med anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m.
41 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:152, med anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m.
Dokumentets text
Prop.
1977/78:152 Regeringens proposition
1977/78:152
med
anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m.;
beslutad
den 6 april 1978.
Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av
föredragandens hemställan.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
BO
TURESSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner den av internationeUa
arbetsorganisationen (ILO) antagna konventionen (nr 147) om minimuiormer i
handelsfartyg. Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att yttra sig
över den av ILO antagna rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i
handelsfartyg.
1
Riksdagen 1977/78. I saml Nr 152
Prop. 1977/78:152
Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-04-06
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, UUsten, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo,
Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén
Föredragande:
statsrådet Turesson
Proposition
med anledning av ILO-konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m.
1
Inledning
Genom
sm anslutning till Nationemas förbund den 9 mars 1920 inträdde Sverige som
medlem av intemationeUa arbetsorganisationen (ILO).
Organisationens
beslutande församling intemationella arbetskonferensen sarmnanträder
normalt i juni varje år. För behandling av frågor rörande sjöfolkets
arbetsförhållanden har vid olUca tillfällen i organisationens historia
sammanträtt s, k. sjöfartskonferenser. Det nionde konferenssammanträdet ägnat
sjöfartsfrågor ägde rum i oktober 1976.
Arbetskonferensen
kan enligt artikel 19 i organisationens stadga beträffande förslag, som har
förts upp på dess dagordning, besluta antingen om en internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller om en
rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt men
utan den bindande karaktär som tillkommer en ratificerad konvention. Om
beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då
det gäller en begäran om utredning, bmkar det ges formen av en resolution.
Varje
medlem skall inom ett år (undantagsvis arton månader) från avslutandet av ett
konferenssammanträde underställa antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för lagstiftning eller andra
åtgärder. Varje medlem har vidare skyldighet att underrätta intemationella arbetsbyråns
generaldirektör om de åtgärder, som har vidtagits för att underställa
konventioner vederbörlig myndighet, liksom om de åtgärder som har vidtagits i
övrigt. Medlem, som inte har ratificerat viss konvention, skall tid efter
annan till
Prop. 1977/78:152 3
internationella arbetsbyråns generaldirektör avge
redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende på de i konventionen
behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens bestämmelser har genomförts
eller avses att genomföras genom lagstiftning, administrativa åtgärder,
kollektivavtal eller på annat sätt. Redogörelse skall också lämnas angående de
omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratifice-ringen av konventionen.
Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer med det tillägget att
redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommendationer, som
har befunnits eller kan befinnas erforderliga vid antagande eller tillämpning
av dem.
IJe konventioner och rekommendationer, som har beslutats
av ILO, skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare. Varje ratifikation
av en sådan konventlon skall delges Förenta nationernas generalsekreterare för
registrering i enlighet med bestämmelsen 1 artikel 102 av Förenta nationernas
stadga.
Internationella arbetskonferensens sextioandra sammanträde
(ILO:s nionde sjöfartskonferens) hölls i Geneve under tiden den 1329 oktober
1976. Konferensen hade föregåtts av en förberedande teknisk sjöfartskonferens
i oktober 1975. I konferensen deltog delegationer från 78 av ILO:s 132
medlemsstater samt representanter för mellanstatliga och intemationella icke statiiga
organisationer. Sverige deltog i konferensen med en fullständig delegatlon,
dvs. två regerings-, ett arbetsgivar-och ett arbetslagarombud.1
' Genom beslut den 2 september 1976 hade regeringen utsett
följande personer att delta i ILO:s nionde sjöfartskonferens, nämligen
för regeringen: som ombud generaldirektören Lennari
Johansson, sjöfartsverket, och departementsrådet Bertil Voss,
kommunikationsdepartementet, som experter och ersättare för ombuden
hovrättsrådet Lennart Sjöstedt, kommunikationsdepartementet, och
departementssekreteraren Bengt Lidal, arbetsmarknadsdepartementet, samt som
experter sjösäkerhetsdirektören Per Eriksson och avdelningsdirektörerna
Bengt-Erik Stenmark och Lars Tygesen, alla hos sjöfartsverket,
departementssekreteraren Jan Hyllengren, kommunikationsdepartementet, förste
byråsekreteraren Lennart Revborn, arbetsmarknadsstyrelsen, och
ambassadsekreteraren Dag Ahlander, Sveriges ständiga delegation hos de internationella
organisationerna i Geneve;
för redarna: som ombud verkställande direktören i Sveriges
redareförening Nils Grenander, som expert och ersättare för ombudet sjökaptenen
Lars Baecklund, Sveriges redareförening, och som experter sjöingenjören Sune Johanson,
Sveriges redareförening, sjökaptenen Hans Loven, Broströmskoncernen, samt
ombudsmannen Ragnar Hurdén, Rederiföreningen för mindre fartyg;
för de ombordanställda: som ombud avtalssekreteraren Per
Wahlström, Svenska sjöfolksförbundel, och som experter förbundsombudsmännen
Nils Martinsson och Jan Erik Olsson, båda i Svenska sjöfolksförbundet, ombudsmannen
Thorbjöm Carlsson, Landsorganisationen i Sverige, verkställande direktören
Karl Rude, Sveriges fartygsbefälsförening, och f. d. verkställande direktören
Knut Hadrup, Svenska maskinbefälsförbundet.
I konferensen deltog de utsedda personerna med undantag av
Tygesen, Hyllengren, Grenander och Hurdén. På begäran av redarnas fungerande
ombud anmäldes senare sjökaptenen Lars Cronberg, Salénrederierna ÄB, som expert
i redaredelegationen. Eriksson anmäldes under sammanträdets gäng som ersättare
för regeringsombuden och Johanson som ersättare för redareombudet.
Prop. 1977/78:152 4
Konferensens
dagordning upptog följande ämnen.
I.
Generaldirektörens rapport.
II.
Revision av 1949 års konvention
(nr 91) om semester för sjöfolk mot bakgmnd av bl. a, 1970 års konvention (nr
132) om semester.
III.
Skydd av sjöfarande ungdom.
IV.
Anställningstrygghet för
sjöfolk.
V.
Undermåliga fartyg, i synnerhet
sådana under bekvämlighetsflagg.
I de
ämnen som hänför sig till punklema II V på dagordningen antog
konferensen intemationella instmment, vilka enligt artikel 19 i organisationens
stadga skall underställas riksdagen, nämligen
1.
konvention (nr 146) om semester
för sjöfolk,
2.
rekommendation (nr 153) om
skydd för unga sjömän,
3.
konvention (nr 145) om
kontinuitet i sysselsättningen för sjöfolk,
4.
rekommendation (nr 154) i samma
änme,
5.
konvention (nr 147) om
miniminormer i handelsfartyg,
6. rekommendation
(nr 155) om förbättring av normer i handelsfar
tyg-
Regeringen har i proposition 1977/78: 51 behandlat instrumenten un
der 14. Riksdagen har den 15 febmari 1978 tagit ställning till dessa
(AU 1977/78: 26, rskr 1977/78:133). Instmmenlen under 5 och 6 har
krävt ett vidlyftigare remissförfarande. Jag har därför, efter samråd med
chefen för arbetsmarknadsdepartementet, utayttjat den respit som med
ges enligt artikel 19 i ILO:s stadga. Respiten innebär att medlem skall
underställa vederbörande myndighet antagna konventioner och rekom
mendationer för åtgärder senast inom arton månader efter avslutandet
av det konferenssaimnanträde vid vilket resp. instmment antogs.
Konventionen
nr 147 antogs av internationella arbetskonferensen med 160 röster mot O och 67
nedlagda och rekommendationen nr 155 med 211 röster mot O och 15 nedlagda. För
de båda instrumenten röstade samtiiga svenska ombud.
Remissbehandlingen
av de båda instmmenlen har ombesörjts av ILO-kommittén, som i sitt yttrande har
beaktat vad övriga remissinstanser har anfört. Kommittén har erhållit yttranden
från sjöfartsverket, statens järnvägar, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), skolöverstyrelsen (SÖ), riksförsäkringsverket, befälsbe-mannmgsutredningen
(K 1970: 29), fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska maskmbefälsförbundet.
Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening. Statsanställdas förbund
och Tjänstemännens centralorganisation har avstått från att yttra sig i
ärendet. Yttranden har inte heller Inkommit från Rederiföreningen för mindre
fartyg, Statstjänstemannaförbundet eller Sveriges fartygsbefälsförening. Vid
frågans slutiiga behandling i ILO-kommittén har deltagit företrädare för bl, a,
sjöfartsverket, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet och
Sveriges redareförening.
Prop.
1977/78:152 5
Texterna
på engelska och svenska till konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bUagor 12.
2 Konventionen om miniminormer i handelsfartyg
Konventionen
(nr 147) om miniminormer i handelsfartyg har en, jämfört med andra ILO-konventioner,
ovanlig konstmktion. En stor del av dess materieUa innehåll utgörs nämligen av
ett åtagande att tUlämpa vissa tidigare antagna ILO-konventioner, som är
uppräknade i en bUaga till konventionen. Denna kräver att ratificerande stat i
sin lagstiftnmg har bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga ("substantlally
equivalent") med innehållet i de konventioner eller artiklar som anges i bUa-gan.
Upplysning
om var texterna till bUagekonventionerna återfinns bör fogas till regeringsprotokollet
i detta ärende som bilaga 3.
2.1
Konventionens huvudsakliga innehåll
Konventionen
är, med vissa närmare angivna undantag, tUlämplig på varje sjögående fartyg,
som för kommersiella syften används till transport av last eller passagerare
eller nyttjas för något aimat kommersiellt ändamål. Den är också tillämplig på
sjögående bogserfartyg. Undantagna från konventionens tUlämpning är
segelfartyg, fiskefartyg, små fartyg samt oljeriggar och borrplattformar när
dessa inte nyttjas till sjöfart (artikel 1).
Enligt artikel 2 åtar sig
ratificerande stat alt för fartyg, som är registrerade inom dess territorium,
föreskriva dels säkerhetsnormer däri inbegripet normer för behörighet,
arbetstid och bemanning i syfte att trygga säkerheten för människoliv ombord,
dels lämpliga åtgärder för social trygghet, dels villkor för sysselsättning och
anordningar för livet ombord. Ratificerande stat skall vidare se tUl att
bestämmelserna i dess lagstiftning är i huvudsak likvärdiga med de konventioner
eller artiklar i konventioner som anges i bilagan till konventionen nr 147.
Staten skall dessutom i de avseenden som nyss har nämnts utöva effektiv jurisdiktion
eller kontroll över fartyg som är registrerade inom dess territorium. I fråga
om sådana villkor för sysselsättning och anordningar för livet ombord, som inte
slår under statlig jurisdiktion, skall ratificerande stat övertyga sig om att
överenskommelser om åigärder för effektiv kontroll häröver träffas mellan
redarna och de ombordanställdas organisationer.
Artikel
2 kräver vidare följande. Ratificerande stat skall se tUl att det finns
lämpliga förfaranden för rekrytering av sjömän på fartyg, som är registrerade
inom dess territorium, och för prövning av klagomål, som
2t
Riksdagen 1977/78. 1 saml Nr 152
Prop. 1977/78:152 6
uppstår
i detta sammanhang (punkten (d) (i)). Det skall också finnas lämpliga
förfaranden för prövning av sådana klagomål ombord på fartyg registrerade i
ett främmande land som inom det egna landet förs fram av sjömän av dess egen
nationalitet. Sådana klagomål, liksom klagomål från utländska sjömän på
utländska fartyg, skall omgående rapporteras till behörig myndighet i det land
där fartyget är registrerat (punkten (d) (ii)). Ratificerande stat skall också
se till att sjömän, som är anställda på fartyg registrerade inom dess
territorium, är på lämpligt sätt kvalificerade eller utbildade för sina
arbetsuppgifter (punkten (e)). Genom inspektion eller på annat lämpligt sätt
skall medlemsstat kontrollera att det egna landets fartyg uppfyller bl. a.
tillämpliga ILO-konventioner (punkten (f)). Sjöförklaring skall anordnas
beträffande varje allvarUg sjöolycka som berör det egna landets fartyg,
särskilt sådana som har medfört personskada eller förlust av människoliv
(punkten (g)).
I
mån av möjlighet skall ratificerande medlemsstat informera sina medborgare om
de problem som kan uppstå vid anställning på fartyg som är registrerat i en
stat som inte har ratificerat konventionen. Denna skyldighet gäller till dess
medlemsstaten har övertygat sig om att sådana normer tUlämpas som är likvärdiga
med dem som fastställs genom konventionen nr 147 (artikel 3).
