om ändring i arrendelagstiftningen
260 sidor, varav 161 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 161 av 260 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:183, om ändring i arrendelagstiftningen
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
Regeringens proposition
1978/79:183
om
ändring i arrendelagstiftningen;
beslutad
den 22 mars 1979.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar OLA ULLSTEN
SVEN
ROMANUS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram förslag till försiärkning av jordbruksarrenda-lorernas
besittningsskydd.
Vid
prövningen av arrendeavgiftens storlek i en föriängnings- eller viUkorstvist
skall enligt förslaget bl. a. arrendeställets avkastningsförmåga kunna beaktas.
Om den begärda avgiften är för hög i förhållande till avkastningsförmågan,
skall avgiften sättas ned till skäligt belopp.
Vidare
föreslås att jordägaren inle längre skall ha ovillkorlig rätl att överta
brukandel av arrendestället vid arrendetidens utgång. En förutsättning för
överlagandet skall vara alt det inle är obilligt mot artendatorn att
arrendeförhållandet upphör.
Om
arrendatorn har avlidit under arrendetiden, får dödsboet bälire möjligheter än
f. n. att behålla artendeslället under den lid som behövs för avveckling.
I
tillämpliga delar gäller de nya reglerna också i fråga om bostadsarrende och
fiskearrende.
Lagändringarna
föreslås träda i krafl den 1 juli 1979.
1 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 183
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
1 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken '
dels att 8 kap. 28, 31 och 33 §§, 9 kap. 8 och 9 S§ saml
10 kap. 6 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i
balken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 9 a § och 10 kap. 6 a §, av
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
jordbruksarrende och bostadsarrende får avtal mellan jordägare och
arrendator, att framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall
hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om räu för parterna atl
klandra skiljedomen, ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller
skyldig-hel alt tillträda eller kvarsilta på arrendeställel, fastställande av
arrendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller
bestämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 §. 1 övrigt gäller skiljeavtalet
ej såviti därigenom skiljemän utsetts eller bestämmelse meddelals om
skiljemännens antal, sättet för deras utseende eller förfarandel vid
skiljenämnden. I berörda hänseenden skall lagen (1929:145) om skiljemän
tillämpas. Vad som sagls nu utgör dock ej hinder för all i skiljeavtalet ulse
arrendenämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för
skiljemannaålgärdens avslulande än den lid om sex månader som anges i nämnda
lag.
Vid
jordbruksarrende och bostadsarrende får avtal mellan jordägare och
arrendalor, all framlida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall
hänskjulas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna alt
klandra skiljedomen, ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätl eller
skyldig-hel alt tillträda eller kvarsilta på arrendestället, fastställande av
arrendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 a §
eller bestämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 §. I övrigi gäller skiljeavtalet
ej såvitt därigenom skiljemän utsetts eller bestämmelse meddelats om
skiljemännens antal, sätiet för deras utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseenden skall lagen (1929:145) om skiljemän
tillämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej hinder för att i skiljeavtalet ulse
arrendenämnden lill skiljenämnd eller bestämma kortare lid för
skiljemannaålgärdens avslulande än den lid om sex månader som anges i nämnda
lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Balken omtryckt 1971:1209.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om part ej godtager artende-nämnds beslul i fråga om
förlängning av artendeavlal, fastställande av villkoren för sådan förlängning,
uppskov med avträde enligt 9 kap.
13 § eller 10 kap. 6 § eller beslämmande
av ersättning enligt 9 kap.
14 S eller i fråga som avses i 9 kap.
18 eller 21 §, får parten klandra beslutet genom atl väcka lalan mot den andra
parten inom tvä månader från den dag beslutet meddelades. Klandras icke
beslutet inom denna lid, är parts rätl lill lalan förlorad.
Om part ej
godtager arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av arrendeavtal,
fastställande av villkoren för sådan förlängning, uppskov med avträde enligt 9
kap. 13 § eller 10 kap. 6 a § eller beslämmande av ersättning enligt 9 kap. 14
§ eller i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 S, fär parten klandra beslutet
genom att väcka talan mot den andra parten inom två månader från den dag
beslutet meddelades. Klandras icke beslutet inom denna lid, är parts räll lill
talan förlorad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arrendenämnds
beslut i ärende enligt 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7 § eller
11 kap. 2 § får ej klandras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
33 Talan
fär ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av
arrendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller
i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 S och ej heller mot hovrälls dom i fråga
om förlängning av arrendeavtal, uppskov med avträde enligt 9 kap. 13 § eller
10 kap. 6 S, fastställande av arrendevillkor i fall som nyss angivits eller bestämmande
av ersältning enligt 9 kap. 14 §.
Talan får ej föras mol faslighets-domstols dom i fråga om
fastställande av arrendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 S eller
10 kap. 6 (j § eller i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 § och ej heller mot
hovrätts dom i fråga om förlängning av arrendeavtal, uppskov med avträde
enligt 9 kap. 13 § eller 10 kap. 6 fl §, fastställande av arrendevillkor i
fall som nyss angivits eller bestämmande av ersältning enligt 9 kap. 14 S.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 KAP.
8 § Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om
arrendatorn uppsagt avtalet enligt 3 § och i uppsägningen begärt förlängning av
avtalet pä ändrade villkor, har arrendatorn rätl till föriängning av avtalet,
utom när
1.
arrenderätten
är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 iJ ulan all likväl
jordägaren uppsagl avlalel all upphöra på någon av dessa grunder,
2.
arrendalorn i
annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån atl avlalel skäligen icke
bör förlängas.
Senaste lydelse 1973:187. ' Senasle lydelse
1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
3. jordägaren gör sannolikt, atl han själv, hans make
eller avkom ling skall bruka arrendestället.
Föreslagen lydelse
3. jordägaren gör sannolikt, all han själv, hans make
eller avkomling skall bruka artendeslället, och det ej år obilligl mot
arrendatorn att arrendeförhållandet upphör,
4. jordägaren gör sannolikt, att
arrendeställel behövs för en mera ändamålsenlig indelning i bmkningsenheter,
och det ej av särskilda skäl är obilligl mot arrendatorn att
arrendeförhållandet upphör,
5.
jordägaren gör
sannolikt alt arrendeställel skall användas i enlighel med fastställd stadsplan
eller byggnadsplan,
6.
jordägaren i annat
fall gör sannolikt, alt artendeslället skall användas för annat ändamål än
jordbruk, och del ej är obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet
upphör.
Om
jordägarens iniresse blir tillgodosell genom att artendatorn avträder endasl en
del av artendeslället och avlalel lämpligen kan föriängas såviti avser
arrendeslällel i övrigt, har arrendatorn ulan hinder av första stycket rätt
till sådan förlängning.
9 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
föriängning av arrendeavtal utgår arrendeavgiften med skäligt belopp. Den
arrendeavgift som jordägaren fodrar skall godtagas, om den ej är oskälig. Annat
av jordägaren uppställt villkor skall gälla, om det ej strider mot god sed i
arrendeförhållanden eller eljest är obilligt. Förlängning skall dock ske för
tid som motsvarar arrendetiden, om denna ej överstiger fem år, och i annal fall
för fem år. Förlängning kan även ske för annan tid än som sagts nu, om detta av
särskild anledning är lämpligare. I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas,
skall samma villkor som förut gälla.
Vid förlängning av arrendeavtal ulgår artendeavgiften med
skäligt belopp. Den artendeavgift som jordägaren fordrar skall godtas, om den
ej är oskälig. Fordrad arrendeavgift är att anse som oskäUg, om den inte
endast obetydligt överstiger vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara
vilUga att betala med hänsyn tiU arrendeställets avkastningsförmåga,
arrendeavtalets innehåU och omständigheterna i övrigt.
Föriängning skall ske för tid som molsvarar artendeliden,
om denna ej översliger fem år, och i annal fall för fem år. Förlängning kan
även ske för annan lid än som sagts nu, om detla av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren e/-ler arrendatorn uppställt villkor skall
gälla / den mån det är skäUgt med hänsyn till arrendeavtalets innehåU,
omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt.
1 den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall
samma villkor som förut gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Träffas
vid förlängning av arren-deavtal överenskommelse om villkoren för del
fortsalla arrendel, skall överenskommelsen, oavsell beslämmelserna i försia
siycket, lända till efterrättelse i den mån ej annat följer av beslämmelserna i
övrigi i denna balk.
Träffas
vid förlängning av arren-deavial överenskommelse om villkoren för det
fortsatta arrendel, skall överenskommelsen, oavsell beslämmelserna i första och
andra styckena, lända till efterrättelse i den mån ej annat följer av bestämmelserna
i övrigt i denna balk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9a§
Avlider arrendatorn under arrendetiden, skall vid
tiUämpningen av 9 § andra stycket första och andra meningarna dödsboet ha rätt
till förlängning för samma lid som den avlidne skulle ha haft. Delta gäller
dock endast när avtalet förlängs vid utgången av den arrendeperiod under vilken
dödsfaUet har inträffat. Förlängs i annat fall arrendeavtal sedan
arrenderätten har övergått på arrendatorns dödsbo, skall arrendetiden uigöra
ell år i den mån ej annat följer av 9 § fjärde stycket. Föreligger synnerUga
skäl, får dock förlängning ske för längre tid än ett år.
10 KAP.
6 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga
om förlängning av arrendeavtal äger 9 kap. 9-13 §§ motsvarande tillämpning.
Vid förlängning av arrendeavtal Ulgår arrendeavgiften med
skäligl belopp. Den arrendeavgifl som jordägaren fordrar skall godias, om den
ej är oskälig. Fordrad arrendeavgifl är att anse som oskälig, om den inte
endast obetydligi överstiger vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara
villiga att betala med hänsyn till arrendeavtalets innehåll och
omständigheterna i övrigi.
Förlängning skall ske jör tid som motsvarar arrendetiden,
om denna ej överstiger fem år, och i annat faU för fem år. Förlängning kan även
ske för annan tid än som sagts nu, om detta av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren eller arrendatorn uppstäUi villkor
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
skall gälla I den mån del är skäUgt med hänsyn till
arrendeavtalets innehåll, omständighetema vid avtalets tillkomst, senare
inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
1 den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall
samma villkor som förut gälla.
Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse
om villkoren för det fortsatta arrendet, skall överenskommelsen, oavsett
bestämmelserna i första och andra Slyckena, lända lill efterrättelse i den mån
ej annat följer av bestämmelserna i övrigt i denna balk.
6 a §
I fråga om förlängning av arren deavtal äger i övrigt 9
kap. 9 a 13 §§ molsvarande tillämpning på bostadsarrende. Hänvisningarna IiU
9 kap. 9§ skaU dock i stället avse 6 S detla kapitel.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
Med undanlag av 9 kap. 8 § gäller de nya bestämmelserna
även i fråga om arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Har
arrendeavtalet uppsagts dessförinnan, gäller dock äldre bestämmelser.
9 kap. 8 § i den nya lydelsen gäller i fråga om
arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet först efter den tidpunkt till
vilken jordägaren tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957:390) om Fiskearrenden
Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1957:390) om fiskearrenden skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivddse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5S'
Om fastighetens ägare uppsagt arrendeavtalet eller om
arrendatorn uppsagl avtalet enligt 4 § och i uppsägningen begärt föriängning
av avtalet på ändrade villkor, har artendatorn rätt till förlängning av
avtalet, utom när
Senaste lydelse 1971:883.
Prop.
1978/79:183 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1.
arrenderätten
är förverkad utan all likväl fastighetens ägare uppsagl avlalel att upphöra pä
grund härav,
2.
arrendalorn i
annat fal) äsidosatl sina förplikielser i sådan mån all arrrendeavtalet
skäligen icke bör förlängas,
3.
fastighetens
ägare gör sanno- 3. fastighetens ägare gör sannolikt,
alt han själv, hans make eller likt, att han själv, hans make eller avkomling
skall bruka fisket, avkomling skall bruka fisket, och
det ej år obiUigt mot arrendatorn att arrendeförhållandet
upphör,
4. fastighetens ägare i annat fall har befogad
anledning atl upplösa
arrendeförhållandet.
I fräga om förlängning av ärren- I fråga om förlängning av arren-
deavtal äga 9 kap. 8 § andra stycket deavtal äga 9 kap. 8
§ andra siycket
och 9-13§§ jordabalken motsva- och 9«-13§§ samt 10 kap. 6§ jor-
rande tillämpning. dabalken molsvarande tillämpning.
Hänvisningarna lill 9 kap. 9 § jordabalken skall dock i
stället avse 10 kap. 6§ samma balk. Första och andra slyckena gälla ej, om
arrendeavtalet icke träffats för viss tid eller om arrendeförhållandet upphör
på den grund alt arrenderätten är förverkad.
Förbehåll atl arrenderätten icke skall vara förenad med
rätl lill förlängning gäller mol arrendatorn, om det godkänts av arrendenämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
De nya beslämmelserna i 5 § andra stycket gäller även i
fråga om arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Har arrendeavtalet
uppsagts dessfönnnan, gälier dock äldre bestämmelser.
5 § försia stycket 3 i den nya lydelsen gäller i fråga om
arrrendeavial som har ingåtts före ikraftträdandet först efter den tidpunkt
lill vilken fastighetens ägare tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning
efter ikraftträdandet.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 11 och 17 §§ lagen (1973:188)
om arrendenämnder och hyresnämnder' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11§
Rör ärende som avskrivits enligt Rör
ärende som avskrivits enligt
10 § första stycket första punklen 10 § första slyckel
försia punklen
' Lagen omtryckt 1974:1090. ' Senaste lydelse 1978:306.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
Nuvarande lydelse
tvisl som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap. 6 § eller 12 kap.
49 eller 55 S jordabalken, 22 eller 24 § hyresförhandlingslagen (1978:304),
5§ lagen (1957:390) om fiskearrenden eller 52 § bosladsrättslagen (1971:479),
skall nämnden återupptaga ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres
skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning meddelades.
Föreslagen lydelse
tvisl som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap. 6a S eller 12 kap.
49 eller 55 § jordabalken, 22 eller 24 S hyresförhandlingslagen (1978:304),
5§ lagen (1957:390) om fiskearrenden eller 52 S bosladsrättslagen (1971:479),
skall nämnden återupptaga ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres
skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uteblir sökanden ånyo, får ärendei icke återupptagas pä
nytl.
17§= Om anledning därtill förekommer, skall nämnd eller
den nämnden förordnar besiktiga den fastighet som ärendei rör. Parterna skall
beredas tillfälle att närvara vid sådan besiklning. Nämnd får också föranstalta
om annan nödvändig uiredning.
I ärende
som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken skall arrendenämnden inhämta
yttrande från landbruksnämnden. Hyresnämnd får i ärende som avses i 2a§ bosiadssaneringslagen
(1973:531) inhämla yttrande från byggnadsnämnden. Yttrande som sagts nu
inhämias från den lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd inom vars område
fastigheten är belägen.
I ärende som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken
skall arrendenämnden inhämta yttrande frän lantbruksnämnden. / ärende som
avses i 9 kap. 9§ jordabalken får arrendenämnden, om ulredningen ger anledning
tiU del, inhämta yttrande från lantbruksnämnden om arrendeställets
avkastningsförmåga. Hyresnämnd får i ärende som avses i 2a§ bostadssaneringslagen
(1973:531) inhämta yttrande från byggnadsnämnden. Yllrande som sagls nu inhämias
från den lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd inom vars omräde fastigheten är
belägen.
I ärende angående tvist om hyresvillkor enligt 22 §
hyresförhandlingslagen (1978:304) skall hyresnämnden, om det finnes
erforderligt, bereda den hyresgästorganisation som ingåtl den klandrade
överenskommelsen tillfälle alt yttra sig.
Begärs
prövning av fräga som avses i 4 § andra stycket hyresförhandlingslagen
inträder organisation med vilken förhandlingsordning gäller som medpart till
hyresvärden vid handläggningen av ärendet i den delen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
" Senaste lydelse 1978:306.
Prop. 1978/79:183 9
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanlräde 1979-02-22
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikslröm, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe,
Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winlher, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus,
Tham, Bondeslam
Föredragande: slalsrådet Sven Romanus
Lagrådsremiss om ändring i arrendelagstiftningen
1 Inledning
Arrendelagskommittén (Ju 1975:04) tUlsattes ijuni 1975 med
uppgift att se över vissa delar av artendelagstiflningen. Kommittén' har i maj
1978 avlämnat delbetänkandel (SOU 1978: 36) Artenderätt 1 Jordbruksarrendatorns
besittningsskydd m.m. Till protokollet i detta ärende bör fogas kommitténs
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 och de lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2. Beträffande nuvarande svenska och ulländska
förhållanden samt kommitténs närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
Svea hovrätt, Krislianstads tingsrätt, domstolsverket, artendenämndema i
Linköping, Malmö och Göleborg, kammarkollegiet, Uppsala universitet, lanlbruksstyrelsen,
fiskeristyrelsen, statens lantmäteriverk, domänverket, länsstyrelserna i
Östergötlands och Malmöhus län, byggnadspantulredningen (Ju 1977:05),
Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer. Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Skogs- och lanlarbelsgivareförbundet, Svenska förbundet för koloniträdgårdar
och fritidsbyar. Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och
pastoralsförbund. Svenska lantarbela-reförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fiskevatienägareförbund, Sveriges
föreningsbankers förbund och Sveriges jordägareförbund.
Kammarkollegiet har bifogat yttranden av stiftsnämnderna i
Uppsala, Linköping, Skara, Lund och Göleborg. Uppsala universiiet har bifogat
' F.d. statssekreteraren Ivan Eckersten, ordförande, samt
riksdagsledamöterna Thorsten Larsson och Sven Lindberg. Lindberg har ersatt
riksdagsledamoten Uno Hedström som avled den 17 januari 1978.
Prop. 1978/79:183 10
yttrande av juridiska fakullelsnämnden. Lanlbmksslyrelsen
har bifogal yttranden av lantbruksnämnderna i Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Krisliansiads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och
Väslerholiens län. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yllranden av
Norrköpings kommun, Ösiergöllands läns hushållningssällskap, fiskenämnden i Ösiergöllands
län, lanibrukarnas länsförbund i Ösiergölland och LO-dislriklel i Ösiergölland.
Lånsslyrelsen i Malmöhus län har bifogal yllranden av lanibrukarnas
provinsförbund i Skåne, Skånearrendalorernas samrädsgrupp och Skånes
jordägareförbund.
En
sammanslällning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detla ärende
som bilaga 3.
2 Allmän motivering
2.1 Allmänna utgångspunkter
Arrende som brukningsform har fått allt större betydelse
inom den svenska jordbruksnäringen. Den andel av åkerarealen som brukas pä arrende
har fortlöpande ökal i storlek och uppgick år 1976 till närmare 40 procent.
Trots denna ökning är efterfrågan på arrendejord inom många regioner betydligt
större än tillgängen.
All del råder sior efterfägan på arrendejord beror bl. a. pä
att det med nuvarande jordbruksteknik är både möjligt och lönsamt atl bruka
större enheier än som lidigare kunde ske. Storleksraiionalisering genom
lillskotl av sidoarrenderade arealer är därför en vanlig metod för atl uppnå
ett förbältral produktionsresultat i det enskilda lantbruksförelaget. De
senasle årens ökning av den sammanlagda arrenderade arealen har nästan helt
skett i form av sädana tillskottsarrenden fastän dessa ofta betingar höga
arrendeavgifter.
Den expansiva utvecklingen på arrendemarknaden har fört
med sig att arrendefrägorna kommii att uppmärksammas alltmer i den
jordbrukspolitiska deballen. Dessa frägor berör inle bara dem som är
sysselsatta inom jordbruket. De har ocksä belydelse för andra samhällsgrupper,
i.ex. genom alt priserna pä livsmedel påverkas.
Från både enskild och allmän synpunki är det angeläget att
produktions-förulsätlningarna hos den arrenderade jorden kan las lill vara på
ell ändamålsenligi sätl. Arrendelagstiftningen bör därför vara utformad sä all
den samverkar med sialsmakiernas insatser för all främja uppbyggandet och
vidmaklhållandel av ralionella familjeförelag (jfr prop. 1977/78: 19 s. 162 och
JoU 1977/78: 10 s. 8). Della gäller både de egenlliga arrendegårdarna och de
talrika biandbruken, dvs. brukningsenheter som beslår av jord som brukaren lill
en del äger och lill en del arrenderar.
Enligi min mening uppfyller reglerna om jordbruksarrende i
jordabalken
Prop. 1978/79:183 11
(JB) inte helt de krav som den pägäende utvecklingen inom
jordbruket släller. Mol bakgrund av den siigande efierfrågan på arrendejord
behöver I.ex. avgiftsreglerna ändras. För atl främja arrendatorns intresse av
att lägga ned det arbele och det kapital som behövs för al! på .sikt
uppräuhälla en effekliv jordbruksproduktion kan arrendatorns besittningsskydd
även i övrigt behöva stärkas, utöver vad som följer av ändrade avgiftsregler.
Av samma orsak finns del behov av reformer när del gäller reglerna om hur
arrendatorn skall gå lill väga när han vill göra invesleringar på arrendeslällel.
Som en försia etapp i reformarbetet har
arrendelagskommittén lagt fram förslag till punktvisa förbättringar av
arrendatorns besittningsskydd. Jag skall strax äterkomma till de olika
delförslagen. Av vad jag redan har anfört framgär emellertid attjag inte delar
uppfattningen hos de remissinstanser som har anfört alt liden ännu inle är
mogen för en revision av JB:s arrenderegler.
I nästa utredningsskede kommer kommittén atl se över bl.a.
reglerna om investeringar på arrendeslällel och förbudel mot överlåtelse av
arrenderätten. Kommiuén kommer då också att överväga behovet av en förköps-
eller friköpsrätt för arrendatorn.
Jag skall här peka på ytterligare några frågor som det
enligt min mening finns anledning atl ta upp lill behandling i del forlsatta
utredningsarbetet.
För att JB:s regler om jordbruksarrende skall vara
tillämpliga krävs det att skriftligt arrendeavtal har upprättats. Goda skäl
talar för alt den principen bör upprätthållas även i fortsätiningen. Den
undersökning som kommittén har låtit utföra visar emellerlid atl munlliga
arrendeupplålelser förekommer i sior omfattning.
Della förhållande har pälalats av flera remissinsianser.
Krav pä ålgärder för alt begränsa antalet munlliga avtal har också förts fram i
en molion (mot. 1978/79: 1204) som har väckts under innevarande riksmöte och i
en framställning den 14 februari 1979 som LRF har gett in lill justitiedepartementet.
1 sin framställning pekar LRF också på några andra frågor
som enligt förbundels uppfattning bör ingå i kommitténs fortsatta utredningsuppdrag.
Det gäller bl. a. reglerna om förverkande av arrenderätten, vissa dispensfrågor
saml fideikommissarrendalorernas rättsställning.
Även jag finner del angeläget atl åtgärder vidtas för all
motverka all arrendelagstiftningen kringgås genom muntliga upplåtelser. Ocksä
de övriga frågor som har lagils upp av LRF bör enligi min mening behandlas i
samband med den fortsatta översynen. Jag kommer därför senare i dag all föreslå
alt kommiuén genom tilläggsdirekliv får i uppdrag att uireda bl. a. de här
berörda frågorna.
Innan jag gär närmare in på de nu föreliggande
lagförslagen vill jag beträffande den lagtekniska ulformningen renl allmänt
betona viklen av all de nya reglerna avfallas sä att de passar in i den
övergripande reglering
Prop. 1978/79:183 12
som har gjorls i JB av bl.a. de besittningsskyddade
nyttjanderätterna. Gemensamma bestämmelser för alla nyttjanderätter som
behandlas i JB finns i 7 kap. Dessutom finns för alla arrendeformer gemensamma
bestämmelser i 8 kap. Jordbruksarrende och bostadsarrende behandlas vidare i
särskilda kapitel (9 resp. 10 kap.). Särskilda bestämmelser om hyra finns i 12
kap. (i fortsältningen kallat hyreslagen). Med hänsyn till det lagiekniska
samband som råder mellan de olika nyiljanderättsformerna bör man eftersträva
alt reglerna om bl.a. jordbruksarrende, bosladsartcnde och bostadshyra skiljer
sig ät endasl på de punkler där det är sakligt moliverai.
1 del följande (avsnilt 2.2-2.6) kommer jag försl all
behandla de ändringsförslag som avser jordbruksarrende. Därefter (avsnitt 2.7)
kommer jag atl redogöra för de följdändringar som behövs när det gäller
bostadsarrende och fiskearrende. Jag har i de olika frågorna särskilt samrått
med chefen för jordbruksdepartementet.
2.2 Arrendeavgiften
Arrendeavgiften måste enligt 9 kap. 29 § JB vara bestämd i
pengar. En överenskommelse om att vederlaget till jordägaren helt eller delvis
skall ulgä i t.ex. dagsverken eller jordbruksprodukter är alltså inte bindande.
Däremot behöver arrendeavgiften inte vara fixerad lill ett fast belopp. En
avtalsklausul om indexreglering av avgiften är i princip tillåten.
Vid upplåtelse av arrende till ny arrendalor råder
avtalsfrihet i fråga om arrendeavgiftens storlek. Kan enighet om avgiften inte
uppnås, kommer alltsä något arrendeavtal inte till stånd. Någon möjlighel alt
hänskjuta frägan till artendenämnd finns inte.
Vid förlängning av arrendeavtal ankommer del också i
försia hand på parlema att komma överens om vilken arrendeavgifl som skall
gälla under den nya arrendeperioden. Kan parterna inte enas om delta, har de
emellertid möjlighet att låta arrendenämnden pröva hur stor avgiften skall
vara. Denna prövningsmöjlighet utgör ett komplement till arrendatorns besittningsskydd.
Della skulle ju annars kunna sättas ur spel genom att jordägaren begär en
orimligt hög avgift för den nya arrendeperioden.
De regler som arrendenämnden skall tillämpa när den
fastställer avgiftens storlek är myckel kortfattade. Enligt 9 kap. 9 § JB
skall arrendeavgiften vid förlängning utgä med skäligl belopp. Den arrendeavgift
som jordägaren fordrar skall godtas, om den ej är oskälig.
Det ansågs vid JB:s tillkomst inte möjligt alt i lagen
närmare ange hdr bedömningen i arrendenämnden skall gå till. Vissa riktlinjer
ges dock i förarbetena till lagen (prop. 1970: 20 del B 2 s. 867-868).
Sammanfattningsvis kan man säga atl de nuvarande reglerna
bygger på den s. k. marknadsprincipen. 1 arrendesättningstvister brukar därför
artendenämndema först undersöka om parterna har lagt fram ett sådant jämförelsematerial
att del går atl påvisa en någorlunda fasl ortsprisnivå. Som
Prop. 1978/79:183 13
anmärkls i förarbeiena är det emellerlid ovanligl atl man
finner arrendeställen som är jämförliga med det som prövningen avser. Ibland
ligger arrendeställena för långl från varandra för atl en jämförelse skall vara
meningsfull. Även inom samma ort kan emellertid jordmån och dräneringsförhållanden
variera sä mycket att del inle går att göra någon meningsfull jämförelse.
Vidare skiljer sig ofta arrendeställen frän varandra när del gäller
åkerarealens resp. betesarealens omfattning. Fördelningen av åker och bete
brukar också variera. Det är likaså vanligt alt ekonomibyggnadernas storlek
och modernitelsgrad skiftar och all bostadshusen har olika siandard.
Om ett åberopat arrendeställe inle kan anses likvärdigt
med det som prövningen avser, utesluter arrendenämnden det arrendestället ur
jämfö-relsemalerialel. Är de ålersiående jämförelsearrendena få lill anialei,
kan de inle anses utvisa någon klar orlsprisnivä. En genomgång av rättspraxis i
arrendesällningslvisler ger vid handen all del endasl i undanlagsfall har varil
möjligl alt finna en orlsprisnivä som har kunnai läggas lill grund för
skälighelsbedömningen.
Det normala förfaringssättet är atl arrendenämnden i
siällei grundar sill avgörande på en fri bedömning av vad arrendalorer i
allmänhei kan anias vara beredda all belala för arrendeslällel. Därvid kan i
många fall de åberopade prisuppgifterna ändå ge viss vägledning.
Ibland händer del emellertid alt parterna inte alls
äberopar några jämförelsearrenden. 1 sådana fall måste arrendenämnden göra en
ren skälighetsuppskattning. Nämnden får då i särskilt hög grad lita till den
allmänna sakkunskap rörande arrendesättningsfrågor som finns företrädd inom
nämnden.
I fiera prövningsärenden har del förekommit alt
arrendatorn har gjort gällande atl avgiften borde beslämmas efter
arrendeställets avkastningsförmåga. Detta hardock inte godlagils av
arrendenämnderna.
1 den debatt som föregick beslutet atl lillsälla
arrendelagskommittén hävdades del bl.a. att arrendeavgifterna tenderade atl öka
sä kraftigt att arrendatorernas besittningsskydd urholkades och alt reglerna i
JB visat sig olillräckliga när det gällde all dämpa prisstegringen. Den
undersökning som kommittén har låtit utföra är 1977 ger emellerlid inte belägg
för atl arrendenivän skulle ha stigit uppseendeväckande snabbt. Som kommittén
närmare har utvecklat tyder resultatet av undersökningen pä atl prisutvecklingen
efter år 1972 har varil jämförelsevis lugn, möjligen med undanlag för Malmöhus
län. De störsla prisökningarna lycks ha ägl rum under åren 1973-1975, dvs.
omedelbarl före del att kommittén inledde sitl arbete. Därefier har del av
alli atl döma skell en stabilisering av arrendenivän. Kommittén anser sig dock
kunna konstatera alt avgifterna inom vissa delar av landet har närmat sig
nivåer, som inneburil en snedvridning av prisbildningen pä arrenden. Kommittén
betonar emellertid att stor försiktighet mäste iakttas vid lolkningen av
undersökningsresultatet. Spridningen i avgiftsnivå gör att framräknade medeltal
blir osäkra.
Prop.
1978/79:183 14
Au den genomsniuliga ökningen av arrendeavgifterna inle
har varit anmärkningsvärt stor bekräftas i viss mån av andra uppgifier. Enligt
den officiella jordbruksstatistik som redovisas i kommitténs betänkande har
arrendeavgifternas utveckling under aren 1970-1976 i stort selt följl konsumentprisindex
och avråkningsprisindex. Som framgär av betänkandet har vidare antalet
arrendesällningslvisler, som prövais av arrendenämnd under perioden 1972- 1977,
varil förhållandevis lilel. Ocksä delta lyder pä alt del inle har skell någon
överdriven höjning av avgiftsnivån under denna lid.
1 samband med remissbehandlingen har det inle kommit fram
nägra uppgifier som ger mig anledning alt ifrågasätta kommitténs bedömning all
arrendeavgifterna överlag har höjts jämförelsevis måttiigl. Jag anser därför
all denna bedömning bör godias. Enligt min mening saknas det därmed motiv för
att f. n. införa nägon allmän prisreglering av arrendeavgifterna.
Med hänsyn till vad som nu har sagts ansluler jag mig i
likhel med remissinsianserna lill kommitténs ståndpunkt atl den nuvarande
avtalsfriheten vid nyupplåtelse av arrende bör bestå.
Frågan huruvida fordrad artendeavgift är skälig bör alltsä
liksom hiuills kunna las upp till prövning endast i samband med all
arrendeavtalet förlängs. Normerna för denna skäligheisprövning behöver
emellerlid förbättras. De faktorer som skall vara vägledande vid
avgiftsbedömningen bör yUeriigare preciseras. Härvid bör i högre grad än f. n.
beaktas dels atl en renodlad ortsprisjämförelse nästan aldrig är möjlig, dels
atl arrendesätt-ningsnormerna kommer alt tillämpas pä en bristmarknad där del
råder stor konkurrens om goda arrendeställen.
Med den nuvarande marknadsprincipen finns del ingen garanii
för all arrendalorn får del skydd lill hem och näring som är ell av de
viktigaste syftena med arrendelagstiftningen. Oavsell marknadens växlingar
gäller från allmän jordbrukspolilisk synpunki all ell arrendejordbruk pä sikl
inle kan bära en större arrendekoslnad än vad arrendeställels normala avkaslning
medger. Om arrendeavgiften är för hög i förhållande lill avkaslningen, kan
detla leda lill konkurser och arrendalorsbyien och andra driflslörning-ar som
molverkar en effekliv jordbruksproduklion.
Jag finner del därför naturiigi alt arrendenämnden vid
skälighelsprövningen kan ta hänsyn till att arrendeavgiften måste kunna bäras
av arrendeställels avkaslning. En föreskrift som gör en sådan bedömning möjlig
bör enligt min mening kunna uigöra en effektiv spärr mol all prisbildningen på
arrenden påverkas av överdrivna arrendeavgifter som har föga samband med
jordbrukets långsikliga lönsamhet. Detla ligger också hell i linje med moliven
för den kontroll av köpeskillingen som föresläs komma all gälla vid prövningen
av tillstånd lill förvärv av jordbruksfastighet. Enligt del av regeringen
nyligen framlagda förslaget till ny jordförvärvslag skall förvärvslillständ
vägras, om köpeskillingen inle endast obetydligt överstiger egendomens värde
med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter (prop. 1978/79: 85
s. 23-27, 44-45, 117, 121 - 122 och 136- 137).
Prop. 1978/79:183 15
När det gäller alt bedöma vilken roll avkastningsprincipen
kan komma att spela vid skälighelsprövningen mäsle man hålla i minnel att
arrende-lantbruken är en myckel oenhetlig förelagsgrupp. Där ingär både
heliids-och dellidslantbruk. Den arrenderade brukningsenheten kan utgöra huvuddelen
av brukarens arealunderlag eller bara en liten del därav. 1 arrendeupplåtelsen
ingär del dessutom ofta materiella och immateriella vården som inte har ett
direkt samband med egendomens avkastningsförmåga. Individuella förhällanden av
delta slag avspeglas tydligt i prisbildningen på arrendemarknaden. Det är
bl.a. av detla skäl inle möjligt alt vid den rättsliga prövningen helt gä över
lill en avgiftsbedömning pä grundval av avkastningsförmågan. Jag återkommer
senare lill frägan vilka andra fakiorer som bör inverka på bedömningen.
Mol bakgrund av del anförda biiräder jag kommitténs
förslag atl avkastningsförmågan bör tjäna som en riktpunkt vid
avgiftsbedömningen. Självfallet mäsle avkastningsvärderingen uigä frän vad som
anses vara arrendeställets normala avkastningsförmåga. I annal fall motverkas
ju arrendatorns iniresse all genom exlra insaiser påverka rörelseresullalel. I
likhel med vad som föreslås gälla vid prövningen av köpeskillings skälighel
enligi den nya jordförvärvslagen (prop. 1978/79; 85 s. 24-25) bör alllså
värdeberäkningen grundas pä egendomens avkaslningsförmäga vid en för orten
normal driftsinriklning.
Vid arrendenämndens prövning av huruvida fordrad
arrendeavgift kan bäras av arrendeställets avkastning kan ekonomisk kalkylering
uigöra ett värdefullt hjälpmedel. Della gäller främsi i mera homogena
jordbruksområden.
Del är emellerlid vikligl all komma ihåg alt det f.n. inle
finns nägon enhetlig och allmänt vedertagen beräkningsmetod för all göra sådana
av-kastningsvärderingar som del här är fråga om. Svårigheterna atl göra en
tillförlitlig värdeberäkning är ulföriigl redovisade i kommitténs belänkande.
De har blivit ytterligare belysta under remissbehandlingen. Jag förutsätter
atl de synpunkter som sälunda har framkommil beträffande dessa problem beaktas
i rällslillämpningen. Pä det hela taget villjag understryka viklen av att ekonomisk
kalkylering används med urskillning vid skälighelsprövningen. Man måste redan
frän början ha klarl för sig att kalkylens lillförlillighel sammanhänger med
möjlighelerna all i det individuella fallel få fram lillföriilliga dala och all
dessa möjligheter i allmänhet är begränsade. I många fall når man en gräns,
där det är svårt alt nämnvärt öka lillförliilighelen hos slulresullatel ulan
orimliga ulredningsinsalser.
Efiersom avkastningsberäkningar under alla förhållanden
bara kan ge upplysning om på vilken ungefärlig nivå arrendeavgiften bör ligga,
delar jag kommitténs uppfattning att del endasl i undangtagsfall bör bli fråga
om atl göra detaljerade ekonomiska avkaslningskalkyler. I vari fall bör del vid
prövningen i arrendenämnden i allmänhei vara tillräckligt med överslagsmässiga
värdeberäkningar. Enligt min mening bör man inle underskatta de
Prop. 1978/79:183 16
särskilda förulsältningar som arrendenämnderna har alt
ända nå fram till godlagbara resultat. Jag syftar här bl. a. på den sakkunskap och
erfarenhel som genom inlresseledamöternas medverkan finns föreirädd inom nämnden.
Del finns enligi min mening ocksä ell annal skäl lill au
man bör undvika invecklade avkastningsberäkningar i arrendenämnden. Förfarandet
i nämnden är inriklal på att vara ett frän parternas synpunki enkell, snabbt
och billigt prövningsförfarande. Jag finner det angeläget atl förfarandet inle
förlorar denna karaklär. För att göra en smidig handläggning möjlig har det
inte slällls upp några inskränkningar i parternas rätl all i samband med
klander av nämndens beslut åberopa nya omsländigheier och bevis. En part kan
alllså utan risk för rättsförlust avvakta resultatet av en överslagsmässig
beräkning, innan mera omfattande ulredningar om avkastningsförmågan sätts
igäng.
Somjag nyss påpekade kan det undantagsvis ändå bli
aktuellt för artendenämnden atl göra en mera kvalificerad
avkastningsvärdering, när nämnden har all la siällning till det material som
har redovisals. Även om nämnden normall fär anses fulll kompetent att göra även
sådana värderingar, kan del dock i vissa fall finnas behov för nämnden att
föranstalta om utredning av en utomstående expert. Kommittén har med tanke på
sådana situationer föreslagit alt nämnden skall få inhämta yttrande av
lantbmks-konsulenl eller annan sakkunnig. Som påpekats vid remissbehandlingen
har emellertid nämnden redan generell befogenhet att föranstalta om nödvändig
utredning av det slag som här avses. Nägon ytterligare föreskrift för atl detla
skall bli möjligt behövs alllså inle. Däremoi biträder jag vad några
remissinsianser har föreslagil, nämligen all nämnden bör ges möjlighel alt
inhämta yttrande från lantbruksnämnden om arrendeställets avkastningsförmåga.
Detta skulle enligt min mening kunna vara till värdefull hjälp I.ex. när sinsemellan
motstridiga kalkyler har åberopals i ett ärende eller när arrendenämnden eljest
är iveksam om huruvida den fordrade artendeavgiften kan bäras av
arrendeställels avkastning. Jag förordar därför att det föreskrivs atl yttrande
i här avsedda frågor får inhämtas frän lantbruksnämnden, om utredningen ger
anledning till det.
Med hänvisning till att avkastningsberäkningar till stor
del är beroende av subjektiva värderingar har en remissinstans förordat att del
införs en bestämmelse som klargör att med skälig arrendeavgifl bör avses en
avgift som tillförsäkrar artendatorn en med andra jämförbara grupper likvärdig
inkomst. Delta följer i och för sig redan av de fastställda riktlinjerna för
jordbrukspolitiken. Dessa innebär bi. a. att ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken
bör vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar
av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som
jämförbara grupper uppnår. Jag erinrar emellertid om atl statsmakterna inte har
funnit anledning att i detta sammanhang precisera det s. k. inkomstmålet genom
att ange vilka grupper som bör jämföras och
Prop. 1978/79:183 17
hur jämförelsen bör gä till (prop. 1977/78: 19 s. 171-172
och JoU 1977/ 78: 10 s. 17- 18). Det gäller alt la hänsyn lill säväl ekonomisk
som social standard, vilket gör det svårt atl göra exakia mätningar.
Undersökningar pägär för alt få fram malerial som ger en bredare belysning av
levnadsnivån för jordbrukare och molsvarande grupper. Riksdagen har nyligen
gett regeringen lill känna all del är angelägel atl ytteriigare ansträngningar
görs för att belysa hithörande frägor (FiU 1978/79:5, rskr 1978/79:34). F.n.
måsle man emellertid enligt min mening konsiaiera att del inte år möjligl au
genom en beslämmelse av här angivel slag uppnå en ökad trygghet för arrendatorn
vid avgifisbedömningen.
Jag övergår nu lill frägan vilka fakiorer som bör vara
vägledande vid skälighelsprövningen vid sidan av arrendeställels normala
avkaslningsförmäga. Enligi den undersökning som kommittén har lälil ulföra är
spridningen i avgiftsnivå stor i samtliga undersökningsområden. Detla visar
all de förhållanden som påverkar prissättningen i det enskilda fallel är många
och olikartade. För all skälighelsprövningen skall bli tillräckligt flexibel mäste
arrendesätlningsreglerna utformas sä atl det är möjligl all ta hänsyn till alla
de omständigheter som bör kunna ge utslag i prissättningen.
Som exempel pä omständigheter som bör beakias vid sidan av
avkastningsförmågan har kommittén pekat på arrendelidens längd, eveniuell
indexreglering och övriga avialsvillkor, byggnadsbesländel och arrendatorns
egna invesleringar saml arrendeslällels arrondering och läge från ekonomisk
synpunki. Någon uttömmande uppräkning är självfallet inle möjlig. Som
ytterligare exempel vill jag dock nämna serviiui och andra belasiningar,
däribland skyldighet all svara för vägunderhåll.
Kommittén har inle närmare utvecklat hur arrendenämnden
skall gä till väga, när den bedömer vilkel utslag omständigheter av detla slag
bör ge vid avgiftsbesiämningen. Del är emellerlid ofrånkomligt atl nämnden vid
en helhetsbedömning av arrendeavgiftens skälighel i viss utsträckning fär söka
ledning ocksä av marknadens bedömning av arrenderättens värde.
Mina överväganden i denna del leder fram till att en
bedömning av arrenderättens sammanlagda värde bör bilda ramen för
skälighelsprövningen. Detla bör komma lill uttryck i lagtexten. Jag finner det
lämpligt att man därvid bygger vidare pä den teknik som efter hand har
uivecklais av arrendenämnderna. Avgiftsbedömningen börallisä anknyta till vad
arrendatorer i allmänhet kan antas vara villiga atl betala i avgift. Dessa
anlaganden bör i sin lur bygga pä de omständigheter som jag har angeti i del
föregäende, dvs. i första hand arrendeslällels avkaslningsförmäga och
arrendeavtalets innehåll.
Jag skall nu gä in närmare pä hur de nya
arrendesältningsreglerna bör fogas in i JB. Som en gemensam huvudregel för
besittningsskyddade nylt-janderäller gäller f n. all vederiagel vid föriängning
av avlalel skall ulgä med skäligl belopp. Del vederiag som upplåiaren fordrar
skall godtas, om det inle är oskäligl. 2 Riksdagen 1978179. I .saml. Nr 183
Prop. 1978/79:183 18
Enligt min uppfattning har det inte anförts några bärande
motiv för alt man pä arrenderättens omräde bör frångå denna huvudregel. Den bör
följaktligen behällas. De nya arrendesättningsregler somjag nyss har förordal
bör pä motsvarande sätt som de särskilda hyressättningsreglerna i 48 §
hyreslagen las in son ett tillägg lill huvudregeln.
Sammanfattningsvis innebär alltså mitt förslag alt
huvudregeln kompletteras med en bestämmelse om all fordrad arrendeavgifl är
att anse som oskälig, om den inle endasl obelydligt översliger vad arrendalorer
i all-tnänhel kan antas vara villiga all betala med hänsyn till arrendeställels
avkastningsförmåga, arrendeavtalels innehåll och omsländighelerna i övrigt.
Kommittén har i anslutning lill arrendesältningsreglerna
diskuierai om någon form av rådgivande verksamhei beiräffande
arrendesällningsfrägor bör startas i samhällets regi. Bakgrunden till detta är
atl det inom arrendatorernas organisationer finns önskemål om alt statliga s.
k. arrendeupp-skallningsnämnder bör inrättas. Dessa nämnder skulle ha till
uppgift alt biträda parterna med råd och rekommendationer rörande
arrendeavgiftens storlek.
Jag är medveten om atl del kan vara svårl för enskilda
jordägare och arrendalorer atl bedöma på vilken nivå arrendeavgiften bör ligga.
En viss osäkerhetsmaiginal mäsle emellertid enligt min mening alltid godtas i
de affärsmässiga förhällanden del här gäller. Jag vill i sammanhangei ocksä
peka på atl den av iniresseorganisaiionerna bedrivna rådgivnings- och
medlingsverksamheten under senare är har fåll alli större omfattning. LRF har
organ som är särskilt inriktade pä arrendefrägor. Pä riksplanel finns LRF:s
arrenderåd och på en del av länsförbunden finns arrendesektioner,
arrendegrupper eller motsvarande. Den hjälp och information som Föreningen
Sveriges jordbruksarrendatorer och Sveriges jordägareförbund samt lill dem
anslulna lokala föreningar lämnar sina medlemmar har ocksä stor betydelse när
det gäller att sprida kunskap om arrendeavgifterna. Man får inte heller glömma
bort all parterna i samband med förlängning alltid har möjlighel all vända sig
lill arrendenämnden och be nämnden la upp avgifisfrågan lill medling.
Genom den rådgivning och informaiion som
intresseorganisationerna bedriver kan kännedomen om bl.a.
arrendesättningsfrågorna väntas öka. Mycket tyder pä atl organisalionerna
forllöpande kommer all la på sig ell vidgat ansvar för att arrendemarknaden
skall fungera väl och för att uppkommande intressemotsättningar skall kunna
lösas på ett konstruktivt sätl.
De önskemål som har legat bakom tanken på alt inräita
statliga arren-deuppskallningsnämnder torde alltså i allt större ulsiräckning
komma all tillgodoses genom intresseorganisationernas verksamhet. 1 likhet med
flertalet remissinstanser biträder jag därför kommitténs uppfattning atl nägra
statliga rådgivande organ för behandling av arrendesättningsfrågor inle f, n.
behöver inrättas.
Prop. 1978/79:183 19
Den offenlliga slatislik som f. n. finns över utgående
arrendeavgifter är inte lillräckligi differenlierad för all ge en tillförlitlig
bild av prisutvecklingen. För både myndigheter och enskilda skulle del underlätta
bedömningen, om en fullsländigare registrering av avgifternas utveckling fanns
att tillgå.
Frägan om en förbättrad statistik pä arrendeomrädel logs
upp lill övervägande av riksdagen år 1977 (LU 1976/77:27). Enligt riksdagens
mening mäsle emellerlid värdet av en registrering av arrendeavgifternas storlek
vägas mol samhälleis slrävan all undvika att en alltmer omfatlande uppgiftsskyldighei
äläggs den enskilde. Med hänsyn härtill ansåg riksdagen all del närmasi fick
ankomma på arrendelagskommitién atl bedöma huruvida del kunde bli erforderligl
all inhämla ytterligare statistiska uppgifier.
Kommittén har vid sina överväganden i denna del stannat
för att inle föreslå några ålgärder för atl fä fram en mer fullständig
statistik. Inte heller jag anser au del finns tillräckliga moiiv för atl införa
en allmän regislrering av arrendeavgifter. Jag finner del däremoi angelägel alt
man noga undersöker vilka möjligheter del finns att förbättra och eventuellt
komplettera nuvarande undersökningsmeloder vilka bygger på regelbundna
slickprovs-undersökningar av lanibrukarnas självdeklarationer. Med hänsyn lill
frågans lekniska karaklär bör del som kommittén har anfört i första hand vara
en uppgifi för stalisliska centralbyrån alt undersöka vilka förbätlringar som
härvidlag är möjliga.
En fråga som brukar återkomma i diskussionen om
arrendeavgifterna är vilken inverkan s.k. anbudsarrenden har pä avgiftsnivån. 1
den allmänna deballen har del hävdats atl anbudsarrendena driver upp
avgiftsnivån och all del därför finns skäl all ingripa mol användningen av
anbudsförfarande. Enligi vad kommittén har anfört är det emellertid svårt all
finna en bekräf-lelse pä della i den undersökning som kommittén har låtit
utföra. Den slutsals som man enligt kommittén närmast kan dra av undersökningsresultatet
är att anbudsförfarandets effekt pä avgiftsnivån i stort torde vara lilen. För
delta lalar också det faktum atl anbudsarrendena enligt undersökningen utgör
en relalivi liten andel av den arrenderade arealen. Kommittén har därför inte
funnil det lämpligt att överväga förslag lill lagstiftning som skulle la sikle
pä all inskränka rälten atl använda anbudsförfarande.
Jag ansluter mig på denna punkl till kommitténs
uppfattning. Som flera remissinsianser har påpekal är frågan hur man skall molverka
ogynnsamma effekier av systemet med anbudsförfarande främst en informationsfråga.
Information av della slag måsle emellertid spridas på i huvudsak andra vägar
än som kan ske i della lagsliflningsärende. Organisalionerna på
arrendemarknaden lorde enligi min mening ha bäsl förutsättningar, när del
gäller alt påverka arrendeupplätare och arrendebrukande lantbrukare så att
slentrianmässiga eller alltför korlsikliga överväganden inle får fälla
avgörandel, när anbudsförfarande används.
Prop. 1978/79:183 20
2.3 Andra arrendevillkor
Bäde jordägaren och arrendatorn har enligt JB möjlighel
all säga upp arrendeavtalet lill arrendeperiodens slul lor all la lill ständ en
omprövning av arrendevillkoren. Kan parterna inlc komma överens om villkoren
för den nya arrendeperioden, kan frägan föras vidare lill arrendenämnden. 1
vist som rör annat arrendevillkor än arrendeavgiftens storlek eller arrendetidens
längd skall enligt 9 kap. 9 S JB lösas sä all del av jordägaren uppslällda
villkorel skall gälla, om del inle slrider mol god sed i arrendeförhållanden
eller pä annal säu är obilligl.
Sedan är 1976 har jordägaren och arrendalorn dessulom
möjlighet all hos domsiol påkalla prövning av arrendevillkoren med stöd av den
s. k. generalklausulen i 36 S lagen (1915: 218) om avtal och andra
rättshandlingar pä förmögenhelsräilens omräde (avtalslagen). Sädan prövning
kan påkallas när som helsl under arrendeperioden.
Enligt generalklausulen fär avtalsvillkor jämkas eller
lämnas ulan avseende, om villkorel är oskäligl med hänsyn lill avtalels
innehåll, omsländighelerna vid avtalels tillkomst, senare inträffade
förhällanden och omsländighelerna i övrigt. Generalklausulen gäller inom hela
del förmögenheisräiisliga omrädel.
1 samband med lillkomslen av generalklausulen påpekades au
denna ej siämde helt överens med JB:s besiämmelser om skäligheisprövning av
andra arrendevillkor än arrendeavgiften (prop. 1975/76:81 s. 171 och 174). Del
ansågs dock uppenbart all man vid skälighelsbedömningen av arrendevillkor i
förlängningsfallen har all anlägga i slorl sell samma belraktelsesäii som vid
lillämpningen av generalklausulen. En behövlig ändring av JB:s bestämmelser
bedömdes därt'ör kunna ansiä lill dess frågan kunde prövas i samband med andra
ändringarav arrendelagstifiningen.
Enligi kommitténs förslag bör den beslämmelse i JB som
reglerar prövningen av annal arrendevillkor än arrendeavgifien eller
förlängningstiden nu ändras så alt den stämmer bälire överens med
generalklausulen. Bestämmelsen bör enligt kommittén ges den lydelsen all annal
arrendevillkor skall vara skäligt med hänsyn lill arrendeavgiftens storlek,
andra arrendevillkor och omständigheterna i övrigi. Förslagei har i allmänhei
lämnals ulan erinran vid remissbehandlingen.
Ocksä jag anser atl den akluella besiämmelsen bör anpassas
lill generalklausulen. Della är önskvärt inle bara för att lillgodose kravel
pä enhellighei ulan ocksä för alt skapa bättre balans mellan jordägaren och
arrendalorn vid villkorsprövning enligt JB. Som kommittén har framhållil ger
den nuvarande regeln jordägaren ell vissl förelräde när villkoren skall
fasislällas fördel fortsatta arrendel. Till skillnad mot jordägaren har nämligen
arrendalorn inle möjlighel all få pröval huruvida ell av honom begärt nyll
avialsvillkor skäligen bör gälla under den nya arrendeperioden.
Kommitténs förslag lillgodoser önskemålet om all samiliga
de av par-
Prop. 1978/79: 183 21
lerna föreslagna villkoren skall kunna bli föremal för
likvärdig prövning. I likhel med flerialel remissinsianser anserjag au detta är
en naiuriig konsekvens av principen om parternas jämsiälldhel i
avialsförhällandel.
Enligt min mening har den föreslagna besiämmelsen
emellerlid fåll en mindre lämplig utformning. 1 kommiiiéns förslag avviker
formuleringen inle oväsentligt från generalklausulens lydelse. Kommittén
motiverar della med atl den i generalklausulen använda formuleringen skulle
kunna göra bedömningsunderlagel onödigt omfångsrikt.
Eftersom prövning av arrendevillkoren kan påkallas bäde
med slöd av JB:s bestämmelser och med slöd av generalklausulen bör man enligt
min mening sä långt som möjligl eftersiräva en enhellig bedömningsnorm.
Beträffande arrendeavgiftens storlek och förlängningslidens längd går del
visserligen inle all inom båda prövningssyslemen åsiadkomma formelll likartade
förutsättningar för bedömningen. När det gäller andra arrendevillkor kanjag
emellerlid inle se nägot hinder mol att den rättsliga ramen för prövningen blir
densamma enligt JB som enligt generalklausulen. Jag anser därför all den
förevarande bestämmelsen bör uppta samma grund-rekvisil som generalklausulen.
Mol bakgrund av del anförda föreslårjag au besiämmelsen
ulformas så all annal av jordägaren eller arrendalorn uppslällt villkor skall
gälla i den män del ej är oskäligl med hänsyn lill arrendeavialels innehåll,
omsländighelerna vid avialels lillkomsi. senare iniräffade förhållanden och
omsländighelerna i övrigi.
2.4 Rätten till självinträde
1 vissa fall kan arrendalorns besittningsskydd bryias (9
kap. 8 S JB). Ell fall är atl jordägaren eller nära anhörig lill honom vill
överta brukandet av arrendeställel. Om jordägaren gör sannolikt alt s. k.
självinträde skall ske, har arrendatorn inle rält till förlängning av
arrendeavtalet.
Regeln om att jordägaren alltid har rätl all överta
brukandel kan onekligen förefalla härd mol arrendalorn. Endasl om jordägarens
avsikler inle verkar allvarligl menade, kan självinträde vägras. Vilka följder
del kan fä för arrendalorn all gå miste om arrenderätten saknar däremoi
belydelse.
Som skäl
för all regeln har fåll denna uiformning har i förarbeiena (prop. 1970:20 Del B
2 s. 863) framhållits att det är av stor belydelse för en jordägare all han vid
arrendelidens uigäng har en ovillkorlig räll alt själv överta brukandel av
fasiighelen. En annan regel skulle i hög grad verka hämmande på uibudel av mark
för arrende.
Jag vill inie besirida all en begränsning av rälien lill
själviniräde kan medföra all inlresset av att upplåta jordbruksarrenden
minskar. Hur stor denna risk är, beror dock pä hur ingripande en eventuell begränsning
blir. Jag återkommer senare lill detla.
Den kritik som enligt min mening kan riktas mot den
nuvarande regeln är
Prop.
1978/79:183 22
all del inte finns nägoi som helsl ulrymme för all beakla
de konsekvenser som självinträdei kan medföra för arrendalorn. Som framhålliis
av lagulskollel (LU 1975:6 s. 7) kan del därför inle undvikas all regeln i
speciella fall kan leda lill resullai som är mindre lilllalande frän social
synpunki. Vid remissbehandlingen har ocksä från bl.a. arrendenämndshäll uppgetls
au del har förekommii fall där arrendalorn har måst avträda arrendeslällel,
faslän della har leii sig obilligl mol honom.
För att förhindra all regeln kan leda lill sådana obilliga
resullai krävs del enligt min mening inga djupare ingrepp i grunderna för den
nuvarande lagstiftningen. De skyddsbehov som del kan vara fråga om synes
normall kunna lillgodoses genom all man öppnar möjlighel för arrendenämnden all
i självinlrädesfallen också väga in arrendalorns förhällanden i bedömningen.
Vad del närmasi gäller är alllsä all finna en ordning som ulan all alllför
myckel begränsa jordägarens möjligheler all förfoga över sin mark vid
arrendelidens uigäng lillåler själviniräde bara när della ler sig rimligi med
hänsyn liil samiliga omständigheter i del enskilda fallel.
Enligi kommitténs mening leder synpunkier av delta slag
fram lill all en iniresseawägning mellan parlema bör kunna ske också i
självinlrädesfallen. Kommittén föreslår därför aii den nuvarande regeln förses
med en litläggsbesiämmelse som innebär all själviniräde får ske, om del inle är
obilligl mol arrendalorn all arrendeförhållandei upphör. Förslagei har
lillslyrkls av flerialel remissinsianser.
Ocksåjag anser atl den föreslagna lösningen är lämplig.
Man möjliggör på della säll en flexibel prövning, där hänsyn i behövlig
utsträckning kan tas lill de argument och sakförhållanden som åberopas från
ömse sidor. Jag vill i sammanhanget erinra om att prövningsorganen i arrende-
och hyrestvister har stor erfarenhel av inlresseavvägningar, efiersom della är
ell i JB vanligi sätl atl reglera förutsättningarna för bl.a.
besillningsskyddsav-brolt.
Jag biiräder därför kommitténs förslag all en
förlängningslvisi, där jordägaren åberopar själviniräde. bör avgöras efter en
vägning av parternas motstående inlressen. Om ell upphörande av
arrendeförhållandet framstår som obilligl moi arrendalorn, skall själviniräde
kunna vägras. 1 likhel med kommittén och majoriielen av remissinsianserna
anserjag alt man på detta sätl kan tillskapa en ordning, där ä ena sidan jordägaren
kan återfå brukningsrätten lill arrendeställel när han har befogad anledning
till det, medan ä andra sidan arrendatorns behov av social och ekonomisk
irygghet kan lillgodoses i siörre ulsiräckning än f n.
Om regeln om själviniräde utformas i enlighel med vad jag
nu haranförl, anserjag atl man knappast behöver befara atl uibudel av
jordbruksarrenden kommer alt påverkas negaiivi.
När del gäller en sådan obillighelsprövning som här
föresläs är del inte möjligt alt ge några närmare anvisningar om hur inlresseawägningen
bör ulfalla i del enskilda fallel. Vad man från lagsliftarens sida kan göra är
all
Prop. 1978/79:183 23
peka pä omsländigheier som lypiskl setl bör lillmälas vikt
vid prövningen. Vilken lyngd sädana omsländigheier bör ha, när de vägs mol varandra,
mäsle däremot överlämnas ät prövningsorganens egel bedömande.
Jag skall försl ge nägra exempel pä omständigheter som kan
föreligga pä arrendalorns sida och som enligt min mening bör tillmätas
belydelse vid prövningen. Om ivislen gäller ell s. k. hisloriskl arrende, dvs.
om arrendalorn och hans släki under flera generationer har brukai
arrendeslällel. lorde ofta ell avbroll i rätlen lill förlängning kunna
belraklas som obilligl. Ocksä i fråga om andra gärdsarrenden lorde det i mänga
fall kunna anses obilligt, om arrendalorn måsle lämna en trakt, där han och
hans familj har rotat sig. Ett för arrendatorn obilligl resullai kan vidare
inlräffa. om arrendet ulgör arrendalorns huvudsakliga försörjningsunderlag och
del pä grund av i.ex. arrendalorns höga levnadsålder inte verkar iroligl all
han skall kunna fä ell nyll sladigvarande arbele inom regionen. Delsamma synes
böra gälla, om arrendalorn med fog har förlilal sig pä all arrendel skall
föriängas och därför har siåll för kostnadskrävande invesleringar pä
arrendeslällel och han i händelse av avflyttning inle skulle kunna erhälla
rimlig kompensafion för nedlagda koslnader och arbelsinsalser.
Beiräffande molsvarande omsländigheier pä jordägarsidan
villjag lill en början peka pä all förulsällningama för ularrenderingen efier
hand kan ha ändrats väseniligi till följd av förhällanden som jordägaren inle
log med i beräkningen vid liden för upplåielsen. Självfallel bör arrendenämnden
även i övrigt la berättigad hänsyn till jordägarens sociala och ekonomiska situation
och mot bakgrund härav söka bilda sig en uppfattning om hur angeläget del
allmänt selt kan anses vara för honom atl få överta brukandel av
arrendeslällel.
En
omständighet som kommittén särskilt har uppehållit sig vid är atl jordägaren
kan ha upplälit arrendel av mera lillfälliga orsaker. Han kan 1. ex. ha gjort
upplåielsen i avvaklan på all en son eller dotter har genomgått
lantbruksuibildning. Om i ell sådani fall bada parier vid avialels ingående har
varil överens om upplåielsens begränsade varakiighei, anser jag i likhel med
kommittén all själviniräde som regel bör medges, när molivel för
ularrenderingen inle längre föreligger.
Som kommittén har påpekal kan del i här åsyftade fall
behövas uiredning om all arrendalorn har varit införstådd med jordägarens
avsikter och atl han mer eller mindre lydligl har godlagil dessa. Kommittén
anför atl lillräcklig uiredning bör anses föreligga, om del av arrendeavialel
framgår all arrendalorn under viss angiven föruisättning har förklaral sig
godla ell framlida själviniräde.
En remissinstans har inväni all parterna inle på della
säll bör få besiämma över förulsäuningarna för ell framlida självinträde. Del
finns risk för all detta skulle kunna ulnylljas föratt kringgå
besillningsskydddsreglerna. Del bör i slället krävas alt arrendenämnden har
lämnal dispens frän besill-ningsskyddel. Dispens bör meddelas, om jordägaren
gör sannoliki all självinträde skall äga rum vid arrendeperiodens uigäng.
Prop. 1978/79:183 24
För egen del anserjag inle alt del bör krävas dispens av
arrendenämnden för au överenskommelser av della slag skall tillerkännas
rättsverkningar. 1 mänga fall är det inle möjligt all i förväg bedöma,
huruvida jordägaren kommer all kunna förverkliga sina avsikler beiräffande
självinlrä-del. Meddelas ända dispens, är arrendalorn helt avskuren från
möjlighelen all framdeles föra frägan vidare lill arrendenämnden. Enligi min
mening är del frän arrendatorns synpunkt bälire atl arrendenämnden inom ramen
för den allmänna obilligheisprövningen fär frill bedöma bevisvärdel av den
uiredning om parternas lidigare inlenlioner som kan komma all läggas fram när
självinlrädei aktualiseras. Jag ansluter mig alllså lill kommitténs
uppfattning.
I likhet med kommittén anserjag vidare atl själviniräde
som regel bör medges, om jordägaren erbjuder arrendalorn eu annal godiagbarl
arren-deslälle.
Beiräffande s. k. sociala arrenden fanns del lidigare
bestämmelser som syfiade lill au förhindra all jordägaren missbrukade sin
dåvarande räll all frill kunna säga upp arrendeavtalet, om han avsåg all göra
självinträde. Jordägaren kunde enligt dessa bestämmelser dömas lill böter, om
han utan tillsiänd av arrendenämnden sälde egendomen eller arrenderade ul den
på nyll innan viss lid hade förfluiii efter del all arrendeavialel upphörde. Denna
siraffsanklion avskaffades i samband med lillkomslen av JB. 1 förarbeiena
(prop. 1970; 20 Del B 2 s. 979-980) framhölls all nägon siraffsanklion inle
längre behövdes för au motverka orikliga uppgifier lill slöd för
besittningsskyddsavbroti med hänsyn lill all jordägarens påstående om markens
framlida användning enligt de nya reglerna kunde underkaslas saklig prövning av
arrendenämnd. Del påpekades vidare all orikliga uppgifter om själviniräde i
viss ulsiräckning kan bestraffas enligt 9 kap. broUsbalken.
Kommiuén har övervägl om del finns behov av all återinföra
nägot form av Slraff- eller skadesländssankiion för all förhindra all rälien
till själviniräde missbrukas. Kommittén anser dock all del inle föreligger
någoi sädanl behov. 1 likhel med flertalei remissinstanser delar jag denna uppfattning.
Jag vill i anslutning härtill betona all den nu föreslagna
obilligheisprövningen inle är avsedd all medföra nägra lättnader i
bevishänseende, när del gäller kravel på all jordägaren skall göra sannolikt
all han själv eller nära anhörig lill honom verkligen kommer all bruka
arrendestället, om arrende-förhällandet upphör. I förarbetena till den
nuvarande regeln (prop. 1970: 20 Del B 2 s. 863 och SOU 1968: 57 s. 393)
diskuleras vilken uiredning som bör krävas om del planerade självinlrädei. Den
sammanställning av rättsfall som har lagils in i kommitténs belänkande visar
all regeln lorde lillämpas pä ell säll som ligger väl i linje med vad som har
varil avsell. Själviniräde brukar sålunda vägras, om jordägaren inle har
ansells kunna klara av jordbruket på arrendestället pä grund av brisiande
erfarenhel av lantbruk.
Prop. 1978/79:183 25
hög älder eller sjukdom. Självinträde har ocksä vägrats,
när del bakom jordägarens begäran om själviniräde har legat en önskan alt bli
av med en enligi hans mening besvärlig arrendalor eller all längre fram erhälla
högre avgift av annan arrendalor.
Vid remissbehandlingen har eu par reformkrav förts fram
som hänger samman med frägan hur rälien lill själviniräde påverkas av all arrendeslällel
övergår lill ny jordägare.
En remissinsians anser sälunda all del inie bör vara
lillålel för den nye jordägaren all göra gällande självinträde, om den
utarrenderade egendomen är ell bärkraftigl familjejordbruk som tinder många är
har brukats pä arrende. Ell sädanl förbud mol själviniräde kanjag dock inte
biträda. Prövningen bör även i della fall ske med hänsyn lill alla
omsländigheier som parterna äberopar.
En annan remissinstans påpekar au det har förekommii fall
där jordägaren efter all ha sagl upp arrendeavialel har säll arrendeslällel
under uppsägningsliden. Prövningsorganen har i sådana fall lillåtit a» den nye
ägaren i förlängningslvisien äberopar själviniräde som
besiliningsskydds-brytande grund, någoi som enligi remissinslansens mening slrider
mol JB: s ordalydelse. Kriiiska synpunkier av della slag har också förekommit i
den allmänna debatten (jfr 1 idskrifl för Sveriges Advokaisamfund 1978 s.
193-194 och 407-408).
Enligi min mening överenssiämmer den kriiiserade
rällslillämpningen med den allmänna principen alt den som förvärvar t. ex. en
äganderätt eller en nyttjanderätt inte genom själva överiätelsen får vare sig
bätire eller sämre ställning än vad överlålaren hade. En i laga ordning
verkställd uppsägning förlorar alllså inle sin verkan lill följd av all del
senare sker en parisväxling på upplålarens eller nylljanderällshavarens sida.
En ny arrendejordägare lorde därför vara oförhindrad atl
under den fortsatta besittningsskyddsproceduren begära själviniräde. Del finns
också vissl slöd för denna uppfattning i den rättsvelenskapliga lilleraluren
(jfr Bäärnhielm-Larsson, Jordbruksarrende, s. 89 och 91). Vid prövningen av
besitiningsskyddstvislen skall dock självfallel inga andra sakförhållanden på
jordägarsidan beakias än sädana som gäller den nye ägaren. Härvid torde den nu
föreslagna obilligheisprövningen enligt min uppfattning i mänga fall komma alt
leda lill all del begärda besillningsskyddsavbroiiei belraklas som obilligl mot
arrendalorn.
Jag vill tillägga alt den fråga som jag nu har diskuierai
kan komma i ell annal läge, om del i samband med en reform av
uppsägningsförfarandel i arrendetvisler införs krav på atl den
besillningsskyddsbrylande grunden skall anges redan i uppsägningshandlingen.
Kommittén har i anslutning lill frågan om själviniräde
övervägt huruvida besittningsskyddet behöver stärkas ocksä i de s. k.
raiionaliseringfallen. Enligi JB har arrendalorn inle räll till föriängning, om
jordägaren gör sannolikt all arrendeställel behövs för en mera ändamålsenlig
indelning i
Prop. 1978/79:183 26
brukningsenheter och del ej av särskilda skäl är obilligl
mol arrendalorn all arrendeförhållandei upphör. Kommittén konsiaterar all del
allmännas intresse av strukturralionalisering inom jordbruket har sädan siyrka
all arrendalorns intresse av fortsatt brukande normall bör fä slä lillbaka, om
arrendeslällel behövs för rationalisering. Med hänsyn härtill anser sig
kommittén inte böra föreslå nägon ändring av besittningsskyddsreglema på denna
punkt. Kommitténs ställningstagande har i allmänhet godlagils av
remissinstanserna och inle heller jag har någon erinran.
2.5 Dödsbos besittningsskydd
Kommittén har bl.a. haft i uppdrag atl föreslå en
förstärkning av det besittningsskydd som lillkommer dödsbo efter arrendalor som
har avlidil under arrendeiiden. Med nuvarande regler är det oklart för vilken
lid avlalel bör förlängas, om parterna inle kan enas om della.
För bestämmelserna om minsla lilläina arrendelid liksom
för besitl-ningsskyddsbesiämmelserna är det av avgörande belydelse huruvida arrendel
är ett gårdsarrende eller ett sidoarrende. Gårdsarrende föreligger, om parterna
har kommit överens om att arrendel skall omfatta boslad för arrendalorn. Boslad
kan upplåtas endast till fysisk person (prop. 1970:20 Del B2s. 861).
Vid gärdsarrende är minsla arrendeiiden i princip fem är.
För sidoarrenden finns ingen miminiiid föreskriven. Vid gårdsarrende
föreligger alllid besittningsskydd. Vid sidoarrende föreligger besittningsskydd
endast om arrendetiden översliger ell år.
Om besittningsskydd gäller, har arrendalorn i princip räll
alt få avlalel förlängt på skäliga villkor. Kan parterna inle enas om den nya
arrendeperiodens längd, kan denna fastställas av arrendenämnden. Härvid gäller
all den nya arrendeperioden skall molsvara arrendeiiden enligi avlalel, dock
längsi fem år. Förlängning kan emellerlid ske för annan lid, om detla av
särskild anledning är lämpligare.
Somjag nyss nämnde gäller besittningsskydd för alla
gärdsarrenden. Om en gärdsarrendator avlider under löpande arrendeperiod,
övergår hans rälligheler och skyldigheler enligi arrendeavtalet pä dödsboet
(prop. 1970:20 Del B 2 s. 941 och 953). Dödsboet har alllså i princip rält all
få avlalel förlängt på villkor som kan anses skäliga med hänsyn till jordägarens
och dödsboets förhällanden.
Eftersom innehållet i själva arrendeavtalet är avgörande
för om arrendel är ell gärdsarrende eller inle (prop. 1970 Del B 2 s. 972-973
och 980). synes arrendels egenskap av gärdsarrende inie förändras enbarl därför
alt arrendalorn avlider och dödsboei inlräder i hans slälle. Vid förlängning
av avlalel kan emellerlid jordägaren åberopa all den nya arrendeperioden inle
skäligen bör bestämmas lill fem år, efiersom dödsbo som juridisk person inle
kan ha boslad pä arrendeslällel.
Prop. 1978/79:183 27
Beiräffande tolkningen av gällande bestämmelser har
lagulskollel anförl (LU 1974: 35 s. 42) all om jordägaren under åberopande av
atl dödsbo inle kan inneha gärdsarrende kräver au den nya arrendeiiden skall
sällas lill eli är sä lorde dödsboei i varje fall i normalfallel inte ha rätl
lill längre avialslid än cll är. Detta skulle medföra att be.siiiningsskyddel
gick föriorai i samband med förlängningen.
Kommittén framhäller all osäkerhelen om gällande rätts
innehall försäl-ler dödsbon i ell ulsall läge. Enligi kommitténs mening är del
nödvändigt au dödsbos ställning i besittningsskyddshänseende blir klarlagd
genom en ny lagregel. Sociala och ekonomiska skäl lalar för atl
arrendeförhällandel inle mol dödsboets vilja bör kunna upplösas alllför kort
tid efter uigången av den arrendeperiod under vilken dödsfallel har inträffat.
Samtidigt är det angelägel all regeln ulformas sä all dödsbon inle förblir
oskiftade under längre lid än nödvändigt. Enligt kommitténs uppfattning bör
regleringen omfatta också dödsbo efter sidoarrendator som har hafi
besittningsskydd, efiersom molsvarande skyddsbehov kan föreligga i delta fall.
