om vårjakt efter sjöfågel
78 sidor, varav 73 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 73 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:37, om vårjakt efter sjöfågel
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78: 37 Regeringens proposition
1977/78: 37
om vårjakt efter sjöfågel;
beslutad den 20 oktober 1977.
Regeringen lämnar riksdagen tillfälle att avge yttrande i
de hänseenden som anges i föredragandens hemstäUan enligt bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
ANDERS DAHLGREN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen förordas att skärgårdsbefolkningen i vissa
län tillåts en begränsad vårjakt efter sjöfågel. Jakten skall endast få avse
hanfågel av ejder och få bedrivas under en försöksperiod om fem år.
1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 37
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78: 37
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-10-20
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo,
Ullsten, Wikström, Johansson
Föredragande:
statsrådet Dahlgren
Proposition
om vårjakt efter sjöfågel
1 Inledning
Vid
mitten av 1950-talet förbjöds all jakt under våren efter sjöfågel i Sverige.
Under åren därefter har vid åtskilliga tUlfällen och i skilda sammanhang ett
flertal framställningar gjorts om ett återinförande av sådan jakt. Önskemålen
om en återinförd vårjakt har därvid framförts bl. a. av intresseorganisationer
inom de kust- och skärgårdsområden där förutsättningarna för vårjakt är störst,
nämligen längs ostkusten från och med Blekinge till och med Uppsala län.
I
mars 1963 ratificerade Sverige den i Paris 1950 ingångna konventionen om
fågelskydd. Konventionen trädde i kraft den 17 januari 1963.
Av artikel 2 i
konventionen framgår bl. a. att skydd bör ges alla fåglar åtminstone under
fortplantningstiden. Flyttfåglarna bör dessutom ges skydd under den tid då de
vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under marsjuli. Konventionen innehåUer
emellertid vissa undantag från nyssnämnda bestämmelse. Bl. a. sägs i artikel 6
tredje stycket att i Norge, Sverige och Finland samt på Färöarna rådande
särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörande myndighet i
dessa länder att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om
bestämmelserna i föreliggande konvention.
Svenska jägareförbundet
föreslog år 1960 sådan ändring av frid-lysningsbestämmelserna för jaktåret
1960/61, att jakt efter hanfågel av ejder och storskrake skulle tillåtas under
tiden 120 maj. Enligt förbundet borde jakten få bedrivas inom verksamhetsområde
för särskilt bildad sjöfågelvårdsförening. Yttranden över framställningen in-
Prop. 1977/78: 37 3
hämtades från olika remissinstanser. Flera av dem
avstyrkte därvid förslaget. Genom beslut i mars 1962 fann Kungl. Maj:t vad i
ärendet förekommit inte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Är 1968 ansökte Svenska jägareförbundets avdelning för
Stockholms stad och län samt Marsö-Nävelsö jaktvårdsområde i Gladhammars
kommun, Kalmar län, om tillstånd till viss vårjakt efter sjöfågel. Genom
beslut i mars 1968 lämnade Kungl. Maj:t ansökningarna utan bifall.
Framställningar om en begränsad senvinterjakt har senast
gjorts av Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund i mars 1969, Svenska jägareförbundet
i februari 1971 och av Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund i augusti 1972.
Framställningarna behandlades av Kungl. Maj:t slutgiltigt den 8 mars 1974.
Främst mot bakgrund av Sveriges anslutning till konventionen för fågelskydd
lämnade Kungl. Majit ansökningarna utan åtgärd.
I en motion (nr 643) till 1965 års riksdag av herr Hedin m.
fl. begärdes förlängd vinterjakt och begränsad vårjakt efter sjöfågel för skärgårdsbefolkningen
vid Bottenviken och Östersjökusten.
Tredje lagutskottet avgav utlåtande (1965: 28) i vilket
vinterjakt efter sjöfågel avstyrktes. Utskottets majoritet fann däremot att en
starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten borde kunna tillåtas. Jakten borde
dock enUgt utskottet begränsas tiU hanfågel av ejder, vigg och storskrake.
Endast personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen
borde komma i fråga. Utskottet förutsatte vidare att jaktens verkningar på
fågellivet skulle följas med uppmärksamhet oeh att jakten, då omständigheterna
så påkallade, skulle ytterligare inskränkas eller helt förbjudas.
Utskottet avvisade en i motionen gjord hänvisning till
gammal jakttradition och anförde att sjöfågeljakten numera i huvudsak spelat
ut sin roll frän försörjningssynpunkt. Jaktbytet ansågs dock åtminstone inom en
del områden kunna ha viss betydelse som tiUskott till hushållet. Värdet av
sjöfågeljakten var enligt utskottet i stället främst att söka i den möjlighet
till omväxling och avkoppling som den beredde sina utövare. Utskottet pekade
samtidigt på de förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen
levde. Av betydelse ansågs även vara att ett återinförande av vårjakten kunde
antas stimulera skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt ta vård om
sjöfågelbestånden. Jakten syntes också kunna bidra till att kontrollen över
efterlevnaden av gällande fridlysningsbestämmelser förbättrades. Vad särskilt
gällde ejderhanarna talade enligt utskottet den omständigheten för vårjakt, att
de gick praktiskt taget fria från beskattning därför att de började sträcka mot
söder redan i maj sedan parningen skett. Då höstjakten inleddes hade de i
huvudsak lämnat ostkusten. Höstjakten efter ejder avsåg därför nästan
uteslutande honor och ungfågel vilket kunde
Prop.
1977/78: 37 4
ha till följd en ogynnsam könsfördelning. Även bland vigg
och storskrakar syntes hanfågeln vara i majoritet.
Utskottsmajoriteten
uttalade slutligen att en på antytt sätt begränsad' vårjakt ej innebar något
väsentligt avsteg från då gällande principiella förbud och fick anses falla
inom ramen för undantagsbestämmelsen i tredje stycket av artikel 6 i 1950 års
konvention om fågelskydd. Hinder mot den förordade licensjakten syntes därför ej
möta på grund av bestämmelserna i konventionen.
En
minoritet i utskottet anförde att sjöfågeljakten hade spelat ut sin roll från
försörjningssynpunkt och att den även torde sakna nämnvärd betydelse som
tillskott till hushållet. Konventionens undantagsbestämmelse kunde därför
enligt minoriteten inte anses tillämplig. I reservationen anfördes vidare
ytterligare skäl mot en återinförd vårjakt och förklarades att motionen inte
borde föranleda någon åtgärd av riksdagen. Kamrarna fattade emellertid olika beslut
och någon sammanjämkning ansågs inte möjUg.
I anledning av skilda motioner har riksdagen i skrivelse
(mot. 1975: 58, 1975: 1573, JoU 1975/76:26, rskr 1975/76:129) och med överiämnande
av jordbruksutskottets betänkande hos regeringen anmält att riksdagen bifallit
utskottets betänkande, vari förordas att regeringen skyndsamt låter utreda de
möjliga formerna för vårjakt efter sjöfågel, förslagsvis under en försöksperiod
av fem år. Regeringen gav i mars 1976 statens naturvårdsverk i uppdrag att utföra
denna undersökning i enlighet med vad som anförts i jordbruksutskottets
betänkande. Uppdraget redovisades tUl jordbruksdepartementet i januari 1977.
Verket avstyrkte därvid vårjakt efter sjöfågel och hemställde om befrielse från
uppdraget.
I direktiven för den beredning' för översyn av vissa jakt-
och viltvårdsfrågor, som tillsattes i mars 1977, anges bl. a. att
naturvårdsverkets utredning med hänsyn till riksdagens beslut bör kompletteras
vad gäller de möjliga formerna för vårjakt efter sjöfågel.
Beredningen, som antog namnet Jakt- och
viltvårdsberedningen, avlämnade i juni 1977 delbetänkandet (Ds Jo 1977: 4)
Vårjakt efter sjöfågel. Betänkandet bör fogas till regeringsprotokollet i
detta ärende som bilaga Ä. I fråga om den närmare innebörden av beredningens
olika förslag oeh betänkandets innehåll i övrigt hänvisas tUl bUagan.
Betänkandet
har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av riksåklagaren, Göta
hovrätt, rikspolisstyrelsen, kammarkollegiet, generaltullstyrelsen,
riksrevisionsverket, naturhistoriska riksmuseet, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens livsmedelverk, statens naturvårdsverk, domänverket,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, Sve-
1 Kanslirådet Sören Ekström, ordförande, byråchefen J. O.
Pettersson och kanslichefen Nils Hermansson.
Prop.
1977/78: 37 5
riges
lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötiands,
Kalmar och Blekinge län samt Svenska naturskyddsföreningen. Svenska
jägareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens
Jägare, Sveriges Läns-jaktvårdskonsulenters Förening, Sveriges Ornitologiska
Förening, Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund och Svenska Sydkustfiskarnas
Centralförbund.
Flera
länsstyrelser har bilagt yttranden av olika länsorgan. Riksåklagaren har
bifogat yttranden från vissa åklagarmyndigheter. Även andra remissinstanser har
överlämnat av dem inhämtade yttranden.
Därutöver
har yttranden inkommit från Kustfågelgruppen, Sven E. JägervaU, Nils Dahlbeck
och Sven Wahlberg samt Gävleborgs Naturvårdsförbund och Uppsala Fältbiologiska
Sällskap.
En
sammanställning av remissyttrandena torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga B.
2 Gällande
bestämmelser m. m.
Bestämmelser
för jaktutövningen finns i jaktstadgan (1938: 279, omtryckt 1967: 769, ändrad
senast 1977: 326). Enligt stadgan är vilda däggdjur och fåglar, som tillhör
art för vilken allmän jakttid inte är bestämd, fridlysta under hela året.
Andra vilda däggdjur och fåglar är fridlysta under tid som inte är allmän
jakttid. De allmänna jakttiderna fastställs av regeringen och återfinns i en särskUd
förordning, jakttidsförordningen (1976: 432, omtryckt 1977: 327). Enligt 2 §
jakttidsförordningen får på ostkusten ett tjugotal arter av sjöfågel, bl. a. ejder,
storskrake och vigg, jagas varje år med början i augusti eller september t. o.
m. november eller december.
I
sammanhanget förtjänar att uppmärksammas bestämmelsen i 2 §
3 mom.
lagen (1938: 274, ändrad senast 1975: 175) om rätt tUl jakt. I
denna föreskrivs att jakt inte får idkas på allmänt vatten och på hol
mar, klippor och skär som ej hör till visst hemman, utan tillstånd av
länsstyrelsen om inte regeringen för visst område har förordnat annat.
Av utfärdade tillämpningsföreskrifter, som finns intagna i Kungl. brev
den 8 december 1967 till länsstyrelserna, framgår bl. a. att i första
hand personer, som är fast bosatta i skärgårds- och kusttrakterna och
som därjämte för sin försörjning är i väsentlig mån beroende av de för
dessa trakter typiska inkomstkällorna bör erhålla jakttillstånd. Under
vissa förutsättningar kan föreskrivas att jakt får bedrivas av var och en
som är mantalsskriven på viss ö eller plats.
Enligt
26 a § lagen om rätt tiU jakt får regeringen bl. a. meddela föreskrifter om
fridlysning, jakttider och jaktmedel samt de föreskrif-
Prop.
1977/78: 37 6
ter i övrigt som behövs för att jakt och viltskydd skall
kunna bedrivas på ett sätt som tillgodoser såväl allmänna som enskilda
intressen.
Vidare finns den i Paris ingångna och av Sverige
ratificerade konventionen om fågelskydd, vilken tidigare omnämnts.
Konventionen har ratificerats även av Belgien, Island,
Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Turkiet.
3 Föredraganden
Sedan mitten av 1950-talet är all vårjakt efter sjöfågel
förbjuden i Sverige. På ostkusten får ett tjugotal arter av sjöfågel, bl. a. ejder,
storskrake och vigg, jagas på hösten varje år med början i augusti eller
september t. o. m. november eller december.
Sverige ratificerade år 1963 den s. k. Paris-konventionen.
Enligt denna anser de fördragsslutande staterna att skydd i princip bör ges
alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden. Enligt artikel 6 i konventionen
berättigar dock rådande särskilda förhållanden inom näringslivet i Norge,
Sverige och Finland samt på Färöarna vederbörande myndighet i dessa länder att
medge undantag och göra vissa avvikelser från bestämmelserna i konventionen.
Det stora intresset hos fiskare och skärgårdsbor på
ostkusten för sjöfågeljakt under våren har föranlett ett flertal
framställningar om ett återinförande av jakten. Senast har Svenska
Ostkustfiskarenas Centralförbund, Svenska jägareförbundet och Svenska
Sydkustfiskarnas Centralförbund begärt att jakttidsbestämmelserna ändras så att
en begränsad vårjakt efter sjöfågel blir tillåten. Kungl. Maj:t har emellertid
i beslut år 1974 lämnat framställningarna utan åtgärd.
Med anledning av motioner har vidare frågan om värjakt
efter sjöfågel vid skilda tillfällen varit föremål för riksdagsbehandling.
Tredje lagutskottet uttalade sig i utlåtande (1965: 28) för vårjakt och framhöll
därvid att värdet av jakten främst var att söka i den möjlighet till omväxling
och avkoppling som den bereder sina utövare. I sammanhanget pekades också på
de förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen levde. Enligt
utskottet fick jakten anses faUa inom ramen för undantagsbestämmelsen i Paris-konventionen.
En mi noritet i utskottet anförde dock att sjöfågeljakten hade spelat ut sin
roll från försörjningssynpunkt och att den även torde sakna nämnvärd betydelse
som tillskott tUl hushållet. Konventionens undantagsbestäm melse kunde därför
enligt minoriteten inte anses tillämplig. Kamrarna fattade olika beslut och
någon sammanjämkning ansågs inte möjlig.
I motionen 1975: 58 hemställdes att riksdagen som sin
mening skulle uttala sig för genomförandet av en senvinterjakt efter ejder, storskrake
och vigg. Jakten föreslås få utövas av yrkesfiskare och andra skärgårdsbor.
Jordbruksutskottet uttalade i sitt betänkande (JoU 1975/76:
Prop. 1977/78: 37 7
26) att det inte utan en närmare undersökning var möjligt
att få ett säkert underlag för en bedömning om huruvida utvecklingen i fråga om
antal, könsfördelning m. m. för de aktuella fågelarterna tagit en riktning som
kunde minska betänkligheterna mot vårjakt från naturvårds-och viltvårdssynpunkt.
Mot bakgrund av det starka intresse som uppenbarligen förelåg för vårjakt
efter sjöfågel förordade utskottet i sitt betänkande att regeringen skyndsamt
skulle låta utreda de möjliga formerna för en sådan jakt. Riksdagen biföll
utskottets förslag.
Regeringen uppdrog åt naturvårdsverket att genomföra en
utredning av de möjliga formerna för en vårjakt. Vid sin redovisning av uppdraget
avstyrkte verket ett återinförande av jakten och hemställde om befrielse från
uppdraget.
Den i mars 1977 tillsatta jakt- och viltvårdsberedningen
har fått i uppdrag bl. a. att komplettera naturvårdsverkets utredning med en
undersökning av formerna för vårjakt efter sjöfågel. Beredningen avlämnade i
juni 1977 delbetänkandet (Ds Jo 1977: 4) Vårjakt efter sjöfågel. Detta har remissbehandlats.
Beredningens förslag innebär inte något ställningstagande
i frågan huruvida angiven jakt bör återinföras. Beredningen redovisar endast
under vilka former vårjakt efter sjöfågel bör bedrivas om den tillåts. Enligt
förslaget bör vårjakten få bedrivas längs östersjökusten från och med Uppsala
till och med Blekinge län under en försöksperiod om fem år. En förutsättning
för denna jakt skall enligt förslaget vara att det inom det aktuella området
finns en för jaktutövarna representativ lokal jaktvårdssammanslutning. De
fågelarter som föreslås få jagas är hanfågel av ejder, storskrake och vigg.
Beredningen framhåller särskilt att det av flera skäl är nödvändigt att jakten
får en starkt begränsad omfattning med avseende både på utövare och på jakttid.
För tillstånd till jakt föreslås som huvudregel gälla att vederbörande är fast
bosatt i skärgård och får sin huvudsakliga försörjning från yrkesverksamhet
där. Med skärgård avses i förslaget öar utan fast landförbindelse. Tillstånd
bör i första hand kunna ges fiskare och skärgårdsjordbrukare. För den som är
sysselsatt i annan verksamhet föreslås krav på att vederbörande genom
yrkesverksamhet eller bosättning har förvärvat god kännedom om skärgården och
dess naturförhållanden. Personer som är bosatta och verksamma på öar med fast
landförbindelse skall enligt förslaget också kunna komma i fråga för jakt, om
förhållandena på dessa öar i övrigt liknar dem som råder i skärgården. Detta
gäller också vissa fiskare som är bosatta på kustlandet i anslutning till skärgårdsområdena.
Jakten föreslås få bedrivas under en sammanhängande tid av
högst fem dagar i så nära anslutning till islossningen som möjligt. Tillståndsmyndigheten
föreslås för varje sökande få fastställa en eller flera platser på vilka
jakten får utövas. Jaktformen skall enligt förslaget
Prop.
1977/78: 37 8
vara
jakt från skåre med vettar. Om sådan jakt på grund av de lokala förhållandena
inte är möjlig, bör jakten enligt förslaget få bedrivas från båt med vettar
eller, undantagsvis i form av sträckskytte från båtlinje, s. k. båtlinjeskytte.
Försöksverksamheten bör enligt beredningen följas upp.
Kostnaderna för
verksamheten har av naturvårdsverket uppskattats till om hänsyn tas till
ökade bevakningskostnader minst 600 000 kr. för det första försöksåret och
minst 2 milj. kr. för hela försöksperioden. Enligt beredningen kan olika
former av finansiering övervägas, nämligen jaktvårdsfondsmedel,
stämpelavgifter och medel över statsbudgeten.
Flertalet remissinstanser
tar ställning i frågan huruvida vårjakt efter sjöfågel över huvud taget åter
skall tillåtas. TUl de remissinstanser, som uttalat sig för eller inte har
något att erinra mot ett återinförande av en begränsad sådan jakt hör förutom
jägarnas och fiskarenas organisationer, bl. a. rikspolisstyrelsen och
länsstyrelserna i Stockholm och Blekinge län samt Lantbrukarnas riksförbund.
Som skäl för sin ståndpunkt pekar remissinstanserna bl. a. på det starka
intresse som fiskare- och skärgårdsbefolkningen har visat för införandet av en
vårjakt. Om vårjakt tillåts skulle villkoren förbättras för den bofasta skärgårdsbefolkningen
och den genom jakten ökade trivseln kommer att bidra till att minska avflyttningen
från skärgårdsområdena. Vidare sägs en tillåten vårjakt komma att öka
skärgårdsbefolkningens intresse för sjöfågelvård och medföra en förbättrad
tillsyn över jaktutövningen. Vissa remissinstanser framhåller också att den
olaga och okontrollerade jakt som nu förekommer kan förväntas minska.
De remissinstanser som
avstyrker eller ställer sig tveksamma till en återinförd vårjakt är bl. a.
kammarkollegiet, general tullstyrelsen, naturhistoriska riksmuseet,
naturvårdsverket, domänverket, Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i
Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, Svenska naturskyddsföreningen och
Sveriges Ornitologiska Förening vilka anför i huvudsak följande. En jakt
omedelbart före fortplantningstiden är den för beskattning av en djurstam olämpligaste
formen, om avsikten inte är att skära ned stammen. Jaktens inverkan på fågelpopulationerna
anses inte ha blivit tillräckligt belyst och vårjakt skulle kunna leda till en
successiv minskning av populatio-nerna. Den ökning av sjöfågelstammen som har
skett har varit mest markant i de områden där en omfattande vårjakt tidigare
bedrevs. Jakten synes vidare oförenlig med Paris-konventionens bestämmelser. En
återinförd vårjakt kan på lång sikt medföra negativa konsekvenser för den
internationella hushållningen med förnyelsebara naturtUlgångar. Det anses
vidare tveksamt om en vårjakt i den föreslagna formen kan övervakas och
kontrolleras till rimliga kostnader. En sådan jakt kräver även ett omfattande
administrativt arbete, vilket kan innebära att personella resurser undandras
från andra uppgifter.
Prop. 1977/78: 37 9
För egen del anser jag att vårjakt efter sjöfågel bör
införas, men på försök och i begränsad omfattning. Det finns otvivelaktigt ett
starkt intresse för en sådan jakt bland skärgårdsbor och fiskare på ostkusten.
Detta intresse har kommit till uttryck i ett flertal framställningar i skilda
sammanhang under årens lopp. Den intensitet med vilken frågan således har
drivits anger den stora vikt man lägger vid jakt av detta slag i de aktuella
områdena. Även om jakten inte helt saknar betydelse som tUlskott till hushållet
hänför sig otvivelaktigt det starka intresset för denna främst till själva
jaktutövningen. Det är också enligt min mening befogat att fästa avseende vid
jaktens rekreationsvärde. Vårjakten utgör ett viktigt inslag i många skärgårdsbors
och fiskares livsföring. I flera hänseenden har dock vägande skäl anförts mot
att äter tillåta denna jakt. De argument som därvid har förts fram måste
emellertid värderas mot bakgmnd av det faktum, att den jakt som kan komma i
fråga enligt jakt- oeh viltvårdsberedningens förslag får en mycket begränsad
omfattning. Med hänsyn till de uppgifter som lämnats i betänkandet om tiUgången
på de aktuella fågelarterna synes vidare en jakt i föreslagen omfattning inte
innebära några risker för dessa arters bestånd. Jag vill också i detta
sammanhang erinra om det omfattande och värdefulla viltvårdsarbete, bl. a. till
fromma för sjöfågelstammarna, som utförs av skärgårdsbefolkningen. Slutligen
kan jakten enUgt min mening inte heller anses strida mot Paris-konventionen.
Undantagsbestämmelsen i artikel 6 tredje stycket i konventionen torde medge en
jakt i föreslagen utformning. Jag förordar därför en begränsad vårjakt efter
sjöfågel under en försöksperiod. Vad beträffar dennas längd har beredningens
förslag i allmänhet inte föranlett några erinringar. Vissa remissinstanser har
dock ifrågasatt om inte försöksverksamheten bör begränsas till ett län. För
egen del anser jag dock att verksamheten bör få den omfattning beredningen har
föreslagit. En strävan bör vara att om praktiska fömtsättningar därför
föreligger vårjakt efter sjöfågel skall få bedrivas redan våren 1978.
När det gäller de fågelarter som bör komma i fråga har
flera remissinstanser avstyrkt eller ställt sig tveksamma tUl en jakt efter vigg
och storskrake. Beträffande viggen har framför allt förväxlingsrisken
framhållits och i fråga om storskraken har man hänvisat till vissa undersökningsresultat
som tyder på höga halter av miljögifter i denna fågel. Även beredningen har
påtalat risken för förväxling mellan vigg och bergand. Den har dessutom
framhållit att viggen inte uppfyller kravet på att jakten bör riktas mot
fåglar som hör till det lokalt häckande beståndet. Som skäl för att ändå
föreslå att jakten skaU få omfatta viggen har beredningen anfört att möjlighet
till jakt annars kommer att saknas i vissa delar av inner- och mellanskärgårdarna.
Enligt min mening kan dock detta skäl inte tillmätas den betydelsen att det uppväger
brister i de villkor för jaktbarhet som beredningen har uppställt.
Prop. 1977/78: 37 10
Innan fullständig klarhet föreligger rörande halterna av
miljögifter i storskraken och om den verkan dessa kan ha bör jakten enligt min
mening inte heller få avse storskrake. För egen del är jag därför inte beredd
att föreslå annan jakt än jakt efter hanfågel av ejder.
Beträffande jaktformen har några remissinstanser
framhållit att s. k. båtlinjeskytte är olämpligt och att det därför inte bör tUlåtas.
Remissinstanserna har påpekat att denna jaktform medför stora risker för skadskjutning.
Det kan vidare vara svårt att art- och könsbestämma de förbiflygande fåglarna.
Jag har i och för sig förståelse för dessa remissinstansers uppfattning.
Emellertid kan lokala naturförhållanden omöjliggöra att jakt bedrivs i annan
form. Tillstånd bör därför kunna ges till sådan jakt i de mycket begränsade
undantagsfall beredningen har förordat. Jag förutsätter att tillstånd till båtlinjeskytte
kommer att ges med mycket stor restriktivitet och endast i de fall där annan
jaktform inte är möjlig. I detta samanhang vill jag också erinra om det faktum,
att båtlinjeskytte i begränsad omfattning redan i dag förekommer, nämligen
under höstjakten efter sjöfågel.
Vad beträffar de personer som skall kunna få tillstånd
till vårjakt har nästan samtliga remissinstanser uttalat sig för en mycket snäv
begränsning av personkretsen och en restriktiv bedömning vid tillståndsgivningen.
Flera remissinstanser har efterlyst en mera preciserad avgränsning av
personkretsen än den som gjorts i beredningens förslag. Några har ansett att
gränsdragningen i förslaget i vissa hänseenden är något för snäv. För egen del
anser jag att beredningens förslag i stort sett är lämpligt avvägt. Jag anser
emellertid att den av beredningen föreslagna undantagsregeln för de på
fastlandet boende fiskarena bör omfatta även kustjordbrukare, vilka tUl inte
oväsentlig del får sin försörjning från fiske som binäring. I övrigt är jag
inte beredd att förorda någon vidgning av personkretsen. Jag är inte heller
beredd att som någon remissinstans föreslagit förorda någon inskränkning. En
ytterligare precisering, utöver den beredningen gjort, torde inte heller
krävas, med tanke på de skilda förhållanden som kan gälla de skilda länen emeUan.
Inom ramen för den utomordentligt starka restriktivitet som här föreslagits bör
därför en viss frihet för berörda länsstyrelser att ta hänsyn till sådana
lokalt betingade förhållanden medges.
Beredningen har ansett det nödvändigt att som villkor för
jakten uppställa kravet att det inom de skärgårdsområden där jakten avses
bedrivas finns en för jaktutövarna representativ lokal jaktvårdssammanslutning.
