Sök i Ratio Lex

om riktIinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen m.m.

222 sidor, varav 217 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 217 av 222 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1977/78:93, om riktIinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 Regeringens proposition

1977/78:93

om
riktlinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen m. m.

beslutad
den 23 februari 1978.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

PER AHLMARK

BIRGIT
FRIGGEBO

Propositionens
huvudsakliga innehåU

I
propositionen behandlas bl. a, ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inom
bostadssektorn, mellan central och regional statlig nivå och slutligen mellan
bostadsstyrelsen, statens planverk och konsumentverket på bostadsområdet,

Byggadministrationsutredningens
förslag att decentralisera beslutanderätten i flertalet låne- och
bidragsfrågor från länsbostadsnämnderna till kommunerna avvisas. Även förslaget
att flytta över låneförvaltningen från länsbostadsnämnderna och
bostadsstyrelsen till riksbanken och dess avdelningskontor avvisas. Mot bl. a.
denna bakgrund bibehålls länsbostadsnämnderna som fristående sektorsorgan för
bostadsfrågor.

Kommunernas
ansvar för den lokala bostadsförsörjningen berörs. I fråga om kommunernas
planering föreslås att nuvarande bostadsbyggnadsprogram och
bostadssaneringsprogram ersätts med ett gemensamt planeringsunderlag med namnet
bostadsförsörjningsprogram. Syftet är att markera den helhetssyn som bör prägla
kommunemas insatser för bostadsförsörjningen. I propositionen föreslås också
att detta program skall antas av kommunfullmäktige. Som ett stöd till
kommunerna i deras planeringsarbete föreslås att bostadsstyrelsen skall
medverka vid utvecklande av metoder för bostadssociala inventeringar.

I
propositionen berörs också frågan om en översyn av låneförvaltningen inom
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna samt möjligheterna till förenklingar
inom låne- och bidragssystemet.

Vissa
förslag lämnas också som syftar till att underlätta övergång från hyresrätt
till bostadsrätt, bl. a. upphävs markvillkoret i de fall kom-

1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 93

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 2

mun
har överlåtit mark till byggintressent under förutsättning att denne senare skall
överlåta marken till en bostadsrättsförening.

Mot
bakgrund av att byggadnainistrationsutredningens förslag om en sammanläggning
av statens planverk och bostadsstyrelsen avvisas berörs gränsdragningen mellan
de båda verken ingående samt samarbetsfrågor av skilda slag. Sambandet mellan
normarbetet och skilda aktiviteter inom bostadsstyrelsen berörs också.

I
propositionen redogörs för regeringens avsikt att decentralisera beslutanderätten
inom den statliga organisationen i ett stort antal låne-och bidragsärenden. Som
exempel kan nämnas att beslut om dispens från markvillkoret i saneringsområden
dvs. det övervägande antalet dispensfall kommer att överföras till
länsbostadsnämnderna. Vidare flyttas beslutanderätten i fråga om förhöjt
låneunderlag och tilläggslån fill kulturhistoriskt värdefull bebyggelse från
regeringen till bostadsstyrelsen. Beslutanderätten i fråga om bidrag till
förbättring av boendemiljön, samt i fråga om eftergift m. m. av hyresförlustlån
flyttas från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna.

I
propositionen föreslås en ny inriktning av arbetet inom bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna. Syftet är att åstadkomma en mera aktiv och utåtriktad
organisation där staten i ett tidigt skede i byggprocessen dvs. före beslut i låne-
och bidragsfrågor skall bistå kommuner, byggherrar och konsumenter med råd,
service och information. Förutom myndigheternas allmänna informationsansvar
framhålls bl. a. verksamheter som mönsterplaner, stöd för experimentverksamhet
och utvecklingsarbete, information om goda bostadsområden samt utvecklingsprojekt
inom serviceområdet. Bostadsstyrelsen kommer också att ges i uppdrag att
inkomma med ett förslag till enhetlig redovisning av olika bostadsalternativ s.
k, BOFAKTA som sedan skall kunna övervägas som ett villkor för bostadslån.

I
syfte att stödja styrelsen i dess nya roll kommer två råd att knytas till
bostadsstyrelsen, dels ett råd för bostadssociala frågor, dels ett råd för
belånings- och värderingsmetoder.

Som
ett led i att stärka konsumentskyddet för köpare av eller bostads-rättshavare
till småhus föreslås att ett belopp för garanti- och försäkringskostnader
skall kunna ingå i låneunderlaget för det statliga bostadslånet. Villkor för
detta tillägg är bl. a. betryggande ekonomisk garanti för att huset
färdigställs samt ett 10-årigt försäkringsskydd för väsentliga fel och brister
på byggnaden.

Vissa
förändringar i ramsystemet föreslås också. Bl. a. överförs beslutanderätten i
fråga om nybyggnadsramar från bostadsstyrelsen till regeringen. Bakgrunden till
detta förslag är bl. a. behovet av att samordna de regionalpolitiska
insatserna, I syfte att åstadkomma motsvarande samordning på regional nivå
föreslås att den centrala fördelningen på storstadsområden upphör och att
länsstyrelserna i fortsättningen där-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 3

med
skall fördela hela ramen på kommuner och storstadsområden. Beträffande
Göteborgsregionen bibehålls tills vidare nuvarande ordning,

I propositionen betonas
angelägenheten av att ramsystemet skall kunna ge uttryck för ett ekonomiskt
mått på bostadsbyggandet. Bostadsstyrelsen ges därför i uppdrag att belysa
möjligheterna att kunna uttrycka ombyggnadsramama och ramen för det privatfinansierade
byggandet i ett mått som kan jämföras med den statligt belånade nyproduktionen.
Vidare skall styrelsen överväga möjligheterna till utbytbarhet mellan ny-och ombyggnadsramama
centralt, regionalt och lokalt.

Vissa nya riktlinjer för
beräkning av låneunderlag och pantvärde underställs riksdagen för godkännande.
Dessa riktlinjer syftar till att möjliggöra utformning av bostäder som avviker
från traditionellt utförande, att utjämna storlek och standard mellan småhus
och flerfamiljshus, att begränsa ökningen av ytstorleken i den statsbelånade
småhusproduktionen, att gynna byggande av hus som är lämpliga från energihushållningssynpunkt
samt att gynna byggandet av mindre småhus. Vidare redovisas vissa ändringar i
grunderna för att bestämma s. k. orts-koefficienter.

I
propositionen anmäls slutligen att frågan om produktionskostnadsbelåning bör
tas upp till prövning när reglerna om konkurrens i bostadsbyggandet har fått
full effekt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande m. m.;

utfärdad den

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1947: 523) om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m.

dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse

dels att i lagen skall införas en ny paragraf 6 § av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Kommun skall fortlöpande upp- Kommun
skall fortlöpande upp-

rätta bostadsbyggnadsprogram i rätta
bostadsförsörjningsprogram i

syfte att främja att bostadsbyggan- syfte att främja att bostadsbyggan

det inom kommunen förberedes det inom kommunen förberedes

och genomföres på ett ändamåls- och genomföres på ett ändamåls

enligt sätt. enligt sätt.

Bostadsbyggnadsprogram skall Bostadsförsörjningsprogram

upprättas efter samråd med myn- skall antagas av kommunfullmäk-

dighet som regeringen bestämmer tige.

och tillställas myndigheten. Bostadsförsörjningsprogram

skall upprättas efter samråd med myndighet som regeringen
bestämmer och tillställas myndigheten.

6 §

Är fastighet ställd under tvångsförvaltning enligt bostadsförvaltningslagen
(1977: 792) och behövs medel ofördröjligen för sådan åtgärd för fastighetens
skötsel som ej kan anstå utan risk för att bostadshyresgäst lider allvarligt
men, får kommun på begäran av förvaltaren förskottera visst belopp.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 6 § den 1 juli 1978
och såvitt avser 3 § den 1 januari 1979.

1 Lagen omtryckt 1975: 131, Senaste lydelse av lagens mbrik
1975: 131.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1978-02-23

Närvarande:
statsrådet Ahlmark, ordförande, och statsråden Bohman, Turesson, Antonsson, Mogård,
Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten,
Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande:
statsrådet Friggebo

Proposition
om riktlinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen m. m.

1
Inledning

Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 oktober 1974 tillkallades en
sakkunnig! med uppdrag att utreda den statliga organisationen för uppgifter
avseende byggnadsväsen, fysisk planering och bostadspolitik. Den sakkunnige
antog sedermera namnet Byggadministrationsutred-ningen (B 1974: 04).

Till
utredningen överlämnade Kungl. Maj:t den 20 december 1974 en motion (1974:
1921) angående utredningens arbete. Vidare överlämnade dåvarande chefen för
bostadsdepartementet dels den 2 april 1975 en skrivelse från HSB:s riksförbund
angående belåningsbestämmelserna för bostadsbyggandet, dels den 27 juni 1975 en
promemoria angående förslag om förbättrad kontroll av småhusbyggen och en
skrivelse i samma ämne från Svenska konsultföreningen och Föreningen Sveriges
praktiserande arkitekter.

Utredningen
avlämnade i juni 1976 betänkandet (SOU 1976: 26) Bostadsverket, Samordning
decentralisering. I betänkandet lades fram bl. a. förslag till en långtgående
decentralisering av beslut om statliga lån och bidrag till bostadsbyggande,
ökat kommunalt ekonomiskt ansvar för beviljade lån, överföring av
låneförvaltningen till riksbanksorganisationen, inordnande av
länsbostadsnämnderna i länsstyrelseorganisationen, sammanläggning av
bostadsstyrelsen och statens planverk, ändringar i ramsystemet för
bostadsbyggande, förbättrad kontroll och besiktning vid uppförande av småhus
samt produktionskostnadsbelåning.

1
Dåvarande statssekreteraren i bostadsdepartementet Göte Svenson,

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 6

Betänkandet
har remissbehandlats. Samtliga kommuner har beretts tillfälle att avge
yttrande över betänkandet.

Yttranden över
utredningens förslag har efter remiss avgivits av socialstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB),
riksrevisionsverket (RRV), nämnden för samhällsinformation, statens naturvårdsverk,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris-och kartellnämnd (SPK),
konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens råd
för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens
planverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), länsstyrelserna i
samtliga län, låneunderlags-gruppen, 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi
1969: 59), utredningen rörande översyn av konkurrensbegränsningslagen (H
1974:05), kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971: 08), bostadssociala delegationen
(B 1975:01), decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01), småhusköpkommittén (Ju
1975: 02), fullmäktige i riksbanken. Svenska kommunförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svensk bostadsfinansiering aktiebolag
(BOFAB), Sparbankernas inteckningsaktiebolag (SPINTAB), Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Post- och
kreditbanken (PK-banken), Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF),
Arkitektförbundet, Fastighetsan-ställdas förbund, Svenska
byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund. Svenska riksbyggen, HSB:s riksförbund, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Näringslivets byggnadsdelegation (NBD),
Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer, Svenska Arkitekters Riksförbund,
Sveriges villaägareförbund samt följande kommuner nämligen Botkyrka, Danderyd,
Ekerö, Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Norrtälje, Nynäshamn,
Sigtuna, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Södertälje, Tyresö, Täby,
Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö, Enköping, Håbo,
Tierp, Uppsala, Älvkarleby, östhammar, Eskilstuna, Flen, Katrineholm, Nyköping,
Oxelösund, Strängnäs, Vingåker, Boxholm, Finspång, Kinda, Linköping, Mjölby,
Motala, Norrköping, Söderköping, Valdemarsvik, Ydre, Åtvidaberg, Ödeshög, Aneby,
Eksjö, Gislaved, Gnosjö, Jönköping, Nässjö, Sävsjö, Tranås, Vaggeryd,
Vetlanda, Värnamo, Alvesta, Lessebo, Ljungby, Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge, Växjö,
Älmhult, Borghohn, Emmaboda, Hultsfred, Högsby, Kalmar, Mönsterås, Mörbylånga,
Nybro, Oskarshamn, Torsås, Vimmerby, Västervik, Gotland, Karlshamn,
Karlskrona, Olofström, Ronneby, Sölvesborg, Bromölla, Båstad, Hässleholm,
Klippan, Kristianstad, Osby, Perstorp, Simrishamn, Tomelilla, Åstorp,
Ängelholm, Örkelljunga, Östra Göinge, Bara, Bjuv, Burlöv, Eslöv, Helsingborg,
Höganäs, Hörby, Höör,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:93 7

Kävlinge, Landskrona, Lomma, Lund, Malmö, Sjöbo, Skurup,
Staffanstorp, Svalöv, Svedala, Trelleborg, Vellinge, Ystad, Falkenberg, Halmstad,
Hylte, Kungsbacka, Laholm, Varberg, Göteborg, Härryda, Kungälv, Lysekil, Mimkedal,
Mölndal, Orust, Partille, Sotenäs, Stenungsund, Strömstad, Tanum, Tjörn,
Uddevalla, öckerö, Ale, Alingsås, Bengtsfors, Borås, Dals-Ed, Färgelanda, Herrljunga,
Lerum, Lilla Edet, Mark, Mellerud, Svenljunga, Tranemo, Trollhättan,
Ulricehamn, Vårgårda, Vänersborg, Åmål, Falköping, Grästorp, Gullspång, Götene,
Habo, Hjo, Karlsborg, Lidköping, Mariestad, Mullsjö, Skara, Skövde, Tibro, Tidaholm,
Töreboda, Vara, Arvika, Eda, Filipstad, Forshaga, Gmms, Hagfors, Hammarö,
Karlstad, Kil, Kristinehamn, Munkfors, Storfors, Sunne, Säffle, Torsby, Årjäng,
Askersund, Degerfors, Hallsberg, Hällefors, Karlskoga, Kumla, Laxå, Lindesberg,
Ljusnarsberg, Nora, Örebro, Arboga, Fagersta, Hallstahammar, Heby, Kungsör,
Köping, Norberg, Sala, Skinnskatteberg, Surahammar, Västerås, Avesta, Borlänge,
Falu, Gagnef, Hedemora, Leksand, Ludvika, Malung, Mora, Orsa, Rättvik, Smedjebacken,
Säter, Vansbro, Älvdalen, Bollnäs, Gävle, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal,
Nordanstig, Ockelbo, Ovanåker, Sandviken, Söderhamn, Härnösand, Kramfors,
Sollefteå, Sundsvall, Timrå, Ange, Örnsköldsvik, Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom,
Ragunda, Strömsund, Are, Östersund, Lycksele, Nordmaling, Norsjö, Robertsfors,
Skellefteå, Sorsele, Storuman, Umeå, Vilhelmina, Vindeln, Vännäs, Asele, Arjeplog,
Arvidsjaur, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala,
Piteå, Älvsbyn, Överkalix och Övertorneå.

Bostadsstyrelsen bar bifogat yttranden från samtliga
länsbostadsnämnder samt länsstyrelsen i Gotlands län som i detta län
handlägger de ärenden som eljest ankommer på länsbostadsnämnd. Vissa
länsstyrelser har bifogat yttranden från kommunala samarbetsorgan, riksbankens
avdelningskontor samt vissa organisationer. Många kommuner har bifogat
yttranden från kommunala nämnder och förvaltningar.

SACO/SR har i sitt yttrande hänvisat till yttranden från
Arkitektförbundet samt SACO/SR-föreningarna vid bostadsstyrelsen och statens
planverk, SAF har i sitt yttrande hänvisat till yttrandet från NBD medan SPINTAB
hänvisat till yttrandet från Svenska sparbanksföreningen.

Vidare har yttrande inkommit från Sveriges trähusfabrikers
riksförbund, fortifikationsförvaltningen, Göteborgsregionens kommunalförbund,
statens stålbyggnadskommitté, statens vattenfallsverk, statens lantmäteriverk,
statens vägverk, Skånes handelskammare. Industrins Kommitté för Byggbestämmelser
och svetskommissionen.

Boendeutredningen tillkallades med stöd av Kungl. Maj:Is bemyndi-

1 Riksdagsledamoten Per Bergman, ordförande,
riksdagsledamoten Alvar Andersson, direktören Sten Källenius, direktören Gunnar
Leo, direktören Olle Lindström, riksdagsledamoten Ivar Nordberg, länsrådet
Maj-Britt Sandlund, förbundsordföranden Erik Svensson samt numera statsråden Bo
Turesson och Ola Ullsten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 8

gande
den 6 november 1970 för att utreda bostadsbyggandets omfattning och inriktning
m. m.

Bostadsfinansieringsutredningen
tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 augusti 1972 för att
göra en översyn av bostadsfinansieringen.

De
båda utredningarna, som har haft ett nära samarbete, har gemensamt utarbetat
ett slutbetänkande (SOU 1975: 51 och 52). Bostadsförsörjning och
bostadsbidrag, vilket avlämnades i augusti 1975. Där behandlas bl. a.
bostadsförsörjningen inför 1980-talet, ökat hyresgästinflytande och förbättrade
bostadsbidrag. Delar av utredningamas förslag har tidigare behandlats och
föranlett förslag till riksdagen bl, a. frågan om förbättrade bostadsbidrag.

Yttranden
över boendeutredningarnas betänkande har efter remiss avgetts av justitiekanslern,
bostadsdomstolen, Svea hovrätt, domstolsverket, hyresnämnderna i Stockholm och
Göteborg, datainspektionen, socialstyrelsen, statens handikappråd,
riksförsäkringsverket (RFV), statskontoret, SCB, RRV, riksskatteverket (RSV),
konjunkturinstitutet, skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, statens råd för
samhällsforskning, centrala studiestödsnämnden, konsumentverket, AMS, statens
invandrarverk, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut
för byggnadsforskning, statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län,
socialutredningen (S 1969: 29), barnmiljöutredningen (S 1973: 08),
pensionärsundersökningen (S 1974: 06), kommunalekonomiska utredningen, 1972 års
skatteutredning (Fi 1972: 02), bostadssociala delegationen,
decentraliseringsutredningen, fullmäktige i riksbanken. Svenska
kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet, Kommunalförbundet för Stor-Stockholms
bostadsförmedling, LO, TCO, SACO/SR, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa,
SBEF, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund, Svenska riksbyggen, HSB:s riksförbund, Stockholms kooperativa
bostadsförening ek. för., NBD, Kommun-Data AB, Pensionärernas
riksorganisation. Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges villaägareförbund,
Stockholms, Norrköpings, Jönköpings, Kristianstads, Malmö, Halmstads,
Göteborgs, Ulricehamns, Örebro, Gävle, Sundsvalls, Skellefteå, Gällivare och
Luleå kommuner.

Bostadsstyrelsen
har bifogat yttranden från vissa länsbostadsnämnder. Vid länsstyrelsernas
remissyttranden har fogats yttranden från kommuner och vissa länsorgan m. m.

Vissa
kommuner har bifogat yttranden från kommunala nämnder och förvaltningar.

2 Riksdagsledamoten
Per Bergman, ordförande, riksdagsledamoten Birgitta Dahl, f- d,
riksdagsledamoten Einar Henningsson, riksdagsledamöterna Kjell Mattsson och
Ivar Nordberg, direktören Ame Näverfelt, förbundsordföranden Erik Svensson
samt numera statsråden Bo Turesson och Ola Ullsten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 9

SAF
och Svenska bankföreningen har hänvisat till remissyttrandet från NBD,

Vidare
har yttranden inkommit från kriminalvårdsstyrelsen, MS-för-bundet.
Handikappförbundens centralkommitté, De handikappades riksförbund, Stockholms
bostadsföreningars centralförening ek, för., Grupp 8 Stockholm, Ensamståendes
intresseorganisation och Föreningen Familj och rätt.

I
det följande behandlas byggadministrationsutredningens förslag med undantag för
de delar som berör frågor om bostadsbidrag och ändrad uppgiftsfördelning inom
plan- och byggnadsväsendet. Dessa senare frågor behandlas i det fortsatta
arbetet med byggnadslagstiftningen. Med hänsyn härtill återges i det följande
inte innehållet i byggadministrations-utredningens överväganden och
remissyttrandena i derma del. Det finns emellertid ett påtagligt samband mellan
flera förslag i denna proposition och frågor som rör plan~ och byggnadsväsendet
samt arbetet med en ny byggnadslagstiftning. I dessa frågor har samråd skett
med chefen för bostadsdepartementet.

Byggadministrationsutredningens
förslag har nära samband med vissa av boende- och
bostadsfinansieringsutredningarnas förslag. Det gäller de delar av
utredningarnas förslag som avser kommunala åtgärder för bostadsförsörjningen.
Dessa förslag kommer därför också att behandlas i detta sammanhang.

2
Nuvarande uppgiftsfördelning mellan stat och kommun samt organisationen i fråga
om bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsende

2.1
Bostadspolitik

Grunderna
för nuvarande uppgiftsfördelning och organisation inom bostadspolitik samt
plan- och byggnadsväsende fastlades i princip redan i mitten och slutet av
1940-talet. Ansvaret för planering, produktionsini-tialiv samt ett
ändamålsenligt byggande och en ändamålsenlig förvaltning ligger således på
kommunerna medan staten i huvudsak står för de finansiella insatser som behövs
för att förverkliga de bostadspolitiska målen.

Riksdagen
bestämmer den allmänna målsättningen för bostadspolitiken och beslutar om
åtgärder som behövs för att anpassa de bostadspolitiska medlen och
arbetsformerna till de uppsatta målen. Årligen sker en bedömning av det totala
bostadsbyggandet inom landet med hänsyn till bl. a. samhällsekonomin. Genom
ramar för den statliga långivningen m. m. regleras omfattningen av
bostadsbyggandet.

Riksdagen
beslutar också om de olika stödformerna när det gäller innehållet och
villkoren.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 10

Regeringen
ansvarar jämte riksbanken för att kapital finns tillgängUgt för
bostadsbyggandets totala finansiering.

Sedan
riksdagen bestämt bostadsbyggnadsprogram och ramar för den statliga
långivningen beslutar regeringen om fördelning av låneramar och av
tillståndsramar för det inte statsfinansierade byggandet. I praktiken innebär
detta att regeringen uppdrar åt bostadsstyrelsen att efter samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen fördela ramama på storstadsregioner och län.
Fördelningen på kommuner beslutas av länsstyrelsema efter hörande av
länsbostadsnämnderna, som samråder med länsarbetsnämnderna. Med undantag för
ärenden angående bostadsbidrag och lån och bidrag enligt energisparförordningen,
i vilka besvär inte kan anföras över bostadsstyrelsens beslut, fungerar
regeringen som sista besvärsinstans i låne- och bidragsärenden. Regeringen
beslutar vidare i ärenden om statligt stöd till kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse samt om dispens från markvillkor. För vissa lånebeslut krävs
särskilt medgivande av regeringen, exempelvis beslut om lån för ändrad lägenhetssanmiansätt-ning.
Regeringen beslutar också om förskott på hyresförlustlån och eftergift av
sådana lån utöver vad som följer av huvudreglerna för eftergift.

Bostadsstyrelsen
är det centrala organet för statens verksamhet i syfte att främja
bostadsbyggande och bostadsförsörjning.

Enligt
instruktionen för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna (1965: 669,
omtryckt 1975: 1277, ändrad senast 1977: 915) åligger det bostadsstyrelsen
särskilt att handha den statliga låne- och bidragsverksamheten för alt främja
bostadsförsörjningen. Styrelsen skall också undersöka och belysa utvecklingen
i fråga om bostadsbyggandet och bostadsmarknaden samt utföra beräkningar om
det framtida bostadsbehovet. Genom bl. a. råd och anvisningar skall styrelsen
bistå kommuner och andra, som medverkar i bostadsbyggandet, för att främja
långsiktig planering av byggandet och en fortgående allmän förbättring av
bostadsförsörjningen.

Bostadsstyrelsen
utfärdar på regeringens uppdrag tillämpningsföreskrifter till låne- och
bidragsförfattningarna.

I
fråga om statligt stöd till allmänna samlingslokaler samt bidrag till
förbättring av boendemiljön är bostadsstyrelsen beslutande myndighet.
Beslutanderätten har i dessa fall lagts på särskilda delegationer hos styrelsen,
samlingslokaldelegationen resp. boendemiljödelegationen. I övrigt fattar
styrelsen beslut om markförvärvslån samt eftergift av och räntebefrielse för
hyresförlustlån enligt huvudreglerna. Vidare krävs särskilt medgivande av
styrelsen för länsbostadsnämndernas beslut om lån till s. k. integrerade
skollokaler.

Bostadsstyrelsen
fastställer med ledning av vissa av regeringen bestämda grundbelopp de
schablonbelopp som utgör underlag för beräkning av låneunderlag och pantvärde
utom i fråga om belopp för tomt-och grundberedningskostnad samt lägestillägg,
vilka fastställs av läns-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:93 11

bostadsnämnderna.
Styrelsen fastställer dessutom de orts- och värderingskoefficienter som skall
tillämpas vid beräkningen av låneunderlag, pantvärde och godkända
produktionskostnader. Tidskoefficienten, som bestämmer lånebeloppens anpassning
till kostnadsvariationer i tiden, fastställs emellertid av regeringen.

Bostadsstyrelsen
är besvärsinstans när det gäller länsbostadsnämndernas beslut om lån och
bidrag.

Som
regionalt organ för den statliga bostadspolitiken finns i varje län en
länsbostadsnämnd. Gotlands län utgör därvid ett undantag. Länsbostadsnämndens
uppgifter ankommer där på länsstyrelsen.

Länsbostadsnämndema
beslutar, med undantag för bostadsbidragen, i samtliga låne- och bidragsärenden
där beslutanderätten inte tillkommer bostadsstyrelsen eller regeringen. Länsbostadsnämndema
beslutar vidare i huvudsak angående utbetalning och förvaltning av beviljade
lån. Utbetalning och avisering samt bokföring sköts dock centralt.

De
statliga organens beräkningar och bedömningar av bostadsbyggandets möjliga och
lämpliga volym grundas på de kommunala bostadsbyggnadsprogram som kommunerna
är skyldiga att upprätta. Ansvaret för att program uppgörs och fastställs
åvilar kommunen ensam. Länsbostadsnämnden granskar och bedömer
bostadsbyggnadsprogrammen samt förbereder länsstyrelsernas beslut om fördelning
på kommuner av ramar för nybyggnad.

Bostadspolitiken
bygger på att tyngdpunkten i den praktiska verksamheten ligger i kommunema.
Den lokala verksamheten handhas av kommunernas förmedlingsorgan. Kommunema har
emellertid beslutanderätt enbart i fråga om statliga bostadsbidrag och
statskommunala bostadsbidrag till barnfamiljer m. fl. I övrigt har de att
yttra sig över och till länsbostadsnämnden vidarebefordra låne- och bidragsansökningar.
Den tekniska granskningen av bostadslåneärendena har fr. o, m. den 1 juli 1976
sammanförts med byggnadslovsgranskningen och ligger således på kommunema.
Frågor om tillämpning av svensk standard prövas dock av länsbostadsnämnderna.

De
centrala bestämmelsema om kommunemas befogenheter och skyldigheter i fråga om
bostadsförsörjning finns i lagen (1947: 523 omtryckt 1975: 131) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m, m, i det följande kallad
bostadsförsörjningslagen.

Lagen
innehåller fem huvudpunkter:

Kommunen
är berättigad att ställa medel till förfogande för åtgär

der i syfte att nedbringa den enskildes kostnader för anskaffande eller

innehav av en fullvärdig bostad.

Kommunen är skyldig att
förmedla lån och bidrag som staten ställer till förfogande i syfte att främja
bostadsförsörjningen samt i övrigt biträda vid handhavandet av låne- och
bidragsverksamheten.

Kommunen är skyldig att samla
in uppgifter om bostadsförsörjningen i kommunen samt förmedla sådana
uppgifter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1911 f 78: 93 12

Kommunen är skyldig att
upprätta bostadsbyggnadsprogram,

Kommunen är skyldig att anordna avgiftsfri
bostadsförmedling i erforderlig omfattning.

Dessutom
har kommun eller kommunalförbund rätt att besluta att anvisning eller
förmedling av bostad genom kommunal bostadsförmedling skall ske under villkor
att den bostadssökande medverkar till att bostad, som denne hyr eller innehar
med bostadsrätt och som denne lämnar i samband med inflyttningen i den nya
bostaden, överiåtes på bostadssökande som kommunen eller kommunalförbundet
anvisar.

Kommunerna
är i sin verksamhet på bostadsområdet i många avseenden bundna av lagar och
andra författningar. Kommunerna är vidare beträffande allt bostadsbyggande
beroende av den tilldelning ur låne-och tillståndsramar som de erhåller av
statliga myndigheter.

Kommunerna
är emellertid på det bostadspolitiska området obundna av statliga föreskrifter
i vissa avseenden. Det gäller bl. a.

utformningen av
kommunens markpolitik,

möjlighetema att ta initiativ i
fråga om bostadsbyggandet, vilket kommer till uttryck bl, a. genom att mark i
den omfattning som behövs planläggs och iordningställs för bostadsbyggande.
Kommunen bestämmer vidare om

fördelning av bostadsbyggandet
inom kommunen geografiskt, på byggherrar (förvaltningsform) och på hustyper
samt vilken bostadskostnadsmålsättning som bör gälla inom kommunen.

2.2
Plan- och byggnadsväsen

Riksdagen
har ansvaret för den lagstiftning som reglerar plan- och byggnadsväsendet.

Regeringens
viktigaste uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet är direktivgivning, fastställelseprövning
och besvärsprövning. Därtill kommer en inte oväsentlig initiativrätt.
Befogenheten att fastställa planer ligger numera i huvudsak på länsstyrelsen.
Endast sådana planer som är av större omfattning eller av större principiell
betydelse underställs regeringen. Besvär över länsstyrelsens beslut rörande fastställelse
av planer anförs hos regeringen. Regeringen prövar slutligen i enlighet med bestämmelser
i byggnadslagen (136 a §) tillkomsten och lokaliseringen av viss industri.

Statens
planverk är centralt organ för ärenden om plan- och byggnadsväsende. Den
allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom landet
ankommer på verket.

Det
åligger planverket särskilt att insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter
inom dess verksamhetsområde. Vidare skall verket i anslutning till den allmänna
uppsikten över plan- och byggnadsväsendet ge råd och vägledning för
planläggningen samt meddela föreskrifter, råd

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 13

och
anvisningar för byggnadsväsendet. Enligt gällande bestämmelser har myndigheter
inte rätt att utan regeringens medgivande ge föreskrifter, anvisningar eller
råd som kan påverka gällande standard eller tillämpade normer och som i
väsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar. Till
följd härav måste huvudparten av planverkets föreskrifter, anvisningar och råd
underställas regeringen. Planverket skall också verka för samordning mellan det
egna verkets och andra myndigheters föreskrifter, råd och anvisningar som rör
plan- eller byggnadsväsendet.

Planverket medverkar också
i den fysiska riksplaneringen i skilda former. Bl. a, leder och samordnar
verket sådana inventeringar och utredningar m. m. som uppdras åt
länsstyrelserna i samarbete med kommunerna. Verket bedriver också utvecklings-
och försöksverksamhet beträffande metoder och former för kommunal och inierkommunal
översiktsplanering i syfte att tillgodose den fysiska riksplaneringens mål,
utveckling av generalplaneinstitutet för dessa ändamål; utveckling av lokaliseringsplaner
för spridd fritidsbebyggelse m. m.; utveckling av former för samverkan mellan
kommuner och länsstyrelser beträffande översiktsplanering; anvisningar och
rådgivning till kommuner och länsstyrelser.

Slutligen
kan nämnas att besvär hos regeringen över länsstyrelsernas beslut i plan- och
byggnadsärenden i stor utsträckning remitteras till planverket. Likaså yttrar
sig planverket till regeringen om sådan industrilokalisering som kräver
regeringens tillstånd. En liknande ärendegrupp är koncessionsansökningar
enligt miljöskyddslagen, vilka planverket i vissa fall yttrar sig över.

På
det regionala planet svarar länsstyrelsen för plan- och byggnadsväsendet.
Arbetet ankommer i huvudsak på planenheten inom planeringsavdelningen. Enligt
byggnadslagen skall länsstyrelsen öva tillsyn över planläggningen och
byggnadsväsendet inom länet. I denna uppgift ingår fastställelseprövning och
besvärsprövning. Av kommunema antagna planer skall fastställas av statlig
myndighet, vanligtvis länsstyrelsen, för att erhålla avsedd rättsverkan.

Länsstyrelsen
följer ingående kommunernas planeringsarbete. Detta sker genom samråd mellan
företrädare för länsstyrelsen, i första hand planenheten, och kommunen. Ett
viktigt syfte med dessa samråd är att tillhandahålla kommunen information i
frågor om den fysiska planeringen och byggandet. Genom samrådet förmedlas och
värderas resultatet av statens egna planerings insatser på central och
regional nivå. Vid samrådet kontrolleras också att gällande bestämmelser följs
i det kommunala planeringsarbetet.

Förordnanden
om nybyggnadsförbud liksom dispensprövning av byggnadsföretag ankommer på
länsstyrelsen i den mån dessa uppgifter inte delegerats till kommunema. Den
sistnämnda ordningen är numera den vanliga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 14

Länsstyrelsens
befattning med byggnadsväsendet har ringa omfattning. Med några undantag finns
inom länsstyrelserna inte någon byggnadsteknisk expertis.

Kommunema
spelar i dag en gmndläggande roll inom plan- och byggnadsväsendet. Det s. k.
planmonopolet är därvid primärkoinmunens viktigaste instrument inom
bebyggelseplaneringen. I det kommunala planmonopolet ligger den exklusiva
rätten att anta planer enligt byggnadslagen samt den därtill knutna byggnadslovgivningen.
Därigenom bestämmer kommunen i princip var tätbebyggelse får uppkomma, hur den
skall vara utformad och när den tidigast får påbörjas. Den fysiska planeringen
kan dock endast hindra att bebyggelse uppkommer vid en olämplig tidpunkt eller
på olämplig plats, inte driva igenom att den verkligen kommer till stånd vid en
önskad tidpunkt.

Ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun innebär således i princip att kommunen har rätt att
säga nej till planläggning men inte att fastställa planer, eftersom
fastställande av detaljplaner ankommer på länsstyrelsen. En viss begränsning i
kommunemas rätt att säga nej till planläggning ligger dock i att staten i vissa
fall kan framtvinga planläggning, något som har utnyttjats endast i ett fåtal
fall.

På
det lokala planet svarar i första hand byggnadsnämnden för frågor med
anknytning till plan- och byggnadsväsende. Nämnden ombesörjer utredningar och
lämnar förslag i fråga om planläggning, fastighetsbildning och
byggnadsväsende. Vidare ansvarar nämnden för att erforderligt samråd med myndigheter
som berörs av dess verksamhetsområde kommer till stånd. Nämnden har
kontrollfunktion i fråga om efterlevnad av gällande bestämmelser samt en
servicefunktion gentemot allmänheten.

En
av byggnadsnämndens huvuduppgifter inom byggandet består i att pröva
byggnadslovsansökningar. Till denna prövning hör att tillse att byggnadsföretag
inte strider mot gällande bestämmelser. Byggnadsnämnden kan i viss
utsträckning lämna dispens från gällande bestämmelser. Sådan dispensprövning
sker i allmänhet i anslutning till byggnadslovsprövningen.

Nämnden
är också skyldig att öva tillsyn över byggnadsarbete. I detta syfte skall
nämnden göra erforderliga besiktningar.

3
Byggadministrationsutredningen

3.1
Allmänna utgångspunkter för ansvarsfördelningen

Utredningen
konstaterar inledningsvis att staten och kommunerna samverkar på skilda områden
och i olika former för att uppnå gemensamma mål. Uppgiftsfördelningen dem
emellan är inte orubblig utan måste kunna ändras i den mån samhällsutvecklingen
påkallar detta.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1911 f 18: 93 15

Omfattningen
av den offentliga verksamheten liksom dess innehåll och organisation bestäms av
riksdagen. Inom den offentliga sektom bestämmer staten ensam i vilken
omfattning och under vilka förutsättningar som uppgifter får handhas av
kommunerna, dvs. omfattningen av den kommunala kompetensen.

Frågan
om staten skall handha en samhällsuppgift i egen regi eller om uppgiften skall
läggas på kommunerna bör enligt utredningen i första hand bedömas från
praktiska utgångspunkter. Därvid får antagna fördelar och nackdelar av
centraliserad och decentraliserad förvaltning bli utslagsgivande. På samma fömtsättningslösa
sätt bör man se på frågan om författningsreglering av kommunala angelägenheter.
Hänsyn bör därvid tas till bl. a. vad det medborgerliga rättsskyddet och
behovet att styra verksamhetens inriktning kan tänkas kräva. Angelägenheter som
bäst ombesörjs genom lokal självstyrelse och kommunal förvaltningsorganisation
är i första hand sådana som direkt har att göra med kommuninvånarnas inbördes
förhållanden i den egna bygden. Kommunema bör därför bl. a. ha ansvaret för
samhällsplaneringen på det lokala planet.

De
politiska ambitionema att ge mäimiskorna ökat inflytande över samhällsverksamheter
är enligt utredningen ett uttryck för behovet av bättre anpassning till lokala
förhållanden, något som bäst kan åstadkommas genom att beslutsfattandet sker
så nära dem som berörs av besluten som det är möjligt, dvs. genom att besluten
decentraliseras.

Genom
besluten om de kommunala indelningsreformerna har statsmakterna generellt sett
tagit ställning för en ökad decentralisering till kommunal nivå. En bärande
tanke bakom indelningsreformerna var att de nya kommunema i större utsträckning
än tidigare skulle vara lämpade att ta på sig ett ökat ansvar för samhällets
verksamheter. Reformerna genomfördes alltså med det klart uttalade syftet att
vidga den kommunala självstyrelsen.

Utredningen
konstaterar vidare att kommunerna är den av samhällets beslutsinstanser som
står de enskilda människorna närmast. Genom att beslutsbefogenheter förläggs
till kommunen har man alltså de bästa förutsättningarna för att skapa ett
fungerande medborgarinflytande i samhällsangelägenheterna. I samband med besluten
om en ny kommunindelning markerades starkt att ett ökat kommunalt ansvar skall
vara en ledstjärna för den framtida utvecklingen.

Motiven
för statsmakternas beslut att ge kommunerna ökade uppgifter och befogenheter
har varit flera. Ofta har det ansetts innebära avgörande fördelar från
effektivitetssynpunkt att kommunema kan sköta uppgiftema med större hänsyn till
skiftande lokala förhållanden än vad som är möjligt i ett mera centraliserat
system. Av stor betydelse har också varit att kommtmal självstyrelse betraktas
som ett väsentligt inslag i vårt demokratiska styrelseskick.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 16

Även
om decentralisering således ofta medför påtagliga fördelar slår utredningen
fast att det finns en gräns för hur långt decentraliseringen kan drivas. Kravet
på viss enhetlighet i tillämpningen och behovet av att garantera människoma i
olika delar av landet en så långt möjligt lika standard är starka skäl för att
centrala organ bör ha inflytande på åtskilliga verksamheter.

Den
viktigaste utgångspunkten när det gäller att ta ställning till frågan på vilken
nivå en viss typ av ärende bör avgöras är enligt utredningen den räckvidd
beslut i dessa ärenden har. Beslut vars verkningar sträcker sig över flera kommuner
kan exempelvis inte lämpligen avgöras på primärkommunal nivå. Likaså är det
olämpligt att beslut av endast lokal räckvidd avgörs på central nivå. Man kan
också göra gällande att ju mer särpräglade och lokalt betingande de enskilda
valsituationerna är, som myndigheterna konfronteras med, desto mer angeläget
blir det att decentralisera beslutsfattandet, eftersom man vid bedömningen
måste ta hänsyn till fler detaljer. Detsamma är fallet ju större skillnaderna
är i lokala förutsättningar eller ju större och snabbare förändringar dessa
förutsättningar är underkastade.

Det
är vanligt att som ett skäl för centralt beslutsfattande åberopa att man
därigenom vill nå likformighet. Utredningen anser dock att det finns risk för
att den likformighet man når vid centraliserat beslutsfattande endast är
skenbar. Den centralt placerade beslutsfattaren har ofta inte möjlighet att
avgöra om det också föreligger likformighet i alla de förutsättningar som bör
vägas in i beslutet. Risk fiims därvid att besluten av de berörda uppfattas
som omotiverade, byråkratiska, stelbenta osv.

Centralisering
kan emellertid vara att föredra om beslutsunderlaget inte innehåller alltför
många komplexa element. I sådana fall är det möjligt för en central
beslutsfattare att standardisera de överväganden som ligger till grund för
besluten. Vid denna typ av beslut är det ofta möjligt att använda ADB-teknik.

Till
utgångspunkt för utredningens överväganden i fråga om uppgiftsfördelningen
mellan olika huvudmän och nivåer har utredningen tagit följande sex principer,
av vilka de fem första stämmer överens med av länsberedningen i betänkandet (SOU
1974: 84) närmare formulerade principer.

1. Det
är ett riksintresse att garantera landets medborgare en viss mi

nimistandard i fråga om trygghet, säkerhet och välfärd.

2.
En uppgift bör inte ligga på
högre beslutsnivå än nödvändigt i förhållande till de av besluten direkt
berörda.

3.
Uppgifter som kräver ett stort
mått av likformighet eller där överblick över hela riket är nödvändig bör
ligga på central nivå.

4.
Uppgifter som kräver ett
betydande inslag av lokalkärmedom och specifik detaljkunskap bör
decentraliseras.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 17

5.
Näraliggande uppgifter bör
verkställas på samma beslutsnivå och handbas av samma huvudman, om därigenom
effektivitetsvinster kan uppnås.

6.
Organisationen bör utformas på
ett sådant sätt att den ger goda möjligheter till inflytande från de mäimiskor
som berörs av verksamheten.

En
utgångspunkt för utredningens överväganden har också varit att det numera
föreligger ett minskat behov av statlig tillsyn och kontroll över kommunemas
sätt att fullgöra sina uppgifter. Utredningen framhåller att regleringen av
förhållandet mellan stat och kommun har utformats under en tid då den
kommunala stmkturen var en helt annan än nu. Den kommunala verksamhetens
expansion har också medfört att kommunernas förvaltningsorganisation byggts ut
med ökad tillgång till kvalificerad sakkunskap på olika områden. Den service
Svenska kommunförbundet lämnar sina medlemmar har också i betydande utsträckning
medverkat till effektivitet och enhetlighet i den kommunala förvaltningen.
Behovet av statlig tillsyn och kontroll har därmed minskat. Ett borttagande av
onödiga inskränkningar i den kommunala självstyrelsen genom uppmjukning av den
statliga kontrollen kan förväntas ge bättre förutsättningar för en rationell
handläggning av olika ärenden i kommunen.

Mot
denna bakgrund aktualiserar utredningen överväganden från delvis nya
utgångspunkter i fråga om statens roll gentemot kommunerna. Den nya rollen för
staten sammanfattar utredningen i begrepp som rådgivning, service,
information. De administrativa resursema och organisationen bör därför
anpassas till detta.

Utredningen
erinrar i detta sammanhang också om arbetet inom regeringens kansli med
översyn av omfattningen av och formerna för den statliga tillsynen över kommunema
på skilda verksamhetsområden. Syftet med denna översyn är att utmönstra
onödiga detaljföreskrifter som kan försvåra den kommunala verksamheten.
Utredningen hänvisar i detta sammanhang också tiU länsberedningens uttalande
att det mot bakgrund av bl. a. den nya kommunstmkturen är möjligt att i stor utsträckning
minska den statliga tillsynen och kontrollen över den kommunala verksamheten.

3.2
Utredningens priivning av den bostadspolitiska organisationen mot principerna
för uppgiftsfördelning mellan stat och kommun

Utredningen
framhåller inledningsvis att statsmakterna genom sin lagstiftningsmakt har det
yttersta ansvaret för medborgarnas trygghet, säkerhet samt välfärd och hänvisar
i detta sammanhang till länsberedningens bedömning att det får anses vara ett
riksintresse att garantera landets medborgare en viss minimistandard. Inom det
bostadspolitiska verksamhetsområdet finns det påtagliga riksintressen som måste
tillgodo-

2 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 93

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 18

ses
genom ett statligt ansvarstagande, oavsett hur beslutsbefogenheten fördelas
mellan stat och kommun i fråga om lån och bidrag för bostadsändamål.

Som
exempel på områden där man enligt utredningen inte kan acceptera väsentligt
olika nivåer i skilda delar av landet anger utredningen bl. a. funktions- och
egenskapskrav när det gäller material- och konstruktioner, krav på hygien,
energihushållning, bostadsstandard m. m.

F. n.
bevakar staten de här åsyftade riksintressena genom centralt utfärdade
föreskrifter, en uppgift som staten måste svara för även i framtiden. Utredningen
stryker dock under att detta inte förutsätter att beslutsbefogenheten i låne-
och bidragsärenden förbehålls statliga organ.

Utredningen
framhåller också det statliga ansvaret för att bevaka riksintressen i fråga om
resursanvändningen. Tydligast framträder kanske detta ansvar när det gäller att
inom ramen för de allmänekonomiska avvägningar som ankommer på regering och
riksdag bestämma utrymmet för investeringar i bostäder. Också den regionala
fördelningen av detta investeringsutrymme är ett klart riksintresse inte minst
med tanke på den inverkan som bostadsinvesteringarna otvivelaktigt utövar på en
ort och en regions möjligheter att få del av den ekonomiska tillväxten. Syftet
att främja en lämplig fördelning av de investeringsresurser som landet förfogar
över och att åstadkomma en god hushållning med dessa resurser kan således ge
staten anledning att också på annat sätt ingripa för att styra
resursanvändningen.

Utredningen
framhåller emellertid att föreskrifter som i detalj styr kommunernas handlande
är motiverade endast i den mån de kan hänföras till ett riksintresse. Vid en kommunalisering
av beslutsbefogenheter bör staten alltså undvika att genom detaljföreskrifter
med aimat syfte reglera den kommunala verksamheten. I annat fall finns det risk
för att man i stället för att nå en god anpassning till lokala förhållanden
genom att ta lill vara lokala erfarenheter och initiativ får ett stelbent
regelsystem som gör de kommunala beslutsfattarna enbart eller väsentligen till
verkställare av statens vilja och utesluter möjligheterna att tillgodogöra sig
de positiva värdena av en ökad kommunal handlingsfrihet under politiskt
ansvar.

Utredningen
pekar också på statens möjligheter att påverka den kommunala verksamheten
genom att utfärda råd och anvisningar. Vid en kommunalisering av låne- och
bidragsbeslut som utredningen senare förordar ökar behovet av rådgivning och
service till kommunerna från statliga organ inom bostadspolitiken. Utredningen
anser att statens möjligheter att påverka kommunala verksamheter genom
rådgivning och information är goda och hänvisar till erfarenheterna från
samrådsförfarandet enligt 14 § byggnadsstadgan (1959: 612, BS). Utredningen
framhåller i detta sammanhang att erfarenheterna från utredningens kom-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 19

munbesök
pekar på att kommunerna i skilda sammanhang efterfrågar mera och bättre
information och rådgivning från de statliga myndigheterna och även är benägna
att beakta givna råd när de efter egen prövning finner dessa välgrundade.

Det
är väsentligt att kommunerna kan fatta sina bostadspolitiska beslut på
grundval av bredast möjliga erfarenhetsunderlag och på god kunskap om statens
bostadspolitiska intentioner. Utredningen anger därför som en viktig uppgift
för den bostadspolitiska expertisen på regional nivå att förmedla sådana
erfarenheter som är av betydelse i sammanhanget och att sprida information om
de statliga intentionerna. Utredningen styrker emellertid under att kommunerna
i den mån de tilldelas nya beslutsbefogenheter inom bostadspolitiken måste
ha frihet att under politiskt ansvar också fatta sådana beslut som innebär avvikelser
från statliga råd och anvisningar. Riksintressen måste däremot garanteras genom
föreskrifter som kommunerna är skyldiga att följa.

De
granskande och kontrollerande uppgifter som det regionala bostadspolitiska
organet i dag enligt utredningen delvis beroende på bristande resurser
främst ägnar sig åt erbjuder möjlighet att påverka skeendet först på ett
relativt sent stadium. Möjlighetema för kommunema att beakta statliga
synpunkter är därvid av ekonomiska skäl ofta begränsade. Om tonvikten i stället
läggs på rådgivning och information kan de statliga synpunkterna föras fram i
ett betydligt tidigare skede. Ur kommunal synvinkel bör en sådan ordning vara
att föredra.

Kravet
på en likformig behandling från samhällets sida av individer, grupper och
organisationer grundar sig ytterst på värdeföreställningar som knyts till
begreppen rättvisa och jämlikhet. Utredningen framhåller att det är statens
uppgift att genom lagstiftning och andra erforderliga åtgärder sörja för att
dessa krav blir tillgodosedda.

Ett
rimligt likformighetskrav är att statliga bostadslån och bidrag utgår med lika
stora belopp där sökandens utgångspunkter och betingelser är identiska liksom
att låne- och bidragsvillkor blir ensartat utformade för sådana fall. Kravet på
detaljering i tillämpningsföreskrifterna måste dock vägas mot de behov av
utrymme för lokala variationer som kan anses motiverade av bostadspolitiska
hänsyn av lokal iimebörd. Enligt utredningens mening är nuvarande
lånebestämmelser i stort sett väl balanserade i detta avseende.

Utredningen
anser att man inte har någon garanti för en likformig behandling vid ett
centralt beslutsfattande. Den centralt placerade beslutsfattaren är beroende
av en från lokal och/eller regional källa förmedlad direkt eller indirekt
kännedom om de för ärendet relevanta omständigheterna. Även om hans tolkning
av bestämmelserna kan antas vara lika från fall till fall har man inte någon
garanti för att hans tolkning av förutsättningarna i ärendet blir lika i två
fall som är objektivt lika. Utredningen konstaterar också att principen om en
likformig tolkning av be-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 20

stämmelserna,
redan genom decentralisering till regional nivå, medvetet har ställts tillbaka
till förmån för den bättre anpassning till de lokala förhållnadena som beslut
på länsnivå har antagits medföra.

Utredningen
gör den bedömningen att en väsenttigt ökad informations- och serviceverksamhet
från staten till kommunerna bör kunna medverka till erforderlig likformighet i
besluten vid en kommunalisering. En viss garanti för likformighet i besluten iimebär
också den överprövning som alltid måste kunna påkallas hos högre myndighet.
Utredningen anser dessutom att det är viktigare att besluten anpassas till lokala
förhållanden än att de blir helt Ukformiga mellan olika kommuner.

Bostadspolitik
och fysisk planering spelar enligt utredningen den kanske viktigaste rollen
inom miljödaningen i vårt samhälle. Dessa båda verksamheter utgör därmed själva
käman i en lokal kommunal självstyrelse. För att ge denna självstyrelse ett
verkligt innehåll bör beslut som rör miljöutformningen i den egna bygden så
långt möjligt fattas av kommunala organ. Det är endast i de fall som starka
riksintressen eller regionala intressen måste göra sig gällande som det är
motiverat att beslut inom dessa områden fattas av statliga organ på regional
eller central nivå.

Genom
att låta kommunema själva få fatta låne- och bidragsbeslut avlastas den
regionala bostadspolitiska organisationen arbetsuppgifter. Därmed får den
bättre tid för planeringsuppgifter och andra övergripande uppgifter. Dess
möjlighet att spela en aktiv roll som förmedlare av information från central
till lokal nivå och vice versa ökar därigenom.

För
den kommunala förvaltningen innebär en kommunalisering i åtskilliga fall
fördelar genom att det blir en beslutsinstans mindre. En förkortning av
handläggningstiden för låne- och bidragsärenden är sålunda möjlig vid en kommunalisering.

Nuvarande
kompetensfördelning inom bostadspolitiken kan enligt utredningen innebära
risker för att kommunema inte alltid uppfattar denna verksamhet som en egen
angelägenhet. Om kommunerna däremot får ett ökat ansvar inom bostadspolitiken
kommer denna i högre grad än nu att ses som en direkt del av den kommunala
verksamheten. Mycket tyder på att bostadspolitiken därmed skulle få en mera
framträdande plats i kommunerna.

En
följd av bostadsbyggandets betydelse för samhällsplaneringen i kommunerna är
att kommunerna bör ha ett primärt intresse att de ekonomiska, planmässiga,
tekniska och sociala synpunktema på bostadsbyggandet lokalt blir på bästa sätt
tillgodosedda. Utredningen konstaterar att det inte finns något organ som har
bättre möjligheter än kommunerna att beakta dessa olika synpunkter.

Beslut
om bostadsanpassnmgsbidrag och förbättringslån fömtsätter ibland prövningar som
ligger mycket nära de bedömningar som de so-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 21

ciala
organen i kommunen gör. Vid sådana bedömningar är det särskilt önskvärt att
lokala synpunkter vägs in i besluten.

Utredningen
bar också funnit att länsbostadsnämndens ställningstaganden vanligen grundar
sig på indirekt information från de kommunala organen. En sådan beslutsordning
är onödigt tungrodd och skapar merarbete för både de kommunala förmedlingsorganen
och länsbostadsnämnderna. För allmänheten har beslutsordningen nackdelen att
besluten tar onödigt lång tid. Det innebär också svårigheter för den lånesökande
att veta vart han skall vända sig i frågor om lån och bidrag.

Utredningen anser att
ärenden som rör statliga bostadslån, förbättringslån och bostadsanpassningsbidrag
är närbesläktade. Besluten i dessa ärenden bör därför hållas samman i en
organisation. Därigenom kan dubbelarbete undvikas. Utredningen har som en
möjlig förändring av dagens arbetsfördelning övervägt en partiell konnmunalisering
av låne-och bidragsbeslut. En sådan ordning kan åstadkommas på två sätt. För
det första genom att endast vissa typer av låne- och bidragsbeslut förs över
till kommunema. För det andra genom att endast vissa kommuner, exempelvis
sådana med en viss minsta folkmängd, får rätt att själva fatta nämnda beslut.
Båda dessa lösningar innebär att man får två beslutsinstanser, en på regional
nivå och en på kommunal nivå, för ärenden som till stor del är likartade. Från
administrativa utgångspunkter är detta en nackdel. Enligt utredningen finns det
också risk för kompetenstvister om två organ befattar sig med likartade
uppgifter. Ett viktigt skäl mot en partiell kommunalisering i form av utflyttning
till kommuner som uppfyller vissa kriterier är vidare att man därigenom skulle
få kommuner med olika kompetens. En sådan ordning skulle innebära ett steg
tillbaka i utvecklingen.

I
dag är lån- och bidragsgivning organisatoriskt samordnad med låneförvaltning i
länsbostadsnämndema. Den samordning som i dag sker i dessa delar har påtagliga
fördelar och den bidrar till god effektivitet i nämndemas arbete. Utredningen
medger att en kommunalisering av låne- och bidragsbeslut innebär vissa
nackdelar eftersom denna organisatoriska samordning bryts men bedömer att
fördelama med en kommunalisering väl uppväger nackdelama av att långivningen
skiljs från låneförvaltningen. Utredningen anför i detta sammanhang att en kommunalisering
av låne- och bidragsbesluten ger förbättrade möjligheter till samordnmg av
bostadspolitiska frågor och frågor om plan- och byggnadsväsen.

Utredningen
tar också upp frågan om förbättrat medborgarinflytande och anför att detta ofta
kan åstadkommas genom att olika verksamheter förankras bättre i konmiunema.

I
de kommunala organen företräds medborgarna av valda representanter. Dessa har
på medborgarnas uppdrag ansvaret för handläggningen av gemensamma
angelägenheter. Det politiska ansvarsutkrävan-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 22

det
sker vid de allmänna valen. Detta utgör grunden för den representativa demokratin.
I ett representativt system måste det emellertid dessutom finnas möjligheter
för medborgama att på annat sätt än genom deltagande i valen ge uttryck för
sina uppfattningar och därmed påverka beslutens innehåll. Det är framför allt
med avseende på detta som den kommunala organisationen har fördelar jämfört med
den statliga. Även om kommunerna blivit betydligt större genom indelningsreformerna
utgör de lokala enheter inom relativt begränsade geografiska områden. Inom
kommunerna är förtroendemän och tjänstemän ofta kända bland medborgama. Där
finns sålunda de bästa möjligheterna för medborgarna att föra fram sina
synpunkter till de beslutande instanserna.

3.3
Förutsättningar för en kommunalisering av låne- och bidragsbeslut

3.3.1
Principiella förutsättningar

Utredningen
konstaterar att en kommunalisering av beslutanderätten i flertalet låne- och
bidragsärenden innebär att uppgifter av delvis ny innebörd läggs på
kommunerna. Dessa uppgifter anses dock knyta an till kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen på ett naturligt sätt.

Till
utredningen har bl, a, framförts att det från principiella utgångspunkter är
felaktigt att kommunala organ vid kommunalisering av låne-och bidragsbeslut får
fatta beslut om statliga medel. Utredningen anser emellertid att deima
invändning inte bör tillmätas någon avgörande betydelse. Såväl stat som kommun
representerar allmänintresset. Uppgiftsfördelningen och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun omprövas i takt med samhällsutvecklingen. Man kan inte
heller generellt påstå att kommunala organ handskas mindre omsorgsfullt med
allmänna medel än statliga organ. Utredningen ifrågasätter om man inte skulle
kunna hävda motsatsen eftersom den politiska kontrollen är starkare över de kommunala
organen än över de regionala statliga organen.

En
överflyttning till kommunema av de berörda uppgifterna innebär bl. a. att ett
kommunalt organ får till uppgift att pröva ansökningar om lån och bidrag även
till kommunen i dess egenskap av fastighetsägare. Uppgiften omfattar således en
form av myndighetsutövning som kan vara riktad också mot kommunen. Bl. a. på gmnd
härav är det nödvändigt att det kommunala organet får möjlighet att fullgöra
sina uppgifter självständigt utan någon lydnadsplikt gentemot kommunen.

Inom
flertalet kommunala förvaltningssektorer förekommer i dag att kommunala organ
har myndighetsuppgifter och fungerar som ett slags statsorgan. Sådan
förvaltning s. k. specialreglerad förvaltning handhas ofta av särskilda nänmder
som utses av kommunfullmäktige. Nämndernas verksamhet är i stor utsträckning
bunden av föreskrifter i resp, författning och föremål för statlig tillsyn i
olika former, t, ex.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 23

underställning,
besvär och uppgiftsskyldighet. Utredningen anger bygg-nadsnänmden som ett
exempel på detta. Skyldighet att söka byggnadslov och, i förekommande fall,
dispens föreligger inte bara för enskilda utan också för kommun, dock inte
landstingskommun. Byggnadsstadgan ger vidare byggnadsnämnden möjlighet att på
olika sätt ingripa mot den som åsidosätter t. ex. bestämmelserna i
byggnadslagstiftningen. Inte heller i detta avseende gäller några
särbestämmelser för kommunen. Utredningen medger visserligen att de uppgifter
som kan komma att anförtros det kommunala låne- och bidragsorganet i flera
avseenden skiljer sig från den verksamhet som t. ex. byggnadsnämnden och
hälsovårdsnämnden bedriver. Bl. a. innebär en kommunalisering att kommunerna
med vissa begränsningar kommer att besluta i vilken omfattning statliga medel
skall utgå till kommunen eller till kommunala bolag. Från principiell synpunkt
anser utredningen emellertid att skillnaderna är av mindre betydelse. Under
förutsättning att låne- och bidragsorganet får en ställning motsvarande den som
i dag tillkommer kommunala nämnder med specialreglerad förvaltning synes de
betänkligheter som kan hysas mot att flytta beslutanderätten beträffande lån
och bidrag till kommunerna inte innebära några avgörande motiv mot en kommunalisering.

Utredningen
har också övervägt om det behövs någon särskild revision och kontroll av hur
kommunerna handlägger låne- och bidragsärenden. Man har därvid konstaterat att
statsmakternas syn på kommunerna i dag präglas av uppfattningen att kommunerna
sköter sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt inom de ramar som dras upp av
lagstiftningen. Mot den bakgrunden anser utredningen att någon styrning av
kommunerna inte behövs utöver vad som framgår av olika föreskrifter och som
sker genom att staten prövar besvär över kommunernas beslut samt genom den
styrning som följer av att kommunerna i flertalet ärenden kommer att besluta
inom fastställda ekonomiska ramar.

När
det gäller bostadsbidrag är de regler som bestämmer när och med vilka belopp
bidragen skall utgå enligt utredningens uppfattning mycket entydiga. I sådana
fall kan en kontroll från statens sida vara meningsfull. När det däremot
gäller övriga bidrag och lån bör det finnas visst utrymme för lokala
bedömningar. När så är fallet blir en kontroll från överordnade myndigheter
enligt sakens natur inte meningsfull. I själva verket skulle den stå i strid
med en av huvudtankarna bakom kommuna-liseringen nämligen möjligheten att i
besluten väva in lokala erfarenheter och synpunkter.

3.3.2
Kommunernas nuvarande befattning med låne- och bidragsärenden

Enligt
vad utredningen inhämtat från kommunerna förekommer ett betydande dubbelarbete
i kommuner och länsbostadsnämnder i den meningen att både kommuner och
länsbostadsnämnder sysslar med gransk-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 24

ning
och beräkning.

Utredningen
har undersökt om den dubbla granskningen av låne- och bidragsärendena som
förekommer kan motiveras med att kommuner och länsbostadsnämnd bedömer ärendena
olika. Från en del länsbostadsdirektörers sida har hävdats att
länsbostadsnämnderna skulle utöva en starkare prispressande verksamhet än
kommunerna. Resultatet från undersökningen som utredningen genomfört i fem län
bekräftar detta, åtminstone vad gäller gmppbyggda småhus. Man bör emellertid
inte, menar utredningen, bortse från risken för att den prispress som länsbostadsnämnderna
utövar kan få följder som inte är önskvärda. Utredningen anför som exempel
dels att länsbostadsnämndernas ambitioner att pressa priser kan få negativa
konsekvenser för standarden, dels att prispressen enligt vad som anförts av en
del kommunala företrädare i vissa fall inte i första hand drabbat
entreprenörerna utan kommunerna.

Utredningen
anser också att det i framtiden rimligen bör bli mindre intressant att pressa
priser genom att vid långivningen iaktta reslriktivitet. Efter någon tid bör
byggmarknaden ha anpassat sig till markvillkoret och de nya reglerna om
anbudsförfarandet. Detta bör leda till en mera konkurrensbetonad marknad vilket
i sin tur bör medföra att den nödvändiga prispressen uppnås vid anbudstävlan.
Det bör i sådant läge inte vara svårare för kommunerna än för staten att avgöra
vilket anbud som är fördelaktigast.

För
att få en översiktlig bild av de resurser kommunerna i dag har för bostadspolitik,
fysisk planermg och byggnadsväsen har utredningen tillsammans med Svenska
kommunförbundet genomfört en mindre enkätundersökning i 67 konmiuner.
Utredningen drar inga bestämda slutsatser av denna undersökning men
konstaterar att kommunerna redan i dag lägger ned ett omfattande arbete på bl.
a. bostadspolitiska uppgifter. Detta styrker den uppfattning kommunemas
företrädare gett uttryck för vid utredningens kommunbesök, nämligen att
kommunerna i dag är väl skickade att ta på sig ett väsentligt ökat ansvar för
bostadspolitiska uppgifter.

3.4
Förslag till ny uppgiftsfiirdelnmg mellan stat och kommun inom bostadspolitiken

Kommunala
uppgifter

Utredningen
föreslår att beslutanderätten i följande ärenden förs över från länsbostadsnämndema
till kommunerna nämligen beslut om bostadslån, räntebidrag, vinterbidrag,
förbättringslån, bostadsanpassningsbidrag, bidrag till energibesparande
åtgärder i bostadshus samt beslut om tomträttslån.

Vid
beslut i låne- och bidragsärenden skall kommunerna vara bundna av de ramar som
ställs till deras förfogande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 25

Uppgifter
för den statliga organisationen på regional nivå

Med
utgångspunkt i utredningens senare förslag att länsbostadsnämnden inordnas som
en särskild bostadsenhet i länsstyrelsen föreslås följande nya uppgifter, som
nu ligger på bostadsstyrelsen, för det regionala organet nämligen beslut om
markförvärvslån samt ersättning till kommun för förvaltningsförluster i
kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag enligt 33 § (1962: 537)
bostadslånekungörelsen eller motsvarande äldre bestämmelser.

Från
regeringen decentraliseras beslutanderätten i följande ärenden till länsstyrelsema
nämligen beslut om förhöjt låneunderlag och tilläggslån för kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse, dock inte avsteg från huvudreglerna, beslut om lån till
integrerade skollokaler, lån för ändrad lägenhetssammansättning, eftergifter av
och räntebefrielser för hyresförlustlån, dock inte avsteg från huvudreglerna
samt beslut om dispenser från markvillkoret.

Länsstyrelsen
skall också vara första besvärsinstans i fråga om de låne- och bidragsärenden i
vilka kommunema fattar beslut.

Uppgifter
för den centrala organisationen

Följande
uppgifter förs över från regeringen till bostadsverket, besvär i de låne- och
bidragsärenden där kommunerna är beslutande med undantag för ärenden av
principiell betydelse som skall hänskjutas till regeringen för avgörande samt
beslut om ändring av tidskoefficienten.

Regeringens
uppgifter

Mot
bakgrund av den viktiga roll som bostadsbyggandet spelar för den regionala
utvecklingen föreslår utredningen att beslut om fördelning på län av ramar för
långivningen och ramen för tillstånd för inte statligt belånat bostadsbyggande
skall fattas av regeringen. Därigenom skapas fömtsättningar för att bättre än
nu samordna denna fördelning med övriga regionalpolitiska insatser. På
regional nivå sker redan i dag denna samordning i och med att länsstyrelsen
beslutar om ramarnas fördelning på kommuner.

3.5
Fördelning av ramar

Mot
bakgrund av den viktiga roll som bostadsbyggandet spelar i samhällsekonomin
konstaterar utredningen att betydelsen av statens ansvar för att bestämma
fördelningen av bostadsbyggandet mellan olika kommuner blir större vid
kommunalt ansvar för låne- och bidragsbesluten än i dag.

Enligt
utredningen medför en utflyttning av besluten på kommunerna inte några större
förändringar för ramfördelningen i fråga om bostadslån till nybyggnadsföretag.
Vad gäller fördelningen till stodstadsområden föreslås dock vissa förändringar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 26

Länsstyrelserna
har huvudansvaret på regional nivå för att samordna den fysiska och
regionalpolitiska planeringen. Även i en rad andra sammanhang har
länsstyrelserna ansvar för översiktlig planering av t. ex. vägar och regional
trafikförsörjning. När det gäller beslut om fördelning av resurser mellan
kommuner gäller i allmänhet att länsstyrelsen antingen beslutar eller gör
regionalpolitiska prioriteringar innan annan myndighet fattar beslut.
Utredningen anser därför att länsstyrelsen också i län med storstadsområden bör
fördela bostadsbyggandet i hela länet, I samband härmed bör emellertid beaktas
att kommunindelnings-reformen i storstadsområdena har genomförts efter andra
principer än i landet i övrigt. Sålunda följer kommungränsema inte naturliga
gränser för arbets- och bostadsmarknad. Mot den bakgrunden bör länsstyrelserna
i storstadslänen fördela länets ram på kommuner och storstadsområden.
Fördelningen mellan kommuner inom ett storstadsområde bör liksom hittills
ankomma på kommunala samarbetsorgan.

Enligt
utredningen finns särskilda problem i Göteborgsregionen, eftersom Stor-Göteborg
består av kommuner från tre län. Uppgiften att fördela ramar till Stor-Göteborg
bör tillkomma endast en av de tre berörda länsstyrelserna, lämpligen
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. I detta sammanhang erinrar utredningen
om de förslag som lagts fram av Göteborgsutredningen. (Ds Kn 1974: 2).

En
utflyttning av beslutanderätten i fråga om bostadslån till ombyggnad och
räntebärande förbättringslån förutsätter en fördelning på kommuner av de ramar
som fördelas till länen. Utredningen förutser att en sådan fördelning kommer
att innebära något större problem än i fråga om nybyggnadsramarna, eftersom
denna långivning är av mindre omfattning och utsatt för större variationer
från år till år. Ombyggnads-och förbättringsprojekt är inte kända för
kommunerna så långt i förväg som nybyggnadsprojekt. Särskilt underlag för
fördelningen måste krävas in från kommunerna.

För räntefria
förbättringslån behövs enligt utredningen inte någon ram. F. n, finns en sådan
men den utnyttjas inte fullt ut.

Beträffande
lån och bidrag till energibesparande åtgärder måste en fördelning av ramama på
kommuner göras vid en utflyttning av beslutanderätten. Utredningen bedömer att
en sådan fördelning inte kommer att utgöra något större problem eftersom den
kan ske med ledning av inneliggande ansökningar.

Utredningen
har även studerat konsekvenserna av ett system med ramar i monetära termer
(principramar) i enlighet med förslag som tidigare lämnats av delegationen för
bostadsfinansiering, (Ds In 1973: 14). Enligt utredningens bedömning kan en kommunalisering
av låne- och bidragsbeslut genomföras vid såväl i stort sett nu gällande
ramsystem som vid ett i princip nytt system med penningramar fill kommunerna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 27

3.6 Besvär

Utredningens
förslag innebär att besvär över kommunernas beslut i låne- och bidragsärenden
skall avgöras inom den bostadspolitiska organisationen i förvaltningsrättslig
ordning. Utöver den direkta konsekvensen av en kommunalisering att en
besvärsinstans tillkommer innebär förslaget en begränsning av rätten att
anföra besvär över det centrala verkets beslut. Begränsningen innebär att
bostadsverket i princip blir sista besvärsinstans för beslut i låne- och
bidragsärenden. Verket bör dock hänskjuta ärenden av större omfattning eller av
större principiell betydelse till regeringen för avgörande. Inte heller
motiverar kravet på rättsskydd någon ökning av kretsen besvärsberättigade vid
en kommunalisering.

Utredningen
tar dock upp frågan om en ny besvärsmöjlighet för anbudsgivare som en
konsekvens av förslaget om kommunalisering.

De
förändringar som föreslås innebär att den nuvarande formen för överprövning av
kommunens bedömning av lånesökandens upphandling inte kan bestå. Samtidigt
anser utredningen det angeläget att bibehålla nuvarande möjligheter för en
anbudsgivare att begära en sådan över-prövning. Utredningen har därvid funnit
att en överprövning i fortsättningen måste ske i form av besvär och föreslår
därför att anbudsgivare ges besvärsrätt i frågor som rör kommunens bedömning av
lånesökandens val av anbud. En särskild bestämmelse om detta bör tillskapas eftersom
en anbudsgivare inte kan anses tillhöra kretsen av besvärsberättigade enligt
de allmänna bestämmelserna om förvaltningsbesvär.

3.7 Ökat
ekonomiskt ansvar för kommunerna

Lånemyndigheterna
gör i dag en kreditriskprövning i samband med ansökan om statliga lån för
bostadsbyggande. Denna prövning sker med utgångspunkt i regeln att det skall
föreligga ett varaktigt behov av de bostäder och lokaler som låneansökningen
avser. Regeln har generell tillämplighet. Länsbostadsnämnderna gör sådan
prövning för alla typer av bostadslån med undantag av bostadslån för småhus som
skall bebos av låntagaren. Den sistnämnda bedömningen gör kommunen.

F.
n, finns krav på att all bostadsbebyggelse skall föregås av planmässig
prövning. Kommunens bedömning bör därvid vara avgörande även för möjligheten
att erhålla bostadslån. För småhus som skall bebos av låntagaren själv har
kommunen ett ekonomiskt ansvar för förlust på det statliga bostadslånet.
Ansvaret avser lånets hela löptid och uppgår till ett belopp som svarar mot 40
% av den del av låneskulden vid förlusttillfället, som avser det statliga
bostadslånet med undantag för eventuell fördjupning.

Kommunernas
ökade ansvar för bostadspolitiken med rätt att själva fatta beslut om bl. a.
bostadslån bör enligt utredningens mening följas av

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:93 28

ett
ökat ekonomiskt risktagande från kommunemas sida. Därigenom markeras
kommunernas ansvar för dessa beslut. För lån till småhus som bebos av låntagaren
anser utredningen nuvarande ansvar tillräckligt vidsträckt. För övriga
bostadslån föreslår utredningen ett kommunalt ansvar för förlust på statslån
med belopp som svarar mot 5 % av låneunderlaget för alla låntagarkategorier.

3.8
Överföring av förvaltningen av bostadslån m. m. till riksbanken

En
fömtsättning för att kommunerna lämpligen kan överta beslutanderätten i
huvuddelen av låne- och bidragsärendena på det bostadspolitiska området är
enligt utredningen att lån- och bidragsgivningen organisatoriskt kan skiljas
från låneförvaltningen samt från utbetalning av beviljade bidrag.

Låneförvaltningen
är i dag praktiskt taget helt och hållet decentraliserad till
länsbostadsnämnderna. Endast ett fåtal lånereformer förvaltas centralt. Totala
antalet lån som förvaltas av den bostadspolitiska organisationen uppgick den 1
juli 1975 till närmare 600 000 med en omslutning på mer än 30 miljarder kr.
Tillväxten av lånestocken är snabb. Av personalen på länsbostadsnämnderna är
enligt vad utredningen inhämtat ca 2/3 sysselsatta med låneförvaltning.

Utredningen
konstaterar att man med nuvarande organisation kunnat dra nytta av fördelarna
med stordrift bl. a. genom att använda ADB-teknik. Dessa fördelar skulle till
största delen gå förlorade vid en kommunalisering, I samband med t. ex.
exekutiva åtgärder och andra mindre frekventa förvaltningsärenden av
komplicerad natur fordras också viss specialistkunskap som i vart fall de
mindre kommunema inte disponerar. Av rationella skäl kan låneförvaltningen
därför inte lämpligen föras över till kommunerna. Låneförvaltningen innefattar
i regel inte heller sådana beslut som kan sägas vara av större betydelse för
den kommunala självstyrelsen.

Gränsen
mellan långivning och låneförvaltning bör enligt utredningens bedömning dras
så att det definitiva lånebeslutet blir sista fasen i det lånebeviljande
organets verksamhet. Efter en genomgång av olika åtgärder under
förvaltningsskedet drar utredningen den slutsatsen att en uppdelning mellan lånebeviljande
och låneförvaltande uppgifter är möjlig. En uppdelning medför vissa
samordningsproblem, som dock ar av sådan karaktär och omfattning att de går att
lösa utan att de bostadspolitiska bedömningarna behöver stå tillbaka. Kommunens
yttrande i låneförvaltningsärenden erfordras framför allt därför att kommunen
för vissa lånetyper har ansvar för del av det statliga lånet och dessutom
besitter den bästa lokal- och personkännedomen. Utredningen skiljer vidare
mellan sådana bedömningar i förvaltningsskedet som är av bostadspolitisk karaktär
och sådana som kan göras utifrån rent bankmässiga utgångspunk-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 29

ter.
De förstnämnda skall enligt utredningen helt ankomma på den bostadspolitiska
organisationen, i första hand kommunen.

Vid
de kontakter utredningen haft med företrädare för en av fullmäktige i
riksbanken tillsatt utredning som har att se över organisationen för
riksbankens avdelningskontor har dessa anfört att det finns starka skäl för att
riksbankens avdelningskontor tillförs ytterligare arbetsuppgifter.
Förvaltningen av bostadslån utgör en lämplig sådan uppgift. Med anledning av
kontakterna med nämnda utredning har riksbanksfullmäktige i skrivelse till byggadministrationsutredningen
anfört att riksbanken är beredd att överta bostadslåneförvaltningen utan
ersättning samt att göra de investeringar som behövs för att lokalmässigt föra
samman bostadslåneförvaltningen och riksbankens nuvarande verksamhet.

Riksbanken
har avdelningskontor i varje län. Kontorens uppgift är i huvudsak att svara för
försörjningen av betalningsmedel. Verksamheten vid kontoren innefattar också
lånerörelse avseende ett antal låneformer. Under senare år har viss förändring
av arbetsuppgifterna inom kontoren ägt rum. Detta har inneburit att
lånerörelsen minskat och sedelhanteringen fått alltmer ökad omfattning.
Kontorens personalsammansättning har i görligaste mån anpassats härtill. Dock
måste av bl. a. säkerhetsskäl och gällande kassavårdskrav ett visst antal
handläggare finnas på varje kontor. Bristen på balans mellan erforderlig
personaluppsättning och befintliga arbetsuppgifter vid riksbankens
avdelningskontor har vid flera tillfällen uppmärksammats av riksdagen i samband
med att riksbankens kontorsorganisation utretts.

Utredningen
har prövat tre olika möjligheter att organisatoriskt förankra
låneförvaltningen. En möjlighet är att föra in låneförvaltningen i länsstyrelsen
antingen på en särskild bostadsenhet under planeringsavdelningen eller på
administrativa enheten. En andra möjlighet är att ha kvar frislående
länsbostadsnämnder med uppgift att bl. a. svara för låneförvaltning. En tredje
är att föra över ansvaret för låneförvaltning till riksbanksorganisationen.
Prövningen visar enligt utredningen att alla tre lösningarna är möjliga att
genomföra om man endast ser till frågan om låneförvaltningens organisation.

Frågan
om låneförvaltningen lämpligen kan knytas till länsstyrelsen bör enligt
utredningen avgöras utifrån bedömningen om en sådan anknytning är
organisatorisk och funktionellt motiverad. Låneförvaltning har mycket ringa
samband med länsstyrelsens övriga verksamhet. Utvecklingen går i riktning mot
att renodla länsstyrelsens ställning som organ fÖr den regionala
samhällsplaneringen. Mot bl. a. denna bakgrund finner utredningen det olämpligt
att föra in låneförvaltningen i länsstyrelsen.

Uiredningens
ställningstagande till alternativet att en fristående länsbostadsnämnd handhar
förvaltningen görs bl. a. med utgångspunkt i förslaget om en kommunalisering
av beslutanderätten i flertalet låne- och

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 30

bidragsäreoden
samt ett överförande av den del av länsbostadsnämndens verksamhet som har
samband med samhällsplanering samt bostadspolitisk information till
länsstyrelsen. Utredningens slutsats är att man inte bör ha kvar fristående
länsbostadsnämnder med förtroendemanna-styrelse endast för låneförvaltning i
besvärsärenden och det relativt ringa antal låneärenden som föreslås bli kvar
på regional beslutsnivå.

