om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s. k. obrutna fjällområden
104 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 86 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:31, om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s. k. obrutna fjällområden
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:31 Regeringens proposition
1977/78:31
om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k.
obrutna fjällområden;
beslutad
den 3 november 1977.
Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd som framgår av föredragandens hemställan.
På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
ELVY
OLSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen anges 14 områden i fjällvärlden, s. k. obrutna fjällområden, som
f. n. är relativt orörda och som även framgent bör undantas från tyngre
exploateringsföretag. Det föreslås i propositionen att som en riktlinje i den
fysiska riksplaneringen bör gälla att anläggande av bl. a. vägar, vattenkraftstationer
och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma i fråga inom
de aktuella områdena. Förslagen utgör en direkt uppföljning av de riktlinjer
för hushållning med mark och vatten som riksdagen beslöt om år 1972.
Det
konstateras i propositionen att befintliga rättsliga instrument torde vara
tillräckliga för att trygga att markanvändningen inom de obrutna fjällområdena
följer de föreslagna riktiinjema. Någon ny eller förändrad lagstiftning
föreslås således inte. Det förutsätts att de riktlinjer för markanvändningen
som föreslås i propositionen följs upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner
genom fortsatta åtgärder i form av naturskydd och planläggning.
Avgränsningen
av de 14 föreslagna obrutna fjällområdena kommenteras översiktligt i
propositionen. Länsstyrelsema föreslås få uppdrag att efter samråd med berörda
parter lämna regeringen förslag beträffande områdenas gränser i detalj.
Länsstyrelserna bör vidare svara för att informera berörda myndigheter,
organisationer och enskilda om de obrutna fjällområdenas avgränsning och
riktlinjerna för markanvändningen inom dessa.
1 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 31
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:31
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1977-11-03
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Bohman, Romanus, Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Mogård. Olsson,
Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark. Burenstam Linder, Johansson,
Friggebo
Föredragande: statsrådet Olsson
ProposiUon om riktlinjer I den fysiska riksplaneringen för
vissa s. k. obrutna fjällområden
1 Bakgrund
Med anledning av regeringens proposition 1972:111 antog
riksdagen samma år vissa riktlinjer för hushållningen med landets samlade mark-
och vattentillgångar (CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Riktlinjerna innebär bl. a.
att sju s. k. väglösa vildmarksområden undantas från sådan tyngre exploatering
som t.ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad. Områdena är Rås-to-Tsåktso,
Kebnekaise, Sarek-Pile, Täma-Graddis, Sylarna-Helags, Rogen och Pessinki. I de
två senare områdena skall dessutom skogsbruksdrift inte tillåtas. Vidare anges
att ytteriigare övemattningsstugor inte bör uppföras inom de inre delama av
vissa av dessa områden, de s.k. vild-markskärnorna.
Regeringen uppdrog den 2 febmari 1973 åt statens
naturvårdsverk och statens planverk att efter samråd och efter hörande av
berörda länsstyrelser och kommuner lämna förslag till närmare avgränsning av
de områden som borde omfattas av de angivna riktlinjerna. Utredningen skulle
utföras inom ramen för redan pågående utredningsverksamhet.
1 februari 1975 redovisade de båda verken ett preliminärt
förslag till avgränsning av 14 väglösa områden benämnda obrutna fjällområden.
Under våren 1975 tog regeringen slällning till de program
för fullföljande
av riktlinjerna för hushållning med mark och vallen som
hade utarbetats av
kommuneroch länsstyrelser. 1 besluten för berörda län
föreskrivs att plan-
läggning, som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar, bör
undvikas
inom de av verken preliminärt avgränsade 14 obrutna tjällområ-
Prop. 1977/78:31 3
dena i avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till
den närmare avgränsningen av de områden som bör undantas från tyngre
exploatering och skogsbruk. I samband med behandlingen av prop. 1975/76:1 med
redovisning av programskedet i den fysiska riksplanenngen hade nksdagen inga
principiella erinringar beträffande fjällområdenas behandling (CU 1975/76:1,
rskr 1975/76:45). Civilutskottet betonade emellertid att en in
tresseredovisning för fjällvärlden inte bör begränsas till en precisering av
bevarandeanspråk utan också bör omfatta ännu ej preciserade exploateringsanspråk
utanför fritidssektorn så all eventuella konfliktområden kan anges på ett så
tidigt stadium som möjligt.
Den 30 oktober 1975 överlämnade statens naturvårdsverk och
statens planverk rapporten Obrutna fjällområden (statens naturvårdsverks publikationer
1975:12). I rapporten redovisas verkens slutliga förslag till avgränsning av
vissa områden i fjällväriden i enlighet med regeringens förut nämnda uppdrag i
febrtiari 1973. Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av
överbefälhavaren (ÖB), civilförsvarsstyrelsen, statens vägverk,
riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen efter hörande av berörda lantbruksnämnder,
skogsstyrelsen efter hörande av berörda skogsvårdsstyrelser, fiskeristyrelsen
efter hörande av berörda fiskeriintendénter, beredningen för samordning av
statens insatser för turism och rekreation, statens vattenfallsverk gemensamt
med Centrala driftledningen (CDL) och Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan
(VASO). domänverket, Sveriges geologiska undersökning (SGU), statens
industriverk efter hörande av bergmästarna, nämnden för statens gruvegendom,
länsstyrelserna i Kopparbergs. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
efter hörande av berörda kommuner. Svenska gruvföreningen, Boliden AB,
Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Svenska samernas riksförbund,
Kungl. vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen (SNF) efter hörande
av Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Svenska fjällklubben, Sveriges
turistråd. Svenska turistföreningen (STF) och Friluftsfrämjandet. Dessutom har
yttranden lämnats av naturhistoriska riksmuseet och Svenska
skogsarbetareförbundet.
2 Rapporten Obrutna fjällområden 2.1 Utgångspunkter
2.1.1
Riktlinjer för hushållning med mark och vatten
I prop. 1972:111 framhöll föredragande departementschefen
Ijällväri-dens slora belydelse för såväl friluftslivet som den vetenskapliga
naturvården. Bland rekreationsområden av riksintresse intar fjällväriden vid
sidan av våra orörda kustområden en särställning. Där finns en fiora och en
fau-
Prop.
1977/78:31 4
na
av internationellt intresse och områden där fiera bevarandeiniressen samtidigt
gör sig gällande. Enligt departementschefen är det därför en utomordentligt
viktig uppgift att skydda våra sista s. k. vildmarker från exploatering.
Riksdagens
beslut att undanta de s. k. väglösa vildmarksområdena från tyngre exploatering
innebär enligt verken dels en begränsning av sådana åtgärder som medför
bestående ingrepp i fjällnaturen, dels en strävan till mångsidigt
markutnyttjande i fjällen. Verken tolkar riktlinjerna så, att tyngre
exploateringar som kräver vägutbyggnad fortsättningsvis bör få företas endast inom
områden där ingrepp redan har företagits, medan de väglösa områdena bör
förbehållas dels den turism som inte kräver vägar och större anläggningar, dels
renskötseln och de vetenskapliga bevarandeintressena.
Enligt
verkens tolkning innebär statsmaktemas beslut ingen annan inskränkning i
pågående markanvändning eller existerande rättigheter inom de aktuella områdena
än i fråga om skogsbmksdrift inom Rogen- och Pes-sinkiområdena.
2.1.2 Samråd
med länsstyrelser, kommuner och organisationer
Verken
har i sitt arbete samrått med berörda länsstyrelser och kommuner. Material
från länsstyrelsema har legat till grund för verkens förslag till avgränsningar
av de obrutna fjällområdena. Ett utkast till förslag till avgränsningar har
remitterats till berörda länsstyrelser och kommuner samt till myndigheter,
organisationer och olika intressenter. Samråd har också skett med
miljövemdepartementel i Norge i syfte att kartlägga var motsvarande slag av
områden på norskt territorium ansluter till de svenska områdena.
2.1.3 Bevarande-
och exploateringsintressen
Verken
anför alt stora delar av befolkningen i fjällvärlden har sin utkomst av
fjällnaturen genom renskötsel, skogsbruk, jakt och fiske m.m. Fjällnaturen är
också uppskattad som rekreationskälla av de människor som bor i det norrländska
inlandets tätorter. Fjällen är också turistområde av såväl nationell som
internationell betydelse.
De
svårtillgängliga delarna av Ijällen och angränsande skogslandskap utgör en
tillflyktsort för flera utrotningshotade djurarter. 1 fjällregionen finns
fjällrenens vår-, sommar- och höstbetesland. Särskilt de ostörda fjällparti-ema
är enligt verken av väsentlig betydelse för renskötseln som kalvningsland om
våren och uppehållsorter under främst sommarhalvåret.
Inom
fjällvärlden finns också fyndigheter av ett flertal brytningsvärda mineral, som
tillsammans med utnyttjandet av vattenkrafltillgångarna ger ett viktigt bidrag
till landets försörjning. I samband med att fjällregionens
Prop. 1977/78:31 5
resurser har tagits i anspråk för utvinning av mineraler
och vattenkraft samt för fritidsbebyggelse, turism m. m., har vägar byggts i
fjällregionen. Härigenom har enligt verken ostörda områden med stora värden för
bl. a. djurlivet, renskötseln och fjällvandrarturismen minskat avsevärt i omfattning,
som framgår av fig. I.
Verken har vid sin bearbetning av områdenas avgränsning
utgått från att de förslag till avgränsning som verken har inhämtat från
länsstyrelsema bl. a. grundar sig på kunskaper om såväl exploaterings- som
bevarandeiniressen. Någon fullständig redovisning av dessa intressen lämnas
emellertid inte i verkens rapport.
1 naturvårdsverkets utredningsarbete angående de svenska
fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modem naturvård studeras
de bevarandeintressen som finns i fjällregionen vad gäller vetenskaplig nalurvård
och friluftsliv. Där ingår även en delstudie som behandlar bedöm-ningsgmnder
för lokalisering av områden och anläggningar för turism och friluftsliv i
fjällregionen. 1 avsnitt 3 i det följande lämnas en samlad redogörelse för de
exploateringsintressen som f. n. finns redovisade inom de av verken föreslagna
obrutna fjällområdena.
2.2 Verkens förslag och bedömningar
2.2.1 Urvalskriterier, avgränsningar och föreslagna
områden
1 rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten
angavs som s. k. väglösa vildmarksområden sådana områden, som är belägna på
längre avstånd från väg än ca 8 km (en halv dagsetapp för en fjällvandrare) och
som har en sammanhängande yta på minst I 000 km. Verken har, bl.a. på förslag
av länsstyrelsen i Norrbottens län, stannat för att minsta områdesstorlek i
stället bör vara 500 km. Det har inte bedömts nödvändigt att hela arealen
ligger på svenskt territorium. Vidare anser verken att gränsen för områdena bör
dras så att befintliga vägar kommer att ligga inom en halv dagsetapp (ca 8 km)
från det obmtna området. 1 de fall, då verken inte har ansett sig kunna följa
av länsstyrelserna föreslagna gränser, har gränsen dragits en bit bortom den
bebyggelse som normalt finns utmed vägarna eller ibland schablonmässigt I eller
3 km från vägen. 1 några fall har också befintliga vägar fått ingå i det
obrutna området. Detta gäller t. ex. vissa enskilda vägar där man inte avser
att öka framkomligheten samt vissa vägar som inte korsar ett område utan slutar
blint inne i fjällen. Verken konstaterar att de avgränsade områdena har
definierats med utgångspunkt i ell tillgänglighetsmått varför de snarare
karaktäriseras av svårtillgänglighet än av orördhet. I konsekvens med detta
anser verken att det är tveksamt om en reglering av ett vattendrag inom ett i
övrigt väglöst område kan anses påverka områdets vildmarkskaraktär i samma grad
som om det genomkorsas av en allmän väg. Verken har beaktat den omständigheten
i sina avgränsningsförslag. Med de valda storleks- och avgränsnings-
Prop. 1977/78:31 7
kriterierna som grund har verken utökat antalet områden
från sju som anges i prop. 1972:111 till 14. De föreslagna områdena redovisas
i fig. 2. I avsnitt 5 finns en detaljerad genomgång av områdena.
Förslaget omfattar en total areal av ca 49000 km''*. Elva
områden ligger inom kalfjällsregionen medan de övriga tre är skogsområden med
mindre Oällpartier eller partier ovanför trädgränsen. Fyra län och 14 kommuner
berörs av förslaget till obrutna fjällområden.
Förutom de föreslagna 14 obrutna fjällområdena har verken
redovisat tio väglösa områden med en minimiareal av 100 km men med i övrigt
motsvarande kvaliteter som de obrutna områdena.
I rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten
och i prop. 1972:111 anges inom de väglösa områdena ett antal s. k.
vildmarkskärnor. Riksdagens beslut innebär att övemattningsstugor för turism
inte bör uppföras inom dessa områden. Verken har vid överläggningar med
representanter för länsstyrelsema funnii att tillräckligt underlag i dag
saknas för att närmare precisera omfattningen av kärnområden, för vilka ett
sådant starkare skydd skall gälla. Verken anser att en avvägning mellan den s.
k. lättare turismen och de renodlade bevarandeintressena bör kunna ske inom
ramen för en fortsalt planering av markanvändningen inom fjällregionen bl. a.
med ledning av det material som kommer fram genom pågående utredningsarbete
inom naturvårdsverket.
Verken föreslår att de s. k. väglösa vildmarksområdena
fortsättningsvis i författningstext och liknande kallas obrutna områden i
fjällregionen eller endast obrutna fjällområden. Motivet härför är att de
aktuella områdena utifrån en mer vetenskaplig synpunkt knappast kan betecknas
som vildmarker och att områdena inte heller är helt väglösa.
2.2.2 Bestämmelser för vissa verksamheter
Vatlenkraftutbyggnad
Vattenkraftutbyggnader som inte tidigare har beslutats av
statsmaktema bör enligt de riktlinjer som anges i prop. 1972:111 inte få komma
lill stånd inom de väglösa vildmarksområdena.
Verken anser att till vattenkraftutbyggnad bör räknas
också ny- eller tillbyggnad av säväl kraftverk som tillhörande dammar,
kanaler, regleringsmagasin m. m. När det gäller företag som kan tänkas medföra
miljöförändringar av mindre omfattning, t. ex. vissa tunnelbyggen, höjning och
sänkning av befintliga vattenmagasin m. m., föreslår verken att en bedömning
av tillåtligheten bör göras med utgångspunkt i åtgärdernas inverkan på miljön
inom de obrutna fjällområdena.
Skogsbruk
1 de fastlagda riktlinjerna uttalas att Pessinki- och
Rogenområdena bör undantas frän skogsbmk. Dessa områden ligger i skogslandet.
Inom de öv-
Prop. 1977/78:31
Fig. 2, Av verken f ö reslagna vildmarksomr ä d
-Redov is ning som rade
F ö rslag
till minskning {j. fr å n ber ö rd l ä ns- II styrelse som inte kunnat f ö ljas
Obrutna omr å den
1 Rogen
2 Sylarna - Helags
3
Sk ä ckerf j ä llen
4
Burvattnet
5
Hotagen
6
Frostviken
7
Ransaren
8
Artfj ä llet
9 T ä rna-Graddis
10 Sarek- Pite
1 1 Kebnekaise
12
RAsto-Ts å ktsn
13
Pessinki
14
Muddus
Prop. 1977/78:31 9
riga områdena, vilka ligger i den egentliga fjällregionen
förutsätter riktlinjerna att skogsbruk inle är möjligt. Verken föreslår alt
samtliga obrutna fjällområden undantas från skogsbruk. Till skogsbruk bördock
inte räknas utnyttjande av rätt alt ta virke till husbehov. De restriktioner
för skogsbruket som föreslås skall enligt verkens uppfattning inte behöva
innebära några väsentliga uppoffringar. Verken beräknar överslagsmässigt
arealen produktiv skogsmark som berörs inom de obmtna fjällområdena till ca
500 km- eller ca 0.2 % av den produktiva skogsmarksarealen i landet.
Mineralbrytning
Verken anser att utvinning av mineral inte bör få
förekomma i ett obrutet fjällområde även om detta inte klart framgår av
riktlinjerna i prop. 1972:111. Enligl verken kan gruvbrytning emellertid vara
ett av de från samhällelig synpunkt angelägna förelag för vilka intresset att
bevara de obrutna områdena kan få vika. Verken förutsätter att slatsmaklerna i
sådana fall efter en allsidig utredning låter justera gränsen för det obrutna
fjällområdet. Enligl verken har det framkommit att mineralförekomsterna är
ofullständigt kartlagda i fjällregionen och att framtida önskemål om alt påbörja
gruvdrift inte för tillfället kan förutsägas. Verken anser att denna osäkerhet
talar för att områden, där en framtida gruvbrytning kan tänkas, inte bör
undantas. De anser det rimligt att prospektering av mineral får förekomma även
i fortsätlningen inom de obrutna fjällområdena. Prospekteringen måste enligt
verken emellertid ske i sådana former att största möjliga hänsyn las lill
områdenas vildmarkskaraktär.
Turistanläggningar
I prop. 1972:111 förutsätts att utvecklingen av
Ijällturism skall fortgå inom de obrutna fjällområdena men att inom de s.k.
vildmarkskärnorna ytterligare övernattningsstugor för turismen inte bör
uppföras. Verken anser all de obrutna fjällområdena i en framtida planering
bör behandlas på olika sätt med avseende på turistutbyggnad, så att
vandringsleder och övemattningsstugor för turism byggs ut i vissa delar av
dessa medan de niinst påverkade och mest skyddsvärda delområdena förblir
outbyggda. Verken anser vidare, att turistutbyggnader inom de obrutna
fjällområdena bör begränsas till s. k. lättare turism, vilket innebär att 1.
ex. större hotellanläggningar och skidliftar föriäggs utanför dessa. Detta får
emellertid inte hindra underhåll eller komplettering av befintliga anläggningar
om det kan förenas med syftet att bevara de obrutna fjällområdenas
vildmarkskaraktär.
Övriga verksamheter
Utöver de verksamheter som nu har behandlats förekommer
inom fjällregionen anläggningar av varierande slag. Exempel på sådana är
forsk-ningsslationer, kraftledningar, telemasler, renstängsel, båtbryggor, landningsplatser
för flyg samt bostadshus.
Prop. 1977/78:31 10
Verken anser att som huvudregel bör gälla all åtgärder som
kan förändra eller påverka områdets karaktär inle skall få företas inom ett
obrutet fjällområde. Detta skall emellertid normall inle hindra drift och
underhåll av befintliga anläggningar eller inskränka förekommande rättigheter
med undanlag för vad som lidigare har sagts om skogsbruk. Verken anser vidare
att annal byggande än sådant som hänger samman med de areella näringarna,
vetenskaplig forskning eller som behövs för fjällvandringsturism, inte bör
tillåtas utan särskilda skäl.
2.2.3 Ansvariga myndigheter och genomjöranddnstriiineni
Verken föreslår all riktlinjer för obrutna fjällområden
läggs fast av regering och riksdag som en vidareutveckling av riksdagens
beslut med anledning av prop. 1972: III.
Sedan
statsmaktema har tagit ställning till verkens förslag till avgränsning av
obrutna fjällområden och till resultatet av kommunernas planeringsarbete bör.
anser verken, fortsatt planering och reglering av markanvändningen inom
fjällregionen i första hand genomföras av regionala och lokala organ. Verken
föreslår all arbetet sker inom ramen för den fortsalla fysiska riksplaneringen
och att det bör åligga berörda länsstyrelser och kommuner att bevaka att
riktlinjerna följs och bedöma om föreslagna byggnadsföretag m.m. i och kring de
obrutna Ijällområdena är förenliga med dessa riktlinjer.
Inom kommunema pågår f. n. översiktlig planering som ett
led i den fysiska riksplaneringen. Naturvårdsverket och planverket har i sina
yttranden till regeringen över de kommunala riksplaneprogrammen föreslagit att
de kommunala planeringsinsatserna i fjällvärlden de närmaste åren främst bör
riktas in på zonerna utanför de s. k. väglösa vildmarksomrädena. Det är enligt
verkens bedömning i första hand inom dessa zoner som avvägningar beträffande
markanvändningen erfordras pä lokal nivå. t. ex. avvägningar mellan
fritidsbebyggelsens och turismens intressen, bevarandeintressen och de areella
näringama. De kommunöversikter som utarbetas av fjällkommunerna bör omfatta
även de obrutna fjällområdena.
Verken bedömer att en mer ingående kommunal planering i
syfte all reglera byggnadsåtgärder m. m. i första hand behöver riktas in på de
vägnära zonerna utanför de obrutna fjällområdena. Reglering av annan verksamhet
såväl inom som utom de obrutna Ijällområdena bör liksom hittills - beroende på
verksamhetens art ankomma på kommun eller länsstyrelse, lantbmksnämnd eller
annan regional myndighet. Sådan reglering kan avse trafik med terränggående
fordon, lågflygning, övemattningsstugor. leder, renstängsel m.m. Verken
understryker vikten av att kommunerna även vid den fortsatta planeringen av
vägomlanden samråder med regionala och centrala organ.
Verken anser att det inte behöver utfärdas några särskilda
förordnanden
Prop.
1977/78:31 11
om förbud mot tyngre exploateringar inom obrutna
fjällområden, eftersom sådana exploateringar förutsätter planprövning. Vad
gäller föreslagna inskränkningar för skogsbruk och anläggande av enskilda
vägar bedömer verkei att särskilda förordnanden, t.ex. enligt 7 eller 19 SS
naturvårdslagen (NVL) (1964:822. omtryckt 1974:1025) kan behövas. Verken anger
som alternativ att. på samma sätt som har skett med skötseln av bokskogar, det
tillskapas en särskild fjällag som reglerar användningen av de obrutna
fjällområdena. Vilket alternativ som skall väljas beror enligt verken bl. a.
på hur man vill se på frågan om rätt till ersättning för de inskränkningar i
markanvändningen som regleringen innebär.
3 Befintliga och planerade verksamheter och
anläggningar
3.1 Bebyggelse
Bebyggelsen inom de obrutna fjällområdena är med hänsyn
till arealen av mycket ringa omfattning. Totalt finns ca 700 byggnader eller
gårdsbildningar. De flesta utgör bebyggelse för fritidsändamål, främst jakt-
och fiskestugor saml övemattningsstugor längs vandringslederna. Enskild
frilids-bebyggelse finns i begränsad omfallning. Inom områdena finns några större
turistanläggningar för fjällvandringsturism, de flesta inom Sarek-Pite-områdel.
Bebyggelse med anknytning till rennäringen finns inom samtliga obrutna områden.
Totalt finns för detta ändamål ca 150 samevis-ten och ett lOO-tal samestugor,
främst renvaklarstugor.
3.2 Vägar
Inom de föreslagna obrutna fjällområdena finns ett
begränsat antal vägar. Dessa ulgörs av enskilda vägar och skogsbilvägar, vilka
slutar blint inne i områdena. Sammanlagt finns redovisade ett tiotal
vägprojekt, vilka befinner sig på olika diskussions- eller planeringsstadier.
Därtill kommer några enstaka planerade skogsbilvägar vilka kan tangera gränsen
för obmtet fjällområde.
Fyra
större vägprojekt har en sådan karaktär att de skulle dela ett föreslaget
obrutet område i tvä delar. Projektet Ljungdalen-Vålådalen i Jämtlands län
berör Bergs och Åre kommuner. Vägprojektet Storjola-Änkar-vattnet i Jämtlands
län berör främst Strömsunds kommun. Projektet Am-marnäs-Tärnaområdet (N
Fjällnäs) i Västerbottens län berör Storumans och Sorsele kommuner. Den
planerade fortsättningen på vägen Vie-las-Sitasjaure till Skjomen i Norge
ligger i Gällivare kommun men gränsar till Jokkmokks kommun i söder varför båda
kommunerna berörs.
3.3 Vattenkraft
Samtliga föreslagna obrutna fjällområden utom Rogen.
Tärna-Graddis. Råslo-Tsåktså. Pessinki och Muddus är på ett eller annat sätt
berörda av
Prop. 1977/78:31 12
befintliga vattenkraftföretag. Möjlighetema till nya
vattenkraftutbyggnader i bl. a. Norrland har inventerats. Samtliga områden
utom Rogen, Rås-to-Tsåktso. Pessinki och Muddus berörs av inventerade
utbyggnadsmöjligheter.
Inventerade utbyggnadsprojekt inom de obmtna fjällområdena
fördelar sig enligt följande sammanställning. Förutom de i sammanställningen
upptagna anläggningarna berörs Skäckerfjällen och Artfjällen i sina ytterområden
av projekten Torrön resp. Klippen.
Inventerade vattenkraftprojekt Inom obrutna fjällområden
Älv
Energi
Priori-
Obrutet
Älvsträcka
GWhVår
té ringa
fjällområde
Kalix
älv:
Kaitumjaure
110
4
Kebnekaise
Lule
älv:
Vuojatätno
123.S
4
Sarek-Pite
Petsaure
80
3b
(Lermejaure)
pump
Kebnekaise
Källflöden till
Luleälv
995
4
Sarek-Pite
Pärlälven
250
4
Skellefte
älv:
Bartaure
85
3b
Sarek-Pite
Storselet
130
3b
Tärna-Graddis
Ume
ulv:
Fjällnäs
250
4
Tärna-Graddis
Överstjuktan
50
3b
Ångernuiniilven:
Saxåns överledning
30
1
Ransaren
Övre Vojmån
120
4
Lejarälven
49
3b
Frostviken
Storån
74
1
Indalsälven:
Storfulvurn. reglering
48
4
Hotagen
ÄbervaUnet. reglering
24
2
Burvaunet
Hosjö
161
4
Sylarna-Helags
Kölsjön. reglering
11
4
Blåhammarmyren
(Handöl)
446
4
' GWh = Gigawattimme = milj. kilowattimmar
2 Gradering i klass 1-4 enligt betänkandena (SOU 1974:22)
Vattenkraft och miljö, resp. (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3. Klass 4
anger högsta bevarandevärde. Avser projekt Lillfulvurns kraftverk med
reglering av Lill- och Storfulvurn.
3.4 Skogsbruk
Huvuddelen av de obmtna ijällområdena ligger ovan
barrskogsgränsen. De ligger också i allt väsentligt ovanför den s.k.
skogsodlingsgränsen. Denna gräns drogs i början av 1950-talet av domänverket
och avsåg att utskilja de områden inom vilka gängse skogsbmk då inte ansågs
kunna bedri-
Prop.
1977/78:31 13
vas av biologiska, klimatologiska och ekonomiska skäl.
Samtliga områden ligger helt ovanför gränsen för svårföryngrad skog (se fig.
3). Denna gräns har tillkommit efter beslut av Kungl. Maj:t med stöd av
skogsvårdslagen (1948: 237). Ovanför gränsen får, på mark som inte tillhör
staten eller kyrkan, avverkning för annat ändamål än husbehov inte ske utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Avsikten härmed är att förhindra sådan
olämplig avverkning som skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten.
I Norrbottens och Västerbottens län utgörs de obmtna
områdena huvudsakligen av kronoöverioppsmark medan de i Jämtlands och Kopparbergs
län i huvudsak utgörs av s. k. renbetesfjäll. Tillsammans utgör dessa områden
mer än 95 % av de obmtna fjällområdenas totala areal. De obrutna fjällområdena
karaktäriseras sålunda av kalfjäll, sjö och myrmarker samt områden med
tjällbjörkskog. Barrskog förekommer framför allt i dalgångarna i områdenas
östra delar.
Arealen produktiv skogsmark inom de obmtna områdena
omfattar enligt skogsstyrelsen totalt ca 140000 ha. Av dessa ligger mer än 2/3
inom Norrbottens län. Virkesförrådet uppgår till ca 6 milj. skogskubikmeter
(msk). Till dessa arealer kommer dessutom vissa av statens skogsmarksarealer
och virkesförråd i Norrbotten som inte har kunnat uppskattas.
Staten är den dominerande skogsägaren i de aktuella
områdena. Mindre än 10 % av den produktiva skogsmarken ägs av skogsbolag och
enskilda. Några tiotal enskilda fastigheter är i sin helhet belägna inom
gränsen för de föreslagna områdena. Mer än 90 % av statens produktiva skogsmark
inom områdena ligger ovan skogsodlingsgränsen.
Villkoren för skogsbruk inom de aktuella områdena är
ogynnsamma bl. a. på grund av de biologiska och klimatologiska förhållandena
och bristen på vägar. I de aktuella skogsområdena nedanför skogsodlingsgränsen
uppgår den årliga skogsproduktionen till i genomsnitt ca 2 m''sk/ha. Ovan
skogsodlingsgränsen är den i genomsnitt ca 1,2 m''sk/ha. Gränsen för vad som
betecknas som produktiv skogsmark bmkar sättas vid 1,0 msk/ha.
Skogsstyrelsen har bedömt att ett totalt förbud mot
skogsbmk inom de föreslagna områdena skulle innebära ett bortfall av
potentiella sysselsättningsmöjligheter i skogen på 80- 160 årsverken. Därtill
kommer sysselsättningsbortfallet i vissa delar av Norrbottens län. F.n.
bedrivs emellertid skogsbruk i dessa områden i mycket ringa omfattning. På
t.ex. statens mark och ovan skogsodlingsgränsen sker ingen avverkning alls.
3.5 Mineralbrytning
Intresset för och förväntningarna på prospekteringsarbeten
i fjällvärlden har ökat under senare år vilket bl. a. belyses av att antalet
ansökningar om gruvrättigheter har Ökat betydligt sedan 1972. Trots den
hittills mycket begränsade prospekteringen täcker sökta och beviljade
inmutningar och ut-mål 60 % större yta per ytenhet inom de obmtna Ijällområdena
än inom Sverige som helhet.
n
31
7 »»
30 29
7500
28
27
740)
26 25
7300
24 23
7200
22 21
7100
20 19
7000
18 17
6900
16 15
(SOO
14
13
Fig, 3.
0(K)
I KU I 2(M) I 3(N)
i
I 1(B) I 2(C) I KD) I MB I 5(R
I 6(G) 1 7(H) | 8(1) 1
i I i i
30 29
7S00
28
Risto-
Vts å ktso
'rS
\
-ix
J,
9
rSAREK-PITE
27
n1iudus's
26
Fv
24
T Ä RNA-GRAQDIS
23
22
21
). 1 o
20
19
SKACKERFJ Ä LLI
> SYL Ä RNA-HEL Ä SS-S>
M!yAJ
F ö rslog tiH
18
OBRUTNA FJ Ä LLOMR Å DEN
obrutet fj ä llomr å de (f ö rslog
enligt statetis naturv ä rdsverk och statens planverk
1975-10-30) 17
" vag
" -'-' j ä rnv ä g
16
.---------- [ ä nsgr ä ns
------------- kommungr ä ns
kommuncentrum
KRokoM kommunnamn
15
______ skogsodlingsgr ä ns
_____ gr ä ns
f ö r sv å rf ö ryngrad
skog
14
13
........ barrskogsgr ä ns
kP
Prop.
1977/78:31 15
Inom de obrutna fj ä llomr å dena ä r ca 700 km-
belagda med gruvr ä ttigheter eller Unns ans ö kningar om gruvr ä ttigheter
registrerade. Dessa upptar ca 1.5 % av den lotala arealen obrutna fj ä llomr å den. D ä rtill kommer stats-gruvef ä lten vid Remdalen. Stekenjokk. Ruolevare.
Nakerivaara och Ekstr ö msberg med omfattande arealer. Av
de ovanst å ende 700 km- upptas ca 675 knr av
inmutningar och urankoncessioner. Resterande ca 25 km' ä r ullagda som ulm å l vilka f ö rdelar sig p å de obrtitna fj ä llomr å dena enligt f ö ljande
sammanst ä llning.
