS främst fortbildningen av lärare i musik inom skolan.
Ansvar för denna fortbildning åvilar fortbildningsavdelningen vid länsskolnämnden
i Östergötlands län. Länsskolnämnderna kan genom sina fortbildningskonsulenter
i musik anordna studiedagar för olika kategorier av musiklärare. Svenska
kommunförbundet har inga egna medel för fortbildningsverksamhet men hjälper kommunerna
att anordna kurser för förtroendevalda och anställda med anknytning tiU den
kommunala musikskolan. Inom regionmusiken finns förhållandevis stora resurser
för fortbildning och vidareutbildning av regionmusiker. Kyrkomusikerorganisationernas
samarbetskommitté bedriver kompletteringsutbildning av i huvudsak två slag,
dels kurser för orgelspelare, dels kurser i övrig kyrkomusik. Studieförbunden
bedriver intern utbildning och fortbildning av cirkelledare. Vidare finns
interna kurser inom en rad amatörorganisationer bl. a. Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar,
Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Samarbetsrådet för Sveriges körer
och Svenska artisters och musikers intresseorganisation. Slutligen finns
kurser anordnade av fackliga och andra intresseorganisationer.
Fortbildning
av lärare inom högskoleutbildning-
Prop.
1977/78:14 11
e
n. Fram till budgetåret 1974/75 har någon egentlig fortbildning i form av
kursverksamhet inte anordnats för lärare inom högskoleutbildningen på musikområdet.
Under de senaste åren har OMUS haft särskilda medel att fördela för musikpedagogisk
utvecklings- och försöksverksamhet. En stor del av dessa resurser har använts
för symposier och kurser för lärare på området. Även en del av de projekt som
finansierats med hjälp av dessa medel har helt eller delvis karaktär av
kompletterande UtbUdning.
Kurser
gemensamma för olika kategorier av deltagare. SÖ fördelar f. n. ett statligt
bidrag av 220 000 kr. till musikpedagogiska kurser som särskilt vänder sig tUl
ledare i studieförbundens musikcirklar och lärare i kommunala musikskolor.
Kurserna anordnas som ämneskurser vid vissa folkhögskolor.
Inom
Musik för ungdom, som är svensk sektion inom en internationell musikrörelse
och som f. n. är administrativt knutet till Institutet för rikskonserter, finns
en omfattande utbildningsverksamhet i form av musikläger.
Folkhögskolornas
utbud av kortare kurser i musik har i många fall inslag av kompletterande
utbildning. Kurserna fyller i allmänhet flera syften samtidigt. Den totala
dimensionen av kortare musikkurser var 1974/75 174 kurser på sammanlagt över 6
000 elevveekor. Antalet elever var ca 4 800.
3
UTREDNINGENS PRINCIPBETÄNKANDE 3.1 Musiken i samhället
OMUS
menar att ett reformarbete inom den högre musikutbildningen måste utgå från
dagens musikliv och från ett försök till en utvecklingsprognos för 1980-talet.
Som
utgångspunkt för sina förslag har OMUS därför gjort en analys av musikens olika
uttrycksformer och funktionssätt och på detta sätt försökt skaffa sig en
översiktlig bild av det svenska musiklivets situation och
utvecklingsmöjligheter. OMUS bygger sin analys på material från ett par
särskilda arbetsgrupper samt på tillgängliga musiksociologiska och statistiska
undersökningar.
OMUS' grundinställning är
att musiken måste ses både som en konstform, berikande och utvecklande för
individen, och som ett kommunikationsmedel med väsentiiga sociala funktioner. OMUS
har hämtat stöd för denna inställning i de mål för den statUga kulturpolitiken
som riksdagen fastställde år 1974.
Det svenska musiklivet är
en del av ett sammanhängande europeiskt och nordamerikanskt musiksamhälle och
är i olika avseenden starkt internationellt beroende. Musikens omfattande
internatio-
Prop.
1977/78:14 12
nella kontaktytor är en företeelse på gott och ont.
Konfrontation mellan olika slags musik, musikuppfattningar och musikfunktioner
kan ge stimulerande impulser för den nationella utvecklingen men kan också leda
till en utarmning av de inhemska musiktraditionerna.
OMUS konstaterar att det är nödvändigt att man i musikutbUdningen
beaktar och kritiskt granskar de internationella perspektiven. Ett internationellt
musikproblem som enligt OMUS måste uppmärksammas mei än hittills ar den
förorening av ljudmiljön som i Sverige liksom i många andra industrinationer
hastigt förvärras. Genom bullret på arbetsplatser, i offentliga lokaler, i
trafikmiljön etc. uppstår hörselskador som på olika sätt påverkar musiklyssnandet
och musikutövningen. Den ständiga ljudslummen medför risk för att människor
förlorar förmågan att lyssna koncentrerat. Därmed minskar möjligheterna för en
differentierad musikupplevelse. Åtskillig musik är anpassad till den förstörda
ljudmiljön medan annan kräver fullgott öra och medveten lyssning.
I länder
med marknadsekonomi produceras och distribueras musik i stor utsträckning som
en vara. Enligt OMUS har detta betydelse både för musikens materiel, form och
funktioner liksom för vårt sätt att uppleva musik. Kvantitativt domineras det
svenska musiksamhället av västerländsk underhållningsmusik av utpräglad
kommersiell karaktär. Den allvarligaste följden av musiklivets beroende av
ekonomiska vinstintressen är enligt OMUS den likriktning av musikvanorna som
kunnat konstateras i olika undersöknmgar under den senaste tioårsperioden.
Många människor utestängs härigenom från variation i de musikaliska
upplevelserna.
OMUS går igenom våra olika musikaliska traditioner. Inom
den musik som sammantaget kan kallas det musikaliska arvet på konsertens,
operans, kammarmusikens och kyrkomusikens områden skiljer man i musikhistorisk
terminologi mellan det s. k. borgerliga inusikarvet från 17501900 och den
äldre kyrko- och hovmusiken. De under 1900-talet skapade musikverken med
anknytning tiU det borgerliga musikarvet brukar benämnas modernistisk musik. I
sin egen diskussion av musikutbUdningens utvidgade ansvar för eftersatta musikgenrer
använder OMUS en annan terminologi.
OMUS konstaterar att den högre musikutbildningen i vårt
land hittills nästan uteslutande haft till mål att bevara och utveckla det
borgerliga musikarvet. Vi skUjer oss i detta avseende inte nämnvärt från övriga
europeiska länder i öst och väst. Den äldre kyrko- och hovmusiken har börjat
odlas först under de sista tre årtiondena. Även den modernistiska musiken har
först under senare årtionden fått en mer framskjutande plats i utbildningen.
OMUS menar att den stora musikaliska tradition som det
borgerliga musikarvet representerar måste ha en central plats även i den kommande
musikutbUdningen.
Prop. 1977/78:14 13
De västerländska musiktraditionerna har enligt OMUS sedan
länge strävat bort från socialt bundna funktioner och främst inriktats på att
ge lyssnarna en estetisk upplevelse. Bland de andra musikaliska traditioner
som OMUS tar upp är förhållandet mellan den sociala funktionen och den privata
estetiska upplevelsen annorlunda. Det gäller den svenska folkmusiken. I
utbildningen har detta musikaliska arv endast förekommit sporadiskt. Alltsedan
1900-talets början då man på allvar började upptäcka att dessa musikaliska
traditioner var på väg att försvinna har man i stället sökt bevara musiken
genom att anordna tävlingar och spelmansstämmor. Bland det mest intressanta
inom svensk folkmusik i dag är hur traditionerna upptas och förs vidare av en
yngre generation spelmän som medvetet arbetar för att både bevara och levandegöra
musikarvet. Enligt OMUS kan den högre musikutbildningen inom denna nya
musikrörelse hämta lärare och pedagogik. Samtidigt är det viktigt att man i
utbildning och forskning garanterar att de regionala folkmusikstilarna, de s.
k. folkmusikaliska dialekterna, bevaras. Detsamma gäller också
invandrargruppernas folkmusiktraditioner.
Gemenskapsfunktioner präglar också musiken i folkrörelser
och samfund.
Inom fritiyrkan
finns alltsedan dess begynnelse en stor musikalisk aktivitet och en ständig
strävan att med hjälp av kända melodier föra fram det kristna budskapet i sång oeh
spel. Viss kritik finns idag mot kommersialiseringen av samfundsmusiken.
Samtidigt har de större frikyrkliga församlingarna tagit upp alltmer av den
traditionella historiska kyrkomusiken. Svenska kyrkan som tidigare varit
främmande för nya musikaliska uttryckssätt har också på många håll närmat sig
frikyrkans öppenhet. Att kyrkorna upplåts för jazzkonserter och gospel är ett
exempel på detta. Kyrkornas musikaUska profil påverkas således av musiklivets
förändring beträffande stil och repertoar. Detta leder enUgt OMUS till att vi
behöver kyrkomusiker med kunskap i olika musikstilar och former, med öppenhet
mot nya musikaliska strömningar och med god samhällsorientering.
Arbetarrörelsens
musik växte fram under 1800-talets senare hälft med kampsånger och
solidaritetsvisor. Under framförallt 30- och 40-talen ändrades karaktären på de
körer och orkestrar som vuxit upp inom rörelsen så att de kom att likna andra
amatörkörer och orkestrar när det gällde repertoar och funktioner. Detta
sammanföll med att ÄBF:s musikinsatser alltmer inriktades på att i nya
pedagogiska former förmedla och popularisera det borgerliga musikarvet. En
liknande utveckling kan iakttas inom nykterhetsrörelsen.
I våra dagar finns enligt OMUS tydliga ansatser tUl
återupptagande av en tynande tradition av politisk kampmusik. Detta sker i
många pop- och rockgrupper men även i de etablerade folkrörelserna. Musik som
internationell symbol för kamp mot förtryck och förnedring är
Prop. 1977/78:14 14
centrala
i repertoaren för grupperna inom denna musikrörelse. Musikrörelsen har
bidragit till ett pånyttfött intresse för allsång och allspel.
Vissång
och körsång är en mycket livskraftig musiktradition i Sverige. Vistraditionen
är i dag en av de mest intressanta då det gäller musikaliskt nyskapande.
Körsång bedrivs i många varianter inom och utom kyrkliga samfund och andra
folkrörelser. Enligt vissa beräkningar skall drygt 2 % (eller ca 200 000
personer) av svenska folket vara aktiva körsångare.
Vissången måste enligt OMUS
uppmärksammas i musikutbildningen på ett sätt som främjar dess konstnärliga
särart. OMUS anser oekså att musikutbildningen måste se som sitt ansvar att
skola lärare och musiker som kan vidareutveckla svensk körtradition.
Olika
slags afro-amerikansk musik, dvs. i första hand jazz- och popmusik, dominerar
i dag kvantitativt musikutbudet i Sverige. Denna musikaliska tradition har
emellertid nästan helt oeh hållet förbisetts i musikutbildningen.
Detta kan enligt OMUS bero
på att jazz oeh pop har sitt ursprung i en främmande etnisk och social miljö
och att den brutit mot vedertagna traditionella estetiska och sociala normer.
Den afro-amerikanska musiken har utvecklats efter två linjer, dels som
underhållningsmusik, dels som konstnärlig uttrycksform. 1 båda fallen används
samma musikaliska stilmedel men detta sker med olika grad av teknisk svårighet
oeh konstnärlig ambition och med högst varierande krav på omväxling och
förnyelse. Den underhållningsinriktade jazz- oeh popmusiken tillgodoser många
människors behov av förströelse och har därför kunnat utnyttjas kommersiellt
med stor framgång. Musikens värde bedöms oftast i antalet sålda grammofonskivor
eller i antalet röster i topp- och hitlistor. Den seriöst syftande jazz- och
popmusiken har däremot kommit i ett besvärligt läge. Den trängs mellan en
kommersiellt styrd underhållningsmusik och en av tradition sanktionerad
konstmusik. Enligt OMUS' uppfattning är det nödvändigt att musikutbildningen
liksom musiklivet i övrigt värnar om det musikaliska nyskapande som sker inom ja2:z
och pop, vars stUmedel är så starkt förankrade i musiksmaken framför allt hos
ungdomen.
OMUS
konstaterar sammanfattningsvis att vissa musikaliska traditioner har blivit
eftersatta i den högre musikutbUdningen. Dessa måste nu ges plats i
kursinnehållet på ett sätt som tillgodoser den konstnärliga, sociala och
pedagogiska egenarten hos varje tradition.
Beträffande
musikens funktioner framhåller OMUS att musik är en kulturform som når de
flesta människor. Musik spelar en roll i snart sagt alla livets funktioner. Det
stora musikintresset exploateras av nöjesindustrin. En tydlig bild av detta
får man, menar OMUS, genom att se på försäljningssiffrorna för köp av
musikvaror. Svenskarna
Prop.
1977/78:14 15
har
under den senaste tioårsperioden använt en ansenlig del av sina ökade inkomster
till köp av grammofonskivor, kassetter etc. Försäljningsvolymen har under
perioden 19651975 ökat från 60 till 500 milj. Samtidigt ökade antalet besök
vid konserter och operaföreställningar. Även det borgerliga musikarvets snäva
förankring i ett smalt socialt skikt har långsamt förändrats. Studieförbunden
rapporterar ett kraftigt ökat antal studiecirklar (ökning med inemot 50 % under
perioden 19701975). Elevantalet i kommunala musikskolor är uppe i ca 300 000
elever 1975 mot 250 000 år 1970. På många håll i landet har på senare år
uppstått nya musikföreningar s. k. musikforum. En rad små skivbolag har
bildats, ofta med musikgrupper som initiativtagare. OMUS drar slutsatsen att
det finns många inom musiklivet, både enskilda, grupper och organisationer,
som eftersträvar alternativ till ett kommersiellt musiksamhälle.
OMUS diskuterar
situationen för musikundervisningen för barn och ungdom och konstaterar hur
viktiga de första musikupplevelserna i hemmiljön, i förskolan och på
grundskolans lågstadium är för barnens senare musikaliska möjUgheter. De
attityder som grundläggs vid det första mötet med musiken är menar OMUS i hög grad
avgörande för musiklivets utveckling på längre sikt. Insatserna för musikundervisningen
på dessa stadier är på olika sätt otillräckliga. OMUS nämner den otillräckliga
utbildningen av lärare för musikundervisningen på låg- oeh mellanstadiet och
den ytterst allvarliga bristen på behöriga musiklärare på högstadiet.
Utvecklingen leder f. n. till att barn och ungdom ofta upplever hemmet, skolan,
föreningslivet och kamratkretsen som olika musikmiljöer, helt skUda från
varann. Enligt OMUS är det nödvändigt att denna utveckling motverkas. På olika
sätt måste en samverkan komma till stånd mellan skolan och den frivilliga musikverksamheten
i föreningar och grupper. Vi måste försöka få en ny skolmusiktradition som
fungerar ihop med andra musikaktiviteter. Musiklärarnas UtbUdning måste
förändras. Nya former för samverkan om lärartjänster måste skapas mellan
skolan, annan kommunal musikverksamhet, frivilliga organisationer och grupper.
Detta skulle gynna inte bara barn och ungdom utan människor i alla åldrar.
1 avsnittet om musik och teknik
anser sig OMUS kunna urskilja olika, delvis motsägande utvecklingstendenser.
Den tekniska utvecklingen kan å ena sidan innebära en hämmande styrning av
repertoar och utförande. Massproduktion av "perfekta" inspelningar
leder tiU likriktning av musikutbud och publiksmak oeh medför också att kontakten
mellan musiker och publik upphör. A andra sidan kan de tekniska framstegen
leda till nya musikaliska uttrycksmöjligheter (olika kombinationer
instrument-elektronik, datastyrd elektronmusik, olika multimediaformer) och
intressanta pedagogiska hjälpmedel.
Prop. 1977/78:14 16
OMUS
menar att den tekniska utvecklingen även om den är svårbedömd måste ha en
självskriven plats vid planeringen av den framtida musikutbUdningen.
Musiken
i etermedierna kan spela en avgörande roll för ett ökat aktivt musikintresse
och musicerande. Sveriges Radio och TV gör både direkta och indirekta
pedagogiska insatser. OMUS konstaterar att musikpolitiken i svensk radio och TV
i hög grad påverkar grundförutsättningarna för musikutbildning och musikliv.
En oavbruten kritisk granskning av musikpolitiken utifrån kulturpolitiska
utgångspunkter är därför nödvändig. OMUS anser också att det behövs ett mer utvecklat
samarbete mellan musikutbildning och etermedia i fråga om framtida
musikpedagogiska satsningar.
Utrymmet
för musikaliskt nyskapande i den högre musikutbildningen måste ökas. Hittills
har tonvikten i den högre musikutbildningen legat på att ge teknisk oeh
konstnärlig förmåga att tolka verk huvudsakligen från det borgerliga
musikarvet. OMUS anser att detta är en viktig del av en musikers utbildning. 1
framtiden kommer det alltid att behövas specialister för att tolka och återge
denna tradition. En strävan att nå perfektion i framförandet av ett begränsat
antal verk riskerar emellertid, menar OMUS, att gå ut över förmågan att själv
skapa musik.
Nyskapande
mäste gälla alla slags musikaliska uttryckssätt, både vad man kan kalla noterad
musik, improviserad musik och elektronmusik, och kunna ske både enskilt och i
grupp. Genom att komplettera utbildningen med sådana kreativa moment kan
utbildningen på ett annat sätt än hittills vara med och utveckla musikskapandet.
Behovet av nyskapande är enhgt OMUS utomordentligt stort. Musik behövs för nya
sociala funktioner. Den konstnärUga förnyelsen behöver stimuleras. Framför allt
är det viktigt att ge utbildning i skapande av populär musik, som kan innebära
alternativ till den musik som är gjord i spekulativa syften.
I
sin sammanfattning konstaterar OMUS att musiken är en kvantitativt stor sektor
av kulturlivet. Många människor kan intresseras och engageras. Musik kan
utvecklas som en aktivitet för självförverkligande och som medel för gemenskap
och social kommunikation. Det är emellertid också uppenbart att de tendenser
som hotar kulturlivet i stort får ett starkt genomslag på musikområdet. En kulturpolitiskt
medveten satsning pä musikundervisning och yrkesutbildning i musik kan få stor
effekt i denna situation. En sådan satsning kan med hänsyn till musikens betydelse
för människor också betraktas som en form av framsynt socialpolitik. Den kan
dessutom utgöra en viss garanti för att kvalitetsambitioner i högre grad än
ekonomiska vinstintressen blir styrande för musiklivets utveckling.
Prop.
1977/78:14 17
3.2 Mål och riktlinjer
De förslag till mål och riktlinjer som OMUS lägger fram
avser musikutbildningen på högskolenivå. OMUS framhåller att något samlat
försök att precisera mål och ansvarsområde för musikutbildningen på denna nivå
hittills inte har gjorts. I samband med att musikutbildningen nu skall inordnas
i högskolan är det viktigt både att ange ansvarsområdet och formulera mål och
riktlinjer för verksamheten.
Den viktigaste ideologiska utgångspunkten för OMUS' arbete
har varit det kulturpolitiska program som antogs av riksdagen år 1974 (prop.
1974: 28, KrU 1974: 15, rskr 1974: 278). Dessutom har OMUS tagit hänsyn till
olika målformuleringar för verksamhet som har samband speciellt med någon av
de olika utbildningsvägarna på musikområdet och deras studiemål. OMUS utgår
också ifrån högskolans allmänna mål och inriktning. OMUS föreslår en
omprövning av de formuleringar i förslaget till högskolelag som handlar om
forskning och högskoleutbildningens vetenskapliga gmnd. OMUS menar att
formuleringarna i förslaget anknyter för ensidigt till tidigare
universitetstradition och begränsar sig till de teoretiska utbildningsinslagen.
Det praktiskt konstnärliga och pedagogiska utvecklingsarbetet inom högskoleutbildningen
i musik liksom inom andra kulturutbildningar är inte, i varje fall inte i
normalt språkbruk, forskning i strikt vetenskaplig mening. Lagtexten måste
därför kompletteras. Annars riskerar kultursektorn att missgynnas i den nya
högskolan.
OMUS föreslår följande övergripande mål för utbildningen.
Målet för den högre musikutbildningen är att ge dem som
ämnar bli yrkesverksamma inom musikområdet sådana kunskaper, färdigheter oeh
attityder, att de är förberedda för att arbeta inom svenskt musikliv i linje
med de aUmänna principerna för den svenska kulturpolitiken. De skall genom utbUdningen
bli medvetna om sitt ansvar för att levandegöra det musikaliska kulturarvet i
vid mening samt för att utveckla och förnya musiklivet.
Vidare föreslår OMUS riktiinjer för verksamheten i
följande 22 punkter.
1) Den högre musikutbildningen skall medverka tUl att
reella fömt
sättningar skapas för största möjliga yttrandefrihet på musikområdet.
Den skall eftersträva att arbeta oberoende av genrebegränsningar med
en öppen sökande attityd gentemot skiftande musikaliska uttrycksmöj
ligheter. Den skall fungera som ett fritt forum för ny experimentell mu
sik och andra sådana musikaliska uttrycksformer som kan ha svårt att
bli uppmärksammade och prövade inom ramarna för vårt musikliv.
Den högre musikutbildningen skall stimulera till en
levande debatt med ständig prövning av de olika estetiska, psykologiska oeh
sociala element som ingår i bedömningar av musikens kvaliteter.
2) Den högre musikutbildningen skall verka för att ett
rikt och mång
sidigt utbud av musikaUer, läromedel och pedagogisk litteratur blir till-
2 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 14
Prop.
1977/78:14 18
gängligt och kritiskt granskat på olika nivåer av
undervisning och utbUdning. Den har ett speciellt ansvar för att musikalier
och litteratur publiceras oberoende av kommersiella hänsyn.
3)
Den högre musikutbUdningen
skall vara så organiserad och tUl-lämpa sådana pedagogiska metoder att de
studerandes förmåga tUl eget skapande utvecklas och förstärks under
studietiden. Den skall därtill eftersträva att ge de studerande sådana
attityder och färdigheter att de senare som yrkesverksamma artister och
pedagoger kan uppmuntra och inspirera till skapande aktiviteter.
4)
Den högre
musikutbildningen skall anordna fortbildning och vidareutbildning även för
sådana individer eller grupper som spontant utvecklat egna musikaliska
aktiviteter, t. ex. pop- och jazzgrupper, sådana som spelar folkmusik eller
arbetar med elektronmusik.
5)
Den högre musikutbUdningen
ansvarar för en vidareutveckling av musikens möjligheter att skapa gemenskap
mellan människor. Musiken som kommunikation oeh sociala sidor av musiklivet
måste vara väsentliga inslag i den högre musikutbildningen. UtbUdningen skall
göra de studerande mstade att i sin framtida yrkesroll kommunicera med människor
i olika sammanhang, både vid estradframförande av musik och om det gäller att
musikaliskt aktivera grupper i olika miljöer. Det skall t. ex. ingå som en
naturlig del i yrkesrollen att muntUgt eller skriftligt förbereda en publik
inför en musikupplevelse och att med olika medel söka frigöra människor från
negativa förhandsinställningar till vissa musikformer.
6)
Den högre musikutbUdningen
skall ge de studerande aktuell kunskap om och praktisk erfarenhet av det
folkliga musiklivets och amatörmusicerandets villkor.
7)
Den högre
musikutbildningen skall orientera de studerande om den svenska kulturpolitikens
mål och medel, bl. a. formerna för samhällets kulturstöd, fackliga
förhållanden, folkrörelsernas verksamhet, skolundervisningen och
musikutbildningens organisation. Utbildningen skall särskilt söka ge de
studerande allsidig information om arbetsmarknaden på musikområdet.
8)
Den högre
musikutbildningen skall principiellt stå oberoende gentemot kommersiella
hänsyn i betydelsen privatekonomiska intressen. Detta skall gälla såväl valet
av repertoar och läromedel som kursernas inriktning.
9)
Den högre
musikutbildningen skall göra de studerande rustade att analysera
musikfunktionerna och musikverk så att de blir medvetna om hur musik
kommersiellt kan utnyttjas med negativ verkan för kulturlivet.
10) Den högre musikutbildningen har
ansvar även för sådana genrer och musikformer som hittills varit underrepresenterade
i utbildningen. Dit hör såväl olika former av improvisatorisk musik som folk-
och konstmusik från skilda kulturmiljöer. Utbildningen bör i enlighet med sitt
kulturpolitiska ansvar söka stödja och utveckla sådana former av populärmusik
som skapas utifrån konstnärliga, sociala och pedagogiska ambitioner och inte i
kommersiellt spekulationssyfte.
11) Vid lokalisering av den högre
musikutbildningen bör eftersträvas jämlikhet för studerande från olika
landsdelar att nå utbildningsorten. Man skall även beakta den betydelse
utbildningen kan ha för det regionala musiklivet. Samtidigt måste hänsyn tas
till att begränsade resurser ej kan splittras på för många enheter. I de fall
då endast en eller ett fåtal specialutbildningar kan anordnas, eftersom
resurserna annars skulle bli alltför splittrade, måste dessa utbildningar anses
ha ett ansvar för
Prop. 1977/78:14 19
hela
landet, och ett samarbete skall etableras mellan högskoleenheterna så att alla
berörda studerande får möjlighet att utnyttja utbildningen.
12)
Samhällets politiskt ansvariga
och anslagsbeviljande organ skall ange målen för och göra principiella avgränsningar
av resp. linjers ansvarsområde, ge dem uppgifter att tillgodose olika gruppers
behov och ange vUka huvudmoment som bör ingå i utbUdningen. Varje linje eller kurs
skall själv inom de angivna ramarna utveckla innehållet och metodiken i
undervisningen under ständig samverkan mellan lärare, studerande och
representanter för yrkeslivet.
13)
Varje hnje eller kurs inom den
högre musikutbildningen skall utan organisatoriska hinder kunna ta initativ för
att skapa en viss egen profil t. ex. i anslutning till det lokala och regionala
musiklivets möjligheter och behov.
14)
Den högre musikutbildningen
skall hos samtiiga studerande söka skapa intresse för behovet av musik inom
olika hittills eftersatta grupper i vårt samhälle samt en förståelse för deras
särskilda svårigheter. UtbUdningen skall ge de studerande praktisk erfarenhet
av metoder att ge olika grupper möjligheter till direkt upplevelse av musik,
även gravt fysiskt eller psykiskt handikappade. De s. k. omusikaliska är ur
kultur-politisk synvinkel intressanta målgrupper.
15)
Väsentiigt är att barn och
ungdom genom aktivt deltagande i opretentiöst musicerande får en positiv
upplevelse av sin egen skapande förmåga. Nybörjarmetodiken måste speciellt
beaktas inom den högre musikutbildningen och utvecklas så att alla oberoende av
musikalisk fallenhet kan uppleva lusten att själva musicera och i skolan
grundlägga ett bestående musikintresse.
16)
Den högre musikutbildningen har
ett ansvar för att olika invandrargrupper stimuleras att odla sina egna
musikaliska traditioner.
17)
Den högre musikutbildningen har
ett principiellt ansvar för musiklivets förnyelse och skall själv eftersträva
att initiera och pröva nya uttrycksformer. De som är verksamma inom
utbildningen måste vara lyhörda för nya musikformer och musikaliska behov som
växer fram inom ohka grupper, både i Sverige och på det internationella fältet.
Den högre musikutbildningen skall ständigt kritiskt bevaka musiklivet och skall
söka medvetandegöra de studerande om pågående förändringar, antingen dessa
orsakas av samhällets omvandling, de betingas av ny teknik eller hör samman med
nya konstnärliga intryck.
18)
Den högre musikutbUdningen
skall etablera ett fortiöpande samarbete med den musikvetenskapliga
forskningen liksom med forskning och utvecklingsarbete i övriga grenar av den
nya högskolan för ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter på olika fält.
19)
Den högre musikutbildningen
skall avsätta särskilda resurser för fortbildning av de lärare som arbetar inom
högskolorna, så att de kan tillgodogöra sig nya rön i metodik och pedagogik.
Det är viktigt att de olika högskoleenheterna och linjerna samverkar så att
lärare inom samma ämnesområden kan ge varandra impulser och erfarenheter.
20)
Den högre musikutbildningen
skall göra de studerande medvetna om olika musikgenrers och enskUda musikverks
historiska och sociala bakgrund samtidigt som de skall inspireras att ge äldre
tiders musik friska levande tolkningar.
21)
Den högre musikutbildningen
skall arbeta i ständig växelverkan med musikutbildning och musikliv utanför
Sveriges gränser. Utbyte av lärare och studerande över nationsgränserna ger
kunskap om andra län-
ders
och folks musikaliska traditioner och särprägel, men kommer samtidigt att
stimulera utbildningarna inom Sverige att utforma sin egenart.
22)
Den högre musikutbildningen skall göra de studerande medvetna om att det
moderna industrisamhället medför allvarliga risker för en allmänt försämrad IjudmUjÖ
för människan.
Alla
musikutbildade bör vara beredda att medvetandegöra människor om ljudmiljöns
problem och stimulera till insatser för förbättrade akustiska miljöer i
hemmen, på arbetsplatserna och ute i det övriga samhället.
3.3
Konsekvenser för musikutbildningen utvecklingsbehov och planeringsproblem
OMUS
gör ett försök att ange de viktigaste kraven på förändring av
musikutbildningens inriktning och innehåll och att sammanfatta olika planerings-
och avvägningsproblem, sett utifrån föreslagna mål och riktlinjer.
Förslaget
innebär att ansvarsområdet för utbildningen vidgas. Nya krav ställs på
inriktningen och på vad utbUdningen förmedlar i form av kunskaper, färdigheter
och attityder. Jämsides härmed måste pedagogiken utvecklas och förnyas. Allt
detta leder till att utbUdningen måste styras efter nya principer.
OMUS
talar om kraven på förändring och förnyelse i termer av attityder i
utbildningen. OMUS menar att det är relativt lätt att precisera vad
utbildningen skall förmedla i form av kunskaper oeh färdigheter. Det är
emellertid svårare att i ord definiera vilka attityder som musikutbildningen
skall stimulera hos de studerande. Ändå är enligt OMUS attityderna väl så
väsentliga som de teoretiska kunskaperna och praktiska färdigheterna.
OMUS
konstaterar att musikutbUdningen måste präglas av en öppen, sökande, kritisk
attityd. Det innebär generositet och tolerans inte bara gentemot olika välkända
musikaliska genrer och uttrycksmedel utan också mot det som verkar artskilt och
främmande antingen det är fråga om helt nya, experimenterande eller på annat
sätt särpräglade musikaliska uttryck. Den öppna attityden innebär att de musikutbUdade
skaffar sig en ärlig vilja att söka förstå de värderingar och smakriktningar de
möter hos olika grupper i samhället. De måste vara beredda att skapa musik för,
musicera med eller undervisa också grupper eller enskUda som inte tillhör dem
som blivit privilegierade med en utpräglad musikalisk begåvning eller haft
möjlighet att nå en hög grad av egen musikerfarenhet.
Med
den öppna instäUningen sammanhänger enligt OMUS en attityd av kritisk analys
och värdering. MusikutbUdningen kan framgent inte bmda sig vid vissa genrer och
uttrycksmedel som de enda kvalitetsbärande. Kvalitetsfrågorna måste ständigt
omprövas. Musikern bör vara beredd att motivera sitt repertoarval, musikläraren
bör på samma sätt
Prop.
1977/78:14 21
kunna
motivera sitt val av musik och metod inför olika slags elevgrupper.
Attityderna
till musikens sociala funktioner, dvs. förståelsen och känslan för musikens
stora sociala och kommunikativa möjligheter bör utvecklas i utbildningen. Detta
irmebär bl. a. att stimulera de studerande att söka sig nya musUcmiljöer, att
vidga kretsarna av intresserad publik och att arbeta för att flera blir aktivt
musicerande. Alla musikutbildade, både musiker och musiklärare, har med andra
ord ett pedagogiskt ansvar. Även om det finns olika inställning till hur detta
ansvar bäst kan komma till uttryck och även om metoderna kan variera.
En
kreativ attityd måste enligt OMUS prägla både utbildningen och pedagogiken.
Lärarna måste på alla sätt stimulera den studerandes eget skapande. MusikutbUdningen
måste anknyta till den allmänpedagogiska utvecklingen och tUl krav på
förändringar i relationerna mellan lärare och studerande. Med den kreativa
attityden följer också ett ökat intresse för en annorlunda metodik i den
allmänna musikundervisningen, framför allt på dess tidiga stadier, en metodik
som innebär att man undviker alltför tidigt insatta prestationskrav, stimulerar
eget skapande och kan ge gehörsträning i lämpliga former.
Frågor
rörande planerings- och avvägningsproblem sammanfattas på följande sätt.
Musik
både som konst och som kommunikationsmedel är enligt OMUS en uttrycksform som
är beroende av stor frihet för att utvecklas. Denna frihet måste finnas också
inom musikutbildningen. Individuella begåvningar måste få utvecklas oeh
personliga uttrycksbehov tUlfredsställas. Samtidigt är det fråga om utbUdning
som behöver en fast organisation för olika gemensamma moment, praktiskt
musicerande i olika ensemble-former och en varierad pedagogisk verksamhet. MusikutbUdningen
behöver alltså organiserade ramar. Ramar som ger rimlig administrativ stadga
och möjlighet till en resursfördelning relaterad till behoven i musiklivet är
också ett intresse från samhällets sida. Risk finns emellertid att själva
ramarna hämmar och begränsar den frihet som utbildningen samtidigt är beroende
av. Risk finns också att friheten begränsas på andra sätt, t. ex. genom
begränsning till studiemål som alltför ensidigt inriktas på etablerade
yrkesroller och musikformer. De ramar som föreslås syftar till största möjliga
frihet åt den musikaliska utvecklingen men också att tillgodose utbildningens
och samhällets andra intressen.
OMUS
konstaterar att utvecklingstakten i musiklivet är snabb och att det därför är
nödvändigt att planera utbUdningen på ett sådant sätt att en garanti för
föränderlighet och kontinuerUg förnyelse äv inbyggd i systemet. Innehållet i
utbildningen måste kunna omprövas i takt med förändrade behov. Enligt OMUS'
uppfattning är detta möjligt endast om UtbUdningen står öppen för påverkan
utifrån, från yrkeslivet och
Prop.1977/78:14 22
samhället
i övrigt. Musikutbildningens innehåll och metoder måste växa fram i ett samspel
mellan dem som är ansvariga för utbildningen, de studerande och människor som
har erfarenheter av musik- oeh yrkeslivet. Ett av de viktigaste konkreta
kraven ligger i förslaget tiU varvad praktik i utbildningen, som kan ge de
studerande realistiska erfarenheter av sin framtida yrkesroll men också
material för analys och kritisk granskning.
OMUS
konstaterar att den framtida musikutbildningen måste ge plats för musikens
mångfald. Vissa genrer har hittills fått utveckla sin egen pedagogik med ringa
eller inget stöd från det allmänna. Om dessa genrer över huvud taget kan
pedagogiskt utvecklas i en institutionaliserad form är omdiskuterat. OMUS anser
emellertid att en konfrontation mellan olika musikformer inom en och samma
institution kan vara av stort värde. Det kan leda till ett fruktbart utbyte och
motverka den misstro och misstänksamhet mellan de olika intresseområdena som nu
finns.
Det
svåraste problemet vid planeringen av musikutbildningen på högskolenivå är att
inom en rimlig studietid bereda utrymme för allt det stoff som musikområdet
kräver. Genom att kraven på musikalisk allmänorientering, på
repertoarkännedom, på erfarenheter av nya ensembletyper och arbetssätt hela tiden
stegras blir detta stoff ständigt mer komplicerat och mångfaldigat. Därtill
kommer att musik är ett praktiskt ämne oeh att en musikalisk färdighetsträning
kräver tid. I färdighetsträningen ingår en konstnärlig mognadsprocess som inte
kan forceras.
OMUS
för vissa resonemang om färdighetsträningen och riskema med alltför högt
uppdrivna perfektionskrav. Balansen mellan bredd och specialisering måste
enligt OMUS i någon mån få avgöras i varje särskilt fall, med hänsyn tiU
individuella behov. Det får dock inte vara fråga om att välja antingen bredd
eller specialisering. Principen måste vara att utbildningsledning, yrkeslivets
representanter och inte minst de studerande själva prövar vad som kan vara en
rimlig avvägning mellan bredd och specialisering med tanke på studiemålet och yrkesroUen
och med hänsyn tiU kravet på en rimlig studietid. OMUS har utgått från att del
i den utbUdning man föreslår skall bli möjligt att göra sådana avvägningar. OMUS
har vidare försökt tUlämpa ett realistiskt synsätt på utbildningens möjligheter
att tUlgodose utbildningskraven. UtbUdningen kan enligt OMUS endast garantera
ett visst mått av allmän orientering, kunskaper, färdigheter och praktisk
tillämpning. Den ger beredskap att påbörja ett yrkesmässigt arbete inom
musiklivet. OMUS räknar med att en stor resurs i framtiden måste finnas för
fortbildning och vidareutbildning av redan yrkesverksamma.
Den
styrningsmodell som OMUS föreslår innebär att utbildningen skall styras efter
två huvudprinciper. Den första är att utbildningen måste ge de studerande en
möjlighet att utveckla sina personliga musikaliska uttrycksmöjligheter,
den andra att utbildningen
Prop.
1977/78:14 23
måste anknyta tiU de musikaliska behoven i samhället och
således styras av de utbildades tänkta yrkesroller i det framtida musiklivet.
De studerande måste ständigt ställa sina personliga intressen och sin
speciella begåvning i relation till en realistisk syn på musikens funktioner i
samhället.
OMUS avvisar med förslaget musikutbildningens
traditionella styrningsmodell. Denna kan enligt OMUS beskrivas så att
utbildningen präglas av ett fixerat kvalitetsbegrepp, som främst definieras av
de i utbildningen verksamma lärarnas kunskaper, attityder och intressen. En
annan ledande princip kan enligt OMUS sägas bestå i att det ytterst
eftersträvade studiemålet är att uppnå särskilt ansedda och framstående
positioner, t. ex. solistrollen. De som inte under en ständigt pågående
gallringsprocess uppnår detta toppskikt i pyramiden får inta andra platser i
systemet, t. ex. pedagogens roll. En styrningsmodell av detta slag kan inte,
menar OMUS, överensstämma med den nya kulturpoli-kens krav.
OMUS för i detta sammanhang ett resonemang om kvalitet och
kvalitetsbegreppet som utmynnar i uppfattningen att musikutbildningen inte kan arbeta
utifrån ett fixerat kvalitetsbegrepp. 1 stället måste man ständigt i utbUdningen
kritiskt granska de värderingsnormer som används vid bedömning av olika
musikaliska eller pedagogiska prestationer. I sitt resonemang anför OMUS
följande.
Kvalitet är ett av dessa värdeladdade ord, som ständigt
återkommer i debatten. Det är samtidigt ytterst svårt att exakt definiera eftersom
det inte är något entydigt begrepp. Det kan gälla själva musiken, ibland används
det om upplevelsen av musiken, ofta avser det snarast färdighetsnivån hos den
som musicerar. Kvaliteten i en viss musikform kan också definieras
sociologiskt: musik uppfattas av en viss grupp äga god kvalitet eftersom den
motsvarar denna grupps förväntningar. Kvaliteten i en musiklärares pedagogiska
verksamhet bör bedömas utifrån den effekt hans undervisning har i den grupp han
arbetar i. I fråga om den högre utbildningens kvalitet kan sägas att den bör
värderas utifrån hur väl UtbUdningen lyckas tillgodose de behov som för de
studerande är väsentliga i relation till deras personliga studiemål eller om
man vill formulera det så, den yrkesroll de önskar förverkliga i musiklivet.
Kvalitetsbegreppet har i många sammanhang en moralisk dimension särskilt när
diskussionen rör den konflikt som uppstår mellan musiken som handelsvara och
musiken som kulturprodukt.
3.4 Utbildning efter musiklivets behov
3.4.1 Yrkesroller i musiklivet
OMUS har strävat eftei att så konkret som möjligt förankra
sina studieorganisatoriska förslag i musiklivets reella behov. OMUS har därför
låtit olika experter studera vad man kallar yrkesroller på musikområdet. Det
mest omfattande arbetet har lagts ner på att analysera
Prop. 1977/78:14 24
utbildningskraven
för de fyra stora yrkesrollerna nämligen artister, instrumentalpedagoger, den
breda musikpedagogen och läraren i musik för skolväsendet. 1 sammanhanget gör OMUS
en jämförelse mellan lärarens och cirkelledarens roll. OMUS redovisar också
sina synpunkter på den framtida lärarrollen i skolan och högskolan. Vidare
ingår i analysen yrkesroller som ensembleledare och dirigenter, korister och
den yrkesroll som sammantaget kan beskrivas som komponistarrangörmusik-makare.
Någon särskild diskussion om kyrkomusikerns yrkesroll förs inte med tanke på
den genomgång av utbildningskraven för kyrkomusiker som gjordes innan
utbildningen reformerades år 1972. OMUS har också redovisat synpunkter på
kombinationsyrken i vilka musik ingår och nämner i sammanhanget nya tekniska
musikyrken såsom musiktekniker, studiotekniker och ljudingenjörer samt de
slags yrkesuppgifter som kan hänföras till området kulturförmedling och
kulturkommunikation.
3.4.2
Studieorganisation
Eftersom
den reformerade musikutbildningen skall inordnas i högskoleorganisationen
ansluter sig OMUS i sitt förslag tUl det studieorganisatoriska system och den
terminologi som skaU tUlämpas i den nya högskolan. För grundläggande
utbildning föreslår OMUS således allmänna, lokala och individuella utbUdningslinjer.
Vidare förutsätter OMUS att det på musikområdet också skall finnas olika slags
påbyggnadsutbildning anknuten tUl linjerna och enstaka kurser för bl. a.
fortbildning och vidareutbildning.
OMUS
konstaterar att de yrken som musikutbUdningen syftar till i princip har två
olika inriktningar. I det ena fallet är den yrkesverksamme främst inriktad på
att uttrycka sig musikaliskt på kvalificerad konstnärlig nivå. Detta kan
innebära många olika slags yrkesuppgifter t. ex. att sjunga och spela för och
med olika publikgrupper, att som ensembleledare studera in och leda musikverk
eller att arrangera och komponera musik som är avsedd att framföras. I det
andra fallet syftar yrkesverksamheten i huvudsak till att undervisa olika
grupper oin musik, att stimulera och inspirera till musicerande, att ge
handledning i instrumentalspel, sång, gehör, ensemblemusicerande etc. 1 det
första fallet är det fråga om musikerfunktioner, i det andra lärarfunktioner. OMUS
anser det ändamålsenligt att använda dessa två principiellt åtskUda
yrkesinriktningar som indelningsgrund för studieorganisationen. Samtidigt
betonar OMUS att de angivna funktionerna sällan finns renodlade hos den
enskilde yrkesutövaren. Vid konstmktionen av utbildningen bör avgränsningen
mellan de båda huvudinriktningarna därför göras så flytande som möjligt.
Med
stöd av den angivna indelningsgrunden föreslår OMUS att huvuddelen av
utbildningen organiseras på två allmänna utbild-
Prop. 1977/78:14 25
n i n g s 1 i n j e r, en musiklärarlinje och en
musikerlinje. Kyrkomusi-kemtbildningen bör liksom f. n. organiseras på en särskUd
allmän utbildningslinje, kyrkomusikerlinjen. Vidare föreslås en ny typ av
kombinationsutbildning med inslag av musik.
Inom den föreslagna musiklärarlinjen har OMUS fört ihop
utbildning av lärare i musik för grundskola och gymnasieskola, för kommunala
musikskolor liksom utbildning av ledare eller lärare för musikverksamhet i
form av studiecirklar, för gruppverksamhet etc. Linjen bör enligt förslaget
omfatta både utbildning av lärare med inriktning enbart på musik
(ettämneslärare) och tvåämneslärare, som kombinerar musik med annat ämne. Även
rytmiklärarutbildning skall enligt förslaget ingå i linjen. OMUS är angelägen
om att rytmikpedagogikens synsätt och metodik i större utsträckning än
hittills kan påverka både musiklärare- och musikerutbildningen. Den speciella
utbildningen av rytmiklärare som nu finns vid bl. a. Svenska Dalcroze-seminariet
bör ingå som en särskild variant i musiklärarlinjen.
