Sök i Ratio Lex

om transportstöd

83 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 74 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1978/79:152, om transportstöd

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152

Regeringens proposition

1978/79:152 om
transportstöd

beslutad den 15 mars 1979

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLA
ULLSTEN

ANITHA
BONDESTAM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas transportstödet till
Norriand och transportstödet till Gotlandstrafiken.

När det gäller transportstödet till Norrland
föreslås att nuvarande tre transportstöd.szoner skall ersättas med sex
transportstödszoner, vilket ger möjlighet till att i högre utsträckning
differentiera stödet mellan inlands- och kustregionerna. Den kortaste bidragsgrundande
transportsträckan föreslås bli sänkt från 251 km till 151 km när det är fråga
om transporter som berör det nuvarande inre stödområdet. När det gäller
bidragssatserna föreslås att dessa skall höjas dels för transporter som berör
den nordligaste transportstödszonen, dels för transporter som berör de inre
delarna av Kopparbergs län och Torsby kommun i Värmlands län.

Intransportstödet föreslås i fortsättningen bli i
huvudsak branschanknutet och inte som nu varuanknutet, vilket innebären
utbyggnad och förenkling av stödet. Den nedre viktgränsen föreslås bli sänkt
från 250 kg till 100 kg. Samtidigt föreslås att kravet om verklig vikt slopas
och att i fortsättningen den fraktdragande vikten skall läggas till grund för
bedömning av bidrag. Härigenom uppnås större rättvisa för företag med volymlätt
gods och en förskjutning av stödet till små företag. Det sammanlagda
bidragsgrundande belopp som krävs föratt bidrag skall kunna utgå föreslås bli
höjt från 3 000 kr. per år till 10 000 kr. per år. Utbetalning av stödet
förelås ske två gånger per år i stället för en gång per år.

Den sammanlagda kostnadsökningen för de föreslagna
åtgärderna för transportstödet till Norriand har beräknats till ca 14 milj, kr.
per år.

När det gäller transportstödet till
Gotlandstrafiken konstateras i propositionen att detta, tillsammans med andra
åtgärder som vidtagits, lett till så förmånliga avgifter för trafikanterna att
den s. k. vägprincipen kan betraktas

1 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 152

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 2

som
genomförd. Bl, a, mot denna bakgrund föreslås att nuvarande stöd bibehålls
tills vidare. För att eliminera viss överkompensation till transportförmedlingsföretagen
till följd av det s. k. Gotlandstillägget föreslås att regeringen eller den
myndighet som regeringen utser får möjlighet att meddela föreskrifter om högsta
tillåtna Gotlandstillägg i inrikes fjärrtrafik. Vidare föreslås att statligt
bidrag skall utgå till transportföretag föratt tackade merkostnader som inte
kompenseras av intäkterna av Gotlandstillägget. Det statliga bidraget har
beräknats till ca 2 milj. kr. per år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 3

Förslag till

Lag med bemyndigande om utjämning av taxor för vissa
lastbilstransporter

Härigenom
föreskrivs följande.

Föratt
åstadkomma en utjämning av taxorna för inrikes fjärrtransporter a v gods med
lastbil till eller från Gotland lr regeringen eller den myndighet som
regeringen utser föreskriva ett högsta pris för sådana transporter. Därvid får
också föreskrivas ett högsta pristillägg i den totala inrikes fjärrtrafiken
föratt kompensera transportföretagen för det ekonomiska bortfall som kan uppstå
med anledning av transporter till eller från Gotland.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980, då
lagen (1976:102) om utjämning av taxorna för fjärrtransporter av gods med
lastbil till och från Gotland skall upphöra att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1979-03-15

Närvarande:
statsminister Ullsten, statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo,
Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, de Geer, Blix,
Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam,

Föredragande:
statsrådet Bondestam Proposition om transportstöd

1.
Inledning

Som ett led i de regionalpolitiska strävandena att
utveckla näringslivet i Norrland och övriga delar av det allmänna stödområdet
infördes år 1971 - för en treårig försöksperiod - ett transportstöd (prop,
1970:84, SU 1970:105, rskr 1970:271). Syftet var att minska de kostnadsmässiga
olägenheter som följer med de stora avstånden inom stödområdet. Riksdagen tog
förnyad ställning till transportstödet år 1973. Härvid beslöts om viss
anpassning av stödets utformning och att stödet skulle gälla under ytteriigare
en femårig försöksperiod (prop, 1973:95, TU 1973:14, rskr 1973:250).

För
att skapa gynnsammare betingelser för den näringsgeografiska utveckling som
Gotlands inlemmande i stödområdet syftade till infördes den 1 februari 1972 för
en treårig försöksperiod ett fraktstöd avseende de från Gotland utgående
godstransporterna i Rederi AB Gotlands färjetrafik med
fastlandet(prop,1971:154,TU 1972:28, rskr 1971:350). Riksdagen tog förnyad
ställning till stödet år 1974. Härvid beslöts om en viss utbyggnad av
godstrafikstödet och att ett persontrafikstöd skulle införas samt att stödet
skulle tillämpas under en fyraårig försöksperiod (prop. 1974:140, TU 1974:27,
rskr 1974:347).

1
syfte att uppnå en önskvärd samordning i utvärderingen av de båda
transportstöden och regionalpolitiken i övrigt beslöt riksdagen vid 1978/79 års
riksmöte (prop. 1978/79:25, TU 1978/79:8, rskr 1978/79:100) att transportstöden
skulle föriängas till att gälla t. o. m. år 1979.

Vad
gäller transportstödet till Norrland hemställde kommunikationsdepartementet i
juli 1978 hos berörda länsstyrelser och handelskamrar om synpunkter på
transportstödet och dess utformning i olika avseenden. Yttranden över
skrivelsen har avgetts av länsstyrelserna i Norrbottens,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 5

Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs samt
Göteborgs och Bohus län, Västerbottens handelskammare, Västernorriands och
Jämtlands läns handelskammare, handelskammaren i Gävle och handelskammaren i
Karistad. Fraktbidrags-nämnden har vidare i skrivelse den 26 januari 1979
redovisat vissa synpunkter på transportstödet till Norriand. En sammanfattning
av yttrandena redovisas i bilaga 2.

Statens pris- och kartellnämnd har den 7 februari
1979 till regeringen redovisat en utvärdering av transportstödet till
Gotlandsirafiken budgetåret 1977/78. En sammanfattning av denna redovisas i bilaga
3.

I det följande lämnas en redovisning för den
hittillsvarande transportstödsverksamheten och erfarenheterna härav, varjämte
förslag läggs fram om anpassning av stöden i vissa hänseenden,

2.
Föredragandens överväganden 2.1 Transportstöd till Norrland

För att främja de regionalpolitiska strävandena att
utveckla näringslivet i Norriand och övriga delar av det allmänna stödområdet
framlades i prop. 1970:84 förslag om införande av ett transportstöd.
Transportstödet - som antogs av riksdagen (SU 1970:105, rskr 1970:271)-skulle i
första hand utgå under en försöksperiod om tre år med början den 1 januari
1971.

I prop. 1970:84 framhöll dåvarande
departementschefen, att det är en angelägen regionalpolitisk uppgift att i
olika hänseenden ge näringslivet i Norrland och angränsande delar av
stödområdet möjligheter att driva sin verksamhet under förutsättningar, som är
mera likartade dem som gäller för näringslivet i andra delar av landet. Det
gäller bl. a. på transportområdet, där högre fraktkostnader till följd av de
stora transportavstånden i vissa fall kan framstå som en hämmande faktor, när
det gäller näringslivets utveckling.

Mot denna bakgrund bedömdes det angeläget att inom
ramen för regionalpolitiken försöka minska de kostnadsmässiga olägenheter som
följer med de stora avstånden inom stödområdet. Åtgärder i sådant syfte förutsattes
verksamt bidra till att där förbättra möjligheterna för ökad ekonomisk
tillväxt. Därmed skulle också en bättre jämvikt i näringsgeografiskt hänseende
mellan landets olika delar samt ett effektivare utnyttjande av landets resurser
främjas.

Utformningen av transportstödet gjordes i
medvetande om att en expansion av näringslivet inom stödområdet - vare sig den
kommer till stånd genom nyetablering eller genom utveckling av där redan
befintliga företag -förutsätter en successiv marknadsutvidgning i områden
utanför stödområdet och på exportmarknaden. Genom ett stöd som på en gång
stimulerar till vidareförädling inom stödområdet och till utförsel från detta
av mera förädlade produkter var avsikten att bidra till en ökad ekonomisk
tillväxt

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 6

inom
området och till ett bättre utnyttjande av resurserna där.

Transportstödet i dess nuvarande form fick sin
huvudsakliga utformning redan i samband med den första försöksperioden som
omfattade åren 1971-1973.

Stödet
är selektivt utformat med avseende på stödberättigat gods och utgår i form av
restitution till företagen baserad på faktiskt erlagd frakt, 1 propositionen
framhölls att restitutionsförfarandet medger den åsyftade fraktlättnaden utan
att ingrepp behöver göras i en allmän kostnadsanpassad taxa och att ett sådant
system också har regionalpolitiska fördelar genom de möjligheter till styrning
som det innebär.

Beträffande
kravet på transportsätt omfattade stödet redan från starten transporter som
sker på järnväg eller på landsväg i yrkesmässig lastbilstrafik. Transporter med
s. k. firmabilar undantogs däremot. Beträffande sjötransporterna framhölls i
propositionen att de i betydande utsträckning dels omfattar mäss- och
bulktransporter, dels avser varor som inte omfattas av transportstödet, I
sammanhanget konstaterades också att med den struktur som sjötransporterna har
i kostnads-, pris- och varuhänseende, spelar inte avståndsfaktorn samma roll
som i fråga om landtransporterna.

Den
geografiska avgränsningen av stödet innebar att detta avsåg transporter från
och inom det allmänna stödområdet till ort utom eller inom detta,när det var
frågaoms t räckor längre än 300 km .Gränsen 300 km valdes med hänsyn till
önskvärdheten att utesluta lokaltrafik och med beaktande av att
medeltransportsträckan för SJ:s godstransporter i genomsnitt för landet som
helhet ligger ungefär vid denna gräns. Vid internationella transporter var endast
den del av transportsträckan som utfördes inom Sverige bidragsgrundande.

Den
varumässiga avgränsningen av stödet inriktades på helfabrikat och mera
bearbetade halvfabrikat. Den kom att gälla skogsindustriella produkter, såsom
bearbetade trävaror - sågade och hyvlade trävaror, snickerier, fiber- och
spånplattor, trähus etc. -samt papper. Den kom också att gälla mera bearbetade
järn- och stålprodukter, såsom till olika detaljer pressad, stansad eller på
annat sätt formad balk, plåt eller tråd, vidare bockade, svetsade, profilerade
eller på annat sätt manufakturerade plåt-, balk-eller trådprodukter. Vidare
omfattades varor inom verkstadsindustrin, plast-, textil- och läderindustrin,
kemiska industrin samt byggnadsmaterialindustrin, 1 övrigt ingår olika slag av
inom stödområdet framställda jordbruks-och livsmedelsprodukter. Råvaror och
mera obearbetade halvfabrikat inom järn-och stålsektorn, träråvaror och
pappersmassa samt oljor och bensin undantogs däremot från stödet.
Undantagandet av dessa varor motiverades bl. a. med att det i åtskilliga fall
rör sig om varuslag, för vilka ett transportstöd inte kan förväntas gynna en
regionalpolitiskt önskvärd vidareförädling inom stödområdet.

Fraktbidragets storlek differentierades så att
högre restitution utgår för de norra delarna av stödområdet. Stödområdet
indelades härvidlag i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 7

tre
transportstödszoner. Sålunda utgår fraktbidrag med högst 35 % av erlagd frakt i
Norrbottens och Västerbottens län, med högst 25 % i Jämtlands och
Västernorriands län samt med 15 % i övriga delar av stödområdet. Inom ramen för
angivna maximisatser utformades en avståndsdifferentiering av bidragen så att
högre procentuellt bidrag utgår vid stora transportavstånd.

Av praktiska skäl gjordes vissa avgränsningar av
transportstödet. Sålunda krävdes att en enskild sändning skulle ha en verklig
vikt överstigande 500 kg och att den sökandes bid ragsg rundande transport
kos t nåder under ett kalenderår skulle uppgå till m i nst 3 000 kr.

Föratt administrera transportstödet inrättades en
särskild nämnd, frakt-bidragsnämnden.

1 enlighet med vad som förutsattes i prop. 1970:84
utvärderades och redovisades transportstödet för riksdagen år 1973 (prop.
1973:95). Utvärderingen, som dels omfattade en statistisk redogörelse för
stödets fördelning m. m,, dels en bedömning av stödets effekter från
regionalpolitiska och transportkostnadssynpunkter, avsåg förhållandena under år
1971. Till grund för utvärderingen, som till sina huvuddrag redovisas i det
följande, låg bl. a. en enkätundersökning omfattande 190 bidragsmottagande
företag inom stödområdet.

Beträffande den varumässiga fördelningen av det för
kalenderåret 1971 utgående stödet-totalt 40,2 milj. kr.-visade materialet, att
ca 58 % av bidragsmedlen hänfört sig till transporter av skogsindustriprodukter
och närmare 20 % till transporterav metall-och verkstadsprodukter i vid mening.
Återstoden hade fördelat sig på ett brett register av produkter inom kemisk
industri, livsmedels- och jordbrukssektorn, byggnadsmaterialindustri,
textil-och läderindustri etc.

Transportstödets ef fe k t på t ra nsport kost
nåder na undersöktes också. Enligt denna undersökning kunde
transportkostnaderna hos de av transportstödet berörda företagen i genomsnitt
beräknas vara i Norrbottens och Västerbottens län ca 40 % högre, i
Västernorriands och Jämtlands län ca 20 96 högre och i övriga delar av
stödområdet ca 10 % högre än för motsvarande företag i Syd- och Mellansverige.
Genom transportstödet hade ifrågavarande fraktmerkostnader i genomsnitt kunnat
reduceras med drygt 50 %. Ser man på de enskilda industribranscherna framgår av
redovisningen att stödet haft störst betydelse för företag, som i väsentlig
utsträckning bearbetar inom stödområdet befintliga råvaror, såsom den träbearbetande
industrin, byggnadsmaterialindustrin, den kemiska industrin och livsmedelsindustrin.
För sådana företag där kostnaderna för transport av råvaror och halvfabrikat
utgör en mera betydande del av de totala transportkostnaderna och där dessa varor
ofta måste transporteras över längre sträckor från orter utanför stödområdet
var stödets reducerande effekt visserligen påtaglig men inte lika stor. Det
gäller olika delar av verkstadsindustrin och annan lättare

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 8

tillverkningsindustri
såsom textil-, läder- och plastindustri m. m.

Sammanfattningsvis
konstaterade dåvarande departementschefen att transportstödet väl syntes ha
fyllt sin regionalpolitiska uppgift genom att på ett väsentligt sätt reducera
de kostnadsmässiga olägenheter som följer med de stora avstånden inom
stödområdet och därmed verksamt medverkat till att främja näringslivets
utveckling i berörda delar av landet. Erfarenheterna ansågs i stort ha styrkt
riktigheten av den konstruktion transportstödet hade fött.

Med
hänsyn till det värde som stödet visade sig ha haft som regionalpolitiskt
instrument föreslogs i nämnda prop. 1973:95 att stödet skulle utvidgas till att
omfatta även transporter av vissa råvaror och halvfabrikat till orter inom
stödområdet (intransportstöd). Intransportstödet inriktades på sådana råvaror
och halvfabrikat, som skall vidareförädlas inom stödområdet och för vilka en
reducering av transportkostnaderna i särskild grad stimulerar produktionen och
sysselsättningen inom berörda branscher i stödområdet.

I
ett par hänseenden föreslogs också ändringar i det dåvarande transportstödet
(uttransportstödet).

Den
kortaste bidragsgrundande transportsträckan föreslogs sålunda bli sänkt från
301 km till 251 km. Vidare föreslogs en sänkning av den lägsta
bidragsberättigade sändningsvikten från 500 kg till 300 kg. Härutöver föreslogs
en ändring avseende vissa internationella transporter innebärande att för det
fall den svenska transportsträckan inte uppgår till 251 km, ifrågavarande
norska eller finska delsträcka får tillgodoräknas för att uppnå 251 km. 1
propositionen framhölls att fraktbidrag av principiella skäl endast bör utgå
för den del av frakten som avser svensk sträcka. Transportstödet i dess utvidgade
och anpassade form föreslogs gälla under en femårsperiod med början den 1
januari 1974.

Riksdagen beslöt (TU 1973:14, rskr 1973:250) om en
utbyggnad av transportstödet i enlighet med förslagen i propositionen.

Under den senaste försöksperioden har i olika
sammanhang väckts förslag dels i riksdagsmotioner, dels genom skrivelser från
företag, myndigheter och särskilda arbetsgrupper om förändringar av gällande
transportstödsregler. Vid olika tillfällen har också sådana förändringar
genomförts.

Sålunda
sänktes den lägsta bidragsgrundande sändningsvikten till 250 kg verklig vikt
fr. o. m. den 1 september 1974. Vidare infördes transportstöd till vissa
råvaror till den kemiska industrin och till kisel fr. o. m. den 1 juli 1975
(prop. 1975:1, TU 1975:6, rskr 1974:94). I syfte att åstadkomma besparingar i
statsbudgeten slopades fraktbidraget för vissa pappersprodukter fr. o. m. den 1
januari 1978 (prop. 1976/77:150, FU 1976/77:30, rskr 1976/77:341).

I
syfte att uppnå en samordnad utvärdering av transportstödet och av
regionalpolitiken i övrigt beslöt riksdagen vid 1978/79 års riksmöte (prop.
1978/79:25, TU 1978/79:8, rskr 1978/79:100) att transportstödet skulle
föriängas till att gälla t. o. m. år 1979,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 9

För att kunna utföra en samlad utvärdering av
transportstödet hemställde kommunikationsdepartementet i juli 1978 hos berörda
länsstyrelser och handelskamrar om synpunkter på transportstödet och dess
utformning i olika avseenden. Dessa synpunkter har inkommit till departementet
under hösten 1978. Till grund för mina ställningstaganden i det följande har
jag förutom detta material haft skrivelser från Norrbottendelegationen,
riksrevisionsverkets rapport Fraktbidragsnämnden och transportstödet,
fraktbidragsnämn-dens egna synpunkter på transportstödet, expertgruppen för
regional utredningsverksamhets (ERU) betänkande (SOU 1978:46, 47) Alt främja
regional utveckling. Samråd har också skett med sysselsällningsutredningen (A
1974:02).

Innanjaggårin på de synpunkter på transportstödet
som kommit fram vill jag något redogöra för hur stödet har utvecklats och hur
det fördelats mellan olika regioner, branscher etc.

Ifråga om de medel som utgått kan konstateras att
dessa har ökat från 40,2 milj. kr. år 1971 till 113,4 milj. kr, år 1977,
Undersamma period ökade den bidragsberättigade transportvolymen med ca 60 %
från 2,9 milj. ton år 1971 till 4,6 milj. ton år 1977. Antalet stödberättigade
sändningar ökade samtidigt med drygt 90 % från 218 000 år 1971 till 423 000 år
1977 medan antalet bidragsmottagare ökade från ca 850 år 1971 till ca 1 350 år
1977.

Den
regionala fördelningen av utgående bidragsmedel har varit förhållandevis
konstant över tiden. Bidragsåret 1977 utföll stödet så att drygt hälften eller
drygt 50,2 % avsåg transporter med anknytning till de båda nordligaste länen -
Norrbottens och Västerbottens län. Nära en fjärdedel, eller 22 96, gick till
företagen i Västernorrlands län och återstoden fördelades på transporter från
eller till övriga delar av stödområdet.

Stödet har på ett påtagligt sätt kommit de mera
långväga transporterna till del. Sålunda avsåg år 1977 nästan 60 % av medlen
transporter på sträckor över 700 km och drygt 35 % av stödet sträckor över 1
000 km.

De
förändringar av stödet som vidtagits har - i vissa fall tillsammans med
förändringar av industristrukturen - medfört att stödets fördelning på olika
varuslag/branscher förändrats över tiden. Sålunda minskade den relativa andelen
av stödet till transporter av skogsindustriprodukter från 58,3 96 år 1971 till
45,9 96 år 1977och till transporterav kemiska produkter från 10,3 % år 1971
till 6,0 % år 1977. Samtidigt har den relativa andelen av stödet ökat kraftigt
för transporter av textil-, läder-, plast- och gummmivaror, från 0,6 % till 5,8
96 och för metallvaror, från 11,3 96 till 15,8 96. En kraftig relativ ökning
kan också noteras när det gäller stödet till transporter av maskingods, från
4,9 96 till 8,2 96, och av transportmedel, från 3,0 96 till 5,2 %. Dessa
förändringar - som alltså i huvudsak innebär en förskjutning av stödet mot mer
kvalificerade produkter/branscher - torde till största delen vara hänförliga
till det införda intransportstödet.

När det gäller bidragsmedlens fördelning mellan in-
och uttransporlstöden kan konstateras att uttransportstödet år 1977 svarade för
101,4 milj. kr., vilket

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 10

svarar
mot 89 96 av det totala bidragsbeloppet.

När det gäller att allmänt bedöma transportstödet
som regionalpolitiskt medel kan erinras om atl iransporisiödei är ell av fiera
regionalpolitiska medel som statsmakterna använder sig av föratt uppnå de
regionalpolitiska målen, ERU har som nämnts utarbetat en rapport föratt belysa
effekterna av den hittills förda stödpolitiken (SOU 1978:46, 47) Att främja
regional utveckling.

Sammanfattningsvis
anser ERU att den förda regionalpolitiken givit klart positiva effekter
beträffande sysselsättning, produktion och lönebildning, men att det trots
stödeffekterna kvarstår stora skillnader i sysselsättning och välfärd mellan
stödområdena och andra delar av landet. Enligt ERU:s uppfattning hårde
selektiva medlen lån och bidrag hittills varit effektivare än de mera generellt
verkande medlen transport- och sysselsättningsstöd i dess nuvarande utformning.
Dessa senare medel kan enligt ERU göras mer selektiva och därmed effektivare
genom att exempelvis vissa branscher inom råvarubaserad industri utesluts från
stöd.

Sysselsättningsutredningen,
som genom tilläggsdirektiv har fått i uppdrag att utarbeta konkreta förslag
till förändringar av nu gällande regler för regionalpolitiken har i sitt
delbetänkande (SOU 1978:62) Regionalpolitiska stödformer och styrmedel inte
närmare behandlat transportstödet.

Många
av de yttranden som kommit in i anledning av kommunikationsdepartementets
skrivelse är kritiska mot ERU:s slutsatser. Länsstyrelserna i de fyra
nordligaste länen menar att det inte finns någon tillföriitlig teknik för att
mäta effekterna av de samlade regionalpolitiska insatserna och att det givetvis
är än svårare att mäta effekterna av en enskild stödform. Det förefaller
länsstyrelserna som om ERU dragit sina slutsatser om transportstödets
sysselsättningseffekter från det faktum att 40-50 96 av fraktbidraget
tillfaller grupperna trävaror och papper samtidigt som dessa industrigrenar
visar upp en negativ sysselsättningsutveckling. Att två faktorer samverkar
behöver enligt länsstyrelserna inte betyda a't det råder ett orsakssamband dem
emellan. Länsstyrelserna finner det förvånande att fixera diskussionen om
transportstödet kring frågan om det medverkat och hur mycket det medverkat till
etableringar och utbyggnader. Transportstödet får inte ses i det korta
perspektivet. Den relevanta frågan borde enligt länsstyrelserna istället varit:
Hur många av de nationellt marknadsinriktade företagen i t. ex. Norrbottens lan
hade överlevt utan transportstöd?

Västernorriands och Jämtlands läns handelskammare
pekar på att regionalpolitiken hittills varit starkt inriktad på att öka
sysselsättningen och menar att sysselsättningsstöd, introduktionsstöd,
räntebefrielser och lokaliseringsbidrag utifrån den utgångspunkten varit
naturliga medel i samhällets regionalpolitik. De regionalpolitiska insatserna i
framtiden bör enligt handelskammaren bl, a. utjämna de klimatologiska och
avståndsmässiga merkostnaderna för alt driva förelag i Norrland. Transponsiödei
är i del sammanhanget tillsammans med det ändrade lelefontaxesysiemet etl ytterst

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 11

verksamt
generellt medel som även har den fördelen att det inte kräver en alltför
komplicerad administrativ konirollapparat från samhällets sida. Handelskammaren
säger sig under årens lopp ha kunnat konstatera atl transportstödet, trots sin
blygsamma andel av de totala regionalpolitiska satsningarna, har haft en klart
positiv inverkan på näringsaktiviieterna i Norrland och alt transportstödet
inom näringslivet upplevs som ett av de mereffekliva medlen att åstadkomma en
regional utjämning i landet.

Fraklbidragsnämndens erfarenhet av transportstödet
är alt del tillsammans med övriga regionalpolitiska medel är ett viktigt medel
för att uppfylla samhällets regionalpolitiska mål. Nämnden har i fiera fall
kunnat konstatera att transportstödet utgjort en nödvändig förutsättning för
att företagen i stödområdet skall kunna expandera och avsätta sina produkter på
mer avlägsna marknader.

Vid mina överväganden om transportstödets framtid
har jag efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet funnit att
transportstödet bör bibehållas som regionalpolitiskt medel. I likhet med andra
regionalpolitiska medel medverkar transportstödet till att undanröja olika
hinder för näringslivet i sysselsättningssvaga regioner. Transportstödet verkar
härvid i viss mån stimulerande i samband med nylokaliseringar men framförallt
ger det företagen i dessa regioner långsiktiga möjligheteratt på mer likvärdiga
villkor konkurrera med företag i andra delar av landet.