Om en ratificerande
medlemsstat i samband med fartygs besök i någon av dess hamnar mottar klagomål
om eller får bevis för alt fartyget inte uppfyller normerna i konventionen nr
147, sedan denna har trätt i kraft, kan medlemmen rapportera detta till flaggslatens
regering samt vidta åtgärder för att rätta tUl varje förhållande ombord som
uppenbart innebär risk för säkerhet eUer hälsa. När sådana åtgärder vidtas skall
medlemmen omedelbart underrätta flaggstatens närmaste sjöfarts-, konsulära
eller diplomatiska representant och om möjligt låta sådan representant
närvara. Fartyget får inte kvarhållas eller fördröjas utan skäl (artikel 4).
Konventionen
är öppen för ratlflkalion av medlemmar som är anslutna tUl bl. a. 1960 års Intemationella
konventlon om säkerheten för människoliv till sjöss eller 1966 års
internationella lastilnjekonventlon (artikel 5).
Slutligen innehåller
konventionen formella bestämmelser om ikraftträdande, uppsägning, verkan av
ratifikation m, m. Konventionen träder i kraft tolv månader efter det alt
ratifikationer av minst tio medlemmar med en sammanlagd andel av världshandelsfloltans
bruttodräktlghet av 25 procent har registrerats,
2.2
Instrument förtecknade i bUaga till konventionen
Som
framgår av det föregående åtar sig ratificerande stat att i sin lagstiftning ha
bestämmelser som är i huvudsak likvärdiga med innehållet i de ILO-konventioner
eller särskilda artiklar i konventioner som är
Prop. 1977/78:152 7
angivna
i bilagan. I flera fall kan en av flera konventioner i samma ämne väljas. Konventionema
i bilagan är följande,
1973
års konvention (nr 138) om minimiålder, eller 1936 års konvention (nr 58) om miiumiålder
för arbete tUl sjöss (reviderad), eller 1920 års konvention (nr 7) om
minimiålder för arbete tUl sjöss;
1936
års konvention (nr 55) om redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas av
sjukdom, olycksfall eUer döden, eller 1936 års konvention (nr 56) om
sjukförsäkring för sjömän, eller 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och
kontanta sjukförmåner;
1946
års konvention (nr 73) om läkamndersökning av sjömän;
1970
års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk) (artiklarna 4
och 7);
1949
års konventlon (nr 92) om besällnlngsbosläder (reviderad);
1946
års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättningar)
(artikel 5);
1936
års konvention (nr 53) om kompelens hos befäl å handelsfartyg (artiklarna 3 och
4);
1926
års konvention (nr 22) om sjömäns anställningsavtal;
1926
års konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän;
1948
års konvention (nr 87) om
föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten;
1949
års konvention (nr 98) om
organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten.
Sverige
har ratificerat de flesta av dessa konventioner. Jag redogör i det följande
kortfattat för ratifikationsläget m. m.
1973
års konvention (nr 138) om minimiålder har inte ratificerats av Sverige. ILO-kommittén
har i yttrande över arbelsmiljöutredningens (S 1970: 35) slutbetänkande (SOU
1976: 1) Arbetsmiljölag anhåUit att få återkomma till frågan om ratifikation av
konventionen nr 138 när fartygsmiljöutredningen har slutfört sitt arbete,
Sverige har dock ratificerat såväl 1936 års konvention (nr 58) om minimiålder
för arbete till sjöss (reviderad) som 1920 års konvention (nr 7) om minimiålder
för arbete till sjöss.
Sverige
har ratificerat 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta
sjukförmåner. Däremot har Sverige inte ratificerat 1936 års konventioner (nr
55) om redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall
eller döden, eller (nr 56) om sjukförsäkring för sjömän.
1946
års konvention (nr 73) om läkarundersökning av sjömän har ratificerats av
Sverige. Detsamma gäller 1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av
yrkesskador (sföfolk) och 1949 års konvention (nr 92) om besättningsbostäder
(reviderad).
1946
års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning för fartygs-besättningar har
inte ratificerats av Sverige. Det åtagande, som skulle följa av en ratifikation
av konventionen nr 147, är begränsat tUl "tUl-
Prop. 1977/78:152 8
lämpning
i huvudsak" av artikel 5 i konventionen nr 68. Artikeln i fråga lyder:
1.
Varje medlemsstat skall
vidmakthålla en lagstiftnmg angående kosthåll och utspisning, åsyftande att
säkerställa hälsa och välbefinnande för besättningarna å de fartyg, som i art.
1 sägs.
2.
Denna lagstiftning skall
föreskriva:
a)
en proviant- och
vattenförsörjning, som med hänsyn till besättningens storlek samt resans
varaktighet och karaktär kan anses tillfredsstäUande i fråga om mängd, näringsvärde,
kvalitet och omväxling;
b) för en tillfredsställande utspisning erforderliga
anordningar och utrustning inom intendenturavdelningen å varje fartyg.
Sverige
har inte ratificerat 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å
handelsfartyg. Konventionen nr 147 kräver bestämmelser som är i huvudsak
likvärdiga med artiklarna 3 och 4 i konventionen nr 53 och att dessa
bestämmelser upprätthålls. I en not i bUagan tUl konventionen nr 147 görs dock
följande förbehåll beträffande tUlämpningen:
I
fall då ett strikt iakttagande av relevanta normer i 1936 års konvention om
kompelens hos befäl å handelsfartyg skuUe föranleda problem som vållar förfång
för de system och förfaranden, som fastställts av en stat för utfärdande av behörighetshandlingar,
skall principen om likvärdighet i huvudsak tUlämpas så, att ingen konflikt
uppkommer med de förfaranden som gäller för utfärdande av behörighetshandlingar
i den staten.
Sanunanfaltningsvis
innebär artikel 3 att undanlag från krav på behörighetsbevis för befälhavare
och vakthavande fartygs- och maskinbefäl endast får förekomma i fall av force majeure.
I artikel 4 anges i vilka hänseenden särskilda, genom nationell lagstiftning
fastställda minimi-fordringar skall uppfyllas för erhållande av
behörighetsbevis (ålder, tjänstetid, examensprov). Under en tid av tre år efler
vederbörande medlemsstats ratificering av konventionen får dock utan
föregående examensprov utfärdas behörighetsbevis för personer med tUlräcklig
praktisk erfarenhet, under förulsätming att vederbörande inte har gjort sig
skyldig till något allvarligare fel av teknisk mnebörd.
1926
års konvention (nr 22) om sjömäns anställningsavtal och 1926 års konvention (nr
23) om hemsändning av sjömän har inte ratificerats av Sverige. Den förstnämnda innehåUer
regler om bl. a. anställningsavtals form och innehåll, uppsägning och hävande
av avtal samt avskedande och entledigande av sjöman. Konventionen nr 23 anger
under vilka fömtsättningar sjöman som lämnar ett fartyg har rätt alt bli hemskickad.
Reglema klargör vad som avses med hemförskaffnlng och ger besked om vad
kostnaderna för hemförskaffnlng omfattar och när dessa inte kan läggas på
sjömannen,
1948 års konvention (nr
87) om föreningsfrihet och skydd-för organisationsrätten och 1949 års
konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten
har båda ratificerats av Sverige.
Prop. 1977/78:152 9
2.3
Remissyttrandena
Såsom
jag har anfört i det föregående (avsnitt 1) har frågan om ratifikation av
konventionen nr 147 behandlats av den svenska ILO-kommittén, som därvid har
inhämtat yttranden från berörda myndigheter och organisationer.
Jag
avser i det följande att först redovisa yttrandena över innehållet i
konventionen nr 147 och därefter vad remissinstansema har anfört beträffande
de i bUagan förtecknade konventionerna.
2.3.1
Konventionen nr 147
Det
stora flertalet remissinstanser har tUlstyrkt att Sverige ratificerar
konventionen. På ett par punkter har dock från några remissinstansers sida
förekommit tveksamhet eller ifrågasatts om inte ratifikationshinder föreligger.
Flera
instanser uttalar sig allmänt om det positiva värdet av konventionen.
Hit hör bl. a.
generaltullstyrelsen som anför att konventionen nr 147 har betecknats som ett
viktigt genombrott i kontrollen av undermåliga fartyg, särskilt de under
bekvämlighetsflagg. Staterna får rätt att avlägga rapporter om undermåliga
arbetsförhållanden ombord i fartyg som an-löper deras hamnar och att vidta
åtgärder för att rätta tiU sådana förhållanden som är uppenbart farliga för de
ombordvarandes säkerhet och hälsa. På tullverkets kustbevakning ligger det
nationella ansvaret när det gäller att bekämpa tUl sjöss löskomna miljöfarliga
ämnen, såsom oljeutsläpp lill havs och i kustvatten. Tullverket skall vidare
enligt lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg (omtryckt 1978: 109) (sjö-säkerhetslagen)
medverka vid tillsynen över sjösäkerheten. Tullverkels kustbevakning har
sålunda ur såväl miljöskyddssynpunkt som sjösäkerhetssynpunkt anledning alt
hålla uppsikt över undermåliga fartyg. Konventionen nr 147 ger de svenska tUlsynsmyndighetema
ökat folkrättsligt slöd att ingripa mot sådana fartyg och generaltuUstyrelsen
finner det därför angeläget att Sverige ratificerar konventionen.
Även
sjöfartsverket ger uttryck för en positiv inställning till konventionen.
Enligt verket representerar konventionen nr 147 en säkerhets-och social
standard, som svensk sjöfart i de flesta hänseenden uppfyller väl. På några
punkter föreligger emeUertid ratifikationshinder. Det torde vara ett gemensamt
svenskt redare- och sjöfolksintresse att svensk sjöfart inte får försämrade
konkurrensförhållanden till följd av att vissa andra länders redare kan göra
kostnadsbesparingar genom att eftersätta säkerheten och den sociala standarden.
Sjöfartsverket anser därför, att existerande ratifikationshinder bör undanröjas
så att Sverige genom ratifikation kan bidra tUl att konventionen träder i
kraft. Eventuellt kan den nödvändiga anpassningen av vissa bestämmelser
beslutas med sikte
Prop.
1977/78:152 10
på
att ändringama skall genomföras när konventionen träder i kraft för Sveriges
vidkommande. För varje land finns enligt artikel 6, även sedan konventionen har
trätt i kraft, en tidsfrist på tolv månader efter ratifikation. Denna frist
kan användas för anpassning av lagstiftningen. Även gentemot sjöfartsländer som
inle ratificerar konventionen torde denna kunna få positiv effekt, dels genom
att den ger de ratificerande staterna slöd för ett kraftfullare agerande
gentemot undermåliga utländska fartyg som anlöper konventionsstatemas hamnar,
dels genom att konventionsstatemas efterlevnad av konventionen småningom kan
bidra till att skapa en intemationell sedvanerätt i konventionens anda.
Svenska
maskinbefälsförbundet anser det vara av vikt att konventionen snarast kan
träda i kraft. Det är förbundets uppfattning att de krav som anges i bilagekonventionema
redan i dag tUl största delen uppfylls inom den svenska handelsflottan och alt
denna därmed också har att bära de därmed förbundna kostnadema. Ett
ikraftträdande av dessa konventioner skulle innebära en utjämning av olika
handelsflottors kostnader. Befintliga ratifikationshinder bör därför
undanröjas. Det är förbundets åsikt alt fömtsättningama för ett sådant
undanröjande i dag är goda. I flertalet fall, där svenska bestämmelser skiljer
sig från dem som föreskrivs i de aktuella konventionema, torde svenska
bestämmelser i praxis vara fullt likvärdiga med de föreskrivna.
I
artikel 2 (d) (ii) förutsätts att det i ratificerande stat finns lämpliga
förfaranden för att klagomål om anställningsförhållande på fartyg skall kunna
prövas efter anmälan av sjöman. Såsom sjöfartsverket har påpekat i sitt
yttrande kommer sådana ärenden i Sverige att behandlas på olika sätt beroende
på vad klagomålet avser. Beträffande säkerheten ombord ger kungörelsen (1965:
908) med tUlämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten
på fartyg (ändrad senast 1976: 773) (sjösäkerhetskungörelsen)
sjöfartsinspektionen möjlighet att oavsett nationalitet kontrollera fartyg i
detta avseende. När det gäller andra klagomål om förhållandena på utländskt
fartyg torde svensk myndighet inte ingripa i dag. Sjöfartsverket kan dock ta
på sig uppgiften att företa undersökning även beträffande annat förhållande
enligt konventionen än sådant som gäller säkerheten. Verket förordar därför
viss författningsändring som utvidgar dess inspektionsmöjlighet. Enligt
verkets uppfattning bör de klagomål som tas upp avse i första hand fömtom
säkerhetsfrågor social trygghet, villkoren för sysselsättningen och
anordningar för livet ombord, dvs. frågor som omnämns i konventionen. Det kan
däremot enligt verket inte vara konventlonsstridlgt om svensk myndighet underlåter
att ta upp klagomål om att t. ex. alltför låg lön har utfästs. Sådana frågor
bör liksom f. n. handhas av de fackliga organisationema.