Jag delar denna uppfattning. En sådan sammanslutning ger tillståndsmyndigheten
tillgång till ett lokalt förankrat rådgivande organ, som kan förse myndigheten
med ingående information om rådande lokala förhåUanden och samtidigt kan
fungera som kanal för den information myndigheten vill sprida. Vidare kan
behovet av att
Prop.
1977/78: 37 11
de
för en välordnad jakt nödvändiga frivilliga utbildningsinsatserna och
bevakningsuppgifterna skall kunna genomföras på detta sätt tillgodoses. Dock
bör länsstyrelsema vid tillståndsgivning tillämpa en generös tolkning av denna
bestämmelse. Sålunda torde t. ex. fiskarenas egna organisationer oftast kunna
biträda länsstyrelserna med de upplysningar som är nödvändiga, liksom de kan
föra ut behövlig information och delta i uppföljningsarbetet.
Jag
kan i övrigt tillstyrka beredningens förslag. Det ankommer på regeringen att
utfärda erforderliga författningar.
I fråga om kostnaderna
förordar jag, trots de betänkligheter vissa remissinstanser har framfört, att
dessa bestrids med medel ur jaktvårdsfonden. De av naturvårdsverket redovisade
kostnaderna för administration och uppföljning är höga och bör underkastas
ytterligare översyn och prövning.
4 Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tUlfälle
att avge yttrande över vad jag har anfört om vår jakt efter sjöfågel.
5 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att lämna riksdagen
tillfälle att avge yttrande i de hänseenden som anges i föredragandens
hemställan.
Prop. 1977/78: 37 13
Bilaga A
VÅRJAKT
EFTER
SJÖFÅGEL
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78: 37
TiU Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen
chefen för jordbruksdepartementet att dels tillkalla en beredning med högst tre
ledamöter med uppdrag att se över vissa jakt- och viltvårdsfrågor, dels utse
högst fem ledamöter i en särskild referensgrupp till beredningen.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades nämnda dag som
ledamöter i beredningen kanslirådet Sören Ekström, tillika ordförande,
byråchefen Jan-Olof Pettersson och kanslichefen Nils Hermansson samt som
ledamöter i referensgruppen riksdagsledamoten Elis Andersson,
byggnadsinspektören Hans Sundberg, riksdagsledamoten Bertil Dahlén,
riksdagsledamoten Sven Lindberg och förbundsjuristen Bernt Lindqvist.
Samtidigt tillkallades hovrättsassessorn Gunnar Holmgren att som expert biträda
beredningen samt förordnades hovrättsassessorn Hans Pettersson till sekreterare
och kanslisekreteraren Tommie Sjöberg till biträdande sekreterare.
Beredningen har antagit namnet Jakt- och
viltvårdsberedningen.
I direktiven till beredningen framhålls att arbetet bör
bedrivas skyndsamt och i sådan takt att regeringen kommande höst kan förelägga
riksdagen en första proposition, i vilken bl. a. frågan om vårjakt efter
sjöfågel bör kunna tas upp. Beredningens arbete har därför till en början
koncentrerats på denna fråga. För att få frågan om formerna för en sådan jakt
belyst har beredningen vid sammanträde i Mariehamn med företrädare för
landskapsstyrelsen och i Helsingfors med företrädare för jord- och
skogsbruksministeriet inhämtat närmare uppgifter om de regler som gäller för
den åländska resp. den finska sjöfågeljakten och de praktiska erfarenheter som
vunnits vid tillämpningen av dessa regler.
Beredningen har i sitt arbete biträtts av fil. lic. Ake
Andersson som har svarat för utarbetandet av kapitel 2 om sjöfågeln. Han har
även bidragit vid utformandet av vissa delar av betänkandets tredje kapitel.
Vidare har avdelningsdirektören Ulf Weinberg och sjöfågelkonsulenten Sven Fredga
biträtt beredningen.
Referensgruppens ledamöter har vid sammanträde med
beredningen förklarat sig dela beredningens uppfattning sådan den redovisas i
betänkandet.
Under åberopande av det anförda får beredningen härmed
överlämna delbetänkandet Vårjakt efter sjöfågel (Ds Jo 1977: 4).
Stockholm i juni 1977
Sören Ekström
Jan-Olof
Pettersson Nils Hermansson
/Hans Pettersson
Tommie Sjöberg
Prop. 1977/78: 37 17
Innehåll
Sid.
Sammanfattning .......................................................... 19
Förslag till författning ..................................................... 21
1 Inledning
.................................................................. 23
1.1 Allmänt ................................................................ 23
1.2 GäUande bestämmelser.......................................... .... 23
1.3 Konventioner om fågelskydd ............................... .... 24
1.3.1 1950 års Pariskonvention ............................ .... 24
1.3.2 Pågående konventionsarbete ................. .... 25
1.4 Sjöfågeljakt
i andra länder, främst Norden 25
1.4.1 Finland utom Äland ...................................... .... 26
1.4.2 Äland ......................................................... .... 27
1.4.3 Estiand, Lettland och Litauen ....................... 28
1.4.4 Polen ......................................................... .... 28
1.4.5 Östtyskland ................................................. 28
1.4.6 Västtyskland .............................................. 28
1.4.7 Danmark........................................................ 28
1.4.8 Norge ......................................................... .... 28
1.4.9 Island ........................................................ 29
1.4.10 Danmark (Färöarna) .................................... .... 29
1.4.11 Danmark (Grönland) ................................. .... 29
1.4.12 Norge (Spetsbergen) ................................. .... 29
1.5 Framställningar om återinförande av vårjakt efter
sjöfågel 29
1.5.1 Framställning av Svenska jägareförbundet
1960 .... 29
1.5.2 FramstäUning av Svenska
jägareförbundet 1968 .... 30
1.5.3 Framställningar av Svenska
ostkustfiskarenas centralförbund och Svenska jägareförbundet 1969 och 1971
samt av Svenska sydkustfiskarenas centralförbund 1972 och 1973 31
1.6 RiksdagsbehandUng
under senare år 33
1.6.1
1965 års
riksdag........................................... 33
1.6.2
1975 ärs
riksdag ......................................... .... 34
1.7 Utredning av statens naturvårdsverk
m. m............. 35
1.8 Jakt- och viltvårdsberedningen............................... ..... 38
2 Sjöfåglarna
............................................................. ..... 38
2.1 Skärgårdsfaunans sammansättning ..................... ..... 38
2.2 Skärgårdsfåglarnas häckningstid ......................... ..... 39
2.3 Skärgårdsfåglarnas fördelning ............................. ..... 39
2.4 AUmänna drag i dykändernas biologi...................... ..... 40
2.4.1 Ärscykel ...................................................... ..... 40
2.4.2 Parbildning ................................................... 40
2.4.3 Parets funktion .......................................... 41
2.4.4 Parning ..................................................... 42
2.4.5 Könskvot........................................................ 42
2.4.6 Ålder för könsmognad .................................. 42
2.4.7 Hemortstrohet och boplatsval ..................... 42
2.5 Ejdern .................................................................. 43
2.5.1
Utseende ................................................... .... 43
2.5.2
Vårsträck....................................................... ..... 43
2.5.3
Häckningsstart
......................................... ..... 43
2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 37
Prop.
1977/78: 37 18
Sid.
2.5.4 Boplatskrav.................................................... 43
2.5.5 Äggläggning, ruvning och kläckning
............ .... 44
2.5.6 Hanarna efter häckningen............................. 44
2.5.7 Beståndets storlek ..................................... 44
2.5.8 Ärlig produktion............................................. 45
2.5.9 Avskjutning och övrig mortalitet.................... 45
2.6 Storskraken ............................................................ 46
2.6.1 Utseende .................................................... .... 46
2.6.2 Vårsträck....................................................... .... 46
2.6.3 Häckningsstart .......................................... .... 46
2.6.4 Boplatskrav.................................................... .... 46
2.6.5 Hanarna efter häckningen............................. .... 47
2.6.6 Beståndets storlek ..................................... 47
2.6.7 Ärlig produktion, avskjutning och
övrig mortalitet . . 47
2.7 Viggen .................................................................... .... 47
2.7.1 Utseende .................................................... .... 47
2.7.2 Vårsträck....................................................... .... 48
2.7.3 Häckningsstart .......................................... .... 48
2.7.4 Äggläggning, ruvning och kläckning
............. .... 48
2.7.5 Boplatskrav.................................................... .... 48
2.7.6 Hanarna efter häckningen............................. .... 48
2.7.7 Beståndets storiek ..................................... .... 48
2.7.8 Ärlig produktion, avskjutning oeh
övrig mortalitet .. 49 3 Formerna för vårjakt efter
sjöfågel 49
3.1 Inledning................................................................. .... 49
3.2 Personkretsen ...................................................... .... 51
3.3 Jaktområden ........................................................ .... 54
3.4 Fågelarter och kön samt övriga
begränsningar....... .... 57
3.5 Jakttid .................................................................... .... 59
3.6 Jaktform ................................................................ .... 60
3.7 Tillstånd ................................................................ .... 61
3.8 Uppföljning försökstid.......................................... .... 61
3.9 Kostnader för administration m. m.......................... .... 62
Bilaga 1
PM ang. behov av forskning för att belysa effekterna på
sjöfågelstammarna av en återinförd vårjäkt ...... .... 64
Bilaga 2
PM ang. kostnader för administration m. m........ 66
Bilaga 3
Litteraturförteckning .......................................... .... 68
Bilaga 4
Ordförklaringar ................................................ .... 70
Prop. 1977 78:37
Sammanfattning
Beredningen, som endast fått i uppdrag att lämna förslag
till de former under vilka en vårjakt efter sjöfågel bör utövas om en sådan
jakt tillåts, har inte haft att ta ställning lill huruvida en sådan jakt bör
återinföras eller ej.
Sedan mitten av 1950-talet är all vårjakt efter sjöfågel
förbjuden i Sverige. Ett flertal framställningar har under åren gjorts om
jaktens återinförande. Det starkast uttalade intresset för en vårjakt finns
naturligt nog inom de kust- och skärgårdsområden där förutsättningarna för en
sådan jakt är störst, nämligen längs ostkusten från och med Blekinge till och
med Uppsala län.
Beredningen har i sina överväganden utgått ifrån att en
eventuell vårjakt i första hand kommer att bedrivas som en försöksverksamhet.
En försökstid om fem år föreslås under vilken tid vårjakt skulle få utövas inom
de nämnda kust- och skärgårdsområdena, dvs. inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar och Blekinge län.
Enligt beredningens mening är det av flera skäl nödvändigt
att jakten får en starkt begränsad omfattning både när det gäller kretsen
utövare och jakttiden. Vidare har det ansetts nödvändigt att som villkor för
jakten uppställa kravet att det inom de skärgårdsområden där jakten avses
bedrivas finns en för jaktutövarna representativ lokal jaktvårdssammanslutning.
Vad beträffar de personer som bör komma i fråga för
tillstånd till jakt föreslås följande gälla. En grundläggande förutsättning för
tillstånd är att vederbörande kan anses ha en stark anknytning till skärgården
och en god kännedom om dess djurliv och naturförhållanden i övrigt. Till den
gruppen hänförs i första hand de i skärgården fast bosatta som får sin
huvudsakliga försörjning från fiske eller skärgårdsjordbruk. Med skärgården
avses öar utan fast landförbindelse. Även andra än de som är yrkesverksamma
inom fiske- eller jordbruksnäringen bör emellertid kunna erhålla
jakttillstånd. En första förutsättning skall vara att vederbörande är fast
bosatt i skärgården och får sin huvudsakliga försörjning från en verksamhet
förlagd dit. Därutöver skall krävas att personen i fråga förvärvat en god
kännedom om skärgården och dess naturförhållanden, antingen genom sin
yrkesverksamhet eller en längre tids fast bosättning i skärgården.
Huvudregeln skall vara krav på fast bosättning i
skärgården men undantag får göras när förhållandena är sådana att någon
åtskillnad inte bör göras mellan öar med och öar utan fast landförbindelse.
Beträffande på kustlandet bosatta föreslås motsvarande
undantag en-
Prop. 1977/78: 37 20
dast
för fiskare som får sin huvudsakliga försörjning från fiske i skärgård.
Beträffande
jaktområden har olika alternativ övervägts. Beredningens förslag innebär att
jaktområden fastställs av den myndighet som får i uppdrag att meddela tillstånd
till jakten. Områdena anges som de platser holmar, skär eller båtlinjer på vUka
jakten skall bedrivas. Till grund för beslutet skall ligga de uppgifter
sökanden lämnar om den eller de platser från vilka han avser att jaga.
Jakten
föreslås omfatta hanfågel av ejder, storskrake och vigg.
En jakttid om längst fem
dagar föreslås, vilken tid bör förläggas i så nära anslutning till islossningen
som möjligt.
Den normala jaktformen
skall vara jakt från skåre med vettar. Tilllåter inte de lokala förhållandena
en sådan jakt skaU i första hand undersökas om jakten kan bedrivas från båt
med vettar. Tillstånd till sträckskytte från båtlinje bör ges med stor restriktivitet
och bara om naturförhållandena omöjliggör de andra nämnda jaktformerna. När det
gäller jakt efter vigg föreslås den enda tillåtna jaktformen vara jakt från
skåre med vettar. Det föreslås förbud mot att sälja den fågel som skjuts samt
skyldighet att ta till vara jaktbytet för användning i hushåll.
Som
tillståndsmyndighet föreslås länsstyrelsen i resp. län.
Prop.
1977/78: 37 21
Förslag
till
Förordning
om
vårjakt efter sjöfågel
1 §
Jakt efter hanfågel av ejder, storskrake och vigg får utan hinder
av fridlysning bedrivas efter särskilt tillstånd i Uppsala, Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län.
Fråga
om tillstånd prövas av länsstyrelsen.
2 §
Tillstånd som avses i 1 § får ges den som är fast bosatt på skär
gårdsö utan fast landförbindelse och som får sin huvudsakliga försörj
ning från verksamhet förlagd tUl sådan ö.
Om
förhållandena i övrigt motsvarar dem som råder på ö som avses i första stycket,
får tillstånd ges även om bosättningen och verksamheten är förlagd till
skärgårdsö med fast landsförbindelse eller, i fråga om den som får sin
huvudsakliga försörjning från fiske i skärgård, till fastlandet i anslutning
till skärgårdsområde.
Om
synnerliga skäl föreligger, får dock kravet på försörjning från viss verksamhet
efterges.
3
§ Tillstånd får ej ges annan än
den som genom sin yrkesverksamhet eller på annat sätt har förvärvat god
kännedom om skärgårdens djurliv och naturförhållanden i övrigt.
4
§ Tillstånd får ej ges om det
finns anledning antaga att den plats på vUken jakten avses bedrivas av
naturvårdshänsyn eller andra skäl är olämplig.
5
§ Jakttiden får omfatta en
sammanhängande tid om längst fem dagar och skall enligt länsstyrelsens
bestämmande förläggas till tidpunkt i nära anslutning till islossningen eller
den tid när denna normalt sker.
6
§ Jakten får endast bedrivas
på den plats som anges i tillståndet.
7
§ Om ej annat följer av 8 §
skall i övrigt följande villkor gälla
1.
jakten får endast ske från
skåre med vettar,
2.
jaktbytet skall tagas till vara
för användning i hushåll och får ej säljas,
3.
jaktresultatet skall inom en
vecka efter jaktens avslutande rapporteras tUl länsstyrelsen oavsett om fågel
har fällts eller ej.
8
§ Om de lokala förhållandena ej
medger jakt från skåre med vettar och jakten ej heller kan utövas från båt med vettar,
får tillstånd ges till sträckskytte från båt (båtlinjeskytte). I fråga om jakt
efter vigg får dock tiUstånd endast ges till jakt från skåre med vettar.
9
§ Ansökan om tUlstånd skall ges
in till länsstyrelsen före utgången av oktober, om ej länsstyrelsen föreskriver
annat.
10 §
Tillstånd får ges endast efter hörande av lokal jaktvårdssam
manslutning.
Prop.
1977/78: 37 22
När förhållandena påkallar det bör länsstyrelsen bereda
annan berörd intresseorganisation tillfälle att yttra sig.
11
§ Tillstånd kan
återkallas när ändrade förhållanden eller annars särskilda skäl föranleder det.
12
§ Talan mot
länsstyrelsens beslut enligt denna förordning föres hos statens naturvårdsverk
genom besvär. Mot naturvårdsverkets beslut får talan ej föras.
13
§ Den som
bryter mot 6 eller 7 § eller åsidosätter föreskrift i tillstånd som har
meddelats med stöd av 8 § dömes till böter.
14
§ Statens
naturvårdsverk meddelar ytterligare föreskrifter för till-lämpningen av denna
förordning.
Prop. 1977/78: 37 23
1 Inledning
1.1 Allmänt
För den som har jakträtt på fastlandet står en rad villebrädsarter,
både däggdjur och fåglar, till buds. Annorlunda ställer det sig i regel för
skärgårdsbon som, särskilt i de yttre skärgårdarna, för sin jakt huvudsakligen
är hänvisad till sjöfågeln.
Jakten efter sjöfågel utövades tidigare i stor
utsträckning i samband med att fågeln återvände till häckningsplatserna. Den
dominerande jaktformen i skärgården var skytte från skårar med hjälp av vettar.
Skåren (kojan) är ett gömsle uppfört av stenar eller ris på holmar och skär.
Vetten är en konstgjord lockfågel. Där de geografiska förhållandena inte
medgav denna jaktform, företrädesvis i Kalmarsund och delar av Blekinge, utvecklades
det så kallade båtlinjeskyttet. Från båtar uppankrade i linje tvärs fågelns
huvudsakliga sträckriktning sökte jägaren komma till skott.
Som motiv för det intresse som visats sjöfågeljakten har
bl. a. framhållits, förutom försörjningsaspekten, att jakten kan bjuda
avkoppling och fritidssysselsättning.
Vad gäller sjöfågeljakten har särskilt vårjakten rönt
stort intresse bland skärgårdsborna. Jakt efter ejder, storskrake, vigg m. fl.
sjöfågelarter är emellertid sedan tjugotalet år förbjuden under vintern och våren
vid Östersjöns och Bottniska vikens svenska kuster. Inte heller på västkusten
är någon vårjakt tillåten. Försök att ersätta den sålunda bortfallna vårjakten
med utökad höstjakt har inte rönt större intresse.
1.2 Gällande bestämmelser
I jaktlagen (1938: 274) finns bestämmelser om vem som har
rätt att jaga och om var jakten får bedrivas. Huvudregeln är att jakträtten
tillkommer jordägaren på det markområde som tillhör honom. Arrenderar
jordägaren ut sin mark för jordbruk, innebär en sådan upplåtelse att arrendatorn
fär rätt att utnyttja jakten på den arrenderade marken, om inte annan
överenskommelse träffas. Jakträtten kan emellertid även göras tiU föremål för
separat upplåtelse.
I ett speciellt fall, som är av intresse i sammanhanget,
sträcker sig markägarens jakträtt utanför den egna fastigheten. Utgörs
fastigheten av en ö eller är ön en del av en fastighet och finns aUmänt vatten
vid stranden, omfattar jakträtten även det allmänna vattnet intill etthundra
meter från strandUnjen.
För jakt på allmänt vatten i övrigt och på holmar, klippor
och skär som inte hör till visst hemman krävs, om inte annat förordnats, läns-
Prop.
1977/78: 37 24
styrelsens tUlstånd. I anvisningar till bestämmelsen om
sådan jakt, intagna i Kungl. brev den 8 december 1967 till länsstyrelserna,
sägs bl. a.:
"1. Till erhållande av jakttillstånd böra i första
hand ifrågakomma personer, som äro fast bosatta i skärgårds- och kusttrakterna
och som därjämte för sin försörjning äro i väsentlig mån beroende av de för
dessa trakter typiska inkomstkällorna. I enlighet härmed böra, såsom tillståndsberättigade
anses, förutom fiskarbefolkningen, även sådana kust- och skärgårdsbor, som vid
sidan av annan näring hämta ett väsentligt tillskott till sin försörjning från
havet, samt, åtminstone i allmänhet, personalen vid lots- och fyrplatserna och
tullverkets bevakningspersonal."
Bestämmelser för jaktutövningen finns i jaktstadgan (1938:
279). Enligt stadgan är vUda däggdjur och fåglar som tillhör art för vilken
allmän jakttid inte är bestämd fridlysta under hela året. Andra vilda däggdjur
och fåglar är fridlysta under tid som inte är allmän jakttid. De allmänna
jakttiderna fastställs av regeringen och återfinns i en särskild förordning,
jakttidsförordningen (1976:432). För sjöfågel gäller för närvarande allmänna
jakttider förlagda under tidsperioden augusti januari.
1.3 Konventioner om fågelskydd
1.3.1 1950 års Pariskonvention
I mars 1963 ratificerade Sverige den i Paris 1950 ingångna
konventionen om fågelskydd. Konventionen trädde i kraft den 17 januari 1963.
Enligt
artikel 2 i konventionen anser de fördragsslutande staterna bl. a. att skydd
bör ges alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden samt beträffande
flyttfåglarna dessutom under den tid då de vänder åter till sina boplatser, i
synnerhet under marsjuli. Konventionen innehåller emellertid vissa undantag
från nyssnämnda bestämmelse. Bl. a. sägs i artikel 6 tredje stycket att
"I Norge, Sverige och Finland samt på Färöarna
rådande särskUda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig
myndighet i dessa länder att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga
om bestämmelserna i föreliggande konvention."
Konventionen har ratificerats även av Belgien, Island,
Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Spanien och Turkiet.
1 Sverige
har sjöfågeln sedan flera decennier varit föremål för skyddsåtgärder av sådant
slag, som anges i 1950 års Pariskonvention om fågelskydd. Redan före
tillkomsten av gällande jaktstadga hade all vårjakt efter sjöfågel avlysts för
västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt efter sjöfågel tillåten in
på 1950-talet. På våren 1955 avlystes aU vårjakt efter sjöfågel oeh har sedan
dess varit förbjuden i Sverige.
I detta sammanhang bör även nämnas att Nordiska rådet 1968
antog en rekommendation (REKOMMENDATION nr 2/1968) angående
Prop. 1977/78: 37 25
jakt- och fridlysningsbestämmelser. Rekommendationen har
tillställts regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. I rekommendationen
hemställer rådet att de gällande bestämmelserna om jakt och fredning av djur
och fåglar skall inrättas i överensstämmelse med vissa närmare angivna
principiella grundsatser, bl. a. att alla djur och fåglar, inbegripet också de,
vilka traditionellt karaktäriseras som skadliga, som ett minimum bör fredas
under fortplantningstiden.
Efter ratificeringen av Pariskonventionen har Sverige vid
flera tillfällen, bl. a. i Ramsarkonventionen (ratificerad i december 1975)
och vid andra europeiska ministermötet om miljön i mars 1976 anslutit sig till
uppfattningen att vården av faunan och dess miljö är en angelägen
internationell uppgift och att därvid sjöfågeln under sina säsongflyttningar
bör betraktas som en internationell naturresurs. Motsvarande uppfattning anförs
även i resolutionen om skyddet av kustområden, antagen av Europarådets
ministerkommitté i oktober 1973.
1.3.2 Pågående konventionsarbete
Många europeiska stater, bl. a. Sverige, har en i vissa
avseenden mera avancerad jaktlagstiftning än vad Pariskonventionen anger. Under
se-" nare år har därför arbete inletts på att utarbeta mera moderna konventioner
inom fågelskyddsarbetet. Här kan nämnas den ramkonvention grundad på en
resolution från miljövårdskonferensen 1972 i Stockholm om skydd för
flyttande arter, som under år 1976 diskuterades vid ett expertmöte i Bonn, där
bl. a. Sverige var representerat. Vidare kan framhållas den Europakonvention,
också till skydd för bl. a. flyttande arter och deras biotoper, som på uppdrag
av miljöministerkonferensen 1976 i Briissel nu håller på att utarbetas i
Europarådet. Denna konvention har diskuterats vid ett expertmöte i Strasbourg.
Enligt den uppgjorda tidsplanen skall ett slutligt utkast till konvention
föreligga vid ett möte under hösten 1977. Det planeras att konventionen skall
föreläggas miljöministrarna vid deras möte 1979 i Schweiz.
1.4 Sjöfågeljakt i andra länder, främst Norden
Jaktformerna och utnyttjandet av sjöfågeln växlar med
hänsyn till arter och geografiska förhållanden från land till land, t. ex.
fångas på Färöarna de runt fågelbergen flygande lunnefåglarna i långskaftade
håvar, i norra Norge liksom tidigare i de svenska och finska skärgårdarna
samlas ägg och dun, medan i Danmark, Sverige och Finland jakt med skjutvapen
numera helt dominerar.
Med reservation för nyligen vidtagna ändringar redogörs i
det följande kortfattat för jakttider, jaktsätt m. m. när det gäller
sjöfågeljakten i vissa länder. Tyngdpunkten läggs på de för en eventuell
vårjakt i Sverige aktuella arterna ejder, storskrake och vigg. Beträffande be-
Prop. 1977/78: 37 26
stämmelserna för jakten efter sjöfågel i Finland och på
Åland har det ansetts motiverat med en något mera fyllig redogörelse.
1.4.1 Finland utom Åland
Vårjakten efter sjöfågel har en lång tradition och
tillmäts fortfarande stor betydelse av den på skärgårdsöarna kvarvarande
befolkningen. Sjöfågeljakt under hösten bedrivs däremot inte i någon större
omfattning.
Vårjakten efter sjöfågel regleras i 26 § jaktlagen. För
att jakt skall få bedrivas måste en särskild förening för sjöfågelskydd finnas.