Enligt min mening är också transportstödets
utformning i princip riktig. Det gäller den varumässiga avgränsningen som vid
transporter från orter i stödområdet är inriktad mot sådana hel- och
halvfabrikat som är förädlade i stödområdet och vid transporter till orter i
stödområdet sådana råvaror och halvfabrikat som skall förädlas där. Det gäller
också differentieringen av bidragen med olika bidragssatser för olika
regioner. Det gäller också i stort den administrativa hanteringen av stödet. De
förändringar av stödets utformning som vidtagits under perioden har också visat
sig vara riktiga. En betydande omfördelning av stödet har skett från vad ERU
kallar råvarubaserad industri till konkurrensutsatt industri.

För att få underiag för en ytterligare effektivisering
av transportstödet hemställdes i kommunikationsdepartementets skrivelse till
berörda länsstyrelser och handelskamrar om förslag till förändringar i reglerna
för transportstödet. I syfte att få fram prioriteringar förutsattes i
skrivelsen att ev, åtgärdsförslag skulle rymmas inom tre alternativa kostnadsramar,
nämligen

a)
ca 100 milj, kr. (dåvarande bidragsram
./. stödet lill vissa pappersprodukter)

b) ca 90 milj. kr, ((a) ,/, 10 %)

c)
ca 110 milj. kr. ((a) -l- 10 96)

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 12

Bl, a. för att möjliggöra kostnadsberäkningar av
olika åtgärdsförslag fogades till skrivelsen ett omfattande statistiskt
material.

Praktiskt
taget ingen av de instanser som yttrat sig över departementets skrivelse har
beaktat de angivna förutsättningarna. Länsstyrelserna i Norrbottens,
Väst.erbottens, Västernorrlands och Jämtlands län har sålunda, med hänvisning
till att större resurser bör avsättas för stödet, inte funnit det meningsfullt
att med räkneexempel ange hur stödet skulle omformas med utgångspunkt från
anslag för fraktbidrag på 90, 100 resp. 110 milj. kr. Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare påpekar att man mot bakgrund av den vikt
näringslivet fäster vid transportstödet framlägger förslag som ligger utanför
de ramar departementet angett. Övriga remissinstanser har inte, av vad som kan
utläsas av yttrandena, ens noterat de kostnadsramar som angavs i skrivelsen,

1 yttrandena finns i stället exempel på en lång rad
utvidgningar av stödet som man anser angelägna att f genomförda. Dessa önskemål
är i regel inte angelägenhetsgraderade, vilket gör att materialet är svårt att
bedöma och hantera.

Några
genomgående önskemål kan dock noteras. Det gäller dels önskemål om att i ökad
utsträckning stödja transporter som berör det inre stödområdet t, ex. genom att
sänka kravet på den kortaste transportsträckan, genom att höja bidragsprocenten
eller genom att inrätta en ytterligare transportstödszon för de nordligaste
belägna kommunerna i Norrbotten, I syfte att i ökad utsträckning låta de mindre
företagen komma i åtnjutande av stödet föreslås vidare att den nedre
viktgränsen skall sänkas ytterligare eller slopas. Dessa önskemål, dvs. ökat
transportstöd till inre stödområdet och större hänsynstagande till företag med
små sändningar, ligger väl i linje med den ökade selektering av transportstödet
som ERU förordar. Andra vanligt förekommande önskemål, t. ex. kravet om att
transportstöd till pappersprodukter skall återinföras och att ett transportstöd
även för sjöburet gods skall införas, får å andra sidan konsekvenser som går
stick i stäv med ERU:s uppfattning, nämligen att transportstödet bör utformas
så att vissa branscher inom råvarubaserad industri utesluts från stödformen.

Jag skall i det följande med utgångspunkt i
remissyttrandena redovisa min syn på transportstödets framtida omfattning och
inriktning. 1 samband härmed lägger jag fram vissa förslag om ändringar i
nuvarande transportstöd. Min ambition har därvid varit att öka transportstödets
regionalpolitiska effektivitet genom att förstärka stödet i de inre delarna av
Norriand. Jag har vidare vinnlagt mig om att balansera mina förslag så att de
ryms inom en måttlig ökning av nuvarande kostnader för stödet.

Jag vill då börja med att behandla den geografis ka
om fa ttn in gen av transportstödet. Transportstödet har alltsedan tillkomsten
år 1971 med vissa smärre undantag varit anknutet till det allmänna stödområdet
och omfattat tre transportstödszoner, nämligen en zon bestående av Norrbottens
och Västerbottens län, en zon bestående av Västernorrlands och Jämtlands

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 13

län
och en zon bestående av övriga delar av det allmänna stödområdet utom
Borgholms, Mörbylånga och Gotlands kommuner. Det har otvivelaktigt varit av
varde att transportstödet på detta sätt i stort omfattat samma geografiska
områden som övriga regionalpolitiska medel.

Enligt vad jag erfarit kommer inom kort chefen för
arbetsmarknadsdepartementet att föreslå en ny stödområdesindelning för den
fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten.

Denna indelning, som primärt kommer att vara
inriktad mot sysselsättningssituationen i olika delar av landet, kan inte
alltid sägas vara en lämplig indelning med hänsyn tagen till
deavståndsnackdelarsom råder i olika delar av landet och som transportstödet
skall reducera. Jag har därför, efter samråd med chefen för
arbetsmarknadsdepartementet, funnit det befogat att transportstödet ges en
egen geografisk indelning som mera tar sikte på avstånds-och fraktkostnadsnackdelarna
i olika regioner samtidigt som den i stort bibehåller anknytningen till den
stödområdesindelning som skall tillämpas för regionalpolitiken i övrigt. En
sådan anknytning kan uppnås om transportstödet också differentieras med hänsyn
till det nuvarande inre stödområdet och det nuvarande allmänna stödområdet i
övrigt. Avstånds- och fraktkostnadsproblemen är i allmänhet större i de inre
delarna av Norriand än i stödområdet i övrigt. Dels måste företagen i inlandet
ofta samverka med leverantörer, kunder och hamnar i kustregionen, vilket medför
betydande fraktkostnadsfördyringar jämfört med konkurrerande företag i
kustregionen, dels medför de blygsamma godsvolymerna som ofta är för handen när
det gäller orter i inlandet att fraktkostnadsnivån för företagen där många
gånger är högre än för jämförbara företag i kustregionen vid samma transportavstånd.
Jag föreslår därför en indelning som omfattar sex transportstödszoner enligt
följande.

Transportstödszon 1: av Älvsborgs län
Bengtsfors, Dals-Eds, Färgelanda, Melleruds och Åmåls kommuner, av Göteborgs
och Bohuslän Munkedals, Strömstads och Tanums kommuner,

av
Värmlands län Arvika, Eda, Filipstads, Hagfors, Munkfors, Sunne, Säffie och
Årjängs kommuner; av Kopparbergs län Avesta, Boriänge, Falu, Gagnefs,
Hedemora, Leksands, Rättviks och Säters kommuner;

av
Gävleborgs län Bollnäs, Hudiksvalls, Nordanstigs, Ovanåkers och Söderhamns
kommuner

Transportstödszon 2: Västernorrlands län
utom Sollefteå och Ange kommuner

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 14

Transportstödszon
3: Jämtlands län;

av Västernorrlands
län Sollefteå och Ange

kommuner;

av
Värmlands län Torsby kommun;

av Kopparbergs län Mora,
Orsa, Malungs, Vansbro

och
Älvdalens kommuner;

av
Gävleborgs län Ljusdals kommun Transportstödszon 4: av Västerbottens län
Nordmalings, Robertsfors,

Skellefteå,
Umeå och Vännäs kommuner;

av Norrbottens län
Piteå, Älvsbyns, Luleå och

Bodens
kommuner Transportstödszon 5: Västerbottens län utom Nordmalings,
Robertsfors,

Skellefteå,
Umeå och Vännäs kommuner;

av Norrbottens län
Arjeplogs, Arvidsjaur och Jokkmokks kommuner Transportstödszon 6: av
Norrbottens län Gällivare, Kiruna, Kalix, Över-

kalix,
Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner Den av mig föreslagna geografiska
indelningen ger enligt min mening goda möjligheter att differentiera
transportstödet med hänsyn tagen till olika områdens avstånds- och
fraktkostnadsnackdelar. Indelningen omfattar samtliga de områden som f n,
åtnjuter transportstöd.

Mitt förslag till indelning i transportstödszoner
ger möjlighet till att i högre utsträckning differentiera stödets utformning
mellan inlands- och kustregionerna. Förslaget till indelning tillgodoser också
Norrbotlendelegationens förslag om att en ny transportstödszon skall inrättas.
Förslaget innebär vidare att Torsby kommun och de inre delarna av Kopparbergs
län jämställs med Jämtlands län när det gäller fraktbidrag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår mot bakgrund
av följderna av den pågående strukturomvandlingen inom gruv- och stålindustrin
och de problem som de kommer att innebära i Ludvika och Smedjebackens kommuner
att transportstödet utvidgas till att gälla företag också i dessa kommuner.
Enligt min mening motiverar inte dessa kommuners geografiska läge att de
omfattas av transportstödet,

I anslutning till förslag om geografiska
avvägningar av transportstödet har några remissinstanser tagit upp frågan om
kortaste bidragsgrundande transportsträcka. De fyra nordligaste
länsstyrelserna hänvisar i sina yttranden till Norrbottendelegationens förslag
som i detta hänseende går ut på att den kortaste bidragsgrundande
transportsträckan skall sänkas från 251 km till 101 km när det gäller
transporter som berör det nuvarande inre stödområdet. Härigenom skulle
företagen i detta område lättare kunna nå kunder i kustregionerna,
Västernorriands och Jämtlands läns handelskammare ansluter sig också till
Norrbottendelegationens förslag i denna del men menar att den kortare
transportsträckan bör omfatta hela det nuvarande stödområdet. Även
handelskammaren i Karistad menar att en

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 15

förkortning
av kortaste bidragsberättigade transportsträcka bör övervägas, men pekar
samtidigt på risken av att en sådan åtgärd kan medföra ökade administrativa
kostnader hos såväl berörda företag som hos fraktbidragsnämnden.

För egen del vill jag anföra följande. Syftet med
transportstödet är att minska de kostnadsmässiga olägenheter som följer med de
långa avstånden mellan orter i stödområdet och Syd- och Mellansverige, Stödet
är således inriktat på att utjämna transportkostnaderna för företag i olika
delar av landet. Denna inriktning återspeglas också i stödets konstruktion med
ett successivt ökande procentuellt bidrag med avseende på transportavstånd och
med allmänt högre procentsatser i de övre delarna av Norrland. Enligt de
bestämmelser som gällde fram till år 1974 kunde transportstöd utgå för
transportsträckor som var längre än 300 km. Denna gräns bestämdes med beaktande
av den för landet i dess helhet gällande medeltransportsträckan vid
järnvägstransporter.

Fr. o, m.år 1974 sänktes gränsen till 251 km.
Föredraganden fann det, med hänsyn till medeltransportsträckorna i de södra och
mellersta delarna av landet, inte tillrådligt att sätta gränsen lägre.
Föredraganden fann också att om man gick under denna gräns skulle stöd utgå
till mera lokala och distributionsbetonade transporter, vilket inte skulle
ligga i linje med stödets regionalpolitiska syfte. Även jag finner dessa
invändningar relevanta.

Jag är således inte beredd att föreslå någon allmän
sänkning av den kortaste bidragsgrundande transportsträckan. Jag är emellertid
medveten om de problem som är förknippade med att bedriva industriell
tillverkning i de inre delarna av Norrland. Ett bevarande och en utveckling av
industriproduktionen i dessa områden kommer i mycket hög grad att bli beroende
av att företagen kan utnyttja leverantörer och kunder i kustregionen eftersom den
lokala marknaden vanligtvis är liten för dessa företag. En sådan utvecklingsmöjlighet
är att företagen i kustregionen i ökad utsträckning utnyttjar underleverantörer
och lokaliserar filialanläggningar till orter i inlandet. För att underlätta en
sådan näringsgeografisk integration mellan inland och kustland är det enligt
min mening motiverat att med hjälp av transportstöd reducera de
transportkostnader som är förenade med ett sådant samarbete. Jag förordar
därför att kravet om lägsta bidragsgrundande transportsträcka sänks när det
gäller transporter som berör det nuvarande inre stödområdet.

När det gäller frågan om vilket kortaste
transportavstånd som skall gälla har som nämnts Norrbottendelegationen
föreslagit 101 km. Med hänsyn till att vid en sådan gräns även vad som kan
betraktas som lokala transporter i alltför hög grad kan komma att omfattas av
transportstödet har jag inte funnit det tillrådligt att sätta gränsen så lågt.
Jag föreslår i stället att gränsen sätts vid 151 km. Även vid denna gräns kommer
företag i inlandsorter att erhålla fraktbidrag vid transporter som berör
närmaste kustområde. För att från stödet kunna avskilja uppsamlings- och
distributionstransporter förordar jag

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 16

att
stödet inte skall omfatta transporter av jordbruks- och livsmedelsprodukter i
avståndsintervallet 151-250 km. Den sänkning av den kortaste transportsträckan
som jag här föreslagit beräknar jag kommer att medföra en kostnadsökning med ca
5 milj. kr. per år,

1 anslutning till förslaget om inrättandet av en ny
transportstödszon föreslår Norrbottendelegationen också vissa justeringar av nu
gällande bidragssatser. Enligt förslaget, som stöds av bl. a. länsstyrelserna i
de fyra nordligaste länen bör transportstödet utgå med 50 % av frakten vid
transporter över 700 km som berör kommunerna i norra och östra Norrbotten,
dvs. Gällivare. Kiruna, Kalix, Överkalix, Haparanda, Övertorneå och Pajala
kommuner. Företagen i dessa kommuner har en starkt vikande eller som i östra
Norrbotten starkt begränsad lokal marknad. Enligt Norrbottendelegationen är
dessa företag för sin fortlevnad och expansion helt beroende av nya mer
avlägset belägna marknader. Genom att ge företagen i detta område högre
transportbidrag på stora avstånd än som nu utgår kan företagens extraordinära
transportkostnadsnackdelar reduceras. Som exempel kan nämnas att vid
järnvägstransport från Kiruna till Stockholm, där det verkliga avståndet uppgår
till 1 364 km, kommer Kirunas "fraktkostnadsavstånd" att minskas
från f. n, ca 630 km till ca 390 km om stödet utgår med 50 96, Även om det
finns viss risk för att ett så stort stöddjup som 50 % kan ge upphov till icke
önskvärda tröskeleffekter i gränsområdena mellan olika transportstödszoner,
finner jag det angeläget att förstärka transportstödet för de allra nordligaste
delarna av landet. Jag tillstyrker därför förslaget. Kostnaderna för denna
åtgärd har jag beräknat till ca 1 milj. kr. per år.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs län förordar en höjning av fraktbidragen för de delar av länet
som ingår i det nuvarande inre stödområdet. Enligt förslaget skulle stödet utgå
med 20 96 vid transportavstånd som är längre än 300 km. Länsstyrelsen vill
också införa en ny avståndsklass i intervallet 301-4 00 k m där bidrag enligt
förslaget skulle utgå med 20 % i samtliga transportstödszoner utom zon 1. Även
jag finner det angeläget att förstärka stödet i de inre delarna av Värmlands
och Kopparbergs län. Jag föreslår därför att samma bidragssatser tillämpas i
detta område som i Jämtlands län, dvs. 15 96 vid transportsträckor upp till 400
km och 25 % vid transportsträckor över 400 km. Däremot biträder jag inte
förslaget om att generellt införa en ny avståndsklass. Den föreslagna ändringen
av bidragssatserna har jag beräknat kommer att medföra en kostnadsökning för
stödet med ca 1 milj, kr. per år.

Mina förslag när det gäller den framtida
avgränsningen av transportstödszoner, transportsträckor och bidragssatser
sammanfattas i nedanstående tabell.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 17

Bidragssalser
i procent

Transport-

Transportstödszon

avstånd

1

2

3

4

5

6

151-250

0

0

15

0

15

15

251-400

15

15

15

15

15

15

401-500

15

25

25

25

25

25

501-700

15

25

25

35

35

35

700-

15

25

25

35

35

50

När det gäller de varor som omfattas av
transportstödet har en selektiv avgränsning gjorts i syfte att uppnå största
möjliga regionalpolitiska effektivitet med stödet. Principen vid
varuavgränsningen har varit att, såvitt gäller uttransportstödet detta skall
omfatta sådant hel- och halvfabrikat som i stödområdet undergått en bearbetning
som inte är ringa och, såvitt gäller intransportstödet sädana råvaror och
halvfabrikat som hos mottagaren i stödområdet skall undergå en bearbetning som
ej är ringa. Som en annan princip gäller att intransportstödet inte skall
omfatta sådana varor som finns att tillgå inom stödområdet. Jag finner dessa
allmänna principer för varuslagsavgränsningen riktiga.

När det gäller de va ror som omfattas av
uttransportstödet har under årens lopp vissa modifieringar gjorts. Sålunda
infördes transportstöd till kisel fr. o. m, den 1 juli 1975. Med hänvisning
till syftet att åstadkomma besparingar i statsbudgeten slopades fraktbidraget
för vissa pappersprodukter fr. o.m. den 1 januari 1978. Slopandet av
fraktstödet avsåg vissa pappersprodukter av stapelvarukaraktär såsom liner,
kraftpapper samt tidnings- och journalpapper. Däremot utgår fortfarande
transportstöd för olika slag av finpapper samt för kartong. Besparingen i
statsbudgeten kan överslagsmässigt beräknas uppgå till ca 15 milj. kr. per år.

Slopandet av transportstödet för vissa
pappersprodukter motverkar enligt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Västernorriands län de regionalpolitiska strävandena som görs i länen. Det
är angeläget att vidareförädling av produkter sker i Norrland och att den
norriändska industrins konkurrenskraft bibehålls. Inte minst väsentligt är
detta för pappersindustrin som tidvis har avsättningsproblem för sina
produkter. Minskade transportkostnader skulle därmed bidra till att förbättra
möjligheterna för företagen att återta marknadsandelar.

Länsstyrelserna anser med hänsyn till
pappersindustrins betydelse för Norriand, dess behov av kompletterande
transportmöjligheter samt att papper är en vidareförädlad produkt, att
fraktbidrag skall återinföras för de aktuella pappersprodukterna. Även
länsstyrelserna i Gävleborgs och Värmlands län samt Västerbottens
handelskammare, Västerriorrlands och Jämtlands läns handelskammare och
handelskammaren i Gävle anser att stödet för dessa bör återinföras.

2
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 152

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 18

Vid bedömningen av frågan om transportstöd till de
aktuella pappersprodukterna bör hänsyn tas till att vissa förutsättningar
förändrats sedan transportstödet introducerades. Bl. a. har de senaste årens
kraftiga satsningar på att bygga ut isbrytarresurserna inneburit att
skogsindustriföretagen vad gäller den dominerande Europatrafiken har utvecklat
speciella och mycket avancerade sjötransportsystem för sina uttransporter.
Detta har i sin tur påtagligt minskat beroendet av att anlita
landtransportmedlen och därmed beroendet av transportstöd.

Enligt min mening bör en rad åtgärder inom
transportstödet prioriteras högre än ett återinförande av transportstöd till de
aktuella pappersprodukterna. Som jag nämnt tidigare gäller det bl. a, sådana
åtgärder som syftar till att förbättra betingelserna för industriell verksamhet
i det norrländska inlandet.

Bl, a, med hänvisning till att konkurrensen från
bl. a. USA och Canada har tvingat fram en avsevärd krympning av marginalerna på
skogsindustrins produkter föreslår Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare att transportstöd införs för transporter av rundvirke/gallringsvirke
och fl i s . Ett transportstöd för rundvirke som begränsas till i första hand
det s. k, inre stödområdet bör enligt handelskammarens mening få en positiv
effekt både på sysselsättningen och när det gäller utnyttjandet av avsides
belägna råvarutillgångar. Enligt förslaget skulle ett sådant stöd utgå för
transporter från och inom stödområdet vid transportavstånd som överstiger 100
km.

1 annat sammanhang har det från Norrbottens och
Västerbottens län framförts förslag om temporärt transportstöd för massavedsleveranser
från länens inland till industrierna i kustlandet. Motivet för detta stöd
skulle vara att lösa dels massaindustriernas akuta råvaruproblem dels
sysselsättningsproblemen inom skogsbruket i berörda inlandskommuner. I
anledning av dessa förslag vill jag anföra följande. Transportstödet är
inriktat mot att reducera de fraktkostnadsnackdelar som det norrländska
näringslivet har i samband med varuutbyte med i första hand huvudmarknaderna i
Syd- och Mellansverige, dvs. främst mot de nackdelar som är förenade med stora
avstånd. För att slå vakt om det norrländska näringslivet utgår i princip inte
fraktbidrag till transporter av sådana råvaror som finns att tillgå inom
stödområdet. Den aktuella problemställningen är annorlunda efiersom det är
fråga om dels relativt kortväga transporter, dels en i Norriand förekommande
råvara. Från regionalpolitisk synpunkt skulle ett transportstöd som gäller alla
typer av virkesråvara vara olämpligt. Det skulle bl. a. medföra risker för att
inlandslokaliserade skogsindustrier, främst sågverk och några skivindustrier,
skulle riskera att undandras råvara genom att den i stället transporteras ut
från det inre stödområdet. Vidare skulle motiven bli svagare för att i det
längre perspektivet satsa på inlandslokalisering av skogsindustri. Övervägandena
bör således avgränsas till att avse massavedstransporter. De problem som därvid
avses bli lösta omfattar i mycket hög grad näringspolitiska och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 19

konjunkiurpolitiska
frågor vilket gör att de bör övervägas i ett vidare sammanhang. Jag vill dock
här erinra om att chefen för budgetdepariementet avser att i annat sammanhang
lägga fram förslag om vissa åtgärder för att på kort sikt främja
skogsindustrins råvaruförsörjning,

1 vissa yttranden behandlas frågor som sammanhänger
med internationella transporter. Enligt nuvarande bestämmelse är endast den
del av transportsträckan som är belägen inom Sverige bidragsgrundande. Dock
gäller vid transporter till och från Norge och Finland att den norska eller
finska delsträckan får tillgodoräknas för att uppnå 251 km. Bidrag utgår
emellertid endast för den del av frakten som är hänförlig till svensk sträcka.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller det önskvärda i
att transportstöden i Finland, Norge och Sverige harmoniseras och att de delar
av transportsträckan som är hänförlig till ett angränsande land medräknas i
stödunderlaget. Enligt min uppfattning förutsätter en sådan ändring av
transportstödsreglerna en överenskommelse mellan de tre länderna. En särskild
arbetsgrupp inom Nordisk ämbetsmannakommitté för transportfrågor (NÄT)
undersöker f n, förutsättningarna för en sådan harmonisering. Bl. a, måste
närmare undersökas om en sådan åtgärd kan beräknas ge upphov till icke
önskvärda konkurrensförskjutningar mellan näringslivet i de tre länderna.
Resultatet av den pågående utredningen bör avvaktas innan ställning tas till
denna fråga.

Det förslag som bl, a, Västerbottens handelskammare
lagt fram om ett särskilt export fr aktstöd biträder jag inte dels av
praktiskt/ administrativa skäl, dels av principiella skäl. Fraktstödet bör, om
inte särskilda överenskommelser träffas med andra länder, i princip endast avse
svensk transportsträcka.

I fråga om den varuavgränsning som gäller för
intransport s t ö d e t är jag däremot beredd att föreslå vissa förändringar.
Erfarenheterna har visat, såsom vissa remissinstanser påpekat, att den gjorda
avgränsningen blivit alltför snäv. Vissa företag upplever den strikta uppdelningen
i stödberättigade och icke stödberättigade varor som besvärande. Bestämmelserna
försvårar också arbetet för fraktbidragsnämnden. För att komma till rätta med
detta problem skulle de varor som nu finns uppräknade i fraktbidragskungörelsen
kunna kompletteras med varor av likartad karaktär. Ett sådant tillvägagångssätt
har dock den nackdelen att en lista över stödberättigade varuslag riskerar att
bli ofullständig, 1 likhet med några av remissinstanserna förordar jag i
stället att intransportstödet inriktas mot att omfatta sådana råvaror och
halvfabrikat som av mottagaren skall förädlas till hel- eller halvfabrikat inom
vissa verksamheter i stödområdet, Avgränsningen bör i allt väsentligt omfatta
sådana näringsgrenar som med den nuvarande varuavgränsningen kommer i åtnjutande
av intransportstödel. De näringsgrenar som enligt min uppfattning bör omfattas
av transportstödet är följande:

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 20

Textil-,
beklädnads-, läder- och lädervaruindustri

Färgindustri

Läkemedelsindustri

Tvättmedels-
och toalettmedelsindustri

Gummivaruindustri

Plastvaruindustri

Porslins-
och lergodsindustri

Glas-
och glasvaruindustri

Verkstadsindustri

Musikinstrumentindustri

Sportvaruindustri

När det gäller den kemiska industrin bör den nuvarande
varuavgränsningen tillämpas även fortsättningsvis.