Med
utgångspunkt i de fömtsättningar som följer av tidigare ställningstaganden
anser utredningen att en överföring till riksbanksorganisationen är att
föredra framför de andra alternativen. Förslaget innebär att förvaltningen av
flera former av statlig kreditgivning förs samman i en organisation. På sikt
bör detta ge utrymme för vissa rationaliseringar. Samhällsekonomiskt bör det
innebära en fördel att utnyttja riksbankens avdelningskontor för uppgifter inom
låneförvaltningen med hänsyn till behovet av att vidga avdelningskontorens
arbetsuppgifter.

För
kommun, allmänhet, byggherrar och byggnadsentreprenörer innebär det enligt
utredningens uppfattning i princip inte någon skillnad att ta kontakt med
länsstyrelsen, en fristående länsbostadsnämnd eller riksbankens regionala
kontor. Under alla förhållanden måste de hålla kontakt med ett regionalt organ
i frågor som rör låneförvaltning. Utredningen betonar emellertid att
allmänheten i första hand skall vända sig till kommunen i frågor om lån och
bidrag för bostadsändamål.

Gränsdragningen
mellan långivning och låneförvaltning bör även gälla vid fullföljd av talan.
Alla besvär över beslut i låneförvaltningsärenden skall således anföras i
riksbanksorganisationen. I låneförvaltningsärenden som innefattar
bostadspolitiska bedömningar skall riksbanken ha skyldighet att höra det
centrala bostadspolitiska organet.

Riksbankens
kontor behöver en betydande personalförstärkning för att handha den ökade
låneförvaltningen. Utredningen förutsätter att huvuddelen av dem som i dag
arbetar med låneförvaltning hos länsbostadsnämndema och bostadsstyrelsen
fortsätter med dessa arbetsuppgifter inom riksbanken. Utredningen framhåller
att detta är en av de viktigaste förutsättningarna för ett smidigt
genomförande av förslaget.

3.9
Ny roll för den statliga organisationen

Med
hänsyn till den översyn av byggnadslagstiftningen som pågår inom
bostadsdepartementet har utredningen inte utarbetat detaljerade förslag till
uppgiftsfördelning mellan stat och kommun inom plan- och byggnadsväsendet.
Utredningen har emellertid utifrån sma egna utgångspunkter för
uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun ställt upp vissa riktlinjer som
leder fram till konstaterandet att förslagen om att kommunerna skall få
väsentligt ökat ansvar på det bostadspolitiska området liksom inom plan- och
byggnadsväsendet ställer nya krav på den statliga organisationen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 31

I
stället för att i efterhand granska kommunala beslut bör staten företrädesvis
på ett tidigt skede i byggprocessen bistå kommuner och andra intressenter med
råd, service och information. Erfarenheter från bl. a. kommunemas arbete med
den fysiska riksplaneringen visar enligt utredningens uppfattning att detta är
ett verksamt sätt att göra kommunerna medvetna om statliga synpunkter. För att konmiunema
skall beakta statliga synpunkter fordras att de statliga organen informerar
aktivare och mera medvetet än som vanligtvis sker.

En
förskjutning av tyngdpunkten i den statliga verksamheten mot information, råd
och service är också motiverad av de förändringar som ägt rum på
bostadsmarknaden. När den nuvarande bostadspolitiska organisationen bildades
var de mest framträdande problemen bostadsbrist, trångboddhet, låg standard och
tendenser till knapphetsbetingade hy-resstegringar. I dag är de kvantitativa
bristema på bostadsmarknaden till väsentlig del undanröjda. KvaUtativa brister
i bostadsområdena har i stället kommit i förgmnden. Krav på åtgärder för att
förbättra boendemiljön ställs allt oftare.

En
viktig uppgift i framtiden är enligt utredningen att på olika sätt stärka de
boendes ställning. Ett medel är därvid ökad information från de statliga
organen. Information är också av grundläggande betydelse för medborgamas möjUgheter
att nå insyn och inflytande. Skall medborgarna kunna politiskt kontrollera en
samhällsverksamhet måste de vara informerade om den.

Syftet
med informationen till de boende är således att ge de boende fömtsättningar att
överblicka, bedöma och påverka sitt boende.

Utredningen
framhåller också att informationen i boendefrågor inte bara är en uppgift för
samhällsorgan. Bostadskooperationen, SABO, hyresgäströrelsen, sparbankerna och
andra kreditinstitut har också sådana uppgifter. Byggherrar och
byggnadsentreprenörer bidrar genom marknadsföring av olika produkter på sitt
sätt till informationen om boendet. Dessutom har de politiska partierna viktiga
uppgifter när det gäller att informera allmänheten.

Enligt
mångas bedömning kan folkrörelserna spela en betydligt aktivare roll när det
gäller att sprida samhällsinformation. Utredningen stryker under det självklara
i att folkrörelserna utformar och bearbetar informationsmaterial utifrån sina
egna värderingar och förutsättningar. Samhällsorgan som besitter god kunskap
inom sina verksamhetsområden och har tillgång till viktig information bör ha
till uppgift att genom olika åtgärder underlätta folkrörelsernas arbete, Folki-örelserna
kan även förmedla krav och synpunkter från medborgarna till de statliga organen.

Allmänheten
behöver information för att ta ställning till kostnader och kvaliteter hos
olika bostadsaltemativ. I dag marknadsför byggherrar och producenter sina
produkter på ett mycket aktivt sätt. Denna infor-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 32

mation
kan vara av värde för konsumenterna samtidigt som den utgår från andra
målsättningar än att primärt gagna bostadskonsumenten. Parallellt med denna marknadsföring
av bostäder behövs därför konsumentupplysning genom samhällets försorg.

Utredningens
syn på kommunen som det naturliga och nära kontaktorganet för allmänheten
påverkar också utredningens syn på hur den statliga organisationen bör fungera
i detta sammanhang. Den regionala organisationen skall dels vara en kanal för återföring
av erfarenheter från lokal till central nivå, dels förmedla information från
central till lokal nivå.

Med
utgångspunkt i utredningens direktiv att den centrala bostadsmyndighetens
verksamhet i ökad grad bör inriktas på åtgärder till stöd för
bostadskonsumenter och beställare har utredningen pekat på några områden som
den statliga bostadspolitiska organisationen bör lägga ökad vikt vid i
framtiden.

Utredningen
pekar också på behovet av ökad konsumentupplysning om bostäder.
Konsumentupplysningen bör inriktas förutom på kostnader och kvalitet på värdet
av en god bostad och en god boendemiljö, bl, a. som motvikt till den intensiva
marknadsföringen av annan konsumtion. Utredningen framhåller också behovet av
att stärka småhusköparens ställning genom information om exempelvis
finansiering, upphandling och kontraktsfrågor.

En
viktig uppgift för det centrala bostadspolitiska organet är vidare att främja
försöken att utveckla former för en vidgad boendedemokrati. Utredningen anser i
detta sammanhang att det bör vara möjligt att ge de boende ett betydande mått
av medbestämmande när det gäller service- och miljöfrågor i anknytning till
det egna bostadsområdet. Bestämmanderätten för de boende måste emellertid
utövas inom ramen för den politiska demokratin. När det gäller att skapa god
boendemiljö för alla och att förhindra att segregation uppstår mellan olika
bostadsområden ligger ansvaret på kommunerna. Reformer till förmån för ökat
inflytande från de boende får således ske inom de gränser som den kommunala
planeringen drar upp.

När
det gäller informationen till kommimer och beställare pekar utredningen på
behovet att ta fram informationsmaterial som kommunema kan använda när de
informerar allmänheten. Detta är en viktig uppgift för de statliga organen. Den
statliga organisationen bör vidare stödja kommunerna när det gäller att utforma
program för anbudskonkurrens. Den statliga organisationen bör också kunna ge
kommuner råd och information i samband med prövning av anbud. Utredningen tar
också upp mönsterplanverksamheten och dokumentationen av bostadsområden som en
viktig uppgift.

I
fråga om experiment- och utvecklingsverksamhet inom bostadsområdet konstaterar
utredningen att denna verksamhet hittills haft liten

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 33

omfattning.
Utredningen anser att stimulans i form av experimentkvot inte är tillräcklig
för att få till stånd ett önskvärt ökat experimenterande och utvecklingsarbete
i bostadsbyggandet. En förutsättning för att en experimentverksamhet av någon
omfattning skall komma igång är att det finns ett kommunalt intresse för sådan
verksamhet. Den bostadspolitiska myndigheten bör därför mera aktivt än hittills
verka för experiment-verksamhet bland kommuner och beställare. Utredningen
konstaterar också att experiment medför risktagande och ofta i varje fall
övergångsvis högre kostnader än normalt och framhåller att staten i detta
sammanhang kan behöva gå in med lån eller bidrag. Även statliga garantier för
nytt lån sedan experimentet genomförts och för ändrad eller återställd konstmktion
kan bli erforderliga. En möjlighet som bör prövas för att stimulera
utvecklingsarbete är vidare att tillåta högre överkostnader vid
experimentbyggen.

En
annan viktig uppgift i framtiden är att främja utvecklingsprojekt inom
serviceområdet. Det bör därför ankomma på det centrala bostadspolitiska
organet att i samråd med andra verk och institutioner fortsätta att inventera
och publicera idéprojekt för utformningen av bostads-kompletterande lokaler.
Därigenom stimuleras till nytänkande och utveckling.

Utredningen
betonar också vikten av pågående utvecklingsarbete inom bostadsverket när det
gäller metoderna för att bedöma och beräkna det framtida bostadsbehovet.

En
annan viktig uppgift för den statliga organisationen som utredningen
framhåller är att främja och följa kommunernas arbete med förnyelse av
befintliga bostadsområden.

Det
bör ankomma på det centrala verket att ställa samman och analysera
erfarenheterna från kommunemas verksamhet på detta område. Det centrala verket
bör vidare ta fram kunskaps- och beslutsunderlag samt belysa och påtala behov
av förändringar i lagstiftning och finansieringsregler för att underlätta
genomförandet av planer och nya tekniska lösningar.

Utredningen
tar också upp frågan om behovet av erfarenhetsåterfö-ring vid en kommunalisering,
bl. a. därför att företrädare för länsbostadsnämnderna har uppgett att
utflyttning av låne- och bidragsbesluten till kommunema kan innebära att den
regionala bostadspolitiska organisationen förlorar kontakten med konkreta
projekt. Dessa anser att informationen till bl. a. kommunerna snart förlorar i
betydelse. Vidare kommer prövningen av produktionskostnadens skälighet att
försvåras eftersom varje kommun för sig inte har tillräckligt antal likvärdiga
projekt att jämföra kostnader med.

I
detta sammanhang konstaterar utredningen att handläggningen av ärenden i
samband med beslut om statliga lån och bidrag förser länsbostadsnämnderna med
värdefull kunskap och kontinuerlig erfarenhet av

3
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 93

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 191H18: 93 34

skilda
bostadsprojekt. Beslutsbefogenheten är emellertid enligt utredningens mening
inte avgörande för att förvärva dessa kunskaper. Sättet att inhämta kunskapema
förändras emellertid vid kommunalisering av besluten. Förslaget att kommunalisera
låne- och bidragsbeslut ställer därför krav på den regionala organisationen som
innebär att den aktivt måste inhämta information från kommunerna.

Utredningen
pekar också på den risk nuvarande organisation innebär till följd av att samma
organ har till uppgift att bereda och besluta i alla ärenden och dessutom svara
för att de erfarenheter man därvid förvärvar sprids vidare. Det är inte
ovanligt att den senare uppgiften får stå tillbaka för den förra eftersom det
löpande arbetet tenderar att ta all tid i anspråk.

Besvärshandläggningen
blir enligt utredningen en källa för erfaren-hetsåterföring för de regionala
organen. Ett annat sätt att förvärva kunskaper är utredningsverksamhet. Detta
är ett av de viktigare sätten för centrala statliga organ att erhålla kunskap.
I dag utförs visst utredningsarbete inom bostadsstyrelsens s. k.
konsulentverksamhet. Tyngdpunkten i verksamheten ligger på erfarenhetsåterföring
och information vid personliga sammanträffanden mellan konsulenter och
tjänstemän från länsbostadsnämnderna å ena sidan och representanter för främst
kommuner och byggherrar å den andra sidan. Förslaget om ökat kommunalt ansvar
inom bl. a. bostadspolitiken ställer krav på ökad service och information från
statens sida. Stöd till kommunema är naturligtvis också en källa till
erfarenhetsuppbyggnad för de statliga organen. De regionala statliga organen
kan också förvärva erfarenhet och kunskap från den kommunala nivån genom att
anordna kurser och seminarier. Dessa kan dels ha till syfte att sprida
erfarenheterna mellan kommunerna, dels fungera som ett forum i vilket den
statliga organisationen kan sprida erfarenheter samt inhämta och direkt ta del
av kommunemas erfarenheter.

3.10
Samband mellan bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsen

Till
utgångspunkt för sitt förslag om en ny statlig organisation för bostadspolitik,
fysisk planering och byggnadsväsen har utredningen tagit bl. a. sin analys av
sambanden mellan bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsen,

3.10.1
Styrning av bostadens och bostadsmiljöns kvalitet

Utredningen
framhåller att föreskrifter, råd och anvisningar som gäller bostaden och
bostadsmiljön utarbetas av såväl statens planverk som bostadsstyrelsen,

I
bostadsstyrelsens uppgifter ingår att beskriva kvalitetskriterier och kvalitetskrav
för bostaden och bostadsmiljön. Utredningen konstaterar

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 35

att
dessa uppgifter har mycket nära samband med det arbete med byggnadstekniska
föreskrifter som bedrivs inom planverket.

Utredningen
anser också att normer som skall styra byggnadsverksamhetens inriktning bör
utfärdas av så få myndigheter som möjligt och att dubbelarbete inte bör
förekomma. Genom att de bostadstekniska bestämmelsema i God Bostad förts in i
Svensk Byggnorm 1975 togs ett betydelsefullt steg i denna riktning. Som en
följd härav har den särskilda bostadstekniska granskningen i bostadslåneärenden
upphört. Den har ersatts av byggnadsnämndens granskning vid prövning av
ansökningar om byggnadslov.

De
styrmedel som staten förfogar över för att höja eller upprätthålla kvaliteten
på bostäder och bostadsmiljö är inte begränsade till normverksamhet
konstaterar utredningen. Exempel på andra styrmedel är redovisningskrav,
mönsterplaner, mallar för Bofakta, upphandlingsprogram, utvärdering av
experimentverksamhet och information om bostadsbyggandet. Utredningen
framhåller att boendekvalitet inte enbart avser lägenhetemas planlösning utan
också husens utformning och läge samt tillgången till kommersiell, social och
kulturell service inom bostadsområdena. Bostaden bör således betraktas
tillsammans med sin närmiljö och de funktioner som hör nära samman med boendet.
För att bedöma boendets kvalitet måste bostaden ses i sitt samband med gemensamma
markutrymmen och lokaler, anläggningar för boendeservice, trafik inom
grannskapet, tillgång till barnstugor m. m. Kvalitetsbedömningen bör således
omfatta hela bostadsmiljön. För att bästa möjliga helhetsresultat utifrån
avvägningar mellan privata och kollektiva utrymmen och utrustningsdetaljer
skall kunna uppnås är det viktigt att kvalitetskriterier för dessa delar
bestäms i nära samband med utformningen av själva bostaden.

Fömtsättningama
för olika kvaliteter i boende skapas bl, a. i kommunernas fysiska planering
och i deras arbete med bostadsbyggnadsprogram. De kvalitetskrav som staten
anser böra gälla för boende bör så långt möjligt vara samordnande. Centralt
gäller det plananvisningar. Svensk Byggnorm och anvisningar till de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.
Regionalt gäller det vid planfastställelse och lånebeslut och lokalt vid
lånegranskning och byggnadslovsgranskning. Det är också viktigt att råd och
anvisningar för bostäder och bostadsmiljön kan gmndas på kunskaper om kostnadskonsekvenserna.
Därigenom är det möjligt att bedöma vad som är genomförbart med tillgängliga
resurser och med hänsyn till de boendes villighet och förmåga att betala hyran.
Råd och anvisningar för bostadsmiljön bör enligt utredningen vidare utformas i
nära samband med råd och anvisningar för fysisk planering för att i möjlig mån
garantera att de eftersträvade kvaliteterna kan uppnås samtidigt och att de
inte blir inbördes motstridiga. Inte minst är detta viktigt för att bedöma
vilka effekter olika krav på den fysiska plane-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 36

ringen
får på de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra ett projekt.

3.10.2
Fysisk planering och bostadsbyggnadsprogram

Utredningen
betraktar de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen som en länk i den kommunala
planeringen mellan översiktlig fysisk planering och detaljplanering. De har
dessutom samband med annan kommunal investerings- och verksamhetsplanering. I
programmen skall kommunema ange behovet av bostäder, precisera målen för bostadsbyggandet
och utarbeta en plan för hur detta skall tillgodoses. Bostadsbyggnadsprogrammen
är avsedda att på detta sätt ge viktiga utgångspunkter för den fysiska
detaljplaneringen. Sambandet gäller även i fråga om de kommunala
bostadssaneringsprogrammen.

Vid
upprättande av bostadsbyggnadsprogrammen tas hänsyn till marktillgång,
planberedskap, fasfighetsbildning, planering och byggande av gator samt vatten-
och avloppsledningar. Programmen grundas vidare på översiktliga planer på
lägre nivå, områdes- eller dispositionsplaner. I vissa avseenden ger
programmen i sin tur viktiga förutsättningar för denna planering. Målsättningar
och riktlinjer beträffande lägenhetsstorlekar, hustyper och lämpliga
projektstorlekar för ett rationellt byggande måste således beaktas i arbetet
med sådana planer.

I
den fysiska planeringen måste de bostadspolitiska mål beaktas som uttrycks i
bostadsbyggnadsprogrammen. Detsamma gäller de åtgärder som redovisas för att
realisera programmen. En förutsättning för bostadsbyggnadsprogrammen är enligt
utredningen att det finns en plan för hur bebyggelsen bör lokaliseras på längre
sikt. Översiktliga planer enligt byggnadslagen och i andra former bör därför
ligga till grund för den del av bostadsbyggnadsprogrammen som gäller
genomförandet. Bostadsbyggnadsprogrammen innebär således en konkretisering av
genomförandet av den etapp som ligger närmast i tiden i den översiktliga fysiska
planeringen.

I
den plan för genomförandet som finns i bostadsbyggnadsprogrammen ingår således
många olika moment som är beroende av varandra. Det gäller bl. a. översiktlig
fysisk planering, detaljplanering, projektering av gator och ledningar,
projektering av grundläggning och markarbeten samt projektering av husen. Varje
moment består i sin tur av flera delar. Dispositionsplaner ger t, ex. vissa
förutsättningar för planering och projektering. Detaljplanens färdigställande
är ofta av stor betydelse för tidpunkten för bostadsbyggandets påbörjande. Det
är därför viktigt att behovet av en ökad samordning tillgodoses även på dessa
områden. Förslag om väsentligt ökade befogenheter för kommunerna inom bostadspolitiken
och plan- och byggnadsväsendet underlättar en sådan samordning i kommunerna.
Förslagen gör det också möjligt att åstadkomma

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 37

en
bättre samordning mellan ekonomisk och fysisk planering i kommunerna.

3.10.3.
Kommunal markförvärvspolitik och fysisk planering

Kommunernas
markförvärvspolitik, som enligt utredningen bör syfta till att bygga upp en god
kommunal markberedskap, spelar en central roll när det gäller kommunemas
möjligheter att genomföra planema för bostadsbyggandet. Genom eget markinnehav
kan kommunerna ställa krav på tidpunkter för byggandet, bebyggelsens utformning
och bostadskostnaderna. En god kommunal markberedskap håller också markpriserna
nere.

Det
ingår i de bostadspolitiska organens uppgifter att verka för att bostadskostnadema
hålls på en rimlig nivå. Fastställda bebyggelseplaner kan emellertid de
bostadspolitiska organen inte påverka. Till den del bostadskostnadema är
beroende av planutformningen kan de alltså betraktas som givna förutsättningar
vid långivningen. Det är därför angeläget att man i arbetet med att utfärda råd
och anvisningar för planläggning beaktar kostnadema för att genomföra planema.

Utredningen
styrker också under angelägenheten av att kommunema upprättar planer för
markförvärven. Kommunemas planering för markförvärv bör vara förankrad inte
bara i bostadsbyggnadsprogrammen utan också i den översiktliga planeringen.
Statliga organ bör emellertid informera kommunema om markpolitiska frågor och
även biträda med råd och anvisningar i dessa frågor.

3.10.4
Behov av samordning på regional nivå

Enligt
utredningen är de samband mellan bostadspolitik och plan-och byggnadsväsende
som framkommit vid utredningens analys beträffande den centrala nivån giltiga
även för den kommunala och regionala nivån. I kommunerna tillämpas
föreskrifter, råd och anvisningar i konkreta situationer. På regional nivå
prövas bl. a. om kommunemas åtgärder står i överensstänunelse med
statsmakternas intentioner såsom de uttrycks i föreskrifter, råd och
anvisningar. De regionala organen bör i framtiden ha som viktig uppgift att i
olika former informera kommunerna om statliga krav och synpunkter. De
regionala organen skall även svara för att erfarenheter från kommunema förs
vidare till central nivå.

Enligt
vad företrädare för länsstyrelserna framfört till utredningen finns behov av
ytterligare samordning utöver de samordnande uppgifter inom den regionala
samhällsplaneringen som lades på länsstyrelserna genom 1971 års
länsförvaltningsreform på regional nivå av frågor som rör bostadspolitik och
plan- och byggnadsväsen.

Utredningen
konstaterar att de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen har nära samband med
besluten om fördelning av ramar för bostadsbyggandet på kommuner efteiwm
programmen utgör underlag vid

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 38

ramfördelningen.
Ansvaret för att ställa samman och bedöma bostads-byggnadsprograrmnen samt
uppgiften att ge råd och service till kommunema i deras programarbete åvilar länsbostadsnämndema.
Länsstyrelserna yttrar sig över programmen men den slutliga bedömningen av
dessa ankommer på länsbostadsnämnderna. Beredningen av bostadsbyggnadsprogrammen
sker emellertid till viss del inom länsstyrelsen varvid särskilt
regionalekonomiska enheten och planenheten är engagerade. Genom detta samarbete
får länsstyrelsen och dess planenhet en god uppfattning om behovet av fysisk
planering inom kommunerna. Också när det gäller bostadssaneringsprogrammen är
kopplingen till planenheten stark. Genom dessa program har länsarkitekten
möjlighet att på ett tidigt stadium få del av kommunernas synpunkter på
strukturfrågor, trafikmiljöer etc. inom centrala tätorter.

Utredningen
pekar också på betydelsefulla beröringspunkter mellan fysisk planering och
bostadspolitik i samband med lokalisering av nya bostadsområden. Sådana
bedömningar görs bl. a. inom ramen för kommunernas översiktliga fysiska
planering. Exempel på frågeställningar som därvid kan uppkomma är om man skall
bygga med hög exploateringsgrad nära tätorten, skapa nya bostadsområden med
möjligheter till marknära bostäder på pendelavstånd från tätorter eller bygga i
redan befintliga småorter inom pendelavstånd.

Bostadsproduktionen
har under senare år fått en delvis ändrad inriktning som bl. a, innebär att
sanering av äldre bostadsområden ökat i omfattning. I kommunernas arbete med
bostadssaneringsprogrammen samordnas olika intressen företrädda av olika
kommunala förvaltningar. Det gäller bl. a, samordning mellan bostadspolitiska
ambitioner, olika bevarandeintressen och krav på god trafikföring. Av samma
skäl som det krävs en nära samordning av dessa frågor i kommunerna finns det,
menar utredningen, behov av samlad bedömning och rådgivning från regional
nivå. Länsstyrelsens planeringsavdelning är det naturliga organet för denna
samordning anser utredningen.

Ytterligare
ett område där det finns påtagliga samband mellan bostadspolitik och plan- och
byggnadsväsen är försöksverksamhet med olika former av boendedemokrati för att
stärka de boendes möjligheter till inflytande på sin miljö. Boendemiljön
innefattar väsentliga beståndsdelar i form av fysiska element och
verksamheter, vilka såväl kvantitativt som kvalitativt är beroende av
ställningstaganden i samband med den fysiska planeringen.

I
detta sammanhang betonar utredningen särskilt att det är vikfigt att olika
statliga organ samordnar information och rådgivning till kommunerna. En ökad
aktivitet på detta område från de regionala organen för bostadspolitik och
plan- och byggnadsväsen underlättas om dessa organ inbördes samordnar sina
verksamheter i detta avseende. Därigenom kan dubbelarbete undvikas. Ett
samordnat uppträdande från de statliga läns-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 39

organens
sida och en enhetlig syn på grundläggande plan- och bostadspolitiska frågor
ger också ökad tyngd åt de statliga synpunktema.

3.10.5
Kontaktmönstret inom nuvarande organisation

För
att ge en uppfattning om hur det nuvarande kontaktmönstret ser ut inom den
statliga organisationen för byggnadsväsen, fysisk planering och bostadspolitik
har statskontoret på utredningens uppdrag genomfört en kontaktundersökning vid
bostadsstyrelsen, statens planverk, länsbostadsnämnderna och länsstyrelsernas
planenheter. Enligt statskontoret visar kontaktmönstret att de vertikala
sambanden förefaller väl utbyggda medan de horisontella mellan bostadsstyrelsen
och statens planverk resp, länsbostadsnämnderna och länsstyrelsernas
planenheter är i det närmaste obefintliga. Statskontorets slutsatser med
anledning av undersökningen är att åtgärder bör vidtas i syfte att stärka de
horisontella kontakterna mellan dels bostadsstyrelsen och statens planverk och
dels länsbostadsnämnderna och länsstyrelsernas planenheter.

3.11
Förslag till ny organisation

Utredningen
har sammanfattat sina förslag i fyra punkter.

Förändringar i beslutsnivåer

Låneförvaltningen skils från
långivningen

En ny roll för staten i
förhållande till kommunerna

Ökad samordning mellan
bostadspolitisk verksamhet och plan-och byggnadsväsen.

Ytterligare
en faktor som har påverkat utredningens bedömning av den framtida
organisationen är kontaktmönstret inom och mellan de berörda organisationerna,
I de fall det finns nära samband mellan olika verksamheter bör detta, menar
utredningen, återspeglas i kontakter mellan tjänstemän som arbetar med resp.
verksamhet. Om sådana kontakter inte förekommer eller om de är mycket
sparsamma bör organisatoriska förändringar genomföras för att skapa
förutsättningar för ett närmare samarbete.

Utredningen
anser att behovet av samordning mellan bostadspolitisk verksamhet, fysisk
planering och byggnadsväsen bäst tillgodoses om dessa verksamheter handläggs
inom samma organisatoriska enhet, dvs. inom ett verk som bildas genom en
sammanslagning av bostadsstyrelsen och statens planverk. Utredningens analys av
eventuella nackdelar med en sammanslagning utmynnar i bedömningen att sådana
nackdelar knappast existerar och att de under alla omständigheter klart vägs
upp av fördelarna med en sammanslagning. Bland de problem som berörts men
tillmätts mindre betydelse kan nämnas det sammanlagda verkets storlek, ca 300
personer, en ny beslutsnivå som följer av att en avdel-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 40

ningsorganisation
bör införas i ett sammanslaget verk och flera departe-mentala huvudmän.

3.11.1
Centralorganisation

Utredningen
föreslår att det nya verket kallas Statens bostadsverk. Verket bör bestå av tre
fackenheter huvudenheterna för bostadsförsörjningsfrågor, markfrågor och byggnadsfrågor
samt en service-och stödenhet, benämnd huvudenheten för administrativa
frågor.

För
att uppnå god integration har utredningen i samma organisatoriska enheter fört
samman sådana uppgifter som finns i de båda verken och som har nära samband med
varandra. Den bostadstekniska och byggnadstekniska kompetensen samordnas på
huvudenheten för byggnadsfrågor. Det innebär att den personal på
bostadsstyrelsens tekniska byrå som tidigare arbetat med God Bostad förs över
till denna huvudenhet. Samordningen av Svensk Byggnorm och God Bostad åtföljs
därigenom av en motsvarande samordning på det organisatoriska planet.

Vidare
bör kvalitetskriterier för bostaden och dess närmiljö utformas i ett
sammanhang. Det utredningsarbete som delar av planverkets stadsbyrå utför och
som resulterar i råd och anvisningar för närmiljön samordnas därför med
normarbetet på huvudenheten för byggnadsfrågor. En sådan samordning har också
fördelen att prioriteringar och kostnadsavvägningar mellan själva bostaden och
dess närmiljö kan göras i ett sammanhang*.

Slutligen
samordnas de markpolitiska frågoma hos bostadsstyrelsen och planverket inom
huvudenheten för markfrågor. Det innebär att den del av tomtsektionen på
bostadsstyrelsens värderingsbyrå som inte arbetar med belåningssystemet förs
över till huvudenheten för markfrågor.

Den
organisatoriska samordningen kompletteras av fyra samordningsmekanismer:
verksledningen, sekretariatet för planering och utveckling, projektgrupper samt
informationsenheten.

Följande
figur visar utredningens förslag till organisation av det nya bostadsverket.

Bostadsverket
bör enligt utredningen ledas av en styrelse med åtta ledamöter förutom
ordföranden som bör vara verkets generaldirektör.

Till
verksledningens förfogande bör finnas ett särskilt sekretariat för planering
och utveckling. Till bostadsverket knyts två delegationer delegationen för
boendemiljö och delegationen för samlingslokaler. Fyra råd bör vara knutna till
bostadsverket rådet för samhällsplanering, tekniska rådet, rådet för
belånings- och värderingsmetoder samt rådet för energihushållning. I
administrativt avseende bör VA-nämnden sortera under bostadsverket.

I
det följande beskrivs utredningens mera detaljerade förslag till central
organisation samt de olika enhetemas arbetsuppgifter. Sekretariatet för
planering och utveckling som lyder direkt under

opaginerad Kontrollera mot PDF

-|

Delegation
f ö r "boendemilj ö

Delegation f ö r
samlingslokaler

Sekretariat f ö r

planering

utveckling

r

Styrelse

- T

Verksledning

R å det f ö r samh ä llsr

planering

I

Tekniska
r å det

I

t--I

' -.| R å det f ö r bel å nings- I
oc!i v ä rderingsmetoder I I

-I R å det f ö r energihush å llning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Huvudenhet
f ö r bostadsf ö rs ö rjningsfr å gor

Huvudenhet
f ö r markfr å gor

Huvudenhet
f ö r byggnadsfr å gor

Huvudenhet
f ö r administrativa fr å gor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Planeringsenhet

Utredningsenhet

-Juridisk enhet

Regionenhet

T ä tortsenhet

Granskningsenhet

Konstruktionsenhet

-Installationsenhet

Pr ö vningsenhet

-Milj ö enhet

Ekonomienhet

-Personalenhet

Organisa.-

tions-

enhet

Informationsenhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sekretariat f ö r
samordn. av byggnads-best ä mmelser

verksledningen
bör bl. a. ha till uppgift att utarbeta underlag för den långsiktiga
planeringen av verksamheten samt för ett utvecklingsprogram, som berör alla
tre fackenheterna. Därtill kommer att sekretariatet skall underlätta
samordningen av den projektverksamhet som omfattar två eller flera
huvudenheter.

Sekretariatet
for planering och utveckling skall också samordna verkets intemationella
kontakter. I övrigt bör de internationella kontakterna i huvudsak ske på de
olika fackenheterna. Sekretariatet skall vidare svara för
sekretariatsuppgifter för verksstyrelsen och de råd och beslutsorgan i vilka
verkschefen är ordförande.

I
fråga om de delegationer som knyts till verket, boendemiljödelegationen och
samlingslokaldelegationen, föreslås inga förändringar. Inte heller råden för
samhällsplanering, energihushållning och tekniska rådet bör undergå några
förändringar. Rådet för belånings- och värderingsme-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 42

toder
föreslås bli ett nyinrättat organ som bildas genom att den inom
bostadsdepartementet verksamma låneunderlagsgmppen och bostadsstyrelsens
samrådsgrupp för belånings- och värderingsmetoder förs samman och knyts till
bostadsverket.

Inom
huvudenheten för bostadsförsörjningsfrågor organiseras verksamheten på tre
enheter: planeringsenheten, utredningsenheten och juridiska enheten.
Huvudenhetens uppgift är bl. a. att analysera bostadsförsörjningsläget, följa
arbetet med de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen och upprätta förslag till
fördelning av bostadsbyggnadsresurser på län. Ansvaret för metodutveckling för
bostadsbyggnadsprogrammen och andra planeringsåtgärder på bostadsförsörjningsområdet
åvilar också denna enhet. Enheten svarar vidare för utrednings- och
utvecklingsarbete som rör belånings- och värderingsmetoder och andra
bostadspolitiska medel. Dessutom ankommer det på huvudenheten för
bostadsförsörjningsfrågor att dels utarbeta tillämpningsföreskrifter för lån
och bidrag, dels handlägga besvär i vissa låne- och bidragsärenden.

Planeringsenheten
skall i stort sett ha samma uppgifter som nuvarande planeringsbyrån hos
bostadsstyrelsen. Utredningsenheten har enligt förslaget uppgifter som
innefattar både utredning och metodutveckling. Metodutveckling som rör
belånings- och värderingsmetoder förs samman med utredningsarbete som rör andra
bostadspolitiska styrmedel i utredningsenheten. Det senare gäller i stor
utsträckning styrning genom information, rådgivning och service främst till kommunerna.
Genom att föra samman metodutveckling som gäller belånings- och
värderingsmetoder med det övriga utredningsarbetet uppnår man, bedömer
utredningen, lättare en god avvägning mellan de olika styrinstmmenten. På
bostadsstyrelsen har i dag både tekniska byrån och den till värderingsbyrån
knutna konsulentverksamheten uppgifter av denna karaktär. Utredningen föreslår
att dessa uppgifter samlas under utredningsenheten. De regionalt placerade
konsulenterna förs över till den centrala organisationen. Till
utredningsenheten förs således uppgifter från tekniska byrån i de delar som
gäller att utarbeta underlag för informations- och rådgivningsverksamheten.
Vidare förs hussektionen, delar av tomtsektionen samt konsulentverksamheten
till utredningsenheten. Juridiska enheten motsvaras i stor utsträckning av låne-
och bidragsbyråns nuvarande verksamhet och de uppgifter som i dag ligger på
kanslibyråns allmänna sektion, dvs. handläggning av besvärsärenden och
utarbetande av tillämpningsföreskrifter till låne- och bidragsförfattningarna.

Förslaget
att föra över de låneförvaltande uppgiftema till riksbanksorganisationen
medför att de uppgifter som i dag handläggs av låne-och bidragsbyråns ombudsmannasektion
överförs på centrala riksbanksorganisationen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 43

Huvudenheten
för markfrågor bör ha till uppgift att utarbeta metoder och utveckla former för
den fysiska planeringen på riks-, region- och kommunnivå samt på
detaljplanenivå. Huvudenheten bör också ha ansvaret för att utveckla former för
samordning av fysisk planering, kommunalekonomisk långtidsplanering och
bostadsbyggnadsprogram. Det ankommer vidare på huvudenheten för markfrågor att
biträda bostadsdepartementet i handläggningen av den fysiska riksplaneringen.
Dessutom har huvudenheten till uppgift att handlägga ärenden som inkommer till
verket i dess egenskap av central tillsynsmyndighet för planväsendet.

Inom
huvudenheten för markfrågor bör verksamheten enligt förslaget organiseras på
tre enheter regionenheten, tätortsenheten och granskningsenheten. Även i
fråga om denna huvudenhet har utredningen så långt möjligt skilt mellan löpande
arbete och metod- och utvecklingsarbete. Det löpande granskningsarbetet
åligger sålunda granskningsenheten medan utformnings- och metodutvecklingsarbetet
utförs på region-och tätorlsenheterna.

Huvudenheten
för byggnadsfrågor bÖr ha till uppgift att utarbeta föreskrifter, råd och
anvisningar till byggnadsstadgan som rör konstruktion och utförande i övrigt av
byggnader och andra anordningar. Huvudenheten skall också utarbeta råd och
anvisningar samt informera om de kvalitetskrav som bör ställas på bostaden och
dess närmiljö. Vidare handläggs inom huvudenheten ärenden som inkommer till
bostadsverket i dess egenskap av central tillsynsmyndighet på byggnadsväsendets
område. Det bör också ankomma på huvudenheten alt handlägga ärenden som rör
konstruktion och produktion av byggnader och byggnadsdelar, utfärda
typgodkännande samt att verka för samordning av byggbestämmelserna.

Utredningen
föreslår att verksamheten inom denna huvudenhet organiseras på fyra enheter
och ett sekretariat. Även på denna huvudenhet skiljs utrednings- och
utvecklingsarbetet och det löpande arbetet. De förra uppgifterna knyts till
konstruktions-, installations- och miljöenheterna och de senare till prövningsenheterna.
Ett service- och samordningsorgan sekretariatet för samordning av
byggnadsbestämmelser bör också knytas till huvudenheten för byggnadsfrågor.
Sekretariatet skall ha samordnings- och serviceuppgifter i relation till de
tre utvecklingsenheterna samt svara för samordning av föreskrifter, råd och
anvisningar som rör byggandet och som i dag utfärdas av andra myndigheter.
Vidare bör sekretariatet svara för att informationen i dessa frågor når
berörda mottagargmpper och medverka i nordiskt och övrigt internationellt
arbete. Det gäller främst byggnormverksamhet och standardisering.

Inom
huvudenheten för administrativa frågor föreslås fyra enheter ekonomienheten,
personalenheten, organisa-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 44

tionsenheten
och informationsenheten. Huvudenheten för administrativa frågor skall främst
stödja och ge service till de övriga enheterna inom verket. För att skapa
förutsättningar för en god samordning av verkets administrativa insatser
föreslås att funktionema ekonomi, personaladministration, administrativ
rationalisering samt utbildning och information renodlas och samlas under
huvudenheten för administrativa frågor.

En
sammanläggning av bostadsstyrelsens och planverkets administrativa stöd- och
servicefunktioner gör det enligt utredningen möjligt att förstärka vissa
funktioner samtidigt som det skapas utrymme för en del personalbesparingar. En
stor del av huvudenhetens verksamhet rör personal- och ekonomifrågor. Det
sammanhållande ansvaret för olika insatser på personalutvecklingens område
knyts till personalenheten. De personaladministrativa funktionerna förstärks.
Ekonomifrågor och kontors-servicefrågor knyts till ekonomienheten som också
svarar för samordningen på budgetarbetet. Ansvaret för de administrativa
utvecklingsinsatserna läggs på organisationsenheten. Till den administrativa
huvudenheten förs också informationsenheten.

Förslaget
att föra över ansvaret för låneförvaltningen på riksbanksorganisationen
innebär att de delar av kamerala sektionen på bostadsstyrelsens kanslibyrå som
arbetar med låneförvaltning förs över till riksbanken. En stor del av den ADB-kompetens
som i dag finns på bostadsstyrelsen bör enligt utredningen föras över till
riksbanken.

3.11.2
Regional organisation

Som
utgångspunkt för sitt ställningstagande till den regionala organisationen har
utredningen tagit bl. a. två av sina tidigare nämnda förslag, nämligen dels
överföringen av arbetsuppgifter till kommunema och från det centrala
bostadspolitiska organet till den regionala nivån, dels överföringen av
låneförvaltningen, som är en stor del av nänmdemas verksamhet till
riksbanksorganisationen. Utredningen pekar också på statens föreslagna nya roll
inom bostadspolitik, plan- och byggnadsväsen som kan sammanfattas i begreppen
råd, information och service. Utredningen betonar att det är önskvärt att
rådgivning inom alla tre verksamhetsområdena sker samordnat och i ett sammanhang.
Man hänvisar också till sin tidigare analys av sambanden mellan bostadspoUtik, plan-och
byggnadsväsende och konstaterar att det finns ett behov av närmare samordning
av dessa kontakter. Mot denna bakgrund anser utredningen att de statliga bostadspolitiska
uppgifterna på regional nivå bör inordnas i länsstyrelsen som en särskild
bostadsenhet inom planeringsavdelningen.

Utredningen
berör också förtroendemannainflytandet med anledning av att man under
utredningsarbetet mött den uppfattningen att ett inordnande av
länsbostadsnämnden i länsstyrelsen skulle minska förtroen-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 45

demannainflytandet i bostadspolitiska frågor. Utredningen
är av motsatt uppfattning och anser att förslaget att kommunalisera huvuddelen
av låne- och bidragsbesluten stärker förtroendemännens ställning i bostadspolitiska
frågor. Värdefull lokal kunskap och erfarenhet kan direkt påverka de
bostadspolitiska besluten på kommunal nivå. För att tillgodose krav på
lekmannainflytande över sådana bostadspolitiska beslut som fattas på regional
nivå föreslås inrättandet av en särskild bostadspolitisk delegation i
länsstyrelsen.

En annan invändning som utredningen har mött i sitt arbete
är farhågan att byråkratiseringen skulle tillta om länsbostadsnämnderna inordnas
i länsstyrelserna. Utredningen pekar i detta sammanhang på att merparten av de
beslut som i dag ankommer på länsbostadsnämnderna kommer att föras över på
kommunerna. En fördröjning i beslutsfattandet behöver därför inte uppkomma.
Tvärtom innebär kommunalisering förutsättningar för snabbare ärendehantering
och beslutsfattande. För beslut som skall fattas på regional nivå innebär en
särskild bostadspolitisk delegation att beslutsfattandet bör kunna ske
smidigt.

Inom länsstyrelserna finns endast i undantagsfall
byggnadsteknisk kompetens. Då bl. a. byggnadsnämnderna behöver råd och
information i byggnadstekniska frågor måste de ofta vända sig till planverket.
Detta innebär ansträngningar på det centrala verket i frågor som enligt utredningens
uppfattning till stor del bör kunna besvaras på regional nivå. Enligt vad som
framkommit vid utredningens intervjuer med bl, a. kommunala företrädare finns
betydande behov av byggnadsteknisk kompetens hos länsstyrelserna. Man föreslår
därför att byggnadsteknisk kompetens tillförs varje länsstyrelse.

3.11.3 Lokalorganisation

Utredningen konstaterar inledningsvis att utformningen av
den lokala organisationen åvilar kommunerna själva. Kommunernas beslut i låne-och
bidragsfrågor måste dock regleras genom s, k, specialreglerad förvaltning. Mer
detaljerade föreskrifter som berör den inlema organisationen för de specialreglerade
nämndernas verksamhet anser utredningen utgöra en obefogad statlig styrning av
de kommunala arbetsformerna. Utredningen stryker i detta sammanhang under att
den närmare organisatoriska utformningen i kommunerna bör anpassas till de
krav och för-uts-ättningar kommunerna anser föreligga.

3.11.4 Personalresurser

I det följande anges i korthet utredningens bedömning av
personalbehovet vid ett genomförande av förslaget till
organisationsförändringar.

Utredningen konstaterar att förslaget att föra samman
planverket och bostadsstyrelsen till en myndighet ger förutsättningar för viss
rationalisering. De faktorer som skapar utrymme för detta är bl. a. ökad sam-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 46

ordning
av verksamheter som har ett nära samband med varandra, ökad specialisering,
minskning av antalet enheter direkt underställda verksledningen och jämnare
arbetsbelastning på olika enheter. Antalet anställda vid planverket och
bostadsstyrelsen motsvarade 1976 ca 310 årsarbetskrafter. I utredningens
förslag till organisation har det totala personalbehovet på central nivå
beräknats till ca 285 årsarbetskrafter.

Antalet
tjänster vid länsbostadsnämnderna uppgår enligt personalförteckning per den 1
juli 1977 till ca 470 personer. Därutöver tillkommer ett 40-tal personer som
arbetar med frågor som främst rör energispar-stöd.

Den
administrativa personalen vid nämnderna arbetar i huvudsak med frågor som rör
låneförvaltning och bostadsbidrag. Större delen av dessa tjänster förs över
till riksbanken. Antalet tjänster som förs över till riksbanken beräknar
utredningen till ungefär 270.

Med
hänsyn till de arbetsuppgifter som föreslås för den statliga regionala
bostadspolitiska organisationen blir det främst teknisk personal vid nämnderna
som knyts till den föreslagna bostadsenheten i länsstyrelsernas planeringsavdelning.
Detta gäller i dag omkring fem personer per nämnd med undantag för de tre
storstadsnämnderna. Utredningens förslag innebär vidare att minst en tjänst
med byggnadsteknisk kompetens knyts till bostadsenheten. Till bostadsenheten
förs vidare den personal som i dag arbetar med frågor som rör bostadsbidrag.
Antalet tjänster på bostadsenheten blir därmed i de flesta län sex till sju.
Enligt utredningens bedömning bör den nya ansvarsfördelningen och den organisatoriska
förändringen på regional nivå skapa utrymme för en besparing som motsvarar
minst en årsarbetskraft per län.

För
åtskilliga kommuner innebär förslaget till kommunalisering av lånebeslut m. m.
att de enligt utredningens bedömning behöver en förstärkning av sina resurser.
Det gäller främst den tekniska sakkunskapen som behöver förstärkas i framför
allt mindre kommuner eftersom beslut i frågor som rör lån för ombyggnad,
förbättringslån och bostadsanpassningsbidrag kräver teknisk sakkunskap som
mindre kommuner saknar i dag. Enligt de intervjuer som utredningen genomfört
behöver flertalet kommuner emellertid endast måttliga personalförstärkningar
för att klara de vidgade arbetsuppgifterna.

3.12
Gränsdragnmg mellan bostadsverkets och andra myndigheters verksamhetsområden

3.12.1
Avgränsning mot konsumentverket

Utredningen
har betonat angelägenheten av att tyngdpunkten i bostadsverkets verksamhet i
ökad grad förskjuts mot utåtriktade uppgifter med betoning på information, råd
och service till bl. a, allmänhet och

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 47

kommuner.
Detta innebär att bostadsverket skulle få uppgifter som till en del kan tangera
konsumentverkets arbetsonu-åde.

När
statsmaktema år 1972 beslutade att inrätta ett konsumentverk angavs särskilt (prop.
1972: 33) att frågor om bostadens inredning och utrustning skulle ingå i
verkets arbetsonu-åde.

Samtidigt
framhölls i propositionen att frågor som rör själva bostaden i huvudsak skulle
falla utanför verkets ansvarsområde. Vidare uttalades att, eftersom
konsumentverkets uppgifter skulle komma att ligga nära andra myndigheters och
institutioners anvarsområden, konsumentproblem tillhörande annan myndighets
ansvarsområde skulle bedömas av denna myndighet som också hade att besluta om
åtgärder. Konsumentverkets uppgift i sammanhanget skulle vara att belysa
problemet från konsumentpolitisk synpunkt.

Utredningen
har funnit att det principuttalande om gränsdragningen som gjordes år 1972 bör
utgöra riktmärke för ansvarsfördelningen mellan bostadsverket och
konsumentverket även i fortsättningen.

Utredningen
anser emellertid att konsumentverket kommit att befatta sig med frågor som
berör bostäders kvalitetsegenskaper. Med hänsyn härtill och till förslagen i
fråga om den bostadspolitiska organisationens ansvar för information, råd och
service i frågor som rör boendet anser utredningen att gränsdragningen mellan
bostadsverket och konsumentverket bör preciseras i frågor som rör bostadens
utformning och gmndläggande utrustning. Denna uppgift hör enligt utredningen
hemma i den organisation som har till uppgift att främja bostadsförsörjningen
dvs. bostadsverket.

Utredningen
har prövat olika möjligheter att definiera bostadsverkets ansvarsområde i
förhållande till konsumentverket och har därvid stannat för att knyta an till
begreppen fast egendom och tillbehör till fast egendom. Bostadsverket skulle
alltså ha huvudansvaret för sådana föreskrifter, råd och anvisningar som
behandlar egenskaper hos fast egendom eller tillbehör därtill, medan
konsumentverket skulle ha motsvarande uppgift beträffande annat än fast
egendom. Sådana riktlinjer som utgör en del av det nya konsumentverkets arbete
med information i reklam m. m. och marknadsföring i stort anser utredningen
bör ankomma på konsumentverket även i fråga om fast egendom.

Även
frågor som rör konsumentens rättsliga ställning och säkerhet i samband med
fastighetsaffärer bör enligt utredningens mening även i fortsättningen ankomma
på konsumentverket.

För
att konsumentverkets kompetens i frågor som har att göra med bostaden skall
kunna tas till vara bör samråd och samverkan mellan bostadsverket och
konsumentverket ske efter i huvudsak de riktlinjer som angavs år 1972. För att
ytterligare underlätta samarbetet mellan de båda myndigheterna och för att
skapa garantier för att erfarenheter, som konsumentverket vinner i sin
verksamhet, blir tillvaratagna i arbetet på

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 48

att
utforma krav på byggnaders och boendemiljöers egenskaper, föreslår utredningen
att konsumentverket blir representerat i bostadsverkets tekniska råd.

3.12.2
Statistik över byggnadspriser, bostadskostnader m. m.

Utredningen
konstaterar inledningsvis att uppgiften att fortlöpande följa och belysa
utvecklingen av produktionspriser, hyror och driftkostnader för bostäder är
viktig. Under vissa perioder har byggnads- och markpriserna stigit mycket
kraftigt. För att skydda de boende mot verkningarna härav har statsmakterna
från tid till annan vidtagit åtgärder av olika slag. Förändringar i den
allmänna hyresnivån och i hushållens inkomster och hyresbetalningsförmåga
föranleder återkommande förändringar i bl. a, bostadsstödet till individuella
hushåll. Bostadspolitiken måste alltså omprövas vid ändrade förutsättningar.
Effekterna av olika bostadspolitiska åtgärder måste också kunna mätas och
värderas.

För
dessa ändamål krävs underlag i form av bl. a. statistik och analyser av
utvecklingen inom olika delar av bostadsmarknaden. De bostadspolitiska organen
är sålunda beroende av en väl utvecklad och tillförlitlig pris- och
kostnadsstatistik. Bland deras uppgifter ingår att följa prisutvecklingen på
bostadsmarknaden för att i tid kunna vidta eller föreslå åtgärder för att
hindra en för bostadskonsumenterna ogynnsam utveckling. Bostadsverket skall
vidare utarbeta värderingsmetoder genom vilka den statliga bostadslångivningen
regleras. För att utforma dessa metoder liksom för att korrigera dem med hänsyn
till förändringar i byggnadsteknik, materialval, priser etc. krävs detaljerad
information om bygg-nadskostnadema och deras sammansättning. Kommunerna, i sin
egenskap av lånebeviljande myndigheter, måste ha kännedom om kostnadsläget i
olika kommuner för att kunna pröva kostnadema för olika projekt.
Bostadsmyndigheterna måste vidare kunna följa och analysera utvecklingen av
hyran och de olika kostnadsposter som bestämmer hyrans storlek, t. ex,
förändringar i kapitalkostnader, i kommunala taxor och avgifter och kostnader
för fastighetsskötsel m. m.

För
allmänna samhällsekonomiska bedönmingar krävs också detaljerade kunskaper om
byggnadspriser m. m. Sådana erfordras bl. a. för beräkningar och bedömningar
vad gäller investeringsvolym, produktions-och produktivitetsanalys samt för
pris-, kostnads- och vinstanalys avseende bostadssektorn.

Ansvaret
för att ta fram och bearbeta uppgifter om byggnadspriser och hyror samt att
belysa och informera om detta är uppdelat på flera myndigheter och organ. För
innehållet och utformningen av statistiken över byggnadsprisema är såväl
bostadsstyrelsen som SCB och den s. k. låneunderlagsgmppen ansvariga. Även byggnadsindexnämnden
som är knuten till SCB och statens pris- och kartellnämnd har uppgifter inom
detta område.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 49

SCB
producerar även statistik över bostadskostnader och driftkostnader.
Bostadsstyrelsen och SPK samlar var för sig in uppgifter om driftkostnader och
deras ohka komponenter. Detta material ställs dock inte samman till någon
offentlig statistik.

Uppdelningen
av ansvaret och arbetet med statistiken över byggnadspriser och hyror på flera
myndigheter har enligt utredningen medfört oklarheter om vem som skall ta
initiativ till att producera statistik och ge information om prisutvecklingen.

Utredningen
anser att arbetet med att förbättra den löpande översiktliga prisstatistiken i
första hand bör inriktas på kvalitetskontroller avseende primärmaterialet,
dvs. ansökningshandlingama i samband med statlig bostadslångivning. Den kritik
som gällt t. ex. låneunderlagsgmp-pens undersökningar har väsentligen rört
noggrannheten och tillförlitligheten i de uppgifter som redovisas av
byggherrarna. Precisionen i dessa uppgifter bör kunna ökas bl. a. genom att mtinerna
för insamling av materialet ses över och blankettema förenklas och förbättras.
Kraven på bättre samstämmighet mellan kostnadsuppgifterna i preliminär resp.
slutlig låneansökan bör också skärpas. Möjlighetema att förbättra
primärmaterialet ökar genom tillkomsten av anbudsvillkoret anser utredningen.

Utredningen
anser att nuvarande statistik om byggnadspriser och hyror m, m. utgör en i
väsentliga delar tillräckligt bred och detaljerad grund för att belysa
utvecklingen på detta område. Materialet har emellertid hittills inte
utnyttjats för mer ingående analyser rörande kostnadssituationen och
prisförändringarna. Det material och det kunskapsunderlag i övrigt som finns
samlat hos bostadsmyndigheterna, SCB och andra berörda myndigheter möjliggör en
betydligt bredare belysning och information i dessa frågor. Det är enligt
utredningen t. ex. av stort intresse att belysa förändringarna i
lägenhetsstandarden över längre perioder (510 år) och dessa förändringars
inverkan på totala byggnadspriser och hyror. På motsvarande sätt finns behov
att belysa prisutvecklingen för olika produktionsfaktorer och mot bakgmnd
härav studera förändringarna i anbudspriser etc. för hela projekt.

Vid
de kontakter utredningen haft med olika intressenter och konsumenter av statistik
har starkt understrukits att det finns behov av översikter och utredningar om
prisutvecklingen inom bostadsområdet. Dessa analyser bör göras löpande.

När
det gäller den närmare uppgiftsfördelningen mellan olika organ konstaterar
utredningen att nuvarande ordning i stort sett bör bevaras. Utredningen lämnar
dock vissa förslag till organisationsförändringar och ändrad inriktning av
vissa verksamheter.

Med
utgångspunkt i bostadsverkets behov av statistik avseende bostadssektorn
konstaterar utredningen att bostadsverket bör vara representerat i de organ
där riktlinjema och formema för statistiken diskuteras,

4 Riksdagen 1977/78.1 saml Nr 93

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 50

Bostadsverket
bör enligt utredningens mening ta initiativ till de förändringar och
förbättringar i statistiken som kan erfordras och i samråd med SCB angelägenhetspröva
olika statistikserier samt vid behov föreslå nya sådana. Bostadsverket bör
också verka för att statistiken mer inriktas på att tjäna som underlag för
olika studier och analyser än som nu är fallet.

Utredningen
har tidigare pekat på den viktiga roll bostadsverket kommer att spela när det
gäller att ge information, råd och service till kommuner m. fl. En angelägen
uppgift inom detta arbetsfält är att komplettera SCB:s och andra myndigheters
statistiska redovisningar och material med mer analytiskt inriktad information
som belyser utvecklingen av byggnadspriser och hyror och orsakerna till
prisförändringarna. Denna information bör lämpligen ske löpande och presenteras
i form av enklare sammanställningar av olika indexserier över prisutvecklingen
och annan statistik. En sådan sammanfattande information bör kompletteras med
mera tillfälliga undersökningar som ingående analyserar prisutvecklingen.

Statistik
på bostads- och byggnadsområdet bör liksom hittills publiceras av SCB. Den
kompletterande informationen och belysningen av prisutvecklingen inom detta
område bör, framhåller utredningen, däremot åvila bostadsverket.

Bostadsverkets
roll i statistikproduktionen och ansvar för informationen fordrar ett vidgat
samarbete och samråd med i första hand SCB men även med SPK, byggforskningen m,
fl. myndigheter och branschorgan. Genom att samarbetet mellan bostadsverket, SCB
och SPK vidgas kan kunskaper och erfarenheter inom resp. verksamhetsfält
förmedlas och verksamheterna bättre samordnas och planeras.

Utredningen
tar särskilt upp bostadsstyrelsens revisionsverksamhet. Genom denna erhålls
detaljerad information om byggnadskostnaderna och deras uppdelning. Materialet
används f, n. främst för kontroll och uppföljning av beräkningsmetoden för
låneunderlag och pantvärde.

Utredningen
har efter diskussioner med olika intressenter kommit till slutsatsen att
formerna för revisionsverksamheten delvis bör ändras. Un-dersökningama bör
göras med längre uppehåll, t. ex. vart tredje eller femte år. Arbetet bör
vidare bedrivas under ledning av en arbetsgmpp och representanter för
bostadsverket, SCB och SPK. Härigenom kan problem rörande urvalet av
undersökningsobjekten, insamling av primärmaterial och utvärdering av resultat
m. m, behandlas i en vidare krets. Undersökningarna kan därigenom också kopplas
närmare till SCB:s byggnadskostnadsstatistik och SPK:s prisövervakning. Det direkta
arbetet med undersökningar bör dock bedrivas inom bostadsverket.

Genom
att på detta sätt minska revisionsverksamheten skapas utrymme för olika
punktstudier som kan komplettera revisionsundersök-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 51

ningarna.
Specialstudierna kan gälla kostnader för olika komplement till bostadshusen,
kostnader för olika gmndläggningssätt eller olika lösningar i fråga om den
yttre boendemiljön, kostnadseffekter av förtillverkning av byggnadsdelar m. m.
Det finns vidare anledning att närmare utreda olika byggnadsdelars brukstid
och underhållsbehov samt årskostnader för byggnadsdelar.

På
detta sätt kommer man enligt utredningen att erhålla en bredare information
kring prissituarionen och prisutvecklingen på bostadsområdet och orsakerna
till förändringarna än vad som fås enbart genom revisionsverksamheten.

Utredningen
föreslår, som tidigare har nämnts, att bostadsstyrelsens samrådsgrupp för belånings-
och värderingsmetoder och låneunderlagsgmppen förs samman och knyts till
bostadsverket som ett rådgivande organ, rådet för belånings- och
värderingsmetoder. Rådet skall biträda bostadsverket vid beredningen av frågor
om utformningen av metoder för värdering av låneobjekt och om tids- och
ortskoefficienter samt andra frågor som har samband med lånesystem och
belåningsmodeller. Rådet skall följa prisutvecklingen på bostadsområdet samt
följa och vid behov peka på angelägna forskningsuppgifter inom byggnadsekonomin.
Rådet skall vidare medverka vid utformningen av administrativa rutiner för
insamling av material till byggnadspris- och hyresstatis-tik. Rådets synpunkter
och förslag skall vad gäller forskning tillställas statens råd för
byggnadsforskning och i övrigt bostadsverket.

Som
en konsekvens av förslaget att kommunalisera låne- och bidrags-beslut tar
utredningen upp vissa problem i samband med insamling av statistik.

Materialet
till bl. a. statistiken över byggnadspriser insamlas i dag från länsbostadsnämnderna.
Förslaget iimebär att uppgifter ur ansökningshandlingar skall samlas in från
278 kommuner. Utredningen medger att det kan medföra vissa svårigheter
särskilt under en övergångstid att få in materialet i önskat skick och i rätt
tid för databearbetningen. Bostadsverket bör medverka vid utformningen av nya
arbetsrutiner för statistikproduktionen genom att i samråd med SCB och Svenska
kommunförbundet utarbeta instruktioner för kommunemas hantering av ansökningshandlingama.
Det kan även vara nödvändigt med en översyn av statistikens utformning så att
den anpassas till den ändrade beslutsordningen och bättre tillgodoser
kommunernas behov av jämförande statistik bl. a. för prövning av
produktionskostnaderna.

3.13
Kontroll och besiktning av småhus

Mot
bakgrund av konsumentverkets rapport Småhus problem vid förvärv, reparation
och underhåll, vilken överlämnats till utredningen i de delar som avser förslag
om bättre kontroll och besiktning i samband

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 52

med
uppförande av småhus, tar utredningen upp frågan om ett ökat skydd för
småhusköparen. Frågor som rör småhusköparens rättsliga ställning berörs dock
inte mot bakgrund av att denna fråga prövas av småhusköpkommittén.

Utredningen
delar konsumentverkets i nyssnämnda rapport redovisade uppfattning att
åtgärder bör vidtas för att stärka småhusköparens ställning i förhållande till
byggherrar, entreprenörer och husfabrikanter. Utredningen framhåller att det i
dag råder säljarens marknad när det gäller småhus, varför behovet av
konsumentskydd är särskilt stort på denna marknad. Ett medel för att åstadkomma
detta är en ökad kontroll och besiktning av småhusproduktionen.

Enligt
konsumentverkets rapport och enligt konsumentverkets erfarenheter från
försöksverksamhet med fastighetsreklamationer i två län skulle behovet av
bättre kontroll och besiktning vara särskilt påtagligt när det gäller gmppbyggda
småhus. Utredningen har samma uppfattning.

Byggherrens
kontroll av entreprenörer och leverantörer har i princip inga begränsningar vad
gäller kontrollens omfattning. Den regleras genom avtal mellan byggherren och
entreprenörer eller leverantörer. Om den genomförs på ett noggrant och
meningsfullt sätt kan den vara av stort värde för småhusköparen. Köpare av gmppbyggt
småhus har emellertid i praktiken inte några möjligheter att påverka valet av
kontrollant eller besiktningsman eftersom köparen formellt inte är byggherre.
Detta innebär att besiktningar utförs av besiktningsmän som utses av
byggherren/säljaren. Invändningar kan främst riktas mot förhållandet att
entreprenören i flertalet fall står som såväl byggherre som säljare. Detta
innebär att entreprenören vanligtvis ensidigt utser den som skall kontrollera
och bedöma hans eget arbete.

Köpare
av nyckelfärdiga styckebyggda småhus har i vissa fall möjlighet att påverka
valet av besiktningsman. Är produkten lättsåld är det ovanligt att säljaren ger
köparen möjlighet att påverka valet av besiktningsman. I princip är därför
köparens ställning vid förvärv av nyckel-färdigt småhus densamma som vid köp av
gruppbyggt småhus.

Egen-regibyggare
har formellt goda möjligheter att utse såväl kontrollant för bygget som
besiktningsman eftersom han själv står som byggherre. Han är emellertid ofta
oerfaren i byggnadsfrågor. Detta gör att han ibland sätter sig i samma position
som den som köper grupp-byggda hus genom att han i alltför hög grad låter
entreprenören styra utformningen av avtal.

Utredningen
har prövat det förslag till obligatorisk kontroll och besiktning som
konsumentverket föreslår. Förslaget avser samtliga fall där köparen inte är
byggherre.

Konsumentverket
anför att kontroll- och besiktningsverksamheten kan utformas på olika sätt som
är tillfredsställande från konsumentsyn-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 53

punkt.
I rapporten diskuteras fyra organisatoriska lösningar. Dessa är a) "Svensk
Husprovning" b) kontroll och besiktningsverksamhet vid de kommunala byggnadsnämndema
c) kontroll och besiktning vid länsstyrelserna eller länsbostadsnämnderna d)
ett system med auktoriserade besiktningsföretag.

Konsumentverket
förordar en organisation som man kallar Svensk Husprovning. Detta organ skall
enligt förslaget byggas upp på i princip samma sätt som AB Svensk Bilprovning.
Fördelama med förslaget är enligt konsumentverket att företaget är opartiskt.
Vidare kan företaget lokaliseras över hela landet. Detta är en förutsättning
för att verksamheten skall kunna utövas inom rimliga ekonomiska ramar. Det
blir också lätt för konsumenten att finna byggsakkunnig service.
Konsumentverket framhåller också att Allmänna Reklamationsnämnden får tillgång
till ett organ som kan utföra erforderliga besiktningar. Omfattningen av den
föreslagna verksamheten framgår av att man beräknat totalkostnaden till ca 100
milj. kr. per år. Organisationen beräknas innefatta ca 900 kontrollanter plus
administration. Kontrollantema skall lokaliseras till ca 100 orter i landet.

Utredningen
som prövat samtliga av konsumentverket angivna organisatoriska lösningar
förordar i motsats till konsumentverket en utbyggnad av den kommunala
besiktningsorganisationen. Enligt utredningens uppfattning innebär förslaget
om Svensk Husprovning att en onödig dubbelorganisation skapas som innebär en
betydande risk för kompetenstvister. Man bör i stället utnyttja den kompetens
som i dag redan finns i den kommunala byggnadsinspektionen. Det bör enligt
utredningen vara betydligt enklare och billigare att bygga ut denna
organisation än att skapa en helt ny.

Utredningen
anser att det är en uppgift för samhället att tillhandahålla en organisation
för kontroll av småhusbyggen som syftar till att genom granskning och
besiktning skydda den svagare parten. Detta kan bl, a, ske genom en bättre övervakning
än hittills av att de samhälleliga byggbestämmelserna efterlevs. På en sådan
organisation måste ställas kravet att den är helt obunden i förhållande till
säljaren. Detta är en förutsättning för att kontroll och besiktning skall kunna
genomföras på ett tillfredsställande sätt. Vidare måste besiktningsmän finnas
tillgängliga över hela landet.

Mot
bakgrund av bl. a. dessa krav föreslår utredningen att kommunerna skall vara
skyldiga att utföra en förbättrad noggrann granskning och kontroll av småhus
som uppförs med statUga lån. Detta innebär att kravet på tillgänglighet över
hela landet blir väl tillgodosett. Kravet på obundenhet till säljaren uppfylls
också. Allmänheten får lätt att finna byggsakkunnig expertis samtidigt som man
endast behöver vända sig till en organisation i byggfrågor.

I
de fall kommunen själv står som byggherre/säljare kan det förefalla

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:93 54

att
kravet på obundenhet inte uppfylls. Under förutsättning att kontroU-och
besiktningsverksamheten sorterar under specialreglerad förvaltning finner dock
utredningen att kravet också i sådana fall tillgodoses.

Kommunernas
kostnader för den noggrannare granskningen och kontrollen bör enligt
utredningen täckas genom avgifter enligt samma princip som gäller för
byggnadslov och tillhörande besiktningar. Utredningen föreslår att denna
avgift får räknas in i underlaget för det statliga bostadslånet med belopp som
fastställs av bostadsverket. Eftersom kommunernas kostnader för den ökade
kontrollen och besiktningen således täcks genom avgifter bör kommunerna ha goda
möjligheter att bygga ut den nuvarande byggnadsinspektionen.

Utredningen
som anser att statsmakterna inte skall föreskriva hur kommunerna organisatoriskt
skall fullgöra sitt nya ansvar pekar på två möjliga organisatoriska lösningar
när det gäller att fullgöra den ökade kontroll- och besiktningsverksamheten.
Den ena är, att kommunen bygger ut den nuvarande kommunala
byggnadsinspektionen. Den andra innebär att kommunen anlitar utomstående
expertis, t, ex, konsulter, för nämnda uppgifter som byggnadsnämnden dock
formellt bör ansvara för. Det kan enligt utredningen också tänkas att sammanslutningar
av husköpare själva organiserar kontroll- och besiktningsverksamhet som kan
godtas av kommunerna.

I
vissa fall bör det vara möjligt för kommunen att överlåta ansvaret för
kontrollen till byggherren. Detta bör vara fallet när det är uppenbart att
byggherren och byggnadsentreprenören inte har gemensamma ekonomiska intressen
och byggherren dessutom av kommunen bedöms ha fullgoda förutsättningar att
ansvara för kontrollen. Kostnad för kontrollen bör givetvis även i dessa fall
få räknas in i låneunderlaget.

Utredningen
förutsätter att köpare av småhus som byggs utan statliga lån ges tillfälle att,
om de så önskar, köpa kontroll- och besiktningstjänster från kommunen.

Statens
planverk utfärdar i dag typgodkännanden av hus och produkter som uppfyller
bestämmelsemas krav. I anslutning härtill till-lämpas tillverkningskontroll i
samband med att husen och produkterna färdigställs på fabrik. Genom
typgodkännande och tillverkningskontroll underlättas såväl byggnadsnämndernas
granskning och tillsyn som den ansvarige arbetsledarens fortlöpande tillsyn på
byggnadsplatsen liksom även beslällarkontrollen. För att förbättra samhällets
kontroll under byggnadstiden i enlighet med bl. a. konsumentverkets önskemål
bör enligt utredningens förslag typgodkännande och tillverkningskontroll
tillämpas i ökad omfattning. För fabrikstillverkade småhus och sammansatta
komponenter som är svåra att kontrollera på byggnadsplatsen utan besvärlig söndertagning
bör som villkor för statliga lån föreskrivas obligatorisk
tillverkningskontroll att huset och komponenter utförts enligt fastställda
ritningar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 55

Kostnadema
för den föreslagna kontroll- och besiktningsverksamheten kommer att uppgå till
betydande belopp. Konsumentverket beräknar kostnadema för en meningsfull
kontroll och besiktning vara av storleksordningen 2 0003 000 kr. Vid en
produktion av 30 000 statsbelånade småhus innebär detta en totalkostnad på ca
75 milj. kr. Redan i dag disponeras dock vissa belopp inte endast för den
kommunala byggnadskontrollen utan även för den kontroll som byggherren svarar
för. Vidare bör enligt utredningen avsevärda kostnader för efterarbeten, som
ofta uppstår till följd av bristande kontroll, kunna undvikas genom förbättrad
kontroll.

Utredningen
betonar också vikten av att fel och brister, som kommer fram vid en mera
omfattande kontroll och besiktning, dokumenteras och ställs samman. Ett sådant
material bör vara av stort värde när det gäller att utforma tekniska lösningar
för att förebygga framtida brister. En ökad kontroll och besiktning bör
därigenom vara ett värdefullt underlagsmaterial för tillverkare och
entreprenörer i deras arbete med att förbättra byggskick och produkter.

Den
närmare utformningen av organisationen, avgränsningsfrågor i förhållande till
den kommunala byggnadskontrollen och frågor som rör kontrollens omfattning bör
enligt utredningens uppfattning utredas i nära samarbete mellan bostadsverket
och Svenska kommunförbundet.

Förslaget
till kommunal kontroll av småhus utesluter enligt utredningen inte behov av
att också på annat sätt stärka småhusköparens ställning, i första hand behovet
av att köpare av småhus får en starkare rättslig ställning i förhållande till
entreprenörer, byggherrar och säljare. En förbättrad samhällelig granskning och
kontroll avses i första hand verka förebyggande. Utredningen framhåller också
att en sådan insats från samhällets sida inte bör innebära någon förändring av
byggherrens ansvar enligt gällande byggnadslagstiftning. Utredningen har därför
också diskuterat förlängda garantier som villkor för statliga lån. Visar det
sig att de åtgärder utredningen föreslår och det förslag som kan väntas bli
resultatet av småhusköpkommitténs arbete inte ger tillräckligt stark ställning
för dem som köper småhus, bör statsmakterna överväga att ställa krav på
väsentligt förlängda garantier från leverantören/säljaren som villkor för
statliga lån. Byggföretagen skulle därmed bli skyldiga att teckna försäkringar
eller inrätta särskilda fonder för att vid eventuella fel och brister kunna
klara av sina garantiåtaganden. Förlängda garantier utesluter enligt
utredningen inte behovet av ökad samhällelig kontroll och besiktning, utan
dessa båda åtgärder skulle komplettera varandra.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 56

3.14
Förslag till ändringar i nuvarande belåningsmetod

3.14.1
Argument för och emot nuvarande belåningsmetod

Efter
en genomgång av hur nuvarande beräkningsmetod har växt fram tar utredningen upp
dels den kritik som framförts från olika håll mot gällande beräkningsmetod och
som i regel mynnat ut i krav på nuvarande beräkningsmetod skall slopas och
ersättas med en belåning grundad på produktionskostnaden, dels uttalanden till
förmån för i princip bibehållande av nuvarande metod med viss omarbetning. Mot
bakgrund av denna redovisning lämnar utredningen en redogörelse för sina egna
överväganden och förslag till förändringar i nuvarande belåningsmetod.

Kritiken
mot beräkningsmetoden har enligt utredningen under senare år främst gällt
bristen på anpassning till de faktiska produktionskostnaderna. Låneunderlag
och pantvärde sägs bli helt otillräckliga för flertalet låneobjekt.
Anledningen härtill uppges vara att tidskoefficienten som är avsedd att
reglera lånetaket till kostnadsvariationer i tiden släpar efter och inte ger
full täckning för prisökningarna inom byggandet. Byggherrar och entreprenörer
anser att den snabba prisstegringen kräver latare omprövningar av
tidskoefficienten än som nu sker. Kritikerna anser vidare att ortskoefficienterna
inte är rätt avvägda och att de inte fångar upp alla mera väsentliga orsaker
till prisskillnader mellan orter och regioner. Låneunderlags- och pantvärdenivån
har väsentlig betydelse för kapitalkostnadsdelen i hyran. Kostnaden för den s,
k. överkostnaden, dvs, den del av produktionskostnaden som överstiger pantvärdet,
blir som regel mycket hög och påverkar därmed boendekostnaderna kraftigt.

Överkostnaderna
och härmed följande s. k. belåningsbrist sägs i hög grad ha påverkat
bostädernas utformning och standard samt valet av byggnadsmaterial. Kritikerna
av nuvarande system pekar bl. a. på den kraftigt minskade lägenhetsytan i
flerfamiljshus. För att möjliggöra besparingar så att statliga bostadslån
skall kunna beviljas har vidare kvaliteten på material försämrats.
Utrustningsdetaljer begränsas. Ibland slopas också viss utrustning. Det senare
anges särskilt förekomma vid grupphusbebyggelse. Genom särskilda s. k. tilläggslistor
erbjuds i stället husköparen att komplettera och förbättra inredning och
utrustning. För husköparen innebär detta förfarande som regel totalt högre
kostnader.

Belåningsbristen
har enligt vissa bedömare även gjort det svårare att använda material och
utrustning som ger långsiktiga fördelar i förvaltningsskedet och som medverkar
till att pressa de stigande drift- och underhållskostnaderna. Drift- och
underhållskostnaderna utgör en allt större del av totala hyran. Produktionskostnadema
för ett bostadsprojekt bör därför bedömas och avvägas även med hänsyn till de
plusfaktorer i avseende på framtida bostadskostnader som projektet kan
uppvisa.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 57

Hyran
i ett längre perspektiv sägs vara mer väsentlig än kortsiktiga fördelar till
följd av lägre produktionskostnader. Målet att begränsa investeringarna har
också inneburit att sådana besparingsåtgärder vidtagits som från de boendes
eller andra synpunkter inte varit de mest fördelaktiga eller önskvärda. Det
gäller bl. a. i fråga om utformning och utrustning av den yttre bostadsmiljön.

Kritikerna
anser vidare att belåningsbristen, stelbentheten i beräkningsmetoden och
lånemyndigheternas agerande kan hämma produktionsinitiativen och även försena
igångsättningen av nya projekt. Flertalet projekt anges bli föremål för särskild
överarbetning i samband med ansökan om preliminärt lånebeslut. Syftet härmed är
att omforma projektet, förenkla och förbilliga det för att uppnå lägre och av
länsbostadsnämnden godtagbara, överkostnader.

Belåningsbristen
sägs vidare kunna medföra att kommunema tvingas stödja bostadsprojekten på
olika inte önskvärda sätt, främst genom sub-vendoner på marksidan.

Utredningen
framhåller för sin del att man, när det gäller beräkningsmetodens inverkan på
bostädemas utformning och standard, måste särskilja sådana faktorer som hänger
samman med låneunderlags- och pantvärdenivån och sådana som beror på dess
konstruktion. Särskilda effekter kan bli följden av att t. ex. olika belopp
inte är helt riktigt avvägda. Genom bristande neutralitet kan en mer eller
mindre oavsiktlig styrning av produktionen uppkomma såväl vad gäller hus- och
lägenhetstyp som inredning och utrustning i lägenheterna m, m.

Utredningen
tar sedan upp de argument för att bibehålla nuvarande pantvärdemetod som främst
framförts av företrädare för den statliga bostadspolitiska organisationen.
Enligt deras uppfattning finns det risk för att både samhället och byggherrarna
förlorar greppet över såväl prisutvecklingen inom bostadsbyggandet som
standarden i lägenheterna och husen om pantvärdemetoden slopas. Även om de
statliga kreditema beräknas med utgångspunkt i de faktiska produktionskostnadema
har både långivare och byggherrar m. fl. behov av jämförande kostnadskalkyler.
Någon form av "lånetak" kan också behövas för att begränsa
långivningens storlek i enskilda projekt. Nuvarande beräkningsmetod är den mest
ändamålsenliga för dessa syften. Kravet på anbudsupphandling anser man inte
garantera en för projektet rimlig kostnad. Överenskommelser av olika slag,
kartellbildningar eller en överhettad byggmarknad kan pressa upp kostnaderna
väsentligt, Anbudsgivningen anses därför vara en osäker mätare på godtagbara
kostnader. Genom beräkningsmetoden har byggherren möjlighet att beräkna ett
"neutral-anbud" som jämförelse med inkomna anbud.

Till
stöd för produktionskostnadsprövningen anförs också den undersökning av
försäljningspriserna för s. k. privatfinansierade småhus som genomfördes år
1972. Enligt denna uppgick den genomsnittliga skillna-

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 58

den
mellan faktiska försäljningspriser och de priser som skulle ha fastställts vid
statlig belåning till ca 40 000 kr. per hus. En slutsats som dragits av detta
resultat är att småhusköpama drabbas av ökade priser om kontrollen av
försäljningspris slopas.

