om ändring i 6 kap. brottsbalken
67 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:69, om ändring i 6 kap. brottsbalken
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78: 69
Regeringens proposition
1977/78: 69
om
ändring i 6 kap. brottsbalken;
beslutad
den 17 november 1977.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll denna dag.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
SVEN
ROMANUS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken om otukt med
ungdom och förförelse av ungdom ändras så att samma åldersgränser kommer alt
gälla för homosexuella och heterosexuella förbindelser.
I Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 69
Prop.
1977/78:69 2
Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives all
6 kap. 4 och 8 f;S brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon könsligt umgänge
med annan av motsatt kön, som är under aderton år och som står under hans Ullsyn
vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under hans
övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande i annat fall
av den underåriges beroende ställning, dömes för o t u k t medungdom till fängelse
i högst fyra år.
Detsamma skaU gälla, om
någon som fylh aderton år har könsligt umgänge med annan av samma kön som ej
fyllt aderton år eller ock, under omständigheter som angivas i första styckei,
med annan av samma kön som är under tjugo år.
Har någon könsligt umgänge
med den som är under aderton år och som står under hans tillsyn vid skola,
anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under hans övervakning,
vård eller lydnad eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underåriges
beroende ställning dömes förotuktmedungdom till fängelse i högst fyra år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den
som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han är
av samma kön, under tjugo år, dömes förförförelseav ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.
§
Den
som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år, dömes för förförelse
av ungdom till böter eller fängelse i högsl sex månader.
Denna
lag träder i kraft den 1 april 1978.
1 Senaste
lydelse 1969:162.
2 Senaste
lydelse 1969:162.
Prop.1977/78:69
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-09-29
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ahlmark, Romanus, Turesson, Äntonsson,
Mogård, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsien, Burenstam
Linder, Wikström
Föredragande:
statsrådet Romanus Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken
År
1971 tillkallades en sakkunnig för all se över brottsbalkens (BrB:s) bestämmelser
om sedlighetsbrott. Den sakkunnige,' som antog namnet sexualbrottsutredningen,
avlämnade i februari 1976 sitt betänkande (SOU 1976:9) Sexuella övergrepp. I
betänkandet föreslogs omfattande ändringar i BrB:s bestämmelser om
sedlighetsbrott. Bl. a. föreslogs att de nu gällande särskilda
straffbestämmelserna för homosexuella förbindelser och incest skulle upphävas.
Sexualbrottsutredningens
betänkande remissbehandlades. Betänkandet fick därvid ett blandat mottagande av
remissinstanserna. Kritik mol sexualbrottsutredningens förslag framfördes även
vid en uppvaktning i justitiedepartementet samt genom upprop, namnlistor och
andra opinionsyttringar.
Invändningarna
mot utredningens förslag var särskilt slarka i de delar som rörde sexuellt
tvång, dvs. våldtäkt och liknande övergrepp, samt koppleri. Också förslagen att
sänka åldersgränserna för sexuellt umgänge med barn och sexuell beröring av
barn kritiserades, även om remissutfallet här var mera splittrat. Övriga
förslag till ändrad lagstiftning godtogs av flertalet remissinsianser.
Efter
att ha tagit del av den remisskritik och andra opinionsyttringar som hade
riktats mol väsentliga delarav sexualbrottsutredningens förslag fann jag att
förslaget inte borde läggas till grund för någon omedelbar lagändring. I
stället borde beslämmelserna i 6 kap. BrB om sedlighetsbrott på nytt ses över i
sin helhet.
'
Hovrättspresidenten Björn Kjellin.
Prop.1977/78:69 4
Den
3 februari 1977 begärde och erhöll jag regeringens bemyndigande alt tillkalla
en kommillé med sex ledamöler med uppdrag att på nytt se över lagstittningen om
sedlighetsbrott. Kommittén,-' som tillsattes samma dag, antog namnet 1977 års
sexualbrottskommitté (Ju 1977:03). 1 direktiven (Dir. 1977:7) framhöll jag bl.
a. all kommittén borde överväga möjligheten att lägga fram delförslag. 1
riksdagen (prot. 1976/77:78 s. Ill) utvecklade jag della ytteriigare och
anförde bl. a. att kommittén hade möjlighet att förutsättningslöst pröva vad
som kunde nyttiggöras av sexualbrottsutredningens belänkande. Om kommittén
skulle finna att vissa delar av betänkandet borde bli föremål för omedelbar lagstiftning,
gav direktiven möjlighel för kommittén all avge delförslag. 1 sammanhanget
ställde jag mig positiv till tanken all avskaffa den straffrättsliga
särbehandlingen av homosexuella förbindelser.
Sexualbrottskommiltén
har därefter i en den 1 juni 1977 avlämnad promemoria (Ds Ju 1977:7) med
förslag lill lag om ändring i brottsbalken förordai en partiell reform rörande
de homosexuellas straffrättsliga behandling och upphävande av de särskilda
bestämmelserna om incest. Kommittén säger sig utgå från all förslagen skall
kunna föreläggas riksdagen ulan föregående remissbehandling. Enligt vad som
vidare framhålls i promemorian har denna också getts en sådan uiformning alt
den hell eller delvis i obearbetad form skall kunna ingå i eller ulgöra del väsentliga
sakinnehållet i en proposition lill riksdagen. Promemorian bör därför fogas lill
protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Promemorieförslaget
överensstämmer med vad sexualbroltsutredningen föreslog beträffande
homosexuella förbindelser och incest. Vad som anfördes i dessa frågor i samband
med den rätt nyligen genomförda och omfattande remissbehandlingen av sexualbrottsulredningens
förslag torde alltjämt ha giltighet. Under sådana förhållanden anserjag inte
att promemorian behöver remissbehandlas innan slutlig ställning tas till de nu akluella
förslagen.
Sexualbrottskommittén
anser det angeläget all frågan om de homosexuellas likslälldhel med de
heterosexuella i straffrättsligt hänseende blir löst så snart som möjligt. Förslaget
att avskaffa de särskilda straffbestämmelserna för incest framstår kanske som
mindre angeläget men har enligl vad kommittén framhåller tillstyrkts av en klar
majoritet av remissinstanserna. Kommittén konstaterar vidare (avsnitt 1.3.3 i
promemorian) att en partiell reform rörande de homosexuellas straffrättsliga
behandling och incestbrollen kan i allt väsentligt tekniskt genomföras utan att
kommitténs fortsatta arbete därigenom föregrips.
De
homosexuella i vårt land torde i dag otta ha en känsla av att vara avvikande
och diskriminerade. Deras situation har uppmärksammals i
2Justitierådet
Ulf K. Nordenson. ordförande, riksdagsledamoten Gunilla .ndré, riksdagsledamoten
Eva Hjelmström. pol. mag. Bengt Mårtensson, avdelningschefen Turid Ström och
skyddskonsulenten Stina Svegland.
Prop.
1977/78:69 5
riksdagen
vid Dera lillfällen (se SoU 1975/76:19 och 1976/77:37). Riksdagen har därvid
bl. a. givit uttryck för uppfattningen att samlevnad mellan två personer av
samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform. Mot
denna bakgrund är del enligt riksdagen självfallel att samhället bör söka
motverka både öppen och förtäckt diskriminering av de homosexuella. För att få
en överblick över omfattningen och sättet för den diskriminering som drabbar de
homosexuella avser chefen för socialdepartementet inom kort att hemställa om
regeringens bemyndigande att tillsätta en kommitté med uppgitt att undersöka de
homosexuellas situation i samhället och föreslå åtgärder för alt undanröja
kvarvarande diskriminering av homosexuella.
De
homosexuella är i dag underkastade vissa särregler på det straffrättsliga området
(se avsnitt 2.1 i promemorian). En sådan särreglering bör med den nyss nämnda
grundinställningen till de homosexuella inte bestå om inte myckel starka skäl
kan anföras härför. Sexualbroltsutredningen och 1977 års kommitté liksom det
stora flertalet remissinstanser som yttrade sig över sexualbrottsutredningens
förslag har prövat skälen för den nuvarande särregleringen men inte funnit dem
bärkraftiga (se avsnitt 2.2, 2.3 och 2.4 i promemorian).
Äv
stor betydelse i detta sammanhang är den kritik som med stöd av en omfattande velenskaplig
dokumentation (se SOU 1976:9 s. 213) har riktals mot den s. k.
förförelseteorin. Denna teori innebär kort att homosexuella upplevelser i puberletsåldern
kan leda till en permanent homosexuell läggning hos den unge. Bakom
särregleringen ligger denna teori i förening med uppfattningen att homosexuella
handlingar medför större risker i psykiskt och socialt hänseende för unga
människor än heterosexuella handlingar. Sexualbrottskommittén anför i denna del
att det saknas grund -vare sig i vetenskaplig teori eller i erfarenheterna från
det praktiska rättslivet -för antagande att homosexuella upplevelser hos
ungdomar i åldrarna över 15 år ens i någon mån påverkar deras driftsinriktning.
Det synes enligt kommittén inte heller finnas belägg för att sådana upplevelser
under dessa levnadsår annat än i undantagsfall leder till homosexuell
prostitution. De farhågor som vissa remissinstanser uttalat för alt en reform i
riktning mot full straffrättslig likställdhet mellan de homosexuella och
heterosexuella skall få negativa verkningar har också prövats av kommittén.
Kommittén anser sig ha påvisat att dessa farhågor är överdrivna.
Mot bakgrund av det
samlade material i denna fråga som nu föreligger har jag även för egen del
kommit till uppfattningen att tillräckliga skäl inte längre kan åberopas för eit
bibehållande av den nuvarande särregleringen. Jag biträder därför förslaget om
en reform som innebär alt homosexuella och heterosexuella handlingar i princip
skall behandlas lika i straffrättsligt hänseende.
1
enlighet med vad 1977 års kommitté förordar (avsnitt 2.4 i promemorian)
Prop.1977/78:69 6
boren
sådan likställdhet f n. åstadkommas enligt följande. Bestämmelsen i 6 kap. 4 v;
första stycket BrB om otukt med ungdom görs tillämplig även på sexuella
gärningar riktade mot någon som är av samma kön som gärningsmannen. Andra
stycket av samma paragraf upphävs. 1 bestämmelsen i 6 kap. 8 S BrB om
förförelse av ungdom slopas den särskilda 20-årsgränsen för homosexuella förbindelser.
Däremot bevaras t. v. den skillnad som beslår i att "homosexuell våldtäkt"
och "homosexuellt våldförande" inte kan bestraffas enligt 6 kap. I 5;
BrB utan endast som frihetskränkande otukt och eventuellt grov misshandel eller
olaga tvång som utgör grovt brotl. Ett genomförande av likställdhet mellan
homosexuella och heterosexuella när del gäller sådana övergrepp förutsätter
nämligen genomgripande ändringar i 6 kap. 1 S BrB. Sådana ändringar skulle
föregripa sexualbrotlskommitténs fortsatta arbete ulan att några större
praktiska vinster uppnås. När ställning tas till sexualbrotlskommitténs
framtida förslag till våldtäktsbestämmelser torde emellertid även denna
skillnad försvinna.
I
6 kap. 5 >! BrB straffbeläggs f n. otukl med avkomling resp. med helsyskon.
Bestämmelserna avser endast heterosexuella förbindelser och är inte lillämpliga
i adoptivförhållanden. Sexualbroltsutredningen föreslog att de särskilda beslämmelserna
om incest skulle upphävas. Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran
av samtliga remissinstanser utom två. Sexualbrottskommittén förordar att 6
kap. 5 5; BrB upphävs (se avsnitt 3 i promemorian).
Äv de skäl som redovisas
av sexualbrottskommittén (avsnitt 3.4 i promemorian) ansluterjag mig till uppfallningen
att ett straffrättsligt förbud mot incest inte kan motiveras av arvsbiologiska
hänsyn eller med socialetiska överväganden. Det saknas därmed tillräckliga skäl
för en fortsatt kriminalisering av incest. Bestämmelsen i 6 kap. 5 i; BrB bör
därför upphävas. Som sexualbrottskommittén framhåller kvarstår straffbarheten
vid incest i sådana fall då del rör sig om sexuella övergrepp som våldtäkt,
våldförande och frihetskränkande olukt samt, ifråga om gärningar som är riktade
mot bam eller ungdom, när beslämmelserna i 6 kap. 3 och 4 SS BrB om olukt med
barn och otukt med ungdom eller i 6 kap. 8 S om förförelse av ungdom är tillämpliga.
Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att lagrådets yttrande inhämias
över ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till
lag
om ändring i brottsbalken.
Förslaget
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop.1977/78:69
7 Bilaga 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
PM
MED
FÖRSLAG TILL LAG OM
ÄNDRING I
BROTTSBALKEN
avgivet
av 1977 års sexualbrottskommitté
Ds
Ju 1977:7
Prop.1977/78:69 9
Bilaga
1
Innehåll
Förfaiiningsförslag.............................................. 11
1 Inledning..................................................... 12
1.1
Sedlighetsbrotten enligt brottsbalken......... 12
1.2
Sexualbrottsulredningen.......................... 13
1.2.1
Utredningsdirektiven...................... 13
1.2.2
Utredningens förslag...................... 14
1.2.3
Remissbehandlingen....................... 16
1.3 Förnyad
översyn av 6 kap. brottsbalken..... 17
1.3.1
Kommittédirektiven ....................... 17
1.3.2
Sexualbrottsfrågornas behandling i
riksdagen efter
den
3 februari 1977....................... 18
1.3.3.......................................... Sexualbrottskommitténs
allmänna övervägan
den ........................................... 18
2 De homosexuellas slraffrältsliga
stäUning........... 19
2.1
Gällanderätt.......................................... 19
2.2
Sexualbrottsutredningens förslag.............. .... 23
2.2.1
Sexuellt tvång.............................. .... 23
2.2.2
Sexuellt umgänge med barn............. .... 23
2.2.3
Sexuellt umgänge med barn i beroende
ställning 24
2.2.4
Homosexuella relationer mellan
närslående .... 24
2.2.5
Sexuellt ofredande......................... 24
2.2.6
Koppleri m.m................................. 25
2.2.7
Förförelse av ungdom..................... 25
2.2.8
Avsteg från uppsätskravet.............. .... 25
2.2.9
Straff för försök............................ .... 25
2.2.10 Särskilda åtalsregler....................... .... 26
2.2.11 Särskilda bestämmelser om homosexuellt umgänge? 26
2.3
Remissyltrandena................................... .... 28
2.4
Sexualbrottskommiltén............................ .... 29
3 Incest........................................................ .... 33
3.1
Gällanderätt.......................................... .... 33
3.2
Sexualbrottsutredningens förslag.............. .... 34
3.3
Remissyttrandena.................................. .... 35
3.4
Sexualbrottskommiltén............................ 35
4 Specialmotivering m. m.................................. ..... 41
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1977/78:69
Författningsförslag
11
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs
all 6 kap. 5 S brottsbalken skall upphävas samt att 6 kap. 4 och 8 SS samma
balk skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse 6 kap.
Om sedlighetsbrott
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon könsligt umgänge
med annan av motsatt kön. som är under aderton år och som står under hans tillsyn
vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under hans
övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande i annat fall
av den underåriges beroende slällning, dömes för olukt med ungdom lill
fängelse i högst fyra år.
Detsamma skaU gäUa, om
någon som fyllt aderton år har konstigt umgänge med annan av samina kön som ej
fyllt aderton år eller ock, under omständigheter som angivas i första stycket,
med annan av samma kön som är under tjugo år.
Har någon könsligt umgänge
med den som är under aderton år och som står under hans tillsyn vid skola,
anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under hans övervakning,
vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underåriges
beroende ställning, dömes för olukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som genom att utlova
eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är under aderton år eUer, om han är av samma kön, under tjugo är,
dömes för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den som genom att utlova
eller giva ersäitning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är under aderton år, dömes för förförelse av ungdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag iräder i kraft den 1 januari 1978.
Prop.1977/78:69 12
1 Inledning
1.1
Sedlighetsbrotten enligt brottsbalken
Bestämmelser
om straff för sedlighetsbrott finns i 6 kap. brottsbalken.
1
/ s'> stadgas straff för den som genom våld eller hot som innebär trängande
fara tvingar en kvinna till samlag. Brottet benämns våldtäkt eWer, om del är
att anse som mindre grovt, våldjörande.
Enligl
2 if inträder straff för den som förmår någon lill - heterosexuellt eller homosexuellt
- könsligt umgänge genom olaga tvång eller genom grovt missbruk av den andres
beroende slällning eller som övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt
utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd
eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Detta brott benämns frihetskränkande
otukt.
För ottikt
med barn skall enligt 3 if den dömas som har könsligt umgänge med barn under 15
år.
1
4 if första stycket återfinns bestämmelser om straff för den som har heterosexuellt
könsligt umgänge med den som är under 18 år och som slår under gämingsmannens tillsyn
vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som annars står under hans
övervakning, vård eller lydnad. Straff enligt denna paragraf inträder också,
när sådant könsligt umgänge kommer Ull slånd under gärningsmannens utnyttjande
i annal fall av den underåriges beroende ställning. Brott som avses i detta
lagrum benämns otuki med ungdom. För otukt med ungdom döms enligt 4 if andra slycket
också den person över 18 år som har könsligt umgänge med annan av samma kön, vilken
inle har fyllt 18 år, ellersom under omständigheter som anges i försia styckei
har sådant umgänge med någon av samma kön, vilken är under 20 år.
Den
som har samlag med eget bam eller dess avkomling skall enligt 5 if Jörsta
stycket dömas för otukt med avkomling. För otukl med syskon döms enligt
5 if
andra stycket den som har samlag med sitt helsyskon. Enligt 5 if tredje
Slyckel skall straffbestämmelserna i paragrafen inte tillämpas beträffande den
som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt
sätt.
Den
som berör barn under femlon år på sedlighelssårande sätt skall enligt
6 if
försia styckei dömas för otuktigt beleende, såvida inte gärningen är belagd
med straff enligl någon av bestämmelserna i 1-5 SS. För otuktigt beteende
döms enligt 6 { andra slycket också den som blottar sig för annan på sätt som
är ägnat att väcka anslöl eller i övrigi genom ord eller handling som uppenbarl
sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan.