Den föreslagna avgränsningen av intransportstödet
innebären utbyggnad av stödet både när det gäller det stödberättigade
varusortimentet och när det gäller de näringsgrenar som kan komma i åtnjutande
av stöd. Som exempel kan nämnas färgindustri, läkemedelsindustri samt glas- och
glasvaruindustri. I ett hänseende medför avgränsningen emellertid en
inskränkning av intransportstödet. Det gäller transporter av sådana järn- och
stålvaror och sådant skrot som vidareförädlas vid järn-, stål- och metallverk.
Dessa transporter kommer med den gjorda avgränsningen att falla utanför stödet.

I sammanhanget vill jag också göra ett klarläggande
om grunderna för beräkningav intransportstöd för sådana järn-och stålvarorsom
försäljs enligt de prisregler som tillämpas av Svenska Järn- och
Balkgrossisters Förening (JBG). För sådana transporter skall i tillämpliga
delar samma beräkningsprinciper tillämpas som de som gäller i fråga om sådana
järn- och stålvaror som omfattas av prisreglerna i CECA-avtalet, Detta innebär
bl, a. att de aktuella domicilorterna, som är att jämföra med basorterna i
CECA-avtalet, skall bilda utgångspunkt för beräkning av frakten.

Liksom hittills bör som allmänna villkor för
intransportstödet gälla dels att varan hos mottagaren skall genomgå en
bearbetning som inte är ringa, dels att fraktbidrag inte skall utgå för
transport från ort utanför stödområdet till ort inom stödområdet av sådana
varor som uppenbarligen finns att tillgå inom stödområdet. Sådana, med hänsyn
till tidsåtgång och kostnader, synneriigen kvalificerade ompackningsarbeten som
förekommer inom vissa branscher, t. ex. inom läkemedelsindustrin, bör i
fortsättningen bedömas uppfylla kravet på bearbetning.

Jag beräknar att den föreslagna omstruktureringen
av intransportstödet kommer att medföra ökade kostnader för stödet med ca 1
milj, kr. per år.

Jag vill också ta upp frågan om vilka
transportmedel som bör omfattas av transportstödet. Stödet omfattar f. n.
sådana i övrigt stödberättigade transporter som utförs i järnvägstrafik och
yrkesmässig lastbilstrafik.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 21

Skälet
till att transporter med s.k, firma bilar är undantagna från transportstöd är
främst administrativa. Det har bedömts omöjligt att med tillräcklig grad av
säkerhet kontrollera att transporter med firmabilar verkligen blivit utförda.
Grundregeln är att fraktsedel eller annan handling som bestyrker att
transporten ägt rum skall bifogas ansökan om fraktbidrag för att denna skall
kunna bifallas. Flera remissinstanser anser atl de nuvarande
transportstödsreglerna medför en diskriminering av företag med egna
transportresurser. Länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen anser att stöd
bör kunna utgå till transporter med företagens egna bilar efter särskild
prövning. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare hänvisar till
överiäggningar handelskammaren haft i ärendet med transportörer och
speditionsföretag. Härvid har framkommit, att det finns företag som har produkter
som kräver speciella transportanordningar. Utvecklingen under senare år har
också gått mot allt strängare krav på säkerhetsanordningar vid transport.
Fristående transportörer kan av naturliga skäl icke binda sig för kapital i
transportfordon av specialkaraktär. 1 sådana situationer tvingas de
tillverkande företagen lösa problemet själva med egna fordon. Jag kan vitsorda
handelskammarens synpunkter. Erfarenheterna från fraktbidrags-nämndens arbete
har nämligen visat att de nuvarande transportsiödsreglerna i vissa fall kan
medföra problem för det sökande företaget. Det finns exempel på där man löst
dessa problem genom att etablera särskilt åkeriföretag för att uppfylla
transportstödets villkor. Även om således olägenheter i vissa fall kan uppstå
därför att firmabilstrafiken inte omfattas av stödet, är jag inte beredd att
föreslå en ändring av reglerna i detta avseende, Mina betänkligheter har i
första hand sin grund i kontrollaspekten, 1 likhet med fraktbidragsnämnden har
jag nämligen funnit att rimliga krav på kontroll inte kan tillgodoses i
firmabilstrafiken. Transporter som utförs med firmabilar kan nämligen inte
dokumenteras med fraktsedlar e. d. Däremot bör regeringen, om synnerliga skäl
föreligger, kunna ge dispens för att transporter som utförs med firmabilar
skall kunna erhålla fraktbidrag.

Transportstödet omfattar inte sådana transporter
som utförsmed fartyg. Redan i propositionen 1970:84 framhölls att i fråga om
sjötransporter gäller att de i betydande utsträckning dels omfattar mäss- och
bulktransporter, dels avser varor som bör falla utanför stödet. Härtill
anfördes att med den struktur som sjötransporterna har i kostnads-, pris- och
varuhänseende spelar inte avståndsfaktorn samma roll som i fråga om
landtransporterna, I angivna proposition framhölls vidare att utan tvivel de
problem är större som sammanhänger med vinter- och isförhållandena och som
innebär att transporter till sjöss under vissa tider av året förhindras eller
försvåras. Härvid hänvisades till det stöd ät sjöfarten som ligger i att
isbrytarservicen tillhandahålls avgiftsfritt med anlitande av medel över
statsbudgeten.

Alltsedan transportstödet introducerades har i
olika sammanhang förts fram förslag om att ett sjötransportstöd skall inrättas.
Praktiskt taget samtliga

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 22

remissinstanser
längs Norriandskusten har också - i regel med hänvisning till stödets
konkurrenssnedvridande effekt - föreslagit att transportstödet även skall
omfatta sådana transporter som utförs med fartyg. Norrbottendelegationen, som
till regeringen översänt en särskild skrivelse i frågan, menar att ett sådant
stöd lämpligen kan konstrueras efter samma principer som det finska
sjötransportstödel, dvs. med ett stödbelopp per ton oberoende av godsets
destination.

Frågan om införande av ett sjötransportstöd rymmer
som jag ser det två olika frågeställningar. Den ena arom transportstödets
konstruktion medfört en så väsentlig konkurrensförskjutning mellan land- och
sjötransportmedlen att den motiverar införandet av ett sjötransportstöd. Den
andra frågan är om ett sådant stöd kan motiveras av regionalpolitiska skäl.

Otvivelaktigt innebär transportstödet en viss
marknadsmässig fördel för landtransportmedlen under förutsättning att
förhållandena för sjöfarten inte förändras. Detta kan t. ex. ta sig uttryck i
att en avlastare i en viss situation noterar att transportstödet fäller
avgörandet till etl landtransportmedels fördel. Sådana exempel har förts fram
från tid lill annan.

Under
den tid transportstödet varit i kraft har ökade statliga insatser gjorts för
Norrlandssjöfarten. Jag vill i sammanhanget peka på den kraftiga förstärkning
av isbrytarresurserna som ägt rum under 1970-talet, Innevarande vinter kan
kostnaden för isbrytning nu beräknas till ca 140 milj, kr., varav större delen
kommer Norriandssjöfarten till godo. Jag vill också peka på den
regionalpolitiskt betingade utjämning av sjöfartsavgifterna som gäller och som
i hög grad är till fördel för Norrlandssjöfarten, På liknande sätt som transportstödet
medför en marknadsmässig fördel för landtransportmedlen medför dessa statliga
insatser en fördel för fartygstransporterna på Norrland.

Det är naturligtvis förenat med stora svårigheter
att utvärdera hur transportstödet resp. de statliga insatserna för
Norrlandssjöfarten tagit sig uttryck när det gäller konkurrenssituationen.
Tillgängligt statistiskt material medger inte en fullständig analys över hur
konkurrensförhållandena har påverkats av transportstödet resp, de förstärkta
isbrytarinsatserna. Härtill kommer de svårigheter som är förenade med att
fastlägga andra faktorers inverkan på utvecklingen. Exempel på sådana faktorer
är den allmänna förskjutning som ägt rum från fartygstransporter till
landtransporter när det gäller trafiken mellan Sverige och kontinenten och den
allt mer tilltagande containeriseringen, som medfört att den reguljära
linjetrafiken praktiskt taget upphört i Norriandshamnarna. Som ytteriigare
exempel kan nämnas olika konjunkturlägens inverkan på de olika transportmedlens
marknadsförutsättningar.

En jämförelse mellan marknadsandelarna för land-
och sjötransportmedlen bör enligt min mening avse varugrupperna sågade
trävaror och papper. Skälen för detta är att det är varor som lämpar sig väl
för sjötransport och att de är klart utskiljbara i statistiken. Vidare bör en
sådan jämförelse ta

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 23

sikte
på sådana transporter som är destinerade till Europa utom Sverige, eftersom det
är på denna marknad en reell konkurrenssituation föreligger. När det gäller
transporter med inhemska destinationer förekommer över huvud taget inte
sjötransport, varför sådana transporter inte bör ingå i jämförelsen. Inte
heller transporter med transocean destination bör ingå i jämförelsen eftersom
dessa vanligtvis transporteras med landtransportmedel till utlastningshamn på
västkusten. Endast i undantagsfall torde matartra-fiken kunna ombesörjas med
fartyg.

Tyvärr går det inte att med hjälp av
fraktbidragsnämndens material särskilja Europatrafiken för perioden 1971-1973.
Däremot är detta möjligt när det gäller perioden 1974-1977.

När det gäller fartygstransporterna förekommer
praktiskt taget ingen inrikes eller transocean trafik som berör de aktuella
varuslagen och hamnarna. Av denna anledning har den totala utlastningen av
sågade trävaror och papper i Norriandshamnarna (Gävle-Haparanda) lagts till
grund för jämförelsen. De på detta sätt framräknade jämförelsetalen framgår
nedan.

Papper och papp

Landtransport Sj ö transport

1000 ton % 1000 ton

1974

618

37,6

1025

62,4

1975

424

38,1

689

61.9

1976

535

37,2

904

62,8

1977

513

32,1

1085

67,9

Sågade trävaror

Landtransporl Sjötransport

1000 ton 9f, 1000 ton

1974

502

34,1

970

65.9

1975

354

34,0

688

66,0

1976

430

32.5

892

67,5

1977

384

29,4

924

70,6

Landtransportmedlen har alltså under senare år fått
vidkännas minskade marknadsandelar. När det gäller papper minskade andelen från
ca 38 % åren 1974 och 1975 till ca 32 96 år 1977 och när det gäller sågade
trävaror från ca 34 96 till ca 29 96. Även om man inte kan dra alltför
långtgående slutsatser av materialet kan man konstatera att det undersenare år
inte skett någon allmän överföring av gods från sjöfarten till
landtransportmedlen på grund av transportstödet. Materialet ger snarare stöd
för uppfattningen att sjöfarten r n, är i färd att stärka sin ställning på den
norrländska marknaden.

För att få en uppfattning om hur
konkurrenssituationen förändrats under hela den tid transportstödet varit i
kraft har jag jämfört samtliga stödberättigade transporter av sågade trävaror
och papper med den totala utlastningen

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 24

av
dessa varor i Norriandshamnarna. Denna jämförelse framgår av det följande.

Papper och papp

Ä r Landtransport Sj ö transport

1000 ton % 1000 ton %

1971

975

52,7

875

47,3

1972

1 154

56,9

874

43,1

1973

1 295

58,0

937

42,0

1974

I 416

58,0

1025

42,0

1975

1038

60,1

689

39,9

1976

1214

57,3

904

42,7

1977

1201

52,5

1085

47,5

Sågade

trävaror

År

Landtransport

Sjötransport

1000 lon

%

1000 ton

%

1971

618

ii.i

1023

62,3

1972

811

42,5

1099

57,5

1973

729

40,1

1091

59,9

1974

884

47,7

970

52,3

1975

654

48,7

688

51,3

1976

796

47,0

892

53,0

1977

742

44,6

924

55,4

Eftersom uppgifterna för landtransportmedlen vid
denna beräkning även omfattar inhemska och transoceana transporter måste de
framräknade marknadsandelarna tolkas med viss försiktighet. Den tendens som
möjligtvis kan utläsas är att fartygstransporterna under den första hälften av
1970-talet fick vidkännas minskade marknadsandelar. Under senare år indikerar
materialet dock en ökning av fartygstransporternas marknadsandelar på sätt som
jag tidigare redogjort för.

Min sammanfattande slutsats är att de statliga
insatser som görs för fartygstransporterna, bl. a. den avgiftsfria isbrytningen
och den trygghet som den förstärkta insbrytarkapaciteten medför, tämligen väl
kompenserar de marknadsfördelar som transportstödet innebär för
landtransportmedlen. Jag har sålunda inte funnit det motiverat att med
hänvisning till konkurrensförhållandena mellan land- och sjötransportmedel
införa ett särskilt sjötransportstöd.

När det sedan gäller den regionalpolitiska
effektiviteten av ett sjötransportstöd får denna bedömas med hänsyn tagen till
de varuslag/branscher som skulle komma i åtnjutande av ett sådant stöd. Till
att börja med måste då konstateras att endast en mindre del av det gods som
sjötransporteras till och från Norrland skulle komma att omfattas av
transportstödet. Genom den struktur som sjötransporterna har - med varor av i
huvudsak mäss- eller partigodskaraktär- kommer ett sjötransportstöd att i
mycket hög grad tillfalla

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 25

de
stora kustbaserade företagen inom skogsindustrin, järn- och stålindustrin och
den kemiska industrin. 1 enlighet med vad jag tidigare anfört ligger inte detta
i linje med strävandena att effektivisera transportstödet.

Jag har således inte funnit tillräckligt starka
skäl - varken trafikpolitiska eller regionalpolitiska - för att förorda
införandet av ett sjötransportstöd.

Vid
behandling av proposition 1975:1 såvitt avsåg anslaget Transportstöd till
Norrland m, m. beslöt riksdagen i anledning av motionerna 1975:582 och
1975:1489, som behandlade införande av transportstöd till sjötransporterna på
Vänern, att motionerna jämte trafikutskottets betänkande 1975:6 skulle
överiämnas till trafikpolitiska utredningen för att övervägas i det fortsatta
utredningsarbetet. Trafikpolitiska utredningen fick genom tilläggsdirektiv den
16 oktober 1975 i uppdrag att undersöka
transportstödetseventuellakonkurrensförskjutande verkningar mellan land-och
sjötransporter i vänerområdet. 1 sammanhanget skulle enligt riksdagens
trafikutskott också beaktas passeringskostnaderna för fartyg i Trollhätte kanal
och Vänern. Utredningen överiämnade i juni 1977 betänkandet (Ds K 1977:4)
Åtgärder för att främja godstrafiken på Vänern och Mälaren. Utredningen och
remissyttrandena över denna finns utföriigt redovisade i proposition
1977/78:13.

Trafikpolitiska
utredningen redovisar i betänkandet en analys av hur transportstödet har
påverkat exportskeppningarna över Vänerhamnarna, Grundmaterialet har erhållits
från fraktbidragsnämnden och avser de godskvantiteter från Älvsborgs, Värmlands
och Kopparbergs län för vilka år 1974 utgått transportstöd vid transport till
utlandet. Undantagna är exportsändningar till Finland och Norge.

Utredningen drar slutsatsen att det normalt inte är
transportstödet utan den transporttekniska utvecklingen med övergång till
direkttransport via tågfärjelinjerna och annan ro/ro-trafik som avgjort
befraktarnas val av skeppningsalternativ. Transportstödet har snarast befäst en
av andra skäl vald transportuppläggning. Någon mera omfattande trafikavledning
från Vänerhamnarna kan stödet knappast ha medfört enligt utredningen. De
kvantiteter det kan röra sig om uppskattar utredningen, mot bakgund av 1974 års
kvantiteter och efter vissa kontakter med avlastare. till högst något
tiotusental ton, främst trävaror från Värmlands län.

Utredningen
tillägger emellertid att ett till Vänersjöfarten utvidgat transportstöd kan
medverka till att visst gods, främst sågade trävaror som nu skeppas över hamn
vid norra Vänern, skulle tryggas för Vänersjöfarten på längre sikt. Med de
vinster som går att nå vid systematiserade transporter och en koncentration av
utlastningen kan detta påverka hamnvalet också för annat gods.

Utredningen var medveten om att åtgärder behövs för
att upprätthålla Vänersjöfartens konkurrensförmåga. En utvidgning av transportstödet
skulle dock få enbart begränsade verkningar. Utredningen ansåg sig därför inte
böra förorda en sådan åtgärd. För att slå vakt om Väner- och

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 26

kanaltrafiken
föreslog utredningen i stället att åtgärder borde inriktas på
passagekostnaderna, i första hand kanalavgifterna. Med hänsynstagande av
regional- och lokaliseringspolitisk art som med 1970 års riksdagsbeslut om
sjöfartsavgifter ledde fram till en omfattande kostnadsutjämning för trafiken
längs kusten borde enligt utredningens mening följa en utjämning också av
fariedskostnaderna för inlandssjöfarten. Enligt utredningens förslag borde de
särskilda kanalavgifterna tas bort och i stället de allmänna sjöfartsavgifterna
anpassas.

Föredragande departementschef ansåg i proposition
1977/78:13 - i likhet med utredningen och huvuddelen av remissinstanserna - att
det fanns skäl att ompröva kostnadsansvaret för de inre vattenvägarna och
främst då Trollhätte kanal och farledsverksamheten på Vänern, Genom det
speciella huvudmannaskapet, vattenfallsverket resp, Vänerns seglationsstyrelse,
hade kanal- och Vänersjöfarten hållits utanför den avgiftsutjämning som sedan
länge gällde för hamnarna vid kusten och i stort också för Mälarhamnarna, Avgiftsbelastningen
hade därigenom blivit högre än för sjöfarten i övrigt. Föredraganden anslöt sig
till utredningens uppfattning att en ändring borde komma till stånd och att
avgiftsavvägningen borde ses i ett större sammanhang utan att därför ändra
huvudmannaskapet. Föredraganden ansåg sig dock inte vid detta tillfälle böra gå
så långt som utredningen föreslagit, nämligen att helt ta bort
passageavgifterna.

De nya avgiftsnivåerna i kanaltaxan som föreslogs -
2,50 kr, per ton för mineraloljor och 1,60 kr, per ton för övrigt gods -
innebar en lättnad för Vänertrafiken av ca 7,5 milj. kr. under år 1978.

De överväganden som gjordes beträffande Trollhätte
kanal och Vänersjöfarten fick konsekvenser också för Södertälje kanal och
Mälarsjöfarten, Den avgiftsnedsättning som föreslogs i Södertälje kanal
beräknades ge en lättnad för Mälartrafiken i storieksordningen 300 000 å 400
000 kr, per år. Förslagen i propositionen godtogs av riksdagen (TU 1977/78:8,
rskr 1977/78:102).

1 prop. 1978/79:24 föreslog regeringen att kanal-
och insjötrafiken helt skulle inordnas i det allmänna avgiftssystemet och
därigenom från avgiftssynpunkt helt jämställa kust- och inlandshamnarna.
Förslaget som antogs av riksdagen (TU 1978/79:6, rskr 1978/79:61) innebär för
trafiken på Trollhätte kanal, tillsammans med den avgiftsreducering som ägde
rum år 1978, en total kostnadsminskning med ca 16 milj, kr. per år under en
ettårsperiod.

Trots att trafikpolitiska utredningen fann att
transportstödet i Vänerområdet påverkat konkurrenssituationen mellan land-och
sjötransporter endast när det gäller något tiotusental ton och trots att
trafiken genom Trollhätte kanal genom de båda genomförda avgiftsomläggningarna
fått minskade kostnader med ca 16 milj, kr, per år, anser remissinstanserna
kring Vänern det befogat att föreslå att transportstödet skall omfatta trafiken
på de inre vattenvägarna. Föregen del kan jag inte finna annat än att
insjöfarten, genom de åtgärder .som genomförts, har erhållit en
konkurrensstärkande kompensation som vida överstiger de fördelar
transportstödet innebär för landtrans-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 27

portmedlens
konkurrensförmåga. Jag är därför inte beredd att förorda att transportstödet
skall omfatta trafiken på Vänern eller inre vattenvägar i övrigt.

Av praktiska skäl har transportstödet vissa
minimigränser. Sålunda har en avgränsning gjons som undantar mindre sändningar.
För att restitution skall kunna utgå krävs dessutom att den sökandes
bidragsgrundande transportkostnader uppgår till ett visst minimibelopp per
kalenderår.

1 fråga om sändningsstorleken gällde från början
att varje enskild sändning skulle ha en lägsta verklig vikt som översteg 500 kg
för att transportstöd skulle kunna utgå. Härefter har riksdagen beslutat om att
sänka denna gräns till först 300 kg och sedan 250 kg. Flera remissinstanser
menar att bestämmelserom lägsta bidragsgrundande sändningsvikt medför att många
mindre företag utestängs från transportstödet. Med hänvisning härtill föreslår
man att viktgränsen helt skall slopas eller sänkas. Man påpekar också att för
skrymmande sändningar, som efier gällande regler-taxeras för 250 kg eller
däröver men vars verkliga vikt är lägre, utgår inget stöd. Man föreslår därför
att denna restriktion slopas och att den taxerade vikten skall utgöra
utgångspunkten vid bedömning av om en sändning skall vara stödberättigad eller
ej, Föratt inte alltför mänga små enstaka sändningar skall behöva belasta
fraktbidragsnämnden föreslår man samtidigt att lägsta bidragsgrundande
sammanlagda fraktbelopp per år bör höjas från nuvarande 3 000 kr. Västerbottens
handelskammare föreslåren höjning till 6 000 kr. medan ett parandra instanser,
bl. a. fraktbidragsnämnden, föreslår att minimibeloppet höjs till 10 000 kr.
per år.

Enligt min mening talar en rad faktorer för att en
avgränsning bör ske som undantar mindre sändningar. Ett skäl är att i möjlig
mån söka administrativt förenkla restitutionsförfarandet genom en begränsning
av antalet fraktstöds-berättigade sändningar. Det är ett välkänt faktum att antalet
sändningarökar kraftigt ju längre ner man går i fråga om sändningsvikten. Det
kan som exempel nämnas att när riksdagen beslutade om sänkning av sändningsvikten,
först från 500 till 300 kg med verkan från den 1 januari 1974 och sedan från
300 till 250 kg med verkan från den 1 september samma år, fick detta till följd
att antalet stödberättigade sändningar under år 1974 ökade med ca 90 000 eller
med drygt 30 96. Ett slopande av viktgränsen skulle leda till en väldig ökning
av antalet stödberättigade sändningar. Med utgångspunkt i statistikuppgifter
från olika transportföretag och från fraktbidragsnämnden kan beräknas att
antalet stödberättigade sändningar skulle öka med ca 800 000 från ca 430 000
per år till ca 1 200 000 per år om viktgränsen slopas.

Ett slopande av viktgränsen skulle innebära att
också paketmarknaden, dvs. sändningar upp till 20 kg, skulle komma att omfattas
av transportstödet. På paketmarknaden konkurrerar förutom SJ och
transportförmedlingsföre-tagen också postverket. Postverket tillämpar en
enhetlig taxa, medan

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 28

transportförmedlingsföretagens
och SJ:s taxa är avståndsberoende. Det finns således inget regionalpolitiskt
skäl att låta transportstödet omfatta postpaket. Fraktbidrag till paketgodset
vid SJ och transportförmedlingsföretagen skulle dessutom rubba
konkurrensförhållandena på paketmarknaden.

Ett
ytteriigare skäl för en avgränsning av mindre sändningar är att det fraktbidrag
som erhålls för en viss sändning bör stå i rimlig proportion till den
arbetsinsats som handläggningen orsakar vid bidragssökande företag och vid
fraktbidragsnämnden. Det finns naturligtvis en gräns där arbetsinsatsen för att
söka fraktbidrag och behandla ansökan därom överstiger det värde som själva
stödet utgör.

Jag
är å andra sidan medveten om att de nuvarande reglerna om viktbegränsning
innebär att en del - i synnerhet små - företag inte kommer i åtnjutande av
fraktbidrag på det sätt som är avsikten med transportstödet. Vid mina
överväganden har jag funnit att en lämplig avvägning mellan de olika
synpunkterna kan vara att ange den nedre viktgränsen till 100 kg. Genom att
sänka den nedre viktgränsen från 250 kg till 100 kg kan beräknas att antalet
fraktstödsberättigade sändningar! kommer att öka med ca 35 96 eller med ca 150
000 per år.

Beträffande
frågan om taxerad eller verklig vikt skall läggas till grund vid bestämning av
lägsta bidragsgrundande sändningsvikt har jag erfarit att
transportförmedlingsföretagens debiteringsunderlag numera medger förbättrade
kontrollmöjligheter. Jag föreslår därför att i de fall en sändning
fraktberäknas efier transportföretagens regler om skrymmande gods den
fraktdragande vikten skall kunna läggas till grund för bedömning av bidrag.
Härigenom uppnås större rättvisa för sökande med volymlätt gods. Kostnaderna
förde båda sistnämnda åtgärderna har jag beräknat till ca 6 milj. kr, per år.

När
det gäller det sammanlagda bidragsgrundande belopp som bör gälla för att
restitution skall utgå har jag bl. a. med hänsyn till den
penningvärdesförändring som ägt rum sedan år 1971 funnit en höjning från 3 000
kr. till 10 000 kr. befogad. Enligt fraktbidragsnämndens beräkningar skulle 170
sökande med ett sammanlagt bidragsbelopp om 254 000 kr, fallit bort om detta
högre belopp hade tillämpats under bidragsåret 1977,

Innan jag går in på den administrativa
handläggningen av transportstödet vill jag uppehålla mig något vid frågan om
införande av ett persontransportstöd.