Företrädare
för den statliga bostadsorganisationen framhåller också att beräkningsmetoden
styr utformningen och konstruktionen av bostäderna på ett sätt som är
fördelaktigt ur de boendes, byggherrarnas och samhällets synvinkel.

Vissa
bedömare anser det också värdefullt att ha tillgång till en relativt enkel och
överslagsmässig kalkylmetod som stöd för kostnadsbedömningar etc. Metoden är
genom sin officiella prägel känd till sin konstruktion till skillnad från
andra, vanligtvis betydligt mer detaljerade kalkylmetoder som används. Det
uppges även att många mindre byggföretag inte har egna utvecklade
kalkylmetoder utan baserar kostnadsberäkningar och prisjämförelser etc. helt
på beräkningsmetoden.

Utredningen
konstaterar för sin del att det inte är helt möjligt att klargöra hur metoden
att beräkna låneunderlag och pantvärde påverkar bostädernas standard,
utformning och kostnader. Man finner det emellertid sannolikt att
beräkningsmetoden verkar styrande i vissa delar på ett inte alllid avsett eller
önskvärt sätt. Större negativa effekter har dock enligt utredningens mening
uppkommit till följd av att låneunderlags-och pantvärdenivån inte i tillräcklig
grad anpassats till den under senare år snabba prisstegringen inom
bostadsbyggandet. För att motverka alltför höga överkostnader har enligt
utredningens mening kvalitet och standard för flerfamiljshusen sänkts i
jämförelse med nyproduktionen under 1960-talet, För småhusen kan iakttas en
viss försämring vad gäller utrustningsstandard och kvaliteter medan utrymmesstandarden
har ökat och ökar kraftigt.

Utredningen
anför i fortsättningen en rad exempel på att förutsättningarna förändrats från
beräkningsmetodens tillkomst och drar slutsatsen att kommunerna numera har
betydande möjligheter att styra och påverka bostadsproduktionen och kostnaderna
härför. För att ge kommunerna ett avgörande inflytande över
bostadsförsörjningen har statsmakterna dessutom ansett det väsentligt att
kommunerna har tillgång till den mark där bebyggelse skall ske. De medel som
ställs till kommunernas förfogande i detta syfte är förköpslagen,
expropriationslagen, markförvärvslånen, tomträttslånen och det s, k.
markvillkoret. Utredningen framhåller också att förslaget att komunalisera låne-
och bidragsgivningen verkar också i riktning mot ökat kommunalt inflytande.

Utredningen
pekar vidare på de regler i fråga om upphandlingsförfarandet som gäller från
den 1 juli 1975. En följd av anbudsvillkoret är att man därigenom för varje
projekt uppnår det fördelaktigaste priset med hänsyn till angivna
förutsättningar i fråga om kvalitet och standard. Tyngdpunkten i
kostnadskontrollen vid låneprövningen bör därför efter

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 59

hand
kunna förskjutas från en bedömning av skäligheten av produktionskostnaden som
sådan till en prövning av om marknadens konkurrensförutsättningar utnyttjas
till fullo vid upphandling av projektet.

3.14.2
Förslag till produktionskostnadsbelåning

I
ett läge där anbudsvillkoret helt har slagit igenom och gett effekt på
byggherrarnas och producenternas beteende blir nuvarande beräkningsmetod
enligt utredningens mening inte längre nödvändig för att bestämma
bostadslånens storlek. Produktionskostnaden enligt bästa anbud bör därför
läggas till grund för belåningen. I de fall kostnaderna och därmed den mrednings-
och utrustningsstandard dessa representanter anses godtagbara, bör de
således även utgöra finansieringsunderlag för projektet. Viss begränsning uppåt
bör emellertid alltjämt finnas. Produktionskostnaden för ett projekt bör
därför inte vänsentligt överskrida en jämförelsekostnad, beräknad i princip
enligt nuvarande beräkningsmetod. Jämförelsekostnaden motsvarar således
nuvarande pantvärde. Om skillnaden mellan produktionskostnaden och
jämförelsekostnaden blir alltför stor skall projektet inte godkännas för
statlig belåning. För projekt som inte upphandlas genom anbudsförfarande
föreslår utredningen att den beräknade jämförelsekostnaden utgör
finansieringsunderlag om den är lägre än den kostnad till vilken upphandlingen
sker.

Utredningen
föreslår också vissa begränsningar för vad som skall vara belåningsbart. Som
utgångspunkt för statens långivning bör således gälla, att statliga krediter
endast skall utgå till bostäder som har sådan kvalitet och utrustning som är
förenlig med statsmakternas bostadspolitiska mål. Utredningen anser således att
en produktionskost-nadsbaserad belåning utan begränsningar kan få till följd
att bostadslån utgår även för hus med utpräglad lyxkaraktär. Det kan också vara
angeläget att motverka en så kraftig standardhöjning av bostäder som innebär
att bostadsinvesteringarna tar i anspråk en oskäligt stor andel av samhällets
resurser och leder till alltför höga hyror för ett stort antal hushåll.
Förhållandena på byggmarknaden kan också tidvis vara sådana att den prisnivå
som återspeglas i anbuden inte kan anses vara rimlig och acceptabel.

Utredningen
har mot denna bakgrund övervägt olika former för att begränsa belåningen men
har slutligen stannat för ett bibehållande av nuvarande metod med vissa
omarbetningar. De förslag till förändringar som redovisas syftar i huvudsak
till att tillgodose de brister som utredningen funnit beaktansvärda vid sin
genomgång av den kritik som framförts mot nuvarande metod.

Utredningen
betonar bl, a. vikten av att man vid låneprövningen beaktar vilka hyresnivåer
som kan accepteras med hänsyn till hushållens hyresbetalningsförmåga och
betonar särskilt kommunernas ansvar i detta sammanhang.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 60

Metoden
att använda produktionskostnaden som finansieringsunderlag skall enligt
utredningsförslaget användas uteslutande för de projekt som upphandlats i
konkurrens. I övriga fall, när det gäller projekt byggda i egen regi eller
upphandlade genom förhandling, skall den jämförelsekostnad som fastställs
genom beräkningsmetoden utgöra belåningsunderlag om den ger ett lägre belopp.
Detsamma gäller alla stycke-byggda småhus, även sådana som upphandlats i
konkurrens. Anledningen till att även de senare undantas är svårigheten att
kontrollera att upphandlingsförfarandet sker enligt gängse regler.

Som
ytterligare motiv för att beräkna en jämförelsekostnad i princip enligt nuvarande
beräkningsmetod anför utredningen att man därigenom får underlag att bestämma
storleken av det räntebidrag som skall utgå. Räntebidraget bör alltså grundas
på den beräknade jämförelse-kostnaden om den är lägre än den upphandlade
kostnaden, detta oavsett upphandlingsmetod. Är låneunderlaget vid
anbudsupphandling högre än jämförelsekostnaden bör den del av statslånet, som
inte omfattas av räntebidrag förräntas efter statens självkostnad.

Förslagen
innebär enligt utredningen inte att krediterna till bostadsbyggandet ökar utan
endast en viss omfördelning mellan kreditinstituten och staten. De statliga
bostadslånen kan vid nuvarande produktionsvolym beräknas öka med 100150 milj.
kr. medan motsvarande upplåningsbehov bortfaller för kreditinstituten.

Utredningen
är inte beredd att förorda att det föreslagna belåningssystemet börjar
tillämpas omedelbart. Det kan nämligen enligt utredningens uppfattning inte
göras gällande att det konkurrensklimat som åsyftades med de av 1974 års
riksdag beslutade upphandlingsvillkoren ännu präglar byggmarknaden överlag.
Reglerna om förbud mot egenre-gibyggande träder i kraft först den 1 juli 1979,
Enligt utredningens mening bör det ankomma på regeringen att bedöma när
konkurrensförhållandena medger att de föreslagna reglema träder i kraft.

3.15
Genomförande

Enligt
utredningen bör förslagen med undantag från ändringar i belåningsmetoden kunna
genomföras den 1 januari 1978. En produktionskostnadsbelåning bör däremot
genomföras först när effekterna av anbudskonkurrensen slagit igenom fullt ut.

Utredningen
framhåller också att förslaget till organisation är ett ramförslag som i vissa
avseenden måste vidareutvecklas. Det ankommer på berörda organ att själva
utforma detaljorganisation och bl. a. bestämma underindelningen av enheterna.

I
samband med sin behandling av genomförandet tar utredningen också upp ett antal
trygghetsfrågor för berörd personal. Sammanfattningsvis syftar utredningens
överväganden till ett smidigt genomförande under tillvaratagande av de anställdas
intressen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 61

3.16
Särskilt yttrande

En
av utredningens experter, länsbostadsdirektören Elis Larsson har i särskilt
yttrande anmält en i vissa stycken från utredningen avvikande mening. Yttrandet
tar främst sikte på frågan om kommunalisering samt ett överförande av
låneförvaltningen på riksbanksorganisationen.

Även
enligt expertens mening finns det skäl som talar för att överföra låne- och
bidragsbesluten på kommunerna. Som exempel nämns snabbare ärendebehandling i
vissa kommuner, större kommunalt ansvar vid kostnadsprövningen och eventuellt
större intresse för att nå bättre konkurrens inom bostadsbyggandet. Vinsterna
med en kommunalisering av besluten bedöms emellertid osäkra och nästan helt
beroende av de resurser kommunerna kommer att tillföra verksamheten. Det är av
ringa praktisk betydelse att ifrågavarande beslut fattas närmare de berörda
anser experten. Inte heller delas utredningens uppfattning om kommu-naliseringens
betydelse för lokal anpassning av beslutens innehåll. Besluten måste delegeras
till tjänstemän i kommunerna om man inte skall fördröja beslutsgivningen. Från
demokratisk synpunkt syns det därför mindre intressant för den sökande om den
beslutande tjänstemannen är anställd hos kommunerna eller hos statlig
länsmyndighet menar experten.

Utredningen
har ansett möjligheterna till lokal anpassning vara särskilt värdefullt när
det gäller förbättringslån och bostadsanpassningsbidrag. Experten anser för
sin del att det är värdefullare att den beslutande myndigheten har någorlunda
stor erfarenhet av dessa ärenden, I det fåtal ärenden av olika typer där lokal
anpassning har betydelse i den meningen att kommunen bör få sina synpunkter beaktade
är möjligheterna härtill dessutom väl tillgodosedda redan med nuvarande
ansvarsfördelning,

I
yttrandet framhåller experten också nackdelarna med en kommunalisering. Det
nuvarande samarbetet före besluten mellan kommuner och länsbostadsnämnden upphör.
Därigenom förloras bl. a. möjligheter att förena lokal kunskap och den på
länsplanet bredare erfarenheten vid behandling av enskilda ärenden. Den
statliga bostadspolitiska organisationen mister den direkta kontakten med
bostadsbyggandet och därmed en mycket användbar och värdefull
informationskälla, Arendevolymen har stor betydelse för effektiviteten i
arbetet. En splittring på 278 kommuner, varav de flesta är små och har få
ansökningar att behandla, är därför till klar nackdel.

Enligt
experten talar starka skäl också för att det statliga regionala
bostadspolitiska organet skall ha kvar låneförvaltningen. Han kan inte heller
biträda utredningens motiv för ett överförande till riksbanksorganisationen.
Vid beslutsfattandet i låneärenden är det många gånger nödvändigt att få
uppgifter och erfarenheter från låneförvaltningen. Vidare

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 62

är
tillgången till värderingsteknisk medverkan närmast oumbärlig för att utföra många
av de uppgifter som har samband med låneförvaltningen. Även låneförvaltningen
ger kunskaper som är av värde för ett bostadspolitiskt organ. Den breda
kontaktyta som länsbostadsnämnden f. n. har med bl. a. fastighetsförvaltare,
allmänhet och banker har till stor del sitt upphov i låneförvaltningen.

Experten
förordar avslutningsvis att ifrågavarande verksamheter hålls samman på
länsplanet antingen i en särskild länsbostadsnämnd eller inordade i
länsstyrelsen.

4
Remissyttrandena

4.1 Inledning

Byggadministrationsutredningens
betänkande har mötts med stort intresse av remissinstansema. Totalt har det
kommit in 316 yttranden. Många av dem är omfattande och detaljerade.

I det följande redovisas
remissutfallet över utredningens olika synpunkter och förslag. En
sammanfattande bedömning av remissutfallet över utredningens huvudförslag
kommer att redovisas i avsnittet 7.1.2.

4.2 Allmänna
utgångspunkter för ansvarsfördelningen mellan stat och

kommun och mellan olika nivåer i statsförvaltningen

Byggadministrationsutredningen
har angett följande sex grundläggande principer för fördelningen av uppgifter
mellan olika huvudmän och mellan olika nivåer:

1.
Det är ett riksintresse att
garantera landets medborgare en viss minimistandard i fråga om trygghet, säkerhet
och välfärd.

2.
En uppgift bör inte ligga på
högre beslutsnivå än nödvändigt i förhållande till de av besluten direkt
berörda.

3.
Uppgifter som kräver ett stort
mått av likformighet eller där överblick över hela riket är nödvändig bör
ligga på central nivå.

4.
Uppgifter som kräver ett
betydande inslag av lokalkännedom och specifik detaljkunskap bör
decentraliseras.

5.
Näraliggande uppgifter bör
verkställas på samma beslutsnivå och handhas av samme huvudman, om därigenom
effektivitetsvinster kan uppnås.

6.
Organisationen bör utformas på
ett sådant sätt att den ger goda möjligheter till inflytande från de människor
som berörs av verksamheten.

Dessa
principer har i den mån de medfört kommentarer från remissinstanserna
godtagits som allmänna utgångspunkter. Den genomgång som vissa remissinstanser
har gjort av dem har emellertid mynnat ut i delvis skilda ställningstaganden i
fråga om lämplig ansvarsfördelning.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 63

Enligt
Svenska kommunförbundet är det uppenbart att principerna inte kan vara
uppfyllda samtidigt utan att det alltid måste bli en vägning mellan olika mål.
Det är därför väsentligt att överväganden om ansvars-och arbetsfördelning
mellan stat och kommun inte reduceras tUl en fråga om vad som enbart i teknisk
mening ter sig rationellt. Förbundet konstaterar att kommunerna är de av
samhällets beslutsinstanser som står de enskilda människoma närmast. Genom att
ge kommunerna beslutsbefogenheter skapas de bästa möjlighetema för
medborgarinflytande. En decentralisering av beslutsfunktioner från stat till
kommun är därför angelägen inom olika verksamhetsområden. Förbundet framhåller
dock att det reella medborgarinflytandet inte ökas enbart genom överflyttning
av beslutsfunktioner från statliga till kommunala myndigheter. En ändrad
ansvarsfördelning måste också följas av en större handlingsfrihet genom minskad
statlig detaljstyrning.

Skellefteå
kommun delar helt utredningens uppfattning att frågan om uppgiftsfördelning mellan
huvudmän och nivåer måste behandlas pragmatiskt med vissa grundläggande
principer som utgångspunkt. Principerna måste dock tillmätas en sådan
betydelse vid dessa avvägningar att smärre praktiska nackdelar får stå
tillbaka. Samtidigt som kommunerna tilldelas nya uppgifter och
beslutsfunktioner måste de också ha frihet att under politiskt ansvar fatta
beslut som kan innebära avvikelser från statliga råd och anvisningar. Om
sådant utrymme inte finns blir resultatet bara en formell decentralisering eller
kommunalisering och inte en reell. Vid en ändrad uppgiftsfördelning i form av kommunalisering
uppstår ofta ett merarbete och en kostnad för primärkommunerna som får räknas
till nackdelama, konstaterar kommunen. Merarbete och kostnader måste emellertid
ställas i relation till värdet av en reform sedd bl. a. från såväl den direkt
berörda allmänhetens synpunkt som från kommunalde-mokratisk synpunkt.

Enligt
Falkenbergs kommun äger de angivna principema mera till-lämpning på plan- och
byggnadsväsendet. Då det gäller förmedlingen av lån och bidrag kan olika
lösningar diskuteras utan att man kommer i konflikt med dessa principer.
Avgörande för kommunen är i stället eventuella brister i nuvarande organisation
samt eventuella fördelar för den lånesökande och de effektivitetsvinster,
förenklingar och kostnadsbesparingar som man kan påvisa vid ett genomförande.

4.3
Utredningens prövning av den bostadspolitiska organisationen mot principema för
uppgiftsfördelning mellan stat och kommun

Utredningens
prövning av nuvarande ansvarsfördelning inom bostadspolitiken leder
utredningen till slutsatsen att en kommunalisering av låne- och bidragsbeslut
innebär betydelsefulla fördelar.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 64

Även
om utredningens utgångspunkter i princip godtas, kritiseras dess slutsatser av
många remissinstanser. Delade meningar råder således bl. a. om möjligheterna
till lokal anpassning och behovet av likformighet vid prövning av låne- och bidragsfrågoma.

Möjlighet
till lokal anpassning av beslut om lån och bidrag för bostadsändamål berörs av
många remissinstanser. En majoritet av dem anser att möjligheterna till en
sådan anpassning är starkt begränsade inom ramen för nuvarande regelsystem.

Enligt
bostadsstyrelsen och många länsbostadsnämnder är möjligheterna snävt
begränsade av nuvarande lånebestämmelser. Detta gäller främst i fråga om
bostadslån. I fråga om förbättringslån och bostadsanpassningsbidrag ger
författningarna större möjligheter att ta individuella hänsyn. Erfarenheterna
visar emellertid att dessa möjligheter utnyttjas av länsbostadsnämnderna i nära
kontakt med kommuner och sökande.

Borås
kommuns mening kan anses representativ för många kommuners bedömning i detta
avseende. Enligt kommunens uppfattning måste en meningsfull decentralisering av
beslutsfattandet innebära ökat medborgarinflytande och medföra större
effektivitet. Utredningsförslaget kan enligt kommunens mening på intet sätt
anses uppfylla de krav som rimligen bör uppställas i detta sammanhang. Den
statliga bostadslångivningen är uppbyggd med ett mycket stort antal
detaljbestämmelser i form av såväl föreskrifter som s. k. råd och anvisningar.
För de flesta låneärenden har beslutsfattaren endast att tillämpa gällande
regler.

Enligt
Karlskrona kommun bör en decentralisering av beslutsfunktioner komma till
stånd i fråga om sådana beslut där den kommunala självbestämmanderätten kan
komma till avgörande uttryck, medan däremot frågor som endast innebär
författningstillämpning eller verkställighet av statens och dess oUka organs
beslut inte utan speciella skäl bör åvila kommunema. Enligt kommunens bedömning
har kommunema alltifrån det att bostadsbyggande inom ett visst område har
aktualiserats via planinstrumenten, bostadsbyggnadsprogranunet,
bostadssaneringsprogrammet, kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP), byggnads-lovsgivningen
osv., ett tillfredsställande inflytande beträffande bebyggelsens lokalisering,
hustyper, standard, byggnationens tidpunkt, yttre miljö etc. De bostadspolitiska
målen kan för kommunens del således uppnås med de instrument som konmiunen
redan nu förfogar över. Kommunen anser vidare att utredningens påstående att
beslutsfattandet i låneärendena skulle flyttas närmare medborgama genom att ett
kommunalt organ anförtros beslutanderätten torde vara ett påstående som saknar
och i framtiden alltmer kommer att sakna täckning i verkligheten. Efter storkommunbildningarna
handläggs låneärendena av tjänstemän. Förtroendemännens roll blir av naturliga
orsaker densamma som förut, nämligen att formellt godkänna en förteckning över
delegationsärenden. Om låneärendena i praktiken avgörs av tjänstemän hos

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 65

förmedlingsorganen
eller av tjänstemän hos länsbostadsnämnderna torde av de flesta
lånesökandena betraktas som likgiltigt.

Enligt
Göteborgs kommun kan det reella medborgarinflytandet inte öka enbart genom en
överflyttning av beslutsfunktioner i bostadspolitiska frågor från statlig till
kommunal myndighet. En ändrad ansvarsfördelning måste baseras på en större
handlingsfrihet genom minskad statlig detaljstyrning.

Också
Svenljunga kommun ifrågasätter utredningens bedömning att medborgarinflytandet
på bostadspolitiska frågor ökar genom ett kommunalt beslutsfattande. Bedömning
och yttrande angående bostadslån innebär enligt kommunens mening inte några
bostadspolitiska ställningstaganden utan endast en kontroll att vissa
förutsättningar är för handen.

Av
motsatt uppfattning är bl, a. Trelleborgs kommun. Vinsten med en
decentralisering till kommunerna är möjligheten rill en bättre anpassning till
lokala förhållanden. Vidare vidgas medborgarnas möjligheter att påverka de
bostadspolitiska frågorna.

Västerås
kommun anser den föreslagna decentraliseringen som en logisk följd av det
successivt ökade ansvar som kommunema har fått inom det bostadspolitiska
området. Förslaget ligger även helt i linje med de ambitioner som kommer till
uttryck i debatten om en ökad kommunal demokrati. Från allmänhetens sida
förmodas kommunaliseringen uppfattas som positiv dels på grund av insikten om
att beslutsfattarna är insatta i de lokala förhållandena och dels på grund av
att den lånesökande kan ha en kontaktperson, nämligen den som skall besluta i
ärendet i sin helhet. Enligt Hudiksvalls kommun kommer kommunaliseringen att innebära
ett väsentligt ökat ansvar för den lokala bostadspolitiken och därmed hela samhällsbyggandet.
I den nya organisationen kommer också lekmannainflytandet att öka väsentligt.

Skellefteå
kommun har vid sin prövning konstaterat att fördelarna med den föreslagna
organisationen är så stora att dessa kompenserar merarbete och ökade kostnader
för kommunerna. Värdet av alt besluten kommer närmare dem som direkt berörs
uppväger väl de invändningar, t. ex, minskad likformighet i handläggningen, som
kan anföras mot förslaget. Den eventuella merkostnaden för kommunerna kan inte
heller vara av den omfattningen att den inte med ganska måttliga insatser från
statens sida kan kompenseras. Om förslaget genomförs kommer handläggningstiden
att avsevärt kunna förkortas vilket är till fördel för de sökande. En lokal
politisk förankring av låne- och bidragsbesluten måste också ses som ett led i
arbetet att vidga den kommunala självstyrelsen. Genom kommunalisering ges
enligt kommunen också goda förutsättningar för att kännedom om lokala
förhållanden skall kunna bli en viktig del i beslutsunderlaget. Jokkmokks
kommun konstaterar att en decentralisering skulle ha en avgjord betydelse för
kommuninvånarna. Beslutet skulle fattas närmare sökandena och beslutets
omfattning skulle

5
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 93

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 66

kanske
bättre överensstämma med lokala förutsättningar. Sökanden skulle dessutom vinna
på att få ett mindre antal tjänstemän som sysslade med hans ärende och
kontakten mellan sökande och beslutande synes förbättras avsevärt genom
decentraliseringen. Piteå kommun anser att utredningsförslaget innebär ett
fullföljande av strävandena att ge kommunerna det fulla ansvaret för
bostadspolitiken inom sitt område. Härigenom skapas den bästa garantin för att
lokala synpunkter blir beaktade inom bostadsförsörjningen.

Utredningens
åsikt att kravet på likformighet i besluten kan sättas lägre än hittills har
mött invändningar från en mängd remissinstanser. I den mån oenhetlighet kan
betraktas som mindre stelhet och ökat hänsynstagande till förutsättningar i de
enskilda fallen anser bostadsstyrelsen inte denna som en olägenhet. Skillnader
i bedömningar som inte innebär någon medveten anpassning till särskilda förhållanden
eller fel i besluten som också torde öka genom en kommunalisering är däremot
olägenheter. För byggnadsföretag och projektorer som har kontakt med flera
kommuner kan sådant komma att framstå som ökat byggkrångel. Också många
länsbostadsnämnder tar upp kravet på likformighet i besluten. Enligt
länsbostadsnämnden i Kristianstads län är anpassning till lokala förhållanden
möjlig och lämplig i fråga om planering, men bör vara helt oacceptabel i fråga
om de ekonomiska villkoren för bostadsbyggandet. Liknande synpunkter anförs av
flertalet länsbostadsnämnder. Som en konsekvens av en olikformig tillämpning förutser
såväl bostadsstyrelsen som många länsbostadsnämnder ökade krav på föreskrifter
och anvisningar vilka skulle minska möjligheterna till lokal anpassning.

Bland
de remissinstanser som nämner minskad likformighet som en negativ konsekvens av
en kommunalisering kan vidare nämnas fullmäktige i riksbanken och NBD. Även
många kommuner berör problemen kring en likformig tillämpning i låneärenden.
Karlskrona kommun konstaterar att den ojämlikhet mellan invånarna i olika
kommuner som uppstår måste mötas med ökade detalj föreskrifter från statens
sida. Kommunaliseringen leder då till ökad centralstyrning, ökad byråkrati och
ännu mindre kommunalt inflytande. Denna konsekvens påtalas av ett flertal
kommuner. Enligt Söderhamns kommun kan man befara att tolkningarna av
författningarna kommer att uppvisa ytterligare avvikelser i förhållande till
nuläget. En sådan utveckling kan enligt konununens bedömning inte överensstämma
med vare sig kommunernas eller den enskildes intressen.

4.4
Förutsättningar för en kommunalisering av låne- och bidragsbeslut

4.4.1
Principiella förutsättningar

Utredningens
förslag om en kommunalisering innebär att kommunerna skulle fatta dels beslut
om statliga medel, dels beslut om medel till

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 67

den
egna kommunen eller kommunen närstående rättssubjekt. Dessa frågor har berörts
av en mängd remissinstanser. Flertalet riktar kritik mot en sådan ordning.

Statskontoret
finner att utredningens jämförelse med exempelvis beslut om byggnadslov
hallar. Vid beviljande av lån och bidrag gäller att fördela en given beloppsram
till befintliga intressenter. Någon motsvarande klar begränsning av befintliga
resurser torde inte finnas i samband med beviljande av byggnadslov.

Bostadsstyrelsen
och många länsbostadsnämnder har tagit upp utredningens slutsats att en
specialreglerad kommunal förvaltning kan fatta beslut om lån och bidrag till
kommunen själv eller till kommunala företag. Enligt styrelsen synes denna
slutsats riktig från formella synpunkter. Lämpligheten av ett sådant
beslutsfattande i den typ av ärenden det gäller kan dock starkt ifrågasättas.
Många lånebeslut får ekonomiska konsekvenser för kommunen trots att denna inte
är lånesökande. Härvid kan kommunalekonomiska intressen komma i konflikt med
bostadspolitiska. En kommunaUsering skulle enligt styrelsen inte stärka de
boendes ställning gentemot byggherrar och kommunala budgetintressen.

Många
länsstyrelser berör jävsproblematiken. Flertalet riktar invändningar mot
utredningens bedömning av denna fråga. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län
torde det vara olämpligt med kommunala beslut om statliga lån till
bostadsbyggandet därför att kommunerna genom helägda stiftelser och bolag ofta
själva står som låntagare. Även om frågan går att lösa bör man enligt
länsstyrelsens uppfattning inte underskatta risken för intressekonflikter.

Enligt
kommunalekonomiska utredningen innebär förslaget ett avsteg från principen att
den som har det ekonomiska ansvaret även bör ha ansvaret för besluten om
resursåtgång. Utredningen anser att starka skäl måste föreligga för att avsteg
från denna grundläggande princip skall kunna motiveras. Utredningen betonar
särskilt, att när det gäller de aktuella låne- och bidragsbesluten,
kommunernas uppgift innebär en förmedling av statliga medel till de olika
låntagarna och bidragsmottagarna utan att kommunerna behöver bidra med egna
medel. Även fidlmäktige i riksbanken känner tveksamhet i denna fråga. De
jämförelser utredningen har gjort godtas inte från principiella utgångspunkter.
Prövningen av låneärenden för bostadsändamål inrymmer en väsentligt mer
långtgående kreditbedömning än vad utredningen synes ha utgått ifrån.
Fullmäktige finner dock att det föreslagna kommunala borgensåtagandet gentemot
staten verkar i neutraliserande riktning. Utredningens behandling av
jävsfrågorna möter invändningar från principiell synpunkt även från Svenska
bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Enligt
Sveriges fastighetsägareförbund skulle helt oacceptabla jävs-förhållanden
uppstå i och med att kommunerna i mycket stor utsträckning skall besluta om
lån till sina helägda företag. Misstanke kan myc-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 68

ket
lätt uppstå att kommunen gynnar de egna företagen jämfört med allmänheten i
övrigt. Enbart risken för en sådan misstanke borde enligt förbundets mening
vara tilhäckligt för att avslå från en sådan lösning. Även NBD anför med
utgångspunkt i kommunernas principer för markfördelning principiella
betänkligheter mot förslaget. Med tanke på det betydande ekonomiska intresse
kommunerna i dag har på bostadsområdet genom sina kommunalt ledda
bostadsföretag, behövs en granskning av ett opartiskt låneförmedlingsorgan. En
såvitt möjligt ojävig handläggning av konkurrensfrågorna torde så länge som konkur-renselemenlet
på detta sätt är förknippat med den statliga långivingen knappast vara möjlig
vid renodlade kommunala beslut. Delegationen riktar också principiella
invändningar mot att kommunerna i stor omfattning skulle låna ut andras medel
till sig själva.

Även
vissa kommuner känner principiella betänkligheter i jävsfrågan. Uppsala kommun
finner det diskutabelt att ställa kommunföreträdare inför beslut om och på
vilka villkor den egna organisationen skall beviljas lån. Den av utredningen
föreslagna ordningen skapar risker för oacceptabla och onödiga
jävssituationer. Liknande synpunkter anförs av Klippans kommun som dessutom
anser det tveksamt att kommunerna handhar låne- och bidragsgivning med av
staten tillhandahållna medel.

Kristianstads
kommun kan inte finna annat än att kommunen även med en specialreglerad nämnd
skulle ställas i situationer där partiskheten skulle kunna ifrågasättas.
Kommunen delar inte utredningens slutsatser utifrån jämförelsen med
hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd, då dessa nämnder enligt kommunens mening i
stort sett är tekniska nämnder utan direkt ekonomiskt beslutsfattande.
Östersunds kommun finner att den föreslagna lösningen av jävsproblemen är
stötande och att den inger stora betänkligheter.

Till
dem som instämmer i utredningens principiella argumentering eller slutsatser i
jävsfrågan hör bl, a, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Västerbottens län,
decentraliseringsutredningen. Svenska kommunförbundet, samt Ljungby, Älmhults,
Falköpings, Norbergs, Gävle och Gällivare kommimer. Svenska kommunförbundet
stryker under att det inte är något unikt eller i sak otillfredsställande att
kommunalt organ ges befogenheter av myndighetsutövande karaktär i fall där
kommunen i någon mening kan hävdas ha partsställning. Halmstads kommun som
instämmer i utredningens principiella bedömning framhåller att anpassning av
låneverksamheten till lokala förhållanden bör ha företräde framför formell
likformighet i besluten.

4,4,2
Kommunernas nuvarande befattning med låne- och bidragsärenden

I
princip samtliga remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga instämmer i
utredningens bedömning att många kommuner redan nu lägger ner ett omfattande
arbete på låne- och bidragsfrågor. Meningarna är

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 69

dock
delade i fråga om förekomsten av dubbelarbete vid nuvarande
uppgiftsfördelning. Förekomsten av dubbelarbete bestrids främst av företrädare
för den statliga bostadspolitiska organisationen medan många kommuner, flera
länsstyrelser samt några byggherreorganisationer vitsordar utredningens
uppgifter om att betydande dubbelarbete förekommer i den meningen att både
länsbostadsnämnder och kommuner sysslar med granskning och beredning.

Enligt
bostadsstyrelsen lägger många kommuner redan nu ner ett omfattande arbete på låne-
och bidragsfrågor. För inemot 200 kommuner utförs dock beräkningar av
låneunderlag och pantvärde enbart av länsbostadsnämnden. Dessa kommuner får
alltså nya arbetsuppgifter. Styrelsen framhåller också att beslutfattandet
ställer större krav på handläggningen än enbart ett yttrande. Som tillkommande
arbete nämns registrering, juridiska bedömningar och staristiska uppgifter.

Effektiviteten
i kommunerna torde också bli sämre än i länsorganen efiersom handläggarna inte
får samma vana vid många ärenden ulan måste lära sig bestämmelserna för varje
nytt fall om de förekommer med långa mellanrum. Därför är det enligt styrelsen
troligt att man förlorar den tidsvinst, som avskaffandet av en instans i
handläggningen skull medföra. Styrelsens uppgift att lånegranskningen i
flertalet kommuner utförs endast på länsbostadsnämnden stryks under av många länsbostadsnämnder,
som också finner att en kommunalisering skulle medföra en väsentlig ökning av
arbetsbelastningen i kommunerna.

Av
motsatt uppfattning är t. ex. länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt dess
uppfattning försvinner nuvarande dubbelarbete i lånegranskningen vid en kommunalisering.
En snabbare beslutsgång med kortare handläggningstider uppnås därigenom och
totalt sett en billigare administration. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelsen i Örebro län. Även Svenska kommunförbundet anser atl det f, n.
förekommer dubbelarbete i lånegranskningen. Om en instans i ärendebehandlingen
slopas får man enligt förbundets uppfattning en snabbare beslutsgång och en
minskning av handläggningstiderna i många fall,

SBEF
anför som en fördel med förslaget om kommunalisering alt detta borde kunna leda
till en viss förenkling av belåningshandläggningen samtidigt som förekommande
dubbelarbete mellan kommun och länsbostadsnämnd skulle försvinna. Enligt
Svenska riksbyggen innebär nuvarande ordning ett inte ringa dubbelarbete genom
att den tekniska granskningen och en genomgång av ärendena i övrigt redan nu
sker i kommunen varefter länsbostadsnämnderna i viss utsträckning utövar en kontrollerande
funktion.

Upplands
Väsby kommun stryker under utredningens uppfattning att onödigt dubbelarbete
skulle försvinna vid en kommunalisering. Kommunen behandlar i dag ärendena så
ingående att det inte innebär någon skillnad att avge ett yttrande och att
fatta beslut. Ändringar från länsbostadsnämndens sida förekommer mycket sällan
och kan inte ensamt

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 70

motivera
dubbelarbetet. Malmö kommun konstaterar att man redan i dag gör beräkningar av
låneunderlag och pantvärde. Även länsbostadsnämnden gör vissa kontroller av
dessa beräkningar. Om en kommunalisering genomförs bortfaller detta
dubbelarbete utan att arbetsbördan för kommunen ökar alltför mycket. Några
nämnvärda ändringar av fram-räknat och tillstyrkt låneunderlag och pantvärde
sker inte heller vid länsbostadsnämndens behandling. När det gäller hanteringen
av låne-och bidragsärendena innebär registrering och beslutsdokumentering inte
något nämnvärt nytt. Något större resurser kommer dock att krävas. Enligt
Mölndals kommun måste länsbostadsnämndens granskning betraktas som ett
kontrollerande dubbelarbete i syfte att erhålla likhet i ärendehanteringen inom
länet. Enligt kommunens uppfattning är en sådan likriktning ointressant ur den
enskilde lånesökandens synpunkt. Jämnhet inom kommunen i behovsbedömning och
annan prövning vid beslut torde uppfylla den enskildes krav på rättvis
behandling.

Utredningens
bedömningar vad gäller länsbostadsnämndernas prispressande verksamhet har fått
ett blandat mottagande hos remissinstanserna. En majoritet anser dock att
möjligheterna till prispress kan försämras vid en kommunalisering. Framför
allt betonas denna risk av flera länsbostadsnämnder.

Länsbostadsnämnden
i Uppsala län framhåller att en kommunalisering kan innebära att gmpphusköpare
och hyresgäster får betala ett högre pris för en viss given kvalitet. En kommun
står ofta i ett annat förhållande till en producent än vad länsbostadsnämnden
gör. Detta kan få till följd att kommunerna får svårare att hävda sin
uppfattning i ett bostadslåneärende än vad länsbostadsnämnden har. Länsbostadsnämnden
i Östergötlands län bestrider utredningens påstående att prispressen kan få
negativa konsekvenser för standarden. Nämnden anser sig ofta ha gjort insatser
som har medfört prismässiga fördelar fÖr småhusköparen utan att standarden har
blivit lidande. Nämnden anser dessutom att det i regel förekommer en alltför
hög standard i småhusområden. Många länsbostadsnämnder bestrider också
utredningens påstående att prispressen leder kommunerna till att ta ut för
låga anslutningsavgifter eller att subventionera markpriset.

Länsbostadsnämndernas
bedömning när det gäller möjligheterna att bedriva en mer prispressande roll än
kommunerna delas av flertalet av de länsstyrelser som berört denna fråga.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län är en inte oväsentlig erinran mot
förslaget om en kommunalisering att svårigheter skulle uppstå att med
tillräcklig kraft bedriva förhandlingar med byggföretagen i prisfrågor. Även
länsstyrelsen i Värmlands län bedömer att en kommunalisering medför negativa
konsekvenser i detta avseende, som kan få till följd att gmpphusköpare och
hyresgäster får betala ett högre pris för en viss given kvalitet.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län, som är positiv till kommunaliseringen

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 71

bl.
a. under förutsättning att man kan skapa spärrar mot oskäliga kostnadsökningar,
anser dock att kommunerna i en beslutssituation skulle ha starkare skäl än f. n,
att utöva en prispress på byggnadskostnaderna. För att undgå risker för
kostnadsökningar anser länsstyrelsen i Västernorrlands län att det är
angeläget att ett förtroendefullt samarbete fortsätter mellan kommunerna och de
regionala organen i låne-, byggnadstekniska och planmässiga frågor.

Även
en del kommuner ser vissa risker för en negativ prisutveckling vid en kommunalisering.
Enligt Oskarshamns kommun finns det risk för en sådan utveckling mot bakgrund
av att kommunerna i allmänhet inte kan få den överblick över
produktionskostnadsutvecklingen och prisnivån i länet som länsbostadsnämnden
har. För Sunne kommun framstår det som en styrka i den svenska bostadspolitiska
organisationen att bostadskonsumenternas intressen har kunnat tas till vara på
regional nivå. Genom utredningens förslag upphör möjligheterna till
länsbostadsnämndernas prispress på den statligt belånade bostadsproduktionen
och konsumenten hänvisas till råd, anvisningar och annan information. Timrå
kommun anser att länsbostadsnämndens möjligheter att överblicka och påverka
kostnadsläget för bostadsbyggandet i länet har varit av avgörande betydelse
för kommunema i deras strävan att verka för återhållsamhet i prisutvecklingen
inom bostadsproduktionen.

Betydelsen
av länsbostadsnämndemas prispressande verksamhet ifrågasätts emellertid av
flera kommuner samtidigt som de ansluter sig till utredningens påståenden om
negativa konsekvenser av prispressen. Sollentuna kommun framhåller således att
kommunen under en lång följd av år har haft målsättningen att upphandla och
producera goda bostäder till låga priser. Kommunen har ofta lyckats upphandla gmppbyggda
småhus till priser under pantvärdet. Länsbostadsnämnden har i sådana fall
fattat sitt beslut på grundval av kommunens yttrande. Kommunens bostadspolitik
har alltså i ett stort antal fall utgjort en större prispress på producenterna
än vad länsbostadsnämndens stöd i författningar har inneburit. Kommunen
vitsordar också utredningens påstående att länsbostadsnämndens prispress
tvingar kommunerna att subventionera markpriset eller att önskad byggnadsstandard
eftersatts. Upplands Väsby kommun som delar utredningens uppfattning att
länsbostadsnämndernas prispress kan få negativa konsekvenser för standarden
anser att entreprenören kompenserar denna prispress genom dyrbara
tillvalsalternativ, som ibland kan uppgå till flera tiotusentals kronor.
Synpunkter liknande dem som har framförts av Sollentuna och Upplands Väsby kommuner
anförs också av Helsingborgs kommun.

Malmö
kommun upplever inte att närheten till lånsökanden medför större svårigheter
att pressa priser och säga nej till låneansökningar. Särskilt med stöd av de
nya reglema om anbudsförfarande anser kommunen att det inte blir några
svårigheter att behandla låneansökningar ur prispressande synpunkt på samma
sätt som länsbostadsnämnden gör.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 72

4.5 Förslag till ny uppgiftsfördelning mellan stat och
kommun inom bostadspolitiken.

4.5.1 Kommunala uppgifter

Remissinstansernas syn på principema för uppgiftsfördelning
mellan stat och kommun, deras uppfattning om principerna sedda i relation till
nuvarande ansvarsfördelning inom bostadspolitiken samt deras syn på
utredningens prövning av principiella och praktiska fömtsättningar för en kommunalisering
har ofta kopplats till vissa av utredningens förslag som berörs i det följande,
främst frågan om låneförvaltningen och den regionala organisationen. Många har
dessutom funnit starka samband med pågående utredningsarbete exempelvis
utredningen om den regionala samhällsplaneringens huvudmannaskap (Kn 1976:
02), decentraliseringsutredningen och kapitalmarknadsutredningen eller
överväganden med anledning av bygglagutredningens (SOU 1974: 21) förslag. Pågående
utredningsarbete eller överväganden med anledning av redan lämnade förslag har
i regel utgjort skäl för dessa remissinstanser att f. n, inte ta ställning till
byggadministrationsutredningens förslag.

Utredningens förslag till ny uppgiftsfördelning mellan
stat och kommun inom bostadspolitiken som innefattar en kommunalisering av
flertalet av de låne- och bidragsärenden vilka f, n. avgörs på regional nivå
har fått ett blandat mottagande. Remissinstansernas inställning innebär i regel
en vägning av de för- och nackdelar av en kommunalisering som utredningen har
sökt belysa samt en bedömning av möjligheterna att nå uppställda mål vid en kommunalisering.
I det följande anges i korthet vissa remissinstansers samlade bedömning i kommunaliseringsfrågan
medan deras prövning av enskilda frågeställningar huvudsakligen har berörts
eller berörs senare under särskilda avsnitt.

Till dem som avstyrker en omgående kommunalisering hör
bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs,
Jämtlands och Norrbottens län, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län. Svenska
sparbanksföreningen, LO, TCO, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund samt ett 70-tal av de 215 kommuner som har yttrat sig
över betänkandet, bland dem Norrtälje, Stockholms, Uppsala, Motala, Eksjö,
Tranås, Alvesta, Växjö, Karlskrona, Kristianstads, Östra Göinge, Varbergs,
Göteborgs, Borås, Lidköpings, Skara, Skövde, Arvika, Munkfors, Torsby,
Lindesbergs, Fagersta, Mora, Söderhamns, Härnösands, Bräcke, Östersunds, Norsjö,
Vindelns och Arvidsjaurs kommuner.

Bostadsstyrelsen anser att de av utredningen angivna
syftena, exem-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 73

pelvis
ökat ansvar för bostadsförsörjningen, bättre lokal anpassning och ökat
medborgarinflytande inte i någon nämnvärd grad främjas av att förslagen
genomförs. Genomförandet skulle däremot innebära minskad effektivitet och
oklarare ansvarsfördelning inom den statliga organisationen. Förutsättningarna
för att geomföra statsmakternas bostadspolitiska intentioner skulle därmed
försämras. Som ytterligare negativa konsekvenser nämner styrelsen sämre
erfarenhetsunderlag, dyrare administration, sämre effektivitet, risk för att
kommunerna binder resurser i administrativt arbete som kan användas bättre,
sämre möjligheter att utnyttja ADB, jävsproblem, sämre erfarenhetsåterföring,
svårigheter vid statislikinsamling m. m.

Enligt
länsbostadsnämnden i Örebro län vars yttrande kan anses representativt för flertalet
länsbostadsnämnder uppstår bl, a. följande negativa konsekvenser vid en kommunalisering.

Det
nuvarande riksintresset att så enhetliga och likformiga beslut som möjligt
fattas i låne- och bidragsärenden kan inte uppnås. Svårigheterna för den enskilde
medborgaren att nå rätt instans och rätt person blir avsevärt mycket större.
Vidare måste det vara förvirrande med minst två, ibland tre, olika myndigheter
inblandade i samma beslut. Detta måste av den enskilde medborgaren uppfattas
som en ökad byråkratisering. Nämnden ser vidare ökade svårigheter och
fördröjningar vid genomförande av förändringar inom bostadspolitiken eftersom
278 kommuner snabbt skall tolka och tillämpa dessa ändringar. Den för
ärendehanteringen betydelsefulla erfarenhetsåtervinningen, överblicken och
breda kunskapsunderlaget kommer dessutom att försvinna hos den regionala myndigheten.
Nämnden befarar också att en olikartad bedömning kan komma att uppstå mellan
olika valperioder. Detta måste vara olyckligt för den enskilde medborgaren
eftersom det i stor omfattning gäller bidrag. Specialorganet kommer att i
flera fall få uppenbara svårigheter i handläggningen eftersom jävssituationer
och intressekonflikter i förhållande till många låntagare kommer att uppstå. Kommunalisering
av besluten kommer också att medföra betydligt högre kostnader för kommunerna
än vad utredningen anger. I medeltal måste anställas och utbildas minst 23
personer per kommun.

Länsbostadsnämnden
i Östergötlands län anger som det kanske viktigaste argumentet för att behålla
nuvarande organisation att den statliga styrningen av bostadspolitiken starkt
urvattnas om förslaget genomförs. Om låneberäkningar i fortsättningen kan göras
med lokal anpassning av kommunala organ och man även lokalt kan anpassa de olika
villkor som är anknutna till bostadsfinansieringsförordningen så mister riksdag
och regering en stor del av inflytandet över bostadspolitiken.

Länsstyrelsen
i Kalmar län anför att flertalet av de aktuella lånetyperna till stora delar är
reglerade i detalj, vilket i sin tur i hög grad styr beslutsfunktionerna.
Möjligheterna till lokal anpassning kan mycket

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 74

starkt
ifrågasättas. Eftersom räntesubventioner numera är kombinerade med den
slutliga bostadslångivningen talar starka skäl också för att lånesökandena
skall behandlas lika. Många kommuner är vidare i dag inte personellt rustade
för att ta över långivningen vilket nödvändiggör en inte oväsentlig
personalförstärkning. Erfarenhetsunderlaget inom små och medelstora kommuner
bli för litet. Nödvändigheten av specialreglerad förvaltning nödvändiggör
också betydande administrativa resurser.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län ifrågasätter om man inte överskattat kommunernas förmåga att på
grundval av indelningsförändringar och allmän resursförstärkning ta över allt
fler samhällsuppgifter. Erfarenheterna från kommunernas arbete med
riksplanering, trafikplanering m. m, tyder på att det finns risk för
överutnyttjande av kapaciteten i många kommuner. Detta borde, framhåller
styrelsen, leda till att statsmakterna respekterar det faktum att kommunerna
är i behov av frister på relativt lång sikt.

De
fackliga organisationerna är genomgående negativa till en kommunalisering.
Till dem hör LO, TCO och Svenska byggnadsarbetareförbundet. LO och
byggnadsarbetareförbundet anser att samordning och integrering mellan plan-
och byggnadsväsende och bostadspolitik existerar sedan länge i kommunerna.
Kommunstyrelsen är i allmänhet förmed-lingsörgan för den statliga långivningen
och har samtidigt ansvar för en mycket central funktion för
bebyggelseplaneringen. Något ytterligare ansvarstagande erfordras enligt dessa
remissinstansers uppfattning inte för att en önskad samordningseffekt skall
uppnås. Oklara ansvarsförhållanden kan dessutom skapas vid en kommunalisering
genom att kommuner och kommunen närstående organ i stor utsträckning står som
låntagare.

Även
bankorganisationerna ställer sig avvisande till en kommunalisering. Stadshypotekskassan,
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund nämner bristande erfarenhets- och kunskapsunderlag,
olikformiga beslut, jävsproblem, behov av personalförstärkningar m. m. som
argument mot en kommunalisering.

Hyresgästernas
riksförbund ställer frågan om en kommunalisering skulle ge kommunerna större
möjligheter att ta sitt ansvar för bostadspolitiken. Avsikten är som förbundet
har uppfattat förslaget uppenbarligen att staten fortfarande skall utöva en
stark kontroll över hanteringen av lånemedlen. Förbundet ser som en konsekvens
härav en större mängd och mer snåriga råd och anvisningar. Byråkratin minskar
knappast genom sådana åtgärder. Det är alldeles uppenbart att det inte är
fråga om rationalisering. Tvärtom kommer personalbehovet att öka.

För
Skövde kommun syns utredningens förslag till ändrad uppgiftsfördelning mellan
stat och kommun vara mer motiverat av ett teoretiskt

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 75

principiellt
resonemang i allmänhet än av klarlagda brister i nuvarande organisations
lämplighet för handläggning och beslut i ifrågavarande ärendetyper. Enligt kommimens
uppfattning kan den enda praktiska fördelen med en kommunalisering möjligen
vara att handläggningstiden för vissa ärenden kan förkortas. Till skillnad från
utredningen anser kommunen inte att en kommunalisering skulle medföra att
kommunerna i större utsträckning skulle se kommunens ansvar för
bostadspolitiken som en del av den kommunala verksamheten. Snarare innebär
förslaget att kommunema får överta en statlig förvaltningsuppgift till priset
av dels ett ökat ekonomiskt risktagande, dels en insats av ökade administrativa
och personella resurser. Sammanfattningsvis anser kommunen att en kommunalisering
inte medför några fördelar av betydelse för vare sig kommunen eller den
lånsökande. Snarare torde en sådan förändring innebära att rådande
förhållanden med ett gott samarbete mellan kommun och länsbostadsnämnd med
åtföljande tillvaratagande av dels nämndens bredare erfarenhet av en mängd
likartade ärenden, dels kommunernas lokala kunskap inte längre kan
upprätthållas i ärendehanteringen. Utredningens förslag är dessutom
orationellt och medför en ur samhällsekonomisk synpunkt dyrare organisation än
den nuvarande.

Bräcke
kommun, som bestämt avstyrker en kommunalisering, anser att det inte finns
några hållbara skäl för att så radikalt förändra den nuvarande organisationen
vilken hittills fungerat så väl. Ett överförande av lånebeviljandet till
kommunerna skapar omedelbart behov av nya tjänster. Det är vidare ett misstag
att tro att man främjar demokratiseringsprocessen och medborgarinflytandet
genom att i denna typ av ärenden flytta ner beslutsnivån till kommunerna.
Tvärtom inrymmer förslaget uppenbara risker för oenhetliga tolkningar kommuner
emellan vilket innebär nackdelar för den enskilde. Ett åtskiljande av beslutanderätt
och låneförvaltning kommer dessutom att medföra förvirring och ökad
administrativ krånglighet. Medborgarnas behov av insyn och närhet till
beslutsfattarna tillgodoses för övrigt redan nu i tillräcklig omfattning i och
med att kommunema bereder alla låne- och bidragsärenden och bistår allmänheten
med rådgivning. Kommunen finner det inte heller tillfredsställande att
kommunerna skall fatta beslut om lån till höga belopp till sig själva.

Arvidsjaurs
kommun har svårt att se motiven för bostadslångivningens kommunalisering.
Enligt kommunens uppfattning har kombinationen av personkännedom och lokalt
inflytande via förmedlingsorganet och generella värderingar av
länsbostadsnämnden, grundade på ingående författningskännedom och erfarenheter
av en mångårig regional verksamhet, varit till gagn för låntagarna och inte
heller upplevts som byråkratisk. Insynen i verksamheten har också varit fullt
tillräcklig för den erforderliga samordningen av annan kommunal verksamhet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 76

Inte heller Östersunds kommun kan finna alt en kommunalisering
ger några vinster för kommunerna eller den enskilde. Trots allt tal om starkt
kommunalt självstyre, närdemokrati och lokal anpassning torde besluten i låne-
och bidragsärenden inte förändras med hänsyn framför allt till
centralstyrningen av bestämmelser, författningar och föreskrifter. Inte heller
sökandena torde uppleva någon förändring, i varje fall inte till det bättre.
Kommunen anger bl, a, följande negativa konsekvenser vid en kommunalisering.
Fördyrad och mindre effektiv bostadslåneadministration, omfattande beslulshantering,
omfattande kontakter i förvaltningsärenden, problem med diarieföring, ökade
administrationsuppgifter, sämre informations-, rådgivnings- och serviceverksamhet,
olikformig handläggning av låneärenden och ökade svårigheter alt förenkla
långivningen. Hjo kommun anser inte att det finns anledning att slå sönder en
sådan hittills väl verkande regional organisation som länsbostadsnämnderna.
Kommunerna skulle bli bundna av hårt styrda bestämmelser för att uppnå en
enhetlig bedömning. Det kommunala organ som skulle utöva beslutanderätten
skulle alltså tjänstgöra som ett slags statsorgan. Kommunerna har inte någon
anledning att splittra sina begränsade såväl ekonomiska som personella resurser
på kommunal självförvaltning utan bör i första hand ägna sig åt egenför-valtning.

Ett betydande antal remissinstanser har funnit problemen
vid en kommunalisering så omfattande alt man förordat fortsatt utredning i kommunaliseringsfrågan.
Pågående utredningsarbete medför också enligt många remissinstanser att man f,
n. inte kan ta ställning till förslagen. Bland remissinstanser som företräder
denna uppfattning kan nämnas SBEF, NBD, HSB, länsstyrelserna i Södermanlands
och Älvsborgs län, saml Stockholms, Göteborgs, Uddevalla, Örebro, Mariestads, Sunne
och Övertorneå kommuner. I några fall, bl, a. i Stockholms och Göteborgs
kommuner, förordar dock den socialdemokratiska minoriteten ett genomförande av
kommunaliseringsförslaget.

SBEF framhåller inledningsvis att en kommunalisering
skulle kunna bidra till en bättre samordnad administration med förenklade
kontaktvägar mellan de bostadspolitiskt ansvariga och byggherrar/producenter.
Samtidigt skulle man uppnå viss förenkling av handläggningen. Mot bakgrund av
de negativa konsekvenser som kan uppkomma i form av bl. a. olikformig
tillämpning av de komplicerade regler som gäller för långivningen, kapacitets-
och kompetensproblem hos kommunerna, sämre erfarenhetsåterföring, jävsproblem
etc, anser föreningen dock att en kommunalisering skulle innebära betydande
omställningsproblem som skulle äventyra den kontinuitet som nu råder.
Utredningens förslag bör därför inte genomföras förrän det blivit betryggande
styrkt att kommunerna kan fullgöra uppgifterna på rationellt och konkurrensneutralt
sätt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 77

NBD
anser att den huvudsakliga rationella beröringspunkten mellan byggnadsväsendets
organ och den statliga låneadministrationen finns mellan kvalitetskrav enligt
bostadsfinansieringsförordningen och byggnormer. I övrigt torde
beröringspunkterna enligt delegationen inte vara speciellt påfallande. Mot
denna bakgrund har argumentet för att de kommunala organen för byggnadslovsgivning
också skall ha hand om lånebeslut knappast någon större tyngd när det gäller
ärendenas sakliga innehåll. Om en sådan samordning ter sig motiverad är bl, a.
beroende av den framtida byggnadslagstiftningen. Innan man tagit ställning till
det sakliga innehållet i kommande förslag och de handläggningsfrågor som har
samband med detta anser delegationen att det är för tidigt att göra
administrativa förändringar av det slag som utredningen föreslår.

Enligt
HSB är det svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget. Handläggningen av
bostadslåneärendena inom nuvarande organisation fungerar i administrativt
avseende väl. Möjligheterna att förbättra organisationen och genomföra sådana
ändringar i bostadslånesystemet, som en förändrad bostadsförsörjningssituation
kräver bör underkastas en djupare prövning. Fortsatt utredning, eventuellt med
en bredare representation, framstår därför som nödvändig enligt HSB:s
uppfattning. Även Örebro kommun efterlyser en grundligare analys av förslagets
konsekvenser. En bättre genomarbetning av hur kommunaliseringen påverkar mark-
och bostadspolitikens olika faktorer bör således komma till stånd. För att
ansvaret för en uppgift skall vara meningsfull bör erforderliga befogenheter
föreligga. Så förefaller inte vara helt klart, eftersom exempel i förslaget
visar att ansvaret i skilda avseenden liggei på kommunerna men
beslutsbefogenheterna ligger på regional eller central nivå. Kommunen delar
utredningens principiella målsättning men anser att utredningens utformning av
medlen måste bli föremål för en snar förnyad översyn,

Stockholms
kommun ifrågasätter om den föreslagna kommunaliseringen verkligen ökar medborgarinflytandet
och medför större effektivitet. Besluten skall även fortsättningsvis fattas
enligt detaljerade statliga bestämmelser. En omfattande statlig kontroll och
information kommer att bli nödvändig vilket kommer att förstärka den redan
omfattande lånebyråkratin. Även om Stockholms kommun är väl mstad kommer en
överföring av beslutanderätten i låneärenden att medföra krav på personalförstärkning
och ökad kommunal administration. Kommunen påpekar också alt det är tveksamt
att genomföra större administrativa förändringar innan den pågående översynen
av byggnadslagstiftningen är avslutad. Beviljande av lån och låneförvaltning är
intimt förenade. Därför ifrågasätter kommunen om den av utredningen föreslagna
uppdelningen innebär någon administrativ förenkling. Det kan bli svåröverskådligt
för de lånesökande att ha flera organ att vända sig till i olika skeden av ett
låneärendes behandlingstid. Sammanfattningsvis anser

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:93 78

kommunen
att de i betänkandet framförda förslagen i vissa viktiga frågor bör ses över.

Göteborgs
kommun konstaterar att decentralisering av beslutsfunktioner från stat till
kommun i princip är mycket angelägen inom olika verksamhetsområden. En ändrad
ansvarsfördelning måste emellertid enligt kommunen baseras på en större
handlingsfrihet genom minskad statlig detaljstyrning. Kommunens uppfattning är
således att förslagen bör bearbetas innan de kan utgöra gmnd för förändringar i
de delar som berör kommunerna. Enligt Sunne kommun bör ett klarläggande av
riktlinjerna för en ny byggnadslagstiftning tillsammans med en kritisk
granskning av den förda bostadspolitiken behandlas i ett sammanhang. Detta
utgör ett nödvändigt underlag för ett ställningstagande till organisatoriska
förändringar av administrationen av bostadspolitiska åtgärder.

Från
flera håll framhålls att kommunernas uppfattning måste tillmätas avgörande
betydelse i kommunaliseringsfrågan. Utgångspunkten är härvid att kommunerna bör
vara positiva till en kommunalisering för att förslaget skall genomföras.
Länsstyrelsen i Hallands län som anmäler viss tveksamhet mot utredningens förslag
i dess helhet anser att, om det inte visar sig ett allmänt kommunalt intresse
att handha låne- och bidragsgivningen, länsbostadsnämnderna bör vara kvar
intill dess att en mera smidig och rationell organisatorisk lösning har
hittats, som innebär en reell decentralisering och effektivisering av den art
som eftersträvas. Skulle den alldeles övervägande uppfattningen bland
kommunerna vara för en kommunalisering motsätter sig länsstyrelsen inte en
sådan ordning. Länsstyrelsen i Västmanlands län har också tillmätt kommunernas
ställningstagande avgörande betydelse.

Till
dem som är uttalat positiva till en kommunalisering hör bl. a. Svenska
kommunförbundet, SABO, Svenska riksbyggen, bostadssociala delegationen,
decentraliseringsutredningen, statens planverk, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Örebro, Västmanlands och
Västernorrlands län, länsbostadsnämnderna i Västmanlands och Västernorrlands
län samt ca 100 kommuner bland dem Botkyrka, Huddinge, Nacka, Solna,
Södertälje, Enköpings, Eskilstuna, Katrineholms, Åtvidabergs, Markaryds,
Gotlands, Helsingborgs, Malmö, Trelleborgs, Kungälvs, Orust, Falköpings, Vara, Degerfors,
Hallstahammars, Malungs, Gävle, Hudiksvalls, Örnsköldsviks, Sorsele,
Skellefteå, Bodens, Jokkmokks, Kiruna, Piteå och Överkalix kommuner. Ett
tillstyrkande yttrande har dock i många fall förbundits med reservationer av
skilda slag, främst krav på kompensation för kostnadsökningar i kommunerna samt
en översyn av nuvarande regelsystem med syfte att minska den statliga
detaljstyrningen.

Svenska
kommunförbundet konstaterar att kommunerna har huvudansvaret för
bostadsförsörjningen och bebyggelseutvecklingen. Insatserna är mycket
omfattande. Knappast något bostadsbyggande eller någ-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 79

ra
andra åtgärder för bostadsförsörjningen kan vidtas utan kommunernas medverkan.
Kommunerna har ett primärt intresse av att de ekonomiska, planmässiga,
tekniska och sociala synpunktema på bostadsbyggandet lokalt blir på bästa sätt
tillgodosett. Det är därför naturligt att de också får besluta om vilka objekt
som skall ha lån. Genom en kommunalisering kan det nuvarande dubbelarbetet i lånegranskningen
elimineras. Om en instans i ärendebehandlingen slopas får man en snabbare
beslutsgång och handläggningstiderna skulle i många fall minska.

Förbundet
flnner det emellertid anmärkningsvärt att utredningen inte har diskuterat
möjligheterna att förenkla lånehanteringen. Det är angeläget att hela låneförfarandet
ses över och att ansökningsförfarandet och handläggningen i kommunema
förenklas. Härigenom skulle betydande rationaliseringsvinster kunna uppnås, bl.
a. torde ärendehanteringen bli snabbare. Nuvarande låneregler är så
komplicerade att den enskilde har svårt att överblicka vad som gäller.
Förenklingar bör därför genomföras inte bara när det gäller blanketter och
anvisningar. Också de bakomliggande lånereglerna måste göras mindre omfattande
och detaljerade. Förbundet vill se en sådan förenkling som en nödvändig
förutsättning för att överföra den nuvarade lånehanteringen till kommunal nivå.

Denna
syn på behovet av förenkling av lånebestämmelser och översyn av
administrationen delas av bl, a, bostadsstyrelsen, flera länsbostadsnämnder
samt ett 50-tal kommuner, som i regel har sett sådana åtgärder som viktigare än
en kommunalisering.

Länsstyrelsen i Stockholms
län tillstyrker i princip förslaget om kommunalisering med hänvisning till att
kommunerna redan i dag har huvudansvaret för bostadsförsörjningen och
bebyggelseutvecklingen. Enligt styrelsen har primärkommunema goda möjligheter
att avväga och samordna ekonomiska, planmässiga, sociala och tekniska aspekter
och från dessa utgångspunkter skapa en god miljö för människorna. Det är därför
naturligt att kommunema också får fatta avgörande beslut beträffande
långivningen. Kommunemas ansvar för bostadsförsörjningen i dess helhet kommer
att markeras genom att deras ansvar för låneförluster föreslås öka. Även
strävandena att på ett mer genomgripande sätt föra in ekonomiska aspekter i den
fysiska planeringen torde främjas, Kommunema utför redan i dag ett betydande
arbete i varje låneärende. Styrelsen framhåller dock att en överflyttning av
beslutanderätten i låne- och bidragsärenden till kommunema innebär att vissa
kostnader överförs från stat till kommun och fömtsätter att kommunerna kompenseras
härför. En minoritet inom styrelsen ställer sig dock tveksam till förslaget.
Minoriteten framhåller att förslaget innebär att primärkommunerna själva skall
få bevilja lån till sin egen byggnadsverksamhet, något som påtagligt torde öka
risken för olyckliga jävsförhållanden och minskad rättssäkerhet för den
enskilde medborgaren. Denna utveckling från förvaltningsbeslut till politiserad
långivning motverkar strävanden

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 80

att
skapa klara riktlinjer och ansvarsförhållanden.

Länsbostadsnämnden
i Västmanlands län konstaterar att kommunernas ansvar på det bostadspolitiska
fältet har ökat successivt med åren. Efter 1960- och 1970-talens
kommunsammanläggningar syns det därför enligt nämndens mening följdriktigt att
kommunernas ansvar ökas på föreslaget sätt, FÖr detta talar också att den
föreslagna omfördelningen av uppgifterna mellan stat och kommun sannolikt
kommer att medföra en viss lidsvinst i ärendehanteringen. Nämnden framhåller
emellertid att omläggningen förutsätter att kommunerna är beredda att ta på sig
det ansvar och de kostnader som är förbundna med en kommunalisering.

Bostadssociala
delegationen tillstyrker kommunaliseringen mot bakgrund av att denna bl, a.
tillgodoser önskemål om en nära kontakt med verkligheten. Problemen varierar i
stor utsträckning lokalt och lösningarna måste sökas på det lokala planet.
Även decentraliseringsutredningen tillstyrker. Den föreslagna organisationen
leder enligt utredningen lill bättre renodling av uppgifter och befogenheter
på olika nivåer än f, n. Detta medför i sin tur en förenkling av arbetet som
har möjligheter atl stimulera till effektivitet i verksamheten och ökar
möjligheterna för allmänheten att få kontakt med de beslutande organen.
Kommunerna har enligt utredningens bedömning goda förutsättningar att svara för
de uppgifter som utredningen har lagt på dem. Decentraliseringsutredningen känner
ingen tveksamhet inför ett system som innebär att ett kommunalt organ skall
bevilja kommunen statliga lån och bidrag. Samtidigt stryks under att en kommunalisering
inte får innebära att staten genom detalj-föreskrifter i onödan reglerar den
kommunala verksamheten. I annat fall riskerar man att fördelarna med en kommunalisering
i första hand möjligheter till en bättre lokal anpassning går förlorade.

Svenska
riksbyggen anser att förslaget är i överensstämmelse med de principer om ökat
kommunalt inflytande i bostadsförsörjningsfrågorna vars tillämpning allmänt har
eftersträvats. För förslaget talar också en del praktiska omständigheter.
Riksbyggen hänvisar bl, a, till den kritik som företaget tidigare har riktat
mot byråkratisering av lånehandläggningen. Den anses till en del bero på att
besluten tas i länsbostadsnämnderna och inte direkt i kommunerna. Att
kommunerna i varje enskilt ärende knyts upp genom borgensåtaganden torde bidra
till en lika seriös behandling av ärendena i kommunerna som den som utförs i
länsbostadsnämnderna. I syfte att renodla beslutsprocessen framhåller förbundet
emellertid att det kan vara motiverat att beslut som gäller kommuner tas på
länsstyrelsenivå. Riksbyggen tar också upp de negativa konsekvenser som följer
med förslaget och de åtgärder som måste vidtas för alt så långt möjligt
eliminera eller kompensera dessa. Bl, a. påtalas behovet av entydiga
föreskrifter, information och service från statliga myndigheter,
erfarenhetsåterförening samt kompensation till kommunerna för ökade
administrativa kostnader. SABO anser sig i huvudsak kunna

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 81

tillstyrka en kommunalisering men framhåller att man inte
har kunnat bedöma om och i vilken utsträckning som de nu framlagda förslagen är
adekvata i en framtida situation eller mest angelägna som bostadspolitisk
reform.

Trelleborgs kommun anser förslaget ligga väl i linje med
den allmänna utvecklingen inom bostadsförsörjningen, som kännetecknas av ett
allt större kommunalt inflytande. Kommunen framhåller vikten av alt förslagets
positiva effekter inte urholkas av alltför omfattande statliga
detaljföreskrifter som helt binder kommunema i deras verksamhet, Herrljunga
kommun framhåller bl. a. att handläggningen och bedömningen av låneärenden i
hög grad är beroende av person- och lokalkännedom. Detta gäller såväl den
ekonomiska sidan som den planmässiga bedömningen. Det kommunala organet har
från början till slutet av handläggningen denna kännedom samt direktkontakten
med låntagaren. Vid handläggning på annan nivå måste allt bedömningsmaterial
översättas till skriftlig form med åtföljande dröjsmål vid kompletteringar,
förfrågningar m, m. En sådan handläggning finner kommunen högst orationell,
Sundsvalls kommun ser en kommunalisering som en rationell åtgärd, dels för den
enskilde som därmed får att göra med endast en i allmänhet närbelägen instans,
dels för myndigheterna som kan undvika dubbelgranskning och samtidigt samordna
olika rutiner för granskning av låneansökningar m, m. Lycksele kommun anser att
de uppgifter som kommunerna skulle överta vid en kommunalisering är just sådana
som de har alla möjligheter att överblicka och vid behov göra prioriteringar
inom. Personellt bör de inte belasta kommunerna i alltför stor utsträckning
jämfört med dagens läge, eftersom kommunerna i sin planering redan nu styr
bostadsbyggandet och via byggnadsnämnd och andra organ har full insyn i de
åtgärder som planeras.

Många remissinstanser har aktualiserat en partiell eller
successiv delegering av beslutanderätten i vissa låne- och bidragsärenden. I
vissa fall förordas också en frivillig linje, dvs. att beslutanderätten förs
över på sådana kommuner som själva vill överta denna rätt. Till dessa remissinstanser
hör bl, a, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Gävleborgs och
Västerbottens län samt Uppsala, Norrköpings, Kristianstads, Partille, öckerö, GuUspångs,
Hallsbergs, Umeå och Åsele kommuner.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ställer sig i princip
avvisande till en kommunalisering. Eftersom den lokala kännedomen torde vara
särskilt värdefull vid långivning avseende socialt inriktade låneformer t, ex.
förbättringslån, förefaller det emellertid enligt styrelsens uppfattning motiverat
att överlåta beslutsfattandet därom till de kommuner som så önskar. Enligt
länsstyrelsen i Malmöhus län bör beslutsfunktioner överflyttas från staten
till kommunerna så långt möjligt och i den utsträckning som är förenligt med
bostadskonsumenternas intressen. Man bör därföi

6 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 93

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 82

klarlägga
möjlighetema att dela upp lånebesluten mellan stat och kommun efter ärendeslag
eller på annat sätt. Med hänvisning till kommuner nas skilda administrativa
resurser ifrågasätter länsstyrelsen i Gävleborgs län om inte decentraliseringen
kan genomföras successivt i takt med den erforderliga ökningen av antalet
tjänster i kommunerna. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län, som har
förordat en överarbetning av förslaget, torde ett överförande i synnerhet för
de mindre kommunerna medföra kostnader som inte står i rimlig proportion till
nyttan och fördelarna. Det är därför tveksamt om beslutanderätten skall
påtvingas kommunerna. En lösning skulle kunna vara att det regionala
bostadspolitiska organet får möjlighet att delegera beslutanderätten till de
kommuner som så önskar. Denna lösning förordas också av Umeå och Åsele
kommuner. Enligt Umeå kommun är utredningens motiv för att avvisa en partiell kommunalisering
inte hållbara om frivilliglinjen följs,

Norrköpings
kommun anser att det finns flera skäl som talar för att beslutanderätten i
bostadslåneärenden bibehålls på regional nivå. Däremot anser kommunen att
beslut om lån och bidrag enligt kungörelsen om statligt stöd till energibesparande
åtgärder bör delegeras på kommunerna, eftersom dessa beslut är av mindre
bostadspolitisk betydelse. Dessutom anser kommunen att beslut om dispens från
markvillkoret enligt 6 § bostadsfinansieringsförordningen kan delegeras på
kommunerna med hänsyn till att markvillkorsärenden kan betraktas vara av markpo-lilisk
karaktär. Kristianstads kommun som har samma principiella grundinställning har
inget att erinra mot att vissa ärenden av begränsad omfattning som energisparlån
etc. kommunaliseras. Öckerö kommun anser att man i en första etapp borde kunna
decentralisera beslut om bostadslån till styckebyggda småhus samt lån och
bidrag till energibesparande åtgärder varefter en successiv decentralisering
av resterande ärenden kan övervägas. Även Gullspångs kommun anser att besluten
om lån och bidrag till energibesparande åtgärder skulle kunna kommunaliseras,

4.5.2
Decentralisering av beslutsfattandet inom den statliga organisationen

Utredningens
förslag till decentralisering av beslutsfattandet i ett stort antal
ärendegrupper från regeringen och bostadsstyrelsen till det regionala organet
har fått ett mycket starkt gensvar bland remissinstansern.i, I åtskilliga fall
har de förordat att ytterligare beslutsfunktioner decentraliseras.
Invändningar mot utredningens förslag på denna punkt saknas helt. Bland
remissinstanser som tillstyrker kan nämnas bostadsstyrelsen, RRV, decentraliseringsutredningen,
Svenska riksbyggen, HSB, många länsbostadsnämnder, länsstyrelser och kommuner.
HSB framhåller dock att det är ett oeftergivligt villkor att inte det
övergripande politiska ansvaret hos riksdag och regering för bostadspolitiken
undanskyms.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 83

Ett
flertal remissinstanser förordar till skillnad från utredningen att beslutanderätten
i fråga om bidrag till förbättring av boendemiljön decentraliseras från
bostadsstyrelsen till den regionala organisationen eller i något fall direkt
till kommunerna. Till dessa remissinstanser hör bl. a. bostadsstyrelsen,
decentraliseringsutredningen. Svenska kommunförbundet samt Malmö och Klippans
kommuner. Bostadsstyrelsen anser att beslut om bidrag till miljöförbättring är
en verksamhet av samma karaktär som lån och bidrag till förbättring av
bostadsförsörjningen i övrigt och därför bör handläggas av länsbostadsnämnderna
medan Svenska kommunförbundet, som förordar att beslutanderätten läggs på
kommunerna, åberopar behovet av lokalkännedom samt att de boendes medverkan
kräver kort avstånd mellan sökande och beslutsfattare.

Boendemiljödelegationen
är av motsatt uppfattning och anför att ett års erfarenheter visar att den
centrala handläggningen är nödvändig tills vidare med tanke på den osäkerhet
och brist på erfarenhet som ännu finns inom detta område. Delegationen ser dock
som sin uppgift att successivt sprida den nödvändiga kunskapen och
erfarenheten för att på längre sikt kunna decentralisera själva bidragsgivningen.

Beslut
i fråga om lån och bidrag till allmänna samlingslokaler som enligt
utredningens förslag skall fattas av bostadsstyrelsen har av remissinstanserna
oftast berörts i anslutning till frågan om bidrag till miljöförbättrande
åtgärder. Länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Västmanlands län som förordar
en decentralisering till regional nivå av beslut om bidrag till
miljöförbättringar anser att även besluten om stöd till allmänna samlingslokaler
bör decentraliseras. Av motsatt uppfattning är Svenska kommunförbundet och
Malmö kommun. Kommunförbundet framhåller att dessa ärenden är fåtaliga och kan
rymma särskilda samordningsproblem som motiverar att besluten ligger på central
nivå. Förbundet anser att nuvarande ordning fungerar bra varför det inte finns
skäl till någon ändring,

Bosladsstyrelsen
vill för sin del komplettera utredningens förslag om decentralisering med vissa
ärendegmpper. Således föreslås att länsbostadsnämnderna från regeringen
övertar beslutanderätten i fråga om uthyrning av bostäder till lokaler av
annat slag än låneunderlagslokaler, preliminära beslut om hyresförlustlån samt
godtagande av annan säkerhet än inteclcning i vissa fall. Styrelsen föreslår
dessutom att dess befogenhet att medge anstånd med betalning av lånekostnader
i högst 12 månader överflyttas till länsbostadsnämnderna.

Förslaget
om en decentralisering av beslutanderätten i fråga om tidskoefficient från
regeringen till Bostadsverket har i regel inte berörts av remissinstanserna.
Länsbostadsnämnden i Jönköpings län och länsstyrelsen i Stockholms län
tillstyrker dock förslaget i denna del.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 84

4.6
Fördelning av ramar

Utredningens
förslag till förändringar i ramsystemet har i princip mottagits positivt av
remissinstanserna. Bostadsstyrelsen ser dock vissa problem när det gäller
förslaget om fördelning på kommuner av ramar för bostadslån till ombyggnad, förbättringslån
och energispar st öd. Denna fördelning måste baseras på ett osäkert underlag.
Före ett kalenderårs början är behovet av medel i olika kommuner inte känt i
någon större utsträckning. Det måste därför enligt styrelsen bli behov av ett
flertal justeringar under året. Betänkligheter av detta slag behandlas också av
Malmö kommun, som emellertid anser att det inte möter några särskilda
svårigheter att finna erforderligt underlag.

Förslaget
att länsstyrelserna också i län med storstadsområden bör fördela
bostadsbyggnadsramarna i hela länet på kommuner och storstadsområden tillstyrks
eller lämnas utan erinran med något enstaka undantag. Till dem som tillstyrker
hör bl. a. bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län samt
länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Svenska
kommunförbundet framhåller emellertid i detta sammanhang att man måste finna
lösningar som är anpassade till de regionala förhållandena.

Malmö
kommun ställer sig däremot avvisande till förslaget och förordar att den centrala
ramfördelningen på län och storstadsområden behålls. Utvecklingen inom
storstadsområdena inrymmer enligt kommunens mening planeringsproblem av sådan
art att områdena bör jämställas med län i regeringens regionalpolitiska
handlande.

Förslaget
att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län skall fördela ramen för
Göteborgsregionen som rör tre län tillstyrks av länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Tre reservanter i länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt Göteborgsregionens kommunalförbund är emellertid
negativa till en omedelbar förändring. Kommunalförbundet framhåller att man i
dag svarar för långsiktiga bedömningar av bostadsbehovet i regionen och för
sammanställning och bedömning av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Detta
material utgör underlag för beslut om ramar till regionen. En överflyttning av
ramtilldelningen till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län innebär att
länsstyrelsen har att bedöma regionens bostadsbyggnadsprogram, i vilket ingår
kommuner från två andra län, och sedan avväga en ramfördelning mellan
Göteborgsregionen och den del av Göteborgs och Bohus län som ligger utanför
Göteborgsregionen, En ändring av ramfördelningssystemet i regionen kan således
kräva en ändrad handläggning av underlag för ramfördelningen t. ex,
bostadsbyggnadsprogrammen. Innan mera varaktiga lösningar av
samordningsproblemen i Göteborgsregionen har nåtts, anser kommunalförbundet
att bostadsbyggnadsfrågorna

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78:93 85

och
därmed ramfördelningssystemet för regionen inte bör förändras. Motsvarande
uppfattning redovisas av de tre reservanterna i länsstyrelsen, medan Göteborgs
kommun för sin del åberopar kommunalförbundets yttrande.