I 7 if
Jörsta och andra styckena finns bestämmelser om straff för den som vanemässigt eller
för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans
Prop.1977/78:69 13
otuktiga
levnadssätt och för den som förieder någon under 20 år till sådani levnadssätt.
Brottet benämns koppleri.
Om
någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse
mellan andra, skall han enligl 7 ,s tredje stycket dömas för främjande av ottikl.
Enligt
8 if inträder straff för den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar
sig eller försöker skaffa sig lillfällig könsförbindelse med den som är under
18 år eller, om fråga är om en homosexuell förbindelse, med den som är under 20
år. Detta brott benämns,/Ö/;/ö7-e/se av ungdom.
1
9 if upptages ett stadgande om att straff som i kapitlet är stadgat för gäming
begången mot någon som är under viss ålder skall inträda också för den som inte
insåg men hade skälig anledning antaga all den andre inte uppnått sådan ålder.
Försök
UU våldtäkt, våldjörande, otukt med barn eller otukl med ungdom skall enligt 10!
straffas med tillämpning av bestämmelserna om försök i 23 kap. brottsbalken.
Vissaåtalsbestämmelserfinnsi//
sV Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brolt eller frihetskränkande
otukt får enligt dessa bestämmelser åtalas av allmän åklagare bara om
målsägande anger brottet till ålal eller åtal finnes påkallat från allmän
synpunkt (första stycket). Angivelse måsle i princip ske inom sex månader från
det brottet begicks (andra styckei). Om det vid otukt med barn eller otukt med
ungdom eller vid försök till sådani brott förelåg ringa skillnad i ålder och
utveckling mellan gämingsmannen och den mot vilken gärningen förövats, får
allmänt åtal väckas bara om ålal finnes vara påkallat från allmän synpunkt.
1.2
Sexualbrottsutredningen
1.2.1
Utredningsdirektiven
Enligl
Kungl. Maj:ts den 19 november 1971 givna bemyndigande tillkallade chefen förjustitiedepartementel
den 4januari 1972 hovrättspresidenten Björn Kjellin att såsom sakkunnig se över
brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott.
Den
sakkunnige, som för utredningen antog namnet sexualbrottsutredningen,
biträddes av ett fiertal experter och en sekreterare.
I
utredningsdirektiven uttalade justitieministern bl.a. följande.
Den
sakkunnige bör ta slällning till vilken roll som bör tillkomma
brottsbalkens
beslämmelser om sedlighetsbrott. Brottsbalkens kapitel om sedlighetsbrott bör
ses över i sin helhet. Det är självfallet att straffijestäm-melserna bör rikta
sig mot sexuella övergrepp och att i detta hänseende
skyddet för underåriga
måste vara en central fråga. Särskill frågorna om
åldersgränserna
vid homosexuellt könsumgänge, om incestbrollen och om straffiatituderna för
koppleri bör utredas närmare.
Prop.
1977/78:69 14
Bakom
den straffrättsliga särregleringen vid homosexuella könsförbindelser ligger
uppfattningen alt homosexuella handlingar, framför allt när de berör unga
människor, medför större risker för skador av psykisk och social natur än vad
som är fallet vid heterosexuella handlingar. När det gäller frågan om det för
homosexuella handlingar bör finnas andra regler än som gäller för
heterosexuella, bör därför i försia hand utredas om en sådan uppfattning har
fog för sig. Med hänsyn till intresset av alt inte utan starka sakliga skäl
särbehandla de homosexuella bör enligt min mening särskilda åldersgränser vid
homosexuella handlingar kunna övervägas endasl om det kan ges belägg för att
unga människor kan la särskild skada av förbindelser av homosexuell art.
Flera
skäl har anförts som grund för kriminaliseringen av incest. Sålunda har
sexuella förbindelser mellan nära anförvanter ansetts i regel hindra en sund
och naturlig sammanlevnad mellan medlemmarna i en familj eller annan krets av
närslående. Vidare har åberopats att sådana förbindelser torde medföra särskild
risk för att ogynnsamma arvsanlag förs över på avkomling-arna.
Senare
tids bedömning av sexualhandlingar har i viss mån påverkat också
synen på incest. Det framsiår inte som en självklarhet att de principer som
ligger lill grund för den nuvarande kriminaliseringen av incest måste
upprätlhållas fullt ut.-----------------------------------
Den
sakkunnige bör överväga om det finns skäl att upprätthålla dessa
principer i samtliga de fall som den nuvarande strafföeslämmelsen omfattar
eller om kriminaliseringen i några fall kan upphävas. En av de faktorer som
inverkar på bedömningen av i vilken utsträckning incest bör vara straffbelagd
är risken för ogynnsamma arvsbiologiska verkningar. Frågan i vilken
utsträckning sådana risker finns vid olika fall av släktskap bör därför ägnas
särskild uppmärksamhet. Av särskild betydelse är de arvsbiologiska fakto
rerna när det gäller att ta ställning till kriminaliseringens omfattning vid
incest.------------------------------------------------
Den
sakkunnige bör också överväga i vad mån straffbestämmelserna om
frihetskränkande otukt eller otukt med barn eller otukt med ungdom ger
tillräckligt skydd mot icke önskvärda inceslhandlingar.----
1
fråga om 8 S (förförelse av ungdom) bör övervägas om det finns behov av att
behålla kriminaliseringen eller om straffbestämmelsen i 7 S bereder tillräckligt
straffskydd mot att unga dras in i prostitution.
1.2.2
Utredningens förslag
1
december 1975 lade sexualbrottsutredningen fram betänkandet (SOU 1976:9)
Sexuella övergrepp med förslag till lag om ändring i brottsbalken. Förslagel
innebar i huvudsak följande.
(1)
De enligt 6 kap. 1 och 2 SS BrBstraffbaragärningarsom består i att någon tvingar
sig lill sexuellt umgänge med annan genom våld, hot eller annat olaga tvång
skulle enligt förslaget indelas i tre svårhelsgrader. "Normalbrottet"
Prop.1977/78:69 15
skulle
betecknas "sexuellt tvång" och få en straffskala avpassad efter de
typer av övergrepp som är vanligast. För mindre allvarliga fall av sexuellt
tvång -dvs. för brott som är att anse som "mindre grovt" - föreslogs
en lindrigare straffskala. Vid bedömande av om brottet äratt anse som mindre
grovt skulle bl. a. hänsyn las till den tvingades handlande före övergreppet.
Möjlighet att döma till böter föreslogs bli införd. Den grövre brottstypen,
benämnd våldtäkt, avsåg enligt förslaget fall då gärningsmannen visat synneriig
hänsynslöshet eller råhet.
(2) För fall då någon har sexuellt umgänge med annan under otillböriigt utnyttjande
av att denne på grund av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller av annan
orsak befinner sig i hjälplöst lillslånd föreslogs en särskild brottstyp,
benämnd "sexuellt utnyttjande". Brottstypen har motsvarighet i 6 kap.
2 S BrB.
(3) Bestämmelsen i 6 kap. 2 S BrB om straff för den som förmår annan vuxen
person till könsligt umgänge genom grovt missbruk av dennes beroende ställning
skulle enligt förslaget upphävas.
(4) Även bestämmelsen i 6 kap. 6 S andra styckei BrB om straff för
blottande och annat sedlighelssårande handlande föreslogs bli upphävd.
(5) Den i 6 kap. 3 S BrB stadgade åldersgränsen för könsligt umgänge med barn,
15 år, skulle enligl förslaget sänkas till 14 år. Samtidigt föreslogs en
bestämmelse som skulle göra det möjligt att underlåta att döma till ansvar i ringa
fall. Vid bedömande av om ringa fall föreligger skulle gärningsmannens och den underåriges
ålder, ulveckling och förhållande Ull varandra samt det sexuella umgängets art
särskilt beaktas. Brottstypen, som f n. benämns otukt med barn, föreslogs få
beteckningen "sexuellt umgänge med barn".
(6) Om en vuxen person har sexuellt umgänge med någon som står under hans
vård och som är under 18 år, skulle enligt förslaget den vuxne dömas för "sexuellt
umgänge med barn i beroende ställning". Också här gällde enligt förslaget
alt ansvar inte skulle ådömas i ringa fall. Det föreslagna sladgandet har viss
motsvarighet i 6 kap. 4 S första stycket BrB.
(7) Enligt förslaget skulleden som sexuellt berör barn under 10 år-utan
att det dock kan anses som sexuellt umgänge - dömas för sexuellt ofredande. Den
föreslagna bestämmelsen i ämnet motsvarar närmast stadgandet i 6 kap. 6 S
första stycket BrB, dock med den viktiga skillnaden att åldersgränsen enligt
gällande rätt är 15 år.
(8) Samtliga under (l)-(7) berörda slraffstadganden i förslaget var så utformade
att bestämmelserna skulle bli tillämpliga vare sig gärningsmannen eller offret
är man eller kvinna. Bestämmelserna skulle således bli tillämpliga på sexuella
övergrepp i såväl heterosexuella som homosexuella förhållanden. Utredningen
föreslog i anslutning härtill, att nu gällande särskilda strafföestämmelser i
6 kap. 4 S andra stycket och 8 S BrB för homosexuellt umgänge skulle upphävas
och alt följaktligen lagstittningen inte skall innehålla några särbestämmelser
för sexuellt umgänge mellan personer av samma kön.
Prop.1977/78:69 16
(9) Vidare
skulle enligt utredningsförslaget de nuvarande bestämmelserna i
6 kap. 5 S BrB om straff för incest, dvs. otukt med avkomling och otukt med
syskon, hell upphävas.
(10) Straffansvar tor koppleri skulle enligt utredningsförslaget inträda endast
för den som yrkesmässigt främjar eller otillbörligt utnyttjar all annan har
tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning. Den särskilda strafföeslämmelsen
för främjande av otukt föreslogs upphävd.
(11) Också den särskilda bestämmelsen i 6 kap. 8 S BrB om förförelse av
ungdom skulle enligt förslaget upphävas i sin helhet, således inte bara i vad den
innefattade en särreglering för fall av homosexuellt umgänge med ungdom.
(12) De särskilda bestämmelserna i 6 kap. 9 och 10 SS BrB om avsteg från kravei
på uppsåt i fråga om del för vissa fall föreskrivna åldersrekvisitel resp. om
straff i vissa fall för försök föreslogs kvarstå i sak oförändrade.
(13) Även bestämmelsema i 6 kap. 11 S första och andra siyckena BrB om målsägandeangivelse
eller särskild ålalsprövning som förutsättning för rätt all väcka allmänt åtal
för vissa brott skulle enligt förslaget behållas i sak oförändrade, såvitt de
avsåg de brott som enligt förslaget motsvarade våldtäkt eller våldförande eller
försök därtill eller frihetskränkande olukt. Bestämmelserna föreslogs
emellertid bli utvidgade att omfalta också (försök lill) sexuellt umgänge med
barn och (försök till) sexuellt umgänge med barn i beroende slällning samt
sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande. Den särskilda åtalsregeln i 6 kap.
11 S tredje stycket BrB föreslogs, i konsekvens med förslaget att ansvar för
sexuellt umgänge med barn eller sexuellt umgänge med barn i beroende ställning
inte skall ådömas i ringa fall, bli helt upphävd.
1.2.3
Remissbehandlingen
Sexualbrottsulredningens
betänkande remissbehandlades i sedvanlig ordning.
Förslagen
fick ett blandat mottagande. Skarp kritik riktades framför alll mot de delar av
förslagen som avsåg sexuellt tvång och koppleri. Men även förslaget att sänka
åldersgränserna för sexuellt umgänge med barn och sexuell beröring av barn
kritiserades av åtskilliga remissorgan. Också i den allmänna debatten har
utredningsförslagen i dessa hänseenden rönt stark krilik. 1 övriga delar vann
förslagen lill ändrade strafföestämmelser fiertalet remissinstansers gillande.
1
två frågor av principiell natur blev ulredningsförlagel tillstyrkt av en överväldigande
majoritet av remissinsianserna. Del gäller dels förslaget att lagstiftningen på
della område inte skall innehålla några särbestämmelser rörande homosexuellt
umgänge, dels förslaget att de särskilda sirafföestämmelserna för incest skall
upphävas.
Prop.1977/78:69 17
1.3
Förnyad översyn av 6 kap. brottsbalken
Den
3 februari 1977 begärde och erhöll justitieministern regeringens bemyndigande
att tillkalla en kommitté med sex ledamöter med uppdrag att på nytt se över
lagstiftningen om sedlighetsbrott. Kommittén tillsattes samma dag.* Kommittén
har antagit namnet 1977 års sexualbrottskommitté.
1.3.1
KommUtédirektiven
Efter
en kort redogörelse för sexualbrottsutredningens förslag och för remissutfallet
uttalar justitieministern i direktiven för sexualbrottskommittén (Dir.
1977:7), att han, efter att ha tagit del av den remisskritik och andra
opinionsyttringar som har riktats mot väsenUiga delar av sexualbrotts-utredningens
förslag, hade funnit alt förslaget i förevarande skick inte bör läggas till
grund för någon lagändring och att BrB:s bestämmelser om sedlighetsbrott därför
bör ses över på nytt. Denna översyn bör enligt justitieministern avse 6 kap. BrB
i dess helhet. Till grund för kommitténs arbete bör, uttalar han, ligga sexualbrottsulredningens
förslag och däröver inkomna remissyttranden.
I
det följande utvecklar justitieministern några synpunkter som särskilt bör beaktas
i utredningsarbetet. Dessa synpunkter har, såvitt de gäller det materiella
innehållet i strafföesiämmelserna, avseende uteslutande på de gärningstyper som
i sexualbrottsutredningens förslag betecknats som sexuellt tvång. 1 övrigt
uppehåller sig justitieministern vid önskvärdheten av reformer som underiättar
situationen under förundersökningen för och ger ökade möjligheter att i övrigt
bereda hjälp åt den som har utsatts för sexualbrott samt vid spörsmålet i vad
mån det kan anses motiverat att behålla nu gällande särskilda angivelseregler
för sexualbrott.
Kommitténs
arbete skall enligt direktiven bedrivas skyndsamt. När det gäller
koppleribrottet erinrar justitieministern om att en särskild utredning med
uppdrag att kartlägga prostitutionen i Sverige skulle tillkallas senare samma
dag.** Han framhåller i anslulning därtill att sexualbrottskommiltén bör noga
följa detta utredningsarbete. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga
möjligheten att lägga fram delförslag beträffande övriga frågor som omfattas av
utredningsuppdraget.
*Till
ledamöter utsågs justitierådet Ulf K Nordenson, ordförande, riksdagsledamoten Gunilla
K André, riksdagsledamoten I Eva K Hjelmström, pol.mag. Bengt C Mårtensson,
avdelningschefen Turid Ström och skyddskonsulenten Stina L Svegland. Till sekreterare
har förordnats hovrättsassessorn Anita Meyerson.
**Utredningen
tillsattes den 3 februari 1977. Som sakkunnig har tillkallats riksdagsledamoten,
hovrättsrådet Inger Lindquist (Dir. 1977:11).
2
Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 69
Prop. 1977/78:69 18
1.3.2 Sexiialbroitsfrågornas
behandling I riksdagen efter den 3 februari 1977
Till
1976/77 års riksdag har väckts tre motioner som rör brottsbalkens bestämmelser
om sexualbrott.
I
motion 1976/77:134 har herr Svensson i Malmö m. fi. hemställt, att riksdagen
för att avskaffa de särskilda åldersgränserna för homosexuellt umgänge beslutar
att 6 kap. 4 och 8 SS brottsbalken skall ges i motionen föreslagen lydelse.
Förslaget innebär, att 4 S andra stycket upphävs och att i 8 S orden
"eller, om han är av samma kön, under tjugo år" utgår.
I
motion 1976/77:241 har fru Hansson m. fi. hemställt, att riksdagen hos regeringen
begär en sådan ändring i brottsbalken att åldersgränsen för homosexuella
handlingar sänks från nuvarande 18 år till 15 år.
Slutligen
har herr Lindblad i motion 1976/77:637 hemställt, att riksdagen beslutar alt 6
kap. 4 och 8 SS BrB ges i motionen föreslagen lydelse. Förslagel innebär, att i4
första stycket orden "annan av motsatt kön" skall ersättas av ordet
"den", off 4 S andra styckei upphävs saml att i 8 S orden
"eller, om han är av samma kön, under tjugo år" utgår.
Den
16 februari 1977 framställde herr Svensson i Malmö följande fråga till justttieministern:
"Sedan när är det praxis, att lagförslag om vilka dessutom långtgående enigbel
i allmän rättsuppfattning råder, skall utredas två gånger?" Frågan
besvarades den 3 mars 1977. I sitt svar uttalade justitieministern bl. a., att
det enligt hans mening var naturligt alt sexualbrottskommittén får möjlighet
att förutsättningslöst pröva vad som kan nyttiggöras av sexualbrottsulredningens
betänkande. Han yttrade vidare, alt om kommittén därvid skulle finna att vissa
delar av betänkandet bör bli föremål för omedelbar lagstiftning, direktiven ger
möjlighet för kommittén alt avge delförslag.
1.3.3 Sexualbrotlskommitténs
allmänna öveiväganden
Sexualbrottskommiltén
anserdet för sin del vara angeläget att frågan om de homosexuellas likställdhet
med de heterosexuella i straffrättsligt hänseende blir löst så snart som möjligt.
Denna uppfaltning torde delas av en majoritet av medborgarna. De sakliga
lösningar av problemet som sexualbrottsutredningen föreslog vann praktiskt
taget samtliga remissinstansers gillande.
Remissopinionen
var något mera splittrad när det gäller förslaget att avskaffa de särskilda strafföeslämmelsema
för incest. Frågan om incestbrotten framstår måhända också som mindre
angelägen än frågan om de homosexuellas straffrättsliga ställning. En klar
majoritet av remissinstanserna haremellertid tillstyrkt utredningens förslag i
fråga om incestbrott.
En
partiell reform rörande de homosexuellas straffrättsliga behandling och
upphävande av de särskilda bestämmelserna om incest i principiell överensstämmelse
med sexualbrottsulredningens förslag kan i allt väsentligt tekniskt genomföras
utan att kommitténs fortsatta arbeie därigenom föregrips. En
Prop.