Utm å lslagda malmfyndigheter och mineral
inom obrutna fj ä llomr å den den 30 september 1976
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rogen
Sylarna-Helags
Fiostviken
Ransaren
Artfj ä llet T ä rna-Graddis
Sarek-Pile
Kebnekaise
Sulfidmalm
Olivinsten-t ä ljsten
Sulfidmalm
Sulfidmalm
Koppar-zinkmalm Nickel-krommalm Sulfidmalm
Sulfidmalm Sulfidmalm
Sulfidmalm
Titanjarnmalm
Magnesit
Titanjarnmalm J ä rnmalm
Vusshii, klass A, i drift. Gruvan och
utm ä len ligger utanf ö r omr å det men
vissa
inmutningar str ä cker
sig in i detsamma.
Gnliii.sj ö n. klass B,
f ö rberedes f ö r drift.
Nuvarande ulm å l
ligger s ö der om det obrutna
fj ä llomr å det men malmen ä r ä nnu ej avgr ä nsad
norrut.
Lilla R ö dberget i
drift.
Hand ö l i drift.
Brytning utanf ö r
omr å det, men vissa ulm å l
str ä cker sig in i detsamma.
Gruvvulen (Ramundberget). klass C.
LiU.sjögruvun. klass C,
Vargtjärnstöten. klass C,
F ö r alla tre g ä ller att utm å len
ligger
strax utanf ö r omr å det men mineraliseringarna
str ä cker sig in i detsamma.
Stekenjokk. klass A, i drift. Gruvan ligger
utanf ö r men malmf ö rekomsten forts ä tter
å t
s ö der och l ö per in i det obrutna
fj ä llomr å det,
Ankarvullnel. klass A. Lijcirgruvau, klass C, R ö lj ä llsgruvun.
klass C, Levimulinen. klass .A, Malmens f ö rdel
ligger inom det obrutna omr å det.
Remdalen, klass A. Inom statsgruver ä ltet
och d;irt' ö r ej utm å lslagd, Beilsetsnjnonje. klass B, Inom statsgruve-f ä ltet och d ä if ö r ej utm å lslagd.
Unna Gaisarij å kko. klass A. Daningen, klass B. Gr ö skevardo. klass B, Laisvull. klass A. i drift.
Gruvanl ä ggningarna ligger f, n. utanf ö r omr å det men
Kautskymalmen och N och S Nadokmalmerna str ä cker
sig in i det obrutna tj å llomr å det, Nasafj ä lt. klass C, Suulo. klass C,
Ruolevare, klass A, Rakas (Tarrekaise), klass B, De tv ä senare f ö rekomsterna
ä r bel ä gna inom statsgruvef å llel och d ä rtor ej utm å lslagda,
Akkuvure-Melkogriivornu. klass B. Pailok (Pattovare), klass A, Harrejaure.
klass B,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Pessinki
Förklaringar:
Renhagen, klass B,
Tjuorika. klass B.
Ekströmsberg. klass A, Utmålen sträcker sig
delvis innanför gränsen till det obrutna
fiällområdet.
Sulfidmalm
Unna Alakats. klass C,
Sjangeli. klass C,
Ruopsokjuure. klass C,
Vuljöjokk. klass C.
Alheria-Svangeråive. klass C,
Råsto-Tsåktso Sulfidmalm Järnmalm
Raggisvaaru. klass C.
Tjavelk. klass B.
Liwvinoiinnanen. klass B,
Tjcirro, klass B.
PaUasjärvi. klass B,
Jämmalm
Klass A: Gruva i drift eller malmförekomst av större
betydelse. Klass B: Övriga malmförekomster samt marginella fyndigheter. Klass
C; Övriga utmålslagda fyndigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gruvrättigheter inom de obmtna fjällområdena innehas av
såväl staten som enskilda. Statens innehav exkl. statsgruvefälten uppgår till
drygt 400 km- och utgör ca 20% av statens gruvrättigheter i hela landet.
Inom de obrutna fjällområdena finns vilande statliga
järnmalmsfyndig-heter vid Pattok. Renhagen, Tjårrojåkka. Ekslrömsberg och
Ruolevare. Fyndigheterna upptaren areal av ca 240 milj. ton och utgör ca 20% av
den totala statliga järnmalmsreserven. De jämmalmsfyndigheter som bedöms kunna
komma i fråga för exploatering i framtiden är Pattok, Tjårrojåkka och
Ruolevare. Livslängden på brytningarna beräknas i samtliga fall till 15-20 år.
3.6 Turism och friluftsliv
Anläggningar för turism och friluftsliv är ojämnt
fördelade mellan de obmtna fjällområdena. Områdena Muddus, Pessinki,
Skäckerfjällen, Ransaren och Artfjället är obetydligt utbyggda med leder,
övernattningsstugor, anläggningar för fritidsfiske osv., medan områdena Rogen,
Sylarna-Helags, Kebnekaise samt vissa delar av Sarek-Pite och Råsto-Tsåktso
är relativt väl utbyggda.
1 nio av de 14 obmtna fjällområdena planeras utvidgning av
befintliga eller byggande av hell nya anläggningar. Inom Pessinki, Muddus,
Artfjället, Ransaren, Skäckerfjällen och Rogen planeras f. n. inga utbyggnader.
Omfattningen av utbyggnaderna uppgår till ca 15 nya vandringsleder och ett
40-tal övernattningsstugor med ca 20 bäddar vardera. Därtill kommer sex
anläggningar för fritidsfiske, några proviantförsäljningsstugor samt vissa
utbyggnader av fjällstationema Sylarna, Blåhammaren och Kebnekaise. Beroende på
den framtida utvecklingen av Kebnekaiseområdet i turistiskt avseende, bl. a.
vad gäller tillkommande vägar, finns planer på nya turistanläggningar vid
Ritsemjokk och Vietas.
Samtliga obrutna fjällområden utom Muddus och Pessinki
berörs helt eller delvis av naturvårdsverkets förslag till förbudsområden för
körning i
Prop.
1977/78:31 17
terräng med terrängfordon och motorfordon. Inom 13
föreslagna förbudsområden planeras ca I 800 km märkta skoterleder. Ca 1 000 km
av dessa ligger inom obrutna fjällområden.
3.7 Rennäring och fiske
Renskötsel bedrivs inom samtliga föreslagna obrutna
fjällområden. Bebyggelse för detta ändamål såsom samevisten och
renvaklarstugor finns inom alla områden. Totalt finns ca 100 samevisten för
drygt 450 hushåll inom de aktuella områdena.
Två vägar
av betydelse för rennäringen är planerade, dels vägen till Lai-moviken på norra
sidan av Torneträsk, dels en väg till Nälkeåive vid Könkämä älv. Båda vägarna
slutar blint inne i Råsto-Tsåktso obrutna Qällområ-de.
Fisket
utgör en integrerad del av renskötseln, och inom de obmtna fjällområdena i
Norrboitens län bedrivs förvärvsmässigl fiske av ca 250 personer, främst samer.
I de övriga länen förekommer inget yrkesmässigt fiske men däremot ett relativt
omfattande husbehovsfiske. I Västerbottens län har ca I 000 personer tillstånd
att bedriva begränsat fiske med nät på kronans vatten. Många av dessa vatten
ligger inom obrutna fjällområden.
4 Remissyttrandena
4.1 Allmänt omdöme om rapporten
Flertalet remissinstanser är positiva till de principer
som verken har lagt till grund för avgränsningen av de obrutna fjällområdena
och till vad verken anför om regleringen av vissa verksamheter inom områdena.
Många av dessa remissinstanser pekar på att förslaget öppnar möjligheter att
skydda de värden som en orörd natur utgör från både naturvårdens och turismens
synpunkt i såväl svenskt som internationellt perspektiv.
Invändningarna
mot verkens förslag riktar sig i allt väsentligt mot enskildheter i förslaget
vad gäller gränsdragningar i vissa avsnitt samt förslagets konsekvenser för
vissa verksamheter, främst skogsbmket och gruvindustrin. Sveriges geologiska
undersökning (SGU) har som enda remissinstans ifrågasatt avsättningen av hela
områden. SGU anser att del bör prövas om inte Burvattnets. Frostvikens,
Ransarens och Artfjällets obrtitna fjällområden skall utgå ur förslaget.
Statens
vägverk, domänverket och SGU anser att deras yttranden till verken i samband
med det preliminära förslaget inte har beaktats i tillräcklig ulsträckning.
Liknande synpunkter framför bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län. Skogsstyrelsen framför kritik för bristande samråd mot bakgmnd
av uttalanden från regering och riksdag. 2 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 31
Prop. 1977/78:31 18
4.2 Benämningar och urvalskriterier
Verkens förslag att benämna de tidigare s. k. väglösa
vildmarksområdena obrutna fjällområden har allmänt accepterats av
remissinstanserna. Svenska samernas riksförbund understryker att benämningen
obmtna fjällområden bättre återspeglar områdenas karaktär än den tidigare benämningen
vildmarksområden.
Verken har avgränsat och definierat områdena från
tillgänglighelssynpunkt så att de snarare präglas av relativ
svårtillgänglighet än av orördhei. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att
huvudkriteriet för avgränsningarna borde ha varit områdenas orördhet. Kungl.
veienskapsakademien pekar på att verkens tillgänglighetsmått kan vara riktigt
från friluftssynpunkt, men att det inte är väl valt sett från vetenskaplig
bevarandesynpunkt.
Verkens förslag att ett obrutet fjällområde skall ha en
areal av minsl 500 km- har godtagits av de flesta remissinstanserna. Svenska
naiiirskydd.sför-eningen (SNF) och Sveriges fälihiologiska nngdomsjörening.
Svenska fiällkliibben. Kungl. vetenskapsakademien och naturhistoriska
riksmuseet anser dock alt också de tio mindre områdena med en areal av endast
100 km som verken har redovisat och som har kvaliteter motsvarande de föreslagna
14 obrutna fjällområdena bör avsättas som obrutna Ijällområden eller ges ett
motsvarande skydd.
Som redan har nämnts anser SGU att det kan ifrågasättas om
verkens utökning av de ursprungliga sju s.k. vildmarksområdena till 14 obrutna
fjällområden till alla delar är motiverad. Flera andra remissinstanser noterar
den kraftiga utökning som verken har gjort och är i vissa fall kritiska till
denna, utan att närmare ange vilka områden eller delområden som inte borde ingå.
1 de fall verken inte har följt de berörda länsstyrelsernas tidigare
avgränsningsförslag (se fig. 2) hävdar dessa att deras tidigare förslag skall
gälla.
De allra flesta remissinstansema har godtagit verkens
avgränsning av vägzoner i anslutning till de obmtna områdena. Länsstyrelsen i
NorrbiU-leihs län anser emellertid all zonerna är för smala, att de ger en
alltför stark begränsning av handlingsutrymmet och att de kan motverka den
planering och helhetssyn som är nödvändig med hänsyn bl.a. till bevarande- och
lennäringsinlressen. I överensstämmelse med vad som angavs som
av-gränsningskriierium för s. k. väglösa vildmarksområden i rapporten (SOU
1971:75) Hushållning med mark och vatten anser länsslyrelsen all zonerna bör ha
en bredd av ca 8 km.
4.3 Bestämmelser för vissa verksamheter
4.3.1 Vägdragning
De remissinsianser som har uttalat sig i fråga om alt
anlägga vägar är eniga om att som huvudprincip bör gälla all vägdragning skall
vara förbju-
Prop.
1977/78:31 19
den i ett obrutet fjällområde. Det råder däremot delade
meningar om hur principerna skall tillämpas. Företrädarna för de ideella och
vetenskapliga naturvårdsintressena vill ha ett generellt förbud medan berörda
länsstyrelser och kommuner önskar möjlighet att pröva och bedöma varje område
och vägbyggnadsprojekt för sig.
Kungl. vetenskapsakademien. naturhistoriska riksmuseet.
SNF och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening samt Svenska fjällklubben
stöder således helt verkens förslag att vägar inte får anläggas inom de obrutna
fjällområdena. Svenska samernas riksförbund och Friluftsfrämjandet stöder
verkens förslag som princip, men kan tänka sig att undantag görs i särskilda
fall.
Remissinstanserna instämmer i verkens bedömning att
genomgående vägar ger större omgivningspåverkan än vägar som slutar blint inne
i ett område. Slatens vägverk, skogsstyrelsen och länsstyrelserna I Norrbottens
och Västerbottens län anser att beslut om vägar som slutar blint bör kunna
fattas på länsnivå.
Vägverket framhåller att del, om allmänna vägar skall
tillåtas ingå i ett obmtet område, måste klariäggas att inte enbart drift och
underhåll utan även för vägarnas funktion nödvändiga förbättrings- och
ombyggnadsåtgärder skall tillåtas utan särskild prövning av regering eller
riksdag.
När det gäller de diskuterade vägbyggnadsprojekten inom de
obmtna Ijällområdena tillstyrker de berörda kommunerna och länsstyrelserna i
allmänhet resp. vägprojekt.
Sveriges turistråd uttalar sig för att de planerade
vägdragningar som bl. a. har förutsatts i samband med en utveckling av de s. k.
primära rekreationsområdena inarbetas i förslaget till obmtna fjällområden.
Remissinstansemas ställningstaganden till enskilda
vägprojekt redovisas i det följande (avsnitt 5).
4.3.2 Vattenkraftutbyggnad
Såväl statens industriverk som statens vattenfallsverk.
Centrala driftledningen (CDL) och Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan
(VASO) framhåller, att det är angeläget att vattenkraftutbyggnadsfrågorna inom
de obrutna fjällområdena behandlas i ett sammanhang och då i anslutning till
betänkandet (SOU 1976:28) om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland.
SNF och
Sveriges fältbiologiska ungdomsförening samt Kungl. vetenskapsakademien
instämmer i verkens uppfattning att vattenkraftutbyggnad inte bör få komma
till stånd i de obrutna fjällområdena. Verkens uppfattning att
utbyggnadsföretag som kan tänkas medföra miljöförändringar av mindre omfattning
bör bedömas med utgångspunkt i åtgärdernas inverkan på miljön, ger enligt
Friluftsfrämjandet en icke önskvärd öppning för exploatering. Kungl. vetenskapsakademien
framhåller att miljöföränd-
Prop. 1977/78:31 20
ringarna i samband med en vattenkraftutbyggnad inte är
begränsade till vattnet och stranden utan innebär långtgående effekter även på
den högre faunan.
Sunens yatienfallsverk. CDL och VASO tolkar verkens
förslag så, att av samma skäl som man utpekar fjällområden såsom obrutna trots
att de har inslag av stora vattenkraftprojekt, bör nya utbyggnader med
motsvarande tyngd kunna godtas inom de obrutna fjällområdena. De stora projekt
som avses är bl.a. Ritsems kraftstation och Sitasjaures reglering samt Ransarens
och Sylsjöns regleringar.
I de fall remissinstanserna har tagit ställning till
enskilda utbyggnadsprojekt redovisas detta i det följande (avsnitt 5).
4.3.3 Skogsbruk
Verkens förslag att samtliga obrutna fjällområden skall
undantas från skogsbruk stöds av naturvårdens företrädare, medan skogsbrukets
företrädare anser att förslaget går för långt och att det. om det genomförs,
innebär betydande konsekvenser för såväl den enskilde som för samhället vad gäller
ekonomi och sysselsättning.
Verkens bedömning att förslaget sannolikt inte kommer att
innebära några väsentliga uppoffringar för skogsbmket kritiseras av skogsbmkets
företrädare. De hänvisar till den preliminära undersökning som skogsstyrelsen
har gjort om konsekvenserna av ett generellt skogsbmksförbud inom de obrutna
Ijällområdena (se avsnitt 3.4). Domänverket, skogsstyrelsen och
Skogsindustriernas samarbetsiitskott anser att uppoffringarna blir väsentliga
för skogsbmket, samhällsekonomin och för sysselsättningen inom vissa områden.
Man framhåller att långtgående inskränkningar för skogsbruket blir särskilt
allvarliga med anledning av den rådande bristen på virkesråvara och all
situationen kan bli särskilt svår för mindre sågverk som ligger i anslutning
till områdena.
Domänverket konstaterar att något intensivt skogsbmk med
kalavverkningar inte förekommer ovan skogsodlingsgränsen på grund av
föryng-ringssvårigheler och att någon snabb utveckling av intensivt skogsbmk i
stor skala ovanför nuvarande gräns inte torde komma att ske. Domänverket
påpekar emellertid att intensiv forskning och försök i praktisk skala pågår
vad gäller såväl nya skogsvårdsmetoder som nya trädslag.
Både skogsstyrelsen och domänverket förordar att gränserna
för obmtna fjällområden i huvudsak dras i barrskogsgränsen. Verken bedömeratt
alltför stor hänsyn inte skall tas till skogsodlingsgränsen eftersom denna är
beroende av ekonomin i skogsbmket och således ingen för framtiden fixerad
gräns.
Flera remissinstanser som företräder skogsbmket pekar på
svårigheterna all mer i detalj bedöma konsekvenserna för de enskilda
markägarna på grund av förslagets översiktliga redovisning.
Prop. 1977/78:31 21
Skogsstyrelsen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
och Skogsindustriernas samarbetsutskott anser därför att de slutgiltiga
gränsdragningarna bör göras på regional och lokal nivå med deltagande av
företrädare för skogsbruket, naturvården och berörda kommuner. Länsstyrelsen i
Jämtlands län framför liknande synpunkter.
Domänverket päpekar att del är viktigt att inga
restriktioner för skogsbruket läggs ut i form av skyddszoner närmast områdena.
Skogsstyrelsen konstaterar att enskilda fastigheter i
några tiotal fall helt är belägna inom gränsen för obmtna Ijällområden och att
ett skogsbmksförbud för dessa får betydande konsekvenser. Sveriges skogsägares
riksförbund föreslår med anledning av detta alt man bör undersöka om inte
skogsbruk i viss omfallning ändå skall kunna bedrivas inom ett obrutet
fjällområde. Förbundet framhåller också att de skogsägare som drabbas måste få
ersättning för den föriust de gör genom ett totalförbud mot skogsdrift eller
genom restriktioner för skogsdritten.
När det gäller verkens förslag i fråga om rätt alt avverka
skog för husbehov inom obrutna Ijällområden föreslår länsstyrdsen i
Väsierboliens län all skogsbruksförbudet ges en sådan utformning alt
domänverket även i fortsättningen inom dessa områden kan upplåta rätt till
avverkning till husbehov av barrvirke till ortsbefolkningen samt avverkning av
björk till avsalu för beredande av sysselsättning. Länsstyrelsen påpekar att
bestämmelser med denna innebörd f. n. gäller för Vindelfjällens naturreservat.
Länsslyrelsen anser emellertid att något beslut om reglering av skogsbmket
inte bör fattas i avvaktan på resultatet av pågående ulredning om tillgången på
skogsråvara.
Länsstyrelsen i Norrboitens län anför att länsstyrelsen
med hänsyn till del svåra sysselsättningsläget och konsekvenserna för
näringslivet i länet i viss män har omprövat sill tidigare ställningstagande
vad avser skogsdrift inom de obrutna Ijällområdena. För Pessinkiområdet
föreslås vissa gränsjusteringar och för övriga skogsområden inom de föreslagna
obrtitna fjällområdena i länet anser länsstyrelsen att något totalförbud inte
skall råda. Svenska skogsarheUireförbiindei pekar också på svårigheterna att
skaffa tillräckligt med skogsråvara och på sysselsättningssvårigheterna för
glesbygdsbefolkningen i de inre delarna av Norriand och Dalarna.
4.3.4 Mineralhrytning
Flera remissinstanser konstaterar all den del av
fjällregionen inom vilken de föreslagna obmtna fjällområdena ligger är
bristfälligt känd från geologisk synpunkt. Man hänvisar till del ogynnsamma
läget från transportsynpunkt och det föråldrade geologiska kartmaterialet. Man
pekar också på att intresset för prospektering i fjällområdena har ökat på
senare år. Stålens induslriverk konstaterar att sökta och beviljade inmutningar
och Ulmål täcker 60 % större yta per enhet inom de föreslagna obrutna fjällom-
Prop. 1977/78:31 22
rådena än inom Sverige som helhet trots den begränsade
prospektering som har bedrivits.
Nämnden för statens grtivegendoin. SGU och Liiossavaara
Kiriinavaa-ra AB (LKAB) berör vårt utlandsberoende av vissa metaller och de
försörjningskriser som kan uppstå med anledning av detta. Nämnden för statens
gruvegendom anser att man genom ökade prospekteringsinsatser på sikl kan minska
utlandsberoendet. Om insatserna leder till brylvärda malmfyndigheter kan också
kraven på beredskapslagring minska samtidigt som beredskapen på längre sikt
förbättras. Nämnden konstaterar att det således är av vikt för landets
långsiktiga försörjning och för beredskapen inför eventuella
försörjningskriser, att landets mineraltillgångar görs tillgängliga. LKAB
anser att Norrbottens inland håller på att utvecklas till ett av Europas mest
intressanta mineralområden.
SGU och LKAB anser att verkens förslag när det gäller
prospektering och gruvbrytning innebär en klar skärpning jämfört med
uttalandena i rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten och
prop. 1972:111. LKAB framför som sin mening att mineralförsörjningen och
gruvindustrins intressen inte har beaktats på ett nöjaktigt sätl. SGU och LKAB
framför starka farhågor för att intresset för prospektering skall minska
kraftigt inom och i anslutning till de obmtna Qällområdena. Flera andra
remissinstanser framför liknande synpunkter. Statens induslriverk uttrycker oro
för att prospekteringsverksamheten skall minska på gmnd av ökad osäkerhet hos
prospektörerna om fömtsättningarna att få till stånd en brytning av påträffade
fyndigheter. Industriverket konstaterar också att de utredande verkens förslag
inte ger besked om hur omfattande prospekteringsinsatser som accepteras eller
hur långt dessa kan tillåtas gä för att ge klarhet om en fyndighets
brytvärdighet.
SGU bedömer att prospektering även i närheten av de
obrutna fjällområdena kommer att försvåras på gmnd av att de landskapspartier
som inte innefattas i förslaget är fördelade på skilda områden och smala tungor
(se fig. 2). SGU påpekar att modern prospektering ofta sker som
fullprospekte-ring, dvs. genom kombination av ett flertal metoder för all spåra
och undersöka malmer och mineral inom ett brett register. Många av de geologiska
problem som därmed uppstår måste lösas genom att man gör undersökningar
utanför de skilda mineraliseringsområdena. En effektiv prospektering
fömtsätter därför att undersökningsarbetena kan bedrivas inom stora
sammanhängande områden.
Med anledning av farhågorna för att prospekteringsverksamheten
inom och i anslutning till de obrutna Ijällområdena skall minska anser SGU det
nödvändigt att genomföra en regional översiktsprospeklering. SGU m.fl. anser
det vidare nödvändigt att det kommande förslaget vad avser mineralhantering
utformas så. att en önskvärd undersökning och prospektering främjas. Endast
därigenom, framhåller SGU. kan man erhålla den kunskap och kännedom om
gmndläggande geologiska förhållanden, malmer och
Prop. 1977/78:31 23
mineral, som är en förutsättning för all framtida beslut
om t. ex. eventuell gruvdrift skall kunna vägas mol övriga intressen. Svenska
gruvföreningen framför liknande synpunkter.
SGU pekar
också på riskerna för att forskning och geologisk kartering på sikt kan komma
att stagnera i samband med en minskande prospekteringsverksamhet. På sikt
kommer därmed vår kunskap och kännedom om geologi och malm/mineraltillgångarna
i de obmtna Ijällområdena och därmed hela fjällkedjan att markant reduceras,
framhåller SGU vidare.
När det
gäller utformningen av bestämmelser för prospektering och gmvverksamhet
förordar gmvintressenterna en ordning där prospektören på ett relativt tidigt
stadium kan få besked om formerna och villkoren för vidare undersökning eller
brytning.
Nämnden
för statens gruvegendom tänker sig att områdena kan likställas med t.ex.
nationalparker vad gäller hinder mot inmutningsrätt eller koncession. Om
förslaget genomförs bordet dock enligt nämndens mening också övervägas om inte
någon form av koncessionsförfarande bör införas. Delta kan då ske antingen
genom att en koncessionsnämnd inrättas eller genom att gruvlagen sätts ur
kraft i områdena och reglerna i lagen om vissa mineralfyndigheter tillämpas
även för inmutningsbara mineralfyndigheter liksom för s. k. jordägarmineral.
Statens
industriverk framför liknande förslag i fråga om bedömningen av ansökningar om
tillstånd till undersökningsarbeten inom de obmtna fjällområdena. Verket
föreslår att minerallagens bestämmelser görs tillämpliga inom de avgränsade
områdena, oavsett om ansökningarna avser inmul-ningsbara eller
koncessionspliktiga mineral. Utöver fördelen med en likartad bedömning skulle
ett sådant förfarande även ge möjlighet att med stöd av 10 § minerallagen
ställa de särskilda villkor för undersökningsarbetet som föranleds av varje
delområdes speciella karaktär. Verket framhåller vidare all även prospektören
torde ha viss fördel av en sådan handläggning, då han redan genom
remissförfarandet i undersökningsärendet kan få ett visst begrepp om
omfattningen av motstående intressen inför en eventuell senare ansökan om
bearbetningskoncession.
Flera remissinstanser berör behovet av riktlinjer eller
bedömningsgrunder för avvägningen mellan naturvårdsintresset och gmv- eller
andra motstående intressen. Boliden AB m.fl. anser det också angeläget att det
finns lämpliga former för samråd mellan berörda parter inför de större prospekteringsinsatser
inom obmtna fjällområden som på sikt torde komma till stånd.
De berörda
länsstyrelserna anser att prospekteringsverksamheten inom de obmtna fjällområdena
inte får hämmas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser dock att särskilda
aktsamhetsregler bör gälla även för prospekteringen. Länsstyrelserna i
Västerbottens och Norrbottens län betonar att möjligheter att utnyttja
brylvärda mineral bör finnas med tanke på dess betydelse för sysselsättningen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län motsätter sig
Prop. 1977/78:31 24
bestämt verkens förslag att gruvbrytning inte skall få
förekomma. Länsstyrelsen anser att det bör finnas möjlighet att få en
villkorlig tillåtlighetsprövning av eventuella fyndigheler redan innan större
prospekteringsinsatser påbörjas.
Såväl SNF och Sveriges fiUlbiologiska ungdomsförening som
Kungl. vetenskapsakademien förordar stor restriktivitet vad gäller
prospektering och gruvbrytning inom de obrutna fjällområdena. SNF och Sveriges
fältbiologiska ungdomsförening vill ha ett totalförbud mot gruvbrytning.
Svenska jjällkltibheii bedömer att mineralbrytning i
framtiden kan bli den största konfliktorsaken i de obrutna fjällområdena och anser
det därtör vikligl att man redan i ett tidigt skede av fjällplaneringen
försöker hindra att konflikter uppstår. Klubben förordar all de obrutna
tjällområdena organiseras i två grupper. En gmpp med omistliga naturvärden i
vilka ett absolut förbud mot all prospektering och gruvbrytning skall råda.
och en annan grupp med slora naturvärden i vilka ett dispensabelt förbud mot
all mineralbrytning skall råda.
4.3.5 Turism och jrUiiftsliv
Flera remissinsianser däribland Kungl.
vctenskapsakadeinien. SNF och Sveriges fälihiologiska iingdoin.sförcning.
Friliiftsfräinjandel. Svenska turistföreningen (STF). Sveriges turistråd och
nuturhisUn-iska riksmiiseel anser att verkens förslag till avgränsning och
reglering av verksamheter i stort är en god grund för att skydda de resurser en
orörd natur utgör från såväl naturvårds- som turism- och rekreationssynpunkt.
De förordar i enlighet med verkens förslag en differentiering av utvecklingen
för turism och friluftsliv, så att anläggningar av större omfattning placeras utanför
områdena eller möjligen i områdenas randzoner. De inre. helt orörda områdena
bör även i fortsättningen hållas fria från anläggningar. Lantbriiks-näiniulen i
Västerhoitens län m, fl. betonar vikten av att arbetet med avgränsning av de
s. k, vildmarkskärnorna inte fördröjs med lanke på de önskemål om fjälleder
och luriststugor som har framförts beträffande praktiskt tagel alla
fjällavsnitt, SNF och Sveriges fiUlbiologiska iingdoin.sförcning pekar på att
flera av områdena är s. k. primära rekreationsområden varför konflikter mellan
skyddsintresset och exploatering för turiständamål kan uppstå. Föreningen
anserdet därför mycket angeläget att en samlad bedömning beträffande
eventuella utbyggnader för turism kommer till ständ innan några tillstånd lämnas.
SvenskafjäUkliihbcn anserdet så angelägel att frågan om vildmarkskärnorna
löses, att de föreslår att ""preliminära vildmarkskärnor""
omgående avsätts. Som riktmärke för en sådan avgränsning föreslår klubben att
områden som är minst 500 km- stora och utan leder eller andra permanenta
turistanläggningar betraktas som vildmarkskärnor. Sveriges
skogsägarejöreningurs riksförbund anser att man inte bör ute-
Prop. 1977/78:31 25
sluta möjligheten till viss fritidsbebyggelse inom de
obrutna fjällområdena. Friliiflsfränijundet. SNF och Sveriges fältbiologiska
iingdonisförening. naturhistoriska riksmiisccl och Kungl. vetenskapsakademien
uttrycker oro för utvecklingen av nöjestrafiken med snöskoter och turistflyget
i fjällvärlden. De framhåller alt kraftiga restriktioner måste gälla för dessa
verksamheter.
4.3.6 Rennäring och fiske
Svenska samernas riksförbund anser att det ligger helt i
linje med rennäringens intressen att obrutna tjällområden avgränsas i enlighet
med verkens förslag. Förbundet utgår från att någon begränsning inte skall
finnas i fråga om möjligheterna att som ett led i en rationell renskötsel
uppföra erforderiiga anläggningar. Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser
det ytterst angeläget att vissa planerade, för renskötseln viktiga vägar får
byggas inom obrutna områden.
Fiskeristyrelsen
anför, att det från fiskets synpunkt är väsentligt att stora sammanhängande
fjällområden undantas från tyngre exploatering. Fiskeriintendenten i norra
distriktet uppger att inom de berörda områdena finns ca 250 avsalufiskare och
att statliga stödåtgärder för fisket har genomförts. Enligt fiskeriintendenten
kan det bli aktuellt att inom de obrutna Ijällområdena uppföra anläggningar som
renskurar, isbodar, fiskarstugor och slörre uppsamlingsstationer med
kylanläggningar för att ett rationellt fiske skall kunna bedrivas. Det är också
viktigt att fiskflyget får landa utan restriktioner i området.
Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet pekar på en
speciell typ av exploatering, nämligen utplantering av fisk i fjällvatten.
Utsättningar av fisk i sjöar med bestånd av öring och röding torde inte ha
ekonomisk betydelse. men kan på lång sikt innebära förstöring av värdefulla
fiskbestånd. Man bör därför, anser fiskeriintendenten, överväga att förbjuda
all utplantering av fisk i de föreslagna obrutna fjällområdena.
4.4 Vissa genomförandefrågor
I verkens uppdrag har inte ingått att behandla de
instrument som skall användas för au styra utvecklingen inom de obrutna
fjällområdena. Verken har dock redovisat vissa genomförandeinslmment och
diskuterat bestämmelser för vissa verksamheter som direkt hör samman med
syftet med avsättningen av obrutna fjällområden.
Länssiyrelserna i Jämtlands och Kopparbergs län anser att
en särskild lagstiftning eller ett bevarandeinstitut bör utarbetas för att
reglera verksamheten inom de obrutna fjällområdena. De berörda länsstyrelserna
anser emellertid att naturvårdslagen (NVL) torde vara det befintliga
inslrti-ment som är bäst lämpat för denna reglering. Enligt länsslyrelsen i
Jämt-
Prop.
1977/78:31 26
lands län skulle en tillämpning av NVL dock kräva
långtgående preciseringar av såväl områdesgränser som bestämmelser.
Länsstyrelsen befarar också att en reglering enligt NVL skulle bli
administrativt otymplig och fordra ett omfattande beredningsarbete innan den
kan träda i kraft. Län.s-slyrdserna i Västerhoitens och Norrbottens län anser
däremot att genomförandet kan säkerställas med hjälp av ett flertal befintliga
regleringsinslrumenl med NVL som dominerande inslag. Någon särskild
lagsliftning i form av en ""fjällag"" bör inte komma till
stånd anser de.