OMUS
föreslår att alla som fått sin musikaliska oeh pedagogiska utbUdning på
musiklärarlinjen i fortsättningen skall kallas musiklärare. Termen musikpedagog
som nu används för att ange att vederbörande genomgått viss sådan utbildning
(jfr kap. 2 i betänkandet) bör enligt OMUS endast användas som en allmän
beteckning på personer som sysslar med musikpedagogisk verksamhet.
OMUS har i sitt förslag medvetet bortsett från nuvarande
system för tjänster och behörighet på musiklärarområdet. I stället menar OMUS
att tjänsteorganisation och anställningsvillkor liksom behörighetsregler bör
ändras så att musiklärare med den nya utbildningen kan i sin tjänst ha
uppgifter både i skolan, kommunal musikskola, annan frivillig musikverksamhet
inom folkbildning och föreningsliv samt i kyrkliga samfund. OMUS nämner att en
utveckling i denna riktning är på gång bl. a. til! följd av uttalandena från
regering och riksdag i samband med beslutet om SIA-reformen (prop. 1975/76: 39,
UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76: 329).
Kyrkomusikerlinjen
lämnar OMUS i stort sett oförändrad både vad gäller studieorganisation och
innehåll. Det som enligt OMUS behöver förändras är den praktisk-pedagogiska
utbildningen inom linjen. Några förslag till sådana förändringar ingår inte i
principbetänkandet. OMUS föreslår emellertid att kyrkomusikerlinjen med hänsyn
till sin inriktning och karaktären hos de yrkesuppgifter tUl vilka den syftar
organisatoriskt bör höra nära samman med musiklärarlinjen. Detta bör enligt OMUS
få tUl följd att kyrkomusikerUnjen och musiklärariinjen skall höra till ansvarsområdet
för samma linjenämnd (se vidare kap. 7 i betänkandet).
Musikerlinjen skall i OMUS' förslag täcka behovet av
utbildning för
Prop. 1977/78:14 26
alla
de många skiftande yrkesroller som i bakgmndsmaterialet hänförts till samlingsbegreppet
artist, däribland orkestermusiker, andra instrumentalister, musiker som
företräder andra genrer än de redan etablerade, komponister, arrangörer och
ensembleledare.
Den
framtida musikerrollen bör enligt OMUS innebära en syntes av musiker, arrangör,
komponist och ensembleledare, där inslaget av skapande verksamhet är det
centrala. OMUS föreslår därför att kurser med inriktning mot musikaliskt
skapande bör ingå i musikerlinjen på alla platser där den skall inrättas och
inte som hittills endast finnas på ett ställe inom en exklusiv form av
kompositionsutbildning. Utbildningen av ensembleledare bör avse alla former av
ensembleledarskap, både inom instmmental- oeh vokalmusiken. Någon utbildning av
enbart korister bör enligt OMUS inte ske. Kvalificerade körsångare bör samtidigt
utbildas till pedagoger och ensembleledare.
Alla
studerande inom musikerlinjen skall också få en viss pedagogisk basutbildning.
Därtill skaU inom linjen finnas utbildning av vad OMUS kallar specialiserade
pedagoger, som bör kunna vara specialiserade antingen på olika instmment (violmpedagog
etc.) eller pä olika musikgenrer (jazzpedagog etc.) eller ämnesspecialiserade
(t. ex. på ensembleledning, gehör och satslära, komposition och arrangering).
OMUS
anser att det finns risk för att de nuvarande anställnings-förhåUandena på
musikerområdet kan styra utbUdningens inriktning. Fast anställda musiker finns
huvudsakligen i regionmusiken, de statsunderstödda symfoniorkestrarna och i
vissa teaterensembler medan man i övrigt är hänvisade till frilansverksamhet.
Genom att det finns möjlighet till trygga ensembleanställningar på ett område
och genom att frilansmarknaden är osäker riskerar man att utbildningen tar för
stor hansyn till de fasta ensemblemas yrkeskrav. OMUS menar att det är en kulturpolitisk
fråga av stor vikt att samhäUet i olika former stöder frilansmusikernas
yrkesverksamhet. Därmed skulle det också finnas bättre garantier för att en
rimlig andel av utbUdningsresurserna skulle komma frilansområdet till del.
OMUS
tar upp behovet av kombinationsutbildningar med inslag av musik och konstaterar
att kombinationsmöjligheterna f. n. är mycket få. En av fördelarna med musikutbUdningens
anslutning till högskolan är enligt OMUS att detta öppnar vägar för olika nya
kombinationsutbildningar. Det kan också ge möjligheter till ett bättre
fungerande samarbete mellan musikutbildningen och annan hÖgskoleutbUdning. OMUS
nämner här särskilt behovet av utvidgat samarbete mellan
musiklärarutbildningen och övrig lärarutbildning.
OMUS
anser att det finns ett stort behov av nya kombinationsmöjligheter mellan den praktisk-musikaliska
utbUdning, som musikhögskolorna nu svarar för, och musikvetenskap. Vidare
nämner OMUS
Prop.
1977/78:14 27
behov
av nya tvärkulturella utbildningskombinationer med både praktiska och
teoretiska inslag.
Kombinationsutbildningen
är enligt OMUS särskilt viktig som underlag för olika yrkesroller som
kulturförmedlare. Ätt det föreligger förslag om en ny allmän utbildningslinje
för kulturkommunikation inom högskolan anser OMUS vara värdefullt. OMUS är instäUd
på att folkhögskolan bör spela en stor roll i utbUdningen för kullurförmedlande
uppgifter och är också medveten om att en stor del av utbUdningsbehoven kan
täckas genom differentierade insatser i form av vidareutbildning och
fortbildning. Ändå måste det enligt OMUS vara ett kulturpolitiskt intresse att
högskolan tar sin del av ansvaret. UtbUdning för kulturkommunikation och
kulturförmedling är ett rikt differentierat fält. En rad för kulturområdet
viktiga och värdefulla kombinationsutbildningar behöver finnas inom högskolan
som grundläggande utbildning. OMUS menar emellertid att den föreslagna utbUdningslinjen
ifall dess syfte skall vara aktiv kulturförmedling och praktisk kulturkommunikation
har en alltför teoretisk, analyserande inriktning. Linjen bör i sin
slutgiltiga form göras mer verklighetsanknuten och yrkesanpassad och ges ett
mer varierat och praktiskt inriktat innehåll. Som ett led i en sådan utveckling
föreslår OMUS att den allmänna utbildningslinjen för kulturkoninmnikation
utvidgas med en speciell variant på musikområdet.
När det gäller påbyggnadsutbildning
ger OMUS vissa exempel. PåbyggnadsutbUdning i komposition och arrangemang, en-semblcledning
och dirigering och med solistisk inriktning inom sångar-och instrumentalistutbUdningen
bör höra till musikerlinjens ansvarsområde medan det inom musiklärarlinjen kan
finnas påbyggnadsutbUdning för speciella arbetsfält, t. ex. musikterapi, olika
slags lärarutbildning på högskolenivå. Inte heller när det gäller
påbyggnadsutbildning bör avgränsningen mellan linjerna vara för markerad. För påbyggnadsutbUdning
i ensembleledning och komposition bör exempelvis genomgången musiklärarlinje
vara en väl så god gmnd som musikerlinjen. Givetvis måste dock viss
påbyggnadsutbildning bygga på en speciell utbildningslinje. Så bör exempelvis solistisk
påbyggnadsutbildning kräva genomgången musikerlinje.
OMUS
tar slutiigen också upp behovet för hela kultursektorn inom högskolan att bygga
upp utbUdning på nivå med forskarutbildningen som också kombinerar teoretiska inslag
med praktiskt konstnärliga studier på hög nivå. Enligt OMUS är det av stor
betydelse att det konstnärliga och kulturpolitiska utvecklingsarbetet kan få
stöd i denna form. OMUS nämner för musikens del bl. a. det musikpedagogiska
och musiksociologiska området. OMUS menar att definitionsfrågan, som givetvis
sammanhänger med frågan om att på kulturområdet finna en motsvarighet till
forskning, bör lösas av forskarutbUdningsut-redningen.
Prop. 1977/78:14 28
3.4.3
Sambandet utbUdningyrkesliv
OMUS
välkomnar för musikutbildningens del de olUca former för samband
utbildningyrkesliv som finns i de beslutade riktlinjerna för högskolereformen,
bl.a. representation för yrkeslivet i linjenämnderna. OMUS betonar att
linjenämnderna bör ha ett avgörande inflytande över utbildningens innehåll oeh
inriktning. OMUS menar också att högskoleläraraas fortlöpande kontakt med
yrkeslivet måste säkerställas. Detta bör praktiskt påverka lärarnas anställningsformer
(se vidare kap. 7).
Hela
den principiella syn som OMUS har på utbildningen och dess kontakt med yrkesliv
och samhälle leder tiU kravet att de studerande skall kutma uppehålla en
kontinuerlig kontakt med yrkeslivet under hela utbildningstiden. Detta kan bäst
ske genom s.k. varvad prak-t i k. OMUS framhåller de många fördelar som kan nås
genom förslaget. Praktiken bör kunna bidra till att ge de studerande en
realistisk syn på sin kommande yrkessituation och öka deras motivation inför
olika moment i utbildningen. För utbildningen kan praktiken ge intressanta
återkopplingseffekter genom att den utnyttjas för kritisk analys av
erfarenheter och därmed på ett aktivt sätt ökar kännedomen inom utbildningen om
musiklivets förändringar och regionala skiftningar. Praktiken kommer oekså att
positivt påverka utbildningsresultatet genom att bidra till att hos de
studerande skapa den eftersträvade attityden av medansvar och beredskap för
aktiva insatser i musiklivet. Praktiken kan också rätt använd ge många positiva
kulturpolitiska effekter i form av stimulans åt det lokala och regionala
musiklivet.
OMUS'
förslag innebär att fyra former av praktik skall ingå i utbildningen. Det första
praktikinslaget bör vara auskultationen inom olika arbetsfält och musUcmiljöer.
Handledda övningar bör läggas in i utbildningen efter ca tre terminers
studier. De handledda övningarna bör successivt övergå i mer självständiga
övningar. Härutöver bör varje studerande få en längre sammanhängande
praktikperiod.
Den
av OMUS föreslagna praktiken blir mycket varierad för olika grupper av
studerande. Med hänsyn härtill menar OMUS att det inte bör vara någon,
skyldighet för vare sig kommuner, institutioner eller andra att ta emot
praktikanter. En viktig och lämplig form för praktik är enligt OMUS projekt som
utbildningen anordnar i olika slags samarbete med myndigheter, institutioner oeh
organisationer.
Praktiken
bör finansieras med studiemedel.
När
det gäller ansvaret för praktikorganisationen föreslår OMUS att de nuvarande
lärarhögskolorna skall svara för praktiken inom musiklärarlinjen medan
ansvaret för praktiken inom musikerlinjen bör åvila de nuvarande
musikhögskolorna.
Prop.
1977/78:14 29
3.4.4 Utbildningslinfernås konstruktion
De grundläggande kraven som de olika yrkesrollerna ställer
är i viss mån likartade. Viktiga principiella skillnader finns dock som
påverkar den allmänna inriktningen av utbildningen. OMUS diskuterar skillnaden
mellan musiklärare och musiker och mellan musiklärare och specialiserade
pedagoger.
OMUS
framhåller, att man måste kräva av musildärare att de är musikaliskt allmänbildade.
Detta medför flera olika krav på utbildningen som OMUS ger exempel på. När det
gäller musiker kan man inte ställa samma grundkrav på bred baskunskap.
Samtidigt framhåller OMUS att en koncentration enbart på bred kunskap utan
fördjupning på något eller några områden för musiklärarnas del kan innebära en
risk för ytlighet som skulle göra dem olämpliga för många uppgifter. Också för
musikernas del är det alltmer önskvärt med en så stor allmänbildning på
musikområdet att musikern har förståelse för de speciella uttrycksmedlen i
olika musikformer och ett underlag för att göra kritiska värderingar i
musikfrågor.
Anknytningen
till yrkesområdet leder till att man både i musiklärar-och musikerlinjen
behöver göra en avvägning mellan, bredd och specialisering. OMUS konstaterar
att specialiseringsgraden givetvis måste vara högre inom musikerlinjen. Inom
musiklärarlinjen påverkas avvägningen också av det förhållandet att de
studerande där ofta måste komplettera sina brister innan de kan utveckla sina
speciella intressen. För musikerstuderande är det mer naturligt att satsa tid
på utveckling av egna specialanlag och intressen.
Till
skillnad från musiklärarna är de specialiserade pedagogerna redan från början
inriktade mot större musikalisk färdighet på sitt instrument eller inom sin
genre. Skillnaderna bör emellertid enligt OMUS inte vara lika stora för alla.
Också inom musiklärarlinjen bör man kunna inrikta sig på att komina långt i
specialisering på exempelvis instrument eller musikgenre. Utbildningen inom
musiklärarlinjen bör med andra ord utformas så att de studerande där i sin
utbildningsprofil kan komma de specialiserade pedagogerna ganska nära.
Den konstruktion för utbildningslinjerna som OMUS föreslår
innebär en basutbildning, gemensam för alla, fördjupningsutbUdning och
tillvalskurser. Basutbildningen skall ge allmän beredskap för yrkesverksamhet
på resp. område medan fördjupnings- och tillvalskurserna ger speciell
beredskap för de yrkesroller inom varje område som Vederbörande studerande vUl
inrikta sig mot.
En viktig princip i den föreslagna studieorganisationen är
att basutbildning, fördjupningsutbildning och tUlvalskurser inte får ses
åtskilda enkelt och schematiskt på det sättet att basutbildningens samtiiga moment
tidsmässigt kommer före fördjupning och tillval. Studiema måste som nu kunna
ske parallellt.
Prop.
1977/78:14 30
Som
underlag för sitt förslag till uppbyggnad av musiklärarlinjen har OMUS delat in
yrkesområdet för musiklärare i följande sju arbetsfält, som utgår från de
arbetsmiljöer och grupper som musikläraren kan tänkas verka inom.
1.
Barn i förskoleålder
2.
Åldersgruppen 712 år
3.
Åldersgruppen 1316 år
4.
Gymnasieskola, folkhögskola, lyssnarcirklar
i musik
5.
Nybörjarundervisning på instmment
6.
Handledning i instrumental och
vokal övning och ensemblespel över nybörjarstadiet
7.
Undervisning av avancerade
elever
Arbetsfälten har skiftande
inriktning. Arbetsfähen 14 omfattar mer av kollektiv verksamhet och
arbetsfälten 6 och 7 mer av verksamhet inriktad på individuella färdigheter.
Inriktningen bör i vissa delar vara gemensam. OMUS menar att alla musiklärare
måste kunna fungera såväl öppet och kollektivt som med inriktning på utveckling
av individuella färdigheter. Alla musiklärare, på vilket stadium de än
arbetar, måste känna till musikundervisningens itmehåU och metodik på tidigare
stadier. Läraren måste med andra ord ha en helhetssyn på individens musikaliska
utveckling. Den attityd inför musik och musikaliskt skapande som är nödvändig
vid mötet med barn bör i tillämpliga delar också prägla metodiken i
undervisningen på högre nivåer.
Något detaljerat förslag tUl
vad en obligatorisk basutbildning skall innehålla och hur den
fördjupningsutbildning skall se ut som skall ge speciell beredskap för olika
arbetsfält lägger OMUS inte fram i principbetänkandet. Arbetet med att söka
precisera innehåll oeh metodik i utbildningen pågår i ett antal expertgrupper.
Förslaget har således karaktär av en skiss till hur utbildningen kan byggas
upp.
Enligt OMUS ger erfarenhetema
från den försöksverksamhet med särskild ämnesutbildning i musik (SÄMUS), som nu
pågått i fem år, en god utgångspunkt för bedömning av basutbildningens längd
och innehåU i den nya musiklärarlinjen. Med ledning av dessa erfarenheter anser
OMUS att basutbildningen bör kunna rymmas inom tidsmarginalen 60 poäng eller
tre terminer. OMUS räknar också upp vissa av de kursmoment i form av
baskunskaper och basfärdigheter, metodik, auskulta-tioner och praktik på
arbetsfälten som bör ingå i basutbildningen. Förslaget innebär att basutbUdningen
inte är begränsad till rena musikaliska ämnesstudier utan att den också är
varvad med vissa praktisk-pedagogiska inslag.
När
det gäller fördjupningsutbildningen anser OMUS att de olika arbetsfälten för
att ge tillräckligt underlag för yrkesutövningen kan föras samman till tre
större arbetsområden.
Prop.
1977/78:14 31
1.
Grundskolan och motsv.
frivillig verksamhet (arbetsfält 2 och 3)
2.
Gymnasieskolan och motsv.
frivillig verksamhet (arbetsfält 4)
3.
Instrumentalundervisning och
ensembleledning (arbetsfält 5, 6 och 7)
Fördjupningsutbildningen
kan sålunda inriktas på något av dessa arbetsområden. 1 sin skiss anger OMUS
att en fullständig förberedelse för arbetsområde 1 kräver en sammanlagd
fördjupningsutbildning motsvarande 30 poäng, för arbetsområde 2 40 poäng och
arbetsområde 1 och 2 sammanlagt 50 poäng utöver basutbildning. För
fördjupningsutbildning med inriktning mot arbetsområde 3 kan mget fast
poängtal anges.
Vad
som här sagts om fördjupningsutbildning med olika inriktning gäller både
utbildning av ettämneslärare och tvåämneslärare. Tvåämnesutbildningen som är
speciellt inriktad på grundskolans och gymnasieskolans obligatoriska
musikundervisning, är f. n. uppdelad i tre separata delar, ämnesstudier i musik
(6080 poäng), ämnesstudier i ett annat ämne och praktisk-pedagogisk utbildning
i båda ämnena. OMUS föreslår att UtbUdningen struktureras om. De delar av den praktisk-pedagogiska
utbildningen som inte är specifika för det andra ämnet bör ingå i basutbildning
och fördjupningsutbildning. De rena ämnesstudiema i musik kan där beräknas
omfatta 80 poäng.
OMUS
ger slutligen vissa exempel på tillvalskurser inom musiklärarlinjen. Genom
tillvalskurserna kan de studerande specialisera sig på vissa funktioner inom
arbetsfälten, t. ex. som olika slags lärarutbUdare, inom kyrkomusikalisk
verksamhet, inom omsorgsverksamhet eller på administrativa funktioner.
De
sökande till musiklärarlinjen bör normalt redan i sin ansökan ange om de söker
ettämnes- eller tvåämnesläramtbUdning, vilka fördjupningsalternativ de tänker
sig, liksom vUka huvudinstmment. Möjligheter bör finnas att ändra studieväg.
Det måste också vara möjligt att göra arbetsmarknadsmässiga bedömningar av hur
olika fördjupningsalternativ skall dimensioneras.
Problemet
för hur basutbildning och fördjupningsutbildning skall fördelas på
musikerlinjen går enligt OMUS inte att lösa genom att definiera musikernas
arbetsfält på samma sätt som musiklärarnas, dvs. efter olika musikmiljöer och
grupper. Däremot kan man naturligt urskilja följande fyra huvudsakliga
yrkesinriktningar.
1.
Instmmental (vokal)
musikutövning, mestadels ensemblespel
2.
Kompositions- och
arrangemangsuppgifter
3.
Ensembleledning
4.
Pedagogisk verksamhet (oftast
kombinerad med 13) Inriktningarna får enligt OMUS inte uppfattas som skarpt
avgränsade
yrkesroller.
De
gemensamma kraven meUan dessa olika inriktningar är inte lika
Prop.
1977/78:14 32
många
som på musiklärarlinjen. OMUS tar emellertid fram vissa moment som aUtid bör
ingå i en fullständig grundläggande utbildning för musikeryrken med inriktning
mot dessa fyra huvudområden och konstaterar att basutbildningen bör omfatta
minst 20 poäng. Basutbildningen bör öka för de studerande som väljer en
inriktning som specialiserad pedagog och som således har vissa arbetsfält som
är gemensamma med musUclärarnas.
Även
i den av OMUS föreslagna varianten på musikområdet av utbildningslinjen för kulturkoninmnikation
bör ingå en basutbUdning omfattande 20 poäng. Innehållet i basutbildningen och
i de musikaliska ämnesstudierna behandlas inte närmare i principbetänkandet.
Ett
annat principiellt krav som enligt OMUS måste ställas på utbildningen både av
musiklärare och musiker är att utbildningen i båda fallen skall erbjuda
utbildning inom alla slags musikformer, eller som OMUS uttrycker det alla väsentliga
repertoarområden.
Detta
krav kan inte uppfyUas om man inte inom utbildningen för en fortlöpande
diskussion om vad som menas med repertoarområde och om vad som är väsentligt
eller oväsentiigt. Detta är ett viktigt led i den ständiga kvalitetsdiskussion
som OMUS förespråkar.
OMUS
föreslår en indelning av musiken i sex större repertoarområden. OMUS är
medveten om att indelningen inte är invändningsfri men anser att den behövs av praktiskt-organisatoriska
skäl. De repertoar-områden OMUS föreslår är följande
1.
europeisk musik före 1750
2.
europeisk musik 17501900
3.
konstmusik efter 1900
4.
afro-amerikansk tradition
5.
nordisk folkmusik
6.
övriga etniska gmppers folk-
och konstmusik
Vissa
av dessa repertoarområden är eftersatta inom den högre musikutbUdningen genom
att de först under allra sista tiden börjat räknas in under utbildningens
ansvarsområde. Hit hör områdena 46.
OMUS
anser att denna markanta obalans mellan utbildningen och musiklivets faktiska
krav snarast måste rättas till. Bl.a. menar OMUS att det nu behövs en kraftig
specialsatsning på utbildning av genrespecia-liserade pedagoger. Dessutom
behövs ett ökat stöd tUl musikpedagogiska experiment och utvecklingsprojekt i
syfte att hitta lämpliga undervisningsformer inom de eftersatta
repertoarområdena.
3.4.5
Pedagogiska och metodiska riktlinjer
OMUS
föreslår vissa riktlinjer för den pedagogiska planeringen. En väg till ökad
integration i utbUdningen och större kon-
Prop. 1977/78:14 33
centration
i arbetet bör enligt OMUS vara att samla utbUdningen kring de för musikyrkena
centrala funktionerna. Dessa sammanfattar OMUS i de allmänna termerna
gestaltning och kommunikation, där gestaltning är ett samlingsbegrepp för alla
former av musikaliskt uttryck och kommunikation avser pedagogisk verksamhet,
tagen i vidaste mening. Principen för den pedagogiska planeringen bör alltså
enligt OMUS vara att de kunskaper som de studerande erbjuds, de färdigheter de
övar in, de attityder som undervisningssituationerna bidrar till att förmedla,
samlat skall leda fram till att de studerande kan gestalta musik och/eller kommunicera
med människor genom musik och om musik. I varje utbildningsmoment skall,
förutom baskunskaper och övning av färdigheter, ingå praktisk övning i
gestaltning och kommunikation.
För
att kunna genomföra en planering enligt dessa principer krävs enligt OMUS att lärarfunktionerna
ändras och att inriktningen mot snävt avgränsade ämnen motverkas. Lärartjänster
bör inte längre knytas till ett ämne utan till en utbildningslinje. I lärarnas
ansvar bör ingå att delta i den pedagogiska planeringen och utvärderingen inom utbUdningslinjen.
OMUS föreslår också att den nuvarande snäva ämnesindelningen ersätts med en
indelning i ämnesblock. För en beskrivning av ämnes-blocksindelning och av
olika exempel på integrerad utbildning som genomförts inom musikutbildningen
hänvisas till betänkandet (s. 143 148).
En
annan principiell planeringsfråga av pedagogisk natur som OMUS tar upp är
behovet av en ökad samverkan mellan musiklärarutbUd-ningen och övrig lärarutbUdning.
En sådan är enligt OMUS viktig av flera skäl, bl. a. för att undvika att
musiklärarutbildningen isoleras och att musiklärarens anknytning till den
allmänna lärarrollen försvåras. Inom det pedagogiska ämnesblock som OMUS
föreslår bör lärarhögskolan i dess nya former svara både för praktik och andra
pedagogiska inslag inom musiklärarlinjen. Den praktisk-musikaliska metodikundervisningen,
som skall integreras med musikstudierna, bör däremot musikutbUdningen ha
ansvar för. Denna form av samverkan ställer utbildningarna inför många nya
krav. Musiklärarutbildningen får inte bli en kombinationsutbildning som är
uppdelad i flera separata delar. Utbildningen måste fungera enhetiigt.
Det
praktiska utvecklingsarbetet och den tUlämpade forskningen på metodikområdet är
enligt OMUS starkt eftersatt. Samtidigt är behovet av utveckling och förnyelse
av metodiken i musikundervisning och musikutbildning mycket stort på alla
nivåer.
OMUS
nämner i betänkandet vissa metodiska problem som det är särskilt angeläget att
ytterligare bearbeta, t. ex. metodiken vid undervisning i grupp, i nybörjarundervisningen,
i undervisningen i komposition, rytmik och för gehörsträning samt för de
moment som OMUS sammanfört under beteckningen kommunikativ beredskap.
3
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 14
Prop. 1977/78:14 34
3.4.6 Studietid
Den
enda utbildning för vUken studietiden klart kan anges är enligt OMUS den
grundläggande utbildningen. Denna är relativt lätt att definiera när det
gäller musikläramtbildningen. Musiklärarlinjen bör enligt OMUS' förslag omfatta
sammanlagt 160 poäng varav den gemensamma basutbildningen som redan framgått
skall utgöra 60 poäng.
Enligt OMUS är det svårare
att avgöra när den grundläggande mu-sikemtbildningen skall anses vara avslutad.
Den instmmentala skickligheten utvecklas till följd av en mognadsprocess som
kan gå olika fort för olika individer. Denna process kan också ha hunnit olika
långt för olika studerande då högskoleutbildningen börjar på gmnd av den förberedande
utbildningens kvalitet.
OMUS anser att
studietiderna för musikemtbUdningen måste få variera. Om man skall ange ett
visst poängtal för musikerlinje är det nödvändigt att också ge möjlighet till
tilläggsutbildning för dem som behöver komplettera. Tilläggsterminer bör
användas som begrepp för sådan extra studietid för komplettering, att skUja
från påbyggnadsutbildning som bör kräva ny ansökan och antagningsprov. Med
dessa fömtsättningar kan OMUS godta att omfattningen av musikerlinjen bestäms
till 160 poäng.
KyrkomusikerUnjen,
som i förslaget lämnas oförändrad, omfattar 160 poäng.
Den
föreslagna nya varianten på musikerområdet av utbildningslinjen för
kulturkommunikation omfattar enligt förslaget sanmianlagt 120140 poäng. Däri
ingår också kurser inom det humanistisk-samhällsveten-skapliga,
naturvetenskapliga eller medicinska området och tillämpade studier.
3.4.7 Behörighet
odi antagning
Som
nämnts i inledningen håller frågan om behörighet och antagning till högskoleutbUdningen
på hela kulturområdet, inkl. musikutbUdningen, på att prövas i särskild
ordning. OMUS' förslag i dessa frågor kommer därför att behandlas mycket
kortfattat.
OMUS föreslår att de vUlkor
som kommer att gälla för allmän behörighet till högskoleutbildning i allmänhet
också bör gälla för behörighet till musiklärarlinjen och kyrkomusikerlinjen.
Som särskilt behörighetsvillkor, förutom musikaliska färdigheter och
kunskaper, bör krävas kunskaper i historia motsvarande tvåårig social linje i
gymnasieskolan. De musikaliska förkunskapskraven bör prövas vid antagningsprov.
Detta är nödvändigt med hänsyn till utbildningens praktisk-musikaliska
karaktär. En gemensam antagningsprövning bör ske till linjerna.
När
det gäller musikerlinjen tar OMUS egentligen bara upp de särskilda
behörighetskraven i form av musikaliska förkunskaper. Någon enhetlig antagning
till linjen kan OMUS inte tänka sig. Antagnings-
Prop. 1977/78:14 35
proven
måste anpassas till de olika studiemålen inom linjen. Vid antagningen bestäms oekså
fördelningen av utbildningsplatser. F. n. styrs antagningen och fördelningen av
utbildningsplatser huvudsakligen av musikhögskolornas behov av
instrumentalister för den traditionella or-kestermusikerutbildningen och
behovet av att ge lärarna full tjänstgöring. Ur musiklivets synpunkt borde det
enligt OMUS vara mer relevant att låta fördelningen av platser styras av, dels
vilket slags musikerutbildning som bedöms väsentiig ur musiklivets synpunkt,
dels efterfrågan från sökande med utpräglad begåvning. Under ett övergångsskede
anser OMUS att utnyttjandet av musikerlinjen måste styras genom att en viss minimikvot
fastställs för antagning till utbildning av musiker inom eftersatta genrer.
3.4.8
Redovisning av utbildningens resultat
OMUS
hänvisar beträffande nuvarande system för utvärdering och betygssättning inom musikutbUdningen
till den kartläggning av dessa förhållanden inom högskolan som helhet som
gjorts inom utbildningsdepartementet. OMUS anser att det är nödvändigt i
samband med reformen av utbildningen att utarbeta enhetiiga principer för
information om och bedömning av utbUdningen. OMUS lägger dock inte fram några konkreta
förslag utan avvaktar de principiella ställningstaganden som kan väntas för
hela högskoleutbUdningen. Det OMUS framför är i stället synpunkter som underlag
för den fortsatta diskussionen.
När
det gäller prov i utbUdningen anser OMUS genereUt att en kontinuerlig bedömning
av utbildningsresultaten är att föredra framför ett samlat slutprov.
Något enhetiigt
antagningsprov till musikerlinjen kan OMUS som nämnts inte tänka sig. Äv samma
skäl är det inte tänkbart med några enhetiiga normer för värdering av
utbildningsresultaten. Graderade betyg på musikerlinjen bör därför inte
förekomma. Däremot förordar OMUS en relativt utförlig utbildningsbeskrivning,
utan värdeomdömen. Beskrivningarna kan enligt OMUS vara av stort värde såväl
vid anställning som vid antagning tUl påbyggnadsutbildning eller för
information om sökande tUl fortbUdning och vidareutbildning.
I fråga om
musiklärarlinjen och kyrkomusikerUnjen redovisar OMUS argumenten för och emot
betygssättning och graderade betyg. I en basutbUdning av det slag som föreslås
är det enligt OMUS tänkbart med graderade betyg, i varje fall i vissa kurser.
Erfarenheterna från SÄMUS visar emellertid att resultaten i kurser som avser
ensemblespel eller annan gruppverksamhet, dvs. viktiga delar av lärarfunktionerna,
är särskilt svåra att gradera. I den föreslagna fördjupningsutbildningen kommer
det att bli mycket komplicerat att använda graderade betyg. Om förslaget genomförs
kommer musiklärarna att få olika utbUdningsprofil och en samlad betygssumma
eller ett sammanfattningsbetyg kommer att säga
Prop.
1977/78:14 36
litet.
Både arbetsgivare och studerande bör i det läget vara intresserade av samma
slags ulföriiga utbUdningsbeskrivningar som OMUS föreslår för musikerlinjen. Oavsett
lösningen av betygssystemet i högskolan förordar OMUS att sådana
utbildningsbeskrivningar skall finnas inom musiklärarutbildningen.
3.5
Musikutbildningen i högskolan
3.5.1 UtbUdningsplaner
OMUS
har ansett det nödvändigt, inte minst med hänsyn till den förestående
högskolereformen, att göra sina förslag så konkreta som möjligt. OMUS har
därför formulerat utkast tiU utbildningsplaner för de fyra allmänna
utbildningslinjer som ingår i förslaget. Enligt de riktlinjer som gäller för
den nya högskolan skall allmänna utbildningslinjer inrättas av regeringen. En utbUdningsplan,
som skall gälla för samtiiga studieorter där linjen finns, skall fastställas av
UHÄ.
1
anslutning till förslaget till UtbUdningsplaner (se betänkandet s. 250 256)
har OMUS också gjort en skiss över hur basutbUdningen i musiklärarlinjen kan
fördelas på kurser och poängtal. I sammanhanget gör OMUS vissa påpekanden om
undervisningens karaktär. Lärartätheten i de olika momenten är mycket skiftande
beroende på behovet att variera gruppstorlekar. Instrumentala studier måste i
viss utsträckning bedrivas enskUt. Även förhållandet mellan lektionstid och
egen övning varierar från moment till moment. Undervisningen kan endast i
mindre omfattning ske i form av koncentrerade kurser. Fördjupningsstudier och
basutbildning bör kunna bedrivas parallellt.
3.5.2 Organisation
av verksainheten
Vid
den tidpunkt då OMUS lade fram sitt förslag hade arbetet med att förbereda den
nya högskoleorganisationen ännu inte nått så långt. En del av tankegångarna i
förslaget är därför inaktuella eller redan beaktade. Här skall endast redovisas
vissa huvudpunkter i förslaget.
Utgångspunkten
för OMUS har varit att bedöma vUken pedagogisk och administrativ organisation
som är bäst lämpad för en utbildning av den art som OMUS föreslår. OMUS anser
att den nya högskoleorganisationen måste kunna utformas på ett sådant sätt att
inte strävan efter formell likformighet skall hindra för musikutbUdningen
praktiska lösningar.
OMUS
föreslår att läsårets längd i musikutbildning anpassas till det för högskolan
gängse dvs. 40 veckor, men att terminsindelningen bör vara flexibel.
OMUS
behandlar också frågor om organisationen och verksamheten inom de statliga
högskoleenheter som skall svara för musikutbildning enligt förslaget. I sitt
huvudförslag utgår OMUS ifrån att det inom dessa
Prop.
1977/78:14 37
enheter
skall finnas två avdelningar, en avdelning för utbUdning av musiklärare,
kyrkomusiker och kulturförmedlare/kommunikatörer och en avdelning för
utbildning av musiker och specialiserade pedagoger. De båda avdelningarna bör
ledas av var sin linjenämnd. OMUS menar att linjenämnden bör vara det
viktigaste beslutande organet. Linjenämnderna bör enligt OMUS inte bara
planera utbildningens innehåll och former utan också ha en stor del av ansvaret
i alla andra för utbildningen viktiga frågor såsom antagning, inrättande och tUlsättning
av tjänster, ekonomisk planering och resursfördelning. Framför allt anser OMUS
det vara olyckligt om musikutbUdningen i samband med högskolereformen skuUe
bli bunden av en institutionsmodell av det slag som finns vid universiteten. En
stor del av det ansvar som enligt riktlinjerna för den nya högskoleorganisationen
kan läggas på institutioner och institutionsstyrelser bör således enligt OMUS
i stället läggas på linjenämnderna.
För
det löpande arbetet i linjenämnderna föreslår OMUS att det skall finnas en utbUdningsledare.
Detaljärenden i linjenämnderna bör kunna delegeras till
linjenämndsdelegationer. För samplaneringen mellan avdelningarna, framför allt
fördelning oeh utnyttjande av olika slags gemensamma resurser i form av
personal, lokaler oeh utrustning samt samordning av petita- och budgetärenden,
bör finnas en nämnd som OMUS kallar samplaneringsnämnd.
OMUS
föreslår oekså att det vid de statiiga högskoleenheterna skaU finnas en
utvecklingsgrupp som i varje fall under reformens första skede skall ha som
huvuduppgift att bevaka uppbyggnaden och utvecklingen av utbildningen vid varje
enhet. Utvecklingsgrupperna bör enligt OMUS eventuellt kunna utvecklas tUl
permanenta organ med ansvar för initiativ och verksamhet inom ramen för
forskning/utvecklingsarbete och utbUdning på nivå med forskarutbUdning. OMUS
anser att dessa utvecklingsgrupper inom musikutbildningen bör söka samverka
med övriga kulturutbildningar i samma enhet eller region. Därmed skulle
grupperna kunna utvecklas tUl att bli en motsvarighet till fakulteter och fakultetsnämnder
på universitetssidan.
3.5.3
Tjänsteorganisation
OMUS
anger några av de principer på vilka en ny tjänsteorganisation för musikutbUdningen
bör byggas upp. Arbetet med ett förslag till ny tjänsteorganisation pågår.
Den
grundläggande principen för en ny tjänsteorganisation på lärarsidan bör enligt
OMUS vara att lärarresurserna skall kunna användas så fritt som möjligt. Detta
bör leda tiU att även andra uppgifter än undervisning beräknad efter lektioner
bör kunna ingå i lärartjänst. OMUS nämner bl. a. utvecklingsarbete,
fortbildning, informationsverksamhet, studievägledning, praktikhandledning och
vissa administrativa uppgifter.
Prop.
1977/78:14 38
Lärarinsatsen
bör också kunna kombineras med arbete som musiker, lärare etc. i sådan
yrkesverksamhet som läraren utbildar för. Lärarnas arbetstid bör kunna
fördelas över läsåret på ett mer flexibelt sätt än f. n. Tjänsterna bör knytas tiU
funktioner inom utbildningslinjerna och inte tiU ämnen. OMUS anser också att
lärartjänster bör kunna delas mellan olika utbUdningsanstalter.
Följande
speciella funktioner inom den nya musikutbildningen bör enligt OMUS beaktas i
en ny tjänsteorganisation, nämligen yrkes- och studievägledning, pedagogisk-administrativ
ledning samt kurs- och praktikverksamhet.
3.5.4
Samplanering och samordning
OMUS
anser att den föreslagna reformen av musikutbildningen är så omfattande oeh
komplicerad att det behövs speciella insatser och en fortsatt planering och
samordning på central nivå även efter den 1 juli 1977 då OMUS enligt sina
direktiv skall upphöra. OMUS anser också att det fortlöpande behövs en väl
fungerande samverkan på riksnivå inom utbildningen för att utbildningssystemet
(antagningsvillkor, kursers innehåll och nivå etc.) skall fungera på ett
jämställt sätt.
OMUS
föreslår att en reform av musikutbUdningen enligt förslaget skaU genomföras med
början läsåret 1978/79 (se vidare kap. 9). Reformen är enligt OMUS inte möjlig
att genomföra om inte UHÄ efter den 1 juli 1977 kan avsätta särskUda expert-
och kansliresurser för det fortsatta planerings- och uppföljningsarbetet.
OMUS föreslår därför att
en speciell expertgrupp med egna kansliresurser knyts tiU UHÄ för att leda det
fortsatta arbetet. OMUS kaUar gruppen U M U-g r u p p (UMU = utveckling av
musikutbildning) och anser att gruppen i sin sammansättning bör ha samma slags
kulturpolitiska anknytning som OMUS nu har. UMU-gruppens uppgifter sammanfattar
OMUS på följande sätt. Gruppen skall medverka i det fortsatta planerings- och
reformarbetet men särskilt ägna sig åt det ytterligare musikpedagogiska
förnyelse- oeh utvecklingsarbete som erfordras i samband med reformen. Gruppen
skall inom UHÄ utarbeta förslag till fördelning av resurser för fortbildning av
personal inom musikutbUdningen, initiera och genomföra musikpedagogisk
försöks- och utvecklingsverksamhet (projekt, pilotkurser m. m.) i anslutning
till reformen, leda arbetet med att kartiägga behovet av kompletterande oeh
förberedande utbildning, medverka till uppbyggnad av ett dokumentations-centmm
för musikpedagogiskt material, biträda UHÄ oeh dess planeringsberedningar i
frågor som rör musikutbildningen samt biträda musikutbildningarna med råd,
information och service.
För
att utbildningen skall få en förankring i regionala behov föreslår OMUS också
en samordning på denna nivå. Därför bör region styrelserna
Prop.
1977/78:14 39
rekommenderas
att inrätta musikutbildningsråd som kan fungera som regionala UMU-grupper och
bl. a. hjälpa till att kartlägga utbud och efterfrågan på olika slags
musikutbildning inom regionen.
OMUS föreslår som tidigare
redovisats (avsnitt 6.1.5) ett ökat stöd tiU det musikpedagogiska forsknings- oeh
utvecklingsarbetet. Mot bakgrund av de stora satsningar som görs på
musikundervisning oeh musikutbildning på alla nivåer är det enligt OMUS
anmärkningsvärt att det i Sverige saknas en målmedveten, systematisk forskning
på det musikpedagogiska fältet. Vissa resurser har på senare år stäUts till
förfogande för musikpedagogisk försöks- och utvecklingsverksamhet i anslutning
till arbetet inom OMUS. Dessa har dock inte räckt till en systematisk verksamhet.
En annan allvarlig brist enligt OMUS är att vi saknar resurser och former för
en samlad dokumentation av de musikpedagogiska erfarenheter som görs både i
Sverige och utomlands.
OMUS föreslår inrättandet
av en professur i tillämpad musikpedagogik med uppgift att samordna forskning
och utvecklingsarbete i fråga om metodik inom undervisning och utbildning i
musik på alla nivåer. Professuren skulle således främst ha en praktiskmetodisk
inriktning. Huvuduppgiften skulle vara att planera, samordna och analysera
olika musikpedagogiska projekt oeh experiment. Den föreslagna verksamheten
skulle enligt OMUS vara av stor betydelse både för det allmänna kulturpolitiska
utvecklingsarbetet, för skolans musikundervisning och för den framtida musikutbUdningen.
Detsamma
gäller det dokumentationscentrum som OMUS också föreslår. Detta organ skall ha
till uppgift att samla, sammanställa och sprida information och dokumentation
om musikpedagogiska erfarenheter på ett sätt som kan komma hela musiklivet
tillgodo.
3.6
Dimensionering och lokalisering av hcigskoleutbildningen
3.6.1
Totaldimensionering
OMUS
konstaterar att det är förenat med stora svårigheter att beräkna dimensioneringen
av högre musikutbildning. Ärbetsmarknadsprognoser är mycket vanskliga att göra,
särskilt i ett kulturpolitiskt utvecklingsskede. Det finns enligt OMUS mycket
som tyder på ett kraftigt stigande utbildningsbehov, (expanderande uppsökande
verksamhet, ökat antal studiecirklar, ökat konsertintresse m. m.).
Sammanfattningsvis konstaterar OMUS att det vid en arbetsmarknadsprognos också
alltid måste ingå en bedömning av den kulturpolitiska viljan att stödja
musiklivets expansion.
Våren
1975 hade den utbildning som ligger inom ramen för direktiven till OMUS (se
kap. 2) 1 200 närvarande studerande.
Det
förslag tiU totaldimensionering som görs i principbetänkandet ser OMUS som ett
räkneexempel. Beräkningen avser totaldimensioneringen år 1982. Närvaroplats
definieras som en plats som kräver lokaler inom
Prop. 1977/78:14 40
utbildningsinstitutionen.
Detta innebär att OMUS generellt räknar bort den del av studietiden (ca 1/8)
som utgörs av praktik.
I
beräkningen av utbildningsbehovet på musiklärarlinjen utgår OMUS ifrån att lärarbristen
i skolan måste täckas genom andra utbildningsinsatser än via den reguljära
utbildningen. Återrekryteringsbe-hovet är beräknat i heltidstjänster. OMUS
bedömer behovet till 240 lärare per år. Av dessa bör enligt OMUS 180 vara
ettämneslärare. Detta gör sammanlagt 870 närvaroplatser.
Utbildningsbehovet
på kyrkomusikerlinjen beräknar OMUS till 16 platser per år.
På
musikerlinjen räknar OMUS med att behovet uppgår till 175 musiker och
specialiserade pedagoger per år, inkl. utbildning av musiker i eftersatta
genrer. Detta gör sammanlagt 500 närvaroplatser vid linjen.
Behovet
av påbyggnads utbildning bör enligt OMUS kunna motsvara 90 utbildningsplatser
per år.