1977/78:69 19
sådan
reform behöver enligt kommitiéns mening inte heller föregås av någon kompletterande
utredning i materiellt hänseende. Under sådana förhållanden och med beaktande
av de uttalanden som enligt den föregående redogörelsen nyligen har gjorts i
riksdagen, har kommittén funnit att båda de berörda frågorna bör bringas till
en lösning genom omedelbara lagstiftningsåtgärder. 1 enlighet härmed
framlägger kommittén genom förevarande promemoria - som utgör ett delbetänkande
lill fullgörande av viss del av kommitténs uppdrag - förslag till erforderiiga
ändringar i brottsbalken.
Kommittén
utgår från att förslagen skall kunna föreläggas riksdagen utan föregående
remissbehandling. Med denna utgångspunkt har promemonan getts en sådan
utformning att den - eller i allt fall avsnitten 2 och 3 - i obearbetad form
skall kunna ingå i och utgöra det väsentliga sakinnehållet i en proposition
till riksdagen.
2
De homosexuellas straffrättsliga ställning
2.1
Gällande rätt
Enligt
gällande lag intar de homosexuella en straffrättslig särställning i förhållande
till de heterosexuella i ett fiertal skilda hänseenden. 1 det följande lämnas
en sammanfattande redogörelse för de skillnader som råder.
(1) Stadgandena i 6 kap. 1
S BrB om straff för våldtäkt och för våldförande avser endast det fallet att en
man tvingar en kvinna lill samlag genom att utöva våld mol henne, genom att
hota henne på ett sätt som innebär trängande fara eller genom att försätta
henne i vanmakt eller annat sådant tillstånd (s. k. råntvång; jfr 8 kap. 5 S BrB
i dess lydelse närmast före den 1 april 1976). Den uttryckliga begränsningen till
samlagssituationen medför självfallet att bestämmelserna inte är tillämpliga i
fall då någon genom "råntvång" tvingar annan av samma kön till könsligt
umgänge. Del finns dock förfaranden av homosexuella personer, som i fråga om
graden av kränkning av en medmänniskas integritet står våldtäkt eller
våldförande mycket nära, t. ex. då en homosexuell man med våld eller hot
tvingar en annan - homosexuell eller heterosexuell - man att låta den förre
införa sin penis i den andres analöppning eller i hans mun eller då en
homosexuell kvinna på något liknande sätt tvingar annan - homosexuell eller
heterosexuell - kvinna att låta den förra införa sin tunga i den andras vagina.*
Fall
då någon genom råntvång förmår annan lill homosexuellt könsligt umgänge faller
däremot under stadgandet i 6 kap. 2 S BrB om straff för frihetskränkande otukt.
Detta brott avser det fallet att någon "i annat fall än i
*Besiämmelserna
är i och för sig inte heller tillämpliga i fall då gärningsmannen är en kvinna
och den tvingade är en man. Därmed sammanhängande frågor behandlas emellertid
inte i denna promemoria.
Prop.1977/78:69 20
1
S sägs", dvs. när förutsättningarna för all döma för våldtäkt eller våldförande
inte föreligger, förmår annan lill samlag eller annal könsligt umgänge -
varunder inbegripes också homosexuellt umgänge - medelst olaga tvång eller
grovt missbruk av den andres beroende ställning eller också övar könsligt
umgänge med annan under otillböriigt utnyttjande av att den andre befinner sig
i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö.
Uttrycket "olaga tvång" i denna paragraf har samma innebörd som i den
särskilda bestämmelsen i 4 kap. 4 S BrB. Det olaga tvånget beskrivs där som
tvång "genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig
gärning"; till olaga tvång hänförs i paragrafen också otillbörligt tvång som
utövas "genom hot alt åtala eller angiva annan för brott eller att om annan
lämna menligt meddelande". Eftersom "hot som innebär trängande fara"
undantagslöst torde innefatta hot om brottslig gärning, kommer sådana fall av
"homosexuell våldtäkt" eller "homosexuellt våldförande" som
här avses alltid att ulgöra frihetskränkande otukt. Stadgandet om straff för frihetskränkande
otukt blir därjämte och i samma omfattning som när det gäller heterosexuella
förhållanden tillämpligt på vissa lindrigare former av homosexuella övergrepp
som sker genom utövande av tvång eller annat sådant otillbörligt förfarande som
anges i paragrafen.
Straffet
för våldtäkt är fängelse i lägst två år och högst tio år. För våldförande -
dvs. våldtäkt som är att anse som mindre grovt brott - är straffet fängelse i
högst fyra år; lägsta straff är således fängelse en månad. Straffskalan för frihetskränkande
otukt är densamma som för våldförande.
Den som genom s. k.
råntvång tilltvingar sig könsligt umgänge med annan av samma kön kan således
enligt gällande lag inte dömas för vare sig våldtäkt eller våldförande utan i
allmänhet endast för frihetskränkande otukl med ett straffmaximum av fängelse
fyra år, under det att i en heterosexuell relation gärningsmannen i moisvarande
fall kan dömas för våldtäkt med ett straffmaximum av tio år eller, i mindre
grova fall, för våldförande med samma straffskala som för frihetskränkande
otukt eller fängelse högst fyra år. Om emellertid i ett fall av homosexuellt
övergrepp det utövade våldet eller hotet är så allvariigt att gärningen
innefattar grov misshandel, för vilket maximistraffet är fängelse tio år, eller
olaga tvång som utgör grovt brott, för vilkel kan följa fängelse i högst sex
år, torde gärningsmannen böra dömas även för grov misshandel resp. olaga tvång
som är grovt, varvid givetvis de nyss angivna strängare straffskalorna i 3 kap.
6 S resp. 4 kap. 4 S andra styckei BrB blir tillämpliga, På motsvarande sätt
torde - i homosexuella såväl som i heterosexuella relationer - gärningsmannen
skola dömas både för olaga tvång, som ulgör grovt brotl, och frihetskränkande otukl,
om han förmått offret till könsligt umgänge genom hot om brottslig gärning
eller hot att åtala någon eller att lämna menligt meddelande om annan samt
omständigheterna är sådana att gärningen skall anses innefatta olaga tvång som
är grovt.
Prop.1977/78:69 21
Det
sagda innebär att "homosexuell våldtäkt" i straffrättsligt hänseende regelmässigt
är att bedöma mildare än egentlig våldtäkt. Skillnaden mellan straffskalorna i
6 kap. 1 resp. 2 S BrB är avsevärd och fär i princip antagas i motsvarande mån
inverka på straffmätningen i de enskilda fallen. I fråga om sådana homosexuella
övergrepp som i en motsvarande heterosexuell relation skulle vara att bedöma
som våldförande men som i den homosexuella relationen blir att hänföra till frihetskränkande
otukt blir skillnaderna i den straffrättsliga bedömningen betydligt mindre,
eftersom straffskalan för de båda brotten är densamma.
Ällmänt
sell kan emellertid konstateras, att de strafföestämmelser i BrB som avser
sexuellt övervåld eller annat sexuellt tvång i fråga om de allvarligaste
övergreppen ställer de homosexuella i en förmånligare ställning än de
heterosexuella, både i vad avser brottsbeteckningarna och beträffande brottens svårhetsgrad,
sådan den kommer till uttryck i straffskaloma.
(2)
1 6 kap. 4 S första stycket BrB finns bestämmelser om straff för otukt med
ungdom. Bestämmelserna avser dels det fallet att någon har könsligt umgänge med
annan av motsatt kön, vilken är under 18 år och på något sätt står under den
förres övervakning, vård eller lydnad, dels att någon har heterosexuellt könsligt
umgänge med en underårig under annat utnyttjande av den underåriges beroende
ställning. Dessa slraffstadganden är således tillämpliga uteslutande i
heterosexuella relationer.
1
paragrafens andra stycke har emellertid tagits upp bestämmelser om straff förotuktmed
ungdom i homosexuella relationer. Om någon som själv fyllt 18 år har könsligt
umgänge med annan av samma kön, vilken ej fylll 18 år, eller också, under omständigheter
som anges i första stycket - dvs. när den yngre står under den äldres
övervakning, vård eller lydnad eller den äldre på annat sätt utnyttjar den yngres
beroende ställning - har könsligt umgänge med annan av samma kön, vilken är
under 20 år.
Straffet
för otukt med ungdom är i såväl första som andra styckets fall fängelse i högst
fyra år.
Dessa
bestämmelser innebär, att när det gäller brottstypen otukt med ungdom, de
homosexuella intar en mindre förmånlig ställning än de heterosexuella i två hänseenden:
l:o Heterosexuellt könsligt umgänge med den som är mellan 15 och 18 år är strafföart
endast om det råder ett övervaknings-, vårdnads- eller lydnadsförhållande
mellan kontrahenterna eller den unges beroende ställning utnyttjas, under det
att i homosexuella relationer könsligt umgänge med den som är mellan 15 och 18
år alltid är strafföart, under förutsättning att gämingsmannen själv fyllt 18
år. - 2:o Heterosexuellt könsligt umgänge med den som är mellan 18 och 20 år är
i sig självt aldrig strafföart, under det att i homosexuella relationer straff
inträder för den som har könsligt umgänge med någon som är mellan 18-20 år i
fall då det råder ett sådant beroendeförhållande mellan kontrahenterna som
förut nämnts.
Prop. 1977/78:69 22
Det
skall slutligen påpekas, att det råder full straffrättslig likställighet mellan
de homosexuella och de heterosexuella, när det gäller könsligt umgänge med barn
under 15 år. Sådant umgänge - "otukt med barn" -föranleder enligt 6
kap. 4 S BrBslraff för envar som själv fyllt 15 år, vare sig fråga är om en
heterosexuell eller en homosexuell relation.
(3) Bestämmelserna i 6 kap. 5 S BrB om straff för incest i vissa fall
avser endast gäming som innebär alt någon har samlag med sin avkomling (första stycket)
eller med sitt helsyskon (andra stycket). Stadgandena träffar alltså endast
heterosexuella förbindelser. Det är med andra ord i princip slraffritt fören fader
eller moderatt ha könsligt umgänge med sin son resp. dotter eller annan avkomling
av samma kön, under fömtsättning att avkomlingen äröver 18 år(i vissa fall kan
förfarandet möjligen vara slraffritt även om barnet är yngre). Motsvarande
gäller i fråga om homosexuella förbindelser mellan vuxna helsyskon. I dessa
hänseenden ser alltså strafnagstiftningen mildare på de homosexuella förbindelserna
än på de heterosexuella. Detta sammanhänger med all säkerhet med att endast
sociala men däremot inte arvsbiologiska(genetiska) faktorer spelar in i
bedömningen av homosexuella förbindelser mellan närstående.
(4) Såsom "förförelse av ungdom" betecknas i 6 kap. 8 S BrB att
någon genom att uUova eller ge ersättning skaffar sig eller försöker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon som är under 18 eller, om det är fråga om
en homosexuell förbindelse, under 20 år. Straffet är böter eller fängelse i
högst sex månader. Här intar således de homosexuella en mindre förmånlig ställning
än de heterosexuella, i det att det är straffritt t. ex. att mot betalning
skaffa sig en heterosexuell könsförbindelse med en prostituerad 18- eller 19-åring,
under del att motsvarande förfarande är strafföart, när fråga är om en homosexuell
förbindelse.
(5) Enligl 6 kap. 10 S BrB inträder straff för försök till sexualbrott
endast när del fullbordade brottet skulle ulgöra våldtäkt, våldförande, otukt
med barn eller otukt med ungdom. Försök till frihetskränkande otukt, lill otukt
med avkomling eller till otukt med syskon, till otuktigt beteende, till koppleri
eller till främjande av otukt eller försök till förförelse av ungdom är däremot
straffritt.
Denna
reglering innebär självfallet, att i samma mån som straffansvar för fullbordat
brott inträder i vidsträcktare omfattning i homosexuella än i heterosexuella
relationer och gärningen är strafföar på försöksstadiet - båda dessa fömtsättningar
föreligger endast i fråga om otukt med ungdom - de homosexuella också drabbas
av straffansvar för försöksbrolt i större omfattning än de heterosexuella.
Men
regleringen innebär också, att vissa i homosexuella relationer begångna försök till
sexuella övergrepp, vilka är sirafföara i heterosexuella relationer, inte kan
bestraffas enligt bestämmelserna i 6 kap. BrB. Detta gäller försök till
"homosexuell våldtäkt" eller "homosexuellt våldförande", eftersom
fullbordade brott av dessa slag över huvud taget inte kan begås i
Prop.
1977/78:69 23
homosexuella
relationer(se ovan under 1). Inte heller kan en gärning av detta slag
bestraffas som försök till frihetskränkande otukt, efiersom detta brott som
nyss nämnts inte är strafföart på försöksstadiet.
Det
sagda innebär emellertid inte att försök till "homosexuell våldtäkt" eller
"homosexuellt våldförande" alltid eller ens i allmänhel är
straffritt. Innefattar gärningen försök att föröva en misshandel som inte är
ringa eller att genom hot utöva ett olaga tvång som skulle vara att anse som
grovt inträder enligt 3 kap. 5 och 10 SS eller 4 kap. 4 och 10 SS BrB ansvar
för försök till misshandel som inte är ringa eller försök till olaga tvång som
är grovt. 1 praktiken torde del dock knappast vara realistiskt att länka sig en
situation där ansvar inträder för försök till olaga tvång genom hot; påpekas må
att brottet "olaga hot" (4 kap. 5 S BrB) inte är strafföart på
försöksstadiet. Men motsvarande lär då också gälla i fråga om försök till
våldtäkt eller våldförande.
(6)
Samtliga övriga slraffstadganden i 6 kap. BrB är så utformade att det i fråga
om där avsedda broll råder full likställighet mellan homosexuella och heterosexuella.
Detta gäller sålunda beiräffande det lidigare berörda brottet otukt med barn (3
S) och beträffande otuktigt beteende (6 S) samt i fråga om koppleri och
främjande av otukt (7 S).
2.2
Sexualbrottsutredningens förslag
Samtliga
de nya bestämmelser om sexualbrott som sexualbrottsutredningen föreslog var så
utformade att de var helt likformigt tillämpliga i såväl homosexuella som
heterosexuella relationer.
2.2.1
SexueUt tvång
De
stadganden i 1-3 SS i förslagel till ny lydelse av 6 kap. BrB som avsåg sexuellt
tvång och som närmast var avsedda att motsvara de nuvarande bestämmelserna i
1-2 SS av kapitlet tog sikte på varje form av sexuellt umgänge utan avseende på
kontrahenternas könstillhörighet. Ansvar för "sexuellt tvång" skulle
enligt förslaget ådömas den som "medelst olaga tvång förmår annan till
sexuellt umgänge" (I S), och om brottet är grovt skulle gärningsmannen
dömas för "våldtäkt" (2 S). För "sexuellt utnyttjande" skulle
den dömas som har "sexuellt umgänge med annan under otillböriigt
utnyttjande av att denne på gmnd av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller
av annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd" (3 S).
2.2.2
Sexuellt umgänge med barn
Del
nuvarande brollet "otukl med barn" (6 kap. 3 S BrB) motsvaras i utredningsförslaget
av ett stadgande om straff för "sexuellt umgänge med
Prop.
1977/78:69 24
barn"
(4 S). 1 fråga om gärningsinnehållet avvek förslagel från gällande rätt endasl
genom att åldersgränsen satts till 14 istället för 15 år och att uttrycket "könsligt
umgänge" ersatts med "sexuellt umgänge"; i sistnämnda hänseende
torde del inte råda någon saklig skillnad. Den föreslagna bestämmelsen skulle i
likhet med den nu gällande bli lillämplig i såväl homosexuella som heterosexuella
relationer.
2.2.3
SexueUt umgänge med barn i beroende stäUning
Enligt
utredningsförslaget skulle bestämmelserna i 6 kap. 4 S BrB om straff
för otukl med ungdom ersättas av bestämmelser om siraff för "sexuellt
umgänge med barn i beroende ställning" (5 S). De föreslagna bestämmelserna
stadgade straff för den som har "sexuellt umgänge med eget barn, adoptiv
barn, styvbarn eller annat barn, som står under hans vård och ej fylll 18
år". 1 ringa fall
skulle inte dömas till straff Också dessa bestämmelser avsåg såväl homosexuellt
som heterosexuellt umgänge. Den olikhet i den straffrättsliga behandlingen av
homosexuella resp. heterosexuella relationer som nu råder i frågaom sexuellt
eller könsligt umgänge med ungdomar över 15 år skulle således enligl
utredningens förslag försvinna.
2.2.4
Homosexuella relationer mellan närstående
Sexualbrottsutredningen
föreslog som tidigare nämnts att de särskilda bestämmelserna om straff i vissa
fall för incest skulle helt upphävas. Därmed skulle självfallet också den
särbehandling av homosexuella relationer mellan närslående som de nu gällande
bestämmelserna är uttryck för försvinna. Utredningens förslag i denna del
behandlas närmare nedan i avsnitt 3.
2.2.5
SexueUt ofredande
Enligt
utredningsförslaget skulle stadgandena i 6 kap. 6 S första stycket BrB om
straff för otuktigt beteende ersättas av en beslämmelse om straff för sexuellt
ofredande (6 S)- Enligt detta stadgande skulle ansvar för sexuellt ofredande ådömas
den som sexuellt berör barn under tio år, utan all det kan anses som sexuellt
umgänge. Bestämmelsen i 6 kap. 6 S andra styckei BrB om straff för blottande
skulle enligt utredningens förslag helt upphävas.
Den
föreslagna bestämmelsen om sexuellt ofredande - som i sak skilde sig från det
nu gällande stadgandet om otuktigt beleende framför allt genom att
åldersgränsen sänkts från 15 lill 10 år - gjorde i likhet med den gällande
bestämmelsen inte någon åtskillnad mellan homosexuella och heterosexuella relationer.
Prop.1977/78:69 25
2.2.6
Koppleri m. m.