Såväl Friliiftsfrämjandet som SNF och Sveriges
fältbiologiska ungdomsförening anser det vara väsentligt att de obrutna
fjällområdena ges ett starkt skydd, så konstruerat att avvikelser i varje
enskilt fall måste prövas av riksdagen.
Länssiyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län pekar på
nödvändigheten av att de blivande bestämmelserna utformas så att ärenden som
rör de obrutna Ijällområdena kan handläggas smidigt. Länsstyrelserna i
Norr-bollens och Västerbottens län betonar också vikten av att avgränsningarna
och bestämmelserna utformas så alt de kan accepteras av dem som på regional
och lokal nivå skall se till att bestämmelserna efterlevs.
5 Områdesvis genomgång
5.1 Rogen
(Se karta sid. 36)
Det obrutna fjällområdet Rogen omfattar ca I 035 km inom
Kopparbergs län (Älvdalens kommun) och Jämtlands län (Härjedalens kommun).
Töfsingdalens nationalpark och Långfjällets naturreservat ingår i del obmtna
området. Rogenområdet ligger i anslutning till ett motsvarande obmtet område på
den norska sidan inom vilket nationalparkerna Femundmarka och Gutulia ingår.
5././ Nuvarande och framtida utnyttjande Bebyggelse
Inom det obrutna området finns bebyggelse för
fritidsändamål, främsl jakt- och fiskeslugor samt övernattningsstugor längs
lederna. Även viss permanentbebyggelse finns. Totalt finns fördessa ändamål ett
60-tal byggnader eller gårdsbildningar. Bland dessa ingår fem samevisten
omfattande 13 hushåll.
Vägar
Permanentbebyggelse utan väg finns på ett flertal platser,
bl.a. vid Käringsjön. Länsstyrelsen har planerat en väg dit med s. k.
begränsad farbar-hel.
Prop. 1977/78:31 27
Vattenkraft
Inom Rogenområdet finns inga reglerade vattendrag eller
planerade vat-tenkraftprojekl.
Skogsbruk
Av statens skogsmark i Rogenområdet. 5 700 ha. ligger ca
60% ovanför skogsodlingsgränsen. Skogsmark nedanför denna gräns finns i
områdets sydöstra del. Inom området ägs drygt 700 ha av privatpersoner och
bolag. Ca hälften av dessa arealer ligger inom naturreservat. Till det södra
området vid Storån finns en skogsbilväg.
Mineralhrytning
Mineraliseringarna kring Vassbo och Gultusjön sträcker sig
in i området. Gruvan vid Vassbo. vilken är i drift, ligger strax söder om
områdei. men vissa inmutningar langerar dess gräns. Vid Gultusjön. pågår
förberedelser för drift. Nuvarande ulmål ligger söder om området, men malmförekomsten
är ännu inte avgränsad norrut.
Inom Rogenområdet finns i övrigi inga gruvrättigheter
redovisade.
Tiirisni och friliiflsliv
Långtjällel tillhör vårt lands sydligaste och för
bilturismen mest välbelägna tjällområde. Rogenområdet är väl utbyggt med
vandringsleder, sammanlagt finns 16 ledsträckningar. Skoterleder finns mellan
Käringsjöval-len-Käringsjön-Rogen (Hundsviken) samt Rogen (Bredåns utlopp)
-Bredåsjön. Anläggningar för turism finns vid sjön Hävlingen. Våndsjön och
södra änden av Grövelsjön, i Storåns dalgång, samt vid Rogsbodarna intill sjön
Rogen. Skedbrokåtan vid Rödsjön kan också räknas hit. Sammanlagt finns ett
15-tal olika platser med övernattningsmöjligheter. Sjöarna Våndsjön.
Hävlingen, Grövelsjön, Bredåsjön och Rogen (Rogsbodarna)används som
landningsplatser för tjällflyg.
Fritidsbebyggelse utan vägförbindelse finns vid Slora
Tandsjön. Inoin området har inte redovisats några planerade utbyggnader eller
nyanläggningar för turism.
Hela Rogenområdet ingår i de primära rekreationsområdena
Dalafjällen (södra delen) och Härjedalstjällen (norra delen.)
Rennäring
Hela området utgör åretmntmarker för renskötseln och berör
Tännäs och Idre samebyar. Praktiskt taget hela området utgör renbetesfjäll.
5.1.2 Remissyttrandena
SGU anser med anledning av mineraliseringarna i Vassbo och
Gultusjön alt gränsen för Rogenområdet i söder bör fastställas i samrad med
Boliden
Prop.
1977/78:31 28
AB. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser alt gränsen i
avsnittet vid Grövelsjön bör gå något norr om verkens förslag. Länsstyrelsen
anser vidare att de skogsområden som eventuellt kan komma i fråga för skogsbruk
har sådana naturvärden att de bör undantas från framlida avverkning.
5.2 Sylarna-Helags
(Se karta sid. 36)
Sylarna-Helagsområdei omfattar ca 3 120 km- inom Jämtlands
län (Are. Bergs och Härjedalens kommuner). Oinrådel ulgör det största sammanhängande
fjällområdet utan väg i Jämtlands län. På den norska sidan ligger ett mindre,
liknande obrutet område. Inga nationalparker eller naturreservat är avsatta
vare sig på den svenska eller norska sidan.
5.2.1 Nuvarande och framlida iiinyiijande
Bebyggelse
Inom det föreslagna området finns sammanlagt ett 8()-tal
byggnader eller gårdsbildningar. Av dessa är ell 10-lal enskilda fritidshus.
Antalet jakt-, fiske- och övemattningsstugor är drygt 70. och i övrigt finns
fem samevisten med ca 60 hushåll. 1 det sammanlagda byggnadsbeståndet ingår
också de större turistanläggningarna vid Blåhammaren. Storulvån, Sylarna och
Helagsstugorna.
Vägar
På ett par ställen går vägar med begränsad farbarhet in i
området, bl. a. från Annsjön till Storulvån och Tjallingens lappläger samt från
Ljungdalen/Ängesvallen till Ljungris lappläger.
Härjedalens kommun har föreslagit att en väg skall byggas
frän Ljungda-lenomrädet till Vålådalen. Den föreslagna vägen skär tvärs över
det obrutna fjällområdet och delar detta i en östlig och en västlig del.
Vattenkraft
Inom området finns Nedalssjöns (Sylsjön)
regleringsmagasin. 1 betänkandet (SOU 1974:22) Vailenkrafl och miljö redovisas
en utbyggnad av Åreälven, vilken bl.a. skulle innebära en reglering av älvarna
Handölan och Enan med en omfatiande dämning av Blåhammarmyren. Handölan-Enan-projeklet
beräknas ge en årsproduktion av 290 GWh, Projektet har i betänkandet placerats
i klass 4 i en fyragradig skala, där 4 representerar högsta bevarandevärde.
Skogsbruk
Hela området utom ett parti i norr vid Rullan ligger ovan
skogsodlingsgränsen. Vid Bunnerviken, Fångan. Fångvallen och Vålådalen har
staten
opaginerad Kontrollera mot PDF
markområden av intresse för skogsbruket. Områdena omfattar
totalt ca 2 500 ha varav drygt 2 000 ha ligger ovan skogsodlingsgränsen.
Mineralhrytning
Inom Sylarna-Helagsområdel har sedan gammalt en omfattande
järn-och kopparutvinning ägl rum. Modern mineralinventering påbörjades försl
imder 1970-talet och hittills utförda undersökningar har gett positiva resultat.
Visserligen ligger de gamla fyndigheterna Gruvvålen. Lillsjögruvan och
Vargtjärnstöten utanför eller på gränsen till det obrutna tjållområdet. men
malmanledningarnas' direkta fortsättning når innanför områdets gräns. Dessutom
har nya. mycket intressanta uppslag, utöver tidigare kända, påträffats inom
fjällområdet. Hela den del av området som faller inom kartbladen 18 C-19 C
(topografiska kartan Sylarna-Storlien) måste betraktas som en betydelsefull
malmprovins.
Gruvbrytning pågår vid Lilla Rödberget och Handöl.
Gruvorna ligger utanför det föreslagna området men vissa gruvrättigheter
sträcker sig innanför gränsen.
Förteckning
över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976 inom Sylarna-Helags obrutna
fjällområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Områdesbeteckning
Utfärdad
Ägare
Mineral
Areal ha
opaginerad Kontrollera mot PDF
73-08-28
Handöls Nickelmalm 289
Täljstens AB
Avesta
Jern-72-03-30 verks AB Krommalm 327
74-02-2.'i
440
7.'i-04-2.S
641
74-03-14
Stora Kop- Kopparmalm 75
parbergs
bergslags AB
09-08-12 Rederiaktie- Kopparmalm
-13 bolaget
Nordstjernan.
Stockholm
Inmutningar: Handöl 1-21, 23-3.1. 35-45, 49-6.'; Stora
Rödberget 1
Bunnerviken 1-12, 14 Lilla Rödberget I -6 Brännan I. 2. Tjuvfion I. 2 Tälistensberget 4-28.
3ll42,44-.
Rödberget 11. 12. 19-22. 24-.33 Sylarna I. 2 LJusnedal 2-7. 12-17. 22-28.
33-38. 44-48. .M-57 Ljusnedal 79-113 Ljusnedal 114-164 Lunndörren 4-9
Ulmål: Härjångskalsgruvan
73-10-18 Staten
74-04-29
76-03-03 Staten 72-03-30 "
804
Svavelkis 754
Svavelkis 1458
427
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Indikation på malmförekomst som kan föranleda
undersökning.
Prop. 1977/78:31 30
Turism och friluftsliv
Hela Sylarna-Helags obrutna fjällområde ingår i de
primära rekreationsområdena Härjedalsfjällen (södra delen) och Åre (norra
delen). I underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen har Storlien med
omgivningar av naturvårdsverket angetts som riksintressant för turism och rörligt
friluftsliv. Storlienområdet framhålls vara ett av länets viktigaste turistområden
med goda förutsättningar för fjällvandring, skidåkning och fritidsfiske.
Själva orten Storlien ligger norr om området men aktiviteterna i Storlien berör
i viss mån området.
Sylarna-Helags är troligen det Ijällområde som har de flesta
utbyggda ledsträckorna. Antalet vandringsleder uppgår till över 40. Dessutom
finns tolv skoterleder. Restriktioner för skotertrafik har införts inom
Skansfjället-Bullfjällei-Helagstjällei.
De största turistanläggningarna är Blåhammarstugorna.
Stomlvans och Sylarnas fjållstationer. vilka ligger i den västra delen av
området. Området har dessutom åtta mindre anläggningar med färre än 30
bäddplatser. Landningsplats för flyg finns vid Anarisstugan i områdets östra
del.
Utbyggnad av övernaliningskapaciteten planeras vid ett
flertal anläggningar. Vid följande anläggningar planeras en utbyggnad med ca
20 plalser vardera, nämligen vid Lunndörrslugan. Sylsjödammstugan. Anaris.
Fäll-jägarstugan. Gåsen och Stensdalen. Vid Fältjägarstugan. Gåsen. Stensdalen
och i anslulning lill Vålåstugorna på Vålåvalen skall dessutoin byggas
proviantförsäljningsstugor. Vid Sylarnas och Blåhammarens fjällstationer pågår
eller planeras om- och tillbyggnader.
Nya övernattningsstugor med 20 bäddar vardera planeras vid
Bunnerfjäl-len och Tjallingen. En ny fjällstation planeras vid Helags.
Nya leder planeras mellan Ekorrdörren-Ljungan.
Slensdalstugor-na-NO Vålöjvalen och Lunndörrsliigan-Stalovielekåtan. Storulvån
och Stensdalen skall förbindas med en sommarled och en vinterled.
Rennäring
Praktiskt tagel hela området är renbetesfjäll. Det berör
Tåssåsens. Handöldalens och Millådalens samebyar. Kalvningsland finns i
områdets centrala del mellan vattendragen Handölan i väster och Vålöjan-'frondan-Storån
i öster. Norrut bildar Rekån (från sjön Ann) gräns för kalv-ningslandet.
5.2.2 Remissyltrandena
Doinänvcrket föreslär med hänsyn lill skogsbruket på
kronoparken Håckren att gränsen där bör få en sydligare sträckning och i stort
sell följa Rullan.
Statens indiistriverk föreslår med anledning av en ansökan
om brytning av olivin i Handöl alt en gränsjustering vidlas.
Prop. 1977/78:31 31
Lanlhriiksnäninden i Jämtlands län föreslår i enlighet med
önskemål från Tossåsens sameby, att Håckervalen och Hottöfjället med hänsyn
till rennäringen skall ingå i det obrutna fjällområdet.
Förslaget
från Härjedalens kommun om en vägförbindelse mellan Vålådalen och Ljungdalen
avstyrks av länsstyrelsen i Jämtlands län. Åre kommun samt SNF och Sveriges
fiUlbiologiska ungdomsförening.
Åre kommun påpekar att det inom Handöl-området finns
täljslensfyn-digheter. vilka i framtiden kan behöva tas i anspråk.
5.3 Skäckerfjällen
(Se karta sid. 36)
Området omfattar ca 500 km- inom Jämtlands län (Åre
kommun). 1 anslutning till området ligger på den norska sidan ett motsvarande
obrutet område, vilket i sin tur hänger samman med det norr om Skäckerfjällen
belägna Burvattnets obrutna Ijällområde.
5.3.1 Nuvarande och framlida ntnyltjande
Bebyggelse
Inom det föreslagna området finns ca tio byggnader eller
gårdsbildningar, nämligen ett par enskilda fritidshus, några jakt- och
fiskestugor samt tre samevisten omfattande tre hushåll.
Vägar Områdei är väglöst och inga planerade vägar är
redovisade.
Vattenkraft
Övre delen av sjön Torröjen ingår i området. Sjön är
reglerad med en maximal amplitud på 12,5 m. Inga planerade vattenkraftprojekt
berör området.
Skogsbruk
Hela Skäckerfjällens obmtna fjällområde ligger ovanför
skogsodlingsgränsen. Områdets perifera delar ligger nedanför barrskogsgränsen,
och inom denna barrskogszon kan finnas smärre områden av visst intresse för
skogsbruket.
Mineralbrytning
Området är prospekteringsmässigt helt okänt, men med tanke
på att berggrunden är likartad med och är en fortsättning av den i
Åresku-tan-Helags har prospekteringsinsatser fått ökad aktualitet. Inom
Skäc-kerfjällområdel finns dock inga redovisade gmvrältigheter.
Prop.
1977/78:31 32
Turism och frilnfisUv
Området ingår i Åre primära rekreationsområde. Trots
närheten till väg är detta obrutna område ett av de mer orörda fjällområdena i
länet. Länsstyrelsen är restriktiv när det gäller att ge tillstånd till att
anlägga leder i området. Det finns dock fem ledsträckor för fotvandring och en
skoterled. den sistnämnda i områdets södra del. Sjön Torröjen intill områdets
nordgräns används som landningsplats för flyg. Inga utbyggnader av leder eller
övernattningsanläggningar har redovisats.
Rennäring
Området utgör renbetesfjäll (Kalls sameby). Kalvningsland
finns över hela området.
5.3.2 Remissyttrandena
SNF och Sveriges fälihiologiska ungdomsförening
ifrågasätterom sjön Torröjen bör användas som landningsplats för flyg.
5.4 Burvattnet
(Se karta sid. 36)
Burvattnets obrutna Ijällområde omfattar ca 620 km inom
Jämtlands län (Åre och Krokoms kommuner). 1 anslutning till området ligger på
den norska sidan ett liknande obrutet område, vilket hänger samman med
Skäckerfjällsområdet längre söderut på den svenska sidan. På den norska sidan
ligger Giessåmoens nationalpark. Inom området finns Luletjarve naturreservat.
5.4.1 Nuvarande och framlida ulnylljande Bebyggelse
Sammanlagt ca 15 byggnader eller gårdsbildningar finns i
området. Två av dessa är samevisten med drygt tio hushåll. I övrigt utgör
byggnaderna jakt- och fiskestugor samt övernattningsstugor längs lederna.
Vägar
Inga befintliga eller planerade vägar inom området har
redovisats.
Vattenkraft
Reglerade sjöar inom området är Burvattnet och Stora
Mjölkvattnel med regleringsamplituder på maximalt 5,8 m resp. 11.4 m. 1
betänkandet (SOU 1974:22) Vailenkrafl och miljö redovisas ett utbyggnadsprojekt,
Hårkan, i Indalsälvens källflöden, vilket skulle innebära en reglering av
sjöarna
Prop. 1977/78:31 33
Slora och Lilla Kingen saml Abervattnet.
Produktionstillskotlet i andra anläggningar skulle bli ca 46 GWh/år. De berörda
vattendragen har i belänkandet placerats i klass 2 i en fyragradig skala där 4
representerar högsla bevarandevärde.
Skogsbruk
Burvallnetområdet ligger ovan skogsodlingsgränsen utom i
ett mindre avsnitl i den östra delen. 1 delta avsnitt finns ca I 600 ha
skogsmark som ägs av bolag.
Längs Grubbdalsån väster om sjöarna Slora och Lilla Kingen
äger staten ett drygt 800 ha slorl skogsområde med högl virkesförråd och god
bo-nilet med hänsyn lill läget.
Mineralhrytning
Geologiskt utgör berggrunden ell
""urbergsfönster"" inom tjällkedjan. som intill helt
nyligen ansetts som ointressant ur prospekteringssynpunkt. Fynd främst av tiran
men även av koppar och zink har dock letl till alt ifiii-gavarande berggrund nu
har hög prioritet beträffande SGU:s uranprospek-tering.
Förteckning över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976
inom Burvattnets obrutna fjällområde
Områdes- Utfärdad Ägare Mineral Areal
beteckning ha
lumulniiigiir:
Häbbersklumpen 75-11-03 Staten Svavelkis 5000
Undersök
ningskoncession:
Rörvattnet 1-42 75-10-21 St,-sten Uran 4 146
Turism och friliiflsliv
Terrängen väster om sjön Burvatlnet ingår i Åre primära
rekreationsområde. Denna västra del är utbyggd för turism. Sålunda finns fyra
vandringsleder inom området, vilka samtliga utgår från Tjourens lappläger, där
områdets enda övernattningsmöjligheter erbjuds. Dessutom finns fyra skoterleder.
En ny led mellan Tjourenstugorna och Stora Stensjön planeras.
Rennäring
Området utgörs i huvudsak av renbetesfjäll (Offerdal och
Sösjö samebyar). Kalvningsland finns väster om sjön Burvattnet.
5.4.2 Renussyttrandcita
Doniänverket föreslår ined hänsyn till skogsbruket all
gränsen i öster justeras så all renbelesfjället Juthatten och Kionoparken
Juthatten kommer utanför det obrutna tjällområdet. Rik.sdagen 1977178. I .saml.
Nr 31
Prop. 1977/78:31 34
SGU ifrågasätter om det föreslagna området skall ingå
bland de obrutna fjällområdena,
5.5 Hotagen
(Se karta sid, 36)
Hotagens obrutna fjälloinråde omfattar ca 910 km inom
Jämtlands län (Krokoms och Strömsunds kommuner). I anslutning till området
ligger på den norska sidan ett liknande obrutet fjällområde.
5,.5,/ Nuvarande och framtida ittnytljande Bebyggelse
Inom området finns saminanlagt ett 20-tal byggnader eller
gårdsbildningar. Huvuddelen av bebyggelsen består av jakt- och fiskestugor.
Dessutom ingår någol enstaka enskill fritidshus samt tre samevisten med drygt
tio hushåll.
Vägar
Från Valsjön i söder går en enskild väg som slutar blint
inne i området. Frän Bågede i norrgåren motsvarande vägtill Munsvallnet inne i
området.
Vattenkraft
Sjöarna Storfulvurn och Lillfulvurn langerar områdets
östra gräns. De ingär i ett redovisat vattenkraftprojekt i anslutning till
Ammeråns reglering. Hela projektet har i belänkandet (SOU 1974: 22)
Vattenkraft och miljö placerats i klass 4 i en fyragradig skala, där 4 anger
högsta bevarandevärde.
Skogsbruk
Området ligger ovan skogsodlingsgränsen utom två mindre
partier öster och väster om Stenfjället. Hotagenomrädels perifera delar ligger
nedanför barrskogsgränsen. Domänverket redovisar skogspartier av visst intresse
vid Foskvattnet. Hällingsån och trakten kring Munsjället. Dessa arealer
omfatiar ca 2 000 ha. 1 områdets norra del finns ca 500 ha skogsmark i enskild
ägo,
Mineralbiytning
Området är visserligen prospekteringsmässigt okänt men med
tanke på att berggrunden är likartad med och utgör en fortsättning av
berggrunden inom Sylarna-Helagsområdel har prospekteringsinsatser fått ökad
aktualitet,
Inga redovisade gruvrättigheter finns inom området.
Prop.
1977/78:31 35
Turism och friluftsliv
Området är sparsamt utbyggt med leder. Sex vandringsleder
är redovisade inom området. I södra delen finns en skoterled med sträckningen
Stora Foskvattnet-Bävervattnet-Lakavattnet.
Nya leder planeras mellan Vinklumpen och Bäverfjället samt
mellan Foskvattnet och Haravattsån,
Rennäring
Området, som berör Hotagens sameby, utgör renbetestjäll
med undantag för bl. a. områdena öslerom Foskvattnet. nordost om Bågavaltnet
saml sydost om Myrklumpen. Hela renbelesfjället är dessutom kalvningsland.
5.5.2 RcmissviirandeiKi
Doniänvcrkci föreslår med hänsyn till skogsbruket vissa
gränsjusteringar inom renbetestjällen Foskvattnet. Murtjället och Hällingsån.
opaginerad Kontrollera mot PDF
"""" Gr ä ns f ö r obrutetfj ä lLomrade "
V ä gt ö st omr å de i Norge
Skogsodlingsgr ä ns
.......... Barrskogsgr ä ns
Inmutning Statsgruvef ä lt
B Utm å l
W Gruva i drift
11 llllllll Unders ö kningskoncession
Planerad v ä g
Befintligt regleringsmagasin
F ö reslaget regleringsmagasin
9 Befintlig kraftstation
Q F ö reslagen
kraftstation
f) Tillbyggnad av kraftverk
Prop. 1977/78:31 37
5.6 Frostviken
(Se karta sid. 46)
Frostvikens obrutna fjällområde ligger i huvudsak inom
Jämtlands län (Strömsunds kommun) men sträcker sig in i sydvästra delen av
Västerbottens län (Åsele och Vilhelmina kommuner). Området har en areal på ca
ISOOkrn-.
5.6./ Nuvarande och jramtida utnyttjande
Bebyggelse
Inom det obrutna fjällområdet finns sammanlagt ett 40-tal
byggnader eller gårdsbildningar. Knappt hälften av dessa utgörs av enskilda
fritidshus. Dessutom finns jakt- och fiskestugor samt övernattningsstugor längs
lederna. Sju samevisten för ca 30 hushåll ingår i byggnadsbeståndet.
Vägar
Från Åsele kommun har framförts förslag om en
vägförbindelse Ankar-vattnet-Storjola. Vägen skulle ge Borgatjäll och turistanläggningarna
däromkring en förbindelse med den befintliga Stekenjokkvägen. Vägen skulle
dela det obrutna fjällområdet i en mindre nordlig och en större sydlig del.
Vattenkraft
Sjön Semningsjaure i områdets centrala del är reglerad med
en maximal amplitud på 5,5 m. Vidare är Kultsjön, vars västra del tangerar
områdets norra gräns, reglerad med en maximal amplitud på 5 m. I betänkandet
(SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 redovisas en utbyggnadsmöjlighet av
Lejarälven vilken ligger inom området. Projektet innebär att Lejarälven
torrläggs mellan sjöarna Lejaren och Stora Blåsjön samt att sjöarna Värja-ren
och Lejaren utnyttjas som regleringsmagasin. Utbyggnaden skulle ge ca 50 GWh/år
och är placerad i klass 3 b i en fyragradig skala, där 4 anger högsta bevarandevärde.
Skogsbruk
Barrskog nedanför skogsodlingsgränsen finns kring sjöarna
Storjoudan och Övre Långvattnet i sydöstra delen av området. I sydväst, vid
Lappdalen och Sjougdnäs har staten produktiv skogsmark av intresse för skogsbmket.
Dessa arealer omfattar ca 7000 ha. I områdets västra del finns ca I 700 ha
skogsmark i bolags- och privat ägo.
Mineralbrytning
Den nordvästra delen av området ligger inom vad som har
betecknats som en malmprovins. Även övriga delar av området anges vara i hög
grad prospekteringsvärda. Förutom att Stekenjokkmalmen har sin fortsättning
södemt inom området, finns ett flertal mindre malmanledningar som med
opaginerad Kontrollera mot PDF
den föreslagna gränsdragningen faller inom det obrutna
fjällområdet. Den uppborrade fyndigheten Ankarvattnet ligger strax innanför
gränsen till det obrutna fjällområdet.
Inom områdets västra del ligger ulmålen Lejargmvan och
Röfjällsgm-van. De erhölls från böljan med tanke på kromulvinning men har fåll
förnyad aktualitet genom förekomsten av nickel. Områdei innehåller dessutom
ett stort antal andra ultrabasiska massiv (serpentiniler. peridotiter).
Förteckning över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976
inom Frostvikens obrutna fjällområde
Omr å des-
Utf ä rdad
Ä gare
Mineral
Areal
beteckning
ha
Inmutningar:
Tjallingen
6- 15
73-08-24
Staten
Svavelkis
126
Sarkenjaure
1
72-01-21
Kopparmalm
13
Lejargruvan
6-8. 15-18. 24
-27
74-10-21
Avesta
Jern-verks AB
Krommalm
1.8
Rauretjuolta
3
72-(M-2l
Staten
Svavelkis
13
V ä ktaren 1 -3
72-01-21
Boliden
AB
Krommalm
38
Ulnud:
Stekenjokk
1
58-09-02
Staten
Kopparmalm
16
Stekenjokk
2-9
63-08-07
Kopparmalm
108
Lejargruvan
19-07-08
Rederiaktiebolaget
Nordstjernan Stockholm
Krommalm
4
Ankarvattnet
5. 7
64-10-07
Staten
Kopparzinkmalm
30
R ö lj ä llsgruvan
5. 6
43-07-15
Rederiak-aktiebolaget
Nordstjernan Stockholm
Krommalm
8
Slalsgruvefäll: Stekenjokks statsgnivefält (går även in i
Ransaren)
Turism och friluftsliv
Ett tiotal leder genomkorsar området, bl.a. finns leder
mellan Änkarede-Semningsjaure. Selkentjakkstugan-Härbergsdalen.
Slorjola-Skårn-jokåtorna och Raukasjö-Velmesmakke. Skoterleder finns på tre
ställen. Området har en övernattningsanläggning, nämligen Selkentjakkstugan.
Områdets Västerbottensdel berörs av länsstyrelsens beslut om reglering av
skolertrafik.
Inom Frostviken-området planeras nya leder mellan
Grangen-Väktar-dalen och Jougdaberg-Tjärbäck.
Rennäring
Områdets jämtlandsdel utgör renbetesfjäll med undantag för
ett terräng-avsnitt kring Ankarvattnet. Det obrutna fjällområdet berör samebyarna
Vilhelmina södra. Frostviken norra. Frostviken mellersta samt Rattevare.
Kalvningsland förekommer inom hela området.
Prop. 1977/78:31 39
5.6.2 Remissyiirandena
Doiiiänycrket föreslår att gränsen för det obrutna
tjällområdet justeras så att de områden med produktiv skogsmark som ligger på
renbetesfjällen Lappdalen och Sjougdnäs komnier uianför det obrutna området.
Slatens industriverk föreslår en gränsjustering med hänsyn
till gruvbrytningen och övriga gruvrättigheter i Stekenjokkområdet. SGU ifrågasätter
om området skall ingå bland de obrutna fjällområdena.
Länsstyrdsen i Västerbottens län framhåller att den
planerade vägen mellan Storjolaoch Ankarvattnet är avgörande för BorgafjäUs
fortsatta utveckling som turistort. Länsslyrelsen anser därför all det obrutna
området bör delas i två delar av den föreslagna vägzonen. 1 det fall den del av
områdei som kommer all ligga norr om vägzonen blir för liten för all bilda ett
självständigt obmtet fjällområde, föreslår .4.vc/c kinniniin och länsstyrdsen
att avgränsningen ändras så att Frostvikenområdets nordgräns kommer att gå ca 3
km söder om den planerade vägsträckningen.
Enligt W;/.s.vnR'/.v('/; i Jätnilunds län torde vägen på
sikt kunna aktualiseras för utbyggnad om behov från allmän synpunkl kan anses
föreligga. Strömsunds koininun anser all man bör lämna möjligheterna öppna för
en vägutbyggnad,
Kungl. vetenskupsakadenuen. naturhistoriska riksmuseet.
SNF och Sveriges fälthioUigiska tingdoinsförening och FrUiifisfrämjandet
motsätter sig bestämt den planerade vägdragningen mellan Storjola och Ankarvattnet.
S.l Ransaren
(Se karta sid. 46)
Ransarens obrutna tjällområde omfattar ca I 680 km- inom
Västerbottens län (Vilhelmina kommun). I anslulning till området ligger på den
norska sidan ett liknande obrtitel område.
5.7.1 Nuvarande och framtida atnyltjandc Bebyggelse
Inom området finns sammanlagt ett 50-tal byggnader eller
gårdsbildningar. Ca tio av dessa utgör bebyggelse för fritidsändamål, främst
jakt- och fiskeslugor samt övernattningsstugor längs vandringslederna. Vidare
ingår ett 20-lal stugor tillhörande samer. fem samevisten för 16 hushåll samt
en fjällägenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vägar
Inom området finns inga planerade vägutbyggnader.
Vattenkraft
Sjön Ransaren. den största sjön inom området, är reglerad
med en maximal amplitud på 18 m, I betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och
miljö 3 redovisas ett vattenkraftprojekt som avser överledning av Saxåns vatten
till Ransarån. Projektet, som berör oinrådels sydvästra del. har i betänkandet
placerats i klass I i en fyragradig skala, där klass 4 anger högsta bevarandevärde.
Skogsbruk
Området ligger helt ovan skogsodlingsgränsen. Det ligger
även ovan barrskogsgränsen utom i ett avsnitt i öster. Där finns ett ca 12000
ha stort område som kan innehålla produktiv skogsmark. Ca 2000 ha skogsmark är
i privat ägo.
Mineralbrytning
Västra delen av det obrutna områdei ingår i södra
Lapplands malmprovins. Levimalmen. som utgör en nordlig fortsättning av
Stekenjokkmalmen. löper med sin norra del in i området. Ca I mil norr om
Stekenjokk ligger Remdalens statsgruvefält med de uppborrade Remdals- och
Beitsels-njuonjemalmerna samt ett flertal andra malmanledningar och rika blockuppslag,
vilka ännu inte har slutundersökts.
I områdets norra del ligger bl. a. Unna-Gaisarfyndighelen.
som ägs och undersöks av Boliden AB. samt Daningemalmen som ägs av staten.
Dessa senare malmer kan tillsammans med de norr om dalgången belägna fyndigheterna
i Arefjällen eventuellt ge underiag för gruvdrift.
Förteckning över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976
inom Ransarens obrutna fjällområde
Områdes-
Utfärdad
Ägare
Mineral
Areal
beteckning
ha
Inmutningar:
Graipesvare
1 -18
72-08-28
Avesta
Jem-verks AB
Krommalm
226
19-48
73-04-27
377
49-63
74-10-29
188
Murfjällel
1-11
72-08-28
138
12-31
73-04-27
"
251
32-35
74-10-29
50
Roulek
1-4
73-04-27
50
Lastertjället
32. 42,
43,
52-55.