Kapaciteten
på den föreslagna linjen för kulturkommunikation beräknar OMUS till 50
utbildningsplatser per år.
1
beräkningen ingår inte utbUdning på lokala eller individuella utbildningslinjer
och inte heller bristutbildning, fortbildning m. m. inom ramen för vad OMUS kaUar
kompletterande utbildning på musikområdet.
3.6.2
Förutsättningar för lokaliseringen
OMUS
framhåller att man med direktivens formulering "för att det återstående
utrednings- och reformarbetet skall kunna bedrivas på ett realistiskt sätt och
med hänsyn till de berörda skolornas egna intressen" fått dimensioneringstak
fastlagda för de tre statliga musikhög skolorna till 425 närvarande studerande
vid musikhögskolan i Stockholm och 275 närvarande studerande vardera vid
musikhögskolorna i Göteborg och Malmö.
OMUS
diskuterar vissa av de fördelningsproblem som finns inom de olika linjerna. På musikerUnjen
gäller det främst fördelningen mellan orkestermusikerutbildning och utbildning
av musiker på andra instrument och i andra genrer. Diskussionen rör främst
behovet av att bygga upp dimensioneringen av musikerlinjen så att det finns
underlag för att de studerande skall kunna övas inom utbildningen i stor
symfoniorkester. Möjligheter till regelbundna stororkesterövningar finns f. n.
endast vid musikhögskolan i Stockholm. OMUS erinrar om att den kommande yrkessituationen
för de flesta musiker kommer att innebära spel i små ensembler. Mänga menar
också, framhåller OMUS vidare, att spel i mindre ensembler oeh kammarmusikalisk
övning är viktigare och pedagogiskt sett lämpligare än övning i stororkester. OMUS
anser det orealistiskt att i Stockholm fortsätta med att bygga
musikerutbildningen på en stororkester i funktion hela läsåret särskilt om
dimensioneringen 425 närvaroplatser
Prop.
1977/78:14 41
skall
uppehållas samtidigt som platser reserveras för eftersatta genrer. OMUS
föreslår i stället att intensivveckor för orkesterträning anordnas. På så sätt
kan även studerande från Göteborg och Malmö få stororkester-erfarenheter.
På musiklärarlinjen
diskuterar OMUS fördelningen mellan ettämnes-lärare och tvåämneslärare oeh
föreslår en ökad satsning på utbildning av tvåämneslärare. Den nuvarande
antagningen till denna utbildning bör öka från 96 studerande till 120
studerande per år.
OMUS
konstaterar alt proportionen specialiserad pedagogmusiklärare är svår att
fastställa förrän man vet hur den nya utbUdningen på musiklärarlinjen kommer
att utnyttjas. Någon beräkning av fördelningen mellan lärare som specialiserar
sig på arbetsfält i allmänna skolväsendet och lärare som koncentrerar sig på
instrumentalstudier och rytmik kan svårligen göras i detta skede. Med tanke på
arbetsmarknaden kan man förvänta sig att många kommer att välja fördjupning
åtminstone på något arbetsfält i allmänna skolväsendet. Möjlighet att specialisera
sig på rytmik bör finnas inom linjen.
3.6.3
Utbildning vid icke-statliga skolor
OMUS
har under år 1975 låtit särskilda arbetsgrupper utvärdera musik-, pedagog- och
musikinstmktörsutbildningarna vid Folkliga musikskolan Ingesund och Framnäs
folkhögskola, musikpedagogutbildningen vid Örebro musikpedagogiska institut och
rytmikpedagogutbildningen vid Svenska Dalcroze-seminariet. OMUS har dragit den
slutsatsen att samtiiga fyra läroanstalter är lämpliga för den nya planerade
allmänna utbildningslinjen för musiklärare.
OMUS föreslår att 24
studerande årligen skall antas till 4-årig utbildning på musiklärarlinje i Ingesund
och 24 på 4-årig utbildning på musiklärarlinje i Framnäs. I Framnäs tiUkommer
de 24 platser årligen i tvåämnesutbildning som redan finns där. En antagning
motsvarande 14 platser bör vidare göras tUl utbildning av specialiserade
pedagoger vid vardera skolan. Förslaget medför enligt OMUS att styrelserna för
resp. läroanstalt måste ta ställning till om en mu.siklärarlinje bör inrättas
vid skolan. Folkhögskoleutredningen bör pröva om utbildningen även i fortsättningen
bör ligga kvar inom folkhögskolans ram. Därefter kan staten förhandla med resp.
huvudman om ekonomiska och andra villkor.
Beträffande Örebro musikpedagogiska
institut föreslår OMUS att kapaciteten bör omfatta minst 24 studerandeplatser
i varje årskurs. OMUS föreslår att även utbildning av specialiserade pedagoger (14
platser) bör förläggas till Örebro. Om huvudmännen för institutet accepterar
förslaget bör staten inleda förhandUngar om institutets framtida status och
anknytning till högskolan.
OMUS
anser det viktigt att den av Svenska Dalcroze-semi-
Prop.
1977/78:14 42
n
a r i e t drivna utbildningen till rytmiklärare får fortsätta och utvecklas med
bidrag från staten. OMUS föreslår en antagning av 24 studerande årligen. En del
av dessa bör eventuellt kunna förläggas till annan studieort iin Stockholm. Om
huvudmannen för seminariet accepterar förslaget bör staten inleda förhandlingar
om seminariets anknytning till högskolan.
3.6.4 Utbildning
utanför direktivens ram
OMUS
behandlar även utbildningar utanför direktivens ram. Det gäller utbildningen
vid SMI, vid ÄBF:s Folkliga musikskola i Motala, föreslagen musikhandledarutbildning
i Härnösand samt den musikutbildning som bedrivs vid Sveriges Radios musikskola
i Edsberg.
SMI
har anknytning till Studieförbundet Vuxenskolan. Utbildningen bedrivs i
studiecirkelform. OMUS finner det tveksamt om denna form av yrkesinriktad
utbildning med examination verkligen bör få statsbidrag genom ett
studieförbund. Enligt OMUS är utbildningen en direkt parallell till den
lärarutbildning som den statiiga högskolan bör ansvara för. OMUS anser att SMLs
omfattande verksamhet kan ses som ett åskådningsmaterial för hur en
kompletteringsutbildning i framtidens statiiga högskola i princip bör bedrivas,
kontinuerligt anpassad till de redan yrkesverksammas behov. SMLs metoder att
nå studerande samt dess ledning och lärare borde på nägot sätt tas till vara
inom högskolan i Stockholmsregionen. Lokalförhållanden för utbildningen är
emellertid otillfredsställande, administrationen är OtiUräcklig och de
ekonomiska förhållandena ansträngda både för institutet oeh eleverna, som
saknar studiesocialt stöd och måste betala avgifter för undervisningen. I
första hand bör frågan om SMLs ställning hänskjutas till folkbildningsutredningen.
ÄBF:s
Folkliga musikskola i Motala är enligt OMUS ett annat exempel på hur friheten
inom studieförbunden främjar intressanta initiativ och experiment. Även frågan
om denna utbildning är en principfråga som bör prövas av
folkbildningsutredningen.
Samarbetskommittén
för Sundsvall/Härnösands högskola har i en speciell skrivelse till OMUS
föreslagit att en särskild treårig "musi k-handledarutbildning" inrättas
vid Härnösands folkhögskola. OMUS anser att folkhögskoleutredningens bedömning
av folkhögskolans generella möjligheter att fungera som högskola först måste
avvaktas innan ställning tas till detta förslag.
Beträffande
Sveriges Radios musikskola framhåller OMUS att man inte inom kommittén
diskuterat skolans relationer till det nya högskolesystemet. Radioutredningen
kan väntas beröra skolans framtida ställning i sitt betänkande.
3.6.5 Lokalisering
av allmänna utbUdningslinjer år 1982
I
sitt förslag till lokalisering av allmänna utbildningslinjer utgår OMUS ifrån
den i direktiven gjorda begränsningen av antalet närvarande stude-
Prop.
1977/78:14 43
rande
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i övrigt från den beräkning av
totaldimensioneringen som OMUS gjort för år 1982.
OMUS föreslår att
musikerlinjer inrättas i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även kyrkomusikerlinjer
bör endast finnas på dessa orter. Musiklärarlinjer bör inrättas förutom i
Stockholm, Göteborg och Malmö vid Framnäs folkhögskola, Folkliga musikskolan Ingesund
och Örebro musikpedagogiska institut. Rytmikutbildningen vid Svenska Dalcroze-seminariet
föreslås bh en variant inom musiklärarhnjen. Rytmiklärarutbildning kan
inkluderas i alla lärarlinjer. Specialiserad rytmikutbildning av det slag som bedrivs
vid Dalcroze-seminariet bör finnas även utanför Stockholm.
Vid OMUS' summering av
antalet antagna per år uppkommer en brist på 48 musiklärare. Att täcka detta
behov vid de icke-stadiga skolorna skulle enligt OMUS komma att belasta
skolornas lokalramar alltför mycket. OMUS vill därför ifrågasätta om inte
musiklärarlinje bör inrättas på ytterligare en ort. F. n. saknar
Linköpingsregionen helt grundläggande högre musikutbildning. En lokalisering
dit är starkt motiverad både av regionalpolitiska och kulturpolitiska skäl.
3.7
Förberedande utbildning
3.7.1
Musikundervisningens onda cirkel
OMUS
tar upp några av grundproblemen för musikutbildningen. OMUS hänvisar till betänkandet
Musikundervisningen (Ds U 1973: 19) som gjordes av OMUS i dess tidigare skede.
Där framgick betydelsen av det första mötet med musik i förskola och
grundskola, vikten av att den allmänna nybörjarundervisningen blir stimulerande
och kreativ, liksom riskerna med en felaktig instrumentalundervisning i de
första stadierna.
Musikutbildningen befinner
sig just nu genom situationen för musikundervisningen i skolan och förskolan
enligt OMUS i en ond cirkel som måste brytas med målmedvetna åtgärder och ökade
resurser. Otillräcklig utbildning av förskollärare och klasslärare i musik och
av grundskolans och gymnasieskolans musiklärare liksom av lärare för frivillig
musikundervisning och cirkelledare i musik hindrar barn och ungdom att få utveckla
sina musikaliska anlag. Detta medför i sin tur sämre underlag och minskad
rekrytering för nästa generations lärare osv.
En undersökning som
gjordes år 1975 visar att musiklärarbrisfen i grundskola och gymnasieskola är
katastrofal. Mellan 50 och 60 % av lärarna på grundskolans högstadium och 40 %
av lärarna i gymnasieskolan saknar behörighet. Undersökningen visar också att tUlfällena
tiU god musikundervisning i grundskola och gymnasieskola är mycket ojämnt
fördelade över landet. Lägger man därtill den ojämna fördelningen av
tillgången på kommunal musikundervisning, liksom på musikundervisning i
folkhögskola och i studiecirkelform blir spännvidden mellan olika delar av
landet ännu större.
Prop.
1977/78:14 44
Enligt
OMUS är förskolan och grundskolans lågstadium de svagaste länkarna i
musikundervisningssystemet. Den allvarligaste bristen finns i förskollärar- och
klasslärarutbildningen. OMUS föreslår att frågan om särskilda behörighetsvUlkor
i form av vissa tidigare musikstudier för tiUträde till linjerna för
fritidspedagog- och förskollärarutbildning prövas. OMUS föreslår oekså att
gymnasieutredningen vid sin översyn av gymnasieskolan prövar frågan om
utrymmet för ämnet musik i de gymnasielinjer som förutsätts ge behörighet för förskollärar-
och fritidspedagogutbildning samt klasslärarutbildning. Ämnet
instrumentalmusik bör kvarstå i förskollärarutbildningen. Vid den kommande
reformeringen av klasslärarutbildningen bör 1974 års lärarutbildningsutredning
(LUT 74) beakta grundskolans behov av lärare med god formell och reell
kompetens på musikområdet.
Möjligheter till en
valfri, mer omfattande kurs i musik inom gymnasieskolan av det slag som nu
finns i form av estetisk variant på tvåårig linje i Stockholm och Linköping bör
enligt OMUS kunna spridas till fler orter i landet. OMUS anser även att SÖ bör
ta upp frågan om den obligatoriska musikundervisningens ställning i
grundskolans högstadium till förnyad prövning i samband med läroplansöversynen.
3.7.2
Den egentliga förberedande musikutbildningen behovet av förstärkning octi
samordning
OMUS
konstaterar att det beträffande den förberedande utbildningen råder en
förvirrande mångfald och brist på sammanhang. Differentiering kan ibland, så t.
ex. vid kompletterande utbildning, ha vissa fördelar, men när det gäller den
förberedande utbildningen är behovet av samordning starkt. Den nuvarande
ordningen, som är mycket otillfredsställande för eleverna, medför bl. a.
bristande jämlikhet i studiesociala förmåner, ojämn geografisk spridning och
dåliga möjligheter till information.
OMUS anser att staten har
ett övergripande ansvar för den direkta förberedelsen för den statliga
högskoleutbildningen i musik. Statens insatser har hittUls varit otUlräckliga.
Alla som har intresse och fallenhet för högre musikstudier bör oberoende av
hemort och personlig ekonomi få tillgång till en förberedande utbUdning.
Staten
bör ta initiativet till en allmän förbättring och utökning av den förberedande
utbildningen. Detta bör ske i form av en ytterligare satsning på
gymnasieskolans musiklinje. Stommen i den förberedande utbildningen bör vara
gymnasieskolans tvååriga musiklinje, till vilken en ettårig högre specialkurs
får anordnas. Utbyggnaden av musiklinjen bör ske snabbt så att vi får en linje
i varje län. Specialkurser bör enligt OMUS få anordnas på fler orter än den
tvååriga linjen. Målet bör vara att specialkurser på sikt skall finnas på alla
större orter.
OMUS
anser att de problem som ligger i att de sökande till högskoleutbUdningen i
musik måste genomgå ett slags dubbelförberedelse, dvs.
Prop.
1977/78:14 45
fylla
kraven både på allmän gymnasial behörighet och på musikaliska förkunskaper,
måste uppmärksammas mer än hittills. Alla möjligheter bör utnyttjas för att
underlätta den pressande arbetssituationen för många musikintresserade, också
av det skälet att de inte skall förlora intresset för att gå vidare.
OMUS
föreslår vidare att staten i avvaktan på utbyggnaden av musiklinjen på bred
front stödjer alla de fria oeh frivUliga satsningar på förberedande utbildning
som nu sker i kommuner, folkhögskolor, studieförbund, amatörorganisationer
osv. Detta kan bl. a. ske genom direkta statsbidrag till verksamheten och
genom utbildning och fortbUdning av lärare.
OMUS
rekommenderar liksom folkhögskoleutredningen i betänkandet (SOU 1976:16)
Folkhögskolan att folkhögskolornas musiklinje även i fortsättningen har som en
av sina uppgifter att förbereda för högre musikutbildning. Även om
folkhögskolans verksamhet inte kan styras bör de allmänna kraven på
förberedande utbildning beaktas även vid musiklinjerna. UtbUdningen vid
linjerna bör inte uteslutande koncentreras till det musikaliska området. De s.
k. allmänna musiklinjerna vid Framnäs och Ingesund bör ha särskilt goda
möjligheter att fungera som förberedande utbildning för hela
högskoleutbildningen i musik. Den nuvarande specialiseringen på musik bör dock
minska, särskilt i Ingesund.
Beträffande
förberedande utbildning inom den kommunala musikskolan framhåller OMUS att den
förberedande utbildningen primärt är att anse som ett statligt ansvar.
Musikskolans insatser för den förberedande utbildningen är enligt OMUS en
speciell motivering vid sidan av de allmänt kulturpolitiska skälen för statlig bidragsgivning.
OMUS anser att staten även bör understödja de kommunala musikskolornas pedagogiska
förnyelse och anpassning tUl den reformerade musikutbildningens krav på
förberedelser genom en omfattande satsning på kompletteringsutbildning av
musikskolornas lärare.
Behovet
av samordning och information på området är stort. OMUS framhåller att statens
ansvar för den förberedande utbildningen måste leda till en statlig satsning
på att kartlägga området och att ge fortlöpande information tUl alla berörda.
Den expertgrupp inom UHÄ, den s.k. UMU-gruppen, som enligt förslaget skall
överta OMUS' uppgifter, bör få i uppdrag att kartlägga den :förberedande
utbildningens brister och resurser. Det är angeläget att UMU-gruppen på detta
område samarbetar nära med Musik för ungdom och med kursarrangörerna för att få
en överblick över kurs- och lägerverksamheten inom och utom landet.
De
regionala musikutbildningsråd, som OMUS föreslår (se 7.1.4), bör ha som en av
sina uppgifter att medverka i kartläggningen av utbud och efterfrågan på
förberedande utbildning inom regionen.
OMUS
föreslår att studiesocialt stöd skall utgå tiU elever som deltar i regelbunden
förberedande utbildning i kommunal musik-
Prop.
1977/78:14 46
skola
eller studieförbund. OMUS föreslår också att elever som deltar i musikkurser av
regional eller riksrekryterande karaktär skall få statliga stipendier i form av
bidrag till resa och uppehälle. Bidragen bör enligt förslaget fördelas av SÖ.
Frågan
om kombination av värnpliktstjänstgöring och musikstudier bör enligt OMUS
prövas i särskild ordning.
3.8
Kompletterande utbildning
En
kort beskrivning av de nuvarande möjligheterna till vad OMUS kallar
kompletterande utbildning finns i kap. 2.
OMUS
konstaterar att musikutbildningens eftersläpning i förhållande till musiklivets
utveckling har skapat ett mycket stort uppdämt behov av kompletterande
utbildning. I betänkandet görs en översikt över de mest aktuella behoven.
Analysen bygger i första hand på musiklivets och musikpedagogikens behov av
förnyelse oeh utveckling.
1 fråga om musiklärarnas
arbetsfält pekar OMUS på en rad områden. Kursverksamhet måste snarast påbörjas
för att komplettera utbildningen av redan verksamma musiklärare för uppgifter i
den kommande förskollärarutbildningen. Sådana kurser måste också erbjudas de
lärare som nu är under utbildning vid musikhögskolorna. Det är också angeläget
att ge alla musiklärare tillfälle till studier i den nya förskolans mål oeh
metodik i musik.
De lärare som nu utbildas
som klasslärare på låg- oeh mellanstadiet blir enligt OMUS' mening
ofullständigt utbildade i musik för att fullgöra sina uppgifter enligt gmndskolans
läroplan. Kompletterande utbildning ges nu under insyn av SÖ. Denna verksamhet mäste
ytterligare intensifieras.
Kompletteringsutbildning
av musiklärare för grundskolans högstadium kommer att behövas under lång tid
framöver om den mycket svåra lärarbristen skall kunna hävas. Utbildningen bör
främst erbjudas dem som ligger relativt nära en fullständig behörighet.
Också i gymnasieskolan är lärarbristen
stor. Det bör prövas om inte särskild kompletteringsutbildning skulle anordnas
för sådana som önskar arbeta som musiklärare men som endast har teoretisk
studiebakgrund, t. ex. musikvetenskap eller konstvetenskap.
Det
finns även stora fortbUdningsbehov för lärare i kommunal musikskola och för
studiecirkelledare i musik. En stor del av dem som nu är verksamma inom dessa
områden har sannolikt inte fått tillfälle till en allmän utbildning om
beteendevetenskapliga problem. Ett allmänt problem är även att lärarna ofta är
så instrumentalt begränsade att skolorna har svårt att möta elevernas växande
och alltmer varierande behov.
Vad
gäller musikterapiområdet anser OMUS att en särskild arbetsgrupp bör utreda
hur detta område utvecklas och hur den praktisk-musikaliska utbildningen
därvid skulle kunna medverka.
Prop.
1977/78:14 47
På
musikersidan behövs särskilda insatser för de eftersatta genrerna. Dessutom
behövs pedagogisk utbildning av musiker för nya kulturpoH-tiska uppgifter. För
närvarande finns en mångfald av interna kurser. OMUS framhåller att kompletteringsbehov
finns inom alla s. k. repertoarområden.
Behovet
av kompletterande utbildning i anslutning till den föreslagna reformen av
högskoleutbildningen i musik är enligt OMUS mycket stort. Ätt lärare och annan personal
i högskoleutbildningen får bortbildning för sina nya uppgifter är en fömtsättning
för att reformen skall kunna förverkligas.
När
det gäller den principiella frågan om var initiativ och ansvar skall ligga i
den nya högskolan för den kompletterande utbildningen anser OMUS att det
gäller att åstadkomma en balans mellan å ena sidan en central instans som
överblickar hela kursverksamheten, å andra sidan olika instanser på riksplanet
(frivilliga organisationer, myndigheter etc.) som har intresse av verksamheten
men även kursanordnare regionalt och lokalt runt om i landet.
Sammanfattningsvis
framhåller OMUS att den kompletterande utbildningen har en nyckelroll i
förnyelse- och reformarbetet. En stor och viktig del av detta arbete är
fortbildningen av lärare och annan personal inom högskoleutbildningen. Under
reformperioden krävs snabba insatser för sådan fortbildning. Det är därför
naturligt att de centrala initiativen dominerar under denna period. 1 övrigt
anser OMUS att principen bör vara att utbudet av kompletterande utbildning i
stor utsträckning skall styras av lokala och regionala initiativ.
OMUS
föreslår att den interna kursverksamheten får ökade resurser genom att den för
varje område anslagsbeviljande myndigheten avsätter ett högre belopp för
kurser. Detta innebär att SÖ bör öka lärarfortbildningen och att kommunerna
bör satsa mera på fortbildning av kommunala musiklärare. Regionmusikens
interna fortbUdning bör byggas ut. Samarbetsrådet för Sveriges körer.
Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar, Sveriges orkesterföreningars
riksförbund m. fl. bör få ökat anslag för kurser genom statens kulturråd.
Studieförbundens särskilda bidrag till pedagogisk verksamhet bör ökas.
Principen för bidragsgivningen till intern kursverksamhet bör vara att staten
svarar för kostnader för att producera kurserna medan resp. arbetsgivare bör
svara för deltagarnas kostnader.
Med
tanke på de fria yrkesutövarnas situation föreslår OMUS att någon form av
"studiestipendier" (= ersättning för mistad arbetsförtjänst) inrättas
för frilansmusiker, komponister etc. som deltar i kompletteringskurser. Medlen
bör fördelas av konstnärsnämnden.
OMUS
anser att kurser vid folkhögskolor även fortsättningsvis bör spela en stor roll
i den kompletterande utbildningen. OMUS avvaktade folkhögskoleutredningens
förslag huruvida kanaliseringen av resurser för
Prop.
1977/78:14 48
sådan
utbildning via folkhögskoleresursen skall efter högskolereformen kunna ske på
samma fria sätt som hittills.
Den
centrala samordningen inom liögskolan bör läggas på UHÄ och den särskilda
expertgrupp, UMU-gruppen, som bör inrättas där för att fullfölja OMUS-arbetet. UMU-gruppen
bör bl. a. leda och planera fortbildning och vidareutbildning av lärare inom
högskoleutbildningen i musik, kartlägga behovet av kompletterande utbildning
inom landet, initiera och stimulera projekt och pilotkurser på särskilda
bristområden och handha den resurs som SÖ nu har för musikpedagogiska kurser.
Själva genomförandet av kurser och projekt bör i regel delegeras till lokal
nivå. Vid varje statlig musikhögskola bör inrättas en särskild
utvecklingsgrupp, som skall svara för kursverksamhet oeh annat förnyelsearbete
i samband med reformen.
Som
redan nämnts föreslår OMUS att regionala musikutbildningsråd inrättas inom
varje högskoleregion. En av de viktigaste uppgifterna för ett sådant råd är att
kartlägga behov och utbud av kompletterande utbildning inom regionen.
3.9
Genomförande och kostnadsberäkningar
Principbetänkande
överlämnades i maj 1976. OMUS räknade då med att den föreslagna reformen skulle
genomföras i tre etapper. Under den första etappen, dvs. arbetsåret 1976/77
kommer OMUS att fortsätta arbetet med kursplaner (innehåll och metodik) för de
föreslagna utbildningslinjerna i högskolan, med att komplettera materialet i
fråga om dimensioneringen av utbildningen i olika delar av utbildningsgången
och arbeta vidare med tjänsteorganisationen. OMUS räknar med att regering och
riksdag under detta år skall ta ställning till principbetänkandet.
Under
den andra etappen, arbetsåret 1977/78, skall enligt förslaget en särskild grupp
inom UHÄ, den s. k. UMU-gruppen, överta och fullfölja OMUS' förberedelse- och
planeringsarbete. OMUS räknar också med att vissa provisoriska studieorganisatoriska
förändringar skall kunna genomföras inom högskoleutbildningen under detta år.
Den professur i tillämpad musikpedagogik som OMUS föreslår bör inrättas den 1
juli 1977 och uppbyggnaden av ett dokumentationscentrum bör påbörjas. Arbetet i
de föreslagna regionala musikutbildningsråden med att kartiägga efterfrågan och
utbud av förberedande oeh kompletterande utbildning bör också påbörjas.
Reformen
bör genomföras med början den 1 juli 1978. Vid denna tidpunkt bör den nya
studieorganisationen för högskoleutbildningen träda i kraft. Likaså bör de
tjänsteorganisatoriska förändringarna vara genomförda. Förhandlingar med de icke-statiiga
skoloma skall vara avslutade. Praktiksystemet skall kunna börja tillämpas
successivt under läsåret 1978/79.
Prop.
1977/78:14 49
I
sina kostnadsberäkningar har OMUS gjort följande antaganden. Beräkningarna är
gjorda i 1976 års löneläge. Alla kostnader utom lokalkostnader ingår. För
musiklärarlinjen räknar OMUS med samma kostnad per studerande som i nuvarande SÄMUS,
dvs. 31 000 kr./ år. För kyrkomusikerlinfen beräknas samma kostnad vilket
motsvarar den nuvarande. Även linjen för kulturkommunikation beräknas dra samma
kostnad. För musikerlinjen liksom för påbyggnadsutbildningen räknar OMUS med en
kostnad av 23 000 kr. per studerande och år. Sammanlagt uppgår kostnaderna vid
den föreslagna omfattningen av utbildningen till 43 milj. kr. Nuvarande
kostnader för ca 1 200 studerande uppgår tUl ca 27 milj. kr. vari ingår vissa icke-statliga
medel.
Kostnaderna
för den kompletterande utbildningen är översiktligt beräknade. OMUS räknar med
att den största satsningen måste göras på musiklärarområdet. Som generell regel
bör enligt OMUS gälla att varje lärare under en 20-årsperiod skall ha kommit i
åtnjutande av kompletterande utbildning motsvarande 40 poäng. Detta leder till
behov av sådan utbildning för 250 heltidsstuderande per år. OMUS räknar med en
kostnad av 10 000 kr. per studerande vilket innebär 2,5 milj. kr. i årlig kostnad.
Med hänsyn till den allvarliga bristsituationen på området anser OMUS att UtbUdningen
under den första tioårsperioden bör intensifieras. OMUS räknar under dessa år
med en årlig kostnad av 10 milj. kr.
4
UTREDNINGENS DIMENSIONERINGSBETÄNKANDE
Här
skall endast ges en kort sammanfattning av OMUS' förslag i september år 1977
till dimensionering och lokalisering av högre musikutbildning. I övrigt
hänvisas till betänkandet (DsU 1977: 15).
Utbildningen
som skall anordnas enligt riktlinjer som OMUS föreslagit i sitt
principbetänkande skall vara organiserad på tre allmänna utbildningslinjer,
musiklärarlinje, musikerUnje och kyrkomusikerlinje. Den allmänna utbUdningslinjen
för kulturkommunikation skall enligt förslaget utvidgas med en variant på
musikområdet. Vidare skall det inom både musiklärar- och musikerlinje finnas
linjeanknutna kurser för utbildning inom nya, hittills eftersatta områden. I
det nya systemet skall slutligen ingå påbyggnadsutbildning eller
påbyggnadslinjer, som i princip bygger på grunduibUdning inom någon av de
allmänna utbildningslinjerna.
OMUS
framhåller att det underlag som har tagits fram för beslut i dimensioneringsfrågan
på en rad punkter är bristfälligt varför OMUS anser att
dimensioneringsförslaget ej får betraktas som bindande för en lång tid
framöver.
OMUS
föreslår en utbyggnad av utbUdningskapaciteten under perioden 1978/791982/83.
4
Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 14
Prop. 1977/78:14 50
Musiklärarlinjen
OMUS'
förslag innebär att vi får tre kategorier av musiklärare.
a) Kombinationslärare, dvs. ettämneslärare som i sin
utbildning kombinerar sina fördjupningsstudier så att de får en inriktning på
musikundervisning i allmänna skolan och samtidigt en viss specialisering på instrumentundervisning
(sångundervisning) och/eller rytmik.
b) Instrumental- och ensemblelärare samt sång- och
rytmiklärare. Denna typ av lärare liknar i stort de musikpedagoger eller
musikinstruktörer som nu utbildas vid Framnäs folkhögskola. Folkliga musikskolan
Ingesund och Örebro musikpedagogiska institut samt ifråga om rylmiklärare de
lärare som Svenska Dalcroze-seminariet nu utbildar.
c) Tvåämneslärare som inom musiklärarlinjen får
behörighet för musikundervisning i den allmänna skolan och kombinerar musik med
annat ämne. OMUS' förslag innebär här en permanentning av den försöksverksamhet
med tvåämnesutbildning och SÄMUS som har pågått sedan år 1971.
OMUS
pekar på den svåra bristen på behöriga musiklärare i det allmänna
skolväsendet. Vårterminen 1977 besattes sålunda 93 % av vakanta tjänster med
icke behöriga sökande. Våren 1976 var motsvarande andel 86 %. Kommittén
diskuterar de styrmedel som behövs för att de studerande i tillräckligt stor
omfattning skall skaffa sig behörighet för grundskola och gymnasieskola.
Vid
lokaliseringen av musiklärarutbildningen räknar OMUS med att kombinationslärare
skall utbildas i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt i Piteå (Framnäs, Arvika,
Ingesund) och i Örebro. 1 Stockholm, Göteborg och Malmö bör en relativt stor
del av utbildningen avse instrumental- och ensemblelärare bl. a. med hänsyn
till samarbetet med musikerlinjens ensembleverksamhet. En del av utbildningen i
Stockholm, Göteborg och Malmö bör avse rytmiklärare. Musiklärarutbildning i
form av tvåämnesutbildning bör enligt kommittén förläggas förutom till
Stockholm, Göteborg, Malmö och Piteå även Linköping.
Utbildningskapaciteten
på musiklärarlinjen beräknar OMUS till totalt 816 årsstudieplatser i ettämnesutbUdning,
fördelade så att 216 platser förläggs till Stockholm och 120 platser till var
och en av orterna Göteborg, Malmö, Piteå, Arvika och Örebro. 1 tvåämnesutbildning
föreslår OMUS 30 årsstudieplatser i vardera Stockholm, Göteborg, Malmö och
Piteå samt i Linköping 72 platser.
Musikerlinjen
Förslagen till dimensionering och lokalisering av utbildningarna på
musikerlinjen
bygger på en omfattande insamUng av material och synpunkter om musiklivets
behov och arbetsmarknaden för musiker. OMUS har i dimensioneringsplanen inte
gjort någon uppdelning i utbildning på orkesterinstrument, instrument som piano
och gitarr, utbildning i sång
Prop.
1977/78:14 51
och
i komposition, arrangering m. m. Fördelningen av utbildningsplatserna är en
fråga som får avgöras på lokal nivå.
OMUS
föreslår på musikerlinjen sammanlagt 424 årsstudieplatser, fördelade på 184 i
Stockholm och 120 vardera i Göteborg och Malmö. Detta motsvarar en
genomsnittlig antagning av 46 per år i Stockholm och 30 per år i vardera
Göteborg och Malmö.
KyrkomusikerUnjen
OMUS
räknar med att den nuvarande dimensioneringen av kyrkomusikerlinjen inte
behöver förändras. I dimensioneringsplanen anges den till sammanlagt 64 platser
varav 32 i Stockholm och 16 i vardera Göteborg och Malmö.
Linjeanknutna
kurser
Dessa
kurser är att betrakta som varianter av den grundläggande utbildningen inom de
allmänna utbildningslinjerna. De är avsedda för utbildning på områden som
hittills har varit eftersatta inom utbildningen. De linjeanknutna kurserna
motsvarar i stor utsträckning vad OMUS i principbetänkandet har kallat utbUdning
i eftersatta genrer. De innebär en markering av utbUdningens ansvarsområde. I
vissa fall kan kurserna till innehållet motsvara delar av utbUdningen inom Hnjerna.
I de flesta fall måste dock kurserna vara anpassade till mer speciella behov. OMUS
räknar med att studietiden i de olika kursema kan variera mellan ett och tre
år. Vissa kurser av detta slag förekommer redan nu och finansieras med medel
som fördelas centralt för musikpedagogisk utveekUngs- och försöksverksamhet,
ofta med tUlskott av medel på lokal nivå. Exempel på detta är pedagogisk
utbildning av folkmusiker och jazzmusiker, ett projekt med individuell,
behovsstyrd musikerutbildning, samt utbUdning av körpedagoger och arrangörer.
De linjeanknutna kurserna skall enligt OMUS' förslag ingå som en fast del av
utbildningssystemet och få resurser inom sektorsanslagen.
1
dimensioneringsplanen räknar kommittén med 40 årsstudieplatser i linjeanknutna
kurser vid musikerlinjen och 90 platser vid musiklärarlinjen.
Påbyggnadsutbildning
Påbyggnadsutbildning
skall enligt förslaget finnas inom både sektorn för UtbUdning för kultur- och
informationsyrken och sektorn för utbildning för undervisningsyrken. Dit
räknas bl. a. utbUdning av solister, av kapellmästare, pedagogisk utbUdning av
musiker och utbildning i musikterapi. OMUS räknar med en genomsnittiig
studietid av 1,5 år för sådan utbUdning. Kommittén föreslår sammanlagt 150 årsstudieplatser
i påbyggnadsutbildning, varav 60 inom sektorn för kultur- och informationsyrken
och 90 inom sektorn för undervisningsyrken.
Prop. 1977/78:14 52
Uppdrag till statens kulturråd
OMUS har i sitt arbete med dimensioneringen visat på att
bristen på översikt och statistiskt underlag när det gäller utbildningsbehov
och arbetsmarknadssituation för fria musikutövare är besvärande. Kommittén
föreslår att statens kulturråd får ett särskilt uppdrag av regeringen att mot
bakgrund av genomförda eller väntade kulturpolitiska initiativ och åtgärder
följa oeh bevaka musiklivets utveckling och behovet av förändringar i dimensioneringen
av högskoleutbildningen på musikområdet. Kulturrådet bör, enligt förslaget
helst årligen, förse UHÄ med prognosmaterial.
5 REMISSYTTRANDEN 5.1 Musiken i samhället
Huvuddelen av remissinstanserna uttalar sig i allmänna
ordalag om OMUS' analys av musiklivets aktuella situation och musikens
betydelse och funktioner för samhäUet och människorna. De flesta inskränker sig
till att säga att analysen är klargörande och värdefull, både i sig och som gmndval
för förslagen till förändringar av utbUdningen. Man instämmer ockå i OMUS'
uppfattning att musik måste ses inte bara som en isolerad konstart utan som ett
viktigt inslag i människors dagliga liv. En ökad satsning på utbildningen anses
starkt motiverad. Bland de remissinstanser som på detta sätt allmänt instämmer
i analysen och slutsatserna återfinns statskontoret, RRV, UHÄ, socialstyrelsen,
AMS, regionnuisiken, musikhögskolan i Malmö, H 75, folkhögskoleutredningen.
Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stiftelsen Malmö konserthus och
TCO. Musikaliska akademien säger sig inte ha haft anledning att närmare gå in
på analysen som enligt akademien är av stort värde utan att för den skull vara invändningsfri.
Endast ett mindre antal remissinstanser tar upp analysen
till närmare granskning. I de flesta fall ansluter man sig tUl analysen men tar
fram och betonar vissa delar av den. I andra fall är man mer kritisk.
Kulturrådet finner analysen vara en bra utgångspunkt inte
bara för utbildningspolitiken utan även för kulturpolitiska insatser i stort
inom musikområdet. Väsentligt större vikt än hittills måste fästas vid det
starka kommersiella inflytandet, etermediernas betydelse samt den moderna
teknikens snabbt ökande påverkan inom musikområdet. Det stigande intresset för
amatörmusik, inte minst bland ungdomen, måste fångas upp genom en förbättrad
pedagogutbildning. Det kultur- och utbildningspolitiska ansvaret måste omfatta
musik skapad för alla miljöer, samhällsgrupper och mänskliga situationer.
Särskilt angeläget är det att föra en konsekvent utbildnings- och kulturpolitik
inom de mu-
Prop.
1977/78:14 53
sikgenrer
som i dag är särskilt utsatta för kommersiella krafter, t. ex. populär- och
underhållningsmusiken.
Musikhögskolan
i Göteborg finner att beskrivningen tar fram fakta som visar att negativa
krafter förvånansvärt snabbt tagit över initiativet över musiklivets
utveckling.
Enligt musikhögskolan i
Stockholm bör den högre musikutbildningen tillgodose mindre väl etablerade
genrers utbildningsbehov. För att så skall ske måste emellertid nytt utrymme
skapas och nya arbetsformer anvisas. På dessa punkter anser musikhögskolan att OMUS
ger få förslag.
SACOtSR
anser att den utveckling mot ett aktivare musikintresse som OMUS på olika sätt
dokumenterat i analysen kan motverka de risker för musikalisk likriktning som
skapas av det kommersiella musiklivets trånga upplevelsevärld. Ökningen av
intresset för musik och musicerande innebär att behovet av musiklärare oeh
ledare kraftigt ökar.
LO begränsar sitt yttrande
till de mer övergripande målsättnings-och planeringsproblemen. Enligt den
jämlikhets- och solidaritetssyn som är vägledande för LO måste musiken som
konstart oeh kommunikationsmedel göras tillgängUg för alla. Utformningen av
den högre musikutbildningen bör underordnas detta syfte. Innebörden av detta
är att det inte är tillräckligt att ett rikt musikutbud formellt ställs till
förfogande för alla befolkningsgrupper. Det måste även reellt bli större
jämlikhet i möjligheterna att söka sig fram till personliga musikupplevelser.
Den
bild av musikens ställning och roll i samhället, som OMUS tecknar, är enligt ABF:s
mening riktig och värdefull. Framför allt finns det anledning att med oro uppmärksamma
hur starka kommersiella intressen i dag exploaterar musiklivet och styr en
snabbt växande andel av musiklyssnandet. Målmedvetna insatser för att främja
den högre musikutbildningen är givetvis ett väsentiigt medel i strävandena att
begränsa den kommersiella skadegörelsen.
Folkparkernas
centralorganisation menar att människor måste få ökade möjligheter att
kritiskt ta ställning tiU den musik man spelar eller lyssnar till. På sikt kan
en sådan utveckling påverka musikutövarnas ställningstagande till innehållet i
den musik och de texter som de framför och likaså öka medvetenheten hos
lyssnaren. Inte minst inom s. k. lättare genrer påverkas repertoarvalet av
publikens musikaliska erfarenhet. Detta styr i sin tur vad den enskilde musikern
inom detta repertoarområde måste spela för att kunna konkurrera om
arbetstillfällen.
Statens
scenskola i Göteborg ställer sig positiv till den öppna attityd till olika
musikaliska uttrycksmöjligheter som kännetecknar betänkandet som helhet men anser
det vara en brist att förhållandet mellan musik och teater inte berörs.
Prop.
1977/78:14 54
I ett par remissyttranden förs en diskussion om
möjligheten att förena principen att i musikutbUdningen ge plats för hittills
eftersatta genrer och principen att begränsa musiklivets kommersialisering. I
yttrandet från universitetet i Lund och från remissgriippen vid lärarhögskolan
i Kalmar pekar man på att vissa av de eftersatta genrerna, som kännetecknas av
en strukturell enkelhet, har varit lätta att utnyttja i kommersiellt syfte. Den
kommersiella exploateringen av denna musik kan i värsta fall komma att stödjas
genom att man utökar högskoleutbildningens repertoar.
Institutet för rikskonserter framhåller värdet av den
djupgående analys av vUlkoren för s. k. eftersatta genrer som OMUS gjort.
Tidigare utredningar har på denna punkt inte lyckats komma utanför ett snävt
betraktelsesätt vilket har haft menlig inverkan på musikundervisning och
musikutbildning. Institutet för rikskonserter finner dock att analysen på en
punkt är ofullständig. Den högre musikutbildningen har hittills i första hand
tagit fasta på förhållandet mellan den enskUda människan och musiken. Med
hänsyn härtill skulle det varit önskvärt att analysen hade kompletterats med
ett avsnitt ägnat att utreda grundläggande begrepp kring "musiken och
människan (individen)". Detta avsnitt borde främst ha tagit upp olika
musikpsykologiska synsätt och belyst musikpsykologisk terminologi, inte minst musikalitetsbegreppet.
Här kunde också högta-larmediernas funktioner ha behandlats. Dessa medier
(radio, skivor, etc.) är ju främst riktade till den enskilde. Även
universitetet i Stockholm saknar också i analysen en diskussion om musikens
roll ur psykologiska och socialpsykologiska synpunkter.
Svenska musikerförbundet och SAMI ansluter sig i stort
till analysen. De båda remissinstanserna betonar att musiklivet måste bygga på
levande musik och direktkontakt. Hittills eftersatta musikaliska traditioner
bör ha en rättmätig plats inom undervisningen. Detta får inte ske på bekostnad
av de traditioner som i dag prioriteras. Dessa är enligt de båda organisationerna
också eftersatta i förhållande till utbildningsbehovet.
TR och Stockholms konserthusstiftelse anser att OMUS
undervärderat yrkesorkestermusiken som är en tung del av vårt musikliv. TR
anser att OMUS genom sin beskrivning visar en i dag föråldrad syn på musiken.
Stiftelsen finner att OMUS beskriver den institutionsbundna konsertverksamheten
på ett egenartat och kortfattat sätt medan OMUS i övrigt för intressanta och
välmotiverade resonemang om musikens uppgifter och ställning i samhället.
SOR anser att den motsättning som OMUS betonar mellan
konsertmusik och folkmusik är fiktiv. Oavsett genre börjar alltid en lyssnare
och spelare med enkla former och uttrjxksmedel för att så småningom få allt
större krav på uttryck och innehåll, på allt större 'konstrikedom". Ätt
fördöma konsertmusiken är felaktigt. Det är enligt SOR att förneka musikens
innersta väsen.
Prop.
1977/78:14 55
Musikcentmm är kritiskt mot OMUS för att utredningen
undervärderar konsekvenserna för musiklivet av den troliga utvecklingen under
1980-talet. Musikcentrum pekar exempelvis på vådorna av den s. k.
ljudföroreningen. Den bakgrundsmusik eller "ljudtapet" som människor
omges med och som också upptar betydande delar av sändningstiden i bl. a.
Sveriges Radio är betydligt allvarligare än vad som antyds av OMUS.
Musikcentrum tar också upp de risker för ett institutionsmonopol som OMUS
antyder. Musikcentrum anser att musiklivet å ena sidan hotas av ett
kommersiellt monopol och å andra sidan av ett institutionsmonopol.
Institutionsmonopolet tar sig uttryck i att huvuddelen av samhällsstödet till
musikområdet går tUl vissa typer av institutioner.
Musikcentrum saknar också en diskussion om de olika
musikformernas förankring i lyssnar- och utövargrupper. Vissa musikaliska
genrer, framförallt inom populärmusiken, är t. ex. mycket starkt knutna till
vissa ålderskategorier. Sådana frågor kan enligt Musikcentrum knappast förbigås
vid en utbildningsreform på musikområdet.
FST tillhör också de kritiska. FST menar att termen
"musik" inte är tillräckligt definierad i OMUS' analys. Det svenska
musikarvet har helt tappats bort. FST finner också att nästan all
framtidsanalys saknas. Oavsett genre genomgår musiken en ständig, ofta mycket
snabb, teknisk, inne-hållsmässig, konstnärlig och attitydsmässig förändring.
