om riktlinjer för u-landsinfonnation och biståndets organisation m.m.
57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:113, om riktlinjer för u-landsinfonnation och biståndets organisation m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:113 Regeringens proposition
1978/79:113
om riktlinjer för u-Iandsinformation och biståndets
organisation ni. m.
beslutad den 1 mars 1979
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag ur regeringsprotokoil.
På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN
HANS BLIX
Proposilionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås riktlinjer för u-landsinformation
och biståndets organisation.
Målet för u-landsinformation är enligt propositionen att
utveckla människors kunskaper om och intresse för förhållanden av betydelse
för u-ländernas utveckling. Därmed kan engagemanget för Sveriges internationella
solidaritetspolitik fördjupas. Samtidigt betonas att frågor om det ömsesidiga
beroendet mellan i- och u-länder bör få ökad betydelse i u-landsinformationen.
SIDA skall liksom hittills vara det statliga organet för verksamheten.
Beredningen för u-landsinformation föreslås få ställning som ett av regeringen
utsett rådgivande organ till SIDA.
I propositionen föreslås en viss vidgning av de s. k.
generella bidrag, som f. n. utgår till löntagarorganisationer och studieförbund
till att gälla även Swedish Cooperative Centre (SCC), Lantbrukarnas riksförbund
(LRF), Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR), Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Svenska FN-förbundet och en kristen samarbetsorganisation.
Vidare förordas ett stående årligt bidrag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd (SUL).
Anslaget för u-landsinformation föreslås öka med 2,6 milj.
kr. Häri ingår en engångshöjning av anslaget på 2 milj. kr. för nya mottagare
av generella bidrag. För budgetåret 1979/80 beräknas därmed anslaget uppgå till
19,9 milj. kr., varav 13,6 milj. kr. för bidrag till enskilda organisationer
och 6,3 milj. kr. för SlDA:s egen informationsverksamhet.
I fråga om biståndets organisation konstateras att en i
huvudsak lämplig arbetsfördelning har vuxit fram mellan regeringens kansli och
be-
1 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 113
Prop.
1978/79: 113 2
rörda förvaitningsnrgiin. Iiiinist SIDA. Myndighetens
uppgift som central förvaltningsniyiulighct för det direkta
utvecklingssamarbetet med ut-vccklingslänclcrna bekräftas. Samtidigt preciseras
SIDA:s medverkan i det multilaterala utvecklingssamarbetet samt i frågor
rörande den svenska u-landspolitikcn.
Rörande biståndsförvaltningens organisation understryks
angelägenheten av en fortsatt fältorientering bl. a. genom förstärkning av bi-ständskontoren
inom ambassaderna i programländerna och ökad delege-ling till dessa. Likaså
betonas behovet av fackkunnande inom SIDA på för utvecklingssamarbetet viktiga
områden.
Den s. k. utbildningsberedningen som f. n. lyder under utbildningsdepartemenlet
och har i uppgift att befordra ett vidgat samarbete med u-länder på
kunskapsutbytets område föreslås överföras till utrikesdepartementet.
En viss ökning av SlDA:s myndighetsanslag föreslås. Det
avser fiänist personalförstärkningar vid såväl biståndskontoren som SIDA. Det
totala medclsbehovet beräknas till ca 4,8 milj. kr. för budgetåret I979/.S0.
Beredningen för u-landsforskning (SAREC) föreslås bli en
permanent myndighet. Beredningen skall arbeta i nära samarbete med SIDA.
Frågan om biståndsutbildningsnämndens (BUN:s) fortsatta
ställning bör prövas i en utredning om det totala utbildningsbehovet för det fram-liila
utvecklingssamarbetet.
Prop. 1978/79:113
Utdrag
UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-03-01
Närvarande:
statsministem Ullsten, ordförande och statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther,
De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande:
statsrådet Blix
Proposition
om riktlinjer för u-landsinformation och biståndets organisation m. m.
1 Inledning
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
utrikesdepartementet den 8 december 1972 tio sakkunniga med uppdrag att företa
en utredning (UD 1972: 03) angående Sveriges utvecklingssamarbete med u-ländema.
De sakkunniga antog benämningen biståndspolitiska utredningen (BPU). I tilläggsdirektiv
(Dir 1977: 68) den 12 maj 1977 fick de sakkunniga i uppdrag att utforma
riktlinjer för u-landsinformationen och de administrativa formerna för
biståndsförvaltningens arbete. Utredningen som då bestod av nio ledamöter kompletterades
med ytterligare två.
Utredningen
har avlämnat huvudbetänkandet (SOU 1977: 13) Sveriges samarbete med u-Iänderna
samt en separat bilagedel (SOU 1977:14), vilka låg till grund för prop.
1977/78: 135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m. m.
Utredningen har därutöver avlämnat dels betänkandet (SOU 1977: 73) U-landsinformation
och internationell solidaritet, dels betänkandet (SOU 1978: 61) Biståndets
organisation. Föreliggande proposition behandlar de två senare betänkandena.
Över
betänkandet U-landsinformation och internationell solidaritet har efter remiss
yttranden avgivits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA),
biståndsutbildningsnämnden (BUN), beredningen för u-landsinformation, beredningen
för u-landsforskning (SAREC), svenska institutet, socialstyrelsen (nämnden för
internationella hälso- och socialvårdsärenden), statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), universitets-och högskoleämbetet (UHÄ), svenska FAO-kommittén,
kommerskollegium (KK), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), ILO-kommittén, statens
tl
Riksdugen 1978179.1 saml. Nr 113
Prop. 1978/79:113 4
industriverk
(SIND), ambassaderna i Dacca, Dar es Salaam, Gaborone, Haag, Hanoi,
Helsingfors, Islamabad, Köpenhamn, Lissabon, New Delhi, Oslo, Tunis,
ambassadkansliet i Bissau, FN-representationen i New York, OECD-delegationen i
Paris, Svenska Röda Korset, Stockholms universitet (socialantropologiska
institutionen), Uppsala universitet, Linköpings universitet (planeringsnämnden
för filosofisk utbildning och planeringsnämnden för lärarutbildning), Lunds
universitet (rektorsämbetet, teologiska, juridiska, odontologiska,
humanistiska, matematiska-naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
fakulteterna), Göteborgs universitet (fakultetsnämnden vid
samhällsvetenskapliga fakulteten), Umeå universitet (rektorsämbetet och
samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden), Nordiska afrikainstitutet.
Svenska Handelskammarförbundet, Svenska kyrkans mission, Sveriges
Författarförbund, Rädda Barnens Riksförbund, Sveriges Industriförbund
(Sveriges Industriförbund har avgivit ett gemensamt remissvar tillsammans med
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Sveriges Grossistförbund har även
deltagit i beredningen av svaret. Även Internationella Handelskammarens
Svenska Nationalkommitté ansluter sig till detta svar och svaret från Svenska Handelskammarförbundet),
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Utrikespolitiska
institutet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) (Tjänstemännens
Bildningsverksamhet ansluter sig tiU detta svar), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska Journalistförbundet, Centerns Ungdomsförbund
(CUF), Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), Svenska sparbanksföreningen, Afrikagmpperna
i Sverige, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Centralinstitutet för Nordisk
Asienforskning, Chilekommittén, De Synskadades Riksorganisation, Film-Centmm,
Folkparkernas Centralorganisation, Fredrika Bremer-Förbun-det. Förbundet Vi
Unga, Föreningen Internationella folkhögskolan, Föreningen Svalorna,
Gotlands Bildningsförbund, IGGT-NTO-rörelsen, KFUK-KFUM:s studieförbund,
Lutherhjälpen, Medborgarskolan, Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV),
Studiefrämjandets Riksförbund, Studieförbundet Folkuniversitetet,
Studieförbundet Vuxenskolan, Svensk Industriförening, Svenska ekumeniska
nämnden. Svenska FN-förbundet, Svenska fredskårsföreningen, Svenska Missionsrådet,
Svenska UNICEF-kommittén, Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC),
Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR), Sveriges frikyrkoråd/Frikyrkan Hjälper,
Sveriges Kristna Ungdomsråd, Sveriges Kyrkliga Studieförbund, Sveriges
Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL), Swedish Cooperative Centre (SCC) (SCC
har avgivit gemensamt remissvar tillsammans med Kooperativa förbundet
(KF), Lantbmkarnas riksförbund (LRF), Folksam, OK och Kooperativa
gillesförbundet), Tollare folkhögskola. Unga Örnars Riksförbund,
Utbildningsradion, Utrikespolitiska Föreningen och Valla Folkhögskola. Vidare
har yttranden avgivits av deltagande organisationer i SIDA:s
Prop. 1978/79:113 5
kontaktkonferens,
elever, handledare och övrig personal vid BUN, Framtiden i Våra Händer,
Husmodersförbundet Hem och Samhälle samt Konstfrämjandet.
Över
betänkandet Biståndets organisation har efter remissyttranden avgivits av SIDA,
BUN, beredningen för humanitärt bistånd, beredningen för u-landsinformation, SAREC,
svenska institutet, socialstyrelsen (internationella sekretariatet),
statskontoret, RRV, beredningen för intemationellt utbildningssamarbete, fiskeristyrelsen,
importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD), KK, ILO-kommittén, SIND,
ambassaderna i Addis Abeba, Dacca, Dar-es-Salaam, Havanna, Lissabon, Luanda, Ma-puto,
Nairobi, New Delhi, Tunis, ambassadkansliet i Bissau, delegationen i Geneve, FN-representationen
i New York, OECD-delegationen i Paris, styrelsen för teknisk utveckling (STU),
tekniska högskolan i Stockholm (sektionen för lantmäteri), Uppsala universitet
(remisskommittén), Linköpings universitet (planeringsnämnden för
lärarutbildning). Lunds universitet (matematisk-naturvetenskapliga och
humanistiska fakulteterna), Göteborgs universitet (samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden), exportkreditnämnden (EKN), Svenska kyrkans mission,
Sveriges Grossistförbund, Sveriges Industriförbund (SHIO ansluter sig till
detta svar), TCO, Centralorganisationen SACO/SR, LO, SAF, Centralinstitutet
för Nordisk Asienforskning, Sveriges frikyrkoråd/Frikyrkan Hjälper,
Lutherhjälpen, Svenska missionsrådet, SAC, Sveriges kristna ungdomsråd, SCC (i
samråd med KF, LRF och Kooperativa Gillesförbundet).
Vidare
har yttranden avgivits av elevkåren vid BUN, FPU, länsstyrelsen i
Västernorrlands län och Moderata Ungdomsförbundet (MUF).
2
U-Iandsinformation
Föredragandens
överväganden
2.1
U-landsinformationen i historiskt perspektiv
Svenskt
bistånd till u-ländema inleddes i början av 1950-talet. Sedan dess har
upplysningsverksamhet och opinionsbildning kring biståndet och förhållandena i u-länderna
spelat en viktig roll. Den kunskap om u-ländernas problem, som kontinuerligt
har spritts av statliga organ, folkrörelser och riksorganisationer,
ungdomsorganisationer, fackföreningsrörelsen, arbetsgivarorganisationer,
kvinnoorganisationer, kooperationen, hjälporganisationer, missionen,
solidaritetsorganisationer m. fl., har sannolikt kraftigt bidragit till att
skapa förutsättningar för det svenska biståndets snabba tillväxt under de
gångna åren. En bred svensk opinion har stått bakom denna utveckling. De
i-länder, i vilka upplys-
Prop.
1978/79:113 6
ningsverksamheten om u-länderna är betydligt mer begränsad
än i Sverige, har haft betydligt svårare att mobilisera opinionen för u-landsin-satser.
I vissa i-länder har biståndet sjunkit t. o. m. i absoluta tal under de senaste
åren.
Statsmakterna betonade redan på ett tidigt stadium vikten
av u-landsinformation för att vidmakthålla och stärka allmänhetens intresse
och stöd för vårt utvecklingssamarbete med u-länderna. De för biståndet ansvariga
organen från Centralkommittén för tekniskt bistånd till mindre utvecklade
länder inrättad år 1952, via Nämnden för internationellt bistånd inrättad år
1962 till dagens SIDA har därför sett det som en väsentlig uppgift att
informera om u-länderna och att verka för ett ökat engagemang för Sveriges
bilaterala och multilaterala biståndsverksamhet. Särskilt har
informationsverksamheten givits ökad betoning sedan år 1968 i samband med att
riksdagen antog enprocentplanen. Fr. o. m. år 1974 har frågor, som hänger
samman med u-ländernas krav på en ny ekonomisk världsordning, kommit att få
ökad tyngd i opinionsbildningen. Det växande ömsesidiga beroendet mellan i-
och u-länder, sådant detta tar sig uttryck i handel, investeringar,
industriellt och tekniskt samarbete m. m., har i informationsverksamheten fått
komplettera den solidaritetstanke, som från början har legat till grund för
svenskt bistånd och som bibehåller sin giltighet.
2.2 Målen för u-landsinformationen
Den statligt finansierade u-landsinformationen kom sålunda
tidigt att spela en viktig roll i solidaritetspolitiken gentemot de fattiga
länderna. Huvudmotivet för informationsverksamheten var att öka förståelsen och
engagemanget för svensk biståndsverksamhet. Även u-ländernas ekonomiska och
sociala förhållanden utgjorde tidigt ett huvudtema.
I samband med att riksdagen år 1968 uttalade sig för enprocentplanen
angavs två mål för u-landsinformationen, ett "biståndscentrerat" och etf
"u-Iandscentrerat", nämligen
att skapa större förståelse och vidgat engagemang för den
offentliga biståndsverksamheten, samt
att förmedla djupare kunskaper om och väcka intresse för u-ländernas
situation.
Denna målformulering kan sägas alltjämt gälla för
informationsverksamheten.
1 september 1971 lade SIDA fram en långtidsplan för u-landsinformationen,
som kom att omfatta budgetåren 1971/721974/75. I planen förklarade SIDA att
det var väsentligt att ge målet för u-Iandsinforma-tionen en vid, u-landscentrerad
innebörd och att orientera denna mot
Prop. 1978/79:113 7
konkreta
problem. För att kunna ta ställning till utvecklingssamarbetet, dess karaktär
och problem krävdes förståelse för "u-ländernas situation, deras problem
och utvecklingsansträngningar samt deras relationer till i-länderna". En
sådan bakgrund krävdes för att biståndsinformationen skulle kunna komma in i
ett realistiskt sammanhang och få rimliga proportioner.
En
tillbakablick på u-landsinformationen visar att informationsverksamhetens mål
och syften under de gångna åren har präglats av en betydande kontinuitet. Den
visar också att u-landsinformationen redan på ett tidigt stadium inriktades på u-landsfrågor
och utvecklingsproblem i vid mening.
Några
remissorgan bl. a. LO vill utöver de två angivna målen även ställa upp ett
tredje mäl. Detta mål innebär att u-Iandsinformatio-nen också skall
"belysa de ömsesidiga beroendeförhållandena mellan i-Iänder och u-länder
och därmed särskilt uppmärksamma Sveriges relationer i ett vidare perspektiv".
Sveriges Industriförbund, SAF och Svenska Handelskammarförbundet vill utvidga
den nu gällande målsättningen för u-landsinformation till att den också skall
inriktas på att skapa större förståelse for Sveriges samarbete med u-länderna i
dess helhet. Det "biståndscentrerade" målet föreslås därför
omformuleras till "att skapa större förståelse och vidgat engagemang för
Sveriges samarbete med u-länderna".
BPU
anser att målet för u-landsinformationen är att utveckla människors kunskaper
om och intresse för förhållanden av betydelse för u-ländernas utveckling.
Därmed kan engagemanget för Sveriges internationella solidaritetspolitik
fördjupas. BPU framhåller också att denna politik, med de vä.xande
biståndsanslagen som sitt främsta uttryck, förutsätter en fortlöpande
diskussion i massmedia, i hem och skola, på arbetsplatser och inom
föreningslivet. En sådan diskussion kräver riklig tillgång på aktuellt och problemorienterat
material om såväl u-ländernas situation i vid mening som utvecklingssamarbetets
utformning och resultat. Genom att nya grupper i vårt samhälle engageras,
förbättras Sveriges möjligheter att spela en aktiv och konstruktiv roll i
arbetet på en ny ekonomisk världsordning.
lag
noterar att remissorgan som LO och Sveriges Industriförbund m. fl. har pekat på
det ökade ömsesidiga beroendet och samarbetet mellan Sverige och u-länderna
som ett delmål för u-landsinformationen. Enligt min mening innefattas dessa
ämnen i det av BPU föreslagna målet för informationsverksamheten. Jag ansluter
mig till BPU;s förslag till målformulering, scm också har en bred förankring
bland remissorganen. En mindre del av de medel som ställs till förfogande för u-landsinformation
används för publikationer om Sveriges förbindelser med u-länderna som vänder
sig till en utländsk publik. Sådana publikationer bör även framgent kunna
bekostas från anslaget.
12
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 113
Prop.
1978/79:113 8
2.3 SIDA:s roll i u-Iandsinformationen pluralism ocb
samordnings
behov
BPU framhåller att SIDA även i fortsättningen bör vara det
statliga organet för u-landsinformation. BPU anser också att den pluralistiska
strategi som informationsverksamheten i synnerhet sedan år 1972 baseras på är
värdefull och riktig. Mer än två tredjedelar av anslaget utgår sålunda till
studieförbunden och löntagarorganisationerna i form av generella bidrag för
deras eller anslutna organisationers egen informationsverksamhet på u-landsområdet,
eller till andra organisationer för deras olika informationsprojekt på detta
område. Detta får emellertid inte betyda att SIDA reduceras till en ren
finansieringskälla.
SIDA:s egen informationsverksamhet bör vara betydande. BPU
framhåller också att SIDA spelar en viktig roll som initiativtagare och impulsgivare
till dem som är engagerade i u-landsinformationsarbetet. Denna roll skulle
knappast kunna spelas på samma vitala sätt av ett organ som inte hade
erfarenheter av praktiskt utvecklingssamarbete och ständiga u-landskontakter.
I likhet med remissorganen instämmer jag i BPU:s förord
för att SIDA som hittills skall vara det statliga organet för u-landsinformation.
2.4 Beredningen för u-landsinformation och en allmän
informationsbe
redning i internationeUa och utrikespolitiska frågor
Beredningen för u-landsinformation skall enligt sin
instruktion "avge förslag till regeringen om användningen och fördelningen
av statsmedel ... för information om u-länderna och biståndsverksamheten".
Beredningen skall också "avge förslag till regeringen om fördelningen av
statsmedel som enligt riksdagens beslut skall ställas till folkrörelsernas,
studieförbundens och övriga enskilda organisationers förfogande för information
om u-ländernas situation, biståndsfrågor och internationellt
utvecklingssamarbete". Beredningen har därmed enligt BPU tilldelats samma
uppdrag, som redan åvilar SIDA enligt dess instruktion. Hittills har
beredningen inte avgett några sådana förslag till regeringen. Däremot har den
kommit att fungera som ett värdefullt organ för behandlingen av bidragsfrågor
och för erfarenhetsutbyte mellan organisationer och SIDA.
BPU framhåller mot denna bakgrund att beredningens
instruktion bör anpassas till den funktion som beredningen har kommit att få.
Det sker enligt BPU bäst genom att beredningen blir ett av regeringen utsett
rådgivande organ till SIDA. BPU anser också att beredningens sammansättning
kan kompletteras samt att folkrörelserna även i framtiden bör utgöra en klar
majoritet inom beredningen.
BPU framhåller behovet av att förstärka den allmänna
informationen i internationella frägor och att samordna denna med u-landsinformatio-
Prop.
1978/79:113 9
nen. Detta bör kunna gälla frågor som u-ländernas krav på
en ny ekonomisk världsordning inkl. utveckling och handel, nedrustnings- och
avspänningssträvandena, internationella miljö- och resursproblem samt FN:s roll
och arbetsuppgifter. Dessa övergripande internationella problem innefattar
ofta väsentliga utrikespolitiska bedömningar.