72-12-08
Staten
Svavelkis
553
63-67.73-78.81-
106
Levimalmen
II. 15
16
22
75-01-31
"
Kopparmalm
50
Dårronåje
1 -3
75-01-31
"
38
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78:31
Ulmål: Gaisar 1-3, 5 7-9
Jadnemklimpen
Levimalmen 5-9 Daningen I Suitsgruvefäll: Remdalens
statsgruvefält Stekenjokks statsgruvefält (går även in i Frostviken)
Ansökningar om inmutningar och koncessioner: Gottern nr 101. 102
37-08-04
Boliden
AB
Svavelkis
62
68-08-29
och kopparmalm
48
60-07-29
Staten
Koppar-, zink- och svavelkis-malm
32
65-09-08
Kopparmalm
51
62-08-02
''
14
75-09-10 Boliden AB Nickelmalm 431
opaginerad Kontrollera mot PDF
Turism och friliifisUr
Området är obetydligt utbyggt för turistiska ändamål trots
att det omges av vägar och således är lättillgängligt. Vid Grundfors (Ransaren)
strax utanför området finns en turistanläggning med vägförbindelse både söderut
och norrut (till Ransarluspen). Inom området finns sammanlagt fem
vandringsleder. Vidare planeras fyra skoterleder. Länsstyrelsen har reglerat
skotertrafiken inom området.
Rennäring
Ransarenområdet ligger ovanför odlingsgränsen och berör
samebyarna Vilhelmina norra och Vilhelmina södra. Hela området är kalvningsland
för ren.
5.7.2 Remissyttrandena
SGU ifrågasätter om området skall ingå bland de obrutna
fjällområdena.
5.8 Artfjället
(Se karta sid. 46)
Artfjällets obrutna fjällområde omfattar ca 500 km- inom
Västerbottens län (Storumans kommun). 1 anslutning till området finns på den
norska sidan ell liknande obrutet område.
5.8.1 Nuvarande och .framlida utnyttjande
Bebyggelse
Inom områdei finns sammanlagt ett tiotal byggnader. Fem av
dessa ägs av samer. Ett fåtal jakt- och fiskestugor samt ett sameviste ingår i
områdets byggnadsbestånd.
Prop.
1977/78:31 42
Vägar
Inga vägutbyggnader har planerats inom områdei.
Vailenkrafl
Områdei berörs inte av några befintliga eller planerade
vattenkraftutbyggnader.
Skogsbruk
Området ligger i sin helhet ovan skogsodlingsgränsen och
till största delen även ovan trädgränsen. Ingen produktiv skogsmark finns
redovisad inom området.
Mineralhrytning
Ett stråk med lågmetamorfa bergarter i söder, i vilka
Boliden AB:s malmer i Jofjället (Tjåier. Storbäcksdalen. Rikarbäcken) är
belägna, fortsätter norrtit tvärs genom del obrutna fjällområdet från
Tängvaltnei till väslra delen av Överuman, Området är däiför intressant från
prospekteringssynpunkt. Den utmålslagda fyndigheten Gräskevardo (koppar, zink)
är belägen inom området.
Tiirisin och frihiftsliv
Hela Arttjällsområdet ingår i Vindelälvens primära
rekreationsområde. Området är inte utbyggt med leder eller övernattningsstugor.
Länsstyrelsen har reglerat skolertrafiken inom områdei.
Rennäring
Området nyttjas av Umbyns sameby. Hela områdei är
kalvningsland.
5.8.2 Rcinissyllroiulcna
SGU ifiågasätler om området skall ingå bland de obrutna
tjällområdena.
5.9 Tärna-Graddis
(Se karta sid. 46)
Tärna-Graddisområdet omfattar ca 7 400 km inom
Västerbottens län (Storuman och Sorsele kommuner) samt Norrbottens län
(Arjeplogs kommun). I anslutning till området finns på den norska sidan ett
inotsvarande obrutet fjällområde.
5,9,/ Nuvarande och franilida atnyltjandc
Bebyggelse
Inom området finns sainmanlagt ca 180 byggnader eller
gårdsbildningar. Ca 100 av dessa utgör bebyggelse för fritidsändamål, främst
jakt- och fis-
Prop. 1977/78:31 43
kestugor samt övemattningsstugor längs vandringslederna.
Vidare ingår ett 80-tal stugor ägda av samer. 21 samevisten för 64 hushåll samt
inom områdets Västerbottensdel sju Qällägenheter,
Vägar
Förslag om en vägförbindelse mellan Ammarnäs och
Tärnaområdet (N Fjällnäs) med två alternativa sträckningar ingår i
turistkommitténs planskisser. Vägen bedöms av länsstyrelsen i Västerbottens län
och av berörda kommuner som mycket viktig för turistnäringen i Storuman-.
Sorsele-, Ammarnäs- och Tärnaområdet. En vägförbindelse
Ammarnäs-Adolf-slröm-Silvervägen har även diskuterats som ett komplement till
den förra vägen. Förslaget har inte studerats närmare.
Vattenkraft
Området berörs av tre vattenkraftprojekt. Projektet
Fjällnäs skulle utnyttja vattnet i Tärnaån genom överledning. Därvid skulle
Tärnasjön och Forsavan påverkas. Projektet beräknas ge ca 250 GWh/år. De
påverkade vallendragen har i betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3
placerats i klass 4 i en fyragradig skala där klass 4 anger högsta
bevarandevärde. Det andra projektet, Överstjuktan, skulle påverka sjön
Överstjuktan genom en dämning på 6 m samt tilläggs- och avloppskanaler på
tillsammans 13 km. Projektet beräknas ge ca 50 GWh/år. Del påverkade vallendraget
har i nämnda betänkande placerats i klass 3b. Det tredje projektet. Storselet,
ligger i områdets norra del. Statens vattenfallsverk har skisserat en dämning
av Storselet med 35 meter. Projektet beräknas ge ca 130 GWh/år. Den aktuella
älvsträckan har placerats i klass 3b i en fyragradig skala, där 4 anger högsta
bevarandevärde.
Skogsbruk
Hela Tärna-Graddisområdet ligger, sånär som på ett
begränsat område väster om sjöarna Fjosoken och Slorvindeln, ovan
skogsodlingsgränsen. Inom de östra delarna av detta område i Västerbottens län
ägs ca 2000 ha skogsmark av privata markägare och ca 12000 ha av staten. Stora
delar av statens mark ligger inom Vindelfjällens naturreservat. I norrbotiensdelen
av områdei finns ca 150 ha skogsmark i privat ägo.
En skogsbilväg, Rakkovägen. är planerad att byggas är
1978. Den sträcker sig in i det obrutna områdets östra del. 1 områdets västra
del är en skogsbilväg. Umforsvägen. planerad till år 1980.
Mineralbrytning
1 del obrutna fjällområdets östligaste avsnitt faller
delar av de redan kända Laisvallmalmerna (t. ex. Nadokmalmen och övriga
malmers eventuella fortsättning västerut) innanför den föreslagna gränsen. 1
den västra delen är de lågmetamorfa bergarterna från Överuman upp mot
Vindelälvskroken
särskilt intressanta från prospekteringssynpunkt. Arbeten
pågår på nickel-malmsuppslag norrom Överuman,
Förteckning över gällande gruvrättigheter den 15 juli
1976 inom Tärna-Graddis obrutna fjällområde
Områdes-
Utfärdad
Ägare
Mineral
Areal
beteckning
ha
Inmutningar:
Kraddesjokk
10. 14.
18
73-12-05
Boliden
AB
Bly-och zinkmalm
38
Luspavare
5-20
73-12-28
201
Storlaisan
124. 131.
133.
136. 139
73-05-30
Blymalm
63
278-299
73-09-14
276
213-240
73-11-28
352
155. 163-
-165
167. 168.
182.
186.
188. 189.
212
Övemman
1
76-02-19
Staten
Svavelkis
782
2
76-02-19
3 500
Utmål:
Laisvalls
malmfält
l940-l973Boliden
AB/
Blymalm
933
(73 st.
utmål)
Staten
Nasafjälls
malmfält
91-07-30
Boliden
AB
Silvermalm
24
(6 st,
utmål)
Turism och frUuftsliv
Hela Tärna-Graddisområdet är tämligen sparsamt utbyggt med
leder och övernattningsstugor. Fjällstugor och renvaklarstugor finns dock inom
området. Inom Norra Storfjället finns två turistanläggningar för övernattning
(Syterstugan och Viterskalstugan). Större turistanläggningar finns utanför men
i nära anslutning till området, i t.ex. Ammarnäs. Hemavan och Tämaby.
Sammanlagt sträcker sig 16 leder, däribland Kungsleden, in i området.
Fritidsbebyggelse förekommer framför allt inom områdets nordöstra del. Hela
Tärna-Graddisområdet ingår i det primära rekreationsområdet Tärna-Graddis
Ijällvärld.
Inom området finns landningsplatser för flyg på sammanlagt
nio ställen.
Fyra fritidsfiskeanläggningar är planerade inom området,
nämligen vid Aitelnas (12 bäddar), Bertejaure (20 bäddar), vid Tärnaån och vid
Överstjuktan (28 bäddar). Vidare planeras sex fjällstugor (med sammanlagt 120
bäddar) och tio vindskydd längs lederna. Inom områdets västerbottensdel är tre
nya leder planerade. Deras huvudsakliga sträckningar är Stora
Tjul-träsk-Ammarnäs, Hemavan-Ammarnäs-Vuoggatjålme och Kramkåtan-Norrbottensgränsen.
Inom Tärna-Graddisområdets norrbottensdel planeras nio fjällstugor (med
sammanlagt 180 bäddar) och fyra vindskydd längs lederna. Två leder,
Båssjosjaure-Svaipavalle och Laisda-len-Adolfström planeras i områdets norra
del.
Prop. 1977/78:31 45
Rennäring
Området berör samebyarna Semisjaur-Njarg. Svaipa. Gran.
Ran saml Umbyn. Huvuddelen av området ulgör kalvningsland för renar.
5.9.2 Remissyltrandena
Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerhoitens län.
Sorsele kommun saml doniänverket anser att gränsen för del obrutna fjällområdet
i öster (inom Västerbottens län) bör följa gränsen för Vindelfjällens naturreservat.
Skogsvurdsstyrelsen i Norrboitens län föreslår att
områdets östra gräns (inom Norrbottens län) vid Stor-Laisan dras så att byborna
i Laisvalls by kan bedriva skogsbruk på sina skiften väster om älven.
Länsslyrelsen i Väsierboliens län anser att vissa områden
i anslulning till Hemavan och Ammarnäs inte bör ingå i det obrutna
fjällområdet. Do-inunverket ansluter sig till länsstyrelsens uppfaltning.
Statens indiistriverk, SGU samt Boliden AB föreslår att
gränsen i väster vid Laisvall justeras med hänsyn till den pågående
gruvbrytningen och den fortsalla utvecklingen av gruvhanteringen i området.
Boliden AB anser att gränsen för det obmtna fjällområdet bör sammanfalla med
gränsen för det regionala prospekleringsområdet.
Vad gäller
den planerade vägen mellan Tärnaområdet (N Fjällnäs) och Ammarnäs anser
länsslyrelsen i Väsierboliens län alt de delar som berörs av vägen inle bör
ingå i det obrutna fjällområdet. Länsstyrelsen erinrar om att slatens
naturvårdsverk tillstyrkt forlsalt projektering i samband med sill yttrande
över förslagel till bildande av Vindelfjällens naturreservat. De av den
planerade vägförbindelsen berörda konininiierna Storuman och Sorsele instämmer i
länsstyrelsens synpunkler. Sorsele kommun framhåller att vägförbindelsen är
påkallad av ett starkt samhällsintresse och att turistnäringen i
Ammarnäs-Sorsele samt Storumans kommun inte kan utvecklas i önskvärd
omfattning om vägförbindelsen uteblir. Väsierboliens läns landsting och
Väsierboliens luristlrajlkförbiind framför liknande synpunkter.
Lanlhriiksnäninden i Västerbottens län saml doniänverkel är däremot tveksamma
till en vägförbindelse mellan N Fjällnäs och Ammarnäs. Lantbmksnämnden anser
alt ett beslut i vägfrågan måste föregås av en ingående utredning av
konsekvenserna för rennäringen och förslag till kompensationsåtgärder och
ersättningar till berörda samebyar. SNF och Sveriges fälihiologiska
ungdomsförening motsätter sig den planerade vägen.
Föreningarna motsätter sig också bestämt att
landningsplatser för fiyg skall finnas inom området. Särskilt anmärkningsvärd
anser de den landningsplats vara som f n. finns inom Svaipa fågelskyddsområde.
" Gr ä ns f ö r obrutet fj ä licmrade
mm mm v ä gl ö st CmrQd6 i Ncrue
___ __ Skogsodlingsgrans
.............. Barrskogsgr ä ns
] Inmutning
Statsgruvef ä lt
B Utm å l
>T Gruva i drift
Prop.
1977/78:31 47
5.10 Sarek-Pite
(Se karta sid. 55)
Sarek-Piteområdet omfallar ca 13 560 km- inom Norrbottens
län (Arjeplogs och Jokkmokk kommuner). Inom området ligger delar av Stora Sjöfallets
nationalpark samt Sareks och Padjelanta nationalparker. Inom området söder om
Padjelanta ligger Kallovaratj naturreservat. Området anknyter lill ett
liknande obrutet tjällområde på den norska sidan, inom vilket Rago nationalpark
samt Gjerdalen-Hellemobotn nationalpark är belägna.
5.10.1 Nuvarande och franilida utnyttjande Bebyggelse
Inom området finns såväl permanent bebyggelse som
fritidsbebyggelse. Den senare utgörs främst av jakt- och fiskeslugor samt
övemattningsstugor längs vandringslederna, men även viss enskild
fritidsbebyggelse finns. Totalt finns för samtliga dessa ändamål ca 180
byggnader eller gårdsbildningar. Den permanenta bebyggelsen, som utgör ca 1/4
av all bebyggelse, finns huvudsakligen vid Stora Lule älv nedanför Vietas samt
vid Tjeggelvas och Mavas. 1 den permanenta bebyggelsen ingår 29 samevisten för
170 hushåll. I bebyggelsebeståndet ingår även de slörre fjällanläggningarna vid
Staloluokta. Akka. Sitojaure och Aktse.
Vägar
Arjeplogs kommun har, bl.a. mot bakgmnd av att det finns
ett par bebodda fjällägenheter inom området, föreslagit att vägförbindelse
ordnas från Långudden till Harrok-Vuonatj och Riebnesluspen.
Utredningsarbete pågår om byggande av enskild väg Sten
vik-Ard-näs-Örnvik som med en eventuell framtida fortsättning till Västerfjäll
sträcker sig in i området.
Vattenkraft
Fyra vattenregleringsmagasin berör f n. området, nämligen
Akkajaure, Tjaktjajaure, Peskehaure samt Rebnisjaure. I betänkandet (SOU
1976:28) Vattenkraft och miljö 3 redovisas ytteriigare nio projekt. De fiesta
av de berörda älvsträckorna har åsatts höga bevarandevärden. Projektet Bartaure
ligger i områdets sydöstra del och skulle medföra en dämning av sjön Bartaure
med 7 m. Vattenavledningen avses ske genom tunnel via kraftstation och
avloppstunnel till det befintliga Rebnisjauremagasinet. Anläggningen skulle
producera ca 85 GWh/år. Vattendraget häri betänkandet placerats i klass 3b i
en fyragradig skala, där klass 4 anger högsta bevarandevärde.
Reglering
av Lilla Lule älvs källflöden omfattar tre större projekt. Projektet Pasta
innebär en dämning av Pastajaure och ett antal ovanförliggande sjöar saml
kraftverksbygge vid Pasta. Projektet Tarraätno innebär om-
Prop.
1977/78:31 48
fattande dämningar och överledning av vatten från
Tarraälno och Kamajokk till det befintliga regleringsmagasinet Tjaktjajaure.
Projektet Rapaätno innefattar belydande dämningar och överledning av vatten
frän Rapaäl-ven till sjön Sitojaure. Anläggningarna skulle tillsammans kunna ge
en årsproduktion på ca 995 GWh. Pärlälvens källflöden genom sjöarna Peuraure
och Karalj berörs av ett projekt med dämning och reglering av båda sjöarna
samt överledning (via kraftstation Karats) av vattnet till den redan reglerade
sjön Parkijaure. Årsproduktionen skulle ge ca 250 GWh, De tre projekten har i
det nämnda belänkandel placerats i klass 4.
Källflödena till Stora Luleälvs huvudgren (Vuojatätno)
uppströms Akkajaure berörs av tre utbyggnadsmöjligheter, nämligen Stalojokk.
Huorso och Vuojat. Alla tre projekten förutsätter omfattande dammanläggningar
och tunnelbyggen. Det berörda avrinningsområdet omfallar i stort Padja-lanta
nationalpark och nordvästra delen av Sareks nationalpark. De tre anläggningarna
skulle lillsammans ge ca 1 235 GWh/år. Samtliga ovan nämnda projekt har i del
nämnda belänkandet placerats i klass 4.
Vid sjön Petsaure finns redovisat ett kraflverksprojekt
som skulle innebära omfattande överdämningar kring sjön. Elproduktionen skulle
bli ca 80 GWh/år, Projektet har i det nämnda betänkandet placerats i klass 3b,
Skogsbruk
Hela området utom två små partierom sammanlagt 750 ha
söder om sjön Saggat och norr om sjön Vuolvojaure ligger ovan
skogsodlingsgränsen. Ca 60000 ha skogsmark är redovisade för Sarek-Piteområdet
och Norrbottensdelen av Tärna-Graddisområdet, Av dessa arealer ägs ca 3.500 ha
av bolag och enskilda.
Mineralhrytning
I områdets sydvästhörn ligger en gmpp av fyndigheter, som
ägs och har undersökts av Boliden AB. Av dessa är Jervasmalmen. sydväst om
Ikesjau-re. förmodligen den största. Sveriges viktigaste titanjarnmalm
(Ruolevare) norr om Kvikkjokk faller också inom del föreslagna fjällområdet.
Malmen är belägen i en bergart (anoriosil) som kan ulgöra råvara för
aluminium-framställning.
Fortsäitningen av den betydelsefulla malmprovinsen (uran,
koppar, legeringsmetaller) i området mellan Hornavan-Rappen-Tjeggelvas kommer
vidare norrut i stråket Tjeggelvas-Saggal/Skalka att falla inom det obrutna
fjällområdet. Prospektering/invenlering pågår. Resultaten kan förväntas ändra
bilden och bedömningen av områdei från malmsynpunkt.
Förteckning över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976
inom Sarek-Pite obrutna fjällområde
Omr å des
Utf ä rdad
Ä gare
Mineral
Areal
beteckning
ha
Inmutningar:
R å tlek 1-204
73-12-28
Staten
Svavelkis
2 562
Ruolevare
1 -8
74-06-04
J ä rnmalm
100
Rakas
1-35
73-12-05
Magnesit
440
Unna
Vuoka 1
75-12-01
Svavelkis
106
Sariagruvan
2-5.
73-11-13
G ö te Petters-
Svavelkis-.
389
10-23.
31-40. 88-90
son.
Boden
koppar-
och
nickelmalm
Sartagruvan
56-87, 91-98
74-05-22
Nickelmalm
502
Ruopsokgruvan
9- 11. 23-25.
74-05-22
867
50-54.
62-74. 79-97. 100- 1 15
Akkapakte
1-15
73-04-19
Staien
Svavelkis
188
Munka
1-390
73-09-10
Molybden-malm
4 898
Nedre M å ske 1
75-08-08
Kopparmalm
63
Ulin å l:
Jervas2.
3. 4, 7. 10. 15.
73-09-05
Boliden
AB/
Kopparmalm
144
22. 27.
41
-07
Staten
och
svavelkis
Saula 1.
2. 3
35-08-09
Boliden
AB
Bly-,
koppar-
12
och
guldmalm
Feslajuare
malmf ä lt (Nila-.
(15-08-18
Sven Ed
lin
Blymalm
8
Falkgruvan)
-23
Suitsgruvef ä ll:
Ruolevare
statsgruvef ä lt
Ans ö kningar om inmutningar
och
koncessioner:
Akkapakte
nr 1
76-03-31
Staien
Uran
2.8
Turism och friliiflsliv
Sarek-Piteområdet är sparsamt utbyggt för turism och vissa
delar har inga utbyggnader alls. Sammanlagt finns inoin områdei ca 19
ledsträckor, däribland Kungsleden. De största fjällanläggningama är
Staloluokta, Akka, Sitojaure, Aktse, varav de tre sista ligger längs
Kungsleden. Del totala antalet turistbäddar inom området uppgår till ca 600.
Från Kvikkjokk och Saltoluokta utgår de största turistströmmarna.
Sammanlagt finns inom området ett tiotal landningsplatser
för flyg. bl. a. vid Staloluokta, Kutjaure. Vaisaluokla, Aktse. Mavasjaure.
Miekak och Parka.
Nya anläggningar med fjällstugor är planerade vid
Pileälven. Tjäurakå-torna. Barturte, Måranjåkkå, Lulep, Lusitaure. Polcirkeln
samt Våddums-tjårra. Anläggningarna är beräknade för 20 bäddar vardera. Vid Vuoggatjålme
planeras en ny sommaried (92 km).
Utbyggnad av befintliga anläggningar är planerade vid
Aktse (proviantförsäljningsbod samt stuga med 20 bäddar), Tjielekjåkkå (20
bäddar), Såm-marlappa (proviantförsäljningsbod samt stuga med 20 bäddar), Staloluokta
(24 bäddar) samt Padjelanta (24 bäddar).
4 Riksdagen 1977178. I saml. Nr SI
Prop.
1977/78:31 50
Rennäring
Del obrutna området berör Sirkas, Jåkkåkaska, Tuorpon,
Luokta-Mavas och Semisjaur-Njarg samebyar. Kalvningsland finns i hela södra
hälften av områdei (söder om Saggat) med undantag för fjällmassivet Tjidtjak. i
stora delar av nationalparken Padjelanta samt i de lägre partierna av Sareks
nationalpark. Utanför parkema finns kalvningsland söder om Vaisaluokla. på
Ultevis och i Kablesmassivet.
5.10.2 Remissyltrandena
Doniänverket föreslår att gränsen norr om Pileälven mellan
Måskejaure och Vuolvojaure med hänsyn till skogsbruket flyttas något norrut.
SNF och Sveriges fälibiologiska nngdonisförening föreslår
att gränsen för Sarek-Piteområdet dras så att området söder om sjön Karats med
fjället Jarre ingår i det obrutna fjällområdet.
5.11 Kebnekaise
(Se karta sid. 55)
Kebnekaise obrutna Qällområde omfattar ca 9900 km inom
Norrbottens län (Gällivare och Kiruna kommuner). Området innefattar delar av
Stora Sjöfallets och Abisko nationalparker. I anslutning till området ligger på
den norska sidan ett motsvarande obrutet område. Sjaunja djurskyddsområde med
en areal av nära 3 000 km- ligger inom området.
5.11.1 Nuvarande och franilida utnyttjande
Bebyggelse
Inom området finns sammanlagt ett 50-tal byggnader eller
gårdsbildningar. Mer än hälften av dessa utgör bebyggelse för turist- och
fritidsändamål, främst jakt- och fiskestugor samt övernattningsstugor längs
vandringslederna. Permanentbebyggelse finns på ett fåtal platser i områdets
östra del. inom Sjaunja djurskyddsområde samt vid sjön Upmasjaure i områdets
sydvästra del. I områdets sammanlagda byggnadsbestånd ingår 16 samevisten för
drygt 60 hushåll.
Vägar
En föriängning av den befintliga vägen från Luspebryggan
till Vietas. Ritsem och Silasjaure har aktualiserats. Förlängningen skulle
sträcka sig till Skjomen i Norge. Den befintliga vägen har tillkommit för
kraftverksutbyggnaderna kring stora Sjöfallets nationalpark och har upplåtits
för allmän trafik till Vietas. En vägförbindelse mellan Nikkaluokta och Kebnekaise
turistsiation har också diskuterats.
Prop.1977:31 51
En kraftledning (400 kW) är planerad från Ritsem till
Skjomen i Norge. Diskussionerna om en anslutning av den befintliga arbetsvägen
Vietas-Ritsem-Silasjaure med det norska vägnätet vid Skjomen hänger samman
med planerna på nämnda kraftledning.
Vailenkrafl
Inom områdei finns de slora regleringsmagasinen Akkajaure.
Satisjatne och Silasjaure. Del senare är under byggnad och dess station.
Rilsemsta-lionen. kommer även all beröra sjöarna Autajaiire och Teusajaure.
Vid Lermejaure. norrom Vietas kraftstation är skisserat
ett pumpkraftverk med en effekt av I 000 MW. Anläggningen förutsätter ingrepp
i hittills opåverkade vatten i ell område av relativt högt skyddsvärde.
Skogsbruk
Hela Kebnekaise obrutna tjällområde liggerovan
skogsodlingsgränsen. Området är skogfattigt med undanlag av de stora
dalgångarna och Sjaunja djurskyddsområde. Sånär som på ett parti i områdets
sydöstra hörn ligger det ovan barrskogsgränsen. Inom Sjaunja djurskyddsområde
finns på statens mark redovisat ca 30000 ha skogsmark. 1 sydöstra delen av
detta skogsområde är drygt 550 ha i privat ägo. 1 norra delen av området finns
vissa arealer skogsmark. Dessa innefattas i redovisningen av Råsto-Tsåktso och
Pessinkiområdena.
Mineralhrytning
Ett stort
antal malmanledningar och fiera slörre fyndigheter av järn. koppar, uran tn.
m.. inom urbergslerrängen väster till söder om Kiruna berörs av
gränsdragningen i öster för delta stora fjällområde. Flera av malmerna är
redan undersökta (Patlek. Tjårrojåkka. Ekslrömsberg) och har sådan omfattning
att de påtagligt kan påverka LKAB:s malmbas och framför allt utgöra underlag
för en diffeientiering av malmhanteringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förteckning
över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976 inom Kebnekaise obrutna
fjällområde
Områdes- Utfärdad Ägare
beteckning
Inmutningar:
0 Kakats
2-7
74-06-04
Staggotj å kka 1-26
74-08-02
Ti å rroi å kka
4. 37-45
71-10-25
46-151
73-04-02
152-224
73-12-28
225-568
74-06-04
569-571
75-08-20
Staten
Staten
Mineral
Areal
ha
J ä rnmalm
75
326
Svavelkis
126
Kopparmalm
1331
917
4 321
307
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sjaunjaape
1 -200
74-05-10
Svavelkis
2 512
Vuoksak å bba 1
75-12-15
1 563
Ritelpakte
1-66
74-05-10
829
Ulm å l:
Valfojokks
malmf ä lt
02-07-16-
26
Unna
Alakats
Kopparmalm
15
(4 st.
utm å l)
AB.
Stockholm
Sjangeli
malmf ä lt
1889/1902
69
(20 st.
utm å l)
Svanger å ive. Alberta
60-08-23
Ing. Per
Skarped.
Ö rebro
Blymalm
15
Ruopsokjaure
malm-
02-07-16-
26
Unna
Alakats
Kopparmalm
12
f ä lt (3 st. utm å l)
AB.
Stockholm
Unna
Alakats malm-
02-07-16-
26
52
f ä lt (13 st. utm å l)
Pattovare
1. 3
51-08-21-
24
Rederiaktiebolaget
Nordstjernan. Stockholm
J ä rnmalm
22
7
66-07-13
16
2A. 10. 20
73-08-31
Staien
43
Ekstr ö msbergs malmf ä lt
1902/1903
63
(I6st.'utm å l)
Harrejaure
1.2.3.4.
51-08-21-
24
Rederiaktie-
22
8. II
bolaget
Nordstjernan. Stockholm
Renhagengruvan
21. 22. 23
52-08-19
Staten
48
Tj å orika 3. 4
51-08-21-
24
Rederiaktiebolaget
Nordstjernan. Stockholm
16
J ä rta 2. 3
02-07-30
Staten
Blyglansm.
m
8
Akkavare
malmf ä lt
1916/1918
Bergverks
AB.
J ä rnmalm
143
(36 st.
utm å l)
Freja
Melkogruvan
1.2.9-13.
60-09-15
AB
Statsgru-
J ä rn- och
219
24-26.76-79
vor. H å ksberg
titanmalm
Slaisgnivej å ll:
Nakerivaara
statsgruvef ä lt
Ekstr ö msbergs statsgruvef ä lt
.Ans ö kningar inn innuilningar
och
koncessioner:
R å ppe nr 1
75-03-19
LKAB
Kopparkis
1941
Riekko
nr 1
75-08-02
Staten
Svavelkis
192
Turism och friliifjsliy
Den norra delen av Kebnekaiseområdet ingår i det primära
rekreationsområdet Abisko-Kebnekaiseområdet. Området, med undantag för Sjauna
djurskyddsområde, är väl utbyggt med leder och turiststugor. Särskill
Kebnekaisetjällen och området norr därom är relativt väl tillrättalagt för
friluftsliv och tillgängligt även för andra än mycket erfarna fjällvandrare.
Inom området finns utöver Kungsleden sammanlagt 33
ledsträckor, varav sju är avsedda för vinterbruk. De sträckor som är mest
frekventerade är sträckorna Abisko, Kebnekaise och Nikkaluokta.
Inga fastställda skoterleder har redovisats för området,
men mellan Nikkaluokta och Kebnekaise turistsiation förekommer livlig
skolertrafik.
Inom området finns ca 730 bäddplatser fördelade på ca 30
olika övernatt-
Prop.
1977/78:31 53
ningsställen. Större turistanläggningar finns på tio
platser bl.a. Kebnekaise. Alesjaure. Vistas, Silasjaure och Ritsem. vilka
svarar för huvudparten av bäddplalserna. Viktiga utgångspunkter för
fjällvandring är Nikkaluokta (80 bäddar). Abisko (238 bäddar). Riksgränsen (220
bäddar) och Vietas (40 bäddar). Av dessa ligger endast Vietas inom det obrutna
Qällområdet.
Vid Tjuonajåkk och Tjirtjam finns fiskeläger med
tillsammans 40 bäddar. Vid Tjuonajåkk planeras en utbyggnad med 80 bäddar. 1
övrigt finns ca 180 bäddplalser fördelade på fjällstugor inom området.
Utbyggnader av bl. a. fjällstugor med 20 bäddar vardera
planeras vid Ra-vetjåkka. Rautas . Luotekjaure. Abiskojaure, Alesjaure.
Kaitumjaure. Teusajaure. Alesätno. Mårman. Kaskasavagge, Stuokärpel. Unna
Alakats och Hukejaure. Vid Singi skall en proviantförsäljningsstuga uppföras.
Vid Kebnekaise tjällstalion planeras utbyggnader med 48 bäddar i självhushåll,
en annexbyggnad med 80 bäddar saml ell reningsverk. Längs vandringsle-derna
Abiskojaure-Alesjaure och Alesjaure-Sälka planeras fjällstugor med 20 bäddar
vid vardera ledsträckan. Vid Ladtjojaure planeras en stugby med 40 bäddar.
Beroende på den framlida utformningen av området i
turistiskt avseende, bl. a. vad gäller tillkommande vägar, finns planer på nya
turistanläggningar vid Ritsemjokk och Vietas.
Rennäring
Samebyarna Rautasvuoma, Laevas. Norrkaitum. Mellanbyn och
Sör-kaitum berörs av Kebnekaise obrutna gällområde. Renen har kalvningsland i
terrängen mellan sjöarna Torneträsk och Paittasjärvi. mellan Ladtjo-vagge och
Kaitumsjöarna samt mellan Kaitumsjöarna-Kaitumälven och sjön Satisjaure i
söder. Kalvningsland finns även vid Ritsemjokk (utmed stranden av Akkajaure)
samt i terrängen norrom Ritsemjokk.