Med hänsyn till del sagda föreslär kommittén all dödsbo
efter arrendator som har haft besittningsskydd skall ha räll lill samma
föriängning av arrendeavialel som arrendalorn skulle ha haft vid uigången av
den arrendeperiod under vilken arrendalorn har avlidil. Vid uigången av
följande arrendeperiod skall enligt kommitténs förslag dödsboels
föriängningsrätl bedömas pä samma säu som gäller för övriga juridiska personer.
1 anslutning till förslaget i denna del har kommittén
erinrat om atl Skånearrendalorernas samrådsgmpp i en skrivelse, som av
regeringen i mars 1977 har överlämnats till kommittén för övervägande,
föreslagit bl. a. atl jordbruksarrendalor skall få räll all överiåla arrendet i
samband med generationsväxling. Kommittén avser att behandla denna fråga
senare.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt all kommitténs
förslag om dödsbos räll lill förlängning av arrendeavtalet läggs lill grund
för lagsiiftning. Nägra remissinstanser anser emellertid all förslaget så nära
berör frägan om en eventuell överlåtelserätt att del inle bör genomföras nu.
För egen del finner jag del värdefullt all kommittén i det
forsalla uiredningsarbelel förulsätlningslösi undersöker huruvida
jordbruksarrendalor i vissa fall bör fä räll all överiåla arrenderätten på
närsläende. Della hindrar emellerlid inle all man nu lar upp beslämmelserna om
dödsbos besittningsskydd. Del nuvarande oklara rättsläget bör enligi min
mening inle beslå längre än nödvändigt. Oberoende av hur frågan om
överlätelserätl kommer alt lösas på sikl, får man f. ö. räkna med all del
kommer all finnas dödsbon som inle vill eller kan ulnyllja denna rättighet.
Jag biiräder kommitténs förslag all dödsbo efter avliden
arrendator nu bör ges ell siarkare besittningsskydd än som följer av den från
dödsboets synpunki minsl förmänliga tolkningen av gällande rätl. Som kommittén
har framhållil bör regleringen omfatta inle bara gärdsarrenden ulan också
sådana sidoarrenden som den avlidne innehade med besittningsskydd.
Prop.
1978/79:183 28
När del gäller frägan hur längl man bör sträcka sig för
all bereda dödsboei irygghei i besittningen, anserjag alt den avvägning som
kommiiién har gjort är lämplig. Vid utgången av den arrendeperiod under vilken
dödsfallel har inlräffat bör sälunda dödsboei ha rätl lill förlängning för
samma lid som den avlidne skulle ha hafi. Var t. ex. den avlidne
gärdsar-rendalor, skall dödsboei alllsä i princip ha räll lill fem års
förlängningslid.
Flera remissinsianser har emellerlid påpekat all
kommitténs förslag bör förtydligas, sävitt avser situationen när den första
förlängningsliden har löpi ul.
Också jag anser all ell förtydligande bör ske. När den
första förlängningstiden har gäll lill ända, bör enligt min mening huvudregeln
vara att dödsboet skall ha rätt lill ytterligare ett års förlängning av
avtalet. Med hänsyn till all förhållandena vid arrende är så varierande, bör
det emellertid finnas möjlighet alt i undanlagsfall faslställa en längre förlängningslid.
Som komplement till huvudregeln bör därför föreskrivas all förlängning kan ske
för längre lid än ett år, om synnerliga skäl föreligger.
2.6 Uppsägningsförfarandet
Del rättsliga förfarandet vid en förlängnings- eller
villkorstvist mellan en jordägare och en arrendator är f. n. i huvudsak
utformat på följande sätt.
Arrendeavtal som är ingånget för bestämd tid - ett år
eller längre -måsle i princip sägas upp för alt upphöra all gälla vid den
avtalade arrendelidens utgång. För arrendeavtal med besittningsskydd gäller
dessutom atl avtalet måsle sägas upp även om part vill alt arrendet skall
fortsätta men på ändrade villkor.
En uppsägning av arrendeavtal gäller - oberoende av från
vilken sida den görs - i princip avtalets upphörande. Om arrendatorn i
uppsägningen har begärt förlängning av avtalet pä ändrade villkor, har han
emellertid kvar sin rätt lill förlängning av avlalel.
Själva besillningsskyddsproceduren inleds med att
jordägaren tillställer arrendatorn ett s. k. avfiytlningsmeddelande, dvs. en
skrifilig underrättelse om atl arrendatorn skall hänskjuta ivislen till
arrendenämnden, om han inte går med pä alt flytta. Nägon frist för lämnande av
avfiytlningsmeddelande är inte föreskriven. Om arrendatorn inle hänskjuter
tvisten lill nämnden inom tvä mänader från det han har fåll del av
meddelandet, förlorar han emellertid rälien till fortsatt arrende. Detla gäller
även om det är arrendalorn som har sagl upp avtalet för alt få lill stånd en
omreglering av villkoren.
Kommittén har lagt fram ett förslag lill nyll förfarande i
förlängnings-och villkorslvisler. Det innebär i huvudsak följande.
Uppsägning skall gälla antingen avtalets upphörande eller
ändring av villkoren. Syftei med uppsägningen skall anges i
uppsägningshandlingen.
Prop. 1978/79:183 29
Säger jordägaren upp avlalel för upphörande, skall
dessulom den besillningsskyddsbrylande grunden anges.
Uppsägning för villkorsändring behöver inle innehälla
uppgift om de nya villkoren. Sädan uppsägning fär inle ändras lill alt avse
avtalels upphörande.
Har överenskommelse inle iräffats senast sex mänader frän
den dag dä uppsägning senasi kunde göras, skall den part som har sagt upp
avtalet hänskjula tvisten lill arrendenämnden. Har fiäga om arrendeavtalets upphörande
hänskjutits lill arrendenämnden, har denna alt pröva säväl för-längningsfrägan
som villkoren för ell eventuellt fortsatt arrende. Har däremot endast
villkorsfrågan hänskjutits, fär arrendenämnden inte pröva fiågan om
arrendeförhällandels upphörande.
Har arrendenämnden i samband med förlängning av avtalet
fastställt nya villkoi', har arrendalorn räll att senasi fyra mänader därefier
säga upp avlalel, om han finner de nya villkoren alllför belungande. Avlalel
upphör dä att gälla pä den fardag som inträffar närmast efter sex mänader frän
uppsägningen.
Vid remissbehandlingen har flerialel remissinsianser varit
ense om alt kommitténs förslag innehäller väsentliga förbättringar av del
nuvarande uppsägningsföifarandel. Mängti av dessa remissinsianser har ända framfört
kriiiska synpunkier bäde i fräga om de principiella lösningarna och beiräffande
olika detaljer i förslagei. Frän flera häll har dessulom framhålliis all en
reform av uppsägningsförfarandel beiräffande arrende bör anslä lill dess
hyresrättsulredningen (Ju 1975:06) har lagt fram sitt förslag till molsvarande
reform inom hyresrätten.
Enligi min mening visar utfallel av remissbehandlingen alt
arrendatorns reella förhandlingsunderläge i besillningsskyddsproceduren inle
hell har kunnai undanröjas med kommitténs förslag. Jag vill dessutom peka pä
all flera remissinsianser anser alt kravet på uppsägning hell bör avskaffas,
när tvislen endasi gäller ändring av arrendevillkoren.
Av olika skäl har det inle varit möjligt för
arrendelagskommitién och hyresrättsulredningen all behandla frägan om
uppsägningsförfarandel vid samma lidpunki. Del har därför inle gätt all
samordna uiredningsarbelel i denna del.
Reglerna om uppsägningsförfarandel är sväiöverskädliga och
deialjerade. En ändring nu av uppsägningsreglerna vid arrende skulle leda till
att den principielhi likheten mellan föifarandel i hyrestvister och i
arrendetvister gick förlorad. Enligi min mening bör emellerlid
förfarandereglerna vara sä likformiga som möjligl pä dessa bada rättsområden.
Även om en reform av uppsägningsförfarandet beiräffande arrende är angelägen,
anser jag därför all den bör ansiä lill dess molsvarande ändringar kan göras i
fräga om hyra.
Enligt vad jag har inhämtat arbetar hyresrättsulredningen
f.n. med frägan om ett nylt uppsägningsförfarande i hyrestvister. Som jag
inled-
Prop. 1978/79:183 30
ningsvis (avsnitt 2.1) nämnde kommerjag senare i dag att
lägga fram förslag lill lilläggsdirekliv för arrendelagskommittén. Enligi min
mening är del lämpligi all kommittén då ocksä fär i uppdrag all se över del
föreliggande förslaget om uppsägningsförfarandet mot bakgrund av den
remisskritik som förekommii och med beakiande av de principiella lösningar som
kan komma all väljas för hyresrättens del. Enligi min mening kan man härigenom
uppnä den samordning som är önskvärd när det gäller huvuddragen i
uppsägningsförfarandel på de bada rällsomrädena.
Sammanfallningsvis är jag alltsä inte beredd att f n.
lägga fram nägot förslag lill nytl uppsägningsförfarande pä grundval av
kommitténs förslag. Jag kommer i slället senare i dag all föreslå all kommittén
fär i uppdrag all göra en förnyad genomgäng av förslagei i denna del.
2.7 Följdändringar beträffande bostadsarrende och
fiskearrende
De förslag lill ändringar av reglerna om jordbruksarrende
somjag nu har redogjort för får vissa älerverkningar pä reglerna om
bostadsarrende och fiskearrende.
Bostadsarrende kännetecknas av atl arrendatorn enligt
upplåtelsen har rält atl pä arrendeslällel uppföra eller ha kvar bostadshus. J
B:s bestämmelser om bostadsarrende (10 kap.) liknar i sina grunddrag reglerna
om jordbruksarrende. Della gäller bl. a. i fråga om arrendatorns
besittningsskydd.
Fiskerätt kan enligi 25 S lagen (1950:596) om rält till
fiske ingå i jordbruksarrende. Fiskerätt kan också upplåtas separal. Är i
sådant fall upplåtelsens ändamäl yrkesfiske eller annal fiske av väsenilig
belydelse för arrendalorns försörjning, föreligger fiskearrende. Om
fiskearrende finns besiämmelser i lagen (1957: 390) om fiskearrenden.
Fiskearrende är till sin rättsliga nalur en nyttjanderätt
som är jämställd med de i JB behandlade arrendeformerna och med hyra. De
allmänna nytljanderällsbeslämmelserna i 7 kap. JB är därför tillämpliga också
på fiskearrende. Däremot är inte de allmänna arrenderättsliga bestämmelserna i
8 kap. JB tillämpliga. Bestämmelserna i fiskearrendelagen ansluter bl. a. när
del gäller besitlningsskyddei lill molsvarande regler i JB.
Kommitténs förslag innebär att de ändringar som i fråga om
jordbruksarrende föreslås beiräffande beslämmelserna om andra arrendevillkor
än arrendeavgift och förlängningslid (avsnilt 2.3) saml dödsbos besittningsskydd
(avsnitt 2.5) skall föranleda följdändringar av motsvarande regler rörande
bostadsarrende och fiskearrende. Förslagei har i allmänhet lämnats utan
erinran av remissinstanserna.
Ocksåjag biträder de av kommittén föreslagna
följdändringarna. Dessulom bör enligt min mening reglerna om arrendeavgiftens
sioriek vid bostadsarrende och fiskeartende anpassas till den omarbetning av
arrendesältningsreglerna vid jordbruksarrende somjag har föreslagil (avsnitt
2.2). I fråga om bostadsarrenden saknas dock förutsättningar för att låla
ärren-
Prop.
1978/79:183 31
deställets avkastningsförmåga ingå bland de faktorer som i
första hand bör vara avgörande för avgifisbedömningen. Inle heller när del gäller
fiskearrenden bör avkastningsförmågan nämnas särskili.
I motsats till kommittén anserjag all den föreslagna nya
bestämmelsen rörande rätten lill själviniräde vid jordbruksarrende (avsnilt
2.4) bör medföra molsvarande ändring i fråga om fiskearrende. Däremot finns
del inle behov av en sådan följdändring vid bosladsarrende, eftersom
självinträde inle ulgör nägon självsiändig besillningsskyddsbrylande grund vid
denna arrendeform (se 10 kap. 5 S JB).
2.8 Ikrafttr ä dande
De lagförslag som jag nu har redogjort för bör träda i
kraft den 1 juli 1979. Jag kommei i specialmotiveringen alt redogöra för de
övergångsbestämmelser som behövs.
3 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepariementel upprättats förslag lill
1.
lag om ändring
i jordabalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,
3.
lag om ändring
i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.
Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med
chefen för jordbruksdepartementet.
Förslagen bör fogas lill regeringsprolokollel i della
ärende som bilaga 4.
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring I jordabalken
8 kap. 28S
1 paragrafen finns besiämmelser om begränsning i rälien
alt träffa skiljeavtal när det gäller vissa arrendefrågor. Beslämmelserna är
tillämpliga endast pä jordbruks- och bostadsarrenden (jfr prop. 1970:20 Del A
s. 349 och 404 saml Del B 2 s. 966).
I fräga om förlängning av avtal om bosladsarrende äger
enligt 10 kap. 6 § i dess nu gällande lydelse reglerna vid jordbruksarrende
motsvarande tillämpning (jfr prop. 1970: 20 Del B 2 s. 1014).
I förevarande paragraf har gjorls en redaktionell jämkning
som föranleds av att den hänvisning i 10 kap. 6§ som ärav iniresse i
sammanhangei har förls över till en ny paragraf, 10 kap. 6 a §.
Prop.
1978/79:183 32
8 kap. 31 §
1 denna paragraf ges regler om klander av arrendenämnds
beslut.
I paragrafen har gjorls en redaklionell jämkning av samma
slag som jag har redogjort för vid 28 S.
8 kap. 33 §
I paragrafen upptas bestämmelser om överklagande av
fastighetsdomstols eller hovrätts dom i arrendelvisl.
Paragrafen har jämkats redaklionelll. Jag hänvisar till
vad jag har anfört vid 28 S.
9 kap. 8S
Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om arrendalorn
uppsagl avtalet enligt 3§ och i uppsägningen begärt föriängning av avtalet pä
ändrade villkor, har arrendatorn rätt lill förlängning av avlalel, ulom när
1. arrenderätten är förverkad eller
avlalel kan uppsägas enligt 8 kap. 14 S utan atl likväl jordägaren uppsagl
avtalet att upphöra pä nägon av dessa grunder,
2. arrendatorn i annat fall åsidosatt
sina förpliktelser i sådan män all avlalel skäligen icke bör förlängas,
3.
jordägaren
gör sannolikt, atl han själv, hans make eller avkomling skall bruka
arrendeslällel, och del ej är obilligl mol arrendatorn att arrendeförhållandet
upphör,
4. jordägaren gör sannoliki, alt
arrendestället behövs för en mera ändamålsenlig indelning i brukningsenheter,
och del ej av särskilda skäl är obilligl mol arrendalorn atl
arrendeförhållandet upphör,
5. jordägaren gör sannolikt, atl
arrendestället skall användas i enlighel med fastställd stadsplan eller
byggnadsplan,
6. jordägaren i annat fall gör
sannolikt, atl arrendeslällel skall användas för annal ändamål än jordbruk, och
del ej är obilligl mol arrendatorn att arrendeförhällandel upphör.
Om jordägarens iniresse blir tillgodosett genom all
arrendatorn avträder endasl en del av arrendeslällel och avlalel lämpligen kan
förlängas såvitt avser arrendestället i övrigt, har arrendalorn utan hinder av
första stycket räll lill sådan förlängning.
I paragrafen uppläs huvudregeln om rälien lill förlängning
av arrendeavtalet samt de besillningsskyddsbrylande grunderna.
Till förslå siycket 3 har fogals ell nyll rekvisil som
innebär all frågan om jordägarens räll till självinträde skall avgöras pä
grundval av en obillighets-prövning. Tilläggsbestämmelsen har behandlals i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4). Jag har där ocksä angell riktlinjerna för
den intresseavvägning som skall vara utslagsgivande för bedömningen av
huruvida det är obilligl mot arrendatorn att arrendeförhällandel upphör.
Fränseli att en iniresseawägning skall ingå som ett nylt
moment i prövningen av om självinträde bör fä ske, innebär den nya bestämmelsen
inle nägon ändring av vad som f.n. gäller beträffande denna besillningsskyddsbrylande
grund. Somjag har framhållit i den allmänna moiiveringen
Prop. 1978/79:183 33
(avsnilt 2.4) äligger del alllsä jordägaren att försl göra
sannoliki atl han själv eller nära anhörig lill honom - make eller avkomling,
varmed jämställs adoplivbarn eller dess avkomling - verkligen kommer all
överta brukandel av arrendeslällel i anslutning lill all arrendeförhällandel
upphör. All jordägaren själv skall bruka arrendeslällel innebär i enlighel med
vad som f.n. gäller (SOU 1968:57 s. 392-393) att jordägaren skall ha det
ekonomiska ansvarei för driften av jordbruket. Däremot behöver jordägaren, om
denne är en fysisk person, inle nödvändiglvis delta aktivt i själva
jordbruksarbetet. Motsvarande gäller självfallet fördel fall att det är en nära
anhörig till jordägaren som skall överta brukandet.
Om inlresseawägningen utfaller sä atl arrendatorn medges
förlängning av arrendeavtalet, skall villkoren för del fortsatta arrendel i
vanlig ordning beslämmas med lillämpning av 9 §.
Atl självinträde har vägrals genom lagakraftvunnel beslul
ulgör ingel hinder mol all jordägaren vid uigången av den i
förlängningsbesluiel faslslällda arrendeperioden pä nytt gör gällande
själviniräde. Frågan om själviniräde fär dä förulsätlningslösi prövas med
uigångspunki i de förhållanden som är akluella vid den tidpunklen.
9 kap. 9 S
Vid förlängning av arrendeavtal utgär arrendeavgiften med
skäligl belopp. Den arrendeavgifl som jordägaren fordrar skall godias, om den
ej är oskälig. Fordrad arrendeavgift är atl anse som oskälig, om den inle
endast obetydligi översliger vad arrendalorer i allmänhet kan antas vara
villiga all betala med hänsyn lill arrendeslällels avkaslningsförmäga,
arrendeavialels innehåll och omsländighelerna i övrigi.
Annal av jordägaren eller arrendatorn uppslällt villkor
skall gälla / den mån del ej år oskäligl med hänsyn lill arrendeavialels
innehåll, omsländighelerna vid avialels lillkomsi, senare iniräffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Förlängning skall dock ske för lid
som molsvarar arrendetiden, om denna ej överstiger fem är, och i annal fall för
fem är. Förlängning kan även ske för annan lid än som sagls nu, om detta av
särskild anledning är lämpligare.
1 den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall
samma villkor som förut gälla.
Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om
villkoren fördel fortsatta arrendet, skall överenskommelsen, oavsett
bestämmelserna i första och andra slyckena, lända till efterrättelse i den män
ej annal följer av beslämmelserna i övrigi i denna balk.
1 paragrafen meddelas bestämmelser om villkoren för
fortsatt arrende i samband med att avtal om jordbruksarrende förlängs.
\,forsla siycket regleras frågan om arrendeavgiftens
storiek i det fall att parterna inle kan komma överens om vilken avgift som
skall utgå. Till försia och andra meningarna, som är oförändrade (jfr prop.
1973: 23 s. 153 och 173), har fogats en ny tredje mening som innehåller ett
komplemenl till huvudreglerna om vilken arrendeavgifl som skall utgå.
Bestämmelsen, som 3
Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 183
Prop. 1978/79:183 34
för arrenderättens del utgör en motsvarighel lill
bruksvärdereglerna i 48 S hyreslagen, har behandlals i den allmänna
moiiveringen (avsnitt 2.2).
Som jag däivid framhöll innebär de nya arrendesällningsreglerna
all arrendenämnden sk'Ul göra en helhelsbedömning av arrenderättens värde och
lägga denna lill grund för prövningen av hur sior avgiften skäligen bör vara.
Ett riklmärke vid en sädan helhetsbedömning kan enligi
lagiexien vara arrendeställels avkaslningsförmäga. Somjag har framhällit i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) är del angelägel all motverka
arrendeavgifter som inle är förenliga med jordbrukels längsikiiga lönsamhei.
Vid sina överväganden i samband med skälighelsprövningen bör arrendenämnden
Ulgä från ail en kunnig och erfaren arrendalor ej är villig all belala den
fordrade aiiendeavgiften, om denna inle kan bäras av arrendeslällels avkaslning.
En sädan arrendeavgifl bör alltsä enligt min uppfattning anses oskälig
obeioende av den radande marknadsprisnivän.
Della hindrar inte att ocksä värderingen av
avkastningsförmågan måsle ingå som ell led i helhelsbedömningen av
arrenderättens värde. Som en remissinsians har päpekai kan det ju I. ex. länkas
au marknadsprisnivån på orlen ligger lägre än vad som är moliverai frän enbarl
avkaslningssyn-punki. 1 ell sädanl fall bör arrendenämnden ulgä från alt en
kunnig och erfaren arrendalor ej är villig all belala högre arrendeavgifl än
som är nödvändigi med hänsyn lill marknadsförhållandena.
Vid en helhelsbedömning av arienderältens värde kan enligt
lagtexten hänsyn ocksä las till arrendeavialels innehall. 1 den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2) harjag lämnat exempel pä avtalsvillkoi' som det
finns skäl atl beakla i deiia sammanhang.
Vid bedömningen av arrenderättens sammanlagda värde mäste
man kunna la hänsyn ocksä lill andra förhällanden än arrendeslällels avkastningsförmåga
och arrendeavtalets innehåll. Lagtexten innehåller därför även en hänvisning
till omsländighelerna i övrigt. Har t.ex. arrendatorn genom egna ätgärder ökal
arrendeslällels värde ulan all han av jordägaren fält ersättning för delta, bör
förbättringen i allmänhei ej ensam uigöra nägon grund för anendehéijning (SOU
1968: 57 s. 401). Detla överensstämmer i princip med vad som i molsvarande
siiuaiion gäller vid lokalhyra (prop. 1979/80: 89 s. 15 och 24) och bosladshyra
(prop. 1974: 150 s. 459 och 500 och CU 1974: 36 s. 67 och 103).
Som jag har framhållil i den allmänna motiveringen
(avsniii 2.2) visar erfarenhelerna från rällslillämpningen all det nästan
aldrig finns förutsättningar för all göra en renodlad orisprisjämförelse i
arrendesätlningslvis-lerna. 1 många fall kan sädana upplysningar som parterna
lämnar om arrendeavgifterna för närmast jämförliga arrenden ända vara en god
hållpunkt vid bedömningen av vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara
villiga att belala. Inom ramen för den i lagiexien iniagna hänvisningen till
omsländighelerna i övrigi finns del ocksä i fortsällningen ulrymme för
Prop. 1978/79: 183 35
arrendenämnden atl ta hänsyn till upplysningai' av detta
slag. Besiktning av de åberopade jämförelseobjekten bör i enlighel med
nuvarande praxis endasl föreläs pä begäran av pari.
Vid undersökningen av eveniuelli ingivet
jämförelsemaieriii! bör arrendenämnden självfallel borlse frän
jämförelseobjekt där avgiften av olika skäl inle kan anses marknadsmässig,
t.ex. om arrendeavialel är ingängel mellan nära släktingar. Även i övrigi är
del enligi min uppfaiining önskvärl med en nyanserad bedömning av
jämförelseobjekiens användbarhei för en prisjämförelse. Del kan i.ex. sällan
anses meningsfulll alt åberopa sidoai-renden. när prövningen gäller ell
gärdsanende. Som ytterligare exempel pä arrenden som normall inle böi' anses
vägledande vid en piisjämförelse kanjag peka pä brukningsenheler med en
förorten ovanlig driftsinriklning eller arrenden där ulgäende arrendeavgifter
baseras pä marginalkoslnads-beriikningar. Molsvarande lorde gälla i fräga om
arrenden som har upplåtits efier anbudsförfarande.
Den avgifisnivä som nämnden kommer fram till när den pä
della säll skall söka bilda sig en uppfattning om arrenderättens lotala välde
lorde alltid bli förenad med en viss osäkerhetsmaiginal ("högsi-lägsl").
Med hänsyn lill den osäkerhei som gäller vid uppskattningar av detta slag mäste
jordägaren tillförsäkras ett ulrymme ovanför den sälunda konstaierade högsia
skäliga nivän. Som framgär av lagiexien har detta utrymme angetts sä att
foidiad avgift är alt anse som oskälig, om den inte endasl obelydligt
översliger den konstaterade högsta skäliga nivän. Den valda formuleringen
ansluler lill 4 S försia siyckei 1 i förslagei lill ny jordförvärvslag (piop.
1978/79: 85 s. 24, 26, 117 och 136).
Om prövningen ulfallei' sä all den av jordägaren begärda
arrendeavgifien anses oskälig, skall arrendenämnden sälla ned avgiften till
skäligl belopp. Beiräffande principeina för denna nedsättning hänvisar jag till
de molivullalanden som gjordes när biuksvärdesyslemel infördes pä hyresmarknaden
(prop. 1968:91 Bihang A s. 361).
Beiräffande de nya ariendesättningsreglerna villjag
avslutningsvis framhälla att de liksom molsvarande besiämmelser i hyreslagens
bruksvärde-paragraf (48 § hyreslagen) endasl ger exempel pä omsländigheier som
bör kunna föranleda all ett fordral vederlag skall anses som oskäligl (jfr
piop. 1968:91 Bihang As. 55 och prop. 1977/78: 175 s. 215-216). Arrendenämnden
har alllid möjlighel all göra en s.k. ren skälighelsbedömning. Med anledning av
ett påpekande under remissbehandlingen villjag i sammanhanget erinra om all
processen i nämnden är disposiiiv och alt nämnden inte heller har nägon allmän
utredningsplikl (jfr prop. 1968: 91 Bihang B s. 18-19). Del är alllsä parternas
yrkanden och åberopanden som anger processens ram och därmed ocksä vilka
fakiiska förhällanden som är av belydelse vid piövningen av om fordrad avgifl
är all anse som oskälig. Jag ålerkommer lill den frägan i specialmoliveringen
lill 17 S lagen om arrendenämnder och hyresnämnder.
Prop. 1978/79:183 36
. '\ndra slyckel förslå meningen upplär normerna för prövningen av
tvist som gäller annat arrendevillkor än arrendeavgiftens storlek eller
arrendelidens längd.
Bestämmelsen är utformad efter mönster av generalklausulen
i 36 S avtalslagen. Viss olikhet föreligger dock mellan de bada lagparagraferna
näl det gäller deras prakliska tillämpning. Med stöd av generalklausulen kan
endast villkor i ett redan ingånget avtal prövas, medan det enligt förevarande
beslämmelse är möjligl atl pröva ocksä en avtalskontrahenls förslag till helt
nya villkor. Som framgär av vad jag anförde i den allmänna moiiveringen
(avsnitt 2.3) anserjag emellerlid all della fakiiski sell inle innebär sä sior
skillnad atl del bör påverka utformningen av grundrekvisi-len.
Prövningen enligt förevarande beslämmelse bör i försia
hand inriklas pä det villkor eller det förslag lill nyll villkor vars skälighel
har ifrågasatts av endera parten. Pä molsvarande sätt som gäller beiräffande
lillämpningen av generalklausulen (prop. 1975/76:81 s. 111) bör dock prövningen
grundas pä en helhetsbedömning, där hänsyn tas till alla omständigheter som
föreligger i del enskilda fallel.
Atl skälighelsfrägan bör avgöras pä grundval av en
helhetsbedömning framgår av att enligt lagtexten hänsyn kan tas till
arrendeavtalels innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare
inträffade förhällanden och omständigheterna i övrigi. Liksom när det gäller
arrendeavgiftens storlek begränsas dock arrendenämndens handlingsfrihet av
parternas yrkanden och åberopanden. Nämnden fär I.ex. inte ändra ostridiga
avtalsvillkor.
Ibland kan arrendenämnden komma atl ställas inför valel
mellan två versioner av samma villkor, där ingendera versionen i och för sig
kan anses oskälig. Det kan ocksä hända atl parternas yrkanden ger utiryck för
den positiva och negativa sidan av samma sak. Som exempel kan nämnas att
arrendalorns önskemål om rält att fä ta väg över en gårdsplan motsvaras av
jordägarens krav pä förbud för arrendalorn all färdas där.
Del är inle möjligl all säga nägoi allmäni om hur
skälighelsbedömningen bör ulfalla i sädana fall. Jag vill emellertid peka pä
atl arrendenämnden inte är hänvisad till all godta det ena villkorsallernativel
och förkasia det andra. Som framgär av lagtexten har nämnden möjlighet att
jämka ett uppställt villkor eller förslag lill nytt villkor, när nämnden
fastställer villkoren för det fortsatia arrendel. Vissa villkorstvisier torde
därför bäsl lösas på sä sätt all nämnden söker ulforma del omtvistade villkorel
som en sammanjämkning av parternas ståndpunkter.
Vid skälighelsprövningen bör i liHämpliga delar
uttalandena i förarbeiena lill generalklausulen (prop. 1975/76:81 s. 118-130
och 135-147) ijäna lill vägledning. Vid den närmare avvägningen bör liksom
hillills ledning också sökas i den utomrättsliga normen god sed i
arrendeförhällanden.
Andra siycket andra och tredje meningarna innehåller
regler om be-
Prop.
1978/79:183 37
stämmande av tiden för förlängningen. Reglerna motsvarar
hell vad som föreskrivs i försia slyckel Iredje och fjärde meningarna i
paragrafens nu gällande lydelse (jfr prop. 1970: 20 Del A s. 358 och 406, Del B
2 s. 868 saml 3LU 1970: 80 s. 208-209).
I en ny paragraf, 9 a §, uppläs komplelterande
bestämmelser om förlängningstidens längd i det fall atl arrenderätten har
övergått pä arrendatorns dödsbo.
Tredje stycket, som hell överenssiämmer med försia
slyckels sisla mening i paragrafens nu gällande lydelse, ger uttryck för
huvdprincipen alt i den mån ingen av parterna fordrar atl villkoren skall
ändras skall samma villkor som förut gälla (jfr prop. 1970: 20 Del B 2 s. 865
och prop. 1968:91 Bihang A s.231).
Fjärde stycket motsvarar frånsett en redaklionell jämkning
andra Slyckel i paragrafens nu gällande lydelse. Beslämmelserna innebär all
avtalsfrihet råder om villkoren för det fortsatta arrendel inom ramen för
lagens tvingande bestämmelser (jfr prop. 1970:20 Del A s. 358-360 och 406-407
saml Del B 2 s. 982-983).
9 kap. 9 a §
Avlider arrendalorn under arrendeiiden, skall vid
tillämpningen av 9 § andra stycket andra och tredje meningarna dödsboet ha rätl
lill förlängning för samma tid som den avlidne skulle ha haft. Detta gäller
dock endast när avtalet förlångs vid uigången av den arrendeperiod under vilken
dödsfallet har inträffat. Förlängs i annat fall arrendeavtal sedan
arrenderätten har övergått på arrendatorns dödsbo, skall arrendetiden utgöra
ell år i den mån ej annat följer av 9 § fjärde stycket. Föreligger synnerliga
skäl, får dock förlängning ske för längre lid än ett år.
I paragrafen, som är ny, ges kompletterande besiämmelser
om föriäng-ningslidens längd, när arrenderätten har övergått på arrendalorns
dödsbo. Paragrafen molsvarar 9 § Iredje stycket i utredningens förslag. Jag
hänvisar lill vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).
Paragrafen är tillämplig endast på dödsbo efter arrendator
som har avlidit under arrendetiden. Dödsbo som nytillträder ett arrende skall i
besitiningsskyddshänseende behandlas enligt allmänna regler.
Försia meningen utgör ett komplemenl till bestämmelserna
om tiden för föriängning i 9 § andra stycket andra och tredje meningarna. Den
nya bestämmelsen innebär alltså ingen inskränkning i parternas rätt alt efter
uppsägningen träffa frivillig överenskommelse om förlängningstiden inom ramen
för lagens tvingande bestämmelser. En sådan överenskommelse blir gällande
enligt 9 § fjärde stycket. Inte heller medför bestämmelsen någon förändring i
fråga om vad som gäller vid s. k. automatisk förlängning. Om arrendeavtalet
inte sägs upp inom rätt tid, skall det alltså enligt 3 § andra siycket anses
förlängt på lid som molsvarar arrendetiden, dock längst fem år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:183 3S
Dödsboei har självfallel inle nägon ovillkorlig rätl att
erhälla förlängning föl tid som molsvarar arrendetiden enligt avtalet, om denna
ej översliger fem är. Liksom fallet skulle ha varit, om dödsfallel inte hade
inlräffai. kan det pä grund av omsländighelerna i det enskilda fallel finnas
skäl för bäde korlare eller längre förlängningslid iin som molsvarar den
avialade arrendetiden. Behövlig anpassning av föHängningstiden till sädana
individuella omständigheter kan alltsä ske med tillämpning av 9 S andra siycket
Iredje meningen (prop. 1970: 20 Del B 2 s. 868 och 3LU 1970: 80 s. 208-209).
Regeln om all dödsboei har rält till förlängning för samma
lid som den avlidne skulle ha haft är tillämplig endasl när avtalet förlängs
vid utgången av den arrendeperiod under vilken dödsfallel har inlräffai. Della
framgär av andra meningen.
I fortsättningen av paragrafen behandlas del fallel all
förlängning sker vid uigängen av den försl beslämda förlängningsliden eller vid
senare lidpunki. Bestämmelserna är tillämpliga oberoende av hur läng den försia
eller sammanlagda förlängningsliden har varil. Del har inle heller nägon
belydelse i vilken ordning förlängningsliden tidigare har blivii beslämd.
Däremoi förulsalls del självfallel all del råder ivisl om
hur lång den nya förlängningstiden bör vara. Jordägaren och dödsboei har alltså
även i här avsedda situationer avtalsfrihet i fräga om förlängningsliden inom
ramen för lagens tvingande regler. Della framgär av den iniagna hänvisningen
lill 9 § fjärde stycket. Inte heller berörs i della sammanhang reglerna om
auiomalisk förlängning (3 § andra slyckel).
1 iredje meningen anges som huvudregel all arrendeiiden
skall vara ell är, när avlalel förlängs vid annan lidpunkt än vid utgången av
den arrendeperiod under vilken dödsfallel har inlräffai. All uppsägningsliden
dä skall vara minsl älta mänader följer av 3 § försia stycket andra meningen.
Sker ej uppsägning inom rätt lid, förlängs avlalel auiomaliskl med ell är i
sänder (3 S första och andra styckena). Om däremot avlalel sägs upp av jordägaren,
älnjuler dödsboet inte besittningsskydd (7 § försia siycket I).
Enligt undantagsregeln i fjärde meningen får i vissa fall
förlängning ske för längre lid än ett år. Förutsättningen för delta är atl
synnerliga skäl föreligger för längre förlängningslid. Främst åsyftas fall där
dödsboet pä grund av mellankommande omständigheter, som försvårat en ändamålsenlig
avveckling, har behov av en längre avvecklingsperiod än som följer av
huvudregeln i tredje meningen. Normalt bör del vidare fordras alt konsekvensema
för dödsboels del är sä oförmånliga alt starka sociala eller ekonomiska skäl
kan anses tala för all dödsboei bör fä ulnyllja fördelen av en längre
avvecklingsperiod. En avvägning mäsle härvid ske i förhällande till jordägarens
berättigade inlressen.
Enligt min mening bör bedömningen i försia hand inriklas
pä de förhållanden som är aktuella eller förutsebara vid tidpunkten för
prövningen. Hur läng lid dödsboei sammanlagl har brukai arrendestället synes
däremoi i allmänhei inle böra lillmälas nägon avgörande belydelse.
Prop. 1978/79:183 39
Om avlalel med lillämpning av undantagsregeln förlängs pä
exempelvis tvä är, kvarslär besillningsskyddel. Säger jordägaren pä nyll upp
avlalel, kan alllsä dödsboei älerigen föra frägan om förlängningsliden vidare
lill arrendenämnden. 1 ell sädanl fall lorde del dock sällan vara akluelll att
avvika frän huvudregeln om ett ärs förlängningslid.
10 kap. 6S
Vid förlängning av arrcndeavial ingår arrendeavgiften med
skäligl belopp. Den arrendeavgifl smn jordägaren fordrar skall godias, om den
ej är oskälig. Fordrad arrendeavgift är all anse som oskälig, om den inle
endasl obelydligi överstiger vad arrendatorer i aUmänhet kan aulas vara vilUga
all heuila med hänsyn lill arrendeavialels innehåll och omsländighelerna i
övrigi.
Annal av jordägaren eller arrendalorn iippslälll villkor
skall gälla i den mån del cj är oskäligl med hänsyn ull arrendeavialels
innehåll, omsländighelerna vid avialels lillkomsi, senare iniräffade
förhåUanden och omsländighelerna i övrigi. Förlängning skall dock ske Jör tid
som molsvarar arrendetiden, om denna ej översliger fem år, och i annai,fall för
fem år. Förlängning kan även ske ,för annan lid än som sagls nn, om della av
särskild anledning är lämpligare.
I den mån ändring av arrendevillkoren cj påkallas, skall
samma villkor .som förin gälla.
Iruffas vid förlängning av arrendeavial övcrenskomnidse om
villkoren för del forlsalia arrendel, skall överenskommelsen, oavsell
beslämmelserna i förslå och andra slyckena. lända lill eflerrälldse i den mån
ej annal joller flr bcsiäinmdseniu i övrigi i denna balk.
I paragrafen meddelas bestämmelser om villkoren för
fortsatt arrende i samband med atl avtal om bosladsarrende förlängs.
Beslämmelserna har anpassats lill de nya reglerna vid jordbruksarrende (9 kap.
9 S). Beträffande principema för denna anpassning hänvisar jag lill vad jag har
anförl i den allmänna moiiveringen (avsnilt 2.7).
\ försia siycket regleras frågan om arrendeavgiftens
storlek i det fall att partema inte kan komma överens om vilken avgift som
skall utgå. Till försia och andra meningarna, som inle innebär nägon ändring i
sak i förhällande lill nu gällande räll. har fogals en ny iredje mening som
upplär de nya arrendesäiiningsreglcrna. Dessa är ulformade efier mönsier av
molsvarande besiämmelser i 9 kap. 9 § försia slyckel Iredje meningen. Som jag
framhöll i den allmänna moiiveringen (avsnitt 2.7) skiljer sig dock
arrendesäiiningsreglcrna vid bosladsarrende från motsvarande regler vid
jordbruksarrende i del avseendel all arrendeslällels avkaslningsförmäga inle
ingär bland de fakiorer som i försia hand bör beaktas vid avgiftsbedömningen.
1 övrigi bör i tillämpliga delar samma bedömningsnormer lillämpas vid
avgiftsprövningen vid bosladsarrende som vid jordbruksarrende. Dessulom torde
molivulialandena i samband med 1968 ärs arrenderättsreform fortfarande kunna
ge viss vägledning vid prövningen (prop. 1968: 19 s. 86-87 och SOU 1966: 26 s.
217-218).
Prop.
1978/79:183 40
Andra-fjärde styckena överenssiämmer hell med 9 kap. 9 §
andra-fjärde Slyckena. Endasl andra siycket första meningen innebär en saklig
ändring i förhällande lill gällande rält. Beträffande dessa delar av paragrafen
hänvisar jag lill vad jag har anförl om molsvarande regler vid jordbruksarrende
i den allmänna moiiveringen (avsnitten 2.2 och 2.3) och i specialmoliveringen
lill 9 kap. 9 S.
10 kap. 6 a §
1 fråga om förlängning av arrendeavtal äger i övrigt 9
kap. 9 a-13 §§ molsvarande lillämpning på bosladsarrende. Hänvisningarna till 9
kap. 9 § skall dock i stället avse 6 § delta kapUel.
Paragrafen, som är ny, har delvis samma innehåll som 10
kap. 6 § i dess nu gällande lydelse. Beträffande andra besitlningsskyddsfrågor
än dem som behandlas i 10 kap. 4-6 §S hänvisas i paragrafen till motsvarande
regler vid jordbruksarrende (jfr. prop. 1970: 20 Del B 2 s. 1014).
Den enda nyheten i sak i förhållande tili nuvarande
ordning är alt också vid bostadsarrende särskilda bestämmelser är tillämpliga
vid bestämmande av förlängningstidens längd i det fall atl arrenderätten under
löpande arrendeperiod har övergått på arrendatorns dödsbo. Detta framgår av
hänvisningen till 9 kap. 9 a §. Jag hänvisar till vad jag har anfört i den
allmänna moiiveringen (avsnitten 2.5 och 2.7).
Övergångshestämmdser
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Med undantag av 9 kap. 8 § gäller de nya beslämmelserna
även i fråga om arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Har
arrendeavtalet uppsagts dessförinnan, gäller dock äldre bestämmelser.
9 kap. 8 § i den nya lydelsen gäller i fråga om
arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet först efter den tidpunkt till
vilken jordägaren tidigast kan säga upp avtalet genom uppsägning efter
ikraftträdandet.
1 likhet med kommittén anserjag att de föreslagna nya
reglerna rörande arrendeavgiftens storlek, andra arrendevillkor än
arrendeavgift och förlängningstid samt dödsbos besittningsskydd i princip bör
bli tillämpliga även på avtal som har ingåtts före den nya lagstiftningens
ikraftträdande, dvs. före den 1 juli 1979. I enlighel härmed föreskrivs i andra
stycket alt de nya bestämmelserna - med undantag av reglerna om självinträde -
i princip är tillämpliga även på redan ingångna avtal omedelbart vid ikraftträdandet.
Har uppsägning av avtalet skett före den 1 juli 1979 är dock äldre bestämmelser
fortfarande tillämpliga.
När del gäller de nya reglerna i 9 kap. 8 § om jordägarens
rätt till självinträde ansluter jag mig däremot till de remissinstanser som har
ansett att de nya reglerna bör bli tillämpliga på äldre avtal först efter den
tidpunkt då avtalet tidigast kan bringas att upphöra på grund av uppsägning som
sker efter den nya lagsliftningens ikraftträdande. En beslämmelse härom upptas
i tredje stycket.
Prop. 1978/79:183 41
1 övergångsbeslämmelsema behandlas inle arrendeavial som
har ingälls före den 1 januari 1972 och pä vilka JB ännu inte är lillämplig den
I juli 1979. Sådana avial regleras i övergångshänseende av bestämmelserna i
34-54 SS lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken (se Nyll juridiskl
arkiv, avdelning II, 1971 s. 185-206). 1 och med all JB enligi dessa
bestämmelser blir tillämplig på avtalet blir också förevarande övergångsbestämmelser
tillämpliga.
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:390) om
fiskearrenden
5§
Om fastighetens ägare uppsagt arrendeavtalet eller om
arrendatorn uppsagl avlalel enligt 4 8 och i uppsägningen begärt förlängning
av avtalet på ändrade villkor, har arrendatorn rält lill förlängning av
avtalet, utom när
1.
arrenderätten
är förverkad ulan atl likväl fastighetens ägare uppsagt avtalet att upphöra på
grund härav,
2.
artendatorn i
annal fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån atl arrendeavtalet skäligen'
icke bör föriängas,
3.
fastighetens
ägare gör sannolikt, atl han själv, hans make eller avkomling skall bruka
fisket, och det ej är obilligl mot arrendalorn atl arrendeförhållandet upphör,
4.
faslighetens
ägare i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet.
I fråga om förlängning av arrendeavtal äga 9 kap. 8 §
andra stycket och 9 fl- 13 §§ samt 10 kap.6 § jordabalken motsvarande
tillämpning. Hånvisningarna IiU 9 kap. 9 § jordabalken skall dock i stället
avse 10 kap. 6 § samma balk.
Första och andra slyckena gälla ej, om arrendeavtalet icke
träffats för viss tid eller om arrendeförhållandet upphör på den grund att
arrenderätten är förverkad.
Förbehåll atl arrenderätten icke skall vara förenad med
rätt till förlängning gäller mol arrendalorn, om det godkänts av
arrendenämnden.
I första stycket upptas huvudregeln om rätten till
förlängning av arrendeavtalet samt de besillningsskyddsbrylande grunderna
(jfr. prop. 1970: 145 s. 328, 444 och 457). Till iredje punkten har fogals ett
nytt rekvisit som innebär alt fastighetsägarens rätt lill självinträde skall
avgöras på grundval av en obillighelsprövning. Jag hänvisar till vad jag har
anförl i den allmänna moiiveringen (avsnitten 2.4 och 2.7) om det nya
rekvisitet. Intresseavvägningen synes i detta fall böra ske efter i stort sett
samma principer som vid jordbruksarrende. Vid den närmare avvägningen måste
självfallet hänsyn tas till de särskilda förhållandena inom fiskerinäringen.
I andra stycket hänvisas beträffande
besitlningsskyddsbesiämmelserna i övrigi till motsvarande regler vid
jordbruksarrende resp. bosladsarrende. Frågan om dessa reglers tillämplighet på
fiskearrenden har behandlats i den allmänna moiiveringen (avsnilt 2.7).
' Ordel "skäligen", som felaktigt föll bort i
samband med en lagändring år 1971 (SFS 1971:883) har nu åler satts in.
Prop.
1978/79:183 42
Som framgär av lagtexten har arrendesältningsreglerna vid
fiskearrende anknutits till motsvarande regler vid bostadsarrende i stället för
all som hiltills vara knutna lill avgiftsreglerna vid jordbruksarrende.
Omläggningen beror pä att arrendeslällels avkaslnmgsförmäga inle ingär bland de
fakiorer som i försia hand bör beakias vid prövningen av den begärda avgiftens
skälighet. Jag hänvisar lill vad jag har anförl i den allmänna moiiveringen
(avsnilt 2.7) och i specialmoliveringen till 10 kap. 6 S JB. Jag vill samiidigi
peka pä att det ända finns utrymme för ell vissl mätt av hänsynstagande lill
avkaslningsförmägan inom ramen för den i lagtexien gjorda hänvisningen lill
omsländighelerna i övrigi.
Tredje och jjårde slyckena, som är oförändrade, upptar
bestämmelser om undantag frän besittningsskyddsreglema och om dispens frän
besillningsskyddel (jfr prop. 1970: 145 s. 328, 444 och 457).
Overgångsbcsläiiinidser
Denna lag iräder i kraft den I juli 1979.
De nya beslämmelserna i 5 S andra slyckel gäller även i
fråga om arrendeavtal som har ingälls före ikraftträdandet. Har arrendeavtalet
uppsagts dessförinnan, gäller dock äldre besiämmelser.
5 S försia slyckel 3 i den nya lydelsen gäller i fråga om
arrendeavtal som har ingälls före ikraftträdandet försl efter den lidpunki lill
vilken fastighetens ägare lidigast kan säga upp avlalel genom uppsägning efter
ikraftträdandet.
Övergängsregleringen bygger pä samma principer som ligger
lill grund för övergängsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i
jordabalken. Jag hänvisar lill vad jag anförde i del sammanhangei.
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder
11 s
I paragrafen ges bestämmelser om återupptagande av vissa
ärenden vid arrende- eller hyresnämnd.
Paragrafen har jämkats redaktionellt. Jag hänvisar lill
vad jag har anförl vid 8 kap. 28 §JB.
17 §
Om anledning därtill förekommer, skall nämnd eller den
nämnden förordnar besiktiga den fastighei som ärendet rör. Parterna skall
beredas lillfälle atl närvara vid sådan besiklning. Nämnd får också föransialia
om annan nödvändig uiredning.
1 ärende som avses i 9 kap. 18 eller 21 S jordabalken
skall arrendenämnden inhämta yllrande frän lantbruksnämnden. / ärende som
avses i 9 kap. 9 § jordabalken ,får arrendenämnden, om ulredningen ger
anledning till det, inhämla yllrande,från lantbruksnämnden om arrendeställels
avkastningsförmåga. Hyresnämnd får i äiende som avses i 2 a § bostadssaneringslagen
(1973:531) inhämla yttrande från byggnadsnämnden. Yttrande
Prop. 1978/79:183 43
som sagls nu inhämias frän den lantbruksnämnd eller
byggnadsnämnd inom vars omräde fasiighelen är belägen.
1 ärende angående Ivisi om hyresvillkor enligi 22 §
hyresförhandlingslagen (1978: 304) skall hyresnämnden, om det finnes
ertbrderligl, bereda den hyresgästorganisation som ingått den klandrade
överenskommelsen tillfälle atl yttra sig.
Begärs prövning av fräga som avses i 4 S andra stycket
hyresförhandlingslagen inträder organisaiion med vilken förhandlingsordning
gäller som medpart lill hyresvärden vid handläggningen av ärendei i den delen.
I paragrafen ges bestämmelser om arrende- eller
hyresnämnds befogenhei atl föranstalta om kompletterande utredning i ärenden
som är föremål för prövning.
Enligt ./o/-.s7fl slyckel iredje meningen, som är
oförändrad, har nämnd generell befogenhei att föransialia om nödvändig
uiredning. Somjag framhöll i den allmänna moiiveringen (avsniii 2.2) kan
arrendenämnd med slöd av denna beslämmelse i arrendesällningslvisi inhämla
kompletterande uiredning om arrendeslällels normala avkaslningsförmäga.
Kosinaden för sädan uliedning skall enligt 19 S första stycket ersättas av
allmänna medel. Om ijänslemän vid lantbruksnämnd förordnas att avge yttrande om
avkastningsförmågan skall avgifl utgå enligt förordningen (1967:445, omtryckt
1978:251) med lantbruksnämndstaxa, om lantbruksstyrelsen ej bestämmer annal.
När del gäller frägan i vilken ulsiräckning nämnd bör
ulnyllja sin befogenhei all självmani föransialia om kompletterande uiredning
erinrade jag i specialmoliveringen lill 9 kap. 9 S JB om all huvudprincipen
enligi de uttalanden som gjordes vid bestämmelsens tillkomst (prop. 1968; 91
Bihang B s. 18- 19) är all del normall ankommer pä parterna själva all skaffa
fram den utredning som behövs för alt nämnden skall kunna bedöma tvislen. Jag
vill belöna all denna grundsals inle har rubbals av all förvallningslagen
(1971:290) i efterhand har blivii lillämplig pä förfarandel i arrende- eller
hyresnämnd i den män inle avvikande bestämmelser meddelas i förevarande lag
eller i annan förtailning (prop. 1973:23 s. 131-132. 151 och 199 saml prop.
1974: 151 s. 145). 1 förvallningslagen föreskrivs nämligen inle nägon allmän
utredningsplikl för förvallningsmyndigheterna. Vad som skall gälla i fräga om
utredningsansvarels fördelning inom förvallningsförfarandet har ansells böra
bero på speciallagslifining och sedvaneräii (prop. 1971: 30 s. 372 och 375).
Alt ulredningsansvaret beiräffande de fakiiska omsländighelerna
främsi åvilar parterna själva lorde vara den lämpligasie ordningen när del
gäller s. k. iväpansärenden av den privairättsliga nalur som del här är fräga
om. Jag anser därför all den nuvarande huvudprincipen i fräga om
uirednings-ansvareis fördelning i arrendesällningslvisler bör behällas.
Andra siyckei har komplellerals med en beslämmelse som ger
arrendenämnden befogenhei att inhämta yttrande från lantbruksnämnden om ar-
Prop. 1978/79:183 44
rendesiällels avkaslningsförmäga. Beiräffande de allmänna
förulsäuningarna för inhämlande av sädanl yllrande hänvisar jag lill vad jag
har anfört i den allmänna moiiveringen (avsnitt 2.2). 1 fräga om förtarandei
vid lanlbmksnämnden finns besiämmelser i förordningen (1967:425, omirycki
1978:289) med inslrukiion för lanlbmksslyrelsen och lantbruksnämnderna.
1 iredje och fjärde slyckena, som är oförändrade, ges
besiämmelser om partsorganisalionernas processuella ställning i vissa ivisier
enligi hyresförhandlingslagen (1978:304). Se om dessa besiämmelser prop.
1977/78: 175 s. 152, 184, 216-217 och 226 saml CU 1977/78: 32 s. 21-23 och
26-27.
5 Hemställan
Jag hemsläller all lagrådels yttrande inhämias över
förslagen lill
1.
lag om ändring
i jordabalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,
3.
lag om ändring
i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.
6 Beslut
Regeringen besluiar i enlighel med föredragandens
hemslällan.
Prop. 1978/79:183 45
Bilaga
1 Kommitténs sammanfattning av sitt betänkande
Inledning
Detta
delbetänkande handlar i huvudsak om jordbmksartende och särskilt om
jordbmksartendatorns besittningsskydd.
Om
någon upplåter jord till nyttjande mot vederiag, föreligger ett artende.
Upplåtelse av artende kan ske i form av jordbmksartende, bostadsartende,
anläggningsartende eller lägenhetsartende. Allmänna bestämmelser om arrende
finns i 7 och 8 kap. jordabalken (JB). Jordbmksartende föreligger när avtal
träffas om upplåtelse av jord till brukande. De särskilda reglema om
jordbmksartende finns i 9 kap. JB. Bestämmelsema om bostadsartende och
anläggningsartende finns i 10 och II kap. JB. När någon mot vederiag upplåter
fiskerätt åt annan, kan det ske som fiskeartende. Bestämmelser härom finns i
lagen (1957:390) om fiskeartenden.
I
vårt land utgör den totala åkerarealen 2 980 039 hektar (1976). Av denna areal
är 39,7 procent upplåten på artende (1976). Artende som brukningsform har under
senare år Ritt allt störte betydelse inom den svenska jordbruksnäringen.
Reglema
om jordbruksartendatorns besittningsskydd syftar till att trygga artendatoms
rätt till fortsatt arrende efterden urspmngligen avtalade arten-detidens
utgång. De vikligaste reglema om besittningsskydd är följande. Sker inte någon
uppsägning av avial, som gäller för ell år eller längre tid, föriängs avtalet
automatiskt med en ny artendeperiod. Även när jordägaren säger upp avtalet,
har artendatorn, om den avtalade artendeliden varit längre än ett år, rätt till
föriängning av avtalet. Artendeavgiften och andra villkor för ett fortsatt
artende kan vid tvisl fastställas av artendenämnden. Som allmän regel gäller
alt dessa villkor inle flr vara oskäliga. Om villkoren skulle bli alltför
betungande, blir besittningsskyddet av ringa värde för arrendatorn. I lagen
finns uppräknade vissa situationer som ger jordägaren rätt att vid
artendetidens utgång häva artendeförhållandet. En sådan situation föreligger
när jordägaren själv vill bruka artendeslället. Han kan då göra gällande s. k.
självinträde.
Vissa
allmänna synpunkter på jordbruksarrende
För
att driva ett familjejordbruk fordras omfattande investeringar i maskiner,
byggnader och andra anläggningar. Reglerna om jordbmksartende bör följ-
Prop. 1978/79: 183 46
aktligen
utfonnas så att de underiältiu uppbyggandet och vidmakthållandet av
ändamålsenliga arrendeställen. Reglema bör också främja artendatoms intresse av
att lägga ned det arbete och det kapital som krävs för att åstadkomma
effektiva familjejordbruk. För arrendatom är det i detta hänseende av största
betydelse att han kan räkna med en säker och varaktig besittning av
artendeslället. De nuvarande reglema om arrendatorns besittningsskydd uppfyller
enligt kommitténs mening inte helt detta krav. De kan ge utrymme för
osäkerhetsmoment som inte svarM mol den irygghet och fömtsågbarhel som krävs
för a» artendatom skall vara beredd att göra insatser som ger resultat först på
längre sikt. Dessa osäkerhetsmoment utgörs främst av reglema om bestämmande av
artendeavgift och andra artendevillkor vid fortsatt artende saml regeln om
jordägarens rätt till självinträde.
Arrendeavgiften
och andra arrendevillkor vid jordbruksarrende
Vid
nyupplåtelse av jordbruksartende har partema avtalsfrihet beträffande
artendeavgiftens storiek. Detsamma gäller andra artendevillkor i den mån de
inte strider mot någon tvingande regel i artendelagstiflningen. Vid förlängning
av artendeavlal efter uppiiägning skall enligt 9 kap. 9 § JB arrendeavgiften
utgå med skäligt belopp. Den artendeavgift jordägaren fordrar skall godtas, om
den inte är oskälig. Träffar partema vid föriängning överenskommelse om villkoren
för det fortsatta anendet, skall överenskommelsen gälla i den män den inte
strider mot nägon tvingande bestämmelse i lagen. Under förarbetena (prop.
1970:20 del B 2 s. 868) uttalade departementschefen att som en grundläggande
princip för avgiftsbestämning vid föriängning bör gälla att arrendeavgiften
skall avgöras av rådande marknadsförhållanden.
För
att f& frågan om artendeavgiftema belyst har kommittén gätt igenom t)eslut
i arrendetvister och låtit utföra en enkätundersäkning, som i fortsättningen
benämns artendeundersiikningen.
Kommittén
har vid sina överväganden i avgiftsfrägan konstaterat att ytterst fi
aaendeställen är jämföriiga med varandra och att detta förhållande också
avspeglas i artendenämndemas svårigheter att som gmnd för beslut i avgiftstvister
lägga artendenivån för jämföriiga artenden. I många fall har frägan fält
avgöras efter vad artendatorer i allmänhet kunnat antas ha varit beredda att
betala.
Från
allmän jordbruksekonomisk synpunkt gäller att ett artendejordbruk pä sikt inte kan
bära en större artendekostnad än vad artendeställets normala avkastning medger.
Därtill kommer atl arbetsersättningen skall kunna tillförsäkra brukaren en
ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper
uppnåi". För att målet om likvärdig standard skall kunna uppnås krävs bl.
a. au artendeavgiften anpassas till jordbrukets avkastningsförmåga. Om
artendeavialet skall kunna fylla ett fömuftigt ändamål pä längre sikt, bör del
också för partema främsta som naturiigi att artendeavgiften skall kunna bäras
av artendeställets avkastning. Resultatet av artendeundersökningen visar att
arrendeavgifterna överlag höjts jäm-
Prop.
1978/79: 183 47
förelsevis
mättligl. Inom vissa delar av landet har dock avgifterna närmat sig nivåer, som
inneburit en snedvridning av prisbildningen pä artenden. Det är följaktligen
denna särskilt höga artendenivä som i första hand kommer att motverkas om
artendeställets avkastningsförmåga beaktas i högre grad vid bestämmande av
skälig avgift. I de fall partema inte kan enas om avgiften för fortsalt
artende, bör prövningen av arrendeavgiftens skälighet ske under störte
beaktande av artendeställets normala avkastningsförmåga. Kommittén avser
härmed den avkastning en normall duktig jordbrukare bör kunna erhålla med en
driftsinriklning, som inte kan bedömas som olämplig för artendeslället ifråga.
Med uttrycket "normal" avkastning menar kommittén inte detsamma som
"faktisk" avkastning. Även om dessa båda begrepp i praktiken ofta
sammanfaller, mäste de teoretiskt hållas klart isär. Artendeställets normala
avkaslningsförmäga bör tjäna endast som riktpunkt för artendenämndens
bedömning, och det bör därför endast i undantagsfall bli fräga om att genomföra
detaljerade ekonomiska avkastningskalkyler. För avkastningsbedömningen kan god
vägledning erhållas från den kalkylerings-verksamhet som förekommer vid
lantbruksnämndema i samband med bl. a. prövning av frågor om statligt stöd till
jordbruksföretag, t. ex. vid nyetablering. Man mäste ocksä vid
avgiftsbestämningen ta hänsyn till sådana omständigheter som t. ex.
artendetidens längd och övriga avtalsvillkor. Ett beaktande av artendeställets
avkaslningsförmäga medför att överdrivna arrendeavgifter, som beror på
faktorer som har föga samband med jordbrukets långsiktiga lönsamhet, inle
längre tilläts påverka den allmänna artendenivån. Därigenom kommer den del av
jordbruksproduktionens kostnader, som arrendeavgifterna utgör, att stå i
bättre samklang med samhällets övriga ätgärder på jordbrukets omräde.
Kommittén
föreslår atl 9 kap. 9 § JB ges en sädan lydelse att avgiften skall bestämmas
till belopp som med hänsyn till artendeställets avkastningsförmåga,
artendeavtalets innehall och omständighetema i övrigt är atl anse som skäligt.
Som
redan tidigare angetts råder del vid upplåtelse av artende till ny artendator
avtalsfrihet beiräffande arrendeavgiftens sioriek. Denna avtalsfrihet vid
nyupplåtelse är en grundläggande princip i artendelagstiftningen. Nägon
inskränkning i den bör ske endast om starka skäl föreligger. Kommittén
föreslär inte nägon ändring i detta hänseende. Skälen härför är bl. a.
följande. Artendeundersökningen visar att prisulvecklingen pä de flesta håll
varit förhållandevis lugn. En reglering av förstagängsavgiftema skulle medföra
en byråkratisering, vars olägenheter och kostnader inte ter sig försvariiga mot
bakgmnd bl. a. av den allmänna prisutvecklingen pä artendemarknaden. Vidare
skulle ersäuning sannolikt komma atl betalas vid sidan av den i avtalet angivna
arrendeavgiften i likhel med vad som kan förekomma på hyresmarknaden. Det
föreligger också stor risk för att antalet muntliga arrenden kan komma att
öka.
Kommittén
har övervägl om någon form av rådgivande verksamhet beträffande lämpliga
artendeavgifter borde bedrivas i samhällets regi. Från artendatorshäll har
föreslagits inrättande av s. k. artendeuppskattningsnämn-der med uppgift att
biträda partema vid bestämmande av artendeavgift. Kommittén har funnit att de
organisationer som finns pä artendemarknaden - Lantbmkarnas riksförbund (LRF),
Föreningen Sveriges jordbmksarren-
Prop. 1978/79:183 48
datorer
(SJ A) och Sveriges jordägareförbund - bedriver en sädan rådgivning och
upplysning att det för närvarande inte föreligger skäl för att inrätta nägra
nya rådgivande organ.
Vid
tvisl mellan jordägare och airendator om annat arrendevillkor än
artendeavgiften gäller för närvarande enligt 9 kap. 9 § JB att det av
jordägaren uppställda villkoret skall gälla, om det inte strider mot god sed i
arrendeförhållanden eller pä annat sätt är obilligt. Kommittén föreslär en
ändrad lydelse av 9 kap. 9 § JB som tydligare än den nuvarande uttrycker
principen om parternas jämställdhet i avtalsförhällandet. Säväl jordägaren som
arrendatorn kan säga upp artendeavialet för att åstadkomma ändring av arrendevillkoren.
När det gäller den mättstock efter vilken partemas förslag till villkor skall
bedömas blir med nuvarande reglering frägan nägot oklar. Ätt ett av jordägaren
uppställt villkor blir gällande, om det inte är obilligt, framgär av
ordalydelsen i paragrafen Den lämnar emellertid öppet hur ett av artendatom
uppställt villkor bör prövas. Med den företrädesrätt som bestämmelsens
nuvarande avfattning ger jordägaren kan det slutligt bestämda innehället i
villkoret i mänga fall tendera att fä en ensidig iruiktning till jordägarens
fördel. Regelns nya innehåll bör skapa balans mellan partema och lillgodose
önskemålet om atl samtliga de av partema föreslagna villkoren, säledes även
nya sådana, kan bli föremål för likartad prövning. Kommittén föreslår att
regeln avfattas sä atl annat villkor skall vara skäligt med hänsyn till
artendeavgiftens storlek, andra artendevillkor och omständigheterna i övrigt.
Jordägarens
rätt till självinträde vid jordbruksarrende
Ärtendatorns
rätl till förlängning av avtalet faller bort när jordägaren efter uppsägning
gör sannolikt att han själv eller nära anhörig skall bmka arrendestället efter
artendetidens utgilng.
Kommittén
har i frågan om jordägarens rätt till självinträde gjort i huvudsak följande
överväganden. Den nuvarande bestämmelsen ger inget utrymme för en vägning av
jordägarens önskemål mot de uppoffringar som en avflyttning från ett
gårdsartende regelmässigt innebär för arrendatorn och hans familj.
Billighetsskäl talar för att artendatom bör kunna lä det ändamålsenliga i besittningsavbrottet
prövat av opartiskt organ.
Reglerna
om besittningsskydd syftar till att bereda en skötsam artendator trygghet till
hem och näring. Jordbmkets utveckling kräver numera i allt högre grad rationell
planering och ätgärder för varaktiga förbättringar. Det är troligt att mänga
artendatorer i framtiden kommer att själva stå för ganska betydande
investeringar i byggnader och andra anläggningar med jämförelsevis läng
livslängd. Ökad satsning på förbättrad teknik kan sannolikt åstadkommas endast
om artendatorti räknar med att fi bmka arrendestället under en längre tid. Vid
sidan av dessa effektivitetssynpunkter har också alltmer gjort sig gällande
önskemal om att alltför drastiska personliga och sociala omställningar bör
begränsas. Den svagare industrikonjunkturen och det ökade kravet på
specialiserade yrkeskunskaper har särskilt för den nägot äldre arbetskraften
medfört stora svårigheter, då det gällt att finna nya möj-
Prop. 1978/79:183 49
ligheler
till sysselsättning. Det är säledes frän bäde allmän och enskild synpunkt av
stor vikt atl artendatom tillförsäkras en relalivi varaktig besittning av
artendeslället. Den nuvarande regeln om jordägarens ovillkorliga rätl till
självinträde låter sig inte helt förenas rned det synsätt som ätergivits ovan.
Regeln kan i många fall leda till stötande resultat. Kommittén har därför
övervägt en ordning som tillåler självinträde bara när det ter sig rimligt med
hänsyn lill samtliga föreliggande omständigheter. Frägan om besittningsavbrott
skall alltsä avgöras efter en vägning av parternas motstående intressen. Om
ett upphörande av artendeförhällandet med hänsyn till de skäl partema anför
bedöms som obilligt mot artendatorn, skall enligt förslaget självinträde
vägras. Härigenom har kommittén ansett sig ha skapat en ordning där ä ena sidan
jordägaren äterfär full dispositionsrätt över sin mark när han har befogad
anledning därtill, medan ä andra sidan artendatorns behov av social och
ekonomisk irygghet tillgodoses i högre grad än nu.
Dödsbos
besittningsskydd vid jordbruksarrende
Kommitténs
uppdrag att undersöka möjlighetema att förstärka arrendatorns besittningsskydd
har lett fram till ett förslag beträffande rätt till fortsatt arrende för
dödsbo efter arrendator som avlidit under löpande arrendetid. Det nuvarande
rättsläget är oklart. Kommittén har funnit det angeläget atl denna oklarhet
undanröjs genom en lagregel som tillförsäkrar dödsboet tillräcklig tid att
överväga vad som lämpligen bör ske beträffande artendeslället i framtiden. Det
kan gälla t. ex. ett fortsalt bmkande av nägon dödsbodelägare eller en frän
ekonomisk synpunkt förnuftig avveckling av artendet. I detta delbetänkande
behandlas inte frägan om rätt för arrendatom att överiåta artendet. Kommittén
avser att senare ta upp denna fräga.
Llppsägningsförfarandet
vid jordbruksarrende
Artendeavlal
för viss tid - ett år eller längre - mäste i princip sägas upp för att upphöra
atl gälla vid den avtalade artendetidens utgång. För artenden med
besittningsskydd gäller vidare atl avlalel mäsle sägas upp även om part vill
att artendet skall fortsätta men pä andra villkor. Säger jordägaren upp
avtalet, behöver han inte undertäila artendatorn humvida uppsägningen avser
avtalets upphörande eller endast ändring av villkoren för en ny arrendeperiod.
En uppsägning gäller alllid avtalets upphörande. Även om arrendatom säger upp
avtalet för ändring av villkoren, kan han således bli tvungen att lämna
artendet vid avtalstidens utgång, om jordägaren vägrar föriängning under
åberopande av nägon besittningsbrytande gmnd. Om partema efter uppsägning inte
kan nå en överenskommelse, skall jordägaren lämna arrendatom ett s. k.
avflyttningsmeddelande. Om arrendatom inte hänskjuter tvisten till
artendenämnden inom två månader därefter, föriorar han rätten till fortsatt
artende. Det nu gällande uppsägningsförfarandel har blivit utsatt för åtskillig
kritik.
4 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 183
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:183 M)
Kriiiken
har lagit sikte främst pä följande. Även om partema är överens om att arrendet
skall fortsätta, mäiJte avtalet sägas upp - vilket betyder dess upphörande - om
nägon part önskar ändring av viUkoren. Arrendatom kan inte fä full visshet om
jordägarens avsikl med en uppsägning innan tvisten hänskjutits 'ill
arrendenämnden. Reglema ger jordägaren för stor frihet att bestämma längden av
den tid under vilken förhandlingar om nya villkor skall pågä. Frågan om
fortsatt arrende kan därför hällas svävande lång tid efter arrendetidens
utgång. Förfarandel kännetecknas av en ensidig skyldighet för arrendatom att
hänskjuta tvist till arrendenämnden.
När
det gäller uppsägning av besittningsskyddade arrenden till arrendetidens
utgång, har kommittén haft som allmän utgängspunkt att förfarandet bör vara
anpassat till normalsituationen vid föriängning samt kännetecknas av sä klara
och enkla regler som möjligt. Ett nytt uppsägningsförfarande bör lillgodose
framför allt följande krav. När ena parten säger upp avtalet, bör den andra
parten sä tidigt som möjligt fä kännedom om syftet med uppsägningen. För att
det frän början skall slä klart vad den uppsägande parten önskar bör det inte
vara tillätet att ändra en uppsägning för villkorsändring till att avse
avtalets upphörande. Reglema mäste främja ett snabbare avgörande av
tvistefrågor än för närvarande. Villkoren för ett fortsatt arrende bör normalt
vara bestämda innan artendeliden gär ul. Det bör äligga den part som önskar
ändring i ett bestående förhällande att hänskjuta eventuell tvist till
arrendenämnden.
Kommitténs
förslag till nytt uppsägningsförfarande kan i huvudsak sammanfattas enligt
följande.
Uppsägning
skall göras skriftligen och gälla antingen avtalets upphörande eller ändring av
villkoren. Syftet med uppsägningen mäste framgå av uppsägningshandlingen.
Säger jordägaren upp avtalet för upphörande, skall dessutom den besittningsbrytande
gmnden anges i uppsägningshandlingen. Uppfyller uppsägningen inte dessa krav,
är den utan verkan. Avtalet blir dä föriängt pä de gamla villkoren. De
nuvarande uppsägningstiderna skall gälla även i fortsättningen. Uppsägning för
villkorsändring behöver inte innehälla uppgift om villkoren för det fortsatta
artendet. Det är emellertid lämpligt att partema sä lidigt som möjligt lägger
fram förslag till villkor som underiag för förhandlingar. Efter uppsägning
skall partema kunna förhandla om fortsatt artende eller villkoren härför.
Har
överenskommelse inte träffats senast sex månader från den dag då uppsägning
senast kunde göras, skall den part som sagt upp avtalet hänskjuta tvisten till
arrendenämnden. Gör han inte det, är hans uppsägning utan verkan. Har fräga om
arrendeavtalets upphörande hänskjutits till arrendenämnden, har denna att
pröva säväl föriängningsfrägan som villkoren för ett eventuellt fortsalt
arrende. Har däremot endast villkorsfrägan hänskjutits, fär artendenämnden inte
pröva fråga om arrendeförhällandels upphörande. Har artendenämnden förlängt
avtalet på nya villkor eller endast fastställt nya villkor, har artendatom rätt
att senast fyra mänader från det att villkoren blivit slutligt bestämda säga
upp avtalet, om han finner de nya villkoren alltför betungande. Avtalet upphör
dä att gälla pä den fardag som inträffar närmast efter sex mänader frän
uppsägningen. De villkor som fastställts för det fortsatta arrendet skall gälla
fram till avträdet.
Prop. 1978/79:183 51
Förslag
till ändringar I reglerna om bostadsarrende och fiskearrende
Vad
kommittén anfört beträffande andra arrendevillkor än artendeavgiften, dödsbos
besittningsskydd och uppsägningsföifarandel har i allt väsentligt samma
giltighet för bostadsartende och fiskearrende. Kommittén föreslär därför
motsvarande ändringar i bestämmelsema om dessa artendeformer.
Avslutning
Enligt
kommitténs direktiv skall särskild uppmärksamhei ägnas ät frågan om vilka
följder för utbudet av jordbmksarrenden som en ändring av JB.s villkorsnormer
kan föra med sig. Kommittén har inle funnit det möjligt att pä förhand uttala
sig om vilken effekt pä utbudet av jordbmksarrenden som en viss lagändring kan
fä. De faktorer som kan antas påverka utbudet av artenden är svära att
klarlägga och av mycket skiftande betydelse för olika kategorier av jordägare.
Man kan endast mera allmänt anta att jordägarens intresse för utarrendering
minskar, om arrendelagstiftningen i allt för hög grad begränsar jordägarens
rätt att förfoga över jorden. Även om viss risk för ett minskat utbud
föreligger bör enligt kommittén en sådan risk inte få stå i vägen för de
förslag till förstärkt besittningsskydd som kommittén lägger fram.
Prop.