För
att minska de olägenheter som följer av den norrländska industrins kostsamma
och tidskrävande persontransporter till och från de mer centrala inköps- och
försäljningsmarknaderna har Norrbottendelegationen föreslagit att ett
företagsinriktat persontransportstöd inrättas. Stödet föreslås få samma
geografiska omfattning och samma procentuella storlek som delegationen
föreslagit skall gälla för godstransportstödet, dvs, en ny zon med 15-50 %
rabatt och en kortaste stödberättigad transportsträcka av 101 km när det är
fråga om resor som berör inre stödområdet. Enligt förslaget skall stödet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 29

omfatta
tjänsteresor och omfatta de branscher och företag inom industrin som uppfyller
kraven för att erhålla det statliga regionala transportstödet för
godstransporter. Vidare förutsätts att persontransportstödet skall avse
reskostnader med samtliga allmänna kommunikationer och att
traktaments-kostnader ej skall omfattas av stödet,

I anledning av förslaget om att inrätta ett
persontransportstöd har Norrbottendelegationen låtit kulturgeografiska
institutionen vid Lunds universitet utföra en undersökning angående de
regionala variationerna i företagens personkontaktkostnader. Utgångspunkten i
undersökningen har varit vissa antaganden om kontaktbehov i ett godtyckligt
valt företag. På så sätt har ett resprogram utformats.

Undersökningen visar att söder och norr om
Mellansverige ökar kostnaderna successivt. Vid resor från de sydsvenska
orterna är de ungefär dubbelt så höga som från Stockholm. Motsvarande
kostnadsläge norr om den mellansvenska zonen påträffas i höjd med
Hudiksvall/Sundsvall, Norr om Sundsvall stiger kostnaderna mycket snabbt.
Företag lokaliserade i Sollefteå måste t. ex. betala tre gånger så mycket som
företag i Stockholm för att genomföra det antagna resprogrammet. Från orter
norr om Skellefteå är kostnaderna cirka fyra gånger så stora som om resenärerna
haft Stockholm som utgångspunkt. Haparanda, med ett indexvärde om 405
(Stockholm index 100), har det mest ogynnsamma läget i landet sett från
resekostnadssynpunkt. Detta innebär att om ett företag i Stockholm årligen
måste betala 100 000 kr, för att upprätthålla sina direkta personkontakter, så
skulle företaget tvingas betala 405 000 kr, för att tillgodose motsvarande kontaktbehov
om det var lokaliserat till Haparanda.

Ett persontransportstöd skulle enligt
undersökningen innebära omfattande kostnadsminskningar. Beroende på
bidragssystemets utformning skulle kostnaderna föratt genomföra det antagna
resprogrammet från de nordligaste orterna (Kiruna och Haparanda) nästan
halveras. För företag i övriga orter i Norrbottens och Västerbottens län skulle
stödet medföra en minskning av kostnaderna med ca 1/3 och för verksamheter
belägna i A-centra söder härom ner till Sundsvall skulle minskningen bli mellan
20-25 96 av nuvarande kostnader. Bidragsandelen för företag i övriga
stödberättigade orter varierar mellan 8-13 % av gällande transportkostnader.

Även om spännvidden i de reskostnadsskillnader som
undersökningen kommer fram till kan diskuteras, föreligger det otvivelaktigt
kostnadsskillnader även i detta avseende för i övrigt lika företag som är
lokaliserade i olika delar av landet.

Förslaget om persontransportstöd bör enligt min
mening bedömas dels mot bakgrund av pågående och planerade rabattförsök inom
persontrafiken, dels mot bakgrund av de praktiska förutsättningarna att
genomföra förslaget.

I fråga om de pågående och planerade rabattförsöken
vill jag ansluta mig till den uppfattning som Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 30

framför. SJ:s och Linjefiygs förändrade prispolitik inger
handelskammaren förhoppning om ett "rundare Sverige". Handelskammaren
vill därför före ett ställningstagande rörande stöd för persontransporter se
vilken inverkan SJ:s och Linjefiygs åtgärder kan få på såväl affärs- som
privatresorna.

1 sammanhanget kan erinras om att det i inrikesfiyget
sedan den 15 november 1978 tillämpas ett delvis nytt prissystem, med särskilda
lågpriser vid vissa avgångar. Som exempel kan nämnas att lågpriset för en
ToR-resa mellan Luleå och Stockholm är 600 kr., vilket skall jämföras med
normalpriset som är 930 kr. Detta svarar mot en rabatt av 35 96. Lågpriset för
ToR-resa Östersund-Stockholm är 450 kr, medan normalpriset är 830 kr., vilket
svarar mot en rabatt om ca 46 96, Vanligtvis innebär lågpriserna att det är
möjligt att företa inrikes fiygresor till priser som är 40-50 96 lägre än
normalpriserna.

Även när det gäller järnvägsresorna kommer åtgärder att
vidtas. I prop. 1978/79:99 om en ny trafikpolitik har regeringen nyligen
förelagt riksdagen förslag om att det trafikgrensvisa kostnadsansvaret enligt
1963 års riktlinjer skall slopas för väg- och järnvägstrafiken och att de
rörliga trafikantavgifterna i princip skall anpassas till de samhällsekonomiska
marginalkostnaderna. 1 propositionen föreslås därför att SJ avlastas fasta
kostnader motsvarande ca 150 milj. kr, per år, Förräntningskravet minskar
dessutom med ca 65 milj. kr, per år. Härigenom skapas utrymme för taxe- och
rabattåtgärder som syftar till en från samhällsekonomisk synpunkt bättre
trafikfördelning och ett effektivare utnyttjande av järnvägssystemet.
Införande av det nya rabattsystem som SJ föreslagit är exempel på en sådan
åtgärd. Enligt förslaget kommer rabatterna såväl i 1 som i 11 klass att uppgå
till 40 å 50 96 av ordinarie taxa.

När det gäller förslagets praktiska
genomförande uppstår en rad problem som Norrbottendelegationen inte belyst i
tillräcklig grad. Jag skall endast nämna några exempel. Ett sådant är hur
begreppet "tjänsteresa" skall definieras. Några definitioner har inte
presenterats som kan anses tillgodose kraven om entydighet och enkelhet.

Delegationen föreslår vidare att
persontransportstödet skall omfatta de branscher och företag inom industrin som
uppfyller kraven för att erhålla godstransportstöd. Det är oklart vad man avser
med detta. När det gäller den dominerande delen av transportstödet ställs inga
särskilda krav för att fö godstransportstöd. Det förhållandet alt etl företag
erhåller godstransporistöd utgör knappast i sig något skäl för att
persontransportstöd skulle utgå.

Ett annat problem är den uppenbara
risk för missbruk som kan förutses bli följden om det föreslagna
persontransportstödet införs. Till skillnad från vad som i regel gäller i fråga
om godstransporter är persontransporter inte bara ett behov för näringslivet
utan också för privatpersoner. För.att eliminera riskerna för missbruk torde
det sålunda inte vara tillfyllest att grunda bidraget på biljettfakturor o, d.
Såvitt kan bedömas krävs härutöver en ingående granskning av berörda företags
bokföring, vilken inte heller den utesluter att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 31

resor
av privat karaktär kommer att belasta såväl företaget som staten, Etl
transportstöd till tjänsteresor kräver en omfiittande och säkerligen också
irriterande och kostsam byråkrati om rimliga krav på kontroll skall kunna
upprätthållas. Mitt sammanfitttande omdöme är således att förslaget inte bör
genomföras.

För
bidragsåret 1980 beräknar jag i anslutning till mina förslag kostnaderna för
transportstödet-i 1978 års volymer och priser-till ca 129 milj. kr., vilket kan
jämföras med att fraktbidragsnämnden i sin anslagsframställning för budgetåret
1979/80 beräknat utgifierna för bidragsåret 1978 till 115 milj. kr. Den
sammanlagda kostnadseffekten av mina förslag utmynnar således i en förstärkning
av transportstödet med ca 14 milj, kr, per år.

Jag övergår nu till att behandla det administrativa
handhava ndet av transportstödet. Transportstödet har alltsedan det
introducerades administrerats av fraktbidragsnämnden. Nämnden består av tre av
regeringen utsedda ledamöter. Hos nämnden finns ett kansli, där antalet
tjänster uppgår till fem, varav fyra är tillsatta. Med hänsyn till
önskvärdheten att minska den uppsplittring på små nämnder som f n, råder inom
trafiksektorn har regeringen i prop, 1978/79:99 föreslagit att
transport-nämnden, bussbidragsnämnden och fraktbidragsnämnden skall slås samman
till en myndighet. Den nya trafikmyndigheten - benämnd transportrådet -föreslås
inrättad fr, o, m. den 1 januari 1980, Under förutsättning av riksdagens
godkännande ankommer det således på transportrådet att administrera
transportstödet fr, o. m, denna tidpunkt.

Riksrevisionsverket (RRV) har genomfört en
förvaltningsrevision av fraktbidragsnämnden och transportstödet. Resultatet av
revisionen har publicerats i en rapport den 14 juni 1978. 1 vad avser arbetet
vid fraktbidragsnämnden har RRV lagt synpunkter dels på nämndens medverkan i
utformningen av transportstödet, dels på de administrativa rutinerna vid
nämnden och dess kansli, Fraktbidragsnämnden har den 12 december 1978 yttrat
sig över RRV:s rapport. Även länsstyrelserna och handelskamrarna har framfört
synpunkter på transportstödets administration. Flera av dessa remissinstanser
menar att det administrativa förfiirandet främst i samband med ansökan om
fraktbidrag är tidsödande och administrativt krävande och man hänvisar härvid i
fiera fall till de förslag som RRV lagt fram.

När det gäller fraktbidragsnämndens medverkan vid
utformningen av transportstödet föreslår RRV att nämnden aktiverar sig i frågan
om måluppfyllelse i och utformning av transportstödet. Nämnden får inte, enligt
RRV, låta den rent administrerande verksamheten dominera på ett sådant sätt att
de övergripande frågorna får träda i bakgrunden.

1 sitt yttrande anser fraktbidragsnämnden att RRV
grundat den bakom förslaget liggande kritiken på ett allvarligt förbiseende
ifråga om nämndens nuvarande uppgifier och arbetsformer. Nämnden pekar på det
förhållandet att transportstödet har hafi karaktären av försöksverksamhet och
att del i försöksverksamhetens natur ligger att den under försöksperioden
skall

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 32

bibehålla
de fastlagda normerna och att förändringar under perioden medför svårigheter
att utvärdera verksamheten och dess effekter. Nämnden har i överensstämmelse
med vad den funnit förenligt med försöksverksamhetens syfie sökt inrikta sina resurser
på att uppnå förbättringar inom bidragsgivningens ram. Nämnden pekar också på
exempel där man tagit sådana initiativ. I övrigt anför fraktbidragsnämnden att
alltsedan nämndens tillkomst en befattningshavare med ledande ställning inom
kommunikationsdepartementet ingått som ordinarie nämndledamot. Nämndens
erfarenhet har härigenom pä ett smidigt sätt kunnat tillgodogöras i
departementets eget arbete och nämnden har kunnat utgå från att man på
departementsnivå haft tillräckligt underlag föratt initiera ändringar,om sådana
befunnits påkallade under försöksperioden.

Föregen
del finner jag det helt i sin ordning att fraktbidragsnämnden under pågående
försöksperiod inriktat sina resurser på att administrera transportstödet och
att uppnå förbättringar inom den av riksdagen antagna försöksverksamhetens
ram. När nu transportstödet får en permanent karaktär blir det mera naturiigt
för nämnden att successivt redovisa sin syn på transportstödets utformning i
olika avseenden. Jag tror att den föreslagna organisatoriska förändringen, där
den nuvarande fraktbidragsnämnden kommer att ingå i transportrådet, ger ökade
förutsättningar att fullgöra denna uppgift.

RRV
har också i sin rapport avgivit synpunkter på kontrollarbetet vid
fraktbidragsnämnden. RRV föreslår därvid att kontrollen utökas genom att
granskningens tyngdpunkt förskjuts till en kontroll av att de uppgifter som når
fraktbidragsnämnden har reell täckning. Utrymme för en sådan granskning anser
RRV kan näs genom att en del ansökningar granskas mer översiktligt och att
fraktbidragsnämndens kansli i mindre omfattning ändrar ansökningar. Vidare
anser RRV att syftet kan nås genom att ADB-kontrollen förbättras och genom att
ytteriigare uppgifter inhämtas från sökanden, såsom revisionsintyg,

Fraktbidragsnämnden
instämmer i sitt yttrande i RRV:s bedömning att kontrollaspekten är en viktig
faktor i bidragssystemet. Nämnden delar däremot inte RRV:s uppfattning att den
föreslagna ändrade konirollinrikt-ningen på alla punkter är lämplig. Med hänsyn
till att en mycket stor del av ansökningarna i ett eller annat avseende är
felaktiga och att det belopp som tack vare granskningen inte utbetalas
felaktigt uppgår till ca 2 milj. kr. per år, avvisar fraktbidragsnämnden RRV:s
förslag om en mer översiktlig granskning. Som en följd av revisionen har dock
en ny arbetsordning fastställts enligt vilken kanslichefen i fortsättningen
stickprovsvis skall granska de ärenden som beretts enligt normalförfarandet.

Beträffande förslaget om att nämnden i mindre
omfattning skall ändra i ansökningar anför nämnden i sitt yttrande att en
formell återremittering i samtliga fall till sökanden skulle kunna ge en viss
utökad upplärningseffekt i fråga om att rätt fylla i bidragsansökningar. Detta
skall dock enligt nämnden ställas mot de nackdelar som uppstår i form av
föriängd handläggningstid, förelägganden, delgivning därav, bevakning av
frister etc. Nämnden kommer

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 33

dock
att pröva att öka andelen återremitterade ärenden i viss omfattning.

Beträffande den ADB-baserade kontrollen kommer
nämnden att utföra en översyn när beslut om transportstödet fr. o.m, år 1980
föreligger. Med hänvisning till att ansökningarna om fraktbidrag undertecknas
av sökanden på heder och samvete och handlingarna således är avgivna under
straffansvar anser nämnden att revisorsintyg om ansökningshandlingarnas
riktighet är principiellt felaktigt.

Jag anser att de åtgärder som fraktbidragsnämnden
vidtagit eller planerar vidtaga i anledning av RRV:s förslag är väl avvägda.
Att göra granskningen av ansökningarna mer översiktligt kan således inte vara
rimligt så länge andelen felaktiga ansökningar är så stor som den f. n. är. I
syfte att åstadkomma en minskning av de formella felen haren omredigering
gjorts av blankett- och anvisningsmaterialet. Jag ansluter mig också till
fraktbidragsnämndens uppfattning när det gäller frågan om handläggningen av
felaktigt utformade ansökningar och när det gäller revisorsintyg.

När det gäller den ADB-baserade kontrollen anser
jag det angeläget att nämnden närmare undersöker möjligheterna till samarbete
med transportförmedlingsföretagen och SJ i syfte att förenkla och
rationalisera handläggning och kontroll. 1 detta arbete bör nämnden också
samarbeta med delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU).

Några remissinstanser har tagit upp frågan om
utbetalning av stödet. Västerbottens handelskammare och handelskammaren i Gävle
finner det oriktigt att företagen i genomsnitt ska få vänta nio månader för att
få tillbaka de pengar man förskotterat för fraktbidragsnämnden. Man föreslår
att fraktbidragsnämnden skall göra ä-conto-utbetalningar månads- eller
kvartalsvis i proportion till tidigare års transportstöd och att
slutavräkningen görs i samband med att ansökan behandlas följande år. Några
andra remissinstanser föreslår att bidrag bör utbetalas efter varje
ansökningsperiod, dvs. två gånger per år. Jag har förståelse för att det i
vissa fall kan medföra olägenheter för företagen att få vänta på bidraget så
lång tid som det här kan bli fråga om. Jag föreslår därför att stödet skall
utbetalas så snart som möjligt efter varje ansökningsperiod, dvs. två gånger
per år. Förutsättningen för att fraktbidrag skall kunna utbetalas efter halva
kalenderåret bör emellertid vara att den bidragsgrundande frakten uppgår till
minst 10 000 kr, under ansökningsperioden.

Transportstödet i dess anpassade form bör gälla
tills vidare med början den 1 januari 1980, Det börankomma på regeringen att
utfärdade föreskrifter som behövs. Vidare bör det ankomma på transportrådet att
successivt följa upp och bedöma stödet med hänsyn till dess verkningar samt för
regeringen föreslå eventuella ändringar i transportstödsreglerna.

Då de föreslagna förändringarna av transportstödet
inte ger upphov till utbetalning av fraktbidrag förrän under andra halvåret
1980 behöver anslag inte nu beräknas för bidragsåret 1980, Jag avser att anmäla
anslagsfrågan i nästa års budgetproposition.

3
Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 152

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 34

2.2
Transportstöd till Gotlandstrafiken

1 prop. 1970:175-vari riksdagen förelades förslag
till lag om I i njesjö-fart på Got
land-erinradesomdespeciellanäringsgeografiskaochandra förhållanden, som påverkar
utformningen och omfattningen av transporterna mellan Gotland och övriga delar
av landet. Det konstaterades att med Gotlands speciella läge följer dess starka
beroende av sjötransporter och att detta i särskild grad gäller godstrafiken.
Den icke reguljära trafiken, som ombesörjs av tank- och tramptonnage, är
kvantitetsmässigt dorhinerande, och omfattar i huvudsak massgods, såsom
kalksten, cement, bensin och oljor,gödningsämnen, fodermedel och spannmål. Den
reguljära godstrafiken - som till allra största delen utförs med färjor - är
visseriigen kvantitativt betydligt mindre men representerar samtidigt den del
av godstransporterna som från näringspolitisk utvecklingssynpunkt är av
särskilt intresse. Den omfattar i huvudsak mera högvärdigt stycke- och vagnslastgods
samt vissa jordbruksprodukter. Även i fråga om persontransporterna dominerar
sjötrafiken, trots att fiyget successivt kommit att spela en större roll vad
avser de fasta, över hela året fördelade transporterna. 1 färjetrafiken utgör
turistresorna etl betydande inslag.

1 propositionen erinrades vidare om att Rederi AB
Gotland (Gotlandsbo-lageU-bortsett från den begränsade lastbåtstrafik som AB
Sjölinjer då bedrev på Stockholm - med sina färjor svarar för den reguljära
sjötrafiken med fastlandet. Någon egentlig konkurrenssituation konstaterades
sålunda inte föreligga i fråga om de reguljära, sjögående gods- och
persontransporterna.

Den monopolsituation för det trafikerande företaget
som följde av en önskvärd koncentration och samordning av den reguljära
fartygstrafiken motiverade att det allmänna hade en fortlöpande insyn i
verksamheten liksom möjligheter att vid behov påverka trafikförhållandena. Det
gällde härvidlag att i tillräcklig utsträckning tillgodose det gotländska
näringslivets och den gotländska allmänhetens behov i fråga om
trafikuppläggning över huvud samt anspråken på att gods- och persontransporter
sker till rimliga och lämpligt avvägda taxor osv.

För att säkra en sådan insyn och ett sådant
infiytande föreslogs i angivna proposition en lag, enligt vilken linjesjöfart
mellan Gotland och svensk hamn utanför Gotland skall få drivas endast efter
tillstånd av regeringen. I lagen anges de närmare förutsättningarna för att
tillstånd skall lämnas. Tillstånd skall kunna förbindas med särskilda villkor
eller föreskrifier. För trafik som omfattas av tillstånd skall det av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställas taxor och
turplaner som tillgodoser de krav som kan ställas med hänsyn till de i lagen
angivna grunderna för tillståndsprövningen. Sedan lagen (SFS 1970:871) antagits
av riksdagen (3LU 1970:89, rskr 1970:463), meddelades Gotlandsbolaget tillstånd
att tills vidare driva sjöfirt för gods- och personbefordran i regelbunden
trafik mellan Gotland och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 35

svenska
hamnar utanför Gotland, Vidare lämnades AB Sjölinjer tillstånd att bedriva
sjöfart för siyckegodsbefordran i regelbunden lastbåistrafik mellan Gotland och
Stockholm. Genom särskilda beslut har turplaner och taxor successivt
fastställts för de båda bolagen. 1 beslut den 26 januari 1978 drog regeringen
in tillståndet för AB Sjölinjer efier det att bolaget sedan en längre tid hade
upphört med trafiken.

När 1974 års riksdag förelades förslag till vidgat
transportstöd (prop. 1974:140,TU 1974:27, rskr 1974:347)ullalade dåvarande
departementschefen att frågan om huvudmannaskaps- och ägarförhållanden i
färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet närmare borde övervägas.

Med ändring i sitt beslut den 29 januari 1971
föreskrev regeringen den 22 september 1977 att det Gotlandsbolaget meddelade
tillståndet att bedriva regelbunden trafik mellan Gotland och svenska hamnar
utanför Gotland skall gälla t.o.m. den 31 december 1981. För den tid tillstånd till
linjesjöfart är meddelat rederiet häri beslutet den 22 september 1977 angivits
särs k ilda villkor för trafikens bedrivande. Syfiet med dessa villkor är att
underlätta tillämpningen av gällande principer för taxesättningen och
transportstödet vad gäller Gotlandsbolagets koncessionstrafik. Under den tid
dessa villkor gäller har staten rätt att utse en av ledamöterna i bolagets
styrelse och en suppleant fördenne samt en av bolagets revisorer och en
suppleant för denne.

Med utgångspunkt i de villkor som numera föreskrivs
för trafiken samt den insyn den av staten utsedda styrelseledamoten och
revisorn får i bolagets verksamhet anser jag för min del att
huvudmannaskapsfrågan har fått en tillfredsställande lösning.

För att rederiet skall kunna täcka sitt behov av
rörelsekapital för koncessionstrafiken bemyndigade riksdagen vid 1977/78 års
riksmöte fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten garantier för lån
till Gotlandsbolaget intill ett belopp av 35 milj. kr. (prop. 1977/78:25, TU
1977/ 78:7, rskr 1977/78:71).

Gotlandsbolaget har fem färjor insatta i
koncessionstrafiken. De två största färjorna tar ca 1 700 passagerare och 300
bilar vardera. För att möta utvecklingen på godstransportsidan kommer under
våren 1979 en nybyggd lastfärja att sättas in i trafiken. För att kunna
uppfylla kraven på en tillfredsställande trafikförsörjning i fortsättningen har
vidare be s t ä 11 -ningen av två nya färjor tidigarelagts. Dessa får en
kapacitet när det gäller passagerarutrymmen och hyttplatser som väsentligt
överstiger de nuvarande två största färjornas.

Tidigareläggningen av beställningen av de två
färjorna, som delvis gjordes med hänsyn till sysselsättningen inom svensk
varvsindustri, åsamkar Gotlandsbolaget vissa merkostnader som har beräknats
till 56 milj. kr. Riksdagen har beslutat att rederiet skall kompenseras för
dessa merkostnader (prop. 1978/79:25, TU 1978/79:8, rskr 1978/79:100). 1
samband med detta beslut träfiädes en överenskommelse med Gotlandsbolaget om
alt gällande

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 36

avtal
skulle förlängas t, o. m, den 31 december 1983,

För
att skapa gynnsammare betingelser för den näringsgeografiska utveckling -som
Gotlands inlemmande i stödområdet syftade till - framlades i prop. 1971:154 förslagom
införande av transportstöd avseende de från Gotland utgående godstransporterna
i Gotlandsbolagets färjetrafik till fastlandet. Förslaget antogs av riksdagen
(TU 1971:28, rskr 1971:350). Enligt beslutet skulle transportstöd i första hand
utgå under en försöksperiod på tre år med början den 1 februari 1972.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning och i
vilka former ett godstransportstöd skulle utgå inriktades intresset naturligt
nog på färjegod-set. Beträffande det kvantitativt betydande gods som går med
lastbåtar- och då nästan helt i icke-reguljär tramp- och tankfart - dominerar
varuslag av massgodskaraktär. Till helt övervägande del är det fråga om gods
som har väsentligt lägre frakter än vad som betingas vid bilburna transporter
och som med hänsyn bl. a. till hanteringen i huvudsak inte lämpar sig för
lastbils- och trailertransporter.

Förslaget innebar att stödet i första hand borde
inriktas på de från Gotland utgående farjetransporterna. Dessa-som i huvudsak
är bilburna och som går på trailers och semitrailers - avser olika på Gotland
producerade livsmedel och jordbruksprodukter samt olika bearbetade varor från i
första hand verkstadsindustrin. I sammanhanget konstaterades, att det här är
fråga om varor som det från regionalpolitisk synpunkt är angeläget att stödja
och som till allra största delen också omfattas av det norriändska
uttransportstödet.

Vad beträffar del lill Gotland ingående färjegodset
- som i betydande utsträckning avser livsmedel och olika slags
konsumtionsvaror, vidare verksladsvaror, kemiska produkter, byggnadsmaterial
osv. - ansågs vid denna tid tillräckliga skäl inte föreligga för etl
transportstöd. Undersökningar .som då hade utförts av statens pris- och
kartellnämnd (SPK) i fråga om olika konsumtions- och kapitalvaror lydde sålunda
inte på alt Goilandspriserna beträffande den övervägande delen av detta gods
återspeglade någon av transportkostnaderna betingad fördyring.

Vid
avvägningen av transportstödets djup innebar ställningstagandet en nedsättning
av godstaxan i färjetrafiken (längdmetertaxan för godsfordon) för de utgående
transporterna med 50 9(i, Denna reducering bedömdes -utslagen på olika totala
transportlängder och under antagande av fordonslaster om 5-15 ton - kunna leda
till sänkta frakter med 15-25 "i.

I fråga om transportstödets konstruktion ansågs
vägande skäl tala för att bygga in transportstödet direkt i Gotlandsbolagets
taxa. Härigenom kunde väsentliga administrativa fördelar vinnas.