Utredningens uppfattning
att fördelningen inom storstadsområdena liksom hittills bör ankomma på de
kommunala samarbetsorganen delas av de remissinstanser som har uttalat sig i
frågan med undantag av länsstyrelsen i Malmöhus län. Styrelsen hänvisar till
att man i olika sammanhang påtalat olägenheter av att länsstyrelsens
samordnande funktion på detta sätt inskränks. Det samlade grepp i fråga om
resursfördelningen i länet som länsstyrelsen måste ha kräver bl. a. möjligheter
till avvägningar av bostadsbyggandet mellan samtliga kommuner i länet.
Länsstyrelsen ställer sig därför avvisande till förslaget att
kommunalförbundet skall besluta om fördelningen på kommuner av ramen för
sydvästra Skåne. Av motsatt uppfattning är Sydvästra Skånes kommunalförbund
och Malmö kommun. Kommunalförbundet stöder helt utredningens förslag att de
kommunala samarbetsorganen även fortsättningsvis skall svara för fördelningen
av bostadsbyggnadsramarna i sydvästra Skåne. Det gemensamma kommunala
ansvarstagande för bostadsförsörjningen, som vuxit fram i dessa tre regioner,
har visat sig fungera bra och ligger helt i linje med utredningens
decentraliseringssträvanden.

Utredningens förslag att
regeringen skall överta den centrala ramfördelningen har i regel bemötts
positivt. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller således att bostadsbyggandet
spelar stor roll för den regionala utvecklingen. På grund därav anser
länsstyrelsen i likhet med utredningen att beslut om fördelning på län av
ramar för långivningen samt tillstånd för inte statligt belånat byggande bör
fattas av regeringen och inte som nu av bostadsstyrelsen. Genom en sådan
ordning skapas bättre fömtsättningar än nu att samordna fördelningen med övriga
statliga insatser. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att dessa beslut är av
övergripande karaktär och ett av de starkaste regionalpolitiska medlen.
Ställningstagandet är av renodlad politisk karaktär och regeringen bör i dessa
frågor ta det övergripande ansvaret. Även Svenska kommunförbundet tillstyrker
förslaget. Sydvästra Skånes kommunalförbund, som avstyrker, ser som en
konsekvens av förslaget att de värdefulla direktkontakterna mellan
kommunalförbundet och bostadsstyrelsen bryts.

Bostadsstyrelsen,
som inte tar direkt ställning till förslaget i denna del, framhåller att fördelning
av ramar inte kan anses vara ett regionalpolitiskt styrmedel utan skall göras
utifrån behovet av bostadsbyggande i olika områden. Givetvis kan detta behov ha
påverkats av beslut om regionalpolitiska insatser och i denna mening finns
behov av samordning. Om ramfördelningen skall beslutas av regeringen bör likväl
justeringar

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 86

under
löpande år kunna beslutas av bostadsstyrelsen. Länsbostadsnämnden i Jönköpings
län framhåller att man med nuvarande beslutsordning har möjligheter att i enkla
former och utan tidsutdräkt erhålla en vidgad ram då detta har varit lämpligt
och nödvändigt. Under fömtsättning att man kan finna former för sådana
justeringar är nämnden emellertid beredd att tillstyrka förslaget.

Behovet
av en samordning mellan ramen för bostadslån och byggnadstillstånd för inte statligt
belånat bostadsbyggande påtalas i vissa yttranden. Enligt Göteborgsregionens
kommunalförbund bör det vid en omläggning av ramsystemet undersökas huruvida
det är möjligt att samordna de två ramarna för nyproduktion och samtidigt som
beslutanderätten om bostadslån överflyttas till kommunerna även överföra tillståndsgivningen
till dem.

4.7
Besvär

Utredningens
förslag att den centrala bostadspolitiska organisationen i regel skall vara sista
besvärsinstans över kommunernas beslut om lån och bidrag för bostadsändamål
har i regel inte föranlett några erinringar från remissinstanserna. Till dem
som tillstyrker hör bl, a. decentraliseringsutredningen samt Solna och Gislaveds
kommuner. Länsstyrelsen i Stockholms län anser dock att regeringen även i
fortsättningen bör vara sista besvärsinstans. Tvist i enskilda ärenden mellan
statliga myndigheter och kommuner bör enligt styrelsens uppfattning i princip
avgöras av regeringen och inte av ett statligt verk.

Norrköpings
kommun ifrågasätter till skillnad från utredningen en vidgning av de besvärsberättigades
krets för att kunna bibehålla en enhetlig rättstillämpning vid en kommunalisering.
Enligt kommunen skulle vissa kommuner annars, då det ej är fråga om anbud,
tolka bestämmelserna synnerligen generöst utan risk för överprövning, Malmö
kommun anser däremot förslaget tillfredsställande på denna punkt.

Fullmäktige
i riksbanken nöjer sig med att konstatera att besvärsförfarandet i
låneförvaltningsärenden är otillfredsställande utrett.

Förslaget
att anbudsgivare i särskild ordning skall ges besvärsrätt över kommunernas
beslut har föranlett erinringar från många remissinstanser, bland dem länsstyrelsen
i Värmlands län, länsbostadsnämnderna i Uppsala och Jönköpings län samt Solna,
Gislaveds och Malmö kommuner.

Länsbostadsnämnden
i Jönköpings län framhåller att det med hänsyn till bostadsplaneringen och
sysselsättningen knappast är möjligt med någon längre tidsutdräkt för just
dessa ärenden som bör tas upp till omedelbar prövning för alt arbetet skall
kunna bedrivas enligt tidsplanen. Statsmakternas beslut om större öppenhet
kring anbudsupphandling har

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 87

utan
tvekan varit av mycket stor betydelse under den tid bestämmelserna har
tillämpats. Den tämligen enkla form av prövning som nu finns bör emellertid
inte, som utredningen har föreslagit, ersättas med ett utdraget
besvärsförfarande som kan äventyra företagens igångsättning. Solna kommun anser
inte utredningens motivering för att ge anbudsgivare förvaltningsbesvärsrätt
övertygande. Kommhnernas beslut innebär en bedömning av anbud och val av det
anbud som i olika avseenden får anses vara det förmånligaste. Kommunerna
bedriver för egen del en omfattande upphandlingsverksamhet där beslut endast
kan överklagas genom kommunalbesvär. Kommunen anser inte att anbudsgivarna i bostadslånefallen
har en sådan särställning att förvaltningsbesvärsrätt är motiverad. Gislaveds
kommun ifrågasätter om man inte tillskapar förhållanden som blir mycket
besvärliga genom den föreslagna besvärsrätten. Okynnesöverklagningar kan
fördröja igångsättningen av ett projekt ganska länge till förfång för
genomförandet och med ökade kostnader som följd. Kommunen avvisar därför
förslaget. Även Malmö kommun finner den föreslagna besvärsrätten olämplig av
liknande skäl.

4.8
Ökat ekonomiskt ansvar för kommunerna

Utredningens
förslag om ett ekonomiskt ansvar för det statliga bostadslånet även
beträffande lån till lägenheter med hyres- eller bostadsrätt har fått ett
blandat mottagande hos remissinstanserna.

RRV
som tillstyrker utredningens förslag finner det rimligt att den som beviljar en
kredit också bör stå en risk för krediten. Enligt fullmäktige i riksbanken bör
kravet på kommunens borgensåtagande ökas från föreslagna 5 % av låneunderlaget
till 10 % av detta underlag för andra fastighetskategorier än småhus som skall
bebos av låntagaren. Därigenom uppnås en bättre balans mellan kommunens
ställning som beslutsfattare i låneärenden å ena sidan och som låntagare å den
andra.

Svenska
kommunförbundet finner inte skäl att motsätta sig förslaget men kan inte
acceptera den konstruktion för ansvaret som utredningen har föreslagit,
eftersom risktagandet kvarstår under lång tid och någon minskning av kommunens
ansvar ej sker i takt med lånets amortering. Enligt förbundets mening bör
risktagandet i stället utformas på sådant sätt att det avser viss procentuell
andel av statslånet vid förlusttillfället i likhet med nu gällande bestämmelser
för småhus. Denna uppfattning delas av bl, a. Gävle kommun.

Till
de i huvudsak positiva hör också SABO och Svenska riksbyggen. Riksbyggen anser
att det föreslagna kommunala ansvaret medverkar lill en lika seriös behandling
av ärenden i kommunerna som den som utförs av länsbostadsnämnderna. Malmö
kommun finner det rimligt alt kommunerna åtar sig ett ekonomiskt ansvar av
föreslagen omfattning. Kommunen stryker dock starkt under att detta ökade
ansvar bör åtföljas av

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 88

ökad
frihet att bedriva en aktiv bostadspolitik innebärande bl. a. en lokal
anpassning av långivningen. Skellefteå kommun vill se förslaget ur ett vidare
perspektiv. Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen och deras avgörande
inflytande i plan- och byggnadsfrågor av enbart lokal räckvidd är därvid
viktiga utgångspunkter. Mot bakgrund av kommunernas planerings- och
beslutskompetens i dessa frågor finner kommunen det rimligt att
beslutanderätten för stadiga bostadslån knyts till en utvidgning av
risktagandet till flera låntagarkategorier.

Bostadssociala
delegationen är däremot tveksam till ett ökat kommunalt ansvar. I det enskilda
fallet kan förslaget enligt delegationens mening få negadva konsekvenser i den
meningen att kommunernas intresse för att medverka till utvecklings- och experimentverksamhet
inom bostadssektorn minskar. Enligt HSB har några övertygande skäl inte anförts
för förslaget. Även om kommunerna får överta beslutanderätten beträffande
bostadslånen vilket HSB avvisat kan det inte antas att denna beslutanderätt
skulle utövas så, att ett ökat kommunalt ansvar för bostadslånen är motiverat.
Ansvaret för bostadslån bör därför enligt förbundets mening i sin helhet åvila
staten som långivare,

Uppsala
kommun konstaterar att förslaget innebär en avsevärd ökning av kommunens
ekonomiska risktagande. Enligt kommunen har en grundtanke bakom fördelningen av
bostadspolitiska uppgifter mellan stat och kommun hittills varit att riskbördan
huvudsakligen skall bäras av staten. Kommunen avstyrker förslaget då detta
endast skulle innebära en omotiverad övervältring av riskbördan från staten
till kommunerna inom ramen för ett av staten helt reglerat
bostadsfinansieringssystem, Göteborgs kommun biträder ej utredningens förslag
på denna punkt, eftersom utredningen inte på något sätt har visat att det
vidgade kommunala borgensåtagandet motsvaras av ett reellt kommunalt inflytande
på långivningen, Mora kommun kan för sin del inte godta utredningens
motivering alt kommunernas ansvar för besluten markeras genom ett ekonomiskt
risktagande. Enligt kommunens uppfattning torde kommunernas vilja att åta sig
ett ökat ansvar inom bostadspolitiken inte öka genom att de påtvingas ökat
risktagande. Mölndals kommun, som avstyrker förslaget, framhåller att kommunen kan
orsakas förluster av orsaker varöver kommunen inte råder och påpekar att den
regionala utvecklingen till större delen bestäms av regionala och stadiga
organ genom ekonomiska styrmedel.

Frågan
om samordning mellan borgensåtagande och lånebeslut vid en kommunalisering har
berörts av ett flertal kommuner, Mullsjö kommun framhåller att det kommunala lånebeviljande
organet inte rimligen kan fatta beslut om bostadslån samtidigt som kommunen
vägrar det borgensåtagande som utgör förutsättning för lånet. En samordning
måste alltså ske mellan besluten, vilket knappast kan ske på annat sätt än att
lånebeslut också innebär kommunal skyldighet att teckna borgen i föreskri-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 89

ven
omfattning. Detta innebär att ett kommunalt specialreglerat organ som är
oberoende av direktiv från kommunfullmäktige och kommunstyrelse kan fatta
beslut som medför motsvarande borgensansvar för kommunen. Sandvikens kommun
framhåller med samma utgångspunkt som Mullsjö kommun att det ökade risktagandet
kommer att innebära behov av en mera noggrann och ingående handläggning av
låneärendena och pekar också på den situation där lånesökanden efter besvär i
högre instans får bifall till sin låneansökan.

4.9
Överföring av förvaltning av bostadslån m. m. till riksbanken

Utredningens
uppfattning att låneförvaltningen av rationella skäl inte lämpligen kan föras
över till kommunerna stöds av remissopinionen. Utredningens förslag att
låneförvaltningen förs över till riksbanken har dock mött stark kritik och
avvisas av flertalet remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga. De
remissinstanser som är negativa till utredningens förslag om kommunalisering
av beslutanderätten i fråga om låne- och bidragsärenden avvisar vanligtvis
förslaget med hänvisning till sitt ställningstagande i kommunaliseringsfrågan.
Många instanser framhåller också att man anser det olämpligt att lägga
långivning och låneförvaltning på olika organ. Även flertalet av de
remissinstanser som är positiva till en kommunalisering ställer sig avvisande
eller tveksamma till förslaget om överföring av låneförvaltningen dll
riksbanken. När det gäller frågan om vilket organ som bör ha hand om
låneförvaltningen vid en kommunalisering pekar åtskilliga remissinstanser på möjUgheten
att föra över låneförvaltningen på befintliga bottenlåneinstitut och lokala
banker.

Bland
de remissinstanser som är negativa till utredningens förslag om överföring av
låneförvaltningen till riksbanken återfinns bl, a, bostadsstyrelsen, nästan
samtliga länsbostadsnämnder, flertalet länsstyrelser, LO, TCO, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska
byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund. Svenska riksbyggen, HSB, SABO, NBD, Sveriges
trähusfabrikers riksförbund och flertalet av de kommuner som berört
utredningens förslag i denna del.

Bostadsstyrelsen
anser att skiljandet av långivning och låneförvaltning innebär en allvarlig
olägenhet. Åtgärden skulle enligt styrelsen försvåra handläggningen av såväl
själva lånefrågan som av förvaltningsärendena. Styrelsen pekar på att det är av
stort praktiskt värde för den s. k. pantvårdande verksamheten att ha nära
tillgång till teknisk och ekonomisk expertis. Då det gäller säkerhetsfrågor är
det angeläget att den juridiska bedömningen är lika vid beslut om lån och vid
förvaltningsbeslut. Vid

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 90

skiljande
av beslut och förvaltning har förvaltningsorganet inte tillgång till
låneansökningshandlingar eller till den personal som har handlagt låneärendet,
vilket ökar behovet av kontakter utåt.

Organisatoriskt
innebär skiljandet av långivning och låneförvaltning enligt bostadsstyrelsen en
ökad specialisering av personalen. Brist på kontakt mellan olika
personalgrupper medför en risk för en kunskaps-mässig uttunning till olägenhet
för såväl låntagare som myndighet. En utveckling i denna riktning skulle enligt
styrelsen gå rakt emot nutida strävanden att skapa stimulerande arbetsuppgifter
och en serviceinriktad förvaltning. För låntagama medför uppdelningen på en
besluts- och en förvaltningsmyndighet att de får svårare att orientera sig i
organisationen. Riskerna för att de drabbas av fel i handläggningen och att
denna tar längre tid är enligt styrelsen uppenbara.

Enligt
LO, Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska riksbyggen och HSB har
utredningen inte redovisat några bostadspolitiskt vägande argument för
överföringen av låneförvaltningen till riksbanken. TCO anser att skiljande av
långivning och låneförvaltning kan leda till både en försämring av servicen för
bostadskonsumenterna och en specialisering med mer monotona arbetsuppgifter
som följd för personalen.

Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa delar inte utredningens uppfattning att låneförvaltningen
inte innehåller bostadspolitiska ställningstaganden i egentlig mening. En
mängd åtgärder under förvaltningstiden kräver enligt stadshypotekskassan
bedömningar från bostadspolitiska utgångspunkter. Exempel på sådana åtgärder
är bevakning av att betryggande säkerhet föreligger, beslut om övertagande av
lån, beslut om ändringar av säkerhet, beslut om indrivningsåtgärder och
handläggning av exekutiva auktioner. Stadshypotekskassan anser också att utredningen
borde ha prövat den möjlighet som föreligger att förvalta de statliga
bostadslånen tillsammans med de långfristiga bottenlånen. Den naturligaste
lösningen är emellertid att även i fortsättningen låta länsbostadsnämnderna
eller motsvarande myndighet handha den egentliga låneförvaltningen,

SABO
anser att en överföring av låneförvaltningen till riksbanken skulle innebära
att en från riksbankens huvudsakliga uppgifter väsensskild funktion skulle
tillföras denna bank. Det kan enligt SABO starkt ifrågasättas om det är
lämpligt och ändamålsenligt att riksbankens väsentliga kreditpolitiska roll
sammanförs med en passiv lånehantering av stor omfattning. SABO noterar också
att utredningen inte har prövat bl, a. möjligheten att i den nya centrala organisadonen
använda ett utbyggt utnyttjande av det centrala administrativa systemet och
att låta länsstyrelserna sköta den rena pantvården och kravåtgärderna.

Utredningens
förslag tillstyrks eller godtas med vissa erinringar av bl. a. kammarkollegiet,
statskontoret, RRV, länsbostadsnämnden i Västmanlands län, några
länsstyrelser, decentraliseringsutredningen, riks-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1911 f 18: 93 91

banksfuUmäktige,
Svenska kommunförbundet och ett mindre antal kommuner.

Statskontoret anför att
den förkortning av handläggningstiden som kan väntas genom att ärendena inte
behöver underställas länsbostadsnämnden för sludig behandling och beslut i en
del fall torde motverkas av tillkommande svårigheter i och med att besluts- och
förvaltnings-funktionerna organisatoriskt skiljs åt. Detta blir förhållandet i
de fall där samråd mellan lånebeslutande och låneförvaltande organ måste ske
innan lånebeslut fattas. Vid ett genomförande bör därför särskild uppmärksamhet
ägnas utformningen av rutinerna vid sådana kontakter. I övrigt har
statskontoret inte kunnat finna några avgörande nackdelar med att skilja lånebeviljande
och låneförvaltande funktioner åt. Skiljandet av funkdonerna kan dock enligt
statskontoret komma att medföra högre administrativa omkostnader än i dag. För
att motverka en kostnadsökning bör bl. a. de samordningsvinster som kan uppstå
ytterligare uppmärksammas. Inte heller RRV kan se några avgörande hinder mot
att skilja låneförvaltningen från långivningen. RRV saknar emellertid en
bedömning av kostnaderna för att lägga låneförvaltningen på riksbanken jämfört
med andra låneförvaltande organ. Från redovisningssynpunkt torde dock
riksbanken vara det enklaste alternativet. Länsbostadsnämnden och
länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att skiljandet mellan
låneförvaltningen och handläggningen av låne- och bidragsärenden innebär vissa
ofrånkomliga nackdelar, men att dessa inte har sådan tyngd att de uppväger
fördelama med en kommunalisering av låne- och bidragsverksamheten.

Riksbanksfullmäktige
framhåller att förvaltningen av de statliga bostadslånen inte avser
kreditbedömning utan är av administrativ karaktär och därför på ett naturligt
sätt torde kunna inpassas i bankens verksamhet. Riksbanksfullmäktige hänvisar
till sin tidigare utfästelse om att åta sig låneförvaltningen. Om en kommunalisering
av långivningen kommer till stånd är fullmäktige i enlighet med denna
utfästelse beredd att medverka till att förvaltningen överförs dll riksbanken.
Fullmäktige framhåller emellertid att reformen är förenad med större
arbetsuppgifter än vad som i utredningsarbetets initialskede kunde förutses.
Utbyggnaden av organisationen vid riksbankens avdelningskontor blir
genomgripande.

Svenska kommunförbundet
anför att det för kommunerna torde sakna betydelse om låneförvaltningen läggs
på riksbanken, någon annan bank eller ett statligt regionalt bostadsorgan,
Sollentuna kommun anser att utredningen har överdrivit nackdelarna med att
skilja beslutsfattande och låneförvaltning åt. Redan med nuvarande beslutsordning
handlägger de kommunala organen låneansökningar så ingående att låne- och
inteckningsförhållandena är utvärderade innan ansökningarna med yttrande inges
till länsbostadsnämnden. Eftersom kommunerna redan nu har omfattande kontakter
med tingsrätt och låneinsdtutioner skulle det

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 92

innebära
mycket litet merarbete att inhämta uppgifter från ytterligare en instans.

4.10
Ny roll för den statliga organisationen

Uiredningens
allmänna syn på de statliga myndigheternas framtida roll inom bostadspolitiken
samt inom plan- och byggnadsväsendet har mött ett starkt gensvar bland
remissinstanserna, framför allt bland kommunerna. Från vissa remissinstanser,
bl, a. bostadsstyrelsen och många länsbostadsnämnder, kritiseras dock
utredningens slutsatser med anledning av de förändringar som har inträtt på
bostadsmarknaden. Dessa remissinstanser godtar i regel inte utredningens
förslag som en beskrivning på en ny roll eftersom de föreslagna uppgifterna i
regel redan i dag anses ingå i myndigheternas verksamhet.

Intresset
för en ökad rådgivning, service och information från de statliga centrala och
regionala organen inom bostadspolitiken är starkt hos kommunema. Till dem som
är allmänt positiva till en ökning av denna verksamhet hör bl. a, Södertälje,
Upplands Bro, Katrineholms, Vimmerby, Staffanstorps, Laholms, Skövde, Köpings,
Gävle och Bodens kommuner. Norrköpings kommun instämmer i utredningens
uppfattning att informationsinsatserna bör intensifieras för att nya rön och
metoder skall tränga ut till dem som handlägger och beslutar i bostadsfrågor.
Likaså finner kommunen det värdefullt att åtgärder vidtas för att främja
konsumentupplysning och varudeklaration av bostäder. Kommunen finner det
angeläget att statsmakterna ökar stödet till experiment- och utvecklingsarbete
inom bostadsområdet och att de främjar projekt för utveckling av närmiljö och
service i bostadsområdena. Kommunen är dessutom positiv till att formema för
olika kommuners sätt att öka medborgarinflytandet analyseras och
vidareutvecklas.

Även
länsstyrelserna i Kalmar och Örebro län anser alt information, råd och service
till olika parter och intressenter inom bostadsområdet framdeles bör spela en
framskjuten roll. Liknande uppfattning finns allmänt inom den statliga
bostadspolitiska organisationen.

Utredningens
uppfattning att kommunen är det naturliga kontaktorganet för information dll
allmänheten i bostadsfrågor är allmänt omfattad bland remissinstanserna.
Nämnden för samhällsinformation framhåller det viktiga i att
informationsinsatserna till medborgarna koncentreras till ett enda organ i
det här fallet kommunerna. Som skäl härför anför nämnden att kommunen jämfört
med regionala och centrala organ oftast står närmare, inte bara geografiskt,
ulan också när det gäller förutsättningarna att kunna anpassa informationen
till lokala förhållanden. Nämnden vill därför betona vikten av att kommunernas
informationsskyldighet på detta område fastställs, så att medborgarnas rätt
till likvärdig information tillgodoses oavsett var de bor. Den av utred-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 93

ningen
skisserade modellen för att tillgodose behovet av underlag för denna
information, dvs. att det centrala verket producerar albnängiltigt underlag
medan det regionala organet ger den kompletterande information som de
speciella regionala förutsättningarna påkallar, tillstyrks av nämnden. Malmö
kommun framhåller emellertid i detta sammanhang riktigheten i utredningens
påstående att informationen inte enbart är en uppgift för statliga eller
kommunala myndigheter och hänvisar till utredningens uttalanden om
folkrörelsernas betydelse. Kommunen pekar särskilt på de positiva
erfarenheterna av samarbetet med hyresgäströrelsen i vissa projekt inom
kommunen.

Utredningens
syn på statens nya roll inom bostadspolitiken är delvis grundad på de
förändringar som under senare år har inträffat på bostadsmarknaden.
Bostadsstyrelsen instämmer i att detta innebär en förskjutning och utvidgning
av arbetsuppgifterna men stryker starkt under att denna förskjutning inte
innebär någon förändring av de grundläggande bostadspolitiska uppgifterna.
Frågor om bostadsproduktionens omfattning, fördelning på nybyggnad och
ombyggnad samt inriktning på olika typer av hus och lägenheter är alltjämt lika
väsentliga. Detsamma gäller kostnader och priser samt olika hushållsgruppers
ekonomiska möjligheter att skaffa sig bra bostäder. Tyngdpunkten i bostadspolitiken
kommer med all sannolikhet alltid att ligga på ekonomiska problem, som måste
lösas med finansierings- och bidragssystemen som medel. Det är då givet att
sådana frågor också till stor del måste prägla bostadsmyndigheternas arbete
både regionalt och centralt.

Bostadsstyrelsen
och ett flertal länsbostadsnämnder riktar också stark kritik mot synsättet att
utvecklingen på bostadsmarknaden medför att kvalitetsstyrningen skulle kunna
ersättas med information och rådgivning. Enligt länsbostadsnämnden i Kalmar
län har utredningen inte diskuterat svårigheterna och informationens
begränsade möjligheter. Nämnden har den bestämda uppfattningen att en vidgad
informationsverksamhet som i och för sig kan vara behövlig inte kan
ersätta behovet av minimikrav i fråga om bostadstekniska och byggnadstekniska
kvaliteter. Kvalitetskrav av detta slag måste finnas kvar som ett grundläggande
stöd till bostadskonsumenterna. Detta innebär däremot inte att behovet av
information minskar. Oavsett hur den bostadspolitiska organisationen utformas
kan och bör informationsverksamheten ökas. Denna uppfattning framförs av
Oskarshamns kommun.

Länsbostadsnämnden
i Uppsala län godtar den av utredningen skisserade utvecklingen på
bostadsmarknaden när det gäller flerfamiljshusen. Däremot finner nämnden att
bristsituationens problem finns kvar vad gäller småhusen. Inom denna sektor
finner praktiskt taget alla hus avsättning oavsett pris och kvalitet. De
problem som på 1960-talet motiverade en noggrann kvalitets- och
kostnadskontroll finns således kvar i fråga om småhusbyggandet. Nämnden anser
dock att en riktigt utfor-

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 94

mad
information på detta område kan vara en god vägledning för presumtiva
småhusköpare.

Bosladsstyrelsen
och några länsbostadsnämnder kan inte godta utredningens synsätt att centralt
utfärdade bestämmelser behöver innebära en motsättning till de boendes
valfrihet och möjligheter att påverka sin bostadsmiljö. Bestämmelser som
syftar till att garantera rymlighet och tillgänglighet ökar i stället
valfriheten framhåller styrelsen. Detsamma gäller krav på att lägenheter skall
byggas så att de kan slås ihop eller så att rumsindelningen kan förändras.
Likaså gäller det bestämmelser om reservutrymme och anpassbarhet hos gemensamma
markutrymmen, lokaler m, m.

Bostadsstyrelsen
och flera länsbostadsnämnder konstaterar vidare att de nya uppgifter som
utredningen beskriver till stor del redan nu ingår i arbetet. Bostadsstyrelsen
anser dock att den utåtriktade, informerande och rådgivande verksamheten inte
har kunnat bedrivas i önskvärd omfattning. Utöver de uppgifter som utredningen
har nämnt framhåller styrelsen behovet av aktiviteter beträffande olika
upplåtelseformer, hyresutveckling, bostadsförvaltning o, d. Styrelsen framhåller
att man på olika sätt under senare år försökt förbättra informationen till de
boende. För att ge allmänheten den allsidiga och sakliga upplysning om bostadstillgång
och boende som utredningen förutsätter krävs dock en utvidgning av
informationsverksamheten också till andra områden. Det gäller exempelvis hyreslagstiftning,
lagstiftning om upplåtelseformer m, m.

Statens
råd för byggnadsforskning betonar särskilt behovet av en ny roll för den
statliga organisationen när det gäller experiment- och försöksverksamhet och
de stora brister som f. n, råder härvidlag. Rådet framhåller att
experimentsituationen är det sista ledet i ett forskningsarbete, ett led som i
dag många gånger förhindras på grund av institutionella och finansiella
svårigheter. Experimentsituationen är en viktig förutsättning för att
forskningen skall kunna sprida kunskap om sina resultat lika väl som den är av
stor betydelse för det föreslagna bostadsverkets egna utvecklingsarbeten.

Bostadssociala
delegationen framhåller att det finns ett betydande utrymme för breddade och
fördjupade insatser av utvecklingskaraktär. I största möjliga utsträckning bör
dessa insatser ske i samarbete med kommuner och övriga intressenter på
bostadsmarknaden. Delegationen vill således stryka under att den
bostadspolitiska myndigheten i ökad utsträckning skall stödja experiment och
utvecklingsarbete inom bostadsbyggandet samt främja utvecklingsprojekt inom
serviceområdet. Delegationen tillstyrker också ökade insatser när det gäller
att främja försöken att finna vidgade former för boendedemokrati samddigt som
man stryker under att det här rör sig om ett relativt långsiktigt
utvecklingsarbete, som måste ske i nära samband med partsorganisationerna på
bostadsmarknaden och med kommunerna.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 95

Den
till bostadsstyrelsen knutna boendemiljödelegationen instämmer i utredningens
slutsats att väsendigt ökade befogenheter för kommunerna på det
bostadspolitiska området och inom plan- och byggnadsväsendet ställer högre krav
på bistånd till kommuner och andra intressenter mea råd, service och
information på ett tidigt skede i byggnadsprocessen. Delegationen framhåller
emellertid att en bredare och mer kraftfull information är påkallad oavsett om
den föreslagna kommunaliseringen genomförs. Delegationen har i sin verksamhet
stött på ett mycket stort informationsbehov vad gäller boendemiljöfrågor och
förbättringar och ser där ett mycket omfattande och viktigt verksamhetsfält.

Länsbostadsnämnden
i Jönköpings län stryker särskilt under behovet av en ökad satsning på bättre
utformning av programmen för anbudskonkurrens. Utan genomtänkta program för
upphandlingar försvåras anbudsprövningen. Vid totalupphandling har ortens
byggmästare ofta svårt att delta i konkurrensen med de stora byggnadsfirmorna,
som har egna ritkontor. Ett rikhaltigt utbud av typritningar från
bostadsverkets sida skulle därför förbättra konkurrenssituationen på
småhusmarknaden.

Utredningens
syn på möjligheterna till erfarenhetsåterföring inom den nya organisationen
har mött stark kritik hos framför allt länsbostadsnämndema. Länsbostadsnämnden
i Uppsala län framhåller således att en förutsättning för att det regionala
bostadsorganet på ett meningsfullt sätt skall kunna verka som informationsspridare
och ge erforderlig service är att den information som lämnas håller viss
kvalitet och är väl förankrad i praktisk handläggning. Enligt utredningen
skall det regionala organet införskaffa den kunskap om förhållandena som skall
forma informationen genom handläggning av besvärsärenden,
utredningsverksamhet, personliga sammanträffanden med olika intressenter etc.
Dessa källor utgör emellertid enligt nämndens mening endast komplement till
det viktigaste, nämligen själva beslutsfattandet. Om informatörerna helt
frikopplas från beslutsfattandet finns en uppenbar risk för att informationens
kvalitet inte når en tillfredsställande standard. Länsbostadsnämnden i Örebro
län framhåller att det organ på regional nivå som skall handha informationen
måste ha de kunskaper och den erfarenhet som dagliga kontakter med centrala
organ, kommuner, byggherrar, bostadsförvaltare, kreditinstitut och enskilda
personer ger i en samlad enhet för beslutsgivning och låneförvaltning. I annat
fall kan informationen aldrig erhålla den kvalitet som erfordras utan blir i
stället av mera ytlig karaktär,

4.11
Samband mellan bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsen

Praktiskt
taget alla remissinstanser instämmer i eller lämnar utan erinran byggadministradonsutredningens
konstaterande att det finns ett

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 96

nära
samband mellan bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsen. NBD anser
dock att beröringspunkterna dem emellan inte är särskilt påfallande. Den
statliga bostadslångivningen fyller en rad olika uppgifter, som
byggnadsväsendets organ i dag inte sysslar med, hävdar delegationen. Den pekar
på den regionala fördelning av bostadsbyggandet, som sker genom de statliga
lånemyndigheternas försorg enligt statsmakternas beslut, samt den reglering av
långivningsverksamheten som är betingad av konjunkturstymingen. Den statliga
långivningens inslag av subventioner och priskontroll ligger också vid sidan av
det fysiska planväsendets funktioner. Även den markpolitiska prövningen och
konkurrenskontrollen inom långivningen är, enligt delegationens mening, artfrämmande
för de administrativa rutinerna för fysisk planering.

Flertalet
remissinstanser har också funnit att utredningen har beskrivit de samband som
föreligger på ett riktigt sätt. Några, däribland socialstyrelsen,
naturvårdsverket, AMS, statens råd för byggnadsforskning, statens planverk och
flera länsstyrelser, pekar på viktiga samband också med andra samhällssektorer
än dem som utredningen har behandlat.

Socialstyrelsen
nämner exempelvis sambanden mellan socialsektorn och samhällsplaneringen.
Enligt verkets uppfattning är det av stor betydelse att socialsektorns
företrädare på regional nivå, socialkonsulenter och länsläkarorganisationen,
ges möjligheter att påverka samhällsplaneringen. Verkets deltagande i rådet
för samhällsplanering fyller delvis denna funktion på central nivå. Kontakterna
mellan verken behöver emellertid, enligt socialstyrelsens bedömning byggas ut.
Bl. a, bör övervägas hur granskning och bedömning av sociala aspekter kommer
in i olika planärenden.

Naturvårdsverket
gör gällande att miljövårdssynpunkterna bör komma in i samhällsplaneringen och samhällsbyggandet
på samma stadium som andra intressen. Utredningen borde därför ha analyserat
också avgränsningen mellan bostadsverket och naturvårdsverket.

AMS
och flera länsstyrelser betonar att det är viktigt att samordna bostadspolitiken
också med den regionalpolitiska planeringen och sysselsättningsplaneringen,
AMS framhåller dels behovet av en sådan geografisk fördelning av
bostadsproduktionen som svarar mot sysselsättningsutvecklingen och
arbetskraftsefterfrågan, dels angelägenheten av att bostadsbyggandet tidsmässigt
anpassas så, att jämnast möjliga sysselsättning för byggnadsarbetarna över
hela året kan erhållas. Länsstyrelsen i Kronobergs län stryker under att det
inom varje län gäller att utveckla goda lokala arbetsmarknader för att kunna nå
regionalpolidkens övergripande mål att tillskapa arbete åt alla. Grundläggande
härför är kommunernas arbete med bostadsbyggnadsprogrammen och länsstyrelsens fördelning
av ramar för bostadsbyggandet.

Statens
råd för byggnadsforskning anser att också arbetsmiljöfrågorna, energifrågorna
och förvaltandet av det befintliga bostadsbestån-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 97

det
borde ha övervägts i ett sammanhang, då man diskuterar den statliga
organisationen.

Statens
planverk pekar på att plan- och byggnadsväsendet har ett i jämförelse med den
bostadspolitiska administrationen vidare ansvarsområde. Planansvaret har,
framhåller verket, främst genom den fysiska riksplaneringen kommit att sträcka
sig långt utanför den egendiga bebyggelseregleringen. Verket anser att
utredningen inte tillräckligt har beaktat de olikheter i ansvarsområdet som
föreligger mellan de båda verken.

Bostadsstyrelsen
anser att utredningen har behandlat sambanden mellan bostadspolitik, fysisk
planering och byggnadsväsen främst ur teknisk-administrativ synvinkel.
Styrelsen, som inte finner det befogat att närmare gå in på sambanden i vidare
bemärkelse, menar dock att det i första hand är fråga om generella ekonomiska
samband. Bostadspolitiken påverkar genom finansieringssystemet prisnivån och
genom bostadsbidragen olika hushållsgruppers bostadskostnader. Härigenom ger
den väsentliga förutsättningar för den fysiska planeringen och för kvalitet i byggandet.

4.11.1
Styrning av bostadens och bostadsmiljöns kvalitet

Utredningens
uppfattning om bostadsnormernas betydelse har kritiserats av bostadsstyrelsen,
som anser att utredningen ensidigt har framhävt normeringens betydelse i
förhållande till de övriga bostadspolitiska medlen. Styrelsen menar vidare att
utredningen överdriver marknadssituationens betydelse för behovet av normering.
Erfarenheter från andra områden än bostadsproduktionen tyder, enligt styrelsens
mening, inte på att ett rikligt utbud generellt medför alt produkter med god
funktion hävdar sig bäst, I stället finns anledning befara att
marknadskrafternas styrka medför att samhället måste ha tvingande normer för
att behärska dem. Bostadsmarknaden är inte heller enhetlig utan visar stora
lokala variadoner och skillnader mellan olika delmarknader inom ett
bostadsförsörjningsområde. När det gäller småhus med äganderätt är efterfrågan
större än utbudet och även hus med låg kvalitet kan säljas. För hyres- och
bostadsrättslägenheter gäller motsatsen. På grund av avsättningssvårigheter och
det höga kostnadsläget har företagen förstärkt sin marknadsföring och sökt
olika möjligheter att pressa kostnaderna, vilket har påverkat kvaliteten, säger
styrelsen.

Socialstyrelsen
anser att man, när det gäller den enskilda bostadens utformning och utrustning,
har nått goda resultat genom styrning via bestämmelser. Dagens problem gäller
boendemiljön som helhet som inte har omfattats av kvalitetsstyrande
bestämmelser. Styrelsen säger sig dock inte mena att detta område skall detaljregleras
genom centrala föreskrifter och bestämmelser. Ett effektivt sätt att främja en
god boendemiljö kan i stället vara en ökad informationsverksamhet. Men det är

7
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 93

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 98

viktigt,
hävdar socialstyrelsen, att man från centralt håll följer upp vilka resultat
som uppnås och att staten förbehåller sig rätten att vid behov utfärda
bestämmelser som säkerställer att sociala mål uppnås i den fysiska
planeringen.

Uddevalla
kommun finner det rimligt att staten kan ställa krav i syfte alt säkerställa
att vissa mål uppnås i den fysiska planeringen och ställa upp generellt giltiga
minimikrav på t. ex. säkerhet och hygien samt viss minimistandard för
exempelvis minoritetsgrupper som handikappade. Behovet av minimikrav framhålls
också av bl. a. länsbostadsnämnden i Skaraborgs lan och Stockholms kommun.

Behovet
av samordning av föreskrifter och anvisningar stryks under av många
remissinstanser.

Länsbostadsnämnden
i Örebro län m, fl, är ense med utredningen om att normer, som skall styra
byggnadsverksamhetens inriktning, bör utfärdas av så få myndigheter som
möjligt. Härigenom skapas underlag för en entydighet som är betydelsefull i bl.
a. frågor om bostadens och bostadsmiljöns kvalitet, säger nämnden. Malmö
kommun, som stryker under vikten av att floran av styrmedel begränsas och koncenteras
till få organ, betonar att kvalitetsbedömningar och åtgärder måste ta hänsyn
till hela bostadsmiljön. Risken för motstridiga krav i en omfattande
normverksamhet måste fordöpande uppmärksammas.

Statens
planverk anser det värdefullt inte minst från informationssynpunkt att
normarbetet samordnas och att den fysiska planläggningen, byggandet och
finansieringsfrågorna kan handläggas inom samma myndighet. Verket säger sig
vidare dela utredningens uppfattning att en metodisk uppföljning av
tillämpning och effekter av verkets föreskrifter, råd och anvisningar är
nödvändig. Detta gäller såväl det starkt centraliserade byggnormarbetet som
anvisningsverksamheten inom planområdet.

Statens
lantmäteriverk finner det uppenbart att olika myndigheter, som utfärdar råd och
anvisningar för byggandet, bör samråda med den centrala myndigheten för plan-
och byggnadsväsendet. Publiceringen bör ordnas så att olika användare lätt kan
orientera sig i materialet.

Fortifikationsförvaltningen
pekar på den stora tekniskt-ekonomiska skillnaden mellan olika typer av
byggnadsverk och finner att en stark centralisering av statens tekniska och
även ekonomiska styming av byggandet är mindre tilltalande, därför att ett
rimligt hänsynstagande till byggnadsverkets särart då ej syns möjligt.

Statens
stålbyggnadskommitté stryker under behovet av samordning av normer rörande
stålkonstruktioner till byggnader och anläggningar. Kommittén framhåller att
den även i fortsättningen bör vara ett samarbetsorgan för berörda myndigheter
och näringslivets organ för utarbetandet av gemensamma normer för såväl
husbyggandet som anläggningsbyggandet. Anläggningsbyggandet är ofta mer
tekniskt komplicerat

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 99

än
husbyggandet, varför det är väsendigt att normarbetet i alla dess skeden
bedrivs i samverkan mellan myndigheterna för att rimlig hänsyn skall kunna tas
till alla berörda parters behov och önskemål.

Det
angelägna i att råd och anvisningar för bostäder och bostadsmiljö grundas på kunskaper
om kostnadskonsekvenser betonas av bl. a. bostadsstyrelsen, statens planverk
och flera kommuner.

Statens
planverk konstaterar att dess normverksamhet inte har samma direkta samband med
finanseringsuppgifter som fallet är för bostadsstyrelsen. Det finns bl. a. av
den anledningen skäl att starkare integrera dessa funktioner. Härför talar
också att en förbättrad samordning mellan normeringen och de regler som gäller
för beräkning av låneunderlag m. m. är angelägen.

Malmö
kommun instämmer i utredningens uppfattning att bedömningen av vad som går att
genomföra med tillgängliga resurser och avvägningen med hänsyn till de boendes
vilja och förmåga är viktiga frågor. Skövde kommun anser det viktigt att
metoder för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av fysisk planering och
byggande från bostadskostnadssynpunkt utvecklas och ges en ökad betydelse.

4.11.2
Samband mellan fysisk planering och kommunernas bostadsbyggnadsprogram

Utredningens
beskrivning av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammens funktion i den
kommunala planeringen har godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Flera remissinstanser anser dock att sambanden mellan kommunernas
fysiska planering och bostadsbyggnadsprogrammen inte är så omedelbara som
utredningen hävdar.

Bostadsstyrelsen,
som instämmer med utredningen i att bostadsbyggnadsprogrammen bör vara ett
uttryck för kommunens bostadspolitiska intentioner påpekar att programmen dock
skiljer sig från en fysisk plan därigenom att de inte har några rättsverkningar
och inte är underkastade någon statlig prövning.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län stryker under utredningens uttalande om
bostadsbyggnadsprogrammens betydelse för samordning av bostadspolitik och
fysisk planering. Erfarenheterna från länet visar dock att det brister
åtskilligt i denna samordning, vilket enligt länsstyrelsens uppfattning beror
på att sju av länets åtta kommuner i stort sett saknar egen fast personal för
den fysiska planeringen och planmässig rådgivning till byggnadsnämnderna. Den
fysiska planeringen är därför otillräckligt förankrad i den kommunala
förvaltningen och blir inte kontinuerligt bevakad och tillgodosedd genom inidatiwerksamhet.

Många
kommuner tillfogar synpunker som stryker under vad utredningen har anfört om
sambanden mellan de kommunala bostads-, byggnads- och bostadssaneringsprogrammen
och den fysiska planeringen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 100

Kommunstyrelsens
ansvar för de gemensamma förutsättningarna för den kommunala planeringen
betonas av bl. a. Gislaveds kommun. Täby kommun talar om att den rutin som
numera tillämpas i kommunen innebär att bostadsbyggnadsprogrammet blir i vissa
avseenden vägledande för detaljplanering och bostadsupphandling, F. n. lämnar
bostadsbyggnadsprogrammet visserligen en del frågor av bostadspolitisk natur
öppna, vilka fixeras genom detaljplaneprogram och bostadsupphand-lingsprogram.
En starkare låsning vore dock i och för sig möjlig, menar kommunen, om
kommunstyrelsen önskade ta ett fastare grepp. Enligt Huddinge kommuns
uppfattning måste de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen gmndas på
genomarbetade områdesplaner. Dessa ger också fömtsättningar att bedöma övriga
investerings- och planläggningsbehov mot bostadsutbyggnaden, vilket innebär
att en total resurs-avvägning kan göras för såväl planering som genomförande.

Kommunen
framhåller vidare att det är ytterst angeläget att få fram metoder för att
bedöma det framtida bostadsbehovet, eftersom de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen väsentligt påverkar fömtsättningama för den fysiska
planeringen. Framför allt gäller detta kommuner i en storstadsregion där
bostadsbyggnadsprogrammen i sin nuvarande utformning inte är en följd av
demografiska framskrivningar utan helt inriktade på expansion genom
inflyttning.

Norrköpings
kommun betonar att arbetsmoment som ingår i genomförandet av ett
bostadsbyggnadsprogram är starkt beroende av varandra, översiktlig fysisk
planering, detaljplanering, projektering av gator och ledningar, ekonomiska
analyser och grundundersökningar är några exempel på arbetsmoment som måste
utarbetas under samordnade former. Kommunen instämmer också med utredningen i
uppfattningen att en viktig del i genomförandet av bostadssaneringsprogrammet
är att stadsplaneförslag utarbetas och att ekonomiska kalkyler upprättas.

4.11.3
Samband mellan kommunal markförvärvspolitik och fysisk planering

Endast
några få remissinstanser har kommenterat utredningens synpunkter på sambanden
mellan kommunal markförvärvspolitik och fysisk planering. Inga erinringar har
riktats mot utredningens synpunkter.

Länsbostadsnämnderna
i Östergötlands och Kopparbergs län har erfarenheten att markförvärvsprogram
än så länge är sällsynta företeelser. Nämnden i Östergötlands län anser att
kommunerna, när de gör upp sådana, bör kunna inhämta synpunkter från såväl
planenheten på länsstyrelsen som länsbostadsnämnden. Länsstyrelseinstruktionen
bör kompletteras med föreskrift om samråd även i sådana ärenden.

Länsbostadsnämnden
i Örebro län uttalar sin anslutning till utredningens uppfattning att det är
angeläget att kommunerna upprättar pla-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 101

ner
för markförvärv. Nämnden stryker under att planerna bör vara förankrade i
bostadsbyggnadsprogrammen och i den översiktliga planeringen.

Mot
bakgrund av vissa resultat från ett pågående forskningsprojekt drar statens
institut för byggnadsforskning den preliminära slutsatsen att kommunens
markpolitiska aktivitet är det viktigaste medlet att hjälpa resurssvagare
intressenter till nya byggnadslägen i kommunen.

4.11.4
Behov av samordning mellan bostadspolitik och plan- och byggnadsväsende på
regional nivå

1971
års länsförvaltningsreform har kommenterats av RRV samt några
länsbostadsnämnder och länsstyrelser. RRV anser att den samordning som avsågs
med reformen inte har förverkligats i tillräcklig utsträckning. Enligt verkets
erfarenheter är den dagliga handläggningen av enskilda beslut inte alltid
integrerad med existerande regionala planer. RRV, som finner det angeläget att
sambandet stärks mellan bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsen,
hävdar att en ny organisation inte i sig leder till bättre samordning. Det
behövs även utbildning tillsammans med projektgruppverksamhet och annat erfarenhetsutbyte.

Flertalet
remissinstanser delar eller lämnar utan erinran utredningens uppfattning att en
ökad samordning på regional nivå är av värde. Länsbostadsnämnden i
Östergötlands län m. fl. anser dock att länsstyrelsens och länsbostadsnämndens
kompetensområden är så avgränsade att kontaktbehovet inte är så stort som
utredningen har velat göra gällande. Länsbostadsnämnden i Kalmar län framhåller
att, om kommunerna i framtiden på eget ansvar får svara för detaljplaneringen,
behovet av samordning mellan länsstyrelsen och länsbostadsnämnden minskar.

Göteborgs
kommun menar att, även om samordningen av den statliga planeringen inom länen
är betydelsefull, framstår inom Göteborgsregionen samordningen av
samhällsplaneringen mellan länen som ett problem av större vikt.

Åtskilliga
länsbostadsnämnder och länsstyrelser nämner det samråd som i dag sker mellan
nämnden och länsstyrelsens regionalekonomiska enhet och planenhet, när de
kommunala bostadsbyggnadsprogrammen skall granskas, sammanställas och bedömas.
Länsbostadsnämnden i Östergötlands län betonar att man i dessa samråd givetvis
tar upp frågor beträffande den fysiska planeringen och bostadsbyggandets följdinvesteringar.
Särskilda kontakter dämtöver anses inte erforderliga annat än då fastlagda
planer ändras.

Länsbostadsnämnden
i Kalmar län och Oskarshamns kommun menar att det inte finns motiv tillräckligt
för en ytterligare samordning av arbetet med de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen i länen. Det är

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 102

av
vikt, framhåller nämnden, att länsbostadsnämndens och länsstyrelsens yttranden
inte utvecklas till att bli en överprövning av kommunernas ställningstaganden.

Några
kommuner, däribland Vaggeryds och Malmö, uttrycker viss oro för att de
föreslagna organisatoriska ingreppen på central och regional nivå kan äventyra
kommunstyrelsens huvudansvar för den ekonomiska och fysiska planeringen. Malmö
kommun stryker under att de överväganden om bostadsbyggandets storlek och
inriktning som måste göras är en kommunal angelägenhet där kommunen har att ta
ansvar inför väljare och konsumenter. Något behov av mer eller mindre
"tunga", statliga synpunkter finns knappast.

En
närmare redogörelse för remissinstansernas syn på nuvarande samordning och
möjligheterna att förbättra denna lämnas senare (avsnitt 4.12.2)..

4.12
Förslag till ny organisation

I
det följande beskrivs remissinstansernas syn på utredningens förslag till
organisation på olika nivåer.

4.12.1
Central organisation

Majoriteten
av de remissinstanser som har uttalat sig om den centrala organisationen för
bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsende är positiva till
utredningens förslag om en sammanläggning av bostadsstyrelsen och statens planverk.Till
dem hör statskontoret, statens naturvårdsverk, konsumentverket, statens
planverk, statens råd för byggnadsforskning, flertalet länsstyrelser,
länsbostadsnämnderna i Blekinge, Skaraborg och Örebro län, bosadssociala
delegationen, Svenska kommunförbundet. Svenska riksbyggen, SABO, samt en
överväldigande majoritet av det drygt 60-tal kommuner som har uttalat sig i
frågan, bland dem Huddinge, Järfälla, Motala, Jönköpings, Helsingborgs,
Uddevalla, Vänersborgs, Örebro, Gävle, Sundsvalls och Umeå kommuner.

Till
de negativa eller tveksamma remissinstanserna hör bl. a. bostadsstyrelsen,
några länsbostadsnämnder, NBD, TCO, Hyresgästernas riksförbund, LO och Svenska
byggnadsarbetareförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, några kommuner
samt de lokala fackliga organisationerna vid bostadsstyrelsen och TCO-föreningen
ST-plan vid planverket.

Statens
planverk konstaterar att flera länder som för en aktiv bostadspolitik har den
av utredningen åberopade kopplingen mellan bostads-och byggnadsadministration
och att grunderna för svensk bostadspolitik och svensk byggnadslagstiftning är
gemensamma. En sammanläggning innebär fördelar genom att normarbetet kan
samordnas och genom att den fysiska planläggningen, byggandet och
finansieringsfrågorna kan

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 103

handläggas
inom samma myndighet. Inte minst från informationssynpunkt är en sådan
samstämmighet värdefull.

Planverket
anför att dess normverksamhet Late har samma direkta samband med
finansieringsuppgifter som fallet är för bostadsstyrelsen. Det finns bl. a. av
den anledningen skäl att starkare integrera dessa funktioner. Härför talar
också att en förbättrad samordning mellan normeringen och de regler som gäller
för beräkning av låneunderlag m. m. är angelägen. Planverket delar utredningens
uppfattning att en sammanläggning skapar bättre fömtsättningar för återföring
av erfarenheter från fältet, inte minst beträffande plangenomförandets ekonomi
och finansiella konsekvenser.

Inordningen
av God Bostad i Svensk Byggnorm bör enligt verket följas av en administrativ
samordning. Planverket anser vidare att motsvarande integrationsmöjligheter
också finns beträffande råd och anvisningar och annat underlagsmaterial för
den kommunala planeringen. Bostadsförsörjningsplaneringen och den fysiska
planeringen grundas på gemensamt underlag och kräver en nära samordning i kommunema.
Möjligheten att utveckla bättre samordnade metoder för denna planering bör
utnyttjas och ges fäste i organisationen. Verket anser vidare att den kompetens
och de resurser som det nya verket kommer att förfoga över inom bostadssektorn
med god effekt bör kunna tillgodogöras även för annat än bostäder, t. ex.
arbets- och fritidsmiljöfrågor.

Svenska
kommunförbundet som tillstyrker förslaget framhåller att en god samordning
mellan bostadspolitik och plan- och byggnadsväsende är av betydelse för ett
ändamålsenligt samhällsbyggande. En sammanläggning kan inte minst från
administrations- och samarbetssynpunkt medföra förbättringar. Statskontoret
delar utredningens uppfattning att det växande behovet av samordning mellan
bostadsförsörjning, fysisk planering och byggnadsväsende sett mot bakgrund av
nuvarande kontaktmönster motiverar en sådan sammanslagning. Härtill kommer de
av utredningen påvisade möjligheterna att genom en sammanslagning åstadkomma
vissa samordningsvinster.

Statens
råd för byggnadsforskning tillstyrker i princip utredningens förslag till
organisatorisk samordning på central nivå. Rådet betonar dock avsaknaden av
alternativa analyser när det gäller uppgifterna för den föreslagna centrala
myndigheten. Rådet pekar speciellt på den betydelse som man vill ge
arbetsmiljöfrågorna, energifrågorna och förvaltandet av det befindiga
byggnadsbeståndet. Enligt rådet har plan- och byggnadsväsendet viktiga bidrag
att ge till arbetsmiljöns förbättrande. En självklar följd av detta anser rådet
vara att frågor som rör medel för att uppnå vissa bostadspolitiska mål inte får
särbehandlas från frågor som rör medel att uppnå vissa mål inom
arbetsmiljöområdet. Även i fråga om energihushållningen anser rådet att dessa
frågor inte bör isoleras till bostadssektorn. Rådet ifrågasätter om inte den
föreslagna myndigheten är det lämpligaste organet för att utforma
energipolitiken i dess

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 104

helhet
när det gäller bebyggelsen. Rådet bedömer sammanslagningen som ett första steg
i en utveckling mot en bättre statlig organisation för byggverksamheten.

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att behovet av samordning mellan bostadspolitik, fysisk
planering och byggnadsväsende bäst tillgodoses om dessa verksamheter handläggs
inom ett centralt verk. Sammanslagningen torde ge betydande
samordningsvinster, vilka även bör komma länsstyrelserna och kommunerna
tillgodo. Sistnämnda synpunkter utvecklas exempelvis av länsstyrelserna i
Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län som stryker under möjligheterna till
bättre samordning och integration mellan de båda verkens arbetsuppgifter
främst vid utfärdandet av råd, anvisningar och underlagsmaterial bl. a. för den
kommunala planeringen. Sydvästra Skånes kommunalförbund anser att
bostadsstyrelsen och statens planverk i dag har så närliggande arbetsuppgifter
att det ter sig naturligt att bilda en gemensam organisation. Härigenom bör det
nya centrala ämbetsverket kunna verka för en helhetssyn i frågor som rör
bostadsförsörjning, markanvändning och byggnadsväsende.

Enligt
Jönköpings kommun är det väsentligt att man genom sammanslagningen skapar
möjligheter att integrera den fysiska planeringen och dennas förverkligande,
bostadsbyggnadsprogrammen och den kommunala långtidsplaneringen. Med den
betydelse som bostadsbyggandet har för den kommunala ekonomin i form av
investeringar och driftkostnader på de flesta kommunala verksamhetsområdena är
den angivna samordningen ofrånkomlig. Kommunen anser det dock vara en brist
att utredningen inte har lämnat förslag över hur samordning skall ske i planeringsfrågor
som berör flera statliga verk och olika departement såsom vägverket och
naturvårdsverket.

De
remissinstanser som ställer sig klart negativa eller tveksamma till utredningens
förslag om en sammanläggning av de båda verken har ofta åberopat brister eller
oklarheter i underlaget för utredningens förslag, I några fall har man också
funnit sambanden mellan de båda verkens arbetsuppgifter mindre starka eller
att behovet av samordning bör kunna lösas i andra former än genom en
sammanläggning. Pågående översyn av byggnadslagstiftningen har också utgjort
motiv för vissa remissinstanser att avvakta med ett definitivt
ställningstagande.

Bostadsstyrelsen
riktar stark kritik mot utredningens behandling av argumenten för och emot en
sammanläggning liksom mot beskrivningen av de båda verkens arbetsuppgifter och
anser sig därför inte ha kunnat pröva frågan om en sammanslagning med
planverket tillräckligt ingående. Styrelsen berör dock från sin utgångspunkt
vissa problem som enligt styrelsens mening visar på väsentliga svårigheter vid
en eventuell sammanläggning.

Bostadsstyrelsen
är en sektorsmyndighet med ett klart ansvar endast för bostadsförsörjning,
medan planverkets verksamhet är av övergri-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 105

pande
natur med stor betydelse för bosadsförsörjningen. En sammanslagning av
bostadsstyrelsen och planverket skulle enligt styrelsens uppfattning innebära
att mycket olikartade verksamheter förenades i ett verk. Som exempel nämns å
ena sidan kreditmarknadsproblem och frågor om bostadsbidrag och å andra sidan
ställningstaganden dll frågor om utnyttjande av kuster eller fjällvärld i
samband med fysisk planering. Enligt bosadsstyrelsens bedömning måste det bli
svårt för en myndighet att samtidigt fungera som bostadspolitiskt centralorgan
och som samordnare av andra sektorers intressen i plan- och byggnadsfrågor.
Styrelsen medger dock att bostadsstyrelsen har en särställning när det gäller
samarbete med planverket, eftersom bostadsförsörjningen väger tyngre än någon
annan sektor då det gäller byggnadsfrågor och planering av tätbebyggelse.
Utredningen har dock enligt styrelsens uppfattning inte visat att fömtsättningama
för samordning av arbetsuppgifter förbättras i sådan grad genom en sammanslagning
av verken, att detta uppväger de principiella invändningarna mot en
sammanslagning.

Kontakterna
mellan verken kan förbättras genom att bostadsstyrelsen blir representerad i
planverkets tekniska råd, genom någon form av fast samarbetsgrupp för kvalitetsfrågor
och genom överenskommelser om handläggningen av vissa ärenden. I
planeringsfrågor är det på samma sätt fråga om utbyte av erfarenheter, ett
samarbete vid utgivning av råd och anvisningar och i vissa fall gemensamt
utvecklingsarbete. Eftersom båda verken har ansvar för information i frågor som
har nära samband med varandra torde det också behövas samråd i
informationsfrågor. Planverkets arbetsuppgifter då det gäller råd och
anvisningar för fysisk planering samt utveckling av planeringsmetoder sammanfaller
också delvis med bostadsstyrelsens uppgifter i fråga om de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.
Det samarbete som det här gäller skiljer sig enligt styrelsen inte till formen
från det som bör vara normalt mellan olika verk men kan eventuellt behöva vara
av större omfattning än som är vanligt.

Bostadsstyrelsen
anser att utredningen inte har klarlagt de problem som kan uppkomma vid
sammanslagning av bostadsstyrelsen och planverket. Den genomgång som styrelsen
har gjort visar på så många oklara punkter och principiella betänkligheter att
styrelsen inte kan tillstyrka utredningens förslag.

Med
bibehållen sektorsmyndighet återstår det enligt styrelsen att finna en klarare
gräns än nu mellan den samordnade myndighetens ansvar för utgivning av
bestämmelser å ena sidan och sektorsmyndighetens övergripande ansvar för
bostadskvalitet och kostnadskonsekvenser å den andra, så att verksamheten kan
bedrivas smidigt och effektivt.

Flera
länsbostadsnämnder, bl. a. nämnderna i Kronoberg, Kalmar, Kopparbergs och
Norrbottens län, ifrågasätter om motiven för en sammanläggning är tillräckligt
starka. Enligt länsbostadsnämnden i Kro-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 106

nobergs
län har bostadspolitiska frågor varit och kommer att förbli av sådan vikt och
vara så pass särpräglade att de utgör ett starkt skäl för att bibehålla
nuvarande organisation. Länsbostadsnämnden i Kristianstads län anser att man
bör pröva om det inte finns enklare sätt att lösa eventuella samordningsproblem
än genom en sammanslagning. Flera nämnder nämner möjligheten att åstadkomma en
bättre samordning genom att överföra vissa enheter från bostadsstyrelsen till
planverket. Länsbostadsnämnden i Östergötlands län nämner i detta sammanhang
bostadsstyrelsens tekniska byrå.

Enligt
LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet kan de bristande kontakterna mellan
verken inte vara ett skäl för en sammanslagning. Det bör finnas enklare sätt
att få till stånd ett effektivt samråd. Det torde dock finnas väsentliga
bostadspolitiska skäl för en integrering, men LO saknar möjlighet att bedöma de
praktiska konsekvenserna av en sammanslagning. För Hyresgästernas riksförbund,
som finner sammanslagningen av verken vagt motiverad, förefaller det märkligt
att man måste lösa konstaterade samordningsproblem genom att slå ihop två organisationer
till en.

Enligt
NBD finns det knappast från saklig synpunkt särskilt vägande skäl för en
sammanslagning. Förslaget kan knappast uppfattas som ett utslag av
rationalisering. Skillnaderna mellan handläggningsuppgiftema för de olika
myndigheterna är alltför stora.

SBEF
har funnit att förslaget att lägga samman bostadsstyrelsen och statens planverk
till ett statens bostadsverk kan bidra till vissa rationaliseringsvinster i statsförvaltningen.
Från praktisk synpunkt framstår en sammanläggning försvarbar även när det
gäller betydelsen av att samhällets krav på byggandet i form av bl. a. normer
och tekniska anvisningar kan ställas mot samhällets finansiella resurser och
bli övervägda och bedömda inom ett och samma verk. Mot en omgående sammanslagning
talar däremot att bygglagutredningen väntas lägga fram förslag om bl, a. ny
ansvars- och befogenhetsfördelning mellan stat och kommun. Med detta följer att
även de organisatoriska frågoma blir aktuella i samband härmed. SBEF finner
det mot den bakgrunden mindre motiverat att redan nu ta slutlig ställning dll
omorganisation av ämbetsverken. I avvaktan på detta ser föreningen det
angeläget att samarbetet mellan verken kan förbättras på annat sätt.

De
fackliga lokala organisationerna vid bostadsstyrelsen och planverket
kritiserar utredningens underlag för sitt förslag. Enligt SACO/SR-föreningen
vid planverket har utredningen på viktiga punkter inte berört
förutsättningarna för en ny organisation. Enligt föreningen finns klara för-
och nackdelar med den föreslagna lösningen, men utredningen har inte belyst
alternativa former för närmare samverkan mellan bostadsstyrelsen och
planverket. Trots den otillfredsställande behandlingen av samordningsbehovet
motsätter sig föreningen inte en samman-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 107

slagning
av bostadsstyrelsen och planverket. Föreningen vill samtidigt förorda att ett
fördjupat studium sker av formema härför. Således bör alternativet med en
partiell sammanslagning studeras. Enligt SACO/SR-föreningen vid
bostadsstyrelsen är en sammanslagning av verken ett alternativ. Föreningen är
emellertid angelägen om att även andra former för en samordning utreds och att
ett alternativ med en förstärkt sektorsmyndighet för bostadsfrågor ägnas
särskild uppmärksamhet. Statstjänste-mannaförbundets avdelning vid planverket
framhåller behovet av bostadsstyrelsens ekonomiska sakkunskap i ett tidigare
skede i beslutsprocessen än f. n. Dessa samband på plan- och byggsidan kräver
enligt avdelningens mening ökad organisatorisk integrering mellan huvuddelen
av planverk och bostadsstyrelse. Samtidigt framhåller man att behov av samordning
med bostadsstyrelsen saknas när det gäller den fysiska riksplaneringen. I
fråga om denna riktar sig samordningsbehovet mot en rad andra myndigheter.
Föreningens uppfattning är att utredningen inte har dragit de organistoriska
konsekvenserna av sambanden samtidigt som man inte tillräckligt ingående har
analyserat andra delar av planverksamheten, t, ex. fysisk riksplanering och i
vilka former som dessa verksamheter skall bedrivas. Mot denna bakgrund avstyrks
organisationsförslaget i nuvarande form.

Allmänna
synpunkter på detaljorganisationen har lämnats bl. a. av bostadsstyrelsen,
verk med närliggande arbetsuppgifter, statskontoret och vissa fackliga
organisationer. En mera detaljerad genomgång har dessutom gjorts av statens
planverk. Därutöver har boende-miljöfrågomas behandling inom organisationen
tilldragit sig särskild uppmärksamhet. I stort godtas förslaget till
detaljorganisation av de remissinstanser som förordar sammanslagning av de
båda verken. Många remissinstanser stryrker emellertid under angelägenheten av
att organisationen inte binds upp i detalj utan att det överlåts åt det nya
verket att gemensamt med personalen närmare bestämma denna.

Statskontoret
finner att den föreslagna organisationsstrukturen i allt väsentligt bör vara
lämplig utgångspunkt för ett genomförande enligt den organisatoriska modell som
utredningen tänkt sig. Projektorganisationen ställer dock vissa speciella krav
på klara ansvarsgränser mellan projektledare och linjeorganisation i fråga om
verksamhets- och personalplanering. Denna fråga har inte diskuterats av
utredningen.

Statens
naturvårdsverk delar inte de tankegångar i utredningens förslag som pekar mot
att bostadsverket skulle få en övergripande samordningsfunktion för all fysisk
samhällsplanering och allt samhällsbyggande i landet. Detta bör även framgent
vara en uppgift för regering och riksdag. Det nya bostadsverket bör liksom
naturvårdsverket, det nuvarande planverket och andra myndigheter ha tvärgående
samordningsfunktioner inom sitt ansvarsområde. Förslagen om samordning av råd-och
anvisningsverksamheten tyder emellertid på att utredningen har

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 108

tänkt
sig att det nya verket skulle få en överordnad' roll i samordningen av allt
samhällsbyggande i landet. Naturvårdsverket anser inte att en sådan funktion
hos ett verk stämmer överens med den tradtionella arbetsfördelningen vare sig
mellan departement och myndigheter eller mellan de enskilda myndigheterna.

Statens
planverk finner förslaget om en uppdelning av det nya verket på
fyra,huvudenheter vara väl motiverad. Verket tillstyrker i huvudsak även
förslaget om dessa enheters uppgifter men diskuterar enhetsindelningen och
vissa gränsförskjutningar mellan huvudenhetema.

Den
omständigheten att alla samverkansmotiv inte tillräckligt har uppmärksammats av
utredningen och gett organisatoriska uttryck har enligt planverkets mening
medfört att bostadsstyrelsen och planverket i huvudsak behållits som separata
enheter i organisationsförslaget till det nya verket. Bortsett från att
tekniska byrån och tomtsektionen inom nuvarande bostadsstyrelsen har förts
samman med planverksdelen sker de organisatoriska förändringarna huvudsakligen
inom de befintliga verkens organisationer.

Bostadssociala
delegationen tillstyrker de av utredningen framlagda principema för den
bostadspolitiska organisationen. Delegationen stryker emellertid under att det
för utvecklingsarbetet i fråga om bostadsmiljön i vid bemärkelse är av stor
vikt att den föreslagna samordningen inom verket och med externa intressenter
fungerar på ett tillfredsställande sätt. Inte minst viktigt är att verket
efter omorganisationen stärker dessa samordningsmekanismer.

Liknande
synpunkter har anförts av boendemiljödelegationen som stryker under betydelsen
av att samma kriterier blir rådande inom hela den kvalitetsbefrämjande
verksamheten bestämmelser, värderingsmetod, utvecklingsarbete, information,
granskning samt låne- och bidragsgivning. Växelverkan mellan granskning av
konkreta fall, utvecklings-, informations- och bestämmelsearbete och studier av
områden i bruk, tillför dessa olika verksamhetsformer ovärderliga kunskaper och
stimulans till förnyelse i takt med förändrade behov och är en förutsättning
för realism och flexibilitet i arbetet, I utredningens skiss till organisation
har denna princip inte slagit igenom. I stället splittras dessa verksamheter
upp på olika huvudenheter och underenheter vilket kommer att leda till
dubbelarbete och bristande konsekvens.

Konsumentverket
erinrar om servicekonmiitténs (SOU 1973: 24) förslag med syfte att stimulera
till insatser och nytänkande för att få fram en utbyggd och behovsanpassads
boendeservice. De mål som servicekommittén hade för ögonen är i dag minst lika
aktuella som i början av 1970-talet, Energiproblemen ger ökad aktualitet åt
tankarna om samordnad service åt olika konsumentgrupper och användning av
lokaler för flera ändamål. Konsumentverket finner det väsentligt att det nya bostadsverket
ges resurser för de uppgifter som enligt servicekommittén

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 109

skulle
ligga på bostadsstyrelsen och rådet för boendeservice. I det arbetet anser sig
konsumentverket ha en uppgift att fylla.

Bostadsstyrelsen
anser att organisationsförslaget vid en sammanläggning bör omprövas
förutsättningslöst. Enligt styrelsen borde det vara en självklarhet att vid
uppbyggnaden av en ny organisation först diskutera hur den bör formas för att
främja personalinflytande och för personalen stimulerande arbetsformer.
Förslaget bygger emellertid främst på specialisering och åtskiljande av
ärendehantering och utvecklingsarbete och bör därför prövas ytterligare på
denna punkt, SACO/SR-föreningen vid bostadsstyrelsen anser för sin del att det
bör prövas om utredningens förslag till hierarkisk uppbyggnad kan undvikas.
Föreningen anknyter också till bostadsstyrelsens synpunkter på möjligheterna
till personalinflytande inom den nya organisationen och kopplingen mellan
ärendehantering och utvecklingsarbete. Mot utredningens förslag på sistnämnda
punkt anför föreningen att principerna att genom ökad specialisering uppnå
större effektivitet har betänkligheter från personalpolitisk synpunkt och
därmed också effektivitetssynpunkt på längre sikt. Föreningen förordar en
organisatorisk ordning, där ärendehanteringen intregreras i den metod- och
utredningsverksamhet som krävs för att hålla bestämmelsesystemet ajour med
utvecklingen.

Enligt
SACO/SR-föreningen vid planverket innebär den föreslagna indelningen i
praktiken att de två befintliga verken i huvudsak läggs intill varandra under
gemensam ledning. Endast på ett fåtal punkter sker direkta innehållsUga
kopplingar mellan de etablerade organisationerna. Föreningen anser därför att
den närmare utredning av verkets organisation som måste ske om en
sammanslagning skall genomföras skall utnyttjas till att utveckla de
ytterligare punkter där sådan samverkan kan åstadkommas,

Detaljeringsgraden
i förslaget och i ett kommande beslut om organisationsförändring berörs av
många remissinstanser. Bland dem RRV, bostadsstyrelsen, statens planverk och SACO/SR-föreningen
vid planverket. Enligt bostadsstyrelsen bör så mycket som möjligt av
utformningen lämnas åt den blivande organistionen. De grundläggande besluten
borde inte binda mer än sjäva arbetsuppgifterna och ge en ekonomisk och
principiell ram för verksamheten. RRV finner det angeläget att inte låsa
arbetsformen i detalj för att berörda myndigheter allteftersom erfarenheter
erhålls skall få möjlighet att själva finna lämpliga arbetsformer.

Med
undantag för utredningens förslag om en till den centrala orga-niationen knuten
delegation för boendemiljöfrågor har organisations-förslaget i fråga om till verket
knutna råd och delegationer bemötts positivt.

Det
föreslagna rådet för belånings- och värderingsmetoder tillstyrks således av de
remissinstanser som har uttalat sig i

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 HO

denna
fråga, bland dem bostadsstyrelsen, SCB, SABO och låneunder-lagsgruppen. Svenska
kommunförbundet och några kommuner framhåller dock att kommunerna bör vara
representerade i detta råd. önskemål om representation i de till det
föreslagna verket knutna råden har dessutom framförts av Sveriges
villaägareförbund som på samma sätt som hyresgäströrelsen vill bli
representerat i de delegationer och råd som har föreslagits av utredningen.

Utredningens
förslag att den särskilda boendemiljödelegationen skall behållas har avstyrkts
av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan med undantag för
boendemiljödelegationen. Till dem som förordar en avveckling av delegationen
antingen direkt eller genom förslag om överföring av dess uppgifter till
regional eller lokal nivå hör bostadsstyrelsen, decentraliseringsutredningen,
SABO och Svenska kommunförbundet. SABO ifrågasätter starkt utredningens
förslag på denna punkt. Det är mycket väsentligt att boendemiljöfrågorna
uppfattas ingå i verkets totala ansvarsområde. En särskild delegation kan
innebära motiv för att bostadsmiljön som i sig rymmer många aspekter får en
särställning, som inte är en prioritering utan i praktiken innebär att frågoma
inte tillerkänns samma betydelse som andra aspekter inom verkets arbetsområde.
Enligt Svenska kommunförbundet, som föreslår att beslutanderätten överförs till
kommunema, fömtsätter handläggningen av miljöförbättringsbidrag en god
lokalkännedom. Det kan bli många ärenden. Bl, a. de boendes medverkan kräver
kort avstånd mellan sökande och beslutsfattare. Tiden fram till ett
genomförande bör vara tillräcklig för att den nuvarande ordningen med en
särskild delegation skall ge erfarenheter för verksamheten.
Boendemiljödelegationen ansluter sig med motiv som angivits tidigare (4.5.2)
till utredningens förslag att boendemiljödelegationens verksamhet skall
fortsätta oförändrad även efter en sammanslagning.

Den
föreslagna delegationen för samlingslokaler har som framgått av den tidigare
redogörelsen i regel inte föranlett några erinringar.

4.12.2
Regional organisation

Utredningens
förslag att länsstyrelsen blir organ för de uppgifter som skall ankomma på den
statliga bostadspolitiska organisationen på regional nivå har i regel fått
ett negativt mottagande av remissinstansema. Flertalet remissinstanser förordar
i stället att länsbostadsnämnderna bibehålls. Avgörande för remissinstansernas
syn på den regionala organisationen har oftast varit en negativ inställning i kommunaliseringsfrågan
samt till förslaget att föra över låneförvaltningen till riksbanken. Från flera
länsstyrelser framhålls också att samarbetet inom nuvarande organisation
fungerar bättre än vad utredningen ger sken av och att sam-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 111

ordningsbehovet
kan lösas inom ramen för nuvarande organisation. Vissa remissinstanser anser
också att man bör avvakta översynen av länsdemokratifrågorna före ett
ställningstagande till den regionala organisationen. Också många
remissinstanser som är positiva till utredningens förslag om kommunalisering
är tveksamma till att inrätta en bostadsenhet vid länsstyrelsens
planeringsavdelning eller en bostadspolitisk delegation i länsstyrelsen.

Negativa
till utredningens förslag att de uppgifter som ankommer på den statliga
bostadspolitiska organistionen på regional nivå nu förs in i länsstyrelsen är
bl. a. bostadsstyrelsen, nästan samtliga länsbostadsnämnder, länsstyrelserna i
Östergötlands, Jönköping, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län, LO,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska
byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas riksförbund och flertalet kommuner
som har uttalat sig i frågan.

Bostadsstyrelsen
anser att länsbostadsnämndernas ställning som en regional sektormyndighet för
bostadspolitiska frågor bör bibehållas, men att organisationen bör ses över mot
bakgmnd av bl. a. behovet av att öka information och rådgivning. Styrelsen
anser vidare att nuvarande arbetsordning och former för samråd bör kunna
tillgodose behovet av samordning mellan länsstyrelsens planeringsuppgifter och
länsbostadsnämndernas verksamhet. Det bör enligt styrelsen i första hand ankomma
på länsorganen själva att utveckla detta samarbete.

I
stort sett samtliga länsbostadsnämnder avstyrker ett inordnande i länsstyrelsen.
En gemensam utgångspunkt har i regel varit en negativ inställning i kommunaliseringsfrågan
samt ett avstyrkande av en överföring av låneförvaltningen till riksbanken, Länsbostadsnämndema
har också liksom många länsstyrelser ingående berört problemen vid en uppsplittring
av beslutsfunktionema på tre organ dvs. kommun, länsstyrelse och riksbank.

Länsbostadsnämnden
i Kristianstads län konstaterar inledningsvis att förslaget knappast innebär
någon demokratisering eftersom lekmannainflytandet är tillgodosett i
länsbostadsnämnderna. Nämnden framhåller också att länsstyrelsens inriktning
syftar mot ren planeringsverksamhet medan de arbetsuppgifter som skulle åläggas
bostadsenheten, bortsett från hanteringen med de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen, synes ha föga att göra med planering. För dessa
finns dessutom redan i dag ett fastställt samrådsförfarande som enligt nämndens
mening fungerar fullt tillfredsställande. Nämnden menar också att en
uppsplittring av den regionala organisationen kommer att föra med sig
allvarliga olägenheter för den enskilde lånesökanden, för råd- och
serviceverksamheten samt för den bostadspolitiska verksamheten i stort. Länsbostadsnämnden
i Göteborgs och Bohus län pekar liksom flera andra länsbostads-

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 112

nämnder
på nackdelen av att den regionala bostadspolitiska organisationen får
kommundepartementet som huvudman medan den centrala organisationen lyder under
bostadsdepartementet. Nämnden anser vidare att man måste räkna med att
splittringen av länsbostadsnämnderna kommer att medföra ökat personalbehov både
på gmnd av samordningsproblem och genom att bostadsbidragen och
låneförvaltningen skiljs åt. Den nuvarande tekniska personalen på
länsbostadsnämnderna kommer inte heller att räcka till för sina nya
arbetsuppgifter. Stora samordningsproblem kommer att uppstå mellan kommuner
och länsstyrelser och riksbankskontor. Kostnaderna för ett gemensamt ADB-system
för dessa organ kommer enligt nämndens uppfattning att mångdubbelt överstiga
ett intregrerat system för länsbostadsnänmdema och bostadsstyrelsen.