1978/79:183
52
Bilaga 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommitténs
lagförslag
Förslag
till
Lag
om ändring i jordabalken
Härigenom
föreskrives i fråga om jordabalken
dels
att 8 kap. 8, 30, 31 och 33 §§, 9 kap. 3, 7, 8-13 §§ samt 10 kap. 3, 5 och 6 §§
skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken
skall införas fyra nya bestämmelser, 9 kap. 10a, 10b och I3a §§ saml 10 kap. 6
a § av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppsägning skall vara
skrifilig, om ej skriftligt erkännande av uppsägningen lämnas. I fall som avses
i 11 kap. 6 och 6 a §§ och när arrendator uppsäger avtal enligt 9 kap. 8 §
eller 10 kap. 5 skall uppsägningen dock alltid ske skriftligen. Uppsägning
får ske hos den som är behörig alt mottaga artendeavgift på jordägarens
vägnar.
Uppsägning skall vara
skriftlig, om ej skriftligi erkännande av uppsägningen lämnas. I fall som avses
i 9 kap. 10 , 10 kap. 6a samt 11 kap. 6 och 6 a §§ skall uppsägningen dock
alltid ske skriftligen. Uppsägning får ske hos den som är behörig att mottaga
artendeavgift på jordägarens vägnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skriftlig uppsägning
skall delges den som sökes för uppsägning, dock utan lillämpning av 12-15 §§
delgivningslagen (1970:428).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Träffas ej den som sökes i
sitt hemvisl, fär uppsägningen sändas i rekommenderat brev under hans
vanliga adress. Eu exemplar av uppsägningen skall dessulom lämnas
antingen i den söktes boslad lill vuxen medlem i det hushåll som han
tillhör eller, om han driver rörelse med fast kon-
Träffas ej den som sökes i
sitl hemvist, lår uppsägningen sändas i rekommenderat brev under hans
vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen skall dessutom lämnas
anlingen i den sökles bostad lill vuxen medlem i del hushåll som han
lillhör eller, om han driver rörelse med fast kon-
' Senaste lydelse 1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183 Nuvarande lydelse
tor,
på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som angivits
nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sädan
finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu blivit fullgjort.
53
Föreslagen
lydelse
tor,
på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke nägon som angivits
nu, skall, utom i faU som avses i 9 kap. 10 och 10 kap. 6a i, uppsägningen i
stället läggas i den söktes postlåda, om sädan finns. Uppsägning har skett när
vad som sagts nu blivit fullgjort.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
jonlägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist
här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att mottaga uppsägning
för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Posl- och Inrikes Tidningar.
Stämningsansökan med
yrkande att arrendeförhållande skall upphöra och ansökan om vräkning av
arrendator gäller som uppsägning när delgivning skett i behörig ordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Särskilda bestämmelser
om innehållet i uppsägning av avtal om anläggningsarrende finns ill kap. 6 .
Särskilda bestämmelser
om innehållet i uppsägning av avtal om jordbruksarrende, bostadsarrende och
anläggningsarrende finns i 9 kap. 10 a i, 10 kap. 6a § och 11 kap. 6i-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arrendenämnd har till
uppgift att medla i arrendetvisler och att pröva frägor om föriängning av
arrendeavtal vid jordbmksarrende eller bostadsarrende, fastställande av
villkoren för sådan förlängning och bestämmande av ersättning enligt 9 kap. 14
§ samt övriga frågor som enligt denna balk ankommer på nämnden. Nämnden kan
även vara skiljenämnd i arrendetvister. Närmare bestämmeö-ser om arrendenämnd
meddelas i särskild lag.
Arrendenämnd har till
uppgift att medla i arrendetvister och att pröva frågor om föriängning av
arrendeavtal vid jordbmksarrende eller bostadsartende, fastställande av villkor
vid förlängning och bestämmande av ersättning enligt 9 kap. 14 § samt övriga
frågor som enligt denna balk ankommer pä nämnden. Nämnden kan även vara
skiljenämnd i artendetvister. Närmare bestämmelser om artendenämnd meddelas i
särskild lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om part ej godtager
artende-nämnds beslut i fråga om förlängning av arrendeavtal, fastställande
av villkoren för sådan för-
Om part ej godtager
artende-nämnds beslut i fråga om förlängning av artendeavlalr fastställande
av villkor vid förlängning,
Senaste
lydelse 1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 183 Ntivarande lydelse
langning,
uppskov med avträde enligt 9 kap. 13 § eller 10 kap. 6 eller bestämmande av
ersättning enligt 9 kap. 14 § eller i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 §, fär
parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra parten inom två
månader frän den dag beslutet meddelades. Klandras icke beslutet inom denna
tid, är parts rätt till talan föriorad.
54
Föreslagen
lydelse
uppskov
med avträde enligt 9 kap. 13 § eller 10 kap. 6ai eller bestämmande av
ersättning enligt 9 kap. 14 § eller i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 §,
f&r parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra parten inom
två månader frän den dag beslutet meddelades. Klandras icke beslutet inom
denna tid, är parts rätt till talan förlorad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arrendenämnds
beslut i ärende enligt 9 kap. 2,3,7 eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7 § eller 11
kap. 2 § fär ej klandras.
33 § 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan får ej föras mot
fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av arrendevillkor i faU som
avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 > eller i fräga som avses i 9
kap. 18 eller 21 § och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förlängning av
arrendeavtal, uppskov med avträde enligt 9 kap. 13 § eller 10 kap. 6 §, fastställande
av arrendevillkor i fall som nyss angivits eller bestämmande av ersättning
enligt 9 kap. 14 §.
Talan får ej föras mot
fastighetsdomstols dom i fräga om fastställande av arrendevillkor i fall som
avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6a eller i fråga som avses i 9 kap.
18 eller 21 § och ej heller mot hovrätts dom i fräga om föriängning av arrendeavtal,
uppskov med avträde enligt 9 kap. 13 § eller 10 kap.öfli, fastställande av
arrendevillkor i fall som nyss angivits eller beslämmande av ersättning enligt
9 kap. 14 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid arrende för viss tid
som ej understiger ett år skall uppsägning alltid ske för att
avtalet skall upphöra att gälla vid artendetidens utgång. Uppsägningen
skall ske senast ett år före arrendetidens utgång, om avtalet träffats för
minst fem år, och i annat fail senast åtta månader dessförinnan.
Vid arrende för viss tid
som ej understiger ett år skall uppsägning alltid ske för att
avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång. Vid arrende som år
förenat med rätt tUl förlängning skaU uppsägning också alltid ske för att
ändrade villkor skaU gälla för fortsatt arrende. Uppsägningen skall ske
senast ett år före arrendetidens
-'Senaste lyddse 1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
Nuvarande
lyddse
Föreslagen
lydelse
55
opaginerad Kontrollera mot PDF
utgång,
om avtalet träffats för minst fem år, och i annat fall senast åtta månader
dessförinnan.
Om
avtalet ej uppsäges inom rätt tid, anses det föriängt på tid som motsvarar
artendeliden, dock längst fem år.
Har uppsägning av avtalet skett endast för ändring av villkoren,
anses avtalet förlängt på villkor som fastställs enligt 9§.
Förbehäll
som strider mot första eller andra stycket gäller mot artendatom, om del
godkänts av artendenämnden. Förbehåll om längre tid för föriängning av avlalel
än som anges i andra stycket gäller utan sådant godkännande.
7 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna
i %-l3 §§ gäller vid artende för viss tid, utom när
1. artendeliden uppgår till högst ett år och artendet
icke omfattar bostad för artendatom, eller
2. artendeförhällandet upphör på den gmnd att
arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 §
föreligger.
Bestämmelsema
i S-Zi a §§ gäller vid artende för viss tid, utom när
1. arrendetiden uppgår till högst ett år och artendet
icke omfattar bostad för artendatorn, eller
2. artendeförhällandet upphör på den gmnd att
arrenderätten är förverkad eller förhållande som avses i 8 kap. 14 §
föreligger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förbehåll
att artenderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning gäller, om
det godkänts av artendenämnden.
8 §"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om jordägaren uppsagt
arrendeavtalet eller om arrendatorn uppsagt avtalet enligt 3 och i
uppsägningen begärt förlängning av avtalet på ändrade villkor, har artendatorn
rätl till föriängning av avtalet, utom när
Om jordägaren uppsagt
artendeavialet för upphörande, har artendatom rätt till föriängning av avtalet,
utom när
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. artenderätten är förverkad eller avlalel kan
uppsägas enligt 8 kap. 14 § utan all likväl jordägaren uppsagl avtalet att upphöra
på någon av dessa gmnder,
2. artendatorn i annat fall åsidosatt sina
förpliktelser i 'sådan män att avtalet skäligen icke bör föriängas.
*
Senaste lydelse 1971:873.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 183 Nuvarande lydelse
3.
jordägaren gör sannolikt, atl han själv, hans make eller avkomling skall bmka
arrendestället.
56
Föredagen lydelse
3.
jordägaren gör sannolikt, all han själv, hans make eller avkomling skall bmka
arrendestället, och det ej är obilligt mol arrendatom att arrendeförhållandet
upphör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4. jordägaren gör sarmolikt, att anendestället behövs
för en mera ändamålsenlig indelning i bmkningsenheter, och det ej av särskilda
skäl är obilligt mol arrendatom att arrendeförhällandel upphör,
5. jordägaren gör sannolikt, att arrendestället skall
användas i enlighel med fastställd stadsplan eller byggnadsplan,
6. jordägaren i annat fall gör sannolikt, att
arrendestället skall användas för annat ändamål än jordbmk, och det ej är
obilligt mot arrendatom att arrendeförhällandel upphör.
Om
jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatom avträder endast en
del av arrendestället och avtalet lämpligen kan förlängas såvitt avser
arrendestället i övrigt, har arrendatom utan hinder av första stycket rätt till
sådan föriängning.
9 §5
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid förlängning av
arrendeavtal utgår arrendeavgiften med skäligt belopp. Den arrendeavgift som
Jordägaren fordrar skall godtagas, om den ej är oskälig. Annat av jordägaren
upp-stäUt villkor skaH gälla, om del ej strider mot god sed i
arrendeförhållanden eller eljest är obilligt. Förlängning skall dock ske för
tid som motsvarar arrendetiden, om denna ej överstiger fem år, och i aimat
fall för fem år. Föriängning kan även ske för annan tid än som sagts nu, om
detta av särskild anledning är lämpligare. I den mån ändring av
anendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor som fömt gälla.
Träffas
vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse om villkoren för det fortsatta
arrendet, skall överenskommelsen, oavsett bestämmelsema i första stycket,
lända till efterrättelse i den män ej annat följer av bestämmelsema i övrigt i
denna balk.
Vid
fastställande av villkor vid förlängning av arrendeavtal skaU arrendeavgiften
bestämmas tiU belopp som med hänsyn tiU arrendeställets avkastningsförmåga,
arrendeavtalets innehåU och omständigheterna i övrigt är att anse som skäligt.
Annal
villkor skaU vara skäligt med hänsyn till arrendeavgiftens storlek, andra
arrendevillkor och omständigheterna i övrigt.
Arrendatorn
eller, om han avlidU före arrendetidens utgång, dödsboei har rätt till
förlängning för tid som motsvarar arrendetiden, om denna ej överstiger fem är,
och i annat fall för fem är.
Föriängning
kan även ske för annan tid än som sagts / tredje stycket, om detta av särskild
anledning är lämpligare.
I
den mån ändring av artende-villkoren ej påkallas, skall samma villkor som fömt
gälla.
Träffas
vid föriängning av arrendeavtal överenskommelse om villkoren för det
fortsatta arten-
Senaste
lydelse 1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 183 Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
57
opaginerad Kontrollera mot PDF
det, skall överenskommelsen, oavsett bestämmelsema i
första-fjärde styckena, lända till efterrättelse i den män ej annat följer av
bestämmelsema i övrigt i denna balk.
10
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppsäges
arrendeavtal och föreligger tvist om förlängning av avtalet eller om villkor
för sådan förlängning, åligger det jordägaren att skriftligen meddela
arrendatom att denne, om han icke går med på att flytta, har att senast två
månader efier det att han fått del av meddelandet hänslguta tvisten till
arrendenämnden. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 8 kap. 8 i
gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 kap. 8 tredje siycket tredje punkten
gäller dock ej.
Om
jordägaren fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket, har
arrendatom att hänslguta tvisten tiU arrendenämnden inom den i första stycket
angivna tiden. Iakttages ej denna, förfaller rätten till förlängning av
avtalet.
När
jordägaren uppsäger arrendeavtalet, skaU uppsägningen avse antingen avtalets
upphörande eller endast ändring av villkoren.
Motsvarande
gäller när arrendatorn uppsäger arrendeavtalet tiU arrendetidens utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 a §
Uppsägning skall innehålla uppgift huruvida den
avser avtalets upphörande eller endast ändring av villkoren. Har uppsägning
skett endast för ändring av villkoren, får uppsägningen därefier ej ändras UU
att avse avtalets upphörande. Uppsäger arrendatorn avtalet för upphörande, är
rätten tiU förlängning förfallen.
Uppsäger jordägaren avtalet för upphörande, skaU han
i uppsägningen underrätla arrendatorn om orsaken UU au han vägrar medge förlängning.
Annan orsak får därefter ej åberopas.
Uppfyller uppsägning inte föreskrif-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:183 Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
58
opaginerad Kontrollera mot PDF
terna i första stycket första meningen eller andra
stycket första meningen är den utan verkan.
Uppsägning skaU delges enligt bestämmelserna i 8
kap. 8 i. Bestämmelsen i 8 kap. 8 tredje stycket trecjje meningen gäller dock
ej.
10 b §
Har jordägaren uppsagt avtalet för upphörande eller
endast för ändring av villkoren och kan överenskommelse inte träffas, har
jordägaren att hänskjuta tvisten tiU arrendenämnden senast sex månader från
den dag då uppsägning senast kunde ske eller, om uppsägningstid ej är
föreskriven, från den dag uppsägning har skeu. Iakttages ej denna tidsfrist,
är uppsägningen utan verkan.
Första stycket äger motsvarande tilllämpning ifråga
om arrendatorn när han har uppsagt avtalet för ändring av villkoren.
11 §
Är fräga om föriängning av arrendeavtalet ännu ej avgjord
när arrendetiden gär ut, har artendatom rätt att kvarsilta pä artendeslället
till dess frågan är slutligt avgjord. För tid som artendatom sålunda kvarsitter
skall de fömt gällande artendevillkoren tillämpas till dess villkor för samma
tid blir slutligt bestämda.
År fråga om villkor för fortsaU arrende ej avgjord
när arrendetiden går ut, äger bestämmelsen I första stycket andra meningen
motsvarande tillämp-
ning.
12
§<>
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bifalles
arrendatorns lalan om förlängning av arrendeavtalet, skall villkoren för det
fortsatta arrendet fastställas enligt 9 §.
Bifalles
ej jordägarens talan om arrendeavtalets upphörande, skall villkoren för det
fonsatta arrendet fastställas enligt 9 §. Delsamma
'Senaste lydelse 1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
Nuvarande
lydelse
Dom
eller beslul varigenom arrendatorns talan bifalles anses om avtal om fortsatt
artende. Mol arrendeförhällandel fär ej åberopas omständighet som kunnat åberopas
i mälel eller ärendet.
59
Föreslagen
lydelse
gäller
vid prövning av tvist öm ändring av arrendevillkoren.
Dom
eller beslut varigenom jordägarens talan om arrendeavtalets upphörande ej
bifalles anses som avtal om fortsatt artende. Mot arrendeförhållandet fär ej
åberopas omständighet som kunnat åberopas i målet eller ärendet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bifalles ej arrendatorns
talan om förlängning av arrendeavtalet, fär i domen eller beslutet skäligt uppskov
med avträdet medges, om jordägaren eller artendatom begär det.
Bifalles jordägarens talan
om arrendeavtalets upphörande, fär i domen eller beslutet skäligt uppskov
med avträdet medges, om jordägaren eller artendatom begär det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avgöres
tvisten efter artendetidens utgång eller medges uppskov med avträdet, skall
artendevillkoren för tiden frän avtalets upphörande till avträdet fastställas
enligt 9 §.
13
a §
Finner arrendatorn an de enligt 12 § fastställda villkoren för det fortsatta
arrendet är för betungande för honom, har han rätt att senast fyra månader
efter det att villkoren slutligt bestämts uppsäga avtalet för upphörande. De
villkor som fastställts för det fortsatta arrendet skaU gälla för tiden fram UU
avträdet.
10
kap
3 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid artende för viss tid
skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens
utgång. Uppsägningen skall ske senast ett år före artendetidens utgång.
Vid artende för viss
lid skall uppsägning alltid ske för aU avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens
utgång. Uppsägning skaH också alltid ske för att ändrade villkor skaU gälla för
fortsatt arrende.
Prop. 1978/79:183 60
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Uppsägningen
skall ske senast ett är före arrendetidens utgång.
Om
avtalet ej uppsäges inom rätl tid, anses det föriängt pä fem är.
Har uppsägning av avtalet skett endast för ändring av villkoren,
anses avtalet förlängt på villkor som fastställs enligt 6 §.
Förbehäll
som strider mot första eller andra stycket gäller mot arrendatom, om del
godkänts av artendenämnden. Förbehäll om längre tid för föriängning av avtalet
än som anges i andra siycket gäller dock utan sådant godkännande.
5 §
Om
jordägaren uppsagt arrende- Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller
om arrendatorn uppsagt avtalet för upphörande, har arren-avtalet enligt 3 §
och i uppsägningen dalom rätt till förlängning av av-begärtförlängning av
avtalet på änd- talet, utom när rade villkor, har arrendatom rätt tUl
föriängning av avtalet, utom när
1. arrenderätten är förverkad eller avtalet kan
uppsägas erUigt 8 kap. 14 § utan att likväl jordägaren uppsagt avtalet att
upphöra pä någon av dessa gmnder,
2. arrendatom i annat fall åsidosatt sina
förpliktelser i sådan mån att avtalet skäligen icke bör föriängas,
3. byggnad pä artendeslället uppförts utan byggnadslov
i fall då sådant erfordrats eller i strid med plan eller därmed jämförligt
beslut av myndighet angående markens bebyggande eller användning,
4. i annat fall byggnad på arrendestället icke slär i
överensstämmelse med gällande plan och jordägaren gör sannolikt, att han skall
använda marken i enlighel med planen,
5. jordägaren gör sannolikt, att marken skall användas
för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för
jordbmk, industri eller annan ekonomisk verksamhet, samt intresset för honom
att kunna förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger
arrendatorns intresse av fortsatt arrende,
6. jordägaren i annat fall har befogad anledning att
upplösa arrendeförhållandet.
Om
jordägarens intresse blir tillgodosett genom att arrendatom avträder endast en
del av arrendestället och avtalet lämpligen kan föriängas såviti avser
arrendestället i övrigt, har arrendatom utan hinder av försia stycket rätt till
sådan föriängning.
Prop. 1978/79:183 61
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Ifråga om förlängning av arrende- Vid fastställande av villkor vid
för-
avtal äger 9 kap. 9-13 jf motsvarande langning av
arrendeavtal skaU arren-
tillämpning. deavgiften utgå med skäligl belopp.
Den arrendeavgift som jordägaren fordrar skaU godtagas, om
den ej är oskälig.
Annat villkor skaU vara skäligt med hänsyn tiU
arrendeavgiftens storlek, andra arrendevillkor och omständigheterna i övrigt.
Arrendatorn eller, om han avlidit före arrendetidens
utgång, dödsboet har rän tiU förlängning för tid som motsvarar arrendetiden, om
denna ej överstiger fem år, och i annat faU för fem år.
Förlängning kan även ske för annan tid än som sagts i
tredje stycket, om detta av särskild anledning är lämpUgare.
I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skaU
samma villkor som förut gälla.
Träffas vid förlängning av arrendeavtal överenskommelse
om villkoren för det fortsatta arrendel, skaU överenskommelsen. oavseU
bestämmelserna i första -fjärde styckena, lända tiU efterrättelse i den mån ej
annat följer av bestämmelserna i övrigt i denna balk.
6 a §
Bestämmelserna i 9 kap. 10-13 a §§ äger motsvarande
tillämpning på bostadsarrende. Hänvisningen i 9 kap. 12 och 13 ilH 9 samma
kapitelskaUdock istället avse 6 detta kapitel.
1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1979.
2.
Bestämmelsema
gäller även för avtal om jordbmksartende och bostadsarrende, som träffats före
lagens ikraftträdande.
Prop. 1978/79:183 62
3. Arrendetvist, som anhängiggjorts vid arrendenämnd
före lagens ikraftträdande, behandlas enligt äldre bestämmelser.
4. Har uppsägning av artendeavlal skett före lagens
ikraftträdande, äger de äldre bestämmelsema om uppisägning och hänskjutande av
tvist till artendenämnd tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
tiJl
Lag
om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom
föreskrives i fräga om lagen (1973:188) om artendenämnder och hyresnämnder' att
1, 11, 12, 17 och 19 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arrendenämnd
som avses i 8 kap.
1. medla i arrendetvist,
2. pröva tvist om föriängning av artendeavlal vid
jordbmksarrende, bostadsarrende eller fiskearrende eller om villkor för sädan
förlängning samt tvist i fråga som avses i 9 kap. 14 § jordabalken eller vars
prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 § samma balk ankommer på arrendenämnd.
29 § jordabalken har till
uppgift att
2.
pröva tvist om föriängning av arrendeavtal vid jordbmksarrende, bostadsarrende
eller fiskearrende eller om villkor vid förlängning samt tvist i fråga som
avses i 9 kap. 14 § jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 §
samma balk ankommer på arrendenämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat
avtalsvillkor som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2-4 eller 7§ eller
II kap. 2§ jordabalken eller 3-6 § lagen (1957:390) om
fiskearrenden,
4. vara skiljenämnd i arrendetvist.
Ärende
upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten är belägen.
11 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uteblir sökanden ånyo,
fär ärendet icke ätempptagas pä nytt.
Rör ärende som avskrivits
enligt 10 § första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10 §. 10
kap. 6§ eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken, 5 § lagen (1957:390) om
fiskearrenden eller 52 § bosladsrättslagen (1971:479), skall nämnden åtemppiaga
ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftligen inom tre veckor
från den dag beslutet om avskrivning meddelades.
Rör ärende som avskrivits
enligt 10 § första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10b i, 10
kap. 6a i eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken, 5§ lagen (1957:390) om
fiskearrenden eller 52 § bosladsrättslagen (1971:479), skall nämnden
årer-upptaga ärendet pä ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftligen inom
tre veckor frän den dag beslutet om avskrivning meddelades.
'
Lagen omtryckt 1974:1090.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:183 Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
64
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämnd
skall klarlägga tvistefrågorna och, även om medling icke påkallats, söka
förlika partema.
Nämnd skall klarlägga tvistefrågoma. Har tiU
arrendenämnd hänskjutits endast tvist om villkor för fortsatt
jordbruksarrende, bostadsarrende eller fiskearrende, får nämnden icke pröva
fråga om arrendeförhållandets upphörande.
Nämnd skaU, även om medling icke påkallats, söka
förlika partema.
Kan partema ej föriikas efter förslag av någondera parten,
skall nämnden framlägga förslag till föriikning, om det ej är uppenbart att
fömtsättningar för föriikning saknas.
Föriikning skall avfattas skriftligen och undertecknas av
partema.
Träffas ej förlikning, avgöres tvisten av nämnden, om
tvisten rör fräga som avses i I § första stycket 2 eller 4 § första stycket 2
eller 3. I annat fall avskrives ärendet.
17 §2
Om anledning därtill förekommer, skall nämnd eller den
nämnden förordnar besiktiga den fastighet som ärendet rör. Partema skall
beredas tillfälle att närvara vid sådan besiktning. Nämnd får ocksä föranstalta
om annan nödvändig utredning.
I ärende
som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken skall arrendenämnden inhämta
yttrande frän lantbmksnämnden. Hyresnämnd fär i ärende som avses i 2 a §
bostadssaneringslagen (1973:531) inhämta yttrande frän byggnadsnämnden.
Yttrande som sagts nu inhämtas från den lantbmksnämnd eller byggnadsnämnd inom
vars område fastigheten är belägen.
/ ärende om bestämmande av avgift för jordbruksarrende får
arrendenämnden förordna lantbrukskonsulent vid lantbruksnämnd eller annan sakkunnig
att avge utlåtande angående arrendeställets avkastningsförmåga.
19 §3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
efter förordnande av nämnd besiktigat fastighet eller verkställt annan
utredning tillerkännes av nämnden skälig ersättning av allmänna medel.
Den som
efter förordnande av nämnd besiktigat faslighet, avgelt utlåtande angående
arrendeställes avkastningsförmåga eller verkställt annan uiredning
tillerkännes av nämnden skälig ersättning av aUmänna medel.
Senaste lydelse 1974:824.
' Senaste lydelse 1974:824.
Prop.
1978/79: 183 65
Har
någon, som nämnd inkallat och som ej är part, inställt sig för atl höras i
ärendet, har han rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som regeringen meddelar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
2. Har arrendeavtal sagls upp före lagens
ikraftträdande, skall 12 § första stycket andra meningen i den nya lydelsen
inte tillämpas.
3. 17 § tredje stycket och 19 § första stycket i den
nya lydelsen gäller ej vid arrendetvist som anhängiggjorts före lagens
ikraftträdande.
5 Rik.sdagen 1978179. I saml. Nr 183
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1957:390) om flskearrenden
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1957:390) om fiskeartenden alt 4, 5, 16 och 18 §§
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvaranåe lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid artende för viss lid
skall uppsägning alllid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid artendetidens
uigång. Uppsägningen skall ske senasi eu år före artendetidens uigång.
Vid artende för viss tid
skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens
utgång. Uppsägning skall också alltid ske för att ändrade villkor skaU gälla
för fortsaU arrende. Uppsägningen skall ske senast ett år före artendetidens
utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
avlalel ej uppsäges inom rält tid, anses det förlängt pä fem år.
Har uppsägning av avtalet skeu endast för ändring av villkoren, anses
avtalet förlängt på villkor som fastställs enligt 10 kap. 6 § jordabalken.
Förbehåll som slrider
mot första eller andra stycket gäller mot artendatom, om del godkänts av
artendenämnden. Förbehåll om längre tid för föriängning av avtalet än som anges
i andra stycket gäller ulan sådant godkännande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om tiden för
upphörande av artendeavlal vid fränträde av avtalet på gmnd av förverkande
eller av annan orsak och sätlel för uppsägning äga 8 kap. 4 § första och andra
slyckena samt 8 § jordabalken motsvarande tilllämpning. Hänvisningen i 8 kap.
4 § första stycket jordabalken till 25 § samma kapitel skall därvid tillämpas
på 13 § andra stycket denna lag.
I fråga om tiden för
upphörande av artendeavlal vid fränträde av avtalet på gmnd av förverkande
eller av annan orsak och sättet för uppsägning äga 8 kap. 4 § första och andra
styckena samt 8 § jordabalken motsvarande tilllämpning. Bestämmelserna i 8
kap. 8 i) tredje stycket tredje meningen jordabalken gäller dock ej. Hänvisningen
i 8 kap. 4 § första stycket jordabalken lill 25 § samma kapitel skall därvid
lillämpas på 13§ andra stycket denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om fastighetens ägare
uppsagt artendeavialet eller om arrendatorn uppsagt avtalet enligt 4 ; och i
uppsägningen begärtförlängning av avtalet på
Om fastighetens ägare
uppsagt arrendeavtalet för upphörande, har artendatom rätl till föriängning av
avtalet, utom när
'
Senaste lydelse 1971:883.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:183 -7
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
ändrade
villkor, har artendatom rätt till föriängning av avtalet, utom när
1. artenderätten är förverkad utan alt likväl
fastighetens ägare uppsagt avtalet alt upphöra på gmnd härav,
2. artendatom i annat fall åsidosatt sina
förpliktelser i sädan mån att artendeavialet skäligen icke bör förlängas,
3. faslighetens ägare gör sannolikt, att han själv,
hans make eller avkomling skall bmka fisket,
4.
fastighetens ägare i annat fall har
befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ifråga om förlängning
av arrendeavtal äga 9 kap. 8 andra stycket och 9-13 §§ jordabalken
motsvarande tilllämpning.
Bestämmelserna i 9 kap.
8 andra stycket, 10-13a §§ samt 10 kap. 6 jordabalken äga motsvarande tillämpning
på fiskearrende. Hänvisningen 19 kap. 12 och 13 W jordabalken UU 9 samma
kapitel skaU dock i stället avse 10 kap. 6 § samma balk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första
och andra styckena gälla ej, om arrendeavtalet icke träffats för viss tid eller
om artendeförhällandet upphör pä den gmnd att artenderätten är förverkad.
Förbehäll
att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning gäller mol
artendatom, om det godkänts av artendenämnden.
16 §2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om part ej godtager arrendenämnds
beslul i fråga om förlängning av artendeavlal eller fastställande av villkoren
för sådan föriängning, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot
den andra parten inom två månader frän den dag beslutet meddelades. Klandras
icke beslutet inom denna tid, är parts rätt lill talan förlorad.
Om part ej godtager
arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av arrendeavtal eller
fastställande av villkor vid förlängning, får parten klandra beslutet genom
att väcka talan mot den andra parten inom tvä mänader från den dag beslutet
meddelades. Klandras icke beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan
förlorad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ärtendenämnds
beslut i ärende enligi 3-6 § får ej klandras.
18
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan fär ej föras mot
fastighetsdomstols dom i fräga om fastställande av artendevillkor /
Talan fär ej föras
mot fastighetsdomstols dom i fråga om, Senaste lydelse
fastställande av artendevillkor vid 1973:193.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183 Nuvarande lydelse
fall
som avses i 5 ;5. och ej heller mot hovrätts dom i fräga om föriängning av
artendeavlal eller fastställande av artendevillkor i fall som nyss angivits.
68
Föreslagen
lydelse
fortsatt
arrende och ej heller mot hovrätts dom i fräga om förlängning av artendeavlal
eller fastställande av artendevillkor i fall som nyss angivits.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
2. Beslämmelserna gäller även föt avtal, som träffats
före lagens ikraftträdande.
3. Artendetvist, som anhängiggjorts vid artendenämnd
före lagens ikraftträdande, behandlas enligt äldre bestämmelser.
4. Har uppsägning av arrendeavtal skett före lagens
ikraftträdande, äger de äldre bestämmelserna om uppsägning och hänskjutande av
tvist till artendenämnd tillämpning.
Prop.
1978/79:183 69
Bilaga
3
Remissammanställning 1 Allmänna synpunkter
Svea hovräll: Del har ännu ej gäll sju år sedan
jordabalken (JB) och därmed nya arrendebeslämmelser irädde i krafl. JB:s
arrendebestämmelser fick endasl i begränsad ulsiräckning lillbakaverkande
kraft. Vid "gamla" arrendeupplålelser, där arrendeiiden förlängs
efter JB:s ikraftträdande, blir dock JB tillämplig efter föriängningen (39 S
JP).
Jordbruksarrende upplåts vanligen för fem år. Vid
förlängning är fem år ocksä den vanligasle förlängningsliden. Ell arrendeavial
som ingicks under hösien 1971 och med en arrendelid av lio är kommer, om del
förlängs, all underkaslas JB:s arrendebeslämmelser försl från och med fardagen
(i regel den 14 mars) 1982. För flertalei arrenden har således de nya beslämmelserna
gälll endast något eller några år.
Erfarenheterna av den nya arrendelagen måste alltså sägas
vara myckel begränsade. Anialei ivisler om arrende synes under den tid som den
nya lagen gälll ha varil litet. Det talar för all den nya lagen pä del hela
tagel fungerat väl.
Den ökning av andelen arrenderad jord som man tydligt
kunde iakttaga redan före JB:s tillkomst har fortsatt. Likaså har
arrendeinstilutel kommii till fortsatt flitig användning vid jordbrukets
fortgående rationalisering. Detta gäller bäde de egenlliga arrendegårdarna och
de lalrika biandbruken, d. v. s. brukningsenheler som beslår av jord som
brukaren till en del äger och till en del arrenderar.
Med dagens jordbruksteknik är del bäde möjligt och lönsamt
alt som en enhet bruka arealer som är mångdubbelt större än genomsnittet hos
svenska brukningsenheter. Byggnadsbeståndet på många arrendegårdar är gammalt
och i stort behov av upprustning. Del möter stora svårigheter all genom
jordbrukels avkastning förränta kostnaden för sädana investeringar. Detta gör
att de lekniska och ekonomiska moliven för alt exempelvis på slättbygdernas
gods bibehålla sysiemel med undergärdar som självsländiga brukningsenheler
under arrende numera ofta är svaga.
Della är förhällanden som måsle beakias inför ändringar i
arrendelag-stiftningen. Alllför ofta återkommande ändringar verkar vidare
störande på parternas ekonomiska relalioner.
Vid all arrendelagstiftning kommer det an pä en avvägning
mellan jordägarens och arrendatorns intressen. Om man vid denna avvägning
avlägsnar sig frän praktiskt-ekonomiska synpunkter löper man lätt risken all
marknaden reagerar pä ell sätt som lagstiftaren inle förutsatt. Bygger man ut
arrendalorns rätl över en viss gräns kan följden bli anlingen atl jordägarna
slutar atl arrendera ul och i mån av möjlighel lar igen jorden under eget bruk
eller all arrendena blir så dyra att de inte längre framslär som prakliska
alternativ till andra brukningsformer.
Mol den här tecknade bakgrunden finns del anledning all
vara försiklig
med ändringar som syfiar lill ivingade lagregler på arrendeomrädel.
Kommittén uttalar sig fiera gånger om det modema
jordbrukets behov av investeringar och leknisk uiruslning. Det framgår alt
kommittén anser del lämpligt och kanske ofrånkomligt atl även arrendalorerna
utför dylika investeringar. Detta förhällande tas sedan till utgångspunkt för
förslag som innebär försiärkningar av arrendalorns rält.
Prop.
1978/79:183 70
Hovrätten ifrågasätter om kommitténs resonemang pä denna
punkt är helt rikligl. Belänkligheiema gäller invesleringar som om de gjorts av
jordägaren hade varil fasl egendom. Enligi hovrättens mening ärdet knappasl
lämpligt alt uppmuntra arrendalorerna atl göra sådana invesleringar. Del bör i
sammanhangei ocksä beakias atl många av de investeringar som nu mäsle göras
knappasl är lönsamma i vederlagen mening eller blir del försl i ett myckel
långsiktigt tidsperspektiv. Detla gäller om invesleringar som föranleds av
exempelvis miljöskyddslagen och arbelarskyddslagslifl-ningen.
Om "fasia" invesleringar i ökad utsträckning
kommer alt göras av arrendalorn, och besittningsskyddet stärks under hänvisning
därlill finns risk all önskvärda ändringar i indelningen i brukningsenheler
inle kommer lill siänd. Därmed fördröjs jordbrukels fortsalla ralionalisering.
Del förhållandel all jordägaren normall har större möjlighel än arrendatorn
atl fä kredit lalar också för all siörre och långsiktiga investeringar bör
göras av jordägaren och inte av arrendatorn.
Särskilt när del gäller investeringar av fast egendoms
nalur bör del normala vara atl de finansieras av jordägaren. Vägrar jordägaren
alt medverka till nödvändiga förbätlringar och moderniseringar pä en
arrendegård, kan del övervägas att ändra lagen sä alt jordägaren i ökad
utsträckning förmås alt uföra eller betala åtgärderna. Della är bälire än atl
arrendatorn finansierar dem. Del förhållandet alt siörre invesleringar ibland
finansieras av arrendalorn, bör därför inte användas som molivering för atl ge
arrendatorn ett starkare besittningsskydd.
JB:s regler för olika slag av arrenden vilar i sior
ulsiräckning pä gemensam grund. Också mellan reglerna om arrende och hyra
finns beröringspunkler. Särskilt gäller detla jordbruksarrende, bostadsarrende
och hyra av bostad, som alla utmärks av att nyttjanderättshavaren har ett
direkl besittningsskydd. 1 göriigasle mån bör lösningarna på dessa rättsområden
harmoniera. Hovrätten ifrågasätter därför om lagstiftningsåtgärder bör vidtas
innan hyresrättsutredningen avgett betänkande om bostadshyra. Behovei av
samordning gör sig särskilt gällande ifråga om principerna för bestämmande av
arrende och hyra saml uppsägningsförfarandet.
Domslolsverkel: Domslolsverkel biiräder den lankegång som
bär upp kommitténs förslag nämligen att besillningsskyddel för jordbruksarrendatorer
bör förstärkas samt atl balans så långl möjligt bör skapas mellan parterna vid
förhandling om nya arrendevillkor vid avtalsförlängning.
Kommitténs förslag om arrendeavgiften och andra villkor
saml om jordägares rätt lill självinträde torde innebära en viss ökning av
arbetsbelastningen för arrendenämnderna. Kommittén har emellerlid inle
behandlat den frågan eller ens berörl de ekonomiska konsekvenserna förslaget
kan ha för samhällel. Dessa frägor bör utredas underdel fortsatta lagstiftningsarbetet.
Vid bedömningen av vad förslaget innebär för arrendenämndernas organisaiion bör
beaktas att domstolsverket hos regeringen föreslagit att frågan om inordning av
arrende- och hyresnämnderna i lingsrätlerna uireds.
Arrendenämnden i Malmö: Den nu gällande lagsiiftningen om
jordbruksartende har gälll i drygl sex år. Beslämmelserna har lillkommil efter
ell längvarigl och omfatlande utredningsarbete, som inneburit en omsorgsfull
avvägning av molslridiga inlressen. Ändring av reglerna bör därför nu komma
till stånd endast om erfarenheterna av den nya lagens tillämpning mera enlydigl
visar alt någon del av regelsystemet fåll en mindre lämplig uformning. Skulle
så visa sig vara fallel, bör den föreslagna
Prop. 1978/79:183 71
ändringens verkan i förhällande lill lagkomplexels övriga
innehall och sy slemalik noga övervägas.
Lantbruksslyrelsen: Arrendeformen har pä senare lid fäll
en allt mer ökad omfattning i svenskl jordbruk. För femlon år sedan brukades 29
proceni av åkerarealen på arrende. Nu ulgör andelen arrendemark inte mindre än
40 proceni av all äker. För raiionaliseringsutvecklingen inom jordbrukel har
arrendefrägorna såväl vad gäller lillskoltsarrenden som gärdsarrenden fäll stor
och ökande belydelse.
Lantbruksslyrelsen ansluler sig lill kommitténs bedömning
alt reglema om jordbruksarrende bör ulformas sä att de främjar arrendatorns
intresse av atl lägga ned del arbele och det kapital som krävs för att
äsladkomma effektiva familjejordbruk. För arrendatorn är det i detla hänseende
av störsla vikt att han eller hon kan räkna med en säker och varaktig besittning
av arrendeslällel.
För alt arrendalorn skall komma i ålnjuiande av
besittningsskydd krävs enligi nuvarande lagsiiftning alt skriftligt
arrendeavtal upprättas. Kommittén föreslär ingen förändring härvidlag. Den
arrendeundersökning som SCB på kommitténs uppdrag genomfört har emellertid
visat all munlliga arrenden förekommer i en omfallning som inte kan anses
godlagbar. Frågan om hur anialei sådana upplälelser skall kunna nedbringas har
kommittén funnit ligga uianför dess uppdrag.
Nägra lantbruksnämnder har i sina remissyttranden anfört
atl den rättsosäkerhet som kännetecknar de muntliga arrendeupplåtelserna utgör
ell vida siörre problem än de man uppdragii äl arrendelagskommittén all söka
lösa. Lanlbruksnämnden i Jönköpings län efterlyser en förändring av lagstiftningen
innebärande atl ocksä muntliga avtal om upplåtelse av jordbruksmark omfattas
av arrendelagens bestämmelser. Lantbruksstyrelsen anser det vara av störsla
vikt alt de munlliga arrendeupplåtelserna begränsas. SCB:s arrendeundersökning
har visat alt sådana upplåtelser är särskilt vanliga vid sidoarrende. Dessa
arrenden svarar ocksä lotalt setl för en myckel stor och ökande andel av den
strukturrationalisering som sker inom jordbruket. Lanlbruksstyrelsen vill
underslryka den betydelse sidoarrendena har när det gäller all skapa
förutsättningar för effekliviietsfrämjande invesleringar till nylla för såväl
jordbrukarna själva som för samhället i övrigi. Den osäkerhei i besittningen
som kännetecknar munlliga arrenden (i likhet med etläriga skriftliga arrenden)
hindrar dock i stor utsträckningen från allmän synpunkt angelägen rationaliseringsverksamhet.
Lanlbruksstyrelsen anser därför starka skäl tala för alt
ett lagstadgat besittningsskydd i nägon form införs även för munlliga
arrendeupplåtelser, där arrendalorn kan siyrka all han eller hon har brukai
arrendeslällel under ell visst antal år. Samma skydd bör även ges ät arrendator
som under motsvarande lid innehaft skriftliga eilårsarrenden. Ett sådani skydd
skulle kunna ges i form av lagsiadgad rätt för arrendalor som innehaft ell
arrende under viss lid all kräva skriftligi femårigi avtal. Vid tvisl i sådana
fall mellan jordägare och arrendatorer bör arrendenämnden falla avgörande
enligt samma grunder som gäller vid ivisl då skriftligt avial sagls upp. Del
bör dock klarl underslrykas atl något ökat besittningsskydd inle bör införas
för mark som arrenderas från lantbruksnämnds markreserv i avvaktan på mer
genomgripande slruklurförändringar i ell område. Även om en i denna riklning
ändrad lagsiiftning innebär en viss risk för ett minskat ulbud av arrendemark
bör denna risk inle slä i vägen för en sädan ändring. Lantbruksstyrelsen vill i
detta sammanhang erinra om de skärpta krav på
Prop. 1978/79:183 72
ändamålsenlig brukning som förs fram i jordförvärvsutredningens
förslag till lag om sköisel av jordbruksmark (Ds Jo 1978:6). Förslagei ger viss
möjlighel ål tillsynsmyndigheten all ulöva ökad press på jordägare, vars
intresse inle är all nu eller i en nära framtid varaktigt ägna sig ål jordbruk,
att arrendera ut jorden.
Lantbruksslyrelsen har observerat en tendens till alt
lämpliga gårdsarrenden i ökad omfattning utarrenderas utan tillgång till
bostad för arrendatorn. Därvid blir reglerna för sidoarrenden tillämpliga även
om arrendalorn inle brukar någon annan mark. Enligt gällande regler för
sidoarrenden har jordägaren därmed rätt att upplåta arrendestället för ett är i
tagel. Lantbruksstyrelsen anser del angelägel alt kunna begränsa jordägares
möjligheler alt kringgå arrendelagstiftningen genom all vägra teckna
långsiktiga avtal. Del förslag lill ändrade regler som slyrelsen för fram i
syfte all begränsa problemen med de muntliga arrendeupplåtelserna tjänar även
delta syfte. Slyrelsen är medveien om att det kan vara svårl alt i nu
förevarande sammanhang ändra lagstiftningen på sätt förordals i del föregående.
Enligi siyrelsens mening bör därför arrendelagskommittén få i uppdrag atl
överväga frågan vid sitt forlsatta arbete.
Lantbruksnämnden i Uppsala län: Nämnden anser atl de
föreslagna regeländringarna inte kommer alt påverka det totala utbudet i
nämnvärd grad. Möjligen kan en viss förskjulning ske från gårdsarrenden till
sidoarrenden. Besittningsskyddet omfattar även sidoarrenden med en arrendetid
av ett år och däröver. Under senare är har storleksrationaliseringar blivit
allt vanligare genom tillskott av sidoarrenderade arealer. Det är enligt
nämndenserfarenhet just fördessa fall - sidoarrendena - som ell utvidgat skydd
får den störsla belydelsen.
Lantbruksnämnden I Jönköpings län: Det finns risk för att
ett genomförande av kommitténs förslag kan leda lill att antalet muntliga
arrendeupplåtelser kommer alt öka. Kommittén lämnar inga förslag lill lösning
pä denna problematik ulan framhåller enbart atl frågan ligger utanför
uppdraget. Lantbruksnämnden finner det synnerligen anmärkningsvärt att denna
fråga som redan nu är av allvarlig nalur icke behandlas mera ingäende med
förslag till lösningar. En ytterligare ökning av de muntliga arrendena i avsikl
att kringgå en skärpt lagstiftning synes ju till väsentlig del kunna upphäva
kommitténs presenterade förslag och åsiadkomma en situation som ur
arrendatorernas synpunkt till och med är osäkrare än dagens. Lantbruksnämnden
efterlyser därför tillskapandet av ett system innebärande att också de
muntliga avtalen om upplåtelse av jordbruksmark omfattas av arrendelagens
bestämmelser, åtminstone vad gäller mera långsiktiga och stabila upplåtelser
och där syftei klart synes vara att kringgå arrendelagstiftningen genom att
icke teckna skriftliga avtal. Detta synes väsentligt eftersom åtskilliga
arrendatorns större invesleringar numera icke sällan baserar sig på arrenderad
mark. Ett vanligt exempel är sålunda att en jordägare uppför en betydligt
större ekonomibyggnad än vad som behövs för det egna arealinnehavet men som
ändå motiveras på grund av tillskotlsarrenden, ofta enbart munlliga sådana.
Lantbruksnämnden bör också i sin rådgivningsverksamhet på alla sätt propagera
för skriftliga avtal saml upplysa om faran med enbart muntliga sådana.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Den del av länels
åkerareal som arrenderas har ökal under senare år. År 1977 uppgick länets
åkerareal vid jordbruksföretag med minst 2,1 hektar åker till 308748 heklar.
Härav brukades 175 577 hektar av ägaren och 131 171 hektar arrenderades.
Prop. 1978/79:183 73
irtill
108076
heklar åker
86005
hektar åker
H4 667
hektar åker
308 748
heklar äker
Antalet företag i länets jordbruk uppgick samma ; Summa 4
339 helt ägda med totalt Summa 1 920 helt arrenderade med totalt Summa 2 383
delvis arrenderade med totalt
Summa 8 642 företag med totalt
Arrendeformen är av stor betydelse i den
rationaliseringsprocess som pägär inom jordbrukel och som leder lill all
jordbruksföretagen efter hand anpassas till de ändrade tekniska och ekonomiska
förutsättningarna.
Ur rationaliseringssynpunkt är del betydelsefullt atl en
arrendator kan räkna med atl fä behälla ett arrende så länge han sköter delta
på ett lilifredsställande sätt och inte tungt vägande skäl (exempelvis
angelägen yttre rationalisering) medför atl arrendeställel behöver lagas i
anspråk för annal ändamäl. Vid tryggad besittning har brukaren underlag för all
göra långsiktiga investeringar i bl. a. ekonomibyggnaderna på ell gårdsarrende
i syfte atl möjliggöra ralionell drift och i maskiner som behövs för att driva
ell genom tillskoilsarrende ulvidgal förelag.
Lantbruksnämnden anser all orsakerna lill att andelen
arrenderad mark ökar om möjligt bör klarläggas. De totala förändringarna
framgår av de uppgifter som företagarna i jordbruket årligen lämnar till
lantbruksregistret m. m. men vad som ligger bakom förändringarna torde delvis
vara oklart. Nämnden har dock intrycket atl bäde äganderältsöverföring till
främsi barn, där den tidigare ägaren fortsätter som arrendalor, och obenägenhet
bland icke jordbrukare som t.ex. ärvt jordbruk all avhända sig dessa är av
belydelse. Del är lantbruksnämndens uppfattning atl personer som inte är
yrkesverksamma inom jordbruket numera i större utsträckning än lidigare var
fallel av t. ex. känslomässiga skäl och med hänsyn till kapitalets Irygga
placering behåller även tämligen småjordbruk som kommer i deras ägo.
Dä de
nuvarande brukarna på mindre, ej bärkraftiga jordbruk av ålders-eller andra
skäl upphör med brukningen är det i regel att föredraga att jordbruken
disponeras för rationalisering genom försäljning för sammanläggning med
angränsande jordbruk som är i behov av ulökad areal. Som tidigare nämnts
behåller dock ofta den lidigare ägaren eller någon denne närstående
äganderälten. 1 sådani fall är det enligt nämndens mening ur
ralionaliseringssynpunkl bältre att jordbruket utarrenderas som tillskottsmark
än atl detta skötes med hjälp av maskinstaiion eller i extensiv form med
tillfällig personal. Bärkraftiga jordbruk som är i "icke
jordbrukares" ägo torde i regel utnyttjas bäst genom utarrendering.
Enligt lantbruksnämndens uppfattning är det betydelsefullt
atl rättslägel mellan jordägare och arrendalor inte förskjules på sådant sätt
alt jordägare undviker utarrendering till förmån för brukning i egen regi eller
övergår till att i ökad utsträckning utarrendera tillskottsmark på
ettårskontrakt. Enligt lantbruksnämndens uppfattning är det Iroligl att
brukning i egen regi i dessa fall i regel leder till ett sämre utnyttjande av
marken än som erhålles vid utarrendering. Samlidigt gär yrkesverksamma
jordbrukare miste om tillfällen alt rationalisera sina företag.
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Som framgår av den
enkätundersökning som SCB utfört på arrendekommitténs uppdrag har de muntliga
avtalen redan i dag en alltför stor omfattning. Nämnden ifrågasätter därför om
det inle i kommitténs forlsatta arbete borde ingå att undersöka ålgärder för
att begränsa omfattningen av muntliga arrendeavtal. Dessa avtal skapar inle
sällan ivister mellan avtalsparterna där arrendalorn som regel har svårl alt
hävda sin rätl.
Prop.
1978/79:183 74
Lantbruksnämnden i Örebro län: En belydande del av antalet
arrenden upplåtes Ulan skriftligt avtal. Dessa arrendatorer kan inle alls
lillgodogöra sig det skydd, som den nuvarande arrendelagstiftningen ger,
eftersom denna endasl gäller för skriftliga avtal. Dessa arrendalorer har en
mycket sämre rättslig ställning än de arrendatorer, som har skriftliga avtal,
men de lorde inle ha givil delta lill känna i några skrivelser eller
uttalanden, såsom de organiserade arrendalorerna gjort. Även om de munlliga
arrendena i de fiesia fali är sidoarrenden anser lantbruksnämnden atl den
rättsosäkerhet, som kännetecknar de muntliga arrendeupplåtelserna och det
förhållandet atl arrendatorn ej kan bedriva växtodling med tillräckligt lång
planeringsperiod, ulgör ett vida siörre problem än de problem, som man
uppdragii ål arrendelagskommittén all söka lösa.
Del framlagda förslaget innebär att arrendatorernas
ställning förbällras, dvs. jordägarnas försämras. Om förslaget genomföres lorde
ägarnas intresse för all upprälla skriftliga avtal bli ännu mindre än vad del
nu är och skillnaden mellan de båda grupperna av arrendatorer bli ännu mer markerad.
Jordförvärvsulredningen (Jo 1974:07) har fält i uppdrag
atl utreda och
lägga fram förslag lill kontroll av arrendeetablering. En eventuell kontroll
av arrendeetablering måste uppenbarligen knytas lill skriftligt avtal. 1
avvaktan på att utredningen skall avge betänkande på detla område bör
inga åtgärder vidtagas, som kan leda lill att antalet arrendeupplålelser ulan
skriftligt avtal ökas.---
Enligi nämndens uppfattning bör de av kommittén framlagda
lagförslagen med undantag av de ändrade uppsägningsreglerna inte genomföras f.
n. Man bör i övriga delar försl avvakia lill vilket resultat jordförvärvsulredningen
kommer när del gäller bl. a. frägan om eventuell tillständsprövning vid
upplälelser av sidoarrenden.
Lantbruksnämnden i Västerbottens län: I Västerbotten finns
endast ett fåtal gärdsarrenden. Sidoarrenden är däremot av stor omfattning.
Enligt en intervjuundersökning rörande sidoarrenden i Västerbollen, som
lantbruksnämnden Ulfört, brukades 1975 30 % av åkerarealen i länel som sidoarrende,
men endast omkring 1/3 disponerades med stöd av skriftliga konirakt.
Arrendeavgifterna var laga, i medeltal endast omkring 50 kr/ha, och mer än
hälften av den totala arrenderade arealen brukades som s.k. gratisarrende.
Endast var femte arrendator hade kännedom om innehållet i arrendelagen.
Sidoarrendena är oflasl helt avgörande för om en ralionalisering
skall kunna genomföras. Specielll vid nybyggnad av djurslallar slälls krav på
större enheter och därmed också på störte areal, någoi som i regel endast kan
tillgodoses genom kontrakterade sidoarrenden. För de inlressen lanlbmksnämnden
skall förelräda är del vikligl all den artenderade arealen är välbelägen i
förhällande lill brukningscenirum, ej försvårar en uppbyggnad av andra
brukningsenheler i områdel och har tillräcklig varaktighet för alt utgöra
underlag för långsiktiga investeringar.
Domänverket: Verkei noterar atl ulredningens förslag så
gott som undantagslöst är ägnat all förbättra arrendalorns ställning genlemoi
jordägaren. Delta gäller främst besittningsskyddet. Vidare noterar verket, alt
artendeavgiftema har getts ett stort utrymme utan alt i egentlig mening
tillföra diskussionen något nylt. Verket noierar vidare att sambandet mellan
arrendatorns ålder och besittningsskydd inte är belysl i ulredningen. Vidare
vill verkei påpeka all de gällande arrendebestämmelserna har gällt förhållandevis
kort tid och all de har fungeral väl med vissa smärre
Prop. 1978/79:183 75
undanlag. Del gäller bl. a. frågan om uppsägningsreglerna
som är olyckliga i del all uppsägning alllid enligi nuvarande ordning avser
arrendels upphörande oavsell om parlema är hell överens om all
arrendeförhällandel skall besiä pä ändrade villkor. Verkei föreslär mol
bakgrund av della, all endasl smärre jusleringar av nuvarande lagsiiftning sker
i avvaklan pä all siörre erfarenhet har kunnai erhållas genom praxis.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Privatpersoner utanför
den släklkreis för vilken förvärvslillständ inle krävs har under senare år
mötts av ökade svårigheter alt förvärva jordbruksfasligheler. Arrendeinslitutet
hardärför fåll siörre belydelse. Della gäller inle minsl för Östergötlands län
där nu 49,7 % av länets lolala åkerareal ulgör arrenderad mark. Uivecklingen
har medfört siigande arrendeavgifter främst på högklassig jordbruksmark. Med
hänsyn härtill och lill den översyn som skell av jordbrukspoliiiken och reglerna
om markförvärv finner länssiyrelsen översynen av arrende-lagsiiftningen
moiiverad. En försiärkning av arrendalorns ställning i de av
arrendelagskommittén berörda avseendena framslår som önskvärd.
Den av kommittén gjorda avvägningen mellan jordägarens och
arrendatorns rättigheter och skyldigheler framslår som lämplig. En felaktig
avvägning härvidlag kan emellerlid medföra ell minskal ulbud av arrenden, ökad
användning av munlliga avial m. m. Enligi kommitténs mening kommer de
föreslagna reglerna sannoliki inle all medföra några pålagliga sädana nackdelar.
Kommitténs undersökning visar att fördelningen mellan helägda jordbruksförelag,
hell arrenderade förelag och blandbmksföreiag varil i del närmasle oförändrad
under liden 1972-1976. Emellerlid har anialei sidoarrenden ökal. Vidare har
kommittén konsialerat en inte obetydlig förekomst av munlliga arrendeavial. Del
är därför angelägel atl utvecklingen följs med uppmärksamhet.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län: Den nuvarande lagstiftningen om jordbmksarrende trädde i kraft
är 1972. Del är något förvånande alt man så pass korl lid efter ikraftirädandei
på vikliga punkter gör en översyn av reglerna. Möjligen har detta sin
förklaring i den obalans som föreligger mellan tillgång och efierfrågan pä
jordbruksarrenden. Denna obalans kan bero på atl det i dag lör en arrendalor
krävs alli större enheter för alt erhålla ell så bärkraftigt jordbruk all han
och hans familj inle slandardmäs-sigi skall slä pä en lägre nivä jämfört med
andra yrken. Utvecklingen har gåll därhän all ett jordbruksförelag kräver siora
invesleringar och planering för läng lid framåt. Det är därför av stor vikt
för en arrendalor atl ha eu slarkl besittningsskydd och att arrendeavgifien
inte stiger lill en så hög nivå atl artendeslället inle kan bära den.
Arrendatom och hans familj måste kunna känna irygghei i sin näring. Della är i
sig ingel molsalsförhäl-lande lill jordägarens inlressen. Vissa av kommitténs
framlagda förslag kommer emellertid onekligen av jordägarna atl betraktas som
väl ingripande, vilket kan få icke önskvärda effekter på utbudet av
utartcnderad jord. Det är givetvis svårt att på förhand ange i hur stor grad de
föreslagna lagändringarna kommer alt påverka jordägarens vilja all arrendera ut
sin jord men kommittén borde nog ägnal problemet större uppmärksamhet än vad
som redovisats i betänkandet.
Sliftsnämnden i Lund: Den grundläggande orsaken lill all
översyn på viktiga punkler påkallals så pass kort efter införandel av den nya
arrendelagstiftningen lorde slå alt finna i obalansen mellan tillgång och
efierfrågan av jordbruksartcnden.
Framför allt de publika jordägarna har i allmänhet inle
möjlighel alt själva bruka sin jord. För artendemarknaden är del inle endasl
del lotala
Prop.
1978/79:183 76
antalet arrendeställen som har betydelse. Minst lika
avgörande är hur stort utbudet är vid en given lidpunki. Såtillvida päverkar
regler som konserverar rådande brukningsförhållanden utbudet även från de
publika jordägarna.
Efter viss ivekan gör kommittén en försiktig bedömning av
riskerna för minskal ulbud. All "själv bruka sin jord" är ell
tänjbart begrepp. En enskild jordbmkare kan, utan atl därför upphöra med
jordbmket, minska sitl engagemang i jordbruksdriften högst väsentligt och även
begränsa sitl ekonomiska risktagande genom all anlita maskinstaiion i
varierande omfallning; från atl avse något enstaka arbetsmoment till hela
jordbruksdriften. Sliftsnämnden har en bestämd känsla av all de nya regler som
nu föreslås av många enskilda jordägare kommer all upplevas så reslrikliva alt
del får fulll märkbara effekier ifråga om utbudet.
Byggnadspantutredningen: Artendereglerna är betydelsefulla
för ulredningens arbete, eftersom en byggnads pantvärde lill stor del beror på
innehållet i den rätt med vilken ägaren har byggnaden placerad på annans
mark.------ Huruvida arrendelagstiftningen i dess helhet
kommer atl,
sedan kommitléförslaget lagls lill grund för lagändringar,
bilda en lillräcklig grund för ell sådani panlsysiem som utredningen arbetar
på är del ännu för lidigi att yttra sig om.
Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer: Upplåtelse av
nyttjanderätt medelsi inslilulel arrende får ses som en sammanvägning av fiera
i och för sig frislående delar. Arrendeställel utgör arrendators arbetsplats,
hans boslad och hans investeringsobjekt. Ses dessa isolerade var för sig har i
vårt land sedan lång tid tillbaka delarna omgärdats med ell omfattande
regelsyslem.
Setl ur den förslnämnda synpunkten bör reglerna inom
arbetslivet i övrigt och förhållandena inom arrendeområdet vara nära knutna
till varandra. De stora förändringar som under de senaste decennierna skett
inom arbetslivet beträffande irygghei i arbetet, skydd lill liv och lem,
medinflytande i besluisprocessen samt garaniier för en skälig ersättning för
arbeis-insalsen bör även ge klart uislag i lagsiiftningen om arrende.
Vid alla s. k. gårdsartcnden inrymmer arrendestället
bostad för arrendator och hans familj. Den trygghet till bostad, som finns
inskrivna eller av olika utredningar föreslås inskrivna i författning, visar
att trygghet till bostad och bostadsort tillmäts en allt större betydelse.
Bostaden kan inle betraktas som en handelsvara jämföriig med andra
konsumtionsvaror. Flertalet människor flyttar högst ogärna från den plats där
familjen rotat sig. Dä samma kriterier gäller för en arrendators önskemål på
irygghei, bör lagsiiftningen utformas på sådani säll att den nära anknyter lill
reglerna inom hyresområdet.
Sä gott som undantagslöst svarar artendator för de
invesleringar i maskiner, djur och lager, som behövs för arrendeställets
drifl. Många av invesle-ringarna är inliml knuina till just den
jordbruksfastighet lili vilken de är anskaffade. Inle sällan måste invenlarier
av olika slag så fasl anbringas vid fastigheten att de inte ulan skadegörelse,
på såväl inventariet som den byggnad eller mark vid vilka de fästs, kan
lösgöras. Exemplen härå är många. Här må nämnas inventarier av betong såsom
foderbord, spillor, boxar, gödselsläder och avloppsledningar men också
invenlarier av annat malerial såsom maskiner för mjölk-, foder- och
gödselhanlering ävensom ledningar för vallen och elsiröm.
Av det sagda framgår att föreningen hell delar
ulredningens uppfattning atl arrendatorns irygghei i besittningen är en
angelägenhet, som bör om-
Prop.
1978/79: 183 77
gärdas med väsentligt förfatiningsbundet skydd.
Lagreglerna bör vara så Ulformade alt arrendatorn. för atl väga salsa det
kapital som krävs för ett rationellt drivet jordbruk, med någoriunda god
förulsägbarhel skall kunna bedöma framlidssituationen.
LRF: LRF
vill understryka viklen av all de nya reglerna ges en sådan uiformning alt inle
negativa konsekvenser uppslår, säsom ökning av anialet oreglerade
avtalsförhållanden i form av muntliga upplåtelser eller ökad omfattning av
kortlidsupplätelser utan besittningsskydd. En sädan utveckling skulle bl.a.
allvariigt motverka den jordbrukspoliliska målsättning som riksdagen nyligen
fastlagt och som syftar till en fortgående utveckling av lantbruksföretagen
oavsett brukningsform.
Delbeiänkandel ulgör ett led i den översyn av
arrendelagstiftningen som anförtrotts arrendelagskommitién. Kvar slär bl. a.
den viktiga frägan om rält all överlåta arrendeavtal, vilken bör utredas i
samband med dödsbos besittningsskydd. I övrigt synes del inle föreligga nägot
hinder mol all snarasi lagstifta i de delar som kommittén hillills behandlat.
Vidare anser LRF atl i del fortsatta kommilléarbetel nu
gällande regler för förverkande bör ses över varvid skärpla krav i vissa fall
bör kunna ställas.
Kommittén bör vidare beakla reglerna för arrendatorns
besittningsskydd vid fastighetsreglering och vid fideikommissarrende. Även
dispensfrågorna bör ses över.
Svenska kyrkansförsamllngs- och pastoralsförbund:
Förbundet får som allmänt omdöme om de av kommittén förslagna ändringarna
anföra atl gällande lag inte varit i kraft sä läng lid att några säkra
bedömningar har kunnai göras. De av kommittén påtalade missförhållandena är
enligt förbundets uppfattning inte av den omfattningen att en lagändring bör
genomföras så snart efter lagens tillkomst.
Rent allmänt vill förbundel dessulom ullala tveksamhet mol
alltför hård bundenhet och styrning då det gäller arrendeförhållanden. Förr
eller senare kommer man otvivelaktigt lill en gräns, vars överskridande
innebär obenägenhet hos jordägare atl utarrendera sina jordbruk. Man kommerdå i
stället att fä en snårskog av bulvanförhållanden och andra anomalier och
uibudel av arrenden i former som är avsedda i arrendelagstiftningen minskar.
På den kykliga sidan har man ingel alternaiiv lill utarrendering, men den
privala jordägaren som inte själv kan bruka jorden kommer givetvis mycket noga
att överväga andra former än utarrendering.
Advokatsamfundet: Det lorde vara rikligl all man inte med
säkerhet kan uttala sig om en lagändrings effeki på utbudet av arrenden
(belänkandet s. 33). Arrendereglerna bör därför inom rimliga gränser utformas i
första hand sä att de underiällar uppbyggandet och vidmaklhållandel av ändamålsenliga
arrendeförelag.
1
direkliven uttalades all 1972 års regler synes i stort sell ha fungeral väl (s.
35). Samfundel anser sig inte kunna förebehållslöst dela denna uppfattning.
Reglerna har nämligen visat sig fungera olillfredsställande på vissa punkter av
vital betydelse. Det nu snabbt uppkommande behovet av omarbetning av 1972 års
regler synes ha sin grund i sådana ändringar i arrendelagsuiredningens förslag
vilka tillkom på departementsnivå efter remissen. Del är risk för all prakliskl
olämpliga konsekvenser kan inträda av sädana under departementsbearbetningen
gjorda ändringar som inte har stöd i de oftast erfarenhetsunderbyggda
remissyttrandena.
Vad samfundet främsi syftar pä är dels lolkningen i
propositionen 1970: 20 B 2 s. 868 av "skälighet" i 9: 9 JB, vilken
helt förbisåg alt reglerna
Prop.
1978/79:183 78
skulle lillämpas inom en brislmarknad. dels införande av
reglema om avftyttningsmeddelande. Den senare ändringen medförde olyckliga
konsekvenser för den förnuftiga, samtidiga ändringen att uppsägning alllid
skulle ske i klarhetens iniresse. Ovannämnda ivå ändringar har ibland medförl
atl motsättningar mellan parterna onödigivis uppkommil eller skärpts.
Samfundel vill även framföra synpunkten all
arrendereglerna inie bör ulformas med krav pä en oklanderlig
nytljanderätlssyslemalik inom JB. Reglerna om jordbruksarrende skall i huvudsak
lillämpas av lanlbrukare. 1 prakiiken lorde del inle exisiera någon verkligt
betydelsefull släklskap mellan jordbruksarrende, bostadsarrende och hyra. Del
var bl. a. pä denna grund verklighetsfrämmande all belasta
jordbruksarrendereglerna med inslilulel avflyttningsmeddelande blott därför
att detta fanns inom bostadsarrende och hyra (prop 1970: 20 B 2 s. 867 och
982).
Sveriges jöreningsbankers förbund: Ell ulökal
besittningsskydd kommer alt främja investeringsviljan hos
jordbruksarrendaiorerna, nägot som är till gagn för den svenska
lanlbruksnäringen. En ökad efterfrågan pä lantbrukskrediler kan säledes
emotses, särskilt långfristiga krediter för anläggningsinvesleringar. Såväl LRF
som löreningsbankerna och landshy-poleksinstilutionen har i skilda sammanhang
under senare är försökt att utverka en ulökad lilldelning av långfristigt
kapital till lantbruket, i första hand genom vidgade emissionsramar för
Sveriges Allmänna Hypoleksbank. Det har påvisats att lantbrukels andel av
kapitalmarknaden stadigt sjunkil under 1970-talet samtidigt som
investeringviljan hos lantbrukarna varit hög jämfört med andra
förelagarkalegorier och all delta fält till följd en växande länekö hos
landshypoteksföreningarna (för närvarande mellan 5-6 är). Hypoteksbankens
emissionslimil har visserligen successivt höjts (725 mkr 1978) med höjningarna
har varit obelydliga i förhållande till behovet.
Förbundet vill mol bakgrund av del anförda framhålla atl
ett genomförande av arrendelagskommitléns fiirslag om utökat besittningsskydd
för jordbruksarrendatorer ytterligare understryker lantbrukets behov av en ökad
andel av det långfristiga kapilal som slälls lill näringslivets förfogande.
Sveriges jordägareförbund: Förbundel vill framhälla del
samband som måsle råda mellan arrendelagstiftningen och samhälleis politik pä
andra områden. Arrendelagstiftningen är en del av jordbrukspolitiken och denna
är i sin lur ell av mänga elemeni i näringspoliliken och den ekonomiska politik
som föres i landet. Förhållandena på arrendeomrädel kan ej ses isolerade ulan
mäsle anpassas lill samhällets övergripande politiska målsättningar.
Mol denna bakgrund bör allmänt anmärkas all utredningen
föreslår ytterligare tvångsslyrning och inskränkningar i avialsfrihelen inom en
seklor av ell näringsliv som i övrigt baseras pä marknadshushållning, fri
prisbildning och fri konkurrens. Detta är olämpligi. Besiämmelser av delta slag
kan försvaras endast om förhållandena inom arrendejordbruket är så speciella
all man måste lolerera ingripanden som slär i strid med samhällets överordnade
mäl. Emellertid saknas enligt förbundels uppfattning belägg för all
förhållandena inom arrendejordbruket skulle vara sä speciella alt det är
motiverat med ytterligare avsteg från vad som eljesl gäller inom näringslivet
beiräffande företagets ägares - jordägarens - rält alt bestämma över och träffa
avtal om företagets drift.
Ett annal skäl mot reglerande ingripanden lill förmån för
den ena parten - arrendatorn - är att jordägarna (det gäller dock ej förbundets
medlem-
Prop.
1978/79:183 79
mar) numera ofta ej är den siarkare ulan snarare den
svagare parlen i arrendeförhällandel. Arrendeslällel är ofta ett lanlbruk som
blivit för litet och vars ägare därför måsle söka sin uikomst som löniagare på
annat häll medan arrendalorn är en förelagare med betydande eget kapital. 1
andra fall kan arrendestället vara en större egendom, där ägaren ej har
tillräckligt kapital för alt själv kunna bruka sin gärd. I normalfallel torde
arrendatorn i själva verket redan med nuvarande regler ha goda möjligheter att
tillgodose sina inlressen gentemot jordägaren. Utvecklingen går alltmera i den
riktningen. Ett betydelsefullt undanlag föreligger dock i del fallel där
jordägaren ej represenlerar ell personligl ägarinlresse, framföralll i de fall
där arrendestället äges av kommuner, slalen, kyrkan elc.
Det av ulredningen angivna målel för arrendelagsliftningen
anges vara atl underlätta uppbyggandet och vidmakthållandet av ändamålsenliga
arrendeställen och all främja arrendatorns intresse av alt lägga ned det
arbete och det kapilal som krävs för att åsiadkomma effekiiva familjejordbruk.
Förbundel kan ej ansluta sig lill en sä inskränkt målsättning för
arrendelagstiftningen. Den angivna mälsäitningen är förvisso viktig. Arrendejordbruket
har en vikiig funklion inom det svenska jordbruket. Men värnandel om de
arrenderade familjejordbruken får ej bli ett självändamål.
Arrendelagstiftningen mäste utformas så att den främjar den allmänna
jordbrukspolitiken och näringspoliliken.
Beiräffande lagsliftningens lekniska ulformming vill
förbundel underslryka alt jordbruksarrende är en sä speciell form av
nyttjanderätt, atl reglerna härom ej lämpligen bör sammankopplas med
hyreslagstiftningen. Del leder till komplikationer vid den praktiska
tillämpningen.
Skånearrendalorernas samrådsgrupp: Den juridiska disposilionsformen
för jordbruksfasligheler har sior belydelse för vårt lands vegetabilie- och
animalieproduklion. För de aktiva och de blivande jordbrukarna är tryggheten i
besittningen av primär belydelse. Ägande är egentligen den enda brukningsformen
som ger brukarna möjlighel all på sunda förelagsekonomiska och rällsliga
grunder investera i byggnader och markanläggningar samt skapa trygghet i yrket
och boendet.
Arrendejordsägandei har ökal från alt omfatia 30% av
åkerarealen är 1966 lill 40% år 1976 och ytterligare ett par proceni år 1978.
Det passiva ägandet har enligt vär uppfattning gynnats av en alltför stark
juridisk ställning i förhållande till brukarens nyttjanderätt. Brukarens
direkia ansvar för arrendeslällel, produkiionen, riskkapiialet och arbetsinsatsen
är av sä primär betydelse atl disposilionsformen jordbruksarrende långsiktigt
mäsle få samma ställning som vad äganderätt i praklisk mening har. För
koriiidsarrenden av mark som skall användas för annat ändamål, eller då del vid
upplåielsen finns skälig anledning alt arrendeförhållandet skall upphöra, fär
naturligtvis nyttjanderätten anpassas till situationen. Föratt
besittningsskyddet ej skall kringgås måsle emellerlid lagstiftningen omfatia
även korttidsarrende (1-åriga) samt muntliga arrenden.
Även om här angivna målsättningar för ett förbättrat
besittningsskydd är siarkt moiiverade ur brukningssynpunkt, sä finns det minst
lika viktiga motiv ur sädana irygghels- och inflytandesynpunkter, som hör vår
tid lill. Ett betydande antal riksdagsmotioner har lagts sedan år 1972 och ännu
flera mellan åren 1943 och 1972 där man yrkat pä förbättrat besittningsskydd,
friköpsrätt m.m. för jordbruksarrendalor. En genomgående molivering för
avslagsyrkanden har varil all ell förbältral besittningsskydd skulle påverka
uibudel av jordbruksarrende och hämma pågående storleksrationalisering. Mot
delta synsätt vill Skånearrendalorernas sam-
Prop.