1
fråga om koppleri och främjande av otukt innebar utredningens förslag, att de
nuvarande sirafföestämmelserna i 6 kap. 7 S BrB skulle ersättas av ett stadgande
av innehåll, att ansvar för koppleri skulle ådömas "den som yrkesmässigt
främjar eller otillböriigt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella
förbindelser mot betalning". Denna strafföeslämmelse skulle således, i
likhet med de nu gällande stadgandena, träffa främjande eller utnyttjande av
annans prostitution, oavsett om fråga är om heterosexuella eller homosexuella
förbindelser. De sakliga ändringar som förslaget innebar berör inte
likställdheten mellan heterosexuella och homosexuella personer.
2.2.7
Förförelse av ungdom
Sexualbrottsulredningen
föreslog, att bestämmelsen i 6 kap. 8 S BrB om straff för förförelse av ungdom
skulle helt upphävas. Detta innebar självfallet, att den olikhet i behandlingen
av homosexuella och heterosexuella relationer som den nu gällande bestämmelsen
inrymmer genom att olika åldersgränser har stadgats skulle försvinna.
2.2.8
Avsteg från uppsåtskravet
Stadgandet
i 6 kap. 9 S BrB om avsleg från kravei på sedvanligt uppsåt i fråga om den
förfördelades ålder i de fall då sirafföestämmelserna i kapitlet föreskriver
viss åldersgräns skulle enligl sexualbrottsutredningens förslag behållas
oförändrat (8 S).
2.2.9
Straff för försök
Bestämmelserna
i utredningsförslaget om straff för försök (9 S) överensstämmer i sak
väsentligen med nu gällande regler. Sålunda skulle straff inträda för försök till
"sådant sexuellt tvång som ej är mindre grovt, våldtäkt, sexuellt umgänge
med barn eller sexuellt umgänge med bam i beroende ställning", dvs. de
brott som i huvudsak motsvarar de nuvarande brotten våldtäkt, våldförande,otukt
med barn resp. otukt med ungdom, vilka ärde brolt som enligl 6 kap. 10 S BrB är
sirafföara på försöksstadiet.
De
förul (avsnitt 2.1) berörda problem som sammanhänger med att straffansvar för
försök till "homosexuell våldtäkt" eller "homosexuellt våldförande"
i allmänhet inte inträder skulle automatiskt bli lösta med utredningens
förslag, eftersom enligt förslaget alla former av sexuellt tvång skulle bli sirafföara
också i homosexuella relationer.
Prop. 1977/78:69 26
2.2.10
Särskilda åtalsregler
Enligt
utredningsförslaget skulle sexuellt tvång eller våldtäkt, sexuellt umgänge med
barn, sexuellt umgänge med barn i beroende ställning eller försök till sådant
brott samt sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande i princip vara
angivelsebrott. Detta innebaren viss utvidgning i förhållande till den
nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 11 S första stycket BrB. Den särskilda sexmånadersregeln
i andra stycket av samma paragraf skulle enligt förslaget gälla i fråga om
sexuellt tvång eller våldtäkt eller försök till sådant brotl eller sexuellt
utnyttjande. 1 dessa hänseenden innebar förslaget inte någon olikhet i
behandlingen av homosexuella resp. heterosexuella relationer, efiersom samtliga
angivna brott var helt likformigt tillämpliga på homosexuella såväl som
heterosexuella förhållanden.
Utredningens
förslag, alt den särskilda ålalsregeln i 6 kap. 11 S tredje stycket, vilken
avser vissa fall av otukt med barn eller otukt med ungdom eller försök till
sådant brott, skulle upphävas, saknar betydelse för frågan om de homosexuellas
och de heterosexuellas likställdhet i straffrättsligt hänseende.
2.2.11
SärskUda bestämmelser om homosexiielh umgänge?
Sexualbrottsutredningen
tog i ett särskilt avsnill av sitt betänkande (avsnitt 8, s. 95 O upp frågan
huruvida det föreligger behov av särskilda bestämmelser om homosexuellt
umgänge.
Enligt uiredningen bygger
de gällande särbestämmelserna om homosexuell otukt på den s. k.
förförelseteorin angående homosexualitetens uppkomst. Teorin går ut på att
homosexuella erfarenheter i puberteten kan resultera i en varaktig homosexuell driftsinsiällning,
i varje fall om det homosexuella umgänget har initierats av en vuxen.
Kriminaliseringen av homosexuella förbindelser skulle ha till syfte att hindra
unga människor från att bli homosexuella. Bakom detta synsätt ligger givetvis
uppfattningen att det inte är bra alt bli homosexuell. Uppfattningen kan enligt
utredningen bottna i en fördömande eller föraktfull inställning till
homosexualitet men också i insikten om de svårigheter i psykiskt och socialt
hänseende som är förknippade med en homosexuell läggning.
En
av utredningens experter, biträdande överläkaren Bertil Hansson, har i bilaga 5
lill utredningens'betänkande(s. 213 O lämnat en redogörelse förden
vetenskapliga litteraturen beträffande orsakerna till homosexuellt beteende. Hansson
anför sammanfattningsvis, att säkra kunskaper om orsakerna lill homosexuellt
beleende hos människan saknas. Argument kan enligt Hansson anföras för att
genetiska, psykologiska och eventuellt neuroendo-krina faktorer kan vara av belydelse.
Det är möjligt, anser han, att det krävs
Prop.1977/78:69 27
ett
sammanträffande av fiera faktorer för att manifest homosexualitet skall uppstå.
Ällmänt kan dock enligt Hansson sägas, att de faktorersom kan vara av betydelse
måste inverka mycket tidigt - i konceptionsögonblicket, när det gäller de
genetiska faktorerna, under fostersladiet närdet gäller de hormonella faktorerna
och underde förstabarnaåren i vad gällerde psykologiska faktorerna. I de
åldrar, i vilka nu gällande lagstiftning ger skydd mot homosexuella men inte mot
heterosexuella handlingar, är i överensstämmelse härmed och enligt en samstämmig
uppfattning den sexuella inriktningen redan fastställd och omöjlig att
påverka, i varje fall enbart genom homosexuella kontakter.
Ändra
skäl, som enligt utredningen har åberopats för en säriagstiftning beträffande
homosexuella handlingar, hänger samman med den homosexuella prostitutionen.
Utredningen anser det inte uteslutet, att en sänkning av åldersgränsen i fråga
om homosexuellt umgänge kan medföra en viss ökning av antalet homosexuella
kontakter med pojkar. Farhågoma får dock enligl uiredningen inte överdrivas,
särskilt som undersökningar visat alt kontaktförsök sällan leder till sexuellt
umgänge och att det endast i sällsynta fall föreligger risk för att den unge
blir prostituerad. Vidare påpekar utredningen, att bamavårdslagen ger
möjligheter till olika former av ingripanden vid homosexuell prostitution hos
unga pojkar.
Enligt
sexualbrottsutredningen har ingripanden mot homosexuell otukt med ungdom skett
bara i ett fåtal fall per år. Ingripandena har ofta föranletts av utredningar
om annan kriminalitet, där den homosexuella aktiviteten framsiår som en bisak i
jämförelse med brottsligheten i övrigt. Den nuvarande lillämpningen av
särbestämmelsen ter sig därför enligt utredningen närmast som godtycklig.
Vidare saknas enligt utredningen belägg för att de problem i psykiskt och
socialt hänseende, som möler vid tidiga homosexuella upplevelser, i något
väsentligt avseende ter sig annorlunda än motsvarande problem vid tidiga
upplevelser av heterosexuella relationer.
Sammanfattningsvis
anför utredningen följande.
Enligt
sexualbrottsutredningens uppfattning är det angeläget att de homosexuellas
villkor förbättras. Kunskapen och förståelsen för homosexualitet bör ökas
bland allmänheten. Homosexuella kontakter bör kunna knytas och samlevnad
etableras på ett mer öppet och naturiigt sätl än vad som nu är möjligt. De
homosexuellas känsla av att vara avvikande och diskriminerade bör motverkas. En
särlagstiftning för homosexuella handlingar med barn och ungdom försvårar dessa
strävanden. Det bör därför krävas mycket starka skäl för att en sådan säriagstiftning
skall bibehållas i framtiden. Detta har också betonats i direktiven till
sexualbrottsutredningen. Utredningen har inte kunnat finna alt skäl för
särbehandling föreligger och föreslår därför att i framtiden samma
straffrättsliga bestämmelser skall gälla för homosexuellt och heterosexuellt
umgänge med bam och ungdom. Utredningen har föreslagit bestämmelser som
motiverats utifrån de förhållanden som föreligger vid heterosexuella
relationer. Homosexuella förbindelser med barn och ungdom har inte sådan
karaktär att det finns anledning att ompröva vad som där föreslagils.
Prop.1977/78:69 28
2.3
Remissyttrandena
Under
remissbehandlingen har som tidigare nämnts åtskillig och delvis stark kritik
förts fram mot vissa delarav ulredningens förslag. Kritiken riktar sig främsl
mot innehållet i och utformningen av bestämmelserna om sexuellt tvång.
Meningarna har också varit slarkt delade när det gällt förslagen om sänkta
åldersgränser för sexuellt umgänge med barn. Även i övrigt har enskildheter i
förslaget kritiserats.
En
mera positiv inställning har redovisats när del gäller utredningens
principiella uppfattning alt det saknas skäl för en straffrätlslig
särbehandling av homosexuella handlingar och till dess förslag att i framtiden
samma straffrättsliga bestämmelser skall gälla för homosexuellt som för
heterosexuellt umgänge med barn och umgdom. Det stora fiertalet
remissinstanser har sålunda tillstyrkt utredningens förslag i denna del eller
lämnat det utan erinran. Medici nska fakulteten vid Karolinska institutet betonar,
att medicinska skäl saknas för en särbehandling av homosexuellt umgänge.
Fakulteten anser utredningens ställningstagande välgrundat och ägnat att öka
likställdheten mellan heterosexuella och homosexuella. Liknande synpunkter
framförs av ett stort anlal remissorgan.
På
några håll har man dock uttalat sig avvisande eller gett uttryck åt tveksamhet.
Förslaget
avstyrks sålunda av Riksförbundet Hem och skola. Förbundet anför att alla kan
vara ense om alt de krafter förtjänar stöd som vill bryta ner en fördomsfull
inställning till de homosexuella. Detta ändrar emellertid enligt förbundet inte
grundinställningen att gruppen barn och ungdom i vårt samhälle bör få leva
skyddad från sexuella närmanden från äldre personer. Äv det skälet framstår
förslaget för förbundel som ett missgrepp. Gruppen barn och ungdom är nämligen,
framhåller förbundel, framför andra en målgrupp för vuxna homosexuella
människor. Den unga människan hamnar enligt förbundet i en långt mer konfiiktfylld
situation när hon utsätts för ett homosexuellt närmande än när närmandet kommer
från en person av del motsatta könet.
Ärkebiskopen,
Föreningen Sveriges åklagare. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund,
medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och Svensk sjuksköterskeförening
uttalar viss tveksamhet inför förslaget.
Föreningen
Sveriges åklagare anser inte utredningens uttalanden om pojkprostitutionens
utbredning och prostitutionsriskerna vara realistiska. Mot den bakgrunden och
då det inle kan uteslutas att en så markant sänkning av åldersgränsen som till
14 år för sexuellt umgänge med barn skulle komma att medföra en ökning av
antalet homosexuella kontakter med pojkar med sannolika effekter för den
homosexuella pojkprostitutionen.
Prop.1977/78:69 29
är
föreningen iveksam till lämplighetan av att på det utredningsmaterial som presenterats
genomföra en gemensam åldersgräns för alla slag av sexuellt umgänge med barn. Moderata
samlingspartiets kvinnoförbund ställersig synnerligen tveksamt lill alt 18-årsgränsen
för homosexuella handlingar slopas. Medicinska och sociala erfarenheter kan
enligt förbundet inte åberopas för ett slopande.
Medicinska
fakulteten vid Uppsala universitet och. Svensk sjuksköterskeförening ifrågasätter
om 14-årsgränsen för homosexuellt umgänge är lämplig. Dessa båda remissorgan
anser, att en höjning av gränsen till 16 år bör övervägas.
2.4
Sexualbrottskommittén
När
det gäller den straffrättsliga behandlingen av sexuella övergrepp, varigenom
någon tilltvingar sig sexuellt umgänge med annan med användande av våld eller
hot som innebär trängande fara, inlärde homosexuella en i viss mån förmånligare
ställning än de heterosexuella. Ansvar för våldtäkt -med de särskilt stränga
straffsatser som gäller för det brottet - eller för våldförande kan ådömas
endast i heterosexuella relationer. I homosexuella relationer döms den som på
ett motsvarande sätt tilltvingar sig sexuellt umgänge för det i pnncip
lindrigare brottet frihetskränkande otukt; bara i mycket allvarliga fall kan
ansvar också för grov misshandel eller för olaga tvång som är grovt ifrågakomma.
1 gällande lag finns beslämmelser
som innebär, att homosexuellt umgänge med ungdom i straffrättsligt hänseende
behandlas strängare än heterosexuellt umgänge i motsvarande situationer.
Såvitt gäller barn under 15 år är det straffrättsliga skyddet detsamma i fråga
om heterosexuella och homosexuella handlingar. Men bestämmelsen i 6 kap. 4 S BrB
om olukt med ungdom ger ell straffrättsligt skydd mot homosexuella handlingar
riktade mot ungdomar mellan 15 och 18 år, vilket går avsevärt längre än närdet
gäller heterosexuella handlingar. Vidare åtnjuter ungdomar i åldersgruppen 18-19
år enligl samma paragraf visst straffrättsligt skydd mot homosexuella
handlingar företagna mot dem av vuxna personer till vilka de står i vissl
beroendeförhållande. När det gäller heterosexuella handlingar har motsvarande
beroendeförhållanden föranlett ett särskilt straffrättsligt skydd endast för
ungdomar i åldrarna 15-17 år. Slutligen inträder enligl 6 kap. 8 S BrB straff
för förförelse av ungdom i homosexuella relationer, när gämingen riktar sig mot
ungdomar i åldrarna 15-19 år, under det att motsvarande gärningar i
heterosexuella relationer är sirafföara endast när de riktar sig mot ungdomar i
åldrarna 15-17 år.
Som
sexualbroltsutredningen har framhållit har de nu gällande straffrättsliga
särbestämmelserna om homosexuella handlingar - vilka senast år 1944 var föremål
för en översyn - sin grund i uppfattningen att sådana handlingar medför större
risker i psykiskt och socialt hänseende för unga människor än
Prop.1977/78:69 30
fallet
är närdet är fråga om heterosexuella handlingar. Framför allt är det den s. k.
förförelseteorin som har inverkat på lagstittarens ställningstaganden. Enligt
denna teori, som tidigare har haft talrika förespråkare också inom den medicinska
vetenskapen, kan homosexuella upplevelser i puberletsåldern leda till en
permanent homosexuell läggning hos den unge.
Olikheten
i den straffrättsliga behandlingen av sexuella övergrepp genom våld eller hot
allteftersom gärningen begåtts i en homosexuell eller en heterosexuell relation
skulle enligt sexualbrottsutredningens förslag försvinna. Bestämmelserna i
förslaget om straff för sexuellt tvång, våldtäkt eller sexuellt utnyttjande,
vilka var avsedda alt ersätta de nuvarande stadgandena om våldtäkt, våldförande
och frihetskränkande otukt, skulle bli tillämpliga i såväl homosexuella som
heterosexuella relationer.
När
det gäller den straffrättsliga behandlingen i övrigt av homosexuella handlingar
var det för sexualbrottsutredningen en vägledande synpunkt att de homosexuellas
känsla av att vara avvikande och diskriminerade bör motverkas. Enligt
utredningen försvåras dessa strävanden av en st raff rättslig säriagstiftning
rörande homosexuella handlingar med barn och ungdom. Utredningen ansåg för sin
del att det inte finns tillräckligt bärande skäl att trots detta behålla en
sådan säriagstiftning, och dess lagförslag byggde i enlighet härmed på
principen om full likställighet i straffrättsligt hänseende mellan de
homosexuella och de heterosexuella.
Det
stora flertalet remissinstanser tillstyrkte eller lämnade i varje fall utan erinran
att denna likställighetsprincip genomförs. Riksförbundet Hem och skola
avstyrkte dock förslaget att de nu gällande högre åldersgränserna för homosexuellt
umgänge med barn och ungdom slopas och ersätts med de åldersgränser som gäller
för heterosexuellt umgänge. Några andra remissinstanser uttalade tveksamhet
inför förslaget i denna del. Den avvisande eller tveksamma inställningen
motiverades bl. a. med en hänvisning till faran för ökad pojkprostitution; det
anfördes också, att medicinska och sociala erfarenheter inte kan åberopas för ell
slopande av särbestämmelserna om homosexuellt umgänge med barn och ungdom.
Ätt
de heterosexuella intar en mindre förmånlig ställning än de homosexuella, när
det gäller den straffrättsliga behandlingen av sexuella övergrepp genom våld
eller särskilt allvariigt hot, beror sannolikl uteslutande på att homosexuella
övergrepp av detta slag är så utomordentligt mycket mera sällsynta än
våldtäkts- eller våldförandebrott, förövade av män mot kvinnor. Man har mot den
bakgmnden ansett övriga tillämpliga strafföestämmelser-de som avser frihetskränkande
otukt, grov misshandel eller olaga tvång som utgör grovt brott - tillräckliga.
Även
om frågan inte har stor praktisk betydelse, anser sexualbrottskommittén, i
likhet med sexualbrottsulredningen och de remissinstanser som över huvud taget
har uttalat sig i frågan, att siraffiagsiiftningen om sådana sexuella övergrepp
som det här gäller i framtiden bör behandla övergrepp i heterosexuella och i
homosexuella relationer lika.
Prop. 1977/78:69 31
Nu
gällande rätt innebär att de homosexuella på grund av att de i fråga om sin
driftsinriktning avviker från den överväldigande majoritet av befolkningen som
de heterosexuella utgör i vissa angivna hänseenden behandlas mindre förmånligt
i straffrättsligt hänseende än övriga medborgargrupper. En sådan ordning är enligl
sexualbrotlskommitténs mening försvarlig endast om de homosexuellas avvikande
beteendemönster innebär uppenbara risker för att enskilda eller allmänna
intressen skadas genom deras handlingar. Del är från denna utgångspunkt
kommittén har bedömt den akluella likställighetsfrågan.