I
samband med artikel 2 (d) (ii) tar sjöfartsverket också upp förbudet enligt 14
§ sjömanslagen (1973: 282, ändrad senast 1976: 591) för sjö-
Prop.
1977/78:152 H
man
på svenskt fartyg att dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk
myndighet. Handlande i strid mot detta förbud kan enligt 18 § 6 samma lag
medföra att sjömannen skUjs från sin befattning ombord. Sjöfartsverket menar
att förbudet att dra tvist inför utländsk myndighet, för att konventionens krav
skall uppfyllas, bör inskränkas tUl att gälla "utländsk domstol eller
exekutiv myndighet". Befälsbemanningsutredningen franrför som sin mening
alt tillträde till konventionen torde kräva ändring av sjömanslagens regler
varvid nämnda förbud skulle upphävas.
ILO-kommittén
instämmer i sjöfartsverkets uppfattning alt verket bör ta på sig uppgiften att
utreda frågor som konventionen reglerar. Liksom verket anser kommittén alt de
frågor som framstår som fackliga naturUgen bör lämnas utanför uppgiften.
Kommittén förordar således alt erforderliga författningsändringar görs.
Beträffande ifrågasatt
bristande överensstämmelse mellan sjömanslagens förbud mot att bringa tvist om
anställningsförhåUande inför utländsk myndighet och konventionens krav
anmärker ILO-kommittén följande. Tillträde till konventionen medför en
förpliktelse för Sverige att utreda eller rapportera klagomål som framförs i
Sverige. Följaktligen berörs inte uttryckligen möjligheterna för anställd på
svenskt fartyg alt framföra klagomål i utlandet. ILO-kommittén vill dock med anlednmg
av vad som har framförts vid remissbehandlingen ta upp frågan. I motiven till
sjömanslagen (prop. 1973:40 s. 127 f) anförde föredragande departementschefen
alt tvister av den art förbudet omfattar bäst löses genom kontakter mellan
arbetsgivare och anställd eller dennes organisation. Som ett skäl härför
angavs bl. a. att kollektivavtalsregleringen hade byggts ut. Kommittén tolkar
detta så att förbudet i sjömanslagen främst tar sikte på lönetvister och andra
tvister av ekonomisk art. Sådana frågor regleras enligt kommitténs mening inte
av den nu aktuella konventionen, Äv det anförda följer att sjömanslagens förbud
mot att dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet inte
utgör hinder mot alt framställa klagomål enligt konventionen. Det gäller här
frågor om säkerheten på fartyg, social trygghet, viUkoren för sysselsättningen
och anordningar för livet ombord. Kommittén anser således till skillnad från befälsbemanningsutredningen
att Sverige inte behöver ge upp sitt syslem enligt sjömanslagen. Sjöfartsverket
har såsom nyss framgått föreslagit att man skulle ändra sjömanslagen på så sätt
att "utländsk myndighet" ersätts av "utländsk domstol eller
exekutiv myndighet". Konunittén vUl för sin del framhäva att ett
eventuellt svenskt tillträde till nu aktuell konventlon inte är avgörande för
den behandling ett svenskt fartyg kan bli föremål för i utlandet. Om sjöman på
svenskt fartyg drar tvist inför utländsk myndighet oavsett vUken typ av myndighet
kan följden bli att fartyget kvarhålls eller att beslut motsvarande kvarstad
meddelas. Över detta råder givetvis hamnstaten. Med
Prop. 1977/78:152 12
den
syn på begreppet "tvist om anställningsförhållande" som har redovisats
i det föregående menar kommittén atl sjömanslagen ger erforderligt utrymme för
att konventionens anda skall tillvaratas. Någon ändring av sjömanslagen på det
sätt sjöfartsverket har föreslagit finner kommittén inte påkallad. Saimnanfatmingsvis
anser ILO-kommittén att 14 och 18 §§ sjömanslagen inte utgör hinder för
ratifikation.
2.3.2
Konventionerna i bilagan
Remissinstansema
har i sina yttranden lämnat synpunkter beträffande de konventioner som Sverige
Inte har ratificerat.
Vad
först angår 1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning av
fartygsbesättningar hänvisar sjöfartsverket tiU att de svenska bestämmelserna
härom finns i
1)
3 kap. 2 och 6 §§ samt 9 kap. 5
och 8 §§ sjösäkerhelslagen;
2)
3 kap. 3033 §§ sjösäkerhetskungörelsen;
3)
sjöfartsverkets kungörelse
(1970: Ä4) om bostäder och ekonomilokaler m, m, på fartyg;
4)
sjöfartsverkels kungörelse
(1970: A15) om dricksvatten på fartyg.
Dessutom
nämner verket att livsmedelslagen (1971: 511, ändrad senast 1976: 589) och
livsmedelskungörelsen (1971: 807, ändrad senast 1976: 830) även gäUer för
fartyg. Enligt 38 § livsmedelskungörelsen prövar livsmedelsverket fråga om
godkännande av livsmedelslokal i registreringspliktigt fartyg. Enligt
sjöfartsverkets uppfattning täcker de svenska bestämmelserna reglema i artikel
5 i konventionen. I fråga om koslens sammansättning är de visserligen allmänt
hållna, men konventionen synes inte fordra att de nationella föreskrifterna
skall specificera vilka slags produkter som skall ingå i kosten.
"Likvärdighet i huvudsak" måste anses föreligga. Till samma slutsals
kommer befälsbemanningsutredningen och Sveriges redareförening.
Mer
komplicerad är frågan om Sverige uppfyller kraven enligt artiklarna 3 och 4 i
1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg.
I
denna fråga anför sjöfartsverket följande. Kraven i artikel 4 angående
villkoren för tUldelolng av behörighetsbevis täcks 1 princip av bestämmelserna
1 sjöbefälskungörelsen (1960: 487, omtryckt 1976: 774), förordningen (1959:
425) om sjöbefälsskolor (ändrad senast 1976: 775), kungörelsen (1960: 488) om
lägre nautisk och maskinteknisk utbildning (ändrad senast 1976: 776),
sjöfartsverkets kungörelse (1976: A52) om rätt att tillgodoräkna viss
tjänstgöring eller skolutbildning för alt erhålla behörighetsbevis som sjöbefäl
samt sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1977: 15) med föreskrifter om styrd
manskapspraktik och tjänstgöring som befälsassistent. Sjöfartsverket
fastställer minimibesättningar för fartyg med stöd av sjösäkerhetslagen och
sjösäkerhetskungörelsen. Minimiålderskrav för befälhavare finns i 7 §
sjöbefälskungörelsen. Krav på
Prop. 1977/78:152 13
minimiålder
för fartygs- och maskinbefäl i allmänhet gäller genom examens- och
praktikkraven, jämförda med bestämmelserna i 45 § sjömanslagen om minimiålder
för fartygsarbete. För handelsfartyg, "enga-ged in maritime
navigation", gäller enligt sjöbefälskungörelsen som villkor för
befälsutövning dels avlagd examen, dels fullgjord praktik. I vissa fall får
maskinbefäl undvaras på fartyg med en maskinstyrka om högst 550 effektiva
hästkrafter, under fömtsättnmg att det ombord finns anställd personal som har
avlagt fartygsmekanikerexamen. Något krav på sjöpraktik gäller inte för denna
examen. Enligt 34 § sjöbefälskungörelsen får sjöfartsverket medge undantag
från vUlkoren för behörighet att vara befälhavare eller annat befäl eller för
erhållande av behörighetsbevis (s. k. personlig dispens). Sådan dispens kan
ges om särskilda skäl föreligger och det inte finns anledning anta annat än att
det är förenligt med sjösäkerhetens krav. För dispenser som avser mer än en
viss resa fordras samråd med redarnas och de ombordanstäUdas organisationer.
Enligt sjöfartsverkets praxis medges i stor kustfart eller mer vidsträckt fart
aldrig dispens från krav på att den sökande skall ha avlagt någon form av
nautisk resp. maskinteknisk examen. Detta gäller även om vederbörande har god
praktik. Med hänsyn till den tolkning av "substantially equivalent",
som medges i fotnoten tUl bUagan tiU konventionen nr 147, anser sjöfartsverket
att de svenska bestäirunelserna är i huvudsak likvärdiga med artikel 4 i
konventionen nr 53.
I
fråga om tillämpningen av artikel 3 anför sjöfartsverket att kravet på att
fartygs- och maskinbefälet i fartygen skall vara behörigt givetvis är den
huvudprincip som uttrycks i sjöbefälskungörelsen. I fråga om befälhavare får
undantag från behörighetskraven inte göras i något fall utom vid dispens av
sjöfartsverket. Beträffande det övriga fartygsbefälet samt maskinbefälet finns
i 38 § sjöbefälskungörelsen en bestämmelse, som medger s. k. bristmönstring av
obehörigt befäl. Har de uppställda fordringarna på behörighet hos annat befäl
än befälhavaren inte blivit uppfyllda för viss befattning föreligger straffrihet
om förhåUandet har föranletts av att lämplig behörig person inte har kunnat
erhållas i senast besökta hamn. En liknande föreskrift finns också i 10 kap. 3
§ sjösäkerhelslagen. De svenska bristmönstringsbestänunelserna, som hänger samman
med den bristande tiUgången på behörigt sjöbefäl, ansågs år 1938 utgöra hinder
mot ratifikation av konvention nr 53. Brislmönstrlng förekommer alltjämt och är
inte inskränkt till endast force majeure-fallen. Bemanningskontroll utövas av
sjöfartsverket genom dess sjöfartsinspektion och av mönstringsförrättama. I
sjöfartsverkets allmänna mönstringsanvisningar 1974-11-29 har uttalats att det
vid påmönstring av obehörig person i bl. a. befälsbefattning måste framgå för mönst-ringsförrättaren
dels att lämplig person med föreskriven behörighet inte kan anskaffas, dels att
den tillträdande kan antas uppehålla avsedd befattning utan risk för fartygets
säkerhet. Vid bristmönstring skall i sjö-
3t
Riksdagen 1977/78. 1 saml Nr 152
Prop. 1977/78:152 14
mansmUan
och på sjömannens tjänslgörlngsbesked antecknas: "TUls behörig kan
anskaffas". Verket har också i mönstringsanvlsnlngama uttalat, att mönstringsförrättare
skall iaktta restriktivitet i fråga om bristmönstring, särskilt beträffande (kvalificerade
befattningar. Vid mönstring av dels obehörigt befäl och dels behörigt befäl,
som ersätter obehörigt sådant, skall mönstringsförrättare sända in anmälan
till sjöfartsverket på särskUda blanketter, I förstnämnda fall anger mönstringsförrättare
på blanketten vad vederbörande har för meriterande praktik, som kan motivera
att han tillåls bristmönstra. Med ledning av inkomna sådana meddelanden tar
sjöfartsverket i en del fall kontakt med vederbörande rederi och påtalar att
förekommande behörighetsbrister måste anses oacceptabla. Det är enligt
sjöfartsverkels uppfattning tveksamt, om den förekommande myndighetskontrollen
över bristmönstring i svenska fartyg kan anses vara "substanliaUy equivalent"
tiU det innehav av behörighetsbevis, som fömtsatts i artikel 3 i konventionen.
Påmönstring av obehörigt befäl torde emellertid förekomma i många länders handelsflottor.
Med beaktande av bristmönstringsproblemets internationella natur och av att
andra ratificerande stater torde ha samma problem, torde Sverige med tvekan
kunna hävda att dess bestämmelser är "substantially equivalent" med
bestämmelserna i artikel 3. Det skulle dock enligt sjöfartsverkets uppfattning
vara önskvärt alt uppnå bättre överensstämmelse mellan de svenska reglema och
konventionen nr 53.
Befälsbemanningsutredningen
är mer tveksam beträffande Sveriges tillämpning av konventionsbestämmelsema i
fråga och anför bl. a. att bristmönslrlngssystemet har kommit till vidsträckt
och stadigvarande användning på grund av bristen på behörigt sjöbefäl, främst
fartygsbefäl i lägre befattningar och maskinbefäl. Utredningen överväger olika
sätt att avskaffa bristmönslringssystemet.
Sveriges
redareförening uttalar med instämmande av SAF i fråga om konventionen nr 53
att termen "substantially equivalent" inle kan användas med tanke på
svenska förhållanden, eftersom bristmönstringen strider mot konventionens
Innehåll och mening. Föreningen motsätter sig därför att Sverige ratificerar
konvention nr 147. Svenska maskinbefälsförbundet förespråkar att en
utbildningssatsning görs och tUlstyrker att konventionen nr 147 ratificeras.
Svenska sjöfolksförbundet ansluter sig till sjöfartsverkets ståndpunkt och
menar att konventionen nr 147 bör ratificeras.