1978/79:183 80
rådsgrupp protestera på det bestämdaste av i försia hand
två skäl. För det första hade nedläggningen och upphörandet av självständiga
brukningsenheter med all säkerhei ändå fortskridii. Om dessa enheier ej blivit
arrende, sä hade de blivit tillskott till brukareägd jord och sålunda tillhört
kalegorin ägd i stället för arrenderad areal. För del andra kan ej i liden
legilima irygghelskrav för en yrkesgrupp fä slä lillbaka för ett slalisliskl
anlagande. Skulle pågående ökning av del passiva ägandel bromsas upp någoi
genom översynen av arrendelagsliftningen, så vore detta snarast till fördel.
Skånesjordägare,förbund: Principiellt vill förbundet
särskilt underslryka alt arrende är en nyttjanderätt av en sådan särart atl
lagreglerna härom inle lämpligen bör sammankopplas med hyreslagstiftningen.
Detla har dock hiltills skett i en markanl utsträckning. Förbundet viU
exempelvis särskilt erinra om lagändringen i JB 9: 9 (SFS 1973: 187), varigenom
arrendenämnd gavs befogenhei atl pröva s.k. preliminärfrägor, d.v.s. frågor som
har omedelbar betydelse för den tvist arrendenämnd har att pröva, men som i och
för sig ej är av den art att deras avgörande skulle ankomma på arrendenämnd.
Den knapphändiga motiveringen för denna ändring (prop. 1973:23 s. 128) har
visat sig svårtolkad i åtskilliga fall. Del går ocksä alt peka pä åtskilliga
andra problem, som har uppkommit på grund av den föga tiUfredsställande
sammankopplingen av beslämmelserna rörande arrende och hyra. I regeringens
direktiv till arrendelagskommittén sägs alt såvitt känt synes den nya
arrendelagsliftningen i stort sett ha fungerat väl. Delta torde vara en sanning
med modifikationer, när det gäller fall då arrendenämnd haft alt la ställning
till preliminärfrågor. Ett särskUjande av bestämmelserna om arrende från
beslämmelserna om hyra synes emellerlid inle ha övervägts närmare av
arrendelagskommittén. Enligt förbundets mening bör lagändringarna väsenlligen
gå ut på att häva den olyckliga sammankopplingen mellan hyra och arrende.
2 Arrendeavgiften
Remissinstanser som i huvudsak tillstyrker förslaget
Lantmäteriverket, lantbruksnämnderna i Kristianstads,
Värmlands och Västerbottens län samt kommunförbundet har ulan närmare
kommentarer tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat del utan erinran.
Kristianstads
tingsrätt: Det är givet, all artendeavgiftema stiger, liksom priset på varor
och tjänsier. I de fall där artendeavgiftema höjts mer än genomsnittligt lorde
del icke sällan bero på att arrendeställets avkastningsförmåga varit särskilt
stor eller - i synnerhei beträffande sidoarrenden -arrendatorn till följd av en
icke helt utnyttjad maskinpark eller överdimensionering av andra
produktionsmedel anseti sig med fördel kunna betala ett jämförelsevis högt pris
för arrende av ytteriigare mark, då detta pris ändå mer än läckes av inkomsien
från arrendestället i fråga. Detla kan ha medverkat till uppfattningen om de större
höjningarna av arrendeavgifterna. I sådana fall - där det väl oftast träffas
överenskommelse om avgiften - synes det icke påkallat med ett ingripande av
lagstiftaren för atl korrigera en artendators kostnad. Del är även att beakta,
atl arrendatorn i många fall ingalunda är ekonomiskt svagare än jordägaren. En
viss varsamhet är följaktligen alt iakttaga vid rättslig reglering av
arrendeavgiftens bestämmande, så att även jordägarens berättigade inlressen
lillgodoses i framtiden.
Prop.
1978/79:183 81
Det haremellertid med gällande lagsiiftning säkerligen
ibland varit ofördelaktigt för arrendalorn all nödgas belala del pris
jordägaren fordral, även om della icke varit oskäligl högl. Arrendalorn kan
I.ex. ha bjudil en arrendeavgift som icke varil oskäligl läg. Även om nägra
siörre missförhållanden icke uppslån - vilket bl.a. synes framgå av det
förhällandet att tingsrälten under de senasle sex aren icke behövt pröva en
enda fråga om arrendeavgiftens storlek - och någoi behov av ändrad lagsliflning
icke framstår särskilt angelägel, får del dock anses principielll
lilifredsställande med en regel som innebär att parterna i arrendeförhällandel
jämställes och all alllsä icke nägonderas krav får förelräde framför den
andres.
Tingsrätten
har övervägt huruvida det vore lämpligt att införa enbart den regeln, att
arrendeavgiften utgär med skäligt belopp och att även andra villkor i vilka man
önskar ändring skall vara skäliga. För della kan lala, atl beräkning enligt den
av kommittén förordade HUV-meloden "knappasl aldrig" kan "mer än
ange en ungefärlig nivå för ell ur avkasiningssynpunkl skäligl arrende",
all man är hänvisad lill all arbela med närmevärden (belänkandei s. 138), alt
del kan uppsiä svårigheler vid beslämmande av arrendeavgifl för arrenden av
mera specielll slag saml atl rällslillämpningen får avgöra mänga frägor som
därvid kan bli aktuella. För att man skall nöja sig härmed och alllså icke
särskili framhälla all arrendeavgifien skall vara skälig "med hänsyn lill
arrendeslällels avkastningsförmåga, arrendeavtalets innehåll och
omständigheterna i övrigt" talar siarkt det förhällandet att man redan nu
lar hänsyn till bl.a. arrendeställels avkastningsförmåga. Ett införande av en
regel med den lydelse kommittén föreslär är emellerlid i högre grad ägnal atl
betona jusl de vikliga - ehuru icke de enda viktiga - omständigheter vid
bestämmande av arrendeavgifl som avkastningsförmågan och övriga arrendevillkor
utgör. Som ett exempel pä de många andra omständigheter som kan inverka pä
storleken av arrendeavgiften mä nämnas atl jordägaren är kyrkan eller annan
beiräffande vilken man icke rimligen bör räkna med själviniräde; sådani arrende
synes regelmässigt vara mera värt än ett molsvarande arrendesiälle i allmänhet.
- Det bör erinras om atl även om man använder HUV-meloden, vilkens värde
lingsrälien saknar möjlighel alt bedöma, del resultat man kommer till är
beroende av del material för bedömning som kan erhållas. Det kan aniagas alt
sädanl malerial även i forlsällningen kan komma alt lämnas företrädesvis av jordägare
och arrendalorer.
Tingsrätten vill sammanfattningsvis tillstyrka, att 9 kap.
9 S JB erhåller det av kommittén föreslagna innehållet. I sammanhanget kan
ifrägasätlas om del är lämpligt eller erforderligl all införa en beslämmelse
med innehåll som det föreslagna iredje stycket av 17 § lagen om arrendenämnder
och hyresnämnder. Arrendenämndens allmänna erfarenhel lorde vara fulll tillräcklig
för atl besiämma arrendeavgiften. Mot förslaget talar även atl delta är ägnal
all fördröja och fördyra förfarandel. För övrigt synes del vara möjligt att
redan med lillämpning av 17 S första slyckel andra punkten nämnda lag anskaffa
utredning, motsvarande den med det föreslagna iredje siycket avsedda, i det
fåtal fall där del kan bli erforderligl.
Domslolsverkel: Resullalei av den undersökning som
presenierais i belänkandei visar alt arrendeavgifterna överlag höjts
jämförelsevis mättligl. Man kan därför ifrågasätta om nägon förändring i
nuvarande ordning behövs. Emellerlid framgär av betänkandet all inom vissa delar
av Iandel avgifterna har närmat sig nivåer som inneburit en snedvridning av
prisbildningen på arrenden. Från allmän jordbruksekonomisk synpunkt gäller atl
ett arrendejordbruk på sikt inte kan bära en siörre arrendekoslnad än vad 6
Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 183
Prop. 1978/79:183 82
arrendeställels normala avkastning medger. Domstolsverket
instämmer därför i förslaget atl arrendenämnderna vid bestämmandel av arrendeavgift
skall ulgä frän arrendeslällels avkastningsförmåga.
Arrendenämnden i Linköping: Nuvarande regler ger i
prakiiken mycket lilen vägledning vid prövning av arrendeavgiftens storlek.
Endast i ell fätal ärenden som handlagts av arrendenämnden har part åberopat
avgifier för andra arrendeställen. 1 de fall part åberopat sädana uppgifter har
dessa i regel varit ofullständiga. Med hänsyn härtill och till atl ytterst fä
arrendeställen är jämförliga med varandra har arrendenämnden ännu inle meddelat
något beslul som grundat sig ulesluiande pä uppgifier om "rådande
marknadsförhållanden" eller "arrendenivän för jämförliga
arrenden".
Frågan om arrendeavgiftens storlek har i stället av
arrendenämnden avgjorts "efter vad arrendalorer i allmänhei kan anias vara
beredda att betala". Delta har i praktiken inneburit atl på grundval av de
uppgifier som parterna åberopal och nämndens iakttagelser vid besiklning av
arrendeslällel, har arrendenämnden - huvudsakligen på grundval av
inlresseleda-möiernas bedömningar - förelagil en allmän skäligheisprövning.
Sedan det
visat sig all flertalei arrendatorer, som hänskjutit tvisl om arrendeavgiftens
storlek, inle anlitat ombud och ej heller haft veiskap om vilka uppgifier som
kan anses relevanta vid prövningen har vissa blanketter ularbelals för alt
användas vid beskrivningen av arrendestället. Avsiklen härmed har varil atl
dokumentera vilka uppgifter, som är av iniresse för nämnden när avgiftens
storlek skall avgöras "efter vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara
beredda aU betala" samt att underrätta partema härom.
Allmänt kan sägas atl de fakiorer som är direkt avgörande
för avkaslningen har av arrendenämnden lillmälts sior betydelse vid
prövningen. Kommitténs förslag torde innebära att bestämmelserna i viss män
anpassas till rådande praxis samt alt de fakiorer som skall vara vägledande
vid prövningen preciseras.
Anledning till erinran mot kommitténs överväganden och
förslag föreligger inte i annal avseende än all viss krilik lorde kunna riklas
mot den värderingsmelod som anges för beriikning av arrendeavgifter. Arrendeavgiften
Ulgör en liten post i en kalkyl, där bruttointäkter och kostnader utgör de
stora posterna. Smä variationer i t. ex. intäktsberäkningen kan ge stora utslag
i arrendeavgiftens storlek, vilket inte är acceptabelt.
Arrendenämnden
i Malmö: Under liden 1972-oklober 1977 prövade nämnden arrendeavgiftens storlek
för sammanlagl 54 arrendeställen. Det övervägande antalet fall härrör frän de
tvä försia åren. Klander rörande nämndens beslul om arrendesätlningen har
väckis beträffande sammanlagl 26 arrendeslällen. Även anialei klandrade beslul
är slörsi under de två forsla åren. En anmärkningsvärt stor del av ärendena har
rört offentliga jordägare, såsom kyrkan, domänverkei eller kommuner.
Det förhållandel alt såväl antalet prövningsärenden som
antalet klandrade nämndbeslut har minskat tyder på atl arrendalorerna i
allmänhet inte upplever jordägarnas krav pä ökade arrendeavgifter under senare
år som så stora atl man anseit det lönt atl i nägon större utsträckning vända
sig till arrendenämnden. Slutsatsen är dock osäker. De försia årens stora antal
arrendeärenden kan ha föranletts av att man velal skaffa sig erfarenhet av den
nya lagstiftningen. Erfarenhelen kan ha visal att prövning i arrendenämnd med
tidsödande besiklning av prövnings- och jämförelsefastigheter blir sä kostsam
för parterna atl man drar sig för alt låta nämnden avgöra arrendesätlningen.
Prop.
1978/79: 183 83
Arrendenämnden inslämmer i kommitténs uttalande all
yllersl fä arren
deställen är hell jämförliga med varandra och atl detta förhällande leder lill
svårighei all fastställa en viss anendenivä pä orlen. Även om tvä gärdars
storlek och jordkvalité nägot så när överensstämmer kan del vara stora
skillnader när det gäller byggnader, dikning, arrondering, möjlighel lill
bevattning osv. Avkastningsberäkningar blir därför ofta ledan enligt nuva
rande praxis ett nödvändigi komplemenl lill efterforskning av orisprisni-
vån.------
Kommittén framhälleratt man vid avkastningsberäkningar fär
hälla klarl isär begreppei "faktisk" avkaslning och
"normal" avkaslning. Ariende-sällningen fär inle vara beroende av den
enskilda arrendatorns större eller minde drifiighet. Arrendenämnden, som
framfört liknande synpunkter redan i 1974 är remissyttrande (LU 1974: 35 s.
26), inslämmer i detta uttalande. Erfarenheten visar emellertid att det kan
vara svärl att av den av parlema framlagda ulredningen i ärendei fä en klar
bild redan av arrendeställels fakiiska avkaslning. 1 vissa delar av
arrendenämndens verksamhelsområde har enligi ordförandens erfarenheler
arrendalorerna visat en påfallande ovilja att lämna uppgifter om vilken
avkaslning de erhållit under ett eller flera år. Nämnden har därför ofta
hänvisats lill all göra beräkningar med ledning av vad man iakttagit vid syn
och sin kännedom om jordbruket på orlen. Del är föga iroligl all en ändrad lagsliflning
skulle göra del lättare att fä fram lillräckligi säkra avkaslningssiffror.
Om del är svårt atl få fram faktisk avkaslning, mäsle det
vara ännu svårare alt bilda sig en säker uppfattning om vad som är normal
avkaslning på ell arrendesiälle. Nägon anvisning om hur beräkningen skall gä
lill lämnas inle av kommittén, frånsett all man rekommenderar den sä kallade
HUV-meloden. Nämnden vill stryka under vad som anförs i betänkandet om
osäkerhelen i beräkningarna enligt denna metod. Enligt nämndens mening kan man
praktiskt tagel aldrig räkna med att fä sä rikliga ingångsvärden sä att man
enbart med hjälp av avkastningsberäkningar när ett riktigt slutresultat.
Efiersom sä stor hänsyn skall tagas till arrendeställets
avkastningsförmåga är del anmärkningsvärt alt kommittén inte ger klarare
besked om hur detla hänsynslagande skall ske. Tydligen fär man försl bedöma om
de fakiiski förekommande produktionsgrenarna är normala och lämpliga för
arrendestället ifråga. Skulle sä befinnas vara fallet skall man upprälla de
grundläggande bidragskalkylerna för varje produklionsgren, men inle med
utgångspunkt frän faktiska avkastningssiffror ulan frän beräknade normala
sädana. Skulle det befinnas atl gården har en mindre lämplig driftsinriklning
blir beräkningen ännu mer fikliv. Man måsle nämligen då först fastställa vilka
produktionsgrenar som är lämpliga och sedan beräkna vilken avkastning dessa
skulle ge. Det säger sig själv alt dessa beräkningar blir utomordentligt
vanskliga.
Om arrendeställels normala avkastningsförmåga inte blir
tillräckligt belyst i del malerial parterna redovisar, bör enligt kommittén
arrendenämnden inhämla yttrande av lantbrukskonsulent vid lantbruksnämnd eller
annan sakkunnig (betänkandet s. 128). Nämnden är tveksam om detta behöver ske i
någon siörre utsträckning. Nägon gång kan väl ell sådani yttrande vara av
värde, men i regel lorde arrendenämndens jordbrukssakkunniga ledamöier vara sä
erfarna all en ulomsiående sakkunnig knappast kan skaffa sig en bältre
uppfattning än nämnden.
Kommittén går helt förbi frågan hur den sakkunnige skall
skaffa sig underlag för sitl yttrande och hur han skall gä tillväga. De
svårigheter alt
Prop.
1978/79:183 84
skaffa underlag för avkaslningsberäkningarna som nämnden
tidigare framhållit måsle i lika hög grad gälla för den sakkunnige. Om nägon
av parterna skulle anse all ell inhämlai yllrande är oförmånligl för honom, kan
han däiför flnna anledning all själv införskaffa yttrande frän nägon prival
sakkunnig. Kosinaderna för processen kan då läll springa i höjden. Med hänsyn
häriill och lill all del är fräga om disposiliva ärenden, där utredningen
skall fcirebringas av parterna, föreslär nämnden att yttrande får inhämtas av
nämnden försi efter begäran av part.
Nämnden kan i och för sig godlaga den av kommittén
föreslagna lagtexien om beslämmande av arrendeavgiften. Parlema framslår
enligt lagförslaget som mera jämställda än enligi den nuvarande besiämmelsen.
Som framgär av del ovan anförda anser emellertid nämnden all man inte kan fästa
så stor belydelse vid avkastningsberäkningar som kommittén har gjort. Det kan
därför förvänlas all den föreslagna nya lydelsen av bestämmelsen i realiteten
inle kommer all medföra nägra siörre förändringar i arrendenämndernas och
fasiighetsdomslolarnas säll atl gä till väga vid anendesätlning.
Kanimurkollcgiei: Kollegiet vill inle besirida all ett
siörre hänsynstagande till del individuella arrendeslällels avkaslningsförmäga
kan medverka lill en jämnare och i vissa fall lägre arrendeavgiftsnivä. Å andra
sidan bör man inte förbise risken för snedvridande effekter om den kalkylerade
normala avkaslningsförmägan lillmäis avgörande belydelse för arrende-sättningen
i fall dä en marknadsmässig värdering skulle leda lill väsentligt högre
arrendeavgifter. Många av de olägenheier - bl. a. en från samhällelig synpunki
icke önskvärd handel med kontrakt - som enligt kommittén lalar mol en reglering
av förslagängsupplätelser kan uppstä även vid en alllför schemalisk slyrning av
principerna för föriängning av redan ingånga avtal. Kollegiet vill därför
framhälla, all dä enligi förslagei hänsyn skall tagas även lill
"omsländighelerna i övrigi", detla måsle innebära en marknadsmässig
bedömning. Med sisinämnda lolkning har kollegiel inle något alt eiinra mot
förslaget i denna del.
Lantbruksslyrelsen: Lantbruksslyrelsen ansluter sig lill
kommitténs uppfattning alt ell arrendejordbruk på sikt inle kan bära en större
arrendekoslnad än vad arrendeställels normala avkaslning medger. Om arrendeavtalet
skall kunna fylla ett förnuftigt ändamäl pä längre sikl bör det som kommittén
framhäller för båda parter framstå som nalurligl att arrendeavgiften skall
kunna bäras av den avkaslning som en normalt duktig arrendalor kan uppnä på
arrendeslällel. Denna anpassning av avgiften, som utgör en av förutsättningarna
för ell varakiigl och fruktbärande samarbete mellan jordägare och arrendalor
bör normalt komma till uitryck såväl vid förslagängsupplälelse som vid
förlängning av arrendeavial.
Lanlbmksslyrelsen lillsiyrker därför förslagei all
arrendeslällels avkaslningsförmäga skall vara vägledande vid faslslällande av
arrendeavgiftens storlek. Förslaget ligger också i linje med den prövning av
köpeskillingens skälighet vid förvärv av jordbruksfastighet som föreslås i
regeringens lill lagrådet överlämnade förslag lill ny jordförvärvslag. Även vid
sistnämnda prövning föreslås egendomens avkaslningsvärde väga lungl.
Lanlbruksstyrelsen vill här betona de svårigheter som
föreligger atl med större exakthet fastställa ett arrendeslälles
avkastningsförmåga. Ekonomisk kalkylering kan härvid uigöra eli värdefullt
hjälpmedel. En ekonomisk kalkyls lillförlillighel slär emellertid och faller
med möjligheterna alt fä fram tillförlitliga gårdsspecifika normdata. Dessa
möjligheter är i allmänhet begränsade. Lantbruksslyrelsen vill därför
understryka viklen av alt
Prop.
1978/79:183 85
ulfallet av en ekonomisk kalkyl inte fär användas som enda
underlag vid bestämning av arrendeavgiftens sioriek. Hänsyn mäste ocksä las
lill de förutsättningar kalkylen bygger på, omständigheterna i övrigt saml
övriga arrendevillkor.
Kommittén har inle funnit skäl atl inrälla nägra nya
rådgivande organ i samhälleis regi för behandling av arrendeavgifter m.m.
Lantbruksstyrelsen är av samma äsikl. Den rådgivning som erfordras i fråga om
arrende-sättning lorde, som bl. a. lanlbruksnämnden i Skaraborgs län anför,
kunna lillgodoses av en arrendeuppskallningsgrupp med represenianier för befintligajordägare-
och arrendatorsorganisalioner.
Kommitténs förslag atl vidhålla principen om full
avtalsfrihet beträffande arrendeavgiftens storlek vid ny upplåtelse av
jordbruksarrende innebär att avsieg görs frän principen atl arrendeslällels
avkaslningsförmäga skall vara vägledande vid faslslällande av arrendeavgiften.
Lanlbruksstyrelsen tillslyrker dock förslagei mot bakgrund av de olägenheier
och koslnader som en reglering av förstagängsavgiftema skulle medföra. SCB:s
arrendeundersökning har ocksä visat atl arrendeprisutvecklingen på de flesla
häll varit förhållandevis lugn. Lantbruksslyrelsen har heller ingen erinran mol
vad kommittén anför i fräga om s. k. anbudsarrenden.
Nägra lantbruksnämnder har framfört invändningar av
formell art mol kommtléns förslag lill lillägg i 17 § nämndlagen om
arrendenämndens möjlighel alt inhämla sakkunnigutlåtande om arrendeställels
avkastningsförmåga. Ordet "lanibrukskonsuleni" i lagtexten föreslås
bli ersatt med det mera neutrala begreppei "tjänsteman".
Lanlbruksstyrelsen inslämmer i della förslag eftersom lagtexien ej bör
innehälla ijänsleiillar som lid efter annan ändras. 1 detta sammanhang vill
styrelsen föreslå atl arrendenämnden ges möjighei all inhämla lanlbmksnämndens
yttrande över arrendeavgifts skälighet. Della bör enligt styrelsens mening ske
t.ex. när flera kalkyler presenteras i del akutella ärendei. Med hänsyn lill
vad i det föregäende sagts om underlaget för kalkylerna kan nämligen dessa visa
betydande olikheter i resultatet. Efiersom lantbruksnämnderna enligt förslaget
till ny jordförvärvslag i siörre ulsiräckning än nu har all övervaka
prisulvecklingen vid försäljning av jordbruksfasligheler ser lantbruksslyrelsen
del som naturiigi alt lantbruksnämnderna även ges en aktivare roll i fräga om
prisövervakningen på arrendeområdet.
Lantbruksnämnden i Uppsala län: Nämnden vill beiräffande
förhållandena i Uppsala län redovisa följande erfarenheter. Prisulvecklingen
har varil olika för skilda delar av länel och för olika arrendeformer dvs. för
sidoarrenden och gärdsarrenden. Inom de bältre jordbruksbygderna har
efierfrågan på sidoarrenden ökat alltmer - delta som följd av det minskade
saluutbudet på jordbruksfastigheter. Till följd härav har avgifterna tenderat
till att öka alltmer. 1 konkurrensen har inte alltid de jordbrukare som är mest
i behov av tillskollsmark kunnat fä arrenden. Utvecklingen beträffande
sidoarrenden är sålunda problematisk - den kan på sikt molverka en rationell
indelning i brukningsenheler.
Inom de sämre jordbruksbygderna med animalieproduklion har
arren
deavgifterna överlag höjts måttiigl. Della är hell nalurligl efiersom anima-
lieprodukiionen ej kräver så siora arealer. Uivecklingen har varil densam
ma för gärdsarrenden - dvs. en måttlig ökning av avgifterna. Detla torde
till stor del bero på att fastighetsägare i allmänhet har iniresse av atl
arrendalorn får likviditet att tillfredsställande underhålla fastigheterna. I
de fall man konstaterat atl avgiften vid gårdsarrende varit orealistisk har
avtalet oftast träffats efter anbudsgivning. Nämnden är visserligen
Prop.
1978/79:183 86
ej nu beredd atl föreslå en reglering vid förstagångsupplälelse
men anser all ytterligare undersökningar bör göras beträffande sidoarrenden.
Nämnden tillstyrker kommitténs förslag alt arrendeavgiften
vid avtalsförlängning knyts till arrendeställels normala avkastningsförmåga.
Detla gär i linje med bestämmelserna i den nya jordförvärvslagen, nämligen atl
köpeskilling för egendom sälls i relation lill dess avkaslningsvärde. Nämnden
föreslär all den arbelsgrupp hos lantbruksslyrelsen som skall utarbeta normer
för beräkning av fastighets avkastningsvärde även utarbelar sädana ifråga om
arrendeavgift.
Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Nämnden har ingen
erinran mot de föreslagna nya reglerna om hur arrendeavgifien skall beslämmas.
Det synes för närvarande oklart i vilken omfattning förelagsekonomisk expertis
behöver ställas till arrendenämndens förfogande men finner lanlbruksnämnden
även i della sammanhang anledning underslryka nödvändigheien av all de redan i
nuläget klarl olillräckliga personalresurserna pä del förelagsekonomiska
omrädel försläikes. Nämnden ansluler sig lill kommitténs moliveringar för alt
avlalsfrihel allljäml bör råda vid nyupplåtelse.
Lantbruksnämnden i Jönköpings län: Nämnden tillstyrker
kommitténs förslag om att prövningen av arrendeavgiftens skälighet vid
förlängning bör ske med utgångspunkt i arrendeslällels normala
avkastningsförmåga.
Den fullständiga avtalsfriheten vid nyupplåtelse, i
synnerhei i samband med anbudsförfarande, kan resuliera i orimliga
arrendeniväer. Kommiiiéns konstaterande att lantbruksnämnderna och
Lantbrukarnas Borgens AB här kan uigöra en naturlig spärr mol alllför höga
arrendeavgifter genom all vägra ekonomiski slöd synes i prakiiken enbarl
innebära atl nytilllrä-dande arrendatorer med litel egel kapital får del än
svårare i konkurrensen med de mera kapitalstarka arrendalorerna som icke
behöver låna pengar med slöd av ovanstående. Möjlighel föreligger sälunda att
oberoende av arrendeslällels avkastningsförmåga "köpa sig till" en
förslagängsupplälelse med förhoppning om en välvillig behandling i
arrendenämnden i samband med förlängning av arrendeavtalet. Lantbruksnämnden
finner detla otillfredsställande, men vill ändå inle föreslå ett direkl förbud
mol anbudsförfarandet, dock bör det begränsas. I synnerhei de publika arrendena
bör kunna upplåtas utifrän andra utgångspunkter. Jordägarna synes här med sin
omfatlande överblick av arrendemarknaden i kombinalion med lillgång till
lämpliga kalkyler kunna fastställa en normal arrendenivä utan anbudsförfarande.
Beiräffande önskemålet om inrättandet av s. k.
arrendeuppskattnings-nämnder med uppgifi atl biträda parterna vid bestämmande
av arrendeavgifl har nämnden olaliga exempel pä parternas, såväl jordägare som
arrendatorer, okunnighet om arrendenivåerna. Aktuell och rättvisande slaiislik
saknas också. Problemet synes på ell enkell sätl delvis kunna avhjälpas genom
all införskaffa även uppgifier om arrendeavgifterna i samband med de äriiga
obligatoriska anmälningarna till skördeskadeskyddet och lant-bruksregistrel. En
regional sammanställning härav skulle vara av värde också för
lantbruksnämnderna. Även en centralt utförd sammanställning av arrendeniväerna
i samband med statlig lånegaranti skulle ge en viss uppfattning om den normala
arrendenivån.
Lanlbruksnämnden i Kalmar län: För atl arrendenämnderna
och exempelvis lantbruksnämnderna i sin rädgivningsverksamhet skall få fastare
bedömningsnormer är det önskvärt alt officiell statistik rörande arrendenivåer
m. m. finns all lillgå. Det borde inle innebära något väseniligi merar-
Prop.
1978/79:183 87
bete för vare sig lanlbrukare eller myndigheler, om SCB
lill lanlbruksregis-irel vid den s.k. juniinvenleringen infordrade uppgifter om
arrendeavgifter, arrendelidens längd och arrendeomrädels omfallning. Med
hänsyn lill all risk föreligger för all arrendesumman blir lägre vid förlängning
än vid förstagångsarrende får det anses vara av väsentlig betydelse att man vid
uppgiflsinsamlingen skiljer pä dessa fall.
Nämnden delar kommitténs uppfattning atl del är önskvärt
att arrendeslällels normala avkaslningsförmäga beaktas i större ulsiräckning
än som f n. sker vid prövningen av arrendeavgiftens skälighet i samband med
förlängning. Svärigheterna all bestämma ell arrendeslälles avkaslningsförmäga
bör dock underslrykas. Vid kalkyleringsarbelel föreligger del sior risk för att
den sittande arrendatorns kapacitet och driftsinriktning kommer atl påverka
den för arrendeslällel framräknade normala avkaslningsförmägan. Vid
förlängning kan sälunda en dukiig arrendator riskera fä betala en högre avgift
än en mindre dukiig.
Nämnden vill vidare påpeka belydelsen av alt
anbudsförfarande undviks i möjligaste män i samband med förslagängsupplälelse
av arrende. Med hänsyn lill viklen för jordbruket av väl avvägda
arrendeavgifter bör de publika jordägarna vid nyupplåtelse undvika
anbudsförfarande och så längl möjligl anpassa arrendeavgifterna till den
avkastningsprincip som enligt kommitténs förslag skall gälla vid förlängning av
artendeavlal.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Nämnden tillslyrker
förslaget att arrendeslällels normala avkastningsförmåga skall tjäna som en
riktpunkt för arrendenämndens bedömning av arrendeavgiften. Lantbruksnämnden
vill emellerlid slarkl understryka vikten av alt kalkyleringen endast betraktas
som ell hjälpmedel i sammanhanget och alt den som använder detla hjälpmedel är
medveien om atl kalkylresullalet är relativt osäkert beroende på osäkra
ingångsdata. Detta är lantbruksnämnderna medvetna om och använder därför
kalkylresultatet som en bedömningsgrund lillsammans med andra
bedömningsunderlag. Med kännedom om under vilka förutsättningar
kalkylresullalet framkommil väger lantbruksnämnden in detta i ell större
sammanhang och låter därvid kalkylen endast få en vägledande roll tillsammans
med övriga omständigheter i ställningstagandet i enskilt ärende.
Lanlbruksnämnden anser det angeläget att underslryka viklen av del ovan sagda
efiersom del som regel blir skilda parter som i arrendefrågan skall genomföra
kalkyleringen och beslula med bl.a. kalkylerna som underlag.
1 fråga om kalkyleringens prakliska genomförande anser
lanlbruksnämnden att kalkyler måsle upprättas för den aktuella
brukningsenheten. Nämnden delar kommitténs uppfattning atl som ingångsdala bör
användas normaldata i fråga om avkastning och driftsinriklning och ej fakiiska
dala som är beroende av den aktuella arrendalorns personliga intressen och
förulsältningar.
Lantbruksnämnden vill slutligen framhålla vikten av all
det klariägges huruvida lantbruksnämnderna skall ulföra denna kalkylering mol
ersältning och atl del i så fall faslställes pä vad sätl ersättningen skall
beräknas. Lantbruksnämnden i Malmöhus län, som anser atl lantbruksnämnderna bör
debitera för dessa tjänster, vill förorda atl det genom tidsstudier el. dyl.
fastställes fast avgifl som inlages i lanlbruksnämndstaxans § 10. Lantbruksnämnden
anser sålunda atl denna kalkylering skall ingå i nämndens åligganden och ej
ulföras som privaluppdrag. Detta ställningslagande lorde föranleda ändring av
föreslagen lydelse av 17 och 19 §§ nämndlagen.
Lanlbruksnämnden i Skaraborgs län: En kraftig ökning av
arrendeavgif-
Prop.
1978/79:183 88
terna har skell. Orsakerna häriill har nära samband med
prisulvecklingen pä jordbruksfastigheter. Den markuadsiluation som råder för
jordbruksarrende - begränsad tillgång och stor efterfrågan - har i många fall
drivit upp avgifterna på arrende på en alltför hög nivä. Detla gäller specielll
för sidoarrenden där arrendeperioderna i allmänhei är kortare och omsättningen
siörre. Arrendeavgifterna för sidoarrende ligger ofia på en nivå som endasl
goda skördeår ger tillfredsställande förelagsekonomisk läckning.
Mol denna bakgrund tillstyrker nämnden kommitténs förslag
att arrendeavgiften vid förlängning av arrendeavtal skall bestämmas så att den
blir skälig med hänsyn till arrendeställels normala avkastningsförmåga och
arrendevillkoren i övrigi.
Den föreslagna principen för alt faslsiälla
arrendeavgifter vid föriängning fär enligt nämndens bedömning begränsad
belydelse för arrendesättningen i slort. Nämnden anser ändå inte att man
lagstiftningsvägen skall reglera arrendeavgiften vid nyupplåtelse. Vid dylika
upplåtelser förekommer inte sällan en viss bedömning av arrendesällningen hos
krediiinrält-ningar och av borgensmän i samband med långivning lill företagen.
Nämnden, som erfarit alt del ofta hos såväl jordägare som
arrendalorer råder osäkerhei om skälig arrendeavgifl för avrendeledig egendom,
ifrågasätter om inle inrättande - lämpligen inom LRF - av nägon rådgivande
arrendeuppskallningsgrupp med representanter för jordägare- och arrendatorsorganisalioner
skulle ha en funktion att fylla som rådgivare vid arrendesättning.
Länssiyrelsen i Östergötlands lån: I likhel med kommittén
finner länsstyrelsen ej skäl atl infora reglering av arrendeavgiften vid
förstagångsupplälelse. I sitt remissyttrande över betänkandet (SOU 1977:93) Ny
jordförvärvslag anmärkle länsstyrelsen alt lillämpningssvärigheler kan uppkomma
vid lillslåndsprövningen när det gäller all beräkna den förvärvade egendomens
avkaslningsvärde. Liknande svårigheter synes uppstå vid ett genomförande av
arrendelagskommitléns förslag att arrendeställets avkastningsförmåga i större
utsträckning än f. n. skall beaktas vid prövningen av arrendeavgiftens
skälighel. Länsstyrelsen vill emellertid med hänsyn till de akluella reglernas
karaktär av skyddslagstiftning inte motsätta sig förslaget. Pä de skäl
kommittén anfört tillslyrker länsstyrelsen förslaget i övrigi.
Föreningen Sveriges jordbruksarrendalorer: Det är
föreningens bestämda uppfattning all andra skäl än jordbrukels avkaslning har
skapal en stor efterfrågan på arrendejord, vilket på ell icke önskvärl sätl
drivit upp arrendeavgifterna till en på mänga häll för hög nivä. Det kan på
ganska säkra grunder antas alt markpriserna spelar en stor roll. Vid en
inflalionistisk penningvärdeutveckling finns det personer vilka eljest slår
utanför jordbruket, som för att nå värdebeständighet i sin
förmögenhetsplacering konkurrerar med dem som önskar förvärva
jordbruksfastighet för att själva driva den och där om möjligt skapa sig sin
utkomst. 1 sådan konkurrens blir lantbrukaren inte sällan den förlorande
parten. 1 del läget söker han sig över lill arrendemarknaden. Undeislundom har
han ivingats lämna jordbruksfastighet på annal håll. 1 hans värd finns då inle
sällan en maskinpark och djurbesättning. Rädslan atl bli ställd utan arbete
samt faran för alt tvingas att till underpris realisera lösöret driver honom
atl under trycket av panikkänslor bjuda mera i arrendeavgift än vad
arrendestället vid en förnuftig bedömning anses kunna bära.
De nuvarande författningsreglerna bjuder att avgiftens
nivä skall avgöras av rådande marknadsförhållanden. Under trycket av .sådana
omstän-
Prop. 1978/79:183 89
digheler som nyss nämnls kommer marknadsnivån alt bli en
annan än den som avgöres av jordbrukels avkastning.
Ur
samhällets synpunki är jordbrukels ändamäl ati lill så laga priser som möjligl
producera vissa för nalionen vikliga produkler. Indirekt får konsu-menlen
belala höga arrendeavgifter genom förhöjda produktpriser. Del ligger också i
samhällets intresse atl de individer som svarar för produktionen har en social
och ekonomisk standard, som är likställd med andra jämförbara grupper. Eljest
kan de inle vara med all dela den gemensamma samhällsbördan.
Faslslällandei av vad som är ell jämförligl arrendeställe
stöter pä svårigheter vid rättstillämpningen. Föreningen delar kommitténs
uppfattning, alt ytterst få arrendeställen är jämförbara, främst därför att
även närbelägna lanlbruk inle sällan har stor olikhet i bl. a. jordmän,
arrondering, diknings-förhållanden och byggnation. Resullalei av
arrendeavgiftsundersökningen visar all arrendeavgifterna över lag höjts
jämförelsevis mättligl. Men den visar ocksä att det i vissa delar av landet har
blivii en snedvridning av prisbildningen. Vär erfarenhet säger oss alt
prisbildningen inom ell område inte sällan kan påverkas av ett fätal höga
avgifier. Dessa vinner uppmärksamhet jusl för sin höga nivå. Vid en sådan
publicilel lalas sällan om annal än kronor per heklar trots de olikheler i
tillgångar som ovan nämnts.
Vi har uppfattningen att grunden för avgiften skall vara
vad en normalt driftig jordbrukare kan erlägga, då han har en
produktionsinriktning som följer för orten vanligen förekommande former.
Alt
parterna göres mera jämställda vid förhandlingar om arrendeavgifter och andra
villkor får anses vara ett sleg i rält riklning. Målel mäsle vara fullsiändig
jämsiälldhel. Med della menas atl sedan den som gör arbelsin-saisen fått full
ersättning härför samt för risktagandet skall återstående överskott fördelas
mellan jordägare och arrendator så, alt parterna erhåller samma procentuella
avkastning på sina respektive invesleringar. Kapitalavkastningen bör i
normalfallet inle skilja sig från vad de självägande jordbrukarna erhåller.
Framliden får utvisa om den föreslagna utformningen av JB
9:9 tillförsäkrar arrendalor lillräckliga möjligheler all påverka
arrendeavtalels innehåll I.ex. all få borl otidsenliga klausuler och alt fä in
för modern drift vikliga villkor.
Om man betraktar arrendesättningsfrågorna, vilka för de
flesla arrendatorer framstår som de viktigaste i detla sammanhang, innefattar
såväl de nu gällande reglerna som de föreslagna en i vart fall för den enskilde
tämligen komplicerad process, där en riklig avgiftssällning kräver överblick
av arrendeförhållandena på orlen resp. ell i alla delar inle enkelt matematiskt
arbele. En sådan överblick och/eller kunnande har inle alltid den enskilde
arrendalorn men i många fall jordägarna eller företrädare för dessa t. ex. på
den publika sidan eller hos de stora fideikommissen. Risken för att den enskilde
arrendatorn av okunnighet eller av annan anledning kan komma alt godtaga
alllför stora avgiftshöjningar framslär som pålagliga. Vidare saknar
arrendalorn normalt erfarenhet av förhandlingsarbete, vilket ytterligare
minskar hans möjligheler all nä framgång i förhandlingar med jordägaren. Setl
på några år synes det därför sannolikt atl arrendemarknadens parter är mogna
för tillskapande av ett förhandlingsinstitut. De regler som nu utformas bör
därför vara sä avfattade atl de främjar en sådan utveckling. I varje fall bör
de inte lägga hinder i vägen för en sådan ordning.
HUV-meloden är en sedan länge tillämpad kalkyleringsmetod,
ofta an-
Prop.
1978/79:183 90
vänd av lantbruksnämnderna för aU beräkna ell lantbruks
lönsamhei och likvidiiei i samband med nyelablering och vid invesleringar i
lantbruksföretag. Eftersom metoden går ul på all med bidragskalkyler få fram
del ur ekonomisk synpunki bäsia driflsalternalivel är lillförliilighelen av de
vid kalkylens upprättande ingående delposlerna av största vikt. En lilen förändring
av avkastningen per heklar eller djurenhel medför en stor förändring av det
ekonomiska slulresullatel. De avkaslningsniväer som sätts in vid kalkylens
upprättande mäste vara ett genomsniii över en längre period, förslagsvis tio år.
Fluktuationerna inom såväl animalie- som vegetabilie-produklionen ges då ett
mindre inflytande.
Före slutsummering måste räntor för basmaskiner och andra
i vid kalkyleringen ej beaktade kostnader invägas. Vid ränlesammanslällningen
får inte avglömmas räntor på det kapilal arrendalor investerat t. ex. i täckdikning,
byggnad, byggnadsdel eller anläggning, förulsatt atl dessa investeringar ingår
i underlagd för kalkylen.
När underhällskostnaden pä arrendeställets byggnader och
anläggningar beräknas måste arrendeavtalets innehåll noga klargöras liksom
byggnadsbeståndels ålder och skick. Del är vikligl att de som skall upprälla
kalkylerna samt arrendenämndens och andra prövningsinstansers ledamöter gör
sig väl underrättade om byggnadernas ålder och underhållsbehov. Generella
normer kan bli grovt missvisande framför allt för lantbruk med äldre
byggnadsbestånd.
Föreningen delar kommitténs uppfattning alt
arrendeavgifien skall bestämmas av arrendeställets avkastningsförmåga. Vid
bedömningen av denna förmåga mä den föreslagna kalkyleringsmeloden vara en bra
grund. Därlill mäsle uppskattning ske av de faktorer som inte återspeglas i
kalkylen såsom drifisöver- eller underlägsenhet hos en byggnad,
arrendeställets läge, arrondering, huruvida många fält gränsar till skog med
åtföljande kanleffekier och röjningskoslnader, brislernas omfattning,
möjligheter till varierande produktionsinriktning, ev. indexreglering av
arrendeavgifl och brislbelopp, arrendetidens längd, viltskador, belastning på
arrendeställel av underhäll pä vägar, uiloppsgravar och invaUningar saml om
jordägaren skrivit bort dispositiva lagrum lill men för arrendators
rörelsefrihet i fråga om produktion och verksamhet.
Som framgär av det sagda är fastställande av en skälig
arrendeavgift inle en läll uppgifi. Arbetet bygger i icke ringa utsträckning pä
subjektiva bedömningar. Utan att direkl fel kan anses föreligga kan inom
begreppet skälig inrymmas avsevärd spännvidd. Föreningen önskar därför att begreppet
närmare klargöres i lagtexten. För alt vinna de syften samhället har med
arrendeinstitutet samtidigt som skyddet för arrendator ytterligare preciseras
vill föreningen föreslå att i lagtexten inskrives atl med skälig arrendeavgift
skall menas en avgift, som ger arrendator en med andra grupper jämförbar
inkomsi.
Antalet fall där tvister om villkoren vid föriängning
hänskjulils lill arrendenämnd är inle påfallande högl. Genom de erfarenheler
föreningen vunnit genom den rådgivande verksamhet föreningen bedriver, kan
föreningen emellertid vittna om att för ett stort antal arrendatorer har kraven
från jordägaresidan i samband med förlängning varit en betydande källa till
oro. Den underlägsenhet en arrendator känner gentemot i varje fall de jordägare
eller jordägareombud, som mer eller mindre ständigt sysslar med arrendefrågor,
är påtaglig. Arrendator är i flera avseenden, bl.a. investeringsfrågorna,
fortfarande hänvisad lill jordägarens goda vilja. Rädslan för att genom
hänskjulande av ivislen lill arrendenämnden försämra relalionerna
Prop.
1978/79:183 91
lill jordägaren är iögonfallande. Hade inte denna
beroendeställning funniis skulle ell belydligi siörre anial arrendalorer lålil
arrendenämnden pröva skälighelen i de krävda villkoren.
Även om arrendenämndens arbelssäil och uppirädande är
ledigl och någorlunda frill frän domslolsväsendets slrama regler uppfattas ell
hänskjulande av en fräga till arrendenämnden som i icke ringa män pressande.
Del siora ivisleämnel är i flertalei fall arrendeavgiftens storlek. Konklusionerna
av della blir ell önskemål om tillskapande av en inslilulion lill vilken
parterna kan vända sig för rådgivning i avgiftsfrägor - i fortsällningen av
oss kallade arrendeuppskallningsmän. Uppskaltningsmännen bör lill antalet vara
sä mänga atl deras arbetsområde blir förhållandevis lokalt begränsat. Dä
uppskattningsmännen i flertalet fall fär antas vara kända av parterna redan
före uppdragei erhålles en avdramatisering av förrättningen. Utbildning av
uppskatlningsmän i bl.a. kalkylering och värderingsfrågor är en given
föruisättning. Huruvida uppskattningsmännen lämpligen skall arbela i grupp
under medverkan av t.ex. personal från lantbruksnämnderna eller kunna
tillkallas i enlighel med de former efter vilka synemännen engageras bör bli
föremål för ytterligare uiredning. Uppskattningsmännen bör kunna engageras
säväl vid förstagängs- som förlängningsärenden.
Föreningens synpunkter på reglerna om arrendeavgiftens
storlek kan sammanfallas pä följande säll:
1.
Arrendeavgifien
fastställs efter avkastningsberäkning.
2. Reglerna bör utformas på sådant
säll all de inle hindrar lillkomslen av en framlida förhandlingsordning.
3. Begreppet skälig arrendeavgift
fastställs genom all i JB 9: 9 införs ell avsnitt om att därmed menas en avgift
som ger arrendator en med andra jämförbara grupper likvärdig inkomst.
4.
Tillskapande av
arrendeuppskallningsmän.
LRF: Det kan till en början konstateras atl kommittén inte
föreslagil någon ändring i den grundläggande principen alt vid upplåtelse till
ny artendaior avlalsfrihel beiräffande arrendeavgiftens storlek skall gälla.
LRF har ingen erinran häremol. Den av kommittén redovisade ulredningen
angående priserna för arrendeupplålelser visar ej heller ett sädanl resullai
all en prisreglering måsle anses erforderlig. Prisreglering av arrendeavgifterna
skulle medföra stora kostnader då det mäsle förutsättas alt nägon statlig
myndighei mäsle handha kontrollen av prisregleringen. Tanken på prisreglering
avvisas därför av LRF.
I olika sammanhang har kritik riklals mol det inom
arrendeområdet förekommande anbudsförfarandei. Kommittén har konstaterat atl
anbudsförfarande förekommer även utanför arrendeomrädel. Med hänsyn till alt
efterfrågan f n. är mycket stor pä arrenden blir skaran av anbudsgivare ofta
belydande. Utslagsgivande för vem som får arrendet blir därvid ofta storleken
på den erbjudna avgiften, men man mäsle förutsätta all en normalt akisam
jordägare även beaktar andra fakiorer än artendeavgiften. Jordägaren gör ju i
regel även en personbedömning. Det avgörande intresset, om jordägaren anlägger
ell långsiktsperspektiv på sin faslighet, mäsle vara all garantera gärdens
fortsatta utveckling och rikliga skötsel. Anbudsförfarandet kan därför också
ses som ell säll för jordägaren all införskaffa sig informaiion om de
presumliva artendaiorer som är intresserade av artendel. Del avgörande i
kriiiken mot anbudsförfarandet är alt arrendeavgiftens nivå ofta blir hög på
grund av den stora efterfrågan. Ett genomförande av kommitténs förslag rörande
grundprinciperna för avgiftsbestäm-
Prop.
1978/79:183 92
ning vid förlängning av avtal medför dock all alltför höga
avgifter härrörande frän anbud inle längre lillåls påverka avgiftsbesiämningen
vid förlängning. De ogynnsamma effekierna av anbudsförfarandei bör kunna
motverkas pä annal säll än genom lagsiiftning. Della är främsi en informationsfråga.
LRF finner säledes kommitténs slåndpunklslagande atl lagstiftning mot
anbudsförfarandet ej bör komma lill siånd lämpligi.
Vid förlängning av arrendeavial har del hittillsvarande
sysiemel alt besiämma avgifterna efter i första hand radande
marknadsförhållanden visal brisler, vilket för övrigi framgär av kommitténs
ullalande. LRF tillstyrker därför den föreslagna principen all anpassa
arrendeavgifien lill arrendeslällels avkaslningsförmäga. Härvid bör del
grundläggande vara den avkastning som en normalt duglig jordbrukare bör kunna
erhålla med en driftsinriklning som inle kan bedömas som olämplig för
arrendeslällel i fråga.
All i praktiken göra en avkaslninesvärdering är dock
förenal med belydande svårigheler. Någon enhellig och allmäni använd metod för
avkasl-ningsvärdering av jordbruk finns inle. Svårigheterna har sin grund i bl.
a. att de flesta i värderingen ingående faktorer är variabla. Resullalei blir i
hög grad beroende av den viki och belydelse som i del enskilda fallet tillmåls
olika fakiorer som är avgörande vid bedömningen av eii arrendeställes
avkaslningsvärde. Exempel härpå är markförhållandena säsom arrondering,
dikningsförhållande, stenförekomst och växlnäringslillslånd. Även klimatet är
en vikiig fakior. Samtliga dessa fakiorer påverkar såväl avkastningsnivån som
säkerheten i skördar och brukningskoslnader. Avgörande betydelse har även
invesleringar på fasiighelen såsom byggnadernas ändamålsenlighei saml behovei
av forllöpande underhäll. Bedömningen måsle också omfatta bostädernas
omfallning, siandard och belägenhet. För fastighetens värde är även väg- och
iransporlkosinader av belydelse. Serviiut och andra belastningar måste beakias.
Hänsyn mäsle vidare las lill avialels innehåll i övrigi.
Om en avkastningsvärdering skall bli meningsfull måste
säledes noggranl anges och preciseras under vilka förutsättningar den är
utförd. I praktiken utgår man ofta frän befinlliga drifts- och bokföringsdala.
Värderingen blir härigenom beroende av den enskilde brukarens kvalifikationer.
I ett arrende kan ingå betydande investeringar i byggnader och anläggningar
som utförts av arrendatorn och som utgör en väsenilig del i underlaget för
avkastningsvärderingen. När det gäller atl bestämma arrendeavgiften måsle delta
förhållande beaktas. Ofta används i värderingssammanhang vissa schablonvärden,
t.ex. beiräffande underhållskostnaderna. Normalt ligger kosinaden för
underhållet på arrendatorn men kan i många fall även belasla jordägaren, vilkel
bör beakias i värderingen. LRF vill med hänsyn lill den stora osäkerheten vid
avkastningsvärdering understryka kommitténs uttalande, att del endast i
undantagsfall bör bli fräga om all genomföra detaljerade ekonomiska
avkastningskalkyler.
Det är av iniresse både för jordägare och arrendalor och
för ett varaktigt samarbete dem emellan alt söka finna den riktiga avvägningen
av arrendeavgiften med hänsyn till arrendeställels normala avkastningsförmåga.
Den av kommittén redovisade s.k. HUV-meloden kan därvid - med beakiande av vad
ovan sagls - vara ell hjälpmedel bland andra, främst i mera homogena
jordbruksområden. Den enbart kan dock inte användas för beslämning av
arrendeavgifien.
Del bör vara en uppgift för intresseorganisationerna all
ulveckla värderingsmetoder som pä ell enklare sätl kan användas i detta
sammahang.
Prop.
1978/79:183 93
Vissa problem kan uppstä vid anpassning mellan
avlalsfrihel vid nyupp-lälelse och avgiftsbeslämning vid förlängningen dä denna
skall ske efter avkaslningsförmägan pä arrendeställel. Har avgiften vid
nyupplälelse salts hög och kanske ocksä indexreglerals, kan vid prövning av
avgiftens storlek vid förlängning den situationen inlräffa, att den gällande
avgiften är högre än vad den skulle bli genom tillämpning av
avkaslningsprincipen. Då parlema frän början varil överens om avgiften kan,
naturligtvis jordägaren i ett sådant läge lycka all hans ställning försämras,
om arrendenämnden besiämmer avgiften efter arrendeställets avkaslningsförmäga.
LRF anser dock att hinder mol ell sädanl förfarande ej bör föreligga. Kännedom om
all avgiften vid en förlängning kan komma all granskas enligt avkastningsprincipen
bör vid nyupplåtelse ha en preventiv verkan mol för höga avgifter.
LRF föruisätter att arrendenämnderna genom sin
sammansättning, allmänna erfarenhel och sakkunskap har kompelens att mol
bakgrund av framtagna fakla avgöra vad som är en skälig arrendeavgift.
Med nu gjorda påpekanden ansluler sig LRF lill kommitténs
förslag alt arrendeavgifien skall beslämmas till belopp som med hänsyn till
arrendeställels avkastningsförmåga, arrendeavtalels innehåll och
omsländighelerna i övrigi är att anse som skäligt.
Skogs- och lanuirhetsgivureförbundei: Förbundet kan
beiräffande frågan om ariendeavgiftens sioriek i allt väsentligt ansluta sig
till de synpunkter som LRF framfört pä kommitténs förslag i denna del.
Svenska hnitarbeiarcförbundet: I likhet med kommittén
finner förbundet besillningsskyddel vara av ringa värde för arrendalorn, om
jordägarens förslag till nya arrendevillkor vid förnyelse av arrendetiden, är
sådana atl de absolut inle kan accepleras av arrendalorn. Jordägaren kan ju
länkas anföra sådana villkor för alt fä möjlighel tiil självinträde eller
kanske bli av med en mindre önskvärd arrendator.
Förbundet ansluter sig till arrendelagskommitléns
uppfattning beiräffan
de frihel för jordägare och arrendator atl överenskomma om arrendepriset
vid nyarrendering.--
Kommittén anser alt arrendalorns besittningsskydd i nägon
mån bör förslärkas. Förbundel lillsiyrker även della, men vill i sammanhanget
framhälla all ur allmän samhäUssynpunkt bör del finnas ell slorl iniresse av
hur joiden brukas. Förbundet släller sig därför kriliskl mol de delar av
utredningen, där del enbart lalas om familjejordbruk. Enligt förbundels
uppfattning är del inle självklart att familjejordbruket ärden mest effekiiva
företagsformen för jordbruksdrift i värt land. Förbundel vill dessutom påpeka
atl flera arrendeställen är av sädan storlek atl arrendalorn har en eller flera
anslällda. Mol den bakgrunden är del nalurligt all förbundel slödjer ell försiärki
besittningsskydd för arrendalorerna. Förbundel vill framhälla vikten av att
även för arrendatorer underlätta möjligheten att skaffa lillskottsmark för att
få bärkraftigare driflsenheler. En akliv mark-polilik från lanlbruksnämndernas
sida, när del gäller slruklurralionaliseringen kan ge ytterligare möjligheler
alt förslärka arrendalorns bruknings-underlag.
Advokaisamfundei: Samfundel lar inte ställning till den
kontroversiella frägan huruvida avgiften skall bestämmas med hänsyn lill
avkastningen eller marknadsvärdei. Uppenbarligen uppkommer problem - ålminsione
övergångsvis - om avkaslningsvärdel och marknadsvärdei ligger på olika nivå.
Del är vid tillämpningen av den av kommittén förordade
avkastnings-
Prop.
1978/79:183 94
principen av stor vikt att bedömningen - som kommittén
understryker -sker utifrän vad som enligt bedömarnas uppfattning kan antas vara
arrendeställets nomala avkaslningsförmäga vid lämpligaste driftsinriktning i
en kunnig jordbrukares hand. Uppgifter om den sittande brukarens resultat fär
aldrig vara mer än ett led i denna bedömning. Skulle den sillande brukarens
resultat fälla avgörandel, får den driftige jordbrukaren en lyngre avgift än
den som lyckas sämre liksom jordägarens berättigade iniresse blir lidande av
arrendalorns mindre goda skötsel. Att vid bedömningen förlita sig på de
bedömandes erfarenhel och omdöme lorde vid avkastningsprincipen inle medföra
större risk än vid tillämpningen av marknadsprincipen. Eftersom man vid den
senare praktiskt taget aldrig kunnat förebringa tillfredsställande
jämförelsematerial (Ritlri-Ohlsson, Arrendeavgifter, s. 23), har dess
lillämpning i realileien inneburil all arrendenämnder och faslighelsdomstolar
utan tillfredsställande bevisning gjort på allmän erfarenhel grundade
bedömningar av arrendenivän. Samfundel föruisäiier atl bland omsländigheier som
skall beakias vid avgiftsbestämningen ingår särskilt bostadens och övriga
byggnaders standard.
Om en arrendefaslighets avkastningsförmåga som
jordbruksfastighet skall besiämma arrendeavgiften, måste emellerlid samma
värderingsgrund bli avgörande för jordägarens skyldigheter mol del allmänna.
Jordägaren bör inte kunna försättas i del läget alt han inte har laglig rätl
lill högre inläkt än som svarar mol avkastningsförmågan men samiidigi åläggs skatl-skyldighel
i förhållande till det ofta väsentligt högre saluvärdet. Ett sådant förhållande
löser inle nägoi problem. Det endasl vällrar över del icke önskvärda
marknadsinflyiandets börda från arrendators- lill jordägarsidan. Här föreligger
påtaglig risk för en negativ inverkan på arrendeutbudet, efiersom jordägare med
möjlighel lill själviniräde måsle se del som rikligl alt genom självinträde
försöka lillgodogöra sig företagarvinsten till utjämning av den nu påpekade
ojämnheten. Enligt samfundets mening bör ell sådant självinträde bloll sällan
kunna anses obilligl mol arrendalorn.
Kommittén berör det vid publika arrenden och godsarrenden
vanliga
läget all arrendalorn nedlagt betydande koslnader på arrendestället. Kom
mittén uttalar att även för dessa fall skall normal avkastningsförmåga vara
vägledande för avgiftsbestämningen saml alt del fär ankomma på rättsiill-
lämpningen att avgöra de särskilda frågor som härvid kan komma att bli
aktuella. Försia ledet i detla kommitténs uttalande torde kunna medföra
del missförståndet atl avgiften skall bestämmas efter avkaslningsförmägan
hos arrendestället i befintligt skick, dvs. inklusive arrendatorns investe
ringar. En sådan utgångspunkt synes inte vara godtagbar. Det andra ledet
synes förbise atl avgiftsfrägor blott kan föras lill fastighetsdomstol. Då
arrenderätten saknar prejudikatsinstans, är det varken lämpligt eller ge
nomförbart all överlämna väsentliga frågor till rättstillämpningen. Proble
mel är redan nu av belydande omfallning och kommer atl öka i aklualilet.
Del bör därför ankomma på lagstiftaren atl göra vägledande uttalande.
Samfundet tillstyrker att avkastningsvärdet fastställs med
utgångspunkt främsi från vad som anses vara normal avkaslningsförmäga för
slället. Detta lämnar öppel för arrendalorn all pröva specialodlingar som har
bälire avkaslningsmöjligheier och atl göra "exlra" förijänsl pä sä
säll. Besiämmer man avgiften med beaktande av möjlighel lill speciell risktagning
och vinsichansning, binder man emellertid driflsinrikiningen på ell säll som
arrendalorn knappasl kan anses ha grund all acceplera. Det lorde numera höra
lill god sed i arrendeförhällanden all ularrendering sker med fri
brukningsrätt.
Prop.
1978/79:183 95
Kommittén rekommenderar all arrendenämnden ex officio
inhämlar yttrande frän lanibruksnämnd eller annan sakkunnig, om parterna inle
förebringar lillräckligi malerial om avkaslningsförmägan. Samfundel vill
rekommendera all man begränsar detta lill all nämnden pä parts begäran men
efter egel avgörande fär beslula huruvida yllrande skall inhämias. Del bör av
kosinadsskäl bero i förslå hand pä pari om sakkunnigyilrande skall inhämias.
Även i de fall där del är nämnden som skaffar sakkunnigmalerial lorde detta
ullösa molbevisande uiialanden från parterna, och därmed förändrar den pä
lekmannaerfarenhelen och -omdömel grundade nämndförhandlingen såväl karaklär
som koslnadsläge för parterna.
Sveriges föreningsbankers förbund: Ell genomförande av
förslagei lorde få lill följd en lugnare prisulveckling på arrendeomrädel,
vilkel i sin lur innebären ökal besittningsskydd för arrendalorerna. Förbundel
lillsiyrker de föreslagna ändringarna men ansluler sig ocksä lill de
modifierande synpunkier på förslagei som har framförts av LRF.
Skånearrendalorernas samrådsgmpp: Även om antalet föriängnings-och
villkorstvisier vid arrendenämnder och fastighelsdomsiolar enligi framlagda
uppgifier är förhållandevis lilel, fär man fördenskull inle förledas iro att
sädana Ivisler förekommer i ringa omfattning. Erfarenhelerna visar all
arrendalorerna ofta känner sig i underläge i förhällande lill markägarna inför
siegel all föra en ivisl lill arrendenämnd och därför av säväl trygghelsskäl
som ekonomiska skäl drar sig för all la inilialiv lill en sädan prövning.
För att arrendatorernas besittningsskydd i prakiiken
verkligen skall fungera får della skydd inle ävenlyras av ekonomiska skäl. Av
denna anledning är del synnerligen angeläget atl arrendeavgifien inle sättes
högre än vad gården med normal drift kan bära. Det är enligt samrådsgruppens
uppfattning ocksä uppenbarl atl om mälel om likvärdig siandard och ökad social
trygghet för artendaiorer skall kunna uppnås, så måsle arrendeslällels
avkaslningsförmäga och inle radande marknadsförhållanden ligga lill grund för
artendeavgiftens storlek.
Samrädsgruppen delar därför helt kommitténs förslag att
arrendeslällels avkaslningsförmäga i försia hand skall ligga lill grund för
arrendesällningen. Härvid är del, som kommittén också underslryker, vikligl
all denna avkaslningsförmäga sä längl möjligl faslslälles för normal avkaslning
och vid en för irakten och den enskilda gården normal driftsinriklning. De
områdeslal för i irakten normalt odlade grödor, som numera finns tillgängliga
genom den objektiva skördeuppskallningen, bör i framliden i ökad omfallning
kunna uigöra riktlinjer för bedömningen av jordens avkastningsförmåga. Dessa
normlal används för övrigt som bas för de avkaslningskalkyler som åberopas i
belänkandei och som normall används av lanlbruksnämnderna i deras
kalkyleringsverksamhet. Molsvarande normalkalkyler upprättas också årligen för
olika produktionsgrenar inom ani-maliesidan. Med här nämnda områdeslal som bas
och under hänsynslagande lill fördelningen på olika godhelsklasser efter den
markgradering som numera genomförts, bör sålunda avkastningsförmågan nöjaktigt
kunna bedömas för den enskilda gärden. Denna bedömning lillsammans med en
bedömning i del enskilda fallel av sädana produklionsfaklorer som arrondering,
dikningsförhållanden, möjlighelerna lill ralionella brukningsme-toder saml
byggnadernas omfattning och utformning bör sedan kunna ligga lill grund för en
skattning av arrendeställets avkastningsförmåga. Med en arrendesättning efter
här nämnda principer är det emellerlid också vikligl all man beaktar de
investeringar och andra insatser som arrendatom gjort
Prop.
1978/79:183 96
pä arrendeslällel, sä all inte av arrendalorn gjorda och
bekostade förbätlringar blir en ekonomisk belaslning för honom när arrendel
för en ny arrendeperiod skall fasislällas.
Samrädsgruppen vill i princip inle motsätta sig all man
vid nyupplälelse behäller avialsfrihelen beiräffande arrendeavgiftens storlek.
Samiidigi vill dock samrädsgruppen slarkl underslryka all även vid nyupplälelse
skall gärdens avkaslningsförmäga i försia hand ligga lill grund för arrendeavgifien
och inle andra mer eller mindre lillfälliga marknadsmässiga faktorer. Sä länge
arrendelediga jordbruk är en "bristvara" har man all anledning befara
atl andra fakiorer än avkaslningsförmägan även i framtiden kan komma att
påverka arrendesällningen vid nyiilllräde. Samrådsgruppen vill därför pä nyll
framföra förslagei om lillsällandel av nägon form av arren-deuppskaiiningsnämnd
för varje län som ell rådgivande organ med uppgift all bilräda parterna vid
beslämmande av arrendeavgifl. Anialei ny upplälelser lorde knappasl vara sä
mänga i varje län alt ett sädanl förfarande behöver innebära en alltför längt
gäende byråkraiisering. Samrådsgruppen delar sälunda inle de skäl som kommittén
framförl mol inrätiandei av sädana arrendeuppskallningsnämnder. Den rådgivningsverksamhel
i arrendefrägor som bedrivs genom LRF, Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer
och Sveriges jordägareförbund är synnerligen värdefull men i varje fall
sisinämnda ivå organisaiioner är i della sammanhang all belrakia som
partsinlressenter och kan därför knappast ersätta en lilliänkl opartisk
artendeuppskaltningsnämnd med slark lokal förankring.
Avsiklen med samrådsgruppens förslag all inräita någon
form av arren
deuppskallningsnämnder är alt sä långl möjligl komma lillrälla med före
kommande fall av oskäliga arrendeavgifter ocksä vid nyupplälelse och som
på sikl inie gagnar vare sig markägare eller arrendalor. En annan väg all
komma lillrätta med della problem skulle kunna vara all ge möjligheler för
säväl markägare som arrendalor alt redan efier försia arrendeåret och
sälunda under pägäende arrendeperiod hos arrendenämnd få pröval skä
lighelen i del salta arrendel.-
Samrädsgruppen tillstyrker varml kommitténs rekommendalion
att i försia hand de publika jordägarna vid nyupplälelse undviker anbudsförfarande
och sä längl möjligl anpassar arrendeavgifien till avkastningsprincipen. Frän
samrädsgruppens sida ser vi helsl all anbudsförfarandet hell försvinner när del
gäller jordbruksarrende.
Remissinstanser som avstyrker förslaget eller föredrar
annan lösning
Svea hovräll: En av utgångspunkterna för de framlagda
förslagen är "den sedan början av 1970-talet inom vissa delar av landet
snabba stegringen av arrendeavgifterna". De undersökningar som har gjorls
av arrendeavgifternas utveckling visar dock, som kommittén även anför, alt
avgifterna under senare år över lag höjts förhållandevis mättligl.
När man siuderar prisulvecklingen pä jordbruksarrende
under del sisla decenniet mäsle man beakla de ändringar som
arrendelagstiftningen undergalt, närmasi dä ikraftirädandei av JB den 1
januari 1972.
Tillkomslen av JB innebar betydelsefulla ändringar i
lagstiftningen om jordbruksarrende. Den kalegoriklyvning mellan s.k. sociala
arrenden, andra enskilda arrenden och skilda slag av publika arrenden, som
della lagstiflningsområde lidigare präglats av. avskaffades. Arrendelagen och
därtill anslutande författningar är sålunda numera enhetligare än lidigare.
Vidare utvidgades väsentligt lillämpningsområdel för arrendalorns besitt-
Prop. 1978/79:183 97
ningsskydd. Jordägarens byggnadsskyldighel uividgades ej
oväsenlligl lill förmän för arrendatorn. Reglerna om underhållsskyldighei
gjordes enklare och mera enhelliga.
Tillkomslen av JB innebar vidare all de hinder som
lidigare förelegat mot indexreglering av arrendeavgiften (vid sociala och vissa
publika arrenden) föll bort. Indexreglering av arrendeavgifien har bl. a. som
följd härav blivit vanligare än lidigare. Förekomslen av länglidsarrenden,
närmast dä arrendelider pä lio är eller mer, har minskal. Del gäller särskili
inom området för publika arrenden. Samiidigi har inflationen varil störte än på
myckel långtid.
Sammanfallningsvis har arrendalorer under JB en siarkare
och bälire räll än arrendalorer under den äldre lagen. Särskili ändringarna i
reglerna om besittningsskydd och byggnadsskyldighet kan aniagas påverka arrendenivän.
Arrendeavgifterna har emellertid under åren 1970-76 i slorl sell följl
konsumenlprisindex och avråkningsprisindex. Höjningar som beror pä inflaiionen
är atl anse som nominella. 1 den mån slegringar förekommit däruiöver kan de
sannolikt ålminsione lill viss del förklaras av all arrenda-lorernas
räilsslällning siärkls. Del hade varil iniressanl all fä vela i vilken
Ulsiräckning arrendeavgifterna siigil ulöver vad som kan förklaras av
inflationen och arrendatorernas stärkta räilsslällning. Belänkandet innehäller
emellerlid inlel härom. Efiersom kommitténs förslag lill ålgärder inle riklar
sig mol oskäliga arrendeavgifter överhuvudtagel ulan endasl sådana som Ullas i
samband med förlängning, hade del varil önskvärl om man i den slaiisliska
undersökningen skiljl på dessa båda siiuaiioner.
Enligi
hovrättens mening har kommiuén inte övertygande visal all ar
rendenivän siigil i sädan ulsiräckning all lagsiiftningsåigärder måsle anses
påkallade. Och under inga förhällanden kan del anses ha påvisals atl
avgifterna inom nägon del av landet håller pä att stiga så mycket alt
jordbruksarrendatorns besittningsskydd "i prakiiken undergrävs".
Della
hindrar givelvis inle all ulformningen av reglerna om faslslällande av
arrendeavgifl diskuteras.-
De nu gällande bestämmelserna om arrendeavgiften (och
andra arrendevillkor) har inte till syfte atl fungera som prisslopp eller
prispress på arrenden. Men om bestämmelser i ämnel saknades, fanns del risk atl
en jordägare, som ville bli av med en arrendalor (vars arrende var förenat med
besittningsskydd), i samband med avialsförlängning salle villkoren så att
arrendalorn mäsle avslå frän rälten till förlängning. Att hindra atl en
arrendalor av sädana grunder mäsle flytta är bestämmelsernas enda syfte.
Det finns anledning att inför del föreliggande
lagförslaget erinra om delta förhällande. Kommittéförslaget innebär inle att
man frångår den angivna utgångspunkten för bestämmande av arrendevillkoren vid
förlängning av arrendetiden. Della belyder alt avtalsfriheten - intill den
gräns som molsvarar oskäliga villkor - även enligt förslaget skall vara
vägledande vid arrendesällningen. Vägledande är även enligi förslagei att
skäliga villkor skall godtas medan villkor som ej är skäliga inle godtas. Del
nya ligger i all begreppei skälighel får en, lill synes, närmare beslämning.
Vid denna bestämning skall hänsyn las främsi lill arrendeställets
avkaslningsförmäga.
Utredningen redovisar inte nägot exempel på atl arrendeavgifien
i samband med förlängning bestämis till belopp som är högre än som svarar mol
arrendeslällels avkaslningsförmäga. Hovrätten känner inle heller till något
dylikt fall. Skulle ett sådant fall komma under arrendenämnds prövning, torde
man emellertid kunna utgå från att resultatet blir alt nämnden finner avgiften
oskälig. Att sädana fall sällan förekommer lill prövning beror med 7 Riksdagen 1978179. I saml. Nr
183
Prop.
1978/79:183 98
all säkerhei pä all det ligger lika lilel i jordägarens
som i arrendalorns intresse all avgiftsnivån ligger högre än avkastningsväidei.
En för hög avgiftsnivå leder läll till konkurser och arrendalorsbyien. Del är
nalurligl att bada partema i avtalsförhällandet söker undvika della.
Med den föreslagna lagtexien skall avkastningsförmågan -
visseriigen inte ensam - vara bestämmande lör arrendeavgifien även i ett läge
där marknadsnivän för jordbruksarrenden ligger klarl lägre än avkaslningsförmägan.
Man kommer heller inte ifrän att uttrycket avkaslningsförmäga är vagl. Man kan
fråga sig om det i själva verkei är ägnal all tjäna parier och rältslillämpande
myndigheler lill nägon ledning. Erfarenheten visar att det även bland experter
ofta rader slarkl delade meningar om hur avkaslningen av jordbruksmark skall
beslämmas. Avkaslningsförmägan hos en viss jord är ju f.ö. inte nägoi absolul
värde ulan varierar med hänsyn lill driftsinriklning, jordbruksteknik, den
ekonomiska konjunkturen och myckel annal.
En avgiftsbeslämning som bygger på beräkningar liknande
dem som nu föresläs sker enligt 13 kap 11 § JB vid förlängning av
avgäldsperioder för tomträiisuppläielser. Trots atl antalet faktorer som
inverkar pä bedömningen fär anses vara betydligt färre vid tomirätt än vid
jordbruksarrende, visar erfarenhelen att ulredningen i sädana mäl kan bli
mycket komplicerad och omfaitande. Jfr NJA 1975 s. 385 och direktiven (Dir
1977:67) för lomlrällskommillén.
Liksom hittills bör del givetvis inle möla hinder att vid
fastställande av skäligl arrende också la hänsyn lill arrendeslällels avkaslningsförmäga.
Men om avkaslningsförmägan pä del säll som kommittén föreslär skall lyftas fram
till en ceniral plats i arrendenämndens ulredningsarbele, finns del sior risk
all nämndernas arbele i dessa ärenden - lill föga hjälp för parterna - kommerail
bli tungrott och lidsödande.
Kommittén berör frägan om s.k. anbudsarrenden men avslår
från all lägga fram någoi förslag. Hovrätten vill ändå korl la upp frågan. När
arrenden varil lediga, har det ibland hänt all jordägare, inle minsl publika
sädana, infordial anbud frän inlresserade arrendespekulanier. Efiersom del,
ålminsione under hela eflerkrigsliden, räll stor brisl pä lediga bra
ariendegärdar. har det ibland hänl alt arrendatorer i samband med nya
upplåtelser erbjudit sig att belala arrendeavgifter som ftamståtl som höga
eller kanske för höga i förhållande till avkastningsförmågan hos jorden.