Till gmnd för nämnda
särbehandling ligger framför allt den tidigare omnämnda s. k. förförelseteorin.
Denna teori får emellertid enligl kommitténs mening anses vederiagd genom de
vetenskapliga undersökningar som har företagits under senare år och vars resullal
har redovisats i sexualbrottsutredningens betänkande. Det saknas således grund
för antagande- vare sig i vetenskaplig teori eller i erfarenheterna från det
praktiska rättslivet - att homosexuella upplevelser hos ungdomar i åldrarna
över 15 år ens i någon mån påverkar deras driftsinställning. Det synes inte
heller finnas belägg för att det är sådana upplevelser under dessa levnadsår
som annat än i undanlagsfall leder till homosexuell prostitution. Erfarenheten
talar snarast för att det är väsentligen andra faktorer som påverkar de unga
personer -främst pojkar - som etablerar sig som homosexuellt prostituerade.
Det under
remissbehandlingen av sexualbrottsutredningens betänkande gjorda uttalandel att
gruppen barn och ungdom framför andra är en målgrupp för vuxna homosexuella
människor, må vara sant. Men påståendet är i så fall lika sant såvitt gäller
vuxna heterosexuella människor-skillnaden är väl bara den att den vuxnes
heterosexuella närmande till en 15-17-årig ungdom allmänt uppfattas som så
mycket mer "naturiigt" och därför mera godtagbart.
Under remissbehandlingen
har vidare framförts ett påstående, att den unga människan hamnar i en långt
mera konfiiktfylld situation när hon utsätts för ett homosexuellt närmande, än
då närmandet kommer från en person av det motsatta könet. Påståendet har inte
på någol sätl underbyggts, och kommittén vill för sin del anmärka, att
förhållandet lika väl kan vara det motsatta. I ett samhälle, där de
heterosexuella obestridligen ulgör en överväldigande majoritet av befolkningen
och följaktligen de heterosexuella normerna är starkt förhärskande, är det inle
osannolikt att en ung människa kan känna det svårt att avböja ett
heterosexuellt närmande av en vuxen person. En ung människa, som känslomässigt
kanske upplever en stark motvilja mot att inlåta sig på en heterosexuell
förbindelse med en vuxen person kan onekligen hamna i en svår konfiiktsituation.
Det är troligt att en motsvarande konfiikt är betydligt lättare att lösa för en
ung person, som utsätts för ett homosexuellt närmande; medvetet eller omedvetet
vet han eller hon att han (hon) handlar hell i överensstämmelse med vedertagna sexual-
och normalnormer, om han (hon) försöker avböja en fortsatt kontakt.
Prop.1977/78:69 32
Den
unge har i dessa situationer ofta också stöd i att den vuxne är starkt medveten
om att hans (hennes) handlande går stick i stäv mot de i samhället allmänt
vedertagna normerna.
Med
vad som nu har anförts anser sig kommittén också ha påvisat att de farhågor som
vissa remissinstanser uttalat för att en reform i riktning mot full straff
rättslig likställighet mellan de homosexuella och de heterosexuella skall få
negativa verkningar är överdrivna.
Sexualbrottskommittén
ansluter sig sälunda till sexualbrottsulredningens av fiertalet remissinstanser
biträdda uppfattning att också i nu berörda hänseende homosexuella och
heterosexuella handlingar bör behandlas lika i straffrättsligt hänseende.
Frågan,
humvida en sådan likställighet kan åstadkommas utan större ingrepp i nu
gällande bestämmelser om sexualbrott, måste bedömas särskilt för varje
brottstyp för sig.
1
det följande behandlas därför i tur och ordning de stadganden i 6 kap. BrB som
innefattar en särreglering av gärningar som begås av homosexuella.
(1) Som
fömt har nämnts (avsnitt 2.1) innefattar stadgandena i 6 kap. 1 §
BrB om siraff för våldtäkt och våldförande en "positiv
diskriminering" av de
homosexuella, i det att "homosexuell våldtäkt" och "homosexuellt
våldfö
rande" inte kan bestraffas som våldtäkt resp. våldförande utan endast som
frihetskränkande otukt och, i vissa troligen sällsynta fall, grov misshandel
eller olaga tvång som utgör grovt brott. Sexualbrottsutredningens förslag
innebar, att denna olikhet i behandlingen av homosexuella och heterosex
uella övergrepp skulle försvinna.
Ett
genomförande av likställdhet mellan homosexuella och heterosexuella när det
gäller sådana sexuel la övergrepp som avses i stadgandena om våldtäkt och
våldförande fömtsätter genomgripande ändringar i dessa stadganden. Ätt nu lägga
fram förslag till sådana ändringar skulle innebära, att kommittén föregrep sina
framtida ställningstaganden beträffande dessa bestämmelser. Så bör inte ske
utan tvingande skäl. Enligl kommitténs mening är emellertid skälen för en
omedelbar reform inte tillräckligt starka. Sådana övergrepp i homosexuella
relationer som skulle kunna betecknas som "homosexuell våld-läkt"
eller "homosexuellt våldförande" torde vara ovanliga. I den mån de
förekommer är dedessutom redan enligt gällande lag sirafföara. 1 praktiskt
taget alla dessa fall medger tillämpliga straffskalor en straffmätning som
motsvarar den som i ett liknande fall av heterosexuell våldtäkt resp. heterosexuellt
våldförande kan antagas bli tillämpad. Den socialpsykologiska betydelsen av att
dessa gärningar inte rubriceras som våldtäkt eller våldförande är enligt
kommitténs mening alltför ringa för att ensam motivera en omedelbar
lagändring.
Under
dessa förhållanden har kommittén ansett sig inte böra f n. föreslå några
ändringar i 6 kap. 1 S BrB.
(2) Den olikhet i
behandlingen av homosexuella och heterosexuella som
råder i fräga om de gärningar vilka enligt 6 kap. 4 § BrB betecknas som olukt
med ungdom kan undanröjas genom lagtekniskt enkla åtgärder. Ändamålei
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1977/78:69 23
kan
tillgodoses genom att stadgandet i första stycket görs tillämpligt även på
sexuella handlingar riktade mot någon som är av samma kön som gärningsmannen
och alt bestämmelsen i andra stycket helt upphävs. Lagändringar av delta slag
skulle enligt kommitténs bedömande inte på något sätt föregripa del fortsatta
utredningsarbetet. Kommittén föreslår i enlighet härmed, att sådana
lagändringar snarast genomförs.
(3) Frågan om undanröjande av den olikhet mellan homosexuella och heterosexuella
som nu råder i fråga om vissa incesluösa gärningar genom att bestämmelserna i 6
kap. 5 § BrB om otukt med avkomling resp. med helsyskon avser endast
heterosexuella förbindelser behandlas i avsnitt 3.
(4) Den särbehandling som homosexuella är underkastade i fråga om de gärningar
som avses med stadgandet i 6 kap. 8 § BrB om förförelse av ungdom kan
undanröjas genom den lagtekniskt enkla åtgärden att den särskilda 20-årsgränsen
för homosexuella relationer i paragrafen slopas. Inte heller en sådan reform
skulle enligt kommitténs uppfattning få någon prejudicerande betydelse för
kommitténs fortsatta arbete. Kommittén föreslår därför all också denna
lagändring snarast genomförs.
3
Incest
3.1
Gällande rätt
Som
framgår av det föregående finns i 6 kap. 5 § BrB beslämmelser om straff för
vissa incesluösa handlingar. Straff inträder för den som har samlag med sitt
eget barn eller dettas avkomling - brottet benämns otukl med avkomling - och
för den som har samlag med sill helsyskon, otukt med syskon. Det sistnämnda
brottet omfattade tidigare också otukt med halvsyskon, men sådana gärningar
avkriminaliserades genom en lagändring år 1973 (SFS 1973:648). De nu gällande stadgandena
lar sikle pä frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna människor. De är lillämpliga
endasl på samlagsförbindelser och gäller alltså inle homosexuella förbindelser
mellan anförvanter. Straff inträder inte för den som förmåtts till gärningen
genom olaga tvång eller på annat otillböriigt sätt. För otukt med avkomling är
straffet fängelse i högst två år, för otukt med syskon fängelse i högsl ett år.
Ätt beslämmelserna om straff
för incest bibehölls i BrB motiverades med dels arvsbiologiska dels
socialetiska skäl. 1 bilaga 6 till sexualbrottsulredningens belänkande lämnas
under p. IV en redogörelse för de genetiska riskerna för
recessiva sjukdomar hos avkomlingar i incesluösa förhållanden Gfr även
betänkandet s. 106 O-
3 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 69
Prop.1977/78:69 34
3.2
Sexualbrottsutredningens förslag
De
strafföestämmelser som sexualbrottsutredningen föreslog om sexuellt tvång,
våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt umgänge med barn, sexuellt umgänge med
barn i beroende ställning och sexuellt ofredande skulle bli tillämpliga också i
fall då gärningsmannen och offret var släkt med varandra. Uiredningen övervägde
i ett särskilt avsnitt av sitt betänkande (avsnitt 9, s. 103 O, om det
därutöver finns behov av strafföestämmelser som särskilt tar sikte på sexuellt
umgänge mellan anförvanter.
Enligt
utredningen är de nu gällande bestämmelserna inte förenliga med utredningens
målsättning för en reformering av lagstiftningen på sexualbrottens område,
nämligen alt en kriminalisering skall inriklas på övergreppssi-luationer.
Bestämmelserna bör därför enligt utredningen behållas endast om delta kan
motiveras av starka skäl av annat slag.
Utredningen
pekar på att en stor del av de sammanlagt ganska få avdömda målen om incest
avser brolt riktade mot underåriga. Enligt BrB skall dessa fall bedömas som
otukt med barn eller otukt med ungdom. Incestparagrafen är avsedd för fall då
dessa bestämmelser inte är lillämpliga. Domsiolsstatistiken efter BrB:s
ikraftträdande visar en markant nedgång i antalet avdömda mål om incestbrott.
Det är numera endasl ett ringa fålal personer varje år som döms för otukt med avkomling
eller olukt med syskon.
Härefter
konstaterar utredningen att de genetiska riskema ökar i incesluösa förbindelser
men alt de dock håller sig på en relativt låg nivå. För att det genetiska
argumentet skall ha någon bärkraft måsle enligt uiredningen fömtsättas, att
människors beteende påverkas om strafföeslämmelsen upphävs, så att incesluösa
förbindelser i framliden ingås i betydligt större utsträckning än vad som nu är
fallet och resulterar i graviditeter och födslar. Utredningen betvivlar att så
skulle bli fallet.
I
delta sammanhang hänför sig utredningen till det särskilda yttrande angående
incestparagrafen som avgetts av en av utredningens experter, professorn
emeritus i psykiatri Cari-Henry Ählsiröm, och som återges i bilaga 6 till betänkandet.
Enligt Ahlslröm lalar allt föratt spärren mot incest ärav djupgående
psykologisk natur. De rättsliga inskridandena mot incest saknar enligt Ahlslröm
av allt alt döma betydelse i detta sammanhang. Del genetiska argumentet mot
incest betecknar han som en efterrationalisering. Mol denna bakgmnd finner sexualbrottsulredningen
att det genetiska argumentet mot incest inte har sådan lyngd att del kan
motivera ett fortsatt straffrättsligt förbud mot samlag mellan föräldraroch
deras avkomlingareller mellan helsyskon.
Enligt utredningen kan det
knappast bestridas, att många människor uppfattar incest som grovt slötande.
Att vissa sexuella relationer uppfattas som stötande anser dock utredningen inte
vara ett bärkraftigt argument för kriminalisering. Många andra beteenden
uppfattas som stötande ulan att för den skull vara strafföelagda. Det är enligt
utredningens mening svårt att inse varför just heterosexuella handlingar i form
av samlag mellan nära släktingar
Prop.1977/78:69 35
skall
drabbas av straff Samma argument kan, anser utredningen, anföras mot homosexuella
relationer, mot sexuellt umgänge i adoptivförhållanden och mot sexuella
handlingar i form av exempelvis petting. Vad angår de negativa verkningarna
inom familjen av en incestförbindelse torde dessa enligt utredningen i hög grad
kunna tillskrivas redan förefintliga känslomässiga bindningar som i och för sig
inte behöver ta sig uttryck i sexuella handlingar; moisvarande problem finns i
familjer där incest inte förekommer. Härtill kommer enligt utredningen, att slraffrältsliga
ingripanden inte är ägnade att lösa problem i en familj.
Mot
bakgrund av dessa synpunkter och förhållanden föreslår sexualbrottsutredningen
att bestämmelserna om otukt med avkomling och otukt med syskon upphävs.
Förslaget innebär, att sexuellt umgänge mellan släktingar blir straffritt i alla
relationer, såvida inte någon av utredningen föreslagen bestämmelse om sexuellt
övergrepp (6 kap. 1-6 §§ i utredningens förslag) blir tillämplig på
förhållandet.
3.3 Remissyttrandena
Förslaget
alt särbestämmelserna om straff i vissa fall för incest helt upphävs tillstyrks
eller lämnas ulan erinran av samtliga instanser som uttalar sig i denna fråga
med undantag av ärkebiskopen och Moderata ungdomsförbundet.
Ärkebiskopen
anför att incest inte är en önskvärd företeelse och att incestbroltet, såsom
framhölls i förarbetena till BrB, torde böra bibehållas såsom en särskild
brottstyp för att ge utiryck åt samhällets ogillande av förfarandet även när
det sker fullt frivilligt mellan vuxna rättskapabla personer. Enligt
ärkebiskopens mening kan incest paragrafen avlägsnas först då man fått full
klarhet i att bättre samhälleliga åtgärder mot företeelsen kan påräknas.
Också
Moderata ungdomsförbundet motsätter sig den föreslagna avkriminaliseringen.
Lagstiftningen skall enligt förbundet spegla medborgarnas rättsuppfattning; det
råder ingen tvekan om att incestförbindelser strider mot den. Vidare är det
enligt förbundets mening förkastligt att tillåta incest med tanke på riskerna
för genetiska skador på avkomman. Att sådana risker vid incestförbindelser inle
skulle finnas i slörre utsträckning än vid normalt könsligt umgänge är
uteslutet. Förbundet finnerdet svårt att inse varför man skall acceptera att
riskera eventuella barns fysiska och psykiska hälsa i detta avseende när man på
alla andra samhällsområden strävar efter att minska riskerna för framtida
genetiska skador.
3.4 Sexualbrottskommittén
Incest,
dvs. samlag mellan vissa anförvanter, är numera - efter en lagändring år 1973 -
strafföart enligt 6 kap. 5 S BrB endast i förhållandel
Prop.1977/78:69 36
mellan
släktingar i rätt upp- och nedstigande led (olukt med avkomling) eller mellan
helsyskon (otukt med syskon). Stadgandena lar sikte på frivilliga sexuella
förbindelser mellan vuxna. Vid otukl med avkomling slraffas endast den äldre av
kontrahenterna. Vid otukt mellan syskon inträder straff för båda. Begränsningen
till samlagsförbindelser innebär att homosexuella förbindelser mellan
anförvanter är sirafföara endasl om gärningen faller under något av övriga slraffstadganden
i 6 kap. BrB, t. ex. bestämmelsen om olukt med barn. Straffet vid incest är
fängelse i högst två år för otukt med avkomling och fängelse i högst ett år för
olukt med syskon.
Kriminaliseringen
av incest har huvudsakligen motiverats utifrån arvsbiologiska (genetiska),
socialpsykologiska och socialetiska synpunkter.
Sexualbrottsutredningen
fann, att de arvsbiologiska och etiska skälen för en straffrättslig
särreglering av incest inte är bärkraftiga. 1 utredningens betänkande föreslogs
därför att bestämmelserna om straff för incest i 6 kap. 5 § BrB skulle
upphävas. Förslagel innebar, att heterosexuellt lika väl som homosexuellt
umgänge mellan släktingar skulle vara strafföart endast om någon annan av de
bestämmelser om straff för sexuella handlingar som utredningen föreslog var
tillämplig.
Utredningens
förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av så gott som samtliga
remissinstanser vilka uttalade sig i frågan. Ärkebiskopen ansåg dock, under
hänvisning bl. a. till etiska skäl, att den särskilda kriminaliseringen av
vissa incesluösa förhållanden bör behållas, så länge inte bätlre samhälleliga
åtgärder mol dessa företeelser kan påräknas. Även Moderata ungdomsförbundet
avstyrkte förslaget. Förbundet ansåg det vara uteslutet, att inle genetiska
risker skulle finnas i större utsträckning vid incestförbindelser än vid
normalt könsligt umgänge.
Med
utgångspunkt i nu gällande lagstiftning skulle ett avskaffande av bestämmelserna
om incest, såvitt avser vuxna personer, innebära all sexuella handlingar mellan
förälder och avkomling skulle bli sirafföara endast i den mån det rör sig om
sexuella övergrepp som våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt. För
barn och ungdom finns särskilt skydd genom bestämmelserna i BrB 6 kap. 3 och 4 §§
om otukt med bam och otukl med ungdom, i 6 kap. 6 § om otuktigt beteende och i
6 kap. 8 § om förförelse av ungdom. Förälder som har könsligt umgänge - hetero-eller
homosexuellt -med barn under 15 år slraffas sålunda redan enligt gällande
bestämmelser. Om barnel slår under hans övervakning, vård eller lydnad gäller
detta tills barnel fyllt 18 år. Motsvarande gäller givetvis vid könsligt
umgänge mellan syskon. Ett avskaffande av strafföesiämmelserna om incest kommer
därför i prakliken att avse frivilligt sexuellt umgänge mellan vuxna.
Bestämmelsema
har som nämnts av lagstiftaren motiverats främst utifrån genetiska och social-etiska
synpunkter. All de genetiska aspekterna tillmätts en nära nog avgörande belydelse
framgår inte minsl av att straff för incesluösa homosexuella förbindelser inte
har ifrågasatts någon gång sedan homosexuella förbindelser i allmänhet mellan
vuxna människor avkrimina-
Prop.1977/78:69 37
liserades
år 1944, trots att sådana incesluösa förbindelser från eliska och sociala synpunkler
sannolikt allmänt uppfattas som lika förkastliga som heterosexuell incest.