Ätt i viss mån förutse denna utveckling borde enligt FST vara möjlig med tanke
på att framtidsforskning även i Sverige är en etablerad vetenskap. Det finns,
framhåller FST vidare, fullt fog för att i dag rubricera en stor del av den
kommersiella musiken som en form av elektronisk musik. OMUS drar emellertid
inga slutsatser av detta, som t.ex. kan påverka musiklärarnas utbildning.
Även Institutet för rikskonserter anser att OMUS har
förbigått elektronmusiken.
Svenstia tonkonstnärsförbundet vänder sig mot vissa
generaliserande värderingar och attityder hos OMUS och menar att redovisningen
av genrer ger en felaktig bild av de musikaliska traditionerna och deras
förankring, socialt och estetiskt. Ett utdömande av en självständig estetisk
upplevelse som något isolationistiskt och därmed negativt innebär i realiteten
ett förnekande av den enskilde individens rätt att tillgodogöra sig en
konstnärlig upplevelse.
Riksförbundet Sveriges miisikpedagoger framhåller att krav
på att yrkesutbUdningen i musik skall vara samhällstillvänd och nyttig kan
skapa ett trångt kulturklimat. Förbundet menar också att OMUS genomgående
uppfattar aUt kommersiellt på musikområdet som något negativt. Förbundet delar
inte denna värdering. Privat företagsamhet inom musikområdet innebär inte
alltid något för musiklivet negativt.
Musikundervisningen för barn och ungdom och skolans roll
tas upp av flera remissinstanser, däribland SÖ, TCO, SMI,
Prop. 1977/78:14 56
Norrköpings
kommun samt flera av lärarhögskolorna och studieförbunden. Remissinstanserna
anser liksom OMUS att det är nödvändigt att ägna speciellt intresse åt bamens
tidiga musikupplevelser.
SÖ
anser att det finns flera orsaker än lärarbrist och otillräcklig utbildning på
klasslärarstadierna till att skolan inte alltid lyckas motsvara olika
förväntningar, intressen och behov när det gäller musikundervisningen. En
orsak torde enligt SÖ ligga i alltför tidigt insatta prestationskrav. En annan
torde ligga i kraven på vad som av många elever upplevs som isolerade
teoretiska kunskaper. Ytterligare en annan torde ligga i att inte ens alla
utbildade lärare har den musikaliska bredd som behövs för att möta elevernas
skiftande behov, t.ex. då detta kommer till uttryck i deras intresse för jazz
och popmusUc. En bidragande orsak till skolans svårigheter är också enligt SÖ
att utvecklingen av musiksmaken går mycket snabbt och i ett alltmer
accelererande tempo.
SÖ
menar att det krävs åtskilliga åtgärder vad beträffar såväl grundutbildning
som fortbildning av lärare. Det framstår också som angeläget att forsknings-
och utveoklingsarbete bedrivs rörande elevemas behov av musik för att
musikundervisningen skall kunna ge dem vad de har glädje och nytta av.
Kopparbergs
läns landstings högre musikskola håller med om att det första mötet med musiken
kan vara av avgörande betydelse och påpekar att detta i hög grad gäller oekså
det första mötet med musikens instrument. Nybörjamndervisningens kvalitet måste
höjas. Landstinget pekar på att mänga elever som lämnar den kommunala
musikskolan inte får möjlighet att följa upp sina studier enskUt eller i grupp.
Detta är enligt skolan en följd av det bristande samarbetet mellan musikskolorna,
studieförbunden och amalörorganisationernas verksamhet, av musik för att
musikundervisningen skall kunna ge dem vad de har
KÖRSAM
tillhör de remissinstanser som tar upp problemet med att barn och ungdomar aUtmer
upplever musikmiljöerna i hem, skola och kamratkrets som helt skilda från
varann. En framtida utbildning av musiklärare måste kunna bidra tiU att skapa
förbindelser mellan de skilda musikvärldarna.
Studieförbundet
Vuxenskolan menar att den framtida musiksituationen är starkt beroende av den
attityd till musik som grundläggs i förskola och på lågstadiet i grundskolan.
De lärare som här har omedelbart inflytande måste få en grundlig utbildning
och fortbUdning. Sådana insatser måste enligt Vuxenskolan prioriteras före
andra. Liknande synpunkter redovisar Svenska ungdomsringen för bygdekultur.
Även
Folkuniversitetet betonar musikutbildningen för de tidiga åldrarna, dvs. före
skolstarten. Denna tidiga musikutbildning är väl lämpad att bedrivas i
studieförbundens regi. Detta kan f. n. inte ske enligt gällande regler för
studiecirklar. Deltagare under 14 år får endast utgöra hälften av det totala
antalet deltagare i en musikcirkel. Folkuni-
Prop.
1977/78:14 57
versitetet förordar att reglerna ändras.
ABF tar upp sången och musiken i folkrörelser och föreningsliv.
ABF finner
att sången och musiken sedan några år tillbaka är på väg att återerövra sin
tidigare ställning i föreningslivet. Kulturaktiviteter av skilda slag
betraktas mer och mer som nya vägar för att uttrycka och skapa engagemang för
folkrörelsernas mål och grundvärderingar, ställa väsentliga samhälls- och
livsåskådningsfrågor under debatt och fömya föreningslivet. Det är ytterst
angeläget att denna utveckling får stöd och stimulans. Bl. a. innebär det att
sången och musiken inom folkrörelser och föreningsliv måste få del av de
resurser, som den framtida högre musikutbildningen kommer att förfoga över. Men
det innebär samtidigt att musikutbildningen måste anpassas till de krav och
förväntningar som olika folkrörelser ställer på sin egen musikverksamhet.
Svenska kyrkans studieförbund framhåller att kyrkan betytt
mer än någon annan institution för att ge människor direkt kontakt med levande
musik och möjlighet att aktivt delta i musUiutövning. Även Kyrkomusikerorganisationernas
samarbetskommitté hävdar att OMUS behandlar kyrkomusiken tämligen snävt.
KÖRSAM anser att körens roll för människors
fritidsaktivitet och som förmedlare av gemenskap mellan människor är mycket
betydelsefull. Det stora antalet körsångare i landet visar att sång i grupp i
ovanligt hög grad täcker in de behov som driver människan att vara kulturaktiv.
Musikpolitiken i Sveriges Radio-TV tas upp i flera
remissyttranden. Skaraborgs länsbUdningsförbund menar att Sveriges Radio i sin
musikpolitik påskyndar den utveckling mot likriktning av musikvanorna som OMUS
talar om. Den musik som flertalet lyssnar till behandlas gynnsamt av Sveriges
Radio. Även om musikutbudet ökar visar flera undersökningar att musikvanorna i
stort inte förändras. Stora grupper i samhället undanhålls från, eller
undandrar sig, värdefulla musikupplevelser. OMUS borde enligt
länsbildningsförbundet ha sett Sveriges Radio-TV som den största
musikutbildaren och i konsekvens därmed lämnat förslag till inriktning av dess
musikpolilik.
Norrköpings kommun liksom KÖRSAM anser alt OMUS borde ha
uttalat sig bestämdare om etermedias ansvar.
Svenska musikerförbundet och SAMI anser att etermedierna i
första hand bör distribuera direktsänd och/eller för mediet direktproducerad
musik.
Föreningen Sveriges jazzmusiker anser att ett utvecklat
samarbete mellan musikutbildning och etermedia är särskUt viktig för de eftersatta
genrerna eftersom man genom etermedias genomslagskraft kan kompensera en del av
de brister som uppstår genom att utbildningsväsendet totalt försummat dessa
genrer.
Prop. 1977/78:14 58
Sveriges
Radio framhåller i sitt yttrande att den indirekta pedagogiska insats som görs
genom musikutbudet i ljudradion är av utomordentiigt stor betydelse. Det finns
musikformer, exempelvis nutida seriös musik, som en geografiskt spridd lyssnarskara
endast kan få kontakt med genom ljudradion. Härigenom fullgör radion en
initierande uppgift. Detsamma gäller information om utomeuropeisk musik och olika
sorters folkmusik. Vidare bör poängteras att så gott som alla talprogram om
musik har en pedagogisk funktion.
Den
mest omfattande granskningen av OMUS' analys görs av Svenska Dalcroze-seminariet
och SÄMUS i Göteborg.
Dalcroze-seminariet
betonar särskilt att yrkesutbildningen i musik konsekvent bör inrikta sina
resurser på att åtemppväcka och utveckla musikens roll och funktioner i
samhället på alla nivåer. Därför måste musikutbildningen tillmötesgå det musikmtresse
och musikbehov sotn redan finns.
De rytmiskt-musikaliska
konventioner som musikindustrin skapar innebär en utjämning av nationella
särdrag och en musikalisk likriktning. Seminariet diskuterar vårt behov och
beroende av den kommersiellt producerade musiken och menar att torftigheten i
vår yttre mUjö, våra arbets- och levnadsförhållanden liksom fritidens allmänna
kommersialisering har möjliggjort ett ekonomiskt utnyttjande av många
människors behov av musikaliska upplevelser.
Seminariet
anser att musikutbildningen inte får avstå från att göra bruk av de uttryck och
konventioner som musikindustrin producerar. Musikutbildningen får inte heller
avskärma sig från de kommunikationstekniska erfarenheter som följer av den musikindusttiella
tillväxten. Seminariet hävdar att det är fel att på det sätt som sker i
kulturdebatten betrakta kommunikationstekniken enbart som ett hjälpmedel att
sprida musik. Därigenom förhindras en urspmngligare och djupare förståelse för
vad teknik är och hur den nya kommunikationstekniken bidrar till att omdana
musiklivet.
Seminariet
betonar särskilt att musikutbildningen måste värna om det viktiga nyskapandet
inom jazz och pop. Den nya musikrörelsen för icke-kommersiell musik står i dag
inför en ny utvecklingsfas som kommer att behöva samhällets aktiva stöd.
När
det gäller vidareutvecklingen av körtraditionen anser seminariet att man bör
observera möjligheterna att bredda körens funktioner genom att återknyta till
drama och teater.
SÄMUS
i Göteborg anser att den största bristen i OMUS-förslaget ligger i att man inte
tagit konsekvenserna av sin egen verklighetsbeskrivning.
Den
största delen av utbudet av skivor och kassetter i Sverige avser pop och rock.
Ungdomen är här den absolut viktigaste köparkate-gorien. Musik inom den afro-amerikanska
musiktraditionen tiUgodoser
Prop. 1977/78:14 59
således huvudparten av det viktiga förströelsebehovet i
underhållningsmusiken. Kulturpolitiken och musikutbildningen har bidragit till
den kommersiella dominansen i musiklivet genom att helt avstå från att satsa på
och stödja utvecklingen av populärmusikaliska genrer. Därför stryker SÄMUS
under slutsatsen att musikutbildningen måste värna om nyskapandet inom jazz och
pop vars stilmedel är förankrade i musiksmaken hos en stor del av
befolkningen.
5.2 Mål och riktlinjer
Flertalet remissinstanser instämmer utan närmare
kommentarer i förslaget till mål och riktlinjer. Till dem hör statskontoret,
RRV, UHÄ och flertalet remissinstanser som UHÄ hört, AMS, organisalionskom-mittéerna
för olika högskoleregioner, folkhögskoleutredningen. Svenska kommunförbundet,
TCO, SACO/SR, SMI, Folkparkernas Centralorganisation, Riksförbundet Sveriges amaiörorkestrar
och Norrköpings kommun. Kulturrådet ansluter sig till förslaget med kommentaren
att de olika mälen kommer att betonas i olika hög grad, beroende på
utbildningslinje. Ätt utveckla det nära samband mellan utbildnings- och
kulturpolitik som OMUS påvisar är enligt kulturrådet av grundläggande betydelse
om samhällsinsatserna inom musikområdet skall bli meningsfulla. Med den breddning
av det UtbUdnings- och kulturpolitiska ansvaret, som OMUS förutsätter, kommer
satsning på musikutbildning inte bara att bli en kulturell angelägenhet i
traditionell mening. Den kan få betydande konsekvenser inom ett flertal
områden, där samhället har ett ansvar (t. ex. ungdomars fritid, handikappades
villkor och människors arbetsmiljö).
Regioniniisiken anser det viktigt att mål läggs fast för
utbildningen. Vissa av de föreslagna riktiinjerna är viktigare än andra. Ätt musikutbUdningen
skall medverka tUl största möjliga yttrandefrihet är viktigt liksom att
utbildningen så långt möjligt decentraliseras.
Musikhögskolan i Göteborg betonar att den avslutande
meningen i målförslaget är central och måste bli det också i det praktiska
förverkligandet. Musikhögskolan har i sin tolkning av ordet »levandegöra»
inkluderat högt ställda krav och ser som dess fömtsättning inslag av
konstnärlighet, artisteri, förmåga tUl kontakt etc. Musikhögskolan ställer sig
bakom samtliga punkter i de principiella riktiinjerna men betonar att nya
resurser måste ställas till förfogande i samma mån som målen inkluderar nya
ansvarsområden.
Institutet för rikskonserter finner att ingen av de 22
punkterna tar upp kraven på kunskaper och färdigheter. Rikskonserter tolkar det
föreslagna målet som en övergripande förutsättning för riktlinjerna. När mål
och riktiinjer fastställs bör detta samband framgå mer entydigt.
Sveriges Radio delar OMUS' synsätt. För att levandegöra
det musi-
Prop. 1977/78:14 60
kaliska
kulturarvet i vid mening samt utveckla och förnya musiklivet måste man såväl
utveckla kunskaper och färdigheter som beakta de allmärma principerna för
kulturpolitiken.
Vissa
remissinstanser föreslår kompletteringar och tillägg till förslagen.
SÖ,
som anser att OMUS inte tillfredsställande behandlat situationen för invandrare
och handikappade, för en utförlig diskussion om möjlighetema till stöd för
dessa gruppers intressen på musikområdet, bl. a. genom utbildningen.
ABF
ansluter sig i allt väsentligt till förslaget även om målet och riktiinjema
enligt förbundets mening är något för snävt inriktade på musikutövning i
traditionell mening. ABF framhåller att den nya kulturpolitiken syftar långt
mer än tidigare till integrering och samspel mellan ohka konst- och
kulturformer. Framför allt är det angeläget att i den estetiska verksamheten
bland barn och ungdom försöka skapa naturliga och meningsfulla kontaktytor
mellan olika konstformer och kulturyttringar. De föreslagna riktiinjerna bör
därför enligt ÄBF:s mening kompletteras med anvisningar om att den högre
musikutbildningen bör skapa förutsättningar för kontakt och samspel med andra
former av konstnärlig och kulturell verksamhet.
Svenska
Dalcroze-seminariet ansluter sig till målformuleringen men menar att det är
lika viktigt att ta ställning till de pedagogiska och metodiska vägar på vilka
målen kan nås. Avsaknaden av en musikpedagogisk helhetssyn både inom den högre
musikutbildningen oeh den allmänna musikundervisningen är ett av de lakuta
problemen. Som helhet har utbildningen därmed fått en fragmentarisk och
specialiserad utformning. Seminariet anser också att det finns risk för att
arbetet med äldre musik kommer att ta upp en oproportionerligt stor del av
utbildningen. Nya kunskaper av vikt för dagens musikverklighet och för
nyskapandet kan den högre musikutbildningen inte vinna med mindre än att den
avstår från vissa gamla. Seminariet föreslår en utvidgning av punkt 22 som
innebär att musikutbUdade bör vara medvetna om de kroppskulturella problemen.
LO
anser att vissa aspekter är särskilt viktiga när det gäUer målen för samhällets
insatser på musikområdet. En är att förstärkningsåtgärder sätts in både för
barn och vuxna. I all utbUdning av musikpedagoger bör utrymme finnas också för
vuxenpedagogik och för sådan social orientering, som krävs för att kunna möta
de stora medborgargrupperna på deras villkor. En annan aspekt är att
musikutbildningen breddas musikaliskt så att det blir möjligt för både
artister och musikpedagoger att knyta an till olika musikttaditioner och
musikintressen och inte bara till den »seriösa» konstmusiken från europeiskt
1700- till 1900-ta]. En tredje aspekt är att skapa en balans mellan musiklyssnande
och musik som aktiv utövning. Inte minst när det gäller att intressera och enga-
Prop. 1977/78:14 61
gera nya grupper i musiklivet blu- detta att själva få
utveckla fömiågan att sjunga och spela och inte bara »ta emot» eller
»konsumera» av yttersta vikt.
Slutligen anser LO att specialiseringen tiU »bara musik»
inom den högre musikutbildningen bör motverkas. Musiklärare inom skolan bör
kunna medverka i skolans allmänna arbete och ta sin del av det större ansvar
för eleverna, som kännetecknar modern ungdomsutbUdning. Musikledare och
musikartister, som främst verkar bland vuxna, måste ha kännedom om samhälle,
folkrörelser, olika folkgruppers situation och problem, för att kunna möta
publik och deltagare på ett aktivt sätt och delta i en dialog och ett
ömsesidigt utbyte.
Svenska förbundet för musikterapi instämmer i de
principiella riktlinjerna. Inom förbundet försöker man finna nya
kommunikationsvägar genom musik, en kommunikation som ger både kontakt och gensvar.
Behovet av att söka sådana nya vägar bör beaktas i utbUdningen. I anslutning
till punkt 14 framhåller förbundet att ett grundkunnande om handikappens art är
nödvändig.
KÖRSAM hävdar att körmusiken i likhet med bl. a. olika
former av improvisatorisk musik tUlhör de musikformer som hittUls varit underrepresenterade
i utbildningen.
Svenska musikerförbundet och SAMI föreslår att det
övergripande målet formuleras: "Den högre musikutbildningen skall
eftersträva att i alla sammanhang ge studerande en utbildning som medför
erforderlig yrkeskunskap och specialisering och göra dem i
rekryteringssammanhang fullt konkurrenskraftiga med musiker-pedagoger som utbUdats
i andra länder." De båda remissinstanserna menar vidare att de föreslagna
riktlinjerna måste tillämpas utan generaliseringar och att således alla
punkter inle kan vara anpassbara på alla yrkesroller. Varje verksamhetsform kräver
sin specialisering.
Musikaliska akademien anser att riktiinjerna överlag
präglas av en brist på konstnärligt synsätt. Akademien gör bl. a. den
kommentaren att det endast är konstnärliga ambitioner som bör tillåtas styra utvecklingen
av populärmusiken. Äldre tiders musik ställer minst lika stora krav på resursförbättringa.r
som nya uttrycksformer.
Musikhögskolan i Stockholm, liksom elevkåren vid samma
skola, Örebro musikpedagogiska institut, TR, Konserthusstiftelsen i Stockholm
och Operan anser det vara en allvarlig brist att den primära uppgiften för
högre musikutbildning, nämligen att befordra yrkeskunnande i form av
instrumentala och vokala färdigheter på hög nivå, inte klart anges i de
principiella riktlinjerna. Enligt remissinstanserna kommer denna brist framför
allt till uttryck i förslaget till musikerutbUdning.
Svenska tonkonslnärsförbundet som anser att OMUS har
förväxlat mål och medel i förslaget till riktlinjer har liknande synpunkter.
Även Svenska kyrkans studieförbund och Kyrkomusikerorganisatio-
Prop. 1977/78:14 62
nernas samarbetskommitté anser att riktlinjerna starkare
bör betona vikten av konstnärlig kvalitet.
Stiftelsen Malmö konserthus anser att OMUS' formulering av
det övergripande målet ger anledning till åtskUlig undran. 1 alla tider har man
hävdat att artister, vUken konstart de än utövar, skall utan påverkan få utveckla
sin talang. Ätt de skall verka inom svenskt musikliv i linje med de allmänna principema
för den svenska kulturpolitiken rimmar illa med principen om frihet från
påverkan.
Ett antal remissinstanser med anknytning till högskolan
håller med OMUS om att högskolans uppgifter bör utvidgas med konstnärligt och
pedagogiskt utvecklingsarbete för att undvika att kultursektorn missgynnas.
Universiteten i Lund och Göteborg anser det viktigt att den nya
musikutbildningen strävar efter att organiseras med hänsyn till ett framtida
behov av återkommande utbildning.
Musikcentrum menar att OMUS i sina riktlinjer alltför
mycket utgår ifrån att den nya kulturpolitiken redan är genomförd. Enligt Musikcentmm
har samhäUet ännu inte på långt när levat upp tUl sina ambitioner att stödja
de fria musikutövama.
SÄMUS i Göteborg menar också att åtgärdema om man vUl
följa kulturpolitikens intentioner i fråga om eftersatta genrer och eftersatta gmpper,
måste vara mycket mer konsekventa och kraftfulla än vad de är i förslaget. Det
måste utbildas musiker som genom sitt nyskapande i populärmusikaliska genrer
kan bidra till att uttrycka folkflertalets verklighet. Det måste utbildas
musikpedagoger och musiklärare som genom sitt eget skapande och sin
undervisning kan hjälpa detta folkflertal att uttrycka sig själv.
5.3 Konsekvenser för musikutbildningen utvecklingsbehov
och planeringsproblem
OMUS får på det hela taget starkt stöd för sui syn på
vilka attityder som utbildningen främst bör förmedla. Den mest omfattande
diskussionen förs kring de planerings- och awägningsproblem som OMUS beskriver.
SÖ understryker betydelsen av att musikutbildningen
stimulerar en öppen, sökande, kritisk och kreativ attityd, inte minst med
hänsyn till vad detta kan komma att betyda för musikundervisningen i skolan.
Kulturrådet framhåller att OMUS' intentioner beträffande
attityder i utbildningen måste förverkligas om de konkreta förslagen i fråga om
utbildningens innehåll och utformning skall kunna genomföras. Kulturrådet
hävdar också att innehållet i kulturpolitiken är avgörande för attityderna i
utbildningen och att kulturpolitiken f. n. kan sägas medverka till att de
enligt OMUS föråldrade musikattitydema lever kvar.
Enligt Sveriges Radio är det önskvärt att sträva mot en så
hög musi-
Prop.
1977/78:14 63
kaliskt konstnärlig nivå som möjligt, även om man är
medveten om att musik har olika funktioner för olika människor, för
tonsättaren, för musikern, för lyssnaren, för publiken. Risken för en alltför
långt driven perfektionism kan enligt Sveriges Radio elimineras genom att man
tillägnar sig en syn på yrkesrollerna, där kommunikation och kulturpolitisk
allmänbildning ingår som väsentiiga element.
ABF
ansluter sig tUl OMUS' synpunkter på vilka attityder som bör utvecklas i den
högre musikutbildningen. ABF anser att den av samhället stödda
musikverksamheten hittills i alltför hög grad har haft en elitistisk prägel.
Den nya högre musikutbildningen måste enligt ÄBF:s mening medvetet försöka
bryta ned ett sådant elitistiskt betraktelsesätt och lägga grunden för ett
brett, folkligt musikintresse ett musikintresse där både lyssnande och
aktivt musikutövande bygger på kultur medvetenhet, spelglädje oeh social
gemenskap.
Enligt LO bör utbildningen söka motverka tendensema att
bara reproducera ett givet kulturarv oeh vissa givna sociala och kulturella
mönster och i stället låta både de konstnärliga och gemenskapsfrämjande
funktionerna vidareutvecklas i samspel.
Svenska kommunförbundet betonar att lärarkandidaternas
attityder är avhängiga av att lärarutbildaren verkligen sätter sig in i deras
val av yrkesroll. Den öppenhet, generositet och kreativa attityd de studerande
skall bibringas förutsätter att lärarutbildaren själv verkligen ser sin roll
som en inspirerande vägledare och inte en dominerande auktoritet.
Lärarhögskolan
i Linköping anser att frågor, som har att göra med de av OMUS mycket ofta
använda orden "kreativ" och "kommunikativ", är för flyktigt
diskuterade. Lärarhögskolan delar OMUS' uppfattning, att de studerande bör få
"komponera" egen musik inte bara reproducera andras. Detta är
emellertid något som kan ske på många nivåer av vilka en del kräver ett
kunnande och en säkerhet, som endast en mycket effektiv och lång utbildning kan
ge.
Riksförbundet Sveriges amaiörorkestrar anser att de
professionellt musikutbildade inte får bibringas uppfattningen att det är mindre
viktigt att arbeta med amatörer än att ägna sig åt individuellt konstnärligt
skapande.
SOR framhåller att man på alla fronter bör verka för en
riktig uppfattning om vad ett levande konstnärsskap är och vad det kräver. En
överdriven öppenhet för amatörprestationer är minst lika farlig som överdrivna
kvalitetskrav.
Föreningen Sveriges jazzmusiker framhåller att den sociala
aspekten, att få musiken att fungera socialt, och det krav på musikerna, som
denna medför, kommer att gälla flertalet musiker. Ett visst utrymme måste dock
finnas för särbegåvningar som genom sitt blotta musicerande och skapande
verkar som inspiratörer och pådrivare för hela musiklivet.
Prop. 1977/78:14 64
Musikhögskolan
i Stockholm delar uppfattningen, att musikernas kunskap om det samhälle de
skall verka i behöver fördjupas. Man måste dock ha klart för sig, att bristande
spelfärdighet inte kan kompenseras av i och för sig värdefullt kringkunnande.
Enligt musikhögskolan är musiken alltid "elitär" i den bemärkelsen,
att den som sysslar med den som professionell utövare eller som amatör ständigt
strävar efter att nå upp till sin vision av verket stort eller litet och
alltid försöker förbättra utförandet. Strävan efter teknisk fulländning är ett led
i detta. Musikhögskolan avvisar bestämt en inriktning av musikyrkesutbildningen,
som kan komma de studerande att tro, att man kan kompensera brister i
spelteknik med andra kunskaper.
Elevkåren
vid musikhögskolan i Stockholm delar till fullo uppfattningen att även
musikarbetare bör ha kunskap om det samhälle och de miljöer de verkar i. Sådan
kunskap bör dock enligt elevkåren förmedlas till alla och borde därför ingå som
naturliga och viktiga moment redan i grundskola och gymnasieskola.
Musikcenirum
ansluter sig tiU resonemanget om alla musikutbildades pedagogiska ansvar men
menar samtidigt att detta ansvar lätt överbetonas, och då särskilt på
bekostnad av musikens egen kommunicerande kraft. Erfarenheterna från efterkrigstidens
folkbildande verksamhet inom musikområdet pekar delvis på ett för stort
pedagogiskt inslag i kommunikationsprocessen.
Svenska
Dalcroze-seminariet menar att man i utbildningen måste stimulera de studerande
att ta itu med alla de negativa förhandsinställningar, inte minst i form av
blockeringar gentemot rörelse och kroppsspråk, som finns både hos utövare och
publik.
Svenska
förbundet för musikterapi talar om behovet att i utbildning utveckla attityder
till handikappade och tUl den musik som skall förmedlas tUl dem.
Institutet
för rikskonserter noterar med tillfredsställelse att OMUS i sitt förslag lagt
stor vikt vid skapande moment i utbildningen. Enligt Institutet för
rikskonserter har den hittillsvarande utbildningen, både vad avser lärare/pedagoger
och artister, i alltför hög grad varit inriktad på reproducerande och
färdighetsövning inför examina och andra prov. Detta har hämmat möjligheterna
till experimenterande och skapande verksamhet.
Rikskonserter
tar också på flera punkter upp OMUS' diskussion om de grundläggande problemen vid
planeringen av musikutbildningen. Ramarna för utbildningen måste vara sådana
att inte de institutionsanknutna yrkesrollerna i alltför hög grad får dominera
över andra, t. ex. frilansbetonade yrkeskategorier. Svenska Dalcroze-seminariet
och Föreningen Sveriges jazzmusiker framhåller samma sak.
Ätt
musUvUtbildningens ansvarsområde utvidgas och musikens mångfald blir
representerat anser de flesta remissinstanser vara en rimlig och ofrånkomlig följd
av musiklivets utveckling.
Prop.
1977/78:14 65
Musikhögskolan i Stockholm konstaterar att problemet inte
är om vi vill tillgodose flera genrer än dem som hittills dominerat den högre
musikutbildningen, utan hur det skall ske. Frågan är om utbildning inom vissa
genrer över huvud taget kan äga mm med bibehållen egenart inom nuvarande
institutioner. Mot detta måste å andra sidan framhållas värdet för alla parter
av att tillsammans göra erfarenheter, som utvidgar de egna perspektiven och
knyta »gränsöverskridande» kontakter.
OMUS synes enligt musikhögskolan utgå ifrån att plats för
eftersatta genrer skall skapas genom att minska på utbUdningen i de etablerade.
Trots sin positiva grundsyn måste musikhögskolan uttrycka stark oro för de
konsekvenser av konstnärlig och pedagogisk art, som en sådan minskning till
förmån för nya genrer kan medföra.
SFS och elevkåren vid musikhögskolan i Stockholm ställer
sig också slarkt tveksamma inför det minskade ansvar för redan etablerade
genrer som förslaget innebär.
Lärarhögskolan och universitetet i Linköping menar att OMUS
har för stora förväntningar på musiklärarnas musikaliska bredd och prestationsförmåga.
Enligt lärarhögskolan har OMUS, kanske på goda grunder, undvikit att analysera
olika musikformer och bedöma deras värde i skolmusiksammanhang. Pop nämns som
ett exempel. Därmed har emellertid OMUS skjutit ett besvärligt problem ifrån
sig.
Musiklärarnas riksförening anser att det hade varit
värdefullt om OMUS allsidigare hade belyst vilka repertoarområden som är
angelägna att föra upp på högskolenivå och vilka genrer som verkligen vinner på
att institutionaliseras.
Svenska Dalcroze-seminariet anser att förslaget öppnar
möjlighet till en fruktbar dialog och ett ömsesidigt utbyte mellan olika
musikgenrer. Förslaget är enligt seminariet ett uttryck för en pluralistisk
hållning. För att inte äventyra musiklivets vitalitet är det nödvändigt att i
utbildningen kräva respekt och medvetenhet om respektive musikforms pedagogik
och egenart.
Behovet av kontinuerlig förnyelse och flexibilitet och av
ett öppet samspel mellan utbildning och yrkesliv betonas av många remissinstanser,
däribland RRV, regionmiisiken, Örebro musikpedagogiska institut och Svenska Dalcroze-seminariet.
Seminariet framhåller särskUt behovet av att utbildningen kan fungera
uppsökande.
En diskussion förs i remissyttrandena kring OMUS'
resonemang om att ulbildning skall ge beredskap för musikyrken och om behovet
av resurser för fortbildning och vidareutbildning. Enligt UHÄ, Sveriges Radio
och LO är detta ett realistiskt synsätt. UtbUdningen bör enligt LO utformas så
att både gruppen musikkonstnärer och gruppen musUc-pedagoger kan få en tryggare
försörjning genom sitt arbete och inte genom särskilda stödformer. SÖ, AMS och
regionmusiken menar att ut-
5 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 14
Prop. 1977/78:14 66
bildningen bör ha en sådan utformning att den ger en
fullgod grund för yrkesutövning. SACOtSR och Musiklärarnas riksförening som i
detta sammanhang bara behandlar musiklärarutbildningen, framhåller att den
grundläggande högre musikutbildningen bör ha som målsättning att bli en
fullständig lärarutbildning. SÄCO/SR understryker samtidigt vikten av fort- och
vidareutbildning.
Föreningen Sveriges jazzmusiker instämmer i kravet på en
kontinuerlig fortbildning och vidareutbildning, speciellt viktigt i nuläget
med tanke på den ensidighet som utmärker redan yrkesverksamma lärare och
musiker. Kompletterande utbildning är ett krav som är lUca angeläget som
reformer inom den grundläggande utbildnmgen om OMUS' förslag till förändringar
skulle få någon märkbar effekt under de närmaste årtiondena.
Musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö
framhåller att begreppet beredskap kan tydas både positivt och negativt.
Musikhögskolan i Stockholm frågar sig om beredskap innebär ett tillräckligt
kunnande för att påbörja verksamhet i alla musikyrken. Man bör enligt musikhögskolan
fråga sig om kraven på kunnande och säkra färdigheter är lika höga för en
orkestermusiker och en musiklärare i det ögonblick de börjar sin första
anställning. Musikhögskolan anser att OMUS' vision om en livslång utbildning är
tilltalande. De olika momenten i utbildningen kan emellertid enligt
musikhögskolan inte inträffa i vilken ordning som helst.
Musikhögskolan i Göteborg menar att begreppet beredskap i
sin posiliva betydelse är mycket sympatisk. I>en innebär t. ex. att man är
beredd på att musiklivets snabba föränderlighet kan motivera kompletterande
utbildning. I sin negativa betydelse kan begreppet ge ett intryck av
ofullständighet och ytlighet.
Svenska musikerförbundet och Folkliga musikskolan Ingesund
för resonemang av samma innebörd.
MusikaUska akademien anser att det särskilt för musikerna
är oacceptabelt att de inte skulle få tillräcklig färdighet på sitt
instrument, repertoarförberedelse och konstnärlig mognad för att direkt efter
högskoleutbildningen börja sin verksamhet i t. ex. en symfoniorkester eller en
orkester som är medlem i SOR. Ätt skjuta kraven på grundutbildning framför sig
till fort/vidareutbildning skapar utomordentligt stora svårigheter för
enskilda och institutioner att nå god kvalitet.
Akademien menar liksom bl. a. inusikliögskolan i Göteborg
och SFS att denna fråga hänger samman med utbildningstidens längd. En överdriven
anpassning av musikutbildningens omfattning till en låst högskolemodell är
föga förankrad i den musikaliska verkligheten säger akademien och
musikhögskolan i Göteborg. SFS liksom elevkåren vid musikhögskolan i Stockholm
anser att OMUS' förslag om att utöka utbildningen med moment av kulturpolitisk
och "kommunikativ" natur
Prop. 1977/78:14 67
borde ha resulterat i ett förslag om förlängd studietid.
Nu blir resultatet vid musikeriinjen sänkt beredskap i förhållande till
nuläget.
RRV, UHÄ, regionnuisiken,
inusikliögskolan i Göteborg, Svenska musikerförbundet. Musiklärarnas
riksförening och Folkliga musikskotan Ingesund instämmer i OMUS' förslag till principer
för styrning av utbildningen. Musikhögskolan i Göteborg anser det rimligt att
de studerande själva på ett mer medvetet sätt får bedöma sina möjligheter och
sitt studiemål. För detta krävs dock att utbildningen tar ökat ansvar för
information och studierådgivning. Folkliga musikskolan Ingesund anser att det
ligger en viss fara i att alltför mycket styra utbildning efter samhällets nu
uttryckta behov. Musiklärarnas riksförening anser inte att den högre
musikutbildningen bör styra musiklivet men välkomnar en ömsesidig påverkan.
Ett antal remissinstanser berör också OMUS' diskussion om
kvalitet. Vissa remissinstanser instämmer helt. Musikhögskolan i Göteborg och
Svenska Dalcroze-seminariet delar OMUS' syn på kvalitetsfrågorna och anser
denna vara ett villkor i utbildningens förnyelse. Andra remissinstanser är
kritiskt inställda. FST menar att det finns oklarheter i de avsnitt i OMUS'
betänkande som handlar om kvalitet och yrkesroller. Föreningen menar att det i
varje konstnärlig utbUdning finns ett moment då de tekniska och konstnärliga
medlen måste renodlas och göras funktionsdugliga även om detta måste ses i ett
större perspektiv ur yrkes- och samhällssynpunkt. Svenska tonkonstnärsförbundet
anser att OMUS konstruerar en icke-existerande motsättning mellan kravet på
kvalitet och den nya kulturpolitikens olika målsättningar. Den som vill driva
avancerade instrumentalstudier i kraft av sin begåvning kommer närmast att
betraktas som osolidarisk, asocial. Förbundet menar att resonemanget därmed
strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och målet för en fri och
individuell musikerutbildning.
SAMI framför synpunkter av samma slag.
Konserthusstiftelsen i Stockholm anser att OMUS behandlar
begreppet kvalitet på ett egendomligt sätt. Ätt ordet kan användas i olika
sammanhang är obestridligt. OMUS' resonemang kan emellertid tolkas så att
eleven själv anger i vilken utsttäckning han skall tillgodogöra sig
utbildningen och kanske även vad denna skall innehålla. Utbildningens kvalitet
hör givetvis klart samman med hur väl den rustar eleverna att uppfylla de krav
som yrkesrollen ställer. Denna kvalitet omfattar för orkestermusikern en mycket
hög grad av instmmental färdighet och konstnärlig uttrycksförmåga. Denna
kvalitet, som är gmndläggande för att musikern skall känna trygghet och
självförtroende i ett psykiskt starkt påfrestande yrke, kan man aldrig komma
ifrån. Det är samma krav som ställs på orkestermusiker i vUket land de än
verkar. Stiftelsen anser att OMUS borde ha undersökt närmare hur
orkestermusiker utbildas i andra länder.
Prop.
1977/78:14 68
5.4
Utbildning efter musiklivets behov
5.4.1
Yrkesroller i musiklivet
Många
remissinstanser har avstått från att kommentera OMUS' analys av yrkesrollerna i
musiklivet. Man instämmer emellertid på ett aUmänt sätt i resonemanget bl. a.
genom att i stor utsträckning godta slutsatserna beträffande indelningen av
utbildningsområdet.
De
remissinstanser som behandlar yrkesrollsanalysen tar i allmänhet inte upp
helheten utan begränsar sig till sitt ansvars- eller intresseområde.
SÖ,
kulturrådet och Stiftelsen Malmö konserthus anser att översikten av
yrkesroller är värdefull. Regionmusiken liksom SAMI och Svenska
musikerförbundet, som i huvudsak uttalar sig om artistrollen, accepterar
analysen under förutsättning att yrkesrollerna inte fixeras för hårt.
Sveriges
Radio framhåller att musiklivets behov inte kan betraktas som något fixerat och
väldefinierat.
FST
menar att OMUS inte närmare utrett musiklivets behov. Uppdelningen mellan
musiker å ena sidan och musiklärare å den andra ifrågasätts. Attityden mot
kvalitetsmusikern, som verkar både som musiker och pedagog, är alltför negativ.
Svenska tonkonstnärsförbundet framför synpunkter av samma slag och uttrycker
det så att kombinationen av pedagogik och aktivt musicerande är själva basen
för all högre form av instm-mentalundervisning. Folkliga musikskolan Ingesiind
framför liknande synpunkter. Det övergripande begreppet för alla yrkesverksamma
på musikområdet är musiker. Därmed vill musikskolan markera att man inte får
göra avkall på den musikaliskt-konstnärliga delen av musiklärarutbildningen.
Musikcenirum
anser det vara nödvändigt att göra en distinktion mellan musikerutbildning och
musikutbUdning. Med musikerutbUdning menar Musikcentrum utbUdning av
yrkesverksamma instrumentalister medan man till musikutbildning räknar olika
former av utbildning i musik där själva utövandet har en andrahandsfunktion.
Den specialiserade yrkesmusikemtbildningen borde ha uppmärksammats mer av OMUS.
Samtidigt förstår Musikcentmm OMUS' ambitioner att bredda basen för den högre musikutbUdningen.
I
mycket stor utsträckning accepteras OMUS' syn på musiklärarnas yrkesroll.
Sveriges
Radio framhåller behovet av att ändra på synen på musiklärarens uppgifter.
Musikhögskolorna har inriktat sig på att utbilda musiklärare till något slags
minisolist, ofta skicklig på flera instrument men huvudsakligen skolad i den
klassiskt seriösa repertoaren.
UHÄ
ser på frågan från skolans synpunkt och pekar på att en musiklärare har ansvar
att medverka i det lokala skolarbetet. Har musik-
Prop. 1977/78:14 69
läraren ett alltför splittrat verksamhetsfält och blir han
alltför ämnes-bunden till musik, finns det risk för att detta ansvar minskas.
KÖRSAM anser att OMUS inte i tillräcklig grad diskuterat körledarens
roll och uppgifter.
Svenska förbundet för musikterapi saknar i OMUS'
betänkande redogörelse för de musikaktiviteter som bedrivs i specialskolor och
särskolor och i musikcirklar för handikappade.
När det gäller analysen av de olika yrkesrollerna som musiker
anser bl. a. Sveriges radio, TR och Operan att OMUS har visat alltför ringa
intresse för den traditionella artisten.
Svenska musikerförbundet och SAMI framhåller att det inte
finns någon anledning att förhärliga en för de flesta ouppnåelig elitsolistroll.
Samtidigt utvecklas emellertid både repertoar och konsertformer på ett sätt som
ökar solistverksamhetens roll. Även kulturrådet framhåller det solistiska
musicerandets roll i samband med uppsökande verksamhet.
Institutet för rikskonserter, Sveriges Radio, Operan, FST,
SOR och Svenska tonkonstnärsförbundet tar upp yrkesrollen som komponist-arran-gör-musikmakare.
Institutet för rikskonserter uppskattar att OMUS i sitt förslag lägger stor
vikt vid musikaliskt skapande i utbildningen men anser att förslaget till
praktisk utformning av utbildningen är för vagt. Sveriges Radio och Operan
menar att utvidgningen av tonsättarbegreppet till rollen av musikmakare inte
får innebära en försvagning av den professionella tonsättamtbildningen. FST
kritiserar sammanslagningen av yrkestermerna tonsättare/arrangör. Föreningen
anser att OMUS därmed jämställer den återskapande arrangören med den skapande
tonsättaren trots att attityderna till yrkesrollen är helt olika.
Svenska konimunförbundet och regioniniisiken ansluter sig
till OMUS' tankar om breddning av komponistrollen. Föreningen Sveriges jazzmusiker
instämmer också och påpekar att komponistrollen i OMUS' mening kan uppfyllas av
flera eller alla medlemmar i en jazzgrupp.
Folkparkernas centralorganisation erinrar om sådana
artistgrupper som populärauktorer, yrkestmbadurer och dansmusiker.
Institutet för rikskonserter ser med tillfredsställelse
att OMUS önskar tillgodose behovet av ensembleledare och dirigenter i vidare
mening än den hittillsvarande utbildningen. Musikaliska akademien och Operan
efterlyser en närmare beskrivning av yrkesrollen som dirigent och ensembleledare
för musikteater, symfoni- och kammarorkestrar. SOR vill detsamma. Ätt vara
orkesterdirigent är enligt förbundet ett av samhällets mest krävande yrken.
Statens kulturråd. Institutet för rikskonserter,
Musikaliska akademien och TR anser att OMUS undervärderat behovet av utbUdning
på det musiktekniska området.
KiUtiirrådet anser att behovet av utbUdning för k u 11 u r
k o m m u-n i k a t i o n också är stort.
Prop. 1977/78:14 70
Området kulturkommunikation och kulturförmedling
diskuteras i flera remissyttranden från universiteten. Enligt universitetet i
Stockholm är OMUS' beskrivning inte klar och entydig. Yrkesrollen närmar sig
ibland folkbUdarens eller den breda musikpedagogens. Universitetet i Lund tyder
beskrivningen så att OMUS och högskolemyndigheterna inte menar detsamma när man
talar om kulturkommunikation.
Musikaliska akademien, TCO, Svenska kyrkans studieförbund
och Kyrkomusikerorganisationernas samarbetskommitté anser att OMUS borde ha
gjort en förnyad analys av yrkesrollen som kyrkomusiker. FST och SMI anser att
kyrkomusikerutbildningen har för stort utrymme i systemet.
5.4.2 Studieorganisation
Principerna för indelningen i utbildningslinjer tUlstyrks
av alla remissinstanser. Musikhögskolan i Göteborg finner att förslaget både
som helhet och i detaljer är gjort med hänsyn tUl organisatoriska krav
samtidigt som det vittnar om stor känslighet för musiklivets realiteter. KÖRSAM
finner det svårt att placera in körledarna i det föreslagna systemet. FolkUga
musikskolan Ingesund menar att indelningen principiellt kan ifrågasättas,
åtminstone under de första terminernas studier, men att den är ändamålsenlig
från praktisk och organisatorisk synpunkt.