Enligt
länsstyrelsen i Kronobergs län innebär utredningens förslag att två organ i
stället för som nu ett kommer att handlägga bostadspolitiska frågor på regional
nivå. Detta måste anses olämpligt och ägnat att skapa onödig förvirring hos
allmänheten. Därjämte torde handläggningen av låneärenden bli mera tungrodd
inom denna organisation. Genom att skilja låneförvaltning och långivning
förlorar man vidare de fördelar som den nuvarande samordningen mellan dessa
båda funktioner medför. Den föreslagna separeringen kan därför enligt
styrelsens uppfattning komma att verka effektivitetshämmande. Länsstyrelsen i
Hallands län som berör uppdelningen även med beaktande av att beslut skulle fattas
på lokal nivå, finner att utredningen har föreslagit ,ett alltför komplicerat
system som inte är tillräckligt genomtänkt. En uppdelning av lånebeslut och
låneförvaltning jämte ytterligare ett organ för bostadspolitikens handhavande
på lokal/regional nivå kan enligt styrelsens uppfattning i stället för att
innebära en önskvärd decentralisering medföra en ökad byråkrati och
handläggningsförsening genom uppsplittringen på olika organ. Dessa farhågor för
ökad byråkratisering och försenad handläggning vid en uppsplittring av verksamheten
anförs också av länsstyrelsen i Värmlands län.

Till
de kommuner som avstyrker ett inordnande av länsbostadsnämnden i länsstyrelsen
hör bl, a. Göteborgs, Varbergs, Borås och Östersunds kommuner. Avgörande för
denna inställning har i regel varit en negativ uppfattning i kommunaliseringsfrågan
och ett avvisande av att överföra låneförvaltningen till
riksbanksorganisationen. Skövde kommun ifrågasätter om inte de uppgifter som
skulle tillkomma en bostadsenhet inom länsstyrelsen, bättre kan fullgöras inom
en bibehållen regional organisation med länsbostadsnämnder som dock bör tillföras
ökade resurser. Varbergs kommun hänvisar till den utredning om länsdemokratifrågoma
som har tillsalts år 1976 och framhåller att dess resultat bör avvaktas innan
man genomför organisatoriska förändringar på länsplanet.

Även
om man från länsstyrelsernas sida i stort sett har godtagit utredningens
beskrivning av sambanden på regional nivå har man inte velat

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 113

godta
dess syn på samordning inom nuvarande organisation. Flera länsstyrelser, bland
dem länsstyrelserna i Kalmar, Hallands och Värmlands län, framhåller att goda
kontakter redan finns etablerade mellan länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i
de aktuella frågorna. Länsstyrelsen i Kalmar län bestrider bestämt riktigheten
i den kritik som riktats från utredningens sida mot brister i samarbetet
länsstyrelse länsbostadsnämnd. Länsstyrelsen riktar också kritik mot
statskontorets slutsatser av kontaktundersökningen, som enligt styrelsens
uppfattning avser en alltför kort period för att några slutsatser skall kunna
dras. Länsstyrelsen pekar också i en rad exempel på hur samordningen redan
existerar. Samrådet på regional nivå sker i Kalmar län enligt rutinmässigt
ordnade former, som innebär att länsbostadsdirektören har möjlighet att i samråd
enligt 14 § byggnadsstadgan till samtliga berörda parter framföra de
bostadspolitiska synpunkterna. Dessa samråd äger rum en eller två gånger i
månaden. Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att sådant samarbete föreligger
mellan länsstyrelse och länsbostadsnämnd att det borgar för att samhällets
bostadspolitiska intentioner samordnas med den fysiska planeringen och
byggnadsväsendet. Den beskrivning av samordningen mellan länsstyrelse och
länsbostadsnämnd som länsstyrelsen har lämnat överensstämmer i stort med de
uppgifter som har lämnats av länsbostadsnämnderna. Flera länsbostadsnämnder,
bland dem nämndema i Skaraborgs och Värmlands län, anser dock att samarbetet
bör förstärkas men anser samtidigt att detta mycket väl kan ske inom nuvarande
organisationsformer. Föreskrifter om samråd i vissa ärendegrupper samt ökade
personalresurser kan avhjälpa de brister som nu finns menar länsbostadsnämnden
i Värmlands län.

Länsstyrelsen
i Jönköpings län anför att de fördelar som ett samordnande av den regionala
bostadspolitiska organisationen i länsstyrelserna skulle erbjuda hänför sig
främst till förbättrade möjligheter till samordning mellan bostadspolitiken,
den regionalpolitiska planeringen och plan- och byggnadsväsendet. Denna
samordning är väsentlig, men förutsätter inte en organisationsförändring, utan
torde kunna främjas ytterligare inom ramen för rådande organisation. Liknande
synpunkter anförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Till
de remissinstanser som är positiva till utredningens förslag hör bl. a.
statskontoret, RRV, länsbostadsnämnderna i Västmanlands och Västernorrlands
län, statens planverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i
Stockholms, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län,
decentraliseringsutredningen. Svenska kommunförbundet. Svenska riksbyggen,
SABO, Göteborgsregionens kommunala förbund och många kommuner. Flera av
remissinstanserna, bl, a. statskontoret, RRV, några länsstyrelser,
länsstyrelsernas organisationsnämnd och Svenska kommunförbundet vill emellertid
inte ta ställning till förslaget om att inrätta en bostadsenhet med hänvisning

8
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 93

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 114

till
pågående utredningsarbete, bl, a. länsdemokratiutredningen och översynen
av länsstyrelsernas planeringsavdelning.

Statskontoret
anser att sambanden mellan uppgifter rörande bostadsförsörjning, fysisk
planering och byggnadsväsen talar för en organisatorisk samordning. En sådan
samordning skulle enligt statskontoret även kunna underlätta kommunikationerna
med bostadsverket och därvid bidra till att förbättra erfarenhetsåterföringen.
Decentraliseringsutredningen framhåller att länsstyrelsemas föreslagna
samordnings- och rådgivningsansvar ligger inom ramen för den roll
länsstyrelserna tilldelades inom samhällsplaneringen genom 1971 års partiella
omorganisation av länsförvaltningen. Genom ett nära samarbete mellan den nya
bostadsenheten samt planenheten och den regionalekonomiska enheten inom ramen
för arbetet i länsstyrelsens planeringsavdelning, bör den slutliga
serviceverksamheten enligt decentraliseringsutredningen kunna göras allsidigare
och effektivare än f. n. Även länsstyrelsernas organisationsnämnd betonar att
de uppgifter som länsstyrelserna föreslås få ansvaret för ligger inom deras
kompetensområde. Den föreslagna bostadsenheten innebär emellertid en avvikelse
från de organisationsprinciper som ligger till gmnd för planeringsavdelningen.
På sikt bör bostadsfrågoma inordnas i länsstyrelsen på likartat sätt som
övriga sakområden. Länsstyrelsen i Gotlands län i länet ankommer
länsbostadsnämndens uppgifter på länsstyrelsen anför att på länsbostadsnämmden
liggande verksamhet har fullgjorts av länsstyrelsen utan att några nackdelar
härav har kunnat märkas.

Enligt
Svenska riksbyggen bör utredningens förslag om att länsbostadsnämnderna skall
avskaffas och ersättas med en bostadsenhet inom länsstyrelsen kunna genomföras
oberoende av om beslut i bostadslånefrågan kommunaliseras eller ligger kvar på
länsnivå. Åtgärden i sig själv torde dock inte medföra några större praktiska
konsekvenser.

Utredningens
förslag om att inrätta en bostadspolitisk delegation har behandlats av ett
begränsat antal remissinstanser. Av dessa har flertalet ställt sig avvisande
eller tveksamma till förslaget. Till dem hör bl. a. statens planverk,
länsstyrelsernas organisationsnämnd och flertalet länsstyrelser och kommuner
som har uttalat sig i frågan. Statens planverk, som avstyrker förslaget, anför
att länsstyrelseenheternas samordning garanteras av att högsta beslutsinstans
är landshövdingen och länsstyrelsernas lekmannastyrelser. För att
samordningseffekten inte skall äventyras bör enligt verket bostadsfrågorna
inordnas i detta beslutsmönster. Länsstyrelsernas organisationsnämnd anser att
den föreslagna delegationen bryter mot nuvarande principer för hur länsstyrelsernas
ärenden avgörs. En särskild organisation för att lösa bostadsfrågorna bör
därför inte skapas.

Länsstyrelsen
i Stockholms län, som avstyrker förslaget, pekar på att länsstyrelsema redan nu
handlägger ett stort antal besvärsärenden. En-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 115

ligt
länsstyrelsen finns det ingen anledning att just för besvär i låne- och
bidragsärenden skapa en särskild delegation. Länsstyrelsen i Kalmar län pekar
på bl. a. risken för kompetenskonflikter gentemot länsstyrelsen. Länsstyrelsen
framhåller också att det inom styrelsen finns en mängd verksamheter som var och
en är av stor vikt och att de bostadspolitiska uppgifterna i princip inte
skiljer sig från dessa verksamheter. Länsstyrelsen kan därför inte finna något
skäl till att bostadsfrågorna skall behöva ges den särställning som utredningens
förslag om en bostadsdelegation innebär.

Bland
dem som har tillstyrkt utredningens förslag i denna del återfinns RRV, som
tillstyrker en särskild bostadsdelegation som ett försök att pröva nya former
för länsstyrelsens verksamhet.

Utredningens
förslag att byggnadsteknisk kompetens tillförs varje länsstyrelse och knyts
till den föreslagna bostadsenheten har fått ett blandat mottagande av
remissinstansen. Att behov av byggnadsteknisk kompetens föreligger ifrågasätts
inte. Däremot går meningarna isär när det gäller lämpligheten av att tillföra
varje länsstyrelse sådan kompetens. Många remissinstanser anser att det är
lämpligare att den byggnadstekniska kompetensen knyts till det centrala
organet.

Positiva
till utredningens förslag är bl. a, statens planverk, de länsstyrelser som
uttalat sig i frågan och arkitektförbundet. Flertalet av remissinstanserna
ifrågasätter emellertid lämpligheten av att knyta den byggnadstekniska
kompetensen till den föreslagna bostadsenheten.

Statens
planverk anför att länsstyrelsen enligt byggnadslagen skall öva tillsyn över
byggnadsväsendet, trots att de flesta länsstyrelser saknar egen byggnadsteknisk
sakkunskap. Deras förmåga att fullgöra denna dem i lag tilldelade uppgift är
självfallet beroende av tillgång till sådana sakkunskaper. Med hänsyn tUl att länsstyrelsema
är besvärsinstans i byggnadsmål inger dessutom frånvaron av egen
byggnadsteknisk sakkunskap betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Utredningens förslag är därför av stor betydelse och åtgärder måste enligt
planverket vidtas även om utredningens övriga förslag inte genomförs.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län framhåller att den delar utredningens uppfattning att
behov av byggnadsteknisk kompetens föreligger på länsstyrelserna. Däremot synes
det enligt länsstyrelsen inte klart att denna skall knytas till den föreslagna
bostadsenheten. Det bör enligt länsstyrelsen övervägas om inte en placering på
planenheten utgör en naturligare lösning. Länsstyrelsen i Örebro län, som anför
liknande synpunkter, är tveksam till om den specialistkunskap som
länsbostadsnämndernas tekniska personal besitter är den som efterfrågas i
detta hänseende av byggnadsnämndema.

Bland
de remissinstanser som ställer sig negativa eller tveksamma till utredningens
förslag att varje länsstyrelse tillförs byggnadsteknisk

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 116

kompetens
återfinns bl. a. RRV, Svenska kommunförbundet och Föreningen Sveriges
byggnadsinspektörer samt flertalet av de kommuner som uttalat sig i frågan.

RRV
anser det inte vara rimligt att varje länsstyrelse bygger upp specialistkompetens
i alla byggnadstekniska frågor. Enligt RRV bör sådan kompetens tillhandahållas
centralt. Däremot bör länsstyrelserna ha förmåga att fånga upp
byggnadstekniska problem som fordrar handläggning av specialistkompetens på
central nivå. Dessutom bör länsstyrelserna föra ut information i sådana
frågor. Svenska kommunförbundet anser att en tjänsteman på länsstyrelsen
sannolikt inte kan svara för alla de specialområden som inryms i Svensk
Byggnorm utan i stor utsträckning måste vidarebefordra frågoma till det
centrala verket. En betydUgt bättre väg synes därför vara att bygga ut servicen
på detta område inom det centrala organet och att öka informationsverksamheten
genom kurser och konferenser. Liknande tankegångar återfinns i yttrandet från Föreningen
Sveriges byggnadsinspektörer. Örebro kommun, som anför liknande synpunkter,
anser att en rådfrågningsinstans på regional nivå kommer att kunna skapa
osäkerhet.

Bostadsstyrelsen
anser det f. n. inte vara möjligt för länsbostadsnämnderna att biträda
länsstyrelserna med den byggnadstekniska sakkunskap som utredningen anser
behövlig, annat än i bostadsfrågor.

4.12.3
Lokal organisation

Även
om remissinstanserna i princip godtar utredningens uppfattning att utformningen
av den lokala organisationen bör ankomma på kommunerna själva har många
kommuner framhållit att det hade varit lättare att ta ställning till förslaget
om utredningen lämnat anvisningar om hur den lokala organisationen skall
utformas. Framför allt har man uppehållit sig kring den specialreglerade
nämndens ställning gentemot kommunstyrelsen som har det övergripande ansvaret
för kommunens ekonomiska åtaganden.

Svenska
kommunförbundet anser att de föreslagna uppgifterna vanligtvis borde kunna
läggas på en befintlig nämnd eller styrelse. Även med denna administrationsform
blir nämnden eller styrelsen inom ramen för sin författningsreglerade
myndighetsutövning självständig i så måtto att man inte är skyldig att ta
direktiv från exempelvis kommunfullmäktige. Om man anförtror de föreslagna
beslutsfunktionerna åt kommunstyrelsen eller fastighetsnämnden, måste man
beakta frågan om jäv. De situationer där formella jäv kan föreligga torde bli
förhållandevis få, eftersom det är kommunallagens jävsbestämmelser som skall
till-lämpas. Detta hindrar inte att det kan finnas skäl att ytterligare överväga
vilka jävsbetonade situationer som kan uppkomma. Liknande synpunkter framförs
av Halmstads kommun.

Stockholms
kommun anser att organisationsfrågorna bör anstå till

s. 117 Kontrollera mot PDF

prop. 1977/78: 93 117

dess
författningstext föreligger. Eftersom fastighetsnämnden f. n. ansvarar för
förmedlingsorganets verksamhet och samtidigt har till uppgift att handha ett
flertal av kommunens fastighetsfrågor vore det enklast, för att undvika
sammanblandning, att den föreslagna myndighetsutövningen överföres till en
nyskapad bostadsnämnd. För att kunna tillvarata den erfarenhet och kunskap som
fastighetsnämnden besitter finns å andra sidan många fördelar att vinna om
denna verksamhet kan behållas inom fastighetsnämndens område. Härigenom skulle
även tillkommande arbetsuppgifter kunna inordnas utan störande omorganisation.
Enligt Göteborgs kommun förutsätter ett förverkligande av förslaget
ytterligare överväganden om uppgifterna skall läggas på en särskild ny nämnd
eller en redan befintlig nämnd. Trollhättans kommun ifrågasätter om inte kommunema
skulle kunna inrätta en specialreglerad nämnd med uppgifter enbart på det
bostadspolitiska området.

Lidingö
kommun anser att frågor rörande översiktlig fysisk planering av mark och
bostadspolitik bör beredas centralt under kommunstyrelsen. De rena
tillämpningsfrågorna rörande lån och bidrag m. m. bör dock ligga på nämndnivå.
Kommunen förordar att dessa läggs på byggnadsnämnden som dels har kunskaper på
det aktuella området, dels redan nu svarar för den bostads- och
byggnadstekniska granskningen och kontrollverksamheten i låne- och
bidragsärenden. Rådgivning och granskning i övrigt exempelvis beträffande låneunderlagsberäkning
som är direkt avhängig av det byggnadtekniska utförandet och helt grundas på
fastställda schablonbelopp bör ingå som en naturlig del i verksamheten för att
kunna betjäna allmänheten på ett godtagbart sätt. Skara kommun ser två
realistiska alternativ. Att tillskapa en särskild nämnd eller styrelse för
verksamheten eller en delegation inom kommunstyrelsen. Liknande synpunkter
anförs av Sunne kommun. Sundsvalls kommun anser en lösning vara att man lägger
uppgifterna på kommunstyrelsen med möjlighet att delegera uppgifterna på en
särskild avdelning inom styrelsen.

Nödvändigheten
av specialreglerad förval t-ni n g stryks under av bl. a. Järfälla, Staffanstorps,
Tierps och Köpings kommuner. Staffanstorps kommun anser att en specialreglering
bör gälla för det beslutande organet. Eftersom beslut fattas även gentemot den
egna kommunen måste det beslutande organet kunna objektivt fullgöra sina
uppgifter utan lydnadsplikt gentemot andra organ inom kommunen.

Enligt
Kramfors kommun föreligger det emellertid inte något avgörande hinder för att
anförtro uppgiften åt ett kommunallagsreglerat organ. Farhågor för att någon
form av lydnadsplikt gentemot kommunfullmäktige eller konununstyrelsen skulle
inverka på det lånebeviljande organets beslut synes ogrundade menar kommunen.
Risken för jäv skulle kunna undvikas om man föreskrev att det kommunala lånebeviljande

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 118

organet,
då lån söks av kommunen, ej äger att fatta beslut annat än efter tillstyrkan
av exempelvis länsstyrelsens bostadsenhet.

Några
remissinstanser ser negativa konsekvenser i form av en försenad handläggning
med en specialreglerad nämnd inom kommunen för handhavande av lån- och
bidragsverksamheten. Umeå kommun ser en uppenbar risk att beslutsprocessen bUr
så långdragen att den tidsvinst som skulle följa med kommunaliseringen i praktiken
äts upp. Liknande synpunkter har anförts av några länsbostadsnämnder.

HSB
och Svenska riksbyggen har funnit det svårt att bedöma hur den lokala
organisationen kommer att fungera mot bakgmnd av att utredningen inte lämnat
konkreta förslag på denna punkt. Det föreslagna systemets möjligheter att
fungera är enligt Svenska riksbyggens uppfattning i hög grad beroende av
vilken lokal organisation som byggs upp. Enligt Upplands Bro kommun kräver
frågan, till skillnad från vad utredningen anser, vidare utredning så att
kommunerna får klart för sig vilken konstruktion som man har tänkt sig, vilka
tänkbara alternativa lösningar som kan komma i fråga för olika kommunstorlekar,
nämndorganisationer osv. Även Mariestads kommun efterlyser förslag till organisation
på det lokala planet. På så sätt hade kommunema lättare kunnat bedöma den volym
arbetsuppgifter som skulle komma att överflyttas liksom hur kommunens
organisation skulle byggas upp.

4.12.4
Personalresurser

Behovet
av personalförstärkningar för att klara de uppgifter som läggs på den centrala organisationen
framhålls bl. a. av bostadsstyrelsen, statens planverk och de fackliga
organisationerna vid de ohka verken samt statens råd för byggnadsforskning.

Enligt
bostadsstyrelsen syns utredningen räkna med att de nya arbetsuppgifterna skall
kunna skötas med en mindre personalstyrka än f. n. Styrelsen finner detta
orealistiskt och framhåller att de nya uppgiftema är personalkrävande. Om
utredningens intentioner skall kunna förverkligas är det uppenbart att det inte
räcker med en översyn och omdisponering av nuvarande resurser. Det behövs däratöver
en väsentlig förstärkning av resurserna, framhåller styrelsen. Statens råd för
byggnadsforskning ifrågasätter det önskvärda i den reducering av personalen
för centrala uppgifter inom byggnadsverksamheten som utredningen enligt rådets
uppfattning tycks ha fömtsatt. Rådet pekar på det nödvändiga i att den centrala
myndigheten tar sig an uppgifter när det gäller att förvalta det befintliga
byggnadsbeståndet. Den energipolitiska utvecklingen kräver bl. a, omfattande
utredningsresurser. Ämbetsverket bör dessutom ha resurser för att kunna ta till
vara bostadskonsumenternas intressen samt för att kunna ikläda sig en aktiv
roll när det gäller experimentbyggande och försöksverksamhet. Det kan vidare
förväntas

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 119

att
byggnadsverksamheten kommer att få allt större betydelse för utvecklingen av
en bättre arbetsmiljö. Slutligen finns redan i dag uppgifter som är
resursmässigt eftersatta på central nivå, t. ex. typgodkännandeverksamheten.
Rådet kan således inte inse att det totala personalbehovet skulle kunna
reduceras i den centtala organisationen. Snarare kan en utveckling mot en
totalt sett större organisation än i dag skönjas.

Statens
planverk har i sitt yttrande gjort en genomgång i detalj av de delar i den
tänkta organisationen som med hänsyn till arbetsuppgifterna synes bli underbemannade.
Verket gör den bedömningen att de rationaliseringsvinster som utredningen
förutsätter bör användas för att öka det nya verkets möjligheter till insatser
på strategiskt viktiga områden. Verket anser att det främst är två uppgifter
som borde ges en framträdande plats. Det gäller dels installationsfrågor som
har fått en hög aktualitet och kräver avsevärda insatser i samband med
statsmakternas beslut om energibesparande åtgärder, dels anvisningar om
kommunal översiktsplanering, där behovet är överhängande på grund av de ökade
krav som ställs på denna planering. Förutom för angelägna uppgifter inom energiförsörjningens
och energihushållningens ram bör det nya verket också tilldelas resurser för
att aktivt kunna ta till vara bostadskonsumenternas intressen samt för
experimentverksamhet och försöksverksamhet av skilda slag. Vidare kan väntas
att det nya verket tilldelas en allt större roll att utveckla en bättre boende-
och arbetsmiljö. Verket kan således inte se att det totala personalbehovet kan
reduceras på den centrala nivån. Ett fullföljande av statsmakternas
intentioner måste snarare leda till en större organisation än i dag.

Liknande
synpunkter framförs av SACO/SR-föreningen vid statens planverk. Föreningen
framhåller dessutom starkt behovet av förstärkning av resurserna för
personalutvecklande åtgärder. SACÖ/SR-för-eningen vid bostadsstyrelsen
konstaterar att den nya roll som utredningen har beskrivit i huvudsak inte är
ny. Personalstyrkan har emellertid varit för liten för att ta itu med
uppgifterna. Dessutom har utredningen föreslagit nya uppgifter för verket.
Detta medför enligt föreningens uppfattning att några besparingar inte kan
göras utan att det i stället krävs förstärkningar. Även arkitektförbundet
finner ett starkt behov av personalförstärkningar på central nivå. Inte minst
önskemålet att förstärka boendeinflytandet talar för att den centrala
organisationen måste skaffa sig kompetens som i dag inte finns på någon statlig
myndighet, nämligen i fråga om upplåtelseformer, hyres- och bostadssane-ringslagstiftning
och bostadsförmedling. Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer bedömer, med
utgångspunkt bl. a. i de erfarenheter som föreningen har av prövning av frågor
om avsteg från gällande byggnorm, att planverkets byggnadsbyrå f. n. inte har
tillräckliga resurser för att i rimlig tid pröva dessa frågor. Man har inte
heller i tillräcklig grad kunnat

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 120

hålla
kontakt med den faktiska tillämpningen av byggnormen. Föreningen anser att
utredningens förslag innebär en ytterligare försvagning på detta område. För
att de eftersatta resursbehoven skall kunna tillgodoses erfordras i stället en
väsentlig resursförstärkning med kvalificerad personal framhåller föreningen.
Även Norrköpings kommun förordar en förstärkning av den byggnadstekniska
kompetensen på central nivå.

Personalbehovet
på den regionala nivån har berörts av endast ett fåtal remissinstanser. Enligt
bostadsstyrelsen kräver den överflyttning av arbetsuppgifter till nämnderna,
som styrelsen har förordat samt behovet av att öka information och rådgivning,
att organisationen ses över. SACO/SR-föreningen vid bostadsstyrelsen framhåller
behovet av förstärkning med både juridisk, bostads- och byggnadsteknisk kompetens
på regional nivå för att den nya roll som utredningen beskriver skall kunna
förverkligas.

De
länsbostadsnämnder som förordar ett bibehållande av den nuvarande regionala
organisationen har i regel inte berört frågan om resurser på den regionala nivån.
Länsbostadsnämnden i Hallands län framhåller dock att den regionala
organisationen måste ges personella resurser för en utvidgad
informationsverksamhet. Länsbostadsnämnden i Västmanlands län som tillstyrker
förslaget till regional organisation anser det viktigt att den föreslagna
bostadsenheten i länsstyrelsen ges sådana resurser att den kan spela den roll
i fråga om bl. a. erfarenhetsåterföring och information som utredningen har
skisserat och som torde vara en förutsättning för att den nya bostadspolitiska
organisationen skall fungera tillfredsställande. För att i ökad utsträckning
tillgodose boendemiljöfrågorna anser länsstyrelsen i Blekinge län att det är synnnerligen
angeläget att det bostadspolitiska organet på regional nivå tillförs sakkunskap
på boendemiljöområdet.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län bedömer att en resursförstärkning på länsbostadsnämnderna kan
bli nödvändig om ytterligare arbetsuppgifter läggs på dessa genom
decentralisering inom nuvarande organisationsformer. Även länsstyrelsen i
Örebro län finner det motiverat att länsbostadsnämnderna tillförs resurser för
en ökad informations- och rådgivningsverksamhet. Vallentuna kommun anser att
en översyn av länsbostadsnämndernas organisation och resurser är önskvärd för
att handläggningstiderna skall kunna bringas ned.

Frågan
om nuvarande extrapersonal berörs av många länsbostadsnämnder. Enligt
länsbostadsnämnden i Uppsala län har utredningen förbigått problemet med det
relativt stora antalet extraanställda som i dag finns på framför allt
länsbostadsnämnderna. Dessa personer kommer även fortsättningsvis att behövas
för att den bostadspolitiska organisationen skall fungera tillfredsställande.

Nästan
samdiga remissinstanser som har uttalat sig om behovet av

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 121

personal
på lokal nivå anser att utredningen har underskattat behovet av
personalökningar i kommunerna vid en kommunalisering.

En
majoritet av länsstyrelserna anser att kommunerna främst de mindre kommer
att behöva betydande personalförstärkningar vid en kommunalisering. Enligt
länsstyrelsen i Kalmar län medför kravet på specialreglerad förvaltning att
betydande administrativa resurser kommer att krävas. Med tanke på muldplikatoreffekten
för en förvaltning som tillförs ytterligare personalresurser för att fullgöra
nya uppgifter anser länsstyrelsen det inte uteslutet att kommunerna totalt sett
måste tillföras ca 500 nya tjänster. Ett avgörande skäl mot en kommunalisering
är således enligt länsstyrelsens uppfattning den starka tillväxt av personal
som erfordras. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län finns det inte många
kommuner utanför storstadsområdena som är rustade för att ta över långivningen.
En inte oväsentlig personalförstärkning blir därför oundviklig.

Även
Svenska kommunförbundet anser att utredningen har underskattat behovet av
personalförstärkningar. Kommunernas bedömningar förefaller tämligen entydigt
innebära att personalförstärkningar skulle komma att ske i samband med ett
genomförande av utredningens förslag. Det är enligt förbundets uppfattning
mycket svårt att bedöma i vilken utsträckning dessa skulle vara direkt
föranledda av nytillkommande arbetsuppgifter. Till bilden hör nämligen att det
kan finnas förstärkningsbehov redan i nuläget, beroende t. ex. på den stora
omfattning som stödet till energisparverksamheten har fått. Det är också
troligt att de ökade personalresurserna på sina håll skulle bli ett led i en
önskvärd förbättring av kommunens service i bostadslånefrågor.

Till
dem som förutser krav på ökade kommunala resurser vid en kommunalisering hör
också Svenska riksbyggen och Svenska sparbanksföreningen.

Enligt
Enköpings kommun, vars remissvar kan anses vara representativt när det gäller
kommunernas beskrivning av tillkommande arbetsuppgifter vid en kommunalisering,
kommer en sådan att innebära en ökad arbetsbelastning och ett behov av
förstärkning av de personella resurserna på kommunernas förmedlingsorgan. Det
arbete som kommunerna f. n. lägger ned för att förbereda besluten i länsbostadsnämndema
får göras gmndligare då man går direkt till beslut i stället för att som nu
översända handlingarna till länsbostadsnämnden där ytterligare en granskning av
handlingarna utförs. Beslutanderätten kommer också att medföra ökade behov av
resurser för beredning av ärenden, sammanträden, kontakter med banker,
fastighetsregister och sökande, samt för föredragning, registrering och
skrivarbete.

Arvika
kommun framhåller att kommunernas nyrekryteringsbehov lågt räknat torde kunna
uppskattas till ca två årsarbetskrafter per kommun, dvs. ca 550
årsarbetskrafter för hela riket. Derma bedömning av

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 122

nyrekryteringsbehovet
sammanfaller i stort med exempelvis Sollentuna, Uppsala, Finspångs, Alvesta,
Ljungby, Västerviks, Hässleholms, Kungälvs, Askersunds och Lindesbergs
kommuners bedömning.

Vissa
remissinstanser har gjort en samlad bedömning av resursbehovet vid en kommunalisering
och därvid kommit fram till att förslaget totalt sett medför behov av
resursförstärkningar för handhavandet av de bostadspolitiska uppgifterna.
Enligt kommunalekonomiska utredningen tycks behovet av personella
förstärkningar i kommunerna bli betydligt större än de besparingar som är möjliga
att genomföra på den regionala nivån. Denna ökning av den totala
bostadspolitiska organisationen kan till en del sägas bero på höjd
ambitionsnivå för verksamheten men till en del sammanhänga med
decentraliseringen av beslutanderätten i vissa frågor. Förslagens
kostnadskonsekvenser bör därför enligt utredningens mening ytterligare belysas
med en särredovisning av de merkostnader som kommunaliseringen tycks medföra.
Även statskontoret finner att decentraliseringsförslagen kan komma att innebära
högre administrativa kostnader än i dag. De vinster som eventuellt kan göras
genom samordning vid ett överförande av låneförvaltningen till riksbanksorganisationen
liksom andra positiva effekter av ett genomförande måste tas till vara för att
reformen från administrativ/kostnadsmässig synpunkt över huvud skall kunna
motiveras. Enligt Hyresgästernas riksförbund är det uppenbart att föreslagna
organisatoriska förändringar inte kan vara ett utslag av rationalisering.
Tvärtom kommer enligt förbundets uppfattning personalbehovet för att lösa
samma uppgifter som i dag förmodligen att öka genom att kommunerna måste
förstärka sina resurser för att klara de nya administrativa uppgifterna.

Åtvidabergs
kommun, som utgår från att kommunaliseringen medför behov av personalförstärkningar
för kommunerna, anser dock att den föreslagna organisationsförändringen totalt
sett bör innebära att färre befattningshavare kommer att handlägga de
bostadspolitiska frågoma, vilket inte minst från servicesynpunkt bör vara av
stort värde.

4.13
Gränsdragning mot andra myndigheter

4.13.1
Gränsdragning mot konsumentverket

Förslaget
att knyta an till begreppet fast och lös egendom vid gränsdragning mellan
bostadsverkets och konsumentverkets ansvar för konsumentupplysning i
bostadsfrågor har i regel mött ett positivt gensvar hos remissinstanserna. Till
de positiva hör bl. a. bostadsstyrelsen, statens planverk, statens råd för
byggnadsforskning, RRV, Svenska riksbyggen, HSB, SBEF, NBD och Sveriges
villaägareförbund. En mera kritisk inställning intar konsumentverket. Småhusköpkommittén
finner förslaget otillfredsställande.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 123

Bostadsstyrelsen
har i princip inga erinringar mot den föreslagna gränsdragningen men framhåller
att vad som skall hänföras till fast egendom och således tillhör
bostadsstyrelsens ansvarsområde ibland kan vara oklart. Dessa detaljfrågor bör
emellertid kunna klaras upp mellan verken. SBEF som finner det starkt motiverat
med en klar gräns mellan de båda verkens arbetsuppgifter anser för sin del att
den föreslagna skiljelinjen är logisk och lämplig. Även statens råd för
byggnadsforskning ansluter sig till förslaget men pekar samtidigt på vissa
risker vid en strikt uppdelning i enlighet med utredningens förslag. Rådet
framhåller således att det finns påtaglig risk för att bostadskonsumenternas
intressen blir mindre väl tillgodosedda vad gäller fast egendom och rådet vill
därför betona vikten av att bostadsverket ges erforderliga resurser för de
konsumentpolitiska uppgifterna.

Svenska
riksbyggen och HSB berör gränsdragningsfrågan utifrån mera principiella
utgångspunkter. Bostadsbyggandet med stadiga lån är i alla stycken mycket
ingående reglerat, styrt och övervakat av bostadsmyndigheter. Inblandning av
andra myndigheter kan i regel inte ske utan att man riskerar att hamna i
konflikt med ställningstaganden som har gjorts av bostadsmyndigheten. Detta
talar enligt både Svenska riks-byggens och HSB:s uppfattning för att man i alla
tveksamma fall bör hänföra ärendena till bostadsmyndighet.

Frågan
om vem som skall handha frågor om avtalsvillkor m. m. rörande fast egendom
diskuteras ingående av ett flertal remissinstanser, bland dem SBEF och Sveriges
villaägareförbund. Dessa remissinstanser anser till skillnad från utredningen
att handläggningen av dessa frågor bör ankomma på den bostadspolitiska
organisationen. SBEF anser att utredningens förslag på denna punkt är ett
avsteg från den angivna grundläggande principen för ansvarsfördelningen och
avvisar därför förslaget, i vart fall då konsumentorganisationens åtgärder
skulle beröra stadigt belånade fastigheter. Bostadsbyggandet med statliga lån
är förutom genom den stränga priskontrollen i många avseenden detaljregle-rat,
styrt och övervakat av bostadsmyndigheter. Särskilt i småhusbyggandet, där
aktiviteter från konsumentorganisationen närmast är att förutse, har
låneorganen avgörande inflytande över alla väsendiga faktorer som rör
fastighetsöverlåtelser, såsom vad gäller utrustning, kvalitet, kontroll av
försäljningsvillkoren och pris. En överprövning av exempelvis KO av sådana
villkor som redan har godkänts av bostadsmyndigheten eller av kommunen måste
leda till osäkerhet och förvirring, vilket inte skulle vara till fördel för
någon part på bostadsmarknaden. Den grundläggande utgångspunkten bör vara att
hithörande frågor samordnas till aktuell fackmyndighet som rimligen bör ha
tillräcklig kompetens för att avgöra överlåtelsevillkorens skälighet. Liknande
synpunkter framförs av Svenska riksbyggen.

Sveriges
villaägareförbund går ett steg längre och förordar att det in-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 124

rättas
en bostadsombudsman inom bostadsverket. Enligt förbundets uppfattning är
sambandet mellan å ena sidan avtalsvillkorslagens till-lämpning vad gäller
småhuskontrakten och å andra sidan övriga bostadssociala och bostadspolitiska
frågor så framträdande, att också den förstnämnda frågan bör handläggas inom
ramen för det bostadspolitiska organet. Också effektivitetsskäl talar för
detta. Beskaffenheten hos ett avtalsvillkor måste rimligen bedömas med
beaktande även av rent byggnadstekniska, byggnadsekonomiska och funkdonsmässiga
förhållanden, och av de materiella villkor som har uppställts för statlig
långivning.

De
nu nämnda remissinstanserna har således i huvudsak godtagit utredningens
förslag till ansvarsfördelning, i vissa fall dock kompletterad med en
överföring eller styrning av arbetsuppgifter till bostadsverkets ansvarsområde.
Konsumentverkets yttrande innebär i sina huvuddrag en motsatt
ansvarsförskjutning. Verket framhåller inledningsvis att avgränsningsproblem förekonuner
inom olika delar av konsumentverkets verksamhet, där andra myndigheter
livsmedelsverket, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket m. fl. har
huvudansvaret. Konsumentverkets åtgärder och övriga aktiviteter måste givetvis
avpassas med hänsyn till detta. I praktiken har det endast sällan uppstått
svårigheter att dra gränser. Samarbetet har enligt konsumentverkets bedömning
fungerat väl inom bostadssektorn. När det gäller den av utredningen föreslagna
ansvarsfördelningen anser verket att det i praktiken torde bli svårt att hålla
fast vid den, bl. a. därför att aktiviteterna i konsumentverket i hög grad
påverkas av konsumenterna och deras problem.

Verket
framhåller att en betydande del av dess verksamhet har samband med tillämpning
av marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Den utrednings- och undersökningsverksamhet
som verket bedriver har till en del en naturlig anknytning till de nämnda
lagarnas tillämpning. Den styrs dock också av de konsumentproblem som verket
kommer i kontakt med samt inom boendesektorn av de bostadspolitiska
myndigheternas önskan att få fram underlag för t. ex. normerande verksamhet.

Vad
informationen beträffar är det enligt verkets uppfattning viktigt att den till
den breda allmänheten riktade informationen inom hela konsumtionsområdet
kommer från samma kanal även om den sedan inom specialområden kan kompletteras
och fördjupas med information från myndigheter som är specialiserade inom
området.

Verkets
egen slutsats efter den närmare genomgång av olika aktiviteter som har gjorts
i yttrandet är att dessa är av värde för allmänheten och väl kompletterar de
bostadspolitiska myndigheternas nuvarande och kommande verksamhet. Därför
föreslår konsumentverket att dess arbetsuppgifter inom boendesektorn i
fortsättningen skall omfatta förutom handläggning av ärenden enligt marknadsföringslagen
och avtalsvillkorslagen även andra uppgifter och att gränsen mellan fast och
lös egendom inte strikt behöver upprätthållas.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 125

Småhusköpkommittén
anser att den föreslagna gränsdragningen i alltför stor utsträckning styr över
arbetet med föreskrifter, råd och anvisningar beträffande bostadens utmstning
till bostadsverket. Kommittén finner det lämpligare att gränsen mellan de båda
verkens kompetensområde anges konkret, varvid man torde kunna ta fasta på
skillnaden mellan den byggnadstekniska sidan och själva
konsumentkapitalvarorna.

4.13.2
Statistik över byggnadspriser, bostadskostnader m. m.

Utredningens
förslag om en djupare och mer ingående analys inom bostadsmyndigheten av
kostnadssituationen och prisutvecklingen på grundval av redan befintlig
statistik har fått ett positivt mottagande hos remissinstanserna. Utredningens
grundsyn i dessa frågor delas av bl. a. SCB, bostadsstyrelsen och låneunderlagsgruppen.

När
det gäller den närmare uppgiftsfördelningen mellan olika organ anser
utredningen att bostadsverket bör vara representerat i de organ där riklinjema
och formema för statistiken diskuteras. Verket bör vidare ta initiativ till
förändringar i statistiken och vara den myndighet som ger kompletterande
information och belysning av prisutvecklingen inom bostads- och
byggnadsområdet. SCB bör liksom hittills publicera denna statistik.
Bostadsverkets roll i statistikproduktionen och ansvar för informationen
fordrar enligt utredningen ett vidgat samarbete och samråd mellan verket, SCB, SPK,
m. fl. myndigheter och organisationer.

Utredningens
syn på uppgifts- och ansvarsfördelning delas i princip av de remissinstanser
som har yttrat sig i ämnet. SCB, som anser att samrådet mellan berörda
myndigheter i första hand bör ske inom det av utredningen föreslagna rådet för
belånings- och värderingsmetoder samt inom byggnadsindexnämnden, finner det
dock opraktiskt att sätta upp bestämda gränser för fördelningen av ansvaret.
Det vore bättre om berörda myndigheter delade på ansvaret för att
redovisningar och material med mer analytisk information om priser och hyror
blir tillgängliga. SCB anser vidare att uppgiftsinsamlingen för statistiska och
administrativa ändamål kan samordnas genom att t. ex. blanketterna för administrativa
ändamål ökas med vissa statistikuppgifter.

Låneunderlagsgruppen
betonar starkt vikten av samarbete mellan bo stadsverket och SCB när det
gäller utformning av bl. a. blanketter.

SPK
är positivt inställd till de samrådsförfaranden som utredninger föreslår.
Nämnden är vidare beredd att biträda kommunema med olika typer av information
angående pris- och konkurrensförhållanden inom byggnadsbranschen.

Utredningen
tar också upp bostadsstyrelsens revisionsverksamhet som syftar till att ge en
detaljerad information om byggnadskostnaderna och därmed underlag främst för
kontroll och uppföljning av beräkningsmetoden för låneunderlag och pantvärde.
En-

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 126

ligt
utredningen bör undersökningarna göras vart tredje eller femte år och arbetet
bedrivas under ledning av en arbetsgmpp med representanter för bostadsverket, SCB
och SPK.

Utredningens
förslag om revisionsverksamheten möter inga invändningar från berörda
myndigheter. SCB betonar särskilt vikten av den föreslagna arbetsgruppen och
stryker under den stora betydelse som revisionsundersökningarna har för faktorprisindexberäkningarna.
Dessutom bör arbetsgmppen få i uppdrag att utreda om revisionsverksamheten kan
läggas upp så att revisionerna kan samordnas med kontrollundersökningar av
kvaliteten på primärmaterialet i ansökningarna om bostadslån. Liknande
synpunkter framförs av låneunderlagsgruppen som också anser att det bör
undersökas om revisionsverksamheten kan samordnas med de undersökningar som
belyser förändringar från preliminärt till slutligt beslut om statligt
bostadslån.

Utredningens
förslag att beslutanderätten i låne- och bidragsärenden förs över från länsbostadsnämndema
till kommunerna medför konsekvenser för insamling av statistikmaterial, SCB
stryker under det av utredningen uttalade behovet av samråd mellan berörda
intressenter som föranleds av kommunernas nya roll, SCB liksom låneunderlagsgruppen
anser att en permanent arbetsgrupp med representanter från bostadsverket, SCB
och Svenska kommunförbundet bör bildas för detta ändamål. Gruppen bör medverka
vid utformningen av arbetsmtiner för datainsamling till de olika statistiska
bearbetningarna. Översynen av insam-lingsrutinema bör även innefatta utredning
av behovet av skärpta instruktioner för byggherrarna att lämna fullständiga
och tillförlitliga kostnadssammanställningar. Låneunderlagsgruppen påpekar
vidare att utredningens förslag att kommunalisera låne- och bidragsbesluten kan
medföra risker för förseningar och försämringar av kvaliteten på det statistiska
materialet. Det finns också risk för att enhetligheten i bedömning och
granskning av lånebesluten försämras och kanske helt går förlorad. SABO anser
att vissa svårigheter kan uppkomma vid insamling och bearbetning av statistiskt
material och betonar starkt betydelsen av en utveckling av olika uppgifter som
erfordras för bostadsförsörjningen. Också flera länsbostadsnämnder anser att en
kommunalisering kan medföra negativa konsekvenser fÖr det statistiska
materialets kvalitet,

4.14
Kontroll och besiktning

Remissinstanserna
ansluter sig genomgående till utredningens uppfattning att åtgärder bör vidtas
för att stärka småhusköparnas ställning i förhållande till byggherrar,
entreprenörer och husfabrikanter. En majoritet av remissinstanserna anser i
likhet med utredningen att ett lämpligt medel för att uppnå detta mål är en
ökad kontroll och besiktning genom kommunernas försorg. Många har emellertid
förordat en bredare syn på problemet där bl, a. frågor om producentens egenkontroll,
pro-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 127

ducentansvaret,
tillverkningskontroll, förlängda garantier m, m. bör övervägas i samband med en
ökad kontroll och besiktning i kommunal regi. I vissa fall pekar man också på
frivilliga överenskommelser i syfte att stärka småhusköparens ställning. Många
har också framhållit att kontrollen bör omfatta all småhusproduktion, dvs. även
den inte statligt belånade. En del går ännu längre och förordar att alla
byggnadslovspliktiga åtgärder i bostadshus, dvs. även flerfamiljshus och
ombyggnader, skall omfattas. Förslagets konsekvenser anses vidare oklara när
det gäller ansvarsfrågorna och många remissinstanser, framför allt kommuner
anser att ansvarsfrågorna måste klarläggas innan förslaget kan genomföras. En
genomgående uppfattning bland dessa remissinstanser är att förslaget skulle
medföra ett ökat skadeståndsansvar för kommunerna, vilket man inte är beredd
att acceptera.

Till
dem som i princip tillstyrker en ökad kontroll och besiktning hör bl. a.
konsumentverket, NO, bostadsstyrelsen, statens planverk, nästan samtliga
länsbostadsnämnder, flertalet länsstyrelser. Svenska kommunförbundet. Svenska
bankföreningen, NBD, Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer, Sveriges
villaägareförbund samt ett mycket stort antal kommuner, bland dem Huddinge,
Järfälla, Norrtälje, Täby, Uppsala, Motala, Eskilstuna, Jönköping, Karlskrona,
Kristianstads, Helsingborgs, Malmö, Uddevalla, Skövde,. Karlstads, Örebro,
Västerås, Faluns, Gävle, Kramfors, Östersunds, Skellefteå, Kiruna och Luleå
kommuner.

Konsumentverket
delar utredningens uppfattning att en ökad kontroll och besiktning är ett
nödvändigt och verksamt medel för att förbättra småhusköparnas ställning.
Behovet har starkt bekräftats av den försöksverksamhet med
fastighetsreklamationer som verket har bedrivit under åren 1975 och 1976 i två
län samt av de omfattande kontakter som verket har med konsumenter i hela landet.
Kostnaderna för en kontroll uppvägs enligt verkets uppfattning mer än väl av
ekonomiska vinster i form av minskade underhålls-, reparations- och
uppvärmningskostnader.

Statens
planverk framhåller att åtskilliga exempel från småhusmarknaden har visat på
att köparen har svårt att hävda sina intressen gentemot säljaren. Orsaken till
missförhållandena är främst dåligt rättsskydd och att kontroll- och
besiktningsverksamheten inte är tillräckligt utbyggd. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser i likhet med utredningen att byggnadskontrollen f. n.
fungerar på ett otillfredsställande sätt. Det behövs således en ökad kontroll
vars målsättning skall vara att nyproducerade byggnader blir fullvärdiga såväl
från konsument- som samhällssynpunkt. Sveriges villaägareförbund finner det
liksom utredningen angeläget att genom en förbättrad kontroll minska riskerna
för fel och brister hos småhusen.

Även
om remissopinionen således i princip är enig om behovet av ett

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 128

ökat
skydd för småhusköpare råder delade meningar såväl i fråga om betydelsen av
kontroll och besiktning jämförd med andra åtgärder för att stärka
konsumenternas ställning som i fråga om lämpligt organ för
besiktningsverksamheten.

Utredningens
förslag att kommunerna skall svara för den ökade kontroll- och besiktningsverksamheten
tillstyrks i princip av bl. a. statskontoret, NO, statens planverk,
bostadsstyrelsen, många länsbostadsnämnder, samtliga länsstyrelser som har
uttalat sig i frågan. Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer och flertalet
kommuner.

Statens
planverk delar utredningens uppfattning att det är en uppgift för samhället
(kommunen) att som komplement till byggherrens ansvar ombesörja noggrann
granskning av handlingar rörande småhusprojekt samt utföra skärpt tillsyn av
småhusbyggen med syfte att skydda den svagare parten köparen. Statskontoret
anser i likhet med utredningen att en utbyggnad av byggnadsnärrmdernas
nuvarande inspektionsverksamhet är en mera rationell lösning än att vid sidan
om redan befintlig kontrollverksamhet bygga upp en ny organisation med
likartade uppgifter. Länsbostadsnämnderna i Uppsala och Blekinge län m. fl.
framhåller att kommunema är bäst lämpade att ha hand om kontrollverksamheten.
Hos dessa finns en fungerande inspektionsverksamhet att bygga vidare på. övriga
tänkbara organ skulle komma att ligga på för långt avstånd från de flesta byggarbetsplatsema
för att en kontroll skulle kunna göras effektivt.

Länsstyrelserna
ansluter sig genomgående till utredningens bedömningar. Länsstyrelsen i
Stockholms län menar således att en utbyggnad av småhuskontrollen bör ske via
kommunerna och inte genom andra organisationer. Konsumentverkets förslag om
"Svensk Husprovning" innebär att en onödig dubbelorganisation skapas
med åtföljande kompetens. Länsbostadsnämnden i Skaraborgs län finner det
särskilt betydelsefullt att man kan samordna den föreslagna verksamheten med
den kontroll och besiktning som kommunerna f. n. utför enUgt byggnadsstadgan
och andra bestämmelser.

Svenska
kommunförbundet anser sig inte kunna ta sludig ställning till utredningens
förslag om utbyggd kommunal besiktning och kontroll av småhus förrän det har
klarlagts närmare vilka effekter en sådan kontroll skulle få. Förbundet framhåller
dock att om en utbyggnad av kontrollen skall genomföras är det viktigt att
knyta an till kommunerna som redan har en sådan organisation och inte bygga upp
parallella, kanske konkurrerande, kontrollsystem, typ "Svensk
Husprovning".

Enligt
HSB utgör deras kontrollanter ett viktigt inslag i bostadskooperationens
samlade verksamhet. En nödvändig kontroll på byggplatsen av det arbete som
entreprenörer har utfört åt HSB har säkerställts i medlemmarnas/konsumenternas
intresse. Samma tjänster har också i stor ut-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 129

sträckning
utnyttjats av kommuner. Erfarenheter från denna verksamhet liksom från det
tekniska förvaltningsarbetet kan löpande återföras i planerings- och
projekteringsarbetet. Kontrollverksamheten för byggherren tjänar inte minst
syftet att med utgångspunkt i avtal som har slutits med entreprenörer granska
och följa upp det ekonomiska utfallet. HSB anser mot bakgrund av de
betänkligheter som har anförts att förslaget måste avvisas i dess nuvarande
utformning.

Några
remissinstanser, bland dem konsumentverket och Sveriges villaägareförbund.
Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund anför
betänkligheter mot att kommunen utför kontroll och besiktning i de fall då
kommunen är part gentemot köparen. Enligt konsumentverkets uppfattning är det
olämpligt att den person som svarar för den löpande kontrollen även svarar för
besiktningen. Utredningen har kommit till slutsatsen att det bör vara möjligt
att upprätthålla opartiskhet och obundenhet vid en kommunal besiktning även om
kommunen i någon form är part gentemot husköparen. Konsumentverket pekar här på
den ökande omfattningen av det kommunala engagemanget i byggnadsverksamheten
samt att det enligt erfarenheterna från försöksverksamheten med reklamationer
inte finns skäl att anta att denna del av småhusbyggandet är problemfri. Verket
anser därför att man bör finna en form för verksamheten som eliminerar de
nämnda riskerna. Det synes kunna ske genom att en från kommunen fristående
myndighet åläggs att utse kontrollant och besiktningsman i de fall då kommunen
i någon form är part gentemot husköparen. Sveriges villaägareförbund ställer
sig direkt avvisande till att kommunerna själva utövar kontrollen. Förbundet
framhåller bl. a, att husköparen och kommunen kan ha motstridiga intressen och
att de kommunala kontrollanterna inte kommer att få tillräckligt
erfarenhetsunderlag, I stället bör arbetet utföras av konsultföretag med
specialister på småhuskontroll. Villaägareförbundet påpekar också att den
långtgående vidgning av byggentreprenörens garantiåtaganden som följer av
överenskommelsen mellan förbundet och SBEF innebär att kontrollen torde komma
alt få mindre betydelse än vad som nu gäller.

De
remissinstanser som är negativa eller tveksamma till utredningens förslag att
kommunerna skall ha ansvaret för verksamheten har i regel anvisat andra vägar
för att stärka konsumenternas ställning. Vissa betänkligheter har också
riktats mot kommunens opartiskhet i de fall kommunen direkt eller indirekt
står som byggherre. Några anser också alt man bör avvakta småhusköpkommitténs
förslag eller förordar ytterligare utredning. Till dessa remissinstanser hör
bl, a, NBD, majoriteten i Stockholms kommun, Södertälje, Enköping, Kinda,
Söderköpings, Högsby, Halmstad, Laholms samt Göteborgs kommuner. NBD
framhåller att det redan f, n, existerar ett flertal artskilda kontroller på
detta område. I stället för att införa ett nytt kon-9 Riksdagen 1977/78. 1 saml.
Nr 93

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 130

trollförfarande bör det enligt delegationens mening finnas
rimliga möjligheter alt samordna och effektivisera de kontrollfunktioner som
redan finns. Detta kan i princip lösas så att den kommunala plan- och byggnadslovskontrollen
består enligt nuvarande ordning medan ett bättre konsumentskydd beträffande
kvalitet och utförande förslagsvis ordnas genom en besiktningsmannakår som har
parternas förtroende. Eventuellt kan detta ordnas genom ett särskilt auktorisationsförfarande.
Delegationen tillägger alt utredningen måhända har överbetonat betydelsen av
utbyggda kontrollfunktioner. För konsumenterna kan det vara lika angeläget att
skapa garantier för att konstaterade brister och dolda fel i utförandet blir
åtgärdade.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa vill ifrågasätta
om det är rimligt att satsa så stora resurser på denna verksamhet. Möjligheter
syns enligt stadshypotekskassan föreligga att på andra vägar uppnå det av utredningen
angivna syftet till lägre kostnader. Härvid torde en lösning via kollekliva
försäkringar slå närmast till buds, Stockholms kommun anser att utredningens
förslag innebär en ökad byråkratisering, I stället borde andra lösningar närmare
undersökas. Det avgörande är att åstadkomma ett system där producenterna av
småhus ägnar större uppmärksamhet åt att bygga bra småhus. Nordmalings kommun
anser att förslaget för en liten kommun ur organisatorisk och ansvarssynpunkt
innebär en alltför stor belastning, Arjeplogs kommun framhåller att även om
kommunens ökade engagemang i granskning och kontroll av alla småhus som uppförs
med statliga lån helt skulle täckas genom avgifter som räknas in i underlaget
för bostadslånet är förslaget helt orealistiskt för en kommun med en
nyproduktion om 25 egnahem per år. Industrins kommitté för byggbestämmelser
menar att man i stället för att lägga på kommunerna nya omfattande
kontrolluppgifter bör utnyttja den stora kår av kunniga fackmän som redan finns
i landet.

Statens institut för byggnadsforskning är starkt kritiskt
mot utredningens som man tycker ensidiga föreställning att myndigheternas kontroll
lämpligen kan tillgripas som enda medel för alt komma till rätta med
kvalitetsproblem. Denna syn var möjligen realistisk då byggen framskred
långsamt. Numera går byggandet helt annorlunda dll. Snabb montering av ofta
prefabricerade komponenter kräver nästan ständigt närvarande kontrollanter. Mer
avancerade konstruktioner och hårdare materialutnyltjande kräver dessutom
noggrannare och mer avancerad kontroll än tidigare. Stickprovsmässig kontroll
är inte tillräcklig. Det är nödvändigt att producenterna inför en bättre egenkontroll.
Byggandets utveckling ökar således behovet av offentlig indirekt kontroll och
myndigheternas kontroll måste ses i samband med andra kontrollinsatser, inte
minst producenternas egen kontroll. Även Svenska riksbyggen pekar på behovet
av byggherrens egen kontroll, eftersom byggherren fortfarande skall ha
ansvaret för de brister som husen kan komma alt upp-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 131

visa.
Mot själva tanken på att genom en utvidgad kommunal kontroll på byggplatsen
komma till rätta med de brister i småhusens utförande som kan drabba köparna
kan göras den invändningen att endast en mindre del torde vara av den art att
de kan avhjälpas genom en mer ingående kontroll på byggplatsen. Enligt riksbyggens
erfarenhet rör det sig dessutom ofta om skador som beror på omständigheter
utanför byggherrens kontroll och därför i ännu högre grad utanför den kontroll
som skulle kunna utföras på byggplatsen. Riksbyggen finner det dessutom
uppenbart alt varken kontrollfrågan eller försäkrings-Zgarandfrågan kan lösas
för sig utan måste ses som en helhet.

Flera
remissinstanser har förordat fortsatt utredningsarbete eller alt pågående
utredningsarbete avvaktas innan man tar ställning till förslaget. Till dem som
förordar mera övergripande utredningar hör bl. a. Svenska kommunförbundet och
konsumentverket.

Enligt
Svenska kommunförbundet måste frågan om kontrollens innehåll och omfattning
ytterligare utredas. Vidare måste ansvarsfrågan klarläggas. 1 det fortsatta
utredningsarbetet bör också andra åtgärder för att stärka småhusköparnas
ställning prövas, t, ex, att lägga ett större ansvar för det tekniska
utförandet på byggnadsproduktionens parter. Småhusköparens säkerhet och
ekonomiska skadeslöshet skulle enligt förbundets uppfattning kunna tillgodoses
genom förlängda garantier från leverantören/säljaren.

Konsumentverket
konstaterar att problemen i samband med kontroll och besiktning är av såväl
ekonomisk som teknisk och juridisk art. Utredningen har enligt verkets mening
inte genomfört någon egentlig analys av de problem som sammanhänger med
småhusproduktionen. En sådan analys är nödvändig eftersom kontrollen inte
fungerar i dag. Det är nödvändigt att såväl bostadsverket som kommunerna får
ett klart definierat ansvar för kontrollen och besiktningen samt dess
genomförande. Ansvarsfördelningen mellan byggnadsentreprenörer och kommuner/besiktningsmän
måste ingående belysas i detta sammanhang, Enligl konsumentverkets uppfattning
bör man också närmare överväga att sammanföra den kommunala slutbesiktningen
och den slutbesiktning som reglerar förhållandet mellan parterna,

Småhusköpkommittén
anser att det kan finnas skäl att avvakta resultatet av dess arbete med ett
förstärkt civilrättsligt skydd för småhusköpare gentemot säljare eller
entreprenör innan ställning tas till en relativt kostnadskrävande uppbyggnad
av en ny kommunal besiktnings- och kontrollverksamhet.

Ett
stort antal remissinstanser, framför allt kommuner, har betonat nödvändigheten av
att klarlägga konsekvenser av kommunernas ekonomiska ansvar. Till de
remissinstanser som har berört denna fråga hör bl. a, bostadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 132

Svenska
kommunförbundet samt ett 50-tal kommuner, bland dem Nacka, Solna, Strängnäs,
Motala, Åtvidaberg, Gotland, Ängelholms, Lunds, Malmö, Linköpings, Skövde,
Örebro, Bollnäs, Sandvikens, Sundsvalls, Vilhelmina, Gällivare och Kiruna
kommuner.

Svenska
kommunförbundet hävdar att det med fog kan ifrågasättas om inte en utvidgad
kontrollverksamhet enligt utredningens förslag skulle medföra att kommunema
kommer att ställas ekonomiskt ansvariga för fel som har begåtts under
byggnadstiden, även om kontrollen eller besiktningen har fullgjorts enligt
fastställda regler. Mullsjö kommim påpekar att kommunen f. n. svarar för skada
som har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning vid kommunal
verksamhet. Den gransknings- och besiktningsverksamhet som enligt nuvarande regler
i byggnadsstadgan åligger byggnadsnämnden är uppställd i samhällets intresse
och innebär inte något garantiansvar gentemot den byggande. Skadeståndsansvar
för fel eller försummelse vid myndighetsutövning kan därför uppkomma i
sällsynta undantagsfall. Man kan enligt kommunen ifrågasätta om inte denna
utvidgade kontrollverksamhet kommer att ådra kommunerna ett helt annat
skadeståndsansvar än det som f. n. föreligger. Gävle kommun framhåller att om
en husköpare har betalat 2 000 till 3 000 kr. för en kontroll är det ganska
självklart att han ställer skärpta krav på resultatet. Man måste räkna med att
kommunen kommer att avkrävas ett ekonomiskt ansvar även om det ej är själva
besiktningen eller kontrollen som sådan som kan angripas. Motala och Kiruna
kommuner menar att kommunerna inom avgiftssystemet måste kunna täcka in ett
försäkringsskydd för skadestånd eller därmed jämförlig ersättningsskyldighet.
Enligt länsbostadsnämnden i Norrbottens län torde kommunen i varje fall inte
kunna komma ifrån ett moraliskt ansvar för att de detaljer som skall
kontrolleras verkligen är kontrollerade och riktigt utförda. Vid konstaterade
brister i kontrollen torde även skadeståndsanspråk riktas mot kommunen. Det är
därför synnerligen angeläget att ansvarsförhållandena läggs fast.

Frågan
om vilka hus som omfattas av den utvidgade kontroll- och besiktningsverksamheten
har berörts av många remissinstanser. Flertalet av dessa vill utvidga
kontrollen till att omfatta även inte stadigt belånade småhus. Till dessa hör
bl. a. statskontoret, statens institut för byggnadsforskning, RRV, konsumentverket,
flertalet länsbostadsnämnder, många länsstyrelser. Svenska kommunförbundet,
TCO och ett 30-tal kommuner, bland dem Motala, Norrköpings, Jönköpings,
Ängelholms, Lidköpings, Örebro, Kramfors och Nässjö kommuner.

Många
remissinstanser går ett steg längre och anser att en utvidgad kontroll och
besiktning bör gälla både småhus och flerfamiljshus samt även vid ombyggnad.
Till dessa hör bl, a. länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värm-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 133

lands,
Örebro, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län samt ett 15-tal
kommuner, bland dem Lidingö, Nacka, Malmö, Partille, Uddevalla, Säffle och
Umeå kommuner.

Med
hänvisning till önskemålet att jämställa allt byggande oavsett finansieringsform
anser länsbostadsnämnden i Blekinge län att kontrollen bör gälla även det inte statsbelånade
byggandet. Boende som hyr sin bostad har samma rätt som småhusägare att
disponera en fullvärdig produkt. Det är därför önskvärt att även
flerfamiljshusen omfattas av kontrollen. Länsbostadsnämnden i Göteborgs och
Bohus län menar att den ökade kontrollen bör omfatta allt bostadsbyggande där
byggnadslov erfordras.

En
utvidgning i förhållande till utredningens förslag i andra avseenden förordas
av vissa remissinstanser. Statens lantmäteriverk menar att det finns skäl att
överväga om kontrollen bör omfatta även omsättning av färdiga småhus. Det kan
vidare övervägas om inte ett eventuellt konsumentskydd bör avse också själva
fastigheten dvs. marken och de rättsliga förhållanden som knyter an till denna
och till fastighetsomsättningen. LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet stryker
under betydelsen av att kontrollen inte begränsas till att avse tiden fram
till färdigställande. Lika viktigt är det enligt förbundets mening att köparen
får möjlighet att reklamera och få åtgärdat felaktigheter efter inflyttningen.

Några
remissinstanser förordar däremot en begränsning av den föreslagna kontroll-
och besiktningsverksamheten. Finspångs och Karlstads kommuner vill undanta
enskild styckehusbyggnation från den föreslagna kontrollen. Eftersom kontrollen
föreslås avgiftsfinansieras bör den enligt Karlskrona kommun utföras endast åt
dem som begär det.

Utredningens
förslag till finansiering av den noggrannare granskningen och kontrollen
tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som är positiva till utredningens
huvudförslag. Till dem hör bl, a, statens planverk, flera länsbostadsnämnder.
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges villaägareförbund och några
länsstyrelser saml många kommuner.

Utredningens
förslag i denna del avstyrks av Botkyrka, Rättviks och Jokkmokks kommuner.
Botkyrka kommun framhåller att det obehag som småhusköpare har vid uppkomna
brister ofta inte beror så mycket på själva bristen som på det faktum att tvist
om ansvarsförhållandet gör att bristen kvarstår onödigt lång tid. Av den
anledningen bör kostnaden för kontrollen belasta byggherren. Rättviks kommun
ifrågasätter om inte kostnaderna för verksamheten bör täckas med statsmedel.

Utredningen
har pekat på två alternativa lösningar för hur kommunen organisatoriskt skulle kunna
fullgöra sitt nya ansvar för granskning, kontroll och besiktning, nämligen
dels genom en utbyggnad av den kommunala bygg-

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 134

nadsinspektionen,
dels genom att kommunen anlitar utomstående expertis, t. ex. konsulter, som
dock byggnadsnämnden formellt skulle ansvara för.

Sveriges
villaägareförbund, som anför betänkligheter mot kommunens opartiskhet i vissa
fall, anser att det finns starka skäl för att det rent tekniska utförandet av
kontrollen görs av andra än kommunalt anställda tjänstemän. För en effektiv
kontroll krävs att kontrollanterna har stor erfarenhet av sådant arbete.
Förbundet hänvisar till den försöksverksamhet med kontroll och besiktning,
förlängd garantitid m. m. som pågår efter överenskommelse mellan förbundet och
SBEF. Givetvis är det angeläget att de olika former för kontroll som föreligger
samordnas för att undvika dubbelarbete och spara kostnader. Då den av förbundet
föreslagna kontrollen används bör den särskilda kontrollen som utförs av
förmedlingsorganet kunna undvaras.

Även
RRV, NO, Oskarshamns kommun och länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att
problem kan uppkomma i fall då kommuner står som byggherre säljare. NO
påpekar att här skulle besiktning kunna läggas ut på helt fristående organ,
Trelleborgs kommun vill stryka under att den allmänt utbredda
kontrollverksamheten mycket väl kan organiseras med hjälp av konsulter. Att
bygga ut den kommunala organisationen innebär varken tekniska eller ekonomiska
fördelar.

Att
kommunen skulle anlita konsulter för nämnda uppgifter ifrågasätts emellertid
av flera kommuner. Strängnäs kommun anser att en besiktningsverksamhet genom
konsulters försorg måste anses som mindre lämplig då jävssituationer kan
uppstå. Besiktningsverksamhet med dagkontroll av byggnadsinspektörer blir helt
opartisk.

Tanken
att i vissa fall överlåta ansvaret för kontrollen till byggherren kommenteras
av bl. a. statens planverk, LO, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Föreningen
Sveriges byggnadsinspektörer och Norrköpings kommun. LO framhåller det
angelägna i att ett sådant förtroende endast ges till seriösa företag med en
långsiktig verksamhet och därmed möjligheter att ta på sig ansvaret gentemot
köparen en avsevärd tid efter inflyttningen. De bostadskooperativa företagen
som har till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen torde vara lämpliga
exempel på byggherrar som kan ges kontrollansvaret.

Bostadsstyrelsen
pekar på att de av regeringen nyligen antagna vär-mehushällningsnormema
rimligtvis kommer att erfordra en väsentligt ökad byggnadskontroll för alla
typer av hus. Utformningen av kontrollen av statsbelånade småhus måste
givetvis anpassas till eventuella ändringar av den allmänna byggnadskontrollen.
Erfarenheter av försöksverksamheten med ökad dagkontroll har visat att det är
riktigt att noggrant precisera vilka kontrollåtgärder som måste vidtas för att
inte kontrollen så småningom skall urholkas. I synnerhet då kontrollen överlåts
till konsultföretag på kommersiell basis har mindre goda resul-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 135

tat
enligt bostadsstyrelsen i vissa fall kunnat noteras.

Utredningen
har föreslagit att man som villkor för statliga lån skall föreskriva obligatorisk
tillverkningskontroll för fabrikstillverkade småhus och sammansatta komponenter
som är svåra att kontrollera på byggplatsen. Förslaget tillstyrks av bl. a.
statens planverk, länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län.
Även Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer är positiv till förslaget.

Statens
planverk tillstyrker utredningens förslag eftersom det innebär en avlastning
för den kommunala tillsynen. Ansvaret för kontrollen överförs nämligen
härigenom till tillverkaren av produkterna och lill de organ som utövar extem
kontroll i anslutning till tillverkningen. För att denna tillverkningskontroll
skall kunna fungera på ett smidigt sätt är det nödvändigt att de fastställda
ritningarna föreligger innan tillverkningen påbörjas. Det kan därför finnas
anledning att överväga om inte även obligatoriskt typgodkännande kan behöva
tillämpas. Det bör därvid uppmärksammas att de nya bestämmelserna för
energihushållning också aktualiserar frågan om obligatorisk typgodkännande och
tillhörande kontroll,

Vetlanda
och Herrljunga kommuner tillstyrker en ökad tillverkningskontroll utan att ta
ställning till om en sådan bör vara villkor för statliga lån. Köpings kommun
pekar i sammanhanget på problemet med granskning och kontroll av typgodkända
småhus. För sådana har byggnadsnämnden i samband med byggnadslovsgranskningen
endast att pröva om i typgodkännandet angivna förutsättningar och villkor uppfylls,
I nuläget gäller typgodkännandet för relativt lång tid. Föreskrifter och
anvisningar ändras ofta under typgodkännandets giltighetstid. Byggnadsnämnden
kommer då ofta i en svår bedömningssitualion vid byggnadslovsgranskningen. I
samband med en ökad kontroll och besiktningsverksamhet bör därför reglerna av
typgodkännande ses över.

Förlängda
garantier som villkor för statliga lån förordas som alternativ eller
komplettering till den vidgade kommunala kontrollen av Svenska kommunförbundet
och SBEF. Svenska kommunförbundet anser att vid det fortsatta
utredningsarbetet också andra åtgärder för att stärka småhusköparens ställning
bör prövas, t. ex. atl lägga större ansvar för det tekniska utförandet på
byggnadsproduktionens parter. Småhusköparens säkerhet och ekonomiska
skadeslöshet skulle kunna tillgodoses genom förlängda garantier från
leverantören/säljaren, SBEF konstaterar att kontroll och besiktning
visserligen utgör betydelsefulla inslag i konsumentskyddet. Ett
tillfredsställande skydd förutsätter dock ett i tiden utsträckt ansvar från
byggherrens sida, SBEF:s överenskommelse med Sveriges villaägareförbund
innehåller därför en ansvarsutfästelse som ger konsumenten tekniskt och
ekonomiskt skydd mot väsentliga fel eller brister på fastigheten under en
tidsperiod av tio år. Föreningen ser det därför mera angeläget för småhusköpama
att de av utredningen för-

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 136

ordade
kostnaderna för en ökad kontroll i större utsträckning utnyttjas för att öka
konsumentens trygghet över tiden. NO framhåller att eventuella
branschöverenskommelser om förlängda garantier och dylikt bör ha karaktär av minimirekommendationer
för att inte hindra konkurrens med bättre villkor för konsumenten.

Några
remissinstanser tar fasta på utredningens uttalande att kommunal kontroll av
småhus inte utesluter behov av att också på annat sätt stärka småhusköparens ställning.
Flera länsstyrelser och kommuner framhåller behovet av ökad konsumentupplysning
och rådgivning. Enligt Ljungby kommun föreligger ett uppenbart behov av
rådgivning till småhusköparen innan han skriver på leveranskontraktet eller
träffar andra avtal. Erfarenheten visar att småhusköparen många gånger tror
sig ha beställt ett komplett småhus men efter kontraktskrivningen visar det sig
att ett flertal kostnadskrävande kompletteringar måste göras. Här skulle konsumentverket
och de lokala konsumentsekreterarna aktivt kunna medverka till att
småhusköparen får en tryggare ställning, dessutom borde en viss typ av
normalkontrakt kunna föreskrivas såsom det enda tillåtna för att därigenom
sortera bort olika avarter i nuvarande kontraktflora.

Täby
kommun anser att det vore bäst om kommunen i detta sammanhang kunde fungera
som övervakare över att förhållandet mellan marknadens parter alltid blev
reglerat i ett avtal som garanterar att bådas intressen beaktas. Sådana av staten
och kommunen skrivna regler borde vara likartade för landets alla
bostadsförsörjningsområden. Liknande synpunkter framförs av Ljungby och Partille
kommuner. Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår att det undersöks om införandet
av ett auktorisa-tionssystem för entreprenörer vore en framkomlig väg att
stärka konsumenternas ställning. NBD anser att en särskild besiktningsmannakår
eventuellt kan ordnas genom ett särskilt auktorisationsförfarande, KUp-pans
kommun framhåller att slarv och brister måste motverkas genom att bl, a. någon
form av kompetenskrav uppställs för projektorer och entreprenörer och ansvariga
arbetsledare som är kombinerat med ett större ansvarstagande än som gäller i
dag. Ökade kompetenskrav när ansvarig arbetsledare utses förordas också av
Sveriges villaägareförbund samt Strängnäs och Mölndals kommuner.

4.15
Förslag till ändringar i nuvarande belåningsmetod

Utredningens
förslag i fråga om produktionskostnadsan-passad belåning har fått ett blandat motiagande
av remissinstanserna. Flertalet förordar visserligen en övergång till sådan
belåning. Utredningens förslag till närmare utformning möter dock kritik från
många remissinstanser.

Till
de remissinstanser som är positiva till utredningens förslag hör

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 137

bostadsstyrelsen,
flertalet länsbostadsnämnder, statens råd för byggnadsforskning, flertalet av
de länsstyrelser som har uttalat sig i frågan, bostadssociala delegationen,
LO, Sveriges fastighetsägareförbund. Svenska riksbyggen, HSB, SABO, NBD, SAF,
Svenska kommunförbundet, TCO, Svenska bankföreningen. Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, SBEF, Svenska
byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
trähusfabrikers riksförbund, och nästan samtliga kommuner som har uttalat sig
i frågan.

Flera
remissinstanser vissa länsbostadsnämnder, länsstyrelser och kommuner anser
dock att en förutsättning för en produktionsanspas-sad belåning är att
beslutsfunktionen ligger kvar på regional nivå.

Några
remissinstanser, däribland LO, Hyresgästernas riksförbund. Svenska riksbyggen,
HSB, NBD, SBEF, och Svenska byggnadsarbetareförbundet, anser från olika
utgångspunkter att utredningens förslag inte är tillräckligt långtgående.
Sålunda anser LO att det är viktigare att sådana förändringar görs i
lånebestämmelserna att bättre jämställdhet skapas mellan småhus och
flerfamiljshus samt mellan olika upplåtelseformer. De nuvarande reglerna och
även till en del de föreslagna innebär att vissa delar av
produktionskostnaderna undantas rätt till räntebidrag. Även kostnader som kan
anses motiverade men som inte accepteras inom ramen för den statliga belåningen
verkar i hyreshöjande riktning i flerfamiljshus. För småhus med äganderätt
innebär ränteavdragsrätten i beskattningen en väsentlig lindring i jämförelse
med andra boendeformer också för lån utöver den statliga låne- och bidragsgivningen.
Det finns även bärande skäl enligt LO för en förmånligare långivning för
gemensamma lokaler och insatser för förbättring av den yttre miljön. Liknande
tankegångar återfinns i yttrandena bl. a, från Svenska riksbyggen och HSB.
Svenska riksbyggen framhåller att utredningens förslag innebär att en
tillfredsställande kostnadsneutralitet mellan upplåtelseformerna erhålls
enbart i de fall då ett projekt kan genomföras till den beräknade
jämförelsekostnaden och med en margnialskatt kring 50 % eller lägre.

SBEF
anser att utredningens förslag alt produktionskostnaden enligt bästa anbud
skall läggas till grund för belåningen kan ses som exempel på åtgärder i
förenklande riktning. Det bör dock enligt SBEF observeras att
konkurrensupphandling i sig inte är någon garanti för att kostnaderna blir
rimliga. De statliga lånereglerna bör enligt SBEF:s mening utformas så att de
stimulerar till goda totallösningar. SBEF föreslår att långivningen blir mera
flexibel på så sätt att räntesubventionerna fastställs till vissa schablontal.
Utgångspunkten för förslaget är att räntesubventionerna frikopplas från det
statliga bostadslånet. Bostadslånet lämnas på i stort sett marknadsvillkor
medan räntesubventionerna bestäms på grundval av en schablon som kan räknas
fram som en kombination av normalkostnad för lägenhet och lägenhetsyta.
Härigenom uppnås den

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 138

effekten
att anpassning kan göras till bostadskonsumenternas önskemål utan att
låneprövningen skall behöva lägga hinder i vägen. Liknande tankegångar
återfinns i yttranden från NBD och industrins kommitté för byggbestämmelsr.

Bostadsstyrelsen,
som tillstyrker förslaget, anser det vara rimligt att i de fall relationen till
pantvärdet är godtagbar låta produktionskostnaden bestämma lånets storlek.
Enligt styrelsen kan det allmänt hävdas att produktionskostnden enligt bästa
anbud eller en upphandling i konkurrens är det gynnsammaste resultat som kan
uppnås vid ett givet tillfälle. Denna kostnad bör därför accepteras som
underlag för belåning om den inte väsendigt överstiger en beräknad
normalkostnad för projektet. Styrelsen framhåller att åtskilliga problem är
förknippade med att införa en produktionskostnadsbaserad belåning. De gäller
bl, a. markbelåningen och kostnadsprövningen. Länsbostadsnämnden i Uppsala län
anför att förslaget innebär att större krav kommer att ställas på det lånebeviljande
organet. Med en produktionskostnadsanpassad belåning kan det enligt nämnden bli
svårt för vissa kommuner att göra sin uppfattning gällande, speciellt gentemot
producenter med rikstäckande verksamhet, vilka kan spela ut olika kommuner mot
varandra.

Statens
råd för byggnadsforskning anser att införandet av en produktionskostnadsanpassad
belåning skulle, rätt utnyttjad, väsentligt underlätta möjligheterna att
finansiera högre investeringskostnader som syftar till att minska framtida
drift- och underhållskostnader. Även möjligheterna för byggherrarna att skapa
en god bostadsmiljö ökar enligt bostadssociala delegationen. HSB framhåller
att det från boendekostnadssynpunkt är ytterst viktigt att belåningsvärdet
stämmer överens med den verkliga produktionskostnaden. Om belåningsvärdet sätts
lägre än produktionskostnaden betyder detta i praktiken att ytterligare lån
utöver bostadslånet måste anskaffas.

NBD
anför att det nuvarande systemet för priskonlroll via pantvärde-beräkningar på
basis av en mängd delkomponenter i praktiken knappast har medfört den
begränsning av kostnadsutvecklingen som har åsyftats. Lånesystemet är också
mycket invecklat och svårt att behärska annat än för specialister. Det finns
därför enligt NBD skäl överväga förändringar så att en normal
produktionskostnad godtas som underlag utan detaljkontroll av de olika
komponenter som ingår i slutsumman.

Negativa
eller tveksamma till utredningens förslag är bl, a. RRV, NO, SPK, statens
institut för byggnadsforskning, länsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs
län, konkurrensutredningen, fullmäktige i riksbanken och några
länsbostadsnämnder och kommuner.