5.11.2 Remissyttrandena
Länsstyrelsen i Norrbottens län och de av Ritsemvägen
berörda koin-niiinerna anser att vägzonen samt dess förlängning in mot Norge
inte skall ingå i det obrutna fjällområdet, eftersom där redan finns tung
exploatering med både väg- och vattenkraftanläggningar. Såväl länsstyrdsen som
slatens vägverk anser att den föreslagna avgränsningen strider mot de grundläggande
principerna för avgränsning av ett obrutet fjällområde. Av motsvarande skäl
anser länsstyrelsen att sträckan Nikkaluokta-Ladtjovag-ge-Kebnekaise inte bör
ingå i det obrutna området,
SNF och Sveriges fälibiologiska ungdomsförening framhåller
med skärpa att den befintliga vägen mellan Vietas och Silasjaure under inga
omständigheter får öppnas för allmänheten. De motsätter sig också bestämt den
planerade kraftledningen mellan Ritsem och Skjomen.
I fråga om tillkomsten av den s. k. Vägen västertit
framhåller Frilnfis-
Prop. 1977/78:31 54
frtiinjandei att man måsie visa största återhållsamhet mot
sådana vägprojekt, medan Norrhollendistriklel av Friliiflsfrämjandet menar,
att vägen bör kunna få dras på del sätl som har planerats. Norrbottendistriktet
motiverar sina synpunkter med att det i luristinlressanta delar av fjällbygden
kan uppstå ett starkt slitage kring vägsluten. vilkel har skett inom t.ex.
Akkaområdet. En genomfartsled skulle sprida besökarna och därigenom minska
olägenheterna, menar Norrbottendistriktet.
5.12 Muddus
(Se karta sid. 55)
Muddus obrutna område omfatiar ca 460 km- inom Norrbottens
län (Gällivare och Jokkmokks kommuner). Gränsema för området sammanfaller med
gränsema för Muddus nationalpark. Området ligger i låglandet och är bevuxet med
barrskog. Del karaktäriseras av en mosaik av sjöar, skogs-och myrmarker.
5.12.1 Nuvarande och franilida iiinytijatide
MLiddiisonirådet är sannolikl del minsl exploaterade av de
föreslagna 14 obrutna fjällområdena. Några redovisade exploateringsintressen
finns heller inte för della område. Det är dock i viss mån utbyggt med leder
och överniillningsslugor. Vandringsleder finns bl. a. till Urtimjaure och
Sarka-vare. Vid Mtiddusfallei och Muddusluobbal finns övemattningsstugor och
tältplatser.
Området berör Sirkas och Sörkaitum fjällsamebyar samt
skogssainebyn Gälli vaie.
Prop.
1977/78:31 56
5.13 Råsto-Tsåktso
(Se karta sid. 61)
Råsto-Tsåktso obmtna fjällområde omfattar ca 6620 km- inom
Norr-bollens län (Kiruna kommun). Vadvetjåkka nationalpark ingår i området. På
den norska sidan finns ett motsvarande obrutet område i vilket nationalparken
Övre Di vidalen ingår. En stor del av Råsto-Tsåktsoområdet upptas av Esro
raketskjutfält.
5.13.1 Nuvarande och framtida utnyttjande Bebyggelse
Inom området finns sammanlagt ett 40-tal byggnader eller
gårdsbildningar. De flesta utgör bebyggelse för fritidsändamål, främst jakt-
och fiskestugor samt övernattningsstugor längs vandringsledema. 1
byggnadsbeståndet ingår sex samevisten för ca 30 hushåll.
Vägar
Strax söder om området går den planerade vägsträckningen
Kiruna-Narvik. Vägen löper i stort parallellt med malmbanan.
Olika vägsträckningar har diskuterats för att sammanbinda
bosättningen kring Laimoviken med Kimnaområdet. I dag finns väg mellan
Laimoviken och Korttolahti/Tjålme utan anslutning till övrigt vägnät. En
fortsättning av vägen från Kurravaara upp till Laimoviken har diskuterats. Som
utgångspunkt för denna vägsträcka har också Jukkasjärvi nämnts. En östlig
sträckning av denna väg skulle inskränka det föreslagna obmtna området. Man har
även diskuterat en anslutande väg från den beslutade Kiruna-Narvikvägen. En
sådan västlig sträckning skulle kunna gå utanför den nu föreslagna gränsen
fördel obmtna fjällområdet.
Vägverket har framfört behov av enkla utfartsvägar från
Qällägenheter-na längs den nybyggda vägen väster om Könkämä älv samt
vägförbindelser till gmstäkter längs Kummavuopivägen.
Vattenkraft
Råsto-Tsåktso saknar helt reglerade vattendrag. Inom
området finns heller inga planerade vattenkraftprojekt.
Skogsbruk
Hela Råsto-Tsåktso-området ligger ovanför
skogsodlingsgränsen. Med undanlag för ett avsnitt i områdets sydöstra del
ligger det också ovan barrskogsgränsen. 1 det sydöstra avsnittet finns områden
av visst intresse för skogsbruket. I stort sett all produktiv skogsmark inom
området tillhör staten. 1 dalgången söder om Liedakka finns emellertid ett
skogsområde om ca 1 000 ha i privat ägo.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mineralbiytning
De senaste årens prospektering inom området har resulterat
i ett stort antal intressanta fyndigheter, främsl av koppar, vilka från söder
sträcker sig in i det obrutna fjällområdet. Utmålen Tjavelk (jämmalm) och
Raggis-vaara (koppar) ligger inom området, medan utmålen Luovinjunnanen och
Tjärro (järnmalm) når delvis innanför.
Förteckning över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976
inom Råsto-Tsåktso obrutna fjällområde
Omr å des-
Utf ä rdad
Ä gare
Mineral
Areal
beteckning
ha
Inmutningar:
Å ggojaure 1 -24
75-06-11
Staten
Molybden
302
Vittangivaara
nr 1
75-09-22
LKAB
J ä rnmalm
1840
Tjavelk
3-6. 9-10
73-12-28
Staien
75
Tj å lme 1-12
74-06-20
Boliden
AB
Kopparmalm
151
Stalojaure
1 -44
74-05-22
553
Komplex
av inmutningar
besl å ende av:
Alep
Vuolusjaure 1
75-10-13
LKAB
1.509
2
76-06-22
"
628
P å kketanjaure 135.
75-11-06
846
136. 137
138
76-05-21
2693
1-134
75-08-08
J ä rnmalm
1683
Takkovare
1
75-09-03
470
2.3
75-11-10
Kopparmalm
878
Pilk ä j ä rvi 101
76-02-18
Boliden
AB
1650
Tuossujaure
101. 102
75-12-15
862
1-20
73-09-14
"
251
21-26
74-05-22
75
Utm å l:
Luovinjunnanen
3, 4
60-10-18
Rederia
bolaget stjernan
ktie-Nord-
J ä rnmalm
61
Stockholm
Raggisvaara
malmf ä lt
02-08-06-09
Staten
Kopparmalm
8
(2 st.
utm å l)
Tj ä rro 2. 9. 22. 25. 112
59-10-09
Rederia
ktie-
J ä rnmalm
79
bolaget
Nord-
stjernan
Stockho
im
Tjavelk
8
73-08-29
Staten
J ä rnmalm
15
Ans ö kningar om innuilningar
och
koncessioner:
Tuossujaure
nr 103
75-03-01
Boliden
AB
Kopparmalm
377
Vittangivaara
nr 3
76-04-13
LKAB
Svavelkis
141
Vittangivaara
nr 2
75-09-06
125
Tj å lme nr 101
75-09-06
Boliden
AB
Kopparmalm
377
Tj å lme nr 102
76-01-31
"
578
Nalmuinen
nr 1. 2
76-01-23
LKAB
288
Takkovare
nr 4
75-05-17
Svavelkis
289
Alep P å rre nr 1
75-03-19
"
Kopparkis
2 198
Vittangijoki
nr 1
75-03-19
1260
Takkoj ä rvi nr 1
75-03-19
153
Prop.
1977/78:31 58
Turism och jriliiftsliv
Området är utbyggt för turism endast i sin västra del.
Utbyggnaderna är begränsade. Elva ledsträckor finns inom området. Det finns
sammanlagt åtta övernattningsställen (ca 150 bäddar) varav tre tillhör
fritidsfiskeanläggningarna Råstojaure, Sinatjaure och Kamasjaure. De tre
anläggningarna utgör landningsplatser för flyg.
Vid Råstojaure planeras en utbyggnad av
fritidsfiskeanläggningarna med 80 bäddar. Vid befintliga anläggningar med
ijällstugor beräknas en utbyggnad med tre ä fyra stugor.
Rennäring
Rennäringen inom området är främst knuten till samebyarna
Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma. Tre områden för norsk renskötsel
ingår. Kalvningsland har redovisats mellan Torneträsk och norska gränsen samt
inom hela den nordvästra delen av områdei.
Övrigi
En stor del av Råsto-Tsåktsoområdet upptas av Esro
raketskjutfält, bl. a. finns ett antal skyddsbunkrar utplacerade i terrängen.
5.13.2 Remissyltrandena
Doniänverket föreslår att gränsen i sydvästra hörnet
mellan Sevujärvi och Nummavaara justeras med hänsyn till skogsbmket i området.
Skogsvårdssiyrelsen i Norrbottens län anser att konsekvenserna för Vittangi
skifteslag saml Soppero bys utskifte i samma del av området närmare bör
studeras innan en slutgiltig gränsdragning sker.
SGU anser att de slutgiltiga gränsdragningarna i söder med
hänsyn till gruvintressena måste föregås av detaljerade överläggningar med
berörda intressenter.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser att vissa
gränsjusteringar bör göras så att planerade, för renskötseln mycket angelägna
vägar får byggas. Det gäller dels till Nälkeåive vid Könkämä älv, och dels lill
Laimoviken på norra sidan av Tometräsk inom Talma sameby. SNF och Sveriges
fältbiologiska ungdomsförening motsätter sig att den senare vägen kommer till
stånd. Den skulle, anser föreningarna, öppna området för bilburen turism.
Länsstyrelsen i Norrbottens län vidhåller sitt tidigare
avgränsningsförslag, vUket innebär vissa justeringar i norr längs Könkämä älv
samt öster och väster om Tometräsk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5.14 Pessinki
(Se karta sid. 61)
Pessinki obrutna fjällområde omfatiar ca I 070 km- inom
Norrbottens län (Kimna kommun). Det är ett utpräglat barrskogsområde
(fjälltaiga) med tjällbjörkskog på högre nivåer.
5.14.1 Nuvarande och framlida utnyttjande Bebyggelse
Den enda form av bebyggelse som finns inom området är
sådan som används av rennäringens utövare. Den omfattar endast ett par
samevisten.
Vägar
Inga vägar finns eller är planerade inom området.
Vattenkraft
Vattendragen inom områdei är helt oexploaterade. Inga
utbyggnadsprojekt för vattenkraft finns redovisade.
Skogsbruk
I områdets nordöstra del finns två terrängavsnitt belägna
nedanför skogsodlingsgränsen. Arealen uppgår till ca 600 ha och ägs av staten.
Ovan skogsodlingsgränsen äger staten ca 1 900 ha skogsmark. Sammanlagt ca I 600
ha skogsmark i privat ägo ingär i området.
Mineralbrytning
Områdets nordvästra del ligger inom Kimna-Kaunisvaara
malmpro-
Förteckning över gällande gruvrättigheter den 15 Juli 1976
inom Pessinki obrutna fjällområde
Områdes-
Utfärdad
Ägare
Mineral
Areal
beteckning
ha
Inmutningar:
Härkävaara
1 -6
73-12-28
Staten
Svavelkis
75
Utmål:
Paljasjärvigruvan
75, 79, 82,
64-09-17
Rederiaktie-
Jämmalm
103
86, 94,
98, 102
bolaget Nordstjernan, Stockholm
Ansökan
om inmutning:
Kultamavaara
nr 1
76-05-13
Agne och Bengt Söderström Kimna/ Lannavaara
Kopparmalm
150
Outavaara
nr 1
76-01-23
LKAB
"
1250
Prop.
1977/78:31 60
Turism och friluftsliv
Pessinkiområdet saknar helt utbyggnader för turism. Inga
planerade nyanläggningar finns redovisade.
Renn ä ring
Området berör fjällsamebyarna Könkämä och Lainiovuoma samt
skogssamebyn Vittangi. Området ligger ovan odlingsgränsen.
5.14.2 Reinissyltrandcna
Doinänverkel anser att gränsjusteringar bör vidtas så att
bl. a. ca 600 ha skogsmark nedanför skogsodlingsgränsen på kronoöverioppsmarken
Nu-lanki kommer utanför det obrutna fjällområdet. Skogsvårdssiyrelsen i
Norrbottens län framhåller att gränsdragningarna i områdets östra del bör ägnas
särskild uppmärksamhet. Skogsvårdsstyrelsen framhåller vidare att skogsbruket
inom Pessinkiområdet trots de till synes marginella virkes-kvantiteterna, är
avgörande för sysselsättningen i skogen samt för den lokala
förädlingsindustrin. Länsstyrelsen i Norrboitens län framför liknande
synpunkter.
Prop.
1977/78:31 62
6 Lagstiftning varigenom markanvändningen i de obrutna
fjällområdena i huvudsal
Markanvändningen i de obmtna fjällområdena regleras eller
kan regleras med stöd av ett flertal författningar. Av störst betydelse är
byggnadslagstiftningen, naturvårdslagstiftningen, skogsvårdslagstiftningen,
rennäringslagstiftningen, koncessionslagstiftning av olika slag samt
lagstiftningen angående terrängkörning med motortbrdon. Den
koncessionslagstiftning som främst är aktuell är vattenlagen (1918:523. ändrad
senast 1976: 998). miljöskyddslagen (1969: 387. omtryckt 1972: 782, ändrad
senast 1975: 727), gruvlagen (1974: 342, ändrad senast 1975:746). lagen (1974:
890) om vissa mineralfyndigheter (ändrad 1975:748). väglagen (1971:948. ändrad
senast 1975:658) och lagen (1902:71 s. I) innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (ändrad senast 1976: 239).
6.1 Byggnadslagen
Byggnadslagen (1947:385. omtryckt 1972:775. ändrad senast
1977:338) innehåller bestämmelser om fysisk planering och byggande. Särskilda
regler gäller i vissa avseenden för tätbebyggelse resp. glesbebyggelse. Med
tätbebyggelse avses enligt lagen (6 §) sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör
eller kan väntas nödvändiggöra särskilda anordningar för tillgodoseende av
gemensamma behov. Annan bebyggelse kallas glesbebyggelse.
Närmare föreskrifter om byggande och lov till byggande
samt rörande tillämpningen i övrigt av byggnadslagen har meddelats i
byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776. ändrad senast 1977:339).
Genom byggnadslagen har det allmänna befogenhet att
bestämma var bebyggelse får uppkomma. Denna princip kommer till uttryck i 5 §
andra slyckel. där det som en förutsättning för att mark skall få användas för
bebyggelse föreskrivs att marken skall ha prövats från allmän synpunkt lämpad
för ändamålei. Prövning skall ske vid planläggning enligt byggnadslagen. När
del gäller glesbebyggelse och tätbebyggelse av mindre omfattning får prövningen
även ske i samband med prövning av ansökan om byggnadslov.
Den översiktliga planeringen enligt byggnadslagen sker
genom generalplan eller regionplan. 1 generalplan anges grunddragen för marks
användning inom kommun (2 §). Regionplan upprättas för att samordna flera kommuners
planläggning (3 §). Den närmare regleringen av bebyggelsen sker genom
detaljplan, dvs. stadsplan eller byggnadsplan. Byggnadsverksamhet inom område
som inte ingår i detaljplan regleras genom utomplansbestämmelser (2 §).
Begränsningarna i byggnadslagen av rätten att använda mark
för bebyggelse medför i princip inte någon rätt till ersättning för
markägaren.
Prop.
1977/78:31 63
Byggnadslagen innehållerockså bestämmelserom bl.a.
lokalisering av vissa industrier. Enligt 136 a S första stycket gäller sålunda
att tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet,
som är av väsentlig belydelse för hushållningen med energi, med träfiberråvara
eller med landets samlade mark- och vattentillgångar, skall prövas av regeringen.
I paragrafen uppräknas ett antal verksamheter som skall prövas i den mån
regeringen inte medger undantag från prövningsskyldigheten. Regeringen ges i
paragrafen också möjlighet att i varje särskill fall beslula att nyanläggning
eller utvidgning av sådan verksamhet som avses i paragrafens försia stycke
skall tillståndsprövas av regeringen. Tillstånd enligt 136 a S får meddelas
endasl om det har tillstyrkts av berörd kommun. Tillstånd kan förenas med
villkor, bl. a. för tillgodoseende av allmänna inlressen.
6.2 Naturvårdslagen
De regler i nalurvårdslagen (1964:822. omtryckt 1975:
1025. ändrad senasl 1975:196) som är av särskild betydelse i delta sammanhang
är de som rör nationalparker (4-6 SS), naturreservat (7-12 SS),
naturvårdsområde (19 S) och anmälan för samråd beträffande särskilda slag av
arbetsförelag (20 S),
I syfte att bevara större sammanhängande område av viss
landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick
kan mark som tillhör staten avsättas lill nationalpark (4 S). Utan riksdagens
tillstånd får inte mark eller vatten inom en nationalpark användas på ett sätl
som slrider mot dess ändamål. Regeringen förordnar om vården och förvaltningen
av nationalparker. Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, kan
för varje särskild nationalpark meddela sådana föreskrifter beträffande rätt
att färdas över nationalparken eller att annars vistas där samt angående
ordningen i övrigt inom områdei. som är eiforderliga för att trygga ändamålet
med nationalparken (5 S). Enligt 6 S medför föreskrifter för nationalpark inte
inskränkning i redan uppkommen särskild rält eller i vissa sådana rättigheter
som tillkommer samerna enligl rennäringslagen (1971:437. ändrad senast
1974:349).
Några ersättningsbestämmelser som hänför sig till reglerna
om nationalpark finns inte i naturvårdslagen. Enligt 2 kap. 9 S
expropriationslagen (1972:719. ändrad senast 1976:46) kan expropriation ske för
att bevara område som nationalpark.
Område, som bör särskill skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet eller därför att området är av väsentlig betydelse för
allmänhetens friluftsliv, kan länsstyrelsen enligt 7 S naturvårdslagen förklara
som naturreservat. Detta gäller oberoende av om marken ägs av enskild eller
tillhör staien. Expropriation kan ske för att bevara område som naturreservat
(2 kap. 9 S expropriationslagen).
Prop. 1977/78:31 64
I beslut om bildande av naturreservat skall enligt 8 S
naturvårdslagen bl, a. föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över
faslighet som är nödvändiga för att trygga ändamålet med reservatet. Som
exempel på sådana föreskrifter anges i paragrafen förbud mot bebyggelse,
uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering,
avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. Även efter det att
naturreservat har bildats kan länsstyrelsen meddela de ytterligare föreskrifter
som kan erfordras för att bevara reservatet.
För att ändamålet med naturreservatet skall tillgodoses
kan länsstyrelsen enligt 9 § förplikta markägare att tåla visst intrång,
nämligen att vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser,
badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggs inom
området eller att där företas gallring, röjning, slätter, plantering,
avspärrning eller dylik åtgärd eller att allmänheten bereds tillträde till
mark inom området där den annars inte skulle färdas fritt.
Enligt 10 § kan regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom
naturreservatet. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen genom 10 §
naturvårdsförordningen (1976:484. ändrad senast 1977:63) föreskrivit att länsstyrelsen
efter samråd med statens naturvårdverk meddelar sådana föreskrifter.
När fråga har uppkommit om bildande av naturreservat eller
om meddelande av kompletterande föreskrifter för naturreservat, kan
länsstyrelsen enligt 11 § naturvårdslagen för viss lid. högst tre år. meddela
förbud mot all utan länsstyrelsens tillstånd vidta sådana åtgärder beträffande
det berörda området som strider mot syftel med de ifrågasatta
reservatsföreskrifterna.
Enligt 12 § får i särskilda fall medges undantag från
meddelade reservatsföreskrifter. Om synnerliga skäl föreligger får beslut
enligt 7-10 §§ också upphävas.
Bestämmelser om ersättning av staten med anledning av
föreskrifter enligt 8 eller 9 S och förbud enligt 11 S finns i 25-26 §§.
Enligt 27 S föreligger för visst fall även rätt alt få fastighet inlöst med
anledning av föreskrifter enligt 8 eller 9 §.
Område, inom vilket särskilda åtgärder behövs för att
skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade
omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter inte lämpligen bör
avsättas till naturreservat, kan enligt 19 § av länsstyrelsen förklaras som
naturvårdsområde. Om åtgärd som bör vidtas är så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas lill
naturreservat. 1 beslut om bildande av naturvårdsområde skall bl. a.
föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som behövs för att
trygga ändamålet med beslutet. Sådana föreskrifter exemplifieras i paragrafen
med förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning,
plantering
Prop.
1977/78:31 65
och avverkning saml skyldighet för ägaren att tåla att
röjning, plantering eller annan liknande åtgärd utförs på hans mark. Föreskrift
kan innefatta förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. Bl.a,
reglerna i 10- 12 SS om naturreservat äger motsvarande tillämpning i fråga om
naturvärdsområde. Bestämmelserna om naturvårdsområde skall inte avse bebyggelse
inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.
Om ett arbetsförelag kan komma att väsentligt ändra
naturmiljön, skall enligt 20 S samråd ske med länsstyrelsen innan företaget
utförs. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva alt
inom landet eller del därav anmälan för samråd alltid skall göras i fräga om
särskilda slag av arbetsföretag. 1 de fall samrådsreglerna är lillämpliga får
länsstyrelsen förelägga företagaren all vidta de åtgärder som bedöms erforderliga
för att begränsa eller moiverka skador på naturmiljön. Från reglema om samråd
är undantagna bl. a. företag som omfattas av lillståndstvång enligt reglema för
naturvårdsområde, bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan och företag vartill tillstånd lämnas enligt
vattenlagen eller miljöskyddslagen.
Regeringen har i naturvårdsförordningen utfärdat vissa
föreskrifler om samråd. Enligl 23 S skall sålunda den som ämnar företa
markberedning genom hyggesplöjning snarasl möjligt och senast en månad i
förväg anmäla det till länsstyrelsen för samråd. Beiräffande avverkning och
hyggesplöjning kan anmälan ersättas av underrättelse enligt gällande
bestämmelser lill skogsvårdsstyrelsen eller stiftsnämnden om avverkning.
Underrättelsen skall då i förekommande fall innehålla upplysning om att
hyggesplöjning avses ske efter avverkningen.
6.3 Skogsvårdslagen
Enligt skogsvårdslagen (1948:237, ändrad senast 1977:352)
får s.k. utvecklingsbar skog inte utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
avverkas på annat sätt än genom gallring som är ändamålsenlig för skogens
utveckling (6 §). Skog som inte är utvecklingsbar får inte utan tillstånd
avverkas så att större rubbningar uppkommer i avkastningens jämnhet eller så
att skogens återväxt avsevärt försvåras (7 S). Ägare till skogsmark är skyldig
att enligt beslämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om avverkning som skall äga
mm på hans mark. 1 kungörelsen (1974:1029) om anmälan av skogsavverkning har
förordnats att skogsstyrelsen efter samråd med statens naturvårdsverk meddelar
bestämmelser om anmälan av skogsavverkning. F. n. gäller bl. a. att anmälan
skall ske till skogsvårdsstyrelsen innan slutavverkning som omfattar mer än
0.5 hektar får vidtas. 1 4 S kungörelsen om anmälan av skogsavverkning
föreskrivs att skogsvårdsstyrelsen skall sända avskrifi till länsstyrelsen av
anmälan om skogsavverkning om det i anmäl-
5 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 31
Prop. 1977/78:31 66
ningen upplysts alt hyggesplöjning avses ske efter
avverkningen. Skogsvårdsstyrelsen skall enligt paragrafen också sända avskrift
till länsstyrelsen av avverkningsanmälan som rör avverkning inom område som
länsslyrelsen anger.
Om det vid avverkning inle har lämnats kvar skog av sådan
täthet och beskaffenhet all den kan anses nöjaktig, skall sådana åtgärder
vidlas som behövs för att nöjaktig återväxt inom skälig tid komnier att finnas
på det avverkade området (14 S).
I 25-28 SS skogsvårdslagen finns särskilda bestämmelser
bl. a, om svar-föryngrade skogar. Regeringen får förordna alt de särskilda
reglema skall gälla inom områden där det måsle befaras alt olämplig avverkning
av befintlig skog i allmänhet skulle omöjliggöra eller avseväri försvåra
återväxten (25 S). En avsevärd areal av skogen i Norrlands inland omfattas av
sådant förordnande. För svårföryngrad skog gäller bl, a, att avverkning för
annat ändamål än husbehov inte får ske utan tillstånd av skogsvårdssiyrelsen
(26 §), Tillstånd skall innehålla föreskrift om vilka åtgärder som fordras för
att tillgodose kravet enligt 14 § på nöjaktig återväxt (28 §), 1 tillstånd kan
föreskrivas bl. a. hur avverkning får ske (27 S).
6.4 Rennäringslagen
Enligt rennäringslagen (1971: 437, ändrad senast 1977:
698) har den som är av samisk härkomst rätt all begagna mark och vallen inom
vissa områden till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätl). om hans
far eller mor eller någon av hans far- eller moiföräklrar har haft renskötsel
som stadigvarande yrke (IS). Renskötsel får bedrivas hela årel i Norrbollens
och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgrånsen. dels nedanför
denna gräns på mark som tillhör staten och renbetesland där skogsrensköl-sel av
ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten. Renskötsel får också bedrivas
hela året på renbetesfjällen i JämllaniJs län och inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskill har upplåtits till renbete. Under liden den 1
oktober - den 30 april får renskötsel bedrivas i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgräiisen och inom sådana trakter utanför lappmarkerna och
renbetestjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av årel (3 S).
Den mark som får användas för renskötsel hela året
fördelas mellan samebyar i särskilda byområden. I byområde kan också ingå sådan
mark som får användas för renskötsel endast under liden den I oktoberden 30
april (6 S). En samebys betesområde omfattar byområdet och övriga områden som
samebyn begagnar för renskötsel (8 S).
Närmare bestämmelserom renskötselrättens utövande finns i
15-25 SS, Enligl bestämmelserna i 15 S är det samebyn som för medlemmarnas gemensamma
behov får begagna byns betesområde för renbete. I 16 S regleras frågor om rätt
att för renskölselns behov ulföra vissa anläggningar och
Prop. 1977/78:31 67
uppföra byggnader inom byns betesområde. Bland
bestämmelserna om renskölselns utövande finns också regler om bl.a, rätt all
avverka skog. rätt alt flytta byns renar och rätt lill jakt och fiske.
Som en allmän regel för utövande av renskötsel gäller att
skälig hänsyn skall tas till andra intressen (65 S).
Regeringen kan förordna om upphävande av renskölselrällen
för vissl markområde när områdei behövs för sådant ändamål som utgör
expropria-lionsgrund enligl 2 kap, expropriationslagen (1972:719. ändrad senasl
1976:46) eller för annat ändamål av väsenilig belydelse från allmän synpunkl
(26 S).
Inom område där renskötsel enligt 3 S får bedrivas hela
året får den som äger eller brukar mark där renskötsel bedrivs inte ändra användningen
av marken på sådant sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Regeln
ulgör dock inle hinder mot alt mark används i enlighet med fastställd stadsplan
eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild
ordning.
6.5 Vattenlagen
Vattenlagen innehåller i 2 kap. bestämmelser om byggande i
vatten och om gmndvatlentäkt och i 3 kap. bestämmelser om vattenreglering.
Byggande av vallenkraftstation är hänförligt lill byggande i vatten. De
viktigaste tillåtlighetsreglerna för byggande i vatten finns i 2 kap. 2. 3. 11
och 12 SS. För byggande i vallen erfordras alltid förhandslillstånd av
vattendomstol innan arbete för uppförande eller förändrande av damm påbörjas i
älv, ström, å eller slörre bäck. Tillstånd av vattendomstol fordras också för
annat byggande i älv. ström, å eller större bäck. om därigenom märkbar inverkan
kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp och det inte är uppenbart att
varken allmän eller enskild rätt förnärmas genom byggnaden. Även i andra fall
krävs förhandslillstånd av vattendomstol för byggande i vatten om det
föreligger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt förnärmas. Även
vattenreglering kräver på motsvarande sätl förprövning enligl vattenlagen.
1 4 kap.
finns bestämmelserom särskilda villkor beträffande större företag enligt 2 och
3 kap. Bestämmelser om prövningsrätt för regeringen finns i 4 kap. 17-20 §S.
Enligl 17 S har regeringen befogenhet att pröva företag enligl 2 eller 3 kap.
som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Regeringen kan
dels förordna om obligatorisk underställning beträffande vissa slag av företag,
dels genom särskilt beslut förbehålla sig prövningen av visst förelag. 1 I S
vattenrättskungörelsen (1971:789) har meddelats bestämmelser om obligatorisk
underställning av bl.a. vattenkraftanläggning, vallenreglering och
vattenbortledning av viss angiven omfattning.
Enligt 4 kap. 18 S kan regeringen vägra tillstånd om
hinder mot företaget
Prop.
1977/78:31 68
möter från allmänna planeringssynpunkter eller på grund av
tillåtlighets-beslämmelserna i 2 kap. Någon ersättning av allmänna medel utgår
inle till den som vägras lillslånd till byggande i vatten eller annal företag
enligl vattenlagen.
6.6 Miljöskyddslagen
Miljöskyddslagen innehåller bestämmelser till skydd mot
vattenföroreningar, luftföroreningar, buller och andra störningar, som
uppkommer genom användning av mark. byggnad eller anläggning. Åtgärd eller
verksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde kallas miljöfarlig
verksamhet. Utöver bestämmelserna i miljöskyddslagen om miljöfarlig verksamhet
gäller vad som föreskrivs i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftningen
eller i annan lagsliftning (2 S).
För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att
ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet ulan oskälig kostnad (4
S). Det åligger den som uiövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhel att
vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de
försiktighetsmått i övrigi som skäligen kan fordras för all förebygga eller
avhjälpa olägenhet (5 S första stycket). Om miljöfarlig verksamhet kan befaras
föranleda olägenhet av väsenilig betydelse även om skäliga försiktighetsmått
iakttas, får verksamheten utövas endasl om särskilda skäl föreligger (6 S
första slycket).
Om befarad olägenhet innebär att ett stort antal människor
får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att liknande allmänt
intresse skadas avsevärt, får verksamheten inte utövas. 1 dessa fall kan dock
regeringen lämna tillstånd till verksamheten om den är av synnerlig betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (6 S andra
styckei). De nu angivna reglerna om hinder mot utövande av verksamhet gäller
inte verksamhet, vars tillkomst eller lokalisering har prövats enligt 136 a S
byggnadslagen (6 S iredje styckei).
Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhel
kan söka tillstånd till verksamheten hos koncessionsnämnden för miljöskydd (9
S). Regeringen har med stöd av bemyndigande i miljöskyddslagen givit föreskrifter
om skyldighet att söka tillstånd för ett stort antal verksamheter av olika
slag. I 2 S miljöskyddskungörelsen (1969: 388. 2 S ändrad senast 1976: 330)
finns en uppräkning av olika slag av fabriker och andra inrättningar som inte
får anläggas utan tillstånd, däribland gruva eller anrikningsverk. Från
tiUståndsplikt kan naturvårdsverket eller i vissa fall länsstyrelsen medge
undantag.
Om koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd
finner att hinder mot tillstånd möter enligl 6 S andra slycket. men att
verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan
regeringens avgörande.
Prop.
1977/78:31 69
Den som förbjuds all ulöva miljöfarlig verksamhel eller
som åläggs begränsningar i sådan verksamhet kan inte få ersättning för detta
av allniänna medel.
6.7 Gruvlagen
Gruvlagen bygger på det s, k. inmutningssystemet.