1 anslutning till behandlingen av godstaxan
övervägdes också frågan om avgifterna för överföring av personbilar. Etl
företagsekonomiskt utrymme bedömdes föreligga för en reducering av
personbilstaxan med 10 %. Härutöver förordades ett statligt bidrag vilket då
gav en total minskning av överföringsavgifien med 25 "i. Även denna del av
transport-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 37

stödet
trädde i tillämpning den 1 februari 1972,

1 samband med föreläggande för riksdagen av prop.
1973:95 (TU 1973:14, rskr 1973:250) angående transportstöd som
regionalpolitiskt medel - vilken proposition i första hand innefattade
redovisning av utvärdering och förslag avseende det norriändska transportstödet
- föreslogs även en förstärk -ning av transports t ödet till Gotlandstrafiken.
Avsikten var att göra detta i ännu högre grad ägnat att fylla sin
regionalpolitiska uppgifi, 1 enlighet härmed genomfördes från den 1 juli 1973
en ytterligare sänkning av längdmetertaxan med 50 % av de då gällande
avgifterna. Det innebar att man -jämfört med utgångsläget i början av år 1972 -
hade vidtagit en total reducering av taxan för utgående transporter med 75 96,

För att trygga att det av riksdagen beslutade
transportstödet kommer det gotländska näringslivet till godo fick SPK, genom
beslut av Kungl. Maj:t i januari 1972, i uppdrag att följa transportkostnadsutvecklingen
för lastbilstrafiken från Gotland. Nämnden har härefter årligen redovisat
detta uppdrag.

I anslutning till trafikutskottets behandling av
den i prop. 1974:1 gjorda framställningen rörande anslaget Transportstöd för
Gotland jämte motioner, erinrade utskottet (TU 1974:7, rskr 1974:144) om
transportstödets karaktär av försöksverksamhet och om den bedömning av dess
fortsatta utformning som skulle ske vid försöksperiodens slut. Utskottet ansåg,
att vid dessa överväganden frågan om tillämpning av dels den s. k.
vägprincipen, dels bilgods-företagens s. k. normaltaxa för Oärrtrafik även på
Gotlandslinjerna borde prövas. I sammanhanget borde även fiygtransporterna
beaktas. Resultatet av utvärderingsarbetet skulle föreläggas riksdagen senast
hösten 1974.

1 enlighet med vad som förutsattes i prop. 1971:154
utvärderades och redovisades transportstödet till Gotlandstrafiken för
riksdagen år 1974 (prop, 1974:140), Utvärderingen grundade sig bl. a. på en
enkät till ett fyrtiotal gotländska företag och en av SPK utförd prisjämförelse
mellan Gotlands-, Kalmar- och Stockholmsregionerna.

Sammanfattningsvis kunde konstateras att det
dittillsvarande gotländska transportstödet väl syntes ha fyllt sin
regionalpolitiska uppgift att reducera de kostnadsmässiga olägenheter som
Gotlands geografiska läge för med sig. Erfarenheterna ansågs också ha styrkt
riktigheten av den valda konstruktionen för stödet.

Med hänsyn till det värde transportstödet visade
sig ha haft och för att ytteriigare gynna den del av det gotländska
näringslivet som är beroende av råvaror och halvfabrikat från fastlandet
föreslogs i propositionen en utvidgning av godstransportstödet till att även
avse transporter i färjetrafiken till Gotland. Förslaget innebaren nedsättning
från den 1 februari 1975 av godstaxan (längdmetertaxan för godsfordon) för
transporter till Gotland med 75 96, dvs.samma nedsättning som för transporter
från Gotland,

Som
ett led i strävandena att förbättra betingelserna för befolkningen på

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 38

Gotland,
all öka landsdelens lokaliseringspoliiiska aiiraktivitet och au även gynna
turismen föreslogs samtidigt införandet av ett transportstöd till
persontrafiken med Gotlandsbolagels färjor. Storleken och utformningen av detta
stöd utgick från målsättningen att priset för en enkel resa med färja inte
borde vara högre än priset för en enkel andraklassbiljett på tåg för
motsvarande färdsträcka och att på Gotland bosatt person även framgent skulle
erhålla en nedsättning av ordinarie pris med 50 96. Genom stödet sänktes
biljettpriserna i färjetrafiken med 250 %. Riksdagen antog förslagen (TU
1974:27, rskr 1974:347).

Trafikutvecklingen
mellan Gotland och fastlandet har varit mycket snabb och ständigt överstigit
förväntad utveckling. Antalet passagerare på Gotlandsbolagets färjor har ökat
från 389 000 år 1970 till 780 000 år 1978. Antalet överskeppade fordon, som år
1970 uppgick till ca 95 000, uppgick till ca 179 000 under år 1978. Även
godstrafiken har ökat kraftigt på färjorna. År 1972 uppgick den befordrade
godsmängden till ca 146 000 ton och år 1977/78 till ca 249 000 ton.

Trafikutvecklingen
har mötts med ökad fartygskapacitet och ett utökat antal reguljära turer.
Härutöver har ett stort antal extra turer satts in vid trafiktoppar.

Även iflygtrafiken mellan Gotland och fastlandet
har särskild hänsyn tagits till Gotlands speciella förhållanden.

1
samband med en allmän omläggning av fiygplatstaxan och den inrikes
fiyglinjetaxan år 1973 beslöt Linjefiyg AB att fr. o. m. den 16 juni 1973
tillämpa vissa ändrade priser och rabatter i trafiken på Gotland. Vid
genomförandet av den sålunda ändrade prissättningen förklarade Linjefiyg AB
(Linjefiyg) att det kunde förutses att ändringen kunde påverka rörelseresultatet
i Gotlandstrafiken negativt i en utsträckning som inte kunde kompenseras genom
prisåtgärder på andra linjesträckningar. På basis av tillgänglig
passagerarstatistik och då gällande pris- och kostnadsläge beräknade Linjefiyg
underskottet till preliminärt 2,4 milj. kr, för helår. För täckande av
underskottet anvisade riksdagen (prop. 1973:170, TU 1973:29, rskr 1973:377) för
budgetåret 1973/74 ett reservationsanslag av 2 400 000 kr.

Ändringen
av biljettpriserna fr.o.m. den 16 juni 1973 innebar att på Gotland bosatta personer
medgavs - utöver ett sedan den 1 maj samma år gällande specialpris på 180 kr.
för bokad plats tur och retur fastlandet -samtliga de rabattförmåner som i
fiygtrafiken i övrigt utgår vid ordinarie priser. Detta betydde att
gotlänningarna allmänt fick lägre priser än före taxeomläggningen den 1 maj.
Med sikte på att särskilt gynna turistnäringen på Gotland infördes en särskild
sommarrabatt, som innebar att på fastlandet bosatta personer under tre
sommarmånader kom i åtnjutande av det för gotlänningarna gällande specialpriset
med alla de ytteriigare reduktionsmöjligheter som följer med de allmänna
rabatterna. Detta sommararrangemang skulle tillämpas under tiden den 1 juni-den
31 augusti.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 39

I december 1974 höjdes priserna i inrikesfiyget med
ca 10 %. Det s. k. Gotlandspriset skulle därigenom ha höjts från dåvarande 220
kr. till ca 240 kr. Riksdagen beslöt (prop, 1974:140, TU 1974:27, rskr
1974:347) emellertid atl Gotlandspriset skulle bibehållas vid 220 kr. vilket
innebar en ytteriigare relativ förbättring för Gotlandsresenärerna.
Ersättningen till Linjefiyg ökade härigenom till ca 4 milj. kr. per budgetår.

Frågan om ersättning till Linjefiyg för särskilda
rabatter vid fiygtrafik på Gotland togs motionsvägen upp i riksdagen våren
1975. Riksdagen beslöt (mot, 1975:1453, TU 1975:7, rskr 1975:95) därvid att det
s, k. Gotlandspriset skulle komma även fastlänningar till del året runt.
Härigenom ökade behovet av ersättning till Linjefiyg med ytteriigare ca 3 milj,
kr. per år.

Luftfartsverket godkände i december 1977 nya
priseratt gälla i inrikesfiyget fr, o, m. januari 1978, De nya priserna innebar
för Gotlands del att det s. k. Gotlandspriset höjdes med ca 10 % från 315 kr.
till 345 kr. Över luftfartsverkets beslut anförde Gotlands kommun och
länsstyrelsen i Gotlands län besvär. Regeringen fastställde i beslut den 25 maj
1978 Gotlandspriset till 330 kr. vilket ökar det statliga bidraget till
Gotlandstrafiken med ca 1,5 milj, kr. per budgetår. Genom regeringens beslut
uppgår subventionsgraden i Linjeflygs trafik till och från Gotland numera till
ca 40 96,

I årets budgetproposition har ersättningen till
Linjefiyg för särskilda rabatter vid flygtrafik på Gotland beräknats till 12,5
milj. kr. Detta innebär att ersättningen ökat med ca 10 milj. kr. sedan den
infördes år 1973, Under motsvarande period har det s. k. Gotlandspriset ökat
från 180 kr. till 330 kr. medan normalpriset inklusive bokningsavgift (numera
80 kr.) för motsvarande sträcka ökat från 310 kr. till 550 kr. Under perioden
1973 till 1978 har antalet ankommande och avgående passagerare i inrikes
linjefart till och från Visby ökat med ca 40 % från ca 181 000 till ca 255 000.

Transportförmedlingsföretagen tillämpade tidigare
en speciell godstaxa för Gotlandstrafiken. Avgifterna beräknades dels enligt
fjämrafiktaxan för det aktuella transportavståndet inklusive del avstånd som
motsvaras av avståndet mellan fastlandshamn och Visby, dels enligt tabell över
sjöavgifter (sjötillägget). Dessa senare avgifter var avsedda att täcka
kostnaderna för färje- och hamnavgifter samt andra av överfarten föranledda
kostnader. 1 anslutning till det från den 1 februari 1975 ökade transportstödet
till Gotland framhölls i prop. 1974:140 att möjligheterna väsentligen borde ha
förbättrats för transportförmedlingsföretagen att i Gotlandstrafiken övergå
till den taxesättning som gäller för fjärrtrafiken på fa silandet, då den i
sjötilläggei dominerande komponenten, nämligen erlagda avgifter för
färjeöverfarten till Gotlandsbolaget, reducerats kraftigt. SPK fick den 13
december 1974 regeringens uppdrag att ta upp överläggningar med berörda företag
i syfte att få till stånd en taxesättning enligt den s. k. vägprincipen för
sjötransporter mellan Gotland och fastlandet.

SPK redovisade resultatet av överiäggningarna i en
skrivelse till regeringen den 9 december 1975. I skrivelsen framhölls bl.
a. att någon frivillig

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 40

överenskommelse
om slopande av sjötilläggen inte hade kunnat uppnås. Vidare angavs två sätt att
kompensera berörda företag för de slopade tilläggen. Detta kunde enligt SPK ske
antingen genom att en höjd expeditionsavgift togs ut i samband med
fraktdebiteringen i all inrikes fjärrtrafik eller genom en allmän prishöjning i
samma trafik.

I
syfte att uppnå en utjämning av fjärrtrafiktaxan för lastbilstransporter till
och från Gotland föreslog regeringen riksdagen i anslutning till SPK:s
skrivelse att regeringen - eller den myndighet som regeringen bestämde -skulle
få möjlighet att meddela föreskrift om högsta pris för sådan transport (prop.
1975/76:93, TU 1975/76:15, rskr 1975/76:177). Riksdagen antog det i
propositionen framlagda förslaget till lag, varefter regeringen den 18 mars
1976 med stöd av riksdagens beslut utfärdade lagen (1976:102) om utjämning av
taxorna för Oärrtransporter av gods med lastbil till och från Gotland,

Vid
behandlingen av ärendet uttalade trafikutskottet bl. a. att det för Gotlands
näringsliv måste framstå som väsentligt att en prissättning motsvarande vad som
gäller på fastlandet i fråga om godstrafik snarast kommer till stånd. Utskottet
ansåg för sin del att den därvid eftersträvade utjämningen mellan taxorna för
Gotland och fastlandet såvitt möjligt borde uppnås genom frivillig medverkan
från transportföretagens sida.

Då förutsättningar härför inte hade förelegat ansåg
sig utskottet tills vidare kunna godta att en lag infördes som möjliggör att
den åsyftade utjämningen i fjärrtrafiktaxan kommer till stånd.

Enligt utskottet borde de erfarenheter som kan
vinnas vid en - tidsmässigt sett begränsad - tillämpning av en sådan
lagstiftning sammanställas med erfarenheterna av fraktstödet till Gotland. Även
färje- och hamnavgifterna borde därvid tas med i bilden. En gemensam utvärdering
av samtliga faktorer borde enligt utskottet ske och resultatet härav redovisas
för riksdagen så snart erforderiigt material kunde föreligga.

Den 17 juni 1976 bemyndigade regeringen SPK att
fastställa högsta pris för berörda transporter (SFS 1976:395). SPK utfärdade
den 30 juni 1976 föreskrifter om högsta pris att gälla fr. o. m. den 1 juli
1976. SPK:s beslut innebar att den som bedriver yrkesmässig lastbilstrafik
eller förmedlar transportuppdrag inom sådan trafik för inrikes fjärrtransport
av gods med lastbil till och från Gotland inte får ta ut ett högre pris än vad
vederbörande tillämpar för motsvarande transportsträcka på fastlandet.
Sjötillägget slopades således och fr, o. m. den 1 juli 1976 tillämpas samma
frakttariffer i Gotlandstrafiken som i övrig inrikes fjärrtrafik med lastbil.
Härvid räknas sjösträckan till och från Gotland på samma sätt som motsvarande
landsträcka eller 150 km för avståndet Nynäshamn-Visby och 100 km för avståndet
Oskarshamn-Visby.

Efter överläggningar med berörda transportförmedlingsföretag
beslöt SPK att dessa företag och med dem samverkande transportföretag under det
då rådande prisstoppet för lastbilstransporter skulle få kompensera sig för det
intäktsborifall som blev en följd av de slopade sjötilläggen genom att i sin

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 41

totala
inrikestrafik den 1 juli 1976 debitera transportkunderna ett pristillägg av
högst 0,9 " ) på nettofraktsumman, det s, k. Gotlandstillägget,

Som en följd av den successiva utbyggnaden av
stödet till Gotlandstrafiken och den kraftiga trafikutvecklingen har
kostnaderna för stödet ökat kraftigt. Budgetåret 1972/73 var kostnaden 3,0
milj. kr. och budgetåret 1977/78 38,3 milj. kr. Av sistnämnda belopp svarade
stödet till flygtrafiken för 10,4 milj. kr., stödet till godstrafiken för 14,2
milj. kr. och stödet till persontrafiken med Gotlandsbolagets färjor för 13,1
milj, kr. Härtill kommer att godstrafiken subventioneras med ca 13,5 milj. kr.
genom det s. k. Gotlandstillägg som transportförmedlingsföretagen debiterar
sina kunder.

Med
den omfattning som stödet till Gotlandstrafiken numera har kan mycket
förmånliga trafikantavgifter tillämpas i trafiken. Grundavgiften för
passagerartrafiken med färja ligger sålunda f. n, i paritet med priset för järnvägsresa
i andra klass på motsvarande avstånd. På detta pris erhåller på Gotland
mantalsskrivna personer 50 'X,
rabatt. Genom köp av rabattkort kan
även övriga resande erhålla 50 9(i rabatt på ordinarie pris. Härutöver
tillämpas familje-, pensionärs- och studeranderabatter. Ett särskilt rabattkort
för bil berättigar till 50 % rabatt på den ordinarie personbilstaxan.
Flygpriserna mellan Gotland och fastlandet kan genom det statliga bidraget
hållas på en nivå som med 40 % understiger de priser som eljest skulle ha
tillämpats. När det gäller godstrafiken med Gotlandsbolagets färjor kan den
numera utföras efter frakttariffer och fraktavtal som vid en jämförelse med
landet i övrigt är förmånliga. Som exempel kan nämnas att vid lika
transportavstånd och sändningsvikter tillämpar transportförmedlingsföretagen
lägre taxa om transporten berör Visby än om den skulle beröra Stockholm. Milt
sammanfattande omdöme är alt när det gäller trafikantavgifterna har de
statliga insatserna inneburit att den s. k. vägprincipen blivit genomförd. Jag
bedömer mot bakgrund härav all stödet lill Gotlandstrafiken ligger på en
lämplig nivå. Avvägningen av stödet mellan olika irafikantkollektiv är enligt
min mening också riktig.

Även när det gäller trafikservicen har de statliga
insatserna lett till avsevärda förbättringar. Genom de lägre
irafikanlavgifterna har trafiken ökat starkt, vilket har givit underlag för alt
förbättra trafikutbudei. När den nya lasifärjan kommer i trafik under våren
1979 kommer ytteriigare en rad förbättringar att uppnås. Godstrafiken kommer
allmänt att kunna utföras på ett effektivare sätt. De möjligheter till
trafikseparering som den nya lasifärjan medger innebär att de särskilda
åtgärder som hittills krävts för all transportera farligt gods till stor del
bortfaller. Trafiksepareringen konmier också all medföra alt Gotlandsbolagets
kapacitet kommer att öka när det gäller atl överföra personbilar. När de två
beställda passagerarfärjorna i maj och december år 1980 tas i trafik erhålls
ett väsentligt kapaciteislillskoil i fråga om passagerarutrymme och
hyttplalser.

De lägre irafikanlavgifterna och det förbättrade
trafikutbudei har bl. a, medfört en stark ökning av turismen på Gotland, vilket
varit till gagn för öns

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 42

turistnäring.
Med de frakter som numera tillämpas i godstrafiken kan rimligen inte eventuella
prisskillnader mellan Gotland och fastlandet vara betingade av
fraktkostnaderna. Inte heller det gotländska näringslivets möjligheter att
finna avsättning för sina produkter på fastlandet torde numera försvåras av
höga transportkostnader.

Närdet gälleru t form n i ngen av stödet till färj
e t ra f i ken kan erinras om att det statliga stödet är direkt inbyggt i
Gotlandsbolagets taxor och att stödet betalas ut av fraktbidragsnämnden direkt
till Gotlandsbolaget. Enligt min mening innebär detta att det statliga stödet
kan tillgodogöras trafikanterna utan någon större byråkratisk omgång. Stödet
till fiygtrafiken tillgodogörs trafikanterna i princip på samma sätt genom att
det genom luftfartsverkets försorg tillställs Linjeflyg.

Sammanfattningsvis föreslår jag att omfattningen
och inriktningen av transportstödet till Gotlandstrafiken bibehålls tills
vidare. När det gäller godstrafiken bör således även fortsättningsvis gälla att
stöd utgår med 75 % av Gotlandsbolagets längdmetertaxa. Även stödet till
överföring av personbilar bör bibehållas och utgå med högst 600 000 kr, per
år, 1 fråga om stödet till persontrafiken med Gotlandsbolagets färjor bör
liksom hittiMs gälla att stöd skall utgå med skillnaden mellan den
företagsekonomiskt betingade taxan och den taxa som fastställs av regeringen.
Stödet till flygtrafiken bör utgå efter samma principer som f. n.

Som jag har nämnt är f. n. grundavgifterna för
passagerarbefordran med Gotlandsbolagets färjor anpassade till järnvägspriserna
för enkel andraklassbiljett för motsvarande färdsträckor. Detta innebär att
den nu gällande Gotlandstaxan genom statligt persontransportstöd är kraftigt
nedsatt i förhållande till vad som är företagsekonomiskt motiverat. Som en
följd av regeringens förslag i prop. 1978/79:99 kommer SJ att förändra sin
taxe- och rabattstruktur i syfte att öka sitt kapacitetsutnyttjande. Sedan
taxan fastställts får det ankomma på regeringen att bl. a. utifrån befintlig
rabattnivå fastställa erforderliga anpassningar av i Gotlandstrafiken
tillämpade taxor. Därvid för även övervägas behovet av speciella rabatter.

Som jag tidigare har nämnt subventioneras
godstrafiken med Gotlandsbolagets färjor inte endast genom statliga medel utan
också genom medel som transportförmedlingsföretagen tillför trafiken genom
Gotlandstillägget på den totala inrikes fjärrtrafiken. SPK har i skrivelse till
regeringen den 7 februari 1979 redovisat hur detta utjämningssystem fungerar, 1
skrivelsen redovisas bl. a. de merkostnader och merintäkter som Bilspedition AB
(Bilspedition) och ASG AB (ASG) har i Gotlandstrafiken jämfört med motsvarande
Oärrtrafik på fastlandet.

1 september 1975, då frågan om ett slopande av
sjötillägget aktualiserades, redovisade ASG och Bilspedition för SPK de
merkostnader som motiverade uttagandet och storieken av sjötilläggen. Båda
företagen uppskattade vid denna tidpunkt merkostnaderna i Gotlandstrafiken till
ca 65 kr./ton. Mot detta svarade merintäkter av samma storleksordning dels från
sjötilläggen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 43

med
42 resp. 44 kr./ton, dels från det s. k, avståndspåslaget med 26 resp, 21
kr./ton. Uppgifterna avsåg intäkts- och kostnadsläget under första halvåret
1975,

De uppgifter som företagen lämnade till SPK under
senhösten 1977 och som avsåg intäkts- och kostnadsförhållanden under tiden den
1 juli 1976 -den 30 juni 1977skildesigavsévärt från de tidigare
uppskattningarna. Enligt denna redovisning uppgick under budgetåret 1976/77
merkostnaderna för Bilspedition till 87 kr./ton mot 66 kr./ton år 1975.
Samtidigt hade merin-täkten ökat från 65 lill 90 kr./ton som en konsekvens av
att sjölilläggen i Gotlandstrafiken ersatts med procenttillägg på nettofraktsummorna
i all inrikes fjärrtrafik. För ASG och dess transportörer hade enligt
redovisningen merkostnaden ökat från 65 till 118 kr./ton medan merintäkten ökat
från 68 till 142 kr./ton.

För budgetåret 1977/78 har enligt lämnade uppgifter
merkostnaden för Bilspedition ökat med endast 1 kr./ton eller till 88 kr./ton
medan merintäkten minskat från 90 till 88 kr./ton. För ASG har merkostnaden
minskat från 118 till 99 kr./ton medan merintäkten minskat från 142 till 121
kr./ton.

Vad gäller storieken av sjötilläggen i det
taxesysiem som gällde före den 1 juli 1976 var dessa kända. Detsamma gäller om
intäkterna från det s. k. Gotlandstillägget, Dessa baseras på företagens
uppgifter om nettofraktsumman i inrikes fjärrtrafik, vilka uppgifter ingår i
företagens offentligt redovisade bokslut. När det gäller intäkterna från det s,
k. avståndspåslaget grundas dessa på av företagen vid visst tillfälle utförda
stickprovsberäkningar, vilka senare uppdaterats. Att beloppen per ton skiljer
sig så avsevärt mellan de båda företagen torde bl. a. bero på skillnader i
företagens transportstruktur och på att kalkylunderlagen inte är utformade på
samma sätt.

När det gäller de olika kostnadsposterna kan
konstateras att storleken av färje- och hamnavgifterna är väl kända. Dessa
avgifter, som har ökat endast obetydligt mellan de båda senaste budgetåren,
uppgick för Bilspeditions del till 31 kr./ton och för ASG:s del till 33 kr./ton
budgetåret 1977/78.

Övriga merkostnader, bl. a. kostnader för central
administration, ombord-och ilanddragning samt extra trailers och dragbilar, har
enligt de redovis-ni ngar som lämnats till SPK ökat kraftigt, Bilspeditions
kostnader har sålunda ökat från 39 kr./ton år 1975 till 57 kr./ton budgetåret
1977/78. Undersamma tid har ASG:s kostnader ökat från 31 kr./ton till 66
kr./ton. Utan tvekan belastas lastbilstrafiken mellan Gotland och fastlandet av
denna typ av merkostnader även om dessa inte är betingade av direkta avgifter
o, d. Bland annat med hänsyn till att det kalkylunderlag som SPK redovisar
skiljer sig åt mellan de båda företagen är det enligt min mening svårt att göra
kostnadsjämförelser mellan företagen liksom att avgöra hur vissa poster av t.
ex, samkostnadsslag behandlats. Jag har dock - med utgångspunkt i det
redovisningsmaterial som finns - noterat dels den kostnadsskillnad som

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 44

föreligger
mellan de båda transportförmedlingsföretagen, dels att ASG:s kostnader ökat
anmärkningsvärt starkt från år 1975,

Som jag tidigare har nämnt innebär det nuvarande
systemet med kompensation för de slopade sjötilläggen att frakttariffer och
fraktavtal i Gotlandstrafiken - vid en jämförelse med landet i övrigt - kan
betecknas som förmånliga. Samtidigt har systemet vissa brister. Skillnaden i trafikstruktur
mellan de olika transportförmedlingsföretagen medför att vissa av företagen kan
tillgodogöra sig intäkter från Gotlandstillägget utan att ha motsvarande
merkostnader. Enligt SPK:s beräkningar tillgodogjorde sig Fraktarna Godstransport
AB ca 0,5 milj. kr. och ASG ca 1,5 milj. kr, på detta sätt i överkompensation
för budgetåret 1977/78, Vidareärdet, med utgångspunkt i befintligt
kalkylunderlag, förenat med svårigheteratt kontrollera riktigheten av vissa av
de merkostnader som transportförmedlingsföretagen uppger att man har i
Gotlandstrafiken, Mot bakgrund härav anser jag att det finns anledning att se
över den ordning som gäller f. n.