Den föreslagna musiklärarlinjen har vid remissbehandlingen
mottagits mycket positivt. Tanken att föra samman alla lärarfunktioner både
inom och utanför skolan får ett starkt stöd från bl. a. SÖ, AMS, Svenska
kommunförbundet, musikhögskolorna, TCO, SFS och Folkliga musikskolan Ingesund.
SÖ framhåller att förslaget är avhängigl av att det går att förverkliga tanken
på en personell samverkan i musikundervisningen mellan skolan och den
kommunala musikskolan samt eventuellt även folkhögskola, studieförbund och
andra fria och frivilliga organisationer och att hitta effektiva lösningar på
frågor om anställningsförhållanden oeh statsbidrag i detta syfte. SACO/SR och
Musiklärarnas riksförening kan i stort acceptera de arbetsfält för
musiklärarlinjen som OMUS föreslår men anser att principerna för en lösning av
de tjänsteorganisatoriska frågorna borde ha klarlagts först.
Även remissinstanser som representerar folkbildningens
intressen är positiva.
Folkliögskoleutredningen delar OMUS' uppfattning att alla
som har lärarfunktioner i skolor, studiecirklar, friviUiga organisationer utbildningspolitiskt
bör behandlas lika. Studieförbundens möjligheter att komplettera högskoleutbUdningen
måste dock finnas kvar.
FolkbUdningsutredningen anmäler en viss tveksamhet.
Studieförbunden har behov av att själva kunna utbilda de musikpedagoger som
skall arbeta i förbundens musikcirklar. I varje fall skall inte musiklärare med
Prop. 1977/78:14 71
den föreslagna högskoleutbUdningen kunna kräva ledamppgifter
inom studieförbunden före de cirkelledare studieförbunden själva utbildar eller
valt att samarbeta med.
ABF är av
samma mening. De studieförbund som så önskar bör enligt ABF ha möjligheter att
organisera utbildningen i egen regi och då tillförsäkras i princip samma
ekonomiska resurser som motsvarande utbildning inom högskolan.
Östergötlands
läns landsting framhåller särskUt att sådana samverkansformer behöver skapas
mellan stat, kommun och frivilliga organisationer att den lärarresurs som
finns inom en kommun kan utnyttjas för hela kommunens bästa.
KÖRSAM framhåller behovet av att körledare kan få utöva
sin kör-verksamhet i tjänster och inte som ett underbetalt extraknäck.
Kyrkomusikerorganisationernas
samarbetskommitté. Svenska kyrkans studieförbund och Sköndalsinstitutet pekar
på att utbildning och tjänster på det kyrkomusikaliska området hänger nära
samman och efterlyser lösningar på problemen med de kyrkomusikaliska tjänsterna
på kantorsnivå.
SMI framhåller behovet av att utbilda instrumentala och
vokala ensembleledare för skolmusikens behov.
Ett stort antal remissinstanser tillstyrker förslaget att
inordna den speciella rytmikutbUdningen som nu bl. a. bedrivs vid Svenska Dalcroze-seminariet,
i musiklärarlinjen. Svenska kommunförbundet, InstUutet för rikskonserter,
lärarhögskolan i Jönköping och förskoleseminariet i Malmö framhåller särskilt
att rytmikpedagogikens synsätt och metodik bör få påverka all utbildning på
musikområdet och att rytmikutbUdningen inte längre får isoleras från annan
högskoleutbildning i musik. SÖ instämmer och menar att förslaget kan innebära
att rylmikutbildning i fortsättning kan komma att finnas på fler orter än
hittills. Musikhögskolan i Göteborg anser att r>'tmikutbildning bör finnas i
Göteborg. Även MusikaUska akademien förordar en utbyggnad. Svenska Dalcroze-seminariet
tillstyrker förslaget på villkor att den speciella typ av utbildning som
seminariet bedriver även i fortsättningen får frihet och resurser att
utvecklas.
Kommentarerna till förslaget till musikerlinjer är i detta
sammanhang ganska få.
Svenska nuisikerförbiindet och SAMI erinrar om sin syn på
musikerrollen och konstaterar att musikerlinjen rymmer en mångfald av inriktningar
och kategorier. Utbildningen måste anpassas efter särart och verksamhetsfält.
Föreningen Sveriges jazzmusiker är positiv till förslaget
om flexibel utbildning.
Kulturrådet
framhåller att hela det professionella musiklivets framtid är beroende av hur
man lyckas lösa de problematiska anstäUningsför-hållandena för frilansmusiker
och fria musikgrupper. Musikhögskolan i
Prop.
1977/78:14 72
Göteborg, Svenska musikerförbundet. Föreningen Sveriges
jazzmusiker och Musikcenirum är av samma mening. Musikaliska akademien anser
att en resursfördelning inom musikerutbildningen tUl förmån för frilans-musikerna
inte får ske på bekostnad av de heltidsanställda yrkesmusikerna.
Ett flertal remissinstanser, däribland Institutet för
rikskonserter. Musikaliska akademien. Operan, Konserthusstiftelsen i
Stockholm, Stiftelsen Malmö konserthus, TR och KÖRSAM anser att koristutbildning
bör finnas inom musikerlinjen.
Förslaget att det inom musikerlinjen skall finnas
pedagogisk påbyggnadsutbildning och UtbUdning av specialiserade pedagoger
tillstyrks. Regionmusiken anser det nödvändigt att prioritera mellan olika
former av pedagogisk utbildning av det skälet att de ekonomiska resurserna för
musikerutbildning även i framtiden kommer att vara begränsade. En prioritering
är sannolikt också nödvändig med hänsyn till arbetsmarknadssituationen för de UtbUdade.
Musikhögskolan i Stockholm påpekar att den pedagogiska utbildningen kräver
samarbete med musiklärarlinjen.
SFS och elevkåren vid musikhögskolan i Stockholm anser att
det behövs en kraftfull satsning på utbildning av pedagoger i musikteori. Den
nuvarande teoripedagogiska utbUdningen vid musikhögskolan i Stockholm och dess
förhåUande till övrig pedagogutbildning liksom till musikvetenskaplig forskamtbildning
bör utredas.
Koinpositionsklassen vid musikhögskolan i Stockholm anser
att isoleringen mellan kompositionsutbildningen och andra utbildningsformer
bör brytas.
Flera remissinstanser, däribland musikhögskolan i
Stockholm, elevkåren vid samma skola, SFS och TCO, Svenska kyrkans studieförbund
och Kyrkomusikerorganisationernas samarbetskommitté anser att en ny översyn av kyrkomusikerlinjen
bör göras parallellt med det övriga reformarbetet inom musikutbildningen.
Skälet är de stora förändringar i kyrkomusikernas yrkesroll och den markanta
förnyelse av kyrkomusikens innehåll och uttrycksmedel som skett sedan kyrkomusikerutbildningen
reformerades. Flertalet remissinstanser, utom SACO/SR och Musiklärarnas
riksförening anser det mer befogat att kyrkomusikerlinjen hör ihop med
musikerlinjen än att den i enlighet med OMUS' förslag sammanförs med
musiklärarlinjen.
Förslaget tiU en variant på musikområdet av utbildningslinjen
för kulturkommunikation har föranlett en omfattande diskussion. Ett stort antal
remissinstanser, bl. a. AMS, legionmusiken, musikhögskolorna i Stockholm och
Göteborg, organisationskommittén för östra högskoleregionen, Östergötlands
läns landsting. Landstingsförbundet, Sveriges Radio, SACO/SR och SFS tiUstyrker
medan andra anser att förslaget bör övervägas ytterligare. UHÄ finner förslaget
intressant och förutsätter att det kommer att prövas i det lokala
Prop. 1977/78:14 73
och regionala arbetet med att utveckla musikutbUdningen
inom högskolan.
Flera av de remissinstanser på universitets- och
högskoleområdet som UHÄ hört tar upp OMUS' kritik av det föreliggande förslaget
till allmän utbildningslinje för kulturkommunikation inom högskolan. Lunds
universitet anser att kurser av det slag OMUS föreslår bör ligga utanför UtbUdningslinjen
för kulturkommunikation. Linköpings universitet anser att det behövs en utbUdning
med teoretisk, kritiskt analyserande inriktning. Uppsala universitet anser att
man i samband med högskolereformen försummat möjligheterna att få fram nya
kombinationer av mer teoretisk, universitetsbetonad utbildning och mer
praktisk, konstnärligt eller pedagogiskt inriktad utbUdning. Det är enligt
universitetet nödvändigt att ta itu med den traditionella uppdelningen i mer
"teoretisk" och mer "praktisk" utbildning och försöka
undvika en konkurrenssituation.
Musikhögskolan i Stockholm nämner det arbete som pågår
tillsammans med universitetet med att utforma en lokal musikmedialinje.
SÖ tillhör de remissinstanser som inte är beredda att utan
ytterligare överväganden tUlstyrka förslaget. I likhet med OMUS betonar SÖ att
en kulturkommunikativ linje inte bör ha en alltför teoretisk inriktning utan i
stället inriktas mot aktiv kulturförmedling enligt den statliga kulturpolitikens
mål. I många kombinerade och komplexa yrkesroller torde en sådan utbUdning vara
en god grund. Vid uppläggningen och dimensioneringen av en kulturkommunikativ
linje bör man enligt SÖ:s mening uppmärksamma den naturliga anknytningen till
folkrörelserna.
ABF anser att en särskUd utbUdning för organisatoriska,
administrativa och pedagogiska uppgifter på kulturområdet bör kunna anordnas
inom högskoleutbUdningen så länge utbildningen avser arbetsuppgifter inom
statliga och kommunala kulturinstitutioner.
Folkhögskoleutredningen ansluter sig till OMUS' kritik av
den föreslagna kulturkommunikativa linjen. Utredningen anser att
folkhögskolans väl utbyggda kontakter med folkbildningsarbetet och
folkrörelserna bör utnyttjas vid utformningen av en kulturkommunikativ linje.
Folkhögskoleutredningen föreslår därför att en
försöksverksamhet inleds, där högskolor och folkhögskolor samverkar i
utbildning av kulturförmedlare.
En annan viktig del av utbildningen för kullurförmedlande
uppgifter får enligt utredningen karaktär av kompletterande utbUdning av redan
yrkesverksamma musiker och musiklärare. Den kan också med fördel ske vid
folkhögskolor och utnyttja de erfarenheter som redan finns där.
Folkliga musikskolan Ingesund, Härnösands folkhögskola och
Gävleborgs läns landsting förordar också ett nära samarbete med folkhögskolorna.
Musikhögskolan i Stockholm, elevkåren vid samma skola,
SFS, MusikaUska akademien, Malmö konserthusstiftelse och Folkliga musik-
Prop. 1977/78:14 74
skolan Ingesiind biträder inte förslaget att föra över
utbildningen av pianostämmare till gymnasieskolan. Behovet av en kvalificerad
utbildning på högskolenivå av instrumentbyggare och pianostämmare är stort.
Svenska stråklärarförbundet redogör för arbetsuppgifter och utbUdningsbehov på
stråkinstrumentsidan.
SÖ, som f. n. utreder möjligheterna att inrätta en bredare
upplagd specialkurs för instrumenttekniker i gymnasieskolan, kan inte ta ställning
till om hela utbildningen kan rymmas inom denna skolform.
5.4.3 Sambandet utbUdningyrkesliv
I det följande redovisas remissinstansernas synpunkter på
förslaget till varvad praktik i musikutbildningen.
Kulturrådet, LUT 74, Landstingsförbundet, Sveriges Radio,
ABF, Svenska musikerförbundet, Riksförbundet Sveriges amaiörorkestrar och SFS
tar upp den principiella delen av förslaget och anser att klyftorna mellan
utbildning och musikliv måste undvikas genom en allsidig och återkommande
kontakt med musiklivet både för högskolelärare och studerande. Genom praktiken
kan de studerande få en positiv attityd till den kommande yrkesverksamheten.
MusikaUska akademien är inte övertygad om att mera
renodlad, varvad praktik är en bättre ordning än en som successivt utökar
kontakten med yrkeslivet. Akademien avstår emellertid från en närmare
diskussion av principfrågan.
Att
förslaget tUl varvad praktik för samtiiga studerande är angeläget och måste
genomföras anser i övrigt så gott som samtliga remissinstanser även om man är
kritisk mot detaljer i förslaget. Framför allt anser många att OMUS
underskattat de organisatoriska och administrativa problemen med den omfattande
praktikverksamheten. Dit hör RRV och SÖ. Institutet för rikskonserter och
Svenska Dalcroze-seminariet liksom också SFS framhåller särskilt värdet av
projektformen för praktik. Institutet för rikskonserter ger exempel på projekt
som redan har genomförts och anser att deras producenter och regionkontor kan
spela en betydelsefull roll i samband med praktikverksamheten. SFS framhåller
att svårigheterna alt skaffa praktikplatser är större än vad OMUS förmodar och
att det behövs någon form av statlig reglering på området. De studerande bör få
traktamenten och under den sammanhängande praktikperioden praktiklön.
Musikhögskolorna i Göteborg och Malmö anser att det
föreslagna praktiksystemet behöver prövas och byggas ut successivt. Praktiken
måste utformas så att den inte upplevs som studieavbrott. Även Svenska
musikerförbundet anser att den nya formen av utbUdning bör genomföras under
former där alternativa försök kan göras.
SACOISR avvisar OMUS förslag till varvad praktik i musiklärarlinjen
och förordar att det nuvarande systemet bibehålls. I stället bör
lärarutbildningen läggas upp så att den ämnesteoretiska utbild-
Prop. 1977/78:14 75
ningen, dvs. den rent musikaliska koncentreras till en
samlad tidsperiod som föregår den praktisk-pedagogiska utbildningen. SÄCO/SR
beklagar vidare att praklikhandledarnas arbetsförhållanden ej behandlats i betänkandet.
Också en rad andra remissinstanser ägnar sig enbart åt
förslaget till praktik inom musiklärarhnjen. De flesta instämmer i OMUS'
synpunkter. Framför allt diskuteras frågan om lärarhögskolornas roll för praktiken
och i utbildningen som helhet.
UHÄ instämmer i förslaget men anser att detta måste
preciseras i flera avseenden. Bl. a. kan en aUtför fingradig värvning upplevas
som en splittring. Praktiken i tvåämneslärarutbUdningen bör inte konstrueras
som praktik i ett ämne i taget. I övrigt erinrar UHÄ om de förändringar som
nyligen genomförts när det gäller praktiken i annan lärarutbildning.
Svenska Icommunförbundet anser förslaget viktigt men att
de praktiska problem och kostnader som uppstår inte har klarlagts.
Folkhögskoleutredningen understryker att de krav som
kommer att ställas på lärarhögskolorna är delvis andra än dem som kommer att
ställas vid annan lärarutbildning.
SÖ och Musiklärarnas riksförening samt musikhögskolan i
Stockholm anser att lärarhögskolans förutsättningar att fungera i utbUdningen
på det sätt som förslaget innebär måste prövas ytterligare. SÖ anser att OMUS'
argument för ökade insatser från lärarhögskolornas sida väger tungt.
Musikaliska akademien anser att förslaget om medverkan i
utbildningen från lärarhögskolorna bör omprövas. Även musikhögskolan i Göteborg
anser förslaget orealistiskt. Praktiken bör inte delas upp på två händer utan
ansvaret bör ligga inom musikutbUdningen.
LUT 74 anser att frågan om lärarutbildningens varvningsgrad
i framtiden inte med nödvändighet behöver lösas på ett för alla
lärarutbildningslinjer och alla lärarutbildningsorter helt identiskt sätt. LUT
74 anser också att möjligheten bör hållas öppen att i vissa avseenden gå något
längre i samordning mellan musiklärarutbildning och övrig lärarutbildning än
vad OMUS gör.
Musikhögskolan i Stockholm, liksom elevkåren vid skolan
och SFS anser att en alternativ form för praktik utanför skolan är övningsundervisning
som organiseras inom utbildningen. Elevkåren vid musikhögskolan i Malmö ser
denna övningsundervisning eller övningsskola som det där kallas som ett
komplement till praktiken. SMI anser att praktik utanför skolan är bättre än
det traditionella systemet med övningselever vid institutionerna.
Svenska Dalcroze-seminariet anser att de administrativa
svårigheter som kan uppstå vid en varvad praktik kan lösas utan några
pedagogiska olägenheter. Särskild personal måste anställas för att klara
kontakterna med yrkeslivet. Med hänsyn tiU de gynnsamma återverkningar som
Prop.
1977/78:14 76
praktiksystemet
kan få för det lokala och regionala kulturlivet bör praktiksystemet byggas upp
efter samma principer på musiklärar- och musikerlinjerna.
TCO anser att praktik för
de studerande på musiklärarlinjen torde bli lättare att organisera än för
studerande på musikerlinjen. TCO vUl emellertid peka på risken av att
praktikperioder stör kontinuiteten i den individuella undervisningen.
Proportionerna mellan de föreslagna praktikformerna liksom meUan
praktikperioder måste kunna avvägas efter de praktiska erfarenheter som vinns.
Några poängtal för praktikens omfattning bör därför inte fastslås för
närvarande.
Flera
av de remissinstanser som endast berör praktiken på musikerlinjen är också
oroade över de följder förslaget kan få.
Musikhögskolan
i Stockholm kopplar samman frågan om praktik i musikemtbUdningen och
studietidens längd. Musikhögskolan delar OMUS' uppfattning att praktiken för bUvande
musiker måste organiseras fastare. Den avgörande frågan är dock vid vilken
tidpunkt praktiken skall sättas in så att den inte stör färdighetsinhämtandet, vUken
omfattning den bör ha under pågående grundutbildning och hur mycket som bör
förläggas tUl en tidpunkt efter grundutbildningens avslutande.
Musikhögskolan
anser det vara uteslutet att bibehålla spelskickligheten hos de avgående
studerande och samtidigt ge dem praktik, som innebär att de av den
genomsnittligt åtta terminer långa grundutbUdningen är borta från högskolan oeh
sina lärarleddä studier på huvudinstrumentet under en hel termin och dessutom
ett antal kortare perioder för olika projekt, motsvarande ytterligare ca en
termin. Musikhögskolan avvisar en dylik organisation av praktiken och föreslår
i stället att åtminstone den sammanhängande "lärlingsperioden" om
minst en termin tillåts förlänga utbildningen.
TCO
anser att utbildningstiden reduceras genom den föreslagna praktikverksamheten.
Örebro
musikpedagogiska institut anser att man inte skall överskatta praktikens
betydelse för orkestermusiker. Den instmmentala färdighetsträningen kan
försvåras om man lägger in praktik för tidigt. Musikaliska akademien är av
samma mening.
TR,
Operan, Konserttiusstiftelsen i Siockholm, Stiftelsen Malmö konserthus.
Svenska musikerförbundet och SAMI tar upp den praktikantverksamhet för
orkestermusiker som bedrivits på försök med bidrag från SAMI och från staten. I
allmänhet menar remissinstansema att OMUS inte dragit nytta av de erfarenheter
som försöken gett. Man anser också att praktik i form av tjänstgöring i
symfoniorkester bör ligga i slutet av studietiden. Enligt musikerförbundets
mening bör praktikanterna få arvode om praktiktjänstgöringen sker i anslutning
till eller efter genomgången utbildning. Formerna för ersättning, ersättningens
storlek liksom ansvarsförhållandena i övrigt kring denna form av prak-
Prop.
1977/78:14 77
tikverksamhet
bör bli en fråga för förhandling med de fackliga organisationerna.
Svenska pianopedagogförbundet
anser att de studerandes konfrontation med sin blivande arbetssituation är så
betydelsefull att 1/8 av utbildningstiden avsatt för praktik måste bedömas som
helt otUlräckligt.
Svenska ungdomsringen för
bygdekultur anser att det bör vara möjligt i någon av praktikformema att
praktisera musik tUl dans.
De
remissinstanser som velat ha en förändring av kyrkomusikerlinjen anser att
praktik skall ingå även i denna utbildning.
5.4.4
Utbildningslinjernas konstruktion
I
det följande redovisas i huvudsak synpunkter av generellt slag i remissyttrandena.
Detaljkommentarer till förslagen om utbildningsinnehåll, omfattning av olika utbUdningsmoment
etc. utelämnas i detta sammanhang.
Den
principiella modell för utbUdningslinjernas inriktning och konstruktion som OMUS
föreslår accepteras utan invändningar. De remissinstanser som haft synpunkter
på gmnderna för indelningen av utbildningsområdet (se 6.2.1 oeh 6.2.2) har
inte presenterat några motförslag.
Remissinstanserna
är i allmänhet mycket positivt inställda till den föreslagna musiklärarlinjens
allmänna uppläggning. Detsamma gäller i fråga om de konkreta förslagen till vad
linjen skall innehålla. De förslag som gäller tvåämneslärarutbUdningen och dess
inordnande i linjen accepteras också.
UHÄ
anser att utbildningen måste inriktas på att utbUda lärare som inte i första
hand är ämnesspecialister utan som i det dagliga arbetet, år efter år, kan
hålla en hög nivå på sina arbetsinsatser som skall gälla lärarrollen som
helhet. Systemet med basutbildning och fördjupningsutbildning har enligt UHÄ
påtagliga fördelar.
Svenska
kommunförbundet framhåUer att musiklärarens arbetssituation kan betecknas som
ständigt föränderlig. Kravet på förnyelse i undervisningsmetodiken, nya
genrer, nya musikstilar etc. ställer stora krav på lärarens förmåga att snabbt
sätta sig in i nya arbetsförhållanden. Från all tidigare ha varit relativt
isolerad i sin speciella funktion krävs idag att musikläraren äger en större
tvärkulturen bildning, kreativitet samt en beredskap att förmedla olika
kulturyttringar.
TCO
ser mycket positivt på förslaget till musiklärarutbildning. Utbildningsplanen
är mångskiftande och inriktad mot många olika arbetsfält. TCO vill dock påpeka
att en alltför stark specialisering kan skapa problem för den enskilde. Det är
bland annat därför viktigt alt resurserna för studievägledning får en
tillräcklig omfattning.
LUT
74 anser att fördelningen mellan basutbildning och fördjupningsutbildning är
väl avvägd och har ingenting att invända mot utbildningens innehåll och
omfattning. Förslaget ligger i linje med utredningens all-
Prop.
1977/78:14 78
manna
synsätt på lärarutbildningens utformning. Enligt LUT 74 är det inte uteslutet
att vissa jämkningar kan behöva göras i fråga om de ämnesteoretiska studierna
i tvåämnesutbUdningen.
Svenska
Dalcroze-seminariet är både av allmänna skäl och utifrån sina speciella
synpunkter positivt inställd till förslaget. Seminariet pekar på rytmikens
dubbla funktion, dels den personlighetsutvecklande funktionen dels funktionen
som hjälpmedel för den konstnärliga gestaltningen. I rytmiken finns därmed en
länk mellan musiklärare och musiker. Möjligheterna att inordna seminariets
rytmikutbildning i den föreslagna musiklärarlinjen bedöms vara goda.
Fördjupningsutbildningen bör kunna rym.ma en specialisering på rytmik i en
omfattning som seminariet kan acceptera.
Dalcroze-seminariet
och remissgruppen vid lärarhögskolan i Kalmar för också ett resonemang om den
pedagogiska situationen för skolans musikundervisning och dess återverkan på musiklärarutbUdningen.
Seminariet anser att musikundervisningen måste utgå ifrån elevernas erfarenheter,
förutsättningar och behov. Genom en väl tilltagen praktik kan musikläraren bli
mindre benägen att se eleverna som objekt som skall anpassas efter vissa
bestämda kvalitetsmässiga och tekniska krav. Seminariet ser musikämnet främst
som ett personlighetsutvecklande upplevelseämne. De musikhistoriska studierna
måste utgå från de konkreta frågeställningar som inställer sig under en praktisk-musikalisk
arbetsprocess.
Enligt
remissgmppen vid lärarhögskolan i Kalmar måste man vara medveten om den mycket
stora spridningen i elevernas musikaliska kunskaps- och färdighetsnivå. Äv
detta skäl är det viktigt att inte undervisningen i musiklärarlinjen alltför
ensidigt inriktas på att träna de studerande i alt leda praktiskt musicerande
och musiklyssnande. Det kan leda till att musikundemsningen i skolan blir
alltför dominerad av det lärarleddä musicerandet och att eleverna inte lär sig
att utveckla en självständig aktivitet i ämnet.
Musiklärarnas
riksförening anser att OMUS vid sin beskrivning av arbetsfälten inte tUlräckligt
berört skolans obligatoriska musikundervisning och kraven på lärarna att i
denna undervisning fungera som kvalificerade ledare för aktivt musicerande.
Svenska
pianopedagogförbundet anser att uppgiften att bedriva instrumental nybörjarundervisning
bör förbehållas specialiserade pedagoger. Hur dessa pedagoger skall utbildas är
ytterst vagt i OMUS' förslag.
Svenska
stråklärarförbundet anser knappast att studerande på musiklärarlinjen hinner
genomgå den utbildning på violin som behövs för att undervisa på nybörjarstadiet
på instrumentet. Förbundet anser att violinlärarutbildningen måste tas upp
till särskUd prövning.
Svenska
blockflöjtspedagogförbiindet anser att det behövs utbildning av specialiserade
pedagoger på blockflöjt. Förbundet anser också att
Prop. 1977/78:14 79
musiklärarutbildning bör ha färre instmment i utbildningen
än vad OMUS förutsätter för att man på varje instrument skall uppnå en i
praktiken användbar färdighet.
Remissinstanserna
accepterar i allmänhet basutbildningens omfattning. Musikhögskolan i Stockliolin
anser dock att basutbildningen är under-dimensionerad och bör höjas till 80
poäng, i varje fall för studerande med inriktning mot undervisning i skolan.
Även SFS och elevkåren vid musikhögskolan i Siocktiolm anser att omfattningen
av basutbildningen är för knapp.
KÖRSAM
konstaterar med tillfredsställelse att grundkunskaper i att leda kör ingår i aUa
musiklärares basutbildning. Kördirigering bör kunna få en framträdande plats
som fördjupningsalternativ. Många skolor har egna körer oeh för många
musiklärare upptar arbetet med skolkören stor del av deras verksamhet. Förhållandet
mellan musiklärarutbildning och ensembleledamtbUdning bör enligt KÖRSAM
klarläggas bättre. När det gäller fördjupningsutbUdningen görs få principiella
invändningar. SÖ anser att man bör undvika att genom skillnader i utbildningen
skapa kompetensgränser mellan musiklärare på olika stadier inom ungdomsskolan.
5Ö liksom
UHÄ och musikhögskolan i Stockholm anser det tveksamt om man bör erbjuda
fördjupningsstudier med inriktning enbart på gymnasieskolan. Arbetsområdet är
för snävt och risken finns också att färre väljer alternativet med inriktning
mot grundskolan.
SACO/SR
tar inte stäUning till fördjupningsalternativen i avvaktan på att de
tjänsteorganisatoriska principerna klarläggs.
SÄMUS i
Göteborg anser att tvåämneslärare i sin fördjupningsutbildning bör kunna välja
en inriktning enbart mot grundskolan. Möjligheterna till en integrerad
undervisning mellan musikämnet och tvåämnes-lärarens andra ämne bör undersökas.
I
diskussionen om musikerlinjens innehåll och omfattning dominerar frågan om utbildningen
av orkestermusiker. Musikaliska akademien, TR och Konserthusstiftelsen i
Stockholm anser att OMUS i sina konkreta förslag är återhållsam, nästan negativ
till denna utbildning. Stiftelsen Malmö konserthus anser att det bör inrättas
speciella utbildningslinjer för orkestermusiker.
Svenska
tonkonstnärsförbundet anser att den otillräckliga högre in-strumentalistutbUdning
som vi f. n. har i Sverige och som redan försvårat inhemsk rekrytering inte
avhjälps genom OMUS' förslag.
TR finner att rekryteringsläget i de svenska orkestrarna
är sådant att det inte kan råda något tvivel om att utbUdningen har en
nyckelroll.
Svenska
musikerförbundet har en jämförelsevis positiv inställning till OMUS' förslag.
Bredden i utbildningen kan enligt förbundet göra denna så komprimerad att man
bör överväga att lägga vissa utbildningsmoment inom den kompletterande
utbildningen.
Regionnuisiken anser att de frågor som hör samman med regionmusi-
Prop. 1977/78:14 80
kens fortsatta rekrytering av oUka instrumentalister inom
ramen för den nya profileringen borde ha behandlats av OMUS.
Musikhögskolan i Stockholm för ett utförligt resonemang
kring konsekvenserna av OMUS' förslag. Musikhögskolan accepterar en gemensam basutbUdning
om ca 30 poäng. I fortsättningen framhåller musikhögskolan bl. a. följande.
Den utvidgade basutbildningen (ca 30 poäng) och den inom
grundutbildningen liggande praktiken (ca 40 poäng) tar tillsammans nära
hälften av normalstudietidens arbetsinsats i anspråk. För i varje fall
stråkmusiker, träblåsare, pianister och sångare är normalstudietiden dessutom
avkortad med ca ett år i jämförelse med nuvarande utbildning. Det inses med
lätthet, att det krävs avsevärt högre färdighetsnivå redan vid antagningen än
för närvarande är fallet för att i den nya utbildningen garantera normaleleven
åtminstone samma nivå som i dagsläget i fråga om egna tekniska-musikaliska
färdigheter vid avslutad grundutbildning.
En tänkbar åtgärd för att bevara nuvarande färdighetsnivå
och likväl hinna med ett utvidgat pensum stödjande biämnen är att förlänga
studietiden ett år.
I normalfallet kommer OMUS' förslag att leda till lägre
instrumental färdighetsnivå än för närvarande.
Någon prutmån
i det praktisk-musikaliska kunnandet ges inte, varför någon av följande
åtgärder eller en kombination av dem sammanfattningsvis måste vidtas:
förlängning av
normalstudietiden;
praktiken
förläggs delvis utanför gmndutbUdningen;
basutbildningen
minskas genom att vissa moment hänförs till fort-och vidareutbildningen.
Vissa remissinstanser ställer krav på en specialiserad tonsättar-
och dirigentutbildning.
Förslaget
från OMUS om att utbildningen skall ha ansvar för alla väsentliga repertoarområden
inom musiken accepteras som princip. En del av diskussionen kring dessa frågor
har redan redovisats. Vissa remissinstanser, bl.a. Institutet för
rikskonserter, framhåller särskilt hur viktig denna fråga är för fömyelse av
musikutbildningen.
I diskussionen
om vilka repertoarområden som är eftersatta framhåller Musikaliska akademien
att man knappast kan tala om sex lika stora repertoarområden. Påståendet att
den afro-amerikanska traditionen kvantitativt dominerar vårt musikliv behöver
ju inte enligt akademien betyda att den skall dominera kvantitativt även i
musikutbildningen
annat
än på bestämda speciallinjer. Ätt den skaU ingå särskUt i
musiklärarutbUdningen är självklart, men dess schemautrymme bör be
dömas i den fortsatta planeringen.
Enligt
mångas uppfattning hör den äldre och nyare västerländska konstmusiken till de
verkligt eftersatta repertoarområdena. Svenska blockflöjtspedagogförbundet för
ett utförligt resonemang i dessa frågor.
Föreningen Sveriges jazzmusiker anser att företrädarna
för den
Prop. 1977/78:14 81
europeiska konstmusiken inte kan ställa krav på ökade
resurser också för egen del utan att de måste visa generositet och öppenhet för
en självklar upphämtning för de eftersatta genrerna.
Svenska musikerförbundet, SMI och KÖRSAM anser att
vokalmusiken är ett eftersatt repertoarområde. SMI tillägger att talet (bl. a.
undervisning i tal- och röstvård) också är ett starkt eftersatt område inom utbildningen.
SMI, Svenska jazzriksförbundet. Svenska Dalcroze-seminariet
m. fl. anser att svårigheterna att meddela undervisning i gehörstraderade
genrer inte bör överdrivas. Med rätt handledare kan sådan utbildning förmedlas
även i institutionaliserade former.
5.4.5 Pedagogiska och metodiska riktlinjer
I viss utsträckning har remissinstansernas
allmänpedagogiska grundsyn redovisats under tidigare avsnitt, särskilt avsnitt
4.2. Här skall endast tas upp en del kommentarer som gjorts kring de av OMUS
föreslagna riktiinjerna för den pedagogiska planeringen liksom synpunkter i
olika metodiska frågor.
UHÄ tillstyrker den indelning i ämnesblock som OMUS
föreslår men förordar en ytterligare integration mellan pedagogik, metodik och
praktik.
LUT 74 och regionnuisiken stöder OMUS i strävan att bryta
ämnestänkandet och i stället betona helhetsfunktionen.
Svenska Dalcroze-seminariet anser att en utveckling mot
större integration mellan olika moment i utbildningen är ett nödvändigt inslag
i en reformerad musikutbildning.
Musikhögskolorna
i Siocktiolm och Göteborg samt SFS delar i stort OMUS' uppfattning om
integration i utbildningen, men uttalar farhågor för att OMUS går för långt i
sina krav. Musikaliska akademien anser att man måste tona ner integrationen.
Konserthusstiftelsen i Siocktiolm anser att integrerad
utbildning kan ge god effekt inom musiklärarutbildningen men att den i
musikerutbildning kan medföra problem och kollisioner framför allt med den
planmässiga färdighetsutvecklingen.
Musiklärarnas
riksförening framhåller att avvägningen mellan projektstudier och mera
ämnesbundna studier är en grannlaga fråga. Projektorienterade studier är
relativt oprövade inom musikutbildningen.
OMUS'
synpunkter på vilka metodikproblem som är särskilt betydelsefulla att lösa har
väckt en del diskussioner. Särskilt diskuteras gruppundervisningen och dess
metodik. Svenska kommunförbundet betonar gruppundervisningens stora betydelse
för den kommunala musikskolan, inte minst för dess ensembleverksamhet, liksom
för den öppna gruppverksamheten. Det är av stor vikt att krafttag tas för en
utveckling av gruppmetodjken och att möjlighet ges till fortbildning i denna
metodik.
6 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 14
Prop.
1977/78:14 82
Gruppundervisningsmetodiken
bör genomsyra hela den kommande musiklärarutbildningen.
Studieförbunden
pekar på att metodiken i gruppundervisning är av avgörande betydelse för studieeirkelverksamheten
som ju bygger på undervisning i grupp.
Miisikcentrum
är positiva till experiment med olika former av gruppundervisning men tror
inte på denna undervisningsform i den elementära instrumentalundervisningen. I
flera andra remissyttranden uttrycks samma uppfattning.
SMI
anser att de blivande musiklärarnas egen utbildning till största delen bör ske
i grupp. Motivationen för att vilja undervisa i grupp ökar om man själv som
elev får uppleva gruppundervisningens sociala och pedagogiska fördelar.
Svenska
blockflöjtspedagogförbundet framhåller förebildningen som ett omistiigt inslag
i all nybörjarmetodik. Detta förutsätter en god instrumental färdighet hos de
lärare som undervisar på instmment.
Enligt
Svenska jazzriksförbundet måste det spontana kollektiva improviserandet också
få utrymme inom musikutbildningen.
5.4.6
Studietid
Kulturrådet
liksom flera andra remissinstanser, däribland musikhögskolorna, Svenska
musikerförbundet, Svenska tonkonstnärsförbundet och Svenska stråklärarförbundet
påtalar sambandet mellan studietiden i högskoleutbildningen och kvaliteten i
den förberedande musikutbUdningen.
De flesta synpunkterna i
övrigt vid remissbehandlingen gäller studietidens längd på musikerlinjen. En
del av dessa synpunkter har redan redovisats. Studietiden bör förlängas eller
också bör delar av basutbUdningen och praktiken läggas utanför menar många av
de remissinstanser som företräder symfoniorkestrarnas och orkestermusikerut-bildningens
intressen.
Musikhögskolan
i Göteborg anser att man måste ta hänsyn till förslaget om kompletteringsundervisning
eller tilläggsterminer och därför räkna med en genomsnittiig studietid av 4Vi
år i musikerutbildningen.
Svenska
musikerförbundet anser att den grundläggande utbildningen på musikerlinjen inte
bör definitivt maximeras förrän man samlat mer erfarenheter.
Svenska
pianopedagogförbundet anser att basutbildningen på musikerlinjen bör förlängas
med minst en termin eller 20 poäng.
Studietiden
på musiklärarlinjen har i allmänhet accepterats. SFS anser att musikdelen i tvåämnesläramtbUdning
bör förlängas utöver förslaget. Det menar också kollegiet inom SÄMUS i Malmö.
Musikhögskolan i Göteborg anser att också studerande på musiklärarlinje borde
få möjligheter tiU komplettering genom förlängd studietid.
Prop.
1977/78:14 83
5.4.7 Behörigtiet
och antagning
Remissinstanserna
tiUstyrker i allmänhet OMUS' förslag beträffande allmän och särskUd behörighet
och om antagningsprinciperna för musiklärarlinjen. UHÄ kan dock inte ansluta
sig tiU kravet på förkunskaper i historia. Svenska Dalcroze-seminariet och
remissgruppen vid lärarhögskolan i Kalmar anser att arbetslivserfarenhet bör
krävas. KÖRSAM vill att man vid antagningen också tar hänsyn till all-mänmusikalitet,
bredd oeh lämplighet som musiklärare.
När
det gäller behörighetskraven för musikerlinjen menar huvuddelen av
remissinstanserna att det bör finnas goda möjligheter till dispens för
specifika begåvningar. Musikcentrum avvisar stelbenta inträdeskrav som är
alltför bundna till högskolemodellen. SACO/SR anser att dispens från den aUmänna
behörigheten endast skall beviljas i undantagsfall.
5.4.8 Redovisning
av utbildningens resultat
Ett
stort antal remissinstanser anser att förslaget att införa utbildningsbeskrivningar
är utmärkt. Musiklärarnas riksförening är den enda remissinstans som är
tveksam. 1 en del av yttrandena bl. a. från SFS, SÄMUS i Göteborg och
Musikcentrum anser man att utbildningsbeskrivningarna bör ersätta betygen.
Musikhögskolan
i Göteborg konstaterar att det inte är genomförbart med en graderad
prestationsbedömning på vare sig musiklärar- eller musikerlinjen.
Folkhögskoleutredningen menar att OMUS själv anför så starka skäl mot betyg i
musiklärarutbildningen att man borde ha tagit ställning redan i
principbetänkandet. Institutet för rikskonserter framhåller att betygen är av
ringa värde vid bedömningen av artisters lämplighet för engagemang.
Riksförbundet
Sveriges musikpedagoger vill ha kvar de graderade betygen såväl i musiklärar- oeh
kyrkomusikerutbildningen som i utbUdningen av specialiserade pedagoger.
5.5
Musikutbildningen 1 högskolan
5.5.7
Utbildningsplaner
Endast
synpunkter på utbildningsplanernas allmänna utformning skall redovisas här.
UHÄ
ställer sig avvisande till en central detaljreglering i utbildningsplanerna av
utbildningens innehåll. Det bör enligt UHÄ finnas andra medel, t. ex. den särskUda
UMU-gruppen (se vidare 7.2.4) för att stimulera till utveckling av en
utbildning med rimlig enhetiighet i fråga om inriktning oberoende av studieort.
SÖ
instämmer i önskemålet att olika utbildningar inte får tolka utbildningsplanerna
på alltför olika sätt och därigenom utvecklas i helt
Prop. 1977/78:14 84
skUda riktningar. SÖ är dock tveksam till ett system av
centralt givna detaljerade rekommendationer.
Även
statskontoret hänvisar till de genom 1975 års riksdagsbeslut fastlagda
riktlinjerna för hur högskoleutbUdningen skall organiseras och utvecklas. Så
långt möjligt bör centrala föreskrifter undvikas.
Svenska Dalcroze-seminariet
anser inte att gemensamma utbildningsplaner för olika studieorter omedelbart
kan tillämpas på rytmiklärar-utbUdningen med tanke på de begränsade
erfarenheter som finns av sådan utbildning utanför Stockholm. Seminariet är
angeläget om att UtbUdningen på andra platser verkligen byggs upp i enlighet
med rytmikpedagogikens grundsyn och särskUda krav. Seminariets funktioner som
referenspunkt och utvecklingscentrum inom det rytmikpedagogiska området bör
förstärkas.
5.5.2 Organisation av verksainheten
Remissinstanserna tar i allmänhet inte definhiv ställning
till OMUS' förslag utan hänvisar till det pågående lokala planeringsarbetet
inom högskolan.
SÖ och RRV
stöder OMUS' förslag tiU bl. a. linjenämndsorganisation.
H 75 anser
det naturligt att OMUS som haft att överväga genomgripande förändringar av utbUdningen
inom ett område av högskolan också velat peka på organisatoriska instrument för
att förverkliga de avsedda förändringarna. Samtidigt måste självklart den högre
musikutbildningen ses och behandlas tUlsammans med annan hÖgskoleutbUdning
när det gäller bl. a. den institutionella organisationens utformning. Genom
1975 års riksdagsbeslut har de institutionella ramar lagts fast inom vUka all hÖgskoleutbUdning
skall organiseras och utvecklas. Dessa ramar är vida och ett väsentiigt inslag
i reformen är att högskolemyndigheterna på olika nivåer skall ha frihet att
skapa de instrument i planerings- och utvecklingsarbetet som de anser sig
behöva. H 75 tar inte avstånd från förslagen till linjenämndsorganisation men
anser det svårt att motivera att regering och riksdag skulle ta större
befattning med denna för musikutbildningens del än för andra delar av högskolan.
De regionala organisationskommittéerna i Stockliolms och
Göteborgs högskoleregioner framhåUer att den modell som OMUS redovisat är en väsentiig
utgångspunkt i kommittéernas planeringsarbete.
Organisationskommittén
för Lund/Malmö Itögskoleregion redovisar de två skUda uppfattningar som finns
inom högskolan i regionen när det gäller organisationen på enhetsnivå.
Kommittén ser förslagen som exempel på hur olika organisationsfrågor rörande
musikutbildningen kan lösas.
Svenska Dalcroze-seminariet har ingenting att invända mot
att seminariets UtbUdning förs in under en linjenämnd för musiklärarutbildning
Prop. 1977/78:14 85
i Stockholm. Det är angeläget att seminariet i någon form
får ett inflytande över den innehållsliga och pedagogiska utvecklingen inom
rytmik-området.
De remissinstanser som särskUt ägnat sig åt kyrkomusikerutbildningen
anser inte att kyrkomusikerlinjen bör ingå i ansvarsområdet för den linjenämnd
som skall svara för musiklärarlinjen. Kyrkomusikerorganisationernas samarbetskommitté
anser att det bör finnas en egen linjenämnd för kyrkomusikerlinjen.
När det
gäller förslaget till utvecklingsgrupper inom högskoleenheter för
musikutbildning framhåller H 75 att det inte syns ändamålsenligt att utforma
några mer permanenta anordningar i fråga om planerings- och ledningsorgan för
utvecklingsarbetet så länge FUN:s arbete pågår.
FUN ställer sig tvekande inför OMUS' förslag att
utvecklingsarbete som bedrivs i kulturutbildningarna skall anses vara detsamma
som den forskning som traditionellt bedrivs vid universiteten.
Utvecklingsarbetet inom kultursektorn är visserligen av central betydelse för
den gmndläggande utbildningen inom sektorn på samma sätt som forskningen är av
central betydelse för grundutbUdningen inom universiteten. Det rör sig
emellertid, enligt FUN:s mening, om två skilda typer av verksamhet som inte
ersätter eller utesluter varandra.
Frågan om
de organisatoriska formerna för planering oeh ledning av forsknings- och
utvecklingsarbete inom musikområdet bör slutiigt avgöras i samband med
prövningen av de förslag FUN kommer att lägga fram för högskolan som helhet.
SÖ stöder OMUS' förslag om utvecklingsarbete. Detta bör,
som OMUS också framhåller, inte nödvändigtvis innebära forskning på hög
teoretisk nivå utan även kunna ha en praktisk-metodisk inriktning, t. ex.
prövning av metoder på relativt elementär nivå inom tidigare eftersatta genrer.