Inmutningsrätt. dvs, rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund
belägen mineralfyndighet erhålls efter ansökan hos bergmästaren i något av
landels två bergmäsiardistrikt (1 kap, 3 S). Mineralfyndighel ärenligt 2 S
inmulnings-bar. om den innehåller
1.
malm till någon
av följande metaller, nämligen guld. silver, platina, kvicksilver, koppar, bly.
zink. järn. mangan, krom. kobolt, nickel, titan. vanadin. molybden. volfram.
tenn. vismui. anlimon och arsenik, dock icke sjö- eller myrmalm, eller
2.
svavelkis.
magnelkis. grafit, apatit eller magnesit.
Innehavaren av inmutningsrätt (inmutaren) får inom det
område som anges i en av bergmästaren utfärdad mutsedel (inmutat område) utföra
undersökningsarbete i fråga om inmutningsbarl mineral (4 §), Om inmutaren vill
bearbeta fyndigheten och han kan visa att inmutningsbarl och för leknisk
bearbetning lämpat material finns inom det inmutade området i sådan mängd att
fyndigheten sannolikt kan göras lill föremål för gruvdrift, har han rätt att
för ändamålet få sig anvisat arbetsområde (utmål) (5 S). Utmål anvisas av
bergmästaren vid särskild förrättning (ulmålsföriällning). Om det är annan än
staten som får sig anvisat utmål så har staten rätt till andel med hälften
(kronoandel).
I 2 kap. 2-5 SS finns beslämmelser om hinder mol
inmutning. Motsvarande hinder gäller också i fråga om utläggande av utmål inom
inmutat område om hindret förelåg redan då iimiulningsrätten beviljades (4
kap. 2 S första stycket). Inmutningshinder föreligger till att börja med inom
område som redan är inmutat eller ulmålslagt (2 kap. 2 S). I 2 kap. 3 S har
räknats upp ett antal fall där inmutningsrätt inle får beviljas utan
regeringens medgivande. Bl. a. gäller detta inmutning inom dels område som
genom beslul av riksdagen har förklarats utgöra statsgruvefält eller om vars
förklarande för statsgruvefält statlig myndighet hargjort framslällning hos
regeringen, dels område som har avsatts till nationalpark eller om vars
förklarande för nationalpark statlig myndighet har gjort framställning. Enligt
2 kap. 4 S får inmulningsrätt inte beviljas utan medgivande av länsslyrelsen i
område som ligger intill vissa uppräknade anläggningar, t.ex. allmän väg.
bostadshus, elektrisk kraftstation och inte heller inom område med stadsplan
eller byggnadsplan.
Kan gruvdrift inom visst område i annal fall än som avses
i 2 kap. 3 och 4 SS antas komma all hindra eller avsevärt försvåra sådan
pågående eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse frän
allmän
Prop.
1977/78:31 70
synpunkt, kan regeringen enligt 2 kap. 5 S förordna att
inmulningsrätt inte får beviljas inom området utan medgivande av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.
Andra hinder mot inmutning eller utmålsläggning än de som
nu har berörts föreligger inte enligt gruvlagen, Gruvinnehavare torde dock i samma
utsträckning som fastighetsägare och andra innehavare av rättigheter vara
underkastad bestänmielser i annan lagsliftning t, ex. byggnadslagen, nalurvårdslagen.
vattenlagen, miljöskyddslagen, som inskränker förtbganderät-ten över marken.
Ersättning av allmänna medel utgår inte om någon med stöd
av bestämmelserna om inmulningshinder vägras inmutning eller utmålsläggning.
6.8 Minerallagen
Enligt I S lagen om vissa mineralfyndigheter krävs
särskilt tillstånd (koncession) för undersökning och bearbetning av fyndigheler
av
1.
olja. gas.
slensalt eller annal salt som förekommer på likarlal sätt.
2.
alunskiffer för
all utvinna olja eller gas.
3.
stenkol,
eldfast lera eller klinkrande lera.
4.
uranhaltigt
eller loriumhalligt mineral, eller
5.
torv för att
utvinna energi.
Den som har rätt enligt 1 kap. 4 eller 5 S gruvlagen eller
som har ansökt om sädan rätt kan dock utan koncession undersöka sådan fyndighet
inom område som omfattas av rätten eller ansökningen. Även vissa andra undantag
från koncessionskravet föreligger (8 och 9 §§). Fråga om koncession prövas
enligt 2 S av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Någon
delegation av prövningsrätten har ännu inte skett.
Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för
att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som annars påkallas för
att främja ett från allmän synpunkl ändamålsenligt utforskande och
tillvaratagande av naturtillgångarna. Koncession kan också göras beroende av
all undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning (10 S).
För verksamhet som bedrivs på grund av koncession gäller,
förutom de villkor som föreskrivs i eller med stöd av minerallagen, även vad
som föreskrivs i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen eller i
annan lagstiftning (3 §). Någon ersättning av allmänna medel utgår inte om
koncession vägras.
6.9 Väglagen
Väglagen gäller allmänna vägar (IS). Fråga om byggande av
allmän väg prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Om
vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, skall frågan hänskjulas lill
regeringens prövning (11 S). 1 område med faslställd generalplan eller med
Prop. 1977/78:31 71
stadsplan eller byggnadsplan skall väg byggas i
överensstämmelse med planen. Gäller annars särskilda beslämmelser för marks
bebyggande eller användning, såsom regionplan. utoinplansbestämmelser eller
naturvårds-föreskrifter, skall väg läggas så. att syftet med bestämmelserna
inte motverkas. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan om
särskilda skäl föreligger medge undanlag från planen eller bestämmelserna (14
S).
6.10 Lagen innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar
Enligt 2 § lagen innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar fordras tillstånd av regeringen eller den regeringen
bemyndigar för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning.
Tillstånd kan avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning
(linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område (områdeskoncession). När
koncession meddelas skall enligt 2 S 3 mom. andra stycket, under förbehåll av
allmän och enskild rält. föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och
utnyttjande som av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt bedöms
nödvändiga.
På grund
av bemyndigande med stöd av 2 § ankommer det i betydande utsträckning på
statens industriverk att meddela sådana tillstånd som avses i lagen. Från
verkets befogenhet att meddela koncession har dock undantagits bl. a. fall där
koncessionsansökan avser ledning med en spänning överstigande 130 kilovolt
mellan två ledare och ansökningen bestrids av sakägare eller kommun eller
statlig myndighet motsätter sig bifall till ansökningen (brev (1972:805) till
kommerskollegium om bemyndigande för kollegiet att meddela vissa tillstånd
beträffande elektriska slarkströmsled-ningar m. m. samt brev (1973: 594) lill
kommerskollegium om överflyttande på statens induslriverk av vissa uppgifter
som tillkommer kollegiel),
6.11 Terrängkörningslagen
Enligl 1 S första styckei terrängkörningslagen (1975:1313)
är körning i terräng med terrängfordon och motorfordon förbjuden i hela landel
på barmark saml på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det inle är
uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen. Enligt I S andra
styckei kan regeringen förbjuda körning i terräng i fjällområdet med
lerrängfordon och motorfordon även på annan mark än som anges i första slycket.
Med siöd av 2 § kan regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer
föreskriva undantag från terrängkörningsförbud enligt 1 § när det gäller körning
i räddningstjänst eller viss näringsutövning eller när det annars föreligger
särskilda skäl. Om. i annal fall än som avses i I S, körning i terräng med
motordrivet fordon inom visst område kan medföra olägenhet från
naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, får enligt 3 §
Prop.
1977/78:31 72
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
förbjuda körning eller meddela föreskrifter för den.
Någon avgränsning enligl I S andra stycket av delar av
tjällområdet där särskilt terrängkörningsförbud skall gälla har ännu inle
gjorts.
7 Föredraganden
7.1 Allmänna överväganden
Fjällvärlden ulgör en slor del av vårt land. Nästan 8 % av
landets yta beslår av kalfjäll. De egentliga fjällområdena och angränsande
skogslandskap är i allmänhet glest befolkade. Fjällvärldens befolkning har
alltjämt till viss del sin utkomst av naturen genom jakt. fiske, renskötsel,
skogsbruk m. m. De svårtillgängliga delama av fjällområdena är tilinyktsorler
för störnings-känsliga djurarter som järv. björn, fjällräv, öm och falk. Här
finns således opåverkade områden av stort värde för den vetenskapliga
naturvården. Här finns också malmer, mineral och vattenkraft som utgör viktiga
tillgångar för landets ekonomi och bildar den direkta basen för försörjningen
inom flera av de noirländska tätorterna. Fjällvärlden är också rekreationsområde
av lokal, regional, nationell och internationell belydelse.
Trots all den svenska fjällvärlden är vidsträckt och glest
befolkad saknas inle konflikter om markanvändningen, I samband med att
tjällregio-nens naturresurser har tagits i anspråk för gruvdrift,
vattenkraftutbyggnad, turistanläggningar m. m. har lidigare sammanhängande och
ostörda områden kommii all delas upp på ett sätt som många gånger har varil
lill förfång för djuriivel. renskötseln och tjällvandringsturismen. Ett enstaka
ingrepp i form av en gruva, en kraftverksdamm eller en väg kan tyckas
betydelselöst om det ställs i relation till de väldiga arealer del här är
frågan om. Ett ingrepp kan dock inverka på miljön långt uianför det område
inom vilket det görs.
Den redogörelse jag har lämnat i det föregående visar att
önskemål om skilda slag av exploatering riklas eller kan komma att riktas mot
stora delar av fjällvärlden. Ett successivt genomförande av nya utbyggnads- och
exploateringsprojekt utan en samlad analys av konsekvenserna skulle kunna leda
till alt de kvarvarande, relativt orörda områdena styckades upp på ett sätt som
vore oacceptabelt från bl. a. naturvårds-, rennärings-
ochfrilufls-livssynpunkt. Det finns därför ett uppenbart behov av all göra en
samlad bedömning av vilka delar av tjällområdena som bör skyddas mot exploatering
och ingrepp som påverkar deras karaktär.
I de riktlinjer för hushållning med mark och vatten som
lades fast av riksdagen år 1972 (prop. 1972: 1 11. CU 1972: 35. rskr 1972: 348)
anges att del är en utomordentligt viktig uppgift att skydda våra sista
vildmarker från exploatering. I della syfte angavs preliininärt sju väglösa
områden som undantas från tyngre exploatering. Sålunda bör enligt riksdagens
be-
Prop. 1977/78:31 73
slut områdena Råsto-Tsåktso, Kebnekaise, Sarek-Pite,
Tärna-Graddis, Sylarna-Helags, Pessinki och Rogen undantas från all tyngre
exploatering, t. ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad. De två sistnämnda
områdena bör dessutom undantas från skogsbmk. Statens planverk och slatens
naturvårdsverk fick år 1973 i uppdrag all närmare avgränsa dessa områden.
Verken har redovisat sina förslag i rapporten Obrutna fjällområden (statens
naturvårdsverks publikationer 1975: 12).
Som
utgångspunkt för kommunernas och länsstyrelsernas arbeie under den fysiska
riksplaneringens planeringsskede har regeringen i beslut under våren 1975
angett att en av verken redovisad preliminär avgränsning av fjorton områden bör
gälla och att planering som innefattar utveckling av bebyggelse och
anläggningar bör undvikas där. Riksdagen uttalade i samband med sin behandling
av prop. 1975/76: I med redovisning av programskedet i den fysiska
riksplaneringen att en intresseredovisning för fjällvärlden bör omfatta även
exploateringsanspråk utanför fritidssektorn så att eventuella konfliktområden
kan preciseras på ett så tidigt stadium som möjligt (CU 1975/76: I, rskr
1975/76: 45). Jag har i det föregående lämnat en sådan redovisning av
förekommande exploateringsintressen (avsnitt 3).
Enligt min uppfattning är det angeläget att ge de områden
i fjällvärlden som inte alls eller i ringa grad har exploaterats ett starkt och
långsiktigt skydd. Här finns naturtyper som hyser vissa sällsynta och i en del
fall utrotningshotade djurarter. Vidare rymmer dessa delar av fjällväriden för
rennäringen och den samiska kulturen betydelsefulla områden. Dessa områden ger
också unika möjligheter lill storslagna natumpplevelser. Vi har ett stort
ansvar för att bevara dessa tillgångar för framliden. Jag kommer därför i det
följande att förorda vissa preciseringar och kompletteringar av de tidigare
nämnda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten i fjällvärlden.
Riktlinjerna innebär att vissa särskilt angivna områden bör undantas från all
tyngre exploatering. Jag förutsätter att, liksom när det gäller de övriga
riktlinjer för hushållning med mark och vatten som har behandlats av
riksdagen, väsentliga avsteg från riktiinjema inte sker utan riksdagens
hörande.
De
riktlinjer somjag kommeratt förorda är översiktliga och bör följas av fortsatta
planerings- och naturvårdsåtgärder inom de berörda områdena. Stora delar av
dessa är redan skyddade som nationalparker eller naturreservat. Förslaget
fömtsätter emellertid fortsatta åtgärder i form av naturskydd och planläggning
av såväl statliga som kommunala myndigheter. Jag vill i detta sammanhang ennra
om att naturvårdsverket på regeringens uppdrag bedriver ett omfattande
utredningsarbete vars syfte är att skapa ett bättre underiag för fjällområdenas
planering med utgångspunkt i naturvårdens intressen. I takt med att resultaten
av dessa utredningar föreligger bör frågan tas upp om att förstärka skyddet
förde från naturvårdssynpunkt mest skyddsvärda områdena, antingen genom
utvidgning av befintliga nationalparker eller bildande av nya sådana inom
fjällområdet eller genom
Prop.
1977/78:31 74
användning av andra skyddsformer i naturvårdslagen. De
riktlinjer somjag förordar får emellertid inte uppfattas så att åigärder till
skydd för fjällvärldens natur kan komma i fråga endast inom de områden som
riktlinjerna tar sikte på.
Verken föreslår i sin rapport att sådana områden som i
prop. 1972: 111 kallades väglösa vildmarksområden i fortsättningen benämns
obrutna fjällområden. Verken har emellertid vid sin avgränsning av områdena
utgått från avsaknaden av väg som den grundläggande förutsättningen. Valet av
benämning grundas i försia hand på en önskan att knyta an till begreppet
obrutna kustområden, som används i riktlinjerna för hushållningen med mark och
vatten. Riktlinjerna för de båda områdestyperna är av likartat slag genom att
de anger en markhushållning i stora drag som vid behov kan kompletteras med mer
specificerade bestämmelser för vissa delområden.
Remissinstansema tillstyrker den av verken föreslagna
benämningen obmtna fjällområden. Jag anser det angeläget att enhetliga begrepp
används i den fysiska riksplaneringen. Jag vill därt"ör inte motsätta mig
den föreslagna benämningen.
De områden som verken har föreslagit som obrutna fjällområden
har det gemensamt att de saknar vägar som kan utnyttjas för genomfartstrafik.
Däremot har vissa mindre vägar som slutar inom områdena bedömts kunna ingå i
områdena. Vidare har verken lämnat ett visst avstånd mellan befintliga vägar
och gränserna för de obrutna områdena i syfte att inte försvåra en
ändamålsenlig planering av markanvändningen utmed vägarna.
1 riksdagsbeslutet år 1972 om hushållning med mark och
vatten angavs sju väglösa vildmarksområden, vilka alla hade en yta av minst I
000 km'. Verken har. efter förslag av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, i
stället valt 500 km- som minsta storlek, vilket har lett till att antalet
områden har ökat till Ijorton. Om 100 kni'" väljs som minsta storlek,
skulle enligt verkens rapport ytterligare tio områden tillkomma. Verken har
utarbetat sitt förslag till val av områden efter samråd med berörda
länsstyrelser, vilka också har inhämtat synpunkter från berörda kommuner. De
föreslagna områdena är Råsto-Tsåktso, Pessinki, Kebnekaise, Sarek-Pite, Muddus,
Tärna-Graddis, Ransaren, Frostviken, Artfjället, Hotagen, Burvattnet,
Skäckerfjällen, Sylarna-Helags och Rogen. Områdenas sammanlagda yta utgör ca 49
000 km. Elva områden ligger inom kalfjällregionen medan de övriga tre är
skogsområden med mindre partier ovanför trädgränsen. Fyra län och fjorton
kommuner berörs av verkens förslag till obrutna fjällområden. De föreslagna
områdena redovisas i figur 2. En närmare redogörelse för de olika områdena
finns i avsnitt 5.
Flertalet remissinstanser är positiva till huvuddragen i
verkens förslag till val av obrutna fjällområden. Vissa remissinstanser anser
dock att verkens förslag all öka de ursprungligen sju områdena till fjorton är
alltför omfattande. Andra inslanser menar alt också de tio väglösa områdena som
är mellan 100 och 500 km- slora borde utgöra obrutna fjäUområden. Sveriges
Prop. 1977/78:31 75
geologiska undersökning (SGU) anser att fyra av de
föreslagna områdena bör utgå med hänsyn till deras förväntade innehåll av
malmer och mineraler. Några remissinsianser anför alt konsekvenserna av
verkens förslag för vissa verksamheter, främst skogsbruket och bergsbruket, bör
utredas ytteriigare innan statsmakterna lar slällning. Vissa remissinstanser
anser alt valei av områden inte bör utgå från områdenas svårtillgänglighel utan
från deras orördhei.
Jag kan i vissa stycken instämma i den kritik som en del
av remissinstanserna riktar mol grunderna för verkens förslag lill val av
obrutna fjällområden. De utredningar som utförs av naturvårdsverket rörande fjällområdena
kommer att efler hand ge ett bätlre underiag för bedömningen av områdenas
värde från naturvårdssynpunkt. Del hade självklart varil en stor fördel oin
verken hade haft lillgång lill sådana naturvetenskapliga undersökningar att
områdenas orördhet i större utsträckning hade kunnal vägas in vid valet av
områden. Det vore naturligtvis också av stort värde om man redan i dag hade
bättre kunskaper om l. ex. förutsättningarna för och konsekvenserna från
naturvårdssynpunkt av skogsbruk och bergsbruk inom hela det svenska
fjällområdet.
Jag vill emellertid stryka under alt frånvaron av
fullständig kunskap inle fär leda till att man nu avstår från att lägga fast
sådana riktlinjer för planeringen som slår vakt om väsentliga
bevarandeintressen och som innebär alt handlingsfriheten bibehålls. I stort
finner jag verkens förslag väl ägnal all uppfylla dessa syften. Med vissa
ändringar somjag senare kommer all förorda bör förslaget till val av obrutna
tjällområden därför godtas. Riktlinjerna beträffande områdenas utnyttjande
böremellertid ulformas med hänsyn lill att kunskaper fortfarande saknas i viss
ulslräckning om områdenas värde från naturvårdssynpunkt och om del ekonomiska
utbytet som olika slag av utnyttjande av områdenas naturresurser skulle kunna
ge.
Jag kommer senare i min redogörelse att förorda vissa
ändringar i de föreslagna gränsdragningarna, bl, a, med hänsyn till vad som
har kommit fram vid remissbehandlingen. Det föreliggande materialet medger
emellertid inle alt avgränsningen av obrutna fjällområden läggs fasi i delalj.
Del bör finnas möjlighet all. inom ramen för de gränsdragningar i stort somjag
kommer alt förorda och som således riksdagen bör ta ställning till. göra de
mindre justeringar av de av mig förordade gränserna som kan vara befogade på
grund av i. ex. lerrängförhållanden, av hänsyn till den bofasta befolkningen
eller med tanke på andra samhällsintressen. Dessa justeringar bör kunna
innebära såväl utvidgning som inskränkning av de obrutna fjällområdena. Det är
inte möjligt att i generella termer ange hur stora avvikelser från de
föreslagna gränserna som bör kunna komma i fråga. Jag vill emellertid förorda
en restriktiv hållning när det gäller sådana avvikelser. Större avvikelser bör
övervägas bara för begränsade områden och endast om det finns starka skäl för
dem och om de kan göras ulan väsentliga uppoffringar för bevarandeintressena.
Prop.
1977/78:31 76
Det bör uppdras ål berörda länsstyrelser att inom viss tid
och efter samråd med kommunerna och de andra myndigheter, samebyar, företag
och enskilda som är direkt berörda, på ett mera detaljerat kartmaterial lämna
regeringen förslag till närmare avgränsning av områdena. Länsstyrelsema bör
härvid beakta de beslut som stalsmakierna kan komma att fatta med anledning av
de förslag beträffande de primära rekreationsområdena som beredningen för
samordning av statens insatser för rekreation väntas lägga fram. Vidare bör
undersökas i vilken grad en bättre samordning kan uppnås med de områden med
förbud mot terrängkörning som regeringen torde komma att besluta om. Det bör
vidare vara en uppgift för länsstyrelserna att lämna berörda parter information
om dels innebörden av de beslut statsmakterna fattar med anledning av
föreliggande förslag, dels om den mera detaljerade gränsdragning som regeringen
senare kommer att lägga fast.
När det gäller de lio väglösa områdena, vars areal är
mindre än 500 km, utgår jag från att dessa uppmärksammas i naturvårdsverkets
fortsatta inventerings- och utredningsarbete beträffande fjällvärlden. I den
mån det inom dessa områden finns naturvärden som bör skyddas bör förordnanden
enligt naturvårdslagen givetvis övervägas. Jag tar för givet att de skyddsinlressen
som kan finnas inom dessa områden uppmärksammas även i den fortsatta kommunala
planeringen av markanvändningen. Jag anser emellertid att områdena är för små
för att omfattas av den typ av riktlinjer som jag avser att föreslå för obrutna
Ijällområden.
Jag är inle heller beredd alt tillmötesgå önskemålet från
SGU om att vissa av de angivna områdena helt skall utgå. Det är emellertid
önskvärt att undvika en situation där något av de obrutna fjällområdena blir
föremål för upprepade gränsjusteringar eller andra ändringar i gällande
riktlinjer. Om det vid fortsatta undersökningar visar sig att en sådan situation
ter sig oundviklig beträffande något av de av SGU angivna områdena bör naturligtvis
riktlinjerna för området kunna bli föremål för förnyad prövning. Detta bör
emellertid inte ske innan det har visats att dessa intressen har en sådan tyngd
och aktualitet att en omprövning kan te sig motiverad från allmän synpunkt.
Verken har haft tillgång till utredningsmaterial från del
norska miljoverndepartementet beiräffande förekomsten av slörre väglösa områden
på den norska sidan om riksgränsen. Flera av de i rapporten föreslagna obmtna
fjällområdena har en naturlig fortsättning på norkst territorium. En del
berörda arealer är redan delvis skyddade genom olika slag av
natur-vårdsförordnanden. Inom andra föreligger framskridna planer på exploateringsföretag.
När det gäller Kebnekaiseområdet berörs en planerad kraftledning mellan Ritsem
i Sverige och Skjomen i Norge. Riktlinjer om obrutna fjällområden inverkar
också på möjlighetema att anlägga nya mellan-riksvägar. Frågan om riktlinjer
för och avgränsning av obrutna fjällområden är således i hög grad en gemensam
svensk-norsk angelägenhet. Även
Prop. 1977/78:31 77
Finland berörs, om än i mindre omfattning. Verken har
däiför i sin rapport särskilt hemställt all frågan om ett motsvarande skydd som
i Sverige av obrutna Ijällområden aktualiseras i grannländerna i lämplig form.
Jag anser att denna fråga bör behandlas i bilaterala
överläggningar mellan berörda länder. Företrädare för regeringarna i Norge och
Finland har uppgivit alt man i dessa länder släller sig positiv till att ta upp
frågan om lämpliga uppföljningsåtgärder så snart riksdagen har fattat beslut om
de obmtna fjällområdena. Områdena på den norska sidan av gränsen är emellertid
av en annan karaktär än de svenska områdena både när det gäller bosättning och
annat utnyttjande. Möjlighetema att lägga fast motsvarande restriktioner för
områdenas utnyttjande måste bedömas mot denna bakgrund.
7.2 Riktlinjer för markanvändning i obrutna fjällområden
De riktlinjer som jag i det följande förordar får inga omedelbara
rättsverkningar. Liksom övriga riktlinjer i den fysiska riksplaneringen blir
de emellertid vägledande för regeringens handlande vid alla beslut om sådan
markanvändning som riktlinjerna avser (prop. 1972: 111. CU 1972: 35, rskr 1972:
348). 1 cirkulär (SFS 1973: 15) har vidare alla statliga myndigheler
anbefallts alt beakta de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp för
hushållningen med mark och vatten. Det har slutligen förutsatts att riktlinjer
av detta slag blir vägledande också för den kommunala planeringen inom berörda
områden. Regeringen har enligt 10 a S byggnadslagen (1947: 385. omtryckt 1972:
775) befogenhet att, om det är nödvändigl för att tillgodose riksintressen,
föreskriva att generalplan skall upprättas för att tillgodose del aktuella
riksintresset.
De riktlinjer för inarkanvändningen som läggs fast inom
ramen för den fysiska riksplaneringen förutsätts således bli vägledande för de
beslut som fattas av statliga och kommunala myndigheter inom ramen för gällande
lagstiftning. Riktlinjerna innebär inte i sig att någon ny tillståndsplikt införs.
Därtill fordras särskilda beslut av statliga eller kommunala myndigheter
enligt tillämpliga lagar som 1. ex. nalurvårdslagen eller byggnadslagen.
Riktiinjerna får självfallet stor belydelse för myndigheternas beslut både vid
införande av sådan tillslåndsplikl och vid efterföljande tillåtlighetsprövning.
Om någon önskar vidta en åtgärd som omfattas av tillståndsplikt och ansökan
avslås, gäller självfallet de för resp. lag tillämpliga ersättningsreglerna.
Somjag
redan har sagt måste de riktlinjer beträffande områdenas utnyttjande somjag
kommer att förorda också följas av planering och konkreia åtgärder i berörda
kommuner och län. Det är angeläget att hänsyn därvid tas till den lokala
befolkningens berättigade intresse av att kunna utnyttja sin närmiljö till
försörjning och rekreation. Jag vill erinra om att naturvårdsverkets
inventeringsarbete i fjällvärlden kan antas ge ett bättre un-
Prop. 1977/78:31 78
derlag för att genomföra åtgärder såväl till skydd för de
aktuella områdenas fiora och fauna som för all främja friluftslivet i
områdena.
Det grundläggande i förslaget till avgränsning av obrutna
fjällområden är att områdena i princip saknar vägar ocli järnvägar. Verken har
emellertid inte alltid låtit gränsen påverkas av vägar som slutar blint i
fjällen, eftersom dessa vägar enligt verkens mening i allmänhet torde medföra
niindre påverkan än genomfartsvägar. vilka oftast är mer trafikerade. Med utgångspunkt
i de riktlinjer för markanvändningen som riksdagen lade fast vid
ställningstagandet till prop. 1972: 111 har verken i sill förslag förutsatt all
inga nya vägar avsedda för motorfordon bör få anläggas inom områdena Ulan
föregående beslul av riksdagen. Delta får enligl verken anses innefatta också
ell förbud mot annan liknande åtgärd som avsevärt kan förändra områdenas
karaktär, t. ex. all öppna befintlig avstängd väg inom obrutet fjällområde för
allmän trafik.
Skogsstyrelsen, naturhistoriska riksmuseet och Svenska
samernas riksförbund delar verkens syn på skillnaden mellan genomfartsvägar
och vägar som slutar blint i tjällen och anför alt nyanläggning av vägar av det
senare slaget inte generelll bör förbjudas inom de obrutna fjällområdena. Om
allmän väg skall lillålas ingå i områdena måste det enligt vägverket
klarläggas alt drift och underhåll samt nödvändiga förbättringar och
ombyggnader får ske utan särskild prövning av regering eller riksdag.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att man vid diskussion om nya
vägsträckningar bör beakta varje projekt och område för sig och inte utforma
generella regler om hinder mol vidare vägbyggande.
Jag har i del föregående uttalat mig för att de obrutna
tjällområdena i enlighet med verkens förslag avgränsas med utgångspunkt i ett
sådant enkelt mått på tillgänglighet som att väg eller järnväg saknas. Jag
anser också i likhei med verken och flertalet remissinstanser all nya vägar och
järnvägar i princip inte bör få anläggas inom de aktuella områdena.
Nya järnvägar och genomfartsvägar i de obrutna
fjällområdena förutsätter initiativ och medverkan från statliga myndigheter.
Någon särskild reglering, utöver riksdagens uttalande om riktlinjer för
markanvändningen, för att få kontroll över sådana företag behövs därför inle.
De övriga vägfrågor som kan bli akluella inom de obrutna Ijällområdena torde
ha samband med antingen redan befintliga anläggningar och byggnader eller
kommande begränsad exploatering inom ramen för de riktlinjer som skall gälla
för dessa Ijällområden. Jag delar verkens uppfaltning all sådana vägar som
slutar blint inom områdena i vissa fall medför så begränsad omgivningspåverkan
alt de inte förändrar karaktären på områdena. Så kan vara fallet med en väg som
endast berör de yttre delarna av ett obrulet fjällområde och som betjänar några
enstaka fasligheter eller som behövs för verksamheter som pågår inom området.
Jag vill emelleriid betona att den ökade turismen ökar
risken för att även en niindre väg på sikl kan leda lill en avsevärd påverkan.
Särskilt gäller
Prop. 1977/78:31 79
delta om vägen leder in i de centrala delarna av ett
obrutet fjällområde. Det är därför nödvändigt alt länsstyrelserna i samråd med
statens naturvårdsverk, statens planverk och andra berörda myndigheter
kontrollerar tillkomsten av nya vägar och därvid noga prövar om man kan befara
att områdets karaktär riskerar alt påverkas.
Det
fortsatta arbetet i länen inom ramen för den fysiska riksplaneringen och del
inventeringsarbete som naturvårdsverket bedriver bör ge underlag för närmare
bedömningar av inom vilka områden särskilda föreskrifler behövs för alt
förhindra tillkomsten av nya vägar eller för att tillse att vissa vägar, som
bör få komma till stånd, ges sådan sträckning och uiformning samt upplåts på
ett sådant sätt att ingreppet i det obrutna fjällområdet blir så litet som
möjligt.
Enligt 7 S naturvårdslagen (1964: 832, omtryckt 1975:
1025) kan länsstyrelsen förklara ett område som naturreservat om det bör
särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin belydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller därför att
området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv.
Om länsstyrelsen bedömer all området med hänsyn till den
begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter inte lämpligen
bör avsättas till naturreservat kan länsslyrelsen enligt 19 S naturvårdslagen
förklara området som naturvårdsområde. 1 beslut om naturreservat eller
naturvårdsområde skall föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över
resp. nyttja fastighet som behövs för alt trygga ändamålet med beslutet.
Länsstyrelsen fär i särskilda fall medge undantag från
sådana föreskrifter. Dessa regler bör enligt min mening ge länsstyrelserna
tillräcklig möjlighet att få kontroll över vägfrågorna där sådana kan medföra
problem.
1 den mån
nya vägar kommer till stånd inom de obrutna fjällområdena är det självklart att
de också måste få underhållas så att de kan betjäna det ändamål för vilket de
har tillkommit. Detta bör naturligtvis inte gälla om det i samband med vägens
tillkomst har avtalals att vägunderhållet skall upphöra efter viss tid eller
om det av andra skäl står klart att vägen har varit avsedd att utnyttjas
endast under en begränsad tid.
I detta
sammanhang böräven uppmärksammas att ett vägbyggnadsföretag i direkt
anslutning lill men utanför gränsen för ett obrutet Ijällområde också menligt
kan påverka områdets karaktär. Särskild uppmärksamhet bör ägnas detta
förhållande.
De
obrtitna fjällområdena kan nås med andra motorfordon än sådana som är beroende
av väg. Inom områdena finns ett stort antal landningsplatser för flyg och en
stor mängd leder för terrängfordon. Vissa remissinstanser, bl. a.
naturhistoriska riksmuseet, Kungl. vetenskapsakademien och Svenska
naturskyddsföreningen (SNF). uttrycker oro förden starkt ökande trafiken med
flyg och terrängfordon som förekommer inom områdena och anser att denna trafik
måste regleras i ökad utsträckning. A andra si-
Prop.
1977/78:31 80
dan understryks värdet av en ökad lillgänglighet till
områdena av bl. a. Sveriges turistråd, fiskeristyrelsen samt vissa
länsstyrelser och kommuner.