Jag
har därvid övervägt möjligheten av att kompensera
transportförmed-lingsföretagens ekonomiska bortfall med ett utbyggt statsbidrag
för att på så sätt helt kunna slopa Gotlandstillägget. Ett sådant statsbidrag
kan emellertid inte rimligen beräknas utifrån andra merkostnader än sådana som
till sin omfattning är väl kända och oomtvistliga, dvs, för närvarande i första
hand fiirje- och hamnavgifter. Kostnaderna för dessa avgifter uppgår
tillsammans till drygt 30 kr./ton. Enligt av SPK redovisade uppgifter uppgår
resterande merkostnader minskade med merintäkter från avståndspåslag till ca 34
kr./ton. Detta belopp skulle dä belasta dem som transporterar gods i
Gotlandstrafiken. Även om jag - med hänsyn till den allmänna omläggning som
skett av transportförmedlingsföretagens inrikes fjärrtrafiktariffer-anser det
rimligt att godskunderna i Gotlandstrafiken betalar efter en något högre tariff
än f. n., anser jag att bl, a. kalkylunderiagen för
transportförmedlings-företagens Gotlandstrafik bör göras enhetliga innan en mer
omfattande omprövning av det nuvarande systemet görs.

SPK har framfört att - om inte transportförmedlingsföretagens
merkostnader täcks genom stadsbidrag - ett clearingförfarande bör införas, så
att inte vissa företag på sätt som nu sker blir överkompenserade. SPK anser att
ett sådant clearingsystem bör administreras av ett från förmedlingsföretagen
fristående organ. Skyldighet att uppbära utjämningsavgift och inleverera
eventuellt överskott bör enligt förslaget åvila samtliga företag som bedriver
inrikes fjärrtrafik.

Då transportförmedlingsföretagens utdebitering av
Gotlandstillägget inte är tvingande, förutsätter det av SPK föreslagna systemet
att berörda företag kan komma överens såväl när det gäller utdebitering av
tillägget som när det gäller att inleverera eventuella överskott.

Överläggningar mellan SPK och
transportförmedlingsföretagen har emellertid visat att företagen inte är
beredda att frivilligt utjänma den obalans som föreligger.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 45

För att ändå åstadkonmia en bättre balans i
systemet föreslår jag i stället att Gotlandstillägget sänks till den lägsta
nivå som krävs föratt endera ASG eller Bilspedition skall få täckning för sina
merkostnader och att statligt bidrag utgår för att täcka de merkostnader som
inte kan kompenseras genom intäkterna av Gotlandstillägget. Med i SPK:s skrivelse
den 7 februari 1979 angivna värden skulle detta medföra en sänkning av
Gotlandstillägget ned till 0,6 96 och ett samtidigt statligt stöd med ca 2,0
milj, kr. Genom den effektivisering av trafiken som den nya godsfärjan kan
förväntas medföra borde Gotlandstillägget kunna sänkas till en ännu lägre nivå.
Med ett sådant system kan både ASG och Bilspedition erhålla kostnadstäckning
utan att något företag blir överkompenserat.

För att möjliggöra en sänkning av nu utgående
Gotlandstillägg och för att åstadkomma den balans som jag här talar om, bör den
nuvarande lagstiftningen kompletteras. Därvid bör regeringen eller den
myndighet som regeringen utser bemyndigas att utfärda föreskrifter om vad som
får tas ut i form av pristillägg i den totala inrikes fjärrtrafiken för att
kompensera transportföretagen för det ekonomiska bortfall som kan föranledas av
godstransporter i Gotlandstrafiken.

Vid fastställande av pristilläggets
(Gotlandstillägget) storlek och vid beräkning av statsbidrag skall hänsyn tas
till sådana direkta merkostnader och merintäkter som uppenbariigen är förenade
med att överföra lastbärare med Gotlandsbolagets färjor. Härvid skall
förutsättas att lastbilstrafiken bedrivs i effektivaste möjliga former.

Vid fastställande av högsta tillåtna Gotlandstillägg
bör en annan utgångspunkt vara den lägsta godsvolymen i förhållande till den
totala godsvolymen som endera Bilspedition eller ASG årligen transporterar till
och från Gotland.

Enligt sin instruktion skall SPK övervaka
prissättningen på varor och tjänster i landet. Övervakningen omfattar också
prissättningen i inrikes Oärrtrafik med lastbil. Jag förutsätter därför att
SPK, inom ramen för sin verksamhet, ser till att nedsättningen av
Gotlandstillägget inte kompenseras genom höjning av andra avgifteri fiärrtrafiktaxanoch
att-om så skulle ske-SPK omgående anmäler förhållandet till regeringen för de
åtgärder som behövs.

Som har framgått tidigare skall statsbidrag utgå
till transportförmedlingsföretag som, trots den föreslagna ordningen i fråga
om Gotlandstillägget, inte blir kompenserat för det ekonomiska bortfall som
Gotlandstrafiken kan förorsaka. Bidrag skall kunna betalas ut efter ansökan av
företaget. Den period som bidraget skall avse bör bestämmas till den i
januari-den 31 december. Jag utgår härvid från att det nya systemet skall träda
i kraft den 1 januari 1980. Det bör ankomma på regeringen eller myndighet som
regeringen utser att pröva ansökningar om statsbidrag. Jag avser all föreslå
regeringen att fraktbidragsnämnden-efter den 1 januari 1980 iransportrådet -
skall göra denna prövning och betala ut bidragsbeloppen. Eftersom

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 46

bidragsprövningen
bör utgå från sanmia kostnadsunderlag som legat till grund för fastställande av
högsta tillåtna Gotlandstillägg, bör frakibidrags-nämnden/transporirådet efter
samråd med SPK utarbeta erforderliga kalkylmetoder för beräkning av
statsbidrag.

Det
bör ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen utser att utfärda de
närmare föreskrifter som behövs om bidragsgivningen.

De ändringar av stödet till Gotlandstrafiken som
jag har angivit i det föregående kräver inte särskilda medel förrän underdel
första halvåret 1981. Jag avser därför alt återkonmta till anslagsfrågan i
nästa års budgetproposition.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

1. dels att antaga inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till lag med bemyndigande om utjämning av taxor för vissa
lastbilstransporter,

2. dels att godkänna de av mig förordade riktlinjerna
för ett fortsatt transportstöd till Norriand,

3. dels att godkänna de av mig förordade riktlinjerna
för fortsatt transportstöd till Gotlandstrafiken.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bilaga I

Vissa
statistiska uppgifter om transportstöd

1.
Transportstödet för Norrland

Tabell
1 Kostnader för fraktbidrag

s. 2 Kontrollera mot PDF

1971/72

40,2

1972/73

51,1

1973/74

63,2

1974/75

83,2

1975/76

82,6

1976/77

102,0

1977/78

113,4

Tabell 2 Regional fördelning av fraktbidragen

1971

1977

Län

milj, kr.

%

milj. kr.

%

Norrbotten

9,34

23,2

25,26

22,3

Västerbotten

10,21

25,4

31,64

27,9

Västernorrland

9,46

23.6

24.89

22,0

Jämtland

1,86

4,6

7,44

6,6

Gävleborg

3,09

7,7

7,59

6,7

Kopparberg

3,14

7,8

8,86

7,8

Värmland

1,90

4,7

5,53

4,9

Alvsborg

0,92

2,3

1,70

1,5

Göteborg
o Bohus

0,28

0,7

0,47

0.4

Summa

40,20

100,0

113,38

100,0

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tabell
3 Fraktbidragens fördelning på olika varuslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Varuslag

milj, kr.

1971

milj, kr.

1977

opaginerad Kontrollera mot PDF

1,

Livsmedel,
spannm å l

2,07

3,

Foder

0,07

6,

Kemiska
produkter

4,16

7,

Textil, l ä der,
plast, gummi

0,26

8,

S å gade tr ä varor

6,46

9,

Ö vriga tr ä produkter

7,77

11,

Papper

9,20

12,

Byggnadsmaterial

2,14

13,

Metallvaror

4,56

14,

Maskiner

1,96

15,

Transportmedel

1.19

16.

Ö vrigt

0.36

5,1

0,2

10,3

0,6

16,1

19,3

22,9

5,3

11,3

4,9

3,0

0,9

7,40 0,21 6,76 6,53

14,15

16,04

21,85

6,17

17,87

9.26

5,91

1,22

6,5 0,2 6,0 5,8

12,5

14,1

19,3

5,4

15,8

8,2

5,2

1,1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Summa

40,20

100,0

13,38

100,0

s. 4 Kontrollera mot PDF

Tabell
4 Fraktbidragens fördelning på olika transportavstånd

s. 1971 Kontrollera mot PDF

Transportavstånd
km

1971

1977

opaginerad Kontrollera mot PDF

251- 300 301 - 400 401- 500 501 - 700 701-1 000

1 001 - 1 300

1 301-

Summa

0,0 7,7 12,1 18,5 24,3 19,3 18,1

100.0

4,0 7,4 10,5
18,5 24,4 19,8 15,4

100,0

s. 1971 Kontrollera mot PDF

Tabell 5 Fraktbidragens fördelning med avseende på
bidragsbeloppens storlek

Bidragsbelopp
per

1971

1977

bidragsmottagare

bidragsmottagare

bidrag

bidragsmottagare

bidrag

1 000
kr.

antal

/O

milj.

%

antal

%

milj.

%

- 20

612

72,3

3,37

8,4

792

59,0

5,10

4,5

21 - 50

111

13,1

3,50

8,7

238

18,0

7,37

6,7

51- 100

54

6,4

3,90

9,7

117

9,0

8,01

7,0

101 - 500

55

6,5

10,10

25,1

150

11,2

31,82

28,0

501-1 000

8

0,9

5,48

13,6

15

1,1

10,58

9,3

1001-

7

0,8

13,85

34,5

22

1,7

50,50

44,5

Summa

847

100,0

40,20

100,0

1 334

100,0

113,38

100,0

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Transportstödet till gotlandstrafiken

Tabell 6 Kostnader för stödet till gotlandstrafiken,
milj. kr.

Färjettc

ifiken

Flygtrafiken

Summa

Budgetår

Gods-

Person-

Person-

Person-

trafik

trafik

bilar

trafik

1972/73

2,4

0,6

3,0

1973/74

2,8

0,6

3,1

6,5

1974/75

9,9

0,6

3,5

14,0

1975/76

10,5

10,5

0,6

6,5

28,1

1976/77

12,3

9,9

0,6

9,1

31,9

1977/78

14,2

13,1

0,6

10,4

38,3

Tabell 7 Godstrafiken med Gotlandsbolagets färjor

1972

1977/78

1000 längd-

1000

1000
längd

- 1000

meter

ton

meter

ton

Till
Gotland

därav
norra linjen

70,0

50,2

104,4

76,5

södra linjen

42,1

30,6

114,8

83,9

Från
Gotland

därav
norra linjen

69,5

43,1

101,5

55,0

södra linjen

40,0

21,8

111,4

33,2

Till och
från

Gotland,
totalt

221,6

145,7

432,1

248,6

Tabell
8 Passagerartrafiken med Gotlandsbolagets färjor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Passagerare 1000-tal

Personbilar 1 OOO-tal

opaginerad Kontrollera mot PDF

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978

388,8 389,6 434,9 506,7 547,9 621,6 628,1 692,2 780,2

95,2 96,3 100,2 123,3 127,7 146,5 155,4 163,3 179,1

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 152

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 50

Tabell 9 Passagerartrafik i inrikes linjefart till och
från Visby flygplats

Är lOOO-lal passagerare

1970
210,4

1971
218,0

1972
206,7

1973
181,2

1974
187,0

1975
192,1

1976
253,7

1977
227,7

1978
257,1

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 51

Bilaga
2

Sammanfattning
av remissyttranden över skrivelse angående transportstödet för Norrland

När det gäller att bedöma t ra ns po rt stödet som
regionalpolitiskt medel menar många remissinstanser att transportstödet
tillsammans med övriga regionalpolitiska medel är ett viktigt medel för att
uppnå de regionalpolitiska målen.

Länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, som har avgivit i det närmaste
likalydande yttranden, redovisaren ingående analys av transportstödets roll i
regionalpolitiken. Enligt etl kortsynt sätt att se är landsdelens
förutsättningar för konkurrenskraftig produktion naturligt dåliga. Detta leder
till behov av subventioner för att av "regionalpolitiska" skäl
behålla (eller i måttlig takt minska) arbetstillfällen och befolkningstal.
Enligt länsstyrelserna är detta synsätt felaktigt. Det andra synsättet innebär att
landsdelen har långsiktigt goda naturliga förutsättningar för förädling av
naturtillgångar och avancerad industriell produktion. Dessa förutsättningar
skulle kraftigt understrykas om regionens industriföretag skulle få tillgodogöra
sig sina reella komparativa fördelar i form av t. ex. elenergi producerad till
en kostnad som utgör en tiondel av kostnaden för oljebaserad el, utnyttja de
goda recipienterna etc.

En diskussion om stödformer grundad på det
förstnämnda, felaktiga synsättet leder till felslut beträffande medlens
inriktning. Om man utgår ifrån att man bara - till lägsta möjliga kostnad - ska
subventionera företag för att skapa sysselsättning kan t. ex.
sysselsättningsstöd förefalla ge de största effekterna. Detta är emellertid en
kortsiktig lösning som kan hämma den långsiktiga strategin att ge Norriand en
meningsfull roll i landets ekonomiska utveckling. Om syftet är det senare,
vilket länsstyrelserna förutsätter, måste under en relativt lång
uppbyggnadsperiod företagssektorn i regionen kompenseras för de merkostnader i
förhållande till sydligare alternativ som det geografiska läget ger upphov
till. Med Sveriges utsträckning måste detta synsätt accepteras. Därvid är
frågan om kommunikationernas standard och kostnader av utomordentlig betydelse.

En förbättring av de yttre betingelserna för en
långsiktig näringslivsexpansion kan därför enligt länsstyrelserna ses som en
förtroendefråga, en indikation på statsmakternas långsiktiga intentioner. I ett
sådant längre perspektiv är det dock tveksamt om mer ambitiösa mål för
regionalpolitiken kan uppnås med selektivt utformade medel, typ transportstöd
till vissa varutransporter. Från administrativ synpunkt kan det också vara
betänkligt att successivt bygga ut arsenalen av selektiva transportstöd -
exempelvis i form av stöd till företagens persontransporter och stöd till
turistresor till vissa rekreationsområden i Norriand - i syfte att låta stödet
få en ökad generell verkan på det norrländska näringslivet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 52

Länsstyrelserna anser mot denna bakgrund att
statsmakternas långsiktiga ansträngningar skall inriktas på en sådan
trafikpolitik som medger generellt förbättrade kommunikationsbetingelser för
befolkning och näringsliv i Norrland. Länsstyrelserna vill i detta sammanhang
peka på de regionalpolitiskt betydelsefulla åtgärder som under senare år
vidtagits i fråga om telefontaxesystemet i landet. Länsstyrelserna ser i
trafikpolitiska utredningens förslag, att de samhällsekonomiska
marginalkostnaderna och ökad samverkan mellan skilda transportmedel bör utgöra
grunden för samhällets åtgärder inom transportsektorn, den grundläggande
utgångspunkten i en ny trafikpolitik. Målet för en sådan politik måste vara att
generellt reducera avståndets inverkan på person- och godstrafiktaxorna
till/från Norriand och samtidigt medge en bättre transportstandard även i
befolknings- och näringslivssvaga områden.

Nödvändigheten av att på längre sikt åstadkomma en
radikalt förändrad syn på kommunikationernas roll inom regionalpolitiken får
emellertid inte undanskymma behovet att under ett övergångsskede bibehålla och
bygga ut selektivt verkande transportstöd.

Länsstyrelserna
vill kraftigt understryka de dubbla krav som måste ställas på
regionalpolitikens utformning. Den måste dels kunna verka stimulerande vid
etableringstillfället, dels måste den innehålla beståndsdelar som långsiktigt
gör det möjligt för företagen att bedriva sin verksamhet. Genom investerings-
och andra stödformer påverkas företagen att etablera ny eller bygga ut redan
befintlig verksamhet. De har därvid rätt att kräva att samhället också ser till
att denna verksamhet har chans att hävda sig på längre sikt. 1 detta syfte har
transportstödet tillkommit. Likaså har infrastrukturåtgärder vidtagits som
syftar till att prioritera den industriella miljön vari företagen verkar
(Tekniska högskolan i Luleå).

Länsstyrelserna kommenterar också ERU:s
konstaterande att transportstödet "givit relativt sett liten direkt
sysselsättningseffekt" (SOU 1978:46). Enligt länsstyrelsernas uppfattning
ter det sig förvånande att fixera diskussioner om transportstödet kring frågan
om det medverkat och hur mycket det medverkat till etableringar och
utbyggnader. Transportstödet för inte ses i det korta perspektivet. Den
relevanta frågan kunde i stället ha varit; Hur många av de nationellt
marknadsinriktade företagen i t. ex. Norrbottens län hade överievt utan
transportstöd?

Länsstyrelsen i Norrbottens län illustrerar
transportstödets betydelse genom att återge hur Norrbottensföretagen själva
prioriterar de problem man upplever. I början av sitt arbete samlade
Norrbottendelegationen ett 25-tal företag i länet till överiäggningar rörande
inriktningen av sitt arbete. Företagen arbetade alla ute på den nationella
marknaden. Samtliga företag prioriterade fortsatta stödåtgärder inom
transportområdet som det mest verksamma delegationen kunde ta sig an för att
förbättra företagens möjligheter att konkurrera ute på marknaden. Att
ifrågasätta eller diskutera transportstödets ersättande med andra stödformer
ter sig i detta perspektiv

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 53

enligt
länsstyrelsen minst sagt verklighetsfrämmande.

Länsstyrelsen 1 Västerbottens län har den bestämda
uppfattningen att transportstödet har stor betydelse för det ekonomiska
utfallet i många företag och därmed också för deras överlevnadsmöjligheter.
Utvecklingsfonden anger i sitt yttrande över transportstödet, att detta fött
stor betydelse för Västerbotten och att företagens intresse för stödet och dess
framtida utformning är påtagligt. Fraktstödet har blivit en viktig
komplettering till lokaliseringsstödet när det gäller att stimulera etablering
av nya företag och filialer. Inom Västerbottens län finns exempel på företag,
där fraktbidraget varit en av de viktigaste lokaliseringsfaktorerna.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län delar utvecklingsfondens uppfattning att man, trots att man
inte kan ge några exempel på där stödet haft avgörande inverkan på
företagsetablering, inte kan utesluta att stödet varit avgörande på så sätt att
det varit en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för vissa etableringar.
Fonden har vid jämförelsen mellan erhållna fraktstöd och företagens ekonomiska
resultat konstaterat att för vissa företag är fraktstödet av utomordentligt
stor betydelse för det ekonomiska resultatet och således också för deras
överievnadsmöjligheter.

Avslutningsvis framhåller de tre länsstyrelserna
att det inte är rimligt att t. ex. transportmerkostnaderna ska slå ut ett i
övrigt effektivt företag på marknaden till förmån för ett mindre effektivt
företag som ligger geografiskt fördelaktigare. Risken för att detta skulle
inträffa har minskat tack vare transportstödet.

Bl. a. de fördelar som transportstödet innebär för
Norriandsföretagen ligger enligt länsstyrelsens mening bakom det nya näringsliv
som undan för undan växer fram i Norriand. Länsstyrelserna anser därför att
transportstödet bör byggas ut.

Länsstyrelsen I Västernorriands län har vid sin
genomgång av de företag som erhållit transportstöd samt i samband med en
speciellt för utvärderingen utformad enkät funnit att enbart möjligheten att
erhålla transportstöd inte i något fall haft någon direkt och avgörande
inverkan på nyetablering av företag till länet. Vid en bedömning av stödets hittillsvarande
betydelse och den framtida utformningen bör frågeställningen sålunda inte röra
om och hur mycket stödet påverkar etablering och utbyggnader, utan snarare
vilken avgränsning (varuslag o. d.) och storiek på bidraget som erfordras för
att erhålla maximal måluppfyllelse. Det torde i detta sammanhang vara av
central betydelse att sträva mot principen "konkurrens på lika
villkor" oavsett lokaliseringen av företagsenheten i landet. Skall detta
mål kunna nås måste enligt länsstyrelsen skillnaden i transportkostnaderna
utjämnas så långt som möjligt.

Syftet med stödet att minska de
fraktkostnadsmässiga nackdelarna för Norriandsföretagen inom de branscher som
mest är i behov av detta torde inte ha uppfyllts i den utsträckning som är
önskvärt. Den relativa betydelse stödet haft för konkurrensutsatt industri i
Norriand såsom verkstadsindustrin, kan

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 54

enligt
länsstyrelsen, inte rimligtvis betraktas som tillräcklig. Länsstyrelsen vill i
detta sammanhang påminna om de fyra nordligaste länens gemensamma positiva
inställning till det förslag som Norrbottendelegationen överlämnade den 23 juni
1977 för vidareutveckling och förbättring av det regionala transportstödet. Än
en gång vill länsstyrelsen understryka vikten av att institutionella
förhållanden som skapar förutsättningen för utövande näringsaktivitet inte får
sätta gränser som i realiteten kan innebära att bättre idéer och bättre företag
inte tillåts ställa sina tjänster till samhällets förfogande.

1 ett längre perspektiv måste trafikpolitikens
inriktning förändras. Då generella åtgärder genomförts, såsom förbättrade och
förbilligade kommunikationer genom bl. a. taxesamordning mellan järnvägs- och
landsvägstransporter, kan transportstödet i nuvarande form måhända bli
överfiödigt. En sådan radikal taxeomläggning kan emellertid inte komma till
stånd i ett kort perspektiv. 1 avvaktan på detta och i ett övergångsskede
förordar länsstyrelsen att den fortsatta utredningen om transportstödets
framtida inriktning bör ha som mål att nå total reducering av
transportkostnadsskillnaderna mellan Norriand och övriga delar av landet med
generell verkan snarare än styrande inriktning på vissa industrigrenar. Central
statlig styrning av industristrukturen i landet torde bäst kunna åstadkommas
genom näringspolitiska insatser - bl. a. genom stimulans till forskning och
produktutveckling - och inte genom transportpolitiska insatser.

Västerbottens handelskammare anser alt den från
regionalpolitisk synpunkt mest värdefulla effekten av transportstödet är att
företagen i stödområdet fått en förbättrad konkurrenskraft. Enligt
handelskammaren är det otvetydigt att de allra flesta företag upplever
fraktstödet som en mycket värdefull "fraktrabatt", som gör att man lättare
kan erbjuda konkurrenskraftiga priser och som också gör att man lättare kan
arbeta upp nya marknader och utvidga sitt försäljningsområde. Handelskammaren
pekar också på att transportstödet varit av stor betydelse för många företag
under den senaste lågkonjunkturen.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
redovisar i sitt yttrande en utvärdering av ett frågeformulär som
handelskammaren tillställt ett hundratal företag inom Västernorrlands och
Jämtlands län. Det övervägande antalet av företagen anser att transportstödet
givit dem påtagliga fördelar genom att stödet relativt genomgående vidgat
företagens marknader och bidragit till ökad orderbeläggning och därigenom ökat
sysselsättningen.

Handelskammaren pekar på att regionalpolitiken
hittills varit starkt inriktad på att öka sysselsättningen och menar att
sysselsättningsstöd, introduktionsstöd, räntebefrielser och lokaliseringsbidrag
utifrån den utgångspunkten varit naturiiga medel i samhällets regionalpolitik.
Enligt handelskammaren finns en risk för att man med sysselsättningsinriktade
åtgärderdelskonserveraren industristruktur inom stödområdet, som ändå på

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 55

sikt
för svårt att överieva, dels tillförs löneintensiva företag, som ökar stödområdets
konjunkturkänslighet. De regionalpolitiska insatserna i framtiden bör enligt
handelskammaren utjämna de klimatologiska och de avståndsmässiga merkostnaderna
för att driva företagsverksamhet i Norrland. Transportstödet är i det
sammanhanget tillsammans med det ändrade telefontaxesystemet ett ytterst
verksamt generellt medel som även har den fördelen att det inte kräver en
alltför komplicerad administrativ kontrollapparat från samhällets sida.
Handelskammaren säger sig under årens lopp ha kunnat konstatera att
transportstödet trots sin blygsamma andel av de totala regionalpolitiska
satsningarna, har haft en klart positiv inverkan på näringsaktiviteten i
Norriand. Transportstödet upplevs inom näringslivet som ett av de effektivare
medlen att åstadkomma en regional utjämning i landet.

Fraktbidragsnämnden häri en rad fall kunnat
konstatera att transportstödet utgjort en nödvändig förutsättning för att
företagen i stödområdet skall kunna expandera och avsätta sina produkter på mer
avlägsna marknader.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län redovisar som ett
allmänt intryck att transportstödet spelat relativt liten roll vid valet av ort
för lokalisering eller utbyggnad och att andra stödformer som bidrag och lån
till investeringar förefaller ha väsentligt större betydelse än
transportstödet. Länsstyrelsen har inget konkret exempel på att transportstödet
på ett positivt sätt spelat en avgörande roll vid en företagsetablering.
Däremot redovisas ett exempel på att uteblivet stöd direkt inneburit att en
tillverkning fiyttats från länet till södra Sverige.