I föreningen ingår som medlemmar personer som är fast bosatta inom skärgårdsområdet
och kustlandet. Tillståndet till jakt meddelas föreningen. 1 stadgarna för
föreningen åtar sig denna att verka för bildandet av fredningsområden och sörja
för viss uppföljning av jakten. Numera ges inte tillstånd till andra föreningar
än till dem som redan finns. Under vissa förutsättningar kan tillstånd ges
enskild person. Denna bestämmelse tillämpas dock inte i praktiken. Om den som
har jaktmark flyttar bort från skärgården eller kusten mister han sin jakträtt
efter sjöfågel och marken blir i praktiken ett fredat område.
I föreningens ansökan om tiUstånd skall på karta anges de
platser från vilka jakten skall bedrivas. Om inte samtliga angivna platser kan
godtas av ministeriet, där ansökningen prövas, får en förnyad, justerad
framställning göras. De platser från vilka jakten bedrivs väljs så att andra
fåglars häckning inte skall störas.
Den nuvarande jakttiden sträcker sig från den 10 april
till den 31 maj. Reglerna för vårjakt har skärpts genom åren både i fråga om
jakttid och personkrets. Jakttiden har förkortats, tidigare började jakten
redan i januari. Av tradition har jakten ursprungligen påbörjats tidigt. Den
nuvarande jakttiden har emellertid bestämts efter önskemål av jägarna själva.
En sen vårjakt anses vara biologiskt riktigare. Jakttiden är förlagd så att
hanarna i betydande utsträckning skjuts när honorna ruvar. Tillåtna arter under
denna tid är båda könen av alfågel oeh sjöorre samt hanar av ejder, svärta,
brunand, vigg, knipa, storskrake och pracka eller småskrake, dock med de
begränsningar som kan föranledas av beståndens storlek. Ärligen skjuts ca 10
000 fåglar. Vårjakt är tilllåten endast på kuststräckan mellan Helsingfors och
Nystad. Jakten bedrivs från skåre med vettar. Sträckfågelskytte och skytte
från båt anses inte lämpligt.
Bevakningen sköts dels av föreningarna själva, dels av
kustbevakningen.
Administrationskostnaderna anses vara måttliga. I avgift
för tillståndsbeslut erlägger föreningen 82 Mk. Tillstånd ges för ett eller
två år i taget. Det har inte ansetts lämpligt att ge tillstånd med giltighet
tills vidare.
Prop. 1977/78: 37 27
1.4.2 Åland
Vårjakten efter sjöfågel bedöms utgöra en väsentlig
trivselfaktor för skärgårdsborna. Jakten har numera inte någon framträdande
ekonomisk betydelse i skärgårdens näringsliv.
Lagstiftningsbehörighelen i frågor om jakt och viltvård
tillkommer enligt självstyrelselagen Ålands landsting. Enligt 23 §
landskapslagen om jakt får vårjakt efter sjöfågel bedrivas under följande
tider, nämligen 15 mars15 april hane av knipa och storskrake, 1 april25 maj alfågel,
sjöorre och skäggdopping, 10 april15 april hane av ejder de år
landskapsstyrelsen så beslutar, samt 1 maj25 maj hane av storskrake, småskrake,
knipa, vigg, ejder och svärta. Något beslut om tidig jakt efter ejder har
aldrig meddelats. Den jakttid som tillämpas beträffande ejdern, I25 maj,
anses biologiskt riktig. Höstjakt är tillåten på vigg, storskrake m. fl. men
inte på ejder. Någon mer omfattande höstjakt efter sjöfågel bedrivs inte inom
landskapet.
I
landskapet Åland finns i dag 16 jaktvårdsföreningar, vilkas verk-'
samhetsområden sammanfaller med kommungränserna. Föreningarna har av
landskapsstyrelsen fastställda stadgar. De i lag fastställda jakttiderna kan
lokalt avkortas av jaktvårdsföreningarna, vilka även har rätt att bestämma
vårjaktens begynnelsedag. För att motverka vårjaktens störande effekter och
erbjuda sjöfågelstammarna skyddade häck-ningsområden skall enligt lagen
jaktvårdsföreningarna, under överinseende av landskapsstyrelsen, upprätthålla
tillräckliga fredningsområden. Fredningsområdenas gränser fastställs på
jaktvårdsföreningarnas höstmöten sedan skriftliga avtal uppräitats med markägarna.
De markägare som avstått en betydande del av sina markområden för frednings-ändamål
skall genom jaktvårdsföreningarnas försorg på ett eller annat sätt ges
möjlighet till jakt på annan mark inom föreningens verksamhetsområde.
Vid upprättandet av fredningsområdena eftersträvas så
vidsträckta och sammanhängande skyddsområden som möjligt. Genom fredningsområdena
vill man skydda de värdefullaste häckningsområdena. Det förhållandet att de fredningsområden
föreningarna upprätthåller bygger på frivilliga avtal med markägarna kan göra
det svårt alt bibehålla sammanhängande sådana områden. Landskapsstyrelsen har
emellertid möjlighet att oberoende av markägares jakträtt fatta beslut om att
vissa områden skall fredas från jakt. Strävan är att bibehålla fredningsområdena
oförändrade år från år. Sjöfågeln anpassar sig till fredningsområdena och ett
växelbruk mellan sådana områden och områden för jakt skulle därför bli för
fågeln ödesdigert.
Vårjakt efter sjöfågel får endast bedrivas av sådana
personer som enligt lagen om befolkningsböcker har sin hemort inom landskapet.
Landskapsstyrelsen har emellertid rätt att, då synnerliga skäl föreligger,
efter prövning i det enskilda fallet bevilja även annan person rätt att
Prop. 1977/78: 37 28
för viss tid bedriva jakt. Rätten att bedriva jakt efter
sjöfågel tiUkommer, med vissa undantag, områdets ägare. För att ge även andra
än jaktmarksinnehavare möjlighet tiU jakt friställer landskapet Åland ett begränsat
antal områden inom vilka varje landskapsinnevånare får jaga.
På Åland är enUgt jaktlagen vårjakt efter sjöfågel
tillåten enbart från fast plats i anslutning tiU utlagda vettar. Någon jakt
från s. k. båtlinjer förekommer inte eftersom en sådan jaktform från åländsk
synpunkt anses viltvårdsmässigt olämplig. Jakten bedrivs enbart för husbehov
och försäljning av nedlagt byte är förbjuden. Jaktbytet skall tillvaratas och
användas som människoföda.
Övervakningen av vårjakten handhas av sjöbevakningen i
samarbete med polismyndigheten samt av jaktövervakare, som utses av jaktvårdsföreningarna.
1.4.3 Estland, Lettland och Litauen
Jakttiden för storskrake och vigg är mitten av augusti
till mitten slutet av november. Ejdern är fredad i hela Sovjetunionen, främst
till följd av en stark tUlbakagång av ejderpopulationen i Vitahavs-området.
1.4.4 Polen
Jakttiden för ejder och vigg är 1 augusti30 november.
Storskrake är fridlyst. Hanfågel av "änder" ("ducks") är tiUåtna
för jakt 15 mars 15 april. Bestämmelsen torde närmast avse gräsandhanar (s. k.
drakar).
1.4.5 Östtyskland
Jakttiden för vildänder är 16 augusti15 december.
1.4.6 Västtyskland
Jakttid för vigg är 1 oktober15 januari. Ejder och
storskrake är fridlysta. Den angivna tiden är en ram fastställd för förbundsrepubliken
och de olika länderna har möjligheter att inskränka jakttiden.
7.4.7 Danmark
Jakttid för ejder, storskrake och vigg m. fl. är 1
oktober28 (29) februari. Jakten bedrivs dels med vettar, dels från motorbåt (max
hastighet 10 knop). På öppna havet har varje dansk medborgare jakträtt.
Antalet fäUda ejdrar uppgår tUl ca 140 000 per år.
1.4.8 Norge
Jakttiden för storskrake och vigg är 21 augusti28 (29) febmari.
Ejder är fredad hela året. Ejderns fredning anses vara en kvarleva från den
tid då insamling av ejderdun var en inkomstkälla av betydelse för
kustbefolkningen. Förslag om införande av jakttid har framförts. Jaki från
motorbåt är tiUåten 2 km från land inbegripet holmar och skär.
Prop. 1977/78: 37 29
1.4.9 Island
Jakttiden är 1 september31 mars. Jakl från motorbåt ej
tillåten.
1.4.10 Danmark (Färöarna)
Ejder är totalfredad. Storskrake förekommer inte och vigg
är ytterst sällsynt.
1.4.11 Danmark (Grönland)
Jakttiden för ejder varierar inom de olika distrikten, som
längst 16 augusti30 juni, i allmänhet dock 16 september (1 oktober)15 maj.
Sträckande ejder jagas på flera platser hela året. Fångst med nät är tillåten.
Jakten är begränsad till 50 ejdrar per jägare och dag. Storskrake och vigg i
den mån de förekommer är fredade.
1.4.12 Norge (Spetsbergen)
Ejder är fridlyst.
1.5 Framställningar om återinförande av vårjakt efter
sjöfågel
1.5.1 Framställning av Svenska jägareförbundet 1960
Ett flertal förslag om återinförande av vårjakt efter
sjöfågel har vid olika tidpunkter lagts fram. Således begärde Svenska
jägareförbundet 1960 sådan ändring av fridlysningsbestämmelserna för jaktåret
1960/61, att jakt efter hanfågel av ejder och storskrake skulle tillåtas under
tiden 120 maj inom verksamhetsområde för särskilt bildad sjöfågelvårdsförening.
Ett viUkor skulle vara att föreningen antagit av förbundet fastställda
normalstadgar. Domänstyrelsen skulle vara tillståndsgivande myndighet. Länsjaktvårdsförening
skulle, enligt anvisningar fastställda av domänstyrelsen, få meddela sjöfågelvårdsföreningen
s. k. vårjaktlicens. Tillsynen över verksamheten i sjöfågelvårdsföreningarna
skulle, särskilt med avseende på vårjaktens bedrivande och vidtagna åtgärder
för sjöfågelvård, enligt förslaget utövas av länsjaktvårdsföreningen.
Förslaget till återinförande av vårjakt avstyrktes av
flera remissinstanser. Dåvarande domänstyrelsen framhöll bl. a. att
"fågelstammarna inom landet och vid kusterna så långt
möjligt icke böra oroas under våren, då häckning är omedelbart förestående
eller pågår, antingen det gäller hemfågel eller fåglar på väg mot nordUgare häckningsplatser.
Denna princip, som inte bara är biologiskt starkt grundad utan också väl
överensstämmer med de flesta svenskars uppfattning om en god samlevnad mellan
människor oeh djur, är vad inlandet angår numera fullständigt genomförd, sedan
vårskytte på morkulla fr.o.m. jaktåret 1959/60 förbjudits. Den har också sedan
länge tillämpats för sjöfågel vid västkusten."
Styrelsen uttalar i fortsättningen att sjöfågelstammarna
vid 1940-talets slut var starkt decimerade, vartill såväl den hårda avskjutningen.
Prop.
1977/78: 37 30
som de upprepade oljekatastroferna bidragit. Den ökning
som i vart fall beträffande ejderstammen senare inträffat tillskrevs främst
vårjaktförbudet.
Enligt vad framgår av tredje lagutskottets utlåtande nr 28
år 1965 framhöll Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté m. fl.
"att all vårjakt är principiellt förkastiig från
såväl biologisk som allmän naturvårdssynpunkt, såvida inte mycket speciella
skäl, främst biologiska, talar därför, att sjöfågeljakten numera inte har
någon betydelse som näringsfång, att sjöfågelstammarna ännu inte har nått
tillfredsställande numerär längs norrlandskusten och i Blekinge, att man kan
befara att även icke tillåtna arter skjuts, att frånsett att tillräckliga
resurser för en effektiv kontroll torde saknas kontrollen är betydligt
svårare att upprätthålla vid partiellt förbud än då totalt jaktförbud råder,
att oljeskador med starkt decimerande verkan på sjöfågelstammarna kan
förväntas uppträda även fortsättningsvis, samt att för varje år ökade skaror
fritidsfolk söker sig till skärgårdarna för att finna rekreation, och att det
för denna kategori är angeläget att skärgårdarna hyser ett rikt djurliv, varvid
sjöfåglarna hör till de mest uppskattade objekten."
1949 års jaktutredning avgav ett utlåtande den 4 juli 1961,
vilket innehöll ett nytt, överarbetat förslag. Enligt vad framgår av tredje lagutskottets
ovan nämnda utlåtande ledde utredningens överväganden fram till bl. a.
följande.
"Det enda sättet att bereda skärgårdsbefolkningen
möjlighet att åter idka sjöfågeljakt under våren, som jaktutredningen funnit
godtagbar, är att detta sker i form av undantag från vårfridlysningen för
medlemmar i för vård av beståndet av sjöfågel särskilt bildade
sjöfågelvårds-föreningar eller för vissa grupper av sådan förenings medlemmar."
Av utskottets referat framgår även att utredningen
"för sin del funnit att ett beslut om undantag från
eljest gällande fridlysningstider är för sitt genomförande beroende av i varje
fall två förutsättningar, nämligen dels att sjöfågelvårdsförening, som är ansluten
till vederbörande länsjaktvårdsförening och vars stadgar i huvudsak
överensstämmer med de av jägareförbundet föreslagna, är verksam inom område,
där vårjakt skall kunna ifrågakomma, dels att jaktlagen ändras så att innehav
av mark bl. a. för bostads- och fritidsändamål i princip inte medför rätt att
utöva annan jakt än sådan, som avses i lagens 14 och 15 §§, dvs. viss
skyddsjakt."
I övrigt ansåg utredningen vissa angivna andra särskilda
villkor och bestämmelser påkallade.
Genom beslut i mars 1962 fann Kungl. Maj:t vad i ärendet
förekommit inte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
1.5.2 Framställning av Svenska jägareförbundet 1968
År 1968 ansökte Svenska jägareförbundets avdelning för
Stockholms stad och län samt MarsöNävelsö jaktvårdsområde i Gladhammars
kommun, Kalmar län, om tillstånd till viss vårjakt efter sjöfågel. Ge-
Prop. 1977/78: 37 31
nom beslut den 1 mars 1968 lämnade Kungl. Maj:l
ansökningarna utan bifall.
1.5.3 Framställningar av Svenska ostkusljiskarenas
centralförbund och Svenska jägareförbundet 1969 och 1971 samt av Svenska
sydkustfiskarenas centralförbund 1972 och 1973
I skrivelse den 12 mars 1969 resp. den 12 mars 1971 anhöll
Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Svenska jägareförbundet att yrkesfiskare
och viss annan utefter östersjökusten bosatt kust- och skärgårdsbefolkning
skulle beviljas tillstånd att under fem dagar på våren jaga hanfågel av vigg, ejder
och storskrake. Det av jägareförbundet i samarbete med ostkustfiskarenas
centralförbund utarbetade samlingsförslaget innebar följande.
"Personer som har eller kan erhålla tillstånd till
jakt på allmänt vatten och dessutom är att hänföra till den grupp av bofast
skärgårdsbefolkning eller yrkesutövare, varom talas under punkt A 1 i de av Kungl.
Maj:t den 8 december 1967 meddelade anvisningarna angående tillämpningen av 2
§ 3 mom. jaktlagen, meddelas tillstånd att på angivet jaktområde och för
förbrukning i eget hushåll jaga hanfågel av vigg, ejder och storskrake.
Jakttiden bör med hänsyn till väderleksförhållandena vara rörlig och omfatta
fem sammanhängande söckendagar nämligen tisdaglördag förlagda så tidigt som
möjligt före den egentliga häck-ningssäsongen i resp. kustavsnitt och inom
tidsramen 15 mars20 maj."
I samlingsförslaget lades även fram förslag till
administrativ ordning m. m. enligt följande.
"Tillstånden, vilka skall vara personliga, meddelas
av myndighet som Konungen bestämmer, sedan myndigheten hört länsjaktvårdsföreningen,
vilken i sin tur skall samråda med expertorgan av typen sjöfågelråd
(motsvarande).
I tillstånden skall anges inom vilken tidsram jakten får
bedrivas, inom vilket område jakten får äga rum, att exakta jaktdagar meddelas
särskilt för varje år, samt att vid jakten fälld fågel endast får användas lill
förbrukning i det egna hushållet. Tillstånd bör kunna meddelas för längre tid
än ett år."
Statens naturvårdsverk avgav i maj 1972 yttrande i
ärendet. Vid yttrandet var fogade yttranden av rikspolisstyrelsen,
generaltullstyrelsen. Naturhistoriska riksmuseet, skogshögskolan,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar
och Blekinge län. Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska
förening.
Praktiskt taget alla av naturvårdsverket anlitade
remissinstanser avstyrkte eller ställde sig tveksamma till förslaget om
återinförande av viss vår jakt efter sjöfågel. För förslaget uttalade sig
rikspolisstyrelsen med hänvisning till vissa ökade möjligheter tili övervakning
mot olaga jakt. Kustbevakningen, som har hand om den övervägande delen av bevakningen
inom berörda områden, avstyrkte dock med motiveringen att återinförd vårjakt
efter sjöfågel skulle försvåra jaktkontrollen. Natur-
Prop. 1977/78: 37 32
vårdsverket
ansåg det internationella samarbetet vara utomordentligt viktigt. Verket ville
sålunda hävda att den tid nu definitivt var förbi då enskilda länder beslutade
om jakttider på flyttande djurarter utan att ta hänsyn tUl den internationella
situationen. Med hänsyn härtill oeh vad i övrigt anförts av bl. a.
remissinstanserna avstyrkte naturvårdsverket förslaget.
I
skrivelse 1972 anhöll Svenska sydkustfiskarenas centralförbund att jakt efter
sjöfågel skulle bli lovlig för den bofasta skärgårdsbefolkningen under en treveekorsperiod
på våren. Som skäl för sin anhållan framhöll förbundet att det fanns mer
sjöfågel än någonsin. Vidare ansåg förbundet att friheten att bedriva
sjöfågelsjakt var en högst väsentlig trivselfråga för de som bor i yttre
skärgården och som inte kommer i åtnjutande av tätorternas fritidsanläggningar
och förströelser av olika slag.
I beslut i november 1972
fann Kungl. Maj:t, med hänsyn till bl. a. Pariskonventionen om fågelskydd, att
frågan om vårjakt efter sjöfågel ej borde prövas utan hörande av företrädare
för viltvårdsintresset i Danmark, Finland och Norge samt övriga berörda
länder. Därigenom borde aktuella uppgifter inhämtas om bl. a. bestånden av sjöfågel
i olika länder och om jakttiderna. Kungl. Maj:t uppdrog åt statens
naturvårdsverk att verkställa denna utredning samt med eget yttrande inkomma
därmed tiU Kungl. Maj:t.
I
skrivelse 1973 föreslog Svenska sydkustfiskarenas centralförbund vidare att
personligt tiUstånd skulle lämnas i första hand fiskare att bedriva
husbehovsjakt efter hanfågel av vigg, ejder och storskrake under tiden 120
april. Förbundet fann, att fågelskyddskonventionens artikel 6 inte tillräckligt
beaktats. Vidare framhölls åter vårjaktens trivselvärde. Enligt förbundet
skulle mycket vara vunnet om förmånen av några dagars vår jakt kunde bidra
till att minska avfolkningen i skärgården.
Med
skrivelse den 9 november 1973 överlämnade naturvårdsverket yttranden av de
centrala jaktförvaltande myndigheterna i Danmark, Finland och Norge samt av
Internationella fågelskyddsrådet (ICBP), Internationella jaktrådet (CIC) och
Internationella sjöfågelforskningsby-rån (IWRB). Såväl ICBP som CIC och IWRB
var negativa till ett återinförande av vårjakt i Sverige. I eget yttrande
hänvisade naturvårdsverket tUl sin skrivelse från maj 1972 samt framhöll, att
det inhämtade materialet stärkte den ståndpunkt verket tidigare intagit.
Naturvårdsverket vidhöll därför sitt tidigare avstyrkande beträffande
återinförande av viss vårjakt på sjöfågel. Däri inbegreps även den
framställning som sist hade ingivits av Svenska sydkustfiskarenas
centralförbund.
Genom
beslut i mars 1974 lämnade Kungl. Maj:t ansökningarna utan åtgärd. I en
motivering till beslutet betonades att vården av fågelbestånden var en
internationell angelägenhet av stor vikt främst från miljövårdssynpunkt. Ett
uttryck för detta var Pariskonventionen.
Prop. 1977/78: 37 33
1.6 Riksdagsbehandling under senare år
1.6.1 1965 års riksdag
I en motion till 1965 års riksdag av herr Hedin m. fl. (nr
643) begärdes förlängd vinterjakt och begränsad vårjakt på sjöfågel för
skärgårdsbefolkningen vid Bottenviken och östersjökusten. Som motiv för framställningen
framhölls bl. a. att vårjakten utgör en betydande trivselfråga för
skärgårdsborna. Vidare framhöll motionärerna bl. a. följande:
"Den jaktform som alltid rönt det största intresset
bland skärgårdsborna är vårjakten, och försök att kompensera den bortfallna
vårjakten med en utökad höstjakt har inte uppskattats. För en återinförd
vårjakt talar i första hand att det är en betydande trivselfråga för skärgårdsborna.
Efter en lång vinter, ibland med partiell isolering, är det ett starkt önskemål
att få ägna sig åt några dagars vårjakt. Fågeln är också under denna tid ur
kostsynpunkt av god kvalitet. För en återinförd vårjakt talar också biologiska
eller beskattningsmässiga skäl, i synnerhet i fråga om ejder, som är den
rikligast förekommande jaktbara fågelarten vid östkusten. Ejderhannen
gudingen återvänder söderut redan i slutet av maj och främst under juni och
juli, varför den i stort sett inte kan bli föremål för beskattning under
höstjakten.
En vårjakt på sjöfågel bör i första hand avse hanfågel av
vissa arter, främst ejder, storskrake och vigg, och bör lämpligen förläggas
till den tid, när fågeln först kommer till skärgården och innan honorna går upp
på land för att förbereda häckning.
För att ernå en ändamålsenlig begränsning av vårjakten
synes det vara lämpligt att jakten förbehålles dem som enligt 2 § 3 mom.
jaktlagen av länsstyrelserna erhåller personliga tillstånd att jaga säl och
sjöfågel å allmänt vatten samt å holmar, klippor och skär som ej hör till
visst hemman. Tillståndet bör kunna meddelas av resp. länsstyrelse och gälla å
de här berörda allmänna omiadena samt, såvida vederbörande ingår i ett
auktoriserat sjöfågelvårdsområde, jämväl inom detta. En sådan begränsning
skulle i stort sett innebära att jakten bedrives dels å öppna havet och enstaka
hällar och skär, som ej är lämpade som häcknings-holmar, dels inom områden, som
är föremål för organiserad fågelvård och där enligt antagna stadgar viss del av
området, som är särskilt lämpad för häckning, är helt fredad för jakt."
Tredje lagutskottet avgav utlåtande (1965: 28) i vilket
vinterjakt efter sjöfågel avstyrktes. Utskottets majoritet fann däremot att en
starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten borde kunna tillåtas. Jakten borde
enligt utskottet begränsas till hanfågel av ejder, vigg och storskrake. Endast
personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen borde
komma i fråga. Utskottet förutsatte vidare att jaktens verkningar på fågellivet
skulle följas med uppmärksamhet och att jakten, då omständigheterna så
påkallade, skulle ytterligare inskränkas eller helt förbjudas.
När det gäller motiveringen för vårjakten efter sjöfågel
avvisade ut-
3 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 37
Prop.
1977/78: 37 34
skottet
hänvisningen i motionen till den urgamla jakttraditionen. Vidare anförde
utskottet att sjöfågeljakten numera även i huvudsak spelat ut sin roll från
försörjningssynpunkt, ehuru jaktbytet åtminstone inom en del områden ansågs
kunna ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten
var enligt utskottet i stället främst att söka i den möjlighet till omväxling
och avkoppling som den bereder sina utövare. Utskottet pekade härvid på de förhållanden
under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen levde. Av betydelse ansågs
även vara att ett återinförande av vårjakten kunde antas stimulera
skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden.
Jakten syntes också kunna bidra till att kontrollen över efterlevnaden av
gällande fridlysningsbestämmelser förbättrades. Vad särskilt gällde ejderhanarna
talade för vårjakt den omständigheten, att de gick praktiskt taget fria från beskattning
därför att de började sträcka mot söder redan i maj sedan parningen skett. Då
höstjakten inleddes hade de i huvudsak lämnat ostkusten. Höstjakten efter ejder
avsåg därför nästan uteslutande honor och ungfågel vilket kunde ha till följd
en ogynnsam könsfördelning. Även bland vigg och storskrakar syntes hanfågeln
vara i majoritet.
Slutligen
uttalar utskottsmajoriteten i utiåtandet den meningen att en på antytt sätt
begränsad vårjakt ej innebär något väsentligt avsteg från nu gällande
principiella förbud och får anses falla inom ramen för undantagsbestämmelsen i
tredje stycket av artikel 6 i 1950 års konvention om fågelskydd. Hinder mot den
förordade licensjakten synes därför ej möta på grund av bestämmelserna i
konventionen.
1.6.2
1975 års riksdag
I
en motion (1975: 58) av herr Krönmark m. fl. (m, s, c, fp, vpk) hemställdes att
riksdagen skulle uttala sig för begränsad senvinterjakt för yrkesfiskare och
andra skärgårdsbor i huvudsaklig överensstämmelse med Svenska jägareförbundets
förslag från 1971. I en annan motion (1975: 1573) samma år av herrar Nilsson i Trobro
och Komstedt (båda m) hemställdes bl. a. att säsongen för sjöfågeljakt skuUe
utökas med en kortare period på våren. 1 jordbruksutskottets betänkande
(1975/76: 26) anförs bl. a. följande.