NO
anför att anbudsupphandling visserligen normalt är den metod som ger den bästa
kostnadspressen men att förutsättningarna för anbudsupphandling inte alllid är
de bästa möjliga. Det finns därför även vid anbudsupphandling behov av en
kompletterande kostnadskontroll.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 139

"NO
förordar en modifiering av nuvarande belåningsmetod genom en justering av
systemet för att fastställa tidskoefficienter. Även SPK framhåller att
upphandling i sig inte utgör en tillräcklig garanti för att kostnaderna blir
de lägsta möjliga vid given standard. Nuvarande lånebe-slämmelser har trots
vissa olägenheter en klart återhållande effekt på byggnadspriserna. SPK
stryker under nödvändigheten av att en samhällelig kontroll av prisbildningen
inom bostadsbyggandet behålls. En ändring av låneberäkningsmetoderna enligt
utredningens förslag skulle, hävdar SPK, medföra att den prispåverkande effekt
som ligger i utformningen av nuvarande lånebestämmelser skulle reduceras. En
konkurrens-begränsande samverkan mellan producenterna kan mycket lätt undanröja
de fördelar som uppnås genom att låta den stadiga långivningen vila (på
produktionskostnaden vid bästa anbud, Konkurrensbegränsande samarbete underiätlas
av den fåtalsdominans som i regel föreligger i branschen. För att motverka
sådana effekter anser SPK det vara nödvändigt med en förstärkning av den pris-
och konkurrensövervakande funktionen inom bostadsbyggandet.

Fullmäktige
i riksbanken anför att man i och för sig är införstådd med fördelarna av en
bättre anpassning av belåningsunderlaget till produktionskostnaden men att man
ändå med hänsyn till nackdelama med ett dylikt belåningssystem sämre
kostnads- och prispress föreslår att nuvarande system för beräkning av
belåningsunderlaget behålls. Fullmäktige framhåller dock att en översyn av
vissa delar av systemet bör ske, bl. a, tidskoefficienten. Genom en mer
regelbunden anpassning av tidskoefficienten skulle en bättre balans mellan
produktionskostnad och belåningsunderlag kunna uppnås.

Också
låneunderlagsgruppen pekar på att nuvarande system för fastställande av
tidskoefficienten medför vissa olägenheter vid kraftiga prisstegringar inom
bostadsbyggandet. Sålunda kan byggviljan avta om Överkostnaden baserad på den
preliminära tidskoefficienten blir alltför stor. Kreditsvårigheter kan vidare
uppkomma vid alltför stora skillnader mellan produktionskostnader och pantvärde
under byggnadstiden genom att byggnadskreditiven, som beräknas på grundval av
det preliminära lånebeslutet, inte räcker till.

Även
statens institut för byggnadsforskning framhåller att produktionskostnadsbaserad
belåning stärker kravet på en central uppföljnings-och kontrollverksamhet.
Institutet, som anser att frågan om produktionskostnadsanpassad belåning inte
är tillräckligt beredd, saknar beräkningar som visar effekten på
kapitalkostnaden av olika höjd på låneunderlag och underlag för räntebidrag.
Likaså saknar institutet kriterier för att bedöma om konkurrensklimatet är
tillräckligt gott för att medge en reform i enlighet med utredningens förslag.

Några
remissinstanser, bl, a. RRV, konkurrensutredningen och Malmö kommun,
ifrågasätter om långivningen bör relateras till produk-

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 140

tionskostnaden.
Konkurrensutredningen pekar på vissa nackdelar som kan vara förenade med produktionskostnadsanpassad
belåning. Om det t. ex. för en del av marknaden existerar en stor efterfrågan i
förhållande till utbudet finns det risk att byggföretagen pressar upp
kostnaderna för denna del av marknaden. Även om företagen inte samverkar kan
samtliga anbud i sådana fall ligga över de anbud som skulle ha avlämnats om
bättre balans hade förelegat mellan efterfrågan och utbud. Bättre anbud kommer
i dessa fall att vara en osäker mätare på godtagbara kostnader. En produktionskostnadsanpassad
belåning kan vidare enligt konkurrensutredningen få effekten att
kartellsamarbete mellan anbudsgivare i vissa fall blir mer lönande, eftersom en
uppdriven kostnadsnivå inte behöver medföra att ansökan om statligt lån avslås
i samma utsträckning som tidigare. Konkurrensutredningen pekar därför på
möjligheten att basera långivningen på avkastningsvärdet. En sådan
belåningsmetod skulle enligt konkurrensutredningen premiera effektiva
produktionsmetoder och därmed ge låga byggkostnader. Dessutom skulle metoden
kunna utformas så att objekt med låga framtida driftkostnader gynnas genom
större statliga lån. En sådan belåningsmetod skulle också bättre svara mot kre-ditgivningens
risker.

Utredningens
förslag att produktionskostnaden inte väsentligt får överstiga en jämförelsekostnad
beräknad i princip enligt nuvarande metod tillstyrks eller lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser. Till dessa hör bl. a. NO, bostadsstyrelsen,
flertalet av de länsbostadsnämnder och länsstyrelser som uttalat sig i frågan,
statens institut för byggnadsforskning, SABO och några kommuner.

Enligt
bostadsstyrelsen bör en jämförelseprövning göras bl, a, av det skälet att en
normalkostnad beräknad enligt t. ex. nuvarande metod ofta ger vägledning vid
bedömning av vilken produktionskostnadsnivå som kan ge godtagbara årskostnader.
Vad beträffar utredningens påstående att den nuvarande beräkningsmetoden till
följd av avvägningen mellan olika belopp sannolikt medför inte önskvärd
styrning av bl. a. husens utformning anser styrelsen att det möjligen kan vara
sant i en viss situation eller under någon tidsperiod. Olika belopp kan
emellertid ändras vid valfri tidpunkt för att ökad neutralitet skall
åstadkommas. Styrelsen framhåller att den kontinuerligt följer utvecklingen
inom bostadsbyggandet och att den vid åtskilliga tillfällen, ofta som en följd
av påpekanden om oavsedd styrning, har gjort ändringar i metoden och justerat
belopp. Också statens institut för byggnadsforskning anser att de brister som
finns i nuvarande beräkningsmetod, t, ex. avseende inte avsedd styrning av
husutformningen, kan rättas till genom en kontinuerlig revidering.

Tveksamma
till förslaget i denna del är bl, a. Svenska kommunförbundet. Svenska
sparbanksföreningen. Svenska riksbyggen, HSB och

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 141

några
kommuner.

Svenska
kommunförbundet framhåller att utredningens förslag inte innebär någon
förenkling av handläggningen jämfört med nuvarande beräkningsmetod. Enligt
förbundet måste lånesystemet förenklas innan en decentralisering av
låneverksamheten till kommunema kan komma till stånd. Många kommuner anför
liknande synpunkter.

Med
den relativa balans som föreligger på bostadsmarknaden sedan några år och med
anbudsvillkoret som förutsättning för att statliga lån skall utgå behövs ingen
jämförelseberäkning enligt Svenska sparbanksföreningen. Även Svenska riksbyggen
och HSB hänvisar till alt bostadsmarknaden under senare år har visat en allt
större balans mellan tillgång och efterfrågan. Organisationerna anser att
hyresgäströrelsen utövar en betydligt effektivare press på boendekostnadema än
vad någonsin lånetaket kan utöva. Dessutom har kommunerna tillägnat sig en
allt säkrare bild av kostnadsförutsättningama och formulerat allt medvetnare hyres-politiska
intentioner. Mot den bakgmnden är det enligt organisationerna uppenbart att
värdet av en rigorös tillämpning av ett särskilt jämförelsepris är betydligt
överskattat. Enligt Svenska riksbyggen är det rimligt att en övre gräns
fastställs. Det är dock tveksamt om förekomsten av överkostnad i förhållande
till denna gräns nödvändigtvis skall innebära att projektet inte godkänns för
statlig belåning. Om en byggherre är beredd att vid sidan om den statliga
långivningen finansiera en överkostnad och räknar med att han i marknaden
skall få täckning inom hyran för en sådan satsning, bör han i princip också ha
den möjligheten och därvid kunna få statlig belåning för den standard som anses
godtagbar,

Sveriges
trähusfabrikers riksförbund hyser förståelse för att någon form av kostnadstak
måste finnas men finner det felaktigt att jämförelsekostnaden skall räknas
fram på i princip samma sätt som pantvärdet beräknas i dag och att bedömningen
huruvida produktionskostnaden väsentligt överstiger jämförelsekostnaden skall
följa den praxis som har utvecklats hos länsbostadsnämnderna. Genom dessa
begränsningar torde enligt förbundet någon avgörande förändring i förhållande
till dagsläget inte inträffa, varigenom nuvarande reglers negativa konsekvenser
kraftigt styrande effekter, förekomsten av tilläggslistor och försämrad
kvalitet och miljö konserveras.

Utredningens
uppfattning att produktionskostnadsanpassad belåning skall användas uteslutande
för anbudsupphandlade projekt föranleder kommentarer från några
remissinstanser. Sålunda anser länsstyrelsen i Norrbottens län. Svenska riksbyggen
och HSB m. fl. att en produktionskostnadsbelåning inte bör begränsas till
projekt som har upphandlats i anbudskonkurrens. Enligt länsbostadsnämnden i
Norrbottens län visar erfarenheterna från de senaste årens anbudsupphandlingar
i Norrbotten att samtliga anbud många gånger kan ligga på en nivå som är helt
oacceptabel.

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 142

I
en sådan situation måste byggherren ha möjlighet att tillgripa andra upphandlingsmetoder,
t. ex. förhandling med en part. Svenska riksbyggen och HSB anser att utredningens
förslag skulle innebära totalstopp för förhandlingsuppgörelsen även i sådana
fall då detta tillvägagångssätt uppenbarligen skulle vara till fördel för ett
projekt.

Vissa
remissinstanser, däribland Sveriges trähusfabrikers riksförbund, anser att även
för styckebyggda småhus, oavsett upphandlingsform, produktionskostnaden bör
läggas till grund för långivningen.

Att
behov av översyn av nuvarande beräkningsmetod föreligger framhålls av många
remissinstanser, bl. a. konkurrensutredningen, fullmäktige i riksbanken.
Svenska kommunförbundet. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges
fastighetsägareförbund.

Utredningens
uppfattning att det föreslagna belåningssystemet inte bör tillämpas omedelbart
stöds uttryckligen av bl, a, NO och flera länsbostadsnämnder.
Länsbostadsnämnden i Stockholms län anför att det kommer att ta lång tid innan
upphandlade projekt blir en vanlig företeelse. Enligt de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen i Stockholms län för åren 19761980 kommer en mycket
stor del av produktionen att vara egenregibyggande eller
förhandlingsupphandling. Det är därför enligt nämnden nödvändigt att under
överskådlig tid ha kvar ett värderingssystem av det slag som nu används.

Däremot
anser konkurrensutredningen. Svenska riksbyggen, HSB m. fl. att
produktionskostnadsbelåning kan införas omedelbart. Konkurrensutredningen
framhåller alt konkurrensförhållandena på byggmarknaden inte är sådana att ett
uppskov är nödvändigt. Dels får enligt förslaget bästa anbud inte väsentligt
överskrida jämförelsekostnad, dels finns det redan en övervakning av
konkurrensförhållandena som NO och SPK har hand om. Konkurrensutredningen
nämner också att utredningen överväger vissa förändringar i
konkurrensbegränsningslagen som syftar till att försvåra från allmän synpunkt
skadlig konkurrensbegränsning inom byggnadsindustrin.

4.16
Genomförande

En
mängd remissinstanser har berört genomförandetidpunkten, i första hand den
föreslagna kommunaliseringen. En allmän uppfattning bland länsstyrelser och
kommuner är att den föreslagna genomförandetiden är för kort för alt anpassa
den kommunala organisationen till de nya uppgifterna. Enligt Svenska
kommunförbundets uppfattning är ett genomförande möjligt tidigast den 1 januari
1979 även om beslut fattas under våren 1977. Denna tidpunkt anges också av ett
15-tal kommuner

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 143

medan
andra nöjer sig med att konstalera att förslaget i denna del är

orealistiskt.

Kommunförbundet
stryker dessutom under att genomförandet bör samordnas med en överföring av
bostadsbidragen till försäkringskassorna. Härigenom skulle personalfrågan
underlättas. Denna uppfattning delas av bl. a, Gotlands, Karlskrona, Vellinge,
Falköpings, Götene, Filipstads, Sandvikens och Umeå kommuner.

Fullmäktige
i riksbanken anser att den föreslagna tidpunkten inte är lämplig eller ens
möjlig vad gäller bostadslåneförvaltningen. Med tanke på det mycket omfattande
och relativt komplicerade förberedelsearbete som måste föregå genomförandet
erfordras en reell förberedelselid på åtminstone ett år. Av
redovisningstekniska skäl bör en genomförandetidpunkt dessutom sammanfalla med
ett budgetårsskifte. Fullmäktige finner det således starkt önskvärt att
genomförandet senareläggs till den 1 juli 1979.

4.17
Kostnadsfördelning

En
mängd remissinstanser, främst länsstyrelser och kommuner, har tagit upp frågan
om kompensation lill kommunerna för de ökade kostnader som följer av en kommunalisering.
De länsstyrelser som är positiva till en kommunalisering fömtsätter således i
regel alt kommunerna kompenseras för de ökade kostnader som följer av denna.

Enligt
Svenska kommunförbundet är det motiverat att kommunema får kompensation för de
kostnadsökningar som kommunaliseringen medför. Förbundet påpekar i delta
sammanhang att 0,25 % av räntan på bostadslånen f. n, utgör en ersättning för
administrationen som uppbärs av långivaren. Administrationstillägget uppgår
till betydande belopp. Vid överläggningar om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun måste hänsyn tas till att kommunerna bör ha del av detta tillägg i
förhållande till sina arbetsuppgifter och sitt ansvar för långivningen. Enligt
förbundet kan det inte anses skäligt att staten även fortsättningsvis uppbär
en så hög andel som 0,25 % i ersättning för sina administrationskostnader.
Även Landskrona och Malmö kommuner finner det rimligt att kommunerna får del av
adminislrationslillägget vid en kommunalisering. Ytterligare ett 60-tal kommuner
ställer direkta krav på kompensation för de merkostnader som uppstår vid en kommunalisering
i form av ökade administrationskostnader. För vissa kommuner har detta varit
ett villkor för att tillstyrka förslaget.

Några
kommuner föreslår att låne- och bidragsverksamheten avgifts-finansieras. Till
dem hör Sollentuna, Borås och Lysekils kommuner.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 144

5 Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna

5.1
Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen

Liksom
byggadministrationsutredningen konstaterar boende- och
bostadsfinansieringsutredningarna att kommunernas inflytande och ansvar för bostadsfrågoma
har ökat efter hand. Knappast något byggande eller några andra
bostadsförsörjningsåtgärder kan vidtas utan kommunens medverkan.
Bostadsförsörjningen har därför en central plats i kommunernas planering och
spelar en stor kommunalpolitisk roll. Det ligger enligt utredningarnas
uppfattning också i kommunernas eget intresse att medverka till en god bostadsförsörjning.
Den är och har varit viktig för att främja kommunernas utveckling och
tillgodose kommuninvånarnas behov.

Utredningarnas
syn på rollfördelningen mellan stat och kommun innebär i korthet att
statsmakterna anger ramarna för kommunernas verksamhet i lagstiftning på
delta område i huvudsak genom bostadsförsörjningslagen samt genom att anvisa
finansieringsmöjligheter och lämna bidrag. Statsmakterna fasdägger således de
allmänna intentionerna medan verkställandet förutsätter en växelverkan mellan
statliga och kommunala åtgärder.

Utredningarna
har genomgående fäst mycket stor vikt vid att olika bostadsföisörjningsåtgärder
genomförs så att alla kan erhålla i vid mening goda bostadsförhållanden och
att bostadssegregation motverkas.

Viktiga
förutsättningar för detta ges direkt eller indirekt av olika kommunala beslut.
Utformningen av bostadslägenheterna och bostadsmiljön i övrigt avgörs ytterst
genom beslut av kommuner och byggherrar. Det är således inte möjligt att nå
målen enbart med hjälp av statliga insatser i form av finansieringsstöd, bidrag
e. d. eller föreskrifter som lämnas i samband därmed.

Mot
denna bakgrund finner utredningarna det betydelsefullt att vissa allmänna
riktlinjer finns för hur kommunernas verksamhet inom bostadsförsörjningen
skall bedrivas. Utredningarna anser att det finns anledning att i lagstiftning
formulera några krav på kommunerna som går längre än de skyldigheter som enligt
bostadsförsörjningslagen nu gäller för kommunerna. Lagstiftningen skall också
ange vissa allmänna metoder som kommunen kan använda i syfte att uppfylla
bostadsförsörjningens krav.

Omfattningen
av det kommunala ansvaret och de allmänna rikdin-jerna regleras i
utredningarnas lagförslag (bil. I), Innebörden är att
kommunen skall ha ansvaret för en god bostadsförsörjning och därvid verka för atl
dess invånare och bostadssökande får tillgång till en ändamålsenlig
bostadslägenhet och i övrigt god bostadsmiljö samt att förutsättningar för en
allsidig hushållssammansättning skapas i kommunens olika delar. För att främja
bostadsförsörjningen skall kommunen också

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 145

samråda
med andra kommuner som ingår i samma bostadsförsörjningsområde.

Utredningarna
konstaterar atl dessa uppgifter innebär en viss förändring och formell ökning
av kommunens ansvar, eftersom förslaget om att de allmänna kraven intas i
lagstiftning innebär atl det klart slås fast atl det lokala ansvaret för bostadsförsörjningen
ligger hos kommunen. Utredningarna framhåller samtidigt att detta ansvar i
praktiken har godtagits i det övervägande antalet kommuner sedan förhållandevis
lång lid.

Statsmakterna
bör som redan har nämnts också ange vissa allmänna metoder för kommunen att
uppfylla bostadsförsörjningens krav. Detta är redan befäst i gällande regler.
Eftersom regeringens möjligheter att meddela föreskrifter för kommunerna är
begränsade bör de väsentliga planeringsåtgärderna och informationsskyldigheten
i fråga om bostadsförsörjningen föreskrivas i lag. Dessa förslag berörs i del
följande.

Utredningarna
anser att förslagen är så omfattande att bostadsförsörjningslagen bör ersättas
med en ny lag. Förutom klarläggandet av del kommunala lokala ansvaret liksom
allmänna riktlinjer för bostadsförsörjningen bör i den nya lagen utan någon
saklig ändring följande bestämmelser från 1947 års lag föras in:
bestämmelserna om kommunens skyldighet att medverka vid statlig låne- och bidragsgivning
för bostadsförsörjningsändamål, kommunens rätt att läcka förlust i vissa
allmännyttiga bostadsföretag och att anslå medel för enskildas bostadförsörjning,
föreskrifterna om bostadsförmedling i kommun eller för flera kommuner
gemensamt, möjligheten lill viss anvisningsrätl i samband med kommunal
bostadsförmedling.

Det
kommunala ansvaret skall inle tolkas som en absolut skyldighet för kommunen
att med kort varsel anvisa lämplig bostad till alla hushåll som anger önskemål
härom, framhåller utredningarna. Avgörande är att kommunen har och bör känna
ansvaret för bostadsförsörjningen och att den därvid skall verka för att
erbjuda goda bostadsförhållanden både för kommuninvånare och inflyttade. En
viktig målsättning är att det finns ett visst lägenhetsutbud disponibelt för
flyttning inom eller till kommunen. Även om kommunens verksamhet i huvudsak
är bunden till det egna geografiska området bör kommun i enlighet med vad som
nu gäller ha möjlighet att genomföra bostadsförsörjningsåtgärder inom annan
kommuns område, förutsatt att denna har lämnat sill medgivande till detta.

Ansvaret
för bostadsförsörjningen innebär också enligt utredningarnas mening att
kommunen skall bedriva uppsökande verksamhet, dvs. söka upp hushåll med
särskilt dåliga bostadsförhållanden och ge upplysningar om möjligheterna till
bättre bostad.

Utredningarna
erinrar emellertid också om att kommunens ansvar i vissa sammanhang kan
begränsas genom övergripande statliga åtgärder

10
Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 93

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 146

eller
genom beslut i speciella fall. Även näringslivets investeringar kan påverka
bostadsplaneringen och utredningarna stryker i detta sammanhang under
angelägenheten av informationsutbyte mellan länsmyndigheter och kommuner.

Utredningarna
berör också frågan om kontroll av hur målen uppfylls. Det ligger i sakens natur
att det inte kommer att vara möjligt att på objektiva grunder avgöra om
målsättningen nås. Det förhållandet att intentionerna för kommunens verksamhet
anges bör vara tillräckligt vägledande. Inom den vida ramen kan den kommunala
demokratiska beslutsprocessen verka.

Utredningarna
betonar också vikten av samråd och samverkan mellan olika kommuner i de fall
då ett bostadsförsörjningsområde omfattar mer än en kommun. Detta motiverar
att frågan behandlas i den nya lagen i anslutning till de allmänna målet för kommunens
bostadspolitiska åtgärder.

Med
utgångspunkt i gällande bostadsförsörjningslag konstaterar utredningarna att
det inte är något principiellt nytt att kommunerna inom ett bostadsförsörjningsområde
samverkar med varandra. Utredningarna betonar särskilt att samråd och samverkan
mellan kommunerna är viktiga för att skapa likvärdiga bostadsförhållanden och
ge förutsättningar för allsidig hushållssammansättning i de olika kommuner som ingår
i ett gemensamt försörjningsområde. Det är angeläget att bidra till att lösa de
inomregionala balansproblem som finns i delar av landet. Dessa finns ofta väl
beskrivna men få åtgärder har hittills kunnat vidtas.

FörhåUandevis
vida möjUgheter bör finnas för kommuner som på eget initiativ gemensamt vill
genomföra olika bostadsförsörjningsåtgärder. Några hinder bör enligt
utredningarna exempelvis inte föreligga mot att några kommuner tillsammans
bildar ett allmännyttigt bostadsföretag, I det fallet krävs emellertid ändring
av bostadsfinansieringsförordningen som bl. a, i detta avseende bör vara
underordnad lagstiftning om bostadsförsörjningen.

Utredningarna
anser också att ett klarläggande av kommunens möjligheter till ekonomiska insatser
för att främja den enskildes bostadssituation bör göras. Kommunen har enligt 1
och 1214 §§ socialhjälpslagen (1956: 2) under vissa förutsättningar
skyldighet att hjälpa personer i behov av stöd. Med föreslagen utformning av
bostadsförsörjningslagen anvisas en alternativ möjlighet för kommunen att
också inom bostadsförsörjningens ram lämna assistans till hushåll med
extraordinärt stödbehov av kortare eller längre varaktighet. Det bör ankomma på
kommunen att avgöra i vilka former erforderlig hjälp skall lämnas med stöd av
bostadsförsörjningslagen.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 147

5.2
Bostadsförsörjningsprogram

Som
har framgått av det föregående anser utredningarna också att staten skall ange
vissa allmänna metoder för kommunerna att nå uppställda mål. I detta syfte
föreslås att kommunerna skall vara skyldiga att upprätta
bostadsförsörjningsprogram. Programmet, som bör ersätta nuvarande
bostadsbyggnadsprogram och bostadssaneringsprogram, bör ges en vidare inriktning
än dessa och skall årligen ange de investeringar inom bostadssektorn i form av
komplettering och förändring av befintliga miljöer samt om- och nybyggnad av
bostadslägenheter, som kommunen anser bör genomföras under den närmast
följande femårsperioden.

Genom
att nuvarande bosladsbyggnadsprogram och bosladssanerings-program föreslås
sammanförda lill ett program samtidigt som en utvidgning sker, markeras den
helhetssyn som utredningarna anser bör prägla kommunens insatser för
bostadsförsörjningen, F, n, innehåller bostadssaneringsprogrammen framför allt
en redovisning av brister i det äldsta bostadsbeståndet och en översiktlig
planering för bristernas avveckling. När sedan om- eller nybyggnad skall ske,
lämnas redovisning i de vanliga bostadsbyggnadsprogrammen. Det förefaller
naturligt att alla bostadsförsörjningsåtgärder baseras på inventeringar av
befintliga brister och att därför sanering inte motiverar särskilda
författningsbundna planeringsformer. Förslaget innebär också att de kommuner
som f. n. är undantagna från skyldigheten att redovisa särskilda bosladssanerings-program
i fortsättningen kommer att få redovisa brister i befintlig bebyggelse.

Innehållet
i b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g s p r o g r a m m e n måste, mot bakgrund
av de allmänna målen för bostadsförsörjningen, i väsendigt högre grad än vad
som gäller för bostadsbyggnadsprogrammen bygga på kunskaper om hushållens
bostadsförhållanden. Strävan efter allsidighet i bostadsområdena förutsätter
dessutom att kommunens underlag för bostadsförsörjningsprogrammen liksom
programmen i tilllämpliga delar redovisas bostadsområdesvis. Vidare bör alla
lokaler av betydelse för de boende i ett bostadsområde redovisas i programmen.
Det kan gälla barnstugor, lokaler för fritidsverksamhet m. m. Innebörden är
givetvis inte alt annan sektorplanering, exempelvis i fråga om barnomsorg och
skolundervisning, skall ske genom bostadsförsörjnings-programmet. Utredningarna
stryker dock under betydelsen av att alla planerade åtgärder av
investeringskaraktär som avser en viss kommundel, ett bostadsområde, kan
sammanfattas på den nivån. Detta är nödvändigt för en realistisk bedömning av
erforderliga åtgärder för att undanröja brister i ett bostadsområde.

Utredningarna
tar också upp vissa redovisningsfrågor med anknytning till samordning mellan de
mått och den redovisningsteknik som används i bostadsbyggnadsprogrammen och de
rambeslut

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 148

med
vilka statsmakterna fördelar de finansiella resurserna för bostadsförsörjningen.

Utredningamas
uppfattning är att planering och resursfördelning bör uttryckas i ekonomiska
termer. På detla sätt får man en omedelbar bild av hur resursema fördelas lill
olika ändamål och orter. Ett sådant förfarande bör också underlätta att
genomföra utbyte mellan olika slag av investeringar, t, ex, mellan ny- och
ombyggnad eller mellan bostadslägenhet, lokaler och miljöförbättrande åtgärder
i övrigt. Samtidigt erhålls en enkel information om finansieringsbehovet,
vilken kan utvecklas till en finansieringsanvisning. Utredningarna föreslår
därför att bostadsstyrelsen får i uppdrag alt utveckla metoder som gör en
enkel koppling möjlig mellan riksdagens rambeslul, fördelning av ramama
regionalt och lokalt, bosladsmyndighetemas finansiella planering och de kommunala
bostadsförsörjningsprogrammen.

Även
andra åtgärder än investeringar bör enligt utredningarna redovisas i
bostadsförsörjningsprogrammen, t. ex, kommunalt ekonomiskt stöd till enskilda
enligt bostadsförsörjningslagen samt kommunens informations- och
bostadsförmedlingsverksamhet. Underlag och uppgifter från de bostadssociala
inventeringar som utredningarna också föreslår kommer att successivt bredda
beslutsunderlaget för bostadsförsörjningsprogrammen.

Eftersom
bostadsförsörjningsprogrammet enligt utredningarna bör spela en central roll i
kommunens bostadspolitik bör det föreläggas kommunfullmäktige för beslut. Del
bör spela en viktig roll i kommunens planering, samordnat med program för andra
sektorer. Genom att bostadsförsörjningsprogram behandlas av fullmäktige
markeras också att bostadsfrågan bör ges en förankring i den lokala politiska
debatten.

Utredningarnas
förslag till närmare föreskrifter om bostadsförsörjningsprogram samt de nedan
berörda bosladssociala inventeringarna framgår av bil. (II),

5.3
Bostadssociala inventeringar

Med
syfte framför allt att få en vid och djup kunskap om bostadsområdena och de
boende bl, a, för att skapa ett gemensamt planeringsunderlag för olika
kommunala förvaltningar, bostadsföretag m, fl, föreslår utredningarna en
skyldighet för kommunerna att områdesvis genomföra s. k, bostadssociala
inventeringar. Dessa skall avse dels bostadsförhållandena, dels de
förutsättningar som bostadsmiljön ger för att tillfredsställa de boendes behov
av kontakt, verksamheter, m, m. av betydelse för deras välfärd och möjligheter
att utnyttja miljöns förutsättningar. Inventeringarna skall omfatta ett eller
flera bostadsområden.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 149

Inventeringarnas syften anges vara att redovisa hur
bostadsområdet fungerar för olika hushåll och individer. Det gäller bl. a. att
samla den kunskap som finns hos de boende själva, hos bostadsföretagens anställda,
i föreningar och hos kommunalt anställda. Arbetsmöjligheterna inom området och
dess närhet skall belysas.

Möjlighet bör enligt utredningarna finnas atl knyta
inventeringarna till kommunens sekloriella planering, t. ex. föreskoleplanering,
plan för utbyggnad av barnomsorgen.

På kort sikt bor följande två typer av bostadsområden
inventeras dels nyligen färdigställda områden (gäller såväl efter ny- som efter
ombyggnad) för alt kartlägga förtjänster och brister i planering och genomförande,
dels områden som har sådana brister, särskilt i fråga om fysisk och social
miljö, att de har blivit problemområden.

På längre sikt bör inventeringarna ge en heltäckande bild
av förhållandena i kommunens olika delar.

Centrala detaljerade föreskrifter anses inte utgöra
nödvändiga förutsättningar för arbetet. Utrymme bör enligt utredningarna
lämnas för fantasi och ambitioner hos förtroendemän och tjänstemän. Centrala anvisningar
bör därför åtminstone under en övergångstid vara flexibla. Engagerade
myndigheter torde bli bostadsstyrelsen, statens planverk och socialstyrelsen.

Kommuner i samma bostadsförsörjningsområde skall enligt
förslaget samverka och samråda med varandra vid upprättandet av bostadsförsörjningsprogrammet
och vid bedömningen av vilka åtgärder som den bostadssociala inventeringen kan
ge upphov till.

Utredningarnas förslag innebär formellt sett alt
inventering skall ulföras vid lidpunkt som anges av stadig myndighet.
Initiativet bör dock i normala fall tas av kommunen.

5.4 Kommunernas informationsskyldighet

I den nya bostadsförsörjningslagen föreslås vidare ingå en
bestämmelse om skyldighet för kommunen atl fortlöpande lämna information om
bostadsförsörjningen i kommunen. Bostadssökande skall underrättas om
möjligheterna att få bostadslägenhet i kommunen, bostadslägenheternas
belägenhet, storlek, utrustning och pris samt andra förhållanden av betydelse.

Förslaget innebär en vidgning i förhållande till den
informationsskyldighet som åligger kommunerna enligl nu gällande regler.
Sakinnehållet vidgas och informationsskyldigheten anses gälla generellt, dvs.
den bör inte utlösas enbart av att någon begär upplysningar.

Utredningarna anser att kommunerna själva torde ha goda
möjligheter alt lämna en kontinuerlig information som är avpassad till lokala

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 150

förhållanden och finner därför inget behov av särskild
reglering av formerna för informationsgivningen.

5.5 Reservationer

I en reservation till utredningarnas förslag om
bostadssociala inventeringar framhåller ledamöterna Källenius, Näverfelt,
Turesson och Ullsten värdet av bostadssociala inventeringar. Vidare framhåller
de nyttan av ökad statlig aktivitet beträffande information till kommunerna i
syfte att skapa ett bredare underlag för bostadsbyggnadsprogrammen. Däremot
anser de att en lagstiftning är olämplig. Skälen härtill är bl. a, att
innehållet i undersökningarna inte entydigt kan definieras och att förhållandena
skiftar mellan kommunerna och från en tidpunkt till en annan.

6 Remissinstanserna

6.1 Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan
erinran utredningarnas förslag att lagfästa kommunens ansvar för bostadsförsörjningen.
Till denna grupp av remissinstanser bör bl, a, Svea hovrätt, socialstyrelsen,
bostadsstyrelsen, flera länsbostadsnämnder, statens planverk, 'flera
länsstyrelser, många kommuner. Svenska kommunförbundet, Hyresgästernas
riksförbund och Svenska riksbyggen. Kommunförbundet och ett stort antal
kommuner framhåller att detla ansvar redan är fastlagt i praktiken men att det
är naturligt att detta förhållande klart uttrycks i en ny
bostadsförsörjningslag.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter dock det lämpliga i
att i lag regl?ra sådana begrepp som "tillgång till rymliga, väl utrustade
och ändamålsenliga bostadslägenheter" samt "förutsättningar för en
allsidig hushållssammansättning" med hänsyn till att det är svårt att
objektivt avgöra i vilken utsträckning lagens intentioner uppfylls.

Bostadsstyrelsen säger sig inte ha något att erinra mot
den beskrivning som utredningarna har gjort av syftet med den kommunala verksamhet
som bör utvecklas mot bakgrund av kommunernas ansvar. Inom ramen för detta
ansvar bör kommunen ha stor frihet att välja olika vägar för att tillgodose
syftet.

NBD och andra företrädare för näringslivet betonar
likaledes att ansvaret för bostadsförsörjningen redan i dag ligger hos
kommunerna och att de uppgifterna som utredningarna vill i lag ålägga
kommunerna redan nu ingår i kommunernas verksamhet. De avstyrker dock
förslaget att i lag lägga fast detta ansvar.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 151

6.2 Bostadsförsörjningsprogram

Förslaget om atl utvidga, förändra och i lag lägga fast
kommunernas programarbete på bostadsförsörjningsområdet tillstyrks av en
majoritet av remissinstansema. Till dem hör bostadsstyrelsen, statens planverk.
Svenska kommunförbundet och flertalet kommuner som har berört frågan. RRV som
finner del angeläget att kommunerna fullgör uppgiften att upprätta
bostadsförsörjningsprogram ifrågasätter dock det lämpliga i att
lagstiftningsvägen reglera kommunernas beslutsunderlag. NBD m, fl. delar
utredningarnas uppfattning att det bör ingå i kommunens uppgifter att upprätta
bostadsförsörjningsprogram men menar att, i den mån kommunen har vidtagit
otillräckliga åigärder detla knappast kan tillrättaläggas med ny lagstiftning.

Utredningarnas förslag beträffande innehållet i bostad s-försörjningsprogrammen
har mottagils positivt av praktiskt taget samdiga remissinstanser som har
kommenterat del. Förslaget anses vara en naturlig konsekvens av den helhetssyn
som utredningarna har anlagt på boendet och som remissinstanserna har anslutit
sig lill.

Bostadsstyrelsen säger att vad som föreslås är en
fortsättning på en utveckling som inleddes för några år sedan. Styrelsen
stryker under det angelägna i alt planering och resurser riktas in mot åtgärder
i de delar av det befintliga beståndet och dess miljö som i dag inte är
tillfredsställande. Styrelsen anser att kommunernas planering på detla område
ännu inte fåll den avsedda omfattningen och inriktningen och atl särskilda
bostadssaneringsprogram därför bör redovisas under ytterligare någon lid.

Statskontoret stryker under att en helhetssyn måste
anläggas på bostadsplaneringen också på det sättet att de föreslagna
bostadsförsörjningsprogrammen, förutom att fylla rollen som kommunala produktionsplaner,
även kan ingå som dokument i en planeringsprocess för bostadsförsörjningen
omfattande hela landet, I detta sammanhang bör även andra planer uppmärksammas,
där bostadsområdena utgör bas. Som exempel nämner verket skyddsrumsplanerna.

Socialstyrelsen hävdar att planering för sociala mål av
den karaktär som utredningarna föreslår måste ske genom samordning av olika
sektorers planering. Detta kommer att ställa stora krav på samarbetet mellan
berörda nämnder och organ. Det är angeläget, påpekar socialstyrelsen, att
bostadsförsörjningsprogrammen remitteras till socialvårdskonsulen-terna i
samband med länsbostadsnämndernas handläggning. Därigenom skapas fömtsättningar
för atl sociala aspekter på bostadsförsörjningen beaktas på regional nivå.
Vikten av atl socialvårdens kunskaper las lill vara i bostadsplaneringen stryks
under också av socialutredningen, barnmiljöutredningen,
socialvårdskonsulenterna i Örebro och Västernorrlands län och företrädare för
sociala nämnder och förvaltningar i vissa

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 152

kommuner. Länsstyrelsen i Västernorrlands län talar om att
den räknar med att i ökad utsträckning stimulera till insatser från den sociala
sidan i samband med de fysiska planeringsfrågorna.

Skolöverstyrelsen betonar vikten av alt också åtgärder
inom utbildningspolitiken beaktas i den tänkta samplaneringen. Det sägs vara
en naturlig utgångspunkt när det gäller att förverkliga SIA-skolans idéer. Av
vikt är atl underlätta för olika grupper att vara tillsammans. Alltför litet
tas f. n. dll vara t. ex. av de äldres erfarenheter och praktiska kunskaper,
vilka utgör en naturlig resurs för inlärning och social fostran. Styrelsen
nämner också att möjligheterna att på olika sätt föra in praktisk arbetslivsorientering
i undervisningen måste beaktas i planeringen.

Statens planverk, som likaledes tillstyrker utredningarnas
förslag om bostadsförsörjningsprogram, vill dock varna för risken av formalisering
och sektorisering av den kommunala verksamheten på området. Verket säger sig se
positivt på en områdesvis redovisning av investering etc, vilken ger ett
konkret och lättbegripligt underlag för förtroende-männnens ställningstagande
och underlättar informationen till och inflytande från allmänheten.

Länsstyrelsen i Värmands län betonar att en viktig
förutsättning för att den föreslagna utvidgningen skall få avsedd effekt är att
bostadsförsörjningsprogrammen grundas på en övergripande kommunplanering.

Svenska kommunförbundet framhåller att bostadsförsörjningsprogrammet
måste vara ett kommunalt planeringsunderlag och inte som det nuvarande
bostadsbyggnadsprogrammet till stor del ett instrument för uppgiflslämnande
till stadiga myndigheter. Bostadsförsörjningsprogrammens betydelse för
kommunernas egen planering stryks också under av flera kommuner.
Kommunförbundet anser sig inte kunna acceptera förslaget att i bosadsförsörjningsprogrammet
skall anges omfattning och inriktning av investeringar i nybyggnad och
ombyggnad av bostadslägenheter, lokaler och fysisk miljö, I likhet med statens
planverk, Malmö kommun m. fl, vill förbundet undvika en formalisering av
verksamheten. Förbundet menar att de uppgifter som staten behöver för sin planering
bör kunna hämtas direkt ur den kommunala planeringen,

I viss motsats till nyssnämnda uppfattning framhåller
Svenska riksbyggen att programmen kan ha stor betydelse också för de statliga
myndigheternas planering t. ex. beträffande sysselsättningen, och att deras
utformning bör anpassas härtill,

Kristianstads kommun ifrågasätter kommunernas möjligheter
att leva upp till de uppställda målen. Med de begränsade resurser som kommunerna
har anser kommunen det utopiskt att tro att de skall kunna genomföra de
föreslagna bostadsförsörjningsprogrammen. Effekten även av de nuvarande
kommunala bostadsbyggnadsprogrammen som produktionsprogram anses begränsad.
Också Halmstads kommun framhåller de begränsningar som de kommunala resurserna
lägger på möj-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 153

ligheter
att realisera de utvidgade åläggandena. Genomförandel måste därför ses i ett
långt lidsperspektiv, menar kommunen.

Avstyrker
förslaget om vidgad kommunal bostadsförsörjningsplanering gör Sydvästra Skånes
kommunalförbund. Kommunalförbundet konstaterar alt bostadsbyggnadsprogrammet
är ett betydelsefullt planeringsinstrument. Del bör dock, menar förbundet, inle
byggas ut i den omfattning som har föreslagils. Kommunernas samordning av
bostadsförsörjningen med annan sektorplanering måste lösas på annat sätt.

Flertalet
remissinstanser som har berört frågan delar utredningarnas uppfattning att bostadsförsörjningsprogrammen
bör föreläggas kommunfullmäktige för beslut. Några kommuner nämner alt så redan
sker med de kommunala bosladsbygg-nadsprogrammen. Sydvästra Skånes
kommunalförbund anser dock alt programmet liksom hittills bör kunna prövas av
fastighetsnämnd eller kommunstyrelse eftersom det i vissa avseenden är
flexibelt och justeras successivt under året.

6.3
Bostadssociala inventeringar

Behovet
av att kommunema gör bostadssociala inventeringar på bostadsområdesnivå stryks
under av praktiskt taget alla remissinstanser som har behandlat frågan. Däremot
är opinionen splittrad när det gäller att bestämma om denna arbetsuppgift skall
åläggas kommunerna i lag på det sätt som utredningarna har föreslagit eller
inte.

Positiva
till förslaget ar de remissinstanser som har atl bevaka olika minoritetsgruppers
intressen, såsom socialstyrelsen, statens handikappråd, skolöverstyrelsen,
statens invandrarverk, kriminalvårdsstyrelsen, socialutredningen och
Pensionärernas riksorganisation.

Tillstyrker
förslaget gör också statens råd för byggnadsforskning, vissa kommuner, TCO,
Svenska byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas riksförbund. Svenska riksbyggen
och SABO.

Socialstyrelsen
framhåller att bostadssociala inventeringar kommer att kunna bilda ett
väsentligt kunskapsunderlag för kommunernas planering. Detta ligger i linje med
de förutsättningar som krävs för socialsektorns medverkan i samhällsplaneringen
och med de krav som socialstyrelsen ställer på planering för sociala mål.

Många
remissinstanser framhåller kommunernas bristande resurser som en broms på
möjligheterna att göra de inventeringar som skulle behövas.

Statskontoret,
bostadsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och några kommuner, NBD och andra
företrädare för näringslivet m. fl. har avstyrkt förslaget om lagstiftning
rörande bostadssociala inventeringar.

Svenska
kommunförbundet finner en lagstiftning obehövlig eftersom

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 154

bostadssociala inventeringar måste ses som en naturlig del
i beslutsunderlaget i kommunens planering. Därför måste inventeringarna vad
såväl tidpunkt som omfattning beträffar vara anpassade till förhållandena i
den enskilda kommunen. Liknande synpunkter framför statskontoret och
bostadsstyrelsen, som menar att studier av detta slag är nödvändiga som
underlag för bl. a. bostadsförsörjningsprogrammen. Bostadsstyrelsen hävdar att
en skyldighet fastställd i lag och en bestämmelse om att statlig myndighet
skall fastställa när och i vilken omfattning inventering skall göras rimmar
illa med det föreslagna lagfästa kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen,

I fråga om de bostadssociala inventeringarnas innehåll
och uppläggning stryker ett flertal remissinstanser under den samverkan som
måste ske på det lokala planet. Socialstyrelsen, socialvårdskonsulenterna i
några län, företrädare för kommunernas socialvårdande myndigheter, flera
länsstyrelser, socialutredningen, barnmiljöutredningen m, fl, betonar vikten
av att de kunskaper som finns inom den sociala sektorn om människors
levnadsbetingelser tas till vara. Socialstyrelsen anför en lång rad synpunkter
på lämpliga informationskällor och på den närmare uppläggningen. Bl, a. anför
styrelsen att välfärdsforskningens begreppssystem kan vara fruktbart att
använda. Liknande synpunkter anförs av SCB.

Statens råd för byggnadsforskning, som anser att ett
arbete med att utveckla inventeringsmetoder snarast bör sättas i gång,
förklarar sig berett att ta initiativ till och finansiera sådana projekt.
Statens institut för byggnadsforskning hänvisar när det gäller teoribildning
och metodfrågor beträffande bostadssociala inventeringar till ett
forskningsprojekt vid institutet som bedöms kunna bidra till att relatera
fysiska och sociala faktorer till vad som kallas boendevälfärd.

Pensionärsundersökningen och Pensionärernas
riksorganisation, som tillstyrker utredningarnas förslag beträffande
bostadssociala inventeringar, fäster uppmärksamheten på att kommunens
socialvårdande organ redan i dag gör vissa sociala inventeringar i enlighet
med sina åligganden enligt socialhjälpslagen. Det är angeläget att de två
verksamhetsgrenarna samordnas, så att dubbelarbete undviks, betonar dessa två
remissinstanser.

Svenska kommunförbundet m. fl., som motsätter sig en
lagstiftning om bostadssociala inventeringar, hävdar att det inte finns något
intresse för stadiga myndigheter att samla in sådana uppgifter. Förbundet
anser dock att en central metodutveckling och information till kommunerna på
detta område är värdefull.

Bostadsstyrelsen säger att den avser att verka för en
metodutveckling beträffande bostadssociala inventeringar.

Bostadssociala delegationen talar om att i de
försöksverksamheter som delegationen bedriver i ett antal kommuner, bör någon
enklare form av

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 155

bostadssocial inventering ingå. Kunskaperna härifrån kan
bli av värde för den centrala metodutvecklingen på detta område.

I motsats till utredningarna och flertalet remissinstanser
anser länsstyrelsen i Norrbottens län det nödvändigt med centrala föreskrifter
för arbetet med de bostadssociala inventeringarna.

För att
det skall vara möjligt att använda dem för regionala bedömningar bör det
enligt länsstyrelsens uppfattning finnas åtminstone en bassamling av data.

Vad gäller prioriteringen av bostadsområden för inventeringama
har utredningarnas synpunkter inte föranlett några direkta invändningar.
Pensionärsundersökningen anser dock att det är väsentligt alt även äldre
bebyggelse med en hög andel pensionärer blir föremål för bostadssociala
inventeringar.

Statens råd för byggnadsforskning stryker under att
inventeringarna bör användas för att få information om den totala bebyggelsen
uppfyller bostadssociala krav och inte enbart för nyproduktion och sanering.

Behovet av samverkan mellan kommuner i samma bostadsförsörjningsområde
stryks under av flera länsstyrelser och de regionala samrådsorgan som nu
finns. Metoder för nuvarande samverkan på planeringsområdet redovisas också.

6.4 Kommunernas informationsskyldighet

Det råder enighet bland remissinstanserna om vikten av att
kommunerna lämnar en allsidig information om bostadsförsörjningen i kommunen,
Svea Hovrätt, bostadsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, TCO, Svenska riksbyggen
m. fl. tillstyrker utredningarnas förslag om att en informationsskyldighet
skall åläggas kommunerna i lag. Kommunförbundet m. fl. delar utredningarnas
uppfattning alt någon särskild reglering av formerna för informationsgivningen
inle behöver ske.

Bosladsstyrelsen har ingen erinran mot utredningarnas
uttalanden om styrelsens uppgifter såvitt gäller kommunens information.

SAF, Svenska bankföreningen, SBEF och NBD avstyrker
förslaget om lagstiftning. Dessa remissinstanser betonar att det får anses vara
en självklar uppgift för kommunen att ge de lägenhetssökande del av kommunens
utbyggnadsplaner och tillgängliga lägenhetsreserv.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 156

7
F ö redraganden

7.1 Den bostadspolitiska organisationen

7.1.1 Återblick

I bostadssociala utredningens slutbetänkanden diskuterades
principerna för uppgiftsfördelningen mellan olika samhällsnivåer på det
bostadspolitiska området. 1 utredningens slutbetänkande del 1 (SOU 1945:63),
som drog upp de allmänna riktlinjerna för en framtida bostadspolitik, slog utredningen
fast atl riskbördan för bostadspolitiken huvudsakligen borde bäras av staten.
Ekonomisk risk borde läggas på kommuner endast i den mån detta var erforderligt
för att säkra kommunens ansvarskänsla för de bostadspolitiska
angelägenheterna.

Utredningen anförde också att ansvarsfördelningen mellan
stat och kommun i fråga om bostadsförsörjningen hade en annan, minst lika viktig
sida än den som gällde del ekonomiska risktagandet. Utredningen avsåg de
organisatoriska, planläggande och initiativtagande insatserna. En aktiv insats
från kommunens sida i dessa avseenden ansågs vara nödvändig för att genomföra
en socialt inriktad bostadspolitik.

Den bostadspolitiska organisationen var under krigsåren
starkt centraliserad. Kommunerna saknade vid den tiden organ med tillräcklig
kapacitet för att mer aktivt ta sig an bostadspolitiska uppgifter. Utredningen
uttryckte ett starkt önskemål om en utveckling i riktning mot kommunalisering
av sådana bostadspolitiska funktioner som kunde decentraliseras med motivering
att bostadsfrågan till sin natur är så lokalt präglad. En lokal handläggning av
bostadsärenden i största möjliga mån var därför önskvärd. Den organisatoriska
insatsen för bostadspolitiken borde i stor utsträckning vila på kommunerna.
Förmedlingen av statliga lån och bidrag för bostadsändamål borde vara
obligatorisk för kommunerna.

Bostadssociala utredningens riktlinjer för
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun låg till grund för riksdagens beslut
år 1947 (prop. 1947:259, SU 1947:53, rskr 1947:480) att anta lagen (1947:523)
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m. i del
följande kallad bosladsförsörjningslagen. Denna lag reglerar än i dag kommunernas
grundläggande skyldigheter på bostadsförsörjningsområdet. 1 det föregående
(avsnitt 2.1) har en redogörelse lämnats för lagens nuvarande innehåll.

Bosladssociala utredningens slutbetänkande del 2 (SOU
1947:26) behandlade bl. a. organisationen av låne-»och bidragsverksamheten för
bostadsändamål. Vid denna tid var bostadslåneverksamheten uppdelad på två
organisationer - byggnadslånebyrån, som inte hade någon regional organisation
samt egnahemsstyrelsen med en sådan organisation. Enligt utredningen framstod
det som alltmer omotiverat att olika centrala organ handlade ärenden av samma
art.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 157

Utredningen fastslog att principen för
uppgiftsfördelningen borde vara en decentralisering av verksamheten. Därvid
framhöll utredningen behovet av ett regionalt organ för rådgivning och
kontroll, eftersom dessa uppgifter inte kunde fullgöras av små kommuner med
begränsade administrativa resurser. Av främst detta skäl föreslog utredningen
att länsbostadsnämnder borde inrättas.

Bostadssociala utredningens förslag i denna del medförde
att särskilda sakkunniga tillkallades för att inom socialdepartementet biträda
med all närmare utforma den bostadspolitiska organisationen. På grundval av utredningens
och de sakkunnigas förslag beslöt riksdagen (prop. 1948:218, SU 1948:159, rskr
1948:336) dels att byggnadslånebyrån och delar av egnahemsstyrefsen skulle
läggas samman till ett centralt verk - bostadsstyrelsen, dels att regionala
statliga organ - länsbostadsnämnder - skulle inrättas i varje län, dels att låne-
och bidragsverksamhelen som dittills hade varit starkt centraliserad delvis
skulle decentraliseras till länsbostadsnämnderna. Decentraliseringen avsåg
beslut om lån och bidrag för enfamiljshus och motsvarande låneförvaltning,
medan samma uppgifter beträffande flerfamiljshusen alltjämt skulle ankomma på
det centrala bostadspolitiska organet. Den bostadspolitiska organisation som
tillkom år 1948 med kommunala förmedlingsorgan, länsbostadsnämnder och bostadsstyrelsen
består alltjämt i sina huvuddrag.

Inom denna organisation har emellertid en omfattande
decentralisering av uppgifter och beslutsbefogenheter ägt rum sedan år 1948. 1
mitten av 1950-talet påbörjades sålunda en utflyttning av beslut om lån och
bidrag beträffande flerfamiljshus och motsvarande förvaltning till länsbostadsnämnderna.
Denna decentralisering slutfördes i början på 1960-talet. Dessförinnan hade
också en decentralisering av den bostadstekniska granskningen till kommunerna
påbörjats.

I bostadspolitiska organisationskommitténs betänkande (SOU
1961:32) diskuterades ånyo frågan om uppgiftsfördelning mellan olika nivåer
samt behovet av samordning mellan bostadspolitik och fysisk planering. Därvid
aktualiserades såväl en sammanläggning av de centrala myndigheterna för
bostadspolitik och fysisk planering som en bättre samordning av dessa uppgifter
på regional och kommunal nivå.

Utredningen fann inte tillräckliga skäl för att slå ihop
den centrala bostadspolitiska organisationen med byggnadsstyrelsen som vid
denna lid hade ansvaret på central nivå för den fysiska planeringen. Kommittén
föreslog emellertid att bebyggelseplaneringen och de byggnadstekniska frågorna
skulle föras över från bostadsslyrelsens tekniska byrå till byggnadsstyrelsen
samt att byggnadsstyrelsens tekniska anvisningar och de bostadstekniska
anvisningarna i God Bostad skulle föras samman i en gemensam publikation.
Kommittén föreslog också att låneförvaltningen skulle föras över till
riksbanken.

Sambanden mellan bostadspolitisk planering och övrig samhällsplane-

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 158

ring hade f. ö. berörts redan av bostadssociala
utredningen. 1 sitt slutbetänkande del 2 konstaterade utredningen bl. a. att
stadsplanen inte framstod som en på förhand given förutsättning utan som ett
självklart integrerat led i den konkreta planläggningen av
bostadsförsörjningen. Enligt utredningen var det därför naturligt att, vid en
diskussion av organisationen för bostadspolitiken, ifrågasätta om inte sladsplanefrågor
och bostadsförsörjningsfrågor borde föras samman inom ett och samma centrala
organ.

Den bostadspolitiska organisationskommittén ansåg år 1961
att ordningen med två inle samordnade förfaranden för prövning av bebyggelsens
utformning ofta hade fördröjt bostadsproducenternas eller kommunernas program
för bostadsbyggande. Den bristande samordningen av planmyndigheternas och
bostadsmyndigheternas handlande hade också medverkat till att förstärka den känsla
av "plankrångel" som fanns i kommunerna och i byggnadsbranschen.

Efiersom den decentralisering som hade genomförts inom
byggnadslagstiftningen den 1 juli 1960 hade begränsat värdet av samråd på det
centrala planet, inriktade sig kommittén på åtgärder för att förbättra samordningen
mellan kommunernas planarbete och länsbostadsnämndernas prövning av lånefrågan.
Kommittén föreslog därför att länsbostadsnämnderna skulle få till uppgift atl
följa kommunernas planarbete redan från den tidpunkt då det påbörjas. Syftet
med att få länsbostadsnämnderna tidigt engagerade i kommunernas planarbete
borde vara att skapa förutsättningar för atl byggnadslov i princip skulle
innebära att bostadsbebyggelse enligt i plan reglerad utformning skulle vara
godkänd för statsbelåning. Länsbostadsnämnderna borde härvid enligt
utredningen sörja för ett underlag för en bedömning av de totala kostnaderna
för att genomföra planen.

Föratt tillgodose samordningssyftet föreslog kommittén
vidare att man, i anslutning lill byggnadsstadgans bestämmelser, skulle införa
en rekommendation lill den som upprättar förslag till plan att samråda med
vederbörande länsbostadsnämnd. För att förankra samrådet också på länsplanet
föreslog kommittén att regeringen skulle utfärda anvisningar till länsstyrelserna
och länsarkitekterna att i frågor som rörde bebyggelseplaneringen samråda med
länsbostadsnämnden.

1 sin bedömning av utredningens förslag fann dåvarande
departementschefen (prop. 1962:1 bil. 7 s. 194) att samrådsförfarandena inte
behövde formaliseras. Del informella samarbete som förekom tillgodosåg samrådsbehovet
på länsplanet. Departementschefen fann heller ingen anledning att flytta över
låneförvaltningen till riksbanken. Däremot föreslogs att större delen av
låneförvaltningen borde flyttas ut till länsbostadsnämnderna och att den
påbörjade decentraliseringen av lån- och bidragsgivningen skulle fullföljas
genom en fullständig utflyttning lill nämnderna av egnahems- och förbältringslångivningen
samt tertiäriångivningen, vilket också blev riksdagens beslut (SU 1962:46, rskr
1962:146).

Kommitténs förslag har numera genomförts i ett väsentligt
avseende i

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 159

och med att God Bostad år 1975 inordnades i Svensk
Byggnorm (SBN). Samordningen mellan God Bostad och SBN innebär också att den bostadstekniska
granskningen numera är helt decentraliserad till kommunerna.

Också sambanden mellan bostadspolitik och fysisk planering
har kommit till konkreta uttryck. 1 prop. 1970:103 om partiell omorganisation
av länsstyrelserna föreslogs bl. a. att länsstyrelsema skulle överta beslutanderätten
i planeringsfrågor av regionalpolitisk betydelse. Ett av förslagen, som
sedermera också antogs av riksdagen (SU 1970:132, rskr 1970:248), innebar
sålunda att länsstyrelsen övertog länsbostadsnämndens uppgift att fördela ramar
för bostadsbyggandet mellan kommuner inom länet med undantag för de tre
storstadsområdena.

7.1.2 Byggadministralionsutredningens huvudförslag och
remissyttrandena däröver i sammandrag

Byggadministrationsutredningen har enligt sina direktiv (B
1974:04) haft flera uppgifter. En översyn av organisation och arbetsformer
borde göras för planverket och bostadsstyrelsen mot bakgrund av de ändringar i
de yttre betingelserna för veikens uppgifter som har inträffat sedan deras
tillkomst. Möjligheterna lill en närmare integrering av myndigheternas
verksamheter borde prövas. Vidare borde också möjligheterna att lägga samman
verken till en myndighet undersökas.

Utredningen har också haft att pröva möjligheterna att
flytta över flera uppgifter till kommunala organ och att ge dessa ökad
självständighet och större befogenheter vid handhavandet av uppgifter som de
redan har anförtrotts. Också länsbostadsnämndernas ställning och uppgifter
borde omprövas mot bakgrund av bl. a. möjligheterna att föra över uppgifter
till kommunerna. Vidare borde utredningen undersöka i vad mån ytterligare
arbetsuppgifter kunde föras över från bostadsstyrelsen till organ på länsnivå.

En central utgångspunkt enligt direktiven var också en ny
syn på den centrala bostadsmyndighetens verksamhet. 1 ökad grad borde denna inriktas
på åtgärder till stöd för bostadskonsumenter och beställare. Som exempel på
detta nämns bl. a. åigärder för alt främja konsumentupplysning och
varudeklaration i fråga om bosläder, information om mönslerpla-ner och
mönsterprojekt, information och råd till småhusköpare i fråga om t. ex.
finansiering, upphandling och kontraktsfrågor, information och råd samt
utveckling av underlag i upphandlingsfrågor, bevakning av pågående försök att
finna former för vidgad boendedemokrati samt stöd för experimentverksamhet
inom bostadsbyggandet och utvecklingsprojekt inom serviceområdet.

Som tidigare (avsnitt 3) har redovisats innebär
huvudpunkterna i förslagen att beslutanderätten i flertalet låne- och
bidragsärenden flyttas från

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 160

länsbostadsnämnderna till kommunerna. Också inom den
statliga organisationen för bostadsfrågor föreslås en omfattande
decentralisering av beslut och uppgifter. I fråga om fördelningen av
bostadslåneramar på län föreslås dock att regeringen i stället för
bostadsstyrelsen skall ha hand om den uppgiften.

Länsbostadsnämnderna inordnas i länsstyrelserna och den
läneförvaltning, som nämnderna har hand om, flyttas över till riksbanken och
dess avdelningskontor.

På den centrala nivån föreslår utredningen all
bostadsstyrelsen och statens planverk läggs samman lill ett verk. Vissa avgränsningsfrågor
mot andra myndigheter behandlas i betänkandet. Uppgifterna för den nya
organisationen bör präglas mera av bistånd till kommuner och andra intressenter
med råd, service och information på ett tidigt skede i byggprocessen än att i
efterhand granska kommunala beslut.

Utredningen lägger slutligen fram vissa förslag i fråga om
kontroll och besiktning av småhus samt nya metoder att fastställa
finansieringsunderlag vid den statliga långivningen.

I det föregående (avsnitt 4) har remissutfallet över
förslagen redovisats ulföriigt. Jag finner det emellertid lämpligt att som
bakgrund till mina egna överväganden ta upp huvuddragen i delta.

Förslaget att kommunalisera huvuddelen av lån- och bidragsgivningen
till bostadsbyggande har fått ett blandat mottagande. Förslaget tillstyrks av
en knapp majoritet av de kommuner som avgivit yttrande, många dock med det
villkoret att de kompenseras för de merkostnader som följei- av en kommunalisering.
Svenska kommunförbundet anser aU en förenkling av nuvarande administrations-
och regelsystem är en nödvändig förutsättning för atl förslaget skall kunna
genomföras i denna del. Till de positiva hör en minoritet bland länsstyrelserna
samt Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen samt
decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01).

Till de främsta motståndarna mot förslaget hör den
bostadspolitiska organisationen, dvs. bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna. Till de negativa hör också en majoritet bland
länsstyrelserna, flertalet fackliga organisationer - bland dem
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
och Svenska byggnadsarbetareförbundet - Hyresgästernas riksförbund,
bankorganisationerna m. fl. Avgörande argument mot en kommunalisering har bl.
a. varit ett väsentligt ökat personalbehov i kommunerna och därmed ökade
kostnader, risken för jävssituationer, olikformiga beslut mellan kommuner,
negativa konsekvenser av att skilja lånebeslut och låneförvaltning m. m. I
många fall har också fördelarna med nuvarande organisation bedömts så uppenbara
att en kommunalisering avvisats av detta skäl. Ett tungt argument mot kommu nalisering
har varit all nuvarande låne- och bidragssystem anses vara så detaljreglerat
att utrymmet för lokal anpassning inte möjliggör ett reellt

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 161

kommunalt
inflytande över lån- och bidragsgivningen.

1
detta sammanhang vill jag dock framhålla att, även om delade meningar gör sig
gällande beträffande utredningens förslag, flertalet av de remissinstanser som
berört bakgrunden till dessa som regel sluter upp bakom de principiella
utgångspunkter utredningen har haft för sina överväganden och bakom de syften
utredningen har avsett alt uppnå med sitt förslag.

Utredningens förslag till
integration på regional nivå genom att vissa bostadspolitiska funktioner förs
över till länsstyrelsernas planeringsavdelning har i regel bedömts med
utgångspunkt i remissinstansernas ställningstagande i kommunaliseringsfrågan.
De som avstyrkt en kommunalisering har som regel avstyrkt också den föreslagna
ändringen av länsbostadsnämndernas ställning. Åtskilliga remissinstanser anser
också atl man bör avvakta pågående utredningsarbete beträffande ansvarigt organ
för den regionala samhällsplaneringen innan man tar ställning i frågan. Många instanser
har bedömt frågan med utgångspunkt i att länsbostadsnämndernas verksamhet
skulle splittras upp på tre organ, nämligen på kommunen, länsstyrelsen och
riksbankens avdelningskontor, vilket bedömts medföra negativa konsekvenser inle
minst för den enskilde lånesökanden. Många länsbostadsnämnder och länsstyrelser
framhåller atl behovet av ökad samordning bör kunna tillgodoses inom nuvarande
organisatoriska former. Till dem som avstyrker förslaget hör bl. a. en
majoritet av de länsstyrelser och kommuner som har ullalat sig i frågan, LO,
Hyresgästernas riksförbund samt bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.
Till de positiva hör bl. a. statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), Svenska
kommunförbundet och SABO.

Förslaget
att överföra låneförvaltningen till riksbankens avdelningskontor har mött
stark kritik. Avgörande argument mot förslaget har varit de negativa
konsekvenser som följer av att skilja lånebeslut och låneförvaltning.
Remissinstanserna bedömer genomgående atl dessa funktioner har mycket nära
samband och att de av bl. a. rationella skäl bör hållas samman i ett organ.
Till skillnad från utredningen anser många remissinstanser att beslut i förvallningsskedet
också inrymmer många ställningstaganden av bostadspolitisk natur. Flera
remissinstanser, bland dem fullmäktige i riksbanken, framhåller att
riksbankens organisation inle är inriktad och utformad på låneadminislration
utan på att fullgöra de central-banksmässiga funktionerna. Fullmäktige
framhåller också att reformen är förenad med större arbetsuppgifter än som
tidigare hade kunnat förutses och all ett genomförande av förslaget kräver en
satsning på uppbyggnaden av en för de nya uppgifterna ändamålsenlig
organisation. Till dem som avstyrker förslaget hör som regel de
bostadspolitiska organen, byggherreorganisationerna och flertalet kommuner som
har uttalat sig i frågan.

Utredningens
principiella grundsyn på det föreslagna bostadsverkets nya roU är allmänt
omfattad bland remissinstanserna. Företrädare för de

11 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 93

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 162

bostadspolitiska organen riktar dock vissa invändningar
mot en av utredningens utgångspunkter, nämligen behovet av kvalitetskrav, som
de menar att utredningen har underskattat. Förslagen om verkets framtida
inriktning mot en mera aktiv myndighet till stöd för konsumenter, kommuner,
byggherrar m. fl. har vunnit starkt gehör, inte minst bland kommunerna. Behovet
av ökad central och regional erfarenhetsspridning, metodutveckling och
konsumentstöd vitsordas av en mängd remissinstanser.

Förslaget atl lägga samman bosladsstyrelsen och statens
planverk stöds av en majoritet bland de remissinstanser som har yttrat sig i
denna fråga. Till de positiva hör planverket, åtskilliga andra centrala verk t.
ex. statens naturvårdsverk, statskontoret, socialstyrelsen, en majoritet bland
länsstyrelserna, några länsbostadsnämnder. Svenska kommunförbundet, SABO och
Svenska riksbyggen saml ett 50-lal kommuner. Dessa instanser har som regel
instämt i de slutsatser som utredningen har dragit av sambanden mellan de båda
verken. Inte minst bland kommunerna föreligger ett starkt önskemål om en
samordning av de båda verkens föreskrifts-, rådgivnings- och
informationsverksamhet till den del den avser underlag för den kommunala
planeringen. Bland övriga remissinstanser framhålls sådana omständigheter som
att normer och belåningsregler kan samordnas bättre och atl erfarenhetsåterföringen
beträffande plangenomförandets ekonomi och finansiella konsekvenser skulle
förbättras genom en sammanläggning av verken.

Till de kritiska hör främst bosladsstyrelsen och flertalet
fackliga organisationer och andra intresseorganisationer. Som regel anses
underlaget för utredningens förslag vara alltför bristfälligt för att motivera
en så genomgripande åtgärd som en sammanläggning. Bosladsstyrelsen pekar också
på en enligl styrelsen principiellt viktig skillnad mellan de båda verken, nämligen
att bostadsstyrelsen är sektormyndighet för bostadsförsörjningsfrågor medan
planverket har ett övergripande samordningsansvar. Planverkets övergripande
ansvar rör förutom bostadsbyggnadsfrågor även andra sektorintressen som
jordbruk, industri, kommunikationer etc. Bl. a. LO, Svenska
byggnadsarbetareförbundet och Hyresgästernas riksförbund anser atl enklare åigärder
för en bättre samordning borde kunna vidtas. Till dem som anser att man hade
bort undersöka alternativa lösningar hör också vissa av de fackliga
organisationerna vid planverket och bostadsstyrelsen. Helt negaliv lill
förslaget är bl. a. Näringslivets byggnadsdelegation (NBD) som över huvud
tagel inle ser några rationaliseringseffekter med förslaget. Svenska byggnadsenlreprenörföreningen
(SBEF) anser att resultatet av bygglagarbetet bör avvaktas innan någon
ställning tas i frågan.

Utredningens förslag att decentralisera uppgifter och
beslut inom den statliga organisationen har fått ett odelat positivt
mottagande. Även ramfrågornas behandling har i stort sett vunnit gillande.

Vad gäller förslaget om ökad kontroU och besiktning av
småhus råder

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 163

enighet om behovet av åtgärder för att stärka
bostadskonsumenternas rättsställning. Meningarna är dock delade beträffande
möjligheterna alt åstadkomma ett godtagbart konsumentskydd inom ramen för en
ökad kontroll och besiktningsverksamhet. Dessutom anser många kommuner att
frågan om kommunernas ansvar i fråga om bl. a. skadestånd är oklar, något som
har föranlett Svenska kommunförbundet och ett stort antal kommuner atl kräva
ytterligare utredning på denna punkt.

Utredningens förslag lar sikte på enbart den statligt
belånade småhusproduktionen. Denna begränsning anser många remissinstanser
vara alltför snäv och från principiella utgångspunkter dessutom omotiverad.
Många har också pekat på alternativa eller kompletterande åtgärder inom ramen
för den civilrätlsliga lagstiftningen, ökad tillverkningskontroll eller olika
former av försäkringsskydd.

Förslaget om produktionskostnadsbelåning tillstyrks av
flertalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Till dem som är positiva
i princip hör bl. a. bosladsstyrelsen, flertalet länsbostadsnämnder, SABO,
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Svenska riksbyggen,
LO, Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska kommunförbundet och en mängd
kommuner. Åtskilliga remissinstanser har dock betonat alt tätare justeringar av
tidskoefficienlerna och en översyn av ortskoefficientsystemet m. m. har stor -
i vissa fall i det närmaste lika stor - betydelse. I ett avseende har
förslagets utformning mött stark kritik. Den avser förslaget att begränsa räntebidragsunderiagel
i förhållande till det underiag för lån som anges av den godtagna
produktionskostnaden. Många remissinstanser pekar på all detta skulle leda till
ekonomiska orättvisor mellan olika besillningsformer beroende på möjligheten atl
göra avdrag för räntor vid inkomstbeskattningen.

7.1.3 Ställningstagandena till byggadministrationsutredningens
huvudförslag

Remissutfallet ger vid handen atl utredningens förslag
inte kan genomföras i vissa delar. Jag vill därför redan nu redovisa min
principiella syn på vissa av utredningens huvudförslag.

Vad först gäller förslaget om en omfattande kommunalisering
av låne-och bidragsbeslut anser jag att en grundläggande förutsättning för en
omfattande kommunalisering bör vara att stor enighet, främst bland kommunerna,
råder om värdet av en sådan åtgärd. Mot bakgrund av den kritik som riktats mot
förslaget bör det enligt min mening sålunda f. n. inte genomföras. Eftersom
flertalet remissinstanser emellertid har ställt sig bakom huvudsyftet med uiredningens
förslag, nämligen alt öka det kommunala inflytandet, anser jag det vara
angeläget att finna andra former för att detta syfte skall nås.

Utredningens förslag att inordna länsbostadsnämnderna i
länsstyrelser-

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 164

na grundades på två viktiga förutsättningar. Den ena var
att beslut i låne-och bidragsfrågor skulle fattas av kommunerna. Den andra
förutsättningen var alt låneförvaltningen kunde övertas av riksbanken. Med hänsyn
lill vad jag nyss har anfört om beslutanderätten i låne- och bidragsfrågor samt
till det entydiga remissutfallet beträffande förslaget rörande låneförvaltning
anser jag att utredningens förslag att inordna länsbostadsnämnderna i
länsstyrelserna inle bör genomföras. Länsbostadsnämnderna bibehålls därmed som
regionalt bostadspolitiskt organ. Bl. a. ett ökat kommunall inflytande i låne-
och bidragsbeslulen och behovet av att öka rådgivnings-och
informationsverksamheten i olika bostadspolitiska frågor motiverar emellertid
att länsbostadsnämndernas uppgifter får en delvis annan inriktning.

Ett annat syfte med utredningens olika förslag, som
remissinstanserna samstämmigt slutit upp bakom, är att decentralisera uppgifter
och beslut. Jag har redan nämnt alt jag finner del angelägel att åstadkomma ett
ökat kommunalt inflytande i olika bostadspolitiska frågor. Också inom den
stadiga organisationen finns del anledning att flytta beslut och inflytande
från den centrala till den regionala nivån.

När det gäller bl. a. fördelningen av ramar för
bostadsbyggandet finns det emellertid - som utredningen också har varit inne på
- anledning att ha ett annat betraktelsesätt. Fördelningen av
bostadsbyggnadsramar på län är enligt min mening av så övergripande politisk
natur all beslut i dessa frågor bör ha en klar politisk förankring.

I fråga om den centrala verksamheten i bostads- och
planfrågor har utredningens förslag atl slå samman bosladsstyrelsen och
planverket inte getts så starkt stöd att det bör genomföras. Behovet av en
bättre samordning mellan verken, om vilket det råder stor enighet, måste
därför tillgodoses på annat sätt än genom en sammanläggning. Båda verkens
uppgifter och arbetsformer kan behöva övervägas mot bl. a. denna bakgrund.

Utredningens förslag om kontroll och besiktning av småhus
samt produktionskostnadsanpassad belåning rör frågor som är i centrum för
intresset i bosladsbyggnadsbranschen. Remissutfallet har visat att det finns
skäl alt noggrant överväga behovet av åtgärder i dessa frågor.

7.2 Ansvarsfördelning stat/kommun

7.2.1 AUmänna utgångspunkter

Utmärkande för ansvarsfördelningen inom den offentliga
sektorn är den helhetssyn som präglar diskussionen om hur samhällsuppgifterna
skall fördelas mellan stat och kommun. För varje samhällsuppgift har man sökt finna
de former och lösningar som ter sig mest ändamålsenliga från såväl samhällets
som den enskildes synpunkt.

För ett kommunalt beslutsfattande talar bl. a. atl den
kommunala självstyrelsen har de bästa förutsättningarna att ge människor medinflytande
på

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 165

offentliga
angelägenheter som berör dem nära. Vidare är kommunerna så ekonomiskt och
administrativt bärkraftiga att de har goda förutsättningar atl under eget
ansvar handlägga samhällsuppgifter på lokal nivå.

Staten
måste emellertid även i fortsättningen ha kvar det övergripande ansvaret för
alt kunna påverka samhällsutvecklingen i stort. Jag vill stryka under att detla
inte gör det nödvändigt atl staten förbehåller sig beslutanderätt i andra
frågor än sådana där det finns riksintressen att bevaka, där regionala eller
flera kommuners gemensamma intressen inle kan lösas i annan ordning eller där
medborgarnas krav på rättssäkerhet eller likformig behandling berörs. Atl
samordningsbehov eller rationaliseringsskäl i även andra fall kan motivera en
central handläggning torde som regel inte komma i konflikt med de mera
principiella utgångspunkterna.

När
det sedan gäller kommunernas roll är det ytterst väsendigt från den kommunala
självstyrelsens synpunkter atl kommunerna lämnas en betydande frihet att
själva bestämma verksamhetens omfattning och innehåll. Inom kommundepartemenlet
har ett fortlöpande översynsarbete bedrivits i syfte att mönstra ut sådana
föreskrifter om statlig tillsyn och kontroll som inte längre behövs. Som ett
led i detta arbete har beslut (prop. 1976/77:1, KU 1976/77:25, rskr
1976/77:148) fattats som ökar kommunernas och landstingskommunernas möjlighet
att anpassa organisation och arbetsformer efter skiftande lokala förhållanden
och behov.

Den
i slutet av år 1976 tillsatta utredningen (Kn 1976:06) om minskad statskontroll
över kommunerna skall vidare göra en samlad översyn av statens tillsyns- och
kontrollfunktioner gentemot kommuner och landstingskommuner. Syftet med
översynen är att mönstra ut sådana föreskrifter som med hänsyn till de
kommunala och landstingskommunala organens ställning och resurser inte längre
är nödvändiga. Det övergripande syftet med kommitténs arbete är enligt
direktiven att pröva vilka ytterligare förändringar i detta avseende som kan
göras för atl stärka den kommunala självstyrelsen. Enligt vad jag har erfarit
har kontakter redan tagits mellan bosladsstyrelsen och kommittén. Mina
överväganden kommer självfallet att omfatta en prövning av vilka åtgärder inom
bostadssektorns regelsystem som kan vidtas för alt nå detta syfte.

Ett
överförande av uppgifter från statliga organ till kommunema och en decentralisering
inom den statliga organisationen har fördelar även vid sidan av frågan om
omfattningen av och innehållet i den kommunala självstyrelsen. Genom atl
möjligheterna lill decentralisering tas till vara kan den centrala
statsförvaltningen avlastas vissa arbetsuppgifter och därmed få bättre tid för planeringsuppgifter
och andra frågor av övergripande natur. Jag vill i detta sammanhang erinra om
decentraliseringsutredningens (Kn 1975:01) arbete, som innebär atl decenlraliseringsfrågan
inom hela statsförvaltningen - med undantag för domstolarna, utrikesförvaltningen,
det militära försvaret och de affärsdrivande verken - f. n, är under
övervägande och i vissa fall redan har föranlett beslut om decentrali-

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 166

sering till regional nivå. I utredningens uppdrag ingår
vidare att pröva om vissa uppgifter, som länsorganen nu har, bör överlämnas
till kommunerna.

7.2.2 Kommunalisering av låne- och bidragsbeslut enligl byggadmini-stralionsulredningens
förslag

Av det föregående har framgått att jag helt ställer mig
bakom strävandena all åstadkomma ett decenlralrserat beslutsfattande inom
samhällssektorn. Jag har också strukit under fördelarna med en kommunalisering
av samhällsuppgifter och med ett ökat utrymme för de centrala myndigheterna
all ägna sig ål uppgifter av övergripande och planerande karaktär. Samtidigt
har jag emellertid pekat på alt överväganden om kommunalisering av uppgifter
bör präglas av en helhetssyn, där även praktiska och ekonomiska bedömningar
måste få ett betydande utrymme. Inte minst gäller det all i valet mellan kommunalisering
av olika uppgifter väga deras betydelse för den kommunala självstyrelsens
innehåll mot ekonomiska konsekvenser för kommunerna och för samhällsekonomin i
stort.

Mot denna bakgrund har jag övervägt byggadministrationsutredningens
förslag med särskilt hänsynstagande till vad kommunerna och Svenska
kommunförbundet har framfört i sina remissvar. Jag anser mig därvid i första
hand kunna konstatera att, även om principerna om lokal anpassning, närhet
till beslutsfattarna etc. är allmänt omfattade, så tvivlar många kommuner på
möjligheterna att nuvarande regelsystem och beslutsprocess ger något större
utrymme för tillämpning av dessa principer.

Jag delar uppfattningen att nuvarande regler för lån- och bidragsgivningen
är mycket detaljerade och i viss mån för komplicerade. Jag kommer senare att
beröra frågan om förenkling av nuvarande regelsystem och vill här endast
konstatera att förutsättningarna för en kommunalisering i detta avseende f. n.
inte är tillfredsställande.