Jag vill understryka det angelägna i att restriktioner i
fråga om vägar inom de obrutna fjällområdena kompletteras med de restriktioner
beträffande terrängkörning som behövs för att skydda naturen och bevara karaktären
på områdena. 1 1 S andra stycket terrängkörningslagen (1975: 1313) ges
regeringen möjlighet att i vissa områden förbjuda körning i terräng med
motorfordon. Jag vill här nämna att slatens naturvårdsverk på uppdrag av regeringen
och eftersamråd med berörda länsstyrelser och kommuner, har utarbetat ett
förslag till avgränsning av de delar av Qällområdet som bör omfattas av
terrängkörningsförbud. Förslaget, som innefattar också förslag till
skoierleder inom de föreslagna förbudsområdena, bereds f. n. i
jordbmksdepartemenlet.
Beträffande den civila flygtrafiken inom de obrutna
fjällområdena vill jag erinra om att luftfartsverket har utfärdat vissa
rekommendationer för flyget med hänsyn till rennäringen. Vidare har länsstyrelsen
i Norrbottens län i samband med sin inventering av Ijällområdena lämnat vissa
förslag om en samordning av de fasta landningsplatsema för helikopter inom
länets Ijällområde. Enligt vad jag erfarit fortsätter utredningsarbetet
beträffande behovet av och formema för en reglering av flygtrafiken i länet.
Det finns inte tillräckligt underlag för att nu la
ställning till ytterligare reglering av den civila flygtrafiken. Jag utgår
emellertid från att såväl naturvärdsverket som länsstyrelserna i det fortsatta
utredningsarbetet för fjällvärlden noga följer utvecklingen på detta område och
aktualiserar åtgärder i den mån det visar sig nödvändigt.
ÖB anför att den militära verksamheten i form av
lågflygning och trafik med terränggående fordon inom de obrutna Ijällområdena
bör behandlas på ett likartat sätt inom samtliga områden. Jag delar denna
uppfattning. En sådan likartad reglering torde kunna uppnås om de militära
myndighelerna och naturvårdsverket i samråd med länsstyrelserna ularbelar
riktlinjer för den militära verksamheien, vilka därefter delges berörda
regionala myndigheler.
Bebyggelse finns i varierande omfattning inom de av verken
föreslagna obmtna fjällområdena. Det förekommer således permanentbostäder, fritidsbebyggelse,
övemattningsstugor för fjäll vandrare, samevisten och annan bebyggelse för
renskötseln. Bebyggelsen har dock mycket blygsam omfattning. Verkens förslag
till reglering av bebyggelseutvecklingen innebär att övernattningsstugor för
turism får byggas utom i de minst påverkade och mest skyddsvärda delama av de
obmtna fjäUområdena. Endasl bebyggelse för lättare turism bör komma i fråga,
vilket utesluter större anläggningar. Övrigt byggande, som inte hänger samman
med de areella näringarna, vetenskaplig forskning eller som behövs för
fjällvandringsturismen, bör enligt verkens förslag inte tillåtas utan
särskilda skäl.
Prop. 1977/78:31 81
Flera
remissinstanser, bland dem Sveriges turistråd samt flera länsstyrelser och
kommuner, understryker att en fortsatt utbyggnad för turismen bör få ske inom
de berörda områdena. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser det inte
nödvändigt att utesluta möjligheterna till viss fritidsbebyggelse inom
områdena.
SNF
anför att det förhållandet att de obmtna Ijällområdena är relativt lite utbyggda
för massturism understryker deras särart i ett internationellt perspektiv.
Några anläggningar för massturism bör enligt SNF därför inte fä komma till
stånd. Lantbruksnämnden i Västerbottens län påpekar att önskemål om flälleder
och luriststugor har framförts beträffande praktiskt taget alla fjällavsnitt.
Nämnden betonar mot den bakgmnden vikten av att de områden där sådan utbyggnad
inte bör få ske snarast preciseras. Flera remissinstanser, bl. a.
fiskeristyrelsen och Svenska samernas riksförbund, stryker under vad verken har
föreslagit om att bebyggelse för de areella näringama också i fortsättningen
bör få uppföras inom områdena.
Jag kan i allt väsentligt
instämma i de riktlinjer för bebyggelse som naturvårdsverket och planverket
har föreslagit och som innebär att endast sådan byggnads- och
anläggningsverksamhet bör få komma i fråga som har samband med de areella
näringarna, den vetenskapliga forskningen, fjällräddningen och den lättare
turismen. Självfallet bör också en viss komplettering av den bebyggelse för
fast bosättning som nu fmns kunna komma i fråga, t. ex. genom att enstaka
byggnader uppförs i anslutning till en befintlig gmpp hus. Områden som nu är
obebyggda bör däremot inte tas i anspråk. Jag räknar inte heller med att
sådana önskemål kommer att föras fram annat än i samband med eventuella
framtida exploateringsprojekt, vilka somjag senare kommer att redovisa ställer
krav på särskild prövning.
När det gäller bebyggelse
för de areella näringamas behov fömtsätter jag alt denna lokaliseras och
ulformas med beaktande av de berörda områdenas särskilda karaktär och
naturvärden. I allmänhet torde sådana hänsyn väl stämma överens med vad som är
lämpligt med hänsyn till topografi, vegetation och klimat. Jag vill ändå
förorda att länsstyrelsema noga följer bebyggelseutvecklingen inom områdena
och meddelar de råd och föreskrifter som kan vara befogade för att bevara
områdenas karaktär och för att skydda särskilt värdefulla delområden. Också
risken för att tillkommande bebyggelse efterhand kan komma att nyttjas för
andra ändamål än de som ursprungligen har avsetts bör uppmärksammas.
Svåra
gränsdragningsproblem kan uppstå när det gäller att definiera vad som skall
hänföras till anläggningar för lättare turism. Någon entydig definition kan
inte ges, utan en bedömning får göras från fall till fall med utgångspunkt i
anläggningens storlek, funktion och den grad av påverkan på omgivningen som den
bedöms ge upphov till. Jag finner det naturligt att inom de obrutna
Qällområdena endast lokaliseras sådana frilufls- och turistanläggningar som är
inriktade på de naturgivna fömtsättningama, dvs. i första hand skidturer,
fotvandringar och fiske. Anläggningar med fast ut-
6 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 31
Prop.
1977/78:31 82
mstning
för andra typer av aktiviteter bör enligt min mening inte tillåtas. Det är
också viktigt att anläggningarnas storlek noga anpassas till den omgivande
naturens kapacitet vad avser t.ex. tålighet mot slitage och fiskevattnens
reproduktionsförmåga. Naturgivna kapacitetsgränser av detta slag torde ofta
medföra att de anläggningar som kan komma att uppföras blir ganska små.
Av
vad jag tidigare har sagt framgår att ett stort antal turistanläggningar och
ledutbyggnader planeras i de obrutna Qällområdena. Jag är angelägen om att en samlad
bedömning görs av utbyggnadsprojekten. De riktUnjer som riksdagen lade fast år
1972 innebär bl. a. att vissa centrala delar av de väglösa fjällområdena, de s.
k. vildmarkskämoma, undantas också från utbyggnad av ytterligare
övemattningsstugor för turism. Den särskilda beredningen för samordning av
statens insatser för rekreation genomför f. n. en inventering av
utbyggnadsplanerna i samtliga primära rekreationsområden och kommer att i
samband därmed lämna förslag beträffande den framtida utbyggnaden. 1
beredningens arbete deltar bl. a. naturvårdsverket och planverket. Beredningen
väntas lägga fram en rapport tiU regeringen under hösten. Också i
naturvårdsverkets fortsatta arbete beträffande fjäUområdena torde frågan om
avvägningen mellan naturvård och turism komma att aktualiseras. I avvaktan på
ett mera fullständigt underlag bör de principer som lades fast år 1972 om
vildmarkskämor tillämpas. Det bör ankomma på regeringen att efter förslag från
naturvårdsverket ge berörda myndigheter närmare riktlinjer beträffande
turistutbyggnad inom de obmtna Qällområdena.
Jag
kommer i mina kommentarer till gränsdragningen för de obmtna områdena att
uppmärksamma frågan om behov av utrymme för en långsiktig utveckling inom
områden där det redan nu finns tyngre turistanläggningar. Jag vill också påpeka
att många av de områden i fjällvärlden som är lämpade för utveckling av större
turistanläggningar ligger i trakter som inte omfattas av förslaget tiU obrutna
Ijällområden.
För att mark skall få
användas för bebyggelse fömtsätts enligt 5 § byggnadslagen (1947: 385;
omtryckt 1972: 775) att den har prövats från allmän synpunkt lämpad för
ändamålet. Lämplighetsprövningen skall ske vid planläggning enligt
byggnadslagen. 1 fråga om glesbebyggelse och tätbebyggelse av mindre
omfattning får prövningen även ske i samband med prövningen av ansökan om
byggnadslov. Genom byggnadslagen har sålunda det allmänna fått befogenhet att
bestämma var bebyggelse får uppkomma. Föreskrifter om bebyggelse eller andra
anläggningar kan också ges i samband med beslut om nationalparker,
naturreservat eller naturvårdsområden. Sålunda innehåller reglementena för de
nationalparker som finns i de obmtna fjällområdena bl. a. förbud mot att
uppföra byggnad. Byggnads-och naturvårdslagstiftningen torde ge länsstyrelser
och kommuner tillräckliga möjligheter att styra bebyggelseexploateringen
enligt de riktlinjer som jag nu har förordat.
Prop. 1977/78:31 83
Jag går nu över till frågan om vattenkraftutbyggnad i de
obmtna fjällområdena. Flera stora sjöar inom de av verken föreslagna områdena
utnyttjas som regleringsmagasin med en avsevärd regleringsamplitud. Vidare
ligger ett par av landets största kraftstationer, Ritsem och Vietas, inom
områdena. Otvivelaktigt har vattenkraftutbyggnaderna påverkat områdenas natur
mer än någon annan mänsklig aktivitet. Ett antal ytteriigare utbyggnadsmöjligheter
har redovisats inom de föreslagna obrutna fjällområdena. De motsvarar
tillsammans ett möjligt energitillskott på ca 4 TWh. Flera av de redovisade
utbyggnadsmöjligheterna ligger inom nationalparker och huvuddelen av det
möjliga krafttillskottet, ca 3,8 TWh, kommer från sådana älvsträckor som har
bedömts höra till de mest skyddsvärda i landet.
De båda verken föreslår att inga nya
vattenkraftutbyggnader bör tillålas inom de obmtna Qällområdena. Till
vattenkraltutbyggnader räknar verken ny- eller tillbyggnad av såväl kraftverk
som tillhörande dammar, kanaler, regleringsmagasin m. m. Vid företag som kan
medföra miljöförändringar av mindre omfattning, t. ex. vissa tunnelbyggen,
höjning och sänkning av befintliga vattenmagasin m. m. bör dock enligt verken
en bedömning göras frän fall tiU fall med utgångspunkt i hur åtgärdema inverkar
på miljön.
Endast ett fåtal remissinstanser har närmare kommenterat
verkens förslag beträffande vattenkraftutbyggnad. SNF och Kungl.
vetenskapsakademien instämmer i att områdena bör vara helt undantagna från
vattenkraftutbyggnad. Statens vattenfallsverk, Vattenregleringsföretagens
samarbetsorgan och Centrala driftledningen anser däremot att gränsdragningen
för de obmtna Qällområdena bör göras med beaktande av aktuella planer för
vattenkraftutbyggnader och att bestämmelsema för områdenas utnyttjande bör
utformas så att eventuellt fortsatt vattenkraftbyggande kan komma i fråga
efter en prövning motsvarande den som verken har föreslagit beträffande
gruvbrytning.
Jag har noga övervägt i vilken mån befintliga
regleringsmagasin och kraftstationer bör innefattas i de obrutna fjällområdena
och härvid funnit att det skulle leda för långt att undanta alla de delområden
som påverkas av befintliga regleringar. Vissa stora regleringsmagasin kommer
därmed att ingå i de obrutna Qällområdena. Jag delar verkens uppfattning att de
obmtna fjällområdena i princip bör vara undantagna från fortsatt vattenkraftutbyggnad,
men att regeringen bör ha möjlighet att ge tillstånd till sådana företag som
ger ringa eller ingen negativ miljöpåverkan. Enligt min bedömning är det bara i
utomordentligt få fall som vattenkraftprojekt medför så liten negativ
miljöpåverkan att de bör tillåtas i de obrutna fjällområdena. Jag återkommer
till denna fråga i samband med att jag senare denna dag kommer att föreslå
regeringen att förelägga riksdagen förslag till riktlinjer för vattendrag i
norra Svealand och Norrland.
För vattenkraftutbyggnad behövs tillstånd enligt
vattenlagen (1918: 523). I 2 kap. vattenlagen ges bestämmelser om bl. a.
byggande i vatten och i 3 kap. finns bestämmelser om vattenreglering.
Tillståndsfrå-
Prop. 1977/78:31 84
goma
enligt vattenlagen avgörs normalt av vattendomstolen enligt vattenlagens
tillåtlighetsregler. Regeringen har emellertid rätt att pröva företag som är av
betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Regeringen har med stöd av
paragrafen förordnat om obligatorisk underställning beträffande vissa slag av
företag, bl. a. vattenkraftanläggning, vattenreglering och vattenbortledning
av viss angiven omfattning. Regeringen kan också förbehålla sig prövningen av
visst företag. Regeringen kan vägra tillstånd om hinder mot företaget möter
från allmänna planeringssynpunkter eller på gmnd av tiUåtlighetsreglerna i
vattenlagen. De vattenkraftutbyggnadsprojekt som kan komma att aktualiseras
inom de obrutna Qällområde-na torde undantagslöst vara av sådan art att de bör
förbehållas regeringens prövning. Gällande bestämmelser medger således att
vattenkraftutbyggnaden kan styras i enlighel med de föreslagna riktiinjema.
Naturvårdsverket
och planverket har i sitt förslag inte närmare diskuterat i vUken mån
kraftledningar bör få byggas i de obmtna fjällområdena. Som huvudregel anför
verken att åigärder som kan förändra eller påverka områdenas karaktär inte
skall få företas. SNF anser att det bör råda ett generellt förbud mot
kraftledningar inom de obmtna Qällområdena.
Jag
anser att kraftledningar i detta sammanhang bör bedömas efler den inverkan på
landskapsbilden och miljön som de skulle ge. Detta innebär att större ledningar
inte bör få anläggas inom de berörda områdena. De ledningstyper somjag då
syftar på är såväl stamlinjer som regionala nät. Båda dessa ledningstyper
påverkar miljön avsevärt såväl vid byggnadstillfället som därefter. När det
gäller anläggningar för lokal distribution däremot bör vissa ledningar kunna
medges med hänsyn till den lokala befolkningens behov eller de areella näringarnas
intressen i likhet med vad jag har angett beträffande vissa mindre
vägbyggnadsföretag. I sådana fall bör eventuella ledningsdragningar föregås av
en noggrann prövning av behovet av ledningen och dess lämpligaste sträckning.
Enligt
2 § lagen (1902: 71) innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (ändrad senast 1976: 239) fordras tiUstånd av regeringen eller den
regeringen bemyndigar för att dra fram eller begagna elektrisk
starkströmsledning. Tillstånd kan avse ledning med en i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område
(områdeskoncession). Vid meddelande av koncession skall föreskrivas de villkor
för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller
med hänsyn till andra allmänna intressen. Det är i betydande utsträckning
industriverket som med stöd av bemyndigande enligt 2 § meddelar sådana
tillstånd som avses i lagen. Fömtom att prövning kan ske enligt de nu angivna
reglema kan naturligtvis naturvårdsföreskrifter för nationalparker,
naturreservat eller nalurvårdsområden föranleda att lämpligheten av
ledningsdragning prövas.
När
det gäller brytning av malmer och mineral anför verken att gmv-brytning i
princip inte bör få förekomma i obmtna Qällområden. Enligt
Prop. 1977/78:31 85
verkens mening kan emellertid gruvbrytning från samhällets
synpunkt vara så angelägen att den bör få komma till stånd. I sådana fall
förutsätts att statsmakterna efter en allsidig utredning låter justera gränsen
för del obrutna området. Verken anser vidare alt prospektering även
fortsättningsvis bör få förekomma inom de berörda områdena. Härvid skall
emellertid största möjliga hänsyn tas till områdenas vildmarkskaraktär.
Remissopinionen är delad när det gäller inställningen till
verkens förslag beiräffande gruvbrytning och prospektering. Länsslyrelsen i
Norrbottens län motsätter sig bestämt ett förbud mot gruvbrytning i de obrutna
fjällområdena. Flera remissinstanser, bl. a. statens industriverk, nämnden för
statens gruvegendom och berginästarna. anserdet inkonsekvent alt tillåta
prospektering men förbjuda gruvbrytning och hävdaratt ett genomförande av
verkens förslag skulle medföra att prospekteringen i fjällkedjan kraftigt
avtar.
Många
remissinstanser understryker att det är angeläget att fortsatt prospektering
fär ske. SGU pekar därutöver på risken för att forskning och geologisk
karteringsverksamhet inom områdena på sikt kan komma att stagnera om gruvdrift
inte kommer att medges. De berörda länsstyrelserna anser det angeläget alt
prospektering kan fortgå i de obrutna fjällområdena. Länsslyrelsen i
Kopparbergs län anser emellertid att särskilda aktsamhetsregler härvid bör
gälla. Liknande synpunkler förs fram av Kungl. vetenskapsakademien. Nämnden
för statens gruvegendom påpekar att med en aktiv prospektering ofta följer
relativt långtgående ingrepp i naturen som t.ex. borrningar, schaklsänkningar
och ortdrivningar. SNF förordar ett totalförbud mot gruvbrytning. Svenska
fjällklubben föreslår att områdena delas in i två kategorier, den ena med
absolut förbud mot all mineralbrytning, den andra med dispensabelt förbud mot
brytning.
Beträffande gruvdrift och annan mineralutvinning vill jag
anföra följande. Fjälltrakternas malmer och mineraltillgångar har stor
betydelse för de närniast berörda bygdernas ekonomiska utveckling. De har också
slor betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen i vårt land. vartill
de norriändska malmtillgångarna har lämnat betydande bidrag. Järnmalmsutvinningen
kommer under överskådlig lid att vara den klart dominerande basnäringen i vissa
från regionalekonomisk synpunkt mycket känsliga delar av vårt land. Det är mot
nämnda bakgrund angelägel att utvecklingsmöjligheterna för vårt lands
gruvnäring blir goda.
Inom de nu
akluella områdena finns ett stort antal gruvrättigheter, såväl statligt ägda
som privata, i form av inmutningar och utmål saml även koncessioner. Därtill
kommer vissa stalsgmvefält som berör områdena. Jag vill också erinra om att
Vassbo-, Stekenjokk- och Laisvallsgruvorna är belägna alldeles invid gränsen
till föreslagna obrutna fjällområden. Det är vidare välkänt att det inom
områden, där man funnit brylningsvärda mineralfyndigheter, ofta finns
ytterligare fyndigheter. Som många remissinstanser har framhållit är
fjällkedjans innehåll av mineral dessutom ofullständigt
1 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 31
Prop. 1977/78:31 86
kända. Omkring de platser där mineralutvinning i dag pågår
bedrivs ett omfattande prospekleringsarbete, som har resulterat i upptäckt av
en ny fyndighet i anslulning till en av de nyss nämnda gruvorna. Inom de föreslagna
obrtitna fjällområdena pågår eller planeras därjämte prospekteringsverksamhet
utan direkt anknyining lill nu bedriven utvinning.
Det kan således inte uteslutas all starka önskemål om
brytning kan komma att föras fram. Dessa naturresurser är bundna lill sitt
läge, vilket medför att alternativa platser för brytning vanligtvis inte kan
anvisas.
Det står också klart att prospektering är en både tids-
och kostnadskrävande verksamhet som måste bedrivas med en långsiktig
inriktning och med rimliga utsikter att leda fram till lönsam grtivdrift. Å
andra sidan är de nu aktuella områdena de mest svårtillgängliga i landel.
Vägar, elektricitet etc. saknas nästan helt. Dessa förhållanden utgör
naturligtvis i sig själva ett visst hinder mol både prospektering och
gruvdrift.
De relativt ogynnsamma fömtsättningama för gmvverksamhet i
obrutna fjällområden är emellertid enligt min mening inte nog för att garantera
det skydd som behövs för dessa områden. Vad jag tidigare har anfört beträffande
vattenkraftutbyggnader inom de obrutna fjällområdena är ett utiryck för alt
bevarandeiniressena inom dessa områden får anses väga tungt också i
förhållande till betydande ekonomiska vinster av en exploatering. Mot den
bakgrunden bor gruvdrift tillåtas inkräkta på skyddet av de obrutna
fjällområdena endast om mycket starka samhällsintressen talar för detta.
Verken förutsätter i sitt förslag att tillstånd till
gmvbrytning kan lämnas först sedan riksdagen har godkänt en sådan ändring av gränsen
för det obrutna fjällområdet all det tilltänkta företaget inte längre kommer
att ingå i områdei.
Gmvdrift är normalt en verksamhet som medför omfattande
miljöpåverkan och som förutsätter att vägar anläggs och byggnader uppförs.
Driften pågår vanligtvis under åtskilliga år. Under denna tid måste man räkna
med att det aktuella området etableras som ett område som är lätt tillgängligt
och relativt starkt påverkat av exploatering. Att återställa området till fullo
lorde som regel vara omöjligt. Det är mot denna bakgrund obestridligt att
gruvdrift normalt måste hänföras till sådan tyngre exploatering som inte bör
medges inom obmtna fjällområden.
Några remissinstanser, bl. a. LKAB, framhåller att
gruvbrytning i vissa fall kan ske med små ingrepp i naturen och att långtgående
återställningsåtgärder kan vidtas. Vidare pekar flera remissinstanser på att
de av verken föreslagna obmtna fjällområdena innefattar områden där gmvdrift
tidigare har skett.
Jag vill inte utesluta att del kan uppstå situationer när
en från samhällets synpunkt mycket angelägen gmvdrift bör kunna medges inom ett
obrutet fjällområde. En fömtsättning för detta bör vara att brytningen kan
genomföras på ett sådant sätt att områdets tillgänglighet inte ökar väsentligt
och att skadan från naturvårdssynpunkt blir liten. Om dessa förutsättningar
Prop. 1977/78:31 87
föreligger bör regeringen kunna ge lillslånd till
gruvdrift inom obrulet fjällområde. Ett eventuellt sådant tillstånd bör
förenas med de föreskrifter som behövs för alt områdets karaktär av obrulet
fjällområde skall kunna bibehållas.
I likhet med vad jag tidigare har sagt beträffande
vattenkraftutbyggnader bedömerjag att det bara är i utomordentligt få fall som
gruvdrift medför så liten omgivningspåverkan att den bör tillåtas inom obrutna
tjällområden.
När det gäller prospektering kan jag ansluta mig till
verkens förslag alt sådan även i fortsättningen bör kunna bedrivas inom
huvuddelen av de obmtna tjällområdena. I likhet med flera reniissinstanser
anser jag det emellertid angeläget att prospekteringen i de obrutna
tjällområdena sker på ett sådant sätt att skador på naturvärden undviks. Det är
därför av vikt all samhället tillförsäkras kontroll över dels sådan
prospektering som förutsätter påtagliga ingrepp i naturen, dels också annan
typ av prospektering inom de känsligaste delområdena.
Flera
reniissinstanser har uttalat oro för att en stark restriktivitet mot
gruvbrytning leder till att prospekteringen nästan upphör i fjällområdet, Ell
starkare skydd av fjällväridens natur måste nalurliglvis alltid innebära alt
risktagandet i samband med prospektering ökar. Del är därför sannolikl all
prospekleringen i ökad utsträckning komnier att inriktas på andra områden än
de föreslagna obrutna Ijällområdena. Jag finner det emellertid angelägel att en
viss fortsatt och fördjupad geologisk kartläggning och prospektering sker även
i de nu avsedda delama av den svenska fjällkedjan. Skulle prospekleringen i
fjällvärlden sjunka till en oacceptabelt låg nivå bör åtgärder för att
åstadkomma ytterligare undersökningsinsatser övervägas. Den mineralpolitiska
utredningen (I 1974: 2). som tillsattes i maj år 1974 av dåvarande chefen för
industridepartementet, har i uppgift bl. a. att överväga om en ändrad
inriktning eller uiformning av mineralpoliliken är motiverad med hänsyn till
samhällets långsikliga behov. Chefen för indu-stridepartemenlet komnier senare
att förelägga regeringen förslag till till-läggsdirektiv för utredningen. I
dessa ges utredningen i uppdrag att överväga och komma med förslag till hur de
riktlinjer för obrutna tjällområden somjag nyss har beskrivit skall kunna
förenas med en från samhällets synpunkt önskvärd nivå på
prospekteringsinsatserna.
Verkens utredning ger inte tillräckligt underiag för att
bedöma mera i detalj hur styrningen av prospektering i olika områden bör ske.
Naturvårdsverkets pågående inventering av fjällområdet och den fortsatta
planeringen inom län och kommuner bör avvaktas innan särskilda åigärder vidtas
i syfte all mera i delalj reglera prospektering och gruvbrytning i de obrutna
fjällområdena. Jag skall emellertid här i korthet redovisa hur en sådan mer
detaljerad reglering kan åstadkommas.
Enligt I S lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter
(ändrad 1975: 798) krävs särskilt tillstånd (koncession) för undersökning och
bearbetning av följande slag av fyndigheler: I, olja. gas, slensalt eller
annal salt
Prop.
1977/78:31 88
som förekommer på likartal sätt; 2. alunskiffer för att
utvinna olja eller gas; 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera; 4.
uranhaltigt eller lorium-haltigt mineral; 5. torv för att utvinna energi. Vissa
undantag från konces-sionskravel finns dock. Koncessionsfrågorna prövas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (2 S).
Någon delegation av prövningsrätten har ännu inte skett.
Tillstånd enligt lagen kan förenas med de föreskrifter som behövs för att
skydda bl. a. allmänna intressen (10 S).
Koncessionsreglerna i lagen om vissa mineralfyndigheter
innebär således all regeringen kan kontrollera tyngre former av prospektering
saml brytning av fyndigheter som omfattas av lagen. I den mån undersökningskoncessioner
ges inom de obrutna fjällområdena bör föreskrifler ges om hur undersökningarna
skall bedrivas. Även bearbelningskoncessioner bör förenas med sådana
föreskrifter all naturingreppen i möjlig mån begränsas och att området
återställs sedan brytningen har upphört. För verksamhet som bedrivs med stöd av
koncession gäller, förutom de villkor som föreskrivs i eller med stöd av
lagen, vad som föreskrivs i byggnads-, naturvårds- och
miljöskyddslagsiiftningen eller i annan lagstiftning (3 S).
Enligt
gruvlagen (1974: 342, ändrad senasl 1975: 746) kan inmutnings-rätt, dvs. rätt
att undersöka och bearbeta mineralfyndighet, erhållas under vissa i lagen
angivna förulsättningar. Mineralfyndighet är enligt I kap. 2 S gruvlagen
inmutningsbar om den innehåller: I. malm
till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver,
koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin,
molubden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock icke sjö- eller
myrmalm: eller 2, svavelkis, magnelkis, grafit, apatit eller magnesit.
Inmutningsrätt erhålls efter ansökan hos bergmästaren. Innehavaren av rätten
får inom område som anges i en av bergmästaren utfärdad mutsedel utföra
undersökningsarbete i fråga om inmutningsbarl mineral (4 S). Om han vill
bearbeta fyn-dighetema har han rätt att få sig anvisat arbetsområde för detta,
s. k. utmål, om han kan visa att inmutningsbarl och för teknisk bearbetning
lämpat mineral finns inom det inmutade området (5 S).
I 2 kap. 2-5 §S finns beslämmelser om hinder mol
inmutning. Dessa hinder gäller också i fråga om utläggande av utmål. om hindret
förelåg redan då inmutningsrätt beviljades (4 kap. 2 § första stycket). Inmutnings-hinder
föreligger sålunda inom område som redan är inmutat eller ulmålslagt (2 kap. 2
§). I 2 kap. 3 § har räknats upp ett antal fall där inmutningsrätt inte får
beviljas utan regeringens medgivande. Det gäller bl. a. inmutning inom dels
område som genom beslul av riksdagen har förklarats ulgöra stalsgmvefält eller
om statlig myndighet har gjort framställning hos regeringen, om att förklara
området för stalsgmvefält, dels område som har avsatts till nationalpark eller
om statlig myndighet har gjort framställning om att förklara området för
nationalpark.
Enligt 2 kap. 4 § får inmutningsrätt inte beviljas utan
medgivande av
Prop.
1977/78:31 89
länsstyrelsen i område som ligger intill vissa uppräknade
anläggningar, t. ex. allmän väg, bostadshus, elektrisk kraftstation, och inle
heller inom område med stadsplan eller byggnadsplan. Kan, i annat fall än som
avses i 2 kap. 3 och 4 §S, gmvdrift inom visst område antas komma att hindra
eller avsevärt försvära sådan pågående eller planerad användning av marken som
är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, kan regeringen enligt 2 kap. 5
S förordna att inmulningsrätt inte får beviljas inom områdei ulan medgivande av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Inmutningssystemet i gmvlagen ger inte samma möjlighet för
samhället som koncessionssystemet i lagen om vissa mineralfyndigheter att fä
omedelbar kontroll över prospektering och brytning. Endast i de fall då dispensabelt
hinder, dvs. hinder enligt 2 kap. 5 S,.mol inmutning och utmålsläggning
föreligger finns samma förutsättningar för kontroll som i lagen om vissa
mineralfyndigheter. Statens industriverk och nämnden för statens grtiv-egendom
föreslåratl gruvlagen ändras så att i stället minerallagens bestämmelser blir
tillämpliga inom de obrutna fjällområdena, oavsett om ansökningarna avser
inmutningsbara eller koncessionspliktiga mineral. Den föreslagna lagändringen
skulle onekligen leda till en tillfredsställande kontroll över prospekterings-
och gruvbrytningsverksamhet i områdena och även kunna innebära vissa fördelar
sett från prospektörens synpunkt. Efter samråd med chefen för
industridepartementet harjag emellertid kommit fram till att frågan tills
vidare bör lösas genom tillämpning av gällande lagstiftning.
Inom nationalparkema ger gruvlagen en tillfredsställande
möjlighet att kontrollera prospektering, eftersom regeringens dispens krävs för
att inmutning och utmålsläggning skall få ske inom dessa områden. Somjag redan
har nämnt kan regeringen med stöd av 2 kap. 5 S gruvlagen bestämma de
ytteriigare områden där inmutningshinder skall föreligga om inte dispens ges
av regeringen eller av myndighet som regeringen har bestämt. Dessa beslämmelser
kan användas för att skaffa samhället en sådan kontroll över prospekleringen
att inte riktlinjerna för markanvändningen skall äventyras. Också med stöd av
naiurvårdslagens bestämmelser kan sådan kontroll åstadkommas. Regleringen av
prospektering får övervägas ytterligare inom regeringskansliet då behovet av
en sådan reglering närmare har klarlagts i samband med naturvårdsverkets
redovisning av utredningsarbetet för fjällväriden.
När det sedan gäller brytning eller gmvverksamhet i
egentlig mening ger bestämmelserna i 136 a § byggnadslagen tillräcklig
möjlighet att lillse att de riktlinjer somjag nu har förordat följs. Enligt
paragrafens första stycke gäller nämligen att tillkomsten och lokaliseringen av
industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för
hushållningen med energi, med träfiberråvara eller med landets samlade mark-
och vattentillgångar skall prövas av regeringen. 1 paragrafen anges ett antal
verksamheter som skall prövas i den mån regeringen inle medger undantag. Gmv-
Prop.
1977/78:31 90
verksamhet är visserligen inle uppräknad som
prövningspliklig men regeringen kan med stöd av 136 a S byggnadslagen för
varje särskill fall besluta att tillåtligheten av sådan verksamhet som avses i
paragrafens första stycke skall prövas. Jag vill här ocksä erinra om de
styrmöjligheter som byggnadslagstiftningen i övrigt samt miljöskydds- och
naturvårdslagstiftningen ger.