"Utskottet
finner det inte vara möjligt att utan en närmare undersökning, lämpligen genom
jordbruksdepartementets försorg, få ett säkert underlag för en bedömning
huruvida utvecklingen i populationshänseen-de när det gäller antal,
könsfördelning m. m. i fråga om de aktuella fågelarterna tagit en riktning som
kan minska betänkligheterna mot en vårjakt från naturvårds- och
viltvårdssynpunkt. Vissa uppgifter tyder otvivelaktigt på att så kan vara
fallet. Att förhållandena inom skärgårdsområdena är särpräglade oeh kan
innebära påfrestningar för ifrågavarande befolkning av såväl ekonomisk som
social natur är vidare fullt klart. Av naturliga skäl gäller detta särskilt i
fråga om den befolkning som är bosatt på öar utan fast landförbindelse. Från
regeringens sida har också förutskickats att en proposition med förslag till
statliga stöd-
Prop. 1977/78: 37 35
åtgärder inom skärgårdsområden inom kort kommer att
föreläggas riksdagen. Huruvida förhållandena nu är av den art att de kan
motivera ett avsteg från huvudlinjen i gällande fågelskyddskonvention kan
givetvis diskuteras. Som tidigare nämnts fann tredje lagutskottets majoritet år
1965 att en på visst sätt starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten fick anses
falla inom ramen för berörd undantagsbestämmelse i konventionen. Även om Kungl.
Maj:t förra våren inte fann sig kunna mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt
fågelskyddskonventionen villfara framställningar i frågan, kan självfallet nya
omständigheter ha tillkommit som talar för en annan lösning. Utvecklingen går
här som på andra områden fort. Utskottet vill exempelvis erinra om att, som
också i annat sammanhang framförts, ett förslag till en ny internationell
konvention rörande bl. a. fågelskydd f. n. är under utarbetande på initiativ av
Förbundsrepubliken Tyskland.
Enligt utskottets mening bör en närmare undersökning av
den aktuella situationen på området kunna verksamt bidra till att skapa bättre
underlag för ett beslut i förevarande fråga. Mot bakgrund av det betydande
intresse som uppenbarligen föreligger för sådan vårjakt efter sjöfågel, varom
nu är fråga, vill utskottet för sin del förorda att regeringen skyndsamt låter
utreda de möjliga formerna för en sådan jakt, förslagsvis under en försöksperiod
av fem år. Som bl. a. framgår av de motioner som här behandlas är det uppenbart
att vårjakt efter sjöfågel under alla förhållanden måste bli av förhållandevis
begränsad omfattning, såväl i vad avser områdena för jakten som när det gäller
personkretsen. Om en jakt skall komma i fråga, bör den givetvis utformas på ett
sätt, som inte innebär några risker för utarmning av fågellivet eller eljest
medför några större olägenheter från naturvårdssynpunkt. De internationella
aspekterna på problemet, inte minst de internordiska, måste självfallet
beaktas i sammanhanget. Resultatet av en översyn torde lämpligen böra underställas
riksdagen för yttrande."
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.
1.7 Utredning av statens naturvårdsverk m. m.
Med anledning av riksdagens beslut gav regeringen i mars
1976 statens naturvårdsverk i uppdrag att "undersöka de möjliga formerna
för att anordna vårjakt efter sjöfågel i enlighet med vad som anförts i jordbruksutskottets
betänkande 1975/76: 26".
Naturvårdsverket avgav yttrande i januari 1977. Verket har
inhämtat yttrande från Internationella sjöfågelforskningsbyrån (IWRB), land-brugsministeriet
i Danmark, lantbruksministeriet i Finland, direktoratet for vilt och ferskvannsfisk
i Norge samt Ålands landskapsstyrelse. Svaret på skrivelsen tUl
lantbruksministeriet i Finland har avgetts av det finska vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.
I sitt yttrande framhåller naturvårdsverket bl. a.
följande.
"Om någon form av vårjakt på sjöfågel äterinförs
kommer Sverige säkerligen att få svårigheter att ratificera de nu planerade
konventionerna då dessa kommer till stånd, vilket är mycket sannolikt att döma
av det intresse som ett stort antal stater visat vid de nämnda mötena.
Prop. 1977/78: 37 36
Mot bakgrund av hittillsvarande utveckling kommer
konventionerna säkerligen inte att innehålla motsvarande vårjaktsundantag som
Pariskonventionen. Det är också uppenbart att, om Sverige inte skulle ansluta
sig till konventionerna, torde detta komma att väcka avsevärd internationell
uppmärksamhet, bl. a. mot bakgrund av det tidigare åberopade uttalande som
gjorts av Europarådet och som Sverige också anslutit sig tUl. Överhuvudtaget
skulle en sådan underlåtenhet internationellt skada Sveriges anseende som en
från naturvårdssynpunkt progressiv stat.
Vid en bedömning av möjliga former för vårjakt måste
hänsyn, förutom till det internationella samarbetet, givetvis också tas till
de berörda sjöfågelstammarnas status och utveckling. De arter som av de
organisationer som begärt vårjakt i Sverige angivits som lämpliga härför är
hanfågel av ejder, vigg och storskrake. Verket har för fullgörande av sitt
uppdrag inhämtat vissa uppgifter om beståndsstorlek resp. beståndsutveckling
av dessa arter. Som framgår av yttrandet från IWRB har det dock visat sig svårt
att få fram uppgifter om populationsutveck-lingen. Det är dock klart att alla
tre arterna, särskilt ejdern, ökar i nordvästra Europa.
Vad beträffar ejdern kan konstateras att Sverige har en
stark stam av denna sjöfågelart. Det är därför inte troligt att ejdern på kort
sikt skulle påverkas negativt rent nationellt om en begränsad vårjakt infördes.
Som framgår av IWRB:s yttrande kan dock en sådan åtgärd medföra sådana
konsekvenser på det internationella planet att bl. a. ejdern ändock påverkas
negativt, biologiskt sett. Att då åter nå en bättring genom svenskt agerande
torde ej vara så lätt.
När det gäller viggen och storskraken råder i stort sett
ett likartat förhållande. Det bör dock nämnas att hanfågel av dessa arter har
ett annat beteende än hanfågel av ejder genom att de inte uppvisar samma polygama
beteenden som ejderhanen. Till skillnad mot ejdern sker också skrakens oeh
viggens parbildning på vinterplatserna och ej inom häckningsområdena. Det kan
därför vad beträffar dessa arter vara något mera diskutabelt om en eventueU
vårjakt skulle vara utan verkan, biologiskt sett.
För framför allt storskrakens del tillkommer också ett
annat problem. I tidigare yttrande i vårjaktsfrågan har naturvårdsverket anfört
att när berörda fåglar anländer till svenska vatten på våren har de förhållandevis
höga halter av kvicksUver, DDT ooh PCB. För att ytterligare belysa denna fråga
har naturvårdsverket uppdragit åt naturhistoriska riksmuseet att genomföra en
undersökning om halterna av klorerade kolväten och kvicksilver i sjöfågel
under vårsträcket längs den svenska ostkusten. Rapporten över undersökningen är
färdigställd och bifogas.
Undersökningsresultaten bygger emeUertid på ett litet
material. De uppgifter, som redovisas i rapporten, får därför inte föranleda
alltför långt gående slutsatser om miljögiftssituationen på våren för berörda
arter. Undersökningen visar att halterna av undersökta substanser är avsevärt
högre i de två fiskkonsumerande arterna småskrake och storskrake, jämfört med
de andra undersökta, evertebratätande arterna ejder, vigg och alfågel.
Huruvida det kan sägas att skrakar fällda på våren är
lämpliga som människoföda eller ej kan inte bedömas enbart med utgångspunkt
från denna undersökning. Från livsmedelsverket har emellertid vid direktkontakt
förklarats att man alldeles avgjort har ett intresse för frågan.
1 Här utesluten.
Prop. 1977/78: 37 37
Naturvårdsverket strävar därför efter att i år utvidga
undersökningen och om möjligt låta den avse också fågel fälld under hösten. Med
hänsyn till vad som nu sagts torde det dock vara olämpligt att återinföra vårjakt
på storskrake, innan frågan om dess lämplighet som människoföda utretts
närmare.
Sammanfattningsvis kan konstateras att enligt
naturvårdsverkets uppfattning, några möjligheter att återinföra vårjakt på
sjöfågel inte längre finns, om Sverige alltjämt i full utsträckning skall kunna
ansluta sig till det europeiska samarbetet inom sjöfågelvården och dessutom
vara ett föregångsland i detta avseende liksom inom andra delar av den internationella
miljövården.
Mot bakgrund av det åberopade materialet anser sig
naturvårdsverket således med hänsyn till de intressen verket har att bevaka
inte kunna ange någon möjlig form för att anordna vårjakt efter sjöfågel.
Naturvårdsverket hemställer därför att bli befriat från
ifrågavarande uppdrag. Om så sker kommer verket ändock att föranstalta om de ytterligare
undersökningar omnämnda i verkets skrivelse 1976-12-17 som behövs för att
få en säkrare bild av biocidsituationen hos sjöfågel under olika tider på
året."
I anledning av naturvårdsverkets yttrande framhåller
Svenska jägareförbundet i skrivelse den 2 februari 1977 följande.
"När man i internationella sammanhang talar om
jakttider för viss eller vissa arter avses allmänna jakttider (open seasons, Jagdzeiten)
dvs. sådana jakttider som möjliggör för en var jaktberättigad att inom tidsmässigt
och geografiskt bunden ram och under hänsynstagande lill övriga författningar
jaga eller fånga arten i fråga. Som exempel härpå kan anföras stadgandena i 2 §
jakttidsförordningen. Internationellt avser man med jakt och jakttider alltså
inte de möjligheter myndigheterna i alla stater alltid har att i särskild
ordning med hänsyn till lokala förhållanden meddela personliga licenser för
viss begränsad jakt eller fångst. Ett system med personliga licenser förbehållen
viss befolkningskategori på sätt föreslagits av Svenska jägareförbundet kan
alltså inte ses som ett införande av någon allmän jakttid (open season).
Åtgärden måste ses och framför allt presenteras, inte minst internationellt,
för vad den är och inget annat.
Med dessa utgångspunkter är det svårt att förstå varför
Sverige skulle få svårigheter att ratificera framtida konventioner på
faunaskyddets område, om den föreslagna licensierade jakten efter hanfågel av
vissa sjöfågelarter infördes. I sammanhanget kan förbundet inte underlåta
notera, att det internationella omdömet av en stats progressivitet i naturvårdsfrågor
knappast kan grundas enbart på dess villighet att underteckna internationella
konventioner. I varje fall torde en sådan värdering från svensk sida väcka
förundran utanför landets gränser.
Förbundet har stor förståelse för och arbetar intensivt
för att förbättra det internationella fågelskyddet men de enskilda frågorna
får varken tillmätas för liten eller för stor betydelse i det totala sammanhanget.
Enskilda stater måste alltid ha rätt att under sitt internationella ansvar för
de migratoriska arterna medge de möjligheter till beskattning som ligger väl
inom respektive arts biologiska ramar.
Beträffande de livsmedelshygieniska aspekter som
naturvårdsverket antyder vill förbundet endast hänvisa till situationen
beträffande fisk från s. k. svartlistade vatten. Saluförbud kan införas
för vissa arter
Prop. 1977/78: 37 38
fångade i dylika vatten men den enskilde torde endast
kunna upplysas om de eventuella risker konsumtion av aktuella arter kan
medföra. I förbundets förslag till senvinterjakt finnes intaget att jakten
endast får avse fågel för förbrukning i eget hushåll, varför saluhållande av
fågel fälld under denna tid ej kommer i fråga.
Förbundet vUl avslutningsvis understryka att
naturvårdsverket finner, att stammarna av de ifrågavarande arterna är starka.
Några avgörande hinder av biologisk eller populationsdynamisk art för en
beskattning av så begränsad omfattning, varom här skulle bli fråga, anföres
heller inte."
1.8 Jakt- och viltvårdsberedningen
Under hänvisning till det ovan redovisade riksdagsbeslutet
har åt beredningen uppdragits att komplettera naturvårdsverkets utredning genom
undersökning av de möjliga formerna för vårjakt efter sjöfågel.
2 Sjöfåglarna
2.1 Skärgårdsfaunans sammansättning
Östersjön är ett bräckt vatten med en fågelfauna
sammansatt av arter såväl från sötvatten som marina miljöer. Den stora variationen
i fråga om topografi, bottenbeskaffenhet och strändernas utseende bidrar till
att skapa ekologiska förutsättningar för en artrik fågelfauna.
Det är som
häckningsområde Östersjön och i synnerhet skärgårdarna har sin största
betydelse för sjöfågeln. Antalet andfågelarter som årligen häckar i de svenska östersjöskärgårdarna
är sjutton, vartill kommer några som finns mycket lokalt eller häckar
tillfälligt. De flesta skärgårdsområden i ytter- och mellanskärgården har åtminstono
tio häckande andfågelarter. Allmänt förekommande vadare, mäsfåglar och alkfåglar
är tillsammans sexton, vartill kommer ytterligare lika många med sporadisk
eller lokal förekomst. Till skärgårdens vattenberoende fåglar räknas också
några representanter för familjerna doppingar, rallar oeh rovfåglar.
Östersjön
fungerar också som övervintringsområde för en del andfåglar, alkor och
måsfåglar. Såväl vår som höst sträcker en lång rad arter bl. a. arktiska förbi
eller rastar längre eller kortare tid.
Den lägre
faunan (maskar, musslor, kräftdjur etc.) i Östersjön är artfattig, men detta
kompenseras av att vissa arter, främst blåmusslan och märlorna, finns i stor
mängd och av skärgårdarnas vidsträckta grundområden som gör födan åtkomlig. Öarna
ger dessutom en i det närmaste obegränsad tUlgång på häckningsplatser.
Förutsättningar finns därmed för individrika bestånd av vissa fågelarter.
Dykänderna
Prop. 1977/78: 37 39
(dit ejder, storskrake och vigg hör) är nästan alltid den
dominerande gruppen bland kustfåglarna i skärgården. I t. ex. Stockholms
skärgård utgör de nästan 2/3 av samtliga häckande par. Även om de i inner-skärgårdarna
är relativt sett mindre dominerande är de likväl den talrikaste fågelgruppen.
I stora delar av ostkustskärgården utgöres mer än hälften av alla häckande
kustfåglar av ejdrar en dominans för en enda art som förekommer mycket sällan
i fågelsamhällen.
2.2 Skärgårdsfåglarnas häckningstid
Ett utmärkande drag för fågelfaunan i Östersjöns
skärgårdar är att häckningen infaller vid mycket olika tidpunkter för de olika
arterna. Äggläggningen hos havsörn börjar redan i mars och hos grågås i slutet
av månaden, medan svärtan i allmänhet kommer i gång först omkring månadsskiftet
majjuni. Från tidigaste islossning fram till midsommar finns således
fågelarter som befinner sig i de inledande faserna av häckningen. Hela tiden
från senvåren till högsommarens slut kläcks kullar. Svärthonor som tvingats
lägga om kan gå i sjön med nykläckta ungar i slutet av augusti. När det gäller
planering av markanvändningen i skärgården krävs därför speciella hänsyn till
fågellivet.
2.3 Skärgårdsfåglarnas fördelning
Förhållandevis många av skärgårdens vattenfågelarter har
en utbredning som sträcker sig från de av havet hårdast påverkade ytter-skärgårdarna
till de inre delarna av innerskärgården med dess insjö-liknande karaktär.
Ungefär hälften av arterna har en utbredning som uppvisar en tydlig zonering.
De förekommer bara i de yttre delarna av skärgården eller har från insjöarna
koloniserat skärgårdens inre vattenområden. Förändringar i denna bild fortgår
ständigt till följd av bl. a. ändrade miljöförhållanden inom skärgården.
Sålunda har ejdern under de senaste 20 åren avsevärt vidgat sin häckningsareal
inåt, medan svärtans förekomst förskjutits utåt. Skillnaderna i faunans sammansättning
i nord-sydlig riktning inom ostkustskärgårdarna är däremot av avsevärt mindre
omfattning.
I fråga om sjöfågelarternas fördelning inom olika zoner
eller skärgårdar, dvs. deras val av boplats och uppehållsort i detalj,
föreligger betydande skillnader mellan olika arter. Några är jämnt fördelade
och kan finnas på flertalet eller på alla öar. Detta gäller t. ex. för ejdern i
ytterskärgården och delar av mellanskärgården. De kolonihäckande arterna (de
flesta måsfåglar samt alkor) är starkt koncentrerade till något eller några få
skär i en skärgård och saknas oftast helt på andra öar. I allmänhet har dessa
arter mera utpräglade krav på boplatsens läge och utseende. Kolonierna ligger
pä de öar som bäst motsvarar
Prop. 1977/78: 37 40
resp. arters boplatskrav och som samtidigt visat sig vara
de som i minst utsträckning utsätts för störningar. Till måsfågelsamhällena ansluter
sig flera andra arter, t. ex. vigg och roskarl.
Fördelningsmönstret kan skifta i hög grad från skärgårdens
yttre zon till den inre zonen och från örika till öfattiga kuster. Ju längre in
mot fastlandet man kommer, desto mer begränsad blir tillgången på lämpliga häckningsskär
och desto mer koncentrerade blir fåglarna till de som finns. Förhållandet är
detsamma utefter öfattiga kuster. Enstaka skär kan i dessa områden ha mycket
stor betydelse för fågelfaunan.
2.4 Allmänna drag i dykändernas biologi
Samtliga de tre arter ejder, storskrake och vigg som
föreslagits omfattas av begränsad vårjakt tillhör gruppen dykänder inom
familjen andfåglar. Såväl vuxna dykänder som deras ungar håller mest till på
öppet vatten utefter steniga eller bergiga stränder. De hämtar sin föda från
bottnen genom att dyka.
I det följande koncentreras framställningen till de drag i
dykändernas biologi som är av särskilt intresse för bedömningen av jakt under
våren.
2.4.1 Årscykel
Dykänderna i våra skärgårdar är flyttfåglar. De anländer tiU
skärgården kort efter islossningen för att genomföra häckningen där. Honorna
och årets ungfåglar börjar höstflyttningen under sensommaren, men de stora
skarorna drar söderut först i septembernovember. Hanarna hos flertalet dykänder
avviker markant i flyttningsvanor genom att påbörja utflyttningen redan i juni
(se avsnitten för respektive art). Övervintringsområdena för de för vårjakt
aktuella arterna ligger i nordsjöområdet och i sydskandinaviska vatten.
Sträcket sker utan längre uppehåll på rastlokaler. Hos vissa arter är sträcket
starkt koncentrerat tUl kustlinjen, medan det hos andra går såväl över land
som vatten. Sträck förekommer både på dagen och på natten, men enskUda arter är
övervägande natt- eller dagsträckare.
2.4.2 Parbildning
Dykänder är monogama, dvs. en hane och en hona håller
samman. Enstaka fall av polygami är dock kända hos ejder och vigg och hos
storskrake förekommer polygami möjligen något oftare. Parbandet bryts när honan
börjar ruva. Den allmänna uppfattningen i dag är att paret hos dykänder håller
samman endast en häckningssäsong till skillnad från förhållandet hos gäss och
svanar där bandet är flerårigt eller livslångt (beträffande ejder se vidare
nedan). Från oeh med ruv-
Prop.
1977/78: 37 41
ningen
lever könen skilda åt en tid. Hanen företar ofta en längre förflyttning till
en ruggningslokal där han genomför fjäderbytet tillsammans med ett stort antal
andra hanar, medan honan efter avslutad häckning ofta ruggar nära häckningsplatsen.
Höstflyttningen kommer därigenom i många fall att anträdas från olika
utgångspunkter för hane och hona. Först under höstflyttningen eller i
vinterkvarteren återförenas könen och paret kan teoretiskt mötas.
Hos
åtminstone ejder finns belägg för att ett och samma par kan hålla ihop under
flera säsonger. Resultaten har dock erhållits vid studier av ett icke flyttande
bestånd i England. Med de förutsättningar som beskrivits ovan måste
möjligheterna till flerårig parbildning hos flyttande andbestånd bedömas vara
synnerligen små, ehuru man ej kan utesluta att den förekommer.
Parbildning
hos änder är en komplicerad process som i allmänhet tar lång tid. Bildandet av
par sker i stor utsträckning i vinterkvarteret och fåglarna är således i
allmänhet parade när de anländer till häck-ningsområdet på våren. Resultat
föreligger som antyder att äldre fåglar bildar par tidigare på säsongen än
yngre och att yngre fåglar därigenom oftare anländer oparade till häckningsområdet.
Hos storskrake och några andra dykänder tenderar könen att övervintra delvis
åtskilda. När parbildning hos dessa arter äger rum vet man f. n. inte. De
"parningsceremonier" som äger rum hela tiden fram till ruvningens
igångsättande har uppenbarligen funktionen att tjäna som en bekräftelse på och
förstärkning av parbandet.
Trots
den normalt långa tiden för etablerande av parband är det åtminstone hos
gräsanden känt att omparning kan ske under säsongen. Har honan förlorat sin
kull under ruvningen och hennes förste hane lämnat trakten kan hon bilda par
med en annan, kvarvarande, hane oeh ett nytt häekningsförsök inledas. Hur ofta
detta förekommer ooh om det är giltigt även för dykänder är ej känt.
2.4.3
Parets funktion
Hanarna
tar ingen del i skötseln eller försvaret av bo och ungar. En viktig funktion i
parbildningen synes däremot vara att hanen skyddar honan från störningar från
andra individer (bl. a. uppvaktning av främmande hanar) och därmed ger honan tillfälle
att äta ostörd. För att producera äggen och ha krafter kvar för att genomföra
ruvning och ungvårdnad effektivt krävs att hon startar häckningen i god kondition
och lägger upp ett fettförråd. Det senare gäller speciellt för ejdern. Att ha
parbildningen förlagd till senhöst eller vinter innebär rimligen fördelar genom
att honans tid under våren, då näringstillgången ofta är som lägst, i hög grad
reserveras för näringssök.
Prop. 1977/78:37 42
2.4.4 Parning
Parning (= kopulation) kan hos änder förekomma flera
månader före äggläggning. Hos vilda andfåglar är det därför svårt att
fastställa, när kopulation som leder till befruktning inträffar och hur länge sper-mierna
är livskraftiga i äggledaren. Hos tamankan uppges spermierna kunna vara
funktionsdugliga i tre veckor. Rent fysiologiskt synes det således vara möjligt
för en hona som föriorat sin hane kort före ägg-läggningen att producera
befruktade ägg. Den psykiska störningen av en partnerförlust kan dock antas
vara så svår att den leder till att häckningen i många fall ej fullföljs. För
en korrekt bedömning av denna fråga föreligger ett behov av direkta studier.
2.4.5 Könskvot
Hos de flesta dykänder förekommer ett visst hanöverskott i
bestånden. Ehuru mera omfattande registreringar av könskvoten saknas från den
tid då fåglarna befinner sig på häckningsplatsen, men ännu ej börjat värpa,
förefaller det som om ett måttiigt hanöverskott skulle finnas på många håll i
skärgårdarna bäde hos storskrake och vigg. Hos ejdern synes hanar och honor
vara ungefär lika många. Könskvoten varierar betydligt regionalt och lokalt.
Andelen oparade hanar ökar mot periferin av en arts utbredningsområde och
vidare tenderar de att koncentreras till vissa delar av skärgårdarna.
2.4.6 Ålder för könsmognad
Kunskaperna om när dykänderna uppnår könsmognad är ännu begränsade.
De flesta ejderhanar häckar första gången vid tre års ålder medan åtminstone en
del honor gör det redan som tvååriga. Storskraken blir fortplantningsduglig vid
två års ålder enligt vissa litteraturuppgifter enligt andra först vid tre års
ålder, och viggen vanligen vid ett års ålder men en del som tvååringar. Icke
könsmogna fåglar anländer till häckningsområdena sent på våren eller översomrar
i vinterkvarteret.
2.4.7 Hemortstrohet och boplatsval
Hos änderna är honan i allmänhet mycket starkt hemortstrogen,
dvs. hon återvänder till fjolårets häckningsplats för att häcka och ofta sker
detta på samma skär och i samma läge som året innan. När de unga honorna häckar
för första gången söker de i stor utsträckning upp den plats där de vuxit upp.
Att återvända till platsen för en framgångsrik häckning har ett betydande
överlevnadsvärde både för honan och hennes kull. Om en hona får sin kull rövad
eller tvingas överge den under läggning eller ruvning byter hon däremot ofta
till annan häckningsplats vid nästa försök.
Andparet uppehåller sig vid den utsedda häckningsplatsen
en tid innan det skrider till häckning. Detta beteende kan ses som en testning
Prop. 1977/78:37 43
av platsens lämplighet för häckning. Om det visar sig att
platsen är utsatt för återkommande besök av rovdjur eller störningar kan paret
flytta till en annan plats eller inställa häckningen. Även under värp-ningstiden
har fåglarna mycket stark benägenhet att vid störning överge kull och häckningsplats.
2.5 Ejdern
2.5.1 Utseende
Hanens utseende är omisskännligt och några
identifieringsproblem kommer ej att uppstå vid vettjakt under våren. Vid sträckskytte
kan det vara svårt att skilja ut hanar av andra stora och vita änder, kanske
speciellt den i Östersjön ytterst sällsynt förekommande praktejdern. Vikten hos
hanen uppgår till 22,5 kg.
2.5.2 Vårslräck
Ostkustskärgårdarnas ejdrar sträcker under våren från
övervintringsområdena i Danmark utefter Blekinges östra kust i huvudsak genom
Kalmarsund och upp utefter ytterskärgårdarna eller ett stycke ut till havs.
Även de finska ejdrarna tar delvis samma väg. Uppsökandet av häckningsplatsen
synes ske dels genom insträck frän söder, dels genom att paren via de yttre
skärgårdarna drar sig inåt. Tidpunkten för vårsträcket är i hög grad beroende
av temperatur-, is- och vindförhållanden. Undantagsvis kan sträcket kulminera
redan i slutet av mars, men andra år först i andra hälften av april. Mot slutet
av vårsträcket ingår en del icke könsmogna ett- ooh tvååringar. Sträcket sker
till stor del under dagen. Ejdrarna flyttar i flockar om något tiotalnågra
hundra individer. Sträcket går i motvind mycket lågt över vattnet och i med.
vind på några tiotal meters höjd.