Även länsstyrelsen I Kopparbergs län menar att
fraktbidragets inverkan på företagens val mellan att satsa inom eller utom
länet vid exempelvis utbyggnad eller nylokalisering är liten. Genom att stödet
minskar de olägenheter som långa transportsträckor medför förbättras
näringslivets villkor i det allmänna stödområdet varför fraktbidraget inte
saknar betydelse för företagen.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att
transportstödet måste betraktas som ett värdefullt regionalpolitiskt medel även
om dess effekter inte är direkt mätbara i antal sysselsättningstillfällen eller
nylokalisering av företag. Enligt länsstyrelsen är transportkostnaderna för
många företag inom skogslänen betungande och transportstödet har säkeriigen
stärkt och underlättat företagens fortlevnad och vidareutvecklingsmöjligheter.

Länsstyrelsen 1 Alvsborgs län saknar tillgång till
material som kan visa om transportstödet aktivt medverkat till att hindra
nedskärningar av sysselsättningen i det befintliga näringslivet. Med tanke på
att stödbeloppen inom länet motsvarar ett mycket begränsat antal
årsarbetskrafter ifrågasätter emellertid länsstyrelsen om så varit fallet.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
uppfattningen att transportstödet inte haft någon egentlig betydelse vid
etablering av nya verksamhetsställen i länet. Som regionalpolitiskt medel har
därför transportstödet enligt länsstyrelsens mening varit av mycket begränsat
värde vid

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop,
1978/79:152 56

nyetablering.
För några befintliga företag har dock transportstödet varit värdefullt.

Handelskamrarna 1 Gävle och Karlstad menar att
transportstödets regionalpolitiska effekter är begränsade men att
transportstödet i kombination med andra regionalpolitiska medel har haft en
gynnsam effekt.

I
kommunikationsdepartementets skrivelse till berörda länsstyrelser och
handelskamrar hemställdes om synpunkter på transportstödets omfattning och
inriktning. I syfte att få fram prioriteringar förutsattes i skrivelsen att ev.
åtgärdsförslag skulle rymmas inom tre alternativa kostnadsramar, nämligen

a) ca 100 milj. kr. (dåvarande bidragsram ./. stödet
till vissa pappersprodukter)

b) ca 90 milj. kr. ((a)./. 10 96)

c) ca llOmilj. kr. ((a)-l- 10 96)

Bl. a. för att möjliggöra kostnadsberäkningar av
olika åtgärdsförslag bifogades till skrivelsen ett omfattande statistiskt
material.

Praktiskt
taget ingen av de instanser som yttrat sig över departementets skrivelse har
beaktat denna förutsättning.

Länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län har sålunda,
med hänvisning till att större resurser bör avsättas för stödet, inte funnit
det meningsfullt att med räkneexempel ange hur stödet skulle omformas med
utgångspunkt från anslag för fraktbidrag på 90, 100 och 110 milj. kr.
Västernorriands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att man mot bakgrund
av den vikt näringslivet fäster vid transportstödet framlägger förslag som
ligger utanför de ramar departementet angett. Övriga remissinstanser har inte,
av vad som kan utläsas av yttrandena, ens noterat de kostnadsramar som angavs i
skrivelsen.

I de olika yttrandena ges exempel på en lång rad
utvidgningar av stödet som man anser angelägna att få genomförda. Däremot
redovisas endast i undantagsfall förslag som innebär begränsningar i
möjligheterna att erhålla fraktbidrag.

Länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorriands och Jämtlands län hänvisar i sina
yttranden till Norrbotlendelegationens skrivelse till regeringen den 23 juni
1977, i vilken lades fram förslag till en utbyggnad av transportstödet.
Förslagen, som de fyra länsstyrelserna ställer sig bakom, innebär i korthet

- att antalet rabattzoner utökas från tre till fyra.
Den fjärde zonen omfattar Kiruna, Gällivare, Pajala, Överkalix, Övertorneå,
Kalix och Haparanda. Stödet föreslås i denna zon utgå med 15-50 96 av
transportkostnaderna

- att det kortaste stödberättigade transportavståndet
sänks för det inre stödområdet från 251 km till 101 km

- att ett persontransportstöd skapas för stödområdet
med samma zonering, rabattering och avståndsklasser som godstransportstödet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelserna har översiktligt beräknat
kostnaderna för dessa utbyggnader av stödet till 30 milj, kr. för de fyra
nordligaste länen.

Länsstyrelsen i Västernoirlands län redovisar som
underiag för sitt yttrande en enkätundersökning som man genomfört i samarbete
med utvecklingsfonden och Västernorriands och Jämtlands läns handelskammare.
Enkäten syftade till att kartlägga företagens uppfattning om stödet med
avseende på omfattning och inriktning.

Med ledning av statistiken över de företag som
erhållit stöd 1977 samt utvecklingsfondens egen bedömning av i detta sammanhang
intressanta och belysande fall har 25 st mindre och medelstora företag utvalts
för intervju.

De 25 tillfrågade företagens totala
transportkostnader år 1977, andelen icke stödberättigande kostnader samt
kostnadernas fördelning på orsaker till att stöd inte utgått framgår av
nedanstående uppställning.

Frakt-

Stödber

Icke stödberättigande

1
kostnader

p, g, a.

kostn 1977

kostn

för

för

felakt

annan

Summa icke

tkr

låg vikt

kort avstånd

varusl

orsak

stödber kostn

1 558

787 (51 %)

291

399

51

m

771 (49 %)

3 457

2 079 (60 96)

94

1 197

-

87

1378 (40%)

752

214

(28 96)

25

298

-

215'

538

(72 9;)

590

387 (66 96)

47

98

58,!

~

203

(34%)

440

112 (25%)

-

181

147

~

328

(75%)

167

74 (44 %)

67

5

21

~

93

(56 %)

6 964

3 653

(52%)

524

2 178 (31 96)

277

332

3311 (48 %)

1 Egna fordon i samtliga fall (3).

Trots att undersökningen - på grund av alltför
begränsad tid - inte kan anses vara tillräckligt omfattande eller kontrollerad
i vad avser riktigheten i beloppen kan en del intressanta utfall konstateras.

Hälften av företagens totala transportkostnader är
bidragsgrundande men variationerna är stora mellan de enskilda företagen
(branscher och områden). Speciellt anmärkningsvärt är enligt länsstyrelsen
Örnsköldsviks inlands låga andel stödberättigade kostnader. Av detta
konstaterande drar länsstyrelsen slutsatsen att transportstödet inte i någon
större utsträckning verkat generellt utan selektivt.

De dominanta orsakerna till att stöd inte kan utgå
för vissa transporter är för korta avstånd och för låg vikt. Transporter som
dels omfattar korta

5 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 152

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 58

avstånd,
dels låga sändningsvikter har i sju fall av de undersökta företagen medfört
anskaffning av egen bil för transporter. Nödvändigheten av egen bil motiveras
ofta av servicegraden och bristande kollektiva transportalternativ i inlandet.

När
det gäller förslaget om att sänka den kortaste bidragsberättigade
transportsträckan är fiera andra remissinstanser inne på liknande tankegångar,
Västernorriands och Jännlands läns handelskammare ansluter sig till
Norrbottendelegationens förslag i denna del men menar att den kortare
transportsträckan bör omfatta hela stödområdet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
och handelskammaren i Gävle menar att en sänkning av den kortaste
transportsstödsträckan bör bli föremål för prövning. Handelskammaren i Karlstad
framför liknande synpunkter men pekar samtidigt pä risken av att en sådan
åtgärd kan medföra ökade administrativa kostnader hos såväl berörda företag som
hos fraktbidragsnämnden.

Västerbottens
handelskammare påpekar att för Västerbottens del innebär avståndsgränsen 251 km
att vissa transporter hamnar i ett gränsläge där endast några kilometer skiljer
transporten från att vara stödberättigad eller inte. Handelskammaren
ifrågasätter i anledning härav om det ej från regionalekonomisk synpunkt vore
riktigt att ge inlandsföretag viss fraktreduktion vid leveranser till kunder
vid kusten även om avståndet understiger 251 km. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län menar att en mer flexibel avståndsgräns kombinerad med en sänkning av
nuvarande lägsta stödberättigade avstånd skulle innebära att transportstödet
fick ökad betydelse även i Göteborgs och Bohus län.

I
anledning av förslaget om att inrätta ett person t ra nsport stöd har
Norrbottendelegationen låtit kulturgeografiska institutionen vid Lunds universitet
utföra en undersökning angående de regionala variationerna i företagens
personkontaktkostnader. Undersökningen, till vilken länsstyrelsen i
Norrbottens län, Västerbottens län och Jämtlands län refererar i sina
yttranden, har av delegationen överlämnats till regeringen.

Utgångspunkten
i undersökningen har varit vissa antaganden om kontaktbehov i ett godtyckligt
valt företag. På så sätt har ett resprogram utformats. Undersökningen visar att
söder och norrom Mellansverige ökar kostnaderna successivt. Vid resor från de
sydsvenska orterna är de ungefär dubbelt så höga som från Stockholm.
Motsvarande kostnadsläge norrom den mellansvenska zonen påträffas i höjd med
Hudiksvall/Sundsvall. Norrom Sundsvall stiger kostnaderna mycket snabbt.
Företag lokaliserade i Sollefteå måste t, ex. betala tre gånger så mycket som
företag i Stockholm för att genomföra det antagna resprogrammet. Från orter
norr om Skellefteå är kostnaderna ca fyra gånger så stora som om resorna haft
Stockholm som utgångspunkt. Haparanda, med ett indexvärde om 405 (Stockholm
index 100), har det mest ogynnsamma läget i landet sett från kostnadssynpunkt.
Detta innebär att om ett företag i Stockholm åriigen måste betala 100 000 kr.
för att upprätthålla sina direkta personkontakter, så skulle företaget tvingas
betala 405 000 kr. om

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 59

det
var lokaliserat till Haparanda.

Ett persontransportstöd skulle innebära omfattande
kostnadsminskningar. Beroende på bidragssystemets utformning skulle kostnaderna
föratt genomföra det antagna resprogrammet från de nordligaste orterna (Kiruna
och Haparanda) nästan halveras. För företag i övriga orter i Norrbottens och
Västerbottens län skulle stödet medföra en minskning av kostnaderna med ca 1/3
och för verksamheter belägna i A-centra söder härom ner till Sundsvall skulle
minskningen bli mellan 20-25 96 av nuvarande kostnader. Bidragsandelen för
företag i övriga stödberättigade orter varierar mellan 8-13 96 av gällande
transportkostnader.

Till Norrbottendelegationens förslag om inrättandet
av ett persontransportstöd ansluter sig också Västerbottens handelskammare och
utvecklingsfonden i Norrbollen. Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare pekar också på att stöd för persontransporter av många företag
upplevs som angeläget. Handelskammaren tänker därvid bl. a. på de betydligt
högre kostnader familjer har för att bibehålla kontakten med anhöriga och
vänner i andra delar av landet. SJ:s och Linjeflygs radikalt förändrade
prispolitik som bl. a. innebär betydande prissänkningar under veckoslut, inger
handelskammaren förhoppning om ett "rundare Sverige".
Handelskammaren vill därför före ett ställningstagande rörande stöd för
persontransporter se vilken inverkan SJ:s och Linjeflygs åtgärder kan få på
såväl affärs- som privatresor.

En lång rad remissinstanser tar upp frågan om
införande av etl sjötransportstöd. Länsstyrelserna i Norrbottens och
Västernorriands län hänvisar till Norrbottendelegationens förslag i frågan.
Detta har tillställts regeringen i skrivelse 1978-10-02. Denna återges i
sammandrag i det följande.

Norrbottendelegationen finner att den utökade
isbrytarservicen har medfört att sjötransportutnyttjande företag genom
anpassning av vintersjöfart och lagerhållningsmönster kunnat reducera de
merkostnader som orsakas av det hårda vinterklimatet. Att den statliga
isbrytarverksamheten på Norrlandshamnarnaemellertid helt skulleeleminera
merkostnaderna för den norriändska sjöfarten förefaller dock mycket tveksamt
enligt delegationens uppfattning.

Huvuddelen av sjötransporterna avser
icke-stödberättigade varuslag enligt bestämmelserna för landtransportstöd men
betydande kvantiteter av stödberättigade varuslag som t. ex. sågade trävaror
och metallvaror transporteras dock i dag med fartyg från Norrbotten.

Enligt delegationen har man från sjöfartshåll
påtalat att icke obetydliga kvantiteter skogsindustriprodukter och andra
halvfabrikat från Norrland och Vänerområdet kommit att växla från sjötransport
till landtransport. Sett ur transportköparens perspektiv betyder detta i så
fall att landtransportstödet erbjudit vissa kostnadsbesparingar även för
företag som i utgångsläget utnyttjade sjötransport.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 60

En snedvriden konkurrenssituation kan enligt
delegationen sannolikt ha uppstått och denna effekt förstärks successivt då
landtransportstödet utgår i procent av eriagd frakt. En viss kompensation
kommer således att erhållas för kostnadsökningarna på landtransportmedel medan
kostnadsökningarna vad avser sjötransporterna fullt ut får bäras av sjöfarten.
Denna effekt kommer självfallet att bli ännu mer påtaglig efterhand som
fraktkostnaderna för landtransportmedlen ökar.

Med
utgångspunkt från den aktuella godsstrukturen i Bottenvikshamnarna har
delegationen ungeförligen avgränsat den sjöfartsutnyttjande delen av
Bottenviksregionens näringsliv. Sjöfartens betydelse på Bottenviksregionen
avser sammanfattningsvis främst

1) tillförsel av råvaror avsedda för regionens råvarubaserade
industri (t. ex. kol, kalksten, malmer, metallskrot)

2) tillförsel av andra råvaror vars förbrukning inte
är begränsad till regionens råvarubaserade industri (främst olja och cement)

3) utförsel av produkter från regionens råvarubaserade
industri (järnmalm, metaller, skogsindustriprodukter).

För Bottenviksregionens del finner delegationen att
den i dag sjöfartsutnyttjande delen av regionens näringsliv i stor
utsträckning sammanfaller med regionens råvarubaserade industri och då i första
hand de mycket stora företagen ASSI, Boliden, LKAB, SSAB och SCA. Enligt en
genomförd studie' svarade 1971 de fyra förstnämnda företagen för ca 90 96 av
den totala lastade godsmängden över Bottenvikshamnarna (Haparanda-Skellefteå).
Vad gäller lo.ssat gods uppgick de fyra företagens andel till ca 37 % av den
totala lossade godsmängden. Den relativt låga andelen av lossat gods förklaras
till stor del av mineraloljornas dominerande roll vad gäller den ingående
Bottenvikssjöfarten, vilket framgår av att de fyra företagens andel av de
sammanlagda lossade godsmängderna exklusive mineraloljor uppgick till ca 64 96.

Vad gäller utgående godsvolymer i utrikes fart
dominerar järnmalmen stort. Återstoden av lastat gods i utrikes fart härrör
till största delen från utvinning och förädling av regionens övriga
råvarutillgångar (andra metaller och skogsindustriprodukter). Vad gäller lastat
gods i inrikes fart, svarar järnmalm och mineraliska ämnen tillsammans för den
största delen. De ingående godsflödena domineras av mineraloljor, följt av
stenkol, koks, kalksten och andra obearbetade mineraliska ämnen samt vad gäller
inrikes fart, cement.

Norrbottendelegationen finner att det i detta
sammanhang kan vara av intresse att göra jämförelser med förhållandena vad avser
transportsubventioner till sjöfarten i Finland och Norge.

Del
finska transportstödet infördes 1973. I likhet med de svenska och

'
En höjd isbrytarberedskap i norriändska farvatten - Företagsekonomi och
regionalpolitik. Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i
Stockholm. Inger Rydén. 1972,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 61

norska
stöden är det finska transportstödet inriktat på förädlade produkter, såsom
trävaror och produkter därav, papper, metallindustriprodukter, verkstadsprodukter
och textilvaror. Det avser enbart godstransporter från orter i
utvecklingsområden. Transportstöd kan komma ifråga vid järnvägs-, lastbils-,
flyg- och sjötransport. Vad gäller landtransport bygger stödet på
fraktrestitution, dvs. en viss procent av frakten återbetalas till transportköparen
. Vad gäller sjötransport har man i stället valt ett fast belopp per ton. Vad
gäller järnvägs- och landsvägstransport vid anslutning till fartygstransport
utgår också stöd om transportsträckan är minst 101 km.

Det finska sjötransportstödet avser både inhemsk
kustfart och export-skeppningar och utgick med följande belopp den 1.1.1977 vid
transporter från hamnar i utvecklingsområdena:

a) Från
hamnar vid Bottniska viken i och norr om

Brahestad 5,80 mk/ton

b) Från hamnar vid Bottniska viken i Merikarvia kommun
eller mellan denna kommun och Brahestad 2,90 mk/ton

c) Från hamnar inom Saimens vattendragsområde
9,25-11,60 mk/ton

Inga särskilda minimikrav avseende
sändningskvantitet eller transportavr stånd föreligger. Vidare påpekas att
lagen om transportstöd ger regeringen rätt att höja stödbeloppens nivå i takt
med den genomsnittliga ökningen av järnvägens fraktnivå.

Det norska transportstödet infördes 1971. Stödet
avser vissa godstransporter av färdigvaror och halvfabrikat från norra och
västra Norge. Stödet utgår liksom det svenska i form av restitution baserad på
faktiskt eriagd frakt. Det norska transportstödet avser alla transportsätt,
dvs. järnväg, båt, fiyg, lastbil i yrkesmässig trafik samt vissa transporter i
egen regi. 1 sin ursprungliga form omfattade det enbart godstransporter i
inhemsk handel, men 1973 utvidgades det till att avse även exportsändningar vad
gäller den transportsträcka som tillryggaläggs inom Norge. Stödbeloppet är
differentierat med avseende på avsändar- och mottagarort. Procentsatserna är
oberoende av transportavståndet förutsatt att detta uppgår till minst 300 km.

En jämförelse mellan sjötransportstödets
konstruktion i Finland och Norge uppvisaren rad olikheter. Enligt
Norrbottendelegationen är det önskvärt att liknande stödsystem föreligger på
båda sidor om Bottenviken.

Målsättningen att åstadkomma en symmetrisk
konstruktion av sjötransportstödet på båda sidor om Bottenviken talar för en
anpassning av ett svenskt sjötransportstöd till den finska modellen. Den finska
modellen framstår också enklare att administrera med ett fast stödbelopp per
ton oberoende av godsets destination. Vid en konstruktion av ett svenskt
sjötransportstöd enligt den finska modellen borde det stödberättigade
sjötransportområdet längs Bottenvikskusten kunna indelas i tvåzoneri likhet

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 62

med
den finska modellen. En zonering av det svenska kustområdet skulle förslagsvis
kunna innebära att stödzon 1 omfattade sjöfarten på hamnarna från Haparanda
till Skellefteå. Brahestad ligger i jämnhöjd med Skellefteå. Den sydligaste
hamnen av någon betydelse på det finska kustavsnittet Merikarvia kommun och
Brahestad är Kristinestad, som ligger i jämnhöjd med Sundsvall.

Delegationen anser sig inte i dagsläget kunna ha
någon bestämd uppfattning om sjötransportstödets storlek per ton transporterat
gods. Närmare överväganden måste göras för att finna en lämplig nivå som ger
det norriändska näringslivet en rimlig kompensation för merkostnaderna även vid
sjötransporter.

Beträffande
stödberättigade varuslag finner delegationen att de varuslag som idag omfattas
av landtransportstödet även bör bli stödberättigade vid införandet av ett
sjötransportstöd. Delegationen vill dock understryka vikten av att även vissa
pappersprodukter framledes blir stödberättigade både vid land- och
sjötransporter. Fr. o. m. den 1 januari 1978 undantogs nämligen
pappersprodukter från de stödberättigade varuslagen. I och med denna ordning
anser delegationen att en av grundtankarna med transportstöden -att befrämja
vidareförädling i Norriand - frångåtts. Delegationen finner det därför
motiverat att transportstöd återinförs för vissa pappersprodukter.

Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare menar att transportstödet har haft till
resultat att gods överförts från sjö- till landstransport. För att motverka en
snedvridande effekt mellan olika transportsätt bör därför enligt
handelskammaren någon form av stöd också utgå för sjötransporter.
Handelskammaren menar också att energiaspekten bör komma med i bilden så att
utnyttjandet av ett energisnålt transportmedel inte bör diskrimineras. För
speciellt skogsindustrin och dess export- och konkurrensförmåga på
världsmarknaden innebär också dagsläget, att det finska sjötransportstödet ger
den finska skogsindustrin ett bättre konkurrensläge på världsmarknaden. Det
måste därför enligt handelskammaren framstå som önskvärt, att de skandinaviska
transportstöden harmoniseras, så att de blir i stort sett lika.

Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelserna 1 Gävleborgs och Karlstads län, samt
Handelskammaren 1 Gävle. Västerbottens handelskammare understryker att
sjötransporter rimligen bör betraktas på samma sätt som landtransporter när det
gäller fraktstödet. Norrlandshamnarna har idag i mycket liten utsträckning
linjeirafik för styckegods och det kan enligt handelskammaren lill viss del
härledas lill transportstödet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner
det angeläget från länets synpunkter att transportstöd utgår vid sjötransporter
och att sjösträckan inräknas vid kombinerade transporter.

Handelskammaren
i Karistad menar att transportstödets konstruktion innebär en avsevärd nackdel
för de inre vattenvägarna i förhållande till landtransporter. När det gäller
Mälartrafiken har transportstödet bl. a. fått den effekten att gods som
transporteras från Finland till Lesjöfors är

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 63

berättigat
till transportstöd om Västerås anlöpes men inte om transporten sker över
Köping, vilket ofta medfört att Västeråsalternativet väljes trots att transport
via Köping, som medför en kortare landtransportsträcka, i många fall vore
lämpligare.

Sådana på konstlad väg åstadkomna
trafiköverföringar kan enligt handelskammaren rimligtvis inte vara rationella
frän samhällsekonomiska synpunkter. Ökad lands- och järnvägstrafik på
insjövägarnas bekostnad medför bl. a.

- underutnyttjande av i insjöhamnar och Trollhätte
kanal tillgängliga resurser

- väsentligt ökad energiåtgång

- ökade trafiksäkerhetsproblem

- försämrad trafikmiljö.

Även om volymen av transportöverföring från sjö-
till landtransporter hittills har bedömts vara relativt måttlig är det enligt
handelskammaren uppenbart att riskerna på sikt ökar för en ytterligare
godsöverföring i samma riktning allteftersom transportstödets effekter på valet
av transportuppläggning får fortsätta att snedvrida
konkurrensförutsättningarna.

Av stor betydelse för företagens benägenhet att
anlita sjötransportmedlet är också terminalkostnaderna och den totala
transporttiden. Satsningar på exempelvis container/flak-trafik är därför
angelägna. Det ekonomiska underlaget för sådana investeringar i insjöhamnarna
skulle enligt handelskammaren förbättras om transportstöd även kunde utgå för
insjöfarten efter samma grunder som för landtransporter.

Vänerns
Seglationsstyrelse föreslår alt sjösträckan Vänerhamn-Göteborg måtte inräknas i
del iransporlslödsberältigande avståndet och att den frakt som eriäggs för
denna del av transporten måtte fö ingå i den stödberättigade frakten på samma
sätt som nu gäller för landtransportfrakter. Vid direkl-transport från
Vänerhamn till destinationer bortom Göteborg börden del av frakten, som belöper
sig på inrikessträckan till Göteborg, kunna beräknas schablonmässigt på samma
sätt som nu sker i liknande fall exempelvis i Finland.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om
transportstöd lill s. k. firmabilstrafik. Länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län anser alt de nuvarande
transportsiödsreglerna m. .Ifö; en diskriminering av förelag med egna
transportresurser. Enligt länsstyrelsernas uppfattning bör transporter med
företagens egna bilar kunna erhålla stöd efter särskild prövning. Länsstyrelsen
I Alvsborgs län bedömer att problemet med bristande kontrollmöjligheter bör
vara möjligt atl lösa med någon form av schablonberäkningar. Västerbottens
handelskammare kan för sin del inte finna något rimligt skäl för att
transportstöd inte utgår till transporter utförda med egna fordon.
Handelskammaren menar också att kontrollen skulle kunna göras minst lika
tillfredsställande som den övriga kontroll som fraktbidragsnämnden utför av
ansökningarna. Västernorrlands

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 64

0(7;
yawftortrf5/ä/;s/;a«(ye/,sAY7/«/Hfl/e hänvisar till överläggningar handelskammaren
haft i ärendet med transportörer och speditionsföretag. Härvid har framkommit,
att del finns företag som har produkter, som kräver speciella transportanordningar.
Utvecklingen under senare år har också gått mot allt strängare krav på
säkerhetsanordningar vid transport. Fristående transportörer kan av naturliga
skäl icke binda sig för kapital i transportfordon av specialkaraktär. 1 sådana
situationer tvingas de tillverkande förelagen lösa problemet själva med egna
fordon. Handelskammaren anser alt förelag med egna bilar, mot dispens från t.
ex. den regionala utvecklingsfonden i länet,bör få rätt till transportstöd.
Kontrollen av fraktkostnaderna kan baseras på erfarenhetstal och eventuellt
stickprovsmässigt kompletteras med granskningsintyg från företagens revisorer.
Dessa bör dock vara auktoriserade eller godkända av kommerskollegium.

Fraktbidragsnämnden avstyrker däremot förslag om
att låta transportstödet omfatta firmabilstrafiken. Nämnden menar att rimliga
krav på kontroll inte kan tillgodoses eftersom transporter som utförs med
firmabilar i regel inte kan dokumenteras med hjälp av fraktsedlar eller
fakturor.