Efter
att ha tagit del av övriga remlssmstansers yttranden har ILO-kommUtén uttalat
att Sverige alltjämt inte uppfyller alla fordringarna i konventionen nr 53 och
att hinder mot ratifikation av denna kvarstår trots att det på sin tid
allvarligaste ratifikationshindret har avlägsnats (prop. 1938: 239). För en
anslutning tiU konventionen nr 147 krävs dock inte mer än att svenska
bestämmelser är i huvudsak likvärdiga ("sub-
Prop. 1977/78:152 15
stantially
equivalent") med de konventioner som anges i bUagan och att dessa
bestämmelser upprätthålls. Konventionens uppbyggnad medger således att
nationella bestämmelser och dessas tUlämpning kan avvika från den
internationella normen ulan att betraktas som brott häremot. Utgångspunkten
måste dock vara att den allmänna målsättningen i åberopad konvention skall
respekteras. När det gäller konventionen nr 53 syftar den till att ställa upp minimifordringar
på yrkeskompetens hos befälhavare och vakthavande fartygs- och maskinbefäl på
handelsfartyg för att säkerheten skall upprätthållas på ett betryggande sätt.
Konventionens huvudsakliga fordringar måste anses väl tillgodosedda av gällande
svensk lagstiftning. Det svenska bristmönstringssystemet skulle formellt kunna
anses strida mot konventionens syfte. Emellertid har systemet uite haft någon
menlig inverkan på sjösäkerheten. Frånvaron av behörighet är ofta att hänföra
till den rent formella sidan, eftersom vederbörande brislmönstrade befatlnmgshavare
av ansvarig mönstringsförrättare bedömts ha de kvalifikationer som krävs för
befattningen. Systemet förutsätter en noggrann myndighetskontroll. Sådan utövas
i första hand av mönstringsförrättaren ute på fältet. Den övergripande
tillsynen sker hos sjöfartsverket som för delta ändamål har inrättat kontroller
och som styr utvecklingen genom detaljerade anvisningar. Den bristmönstrades
faktiska förmåga att klara arbetsuppglftema behöver normalt inte sättas i
fråga. När bristmönstrat befäl fullgör vakt- eller jourtjänstgöring, ökas det
övergripande tillsynsansvar som under alla förhåUanden åligger befälhavare och
maskinchef så alt betryggande sjösäkerhet upprätthålls på normalt sätt. Mot
den angivna bakgmnden anser ILO-kommittén att brislmönstringen inte utgör
hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen nr 147.
Sjöfartsverket
har granskat gäUande svenska bestämmelsers överensstämmelse med 1926 års
konventioner (nr 22) om sjömäns anställningsavtal och (nr 23) om hemsändning
av sjömän. Verket konstaterar därvid beträffande konventionen nr 22 att vissa
ratifikationshinder kvarstår men att huvudsaklig överensstämmelse råder mellan
de svenska bestämmelserna och konventionen. Beträffande konventionen nr 23
konstaterar sjöfartsverket likaledes huvudsaklig överensstämmelse mellan de
svenska och de internationella bestämmelsema. Verket fäster dock ILO-kommitténs
uppmärksamhet på reglerna i bl. a. förordningen (1976: 785) med instruktion om
handläggning av sjöfartsärenden vid utrikesrepresentationen och föreslår, alt
det får ankomma på utrikesdepartementet eller dess underslödsnämnd att bedöma
om reglerna är likvärdiga med konventionsbestämmelserna. Utrikesdepartementets
konsulära enhet har härtUI anfört alt sjöfartsverket har indelat sjömän 1 två
kategorier, nämligen "sjömän som är svenska medborgare" och
"utländska sjömän". Sjöfartsverket tyder bestämmelsema så att sjöman
som är svensk med-
Prop. 1977/78:152 16
borgare
alltid har möjlighet att av utlandsmyndighet erhåUa bistånd för resa till
Sverige medan denna möjlighet inte föreligger beträffande utländsk sjöman.
Utrikesdepartementets föreskrifter härvidlag, AFUR-S 17 § vUken innefattar
1516 §§ IFUR-S, gör följande uppdelning: sjöman som är svensk medborgare och
inskriven i sjömansregistret, utländsk sjöman som är flykting eller statslös
person och bosatt i Sverige samt utländsk sjöman som inte är flykting eller
statslös men bosatt i Sverige. Nämnda kategorier sjömän kan jämlikt AFUR-S 17 §
erhålla bistånd för resa till Sverige. Utiändsk sjöman, som inte är flykting
eller statslös person och som skilts från svenskt fartyg i annat land än sitt
hemland och därefter har råkat i nöd, kan genom utlandsmyndighet efter
bemyndigande av utrikesdepartementet erhålla ekonomiskt bistånd om det finns
synnerliga skäl tUl detta. Det fömtsatts dock att statsverket eller
arbetsgivaren inte är skyldig att svara för sjömannens underhåU samt att
bistånd inte har kunnat erhållas från utlandsmyndighet för sjömannens hemland,
från lokala myndigheter eller på annat sätt. Bistånd som här avses bör enligt
föreskrifterna lämnas endast i undantagsfaU, då det med hänsyn till särskilda
omständigheter, t. ex. långvarig tjänstgöring på svenska fartyg, avsaknad av
lokal diplomatisk eller konsulär representant för sjömannens hemland eller av
rent humanitära skäl skulle framstå såsom uppenbart obilligt att inte bistå
sjömannen. Med sådant bistånd avses inte ekonomiskt bistånd för resa tUl vederbörandes
hemland, utan en i undantagsfall tUlfällig hjälp av rent humanitära skäl.
ILO-kommittén
kan inte finna att sjöfartsverkets eller utrikesdepartementets påpekanden
påverkar bedömningen av möjligheterna att ratificera konventionen nr 147.
Sammanfattningsvis
finner ILO-kommittén att Sverige i huvudsak tUlämpar de konventioner som räknas
upp i bilagan tUl konventionen nr 147.
3
Rekommendationen om förbättring av normer i liandelsfartyg
Rekommendationen
(nr 155) om förbättring av normer i handelsfartyg har ungefär samma uppbyggnad
som konventionen nr 147. I själva instmmentet finns rekommendationer om vUka
lagstiftningsåtgärder medlemsslatema bör vidta. En av rekommendationerna
innebär att lag-stifmingen skall innehålla bestämmelser som är minst likvärdiga
med bestämmelsema i de instrument som finns i en bilaga tUl rekonunen-dationen
nr 155.
Upplysning
om var texterna till bilageinstrumenten återfinns bör fogas till regeringsprolokollet
i detta ärende som bilaga 4.
Prop. 1977/78:152 17
3.1 Rekommendationens
huvudsakliga innehåU
Rekommendationen
har i punkt 1 samma tUlämpningsområde som konventionen nr 147 (jfr avsnilt
2.1).
I
punkt 2 anges att medlemsstaterna bör se tUl att bestämmelserna i den
lagstiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i konventionen nr 147 är minst
likvärdiga med de konventioner som är förtecknade i bUagan till deima
konvention. Medlemsstat bör också kontroUera att sådan likvärdighet föreligger
i fråga om bestämmelser som reglerar vUlkoren för sysselsättning och
anordningar för livet ombord.
Dessutom
bör enligt punkt 3 åtgärder vidtas om så erfordras stegvis för att
lagstiftning eller kollektivavtal skall innehåUa bestämmelser som är minst
likvärdiga med bestämmelsema i de instmment som är förtecknade i bilagan tUl
rekommendationen nr 155.
Slutligen
ges i punkt 4 rekommendationer till medlemsstaterna att vid tUlämpningen av
konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155 beakta varje revision av de instmment
som finns förtecknade i bila-goma.
3.2 Instrument
förtecknade i bilaga till rekommendationen
Följande
instmment är upptagna i bilagan till rekommendationen nr 155.
1936
års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg;
1946
års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygs-besättningar);
1970
års konvention (nr 133) om besättningsbostäder (tUläggsbestäm-melser);
1970 års
konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjö
folk);
1971 års
konvention (nr 135) om arbetstagarnas representanter;
1949 års konvention (nr 91) om semester med bibehållen hyra (revi
derad), eller 1976 års konvention (nr 146) om semester för sjöfolk;
1946
års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän;
1970
års rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk;
IMCO/ILO
Document for Guidance, 1975.
Rekommendationsbilagan
upptar delvis samma instrument som kon-venllonsbilagan, dock med den skUInaden
att i rekommendationen hänvisas till hela instrument, medan konventionen i
vissa fall enbart hänvisar tUl någon eller några artiklar. Detta gäller konventionerna
nr 53, 68 och 134. Av dessa har Sverige ratificerat nr 134. De båda övriga
konventionerna har berörts i det föregående.
1970
års konvention (nr 133) om besättningsbostäder (tilläggsbestämmelser)
ratificerades av Sverige 1972 men har ännu inte trätt i kraft.
Prop. 1977/78:152 18
Sverige
har även ratificerat 1971 års konvention (nr 135) om arbetstagarnas
representanter.
1949
års konvention (nr 91) om semester med bibehållen hyra (reviderad) har inte
ratificerats av Sverige. Däremot har riksdagen den 15 februari 1978 godkänt
1976 års konvention (nr 146) om semester för sjöfolk (prop. 1977/78:51, AU
1977/78:26, rskr 1977/78:133) och regeringen har den 2 mars 1978 beslutat att
ratificera den.
1946
års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän har inte ratificerats av
Sverige. Den 1 januari 1978 hade den ratificerats av sju länder (Algeriet,
Frankrike, Nederländema, Pem, Polen, Spanien och Storbritannien). Den har dock
inte trätt i kraft ännu.
Konventionen
nr 70 avser i första hand att tUlförsäkra sjömän, som bor och vistas i
fartygets hemland, samma förmåner som lagstiftningen erbjuder industriarbetare
i fråga om sjukvård och kontantunderstöd vid arbetsoförmåga, arbetslöshet och
hög ålder. Vissa av förmånerna skall vara tUlförsäkrade sjömännen även om de
inte gäller för industriarbetare. Vidare ges i konventionen föreskrifter om
att sjömännens anhöriga skall vara tillförsäkrade vissa förmåner. Utöver dessa
socialförsäkringsförmåner av allmän natur avser konventionen att tillförsäkra
sjömännen särskUda förmåner, då de tUl följd av skada eller sjukdom kvar-lämnas
utomlands. I sådant fall skall sjömannen vara berättigad till sjukvård, kost
och logi samt hemsändning och full hyra under minst 12 veckors tid.
1970
års rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk har underställts
riksdagens prövning i prop. 1971: 158. I denna konstaterade föredragande
departementschefen att rekommendationen i slort stämmer överens med de
principer efler vUka sjöpersonalulblldningen bedrivs i Sverige.
IMCO/ILO
Document for Guidance, 1975, är en kortfattad handbok avsedd att tillämpas vid utbUdning
av sjöfolk. Den har utarbetats gemensamt av den Mellanstatliga rådgivande
sjöfartsorganisationen (IMCO) och ILO och innehåUer råd som, utan att vara
bindande för någon stat, är avsedda alt vara till praktisk hjälp när nationella
planer och fordringar för säkerhetsutbildning upprättas, ändras eller
utvecklas.
3.3
Remissyttrandena
Enligt
ILO-kommittén är rekommendationen nr 155 tUl stor del så utformad att dess tiUämpning
utgör ett steg på vägen mot en tiUämpning av konventionen nr 147. I vissa fall
är dock de rekommenderade normerna mer avancerade än motsvarande konventionsnormer.
ILO-kommittén ansluter sig tUl rekommendationens syften och vUl för deras
förverkligande föreslå, dels att möjligheterna att ratificera konventionen (nr
70) om social trygghet för sjömän tas upp tUl fömyad prövning, dels att
rekommendationen av regeringen överiämnas till fartygsmUjöulred-
Prop. 1977/78:152 19
ningen
och andra berörda utredningar för beaktande i deras fortsatta arbete.
Beträffande
rekommendationen nr 155 och de i bUagan tUl denna omnämnda instrumenten anför
riksförsäkringsverket att medlemmarna enligt rekommendationens punkt 2 bör se tUl
att bestämmelsema i den lagstiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i 1976 års
konvention nr 147 om miniminormer i handelsfartyg är minst likvärdiga med de
konventioner eller artiklar i konventioner som förtecknas i bUagan till nämnda
konvention. Den bestämmelse i konventionen som berör verkets ämbetsområde är
nämnda artikel 2 (a). Den föreskriver bl. a. att varje medlem som ratificerar
konventionen skall åta sig att genom lagstiftning för fartyg, som är
registrerade inom dess territorium, föreskriva lämpliga åtgärder för social
trygghet. Äv de i bUagan till konventionen förtecknade konventionerna har bl.
a. 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta sjukförmåner
ratificerats av Sverige. Enligt riksförsäkringsverkets mening uppfyller den
svenska socialförsäkringslagstiftningen de normer som har fastställts i
konventionen nr 147 och hinder synes därför inte föreligga att anta rekommendationen
i fråga.