Mot denna bakgrund menar BPU att det föreligger ett behov
av ett forum för ett bredare, kontinuerligt samråd i internationella och
utrikespolitiska frågor mellan berörda departement, SIDA och de institutioner,
folkrörelser och andra organisationer, vilka bedriver informationsverksamhet
inom dessa områden. Detta behov skulle enligt BPU kunna tillgodoses genom
inrättande av en allmän beredning i internationella och utrikespolitiska frågor
som knyts till utrikesdepartementet. Beredningen skulle tjäna som ett
rådgivande organ till berörda departement och myndigheter vad gäller
prioritering och inriktning av den offentliga och offentligt finansierade
informationsverksamheten i internationella frågor. En sådan beredning borde
enligt BPU kunna bidra till större offentlighet i här berörda frågor.
BPU avstår från att framlägga ett formellt eller i detalj
utformat förslag med hänvisning till utredningen om mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor. Denna utredning har i maj 1978 framlagt sitt betänkande
(Information om mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor, Ds UD
1978: 2).
I fråga om beredningen för u-landsinformation tillstyrker
flertalet remissorgan utredningens förslag om ändring av beredningens instmklion
så att beredningen blir ett av regeringen utsett rådgivande organ till SIDA.
TCO framhåller att föreskriftema för beredningen inte får
begränsas utan att beredningen även bör kunna anföra synpunkter på information
om mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor.
RRV föreslår att beredningen tillförs de arbetsuppgifter
och befogenheter som föreslås för den allmänna beredning som BPU förordar.
Även NBV menar att syftet med den allmänna beredningen kan uppnås om den
nuvarande beredningens instruktion ändras. LO föreslår att man vidgar
beredningens instruktion till att gälla en bred u-landsinformation med betoning
av u-landsfrågor. Beredningen för u-landsinformation anser att dess nu gällande
instruktion medger ett bredare, kontinuerligt samråd i internationella och
utrikespolitiska frågor mellan staten och folkrörelserna. Beredningen för u-landsinformation
anser också att SCC bör vara representerat i beredningen. Sveriges
Industriförbund, SAF in. fl. anser att beredningen skall förstärkas med
representanter från näringslivet.
I fråga om beredningens sammansättning ansluter sig
flertalet remissorgan till BPU:s förslag att även SCC skall vara representerat
i beredningen.
Prop. 1978/79:113 10
BPU
har pekat på en rad skäl för inrättandet av en allmän informationsberedning i
internationella och utrikespolitiska frågor. Dessa skäl har också utvecklats av
utredningen rörande information om mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor. Flertalet remissorgan ansluter sig till förslaget om
inrättandet av en sådan beredning. Frågor som har samband härmed berörs också i
det utredningsarbete om folkrörelsernas internationella samarbete som f. n.
bedrivs inom kommundepartementet. När detta arbete har slutförts kommer
regeringen att ha möjlighet att pröva hela frågan om statens samarbete med
enskilda organisationer rörande information i internationella och
utrikespolitiska frågor. Frågan kommer därför att bli föremål för samråd med
berörda organisationer.
Jag har tagit fasta på
såväl BPU:s som flertalet remissorgans slutsatser när det gäller att förändra
beredningens för u-landsinformation ställning. Jag förordar därför att
beredningen för u-Iandsinformation ges ställning som ett av regeringen utsett
rådgivande organ till SIDA. Beredningens sammansättning bör kompletteras med
en representant från SCC. Folkrörelsernas representanter kommer liksom nu är
fallet att vara i majoritet i beredningen.
2.5
Folkrörelsernas och övriga organisationers u-landsinformation
Den
fyraårsplan för informationsverksamheten, som SIDA framlade hösten 1971,
betonade särskilt vikten av utvidgat samarbete med löntagarorganisationer,
studieförbund och andra folkrörelser. Samtidigt föreslogs ett generellt
bidragssystem till de två kategorierna löntagarorganisationer och
studieförbund, medan övriga organisationer och folkrörelser även
fortsättningsvis hade möjlighet att efter ansökan erhålla bidrag för konkreta
informationsprojekt. Vidare föreslogs ett utökat samarbete med Svenska FN-förbundet,
SUL och Folkbildningsförbundet. Organisationernas andel av det totala informationsanslaget
förväntades växa snabbt och successivt nå ca två tredjedelar.
Riksdagen
godkände på grundval av prop. 1972: 100 (bil. 5) i allt väsentligt SIDA:s
förslag. Den utveckling, som därmed inleddes har sedan löpt i väsentligen
oförändrade banor. Budgetåret 1978/79 uppgår organisationernas andel av
informationsanslaget till ca 64 % eller 10,7 milj. kr. Frågan om
bidragssystemets utformning, särskilt i vad avser de generella bidragen, har
flera gånger diskuterats, bl. a. i SIDA:s anslagsframställningar. Viss kritik
mot den omfattande delegeringen av verksamheten till organisationerna har
framförts av riksdagens revisorer, som bl. a. har påtalat risken för splittring
och dubbeltäckning av det informationsutbud, som erbjuds allmänheten. De har också
efterlyst förbättrad utvärdering av en verksamhet som uppgår till så avsevärda
belopp.
Prop. 1978/79:113 11
BPU
konstaterar, att den markanta inriktningen på studieförbunden, som har ett
stort antal organisationer knutna till sig, och löntagarorganisationerna synes
ha varit riktig. Man menar, att bidrag till studieförbund och
löntagarorganisationer möjliggör u-Iandsinformation med god geografisk
spridning, vilket också har framhållits i de senaste årens budgetpropositioner.
Utredningen betonar också värdet av generella bidrag. Utformningen av stödet
har skapat förutsättningar för den institutionella uppbyggnad som ett
kontinuerligt arbete med u-lands- och utvecklingsfrågorna kräver. Utan
bidragen skulle dessutom u-landsfrågorna och frågorna om internationell
solidaritet knappast ha varit så väl införlivade i organisationernas
verksamhet som f. n. är fallet. Medlen används till att bekosta studieresor
till u-land, produktion av informations- och studiematerial, mötes-, kurs- och
konferensverksamhet samt administration. Ett stort antal cirkelledare och
andra informatörer har getts tillfälle till direkt kontakt med u-landsförhållanden.
Det
nuvarande systemet med generella bidrag ger organisationerna frihet att utforma
information utifrån sina egna värderingar och erfarenheter. Det har också
stora administrativa fördelar, både för SIDA och organisationerna. Det är
vidare ett uttryck för förtroende och respekt för folkrörelserna och deras
arbete i ett demokratiskt samhälle. Utredningen finner därför att den
arbetsfördelning som efter hand har vuxit fram mellan SIDA och organisationerna
med fördel också kan tillämpas i fortsättningen.
Alltsedan
budgetåret 1972/73 har ca 16 % av det årliga totalbeloppet för bidrag till
enskilda organisationer avsatts för bidrag efter ansökan. Ca 200 organisationer
har hittills ofta vid upprepade tillfällen fått del av sådana bidrag. Bland
dessa återfinns organisationer av många olika slag vad gäller verksamhetens inriktning
och omfattning. Det mest omfattande stödet har hittills utgått till
Chilekommittén, De förenade FNL-grupperna, Frivilligorganisationernas
informationscentral, SCC, Ekumeniska U-veckan, FilmCentrum, Svenska FN-förbundet,
Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja, Svenska scoutrådet och
Utrikespolitiska föreningarnas FN-förbund.
Remissorganen
ansluter sig i allt väsentligt till utredningens förslag beträffande
organisationernas ansvar för u-landsinformationen och arbetsfördelningen mellan
dessa och SIDA.
Jag
delar utredningens uppfattning, att den satsning, som inleddes år 1972, på
löntagarorganisationer, studieförbund och andra enskilda organisationer, har
varit riktig. Troligen har den avsevärt bidragit till att stärka u-landsengagemanget
i Sverige. Systemet har mött positivt gensvar hos organisationerna själva, som
med avsevärda generella bidrag har kunnat bedriva u-landsinformation i mycket
fria former och utifrån de olika värderingar och samhällsuppfattningar, som
präglar varje enskild organisation. Ansvarsfördelningen mellan
organisationerna och
Prop. 1978/79:113 12
SIDA
bör fortsätta väsentligen oförändrad. I sammanhanget vill jag särskilt betona
vikten av att stödet till mindre organisationer som får bidrag till enskilda
informationsprojekt, fortsätter och utökas. Dessa organisationers verksamhet är
av stort värde för att fördjupa engagemanget för Sveriges internationella
solidaritetspolitik.
Det
generella bidragssystemets vidareutveckling
BPU
anser att generella bidrag även framdeles bör utgå till studieförbund och
löntagarorganisationer. Bidragen bör vara stommen i det statliga stödet till
folkrörelsemas och övriga organisationers u-landsinfor-mationsverksamhet.
Utredningen finner det riktigt att organisationer, som tillhör studieförbund,
skall vända sig till dessa och inte till SIDA för bidrag. Posten "övriga
organisationer" för bidrag efter ansökan bör sålunda vara reserverad för
andra organisationer än de till studieförbund anslutna.
BPU
aktualiserar också frågan om att det nuvarande generella bidragssystemet bör
kompletteras för att bättre tillmötesgå vissa organisationers behov av
långsiktigt stöd för sin u-Iandsinformation.
Utredningen
väcker sålunda frågan om inte andra fackliga organisationer bör kunna komma i
fråga för generella bidrag på samma villkor som löntagarorganisationerna. Den
nuvarande begränsningen till löntagarorganisationer lämnar luckor, som enligt
utredningen bör fyllas genom att även sådana organisationer som LRF, SFR och SHIO
erhåller bidrag på samma grunder som löntagarorganisationerna. BPU föreslår
härutöver att SUL ges ett stående årligt bidrag från SIDA för att erforderlig
långsiktig planeringstrygghet skall garanteras.
Utredningen
framhåller vidare att SIDA har gett hög prioritet åt stöd till SCC för
information om kooperationen och dess roll i utvecklingssamarbetet. SCC har
till SIDA inkommit med anhållan om ett generellt bidrag och utredningen stöder
denna begäran. Avgörande för bidragets storlek bör, enligt utredningen, vara
informationsbehoven i anslutning till kooperationens biståndsverksamhet samt SCC:s
och de anslutna kooperativa organisationernas behov av bidrag för att kunna
fortsätta att bygga ut sin informationsverksamhet om u-Iandsfrågorna och de
globala fördelningsfrågorna.
De
kristna organisationernas behov av ökad planeringstrygghet för sin u-landsinformation
uppmärksammas också av utredningen. Deras informationsverksamhet har under en
följd av år varit av en sådan omfattning att ett antal organisationer årligen,
trots de generella bidragen till studieförbunden, har vänt sig direkt till
SIDA för att ansöka om bidrag. På detta sätt har dessa organisationer under
senare år årligen erhållit ytterligare ca 250 000 kr. varav 100 000 kr. för den
Ekumeniska U-veckan. Dessa Önskemål har indirekt vid sidan av andra som t. ex.
SCC:s
Prop.
1978/79:113 13
och FN-förbundets lett till att utrymmet för bidrag till
andra organisationer har minskat.
Mot bakgrund härav finner utredningen det befogat att söka
en lösning som bättre tillgodoser de kristna organisationernas medelsbehov.
Den för såväl de kristna organisationerna som SIDA bästa lösningen skulle
uppnås om ett generellt bidrag utgick till en kristen samarbetsorganisation
med inriktning på u-landsfrågor. Denna skulle fungera som samordnings- och
bidragsorgan för åtminstone det stora flertalet kristna organisationer med
bistånds- och u-landsinriktning.
Jag delar utredningens uppfattning i vad avser
huvudprincipen, att generella bidrag också fortsättningsvis bör utgå till
studieförbund och löntagarorganisationer, medan posten "övriga
organisationer" i princip bör vara reserverad för bidrag efter ansökan för
andra organisationer än de till studieförbunden anslutna.
I fråga om en utvidgning av det generella bidragssystemet
för att tillmötesgå även vissa andra organisationers behov av långsiktigt stöd
för sin u-landsinformation går meningarna isär inom utredningen och mellan
remissorganen. Flertalet remissorgan förordar att generella bidrag skall utgå
även till SCC och en kristen samarbetsorganisation. Likaså förordas ett stående
årligt bidrag från SIDA till SUL i enlighet med BPU:s förslag. Flertalet
remissorgan ställer sig dock avvisande till att mottagarkretsen av generella
bidrag skall utvidgas även till LRF, SFR och SHIO.
Jag delar i och för sig uppfattningen att viss
försiktighet bör iakttagas i vad gäller utvidgning av det generella bidragssystemet.
Likväl finner jag det motiverat att här biträda utredningens och flertalet
remissorgans förord för generella bidrag till SCC och en kristen
samarbetsorganisation. Systemet med generella bidrag bör även utvidgas till de
av utredningens majoritet förordade organisationerna LRF, SFR och SHIO. Därmed
vidgas informationsverksamheten till fler grupper, vilket är särskilt
naturligt i ett läge där utvecklingssamarbetet breddas till att bl. a. engagera
mindre industri. Jag finner det likaledes motiverat med ett stående årligt
bidrag till SUL för att garantera planeringstrygghet.
Utredningen kommenterar också bidragen till Svenska FN-förbundet.
Förbundet bedriver en omfattande informationsverksamhet, som till inte ringa
del bygger på samarbete med och bidrag från SIDA. Förbundets främsta
inkomstkälla utgörs emellertid av anslag från utrikesdepartementet över
anslaget E 3. Information om mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor. Förbundets ekonomi har under en följd av år varit ansträngd.
SIDA tillmäter samarbetet med FN-förbundet stor betydelse
och prioriterar i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 liksom
tidigare en utvidgning av informationen om FN:s arbete för ekonomisk och social
utveckling i samarbete med förbundet. SIDA har i tidigare samman-
Prop. 1978/79:113 14
häng
behandlat FN-förbundets önskemål om generella bidrag och har då betonat att
frågan bör prövas inom ramen för en översyn av det totala statliga stödet till
FN-informationen i Sverige.
Stödet
till det tiotal organisationer, som erhåller bidrag från utrikesdepartementet
för informaiion om mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor, varav
FN-förbundet är den näst största bidragsmottagaren, har också behandlats av
den särskilda utredning om information och mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor som jag har berört i det föregående. Denna utredning
har bl. a. haft till uppgift att "utreda frågan om ansvarsfördelningen
mellan och bidragsgivningen till" berörda organisationer. Utredningen
betonar i sitt betänkande (Ds UD 1978: 2) det angelägna i att en helhetslösning
snarast åsladkommes, som ger FN-förbundet möjligheter till en realistisk
verksamhetsplanering. Grunden för denna bör, vad gäller statsmedel, vara
bidrag från utrikesdepartementet den av FN-förbundets styrelse förordade bidragsformen
så att förbundet för sin normala verksamhet inte blir beroende av lillfälliga
bidrag.
SIDA:s
styrelse har i yttrande över ifrågavarande utredning uttalat följande:
"För den betydande och växande del av FN-förbundets verksamhet som
inriktas på FN-systemets internationella utvecklingssamarbete och frågan
rörande en ny ekonomisk världsordning kan styrelsen efter de ytterligare
överväganden som det nu aktuella betänkandet föranlett se skäl till att
möjligheten prövas att Svenska FN-förbundet, utöver de bidrag som utgår från
utrikesdepartementet, tilldelas ett generellt bidrag från SIDA".
I prop.
1978/79: 100 (bil. 6) har jag föreslagit en ökning av det allmänna bidraget
till Svenska FN-förbundet över utrikesdepartementets anslag E 3. Information om
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor, varigenom FN-förbundet
bl. a. tillförsäkras resurser för anställning av en informationssekreterare. 1
anslutning till det förslag som har framförts av SIDA:s styrelse förordar jag
att FN-förbundet därtill inordnas bland de organisationer som får ett generellt
bidrag.
2.6
SIDA:s egen informationsverksamhet
SIDA:s
egen informationsverksamhet tar f. n. i anspråk drygt 35 procent av
informationsanslaget. BPU har särskilt uppmärksammat materialproduktionen och
samarbetet med massmedia, utbildningsväsendet och andra organisationer.
Utredningen understryker betydelsen av att SIDA fortsätter och utvecklar den
materialproduktion som den anser vara viktig för en saklig och mångsidig u-landsinformation.
Möjligheterna att utveckla produktionssamarbete med regionala institut, som t.
ex. Nordiska afrikainstitutet, och distributionssamarbete med bl. a.
biblioteken uppmärksammas.
Prop. 1978/79:113 15
Den
del av SIDA:s informationssamarbete som avser samarbetet med massmedia fungerar
enligt utredningen väl. Med hänsyn till massmedias och i synnerhet radions och TV:s
stora räckvidd vill utredningen att detta samarbete skall utökas i syfte att
göra u-landsinformationen tillgänglig och engagerande för fler människor.
En
stor del av SIDA:s information är inriktad på skolan och i växande grad
den högre utbildningen. Institutionssamarbete sker med skolöverstyrelsen (SÖ), länsskolnämnderna,
lärarhögskolorna och UHÄ med inriktning på främst lärarnas grund- och
fortbildning. Även SIDA:s materialproduktion och upplysningstjänst har skolan
som främsta avnämare.
Skolan
står t. ex. för 60 procent av materialbeställningama. Utredningens intryck Ur
att samarbetet med SIDA är av stor betydelse för skolans och det högre
utbildningsväsendets internationalisering en process som enligt utredningen
bör påskyndas. Permanenta utbildningsinslag bör finansieras över
utbildningsdepartementets budget snarare än över biståndsanslaget.
Möjligheterna till ett nära samarbete med Sveriges utbildningsradio bör
undersökas.
Utredningen
framhåller att en systematisk utveckling av den långsiktiga planeringen och en
tillräcldig bearbetning av vunna erfarenheter inte har förekommit. Den anser
det därför angeläget att i den framtida verksamheten ägna större uppmärksamhet
åt planering, målgruppsanalyser och andra aspekter som RRV har betonat i sin
analys av SIDA:s informationsverksamhet.
Flertalet
remissorgan instämmer i de av utredningen framlagda förslagen rörande SIDA:s
egen informationsverksamhet.
Jag
ansluter mig i allt väsentligt till BPU:s uppfattning och anser det viktigt att
SIDA fortsätter att utveckla sin materialproduktion för en saklig och allsidig u-landsinformation.
SIDA:s samarbete med massmedia och skolväsendet bör förstärkas. Permanenta
utbildningsinslag inom skolan bör emellertid finansieras över
utbildningsdepartementets huvudtitel.
2.7
Saklighet och profilering
BPU
konstaterar att SIDA och de enskilda organisationerna har skilda roller i det
opinionsbildande arbetet. För organisationerna utgör rätten till profilering av
verksamheten vad gäller ideologi, ämnesval och målgrupper en given
utgångspunkt. Av folkrörelser och övriga organisationer vore det inte rimligt
att kräva allsidighet i behandlingen av en fråga. Mångsidighet är emellertid
ett krav, som måste ställas på den samlade u-landsinformation, som dessa
bedriver med stöd av medel från SIDA:s informationsanslag.
Jag
biträder utredningens uppfattning och vill särskilt betona betydel-
t3
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 113
Prop. 1978/79:113 16
sen
av att bygga informationsaktiviteterna på det engagemang som utgör basen för de
enskilda organisationernas verksamhet.
För SIDA:s egen verksamhet
bör enligt utredningen delvis andra principer gälla. SIDA bör eftersträva
allsidighet i sitt samlade informationsutbud. Denna strävan bör även prägla
tidskriften "Rapport från SIDA", vilken förväntas ge utrymme för en
rik variation av fakta och synpunkter på utvecklingsproblem och utvecklingssamarbete.