Utredningen har förutsatt att kommunaliseringen av låne-
och bidragsbesluten medför krav på vissa personalökningar i främst de mindre
kommunerna. Bland remissinstanserna är det en allmän uppfattning att utredningen
har underskattat detla behov. Det gäller också behovet av personal i större
kommuner. För egen del finner jag det uppenbart att det uppstår betydligt
större behov av personalökningar i kommunerna vid en kommunalisering, än den
minskning av personalen på den regionala nivån som utredningen har förutsatt.
Till personalbehovet vid en kommunalisering får också läggas krav på ytteriigare
arbetslokaler som utrymmen för förvaring av akter, register, m. m.

Enligt min mening har utredningen inte heller tUlfredsställande
löst frågorna om erfarenhetsåterföring från kommunema tUl de regionala organen
så alt dessa kan fullgöra sin framtida uppgift som stödorgan för främst mindre
kommuner med begränsat erfarenhetsunderlag. Många kommuner har strukit under
den stora betydelse som länsbostadsnämnderna har i dag i detta hänseende.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 167

Vad gäller omfattningen av det dubbelarbete som lär
förekomma i dag dvs. det arbete som både förmedlingsorgan och länsbostadsnämnd
lägger ner på granskning och bedömning av varje ärende, anser jag uppfattningarna
härom överdrivna. Enligt uppgifter som har lämnats av bostadsstyrelsen utförs
lånegranskning, dvs. främst beräkning av låneunderlag och pantvärde,
beträffande mer än 200 kommuner enbart av länsbostadsnämnden. 1 dessa fall
skulle en kommunalisering betyda väsentligt ökade arbetsuppgifter för kommunen.
Jag finner därför inle att förekomsten av dubbelarbete i och för sig utgör ett
särskilt starkt skäl för en kommunalisering. Jag vill dock stryka under
nödvändigheten av att fordöpande pröva möjligheterna att minska dubbelarbetet i
de fall detta förekommer.

Frågan om en kommunalisering har samband med möjligheterna
att särskilja lånebeslut och låneförvaltning. Utredningen har anfört atl låneförvaltningen
av rationella skäl inte lämpligen kan föras över till kommunerna. Det är en
bedömning som jag delar. En kommunalisering medför således med nödvändighet att
lånebeslut och låneförvaltning måste skötas av olika instanser. Förslaget att
föra över låneförvaltningen lill riksbanksorganisationen har mötts av en så
gott som samstämmig kritik från remissinstanserna. Många remissinstanser anför
vidare all det inte är rationellt att skilja beslutanderätten från
låneförvaltningen.

För egen del anser jag - för övrigt i likhet med
utredningen själv - att låneförvaltningen har skötts på ett tillfredsställande
sätt inom den bostadspolitiska organisationen. Den nära samordningen mellan låne-
och bidragsbeslut och beslut under förvaltningsskedet ger, förutom rent
praktiska samordningsvinster, nödvändig erfarenhet av hur lånereglerna
påverkar olika rutiner i förvaltningsskedet. Samordningen ger också en bred kontaktyta
med låntagarna efter det att lånen har betalats ul. Ett åtskiljande kan komma
att medföra ett omfattande remissförfarande eftersom bostadspolitiska
bedömningar, som många remissinstanser har framhållit, inte sällan blir
erforderliga under förvallningsskedet. Jag vill också stryka under att ett
överförande av låneförvaltningen till riksbanken förutsätter en omfattande
uppbyggnad av en för bankens huvudsakliga uppgifter artfrämmande
förvaltningsorganisation. Jag återkommer senare till möjligheterna atl ytterligare
ta till vara de rationaliseringsmöjligheter som finns inom nuvarande
förvaltningsorganisation.

Mot bakgrund av vad jag har anfört är jag nu inte beredd atl
förorda en kommunalisering i den omfattning som byggadministrationsutredningen
har föreslagit. Enligt min mening är det alltför osäkert om de merkostnader som
en reform skulle medföra ger motsvarande vinster för den kommunala
självstyrelsen och den enskilde medborgaren.

Det finns dock anledning atl i fråga om bl. a. energisparstödel
överväga en utflyttning av beslutanderätten till kommunerna. I prop. 1977/78:76
(s. 39) har chefen för bostadsdepEUtementet aviserat att hon senare kommer att
lägga fram förslag angående överförande av beslut i fråga om energisparstödet lill
kommunema.

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 168

Också i andra låne- och bidragsärenden kan det finnas
anledning all ytterligare pröva möjligheterna till decentralisering av
beslutanderätten lill kommunerna. Jag avser all senare föreslå regeringen atl
uppdra åt bostadsstyrelsen att lämna underlag för överväganden om sådana möjligheter.

7.2.3 Kommunalt ekonomiskt ansvar för bostadsbyggandet

Utredningen har, närmast som en konsekvens av sitt förslag
om kommunala låne- och bidragsbeslut, föreslagit ett ökat kommunalt ansvar för
förlust på bostadslån. Utredningen anser att detta ansvar bör avse ett belopp
som svarar mot 5 % av låneunderlaget. Ansvaret bör gälla för alla låntagarkategorier
med undantag för ägare av småhus, för vilka ansvaret bör vara oförändrat dvs.
40 % av statslånet vid föriustlillfället. Utredningens förslag om ett ökat
kommunall ekonomiskt ansvar har således samband med utredningens förslag om en
decentralisering av beslutanderätten. Mot bakgmnd av vad jag tidigare anfört är
jag inte beredd att förorda ett ökat kommunalt ekonomiskt ansvar för dessa lån.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om kommunernas
ekonomiska ansvar för bostadslån till småhus som skall bebos av låntagaren samt
deras ansvar för lån till kostnader för ändrad lägenhetssammansättning.

I prop. 1974:150, s. 415 anförde dåvarande chefen för
bostadsdepartementet att reglema for kreditriskbedömning vid lån till småhus
borde anpassas lill de ändrade planeringsfömtsättningama. Syftet borde vara att
i möjlig mån lägga ansvaret för kreditriskbedömningen på kommunema. Denna
bedömning borde kommunen göra redan i samband med prövningen av bebyggelsens
lämplighet. Samtidigt borde kommunens bedömning vara avgörande även för
möjligheten all erhålla bostadslån, en ordning som emellertid då bedömdes kräva
ett ökat kommunalt ansvar för förlust på statslånet.

1 det föregående har jag avvisat förslaget om kommunall
ekonomiskt ansvar för lån till flerfamiljshus. Beträffande lån till småhus som
skall bebos av låntagaren visar erfarenheterna från senare tid fall, där
sökanden först beviljas byggnadslov, för att senare hindras att få statligt
bostadslån genom alt kommunen vägrar åta sig ekonomiskt ansvar för
bostadslånet. Mot denna bakgmnd finns det enligt min mening anledning pröva om
den samordning som avsågs med 1974 års riksdagsbeslut (prop. 1974:150, CU
1974:36, rskr 1974:372) verkligen kommit till stånd. Detta kan bl. a.
aktualisera en omprövning av kravet på kommunalt ekonomiskt ansvar för lån till
småhus.

Kommunema utnyttjar f. n. i vissa fall del kommunala
ekonomiska ansvaret för att förhindra spekulation i småhus. Bostadsstyrelsen
kommer inom kort att redovisa behovet av åtgärder för atl förhindra sådan
spekulation. Förslag till utformning av lämpliga medel med delta syfte kommer
också att redovisas. I avvaktan på styrelsens förslag i ämnet och
ställningstaganden med anledning härav, bör inga ändringar göras i nu gällande
ordning för del kommunala

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 169

ansvaret. Frågan får övervägas i samband med beredningen
av styrelsens förslag.

Efter medgivande av regeringen kan bostadslån utgå/ör
ombyggnad som innebär ändring av lägenhetssammansättningen i hus som har
uppförts eller byggts om med stöd av bostadslån, om kostnadema för outhyrda
lägenheter är betydande och kan förmodas bestå under lång tid, om ombyggnaden
kan antas minska dessa kostnader och om kommunen går i borgen för lånet som för
egen skuld.

I budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 har
regeringen föreslagit vissa utvidgningar av bostadslångivningen i samband med
ändrad lägenhetssammansättning. Förslaget innebär atl bostadslån för ändrad
lägenhetssammansättning skall kunna utgå även i bostadsområden som inte har
några uthyrningsproblem. Förslaget förutsätter alt kommunema lar ett visst
ekonomiskt ansvar för bostadslånet. Jag återkommer nu med förslag angående den
närmare omfattningen av delta ansvar.

I de aktuella fallen förutsätts att kostnaderna ryms inom
ett beräknat nybyggnadspantvärde. Kommunen bör i dessa fall åta sig ett
ekonomiskt ansvar, som i princip motsvarar det som nu gäller för lån till
småhus som skall bebos av låntagaren. Förslaget innebär alt ansvaret, som
gäller alla låntagarkategorier, ulgör 40 % av statslånet vid föriustlillfället.
Ansvaret gäller under hela lånetiden. Till skillnad från vad som gäller vid lån
till småhus som skall bebos av låntagaren bör ansvaret även omfatta fördjupad
lånedel.

Liksom hittills bör för bostadslån till sådana kostnader
för lägenhetssammanläggning som inte ryms inom ett beräknat nybyggnadspantvärde
gälla krav på kommunal borgen för hela lånet. Bostadslån i dessa fall utgår
enbart i områden med speciella uthyrningsproblem.

7.2.4 Ökat kommunalt inflytande i låne- och bidragsärenden
- minskad statlig detaljreglering

I samband med att konkurrensvillkoret infördes år 1975
gavs del kommunala inflytandet större tyngd i lånefrågorna än tidigare. Vid
prövningen av de bestämmelser som knyter an till detta villkor har länsbostadsnämnden
i princip att följa det kommunala yttrandet. Om förmedlingsorganel har avstyrkt
ansökningen utgår lån endast om särskilda skäl föreligger. Om
förmedlingsorganet däremot har tillstyrkt ansökningen får den avslås endast om
del finns särskilda skäl alt frångå förmedlingsorganets bedömning. Den
omständigheten alt kommunen i samband med tillämpningen av konkurrensvillkoret
inte har getts ett oinskränkt inflytande torde delvis vara motiverat av
rättssäkerhetsskäl. Bl. a. kan ett kommunall yttrande inle överklagas genom
förvaltningsbesvär.

Vidare har kommunerna vid tillämpningen av markvillkorel i
praktiken

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 170

getts
ell avgörande inflytande vid dispensbesluten, efiersom regeringen beträffande
saneringsområden regelmässigt följer det kommunala yttrandet. Också i fråga om
exploateringsområden är kommunernas möjligheter att hindra bostadslån så gott
som oinskränkt, efiersom regeringens prövning av dispens från markvillkorel
förutsätter att kommunen ansöker om dispens för låntagarens räkning.

När
det gäller kommunernas bedömning i övrigt har bostadsstyrelsen i anvisningarna
till bosladsfinansieringsförordningen (1974:946) angett att länsbostadsnämnden,
såvitt gäller låneförutsättningarna, inte är bunden av förmedlingsorganets
yttrande. Om inte särskilda skäl finns däremot bör dock nämnden enligl dessa
anvisningar godta yttrandet i de delar del avser en bedömning av förlustrisk
vid förvaltningen enligt 15 § förordningen, dvs. om de hyror eller årsavgifter
som behövs för att täcka de årliga kostnadema för fastigheten beräknas bli så
höga att påtaglig risk föreligger för förlust.

Enligt
min mening bör länsbostadsnämnden i fortsättningen, i enlighet med vad som
gäller beträffande tillämpningen av konkurrensvillkoret som regel följa det
kommunala yttrandet. Undantag från detta bör komma i fråga endast i sådana fall
där det finns särskilda skäl atl frångå förmedlingsorganets bedömning. En
bestämmelse härom bör tas in i de författningar som reglerar låne- och
bidragsverksamheten. Lämplighetsprövningen bör således i första hand ankomma på
kommunen. 1 vissa avseenden bör dock länsbostadsnämndemas bedömning ha företräde.
Jag tänker bl, a. på tolkningsfrågor som gäller tillämpningsområdet för
statliga stödformer. Det gäller också länsbostadsnämndemas uppgift att som
statliga företrädare se lill alt statliga medel ges en så effektiv användning
som möjligt. I del senare sammanhanget kommer produktionskostnadsprövningen i blickpunkten.
Vid denna prövning kan nämndens bedömningar anses vara grundade på ett bättre
erfarenhetsunderlag än kommunens, något som också motiverar ett visst företräde
för nämndens bedömning. Avsteg från kommunens bedömning skall självfallet göras
i de fall denna strider mot reglema för lån- och bidragsgivningen.

De
ändrade grunderna för lånemyndighelens prövning som jag har angett i det
föregående stämmer i många avseenden överens med den ordning som f. n.
tillämpas av många länsbostadsnämnder. En uttrycklig bestämmelse härom bör
emellertid, tillsammans med en minskad statlig detaljstyrning leda till ett
ökat kommunalt inflytande över låne- och bidragsbeslulen.

En
väsentlig förutsättning för ett ökat kommunalt inflytande är atl utrymmet för
lokala bedömningar inom regelsystemet görs så omfattande som möjligt. Frågan om
detaljeringsgraden i regelsystemet har delvis sin bakgrund i strävandena att
göra regelsystemet så rättvist som möjligt. Detaljeringsgraden härrör både från
statsmakternas beslut och lånemyndighelens egna åigärder.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 171

Bostadsstyrelsen har nyligen tillsatt en
förenklingsutredning för vilken regeringen har avdelat särskilda medel. Enligt
vad jag har erfarit kommer denna utredning atl vara av övergripande natur så
till vida att den avser både regelsystemets omfattning i sig och nödvändigheten
av olika styrinstrument inom regelsystemet. Utredningen skall även undersöka
möjligheterna att undvika dubbelarbete mellan länsbostadsnämnderna och
kommunerna. Bostadsbidragsbestämmelserna utreds av en särskild arbetsgrupp,
som beräknas vara färdig under första halvåret 1978.

Det arbete som pågår inom bostadsstyrelsen syftar bl. a.
till att utmönstra sådana detaljföreskrifter som styrelsen själv har utfärdat.
Arbetet bör kunna leda fram till ett mera flexibelt låne- och bidragssystem
sett från den kommunala självstyrelsens synpunkt. Jag förutsätter, och anser
del mycket angeläget, att bosladsstyrelsen också lämnar förslag lill
förenklingar med samma syfte, i de fall de kräver statsmakternas beslut.

Vissa förenklingar bör kunna genomföras redan nu. Jag
behandlar i det följande vissa regler som gäller den kommunala verksamheten i
lånesammanhang.

Jcig vill först ta upp vissa frågeställningar som rör
kraven på kommunal representation som villkor i vissa faU för lån till
bostadsrättsföreningar.

Bostadsrättsförening, som arbetar utan enskilt
vinstintresse och under kommunal insyn och kontroll, har sedan lång tid haft
högre övre lånegräns och större statliga lån än enskilda bostadsföretag och
övriga bostadsrättsföreningar. Som förutsättning för detta gäller dessutom atl
av föreningens styrelse från föreningens bildande mer än halva antalet
ledamöter är fristående i förhållande till byggintressent eller reprensenterar
bostadskooperativ riksorganisation eller förening som är ansluten till sådan
organisation.

Enligt gällande regler utgår bostadslån till denna typ av
bostadsrättsföreningar med 29 % av låneunderlaget bl. a. under förutsättning atl
kommunen utser minst en representant i bostadsrättsföreningens styrelse. Den kommunvalde
styrelseledamoten skall ingå i styrelsen från föreningens bildande. Kommunen
måste också utse minst en revisor i föreningen. För förening som tillhör
bostadskooperativ riksorganisation har bosladsstyrelsen i sina anvisningar
till bestämmelsen angivit att del är tillräckligt atl kommunen är representerad
i moderföreningens styrelse. Kraven gäller lånets hela löptid.

Olika frågor om den kommunala representationen i
bostadsrättsföreningar har aktualiserats under senare år.

Bostadsstyrelsen har i anslagsframställningen för budgetåret
1978/79 föreslagit att tiden för kommunal representation i
bostadsrättsförenings styrelse begränsas till 15 år från lånets utbetalning.
Vidare har HSB Stockholm ek. för. i skrivelse till regeringen föreslagit att
kravet på kommunal representation slopas helt för föreningar som är anslutna
till HSB. Som ett alternativ till detta föreslår föreningen atl kravet på repre-sensalion
från kommunen begränsas till att avse den kommun där moderför-

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 172

eningen
har sitt säte även om föreningen omfattar anslutna föreningar i annan kommun.
Fastighetsnämnderna i Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner har i
skrivelser hemställt att den kommunala insynen måtte få utövas genom den sedan
länge tillämpade formen av s, k. kommunala rapportörer, dvs. kommunal insyn
utan direkt representation i styrelsen.

Slutligen
har fastighelsnämnden i Stockholm föreslagit att låneandelen skall vara 29 %
även när den kommunala representanten utses efter föreningens bildande. Enligl
nämnden är det svårt för kommunen all vara representerad i styrelsen från
föreningens bildande, om denna bildas för att förvärva och bygga om ell hus.
Föreningens planer måste nämligen ha fastare former innan kommunen går in i
föreningen. Vidare kan vissa föreningar vara okunniga om villkoret om kommunal
representant.

Som
jag tidigare redogjort för har bostadsrättsföreningar med kommunvald
styrelseledamot och revisor sedan länge en högre övre lånegräns än övriga
bostadsrättsföreningar och enskilda låntagare. En kommunal insyn och kontroll
är således motiverad bl. a. av statens intresse som kreditgivare.

Erfarenheterna
visar emellertid att tiden för kommunal representation kan begränsas utan att
man därmed eftersätter dessa intressen. I anslutning till bostadsslyrelsens
förslag förordar jag därför att tiden för kommunal representation i
bostadsrättsföreningar begränsas. Enligt min mening bör föreningen redan under
de 10 första åren med kommunal tillsyn ha vunnit sådan kunskap och erfarenhet
av förvaltning att en kommunal insyn inte längre är motiverad. Jag föreslår
därför atl den tid varunder kommunal representation i bostadsrättsföreningar
skall finnas generellt begränsas till 10 år räknat från tidpunkten för
utbetalning av statslånet. Ändringen bör avse även tidigare beviljade lån.

Enligl
min mening är del dessutom angelägel all göra det enklare att överföra hyreshus
till bostadsrältsform. Det är inte rimligt att alltid förutsätta en ingående
kännedom om reglerna i bostadsfinansieringsförordningen redan i samband med
att en bostadsrättsförening bildas. Även om den kommunala representanten
tillkommer efter föreningens bildande men före ansökan om lån bör enligl min
mening låneandelen vara 29 % i fråga om nybildade bostadsrättsföreningar.

Mot
denna bakgrund avser jag att senare föreslå regeringen en ändring av
bostadsfinansieringsförordningen med innebörd atl bostadslån utgår med 29 % av
låneunderlaget även för bostadsrättsföreningar i vilkas styrelser den
kommunala representanten inle har ingått från föreningens bildande. Ändringen
bör gälla föreningar som har förvärvat fastigheter efter den 1 november 1974
och som ansöker om lån inom fem år från förvärvet. Som ytteriigare
förutsättning bör gälla att lägenheterna vid tiden för förvärvet var upplåtna
med hyresrätt samt att medlemmarna i den bildade föreningen inte var
intressenter i fastigheten före förvärvet. Låneandelen 29 % bör gälla både vid
ny- och ombyggnad.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 173

I detta sammanhang vill jag framhålla alt det är angeläget
att kommunerna på ett tillfredsställande sätt informerar om hur
bostadsrättsföreningar bildas och, i linje med bosladsförsörjningslagens syfte,
skyndsamt utser representanter i bostadsrättsföreningar.

Enligt min mening är det angeläget att ytterligare underiätta
såväl kommunernas uppgifter som bostadsrättsföreningamas verksamhet i de fall
då kommunal representation är aktuell. För bostadsrättsföreningar anslutna till
moderförening i annan kommun bör del sålunda vara tillräckligt atl den kommun
vari moderföreningen har sitt säte utser styrelseledamot och revisor i
moderföreningen under förutsättning atl berörda kommuner ingår i ett gemensamt
bostadsförsörjningsområde. Härmed avses enligt 4 § bostadsförsörjningslagen
kommuner som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende.
Systemet med kommunal rapportör har sedan länge använts i ett flertal kommuner
och torde vara väl ägnat alt tillgodose såväl statens som bostadsrättshavarnas
intressen. Det bör därför godtas.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört avser jag att senare
föreslå regeringen sådana förändringar i gällande bestämmelser som ger
bostadsstyrelsen möjligheter att med beaktande av skäliga anspråk på en
betryggande kontroll av bostadsrättsföreningar, tillgodose kraven på en
praktisk och lämplig ordning för den kommunala kontrollen i enlighet med vad
jag nu har förordat.

Jag vill också i detta sammanhang ta upp tillämpningen av markvillkorel
vid bostadsrättsförenings förvärv i vissa fall. Del förekommer alt en kommun
upplåter eller överlåter mark till en byggintressent under förutsättning att
denne senare skall överlåta marken till en bostadsrättsförening. I dessa fall
utgör f. n. markvillkoret hinder för lån till bostadsrättsföreningen även om
föreningen står under betryggande tillsyn av kommunen och är berättigad att få
lån med 29 % av låneunderlaget. Enligt min mening bör den senare överlåtelsen
inte omfattas av markvillkoret. Ändringen bör endast avse lån till sådana
bostadsrättsföreningar som vid förvärvet står under betryggande tillsyn av
kommunen, och i övrigt är berättigade till lån med 29 % av låneunderiaget. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att bostadsrättsföreningars förvärv från
riksorganisation som den tillhör, från medlem av organisationen eller från
förening inom organisationens ram enligt gällande bestämmelser är undantagna
från markvillkoret.

1 60 § andra stycket bostadsfinansieringsförordningen
föreskrivs skyldighet för kommunen att fortlöpande besiktiga belånade
fastigheter under lånetiden. Bostadsstyrelsen har utfärdat närmare föreskrifter
för denna kontroll som ytterst är motiverad av statens intresse som
kreditgivare. Denna besiktningsskyldighel är med hänsyn till det stora antalet
utestående lån mycket omfattande, om den skall utföras på ett ändamålsenligt
sätt.

Mot denna bakgrund är det naturligt att aktualisera en
begränsning av besiktningsskyldigheten för tiden efter lånets utbetalning.
Härigenom frigörs resurser för en nödvändig förbättring av den kontroll- och besikl-

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 174

ningsverksamhet som bör ske under byggnadstiden och i
anslutning till bostadslånets utbetalning. Jag har för avsikt atl senare
föreslå regeringen alt ge bosladsstyrelsen i uppdrag att överväga möjligheterna
atl begränsa denna kontroll för uteslående lån och alt inkomma till regeringen
med redogörelse och förslag i ämnet. Utgångspunkten bör därvid vara att den
besiktning som motiveras av långivningen skall inskränkas till vad som krävs
för att konstatera atl de förutsättningar som förelåg vid utbetalningen av
beviljade lån fortfarande föreligger.

Vad jag har sagt utesluter inte alt statsmakterna kan
finna det angelägel med besiktningar som har mera speciella syften. Jag tänker
närmast på sådan besiktningsverksamhet som kan bli nödvändig för att uppfylla
samhällets krav på undersökningar av bostadsbeståndet sett från energihushållningssynpunkt.
Chefen för bostadsdepartementet har i prop. 1977/ 78:76 (s. 36 f) närmare
utvecklat denna fråga.

7.2.5 Kommunernas ansvar för planering och genomförande av
bostadsförsörjningen

I bostadsförsörjningslagen har samhället angivit ramar för
kommunernas verksamheter på bostadsområdet. I lagen regleras kommunens rätt att
ställa medel till förfogande i syfte att nedbringa den enskildes kostnader för atl
anskaffa eller ha en fullvärdig bostad, skyldigheterna atl förmedla statliga
lån och bidrag och i övrigt medverka vid lån- och bidragsgivningen, att insamla
och förmedla uppgifter om bostadsförsörjningen i kommunen, att upprätta
bostadsbyggnadsprogram samt att i vissa fall ordna avgiftsfri
bostadsförmedling.

Boendeutredningarna har föreslagit vissa ändringar i bosladsförsörjningslagen
i syfte att precisera det lagfästa kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen.
Enligt utredningamas lagförslag skall kommunen ansvara för
bostadsförsörjningen inom kommunen. Kommunen skall därvid verka for alt dess
invånare och de som avser all bosätta sig inom kommunen får tillgång till
rymliga, väl utrustade och ändamålsenliga bostadslägenheter och en i övrigt
god bostadsmiljö. Kommunen skall också verka för att skapa förutsättningar för
en allsidig hushållssammansättning inom kommunens bostadsområden. Förslagen tar
således sikte på att uttryckligen framhålla kommunens lokala ansvar för
bostadsförsörjningen, vilket i praktiken godtas av det överväldigande antalet
kommuner sedan förhållandevis lång tid tillbaka.

Remissopinionen ger stöd för uppfattningen att
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun är tillräckligt klar utan att
särskild lagreglering behövs. Därtill kommer att lagstiftningen, som t. ex.
Svenska kommunförbundet påpekar, skulle innehålla sådana begrepp som svårligen
kan ges en objektiv tolkning även om de uttrycker viktiga allmänna bostadspolitiska
målsättningar. Jag kan ansluta mig till denna remissopinion. Mål av

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 175

del allmänna slag som utredningarna har angett bör, även
om de är allmänt omfattade, i allmänhet inle föranleda lagstiftning.

Även om jag således inte kan biträda utredningarnas
förslag om lagstiftning, anser jag att de av utredningarna formulerade målen,
inte minst när det gäller betydelsen av en god boendemiljö och nödvändigheten
att skapa en allsidig hushållssammansättning i bostadsområden, är viktiga
utgångspunkter för bostadspolitiken. Sättet all nå dessa mål måste i hög grad
bli beroende av lokala förutsättningar. En statlig styrning utifrån allmänna
samhälleliga mål bör därför i stället inriktas på en allmänt rådgivande,
informerande och stödjande verksamhet som ger stort utrymme för anpassning
till lokala förhållanden. Jag återkommer till dessa frågor i samband med atl
jag behandlar bostadsmyndigheternas framtida uppgifter.

Boendeutredningarna har vidare föreslagit att kommunernas
möjligheter till ekonomiska insatser för att främja den enskildes
bostadsförhållanden med stöd av bostadsförsörjningslagen klarläggs.
Utredningarna anser atl klarläggandet närmast avser att ge kommunerna ett
alternativ till den skyldighet som de enligt lagen (1956:2) om socialhjälp har
alt i vissa fall hjälpa personer i behov av ekonomiskt stöd. Jag anser
emellertid atl denna möjlighet redan föreligger med den utformning som bosladsförsörjningslagen
har.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om kommunernas
möjlighet att utge förskott på medel som behövs i anslutning till förvaltning
av sådan fastighet som är ställd under tvångsförvallning enligl bestämmelserna
i bosladsförvaltningslagen (1977:792).

För fastighet som är ställd under tvångsförvaltning kan i
vissa fall uppkomma ett akut behov av medel som ställs till förvaltarens
förfogande exempelvis för inköp av olja eller nödtorftig reparation av
elsystem. Dessa problem har ingående behandlats i prop. 1976/77:151 (s. 67 O- I
denna proposition behandlades också frågan om kommunernas skyldighet att utge
förskott i sådana fall. Regeringen delade därvid
bostadsförvaltnings-utredningens (Ju 1974:12) uppfattning atl det är en
kommunal uppgift att svara för eventuell förskottsgivning. Några uttryckliga
bestämmelser om kommunernas skyldigheter i dessa fall föreslogs emellertid inle.

Vid riksdagsbehandlingen av denna fråga anfördes bl. a. (CU
1977/78:1, s. 2) att det är angeläget att ge regler för snabb förskottering av
vissa medel för särskilt förvaltad faslighets drift. Utskottet förutsatte samtidigt
att förslag i ämnet skulle läggas fram så snart som möjligt.

Enligt min mening är det angeläget att kommunerna har
befogenheter atl genom ekonomiska insatser lösa sådana akuta problem som kan
uppslå i samband med att en fastighet ställs under tvångsförvaltning. Gällande
lagstiftning torde emellertid inte ge utrymme för sådana insatser. Jag föreslår
därför alt bostadsförsörjningslagen kompletteras med en bestämmelse som
möjliggör för kommun all förskollera medel som ofördröjligen behövs till fastighetsskötsel
i sådana fall där fastigheten är ställd under

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 176

tvångsförvallning enligt bestämmelserna i bosladsförvaltningslagen.

Sedan år 1974 är samtliga kommuner skyldiga att årligen
upprätta bostadsbyggnadsprogram. Vissa kommuner är dessutom skyldiga atl
komplettera programmen med ett särskWl bostadssaneringsprogram. Befogenheten atl
ålägga kommunerna sistnämnda skyldighet är delegerad lill bostadsstyrelsen som
har lämnat föreskrifter härom för ca 110 kommuner. Till ledning för kommunernas
arbete med programmen rekommenderar bostadsstyrelsen vissa arbets- och
redovisningsmetoder samt utarbetar blanketter där bostadsbehov, målsättningar
och genomförandeförulsältningar närmare skall klarläggas.

Boendeutredningarna har föreslagit alt dessa båda program
förs samman och i viss mån utvidgas till ett bostadsförsörjningsprogram, avsett
att markera en helhetssyn på kommunernas insatser för bostadsförsörjningen. Jag
delar uppfattningen atl alla bostadsförsörjningsåtgärder bör baseras på
inventeringar av befintliga brister och alt sanering av beståndet inle längre
motiverar särskilda planeringsmetoder. Avvägningar mellan ny- och
om-byggnadsverksamhet bör ske i ett sammanhang för att tillgängliga resurser
skall kunna utnyttjas på bästa sätt. Då särskilda saneringsprogram för några år
sedan infördes var det för all statsmakterna ville initiera en planmässig
ombyggnadsverksamhet. Erfarenheterna från hittills upprättade saneringsprogram
bör nu kunna las till vara för att centralt utveckla ett enhetligt
planeringsinstrument. Jag förordar således utredningarnas förslag i denna del.
Utformningen av de nya programmen bör självfallet göras i nära samråd med Svenska
kommunförbundet. Härigenom bör de kommuner som hittills har varit befriade
från skyldigheten att upprätta särskilda saneringsprogram utan alltför stora
insatser kunna anpassa sig till den nya programmeloden. Mina överväganden i
anslutning till behandlingen av ramsystem för ny- och ombyggnad ger ytteriigare
uttryck för den helhetssyn som bör prägla ny- och ombyggnadsverksamheten.

Mot bakgrund av vad jag nu förordat bör även nuvarande
benämning på programmen ändras så all den bättre täcker den helhetssyn som
programmet bör ge ullryck för.

Jag föreslår därför alt benämningen bostadsbyggnadsprogram
i bostadsförsörjningslagen ersätts med bostadsförsörjningsprogram.

Boendeutredningarna har också föreslagit vissa
förändringar av programmets innehåll. Förutom del enligl min mening självklara
att programmet måste bygga på nödvändig kunskap om hushållens boendeförhållan-den,
kräver målet om en allsidig hushållssammansältning enligt utredningarna atl
programmen skall kunna belysa bostadsförhållandena i olika bostadsområden. En
sådan belysning kan vara en nödvändig fömtsättning för ett åtgärdsprogram som
syftar till att komma till rätta med segregationsproblem och sociala
missförhållanden i ett visst område. Det bör vara en uppgift för bosladsstyrelsen
atl i sin metodutveckling beakta detta önskemål. Jag vill emellertid stryka
under atl bosladsstyrelsen i sina råd och anvisningar för

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 177

programmen
måste beakta kommunemas varierande fömtsättningar för programverksamheten.

1
sammanhanget vill jag också erinra om uttalandena i prop. 1977/78:76 angående
behovet av samordning mellan planeringen för energihushållning i befintlig
bebyggelse och kommunernas planering för sanering, ombyggnad och
stadsförnyelse. Till denna fråga finns det anledning att återkomma när
kommunernas verksamhet med rådgivning och besiktning av fastigheter från energihushållningssynpunkl
har utvecklats och erforderiig kapacitet för verksamheten har byggts upp.

Boendeutredningarna
vill också komplettera bosladsförsörjningspro-grammen med uppgifter om lokaler
av betydelse för de boende i ett område. De lokaler som är aktuella är t. ex.
barnstugor, fritidslokaler etc.

För
egen del anser jag det vara självklart att en mängd investeringar i ett
bostadsområde har betydelse för hur området fungerar för de boende. Del kan
förutom de tidigare nämnda investeringarna gälla skolor, butiker, social
service, idrottsanläggningar, trafikförsörjning och inte minst verksamheter av
skilda slag. Jag vill med anledning av att Svenska kommunförbundet ser en fara
i en utvidgning av bostadsbyggnadsprogrammet i föreslagen omfattning framhålla
alt programmen inte bör utformas så att de ersätter annan sektorsplanering.
Formerna för den kommunala översiktliga integrerade planeringen bör inte
heller regleras utifrån en sektors behov. Det bör därför ankomma på
bostadsstyrelsen att i nära samråd med kommunförbundet och statens planverk
dels överväga fömtsättningama för en utvidgning av bosladsförsörjningsprogrammen,
dels i vilken omfattning och på vilket sätt det är lämpligt att införa olika
uppgifter i programmen.

Med
anledning av kommunförbundets farhågor, vill jag stryka under all bosladsförsörjningsprogrammels
grundläggande syfte är all vara kommunernas samlade handlingsprogram för
bostadsförsörjningen. Programmet är ett av de många seklorsprogram som
kommunerna f. n. arbetar med. Programmet utgör också en informationskälla till stalsmaklema
och därmed ett underlag för beslut i olika bostadspolitiska frågor av
övergripande natur. Att länsbostadsnämnderna lämnar synpunkter på programmen
vid sin årliga granskning är ett exempel på alt staten kan göra kommunen
uppmärksam på omständigheter av betydelse för den kommunala planeringen utan
att därmed ingrepp görs i den kommunala självstyrelsen.

Alt
staten behöver vissa uppgifter ur programmen för bl. a, den regionala planeringen
förändrar självfallet inte programmens primära uppgift alt vara ett kommunall
handlingsprogram för bostadsförsöijningen. Programmens firnk-tion som gmndval
för uppgifter till statliga myndigheter bör dock ses mot bakgmnd av den
uppfattningen att all uppgiftsinsamling, vare sig det gäller från enskUda till
samhället eller mellan olika samhällsorgan bör begränsas så långt det är
möjligt.

Boendeulredningama
har också föreslagit alt bostadsförsörjningsprogrammet skall antas av
kommunfullmäktige. Syftet härmed är atl förankra

12 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 93

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 178

programmet
i den lokala politiska debatten. Enligl min mening är del av mycket stor
betydelse att programmen behandlas i sådan ordning atl medborgarnas krav på
insyn och möjlighet till påverkan av beslutsprocessen tillgodoses. Om besluten
fattas i kommunfullmäktige förstärks också den allmänt omfattade uppfattningen
om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen. Jag föreslår därför atl
bostadsförsörjningslagen kompletteras med föreskrift om all bosladsförsöijningsprogrammet
skall antas av kommunfullmäktige.

Boendeutredningarna
har också föreslagit en skyldighet för kommunerna all göra bostadssociala
inventeringar med syfte all få djupare kunskaper om bostadsområdena och ett
gemensamt planeringsunderlag för olika kommunala förvaltningar, bostadsföretag m.
fl. Inventeringarna skall avse dels bostadsförhållandena, dels bostadsmiljöns
förutsättningar i fråga om kontakter mellan de boende, dels de boendes tillgång
till och behov av verksamheter och arbetsplatser i bostadsområdet. Som lämpliga
inventeringsområden pekar utredningarna särskilt på nya områden med sådana miljömässiga
brister att de har blivit problemområden. En minoritet i utredningarna
reserverar sig dock mot en lagfäst skyldighet för kommunerna på detla område.

Remissinstanserna
delar utredningarnas uppfattning om behovet av bosladssociala inventeringar. 1
många fall anses dock kommunernas resurser otillräckliga för att de skall kunna
fullgöra detta.

Den
helhetssyn, som enligt vad jag tidigare har förordat, bör gälla för bostadsförsörjningsprogrammen
gäller självfallet också underiaget för dessa program. Erfarenheterna från
såväl äldre bostadsområden med ensidig lägenhetssammansältning och med brist
på service och gemensam-hetslokaler som nyare områden med ensidig bebyggelse,
bristfällig yttre miljö och avsaknad av förutsättningar för gemensamma
aktiviteter visar på nödvändigheten av en bred social syn på bostadsområdenas
utformning. Underlaget för planeringen måste därför tillgodose kommunernas
behov av atl kunna bedöma hur ett bostadsområde kommer all fungera även i andra
avseenden än den enskilda lägenhetens möjligheter att tillgodose allmänna
standard- och kvalitetskrav. Jag anser alltså att bostadssociala inventeringar
med den utformning boendeutredningarna har föreslagit har en stor uppgift atl
fylla.

Även
vad utredningarna anfört om inventeringarnas allmänna syften och innehåll kan
jag i stort sett ansluta mig till. Jag vill särskilt peka på inventeringarnas
betydelse som ett gemensamt planeringsunderlag för olika kommunala
förvaltningar och bostadsföretag och som en kanal för att fånga upp de boendes
egen uppfattning om hur ett bostadsområde bör utformas. Härigenom kan bl. a.
sociala hänsyn och de boendes intressen beaktas på ett bättre sätt i den
kommunala planeringen.

Som
Svenska kommunförbundet har anfört måste emellertid bostadssociala
inventeringar ses som en naturiig del i beslutsunderiaget för den

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 179

kommunala
planeringen. Efiersom kommunerna allmänt ansluter sig till önskemålet om
bostadssociala inventeringar, utgår jag från att sådana kommer till stånd i den
utsträckning som är önskvärd och lämplig ulan atl de görs obligatoriska.
Härigenom undviks nya stadiga regleringar av den kommunala planeringen
samtidigt som en anpassning till den enskilda kommunens förutsättningar blir
möjlig. Föreskrifter i ämnet bör således inte utfärdas.

En
betydande erfarenhet på detla område finns samlad på central nivå bl. a. genom
del arbete som har bedrivits av bostadssociala delegationen (Bo 1975:01) och
inom bostadsstyrelsens boendemiljödelegation. Statens planverk och Svenska
kommunförbundet har också sedan länge insamlat och bearbetat erfarenheter inom
samma fäll.

Det
bör ankomma på bostadsstyrelsen att från sina utgångspunkter medverka i
utvecklande av metoder för bostadssociala inventeringar med utgångspunkt i boendeutredningarnas
förslag samt alt sprida kännedom om hur dessa lämpligen utnyttjas som underlag
för bostadsbyggnadsprogrammen. Arbetet bör fortgå i nära samarbete med Svenska
kommunförbundet, statens planverk och andra berörda myndigheter. Denna medverkan
i ett väsentligt utvecklingsarbete ligger i linje med den nya inriktning av
bostadsstyrelsens uppgifter som jag kommer att förorda senare.

Boendeutredningarna
har också föreslagit alt kommunerna skall åläggas en lagfäst
informationsskyldighet på bostadsförsörjningsområdet. Till skillnad från vad
som nu formellt krävs skall informationsskyldigheten fullgöras aktivt dvs.
information skall ges oavsett om någon påkallar sådan eller inte. Skyldigheten
skall avse information om möjligheterna all få lägenhet, lägenheternas
belägenhet, storiek, utrustning och pris samt övriga förhållanden av
betydelse. Även byggadministrationsutredningen har betonat kommunernas ansvar
för information och service till allmänhet och byggare. Denna utredning
konstaterar samtidigt alt kommunerna i praktiken redan nu lägger ner ett
omfattande arbete på detta område.

Enligt
min mening är det av stort värde att enskilda får en så långt möjligt likvärdig
information i bostadsfrågor oavsett i vilken kommun de är bosatta. Det är
dessutom av grundläggande betydelse atl den enskilde får en allsidig och saklig
information om sådana förhållanden som är av betydelse för hans boendeförhållanden.

I
bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas framtida uppgifter bör, som jag
senare återkommer till, ingå bl. a. att producera och sprida underiag för
information i bostadsfrågor. Detta kan kommunerna sedan anpassa lill de lokala
förhållandena. Jag tänker t. ex. på information till småhusköpare och enhetlig
dokumentation av bostadslägenheter. Med utgångspunkt i erfarenheterna av
kommunernas alltmer ökade insatser på informationsområdet och mina förslag om ökade
insatser från bl. a. den statliga bostadspolitiska organisationen bör det
allmänt omfattade intresset för information i bostadsfrågor kunna tillgodoses
utan formell ändring av

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 180

det informationsansvar som kommunerna redan nu har.
Härigenom möjliggörs också en anpassning till kommunernas varierande
förutsättningar. Några föreskrifter bör alltså inte utfärdas.

7.3 Den statliga bostadspolitiska organisationen

7.3.1 Ställningstaganden till byggadminislralionsutredningens
förslag beträffande den statliga organisationen

Av min tidigare redogörelse framgår all jag anser alt
länsbostadsnämnderna bör finnas kvar som fristående länsorgan. En
grundläggande utgångspunkt för mitt ställningslagande är atl låne- och
bidragsbesluten med hänsyn till bl. a. remissopinionen nu inle bör läggas ut på
kommunerna och att låneförvaltningen inte bör föras över till riksbankens
avdelningskontor. Som jag har anmält tidigare har dock chefen för
bostadsdepartementet aviserat att hon senare kommer att lägga fram förslag
angående överförande av beslut i fråga om energisparstödel till kommunerna.
Jag kommer vidare att föreslå en betydande överflyttning av låne- och
bidragsbeslut från central till regional nivå vilket förstärker motiven för en
fristående regional seklorsorganisation inom bostadspolitiken.

Jag vill emellertid i detta sammanhang ta upp två frågor
som berör länsbostadsnämnderna. Den ena gäller behovet av en översyn av låneförvaltningen.
Den andra avser behovet av en bättre samordning mellan länsstyrelse och
länsbostadsnämnd i frågor som berör plangenomförandets ekonomi.

Bostadsstyrelsen har f. n. över 700 000 utestående
räntebärande lån. De två senasie budgetåren har ca 80 000 nya lån betalats ut
varje år. Även orn åtskilliga lån slutbetalas varje år, finns det anledning att
förutse en fortsatt stark tillväxt i lånestocken.

På central nivå har ca 20 personer arbetsuppgifter som
knyter an till låneförvaltningen. Enligt de uppgifter som byggadministrationsutredningen
har inhämtat från bostadsstyrelsen är ca 2/3 av länsbostadsnämndernas personal
sysselsatta med denna förvaltning och andra administrativa uppgifter. Det
innebär atl en mycket stor del av den bostadspolitiska organisationen är
bunden lill uppgifter som i huvudsak gäller administration av beviljade lån.
Många bedömningar i förvaltningsskedet kan dock, som jag tidigare har
framhållit, inrymma moment av bostadspolitisk natur samtidigt som
förvaltningen är en källa för erfarenhetsåterföring.

I anslutning lill sin redogörelse för rationaliseringsverksamhelen
har bostadsstyrelsen i anslagsframställningen för budgetåret 1978/79 redogjort
för vissa överväganden som syftar lill all rationalisera och förenkla arbetet
med utbetalning och förvaltning av lån. Den översyn av låne- och bidragsformerna
såvitt gäller bestämmelser, föreskrifter, blanketter och rutiner som redan har
påbörjats inom styrelsen har också till syfte att ge underlag för förslag till
ändringar och åtgärder som kan leda till förenklingar även inom
låneförvaltningen.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 181

Med
de förutsättningar som jag har angett i det föregående kommer utbetalningar,
pantvård, avisering av lån m, m. med nuvarande administrativa utformning att
kräva en växande mängd personal i framtiden. Enligt min mening kan detla inte
accepteras mot bakgrund av de begränsade resurser som kan ställas till
förfogande för den bostadspolitiska organisationen. För att uppnå väsentliga
bostadspolitiska mål måste dessa resurser användas för primära
bostadspolitiska uppgifter av den art som jag senare återkommer till. En långt
driven rationaliseringsverksamhet inom låneförvaltningen är därför nödvändig.

Statens
intresse som kreditgivare har motiverat ell omfattande system av regler om
säkerheten för utlämnade lån. Bosladsstyrelsen har i sin tur kompletterat dessa
regler med instruktioner beträffande granskning före utbetalning och för
åtgärder till säkerställande av statens fordran under förvallningsskedet. Detta
regelsystem ger upphov lill en mängd arbetsuppgifter hos länsbostadsnämnder
och förmedlingsorgan. Jag vill samtidigt framhålla att arbetet utförts på ett
sådant sätt att förlusterna för statsverket har varit mycket begränsade.

En
förutsättningslös översyn av detta regelsystem är nödvändig. Utgångspunkten
måste därvid vara att bostadsstyrelsen prövar frågan utifrån en skälig
avvägning mellan statens berättigade säkerhetsintresse och behovet av personal
för verksamheten. En sådan översyn bör kunna leda fram till ett förenklat
granskningsförfarande. Översynen bör också omfatta möjligheterna till ökad
samordning med de enskilda kreditinstituten. Jag förutsätter därför atl
styrelsen i den nu pågående översynen prövar möjligheterna till förenklingar
även från de utgångspunkter jag nu angivit.

Låneförvaltningen
är av sådan art att en användning av ADB i samband med utbetalningar och aviseringar
vanligtvis är möjlig. F. n. används också ADB som regel i detta sammanhang. Det
bör dock övervägas i vad mån ytteriigare rutiner i samband med låneansökningar,
lånebeslut, statistikproduktion m. m. kan infogas i detta system. Mot denna
bakgrund har regeringen efter förslag av bostadsstyrelsen redan ställt medel till
styrelsens förfogande för en s. k. förstudie angående ett utvidgat databehandlingssystem
för bosladsstyrelsen.

Byggadministrationsutredningens
förslag att inordna länsbostadsnämndernas bostadspolitiska uppgifter i
länsstyrelsen får ses mot bakgrund av bl. a. direktivens riktlinjer om prövning
av den framtida bostadspolitiska organisationen på grundval av arten och
omfattningen av de arbetsuppgifter som bör utföras av myndighet på länsplanet.
En annan utgångspunkt för utredningen har varit behovet av ökad samordning på
den regionala nivån i frågor som rör bostadspolitik samt plan- och
byggnadsväsende.

Samordningsansvaret
för den regionala samhällsplaneringen ligger f n. på länsstyrelserna. En
översyn av det regionala ansvaret för samhällsplaneringen pågår inom ramen för
länsdemokratikommillén (Kn 1976:04). I samband med 1971 års
länsförvaltningsreform överfördes vissa planeringsuppgifter från
länsbostadsnämnderna lill länsstyrelsema som då fick rätten

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 182

atl
besluta om fördelningen av nybyggnadsramar för bostadslångivningen på kommuner
inom länet. Genom den koppling som i praktiken sålunda föreligger mellan
beredning av rambesluten och bedömningen av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen
har samordning i dessa planeringsfrågor kommit till stånd. Mina överväganden i
det följande beträffande ett framtida ramsystem, som avseratt möjliggöra en
samlad bedömning av ramar för ny- och ombyggnad samt ramar för tillstånd i
fråga om det inte statligt belånade byggandet, kommer att ytterligare
möjliggöra samordning av planeringsuppgifler på den regionala nivån.

Utredningen
har i övrigt pekat på flera beröringspunkter mellan länsbostadsnämndernas
uppgifter och de uppgifter som ankommer på länsstyrelsernas
planeringsavdelningar. För egen del vill jag framhålla behovet av samråd mellan
länsbostadsnämnden och planeringsavdelningen i sådana frågor som berör
plangenomförandets ekonomi, dvs. frågor om kostnader för genomförandet och de
lånemöjligheter som föreligger inom bostads-långivningen. Enligt min mening är
behovet av samordning i dessa frågor emellertid inte större än alt det bör
kunna tillgodoses genom ett samarbete mellan de båda länsorganen. Som många
remissinstanser har framhållit bör därför detta samarbete utvecklas inom ramen
för nuvarande organisatoriska former.

Jag
övergår nu till atl behandla byggadministrationsutredningens förslag atl lägga
samman bosladsstyrelsen och statens planverk till ett centralt verk. I denna
fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet eftersom frågan
berör både hennes och mitt ansvarsområde.

En
utgångspunkt för övervägandena i denna fråga är att en allmän reslriktivitet
bör gälla i fråga om att tillskapa stora enheter inom samhället. Även om en
sammanläggning av bosladsstyrelsen och statens planverk inte medför att verket
blir ett påfallande stort verk, bör riskerna med en alltför stor koncentration
av samhällsuppgifter uppmärksammas.

Det
finns också anledning att observera att den integration av verkens arbetsuppgifter
som utredningen har föreslagit inte kan anses som särskilt långtgående. Detta
har också framhållits av flera remissinstanser. När det gäller integration
mellan verkens nuvarande funktioner innebär förslaget sålunda i huvudsak en sammanföring
av den personal inom bostadsstyrelsens tekniska byrå som arbetar med
kvalitetskrav för bostäder med dem som arbetar med krav på byggnadsutformning
och närmiljö inom planverket. Vidare har utredningen förordat en integration
mellan vissa markpolitiska funktioner inom bostadsstyrelsens tomlsektion och
vissa funktioner inom planverkets nuvarande stadsbyrå. 1 övrigt avses
samordningen ske genom gemensamma lednings-, informations- och
sekretariatsfunktioner och genom tillfälliga projektgrupper. Det faktum atl en
förbättrad samordning har ansetts kunna vinnas med bibehållande i väsentlig
grad av de båda verkens struktur under gemensam ledning stöder uppfattningen
att denna samordning kan uppnås utan tillskapande av ett nytt, större verk.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 183

En
samordning av kvalitetskrav som bostadslånevillkor (God Bostads) och
kvalitetskrav enligt byggnadsstadgan 1959:612 (BS) har genomförts fr.o.m. den I
juli 1976. I praktiken innebär detta att ansvaret för att kraven är förenliga
med allmänna bostadspolitiska mål ytterst vilar på regeringen. Ansvaret för att
lägga fram förslag i ämnet åvilar statens planverk. Om de båda verken inle
läggs samman kvarstår behovet av samordning mellan byggnadsnormer och de regler
som gäller för beräkning av bl. a. låneunderlag och pantvärde. En gmndläggande
utgångspunkt är således att de egenskaps- och funktionskrav som läggs fast i SBN
också skall ligga till grund för den utgångsslandard som används vid
beräkningen av låneunderiag och pantvärde. Enligt min mening bör emellertid erforderiig
samordning kunna komma till stånd inom ramen för ett samarbete mellan de båda
verken.

Med
dessa utgångspunkter bör utredningens förslag om en sammanläggning av de båda
verken inle genomföras. Däremot bör en bättre och nödvändig samordning mellan
de båda verken övervägas.

Inom
såväl bostadsstyrelsen som planverket pågår en översyn av verkens
organisation. 1 sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 aktualiserade
planverket vissa organisatoriska ändringar med anledning av pågående översyn.
Planverkets förslag innebär att nuvarande byggnadsbyrån uppdelas i fyra
enheter, en konstruktionsenhet, en installationsenhet, en miljöenhet och en
typgodkännandeenhet. Som motiv för denna förändring anför planverket
verksamhetens bredd och stora omfattning. Vidare tillskapas en särskild enhet
för kommunal planering mot bakgrund av behovet av samlade anvisningar för
kommunal översiktlig planering. Denna enhet sammanförs med de tre befintliga
byråerna på planväsendets område till en huvudenhet för planfrågor. Motsvarande
samordning sker inom byggnadsväsendets område genom att enheterna sammanförs till
en huvudenhet för byggnadsfrågor.

I
budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 logs inte någon ställning till dessa
förslag. Chefen för bostadsdepartementet anförde, som ledning för en fortsatt
översyn, att del är angelägel atl organisationen anpassas lill nuvarande omfattning
och inriktning av verksamheten. Samtidigt anförde hon att särskilda medel med
hänsyn till nu föreliggande ekonomiska situation inte kunde tillföras
planverket förden föreslagna omorganisationen.

Det
ankommer således i första hand på verken själva atl fortsätta sina överväganden
om anpassning av den interna organisationen lill angivna förutsättningar i
sammanläggningsfrågan. Vissa riktlinjer för den fortsatta översynen bör dock
anges. I del följande kommer jag att föreslå närmare riktlinjer för hur arbetet
inom bosladsstyrelsen och länsbostadsnämndema bör bedrivas. Jag kommer också atl
ange att en översyn av verksamheten med utgångspunkt i vad som föreslås i denna
proposition skall ske på grundval av att verksamheten skall bedrivas ulan
resurstillskott.

Efter
samråd med chefen för bostadsdepartementet och till ledning för

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 184

den fortsatta översynen inom statens planverk vill jag
anmäla atl samma förutsättning gäller för den anpassning av planverkets
organisation till nuvarande omfattning och inriktning av verksamheten, som hon
finner angelägen.

Jag har tidigare redogjort för planverkets förslag i
anslagsframställningen för budgetåret 1978/79 om en omorganisation av verket.
En utföriig redogörelse för förslaget har lämnats i budgetpropositionen för
budgetåret 1978/79.

Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet förordar
jag atl delta ramförslag med vissa förändringar läggs till grund för en
omorganisation av verket. Förslaget atl inrätta en särskild kommunbyrå bör
emellertid nu inte biträdas. Omfattningen av omorganisationen måste också ses
mot bakgmnd av att denna skall kunna genomföras utan medelstillskott.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare alt föreslå regenngen
en ändring av betong- och stålbyggnadskommiltéernas ställning i enlighet med byggadministralionsutredningens
förslag. Förslaget kommer atl innebära alt ansvaret för att utarbeta normer
för betong- och slålbyggnadskon-struktioner övertas av planverket och alt
kommittéerna i fortsättningen får ställning som samarbetskommilléer i
anslutning till planverkels tekniska råd.

Vad sludigen gäller gränsdragningsfrågor mellan de båda
verken bör verkens uppgifter preciseras på ett sätt som bör godkännas av
riksdagen.

Bostadsstyrelsens uppgift bör vara att som central
förvaltningsmyndighet med sektorsansvar ha ett övergripande ansvar som avser
hela bostadssektorn. Häri ingår bl. a. att bevaka kvalitetsfrågor rörande
lägenheter och boendemiljön i övrigt, att följa och främja kommunal planering
av bostadsförsörjningen, att bevaka bosladssociala frågor och att främja konsumentupplysning
och varudeklaration på bostadsområdet.

Planverket har enligt 7 § byggnadslagen (1947:385) att som
central förvaltningsmyndighet utöva den allmänna uppsikten över planläggning
och byggnadsväsendet inom riket. Detta inkluderar även bostadsbyggandet. Enligt
76 § BS skall planverket meddela närmare föreskrifter bl. a. rörande konstmktioner
och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar, om vilka
bestämmelser är givna i stadgan. Föreskrift som rör även annan myndighets
verksamhet meddelar planverket efter samråd med denna myndighet. Verkels ansvar
och uppgifter kan utifrån en helhetssyn vad gäller processen planering,
byggande, förvaltning och erfarenhetsåterföring anges på följande sätt.

Planverket skall som underiag för utveckling av
föreskrifter i lämpliga former tillgodogöra sig kunskaper om sociala,
ekonomiska och tekniska förhållanden kring den aktuella verksamheten. Vidare
skall verket följa efterlevnaden på fältet saml insamla och bearbeta de
erfarenheter som vunnits lokalt, regionalt och centralt av utfärdade
föreskrifter som underlag för nya eller reviderade regler.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 185

7.3.2 Decentralisering inom den statliga organisationen

1 samband med behandlingen av ansvarsfördelningen mellan
stat och kommun har jag lagt fram förslag, som syftar till en lokal förankring
av besluten i låne- och bidragsfrågor. Samma syften kan läggas lill grund för
en decentralisering av beslutsfattandet inom den statliga organisationen. Jag
vill samtidigt framhålla alt överväganden om decentralisering måste ske under
hänsynstagande till bl. a. de rättssäkerhetskrav som måste ställas på allt
offentligt beslutsfattande.

Det ankommer på regeringen att besluta om handläggnings-
och beslutsordning i olika låne- och bidragsärenden inom den statliga
bostadspolitiska organisationen. För riksdagens kännedom vill jag dock i delta
sammanhang redovisa hur jag ser på möjligheterna till en längre gående
decentralisering än den som gäller nu och närmare redogöra för hur
beslutsordningen enligt min mening i fortsättningen bör se ut. Jag vill också
tillägga att jag senare avser att föreslå regeringen atl beslutsordningen
utformas i huvudsak på det sätt som jag här redovisar.

Genom ett decentraliserat beslutsfattande bör
effektiviteten öka inom organisationen och servicen till allmänheten
förbättras. Effektivitetsvinster kan uppnås genom atl regionala eller centrala
myndigheter själva fattar beslut i stället för att endast delta i beredningen
av ärenden. Den sammanlagda beredningstiden kan bli längre om lägre
myndigheter bereder ärenden för beslut i högre instans, där det också krävs
berednings- och handläggningstid. Dessutom känner regionala myndigheter ofta
bättre till bakomliggande förhållanden i enskilda ärenden än centrala
myndigheter. Medborgarna har också lättare att få kontakt med dem som fattar
besluten om beslutsfattandet decentraliseras. En samordnad bedömning av olika låne-
och bidragsfrågor på den regionala nivån är också som regel att föredra framför
en ordning där bedömningar i samma ärende ankommer på såväl den regionala som
den centrala nivån. Delta liksom behovet av samordning med övriga
samhällsuppgifter på den regionala nivån talar också i många fall för en
decentralisering.

1 det följande tar jag upp byggadministrationsutredningens
förslag lill decentralisering inom den stadiga organisationen. Jag behandlar
också vissa ytterligare decenlraliseringsförslag som bostadsstyrelsen har
lämnat i sitt remissyttrande och i anslagsframställningen för budgetåret
1978/79.

Frågor om räntefrihet, framflyttning av amorteringstid och
eftergift beträffande hyresförlusilån enligl bestämmelserna i förordningen
(1976:260) om hyresföriustlån prövas sedan den 1 juli 1976 av bostadsstyrelsen.
I årets budgetproposition (prop. 1977/78:100 bil. 16 s. 36 f) har jag
föreslagit vissa ändringar i grunderna för eftergift vilka syftar till att
anpassa eftergiflsreglema till kommunernas ekonomiska förhållanden. Dessa
grunder är klart preciserade och är inle avsedda att ge utrymme för en skönsmässig
bedömning.

Mot bakgrund av den fasthet som numera präglar reglerna om
hyresför-

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 186

lustlångivningen och då en decentalisering inte heller i
övrigt medför några svårigheter bÖr beslutanderätten, i den mån den f. n,
ankommer på bosladsstyrelsen, flyttas över på länsbostadsnämndema. Detsamma
bör gälla prövning av eftergift enligt generella bestämmelser som föreslås i
budgetpropositionen.

Medgivande om undantag från huvudreglerna enligt
bestämmelserna i 13 § förordningen bör dock, liksom frågor om ändringar i
villkoren för inlösen enligt förslag i budgetpropositionen, ankomma på
regeringen.

Enligl 4 § förordningen kan regeringen under vissa
förutsättningar medge alt hyresförlusilån får beviljas preliminärt och utgöra
förskott på hyresförlustlån som senare beviljas. Bostadsstyrelsen har
föreslagit atl beslutanderätten i dessa ärenden flyttas över till
länsbostadsnämnderna. Jag biträder styrelsens förslag med hänsyn till
önskemålet om en så långt möjligt sammanhållen prövning av lånefrågorna.

Beslut om ersättning till kommun för förvaltningsförlust i
allmännyttigt bostadsföretag enligt 33 § bosladslånekungörelsen (1962:537)
eller motsvarande äldre bestämmelser ankommer f. n. på bosladsstyrelsen. Till-lämpningen
av dessa bestämmelser har nära samband med prövningen av förutsättningarna för hyresförlusdån
och eftergift av dessa. Jag biträder mot denna bakgrund byggadministradonsutredningens
förslag att beslutanderätten i dessa ärenden flyttas från bosladsstyrelsen
till länsbostadsnämndema.

Den 1 juli 1975 infördes särskilda bidrag tiU förbättring
av boendemiljön. Bidragsverksamheten regleras i förordningen (1975:129) om
bidrag av statsmedel till förbättring av boendemiljöer. Beslut om sådana
bidrag har hittills meddelats av en särskild boendemiljödelegalion inom bostadslyrelsen
som enligt instmktionen för styrelsen handlägger sådana ärenden i styrelsens
ställe, Byggadministrationsutredningens förslag iruiefaltar inte en
decentralisering av dessa beslut. Det har föranlett erinringar från åtskilliga
remissinstanser, bl, a. Svenska kommunförbundet, som anser att besluten bör
decentraliseras eftersom de i hög grad berör lokala förhållanden.
Bostadsstyrelsen har i sin anslagsframställning föreslagit att beslutanderätten
läggs på länsbostadsnämndema den 1 januari 1979.

För egen del anser jag att en central handläggning av
statens ekonomiska slöd till bostadsförsörjningen kan - när del gäller nya
stödformer - vara motiverad under ett initialskede när man behöver samla
kunskaper och erfarenheter för att kunna ge närmare riktlinjer för
handläggningen och för en central metodutvecklings- och rådgivningsverksamhet.
Jag anser att tillräckliga erfarenheter numera bör ha vunnits för atl
länsbostadsnämnderna skall kunna besluta om bidrag till förbättring av
boendemiljön.

Jag vill också stryka under alt denna stödform förutsätter
en nära anknytning till lokala förhållanden och möjligheter att la lill vara
de boendes intressen. Starka skäl talar således för att beslutanderätten bör
överföras till länsbostadsnämnderna. Jag återkommer senare till tidpunkten för
del-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 187

la.
Det finns dock anledning att erinra om att de priorileringsregler som föreskrivs
i 2 § förordningen måste beaktas vid ett decentraliserat beslutsfallande. Även
bostadsstyrelsen måste vid överväganden om ramfördelning mellan länsbostadsnämndema,
beakta detla krav.

Bostadslån
för ombyggnad kan sedan den 1 juli 1977 utgå i kombination med bidrag till
miljöförbättringar. Beslut om sådant lån meddelas av länsbostadsnämnderna.
Genom en decentralisering av beslutanderätten till länsbostadsnämnderna
beträffande bidragsgivningen möjliggörs en värdefull samordning på den
regionala nivån mellan dessa bidrag och ombyggnadslångivningen.

I
detta sammanhang vill jag också erinra om de ändrade förutsättningar för
hyresgästinflytande vid bidragsgivningen som följer vid bifall lill förslagen
i det till lagrådet denna dag remitterade förslaget till Hyresförhandlingslag.
Samråd i fråga om planering av sådana åigärder bör således vid bifall till
förslaget i fortsättningen ske med den hyresgästorganisation som har
förhandlingsordning för hus som omfattas av åtgärderna. Saknas förhandlingsordning
skall samråd liksom hittills ske med hyresgästförening som är ansluten till
riksorganisation och inom vars verksamhetsområde åtgärderna skall vidtas.

Markvillkorel,
som tillämpas sedan år 1975, innebär alt bostadslån som regel kan utgå endast
om kommunen, landstingskommun eller helägt kommunalt aktiebolag, vars
verksamhet uteslutande består i alt förvärva eller förvalta mark, har till
lånesökanden överlåtit marken, upplåtit den med tomträtt eller överlåtit lomträll
lill marken (6 § bostadsfinansieringsförordningen). Undantag från detta
villkor gäller bl. a. i de fall lånesökanden ägde marken eller innehade den
med tomrält den 1 november 1974. Lån lill småhus som skall bebos av låntagaren
är också i många fall undantagna från markvillkoret.

Regeringen
kan i vissa fall medge dispens från markvillkoret. Regeringens praxis i
dispensärenden innebär beträffande saneringsområden att dispens undantagslöst
medges om kommunen har ansökt om eller tillstyrkt undantag från markvillkoret.
Mot bakgrund av de erfarenheter som numera finns från tillämpningen i dessa
fall, bör dispensgivningen flyttas över på länsbostadsnämnderna.
Dispensprövningen bör ske med utgångspunkt i hittillsvarande praxis, dvs, att
kommunens mening bör vara avgörande vid prövningen. Jag vill i sammanhanget
stryka under behovet av att ett av de grundläggande syftena med markvillkoret,
nämligen atl skapa förutsättningar för konkurrens i byggandet, beaktas vid
kommunernas bedömning i anslutning till yttranden över dispensansökningar.

I
fråga om exploateringsområden får regeringen medge dispens endast efter ansökan
av kommunen och om starka skäl föreligger. Framställningar om dispens från
markvillkoret i sådana områden har varit relativt fåtaliga. Därtill kommer att
prövningen förutsätts vara starkt restriktiv. Mot denna bakgrund bör dessa
ärenden hållas samman på den centrala

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 188

nivån
till dess alt det finns tillräckligt erfarenhetsunderlag. En särskild prövning
av regeringen är emellertid inle längre nödvändig. Dispens från markvillkor i
exploateringsområden bör därför i fortsättningen kunna medges av
bostadsstyrelsen.

Jag
har tidigare (avsnitt 7.2.3) behandlat frågor som rör lån till ändrad lägenhetssammansältning.
Av denna redogörelse framgår bl. a. alt länsbostadsnämnderna i dessa fall får
besluta om bostadslån endast efter medgivande av regeringen. Med hänsyn till
del nära samband som råder mellan denna långivning, övrig ombyggnadslångivning
och stödet lill miljöförbättrande åtgärder anser jag att alla beslut om
bostadslån till ändrad lägenhetssammansättning bör fattas av
länsbostadsnämnderna som första instans.

Som
villkor för bostadslån gäller bl. a. att sökanden skall stäWa godtagbar
säkerhet för lånet. Med sådan säkerhet avses enligt bestämmelserna i 18 §
första och andra styckena bostadsfinansieringsförordningen panträtt i fastigheten
eller tomträtten om inle låntagaren är kommun, samfällighets-förening eller
allmännyttigt bostadsföretag för vars bostadslån kommun har gått i borgen som för
egen skuld. Enligt bestämmelserna i fjärde stycket kan regeringen i vissa fall
medge undantag från huvudreglerna.

Medgivande
av regeringen krävs inte i de fall kommunen har ställt borgen för vissa mindre
ombyggnader eller om lånet avser hus ovan odlingsgränsen och huset skall
användas som fast bostad åt same eller annan person som med hänsyn till sina
levnadsförhållanden kan jämställas med same.

I bostadsslyrelsens
yttrande över byggadministrationsulredningens förslag och i
anslagsframställningen för budgetåret 1977/78 har styrelsen föreslagit atl
rätten att medge undantag från huvudreglerna flyttas från regeringen till länsbostadsnämndema.

Den
aktuella undantagsbestämmelsen grundar sig på beslut av 1960 års riksdag. Mot
bakgrund av en skrivelse från länsbostadsnämnden i Västernorrlands län
förordade dåvarande socialministern (prop. 1960:1 bil. 27 s. 12) att Kungl. Maj:l
skulle bemyndigas att efter omständigheterna i varje särskilt fall medge att
egnahemslån beviljades mot annan säkerhet än inteckningssäkerhet.
Departementschefen framhöll samtidigt att bemyndigandet borde utnyttjas
sparsamt och endast i de fall starka sociala skäl kunde åberopas. Riksdagen
lämnade sedermera (SU 1960:50, rskr 1960:159) ett bemyndigande med föreslaget
innehåll. Bestämmelsen har tillämpats endast i ett fåtal ärenden.

Grunderna
för prövning av undantag från kravet på godtagbar säkerhet knyter an till
lånesökandens personliga förhållanden. En sådan bedömning bör naturiigen
ankomma på lokala och regionala myndigheter. Länsbostadsnämnderna bör därför i
forlsällningen bemyndigas medge undanlag från huvudregeln om godtagbar
säkerhet. Därvid har jag utgått från att bestämmelsen kommer att vara
tillämplig endast beträffande småhus och

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 189

att
prövningen även i fortsättningen skall vara restriktiv. Med utgångspunkt i
hittillsvarande praxis bör kommunal borgen för hela lånet vara enda möjliga
alternativ.

F. n. ankommer det på
regeringen att besluta i fråga om förhöjt låneun

derlag för kulturhistoriskt värdefuUa byggnader enligt regeringens särskil

da föreskrifter till 24 § bostadsfinansieringsförordningen och tilläggslån

enligt kungörelsen (1974:255) om tilläggslån till kulturhistoriskt värdefuU

bebyggelse. ''

Möjligheten
att medge förhöjt låneunderlag infördes i böljan av 1960-tal-et.
Beslutanderätten i dessa ärenden har sedan dess förbehållits regeringen.
Beträffande den närmare innebörden av dessa regler får jag hänvisa till min
redogörelse i samband med budgetpropositionen för budgetåret 1978/ 79.

I
syfte att möjliggöra en finansiering av de boendekostnader som inte kan rymmas
inom ramen för en beräknad bruksvärdehyra eller ett beräknat avkastningsvärde
för småhus, infördes fr. o. m. den 1 juli 1974 särskilda räntefria stående lilläggslån
lill kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Beslutanderätten såväl i fråga om
höjning av låneunderlaget som beträffande tilläggslån skulle tills vidare
ligga hos regeringen.

Med
ledning av hittillsvarande erfarenheter har regeringen i budgetpropositionen
för budgetåret 1978/79 föreslagit vissa ändringar i grunderna för långivningen.
Förslagen innebär en precisering av statens engagemang i finansieringen av
ombyggnader av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Under förutsättning att
riksdagen bifaller förslagen bör förutsättningar för en decentralisering av
dessa lånebeslut föreligga i flertalet fall. Jag anser det emellertid lämpligt
att i detta sammanhang redovisa mina överväganden beträffande valet av
beslutsnivå i dessa fall. Jag vill först framhålla sambandet mellan å ena sidan
bostadslån med förhöjt låneunderlag och å andra sidan tilläggslån. Detta kommer
till uttryck i förslaget i budgetpropositionen om en gemensam ram för förhöjt
låneunderlag och lilläggslån. En samordnad prövning av dessa frågor är således
nödvändig. Mot denna bakgrund anser jag alt beslut om förhöjt låneunderlag och
tilläggslån lill kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör meddelas av bosladsstyrelsen.
Rätten atl medge undantag från föreslagna huvudregler för långivningen bör dock
ankomma på regeringen.

I
detta sammanhang vill jag erinra om förslaget i budgetpropositionen att frågor
om uppsägning av tilläggslån i samband med överlagande skall prövas av
länsbostadsnämnden.

Byggadministrationsutredningen
har vidare föreslagit alt beslutanderätten i fråga om lån till integrerade
skollokaler enligl bestämmelserna i 24 § andra stycket
bostadsfinansieringsförordningen skall decentraliseras till regional nivå. I
sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 har bostadsstyrelsen
aktualiserat denna fråga. Styrelsen, som i och för sig förordar en
decentralisering, anser emellertid alt en utvärdering av den

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 190

nuvarande
långivningens inriktning bör göras före beslut om utflyttning.

Beslutanderätten
i de nu aktuella ärendena flyttades från regeringen till bostadsstyrelsen så
sent som den I juli 1976. Jag anser i likhet med bostadsstyrelsen att en
utvärdering av verksamheten bör göras innan beslut fattas om decentralisering.
Frågan får tas upp när bostadsstyrelsen har gjort en sådan utvärdering och
lämnat de förslag lill precisering av grunderna för långivningen som kan anses
motiverade vid en decentralisering.

Byggadministrationsutredningen
har också föreslagit atl beslutanderätten i fråga om markförvärvslån flyttas
från bosladsstyrelsen till länsbostadsnämnderna. Bostadsstyrelsen har upprepat
förslaget i sin senaste anslagsframställning. Efter samråd med chefen för
bostadsdepartementet tar jag därför upp denna fråga till övervägande.

Markförvärvslånefondens
utlåningskapacitet prövas mot bakgrund av redovisade behov och med hänsyn till
vad det statsfinansiella läget ger utrymme för. Om efterfrågan på lån
överstiger ullåningskapaciteten skall enligl gällande bestämmelser lån
företrädesvis beviljas för förvärv i exploateringsområden och för sådana
förvärv i saneringsområden där ny-eller ombyggnad för
bostadsförsörjningsändamål kan antas komma till stånd med stöd av statligt
bostadslån.

Som
har framhållits i budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 kan den utvidgning
av tillämpningsområdet för långivningen beträffande sane-ringsfasligheter som
träder i kraft den I juli 1978 (prop. 1976/77:100, bil. 16, CU 1976/77:22, rskr
1976/77:222) medföra att anspråken på markförvärvslån ökar. Den fortgående
kostnadsstegringen torde också innebära ökade låneanspråk. Med hänsyn härtill
torde prioriteringar inom tilldelad medelsram få ökad aktualitet.

Prioriteringsreglerna
har alltså nyligen ändrats. Erfarenheterna av till-lämpningen av dessa bör
avvaktas innan en utflyttning genomförs. Förslaget bör därför f n. inte
biträdas.

Bostadsstyrelsen
har i anslagsframställningen för budgetåret 1978/79 föreslagit att beslut om
förvärvslån i vissa fall (10 § andra och tredje styckena
bostadsfinansieringsförordningen) skall kunna meddelas av länsbostadsnämnderna
utan föregående medgivande av regeringen.

Mot
bakgrund av att förvärven erfarenhetsmässigt ofta avser lån till betydande
belopp och dessutom kan omfatta förvärv inom flera kommuner eller t. o. m. län
bör dessa ärenden tills vidare bedömas centralt. Beslut om förvärvslån bör i
avvaktan på vidare erfarenheter fattas av regeringen.

SammanfaUningsvis
vill jag framhålla att de förslag till decentralisering inom den statliga
organisationen som jag har nämnt här bör medföra väsendiga förbättringar för
den enskilde sökanden. Förkortade handläggningstider, förbättrade möjligheter
att knyta an till omständigheterna i de enskilda fallen och en sammanhållen
bedömning av låne- och bidragsfrågor måste enligt min mening leda till fördelar
för den enskilde. Jag kommer självfallet att fortlöpande bevaka möjligheterna
till ytteriigare decentralisering.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 191

Vad
jag nu har förordat innebär att huvuddelen av de ärenden i vilka regeringen nu
har beslutanderätten i framtiden skall avgöras av länsbostadsnämnderna och
bostadsstyrelsen. I dessa ärenden bör besvär över lånemyndigheternas beslut få
anföras hos regeringen.

7.3.3
Ny inriktning av arbetet inom den statliga bostadspolitiska organisationen

Ställningstagandena
i det föregående till förmån för ett ökat kommunalt inflytande i
bostadspolitiska frågor och en motsvarande minskning av statens kontrollerande
och granskande uppgifter bör vara en grundläggande utgångspunkt för den
bostadspolitiska organisationens framtida arbetsuppgifter. En numera enhetlig normering
av kvalitetskraven för bostadsbyggandet inom ramen för byggnadslagstiftningen
innebär också att verksamheten måste ses från delvis nya utgångspunkter.

Tyngdpunkten
i bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas verksamhet måste ligga i ett
tidigare skede än i anslutning dll beslut i låne- och bidragsfrågor. Härigenom
skapas förutsättningar för att allmänt omfattande bostadspolitiska mål bättre
nås inom ramen för en lokal förankrad bostadspolitik. Staten bör alltså på ett
tidigt skede i byggprocessen bistå kommuner, byggherrar och konsumenter med
råd, service och information.

Av
remissvaren framgår att önskemålen om en i dessa avseenden mera aktivt inriktad
bostadspolitisk organisation är mycket starka. Med anledning av de farhågor
som har framförts om att denna nya inriktning skulle kunna leda till en ny form
av statlig styrning och till konflikter med annan information från
intresseorganisationer, folkrörelser och samhällsorgan vill jag inledningsvis
beröra vissa principiella utgångspunkter och gränsdragningsfrågor.

Den
grundläggande utgångspunkten är att kommunerna skall ges ökat inflytande på bosladsförsörjningsområdet.
Detla inflytande får inte inskränkas genom att råd, anvisningar och allmän
konsumentupplysning som de statliga myndigheterna ger ut i praktiken får
karaktär av föreskrifter för den kommunala verksamheten. Tidigare erfarenheter
av bl. a. lill-lämpningen av God Bostad visar att statliga råd och anvisningar
inom olika samhällssektorer kan uppfattas på delta sätt. Jag vill alltså stryka
under att den bostadspolitiska organisationens allmänna råd skall uppfattas som
ett underiag för ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte mellan statliga och kommunala
myndigheter där kommunema ytterst avgör om råden skall följas. Del bör i deua
sammanhang också erinras om de begränsningar som följer av bestämmelsema i
kungörelsen (1970:641, omtryckt 1977:629) om myndighets rätt att meddela
föreskrifter, anvisningar eller råd. Bestämmelsema tar närmast sikte på sådana
föreskrifter, anvisningar eller råd som kan påverka gällande standard eller
medför kostnadsökningar.

En
ökad satsning på information från statliga och kommunala myndig-

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 192

heter kan och bör inte heller ersätta de betydelsefulla
insatser som sedan länge har utförts av andra på detta område. Jag tänker i
sammanhanget på bl. a. den bosladskooperaliva rörelsen, hyresgäströrelsen,
olika studieförbund saml på olika byggherre- och fastighetsägareorganisationer.
Dessa organisationer får även i fortsättningen stor betydelse när det gäller
alt ge information på det bostadspolitiska ormådet. Erfarenheterna visar att
inte minst studieförbundens aktiviteter är av väsendig betydelse i detta sammanhang.
Bl, a. har dessa förbund medverkat till all sprida viktiga kunskaper inom energisparområdel.