5.5.3 Tjänsteorganisation
OMUS' förslag att tjänsteorganisationen i sin helhet skall
ses över tillstyrks överlag, bl. a. av TCO. Musiklärarnas riksförening anser
det angeläget att anställningsformerna för lärarna ses över. SACO/SR anser att
formella beskrivningar av lärarnas tjänstgöringsområde bör finnas. Frågan om
lärare skall tjänstgöra utanför sitt område bör avgöras genom förhandlingar,
liksom arbetstidsfrågor.
FUN anser att överväganden om tjänsteorganisationerna för
lärare inom musikutbildningen bör utgå från de faktiska tjänsteåligganden och
behörighetskrav som fastställs för de olika berörda utbUdningarna. Utredningen
är inte övertygad om att översynen bör leda till att tjänsteorganisationen
anpassas till vad som gäller inom det hittillsvarande universitets- och
högskoleområdet.
Prop. 1977/78:14 86
Musikhögskolan i Stockholm ställer sig tveksam till
förslaget att lärartjänst skall kunna delas mellan två högskolor.
Musikhögskolan ser ett värde i att lärartjänsterna funktionsbestäms och därmed
förs till viss linjenämnds ansvarsområde. Det är dock önskvärt att kunna
tillgodose önskemål från studerande att få viss lärare. Även lärarföreningen
vid musikhögskolan i Stockholm finner förslaget att musikhögskolans lärare
knyts till speciella uppgifter inom en viss utbildningslinje diskutabelt. Detta
kan begränsa resp. utbUdningslinjes mångsidighet och elevernas möjlighet att
välja lämplig lärare.
Elevkåren vid musikhögskolan i Stockholm och SFS hälsar
förslaget om "funktionsbestämning" av lärartjänst med tUlfredsställelse.
De svårigheter som kan uppstå för studerande att få önskad lärare bör kunna
lösas på ett smidigt sätt. Remissinstanserna anser det vara en förutsättning
för hela reformen att det inom varje lärartjänst finns tid för projektplanering,
studierådgivning, administrativt arbete, fortbUdning etc.
Musikhögskolan i Göteborg anser att smidiga
anställningsformer av det slag som förslaget innebär bör möjliggöra trygga och
för alla parter godtagbara anställningsformer samtidigt som man kan uppnå en
starkare bindning utbildning-yrkesliv.
Ett stort antal remissinstanser, däribland Institutet för rikskonserier,
KÖRSAM och TR, framhåller särskilt att lärarnas möjligheter till kontakt med
sitt arbetsfält är av största betydelse för utbUdningens anknytning till
yrkeslivet. Svenska musikerförbundet är av samma mening. Förbundet tror på att
man skall anlita flera pedagoger med färre timmar i kombination med aktiv
utövning som musiker. Svenska tonkonslnärsförbundet framhåller också
kombinationen pedagogisk verksamhet eget aktivt musicerande som basen för all
instrumentalundervisning på högre nivå. Pedagogen bör kunna vara en förebild
instrumentalt inför eleverna och bör därför vara solistiskt och kammarmusikaliskt
aktiv i musiklivet.
Föreningen Sveriges jazzmusiker stryker under behovet av
gästlärare och tillfälliga lärare i eftersatta genrer.
Organisationskommittén för Lund/Malmö Itögskoleregion
framhåller behovet av att de pedagogisk-administrativa resurserna förstärks. SÖ
anser detsamma.
Musikhögskolan i Stockholm avstår ifrån att i detta
sammanhang diskutera de administrativa funktionerna inom högre musikutbildning,
eftersom sannolikt lokala lösningar måste hittas från ort tUl ort.
SÖ och AMS anser att en effektiv studie- och
yrkesvägledning behövs och biträder förslagen på denna punkt.
5.5.4 Samplanering och samordning
Förslaget att låta en särskild grupp, den s. k. U M U-g r u
p p e n inom UHÄ den 1 juli 1977 överta och slutföra OMUS-arbetet diskuteras
ingående.
Prop. 1977/78:14 87
UHÄ anser att OMUS har rätt i sin uppfattning att musikutbUdningen
inte kan reformeras bara genom att en ny organisationsram och nya utbildningsplaner
fastställs. Centrala åtgärder av det slag som UMU-gruppen innebär kan
emellertid enligt UHÄ inte utan vidare vara förenliga med
decentraliseringstankarna bakom 1975 års beslut om reformering av
högskoleutbildningen. Trots detta anser UHÄ att gruppen bör inrättas. Gruppen
bör dock inte få alltför självständiga befogenheter gentemot myndigheten.
H 75 ser förslaget som en rekommendation tiU
högskolemyndigheterna.
Vissa av organisationskommittéerna för de olika högskoleregionema
tillstyrker förslaget, nämligen organisationskommittén för Uppsala och för
östra högskoleregionen medan organisationskommittén för Stockholms
högskoleregion (H 75-S) är tveksam. Den nya lokala högskoleorganisationen bör
få fuUt ansvar och fulla befogenheter från början menar H 75-S. Dessa bör inte
begränsas till följd av speciella anordningar för musikområdet. Samma
tveksamhet uttalar TCO och Musikaliska akademien.
I övrigt tUlstyrks förslaget av ett stort antal
remissyttranden. Musikhögskolan i Göteborg liksom Svenska Dalcroze-seminariet
ser förslaget om en UMU-grupp som en fömtsättning för ett effektivt
genomförande av reformen. Musikhögskolan föreslår att UMU-gruppen blir en permanent
arbetsenhet inom UHÄ.
Musikhögskolan i Malmö tillstyrker men är oroad över den
starka centraliseringen tUl Stockholm som följer av OMUS' samlade förslag till
samordning inom utbildningsområdet.
Enligt Riksförbundet Sveriges musikpedagoger är det av
stor betydelse att en särskUd ledningsgrupp knyts till UHÄ med uppgift att stimulera
det pedagogiska förnyelse- och utvecklingsarbetet. UMU-gruppen bör främst
utgöras av lärare inom musikutbildningen. Kyrkomusikerorganisationernas samarbetskommitté
anser att UMU-gruppen bör bestå av fackmusiker.
Kulturrådet menar att rådet har ett stort ansvar för
musiklivets utveckling och därmed musikutbildningens inriktning. En nära
kontakt mellan kulturrådet och UHÄ är därför nödvändig.
Förslaget om regionala musikutbildningsråd diskuteras
också utförligt. H 75 menar att också detta förslag är att se som en
rekommendation till högskolemyndigheterna. UHÄ anser att detta är en fråga som
får avgöras på regional oeh lokal nivå. Organisationskommittéerna för de olika
högskoleregionerna är i allmänhet av samma uppfattning. Organisationskommittén
för östra högskoleregionen liksom de remissinstanser som kommittén hört inom
regionen tillstyrker.
SACO/SR anser att det inte är klarlagt om regionala musikutbUd-ninasråd
behövs.
Prop. 1977/78:14 88
InstUutet för rikskonserter anser att de regionala
musikutbildningsråden och Rikskonserters regionala organisation bör samarbeta.
Flertalet remissinstanser tiUstyrker förslaget att
förstärka det musikpedagogiska utvecklingsarbetet. SÖ, kulturrådet, regionmusiken,
Svenska Dalcroze-seminariet, Konserthusstiftelsen i Siockholm, SMI,
Musiklärarnas riksförening och SÄMUS i Malmö tillstyrker förslaget om en
professur i tillämpad musikpedagogik.
UHÄ och de remissinstanser UHÄ hört ställer sig också
positiva till förslaget om en professur. I vissa remissyttranden från
universitetshåll ifrågasätts professurens inriktning och ansvarsområde. UHÄ tar
därför inte ställning till den slutliga formuleringen av tjänstens inriktning.
Även musikhögskolan i Stockholm och MusikaUska akademien
tillstyrker men föreslår benämningen allmän och tillämpad musikpedagogik.
Musikhögskolan i Göteborg menar att man kan välja olika
vägar att kanalisera musikpedagogiska forskningsresurser. Ett annat alternativ
än det OMUS föreslår är att väsentligt öka resurserna för olika forskningsprojekt
på området och kombinera detta med lektorat i musikpedagogik på olika orter.
Förslaget om ett dokumentationscentrum för musikpedagogiskt
material anser de flesta remissinstanser vara av mycket stort värde.
Företrädare för universitet och högskolor i östra högskoleregionen anser att
ett dokumentationscentrum bör förläggas till Linköping och knytas samman med
verksamheten vid lärarhögskolans fortbildningsavdelning. UHÄ anser dock att
argumenten för att lägga dokumentationscentret i Stockholm väger tyngre.
Institutet för rikskonserter framhåller att ett musikpedagogiskt
dokumentationscentrum är av stort intresse för organisationen. Ett centrum av
den föreslagna typen bör även befatta sig med musikpedagogiska erfarenheter
utanför det egentliga undervisnings- och utbildningsområdet, t. ex, uppsökande
konserter och andra verksamheter som innefattar pedagogiska moment. Vidare bör
ett sådant centrum arbeta aktivt och utåtriktat och inte endast passivt
dokumenterande. Tillräckliga resurser måste följaktligen avsättas för
spridning av information.
5.6 Dimensionering och lokalisering av
högskoleutbildningen
5.6.1 Tolaldimensionering
Siatskontoret delar OMUS' uppfattning att man i fråga om
musikutbildning inte kan satsa snävt utifrån arbetsmarknadsprognoser utan att
det alltid är fråga om en kulturpolitisk vilja. Ett sådant synsätt medför
emellertid att dimensioneringen blir beroende av vad man önskar och kan
åstadkomma genom en aktiv kulturpolitik. Musikhögskolan i Stockholm och SFS
anser i likhet med OMUS att en satsning i underkant
Prop. 1977/78:14 89
belyder en kulturpolitisk återhållsamhet som kan få
återverkningar i framtiden.
Enligt RRV har OMUS inte gjort någon egentlig analys av
utbildningsbehovet med hänsyn till arbetsmarknadssituationen. En mer ingående
bedömning av arbetsmarknaden bör göras innan utbildningskapaciteten fastställs.
SÖ, AMS och UHÄ har inget att erinra mot beräkningarna av
dimensioneringsbehovet för den framtida musikutbildningen. I alla de tre yttrandena
krävs kraftiga insatser för att häva bristen på musiklärare.
SACO/SR framhåller att musiklärarutbildningens
dimensionering skall göras utifrån arbetsmarknadsmässiga bedömningar. SÄCO/SR
framhåller samtidigt att även om åtgärder måste vidtas för att häva bristen på
kvaUficerade lärare, kan en satsning i överkant, som OMUS förordar, få negativa
effekter för de utbildade.
Flera remissinstanser anser att en mer långsiktig
planering av dimensioneringen behövs. Organisationskommittén för Göteborgs
högskoleregion anser det nödvändigt att successivt analysera utvecklingen och
observera effekterna av satsningarna inom regionalt och lokalt musikliv. Värmlands
läns landsting menar att dimensioneringen pä inga villkor får låsas till det
material som presenteras i betänkandet. Man kan förvänta sig en starkt ökad
efterfrågan på utbildning inom kultursektorn bl. a. beroende på de regionala
och lokala kulturpolitiska satsningarna.
Svenska Dalcroze-seminariet anser att OMUS' beräkningar av
m u-siklärarlinjens kapacitet är väl underbyggda. KÖRSAM framhåller att återrekryteringsbehovet
av körledare med högre musikutbildning är 150 per år.
Musikhögskolan i Göteborg finner den av OMUS föreslagna
ökningen av musiklärarutbildningen mycket blygsam, men avstår från att föreslå
andra siffror.
Musikaliska akademien instämmer i OMUS' beräkningar av lärarbe-hov
för skola och kommunal musikskola, men framhåller att OMUS' beräkningar
beträffande utbUdning för musiker är tilltagna i underkant.
Regionnuisiken hävdar att OMUS i sin beräkning för musikerlinjen
i viss utsträckning förbisett yrkeslivets behov. Om utredningen tagit hjälp av
t. ex. regionmusiken, de olika symfoniorkestrarna, de fasta kammarorkestrarna m.
fl. för att göra sina beräkningar hade OMUS på ett mycket tyngre sätt kunnat
argumentera för en utökning av antalet studerandeplatser, en utökning av antalet
musikerlinjer och ytterligare en musikhögskola i Umeå.
Kuliurrådet nämner att rådet håller på med en prognos
rörande behovet av olika kategorier musiker under 80-talet.
Konserthusstiftelsen i Stockholm och Norrköpings
orkesterförening framhåller också behovet av att öka antalet musiker i
symfoniorkestrar, vid musikteatrar och i regionmusiken.
Prop. 1977/78:14 90
Musikhögskolan i Göteborg ifrågasätter den genomsnittligt
korta utbildningstid som beräknats för musiker i nya genrer och föreslår en genomsnittlig
studietid av tre år för denna utbildning. Musikhögskolan finner vidare OMUS'
beräkningar om antalet studerande i påbyggnadsutbUdning alltför snäva.
Musikhögskolan föreslår en omräkning till 1 650 närvaroplatser i stället för 1
570 som OMUS' förslag innebär.
Örebro musikpedagogiska institut uppfattar OMUS' förslag tiU
dimensionering av musikerutbildningen som en försvagning jämfört med nuläget.
Dimensioneringen av utbildning av kulturförmedlare och kulturkommunikatörer
måste enligt folkbildningsutredningen bygga på folkrörelsernas behov.
Utbildning av medarbetare för sådana uppgifter bör lämpligen ske inom
studieförbunden, möjligen i samarbete med vissa folkhögskolor.
TCO pekar på det stora behovet av kyrkomusiker.
5.6.2 Olika lokaliseringsproblem
I vissa yttranden poängteras behovet av att sprida utbUdningen
geografiskt. Organisationskommittén för Göteborgs högskolereglon framhåller
att utvecklingen av musiklivet utanför storstadsregionerna skulle främjas om
nytillkommande högre musikutbUdning förläggs utanför de nuvarande
musikhögskoleorterna.
Eleverna vid musiklinjen, Framnäs folkhögskola trycker
starkt på behovet av decentralisering. En viktig del av musikutbudet, konstmusiken,
är kraftigt eftersatt norr om Stockholm. I yttrandet från Umeå kommun och från
musiker och musikorganisationer i Umeå betonas samma sak.
Musikhögskolan i Göteborg finner det nödvändigt att
regeringen och OMUS mot bakgrund av de nya dimensioneringstalen ånyo diskuterar
dimensioneringstaken för de tre musikhögskoleorterna. Detta bör ske öppet och i
samförstånd med samtliga berörda skolor. Även musikhögskolan i Malmö anser att
dimensionerings- och lokaliseringsfrågorna bör utredas ytterligare. Antalet
platser i musiklärarlinjerna vid de båda skolorna måste ökas för att det skall
finnas tillräckligt underlag för olika fördjupningsalternativ. Musikerlinjerna
får heller inte enligt förslaget ett tUlräckligt studerandetal för att den
traditionella orkesterutbildningen skall fungera och för att det skall finnas
plats för övriga musikerkategorier.
Musikhögskolan i Stockholm föreslår att en förnyad,
omsorgsfull analys av fördelningsproblemen kring den föreslagna riksvolymen
för musikerutbildning genomförs såviii ifråga om fördelningen mellan
instrument och instrumentgrupper som beträffande fördelningen av ansvar för
musikerutbildningen på de tre musikhögskolorna. I Stockholm bör kunna erbjudas
musikerutbildning på yrkesmässig nivå på alla slags instrument, UtbUdning till
specialiserad pedagog, musiklärare, kyrkomusiker m. m. oeh musikerutbildning
inom nu eftersatta genrer utan att ett olyckligt
Prop. 1977/78:14 91
angivet
dimensioneringstak behöver minska kvalitetsambitionerna jämfört med såväl
nuläget som utländska utbildningsresultat. Lärarföreningen vid samma skola
vädjar om att antalet studerandeplatser vid skolan utökas. Elevkåren vid skolan
har samma uppfattning och anser att dimensioneringsfrågan måste tas upp till
en förnyad och förutsättningslös prövning. Detsamma anser SFS.
Elevkåren
vid musikhögskolan i Malmö protesterar mot dimensioneringstaket 275 elever i
Malmö inkl. rytmiklärarutbildningen jämfört med 425 elever i Stockholm exkl.
rytmiklärarutbildning.
Musikaliska
akademien anser att OMUS inte borde ha accepterat sänkningen av elevantalet
vid musikhögskolan i Stockholm som kommer att få svårigheter att bibehålla
nuvarande standard i undervisningen. Akademien menar att en spridning eller utlokalisering
kan vara angelägen men att man först måste bedöma vad som är den optimala
storleken på en skolenhet. Även Folkliga musikskolan Ingesiind och Värmlands
läns landsting talar om behovet av att fastställa en optimal storlek som också innebär
att en skola inte får bli för stor.
Fördelningsproblemen i de
olika utbildningslinjerna diskuteras mycket livligt. Meningsskiljaktigheterna
är särskilt framträdande i fråga om dimensioneringen av orkestermusikerutbildning
e n vilket i sin tur sammanhänger med en bedömning av behovet av kontinuerlig
övning i stororkester.
Musikhögskolan i Stockholm
behandlar denna fråga mycket utförligt. Musikhögskolan konstaterar att den
framtida musikern måste vara beredd att göra en insats både i större och mindre
ensembler. Detta måste beaktas i ensembleskolningen. I yrkesberedskapen för en
musiker ingår omfattande erfarenheter både av olika kammarmusikaliska former
och av or-ksterspel. Inskolningen i orkesterarbetet måste ske successivt. En
komplettering av den kontinuerliga ensemble- och orkesterskolningen med speciella
intensivveckor i orkesterspel enligt OMUS' förslag en eller flera gånger per är
kan enligt musikhögskolan främja utbildningen men inte ersätta en successiv
skolning.
Musikaliska akademien är
negativ till intensivveckor med orkesterövning. Akademien menar att det är
nödvändigt att acceptera en utbyggnad av svensk orkesternumerär.
Dimensioneringen av musikerlinjerna bör ökas så att mer regelbunden och omfattande
orkesterutbildning kan ges vid åtminstone de tre största musikhögskolorna.
Sveriges Radio anser att åtminstone en av musikhögskolorna bör ha möjlighet att
ge en god utbUdning i orkesterspel. Om detta ej kan ske bör man tillskapa en
påbyggnadskurs i orkesterspel om en till två terminer, öppen för deltagare
från hela landet.
Konserthusstiftelsen
i Stockholm uppfattar OMUS' förslag som att ingen orkesterutbildning alls skall
förekomma vare sig i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Ätt den direkta orkesterskolningen
i stororkes-
Prop.
1977/78:14 92
lerformen sker enbart under några veckor varje vårtermin
kan inte accepteras. Man bör i stället utgå från att alla de tre
musikhögskolorna organiserar en permanent elevorkesterverksamhet som medvetet
inriktas på orkestermusikerutbildning.
Musikhögskolan i Göteborg instämmer i OMUS' synpunkter att
en kontinuerlig stororkester inte är en avgörande förutsättning för en tillfredsställande
musikerutbUdning. Svenska musikerförbundet har inte något att invända mot en
dimensionering av musikerlinjen i Stockholm som möjliggör en stororkester.
Förbundet delar dock uppfattningen att stororkesterövningen rent praktiskt bör
förläggas tUl vissa intensivperioder, varvid även möjligheter till samverkan
med andra utbildningsanstalter bör kunna ske. Elevkåren vid musikhögskolan i
Malmö ställer sig mycket negativa tUl en stororkester i Stockholm.
Remissgruppen vid lärarhögskolan i Kalmar liksom
Norrköpings kommun anser att proportionerna ettämnesläraretvåämneslärare på m
u-siklärarlinjen bör ändras till förmån för tvåämneslärare.
TCO, Musikcentrum och Musiklärarnas riksförening anser att
en ökad satsning på utbildning av tvåämneslärare inte bör ske förrän den nuvarande
utbildningen utvärderats. Musikhögskolorna i Stockliolin och Göteborg och
Örebro musikpedagogiska institut förordar en ökad satsning på ettämneslärare.
Svenska kommunförbundet tar upp frågan om proportionerna
mellan specialiserad musikpedagog ("smal") och musiklärare
("bred musikpedagog"). Förbundet instämmer i att båda lärartyperna
behövs. Även om fördelningen är svår att ange kan man konstatera att det behövs
flera breda pedagoger än specialiserade. Inriktningen av utbildningen på musiklärare
av den nya kombinerade ettämnestypen, som kan arbeta både i den allmänna skolan
och musikskolan, stöds av förbundet.
Svenska Dalcroze-seminariet menar att fördelningen
specialiserad pedagogmusiklärare kommer att bli beroende av de studerandes
val av arbetsfält. Lyckas man med att förändra innehåll och pedagogik i musiklärarlinjen
på det sätt OMUS önskar kan fler studerande lockas att välja att inrikta sig
mot uppgifter inom den allmänna skolundervis-
5.6.3 Utbildning vid icke-statliga skolor
Folkhögskoleutredningen finner att villkoren för den av OMUS
föreslagna musiklärarutbildningen på avgörande punkter strider mot utredningens
grundsyn på folkhögskolans karaktär och uppgifter. Den föreslagna utbildningen
bör därför inte anordnas inom folkhögskolans ram. Det finns emellertid inga
hinder för att exempelvis statliga musikhögskoleenheter i Arvika och Piteå
utnyttjar lokaler som finns på Folkliga musikskolan Ingesund och Framnäs
folkhögskola. TCO förordar att musiklärarutbildningen vid Framnäs och Ingesund
skiljs från folkhögskolan.
Prop.
1977/78:14 93
Folkliga musikskolan Ingesund accepterar med tUlfredsställelse
OMUS' förslag om lokalisering av lärarlinje till Ingesund. Musikskolan föreslår
en ökning med 12 studerandeplatser vid Ingesund per år jämfört med OMUS'
förslag. Värmlands läns landsting är angelägen om att den kvalificerade
musikutbildning som sedan lång tid erbjuds vid Ingesundsskolan inordnas i den
högre musikutbildningen så att befintliga resurser (erfarna lärare, lokaler m. m.)
kan utnyttjas på bästa sätt. Landstinget räknar med att utbildningen inte
längre skall vara folkhögskoleutbUdning utan att den får organiseras som
landstingskommunal högskola med full statlig kostnadstäckning. Den nuvarande
allmänna musiklinjen bör ingå i Ingesunds folkhögskola.
Framnäs
folkhögskola beslutade vid en extra stämma med Stiftelsen Framnäs folkhögskola
att den väntade högre musikutbUdningen skall organiseras för sig som
musikhögskola (med SÄMUS som särskUd del) under UHÄ. Stämman beslutade vidare
att, såvida högskoleutbildningen kommer till stånd, ge styrelsen i uppdrag att
planera och arbeta för att den allmänna musiklinjen inom folkhögskolan kan
hållas väl så stor som nu.
H 75, organisationskoinmittén
för Uppsala högskoleregion, Örebro läns landsting och Örebro orkesterstiftelse
förordar en övergång till statligt huvudmannaskap för Örebro musikpedagogiska institut.
Även Örebro musikpedagogiska institut förordar statligt huvudmannaskap men är
beredd att under en övergångsperiod svara för att nuvarande organisation
bibehålls. Institutet anser att OMUS' förslag beträffande antagningskapaciteten
vid institutet bör bli föremål för fortsatta överväganden. Enligt institutet
bör den föreslagna årliga antagningskapaciteten ökas med minst 10 studerande.
Viss individuell instrumental utbildning bör också anordnas. Detta anser även
Örebro orkeslerstiflelse.
Organisationskommittén
för Uppsala högskoleregion anser att en kapacitetsökning kan vara motiverad av
musiklärarutbUdningen vid de ickestatliga skolorna.
Svenska Dalcroze-semh
.ariet förordar på vissa närmare angivna villkor att r y t m i k u t b i 1 d r
i n g e n vid seminariet ställs under statligt huvudmannaskap. RytmikutbUdning
bör kunna erbjudas även på andra orter än Stockholm. Seminariet har inget att
erinra mot OMUS' förslag till dimensionering av utbildningen. Ytterligare
medel bör ställas till förfogande för fortbildning i rytmik.
5.6.4 UtbUdning utanför direktivens rani
RRV, folkhögskoleutredningen och ABF tillstyrker att
frågan om den framtida ställningen för Stockholms musikpedagogiska institut och
ÄBF:s folkliga musikskola i Motala hänskjuts tiU folkbUdningsutredningen för
närmare utredning.
FolkbUdningsutredningen anser att studieförbunden bör ha
möjligheter
Prop. 1977/78:14 94
att svara för viss egen utbildning. Frågan om verksamheten
vid SMI och ABF:s folkliga musikskola kommer att prövas utifrån denna grundsyn.
I ett senare skede kommer utredningen att ta ställning till OMUS' förslag om
att eventuellt anknyta vissa delar av skolornas nuvarande verksamhet till
högskolan.
Stockholms musikpedagogiska institut delar inte OMUS'
tveksamhet beträffande institutets framtid utan anser sig ha en given plats som
centrum för pedagogisk utveckling. Institutets elevkår finner det självklart
att formella lösningar och ekonomiska möjligheter skapas för att ta tillvara
skolans resurser och ge den en plats i det reformerade högskolesystemet.
Härnösands folkhögskola anser att den försöksverksamhet
med musik-handledamtbildning som påbörjats i Härnösand svarar mot ett riksbehov
och att den bör erkännas som högskoleutbildning.
Sköndalsinstitutet framhåller att musikpedagogisk
utbildning bör kunna bedrivas också utanför musikhögskolorna och anser att en
musikutbildning vid Sköndalsinstitutet också är tänkbar och möjlig.
5.6.5 Lokalisering av allmänna utbildningslinjer år 1982
H 75 ansluter sig allmänt till OMUS' strävan att sprida
den högre musikutbildningen geografiskt. AMS är positiv till de framlagda
planerna beträffande lokaliseringen av musiklärarlinjer men framhåller i likhet
med regioninusiken och Konserthusstiftelsen i Stockholm att Norrland i första
hand bör tillgodoses vid en utbyggnad. Även kulturrådet och Riksförbundet
Sveriges amaiörorkestrar betonar att Norrland är en eftersatt region när det
gäller högre musikutbildning. Umeå universitet, organisationskommittén för
Umeå högskoleregion, Umeå kommun samt musiker och musikorganisationer i Umeå är
samtliga av den bestämda uppfattningen att högre musikutbildning bör förläggas
till Umeå före en utbyggnad av Linköping.
Organisationskommittén
för östra högskoleregionen, universitetet och lärarhögskolan i Linköping samt
Linköpings kommun biträder OMUS' förslag om att inrätta en musiklärarlinje i
Linköping. Lärarhögskolan i Jönköping, Jönköpings läns landsting och Jönköpings
kommun pläderar för en förläggning av utbildningen till Jönköpingsregionen,
medan Norrköpings kommun och Norrköpings orkesterförening framhåller fördelarna
med en lokalisering till Norrköping.
SFS och Framnäs folkhögskola kräver att även
musikerutbildning förläggs till Norrland, exempelvis Framnäs.
Prop. 1977/78:14 95
5.7 Förberedande musikerutbildning
5.7.1. Musikundervisningens onda cirkel
SÖ, regionmusiken samt musikhögskolorna i Stockholm och
Malmö instämmer i OMUS' beskrivning av den nuvarande situationen för musikundervisningen
i skolan.
SÖ, Musiklärarnas riksförening, Riksförbundet Sveriges
musikpedagoger och lärarhögskolorna i Linköping och Jönköping anser att
särskilda behörighetsvillkor i form av tidigare musikstudier bör finnas för
tillträde till förskolläramtbUdningen. AUa utom lärarhögskolan i Jönköping
instämmer i att detta bör gälla även för fritidspedagog- och klasslärar-utbUdningen.
Ätt LUT 74 bör uppmärksamma behovet av att ge klasslärarna
både en formell och reell kompetens i musik anser både SÖ, musikhögskolan i
Malmö, Riksförbundet Sveriges musikpedagoger och Musiklärarnas riksförening.
Dessa remissinstanser stöder också förslaget att gymnasieutredningen får i
uppdrag att pröva utrymmet för ämnet musik i de gymnasielinjer som leder fram
till förskollärar- och klasslärarutbildning.
SFS liksom SMI anser att det arbetsfält för musiklärarna
som OMUS mest försummat är grundskolans låg- och meUanstadium.
SÖ erim-ar om sitt förslag i petita för budgetåret 1977/78
att sprida försöket med estetisk variant av tvåårig social linje, som hittills
bedrivits i Linköping och Stockholm till sex nya orter.
Lärarhögskolan i Linköping ansluter sig till förslaget om
förnyad prövning av musikundervisningens ställning i grundskolans högstadium.
5.7.2 Den egentliga förberedande musikutbildningen
behovet av förstärkning och samordning
OMUS' uppfattning att staten har ett övergripande ansvar för
den direkt högskoleförberedande musikutbildningen får ett starkt stöd vid
remissbehandlingen.
SÖ som ägnar en stor del av sitt yttrande åt den
förberedande utbildningen framhåller att ett sådant samlat ansvar inte bör
gälla enbart förberedande musikutbildning utan även för andra motsvarande
utbildningar inom hela kulturområdet. En samlad syn på dessa utbUdningar är nödvändigt
enligt SÖ.
Kulturrådet anser att den förberedande utbildningen måste
förstärkas snabbt om musikutbildningsreformen och den nya kulturpolitiken skall
kunna realiseras. Den förberedande utbildningen är den grund som den egentliga
yrkesutbildningen vilar på. Denna uppfattning delas av många.
Musikhögskolan i Malmö anser det ytterst
otillfredsställande att privatstudier med stora ekonomiska uppoffringar
alltjämt är den enda utvägen för de flesta av dem som önskar förbereda sig för
högre musikstudier.
Prop. 1977/78:14 96
Regionnuisiken och .Riksförbundet Sveriges amaiörorkestrar
anser att OMUS borde ha föreslagit åtgärder för att ersätta den tidigare
interna utbildningen inom regionmusiken, den s. k. regionmusikskolan.
De
flesta remissinstanser tillstyrker OMUS' förslag om en tvåårig musiklinje i gymnasieskola
i varje län, en ettårig högre specialkurs på flera orter och nödvändigheten av
en snabb utbyggnad av musiklinjen. Så gör bl. a. regioninusiken,
musikhögskolorna, kulturrådet. Landstingsförbundet, Institutet för
rikskonserter. Svenska Dalcroze-seminariet, Stockholms konserthiisstiftelse,
TCO, ABF, Musikcenirum, Svenska tonkonstnärsförbundet. Riksförbundet Sveriges amaiörorkestrar,
KÖRSAM oeh SÄMUS i Göteborg.
SÖ
instämmer i OMUS' förslag att det är angeläget att den tvååriga musiklinjen vid
gymnasieskolan snarast görs permanent men vidhåller sitt tidigare förslag att specialkursen
endast bör inrättas vid skolor som har tvåårig musiklinje. Musiklärarnas
riksförbund och regionmusiken anser att en sammanhållen treårig linje är mer
ändamålsenlig. SACO/SR och Musiklärarnas riksförening anser att de tre
studieåren skulle kunna få en betydligt bättre utformning, om de fick ses som
en enhet, en treårig linje, i stället för den föreslagna tvååriga linjen jämte
specialkurs.
Elevkåren vid musikhögskolan i Stockholm och SFS föreslår
minst två tvååriga linjer i varje län.
Ett
flertal remissinstanser, däribland SÖ oeh Institutet för rikskonserter, anser
att problemet med det dubbla förberedelsekravet för de ungdomar, som samtidigt
skall fullgöra sina vanliga gymnasiestudier och förbereda sig för högre
musikstudier, bör ägnas särskild uppmärksamhet. SÖ anser att någon form av
anpassad studiegång bör prövas för dessa elever. Institutet för rikskonserter
anser att en möjlighet som bör övervägas för orter utan musiklinje är allmän
gymnasieutbildning integrerad med kostnadsfri undervisning vid kommunal
musikskola.
SÖ delar OMUS'
uppfattning att även folkhögskolan har många fördelar att erbjuda när det
gäller att organisera förberedande musikutbildning. SÖ betonar särskUt
folkhögskolans möjligheter att ge vuxna tillfäUe till musikstudier. Flera andra
remissinstanser instämmer också med OMUS i fråga om folkhögskolan, däribland regionmiisiken,
musikhögskolan i Stockholm, SFS, Folkliga musikskolan Ingesund, Lunnevads
folkhögskola och elevkåren vid musikhögskolan i Malmö. Folkhögskoleutredningen
konstaterar att det råder en långtgående samstämmighet mellan de två
kommittéerna och framhåller att folkhögskolans musiklinje kan ha flera
funktioner av vilka en är att förbereda för högre musikutbildning. Utredningen tUlstyrker
OMUS' förslag att lärare vid folkhögskolornas musiklinje ges tiUfälle att delta
i informationskonferenser och fortbUdningskurser i samband med reformeringen
av den högre musikutbildningen. SÖ tillstyrker också detta förslag i den mån
medel finns tillgängliga. Värmlands läns landsting instämmer i OMUS'
Prop. 1977/78:14 97
uppfattning att ett folkhögskolemässigt innehåll i den
allmänna linjen vid Ingesund kommer att vara fördelaktigt för utbUdningen.
Elevkåren
vid musikhögskolan i Stockholm och SFS framhåller att det även i framtiden
kommer att finnas stort behov av yrkesförberedande utbildning vid sidan av
gymnasieskolornas musiklinjer. Det är därför av största vikt att verksamheten
vid de kommunala musikskolorna, genom statsbidrag eller dylikt, kan regleras
till att även innefatta direkt yrkesförberedande utbildning.
SÖ, TCO, Miisikcentrum,
Svenska tonkonslnärsförbundet och ett flertal andra remissinstanser stryker
under behovet av statlig bidragsgivning till de kommunala musikskolorna.
Svenska kommunförbundet hänvisar till tidigare uttalanden i statsbidragsfrågan
och väntar på preciserade förslag.
Konserthusstiftelsen i Stockliolin och SMI anser att
gymnasieskolan, den kommunala musikskolan, folkhögskolor och studieförbund bör
kunna samverka i fråga om förberedande musikutbildning.
Svenska
stråklärarförbundet anser att möjligheter måste skapas för undervisning i
violin redan i förskoleåldern med kommunalt och/eller statligt stöd.
Kopparbergs
läns landstings högre musikskola anser att skolan bör finnas kvar som en ren
musikskola med de kompletterande ämnen som behövs för att ge full behörighet
för högskolestudier. Organisationskommittén för Uppsala högskoleregion
tillstyrker OMUS' förslag medan SAMI inte kan se varför denna skola som
bevisligen åstadkommit ett bra resultat inle skulle kunna fortsätta på samma
sätt som tidigare. Musikaliska akademien, miisikfiögskolan i Stockholm,
Svenska stråklärarförbundet m.fl. förordar högskoleanknutna konservatorier
eller förskolor och pekar bl. a. på internationella förebilder. Svenstia
musikerförbundet och SFS delar OMUS' uppfattning i denna fråga. Också TCO delar
OMUS' tveksamhet men framhåller att möjligheter bör finnas att individuellt
komplettera för utbildning inom högskoleutbildningens ram.
SÖ, Svenska kommunförbundet. Musikaliska akademien, TCO,
SFS m. fl. tillstyrker förslaget om studiesocialt stöd tiU elever inom den
förberedande musikutbildningen. RRV anser att förslaget bör prövas av
studiestödsutredningen.
Musikhögskolan i Malmö påpekar att övningsskolan för
pedagogstuderande vid högskolan är ett värdefullt komplement till den
förberedande utbildningen och därför bör finnas kvar.
Kulturrådet framhåller att de frivilliga organisationerna med
en relativt begränsad medelsökning kan medverka till att den förberedande
utbildningen förstärks. Detsamma gäller Musik för Ungdom. Institutet för
rikskonserter ansluter sig också till förslaget angående Musik för Ungdoms
uppgifter inom den förberedande utbildningen.
SÖ och kulturrådet bekräftar behovet av en översyn av statsbidragsvill-
7 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 14
Prop. 1977/78:14 98
koren
för studiecirklar. FolkbUdningsutredningen framhåller att utredningen kommer
att fästa stor vikt vid att studiecirklarna kan användas för en bred amatörkulturell
verksamhet. ABF betonar att studiecirkelverksamhet inte får utvecklas till
någon slags formaliserad preparand-utbildning. Övriga studieförbund anser i
likhet med OMUS att studiecirklarna är en viktig resurs i den förberedande musikutbUdningen.
Regioninusiken
delar uppfattningen att möjligheterna att kombinera värnpliktstjänstgöring och musikstudier
bör prövas.
5.8
Kompletterande utbildning
OMUS'
synpunkter på den kompletterande utbUdningen och b e h o- V e
t av att utöka denna, både lokalt och på speciella områden, tillstyrks av så
gott som samtliga remissinstanser.
Att
behovet av kompletterande utbildning på musiklärarområdet är särskilt stort är
också de flesta eniga om.
SÖ,
liksom TCO och KÖRSAM, anser att kompletterande utbildning i första hand bör
ges åt lärare som saknar formell kompetens i musik.
Svenska
kommimförbundet framhåller också att kompletterande utbildning för redan
verksamma musiklärare är en ytterst viktig del av reformen. Redan
tjänstgörande musiklärare bör få delta i kompletteringskurser med innehåll som
motsvarar det som ges i den kommande musiklärarlinjen.
SFS
och SÄMUS i Göteborg delar OMUS' uppfattning i stort. De framhåller emellertid
att kompletterande utbildning är mycket viktig för följande tre kategorier,
nämligen de som redan varit yrkesverksamma en längre tid och saknar eller har
bristfällig utbildning, de som genomgått ettämnesutbildning och inte uppfyller
de krav som yrkeslivet ställer och de som genomgått tvåämnesutbUdning och
upplevt den som alltför kort.
SACO/SR
och Musiklärarnas riksförening, som stöder förslagen om en utökad
kompletterande utbildning på hela lärarområdet, anser att snabbutbildning bör
användas synnerligen restriktivt. Enligt SÄMUS i Göteborg får OMUS' förslag om
snabbutbildning av vissa kategorier inte innebära att förkunskapskraven sänks.
Föreningen
Sveriges Jazzmusiker finner att kompletterande utbildning för redan behöriga
lärare är väl så viktig som för dem som är nästan behöriga.
Ett
stort antal remissinstanser intresserar sig speciellt för frågan om kompletterande
utbildning för förskolans arbetsfält. Kompletteringsutbildning med sådan
inriktning för redan verksamma musiklärare och för de lärare som nu är under
utbildning vid musikhögskolorna måste enligt förskoleseminariet i Malmö och
lärarhögskolan i Jönköping prioriteras. I annat fall finns det risk för att
den ambitiösa målsättningen för musiken i förskolläramtbUdningen i
barnstugeutredningens betänkande (SOU 1975: 67) UtbUdning i samspel går
förlorad. Denna komplette-
Prop.
1977/78:14 99
ringsutbildning
är också angelägen med tanke på musiklärarnas behov av kännedom om förskolans
mål och metodik. Svenska kommunförbundet betonar också vikten av att alla
musiklärare i sin kompletteringsutbildning får ta del av förskolans mål och
metodik i musik.
Enligt Institutet för
rikskonserter bör den musikaliska delen av förskollärarutbildningen ägnas
särskild uppmärksamhet. Detta kan motivera särskilda insatser inom
lärarfortbildningen. Institutet för rikskonserter anser det också angeläget att
de inom grundskolan verksamma musiklärarna är orienterade om
förskoleverksamheten och dess vUlkor.
Svenska Dalcroze-seminariet
anser att den praktik som rytmiklärarna genomför inom förskolan har
aktualiserat ett behov av metodisk fördjupning inom området. För att kunna tUlmötesgå
dessa utbildningsbehov måste den högre musikutbildningens kontakt med förskolan
som arbetsfält förbättras.
Lärarhögskolan i Jönköping
och Musiklärarnas riksförening ansluter sig till utredningens förslag att
kompletterande utbUdning måste anordnas för lärare i musik på grundskolans låg-
och mellanstadium. SÖ, som menar att kompletteringsutbildning i första hand ges
åt lärare som saknar formell kompetens i musik, anser att denna utbUdning bör samordnas
med åtgärder för redan verksamma kompetenta lärare och anordnas genom samverkan
mellan musikhögskolorna och länsskolnämnderna.
Svenska
Dalcroze-seminariet påpekar det olyckliga i att musik delvis är alternativ till
gymnastik inom lärarhögskolorna. Därmed utesluts mer generella möjligheter till
praktisk samverkan mellan musik och rörelse.
Enligt
Studieförbundet Vuxenskolans mening borde studieförbunden ges ökade möjligheter
att stödja musikutvecklingen även bland barn under 14 år.
SÖ anser att åtgärder för
att minska bristen på behöriga lärare i musik på grundskolans högstadium resp.
i gymnasieskolan är ytterst angelägna. Man bör enligt SÖ sträva efter att
musiklärare normalt blir behöriga att tjänstgöra både på grundskolans
högstadium och i gymnasieskolan.
Med tanke på den kommande
reguljära lärarlinjens fördjupningsmöjligheter anser Svenska Dalcroze-seminariet
att kompletteringsutbildning av redan yrkesverksamma rytmiklärare borde prövas
snarast möjligt. SÄMUS i Göteborg framhåller att de lärare som skall arbeta på
musiklinjer i gymnasieskolan måste ha en mycket bättre utbildning än vad OMUS
föreslår. Det måste finnas många fler kompletteringsalternativ för denna
kategori.
AMS finner det särskilt
angeläget att tillgodose behovet av kompletterande utbildning för lärare i den
kommunala musikskolan. Detta betonas också av Svenska kommunförbundet,
Institutet för rikskonserter, Föreningen Sveriges Jazzmusiker, KÖRSAM, Svenska
tonkonst-
Prop. 1977/78:14 lOO
närsförbiindet
och Linköpings kommun. Stockholms musikpedagogiska institut framhäller att
institutet kan erbjuda den utbildning som efterfrågas. Riksförbundet Sveriges miisikpedagoger
hävdar att större delen av de nu yrkesverksamma lärarna i den kommunala
musikskolan följer den musikpedagogiska utvecklingen och skaffar sig de
kunskaper och erfarenheter som de behöver för att kunna bedriva en progressiv
undervisning.
De
villkor som råder vid musikskolorna och för musiklärarna har ett direkt samband
med resp. kommuns ekonomiska bidrag till skolans verksamhet. Som princip menar
riksförbundet att all icke tjänstbunden kompletterande utbildning skall vara
frivillig. Förbundet anser att kompletterande utbildning bör ges låg
meritpoäng vid tjänstetillsättningar.
AMS
ansluter sig till OMUS' förslag att utbildning inom området m u-s i k t e r a p
i i form av kompletterande kurser för bl. a. lärare och sjukvårdspersonal
utreds.
Inom Svenska Dalcroze-seminariet
har under några år med stöd av OMUS bedrivits försöksverksamhet med
undervisning i rytmik för handikappade. Seminariet föreslår att en sådan kurs
skall ingå i basutbildningen på seminariet och som speciellt
fördjupningsalternativ. Svenska förbundet för inusikterapi anser att det bör
skapas fömtsättningar för att från t. ex. en fritidsledar-, förskollärar- och arbetsterapeututbildnmg
kunna vidareutbilda sig till musikterapeut om vederbörande besitter vissa
grundkunskaper inom musik. För redan aktiva lärare och fritidspedagoger,
fritidsledare m. fl., som f. n. är verksamma bland handikappade barn och
vuxna, bör en kompletterande utbUdning i musikterapi kunna anordnas som kan ge
den studerande kompetens att söka och inneha musiklärartjänst i t. ex.
särskolor.
SÖ
och Studieförbundet Vuxenskolan anser att det behövs åtgärder som underlättar
för ledare av m u s i k c i r k 1 a r att få fortbildning. Framför allt bör
möjligheterna för studieförbunden att ge ersättning till deltagare i fortbUdningskurser
för mistad arbetsförtjänst förbättras.