Enligt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län innebär den lägsta bidragsgrundande sändningsvikten, som f n.
är 250 kg verklig vikt, att många mindre företag utestängs från
transportstödet. För skrymmande sändningar som efter gällande regler taxeras
för 250 kg eller däröver men vars verkliga vikt är lägre utgår inget stöd. Stöd
utgår alltså till vissa sändningar men inte till andra, trots att de taxeras
efter samma vikt. För att undanröja denna orättvisa och för att även företag
med mindre sändningar skall kunna erhålla fraktstöd bör viktgränsen tas bort. I
stället kan övervägas i vad mån kravet på en lägsta årlig transportkostnad kan
höjas för att begränsa antalet ansökningar. Även länsstyrelsen 1
Västernorrlands län förordar ytterligare utredning om viktavgränsningen kan
slopas.

Västerbottens handelskammare anser att det finns
flera skäl att ompröva viktgränsen. För det första har det ursprungliga
motivet, nämligen att uppmuntra företagen att leverera så stora partier som
möjligt, inte någon relevans. Företagen är tillräckligt medvetna om kostnaderna
att expediera och transportera sina varor för att förstå vikten av att man
försöker leverera så stora partier som möjligt i taget. Transportstödets
viktgräns har därför ingen betydelse härvidlag. Ett annat skäl till att viktgränsen
bör avskaffas är att många företag upplever hur köparen/grossisten i allt
större utsträckning försöker överflytta lagerfunktionen till tillverkaren.
Detta innebär att tillverkaren många gånger tvingas leverera mycket små
partier.

Mot bakgrund av ovanstående så finner
handelskammaren att viktgränsen bör tas bort och att stöd ska kunna utgå
oavsett vikten på försändelsen. För att inte alltför många små enstaka frakter
ska behöva belasta fraktbidragsnämnden föreslår handelskammaren att lägsta
bidragsgrundande sammanlagda fraktbelopp per år höjs från nuvarande 3 000 kr.
till 6 000 kr. Fraktbidragsnämnden föreslår för sin del att beloppet höjs till
10 000

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 65

kr.
per år. Enligt en undersökning som nämnden har gjort avseende år 1977 skulle
170 sökande med ett sammanlagt bidragsbelopp av 254 000 kr. ha fallit bort om
gränsen 10 000 kr. tillämpats.

Handelskammaren påpekar också att många företag i
stödområdet tillverkar volymiösa produkter där fraktföretagen debiterar det
tillverkande företaget frakt efter beräknad vikt. En kubikmeter gods anses
således alltid väga minst 250 kg. Det innebär att det tillverkande företaget
får en fraktdebitering efter vikten 250 kg medan den verkliga vikten understiger
detta. Fraktstöd utgår således inte i enlighet med nuvarande bestämmelser.
Detta är enligt handelskammaren en orättvis och onödig restriktion som
omedelbart måste tas bort. De företag i stödområdet som har produkter med stor
volym, arbetar redan nu under ogynnsamma betingelser från fraktsynpunkt och
det är inte rimligt att de ska diskrimineras ytterligare. Liknande synpunkter
framförs av fraktbidragsnämnden, handelskammaren i Gävle och Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare. Även handelskammaren I Karistad och
länsstyrelserna 1 Gävleborgs och Alvsborgs län anser att bestämmelserna om
lägsta sändningsvikt och verklig vikt bör ses över.

Fr. o. m. den 1 januari 1978 slopades fraktbidrag
för vissa pappersprodukter. Länsstyrelserna 1 Norrbottens, Västerbottens och
Västernorriands län anser att en av grundtankarna med transportstödet - att
stödja vidareförädling i Norrland - därmed har frångåtts. Länsstyrelserna anser
att det faktum att flertalet av de berörda företagen under senare år har byggt
upp rationella sjötransporter för uttransporterna inte minskar behovet av
fraktbidrag för de kvantiteter som landtransporteras. Till en hårt uppbunden
trafikapparat krävs ofta kompletterande leveranser. För att kunna tillgodose
kundernas krav på leveranssätt utgör därför landtransporterna för
skogsindustrin ett viktigt transportalternativ.

Den vidtagna förändringen i bidragsreglerna
motverkar enligt länsstyrelserna även de regionalpolitiska strävandena som
görs i länen. Det är angeläget att vidareförädling av produkter sker i Norrland
och att den norrländska industrins konkurrenskraft bibehålles. Inte minst
väsentligt är detta för pappersindustrin som tidvis har avsättningsproblem för
sina produkter. Minskade transportkostnader skulle därmed bidra till att
förbättra möjligheterna för företagen att återta marknadsandelar.

Ur sysselsättningssynpunkt har pappersindustrin
mycket stor betydelse. Antalet sysselsatta direkt vid industrin och indirekt
vid serviceföretag kring industrin är nämligen mycket stort.

Länsstyrelsena anser med hänsyn till
pappersindustrins betydelse för Norriand, dess behov av kompletterande
transportmöjligheter samt att papper är en vidareförädlad produkt att
fraktbidrag skall återinföras för vissa pappersprodukter. Även länsstyrelserna
1 Gävleborgs och Värmlands län samt Västerbottens handelskammare.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare och handelskammaren I Gävle
anser att stödet till pappersprodukter bör återinföras,

5 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 152

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 66

Några remissinstanser har behandlat frågor som
sammanhänger med intransportstödet. Länsstyrelsen i Västernorriands län och
Västerbottens handelskammare har behandlat kravet om att råvaror och
halvfabrikat som transporteras till stödområdet hos mottagaren måste undergå en
icke ringa b e a r b e t n i n g för att transportstöd skall kunna utgå.
Handelskammaren menar att frågan om "icke ringa bearbetning" många
gånger orsakar besväriiga avgränsningsproblem. Det kan också ifrågasättas om ej
transportstödet borde kunna utgå för t. ex. maskiner och nödvändiga verktyg
som företagen anskaffar för produktionen. Vidare utgår inte heller
transportstöd på sådana förbrukningsvaror som exempelvis svetselektroder. Det
uppstår också från tid till annan besväriiga och tidskrävande problem med
uppdelning mellan bidragsberättigade och icke bidragsberättigade poster i en
frakt. Det är många gånger svårt och tidsödande att fastställa om den inköpta
varan är berättigad till fraktbidrag eller inte. len färdig skogsmaskin är
exempel vis inte den inköpta hydraulcylindern. men väl bullarna som håller fast
den, stödberättigade. Det vore enligt handelskammaren en mycket enkel åtgärd
att utvidga transportstödet till att omfatta samtliga infrakter av produkter
som användes för produktionen. Härigenom slipper man också den tidsödande
avgränsningen och uppdelningen av frakter som är nödvändig vid nuvarande
system, Fraktbidragsnämnden menar å andra sidan att stödet skulle förfelas om
kravet om bearbetning slopas.. Avsikten med det stipulerade kravet om förädling
är att stimulera produktionen och en vidgad marknadsföring av inom stödområdet
fabricerade produkter. Däremot anser nämnden att en bredare varuavgränsning bör
övervägas.

Västerbollens
handelskammare föreslåratt kommunikationsdepartementet närmare undersöker
möjligheten att införa ett särskilt exportfraktstöd där bidraget kan räknas på
den sammanlagda fraktkostnaden fram till mottagaren. Alternativt föreslås att
det nuvarande fraktstödet höjs till exempelvis 50 % av kostnaderna för inhemska
fraktkostnader för varor som skall exporteras. Även handelskammarens
näringskommitté i Alvsborgs län menar att stödet bör utökas till att generellt
omfatta transporter till utlandet, Västernorriands och Jämtlands läns
handelskammare framhåller det önskvärda i att t ra n s po rt stöden i Finland,
Norge och Sverige harmoniseras och att de delar av transportsträckan, som är
hänförlig till ett angränsande land, medräknas i stödunderiaget.

Jämtlands
läns utvecklingsfond anser att den sneda fördelning av stödet med en betydande
del av totala bidragen till ett litet antal storföretag påvisar möjligheter
till en kraftig förstärkning av stödet även inom nuvarande ramar om man gör en
ökad selektering av stödet med hänsyn till företagens storlek. En sådan ändring
torde kunna motiveras med de mindre och medelstora företagens generellt sämre
möjligheter att erhålla rationella transporter. Härigenom torde mindre och
medelstora företag också drabbas av relativt högre fraktkostnader jämfört med
storföretagen. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har en
motsatt uppfattning och

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 67

anser
att det förhållandet att ett litet antal företag erhåller hälften av bidragen
inte utgör något motiv för att selektera stödet efter företagens storlek, Alla
företag - stora som små - bör ges samma rätt till transportstöd. En
diskriminering på grund av storlek avvisas av handelskammaren. Slopande av
viktgränsen och nedjusteringen av avståndsgränsen är betydligt effektivare
sätt att ge de mindre och medelstora företagen lägre fraktkostnader.

Införande av transportstöd för rund
virke/gallringsvirke och fl isföreslåsav Västernorrlands och Jämdands läns
handelskammare. Handelskammaren hänvisar till att konkurrensen från bl. a. USA
och Canada har tvingat fram en avsevärd krympning av marginalerna på
skogsindustrins produkter. I den situationen är det angeläget att insatser görs
för att nedbringa priset på skogsråvaran. Betydande skogsarealer i de inre
delarna av Norrland kan återigen - liksom på 1960-talet - bli ointressanta för
avverkning då kostnaden för transporten till industrin blir för hög. Enligt
handelskammaren torde det i samband med omprövningen av transportstödet finnas
anledning att överväga ett speciellt transportstöd för rundvirke. Denna fråga
har under senare tid diskuterats som ett sätt att förbilliga skogsråvaran.

Ett transportstöd för rundvirke som begränsas till
i första hand det s. k, inre stödområdet bör enligt handelskammarens mening få
en positiv effekt både på sysselsättningen och när det gäller utnyttjandet av
avsides belägna råvarutillgångar. Kostnaderna för gallringsavverkning är
särskilt betungande och ett stöd skullegöra det ekonomiskt fördelaktigare att
vidtaga nödvändiga gallringar i skogen.

Transportstödet skulle utgå för transporter från
och inom det inre stödområdet. Kontrollmyndighet för stödet bör vara
skogsvårdsstyrelsen. Handelskammaren kan tänka sig att stödet utgår för
transporter över 100 km.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att genom att
låta fraktbidraget utgå med en högre procentsats i det inre stödområdet skulle
en avsevärd utjämning i transportkostnadshänseende kunna ske mellan länets
norra och södra delar. Härigenom skulle stödet även samverka med övriga
regional politiska insatser, exempelvis lokaliseringsstödet, på ett bättre sätt
än för närvarande.

Länsstyrelsen föreslår mot denna bakgrund att det
nuvarande transportstödet ändras och ges följande utformning:

Avstånd
Fraktbidragets storlek

Norrbottens Jämtlands Övriga
inre Övriga all-

Västerbottens
Väslernorr- stödområdet manna stöd-

län
% lands län % % området %

251-300

15

15

15

15

301-400

20

20

20

15

401-500

25

25

20

15

501-

35

25

20

15

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 68

Orsaken till att den nya avståndsklassen 301-400 km
föreslås införas är att transportsträckan mellan Stockholm och samtliga
kommuncentra i det inre stödområdet i länet uppgår till mellan 31 och 37 mil.

Genom denna förändring av transportstödet skulle
företag i Malungs, Mora, Orsa, Vansbro och Älvdalens kommuner i Kopparbergs län
förbättra sitt transportkostnadsläge. Förslaget innebär även förbättringar för
Torsby kommun i Värmlands län samt för företag i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län på transportsträckor mellan 30 och 40 mil.
Förslaget kan beräknas medföra ökade fraktbidrag totalt för landet i
storieksordningen ett par, tre procent i förhållande till nuvarande stöd.

Västerbottens handelskammare uppfattar däremot
nuvarande procentsatser som väl avpassade.

Några remissinstanser föreslår en geografisk
utvidgning av transportstödet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att
transportstödet utvidgas till att gälla företag också i Ludvika och
Smedjebackens kommuner. Bakgrunden till länsstyrelsens förslag är att
arbetsmarknadsläget i Ludvika och Smedjebackens kommuner har under senare år
försämrats. Följderna av den pågående strukturomvandlingen inom gruv- och
stålindustrin är ännu svåra att överblicka men de kommer enligt nu varande
planer att innebära mycket stora problem för näringslivet i de båda kommunerna.
Länsstyrelsen i Göieboigs och Bohus län anser att även företag inom grå zonen
bör få del av transportstödet. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att den
grova regionindelningen gör att man uppnår vissa administrativa fördelar. 1
gengäld innebär detta små möjligheter att styra stödet till särskilt utsatta
områden där företagen har stort behov av stöd. Enligt länsstyrelsens mening bör
man därför i översynen undersöka möjligheterna att göra den nuvarande
regionindelningen mer fiexibel. Man kan här tänka sig en mer probleman-passad
indelning som inte är enbart avståndsberoende och som ansluter till de
tankegångar beträffande ny stödområdesindelning som antytts av sysselsättningsutredningen.
Härigenom skulle man på ett relativt enkelt sätt effektivisera stödet och få
en bättre behovsan passad regional fördelning av resurserna.

Länsstyrelsen 1 Alvsborgs län anser att det kan
finnas anledning undersöka om transportstödet påverkar taxeutvecklingen.
Åkerinäringens prisbildning karakteriseras i hög grad av ett omfattande och
ofta komplicerat rabattsystem. Det kan härvidlag inte utan ingående utredningar
uteslutas att transportföretagen varit obenägna att bevilja normala rabatter då
de producerande företagen ändå inte behövt stå för hela transportkostnaden.
Västerbottens handelskammare konstaterar dock utifrån sin erfarenhet att inget
företag i Västerbottens län tycker sig förmärka att fraktstödet har haft en
prishöjande effekt för frakterna i stödområdet. Ett företag hänvisade
exempelvis till att SJ fortfarande ger lika stora rabatter som vid tiden före
transportstödets införande. SPK:s övervakning av transportföretagens
taxeutveckling har också bidragit till att hålla tillbaka taxeutveck-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 69

lingen
på en nivå som för transportföretagen upplevs som besvärande låg. Frågan om
transportstödets prispådrivande effekter torde därför enligt handelskammaren
kunna avföras utan djupare undersökning.

När det gäller transportstödets administration
framför flera remissinstanser att vissa rutiner i samband med stödet är
krångliga och administrativt betungande för företagen.

Länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län finner att nuvarande selektiva
stödformer kan ges förenklade administrativa processer, bl, a. på de sätt som
riksrevisionsverket i sin rapport förordar. Länsstyrelserna vill särskilt, med
hänsyn till det omfattande arbete och kostnader som företagen själva lägger
ned, starkt understryka betydelsen av att förenkla ansökningsförfarandet. Ett
sätt kan vara att fraktföretagen ges ansvar för ansökningsförfarandet. Genom
att kontrollen kunde utföras som stickprov och endast avse uppgifter som
fraktbidragsnämnden har omedelbar tillgång till skulle administrationen bli
billigare och dessutom kontrollen samtidigt effektivare.

Även länsstyrelsen I Västernorriands län har funnit
att de tillfrågade företagen i länet upplever ansökningsförfarandet tidsödande
och administrativt krävande. Olägenheten att avhända sig originalhandlingar
upplevs ur revisionssynpunkt som besvärande. 1 vissa fall har man tvingats
införa extra kostnadskrävande rutiner i sitt bokföringssystem. Stödets
kostnadsbesparande effekt minskar härmed i motsvarande grad. Riksrevisionsverkets
granskning utgör enligt länsstyrelsens mening en tillräcklig grund för en
framtida bedömning av nödvändiga administrativa förändringar. Länsstyrelsen i
Värmlands län har samma uppfattning.

Många
av de företag som Västerbottens handelskammare har haft kontakt med för att
diskutera transportstödet, har sagt att de upplever det administrativa
förfarandet vid ansökan om transportstöd som krångligt och tidskrävande. Det är
framför allt de företag som har många frakter till många olika kunder och där
varje enskild försändelse inte är så stor. Utan att gå närmare in på detaljer i
det administrativa förfarandet så synes enligt handelskammaren detta krångel
innebära att en hel del av fraktbidraget "ätes upp" av höga
administrativa kostnader hos sökande företag. Företag som får 300 000-400 000
kr. i transportstöd kan få lägga ner 3-4 effektiva arbetsveckor för att göra en
riktig ansökan. Handelskammaren anser att det måste gå att finna enklare former
för ansökan och handelskammaren anser att delegationen för företagens
uppgiftslämnande bör gripa sig an denna fråga och tillsammans med
fraktbidragsnämnden utarbeta ett enkelt system för ansökan.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om
utbetalning av stödet. Västerbottens handelskammare och handelskammaren 1 Gävle
finner det oriktigt att företagen i genomsnitt skall få vänta 3/4 år föratt få
tillbaka de pengar man förskotterat för fraktbidragsnämnden. Transportstödet
betalas ut först i mitten av efterföljande år och det är då mellan 1/2 och 1
1/2 år sedan

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 70

räkningarna
betalades innan återbetalningen kommer från fraktbidragsnämnden. Detta skulle
enkelt kunna lösas genom att fraktbidragsnämnden gjorde å-conto-inbetalningar i
proportion till tidigare års transportstöd. Dessa inbetalningar kunde göras
månadsvis eller eventuellt kvartalsvis. Slutavräkningen görs då i samband med
att ansökan behandlas följande år. Västernorriands och Jämdands läns
handelskammare, som anser att fraktbidragsnämnden kräver en alltför detaljerad
och dokumenterad redovisning av fraktutläggen, föreslår följande: Efter en
inledande period om 2 å 3 år kunde bidragen betalas ut på erfarenhetsmässiga
grunder efter lämplig schablon, åriigen justerad med hänsyn till exempelvis
omsättningssiffror eller utleve-ransförändringar samt
kostnadslägesförändringar. Några andra instanser, bl. a. fraktbidragsnämnden, föreslår
att bidrag utbetalas efter varje ansökningsperiod, dvs. två gånger per år.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anser att möjligheterna till viss decentralisering av stödet
till regional nivå bör undersökas och att informationen till företagen om
transportstödet förbättras. Många företag är idag dåligt informerade om
möjligheterna att erhålla transportstöd.

Väsiernoirlands och Jämtlands läns handelskammare
menar att fraktbidragsnämndens kontrollarbete och företagens
deklarationsarbete bör koordineras, varvid möjligheten att använda datorer bör
beaktas. Datalistor istället för fraktsedlar skulle kunna vara tillräckliga som
underlag för uträkning av transportstödet. Handelskammaren återger också
synpunkter som framförts av företagen nämligen att deklarationsarbetet borde
kunna förenklas genom att stödberättigade varuslag förses med speciell
kodsiffra som öppnar vägen för databehandling/sortering, att den totala
transportkostnaden skall vara stödberättigad och att speditörernas fakturor
kunde utgöra underlag för ansökan om transportstöd.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1978/79:152 71

Bilaga
3

Sammanfattning
av statens pris- och kartellnämnds utvärdering av transportstödet till
Gotlandstrafiken budgetåret 1977/78

Statsmedel har sedan 1972-02-01 utgått som stöd för
linjesjöfarten på Gotland. Till en början avsåg stödet endast trafiken från
Gotland och utgick som en 50-procentig reduktion av godstaxan i
Gotlandsbolagets tariffer. Från 1973-07-01 utgår stödet med 75 procent av
godstaxan och från 1975-02-01 har stödet utvidgats till att omfatta även
trafiken till Gofland.

Godsmängden i trafiken från Gotland ökade
omedelbart efter införande av transportstödet från 57 000 ton 1971 till 73 000
ton 1974. Därefter stagnerade godsmängden under några år och uppgick under
budgetåret 1976/77 till 71 000 ton. Undet det sistförfiutna budgetåret 1977/78
har dock godsmängden ånyo ökat till 88 000 ton.

Godsmängden i trafiken till Gotland har ökat
successivt från 73 000 ton 1971 till 139 000 ton budgetåret 1976/77 och till
160 000 ton budgetåret 1977/ 78. Därmed har den sammanlagda godsmängden i
trafiken till och från Gotland ökat från 130 000 ton 1971 till 210 000
budgetåret 1976/77 och till 248 000 ton budgetåret 1977/78.

Bilspedition har under den aktuella perioden svarat
för drygt 50 procent av den överförda godsmängden medan ASG:s andel legat kring
30 procent. Svelasts andel har minskat kraftigt, från 18 procent 1972 till 4
procent budgetåret 1977/78.

I syfte att trygga att transportstödet skall komma
det gotländska näringslivet till godo uppdrog regeringen 1972-01-21 åt statens
pris- och kartellnämnd (SPK) att följa transportkostnadsutvecklingen för
lastbilstrafiken till och från Gotland.

Även med det utökade transportstödet till Gotlandstrafiken
visade det sig omöjligt att uppnå en fullständig utjämning av kostnaderna
mellan lastbilstrafiken på fastlandet och motsvarande trafik till och från
Gotland. En sådan utjämning beräknades emellertid bli möjlig att uppnå, om de i
trafiken till och från Gotland engagerade företagen slopade sina s. k.
sjötillägg. Frågan blev föremål för en proposition till 1975/76 års riksdag.
Sedan det visat sig omöjligt att uppnå en frivillig överenskommelse med de
ledande transportförmedlingsföretagen beslöt riksdagen att regeringen - eller
den myndighet som regeringen bestämde - skulle kunna meddela föreskrift om
högsta pris för lastbilstransporter till och från Gotland. Detta pris skulle
inte få överskrida priset för motsvarande transportsträcka på fastlandet, dvs.
det s. k. sjötill-lägget skulle slopas.

Med stöd av bemyndigande från regeringen utfärdade
SPK föreskrift om högsta pris att gälla i fjärrtrafik med lastbil till och från
Gotland fr. o. m. 1976-07-01, Efter överläggningar med berörda transportförmedlingsföretag,
ASG och Bilspedition, beslöt nämnden att dessa båda företag - och med dem

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1978/79:152 72

samverkande
transportföretag - skulle under då rådande prisstopp på lastbilstransporter få
kompensera sig för det intäktsbortfall som skulle bli en följd av de slopade
sjötilläggen genom att i all inrikes fjärrtrafik från samma tidpunkt ta ut ett
pristillägg av högst 0,9 procent på nettofraktsumman.

Av uppgifter som SPK inhämtat från ASG och
Bilspedition avseende budgetåret 1976/77 framgår att det av SPK medgivna
pristillägget med 0,9 procent medfört viss överkompensation för de båda
transportörkollektiven, särskilt för ASG. Nämnden tog därför kring årsskiftet
1977/78 uppöverläggningar med företagen i syfte att utröna möjligheterna att
dels sänka procent påslaget, dels minska föreliggande obalans företagen
emellan.

Bilspedition anförde därvid dels att
överkompensationen för företagets del varit förhållandevis måttlig, dels att
företaget räknade med sämre utfall av sin trafik på Gotland från årsskiftet
1977/78. Även ASG räknade med mindre gynnsam utveckling på längre sikt.

Vid överiäggningarna mellan SPK och
transportförmedlingsföretagen framkom att företagen ej var beredda att
frivilligt sins emellan utjämna föreliggande obalans. Enligt företagen borde
statsmakternas utvärdering av nuvarande stödsystem avvaktas innan några
ändringar i nuvarande utjämningssystem för Gotlandstrafiken företas.

Enligt
SPK:s uppfattning borde, om regeringens utvärdering av transportstödet skulle
resultera i förslag om permanentning av rådande system för
transportkostnadsutjämning i Gotlandstrafiken, ett sådant clearingförfarande
komma till stånd, som innebär att transportförmedlingsföretagen inte erhåller
större kompensation än som svarar mot deras faktiska merkostnader för
Gotlandstrafiken.

Härom underrättade SPK regeringen i en skrivelse
1978-04-28 med utvärdering av transportstödet i Gotlandstrafiken budgetåret
1976/77.

De
erfarenheter som vunnits under ytteriigare ett budgetår - budgetåret
1977/78-och andra halvåret 1978 då nuvarande system för kompensation för de
slopade sjötilläggen i Gotlandstrafiken tillämpats, ger inte SPK anledning till
ett ändrat ståndpunktstagande. Den överkompensation som genom nuvarande system
tillförs vissa transportförmedlingsföretag, nämligen ASG och Fraktarna, uppgick
under senaste budgetår till 2 milj. kr. En minskning av pristillägget från 0,9
till 0,8 procent på nettofraktsumman i inrikes fjärrtrafik skulle för detta
budgetår ha medfört en intäktsminskning för de berörda företagen med ca 1,6
milj. kr. Därmed skulle en avsevärt bättre balans mellan merintäkter och
merkostnader ha uppnåtts. Då emellertid med nuvarande trafikstruktur en sådan
ersättning skulle vara klart otillräcklig för Bilspedition och samtidigt
alltjämt överkompensera ASG och Fraktarna, förefaller det nämnden oundvikligt -
om inte förmedlingsföretagens merkostnader täcks genom ersättning från det
allmänna fraktstödet - att ett clearingförfarande införs varigenom dylika skillnader
utjämnas.

GOTAB Stockholm 1979

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (29)

29 kopplingar i 12 dokument.

  1. SOU 1997:94 Konkurrensneutralt transportbidrag s. 17 · s. 83 i texten
  2. Bet. 1996/97:TU4 Statens köp av färjetrafik till och från Gotland i texten
  3. Bet. 1979/80:TU29 Med anledning av propositionen 1979/80:174 om transportstöd till Norrland m. m. jämte motioner s. 3 · s. 4 · s. 5 · s. 7 i texten
  4. Rskr. 1979/80:54 i texten
  5. Bet. 1979/80:TU5 Med anledning av propositionen 1978/79:152 om transportstöd jämte motioner s. 1 · s. 13 · s. 14 · s. 15 i texten

Visa alla 12