Förhållandet belyses ocksä av alt lagstiftningen inte innehåller något förbud mol
sexuella förbindelser i adoptivförhållanden eller mellan adoptivsyskon eller
mellan ett adoptivbarn och adoptantens biologiska barn. Den här föreliggande
frågan bör därför också nu bedömas väsentligen på grundval av en värdering av
de arvsbiologiska faktorerna.
Det
genetiska argumentet mot incest bygger på förhållandet att vissa sjukdomar
uppträder bara när sjukdomsanlaget ärvs från både fadern och modern och att
risken för sådant sammanträffande är större vid släktskap mellan föräldrarna.
Barnalstring mellan t. ex. kusiner, vilkel ju ingalunda är ovanligt, skulle då
medföra vissa risker från genetisk sypunkt. Utgår man från de andelsial som
gäller i fråga om ett barns arv av anlag (gener) från sina föräldrar kan det
sägas, att den risk - för arv av sjukdomsanlag eller andra defekter-som sålunda
föreligger vid barnalstring mellan kusiner kommer att fördubblas, när fråga är
om halvsyskon, och fyrdubblas, närdet är fråga om förbindelser mellan
helsyskon eller mellan föräldraroch barn.
Som
sexualbrottsutredningen har framhållit är dock det angivna resonemanget hell
teoretiskt. Det är inte underbyggt med empiriska undersökningar och del säger
ingenting om den faktiska risken att det föds sjuka barn i incesluösa
förbindelser. De undersökningar av begränsad omfattning som har gjorts av barn
vilkas föräldrar är syskon eller släktingar i rakt upp- och nedstigande led
visar visserligen en förhöjning av frekvensen av missfall, dödfödda och
allvarligt sjuka. Enligt utredningens expert professor Alström kan dock detta
inte utan vidare tillskrivas genetiska faktorer. Också de dala som finns
tillgängliga i fråga om bam födda i kusinäktenskap pekar på en förhöjd
sjuklighet och dödlighet. Statistiskt signifikanta skillnader har dock kunnat
observeras bara i stora serier och har dä varit smä. Totalt sett bedöms bland
vetenskapsmän risken för allvarliga genetiska skador eller sjukdomar vara
liten.
Mol
denna bakgrund ter sig ett påstående att det skulle vara uteslutet, att inle
risken för sjuklighet eller defekter hos barn födda i incesluösa förbindelser
är slörre än när det gäller andra barn, som förhastat. Men även om man
försiktigtvis utgår från att riskerna för barnen ökar i sådana förbindelser,
håller de sig dock på en jämförelsevis låg nivå. Det är också tydligt, att
likvärdiga eller t. o. m. större genetiska risker föreligger för bam alstrade i
förbindelser mellan kontrahenter som inte är släkt med varandra men som båda
bär på speciella sjukdomsanlag eller som på grund av den genetiska
konstellationen med högre grad av sannolikhet än som är normalt kommer att
överföra fysiska eller psykiska defekter till sin avkomma. Det har av uppenbara
skäl aldrig ens ifrågasatts att man skulle kunna ställa upp Straffsanktionerade
förbud mot sexuella förbindelser mellan människor med sådana ogynnsamma
arvsanlag.
4 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 69
Prop.1977/78:69 38
1
detta sainmanhang inå erinras om att de här aktuella arvsbiologiska problemen
ingående diskuterades i samband med alt bl. a. reglerna om s. k. medicinska
äktenskapshinder reformerades år 1972. Tanken att man genom att inskränka
fortplantningen för människor med ärftliga sjukdomar skulle på sikt kunna
utrota anlagen lill dessa sjukdomar bland befolkningen övergavs då under
hänvisning till alt man ändå inle skulle kunna nä alla dem som har latenta
sjukdomsanlag. Under förarbetena till reformen framhölls, att det enda
genetiska argument som hade bärkraft var att det i det konkreta fallet kunde
föreligga en särskilt stor risk att avkomman skulle drabbas av sjukdom (SOU
1972:41 s. 134 och prop. 1972:32 s. 97 O-
På
motsvarande sätt lär man inte kunna räkna med alt genom ett straffrättsligt
förbud kunna hindra alla incesluösa förbindelser eller hindra barnalstring i
sådana förbindelser. Härmed är dock inte utan vidare sagt att ett sådant förbud
inte låter sig försvaras av genetiska hänsyn. Om riskema för att barn som föds
i incesluösa förbindelser i enskilda fall drabbas av allvariiga sjukdomar eller
defekter är så stora att de av rent humanitära skäl inte kan godtagas, kan
detta vara ett skäl att trots allt upprätthålla straffet för incest. Och även
om riskema för genetiska skador bedöms som förhållandevis små -både totalt
sett, med avseende på verkningarna för befolkningen i dess helhet, och sett
utifrån situationen i det enskilda fallet - kan man hysa tvekan om strafföudel
bör upphävas och riskerna därmed på visst sätt accepteras, om man nämligen
anser sig böra räkna med alt incest är eller till följd av en avkriminalisering
blir en mycket frekvent företeelse.
Som
har framgått av del föregående finns del inle vetenskapliga belägg för att
riskerna i de enskilda fallen för allvarliga genetiska skador på barn födda i incesluösa
förbindelser skulle vara framträdande. Kommittén anser därför inte enbart
humanitära hänsyn till enskilda individer utgöra ett bärande skäl för ett
upprätthållande av strafföudel mot incest.
Som
sexualbrottsutredningen framhållit förekommer mål om incest sällan vid våra
domstolar. Del exakta antalet är visserligen svårt att ange. Domsiolsstatistiken
efter BrB:s ikraftträdande visar emellertid en markant nedgång i antalet
avdömda incestbrolt. Del är endast enstaka personer som varje år döms för otukt
med avkomling eller otukt med syskon. Och endast en del av dessa fall avser
incest mellan fullvuxna personer, dvs. gärningar som är sirafföara enbari
enligt 6 kap. 5 S BrB. Det står enligt uiredningen hell klart att endast ett
fåtal fall skulle direkt beröras, om de ifrågavarande strafföeslämmelsema
upphävs.
Men
säkeriigen förhåller det sig så, att det verkliga antalet överträdelser av incestförbudet
i 6 kap. 5 S BrB är större än domstolsstatistiken ger vid handen. I fall av
förälder-barn-incest är det sannolikt att den yngre många gånger drar sig för
att göra angivelse, åtminstone om det inte samtidigt är fråga om brott mot
annat stadgande i 6 kap. BrB. Är förbindelsen helt frivillig från ömse sidor,
sker självfallet inte någon sådan angivelse, och delsamma gäller
Prop.1977/78:69 39
naturligen
i fall av ömsesidigt frivillig incest mellan syskon. Däremoi måste man
naturligtvis räkna med ett antal fall då anmälan görs av annan person, t. ex.
annan familjemedlem.
Hur
många fall av i och för sig slrafföar incest som förekommer, utan att del bringas
lill myndighetemas kännedom, är av uppenbara skäl omöjligt att uppskatta med
ens någon grad av säkerhet. Men det finns goda skäl alt tro, att frekvensen är
ringa. Det finns på detta område starkt avhållande faktorer, som i stort sett saknar
motsvarighet vid fiertalet andra typer av brott. Det lorde hos de flesta
människor i vårt land råda en stark medvetenhet om att incest enligt
förhärskande sociala och eliska värderingar och således i allmänhet också i den
enskildes närmaste omgivning uppfattas som förkastligt. Detta torde i sig vara
en omständighet som - helt oberoende av om förfarandet är strafföart eller inle
- verkar starkt avhållande på den som känner frestelsen att inleda en incesiuös
förbindelse.
De nu anförda omsländighelerna
gör det inte bara sannolikt, att den totala frekvensen av incestbrolt f n. är
låg, de ger också grund för antagande, att ett upphävande av strafföudel skulle
ha en obetydlig om ens någon inverkan på antalet fall av incesluösa
förbindelser. Därmed är också sagt, alt inte heller den som anser att de med
incest förbundna genetiska riskerna är större än sexualbrottsutredningen och
sexualbrottskommittén funnit, behöver befara att en avkriminalisering av incestgärningarna
skall få några negativa arvsbiologiska verkningar av betydelse.
Mot
den här angivna bakgrunden har kommittén, i likhei med sexualbrottsutredningen
och en överväldigande majoritet av remissinstanserna kommii till slutsatsen,
alt åberopandet av arvsbiologiska hänsyn inte innefattar en sakligt hållbar
argumentering för en fortsatt kriminalisering av incesluösa förbindelser.
Även
social-etiska hänsyn torde emellertid ha spelat en inte obetydlig roll i
motivbildningen i modem tid bakom de ifrågavarande strafföesiämmelserna. Straffrättskommittén
hänvisade lill "intresset av all kunna ingripa mot förhållanden som
förhindra ett sunt familjeliv eller som eljest enligt allmän uppfattning äro
grovt siölande". Och i propositionen med förslag lill bl. a. bestämmelser
i BrB om sedlighetsbrott uttalade föredragande departementschefen att
incestbrottet "torde böra bibehållas som en särskild brottstyp för att giva
uttryck åt samhällets ogillande av förfarandet även när det sker fullt frivilligt
mellan vuxna rällskapabla personer".
Ätt incest av flertalet
människor i vår kulturkrets uppfattas som något stötande torde vara
obestridligt. Det rör sig här om intuitiva, känslomässigt starkt upplevda
aversioner. Men man har också hänvisat lill att incest har negativa verkningar
för familjelivet och att incesluösa förhållanden lätt ger upphov till rivalitet
mellan dem som berörs och skuldkänslor hos de direkt inblandade med allvarliga
störningar i de inbördes mänskliga relationerna som följd.
Enbart
den omständigheten att en viss företeelse uppfattas som stötande är
Prop.
1977/78:69 40
inte
ett bärkraftigt argument för en kriminalisering. Det förhåller sig ju inle
heller så i vårt samhälle, all alll som inle är sirafföari av vare sig samhället
eller de enskilda medborgama uppfattas som sunt, moraliskt acceptabelt och anständigt.
En förutsättning för all ell vissl förfarande skall kriminaliseras bör rimligen
vara, inte bara att det framsiår som socialt önskvärt att företeelsen motverkas
ulan också alt den har allvarliga sociala skadeverkningar och alt del
föreligger en sannolikhet för att just en kriminalisering är ett effektivt insimment
när det gäller att bekämpa företeelsen och därmed undanröja skadeverkningama.
Ett allmänt behov alt ge uttryck åt samhällets ogillande av ett förfarande kan
däremot enligt kommitténs mening inte ensamt utgöra gmnd för en
kriminalisering.
Man
måsle som nämnts räkna med alt incesluösa förbindelser inom en familj - och del
lär vara främst inom familjebildningarnas ram som incest förekommer - kan ha
allvarliga skadliga följder, socialt setl för familjelivet som sådant och
känslomässigt för de enskilda invdividerna. Men man kan hysa starka tvivel, i
vad mån existensen av ett straffstadgande och de rättsliga inskridandena - som
synbarligen sker ganska slumpartat - har någon verklig effekt när del gäller
all förebygga incest. Som har anmärkts i det föregående är det sannolikl sedan
generationer nedärvda föreställningar hos medborgarna som spelar den avgörande
rollen. Eller, för att lala med professor Alström i dennes tidigare berörda
yttrande, "allt talar för att spärren mot incest är av djupgående
psykologisk natur". Det synes troligt, att den som trots allt kommit
därhän att han bryler ner denna spärr redan har brutit ner den hämning som
vetskapen om att förfarandet är strafföart ulgör. Det sagda bestyrkes i viss
mån av en iakttagelse som sexualbrottsulredningen har redovisat. Undersökningar
av den kriminella belastningen hos personer som dömts för incest har visat att
förövarna av detta brott har en klart lägre kriminell belastning än personer
som dömts förändra sexualbrott. Del rörsig med andra ord lill stor del om
personer som allmänt sett har en hög resistens mol impulser alt begå brottsliga
handlingar. Della ger anledning förmoda all det varit exceptionellt starka psykodynamiska
krafter som förmått dem inte bara alt begå en brottslig handling ulan härtill
att överträda ett strafföud, som stadgar ett jämförelsevis strängt straff
Ytterligare
en omständighet som talar för all kriminaliseringen har ringa effekt som medel
att motverka incest och därmed förbundna skadliga verkningar uigör del
förhållandet alt sexuella förbindelser i adoptivförhållanden som tidigare
nämnts inle är sirafföara. Sedan några år medger lagstiftningen till och med
att adoptant och adoptivbarn ingår äktenskap med varandra. Det finns veteriigt
ingenting som bestyrker att sexuella förbindelser är särskilt vanliga i adoplivförhållanden
eller alt sådana förbindelser har gett upphov till allvarligare skador för de
berörda parterna. Självfallet kan alllför långtgående slutsatser inte dras av della
förhållande. Med hänsyn lill den prövning som sker i adoptionsärenden motsvarar
adoptivföräldrarna med all säkerhet inle ett befolkningsgenomsnilt, och det är
troligt att ren incest
Prop.1977/78:69 41
upplevs
mer psykiskt påfrestande av de berörda parterna än motsvarande sexuella
relationer i adoplivförhållanden. Men förhållandet kan i varje fall inte
åberopas som argument för att incest bör strafföeläggas av social-etiska skäl.
Vetskapen om alt incest är
belagt med jämförelsevis stränga straff kan sannolikt ibland avhålla part eller
annan närstående som vill bryta förbindelsen att söka hjälp hos utomstående.
En avkriminalisering skulle i sådana fall kunna bidra till att erforderliga
psykiatriska eller kuraiiva hjälpåtgärder kommer till stånd.
Sexualbrottskommiltén har
vid ett samlat övervägande av del här anförda kommit lill slutsatsen att det
saknas godtagbara skäl för en fortsatt kriminalisering av incest. Kommittén
föreslår därför att stadgandet i 6 kap. 5 § BrB helt upphävs.
4
Specialmotivering m. m.
Utöver
vad som har anförts i det föregående torde de av kommittén föreslagna
lagändringarna inte kräva någon särskild kommentar.
Den nya lagstiftningen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1978. Några övergångsbestämmelser behövs
inte.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.1977/78:69
43 Bilaga 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Hängenom
föreskrives i fråga om brottsbalken'
dels
att 6 kap. 5 S skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 4 och 8 SS
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
6 kap.
4S
Har
någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön. som är under aderton år och
som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som
eljest slår under hans övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under
utnyttjande i annat fall av den underåriges beroende ställning, dömes för o tukt
med ungdom till fängelse i högst fyra år.
Deisamma
skall gälla, om någon som jyllt aderton år har könsligt umgänge med annan av
samma kön som ej Jyllt aderton år eller ock, under omsländigheler som angivas i
försia stycket, med annan av samma kön som är under tjugo år.
8S
Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år eller, om han är
av samma kön. under tiugo år, dömes för förförelse av ungdom lill böter eller
fängelse i högst sex månader.
Föreslagen lydelse
Har
någon könsligt umgänge med den som är under aderton år och som står under hans
tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under
hans övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande i annat
fall av den underåriges beroende ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse
i högst fyra år.
Den
som genom alt utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år, dömes för förförelse
av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1978.
I
Senaste lydelse av 6 kap. 5 S 1973:648. ' Senaste lydelse 1969:162. Senaste
lydelse 1969:162.
Prop.1977/78:69 45
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1977-10-21
Närvarande:
f d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet Petrén, justitierådet
Hessler.
Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 29 september 1977 har regeringen på
hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till
lag
om ändring i brottsbalken.
Förslaget,
som finns bilagt detta protokoll, har inför lagrådei föredragits av kammaråklagaren
Jan Danielsson. 1 samband med föredragningen har lagrådet tagit del av samtliga
remissyttranden som avgivits över sexualbrottsutredningens betänkande i vad
det berör frågor som behandlas i nu förevarande förslag.
Förslaget
föranleder följande yttranden:
6
kap. 4 och 8 SS
Brunnberg
och Hesser:
De
i lagrummen f n. givna strafföesiämmelserna innebär att skyddet för ungdom mot
sexuella beteenden från andra varar längre när det gäller homosexuella
handlingar än när det gäller heterosexuella handlingar. Till grund för detta
särskilda skydd mot homosexuella övergrepp ligger uppfattningen att sådana
övergrepp ofta innebär större risker för skador av psykisk och social natur än
vad som är fallet vid heterosexuella handlingar mot ungdom i samma ålder (SOU
1953:14 s. 246). Av betydelse i detta sammanhang har varit den inom vetenskapen
framförda s. k. förförelseteorin, som innebär att homosexuella upplevelser i
pubertetsåldern kan leda till en permanent homosexuell läggning hos den unge.
Till stöd för den nuvarande regleringen har också åberopats att den ger polisen
större möjlighet att ingripa mot homosexuell prostitution och att den även
eljest motverkar sådan.
Frågan
huruvida det finns anledning att behålla ett särskilt skydd för ungdom mot
homosexuella beteenden är enligt vår mening i första hand beroende av om det
numera kan anses fastslaget, att sådana beteenden ej medför större faror för
ungdomar i de åldersgrupper som det här gäller än heterosexuella handlingar.
Det remitterade förslagel vilar på uppfattningen att det saknas grund - vare
sig i vetenskaplig teori eller i erfarenheterna från del praktiska rättslivet -
för anlagande att homosexuella upplevelser hos ungdomar i dessa åldersgrupper
ens i någon mån påverkar deras driftsinriktning. Detta innebär att man inom
den medicinska och socialmedicinska vetenskapen numera skulle ha övergivit
förförelseteorin. Det material som i
.S Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 69
Prop.1977/78:69 46
sexualbrottsutredningens
betänkande och sexualbrottskommitténs promemoria åberopas till stöd för denna
uppfattning synes dock icke entydigt. Under remissbehandlingen av sexualbrottsulredningens
belänkande har emellertid socialstyrelsen och övriga instanser som företräder
medicinsk och socialmedicinsk kunskap ansett att skäl av förevarande slag ej
föreligger för en särbehandling av homosexuellt umgänge med ungdom. Under
särskilt beaktande härav finner vi den i propositionen iniagna ståndpunkten i förevarande
avseende ej lämna rum för erinran.