Företeelsen kan förklaras av atl de som avgivit de högsia anbuden räknai med
alt - lät vara under belydande risklagande - ekonomiski överleva den försia
arrendeperioden och därefier med utnyttjande av lagens besiämmelser om
besittningsskydd erhälla fördelaktigare arrendevillkor, i första hand lägre
avgift. Överpriser som sammanhänger med sädana spekulativa anbud torde
emellertid inte kunna angripas med vare sig den gällande eller den föreslagna
lagen, som bada endasl befattar sig med avgifter som skall ulgä efter
föriängning. (Varken formella eller prakliska hinder föreligger all vid
förlängningen av ell sädanl frän början för högt anbudsarrende, sätta ned
avgiften till skäligt belopp.) Del har ibland hävdals all exceptionellt höga
anbudsarrenden använts som jämförelsematerial vid faslslällande av
arrendenivån i orlen (se betänkandet s. 87, jfr dock s. 68 O- Delta förefaller
dock knappast sannolikt. Anbudsarrendena är ganska få. Arrendenämnderna känner
säkerligen till bakgrunden lill dessa anbudsarrenden, som har beskrivits som
ett säll all "köpa optionsrätten". Det finns därför ingen anledning
an tro alt anbudsarrenden av della slag blir avgörande när del gäller all i del
enskilda fallel besiämma vad som är skäligt arrende.
Prop.
1978/79:183 99
En konsekvens av förslaget berörs inle närmare av
ulredningen. En pari som inle är nöjd med den uiredning som arrendenämnden
lälil göra, fär själv bekosta fortsall uiredning. Även om parlen sedan vinner
mälel, kommer kosinaden att belasta honom.
Hovrätten finner atl lillräckliga skäl för den föreslagna
reformen inte visals föreligga.
Om likväl
en lagändring skulle anses erforderlig, bör en vägledande synpunki vara atl
ulformningen av bestämmelser för nyttjanderätter som är förenade med direkl
besittningsskydd, samordnas sä mycket som möjligl. För dessa rättighelslyper
gäller f. n. all avgiften efter förlängning skall utgä med skäligl belopp. Om
man, som ulredningen gjori, i lagiexien lyfter fram en viss omsländighel -
avkaslningsförmägan - finns del stor risk att jusl den kommer all lillmälas
särskild betydelse pä bekoslnad av helheien.
Om avkastningsvärdet uttryckligen skall anges i lagtexten
bör det enligt hovrättens mening inle ske pä del sätt utredningen föreslagil
utan som en komplettering av den huvudregel som nu gäller vid jordbruksarrende,
bostadsarrende och bosladshyra. Avkastningsberäkningar kan dä komma att fungera
som en efterföljande kontroll på att arrendeavgiften inte är oskälig.
Arrendenämnden
i Göleborg: Erfarenheten visar alt parterna i arrendenämnden ofta har äberopal
andra arrendeslällen lill ledning för den skälighetsbedömning som skall
föreläs i avgiftsfrägan. Nämnden har därvid uieslulit jämförelseobjekl som inle
haft marknadsmässiga avgifier, i.ex. när arrendalorn varil en lantbruksskola
som varit tvungen all skaffa åkermark i grannskapel eller när arrendeavialel
slulits mellan far och son. Vidare har säsom inle jämförliga ulesluiils
arrendeslällen med specialodling eller med alllför avvikande arealsiorlek o.d.
Av samma anledning har sidoarrenden ulesluiils, när ivislen gälll gårdsarrende.
De återsiäende, med prövningsarrendel lämligen likvärdiga arrendeslällena, har
merendels varil för fä lill antalet för all kunna visa någon klar arrendenivä.
Sädana jämförliga arrendeslällen har ändå kunnai vara av värde, eftersom de
utgjort underlag för den allmänna skäligheisprövning som arrendenämnden i
dessa fall varil hänvisad lill. Därvid har nämnden beaktal skillnaderna mellan
jämförelse- och prövningsarrendena. Prövningsarrendels jordmän och
beskaffenheien av ekonomibyggnader har i regel besikligais av nämnden och har
spelal en avgörande roll för bedömningen, eftersom dessa fakiorer är direkl
avgörande för avkastningen. Denna har ibland också kunnat bedömas med hjälp av
tillgängliga uppgifier om den kvalitets-värdering av jorden, som framgått av
tillgängliga taxeringsbevis, och av den indelning av jorden i
avkastningsklasser som lantbruksnämnderna upprättat för vissa fastigheter. I en
del fall har parterna åberopat avkastningsberäkningar, som gjorts av dem eller
av experter. De senaste åren har siörre hänsyn tagits lill avkaslningen genom
atl den av Malmö tingsrätt lanserade s. k. modifierade marknadsprincipen vunnil
lämligen allmän anslutning.
Genom de här återgivna bedömningsgrunderna har enligt
arrendenämndens uppfattning prövningsarrendenas avkaslning spelal en belydande
roll för arrendesättningen, vilket bidragit till den lugna prisutveckling som
lycks rada i västra Sverige. Att nämnden ibland fastställt belydligt högre
avgift än lidigare, har ofta berott pä atl den gamla avgiften inte varit
indexreglerad och avtalals lång tid tillbaka och redan dä kanske varil lägre än
den marknadsmässiga. -
Arrendenämnden har själv negaliv erfarenhel av
avkastningsberäkning-
Prop.
1978/79:183 100
ar i arrendelvisl. Del har förekommit alt parterna
äberopal var sin sakkunnig, vilken upprällal en avkastningsberäkning, som i
och för sig motiverat den avgift parten önskade.
Av de här angivna skälen har arrendenämnden kommit till
uppfattningen Ltt den nu gällande lagregeln i huvudsak visat sig fungera
tillfredsställande och alt den föreslagna övergängen till avkastningsförmågan
som i första hand avgörande alltså är onödig och rymmer sä mänga svårigheler
all den inte kan tillstyrkas. Delta hindrar inte atl del kan vara lämpligt att
ändra lagtexten sä atl där anges att avkastningsförmågan skall beakias vid
sidan av arrendenivän pä orlen. Även med en sädan lösning kan arrendenämnderna
ha behov av alt inhämla yllrande från sakkunnig över avkaslningsförmägan. Sä
lorde redan nu kunna ske enligi 17 S försia slyckel tredje meningen nänmdlagen.
När del gäller frägan hur avkastningsförmågan skall
beslämmas, har arrendenämnden i och för sig ingeniing att erinra mol förslaget
atl utgångspunkten inte skall vara den faktiska avkaslningen. Däremot
ifrågasätter arrendenämnden om inle kommiuén ställer anspråken för lågt, när
den med avkastning avser vad en normalt duktig jordbrukare bör kunna erhålla
med en driftsinriklning. som inle kan bedömas som olämplig för arrendeslällel.
Nämnden ansci i siällei atl man bör göra en skönsmässig uppskattning av den
avkaslning en kunnig och försländig jordbrukare med den för fastigheten
lämpligaste driftsinriktningen och en ralionell drift kan erhålla. Della
förutsätter självfallel all inle den lämpligaste driflsinrikiningen hindras av
avialsföreskrift om viss inriktning.
Den av kommittén föreslagna lagtexten innebär alt
arrendeavgiften skall bestämmas lill skäligt belopp. Det har hävdats (Tidskrift
för Sveriges Advokatsamfund 1977 s. 306 och 1978 s. 193) atl sådan
skäligheisprövning skall ske oberoende av yrkande. Arrendenämnden förutsätter
all kommittén avsetl atl prövningen måsie ske inom ramen för parternas
yrkanden.
Uppsala universiiet: Brislema hos nuvarande
prövningssystem ärenligt universitetets mening mindre hänförliga till grundema
för bestämmande av villkor vid föriängning än till förfarandet härför och till
jordägarens möjlighel all direkl bryla arrendatorns besittning. Kommittén har
lagl fram material som visar atl missbruk sällan förekommer vid framställning
av krav vid villkorsändring. Höjningen av den allmänna arrendeavgifisnivån
under 1970-talel är klart ekonomiski moliverai. I viss ulsiräckning är den en
följd av alt lagändringarna 1972 medförde belydligt siörre ekonomiskt ansvar
för jordägaren i arrendeförhällandel. Exempelvis har jordägarens
byggnadsskyldighel väseniligi uiökals samiidigi som byggnadskoslna-derna har
siigil lill c:a del dubbla sedan 1972. Delvis beror höjningen av en förändrad
marknadssiiuation, vilken i sin tur bl.a. är en följd av förbättrade allmänna
ekonomiska villkor för jordbrukaren. Delta i förening med den allmänna
prisförändringen torde innebära alt den nuvarande arren-deavgiftsnivän knappasl
missgynnar arrendatorn i förhällande lill jordägaren.
Trois denna ulgängsbedömning vill inte universitetet
motsätta sig kom
mitténs principiella förslag med en avkastningsanknytning vid beslämman
de av arrendeavgiften vid förlängning eftersom delta är helt nalurligt och
redan förekommer i praxis. Av olika skäl kan emellertid inle detta genom
föras på det sätl som kommitténs framställning skulle innebära.
Enligt universitetets bedömning av arrendemarknaden har förekommande,
alllför höga arrendeavgifter oftast tillkommit vid nyupplåtelse och i flerialel
fall efter anbudsförfarande. Dessa fall jämte misslanken att dessa
Prop. 1978/79:183 101
höga avgifter skall tillåtas påverka "rådande
marknadsförhållanden" i rättstillämpningen torde vara del främsla skälet
lill den diskussion som har förekommii och de krav om lagrevision som har
slällls. Även om det följaktligen ligger nära lill hands all föreslå ell förbud
mol anbudsförfarande delar universilelei kommitténs sluisals all del vore
olämpligi frän principiell synpunki. I praktiken skulle sannolikt ett förbud
genom lagsliflning ej heller fä nägon nämnvärd effekt. Anbudsförfarandels
störande inverkan på arrendemarknaden bör i stället dämpas genom atl del klarlägges
pä ell otvelydigi sätt alt arrendeavgifter som lillkommil genom
anbudsförfarande inle kan åberopas som jämförelse vid fastställande av villkor
enligt 9 kap. 9 S JB. Å andra sidan är del lika angelägel all en arrendeavgifl
som lillkommil genom anbud tillåts påverka prövningen vid samma avtals
förlängning. Härigenom erhålles en nödvändig dämpning av de höga anbud som
läggs säsom "inlrädeskosinad" och säsom en medveien spekulalion i
all villkoren vid försia förlängningen kommer all ändras till skälig nivä. Härutöver
lorde olika ålgärder vid sidan om arrendelagsliftningen kunna vidlas för alt
fä jordägare all avslå från anbudsförfarande. Del kan noleras all universilelei
inle har tillämpat anbudsförfarande under läng lid och alt erfarenhelerna därav
är enbarl goda.
Frägan om arrendeavgiftens faslslällande vid förlängning
är givelvis av central betydelse för arrendatorns besitlningslrygghet. Enligt
universite-lels erfarenhel har dessa regler även en avgörande belydelse för
hela upplälelseformen. Säväl för arrendalorn som för jordägaren liksom från
allmän synpunki är del angelägel all arrendeupplålelserna kan fungera mera
långsikligl än de 5 eller 10 är som en avialsperiod normall omfattar. Pä
grundval av en myckel läng erfarenhet kan universitetet konstalera all
jordägaren pä lång sikl är mera beljänl av all arrendalorn känner ekonomisk
och social irygghei än atl arrendeavgiften pressas i höjden för att kortsikligl
uppnä högsia avkaslning av arrendeslällel. Universilelei anser del därför
självklart all arrendeavgifien skall relaleras lill arrendeställels ekonomiska
produktionsförmåga och övriga förhällanden som är av belydelse för
brukaren/arrendalorn. Samiidigi mäsle arrendeavgifien balanseras med lanke pä
jordägarens koslnader och berättigade avkastningskrav.
Kommitténs undersökningar visar inte all nu gällande
regler har lett till en felaktig arrendenivå bortsett ifrän all del i vissa
delar av landet har förekommit arrendeavgifter som skulle kunna snedvrida
prisbildningen om de tilläts påverka rättstillämpningen. De åberopade höga
avgifterna gäller emellertid i mycket ringa utsträckning
förlängningssituationen. Även om det sälunda inle föreligger nägra pålagliga
skäl för lagändring finner universitetet del naturligt alt arrendeavgiftens
anknytning till arrendeställets egenskaper kommer lill uttryck i lagen.
Kommitténs förslag om lillämpningen är emellerlid inle
prakliskl genomförbart och skulle snarare i sin tur medföra risk för
snedvridning av marknaden. Enligt universitetets mening kan inte HUV-metoden användas
eller ens vara vägledande på det sätt som kommittén anvisar. Orsaken härtill är
bl. a. atl kommittén inte har klargjort de grundläggande frägorna, nämligen vad
arrendeavgiften avser samt den kostnadsfördelning mellan parterna som är
avgörande för bedömningarna. Den i betänkandet föreslagna beräkningen synes
exempelvis förutsätta att arrendatorn svarar för hela den underhällskostnad av
byggnader och anläggningar, vilken normalt används i kalkylen. Dessa
schablonvärden är emellertid inte samma underhällskostnad som åvilar
arrendatorn enligt 9 kap. 15 § JB. 1 ett arrendeför-
Prop.
1978/79:183 102
hällande svarar sälunda jordägaren delvis för den
kostnadspost som är tillgänglig för kalkylberiikningar. Nägon ekonomisk
utvärdering av fördelningen finns sävitt känt inte. Som ytterligare exempel pä
de speciella förutsättningarna vid arrende kan noteras atl arrendalorn oftast
äger egna anläggningar som päverkar förelagsresullatet och som inle ulan vidare
kan lyftas bort vid kalkylen. Bl.a. mäste de beaktas vid bedömningen av
kalkylbeloppet för arrendatorns arbets- och riskersättning. Detta senare belopp
Ulgör för övrigt en annan diskuiabel och svärbestämd del av kalkyleringsmeloden.
Några generella värden för arrendatorns arbels- och riskersättning kan uppenbarligen
inte användas med hänsyn lill de synnerligen siarkt varierande förulsällningama
pä olika arrendeslällen. Del finns återigen anledning påpeka all del i ell
arrendeförhållande tillkommer en rad fakiorer beslämda av lagregler, avtalets
innehall, arrendeställets skick vid tillträdet, ortens sed osv. som päverkar
den ekonomiska fördelningen mellan parterna och därigenom kräver korrigering av
kalkylmetoden. En lillämpning av HUV-metoden torde därför vara tämligen
meningslös och framför allt kommer del alt saknas möjlighet alt bedöma
slulresullatel. Det är möjligl all HUV-meloden efter en noggrann ekonomisk
ulvärdering av olika speciella arrendefaktorer skulle kunna kompletteras och
korrigeras sä all den kunde användas som hjälpmedel vid arrendevärderingar. Kommittén
haremellertid inte genomfört nägra som helst undersökningar eller
provtillämpningar för atl ulröna dessa möjligheler. 1 avvaklan pä all della
sker bör meloden överhuvudiagel inte få åberopas. Även om det otvivelaktigt
föreligger myckel stora svårigheler atl skapa en avkastningsanknu-len
arrendevärderingsmetod som är generellt användbar bör en sädan metod
eftersträvas. Enligt erfarenheler frän universitetels egen jordbruksförvaltning
är en sädan metod synnerligen värdefull framför allt för atl nä rälla
relalioner mellan olika arrendeställen.
Universitetet anser det emellertid f. n. tillräckligt och
även riktigast atl en markering sker i samband med föreslående lagändring alt
alllför höga arrendeavgifter skall moiverkas och all detta skall ske genom all
hänsyn las bl.a. lill arrendeställels avkastningsförmåga. Uppgiften att skapa
ett hjälpmedel för den prakliska lillämpningen borde vara lämpad för berörda
intresseorganisationer pä samma säll som sädana hjälpmedel har tillkommit för
olika expropriationsersättningar.
Domänverket: Enligt verkels uppfattning behövs del inle
någon ändring av den nuvarande skälighelsprincipen vid bestämmande av
arrendeavgifien. Del finns anledning alt ifrägasätla om kommittén i
tillräcklig grad beaktat de speciella förhållanden som påverkar prisbildningen
pä arrendemarknaden vid sidan av arrendeslällels rena avkaslningsförmäga. Del
finns i realiteten mänga faktorer som förutom avkastningen päverkar arrendeavgiften.
Den har upptagit alldeles för stor del i de senasle arens diskussioner i
arrendenämnder. Avgiften kan inte ses enskilt ulan mäste ses i relalion lill
frågor som driftsform och driftsinriklning, underhäll och invesleringsfrägor m.
m. pä egendomen i fråga.
Skälighelsprincipen är, säsom den är inskriven för
närvarande, fullt lillfredssiällande för all lösa problemel med
arrendeavgiftens sioriek. Arrendeslällels avkastningsförmåga spelar redan nu
en vikiig roll vid domänverkels airendevärdering, dvs. del samlade
hänsynslagandel lill alla de fakiorer som päverkar arrendeegendomens ekonomiska
förulsäliningar. Nuvarande skälighelsprincip inrymmer redan ett betydande
hänsynslagande lill avkaslningsprincipen enligi den praxis som uivecklais.
Skrivs regeln om avkaslningsförmägan in i lagiexien föreligger risk för all del
blir den
Prop.
1978/79:183 103
hell dominerande bedömningsgrunden. Följden av detta blir
en omsiändig, dyrbar och föga fruktbärande argumentation om beräkningarna.
Det är
utomordentligt svärl, för alt inte säga omöjligt, all med nägon vidare män av
säkerhei fastställa avkaslningsförmägan hos en brukningsenhet. Även om den s.
k. HUV-metoden blir dominerande föreligger belydande osäkerhei och bedömningen
synes kunna komma atl bero på vem som upprällar kalkylen. En annan pålaglig
nackdel är att förfarandet vid avgiftsbestämningen kommer att bli betydligt
dyrare för parterna och med hänsyn lill de regler som gäller för
rältegängskostnader, kommer den ekonomiskt siarkare parten atl gynnas pä den
svagares bekoslnad.
Skulle principen, trots verkets invändningar mot
avkastningsprincipen skrivas in, bör enklare och mera schablonmässiga
kalkylmodeller tas fram som en förutsäuning för en sådan lagändring.
Länsstyrelsen I Malmöhus län: Vissa betänkligheter kan
hysas mol alt en med hjälp av den s. k. HUV-meloden kalkylmässigt beräknad
arrendenivä skall bli ledstjärna för beslämmandel av arrendeavgifien. Det
skall emellertid päpekas atl redan nu lar arrendenämnderna vid avgifisberäkningen
hänsyn till arrendeslällels avkastningsförmåga bland många andra omsländigheier.
Som kommittén har framhållit är det vid tillämpningen av HUV-metoden vikligl
atl exakia ingångsvärden sätts in. Endasl om denna förutsättning är uppfylld
kan man påräkna ell rikligl sluiresullal. Ell lanl-bruksföretag är beroende av
en mängd osäkra fakiorer, vilket gör att del i prakiiken aldrig gär alt
precisera de exakia ingångsvärdena. Dessa osäkerhelsfaklorer slär hän igenom
pä slutresultatet, vilket gör all det aldrig gär mer än all ange en ungefärlig
nivä för ett ur avkastningssynpunkt skäligt arrende. Frågan är om inte en
skönsmässig uppskattning av avkastningsförmågan är mer praklisk och
ändamålsenlig. Några större farhågor bör nog inte hysas för all alllför stora
variationer mellan de båda beräkningsgrunderna kommer atl uppslå. Belydelsen
av arrendeställets avkastningsförmåga vid beräkning av arrendeavgiften skall
inle på nägot sätl förringas men att på en kalkylmässigt så osäker grund låta
avkastningsförmågan vara vägledande är tveksamt. Med hänsyn lill under vilka
förulsäliningar kalkylresullaiel framkommil bör, om denna meiod skall användas,
resultatet endasl bli en bedömningsgrund tillsammans med övriga omständigheter
vid skälighelsbedömningen av arrendeavgifien.
Stiftsnämnden
i Uppsala: Den lid under vilken de nuvarande reglerna om skäligheisprövning av
arrendeavgifien har tillämpats är enligt stifts-nämndens uppfattning alltför
kort för atl man med slöd av utvärderingar av praxis redan nu skall lägga fram
förslag lill lagändringar. En starkt bidragande orsak till denna lidiga översyn
av reglerna torde slå all finna i obalansen mellan tillgäng och efterfrägan pä
jordbruksarrende, vilkel enligt en allmänt spridd uppfattning kommit tillsynes
framför allt i alltför höga arrenden. Kommitténs egna undersökningar visar dock
atl denna uppfattning i allt väsentligt saknar grund.
Vid arrendeavgiftens beslämmande har inte
boställsnämnderna inom stiftet centralt faslslällda normer all arbela efter. En
slarkl bidragande orsak härtill är all stiflels siora ulsiräckning i norr -
söder medför så olikartade förhällanden all gemensamma värderingsnormer blir
svära alt konstruera och svårtolkade. Däremoi gäller gemensamt för alla alt man
vid arrendeavgiftens bestämmande har en koppling mellan marknadsbedömning och
avkastningsbedömning. Viktigt i detta hänseende är också atl inbördes rätivisa
skipas arrendalorer emellan, dvs. jämförbara objekl skall ha likartade
arrenden. Av anbudsarrenden finns endast ett fätal och dessa
Prop.
1978/79:183 104
ligger regelmässigl ej lill grund för uppskallning av marknadsnivän.
Stiftsnämnden ställer sig avvisande till förslaget om att
arrendeavgiften skall fastställas i första hand med beaktande av
arrendeställets avkastningsförmåga. Nuvarande förhållande med en skönsmässig
bedömning av avkastningsförmågan anser nämnden vara atl föredra framför
deialjerad ekonomisk avkasiningskalkylering, som kommer all bli en naiurlig
följd av föreslagen ändring.
Den s. k. HUV-meloden är i och för sig mycket värdefull
för lantbrukets driflsplanering. Metodens användning pä del säll som kommittén
angivit synes dock diskuiabel inle minsl av den anledning alt arrendet utfaller
som en restpost sedan alla andra kalkylfaktorer beslämts med exakta värden, bl.
a. skälig ersältning för arrendalorns arbete och risk. Av stor belydelse blir dä
frägan vid vilken gåidstorlek brukaren kan lillförsäkras önskvärd ekonomisk och
social siandard. Detta har ej diskulerals av kommittén.
Sliftsnämnden i Linköping: Den föreslagna övergängen lill
en avkasl-ningsvärdering har lidigare med anledning av en riksdagsmotion
utretts och därvid avvisats av huvudparten av remissinstanserna (LU 1974:35).
Huvudorsakerna lill den negaliva inslällningen lill avkaslningsvärderingar
ålerfinns i utredningens egen bilaga A, där HUV-metodens stora osäkerhetsfaktor
framhålles. Dessa osäkerhetsmoment är välbekanta för alla som sysslat med
markräntekalkyler. All kalkylerna dessutom ifråga om icke bärkraftiga jordbruk
(deltidsjordbruk) blir än mer missvisande torde vara obestridligt.
På senare är har t.ex. expropriationslagens ersättningsregler
och fas-tighelslaxeringsvärdena anknutits till egendomens marknadsvärde, varför
beträffande jordbruksarrende en övergång från denna vedertagna värderingsprincip
till en osäker avkastningsprincip förefaller otidsenlig.
Av dessa orsaker förordar sliftsnämnden ell bibehållande
av nuvarande värderingsprincip vid arrendeförlängning.
Stiftsnämnden i Lund: Någoi förenklal skulle man kunna
hävda att rättspraxis i bedömningen om vad som är skälig arrendeavgifl
övergivit den s.k. marknadsprincipen och övergäll att söka faslställa de belopp
arrendalorer i allmänhet kan antas vara villiga att betala (en skönsmässig
uppskattning av den avkastning en kunnig och förständig jordbrukare kan erhälla
med den för fastigheten lämpligaste driftsinriktningen).
Det nu framlagda förslaget synes vara ägnat snarare atl
anpassa gällande lagregler till den sedvanerätt som utbildat sig på området
(där del redan finns en klar övervikl för avkastningsprincipen jämfört med
marknadsprincipen) än all vara nydanande pä rättsområdet. Något egentligt
motsatsförhållande lorde för övrigt inte råda mellan de två nämnda
principerna, eftersom avkastningsförmågan har prisbildande effeki och säledes
inverkar pä marknadsförhållandena.
Ovedersägligen har utvecklingen under senare är lett till
betydande prisstegringar pä lantbruksförelag. Köpeskillingarna överstiger i
mänga fall avkaslningsvärdel.
I förslagei till ny jordförvärvslag heter det all
förvärvslillständ skall vägras om köpeskillingen eller annat vederlag ej endasl
obetydligt översliger egendomens värde med hänsyn särskilt till dess
avkaslning. Jordbrukspolitikens mäl är bl.a. att äsladkomma en
jordbruksproduktion av önskad storlek lill lägsia möjliga samhällsekonomiska
kosinad och samiidigi göra del möjligl för de i jordbrukel sysselsatta att fä
del av den allmänna slandardslegringen.
För lanlbruksföretagei lorde kosinaderna för
produktionsmedlen ha
Prop. 1978/79:183 105
minst lika stor betydelse för lönsamheten som
"faslighelsränlan" alternativt arrendeavgiften. Det synes enligt
stiftsnämnden väl optimistiskt all tro alt man genom priskonlroll på endasl
fasiigheier och arrenden kan nä del uppställda mälel för jordbrukspolitiken.
Del finns en risk atl hela jordbruksnäringen alltmer insnärjes av en
samhällskonlroll som ingen av parlema pä arrendemarknaden kan vara beljänl av.
Sliftsnämnden håller inle för oiroligt all krav pä avgiftsreglering även vid
alla nyupplåtelser snarl kommer all öka i siyrka och lillmäler inle
möjlighelerna all erhälla LRF:s borgen eller slallig lånegaranti någon siörre
belydelse som spärr mol orealisliska arrendeavgifter. I della sammanhang är del
pä sin plals all upplysa om all under de senasle ire åren anbudsförfarande
förekommii endasl i ell par fall vid nyupplåielse av kyrklig jord i sliftel.
Trois alt del i den föreslagna lagtexien klarl utsäges all
i första hand avkastningsförmågan skall beakias, menar kommittén all del endasl
i undantagsfall skall bli fråga om att genomföra detaljerade ekonomiska
avkaslningskalkyler. Tvärtemot kommittén menar sliftsnämnden atl, dras-liskl
uttryckt, en del av lantbrukets kalkyleringsverksamhet kommer atl förläggas
lill arrendenämnds och faslighelsdomstols sammaniräden.
Den s.k. HUV-meloden har varit ell mycket värdefullt
beräkningssystem vid bl. a. lantbrukets driflsplanering. Del är dock
diskutabelt om man kan börja använda metoden i del syfte som kommittén har
föreslagit. Arrendeavgifien framkommer vid kalkyleringen som en restpost efter
det atl bl.a. värden för skälig ersättning för arrendalorns arbete och risktagande
har satts in som ingångsvärden i kalkylen. Som framhålls i betänkandet slår
emellerlid en mängd osäkerhetsfaktorer häri igenom när del gäller restpostens
storiek. I sammanhanget inställer sig ocksä frägan vilken förelagsstorlek som
bör krävas för all brukaren skall kunna slälla anspråk på all lillförsäkras en
ekonomisk och social siandard som är likvärdig med den som jämförbara grupper
uppnår. De av kommittén använda termerna "familjejordbruk" och
"effektiva familjejordbruk" är inle tillräckligt preciserade för all
ge svar pä denna fråga.
Sliftsnämnden gör gällande att en skönsmässig uppskallning
av avkaslningsförmägan är att föredra framför mera detaljerade ekonomiska
avkastningskalkyler - inle minst processekonomiska skäl lalar härför - och
bedömer icke tillräckliga skäl finnas atl ändra nuvarande regler för fastställande
av arrendeavgiften.
Stiftsnämnden i Göleborg: För alla upplätarekalegorier har
bestämmandet av arrendeavgiftens storlek vållat problem. I samband med
tillkomslen av den nya lagstiftningen om förvaltning av kyrkligjord år 1972,
utformade sliftsnämnden i Göleborg rekommendalioner för fastställande av bl.a.
arrendeavgifien. Grundlanken varda, all avkastningsförmågan skulle vara en av
grundstenarna för avgiftens beräknande. Koniaki logs med olika
jordbruksanknyina organisationer men ingen ansåg den metoden objektivt
tillförlitlig. Denna inställning synes kvarstä än idag. Bl. a. har framkommit i
arrendenämndsmäl, atl en experts avkastningsberäkning varit helt oförenlig med
en annans.
Avkastningsförmågan är beroende av säväl intäkter som
koslnader, vilka kan variera avsevärt beroende av vilken produktionsform som
väljes. Att försöka fastställa en för orten normal avkastningsförmåga, torde
därför inte vara möjligl för del organ, som skall pröva arrendeavgiften.
Avkastningen är beroende av arrendatorns produktionsform,
intresse, kunnighel och hänsyn lill egna kalkyler. Observera att
kalkylresullalet varierar starkt mellan olika produktionsgrenar, säsom kött,
mjölk, spann-
Prop. 1978/79:183 106
mål, grönsaker. Dessutom påverkas kalkylen även slort av
förränlningskravel, vilkel varierar för säväl jordägare som arrendalorer.
Del synes rada allmän osäkerhet om det riktiga i all låla
avkaslningsförmägan vara avgörande för arrendeavgiftens beslämmande. Ocksä
sliftsnämnden hyser en negaliv inslällning lill avkasiningsberäkningarnas användbarhei
i delta sammanhang.
Svenska kyrkans jörsamllngs- och pasloratsJÖrhund: Den i
förarbetena lill 1972 ärs lagsliflning förordade piincipen för arrendesätlning,
nämligen marknadsprincipen, är en värderingsmetod som pä intet sätt kan anses
vara förlegad. Tvärtom har man ju i expropriationslagsliftningen gäll frän den
tidigare gällande avkaslningsprincipen till den som lämpligare ansedda
marknadsprincipen.
1 hyreslagstiftningen har man inte ansell del päkallal all
frångå marknadsprincipen vid faslslällande av skälighelen av en viss hyra. Lål
vara atl för faslslällande av marknadshyra de allmännyttiga bosiadsförelagens
hyror skall vara vägledande för marknadsnivän. Del synes föga angeläget atl
införa avkastningsprincipen i arrendesammanhang när marknadsprincipen synes
vara fulll gångbar som värderingsmelod i andra sammanhang.
Förbundel är vidare kriliskl till alt kommittén givit den
s. k. HUV-meloden en sä framirädande siällning som skell. HUV-metoden är alltsedan
början av 1960-lalel den vedertagna meloden vid lantbruksnämnderna för
kalkylering i samband med bl. a. prövning av frägor om slatligt slöd lill
jordbruksförelag. I en blivande proposiiion bör denna meiod inle nämnas eller i
varje fall inle ges en så framirädande ställning som den givits i belänkandet.
Enligt förslaget skall också arrendenämnd ha möjlighet att
förordna lanibrukskonsuleni vid lanibruksnämnd atl avge utlåtande om arrendeslälles
avkaslningsförmäga. Man vel alt praktiskt laget all jord-brukskalkylering som
görs genom lantbruksnämndernas försorg sker med hjälp av HUV-meloden. Båda ovan
nämnda omsländigheier lorde åstadkomma all HUV-meloden blir den vanligasle
metoden alt bedöma avkastningsförmågan. HUV-metoden är en bra metod atl bedöma
jordbrukets krediivärde, men förbundel anser all meloden inle ger rättvisande
resultat när det gäller avkastningsförmågan. Dessutom anser förbundel det fel
att ge lanlbruksnämnderna ett sä dominerande inflylande pä arrendesätlningen
som arrendenämnds möjlighet atl förordna lanibrukskonsuleni skulle medföra.
Risken för en ytterligare byråkratisering av arrendesättningen är uppenbar.
Förbundet anser därför förslaget om rätt för arrendenämnd att förordna
lantbrukskonsulent helt bör utgä och i stället möjlighet ges arrendenämnderna
att i särskilda, svårbedömda fall inhämta yttrande frän lantbruksnämnd.
Genomförs trots allt förslaget bör föruiom nedtoning av
möjlighelen all använda HUV-metoden, och vad som ovan anförts om
lantbruksnämnds yllrande, uttrycket normal avkastning ges en annan innebörd än
kommittén föreslagit. Som kommittén tolkar begreppei normal avkaslningsförmäga
innebär della den avkaslning en normalt duktig jordbrukare bör kunna erhälla
med en driftsinriklning som inle kan bedömas som olämplig för arrendeslällel i
fräga. Enligi förbundels mening bör med begreppei i StäUel avses den avkaslning
som en normall duktig jordbrukare bör kunna erhålla med en driftsinriklning som
kan bedömas som lämplig för arrendeslällel. Pä della sätt undviks den
urvattning av begreppet normal avkastningsförmåga som kommitténs beskrivning
annars lätt ger upphov till.
Vad angär anbudsartenden vill kommittén uppmana de publika
jord-
Prop. 1978/79:183 107
ägarna atl för fastställande av förstagångsarrende undvika
anbudsförfarandet. I de kyrkliga sammanhangen används deiia fortfarande om än
i lilen omfallning. Man är dock medveten om nackdelarna med anbudsförfarandei
och söker ocksä begränsa dess användning. När det gäller slalen toide
kommitténs uppmaning få betraktas som en from förhoppning. Pä giund av
beslämmelserna i upphandlingskungörelsen lorde statens förelrädare i arrendesammanhang
inte ha laglig räu all avslå frän anbudsförfarande. Möjligen kan denna
anmärkning gälla även kommuner, som av kommunförbundei rekommenderals all
använda de slailiga beslämmelserna om upphandling.
Som sluiomdöme i denna del vill förbundet framhälla all
förbundel anser alt nuvarande lagstiftning fungeral i slorl sell klandeifrill.
Frän arren-dalorshäll hade man vid lagens tillkomst befarat en höjning av
arrendena. Del visar sig nu all arrendena inte alls stigit snabbare - snarare
långsammare - än konsumentprisindex gjort. Del saknas alltså egentligt fog för
den rädsla för arrendenas alllför snabba höjning som kommittén sagl sig befara.
Dessulom har arrendenämnderna redan nu - vilket praxis visar -möjlighel alt
använda sig av avkaslningsmetoden. Även av della skäl förefaller angelägenhelen
av en lagändring iveksam.
Sveriges jordägareförbund: Kommitténs förslag beträffande
arrendeavgiften grundas pä uppfallningen all ell arrendejordbruk pä sikl inle
kan bära en större arrendekoslnad än vad arrendeställels normala avkastning
medger. Säsom allmän princip kan detta synas riktigt, men verkligheten är
betydligt mera nyanserad än sä. Här bör bl.a. framhållas att en sior del av
Sveriges jordbrukares inkomster kommer från arbete utanför det egna
jordbruksförelaget, anlingen inom jord- och skogsbrukel eller på annal håll.
Delta är en lämplig ordning ur samhällets synpunkt. Jordbrukel pä
arrendeslällel är blott en del av arrendatorernas verksamhei. Arrendeställels
avkaslning är bloll en av alla de faktorer som påverkar arrendatorernas
villighet och förmåga all belala arrende och därmed prisnivån pä
arrendemarknaden. Andra fakiorer uianför arrendeslällels avkaslning som i hög
grad päverkar prisbildningen pä arrendemarknaden är bl. a. bosiaden på
arrendestället, arrendatorns innehav av ägd eller arrenderad jord utanför
arrendeställel och annan verksamhet uianför arrendeslällel. Ur allmän synpunki
saknas anledning all förhindra alt de här nämnda omsländighelerna slär igenon
pä arrendemarknaden. Tvärtom är det i olika avseenden ett samhällsintresse att
sä sker.
Den av
kommittén angivna metoden all bestämma arrendeavgiften efter den avkaslning som
en normalt duktig jordbrukare kan fä av arrendestället är säledes olämplig
redan av del skälet atl den slrider mol allmänna jordbrukspoliliska och
näringspolitiska mälsättningar. Härtill kommer atl del i praktiken krävs
komplicerade och omfattande utredningar för all bestämma den
"normala" avkastningen. Experterna har ofta olika uppfattningar,
vilkel kommer all medföra, all frän bada sidor åberopas vidlyftiga och
kostnadskrävande ulredningar. som komplicerar förfarandel inför arrendenämnden.
Av vikt är även all beakta, all en schablonmässig beräkning av en
"normal" avkaslning i prakiiken ofta kommer atl utmynna i en för
arrendeslällel orimligl hög eller låg arrendeavgifl. saml alt de schablonmässiga
beräkningarna därför - för alt ge ett rimligt resultat - mäsle kompletteras med
ell ofta invecklal hänsynstagande till de speciella förhållandena pä
arrendeslällel. Beiräffande förefinllighelen av speciella förhällanden har
Ulredningen själv konsialerat atl ytterst fä arrendeslällen är jämförbara med
varandra.
Prop.
1978/79:183 108
Säsom skäl för den förslagna ändringen i sätiet atl
bestämma arrendeavgiftens skälighel anges endasl atl i vissa fall - detta
gäller enligt förbundets uppfattning ej godsen - har förekommit mycket höga
arrendeavgifter. Del är anmärkningsvärt att ulredningen ej framlägger nägot
belägg för atl de päslädda höga avgifterna verkligen berott pä faktorer som ej
skall och bör lillälas slå igenom i prisbildningen - en enkel enkät lill vissa
arrendatorer kan knappast ge tillfredsställande besked pä denna punkt.
En egendomlighet i kommitténs förslag är atl
avkastningsförmågan skall bedömas efter en driftsinriktning som inte kan
bedömas som olämplig för arrendestället i fräga. Rimligare vore all ulgä frän
en lämplig, eller renl av den lämpligasie driftsinriklningen. Samhället har
räll att kräva av jordbrukarna liksom av andra förelagare att de driver sina
företag sä ralionelll som möjligl.
Förbundel motsätter sig att del förhållandet att
arrendemarknaden i enstaka fall godlagil lill synes myckel höga arrendeavgifter
får föranleda att man frångår de nuvarande reglema för avgiftsbesiämningen
vilka enligt förbundels uppfattning fäll en lämplig lillämpning i praxis. Sä
som de nuvarande reglerna tillämpas har en arrendator vid förlängning atl räkna
med att fä belala lika myckel som skickliga och driftiga arrendalorer i
allmänhet skulle vara beredda alt belala för arrendestället. Denna regel är
lämplig. Härigenom har utbudet av arrendejord kanaliserats lill de dugligaste
arrendalorerna. Delta har varil lill fördel för mänga jordbrukare. Framföralll
hardei emellertid varil till fördel för konsumenterna, vilka ju ytterst har atl
bära kosinaderna för den mindre effekiiva produktion, som blir följden, om
skickliga jordbrukare hindras atl starta och ulveckla sina företag. De
nuvarande reglerna kan ej med fog sägas vara obilliga mol den sittande
arrendalorn.
Att genom den av kommittén föreslagna ändringen pressa ner
arrendenivån under den marknadsmässiga är olämpligt, med hänsyn till det
allmänna intresset av en ralionell jordbruksproduklion och med hänsyn lill alla
de jordbrukare, som konkurrerar om arrendejorden och med hänsyn till jordägarens
berälligade inlressen. Ändringen bör därför ej komma lill stånd.
Skånes jordägareförbund: Med normal avkastning avses i
förslaget den avkaslning som en normall dukiig jordbrukare bör kunna erhälla
med en driftsinriklning, som inle kan bedömas som olämplig för arrendeslällel
ifråga. Emellerlid synes del ogörligt alt bestämma vad som skall försläs med en
normall duktig jordbrukare och vad som menas med normal avkastning. Det blir
lill sisl fråga om ell leoreiiski övervägande. Della är ej lillfredssiällande.
Enligt förslaget skall den s.k. HUV-metoden uigöra underiag
för bedömningen av normal avkaslning. Del hänvisas också lill den
rådgivnings-och upplysningsverksamhet som bedrivs av jordägarnas och
arrendatorernas organisationer. Enligt förbundets uppfattning bör emellerlid
avlalsfrihel råda vid arrendesällningen med den inskränkning som följer av nu
gällande bestämmelser. Förbundet ansluter sig till uiialandel i direkliven all
arrendelagsliftningen hittills har fungerat tillfredsställande. I de arrendetvister
som hiltills har rättsligt prövais har beräkningar av avkastningens storiek
inte ansetts kunna tillmätas avgörande betydelse. Det har icke gått all få fram
ett enlydigl avkaslningsvärde. I vissa avgöranden har del visserligen gjorts
hänvisningar lill jordens mer eller mindre goda avkaslningsförmäga. Arrendenämnderna
har emellertid inte gjort skälighetsbedömningar baserade enbart på beräkningar
av arrendeslällels avkastningsförmåga. Sädana beräkningar har däremot vägts in
i bedömningen, när
Prop.
1978/79:183 109
avgiftsbesiämningen har skett med tillämpning av den s.k.
modifierade marknadsprincipen. Denna princip kom försl till utiryck i ell
avgörande av Malmö lingsräii är 1974 (betänkande s. 58). Det visade sig i delta
mäl, som berörde ett flertal arrendalorer, all del var prakliskl lagei ogörligt
all fä fram nägra säkra värden pä egendomarnas normala avkaslning. Älskillig
eminent sakkunskap uttalade sig i målel, men expertisen var oenig. Detla lorde
vara signifikalivl för vad som kommer all ske, om avkastningsprincipen skulle
knäsättas av lagstiftaren. Det skulle bli nödvändigi med lidsödande koslbara
utredningar som varken jordägare eller arrendalor skulle vara beijänla av.
Den modifierade marknadsprincipen slår i samklang med
förarbeiena lill nu gällande lagsliflning. Som kommittén framhållil har
principen slagil igenom i arrendenämndernas praxis. Del bör räcka med delta.
Någon ny lagsiiftning i förevarande hänseende är enligi förbundels mening inte
erforderlig.
Kommittén synes dessutom inle ha tillräckligt beaktat
risken för atl processen i arrendenämnden drar väsentligt ut pä liden, om
avkaslningsvärdel skall räknas fram. Det skulle bli kostbart för parterna med
alla ulredningar, som de torde anse sig vara tvungna att prestera. Del synes
vidare sannolikt atl arrendenämnden i flerialel fall skulle utnyttja möjlighelen
all inhämta utlåtande från lanibrukskonsuleni. Därmed skulle avgörandel
ytterligare fördröjas. I varje fall borde arrendenämnden inle fä inhämla
yllrande frän sakkunnig ex officio ulan endasl på paris begäran.
Åberopar den ena parten eget expertutlåtande, lorde detta
leda till alt ocksä den andra parlen inhämlar sädanl ullalande. Därmed blir
det, säsom i det nämnda Malmö-mälet, fråga om dyrbar uiredning. En sädan
rättsutveckling bör undvikas.
Kommittén berör ocksä frägan om beslämmande av
arrendeavgiften för jordbruksarrenden av mera specielll slag, t.ex. mindre
brukningsdelar eller jordbruk med ovanlig driftsinriklning. Enligi kommittén
fär det ankomma på rällslillämpningen atl närmare avgöra de särskilda frågor
som i dessa fall kan komma all bli akluella. Förbundel vill besläml invända mol
att lösningen av frågor av detta slag överlämnas åt rällslillämpningen. En
sädan ordning bör undvikas, efiersom arrendenämndernas beslut endasl kan
överklagas till fastighetsdomstolarna. Del saknas alllsä en för hela rikel
fungerande prejudikalinstans.
3 Andra arrendevillkor
Remissinstanser som i huvudsak tillstyrker förslaget
KommUténs förslag har ulan närmare kommenlarer tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av bl. a. Krislianstads tingsrätt, domstolsverket,
kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna i Uppsala, Ösiergöllands,
Jönköpings, Kalmar, Krislianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands och
Västerbottens län, lantmäteriverket, länsstyrelsen Malmöhus lån,
sliftsnämnderna i Uppsala och Lund, Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer,
LRF, Skogs- och lantarbetsgivarförbundet, kommunförbundei. Svenska
lantarbetareförbundet, advokatsamfundei samt Sveriges föreningsbankers förbund.
Prop. 1978/79:183 110
Arrendenämnden i Linköping: Nämnden har ingel all erinra
mot kommitténs förslag all prövningen ej längre skall avse endasl
avtalsvillkor som jordägaren har uppslälll. Prövningen synes dock komma all bli
belydligt mer komplicerad än f. n.
Enligt nämndens uppfattning skall arrendeavgiftens storlek
bestämmas försl när övriga villkor har fastställls. Detla framgår inle med
önskvärd klarhel av kommitténs förslag lill ändring av 9 kap 9 S och 10 kap 6 S
JB.
Arrendenämnden i Malmö: I ariendesällnings- och
villkorslvisler föreligger i regel ell förslag lill arrendekonlrakt frän
jordägaren, som upplär villkor på vilka jordägaren medger förlängning men som
arrendalorn på en eller flera punkler inle vill godlaga. Nämnden skall pröva
villkoren enligt 9 kap. 9 S JB. Om arrendalorn ä sin sida yrkar införande av
ctl villkor som jordägaren molsäller sig, kan arrendenämnden inle föreskriva
all della villkor skall inga i konlraklel. Nämnden är hänvisad atl medla och
lyckas väl i de flesla fall fä lill stånd en formulering som båda parter kan godtaga.
Om medlingen inle lyckas får arrendatorn bli ulan del önskade villkorel, även
om della vid en objektiv prövning skulle vara högst rimligt. Denna ordning är
inle lilifredsställande. Del synes rikligl att säsom kommittén föreslär skapa
bältre balans mellan partema i villkorstvislerna.
Arrendenämnden kan också ställas inför juridiskt-tekniska
svårigheter pä grund av den nu gällande regelns utformning. Vardera partens
yrkande kan kanske vara den positiva och negaliva sidan av samma sak. Arrendatorns
önskan om rätt alt få laga väg över en gårdsplan motsvaras ju av jordägarens
förbud för honom atl färdas där. Även pä annal sätl kan av vardera parten
fordrade villkor ha samband med varandra. Beroende på om en av arrendalorn
önskad reglering kan sägas ha samband med nägot som jordägaren fordrat eller
förbjudit skulle alllså regleringen kunna komma lill ständ mot jordägarens
önskan, annars inte. Del är naluriigtvis mänga gänger svårt atl avgöra om
arrendatorns önskemal skall anses vara ett helt nytt villkor eller ha samband
med något som jordägaren fordral. Resullalei kan bli godtyckligl.
Säväl med hänsyn lill den nuvarande regelns materiella
verkan som till de onödiga svårigheler den kan skapa tillstyrker arrendenämden
atl densamma omarbelas i enlighel med kommitténs förslag. Det bör nämnas all
vad gäller hyresområdet samma kritik kan riktas mot den molsvarande regeln i 12
kap. 48 § tredje stycket JB.
Arrendenämnden i Göleborg: När del gäller andra villkor än
avgiftens sioriek har nämnden ingen erinran mol förslagei att parternas
jämställdhet i avialsförhällandel bör komma lill ullryck i lagiexien genom atl
prövningen ej längre skall avse endasl avtalsvillkor som jordägaren har
uppställt.
Den föreslagna lagiexien innebär all annat villkor skall
vara skäligt. Detla löser inte problemel när i en fråga vardera parten yrkar
ett i och för sig skäligl villkor.
Kommittén anför atl målel bör vara all arrendenämnden
efter allsidig prövning av samtliga omsländigheier skall ge avtalet ell skäligl
innehall. Delta uttalande och lagförslaget alt annat villkor skall vara skäligl
ger lätt inlryckel atl arrendenämnden självmant skall pröva alla avtalsvillkor.
Liksom när det gäller avgiftens sioriek mäste emellertid nämnden vara bunden
av parts yrkande och nämnden fär därför inle pröva ostridiga villkor.
Arrendenämnden ifrågasätter om arrendeavgiftens storlek
bör särskili anges i 9 kap 9 § andra slyckel JB vid sidan av andra
arrendevillkor, eftersom arrendeavgiften normall kan beslämmas försl när övriga
villkor har faslsiällis.
Prop.
1978/79:183 111
Uppsala universilel: Kommitténs förslag lill formulering
innebär att arrendeavgiften alltid blir primär vid bedömning av annat villkors
skälighet. Förslaget har därför samma brister som nu gällande formulering,
nämligen all den inte uttrycker den prakliska lillämpningen. Lagrummei bör ges
en formulering som direkl uttrycker all arrendeavgifien och övriga villkor i
förening skall vara skäliga.
Läiissiyrdseii i Östergötlands län: Vid ulformningen av
förslagei har kommittén haft all la hänsyn till frägan om bälire
överensstämmelse med generalklausulen i 36 S avtalslagen. Del kan ifrågasättas
om jordabalkens regel skall gä längre än generalklausulen i fräga om
underkännande av oskäliga avtalsvillkor. Länssiyrelsen vill emellerlid med hänsyn
lill de akluella reglernas karaklär av skyddslagstiftning inle motsätta sig
förslaget.
Skånearrendalorernas samrädsgrupp: De nuvarande
beslämmelserna innebär alt jordägaren ensidigi har kunnai uppställa villkor,
förbud och ålägganden pä brukaren. Ännu förekommer en rik flora av gammaldags
förbud och ålägganden som har sin grund i gångna tiders syn pä arrendalorerna.
Dessa villkor har i hög grad hämmat utvecklingen och skapat en
beroendeställning för brukarna. Någon möjlighet att få bort villkoren har
brukarna knappasl haft genom siadgandel atl av jordägaren uppställt villkor
skall gälla, om det ej strider mot god sed i arrendeförhällanden eller eljest
är obilligl. Av samma anledning har brukarnas förslag till avtalsvillkor fält
slå tillbaka för jordägarens företrädesrätt. Den nu föreslagna ändringen är ell
nödvändigt led i att skapa en bältre balans mellan parterna.
Remissinstanser som avstyrker förslaget eller föredrar
annan lösning
Svea hovrätt: Enligt hovrättens mening har tillräckliga
skäl för den föreslagna ändringen inle visats föreligga. Behovei av samordning
av de olika slagen av nyttjanderätt till fast egendom bör beakias också när del
gäller utformningen av prövningsreglerna för fastställande av andra arrendevillkor
än arrendeavgift.
Domänverkei:
Verket förordar all nu gällande lagtext bibehålls. Både jordägare och
arrendalor kan säga upp avtalet för villkorsförändring. Del är av stor vikt för
jordägaren vid förslagängsupplälelse av jord för arrende all kunna förena
upplåielsen med vissa villkor. Ofta kan dessa villkor vara hell avgörande, när
jordägaren fattade besluiel all uiarrendera marken. Del är dä nödvändigi att
jordägaren kan känna Irygghei alt villkoren inte kan komma alt ändras eller
upphävas vid förlängningssituaiioner ulom i de fall dä villkoren är oskäliga
mol arrendalorn. Enligi verkets bedömning är del stridande mol god
rältssäkerhel atl ett en gång uppslällt godkänt villkor, som ej kan betecknas
som oskäligl, skall kunna jämkas eller lämnas utan avseende ulan all en ny
upplälelse kommer lill siånd.
Sliftsnämnden i Linköping: Sliftsnämnden finner del
olillfredsställande atl den föreslagna regleringen ger arrendenämnd möjlighel
atl besiämma avialsvillkor som parterna aldrig har enals om. I delta avseende
bör arrendelagstiftningen ej tilläla en annan skäligheisprövning än generalklausulen
i 36 § avtalslagen.
Sliftsnämnden i Göleborg: Ändringsförslagel kan innebära,
att jordägaren och arrendatorn inför arrendenämnden framlägger var sitt
fullständiga avialsförslag. Denna möjlighel kan medföra ökade svårigheter alt
bedöma avtalsvillkorens skälighel. Också i denna del avslyrker sliftsnämnden
all förslagei läggs lill grund för lagsliflning.
Prop.
1978/79:183 112
S\'enska kyrkans försanUlngs- och pastoralsjörbiind: Även
i denna del anser förbundel all en lagändring är onödig. Regeln all annal av
jordägaren uppslälll villkor skall gälla, om del ej slrider mot god sed i
arrendeförhällanden bör enligt förbundets mening vara lättare att lillämpa än
den skälighetsregel som kommittén vill ha införd. Skälighetsregeln skulle i
sina yiiersla konsekvenser kunna få den följden all arrendatorn kan göra sä
många invändningar mol ell arrendekonlrakl all han i praktiken får ell helt
nyll konlrakl. Vad della belyder för siora förvallningar som mäsle använda sig
av likalydande konlraklsformiulär ligger i öppen dag. Del finns skäl all även i
della sammanhang hänvisa lill den f.n. rådande rätlslikhelen mellan arrende och
hyra (jfr 12 kap. 48 S iredje slyckel JB). Förbundet kan inle finna att del
föreligger siörre skäl all ändra arrendelagen än hyiesla-gen, alldenstund del
redan i gällande lagsiiftning finns helt olvelydiga möjligheler för såväl
arrendalorn som hyresgäsl att få obilliga och oskäliga avtalsvillkor ändrade
eller upphävda.
Sveriges jordägareförbund: Vid fastställande av nya
villkor föreslår kommittén atl förlängning skall kunna ske för annan tid än som
eljesl skulle ha gällt. Enligt förbundels mening är detla olämpligt och innebär
ett alltför stort ingrepp i parternas avtal. Emellerlid synes det olämplig atl
nu ta upp denna fräga. Den hör nära samman med frägan om investeringar pä
arrendeställel, som älerstär för kommittén att behandla. Kommitténs fortsatta
överväganden härom bör avvaklas.
4 Rätten till självinträde
Remissinstanser som i huvudsak tillstyrker förslaget
Kommitténs förslag har lämnals ulan erinran av
kommunförbundei.
Svea hovräll: Jämför man förutsättningarna för
självinträde vid de gamla sociala arrendena (2: 53 nyttjanderättslagen) och de
nya gårdsarrendena (9: 8 JB) finner man atl förutsättningarna skärpts. Numera
kräver lagen atl jordägaren gör sannolikt atl han (eller viss anförvant) skall
bruka egendomen. Förändringen kan beskrivas sä all man flyttat över
bevisbördan frän arrendalorn till jordägaren.
Den redogörelse för arrendenämndernas och lingsrällernas
praxis som lämnas av ulredningen synes visa atl lagändringen kommii atl fä den
belydelse som man åsyftat.
Om man nu skall gå vidare pä den inslagna vägen och
ytterligare begränsa jordägarens möjligheter att vid uigången av arrendetiden
återta den egna jorden är närmasi en politisk fräga. Från lagleknisk synpunki
möler inga invändningar mot del sätt varpa kommittén lösl problemel. Hovrätten
kan dock inle underlåta alt framhålla att en försiärkning av arrendalorns ställning
pä sätl som nu föreslås sannolikt kommer att minska intresset för att vilja
upplåta jord pä arrende. Effekien kan bli dels att lillgången på arrendejord
minskar, dels alt jord upplåts på annat säll än genom jordbruksarrende (t.ex.
genom munlliga avtal). Det är känl att efterfrågan pä bra arrendejord i varje
fall under hela efterkrigstiden varit större än lillgången. Begränsas
tillgängen ytterligare, kommer priserna - arrendena - alt stiga än mer.
Krislianstads tingsrätt: Hittillsvarande ordning har hell
visst ibland medfört eller kunnat medföra atl arrendalorn, inför risken all
jordägaren själv övertager arrendestället, avstätt frän atl göra invesleringar
vilka varit
Prop. 1978/79:183 113
frän ekonomisk synpunki välbelänkla. Den nu föreslagna
regeln kan visserligen befaras leda lill all jordägaren i viss ulsiräckning
avhäller sig frän all uiarrendera mark. Risken härför bör dock icke överdrivas.
Vad kommittén föreslär fär enligt tingsrättens uppfattning anses vara en
lämplig avvägning av jordägarens och arrendalorns inlressen. Tingsrälten
tillstyrker därför förslaget i denna del men vill påpeka att ändringen utan
tvivel kommer att ställa arrendenämnderna och domstolarna inför stora
svärighe-ter vid beslämmande av vad som anses obilligl för arrendalorn.
Komplikationer som kan uppkomma i händelse airendeslällei överlåls under
uppsägningstiden och även den nye jordägaren begär självinträde synes böra
liksom hittills överlämnas ät rällslillämpningen atl lösa.
Domstolsverket: De synpunkter kommittén framförl fören
förstärkning av jordbruksarrendators besittningsskydd väger lungl och förslagei
bör därför genomföras irols risken för ell minskal utbud av arrendeslällen.
Arrendenämnden
i Linköping: En ändring av beslämmelserna om jordägarens räll lill själviniräde
är önskvärd av de skäl som kommittén har anförl. Kommittén anser all del inle
finns nägoi behov av vare sig konlroll-beslämmelser för alt stävja ell
kringgående av reglerna om själviniräde eller regler om rätt för arrendalor att
erhälla skadestånd eller annan ersättning med anledning av jordägarens
själviniräde. 1 della sammanhang bör framhållas all arrendenämnds och domsiols
prövning ulgör ell relalivi brislfälligl hinder mol missbruk även om
besiämmelsen ändras i enlighel med kommitténs förslag. Möjligen bör man
överväga nägon form av flyll-ningsrersällning till arrendalorn (jfr
beslämmelserna i 9 kap 14 § och 12 kap 57 S JB), om del visar sig all jordägare
- Irols sitt påstående om själviniräde - inom viss lid frän del avtalet
upphörde och utan sakliga skäl arrenderar ut arrendeslällel lill annan.
Arrendenämnden i Göleborg: Enligi nämndens erfarenhet har
jordägarens nuvarande räll lill självinträde i en del fall lett till atl
arrendatorn måsl aviräda arrendestället, även om detta tett sig obilligt mot
honom. Vidare har del lörekommii alt själviniräde åberopals, när den verkliga
anledningen lill uppsägningen har varil att parterna blivit osams. Nämnden
tillstyrker därför förslaget alt parternas intressen skall vägas mol varandra
i fall av begäri självinträde.
1 sina motiv framhäller kommittén emellertid slarkl
arrendalorernas inlressen, medan jordägarnas inlressen mera kommer i skymundan.
Uttalandena kan därför komma alt medföra att jordägaren i prakiiken fär räll
lill själviniräde endasl i undanlagsfall, särskili vid gärdsarrenden. Della
innebär en lotal omsvängning av nuvarande rättsläge. Arrendenämnden
ifrågasätter om en så genomgripande ändring, vilken kommer att minska utbudet
av arrendeslällen, bör vidtas.
KamniarkoUegiel: Kollegiet lar inte slåndpunkl till
förslaget om förstärkt besittningsskydd för arrendalorn vid jordägarens
lillämnade själviniräde, eftersom sådani ej kan bli akluelll beiräffande
kyrklig jord ulan endasl indirekt kan påverka denna förvallning.
Uppsala universitet: Den i praktisk tillämpning svagaste
delen av arrendatorns besittningsskydd utgör otvivelaktigt jordägarens
möjlighel att direkl genom åberopande av själviniräde bringa arrendet till
upphörande. Särskilt olillfredsställande är alt arrendatom genom bestämmelserna
om självinträde i förening med nuvarande uppsägningsregler kan försällas i en
mycket osäker situation.
Universitetet inslämmer därför i del av kommittén
redovisade syftei med ändrade regler för jordägarens själviniräde. Ifråga om
följdverkning-8 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 183
Prop.
1978/79:183 114
arna bedömer inle universiletet riskerna för minskal utbud
som särskilt stora. Däremoi medför ändringen en uppenbar fara för ökat antal
munlliga upplåtelser. Del är därför nödvändigi all grunderna för själviniräde
preciseras bälire. Kommittén har delvis angivit förutsättningar som skulle försvaga
arrendalorns siällning. Vidare synes kommittén hell ha förbisett förslagels
konsekvenser för piövningen av dispenser frän besillningsskyddel. Även i delta
avseende mäsle ell klarläggande ske.
Reglerna om självinträde berör delvis en annan svaghei i
gällande besiämmelser, nämligen jordägarens synnerligen begränsade möjligheler
all vid misskölsel av arrendeslällel göra gällande förverkande eller all vidla
andra ålgärder. Vid åiskilliga, kanske i flertalei fall av tvist om självinträde,
är jordägarens verkliga skäl atl han vill bli av med arrendatorn. Ibland gäller
det personliga molsällningar som saknar relevens i detla sammanhang men myckel
ofta beror jordägarens agerande på atl arrendalorn missköter arrendestället.
Tolkningen av gällande regler innebär alt arrendeslällel är myckel kraftigl
skadat innan en arrendator kan sägas upp på grund av misskölsel. Arrendalorns
ersättningsskyldighet för brislök-ning kan i praktiken inte alls kompensera
denna skada. Även från allmän synpunki borde del vara ell framirädande iniresse
att undanröja denna olägenhel. Enligt universiieieis mening bör därför dessa
bestämmelser ses över och ändras, helst samlidigt med nu akluella lagändringar.
Universitetet anserdet rimligt atl jordägarens
ovillkorliga räll till själviniräde ersätts med en iniresseawägning som
beaktar även arrendatorns siiuaiion. Universitetet inslämmer sålunda i stort
sell i del av kommittén redovisade syflel med ändringsförslaget men anser att
kommittén har felbedömt verkningarna av förslaget samt förbisett bl. a. all en
ny siiuaiion uppslår beiräffande dispenser. Enligi universiieieis mening bör
det normall alllid medges själviniräde när della med säkerhei kunde förutses
av arrendalorn vid försia upplåtelsen. Med denna förutsättning är i och för sig
inte nägon intresseavvägning berättigad. Del kan ä andra sidan inte lillälas
atl parterna endast genom arrendeavtalet träffar överenskommelse härom. Vad
kommittén anför, nämligen atl del skall vara tillräckligt om "det av
arrendeavtalet framgär alt arrendatorn under viss angiven förutsättning
förklarat sig godla ett framlida själviniräde", ulgör enligi
universiieieis mening en anvisning om ell kringgående av besittningsskyddet.
Med kommitténs förslag som grund skulle det sannolikt bli vanligt pä
arrendemarknaden atl jordägaren tog in en klausul i arrendeavtalet om
självinträde vid periodens uigäng. Härigenom skulle arrendatorns siiuaiion
i.o.m. vara svagare än med nu gällande regler.
För atl en jordägare vid försia upplåielsen skall kunna
säkerslälla ell framtida själviniräde måsle del därför även fortsättningsvis
krävas atl dispens har medgivits. Dispensprövningen blir ofrånkomligt en
sannolikhetsbedömning beträffande den framlida lidpunkt då den avtalade
arrendeperioden ulgår och nägon iniresseawägning kan inle bli akluell. Dispens
bör därför medges pä i slorl sell samma grunder som för närvarande, nämligen
all jordägaren gör sannoliki atl självinträde skall äga rum vid periodens
uigäng. Del lorde för övrigi vara nödvändigt alt dispensgivningen blir generös
för undvikande av muntliga upplåtelser. Frän arrendalorns synpunki är del
fördelakligare atl han erhåller ett bindande avial ulan besittningsskydd än en
osäker provisorisk upplälelse eller ingen upplälelse alls.
För övriga fall - alllsä dä frägan inle har avgjorts genom
dispens eller dä del inte är uppenbart atl arrendalorn vid upplålelselillfället
kunde förulse
Prop.
1978/79:183 115
självinlrädei - bör gälla alt bada parternas ekonomiska
och sociala situation skall vägas sä att arrendalorns intresse av fortsatt
arrende skall övervägajordägarens iniresse av självinträde för all della skall
vägras. 1 denna del instämmer universilelei i kommitténs överväganden. Några
påföljder för all jordägaren efter själviniräde gör ny upplälelse är enligt
universiieieis mening varken nödvändiga eller lämpliga efter föreslagen
lagändring.
Lantbruksslyrelsen: De flesta lantbruksnämnder som yttrat
sig i frägan tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget all jordägarens
ovillkoriiga rätt till självinträde ersattes med en regel om avvägning mellan
parternas motstående intressen. Lantbruksnämnderna beionar dock risken för ett
minskal ulbud av arrendemark om en sädan regel införs. Andelen munlliga
arrendeupplålelser befaras ocksä öka.
Lanihrukssiyrelsen finner del i och för sig
olillfredsslällande att ansvarskännande jordägare, som låter teckna skriftliga
arrendekontrakt för all erbjuda arrendatorn slörsla möjliga Irygghei lill
arrendeslällel, löper risk atl förlora en framlida dispositionsrätt till
enheten. Å andra sidan är del av stor vikt atl underlaget för ell
jordbruksförelag inle äventyras av oberättigade krav på jordägares
själviniräde. Lantbruksslyrelsen tillstyrker därför kommitténs förslag om
intresseavvägning vid jordägarens begäran om självinträde, men vill samiidigi
understryka nödvändigheten av atl ålgärder vidlas för att begränsa
möjlighelerna alt kringgå arrendelagstiftningen genom muntliga
arrendeupplålelser.
Lanlbruksnämnden i Uppsala: Den av kommittén föreslagna
regeln om billighetsprövning innebär bl.a. all självinträde bör vägras om
jordägaren inte har goda skäl för sin ståndpunkt. Kommittén framhäller att
regeln inte skall vara tillämplig i rationaliseringsfallet, dvs. då
arrendestället behövs för en mera ändamålsenlig indelning i brukningsenheler.
Della är av särskild vikt ifråga om tillskottsarrendena. Nämnden tillslyrker
förslaget.
Lanlbruksnämnden i Ösiergöllands län: Nämnden har i
princip ingenting atl erinra mol ulredningens förslag i delta avsnitt. En
alllför restriktiv lillämpning av lagregeln kan dock resultera i minskal utbud
av arrendegårdar och en ökning av sidoarrenden, något som får anses vara
mindre önskvärt ur allmän synpunki.
Lanlbruksnämnden i Jönköpings län: Del finns risk för all
den föreslagna ändringen siarkt kommer att minska benägenhelen alt arrendera
ut mark och att upprätta skriftliga arrendeavtal. En möjlighel för jordägaren
alt redan i samband med upprättandel av arrendekonlrakl, efter arrendenämndens
godkännande, skapa sig en garanii för ett framtida självinträde bör också
föreligga. I annat fall synes hans ställning bli orimligt svag och osäker.
Lantbruksnämnden förutsätter också all ägarskifte under löpande period i
kombination med ett planerat aklivi självinträde av den nye ägaren skall bryla
anendatorns besittningsskydd. I annal fall synes utbjudna utarrenderade
fastigheter knappast vara av intresse för annal än ren kapitalplacering och
spekulation, dvs. icke för akliva jordbrukare.
Enligi kommitténs uppfattning är det allmännas intresse av
strukturrationalisering inom jordbruket av sädan siyrka all arrendalorns
intresse av brukande normall får slå lillbaka om arrendestället behövs för
ralionalisering. Lanlbruksnämnden ser delta som synnerligen väsentligt och
föreslår till och med en skärpning innebärande all lantbruksnämnds yllrande
alllid skall inhämias i dylika ärenden. Detla yllrande frän fackmyndighelen bör
vara direkl avgörande för arrendenämndens slällningslagande.
Lantbruksnämnden anser vidare, utifrän sin erfarenhel av
ett stort antal olämpligt belägna sidoarrenden, all med slruklurralionalisering
enligi 9
Prop.
1978/79:183 116
kap. 8 § punkt 4 JB bör ocksä jämslällas de fall där
lägesmässigl sell olämpliga sidoanenden avses all i slället arrenderas ul till
mera närbelägna och lämpliga brukningsenheler. Den lidigare arrendatorns
besittningsskydd bör här kunna brytas efter lantbruksnämndens yttrande. Samma
rotraklelsesäii hör giilla vid en planerad och jordbrukspoliliskl sell vettig
övertöring av ell sidoarrende lill gärdsanende och Iviiriom. Hela denna fräga
beiräffande aiiendaiors hesiiiiiingsskydd ocksä vid olämpliga arrenden ar av
en sä avgörande belydelse för indelningen i brukningsenheler och diirmed även lillskapandei
av ulvecklade och ulvecklingsbara förelag alt den bör lösas i samräd med
situinde iordförvärvsuiiedning.
Nämnden iftägasiltier slulligen om inle beslämmelserna i 8
kap. 23 S JB ellei lilminslone lolkningen av dessa boide skärpas pä sä sätt att
det blir lättaie att skilja en "slarvig arrendalor" frän
arrendefastigheien. DeUa skulle troligen öka jordägarnas benägenhet alt
arrendera ut sina fastigheter via formella skriftliga avtal.
Liinihriiksnäiiimlcii i Skiirahons län: Lanlbruksnämnden
anserdet rimligt all en iniresseawägning sker innan arrendalorn ivingas avslä
frän fortsatt arrende. Niimnden vill emellerlid samtidigt påpeka all en alllför
restriktiv prövning :iv joidägarens riitt all älerlaga arrendeslällel kan leda
lill en ökad benägenhei att uppläla framföralll sidoarrende genom munlliga
avial.
Lanlhriiksnämndcii i Väslerholiens län: För de större
förelagen i Västerbollen är sidoarrendena av väsentlig belydelse. Siora
invesleringar görs med delvis arrenderad mark som underlag. Del är också bland
förelag med siörre areal (större än 20 ha) och nyligen gjorda större
investeringar som andelen skriftliga kontrakt är störst. För företagens
forlbeslånd är det helt nödvändigi att den tillarrenderade marken är säkrad med
kontrakt för läng tid. Lantbruksnämnden delar utredningens uppfattning att
jordägarens räll lill själviniräde inle fär vara sä ovillkorlig som nu. Hans
iniresse härför bör viigas mol arrendalorns iniresse och behov av marken som
underlag för sill förelag. 1 de fall såväl jordägare som arrendator vid
tidpunkten för kontraktels upprättande räknat med ett långvarigt
arrendeförhållande bör endasl mycket starka skäl för alt bryta arrendatorns
besittningsskydd godlagas. 1 de fall arrendeställel erfordras för en angelägen
strukturralionalisering bör också arrendators besittningsskydd kunna brytas.
Nämnden instämmer därför i kommitténs konstaterande att det allmännas iniresse
av strukturrationalisering inom jordbruket har sädan siyrka atl arrendatorns
intresse av fortsatt brukande normalt får slä tillbaka, om arrendestället
behövs för rationalisering. I övrigi har lantbruksnämnden inget atl erinra mot
kommitténs förslag.
Lanlbruksnämnden i Värmlands län tillstyrker förslaget men
framhäller all, när del gäller sidoarrenden, ändringen kanske gör jordägaren
ännu mindre benägen än f. n. all skriva konirakt med besittningsskydd.
Länssiyrelsen i Ösiergöllands län: I arrendeavtalen synes
ofta intas sädana villkor all arrendatorn inle kan tillgodogöra sig värdet av
varaktiga förbällringar pä fasiighelen. Hänsyn lill bl.a. della förhällande
lalar för införande av en sädan möjlighel till vägning av parternas molstäende
intressen som kommittén föreslår.
Den föreslagna regeln kan föruiom mindre benägenhet från
jordägarna atl utarrendera jordbruk väntas medföra komplicerade
bedömningsfrågor, t.ex. om en lantbruksulbildad avkomling till jordägaren vill
inträda som arrendalor samlidigt som denna och andra omständigheter talar för
att ett fränlriide är obilligl mol arrendalorn. I övervägande anialet fall
lorde
Prop.
1978/79:183 117
kunna göras gällande alt fränträde av ett arrende är mer
eller mindre obilligl föl arrendalorn. Enligt länsstyrelsens mening bör
emellertid i kravet pä obiilighet ligga att skälen bör vara siarka. Vidare kan
domslolarna bl.a. med hänsyn till den praxis kommittén redovisar, förväntas
tolka den föreslagna regeln restriktivt. Del synes lämpligt att i förarbeiena
ges exempel till ledning för avvägningen av parternas intressen.
Sliftsnämnden i Uppsala: För kyrklig jord framslär arrende
som del näslan enda möjliga allemalivei. Annan brukningsform är endasl av leoreiiski
iniresse. Själviniräde som besillningsbrylande orsak har därför lilen
aklualilet. Av denna speciella anledning finns därför inte motiv alt resa
invändningar mol kommitténs förslag. Ell genomförande av förslaget med
åtföljande förstärkning av arrendalorns besittningsskydd kommer dock indirekl
all medföra besvärande konsekvenser för kyrkans slruklurralionalisering. För
närvarande pågår i flera siifl verksamheier syftande lill förvärv av stora
enhetliga skogskomplex och samtidiga försäljningar av smä fastighetsdelar eller
fastigheter, som oftast till stor del beslår av åker. Dessa försäljningar är
delvis ett villkor för all ekonomiskt möjliggöra de siörre skogsmarksförvärven.