2.5.3 Häckningsstart
Normalt uppehåller sig ejderparet 13 veckor i skärgården
innan varpningen börjar. Vid mycket sen islossning kan äggläggningen börja
mycket snart efter ankomsten till häckningsplatserna inne i skärgårdar na.
Tidpunkt för första varpning hos ejder i Stockholms skärgård har under åren
197077 varierat mellan 1028 april i Blekinge liggef häckningstiden ca 5
dagar tidigare och i norra Upplands skärgårdar uppskattningsvis någon vecka
senare. Av allt att döma skrider ejdern nuförtiden till häckning något tidigare
än förr. Orsakerna till denna framflyttning av häckningstiden är ej klarlagda.
2.5.4 Boplatskrav
Ejdern häckar nästan alltid på öar, men har inga
utpräglade förd ringar på öns utseende. I ytter- och mellanskärgården finns
idag häc
Prop. 1977/78: 37 44
kände ejdrar på nästan varje ö. Botätheten är i många
skärgårdar störst på öar med en areal av 0,53 hektar. Längre in i skärgårdarna
föredras mindre öar. Låga, för sjöhävning exponerade skär, som ibland överspolas
saknar i allmänhet häckande ejdrar. Likaså lär sig ejdrarna efterhand vilka öar
som är utsatta för fyrfota rovdjur. Om häcknings-förhållandena på en eller
annan ö av någon anledning skulle försämras eller förstöras påverkas inte ejderbeståndet
i en skärgård nämnvärt, utan ejdrarna flyttar över till närliggande öar. I öfattiga
skärgårdar med begränsad tillgång på lämpliga öar kan däremot sådana
miljöförändringar få återverkningar på beståndets storlek.
2.5.5 Äggläggning, ruvning och kläckning
Under äggläggningstiden tillbringar honan endast kort tid
i boet och förenar sig med hanen så fort hon återvänt till vattnet. Parbandet
bryts när ruvningen börjar. Honan lämnar då boet endast efter skymningen.
Hanarna blir emellertid kvar intill häckningslokalen ytterligare en tid och kan
om honan förlorar sin första äggkull para sig med henne på nytt. Äggen kläcks
efter 2628 dygns ruvning. Tidpunkten för första observation av ungkull i
Stockholms skärgård varierade åren 197077 mellan 628 maj i genomsnitt torde
den inträffa 1520 maj.
2.5.6 Hanarna efter häckningen
När honan kommit igång med ruvningen har hanen fullgjort
sin del i häckningsbestyren. Under tvåtre veckor efter denna tidpunkt ligger
han ännu kvar vid sin ö. Enligt vissa förslag skulle en begränsad vårjakt på
hanar kunna förläggas till denna tid (se avsnitt 3.5). Hanarna flockas sedan
kring småskär och grynnor i fjärdarna och flyger därefter i småflockar ut till
yttersta havsbandet där de samlas i grupper på hundratalstusentals fåglar på
traditionella platser. Här är hanarna mycket skygga och i stort sett oåtkomliga
för jakt. Från dessa ansamlingsplatser företar flertalet hanar ett sydgående ruggningssträck
i juni och början av juli till ruggningskvarter i danska farvatten, medan en
mindre del genomför ruggningen i anslutning till grundområden i eller utanför
ytterskärgårdarna. Hanarna kommer därigenom att utgöra endast en mindre del av
det egentliga höststräcket.
2.5.7 Beståndets stor/ek
Östersjöns ejderbestånd uppgår enligt översiktliga
taxeringar till ca 300 000 häckande par eller troligen något fler. Exakta
uppgifter om fåglarnas fördelning på olika områden föreligger ej, men
inventeringar i häckningsområdena antyder att inemot 150 000 par häckar i
skärgårdarna från Blekinge i söder till Uppland i norr. Tätheten ligger i
Stockholms skärgård i genomsnitt på 2040 par/km- (land och vatten) och översti-
Prop. 1977/78:37 45
ger undantagsvis 200 par/km-. Som tidigare framhållits är
detta en för andfåglar mycket hög täthet.
Ostkustens ejderbestånd minskade kraftigt i slutet av
1930-talet och framför allt under och strax efter andra världskriget främst
till följd av hård beskattning. Under 1950- och 1960-talen ökade beståndet
snabbt och ökningen har av allt att döma fortsatt under 1970-talet. I samband
med ökningen har ejdern utvidgat sitt häckningsområde i innerskärgården och
utefter Blekinges och Ölands kuster. Beståndet i Stockholms skärgård är idag
34 gånger större än i slutet av 1930-talet. En betydande del av ökningen
ligger på mellan- och innerskärgårdarna. Förhållandena torde vara likartade i
övriga ostkustskärgårdar.
2.5.8 Årlig produktion
Skärgårdsbeståndets produktion av ungar har varit föremål
för studier i Blekinge, Stockholms skärgård samt i flera finländska skärgårdar.
Mycket stora årliga variationer i produktionen har därvid konstaterats. Vissa
år kan den överstiga 2 flygfärdiga ungar per kull, medan den andra år kan ligga
på 0,10,2 ungar. Även lokalt förekommer stora skillnader i föryngringsresultat
under ett och samma år. I fyra olikartade områden i Stockholms skärgård blev
under åren 19701976 i medeltal 0,9 ungar flygfärdiga per häckande par. Med ett
bestånd på 300 000 häckande par skulle detta ge ett årligt tillskott av 270 000
flygfärdiga ungar. Resultat från Finland och Blekinge tyder på något lägre
produktion där. Den genomsnittliga produktionen i Östersjön torde dock
överstiga 200 000 flygfärdiga ungar per år.
2.5.9 Avskjutning och övrig inortaliiel
Östersjöns ejderbestånd beskattas genom jakt i Finland,
Sverige och Danmark. Avskjutningen i Finland uppgår till ca 6 000, i Sverige
(inom Östersjön) till 15 000. I Danmark skjuts åriigen i medeltal ca 140000 ejdrar.
Avskjutningens storlek på Äland är ej känd. En del av jakten i Danmark avser ejdrar
från bestånd häckande i södra och västra Sverige, Danmark och Sydnorge. Deras
andel i del danska jaktbytet är ej närmare känd, men bör uppgå till några
tiotusental. Beskattningen av det ejderbestånd som häckar i den egentliga
Östersjön kan något grovt anslås till 120160 000 fåglar/år.
Jaktbytets könssammansättning är av betydelse för
bedömning av en eventuell vårjakt. Av könsmogna fåglar som skjuts utefter
svenska ostkusten (enbart höstjakt) är ca 40 % hanar och 60 % honor. 1 Danmark
som har den största avskjutningen är 5560 % hanar och 4045 % honor. Den
åländska jakten avser enbart hanar. Något underlag för bedömning av det
finländska jaktbytets könssammansättning finns ej tillgängligt i skrivande
stund. En sammanvägning av könens andel i bytet och avskjutningens storlek i
olika länder visar entydigt att könsmogna
Prop.
1977/78: 37 46
hanar beskattas hårdare än honor. Bland oljedödade fåglar
från Danmark utgör hanarna 62 % av alla gamla ejdrar. I det danska jaktbytet
finns bland ungfåglar en svag dominans för hanar, medan unga honor förekom
något oftare bland oljeskadade. Med nuvarande jaktformer finns ingen anledning
att anta att hanöverskott skulle kunna uppkomma till följd av jakt. Övriga mortalitetsfaktorer
under häckningstiden drabbar honorna i större utsträckning än hanarna.
Oljeskador
drabbar nästan årligen ejderbeståndet speciellt under övervintringen i
Danmark. Något tiotusental ejdrar beräknas dö årligen till följd av sådana
skador. Omfattande parasitangrepp orsakar vissa år hög dödlighet även hos vuxen
fågel. Enligt vissa forskare har parasitangreppen ökat i frekvens under senare
årtionden, då beståndets täthet ökat. Andra mortalitetsorsaker är predation och
död i fiskeredskap. Det omfattande materialet av återfynd från ringmärkta ejdrar
skulle kunna ge ett ungefärligt begrepp om olika mortalitetsfaktorers roll, men
någon bearbetning har ej gjorts i sen tid.
2.6 Storskraken
2.6.1 Utseende
Hanen är stor och vit och kan knappast förväxlas med andra
änder vid vettjakt. Vikten uppgår till 1,52,0 kg.
2.6.2 Vårsträck
Sträcker såväl över inlandet som utefter kusterna. Något
koncentrerat dagsträck noteras i allmänhet ej längs svenska ostkusten. Möjligt
är alt en del av sträcket äger rum under natten. Storskraken infinner sig i
skärgården i slutet av mars ofta någon tid före ejdern.
2.6.3 Häckningsstart
Äggläggningen inleds i början eller mitten av april.
Storskraken lägger 912 ägg med ca 2 dygns intervall, vilket gör att
varpningen tar ca 3 veckor i anspråk mot endast 4 dagar för ejdern. Detta
förhållande gör det svårt att finna en tidpunkt för en samtidig sen vårjakt
(efter äggläggningens slut) på ejder och storskrake. Kläckningen sker efter 32
dygns ruvning och de första storskrakkullarna brukar komma fram 1014 dagar
efter ejderns ungar. Häckningstiden tycks variera mycket från par till par,
vilket ytterligare försvårar ett preciserande av lämplig tidpunkt för en sen vårjakt.
2.6.4 Boplatskrav
Storskraken är hålbyggare. Honan lägger äggen i ihåliga
träd, i uppsatta holkar, under stenar, i husgrunder, täta buskar etc. Genom
uppsättning av holkar kan det lokala beståndet fås att tillväxa mycket
Prop. 1977/78: 37 47
starkt. Holkuppsättning är traditionellt en del av
sjöfågelvärden i skärgårdarna.
2.6.5 Hanarna efter häckningen
Hanarna överger honan en tid efter ruvningens start och
söker sig till mggningslokaler. En del ruggar enstaka eller i småflockar i ytterskärgårdarna,
men större ruggningskoncentrationer är ej kända från Sverige. Nyligen har
däremot en stor ruggningsplats för hanar upptäckts i norra Norge och med hänsyn
till att de utsträckande hanarna i skärgården ofta flyger mot norr är det
troligt att åtminstone en del av skärgårdarnas storskrakhanar söker sig till
norska vatten. Hanar uppträder åter talrikt i svenska insjöar under senhösten.
2.6.6 Beståndets storlek
Med utgångspunkt från tillförlitliga inventeringar i
Stockholms skärgård kan man uppskatta storskrakbeståndet i de svenska
ostkustskärgårdarna till 69 000 häckande par. Beståndet är idag klart större
än på 1930-talet. Beståndsutvecklingen under senare år är ej följd genom
inventeringar.
2.6.7 Årlig produktion, avskjutning och övrig
mortalitet
Någon beräkning av produktionens storlek i relation till mortaliteten
är föga meningsfull så länge vi ej känner de i andra kustområden och i
insjöarna häckande populationernas storlek och produktivitet. Avskjutningen i
ostkustlänen (inkl. deras fastlandsdelar) är ca 2 300 och i Danmark 4 6006 300
fåglar per år. I Sverige utgörs 1020 % av de gamla fåglarna i jaktbytet av
hanar. I Danmark var motsvarande siffra 72%. I Finland och på Åland skjuts
huvudsakligen hanar. Honöverskottet i det svenska jaktbytet kompenseras
troligen mer än väl av hanöverskottet i övriga länder. Liksom hos övriga
dykänder är mortaliteten under häckningstid högre hos honorna än hos hanarna.
Som tidigare omtalats finns ett måttligt hanöverskott i storskrakbe-stånden.
2.7 Viggen
2.7.1 Utseende
Hanen är svart med rent vita sidor och vit buk. Honan är svartbrun
med ljus buk. Viggen är den enda av de tre för vårjakt föreslagna arterna som
kan orsaka identifieringsproblem. Könen kan under dåliga ljusförhållanden vara
svåra att särskilja, men framför allt föreligger betydande svårigheter att
skilja vigg från bergand. Den sistnämnda arten liknar mycket viggen i utseende
och vanor och häckar med någ-
Prop.
1977/78: 37 48
ra hundra par utefter ostkusten en förekomst som är en
sydlig ut-löpare från utbredningsområdet i norr. Ostkustpopulationen har under
senare tid minskat i antal. Bergänderna har dock anlänt till skärgården i
litet antal vid tidpunkten för en tidig vårjakt, men i full utsträckning i
maj. Ytterligare några arter änder bl. a. bläsand och knipa kan befaras bli
förväxlade med vigg under sämre ljusförhållanden. Riskerna för förväxling är avsevärt
mindre vid vettjakt från skåre än vid flyktskytte från båtlinje. Vigghanarna
väger 0,71,0 kg.
2.7.2 Vårsträck
Under isfattiga vintrar övervintrar stora mängder viggar i
ostkust-skärgårdarna och i Blekinge. Det är i stor utsträckning fåglar från
norra Sovjetunionen. De blir kvar in i maj månad. De i ostkustskärgårdarna
häckande viggarna återvänder i april och början av maj från vinterkvarteren i
västra Europa. Sträcket sker nattetid.
2.7.3 Häckningsstart
Viggen häckar mycket senare än ejdern och storskraken.
Äggläggningen börjar i mitten av maj. Viggen skulle således vid såväl tidig
som sen vårjakt komma att jagas under tiden före häekningens start. Paren
uppehåller sig första tiden efter återkomsten på platser med lämpliga näringsförhållanden
(grunda vikar, sund etc), men söker sig under maj till måsfågelskären, där häckningen
sker.
2.7.4 Äggläggning, ruvning och kläckning
Viggen lägger 916 ägg med ett dygns intervall. Kullarna
kläcks från mitten av juni.
2.7.5 Boplatskrav
En mycket stor del av viggarna i skärgården bor i måsfågelkolonier,
främst mås- och tärnkolonier, som ger ett gott skydd mot äggrövande kråkor. De
häckande viggarna kommer på så sätt att koncentreras till ett begränsat antal
skär i varje arkipelag.
2.7.6 Hanarna efter häckningen
Från mitten av juni samlas hanarna till platser där ruggningen
sker eller från vilka ruggningsflyttningen äntrades.
2.7.7 Beståndets storlek
Viggbeståndet i ostkustskärgårdarna kan uppskattas till
812 000 par. Beståndet är klart större än under 1930-talet. Några fleråriga undersökningar
av den svenska skärgårdspopulationens fluktuationer har
Prop. 1977/78: 37 49
ej genomförts i sen tid, men nästan alla bedömare är eniga
om att en kraftig ökning skett. Viggbeståndet har uppenbarligen gynnats av
1970-talets isfattiga vintrar.
2.7.8 Årlig produktion, avskjutning och övrig mortalitet
Viggen har en mycket hög ungmortalitet i synnerhet i ytterskärgården,
men även längre in är förlusterna stora. Avskjutningen i ostkustlänen, vilken
även omfattar genomsträckande viggar från norr, uppgår i medeltal till 6 400
per år inkl. länens inlandsdelar. 1 Danmark skjuts årligen 3040 000 exemplar,
varav svenska ostkustbeståndet endast bidrar med en mindre del. I Sverige
skjuts något fler hanar än honor medan hanarna i det danska jaktbytet var 65 %
av gamla fåglar.
3 Formerna för vårjakt efter sjöfågel
3.1 Inledning
All vårjakt efter sjöfågel har i Sverige varit förbjuden
sedan mitten av 1950-talet. Förbudet har följts av en rad framställningar i
skilda sammanhang om jaktens återinförande i någon form.
De mot en sjöfågeljakt under våren anförda argumenten är
huvudsakligen
att en vårjakt är principiellt olämplig från biologisk
synpunkt, bl. a. genom att den riktar sig mot de fåglar som visat sig vara mest
livskraftiga,
att jakten skulle verka störande på andra fåglars häckning,
samt
att en tillåten vårjakt skulle bli svårövervakad och kunna
bidra till en ökad Ulegal jakt.
Som argument för att jakten på nytt bör tillåtas har bl.
a. anförts
att en begränsad vårjakt inte kan vara till skada för
utvecklingen av de fågelarter jakten skulle avse,
att jakten skulle ha viss ekonomisk betydelse och framför
allt innebära en möjlighet till omväxling och avkoppling för skärgårdsbefolkningen,
samt
att en tillåten vårjakt skulle öka skärgårdsbefolkningens
intresse för sjöfågelvård ooh medföra en förbättrad tillsyn över
jaktutövningen.
I argumenteringen för och emot vårjakten har vidare
framförts delade meningar om vårjaktens förenlighet med den fågelskyddskonvention
Sverige anslutit sig till och i vad mån jakten skulle kunna få inte önskvärda
internationella följdverkningar. De delade meningarna har främst rört
tolkningen av konventionens medgivande att "i Norge, Sverige oeh Finland
samt på Färöarna rådande särskilda förhållanden inom näringslivet"
berättigar till vissa avvikelser från konventionens bestämmelser.
4 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 37
Prop. 1977/78: 37 50
Ät beredningen har inte uppdragits annat än att lämna
förslag till under vilka former en vårjakt efter sjöfågel bör utövas om en
sådan jakt tillåts. I beredningens uppdrag sägs att den genom ett sådant förslag
skall komplettera tidigare genomförda utredningar. Beredningen har följaktligen
inte att söka besvara frågan om övervägande skäl talar för eller emot
återinförande av vårjakt. I det följande kommer därför argumenteringen, som
sammanfattats ovan och som mera ingående redovisats i kap. 1, att bli föremål
för överväganden och kommentarer endast i den utsträckning som den påverkar
bedömningen av hur en vårjakt bör utformas om den tillåts.
I frågan om huruvida vårjakt bör tillåtas eUer inte har
klart motsatta ståndpunkter intagits och skilda värderingar gjorts. Däremot kan
det sägas råda enighet om att i det fall jakten tillåts endast en förhåUandevis
begränsad jakt bör komma i fråga. Denna begränsning bör avse såväl jakttiden
som kretsen av jaktberättigade. Svenska jägareförbundet har som redovisats i
avsnitt 1.5.3 lagt fram ett för förbundet oeh Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund gemensamt förslag rörande formerna för vårjakt. Beredningen har
ansett det lämpligt att i sina överväganden utgå från detta förslag.
Förslaget innebär en i olika hänseenden begränsad vårjakt
efter hanfågel av vigg, ejder och storskrake. Med hänsyn tUl de uppgifter som
lämnats i kap. 2 om tillgången på sjöfågel av de nämnda arterna synes en jakt i
föreslagen omfattning inte innebära några risker för dessa arters bestånd. I de
följande avsnitten diskuteras därför endast i vad mån det i övrigt från
naturvårdssynpunkt, eller med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden,
är påkallat med begränsningar i förhållande till vad som föreslagits
beträffande personkretsen, jaktområden, jaktobjekt eller jakttid. I samband
därmed behandlas frågan om sådana hänsyn föranleder andra detaljlösningar än de
föreslagna eller föreskrifter utöver de som angivits i förslaget.
Beredningen utgår vidare ifrån att en eventuell vårjakt
efter sjöfågel i första hand kommer att bedrivas i form av försöksverksamhet.
Denna bör omfatta fem år och begränsas till de kust- och skärgårdsområden där
förutsättningarna för jakten är störst och till följd härav intresset hos
befolkningen starkast uttalat. Av tradition, vilken har sin grund i de
geografiska och klimatiska förhållandena, är intresset för vårjakt efter
sjöfågel störst längs ostkusten från och med Blekinge till och med Uppsala län.
Detta har även tagit sig uttryck i att särskilda sjöjakt-vårdsföreningar
bildats inom detta kustavsnitt. Det är således naturligt att de landsdelar som
bör komma i fråga för jakt under en försöksperiod är kust- och
skärgårdsområdena inom Blekinge, Kalmar. Östergötlands, Södermanlands,
Stockholms och Uppsala län.
Den myndighet som får i uppdrag att administrera en
eventuell vårjakt efter sjöfågel kommer, särskilt när det gäller
tillståndsprövningen,
Prop. 1977/78:37 51
att ha ett starkt uttalat behov av ingående information om
rådande lokala förhållanden. Det är dessutom angeläget att myndighetens information
om jakten på ett smidigt sätt kan föras ut till jägarna. Vad nu sagts visar på
behovet av att tillståndsmyndigheten får tillgång till ett lokalt förankrat
rådgivande organ som samtidigt kan fungera som kanal för den information
myndigheten vill sprida. Intresset av att det nämnda behovet tillgodoses är
enligt beredningens mening så starkt att det som en förutsättning för att
vårjakt skall tillåtas inom ett skärgårdsområde bör krävas att det finns en
för området representativ lokal jaktvårdssammanslutning i någon form. Som
ytterligare skäl för detta krav kan anföras att en sådan organisation knappast
kan undvaras om de för en välordnad jakt nödvändiga frivilliga utbildningsinsatserna
och bevakningsuppgifterna skall kunna genomföras. Organisationen kan vidare på
ett verksamt sätt bidra till en effektivare uppföljning av jakten.
Redan existerande frivilligt bildade
jaktvårdssammanslutningar bör med fördel kunna utnyttjas för de nämnda
uppgifterna. I Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och norra Kalmar län
finns sjöfågelråd och i övriga län liksom i södra Kalmar län finns sjöjaktvårdsföreningar
eller jaktvårdskretsar. Det bör ankomma på tillståndsmyndigheten att pröva om
dessa sammanslutningar kan sägas vara representativa för jaktutövarna inom de
skärgårdsområden inom vilka vårjakt avses bedrivas.
Bevakningen bör, utöver den bevakning som får förutsättas
ske genom tillståndshavarnas egen försorg, ske genom tillgängliga resurser hos
i första hand kustbevakningen.
3.2 Personkretsen
Även förespråkarna för en återinförd vårjakt har
framhållit att jakten bör förbehållas en begränsad krets personer. Den av
beredningen redovisade uppfattningen att en vårjakt inte äventyrar ejderns,
viggens ooh storskrakens bestånd förutsätter en sådan begränsning. Tillstånd
till en eventuell vårjakt måste således förbehållas en förhållandevis liten
krets jägare. Bedömningen rörande jaktens inverkan på arternas fortbestånd kan
göras på relativt säkra grunder. Hur jakten i övrigt påverkar dessa
fågelarters livsbetingelser bör bli föremål för undersökning under
försöksperioden. Också denna ovisshet manar till resirikliviiel när del gäller
att bestämma vilken omfattning jakten skall ges.
Beredningen anser sig inte ha anledning att redovisa någon
egen uppfattning om hur undantagsbestämmelsen i 1950 års fågelskyddskonvention
skall tolkas. Som framgått av den redovisning som lämnats tidigare i detta
betänkande har alltsedan konventionens tillkomst slarkt delade meningar rått i
denna fråga. Ett ställningstagande till vilka slutsatser som
Prop.
1977/78: 37 52
för svenskt vidkommande bör dras av konventionens
undantagsbestämmelse förutsätter därtill hänsynstagande till betydligt fler
faktorer än beredningen inom ramen för sitt uppdrag har möjlighet att beakta.
Det torde emellertid vara klart att också denna bestämmelse, liksom överhuvudtaget
Sveriges internationella ansvar, kräver att jakten förbehålls en snävt
avgränsad personkrets.
Enligt beredningens mening är det betydelsefullt att
reglerna för personkretsen, förutom att de skall innebära en restriktiv
gränsdragning mellan jaktberättigade och andra, utformas på sådant sätt att
denna gränsdragning uppfattas som rättvis och rimlig. Det är vidare väsentligt
att tillämpningen underlättas genom en så långt möjligt precis avgränsning av
personkretsen.
En möjlig väg är att tillämpa samma regler som gäller jakt
på allmänt vatten. Enligt dessa regler kommer för jakttillstånd i första hand
(punkten A 1 i Kbr. 8 december 1967, se avsnitt 1.2) i fråga personer som är
fast bosatta i skärgårds- och kusttrakterna oeh som dessutom för sin
försörjning i väsentlig mån är beroende av de inkomstkällor som är typiska för
dessa trakter. Som en avgörande förutsättning för tillstånd framförs att den
som erhåller jakttillstånd hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning
från havet.
För detta
alternativ som förordats av Svenska jägareförbundet talar att tillämpningen
av reglerna för jakt på allmänt vatten är välkända av kustbefolkningen. Också
för den tillståndsgivande myndigheten, länsstyrelsen, torde en fast praxis ha
utvecklats vad gäller dessa reglers tUlämpning. Denna regel för jakt på aUmänt
vatten präglas emellertid starkt av att jakten betraktas som ett inslag som
kan tillmätas betydelse för de jaktberättigades försörjning. Oavsett vilken
vikt man vill lägga vid att jakten kan ge ett tillskott tUl hushållet torde
vårjaktens materieUa värde numera med hänsyn till de levnadsbetingelser som
gäller för kust- och skärgårdsbefolkningen och till den utomordentligt
begränsade jakt som vore tänkbar vid ett återinförande vara av underordnad
betydelse.
Den stora
vikt som lagts vid vårjaktens återinförande torde snarare ha en i vidare mening
social motivering. Som framgått av de framställningar som vid oUka tidpunkter
gjorts om återinförande av vårjakt betonas numera främst den möjlighet till
omväxling och avkoppling som en vårjakt efter sjöfågel erbjuder
skärgårdsbefolkningen.
Mot denna
bakgrund skall man också se det faktum att de som intar en positiv hållning
till vårjakten numera inte för fram den direkta ekonomiska betydelse jakten
kan ha som huvudskäl för att den skulle vara förenlig med Pariskonventionens
bestämmelser. I stället har betonats att vårjakten är av betydelse för
skärgårdsbefolkningens vilja att bo kvar och därigenom upprätthålla en levande
skärgård. I sammanhanget har bl. a. som en jämförelse nämnts att den s. k. SCA-undersökningen
tyder
Prop. 1977/78: 37 53
på att möjligheterna till jakt i betydande grad påverkar
såväl val av arbete som bostadsort. Som ett ytterligare skäl har framförts att
sjöfågeljakten i skärgården av skärgårdsbefolkningen tillmäts ell alldeles
särskilt värde med hänsyn till bristen på annat villebråd än sjöfågel.