Yttrandena
över konventionerna nr 53 och 68 har redovisats under avsnitt 2.3,2,
Befälsbemanningsutredningen
erinrar om att rekommendationen (nr 137) om yrkesutbildning av sjöfolk har
ingått i del material som har legat till gmnd för arbetet i den av SÖ tUlsatta
Utredningen sjöpersonalens utbildning (UTSJÖ), Dess förslag bearbetas f. n,
inom utbildningsdepartementet och SÖ, Befälsbemanningsutredningen har att ta särskild
ställning till vUka utbildningskrav som skall ställas upp för alt nybörjare
skall få tillträda befattning till sjöss. Därvid iakttas artikel 15 i
rekommendationen, I övrigt torde svensk sjömans- och sjöbefälsutbUd-ning
uppfylla rekommendationen, men det bör observeras att teoretisk utbildning inte
är obligatorisk för manskap i någon befattning. Document for Guidance, 1975,
torde få läggas till grund för utformningen av kursplanerna i den nya sjöbefälsutbUdnlngen.
Sveriges
redareförening påpekar beträffande nämnda Document for Guidance, 1975, att
detta inte har remissbehandlats eller godtagits av Sverige. SÖ förklarar dock i
sitt yttrande att dokumentet i tillämpliga delar beaktas vid översynen av
läroplaner.
Sammanfattningsvis
menar ILO-kommittén att yttrandena över konventionerna i bilagan tUl rekommendationen
nr 155 tyder på god, om än inte fuUständig, tillämpning av de behandlade
instrumenten.
4
Föredraganden
Internationella
arbetskonferensen, som är den internationella arbetsorganisationens (ILO)
beslutande församling, har vid sidan av de år-
Prop. 1977/78:152 20
liga
allmänna sammanträdena mer eller mindre regelbundet sammanträtt för att
behandla frågor rörande sjöfolkets arbetsförhållanden. Arbetskonferensens sextioandra
sammanträde var samlidigt den nionde sjöfartskonferensen. Vid konferensen
antogs sex instrument av sådan beskaffenhet att de skall underställas
riksdagen, nämligen
1.
konvention (nr 146) om semester
för sjöfolk,
2.
rekommendation (nr 153) om
skydd för unga sjömän,
3.
konvention (nr 145) om
kontinuitet i sysselsättningen för sjöfolk,
4.
rekommendation (nr 154) i samma
ämne,
5.
konvention (nr 147) om
miniminormer i handelsfartyg,
6.
rekommendation (nr 155) om
förbättring av normer i handelsfartyg-
De
fyra förstnämnda instrumenten har redan behandlats av riksdagen (prop. 1977/78:
51, AU 1977/78: 26, rskr 1977/78: 133). I det följande kommer jag därför endast
att uppehålla mig vid konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155.
Båda
dessa instmment har fått en speciell utformning. Det huvudsakliga materiella
innehållet utgörs av ett åtagande resp. en rekommendation att tillämpa vissa
tidigare antagna ILO-instmment. Dessa finns uppräknade i bilagor till
konventionen nr 147 och rekommendationen nr 155,
De
båda instmmenlen har remissbehandlats av ILO-kommittén, som har inhämtat
yttranden från berörda myndigheter och organisationer. Remissinstanserna har i
allmänhet uttalat sig poshivt om instmmenlen och förordat att konventionen nr
147 godkänns.
Konventionen
nr 147 kommer genom sin konstruktion att ange miniminormer i många olika
avseenden, bl. a. i fråga om sjukförmåner, besättningsbostäder, kompetens hos
befäl, anställningsavtal, föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten.
Genom sitt breda tUlämpningsområde framstår den som ett speciellt viktigt
instrument i strävandena att motverka förekomsten av undermåliga fartyg, i
synnerhet sådana som är registrerade under bekvämlighelsflagg. För ett land som
Sverige, som länge i olika internationella sammanhang har arbetat för alt
främja säkerheten tiU sjöss och förbättra förhållandena för de ombordanställda,
framstår det därför som angeläget att konventionen nr 147 får en så bred
anslutning som möjligt. En given utgångspunkt måste vara att Sverige skall
godkänna konventionen. Om ratifikationshinder föreligger bör övervägas hur
dessa skall undanröjas.
Eftersom
konventionens materiella innehåll huvudsakligen återfinns i bilagekonventionema
finner jag det naturligt att först granska hur svenska bestämmelser förhåller
sig till dessa. Äv de i bUagan uppräknade instrumenten har Sverige ratificerat
1936 års konvention (nr 58) om minimiålder för arbete tiU sjöss (reviderad),
1920 års konvention (nr 7) i samma ämne, 1969 års konventlon (nr 130) om
läkarvård och kon-
Prop. 1977/78:152 21
tanta
sjukförmåner, 1946 års konvention (nr 73) om läkamndersöknmg av sjömän, 1970
års konvention (nr 134) om förebyggande av yrkesskador (sjöfolk), 1949 års konvention
(nr 92) om besättningsbostäder (reviderad), 1948 års konvention (nr 87) om
föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten samt 1949 års konvention (nr
98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Genom
lagstiftning och på annat sätt har de krav som dessa konventioner ställer
uppfyllts.
För
att Sverige med hänsyn tUl bUagekonventionerna skall kunna ansluta sig tUl
konventionen nr 147 krävs i svensk lagstiftning bestämmelser som är i huvudsak
likvärdiga ("substantially equivalent") med reglerna i artikel 5 i
1946 års konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättaingar),
arliklama 3 och 4 i 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å
handelsfartyg samt 1926 års konventioner (nr 22) om sjömäns anställningsavtal
och (nr 23) om hemsändning av sjömän.
Enligt
sjöfartsverkets uppfattning läcker de svenska bestämmelserna reglerna i artikel
5 i konventionen nr 68. I fråga om kostens sammansättning är de enligt verket
visserligen allmänt hållna, men konventionen synes inte fordra att de
nationella föreskriftema skall specificera vilka slags produkter som skall ingå
i kosten. "Likvärdighet i huvudsak" måste anses föreligga enligt
verket. TIU samma slutsats har även befälsbemanningsutredningen (K 1970: 29)
och Sveriges redareförening kommit. För egen del instämmer jag i denna
uppfattning.
Under
ILO-kommitténs remissbehandling har olika meningar uttalals i frågan humvida
Sverige uppfyller kraven enligt artiklarna 3 och 4 i 1936 års konvention (nr
53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg. Sålunda anser både sjöfartsverket
och befälsbemanningsutredningen det tveksamt om Sverige uppfyller fordringarna.
Sveriges redareförening anser att det svenska bristmönstringssystemet strider
mot konventionens Innehåll och mening. I ILO-kommitténs yttrande konstateras
att det för anslutning lill konventionen nr 147 krävs alt svenska bestämmelser
är i huvudsak likvärdiga ("substantially equivalent") med de
konventioner som anges i bUagan och alt dessa bestämmelser upprätthålls.
Konventionens uppbyggnad medger således att nationella bestämmelser och dessas
tiUämpning kan avvika från den internationella normen utan att betraktas som
brott häremot. Den allmänna målsättningen i åberopad konvention skall dock
respekteras. Det svenska bristmönstringssystemet skulle enligt kommittén
formellt kunna anses strida mot konventionens syfte. Frånvaron av behörighet är
ofta att hänföra till den rent formella sidan och systemet har inte haft någon
menlig inverkan på sjösäkerheten. En noggrann myndighetskontroll utövas i
första hand av mönstringsförrättaren ute på fältet. Den övergripande tUlsynen
sker hos sjöfartsverket. Den bristmönstrades faktiska förmåga alt klara arbetsuppglftema
behöver normalt inte sättas i fråga. ILO-
Prop.
1977/78:152 22
kommittén
anser därför att bristmönstringen mte utgör hinder för Sverige att ansluta sig
tUl konvention nr 147.
För
egen del ansluter jag mig tUl den bedömning ILO-kommittén har gjort.
De
svenska bestämmelsernas överensstämmelse med 1926 års båda konventioner har
granskats av sjöfartsverket. Verket konstaterar beträffande konventionen nr 22
atl vissa ratifikationshinder kvarstår men att huvudsaklig överensstämmelse
råder meUan de svenska bestämmelserna och konventionen. Beträffande
konventionen nr 23 konstaterar sjöfartsverket likaledes huvudsaklig
överensstämmelse mellan de svenska och de internalionella bestämmelserna. Med
hänsyn härtill och tUl vissa kompletterande upplysningar som har lämnats av
utrikesdepartementets konsulära enhet finner jag att hänvisningen till 1926 års
konventioner inte utgör hinder för ratifikation av konventionen nr 147.
Sedan
det sålunda kunnat konstateras att konventionerna i bUagan inte lägger hinder i
vägen för ett godkännande återstår att överväga innehållet i konventionen nr
147. Denna är enligt artikel 5 öppen för ratifikation av medlemmar, som är
anslutna till någon av vissa uppräknade konventioner, bl. a. 1960 års
internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss och 1966
års internationeUa lastlinje-konvention. Sverige har ratificerat båda dessa
konventioner. Vid remissbehandlingen har pekats på att det i svensk
lagstiftning inte finns sådana regler för klagomål om anställningsförhållande
på fartyg som avses i artikel 2 (d) (11). Sjöfartsverket har förklarat sig
kunna ta på sig sådana undersökningar som konventionen kräver. För detta
ändamål behövs vissa författningsändringar. Jag ber att få återkomma lUl denna
fråga i annat sammanhang.
I
samband med artikel 2 (d) (11) har några remissinstanser tagit upp frågan om 14
och 18 §§ sjömanslagen (1973: 282, ändrad senast 1976: 591) är förenliga med
konventionens krav. I 14 § sjömanslagen förbjuds sjöman på svenskt fartyg att
dra tvist om anställningsförhållande inför utländsk myndighet. Handlande i
strid mot detta förbud kan enligt 18 § 6 samma lag medföra alt sjömannen skUjs
från sin befattning ombord. Både sjöfartsverket och befälsbemanningsutredningen
menar att det blir nödvändigt med ändringar i sjömanslagen för att konventionens
krav skall uppfyllas.
ILO-kommiltén
redovisar i denna fråga en annan inställning än sjöfartsverket och befälsbemanningsutredningen.
Kommittén anger att tillträde till konventionen medför en förpliktelse för
Sverige att utreda eller rapportera klagomål som framförs i Sverige.
Följaktligen berörs inte uttryckligen möjlighetema för anställd på svenskt
fartyg att framföra klagomål i utlandet. Kommittén tolkar förbudet i
sjömanslagen så att det främst tar sikte på lönetvlsler och andra tvister av
ekonomisk art. Sådana frågor regleras emellertid inte av den nu aktuella
konventionen.
Prop.
1977/78:152 23
Kommittén
anser således att Sverige inte behöver ge upp sitt system enligt sjömanslagen.
Kommittén menar också att sjömanslagen ger erforderligt utrymme för att
konventionens anda skall tillvaratas och att någon ändring av sjömanslagen
inte är påkallad. Sammanfattningsvis anser ILO-kommittén att 14 och 18 §§
sjömanslagen mte utgör hinder för ratifikation.
För
egen del instämmer jag i ILO-kommitténs uppfattning att bestämmelserna i
sjömanslagen inle utgör ratifikationshinder. Mot bakgrund av del anförda
föreslår jag atl Sverige ansluter sig till konventionen nr 147.
Enligt
min mening blir konventionen, när den träder i kraft, ett värdefullt medel i
kampen mot undermåliga fartyg. Det kan nämnas i detla sammanhang all
sjöfartsmyndigheterna i Nordsjöregionen, bl. a. Sverige, den 2 mars 1978 har underteclcnat
en överenskommelse om gemensamma riktlinjer för och samarbete i övrigl 1 fråga
om kontroll av fartyg i regionens hamnar. Överenskommelsen bygger på bestämmelserna
i konventionen nr 147 och tar sikte på normerna i vissa av bilagekonventionerna.
Den träder i kraft den 1 juli 1978 men kan bli helt effektiv först sedan
konventionen nr 147 har ratificerats av alla Nord-sjöstaterna och har trätt i
kraft.
I
fråga om rekommendationen nr 155 utmynnar ILO-kommitténs yttrande i ett förslag
att texten till rekommendationen överlämnas till fartygsmiljöutredningen (K
1973: 04) och andra utredningar för beaktande i deras fortsatta arbete. Jag
ansluter mig till förslaget att rekom-mendatlonslexlen överlämnas till fartygsmiljöutredningen
och förordar dessutom alt den överlämnas till sjöfartsverket för beaktande vid
verkets författningsarbete.
5 Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels
föreslår riksdagen att godkänna konventionen (nr 147) om
miniminormer
i handelsfartyg, dels lämnar riksdagen tUlfälle att avge yttrande över vad jag
har anfört om rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i
handelsfartyg.