Om på mindre fasiigheier verkande arrenda-lorers besittningsskydd försiärkes
enligi kommiltéförslaget, kommer del att bli svärl all hitta privata
självägande bönder som genom det försvårade självinlrädei är villiga lill
förvärv. Den i och för sig önskvärda förslärkningen av arrendalorns
besittningsskydd kommer därigenom i konfliki med kyrkans sirävande lill bälire
faslighelsslruklur. Sliftsnämnden föruisäiier att denna molsäiining får en ur
kyrkans synpunkt lämplig lösning. 1 annai fall motsätter sig stiftsnämnden
kommitténs förslag.
Föreningen Sveriges jordbruksarrendalorer: Avsaknaden av
en regel som säger all arrendalorns och hans anhörigas situation skall vägas in
vid bedömningen av del rikliga i att jordägaren återtar arrendeslällel har
medfört, all regeln inte sällan åberopats, utan all del varil jordägarens
allvarliga mening all själv bruka fasiighelen. Efter 1971 har ocksä rättslig
påföljd av ett otillbörligt uinyttjande saknats. Det har säledes varil förhållandevis
riskfritt alt åberopa författningsregeln i stället för andra och verkliga skäl.
Del av kommittén föreslagna lilläggei kommer all eliminera
de allra grövsla oförrätterna. Del är emellerlid föreningens uppfattning atl
snabba ätgärder för att ytterligare öka arrendators skydd bör ges högsta
prioritet.
Den åberopade lagregeln har sedan nuvarande jordabalks
tillkomst haft ett klart uttalat skydd för jordägarens make och avkomling. 1
samband med den nu planerade revideringen bör man också passa pä att i analogi
härmed ge arrendators make och avkomlings inlressen ett skydd.
Vid ett icke ringa antal upplåtelser har arrendalorns
förtader, ofta åtskilliga generationer, före arrendator brukai arrendestället.
Arrendator och hans släkt har svarat för uppodling av arrendeslällels mark och
uppförande av dess byggnader. I de fall dä arrendestället pä della sätt varil
knutet lill brukarens släkt i flera generationer framstår inte jordägarens
själviniräde betingat av familjeskäl eller av skäl som är knutna lill det
akluella jordbruket. När ovan redovisade förhällanden föreligger och det
säledes inte är fräga om ularrendering som tillkommit i avbidan pä all I.ex.
barn lill avliden eller arbetsoförmögen ägare skall uppnä arbelsför älder, bör
brukaren lillförsäkras ell skydd som nära sammanfaller med del en ägare har.
När upplälelse av ell arrendesiälle skell under myckel
lång lid synes innehavd i huvudsak bero på kapilalplaceringsskäl. 1 så fall
användes arrendeinsiiluiei pä ell sätt som ger ett onödigt mellanled och som
inte är
Prop.
1978/79:183 118
avsikten med institutet. Ofta försvarar della mellanled
bl.a. ombyggnader till modern drift och verkar således hämmande pä jordbrukets
utveckling. Ingen annan än jordägaren kan skaffa invesleringsmedel med
fasiighelen som säkerhei. I de mänga fall dä jordägaren vägrar investera ulgör
han säledes ell mellanled som ur säväl samhälleis som jordbrukels synpunki är
onödigt och betungande. 1 della läge bör del finnas ell klarl iniresse av att
sä småningom begränsa anialei sådana jordägare. Ett försiärki skydd för arrendalor
fär ses som ett led i denna uiveckling.
Föreningen vill också peka pä atl det förekommer fall där
ägaren vill älerlaga arrendestället för all sedan med hjälp av i huvudsak
inlejd arbetskraft och/eller maskinslationsmedverkan bruka fasiighelen. 1 dessa
fall kommer arrendalor all förlora sin arbelsplals ulan atl jordägaren iräder i
hans slälle. Likarlad subslilulion har inom arbelslivel under senare är varil
föremål för begränsningar genom Lrigstiflning. Vid tillämpning av författningsregeln
finner föreningen det därför angelägel alt själviniräde som i huvudsak bygger
pä inlejd arbetskraft och maskinstalionsmedverkan inle bör medges som
besillningsbrylande kriierium.
Inle sällan anför ägare av jordbrukskomplex själviniräde
för sambruk med huvudgärd eller annan siörre enhel. Utgör arrendeställel ett
rationellt familjeföretag med förutsättningar atl ge brukaren och hans familj
lillfredssiällande uikomst bör fortsatt drifl av arrendeslällel som egen
brukningsenhet ges företräde.
Efiersom det är önskvärl all en an-endalor med god
fömisägbarhel skall kunna bedöma framiidssilualionen, ser föreningen del som
angelägel, att försäljning av mångårigt arrendeställe inte fär medföra att
arrendators besittningsskydd brytes på grund av atl den nye ägaren kräver själviniräde.
Lagen bör klarl formuleras på denna punkl. Eljesl kommer lillvägagångssätlel
all användas för atl kringgå reglerna.
Föreningen finner också all synnerligen siarka skäl lalar
för all i lagen inskrives avträdande arrendators räll lill skadesiånd då
jordägare utan godlagbara skäl inom viss lid - förslagsvis fem är - efter
självinträdet pä nylt upplåler nyttjanderätt lill arrendestället eller genom
annan handling visar all de vid självinlrädei åberopade avsiklerna varit
vilseledande.
Föreningens synpunkter på frågan om jordägarens rätt till
själviniräde kan sammanfattas pä följande sätl:
1.
Lagtexten bör
ge skydd åt "arrendatorn, hans make eller avkomling".
2.
Pä lämpligt
sätt bör inskrivas all om arrendeslällel varil upplåtet under längre tid skall
del fordras synnerliga skäl för all jordägarens självinträde skall medges.
3.
Av
förfatlningsunderiaget bör framgå atl själviniräde som i huvudsak bygger på
inlejd arbetskraft och/eller maskinstalionsmedverkan ej bör medges.
4.
Självinträde
som medför alt bärkraftigl arrendeställe sambrukas med annal bärkraftigt
jordbruk bör viigras.
5.
Ny ägare bör
inte kunna åberopa självinträdesklausulen.
6.
Avträdande
arrendalor bör ha lagfäsl räll lill skadesiånd om självinlrädei missbrukas.
LER: Fall har förekommii dä den nuvarande regeln om
jordägarens räll till självinträde kommit atl framslå som obillig gentemot
arrendalorn. Della förklaras av all jordägarens pästäende om all själv vilja
överta arrendeställel enligt gällande rätl i regel skall godias. Arrendalorns
möjligheler lill molbevisning är små. 1 sådana fall där arrendalorns iniresse
alt kvarsilta pä arrendeslällel väger tyngre än jordägarens önskemål all återta
Prop.
1978/79:183 119
detsamma, finner LRF det berälligai alt arrendalorn har
rält lill förlängning. Det vore värdefullt om regeln om rätl lill själviniräde
gjordes uttömmande och all möjlighelen till självinträde säledes preciserades.
Beroende pä de växlande förhållandena i enskilda fall. kan del dock vara
nödvändigi all göra besiämmelsen lämligen allmän och överlämna
ställningstagandena till rällslillämpningen. Viss ledning bör kunna erhållas av
de av kommittén angivna exemplen.
Den av kommittén föreslagna lilläggsregeln finner LRF ej
ge klart ullryck för den uppfattning kommittén deklareral i sina överväganden,
och som delas av LRF, nämligen all en klar iniresseawägning skall ske mellan
parterna. LRF föreslår all lilläggsregeln därför fär följande lydelse:
"-och del i förhällande lill jordägarens iniresse av all han själv, hans
make eller avkomling skall bruka arrendeslällel ej är obilligl mol arrendalorn
all artcndeförhållandet upphör".
Sveriges föreningsbankers förbund, som ocksä är posilivt
inställd lill förslaget, har instämt i de synpunkter som LRF har framfört i
denna del.
Slifisnämnden i Linköping anser all den föreslagna
lagtexten är hell ensidig lill arrendatorns förmän och all lagiexien därför bör
ändras pä säll LRF har förordal.
Skogs- och lanlarbeisgivarcjörbimdei: Enligi förbundels
uppfattning måsle man vid obilligheisprövningen i förekommande fall la hänsyn
också lill jordägarens resp. arrendalorns roll som arbelsgivare. I kommitténs
moliveringar saknas hell exempel på detla.
Förbundel delar kommitténs uppfattning atl arrendalorn
normall icke bör medges förlängning av avlalel, när arrendeställel skall bli
föremål för en raiionaliseringsåigärd. Della synsäll försiärks av all
jordägaren/arbels-givaren generellt sell lorde ha ett mera befogal iniresse än
arrendalorn/ arbetsgivaren atl slå ul de fasia personalkoslnaderna pä den
ulökade markarealen. Jordägaren kan rent av slä inför den siluaiionen atl han
nödgas säga upp personal, däresi han förvägras själviniräde.
Advokaisamfundei: Förslaget berör i denna del den kanske
svåraste frägan i regelsystemet. Del är beklagligi all man inle kan utforma en
regel beiräffande jordägarens själviniräde pä grundval av nägoi så när säkra
anlaganden om regelulformningens inverkan på arrendeutbudel. 1 avsaknad av
sädanl bedömningsunderlag är del nödvändigi all man förlilar sig pä
objekliviielen och bedömningsförmågan hos dömande inslåns. Samfundel har därför
inle någon invändning mol all billighelsöverväganden mellan parisintressena
skall ske även i delta fall. Samfundels slällningslagande vilar ocksä på
uppfattningen alt det inle är skäligl alt en företagares - och i förekommande
fall hans anställdas - uikomsl och bosiadsförhällande skall vara ensidigi
beroende av en avialsmolparls överväganden. Man kan naluriigivis med viss räll
hävda alt en stor ovisshetsnackdel bortfaller för arrendatorn i och med alt
jordägaren föreslås bli tvungen att deklarera sin avsikl i uppsägningen.
Arrendemarknadens brislkaraklär förringar emellertid effekien av della
argument. Efiersom del sällan möler svårigheler all fä ny arrendalor, kan en
jordägare ulan risk för vakans säga upp avtalet lill upphörande i underförslådd
avsikl all låla sillande arrendalor fortsätta, om han bjuder del arrende som
brislmarknaden kan ge.
Samfundel vill rikla uppmärksamhelen pä den ofömlsedda
utveckling som praxis lagil beträffande självinträde och som synes innebära all
sit-lande jordägare ulan självinträdeavsikl kan säga upp för all under uppsägningstiden
överlala lill annan jordägare som skall själviniräda. Sådan praxis föruisätter
i slrid mol lagiexien all jordägaren skulle ha rält göra
Prop.
1978/79:183 120
sannolikt alt annan än han själv skulle inträda. Samma
praxis torde ha utvecklat sig i ralionaliseringsfallen. Jordägarens uppsiigning
har godlagils, när försäljning skulle ske llll annan, som avsåg all
rationalisera. Denna praxis innebär all man på en omväg godiar
försäljningsavsikl som uppsägninpsskäl.
Skånearrendalorernas samrädsgrupp: Kommittén har utförligt
redovisat bakgrunden till förslaget om iniresseawägning dä jordägaren
päfordrar besiltningsavbroll för själviniräde. Därav framgär all del är en
angelägen reform man här behandlar och som enligt vär uppfattning borde ha
funnits med i tidigare författningar. Behovei av denna reform har ökal med den
ökade areal som äges av andra än publika jordägare. Brukare av arrendesiälle
som ulgör ett belydande underlag för en brukningsenhel mäsle av mänga skäl
kunna disponera arrendeslällel pä ell långsikligl sätl. Ell vikligl led i
besillningsskyddel är en lagsiadgad överlälelseräll. Kommiiién har i della
sammanhang ej behandlat den frägan, men Samrädsgruppen föruisätter all förslag
i frägan förelägges ulan alllför läng lidsuldräki. Mol kommitténs
exemplifiering för all åskådliggöra avvägningsfrågorna har vi inlel alt erinra.
Del bördock släs fast all försäljning av mångårigi arrendesiälle ej fär
innebära alt brukarens besittningsskydd sättes ur spel genom köparens
själviniräde. Bedömningen kan naluriigtvis bli annorlunda om del är fräga om
vanlig generationsväxling vid jordbruk som lidigare brukats av
säljaren/upplätaren.
Normall bör samma principer gälla vid arrende som vid
självägd drifl, atl del är brukarparten som skall avgöra när det är lämpligt
all upphöra med brukandel. Denna princip mäsle vara den rikliga även vid 9 kap.
8 § 4 JB, då jordägaren gör sannoliki atl arrendeslällel behövs för en mera ändamålsenlig
indelning av brukningsenheler och del ej av särskilda skäl är obilligl mol
brukarparten alt arrendeförhållandet upphör. Av kommitténs skrivning synes
framgå atl brukaren i den siluaiionen skall ha en belydligt svagare ställning
än i den föregäende (8 S 3). Någon logisk grund för en sådan tillämpning kan vi
ej finna och anser alt ordet "särskilt" bör ulgä ur texten om ordel
kan anses medföra en försvagning av brukarens ställning. Eventuellt bör hela
punkl 4 slopas. Samrädsgruppen vill här påpeka att det finns förslag om att man
borde uireda om inte försiagängsupplåielse av sidoarrende borde underställas
lantbruksnämnds prövning när det gäller arronderingseffekter och liknande. Om
nämnda punkt 4 lills vidare skall besiä, bör den ej kunna åberopas annal än vid
myckel extrema fall.
Familjejordbruket är för brukarna sedan gammalt en vikiig
förulsäiining för ell långsikligl framålskridande ocksä vad gäller
arrendeställe. Brukarens maka eller avkomling borde därför med lika stor rält
omnämnas i den föreslagna författningstexten som jordägarens.
Samrädsgruppen vill sälunda föreslå följande lagtext för 8
§ 3: "jordägaren gör sannolikt atl han själv, hans maka eller avkomling
skall bruka arrendeslällel och del ej är obilligl mot arrendalorn eller dennes
maka eller avkomling. alt arrendeförhällandel upphör".
LO-disirikiei i Östergötland: I detta sammanhang ställer
vi oss frågande till några av de sociala moiiv som kommittén har åberopal lill
stöd för förslaget. Nämligen atl ell skäl för all slärka besillningsskyddel är
att bereda äldre jordbrukare en varaktig sysselsättning och förhindra en draslisk
personlig och social omslällning mol bakgrund av all den svagare
indusirikonjunkturen och del ökade kravet pä specialiserade yrkeskunskaper
medför svårigheter för sådana jordbrukare att finna nya möjligheler till
sysselsättning.
Prop.
1978/79:183 121
Del är alllsä i försia hand den svagare
indusirikonjunkturen som föranleder denna omtanke om äldre
jordbruksarrendatorer. Om induslrikonjunk-lurerna blir bälire och
arbelskraflssilualionen lättar, kommer tydligen besittningsskyddet att
försvagas avsevärt. Detta kan inte vara riktigt. Oavsett industrikonjunkturen
bör enligt vär uppfattning personliga och sociala omställningar sä längt
möjligl begränsas.
Ytterligare ett skäl som anförs av kommittén för
stärkandet av besittningsskyddet är enligt vår mening tveksamt. Kommittén
uttalar att det finns ell slarkl intresse av att läla arrendatorn fä behålla
sitt hem och bo kvar i en trakt, i vilken han och hans familj kanske sedan läng
lid funnit sig tillrätta. Ser man pä förhällandena inom andra områden av
näringslivet, sä tas emellertid där ingen speciell hänsyn till alt människor
under läng lid, kanske i generalioner, har boll och arbelai pä en och samma
plats och i samma yrke. När omständigheterna gör all man mister sitl arbele,
kan man ända bli ivungen alt flytla.
Del enda iniresse pä arrendalors sida som enligt vår
mening bör tillmätas betydelse vid inlresseawägningen är hänsynen lill
arrendalorns och hans familjs försörjning. Häri ligger också all ell
arrendeförhållande, som kommittén framhäller, normall inle bör lillälas
upphöra, om arrendalorn är äldre och av äldersskäl inle kan påräkna alt fä
annal arbele före pensionsåldern. Övriga personliga och sociala omsländigheier
som i sammanhanget nämns av kommittén, bör enligt vår mening sakna relevans vid
obilligheisprövningen.
Remissinstanser som avstyrker förslaget eller föredrar
annan lösning
Arrendenämnden i Malmö: I betänkandet lämnas en
redogörelse för rättsfall som har gälll frägan om jordägarens själviniräde.
Översiklen visar emellertid inte i vilken utsträckning det kan ha förekommit
att en arrendalor mäsl lämna sill arrendesiälle under omsländigheier som
framslår som obilliga mot honom. Inte heller har kommittén gjort några närmare
överväganden om fördelarna eller nackdelarna med den gällande regeln eller den
föreslagna.
Redogörelsen för rättspraxis visar atl förlängning har
medgivits i åtskilliga fall dä jordägaren inte förmätt göra sannolikt atl han
skall bruka arrendestället. Del kan ha berott pä hög ålder eller brisiande
erfarenhel av lanlbruk eller helt enkell på att jordägaren inle presierat en
godlagbar redogörelse för hur han har tänkt sig driva jordbrukel i framliden.
Del fär aniagas att det i de flesta av dessa fall skulle ha varit obilligt mol
arrendalorn om arrendel upphört. Den nuvarande regeln kan alllsä i mänga fall
skydda mol obilliga självinlräden, särskilt om kravel pä uiredning om
själviniräde slälls högl. Någon gång kan del väl länkas hända all ett arrende
pä grund av rätten till själviniräde bringas atl upphöra i fall då della
framslär som obilligl mot arrendalorn. Arrendenämnden har dock del inlryckel
all dessa fall i förhällande till det stora antalet förekommande
arrendeupplåtelser är fä. Del kan erinras atl en stor del av den utarrenderade
jorden ägs av jordägare som inte normall förelar själviniräde, såsom
domänverkei, kommunerna och kyrkan.
Enligt sina direkliv skall kommittén ägna särskild
uppmärksamhei ät frågan om vilka följder för uibudel av jordbruksarrenden, som
en ändring av jordabalkens villkorsnormer kan föra med sig. Kommittén har
bedöml del som föga sannoliki atl någon påtaglig förändring i utbudet kommer
all
Prop.
1978/79:183 122
ske och har ansell atl risken för ett minskal ulbud inle
får slå i vägen för förslaget om försiärki besittningsskydd. Man har dock
påpekat en annan icke önskvärd effekt som kan uppsiä av den föreslagna regeln,
nämligen ökal anial munlliga arrendeupplålelser. Den nya regeln synes fä lill
följd all arrendatorer, som bor pä arrendeslällel och har sin huvudsakliga bärgning
av della, i de flesla fall kommer all fä sitta kvar sä länge de själva önskar,
eller i vart fall lills de uppnatt sädan ålder all del inle längre kan anses
obilligl mol dem all de drar sig lillbaka. Jordiigare, som önskar uiarrendera
sin jord, mäsle la denna verkan i beakiande. Följden mäste bli all mänga
jordägare avslår frän all uiarrendera sin jord och isiällei försöker bruka den
i egen regi, t.ex. genom maskinstalioner. Härigenom uppslår en risk att jord
kommer all brukas exlensivi och på eit ur jordbruksekonomisk synpunk mindre
lämpligt sätl. Jordägaren kan vara villig all acceplera lägre avkaslning mol
all han behäller sin disposiiions-rätl och lillgodogör sig del ökade viirde som
ligger i alt jorden kan överlä-läs fri frän arrendeupplålelser. En ytterligare
verkan, som framslår som mindre lämplig med hänsyn lill jordbruksbefolkningen i
dess helhei, är atl svårighetema ökar för unga lantbruksutbildade personer att
komma till ett arrendeställe atl bruka. Arrendenämnden anser alllsä atl risken
för minskat utbud pä arrendeställen är betydligt siörre än kommittén anser och
att del minskade utbudet kan få föga önskvärda följder.
Risken för atl antalet munlliga arrendeupplålelser ökar anser
arrendenämnden vara pålaglig när det gäller sidoarrende men obelydlig när del
gäller gårdsartcnden. Med hänsyn till ell gårdsarrendes siora ekonomiska och
sociala betydelse för parterna är del föga iroligl alt man i framliden kommer
all avslä från all reglera avlalel i den av lagen fordrade skriftliga formen.
Arrendenämnden är medveien om alt det i vissa speciella
fall föreligger ett sociall skyddsbehov för arrendatom vilket nägon gång kan
åsidosättas genom själviniräde. Dessa fall kan man emellerlid komma till rätta
med i viss utsträckning genom att bevilja uppskov med avflyttningen enligt 9
kap. 13 §. Den ifrågavarande regeln begränsar inte liden för uppskovet och
arrendenämnden har alllsä möjlighet alt med stöd av regeln ge uppskov till och
med i flera år om så skulle anses påkallal.
Man kan överväga alt begränsa den föreslagna regelns
giltighet lill atl gälla gårdsarrenden. För sidoarrenden förekommer väl endast
i undantagsfall det sociala skyddsbehov som kan förekomma vid gärdsarrende.
Ell sidoarrende kan givelvis vara av stor ekonomisk betydelse för arrendalorn
på grund av atl han anpassat sin maskinpark och sin kreatursbesättning efter en
viss areal. Om nu en del av denna areal faller bort gör han föriuster. Även här
kan emellertid uppskov med avflyttningen lillgripas. Om upphörande av ell
sidoarrende skulle framslå som obilligt, kan arrendenämnden ge arrendalorn
uppskov under sä läng lid all han ulan förlusl hinner nedbringa sin
krealursbesältning och sälja ifrän överflödiga maskiner.
Sammanfallningsvis anser alllsä nämnden all nackdelarna
med den föreslagna regeln överväger fördelarna och all de av kommittén
påpekade icke önskvärda verkningarna av nuvarande regel kan motverkas i
lillräcklig grad genom att beviskravet för jordägarens själviniräde sålts högl
och genom alt uppskov med avflyttning beviljas i tillräckligt stor
ulsiräckning. Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Införandel av begreppei
obillighet torde inte komma att göra det lättare för parterna alt förutse
utgången av en eventuell uppkommen förlängningslvisi. Parlema har här alt
inkomma
Prop.
1978/79:183 123
med omfattande bevisning, jordägaren för sitt krav pä
självinträde och arrendalorn för sitt yrkande all del skall anses obilligl mol
honom atl arrendeförhällandel upphör.
Som radande rättspraxis utbildats kan del enligi
lantbruksnämndens mening ifrågasättas om lillräckliga skäl finnes för atl
införa momentet iniresseawägning mellan partema vid själviniräde. Säsom eit
alternativ lorde böra övervägas om det kan räcka med all skärpa kravel pä
bevisningen frän jordägarens sida eller all öka kravel pä sannolikheten alt
denne verkligen själv skall övertaga jordbrukel pä arrendeslällel. Om man begränsar
rätlen till självinträde pä av kommittén föreslaget sätt finns del enligt
lanibruksnämndens mening anledning befara alt jordägare i fortsättningen blir
mera reslrikliva än nu med all uiarrendera jordbruk.
Lanlbruksnämnden i Örebro län: Kommittén har framhållil
alt den föreslagna obilligheisprövningen endasl berörde egenlliga självinlrädesfallen
och alllsä inle innefallar nägon inskränkning i jordägarens räll alt säga upp
ell arrendeavial, när arrendeslällel behövs för en mer ändamålsenlig indelning
i brukningsenheler. Nämnden vill siryka under della uttalande, som i särskilt
hög grad har belydelse för fasiigheier som har förvärvats av lantbruksnämnden.
De fasiigheier lanlbruksnämnden äger har inköpts för
slrukiurralionali-seringsändamäl. Åkern är näslan alllid utarrenderad, stundom
genom avtal, som ingälls mellan arrendalorn och den lidigare ägaren. När
fasiigheierna skall försäljas säger lanlbruksnämnden upp dessa avtal under
åberopande av att fasiigheierna skall användas för en mer ändamålsenlig indelning
av brukningsenhelen. Det har förekommii all arrendatorn bestridit lanibruksnämndens
rält alt säga upp och åberopal sitt besittningsskydd och drivit frägan ända
lill högsia inslåns. Sådana processer är meningslösa efiersom del är
lantbruksnämnden som är fackmyndighet pä området. Del är märkligl all
arrendenämnd och fasiigheisdomstol i dylika fall ej insett della.
Med anledning av detla anser lantbruksnämnden all del i
förarbeiena lill ell eveniuelli ändringsförslag bör ullalas all
lantbruksnämndens intresse av all åsiadkomma en bälire indelning i
brukningsenheler skall väga lyngre än den enskildes besittningsskydd. Nägot
annal framstår som stötande, eftersom inköpen av lanibruksnämndens fasiigheier
ofta är resultatet av ell vägral bifall pä en ansökan om förvärvslillslånd från
en enskild person.
Domänverkei: Förslagei till begränsning av jordägarens
räll lill självinträde skulle i prakiiken leda lill all själviniräde ej är
möjligl, om jordägarens avsikl ej har dokumenierals i arrendeavialel.
Arrendatorn loule ju näslan alltid kunna åberopa obillighelsskäl. En i praxis
vanlig invändning frän arrendalors sida i självinlrädesfallen är t.ex. all han
inle erhåller lillräcklig lid för avveckling resp. för all söka ett nytl
arrende.
Mot förslaget kan vidare anföras all man riskerar all
minska utbudet pä jordbruksmark, om del genomförs. Vid bedömandei av förslaget
börockså mera övergripande intressen beakias, t. ex. viklen av en fungerande
arrendemarknad och risken för en urholkning av äganderätten.
Verket avslyrker del föreslagna tilläggel. Regeln om
jordägarens räll lill självinträde bör enligt verkels uppfattning i stället
kompletteras med en beslämmelse av förslagsvis följande innebörd: Arrendalorn
äger rätl till föriängning endast i de fall atl artendatorns arrendetid blir
mindre än tre är från del jordägaren meddelal arrendalorn sin avsikl all göra
själviniräde. Förlängningen sker för den lid som kan äierslå av nämnda ire är.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den ändring som föreslagils
beiräffande
Prop.
1978/79:183 124
jordägarens ovillkorliga räll lill själviniräde är
onekligen den mesi konlro-versiella i förslagei och för en jordägare mesi
ingripande. Tvä för arrendalorn och jordägaren vikliga inlressen slår här emot
varandra, nämligen arrendalorns räll lill social trygghet för sig och sin
familj och jordägarens räll atl själv bruka sin jord. Tilläggsregeln att
själviniräde får ske endasl om del inle är obilligl mol arrendalorn all
arrendeförhällandel upphör innebär att en vägning av parternas molsläende
inlressen mäsle göras. Renl allmäni har kommittén föreslagil all själviniräde
bör vägras om jordägaren inte har goda skäl för sin ståndpunkt. Della är i och
för sig ingen nyhet. Den rättspraxis som utvecklats och som redovisats av
kommittén visar all jordägarens moiiv för själviniräde mäsle klart
dokumenteras. Den siluaiionen kan emellerlid myckel väl inlräffa all jordägaren
visar sig ha goda möjligheler alt själv bruka sin jord inom ramen för ett
normall familjejordbruk samiidigi som det kan konsialeras all del är obilligl
mol arrendalorn all arrendeförhällandel upphör. Vilkel iniresse som då skall ha
förelräde har inle berörts i förslaget. En jordägare mäsle känna sior osäkerhet
och olillfredssiällelse över att han irots fullgoda skäl inte kan vara säker på
all han medges rält lill själviniräde, vilkel i siörre ulsiräckning än vad
kommittén befaral kan komma all påverka hans benägenhei alt arrendera ul sin
jord. Risk finns också för all uppsägningsfrekvensen kommer alt öka och all ell
siörre anial munlliga avtal och ettårsavlal upplräder på marknaden.
Som rådande rättspraxis utbildats kan det enligt
länsslyrelsens mening ifrägasätlas om tillräckliga skäl finnes för all införa
momenlel inlresseav-vägning mellan parterna vid självinträde. Säsom ett
alternativ torde böra övervägas om det kan räcka med atl skärpa kravet pä
bevisningen frän jordägarens sida eller att öka kravet pä sannolikheten atl
denne verkligen själv skall överlaga jordbrukel pä arrendeslällel. Om man
begränsar rälien till självinträde pä av kommittén föreslaget sätl finns del
enligt länsslyrelsens mening anledning befara alt jordägare i fortsällningen
blir mera reslrikliva än nu med all uiarrendera jordbruk.
Sliftsnämnden i Lund: Ostridigt är det av vikt frän bäde
allmän och enskild synpunkt all arrendalorn lillförsäkras en relalivi varakiig
besittning av arrendeställel. Jordägarens enligt gällande räll ovillkoriiga
rält liil själviniräde har i de redovisade avgörandena pä det hela tagel fått
vika när jordägaren inle åberopat lillräckliga omständigheter för självinlrädei
eller uppfylll beviskravet för dessa. Införandet av ledet om obiilighet vid
själviniräde försvårar för parterna alt förulse utgången av en eventuell
förlängningslvisi. Båda parier har alt inkomma med bevisning. Jordägaren fär
bevisbördan för vissa rätlsfakla och arrendalorn för andra sädana fakla.
I slället för atl införa momentet om iniresseawägning
mellan parterna vid själviniräde skulle arrendalorns ställning bli stärkt om
man krävde starkare bevisning för atl besillningsbrylande grund föreligger så
all jordägaren måste siyrka sina motiv. Delta skulle emellerlid innebära att
man finge frångå enhetligheten i bevisgraden, enär sannolikheisrekvisitel
gäller för jordägaren i lagrummet i övrigi. Visserligen gäller del här
bevisning om framliden men i en förlängningssilualion är tidsperspeklivet ej
sådant alt nämnda krav på bevisning behöver sältas lägre. Annorlunda blir
förhällandet om framtida själviniräde åberopas som omständighet för arrendenämnds
dispens frän besillningsskyddel. I denna siiuaiion kan sliftsnämnden myckel
väl länka sig all en avvägning sker mellan partsintressena; en avvägning som
fär anpassas till huruvida det handlar om nyll eller förlängt avtal.
Prop. 1978/79: 183 125
Svenska kvrkaiis församlings- och paslorat.sförhiind:
Kommitténs förslag i denna del är i stort sett oinlressanl för de
ecklesiaslika arrendena, eftersom pastoral och andra kyrkliga jordägare saknar
möjlighel till självinträde. 1 några fall har visserligen pastorat själv
inlräll i slället för en avgående arrendalor, men har della i de fall del
förekommit bara skett i avvaklan pä ny ariendalors tillträde. De kyrkliga
jordiigarna saknar nämligen organisation för att själva driva jordbruk. Det
finns emellertid en situation dä frägan om själviniräde kan fä konsekvenser
även för de kyrkliga jordägarna och del är vid försäljning av kyrklig jord.
När utarrenderad jord av en kyrklig jordägare utbjuds till försäljning ställer
sig spekulanten självfallel tveksam lill köp om han inle kan vara säker pä att
fä möjlighel all själv bruka jorden. Del lill försäljning utbjudna objeklei kan
härigenom komma att bli hell osäljbarl.
Om denna självinirädesregel saknar siörre betydelse för de
kyrkliga jordägarna har den en sä mycket siörre betydelse för de privata jordägarna.
Med den skrivning förslaget har lorde det vara svärl för jordägare all bringa
ell airendeförhällande lill upphörande om jordägaren, hans maka eller avkomling
själv vill bruka arrendeslällel. Enligi förbundets uppfattning torde del inte
erbjuda alllför stora svårigheter för en arrendator all påvisa all hans
ivängsvisa upphörande med arrende innebär en obillighel för arrendalorn.
Förbundel är emellerlid hell medvelet om de myckel siora olägenheter ell
framtvingat förtida upphörande med en jord-bruksrörelse har för en arrendator.
Delta faklum bör emellerlid vägas mol den konsekvens den föreslagna regeln
olvivelakligl kommer atl fä pä uibudel av arrendeställen. Det finns stort fog
för misslanken att förslagei i denna del drastiskl kommer all minska uibudel av
arrendejord.
Förbundel anser i försia hand all bestämmelsen om jordägarens
räll lill själviniräde inle bör ändras. Om ändring ändå görs, förordar
förbundel all lagtexten omformuleras sä all självinträde kan vägras endasl om
del av särskilda skäl är obilligl mol arrendalorn atl arrendeförhållandet
upphör. Om besiämmelsen ges denna lydelse, bör en jordägares ivekan all arrendera
ut sin jord inle bli lika sior som den kommer atl bli, om kommitténs förslag
genomförs.
Sveriges jordugareförbinid: Förbundel molsäller sig
ändring av reglerna om jordägarens själviniräde. De av kommittén föreslagna
reglerna innebär i praktiken atl del blir omöjligl för de flesla jordägare all
själva överlä brukningen av arrendestället. Undantag gäller för
rationaliseringsfallen.
s
Säsom grund för de föreslagna ändringarna åberopas dels
ekonomiska, dels sociala skäl. Vad beträffar de ekonomiska skälen bör
framhållas, all de föreslagna beslämmelserna innebär ett synnerligen
långtgående ingripande i den avtalsfrihet, som annars gäller för
företagsamheten i Sverige och som är ctl grundläggande och nödvändigt elemeni i
värt ekonomiska syslem. Möjlighelerna alt genom parternas fria avtal anpassa
företagsamheten till växlande förutsättningar ulgör grunden för ekonomiska
framsteg, även pä jordbrukets omräde. Samhällsekonomiska skäl kan ej åberopas
för atl göra arrendejordbruket lill ett skyddat reservat med regler som strider
mot vad som eljesl gäller i näringslivet.
Ej heller privatekonomiska skäl kan åberopas för sä
drasiiska ingripanden i avtalsfriheten. Förbundel vill framhålla atl de
fördelar beträffande arrendatorns villighet att göra investeringar m. m. som
kommittén tror sig uppnä väl kan tillgodoses inom ramen för parternas fria
avtal. Eventuellt genom avtal om längre arrendeperioder och/eller rätt till
ersättning vid arrendets upphörande. Däremoi är del uppenbarl all jordägarnas
benägen-
Prop.
1978/79:183 126
hel att lägga ner koslnader pä arrendestället minskar
högsl avsevärt och pä ell säll som är lill men för hela arrendesystemet som
just bygger pä alt jordägaren i stor ulsiräckning skall svara för erforderliga
kapilalinsalser.
Vad beträffar de sociala aspeklerna grundar sig
ulredningen pä ell föråldrat och orealistiskt synsätt. Del bör beakias att
arrendatorn numera ej sällan är socialt och ekonomiski likställd eller
överlägsen jordägaren. Även med bortseende härifrån kan de nuvarande reglerna
ej sägas medföra några allvarligare nackdelar. Utredningens undersökningar
härom är ej övertygande. Om de sociala konsekvenserna ändå i nuvarande läge
någon gång skulle upplevas säsom besvärande av arrendalorn, mäste framhållas
arrendalorns egenskap av företagare med betydande insals av egel kapilal och
del med all förelagsamhel sammanhängande riskiagandel. Del är oundvikligt atl
med företagsamheien följer även risker för den sociala slandarden, del ligger i
förelagandels natur. Riskerna är dock belydligi mindre inom jordbrukel än inom
annan slags förelagsamhel. Arrendalorerna har oftast en mera konsoliderad
ekonomi än andra förelagare. All trots detla slälla jordbruksarrendalorer i en
särklass är ej moliverai.
Kommittén har tillmätt lönsamheten en central plats vid
bestämmandet av arrendeavgiften. Mot denna bakgrund är del mycket
anmärkningsvärt atl kommittén i sina överväganden om jordägarens rätt till
självinträde ej närmare berört den viktiga frågan om jordägarens krav pä skälig
avkaslning av fastigheten. Det kan med minst lika slort fog sägas atl en jordbruksfastighet
och dess ägare på sikl inte kan bära en för låg arrendeavgift som atl
arrendatorn ej kan bära en för hög avgift. Det är ett oavvisligt krav att det i
samband med en eventuell ny lagsiiftning släs fasl alt del är oskäligl att
vägra själviniräde om del ur jordägarens synpunki är klart ekonomiskt motiverat
att själv bruka jorden. Della är sä mycket vikligare som del ju är ell
överordnat samhällsintresse alt främja rationalisering och effektivitet i
lantbruket.
Om reglema om själviniräde ändå ändras, trots de starka
skäl som föreligger häremol, vill förbundet underslryka vikten av alt
intresseavvägningen mellan parterna göres med vederbörligt hänsynstagande även
lill jordägarens inlressen. Kommittén synes huvudsakligen ha lagil fasia pä
arrendalorernas inlressen. Dessulom vill förbundel siarki underslryka atl det
ej kan vara skäligl all hell avslänga en lämplig och kunnig jordägare frän möjlighelen
alt själv bruka sin egendom. Inlresseawägningen bör taga sikle pä all ge
arrendatorn skälig lid all avveckla eller flytta sin rörelse. Del vore knappasl
förenligl med nulida synsätt att en särskild grupp av förelagare -
jordbruksarrendaiorerna - lillerkännes privilegier, som numera knappasl skulle
ha sin molsvarighel pä andra områden av samhällslivet.
Skånes jordägarförhinid: Kommittén har funnil all
jordägarens nuvarande ovillkorliga räll lill självinträde inle låler sig hell
förenas med den syn på arrendatorns behov av besittningsskydd, som kommittén
anlägger. Regeln kan enligi kommitténs uppfattning i mänga fall leda till
obilliga resullai för arrendatorn. Emellertid synes rättspraxis, sädan den
refereras i betänkandet, visa att airendalorns anspråk på irygghei i
besittningen har lillgodosetts i alla de fall, dä jordägaren inte övertygande
kunnat styrka sin avsikt att själv bruka egendomen. All jordägaren skall ha en
obelingad rält att själv fä bruka sin egendom anser förbundet vara ell oeftergivligt
krav. Del finns ingen anledning all göra nägon ytterligare inskränkning i
jordägarens rält, dvs. utöver vad som skett enligt gällande lagstiftning. Det
finns allt skäl atl beiräffande denna besillningsskyddsbrylande grund söka
undvika
Prop. 1978/79:183 127
all leda in prövningen pä svårtillämpade teoretiska
problemställningar.
Om kommitténs förslag genomförs, bör det ur rent praklisk
synpunkt framhållas, atl del säkerligen leder lill ell minskal utbud av
arrendeegendomar.
Kommittén
har äberopal en framsiällning frän skånearrendalorernas samrädsgrupp, i vilken
sägs alt arrendelagen mäste vara utformad sä all ell arrende inle kan sägas upp
ulan mycket tungt vägande skäl frän jordägarens sida. Det sägs vidare all
detta i särskilt hög grad mäsle gälla för arrendegårdar, som har varit
utarrenderade under mycket läng tid eller brukals av flera generalioner av
arrendalorer.
Kommittén har för egen del lagil fasia på denna synpunki
och pekal pä all den omsländigheien all arrendalorn och hans släkl under fiera
generalioner brukai arrendeslällel (s. k. hisloriskl arrende) bör vara ell
starkt skäl mot besiltningsavbroll. Della uttalande har slörsi belydelse för
godsen, särskilt fideikommissen, där åtskilliga arrendeslällen lillhör
kalegorin historiska arrenden. Uiialandel synes dock rimma dåligi med den
slåndpunkl som lagsliftaren inlagil i andra hänseenden, när del gälll
privilegier som är grundade pä gammal tradition. Enligt förbundels mening är
arrendalorerna pä godsen i praktiken redan privilegierade, såtillvida som
arrendeavgifterna pä godsen normalt är lägre än arrendena pä den allmänna
marknaden. Förbundets medlemmar är inte heller främmande för synsäliel all
iradilioner bör vidmakthållas. Detta har bl.a. kommit till uitryck i det goda
förhållande som regelmässigl råder mellan jordägare och arrendalorer pä
godsen.
All godsarrendalorer skulle ges en särskilt privilegierad
ställning, när själviniräde av jordägaren påkallas, synes dock ej vara logiskl.
Del slär i direkl molsäiining lill sialsmakiernas beslut om avveckling av
fideikommissen pä grund av jusl deras privilegienatur. Om jordägaren själv
vill bruka sin jord skall det lydligen inle heller anses vara nägoi
beaklansvärl skäl pä hans sida atl hans släkl har besuttit egendomen sedan
flera generalioner.
Ell specielll mätt av hänsynstagande lill
godsarrendalorerna i nu ifrågavarande hänseende skulle innebära, atl del i
landet skulle skapas tvä kategorier arrendatorer: dels sådana godsarrendalorer
som har fält överta ett arrende efter släktingar, som under flera generationer
innehaft arrendestället, dels alla övriga arrendalorer. Är det en ur
jämlikhetssynpunkt rimlig ståndpunkt all just en arrendator ur den förra
kategorin skall tillerkännas särskilda rättsliga favörer?
5 Dödsbos besittningsskydd
Remissinstanser som i huvudsak tillstyrker förslaget
Kommitténs förslag har utan närmare kommentarer
tillstyrkts eller lämnals utan erinran av bl.a. lanlbruksnämnderna i
Östergötlands län. Kalmarlän, Kristianstads län, Skaraborgs län och
Västerbonens län, länsstyrelsen i Östergötlands lån samt kommunförbundet.
Svea hovrätt: Hovrällen ansluler sig lill kommitténs
förslag i den mån del innebär atl dödsbo efter avliden arrendalor får
besiltningskydd lill en femårsperiod efier dödsfallel. Della fär anses innebära
en lämplig avvägning mellan här förekommande skilda intressen.
Prop.
1978/79:183 128
1 enlighel med vad som framhölls i hovrättens
remissyttrande till riksdagens lagutskott (LU 1974: 35) bör dödsboets
ställning i förevarande situation uttryckligen regleras i lag. Kommitténs
förslag lill laglexl kan dock leda lill uppfallningen alt dödsbo efter en
avliden arrendator inle ulan vidare skulle vara arrendalor. Ej heller kan av
lagiexien med erforderlig grad av klarhel uiläsas all förlängningsrällen för
dödsbo enligt utredningens intentioner är begränsad till en förlängning.
Hovrätten föreslår därför all en ny paragraf insätts närmasi efter 9 kap. 9 S
JB och all den fär följande lydelse: "Avlider arrendalorn under
arrendeiiden, skall hans dödsbo äga samma rätt lill förlängning som arrendalorn
själv ägl. Rälten gäller dock endasl förlängning av arrendetid under vilken
dödsfallet inlräffar."
Kristiansuids tingsrätt: Förslaget all dödsbo efter
arrendalor. som avlidil under arrendeiiden och älnjuler besittningsskydd,
skall erhälla besittningsskydd med förlängning som arrendalorn ägl älnjula, är
lämpligi bl. a. med hänsyn till alt viss osäkerhei om gällande rätts innehall
synes rada. Tingsrätten vill i samband därmed ifrågasätta om icke 9 kap. 9 S
iredje och fjärde slyckena JB kan omredigeras. Tingsrätten föreslär därför
följande lydelse av innehållet i de föreslagna reglerna: "Arrendalorn
eller, om han avlidit före arrendetidens uigäng, hans dödsbo har rätl lill
förlängning för lid som molsvarar arrendeiiden, om denna ej överstiger fem är,
och i annal fall för fem är. Om det av särskild anledning är lämpligare, fär
förlängning ske för annan lid." - Sädan ändring skulle medföra ändringav
hänvisningar lill 9 §. Även 10 kap. 6 § JB bör enligt tingsrättens mening
erhälla molsvarande avfattning.
Domstolsverket: Del framgår inle klarl av den föreslagna
lydelsen av 9 kap. 9 § JB vad kommittén åsyflai med sill förslag om dödsbos
besittningsskydd. Paragrafen bör därför förtydligas.
Arrendenämnden i Malmö: Enligi kommitténs bedömning är
behovei av besittningsskydd olika siarkt om det är ett dödsbo som ingår
arrendeavtalet eller om dödsboei uppslår under löpande arrendeperiod genom alt
arrendatorn avlider. För det förslnämnda fallet har kommittén inle funnil tillräckliga
skäl föreslå en annan ordning än den som gäller för övriga juridiska personer,
dvs. all reglema för sidoarrenden allljäml skall lillämpas. Arrendenämnden
delar kommitténs bedömning och vill tillägga all siluaiionen med dödsbo som
lilllrädande arrendalor lorde vara sällsynl. 1 van fall lorde del vara myckel
ovanligl all ell dödsbo lilllräder arrende av en gård, där dödsboels medlemmar
eller nägra av dem skall vara bosalla. Däremoi kan del länkas atl ell dödsbo,
som uppkommil genom all en innehavare av ell gärdsarrende avlidil under
arrendeperioden, har behov av lillskottsmark och arrenderar sädan av en granne.
Nägoi behov all behandla ell sådant arrende på annal sätl än som ell vanligi
sidoarrende föreligger uppenbarligen inle.
Vad härefter gäller dödsbo efter arrendalor som avlider
under arrendeiiden är situationen delvis en annan. Om han avlider före den
tidpunkt dä uppsägning senasi skolai ske, alllså lidigare än ett är före
arrendelidens
uigäng, har rättsläget ansells vara oklart.-- Eftersom
dödsboels
siällning ansells vara oklar, har nämnden ingel emoi en
förtydligande lagregel och godiar också kommitténs förslag lill innehåll i en
sådan regel. Därigenom uppkommer ell rättsläge likadant, som del som nämnden
redan nu anseit föreligga och funnil vara godiagbarl. De efterlevande fär
alllsä normalt räll lill förlängning under en femårsperiod, och vid uigängen av
denna period bedöms förlängningsrällen pä samma säll som för andra juridiska
personer.
Prop.
1978/79:183 129
Arrendenämnden i Göleborg: När arrendator avlider, skall
enligt förslaget dödsboei ha rätt lill förlängning av avlalel pä samma lid.
som gälll för den avlidne, sävitt avser den närmasle arrendeperioden efter den
dä dödsfallel iniräffade, om inle annan förlängningslid är lämpligare.
Arrendenämnden har i och för sig ingeniing att erinra
häremot men ifrägasätter om en lagändring behövs. Enligt gällande lag skall
säsom huvudregel jordbruksarrenden förlängas pä tid, som molsvarar den gamla
airendetiden. Regeln gäller för alla gärdsarrenden och för sidoarrenden med
längre arrendelid än ett är. Alt ett gärdsarrende med en arrendetid pä mer än
ell är efter arrendatorns dödsfall övergår till all bli ell sidoarrende,
inverkar alllså enligi huvudregeln inte på arrendatorssidans rätt till förlängning,
dock alt förlängning kan ske pä kortare lid om della är lämpligare. I
rättspraxis (Rillri-Ohlsson, Arrendeavgifter i jordbrukel s. 71) har förekommit
fall, där jordägarna fält avslag pä krav all fä femåriga sidoarrenden
förkortade till elläriga, vilkel skulle ha inneburil all avtalen inle längre
blev besittningsskyddade.
Mol den förslagna lagregeln lalar all den enligi moliven
skall lolkas sä all dödsboels avial - när väl den första arrendeperioden efter
dödsfallel passeral - regelmässigt skall förlängas pä kortare tid än förut.
Dödsboet skulle därmed fä sämre ställning än nu.
Att dödsboels rält lill förlängning för tid som molsvarar
den gamla arrendeiiden föresläs vara inskränkt till dödsboels försia
arrendeperiod har kommii lill ullryck genom salsen "om han avlidil före
arrendetidens uigäng". Detla uttryckssätt lorde i och för sig vara
tillämpligt även när dödsboei önskar förlängning under ytterligare
arrendeperioder. Ell sådant missförsiånd kan undanröjas genom all man i siällei
väljer ett utiryck säsom "om han avlidil under arrendeiiden".
Arrendenämnden vill vidare sälta i fräga om en lagregel,
som uiformais säsom en rält för arrendaiorssidan lill förlängning pä viss tid,
hör hemma i det regelsystem som finns i 9 kap. 9 § JB.
Kammarkollegiel: Genom den föreslagna formuleringen har
kommittén avseit att införa en lagregel som tillförsäkrar dödsboet efter en
under löpande kontraktstid avliden arrendator tillräcklig lid atl överväga vad
som bör ske med arrendestället i framtiden. Avsikten är all garantera dödsboei
en femårsperiod efter uigången av den kontraktsperiod under vilken arrendalorn
avlidit. Regeln kan medföra atl, om den löpande avtalstiden är K) år och
arrendatorn dör t.ex. år 2, hans dödsbo fär rätt alt kvarsilta under 8 -I- 5 =
13 är efter arrendatorns död. Enligt kollegiets mening är detta en alllför läng
lid. Dödsboels inlressen bör bli lillräckligi tillgodosedda, om man inför en
regel som tillförsäkrar del rätt atl bli kvar vid arrendel under en sammanlagd
tid som med beakiande av den ursprungliga konlraklsliden aldrig kan bli kortare
än fem är men heller aldrig kan bli längre än tio är, räknat frän arrendatorns
död. Vidare bör regeln formuleras så atl det klarl framgär att det gäller en
speciell föriängningsrätl som klipps av efter den angivna liden. Regeln om
dödsboels besittningsskydd bör med andra ord skiljas ul från regeln om
arrendalors räll till automatisk förlängning.
Lantbruksslyrelsen: Lantbruksslyrelsen tillstyrker atl
arrendalors dödsbo ges besittningsskydd enligi kommitténs förslag. I
lagförslagci sägs dock all arrendalorn eller - om han avlidil före
arrendelidens uigång -dödsboei har räll till förlängning för tid som motsvarar
artendeliden (dock högsl fem är). 1 och med förlängningen torde dödsboet bli
arrendalor och avialspart. Della innebär att när föriängningsperioden gäll ul,
har dödsboei räll lill ytterligare förlängning på samma villkor som andra
arrendalo-9 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 183
Prop.
1978/79:183 130
rer. dvs. för samma lid som föregäende arrendeperiod. Lagtexien
torde alltsä i realiteten ge dödsboei ell permanent besittningsskydd. Dä dödsbo
inle Ulgör nägon lämplig förelagsform för jordbruk synes del nödvändigi atl ge
bestämmelsen en annan lydelse som klart anger alt del är fråga om ell
arrendeförhållande under en övergängsiid.
Lanibriiksnämndeii i Uppsala län: Förslaget innebär bl.a.
alt dödsbo efter arrendalor som haft besittningsskydd skall fä samma rält lill
föriängning av arrendeavialel som arrendalorn skulle ha hafi vid uigängen av
den anendeperiod under vilken arrendalorn avlidil. Vid uigången av följande
arrendeperiod skall dödsboels förlängningsräll bedömas pä samma säll som gäller
för juridiska personer. Nämnden har ingen erinran mol förslagei.
Lanlbruksnämnden i Jönköpings län: Lanlbruksnämnden
lillsiyrker kommitténs förslag innebärande all dödsbo efter arrendalor som
avlider under arrendeperioden får samma räll lill förlängning av arrendeavtalet
som arrendatorn skulle ha haft vid uigången av löpande arrendeperiod.
För de dödsbon som anser del oförmänligl all stanna kvar
pä arrendeslällel kvarslår rälien all säga upp avlalel inom sex mänader efter
arrendalorns död enligi 9 kap. 5 S JB. Lanlbruksnämnden ifrågasätter om inle
denna möjlighel borde ulvidgas all gälla även vid arrendalors svårare sjukdom.
Lanlbruksnämnden i Malmöhus län: Genom konsirukiionen av
gällande skaitelagsliftning torde del vid nytillträdandei av arrende nästan
alllid vara sä all båda makarna inträder som arrendatorer. Är inle båda makarna
från början arrendalorer, torde de i regel bli della vid en
föriängningssiluation. 1 det lägel blir frägan om dödsbos besittningsskydd inle
akluell. Arrenderätten övergär då vid dödsfall pä efterlevande maken eller
makan. Som kommittén päpekai finns inga regler om all dödsbo skall skiftas inom
viss lid. Dä emellerlid med början fjärde kalenderårel efterdet dödsfall
inträffat skattereglerna rörande handelsbolag blir liHämpliga på dödsbo med
viss inkomsi eller förmögenhel lorde delta regelsystem medföra atl dödsbon
kommer att avvecklas snabbare än som lidigare varil fallel.
Lanlbruksnämnden
finner i likhel med kommittén alt ell dödsbo vid nyiilllräde ur
besiilningsskyddssynpunkl bör behandlas pä enahanda säll som annan juridisk
person saml all ell dödsbo vid alla typer av aiTende bör jämslällas med fysiska
personer under den period under vilken arrendalorn avlidil.
Lanlbruksnämnden i Värmlands län: Den föreslagna ändringen
ulgör närmasi ell välkommei klarläggande och förtydligande av lidigare besiämmelser.
Lanimåieriverkei: Förslagei rörande dödsbos
besittningsskydd synes vara väl avvägl med hänsyn lill önskemålel alt man inle
främjar en utveckling som innebär atl dödsbon förblir oskiftade längre lid än
nödvändigi. Lanimåieriverkei har ingeniing all erinra mol della förslag.
Länssiyrelsen i Malmöhus län: Den oklarhel som råder
huruvida ett dödsbos räll lill förlängning är av samma eller annal slag än den
rätt artendatom skulle ha haft om han levt är klarl otillfredställande. De
förslag och motiveringar som kommittén framlagl finner lässiyrelsen väl övervägda.
Länssiyrelsen biiräder därför förslagei i denna del.
Sliftsnämnden i Uppsala: Slifisnämnden inslämmer i
kommitténs uppfattning all liden för all ordna arrendeförhällandel inom ell
dödsbo med bibehällel besittningsskydd mänga gänger blir för knapp. Kommitténs
förslag all besillningsskyddel bör kvarslå efier del all den arrendeperiod
Prop.
1978/79:183 131
varunder dödsfallel ägl rum avslutals finner
däriör'stiftsnämnden väl motiverat. Däremoi anser nämnden all del allmänna
önskemälet om ett minskal antal oskiftade dödsbon skall påverka förslaget pä
del visel all efter dödsfall reslerande arrendeperiod inklusive föreslagen
förlängning skall omfatta en lid av längsi lio är.
Sliftsnämnden i Linköping: Stiftsnämnden lillsiyrker. all
dödsbo er-häller räll lill förlängning av arrendet med en arrendeperiod om 5
är.
Sliftsnämnden i Skara: Den föreslagna förändringen av
dödsbos besittningsskydd kommer all medföra problem eftersom kyrkans
arrendeperioder är 10 är. Antag att arrendalorn avlider är 2 pä
arrendeperioden. Dödsboet fär dä besittningsskydd i 13 är (8 -H 5 är).
Slifisnämnden anser delta vara för läng lid.
Om någon lämplig efterträdare ej finns i dödsboet kan
arrendeenhetens utveckling avstanna dä osäkerhet uppkommer om framtida
driftsinriktning. Slifisnämnden föreslår all dödsboet skall ha
besittningsskydd lolalt högsl 5 är.
Slifisnämnden i Lund: Del blir allt vanligare all makar
lillsammans nylillträder ell arrende. Vidare är del siiflsnämndens erfarenhel
all i arrendeförhällanden med endasl ene maken som arrendepari oftare än förr
andre maken inträder i rältsförhållandel under arrendeiiden eller i samband
med arrendeförlängning. 1 de fall makarna samarrenderar behöver de av kommittén
anförda svärigheterna för eflerievande maken inte uppträda vid förlängning vid
utgången av den arrendeperiod under vilken den andre maken avlidit.
Sliftsnämnden
instämmer i kommitténs uppfattning all de frän arrenda-lorshäll framförda
önskemålen om en mera Iryggad besittning för dödsbon synes ha intresseinriklning
inle i första hand pä dödsboets möjligheter att ulöva arrenderätten ulan i
siällei pä möjlighelen för någon av de efterlevande familjemedlemmarna att
forlsatta brukandel av arrendeslällel. Det är bl.a. därför alt beklaga att
frägan om arrendalorns rält all överlala arrende först redovisas i kommitténs
slutbetänkande. Stiftsnämnden kan emellerlid inte underlåta all redan nu ge
lillkänna sina farhägor för atl arrendeulbudel skulle minska om man kom på idén
atl slopa eller mera väsentligt ändra arrendalorns skyldighei enligt gällande
rätl att erbjuda jordägaren alerta arrendestället innan överlåtelse får ske.
Med början
del fjärde kalenderärel efter det kalenderår ell dödsfall inträffar blir
kommunalskatlelagens bestämmelser om handelsbolag tillämpliga pä dödsbo med
inkomsi eller förmögenhel över vissa belopp. Della lorde vara ett exempel pä
det allmännas strävan att påskynda upplösning av dödsbon. Stiftsnämnden
ansluter sig hell till kommitténs bedömning att ell dödsbo vid nyiilllräde ur
besiilningsskyddssynpunkl inte bör behandlas annorlunda än varje annan juridisk
person. Kommitténs överväganden i övrigi under della avsnitt har resulterat i
förslag att dödsbo såväl vad gäller gårdsarrende som sidoarrende i
förlängningshänseende jämställs med fysisk person under den period arrendalorn
avlidil. Del är främsi med hänvisning lill det oklara rättsläget på området som
stiftsnämnden vill tillstyrka förslaget.
1 och för
sig kan man tycka alt om en arrendalor avlider under nägoi av de försia åren av
en lioärig arrendeperiod så skulle resterande arrendelid räcka för atl avveckla
arrendel på ell för arrendatorn tillfredsiällande sätl alternativt ulröna om
I.ex. någon delägare vill överta arrendel. När dödsboei vill bli frill frän
arrendel och gör uppsägning inom föreskriven lid fär jordägaren i sämsta fall
endasl sex månaders rådrum för sina övervägan-
Prop.
1978/79:183 132
den (fortsall ularrendering, annan brukningsform elc). För
atl inle lala om den orimliga belägenhet jordägaren försätts i därest erbjudandel
om arrendets ätergäng göres helt kort före ftirdagen. Dessa synpunkter kan
ocksä tas med i kommitténs analys av dödsbos besittningsskydd men de har inte
siidan lyngd att ge anledning till ändring i texlförslagel lill 9 kap. 9 S
iredje stycket JB eller atl nu föreslå ändring av 5 och 31 SS i samma kapilel.
Sliftsnämnden i Göleborg: Stiftsnämnden delar kommitténs
uppfattning om alt arrendators dödsbo inlär en särställning, varför del är
befogat alt tilltörsäkra dödsboet ell starkare besittningsskydd. Alt
förlängningen avser engängsförlängning framgår dock ej klart i formuleringen.
Byggnadspuniiitrcdiiiiigen: Frågan om dödsbons siällning i
arrendeförhällanden vill ulredningen framhålla att del klarläggande som
förslaget innebär är till förmän för byggnadspantuiredningens arbete. Del är
emellertid nägot oklart vad förslaget kommer atl leda lill i lägel när
dödsboei efier avliden arrendalor önskar fä arrendel torlängl en andra gäng.
Föreningen Sveriges jordbruksarrendalorer: Kommitténs
bedömning, all för dödsbo som tillträder arrende inle lillräckliga skäl finns,
vilka skulle molivera atl särskilda skyddsregler tillskapas, delas av
föreningen. För dödsbo som tillkommer under arrendeperioden synes däremoi
siarka skäl lala för ökal skydd. Frägan hänger nära samman med hur de framtida
reglerna om överläielsc av arrende kommer all vara ulformade. Måhända kan del
sedan reglerna härom faslsiällis änyo bli nödvändigi med en översyn av
dödsboreglerna.
Föreningen finner del olillfredsslällande all
förhållandena kring dödsbos besittningsskydd är oklara. Inte ens frägan om
besittningsskyddets omfattning vid första förlängningstillfället efter
arrendators frånfälle är klarl reglerat i lagen eller har genom prövning av
högre rättsinstans blivit klarlagt.
Arrendeinstitutet har under de sisla decennierna allt mera
övergätl frän all vara ett under korlare lid varande förhällande - i avvaklan
pä att arrendator förvärvar egen fasiighel - lill ell allt oftare livslängt
förhållande. Della lalar i ökad utsträckning för alt reglerna inom
arrendeområdet ges fastare former. För en sådan ordning talar inte bara sociala
aspekter utan ocksä del faklum alt arrendalorerna, som tidigare nämnls, har
arrendeslällel som säväl sin arbelsplals som boplals. Della lillsammans med
avsaknaden av ivingande författningsregler om jordägarens inlösenskyldighel
när arrendalor lämnar siällei talar för all någon form av skydd för avliden
arrendalors närmasle bör tillskapas.
Del är ur samhälleis synpunki samtidigt angeläget all
skyddel begrän-.sas, sä att en oönskad fördröjning av dödsboels upplösning inle
blir följden. Lagsliftaren bör därför söka finna en form som lillskapar skydd
för vissa grupper av eflerievande men som inte är knulel lill dödsboinstiluiel.
Ofta uigöres de eflerievande av maka och minderåriga barn.
För dessa framslår arrendalors frånfälle som ell hårt slag. Alt dessulom leva
under hol om alt på grund av dödsfallel förlora såväl boslad som uikomst fär
anses klart slrida mol vär syn pä social irygghei. I arbelslivel i övrigt har
under senare år trygghet i anställningen alli mera skjulits i förgrunden. Make
lill arrendalor arbeiar som regel avsevärt, mänga gånger full lid i jordbrukel.
För atl göra honom i trygghelshänseende likställd med andra i samhällel
framslär del som ett billigt krav att han får behålla sill arbele under
avsevärd lid.
Av del sagda framgår alt eflerievande make och barn bör
skyddas - i varje fall inlill dess all barnen blir självförsörjande. Föreningen
menar
Prop.
1978/79:183 133
därför alt dödsbo bör ges lagsladgal besittningsskydd sä
som kommittén föreslår. Dessulom bör del ytterligare övervägas om inle
efterlevande make och barn lill besitiningsskyddad anendalor bör ges
besittningsskydd under ytterligare ell antal perioder intill dess atl barnen
nått vuxen ålder.
Föreningen delar kommitténs uppfattning all lillräckliga
skäl saknas för alt åtskilja gärds- och sidoarrende.
Föreningens synpunkier på frägan om dödsbos
besittningsskydd kan sammanfattas pä följande sätl:
1.
Besittningsskydd
för dödsboei vid första förlängningsiillfällel.
2.
Om efterlevande
make och minderåriga barn finns, bör dessa tillförsäkras skydd under
ytterligare tid. Dennas längd bör ytterligare uiredas.
Svenska laniarbeiareförbundel: Förbundel finner för sin
del kommitténs förslag angelägel och tillstyrker delsamma. Del förijänar
päpekas, alt förbundel för sin del anser, all oskiflade dödsbon snarasi möjligl
skall skiflas och inle under längre lid fortsätta med arrendet.
Skånearrendalorernas samrådsgrupp: Samrädsgruppen
inslämmer i kommitténs slällningslagande beiräffande dödsbos besittningsskydd.
Dock kan ifrågasällas om den föreslagna lidsrymden - endasl en förlängningsperiod
med samma längd som skulle ha följt om dödsfall ej inträffat -är tillräcklig.
Visserligen har Arrendelagskommitién förulskickal alt i ett slutbetänkande
redovisa överväganden om arrendatorns räll all överlåta arrende, men för
sidoarrende med arrendetid överstigande ett år - t.ex. tvä år - är denna
lidrymd alldeles för korl. Måhända kan även en snarl påbörjad femärsförlängning
hinna löpa ut innan frågan hinner bli lösl.
Del vore fördelaktigt om arrendenämnd, med stöd av 9 kap.
9 § fjärde stycket JB kunde förlänga avtalet pä lämplig tid, eller ge dödsboet
en rält till ytterligare förlängningsperioder om detla i del särskilda fallel
är motiverat med hänsyn till dödsboets sammansättning och anknytning till
arrendestället.
Remissinstanser som avstyrker förslaget eller föredrar
annan lösning
Arrendenämnden i Linköping: Rättsläget beträffande dödsbos
besittningsskydd är oklart. Med hänsyn härtill föreligger skäl för en
precisering och förstärkning av dödsbos rält lill förlängning av avtal.
Kommittén uttalar att sociala och ekonomiska skäl lalar
för alt dödsbo erhåller en tryggad besittning under viss lid efter arrendalorns
dödsfall. Mot nämnda intresse skall vägas dels jordägarens intresse av att
själv få ulse arrendator, dels ett allmänt iniresse av all slävja en utveckling
mot alt alltfler dödsbon förbli oskiftade.
I avvägningen mellan nämnda inlressen synes kommittén lill
fullo ha tillgodosell dödsboets inlressen. Med hänsyn lill att dödsbon med
föreslagna bestämmelser kan komma att bevaras under relalivi läng tid, om
arrendators dödsfall inträffar under början av en avtalsperiod på 5 eller 10
år, synes skäl föreligga atl överväga om inte en fasl övre lidsgräns bör
fasislällas.
Helst borde frägorna om dödsbos besittningsskydd och om
rätten till överlåtelse avgöras i ell sammanhang.
Uppsala universilel: Universilelei delar i slorl sell
kommitténs värderingar av dödsbos siiuaiion i arrendeförhällandel. Däremoi
anses inte kommitténs förslag till föriängningsrätl för dödsbon vara
ändamålsenligt.
1 praklisk lillämpning kan kommitténs förslag leda lill
stora olikheter mellan skilda dödsbon. Om en arrendalor med 10-ärskontrakl
avlider
Prop.
1978/79:183 134
under sista arrendeåret kan dödsboet fortsätta arrendet ca
6 är jämfört med ca 16 är om en arrendator avlider under första arrendeåret.
Kommitténs överväganden är emellertid synnerligen oklara ifräga om
rättsförhållandet efterden föreslagna förlängningen. Med hänsyn lill all
dödsbon oflasl är en olämplig förvaltningsform för jordbruksdrift anses del
helt oriktigt atl skapa ell besittningsskydd som kan omfatta sä läng tid.
Enligt universiieieis erfarenhel lillgodoses alla normala anspråk pä irygghei
och avveck-lingstid för dödsboei med en föreskrift som innebär all dödsboei kan
fortsälla arrendel minsl fyra är frän den fardag som inlräffar närmast efter
arrendalorns död. Om en arrendalor avlider under näst sista arrendeåret skall sälunda
förlängningsrällen omTalla ire är medan däremoi nägon förlängningsrätt ej
skulle föreligga om arrendatorn avlider mer än fyra är före arrendeperiodens
uigång.
Beslämmelserna om dödsbos besittningsskydd har emellertid
sä nära samband med frägan om överlåtelse av arrenderätten till dödsbodelägare
atl lagsiiftning om besittningsskyddet bör anstä tills båda frägorna kan
behandlas gemensami. Därvid bör även situationen för dödsbo efter arrendator
med livstidsarrende klarläggas.
Juridiska fukidielsnämnden vid Uppsala universilel:
Fakullelsnämnden, som instämmer i bedömningen att nuvarande rättsläge här är
oklart, finner all ej heller den föreslagna ulformningen ger ett helt klart
rättsläge. För t.ex. del normala fallet med gärdsarrende är det klart att den nya
regeln kommer all ge dödsboei en försia förlängning pä fem är. Vad som skall
ske därefier är mindre klarl. Man lycks mena atl arrendenämnden genom all
lillämpa del föreslagna fjärde slyckel skulle ha möjlighet atl näsla gång
föreskriva en förlängning pä bara ell är och därmed åstadkomma all dödsboei
efter uigången av den andra perioden inle skulle kunna ha nägon rätl lill
ytterligare förlängning eftersom undanlaget i 9: 7 st. 1 p. 1 dä skulle bli
tillämpligt. Det är dock svärl atl förutse när arrendenämnden kommer att
utnyitja denna möjlighet.
Till della kommer atl den föreslagna utformningen kan leda
till all dödsboels arrenderätt kommer aii gälla under läng följd av år och att
regeln därför kommer att meverka lill all dödsbon bibehålls oskiflade läng lid.
Om I.ex. arrendalorn av ell längiidsarrende avlider när 16 år ålersiår av den
avialade arrendeiiden, kommer kommitténs förslag all leda till alt dödsboet får
rätl all fortsätta arrendel ålminsione 16 år -I- 5 år + 1 år, dvs. tillhopa 22
är. Della bör jämföras med kommitténs rimliga bedömning all det viktigaste är
all man tryggar generationsväxling (s. 106) och ger möjlighet för någon av de
efterlevande familjemedlemmarna atl fortsätla brukandet av arrendeslällel (s.
108).
Del vore
bältre om man här kunde finna en ordning som mera effeklivi kunde leda lill all
dödsboei avvecklas inom rimlig tid samiidigi som den garanlerar all en
efterlevande jordbrukande familjemedlem fär rätl atl överta arrendel. En
länkbar lösning vore all man i JB 9: 5 införde en rält för jordägaren atl, när
arrendator avlider och mer än fyra år återstår av den avtalade arrendeiiden,
säga upp dödsboei lill avflyttning vid den fardag som inträffar närmasi efter
fyra år efter dödsfallel. Möjligl är alt man i säcjant fall borde skydda dödsboet
mot kapitalförlust genom att förknippa uppsägningsrätlen för jordägaren med en
särskild ersättningsregel som dä bör gå längre än nu gällande regel i JB 9: 14
för vissa fall där förlängning vägras. Vikligasl är emellertid atl regeln om
räll för jordägaren all genom uppsägning avbryta den pägäende arrendeperioden
kombineras med en regel som ger dödsboet räll alt överlåta arrendel lill nägon
av arrendalorns
Prop.
1978/79:183 135
familjemedlemmar. Endasl där sädan överlåtelse inle sker -
inom viss i lagen angiven lid frän dödsfallel - skulle jordiigarens rätl alt i
förtid avbryta arrendel gälla.
Fakullelsnämnden är medveien om all en lösning enligt de
hu anlydda riktlinjerna inle k;m genomföras ulan särskild uiredning. Kommittén
har emellertid själv uttalat all man avser alt i ell senare belänkande la upp
frägan om arrendators rält alt överlåta arrendel. Under arbelel med det
förslaget mäste man även komma in pä frägan om dödsbos rätl alt överlåta
arrendel. Frägan om rält för dödsbo efter avliden arrendalor att fä förlängning
hör sä nära samman med dessa frägor om rätl atl överlåta arrendet alt del
framslår som olämpligt all, som kommittén länkl, redan nu separal lagslifta om
dödsboels räll lill förlängning.
Fakullelsnämnden vill i delta sammanhang påpeka all man,
när man utreder frägan om rätt för arrendators dödsbodelägare all överta
arrendet, även borta ställning lill frägan om den nuvarande regeln i JB 8: 6 om
rätl för make/maka efter avliden arrendalor all inlräda i arrendet bör ulvidgas
lill all även omftitla den som arrendalorn sammanlevi med under
äkien-skapsliknande förhällanden.
Domänverkei:
Domänverket finner del märkligl alt ulredningen vill slå vakl om
dödsboinslilulionen. Dödsbodelägandel inom jordbruket är ett växande problem.
Någon anledning alt förslärka dödsbonas ställning kan verket inte se. Detla är
kanske speciellt vikligl vid förvallning av arrendejordbruk, där avsevärda
kapiialtillgängar läggs i arrendalorns hand för korlare eller längre lid. Dä är
del av avgörande belydelse, alt arrendalorn besitter kunskaper, förmåga och
resurser atl förvalla egendom. Förvaltas egendomen av ett dödsbo där ingen av
delägarna har ell bestående intresse av fortsalt jordbruksdrift föreligger risk
för att egendomen förslummas pä relativt korl lid. Del lar lång lid och
avsevärda koslnader för både jordägaren och en ny arrendalor alt reparera
iniräffade skador. Av- och till-irädessynen är ell däligl insirumeni all mäta
dylika händelser. Del är nödvändigi atl dödsbon inle via lagen skall tvinga sig
kvar pä en egendom. Avlider en arrendalor under försia arrendeårel vid ett
lioärigl arrendavial, som är vanligi i domänverket, skulle dödsboei i princip
kunna sitta kvar i femlon är.
Domänverkei föreslär all 9 kap. 9S iredje stycket JB i den
del det avser dödsbo ändras sä atl dödsboels besittningsskydd begränsas till
innevarande avtalsperiod eller minst fem är efter det att arrendatorn avlidit.
LRF: Vad
gäller frågan om dödsbo som nylillträder ett jordbruksarrende konstalerar LRF
atl behov av ändrade regler för besittningsskydd i förhållande till vad nu
gäller inle föreligger. Dylika arrendeupplåtelser är att jämställa med
upplälelse till andra juridiska personer. Som kommittén framhällit är det
angeläget att molverka bevarandet av oskiflade dödsbon.
I fråga om besittningsskyddet för dödsbo efter arrendalor
som avlider under arrendeiiden, och därunder åtnjuter besittningsskydd, är
frågan mer komplicerad. De avväganden som måsle göras är ä ena sidan att säkra
de efterlevandes rätl lill trygghet i besittningen av arrendestället särskilt
med lanke pä boslad och försörjningsmöjlighel och lillräckligi lidsutrymme för
en ekonomiski rimlig avveckling. Å andra sidan bör beaktas del allmännas önskan
alt medverka till ett minskal anial oskiflade dödsbon saml jordiigarens iniresse
av all arrendeslällel brukas av kvalificerade personer. Den sammanjämkning av
de olika inlressen som kommittén föreslagil finner LRF i och för sig lämplig.
LRF menar dock all regeln i 9 kap. 9S Iredje slyckel JB bör förtydligas sä atl
del av denna framgär vilken lid som
Prop.