Söker man göra en avgränsning av personkretsen, så kan på
goda grunder antas att jakten tillmäts ett alldeles särskilt värde av den fasta
skärgårdsbefolkning som är verksam i de traditionella skärgårdsnäringarna
fiske och jordbruk. Den tidigare möjligheten att beskatta sjöfågeln på våren
kan inom dessa yrkesgrupper förutsättas ha betraktats som ett självklart inslag
i näringsutövningen. Det förhållandet att en jakt har starka traditioner kan,
som påpekats av bl. a. tredje lagutskottet, naturligtvis inte försvara att en
jaktform bibehålls om den är olämplig. Accepteras emellertid vårjakten bör som
jaktberättigade i första hand komma i fråga de personer som har den starkaste
anknytningen till kust- och skärgårdstrakterna oeh dessa trakters djurliv och
naturförhållanden i övrigt. Ett sådant synsätt motiveras inte minst av det
faktum att vårjakten kräver god jakterfarenhet och kunskap såväl om
sjöfågelarterna som förhållandena i skärgården. Till den grupp som uppfyller
dessa krav bör främst kunna räknas personer som är fast bosatta i skärgården,
dvs. på öar utan fast landförbindelse, och som är yrkesverksamma inom fiske
eller jordbruk. Med yrkesverksam bör i sammanhanget förstås den som får sin
huvudsakliga försörjning från näringen i fråga.
Om avgränsningen skall uppfattas som rimlig och rättvis
torde emellertid även andra fast bosatta skärgårdsbor än fiskare och personer
sysselsatta i jordbruket böra komma ifråga för tillstånd till vårjakt. För ett
sådant tillstånd bör, med samma principiella synsätt som det ovan redovisade,
en förutsättning vara en stark anknytning till skärgården och en god kännedom
om dess naturförhållanden. Tillståndsgivningen bör styras av principen att
endast sådana personer som, i ungefär samma utsträckning som de inom fiske-
och jordbruksnäringen yrkesverksamma. uppfyUer de angivna kriterierna skall
komma i fråga för jakt.
En första förutsättning bör följaktligen vara att
vederbörande är fast bosatt i skärgården och får sin huvudsakliga försörjning
genom sysselsättning i en till skärgården lokaliserad verksamhet. Arten av
sysselsättning bör vara avgörande för om ytterligare krav bör uppställas. Är
det fråga om en annan areell näring än jordbruk eller tiske, exempelvis
trädgårdsodling, eller kan yrkesutövningen sägas vara för skärgården typisk
och präglad av de särskilda förhållanden som råder där som exempel kan nämnas
yrkesmässig båtfart för transporter eller för bevakning till sjöss bör
yrkesverksamheten tillsammans med kravet på fast bosättning utgöra tillräcklig kvalificeringsgrund
för tillstånd.
För övriga yrkeskategorier som kan komma i fråga, där
yrkesverksamheten inte kan sägas ge en god kännedom om skärgårdens djurliv oeh
naturförhållanden i övrigt, bör krävas att de på annat sätt skaffat
Prop.
1977/78: 37 54
sig en sådan kännedom. Dessa kunskaper kan bl. a. ha
förvärvats genom en längre tids fast bosättning i skärgården eller tidigare
verksamhet där i fiske eller jordbruk.
Undantagsvis kan det vara rimligt att kravet på
yrkesverksamhet efterges. Det gäller närmast personer, t. ex. pensionärer, som
har en lång verksamhet som yrkesfiskare eller skärgårdsjordbrukare bakom sig
och som med hänsyn härtill bör kunna medges rätt till jakt.
Även om huvudregeln bör vara ett krav på fast bosättning
på ö utan fast landförbindelse är förhållandena i vissa fall sådana att denna avgränsning
kan framstå som omotiverad och orättvis. För det första kan förhåUandena på en ö
med broförbindelse och en ö utan sådan förbindelse vara så likartade att någon
åtskUlnad inte bör göras mellan de på öarna boende. Dessutom kan villkoren för
de yrkesutövande fiskarena på kustlandet förete sådana likheter med de villkor
varunder fiskarebefolkningen på öarna lever, att det inte skulle uppfattas som
rimligt om kustfiskaren utestängdes från vårjakt. En begränsning bör emellertid
göras till de fiskare som får sin huvudsakliga försörjning från fiske i
skärgården. Den av beredningen föreslagna huvudregeln bör förses med de
undantag som föranleds av vad nu sagts.
Den av beredningen föreslagna personkretsen innebär i
förhållande till den av jägareförbundet föreslagna en å ena sidan något vidgad
krets när det gäller skärgårdsbefolkningen men å andra sidan en snävare krets
när det gäller de på kustiandet bosatta.
Den föreslagna avgränsningen av personkretsen förutsätter
att den myndighet som skall pröva tillståndsfrågorna kan tillföras närmare
uppgifter om sökandens person och de lokala förhållanden som råder inom sökandens
hemort. 1 första hand ankommer det givetvis på sökanden att i samband med sin
begäran om tillstånd tillhandahålla myndigheten de uppgifter som behövs för
prövningen. Som beredningen konstaterat redan i föregående avsnitt bör
emellertid bedömningsunderlaget kompletteras med yttrande från en lokal
jaktorganisation.
Beredningen vill slutligen framhålla att det ligger i
sakens natur att även om reglerna för avgränsning av den föreslagna
personkretsen utformas med den tidigare nämnda ambitionen att uppnå en precis
gränsdragning, kommer tillståndsmyndigheten att tvingas ta ställning till en
rad tveksamma fall i vilka ytterst en skönsmässig bedömning måste göras. För
att syftet med reglerna, nämligen att förbehåUa jakten en förhållandevis snäv
krets personer, skall uppnås är det nödvändigt att denna bedömning präglas av restriktivitet.
3.3 Jaktområden
Beredningen har när det gäller frågan om lämplig modell
för jaktområden granskat oeh övervägt tre olika alternativ.
Prop. 1977/78:37 55
Alternativ A utgörs av jägareförbundets förslag som
innebär att jaktområden fastställs av den myndighet som får i uppdrag att meddela
tillstånd till vårjakl. Områdena anges som de platser holmar, skär eller
båtlinjer på vilka jakten skall bedrivas. Till grund för myndighetens beslut
skall ligga tillståndssökandens uppgifter i ansökan om den eller de platser
från vilka han avser att jaga.
Alternativ B innebär att ett antal särskilda jaktområden
läggs ul inom varje län och att vårjakten endast får bedrivas inom dessa områden.
Den vårjakt som utövas i den åländska skärgården kan sägas ske enligt en
liknande modell. Jakten där bedrivs endast inom vissa områden till följd av att
stora fredningsområden för sjöfågeln avsätts på frivillig väg. I sammanhanget
kan också erinras om den zonindelning, som redan nu förekommer i Blekinge när
det gäller tillstånd lill jakt efter sjöfågel på allmänt vatten.
Alternativ C går ut på att vårjakt efter sjöfågel endast
får bedrivas inom jaktvårdsområden (jfr 10 § jaktlagen). En förutsättning för
tillstånd till vårjakt skulle alltså vara att jaktvårdsområden i erforderlig
omfattning bildas inom de för vårjakt aktuella delarna av skärgården.
De olika alternativen har såväl fördelar som nackdelar.
Fördelarna med alternativ A synes vara följande. Sökanden får möjlighet att
jaga på marker som han känner väl. Därigenom minskas risken för störningar på
annan fauna. Systemet kräver inte så stora förberedelsearbeten som övriga
alternativ utan kan träda i funktion i full utsträckning redan vid
försöksperiodens början. De administrativa kostnaderna blir inte så höga som
för övriga alternativ. Jaktutövarna kommer säkert att betrakta möjligheten att
påverka valet av jaktplais som en fördel.
Alternativet kan bedömas förenat med följande nackdelar.
De visserligen begränsade störningar som jakten ger upphov till kommer, eftersom
jakten blir utspridd, att uppträda inom många områden. Jakten ger troligen inte
upphov till koncentrerade sjöfågelvårdsåtgärder av den art som skulle kunna bli
aktuella enligt alternativ B eller C. Det förhållandet att jakten blir så
utspridd kan förmodas försvåra övervakningen. Övervakningen av jakten kan
också komma att orsaka större kostnader jämfört med en jakt enligt något av de
andra alter-nativen. Dessutom bhr uppföljningen av jaktens effekter på
sjöfågeln mycket svår att genomföra.
Ett närmare studium av alternativ B visar på bl. a.
följande fördelar. Jakten blir koncentrerad till vissa områden vilket medför
att sjöfågeln utanför dessa områden förblir fredad. Vårdåtgärderna för sjöfågeln
skulle i detta alternativ troligen kunna bättre samordnas och därmed bli
effektivare än om jakten bedrivs enligt alternativ A. Övervakningen och
uppföljningen av jaktens och vårdåtgärdernas effekter blir lättare att
genomföra.
Prop. 1977/78: 37 56
Bl.
a. följande nackdelar är förbundna med alternativ B. Bildandet av särskilda
jaktområden kräver ett betydande och tidsödande arbete av såväl de ideella
organisationerna som av statliga organ. De administrativa kostnaderna blir
stora i inledningsskedet. Många jägare får, i varje fall under försöksperiodens
inledningsskede, jaga på för dem obekanta marker. Detta ökar risken för felnavigering
och överträdelser av områdesgränser. Dessutom kan det uppstå stark konkurrens
om de bästa jaktplatserna.
Vad
slutligen alternativ C beträffar kan konstateras att det föreligger ett visst
behov av jaktvårdsområdesbildning i skärgården. Jaktvårdsområden är sällsynta
där och det finns anledning att skapa ett bättre samarbete i faunavårdsfrågor.
I varje fall i inner- och mellanskärgården finns flera andra djurarter än
sjöfågeln, vars förvaltning skulle må väl av ett mera enhetligt synsätt över
större områden. Behovet av jaktvårdsområden är emeUertid inte lika stort i skärgården,
framför allt inte i de yttre skärgårdsområdena, som på fastlandet. Det är inte
heller säkert att bildandet av jaktvårdsområden skulle vara en så fullkomlig
lösning när det gäller sjöfågel vården att det vore motiverat att kräva dylika
områden för att vårjakt skulle få bedrivas. Dessutom är det ofta mycket
tidsödande och kostnadskrävande att bilda jaktvårdsområden.
Enligt
beredningens mening talar övervägande skäl för att jaktområden bestäms enligt ettdera
av alternativen A eller B. Vid valet dem emellan får vägas mot varandra de
klara fördelar alternativ A medför genom att jakten får bedrivas inom för
jägaren välkända områden och de fördelar som kan vinnas genom den effektivare fredning,
sjöfågelvård, övervakning och uppföljning som alternativ B kan medföra. Även
det förhållandet att det senare alternativet är betydligt mera arbets- och
kostnadskrävande än det förra måste därvid beaktas.
Vad
gäller fredningen av annat djurliv under jakten talar flera omständigheter för
att ett tillräckligt skydd kan uppnås även om jaktområdena bestäms enligt
alternativ A. För det första innebär, som påpekats ovan, även jaktområden
enligt detta alternativ vissa fördelar när det gäller att undvika störningar.
Av största betydelse är dock att det inom skärgårdsområdena redan finns eller
planeras särskilda med stöd av naturvårdslagstiftningen avsatta områden i form
av naturreservat och fågelskyddsområden. Det bör i sammanhanget påpekas att
sådana områden endast i mycket begränsad omfattning finns i den åländska
skärgården. Vidare bör de lokala jaktorganisationerna kunna medverka till att
från störningssynpunkt olämpliga jaktområden undviks.
Med
hänsyn till att kvarstående nackdelar med jaktområden enligt alternativ A
åtminstone delvis bör kunna minskas genom en noggrann registrering av områdena
och att dessa nackdelar i varje fall uppvägs
Prop. 1977/78: 37 57
av de fördelar alternativet innebär från jaktutövningssynpunkt,
anser beredningen att alternativ A bör väljas framför alternativ B.
För att jaktområden i den angivna formen skall godtas bör
emellertid vissa krav uppfyllas. För det första måste sökanden åläggas att
ange exakt på vilken eller vilka platser jakten avses bedrivas under
försöksperioden. Alternativa platser kan därvid bli aktuella med hänsyn till
de skiftande väderleksbetingelserna. Avses jakten äga rum från båtlinjer,
vilket får ses som ett undantag, måste läget för det planerade båtlinjeskyttet
anges noga. Ett generellt villkor för tillstånd bör vara att ansökan granskats
av en lokal jaktorganisation som därvid fungerar som rådgivare till den
myndighet som har att avgöra tillståndsfrågan. Skulle myndigheten finna att
ansökta jaktområden eller lägen för båtlinjer är olämpliga med hänsyn till störningar
på annat djurliv skall ansökningen avslås, om inte en tillräcklig fredning kan
uppnås genom en justering av valda platser.
Om myndigheten finner det påkallat bör även andra
intresseorganisationer vid sidan av det organ som företräder jägarna beredas
tillfälle att yttra sig i anledning av ingivna ansökningar. Myndigheten skall
kunna avslå ansökningen om ett bifall bedöms kunna leda till mera påtagliga
negativa konsekvenser för faunan eller kan förväntas orsaka speciella
konflikter med övrigt friluftsliv. Även särskilda motiv framförda av
övervakningsorganisationen polis eller kustbevakning kan utgöra grund för
avslag.
3.4 Fågelarter och kön samt övriga begränsningar
Beredningen förutsätter att jakten endast skall omfatta
hanfågel, vilket är i enlighet med ingivna förslag och tidigare tradition i vårjaktsområ-den
i Finland och på Äland.
Utgångspunkten vid val av arter för en vårjakt bör vara
följande:
1.
Stammarna av
tillåtna arter skall vara stora och ej visa tecken på nedgång. Den ökade
avskjutning som blir följden av en återinförd vårjakt får ej bli av sådan
storlek att den äventyrar beståndens fortsatta höga täthet (ett delvis
annorlunda synsätt kan tillämpas för ejder med hänvisning till
parasitsituationen).
2.
Jakten skall
omfatta arter som häckar i jaktområdet och i huvudsak riktas mot fåglar som
hör till det lokalt häckande beståndet.
3.
Ett överskott
av hanar skall förekomma i bestånden eller skall uttaget av hanar vid vårjakt
vara så litet i förhållande till populationens storlek och övrig beskattning
att ett hanunderskott ej behöver befaras.
4.
Tillåtna arter
måste vara så lätt identifierbara att riskerna för att andra arter eller honor
av tillåtna arter fälls blir försumbara.
Ejdern är som framhållits i kap. 2 den särklassigt
dominerande and-
Prop.
1977/78: 37 58
arten
i skärgårdarna och den som helt kommer att överväga i jaktbytet. Valet av
tidpunkt för jakt (3.5) bestäms i hög grad av ejderns ankomst och detta val
påverkar i viss mån vilka övriga arter som kan bli aktuella.
Beredningen
konstaterar att ejder, storskrake och vigg är de enda arter som bör tas upp
till diskussion för vårjakt.
Beträffande
ejdern uppfylls kriterierna om beståndets storlek och utveckling (1) samt
kravet att inga andra arter riskerar att skjutas av misstag (4). Hanöverskott
föreligger visserligen ej, men avskjutningen kan förutsägas bli relativt ringa
i förhållande till den totala avskjutningen av arten och knappast kunna
förorsaka något hanunderskott (3). I Blekinge och Kalmarsund kommer jakten att
i stor utsträckning gälla bestånd från andra delar av Östersjön (2), där dock
i stora områden vårjakt skulle komma att bedrivas om den äterinförs i Sverige.
Slorskraken
uppfyUer samtliga angivna förutsättningar.
Viggen uppfyller kravet om
beståndets storlek och utveckling (1) och om överskott av hanar (3). Kravet om
fåglarnas lokaltillhörighet (2) kan ej anses uppfyllt vid tidig vårjakt, men
väl vid sen. Vid jakt på vigg måste kravet att andra arter ej skall utsättas
för jakt (4) anses vara svårt att uppfylla, framför allt vid en sen vårjakt,
men i betydande grad även om jakten läggs tidigt.
Beredningen
konstaterar att ejdern och storskraken är de enda arter som helt uppfyller
uppställda krav. När det gäller viggen talar bristande lokaltillhörighet och
identifieringssvårigheter mot att jakten även skall omfatta denna art. Ett
begränsat antal fåglar av andra arter när det gäller berganden endast en
mindre del av skärgårdsbeståndet utsätts dock för förväxlingsrisk vid tidig
vårjakt. Denna risk kan dessutom begränsas om man bara tillåter jakt från skåre
med vettar, eftersom främst individer av samma art som lockfåglarna fäller för
dessa. Av stor betydelse i sammanhanget är vidare de kvalifikationskrav som
föreslås gälla beträffande de personer som skall komma i fråga för tillstånd tUl
vårjakt. Mot bakgrund av beredningens uppfattning att ett återinförande av
vårjakt efter sjöfågel endast kan grundas på i vid mening sociala skäl bör
urvalet av arter vara sådant, att alla jaktberättigade i områden där vårjakt av
tradition bedrivits får tillfälle till jakt. De omständigheter som talar mot
jakt efter vigg bör bedömas under hänsynstagande till detta krav. Utesluts
viggen kommer möjlighet till jakt att saknas i vissa delar av inner- och mellanskärgården.
På grund härav bör jakten, med den begränsningen att annan jaktform än jakt
från skåre med vettar inte skall få förekomma, även omfatta hanfågel av vigg.
Fällda
fåglar skall tas till vara för att användas i hushåll och skall inte få säljas.
Prop. 1977/78:37 59
3.5 Jakttid
Jägareförbundet har föreslagit en rörlig jakttid
omfattande fem dagar. Jakttidens längd bör bestämmas efter en sammanvägning av å
ena sidan det starka kravet på en begränsning av jakten och å andra sidan intresset
av en rimlig möjlighet att, trots bl. a. osäkra väderleksbetingelser, kunna utnyttja
åtminstone en del av årets jakttid. Enligt beredningens mening tillgodoser en
jakttid om längst fem dagar de nämnda intressena.
I de under senare år ingivna framställningarna om
återinförande av vårjakt har föreslagits att jakten skulle förläggas så tidigt
som möjligt, dvs. snarast efter islossningen och innan de aktuella arterna
startat sin äggläggning. Beredningen har även diskuterat en jakttid förlagd
till början av maj, när honorna av såväl ejdern som storskraken värpt färdigt
och ruvar och hanarnas del i årets fortplantning är över.
En tidig jakt på hanfågel av ejder och storskrake skulle
de flesta år infalla i mitten av april, dvs. innan flertalet kustfågelarter
återvänt till skärgården eller uppsökt sina häckningsområden. Störningarna på
den övriga faunan skulle därigenom begränsas. Störningsrisken kvarstår emellertid
beträffande bl. a. havsörn och grågås. Beskattningen av ejder och storskrake
kommer att avse hanar som i stor utsträckning tillhör den lokala skärgårdens
bestånd och som redan etablerat par. När hanen fälls blir honan utan partner
och häckning kommer ej till stånd såvida inte omparning sker. På basis av
nuvarande kunskaper kan antas att sen parbildning leder till att ingen häckning
kommer till stånd eller till starkt försenad häckning. Honor från splittrade
par kommer således att i mycket ringa grad bidra till föryngringen. I områden
där sträckskytte blir aktuellt kommer beskattningen så gott som uteslutande att
avse ejdrar på nordsträck och endast i mindre grad det lokala beståndets
fåglar.
En sen vårjakt bör förläggas efter det att hanarna
fullgjort sin del av årets fortplantning. För att häckningar ej skall spolieras
och honorna störas så litet som möjligt bör jakten starta först sedan
majoriteten av ejder och storskrakpar avslutat äggläggningen. Vidare bör jakten
vara avslutad innan kläckningen kommer igång på allvar. Tidsmässigt skulle en
sen vårjakt i Stockholms skärgård infalla 525 maj något beroende på vårens
ankomst och något tidigare längre söderut. Den period som står till förfogande
vid ovan angivna förutsättningar är mycket kort 510 dagar. Storskraken
förefaller uppvisa större individuell variation i valet av häckningstid och
jakten kan i viss omfattning drabba par som håller på med varpning. Störningarna
av jakt på de redan ruvande vattenfåglarna synes av åländska erfarenheter att
döma vara begränsade, medan störningar på sent häckande arter som svärta, småskrake
och tärnor kan antas bli större genom att de till betydande del uppehåller
Prop. 1977/78: 37 60
sig på eller invid blivande häckningsöar. Nordsträcket av ejder
och storskrake har i stor utsträckning passerat Östersjöns kuster vid den aktuella
tidpunkten, varför förutsättningarna för jakt på dessa arter är små.
Beredningen konstaterar att det inte föreligger avgörande
biologiska skäl att välja den ena eller andra av här diskuterade tidpunkter.
Vid sådant förhåUande får den omständigheten att en sen jakt skulle vara något
mer fördelaktig från biologiska synpunkter när det gäller ejder och
storskrake vägas mot de skäl i övrigt som talar för en tidig jakt.
Vid bedömningen måste också kustbevakningens möjligheter
att övervaka jakten beaktas. Till beredningen har generaltullstyrelsen uppgett
att möjligheterna att utöva en kontroll över en jakt förlagd till tiden
omedelbart efter islossningen är mycket begränsade. Beträffande en sen jakt har
man anfört att övervakningen blir effektivare. Vid denna tidpunkt har nämligen
båtar, som varit intagna på varv för vinteröversyn eller eljest varit upplagda
på land hunnit sjösättas.
För en tidig vårjakt talar skärgårdsbefolkningens starkt
uttalade önskemål i denna riktning. Särskilt gäller detta om jakten motiveras
med det behov av omväxling och avkoppling som framförts av företrädarna för
vårjakt. I den mån en tradition finns kvar för vårjakten efter sjöfågel bygger
denna också på en tidig jakt.
Ett ytterligare skäl för en tidig jakt är att denna kan
förutsättas vara betydligt mindre störande för annat friluftsliv. En sen
vårjakt kommer att infalla under den tid då det båtburna fritidsfolket börjar
uppträda i skärgården.
Enligt beredningens mening bör de senast redovisade
skälen, i en situation då de biologiska skälen att välja alternativ inte är av
avgörande art, tillmätas sådan betydelse att valet bör falla på den tidiga
jakten.
Med hänsyn till de av kustbevakningen framförda skälen mot
en tidig jakt vill emellertid beredningen betona det ansvar för genomförandet
av jakten som faller på de lokala jaktorganisationerna.
Jakttiden bör förläggas till en tidpunkt i nära anslutning
till islossningen. En sådan förläggning kan innebära skilda jakttider inom
landet. Om möjligt bör beslutet om jakttidens förläggning grundas på observationer
av de första sträckrörelserna hos ejdern. Beslutet bör föregås av ett samråd
med de organ som representerar de jaktberättigade.
3.6 Jaktform
Enligt beredningens uppfattning bör den tillåtna
jaktformen vara jakt från skåre med vettar. Om de lokala förhållandena inte
tillåter jakt från skåre bör i första hand undersökas om jakten kan bedrivas i
den formen att jakten visserligen sker från båt men med användande av vettar.
Med hänsyn tUl den större risken för skadeskjutning som är
Prop. 1977/78: 37 61
förknippad med sträckskytte från båtlinje bör tillstånd
till sådan jakt ges med mycket stor restriktivitet och endast i de fall då de
lokala naturförhållandena omöjliggör de här nämnda jaktformerna. När det gäller
vigg skall som tidigare anförts den enda tillåtna jaktformen vara jakt från
skåre med veliar.
3.7 Tillstånd
Tillståndsmyndighet bör vara länsstyrelsen i respektive
län. Till grund för myndighetens prövning Skall ligga en skriftlig ansökan i
vilken anges de omständigheter som kan berättiga sökanden till vårjakt oeh en
noggrann beskrivning av den eller de platser på vilka jakten skall bedrivas.
De sistnämnda uppgifterna bör redan i ansökningen anges på sjökort som kan
ligga till grund för en sammanställning på sjökort för hela länet. Avses jakten
ske på allmänt vatten måste särskild ansökan om detta inges eller också måste
tillstånd företes, som visar att sökanden redan har rätt att bedriva sådan jakl.
Som framgått tidigare skall tillståndsmyndigheten inhämta
lokal jaktorganisations yttrande över ansökningen innan denna tas upp till avgörande.
Beviljas tillstånd skall detta vara personligt och innehålla en noggrann
angivelse av var vårjakten efter sjöfågel i det enskilda fallet får bedrivas.
Som villkor för tillståndet bör gälla att jaktresultatet rapporteras till
tillståndsmyndigheten. Vidare bör anges dels vilka sjöfågelarter som omfattas
av tillståndet, dels att jakt får ske endast de dagar länsstyrelsen bestämmer.
Tillståndet bör även innehålla en erinran om försäljningsförbudet,
skyldigheten att ta till vara jaktbytet för användning i hushåll och tvånget
att erlägga jaktvårdsavgift samt om myndighetens rätt att när som helst dra in
tillståndet. TUlståndet bör kunna avse hela försöksperioden. Tillståndet skall
av den jaktberättigade medföras under jakten.
3.8 Uppföljning försökstid
Uppföljning av verksamheten bör ske såväl på det
administrativa som det biologiska planet. Den administrativa delen bör omfatta
insamling av uppgifter om antal ansökningar, utfärdade tillstånd, antal
skjutna sjöfåglar etc. Redovisning kan ske genom länsstyrelsernas försorg.
Materialet kan sammanställas av naturvårdsverket på det sätt som för närvarande
sker när det gäller försöksverksamheten med samordnad älgjakt. Slatens
naturvårdsverk bör även inhämta erfarenheter från kustbevakningen.