Självfallet bör organisationerna på del bostadspolitiska
området utforma sin information utifrån sina egna värderingar och
förutsättningar. I detla ligger ett stort värde från demokratisk synpunkt.
Samhällets uppgifter bör vara att underiätta organisationernas arbete genom att
ta fram allsidiga och sakliga upplysningar i frågor som har allmän betydelse
för boendet. Denna allsidiga och sakliga upplysning behövs också som komplement
lill en från delvis andra utgångspunkter motiverad aktiv marknadsföring och
information från byggherrar och producenter.

Under framför allt senare år har den bostadspolitiska
organisationen genomfört informationskampanjer för att informera medborgarna om
deras rättigheter ifråga om bostadsbidrag och andra former av bostadsstöd. Kraftfijlla
insatser på detta område är nödvändiga även i fortsättningen. Genom en
tyngdpunktsförskjutning från granskande och kontrollerande uppgifter bör utrymmet
för en sådan aktiv verksamhet från bl. a. länsbostadsnämnderna kunna öka.

Byggadministrationsutredningen har bl. a. pekat på
nödvändigheten av att förbättra de boendes underiag för att bedöma kostnader
och värden hos olika bostadsalternativ. Debatten om boendekostnadernas
utveckling jämfört med kostnaderna för andra nyttigheter visar enligl min
mening på nödvändigheten av en aktiv marknadsföring av värdet av en god bostad.
En ökad konsumentupplysning om bostäder är därför nödvändig. Vid mina överväganden
i denna fråga samt beträffande ansvarsfördelningen mellan bosladsstyrelsen,
statens planverk och konsumentverket har jag samrått med chefen för
handelsdepartementet.

Bostadsstyrelsen utarbetade i början av 1970-talet en
modell för enhetlig redovisning av nyproducerade bostäder i flerfamiljshus i
syfte att underlätta för de bostadssökande att välja bostad. Modellen, som kan
sägas vara en form av varudeklaration på bostadsområdet, går under namnet
BO-FAKTA. Även om den kompletta modellen hittills har använts i relativt liten
omfattning har den dock i ökande utsträckning varit vägledande för kommuner och
bostadsföretag när de har utformat information om olika bostadsområden.

F. n. pågår en revidering av modellen. Arbetet bedrivs i
nära anslutning till konsumentverkets arbete med riktlinjer för marknadsföring
av bostäder. Vid denna revidering prövas en utvidgning av tillämpningsområdet
till att kunna avse även småhus.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 193

För att den bostadssökande eller småhusköparen skall kunna
värdera olika bostadsalternativ är det enligt min mening nödvändigt med vissa
grunduppgifter som redovisas på ett sådant sätt att alternativen utan större
svårigheter kan jämföras med varandra. Förutom lägenhetens standard och
utformning gäller detta bl. a. kostnad, läge, närhet till skolor, butiker,
trafikförsörjning och andra faktorer av betydelse för den enskilde vid
bedömning av olika bostadsalternativs för- och nackdelar.

Jag avser att senare föreslå regeringen alt
bostadsstyrelsen ges i uppdrag atl inkomma med förslag lill närmare utformning
av en modell för en sådan redovisning. Arbetet bör bedrivas skyndsamt och med
utgångspunkt i att redovisningen skall kunna övervägas som ett villkor för statliga
bostadslån.

Behovet av att stärka småhusköparnas ställning är
uppenbart. Jag kommer senare att redogöra för det utredningsarbete som f n.
pågår inom ramen för den civilrättsliga lagstiftningen liksom ändringar och
överväganden inom ramen för den konsumenträtlsliga lagstiftningen. Jag kommer
också att lägga fram konkreta förslag som syftar till att förbättra konsumentskyddet
vid köp av småhus eller vid förvärv av bostadsrätt till sådana hus.

Vid sidan av dessa åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning vid köp av småhus bör också särskilda informationsåtgärder vidtas för
blivande småhusköpare. Detta arbete bör ske i nära samråd med konsumentverket.
I detta sammanhang vill jag nämna att konsumentverket i samarbete med bostadsstyrelsen
redan har arbetat fram särskilda s. k. faktablad för småhusköpare. Detta arbete
vidareutvecklas f. n.

Jag finner det naturligt att också beröra ansvars.fördelningen
mellan bosladsstyrelsen och konsumentverket när det gäller konsumentupplysning
i fråga om bostäder.

Konsumentverket tillkom genom beslut av statsmakterna (prop.
1972:33, NU 1972:40, rskr 1972:225) år 1972. Utgångspunkten för ansvarsfördelningen
mellan bosladsstyrelsen och konsumentverket var att frågor om bostadens
inredning och utrustning skulle ingå i konsumentverkets arbetsområde.
Dåvarande departementschefen erinrade i sammanhanget om att en särskild
myndighet - bostadsstyrelsen - hade till uppgift att främja
bostadsförsörjningen och att i styrelsens uppgift ingick bl. a.
konsumentupplysning om bostäder. Även kommunerna och statens planverk ansågs
ha ett ansvar inom detta område. Med denna bakgrund fann statsmakterna alt
frågor som rör själva bostaden i huvudsak skulle falla utanför konsumentverkets
ansvarsområde.

Byggadministrationsutredningen har föreslagit en
precisering av denna ansvarsfördelning. Det föreslagna bostadsverket skall
enligt detta förslag ha huvudansvaret för sådana föreskrifter, råd och
anvisningar som behandlar egenskaper hos fast egendom eller tillbehör därtill,
medan konsumentverket skall ha motsvarande uppgift beträffande annan egendom.
Sådana rikdinjer som utgör en del av konsumentverkets arbete med infor-

13 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 93

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 194

mation i reklam m. m. och marknadsföring i slorl bör enligl
utredningen ankomma på konsumentverket även i fråga om fast egendom. Detsamma
bör gälla frågor som rör konsumentens rättsliga ställning i anslutning till
förvärv av fastighet.

Remissinstansernas bedömning av utredningens förslag i
denna del ger stöd för uppfattningen att en ökad aktivitet i fråga om
konsumentupplysning på bostadsområdet är starkt önskvärd. Även jag finner en
sådan ökad aktivitet vara motiverad. För att dubbelarbete skall kunna undvikas
vill jag stryka under, att detta arbete bör ske i samråd med konsumentverket.

Utredningens förslag att i fråga om ansvarsfördelningen
knyta an till begreppen fast och lös egendom har som regel godtagils av
remissinstanserna. Också enligt min mening bör detla vara en lämplig
utgångspunkt för ansvarsfördelningen.

Man kan dock inte bortse ifrån att vissa
gränsdragningsproblem kan uppstå. Del gäller särskilt tillbehören i bostaden.
Jag vill som ett exempel nämna att vissa hushållskapitalvaror är lös egendom
vid förvärvstillfället men tillbehör till fast egendom efter installation.
Sådana problem bör dock kunna lösas genom samråd mellan verken. Jag vill i
sammanhanget erinra om att även statens planverk har ett ansvar på området.
Enligt vad jag har erfarit finns f. ö. redan en samrådsgrupp med representanter
för de tre verken som bl, a, har till uppgift att samordna deras verksamheter
på konsumentupplysningens område. Jag förordar således mot bakgrund av det som
anförts att de av riksdagen år 1972 godkända riktlinjerna för
ansvarsfördelningen mellan konsumentverket och bostadsstyrelsen kompletteras
genom en anknytning till begreppen fast och lös egendom. Sådana riktlinjer som
konsumentverket enligl sin instruktion skall utfärda för företagens marknadsföring
och produktutformning saml verkets arbete enligt avtalsvillkorslagen
innefattar, självfallet även fast egendom.

Betydelsen av att utveckla former för en vidgad boendedemokrati
är allmänt omvittnad. Formerna måste emellertid utvecklas i nära samråd med bl.
a. de boende och deras organisationer, fastighetsägare och kommuner. Enligt
min mening måste lösningarna sökas på det lokala planet. Bostadsstyrelsen bör
följa och sprida information om erfarenheterna av olika försöksprojekt inom
landet och på så sätt medverka till en utveckling på området.

Många kommuner vitsordar utredningens bedömning av behovet
av ökade insatser från de statliga myndigheternas sida för alt utforma program
för anbudskonkurrens. En väsentlig förutsättning för att uppnå konkurrensvillkorels
syfte är att även små kommuner med ett begränsat antal projekt varje år skall
kunna utarbeta program som möjliggör en effektiv upphandling. Inte minst för
dessa kommuner är det därför enligt min mening viktigt med ett effektivt stöd
från statliga och regionala myndigheter. Detta stöd kan förutom allmän
rådgivning exempelvis omfatta modeller för programskrivning.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 195

Jag tar nu upp frågan om mönsterplaner och lypritningsverksamhet.

Mönsterplanverksamheten har nära samband med
typgodkännande-verksamhet och bosladsnormering i övrigt. Arbetet inom bosladsstyrelsen
bör i fortsättningen som utredningen har framhållit huvudsakligen avse att
sprida erfarenheter om tillämpade goda lösningar. Detta utesluter emellertid
inte atl arbetet kan bedrivas utifrån en sammanvägning av olika exempel. De
lösningar som därvid redovisas bör i första hand bygga på de förutsättningar
som ges i SBN och därmed kunna utgöra vägledning för projektorer, byggherrar m.
fl. vad gäller tillämpning av SBN. Jag vill i detta sammanhang stryka under
nödvändigheten av att verksamheten inte ges en sådan inriktning atl den kan
förväxlas med de föreskrifter, anvisningar och råd som meddelas i SBN.

I förra årets budgetproposition (prop. 1976/77:100, bil.
16, s. 118) berördejag möjligheterna att utveckla verksamheten med
mönsterplaner i linje med den tidigare avvecklade typritningsverksamheten för
småhus. Enligt min mening är en typritningsverksamhet av värde bl. a. för att
ge den enskilde möjligheter att bedöma förutsättningarna för självbyggeri. En
sådan verksamhet bör självfallet avgiftsfinansieras. Vissa kostnader uppkommer
dock ofrånkomligen i ett initialskede. Särskilda resurser kan emellertid inte
tillföras en sådan verksamhet, som självfallet bör bedrivas i nära samråd med
statens planverk.

Utredningen
har föreslagit ökade statliga aktivheter för all stödja experimentverksamhet
och utvecklingsarbete inom bostadsbyggandet. Utredningen har också
aktualiserat frågan om alt införa särskilda lån och bidrag för atl stödja
experimentverksamheten. Vad gäller det första förslaget anser jag sådana
aktiviteter vara mycket angelägna. Det ligger också inom ramen för bostadsstyrelsens
och planverkets uppgifter att främja sådan verksamhet. Dessa uppgifter måste
ges hög prioritet i fortsättningen. Jag avser atl senare föreslå regeringen att
verken får i uppdrag att redovisa erfarenheterna av den hittills bedrivna
verksamheten och atl belysa behovet av åtgärder som kan stimulera en ökad
aktivitet i detta hänseende. Jag vill i detla sammanhang erinra om att en
särskild låneform infördes på förslag av chefen för bostadsdepartementet den I
juli 1977 för sådant experimentbyggande som ingår som ett led i forskning
avseende energihushållning i byggnader.

Till den bostadspolitiska organisationens uppgifter hör
redan att sprida information om goda bostadsområden och all främja
utvecklingsprojekt inom serviceområdet. Detta arbete har i hög grad samband med
underlaget för de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen och i synnerhet med
de bostadssociala inventeringar som jag har berört i min tidigare redogörelse.
Ett samlat metod- och utvecklingsarbete i dessa frågor är angeläget. För att
möjliggöra en helhetssyn på dessa frågor är det nödvändigt att tillföra
verksamheten erfarenheter och kunskaper från flera samhällsområden. En nära
samverkan med andra berörda myndigheter är därför angelägen.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 196

En annan viktig uppgift för de bostadspolitiska
myndigheterna är att utveckla metoder för alt bedöma och beräkna det framtida bostadsbygg-luidsbehovei.
För all förbättra underiaget för bedömningar i detta avseende krävs en nära
kontakt med forskningsverksamheten på olika områden. Nödvändiga kunskaper om
faktorer, som påverkar människors bostadsvanor måste utvecklas och ställas mot
olika bostadspolitiska mål. Efter vad jag har erfarit har bostadsstyrelsen tagit
sådana forskningskontakter som kan öka det framtida värdet av prognoser om
behov av och efterfrågan på bostäder.

Bostadsstyrelsen har i sitt remissvar pekat på vissa ytteriigare
uppgifter som enligt styrelsens uppfattning borde ges större utrymme. Som
exempel nämns frågor om olika upplåtelseformer, hyresutvecklingen, bostadsförvaltning
m. m. Jag delar styrelsens uppfattning härvidlag. Jag vill särskilt framhålla
nödvändigheten av kunskaper och information om kostnadsutvecklingen beträffande
drift, underhåll och värme. I detta sammanhang bör möjligheterna att genom bl.
a. lånesystemet åstadkomma sådan utformning av bostäder som håller dessa
kostnader nere komma i förgrunden. Härigenom skapas förutsättningar för en
mera samlad bedömning av kapitalkostnader samt drifts- och underhållskostnader
på längre sikt. Jag vill i detta sammanhang stryka under atl man vid denna
bedömning skall redovisa de statliga subventionerna på sådant sätt alt en
samhällsekonomiskt riktig kalkyl skall kunna erhållas. Inom ramen för detta
arbete, som ligger i linje med styrelsens nuvarande arbetsuppgifter, bör
styrelsen också följa och informera om sådant utvecklingsarbete som syftar till
att öka valfriheten för hyresgäster i fråga om servicenivå. Därigenom kan också
de boendes möjligheter alt påverka bostadskostnaderna öka.

Med de utgångspunkter jag nu har angett är det uppenbart
att användningen av de befintliga resurserna inom bosladsstyrelsen bör ses
över. En sådan översyn har redan påbörjats inom bostadsstyrelsen. Utgångspunkten
bör som jag redan tidigare har angett vara att verksamheten skall bedrivas utan
ytterligare resurstillskott. Detta nödvändiggör en noggrann prövning av
styrelsens nuvarande verksamheter. Möjligheten att göra ändringar redan för
nästa budgetår blir beroende av tidsåtgången för styrelsens
organisationsöversyn.

Vissa organisatoriska förändringar kan beslutas redan nu
och genomföras under nästa budgetår. Det ankommer på regeringen att besluta om
sådana ändringar. För sammanhangets skull finner jag del emellertid lämpligt
att redovisa mina överväganden också för riksdagen.

Såväl bostadsstyrelsen som den till bostadsdepartementet
knutna låneunderlagsgruppen har uppgifter som avser belånings- och
värderingsmetoder samt uppföljning av produktionskostnader. Styrelsen har
också en särskild samrådsgrupp i dessa frågor. Byggadministrationsutredningen
har föreslagit att låneunderlagsgruppen och denna samrådsgrupp ersätts med ett
till bostadsverket knutet råd för belånings- och värderingsmetoder.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 197

Detta förslag har fått ett starkt gensvar bland
remissinstanserna.

Även jag anser det angeläget att samordna resurserna och
förstärka bostadsslyrelsens sakkunskap på detta område. Jag avser således alt
senare föreslå regeringen att ett särskilt råd för belånings- och
värderingsmetoder - med i huvudsak de uppgifter som byggadministrationsutredningen
föreslagit - knyts till bostadsstyrelsen den I juli 1978. Som jag tidigare
framhållit finns del behov av en samordning mellan SBN och de regler som gäller
för beräkning av låneunderiag och pantvärde. Det är därför angeläget att en
nära samverkan sker med de regler som anges för bostadsbyggande m. m. i SBN
vid utarbetandet av låne- och värderingsmetoder. Statens planverk bör därför
vara representerat i detla arbete. Efter samråd med chefen för
bostadsdepartementet vill jag framhålla att bosladsstyrelsen av motsvarande
skäl bör vara representerad i planverkels tekniska råd. När det gäller
bostadssociala frågor vill jag erinra om atl jag i det föregående har
föreslagit att beslut om bidrag lill förbättring av boendemiljön
decentraliseras från bosladsstyrelsen till länsbostadsnämnderna. 1 syfte att
möjliggöra erforderlig kurs- och informationsverksamhet inför denna bör
överflyttningen av beslutanderätten anslå till den I januari 1979.
Boendemiljödelegationen bör därför kvarstå i nuvarande organisatoriska former
t. o. m. den 31 december 1978.

Även bosladssociala delegationens arbete kommer att
slutföras under år 1978. Delegationens verksamhet har i första hand avsett
bostadsområden med särskilda uthyrningssvårigheter. Verksamheten har bestått i
att karl-lägga orsakerna lill att människor undviker sådana områden och i att
stimulera bostadsförvaltare och kommuner till försöksverksamhet i syfte att
skapa gynnsammare sociala och miljömässiga förhållanden i dessa områden. Som
ett senare led i delegationens uppgifter ingår all sammanfatta och medverka
till en spridning av resultaten av studierna och erfaren-hetema av verksamheten
inom försöksområdena.

Delegationens verksamhet har nära anknytning till de
frågor som bostadsstyrelsens boendemiljödelegation f. n. handlägger och som
efter en decentralisering av beslut i bidragsfrågor i fortsättningen bör
ankomma på det centrala bostadspolitiska organet. Erfarenheter från
bostadssociala delegationens arbete bör utnyttjas vid den centrala
metodutvecklingen i fråga om bostadssociala inventeringar. De erfarenheter som
finns samlade hos såväl boendemiljödelegalionen som bostadssociala delegationen
bör alltså tas till vara på lämpligt sätt.

För atl möjliggöra denna erfarenhetsåterföring men också
för att allmänt stödja bosladsstyrelsen vid fullgörande av dess uppgifter inom
det bostadssociala området kommer jag att föreslå regeringen att ett bostadssoci-ali
råd knyts till bosladsstyrelsen fr. o. m. den 1 januari 1979. Tyngdpunkten i
rådets uppgifter bör ligga på frågor som rör statens och kommunernas
ekonomiska insatser för att främja förbättrad boendemiljö och boendeservice.
Genom inrättandet av detta råd torde även servicekom-

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 198

mittens förslag i belänkandet (SOU 1973:24) Boendeservice
7 om ett råd för boendeservice sakna aktualitet.

Beträffande behovet av personalresurser på den regionala
nivån kommer mina förslag alt föra över beslutanderätten i ett antal låne- och
bidragsärenden till länsbostadsnämnderna inte att medföra någon nämnvärd ökning
av arbetsuppgifterna eftersom nämnderna redan nu oftast förbereder bostadsslyrelsens
och regeringens beslut i dessa ärenden. Med utgångspunkt häri och förväntat
resultat av förenklingsarbelel inom bosladsstyrelsen samt i en översyn av
låneförvaltningen m. m. förutsätter jag att de arbetsuppgifter som ankommer på
länsbostadsnämnderna skall kunna fullgöras utan ytteriigare resurstillskott.

7.4. Förstärkt konsumentskydd för småhusköpare

I syfte att förbättra småhusköparnas ställning i förhållande
till byggherrar, entreprenörer och husfabrikanter har byggadministrationsutredningen
lagt fram förslag om en förbättrad kontroll- och besiktningsverksamhet i
samband med uppförande av småhus för att bl. a. möjliggöra en mera noggrann
granskning och tillsyn än hittills av att byggbestämmelserna efterlevs. Enligl
förslaget skall denna verksamhet vara ett komplement till det ansvar som den
byggande har och vara obligatorisk för den statligt belånade småhusproduklionen
samt ombesörjas av kommunerna. Kommunernas kostnader för verksamheten skall
finansieras genom ett särskilt tillägg lill låneunderlaget för bostadslån.

Innan jag går närmare in på utredningens förslag vill jag
något beröra den kontroll och besiktningsverksamhet som redan förekommer och den
allmänna utvecklingen när det gäller småhusköparens konsumentskydd och civilrätlsliga
ställning.

F. n. finns det tre olika former av kontroll- och besikiningsverksamhet
i samband med uppförande av småhus. Den första formen är den byggnadskontroll
söm enligt 54-64 §§ BS utförs av kommunens byggnadsnämnd. Härigenom
kontrolleras alt projektet uppfyller gällande krav samt att byggnaden uppförs i
enlighet med godkända byggnadslovshandlingar. För den fordöpande tillsynen av
byggnadsarbetet svarar en ansvarig arbetsledare.

Den andra formen avser alla statsbelånade hus. Enligt
bestämmelser i bosladsfinansieringsförordningen har nämligen det kommunala
förmedlingsorganet att kontrollera att byggnaden uppförs enligt de handlingar
som ligger till grund för beslut om statliga lån. Förmedlingsorganets kontroll
samordnas i allmänhet med byggnadsnämndens byggnadskontroll. Denna samordning underiätlas
av att de tekniska lånevillkoren numera stämmer överens med kraven enligl SBN.
Länsbostadsnämnden kan också föreskriva fortlöpande byggnadskontroll, s. k.
dagkontroll, i fråga om grupp-byggda småhus och större flerfamiljshusprojekt.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 199

Den
tredje formen av kontroll är den som byggherren utför. Denna kontroll regleras
genom avtal mellan byggherren och entreprenörer eller leverantörer. Kontrollant
utses normall av byggherren som också avgör omfattningen av kontrollen. I
princip finns det inga begränsningar vad gäller kontrollens omfattning. I de
fall byggherren samtidigt är entreprenör kan kontrollantens ställning och
ansvar ofta bli oklar.

Därutöver
förekommer annan kontroll- och besikiningsverksamhet som alternativ till de
sist nämnda kontrollformerna. Som exempel härpå kan nämnas den överenskommelse
som har träffats mellan Sveriges villaägareförbund och SBEF, den s. k. Småhus
76. Överenskommelsen omfattar standardvillkor för köpekontrakt, en produktionsgaranli
och en ansvarsutfästelse. Det bör i detta sammanhang nämnas att köpekontraktet
som ingår i Småhus 76 anknyter till vissa generella bestämmelser som allmänt
förekommer vid försäljning av småhus de s. k, ABT 74 och AB 72, Som jag senare
återkommer lill prövas vissa av dessa sistnämnda bestämmelser f n. av marknadsdomstolen.

Bostadsstyrelsen
har, med ledning av vad jag anförde i budgetpropositionen för budgetåret
1977/78, föreskrivit att kostnader för kontroll och besiktning samt föriängd
garanti enligt särskild utfästelse får ingå i den godkända produktionskostnaden
med belopp som kommunen godtar. Detta innebär att kostnaden som sådan inle
utgör hinder för bifall till en låneansökan. Däremot ingår den inte i
underlaget för bostadslånet och grundar därmed inte heller någon rätt till
räntebidrag.

Jag vill
i detta sammanhang nämna all Sveriges villaägareförbund och några kommuner i
skrivelser till regeringen har hemställt att sådana kostnader för kontroll,
besiktning och förlängda garantier som kommunen har godtagit får ingå i
låneunderlaget för bostadslån.

Inom
konsumentverket bedrivs f. n. ett omfattande arbete som rör bostadsområdet.
Verket skall enligt sin instruktion utarbeta riktlinjer för företagens
marknadsföring, produklionsutformning som rör lös egendom. Sådant arbete med
riktlinjer bedrivs f. n. även när del gäller alla slags permanenta bostäder
och fritidshus. Verket arbetar vidare - bl. a, genom förhandlingar enligt
avtalsvillkorslagen - med att förändra avtalsvillkoren inom boen-deområdet för
att åstadkomma jämvikt i avtalen mellan konsument och näringsidkare och
därigenom bättre tillgodose konsumentemas krav än vad som f n. är fallet.

Också
inom de båda kooperativa riksorganisationerna samt inom Sveriges
trähusfabrikers riksförbund pågår arbete som syftar lill alt förbättra småhusköparnas
ställning. Vidare har man inom Sparbanksrörelsen beträffande småhus som
förmedlas av vissa sparbanker, stått vissa garantier för småhusköparna.

1
småhusköpkommitténs (Ju 1976:58) uppdrag ingår bl. a. alt överväga förstärkningar
av småhusköparens rättsskydd. Utredningens första delbetänkande har redan
föranlett en ändring av lagen (1971:112) om förbud

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 200

mot oskäliga avtalsvillkor enligl vilken marknadsdomstolen
kan förbjuda näringsidkare atl använda avtalsvillkor som är oskäliga mot
konsumenterna. Denna lag har tidigare inle varit tillämplig när det gäller
fast egendom. Genom en lagändring som trädde i kraft den I juli 1977 har
emellertid lagens tillämpningsområde vidgats till att omfatta fast egendom saml
hus på annans mark. Ändringen innebär således en generell förstärkning av
småhusköparens ställning mot producenter som friskriver sig från fel eller
brister i produkten. Med slöd av denna lagstiftning prövar marknadsdomstolen
som jag tidigare har nämnt f. n. vissa bestämmelser som ingår i en typ av
entreprenadkontrakt som allmänt tillämpas bl. a. vid uppförande av småhus, de s.
k. ABT 74 och AB 72. I detta sammanhang kan nämnas atl flera av de villkor som
är föremål för prövning också tillämpas i köpekontrakt vid försäljning av
småhus.

Småhusköpkommittén överväger f. n. vilka krav som bör
ställas på mäklarna samt hur deras verksamhet skall bedrivas. Kommittén skall
även överväga mäklarnas skadeståndsrältsliga ansvar gentemot köparna. Förslag
härom kan, enligt vad jag har erfarit, väntas under år 1978. Frågor som rör
säljarens och entreprenörens skadeståndsansvar kommer också atl prövas. Förslag
i denna del kommer alt läggas fram senare. Enligt direktiven bör utredningen
utgå från att tvingande regler i fråga om förvärv av småhus och tomtmark, som
är avsedd för småhusbebyggelse, skall införas. Syftet med dessa regler skall
vara att den som köper ett nytt hus skall tillförsäkras vissa grundläggande
rättigheter i förhållande till säljaren resp. entreprenören. Säljaren eller
entreprenören skall inte kunna friskriva sig från ansvar för fel som hänför sig
till egenskap som kan anses utfåst. Kommittén skall också överväga ett strikt
ansvar för fel eller brister under viss tid.

Inom ramen för konsumentverkets arbete har en
försöksverksamhet beträffande fastighetsköp bedrivits i Uppsala och Gävleborgs
län under tiden I januari 1975-30 juni 1976. En rapport (Småhus, brister och
tvister 1977:2-22) om resultatet har nyligen offendiggjorts.

Den år 1976 tillsatta reklamationsutredningen (H 1976:02)
har bl. a. i uppdrag att göra en samlad översyn av reklamationsförfarandet i
konsumenttvister. Enligt utredningens direktiv bör arbetet inriktas på att få lill
stånd en ändamålsenlig samordning mellan de resurser för att lösa tvister som
finns inom domstolsväsendet, konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden
i syfte att förstärka genomslagskraften av den civilrättsliga lagstiftningen
på det konsumentpolitiska området. Enligt direktiven skall utredningen bl. a.
pröva om en reklamationsnämnd i framtiden bör kunna ta upp också
fastighetstvister. Det finns således anledning för regeringen all återkomma
till reklamationsfrågorna när reklamationsutredningens förslag föreligger.

Av min redogörelse framgår att ett betydande
utredningsarbete pågår med sikte bl. a. på att stärka småhusköparens ställning.
Mina överväganden och förslag i det följande bör ses mot denna bakgrund.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 201

Byggadministrationsutredningens förslag innebär att en
förbättrad, noggrann granskning och kontroll av småhus skall bli villkor för
stadiga bostadslån till småhus. Kommunerna skall bli skyldiga att svara för
denna kontroll. Kontrollen skall ske inom ramen för byggnadslagstiftningens
nuvarande kontrollsystem med en ansvarig arbetsledare som har ett offentligrättsligt
ansvar för att byggnadsbestämmelserna följs. Kostnaderna för den ökade
kontrollen skall helt täckas med en avgift som får räknas in i underiaget för
det statliga lånet. Beloppet skall fastställas av bostadsverket. Kostnaden för
den ökade granskningen och tillsynen uppskattas av utredningen till 2 000-3 000
kr. per hus.

1 de fall det är uppenbart att byggherren och
byggnadsentreprenören inte har gemensamma ekonomiska intressen och byggherren
dessutom av kommunen bedöms ha fullgoda förutsättningar atl ansvara för
kontrollen anser utredningen att kommunen skall ha möjlighet att överiåta
ansvaret för kontrollen till byggherren. Utredningen kan också länka sig atl
sammanslutningar av husköpare själva organiserar gransknings- och besiktningsverksamhet
som kan godtas av kommunerna. Köpare av sådana småhus som byggs utan statliga
lån bör enligt utredningen kunna köpa kontroll- och besiktningstjänster av
kommunen.

Utformningen av organisationen, organisationsfrågor i
förhållande till byggnadsnämndens kontroll enligt bestämmelserna i BS, och
frågor som rör kontrollens omfattning bör enligt utredningen utredas i nära
samarbete med del av utredningen föreslagna bosladsverket och Svenska kommunförbundet.

Innan jag redogör för min bedömning beträffande byggadministrations-utredningens
förslag vill jag erinra om att frågan om tillsyn av byggnadsarbeten i samband
med energisparåtgärder behandlas i prop. 1977/78:76 (s. 39 0.

Remissinstanserna har genomgående anslutit sig till uiredningens
uppfattning att åtgärder bör vidtas för att stärka småhusköparnas ställning i
förhållande till byggherrar, entreprenörer och husfabrikanter. Många har
emellertid förordat en bredare syn på problemet, där bl. a. frågor om
producentens egenkontroll, producentansvaret, tillverkningskontroll, förlängda
garantier m. m. bör övervägas i samband med en ökad kontroll och besiktning i
kommunal regi. Även jag anser att dessa frågor har ett nära samband. Av
betydelse i detla sammanhang är också att bl. a. Svenska kommunförbundet och
många kommuner bedömer all riskerna för skadeståndsanspråk gentemot kommunerna
i samband med en besiktningsverksamhet i den omfattning som utredningen har
förordat måste utredas innan förslaget kan genomföras.

Mot denna bakgrund är jag nu inte beredd att föreslå ett
ökat konsumentskydd i enlighet med utredningens förslag. Många kontakter med
enskilda människor som oförskyllt har råkat i ekonomiskt ohållbara situationer
i samband med förvärv av småhus har emellertid övertygat mig om att omedelbara
åtgärder till skydd för småhusköpare måste vidtas i avvak-

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 202

tan på de förbättringar som kan väntas med anledning av
pågående utredningsarbete och överväganden beträffande de frågor som jag här
nämnt.

Först vill jag peka på att den fortlöpande
byggnadskontroll, som länsbostadsnämnderna kan föreskriva, den s. k.
dagkontrollen, kan utnyttjas i större utsträckning. Kontrollen kan lämpligen
ombesörjas av kommunen, normalt genom medverkan av tjänsteman hos
byggnadsnämnden. På så sätt kan denna kontroll ordnas på ett för alla parter
rationellt sätt.

Jag övergår nu till vissa grundläggande förutsättningar
för ett förbättrat konsumentskydd. Slutsatsen av mina överväganden blir att ett
visst tillägg till låneunderiaget för bostadslån skall kunna medges om
småhusköparen åtnjuter ett visst ekonomiskt skydd vid förvärvet. Jag har i
dessa frågor samrått med chefen för handelsdepartementet.

Av väsentlig betydelse för småhusköparens rättsliga
ställning är självfallet de rättigheter denne tillförsäkras genom det
köpeavtal som träffas med säljaren. Som regel används standardkontrakt som ger
köparen en sämre rättsställning än som följer av allmänna dispositiva regler i
bl. a. jordabalken. Med hänsyn till att småhusköpkommittén f. n. prövar bl. a.
småhusköparens civilrättsliga ställning saml den pågående processen i
marknadsdomstolen om vissa bestämmelser i entreprenadkontrakl anser jag mig
förhindrad att närmare beröra dessa kontraktsvillkor. Ett grundläggande krav
bör emellertid vara att kontrakten utformas så atl de ger den vanlige
småhusköparen en klar överblick över de rättigheter och skyldigheter som
följer med kontraktet och atl en bättre jämvikt mellan säljare och köpare
uppnås i enlighet med de utgångspunkter som legat till grund för bl. a. småhusköpkommitténs
direktiv.

Som fömtsättning för tillägg till låneunderiaget bör gälla
atl producenten ställer ekonomiska garantier för att huset färdigställs i
enlighet med utfästelser i köpekontraktet. Sådana garantier bör för atl vara
betryggande utgöras av bankgaranti eller annat åtagande som ger motsvarande
säkerhet.

För atl ett förbättrat konsumentskydd skall kunna
åstadkommas måste småhusköparen också garanteras ett ekonomiskt skydd för
sådana fel och brister som upptäcks efter garantibesiktningen. En lämplig tid
för ett sådant skydd är enligt min mening en 10-årsperiod räknat från tiden för
slutbesiktningen. Inom denna tid bör rimligen mera allvarliga fel kunna
upptäckas. Köparens ekonomiska skydd bör lämpligen utformas som ett försäkringsskydd
som omfattar väsentliga fel och brister på byggnaden. En lämplig utgångspunkt
vid denna bedömning är att avvikelser från utfästa egenskaper, byggnadsstadgans
krav och handlingar som har legat till grund för byggnadslov och lånebeslut
utgör väsendig fel eller brist. För att undvika tvister för mindre försäkrings
fall bör en viss minimigräns för vad del kostar att avhjälpa dessa brister
anges. Kostnadsgränsen bör avse den samlade kostnaden för att avhjälpa vid i
ett sammanhang konstaterade avvikelser.

Under förutsättning att angivna villkor är uppfyllda bör
ett belopp för garanti- och försäkringskostnader få ingå i låneunderiaget för
statligt

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 203

bostadslån
avseende småhus som upplåts med bostads- eller äganderätt. Del bör ankomma på
bostadsstyrelsen atl efter samråd med konsumentverket och Svenska
kommunförbundet närmare fastställa de gmnder för avtalets innehåll samt
produktionsgarantins och försäkringsansvarets utformning som bör gälla som
villkor för ett sådant tillägg till låneunderiaget. Beloppets storiek bör
fastställas av regeringen efter förslag från bostadsstyrelsen.

Jag vill
redan nu stryka under att beloppets storlek bör avpassas så att försäkringsgivaren
utformar sitt åtagande gentemot byggherren så att denne får ett starkt
incitament att åstadkomma en god produkt.

Beträffande
kostnaderna för reformen beräknar jag att de årliga utgifterna för bostadslån
på grund av sådana tillägg ökar med 10-20 milj. kr. och utgifterna för
räntebidrag med 1,5-3 milj. kr. Mot bakgrund av bl. a. vad jag senare förordar
beträffande ikraftträdandetidpunkl torde endast marginella budgeteffekter
uppstå under budgetåret 1978/79.

De
nu föreslagna reglerna innebär ett kraftigt förbättrat ekonomiskt skydd vid
förvärv av småhus med ägande- eller bostadsrätt. Enligt min mening är det på
sikt angeläget att alla småhus omfattas av detta skydd. Speciella svårigheter
att lösa försäkrings- och ansvarsfrågorna föreligger emellertid i vissa fall t.
ex. för s. k. självbyggare och köpare av monteringsfärdiga eller fabrikstillverkade
småhus. Av bl. a. dessa skäl är det f. n. inte möjligt att införa det
föreslagna skyddet som ett villkor för statliga bostadslån. Jag avser
emellertid atl senare föreslå regeringen att ge bostadsstyrelsen i uppdrag att
pröva förutsättningarna för detta och lämna regeringen en redogörelse för sina
överväganden med anledning härav.

Statens
planverk utfärdar i dag typgodkännanden av produkter, metoder och lösningar och
i samband härmed tillämpas tillverkningskonlroll när produkterna färdigställs
på fabrik. Utredningen har föreslagit en obligatorisk tillverkningskonlroll
som förutsättning för statliga lån till fabrikstillverkade småhus och
sammansatta komponenter som är svåra att kontrollera på byggnadsplatsen.

Jag
vill efter samråd med chefen för bostadsdepartementet stryka under värdet av
att ett ökat antal produkter och metoder typgodkänns och i anslutning härtill
blir föremål för tillverkningskonlroll. Härigenom underlättas såväl
byggnadsnämndens granskning och tillsyn som den ansvarige arbetsledarens
fortlöpande tillsyn på byggnadsplalsen liksom även beslällarkontrollen.
Huruvida tillverkningskontrollen bör göras obligatorisk erfordrar emellertid
fortsatta överväganden. Jag är därför f. n. inle beredd att föreslå att en
tillverkningskontroll blir obligatorisk.

Jag
vill sammanfattningsvis framhålla att mina förslag i det föregående har tagit
sikte på alt stärka småhusköparnas ställning genom atl staten erbjuder en
möjlighet all få lån lill kostnader för en sådan garanti och försäkring som
avser att ge småhusköparen garantier för att huset uppförs

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 204

och färdigställs i enlighet med uppställda förutsättningar
och för att väsentliga fel och brister efter färdigställandet kan rättas till.
Genom dessa garantier räknar jag också med all större uppmärksamhet kommer att
ägnas ål kontroll- och besiktningsverksamhet utan atl några ingrepp i
kommunernas ansvar för denna verksamhet behöver göras.

Jag vill i sammanhanget nämna atl både statens planverk,
som har ett övergripande ansvar för den kommunala byggnadskontrollen och
bostadsstyrelsen enligl vad jag har erfarit, avser alt se över bestämmelserna
om granskning och besiktning i samband med byggnadslovgivning och den statliga
långivningen. Självfallet bör denna översyn ske i nära samråd med Svenska
kommunförbundet.

7.5. Ramfrågor

7.5.1 Beslut om fördelning av ramar på central nivå

Omfattningen av bostadslångivning, förbältringslångivning
och verksamheten med energi spårs löd bestäms genom ramar som fastställs av
riksdagen. Ramen för bostadslån till nybyggnad bestäms kalenderårsvis och
uttrycks i kvadratmeter våningsyla för bostäder och sådana lokaler som räknas
in i låneunderlag och pantvärde. I budgetpropositionen för budgetåret 1978/79
har jag föreslagit att den särskilda medelsramen för beslut om lån till
nybyggnad, som är sekundär i förhållande till ytramen, skall slopas.

För bostadsbyggandet utan statliga lån fastställer
regeringen årligen en ram för beslut om byggnadstillstånd.

För beslut om bostadslån lill ombyggnad och räntebärande
förbättringslån samt lån- och bidrag till energibesparande åigärder
fastställer riksdagen årsvis en ram uttryckt i kronor. För räntefria förbätlringslån
gäller motsvarande ordning.

Beslut om fördelning av bostadsbyggnadsramar på län och
storstadsområden fattas f n. av bosladsstyrelsen. Länsstyrelserna beslutar i
sin tur om fördelning av tilldelade ramar på kommuner med undanlag för
storstadsområdena, för vilka kommunala samarbetsorgan beslutar om
fördelningen. Vad jag nu har sagt gäller nybyggnadsramarna. Övriga ramar för
lån och bidrag fördelas av bostadsstyrelsen på länsbostadsnämndema. Någon fördelning
på kommuner förekommer inte för dessa låneformer.

Byggadministrationsutredningen har föreslagit att den
centrala ramfördelningen i fortsättningen skall ankomma på regeringen samt -
mot bakgrund av förslaget att kommunalisera beslutanderätten i låne- och
bidragsfrågor - att ramfördelning på kommuner skall införas i de fall sådan
fördelning f. n. endast förekommer på län.

Mot bakgrund av mina ställningstaganden i det föregående
är jag inte beredd att aktualisera någon ytteriigare ramfördelning på kommuner.
Jag

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 205

vill emellertid framhålla att mina överväganden i det
följande avser att möjliggöra en samlad bedömning av ny- och ombyggnadsramarna
och att det i ell sådant läge är naturiigt med en samordnad behandling av ramar
för ny- och ombyggnad på såväl central som regional och lokal nivå.

Utredningens förslag i fråga om den centrala
ramfördelningen skall ses mot bakgrund av bl. a. den viktiga roll som
bostadsbyggandet spelar för den regionala utvecklingen och nödvändigheten av
att samordna denna fördelning med övriga regionalpolitiska insatser. På
regional nivå har en sådan samordning redan genomförts, eftersom
länsstyrelserna beslutar såväl om ramtilldelning för nybyggnad som om vissa
andra regional politiska insatser. Jag återkommer senare till den inskränkning
i länsstyrelsernas övergripande ansvar som ligger i att en central fördelning
av ramar f. n. sker på vissa storstadsområden.

Med hänsyn till vad bostadsstyrelsen har anfört om
grunderna för ramfördelningen vill jag framhålla att fördelningen även i
fortsättningen bör grundas på bostadsbyggnadsbehovet. Som styrelsen själv
framhåller påverkas emellertid detta behov av beslut om olika
regionalpolitiska insatser, vilket enligt min mening gör en samlad bedömning nödvändig.

Fördelningen av nybyggnadsramarna på län bör mot bakgmnd
av bl. a. behovet av att samordna de regionalpolitiska insatsema i
fortsättningen ankomma på regeringen. Bostadsstyrelsen bör lämna erforderiigt underiag
för regeringens beslut i dessa frågor. Frågan om fördelning av ramar för
bostadslån till ombyggnad avser jag att återkomma till i anslutning till mina
överväganden beträffande ett nytt ramsystem för ombyggnad.

Vissa remissinstanser har ansett att en ramfördelning på
regeringsnivå skulle kunna innebära risker för en fördröjning av nödvändiga
omfördelningar av ramar mellan län under löpande kalenderår. Även jag finner
det motiverat med en ordning som möjliggör en snabb omfördelning. Mot denna
bakgrund avser jag att föreslå regeringen föreskrifter som möjliggör en
erforderlig flexibilitet i systemet.

7.5.2 Beslut om fördelning av ramar på regional nivå

F. n. gäller, som jag tidigare har redovisat, atl
bostadsstyrelsen fördelar nybyggnadsromen på län och storstadsområden.
Länsstyrelserna fördelar ramarna på kommuner utanför storstadsområdena medan
kommunala samarbetsorgan fördelar ramarna inom storstadsområdena.

Byggadministrationsutredningen har föreslagit att ramarna
i fortsättningen skall fördelas enbart på länsstyrelser som i sin tur skall
fördela ramar på kommuner resp. storstadsområden. Inom storstadsområdena skall
ramfördelningen även i fortsättningen ankomma på de kommunala samarbetsorganen.
Utredningens förslag har med några undanlag godtagits av remissinstanserna.

Beträffande Göteborgsregionen, vari ingår kommuner från
tre län, anser

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 206

utredningen alt ramfördelningen bör ankomma på
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Den särskilda ramfördelningen på storstadsområden har sitt
ursprung i den mycket starka expansion som tidigare ägde rum i dessa områden
och behovet av att på central nivå kunna göra en fördelning av ramar mellan
områden med en relativt balanserad bostadsmarknad och sådana med en akut
bostadsbrist. Dessa problem får numera anses undanröjda.

Med hänsyn till att länsstyrelserna även i fråga om
bostadsbyggandet har del övergripande regionala planeringsansvaret anser jag atl
fördelningen av ramar på storstadsområden och kommuner utanför detla område
inom ett län inte skall avgöras på central nivå. Den centrala fördelningen bör
därför i fortsättningen göras enbart på län. Det bör ankomma på länsstyrelsen
att fördela ramarna på storstadsområden och på kommuner i övrigt i länet. Som
jag strax återkommer till kräver dock frågan om ramfördelning till
Göteborgsregionen särskilda överväganden. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att huvudmannaskapet för den regionala samhällsplaneringen f. n.
utreds. Vad jag nu har förordat innebär således inget ställningstagande i
denna fråga.

Mina förslag i det föregående ger ullryck för den
betydelse beslut om ramfördelning bör tillmätas. Därför bör länsstyrelserna i
enlighet med 40 a § länsstyrelseinstmktionen (1971:460, omtryckt 1976:892)
regelmässigt inhämta yttrande från landstinget.

Remissinstanserna delar allmänt utredningens uppfattning
alt fördelningen inom storstadsområdena även i fortsättningen bör ankomma på
de kommunala samarbelsorganen. Även jag har denna uppfattning. För detta talar
bl. a. nödvändigheten av gemensamma kommunala insatser i ett
bostadsförsörjningsområde, vilket bl. a. har kommit till uttryck i bostadsförsörjningslagen.
Jag kommer senare att föreslå regeringen att utfärda särskilda bestämmelser
beträffande ramfördelningen i län med storstadsområden.

Vad beträffar ramfördelningen inom Göteborgsregionen
uppstår särskilda problem med hänsyn till atl kommuner från tre län ingår i
denna region. Göteborgsregionens kommunalförbund anför således att speciella
samordningsproblem gör sig gällande och att en ändring av ramfördel-ningssystemel
kan kräva en ändrad handläggning av underlaget för ramfördelningen, bl. a.
bostadsbyggnadsprogrammen.

För egen del kan jag ansluta mig till uppfattningen att
länsindelningen i Göteborgsregionen medför speciella samordningsproblem. Dessa
bör emellertid inte vara större än att en från både principiella och praktiska
synpunkter önskvärd samordning på regional nivå av bostadsbyggnadsplaneringen bör
kunna komma till stånd på sikt. I avvaktan på alt de praktiska problemen kring
ett ändrat ramfördelningssystem inom denna region kan lösas bör regeringen t.
v. avdela en särskild ram för Göteborgsregionen inkl. de kommuner som ingår i
Hallands och Älvsborgs län.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 207

7.5.3
Ramsystemets utformning som instrument för statsmakternas in-vesteringssiyrning

Frågan
om ramsystemets konstruktion i denna mening har varit aktuell i flera
sammanhang under 1970-lalel. 1972 års riksdag beslöt (prop. 1972:72, CU
1972:28, rskr 1972:201), på grundval av förslag i en av delegationen för bostadsfinansiering
(DFB) utarbetad promemoria (Ds In 1971:17) Lokalbyggandet i samband med den
statliga långivningen, atl bostadsbyggnadsramarna skulle omfatta inte bara
bostäder utan också lokaler. Den gemensamma ramen för bostäder och lokaler
skulle uttryckas i det ylmåtl, kvadratmeter våningsyta, som fortfarande gäller.

Med
anledning av uttalanden i prop. 1972:72 behandlade DFB i promemorian (Ds In
1973:14) frågan om ekonomiska ramar för bostadsbyggandet med statligt stöd. I
promemorian anförde DFB att ekonomiska ramar bättre skulle svara mot
investeringsvolym och kreditvolym. Sådana ramar skulle även underlätta
införandet av en gemensam ram för allt stalsbelånat bostadsbyggande samt ge nya
möjligheter att påverka standard och kostnader. Mot denna bakgrund föreslog DFB
att ett ekonomiskt ramsyslem som byggde på pantvärden för nybyggnad och godkända
kostnader för ombyggnad och förbättring skulle införas. Även räntefria
förbättringslån skulle ingå i den ekonomiska ramen men som en särskild delram
inom denna.

DFB:s
förslag behandlades i prop. 1974:150 (s. 363). Föredraganden ställde sig bakom
de syften med ekonomiska ramar som DFB hade redovisat. Också den tekniska
utformningen av ramsystemel - främst möjligheten lill utbytbarhet mellan olika
verksamheter - ansågs äga förtjänster. Med hänsyn lill vissa invändningar vid
remissbehandlingen av DFB:s förslag förordade dock föredraganden alt
möjligheten till komplettering och förbättring av dåvarande ramsystem - så att
det i möjlig mån tillgodosåg samma syften som DFB:s förslag - i första hand
borde prövas. Bostadsstyrelsen fick i enlighet härmed i uppdrag att vidta
sådana ändringar i ramsystemet alt dessa syften i möjlig mån tillgodosågs.

Bostadsstyrelsen
har med anledning av detta uppdrag i sin anslagsframställning för budgetåret
1976/77 lagt fram förslag beträffande utbytbarhet mellan ny- och
ombyggnadsramarna.

För
egen del anser jag att det nuvarande ramsystemel är relativt svåröverskådligt
och i viss mån komplicerat. Kombinationen av ytram och medelsram för nybyggande
och medelsram för ombyggnad kan göra det svårt att direkt få en överblick av
ramarnas konsekvenser för investeringsvolym och kreditmarknad. Uppdelningen på
nybyggnadsram och ombyggnadsram medför onödigt administrativt besvär vid byte
mellan ramarna och gör det omöjligt att decentralisera besluten om fördelningen
av en total investeringsvolym på lokal nivå.

I
budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 har jag föreslagit atl medelsramen
för beslut om lån till nybyggnad skall slopas efiersom den är

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 208

sekundär
i förhållande till ytramen och således inle fyller någon egentlig funktion. Vid
min beskrivning av ramen för år 1978 har jag kompletterat ytramen för nybyggnad
och medelsramen för ombyggnad med en beräkning av de totala kreditanspråk som
följer av dessa ramar. Också beträffande ramen för bostadsbyggandet ulan
statliga lån har jag beräknat anspråken på byggnadskrediter.

Min
redovisning i budgetpropositionen av vad ramarna innebär i ekonomiska termer
ger vid handen atl jag anser att det är angeläget med ekonomiska mått på
bostadsbyggandet. Det gäller bl. a. i fråga om kreditinstitutens planering av
möjligheterna all tillgodose bostadssektorns kreditförsörjning. Ekonomiska
ramar skulle också ge möjlighet till regionala och kommunala beslut om
utbytbarhet mellan olika ramar.

Mot
denna bakgrund anser jag att ytterligare överväganden bör göras i fråga om ramsystemel.
Del ankommer på regeringen att ta initiativ till sådana överväganden.

Bostadsstyrelsen
bör därför ges i uppdrag atl överväga hur också ombyggnadsramen kan uttryckas
i ett ekonomiskt mått som är jämförbart med motsvarande mått vid nybyggnad.
Styrelsen bör vidare överväga möjligheten till utbytbarhet mellan nybyggnads-
och ombyggnadsramarna på såväl regional som lokal nivå.

Enligt
min mening skulle fördelar uppnås om också ramen för bostadsbyggandet utan
statliga lån kunde uttryckas i ett mått som är direkt jämförbart med ramarna
för det statsbelånade bostadsbyggandet. Bostadsstyrelsen bör få i uppdrag att
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen överväga också denna möjlighet.

7.6
Belånings- och kostnadsfrågor

Del
statliga bostadslånets storlek, dess förmånsrältsläge samt räntebidragets
storlek bestäms på grundval av de beräknade produktionskostnaderna för
byggnadsföretaget enligt en metod som i sina huvuddrag fastställs av
regeringen. Bosladsstyrelsen svarar för den närmare utformningen av denna
metod, kallad bostadsstyrelsens metod för beräkning av låneunderlag och
pantvärde.

Enligt
de av stalsmaklema beslutade riktlinjerna skall metoden utformas bl. a. så atl
den ger kostnadstäckning för ett välplanerat och rationellt bedrivet
byggnadsföretag. Metoden får inte vara styrande på bebyggelsens och bostädernas
utformning. Metoden bygger på en maximering och schablonisering av de beräknade
produktionskostnaderna som antas ha kostnadsdämpande effekter. Maximeringen
förutsätts medföra att lånetakel - lika med pantvärdet i flertalet fall -
ligger på en nivå under medianen för produktionskostnaderna.

Lånetakel
anpassas till kostnadsvarialioner i tid och rum genom en s. k. tidskoefficient,
som bestäms av regeringen, och s. k. ortskoefficienter som

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 209

fastställs
av bostadsstyrelsen. Markkoslnader bestäms kommunvis av länsbostadsnämnderna
efter förslag av kommunerna.

Låneunderlaget
bestämmer både bostadslånets och räntebidragets storlek. Avdrag görs för den
egna insatsen som varierar för olika företagsformer. Pantvärdet bestämmer
bostadslånets placering i inleckningssamman-hang. Pantvärdet anger därmed också
utrymmet för underiiggande lån, boltenlån.

Kostnader
över det statliga bostadslånet - egen insats och s. k. överkostnader - måste
finansieras med byggherrarnas egna medel eller med s. k. topplån. Dessa
topplån, som har kort återbetalningstid, hög ränta och inte omfattas av
räntebidrag, ger avsevärt högre kapitalkostnader än det kapital för vilket
bostadslån, boltenlån och räntebidrag utgår.

Byggadministrationsutredningen
föreslår beträffande projekt som upphandlats i konkurrens att
produktionskostnaden enligl bästa anbud skall läggas till grund för belåningen
(finansieringsunderlag). Produktionskostnaden bör dock inte få väsentligt
översliga en jämförelsekostnad (pantvärde) beräknad i princip enligt nuvarande
metod. Om detla är fallet skall lån över huvud taget inte utgå. Undantag från
huvudregeln om produktionskostnadsbelåning vid upphandling i konkurrens
föreslås för småhus som bebos av lånesökanden, s. k. styckebyggda småhus. 1
dessa fall skall enligt utredningens förslag jämförelsekostnaden (pantvärdet)
alltid utgöra finan-sieringsunderiag om den är lägre än produktionskostnaden.
Också i fråga om projekt som inle har upphandlats i konkurrens anser
utredningen all bostadslånens storlek och förmånsrättsläge skall bestämmas på
i huvudsak samma sätt som f n.

I de
fall produktionskostnaden utgör finansieringsunderlag föreslår utredningen all
räntebidrag skall beräknas med utgångspunkt i jämförelsekostnaden. För den del
av produktionskostnaden som belånas utöver jämförelsekostnaden och som inle
omfattas av räntebidrag skall lånet förräntas efter statens självkoslnad.

Utredningen
anser vidare att pantvärdemetoden bör överarbetas i vissa delar. Möjligheter atl
förenkla metoden bör prövas. Sättet alt beräkna orts-och lidskoefficient bör
ses över. Utgångsstandarden bör preciseras.

Förslaget
om produktionskostnadsbelåning innebär enligt utredningen en överföring från
kreditinstituten till staten av lån på ca 100-150 milj. kr. per år med
nuvarande produktionsvolym. Räntebidragsanspråken påverkas inte. Det
föreslagna belåningssystemel bör enligt utredningen inte träda i kraft
omedelbart. Regeringen bör bedöma när konkurrensförhållandena medger att de
föreslagna reglema träder i kraft.

Uiredningens
förslag i fråga om produktionskostnadsanpassad belåning har fått ett blandat
mottagande av remissinstanserna. Flertalet remissinstanser förordar dock en
övergång till sådan belåning. Utredningens förslag till utformning av produktionsanpassad
belåning möter dock kritik från många remissinstanser.

14 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 93

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 210

För egen del vill jag beträffande den aUmänna utformningen
av beräkningsmetoden anföra följande.

Det har anförts kritik mot nuvarande beräkningsmetod från
olika utgångspunkter, bl. a. beträffande dess komplexitet. Enligt min mening
är det angeläget att det arbete som bostadsstyrelsen påbörjat i syfte att
förenkla beräkningsmetoden fortsätter. En avvägning måste dock göras mellan
behovet av att förenkla och behovet att undvika styrning. En alltför långt
gående förenkling av beräkningsmetoden kan nämligen medföra en sådan styrning lill
vissa hustyper och utformningar som i alltför hög grad uniformerar hus och
bebyggelseutformning. En sådan inte avsedd styrning kan dock i viss mån
undvikas om bostadsstyrelsen ges befogenhet att göra avsteg från de grunder som
regeringen har fastställt för pantvärdemetoden. Avsteg bör därför kunna medges
i fråga om utformningar och lösningar som avviker från traditionella och som
därför kan ha svårt att få en rättvisande belåning inom pantvärdemelodens ram.
Regeringen bör i särskild ordning ge styrelsen sådana befogenheter.

När det gäller den standard och storlek som skall
accepteras i belånings-och räntebidragssammanhang bör vissa nya riktlinjer
underställas riksdagens godkännande. Det allmänna syftet med dessa riktlinjer
bör vara alt utjämna storlek och standard mellan småhus och flerfamiljshus. Den
utrustnings- och slandardkvalitet som f. n. är allmänt tillämpad i småhusproduktionen
bör också kunna uppnås i flerfamiljshusen. Ökningen av ytslorlekar i den statsbelånade
småhusproduktionen bör begränsas. I budgetpropositionen för budgetåret 1978/79
har jag föreslagit åtgärder i detta syfte.

Som jag redan har nämnt, gäller principen att
belåningsmetoden inte skall vara styrande på bebyggelsen och bostädernas
utformning. Denna princip bör alltjämt gälla som huvudregel. Med hänsyn till
bl. a. energi-hushållningssynpunkler finns det dock anledning att i viss mån
göra avsteg från denna princip. LHformning av hus som är lämpliga från
energihushållningssynpunkt borde därför få en något gynnsammare behandling i
lånesammanhang. Jag tänker nu inte på tillägg för olika energibesparande
åtgärder -1, ex. extra värmeisolering - ulan på den grundläggande utformningen
i fråga om antal plan, yla av tak och ytterväggar m. m. Vidare bör belåningen
av småhus anpassas så atl den gynnar byggandet av mindre småhus. För detta
talar bl. a. önskemålet av alt även mindre hushåll och hushåll med begränsade
ekonomiska resurser skall kunna bo i egnahem.

Jag övergår nu till systemet med tids- och
ortskoefficienter. Byggadministrationsutredningen har, med allmänt instämmande
från remissinstansema, pekat på de negativa effekter som har uppkommit till
följd av ändring av alt låneunderiags- och pantvärdenivån inte sker med
tillräckligt täta intervaller. Oklarhet angående belåningsfömtsättningama uppkommer
till följd härav. I årets budgetproposition har jag redovisat en ny ordning för
beslut om tidsko-efficienter som kommer att tillämpas under år 1978 och
framgent. Ordningen

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 211

innebär att lidskoefficienten skall prövas om varannan
månad på gmndval av redovisade uppgifter om kostnadsutvecklingen med visst
avdrag för produktivitetsutveckling. Syftet med utredningens överväganden i
denna del är därmed tillgodosett.

Också när det gäller systemet med ortskoefficienter vill
jag redovisa vissa överväganden. Enligt min mening finns del ell behov av alt
precisera grunderna för beräkning av ortskoefficienler. Nuvarande grunder
innebär alt medelnivån för byggnadskostnaderna i vissa mellansvenska län är en
utgångspunkt för koefficienterna. Koefficienterna fastställs vidare med ledning
av mätbara skillnader i byggnadskostnader mellan olika orter och relationerna
mellan pantvärden och byggpriser.

När metoden för ortskoefficienter började användas fanns
det tydliga skillnader mellan orter i fråga om byggnadskostnader. Skillnaderna
kunde förklaras av olikheter i byggteknik, löner, transportkostnader m. m.
Dessa skillnader har sedermera minskat. Endast delar av de lokala prisvariationerna
kan förklaras på traditionellt sätt. Detta innebär att ortskoefficienterna
styr den lokala prisnivån i betydande utsträckning när byggnadsmarknaden är
balanserad.

Gränsdragningsproblemen i systemet är betydande.
Ortskoefficienten i en kommun måste alltid bedömas i ett regionalt perspektiv.
Vidare har trögheten nedåt i det nuvarande systemet i kombination med den
blandade bedömningen av kostnader och priser skapat betydande svårigheter.

Inom bostadsdepartementet har vissa undersökningar av de
regionala och lokala kostnadsskillnaderna utförts. Material som belyser dessa
skillnader har därvid erhållits från bostadsstyrelsen, låneunderlagsgruppen,
statens pris- och kartellnämnd samt Svenska byggnadsinduslriförbundel. Detta
material leder enligl min mening till slutsatsen att pantvärdenivån för
byggnader behöver differentieras regionalt med avseende på kostnadsskillnader
främst i fråga om frakter och löner. Jag har för avsikt alt senare föreslå
regeringen ändringar av de särskilda bestämmelserna till bostadsfinansieringsförordningen
i detta syfte. Dessa ändringar bör ge förutsättningar för en revidering av
samtliga ortskoefficienler. Koefficienterna bör framdeles prövas om vartannat
år. De nya grunderna för att bestämma ortskoefficienter kan föranleda behov av
vissa andra ändringar av lånesystemet. Jag tänker bl. a. på differentiering av
de s. k. saneringslilläggen och på behovet av atl differentiera vissa
lånetillägg med hänsyn till projektstorlek. 1 den mån ändringama fömtsätter
beslut av regeringen ankommer del på bosladsstyrelsen all göra framställning
härom.

Byggadministrationsulredningens önskemål om en översyn av
systemet med ortskoefficienler torde därmed vara tillgodosett.

När det gäller frågan om produklionskostnadsbelåning vill
jag framhålla att utredningens förslag i denna del har mött viss kritik när det
gäller sättet att beräkna räntebidrag. Också för egen del finner jag det
olyckligt om en differentiering av sättet att bestämma å ena sidan lån och å andra
sidan

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 212

räntebidrag skulle genomföras, eftersom en sådan ordning
strider mot det allmänt omfattade kravet på kostnadsneutralitet mellan olika besiltnings-och
företagsformer. Detta utgör i och för sig inte något skäl mot att genomföra en
produktionskostnadsbelåning, eftersom dessa nackdelar skulle kunna undanröjas
genom en förändring av utredningens förslag på denna punkt. Utredningen har
emellertid förutsatt alt lämplig tidpunkt för ett genomförande bör prövas med
utgångspunkt i konkurrenssituationen. Därtill kommer att nyssnämnda åigärder
beträffande systemet med tids-och ortskoefficienler i väsentliga avseenden bör
tillgodose de önskemål som legat lill grund för utredningens förslag. Frågan
bör därför tas upp till prövning när reglema om konkurrens i bostadsbyggandet
har fatt full effekt.

7.7 Ikraftträdande

Huvuddelen av de ändringar som jag nu har förordat bör
genomföras den 1 juli 1978. Följande ändringar bör dock genomföras den I
januari 1979.

1.
Överflyttning
av beslut om bidrag till förbättring av boendemiljön från bostadsstyrelsen till
länsbostadsnämnderna.

2.
Möjligheter atl
erhålla tillägg till låneunderlag för garanti- och försäkringskostnader.
Tillägg bör emellertid kunna utgå även i de fall preliminärt men inte slutligt
beslut har meddelats före den 1 januari 1979 om överiåtelse från producenten
äger rum efter denna tidpunkt.

Beträffande kommunala bostadsförsörjningsprogram bör
ändringarna genomföras fr. o. m. den 1 januari 1979 med tillämpning fr. o. m.
den programomgång som avser perioden 1980-1984.

Vidare bör förändringarna i fråga om beslut om
ramfördelning på län och storstadsområden genomföras den 1 juli 1978 och avse
ramar fr. o. m. kalenderåret 1979.

8 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
bostadsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1947:523)
om kommunala åigärder till bostadsförsörjningens främjande m.m.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 213

9
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen dels att

1. antaga
förslag till lag om ändring i lagen (1947:523) om kom

munala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m.

dels
att

2.
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna för lånemyndighetens prövning,

3.
godkänna vad jag har förodal i
fråga om kommunall ekonomiskt ansvar för bostadslån lill kostnader för ändrad
lägenhetssammansättning,

4.
godkänna de av mig förordade
ändringarna beträffande gmnder för bostadslångivningen,

5.
godkänna vad jag har förordat
beträffande inriktningen av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
verksamhet,

6.
godkänna de riktlinjer för en om.organisation
av statens planverk som jag förordat,

7.
bemyndiga regeringen att
vidtaga de övergångsålgärder och åigärder i övrigt som behövs för atl
omorganisationen skall kunna genomföras,

8.
godkänna vad jag har förordat i
fråga om ansvarsfördelning mellan bostadsstyrelsen och statens planverk samt
mellan bostadsstyrelsen och konsumentverket,

9.
godkänna vad jag har förordat
beträffande grunderna för ett till bostadslångivningen knutet förbättrat
konsumentskydd,

10.
godkänna vad jag har förordat i
fråga om fördelning av ramar på län och storstadsområden,

11.
godkänna vad jag har förordat
om den allmänna utformningen av metoden för beräkning av låneunderlag och panlvärde.

10
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 214

Innehållsförteckning

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... 1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1947:523) om
kommunala

åigärder till bostadsförsörjningens främjande m.m............ 4

Utdrag ur regeringsprolokollet den 23 februari 1978.

1
Inledning ....................................................................... 5

2
Nuvarande
uppgiftsfördelning mellan stal och kommun saml organisationen i fråga om
bostadspolitik, fysisk planering och byggnadsväsende ................................... 9

2.1 Bostadspolitik .......................................................... 9

2.2 Plan- och byggnadsväsen.......................................... 12

3 Byggadministrationsutredningen .................................... 14

3.1 Allmänna utgångspunkter för
ansvarsfördelningen 14

3.2 Utredningens prövning av den
bostadspolitiska organisationen mot principerna för uppgiftsfördelning mellan
stat och kommun ......................................... 17

3.3 Förutsättningar för en kommunalisering
av låne- och bidragsbeslut 22

3.3.1 Principiella förutsättningar................................ .. 22

3.3.2 Kommunernas nuvarande befattning
med låne- och bidragsärenden 23

3.4 Förslag till ny uppgiftsfördelning
mellan stat och kommun inom bostadspolitiken 24

3.5 Fördelning av ramar.................................................. 25

3.6 Besvär .................................................................... 27

3.7 Ökat ekonomiskt ansvar för
kommunerna ............... .. 27

3.8 Överföring av förvaltningen av
bostadslån m. m. lill riksbanken 28

3.9 Ny roll för den statliga
organisationen ................... 30

3.10.......................................................................... Samband
mellan bostadspolitik, fysisk planering och bygg

nadsväsende ........................................................ .. 34

3.10.1 Styrning av bostadens och
bostadsmiljöns kvalitet ... 34

3.10.2 Fysisk planering och
bostadsbyggnadsprogram 36

3.10.3 Kommunal markförvärvspolitik och
fysisk planering . 37

3.10.4 Behov av samordning på regional
nivå........... .. 37

3.10.5 Kontaktmönslrel inom nuvarande
organisation 39

3.11................................................................................. Förslag
till ny organisation 39

3.11.1 Central organisation....................................... . 40

3.11.2 Regional organisation .................................. . 44

3.11.3 Lokal organisation ......................................... 45

3.11.4 Personalresurser............................................. . 45

3.12.......................................................................... Gränsdragning
mellan bosladsverket och andra myndigheters

verksamhetsområde ................................................ 46

3.12.1 Avgränsning mot konsumentverket .............. 46

3.12.2 Statistik över byggnadspriser,
bostadskostnader m. m. 48

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 215

3.13 Kontroll och besiktning av småhus
........................ 51

3.14 Förslag till ändringar i nuvarande
belåningsmetod . 56

3.14.1 Argument för och emot nuvarande
belåningsmetod .. 56

3.14.2 Förslag till produkdonskostnadsbelåning
.... .... 59

3.15 Genomförande.......................................................... .... 60

3.16 Särskilt yttrande .................................................... 61

4
Remissyttrandena........................................................... 62

4.1 Inledning ............................................................... .... 62

4.2 Allmänna utgångspunkter för
ansvarsfördelningen mellan stat

och kommun och mellan olika nivåer i statsförvaltningen
... 62

4.3 Utredningens prövning av den
bostadspolitiska organisationen ställd mot principerna för uppgiftsfördelning
mellan stat och kommun ........................................ 63

4.4 Förutsättningar för en kommunalisering
av låne- och bidragsbeslut 66

4.4.1 Principiella förutsättningar................................ 66

4.4.2 Kommunernas nuvarande befattning
med låne- och bidragsärenden 68

4.5............................................................................ Förslag
till ny uppgiftsfördelning mellan stat och kommun

inom bostadspolitiken ............................................ ... 72

4.5.1 Kommunala uppgifter ...................................... 72

4.5.2 Decentralisering av
beslutsfattandet inom den statliga organisationen 82

4.6 Fördelningar av ramar ............................................. ... 84

4.7 Besvär....................................................................... ... 86

4.8 Ökat ekonomiskt ansvar för
kommunerna ............... ... 87

4. 9 Överföring av förvaltning av bostadslån m. m. till
riksbanken 89

4.10 Ny roll för den statliga
organisationen .................. ... 92

4.11 Samband mellan bostadspolitik,
fysisk planering och byggnadsväsen 95

4.11.1 Styrning av bostadens och bostadsmiljöns kvalitet
... 97

4.11.2 Samband mellan fysisk planering och
kommunernas bostadsbyggnadsprogram 99

4.11.3 Kommunal markförvärvspolitik och
fysisk planering 100

4.11.4 Behov av samordning mellan
bostadspolitik och plan- och byggnadsväsen på regional nivå 101

4.12................................................................................. Förslag
till ny organisation 102

4.12.1 Central organisation....................................... 102

4.12.2 Regional organisation .................................. 110

4.12.3 Lokal organisation ......................................... 116

4.12.4 Personalresurser............................................. 118

4.13. Gränsdragning mot andra myndigheter ................. . 122

4.13.1 Avgränsning mot konsumentverket .............. 122

4.13.2 Statistik över byggnadspriser,
bostadskostnader m. m. 125

4.14 Kontroll och besiktning ........................................... 126

4.15 Förslag till ändringar i nuvarande
belåningsmetod . 136

4.16 Genomförande ......................................................... 142

4.17 Kostnadsfördelning ............................................... 143

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 93 216

5 Boende-
och bostadsfinansieringsutredningarna ... 144

5.1
Kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen . 144

5.2
Bostadsförsörjningsprogram ........................... 147

5.3
Bostadssociala inventeringar ........................ 148

5.4
Kommunernas
informationsskyldighet ............... 149

5.5
Reservationer ............................................ 150

6 Remissyttrandena............................................... 150

6.1
Kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen . 150

6.2
Bostadsförsörjningsprogram ........................... 151

6.3
Bostadssociala inventeringar ........................ . 153

6.4
Kommunernas
informationsskyldighet ............... 155

7 Föredraganden ................................................ 156

7.1 Den
bostadspolitiska organisationen ............... 156

7.1.1
Återblick ............................................ 156

7.1.2
Byggadministrationsulredningens
huvudförslag och remissyttrandena däröver i sammandrag .......................................................... 159

7.1.3
Ställningstagandena till
utredningens huvudförslag 163

7.2 Ansvarsfördelning
stat/kommun 164

7.2.1
Allmänna utgångspunkter ........................ 164

7.2.2
Kommunalisering av låne- och
bidragsbeslut enligt bygg-administrationsutredningens förslag .......................................................... 166

7.2;3
Kommunalt ekonomiskt ansvar för bostadsbyggandet . 168

7.2.4 Ökat
kommunalt inflytande i låne- och bidragsärenden

-
minskad stadig detaljreglering .............. 169

7.2.5 Kommunernas
ansvar för planering och genomförande

av
bostadsförsörjningen ....................... 174

7.3 Den
statliga bostadspolitiska organisationen 180

7.3.1
Ställningstaganden till byggadministradonsutredningens
förslag beträffande den statliga organisationen .... 180

7.3.2
Decentralisering inom den
statliga organisationen .... 185

7.3.3
Ny inriktning av arbetet inom
den statliga bostadspolitiska organisationen 191

7.4
Förstärkt konsumentskydd för
småhusköpare .... 198

7.5
Ramfrågor .................................................. 204

7.5.1
Beslut om fördelning av ramar
på central nivå 204

7.5.2
Beslut om fördelning av ramar
på regional nivå 205

7.5.3
Ramsystemets utformning som instmment
för statsmakternas invesleringsslyrning 207

7.6
Belånings- och kostnadsfrågor ........................ 208

7.7
Ikraftträdande ............................................ 212

8
Upprättat lagförslag............................................
212

9
Hemställan ..................................................... 213

10 Beslut
............................................................ 213

Bilaga
1 Boendeutredningarnas förslag till Lag om bostadsförsörj

ningen m.m............................................... 217

Bilaga
II Boendeutredningarnas förslag till Förordning om kommu

nala bostadsförsörjningsprogram och bostadssocial inven

tering ................................................... 219

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 217

Bilaga
1 Förslag till Lag om bostadsförsörjningen m. m.

Härigenom
förordnas följande.

1 §
Kommunen ansvarar för bostadsförsörjningen inom kommunen.

Kommunen skall verka för att dess invånare och de som avser att

bosätta
sig inom kommunen får tillgång till rymliga, väl utrustade och ändamålsenliga
bostadslägenheter och en i övrigt god bostadsmiljö. Kommunen skall därvid
skapa förutsättningar för en allsidig hushållssammansättning inom kommunens
bostadsområden.

Kommuner
inom samma bosladsförsörjningsområde skall samråda för att främja
bostadsförsörjningen.

2 §
Kommunen får ställa medel till förfogande enligl grunder som kom

munen bestämmer för att göra det möjligt för den enskilde att anskaffa och

inneha en fullvärdig bostad inom det bostadsförsörjningsområde kommu

nen tillhör. Kommunen får dock ej bedriva sådan verksamhet inom annan

kommun utan samtycke av denna.

1
fråga om bostadsföretag, vari kommunen äger bestämmande inflytande och vars
grundkapital delvis beslår av kapilaltillskolt från annan än kommunen, får
kommunen ställa medel till förfogande för att täcka hos bostadsföretaget
uppkommen förvaltningsförlust även till den del förlusten belöper på sådan medinlressent
i förelaget.

3
§ Kommunen är skyldig att genom
lämpligt kommunall organ förmedla lån och bidrag, som utgår av statsmedel i
syfte alt främja bostadsförsörjningen inom riket eller eljest gäller bostäder
och lokaler inom bostadsområde, samt atl vid sådan stadig låne- och
bidragsverksamhet biträda vid byggnadskontroll och låneförvaltning.

4
S Kommunen skall årligen
upprätta bostadsförsörjningsprogram för den närmaste femårsperioden.

5
§ Kommunen skall ulföra
bostadssocial inventering inom bostadsområde vid tidpunkt som anges av
myndighet som regeringen bestämmer.

6
S Bostadsförsörjningsprogram
och bostadssocial inventering skall upprättas efter samråd med myndighet som
regeringen bestämmer och tillställas myndigheten.

7
§ Kommunen skall fortlöpande
lämna information om bostadsförsörjningen i kommunen.

Bostadssökande
skall underrättas om möjligheterna att få bostadslägenhet i kommunen,
bostadslägenheternas belägenhet, storlek, utrustning och pris samt andra
förhållanden av betydelse,

8 §
Om det behövs för atl främja bostadsförsörjningen skall kommunen

anordna avgiftsfri bostadsförmedling. I område som kan anses utgöra en

enhet i bostadsförsörjningshänseende åligger sådan skyldighet kommuner

na i området. Därvid skall gemensam bostadsförmedling anordnas och

enhetliga grunder tillämpas vid anvisning av bosläder.

Regeringen
kan ålägga kommun att fullgöra skyldighet enligt första stycket.

Har
regeringen ålagt kommuner atl anordna gemensam bostadsförmedling, skall de
deltagande kommunerna handha denna i kommunalförbund. Enas de ej om
förbundsordningen eller ändring av den eller om ordförande i förbundets
fullmäktige eller styrelse, beslutar länsstyrelsen eller, om kommuner i mer än
ett län berörs, regeringen. 1 övrigt gäller lagen (1957:281) om
kommunalförbund.

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971 fl8: 93 218

9
§ Kommun eller kommunalförbund, som handhar för två ellei flera kommuner
gemensam bostadsförmedling, får besluta att anvisning eller förmedling av
bostad genom kommunal bostadsförmedling skall ske under villkor att den bostadssökande
medverkar till atl bostad, som han hyr eller innehar med bostadsrätt och som
han lämnar i samband med inflyttningen i den nya bostaden, överlåts på
bostadssökande som kommunen eller kommunalförbundet anvisar.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 93 219

Bilaga II

Förslag till

Förordning om kommunala bostadsförsörjningsprogram och bostadssocial
inventering

Härigenom förordnas följande.

1 § 1 bostadsförsörjningsprogram skall anges omfattning
och inriktning av

investeringar i nybyggnad och ombyggnad av bostadslägenheter, lokaler

samt fysisk miljö. Programmet skall redovisa även övriga åtgärder som

syftar till att avhjälpa bristfälliga bostadsförhållanden och till atl skapa

förutsättningar för en allsidig hushållssammansättning inom kommunens

bostadsområden.

1 bostadsförsörjningsprogrammet skall redovisas behovet av
investeringar som avses i första stycket.

2
S Bostadssocial
inventering skall omfatta ett eller flera bostadsområden och avse dels
bostadsförhållandena, dels de förutsättningar bostadsmiljön ger för att
tillfredsställa hushållens och individernas behov av kontakt, verksamheter och
annat som är av betydelse för välfärden samt dels hushållens och individernas
möjligheter att utnyttja bostadsmiljöns förutsättningar i nu berörda
avseenden.

3
§ Kommuner som
ingår i ett gemensamt bostadsförsörjningsområde skall samverka och samråda med
varandra vid upprättandet av bostads-sörjningsprogram och vid bedömningen av
åtgärder till vilka bostadssocial inventering kan ge upphov.

Kommunen skall vid upprättandet av
bostadsförsörjningsprogram samråda med länsbostadsnämnden och i erforderlig
omfattning med övriga länsmyndigheter.

4 § Kommunen skall lämna redogörelse för
bostadsförsörjningsprogram

och bostadssocial inventering till länsbostadsnämnden. Nämnden skall

med ledning härav lämna övriga länsmyndigheter de uppgifter som kan

behövas för myndigheternas verksamhet.

Länsbostadsnämnden skall inhämta länsstyrelsens yttrande
över program som avses i första stycket. Nämnden skall därefter med eget
yttrande över programmet sända detta och inventering som avses i första stycket
till bostadsstyrelsen.

5 § Föreskrifter för verkställighet av denna förordning
meddelas av bo

stadsstyrelsen efter samråd med statens planverk och socialstyrelsen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

59 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (59)

59 kopplingar i 46 dokument.

  1. SOU 2015:99 Planering och beslut för hållbar utveckling s. 355 i texten
  2. SOU 2001:27 Allmännyttiga bostadsföretag och kommunernas boendeplanering - del 1 s. 303 · s. 317 · s. 333 · s. 343 · och 1 till i texten
  3. Bet. 1987/88:KU40 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning i texten
  4. Prop. 1987/88:48 om beräkning av låneunderlag för bostäder, m.m. s. 3 i texten
  5. Bet. 1986/87:BoU7 om vissa bostadspolitiska frågor (prop. 1986/87:48, delvis) s. 30 i texten

Visa alla 46