1978/79:183 136
avses. Regeln bör kunna ges en lydligare formulering som
bälire överenssiämmer med kommitténs uttalanden. Härvid bör hänsyn tas till
inom vilken tid arrendalorn har avlidil före arrendetidens uigäng för alt dödsboet
skall ha rätt till förlängning för tid som gäller för gärdsarrende, dock högst
fem är.
LRF finner atl starka skäl föreligger för all nu ej la
siällning lill den lid varunder arrendalorns dödsbo skall ges rätl all med
lillämpning av för-längningsinstiluiel besitta arrendeslällel. Frågan är nära
sammankopplad med de efterlevandes möjlighet och rätt att överta arrendet.
Frågan om hur rätlen till överlåtelse av arrendeavtal skall lösas, vilken ingär
i kommitténs uppdrag, bör därför först uiredas innan ställning las till dödsbos
besittningsskydd. Päpekas bör ocksä atl sådana rättsliga spörsmål såsom
en-mansdödsbos räll och arrendalorns rällsliga ställning vid händelse all flera
personer gemensami innehar ett arrende och en av dessa avlider under arrendeiiden
bör uiredas.
LRF får med nu angivna påpekanden föreslå alt frägan
angående dödsbos besittningsskydd vid jordbruksarrende ej blir föremal för
lagstifining i nuvarande läge. Frågan bör uiredas ytterligare av kommittén och
upptas till behandling i kommande belänkande.
Svenska kyrkans församlings- och pasloratsförbund:
Förbundel finner det i och för sig befogat atl dödsbos besittningsskydd
förstärks. Då emellertid frägan om arrendalorns möjlighel atl överlåta arrende
enligt uppgift kommer atl upptas av kommittén i ett blivande slutbetänkande
anser förbundel att frågan om dödsbos besittningsskydd och överlåtelsefrågan
bör behandlas samiidigi i samband rned slutbelänkandet. Dessa båda frågor har
lagtekniskt så mänga beröringspunkter att de bör behandlas gemensamt.
När frågan om dödsbos besittningsskydd än behandlas anser
förbundet all lagtexten bör förtydligas så, all del klarl framgår att
förlängningen av arrendeiiden endast avser en period. Den ovisshet som i
gällande lagsliflning råder på denna punkt är högsl besvärande, vilket bl. a.
framgår av den olikhet i synen pä denna fråga, som ådagalagts av de
rättsvårdande myndigheterna. Större klarhet skulle vinnas om kap. 9§ 9 iredje
siycket inleddes på följande sätt: "Arrendatorn, eller om han avlidit under
pågående arrendeperiod, dödsboet har. . ."
Advokatsamfundet: Kommittén har föreslagil en särskild
regel om ökat skydd för dödsbo i förlängningsfallen. Samfundet har ingen
erinran häremol. Den föreslagna lagtexten anger emellertid inte tillräckligt
tydligt alt den nya förlängningsrällen föreligger endasl vid uigången av den
avtalsperiod varunder arrendalorn avlidil. Termen "arrendelid" är
inle synonym med "avtalsperiod". Den anger inte någon begränsad
tidsrymd ulan anlyder tväriom snarasi "hela den tid varunder
arrendeförhållandet varar" och säledes alt dödsboei skulle ha den
förstärkta föriängningsrätlen vid varje periods utgång. Då delta inte är
förslagets avsedda innebörd, måste omredigering ske.
Det är emellertid måhända mindre lämpligt att nu reglera
dödsbos besittningsskydd, då denna fråga är sammankopplad med spörsmålet om
efterlevandes rätt alt överta arrenderätten. Denna fråga återstår för
kommittén atl behandla.
Sveriges jordägareförbund: Mol dödsboets eventuella
intresse alt förlänga arrendel står jordägarens och del allmännas intresse av
att arrendestället får en lämplig brukare. Kommitténs förslag beträffande
dödsbos besittningsskydd innebär alt dödsbon i många fall kan leva kvar och
Prop. 1978/79:183 137
arrendera under läng tid efter arrendatorns frånfälle.
Della är olämpligi. Enligi förbundets uppfattning vore del lämpligare att liden
för förlängningen begränsades till del antal är efter dödsfallel, som
erfordras för att dödsboei skall fä erforderiig lid för avveckling. Eveniuelli kan
man här anknyta lill den tidsfrist - fyra är - som gäller för dödsbos
beskattning som särskilt skattesubjekt.
Då frägan om dödsbos besittningsskydd hänger nära samman
med de eflerievandes rätl atl överta arrendet, vilken fräga är föremål för
kommitténs fortsatta överväganden, bör lagstiftningen under alla förhällanden
ej ändras redan nu.
6 Uppsägningsförfarandet
Remissinstanser som i huvudsak tillstyrker förslaget
Lanlbruksnämnderna i Uppsala. Ösiergöllands, Kalmar.
Malmöhus och Väsierbonens län saml lanimåieriverkei och kommunförbundei har
utan närmare kommentarer lillsiyrki kommitténs förslag eller lämnal del ulan
erinran.
Krisliansiads lingsräii: Som kommittén framhållil har ena
parten i ett artcndeförhållande ell berättigat intresse av atl sä snart som
möjligl få besked om vad andra parlen menar med en av denna gjord uppsägning,
för all kunna förbereda sig inför kommande förhandlingar. De av kommittén
föreslagna reglerna i hilhörande sammanhang fär anses ändamålsenliga och lorde
medföra en för båda parier i arrendeförhållandet önskvärd öppenhei. Tingsrällen
lillsiyrker förslagei.
Domslolsverkel: De nuvarande reglerna om uppsägning av
arrendeavtal och hänskjutande av arrendetvisler lill arrendenämnd ger
jordägaren ell överlag vid förhandling om nya arrendevillkor. Domslolsverkel
anser all ökad jämsiälldhel mellan parierna bör eftersträvas och biträder
därför kommitténs förslag på denna punkl.
Arrendenämnden i Linköping: Artendenämnden tillslyrker de
föreslagna ändringarna i uppsägningsförfarandel. Principelli bör
beslämmelserna för arrende och hyra vara desamma eller likna varandra i så hög
ulsiräckning som möjligl om inle särskilda förhällanden hos den ena
nytljanderät-ten moiiverar au man för vissa frägor väljer olika lösningar. Med
anledning härav är del önskvärl alt molsvarande besiämmelser införs i 12 kap.
jordabalken.
Enligi 12
kap. 58 § jordabalken gäller atl om hyresvärd vill säga upp avtal om lokal
skall han i uppsägningen underrätta hyresgästen om de villkor han uppsläller
för all förlänga hyresförhållandel eller om orsaken lill atl han vägrar medge
förlängning. Kommittén föreslär endast all jordägaren i uppsägningen skall
uppge orsaken till förlängningsvägran men inte vilka villkorsändringar hand
fordrar. Arrendenämnden ifrågasätter om det inle finns skäl all vid uppsägning
av jordbruksarrende föreskriva all jordägaren anlingen i uppsägningen eller
inom viss lid därefter skall underrätla arrendatorn om vilka villkorsändringar
som påkallas. Vid arrendenämnden var den 29 seplember 1978 17 ärenden anhängiga
som rör ändrade villkor för jordbruksarrende fr.o.m. den 14 mars 1979. I 6
ärenden har resp. jordägare irots anmodan frän arrendenämnden ännu inle
preciserai vUlkoren.
Prop.
1978/79:183 138
Kammarkollegiel: De sliflsnämnder som hörts molsäller sig
all del alllid skall åligga den uppsägande parten alt hänskjutna en tvist lill
arrendenämnden om uppgörelse ej kan träffas. Kollegiet anser dock atl bärande
skäl anförts till slöd för förslaget och har ingen erinran mol de föreslagna
nya uppsägningsreglerna. Beträffande utformningen av förslaget kan sägas, all
försia meningen av 9 kap. 10 a!; till sitl innehall är en upprepning av 9 kap.
10S. Ifräga om den skyddsregel för artendatom som föreslagils. 9 kap. 13 a§.
framgär av motiveringen pä s. 121 i betänkandet all arrendatorns räll till
uppsägning skall avse avflyttning pä den fardag som inlräffar närmasi efter sex
månader från uppsägningen. 1 klarhetens intresse kanske della borde framgå av
själva paragrafen.
Lanlbmksslyrelsen: Lanlbruksnämnderna tillstyrker i
huvudsak eller lämnar ulan erinran kommitténs förslag lill ändrade regler för
uppsägning av arrendeavial. Lanlbruksnämnden i Skaraborgs län ifrågasätter om
inle uppsägningsliden vid uppsägning för avflyttning borde förlängas lill Ivä
år vid gärdsanende. De skäl för en längre uppsägningslid som nämnden särskili
framhäller är all längre lid än ell är behövs för olika förelagsekonomiska
överväganden, skatteplanering vid en eventuell avveckling av jord-bmksföreiagel
eller för all finna en annan lämplig egendom dil förelagets resurser kan
överföras. Vidare anser lanlbruksnämnden i Kristianstads län all den lid inom
vilken arrendalorn har rätl all säga upp avtalet efter del alt villkoren
slutligt fastställls, bör beslämmas till två mänader eller samma tidsfrist som
gäller för överklagande av arrendenämnds beslut vid villkors-tvist.
Lantbruksstyrelsen finner starka skäl lala för atl
nuvarande regler för uppsiigning av arrendeavtal snarast ändras.
Lantbruksslyrelsen ansluler sig till de synpunkier ovannämnda lantbruksnämnder
anförl saml lillsiyrker i övrigi kommitténs förslag.
Lanlbruksnämnden i Jönköpings län: Nämnden lillsiyrker
kommitténs förslag som bl. a. innebär all de nuvarande i liden obestämda
avflytinings-meddelandena försvinner. Nämnden ser detla som mycket väsentligt.
Lanlbruksnämnden i Krisliansiads län: Den i 9 kap. 13 a §
föreslagna tidsfristen av 4 mänader för arrendalorn för ett slutligt
ställningslagande anser lanlbruksnämnden vara onödigi längl lilllagen.
Lantbruksnämnden föreslär, atl arrendalorns rält atl säga upp avlalel begränsas
lill 2 mänader frän del han delgivils arrendenämndens beslut eller samma
tidsfrist som skall gälla för överklagande av arrendenämndens beslul. I övrigi
ansluler sig lanlbruksnämnden lill ulredningens förslag.
Lanlbruksnämnden i Skaraborgs län: De regler för
uppsägning av arrendeavtal som nu gäller har varil svårtolkade och medförl alt
arrendalorerna i vissa fall under en alllför lång tidsperiod känt osäkerhei om
fortsatt arrende varit möjligt. Detta har berott pä all jordägaren, som sagl
upp arrendeavial kunnai dröja med atl precisera arrendevillkoren för fortsatt
arrende. Om överenskommelse om nylt avtal inle kunnai träffals sä har
jordägaren sä sent som vid förhandlingar inför arrendenämnden, kunnat kräva
arrendators avflyttning med själviniräde som besillningsbrylande grund.
Den ändring i uppsägningsförfarandel som
arrendelagskommittén föreslär innebär all klarare regler skapas. För
anendalorn innebär del ocksä all hans förhandlingssituation förbättras dä han
inle som förekommii måst förhandla om nya arrendevillkor under hol om
jordägarens egeninträde.
En nackdel med del föreslagna uppsägningsförfarandel anser
nämnden vara att arrendalorn efter jordägarens uppsägning för villkorsändring
kan
Prop. 1978/79: 183 139
'''. :
förhålla sig passiv och härigenom Ivinga jordägaren all
hänskjuta frägan lill arrendenämnden där arrendalorn ej behöver riskera att
villkoren för fortsatt arrende blir mindre förmänliga än de jordägaren under
förhandlingarna erbjudit honom. Della kan leda lill en onödigi sior
ärendebelaslning hos arrendenämnden. Nämnden vill påpeka risken för denna
utveckling utan all ha något alternativi förslag hur ett uppsägningsförfarande
vid villkorsändring bör ske.
Nämnden ifrågasätter ocksä om inte uppsägningstiden vid
uppsägning för avflyttning borde förlängas till tvä år vid gårdsarrende. De
skäl för en längre uppsägningstid som nämnden vill peka pä och som kommittén
inte diskuierai är att längre tid än ett är behövs för förelagsekonomiska
överväganden av olika slag, t. ex. skatteplanering vid en avveckling av
jordbruksföretaget, eller alternativt att finna en annan lämplig egendom dit
förelagets resurser kan överföras.
Lanlbmksnämnden i Värmlands län: Det nuvarande
uppsägningsfört"a-randet - med bäde skrifilig uppsägning av arrendeavtalet
och särskilt avflyttningsmeddelande lill arrendalorn - är omständligt och
svårförsläe-ligt.
Ulredningens förslag om endasl en uppsägningshandling och
atl i denna skall anges avsikten med uppsägningen - artendels upphörande eller
villkorsändring - syns medföra en förenkling och ralionalisering av förfarandel.
Om jordägaren säger upp avlalel för upphörande krävs också alt den
besillningsbrylande grunden anges i uppsägningshandlingen. Han fär inle senare
ange nägon annan sädan grund.
Lanlbruksnämnden anser all del föreslagna förfarandel
medför förbättringar för bada parter. Särskilt bör del vara värdefulli för
arrendalorn all redan när han mottager en uppsägning fä vela avsiklen med och
grunden för densamma.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Del nuvarande sysiemel med
dubbla handlingar - en uppsägning och ell avflyttningsmeddelande är oprakliskl
och onödigi komplicerat. Kommitténs ändringsförslag pä denna punkl och vad som
i övrigi framförts beiräffande uppsägningsförfarandel är välmoliveral. Dock
finner länssiyrelsen all både den frist som arrendalorn har på sig all säga
upp arrendel, dä arrendenämnden beslulal om föriängning av avlalel pä nya
villkor - senasi fyra månader efter del att villkoren blivit slulligen avgjorda
- och tidsfristen för hänskjutande av tvist om ändring av villkor - sex mänader
- är onödigt långa. En begränsning härvidlag är all föredra. Det mäsle ligga i
båda parters intresse all en tvist av förevarande slag om möjligt bör vara
avslutad vid kontraktstiden uigång.
Stiftsnämnden i Uppsala: Stiftsnämnden anser i likhel med
kommittén all gällande regler för uppsägning av jordbruksarrende är
tillkrånglade och bitvis olämpliga.
Sålunda är det dubbla uppsägningsförfarandet inle ägnat
att ge de avsedda förhandlingsmöjligheterna, lill stor del beroende på alt lid
för avsändandet av avflyllningsmeddelandel ej fastställls. Dessutom framstår
vid mottagandet avflyllningsmeddelandel som ell onödigt dramatiskt meddelande.
Det finns därför anledning till förändring i detla avseende och sliftsnämnden
tillstyrker i allt väseniligi kommitténs förslag. Däremoi kan nämnden ej
acceplera kommitténs förslag om alt del i jämställdhetens namn skall vara den
avtalsuppsägande parlen som skall hänskjula ivisl till arrendenämnd. Den andra
parten, som således inle har skyldighei att föra tvist inför arrendenämnd kan
genom passivitet sabotera förhandling om
Prop.
1978/79:183 140
nytt avtal. Eftersom det i regel blir jordägaren som är
uppsägande pari bör i siällei urjämslälldhelssynpunkl arrendalorn liksom nu ha
skyldighet och räiiighel all påkalla arrendenämndsprövning.
Sliftsnämnden i Lund: Boslällsnäinnden besiämmer
arrendevillkoren för huvuddelen av kyrkans arrendegårdar. Efter gammal fasl
ordning hålles besiklning för beslämmande av arrendevillkor senasi under andra
ärel före löpande arrendeperiods slut. Del innebär att arrendatorn i
normalfallel ungefär halvtannal är i förväg fär vela om han kommer atl erbjudas
förnyat arrende och då som regel också villkoren. (Härvid bortses frän de fä
boställsnämndsbeslul som besvärsvägen blir föremål för överprövning hos
stiftsnämnden.) Dessutom översänds pä lidigt siadium lill arrendalorn kopia av
besiklningsprotokollet samt underrällas arrendalorn samiidigi om den fortsatta
gängen i ärendei och vilkel rättsmedel som han kan använda om han är missnöjd
med villkoren. Avflyllningsmeddelandel är intagel i själva
uppsägningshandlingen. Däri erinras arrendalorn åler om sin möjlighel atl gä
lill arrendenämnden om han inle godiar villkoren för förlängning eller icke gär
med pä all flytta. En sådan formulering är enligi siiflsnämndens mening inte
alls ägnal alt ge jordägaren en överlägsen ställning eller att skapa osäkerhet
hos arrendalorn i all synnerhei som arrendalorn säsom lidigare framhålliis inle
behöver räkna med något kyrkligt organs självinträde. Sliftsnämnden är ganska
övertygad om atl den hell övervägande delen av stiflels arrendalorer inte
kiinner igen de problem i samband med uppsägning som kommittén diskuierar.
Det hittills anförda hänför sig självfallel till
normalsituationen - det är ju den som kommittén tagil som allmän utgångspunkt
för atl förenkla och förtydliga uppsägningsförfarandet.
På den kyrkliga jorden hålles genom boställsnämndens
försorg besiklning minst vart femle år. Beträffande de arrendeställen som inle
bedömes bärkraftiga och är klara rationalilseringsfall har som regel vid
lidigare besiktningar klargjorts all vederbörande arrendalor visserligen kan
räkna med att - om han så önskar - fä kvarbli vid sitl arrende tills han uppnår
pensionsålder men inte att sätta ny arrendalor i sitt slälle på sådant säll alt
rationaliseringssyftet motverkas.
Normalt torde även enskild jordägare och arrendator hålla
varandra forllöpande underrättade om sina framlidsbedömningar beträffande arrendeegendomen
och inte - som inlryckel blir av kommitténs överväganden atl arrendeparterna
tillkännager sina verkliga avsikter endast inpä tiden för kommande period. All
jordägaren använder avflyitningsmeddelandel i ell laktiskt spel torde tillhöra
undantagsfallen.
Slifisnämnden är fulll medveien om alt nuvarande regler om
dubbla uppsägningshandlingar inle medförl den avsedda förhandlingssilualionen
främst beroende på all det inle föreskrivits någon tid för sändande av
avflyttningsmeddelande.
Bland privata jordägare kan mycket väl finnas de som
överväger all bruka egendomen i egen regi (och tillföriitligen styrka detla)
som likvärdigt alternativ lill fortsatt ularrendering. Om jordägaren inte fär
ändra en gjord uppsägning för villkorsändring till att i stället anse avtalets
upphörande kan följden bli all jordägaren - för all vara på den säkra sidan -
inleder med del senare uppsägningssyftel. I sak synes skillanden liten mellan
denna uppsägningsprocedur och den nu rådande ordningen där uppsägning alllid
gäller avtalets upphörande även om parterna egenlligen syftat lill nägoi annal.
Slifisnämnden, som inlc vill molsäila sig ell förenklal
uppsägningsför-
Prop.
1978/79: 183 141
farande, kan emellertid inle hälla med om all arrendalorn
generelli skulle befinna sig i underläge vid lillämpningen av det nuvarande
uppsägningsförfarandet: del räcker atl erinra om arrendalorns möjlighel att
hänskjula ivisl till arrendenämnden utan föregäende avflyttningsmeddelande.
Förhand-lingsalmosfären i ell läge där sädan älgard är påkallad lorde i de
flesla fall redan vara ogynnsam för uppgörelse ulan arrendenämndens medverkan.
Genom den
föreslagna ordningen lorde näslan undaniagslösl jordägaren bli den aktive
parlen i arrendeförhällandel. När man även i fortsättningen fär räkna med all
jordägaren i regel blir den som gör uppsägning är slifisnämnden inle ense med
kommittén dä den under hänvisning lill principen om jämsiälldhel i
avialsförhällande föreslär en ordning där jordägaren regelmässigl blir jämväl
hänskjutande part. I jämslälldhelens intresse vill sliftsnämnden i siällei
föreslå all del liksom nu blir arrendatorns sak all påkalla
arrendenämndsprövning.
1 4 ij
lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord sladgas atl vad som enligt lag
eller annan författning äligger faslighetsägare fullgöres av den som förvallar
den kyrkliga jorden. Jämlikl 15 S lagen fär förvaltaren med visst undantag -
under den kontroll av boställsnämnden som föreskrives - upplåta kyrklig jord pä
arrende för jordbruk. Enligt samma paragraf förelräder sliftsnämnden den
kyrkliga jorden när arrendenämnd eller domstol behandlar fräga om vilka
villkor för jordbruksarrende som skall gälla. Om den av kommittén föreslagna
nyordningen genomförs utgår stiftsnämnden ifrän atl dess rält att förelräda den
kyrkliga jorden också skall avse ställningen som hänskjulande part. Disponerade
förvaltaren ensam frägan om hänskjulande, skulle boställsnämndens arbele med
beslämmande av arrendevillkor kunna bli helt meningslöst ifall förvallaren av
olika skäl underlät atl hänskjuta tvist.
För atl förekomma tveksamheten pä denna punkt synes ett
förtydligande i första hand behöva göras i den kyrkliga jordförvallningslagens
15 S. Om svårigheter uppstår med hänsyn lill alt nämnda lag är av kyrkolags
natur, mäsle i andra hand lalerältens omfång klart komma lill ullryck i
blivande propositionstext.
Mot
kommitténs författningstext i och för sig under 9 kap. 9- 13 §S har
sliftsnämnden ingen erinran ulom vad gäller lidsfrislen om fyra månader för
arrendalorn alt efter del villkoren blivit slulligt fastställda säga upp
avtalet för avflyttning. Tiden härför bör begränsas till två mänader och därmed
sammanfalla med klandertiden för arrendenämndsbeslui.
Vidare bör fyra mänader efter den dag dä uppsägning senast
kan göras vara fullt tillräcklig för parterna all avsluta förhandlingar i
synnerhet som den faktiska lidsfristen blir längre enär man torde kunna utgå
från att uppsägning sker i god lid före slutdagen härför.
Genom att sälunda avkorta ifrågavarande frisler lill ivå
resp. fyra mänader fär arrendalorerna ocksä rimlig chans all bli fri frän
arrendet vid den fardag som infaller med arrendeperiodens uigång och inte
nödgas fortsätta arrendet, i normalfallet, ytterligare ell är på betungande
villkor. Med bibehållen skyldighet för endasl arrendalorn alt påkalla
arrendenämndens prövning av ivisl förfogar arrendalorn hell över båda
tidsfrislerna, vilkel skall ses mot bakgrund av nyssnämnda arrendefränträde vid
utgången av arrendeperioden.
Föreningen Sveriges jordbruksarrendalorer: Enligt
föreningens äsikl måsle jämställdhet mellan parlema vara ett grundläggande
önskemal. Sådan jämställdhet torde kunna uppnås beiräffande
uppsägningsfrågorna genom kommitténs förslag. Föreningen uppfattar kommitténs
förslag i allt väsentligt som gott.
Prop.
1978/79:183 142
Föreningen finner emellertid alt lidsfristerna för
uppsägning av anställda bör mera beakias vid fastställande av de rådrum
jordägare och arrendalor bör lillälas ha för sitl agerande. Sista dag för arrendator
atl besluta om han vill aniaga de enligi JB 9:12 faslslällda villkoren och den
inom arbelslivel påbjudna uppsägningsliden bör om möjligl sammanfalla.
Med de lidsfrister kommiuén föreslagil ivingas arrendalor
att företaga uppsägning av den äldre personalen ulan atl vela om jordägaren hänskjulit
frågan om sina skärpla krav lill arrendenämnden. Delta medför merarbete för arrendalor
och en belaslning pä förhållandena mellan arrendalor och hans anslällda.
Föreningen är av den beslämda uppfattningen all sista dagen för tvistens hänskjulande
till arrendenämnden bör infalla minst älta månader före periodens utgång. Vi
vill ocksä förorda atl tiden mellan uppsägning och sisla dag för ansökan lill
arrendenämnd saml den lid under vilken arrendalor skall besiämma om han vill aniaga
de enligt JB 9:12 fastställda villkoren bör ha samma liingd.
Kommitténs förslag liksom de förarbeten som finns lill
nuvarande lag genomsyras av alt parterna i någorlunda god tid före periodens
slut självmant skall föra förhandlingar om villkoren för den nya perioden.
Erfarenheterna från tiden efter 1971 visar emellertid all del varil svärl atl
i god lid fä sådana igång. Föreningen finner del därför påkallal alt föreslå,
all den part som vill ändra villkoren och därför förelager uppsägning skall senasi
i samband med uppsägningen ha kallat lill förhandlingar och vid dessa i
skriftlig form presentera de önskade förändringarna. Vi tror att många ärenden
eljest av tidsnöd kan komma all hänskjutas lill arrendenämnden. Nämnden blir
under sädana omständigheter belastad i onödan och önskemälet om lidig
uppgörelse uppfylles inle.
Föreningens synpunkier på frägan om uppsägningsförfarandel
kan sammanfallas pä följande säll:
1.
Sista dag för
ansökan lill arrendenämnd bör infalla senasi alla mänader före periodskifle.
2.
Pari som vill
ändra villkoren skall kalla till förhandlingar senasi i samband med
uppsägningen.
3.
De önskade villkorsförändringarna
skall presenieras i skriftlig form senasi vid förhandlingslillfället.
LRF: Reglerna i den nuvarande lagen om uppsägning har enligi
LRF:s erfarenheler skapal problem och har också uisatts för krilik. Jordägaren
har nu en överlägsen ställning och arrendatorn kan utsättas för överraskningar.
En grundläggande förutsättning för en översyn av de nuvarande reglerna synes
bl. a. vara all lillskapa jämsiälldhel mellan parierna i avialsförhällandel.
Del av kommittén valda systemet alt förfarandel skall vara anpassal till
normalsituationen vid föriängning och uttryckas genom klara och enkla regler
finner LRF riktigt.
Kommittén har föreslagit (9 kap. 10 a S) att uppsägning
skall innehålla uppgifi huruvida den avser avtalels upphörande eller endasl
ändring av villkoren. Om uppsägning skett endasl för ändring av villkoren fär
uppsägningen därefter ej ändras att avse avtalels upphörande. 1 de fall arrendatorn
uppsäger avtalet för upphörande blir enligt förslaget rälten till förlängning
förfallen. Enligt andra slyckel skall jordägaren om han uppsäger avtalet för
upphörande underrälta arrendalorn om orsaken lill att han vägrar medge
förlängning. Därefier Får annan orsak ej åberopas.
Vad kommittén föreslagil i dessa avseenden finner
förbundet lämpligt. Reglerna bör bringa ordning i förfarandel och undanröja de
hittillsvarande oformlighelerna. Del borde dock kunna övervägas all lermen "uppsäg-
Prop.
1978/79: 183 143
ning" skulle användas endasl för arrendeavialels
upphörande. I de fall endasl villkorsändring avses borde della kunna lillkännages
i form av "anmälan" e.d. Härigenom skulle ökad klarhel vinnas och
riskerna för missförsiånd minska. Därvid bör vid "uppsägning" lidsfrislen
för hänskjutande lill arrendenämnden kunna sällas kortare än vid
"anmälan".
Den
nuvarande regeln all arrendalorn ensidigt har att hänskjuta tvist till
arrendenämnd har visal sig mindre lämplig. Den föreslagna bestämmelsen i 9 kap.
10 b S om jordiigarens skyldighet atl hänskjuta frägor om upphörande eller
ändring av arrendevillkoren, liksom arrendalorns skyldighei atl hänskjuta
frågor om ändring av villkoren, fär lill följd atl den part som lagil del
inledande iniiiativei ocksä har alt fullfölja ärendei. LRF finner detla
lämpligt. För att åstadkomma klarhel i förhällandet mellan jordägaren och arrendatorn
bör dock föreskrivas att överenskommelse enligt 9 kap. 10 b S träffas
skriftligen. All t.ex. muntligen överenskomma om att avlalel skall upphöra ger
ej jordägaren den säkerhei i bevisning som bör vara erforderligl för all
underlåta all hänskjula Ivislen lill arrendenämnden inom den föreskrivna liden.
LRF biiräder förslagei lill ändringar i 9 kap. 11-13 §S, saml
finner regeln i 13 a § angäende arrendalorns uppsägningsräti i princip lämplig.
LRF anser dock all den lid inom vilken arrendatorn äger uppsäga avtalet efter
det atl villkoren slutligt fastställts bör beslämmas lill tvä mänader. En
betänkelid pä tvä månader bör med hänsyn lill jordägarens berättigade krav pä
all få veta hur han skall planera för arrendeställel vara tillräcklig.
Sveriges
föreningsbankers förbund har beiräffande förslaget i denna del anslutit sig lill
de synpunkter som har framförts av LRF. Skogs- och laniarheisgivarejörbundel:
Kommittén har i sitl betänkande över huvud inte berört frägan i vad män arbetsgivarrollen
kan tänkas ha nägon betydelse för aktualiserade frågeställningar, vilket i sig
synes vara en brist. 1 sammanhangei bör även noleras all arbelsgivaren ofta
även uppiiäder i rollen som hyresvärd genom atl han hyr ut tjänslebostäder åt
sina anslällda. Arbetsgivaren/hyresvärden mäsle självfallel, oberoende av innehållei
i arrendelagsliftningen, iaktta gällande besiämmelser om anslällningsskydd,
besittningsskydd för ijänsleboslad etc.
Säsom kommittén päpekar öppnar nuvarande besiämmelser om uppsägningsförfarandel
i arrendeförhällanden en möjlighel för jordägaren all hälla frägan om fortsalt
arrende svävande under läng lid. För arrendatorn/ arbelsgivaren kan denna
ovisshet medföra vissa tillämpningsproblem vad gäller medbestämmandelagens
regler om förhandling och information liksom reglerna om uppsägning av
anställnings- och hyresavtal. Kommitténs förslag rörande uppsägning av arrende
innebär att arrendalorns/arbetsgi-varens ställningstaganden underlättas i
angivna hänseenden. Förslaget tillstyrks sälunda även utifrän del här anlagda
betraktelsesättet.
Ulan ivekan skulle en samordning av reglerna om
uppsägningslid för arrende-, anställnings- och hyresavtal vara till gagn för
den arrendator som upplräder i här angivna roller. Enligt förbundels mening
skulle dock en sådan ordning i alltför hög grad vara till men för jordägarens
berättigade intressen alldeles bortsett från alt frägan lorde vara svär alt
lösa rent lagtekniskt.
Svenska lantarbeiareförbiindei: Förbundet tillstyrker
kommitténs förslag och vill särskilt understryka det angelägna i atl de
föreslagna bestämmelsema i 9 kap. 10 a§ JB genomförs.
Prop.
1978/79:183 144
Advokalsamftindel:
8kap. 8SJB
Det har inle ingåll i kommitténs direktiv alt föreslå
ändring av uppsägningsregeln. Denna skulle emellerlid vinna bäde i klarhel och
adekvans om man ersatte paragrafens ivå första meningar med regeln att
uppsägning skall vara skriftlig. De fall där muntlig uppsägning kan ske, är
numera yllerligl fä.
Samfundel vill i sammanhangei påpeka den oklarhel som
föreligger mellan del gällande lagrummets andra och tredje stycke. Den berörs
inte heller av kommitténs direkliv men är så betydande att den rimligtvis borde
undanröjas i samband med en översyn av lagstiftningen.
Enligt 8S andra slyckel skall skriftlig uppsägning delges.
Della innebär alt uppsägning har skell när den uppsagde fäll del av en
uppsägningshandling, oavsett hur detta skell. Har den uppsagde fåll
uppsägningen i rekommenderal brev, har alllsä uppsägning skell enligi andra
stycket. 1 strid häremot uppsätter iredje slyckel som föruisättning för bruk av
rekommenderal brev atl den som söks inte träffas i sitl hemvist. Om således
vid första uppsägningsförsöket del rekommenderade brevet adresseras till den
uppsagde under annan adress än hemvistet men dock når den uppsagde, är
uppsägningen giltig enligt andra siycket men ogiltig enligt iredje stycket
första meningen. Tredje slyckel sista meningen synes understryka denna
oklarhet. Där summeras nämligen atl uppsägning har skett "när vad som nu sagls
blivit fullgjort". Bland "vad som nu sagts" ingår implicit i
styckels inledningsord att man sökl den uppsagde i dennes hemvisl.
9 kap. 3S JB
Del kan ifrågasättas om den av kommittén tillagda andra
meningen fyller nägon uppgifi. Under alla förhällanden lorde den behöva
omredigeras. Den föreslagna texten torde nämligen motsatsvis utsäga att man vid
automatisk förlängning av arrenden utan föriängningsrätl skulle kunna ändra
villkoren trots att uppsägning inle skell (jfr 3LU 1970: 80 sid 209).
Del väsenlliga innehållei i 9 kap. 3 § tredje slyckel lorde
vara atl vid villkorsändring avtalet föriängs omedelbarl genom uppsägningen. Besiämmelsen
har emellerlid fått en något oklar uiformning, som ger inlryck av att den
behandlar villkorsfastställelsen och bloll dubblerar 9§. Den torde vinna i
klarhet genom atl flyttas fram: "Vid arrende för viss tid som ej
understiger ett år skall uppsägning lill upphörande alllid ske för all avlalel
skall upphöra att gälla vid avtalstidens uigång. Sker lill samma tid frän ena
parlen uppsägning endasl för ändring av villkor, är avtalet förlängt, om ej
andra parten i rätl tid uppsäger avtalet till upphörande. Villkoren för
förlängningen bestämmes enligt 9§".
Genom en omredigering sädan som den föreslagna riktas
sedan i kapitlets första uppsägningsregel uppmärksamheten på atl det finns två
slag av uppsägningar. Deras skilda rättsverkningar lorde också klarare
markeras. Genom särskiljandel av ändringsuppsägningens föriängningseffekl från villkorsfrägan
torde det också klarare framgå all fräga är om förlängning pä grund av lag, vilkel
är av betydelse vid valet mellan 7 kap. 7§ första och andra slyckena.
Det måsle vara nödvändigi atl uttrycka alt ena sidans
ändringsuppsägning inle definitivt förlänger avlalel. Förslagels texl
utesluter inte tolkningen att en i god tid företagen ändringsuppsägning frän arrendatorns
sida skulle avskära jordägaren frän säväl upphörande- som ändringsuppsägning. Samfundel
påpekar här all införandet av uppsägning för villkorsänd-
Prop.
1978/79: 183 145
ring slrängl tagel kräver en noggrann analys av när JB bör
lala om resp. arrendeförhällandel mellan parierna eller arrenderätten och avlalel
härom i meningen villkoren för arrendeförhällandel (se exempelvis 9 kap. 11 §
där lermen avlalel i vart fall efter föreslagen ändring kommer atl användas som
beiecknande nägoi annat än de i avtalet ingäende villkoren).
Det torde ocksä vara lämpligt att i hänvisningen till 9S
undvika ordel "fastställs". 9S berör nämligen säväl fastställelse som
frivillig överenskommelse.
9 kap. 10, lOaoch lObSS JB
10 S synes innehålla delsamma som 10 a S första meningen.
10 § bör
därför utgä, varvid hänvisningen i 8 kap. 8 S torde kunna ändras lill 9 kap.
3§. 10 a S försia slyckel iredje meningen lorde höra till förlängnings- och
inte till uppsägningsreglerna. Det synes lämpligare all den inarbelas i 7§,
förslagsvis som ett nyll andra siycke.
10aS sista meningen torde skapa oklarhet. Enligt 8 kap. 8§
tredje slyckel tredje meningen får postlådedelgivning inte ske; enligt 10 a S sisla
meningen gäller inle denna regel. De tvä negationerna motsäger varandra. 10a S sisla
meningen lorde kunna strykas. Del väsentliga är att hänvisning sker lill 8 kap.
8 § och det där inskrivna förbudel.
9 kap. IIS JB
Den föreslagna ändringens syfte torde enklare näs om
nuvarande be
stämmelse ges denna inledning: "Är fräga om förlängning av arrendeavtal
eller om villkor för fortsalt arrende ej avgjord ".
9 kap. I2§JB
I likhet med vad som ovan föreslagits torde i första
meningen "fastställas" böra ersättas med "bestämmas".
Skånearrendalorernas samrådsgrupp: Av primär belydelse vid
en avtalsperiods slut är atl avsikten med uppsägningen är helt klar och att
parterna har tillräcklig tid pä sig för all bedöma så vikliga saker som
avtalsvillkoren för ny arrendeperiod och konsekvenserna av ett eventuellt
upphörande med arrendeförhållandet. Samrädsgruppen biträder utredningens
förslag om de angivna tidsintervallerna. Som ulredningen framhäller är del ell
grundläggande krav att skapa jämställdhet mellan parterna vid förhandling.
Remissinstanser som avstyrker förslaget eller föredrar
annan lösning
Svea hovrätt: Del är självklarl ett starkt önskemål all beslämmelserna
om uppsägning är enkla och klara. Den gällande lagens regler kan inte
sägas molsvara detla krav. Men omdömel gäller också om det föreliggande
förslaget. Ell annat krav som bör ställas är att uppsägningsbesiämmelserna
för arrende och hyra inle skiljer sig äl mer än nödvändigt.
Hovrätten kan i huvudsak ansluta sig till den krilik som
har framförts mot de nuvarande uppsägningsreglerna. Det är både stötande och
opraktiskt att en jordägare skall behöva hota arrendalorn med flyllning, när
båda parier är inslällda pä fortsatt arrende med endasl någon jämkning i avtalsvillkoren.
Del är vidare rimligt atl en jordägare, som har för avsikl alerta en
arrendegård för alt själv bruka den, lalar om detla redan i samband med
uppsägningen. 10 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 183
Prop.
1978/79:183 146
Vill jordägaren höja arrendet mer än vad arrendatorn
medger, mäste jordägaren säga upp avtalet (för arrendatorns avflyttning).
Ärrendatorn mäste räkna med all arrendenämnden kan komma all faslställa
arrendet lill ell belopp som är högre än han medgivil. Om så sker har arrendatorn
ingen rätt till förlängning, om han inie ultyckligen förklaral all han är
beredd alt sitta kvar även pä de villkor som nämnden faslsiäller. För all inte arrendatorn
skall förlora rätten till förlängning brukar nämnden i della läge fräga arrendalorn
om han vill sitta kvar även om jordägarens krav skulle bifallas. Arrendalorns
svar är vanligen ja. Därmed har han i prakiiken medgivil ell högre belopp än
som ligger i hans yrkande. Denna ordning är inle lillfredssiällande.
Enligi lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt lill fasl
egendom (NJL) gällde vid sociall arrende all pari som önskade alt rätisförhällandel
skulle hell upphöra, skulle underrälta motparten ett är före den löpande
arrendeperiodens slul. Om part däremoi önskade alt endasl ändra villkoren för näslkommande
period skulle underrättelse därom göras senast älta mänader före den löpande
arrendeperiodens slul (2: 52 - 54 NJL).
Hovrätten anser atl den procedur som för de sociala
arrendenas del fanns i den äldre lagen - med vissa jusleringar - är bältre än bäde
den gällande lagen och förslaget.
Frågan hur uppsägningsförfarandet skall regleras synes
sålunda böra ytterligare undersökas. Hovrällen har anseti sig ej böra lägga
fram ell i detalj uiarbeiai förslag. En möjlighel skisseras i en promemoria som
i samband med hovrällens behandling av frägan har upprällais av referenlen i ärendei,
hovrättsrädel Mauritz Bäärnhielm, och som bifogas hovrättens yttrande.
Hovrätten har lidigare framhållil behovei av samordning
med reglerna om bosladshyra. Synpunklen har särskild lyngd i en sä ordningsmässig
fräga som den om uppsägningsförfarandel.
I den av hovrälisrådei Maiiriiz Bäärnhielm upprättade
promemorian som åberopas i Svea hovrätts remissyttrande anförs följande: Ell säll
atl komma lillrälla med de nuvarande svårighelerna är alt läla uppsägning vara
begränsad lill fall dä part önskar ell definiiivi slul pä rällsförhällandel,
dvs. arrendalorns avflyttning.
Förelar inle vare sig jordägaren eller arrendalorn
uppsägning (som enligi della förslag alllid kommer all gälla avflyttning),
förlängs upplåtelsetiden på säll lagen föreskriver (9:3 2 st. JB). Anledning
att ändra på själva uppsägningsliden synes ej föreligga.
För en part, som är inställd pä all förlänga upplålelseliden
men vill ha en eller flera ändringar i arrendevillkoren, bör del vara lillräckligi
atl bevisligen undertäila moiparten om ändringsönskemälen. För underrättelse
om ändring av villkor bör gälla viss minsta tid, som är korlare än uppsägningstiden,
1. ex. sex mänader före arrendetidens slut.
Den ifrågasatta ordningen innebär alt pari, som underlåier
all säga upp avlalel, har bäde räll och skyldighei all låta rällsförhällandel
fortsätta under en ny avialsperiod, men all avtalsvillkoren i övrigi kan komma
all mbbas i förhällande lill närmasi föregående period. Arrendenämndens
prövning av villkoren fär anses vara en garanti mol oskäliga villkor.
Den som företar uppsägning (för avflyttning) bör vara
skyldig alt lämna mollagaren "besvärshänvisning" lill arrendenämnd.
Försummas det bör skrivelsen anses som ogiltig. Försummar mottagaren atl vända
sig till arrendenämnden, bör uppsägningen bli gällande enligt sill innehall.
Skulle i någoi fall resultatet bli orimliga arrendevillkor, kan jämkning ske enligt
36 S avtalslagen.
Prop.
1978/79: 183 147
För giltigheten av uppsägning från jordägarens sida bör i
nu förevarande fäll, dvs. när uppsägning till arrendelidens slut sker av avtal
som ger arrendalorn besittningsskydd, ocksä krävas atl uppsägningen innehåller
uppgift om den grund som jordägaren - enligt 9 kap. 8§JB - äberopar för att
bryta arrendalorns besittningsskydd.
Om ett meddelande om önskemal om ändrade villkor inle
leder lill överenskommelse mellan parierna, bör envar av dem ha räll all
påkalla arrendenämndens prövning. Sker inle del - I.ex. senast före den löpande
arrendeperiodens slut - föriängs upplälelseliden pä oförändrade villkor. För
det här nämnda meddelandet behövs dä inle någon "besvärshänvisning".
En ordning sådan som den här skisserade bidrar till alt skapa en önskvärd
jämställdhet mellan parierna. Den innebär vidare all dessa - och ev.
arrendenämnd och domstol - normall försl har atl la ställning lill frägan om
förlängning eller icke förlängning och därefter, om förlängning sker, lill
frågan om vilka villkor som skall gälla. Uleslulel är ä andra sidan inle atl
före sista uppsägningslidpunklen erhålla ell beslut av arrendenämnden i frägan
om ändrade villkor. Den part som anser all villkoren blivit oacceptabla har dä
möjlighet att säga upp avlalel. Nägon bärande invändning mot ell sädanl
förfarande synes knappast kunna resas.
Arrendenämnden i Malmö: Arrendenämnden instämmer i alt krilik
i olika avseenden kan riklas mol del nuvarande regelsystemet. Enligt nämndens
erfarenhet från olika ärenden och framförallt från den upplysningsverksamhet,
som i stor utsträckning förekommer hos nämnden, är det svärl för allmänheien
att förstå all uppsägning i princip avser avflyttning, även om endasl villkorsändring
önskas, och all uppsägning kan ske ulan all syflel med uppsägningen anges.
Rättspraxis, I.ex. det i kommitténs belänkande s. 95 angivna rällsfallel från
Linköpings lingsräii, mål F 20/75, visar all jordägarens möjlighet atl först på
ett sent stadium kräva avialels upphörande kan vara obillig mot arrendatorn.
Det är ocksä otillfredsställande att frågan om nytl arrende kan hållas
svävande under lång tid genom underlätenhet från jordägarens sida all lämna avflyttningsmeddelande.
Nämnden instämmer i del stora hela i kommitténs
utgångspunkter för en reform av uppsägningsförfarandel. Del synes rikligl alt
motparten sä tidigt som möjligt får kännedom om syftet med uppsägningen, att en
uppsägning för villkorsändring inte skall fä ändras till all gälla avtalets
upphörande, all de nya villkoren normall bör beslämmas innan arrendeiiden gär ul
och alt del skall åligga den part som önskar ändring i det bestående
förhållandel all draga ivislen inför arrendenämnden.
Nämnden
vill emellertid med siyrka framhälla följande synpunki. Reglerna om uppsägning
och avflyttningsmeddelande vad gäller arrende, bostadslägenheter och lokaler
företer för närvarande beiydelsefulla skillnader, och del förekommer i myckel sior
ulsiräckning all enskilda parier görs rätlsförlusler pä grund av misslag eller okunnighel
om reglernas innehåll. Även jurisler och andra som yrkesmässigl är verksamma på
nylljanderäitsomrädei synes mänga gånger ha svärl att behärska regelsy-siemel.
Del synes därför vikligl all reglema för uppsägning av olika lyper av nyttjanderätter
göres enhelliga sä långl som någonsin är möjligl. Vidare bör evenluella
ändringar träda i kraft pä en gäng över hela nylljanderälls-fällel, föregås av
en omfattande upplysningsverksamhel och sedan gälla oförändrade under läng lid.
Del kan inle nog belönas all del här handlar om ell rättspraxis som rör prakliskl
tagel alla människor i deras dagliga liv.
Även om en reform av uppsägningsförfarandel pä
arrendeområdet är angelägen, anser däiför nämnden all den bör anslå lill dess
reformering
Prop.
1978/79:183 148
göras av molsvarande regler på hyresomrädel. 1 hyresrättsulredningens
uppdrag ingär all överväga proceduren i förlängnings- och villkorslvisler och
vilka ändringar som kan göras i hyreslagens systematik för all uppnä siörre överskädlighel
och lältillgänglighei.
Med hänsyn till önskemälet om enhetlighet anser
arrendenämnden del inte vara meningsfulll alt gä in pä en detaljgranskning av
de föreslagna reglerna förrän förslag om molsvarande regler föreligger pä hyresomrädel.
Nägra synpunkier kan dock framföras.
Den nya lydelsen av lOS synes knappasl ha nägoi självsiändigi
innehall vid sidan av den ändrade lydelsen av 3S och den nya K) aS. I varje
fall kommer den innehållsmässigt pä fel plats i paragrafföljden. I 3, 6 och 8§S
har man nämligen lalal om uppsägning föi- upphörande och uppsägning för ändring
av villkoren, alllsä innan man i lOS föreskriver att uppsägning skall avse anlingen
upphörande eller villkorsändring. Mera logiskl synes vara att inleda 3 S med
ett särskilt siycke där de Ivä lyperna av uppsägning faslsläs.
Del förhållandet alt uppsägning nu i princip alllid gäller
avialels upphörande innebär att arrendatom, om arrendenämnden inte fastställer
avgiften till av hononi medgivei belopp, kan fränlräda avlalel. Delsamma gäller
om han inte fär bifall lill sin lalan vad gäller något annal av jordägaren
fordrat villkor. 1 förlängningslvister fär nämnden därför alltid fräga arrendatorn,
om hans yrkande om förlängning kvarslär även för det fall atl han förlorar vad
gäller avgiften och villkoren. Det händer nägon gång all arrendalorn då svarar
nej, vilket fär lill följd alt förliingningsyrkandet ogillas, om nämnden finner
de av jordiigaren fordrade villkoren vara skäliga.
Även om det inie sägs ul menar lydligen kommittén all den principielll
nya synen pä uppsägning berövar arrendatorn möjlighelen att i samband med
villkorsprocessen fränlräda ett arrende som nämnden finner skäligl förlänga pä
villkor som arrendalorn inle kan acceplera. Arrendalorn blir bunden av de nya
villkoren men får i 13 a § räll all inom fyra mänader säga upp avlalel för
upphörande. Förmodligen ser kommittén arrendatorns fortsatta bundenhet som en
logisk följd av att uppsägningen skett för villkorsändring och inle för
avflyttning. Emellertid hänvisar 13 a § även till den situation som åsyftas i
12 S försia meningen. Den stadgar att om jordägarens talan om avtalels
upphörande ej bifalles, skall villkoren för det fortsatta arrendet fastställas.
Om arrendatorn inle är nöjd med dessa villkor har han räll till uppsägning
enligt 13 a§. Men jordägarens talan mäste ju ha föregåtts av en uppsägning lill
avflyttning, inle för villkorsändring. Om nu jordägaren i andra hand fordral
en kraftig avgifishöjning, som arrendatom ej kan acceptera men nämnden finner
skälig, måste arrendalorn ha rätl atl fråniräda avlalel på den dag till vilken
jordägaren sagt upp det. 13 a § träder säledes inle in.
Även för det fall jordägaren sagt upp avtalet för
villkorsändring, ifrågasätter nämnden om man mäsle förulsätla forisatt
bundenhet och införa regeln i 13 a§. För båda parter mäsle del vara av iniresse
all samtliga frägor, alllså säväl avtalets fortsatta bestånd som vilka villkor
som i så fall skall gälla, avgörs i ett sammanhang. För jordägaren kan del inte
vara någon fördel att behöva vänla pä en eveniuell uppsägning i fyra månader,
och arrendatorn måste rimligen redan i processen göra klart för sig hur längt
han kan gå. Det kan vara en betydande nackdel för honom att som kommittén
föreslär bli bunden till den fardag som inträffar sex månader frän
uppsägningen, alltså i praktiken företi nylt arrendeår. Regeln kommer därför knappasl
atl verka som en skvddsreKcl för arrendalorn.
Prop.
1978/79:183 ., 149
Även om uppsägning skett för villkorsändring, bör alllsä arrendalorn
beredas möjlighel att fränlräda arrendel pä den dag lill vilken uppsiigning skell,
om nämnden finner atl avgiften skall sällas lill en för honom oaccep-tabel nivä
eller annal icke godtagbart villkor skall gälla. Del bör äligga arrendalorn atl
angiva sin ståndpunkt i villkorstvisien innan nämnden företar ärendei lill
avgörande. En uttrycklig regel om rätt för arrendalorn att fräntriida efter
anmälan i villkorstvist blir erforderiig, när uppsiigning skell endasl för
villkorsändring. Delta blir en följd av den nya synen pä uppsägning men slrider
ä andra sidan inle mol denna.
Resonemangel är lillämpligl även för del fall all det är arrendalorn
som sagl upp för villkorsändring, men nämnden finner sig skola fastställa villkor
som han anser alltför betungande.
Något obilliga verkningar synes inle kunna följa av den
föreslagna ordningen. Om liden framskridit sä långt alt det är för senl för
jordägaren alt skaffa ny arrendator, kan han begära uppskov med avflyttningen
enligt I3S.
1 motiven till den föreslagna 13 aS sägs att uppsägningen
skall ske lill den fardag som inlräffar närmasi efter sex mänader frän
uppsägningen. Detta bör för tydlighels skull komma lill uttryck i lagtexten om
regeln införs, även om det i och för sig följer av JB 8:4 andra stycket.
I 10 bS
föresläs att tvisl skall hänskjulas lill nämnden senasi sex månader från den
dag dä uppsägning senast kunde ske. I de fall dä arrendeiiden är fem är eller
längre och uppsägningsliden alltsä är ell är, innebär förslaget alt nämnden
får sex mänader pä sig alt handlägga ärendei, om della skall medhinnas innan arrendeiiden
löper ul. Om avlalel iräffais för korlare tid än fem är och uppsägningsliden alltsä
är älta mänader, fär nämnden bara tvä månader på sig. Denna tidsfrist är i
regel inle lillräcklig. Nägon gäng har parterna överenskommit om korlare
uppsägningslid än den lag-sladgade, vanligen sex mänader, och ulverkal nämndens
godkännande av denna förkortade uppsägningstid. I sä fall skulle hänskjutande inle
behöva ske förrän arrendeiiden löper ul. Nämnden finner del angelägel all
förlängnings- och villkorslvisler i så sior utsträckning som möjligl avgörs
före arrendetidens uigäng och föreslär därför alt hänskjutande skall ske senast
tre mänader från den dag dä uppsägning senast kunde ske. Mot förslaget kan
invändas att hänskjulandet mäste göras onödigi tidigt när uppsägningstiden är
ett år. Ett hänskjutande behöver dock inte innebära att parterna avbryter sina
privata förhandlingar. De kan ju begära att nämnden låter ärendet vila till
dess de konstaterat om uppgörelse kan träffas ulan nämndens medverkan. Sä är
vanligt även med nuvarande regler. - - -
Genom
ändring av 13 § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder infördes frän den 1
juli 1975 möjlighel all meddela särskili beslul, s.k. mellanbeslul, beiräffande
förlängningsfrägor i hyresivisler, där såväl föriängningsfrägan som frägan om
villkoren däresi förlängning kommer lill ständ är tvistig. Nägon molsvarande möjlighel
finns inle vad gäller arrendeärendena. Arrendenämnden kan därför tvingas lägga
nerell omfattande arbete med besiktningar och annan uiredning för all komma
fram lill en skälig arrendeavgift, även om utgången blir all förlängningslalan
ogillas. Härigenom kan parierna åsamkas belydande onödiga koslnader. 1 arrendeärendena
föreligger alltså i minst lika hög grad som vad gäller hyresären-dena behov av
att kunna meddela mellanbeslul. När nu ändringar skall göras i nämndlagen
föreslär arrendenämnden att sädan möjlighel öppnas. Laglekniskl kan del ske
genom en enkel ändring av lydelsen av 13 S.
Arrendenämnden i Göleborg: Enligi sina direkliv bör
kommittén hälla
Prop.
1978/79:183 150
nära kontakt med den pågående hyresrättsutredningen i
förlängnings- och villkorsfrågor. Arrendenämnden har också den principiella
inställningen atl uppsägningsbeslämmelser och andra förfaranderegler bör vara
desamma för arrende och hyra, om inle särskilda förhällanden hos de olika
typerna av nyttjanderätter moiiverar alt man för vissa regler väljer skilda
lösningar. Del kan därför ifrågasättas om nya uppsägnings- och förfaranderegler
bör genomföras innan hyresrättsulredningens molsvarande förslag föreligger.
Som framgår av del följande kan arrendenämnden i och för
sig ansluta sig lill flera av de tankegångar, somi ligger bakom kommitténs
förslag till ändrade uppsägningsregler. Enligt arrendenämndens mening är
emellertid de föreslagna bestämmelsema i vissa avseenden förenade med betydande
olägenheier. Flera problem har inte heller uppmärksammats i moliven. Förslaget
bör därför enligt nämnden inle genomföras i sin nuvarande form.
9 kap. 3 §
Kommitténs förslag all villkorsändringar föruisätter
uppsägning är enligi 3 S försia siycket tillämpligt "vid arrende som är förenal
med rätt till förlängning". Delta uttryckssätt kan möjligen misstolkas sä atl
hit skulle höra även sädana allmänt förekommande avial som saknar besittningsskydd
men som ändå har en klausul om all avlalel förlängs, om uppsägning inte sker.
Eftersom kommittén inte torde ha avsett alt avtal av denna typ skall vara
underkastade den föreslagna lagregeln, bör lagiexien ulformas sä alt regeln
gäller vid arrende sorn är förenat med rält till förlängning enligt 8-13 a §§.
1 tredje slyckel föresläs en regel av innehåll atl om
uppsägning skell endasl för ändring av villkoren, avlalel anses förlängt pä
villkor som fastställs enligt 9 §. Uttryckel "fastställs" för
emellertid tanken endast till fall där villkoren fastställs av myndighei. Om
man i slället använder l. ex. uliryckel "besläms", blir del klarare
att regeln omfattar även de fall dä enligt 9 S sista stycket parterna träffar
överenskommelse om villkoren.
9 kap. 10 §
Arrendenämnden anser i likhel med kommittén, alt den som
blivit uppsagd sä tidigt som möjligl bör fä kännedom om syfiet med
uppsägningen, och lillsiyrker därför att den som säger upp avtalet i
uppsägningshandlingen mäsle ange om uppsägningen avser avtalets upphörande
eller endast ändring av villkoren.
Nämnda förslag är inskränkt till all gälla endasl för besittningsskyddade
avial. För övriga avtal kommer endast all finnas möjlighel atl göra uppsägning
för avtalets upphörande, även om avsiklen endast är atl begära ändrade villkor.
Delta förhällande, atl olika uppsägningsformer finns för besittningsskyddade
resp. icke besittningskyddade avtal, är en betydande olägenhet med det
föreslagna systemet, eftersom reglerna är svärlillgäng-liga för arrendeparterna.
Uppsägning kan enligt 8 kap. 4§ i vissa fall (Bäärnhielm-Larsson,
Jordbmksarrende s. 38) ske i förlid. Sädana situationer skulle - frånsett förverkandefallen
- vid avtal med besittningsskydd komma alt omfattas av förslaget att
uppsägningen för alt bli giltig uttryckligen skall avse avtalels upphörande
eller ändrade villkor, vilkel inle lorde ha varil avsiklen. Della resullai
undviks, om 10§ inskränks lill all avse uppsägning liil avtalstidens utgång.
Prop.
1978/79:183 151
9 kap. 10 a§
Uppsägningens innehall enligt första meningen i 10 a S framgär
redan av förslagets 10 S och bör därför utgä.
Enligt 10 a S försia siycket sista meningen är rätten till
förlängning förfallen, om arrendalorn säger upp avtalet för upphörande.
Bestämmelsen är onödig, eftersom nämnda förhällande framgär redan av 9 kap. 8 S
försia stycket.
Arrendenämnden har ingen erinran mot förslaget i 10 a§
andra stycket atl jordägaren i uppsägningen skall uppge orsaken till
förlängningsvägran. Härmed lorde avses den omsländighel som jordägaren äberopar.
1 motiven (s. 120) används emellertid i slället uttrycket "grunden", vilkel
närmasi för tanken på att jordägaren ullrycklingen måsle åberopa nägon av punklerna
i 9 kap. 8 §. Nägoi sådani krav bör inle siällas upp.
1 10 aS andra slyckel föreslår kommittén även att annan
orsak än den i uppsägningen angivna inte skall fä åberopas senare. Nämnden
sätter i friiga om en sädan regel, som inle har sin molsvarighel i 12 kap. 58§
för uppsägning av hyresavtal beiräffande lokal, är lämplig. Regeln kan bli lill
nackdel för arrendalorn på sä säll all jordägaren av laktiska skäl åberopar
flera grunder (s. 121) och all en jordägare, som på ell lidigt skede av anendeperioden
kommii lill klarhel om all han av någon orsak vill säga upp avlalel för upphörande,
kan komma all vänla med uppsägningen så länge som möjligl för atl eveniuelli
kunna åberopa andra omsländigheier, som senare kan inträffa. Vidare skulle en
jordägare, som har sagl upp avlalel för exempelvis själviniräde, inle kunna
åberopa arrendatorns miss-skölsamhet, om jordägaren fär kännedom härom försl
efter uppsägningen I.ex. vid arrendenämndens sammanträde på arrendeställel.
Delgivningsregeln i 10 a§ sisla siycket, som torde vara
hämtad frän gällande föreskrift i 9 kap. 10§ om delgivning av avflyttningsmeddelande,
förefaller i och för sig onödig, efiersom den redan framgår av förslagels 8
kap. 8 S. Arrendenämnden vill emellerlid föreslå alt den nuvarande möjlighelen
all lillämpa 8 kap. 8§ iredje slyckel iredje meningen behålls, eftersom del
ibland kan vara svårt all nå moiparten med personlig delgivning. Sådan
delgivning lorde ej heller krävas av rältssäkerheisskäl, efiersom iniiiaiivskyldighelen
enligi förslagei ligger kvar hos den som gör uppsägningen.
Enligi kommittén bör som allmän regel gälla att uppsägning
inle fär ske mer än en gäng (s. 121). Detla uttalande har emellertid inle
kommit till uitryck i lagtexten. En sädan regel skulle lillsammans med det
föreslagna förbudet mol all ändra en gjord uppsägning i vissa fall kunna leda
till inte önskvärda resultat. Sålunda skulle en arrendator, som i god tid sagt
upp avtalet för villkorsändring, senare inte kunna ändra sig och utan jordägarens
medgivande säga upp avtalet för upphörande.
9 kap. 10 b §
Arrendenämnden har i och för sig ingeniing att erinra mot
de överväganden, som ligger bakom förslaget atl det bör äligga den uppsägande
parten all hänskjula tvisten till nämnden. Förslaget innebär emellertid all hänskjulandet
övergår från all vara en ensidig skyldighet för arrendalorn lill alt bli en
ensidig skyldighei för jordägaren. En sådan ändring medför vissa nackdelar. Sälunda
kan arrendatorn komma att under ell halvt är sväva i ovisshet om huruvida
jordägaren verkligen kommer atl fullfölja uppsägningen genom atl hänskjula ivislen.
Vidare kan den länga förhandlingstiden framstå som onödig i vissa fall 1. ex
när arrendatorn anser uppsägning-
Prop.
1978/79:183 152
en vara felakligi gjord och därför inte har anledning alt
förhandla om avtalsvillkor. Av dessa skäl föreslär arrendenämnden au även den
uppsagde skall fä rälien atl själv hänskjuta ivislen inom samma tid. Pä liknande
sätt har bosiadshyresgäst, som sagts upp ulan avflyttningsmeddelande, rält enligi
12 kap. 49 S andra slyckel all hänskjula tvislen ulan alt behöva avvakta avflyllningsmeddelandel.
1 detla sammanhang bör även uppmärksammas de problem som
hänger samman med all ärende hos arrendenämnden älerkallas av pari.
Arrendenämnden delar kommitténs önskemal om all uppsägningsreg-lerna
mäsle främja ell snabbare avgörande och att villkoren för ett fortsatt arrende
normall bör vara beslämda. innan arrendetiden gär ut (s. 121). Den föreslagna
länga fristen sex månader kan emellerlid molverka dessa önskemål. Hänskjutandel
kan dä komma all ske sä senl som i början av seplember vid avial med ell ärs
uppsägningslid och i början av januari vid avial med älta månaders
uppsägningstid. Della är visserligen en förbällring av nuvarande regler, som inle
alls upplär nägon tidsfrist, men på grund av svärigheterna all vinlertid
besiktiga l. ex. jordens beskaffenhei är det ända stor risk för att avgörandel
kan iräffas försl efter arrendelidens uigäng. Dessulom kan hänskjuiandel ske
ännu senare vid avtal som efter dispens har ännu korlare uppsägningslider. Av
dessa skäl föreslår arrendenämnden all frislen sälls kortare än sex mänader,
förslagsvis tre-fyra månader.
Enligt kommitténs förslag skall tidsfristen i försia hand
räknas från den dag då uppsägning senast kunde ske. En sådan uigångspunki för
fristen kan medföra svårigheler i de fall då den som gör uppsägningen är
tveksam om när sista dagen för uppsägning infaller. 1 delta sammanhang kan
hänvisas lill högsia domslolens dom (NJA 1976 s. 672) där den s. k. söndagsregeln
ansågs lillämplig vid beslämmandel av lid för uppsägning av hyresavtal. En nalurligare
utgångspunkt för frislen är dagen för uppsägningens delgivning.
9 kap. 13 a S
Enligt gällande lag anses arrendatorn vara tvingad atl
inför arrendenämnden ta ställning till, om han vill ha avlalel förlängl även
om jordägaren avgifiskrav skulle bifallas, eller om han vill ha förlängning endasl
vid viss avgift (Rillri-Ohlsson, Arrendeavgifter i jordbrukel s. 90). Dessa
överväganden skule bli än svårare all göra, om avgiften enligt förslaget främsi
skall beslämmas efier avkaslningsförmägan. Dessa problem undanröjs av förslagei
i 13 a§, som arrendenämnden därför tillstyrker. Emellertid innebär förslaget atl
arrendatorn kan bli bunden under så läng lid som upp till 18 månader från
beslutet, vilkel inlräffar om beslutet meddelas t.ex. den 15 seplember.
Arrendenämnden vill emellertid påpeka att enligt förslaget arrendatorn i förlängningslvister
allljäml lorde ha rätl att begära föriängning av arrendeavialel endasl vid viss
avgiftsnivå.
Arrendators räll lill förtida uppsägning begränsas enligi
förslaget lill fall, dä arrendalorn finner de faslslällda villkoren alllför belungande
för honom. Denna räll skulle därför inle finnas, när arrendalorn vill göra
förlida uppsägning av andra skäl. Arrendalorns verkliga bevekelsegrunder kan emellerlid
vara svära att utreda. Han kan t.ex. ha fäll möjlighel all arrendera en gärd
på villkor som för honom är förmånligare än de av arrendenämnden faslslällda
och kanske förmånligare även än det gamla avialels villkor. Dessa problem
undanröjs, om arrendalorn får generell räll all ulan molivering göra den
förlida uppsägningen sedan villkoren faslsiällis. Del är knappast nägon
nämnvärd risk för atl en sädan allmän regel skulle
Prop.
1978/79: 183 153
föranleda arrendalorer alt hänskjuta ivisler för atl fä
denna uppsägningsrätt även i de fall, dä de egentligen är nöjda med de av
jordägarna begärda villkoren.
Enligt 12 S
i förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och
hyresnämnder skall arrendenämnd i villkorstvisl inle fä pröva fräga om arrendeförhällandels
upphörande. En sädan föreskrift är onödig (jämför 9 kap. 10 S första stycket förslagei).
Pä motsvarande sätt gäller atl hyresnämnd vid prövning av bostadshyresgäsls
uppsägning för villkorsändring enligi 12 kap. 54 S inte har räll all pröva
fråga om hyresförhållandets upphörande, utan att detla särskilt behövi anges i
lagen om arrendenämnder och hyresnämnder.
1 19§ nämndlagen anges redan nu all den, som efier
förordnande av nämnd har besiktigal fasiighel eller verkställt annan uiredning,
skall tillerkännas ersättning av allmänna medel. Det är därför obehövligt alt
särskilt ange att samma räll tillkommer den som avgetl ullalande angäende arrendeställes
avkaslningsförmäga.
Länsstyrelsen i Ösiergöllands län: Länsstyrelsen ansluter
sig till det förslag beträffande uppsägningsförfarandet som framförts av
lantbrukarnas länsförbund i Östergötland. Vid uppsägning av arrendeavtal för
villkorsändring bör alllsä förslag lill nya villkor presenteras vid
uppsägningen om väsenilig ändring av de gällande villkoren avses.
Lanibrukarnas länsförbund i Ösiergölland: Kommitténs
förslag bör kompletteras med kravel pä presenlaiion av förslag lill väsenlliga
ändringar i samband med uppsägning av arrendeavtal för villkorsändring. De nya
villkoren skall ha redovisats senast den dag dä uppsägningstiden utgår.
Förelagsekonomisk planering, del begränsade uibudel av arrendeslällen saml
sociala skäl talar slarkl för alt arrendalorn i sä god lid som möjligl skall
erhålla kännedom om de nya villkoren. Vi finner delta även vara en fördel för
jordägaren, som stimuleras atl i ett tidigt skede planera del fortsatta arrendeförhällandel.
Sii,flsnåmnden i Linköping: Stiftsnämnden anser liksom
utredningen det angelägel, alt orsaken lill uppsägningen anges.
Beträffande den föreslagna procedurordningen enligt 9 kap.
10 S b finner sliftsnämnden densamma säregen, dä den kan tvinga jordägaren all
via arrendenämnden agera genlemoi en helt passiv arrendator. Det bör allt framgenl
vara den part, som ej åtnöjes med erhället förslag, som har att söka rällelse
hos arrendenämnden. För den kyrkliga jordens vidkommande uppkommer dessulom
problem med gällande förvaltningsbestämmelser. Om utredningens förslag i detla
avseende genomföres, lorde enda möjligheten all prakliskl hantera proceduren
vara ell överflyttande av arrendeupplåtelserna till sliftsnämnden, vilket
förutsätter ändring av kyrkolag.
Uppsägningsförfarandet betr arrende av kyrklig jord lillgär
normalt sä atl arrendalorn i god lid före sisla uppsägningsdag via boslällsnämndens
prolokoll från arrendeuppskallningen fär kännedom om villkoren för den kommande
arrendeperioden. Vidare översändes uppsägningen i laga lid, vartill fogas avflyttningsmeddelande
och förslag lill nytl arrendekonlrakl för föriängningen. Detla innebär atl
parterna senast i mitten av maj sista arrendeårel pä perioden vel om
förlängning är klar, om tvisl i arrendenämnd föreligger eller om arrendet
kommer att upphöra.
För alt genomföra en motsvarande procedurordning för
jordbruksarrende i allmänhet föreslär stiftsnämnden, atl en sista dag för
avgivande av avflyttningsmeddelande föreskrives i nu gällande lagstifining.
Härigenom
Prop.
1978/79:183 154
erhålles dessulom en samordning med gällande hyreslagstiftning.
Arrendatorns betänketid enligt 9 kap. 13 a S bör avkortas
frän 4 till 2 månader.
Siifisnäinnden i Skara: Genom den föreslagna nya
paragrafen 9 kap. 10 a § söker kommittén särskilja de tvä fall som nu orsakar
uppsägning. Konsekvenserna av detla lorde ha slörsi betydelse för privala
arrenden där möjlighelerna lill själviniräde kan förorsaka ändrade slåndpunkier
i skälei lill uppsägning. För kyrkans del fär ändringen emellertid konsekvenser
i de fall dä valel stär mellan atl upprusta jordbrukel eller försälja det.
Oftast torde frågeställningen gälla enheier med svagt arealunderlag (ej ulvecklingsbara
eller begränsat utvecklingsbara). Fall kan uppkomma där boställsnämnden
föreslår en kraftig upprustning av enheten i kombination med ell högl arrende
som skall förränta investeringen. 1 detla fall sägs arrendalorn upp för ändrade
villkor. Om han ej acceplerar den nya arrendesumman och den sänks av
arrendenämnden är jordägarens möjligheter att försälja fastigheten beskurna i
och med alt arrendatorn har räll till förlängning ytterligare en 10-årsperiod
såsom uppsägningen är utförd.
Regeln kan säledes medföra överdriven försiklighel med
investeringar och i vissa fall förluster för jordägaren vid försäljning.
Den föreslagna nya paragrafen 9 kap. 10 b § innebär en
avsevärd förändring i förhållande lill nulägel. I nulägel ivingas båda partema
atl agera vid en ändring av arrendevillkoren. Jordägaren har atl ularbeta ett
skäligt förslag, artendatorn har atl acceplera detla eller gä till artendenämnden.
Förhållandet kan givelvis vara omvänl. Del nya förslagei innebär emellerlid
alt en av parterna kan förhälla sig passiv ända tills arrendenämnden fäller sin
dom. (Domen kan ju aldrig bli sämre än den andra parlens erbjudande). Han kan
ju också hoppas att den andra parten begår ell formellt fel i.ex. inle gär lill
arrendenämnden i lid. Regeln kan således medföra en markant ökning av fallen i
arrendenämnden genom omotiverad passivitet från endera parten.
Del kan ifrågasättas om denna regel som överlasiar allt
ansvar på en av parterna är rättvis. I alla händelser bör, om den genomförs, artendenämndemas
kapacilel utökas så alt del ökade behovei av deras ijänsler inte leder till
länga väntetider vid tvister.
För kyrkans del lorde regeln medföra ytteriigare
administrativt krångel. Enkelt uttryckt är del sä vid ändring av arrendevillkor
att boställsnämnden fastställer artendevillkor och pastoratet tecknar nytt konlrakl
med arrendatorn. Om tvist uppstår företräder stiftsnämnden pastoratet i
arrendenämnden.
Med nuvarande regler kommer sädana fall oftasl lill siiflsnämndens
kännedom genom all arrendalorn gär till arrendenämnden och arrendenämnden i
sin lur kallar slifisnämnden. Med de ändrade reglerna måsle sliftsnämnden på ell
annal säll än tidigare lillse alt kontrakten påskrives inom lagstadgad lid efiersom
arrendalorn har möjlighel alt förhålla sig passiv.
Särskilt gäller della om man vel alt del inom pasioralei
ibland är kleni med kunskaperna om gällande arrendelagstiftning. Den hinner ju
ändras mellan varje artendeuppskatiningslillfälle. Ell sätl alt klara dessa
problem frän stiftsnämndens sida skulle vara all redan från början till artendenämnden
anmäla samtliga enheter som skall fä nya arrenden och därefter avskriva fallen
efterhand som undertecknade kontrakt anländer lill stiftsnämnden. Della skulle
belyda ca 30-50 fall i arrendenämnden varje är. 1 alla händelser lorde regeln
medföra en ökad arbetsbelastning pä förvaltnings-
Prop. 1978/79:183 155
'i. / ,
organisationen som helhet och medföra ökade krav pä en ralionalisering
av jordbruksförvall ningen.
I del fall, dä jordiigaren skulle finna all villkoren för
fortsatt arrende enligi 9 kap. 13 S är sä oförmånliga alt han ej kan ha fastigheten
i egen ägo längre, kommer han i framliden i ell ofördelakligare läge än han är
nu. Han kommer om han sagl upp arrendatorn för ändrade villkor ivingas sälja
fastigheten med en arrendalor sittande 5 eller 10 är. I praktiken kommer det
all belyda all arrendalorn kommer atl vara ensam köpare eller om del aren rationaliseringsfasiighel
kunna förhindra angelägen ralionalisering.