Jag ansluter mig till dessa synpunkter och anser att detta synsätt bör prägla
verksamheten. I sammanhanget vill jag understryka betydelsen av en engagerad
debatt om u-ländernas villkor och problem som en viktig förutsättning för en
aktiv, intresserad och välinformerad svensk u-landsopinion.
Utredningen konstaterar
att för såväl SlDA:s egen informationsverksamhet som den organisationerna
bedriver med bidrag från SIDA bör saklighet utgöra en given strävan. Kravet på
saklighet är särskilt betydelsefullt i fråga om SIDA:s egen
informationsverksamhet, då SIDA-materialet måste kunna tjäna som en faktabas
för alla övriga parter. Utredningen konstaterar emellertid att utan analys och
kommentarer är faktamaterialet av föga värde. Det måste ge bakgrund och stöd
till en ständigt fördjupad diskussion om utvecklingsfrågorna och utvecklingssamarbetets
fömtsättningar och resultat och till att skapa möjligheter till inlevelse i u-ländernas
situation. Utrymme måste också finnas för en framställning som ger uttryck för
personliga åsikter. Det är dock angeläget att i görligaste mån markera vad som
är sakligt, faktabetonat material och vad som är uttryck för en personlig
uppfattning.
Jag
ansluter mig i allt väsentligt till utredningens uppfattning.
2.8
Utvärdering och förnyelse
Den
översyn av u-landsinformationen, som utredningen har företagit, har varit
översiktlig. Den har inte avsetts vara en resultatvärdering i egentlig mening
av vare sig SIDA:s eller de enskilda organisationernas arbete. Utredningen
betonar att resultatvärdering av SIDArs u-landsinformation i framtiden bör
ägnas ökad uppmärksamhet. Detta bör gälla såväl folkrörelsernas u-landsinformation
som SlDA:s egen. Kri-iska utvärderingar bör utgöra en viktig del av
verksamheten och bidra till att nya former för information ständigt prövas i
syfte att intressera nya grupper för u-landsfrågor.
Både
TCO, LO m. fl. hävdar i sina remissvar att det bör vara organisationerna
själva som ansvarar för bedömningen av de egna informationsinsatserna i syfte
att välja "rätt" projekttyp för att nå sina informationsmål. Detta
sker redan nu informellt för att fortlöpande kunna pröva och utnyttja vunna
erfarenheter. Även Beredningen för u-landsinformation hävdar att de
organisationer, som erhåller bidrag, bör kunna genomföra egna
resultatbedömningar av genomförda projekt. Ett flertal
Prop. 1978/79:113 17
remissorgan
understryker det angelägna i att resultatvärdering i framtiden ägnas ökad
uppmärksamhet och att vunna erfarenheter måste utväxlas mellan SIDA, olika gmpper
och organisationer som medverkar i u-landsinformationen.
Jag
delar uppfattningen att resultatvärderingen av SIDA:s och de enskilda
organisationernas u-landsinformation bör ägnas ökad uppmärksamhet i framtiden.
Sådana utvärderingar bör kunna göras av både organisationerna själva och SIDA.
Resultaten av organisationernas utvärderingar bör redovisas för SIDA.
2.9
Informationsanslagct i framtiden
Anslaget
för u-landsinformation har ökat snabbt under 1970-talet. Budgetåret 1971/72
uppgick anslaget till 2,5 milj. kr. och har sedan successivt ökat. För
innevarande budgetår har 15,7 milj. kr. anvisats för detta ändamål.
Anslagsutvecklingen
var under budgetåren 1972/731975/76 mycket snabb, medan den efterföljande
perioden fram t. o. m. innevarande budgetår i stort sett har varit en
konsolidering av redan uppnådd anslagsnivå.
Den
snabba ökningstakten under perioden fram till budgetåret 1977/78 hänger främst
samman med utbyggnaden av bidragen till enskilda organisationer.
Medelstilldelning för detta ändamål ökade sålunda mellan budgetåren 1971/72
och 1976/77 från 0,6 milj. kr. till 8,0 milj. kr. Föredragande statsråd
konstaterade i budgetpropositionen att dessa bidrag därmed hade "nått en
nivå som med mindre ökningar var försvarlig också i ett längre
perspektiv".
I
det föregående har jag förordat att utöver de av skolöverstyrelsen godkända
studieförbunden och de fyra centrala löntagarorganisationerna även SCC, en
kristen samarbetsorganisation, LRF, SFR, SHIO och Svenska FN-förbundet fr. o. m.
budgetåret 1979/80 bör erhålla generella bidrag. Kostnaderna härför bör
finansieras genom en engångshöjning av anslaget C 3. Information. Höjningen
föreslås i enlighet med förslag i SIDA:s anslagsframställning för budgetåret
1979/80 uppgå till 2,0 milj. kr. så att ökat utrymme också skapas för stöd till
det stora antal organisationer, som årligen söker bidrag från SIDA för konkreta
informationsprojekt.
BPU
har i fråga om informationsanslagets framtida utveckling framhållit att det är
angeläget med ökningar, som säkert bevarar anslagets realvärde på den nivå, som
det uppnår genom den föreslagna engångs-höjningen. I prop. 1978/79: 100 (bil.
6) har jag förordat att anslaget C 3. Information skall öka med drygt 0,5 milj
kr. till 17,3 milj. kr. budgetåret 1979/80. Detta motsvarar en ökning på c 4 %.
Jag förordar nu att detta anslag ökas med ytterligare 2,6 milj. kr. till
sammanlagt 19,9
Prop.
1978/79:113 18
milj. kr. för budgetåret 1978/80. Häri ingår den nyss
nämnda engångs-höjningen på 2 milj. kr. för att bestrida kostnaderna för en
vidgning av mottagarkretsen för generella bidrag. Av det föreslagna anslaget
beräknas 13,6 milj. kr. för information genom enskilda organisationer och 6,3
milj. kr. för SIDA:s egen informationsverksamhet. Den nu föreslagna ökningen av
anslaget C 3. Information med 2,6 milj. kr. bör i enlighet med vad jag anförde
i prop. 1978/79: 100 (bil. 6) bestridas från anslaget C 2. Bilateralt
utvecklingssamarbete, posten Ofördelad reserv.
3 Biståndets organisation
Föredragandens överväganden
3.1 Biståndsprogrammets administration dess framväxt och
förutsättningar
Biståndspolitiska utredningen (BPU) har i sitt betänkande
om biståndets organisation (SOU 1978: 61) utförligt redovisat utvecklingen av
den svenska biståndsadministrationen sedan slutet av 1940-talet. Som bakgrund
till de förslag som lämnas i det följande sammanfattar jag inledningsvis denna
redogörelse.
Inledningstiden
Det första särskilda organet för biståndsfrågor skapades
år 1952, då den halvstatliga Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd (CK)
inrättades. Dess uppgifter begränsades till bilateralt tekniskt bistånd, medan
bidragen till FN, som år 1949 hade fått ett utvidgat tekniskt biståndsprogram (UNEF),
liksom tidigare handlades inom utrikesdepartementet. Svenska institutet och de
speciella förbindelseorganen förblev ansvariga för rekryteringen av experter
och mottagandet av stipendiater för FN:s räkning. CK:s sekretariat förlades
till svenska institutet och förenades genom gemensam chef med institutets
avdelning för tekniskt bistånd.
Vid slutet av 1950-talet omfattade biståndsverksamheten
bl. a. bilaterala projekt i Etiopien, Pakistan och dåvarande Ceylon. Sverige
erhöll då allt fler förfrågningar om bistånd från det växande antalet självständiga
u-Iänder. Det opinionsbildande arbetet under 1950-talet lade grunden för
riksdagens beslut om den snabba ökningen av biståndsanslagen under 1960-talet.
NIB-tiden
I prop. 1961: 174 angående organisationen för handläggning
av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade länder föreslogs inrättandet
av Nämnden för internationellt bistånd (NIB), som "centralorganet för det
officiella biståndet till u-länderna". NIB:s roll i det multilaterala
samarbetet skulle främst avse rekrytering av experter samt placering i Sverige
av FN-stipendiater.
Prop. 1978/79:113 19
NIB
inledde sin verksamhet den 1 januari 1962. Den fick en styrelse med
representanter för Kungl. Maj:ts kansli, politiska partier, folkrörelser och
näringsliv, ett sekretariat lett av en generalsekreterare, samt ett råd.
Den
för det svenska utvecklingssamarbetet grundläggande prop. 1962: 100 om svenskt
utvecklingsbistånd lades fram i början av NIB:s första verksamhetsår. Den
innehöll allmänna riktlinjer för utvecklingssamarbetet med u-ländema,
utformade på grundval av arbetet inom en beredning för internationella
biståndsfrågor, som hade tillsatts år 1961 med dåvarande statsministern som
ordförande.
Genom
riksdagens beslut med anledning av prop. 1962: 100 om svenskt
utvecklingsbistånd inleddes biståndsanslagens ökning mot 1 %-målet.
Omfattningen av NIB:s verksamhet växte snabbt, men de ökande finansiella
resurserna gick huvudsakligen till nya biståndsformer, som finansiellt,
humanitärt och nordiskt bistånd, samt till det multilaterala tekniska biståndet
(EPTA, FN:s särskilda fond, UNICEF m. m.).
Utrikesdepartementet
disponerade medlen för FN:s tekniska biståndsprogram, nordiskt bistånd samt
för katastrof- och flyktinghjälp och bidrag till enskilda organisationers
biståndsverksamhet. Det nordiska Tanganyika-projektet administrerades av en internordisk
styrelse med särskilt sekretariat. Medel för NIB:s verksamhet upptogs under
utrikesdepartementets huvudtitel.
Det
finansiella biståndet såväl det multilaterala som det bilaterala redovisades
under finansdepartementets huvudtitel. För IDA-bidra-gen svarade
finansdepartementet i samarbete med riksbanken. Det bilaterala finansiella
biståndet administrerades av finansdepartementet.
Genom
NIB:s fältverksamhet engagerades Sverige under perioden 196264 i direkt
projektbistånd i ett växande antal länder. Totalt omfattade det bilaterala
samarbetet år 1965 insatser i ett 20-tal länder. Antalet befattningshavare vid
NIB ökade under verksamhetsåren 196265 från ett 30-tal till över 100, inkl.
expertis och tillfällig personal.
Administrativ
konsolidering
På
regeringens uppdrag inledde statskontoret år 1963 en utredning av NIB:s inre
organisation och administration samt nämndens relation till det multilaterala
och finansiella bistånd, som handlades utanför nämnden. Bland utredningens
slutsatser, vilka kom att bilda grund för regeringens senare förslag om SIDA,
märks följande.
Förutom
handläggningen av bilaterala tekniska biståndsinsatser, som redan åvilade NIB,
borde enligt utredningen också handläggningen av humanitära och bilaterala
finansiella biståndsärenden samt svenska biståndsinsatser i anslutning till
den av internationella organ bedrivna biståndsverksamheten, s. k. multibi-insatser,
överföras till en ny central
Prop. 1978/79:113 20
biståndsmyndighet.
Det bilaterala finansiella bistånd, som föreslogs bli överfört, innefattade
både kredit- och gåvohjälp, och s. k. samfinansieringar och andra
biståndsinsatser i samarbete med IDA.
I
ärenden rörande Sveriges bidrag till de internationella organens biståndsverksamhet,
dvs. det multilaterala biståndet i egentlig mening, borde förekommande
verksfunktioner anförtros biståndsmyndigheten, i den mån de inte ålåg
riksbanken.
Verket
föreslogs få tre avdelningar för främst tekniskt bistånd, finansiellt bistånd
och administration inkl. informationsfrågor.
Verksledningen
borde förutom generaldirektören omfatta de tre avdelningscheferna och fungera
som styrelsens direktion. För bistånds-myndighetens styrelse och verksledning
föreslogs ett sekretariat bli inrättat.
NIB:s
administration av fältprojekten hade varit starkt centraliserad till
hemmamyndigheten. Utredningen förordade "en långt driven decentralisering
av projektadministrationen till fältet". Därmed skulle förutsättningar
skapas för att "inpassa projekt på ett organiskt sätt i mottagarlandets
förvaltningsapparat". Decentralisering ställde emellertid stora krav på
projektadministrationen. I de fall omfattande svensk projektverksamhet förekom
kunde en svensk chefsadministratör tänkas vara en god lösning. I förhållande
till mottagarlandet borde denne fungera som chefsrådgivare. Anknytning till
svensk beskickning antogs kunna öka möjligheterna för snabba och effektiva
beslut.
Projektberedningen
skulle ligga helt på den centrala biståndsmyndigheten. För dess
projektadministrativa enheter skulle arbetsuppgifterna i och med delegeringen
till fältet förändras från handläggning och beslut i detaljärenden i riktning
mot rådgivning samt kontroll av att projekten utvecklades, drevs och
avvecklades planenligt och enligt sina syften.
Den
centrala biståndsmyndigheten borde i stor utsträckning genom "utkontraktering"
anförtro fackbetonade delar av biståndsplanering och biståndsadministration åt
utomstående, dvs. åt statliga fackmyndigheter och institutioner samt åt andra
organ med särskilda förutsättningar. Som exempel nämndes skolöverstyrelsen,
universitetsmyndigheter och svenska institutet. För handläggning av
stipendiatverksamheten föreslogs en långtgående decentralisering.
I
prop. 1965: 63 om det statliga utvecklingsbiståndets administration anslöt sig
föredragande statsråd till förslaget om ett självständigt centralt ämbetsverk
med en generaldirektör sora chef och tillika ordförande i en verksstyrelse utan
departementsrepresentation. Den föreslagna ordningen förutsatte, betonade
statsrådet, att ett effektivt interdeparte-mentalt sam.rådsförfarande, i vilket
biståndsmyndigheten inbegreps, verkligen kom till stånd.
I
propositionen konstaterades att statskontoret hade förordat att det nya verkets
kompetensnivå skulle innefatta praktiskt taget allt som
Prop. 1978/79:113 21
kunde
betecknas som biståndsadministration. Statsrådet anslöt sig till denna princip:
"Upprättandet
av NIB var första etappen på vägen mot en total samordning av den svenska
biståndsadministrationen. Därigenom skapades ett centralt organ för i första
hand det bilaterala tekniska biståndet. Denna samordning föreslås nu
ytterligare utbyggd. Främst sker detta genom att den bilaterala finansiella biståndsgivningen
överförs till biståndsmyndigheten. Härtill kommer tidigare nämnda tekniska och
humanitära biståndstyper som för närvarande administreras i annan ordning.
Därmed sammanförs praktiskt taget all biståndsadministration till en enda
myndighet."
Multilateralt
tekniskt och finansiellt bistånd borde emellertid inte överföras till
biståndsmyndigheten. Dessa biståndsformer administrerades av vederbörande
internationella biståndsorgan. Verksfunktionerna i Sverige utgjordes
huvudsakligen av expertrekrytering och placering av stipendiater, uppgifter som
SIDA övertog från NIB.
Verket
föreslogs få den av statskontoret förordade organisationen. Stipendiatfrågorna
borde dock stanna kvar inom verket och handläggas av en särskild byrå.
Det
nya verket föreslogs få 147 befattningshavare, inkl. stipendiatbyrån, ett
40-tal fler än vad NIB vid den tidpunkten hade, inkl. dess extra tjänteman.
Också
statskontorets förslag angående decentralisering av fältverksamhetens
administration biträddes av statsrådet, om än i försiktiga ordalag. Det
framhölls att det ofta kunde vara riktigt att chefsadministratören anknöts
till den svenska beskickningen i mottagarlandet som biståndsattaché.
Riksdagen
anslöt sig i allt väsentligt till propositionens förslag. SIDA inrättades den 1
juli 1965 (SFS 1965: 666). Det innebar en koncentration av
"biståndsadministrationen" i vidaste mening till ett organ. Hela det
direkta samarbetet kom att handhas av verket. Verkets ledning spelade också en
viktig roll i Sveriges multilaterala bistånd, även om ansvaret för frågorna
låg kvar på utrikes- och finansdepartementen.
SIDAis
organisation och arbetsformer
SIDA:s
organisation och arbetsformer förändrades successivt under perioden 19651970
och i oktober 1971 beslutade SIDA:s generaldirektör om en omorganisation av
SIDA. Den innebar en anpassning av verkets organisation till den nya metod för
anslagsindelningen som för första gången tillämpades i regleringsbrevet för
budgetåret 1971/72. Gränsen mellan gåvor och krediter hade slopats och ersatts
av en fördelning på länder. Försöksverksamheten med länderprogram hade samtidigt
resulterat i en första uppsättning program, som förelades SIDA:s styrelse
hösten 1971.
Prop. 1978/79:113 22
En
särskild byrå länderbyrån skapades av delar av avdelningen för finansiellt
bistånd och det ekonomiska sekretariatet. Avdelningarna avskaffades. Huvuddelen
av avdelningen för finansiellt bistånd omvandlades till en sektorbyrå för
industrifrågor. Verket fick därmed fyra sektorbyråer för ämnesområdena
undervisning, lantbruk, hälsovård och befolkningsfrågor resp. industri och
byggnadsverksamhet. Vidare inrättades en utredningsbyrå med ansvar för bl. a.
allmänna utredningar, resultatvärdering, statistikproduktion samt juridiska
ärenden.
Länderbyrån
skulle svara för "utarbetande av landprogram och för framtagning och
analys av mottagarländernas planer och andra data". Dess uppgift skulle
vidare vara att medverka till att landprogrammens allmänna anvisningar
resulterade i idé- och insatsberedningar, samt att denna verksamhet bedrevs på
ett sätt som kunde väntas leda till att de finansiella landramarna för olika år
uppfylldes.
Biståndskontorens
kapacitet att göra landinriktade analyser och bedömningar skulle förbättras.
Tillsammans med länderbyrån skulle de svara för att landprogram utarbetades.
Genom
omorganisationen skulle sektorbyråerna få "större möjlighet till
specialisering inom sina fack". Större delen av beredningsarbetet skulle
komma att genomföras inom dessa byråer, liksom större delen av de externa
kontakterna med konsulter och med myndigheter i mottagarlandet. Anpassningen
av SIDA:s organisation till ett landprogrammerat bistånd hade genomförts utan
att verkets sektorprägel hade försvunnit.
Är
1973 fastställde Kungl. Maj:t en ny instruktion för SIDA (SFS 1973: 687).
Styrelsens uppgifter beskrivs där på ett sätt som nästan endast i språkligt
hänseende skiljer sig från 1965 års instruktion. Styrelsen förklaras vara
"central förvaltningsmyndighet för det direkta utvecklingssamarbetet som
Sverige bedriver med utvecklingsländer". Ärenden som rör samarbete med mellanstatliga
organisationer skall styrelsen handlägga "i den omfattning regeringen
särskilt föreskriver". I den utsträckning verksamheten så kräver, åligger
det styrelsen att "följa utvecklingen såväl i utvecklingsländerna som på
biståndsverksamhetens område i Sverige, i andra biståndsgivande länder och hos
internationella organ samt samla, ordna och tillhandahålla uppgifter
härom".
I
sin verksamhet bör styrelsen "samarbeta med de svenska förbindelseorganen
för FN:s fackorgan, med andra myndigheter och organisationer samt med företag
och enskilda personer". Även i övrigt bör styrelsen "medverka i
strävandena till samordning och enhetlighet i svensk biståndsverksamhet".
Instruktionens
nya inslag i förhållande till vad som hade gällt sedan år 1965 avser SIDA:s
organisation. Genom den nya instruktionen bekräftades den organisation som
SIDA fick hösten 1971. Verket har inte längre några avdelningar.
Avdelningscheferna ingår i en förstärkt ledningsgrupp. Byråerna är direkt
underordnade generaldirektören.
Prop.