Närdet
gäller frågan om den nuvarande lagstiftningens betydelse i kampen mot
homosexuell prostitution anföres i remissen att det ej synes finnas belägg för
att homosexuella upplevelser under de levnadsår det här gäller annat än i undantagsfall
leder till homosexuell prostitution. Någon närmare utredning härom finns dock
icke. Oberoende härav torde det dock i och för sig knappast föreligga skäl att
ingripa med längre gående åtgärder mot homosexuell prostitution än mot
heterosexuell prostitution.
På
grund av del anförda finner vi ej anledning till erinran mot att man nu upphäver
den nuvarande särregleringen. Ej heller i lagtekniskt avseende finner vi
anledning till erinran mol det remitterade förslaget.
Peirén
o'ch Hessler: Vi lämnar förslaget i denna del utan erinran.
6
kap. 5 S
Brunnberg,
Hesser och Hessler:
Det är uppenbarligen ett
samhällsintresse att incesluösa förbindelser förhindras. Härför har ansetts lala
såväl arvsbiologiska som sociala och etiska skäl. Så sent som i samband med
1973 års ändringar i giftermålsbalken anfördes att de arvsbiologiska och etiska
skälen alUjämt ägde bärkraft såsom hinder mot äktenskap mellan dem som är i
rätt upp- och nedstigande släktskap oeh mellan helsyskon (prop. 1973:32 s. 99)
och i samband därmed begränsades den avkriminalisering av incestförhållanden
som samtidigt genomfördes så, att strafföesiämmelserna bibehölls för de nämnda
släktskapsförhållandena.
Det nu framlagda förslaget
att upphäva strafföesiämmelserna mot incest utgår såvitt angår de
arvsbiologiska synpunkterna från att riskerna för genetiska skador på barn som
avlas i incestförhållanden enligt numera rådande uppfattning är så små att man
icke enbart av hänsyn till dessa risker bör upprätthålla kriminaliseringen av
incest.
Den i
sexualbrottsutredningens betänkande redovisade och av sexualbrottskommittén
åberopade undersökningen av de genetiska riskerna vid incest är relativt
knapphändig. Under remissbehandlingen av sexualbrottsutredningens betänkande
har emellertid socialstyrelsen uttalat att de gene-
Prop.1977/78:69 47
tiska
riskerna i praktiken är så pass små all kriminalisering på arvsbiologisk grund
knappast är hållbar. Även övriga remissinstanser som företräder medicinsk
sakkunskap har lämnat förslaget att upphäva sirafföestämmelserna mot incest
utan erinran. Under särskill beaktande av vad sålunda uttalats från medicinskt
sakkunnigt håll finner ej heller vi anledning att göra erinran mot det
remitterade förslaget.
Petr é n:
I
det till lagrådet remitterade lagförslaget föreslås upphävande av nuvarande
regler i 6 kap. 5 S brottsbalken om straff för incest mellan personer i rätt upp-
och nedstigande led och mellan helsyskon. Förslaget om upphävande ingick som
ett led i sexualbrottsutredningens förslag till omarbetning av hela 6 kap.
brottsbalken, vars rubrik enligt utredningen skulle ändras från nuvarande
"Om sedlighetsbrott" till "Om sexuella övergrepp".
Sexualbrottsutredningen
byggde på grundtanken att lagstiftaren icke skulle med strafföestämmelser söka
dirigera medborgarnas sexuella beteenden utan på sexuallivets område ingripa
med kriminalisering endast gentemot förfaranden som är att anse som övergrepp
av en starkare part mot en svagare. Till den normalt skyddsbehövande gruppen
räknade utredningen bl. a. barn och ungdom. Äldre regelsystem på detta område
byggde i stor utsträckning på ett synsätt hos lagstiftaren i vilket sexuella
relationer bedöms utifrån sexualitetens grundläggande biologiska funktion,
nämligen att leda till barnalstring och ulgöra grund för släktets fortbestånd.
Vad som inte tett sig gynnsamt med hänsyn till en ur samhällets synpunkt
önskvärd barnalstring har motverkats med straffrättsliga medel. 1 det moderna
samhället har den biologiska funktionen alltmera skjutits i bakgrunden, och
sexualiteten har kommit att uppfattas som en viktig faktor i människornas
vardagsliv med betydelse för människornas inbördes relationer. Sexualiteten
frikopplas med andra ord från barnalstringen. Människor bör, så länge en inte
begår ett övergrepp mot en annan, få ordna sina sexuella förhållanden var och
en efter egna önskemål utan samhällets inblandning. Lagstiftaren, som tar till utgångspunkt
att samlag normalt inte genomföres för all avla barn utan som en åtgärd inom
ramen för den personliga livsföringen, ser ingen anledning att i och för sig
ingripa i människornas sexuella beteendemönster.
Mot
bakgmnd av ett tänkande av denna art är att se sexualbrottsutredningens förslag
om att samhället icke vidare skall lägga sig i - i vart fall icke med
straffrättsliga medel -sexualvanorna inom familjen. Om personer inom en familj
fritt har samlag med varandra, förälder med barn, farförälder eller morförälder
med barnbarn eller syskon inbördes, är - så länge inte någon övergreppssituation
eller eljest ett utnyttjande av beroendeställning föreligger - inte en
angelägenhet för samhället.
Denna
grundtanke har i stort setl accepterats av de cirka 60 remissinstanser, som
avgivit yttrande över sexualbrottsulredningens belänkande. Ett 15-
Prop.
1977/78:69 48
tal
av dessa har dock överhuvud ej berört inceslfrågan. Äv återstoden har de allra
flesta blott i allmänna ordalag instämt i ulredningens värderingar och förslag.
I några fall för remissinstanserna ett något mera utförligt resonemang, som
emellertid knappast avviker från utredningens. Socialstyrelsen sammanfattar
exempelvis sitt yttrande i denna del i följande mening:
"Incestparagrafen
(år därför ses som en relikt från en svunnen tid med idag ohållbara värderingar
och torde kunna strykas i den kommmande lagen utan att för den skull några
negativa effekter behöver uppkomma."
Brottsförebyggande
rådet sätter in utredningens förslag i sitt sammanhang och ger en exposé över
rättsutvecklingen.
"Brottsbalkens
nu gällande regler om sedlighetsbrott är resultatet av en mycket ingripande
successiv avkriminalisering i fråga om sexualbrott, som pågått under fiera
decennier. Sålunda upphävdes år 1918 bestämmelser om straff för lönskaläge. Stadgandena
om horsbrott upphävdes år 1937. Samtidigt inskränktes området för incestbrollen
avsevärt. Homosexuell otukt mellan vuxna avkriminaliserades år 1944, och åren
1947 och 1962 gjordes ytterligare inskränkningar av incestbrotten. Äv vikt i
detta sammanhang är också, att stadgandet om sårande av tukt och sedlighet i
brottsbalken 16:11 år 1970 ersattes av en strafföeslämmelse om otillåtet
förfarande med pornografisk bild."
Brottsförebyggande
rådet slutar detta avsnitt av sitt ytirande med att deklarera sin anslutning till
ulredningens förslag om ytterligare minskning av det kriminaliserade området
genom avskaffande av stadgandena bl. a. om incest.
Mot
incestparagrafens upphävande uttalade sig bland 23 hörda myndigheter utom
ärkebiskopen endast överåklagarna i Stockholm och Malmö.
Bland remissinstanserna
finns både de politiska kvinnoförbunden och de politiska ungdomsförbunden. Vad
gäller incestfrågan har dessa förbund utom kristen demokratisk ungdom och
moderata ungdomsförbundet i huvudsak i positiva ordalag anslutit sig till
utredningens förslag om borttagande av straffet för incest.
Sexualbrottskommittén
genomgår i sin vid lagrådsremissen fogade promemoria ånyo skälen för en avkriminalisering
av incest. Den fäster avgörande vikt vid att arvsbiologiska hänsyn inte längre
kan motivera en kriminalisering och avvisar även skäl av socialpsykologisk
eller socialetisk karaktär som icke hållbara.
Kommittén hade i sina
direktiv givits rätt att framlägga delförslag. Den fann att frågan om
avveckling av strafföesiämmelserna för incest - bl. a. mot bakgrund av den
relativa enighet som rått bland remissinstanserna - borde bringas till lösning
genom omedelbara lagstiftningsåtgärder. Kommitténs bevekelsegrund härvidlag kan
förmodas vara den att en strafföeslämmelse som icke kan sakligt motiveras
givetvis bör upphävas strax.
1 lagrådsremissen är
departementschefen ytterst kortfattad. Han ansluter sig utan några egna
kommentarer till kommitiéns uppfattning att ett
Prop.
1977/78:69 49
straffrättsligt
förbud mol incest icke kan motiveras av arvsbiologiska hänsyn eller med
socialetiska överväganden. Hans slutsats blir kort och gott att tillräckliga
skäl för en fortsatt kriminalisering av incest saknas. Han föreslår därför att
incest skall bli straffri fr. o. m. ingången av 1978.
Enligt
min mening har man i argumentationen i detta lagstiftningsärende antingen
förbisett eller ej tillräckligt uppmärksammat vad som kallas den socialetiska
motiveringen för det nuvarande strafföudel beiräffande incest. Sexualbrottskommiltén
anser sig böra räkna med att incesluösa förbindelser inom en familj kan ha allvariiga
skadliga följder socialt sett för familjelivet som sådant och känslomässigt för
de enskilda individerna. Kommitténs ståndpunkt bestämmes emellertid av att
kriminalisering av incest icke är ett effeklivi instrument att motverka skador
av nämnda art.
Här
är kärnpunkten i detta lagstiftningsärende att söka.
Vårt
samhälle liksom fiertalet mänskliga kulturer bygger på den s. k. kärnfamiljen -
föräldrar och barn - som basenhet. Grundläggande för familjen är att
könsumgänget inom familjen är begränsat till en kombination: mannen och kvinnan,
som intar föräldrapositionen i den lilla gruppen, och alt i övrigi könsumgänge
ej förekommer, t. ex. mellan förälder och barn eller mellan syskon inbördes. I
så gott som alla mänskliga kulturer har därför könsumgänge inom familjen utom
mellan föräldraparet ansetts otillåtet och vanligen varit på ett eller annal
sätt straffsanktionerat. Vissa undantag finns föranledda av infiytande från Napoleontidens
franska Code pénal. Del gäller härvid huvudsakligen katolska länder där den
kyrkliga ordningens förbud mot incest fungerat även utan komplettering med strafföud
i det världsliga straff rättssystemet.
Föreställningen
att förbudet mot incest skulle bero på något atavistiskt tabu som icke hör
hemma i vår upplysta tid står sig knappast vid närmare granskning. Sexualbrottskommiltén
talar vid berörande av den folkliga opinionen mot incest om "intuitiva,
känslomässigt starkt upplevda aversioner". Detta synes kommittén vilja
sätta i viss motsättning till sina egna mera på vetande grundade ståndpunkter.
1 själva verket förhåller det sig så att incestförbudet är högst rationellt
motiverat utifrån familjens primära uppgift i vårt samhällssystem, nämligen att
utgöra den samlevnadsform i vilken de fiesta människor kommer all tillbringa
huvuddelen av sin levnad och samtidigt bilda ramen förden nödvändiga
reproduktionen av befolkningen. Familjen kan överhuvud inte fortleva som
institution om den maximen knäsättes att inom familjen vem som helst kan ha
samlag med vem som helst, så länge inle en övergreppssituation eller ett
beroendeutnyttjande föreligger.
Formellt
sätt innebär den föreslagna avkriminaliseringen, om den genomföres, att
samhället ställer sig neutralt till förekomsten av incesluösa förbindelser. Vad
lagstiftaren kan komma att uttala i lagstiftningsögonblicket om sina
förhoppningar rörande den fortsatta samhällsutvecklingen ändrar ingenting i det
faktiska rättsläget.
Prop. 1977/78:69 50
Sexualbrottskommiltén
resonerar för sin del närmast som en utanförstående iakttagare i denna sak.
Den anger i beskrivande former utan eget ställningstagande att de fiesta
människor i vårt land uppfattar incest som förkastlig. Kommittén konstaterar
därefter att denna värdering inte är någon grund för kriminalisering. Nedärvda
föreställningar har enligt kommittén hittills utgjort en tillräcklig spärr mot
ett mera allmänt upptagande av incesluösa förbindelser. Äv framställningen
torde underförstått kunna utläsas att kommittén visseriigen ogillar incestförbindelser
men att den å andra sidan, om människor trots nu existerande starkt socialt mottryck
vill inleda sådana förbindelser - vilket kommittén tror icke kommer att bli
särskilt vanligt - är beredd att acceptera att incest blir en alldaglig företeelse.
Samhällsutvecklingen
är svårbedömd på denna punkt. Om den psykologiska spärr mot incest, som nu
finnes, efter en lagändring skulle visa sig mindre hållfast än man för
närvarande föreställer sig, kan nya sexuella mönster utbildas. Tänkbart är att man
inom vissa familjer vill gå över till att låta incesluösa förbindelser bli ett
normalt led i familjelivet. Långtifrån uteslutet är att det nya rättsläget
efter en avkriminalisering kommer alt i somliga kretsar begagnas för att göra incesluösa
förbindelser lill en ny intressant variant av sexuell aktivitet. 1 vart fall blir
incest en medborgarnas privata angelägenhet, för vilken samhället ej har iniresse.
Det
kan på goda gmnder antas att lagförslaget icke har stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Allmänheten torde icke vara beredd att acceptera att lagstiftaren på detta sätt
frånsäger sig ansvaret för vad som för en överväldigande majoritet i vårt folk
framstår som själva grundvalen för familjelivet. Under remissbehandlingen av
sexualbrottsutredningens belänkande har också såväl riksåklagaren som
rikspolisstyrelsen varnat för att utredningens förslag saknar förankring i det
allmänna rättsmedvetandet.
Sexualbrotlskommitténs
svar härvidlag utgör en hänvisning till satsen att allt som inte är strafföart
av vare sig samhället eller de enskilda medboi-garna uppfattas som sunt,
moraliskt acceptabelt och anständigt. Enligt kommittén måste emellertid, för
att ett förfarande skall bli strafföart, fordras både att detta har allvariiga
sociala skadeverkningar och att en kriminalisering kan förmodas bli en effektiv
motåtgärd. Dessa förutsättningar anser kommittén ej föreligga. I och för sig
synes kommittén ej ha alltför mycket emot den starka folkopinion som ogillar incesluösa
förbindelser, men kommittén vill icke upprätthålla denna värdering med hjälp av
strafföud. Enligl kommittén är nämligen straffrättsliga påföljder föga tjänliga
medel för detta syfte.
Vår
rättsordning är nu en gång så uppbyggd att i lägen som det förevarande något egentiigt
val icke föreligger. Vill samhället markera sitt ogillande, har det icke annan
möjlighet än att kriminalisera förfarandet. Avstår man härifrån blir
förfarandet tillåtligt. Under remissbehandlingen har i två yttranden, avgivna
av myndigheter vilka kommit till olika resultat med avseende å frågan om
incestens strafföarhet, interdependensen mellan
Prop.1977/78:69 51
strafföud
och moralbildning utvecklats på ett sätt som är av betydande principiellt
intresse i detta lagstiflningärende. Ärkebiskopen anför härutinnan bl. a.:
"Förhållandet
mellan etikens ochjuridikensproblemställningarärett i vårt land ganska
försummat arbetsfält. Orsakerna till detta kan åtminstone delvis spåras i den
speciella rättsteoretiska skolbildningen som dominerat i Sverige under 1900-talel.
Allmänt kan sägas att det funnits en tendens bland rättsteoretiker och
lagstiftare att föra relativiserande resonemang om etikens betydelse. Detta har
medfört fiera risker, bl. a. att man i förarbelena lill ny lagstiftning
försummat etiska överväganden till förmån för ställningstaganden som varit
tillfälligt opportuna. Detta medför i sin tur lätt en ryckighet i
motiveringarna för ny lagstiftning. När man vill behålla en viss lagstiftning
betonar man gärna dess betydelse som normbildare, medan man - när man av vissa
skäl önskar revidera lagen-gärna betonar att människor ändå inte låter sig
styras av juridiska rättsregler. Omvänt kan man dock stundom också i det senare
fallet tvärtom använda ny lagsliftning just med det uttalade önskemålet att
därmed initiera en ny utveckling av rättsmedvetandet. Exempel på det sista
finns t. ex. i direktiven till vår senaste familjelagstiftning. Ju mer pluralistiskt
vårt samhälle blir, deslo mer påfallande är del att man här hamnar i en lång
rad av principiellt svårbemästrade överväganden. Den kritik som sexualbrottsulredningen
själv uisatts för är delvis ett exempel på just detta, när enskilda personer
eller organisationer angripit utredningens ställningstaganden.
Det
är av betydelse att ha dessa principiella svårigheter klara för sig, när man
motiverar ny lagstiftning.
Den
direkta fråga man ställer sig efter att ha tagit del av utredningens principiella
överväganden och konkreia förslag är denna: kan ett ur sociala synpunkter
önskvärt och riktigt beteende i längden upprätthållas utan något stöd i
gällande lagstiftning och rättsordning? Med andra ord: kan man helt bortse från
lagstiftningens normbildande belydelse och nöja sig med att låta den avspegla
helt enkelt gällande rättsuppfattning inom ett folk? Frågan blir akluell och ofrå.ikomlig,
när det gäller utredningens ställ ningstagande till och konkreta förslag
angående homosexuella och incesluösa handlingar och beteenden".
Härmed
kan jämföras vad brottsförebyggande rådet anför i samma ämne.