Uppföljning av den biologiska delen är mycket svår. För
att den skall kunna ge tillförlitliga resultat finns behov av inventeringar av
berörda sjöfågelstammar under tiden före en vårjakts återinförande
Prop. 1977/78:37 62
och ingående erfarenheter av fåglarnas biotopval, kläckningstid,
produktion etc. Sådant underlag och sådana kunskaper finns i viss utsträckning,
men vårjaktsfrågan aktualiserar också en del frågeställningar som tidigare ej
varit föremål för egentiiga undersökningar. Uppföljningsarbete för att
dokumentera faunans utveckling och forskning för att ge svar på nämnda
frågeställningar kräver ett betydande arbete, genomfört av en kvalificerad
sjöfågelforskare, såväl inom som utom de aktuella jaktområdena. Behovet av
biologisk uppföljning och forskning redovisas av fil. lic. Åke Andersson i
särskild PM (bilaga 1).
Kostnaderna för en sådan verksamhet kan bli betydande om
uppföljningen skall göras på sådant sätt att den leder till någon nytta. Med
hänsyn till storleken hos de övriga faktorer, som påverkar sjöfågelstammarna
klimat, sjukdomar, miljöföroreningar inklusive oljeutsläpp är det dock
tveksamt om uppföljningen ändå kan ge några entydiga resultat när det gäller
sjöfågelstammarnas antalsutveckling. Svårigheten att fastställa en vårjakts
inverkan på fåglarnas antalsutveckling, särskilt genom mera översiktliga
undersökningar, får emellertid inte hindra de studier och undersökningar under
försökstiden som behövs för att försöksverksamheten skall kunna ge underlag
för ställningstaganden rörande fortsatt jakt och villkoren för jakten. Det är
följaktligen angeläget att områdesvisa inventeringar genomförs som underlag
för bedömningar av jaktens inverkan på fågelantalet och på fåglarnas val av
uppehållsplatser. Vidare bör i möjlig utsträckning bl. a. könsfördelningen,
könens olika vanor, parbildningen och parningen göras till föremål för
undersökningar under försöksperioden. I den mån nämnda undersökningar inte
påbörjas före försökstiden bör i varje fall före denna tid ett
forskningsprogram finnas utarbetat.
Försökstiden bör vara fem år. Kortare försökstid torde
inte kunna ge erforderliga möjligheter att utvärdera erfarenheterna av
försöken.
3.9 Kostnader för administration m. m.
Naturvårdsverket har i en särskild PM (bilaga 2) redovisat
en uppskattning av kostnaderna för den verksamhet som föranleds av en vårjakt
efter sjöfågel.
Naturvårdsverket beräknar de sammanlagda kostnaderna för
administration och uppföljning under första försöksåret till minst 400 000 kr.
För hela försöksperioden beräknar verket kostnaderna till minst 1 000 000 kr.
Därtill läggs kustbevakningens ökade kostnader för bevakning, vilket enligt
verket medför att beloppen stiger till minst 600 000 kr. respektive minst 2 000
000 kr. Verket påpekar också att arbetsbelastningen vid länsstyrelsernas
naturvårdsenheter är sådan att ett genomförande av vårjakt kan leda till att
andra arbetsuppgifter måste åsidosättas.
Prop. 1977 78:37 63
Enligt
beredningens mening bör en finansiering genom såväl jaktvårdsfondsmedel som
stämpelavgifter och medel över statsbudgeten övervägas. Avvägningen mellan dessa
finansieringskällor bör göras vid tidpunkten för ett eventuellt beslut om
vårjakt under hänsynstagande till det då rådande budgetläget och
medelstillgången i jaktvårdsfonden.
Prop.
1977/78: 37 64
Bilaga
1
PM
ang.
behov av forskning för att belysa effekterna på sjöfågelstammarna av en återinförd
vårjakt
Behov
av forskning föreligger dels för att följa upp sjöfågelstammarnas
antalsutveckling oeh förändringar i fåglarnas uppträdande vid återinförd
vårjakt, dels för att inhämta kunskaper om vissa drag i sjöfåglarnas biologi
som är av betydelse för en biologiskt acceptabel utformning av jakten.
A.
Uppföljning av vårjaktens effekter på sjöfågelstammarna
Uppföljningen
av vårjaktens effekter på sjöfågelstammarnas antalsutveckling är en mycket
svår uppgift. Teoretiskt kan man tänka sig att vårjakten kan orsaka en populationsminskning
genom ökad mortalitet samt att störningarna kan leda till att häckningsfrekvensen
minskar, till en senardäggning av häckningen och till ökad skygghet hos kullarna
vUket i samtliga fall skulle kunna påverka produktionen negativt och få
återverkningar på beståndets storlek. I praktiken överskuggas emellertid med
största sannolikhet dessa effekter av de andra faktorer som påverkar populationens
storlek och dess produktion (näringstillgång, väderlek, utbyte med andra populationer,
predation, parasiter, störningar och jakt i andra områden). De taxeringsmetoder
som står till förfogande är behäftade med vissa felkällor. Ätt man genom översiktliga
inventeringar omfattande stora skärgårdsområden skulle kunna belägga
eventuella förändringar och kunna relatera dem till vårjakten måste således
bedömas som nästan utsiktslöst.
Det
är mera realistiskt att genom inventeringar jämföra antalsutvecklingen i
skärgårdsområden med vårjakt och sådana där ingen vårjakt bedrivs. Därvid bör
man helst ha tillgång till inventeringsmaterial från tiden före vårjaktens
införande för att kunna utsträcka jämförelsen till att gälla tUlståndet före
och efter införande av jakten i fråga. De inventeringsmetoder som kan ifrågakomma
torde närmast vara boinventeringar efter kläckningen (för ejder) och
parinventeringar (av storskrake, vigg oeh övriga berörda fågelarter). Den ökade
skygghet hos fåglarna som kan förväntas inom jaktområdena kan innebära att parinventeringen
av ejder kommer att ge osäkra resultat och även influera på
inventeringsresultatens tillförlitiighet beträffande övriga arter. De utslag
man erhåller vid en sådan uppföljning torde åtminstone för ejderns del mer
återspegla omfördelning av det häckande beståndet inom ett skärgårdsområde än
verkliga förändringar av den totala numerären. Sådana resultat är emellertid av
betydelse för ställningstaganden inom naturvården, när det gäller allmän
markanvändning i skärgården och för utarbetandet av tillämpningsföreskrifter
för en framtida vårjakt.
Liknande
jämförande studier kan göras för att söka utröna huruvida
Prop. 1977/78: 37 65
kullarnas uppehållsplatser, fåglarnas skygghet (såväl
parens som kullarnas) och tidpunkten för häckningen påverkas av en vårjakt.
Betydande metodologiska svårigheter föreligger vid flera av de nämnda tänkbara
undersökningsmomenten.
Vad ovan sagts avser uteslutande de områden där jakten
kommer att bedrivas i form av vettjakt från skåre dvs. oftast på de lokalt
häckande bestånden. Effekterna på sjöfågeln av den sträckjakt som beskrivs
under 3.6 synes vara närmast omöjliga att undersöka.
B. Fördjupade studier av sjöfåglarnas biologi
Diskussionen om återinförande av vårjakt har aktualiserat
en rad frågor som kräver viss forskningsinsats för att kunna besvaras.
Frågan om hanöverskott, vilken får sägas ha stor betydelse
för synen på en vårjakt, kräver en omfattande uppmärksamhet hos samtliga de
tre för vårjakt diskuterade arterna. Därvid bör olikheten i könens ankomsttider
till häckningsplatserna och könskvoten i olika områden undersökas, liksom
förändringar i könskvoten under vårens och försöksperiodens gång. Önskvärt
vore att sådana studier genomfördes samtidigt i hela Skandinavien eller
åtminstone hela Östersjön. Synpunkter på den eventuella biologiska betydelsen
av ett hanöverskott borde också sammanställas.
Kunskaperna om honans reaktion när hanen skjuts bort och
hennes möjligheter till omparning är mycket begränsade. Experimentella studier
genom avskjutning av hanar under olika faser av häekningens inledning kan här
vara till stor hjälp. Tillgänglig teknik för fångst i syfte att märka fåglarna
individuellt utgör dock en begränsning.
För att utreda om parbildningen varar mer än en säsong och
fördelarna med ett sådant förhållande krävs ingående och långvariga undersökningar.
Även där är möjligheterna till utveckling av fångst- och märkningsmetoder
avgörande för framgången.
Vidare vore det önskvärt med en bearbetning och
sammanställning av befintligt ringmärkningsmaterial som kan belysa olika mortalitetsfaktorers
inbördes roll och ligga till grund för en beräkning av vissa populationsdata.
Av relevans för ett ställningstagande till en vårjakt är
också sjöfåglarnas halter av miljögifter under olika delar av året och deras
lämplighet som föda. Undersökningar av detta slag pågår redan.
5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 37
Prop. 1977/78: 37 66
Bilaga 2
PM
ang. kostnader för administration m. m.
Naturvårdsverket har gjort följande uppskattning av
kostnaderna för den verksamhet som föranleds av en vårjakt efter sjöfågel.
A. Kostnader för kontroll m. m. av jaktområden
Om jakten i enlighet med beredningens förslag skall få
utövas från särskilda platser spridda i skärgården undgås kostnaderna för
bildandet av jaktområden. Kontroll m. m. av de olika platserna kan dock beräknas
komma att uppgå till i genomsnitt minst 10 000 kr. i varje län. De sammanlagda
kostnaderna under försöksperioden blir då minst 60 000 kr.
B. Kostnader för utfärdande av tillstånd
Den krets som föreslagits bli berättigade till tillstånd
att bedriva vårjakt har antagits omfatta ca 2 000 personer.
Varje
tillstånd kan sägas kosta minst 40 kr., om man utgår från stämpelavgiftens
storlek. Erfarenhetsmässigt torde detta dock vara alltför lågt beräknat. En
jämförelse med de administrativa kostnaderna för den samordnade älgjakten tyder
närmast på att varje tillstånd kostar minst 50 kr. en siffra som säkert måste
höjas ytterligare eftersom verksamheten beräknas ske inom flera län med ökade
fasta kostnader som följd.
Om man
emellertid utgår från beloppet 50 kr. per tillstånd skulle kostnaderna för
utfärdande av tillstånd uppgå till sammanlagt minst 100 000 kr. för första
försöksåret. Till detta kommer då kostnaderna för ansökningar som avslås. Dessa
ansökningar kan beräknas vara minst lika många som de som föranleder tillstånd.
Arbetet med ansökningar som resulterar i avslag är i allmänhet inte mindre
omfattande än de som resulterar i ett tillstånd snarare tvärtom. Det kan
därför beräknas att också kostnaderna för avslagsansökningarna kan antas uppgå
till minst 100 000 kr. under första försöksåret.
Under de
följande fyra åren kan det bedömas inkomma ca 400 nya ansökningar per år.
Kostnaden för att handlägga dessa ärenden (50 kr. per ärende) blir då minst 80
000 kr. under försöksperioden.
Den sammanlagda kostnaden för att utfärda tillstånd under
försöksperioden (fem år) kan således beräknas uppgå till minst 280 000 kr.
C. Kostnader för information
Erfarenhetsmässigt blir sådana kostnader mycket större än
vad man i allmänhet tror. Även här kan viss ledning erhållas från verksamheten
med samordnad älgjakt, även om man måste vara medveten om att informationen
här skall nå en mycket trängre krets dock inte enbart jägarna utan även
kustbevakningens folk, naturvårdsorganisationer m.fl.
Prop. 1977/78:37 67
Viss annonsering torde inte kunna undvikas kungörelsen
om jakttidens förläggning måste ju spridas och därmed torde kostnaderna
komma att uppgå till minst 10 000 kr. per län och år. (Som jämförelse kan
nämnas att i ett län uppgår enbart informationskostnaderna för den samordnade
älgjakten under första försöksåret till över 130 000 kr. Övriga län redovisar
dock lägre kostnader.)
Sammanlagt kan informationskostnaderna beräknas till minst
300 000 kr. under försöksperioden.
D. Kostnaderna för uppföljning
Den administrativa uppföljningen, såväl vad avser
naturvårdsverket som länsstyrelserna, kan bedömas kosta sammanlagt omkring 10
000 kr. per år, dvs. omkring 50 000 kr. under försöksperioden.
Den biologiska delen av uppföljningen måste bli avsevärt
dyrare, om sådan uppföljning skall anses meningsfull. Kostnaden torde uppgå
till minst 75 000 kr. per år, om en kvalificerad sjöfågelforskare skall anlitas,
dvs. minst 375 000 kr. under försöksperioden.
E. Sammanfattning av kostnaderna
De här angivna sammanlagda kostnaderna för administration
och uppföljning under försia försöksåret kan således beräknas uppgå till minst
400 000 kr. (avrundat). För hela försöksperioden kan kostnaderna bedömas uppgå
till minst 1 000 000 kr. (avrundat). Därtill kommer kustbevakningens ökade
kostnader för bevakning, vilket medför att beloppen stiger till minst 600 000
kr. (avrundat) respektive minst 2 000 000 kr. (avrundat).
Av intresse vid bedömningen är också den prekära
arbetssituationen som länsstyrelserna befinner sig i särskilt
naturvårdsenheterna som måste kopplas in på frågan om vårjakt. Denna medför
säkerligen att andra kanske viktigare arbetsuppgifter måste åsidosättas om
vårjakt skall genomföras.
F. Finansiering av kostnaderna
Frågan om finansiering av en eventuell vårjakt på sjöfågel
har inte berörts i något tidigare sammanhang. Om stämpelavgifter skall utgå är
oklart så sker inte när det gäller försöksverksamheten med samordnad
älgjakt. Även om stämpelavgifter uttas är det dock uppenbart att åtskilliga
kostnader måste bestridas med medel från annat håll. Möjligen förutsätts det
att jaktvårdsfonden skall utnyttjas. Dess läge är emellertid ansträngt, inte
minst med hänsyn till att den indirekt har fått tillskjuta medel till
försöksverksamheten med samordnad älgjakt, via älgskaderegleringsfonden.
Om jaktvårdsfonden skall utnyttjas måste hänsyn tas till
detta vid fastställande av jaktvårdsavgiften.
Prop.
1977/78: 37 68
Bilaga 3
Litteraturförteckning
1. Riksdagstryck, konventioner m. m.
Motion i Andra kammaren, nr 643 år 1965 av herr Hedin m.
fl. angående jakten på sjöfågel vid Bottenviken och Östersjökusten
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 i anledning
av väckt motion angående jakten pä sjöfågel vid Bottenviken och Östersjökusten
Motion
1975: 58 av herr Krönmark m. fl. angående senvinterjakt för yrkesfiskare och
andra skärgårdsbor
Motion
1975: 1573 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt om förbudet mot sjöfågeljakt
i Blekinge skärgärd
Jordbruksutskottets
betänkande 1975/76: 26 med anledning av motioner om vårjakt efter sjöfågel, m. m.
Konvention
om fågelskydd. Paris den 18 oktober 1950 (Sveriges överenskommelser med främmande
makter 1963 nr 39)
Konvention
den 2 februari 1971 i Ramsar om våtmarker av internationell betydelse i
synnerhet säsom livsmiljö för vätmarksfåglar (Sveriges överenskommelser med
främmande makter i975 nr 76)
Nordiska
rådet, REKOMMENDATION nr 2/1968 angående jakt- och fridlysningsbestämmelser
Council of Europé, Committee of Ministers; Resolution (73)
29 on the protection of Coastal areas
Parlianientary Assembly of the Council of Europé; Recommendation
783 (1976) on the protection of birds and their habitats in Europé
Proceedings of the European Ministerial Conference on the environment,
Brussels, 2324 march 1976
Jägnert, C.Lundahl, B., Jakt, fiske och andra
fritidsaktiviteter bland skogsarbetare vid SCA. Trebetygsuppsats 1973 i
psykologi. Socialhögskolan i Göteborg
2. Använda källor
Alerstam, T., Bauer, C-A & Roos, G. 1974. Fält- och
radarstudier av Östersjöejdrarnas Somateria mollissima vårsträck Vår
Fågelvärld 33: 15 27
Alerstam,
T., Bauer, C-A & Roos, G. 1974. Spring migration of Elders Somateria mollissima
in Southern Scandinavia Ibis 116: 194210
Almkvist, B., Andersson, Ä., Jögi. A.. Pirkola. M. K.. Soikkeli.
M & Vir-tanen, J. 1974. The number of adult elders in the Baltic Sea Wildfowl
25: 8994
Andersson,
A., Lindgren. P-O «& Staav. R. I tryck. Linjetaxering av sjöfåglar under häckningstid
i Stockholms skärgård 193738 och 197374. Vår Fågelvärld
Andersson, A. & Röttorp, H. 1976. Kustfågelfaunan i Bullerö
skärgård 1970 och 1974. Stencilerad PM 1976-11-17
Andersson, Ä. 1977. Sjöfåglarna och båtfolket.
Stiftelsen Stockholms skärgård. Arsskritt 1977: 1423
Aschcroft, R. E. 1976. A Function of the pairbond in the Common
Eider. Wildfowl 27: 101106
Bauer, K. M. & Glutz von Blotzheim, U. N. 1969. Handbuch
der Vögel Milleleuropas. Bd 3. Frankfurt am Main
Bezzel, É.
1965. Balz iind Paarbildiing von Gänse- und Zwergsäger (Mergus merganser und M.
albelkis) im Winterquartier nach Beobachlungen aus Sudbayern. VogelweU 86:
112122
Blomberg, K. & Kjellberg, L. 1972. Fägelinventering
inom Stora Nassa skärgård. Länsstyrelsen i Stockholms län.
Planeringsavdelningen 1972: 6
Prop.
1977/78: 37 69
Gerell, R. 1976. Fågellivet i mellersta Blekinges skärgård
förr och nu. Blekinge Natur 1975: 125140
Gerell, R. 1974. Sjöfågelns produktion i mellersta
Blekinges skärgård. Stencilerad rapport 1974-10-10
Grenquist, P. 1965. Changes in abundance of some duck and sea
bird populations off the coast of Finland 19491963. Riistatieteellisia Julkaisuja
27: 1114.
Gorman, M. L. 1974. The endocrine basis of pair-formation behaviour
in the male eider somateria mollissima. Ibis 116: 451465
Hildén, O. 1964. Ecology of duck populations in the Island
group of Valas-saaret, Gulf of Bothnia. Annales Zoologici 1: 153277
Hildén, O. 1966. Changes in the bird fauna of Valassaaret,
Gulf of Bothnia during recent decades. Ann. Zool. Fenn. 3: 245269
Joensen, A. H. 1972. Studies on oil pollution and seabirds
in Denmark 1968 1971. Danish Review of Game Biology. Vol. 6, No 9.32 s.
Joensen. A. H. 1974. Waterfowl Populations in Denmark
19651973. Danish Review of Game Biology. Vol. 9, No 1, 206 s.
Johnsgard, P. A. 1975, Waterfowl of North America. Bloomington
& London. 575 s.
Larsson, B. 1973. Sjöfågelinventering i Oxelösunds
skärgård Länsstyrelsen i Södermanlands län informerar.
Planeringsavdelningen, Naturvårdsenheten. Nr 4
Ljungberg, B. 1972. Sjöfågelinventering i Trulbådaområdet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län informerar. Planeringsavdelningen.
Naturvårdsenheten. Nr 4
Lundin, B. 1973. En fågelinventering vid Finnalafjärd.
Stencil
Milne, H. 1976. Body Weights and carcass composition of the
Common Eider. Wildfowl 27: 115122
Nilsson, L. 1975. Midwinter distribution and numbers of Swedish
Anatidae. Ornis Scandinavia 6: 83107
Ogilvie, M. A. 1975. Ducks of Britain and Europé. Berkhamsted.
206 s.
Persson, L,, Borg, K. & Fält, H. 1974. On the occurrence
of endoparasites in Eider ducks in Sweden. Viltrevy, Vol. 9. No 1: 124
Persson, L. 1974. Endoparasitism causing heavy mortality
in Eider ducks in Sweden. Proc. XIth Intern. Congr. Game Biologists 255258.
Stockholm
Regnell, S. 1967. Faunan i de nordsmåländska
skärgårdsreservaten. Sveriges Natur. Årsbok 58: 155181
Risberg, L., Aspenberg, P. & Ericsson, L. 1976.
Häckfågelfaunan längs Gästrikekusten förändringar under de senaste
årtiondena. Vår Fågelvärld 35: 195212
Röttorp, H. 1972. Fägelinventering. Hartsö skärgärd.
Stencil. Statens naturvårdsverk
Spurr, E. B. & Milne, H. 1976. Factors affecting laying
date in the Common Eider. Wildfowl 27: 107110
Spurr, E. & Milne, H. 1976. Adaptive significance of Autumn
pair formation in the Common Eider Somateria mollissima (L.). Ornis Scandinavia
7: 8589
Tenevou, R. 1966. Veränderungen in der Vogelfauna von
Kökar (Åland, SUdwestfinnland) in den Jahren 19251961. Ann. Zool. Fenn. 3:
519
3. Övrig litteratur
Bergman, G. 1968. Vår Fågelskärgård, Borgå. 160 s.
Johnsgard,
P. A. 1975. Waterfowl of North America. Bloomington & Lon-den. 575 s.
Ogilvie, M. A. 1975. Ducks of Britain and Europé. Berkhamsted.
206 s. Olsson, V. 1966. Kustens fåglar. Stockholm. 196 s. Skärgårdsnatur. 1970.
116 s.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 4
Ordförklaringar
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arkipelag
Biocid
Biotop
Bräckt vatten
Båtlinje
CIC
DDT
Ekologi
Evertebrater
Fauna
Häckning
ICBP
IWRB
Koloni
Könskvot
Marin
miljö
Migratoriska
arter
Monogam
Mortalitet
Parasit
Parbildning
Parning PCB
Polygam Population
Populationsdynamik
Predation
Rastlokal
Rugga
Ruggningslokal
Ruggningskoncentration
Skåre
Sträck
Topografi Vette
Zonering Ärscykel
Övärld
Livsdödare,
kemiska bekämpningsmedel Område med egenskaper lämpliga och nödvändiga för en
eller flera arter av djur och växter Blandning av söt- och saltvatten Båtar
utlagda i linje tvärs ett sjöfågelsträck Conseil International de la Chasse et
de la conservation du Gibier Internationella jaktrådet Diklor-difenyl-trikloretan,
insektsmedel Läran om samspelet mellan organismerna och deras omgivning Ryggradslösa
djur
Djuren i
ett område utgör detta områdes fauna Fåglarnas parning, bobyggnad, äggläggning,
ruvning och ungvårdnad
International
Council for Bird Preservation Internationella fågelskyddsrådet International
Waterfowl Research Bureau Internationella sjöfågelforskningsbyrån En grupp
fåglar som bygger bon inom ett bestämt, begränsat område
Förhållandet
mellan antalet hanar och honor i ett bestånd av en art Havsmiljö Flyttande
arter Levande i "engifte" Dödlighet Snylldjur, snyltväxt
Etablerandet
av en sammanhållning mellan en hane och en hona för häckning Sexuell
förening, kopulation
Polyklorerade
bifenyler, har vidsträckt teknisk användning, miljögift Levande i
"månggifte"
Grupp av
en djurart som lever inom ett visst område
Förändring
inom populationen genom födsel och död samt genom in- och utvandring Tagande av
byte (andra djur eller ägg) Plats där flyttande fåglar äter och vilar Fälla
gamla fjädrar och ersätta dem med nya Plats där ruggningen genomförs Ansamling
av fåglar som ruggar samtidigt Skärm av stenar, bräder, ris eller annat
material bakom vilken skytten döljer sig En samling fåglar på väg mellan häckningslokal
och övervintringsområde. Betecknar även fåglars gemensamma lokala
förflyttningar Terrängförhällanden
Uppstoppad
eller konstgjord lockfågel utlagd för att locka fåglarna att flyga eller fälla
inom skotthåll för jägaren
Förekomst inom avgränsat likartat område Händelseförlopp
som omfattar ett helt är
Prop. 1977/78: 37 71
Bilaga B
REMISSYTTRANDENA
Trots att beredningen inte har haft att ta ställning till
huruvida vårjakt efter sjöfågel bör återinföras eller ej redovisar de flesta
remissinstanserna sin inställning i frågan. Till dem som tillstyrker eller
inte har något att erinra mot ett återinförande av en sådan jakt hör bl. a. rikspoUsstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska jägareförbundet. Lantbrukarnas
riksförbund. Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare, Sveriges Länsjaktvärdskonsulenters
Förening, Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund och Svenska
Sydkustfiskarnas Centralförbund. Som skäl för sin inställning anför dessa
remissinstanser i huvudsak följande. De egentliga skärgårdsborna lever under
speciella förhållanden. De är i egentlig utsträckning förhindrade att utnyttja
det i samhället annars normala utbudet av fritidssysselsättningar. Jakten har
stor betydelse som fritidssysselsättning och utgör en väsentlig trivselfaktor
för den fasta skärgårdsbefolkningen. Bland fiskarebefolkningen finns ett stort
intresse att få möjlighet till vårjakt efter sjöfågel och ett återinförande av
denna är således ett starkt önskemål från skärgårdsbefolkningen. För fiskare-
och skärgårdsbefolkningen, för vilken jakten har gammal tradition, skulle
tillstånd till vårjakt efter sjöfågel få positiv betydelse i form av bl. a.
ökad rekreation och ett visst tillskott till försörjningen. Att återinföra
vårjakten är att med enkla medel öka trivseln hos och villkoren för den bofasta
befolkningen och därmed hejda avflyttningen. Den s. k. SCA-utredningen har
klart visat att möjligheterna till jakt i hög grad påverkar såväl val av
arbete som bostadsort. En begränsad form av vårjakt kommer att öka skärgårdsbefolkningens
intresse och ansvar för sjöfågelvård och medföra en förbättrad tillsyn över
jaktutövningen. En reglering av vårjakt efter sjöfågel kan förväntas leda till
en minskning av den olaga och okontrollerade jakt, som nu förekommer.
Länsstyrelsen i Blekinge län är tveksam till att sjöfågelbeståndet beskattas
genom jakt i samband med häckningen. Länsstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till
det internationella samarbetet lämpligheten av att införa vårjakt efter
sjöfågel. Eftersom det framlagda förslaget endast avser ett försöksvis
införande av vårjakt i mycket begränsade former motsätter sig emellertid
länsstyrelsen inte att vårjakt efter sjöfågel får utövas i huvudsak enligt
framlagt förslag.