1978/79:113 23
Frågan om inrättande av biståndskontor fördes in i
instruktionen. Vid tidpunkten för tillkomsten av SIDA:s ursprungliga
instruktion hade SIDA ingen fältorganisation. I den nya instruktionen sägs att
"styrelsen skall, när den bedömer att omfattningen av
utvecklingssamarbetet med något land påfordrar detta, hos Kungl. Maj:t göra
framställning om inrättandet av biståndskontor inom svensk
utlandsmyndighet". Formuleringen "inom svensk utlandsmyndighet"
bekräftar den integration av biståndskontoren i ambassaderna som beslutades år
1973.
Det svenska biståndet har ökat snabbt sedan SIDA:s
tillkomst. Kraven på att utveckla nya biståndsformer och
biståndsadministrativa metoder har varit stora.
SlDA:s administrationskostnader har ökat påtagligt
långsammare än biståndet genom SIDA, Därtill bör hållas i minnet att en del av
administrationskostnaderna inte är förvaltningskostnader i egentlig mening
utan snarare bistånd till mottagarländernas myndigheter inköp och rekrytering
och överföring av kunnande till dessa specialistkunnande för
projektberedning m. m. Budgetåret 1970/71 motsvarade de samlade
administrationskostnaderna, exkl. rekrytering och utbildning av fältpersonal, 6
% av utbetalningarna över anslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete.
Budgetåret 1977/78 hade de sjunkit till 3 %. Samtidigt ökade SIDA:s kostnader
för utkontraktering kraftigt.
Under 1970-talet har landprogrammeringens genomförande
medfört betydande förändringar av biståndets utformning. SIDA:s arbetsformer
har utvecklats och anpassats till de krav sdm den snabbt växande biståndsvolymen
per anställd har medfört. De första landprogrammen utarbetades av SIDA
budgetåret 1971/72. De första årsavtalen slöts för budgetåret 1973/74.
Avtalsförfarandet har förenklats, vilket har verkat kapacitetsbespa-rande.
Delegeringsgraden mellan regeringen och SIDA och internt inom SIDA har ökats.
Ettåriga årsavtal har i ett flertal fall fr. o. m. budgetåret 1977/78 ersatts
av samarbetsavtal på två eller tre år.
Samtidigt har insatsernas utformning gradvis utvecklats
mot en allt mindre grad av bindning på förhand till bestämda ändamål.
Sektorstöd och importstöd tar sålunda i anspråk en växande andel av de
finansiella resurserna. Insatsavtalen har blivit mindre detaljerade.
SIDA:s organisation är formellt sett densamma idag som år
1971. Samtidigt med den här beskrivna utvecklingen av biståndet och av SIDA:s
arbetsformer har SIDA:s planering utvecklats. Landprogrammeringen har medfört
mer landinriktade arbetsformer inom ramen för SIDA:s organisation. Som ett sätt
att förbättra samordningen vid hemmamyndigheten av samarbetet med
programländerna har under hand informella landgrupper vuxit fram.
SIDA:s aktuella organisation och bemanning redovisas i
följande figur:
t4 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 113
c
II
&
S m
" « c c
5 a
cctn
se
Q. 3 c
il Ii
1
m
m
3 , , ,
_ 3 O i > £ 5 ,
t5| § !i!tl « l|
Prop. 1978/79:113 25
Biståndskonioren
och utrikesrepresentationen Biståndskonlorens framväxt.
I
syfte att samordna det arbete som de svenskstödda projektens administratörer
utförde och deras kontakter med mottagarlandets myndigheter inrättades kort
efter SIDA:s tillkomst, i enlighet med statskontorets förslag, administrativa
samordningskontor (Central Administrative Office) med ansvar för
administrativa frågor och frågor rörande fältan-ställda och lokalanställd
personal.
Ur
de administrativa samordningskontoren, som år 1968 var sex till antalet, och biståndsattachébefattningen,
för vilken instruktion hade fastställts den 29 april 1966, ändrad den 28 juni
1968, skapades år 1968 biståndskonioren (Development Cooperation Office). Detta
skedde "genom att de gamla samordningskontoren ställdes under biståndsatta-chéemas
ledning och/eller i länder utan attaché genom att samordningskontoret
frigjordes från sina bindningar till projekten och gjordes till separata
enheter med en biståndskontorschef som löd direkt under SIDA. Kontoren skulle
vara organisatoriska enheter inom SIDA samt erhålla instruktioner och uppdrag
från SIDA. Gentemot värdländerna skulle de formellt utgöra en särskild enhet
inom de svenska ambassaderna. På sikt borde, i mån av erforderlig personal,
kontorens roll vidgas avsevärt. Efter hand förordnades alla
biståndskontorschefer till biståndsattachéer. Sedan budgetåret 1971/72 har
biståndskontorens roll i utvecklingssamarbetet vuxit påtagligt.
Biständskonlorens
kapacitetsutveckling.
Budgetåret
1971/72 fanns åtta biståndskontor Botswana, Etiopien, Indien, Kenya,
Pakistan, Tanzania, Tunisien och Zambia samt en permanent representant vid FN:s
livsmedelsorganisation (FAO) i Rom. Den utsända personalen uppgick till ca 50
personer. Vid SIDA uppgick personalstyrkan vid samma tidpunkt till ca 300 fast
anställda, uttryckt i heltidstjänster, exkl. extra tjänster,
arvodesbefattningar och annan personal utanför lönestaten. Utgifterna för
biståndskontoren uppgick till S,4 milj. kr. mot 20,5 milj. kr. för
hemmamyndigheten. För personalen vid biståndskontoren fanns inga tjänster
inrättade. De var arvodes-anställda och i normalfallet tjänstlediga från SIDA.
Vid
ingången av budgetåret 1978/79 fanns biståndskontor inrättade eller under
inrättande i 14 länder, särskilt SIDA-finansierade handläggare av
biståndsärenden på en ambassad (Portugal) samt 78 över biståndsanslagen
finansierade tjänster vid svenska beskickningar. Biståndskontoren i Guinea-Bissau,
Mogambique och Botswana fullgör helt eller delvis ett biståndskontors uppgifter
i Kap Verde, Swaziland resp. Lesotho.
Integration
av ambassader och biståndskontor. Parallellt med biståndskontorens expansion
under 1970-talet har en
Prop. 1978/79:113 26
integration
av ambassad cch biståndskontor genomförts. Från utrikesdepartementels sida
togs år 1972 initiativet till en för departementet och SIDA gemensam översyn av
biståndskontorsorganisationen syftande till "en förstärkt integration av
biståndskontoren i beskickningarna".
Översynen
ledde år 1973 fram till förslag om nya riktlinjer, som godkändes av
utrikesministern. De byggde på principen att "biståndskonioren skulle bli
enheter inom beskickningarna även gentemot svenska myndigheter" och
således ställas "under beskickningschefens ledning". Deras inrättande
skulle beslutas av regeringen på förslag av SIDA. Integreringen förutsatte
"att SIDA ges rätt att parallellt med departementet inom områden för sin
behörighet direkt instruera beskickningen i stället för att, som i nuläget,
instruera bislåndskontoret". Instruktionsrätten skulle gälla "även
gentemot beskickningen i mottagarland som saknar biståndskontor".
Genom
de nya riktlinjerna skulle en långtgående administrativ integrering uppnås, i
syfte att få till stånd ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av
utlandsmyndighetens totala resurser.
Rollfördelningen
mellan utrikesdepartementet, SIDA och andra organ
Är
1970 samlades hela det departementala ansvaret för frågor rörande
internationellt utvecklingssamarbete inom en ny avdelning inom utrikesdepartementet
den s. k. u-avdelningen. Dess huvuduppgifter är att bereda regeringsbeslut
och vara huvudansvarig för inlernationella förhandlingar rörande
utvecklingssamarbete. I prop. 1970: 44 framhölls att rollfördelningen mellan
departement och verk avsågs "bli principiellt densamma som tidigare".
Avdelningens inrättande föranledde ingen ändring i SIDA:s instruktion. I
praktiken ledde dock "u-avdelningens" inrättande tiU en ny
rollfördelning mellan styrelsen och departementet vad gäller de internationella
organisationernas verksamhet.
De
allmänna bidragen till FN-organen, de regionala utvecklingsbankerna m. fl.
internationella program bereds inom u-avdelningen, som också har burit
huvudansvaret för beredningen av Sveriges agerande i biståndspolitiska frågor
inom FN:s handels- och utvecklingskonferenser (UNCTAD), nord-syd-dialogen och
andra fora där frågor rörande den nya ekonomiska världsordningen behandlas.
Det
primära ansvaret för några av 1970-talets stora internationella konferenser, t.
ex. världslivsmedelskonferensen och sysselsättningskonferensen, har vilat på
berörda fackdepartement. U-avdelningen och berörda myndigheter har medverkat
inom ramen för de särskilda arbetsgrupper som har tillsatts för ändamålet. De
internationella valutafrå-goma, vars betydelse för u-Iändema alltmer har
uppmärksammats, handläggs inom det nuvarande ekonomidepartementet.
I
biståndspolitiska utredningens huvudbetänkande (SOU 1977: 13)
Prop. 1978/79:113 27
Sveriges
samarbete med u-läiidcriia underströks vikten av en mera systematisk
samordning av den svenska u-Iandspolitiken i dess helhet. Ansvaret borde nalurligen
falla på utrikesdepartementet. I prop. 1977/78: 135 om riktlinjer för intemationellt
utvecklingssamarbete m. m. meddelas att regeringen i syfte alt "underlätta
en mer systematisk överblick och granskning av områden där u-landspolitiska ställningstaganden
blir erforderliga" har beslutat inrätta en samrådsgrupp med
representanter för berörda departement. Samrådsgruppen har inlett sin
verksamhet och har hittills hållit två möten.
SlDA:s
direkta medverkan i det multilaterala samarbetet består idag främst av
multilateral rekrytering samt den s. k. ämnesinriktade verksamheten. Därmed
avses det finansiella stöd som Sverige, utanför de allmänna bidragen till FN-organens
verksamhet, lämnar dessa för genomförande av "insatser på ämnesområden som
SIDA bedömer vara av särskild betydelse för u-Iändemas utveckling och där de intemationella
insatserna anses otillräckliga" (prop. 1976/77: 100, bil. 5).
Därutöver
medverkar SIDA som remiss- och utredningsorgan åt utrikesdepartementet i
multilaterala frågor. Verket har också medverkat i förberedelsearbetet inför
flertalet av 1970-taIets stora internationella konferenser. I styrelsens
anslagsframställningar redovisas erfarenheter av den multilaterala
biståndsverksamheten såväl som styrelsens syn på hur den svenska u-landspolitiken
bör utformas.
SIDA:s
huvudsakliga ansvarsområde utgörs av utvecklingssamarbetet med det 20-taI
länder med vilka Sverige bedriver ett långsiktigt utvecklingssamarbete samt
stödet till flyktingar och befrielserörelser i södra Afrika, humanitärt bistånd
till Latinamerika, katastrofbistånd, bidrag till enskilda organisaiioner och de
s. k. särskilda programmen. Dessutom har SIDA myndighetsansvar för den statligt
finansierade u-landsinformationen.
Ansvaret
för att framlägga förslag till fördelning av disponibla medel för flyktingar
och befrielserörelser i södra Afrika har hittills åvilat flyktingberedningen,
i vilken utrikesdepartementet samt SIDA, som innehar ordförandeposten, varit
representerade. Sekretariatet för flyktingberedningen har varit förlagt till
SIDA och en tjänsteman från u-avdelningen har ingått däri. I prop. 1977/78:
100 (bil. 6) föreslogs att beredningens mandat skulle vidgas till att omfatta
humanitärt bistånd överhuvud taget, vilket också blev riksdagens beslut. Genom
regeringsbeslut i juni 1978 har beredningen ombildats till en beredning för hiirria-nitärt
bistånd med högst 20 ledamöter. SlDA:s generaldirektör är alltjämt ordförande.
Beredningens sekretariat är liksom tidigare förlagt till SIDA och en tjänsteman
från utrikesdepartementet ingår även fortsättningsvis i sekretariatet.
Medel
för katastrofbistånd är fr.o.m. budgetåret 1977/78 samlade under anslaget C 2.
Bilateralt utvecklingssamarbete. SIDA har huvud-
Prop.
1978/79:113 28
ansvaret för såväl beredning av ärenden som verkställighet
av beslut. Samråd sker i den inom utrikesdepartementet år 1972 inrättade kata-strofgriippen,
vari SIDA och Röda Korset är företrädda. SIDA:s generaldirektör är sedan år
1977 ordförande i gruppen vars sekretariat är förlagt till verket.
Bislåndsmedel tas sedan budgetåret 1975/76 i anspråk för
försöksverksamhet rörande utbildningssamarbete med vissa u-länder och annat s.
k. bredare samarbete. Bredare samarbete handläggs i vissa fall av SIDA, i andra
av den år 1975 inrättade utbildningsberedningen. I beredningen, som f. n. har
sitt sekretariat förlagt inom utbildningsdepartementets huvudtitel, ingår
representanter för utrikes-, budget-, utbildnings-, handels-, arbetsmarknads-
och industridepartementen samt SIDA. Representanten från
utbildningsdepartementet är ordförande i beredningen. Beredningens uppgifter
vad gäller kommersiellt utbildningssamarbete kommer under år 1979 att övertas
av det halvslatliga utbildningsbolaget (SWEDEC), som inrättades år 1978.
Ar 1975 inrättades importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD),
som är ett helstatligt organ under handelsdepartementet. Kontorets verksamhet syfiar
till att hjälpa u-länderna att öka sin export till Sverige. Arbetsuppgifterna
består i att till u-landsexportörer lämna information och handledning om de
kommersiella avsättningsmöjligheterna och marknadsförhållandena i Sverige samt
förmedla kontakter med den svenska marknaden och med svenska företag.
Kostnaderna för IMPOD:s verksamhet bestrids av biståndsmedel. Medelsbehovet
beräknas efter samråd med chefen för handelsdepartementet.
IMPOD:s verksamhet som inleddes på försöksbasis, har
nyligen granskats av RRV. RRV:s revisionsrapport överlämnades till handelsdepartementet
i september 1978. På grundval härav föreslås i prop. 1978/79: 100 (bil. 17) att
IMPOD ges en permanent ställning. Dess rådgivande nämnd föreslås bli ersatt av
en styrelse.
Ar 1975 inrättades beredningen för u-landsforskning (SAREC)
bestående av riksdagsledamöter, forskare från olika områden, företrädare för
utrikes- och utbildningsdepartementen samt SIDA. Beredningen inrättades i
syfte att "... främja sådan u-landsforskning som kan underlätta för u-Iänderna
att utvecklas mot ökat självbestämmande och mot ekonomisk och social
rättvisa".
1 avvaktan på att den biståndspolitiska utredningen
slutförde sitt arbete var biståndsministern inte beredd att föreslå ett
fristående organ. En beredning, vars ledamöter representerade forskningen och
det allmänna, med "rådgivande och initierande ställning i förhållande
till de instanser som nu beslutar i forskningsärenden, dvs. regering och riksdag",
föredrogs. Dess uppgift borde, enligt propositionen, vara att "avge rekommendationer
om omfattning, inriktning och fördelning av det to tala svenska stödet för u-landsforskning
liksom om enskilda forsknings-
Prop. 1978/79:113 29
insatser".
På eget initiativ och efter egna utredningar skulle den också kunna föra fram
förslag till forskningsinsatser.
"Av
administrativa skäl och för att kravet om u-landscentrering av forskningen
lättare skall kunna uppfyllas", föreslogs beredningens sekretariat föriagt
till SIDA.
Riksdagen
beslöt den 18 oktober 1978 att godkänna inrättandet av en fond för industriellt
samarbete med u-länder (SWEDFUND) (prop. 1977/78: 135, UU 1978/79: 1, rskr
1978/79: 9). Dess huvuduppgift skall vara att främja tillkomst och utveckling
av tillverkande företag i u-länderna i enlighet med dessa länders planer och
prioriteringar.
I
fondens styrelse, som utses av regeringen, ingår representanter från utrikes-,
handels- och industridepartementen, SIDA samt personer med erfarenhet från u-landsverksamhet,
industri, bankväsende, kooperation och facklig verksamhet.
Fonden
inledde sin verksamhet i december 1978. För budgetåret 1978/79 har till fondens
grundkapital anslagits 35 milj. kr. och för budgetåret 1979/80 beräknas
ytterligare 35 milj.
Biståndsutbildningsnämnden
(BUN) inrättades den 1 juli 1971. Verksamheten förlades lill Sandöverken i
Kramfors kommun i lokaler som förvaltas av civilförsvarsstyrelsen.
Utbildningen
skall enligt prop. 1970: 162 "syfta till alt skapa en reserv för
rekrytering av svensk personal för bilateralt och multilateralt
utvecklingssamarbete". Den skall vidare "syfta till att skapa
möjligheter att komplettera den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst
och att sälla upp särskilda kontingenter för katastrofhjälp om sådan hjälp
begärs från Sverige". Slutligen skall ulbildningen ha som mål att
"skapa vidgade möjligheter för organisationer att rekrytera personal för
biståndsinsatser och för katastrofhjälp". Rekryteringen till utbildningen
skall inriktas på yrkesgrupper som efterfrågades av SIDA.
För
att leda och genomföra bistånds- och katastrofutbildningen och för alt besluta
om antagning till utbildningen m. m. inrättades en särskild nämnd med ett
kansli och en utbildningsorganisation till sitt förfogande.
Ar
1975 överfördes ansvaret för nämnden från försvarsdepartementet till
utrikesdepartementet. Medel anvisas sedan budgetåret 1975/76 över
biståndsanslaget C5. Biståndsutbildningsnämnden.
I
nämnden har sedan inrättandet ingått representanter för SIDA (ordförande och
vice ordförande), försvarsstaben, civilförsvaret, Röda Korset och Rädda Barnen
samt de politiska ungdomsförbunden. Internationell kyrkotjänst har varit
representerad sedan år 1975.
3.2
Rollfördelningen i utvecklingssamarbetet
I
det föregående har jag i anslutning till BPU:s betänkande lämnat en redogörelse
för hur administrationen av Sveriges utvecklingssamarbete
Prop.
1978/79:113 30
cch ansvarsfördelningen mellan olika departement och
myndigheter har utvecklats. Utvecklingssamarbetet med u-länderna engagerar ett
flertal departement och statliga myndigheter. Detta gäller biståndet i snäv bemärkelse.
Del gäller naturligtvis i än högre grad det u-landspolitiska samarbetet i allmänhet.
I fråga om arbetsfördelningen mellan regeringens kansli
och berörda förvaltningsorgan, främst SIDA, konstalerar utredningen atl en i
huvudsak lämplig rollfördelning nu har vuxit fram. På vissa punkter ser dock utredningen
ett behov av preciseringar och i något fall vissa organisato-jiska
förändringar. Detta gäller främst SlDA:s roll i det multilaterala samarbelel
och u-landspoliliken, administrationen av det bredare samarbetet samt BUN:s
och SAREC:s roll i utvecklingssamarbetet. Jag återkommer senare lill ulredningens
förslag i dessa frågor.
Ulredningens synpunkter på frågan om integration av
ambassad och biståndskonlor avser jag inte behandla nu. Frågan behandlas f. n.
av den utredning om utrikesrepresentationen (UD 1978: 02) som regeringen
tillsatte år 1978. Statsmakternas ställningstagande bör därför anstå lill dess
förslag i denna fråga föreligger från utredningen.
BPU beionar vikten av att samordningsproblemen mellan
organen med inriktning pä utvecklingssamarbete ständigt uppmärksammas. Vidare underslryker
ulredningen att nya organ bör inrättas endast om starka skäl talar därför. En
uppsplittring på alltför många organ kan leda till kompetenstvisler och
samordningsproblem samt komplikationer i förhållande till u-ländema.