När det gäller skogsbruk anför verken i sin rapport att
det bör slås fast alt samtliga obmtna fjällområden undantas från sådan
verksamhet. Till skogsbmk bör enligt verkens förslag dock inte räknas rättigheter
att ta virke till husbehov. Verken beräknar att det inom de obrutna
fjällområdena finns sammanlagt ca 500 km produktiv skogsmark. Senare redovisade
uppgifter från bl. a. skogsstyrelsen tyder på att ca I 500 km- skogsmark av
intresse för skogsbruket berörs. Huvuddelen av skogsmarken ägs av staten.
Mindre än en tiondel ägs av enskilda eller av privata förelag. Aktivt skogsbmk
torde för närvarande endast i undantagsfall bedrivas inom de aktuella områdena.
Skogsbruket kan, när del bedrivs i intensiv form, avseväri
förändra både landskapsbilden, floran och faunan inom vidsträckta områden. Med
intensivt skogsbruk menar jag då ett skogsbruk som innefattar kalavverkning,
markberedning, gödsling, kemisk bekämpning av vissa trädslag eller inplantering
av för området främmande trädslag. Ett intensivt skogsbruk förutsätter också
ett ganska omfallande vägbyggande.
Nuvarande kunskaper om skogsföryngring medger heller inle
någol in-tensivt skogsbruk inom stora delar av de obrutna fjällområdena. Nägot
sådant skogsbruk torde däriör i regel inte komma i fråga i dessa områden. Inom
vissa delar av de föreslagna områdena, där de biologiska förhållandena inte är
begränsande, bör emellertid ett vissl skogsbmk kunna bedrivas. I anslutning
till yttergränserna för ett par av områdena, där förhållandena är sådana att
skogsåterväxlen inte äventyras, bör avverkning kunna medges i viss
utsträckning i syfte att säkra råvaruförsörjningen för mindre skogsindustrier
som har stor betydelse för sysselsättningen i det norrländska inlandet. Vidare
bör markägare, som har hela eller större delen av sitt skogsinnehav inom
områdena, kunna bedriva ett vissl skogsbruk inom området. I dessa fall bördock
särskild hänsyn tas till önskemålet alt bevara områdenas karaklär.
Jag är emellertid inte beredd all förorda att detaljerade
riktlinjer beträffande skogsbruk i de obrutna fjällområdena läggs fast nu. En
sådan ytterligare reglering bör enligl min mening grundas på mer ingående
studier.
De fortsatta studier av tjällväridens natur som naturvårdsverket
genomför lorde ge ett väsentligt underiag för överväganden i dessa frågor. En
ytteriigare reglering av skogsbruket inom de obrutna fjällområdena bör därför
ske successivt i takt med att erforderligt bedömningsunderiag tas fram och
efter samråd med berörda parter. FLn sådan reglering torde ingå som en del i
naturvårdsverkets och länsstyrelsemas arbete med att skydda fjällområdenas
naturvärden.
Prop.
1977/78:31 91
Jag vill i detta sammanhang erinra om att skogsvårdslagen
(1948: 237) ger betydande möjligheter att kontrollera skogsbruket i dessa
områden. På den mark som omfattas av skogsvårdslagen och som av regeringen har
förklarats som svårföryngrad får sålunda avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd. Syftet med detta tillslåndskrav är alt hindra sådan avverkning som
skulle äventyra eller avsevärt försvåra skogens återväxt. Statens skogsmark
omfattas inte av skogsvårdslagen. Inom berörda områden ligger större delen av
statens skogsmark ovanför den skogsodlingsgräns som domänverket har dragit
upp. Ovanför denna gräns har av biologiska och ekonomiska skäl inget skogsbmk
bedrivits sedan början av 1950-talet. Dessutom skall all slutavverkning som
omfattar mer än 0.5 ha anmälas i förväg lill skogsvårdsstyrelsen. Om länsstyrelsen
för vissl område har begärt det. så överlämnar skogsvårdsstyrelsen
anmälningarna till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har därvid möjlighet att innan
någon avverkning sker ingripa med stöd av naturvårdslagen. Slutligen vill jag
nämna att regeringen med stöd av naturvårdslagen har förordnat att all planerad
hyggesplöjning skall anmälas till länsslyrelsen.
När del gäWer renskötsel och fiske lämnar verken inte
några förslag till särskilda riktlinjer inom de obrutna fjällområdena. Enligt
verken bör något hinder inte föreligga mot fortsatt underhåll och drift av
befintliga anläggningar eller mot utövande av förekommande rättigheter.
Remissinstansema har inga invändningar mot verkens förslag
i dessa delar. Fiskeristyrelsen och berörda lantbruksnämnder påpekar att
fortsalt fiske och renskötsel inom områdena förutsätter att fiskeflyget får
landa utan restriktioner och att vissa anläggningar får komma till stånd.
Svenska samernas riksförbund framhålleratl områdenas vård och förvaltning måste
ske bl. a. med hänsyn till den lokala befolkningens näringsliv.
Jag anser
det självklart att renskötsel och fiske skall få fortgå i de obrutna
fjällområdena. Områdena utgör i stor utsträckning samiska kulturmarker. Såväl
renskötsel som fiske ingår som ett naturiigt inslag i områdenas miljö. Om det
skulle visa sig nödvändigt att reglera renskötseln eller fisket torde bl. a.
rennäringslagen (1971: 437, ändrad senast 1974: 349) och naturvårdslagen
erbjuda tillräckliga möjligheter härtill.
7.3 Avgränsningsfrågor
Av vad jag inledningsvis har anfört framgår att jag i allt
väsentligt ansluter mig till verkens förslag till avgränsning av de obrutna
Ijällområdena. En rad önskemål om ändringar av de av verken föreslagna gränsema
har redovisats vid remissbehandlingen. Det gäller såväl tillägg som
inskränkningar i förhållande till verkens förslag.
Jag har redan tidigare redogjort för attjag inte kan
förorda de förslag till ökning resp. minskning av antalet områden som har förts
fram vid remissbehandlingen. Jag kommer därför i del följande att inskränka
mig lill all la
Prop.
1977/78:31 92
upp sådana frågor som gäller avgränsningen av de enskilda
områdena. Jag kommer då att först behandla sådana förslag som innebär större
ändringar av verkens förslag och som kräver ställningstaganden från
statsmakternas sida. De har i flera fall samband med planerade vägdragningar.
Området Sylarna-Helags berörs av en av Härjedalens kommun
föreslagen väg mellan Vålådalen och Ljungdalen. Vägen skulle komma att skära
tvärs igenom det obrutna ijällområdet och dela del i en östlig och en västlig
del. Förslaget avstyrks av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län, Åre kommun och
SNF.
Området Frostviken berörs av en föreslagen väg mellan
Storjola och Ankarvattnet. Det obrutna området bör enligt länsslyrelsen i Västerbottens
län samt Åsele och Strömsunds kommuner delas i två delar av en zon för den
planerade vägen. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att vägen torde kunna
aktualiseras på sikt. medan SNF, Friluftsfrämjandet, Kungl. vetenskapsakademien
och Naturhistoriska riksmuseet motsätter sig att vägen anläggs.
När del gäller den föreslagna vägen mellan Vålådalen och
Ljungdalen instämmer jag i vad länsstyrelsen i Jämtlands län anför om att en
utbyggnad skulle skada så viktiga naturvårdsintressen och rennäringsinlressen
att samhällsnyttan inte står i rimlig proportion till intrånget. Sylarna-Helagsområdel
bör därför i denna del avgränsas i enlighet med verkens förslag.
Den föreslagna vägen mellan Storjola och Ankarvattnet
uppges av länsstyrelsen i Västerbottens län vara avgörande för Borgaljälls
fortsatta utveckling som turistort. Vägen skulle emellertid komma att dela
Frostvi-kenområdet i två delar av vilka den norra delen blir så liten all det
kan ifrågasättas om den kan utgöra ett eget obrutet fjällområde. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har pekat på en möjlighet att komplettera detta område med
vissa andra områden för att på så sätt skapa ett helt nytt obrutet fjällområde.
Åven denna väg kommer i konflikt med bevarandeintressen.
Borgafjälls framtid som turistort är beroende inte bara av vägförbindelserna
utan också av tillgången på näibelägna oslöida områden som kan utnyttjas för
friluftsliv. 1 della avseende lorde det av verken föreslagna obrutna fjällområdet
utgöra en tillgång vars betydelse kan komma att öka på sikt. De positiva och
de negativa effekterna för bl. a. naturvården, turismen och friluftslivet av
den föreslagna vägsträckningen är ännu otillräckligt klarlagda. Mot den
bakgrunden ärjag f. n. inte beredd alt tillstyrka att verkens förslag lill
avgränsning frångås med hänsyn till den planerade vägsträckningen.
Tärna-Graddisområdet berörs av en planerad väg mellan
norra Fjällnäs och Ammarnäs som, om den byggs, skulle dela den södra delen av
området i en östlig och en västlig del. Länsstyrelsen i Västerbottens län samt
Storumans och Sorsele kommuner anser att de områden som berörs av den planerade
vägen inte bör ingå i det obrutna fjällområdet. Västerbottens läns landsting
och Västerbottens turisttrafikförbund ställer sig också posi-
Prop. 1977/78:31 93
tiva till den planerade vägen, medan lantbruksnämnden i
Västerbottens län och domänverket är tveksamma. SNF, dess länsförbund i
Västerbotten och lokalkretsen i Sorsele motsätter sig alt vägen anläggs.
Vägprojektet
ingår i det program för turislutbyggnader i Vindelälvsom-rådet som lades fram
av den s. k. turistkommiltén (Ds Jo 1972: 4) sedan riksdagen beslutat att
Vindelälven inte skulle byggas ut för elkraftsproduk-tion.
En
utbyggnad av den föreslagna vägen skulle givetvis öka tillgängligheten lill
del aktuella området, vilket i sin helhet har angetts som primärt rekreationsområde.
Anläggningsarbetena skulle också innebära ett välbehövligt
sysselsäliningslillskolt. Å andra sidan skulle vägen komma att påverka såväl
rennäringens som naturvårdens och vandringsturismens intressen. Ett beslut om
vägen bör därför föregås av ett noggrant studium av den påverkan på motstående
intressen som vägens sträckning och kring vägen planerade anläggningar kan
komma att ge upphov till. Vidare bör utredas hur det aktuella området skulle
kunna utvecklas utan en sådan väg. Jag förordar att den av verken föreslagna
gränsdragningen får gälla i avvaktan på ett bättre beslutsunderlag av det slag
somjag nu har angett.
Utbyggnad
av någon av de vägar somjag nu har nämnt förutsätteren sådan omprövning av
områdenas gränser som enligt min mening bör underställas riksdagen. När det
gäller vägarna mellan Storjola och Ankarvattnet och mellan Ammarnäs och norra
Fjällnäs ärjag beredd att överväga en sådan omprövning när ett bättre
underlagsmaterial föreligger.
Områdena
Sarek-Pile och Kebnekaise haren gemensam gräns längs den arbetsväg som
förbinder Suorva med Ritsem. Verkens förslag innebär alt de båda obrutna
områdena binds samman vid den östra gränsen for Stora Sjöfallets nationalpark,
varvid såväl Ritsemvägen som kraftstationerna Ritsem och Vietas kommeratt ingå
i områdei. Länsstyrelsen i Norrbollens län saml Gällivare och Jokkmokks
kommuner förordar att en vägkorridor lämnas för såväl den befintliga vägen som
dess föreslagna föriängning till Skjomen i Norge. ÖB och SNF avslyrker en sådan
vägkorridor och förlängning av den befintliga vägen. Friluftsfrämjandet
framhåller all man måsle visa slörsia ålerhållsamhet med denna typ av
vägprojekt, medan främjandets norrbottendislrikl anser att vägen bör kunna dras
på det sätt som har föreslagits.
Det
akluella områdei berörs också av en ansökan från statens vatlenfallsverk otn
koncession för en 400 kV kraftledning från Ritsems kraftstation lill Norge.
Ansökan har av statens industriverk överlämnats till regeringen sedan
naturvårdsverket och planverket har avstyrkt koncession. Den planerade
kraftledningen avstyrks också av SNF i föreningens yttrande över förslagel
till obrutna tjällområden.
Den av verken föreslagna gränsdragningen mellan Kebnekaise
och Sarek-Piteområdena innebär vissa avsteg från de principer som i övrigi har
tillämpats vid avgränsningen, Å andra sidan är verkens förslag väl molive-
Prop. 1977/78:31 94
rat med lanke på att det berörda området upp till Ritsem
ingår i Stora Sjöfallets nationalpark, vilket innebär alt tyngre exploatering
enligl redan gällande bestämmelser kan ske först efter riksdagens medgivande.
Jag anser emellertid all de faktiska förhållandena på platsen bör tillmätas
större vikt än den rådande regleringen av markanvändningen inom området. De ingrepp
i områdets natur som har skett och sker genom vattenkraftutbyggnad är
omfattande. Den väg mellan Suorva och Ritsem som har anlagts för arbetena med
valtenkraftanläggningarna har kommit att utnyttjas också för andra ändamål,
främsl genom den busstrafik som upprätthåUs, Härigenom har Ritsemområdet
kommit att i viss utsträckning bli en utgångspunkt för fjällturismen. Området
har ocksä obestridliga förutsättningar för detta genom sin belägenhet och sin
naturskönhet. En fortsatt utveckling av Ritsemområdet i denna riktning bör
enligt min mening kunna övervägas i den fortsatta planeringen.
Jag förordar därför att en vägkorridor upp till och med
Ritsem lämnas öppen mellan Kebnekaiseområdet och Sarek-Piteområdet. Delta
innebär emellertid inle ett ställningstagande för all vägsträckan mellan Suorva
och Ritsem skall öppnas för allmän trafik. En sådan åtgärd lorde ställa krav på
en betydande upprustning av den befintliga vägen. Denna fråga behöver övervägas
ytterligare i anslutning till den fortsatta planeringen.
Den av länsstyrelsen i Norrbottens län förordade
vägkorridoren upp till Ritsem lämnar utrymme för bl. a. vissa planerade
turistanläggningar på ett relativt stort avstånd från vägen. Enligt min mening
bör gränsen dras med beaktande av att eventuella turistbyggnader bör föriäggas
i nära anslutning till redan påverkade områden. När det gäller vägen mellan
Ritsem och Silasjaure skall den enligt gällande överenskommelse läggas ned då
anläggningsarbetena vid Silasjaure har upphört. Någon korridor för denna väg
bör således inte lämnas.
Vad jag nu har sagt innebär att en förlängning av
Ritsemvägen till Norge inte bör genomföras. När det gäller den planerade
kraftledningen mellan Ritsem och Norge vill jag anföra följande. Den ansökan om
koncession för den ovan nämnda kraftledningen som VattenfaUsverket har lämnat
in grundar sig på ell avtal mellan valtenfallsverket å ena sidan och dess norska
motsvarighet. Vassdrags- og Elektrisitelsvesendet, å den andra. Avtalet
innebär att det överskott pä elkraft som uppslår i nordligaste Sverige skulle
föras över till nordnorge som har brist på elkraft. På motsvarande sätt skulle
ett överskott på elkraft i södra Norge föras över till Sverige via en ledning
mellan Hasle och Skogssäter. Regeringen beviljade ijuni 1977 vattenfallsverket
koncession för denna senare ledning. Det norska Stortinget har godkänt avtalet
mellan Vassdrags- og Elektrisitelsvesendet och vattenfallsverket.
Vattenfallsverkets koncessionsansökan har beretts inom statens industriverk som
med eget yttrande har överlämnat ärendet till regeringen för beslut. Av de
myndigheter som har yttrat sig i ärendet har naturvårdsverket och planverket
anfört att ledningen inle bör komma
Prop. 1977/78:31 95
till stånd. Gällivare kommun har anfört all koncession
inte bör lämnas för den sökta ledningssträckningen. Ärendel har återremitterats
lill industriverket. Verkei skall, efter saniråd med bl.a, vattenfallsverket,
naturvårdsverket och planverket, närmare undersöka vilka alternativ som finns
för öveiföring av elkraft mellan de norra delarna av Norge och Sverige. Med
lanke på att det i Norge bedöms som ytterst angeläget att en sådan överföring
snabbt kan komma till slånd. bör regeringen ha full handlingsfrihet att. Ulan
hinder av de ovan förordade riktlinjerna, falla beslul så snart detta
kompletterande material föreligger.
Jag går nu över till att ta upp vissa förslag till
gränsjusteringar som har förts fram vid remissbehandlingen men som enligt min
mening inte är av så ingripande karaktär att de kräver ställningstaganden från
riksdagens sida. Jag anser ändå att de bör kommenteras särskilt till ledning
för länsstyrelsernas arbete med att utarbeta förslag till närmare
gränsdragning.
Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerbottens län,
domänverket saml Sorsele kommun anser att Tärna-Graddisområdets östra gräns vid
Vindelfjällens naturreservat mellan Fjosokken och Slorvindeln bör följa
reservatets gräns, vilket innebär en inskränkning i förhållande lill verkens
förslag. Någon närmare motivering lämnas inte. Länsstyrelsen i Västerbottens
län och domänverket föreslår vidare vissa inskränkningar av det föreslagna
området längs den s. k. Blå vägen vid Hemavan.
Jag är i dessa fall inte beredd all generellt lillslyrka
de föreslagna avstegen från verkens förslag. Om det i den kommunala planeringen
visas att delar av de nämnda områdena har väsentiig betydelse för de berörda
kommunernas utveckling, bör detta emellertid kunna beaktas av länsstyrelsen i
samband med utarbetandet av förslag om den detaljerade avgränsningen av
området.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har också med stöd från
Gällivare och Kimna kommuner förordat att området
Nikkaluokta-Ladtjovag-ge-Kebnekaise inte skall ingå i det obrutna fjällområdet
Kebnekaise. eftersom området i denna del redan i dag i väsentlig utsträckning
är påverkat av en mer intensiv turism. ÖB avslyrker länsstyrelsens förslag.
Jag delar länsstyrelsens uppfattning att området redan nu
är starkt påverkat av turism. En fortsatt utveckling av turistanläggningarna i
området bör också kunna ske. Jag anser emellertid inte alt detta motiverar att
området avgränsas så som länsslyrelsen har föreslagit. Jag förordar därför all
gränsdragningen i denna del sker med utgångspunkt i det av verken framförda
förslagel.
För Rogenområdet har förslag till gran sj usle ringar
framförts av SGU dels beträffande den södra gränsen med anledning av
fyndigheter vid Vassbo och Gultusjön, dels av länsstyrelsen i Kopparbergs län
beträffande gränsdragningen vid Grövelsjön. Statens industriverk påpekar att
fyndigheterna vid Handöl kan motivera en gränsjustering för området
Sylarna-Helags. För omriidet Frostviken föreslär statens industriverk en
justenng
Prop.
1977/78:31 96
av gränsen vid Stekenjokk. Vissa gränsjusteringar för
Tärna-Graddisområdet i anslutning lill Ammarnäs föreslås av länsstyrelsen i
Västerbottens län och domänverket. För detta område föreslår
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län samt statens industriverk, SGU och
Boliden AB vissa gränsjusteringar vid Stor-Laisan resp. vid Laisvall. Närdet
gäller gränsen för områdei Kebnekaise anför SGU att denna bör ses över med
hänsyn till en eventuell framtida ulveckling av gruvbrytningen i Kirunaområdet.
De nu nämnda önskemålen om anpassning av områdenas gränser
torde inte behöva leda till mer betydande avsteg från verkens avgränsningsförslag.
De bör därmed kunna övervägas inom ramen för den mer detaljerade gränsdragning
som enligt vad jag tidigare harförordat skall läggas fast av regeringen efter
förslag från länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att de av verken
redovisade väg-zonerna intill de obmtna områdena i länet är för smala. Enligt
länsslyrelsen skulle verkens förslag innebära att handlingsulrymmel för den
framtida ulvecklingen i anslulning lill de befintliga vägarna blir alltför
begränsat och all en ändamålsenlig planering av markanvändningen i vägzonerna
motverkas. Länsstyrelsen föreslår däiför alt områdena avgränsas i enlighet med
ett av länsslyrelsen tidigare redovisat förslag, som bl. a. innebär att
vägzonerna görs bredare.
De föreslagna obrutna områdena i Norrbottens län har en
betydande utsträckning. Enligt min mening ulgör emellertid detta inte skäl att
förorda de allmänna utvidgningar av vägkorridorerna som länsstyrelsens förslag
innebär. De föreslagna gränsema torde i huvudsak medge rimliga utvecklingsmöjligheter
för turistanläggningar och möjligheter för annan planerad utveckling inom
lämpliga områden längs den s. k. Silvervägen, den planerade vägen mellan Kimna
och Narvik och längs Könkämä älv. Vissa justeringar av gränserna bör
emellertid kunna övervägas. De berörda kommunernas planering bör kunna tjäna
som vägledning vid bedömningen av var sådana gränsjusteringar kan behövti
övervägas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår en inskränkning i
Sarek-Pite-oiurådeis sydöstra del så att en enklare vägförbindelse kan ordnas
från Långudden till Harrok-Vuonatj och Rebnisluspen. Della önskemål har också
framföris lill regeringen i skrivelser från bl. a. Arjeplogs kommun och från innehavaren
av en tjällägenhel inom området. Jag vill med anledning härav erinra om vad
jag tidigare har anfört om att det bör finnas viss möjlighel all anlägga
enklare slickvägar för bl. a. den bofasta befolkningens behov även inom de
obmtna fjällområdena. De framförda önskemålen torde således kunna tillgodoses
utan att någon inskränkning behöver göras.
Gränsen för området Råsio-Tsåkiso bör enligt länsstyrelsen
och lantbruksnämnden i Norrboitens län justeras i söder för all möjliggöra en
för rennäringen angelägen väg till Laimoviken. Svenska samernas riksförbund
anser att vägen inte är av den karakiären alt den omöjliggörs vid en av-
Prop. 1977/78:31 97
gränsning av Råsto-Tsåktsoomrädet enligt verkens förslag.
SNF motsätter sig vägen till Laimoviken. vilken enligt SNF skulle öppna
området för bilburen turism.
Jag vill
för egen del instämma i vad Svenska samernas riksförbund anför om alt en
enklare väg inte lorde behöva föranleda all verkens avgränsningsförslag
frångås. En eventuell vägförbindelse torde kunna ges en sådan sträckning och
utformning att för djuriivel särskilt känsliga områden inle skadas och all en
mer omfallande bilburen turism i området kan undvikas. Jag förordar därför att
verkens avgränsningsförslag skall gälla i denna del.
I några fall har olika remissinstanser föreslagit
inskränkningar resp. utvidgningar av samma del av ett obrutet fjällområde.
Sålunda föreslår domänverket en inskränkning av området Sylarna-Hdags vid
kronoparken Håckren. medan lantbruksnämnden i Jämtlands län föreslåren
utvidgning av området så att även Håckervalen och Hottöfjället kommer alt ingå.
Vidare anser doniänverket att gränsen för Sarek-Piieonirådei norr om Piteälven
mellan Måskejaure och Vuolvojaure bördras något längre norrut. SNF:s lokalkrets
i Jokkmokk föreslår all området söder om sjön Karats med fjället Jarre också
bör ingå i Sarek-Piteområdel.
De berörda länsstyrelserna bör undersöka möjlighelerna all
i dessa fall föreslå gränser som bättre tillgodoser de olika intressena.
Domänverket
förordar flera ytterligare inskränkningar av de föreslagna områdena med hänsyn
till skogsbrukets intressen. Närdet gäller fi/«-i(;;/-neioinrådel föreslår
doniänverket alt gränsen dras så att renbetesfjället resp. kronoparken
Juthatten inte kommer all ingå i området. Beträffande Holagenonirudet bör
enligt verket vissa inskränkningar göras som berör renbetesfjällen Foskvattnet,
Murfjällel och Hällingsån. I fråga om Frostvi-kenoinrådei anser verket att
gränsen bördras så att områden med produktiv skogsmark på renbetesfjällen
Lappdalen och Sjougdnäs kommer utanför det obrutna området. Verket förordar
vidare, i likhet med skogsvårds-styrelsen i Norrbottens län, vissa
gränsjusteringar i Råsio-Tsåkiso-onirå-dets sydvästra del mellan Sevujärvi och Nummavaara.
Pessinkioinrådci bör slutligen enligt domänverket inskränkas så att skogsmark
på kronoöverioppsmarken Nulanki lämnas utanför det obrutna området. Också
skogsvårdsstyrelsen i Norrboitens län framhåller att områdets östra gräns bör
ägnas särskild uppmärksamhet. Länsstyrelsen i Norrboitens län fi-am-för
liknande synpunkter.
Jag har tidigare anfört att underlag saknas för all lägga
fast detaljerade riktlinjer beträffande skogsbruket i de obrutna fjällområdena.
Med tanke på önskemålet att förhindra andra former av exploatering är det
olämpligt att förorda inskränkning av de föreslagna områdena av hänsyn lill
skogsbrukets inlressen innan det har undersökts i vilken omfattning ett visst
skogsbruk anpassat till naturvårdens krav kan bedrivas inom de berörda områdena
utan alt områdenas karaktär påverkas. Jag förordar därför alt de
Prop.
1977/78:31 98
gränser som verken har föreslagit i de delar som jag nu
har nämnt skall gälla som utgångspunkt för den mera detaljerade
gränsdragningen.
Jag vill också erinra om vad jag tidigare har anfört om
att vissa avverkningar bör kunna tillålas i syfte att säkra
råvaruförsörjningen för mindre skogsindustrier av stor belydelse för
sysselsättningen i det norrländska inlandet.
8
Hemställan
Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de av mig förordade
preciseringarna och kompletteringarna till riktlinjerna för hushållning med
mark och vallen i fjällområdet.
9 Beslut
Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har
anfört för den ålgärd som föredraganden har hemställt om.
Prop. 1977/78:31 99
Innehållsförteckning c-j
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 3
november 1977 2
1
Bakgrund.............................................................. ...... 2
2
Rapporten
Obrutna tjällområden ......................... ...... 3
2.1 Utgångspunkter.................................................... ...... 3
2.1.1
Riktlinjer för
hushållning med mark och vallen...... ...... 3
2.1.2
Samråd med länsslyrelser,
kommuneroch organisationer , 4
2.1.3
Bevarande- och
exploateringsintressen............... ...... 4
2.2 Verkens
förslag och bedömningar ........................ ...... 5
7 I
T ") ")
Urvalskriterier, avgränsningar och föreslagna områden ... 5
Bestämmelser för vissa verksamheter.................. ...... 7
2,2,3 Ansvariga myndigheler och genomförandeinslmment 10
3 Befintliga
och planerade verksamheter och anläggningar ., 11
3.1
Bebyggelse........................................................... ...... II
3.2
Vägar.................................................................... ...... II
3.3
Vattenkraft........................................................... ...... II
3.4
Skogsbruk............................................................. 12
3.5
Mineralbrytning..................................................... 13
3.6
Turism och
friluftsliv ............................................ .... 16
3.7
Rennäring och
fiske............................................... 17
4 Remissyttrandena
................................................ .... 17
4.1
Allmänt omdöme
om rapporten............................. .... 17
4.2
Benämningar och
urvalskriterier........................... .... 18
4.3
Beslämmelser
för vissa verksamheter................... 18
4.3.1
Vägdragning......................................................... .... 18
4.3.2
Vattenkraftutbyggnad.......................................... .... 19
4.3.3
Skogsbruk............................................................. 20
4.3.4
Mineralbrytning..................................................... 21
4.3.5
Turism och
friluftsliv .............................................. 24
4.3.6
Rennäring och
fiske ............................................ .... 25
4.4 Vissa
genomförandefrågor.................................... 25
5 Områdesvis
genomgång....................................... .... 26
5.1 Rogen................................................................... 26
5.1.1
Nuvarande och
framlida utnyttjande.................... .... 26
5.1.2
Remissyttrandena
................................................ .... 27
5.2 Sylarna-Helags..................................................... .... 28
5.2.1
Nuvarande och
framlida utnyttjande..................... .... 28
5.2.2
Remissyttrandena
................................................ .... 30
5.3 Skäckerfjällen....................................................... .... 31
5.3.1
Nuvarande och
framlida utnyttjande.................... .... 31
5.3.2
Remissyttrandena
................................................ .... 32
5.4 Burvattnet............................................................ 32
5.4.1
Nuvarande och
framtida utnyttjande.................... .... 32
5.4.2
Remissyttrandena
................................................ .... 33
5.5 Hotagen................................................................ .... 34
5.5.1
Nuvarande och
framlida utnyttjande.................... .... 34
5.5.2
Remissyttrandena
................................................ .... 35
5.6 Frostviken............................................................. .... 37
5.6.1
Nuvarande och
framtida utnyttjande.................... .... 37
5.6.2
Remissyttrandena
................................................ .... 39
Prop.
1977/78:31 100
5.7 Ransaren.............................................................. ..... 39
5.7.1
Nuvarande och
framtida utnyttjande.................... 39
5.7.2
Remissyttrandena
................................................ ..... 41
5.8 Artfjället
............................................................... ..... 41
5.8.1
Nuvarande och
framtida utnyttjande.................... ..... 41
5.8.2
Remissyltrandena
................................................ ..... 42
5.9 Tärna-Graddis
..................................................... ..... 42
5.9.1
Nuvarande och
framtida ulnylljande..................... ..... 42
5.9.2
Remissyltrandena
................................................ 45
5.10 Sarek-Pite............................................................. ..... 47
5.10.1 Nuvarande och framtida utnyttjande................. 47
5.102 Remissyttrandena .............................................. 50
5.11 Kebnekaise........................................................... 50
5.11.1 Nuvarande och framtida utnyttjande.................... ..... 50
5.11.2 Remissyttrandena ................................................ ..... 53
5.12 Muddus................................................................. ..... 54
5,12.1 Nuvarande och framlida utnyttjande.................. ..... 54
5.13 Rästo-Tsåkiso
...................................................... ..... 56
5.13.1 Nuvarande och framtida utnyttjande.................... ..... 56
5.13.2 Remissyttrandena ................................................ ..... 58
5.14 Pessinki................................................................. ..... 59
5.14.1 Nuvarande och framlida utnyttjande..................... ..... 59
5.14.2 Remissyttrandena ................................................ .... 60
6............................................................................ Lagstiftning
varigenom markanvändningen i de obrutna
ijällområdena i huvudsak styrs eller kan styras.... .... 62
6.1
Byggnadslagen..................................................... 62
6.2
Naturvårdslagen
................................................ .... 63
6.3
Skogsvårdslagen
................................................. .... 65
6.4
Rennäringslagen................................................... .... 66
6.5
Vattenlagen.......................................................... .... 67
6.6
Miljöskyddslagen................................................... .... 68
6.7
Gruvlagen.............................................................. 69
6.8
Minerallagen.......................................................... 70
6.9
Väglagen............................................................... 70
6.10
Lagen
innefattande vissa besiämmelserom elektriska anläggningar 71
6.11
Terrängkörningslagen........................................... .... 71
7 Föredraganden..................................................... .... 72
7.1
Allmänna
överväganden........................................ .... 72
7.2
Riktlinjer för
markanvändningen i obrutna fjällområden ... 77
7.3
Avgränsningsfrågor............................................... .... 91
8
Hemställan ........................................................... 98
9
Beslut.................................................................... 98
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
42 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (42)
42 kopplingar i 23 dokument.
- SOU 2015:99 Planering och beslut för hållbar utveckling s. 89 · s. 541 i texten
- SOU 2014:11 Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2014 s. 76 · s. 89 i texten
- Prop. 1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m. s. 85 · s. 103 · s. 104 · s. 241 · och 1 till i texten
- Skr. 1982/83:75 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen s. 168 i texten
- Bet. 1981/82:NU40 över proposition 1981/82:99 om mineralpolitik jämte motioner s. 30 i texten