Folkbildningsutredningen
framhåller att den interna utbildningen av cirkelledare inom musikområdet bör
ombesörjas av studieförbunden själva. Statsbidrag bör kunna utgå för såväl
studiecirklar som i form av bidrag till pedagogisk verksamhet.
Några
remissinstanser har särskilt behandlat kompletterande utbildning för musiker. TR,
Operan, Konserthusstiftelsen i Stockliolin och Malmö konserthusstiftelse
framhåller att det hittills inte funnits resurser till särskilda
fortbildningsåtgärder och till vidareutbildning i större omfattning. Enligt TR
bör orkestrar och teatrar tilldelas särskilda anslag för denna verksamhet.
Konserthusstiftelsen i Stockholm anser att del krävs en långsiktig planering av
orkestermusikernas fortbildning om våra symfoniorkestrar skall utvecklas och
kunna bredda sin repertoar.
Regioninusiken
framhåller att behovet av kompletterande musiker är mycket stort bland
yrkesverksamma musiker inom organisationen. SMI
Prop. 1977/78:14 101
anser det egendomligt att en grupp musiker, nämligen
regionmusiker, har så stora anslag för kompletteringsutbildning medan andra gmpper
har små chanser.
KÖRSAM efterlyser kompletterande utbildning för
yrkesmässigt verksamma korister.
SÖ tillstyrker förslaget att pedagogisk komplettering
anordnas för musiker som arbetar som pedagoger utan att ha pedagogisk och
metodisk utbildning.
Kyrkomusikerorganisationernas samarbetskommitté, TCO,
Svenska kyrkans studieförbund och SFS framhåller behovet av kompletterande UtbUdning
av kyrkomusiker, om vilket ingenting finns nämnt i betänkandet.
Formerna och ansvaret för den kompletterande utbildningen
diskuteras av många remissinstanser.
UHÄ anser att OMUS' överväganden och förslag i de frågor
som gäller vem som skall ta initiativ och vem som skall ha ansvar för den kompletterande
utbildningen behöver diskuteras ytterligare.
Organisationskommittéerna för Uppsala ocli Göteborgs högskoleregio-ner
samt för östra högskoleregionen anser det nödvändigt med en expansion av den
kompletterande utbildningen inom högskolans ram.
Svenska
kommunförbundet anser det nödvändigt att en stor del av den kompletterande
utbildningen för redan verksamma musiklärare organisatoriskt samordnas med den
grundläggande utbildningen inom högskolan. Staten bör ta det fulla ansvaret för
denna kursverksamhet. När det gäller fortbildning i form av lokala och
regionala studiedagar faller ansvaret i huvudsak på kommunerna. Särskilda
insatser för fortbildningen görs också genom förbundets försorg.
Beträffande
intern kursverksamhet för kompletterande utbildning ansluter sig SÖ till OMUS'
uppfattning om hur ansvar och resurser bör fördelas. Statens kulturråd
tillstyrker principen att förstärka de befintiiga kanalerna för kompletterande
utbildning. KÖRSAM instämmer i OMUS' förslag om ökade anslag till
amatörorganisationerna och studieförbunden. Riksförbundet Sveriges
amatörorkestrar konstaterar med tillfredsställelse att OMUS har uppmärksammat
amatörorganisationernas viktiga roll inom den kompletterande utbildningen.
Regioninusiken
ansluter sig till OMUS' förslag att regionmusikens interna fortbildning bör
byggas ut.
De musikinstitutioner som anser att problemet med
institutionernas bristande resurser för kompletterande utbildning av anställda
musiker inte uppmärksammats tillräckligt har redan nämnts.
Föreningen Sveriges Jazzmusiker instämmer i förslaget om
någon form av "studiestipendier" åt frilansmusiker för deltagande i
kompletterings-kurser. Svenska musikerförbundet påpekar att den helt
dominerande individuella vidare- och fortbildningen av fast anställda musiker
sker på
Prop.
1977/78:14 102
individens
eget initiativ och förutsätter tjänstledighet utan lön. Därför har dessa
musiker behov av samma stöd som frilansmusikerna.
Folkhögskoleutredningen
och folkbildningsutredningen anser att det är naturligt att folkhögskolans
resurser tas i anspråk för en del av den kompletterande utbildningen på
musikområdet. Detsamma anser bl. a. Lunnevads folkhögskola. Svenska kyrkans
studieförbund och Folkliga musikskolan Ingesund. Svenska förbundet för inusikterapi
framhåller att folkhögskolornas möjligheter att anordna kurser i musikterapi
bör tillvaratas.
Ätt
det inom högskolan bör finnas ett visst samordningsansvar för den
kompletterande utbildningen oeh att detta bör läggas på den särskilda UMU-gruppen
inom UHÄ tillstyrks i allmänhet. RRV menar att gruppen behövs under en
övergångstid. SÖ har inget att invända mot att ansvaret för de musikpedagogiska
kurser för i första hand studieförbundens musikcirkelledare och lärare i
kommunal musikskola och för information om kurser för kompletterande
utbildning förs över till högskolans ansvarsområde.
Riksförbundet
Sveriges amatörorkestrar anser det mycket viktigt att amatörorganisationerna
får inflytande på den kompletterande utbUdningen såväl inom den centrala UMU-gruppen
som i de regionala musikutbildningsråden.
De
föreslagna regionala musikutbildningsråd knutna till resp. högskoleregions
styrelse diskuteras också i detta sammanhang i vissa yttranden. RRV ställer sig
tveksamt till att inrätta de regionala organen. Regioninusiken, Svenska
musikerförbundet och ABF tillstyrker. ABF förutsätter att resp. huvudmän får
ett avgörande inflytande över vilken utbildning som skall anordnas av högskolan
och vilket innehåll dessa kurser skall ha. SOR anser alt förbundet bör ha
representation i de regionala musikutbildningsråden.
5.9
Genoniförande och kostnadsberäkningar
Den
allmänna meningen bland remissinstanserna är att den föreslagna reformen är
mycket angelägen. De stora förväntningar som ställts på OMUS anses i allmänhet
infriade genom förslagen. Musikhögskolan i Göteborg uttrycker det så att
principbetänkandet kan visa sig vara det viktiga etappmål då ett drygt 30-årigt
utredningsarbete inom musikutbildningen övergår i en period av konkreta och
praktiska handlingar. Kulturrådet anser att det är mycket angeläget att en
reform genomförs i enlighet med de angivna riktlinjerna. Konserthusstiftelsen i
Stockholm och Operan liksom TR konstaterar att OMUS haft goda ambitioner och
lagt ett bra förslag på det musikpedagogiska området. Däremot har betänkandet
stora brister när det gäller utbildningen av orkester- och ensemblemusi-
Prop. 1977/78:14 103
ker. TR anser att förslagen på denna punkt är så
ofullständiga att de inte bör läggas till grund för en reform.
Några
invändningar mot de av OMUS föreslagna kostnadsberäkningarna görs inte. Ett
flertal remissinstanser uttalar en förhoppning om att förslagen skall vara
ekonomiskt genomförbara. Kulturrådet betonar att de ekonomiska konsekvenserna
av förslagen måste tas fullt ut.
Ett stort
antal remissinstanser framhåller att reformen kan få begränsade effekter om
inte idéerna följs upp med stora insatser för de redan yrkesverksamma. Behovet
av sådana insatser är särskilt stort på lärarområdet.
6 FÖREDRAGANDEN
Efter samråd med statsrådet Mogård kommer jag i det följande
att framlägga förslag om utbildning på musikområdet.
6.1 Inledning
Riksdagen beslutade år 1970 (prop. 1970: 25, SU 1970: 108,
rskr 1970: 274) att en reform av den högre musikutbildningen skulle genomföras
successivt med början budgetåret 1971/72. Beslutet omfattade vissa förhållandevis
utförliga riktlinjer för utbildningens struktur och innehåll, uppdelning på
utbildningslinjer och studietid för ohka utbildningar. Som en följd av
riksdagsbeslutet tillsattes organisationskommittén (U 1970: 60) för högre
musikutbildning, förkortad OMUS. I riksdagsbeslutet angavs att OMUS skulle utgå
från att högre musikutbildning skulle anordnas, förutom vid de statliga
musikhögskolorna, också vid Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola
och Örebro musikpedagogiska institut under förutsättning att godtagbara
överenskommelser kunde träffas med huvudmännen för dessa skolor. OMUS skulle
också avge förslag beträffande utbildningen vid Svenska Dalcroze-seminariet.
Regeringen
utfärdade år 1974 nya riktlinjer för arbetet med musikutbildningen. OMUS
skulle enligt tUläggsdirektiv utarbeta ett principförslag som sammanfattade
reformkraven för hela utbildningsområdet.
OMUS har
presenterat ett sådant principförslag i betänkandet (SOU 1976: 33) Musiken
människan samhället. Jag anser att beslut nu bör fattas om reformeringen av
den högre musikutbildnmgen i huvudsak enligt förslaget. Jag vill dock redan nu
nämna att ytterligare utredningsarbete och planering behövs för att reformen
skall kunna genomföras. Detta arbete bör bedrivas inom ramen för de reguljära
organ för hög-skoleutbUdningens planering som finns. Det ankommer på regeringen
att bestämma hur det arbetet skall bedrivas.
OMUS ger i betänkandet i avsnittet Musiken i samhället en
helhetsbild
Prop. 1977/78:14 104
av
musiklivet. Översiktiigt redogör kommittén för våra musikaliska traditioner
och deras olika uttrycks- och funktionssätt. Människors behov av musik
diskuteras liksom deras praktiska möjligheter att i olika livssituationer och
miljöer utöva och skapa eller lyssna till musik. Mot denna bakgrund förs en
diskussion om utbildningens problem. Avsnittet bygger på material från
expertgrupper med företrädare för olika riktnmgar i musiklivet och på olika
musiksociologiska och statistiska undersökningar.
I
ett annat avsnitt av betänkandet behandlar OMUS den yrkesmässiga delen av
musiklivet och söker genom en analys av olika yrkesroller på musikområdet
diskutera musikutbUdningen i förhållande till yrkeslivets reella behov.
Analysen
och diskussionen i betänkandet grundas på de år 1974 faststäUda målen för den statiiga
kulturpolitiken (prop. 1974: 28, KrU 1974: 15, rskr 1974: 278). OMUS utgår från
dem när kommittén definierar ansvarsområdet för musikutbildningen och också
när kommittén anger vad som bör vara musikutbildningens mål och inriktning.
Även
om remissinstanserna inte alltid delar kommitténs värderingar eller instämmer i
dess slutsatser är remissopinionen positiv tiU det sätt på vilket OMUS har gått
till väga. Genom sin gmndliga analys av musiklivets totala situation har OMUS,
menar man, lyckats med att förankra sina förslag i en helhetssyn på
musikutbildningen som tar hänsyn till musiken både som yrkesutövning och som
ett väsentligt inslag i människors dagliga liv.
De
nya riktlinjer för en reform av musikutbildnmgen som OMUS nu föreslär gäller i
stor utsträckning utbildningens innehåll och uppläggning. Förändringarna
ställer emellertid även nya krav på organisationen av verksamheten och arbetet
inom de berörda enheterna eller skoloma, på tjänsteorganisationen och på
samarbetet inom utbildningsområdet på alla nivåer. Den av riksdagen beslutade
reformeringen av högskolan (prop. 1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179 och prop.
1976/77:59, UbU 1976/77: 20, rskr 1976/77: 246) ger ur såväl studieorganisatorisk
som institutionell synvinkel vida ramar för de ansvariga på lokal nivå att utveckla
utbildningens innehåll. Detta utesluter enligt min mening inte behovet av att
på några punkter, som jag återkommer till särskilt, överväga musikutbUdningens
speciella förhållanden.
Enligt
min mening bör riksdagen nu fastställa riktlinjer för den fortsatta reformeringen
av musikutbildningen. Jag har granskat OMUS' förslag och inkomna yttranden över
detta och anser att förslaget i allt väsentligt bör kunna ligga till gmnd för
det fortsatta arbetet. De invändnmgar som jag har anledning att rikta mot vissa
detaljer av förslaget kommer att framgå av det följande. En fördel med det
arbetssätt som OMUS har tUl-lämpat är att arbetet med att detaljutforma
förslagen har pågått jämsides med att principbetänkandet har prövats av
remissinstanserna och ärendet har beretts inom regeringens kansli. Det har
därigenom varit möjligt för
Prop.
1977/78:14 105
OMUS
att successivt komplettera och konkretisera sina förslag och att pröva deras
hållfasthet. Det har också varit möjligt att jämka förslagen med hänsyn till
den opinion som de har mött.
När
det gäller musikutbildningen i högskolan, som huvuddelen av OMUS' förslag
handlar om, innebär förslaget att den sista etappen av reformen skall börja
genomföras fr. o. m. budgetåret 1978/79. Jag delar denna uppfattnmg.
Innan
jag går över till att närmare behandla den framtida inriktningen av
musikutbildningen vill jag erinra om mina uttalanden om högskoleutbildningen
på kulturområdet i propositionen (1976/77: 59) om utbildning och forskning
inom högskolan m. m. Jag framhöll där att insatser för att förstärka och förnya
denna utbildning är ett nödvändigt inslag i det kulturpolitiska
utvecklingsarbetet. Statens kulturråd framhåller i sitt yttrande över OMUS'
betänkande att insatserna för att förändra och förstärka musikutbildningen är
lika starkt motiverade av kulturpolitiska som av utbildningspolitiska skäl.
Reformen är enligt kulturrådet av grundläggande betydelse för att de
kulturpolitiska strävandena skall kunna ge resultat.
Jag
delar uppfattningen att en reform av musikutbildnmgen inte bara är en utbildningspolitisk
utan också en kulturpolitisk fråga. Det är angeläget att högskolemyndigheterna
och de övriga myndigheter, kommittéer eller andra organ, som kommer att delta i
den fortsatta planeringen av reformen, tar fasta på detta synsätt.
OMUS
har på flera ställen i principbetänkandet berört förhållandet mellan
folkhögskolan och högskolan. Riksdagen har vid förra riksmötet fattat beslut
med anledning av regeringens proposition 1976/77 om folkhögskolan (prop.
1976/77: 55, UbU 1976/77: 30, rskr 1976/77: 318) och därmed tagit stäUning till
de förslag från folkhögskoleutredningen (U 1972: 08) som gäller folkhögskolans
uppgifter, organisation och statsbidragssystem. Folkhögskoleutredningen har
under våren 1977 avslutat sitt arbete och avlämnat sitt slutbetänkande (SOU
1977: 8) Folkhögskolan 2. Lärarutbildning, högskoleutbildnmg. Betänkandet
behandlar bl. a. frågan om högskoleutbildning inom folkhögskolan. Eftersom
folkhögskolan spelar en viktig roll i musikutbildningen liksom i utbildning på
kulturområdet överhuvudtaget får den inte lämnas utanför när musikutbildningen
i sin helhet behandlas.
Genom
högskolereformen kommer folkhögskolan i ett nytt läge. Högskolan svarar för
ett mer differentierat utbud av utbildning än universitets- och
högskoleväsendet tidigare har gjort. Även i fortsättningen bör dock
folkhögskolan anordna utbildning inom områden som folkhögskolan av ohka skäl är
bättre lämpad att sköta och där dess speciella karaktär kan komma tUl sin rätt.
Detta gäller bl. a. i fråga om nya utbildningar på kulturområdet av det slag
som finns nämnda i folkhögskolepropositionen, dvs. utbildning för kullurförmedlande
och kulturpedagogiska uppgifter i
Prop. 1977/78:14 106
organisationernas och kommunemas verksamhet. Jag tänker på
folkhögskolornas möjligheter att erbjuda kurser inom vad OMUS kaUar den
kompletterande utbildningen. Det finns behov av sådana kurser också inom den
övriga delen av kultursektorn.
Jag vill slutligen framhålla att jag för översiktens och
sammanhangets skull även kommer att redovisa vissa frågor som det ankommer på
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att besluta om. Jag har
inte för avsikt att här förorda att mål och riktiinjer för utbildningen av det
slag som OMUS föreslår skall fastställas av regering och riksdag. Däremot bör OMUS'
förslag, tillsammans med de synpunkter som jag själv har anledning att lägga på
frågorna kunna användas som en grund för det fortsatta arbetet med utbUdningens
innehåll samt studiernas organisation och pedagogiska uppläggning.
6.2 Högskoleutbildning på musikområdet
6.2.1 Ansvarsområde och mål för utbildningen
OMUS utgår i sin analys av musiklivets situation och dess
återverkan på högskoleutbUdningen dels från 1974 års kulturpolitiska beslut,
dels från de mål och riktlinjer för högskolan som kom till uttryck i 1975 års
riksdagsbeslut om reformering av högskoleutbUdningen och i det fortsatta
utredningsarbete som hade skett då OMUS arbetade med sitt principbetänkande. Dämiöver
redogör kommittén för målen för andra verksamheter inom skola, folkbildning,
rikskonsertverksamhet m. m. som påverkar UtbUdningens inriktning. OMUS har med
dessa utgångspunkter formulerat ett övergripande mål för utbildningsområdet
som helhet och till detta fogat riktlinjer i 22 punkter (s. 17).
OMUS diskuterar också utförligt de konsekvenser och krav
på förändringar som en precisering av mål och ansvarsområde för utbildningen
leder till. OMUS anser bl. a. att kraven på pedagogisk förnyelse och på
förändringar av inriktning och innehåll i utbildningen är mycket stora. 1 detta
sammanhang redogör OMUS också för en rad avvägnings- och planeringsproblem inom
musikutbildningens område.
Kommittén tar vidare upp avvägningen mellan bredd och
specialisering i musikaliska kunskaper och färdigheter och mellan olika
musikformer som var och en har sin konstnärliga och pedagogiska egenart. Vidare
berörs spänningen mellan å ena sidan kraven på en fast organisation av studierna
och å andra sidan utbildningens fria, individuella och konstnärliga karaktär.
En av huvudtankarna bakom OMUS' förslag tUl mål och riktiinjer
är att musikutbildningens ansvarsområde bör vidgas till att omfatta alla väsentliga
repertoarområden som finns företrädda i vårt musikliv. 1 dag är
musikutbildningen koncentrerad tUl vissa etablerade musikformer. Den
Prop.
1977/78:14 107
utvidgning
av verksamhetsområdet som hittills har skett har gått långsamt eller haft liten
omfattning. En viktig del av den pedagogiska diskussion som förs i betänkandet
handlar om hur man i utbildningen skall bereda plats för vad OMUS kallar
musikens mångfald.
Musikutbildningen
måste enligt OMUS få en ökad kreativ inriktning som bl. a. tar sig uttryck i en
strävan att stimulera de studerandes eget skapande. Utbildningen bör sträva mot
en större öppenhet gentemot olika musikaliska uttrycksmedel och erfarenheter
och ge utrymme för en kritisk analys och diskussion i musikaUska värderings-
och kvalitetsfrågor. Vidare menar OMUS att förståelsen för musikens sociala och
kommunikativa möjligheter bör utvecklas i utbildningen.
OMUS' förslag till mål och
riktlinjer har mötts av en omfattande och ganska splittrad remissopinion.
Diskussionen återspeglar oUka intressegruppers skilda åsikter om
musikutbildningen. Många remissinstanser, både sådana som lägger allmänna
synpunkter på frågan, t. ex. skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd,
landsorganisationen i Sverige (LO), Arbetarnas bUdningsförbund (ABF) och
sådana som företräder olika musikaliska intressen t. ex. musikhögskolan i
Göteborg, institutet för rikskonserter, regionmusiken och Sveriges Radio, är
positiva tUl förslagen och stryker under OMUS' krav på förnyelse och
förändring. Ändra är emellertid mer negativa. Det gäller framför allt
remissinstanser med speciellt intresse för orkestermusikerutbildnlngen, bland
dem Konserthusstiftelsen i Stockholm, Operan och Teatrarnas riksförbund samt
Musikaliska akademien och musikhögskolan i Stockholm. De anser att OMUS'
förslag till mål och riktlinjer präglas av för lite hänsyn till konstnärliga
synpunkter. Den primära uppgiften för den högre musikutbildningen, nämligen
att befordra det yrkeskunnande som består i instrumentala och vokala
färdigheter på hög nivå, anges enligt deras mening inte tillräckligt klart i de
principiella riktlinjerna. Även vissa fackorganisationer inom musikområdet, t.
ex. FST och Svenska tonkonstnärsförbundet, är kritiska av liknande skäl medan
andra, däribland Svenska musikerförbundet, är genomgående positiva.
Enligt
min mening är det självklart och jag utgår från att detta också har varit OMUS'
avsikt att det främsta målet för musikutbildningen skall vara att ge det
yrkeskunnande som är en nödvändig grund för alla de verksamhetsformer eller
yrkesroller som utbildningen är avsedd för.
Jag
delar OMUS' principiella uppfattning att ansvarsområdet för musikutbildningen
bör vidgas. Detta betyder att musikutövare inom alla genrer bör få möjlighet
till högskoleutbildning.
En
stor del av remissorganens synpunkter på de principiella riktlinjerna och deras
praktiska konsekvenser för musikutbildningen handlar, som jag ser det, om olika
kvalitetsfrågor. OMUS för här ett kortfattat resonemang som går ut på att man i
utbildningen måste undvika ett fixerat kvalitetsbegrepp som innebär att vissa
musikformer betraktas som mer kvalitets-
Prop. 1977/78:14 108
bärande
än andra eller att vissa studiemål, t. ex. solistrollen, ses som mer
eftersträvansvärda.
Det
är enligt min mening väsentiigt att skilja meUan begreppen musikalisk kvalitet
och kvalitet i utbildningen. För olika musikahska uttrycksformer eller genrer
gäller särskilda kvalitetskriterier i fråga om innehåll och utförande. Det är
däremot inte meningsfullt att söka rangordna olika musikaliska genrer efter en
gemensam värdeskala.
Kvaliteten
i musikutbildning på högskolenivå kan inte enbart mätas efter de instrumentala
och vokala prestationer som de studerande kan uppnå, individuellt eller
kollektivt. Färdigheterna måste ställas i relation till yrkesrollen. De olika
yrkesrollerna på musikområdet ställer krav på utbildningen som inte är
jämförbara och de bör därför inte stäUas mot varandra. Detta kan åskådliggöras
med följande exempel.
Musiker
inom vilken musikalisk tradition de än verkar måste självfallet ha
en sådan teknisk skicklighet och en sådan uttrycksförmåga att de kan uppfylla
högt ställda kvalitetskrav. Både solister och ensemblemusiker måste emellertid
inom eller genom utbildningen också få andra erfarenheter som är relevanta för
den kommande yrkesutövningen.
För
verksamhet som specialiserad pedagog inom instrumentalundervisning ställs
självfallet också stora krav på spelteknik och uttrycksförmåga inom olika
genrer. Höga krav måste dock för denna grupp ställas på pedagogisk
skicklighet.
För
musiklärare är de pedagogiska kraven ännu starkare. Musikläraren måste kunna
lägga upp sin undervisning med utgångspunkt i elevemas situation. Kvaliteten i läramtbildningen
består bl. a. i att den ger musiklärarna en så bred musikalisk allmänbildning
med både pedagogiska och ämnesmässiga kunskaper och färdigheter och en så stor
social erfarenhet som möjligt.
Det
finns således inget entydigt mått på den högre musikutbildningens kvalitet. I
stor utsträcknmg är kvaliteten liktydig med hur väl utbildningen förmår att
förbereda de studerande för deras kommande yrkesroller.
OMUS
har anvisat olika vägar för att göra det möjligt att i utbUdningen uppnå
kvalitet i dessa olika avseenden. Jag ansluter mig till OMUS' uppfattning att
det inom utbUdningen måste föras en öppen och kritisk diskussion kring
frågorna om musikens kvalitet. Jag anser också liksom OMUS att UtbUdningen bör
ha en nära anknytning till musiklivet och yrkeslivet. Ätt praktik skall ingå i
all musikutbildning och att man måste sträva efter att få praktiken att fungera
på det sätt OMUS avser är också enligt min mening en viktig princip- och
kvalitetsfråga. Jag återkommer senare till frågan om praktik i utbildningen och
kommer i det följande även att på en rad punkter ta upp olika
kvalitetsaspekter.
Prop.
1977/78:14 109
6.2.2
Studieorganisation och studietid
OMUS
föreslår en studieorganisation för musikutbildningen som i stort sett följer
den generella modell som nu gäller inom högskolan enligt den av regeringen den
5 maj 1977 utfärdade högskoleförordningen (1977: 263).
Allmänna
utbildningslinjer i högskolan inrättas på grundval av riksdagsbeslut. Därvid
anges linjens omfattoing oeh allmänna inriktning. Den centrala
högskolemyndigheten för utbildningen ifråga fastställer en utbildningsplan,
som anger bl. a. syftet med utbildningen och dess huvudsakliga innehåll samt
eventuella särskilda behörighetskrav för tillträde till denna. Vid varje
läroanstalt som anordnar en linje skall fastställas en lokal plan som anger de
kurser och andra utbildningsmoment som anordnas och de övriga föreskrifter som
behövs. För varje kurs som ingår i utbildningslinjen skall vidare lokalt
fastställas en kursplan som anger bl. a. kursens benämning och poängtal, dess
syfte och huvudsakliga innehåll samt de särskilda förkunskapskraven för tiUträde
till kursen. Vid sidan av de allmänna utbildningslinjerna finns lokala och
individuella utbildningslinjer, påbyggnadslinjer samt enstaka kurser.
Ett
av syftena med att reformera musikutbildningen är att inordna utbildningen i
högskolans studieorganisation. Med hänsyn tUl dess uppbyggnad finns det inte
anledning att här redovisa oeh ta ställning till alla de detalj förslag som
principbetänkandet eller remissyttrandena innehåller beträffande bl. a. utbUdningens
innehåll och metodik. Jag kommer därför att begränsa mig tiU de principiella
frågor som jag anser det nödvändigt att riksdagen tar ställning till för att
arbetet skall kunna föras vidare. De förslag i övrigt som finns i betänkandet
och remissyttrandena är ett värdefullt material som bör komma till användning
då högskolemyndigheterna planerar utbOdningen.
OMUS
har gjort en analys av olika yrkesroller i musiklivet och använt denna som gmnd
för sitt studieorganisatoriska förslag. Det innebär en indelning av utbUdningen
på i första hand tre allmänna utbildningslinjer: musiklärarlinjen,
musikerlinjen och kyrkomusikerUnjen. För egen del ansluter jag mig till en
sådan indelning. Jag återkommer senare till förslaget om en ny variant av
kulturkommunikationslinjen på musikområdet.
Den
diskussion som OMUS för om yrkesrollernas olika krav på utbildning och deras
konsekvenser i fråga om utbildningslinjernas konstruktion bör också kunna
godtas som en principiell riktlinje för det fortsatta arbetet.
Utbildningslinjerna bör således byggas upp så att de kan utnyttjas så långt
det är möjligt och lämpligt i enlighet med de studerandes förutsättnmgar och
intressen och avspegla det faktum att gränserna mellan olika yrkesroller i
praktiken är flytande. Linjerna bör på det sätt OMUS föreslår byggas upp med en
för alla gemensam basutbUdning, följd av fördjupningsutbUdning och tUlvalskurser.
I fråga om basutbildningens omfattning och innehåll har kommitténs förslag
godtagits av de allra flesta remissinstanser.
Prop. 1977/78:14 110
Innan
jag går in på de enskilda utbildningslinjerna skall jag ta upp några frågor av
mer generell natur.
OMUS
föreslår att det inom musikutbildningen skall kunna erbjudas utbildning inom
alla väsentliga musikgenrer eller för att använda OMUS' beteckning repertoarområden
som finns företrädda i vårt musikliv. Detta betyder att blivande musiklärare i
sin breda musikaliska utbildning skall ha denna möjlighet och att det också
skall ingå i ansvarsområdet för utbildningsenheterna att utbilda musiker inom
olika repertoarområden. Därmed får också den framtida musikutbildningen del i ansvaret
för nyskapandet och den konstnärUga förnyelsen även inom de musikformer som hittUls
inte tUlräckligt har uppmärksammats på utbildningssidan. Jag biträder OMUS'
förslag i dessa frågor.
En
annan viktig generell fråga gäller möjligheterna till praktik i utbUdningen. 1
sina principiella delar är det förslag OMUS för fram inget nytt. Praktik i
utbildningen förekommer redan, främst i musiklärarutbildningen, men även om än
i liten omfattning inom den nuvarande musikerutbildningen. Ett exempel på
detta är den praktikverksamhet för orkestermusiker, främst på stråkinstrument,
som anordnas på initiativ av Svenska artisters och musikers
intresseorganisation (SAMI) med bidrag av statsmedel. Ändra exempel är praktik
i form av projekt som anordnas av institutet för rikskonserter. Den praktik
som erbjuds är emellertid inte systematiskt organiserad och inte heller
tillgänglig för alla. 1 princip biträder jag OMUS' förslag om ett system med
varvad praktik och teori men anser att detta både av pedagogiska och ekonomiska
skäl samt med hänsyn tUl de uppfattningar som kommit tUl uttryck i
remissopinionen måste prövas och utvecklas fortlöpande i takt med de
erfarenheter som görs. Praktikformerna och praktikorganisationen inom den
högre musikutbildningen får med andra ord utformas närmare i det fortsatta
planeringsarbetet. Av allt att döma kräver därvid frågan om var ansvaret för
praktiken inom musiklärarlinjen skall ligga särskild omtanke. Jag anser det
angeläget att detta arbete bedrivs skyndsamt.
Inom
musiklärarlinjen har OMUS fört samman utbildning för alla lärarfunktioner. I
den ingår således utbildning av lärare i musik för grundskola och
gymnasieskola samt för kommunal musikskola Uksom utbildning av ledare eller
lärare för musikverksamhet i form av studiecirklar, annan fri gruppverksamhet m.
m. Utbildningen skall enUgt förslaget fungera så att den ger kompetens för
uppgifter inom flera av dessa verksamhetsformer. Kommittén, som räknar med att
det skall bli möjligt i framtiden att inom ramen för en och samma lärartjänst
ha uppgifter inom olika verksamhetsformer, föreslår beteckningen
kombinationslärare för dessa lärare. Inom musiklärarlinjen skall även utbildas
lärare som kombinerar undervisning i musik med annat ämne, s. k. tvåämneslärare.
OMUS föreslår att denna utbildning, som har bedrivits som en försöksverksamhet sedan
år 1971, skall ingå som en reguljär variant av musiklärarlinjen.
Prop. 1977/78:14 111
Kommittén
räknar vidare med att instrumental- och ensemblelärare samt sång- och
rytmiklärare skaU utbildas vid denna linje. Denna typ av lärare ersätter de
musikpedagoger, musikinstmktörer och rytmikpedagoger som nu UtbUdas på olika
skolor.
Remissopinionen är
välvilligt inställd till den föreslagna musiklärarlinjen. I flera
remissyttranden t. ex. från SÖ, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ),
Svenska kommunförbundet och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåUs
att den föreslagna utbildningen bör kunna förbättra det svåra läge som
musikundervisningen i skolan, framför allt på grundskolans högstadium, länge
har befunnit sig i. Det finns också ett starkt intresse för OMUS' tanke på en
samordning av olika musikaktiviteter inom och utanför skolan. En sådan
samordning skuUe inte bara gynna barn och ungdom i skolåldern utan också betyda
mycket för de vuxna och för musiklivet i allmänhet. Även företrädare för folkbUd-ningens
intressen är positiva till denna tanke. De anser dock att högskoleutbildningen
i första hand kan svara för behovet av utbUdning för skola och kommunal
musikskola. Så bör t. ex. studieförbundens möjlighet att komplettera
högskoleutbildningen med egen utbildning av cirkelledare finnas kvar.
Jag
anser att det är angeläget att förslaget genomförs i enlighet med OMUS'
intentioner. Ett av villkoren är att det finns möjlighet att ändra den
nuvarande tjänsteorganisationen på musiklärarområdet. OMUS har i sitt förslag
utgått från att nuvarande system kan ändras men har inte närmare angett hur.
Centralorganisationen SÄCO/SR oeh Musiklärarnas riksförening anser dock att de
nya tjänsteorganisatoriska principema borde vara klarlagda innan beslut fattas
i utbildningsfrågan.
För
egen del är jag övertygad om att förändringen mot breddade tjänst-göringsmöjUgheter
kan innebära fördelar också för musiklärarna. En av anledningarna tUl den svåra
musiklärarbristen i det allmänna skolväsendet är att många utexaminerade musiklärare
har sökt sig bort från skolan till uppgifter inom kommunal musikskola eUer i
annan frivilUg verksamhet. Det bör alltså hos lärarna finnas ett intresse för
att bredda sina tjänst-göringsmöj ligheter.
Enligt
min uppfattning är det därför angeläget att söka förändra tjänsteorganisationen
på musiklärarområdet så att utnyttjandet av lärarkrafter kan samordnas bättre.
För skolans del bör en förändring i denna riktning kunna bli av stor betydelse.
Med
anledning av riksdagsbeslutet år 1976 om skolans inre arbete (prop. 1975/76:
39, UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76: 329) pågår f. n. överiäggningar mellan
Svenska kommunförbundet oeh företrädare för utbildningsdepartementet i frågor
som bl. a. rör möjlighetema att kombinera tjänstgöring i skola och kommunal
musikskola. Enligt vad jag har inhämtat är intresset för en lösning av dessa
frågor stort på den kommunala sidan. Statsrådet Mogård avser att återkomma till
regeringen i deima fråga när
Prop. 1977/78:14 112
överläggningarna med kommunförbundet och berörda
personalorganisationer har lett tUl resuhat. Då finns också bättre möjligheter
att bedöma förutsättningarna för att vidga det gemensamma utnyttjandet av lärarkrafter
till fler områden än enbart skolan och den kommunala musikskolan.
1 övrigt vill jag här endast ta upp ytterligare ett par
frågor.
I likhet
med OMUS anser jag det angeläget att rytmiklärarutbUdning kan anordnas inom
musiklärarlinjen. Hur detta skall ske får prövas i den fortsatta planeringen av
utbUdningen på linjen. De konsekvenser som förslaget medför för den nu
pågående rytmiklärarutbUdningen kommer jag i det följande att beröra i
avsnittet om organisatoriska frågor.
OMUS
föreslår att det inom lärarlinjen skall finnas en alternativ fördjupningsutbildning
som skall vara inriktad enbart på musikundervisning i gymnasieskolan och
frivillig musikverksamhet på motsvarande nivå. Detta förslag har kritiserats i
remissvaren eftersom utbildningen anses ge en alltför smal behörighet. Jag
anser för min del att ett sådant studiealternativ inte behövs. En
fördjupningsutbildning med inriktning på de arbetsfält som omfattar
grundskolan och motsvarande frivillig musikverksamhet är däremot motiverad med
hänsyn till omfattningen.
Jag
biträder OMUS' förslag om tvåämnesutbildning. Den nuvarande försöksverksamheten
med utbUdning av lärare i musik och annat ämne bör således i samband med
reformen inordnas i musiklärarlinjen. Flera remissinstanser anser att tvåämnesutbildningens
allmänna struktur, samordningen med annan lärarutbildning och mellan
musikämnet och det andra ämnet i utbildningen är frågor som OMUS inte har
penetrerat tillräckligt. De problem som återstår bör enligt min mening kunna
klarläggas i det fortsatta planeringsarbetet.
Jag vill i detta sammanhang anmäla att det inom
utbildningsdepartementet pågår arbete med fastare reglering av tjänster som
lärare i musik och annat ämne.
Ingen av
remissinstanserna har invänt mot förslaget om musiklärarlinjens omfattning,
dvs. 160 poäng eller fyra år. Förslaget överensstämmer i stort med riktlinjerna
i 1970 års riksdagsbeslut. Jag förordar att förslaget godtas.
Som jag
redan har nämnt är inställningen bland remissinstanserna till den föreslagna
musikerlinjen avvaktande eller mer kritisk än när det gäller lärarlinjen.
Detta kan i och för sig vara förståeligt. OMUS har här inte gett så fasta
gemensamma ramar i sina förslag, eftersom musikemtbUdningen mer än
musiklärarutbildning bör präglas av fri konstnärlig utveckling. När det gäller
musiklärarutbildningen, har OMUS redan i principbetänkandet kunnat ta upp och
i detalj klarlägga ett antal frågor som för musikemtbUdningens del har skjutits
till en senare fas i planeringsarbetet.
OMUS föreslår att den framtida utbildningen på
musikerlinjen skall ge de studerande möjlighet att förena yrkesroller som
instrumentalist eller
Prop.
1977/78:14 113
sångare,
arrangör, komponist och ensembleledare. Inslag av skapande verksamhet är därför
centrala moment i den föreslagna utbildningen. 1 likhet med många
remissinstanser anser jag att principen rymmer flera problem som bör
analyseras. Jag är beredd att tillstyrka denna princip. Dock får den inte leda
till att utbildningen för de traditionella musikerrollerna, orkestermusiker,
dirigent och tonsättare, eftersatts. Hithörande problem bör ytterligare
uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet. Den sakkunskap som finns inom oeh
i anslutning tiU utbildningen, hos lärare och studerande och hos företrädare
för yrkeslivet måste få påverka utformningen av utbUdningen. Motsvarande
arbetssätt gäUer i princip för all UtbUdning i den reformerade högskolan. Jag fömtsätter
därför att exempelvis kraven på individuell specialisering kommer att kunna
tillgodoses inom ramen för den nya högskolans studieordning.
Även
frågan om utbildningen av korister bör enligt min mening prövas grundligare än
vad OMUS gör i principbetänkandet.
Jag
kan i övrigt biträda förslaget om musikerlinjens allmänna struktur. Detta
innebär att jag godtar en viss gemensam basutbUdning med den inriktning som OMUS
anger. Likaledes biträder jag förslaget att det inom linjen skall finnas
möjlighet till pedagogisk utbildning av olika slag.
OMUS'
förslag om att musikerlinjen skall omfatta 160 poäng eller fyra år har fått ett
blandat mottagande av remissinstanserna. Många av dem som företräder
symfoniorkestrarnas och orkesterutbildningens intressen anser att den nuvarande
musikaliska färdighetsnivån hos de utbildade riskerar att sänkas om inte
studietiden förlängs eller delar av basutbildningen och praktiken läggs utanför
den angivna ramen.
För
egen del vill jag framhålla följande. Det är angeläget att utrymmet för
individuella och kollektiva praktiskt-musikaliska studier inte minskar.
Samtidigt anser jag att det av pedagogiska skäl, liksom av kvalitetsskäl,
ligger ett värde i den breddning av utbildningen som OMUS föreslår. Den delen
av förslaget har också fått starkt stöd av remissopinionen.
Mot
denna bakgmnd förordar jag att omfattningen av den grundläggande musikemtbUdningen
bestäms till 160 poäng. Jag vill samtidigt erinra om att UHÄ enligt
högskoleförordningen har möjlighet att inom ramen för tillgängUga resurser faststäUa
alternativ inom utbildnuigslinje som kan vara såväl kortare som längre än det
angivna poängtalet. Den angivna omfattningen av musikerlinjen bör därför
betraktas som en genomsnittstid. Jag fömtsätter således att behovet av
differentierad studietid inom musikerlinjen kan tiUgodoses.
OMUS utgår i sitt förslag
från att det inom musikerlinjen skall finnas utrymme för en rad andra utbildnmgsformer
än gmndläggande musikerutbildning av mer traditionellt slag. Bl. a. räknar OMUS
med att en stor del av utbildningen av musiker i andra genrer än de redan
etablerade, i varje fall under ett övergångsskede, kommer att ha karaktär av
kompletterande utbildning och att denna nya utbildning i allmänhet inte kommer
8
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 14
Prop.
1977/78:14 114
att
vara lika omfattande som den traditionella musikerutbildningen. OMUS har
återkommit till dessa frågor i betänkandet om dimensionering oeh lokaUsering
och föreslår där särskilda kurser, som OMUS kallar Unje-anknutna, för de nya
utbildningsformerna, både inom musiker- och mu-siklärarlinjema. Jag tiUstyrker
att sådana särskilda kurser får ingå i utbildningssystemet på det sätt OMUS
föreslår.
Kyrkomusikerlinjen,
som inrättades år 1972 i en av de första etappema i arbetet med att reformera
musikutbildningen, bör enligt OMUS kunna fungera i oförändrat skick. Med
anledning av de synpunkter som har framförts i vissa remissyttranden anser jag
dock att det i det fortsatta planeringsarbetet bör undersökas om
kyrkomusikerlinjen på olika punkter behöver förändras oeh anpassas tUl
systemet för övriga utbildningslinjer på musikområdet.
I
likhet med OMUS och en rad remissinstanser anser jag att de nya möjligheter som
högskolan kan erbjuda att kombinera musikutbildning med annan utbildning bör
uppmärksammas i det fortsatta arbetet med att utveckla högskoleutbildningen.
Det konkreta förslag som OMUS för fram gäller en särskild variant på
musikområdet av kulturkommunikationslinjen. Förslaget, som diskuteras
utförligt i remissyttrandena från företrädare för både högskolan oeh
folkbildningen, är emellertid enUgt min mening ännu inte färdigt för ett
ställningstagande. Det bör bearbetas ytterligare inom ramen för den fortsatta
planeringen av musikutbildningen på såväl central som lokal nivå inom
högskoleorganisationen. Därvid bör beaktas att folkhögskolan har goda
möjligheter att anordna en utbUdning av det slag som OMUS förordar skall finnas
inom högskolans kulturkommunikationslinje.
Samtidigt
som jag delar OMUS' uppfattning att den gmndläggande pianostämmamtbildningen
bör förläggas till gymnasieskolan anser jag i likhet med ett flertal
remissinstanser att OMUS sannolikt underskattat behovet av utbildning för olika
musiktekniska yrken. Även frågan om sådan utbildning skall anordnas inom
högskolan bör prövas ytterUgare, i första hand i anslutning tiU den fortsatta
planeringen av musikutbildningen såväl på gymnasial som eftergymnasial nivå.
Jag
förordar således att den av riksdagen vid 1976/77 års riksmöte inrättade
musiklärarlinjen och kyrkomusikerUnjen reformeras i enUghet med de riktlinjer
jag nyss har angivit. Vidare förordar jag att den nuvarande musiklinjen
ersätts av musikerUnjen med en omfattning av 160 poäng.
OMUS
har vidare föreslagit att tUl musiker- och musiklärarlinjema skall kunna knytas
påbyggnadsutbildning. Deltagama i sådan utbildning förutsätts i allmänhet ha
genomgått grundutbildning inom någon av dessa linjer. I en fri konstnärlig utbUding
är det enligt kommittén nödvändigt att yrkesverksamhet, t. ex. som komponist
eller jazzmusiker, vid ansökan till påbyggnadsutbildning får väga lika tungt
som en formell gmndutbildning. Jag biträder OMUS' förslag.
Prop. 1977/78:14 115
6.2.3
Pedagogiska frågor
OMUS
ansluter sig i betänkandet till det pedagogiska synsätt som under senare år
alltmer kommit att prägla en rad utredningar inom utbildningsområdet. Som
exempel kan nämnas bamstugeutredningens (S 1969: 31) betänkande (1975: 67)
Utbildning i samspel och folkhögskoleutredningens (U 1972: 08) betänkande
(1976: 16) Folkhögskolan. Förslag på gmnd av betänkandena har varit föremål för
riksdagsbehandling vid 1976/77 års riksmöte. Vidare kan nämnas 1974 års läramtbildningsutredning
(U 1974: 04) (LUT 74) som i olika skrifter har redovisat sin syn på lärarrollen
och lärarutbildningens utformning.
De
pedagogiska och metodiska frågorna är enligt min mening av lika stor vikt för
det fortsatta reformarbetet inom musikutbildningen som de studieorganisatoriska
principema. Jag skall här ta upp några sådana frågor som jag anser vara specieUt
betydelsefulla.