Utredningens bedömning delas i stort sett av
remissorganen. Några av dem bl. a. LO, TCO och Sveriges Industriförbund
efterlyser dock en mer inträngande analys av arbetsfördelningen mellan berörda
organ för att på den grundvalen nå fram till en så effektiv samordning av den
svenska biståndspolitiken som möjligt.
SIDA tar i sitt remissyttrande upp samordningen mellan
departement, verk och andra myndigheter på biståndsområdet. Verket konstaterar
att flera nya institutioner nyligen har inlett sitt arbete och menar att
hittillsvarande erfarenheter pekar på brister i samordningen. Enligt SIDA
behövs analyser av det nya lägets organisatoriska och institutionella krav och
förslag om hur samordningen skall ske. De närmaste åren bör därför betraktas
som en försöksperiod. Om ett eller ett par år bör det ske en allsidig
utvärdering av uppgifterna för de inom utvecklingssamarbetet verksamma
institutionerna.
Jag delar utredningens bedömning alt det nu, på det hela
taget, existerar en lämplig rollfördelning mellan de i utvecklingssamarbetet
medverkande departementen och myndigheterna. Samtidigt delar jag uppfattningen
att arbetsfördelningen och samordningen mellan berörda organ bör göras till
föremål för en fortlöpande diskussion och översyn. Inte minst angeläget är
detta i fråga om nya institutionella arrangemang och nya arbetsuppgifter.
Prop. 1978/79:113 31
Tillkomsten
av nya organ under de senaste åren SAREC för forskning, IMPOD för u-landsimporl,
SWEDFUND för industrisamarbete samt organ för tjänsteförsäljning och bredare
samarbete har förbättrat våra möjligheler lill samarbete med u-Iänderna. Jag
finner det sannolikt att det under de närmaste åren inte skall behöva inrättas
några nya institutioner. Det gäller nu i första hand att utveckla och förstärka
dem vi har så att de i samverkan kan genomföra den u-landspolitik som statsmakterna
fastställer.
Förutsättningarna
för en samordnad biståndspolitik förbättrades, som ulredningen konstaterar,
genom alt det departementala ansvaret för biståndsanslagen år 1970 samlades i
utrikesdepartementet. Det ökade behovet av interdepartemental samordning för
att utveckla en sammanhållen u-landspolitik tillgodoses genom den av
regeringen år 1978 inrättade u-landspolitiska samrådsgruppen med
representanter för olika departement. Denna samrådsgrupp, vars uppgifter
redovisas i prop. 1977/ 78: 135 om riktlinjer för internationellt
utvecklingssamarbete m. m., ulgör ett komplement till de traditionella
formerna inom kanslihuset för samråd. Den påverkar inle ärendefördelningen
mellan departementen. Däremot är den ett uitryck för regeringens avsikt att
låta ett u-landspo-litiskl synsätt påverka regeringsbeslut som bereds inom ett
flertal departement.
Utredningen
har noterat att SIDA inte är representerad i samrådsgruppen. Med lanke på den
särställning SIDA intar när det gäller våra förbindelser med u-Iänderna anser
jag att SIDA bör vara representerad i den u-landspolitiska samrådsgruppen.
Samtidigt finns givelvis möjligheler att adjungera andra berörda myndigheter
till samrådsgruppen. SlDA:s utredningskapacitet bör kunna utnyttjas även för
frågor inom u-landspolitiken. Slutligen har SIDA en viktig roll att spela i
fråga om information och opinionsbildning i u-landspolitiska frågor som jag
framhöll i avsnittet om u-landsinformationen.
3.3
SIDArs och biståndsambassadernas roll i fräga om det multilaterala utvecklingssamarbetet
I
instruktionen för SIDA (SFS 1973: 687) sägs alt styrelsen skall handlägga
ärenden som rör samarbele med mellanstatliga organisationer "i den
omfattning regeringen särskilt föreskriver". Instruktionen ålägger vidare
styrelsen alt "följa utvecklingen såväl i utvecklingsländerna som på
biståndsverksamhetens område i Sverige, i andra biståndsgivande länder och hos
internationella organ samt samla, ordna Och tillhandahålla uppgifier
härom."
SIDA:s
direkia medverkan i det multilaterala samarbetet består främst av rekrytering
för multilaterala biståndsorgan samt den s. k. ämnesinriktade verksamheten.
Därutöver medverkar SIDA som remiss-
Prop.
1978/79:113 32
och utredningsorgan åt utrikesdepartementet i
multilaterala frågor. Verket har också medverkal i förberedelsearbetet inför flertalet
av 1970-talels stora internationella konferenser och genom alt SIDA-tjänstemän-nen
kan ingå i svenska delegationer i möten i inlernationella organisationer. 1
styrelsens anslagsframslällning redovisas erfarenheter av den multilaterala
biståndsverksamheten liksom styrelsens syn på hur den svenska u-Iandspoliliken
bör utformas. En informell samrådsgrupp i multilaterala frågor mellan u-avdelningens
multilaterala enhet och SIDA möts regelbundet.
Utredningen konstaterar alt det har vuxit fram en väl
fungerande arbetsfördelning mellan SIDA och utrikesdepartementet. Remissvaren
ger överlag också stöd för denna uppfattning. Flertalet remissorgan instämmer
i utredningens uppfattning alt SIDA:s omfattande direkta erfarenheter av
utvecklingssamarbetet och kunskaper om de internationella organisationernas
biståndsverksamhet bör utnyttjas för Sveriges agerande i de multilaterala
biståndsorgan och andra internationella fora där utvecklingsfrågor behandlas.
Jag ser ingen anledning föreslå någon omprövning av den
nuvarande arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet och SIDA. Liksom utredningen
vill jag understryka vikten av att det mellan SIDA och regeringens kansli
existerar ett väl fungerande samråd och samarbete om de multilaterala
utvecklingsfrågorna. Jag räknar med att SIDA:s utredningskapacitet även för
framtiden skall utnyttjas i samband med beredningen av Sveriges agerande inom
internationella organisationer samt att SlDA:s sakkunskap utnyttjas även för
övrigt i samband med det inlernationella förhandlingsarbelel.
Ulredningen liksom ett stort antal remissorgan har betonat
vikten av att de svenska ambassaderna och biståndskonioren effektivt utnyttjas
när det gäller att följa de internationella organisationernas verksamhet och
lämna bidrag till underlag för svenskt agerande i dessa organ. Jag delar denna
uppfattning. Det är angeläget att utlandsmyndigheternas sakkunskap utnyttjas
till fullo. Våra ambassader i u-länderna har vanligen lätt tillgång till resp.
regerings syn på de mellanstatliga organens verksamhet och goda möjligheter att
få inblick i det multilaterala utvecklingssamarbetet på fältet. De har därför
värdefulla bidrag att lämna tili vårt arbete inom de mellanstatliga
biståndsorganen,
3.4 Administrationen av bredare samarbete
Genom beslut den 15 maj 1975 inrättade regeringen en
kommitté, sedermera kallad beredningen för internationellt
utbildningssamarbete, ut-biidningsberedningen, med uppgift att "planera, samordna
och successivt utvärdera en försöksverksamhet rörande utbildningssamarbete med
vissa utvecklingsländer". Avsiklen var att verksamheten skulle genomfö-
Prop. 1978/79:113 33
ras
på kostnadstäckningsbas. Beredningen sorterar under utbildningsdepartementet.
Verksamheten avsåg inledningsvis alt tillgodose den efterfrågan på
utbildningsinsatser, främst i anslutning till industriprojekt, som
aktualiserades inom ramen för de samarbetsavtal som Sverige har ingått med
Algeriet, Libyen, Egypten, Iran och Irak. Utbildningsberedningens uppdrag har
efter hand vidgats till att omfatia även vissa andra länder, främst Nigeria,
Kuwait, Tunisien och Jamaica.
Biståndsmedel
har disponerats för viss del av verksamheien. Inom anslagsposten för bredare
samarbete under anslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete disponerar
beredningen innevarande budgetår 28 milj. kr. Medlen är avsedda för
projektsamarbete med bl. a. Algeriet, Egypten, Jamaica och Tunisien. Högst 2
000 000 kr. får användas för förberedelse av kurser som anordnas genom
beredningens försorg.
På
gmndval av en utredning inom handelsdepartementet begärde regeringen i prop.
1976/77: 83 om exportfrämjande ålgärder avseende u-länder i februari 1977
riksdagens bemyndigande att få teckna aktier i ett halvstatligt bolag inriktat
på försäljning av utbildnings- och förvaltningskunnande i vid mening. Detta
bolag, som nu har kommit till stånd under namnet SWEDEC INTERNATIONAL AB, förutses
försälja utbildningstjänster och därvid kunna överta beredningens funktion vad
avser försäljning av sådana tjänster.
Genom
en skrivelse den 11 maj 1978 till regeringen har ulbildningsbe-redningen fäst
regeringens uppmärksamhet på att beredningens verksamhet har kommit att vidgas
till områden som inte kan överföras till bolaget. Beredningen anför bl. a. att
den har fått vissa myndighetsfunktioner och menar att dessa har motsvarat
"det aktiva engagemang från den svenska statens sida som har efterlysts
från olika u-Iänder". Den har t. ex. uppträtt som representant för
regeringen i bilaterala diskussioner om bl. a. utbildningssamarbete. Vidare har
den fått ett växande berednings-, förvaltnings- och uppföljningsansvar för
biståndsmedel.
Beredningen
gör bedömningen att den har fyllt ett reellt behov, som kan antas komma att
förslärkas med ökande intresse för u-landssamar-bete.
Skrivelsen
har remitterats av utbildningsdepartementet. Flertalet remissorgan, som har
yttrat sig över beredningens skrivelse, har tillstyrkt att beredningen
bibehålls och att dess funktion som samråds- och beredningsorgan permanentas.
Detsamma gäller de remisser över BPU:s betänkande om biståndets organisation
som berör beredningens verksamhet. SIDA förordar att beredningens
verksfunktion handläggs som en del av eller i nära samordning med SIDA.
BPU
behandlar frågan om hur det s. k. bredare samarbetet skall administreras och
berör samtidigt utbildningsberedningen. BPU framhåller därvid att den bästa
lösningen tills vidare torde vara att överföra beredningen till
utrikesdepartementet samtidigt som den omvandlas till
Prop. 1978/79:113 34
en
beredning för bredare samarbele. BPU anser också att SIDA, liksom hittills,
borde kunna svara för handläggningen av delar av det bredare samarbetet. I
vissa fall torde det också kunna visa sig lämpligt att anlita något
konsultbolag såsom det nya utbildningsbolaget SWEDEC INTERNATIONAL AB, SWEDTEL,
SWEDPOWER, Statskonsult International AB m. fl. eller låta det egna
sekretariatet ansvara för insatsens handläggning. BPU framhåller vidare att
SIDA i sina årliga anslagsframställningar bör framföra förslag och synpunkter
i vad avser den del av beredningens verksamhet som finansieras med bislåndsmedel.
Därigenom underlättas en offentlig diskussion om det bredare samarbetet.
Utbildningsministern
anmälde efter samråd med mig i prop. 1978/79: 100 (bil. 12) regeringens avsikt
att låta omvandla beredningen till ett varaktigt organ. Samtidigt anfördes att
förslag om slutlig lokalisering, omfattning och uppgifter skulle anmälas för
riksdagen i denna proposition.
Det
bör bli möjligt för beredningen att till SWEDEC INTERNATIONAL AB successivt
överlämna det administrativa ansvaret för kommersiell försäljning av
utbildningstjänster. Kvar står då, som jag tidigare har framhållit i anslutning
till redovisningen av beredningens skrivelse, vissa administrativa samt biståndsanknulna
uppgifter för beredningen. Att fullfölja dessa bör ligga i beredningens
fortsatta mandal.
Mot
den bakgrunden bör enligt min uppfattning beredningens framtida uppgifter
kunna sammanfattas i följande tre punkler:
att stå till regeringens förfogande för förmedlings-
och kontaktuppgifter som syftar till att stärka Sveriges förbindelser med
enskilda u-länder;
atl, vid behov, bereda och genomföra insatser som
bestrids helt eller delvis med medel för bredare samarbete;
att övergångsvis förmedla vissa utbildningstjänster
på kommersiella villkor men utan krav på vinst.
Huvuddelen av beredningens
insatser torde komma att bestridas med medel för bredare samarbete. Beredningen
bör dock sträva efter att såväl intressenter i u-länder som andra svenska
intressenter, exempelvis förelag, bidrar med resurser till de insatser som
görs. Rörande riktlinjer för bredare samarbete får jag hänvisa lill prop.
1978/79: 100 (bil. 6, s. ] 09 f.). 1 dagens läge ansvarar såväl beredningen som
SIDA och svenska institutet för insatser bekostade med medel för detta ändamål.
Även för framtiden bör det bli fråga om en bedömning från fall till fall om
vilken myndighet som skall svara för verksamhet som bekostas med medel ur
posten Bredare samarbete. Ett nära samarbete i hithörande frågor mellan beredningen
och SIDA är angeläget. Det bör ske på såväl sekretariatsplanet som genom SIDA:s
fortsatta deltagande i beredningen. Såsom ulredningen framhåller bör SIDA i sin
årliga anslagsframställning kunna framföra förslag och synpunkter på den del av
beredningens
Prop. 1978/79:113 35
verksamhet
som finansieras med bislåndsmedel. Jag förutsätter också ett nära samarbete
mellan beredningen och svenska institutet.
Beredningen
är knuten till utbildningsdepartementet. I och med att dess ansvarsområde efter
hand har vidgats från utbildning till tjänster och kunskapsöverföring i
allmänhet försvagas skälen för en anknytning till detta departement. Med tanke
på innehållet i uppgiftema har en anknytning till flera departement
diskuterats. Enligt min mening bör emellertid i första hand fästas avseende
vid beredningens roll som ett instrument för Sveriges u-landspolitiska
agerande gentemot enskilda u-länder. Denna övergripande uppgift talar för dess
anknytning till utrikesdepartementet. Rent allmänt gäller att samordning av
Sveriges politik gentemot enskilda länder ankommer på utrikesdepartementet.
Jag ansluter mig därför till den av utredningen framförda tanken att
beredningen överförs till utrikesdepartementet. I sin skrivelse till regeringen
den 11 maj 1978 underströk beredningen det kontinuerliga behovet av samråd inom
regeringens kansli i de frågor som handläggs av beredningen. Beredningens
nuvarande sammansättning har säkerställt detta. Enligt min mening bör
beredningen därför i framtiden ha i huvudsak den sammansättning som den har
idag. Av hänsyn till den vikt kunskapsöverföring skall ges i beredningens
arbete ser jag emellertid ingen anledning att ändra beredningens namn enligt
utredningens förslag till beredning för bredare samarbete. Däremot bör den
officiellt heta utbildningsberedningen som den f. n. kallas.
Kostnaderna
för beredningens sekreteriatsfunktion har hittills bestritts med medel från
utbildningsdepartementets kommittéanslag. När beredningen nu överförs till
utrikesdepartementets huvudtitel kommer nuvarande arvodestjänster som omfattar
tre handläggartjänster och en och en halv assistent/biträdestjänst att
omvandlas till extra ordinarie tjänster vid beredningen. Medelsbehovet härför
bedömer jag till högst 600 000 kr. för budgetåret 1979/80. Dessa kostnader bör
bestridas från anslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete, posten Ofördelad
reserv. Övriga kostnader för beredningen bör belasta posten Bredare samarbete
under samma anslag.
3.5
Biståndsförvaltningens organisation
3.5.1
SIDAis huvuduppgifter
SIDA
är enligt sin instruktion "central förvaltningsmyndighet för det direkta
utvecklingssamarbete som Sverige bedriver med utvecklingsländer". I prop.
1977/78: 135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m. m.
underströk biståndsministern att det direkta samarbetet med särskilda länder
till sin helt dominerande del bör inriktas på programländerna och att
samarbetet med dessa länder därmed blir SlDA:s centrala arbetsuppgift. Utöver
utvecklingssamarbetet med enskilda län-
Prop. 1978/79:113 36
der
svarar SIDA för planering och administration av ämnesinriktad verksamhet,
biträdande experter, katastrofbistånd, stöd till flyktingar och
befrielserörelser, stöd för enskilda organisationers biståndsverksamhet saml u-landsinformation.
Biståndsministern framhöll också att den ändamålsbestämda biståndsgivningen
till FN-organen utgör "ett väsentligt inslag i biståndsarbetet". SIDA:s
roll i det multilaterala samarbetet och u-landspolitiken har jag tidigare
behandlat i anslutning till utredningens betänkande.
Jag förordar ingen ändring
av SIDA:s nuvarande ansvarsområden. Ifråga om SIDA:s organisaiion utgår jag
liksom utredningen från de arbetsuppgifter som redan åvilar SIDA och som på
vissa punkter har preciserats i det föregående. En mer fullständig behandling
av SIDA:s olika arbetsuppgifter anser jag inte behövlig i delta sammanhang. Jag
begränsar mig därför till vissa aspekter av samarbetet med programländerna
och dess förutsättningar. Jag kommer t. ex. inte att beröra det omfattande arbele
som uiförs av SIDA:s administrativa enheter och informationsbyrån.
Med lanke på den centrala plals
som samarbetet med programländerna intar i SIDA:s verksamhet har utredningen
särskilt uppehållit sig vid de krav som detta samarbete ställer. Utredningen
betonar den osäkra miljö i vilken utvecklingssamarbetet bedrivs. Regimer och utvecklingspolitik
förändras. Kulturella, sociala, ekonomiska och politiska faktorer varierar.
Därtill kommer, som utrikesutskottet uttrycker det, "den konflikt som
under stundom kan uppstå mellan de svenska bislåndspolitiska målen och ett moltagariands
utvecklingspolitik" (UU 1978/79: 1). Dessa och andra faktorer
försvårar planeringen och genomförandet av utvecklingssamarbetet.
Utvecklingen i vart och
ett av länderna behöver följas noga. Aktuell landkunskap är, som utredningen
betonar, av stor betydelse för SIDA:s möjligheter att genomföra ett
utvecklingssamarbete i enlighet med de biståndspolitiska målen. Behovet av
land- och sektoranalyser understryks av utredningen, som särskilt framhåller
värdet av problemorienierade analyser mot bakgrund av de bislåndspolitiska
målen. Sådan dokumentation bör rimligen kunna öka vår förståelse av samarbetsländernas
problem och vår förmåga att lämna meningsfulla bidrag till de berörda u-ländernas
utvecklingsansträngningar.
Av avgörande betydelse för
SIDA:s möjligheter att lämna ett effektivt bistånd är också verkets kunskap om
och förmåga att samarbeta med den svenska resursbasen. Detta samarbete är av
mycket omfattande slag. Det sträcker sig från rekrytering och utbildning av
experter och upphandling av varor till SIDA:s numera omfattande utnyttjande av
konsulter.
Till
SIDA:s ansvarsområde hör också en utveckling av kunnande och intressen hos de
människor, myndigheter, institutioner och företag som
Prop. 1978/79:113 37
skall
engageras i utvecklingssamarbetet. SlDA:s förmåga att utveckla och förmedla
kunskap samt tillhandahålla varor är avgörande för kvaliteten på svenskt
bistånd. SlDA:s perspektiv kan naturligtvis inte begränsas endast till den svenska
marknaden. Svenskt bistånd av hög kvalitet förutsätter också god överblick av
den forskning och det utvecklingsarbete som sker internationellt. Inte minst
behöver SIDA för det direkta utvecklingssamarbetet nära kontakt och tillfälle
till erfarenhetsutbyte med de internationella biståndsorganen. Bl. a. ger det ämnesinriktade
biståndet tillfälle därtill samtidigt som det ger Sverige möjlighet att påverka
del internationella utvecklingsarbetet på betydelsefulla ämnesområden.