"Denna
debatt (om sexualbrottsutredningens förslag) synes molivera vissa refiexioner
rörande strafnagstiftningens roll, när det gäller att stärka eller förändra
moraluppfattningen och andra värderingar i samhället. Diskussionen om detta
problem har pågått i århundraden, och den har en benägenhet att blossa upp, då
reformer av sexualbrotten föreslås. Enighet råder hell naturiigt om att ett
samband finns mellan straffiag och moral, men meningarna är delade om hur detta
samband närmare är beskaffat. Enligt en uppfattning skall slraffiagen
sanktionera rådande moraluppfattning i samhället (hur nu denna skall
fastställas) i dess helhet. Enligt en annan skall kriminaliseringen begränsas till
vad som uppfattas som särskilt skadligt för individer eller för samhället. Äv
särskilt intresse är den debatt rörande detta problem, som uppstod i England
efter framläggandet år 1957 av den s. k. Wolfenden Report on Homosexual Offences
and Prostitution. I detta betänkande föreslogs bl. a. att frivilliga
homosexuella handlingar mellan
Prop.1977/78:69 52
vuxna
skulle bli straffria. Förslaget upphöjdes år 1967 till lag efter stora meningsskiljaktigheter.
På det rättsteoretiska planet fördes debatten främsl av domaren Lord Devlin och
juristprofessorn H. L. A. Hart. Devlin företrädde den traditionella naturrältsligt
färgade uppfattningen att slraffiagen och dess handhavande skall baseras på den
allmänna uppfattningen i samhället om vad som är etiskt riktigt. Homosexuella
gärningar mellan vuxna måste därför vara kriminaliserade även om de sker helt
privat eftersom de enligt allmän moraluppfattning är syndiga och förkastliga.
Hart, däremot, anknöt till den liberala traditionen från John Stuart Mill,
enligt vilken slraffiagstiftningen endast får ha till syfte att ingripa mot
handlingar som är skadliga för den enskilde eller samhället. Denna liberala syn
på straffiagstift-ningens uppgift har utan tvivel präglat svensk straffiagstiftning,
i varje fall under större delen av 1900-talet. Den synes också ligga bakom
sexualbrottsutredningens förslag. Någon anledning att frångå denna
grundläggande princip i svensk sirafnagsiiftning synes inte föreligga.
Emellertid
torde de olika uppfattningarna praktiskt sett inte behöva leda till alltför
skilda resultat. Ytterst är ju resultaten enligt de båda metoderna beroende på
värderingar, enligt Devlins metod vid fastställandet av vad som är allmän
moraluppfattning och enligt den andra vid avgörandet av vilka enskilda och
allmänna intressen som är så viktiga att de behöver straffrättsligt skydd.
Vad
som bör kriminaliseras blir alltså ytterst fråga om värderingar. Det önskvärda
synes vara att bedriva reformverksamhet i kontakt med den allmänna uppfattningen
i samhället utan att falla för lillfälliga stämningar. Frågan hur detta skall
ske har behandlats vid en kriminalpolitisk konferens, som hölls år 1975 av European
Committee on Crime Problems.
I
generalrapporten uttalades bl. a. att metoderna att åstadkomma en önskvärd
ständigt fortgående anpassning av slraffiagen till mera långsiktiga förändringar
i det allmänna uppfattningssättel är svåra att finna. Det ansågs till sist, att
en balanserad utveckling kan åstadkommas genom normal pariamenlarisk
lagstiftning, där de beslutande organen vederbörligen informeras av utredande
kommittéer, som står till tjänst med vetenskapliga undersökningar till ledning
för besluten.
Brottsförebyggande
rådet kan ansluta sig till detta uppfattningssätt, som stämmer väl med del
pragmatiska sätl, på vilket lagstiftning bedrivs här i landet. Det innebär, att
lagstiftaren skall gå varligt fram och inte införa kriminaliseringar på den
allmänna straffrättens område i andra fall än då det föreliggerett påtagligt
och långsiktigt behov att med strafföot värna ett enskilt eller allmänt
intresse, som uppfattas som betydelsefullt. Därmed torde lagstiftaren bedriva
en viss mer eller mindre effektiv moralisk påverkan på medborgarna till att
respektera sina medmänniskors integritet och viktiga allmänna intressen. Ätt
därutöver söka påverka moraluppfattningen med strafföot synes vara att gå för
långt. Att t. ex. använda siraffiagsiiftningen till att framtvinga en viss syn
på sexualiteten i samhället skulle i realiteten vara ett återfall till den
äldre metoden all lagstifta om sedligheten i stället förden sexuella integriieten."
När
det gäller just incest är det enligt min mening icke som brottsförebyggande
rådet uttrycker det primärt fråga om vare sig sedlighet eller den sexuella
integriteten. I främsta rummel gäller intresset familjeinstitutionen och dess
upprätthållande som en funktionsduglig basenhet i samhället. Denna uppgift kan
familjen i längden knappast fylla, om samhället i princip
Prop.1977/78:69 53
ställer
sig likgiltigt till att samlag fritt utövas mellan familjemedlemmar i olika kombinationer,
så snart icke en övergreppssituation eller ett beroendeutnyttjande föreligger.
Det kan här erinras om att Sverige anslutit sig till Europeiska sociala
stadgan, vari de fördragsslutande parterna förklarat sig ense om alt familjen
utgör en av samhällets grundvalar (första delen p. 16 och art. 10); se också prop.
1962:175 s. 10.
Från
angiven utgångspunkt menar jag det icke möjligt att avstå från kriminalisering
av incesluösa förbindelser. Den behövs, icke för att påverka människornas
sexuella beteenden, utan för att värna om familjens integritet och dess
funktionsduglighet som samhällsinstitution.
Det
är välkänt att den vanligaste formen för sexuellt umgänge mellan förälder och
barn är en relation mellan fader och minderårig dotter. Oavsett om 6 kap. 5 S
brottsbalken upphäves ellerej,kommerett straffrättsligt förbud att fortbestå i
detta fall genom den allmänna regeln i 6 kap. 3 S brottsbalken som förbjuder könsligt
umgänge med barn under femton år. Beträffande barn i åldern från femton år upp till
arton år gäller den allmänna regeln i 6 kap. 4 S brottsbalken som förbjuder könsligt
umgänge mellan barn i denna ålder, som står under någons övervakning, vård
eller lydnad, och sistnämnda person. Är föräldern i ett sådant förhållande ej
barnets vårdnadshavare, torde dock detta lagbud ej vara tillämpligt. Samlag
mellan förälder och bam i lägre åldrar berörs under angivna förhållanden i
stort sett icke av det föreslagna upphävandet av del generella incestförbudet.
Detta upphävande får därför betydelse främst för relationerna mellan förälder
och barn över 18 år och mellan syskon som är över femton år.
Då
de ur samhällelig synpunkt mest betänkliga formema av incest sålunda kommeratt
även framgent kunna bestraffas, om än icke som incest utan som överträdelse av
andra strafföud, kunde det tyckas att ett forlsalt upprätthållande av ett straffsanktionerat
inceslförbud ej skulle vara nödvändigt. Av det föregående framgår emellertid
att enligt min mening incestförbudet icke i främsta rummet har till uppgift att
skydda barn mot övergrepp av föräldrar eller syskon. Stadgandets huvuduppgift
är fastmera all markera karaktären av degrundläggande förhållandena inom
familjeenheten. Denna stadgandets funklion är central. Den omständigheten att
vissa incesluösa förbindelser kommer att fortsatt bli sirafföara enligt andra
regler är därför utan egentlig betydelse då det gäller att bedöma den fortsatta
generella kriminaliseringen av incest.
Utifrån
det synsätt som här anlagts kan ifrågasättas om icke inceststadgandet borde
överföras från 6 kap. brottsbalken till det nästföljande 7 kap., vilket handlar
"Om brott mot familjen." Det är i detta sammanhang som straffstadgandet
om incest har sitt berättigande och sin plats. Stadgandet har nämligen icke till
primärt syfte att påverka människornas sexualvanor. Om 6 kap. brottsbalken i
enlighet med sexualbrottsutredningens förslag småningom kommer att omfalta
endast stadganden om sexuella övergrepp, blir en överfiyttning ofrånkomlig.
Prop.1977/78:69 54
Sexualbrottskommitténs
argument att straffrättsliga påföljder är i det enskilda fallet föga rationella
medel att bruka beträffande de fiesta av dem som överträder förbudet mot incest
kräver en kommentar. Argumentet har utan tvivel slor tyngd. Undersökningar
beträffande dem som dömts för incest visar påföljdernas bristande
ändamålsenlighet. Ätt det förhåller sig så är i och för sig icke ovanligt inom
straffrätten. Dennas eviga dilemma är att man i så många fall av allmänna skäl
måste upprätthålla en kriminalisering, därför att det är enda sättet att ge
uttryck åt samhällets ogillande, trots att de fiesta är ense om att icke mycket
står att vinna med ett lagförande av överträdarna. Som sexualbrottskommiltén
antyder kan påföljden i vissa fall bli till allvariigt men för den enskilde som
drabbas därav.
Vad
man härvidlag kan göra är att vidga påföljdslatituden. Därigenom blir det
möjligt att nyansera bedömningen i det enskilda fallet och välja en så adekvat
påföljd som möjligt. Böter bör därför föras in bland tillämpliga påföljder för
brotten i 6 kap. 5 S brottsbalken. Det bör också vara möjligt att i ömmande
fall - och många fall måste sannolikt betecknas så - tillämpa reglernaom åtalsunderiåtelse
i 20 kap. 7 S rättegångsbalken. Lagföringkandå undvikas till förmån för andra
åtgärder.
Vad
här framförts representerar i stort sett tankegångar som till för inte länge
sedan varit i huvudsak obestridda i svensk rättspolitisk debatt. Äv intresse är
att ännu 1973, då straffet för incest med halvsyskon som partner togs bort,
riksdagens lagutskott förklarade sig dela den uppfattningen att det får anses
generellt olämpligt att halvsyskon som växer upp tillsammans får ingå
äktenskap. Sådana förbindelser kunde enligt utskottet innebära betydande
påfrestningar på familjerelationerna (LagU 1973:20 s. 81). Utskottet menade
tydligen att äktenskap mellan halvsyskon, som tillhörde olika familjer, kan efler
dispens tillåtas, däremot knappast äktenskap mellan halvsyskon som vuxit upp i
samma familj.
När
nuvarande regler om kriminalisering av incest år 1962 sattes in i 6 kap. 5 S
brottsbalken vid denna balks antagande, var den dåvarande departementschefens
huvudmotivering härför att regler om straff vid incest tOrde böra bibehållas
som uttryck åt samhällets ogillande av förfarandet även när det sker fullt
frivilligt mellan vuxna rättskapabla personer (prop. 1962:10 B s. 182). Under
lagstiftningsärendets gång yppades icke i riksdagen någon annan mening på denna
punkt.
Sedan
dessa uttalanden gjordes, har knappasl något inträffat som föranleder en
omvärdering av lagstiftarens syn på familjen som basenhet i samhället. Något
akut praktiskt behov som endast kan tillgodoses genom att bortta strafföudel
rörande incest har ej dokumenterats i lagstiftningsärendet. Behovet av alt
skydda familjen kvarstår oförändrat. Remissutfallet kan ej heller tas till
intäkt för att en ändring i folkopinionen skett.
Med
utgångspunkt från att samlag i dagens Sverige i så ringa omfattning leder till
att barn framföds, harjag ansett mig kunna låta de arvsbiologiska skälen för en
fortsatt kriminalisering träda i bakgrunden. Givelvis kan man
Prop.1977/78:69 55
dock
ej bortse från dem, dessmer som denna aspekt av sexualbrottskommittén tillagts
avgörande belydelse. 1 detta hänseende måste den föreliggande utredningen
betecknas som otillräcklig.
Sexualbrottsulredningens
ställningstaganden i de arvsbiologiska frågoma bygger på professorn i
rättspsykiatri Cari-Henry Älströms yttrande, vilket är fogat som bilaga till ulredningens
betänkande (SOU 1976:9 s. 219 ft). 1 detta yttrande är det dock endast avsnill IV som
handlar om de genetiska frågorna. Möjligen kan vid ett studium av den
litteratur som Alström redovisar i sin litteraturförteckning ytterligare
synpunkter tagas fram. Sexualbrottskommiltén upprepar i sammanfattande form
den lidigare utredningens argumentation. Departementschefen i sin tur ansluter
sig till kommitténs skäl.
Vid
remissbehandlingen av sexualbrottsutredningens betänkande framkom icke något
nytt material i saken. Socialstyrelsen endosserade utan närmare molivering
uppfattningen att i praktiken riskerna för att incestbarnet skall få defekter
är så små alt kriminalisering av incest på arvsbiologisk grund knappast är hållbar.
Svenska läkarsällskapet å andra sidan fann ytterligare utredning rörande de
arvsbiologiska riskerna erforderlig.
Så
länge ett mycket ringa antal incestbarn föds, kan man självfallet helt bortse
från de arvsbiologiska riskerna för befolkningen som sådan. Frågan begränsas till
riskerna för incestbarnet självt. Utredningen i ärendet ger föga upplysning om
hur slora dessa är mätta i absoluta tal. Älströms yttrande ger knappast vid
handen att någon ny forskning framkommit som i och för sig ändrar den tidigare
bilden av del faktiska läget. Snarare synes det vara tolkningen av förut kända
data som kan utfalla olika. Det är ju av naturiiga orsaker ett myckel litet
material som kan göras till föremål för empiriska undersökningar. Ätt
sjukdomsrisken för barn som har syskon till föräldrar teoretiskt anges vara
fyra gånger så stor som för barn som har kusiner lill föräldrar säger inte så
mycket, så länge man inte vet på vilken nivå i absoluta tal man rör sig. Icke
heller klargöres i materialet, vilka sjukdomar riskema i praktiken gäller.
Lagstiflaren
har hittills utgått från alt de genetiska riskerna för incestbarn är påtagliga.
Ännu så sent som 1973 bekräftades denna uppfattning i ett lagstiftningsärende.
1 samband med ändringar i giftermålsbalken detta år uttalade nämligen
föredragande statsrådet - utan att bli motsagd av riksdagen - att av
arvsbiologiska och etiska hänsyn förbudet mot äktenskap mellan dem som är i
rätt upp- och nedstigande släktskap och mellan helsyskon bör bibehållas (prop. 1973:32
s. 99). Enligt gängse skick skall den som vill ändra lagen anses ha bevisbördan
för alt sakläget nu är ett annat. Jag har svårt att se att vad som hittills andragits
bildar tillräckligt underlag för riksdagen när den skall avgöra om den skall
vidhålla eller frångå sin hittillsvarande uppfattning på denna punkt.
Påståendet att talet om de genetiska riskerna skulle vara en efterrationalisering
utan egentligt verklighetsunderlag kan exempelvis icke anses tillfredsställande
verifierat.
Under
hänvisning till ovan redovisade överväganden avstyrker jag att 6
Prop.1977/78:69 56
kap.
5 S brottsbalken skall upphöra att gälla och förordar att böter tillägges som påföljd
för otukl med avkomling och otukl med syskon enligt nämnda lagrum.
Prop.1977/78:69 57
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-11-17
Närvarande:
statsrådet Ahlmark, ordförande, och statsråden Bohman, Romanus, Turesson,
Gustavsson, Mogård, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark,
Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande:
statsrådet Romanus
Proposition
om ändring i 6 kap. brottsbalken
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i brottsbalken
samt anför.
Innebörden
av lagrådets ytirande såvitt gäller förslaget om ändringar i 6 kap. 4 och 8 SS
brottsbalken (BrB) är alt ingen ledamot har något att erinra mot att samma
åldersgränser kommer att gälla för homosexuella och heterosexuella
förbindelser. Det förslaget bör föras vidare till riksdagen.
Beiräffande
förslaget om upphävande av strafföesiämmelserna i 6 kap. 5 S BrB om incest har
tre av lagrådets ledamöter på särskilt anförda skäl inte funnii anledning att
göra någon erinran. En av lagrådets ledamöter har emellertid föreslagit att
kriminaliseringen behålls men att böter införs i straffskalan.
För egen del vill jag
framhålla att förslaget att avskaffa de särskilda strafföesiämmelserna mot
incest i sig framstår som mindre angeläget. Mot bakgrund av att frågan utretts
av två kommittér under 1970-lalet, som båda funnit att ett straffrättsligt
förbud mot incest inte kan motiveras av. arvsbiologiska hänsyn eller
socialetiska överväganden, ansåg jag emellertid att lagrådets yttrande borde inhämias
även beträffande denna del av sexualbrottskommitténs förslag. Till detta
ställningslagande bidrog den omständigheten att en klar majoritet av de
remissinstanser som yttrade sig över sexualbrottsutredningens mera omfattande
och på andra punkter starkt kritiserade förslag i denna del inte har anmält
några invändningar. Sexualbrottskommitténs förslag härav skäl somjag redovisat
i lagrådsremissen inte remissbehandlats. Ätt döma av den debatt som förts sedan
lagrådsremissen beslutades kan det emellertid ifrågasättas om inte motståndet
mot tanken på
'
Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 29 september 1977.
Prop.1977/78:69 58
den
nu aktuella lagändringen är både mera allmänt spritt och djupare känt än vad
som framgått av den tidigare remissbehandlingen. Vid sådant förhållande anser
jag att övervägande skäl talar för att frågan om att avskaffa sirafföestämmelserna
mot incest inle nu tas upp.
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att
antaga det av lagrådet granskade förslaget till ändringar i 6 kap. 4 och 8 SS
brottsbalken.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt
fram.
Doktrin (1)
- Lagrådsintryck, SvJT 1980 s. 129, på s. 131 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (7)
7 kopplingar i 4 dokument.
- Bet. 1986/87:LU28 om de homosexuellas situation i samhället, m. m. (prop. 1986/87: 124 delvis, prop. 1986/87: 86 delvis) s. 9 · s. 17 i texten
- Prop. 1983/84:105 om ändring i brottsbalken m.m. (sexualbrotten) s. 12 i texten
- Bet. 1980/81:JuU26 om anslag till justitiedepartementet m.m. (prop. 1980/81: 100 bil. 5, A, jämte motioner) s. 7 i texten
- Bet. 1977/78:JuU26 med anledning av propositionen 1977/78:69 om ändring i 6 kap. brottsbalken jämte motioner s. 1 · s. 8 · s. 12 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- Berglund, Straffrätt och kön, 2007 s. 393 i texten
- SvJT 1980 s. 129 Lagrådsintryck s. 131 i texten