6 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd
eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Convention
(No. 147) Conceming Minimum Standards in Merchant Ships
The
General Conference of the International Labour Organisation,
Having
been convened at Geneva by the Goveming Body of the Intemational Labour Office
and having met in its Sixty-second Session on 13 October 1976, and
RecaUing
the provisions of the Sea-farer's Engagement (Foreign Vessels) Recommendation,
1958, and of the Social Conditions and Safety (Seafarers) Recommendation,
1958, and
Having
decided upon the adoption of certain proposals with regard to substandard vessels,
particularly those registered under flags of convenlence, which is the fifth item
on the agenda of the session, and
Having
determined that these proposals shall take the form of an International Convention,
adopts
this twenty-nlnth day of October of the year one thousand nine hundred and seventy-six
the following Convention, which may be cited as the Merchant Shipping (Minimum
Standards) Convention, 1976:
Article
1
1. Except
as otherwise provided in this
Article, this Convention applies to every
sea-going ship, whether publlcly or privately
owned, which is engaged in the transport of
cargo or passengers for the purpose of
trade or is employed for any other com
mercial purpose.
2. National
laws or regulations shall
determine when ships are to be regarded
as sea-going ships for the purpose of this
Convention.
3.
This Convention applies to sea-going
lugs.
4.
This Convention does not apply
to
(a)
ships primarUy propelled by sall, whether or not they are filled with auxiliary
engines;
Konvention
(nr 147) om miniminormer i handelsfartyg
Intemationella
arbetsorganisationens aU-mäima konferens,
som
av styrelsen för intemationella arbetsbyrån sammankallats tUl Geneve och där
samlats den 13 oktober 1976 tiU sitt sextioandra sammanträde,
som
hänvisar till bestämmelserna i 1958 års rekommendation om anställning på utländska
fartyg och 1958 års rekommendation om sociala villkor och säkerhet för sjöfolk,
som
beslutat anta vissa förslag avseende undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som
är registrerade under bekvämlighetsflagg, en fråga som utgör den femte punkten
på sammanträdets dagordning,
och
som beslutat att dessa förslag skall la formen av en internationell konventlon,
antar
denna den tjugonionde dagen i oktober månad år nitlonhundrasjuttiosex följande
konvention, som kan benämnas 1976 års konvention om handelsfartyg (miniminormer):
Artikel
1
1.
Om inte annorlunda föreskrivs i
denna artikel, är denna konventlon tillämplig på varje sjögående fartyg, vare
sig det är offentligt eller privat ägt, som för kommersiella syften används
till transport av last eller passagerare eller nyttjas för något annat
kommersiellt ändamål.
2.
Den nationella lagstiftningen
skall bestämma när fartyg skall betraktas som sjögående fartyg i denna
konventions mening.
3.
Denna konvention är tiUämplig
på sjögående bogserfartyg.
4.
Denna konventlon är inte tiUämplig
på:
(a)
fartyg som huvudsakligen framdrivs med segel, oavsett om de är utrustade med hjälpmaskineri
eller inte;
opaginerad Kontrollera mot PDF
(b) ships engaged in fishlng or in whaUng or in similar
pursuits;
(c)
small vessels and vessels such
as oU rlgs and drilllng platforms when not engaged in navigation, the decision
as to which vessels are covered by this subparagraph to be taken by the competent
authority in each country in consultation with the most representative
organisations of shlpowners and seafarers.
5.
Nothing in this Convention shall be deemed to extend the scope of the Conventions
referred to in the Appendix to this Convention or of the provisions contalned therein.
(b)
fartyg som nyttjas till fiske
eller till valfångst eller till liknande verksamhet;
(c)
små fartyg och fartyg sådana
som ol-jeriggar och borrplattformar när dessa inle nyttjas tUl sjöfart; beslut
om vUka fartyg som skall avses i detta delmoment skall fattas av behörig
myndighet i varje land i samråd med de mest representativa redare- och sj öf olksorganlsatlonema.
5.
Intet i denna konvention skall anses vidga tillämpningsområdet för de
konventioner som förtecknas i bilagan tiU denna konvention eller för
bestämmelserna i dessa.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Article 2
Each
Member which ratifies this Convenlion undertakes
(a) lo
have laws or regulations laying
down, for ships registered in its territory
(i)
safety standards, including standards of competency, hours of work and man-ning,
so as to ensure the safety of life on board ship;
(11)
appropriate social security measures; and
(iii) shlpboard conditions
of employment and shipboard living arrangements, in so far as these, in the
opinion of the Member, are not covered by collective agreements or laid down by
competent courts in a manner equally binding on the shlpowners and seafarers concerned;
and to satisfy itself that the provisions of such laws and regulations are substantially
equivalent to the Conventions or Artides of Conventions referred to in the Appendix
to this Convention, in so far as the Member is not otherwise bound to give effect
to the Conventions in question;
(b) to exercise effective
jurisdlctlon or
control över ships which are registered in
ils territory in respect of
(i)
safety standards, including standards of competency, hours of work and man-ning,
prescribed by national laws or regulations;
(ii)
social security measures prescribed by national laws or regulations;
(ill)
shipboard conditions of employment and shipboard living arrangements
Artikel 2
Varje
medlem som ratificerar denna konventlon åtar sig:
(a) att
genom lagstiftning för fartyg, som
är registrerade inom dess territorium, före
skriva:
i(i)
säkerhetsnormer, däri inbegripet normer för behörighet, arbetstid och be-marming,
i syfte att trygga säkerheten för människoliv ombord;
(il)
lämpliga åtgärder för social trygghet;
(ill)
villkor för sysselsättning och anordningar för Uvel ombord, i den mån de inle
enligt medlemmens åsikter regleras genom kollektivavtal eller är bestämda av behörig
domstol på ett för berörda redare och ombordanställda lika bindande sätt;
samt alt tillse att
bestämmelserna i en sådan lagstiftning är i huvudsak likvärdiga med de
konventioner eller artiklar i konventioner som anges i bilagan till denna konvention,
i den mån medlemmen inte på annat sätt är förpliktad att tillämpa ifrågavarande
konventioner;
(b) att utöva effektiv
jurisdiktion eller
kontroll över fartyg som är registrerade in
om dess territorium, med avseende på:
(i)
säkerhetsnormer, däri inbegripet normer för behörighet, arbetstid och bemanning,
som föreskrivs genom nationell lagstiftning;
opaginerad Kontrollera mot PDF
prescribed
by national laws or regulations, or laid down by competent courts in a manner equally
binding on the shlpowners and seafarers concerned;
(c) to satisfy itself that
measures for the
effective control of other shipboard condi
tions of employment and living arrange
ments, where it has no effective jurisdlc
tlon, are agreed between shlpowners or
their organisations and seafarers' organisa
tions constituted in accordance with the
substantlve provisions of the Freedom of
Association and Protection of the Right lo
Organise Convenlion, 1948, and the Right
to Organise and Collective Bargaining Con
vention, 1949;
(d) lo
ensure that
(i)
adequate proceduressubject to over-all supervision by the competent authority,
after tripartlte consultation amongst that authoriiy and the representative organisations
of shlpowners and seafarers where appropriateexist for the engagement of seafarers
on ships registered in its territory and for the In-vestigatlon of complaints arising
in that connection;
(11)
adequate proceduressubject to over-all supervislon by the competent authority,
after tripartlte consultation amongst that authority and the representative
organisations of shlpowners and seafarers where appropriateexist for the investigalion
of any complaint made in connection with and, if possible, at the time of the engagement
in its territory of seafarers of ils own nationality on ships registered in a foreign
country, and that such complaint as well as any complaint made in connection with
and, if possible, at the lime of the engagement in its territory of foreign seafarers
on ships registered in a foreign country, is promptiy reported by its competent
authoriiy to the competent authority of the country in which the ship is
registered, with a copy to the Director-General of the International Labour
Office;
(e) to ensure that seafarers
employed on
ships registered in its territory are properly
qualified or trained for the duties for
which they are engaged, due regard being
skrivna
genom nationell lagstiftning eller bestämda genom behöriga domstolar på ett för
berörda redare och ombordanställda lika bindande sätt;
(c) atl, om medlemmen
inte utövar effek
tiv jurisdiktion, övertyga sig om att över
enskommelser om åigärder för effektiv kon
troll över andra villkor för sysselsättning och
anordningar för livet ombord träffas mellan
redarna eller deras organisationer och om
bordanställdas organisationer, bildade i en
lighet med de grundläggande bestämmelser
na i 1948 års konvention om föreningsfrihet
och skydd för organisationsrätten samt 1949
års konvention om organisationsrätten och
den kollektiva förhandlingsrätten;
(d) att
tillse att
(I) det
existerar lämpliga förfaranden
underkastade
en allmän övervakning
av behörig myndighet, då så är lämpligt
efter Irepartsöverläggnlngar mellan denna
myndighet och representativa redare- och
sjöfolksorganisationer beträffande re
krytering av sjömän på fartyg som är re
gistrerade inom dess territorium och be
träffande prövning av klagomål som upp
slår 1 delta sammanhang;
(II) det
existerar lämpliga förfaranden
underkastade
en allmän övervakning
av behörig myndighet, då så är lämpligt
efter trepartsöverläggningar mellan denna
myndighet och representativa redare- och
sjöfolksorganisalioner för prövning av
varje klagomål som framförs i samband
med och om möjligt vid tidpunkten för
anställandet inom dess territorium av sjö
män av dess egen natlonalilet på fartyg
registrerade 1 ett främmande land och att
sådana klagomål liksom varje klagomål
som framförs i samband med och om
möjligt vid tidpunkten för anställandet
inom dess territorium av utländska sjö
män på fartyg registrerade i ett främman
de land, omgående rapporteras av dess
behöriga myndighet till behörig myndig
het i det land där fartyget är registrerat,
med kopia till internationella arbetsbyråns
generaldirektör;
(e) att tillse att
sjömän anställda på far
tyg registrerade inom dess territorium är på
lämpligt sätt kvalificerade eller utbildade för
de uppgifter för vilka de anställs med be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
had
to the Vocational Training (Seafarers) Recommendation, 1970;
(f) to verify by inspection
or other ap
propriate means that ships registered in its
territory comply with applicable Internatio
nal labour Conventions in force which it
has ratified, with the laws and regulations
required by subparagraph (a) of this Artide
and, as may be appropriate under national
law, with applicable collective agreements;
(g) to
hold an official inquiry into any
serious marine casualty involving ships re
gistered in its territory, particularly those
involving injury and/or loss of life, the final
report of such inquiry normally to be made
public.
Article
3
Any Member which has ratified
this Convention shall, in so far as practicable, advise its nationals on the possible
problems of signing on a ship registered in a State which has nol ratified the Convenlion,
until il is satisfied that standards equivalent to those fixed by this Convenlion
are being applied. Measures taken by the ratifying State to this effect shall
not be in conlradlctlon with the principle of free movement of workers stipulaled
by the treaties lo which the two States concerned may be parlies.
Artide
4
1.
If a Member which has ratified this
Convention and in whose port a ship calls in the normal course of ils business
or for operalional reasons receives a complaint or obtains evidence that the ship
does not conform to the standards of this Convention, after il has come into force.
It may prepare a report addressed to the government of the country in which the
ship is registered, with a copy to the Director-General of the International Labour
Office, and may take measures necessary to reclify any conditions on board which
are clearly hazar-dous to safety or heallh.
2.
In taking such measures, the Member
shall forthwith notify the nearest maritime, consular or diplomatlc
representative of the flag State and shall, if possible, have such
aktande av 1970 års
rekommendation om yrkesutbUdnlng för sjöfolk;
(f) alt genom inspektion
eller på annat lämpligt sätt kontrollera att fartyg registrerade inom dess
territorium uppfyUer till-lämpliga ILO-konventioner som är i kraft och som
medlemmen har ratificerat, den lagstiftning som krävs enligt mom. (a) i denna
artikel samt, då så är lämpUgt med hänsyn till nationeU lagstiftning, tUlämpliga
koUektivavlal;
{g) alt anordna
sjöförklaring beträffande varje allvarlig sjöolycka som berör fartyg
registrerade inom dess territorium, särskilt sådana som har medfört personskada
och/ eller förlust av människoliv; slutrapport över sådan sjöförklaring skall
normalt offentliggöras.
Artikel
3
Varje medlem som har
ratificerat denna konvention skall i mån av möjlighet informera sina
medborgare om de problem som kan uppstå vid anställning på fartyg som är registrerade
i en stat som inte har ratificerat konventionen, till dess den övertygat sig om
alt normer tillämpas som är likvärdiga med dem som fastställs genom denna
konvention. Åtgärder som vidtas av den ratificerande staten i detta syfte får
ej strida mot principen om fri rörlighet för arbetstagare som stipuleras genom
avtal till vilka de båda berörda staterna eventuellt är anslutna.
Artikel
4
1.