De
förutsättningar, som jag här har nämnl, är vikliga för vad utredningen kallar SlDA:s
två huvuduppgifter i samarbetet med programländerna. Den ena av dessa är alt
vara den svenska parten i utformingen av samarbetsprogrammen. Detta arbete
kräver goda kunskaper om vart och ett av mottagarländerna. Det förutsätter
också god kännedom om SIDA:s och den svenska resursbasens kapacitet inom olika
ämnesområden. Den andra huvuduppgiften gäller resursöverföringar inom samar-belsprogrammen.
Den uppgifien släller stora krav på fackkunskap, överblick över resurser och
förmåga att upphandla och ställa till förfogande vad programlandet ifråga
behöver. Detta är två likvärdiga delar av vårt samarbete med programländerna.
3.5.1.1
Utgångspunkter
Den
snabba ökningen av det svenska biståndet under de senasle tio åren och de
betydande förändringar i utvecklingssamarbetets utformning som har skett bl.
a. införandet av landprogrammering har ställt kravet på flexibilitet i SIDA:s
arbetsformer.
SIDA
har därtill att verka i en svår och varierande arbetsmiljö. Det är angeläget
att förändringar ifråga om de krav som SIDA ställs inför möts med beredskap
till anpassning inom verket. En förutsättning för att organisatoriska
förändringar smidigt skall kunna vidtas är att SIDA, som hittills, lämnas stor
frihet alt själv besluta i fråga om de administrativa formema för arbetet.
Mina överväganden i det följande görs mot bakgrunden av detta synsätt.
På
många områden har verksamheten funnit effektiva former som inte påkallar någon
omprövning under de närmaste åren. Delta gäller inte minst landprogrammeringen.
De riktlinjer för biståndspolitiken som riksdagen fastställde på grundval av prop.
1977/78: 135 (UU 1978/79: 1, rskr 1978/79: 9) föranleder heller ingen
genomgripande omprövning av det direkta utvecklingssamarbetets praktiska
utformning.
Mot
denna bakgrund förutsätter jag, liksom utredningen, att det direkta
utvecklingssamarbetet under de närmaste åren kan väntas ske huvudsakligen i de
former som nu tillämpas. Jag ansluter mig till utred-
Prop. 1978/79:113 38
ningens
bedömning att någon förutsättningslös och genomgripande omprövning av SIDA:s
organisation inte är påkallad. Vad som nu behövs är att i första hand befästa
och på vissa punkter fullfölja den utveckling som har skett. Därmed har jag angett
denna propositions begränsade målsättning när det gäller SIDA:s organisation.
SIDA
har under de senasle åren utvecklats til! en mer fältorienterad organisation
med allt vad delta innebär av anpassning till arbetsuppgifter som främst går
ut på stöd till utvecklingsarbete i en rad enskilda u-länder.
De
viktigaste inslagen i denna utveckling är biståndskontorens utbyggnad och
ökade befogenheter samt den stegvisa förstärkning av den enhet inom
hemmamyndigheten som svarar för samordningen av samarbetet med
programländerna, nämligen länderbyrån.
Som
utgångspunkt för överväganden om SlDA:s organisation vill jag ta fasta på
förslag som utredningen har hämtat ur en konsultrapport som har utarbetats av Scandinavian
Inslilute for Administrative Research (SIAR) och som utredningen ansluter sig
till. En förstärkning föreslås av tre funktioner inom SIDA: ledningskapacitet,
dialogkapacitet och resurskapacitet.
Med
ledningskapacitet avses inte enbart administrativ ledning, utan också förmåga
att ge många av verkets ledande befattningshavare förutsättning att på egen
hand göra de uttolkningar och bedömningar som är nödvändiga för verksamheten.
Frågan om ledningskapacileten rör också verksamhetens planering och organisaiion
i stort samt frågor om ansvarsfördelning och beslutsdelegering.
Förstärkt
dialogkapacitet varmed avses förmågan att i samarbetet med programländerna
rätt förstå deras utvecklingssituation och utvecklingspolitik samt möjligheten
för Sverige att positivt bidraga till denna kräver främst följande:
förstärkning av biståndskontoren, fördjupat kunnande om de enskilda länderna,
förbättrad fackkunskap och bättre kunskap om det svenska resursutbudet. Sådana
förstärkningar kan göra den svenska biståndsorganisationen till en än mer
värdefull samtalspartner för de länder som vi samarbetar med.
"Resurskapacitet"
innebär enligt SlAR-rapporten följande: "att öka dess SlDA:s kunskaper
och förmåga att mobilisera erforderliga resurser från hela det omgivande
samhället. Vidare måste biståndsorganisationen utveckla och utbilda sin
'resursbas' för att den bättre skall stämma överens med de krav och
förutsättningar som den ställs inför i samband med engagemang i u-länderna.
Biståndsorganisationen måste också utveckla sina egna metoder och insikter om
hur man kan utnyttja resursbasen i samtliga förekommande faser i u-landsengagemang
från idégivning t. o. m. genomförande och utvärdering".
Med
utgångspunkt i dessa principiella överväganden och de resonemang som har förts
i det föregående rörande SIDA:s roll och arbetsupp-
Prop. 1978/79:113 39
gifter
vill jag framföra följande rörande vissa delar av SIDA:s organisation.
3.5.1.2
Biståndskontoren
Först
behandlar jag frågan om biståndskontorens plats och funktion. I likhet med BPU
finner jag det därvid angeläget med en fortsatt decentralisering av
arbetsuppgifter och ansvar till biståndskontoren. Kapaciteten på biståndskonioren
behöver därför förstärkas både kvalitativt och kvantitativt.
Utredningen
och ett flertal remissorgan har vidare understrukit behovet av en klar
arbetsfördelning mellan huvudkontor och biståndskontor. Ansvaret för
programförberedelser, insatsberedning och programgenomförande bör normalt
åvila biståndskontoren. Undantag kan naturligtvis behöva göras t. ex. för
insatser som är av principiell betydelse eller av stor omfattning. Den
föreslagna ordningen tillämpas redan i stor utsträckning; den bör genomföras
så snart biståndskontorens kapacitet tillåter detta.
Jag
ansluter mig således till den ståndpunkt som SIDA:s personalorganisationer
enligt utredningen intar: "Personalorganisationerna anser att
biståndskontoren i normalfallet bör svara för insatsberedningarna och för det
löpande samarbetet samt beredning av samarbetsavtal. De framhåller att detla
innebär krav på ökad decentralisering ull biståndskontoren som behöver kapacitetstillskott
för de utvidgade uppgifterna" (SOU 1978: 61, s. 91).
Biståndskontorens
största problem synes under senare år ha varit deras begränsade tillgång på
kvalificerad och fackkunnig personal. En successiv förstärkning krävs i detta
hänseende. Bl. a. bör den i ett par fall prövade metod, som ger fackkunniga vid
biståndskontor ansvar för verksamhet i mer än ett land, kunna lillämpas i ökad
utsträckning. Även för framtiden kommer dock fackkunskapen endast delvis att
kunna finnas inom biståndskonioren. Den får oftast ställas till förfogande
genom förmedling av sektorenheterna inom hemmamyndigheten, eller som
korttidsförstärkningar från dessa.
3.5.1.3
Seklorenhelerna
SIDA
har sektorbyräer för hälsovård och familjeplanering, industri, lantbruk och
undervisning. Det resonemang som har förts i det föregående och förslaget
rörande biståndskontorens ökade ansvar ger kraftigt stöd åt en utveckling inom
SIDA som stegvis har kommit att medföra en förnyelse av sektorbyråernas
funktion. Tidigare har sektorbyråernas huvuduppgift varit alt ansvara för
beredning och genomförande av biståndsinsatser. Allteftersom biståndskontoren
har övertagit denna funktion har sektorbyråerna i ökad utsträckning haft
möjlighet att ägna
Prop.
1978/79:113 40
sig åt sina övriga uppgifter. För framliden bör dessa
kunna dominera. De vikligaste uppgiftema kan sammanfattas på följande sätt:
att svara för
samarbetet med resursbasen samt anskaffning och överförande av resurser;
att nära
samarbeta med biståndskontoren och förslärka dessa med egen eller externt
rekryterad sakkunskap främst i samband med insatsberedningar,
sektorgenomgångar, analyser och utvärderingar. En vikiig funklion i
sammanhanget är att medverka i dialogen med mottagarlandet om verksamhetens
uppläggning och inriktning;
all som
utredningen har uttryckt det, aktivt verka för att nya lösningar på u-ländernas
problem inom olika ämnesområden utvecklas. Det kan ske bl. a. genom den ämnesinriktade
verksamheten i samarbete med FN:s fackorgan eller fristående institutioner;
att medverka i
utformningen av Sveriges politik inom FN:s fackorgan.
De
arbetsuppgifter som jag har angivit är av sådan art att de kräver stor
fackkunskap. En betydande del av det fackkunnande som behövs inom
utvecklingssamarbetet måste finnas utanför SIDA inom myndigheter,
institutioner, företag och folkrörelser. Men som utredningen understryker och
som biståndsministern också betonade i prop. 1977/78: 135 om riktlinjer för intemationellt
utvecklingssamarbete m. m. behövs det också personal med grundliga
fackkunskaper inom myndigheten. Den är nödvändig både för upphandling och
styrning av konsulter och för de övriga arbetsuppgifter, som jag har nämnt:
dialogen med mottagaren och medverkan i utvecklingsarbete och policy-formulering
inom resp. ämnesområde. Det behövliga fackkunnandet kan naturligtvis uppnås
genom specialisering inom organisationen. I de flesta fall behöver sådan
specialisering baseras på eller kompletteras med fackutbildning.
För att tillfredsställa dessa synpunkter förutsätter jag
att SIDA skapar möjlighet för ökad specialisering och fackutbildning samt
beaktar behovet av faekkompetens vid nyrekrytering till de berörda enheterna.
3.5.1.4 Avdelningsorganisation
I fråga om länderbyrån har jag redan konstaterat att den
efter hand har förstärkts i samband med organisationens anpassning till landprogrammeringen.
Liksom utredningen och flertalet remissorgan anser jag att denna utveckling nu
bör fullföljas. Enheten bör få ett visst kapacitetstillskott. Dess samordnande
funktion för beredning och genomförande av samarbetsprogrammen bör stärkas.
Utredningen förordar att landenheten omvandlas till en avdelning,
landavdelningen.
Samtidigt som utredningen förordar upprättandet av en
landavdelning förordar den inrättandet av ytterligare två avdelningar. I en
avdelning vill utredningen sammanföra sektorbyråerna samt personalbiståndsbyrån
och inköpssektionen, som samtidigt på grund av inköpsverk-
Prop. 1978/79:113 41
samhetens
omfattning skulle omvandlas till en byrå. Sammanförandet av dessa enheter
motiveras av att de samtliga har till uppgift att anskaffa och överföra
resurser för utvecklingssamarbetet. I den tredje avdelningen skulle ingå de
enheter som handlägger ekonomi- och personaladministrativa frägor.
Som
motiv för avdelningsorganisationen anför utredningen följande: "Med dessa
avdelningar synes oss flera syften kunna uppnås:
likvärdig organisatorisk ställning för SIDA:s två
huvuduppgifter, och därmed förstärkt landorientering,
ett sammanförande av besläktad verksamhet och
därigenom en bättre samordning mellan berörda enheier,
en förstärkt ledningsfunktion,
en säkrare förankring av den operativa verksamheten
i verksledningen,
en
fastare ram för beslut och för delegering av uppgifter och ansvar.
Flertalet remissorgan tillstyrker utredningens förslag. SIDA, beskick
ningen i Dar-es-Salaam, liksom de berörda personalgrupperna som ytt
rar sig genom remissyttrandena från LO, TCO och SACO/SR, ifrågasät
ter emellertid avdelningsorganisationen. Som motiv anför SIDA bl. a.
att den skulle "innebära en alltför långtgående specialisering av verks
ledningsgruppens olika medlemmar varigenom utbytbarheten dem emel
lan skulle ävenlyras". I slället önskar SIDA bevara den nuvarande orga
nisationsformens flexibilitet, där avdelningscheferna ingår i verksled
ningen och inte har administrativt ansvar för några enheter. Jag konsta
terar emellertid att SIDA:s avdelningschefer i dagens läge har en arbets
fördelning, som i realiteten ger dem beslutsansvar för ungefär samma
grupper av enheier som föreslås ingå i avdelningarna.
I
likhet med utredningen kan jag se fördelar med att införa avdelningar. Steget
mellan den fördelning av arbetsuppgifter som idag råder i verksledningen och
den föreslagna avdelningsorganisationen är emellertid inte långt. Jag ser inte
tillräcklig anledning för regeringen att nu ändra SIDA:s instmklion genom att
fastställa en avdelningsorganisation som verkets styrelse och
personalorganisationer avstyrker.
3.5.2
Verkets ledning
I
det föregående har jag i anslutning till utredningens rekommendationer
framlagt förslag som bör kunna medföra en förstärkning av verkets
ledningskapacitet. Ökad decentralisering till biståndskontoren och klar
ansvarsfördelning mellan biståndskontoren och hemmamyndigheten är ett exempel.
Ett annat är den tidigare beskrivna utvecklingen av sektorenheternas
funktioner. Ett tredje är betoningen av den samordnande funktion som
landenheten bör ha för samarbetsprogrammen.
I
syfte att stärka ledningskapaciteten föreslår utredningen därtill yt-
Prop. 1978/79:113 42
lerligare
tre ätgärder: inrättande av ett sekretariat för långsiktsplanering i anslutning
till verksledningen, försiärkning av den ekonomiska ulred-ningskapacitelen
genom inrällande av en tjänst på avdelningschefsnivå med hög ekonomisk
kompetens samt omvandling av den personliga överdirektörstjänst som finns sedan
1 april 1978 till en permanent tjänst. Förslaget rörande inrättandet av ett
sekretariat för långsiktsplanering innebär närmast att en planeringsenhet med
ansvar bl. a. för budgeten, som nu finns inom ekonomibyrån, skulle föras över
till verksledningen och samtidigt få ökad kapacitet för långsiktigare
planeringsuppgifter.
Flertalet remissorgan,
däribland statskontoret och RRV har tillstyrkt dessa förslag. SIDA avstyrker
förslaget om ett sekretariat för långsiktsplanering i anslutning till
verksledningen och tjänsten för en utredningschef. SIDA anför: "Den mer
långsiktiga planeringen sker genom samverkan mellan verksledningen och
biståndsambassaderna/länder-byrån i fråga om det landinriktade biståndet och
mellan verksledningen och seklorbyråerna när det gäller det ämnesinriktade
biståndet inom de särskilda programmen. Verksledningen kan härvid stödja sig på
ekonomisk och annan expertis, som finns eller bör finnas inom utredningsbyrån
eller ekonomibyråns planeringsseklion. Behovet av kapacitet för långsiktig
planering är på delta sätt enligt styrelsens mening täckt. Emellerlid
förutsattes att statsmakterna inrättar en ekonomljänst vid utredningsbyrån, som
har föreslagits i SIDA:s anslagsframställning för budgetåret 1979/80.
"Styrelsen
finner sig med andra ord inte för närvarande ha tillräckliga skäl att bilräda ulredningens
förslag om en särskild avdelningschef för ekonomiskt utredningsarbete."
När
det gäller placeringen inom organisationen av funktionen för långsiktsplanering
finner jag här ingen anledning till ställningstagande. Frågan får avgöras inom
verket. SIDA behöver en förstärkning av sin ekonomisk/samhällsvetenskapliga
utredningskapacitet. Detla gäller i första hand för SIDA:s egen verksamhei.
Tidigare har jag bl. a. pekat på behovet av ekonomiska och sociala analyser av
programländerna. Om SIDA därtill skall kunna medverka lill att få fram underlag
för Sveriges agerande i olika internationella organ och effektivt bidra till
utformningen av en svensk u-landspolitik anser jag, liksom utredningen, att en
förstärkning av utredningskapacitelen vore önskvärd.
Utredningens
förslag om inrättande av en överdirektörstjänst tillstyrks av de remissorgan
som har yttrat sig i frågan. Man anför att verksledningens omfattande
arbetsuppgifter såväl i fråga om den interna ledningen av en vittförgrenad
organisation och verksamhet som verkets representation i internationella och
svenska organ med anknyining till utvecklingssamarbetet gör det angeläget att
förslärka verksledningen med en överdirektörstjänst.
I
fråga om SlDA:s ledning förordar jag ingen ändring av den orga-
Prop. 1978/79:113 43
nisation
som nu gäller. I ett senare avsnitt om SAREC kommer jag dock alt förorda att SAREC:s
forskningschef deltar i verksledningens handläggning av forskningsärenden.
3.6
SlDA:s kapacitet
SIDA
framhåller att kapacitetsbristen inom verket f. n. är akut trots att verket
fortlöpande aktivt arbetar med administrativ rationalisering. Biståndets
innehåll och utformning kommer därigenom i oroande stor omfattning att avgöras
av tillgången på administrativa resurser. Därmed tenderar biståndspolitikens
mål enligt SIDA:s uppfattning att urholkas på det praktiska planet. Den typ av
administrativt mera krävande insatser, som skulle ha bäst möjlighet att stödja
åtgärder för fattiga befolkningsgrupper hindras t. ex. ibland av
resursknapphet. Över huvudtaget har SIDA tvingats till större återhållsamhet
med projektstöd än som har svarat mot mottagarländernas önskemål. I stället har
man valt mera lättadministrerat imporlslöd. De administrativa resurserna är
också ibland otillräckliga för den aktiva medverkan "concerned participation"
som programländerna ofta begär.
I
sin anslagsframslällning för budgetåret 1979/80 har SIDA föreslagit en utökning
av personalen vid hemmamyndigheten med 22 kapacitetsökande tjänster och vid
biståndskontoren med 5 nya tjänster. Utöver dessa tjänster har SIDA föreslagit
att en ny revisorstjänst inrättas för biståndskonioren i östra och södra
Afrika. I sitt remissutlåtande över betänkandet (SOU 1978: 61)
"Biståndets organisation" framhåller SIDA att utredningens förslag
och uttalanden föranleder önskemål om ytterligare 14 nya tjänster varav 9 vid
hemmamyndigheten och 5 vid biståndskontoren.
SIDA:s
förslag till personalökningar har tillkommit innan statsmakterna, på grundval
av denna proposition, har tagit ställning till BPU:s förslag om biståndets
organisation. Vad som här sägs om SIDA:s uppgifter och organisation kommer
verket rimligen att behöva lägga till grund för sin bedömning av del framtida
personalbehovet. På vissa punkter är det ännu så länge oklart hur omfattande SIDA:s
arbetsuppgifter kommer att bli. Erfarenheter under de närmaste åren kommer t.
ex. att visa omfattningen av SlDA:s befattning med bredare samarbete. Likaså
får utvecklingen visa om den förstärkning med tre tjänster som SIDA genom
riksdagens bifall till prop. 1977/78: 135 om riktlinjer för internationellt
utvecklingssamarbete m. m. har fått på industriområdet är tillräcklig.
Arbetsfördelningen med SWEDFUND och samarbetet med denna kan bli avgörande
härvidlag.
I
fråga om SlDA:s behov av resursförstärkningar drar jag följande slutsatser. Jag
behandlar därvid biståndskontoren först och därefter SIDA:s organisation i
Stockholm.
Prop.
1978/79:113 44
BPU betonar vikten av en fortsatt utveckling av SIDA som
en fält-orienterad organisation. Jag har lidigare tillstyrkt denna utveckling.
De ökade befogenheter som kontoren får genom den fortgående decentraliseringen
är en vikiig förutsättning för förskjutningen av SIDA:s arbete närmare
programländerna.
En växande del av SlDA:s arbete med beredning och
genomförande av insatser har redan decentraliserats till biståndskonioren. Den
fortsättning på denna utveckling som jag i anslutning till utredningens
förslag har förordat i det föregående blir bl. a. beroende på om kontoren fåt
behövlig kvalitativ och kvantitativ förstärkning. Mer omfattande kvalificerad
medverkan från SIDA i programländernas utvecklingsarbete kräver också ökade
fackkunskaper på biståndskontoren.