Jag
delar uppfattningen att musikutbildningens innehåll och pedagogik bör få vad OMUS
kallar en kreativ inriktning. OMUS visar på flera stäUen i betänkandet att det
finns starka skäl för att musikutbUdningen på ett annat sätt än hittills bör
vara med om att utveckla det musikaUska skapandet i vid mening. Enligt min
mening är det viktigt att utvecklingen går i denna riktning. För detta krävs
bl. a. att stödet tiU det musikpedagogiska utvecklingsarbetet särskilt
uppmärksammas.
I
allmänhet bör den pedagogiska planeringen inriktas på att de studerande själva
på ett mer medvetet sätt än hittiUs får vara med och bedöma sina möjligheter
och sitt studiemål. De studerandes förmåga att själva skapa musik bör
uppmuntras.
Kreativa
moment av detta slag, som utgår från de studerandes egen förmåga, måste också
påverka relationerna mellan lärare och studerande i UtbUdningen liksom
överhuvudtaget möjUgheterna för de studerande att påverka utbildningens
inriktning oeh innehåU.
När
det gäller utbildning inom sådana musikformer eUer genrer som hittills inte
varit allmänt företrädda inom musikutbUdningen bör det betonas att
undervisningen bör ske i de pedagogiska former som passar varje genres egenart oeh
villkor.
Inom
musikläramtbildningen finns problem som är genereUa för aU lärarutbildning,
nämligen sambandet mellan ämnesstudier, pedagogik, metodik och praktik. MusiklärarutbUdningen,
i varje faU utbildningen av ettämneslärare, har hittills i större utsträckning
än kanske någon annan läramtbildning bedrivits utan direkta kontakter med läraratbUdningen
i övrigt. Liksom OMUS anser jag att denna isolering av musikläramtbildningen
är olycklig. En huvuduppgift i den fortsatta planeringen av utbildningen bör
vara att se till att samordningen med annan lärarutbildning utvecklas så långt
det är lämpUgt och möjUgt från pedagogisk och praktisk synpunkt. Den indelning
i högskoleenheter som gäller fr. o. m. den 1 juU 1977 bör underlätta en sådan
samordning.
Prop.
1977/78:14 116
En
annan viktig pedagogisk princip är att musiklärarutbildningen bör ge alla
musiklärare en helhetssyn på de olika musikaliska utvecklingsstadier som både
barn och vuxna genomgår. Det är således viktigt att de musiklärare som arbetar
på exempelvis grundskolans högstadium eller i gymnasieskolan konkret har lärt
känna metoder och iimehåU i musikundervisningen på tidigare stadier och därmed
även har tillägnat sig den attityd till musik och musikaliskt skapande som är
nödvändig på nybörjarstadiet, dvs. vid barnens första möte med musiken.
När
det gäller utbUdningen som helhet anser jag det angeläget att de idéer som OMUS
har om ett problemorienterat innehåll och ett integrerat, projektorganiserat
arbetssätt i undervisningen ytterligare bearbetas. Jag utgår från att olika
synpunkter på möjligheterna att koncentrera arbetet genom att samla det i
projekt och föra samman ämnen i ämnesblock diskuteras och konkretiseras under
arbetet med utbildnings- och kursplaner för de nya utbildningslinjerna.
6.2.4
Antagning, betyg m. m.
1
beslut den 30 december 1976 föreskrev regeringen att en särskild prövning
skulle göras av vUlkoren för behörighet, urval och antagning till högskoleutbildningen
på kulturområdet, däribland utbildningen av lärare i musik, teckning och slöjd.
Resultatet
av arbetet redovisas under hösten 1977 varefter ärendet kommer att beredas
inom regeringskansliet. T. v. gäller de allmänna bestämmelserna i
högskoleförordningen om behörighet, inval och antagning.
OMUS
har i avvaktan på ett generellt stäUningstagande till frågan om betyg i
högskoleutbildningen redovisat sin uppfattning om huruvida det är lämpligt och
praktiskt genomförbart att använda andra bedömningsmetoder än graderade betyg
i musikutbUdningen. Kommittén har därvid kommit fram till att några graderade
betyg inte bör ges på musikerlinjen.
Jag
har förståelse för utredningens åsikt att det arbetssätt som har förordats för
utbildningarna på musikområdet försvåras av de graderade betygen. Enligt
högskoleförordningen ankommer det emellertid på den myndighet som fastställer
utbildningsplanen för en linje att ange vilket betygssystem som skaU tUlämpas
inom linjen. Enligt vad jag i dessa frågor anförde i propositionen om
utbildning och forskning i högskolan skall myndigheten därvid bl. a. beakta
den betygspraxis som har utvecklats inom UtbUdningen samt den inställning till
betygen som har visats av berörda parter, bl. a. lärare, studerande oeh
fackliga organisationer.
Frågan
om betyg på musiklärarlinjen kan dock inte bedömas isolerat från motsvarande
fråga i annan läramtbildning. LUT 74 har den 22 juni 1977 inkommit med förslag
till betygssättning i lärarutbildning och meritvärdering vid tUlsättning av
tjänst i skolväsendet. Förslaget bereds f. n. inom regeringskansliet.
I
den fortsatta planeringen av musikutbildningen bör ingå att vidare
Prop. 1977/78:14 117
bearbeta det förslag som OMUS för fram om individuella s.
k. utbildnings-beskrivningar.
6.2.5 Dimensionering och lokalisering
OMUS har i ett särskilt betänkande i september detta år
avgivit förslag till dimensionering och lokalisering av högre musikutbildning (DsU
1977: 15). Underlaget till förslaget har av kommittén sänts ut på remiss till
ett 25-tal myndigheter och organisationer. Förslaget skiljer sig på väsentliga
punkter från dimensioneringsförslagen i principbetänkandet.
Liksom i principbetänkandet framhåller OMUS den svåra
bristen på behöriga lärare för det aUmänna skolväsendet. Vårterminen 1977
besattes således 93 procent av vakanta tjänster med ej behöriga lärare. Våren
1976 var motsvarande andel 86 procent.
Vid lokaliseringen av musikläramtbildningen räknar OMUS
med att lärare skall utbildas i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i Piteå, Arvika
och Örebro. En del av utbildningen i Stockholm skall avse den rytmiklärarutbildning
som f. n. bedrivs vid Svenska Dalcroze-seminariet. Även i Göteborg och Malmö
skall utbUdning i rytmik ingå som ett alternativ i musiklärarutbildningen.
Utbildning av lärare i musik och annat ämne skall enligt förslaget bedrivas
förutom i Stockholm, Göteborg, Malmö och Piteå även i Linköping.
OMUS föreslår att musiklärarlinjen i utbyggt skick skall
omfatta 816 årsstudieplatser i ettämnesutbildning och 192 platser i tvåämnesutbildning.
De av OMUS föreslagna principerna för dimensionering och
lokalisering av musiklärarlinjen har mötts av en positiv remissopinion.
Även för musikerlinjen anger OMUS en totaldimensionering.
Kommittén förutsätter att fördelningen av utbildningsplatserna på
orkesterinstrument, insimment som piano och gitarr, sång och komposition m. m.
får avgöras på lokal nivå. OMUS föreslår sammanlagt 424 årsstudieplatser,
fördelade på 184 i Stockholm och 120 vardera i Göteborg och Malmö.
Nästan alla remissinstanser som har yttrat sig över
dimensioneringen anser liksom OMUS att musikerutbildning bör bedrivas på endast
tre orter och att utbildningskapaciteten i högre grad än nu bör anpassas tiU
arbetsmarknadens behov.
I de föreslagna särskilda linjerna, som OMUS kallar
linjeanknutna föreslår OMUS 40 årsstudieplatser vid musikerlinje och 90
platser vid musik lärarlinje.
Kommittén har vidare föreslagit sammanlagt 150 årsstudieplatser
i påbyggnadsutbildning, varav 60 platser inom sektorn för kultur- oeh informationsyrken
och 90 inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken.
OMUS har genomfört en undersöknmg av musiklivets behov av utbUdade.
Den ger underlag för en bedömning av utbUdningens dimensionering och
lokalisering. Kommitténs arbete i detta avseende har också lett till en bred
enighet bland remissinstanserna. Även jag anser att OMUS'
9 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 14
Prop. 1977/78:14 118
förslag
om dimensionering av utbildningen, tröts de tekniska brister som OMUS själv har
framhållit, är väl avvägt och bör ligga tUl grund för den fortsatta
planeringen. 1 likhet med vad som gäller för högskolan i övrigt får takten för
genomförandet av OMUS' dimensioneringsförslag prövas i det årliga
budgetarbetet.
När
det gäller musiklärarlinjen förordar jag att denna anordnas i Stockholm, där
även utbildningen vid Svenska Dalcroze-seminariet bör ingå, Göteborg och Malmö
samt i Arvika, Piteå och Örebro. Jag återkommer till frågan om villkoren för
att anordna musiklärarlinje på de orter där det nu finns musikpedagogisk
utbildning vid folkhögskola eller vid andra skolor som inte har statlig
huvudman.
Jag
anser således att det f. n. inte är aktueUt att förlägga musiklärarutbildning tUl
ytterligare en ort. Jag avser att vid min behandhng av den kompletterande
utbildningen på musikområdet ta upp de insatser på främst musiklärarområdet som
krävs utöver den förordade reguljära utbildningen.
Musikerlinjen bör anordnas
endast i Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt min mening är en ytterligare
spridning av musikerutbildning utesluten. Redan vid en fördelning av
utbildningen på de nuvarande tre orterna uppstår svårigheter. De rör
avvägningen mellan å ena sidan en någorlunda realistisk bedömning av
arbetsmarknadens behov och de studerandes möjligheter att få adekvat
sysselsättning och å andra sidan de krav på kvalitet i utbildningen som den musikaUska
sakkunskapen ställer. Svårigheterna gäller framför allt orkestermusikerutbildningen
i vUken det behövs tillräckligt många studerande för att alla
orkesterinstrument skall bli representerade. Vidare är orkestermusikerutbildningen
beroende av att de studerande på orkesterinstrumenten är så många att de i
varje fall i de högre årskurserna ges möjlighet tUl kontinuerlig övning i större
ensemble. På denna sista punkt är den musikaliska sakkunskapen inte enig,
delvis beroende på att man på olika orter har olika erfarenheter från sin
hittillsvarande musikerutbildning.
Enligt
min mening är det naturligt att de olika musikhögskolorna, med hänsyn till sina
skilda förutsättnmgar, har utvecklat olika arbetsformer och metoder i
orkestermusikutbildningen. De har också var och en från sina utgångspunkter
varit framgångsrika i detta arbete. Den fördelning av utbildningsplatser i orkestermusikemtbildning
som OMUS föreslår är också från de utgångspunkter jag här nämnt enUgt min
mening i huvudsak väl avvägd.
6.2.6
Organisatoriska och ekonomiska frågor
Riksdagen
har vid 1976/77 års riksmöte tagit ställning till indelningen i
högskoleenheter. 1 enlighet med beslutet har de förutvarande musikhögskolorna
i Göteborg och Malmö tUlsammans med andrå enheter bUdat universiteten i
Göteborg och Lund. UHÄ har i uppdrag att lämna förslag
Prop.
1977/78:14 119
om
den institutioneUa organisationen för de konstnärliga utbildningarna i
Stockholm, bland dem musikhögskolan. Uppdraget beräknas bli slutfört under
november månad innevarande år.
För de tidigare
musikhögskolorna i Göteborg och Malmö har således en omorganisation skett den 1
juli i år. Studieorganisationen har förändrats genom att provisoriska linjer
har inrättats för dessa enheters nuvarande utbildning. Den särskUda
ämnesutbildningen i musik (SÄMUS) som anordnas i Göteborg och Malmö liksom i
Piteå skaU fortfarande, till dess beslut har fattats på grundval av OMUS'
förslag, bedrivas som en försöksverksamhet med en särskild organisation. För
musikhögskolan i Stockholm betyder beslutet att omorganisationen skjuts upp
till budgetåret 1978/79.
Som jag redan har nämnt
föreslår OMUS att musiklärarlinjen skall anordnas i Arvika, Piteå och Örebro
och där ersätter den musikpedagogiska utbildningen vid FolkUga musikskolan
Ingesund, Framnäs folkhögskola och Örebro musikpedagogiska institut.
De båda förstnämnda
skolorna är f. n. folkhögskolor. Den nuvarande musikaliska yrkesutbildningen
vid dessa skolor får inom det nuvarande statsbidraget tUl folkhögskolan stöd
enligt särskilda bestämmelser som innebär statsbidrag för en lärartäthet av 8,0
lärartimmar per elevvecka. Folkhögskoleutredningen föreslår i sitt
remissyttrande över OMUS' förslag och i sitt slutbetänkande att
yrkesutbildningen vid de båda skoloma, i samband med att musiklärarlinjen
inrättas, organisatoriskt förs ut ur folkhögskolans ram. De allmänna
musiklinjer som finns vid de båda skolorna och som tillhör den förberedande
utbildningen bör emellertid enligt folkhögskoleutredningen även i
fortsättningen vara folkhögskoleutbildning. De båda skoloma och deras huvudmän
har i sina remissyttranden över OMUS' betänkande också utgått från att
högskoleutbildningen inte längre bör vara en del av folkhögskolan men att de
allmänna musiklinjerna bör ligga kvar. Huvudmannen för Framnäs folkhögskola
föreslår att högskoleutbUdningen blir statlig, medan Värmlands läns landsting,
som är huvudman för Folkliga musikskolan Ingesund, förordar ett fortsatt kommunalt
huvudmannaskap.
Huvudmän för Örebro
musikpedagogiska institut är Örebro kommun oeh Örebro läns landsting som helt
svarar för kostnaderna för institutets verksamhet. Från huvudmännens sida
förordas att utbildningen, när musiklärarlinjen kommer till stånd i Örebro,
får statlig huvudman.
Svenska
Dalcroze-seminariet, som har en stiftelse som huvudman, har i sitt
remissyttrande accepterat att utbUdningen vid seminariet på vissa angivna
villkor inordnas i musiklärarlinjen, i första hand i Stockholm. I samband
därmed bör utbildningen enligt seminariet få statiig huvudman.
För
egen del anser jag att musiklärarlinje bör anordnas vid de berörda folkhögskolorna.
De organisatoriska formema för denna utbildning får prövas i förhandlingar med
respektive huvudmän.
Prop.
1977/78:14 120
Den
rytmiklärarutbildning som bedrivs vid Svenska Dalcroze-seminariet bör inordnas
i musiklärarlinjen i Stockholm. Även i detta fall fordras förhandlingar mellan
staten och huvudmannen för seminariet. Förhandlingarna med huvudmännen för
Folkliga musikskolan Ingesund, Framnäs folkhögskola och Svenska Dalcroze-seminariet
bör bedrivas med sikte på att omorganisationen skall kunna träda i kraft den 1
juli 1978. Jag förordar vidare att musiklärarutbUdning förläggs också tiU
Örebro. En fömtsättning är därvid att en överenskommelse om de ekonomiska
villkoren härför kan träffas med huvudmännen för Örebro musikpedagogiska institut.
Det bör få ankomma på regeringen att besluta om hur var oeh en av de fyra nu
nämnda musiklärarlinjerna organisatoriskt skall inordnas i viss
utbildningsform. Som jag nyss angav kommer frågan härom att behandlas vid
förhandlingarna med huvudmännen. Jag avser dock att föreslå regeringen att
återkomma till riksdagen om organisationen av någon av utbildningslinjerna
skulle kräva lösningar som i mera väsentliga avseenden avviker från vad som
eljest gäller inom högskolan.
OMUS
behandlar också vissa andra utbildningar på musikområdet bl. a. den som f. n.
bedrivs av två skolor med anknytning till studieförbund, nämligen dels
Stockholms musikpedagogiska institut, som är knutet till Studieförbundet Vuxenskolan,
dels ÄBF:s folkUga musikskola i Motala. Det berörs inte i OMUS' direktiv. OMUS
menar emellertid att det inte går att bortse från dessa skolor i det fortsatta
reformarbetet eftersom deras utbildning i viss mån är en parallell tUl den
lärarutbildning som den StatUga högskolan enligt förslaget skall svara för. OMUS
anser därför att frågan om skolornas anknytning till högskolan bör prövas i
samband med kommitténs övriga förslag. Båda skoloma är exempel på möjligheterna
att inom studieförbunden ta intressanta initiativ och göra experiment som hela
tiden kan förnyas och förändras. Stockholms musikpedagogiska institut ger
genom sin verksamhet vad OMUS ser som ett åskådningsexempel på hur en
kompletterande utbildning i framtidens högskola bör bedrivas. Ätt utbildningen
har tiUkommit kan, menar OMUS, delvis ses som en följd av att den hittiUsvarande
högskoleutbildningen i musik inte har kunnat möta utbildningsbehovet på
området.
Med
hänsyn tiU de båda skolornas anknytning till studieförbund anser OMUS att
frågan om deras framtida ställning i första hand bör hänskjutas till folkbUdningsutredningen.
Frågan tas upp i folkbUdningsutred-ningens yttrande i vUket utredningen framför
sin uppfattning att studieförbunden även i fortsättningen bör ha möjligheter
att svara för viss egen utbildning på musikområdet. Utredningen kommer att
pröva frågan om verksamheten vid Stockholms musikpedagogiska institut och ABF:s
folkliga musikskola i Motala utifrån en sådan grundsyn. Först i ett senare
skede kan utredningen ta ställning tUl förslaget att eventuellt anknyta vissa
delar av skolornas verksamhet tUl högskolan.
För
egen del anser jag att den av folkbildningsutredningen föreslagna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:14 12i
proceduren
bör följas.
OMUS
anser att ett viktigt inslag i en reform av musikutbUdnmgen är en ny
tjänsteorganisation. 1 principbetänkandet anger OMUS några av de principer på
vilka en tjänsteorganisation bör byggas upp och som bör ligga till grund för en
detaljutformning av denna. För lärartjänster bör enligt OMUS gälla principen
att lärarresurserna skall kunna användas så fritt som möjligt. För att
förverkliga detta föreslås bl. a. att lärartjänst skall kunna omfatta annat än
direkt undervisning, nya regler för fördelning av lärarnas arbetstid,
möjlighet att dela lärartjänst meUan olika läroanstalter m. m. Vidare ingår i
förslaget att lärare i sin tjänst skaU kunna kombinera arbete inom utbildningen
med yrkesverksamhet utanför skolväsendet. OMUS anser också att vissa nya
funktioner måste beaktas i tjänsteorganisationen, bl. a. yrkes- och
studievägledning samt praktik- och kursverksamhet. Den pedagogisk-administrativa
ledningen bör förstärkas.
Jag
vill erinra om att regeringen nyligen har beslutat att tjänsteorganisationen
för lärare i högskolan skall utredas. 1 direktiven för lärartjänstutredningen (U
1977: 04) berörs flertalet av de principiella förändringar som OMUS genom sitt
förslag vill åstadkomma för musikutbildningen. Det gäller således frågor som
bör prövas för högskolan som helhet. För en stor del av OMUS' förslag gäller
alltså att de kommer att behandlas i detta utredningssammanhang. I avvaktan på
lärartjänstutredningens förslag torde vissa provisoriska anordningar på den
tjänsteorganisatoriska sidan få vidtas. Dessa frågor bereds f. n. inom
regeringskansliet. Avsikten är att de provisoriska anordningar som fordras
skall kunna genomföras samtidigt med reformen.
OMUS
framhåller att de ekonomiska resurser som hittills har avsatts för musikutbUdningen
är otillräckliga för att utbUdningen på de föreslagna utbildningslinjerna
skall kunna fungera som kommittén har avsett. Inom vissa delar av utbildningen
som har reformerats efter år 1970 har resurserna för undervisningen ökats. F. n.
är således skillnaderna i kostnader per studerande mellan oUka delar av
utbildningen ganska stora. En av de viktigaste ekonomiska konsekvenserna av en
reform bör enligt OMUS var att resurserna ökar så att en adekvat undervisning
kan erbjudas inom alla delar av utbildningen.
Även
jag anser att en förstärkning av resurserna för musikutbildningen är befogad.
Omfattningen av denna får på sedvanligt sätt prövas i det årliga budgetarbetet.
De ökade resurser som jag är beredd att tUlstyrka för nästa budgetår kommer att
framgå av budgetpropositionen för budgetåret 1978/79.
Jag
delar OMUS' uppfattning att reformen av den högre musikutbildningen innebär så
pass genomgripande förändringar att den behöver förberedas genom fortsatta
centrala insatser och ett fortsatt planeringsarbete på central nivå. Det bör
ankomma på UHÄ att överta och fullfölja det arbete som OMUS hittills har svarat
för. Jag kommer att i annat samman-
Prop.
1977/78:14 122
häng
föreslå regeringen att ge UHÄ ett särskilt uppdrag av den innebörden.
Uppdragets innehåll och karaktär kommer att i stor utsträckning bestämmas av de
riktlinjer för reformen som riksdagen fastställer med anledning av denna proposition.
6.3
Fiirberedande musikutbildning
Eftersom
det i huvudsak är den statliga högskoleutbUdningen som skapar behovet av
förberedande utbUdning bl. a. genom att ange förkunskapskraven måste staten
enligt OMUS ta ett övergripande ansvar också för denna del av utbUdningsgången.
Detta är en ståndpunkt som remissopinionen delar.
Genom
att utgå från de möjligheter som finns inom redan existerande verksamhetsformer
har kommittén sökt definiera vad som är förberedande musikutbUdning. Denna
består av musiklinjen i gymnasieskolan, folkhögskolans lägre musikkurser,
kommunala musikskolan, studieförbundens musikcirklar, kurser m. m. anordnade
av olika organisationer och slutligen privatstudier.
OMUS
konstaterar att formerna för den förberedande musikutbildningen är
svåröverskådliga och organisatoriskt osammanhängande, att den regionala
fördelningen är mycket ojämn och att skUlnaderna i ekonomiska villkor för
deltagarna är stora. Enkäter som OMUS har låtit genomföra bland studerande
inom högskoleutbildningen visar att dyrbar privatundervisning for en mycket
stor andel har varit om inte den enda så ändå en av de viktigaste formerna för
förberedelse.
OMUS anser att en
förbättring av förhåUandena är nödvändig. Det övergripande statliga ansvaret
för den förberedande utbildningen bör komma till uttryck genom en stor ökad
satsning på musiklinjen i gymnasieskolan som enligt OMUS bör utgöra stommen i
utbildningssystemet. Samtidigt bör folkhögskolans verksamhet på området få stöd
för att utvecklas. Jämsides med de allmänt kulturpolitiska motiven för den kommunala
musikskolan bör, menar OMUS, dess roll i den förberedande utbildningen beaktas
när frågan om statsbidrag till musikskolan bedöms. Möjligheterna att använda
musikcirklar för olika slags nya initiativ och experiment som ett led i den
förberedande utbildningen bör uppmärksammas. I sig är detta enligt OMUS ett
skäl för en översyn av statsbidragsvillkoren för musikcirklar. En ökad
satsning bör göras på oUka slags kursverksamhet.
OMUS
anser att det bör vara högskolans uppgift att hålla sig kontinuerligt
underrättad om de möjligheter tUl förberedande musikutbildning som finns. De
som söker till högskoleutbildningen i musik bör, enligt kommittén, inom
högskolan få information om kraven på förberedelser och förkunskaper.
För
egen del kan jag i stort instämma med den bedömning som OMUS
Prop.
1977/78:14 123
gör
om den förberedande utbUdningens betydelse både för utbUdningen på högskolenivå
och för de studerande. De resultat och den kvalitet som kan uppnås i utbUdningen
på högskolenivå beror i stor utsträckning på hur väl förberedda de sökande är
för högskoleutbildningen. Den förberedande musikutbildningen har också en yrkesorienterande
funktion. Det är där som eleverna kan pröva sitt musikintresse och sitt
musikaliska kunnande samt få möjlighet att bedöma sina fömtsättningar för
vidare studier och framtida yrkesverksamhet på området.
I
regeringens beslut den 30 december 1976 om riktiinjer för en prövning av
frågor om behörighet, urval och antagning till hÖgskoleutbUdning på
kulturområdet angavs bl. a. att den förberedande musikutbildningen måste
uppmärksammas mera än hittills. EnUgt riktlinjerna finns det anledning alt i
större utsträckning än vad som hittills har skett se den förberedande
utbildningen som ett led i en samlad utbildningsgång. Det är uppenbart, sägs
det vidare i riktlinjerna, att det finns behov av förändringar och
förbättringar i möjligheterna tUl förberedande konstnärlig utbUdning och av UtbUdningen
som sådan. Sådana förändringar tar emellertid tid att genomföra och måste under
alla omständigheter föregås av ett visst utredningsarbete. Därför har
riktlinjerna för den aktuella prövningen av behörighets- och antagningssystemet
utformats så att arbetet skall bygga på de förhållanden som nu gäller i fråga
om den förberedande utbildningen. Förändringar och förbättringar av denna
utbildning får prövas allteftersom utredningsmaterial och förslag läggs fram.
Arbetet
med att kartlägga och sprida information om möjligheterna till förberedande
musikutbildning som uppfyller de särskilda förkunskapskraven är enligt min
mening en naturUg uppgift för högskolan.
En förstärkning av den
förberedande musikutbildningen bör ske successivt. Insatserna bör göras på ett
sätt som tar hänsyn till att förberedande musikutbildning, som också OMUS
visar, kan ske i många olika former där den ena typen av förberedande
utbildning kompletterar den andra inom en region. En riktpunkt för insatserna
är att de skall medverka till en bättre regional fördelning av utbildning.
Den
tvååriga musiklinjen i gymnasieskolan, som i form av försöksverksamhet har
funnits sedan budgetåret 1971/72, anordnas f. n. på fem orter i landet,
nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad och Härnösand. Som framgår av
1977 års budgetproposition (prop. 1976/77: 100 bil. 12 s. 311 och 316) har
skolöverstyrelsen (SÖ) utvärderat försöksverksamheten. SÖ har föreslagit att
försöksverksamheten avvecklas successivt genom att linjen permanentas. I SÖ:s
förslag ingick en utökning av musiklinjen till ytterligare orter samt också
vissa förändringar av timplanen för den tvååriga linjen. Vidare föreslog SÖ
att en högre specialkurs i musik skulle inrättas i anslutning till linjen. Med
anledning av SÖ:s förslag har under innevarande budgetår en högre specialkurs i
musik tillkommit på tre av de orter som har musiklinje. I övrigt fortsätter
försöks-
Prop.
1977/78:14 124
verksamheten
i samma form och omfattning som tidigare. En eventuell utvidgning av
verksamheten får prövas i det årliga budgetarbetet.
Jag
delar OMUS' uppfattning att musiklinjen i gymnasieskolan är en betydelsefull
del i den förberedande musikutbUdningen. Jag anser emellertid inte att
musiklinjen bör ses som en stomme i denna på det sätt som OMUS menar, dvs. att
musiklinje måste finnas i varje län och en högre specialkurs på varje större
ort. Förekomsten av musiklinjer vid folkhögskola bör särskUt beaktas när man
planerar den förberedande musikutbUdningen. Jag anknyter här tUl vad jag har
sagt i inledningen om folkhögskolans roll. Folkhögskolan har bl. a. den
fördelen att dess musikundervisning når andra kategorier av studerande än vad
musiklinjen i gymnasieskolan i regel gör.
I propositionen om
folkhögskolan framhöll jag att jag anser att special-linjerna inom
kulturområdet, bl. a. i musik, liksom andra folkhögskcle-kurser bör ha som
grundläggande mål att främja deltagarnas personliga och sociala utveckling.
Dock bör speciallinjerna även i fortsättningen kunna spela en betydande roll
dels för utbUdningen av ledare inom folkrörelsemas, studieförbundens och
kommunernas verksamhet, dels som förberedelse för högre studier. I
propositionen förordade jag också att folkhögskolan skulle få fortsatt stöd tUl
musikundervisningen i form av extra resurser för ökad lärartäthet.
Folkhögskoleutredningen hade räknat med att musikutbUdningen behöver resurser
motsvarande en lärartäthet av 4,0 lärartimmar per elevvecka och att det extra
bidraget skulle räknas på 20 000 elevveckor. Med hänsyn till de många
remissinstanser som har ansett den föreslagna volymen otillräcklig eller, Uksom
OMUS, har vänt sig mot principen om en fast övre gräns för det extra bidraget
förordade jag i propositionen att volymen av de musikkurser till vilka extra
statsbidrag skall utgå skulle faststäUas genom årUga beslut. För budgetåret 1977/78
förordade jag att 25 000 elevveckor skulle berättigas till extra bidrag (prop.
1976/77: 55 s. 178). Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen i
propositionen.
Den
kommunala musikskolan har hittUls varit helt beroende av den enskilda kommunen
i fråga om inriktning och resurser. Genom det arbete på central nivå som har
gjorts av Svenska kommunförbundet finns det numera gemensamma riktlinjer för
planeringen av arbetet inom musikskolan. Av dessa riktlinjer framgår att
musikskolans huvuduppgift är att ge frivUlig individualiserad musikundervisning
utöver den som anordnas inom det allmänna skolväsendet. Målen för
undervisningen är i första hand allmänna men i dem ingår även att elever med
särskilt stort musikintresse och goda fömtsättningar skall erhåUa sådan
undervisning som kan ligga till grund för högre musikutbUdning.
Riksdagen
har vid flera tillfällen behandlat motionsförslag om statsbidrag tiU den
kommunala musikskolan (UbU 1976/77: 16). I anslutning till behandlingen av
regeringens proposition om skolans inre arbete beslöt
Prop. 1977/78:14 125
riksdagen
att uttala att en ökning av den statliga förstärkningsresursen inom det nya
statsbidragssystemet för grundskolan är angelägen i syfte att ge den kommunala
musikundervisningen ett visst statligt stöd. Möjligheterna för en sådan ökning
av förstärkningsresursen prövas f. n. inom regeringskansliet i samband med
beredningsarbetet för en proposition om nytt statsbidrag för det allmänna
skolväsendet. Statsrådet Mogård avser att återkomma tiU regeringen i denna
fråga.
Vad gäller musikcirklarnas
roll i den förberedande utbildningen tUlhör den de frågor som f. n. behandlas
av folkbUdningsutredningen. Denna har bl. a. till uppgift att pröva om och i
vilken utsträckning folkbildningen skall omfatta utbildning vars mål eller
utformning bestäms av andra än dem som medverkar i folkbildningsarbetet. Enligt
OMUS skulle musikcirklarna som en del i den förberedande utbildningen bl. a.
tjäna syftet att ge behörighet för fortsatta studier. Därav följer att målet
för denna utbildning och de krav som måste ställas på den bestäms av
högskolemyndigheter. Jag är således inte nu beredd att ta ställning till
musikcirklarnas roll i den förberedande utbildningen.
Frågan om Kopparbergs läns
landstings högre musikskola bör enligt min mening prövas särskUt. Jag
återkommer till regeringen med förslag om att ge SÖ i uppdrag att göra denna
prövning.
OMUS nämner problemet med
att de sökande till högre musikutbUdning måste fylla kraven både på allmän
behörighet och på musikaliska förkunskaper. Detta problem ligger inom ramen för
de direktiv som har givits till utredningen (U 1976: 10) om den gymnasiala utbUdningen.
OMUS har också tagit upp
de studiesociala problemen för de elever som deltar i förberedande
musikutbildning i kommunal musikskola eller studieförbund. Jag viU i detta
sammanhang erinra om det arbete som bedrivs i studiestödsutredningen (U 1975:
16). Denna har i juni 1977 avlämnat ett principbetänkande Studiestöd.
Alternativa utvecklingslinjer (SOU 1977: 31). Jag avser att senare återkomma tiU
regeringen med förslag till ytterUgare direktiv för utredningens fortsatta
arbete.
De synpunkter som OMUS
anför beträffande skolans allmänna musik-undervisning får beaktas i
läroplansarbetet för gmndskolan. Motsvarande frågor för musikverksamheten i
förskola och fritidshem ankommer på resp. huvudmän.
6.4
Kompletterande utbildning på musikområdet
1
samband med en reform på musikutbildningens område är det nödvändigt, anser OMUS,
att också beakta behovet av kompletterande utbildning. Jag delar denna
uppfattning. I begreppet kompletterande utbildning räknar jag då in både fortbUdning
och vidareutbUdning samt oUka slags kurser som har karaktär av musikpedagogiska
utvecklingsprojekt.
Prop. 1977/78:14 126
Ett stort antal remissinstanser anser att de största
behoven av kompletterande utbildning finns på musiklärarområdet. Detta
sammanhänger främst med den stora bristen på musiklärare i gmndskola och
gymnasieskola. Riksdagen har vid 1976/77 års riksmöte fattat beslut om att fr.
o. m. innevarande budgetår återuppta en särskUd utbildning för icke-behöriga
musiklärare i skolväsendet, den s. k. SMU-utbildningen, och att utöka den
särskilda ämnesutbildningen i musik (SÄMUS) med sammanlagt 24 platser för särskUda
grupper av studerande (prop. 1976/77: 59, UbU 1976/77: 20, rskr 1976/77: 264).
Statsrådet Mogård återkommer till regeringen i samband med nästa års
budgetproposition med en redovisning av erfarenheterna från denna utvidgning av
den kompletterande utbildningen. OMUS nämner också en rad andra behov av
kompletterande utbildning på musiklärarområdet.
På musikerområdet är det framför allt jazzmusikernas
organisationer som framhåller att behovet av kompletterande utbUdning är
avsevärt mycket större än behovet av reguljär, längre utbildning. De ekonomiska
möjligheterna för frilansmusiker utan fast anställning att delta i kompletteringskurser
är mycket begränsade. Svenska musikerförbundet framhåller att detsamma gäller
även fast anställda musiker som i allmänhet inte har möjlighet att delta i
fortbildning inom ramen för sin tjänstgöring.
Fortbildningen
av lärarna inom den högre musikutbildningen är enligt OMUS avgörande för möjUgheterna
att genomföra en reformering av denna utbUdning. Sådan fortbUdningsverksamhet
har redan satts igång med hjälp av de särskilda medel för musikpedagogisk
utvecklings- och försöksverksamhet som riksdagen har anvisat under senare år
och som OMUS har haft i uppdrag att fördela. Fortbildningen måste emellertid enligt
kommittén intensifieras, framför allt under året före reformen.
Enligt min mening är det angeläget att det i den fortsatta
planeringen av reformen också finns utrymme för att planera insatser av det
slag det här är fråga om. När det gäUer fortbildning av lärare på högskolenivå
bör den verksamhet som OMUS nu bedriver fortsätta och följas upp av UHÄ. Jag
vill erinra om att medel härför redan innevarande budgetår kan disponeras
under anslaget Forskning och utveckUngsarbete för högskoleutbildning m. m. För
medel budgetåret 1978/79 avser jag att återkomma till regeringen med förslag.
För den
kompletterande utbildningen i övrigt behövs det enligt min mening en planering
som bygger på en inventering av vilken kompletterande utbildning som redan
finns och en kartläggning av behoven. Det bör ankomma på vederbörande
högskolemyndigheter att bestämma i vilka former arbetet skall bedrivas. Därvid
finns det anledning att fortsätta den diskussion som OMUS har inlett i
organisatoriska frågor, bl. a. om ansvarsfördelningen mellan högskolan,
folkhögskolan och andra kursanordnare när det gäller den kompletterande utbUdningen.
Det bör beaktas att ansvaret för fortbUdningen av skolans lärare åvilar fortbildningsorga-
Prop.
1977/78:14 127
nisalionen
för skolväsendet. Jag erinrar också om vad jag har sagt i inledningen om
principerna för samarbetet högskolafolkhögskola.
Den
kompletterande utbUdningen bör i första hand avse musiklärarområdet där
behoven är störst. Jag har redan slagit fast att den föreslagna
dimensioneringen av musiklärarlinjen inte är beräknad för att täcka behovet av
kompletteringsutbildning.
Statsrådet
Mogård avser att återkomma till regeringen med förslag om viss kompletterande
utbildning i nästa års budgetproposition. När det gäller musikerlinjen anser
jag att dimensioneringen genom förslaget om s. k. linjeanknutna kurser är
beräknad på ett sätt som i stor utsträckning tar hänsyn till behovet av i varje
fall längre, kompletterande utbildning.
OMUS
har föreslagit att någon form av "studiestipendier" skall inrättas för
frilansmusiker m. fl. som deltar i kompletteringskurser. Jag erinrar om att
konstnärsnämnden redan nu har möjlighet att bevUja konstnärsbidrag för
motsvarande ändamål.
6.5
Musikpedagogiskt utvecklingsarbete
Stödet
till det musikpedagogiska utvecklingsarbetet bör enligt OMUS öka. Kommittén
föreslår att en dokumenteringsverksamhet och ett systematiskt utvecklingsarbete
på det musikpedagogiska området påbörjas. Förslaget innebär bl. a. att en
professur i tillämpad musikpedagogik och ett dokumentationscentrum inrättas.
Enligt vissa remissinstansers mening kan den praktisk-metodiska inriktningen av
den föreslagna professuren ifrågasättas. Några remissinstanser föreslår en
annan lösning än en enstaka forskartjänst på hög nivå. Uppgifterna och
arbetsformerna för det föreslagna dokumentationsorganet behöver också
analyseras ytterligare. Mot denna bakgrund måste enligt min mening OMUS'
förslag i dessa avseenden övervägas ytterligare. Jag utgår från att detta sker
i det fortsatta planeringsarbetet. Det bör vara en uppgift för UHÄ att lägga
fram förslag i dessa frågor.
Ätt
ställningstagandet på detta sätt skjuts upp utgör inget hinder för att inom
ramen för det fortsatta planeringsarbetet inom UHÄ anlita expertis som kan
arbeta med de uppgifter som OMUS har funnit angelägna. De resurser som redan
står till förfogande för pedagogiskt utvecklingsarbete inom både skolans och högskolans
område kan användas.
Prop. 1977/78: 59 128
7
HEMSTÄLLAN
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att
1.
godkänna de riktlinjer för en
reform av utbildningen på musikområdet som jag har förordat,
2.
besluta att musikerlinjen skall
få inrättas inom sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken,
3.
godkänna de riktlinjer för
lokalisering och dimensionering av musikutbildningen som jag har förordat,
4.
bemyndiga regeringen att
besluta om organisationen av musiklärarlinjerna i Framnäs, Ingesund, Stockholm
och Örebro i enlighet med vad jag har anfört.
8
BESLUT
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop.
1977/78: 59 129
Innehållsförteckning
Propositionen
................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... 1
1
INLEDNING ..................................................... 3
2
NULÄGE ...................................................... 6
2.1
Utgångspunkter för
beskrivningen..................... 6
2.2
Den förberedande
musikutbildningen .............. 6
2.3
Musikutbildning på
högskolenivå ..................... .... 9
2.4
Kompletterande utbUdning på
musikområdet ...... .. 10
3 UTREDNINGENS PRINCIPBETÄNKANDE
................... .. 11
3.1
Musiken i samhället....................................... 11
3.2
Mål och riktlinjer........................................... 17
3.3
Konsekvenser för
musikutbildningen utvecklingsbehov och planeringsproblem 20
3.4
Utbildning efter musiklivets
behov.................... .. 23
3.4.1
Yrkesroller i musiklivet............................. .. 23
3.4.2
Studieorganisation ............................... 24
3.4.3
Sambandet utbildning
yrkesliv ............. .. 28
3.4.4
Utbildningslinjernas
konstruktion ........... 29
3.4.5
Pedagogiska och metodiska
riktlinjer........... 32
3.4.6
Studietid ............................................ 34
3.4.7
Behörighet oeh antagning......................... 34
3.4.8
Redovisning av utbUdningens
resultat......... .. 35
3.5 Musikutbildningen
i högskolan ......................... .. 36
3.5.1
Utbildningsplaner ................................ .. 36
3.5.2
Organisation av verksamheten.................. 36
3.5.3
Tjänsteorganisation ........................... 37
3.5.4
Samplanering och samordning................... 38
3.6 Dimensionering
och lokalisering av högskoleutbildningen . . 39
3.6.1
Totaldimensionering ............................. .. 39
3.6.2
Förutsättningar för
lokaliseringen ............ 40
3.6.3
UtbUdning vid icke-statiiga
skolor ............. .. 41
3.6.4
UtbUdning utanför direktivens
ram............. 42
3.6.5
Lokalisering av allmänna
utbildningslinjer år 1982 .. 42
3.7 Förberedande
utbildning................................. .. 43
3.7.1
Musikundervisningens onda
cirkel ............. .. 43
3.7.2
Den egentliga förberedande
musikutbildningen behovet av förstärkning och samordning 44
3.8
Kompletterande utbildning............................... .. 46
3.9
Genomförande och
kostnadsberäkningar ........... .. 48
4
UTREDNINGENS DIMENSIONERINGSBETÄNKÄNDE
.. 49
5
REMISSYTTRANDEN............................................ .. 52
5.1
Musiken i samhället....................................... .. 52
5.2
Mål och riktiinjer........................................... .. 59
5.3
Konsekvenser för
musikutbildningen utvecklingsbehov och
planeringsproblem
.................................. .. 62
5.4 UtbUdning
efter musiklivets behov 68
5.4.1
Yrkesroller i musiklivet............................. .. 68
5.4.2
Studieorganisation ............................... 70
Prop. 1977/78: 59 130
5.4.3
Sambandet utbildning yrkesliv................ 74
5.4.4
UtbUdningslinjernas
konstruktion................ 77
5.4.5
Pedagogiska och metodiska riktUnjer.......... .. 81
5.4.6
Studietid ........................................... .. 82
5.4.7
Behörighet och antagning........................ .. 83
5.4.8
Redovisning av utbildningens
resultat......... .. 83
5.5 Musikutbildningen
i högskolan ........................ .. 83
5.5.1
Utbildningsplaner ................................. .. 83
5.5.2
Organisation av verksamheten.................. 84
5.5.3
Tjänsteorganisation ........................... 85
5.5.4
Samplanering och samordning................... 86
5.6 Dimensionering
oeh lokalisering av högskoleutbildningen .. 88
5.6.1
Totaldimensionering ............................. 88
5.6.2
Olika lokaliseringsproblem ..................... 90
5.6.3
Utbildning vid icke-statliga
skolor ............. 92
5.6.4
Utbildning utanför direktivens
ram.............. 93
5.6.5
Lokalisering av allmänna
utbildningslinjer år 1982 .. 94
5.7 Förberedande
musikerutbUdning ................... 95
5.7.1
Musikundervisningens onda
cirkel ............. 95
5.7.2
Den egentliga förberedande
musikutbildningen behovet av förstärkning och samordning 95
5.8
Kompletterande utbildning............................... 98
5.9
Genomförande och
kostnadsberäkningar ........... 102
6 FÖREDRAGANDEN .......................................... 103
6.1
Inledning ................................................. 103
6.2
HÖgskoleutbUdning på
musikområdet ............. 106
6.2.1
Ansvarsområde och mål för
utbildningen ..... 106
6.2.2
Studieorganisation och
studietid .............. 109
6.2.3
Pedagogiska frågor................................. 115
6.2.4
Antagning, betyg m. m............................ 116
6.2.5
Dimensionering och lokalisering
................. 117
6.2.6
Organisatoriska och ekonomiska
frågor .... . 118
6.3
Förberedande musikutbildning ....................... 122
6.4
Kompletterande utbildning på
musikområdet ...... 125
6.5
Musikpedagogiskt
utvecklingsarbete ................ 127
7
HEMSTÄLLAN .................................................. 128
8
BESLUT ........................................................ 128
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770257
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
38 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (38)
38 kopplingar i 20 dokument.
- Prop. 1984/85:122 om lärarutbildning för grundskolan m.m. s. 17 i texten
- Bet. 1981/82:UbU9 om musiklärarutbildning i Piteå s. 1 i texten
- Prop. 1981/82:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1982/83 s. 456 i texten
- Skr. 1981/82:75 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen s. 73 i texten
- Prop. 1980/81:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1981/82 s. 492 · s. 497 i texten