Om en medlem, som har
ratificerat denna konventlon och vars hamn anlöps av ett fartyg under dess
normala verksamhet eller av anledning som betingas av dess drift, mottar
klagomål eller får bevis för alt delta fartyg ej uppfyller normerna i denna konvention,
sedan denna har trätt i kraft, kan medlemmen utarbeta en rapport ställd tUl regeringen
i det land där fartyget är registrerat, med kopia till internationella arbetsbyråns
generaldirektör, och vidta åtgärder för alt rätta lill varje förhållande ombord
som uppenbart Innebär risk för säkerhet eUer hälsa.
2.
När sådana åigärder vidtas
skall medlemmen omgående underrätta närmaste sjöfarts-, konsulära eller
diplomatiska representant för flaggstaten och skall om möj-
opaginerad Kontrollera mot PDF
representative
present. It shall nol un-reasonably detain or delay the ship.
3,
For the purpose of this Artide, "complaint" means information submitted
by a member of the crew, a professional body, an association, a trade union or,
generaUy, any person with an interest in the safety of the ship, including an interest
in safety or heallh hazards to ils crew,
Article
5
1. This
Convention is open to the
ratification of Members which
(a)
are parties to the Intemational
Convention for the Safety of Life at Sea, 1960, or the International Convention
for the Safety of Life at Sea, 1974, or any Convention subsequently revising these
Conventions; and
(b)
are parlies to the
International Convention on Load Lines, 1966, or any Convenlion subsequently revising
that Convention; and
(c)
are parties to, or have implemented
the provisions of, the Regulations for Pre-venting CoUislons at Sea of 1960, or
the Convention on the International Regulations for Preventing CoUislons at Sea,
1972, or any Convention subsequently revising these intemational instruments.
2.
This Convention is further open
to the ratification of any Member which, on ratification, undertakes to fulfil the
requirements to which ratification is made subject by paragraph 1 of this Article
and which are not yet satisfied.
3.
The formål ratifications of this
Convention shall be communicated to the Director-General of the International
Labour Office for registration.
Article
6
1.
This Convention shall be binding
only upon those Members of the Intemational Labour Organisation whose ratifications
have been registered with the Director-General.
2.
It shall come into force twelve
months after the date on which there have been registered ratifications by at least
ten Members with a total share in world shipping gross tonnage of 25 per cent.
ligt
låta sådan representant närvara. Den skall ej ulan skäl kvarhåUa eller fördröja
fartyget.
3,
I denna artikel avses med "klagomål" information som har givits av
medlem av besättningen, av ett yrkesmässigt kompetent organ, förenuig, facklig
organisation eller allmänt varje person som har ett intresse av fartygets
säkerhet, även med hänsyn till risker för besätmingens säkerhet eller hälsa.
Artikel
5
1. Denna
konvention är öppen för ratifi
kation av medlemmar som:
(a)
är anslutna till 1960 års intemationella
konvention om säkerheten för människoliv till sjöss eUer 1974 års
internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss, eller
konvention som senare kan komma alt revidera dessa konventioner;
(b)
är anslutna tUl 1966 års internalionella
lasllinjekonvention eller konvention som senare kan komma atl revidera denna
konvention;
(c)
är anslutna tUl eller tUlämpar
föreskrifterna i 1960 års sjövägsregler eUer 1972 års konvention om intemationella
sjövägsregler eUer konvention som senare kan komma att revidera dessa
internationella instrument.
2.
Denna konvention är vidare
öppen för ratifikation av medlem som vid ratifikation åtar sig att uppfylla de
krav som enligt mom. 1 i denna artikel är vUlkor för ratifikation och som ännu
ej har uppfyllts.
3.
De officiella ratifikationerna
av denna konvention skall sändas tiU intemationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering.
Artikel
6
1. Denna
konvention är bindande endast
för de medlemmar av intemationeUa arbets
organisationen vilkas ratifikationer har regi
strerats av generaldirektören.
2, Den
träder i kraft tolv månader efter
det alt ratifikationer av minst tio medlem
mar med en sammanlagd andel av världs-
handelsflottans bmltodräkllghet av 25 pro
cent har registrerats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. Thereafter, this Convention shall come into force for any
Member twelve months after the date on which ils ratification has been
registered.
Article 7
1.
A Member which has
ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years
from the date on which the Convenlion first comes into force, by an act communicated
to the Director-General of the International Labour Office for registration. Such
denunciation shall not take effect until one year after the date on which it is
registered.
2.
Each Member which
has ratified this Convenlion and which does nol, within the year following the expiration
of the perlod of ten years mentioned in the preceding paragraph, exercise the right
of denunciation provided for in this Article, will be bound for another period
of ten years and, thereafter, may denounce this Convention at the expiration of
each period of ten years under the terms provided for in this Article.
Article 8
1.
The Director-General
of the International Labour Office shall notify all Members of the
International Labour Organisation of the registration of all ratifications
and denunciations communicated to him by the Members of the Organisation.
2.
When the conditions
provided for in Article 6, paragraph 2, above have been fulfilled, the Director-General
shall draw the attention of the Members of the Organisation to the date upon which
the Convenlion will come into force.
Article 9
The Director-General of the International Labour Office shall
communicate to the Secretary-General of the United Nations for registration in accordance
with Artide 102 of the Charter of the United Nations full particulars of all ratifications
and acts of denunciation registered by him in accordance with the provisions
of the preceding Artides.
Artide 10
Ät such times as it may consider necessary the Goveming
Body of the Interna-
3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje
medlem tolv månader efter den dag då dess ratifikation har registrerats.
Artikel 7
1.
Medlem som
ratificerar denna konvention kan, sedan tio år har förflutit från den tidpunkt
då konventionen först trädde i kraft, säga upp den genom en skrivelse som sänds
till internationeUa arbetsbyråns generaldirektör för registrering.
Uppsägningen träder inte 1 kraft förrän ett år efter det den har registrerats.
2.
Varje medlem,
som ratificerar denna konventlon och inte inom ett år efter utgången av den
tioårsperiod som har nämnts i föregående moment gör bmk av den uppsägningsrält
som medges i denna artikel, skall vara bunden för ny period av tio år och kan
därefter, på de i denna artikel föreskrivna villkoren, säga upp konventionen
vid utgången av varje tioårsperiod.
Artikel 8
1.
InternationeUa arbetsbyråns
generaldirektör skall underrätta samtiiga medlemmar av internationella
arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar
som han har tagit emot från organisationens medlemmar.
2.
När de i
artikel 6, mom. 2 ovan angivna viUkoren har uppfyllts, skall generaldirektören
fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag då konventionen kommer att träda
i kraft.
Artikd 9
Internalionella arbetsbyråns generaldirektör skall, för
registrering enligt artikel 102 av Förenta nationernas stadga, lämna Förenta
nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation
och uppsägning som har registrerats av honom enligt bestämmelserna i föregående
artiklar.
Artikel 10
När helst internationella arbetsbyråns styrelse finner
att det behövs, skaU den lämna
opaginerad Kontrollera mot PDF
tional Labour Office shall present to the General Conference
a report on the working of this Convention and shall examine the desirabUity of
placing on the agenda of the Conference the question of its revision in whole
or in part.
Article 11
1. Should the Conference adopt a new
Convenlion revising this Convention in
whole or in part, then, unless the new Con
vention otherwise provides
(a)
the ratification
by a Member of the new revising Convention shaU ipso jure involve the immediate
denunciation of this Convention, notwithstanding the provisions of Article 7 above,
if and when the new revising Convention shall have come into force;
(b) as from the date when the new revising
Convention comes into force this Convention shall cease to be open to ratification
by the Members.
2. This
Convention shall in any case
remain in force in its actual form and con
tent for those Members which have ratified
it but have not ratified the revising Con
vention.
Article 12
The English and French verslons of the text of this Convenlion
are equally authoritative.
internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
en redogörelse för denna konventions tillämpning och överväga om det finns
skäl att på konferensens dagordning föra upp frågan om att revidera konventionen,
helt eller delvis.
Artikd 11
1, Om konferensen antar en ny konven
tion, varigenom denna konvention helt eller
delvis revideras, och den nya konventionen
inte föreskriver annat,
(a) skall, under fömtsättning att den
nya konventionen har trätt i kraft, en medlems ratifikation av den nya
konventionen i sig innefatta omedelbar uppsägning av denna konvention, utan
hinder av bestämmelserna i artikel 7;
(b) skall, från den dag då den nya konventionen
träder i kraft, denna konvention inte längre kunna ratificeras av medlemmama.
2. Denna konvention skall likväl förbli
gällande till form och innehåll för de med
lemmar som har ratificerat den men inle
har ratificerat den nya konvention var
igenom denna konvention revideras.
Artikel 12
De engelska och franska texterna lill denna konvention är
lika gUtiga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Appendix
Minimum Age Convention, 1973 (No. 138), or Minimum Age (Sea)
Convention (Revised), 1936 (No. 58), or
Minimum Äge (Sea) Convention, 1920 (No. 7);
Shipowners' LiabUity (Sick and Injured Sea-men) Convention,
1936 (No. 55), or Sickness Insurance (Sea) Convention, 1936 (No. 56), or
Medical Care and Sickness Benefits Convention, 1969 (No.
130);
Medical Examination (Seafarers) Convention, 1946 (No. 73);
Prevention of Accidents (Seafarers) Convention, 1970 (No.
134) (Artides 4 and 7);
Bilaga
1973 ärs konvention (nr 138) om minimiålder, eller 1936
års konvention (nr 58) om minimiålder för arbete till sjöss (reviderad), eller
1920 års konvention (nr 7) om minimiålder för arbete till sjöss;
1936 års
konvention (nr 55) om redarens förpliktelser i fall sjöman drabbas av sjukdom,
olycksfall eller döden, eller 1936 års konvention (nr 56) om sjukförsäkring
för sjömän, eller 1969 års konvention (nr 130) om läkarvård och kontanta
sjukförmåner; 1946 ärs konvention (nr 73) om läkarundersökning av sjömän;
1970 års konvention (nr 134) om förebyggande av
yrkesskador (sjöfolk) (artiklarna 4 och 7);
opaginerad Kontrollera mot PDF
Äccommodalion
of Crews Convenlion (Revised)), 1949 (No. 92); Food and Catering (Ships'
Crews) Convention,
1946 (No.
68) (Article 5); Officers' Competency Certificates Convention,
1936 (No. 53) (Artides 3 and 4)i; Seamen's Artides of Agreement
Convention,
1926 (No. 22); Repalrlation of Seamen Convention, 1926
(No.
23); Freedom of Association and Protection of the
Right lo Organise Convenlion, 1948 (No. 87); Right to
Organise and Collective Bargaining
Convention, 1949 (Ho. 98).
1949 års
konvention (nr 92) om besättningsbostäder (reviderad);
1946 års
konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättningar)
(artikel 5); 1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å handelsfartyg
(artiklarna 3 och 4)i; 1926 års konvention (nr 22) om sjömäns anställningsavtal;
1926 ärs konvention (nr 23) om hemsändning av sjömän;
1948 års konvention (nr 87) om
föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten;
1949 års konvention (nr 98) om
organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 In cases
where the established licensing syslem or certification structure of a State would
be prejudiced by problems arising from strict ad-herence to the relevant
standards of the Officers' Competency Certificates Convention, 1936, the principle
of substantial equivalence shall be applied so that there will be no conflict with
that Stale's established arrangements for certification.
11 fall då
ett strikt iakttagande av relevanta normer i 1936 års konvention om kompetens
hos befäl å handelsfartyg skulle föranleda problem som vållar förfång för de
system och förfaranden, som har fastställts av en stat för utfärdande av
behörighetshandlingar, skall principen om likvärdighet i huvudsak tillämpas
så, att ingen konflikt uppkommer med de förfaranden som gäller för utfärdande
av behörighetshandlingar i den staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Recommendation (No.
155) Conceming the Improvement of Standards in Merchant Ships
The
General Conference of the International Labour Organisation,
Having
been convened at Geneva by the Goveming Body of the International Labour Office
and having met in its Sixty-second Session on 13 October 1976, and
Having decided upon the
adoption of certain proposals with regard to substandard vessels, particularly those
registered under flags of convenlence, which is the fifth item on the agenda of
the session, and
Having determined that these
proposals shall lake the form of a Recommendation supplementing the Merchant Shipping
(Minimum Standards) Convention, 1976,
adopts this Iwenty-ninth day
of October of the year one thousand nine hundred and seventy-six the following Recommendation,
which may be cited as the Merchant Shipping (Improvement of Standards) Recommendation,
1976:
1. (1) Except as otherwise
provided in this Paragraph, this Recommendation applies lo every sea-going ship,
whether publlcly or privately owned, which is engaged in the transpori of cargo
or passengers for the purpose of trade or is employed for any other commercial
purpose.
(2)
National laws or regulations should
determine v/hen ships are to be regarded as sea-going ships for the purpose of this
Recommendation.