De remissinstanser som avstyrker eller ställer sig
tveksamma till vårjakt efter sjöfågel är bl. a. kammarkollegiet, generaltiillsiyrdsen.
naturhistoriska riksmuseet, statens naturvårdsverk, domänverket. Sveriges kintbriiksiiniversitet.
länsstyrelserna i Södermanlands. Östergöt-
Prop. 1977/78: 37 72
lands och Kalmar län. Svenska naturskyddsföreningen och
Sveriges Ornitologiska Förening. Dessa remissinstanser anför huvudsakligen
följande. Den olämpligaste formen för beskattning av djurstammar, vilka man
inte direkt önskar skära ner, är att jaga omedelbart före fortplantningstiden.
Den relativt höga vinterdödligheten har då för fortplantning lämnat kvar de
djur, som är friskast och tåligast. Vidare bör fågelstammarna inte störas under
häckningsperioden. Denna princip anses internationellt accepterad och ligger
till grund för flera internationeUa överenskommelser. Nästan lika olämplig
från beskattningssynpunkt är en jakt som riktar sig uteslutande mot ena könet.
En naturlig obalanserad könskvot förekommer som anpassning till speciella drag
i vissa djurarters biologi. En konstlad rubbning av denna kvot t. ex. genom
jakt innebär nästan alltid en nackdel för produktionen. En vårjakt kan leda tiU
en successiv minskning av populationen. Så länge höstjakten inte överskrider
en viss procentuell nivå, kan bortfallet sägas ingå i den naturliga mortaliteten.
Om jakt emellertid bedrivs på våren vid en tidpunkt då populationen har sin
lägsta numerär kommer avskjutningen att adderas tiU den naturliga täthetsberoende
mortaliteten. Det finns då risk för att en jakt, även om den är av begränsad
omfattning, kan leda till fortlöpande reduktion av häckfågelpopulationen. Vid
den föreslagna vårjakten kan reduktionen av ejder beräknas uppgå till något
eller några tiotusentals individer. Förutsättningen för att detta inte skall
leda till minskning i häckfågelpopulationen är att jakten på våren kompenseras
av minskad mortalitet under påföljande höst och vinter. Utöver en tänkbar
reduktion av han-populationen kan vårjakten medföra störningar som minskar
produktionen av ungar, kanske framför allt genom att en del bättre häckningsöar
så småningom överges av ejdrarna, men även genom att honor från splittrade par
sannolikt får sämre häckningsresultat. Ejdern anländer i redan bildade par och häckningsframgången
är på flera sätt beroende av hanens närhet. Nya forskningsresultat visar att ejderhanen,
vid sidan av befruktningen av äggen, har en annan viktig funktion. Honan kan
genom närvaron av sin hane, vilken skyddar henne från störningar från andra
hanar, snabbt tillägna sig den näringsreserv, som är erforderlig för de olika
reproduktionsmomenten. Honor som förlorar sina hanar strax före eller under
denna period, torde därför ha ytterst liten möjlighet tiU lyckad häckning.
Forskningsresultat har även utvisat att sedan vårjakten upphörde har utarmade häckningsområden
återkoloniserats och ökningen har varit mest omfattande i de kustavsnitt, där
vårjakten varit mest omfattande.
Kammarkollegiet, naturhistoriska riksmuseet,
naturvårdsverket, domänverket, lantbruksuniversitetet, länsstyrelsen i
Södermanlands län, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges Ornitologiska
Förening m. fl. går in på de internationella aspekterna och anför följande. Vår
jakten
Prop. 1977/78: 37 73
är oförenlig med undantagsbestämmelsen i
Paris-konventionen och med den Europakonvention till skydd för bl. a.
flyttfåglar, som är under utarbetande i Europarådet och i vilken någon
undantagsklausul sannolikt inte kommer att finnas. Det internationella
konventionsarbetet är en samarbetsform som får allt större betydelse inom
faunavården. En återinförd vårjakt skulle innebära en stor belastning för
Sveriges del i det fortsatta arbetet med nämnda Europakonvention och arbetet
inom t. ex. Internationella fågelskyddsrådet. Möjligheter att återinföra vårjakt
efter sjöfågel finns inte om Sverige skall kunna ansluta sig till det
europeiska samarbetet inom sjöfågelvården och dessutom vara ett föregångsland
i detta avseende liksom i andra delar av den internationella miljövården.
Sverige bör i stället spela en aktiv roll då det gäller att påskynda och
förbättra det internationella samarbetet. Om Sverige återinför vårjakt, vilken
enligt förslaget strider mot ekologiskt riktiga principer för jakt, rivs den
nuvarande i stort sett tillfredsställande situationen upp, vilket på lång sikt
kan medföra beklagliga konsekvenser för den internationella hushållningen med
förnyelsebara naturtillgångar. Internationellt skulle en av Sverige återinförd
vårjakt efter sjöfågel kunna åberopas som alibi för att återinföra annan och
betydligt skadligare jakt eller för att underlåta att vidta åtgärder mot
pågående ovedersägligen skadliga jakt- och fångstmetoder.
GeneraltuUstyrelsen påpekar att kustbevakningen, som nu
svarar för den övervägande delen av den statliga tillsynen av sjöfågeljakten,
har på .senare år ålagts starkt vidgade övervakningsuppgifter. Det ökade
engagemang i jakttiUsynen, som en återinförd vårjakt skulle innebära för
kustbevakningens vidkommande, kan ej tillgodoses med nu tillgängliga resurser.
Vårjakt enligt föreslagna former medför så stora anspråk på effektiv
övervakning och kontroll, att det är tveksamt om de kan tillgodoses till
rimliga kostnader. Även naturvårdsverket m. fl. framför liknande synpunkter.
Inte någon remissinstans har haft något att erinra mot att
en eventuell vårjakt enligt beredningen förutsätts bedrivas som en försöksverksamhet
under en försökstid om fem år inom de i betänkandet angivna kust- och
skärgårdsområdena. Försöksverksamheten bedöms av rikspolisstyrelsen kunna öppna
möjligheter att i ett längre perspektiv finna de mest ändamålsenliga formerna
för sjöfågeljakt, varför verksamheten bör ske i nära samarbete med berörda
polismyndigheter. Naturvårdsverket, domänverket, lantbruksuniversitetet och
länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte försöksverksamheten bör
avse en mindre del av det föreslagna kustavsnittet och således omfatta endast
ett eller två län. Därigenom undviks alltför stora kostnader och onödigt
administrativt arbete som en följd av eventuella felaktigheter i det prövade
systemet.
Remissinstanserna har inte haft något att anföra mot det i
betan-
Prop. 1977/78: 37 74
kandet som villkor för jakten uppställda kravet på förekomsten
av lokal jaktvårdssammanslutning. Inte heller har remissinstanserna något att
erinra mot att tillstånd får ges endast efter hörande av sådan sammanslutning.
Vissa instanser framhåller dock vikten av att även andra organisationer får
yttra sig. Naturvårdsverket framhåller att lokala och regionala
naturvårdssammanslutningar, ornitologiska föreningar m. fl. kan ha anledning
att yttra sig och ifrågasätter om inte rådgivande organ bör inrättas enligt
modell, som tillämpas vid samordnad älgjakt. Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens
Jägare påpekar att alla organisationer, vars ändamål är att tillvarata
sjöfågeljägarnas intressen, skall beredas tillfälle att yttra sig om avskjutningsramar
och tillståndsgivning m. m. Sveriges Länsjaktvärdskonsulenters Förening utgår
ifrån att tillstånd inte meddelas utan hörande av sjöfågelråd eller sjöjaktvårdssamman-slutning.
Rikspolisstyrelsen förutsätter att polismyndigheterna inte kommer att belastas
med remisser eller annat administrativt arbete i samband med tUlståndsgivningen.
Beredningens
förslag att jakten skall omfatta hanfågel av ejder, storskrake och vigg,
tillstyrks eller lämnas utan erinran bl. a. av lantbruksstyrdsen, fiskeristyrdsen,
länsstyrelsen i Stockholms län. Svenska jägareförbundet, Lantbrukarnas
riksförbund. Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare och Sveriges Länsjaktvårdskonsidenters
Förening.
Flera
remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet, naturhistoriska riksmuseet, statens
naturvårdsverk. Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska
Förening, anför betänkligheter eller avstyrker förslaget att ta med storskrake
och vigg bland de tillåtna arterna. Länsstyrelsen i Östergötlands län
ifrågasätter om inte endast jakt efter hanfågel av ejder bör tUlåtas under
försöksperioden eller åtminstone under de första åren. Som skäl för
remissinstansernas inställning i denna del framhålls i remissyttrandena bl. a.
följande. Valet av storskrake ifrågasätts med hänsyn till dess lämplighet som
människoföda. Undersökningar har utvisat, att under vårflyttningen fällda skrakar
innehåller halter av miljögifter. Så länge starka tvivel råder om storskrakens
tjänlighet som människoföda bör den inte vara aktuell som jaktbyte. Den av
beredningen föreslagna ordningen, att fälld fågel inte får säljas utan endast
användas i hushållet, skulle vidare direkt uppmana till överträdelse av beslämmelserna
i så måtto att storskraken löpte risken att skjutas men sedan kasseras. Mot
beskattning av vigg talar enligt remissinstanserna framför allt risken för
förväxling med andra fågelarter, t. ex. bergand. Vidare framhålls att jakt
efter vigg inte är biologiskt riktig. Viggen hör till de sent häckande arterna
och skulle vid såväl tidig som sen vårjakt komma att jagas under tiden före häekningens
start. Vissa remissinstanser framhåller vidare att viggen inte uppfyller kriterierna
för jaktbarhet enligt beredningens egen biologiska utredning. Naturvårdsverket
framhåller att beredningen trots detta anser att urvalet av
Prop. 1977/78:37 75
arter måste vara sådant att alla jaktberättigade i områden
där vårjakt av tradition bedrivits får tillfälle till jakt. Utesluts viggen
kommer möjlighet till jakt att saknas i vissa delar av inner- och mellanskärgården
och jakten bör därför omfatta även han fågel av vigg. Verket godtar inte ett
sådant resonemang och framhåller bl. a. att inte i nägot annat sammanhang har
frågan om avsaknad av jaktmöjlighet fått vara utslagsgivande eller ens av
intresse vid bedömningen om jakt skall tilllåtas på en djurart eller ej.
Avgörande i sådana fall måste enligt verket främst vara biologiska aspekter,
ibland också skadeproblem. Av liknande skäl motsätter sig länsstyrelsen i
Södermanlands län att viggen tas med som jaktbar art. Länsstyrelsen i
Stockholms län tillstyrker jakt efter hanfågel av ejder och storskrake. Enligt
länsstyrelsen torde en uteslutning på grund av förväxlingsrisken av viggen inte
innebära någon större begränsning av jaktens totala omfattning.
Praktiskt taget samtliga remissinstanser ansluter sig i
allt väsentligt till beredningens uppfattning att jakten skall förbehållas en
förhållandevis snäv krets personer. Remissinstanserna framhåller vikten av
restriktiv personbedömning när det gäller att avgöra vilka som skall erhålla
tillstånd. Flera remissinstanser, bl. a. naturvårdsverket, lantbruksuniversitetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Blekinge län, framhåller
emellertid att gränsdragningsfrågan kan medföra åtskilliga svårigheter och
risk föreligger att personkretsen kan utvidgas utöver vad som avsetts. Det är
enligt remissinstanserna önskvärt att personkretsen preciseras så långt det är
möjligt. Naturvårdsverket konstaterar att beredningen överlämnat åt verket att
göra den nödvändiga preciseringen i de föreskrifter för vårjaktens bedrivande,
som verket föreslås utforma. Naturvårdsverket framhåller därvid att detta
främst är en politisk fråga och inte en administrativ. I första hand bör det
enligt naturvärdsverket ankomma på berörda politiska instanser att göra den
nödvändiga preciseringen av vilka personkategorier som bör komma i åtnjutande
av eventuella tillstånd till vårjakt efter sjöfågel.
Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län bör personkretsen
starkt begränsas och endast omfatta den genuina skärgårdsbefolkningen.
Länsstyrelsen i Blekinge län delar beredningens
uppfattning att endast en begränsad personkrets bör medges vårjakt men
framhåller att de sjöfågeljägare, som har tillstånd tUl höstjakt, skulle uppleva
en mycket restriktiv tUlståndsgivning som orättvis. Endast 10 % av till-ståndshavarna
i länet uppfyller nämligen villkoren för vårjakt efter sjöfågel.
Lantbrukarnas riksförbund påpekar att kustjordbruken ofta
kompletteras med fiske som binäring. Förbundet finner det inte sakligt
motiverat att utesluta de på kustlandet boende personer, som får sin
huvudsakliga försörjning från jordbruk med fiske som binäring.
Svenska Ostkustfiskarenas Centraljörbund framhåller att
det av för-
Prop. 1977/78: 37 76
slaget inte framgår om fiske i skärgård utgör någon avgränsning
mot t. ex. fiske i öppna havet. Fiskare i förbundet betecknas som kustfiskare
eller skärgårdsfiskare oberoende av om de fiskar vid kusten, i skärgården
eller i öppna havet. För undvikande av missförstånd i denna del bör tillstånd
ges den som får sin huvudsakliga försörjning från fiske i Östersjön. Enligt
förbundet synes förslaget innebära att yrkesfiskare som bor i kustorter ej är
berättigade att få tillstånd medan de som bor på ö eller kusten nära intill bör
kunna få det. Yrkesfiskaren tillhör enligt förbundet mer än någon annan den
kategori som omfattas av anvisningarna i Kungl. brev den 8 december 1967 och
bör oberoende av bostadsort självfallet dock boende vid berörd kuststräcka
prioriteras högre än någon annan grupp vid erhållande av tillstånd.
Beredningen
har, som tidigare nämnts, när det gäller frågan om lämplig modell för
jaktområden granskat och övervägt tre olika alternativ. Därvid har beredningen
slutligen föreslagit att jaktområdet skall bestämmas enligt alternativ A.
Statens naturvårdsverk, lantbruksstyrdsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i
Östergötlands län, Svenska jägareförbundet, Lantbrukarnas riksförbund,
Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare och Svenska Ostkustfiskarenas
Centralförbund ansluter sig till eller lämnar utan erinran beredningens
förslag. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att beredningen enligt
motiveringen avsett att alternativa platser med hänsyn till skiftande
väderleksbetingelser skall kunna förekomma. Enligt länsstyrelsens mening är det
då av vikt att inte alltför många alternativ ges. Länsstyrelsen framhåller att
antalet alternativ möjligen bör preciseras i lagtexten.
Åtskilliga remissinstanser förordar att jaktområdet skall
bestämmas enligt alternativ B. Till detta alternativ ansluter sig
lantbruksuniversitetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Blekinge
län, Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund m. fl. Till förmån för detta alternativ
anförs bl. a. följande. Alternativet möjliggör att största möjliga hänsyn kan
tas till andra intressen eftersom det lämnar utrymme för tillskapande av stora fredningsområden.
Beredningens förslag medför många och utspridda störningar i skärgården och
jaktens negativa effekter på fågellivet bhr svåra att upptäcka. Genom att
särskilda jaktområden läggs ut erhålls större sammanhängande områden där det
jagas resp. är fredat. Härigenom störs fågeUivet så litet som möjligt under den
mest känsliga tiden, nämligen häckningstiden. Vårdåtgärder för sjöfågel kan
bättre samordnas, övervakningen kommer att underlättas, uppföljningen av
jaktens effekter på fågelstammarna och övrig fauna förbättras. Enligt
länsstyrelsen i Uppsala län bör områdena läggas ut i samråd med ornitologer
och jägare och kan ritas in på sjökort. För bästa utnyttjande av
övervakningsresurserna och för att möjliggöra en godtagbar planläggning är det
enligt generaltuUstyrelsens uppfattning önskvärt att antalet särskilda jaktområden
för vårjakt begrän-
Prop. 1977/78:37 77
sas så långt möjligt. Remissinstanser från Blekinge län,
bl. a. länsstyrdsen i Blekinge län och Svenska Sydkustfiskarnas
Centralförbund, förordar altemativ B. I länet finns redan i dag en
zonindelning liknande detta alternativ. Erfarenheterna av indelningen uppges
vara mycket goda. Enligt Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund synes
alternativet vara det för Blekinge mest lämpliga.
Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår en variant av
alternativ B som modell för jaktområden. I stället för att lägga ut särskilda
jaktområden borde myndigheten, enligt länsstyrelsen, få möjlighet att utpeka
områden där jakt inte får äga rum, exempelvis fågelskyddsområden, naturreservat,
lokaler med slörningskänslig fauna, för sjöfågeln viktiga rastplatser m. m.
Enligt Sveriges Ornitologiska Förening kommer samtliga de
av beredningen redovisade alternativen alt innebära störningar för flera
känsliga fågelarter. Föreningen framhåller även, att det kommer att krävas ett
mycket stort administrativt arbete för att finna de avgränsningar som skall
gälla, särskilt som dessa känsliga arter inte kan förutsättas uppträda inom
samma områden år från år.
Lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Blekinge län.
Svenska naturskyddsföreningen. Svenska jägareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund,
Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare m. fl. ansluter sig i allt väsentligt
till eller lämnar utan erinran beredningens förslag om tidig jakt. Som skäl för
en tidig vårjakt anförs bl. a. att en sådan är mindre störande för annal
rörligt friluftsliv, mindre störande på vissa andra fågelarter, skärgårdsbefolkningens
uttalade önskemål om lidig jakt.
Sveriges Länsjaktvärdskonsulenters Förening anser att
jakttiden bör förläggas med hänsyn till berörda fågelarters ankomst till
skärgårdsområdena.
För en sen jakt uttalar sig bl. a. kammarkollegiet, generaltullstyrelsen
och länsstyrelsen i Uppsala län. Som skäl för sen vårjakt anförs bl. a. att en
sådan innebär mindre problem från övervakningssynpunkt. Jakten skulle under en
sen vårjakt endast avse det lokala beståndet av sjöfågel, vilket torde göra de
flesta jägare återhållsamma i jakten. Den tidiga jakten drabbar i stor
utsträckning den fågel som är på väg norrut. Vidare talar erfarenheterna från
Finland för en sen jakt. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller bl. a. att
jakten bör förläggas till första halvan av maj. Länets skärgård ligger på samma
breddgrad som Äland där jakt är tillåten under maj månad.
Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund m. fl. anser att
jakttidens längd är för kort. Väderleksförhållandena kan under den korta tiden
helt omintetgöra möjligheterna till jakt. Enligt förbundet bör jakttiden vara
20 dagar och omfatta tiden den 120 april. För Blekinges del
Prop.
1977/78: 37 78
skaU eventuellt jakten bedrivas 20 mars10 april.
Lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen. Svenska
jägareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund, Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens
Jägare, Sveriges Länsjaktvärdskonsulenters Förening m. fl. ansluter sig till
eller lämnar utan erinran beredningens förslag rörande jaktform.
Även länsstyrelsen i Blekinge län, Svenska
Sydkustfiskarnas Centralförbund m. fl. tillstyrker förslaget rörande jaktform,
men framhåller bl. a. att för Blekinge läns del är båtlinjeskyttet den jaktform
som är vanligast och som i första hand kan komma i fråga. Länsstyrelsen föreslår
att ifrågavarande jaktform bör vara tillåten på samma sätt som jakt från skåre.
Kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala
resp. Södermanlands län, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska
Förening framhåller att skytte från båtlinje är olämpligt eller inte bör
tillåtas. Som skäl anförs bl. a. att jaktformen medför stora risker för skadskjutning
samt svårigheter att art- och könsbestämma förbiflygande änder. Enligt
länsstyrelsen i Östergötlands län m. fl. bör den enda tiUåtna jaktformen vara
från skåre med vettar.
Beträffande förslaget angående användningen av jaktbytet
framhåller livsmedelsverket, att en del sjöfågel som skjuts på våren visat icke
obetydliga resthalter av miljögifter. Kostrekommendation för konsumenterna
bör därför utarbetas, därvid verket är villigt biträda vid utformningen.
Länsstyrelsernas organisationsnämnd föreslår att arbetet
med den administrativa uppföljningen koncentreras till naturvårdsverket eftersom
det endast är fråga om ca 2 000 tillstånd, som dessutom utfärdas att gälla för
hela försöksperioden. Organisationsnämnden föreslår vidare att statens
naturvårdsverks utformning av handläggningsmässiga frågor och blanketter m. m.
bör utarbetas i samverkan med nämnden. Fiskeristyrelsen föreslår att frågan om tillståndshavarnas
bakgrund, vilka som fått tillstånd och i vilken utsträckning tillstånd
utnyttjas klarläggs vid utvärderingen vid försöksperiodens slut. Styrelsen
föreslår också att tillståndshavarnas värdering av vårjakten i förhållande till
andra fritidssysselsättningar undersöks. Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands
och Blekinge län framhåller vikten av en biologisk uppföljning.
Lantbruksuniversitetet och länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det i
betänkandet redovisade behovet av biologisk uppföljning och forskning bör ligga
till grund för uppföljningen av försöksverksamheten. Enligt länsstyrelsen i
Blekinge län bör även verkningarna internationellt noga studeras.
Jägareförbundet föreslår att forskningen koncentreras till vissa delfrågor i
problemkomplexet och integreras med pågående projekt, varvid de tillgängliga
resurserna kan utnyttjas maximalt.
Beträffande kostnaderna för verksamheten framhåller
naturvårds-
Prop. 1977/78:37 79
verket att dessa kommer att uppgå till minst de beräknade
beloppen. Enligt verket blir allmänt sett kostnader av detta slag högre än vad
som bedöms troligt vid utformningen av förslag av aktuell karaktär. Jägareförbundet,
Sveriges Länsjaktvärdskonsulenters Förening, Svenska Ostkustfiskarena.s Cenlralförbiind
m. fl. anser allmänt att de av naturvårdsverket gjorda kostnadsberäkningarna
är för höga. Dessa remissinstanser anser också att de beräknade kostnaderna
för bevakning är för högt beräknade. Remissinstanserna framhåller att denna typ
av bevakning handhas redan nu av kustbevakningen, varför kostnaderna knappast
kommer att bli högre än vad de är i dag. Det kan enligt remissinstanserna
knappast föranleda högre kostnader att kontrollera att jakten endast utövas av tillståndshavare
än vad det f. n. kostar att övervaka att nu gällande förbud efterlevs.
Kostnaderna anses inte rimliga med hänsyn till att det endast är fråga om ett
fåtal jägare och ett fåtal dagar. Ytterligare bevakning än den som sker genom
de av lokala jaktvårdsorganisationer tillsatta jaktbevakare och den bevakning
som tillståndshavarna kommer att utöva anses ej heller nödvändig. Vid jakt
efter älg m. m. krävs ingen särskild insats från jaktbevakningens sida. Den
största bevakningsinsatsen krävs under icke jakttid.
Kammarkollegiet och naturvärdsverket anser att kostnaderna
inte kan bestridas ur jaktvårdsfonden. Enligt kollegiet är fonden inte avsedd
att finansiera denna typ av verksamhet. Naturvårdsverket framhåller att
jaktvårdsfondens begränsade medel skall användas för finansiering av sådana
projekt, som kan vara av mera allmänt intresse för jägarna. Verket anser det
inte rimligt att utnyttja fonden för finansiering av en vårjakt som inte berör
annat än en ytterst liten del av jägarkåren. Enligt riksrevisionsverket torde
de kostnader, som uppstår för kontroll av jaktområden m. m., information och
biologisk uppföljning vara av den karaktären, att de skulle kunna bestridas ur
jaktvårdsfonden.
Naturvårdsverket erinrar om att stämpelavgifter inte utgår
när det gäller tillstånd inom ramen för försöksverksamheten med samordnad
älgjakt. Även riksrevisionsverket framhåller detta och ser en viss inkonsekvens
i att avgiftsbelägga tillståndsgivningen i detta fall när avgift ej utgår vid
samordnad älgjakt. Riksrevisionsverket framhåller även, att om avgiften sätts
lika med den som utgår för tillstånd till jakt på aUmänt vatten skulle
länsstyrelserna endast få täckning för ca 40 % av sina kostnader. Enligt
riksrevisionsverket bör dock kostnaderna för verksamheten av rättviseskäl
betalas av utövarna av vårjakt och bör inte drabba övriga medborgare.
Naturvårdsverket framhåller dessutom att stämpelavgifter med hänsyn till
jaktens sociala aspekter inte kan tillgripas. För att täcka kostnaderna skulle
avgifterna bli oskäligt höga. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län kan en
stämpelavgift inte undvikas. Kammarkollegiet ifrågasätter om inte samhällets
kostnader
Prop. 1977/78: 37 80
till
inte ringa del bör finansieras genom särskilda licensavgifter även om vårjakten
kan sägas ha en delvis social motivering. Enligt riksrevisionsverket torde
kostnaderna för den administrativa uppföljningen hos länsstyrelserna och
naturvårdsverket få betraktas som s. k. myndighetsuppgifter och således
bestridas över statsbudgeten. De ökade bevakningsuppgifterna för tullverket
måste enligt riksrevisionsverket anses falla inom ramen för tullverkets
myndighetsuppgifter och skall således bestridas med medel över statsbudgeten.
Naturvårdsverket framhåller att en återinförd vårjakt motiveras enligt
beredningen främst av sociala skäl. Verket påpekar att de också är av politisk
natur. Enligt naturvårdsverket är den enda logiska finansieringsformen i
sådant fall finansiering över statsbudgeten.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770488
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar.
- Bet. 1986/87:JoU15 om jaktlag, m.m. (prop. 1986/87:58) s. 24 i texten
- Prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. i texten
- Bet. 1985/86:JoU18 om jakt- och viltvård s. 2 i texten
- Bet. 1980/81:JoU28 om jakt- och viltvård s. 3 i texten
- Bet. 1979/80:JoU24 Med anledning av motioner om jakt- och viltvård m. m. s. 6 i texten