SIDA har också under en följd av år fört fram kravet att
extra ordinarie Ijänsler bör inrättas för all utsänd personal vid
biståndskontoren. Antalet utsända vid biståndskontoren uppgår f. n. till 76
personer varav 40 personer innehar extra ordinarie tjänster, medan resterande
36 personer innehar arvodestjänster. SIDA förutser också ett växande behov av
att förstärka biståndskontoren genom korttidsförordnanden vid tillfällig hög
arbetsbelastning och hemsläller att få disponera medel motsvarande 60
personmånader för korttidstjänstgöring vid biståndskontoren.
Jag anser att det finns starka skäl för en viss
förstärkning av biståndskontorens kapacitet. Jag förordar därför att SIDA
budgetåret 1979/80 tillförs sju nya tjänster med placering vid biståndskonlor
varav 5 hand-läggar- och två biträdestjänster. Jag beräknar också att 16 extra
ordinarie tjänster inrättas för arvodesanställd personal vid biståndskontoren.
Inrällande! av extra ordinarie tjänster vid biståndskontoren är väl motiverat
med lanke på den framtida inriktningen av SIDA:s organisation, som jag har
förordat i det föregående. En fördjupad fältorientering med systematisk
personalcirkulation mellan hemmamyndigheten och biståndskontoren är av stor
betydelse. Jag vill också i likhet med BPU betona alt tjänstgöringen vid
biståndskontoren skall ses som en normal och meriterande del av arbetet inom
SIDA.
Mitt förslag innebär att ramen för antalet anställda vid
biståndskontoren därmed uppgår till 83 för budgetåret 1979/80. Av dessa
beräknar jag 63 extra ordinarie tjänster vid SIDA. I princip bör antalet extra
ordinarie tjänster vid biståndskontoren motsvara det antal personer som
rekryteras från SIDA. I övrigt har jag berälcnat medel under anslaget C 2.
Bilateralt utvecklingssamarbete för 20 befattningar vid biståndskontoren.
Dessa är främst avsedda för personal som rekryteras utanför SIDA. Detta är
enligt min mening motiverat för att möjliggöra rekrytering av fackkunnig
personal från andra myndigheter, institutioner, förelag och folkrörelser för
utvecklingssamarbetet. Jag beräknar härutöver medel om 300 000 kr. för
korttidsförstärkningar vid biståndskontoren.
Prop. 1978/79:113 45
Medelsbehovet
för de föreslagna personalförstärkningarna inkl. korttidstjänstgöring beräknas
till sammanlagt 1 700 000 kr. för budgetåret 1979/80.
SIDA
har under en följd av år begärt att få avgöra hur SIDA:s personal skall
fördelas mellan hemmamyndigheten och biståndskontoren. BPU har framfört samma
förslag. Jag är inte beredd att tillstyrka en sådan ordning, då den kunde
motverka en angelägen långsiktig planering av biståndskontorens kapacitet och
personalbesättning. Korttidsförstärkningar av biståndskontoren är dessutom
möjliga med utnyttjande av de särskilda medel som ställs till förfogande för
ändamålet eller genom att personal från hemmamyndigheten periodvis medverkar i bislåndskon-torens
arbete.
Jag
övergår nu lill att behandla förstärkningar vid SIDA:s organisation i
Stockholm för budgetåret 1979/80. Det bör därvid understrykas att det i
anvisningarna för myndigheiernas anslagsframställningar framhålls viklen av
att i ett statsfinansiellt stramt läge visa återhållsamhet med nya
utgiftsanspråk. Möjligheten att omdisponera befinlliga resurser måsle också
nogsamt uppmärksammas. Dessa krav bör självfallet också gälla SIDA:s
myndighetsanslag.
SIDA
föreslår alt totalt 31 kapacitetsökande tjänster inrättas vid hemmamyndigheten
budgetåret 1979/80. Härutöver har SIDA föreslagit alt 9 ej kapacitetsökande
tjänster, som avser 5 fasta tjänster för arkivarbetare och 4
ersättningstjänster, inrättas vid hemmamyndigheten.
Jag
förordar att en tjänst som chef för inköpsbyrån och en tjänst som ekonom vid
utredningsbyrån inrättas. Vidare förordar jag alt två hand-läggar- och två biträdestjänster
inrättas vid SIDA. Härutöver har jag beräknat medel för ett tidsbegränsat göromålsförordnande
avseende göromål som ankommer på innehavare av tjänst som överdirektör.
Jag
biträder slutligen SIDA:s förslag i fråga om icke kapaciletsökan-de tjänster i
vad avser inrättande av fyra ersältningstjänster.
Medelsbehovet
för de föreslagna personalförstärkningarna vid hemmamyndigheten bedömer jag
till sammanlagt högst 1 700 000 kr.
I
avvaktan på denna proposition har jag i prop. 1978/79: 100 (bil. 6) förordat en
ökning av anslaget C 4. Styrelsen för internationell utveckling till ett
belopp som överstiger det s. k. besparingsalternalivet med 500 000 kr. Jag
framhöll därvid att frågan om en ytterligare ölaiing av detta anslag fick
prövas i samband med regeringens ställningstagande till biståndsförvaltningens
organisation. Jag förordar nu att ytterligare medel anvisas till vissa
särskilda poster under SIDA:s myndighetsanslag. Det gäller postema
Resekostnader, Expenser, Intern utbildning, Rekrytering och utbildning av
fältpersonal samt ökade medel för expertis under posten Lönekostnader.
BPU
har pekat på att det i reala termer minskade utrymmet för resor har inneburit
betydande olägenheter för SIDA:s arbete. Angelägna resor
har inte kommit till stånd på grund av medelsbristen.
Utredningen betonar att resor för SIDA är en betydligt viktigare del av
arbetet än för många andra myndigheter.
F. n. uppgår SIDA:s resekostnadsanslag till 2 924 000 kr.
I sin anslagsframställning har SIDA begärt ökade medel om 576 000 kr. varav en
ökning på 200 000 kr. har förordats i prop. 1978/79: 100 (bil. 6). Jag förordar
nu att posten Resekostnader tillförs ytterligare 300 000 kr. SIDA:s
resekostnadsanslag föreslås därmed öka med 500 000 kr. eller med 17 %
budgetåret 1979/80 i förhållande till innevarande budgetårs anslag.
Posterna Expenser, Intern utbildning, Rekrytering och
utbildning av fältpersonal under SIDA:s myndighetsanslag föreslås, i
förhållande till vad jag har föreslagit i prop. 1978/79: 100 (bil. 6), öka med
ytterligare 250 000 kr., 16 000 kr. resp. 500 000 kr.
SIDA anlitar också experter för avgränsade uppdrag och utredningar
av olika slag. Dessa hänför sig till myndighetens funktion och belastar
1978/79
Beräknad ändring i prop. 1978/
Förslag
utöver
79:100 (bil. 6)
beräknad
änd-
ring 1979/80
SIDA
Föredraganden
Föredraganden
Personal
Handläggande
personal
177
-f
19
of
+ 5
Övrig
personal
161
+
9
of
+ 2
Ersättningstjänster
+
4
of
+ 4
Biståndskontor
40
+
41')
of
+ 23=)
Personal
vid kursgårdarna
8
of
of
of
Handläggartjänster
för industri-
bistånd
3
of
of
of
389
+
73
of
+ 34
Anslag
Lönekostnader
37 692 000
+
7 515
000
+2 064 000
+ 1 800 000
Sjukvård
130 000
of
of
of
Resekostnader
2 924 000
-f
576 000
+ 200 000
+ 300 000
Lokalkostnader
6 640 000
+
710 000
+ 600 000
of
Expenser
2 132 000
-t-
1 201
000
+ 200 000
+ 250 000
Intern
information
100 000
4-
10 000
+ 8 000
of
Intern
utbildning
574 000
-1-
95 000
+ 30 000
+ 16 000
Rekrytering
och utbildning av
fältpersonal
16 585 000
+
3 300
000
+1 000 000
+ 500 000
Biståndskontor
5 121 000
+
3 679
000
+ 500 000
+ 1 700 000
Övrigt
920 000
of
of
+ 280 000
Summa
72 818 000
+ 17 086 000
+ 4 602 000
+ 4 846 000
1 Medel under denna post avser förstärkning av SlDA:s
kapacitet att lämna
bistånd på industriområdet. Under innevarande budgetår har för delta ända
mål 920 000 kr anvisats, varav 120 000 kr har avsett kostnader för projektför
beredelser och resullatvärdering som redovisas under anslaget C 2. Bilateralt
utvecklingssamarbete, posten Särskilda program.
2 Av dessa tjänster avser 5 kapacitetshöjande tjänster
medan resterande 36
avser tjänster till personer som f. n. är arvodesansiällda vid biståndskontor.
3 Av dessa tjänster avser 7 kapacitetshöjande tjänster
medan resterande 16
avser tjänster till personer som f. n. är arvodesansiällda vid biståndskontor.
Prop. 1978/79:113 47
SIDA:s
lönekostnadsanslag. För detta ändamål beräknar jag ett extra medelsbehov av 100
000 kr.
Medelsbehovel
för posterna Resekostnader, Expenser, Intern utbildning, Rekrytering och
utbildning av fältpersonal samt under posten Lönekostnader expertis beräknas
sålunda till sammanlagt 1 166 000 kr.
Regeringen
beslöt vidare i november 1978 att förstärka SIDA:s kapacitet att lämna bistånd
på industriområdet. För detta ändamål anvisades 920 000 kr. som bl. a. avsåg
inrättande av tre nya tjänster. För budgetåret 1979/80 beräknar jag ett
medelsbehov av 1 200 000 kr. för detta ändamål.
Med
hänvisning till sammanställningen beräknar jag sålunda att anslaget C 4. Slyrelsen
för internationell utveckling (SIDA) utöver vad jag har förordat i prop.
1978/79: 100 (bil. 6) ökas med ytterligare 4 846 000 kr. Dessa kostnader bör
bestridas av medel under anslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete, posten
Ofördelad reserv.
3.7
Beredningen för u-landsforskning (SAREC)
Sveriges
stöd till forskning rörande u-ländernas problem ökade kraftigt i slutet av
1960-talet. Huvuddelen kanaliserades till internationella organisationer. Stöd
lämnades bl. a. till WHO:s fortplantningsprogram, konsultativa gruppen för
internationell jordbruksforskning, ILO:s världssysselsättningsprogram samt UNRISD
och UNITAR. Inom ramen för det direkta biståndet till enskilda länder var
forskningsandelen av blygsam storlek. I flertalet programländer hade
forskningen inte nått en sådan ställning att den kunde hävda sig i konkurrensen
med andra ändamål för biståndsfinansieringen. Ar 1971 tillsattes en statlig
utredning med uppdrag att "utreda frågor rörande inriktning och
organisation av forskning med anknytning till u-landsproblem". Utredningen
hade bl. a. till uppgift att föreslå organisation för svensk u-landsforskning.
Det gällde därvid frågor som ansvarsfördelning och samordning av denna
forskning såväl inom Sverige som internationellt. I fråga om forskning inom
Sverige skulle utredningen vidare ta ställning till denna samordning på såväl
myndighetsnivå som på forskningsutförandenivå.
Utredningen
förordade inrättandet av en nämnd för utvecklingsfcrsk-ning "med uppgift
att ge rekommendationer eller besluta beträffande anslagsfördelningen till
forskning", samt en till nämnden knuten referensgrupp beslående av förelrädare
för u-länder och internationell utvecklingsforskning.
I
avvaktan på att biståndspolitiska utredningen slutförde sitt arbete var
dåvarande biståndsministern inte beredd att föreslå ett fristående organ. En
beredning med "rådgivande och initierande ställning" föredrogs.
"Av administrativa skäl och för att kravet om u-landscentrering
Prop.
1978/79:113 48
av forskningen lättare skall kunna uppfyllas"
föreslogs att "beredningens sekretariat skulle förläggas till SIDA".
Riksdagen beslöt år 1975 alt inrätta beredningen för u-landsforskning,
Swedish Agency for Research Cooperation wilh Developing Counlries (SAREC). Dess
styrelse kom att bestå av riksdagsledamöter, forskare från olika områden,
företrädare för utrikes- och utbildningsdepartementen samt SIDA. SAREC har nu
varit verksam i tre år.
För budgetåret 1978/79 har 100 milj. kr. anvisats för slöd
till u-landsforskning genom SAREC. Verksamheten är indelad i fem program:
forskningssamarbete
med enskilda u-länder, i första hand programländerna för svenskt bistånd,
forskningssamarbete
mellan u-länder samt särskilda forskningsprojekt,
internationella
forskningsprogram (motsvarande ca 75 % av anslaget till u-landsforskning),
u-landsforskning i Sverige bl. a. i form av
forskningsstipendier samt
planering och administration.
Hittills har endast en mindre del av forskningsstödet
avsett direkt forskningssamarbete med u-ländema.
Ell tvärvetenskapligt sekretariat, förlagt till SIDA, på
19 personer motsvarande 17 heltidsanställda har byggts upp för att planera och
samordna verksamheten. Av dessa tjänster är fyra fasta och redovisas under SIDA:s
personalstat. Tolv arvodestjänster inkl. beredningens huvudsekreterare
bestrids med medel som SAREC disponerar för administration m. m. En tjänst avlönas
av arbetsmarknadsstyrelsen. Sekretariatet har etablerat ett nära samarbete med
SIDA. Verkets s. k. "servicebyråer" personalbyrån, ekonomibyrån, m.
m. betjänar också SAREC. SIDA-tjänstemän deltar i insalsgrupper som bereder
forskningsinsatser. SAREC:s samarbete med programländerna bedrivs i nära
samarbete med biståndskonioren och SAREC är representerat i SIDA:s direktion.
För att på ett informellt sätt avgöra frågor om arbetsfördelning samt för
diskussion om tillsättning av vetenskapliga arbetsgrupper, prioriteringar och
andra frågor av gemensamt intresse finns sedan våren 1977 en särskild
samrådsgrupp med företrädare för SIDA:s verksledning och SAREC.
Vetenskaplig kompetens tillförsäkrar sig SAREC genom forskarrepre-senlation
i styrelsen, medarbetare med erfarenhet av och kännedom om u-landsinriktad
forskning, kontakter med forskningsråden samt genom fem tUl beredningen knuina
referensgrupper, i vilka även företrädare för SIDA ingår. Referensgrupperna är
inriktade på ämnesområdena utvecklingsteori och samhällsvetenskap, jordbruk
och landsbygdsutveckling, teknologi och industrialisering, hälso- och
näringsfrågor samt utbildning och kommunikation.
Inom givna ekonomiska ramar beslutar SAREC själv om bl. a.
admi-
Prop. 1978/79:113 49
nistration,
utredningar och insatsförberedelser. För budgetåret 1978/79 har 2 milj. kr.
anvisats för planering och administration av forskningsstödet inkl. koslnader
för resor, expenser, informaiion m. m. och 1,5 milj. kr. för mindre
forskningsinsatser, insatsförberedelser, utredningar, vetenskapliga
arbetsgrupper m. m.
Fr.
o. m. budgetåret 1977/78 beslutar SAREC själv om slöd till u-landsforskning i
Sverige. I övrigt verkar SAREC genom rekommendationer till regeringen och
SIDA.
I
anslagsframställningen för budgetåret 1978/79 framhöll SAREC att del var nalurligt
om biståndspolitiska utredningen prövade förutsättningarna för alt ge beredningen
större formellt beslutsansvar.
SIDA
betonade i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 att en klar
gränsdragning ofta inte är möjlig att göra mellan forskningsinsatser i
internationell regi som stöds genom SAREC och den ämnesinriktade verksamhet
som SIDA stöder inom ramen för särskilda program. Delta har enligt SIDA vållat
problem liksom de dubbla kontakterna från både SIDA och SAREC med svenska
institutioner och internationella organisationer. Vikten för SIDA att kunna
tillgodogöra sig SAREC:s forskningskompetens har betonats.
Enligt
utredningen synes SAREC:s verksamhet ta form på ett sätt som väl motsvarar
statsmakternas intentioner. Konkreta uttryck härför är såväl den kritiska
prövningen av värdet för u-länderna av de internationella organisationemas
forskningsverksamhet som betoningen av sådana uppgifter som leder till atl u-ländernas
egen forskningskapacitet och förmåga atl utnyttja forskningsresultat förstärks.
Grunden har lagts för ett direkt svenskt forskningssamarbete med u-länderna, i
synnerhet med några av programländerna. Ökade resurser har satsats på svensk u-landsforskning.
Genom det direkta samarbetet med u-länderna och det stöd till svensk forskning
som har inletts bör ett långsiktigt engagemang från det svenska
forskarsamhällets sida kunna växa fram, menar utredningen.
Utredningen
föreslår inte några mera omfatlande förändringar av de former i vilka SAREC
hittills har bedrivit sin verksamhet.
Utredningen
understryker vikten av att u-landsforskningen även fortsättningsvis ges en
betydande självständighet. En organisation av ungefär det slag som hiltills
provisoriskt har prövats med särskild styrelse för SAREC och ett sammanhållet
sekretariat synes enligt utredningen såväl tillgodose kravet på självständighet
för forskningen som främja en aktiv medverkan av det svenska forskarsamhället.
Samtidigt visar erfarenhelen att det inte går att göra någon klar gränsdragning
gentemot det övriga biståndet, eftersom u-landsforskningen utgör en integrerad
del av utvecklingsansträngningarna. En nära anknytning till SIDA är därför
angelägen.
I
syfte alt få klarare ansvarsförhållanden och förenkla samordningen
Prop. 1978/79:113 50
av
forskarverksamhelen med det övriga biståndet anser utredningen alt vissa mindre
ändringar av SAREC:s organisation och beslutsbefogenheter är påkallade.
Enligt utredningen skulle
samordningen mellan SIDA och SAREC kunna förbättras genom en närmare
integration av SAREC:s sekretariat i SIDA och genom att göra SIDA:s
generaldirektör till ordförande i SAREC:s styrelse. SAREC:s forskningschef
skulle tillhöra SIDA:s verksledning. Samråd och samordning skulle naturligen
ske bl. a. genom att denne liksom andra ledamöter föredrar sina ärenden i
verksledningen. Beslut om insatser som bekostas med medel inom anslaget för u-landsforskning
skulle inte längre fattas av SIDA, utan av SAREC i den mån beslut inte ankommer
på regeringen. SAREC:s beslutsbefogenheter omfattar nu administration,
utredningar, insatsförberedelser och mindre forskningsinsatser samt stöd till
svensk forskning. Beslutsbefogenheterna skulle kunna omfatta hela
forskningsanslaget med de begränsningar i fråga om insatsslorlek m. m. som
regeringen föreskriver i regleringsbrevet. SAREC:s anslagsframställning skulle
liksom idag överlämnas direkt till regeringen. Beredningens sekretariat skulle
kunna hållas samman inom SIDA som en enhet sekretariatet för
forskningssamarbete och ges en så självständig ställning inom verket som
bedöms erforderlig med hänsyn lill forskningsverksamhetens speciella karaktär
och viklen av tvärvetenskaplighet. En på della sätt förstärkt samordning mellan
SAREC och SIDA skulle inte innebära att beredningens administrativa flexibilitet
vad gäller anslällning av forslcningssekreterare, insatsberedningar, resor,
samarbete med forskarsamhället m. m. begränsas.
Genom
de förändringar som nu har skisserats menar utredningen att SAREC skulle ges en
mera klart utformad ställning i det svenska utvecklingssamarbetet, vilken
enligt utredningen bör bekräftas i en instruktion. Otillfredsställande
beslutsförhållanden skulle elimineras genom utökade beslutsbefogenheter för
beredningen och samordningen med SIDA förbättras vad gäller såväl bidragen till
de internationella forskningsprogram.men och de ändamålsbestämda insatserna
genom de mellanstatliga organisationerna som programlandssamarbetet och resursbasutvecklingen.