(3)
This Recommendation applies to sea-going
lugs.
(4)
This Recommendation does not apply
to
(a) ships primarUy propelled
by sail,
whether or not they are filled with aux
iliary engines;
(b) ships
engaged in fishlng or in whaling
or in similar pursuits;
Rekommendation (nr 155)
om förbättring av normer i handelsfartyg
Internalionella
arbetsorganisationens allmänna konferens,
som av styrelsen för internalionella
arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 13 oktober 1976 till
sitt sextioandra sammanträde,
som
beslutat anta vissa förslag avseende undermåliga fartyg, i synnerhet sådana som
är registrerade under bekvämlighetsflagg, en fråga som utgör den femte punkten
på sammanträdets dagordning,
och
som beslutat att dessa förslag skall ta formen av en rekommendation som kompletterar
1976 års konvention om miniminormer i handelsfartyg,
antar denna den
tjugonionde dagen i oktober månad år nitlonhundrasjuttiosex följande
rekommendation, som kan benämnas 1976 års rekommendation om förbättring av normer
i handelsfartyg:
1.
(1) Om inte annorlunda föreskrivs i denna punkt, är denna rekommendation tilllämplig
på varje sjögående fartyg, vare sig det är offentligt eller privat ägt, som för
kommersiella syften används till transport av last eller passagerare eller
nyttjas för något annat kommersiellt ändamål.
(2)
Den nationeUa lagstiftningen
bör bestämma när fartyg skall betraktas som sjögående fartyg i denna
rekommendations mening.
(3)
Denna rekommendation är tUlämplig
på sjögående bogserfartyg.
(4)
Denna rekommendation är inte
tilllämplig på:
(a)
fartyg som huvudsakligen
framdrivs med segel, oavsett om de är ulmstade med hjälpmaskineri eller inle;
(b)
fartyg som nyttjas till fiske
eller till valfångst eller tlU liknande verksamhet;
opaginerad Kontrollera mot PDF
(c) small vessels and vessels
such as oll-rigs and drilllng platforms when not engaged in navigation, the decision
as to which vessels are covered by this clause to be taken by the compwtenl authority
in each country in consultation with the most representative organisations of shlpowners
and seafarers.
(5) Nothing in this Recommendation
should be deemed to extend the scope of the instruments referred to in the Appendix
to the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention, 1976, or in the Appendix
to this Recommendation.
2. Members
should
(fl)
ensure that the provisions of the laws and regulations provided for in Article
2, subparagraph (a), of the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention,
1976, and
(b)
satisfy themselves that such provisions of collective agreements as deal with shipboard
conditions of employment and shipboard living arrangements,
are
at least equivalent to the Conventions or Artides of Conventions referred to in
the Appendix to the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention, 1976.
3.
In addition, steps should be
taken, by stages if necessary, with a view to such laws or regulations, or as appropriate
collective agreements, containlng provisions at least equivalent to the
provisions of the instruments referred to in the Appendix to this Recommendation.
4.
(1) Pending steps for such revision
of the Merchant Shipping (Minimum Standards) Convention, 1976, as may become necessary
in the light of changes in the circumstances and needs of merchant shipping, cognisance
should be taken in the application of that Convention, after consultation with
the most representative organisations of shipowners and seafarers, of any
revision of Individual Conventions referred to in the Appendix thereto that has
come into force.
(2)
Cognisance should be taken in the application of this Recommendation, after consultation
with the most representative organisations of shipowners and seafarers, of any
revision of individual Conventions referred to in the Appendix thereto that
(c) små fartyg och fartyg
sådana som oljeriggar och borrplattformar när dessa inte nyttjas tlU sjöfart;
beslut om vUka fartyg som skaU avses i detta delmoment skall fattas av behörig
myndighet i varje land i samråd med de mest representativa redare- och sj
öfolksorganisationerna,
(5)
Intet i denna rekommendation skall anses vidga tillämpningsområdet för de instrument
som förtecknas i bUagan till 1976 års konvention om miniminormer i handelsfartyg
eller i bilagan tiU denna rekommendation,
2. Medlemmama
bör:
(a)
tUlse att bestämmelsema i den
lagstiftning som föreskrivs i artikel 2 (a) i 1976 års konvention om
miniminormer i handelsfartyg
(b)
kontrollera att sådana
bestämmelser i kollektivavtal som reglerar villkoren för sysselsättning och anordnmgar
för livet ombord
är
minst likvärdiga med de konventioner eller artiklar i konventioner som
förtecknas i bilagan till 1976 års konvention om miniminormer i handelsfartyg.
3.
Dessutom bör åigärder vidtas,
om så erfordras stegvis, för alt sådan lagstiftning eller då så är lämpligt kollektivavatal
skall innehålla bestämmelser som är mmst likvärdiga med bestämmelserna i de
instrument som förtecknas i bilagan till denna rekommendation.
4.
(1) I avvaktan på alt åtgärder
vidtas för en sådan revision av 1976 års konventlon om miniminormer i
handelsfartyg, som kan bli erforderlig med hänsyn till förändringar i
handelsflottans förhållanden och behov, bör, efler samråd med de mest representativa
redare- och sjöfolksorganisalio-nerna, vid tiUämpningen av denna konvention
beaktas varje revision av de konventioner, som förtecknas i bUagan till sagda konvention
och som har trätt 1 kraft.
(2)
Vid tUlämpningen av denna rekommendation bör, efter samråd med de mest
representativa redare- och sjöfolksorganisa-llonerna, beaktas varje revision av
de konventioner, som förtecknas i bilagan härtUl, som har trätt i kraft, och
varje revision av
opaginerad Kontrollera mot PDF
has come into
force and of any revision of other instmments therein referred to that has been
adopted.
andra i
denna bUaga förtecknade instrument som har antagits.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Appendix
Officers' Competency Certificates Convenlion, 1936 (No.
53);
Food and Catering (Ships' Crews) Convention, 1946, (No.
68);
Accommodation of Crews (Supplementary Provisions) Convention,
1970 (No. 133);
Prevention of Accidents (Seafarers) Convention, 1970 (No.
134);
Workers' Representatives Convention, 1971 (No. 135);
Paid Vacations (Seafarers) Convention (Revised), 1949
(No. 91); or Seafarers' Annual Leave Convention, 1976 (No. 146);
Social Security (Seafarers) Convention, 1946 (No. 70);
Vocational Training (Seafarers) Recommendation, 1970 (No.
137);
IMCO/ILO Document for Guidance, 1975.
Bilaga
1936 års konvention (nr 53) om kompetens hos befäl å
handelsfartyg;
1946 års
konvention (nr 68) om kosthåll och utspisning (för fartygsbesättningar); 1970
års konvention (nr 133) om besättningsbostäder (tilläggsbestämmelser);
1970 års konvention (nr 134) om
förebyggande av yrkesskador (sjöfolk);
1971 års konvention (nr 135) om
arbetstagarnas representanter;
1949 års konvention (nr 91) om semester med bibehållen
hyra (reviderad); eller 1976 års konvention (nr 146) om semester för sjöfolk;
1946 års konvention (nr 70) om social trygghet för sjömän;
1970 ärs rekommendation (nr 137) om yrkesutbildning för
sjöfolk; IMCO/ILO Document for Guidance, 1975,
Prop. 1977/78:152 35
Bilaga
3
Texterna
i de konventioner som är upptagna i bilagan till konventionen (nr 147) om
miniminormer i handelsfartyg finns som bilagor till följande propositioner
1973
års konvention (nr 138) om minimiålder prop, 1974: 6
bilaga
3
1936
års konvention (nr 58) om minuniålder för prop, 1938: 223
arbele
till sjöss (reviderad) bUaga C
1920 års konvention (nr 7)
om minimiålder för prop, 1921: 361
arbete till sjöss
1936
års konvention (nr 55) om redarens förplik- prop. 1938: 239
telser
i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall bilaga 3
eller döden
1936
års konvention (nr 56) om sjukförsäkring för prop. 1938: 239
sjömän bUaga 4
1969 års
konvention (nr 130) om läkarvård och prop. 1970: 21
kontanta sjukförmåner bUaga 3
1946
års konvention (nr 73) om läkarundersök- prop. 1947: 321
ning av sjömän bUaga H och
prop.
1961: 163 bilaga B
1970 års
konvention (nr 134) om förebyggande av prop. 1971: 158
yrkesskador (sjöfolk) bilaga 4
1949
års konvention (nr 92) om besältningsbostä- prop. 1950: 207
der
(reviderad) bilaga B
1946
års konvention (nr 68) om kosthåll och ut- prop. 1947: 321
spisning
(för fartygsbesättningar) bilaga A
1936
års konvention (nr 53) om kompetens hos prop. 1938: 239
befäl
å handelsfartyg bilaga 2
1926
års konvention (nr 22) om sjömäns anställ- prop. 1928: 152
ningsavtal bUaga 1
1926
års konvention (nr 23) om hemsändning av prop. 1927: 152
sjömän bilaga 2
1948
års konvention (nr 87) om
föreningsfrihet prop. 1949: 162 och skydd för orgarusationsrätten bilaga
A
1949
års konvention (nr 98) om organisationsrät- prop.
1950: 188 ten och den kollektiva förhandlingsrätten bilaga
H
Prop. 1977/78:152 36
Bilaga
4
Texterna
i de instrument som är upptagna i bilagan till rekommendationen (nr 155) om
förbättring av normer i handelsfartyg finns som bilagor till följande
propositioner
1936
års konvention (nr 53) om kompetens hos prop, 1938: 239
befäl
å handelsfartyg bilaga 2
1946
års konvention (nr 68) om kosthåll och ut- prop. 1947: 321
spisning
(för fartygsbesättnuigar) bilaga A
1970
års konvention (nr 133) om besältningsbostä- prop. 1971: 158
der
(tilläggsbestämmelser) bilaga 1
1970
års konvention (nr 134) om
förebyggande av prop. 1971: 158 yrkesskador (sjöfolk) bilaga
4
1971
års konvention (nr 135) om arbetstagamas prop.
1972: 10 representanter bilaga 1
1949
års konvention (nr 91) om semester med bi- prop. 1950: 207
behållen
hyra (reviderad) bilaga A
1976
års konvention (nr 146) om semester för sjö- prop. 1977/78: 51
folk bilaga 1
1946
års konvention (nr 70) om social trygghet för prop. 1947: 321
sjömän bilaga C
1970
års rekommendation (nr 137) om yrkesut- prop. 1971: 158
bildning
av sjöfolk bilaga 6
IMCO/ILO
Document for Guidance, 1975, An International maritune training guide har
utgivits av ILO i Geneve.
Prop. 1977/78:152 37
Innehåll
Propositionen ................................................... .... 1
Propositionens
huvudsakliga Innehåll ...................... .... 1
Utdrag ur protokoU vid
regeringssammanträde den 6 april 1978 .. 2
1
Inledning ..................................................... .... 2
2
Konventionen om miniminormer i
handelsfartyg ....... .... 5
2.1
Konventionens huvudsakliga innehåU
............... 5
2.2
Instrument förtecknade i bilaga
till konventionen .... 6
2.3
Remissyttrandena.......................................... .... 9
2.3.1
Konventionen nr 147............................... .... 9
2.3.2
Konventionerna i bilagan.......................... .. 12
3 Rekommendationen
om förbättring av normer i handelsfartyg .. 16
3.1
Rekommendationens huvudsakliga innehåU
........ 17
3.2
Instmment förtecknade i bilaga
till rekommendationen .... 17
3.3
Remissyttrandena ...................................... .. 18
4
Föredraganden ................................................ 19
5
Hemställan .................................................... .. 23
6
Beslut ........................................................... 23
Bilaga
1 Konventionen (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg
i
engelsk originaltext och svensk översättning .. 24
Bilaga
2 Rekommendationen (nr 155) om förbättring av normer i
handelsfartyg i engelsk originaltext och svensk översätt
ning ....................................................... .. 32
Bilaga
3 Upplysningar om var texterna finns till de konventioner
som
är upptagna i bUagan till konventionen nr 147 .... 35
BUaga
4 Upplysningar om var texterna finns tUl de instrument
som
är upptagna i bUagan till rekommendationen nr 155 36
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780231
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (9)
9 kopplingar i 6 dokument.
- SOU 2005:11 Välfärdsverksamhet för sjömän s. 195 · s. 211 om s. 6 · s. 231 i texten
- Prop. 1999/2000:119 Instrument antagna av Internationella arbetskonferensens åttiofjärde möte, ILO:s elfte sjöfartssession m.m. s. 28 i texten
- Prop. 1987/88:3 om en ny fartygssäkerhetslag s. 102 i texten
- Rskr. 1978/79:3 i texten
- Bet. 1978/79:TU2 med anledning av propositionen 1977/78:152 beträffande ILO - konvention om miniminormer i handelsfartyg, m. m. jämte motion s. 1 · s. 3 i texten