De
remissorgan, som har yttrat sig om SAREC: s organisation, har främst kommenterat
utredningens förslag om förstärkt samordning mellan SIDA och SAREC. Med
undantag av SIDA, ambassaderna i Tunis och New Delhi samt Lutherhjälpen, är
samtliga som har yttrat sig (SAREC, statskontoret, RRV, STU, Göteborgs och
Uppsala universitet, SACO/SR, TCO och LO) negaliva till en förstärkt formell
samordning mellan SAREC och SIDA. Den ökade samordning som eventuellt skulle kunna
vara befogad menar man kunde tillgodoses genom ökade informella kontakter.
Utredningens
förslag att SIDA:s generaldirektör skulle bli ordförande
Prop.
1978/79:113 51
i SAREC:s
styrelse avvisas av flertalet remissorgan som SAREC, statskontoret, RRV, STU,
Uppsala universitet, Göteborgs universitet, SACO/SR, TCO och LO.
Utredningens
förslag, att SAREC:s forskningschef skulle tillhöra SlDA:s verksledning avvisas
av SAREC, statskontoret, RRV, STU, Uppsala universitet, Göteborgs universiiet,
SACO/SR, TCO och LO. SIDA anför att "SAREC:s forskningschef har möjlighet
att delta i SIDA:s verksledning för samråd och samordning av forskningsärenden.
Detta bör ske utan att denna behöver ägna för stor del av sin tid åt allmänna bislåndsfrågor
och SIDA:s dagliga problem till förfång för forskningssamarbetet".
I
övrigt noterar samtliga remissorgan behovet av att SAREC även framgent ges en
betydande självständighet och en markerad forskningsidentitet.
SAREC,
TCO och SACO/SR biträder ulredningens förslag att SAREC:s ställning i det
svenska utvecklingssamarbetet bor bekräftas i en instruktion. Likaså biträder SAREC
utredningens förslag att SAREC:s beslutsbefogenheter skulle omfatta hela
forskningsanslaget med de begränsningar i fråga om insatsstorlek m. m. som
regeringen föreskriver i regleringsbrev.
Slutligen
framför SAREC, TCO och SACO/SR önskemål om att i samband med att beredningen fär
en egen instruktion fasta tjänster inrättas för all den personal som f. n. är arvodesanslälld.
Jag
finner ingen anledning att ifrågasätta behovet av en särskild organisation med
ansvar för u-landsforskning. SAREC bör därför i enlighet med utredningens
förslag bli ett varaktigt organ med särskild instruktion. De gångna tre årens
erfarenhet visar värdet av SAREC:s förankring i forskningsvärlden. Det är av
vikt att delta förhållande vidmakthålls.
SAREC
bör även framgent vara ett särskilt forskningsstödjan-de organ och inte
identifieras med biståndsmyndigheten. Mot denna bakgrund anser jag det inte
motiverat att biträda utredningens förslag om gemensam ordförande för SIDA och SAREC.
Jag ser heller ingen anledning att föreskriva särskilda regler för att utse
styrelsens ordförande. Styrelsens sammansättning bör bibehållas i sitt
nuvarande skick, vilket innebär en nära kontakt med forskarsamhället. Likaså
bör SAREC som nu är fallet ha ett sammanhållet sekretariat.
SAREC:s
sekretariat har alt bevaka forskningsfrågor inom ett stort område. För della
krävs inte bara kunnande och erfarenhet från olika forskningsområden utan också
möjligheter att aktivt följa forskning inom resp. område genom egen
forskningsaktivitet. Jag finner det därför värdefullt cm sekretariatets arbete
kan organiseras sä alt forskningssekreterarna ges möjlighet att periodvis ägna
sig åt egen forskning och eventuell fältverksamhet.
Prop.
1978/79:113 52
Den klart markerade forskningsidentiteten minskar inte
behovet av nära samverkan med SIDA. Att, som ulredningen föreslår, låla SAREC:s
forskningschef ingå i SIDA:s verksledning finner jag inle behövligt. Däremot
bör forskningschefen delta i verksledningens handläggning av ärenden, som
berör forskning. I SAREC:s instruktion bör vidare föreskrivas att det åvilar SAREC:s
forskningschef att informera SIDA:s ledning pä ett tidigt stadium om initiativ
till nya insaiser. Likaså bör SlDA:s ledning orienteras om de ärenden som skall
underställas SAREC:s styrelse.
En del av beslutsbefogenheterna ifråga om anslaget u-landsforskning
åvilar idag SIDA. I enlighel med utredningens förslag bör SAREC:s beslutsbefogenheter
utvidgas till att omfatta hela anslaget för u-landsforskning med de
begränsningar som regeringen föreskriver i regleringsbrevet. SAREC bör
fortsätta att som hittills dela administrativa funktioner med SIDA.
SAREC disponerar f. n. 16 tjänster i sin verksamhet. Fyra
av dessa är fasta Ijänsler som upptas under SIDA:s personalstat medan
resterande tolv är arvodestjänster som upptas under SAREC:s egen personalstat.
Under våren kommer frågan om inrättande av extra ordinarie tjänster för SAREC:s
personal att beredas inom regeringskansliet.
SAREC föreslår härutöver i sin anslagsframställning för
budgetåret 1979/80 att beredningen tilldelas fyra extra ordinarie tjänster för
tre handläggare och en assistent. Jag beräknar medel för inrättande av en
tjänst för informations- och dokumentationsfrågor.
3.8 Biståndsutbildningsnämnden och
utvecklingssamarbetets utbildningsbehov
Biståndsutbildningsnämnden (BUN) inrättades den 1 juli
1971 för att leda och genomföra bistånds- och katastrofutbildning. Verksamheten
förlades till Sandö i Kramfors kommun i lokaler som förvaltades av civilförsvarsstyrelsen.
Utgifterna för verksamheten bestreds t. o. m. budgetåret 1974/75 från anslag
under försvarsdepartementets huvudlitel. Ansvaret för nämndens verksamhet
överfördes den 1 juli 1975 till utrikesdepartementet, där verksamheten
finansieras över biståndsanslaget C 5. Bislåndsutbildningsnämnden.
Mälen för utbildningen, såsom de formulerades i prop.
1970: 162, är
alt skapa en
"reservkår" för rekrytering av svensk personal för bilateralt och
multilateralt utvecklingssamarbete,
att skapa
möjligheter för att komplettera den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan
för FN-tjänst,
att skapa
möjligheter för att upprätta särskilda kontingenter för katastrofhjälp, samt
Prop. 1978/79:113 53
att skapa vidgade möjligheler för enskilda organisationer att rekrytera
personal för biståndsinsatser och katastrofhjälp. Utbildningstiden omfattar f. n.
306 dagar varav 50 dagar utgör kata-slrofulbildning. Mer teoretiskt inriktade
studier, som avser språk och u-landskunskap, bedrivs idag parallellt med
praktiskt inriktad utbildning. Undervisningens tyngdpunkt ligger enligt 1976
års utbildningsplan på alt förstärka och utveckla de attityder, kunskaper och
färdigheter, som underlättar genomförandet av en biståndsarbetares uppgifter.
Stor vikt har lagts vid samarbetsträning.
Under
de fyra första utbildningsåren, som omfattar perioden 1972/731975/76,
inriktades rekryteringen på 100 elever per år. För utbildningsåret 1976/77
angav regeringen i enlighet med BUN:s förslag att elevantalet skulle ökas till
125 elever. Därefter skulle antalet uppgå till 150 under vart och ett av
budgetåren 1977/78 t. o. m. 1979/80. Rekryteringen inriktas dock alltjämt på
125 elever. En eventuell ökning av elevantalet till 150 borde, framhöll BUN i
sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79, inle övervägas förrän
budgetåret 1980/81. Enligt BUN torde det vid denna tidpunkt vara möjligt att
bedöma i vilken utsträckning eleverna har engagerats i internationellt
utvecklingssamarbete.
Ulbildningen
är f. n. öppen för värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och frivilliga
personer inom åldersgränserna 1926 år. För de båda förstnämnda kategorierna
ersätter utbildningen den allmänna värnplikten inkl. vapenfri tjänst. Antalet
sökande har sedan utbildningens tillkomst år 1972 fördubblats och uppgick år
1978 till ca 1 000 personer. Under innevarande utbildningsår genomgår 101
elever utbildningen. Av dessa uppgår gruppen "frivilliga" till 56
medan grupperna "värnpliktiga" och "vapenfria
tjänstepliktiga" uppgår till 38 resp. 7. Av de frivilliga eleverna är 38
kvinnor.
Hittills
har ca 90 av 560 elever ur de sex första årskullarna, som omfattar
utbildningsåren 1972/731977/78, erhållit u-landsuppdrag. Flertalet av dessa
90 personer har engagerats av enskilda organisaiioner. Ett mindre antal har
rekryterats av SIDA medan endast ett par elever har fått tjänst inom
fredskåren.
Biståndsutbildningsnämnden
har i en nyligen genomförd översyn av sin verksamhet pekat på tre faktorer, som
har medverkat till att så få BUN-elever har erhållit u-landsuppdrag:
åldersgränserna kraven för att erhålla uppdrag
bristfälligt
samarbete med organisationer som efterfrågar biståndsarbetare
En
stor del av eleverna har vid intagningen till Sandöskolan inte haft någon
yrkesutbildning klar. De som har avslutat sina studier har i många fall inte
heller haft någon yrkeserfarenhet. Detla förhällande beror i huvudsak på den
övre åldersgränsen 26 år som har fastställts
Prop. 1978/79:113 54
för
intagning till utbildningen. Medelåldem för av SIDA rekryterade biträdande
experter beräknas till 32 år. BUN konstaterar därför i sin översyn atl BUN-eleverna
inte kan räkna med att komma ifråga för sådana uppdrag förrän 56 år efter
avslutad utbildning. Nämnden har dock idag möjlighet att bevilja åldersdispens
för 15 elever. Denna möjlighet har utnyttjats i betydande omfattning.
BPU
konstaterar att utvecklingen sedan nämndens tillkomst blivit en annan än vad
statsmakterna räknade med både vad gäller den utbildning som Sandöskolan
erbjuder och ifråga om efterfrågan pä BUN-ut-bildade elever. Huvuddelen av elevema
ulgörs idag av frivilliga snarare än värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
för vilka ulbildningen skulle utgöra ett alternativ. Efterfrågan på personal
för bistånds- och katastrofarbete har också blivit väsentligt mindre än vad som
förutsågs år 1970.
BPU
finner det mot denna bakgmnd oundvikligt att ställa frågan om det är rimligt
att för biståndsmedel av storleksordningen 10 milj. kr. per år bedriva
utbildning vid Sandöskolan i de former och av det slag som f. n. sker. Ett av
de ursprungliga motiven för att inrätta Sandöskolan var att erbjuda ett
alternativ för vapenfria tjänstepliktiga. Denna inriktning kvarstår som framgår
av prop. 1977/78: 159 om ändring av lagen om vapenfri tjänst och
försvarsutskottels betänkande med anledning av denna (FoU 1977/78: 28). BPU
pekar emellertid på att BUN:s anknytning till värnplikten, med åtföljande krav
på utbildningslängd och åldersgräns, har försvårat ett effektivt utnyttjande
av skolan i utvecklingssamarbetet.
BPU
som har haft till uppgift att bedöma det framtida utvecklingssamarbetets
krav anser det naturligt att betrakta BUN som ett av flera instrument för
utveckling och anpassning av den svenska resursbasen efter
utvecklingssamarbetets faktiska behov. BPU konstaterar därvid atl SIDA f. n.
bedriver språk- och allmän u-landsförberedande utbildning i egen regi för olika
kaiegorier utresande vid kursgårdarna i Västerås och Uppsala. Dessa utnyttjas
också för SIDA:s internutbildning. Vidare konstaterar BPU att SIDA har
uppdragit ät vissa institutionella konsulter, som t. ex.
Lantbruksuniversitetet och SCC, att svara för kompletterande fackutbildning och
annan utbildning i anslutning till utreser samt rekryteringsfrämjande
utbildning. Totalt finns f. n. ca 200 elevplatser i Västerås, Uppsala och
Sandö. Personalen exkl. tjänstemännen vid SIDA:s personalbiståndsbyräs
utbildningssektion, uppgår f. n. till ett 60-tal personer.
BPU
pekar på behovet av en samordnad utbildningsverksamhet inriktad på
utvecklingssamarbetets omedelbara såväl som mer långsiktiga behov. Behoven bör
bedömas och utbildningsinsatserna utformas i ett sammanhang.
BPU
hänvisar ocksä till prop. 1977/78: 135 och utrikesutskottets utlå-
Prop.
1978/79:113 55
tände däröver (UU 1978/79: 1) vari framhålls att SlDA:s
utbildningsansvar inte endasl bör omfatta kontraktsanslälld personal och
fredskårs-deltagare utan även om än i mindre grad avse de korilidsanställda
och personalen vid de konsultföretag som ges biståndsfinansierade uppdrag.
Utrikesutskottet betonar också "vikten av en ändamålsenlig förberedelse
inkl. språk- och annan kompletterande utbildning för sådan personal, antingen
del är fråga om kontraktsanslälld personal eller konsulter. En allmän
förståelse av och inlevelse i u-landsförhållanden samt god anpassningsförmåga
är viktiga egenskaper som bör förutsätlas i detla sammanhang och som
otvivelaktigt kan fördjupas genom lämplig förberedande utbildning. Gedigna
fackkunskaper och yrkeserfarenhet måste i vilket fall som helst förutsättas
föreligga vid rekryteringstillfället".
De enskilda organisationemas växande antal volontärer
utgör en annan vikiig kalegori, som har intresse av utbildningen.
BPU pekar på två alternativa organisatoriska lösningar för
den framtida biständsutbildningen.
Ett alternativ vore alt SIDA gavs ansvaret för all
utbildning i anslutning till utvecklingssamarbetet som inte sker inom det
reguljära utbildningsväsendet. Redan år 1970 diskuterades en sådan lösning. I prop.
1970: 162 om bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl. framhölls
att ett överförande av biståndsutbildningsnämnden och dess verksamhet till SIDA
borde övervägas senare.
BPU framhåller att skälen för ett sådant överförande måste
anses ha förslärkts genom att nämndens verksamhet sedan budgetåret 1975/76 finansieras
över biståndsanslagen. BUN skulle kunna omvandlas till en beredning med
rådgivande ställning i förhållande till SIDA. Missionen, fackföreningsrörelsen,
kooperationen m. fl., som bedriver biståndsverksamhet, och som nu har
möjlighet att uinyttja den utbildning som BUN anordnar skulle, genom
representation i beredningen beredas tillfälle att medverka i behovsbedömning
och utbildningsplanering. Om ansvaret för hela utbildningsverksamheten lades på
SIDA borde verket få viss ersättning från utomstående som utnyttjade
utbildningen.
Ett annat alternativ vore enligt BPU att lägga ansvaret
för hela utbildningen för utvecklingssamarbete på en fristående institution
motsvarande den nuvarande nämnden. SIDA, de enskilda organisationerna m. fl.
skulle vara företrädda i detta organ och mot ersättning kunna erhålla
utbildningstjänster.
BPU anser att konsekvenserna av dessa förslag vad avser
lokalerna i Sandö, Uppsala och Västerås f. n. inte kan bedömas. I vad mån behov
av de betydande utbildningsresursema, som nu finns, kommer att föreligga beror
bl. a. på resultatet av den utredning om fredskårens framtid som SIDA f. n.
företar. Om utredningen resulterar i "en fredskår som tillåts inta en
särställning inom biståndet" skulle utbildningsbehoven bli betydligt
större än om statsmakterna beslutar sig för en "fullständig integrering
av fredskårspersonalen i det svenska personalbiståndet".
Prop. 1978/79:113 56
BPU
drar slutsatsen att SIDA bör ges i uppdrag att utreda det framtida
utvecklingssamarbetets utbildningsbehov och framlägga förslag om sådan
utbildning som bör bedrivas i den statliga biståndsverksamhetens egen regi.
Representanter för enskilda organisationer bör få tillfälle att medverka i
arbetet. Möjligheterna att erbjuda biståndsutbildning åt värnpliktiga och
vapenfria tjänstepliktiga bör beaktas med hänsynstagande till
utvecklingssamarbetets behov i vid mening. Härutöver anser BPU att
förutsättningarna för nordiskt utbildningssamarbete bör undersökas. Vid
bedömning av behovet av utbildningsplatser bör hänsyn ocksä tas till de behov som
en utbyggnad av SlDA:s internutbildning och utbildning för personal som skall
tjänstgöra vid "biståndsambassaderna" för med sig.
Jag
noterar att flertalet remissorgan ansluter sig till utredningens förslag om
behovet av en uiredning rörande utvecklingssamarbetets framtida
utbildningsbehov. Endast rektorsämbetet vid universitetet i Göteborg har
redovisat en avvikande mening. Rektorsämbetet framhåller att de
bedömningsgrunder som redovisas i utredningen inte motiverar en omläggning av biständsutbildningen.
Inte heller finner universitetet att behovet av alternativa utbildningsprogram
har motiverats.
Jag
avser inom kort föreslå regeringen att tillsätta en utredning om det totala
utbildningsbehovet för utvecklingssamarbetet. Till utredningens uppdrag skall
höra att framlägga förslag om BUN:s framtida ställning och uppgifter.
Utredningsuppdraget kommer att utformas med ledning av BPU:s förslag.
I
avvaktan på att denna utredning slutförs förordar jag i enlighet med BUN:s
förslag att elevantalet vid skolan liksom nu är fallet bör inriktas pä 125
för budgetåret 1979/80.
I
avvaktan på denna proposition har jag i prop. 1978/79: 100 (bU. 6) för
budgetåret 1979/80 förordat en ökning av anslaget C 5. Biståndsutbildningsnämnden
till ett belopp som överstiger det s. k. besparingsalternativet med 6 000 kr.
Jag framhöll därvid att frågan om en ytterligare ökning av detta anslag fick
prövas i samband med regeringens ställningstagande till biståndets
organisation.
Jag
förordar nu att delta anslag ökas med ytterligare 200 000 kr. för budgetåret
1979/80. Av dessa medel bör 100 000 kr. användas for att bestrida kostnaderna
för administration av beredskapskåren för biståndsinsatser. Resterande medel
om 100 000 kr. beräknas för kostnader i samband med repetitionsutbildning, som
nämnden är ålagd att genomföra. Kostnaderna för dessa ändamål bör bestridas
från anslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete, posten Ofördelad reserv.
Prop. 1978/79:113 57
4
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag har anfört om u-Iandsinformation och biståndets
organisation hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
1. att
godkänna de principer för och den inriktning av svensk u-
landsinformalion och biståndets organisation som jag har före
slagit i det föregående, I
2. att
av medel under reservationsanslaget C 2. Bilateralt ut
vecklingssamarbete, posten Ofördelad reserv för budgetåret
1979/80 ta i anspråk högst 2 600 000 kr. för Information, högst
4 846 000 kr. för Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)
och högst 200 000 kr. för Bislåndsutbildningsnämnden (BUN).
5 Beslut
Regeringen
ansluler sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (29)
29 kopplingar i 16 dokument.
- Bet. 1996/97:KU25 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning i texten
- Bet. 1984/85:UU12 om internationellt utvecklingssamarbete m. m. (prop. 1984/85:100, bil. 5) s. 80 i texten
- Prop. 1984/85:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1985/86 i texten
- Bet. 1983/84:UU15 om internationellt utvecklingssamarbete m.m. (prop. 1983/84:100, bil. 5 och prop. 1983/84:154) s. 78 i texten
- Prop. 1983/84:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1984/85 i texten