Sliftsnämnden vill sammanfallningsvis framhälla all del
nuvarande sysiemel för uppsägning m.m. i vissa delar är kompliceral. Det är
dock tveksamt om del nya förslaget är enklare. Möjlighelerna att förtara fel lorde
inle ha minskal. Tväriom har nya begrepp som parierna mäsle hälla isär införts.
De nya reglerna kan dessutom medföra förändringar som kan komma all orsaka samhällel
ökade adminisiraiiva kostnader främst genom att lantbruksnämnder och
arrendenämnder fär ökad arbetsbörda. Del mäsle finnas enklare säll atl lösa
den uppgift ulredningen fält sig förelagd.
Sliftsnämnden i Göleborg: Förslaget innebär bl.a. all avflyllningsmeddelandel
slopais saml all man vill få fram nya arrendevillkor i god lid före ny period.
Stiftsnämnden i Göteborg delar kommitténs uppfattning om atl moiparten har ell berälligai
iniresse av all så lidigi som möjligl fä kännedom om syflel med uppsällningen.
Förslagei all del alllid skall åligga den uppsägande
pärlen (dvs. i allmänhet jordägaren) atl hänskjula uppkommen ivist lill
arrendenämnden slrider dock mol normal rättsuppfattning. Del normala är all den
som känner sig förfördelad har alt söka ändring. I normalfallel innebär del
således all arrendalorn, ifall han är missnöjd med erbjudel arrendeavial, hänskjuler
frågan lill arrendenämnden.
Erfarenhelen har visal. all proceduren med uppsägning och avflyttningsmeddelande
har väckl missnöje hos bada parter. Vad man från arrenda-torshåll önskar, är
all i god lid få reda på förutsättningarna inför den nya perioden. Detla
önskemål kunde enklare uppfyllas, genom all vid villkorsändring följa
föreslagen lidsfrisi pä 6 månader före arrendelidens uigång för presenlaiion av
nya villkor. Dock skall del äligga den som uppsäges, alt hänskjula ev. tvisl lill
arrendenämnden.
Förslaget innebär även oklarhel om vem som, inom den
kyrkliga förvaliningen, har all hänskjula tvislen lill arrendenämnden.
Förslagei kan även innebära en anhopning av
arrendenämndsärenden inför lidsfristens utgång. Inom den kyrkliga
jordbruksförvaltningen har uiformais en praxis, innebärande all i samband med
uppsägningen överlämnas ocksä såväl nya villkor som avflyttningsmeddelande.
Detta medför all evenluella ivisler har bälire lidsuirymme för all bli lösta
före ny arrendeperiod.
Den föreslagna nya paragrafen 9 kap. 13 a S bör
förtydligas sä atl del framgår all uppsägningen skall gälla avflyttning pä den fardag
som inlräffar närmast efter sex mänader frän uppsägningen.
Under hänvisning till vad ovan framförts fär stiftsnämnden
i första hand avstyrka de framlagda ändringsförslagen i sin helhei. Den
nuvarande lagslifiningen infördes sä senl som är 1972 och innebar en avsevärd
förändring ime minsl beiräffande uppsägningsruliner, hänskjulande lill arrendenämnd
m. m. och det mäsle anses mindre lillfredssiällande, all efter en sä förhållandevis
kort tidsrymd - när de på 1972 ärs lagstiftning grundade mtinerna äntligen
börjat fungera - införa ett i flera avseenden nyll syslem.
Prop.
1978/79:183 156
1 andra hand lillsiyrker stiftsnämnden förändringarna lill
den del desamma avser att uppsägningen skall preciseras till atl avse
avflyttning eller villkorsändring (10 §) och atl arrendatorn därest han ej
godkänner de av arrendenämnden fastställda villkoren skall ha rätt uppsäga avlalel
(13 a §).
Universitetet i Uppsala: Nuvarande uppsägningsförfarande
är olillfredsslällande. Den allvarligaste brislen är jordägarens möjlighel all
lämna en opreciserad uppsägning innebärande alt uppsägningsanledningen kan ändras
under pägäende förhandlingar och utnyttjas som förhandlingsargu-menl. Härigenom
kan arrendalorn olvivelakligl utsättas för ett olillböriigi iryck. Reglerna
medför ocksä en osäkerhei för arrendalorn som innebär all parlema inle
förhandlar pä lika villkor. Vid överväganden om ändring härav är del dock yllersl
angeläget alt inle skapa regler som stör eller försvarar del prakliska förfarandel
i del hell dominerande anialei fall då ingel missbruk förekommer och frivillig
överenskommelse träffas.
1 den prakliska lillämpningen är del en klar skillnad
mellan de fall dä jordägaren överhuvudiagel inle kan åberopa besillningsbrylande
skäl och sälunda uppsägningen och förhandlingarna enbarl avser villkorsändring saml
del avsevärt mindre anial fall dä jordägaren har möjlighel alt bringa avtalet till
upphörande. Efter föreslagna ändringar i reglerna om självinträde saml
införande av krav pä preciserai uppsägningsskäl reduceras de senare
ytterligare. Eftersom säväl förhandlingssilualionen som proceduren i prakiiken
är mycket olika för dessa båda fall föreligger del siarka skäl alt även i
lagstiftningen införa tvä skilda förfaranden.
Universitetet instämmer sälunda i kommitténs förslag att
precisering skall ske vid uppsägningstillfällel, men anser all lagändringen
skall göras så all de frivilliga förhandlingarna vid villkorsändring
underlättas samiidigi som proceduren och prövningen av tvisl vid arrendels
upphörande skall göras effeklivare och snabbare. Skälen för en sädan inriktning
pä lagsiiftningsarbeiei är uppenbara. Den praktiska funktionen av upplätelseformen
är slarkl beroende av enighel och samförsländ mellan parterna varigenom alla
onödiga irritalionsmomenl lill följd av formella regler bör undanröjas i del
långsikliga arrendeförhållandei. Är del ä andra sidan fräga om arrendels
upphörande bör, med hänsyn lill den allvarliga siluaiionen som oflasl arrendalorn
befinner sig i, en ivisl kunna bringas till avgörande ulan onödiga dröjsmål.
Kommitténs förslag skulle i praklisk lillämpning inle
uppfylla dessa krav. Förslagei skulle inle heller nämnvärt förbättra arrendalorns
siiuaiion eftersom del fortfarande ger jordägaren möjlighel all meddela
uppsägning för avflyttning även då han avser villkorsändring.
Universilelei föreslär därför all man i lagsiiftningen
helt skiljer förfarandet vid uppsägning för avflyttning frän förfarandel vid
villkorsändring. Jordägarens resp. artendalorns ålgärd i del senare fallel kan
förslagsvis benämnas anmälan om villkorsändring. Tidsgränsen för båda ålgärderna
bör liksom nu vara ell är före arrendeperiodens uigäng. Efter denna lidpunki
får givetvis inle anmälan om villkorsändring ändras lill uppsägning för
avflyttning. Däremoi bör lidsgränsen för all hänskjula tvisl vara olika för de
båda förfarandena av skäl som redovisas i del följande.
Vid anmälan om villkorsändring kan inle arrendalorn generelli
sell anses ha en svårare siiuaiion än jordägaren eftersom arrendalorn dä ej ulsalls
för hol om avflyttning. Del kan möjligen anses angelägel för arrendalorn all så
snart som möjligl fä kunskap om de nya villkor som jordägaren släller, men i
regel kan han ganska väl förutse dem. 1 vari fall finns inle skäl all ulsalla parierna
för den lidspress i förhandlingarna som kommitténs förslag skulle
Prop. 1978/79:
183 157
medföra. Den av kommittén föreslagna lidsgränsen för hänskjutande
av tvist är dessutom synnerligen olämplig i den prakliska lillämpningen och
skulle medföra nya osäkerhelsfaklorer som ytterligare försvårar parternas
förhandlingar. Kommitténs förslag innebär normall all förhandlingarna skulle
vara avslutade och avtal tecknas senasi den 14 seplember varigenom alllsä
slutförhandlingarna oflasl skulle sammanfalla med den intensiva
skördeperioden. Med kunskap om prakliska förhållanden kan del konstateras att
förslaget skulle leda till all parierna kom i lidsnöd och tvingades göra
framställning lill arrendenämnden enbarl för all erhälla ansländ. Risken för
förbiseende som medför rällsförlusler är uppenbar. Värderingar och överläggningar
mäsle med kommitténs förslag senasi äga rum under vären-sommaren och kolliderar
därför inle bara med jordbruksdriften utan inom stora delar av
arrendemarknaden, nämligen inom förvallningar med flera arrendeupplåtelser,
även med arrendesynerna. För kyrkans förvaltning där ordföranden i boställsnämnden
ofta även är akliv syneman skulle svårighelerna bli speciella ulöver all
ändringen skulle fä återverkan pä lillgängen pä synemän. Efiersom
vinterperioden är olämplig för arrendevärdering skulle kommitténs förslag ledu lill
all förutseende parier måste försöka avgöra de nya villkoren under hösten ca
1,5 är före arrendeperiodens utgång och alltsä före lidsgränsen för uppsägning.
Del kan med säkerhei anias att detta inte kommer atl fungera utan leda lill en
mängd formella ivisleanmälningar. Inom den publika sektom kan visserligen
jordägaren lägga om arbeismiinerna för en sådan ordning men det kan inle uieslulas
all man även där väljer all genom schablonanmälningar lill arrendenämnden
skaffa ansländ för all uppnä en vettig förhandlingsperiod. Risk föreligger all
arrendenämnderna skulle belasias pä ell säll som medförde förseningar av de verkligi
ivistiga ärendena. En lika viktig invändning mol kommitténs förslag är all förhandlingen
blir svårare ju lidigare den äger rum i förhållande till den tidpunkt dä
villkoren skall börja tillämpas. Utöver ekonomiska förändringar som direkl
påverkar beslämmandel av arrendeavgifien förekommer åiskilliga frågor som skall
justeras och regleras vid periodbyie såsom pågående och planerad byggenskap,
arealomläggningar, iindrad driftsinriklning osv. När del gäller arrendeavgifien
kommer en alllför lidig värdering och förhandling all föranleda jordägaren all
göra schablonpäslag lill sin förmän för vänlade förändringar samiidigi som arrendalorn
givetvis kalkylerar med riskmarginaler lill sin fördel. Dessa olika
omständigheter skulle medföra klarl sämre fömtsättningar för frivillig
överenskommelse. Enbarl en risk härför är lillräckligi för atl avvisa
kommitténs förslag.
Anmälan om
villkorsändring enligt universitetets förslag skulle innebära en välbehövlig avdramatisering
av förfarandel och uigöra ett nalurligt första sleg i parlsförhandlingarna.
Någon tidsgräns kommer i del helt dominerande antalet fall inle alt erfordras.
Givelvis skall båda parlema när som helsl efter anmälan om villkorsändring ha möjlighel
all hänskjuta frägan lill artendenämndens avgörande trots en
förhandlingsovillig motpart. 1 och för sig borde della vara lillräckligi, men erfarenhelen
visar atl det förekommer enstaka fall där båda parterna är hell passiva. För
att skapa klarhel i rältsförhållandel dem emellan kan det därför vara ändamålsenligt
med en bestämmelse om alt förlängning på oförändrade villkor har skett om inle
anmälande parlen har hänskjulit frägan om villkorsändring senast vid
arrendeperiodens uigäng. Molsvarande regler är ändamålsenliga även för bosladsarrende
enligt 10 kap. och för fiskeartenden.
Vid uppsägning för avflyttning bör förfarandet påskyndas
dels genom atl
Prop.
1978/79:183 158
liden, inom vilken jordägaren skall hänskjula ivislen vid ävenlyr
att uppsägningen blir ulan verkan, förkortas lill förslagsvis tvä månader och
dels genom all arrendalorn ullryckligen ges en möjlighel all själv hänskjuta tvislen
så snarl han har erhållit uppsägning. En sädan skärpning är nödvändig om
kommitténs förslag om preciserad uppsägning skall fä nägon effekt. Även om
jordägaren skulle vilja utnyttja uppsägning för avflyttning såsom påtryckning
gentemot arrendalorn blir han tvingad att redan 10 mänader före
arrendeperiodens uigäng dra den frägan inför arrendenämnden. Sannolikt kommer
del att te sig ointressant atl tillgripa ett sä kortvarigt avflytiningshol.
Universitetet delar kommitténs uppfattning att orsaken
till alt jordägaren vägrar medge förlängning skall anges i uppsägningen.
Däremot skulle kommitténs förslag om påföljden, all uppsägningen vid
förbiseende härav blir utan verkan, medföra rällsförlusler. Med universiieieis
förslag beträffande uppsägningsförfarandel är del tillräckligt uu
arrendenämnden kan förelägga jordägaren all redovisa orsaken. Ändring av angivel
uppsägningsskäl bör ej få ske.
Sammanfallningsvis
anser universilelei alt uppsägningen bör vara preciserad ifråga om dess
avsikt. Del av kommittén föreslagna förfarandel skulle emellerlid medföra allvariiga
störningar i arrendemarknaden och öka anialei ivisier. Förslagei skulle inle
heller fä avsedd effeki eftersom jordägaren ändock skulle kunna meddela
uppsägning för avflyttning även då endasl villkorsändring avses. Universiletet
föreslär bl.a. pä grund härav atl förfarandet vid uppsägning för avflyttning hell
skiljs frän förfarandet vid villkorsändning. Härigenom kan reglerna för avflytlningslvisler
skärpas och avgörandel påskyndas samiidigi som förhandlingar om villkorsändring
underlällas.
Juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universilel:
Kommittén vill slärka arrendalorns förhandlingsposiiion genom all införa en
ordning där man skiljer mellan uppsägning för avflyttning och uppsägning för
ändring av villkoren. Man vill ivinga jordägaren att från början ange vilkel
syfte hans uppsägning har.
Om uppsägningen anges enbart avse ändring av villkoren är
det sedan för sent för jordägaren att säga upp arrendalorn för avflyttning och
han fär inte ändra den gjorda uppsägningen till atl avse avflyttning.
Jordägaren mister därmed sin nuvarande möjlighel all under förhandlingarna om
villkoren för den nya perioden hola med all ändra uppsägningen lill all gä ul
pä avflyttning. Del skall också bli möjligl för arrendalorn all för sin del
göra en uppsägning som enbart kan leda lill ändring av villkoren. Om dä
jordägaren innan uppsägningsliden går ul inle svarat med uppsägning för
avflyttning, kan artendatorn även i del fallet föra förhandlingarna om de nya
villkoren ulan nägoi hot om avflyttning. 1 de fall, där bada parterna friin
början är inslällda pä atl artendel skall förlängas, lorde denna nya ordning
leda till en värdefull avdramatisering av förhandlingarna om villkoren för den
nya perioden.
Om jordägaren i siällei väljer alt ange all uppsägningen
avser avflyttning, skall han enligt den nya regeln också ange vilken besillningsbrylande
grund han åberopar. Della kommer atl öka arrendalorns möjligheler all frän
början bedöma sina möjligheler och all lägga upp sitl agerande.
Det är pälagligl all dessa nya regler i JB 9:10 och lOa
minskar den nuvarande risken för arrendatom all hamna i en svår
förhandlingssituation. Del framslär ocksä som principielll rikligl alt skilja
mellan uppsägning för avflyttning och uppsägning för ändring av villkoren. Den
nuvaran-
Prop. 1978/79:183 _ 159
de ordningen är motsägelsefull eftersom man ju nu formelll
sell egenlligen måsle göra en uppsägning för avflyttning även om man bara syfiar
lill ändring av villkoren. Del kunde renlav vara lämpligt all man ännu lydligare
markerade skillnaden mellan de båda ätgärderna genom atl ge dem olika namn.
Termen uppsägning borde dä reservas för del fall dä avflyttning åsyftas. Det
fall då enbart ändrade villkor åsyftas borde dä ges annan beleckning.
Kommittén föreslär vidare en ändring av den nuvarande
regeln i JB 9:10 om att jordägaren mäste lämna ett s.k. avflyttningsmeddelande
till arrendatorn om han vill kräva all den uppsägning som han eller arrendatorn
gjort skall leda lill atl arrendeförhållandet upphör. Fakullelsnämnden inslämmer
i kommitténs bedömning att denna ordning med dubbla meddelanden - först
uppsägning och sedan avflyttningsmeddelande - kan vara svårförståelig och leda lill
missförstånd och rätlsförlusler. Della gäller särskilt i den situationen all
del endasl är arrendatorn som gjort uppsägning och dä endast i syfte att fä
villkoren ändrade. Jordägaren kan dä aklualisera avflyttning genom all lämna avflyttningsmeddelande
och della kan han med nuvarande regler göra så länge parierna förhandlar om
villkoren, lill och med strax före den lidpunki när arrendeiiden går ul. En
ändring av reglerna pä denna punkt framslär därför som angelägen.
Kommittén konstaterar i denna del - goda skäl - atl del är
viktigt att det i god tid före arrendetidens uigäng blir bestämt bäde om arrendel
skall föriängas och vilka villkor som skall gälla. För det fall att parterna
efter uppsägningen inle kan komma överens, har man därför i JB 9:10b föreskrivit
atl den part, som gjort uppsägningen, inom viss tid måste hänskjula tvislen
till arrendenämnden. Detla gäller både när jordägaren sagl upp för avflyttning
eller för ändring av villkoren och när arrendatorn sagl upp för ändring av
villkoren. Som effektivt påtryckningsmedel stadgas atl den uppsiigning part
gjort blir utan verkan om parten försummar atl i föreskriven tid hänskjuta Ivislen
lill arrendenämnden. Följden blir då att arrendet blir förlängl pä oförändrade
villkor.
Fakullelsnämnden finner syflel med denna föreslagna regel
välmotiverat. Regeln kan också bli tämligen effektiv. Dess svaghet ligger i
all den kanske inle ger tillräckligt ulrymme för förhandlingar direkt mellan
parterna. I normalfallet, där arrendetiden är minst fem år, mäste uppsägningen
ske senasi ett är före arrendetidens utgång, dvs senasi den 14 mars aret innan.
Enligt den föreslagna regeln måste då, i del fall där uppsägningen avser
villkoren för den nya arrendeperioden, den som gjort uppsägningen hänskjuta frägan
om de nya villkoren senast den 14 september. Perioden närmast före den 14 seplember
skulle därför behövas för en avgörande förhandling mellan partema. Den rimliga
prisnivån är ju svårare atl bedöma ju längre tid som älerstär fram till den
nya arrendelidens början. Men jusl perioden fram lill den 14 seplember är samiidigi
en av jordbrukels mesi arbelsfyllda lider. Kravel att tvist mäste hänskjutas
senast sex mänader efter uppsägningslidpunklen kan därför i della normalfall
hindra parterna att utan arrendenämndens hjälp komma överens om villkoren för
den nya arrendeperioden. En lösning kunde här vara att man gav dem ytterligare
lid pä sig innan ivist mäsle hänskjulas liil arrendenämnden.
Avslutningsvis mä påpekas atl jordägaren även med de
föreslagna reglema kommer all få vissa möjligheler att ivinga arrendalorn all
föra förhandlingar om villkoren för den nya arrendeperioden under hot om avflyttning.
Den jordägare som endasl siktar pä villkorsändring kommer nämligen att ha möjlighel
all agera så att han startar med uppsägning för
Prop.
1978/79:183 160
avflyttning och sedan under förhandlingarna mellan
parterna läier sin villighet att medge förlängning bli beroende av att arrendalom
gär med på viss ändring i villkoren.
En möjlighel all minska risken för sädana pålryckningar
kunde vara att man införde olika lider för hänskjulande av ivist lill
arrendenämnden. Man kunde föreskriva all jordägaren mäste hänskjula ivisl om
avflyttning redan inom tvä mänader efter uppsägningstidens uigång vid ävenlyr
alt uppsägningen för avflyttning annars blir ulan verkan. Tvisl om ändring av
villkoren skulle däremoi fä hänskjutas lill arrendenämnden vid senare lidpunki.
Sisl vill fakulteisnämnden peka pä ell processuelll
problem när del gäller förfarandet vid uppsägning. Om arrendenämnden beslutar
all ogilla jordägarens uppsägning för avflyttning älerstär sedan frägan vilka
villkor som skall gälla för den nya arrendeperioden. Sä som de nya reglerna
utformats kan de leda lill all arrendenämnden söker besluta om villkoren för
den nya perioden på samma gång som man beslutar all ogilla uppsägningen för
avflyttning. Efiersom del emellertid är önskvärl all parierna i sädanl fall försl
fär lillfälle atl själva förhandla om villkoren, vore del värdefullt med ell ullalande,
ålminsione i förarbeiena. alt arrendenämnden har möjlighet all meddela "mellandom"
i frågan om uppsägning för avflyttning och att det efter sädan mellandom
ankommer pä pari som vill ha ändring i villkoren all, om parterna inle kan komima
överens, hänskjuta den tvislen lill artendenämnden inom viss ytterligare lid,
förslagsvis innan den första artendeperioden gäll ut.
Domänverkei: Verket delar kommitténs uppfattning atl
åtskillig krilik kan riklas mot nuvarande ordning. Verkei finner det
otillfredsställande all en pari mäste tillgripa medel som syftar till något
annat än vad parierna egenlligen avser i uppsägningsförfarandel. (Se
betänkandet sid. 111-114.) Likaså är del olillfredsslällande att tvistefrågorna
hälls svävande under lång lid även efter arrendels uigäng. Verket tillslyrker
införandel av regeln i 9 kap. 10 aS försia slyckel om all uppsägande pari redan
i uppsägningshandlingen med bindande verkan klargör huruvida uppsägningen
avser arrendeförhållandens upphörande eller endast ändring av villkoren. Däremot
motsätter sig verket den föreslagna preklusionsbeslämmelsen i 9 kap 10 aS andra
slyckel innebärande all en annan uppsägningsgrund ej fär åberopas än den eller
de som anges i uppsägningshandlingen. En sädan regel kan leda lill rättsförlust
för den part som antingen misstagit sig pä innehållei i 9 kap. 8§ andra stycket
eller hell glömt atl ange någon grund men som ändå har befogad anledning atl
säga upp arrendet. Dessutom bör uppsägningen vara sä enkel och kortfattad som möjligl
med lanke på de svårigheler som kan uppsiä atl bevisa uppsägningens innehall om
del blir ivisi.
Enligt verkets uppfattning räcker del atl jordägaren
senast vid första inställelsen inför arrendenämnden tydligt måste ange grunden
för sin talan.
Beiräffande 9 kap. 7 § vill verket föreslå all paragrafen
kompletteras med en iredje punkl av innehall all arrendalorns räll till
förlängning av arrendet upphör vid uigången av den arrendeperiod under vilken arrendalorn
fyller 67 år. Som molivering för della ändringsförslag vill verkei anföra
följande.
Jordägaren skall inte lagligen tvingas att upplåta egendom
till arrendalorer som uppnått pensionsåldem. Erfarenheten visar att risken
finns all en sådan egendom försämras genom all arrendalom inte orkar sköta
gården. Med den avsedda skrivningen i ulredningsförslagel har exempelvis en artendaior
i. o m. 80-årsäldem - för all gå lill ytterlighet - rätt lill föriäng-
Prop. 1978/79:183 161
ning. Del torde vara svårt för en jordägare all ulan slöd
i lagen vägra föriängning med skälei all "förulsäliningar för arrendalorn atl
fullfölja artendeavialels villkor inle föreligger med hänsyn till arrendatorns
höga älder".
Det kan inte heller anses rimligt från allmän synpunkt ail
lill åren komna arrendatorer skall sitta kvar pä gårdarna, när ungdomar med
goda förutsättningar som jordbmkare söker efier lediga arrendegårdar. Arrende
är för mänga lösningen för atl fä bli jordbrukare pä grund av de höga kapilalkoslnaderna
vid förvärv av jordbmk.
Enligt verkets uppfattning bör vidare 9 kap. 7§ sista
meningen ändras till: "Vid nyteckning av arrendeavtal gäller förbehäll att
arrenderätten icke skall vara förenad med rälien till föriängning om den
godkänts av arrendenämnden." Skälet för della ändringsförslag är
följande.
Vid nyieckning av konlrakl hindras jordägaren att teckna
avtal ulan besittningsskydd för arrendatom om inle arrendenämnden godkänt villkorel.
Vid förlängning råder avtalsfrihet; är jordägaren och arrendalorn överens om
alt rätl lill föriängning ej skall föreligga gäller villkorel. Vill inle arrendalorn
gä med på villkorel hänskjuter denne frågan till arrendenämnden för avgörande.
Detta förhållande har missuppfattats av åtskilliga jordägare och arrendalorer. Lagtexien
bör här göras lydligare än enligt ovanslående förslag.
Tiden för hänskjutande av tvisl till arrendenämnd är
alltför kort och kan leda till onödig rättsförlust för den pari som antingen
glömmer lidsfristen eller saknar kännedom om regelns innehåll. 1 slället bör hänskjutande
till arrendenämnd göras senast vid arrendetidens utgång. Underlåter jordägaren
alt hänskjuta tvislen till arrendenämnden blir han bunden för de tidigare
gällande villkoren för nya avtalstiden. Enligt verkels uppfattning kan ett
genomförande av detta förslag få allvariiga konsekvenser. Det kan bl.a. få till
följd att antalet onödiga arrendemål i arrendenämnden ökar. Mänga arrendatorer
som i ell eller annal avseende har erinringar mot del nya koniraklsförslagel,
men som i och för sig skulle vara villiga acceplera dessa - eventuellt efter
någon mindre justering - kan komma att "ligga pä" förslagen i avvaklan
pä all jordägaren innan tidsfristen utgår skall tvingas begära prövning av
villkoren hos arrendenämnden. Dessa arrendemål skulle med nuvarande regler endasl
undantagsvis aktualiseras. Om någon tidsfrist under vilken tvist kan hänskjutas
lill arrendenämnden överhuvud laget skall gälla bör denna enligt verkets
bestämda uppfaUning utsträckas lill uigången av arrendeperioden, dvs. omfatta
tolv mänader från den dag uppsägningen senast kunnai göras. Det kan i och för
sig anses rimligt att villkoren för fortsall arrende är beslämda senast när
arrendetiden Ulgår. Om skrivningen irols denna verkels invändning innehäller
en kortare tid bör den i nödfall minimeras lill älta månader.
Den i 9 kap. 13 a § föreslagna uppsägningsliden från arrendatorns
sida på fyra månader anser verkei bör begränsas lill en ä Ivå månader. Della
för alt göra det enklare för en ny arrendalor att teckna avtal utan onödig lidsuldräki.
Jordägaren måsle ha rimlig lid på sig all utse ny arrendalor.
Svenska kyrkans församlings- och pasiorsförbund: Del skall
försl konstateras, atl kommitténs förslag i denna del skulle om det görs till
lag, lillskapa en ytterst komplicerad procedur, som inte uppvägs av fördelar i molsvarande
mån. Dessutom har förbundel funnil alt gällande uppsäg-ningssyslem fungerat och
fungerar någorlunda klanderfriti. Dock bör enligt förbundels uppfattning
nuvarande regler snarasi kompletteras med en beslämmelse om sisla dag för
avlämnande av avflyttningsmeddelande till 11 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 183
Prop.
1978/79:183 162
arrendalorn. All arrendelagsliftningen inle i likhet med hyreslagstiftningen
redan har en sådan regel förefaller anmärkningsvärt. Om delta lillägg görs lill
nu gällande uppsägningsregler, anser förbundel all nu gällande regler bör bibehållas.
Kommittén riktar i betänkandet en del kritik mot avflyttningsmeddelande!.
Främst är man kritisk mot den omständigheten atl arrendalorn ofta uppfattar ett
avflyttningsmeddelande som alllför bryskt. Denna krilik undvikes emellertid,
om man - som sker inom den ecklesiastika sektom - i avflyllningsmeddelandel gör
en förklaring av uppsägningssystemel. Avflyllningsmeddelandel blir givetvis
något längre än vad lagen föreskriver. Del utgör emellertid för arrendatorn en
betydligt behagligare läsning än avflyttningsmeddelandet gör, om del endasl
innehåller vad lagen kräver av ett avflyttningsmeddelande.
Kommittén föreslär (9 kap. 10 b§) all jordägaren, om han uppsagl
arrendalorn till avflyttning eller ändring av villkor och överenskommelse inle
kan näs, skall hänskjula tvislen lill arrendenämnden. Förbundel finner della belänkligl.
Arrendatorn kan genom passivitet ivinga jordägaren att, ofta alldeles i onödan,
anhängiggöra ett arrendeärende i arrendenämnden.
Om kommitténs förslag genomförs bör bl.a. lagen om förvallning
av kyrklig jord förses med bestämmelse om vem som skall anhängiggöra ett ärende
hos arrendenämnden; pastorat, boställningsnämnd eller sliflsnämnd. Med
gällande lagsliflning har någon regel härom inte varil erforderlig, efiersom
del nu alltid är arrendatorn som för tvisten till arrendenämnden. Enligt
förslaget skulle det emellerlid näslan enbarl bli jordägaren.
Vid ell genomförande av lagstiftningen bör det vidare
anses lillfyllesl alt arrendalorn får tvä mänader på sig atl uppsäga avtalet om
han anser de av arrendenämnden faslslällda villkoren för betungande.
Sveriges jordägareförbund: Som kommittén anger, har de
nuvarande uppsägningsreglerna stundom skapal irrilalion mellan parierna.
Särskilt gäller detla det s.k. avflyllningsmeddelandel, som jordägaren måste
delge arrendatorn, även om jordägaren endast önskar en ändring av arrendevillkoren.
Förbundel delar därför kommitténs uppfattning, all del redan i uppsägningen bör
anges, huruvida den avser arrendeförhållandets upphörande eller endasl ändring
av villkoren och att man slopar avflyllningsmeddelandel. Likaså delar förbundel
kommitténs uppfattning, atl en uppsägning för villkorsändring icke bör fä
ändras lill att avse avflyttning.
Förbundel kan ej biträda kommitténs förslag att arrendalorn
även i det fall han själv sagl upp och begäri förlängning pä ändrade villkor
skall äga rält att frånträda arrendel om han skulle finna, atl de av
arrendenämnden fastställda villkoren skulle bli aUtför betungande. En arrendalor,
som vidlar en uppsägning och begär ändrade villkor, bör bli bunden av de
villkor som arrendenämnden dä fastställer. Arrendatorn lika väl som jordägaren
i molsvarande fall mäste ta konsekvenserna av sill egel agerande.
Enligt kommitténs uppfattning bör ingen av parterna kunna
bindas vid nya villkor eller annan oförmånlig påföljd enbarl av det skälet, att
han underiåter atl vidta viss åtgärd. 1 konsekvens härmed föreslår kommittén,
alt del skall äligga den part som önskar ändring i beslående arrendeförhållande
all hänskjuta ev. tvist till arrendenämnden. Förslaget kan vid ell första
påseende synas prakliskl, men kommer eniigt förbundels uppfattning i
verkligheten att medföra en slark ökning av antalet arrendenämndsärenden. I molsats
lill de nuvarande reglerna, där arrendalorn måste la siällning lill om han
skall vända sig till arrendenämnden eller ej, kommer
Prop. 1978/79:183 163
arrendalorn, om förslagei genomföres, att kunna förhålla
sig hell passiv och avvakia jordägarens ställningstagande. Jordägare kommer
sålunda alt i många fall bli tvungna att vända sig lill arrendenämnden för all
överhuvudtagel fä arrendatorn alt taga ställning till jordägarens
kontraktsförslag. Detta är olämpligt. Det bör äligga arrendalorn alt hänskjuta tvislen
till arrendenämnden om han ej acceplerar jordägarens villkor för en förlängning
eller ej acceplerar all avflytta. I konsekvens därmed bör, i del fall arrendatorn
säger upp avtalet och begär ändring av villkoren, jordägaren vara skyldig att hänskjula
ivislen till arrendenämndens prövning om han ej acceplerar de av arrendatorn
uppställda villkoren.
Förbundet
anser det olämpligt alt jordägaren vid uppsägning för arrendets upphörande ålägges
att redan i uppsägningen slutligen precisera grunden för sin vägran atl
förlänga arrendel. 1 och för sig är del angeläget alt grunden för vägran till
förlängning preciseras snarast möjligt, men mot della önskemal slär det faklum atl
ett sädanl krav i hög grad komplicerar konlaklerna mellan jordägare och arrendalor.
Del kan tvinga jordägarna till noggranna överväganden och utredningar med bilräde
av olika slags expertis redan i samband med uppsägningen. Detla är olämpligt.
Lagstiftningen bör syfta till att underlätta och förenkla kontakterna mellan
jordägare och arrendalor. Man bör även undvika att rätlslillämpningen blir
beroende av vad parterna uppfattar som formalileler. Därför bör del även efter
uppsägningen finnas möjligheler för jordägaren att ytteriigare precisera
grunderna för sin vägran atl förlänga arrendet. Delta är lämpligt även med
hänsyn lill all kravel pä ett fullsländigl angivande av grunderna redan i
samband med uppsägningen kan skapa onödiga motsättningar mellan jordägare och arrendator.
Enligt kommitténs förslag äger arrendatorn räll att säga
upp arrendet inom fyra mänader, om han vid tvist om förlängning finner alt de
fastställda villkoren är alllför betungande. Förbundet anser att en sä lång
betänkelid medför alllför siora olägenheier för jordägaren. Då ivislen om en
förlängning regelmässigt förenas med överväganden angående de framlida
villkoren för forisatt arrende, bör arrendalorns belänketid ulan olägenheter
kunna förkortas lill tvä månader.
Även den föreslagna tidsfristen för hänskjutande av tvist
om ändring av villkoren bör förkortas. Den föreslagna lidsfrislen - sex månader
- är alltför läng.
7 Följdändringar beträlTande bostadsarrende och
fiskearrende
Domslolsverkel: Enligt kommitténs uppfattning bör de
föreslagna nya reglerna beträffande andra arrendevillkor än arrendeavgiften,
dödsbos besittningsskydd och uppsägningsförfarandel även ha giltighet för bosladsarrende
och fiskearrende. Kommittén föreslår därför all molsvarande ändringar bör
genomföras för dessa arrendeformer. Domstolsverket instämmer i della. Emellerlid
har kommittén ocksä föreslagit ändringar vad gäller jordägares räll till själviniräde
vid jordbmksarrende. De tungt vägande sociala och ekonomiska skäl som därvid anföris
lorde i viss utsträckning även gälla fiskearrendatorer. Kommittén har emellerlid
inte behandlal frågan om fastighetsägarens rätl till själviniräde vid
fiskearrenden. Domslolsverkel utgår från all den frågan las upp i kommitténs slulbelänkande.
Prop.
1978/79:183 164
Arrendenämnden i Göleborg:
10kap.3SJB
I försia siycket föreslås all uppsägning alllid skall ske
för all ändrade villkor skall gälla för fortsatt arrende. Avtal som saknar
besittningsskydd kan emellertid endasl sägas upp för avflyttning (nämndens yllrande
andra slyckel under 9 kap. 10 §), även om jordägaren endast fordrar ändrade
villkor. Molsvarande regel för jordbruksarrende i 9 kap. 3 S har ocksä
föreslagils uttryckligen bli begränsad lill arrenden med räll lill förlängning.
Av samma skäl bör del därför även i 10 kap. 3 S anges all uppsägning för
villkorsändring skall ske vid artende som är förenat med räll lill föriängning
enligi 10 kap. 5 och 6 S§.
Arrendenämnden föreslär all i iredje slyckel uttrycket
"fastställs" ändras till "bestäms" av skäl som nämnden angett
under 9 kap. 3 S.
lOkap. 6§JB
I fräga om försia och andra styckena hänvisas lill vad
arrendenämnden uttalat under rubriken "Arrendeavgiften" i sisla siycket
och under rubriken "Andra villkor".
1 fräga om iredje slyckel hänvisas lill vad nämnden ullalal
under rubri
ken "Dödsbos besittningsskydd".-
De föreslagna ändringarna i lagen (1957:390) om
fiskearrenden innebär en anpassning lill ändringarna i JB. Arrendenämnden
hänvisar lill sina uttalanden i dessa delar.
Lanibriiksslyrelsen: Lantbruksstyrelsen delar kommitténs
uppfattning alt del är angelägel med sä långt möjligl enhetliga regler för de
olika artendeformerna. När det gäller dödsbos besittningsskydd vid bostadsarrende
är lantbruksslyrelsen iveksam till om det finns skäl all ge samma skydd som vid
jordbruksarrende. Där rör det sig vanligen om en familj som är beroende av
arrendet för sin försörjning. En längre lid för avveckling kan dä vara
motiverad. Vid bosladsarrende är siluaiionen mera likarlad den som gäller vid
vanlig hyresupplåleise. De olägenheter som rent allmänt är förknippade med
dödsbon som nylljanderältshavare m.m. synes här vara starkare än behovei av ell
ökat besittningsskydd.
Fiskerisiyrdsen: De av arrendelagskommittén föreslagna
ändringarna i lagen (1957:390) om fiskearrenden är närmasi konsekvensändringar lill
följd av revideringen av reglerna om jordbruksarrende. Kommittén har inle gäll
in på i vilken omfallning lagen lillämpas. Fiskerisiyrelsen anser all en sädan
undersökning hade varil av värde. Styrelsen ser dock ingen anledning all molsäila
sig de nu föreslagna ändringarna i fiskearrendelagen.
Styrelsen erinrar i sammanhangei om att 1973 ärs
fiskevattensutredning i sitl belänkande (Ds Jo 1976:6) Fiskevärdsområden
föreslagit vissa ändringar i fiskearrendelagen, innebärande i huvudsak alt
denna skulle bli lillämplig också pä upplåtelser till annal ändamål än
yrkesfiske. Styrelsen fann i yttrande 1977-05-27 till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet all syftet med ändringsförslagel, nämligen att ge möjlighel
lill en mer långsiklig fiskevårdsplanering, var beaklansvärt. Enligt styrelsens
mening hörde denna fräga dock inte främst hemma i fiskearrendelagen Ulan borde
övervägas ytteriigare vid ulredningens fortsatta översyn av fiskelagsliflningen.
Kommitténs förslag till ändringar i jordabalken inverkar
indirekt pä de artendesilualioner som avses i 25 § lagen (1950:596) om rätt lill
fiske. Ulöver della påpekande avslår fiskerisiyrelsen från all yllra sig över förslagei
i övrigi.
Prop.
1978/79:183 165
Domänverkei: Domänverkei biiräder kommitténs förslag beiräffande
avgiftens beslämmande vid förlängning av boslads- och fiskearrende. Av domänverkei
föreslagna övriga ändringar skall gälla även för boslads- och fiskearrende.
Lånsslyrelsen i Östergötlands län: På de skäl fiskenämnden
i Ösiergöllands län anförl finner länsstyrelsen all komplettering av 5 § lagen
om fiskearrenden bör övervägas sä all vad kommittén föreslagil beiräffande
jordägarens själviniräde vid jordbruksarrende äger lillämpning även på
fiskearrenden.
FIskenäinnden i Östergötlands län: Kommittén har vid
ändringen av fiskerällslagen eftersträvat alt sä långt som möjligt skapa
enhetliga regler för jordbruks- resp. fiskearrenden.
Arrendelagskommitién synes dock i ell väsentligt avseende
ha stannat för olika regler för jordbruks- resp. fiskearrenden. Kommittén
föreslår att jordägarens rätt till självinträde skall underkastas särskild
prövning men har icke föreslagit molsvarande bestämmelser för fiskearrenden.
Fiskenämnden anser för sin del att det finns behov av en sådan regel även för
avtal om fiskearrende.
Investeringarna i utrustning för fiske i enskilt vallen är
som regel belydande. I mänga fall är uiruslningen därjämle anpassad för det
speciella fiskevaiinei och har begränsad användbarhet pä andra vallenområden.
Vid prövningen av ärenden om ägarens själviniräde bör hänsyn tas till förutsättningarna
all bibehålla eller åstadkomma ell ralionelll uinyttjande av fastighetens
fiske. Drastiska personliga eller sociala omställningar bör begränsas även vid
fiskearrende.
Fiskenämnden tillstyrker de av arrendelagskommittén
föreslagna ändringarna av fiskearrendelagen. Vidare vill nämnden föreslå, atl
5 § fiskearrendelagen kompletteras med en beslämmelse som möjliggör en skälig
prövning av ärenden rörande fiskerätlsägares räll till självinträde.
LRF: Vad LRF anförl beiräffande andra villkor än arrendeavgifien,
dödsbos besittningsskydd och uppsägningsförfarandel har samma giltighet för
bostadsarrende och fiskearrende. Härutöver föranleder vad kommittén i dessa
avseenden anfört ej några erinringar.
Svenska förbundet för koloniträdgårdar och fritidsbyar:
Förbundet har ingen erinran mol de delar av ulredningens förslag som gäller bosladsarrende.
Advokaisamfundei: De erinringar som samfundel har framfört
rörande de föreslagna ändringarna av reglerna om jordbruksarrende gäller i
tillämpliga delar också de ändringar som föreslås i fråga om bosladsarrende
och fiskearrende. Enligt kommitténs förslag har 10 kap. 6 § JB inte ändrats i
sak och skulle därför egenlligen inle föranleda något yttrande. Det bör dock
påpekas alt 6 § första stycket andra meningen felaktigt ger intrycket atl arrendatom
har bevisbördan.
Sveriges fiskares rik.sförbund: Kommitténs förslag syftar
till att ge arrendalorerna - bäde inom jordbruk och fiske - en starkare
rättslig ställning. Kommittén anför således beträffande andra arrendevillkor än
arrendeavgiften, dödsbos besittningsskydd och uppsägningsförfarandel att de i
allt väsentligt har samma giltighet bl.a. för fiskearrende. Kommittén föreslår
därför motsvarande ändringar i bestämmelserna om denna arrendeform.
Riksförbundet har inte kunnat tolka kommitténs förslag på annat sätt än att de
ovan tre nämnda avsnitten inte blir föremål för ändring i fiskearrendelagen.
Det synes oss inle finnas någon anledning att ej tillämpa
samma bestäm-
Prop.
1978/79:183 166
melser för dödsbos besittningsskydd och uppsägningsförfarande
gällande fiskearrenden. Denna lyp av arrende bör i dessa fall få samma
giltighet som utredningen föreslagit beiräffande jordbruksarrende.
Beiräffande arrendeavgifien vid förlängning av en yrkesfiskeupplätelse
är del krav att prisel besläms med hänsyn lill arrendevallnels normala avkaslning
och inle lill radande marknadsförhållande, dvs. molsvarande lillämpning som
föreslås för jordbruksarrende.
Vi vill här påpeka att från insjöfiskarna har del i
skrivelse 1976-07-13 påpekais lill 1973 års fiskevalienuiredning konkurrensen
om arrendevallen mellan yrkes- och fritidsfiskel.
1 dagens läge är del omöjligl för en förvärvsfiskare all
bjuda över de summor som i.ex. en sporlfiskeklubb är beredd all belala för ell
fiskearrende. Ell yrkesfiskearrende kan på sikl i likhet med ett
arrendejordbruk inle bära en siörre arrendekoslnad än vad en normal avkaslning
ger. Med hänsyn lill all efterfrägan pä sportfiskevallen är sior har del emellerlid
inneburil en icke oväsenllig uppräkning av priserna för altrakliva vallen, som inle
slår i relalion lill värdet av fiskets avkaslning.
Frän Norrbottens inlandsfiskare har inkommit ett särskilt
yttrande där man anför atl förvärvsfiskel i länels inland och fjällområden
intar en särställning i förhållande till yrkesfisket i övriga landet, såväl sirukiurelll
som arrende- och upplålelsemässigi.
Sammanfattningsvis vill riksförbundet hävda att del förbällrade
besittningsskydd som föresläs gälla för jordbruksarrende i sin helhet bör
kunna överföras lill fiskearrendelagen i enlighel med vad som lidigare anförts.
Sveriges jlskevanenägare,förbund: Arrendevillkor. Den
föreslagna ändringen innebär ingen nyordning och förbundel har ingen erinran
mot vad kommittén föreslagit såsom lydelse av 5 § andra siycket lagen
(1957:390) om fiskearrenden.
Uppsägningsförfarandet. Vad kommittén föreslagit i dessa
avseenden finner förbundet lämpligt. Reglerna bör bringa ordning i förfarandel
och lillskapa en bättre förutsättning för jämställdhet mellan parterna än vad
nuvarande lagstiftning gör.
Dödsbos besittningsskydd. Förbundet finner det tveksamt om
kommitténs förslag i delta avseende undanröjer oklarhel i nuvarande rättsläge.
Den föreslagna regeln anger ej på tydligl sätt under vilken lid som arrendalorns
dödsbo skall fä besitta arrendestället. Frågan om dödsbos besittningsskydd är
nära sammankopplad med de efterlevandes möjlighel och rält alt överta arrendet.
Förbundet finner med anledning härav och ovan angivna påpekande all siarka skäl
föreligger för att frågan om dödsbos besittningsskydd utreds ytterligare och
upptas till behandling gemensamt med frågan om de efterievandes möjlighel och
rätt att överta artendel.
Med undanlag av frågan om besittningsskydd för arrendatorns
dödsbo finner förbundet del lämpligi all omgående lagstifta i de delar som
kommittén upptagit till behandling i förevarande delbetänkande.
8 Ikraftträdande m. m.
5v'ffl hovräll: Förslaget lill övergångsbestämmelser
innebär all de föreslagna bestämmelsema om begränsning av jordägarens rätl att
åberopa självinträde redan i januari 1979 kan lillämpas på avtal, som ingåtts
under
Prop. 1978/79:183 167
den nuvarande lagens gilligheistid. Oavsett vilken
uppfattning man har om behovet av nya besiämmelser, exempelvis om jordägarens rält
lill själviniräde, har några omsländigheier inle framkommil som lalar för alt
de nya beslämmelserna börgälla redan under nu löpande arrendeperiod. Kommiiién
anför inte heller nägra särskilda omsländigheier för delta avsieg frän radande
lagstiftningspraxis.
Hovrällen anser all man i likhel med vad som varit regel
vid tidigare arrendereformer under detta sekel bör upprätthålla principen all
nya civilräUsiiga besiämmelser skall reserveras för - föruiom nya avial - avial
som förlängs pä grund av underiåtelse all efter ikraftirädandei uppsäga
avtalet.
Arrendenämnden i Linköping: Enligt punkt 2 i förslaget
skall ändringarna gälla även för avtal som träffats före lagens
ikraftträdande. Mol della förslag finns ingen erinran all göra ulom i fråga om jordbmksarrendalorns
ökade besittningsskydd i fall av själviniräde.
Även om kommitténs förslag i denna del är angelägen finns
det anledning atl ifrågasätta förslaget. Möjligen kan en lösning av problemet
ske enligt de grunder som kommii lill uitryck i 41 § andra stycket lagen
(1970:995) om införande av nya jordabalken, dvs. atl jordägaren ges rätl alt
inom viss lid begära förklaring hos arrendenämnden alt nuvarande bestämmelser
skall lillämpas.
Arrendenämnden i Malmö: Förslagei bryier mot en princip
som eljesl bmkat tillämpas vid ikraftirädandei av ny lagsliflning, nämligen atl
den äldre regleringen bör gälla lill dess parterna efter uppsägning har
möjlighet all fråniräda avtalet. Om parterna ingått eil avtal under föruisättning
alt vissa regler gäller för deras avtalsförhållande, kan uppenbarligen ändrade
regler rubba förulsäuningarna för avlalel. I synnerhei den föreslagna regeln
om obillighelsprövning vid själviniräde innebär för jordägarnas del en väsenilig
ändring av avialsförutsällningarna. Om regeln införs anser alllså nämnden all ikraftirädandei
bör ske enligi förut tillämpad princip. Härigenom uppstår onekligen en viss
risk för all ell anial arrenden sägs upp av jordägarna med lanke på den
kommande regeln. Obilliga verkningar kan dock undvikas om arrendenämnden liksom
hillills släller höga krav på alt självinlrädei skall vara allvarligl menal och
noga övervägl.
De övriga materiella regler som föresläs ändrade (om
fastställande av artendeavgift och andra villkor och om dödsbos föriängningsrätl)
anser nämnden inle medföra så stora ingrepp i gällande rätl alt inle reglerna
skulle kunna göras Ullämpliga även på giUlande avial. Reglerna om ändrai
uppsägningsförfarande är såsom procedurregler heller inle beroende av anknyining
till uigången av pågående avtalsperioder.
Arrendenämnden i Göleborg: Enligt punkt 2 i förslaget
skall ändringarna gälla även för avtal, som träffats före lagens ikrafllrädande.
Mol delta förslag finns ingen erinran all göra ulom i fråga om jordbmksarrendalorns
ökade besittningsskydd i fall av självinträde. Enligt artendenämndens mening
bör det inle komma i fråga all i denna del tillämpa den nya lagen förrän frän
den lidpunki, dä på grund av uppsägning avlalel lidigasl kunnai frinlrädas.
Nämndens uppfattning bygger på allmäni lillämpade rättsgrundsatser som bl.a. kommii
lill uttryck i 39 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.
Uppsala universitet: Kommitténs förslag atl de nya
bestämmelserna skall gälla även för avtal som träffals före dess ikraftträdande
leder till rättsföriuster ifråga om jordägarens självinträde. Den föreslagna
lagändringen i detla avseende innebär väsentligt andra förutsättningar för
avtalets
Prop.
1978/79:183 168
ingäende. Det kan sälunda antas all för åiskilliga
ingångna avial skulle dispens för arrendalorns besittningsskydd ha sökls med
denna nya förutsättning. Enligt universiieieis mening bör de nya
bestämmelserna gälla försl efier den försia förlängning sorn sker efter lagens
ikraftträdande.
Lanlbruksstyrelsen: Lantbruksslyrelsen har ingel atl
erinra mol de föreslagna övergängsbestämmelserna.
Lantbruksnämnden i Jönköpings län: Lanlbruksnämnden
bedömer att del förstärkta besittningsskyddet främsi innebärande en obillighelsprövning
i samband med åberopande av jordägares själviniräde är av för denne sä
genomgripande och väsenilig karaklär beiräffande dispositionen av den egna fastigheten
atl del ur räiissäkerhelssynpunkl icke synes böra omfatia gamla avtal. Parterna
bör liksom i samband med införandet av den nya arrendelagstiftningen 1972 först
ha möjlighet atl en gång säga upp löpande avtal utifrån de gamla
förutsättningarna. Skulle kommitténs förslag trots ovanslående komma att
genomföras bör del under alla förhållanden kompletteras med
tilläggsanvisningar innebärande all arrendenämnderna skall la speciella hänsyn gentemol
jordägaren i samband med tvist om själviniräde beiräffande avial som upprällais
före de skärpla reglernas tillkomsi.
Lantbruksnämnden i Krisliansiads län: Ulredningen har
påpekat, alt som allmän regel gäller, atl ny civillag inle skall tillämpas på
gamla avtal, om inle siarka skäl lalar härför. Lanlbruksnämnden är tveksam om
den myckel beränsade förstärkningen av arrendalorns besittningsskydd, som
utredningen föreslagil, utgör ett lillräckligi motiv för att frångå ovannämnda
regel.
Domänverkei: Enligt förslaget föreslås både civilrättsliga
och process-rättsliga bestämmelserna gälla även pä avtal som sluts före den nya
lagens ikraftträdande. Enligt svensk rätl gäller sedan läng tid lillbaka den
allmänna grundsatsen alt ny civillag ej ges lillämpning på gamla avtal ulan
alt särskilda och myckel slarkl vägande skäl lalar härför. Verkei finner del
därför anmärkningsvärt all ulredningen utan angivande av några som helst skäl
förordar atl de nya beslämmelserna skall få retroaktiv verkan. De fall av relroaklivitel
som förekommii i samband med 1943, 1968 och 1972 ärs reformer har skell endasl
i vissa undanlagsfall och med angivandet av mycket starka sociala skäl.
Huvudregeln har dock alllid varit all de nya reglerna icke tillämpas på gamla
avtal.
Slifisnämnden i Lund: Stiftsnämndens allmänna uppfattning
är att mycket stor äterhälisamhet bör iakttas beiräffande retroaktiv
lagstiftning på del civilrättsliga området. Den föreslagna modifieringen av
reglerna om artendevillkor och om dödsbos besittningsskydd lorde inle innebära
- var för sig eller lillsammans - lika stor förstärkning av arrendatorns besittningsskydd
som ändringsförslagel rörande jordägarens självinträde. Trots detta menar slifisnämnden
alt de nya beslämmelserna om arrendevillkor och dödsbos besittningsskydd utan
olägenheter kan tillämpas även på gamla avtal medan äldre bestämmelser om
jordägarens självinträde bör äga tillämpning i fråga om redan ingångna avtal.
Det är angeläget atl parter och myndigheter som har all bedöma arrendeavgifters
storiek i avtal av olika ålder kan göra della efter enhetliga grunder. Likaså
bör osäkerheten om gällande rättsinnehåll beiräffande dödsbos besittningsskydd snarasi
undanröjas. Föreslagen regel om jordägarens självinträde torde däremot i många
fall hell rubba förutsättningarna för redan ingångna avial och bör därför bli
gällande endasl på nya avial.
Boställsnämnderna står i begrepp att om ell par månader
bestämma arrendevillkoren för de arrenden som går ut den 14 mars 1980 och
hinner
Prop.
1978/79:183 169
inte få kännedom om de regler som med lillräcklig grad av
säkerhet kommer att gälla efter stundande årsskifte. Del kan bli nödvändigi all
överväga ändrade uppsägningsmliner och sprida informaiion om dessa lill de
många förvaltarna av kyrkans arrendegårdar. Del vore olyckligl om såväl dessa
förvaltare som övriga jordägare fann sig föranlåtna göra uppsägning i förtid
och före årsskiftet enbarl med hänvisning lill osäkerhelen om innebörden av
ifrågavarande förslag till lagsiiftning. För all fä en lugnare övergång och ge
rimlig tid för rådgivning och upplysning för all öka kunskapen om
arrendeavgifter och övriga arrendefrågor hos parterna på artendemarknaden, vill
stiftsnämnden föreslå atl de nya reglerna iräder i kraft försl den 1 januari
1980.
Sliftsnämnden i Linköping: Lagen får inle komma att gälla
avtal som har lecknals före lagens ikraftirädandc. En regel, som medger lillämpning
av den nya lagen pä redan tecknade avtal efter försia uppsägningstillfället,
kan dock accepteras.
LRF: LRF
finner det lämpligt all, såsom komittén föreslagil, de äldre beslämmelserna
blir gällande för arrendetvist som anhängiggjorts i arrendenämnd före lagens
ikraftträdande. Vidare bör de äldre beslämmelserna om uppsägning och hänskjutande
av tvist lill arrendenämnd äga tilllämpning för del fall uppsiigning av
arrendeavtal skett före lagens ikraftträdande.
LRF finner, liksom kommittén, det lämpligt atl de
föreslagna ändringarna angående uppsägningsförfarandet skall i deras egenskap
av processrältsliga bestämmelser tillämpas även på äldre rättsförhållanden.
Vad beträffar dödsbos besittningsskydd hänvisas lill vad
LRF tidigare anfört angående lagstiftning i den delen. Principiellt anser dock
LRF hinder ej föreligga mol atl en regel som den föreslagna kan tillämpas även
på äldre rättsförhållanden. Regeln är visserligen av civilrällslig art men kan
ses som ell klargörande av ett rättsförhållande som varit oklart i gällande lag
och praxis.
LRF finner
skäl inviinda mol kommitténs förslag alt reglerna angäende jordägarens rätl
till själviniräde skall tillämpas även på vid ikraftträdandet gällande avtal.
Regeln är av civilrältslig art och är en ny regel. Om den skulle lillämpas även
på äldre rättsförhållanden skulle detla innebära all en nyttjanderättsupplåielse
blir underkastad andra regler än parterna vid avtalets ingående och även
sedermera under avtalstiden haft anledning att räkna med.
LRF anser med anledning härav alt regeln angäende
jordägarens själviniräde ej bör ges tiUämplighet fullt ul på äldre räitsförhällanden.
LRF föreslår därför atl äldre rättsförhållanden blir underkastade den nya
regeln försl från den tidpunkt då avtalet kunnat bringas att upphöra på grund
av uppsägning som sker efter lagstiftningens ikrafiträdande. För att det ej
skall dröja allt för länge innan den föreslagna regeln får tillämplighet på
gällande äldre avtal, föreslår LRF all den angivna huvudprincipen kompletteras
med en beslämmelse om, att regeln angående självinträde får tillämplighel på
vid lagens ikraftträdande gällande avtal för vilka arrendetiden utgår först
sedan arrendeförhållandet varat minst lio år. Detsamma gäller om arrendatorn
själv eller arrendatorn och före honom hans make eller någon av hans föräldrar
vid arrendelidens uigång bmkat arrendeställel under sammanlagt minsl tio år.
Jordägaren bör dock ges möjlighel alt inom ett år från lagens ikraftträdande
begära förklaring hos arrendenämnden att den ifrågavarande regeln ej skall
vara tillämplig på avlalel och nämnden med hänsyn till omständigheterna finner
skäl meddela sådan förklaring.
Prop.
1978/79:183 170
Svenska kyrkans,församlings- och pasloraisförbund: Del
synes orealistiskt alt anta, alt förslaget om del görs lill lag, kan träda i
kraft redan 1979. Vidare anser förbundet atl del bör förflyta i varje fall två
år mellan förslagels upphöjande till lag och lagens ikraftträdande. För
jordägare sädana som de svenska pastoralen innebär nämligen den ev. nya lagen
så mänga delvis komplicerade nyheler all det kommer atl uppstå problem av informaiionsleknisk
art.
Slutligen vill förbundel bestämt vända sig mot förslaget
att göra den nya lagstiftningen retroaktiv. Förbundet är av den meningen, att
all retroaktiv lagstiftning skall undvikas. 1 straffrätten är ju denna regel en
självklarhet i demokratier. Men även inom civilrätten bör denna regel upprällhällas.
Det bör vara självklart, alt de som ingätt ell avtal skall kunna vara hell
säkra pä atl inte avtalet hell eller delvis skall rivas upp av ny lagsiiftning.
Advokaisamfundei: Samfundel avstyrker besläml atl andra
punkten ges den förslagna utformningen med generellt relroakliv verkan.
Ändringen av självinirädesregeln skulle - om den ges retroaklivilet - innebära ell
sådant ingrepp att jordägare inte kan anses skyldiga att acceptera den. Även
förstärkningen av dödsbos förlängningsräll är av alltför stor belydelse för
att ges tillbakaverkande kraft. Det lorde vara tillräckligt om man utformar
övergångsbestämmelsen efter samma principer som i 41 S övergångsbestämmelserna
till JB. Därigenom hindrar man atl de nya bestämmelsernas tillämpning fördröjs
vid långtidsavtal. För tillämpningen av nya avgiftsregeln saknar retroaktiviteisfrägan
praktisk belydelse. Uppsägningsreglerna lorde vara alt bedöma som processuella
regler.
Sveriges jordägareförbund: De föreslagna lagändringarna
avses träda i kraft den 1 januari 1979. Della är en alltför kort lid för att
parterna pä artendemarknaden skall ha lid alt sälla sig in i de nya reglerna. Ikraftirädandei
bör därför senareläggas, till förslagsvis den 1 januari 1980.
För äldre avtal fär kommitténs förslag den orimliga
konsekvensen atl artendalorerna tillerkännes en förmån de aldrig räknai med, samlidigt
som jordägarens situation drastiskt försämras.
För den framlida utvecklingen på arrendeområdet kommer de
föreslagna ändringarna - om de genomföres - all medföra en slark minskning av uibudel
av arrendejord. Detla är på sikt till stor nackdel för arrendalorerna. Även ur
allmän synpunki är det en nackdel genom atl förhindra jordbrukels smidiga
anpassning lill skiftande förhällanden. Del är ej rimligi atl dessa nackdelar
tillätes uppkomma när parlema pä arrendemarknaden inom ramen för rådande avlalsfrihel
har goda möjligheter all lillgodose artendalorernas berättigade krav pä social
och ekonomisk irygghei. Visseriigen slår denna möjlighel ej omedelbart lill
buds beiräffande ur denna synpunki eveniuelli olillfredsslällande äldre avial
och inlresset av en lagändring kan i dessa fall vara i molsvarande mån större.
Men atl lill prisel av djupgående ivångsingripanden i gällande avial och stora
nackdelar för artcndesyslemels funktion i framliden ge vissa arrendatorer en
förmän, som de själva aldrig haft anledning att räkna med synes orimligt. Del
är ej heller förenligt med de principer som gäller i ell rättssamhälle.
Förbundel molsäller sig med skärpa de föreslagna
ändringarna i reglerna om jordägarens själviniräde. Ur allmän synpunki är de
övervägande lill nackdel. Pä nägon sikl är de till stor nackdel även för arrendalorerna
och artendesyslemet som sådant. De ringa fördelar som i vissa fall kan föreligga
utgör ej tillräckliga skäl för en ändring av nuvarande regler. Övergängsbestämmelserna
med åtföljande ingripanden i avtal som ingåtts under helt andra förulsäliningar
kan förbundel ej acceplera.
Prop. 1978/79:183 171
Skånes jordägareförbund: Enligt betänkandet föresläs den
nya lagen Iräda i kraft den 1 januari 1979. Ringa tid lorde dä komma atl förflyla
mellan del lagen kungjorts i SFS och sagda lidpunki. Liknande siiuaiion med korl
lidsiniervall har förelegat i andra fall vid kungörandel av ny lagsliflning,
vilket vallat belydande olägenheier för bäde jordägare och arrendalorer. Del
synes ej vara angelägel atl den nya lagsiiftningen forceras fram, och förbundel
vill för varje fall förorda eii ikraftträdande den 1 januari 1980.
Enligt
betänkandet skulle de nya beslämmelserna gälla även för avtal om
jordbruksarrende och bosladsarrende, som Iräffais före lagens ikraftträdande.
Förbundet vill av principiella skäl avslyrka, all lagstiftningen skulle få relroakliv
verkan i dessa fall.
Prop.
1978/79:183 172
Bilaga 4
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken'
dels all 8 kap. 28, 31 och 33 §§, 9 kap. 8 och 9 S§ samt
10 kap. 6 § skaU ha nedan angivna lydelse,
dels atl i
balken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 9 a § och 10 kap. 6 a §, av
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
jordbruksarrende och bosladsarrende får avtal mellan jordägare och arrendalor,
att framlida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall hänskjulas lill
avgörande av skiljemän utan förbehäll om rätl för parterna att klandra skiljedomen,
ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet atl tillträda
eller kvarsilta på arrendeställel, fastställande av arrendevillkor i fall som
avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 § eller bestämmande av ersältning
enligt 9 kap. 14 §. I övrigt gäller skiljeavtalet ej såviti därigenom
skiljemän utsetts eller beslämmelse meddelats om skiljemännens antal, sättet
för deras utseende eller förfarandel vid skiljenämnden. I berörda hänseenden
skall lagen (1929:145) om skiljemän tillämpas. Vad som sagts nu utgör dock ej
hinder för alt i skiljeavtalet utse arrendenämnden till skiljenämnd eller besiämma
kortare tid för skiljemannaålgärdens avslutande än den tid om sex månader som
anges i nämnda lag.
Vid
jordbruksarrende och bostadsarrende får avtal mellan jordägare och arrendator,
alt framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till
avgörande av skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
ej göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldig-hel atl tiUträda
eller kvarsilta på arrendestället, fastställande av arrendevillkor i fall som
avses i 9 kap. 12 elter 13 § eller 10 kap. 6 a § eller beslämmande av
ersättning enligt 9 kap. 14 §. I övrigi gäller skiljeavtalet ej såvitt
därigenom skiljemän utsetts eller bestämmelse meddelals om skiljemännens
antal, sätiet för deras utseende eller förfarandet vid skiljenämnden. I berörda
hänseenden skall lagen (1929:145) om skiljemän tillämpas. Vad som sagts nu
utgör dock ej hinder för atl i skiljeavtalet utse artendenämnden lill
skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skiljemannaålgärdens avslutande än
den tid om sex månader som anges i nämnda lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Balken omiryckt 1971:1209.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
Nuvarande lydelse
Förestagen lyddse
173
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om pari ej
godlager arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av artendeavlal,
fastställande av villkoren för sådan förlängning, uppskov med avträde enligt 9
kap.
13 § eller 10 kap. 6 § eller bestämmande
av ersättning enligt 9 kap.
14 S eller i fråga som avses i 9 kap.
18 eller 21 §, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra
parten inom två månader från den dag beslutet meddelades. Klandras icke
beslutet inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad.
Om part ej
godlager arrendenämnds beslul i fräga om förlängning av arrendeavtal,
fastställande av villkoren för sådan förlängning, uppskov med avträde enligt 9
kap. 13 § eller 10 kap. 6 fl § eller bestämmande av ersättning enligt 9 kap.
14 § eller i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 §, fär parten klandra
beslutet genom alt väcka talan mot den andra parlen inom tvä månader från den
dag besluiel meddelades. Klandras icke beslutet inom denna lid, är parts rätt
till talan förlorad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arrendenämnds
beslut i ärende enligt 9 kap. 2, 4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § fär ej klandras.
3, 7 eller
17 S, 10 kap. 2-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan fär
ej föras mol fastighels-domsiols dom i fråga om fastställande av
arrendevillkor i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 S eller 10 kap. 6 S eller
i fråga som avses i 9 kap. 18 eller 21 § och ej heller mol hovrätts dom i fråga
om förlängning av arrendeavial, uppskov med av-iräde enligt 9 kap. 13 § eller
10 kap. 6 §, faslslällande av arrendevillkor i fall som nyss angivits eller bestämmande
av ersättning enligt 9 kap. 14 S.
Talan fär
ej föras mol faslighets-domstols dom i fräga om fastställande av arrendevillkor
i fall som avses i 9 kap. 12 eller 13 § eller 10 kap. 6 fl S eller i fråga som
avses i 9 kap. 18 eller 21 § och ej heller mol hovrätts dom i fräga om
förlängning av arrendeavtal, uppskov med avträde enligt 9 kap. 13 § eller 10
kap. 6 fl S, fastställande av arrendevillkor i fall som nyss angivits eller beslämmande
av ersättning enligt 9 kap. 14 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 KAP.
8 § Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet eller om arrendatorn
uppsagt avtalet enligt 3 § och i uppsägningen begärt föriängning av avtalet pä
ändrade villkor, har arrendatorn rätl lill förlängning av avtalet, utom när
1.
arrenderätten
är förverkad eller avtalet kan uppsägas enligt 8 kap. 14 § ulan alt likväl
jordägaren uppsagl avlalel all upphöra på någon av dessa grunder,
2.
arrendatorn i annal
fall åsidosatt sina förpliktelser i sädan män atl avtalet skäligen icke bör
förlängas.
Senasle lydelse 1973:187. I Senasle lydelse
1973:187.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
Nuvarande lydelse
3. jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make
eller avkomling skall bruka arrendeslällel.
174
Föreslagen lydelst
3. jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make
eller avkomling skall bruka arrendeslällel, och del ej är obilligl mol arrendalom
all arrendeförhållandei upphör,
4. jordägaren gör sannolikt, atl arrendeslällel
behövs för en mera ändamålsenlig indelning i brukningsenheler, och del ej av
särskilda skäl är obilligl mol arrendalorn all arrendeförhållandet upphör,
5. jordägaren gör sannolikt alt
arrendestället skall användas i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan,
6.
jordägaren i annal
fall gör sannolikt, att arrendeslällel skall användas för annat ändamäl än
jordbruk, och del ej är obilligl mol arrendalorn alt arrendeförhällandel
upphör.
Om
jordägarens iniresse blir tillgodosett genom att arrendatorn avträder endasl en
del av arrendeslällel och avlalel lämpligen kan förlängas såviii avser arrendeslällel
i övrigi, har arrendalorn utan hinder av första slyckel räll lill sådan
förlängning.
9 S'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
förlängning av arrendeavtal ulgär arrendeavgiften med skäligt belopp. Den
arrendeavgift som jordägaren fordrar skall godlagas, om den ej är oskälig.
Annat av jordägaren uppslälll villkor skall gälla, om del ej slrider mol god
sed i ar-rendejörhållanden eller eljesl är obilligl. Förlängning skall dock ske
för lid som molsvarar arrendetiden, om denna ej överstiger fem år, och i annat
fall för fem år. Förlängning kan även ske för annan tid än som sagts nu, om
delta av särskild anledning är lämpligare. 1 den män ändring av
arrendevillkoren ej påkallas, skall samma villkor som förut gälla.
Vid föriängning av arrendeavtal utgår arrendeavgiften med skäligl
belopp. Den arrendeavgifl som jordägaren fordrar skall godtas, om den ej är
oskälig. Fordrad arrendeavgifl är all anse som oskälig, om den inle endasl obelydligi
översliger vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara villiga atl betala med
hänsyn till arrendeställels avkastningsförmåga, arrendeavtalets innehåll och omsländighelerna
i övrigi.
Annal av jordägaren eller arrendalorn uppslällt villkor
skall gälla / den mån del ej är oskäligt med hänsyn till arrendeavtalets
innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträfjäde jörhållan-den
och omständigheterna i övrigi. Föriängning skall dock ske för lid som molsvarar
arrendeiiden, om denna ej översliger fem år, och i annal fall för fem år.
Förlängning kan även ske för annan tid än som sagts nu, om delta av särskild anledning
är lämpligare.
I den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall
samma villkor som förul gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Senaste lydelse 1973:187.
Prop. 1978/79:183 175
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
Träffas vid föriängning av ärren- Träffas vid föriängning av arren
deavtal överenskommelse om vill- deavtal
överenskommelse om vill
koren för det fortsatia arrendet, koren
för del fortsalla arrendel,
skall överenskommelsen, oavsett skall
överenskommelsen, oavsell
beslämmelserna i försia slyckel, beslämmelserna
i försia och andra
lända lill efterrättelse i den män ej slyckena,
lända till efterrättelse i
annal följer av bestämmelserna i den män ej annal
följer av bestäm-
övrigt i denna balk. melserna i övrigt i denna balk.
9 a §
Avlider arrendalorn under arrendetiden, skall vid lillämpningen
av 9 f) andra siycket andra och iredje meningarna dödsboei ha räll lill
förlängning,för samma lid som den avlidne skulle ha haft. Detla gäller dock endasl
när avtalet förlängs vid utgången av den arrendeperiod under vilken dödsfallel
har inträffat. Förlängs i annal fall arrendeavtal sedan arrenderätten har
övergått på arrendatorns dödsbo, skall arrendeiiden uigöra eit år i den mån ej
annat följer av 9 § fjärde slyckel. Föreligger synnerliga skål, får dock
förlängning ske för längre tid än ett år.
10 KAP.
6 §
Ifråga om förlängning av ärren- Vid förlängning av arrendeavial
deavial äger 9 kap. 9-13 §§ mol- uigår arrendeavgifien
med skäligt
svarande lillämpning. belopp. Den arrendeavgifl
som
jordägaren fordrar skall godtas, om den ej är oskälig.
Fordrad arrendeavgifl är all anse som oskälig, om den inle endasl obelydligi översliger
vad arrendalorer i allmänhei kan anias vara villiga atl betala med hänsyn lill
arrendeavtalets innehåll och omständigheterna i övrigi.
Annal av jordägaren eller arrendalorn uppslällt villkor skaU
gälla i den mån det ej är oskäligt med hänsyn lill arrendeavialels innehåU,
omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och oinsländigheterna
i övrigi. Förlängning skall dock ske för tid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:183
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
176
opaginerad Kontrollera mot PDF
som motsvarar arrendetiden, om denna ej översliger fem år,
och i annal fall för fem år. Förlängning kan även ske för annan tid än som sagls
nu, om delta av särskild anledning är lämpUgare.
1 den mån ändring av arrendevillkoren ej påkallas, skall sammu
villkor som jörul gälla.
Träffas vid,förlängning av arrendeavial överenskommelse
om villkoren för del forlsalia arrendel, skall överenskommelsen, oavsell beslämmelserna
i första och andra slyckena, lända till efterrättelse i den mån ej annat följer
av beslämmelserna i övrigi i denna balk.
6 a §
/ fråga om förlängning av arrendeavtal äger i övrigt 9
kap. 9 a-13 §§ motsvarande tillämpning på bostadsarrende. Hänvisningarna till 9
kap. 9 § skall dock i stället avse 6 § delta kapilel
Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1979.
Med undantag av 9 kap. 8 § gäller de nya bestämmelserna
även i fråga om arrendeavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Har
arrendeavtalet uppsagts dessförinnan, gäller dock äldre bestämmelser.
9 kap. 8 § i den nya lydelsen gäller i fråga om
arrendeavtal som har ingälls före ikrafllrädandel försl efier den tidpunkt till
vilken jordägaren tidigast kan säga upp avlalel genom uppsägning efter
ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden
Härigenom
föreskrivs atl 5§ lagen (1957:390) om fiskearrenden skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 § '
Om fastighetens ägare uppsagl arrendeavialel eller om arrendalorn
uppsagt avtalet enligt 4 § och i uppsägningen begäri förlängning av avlalel pä
ändrade villkor, har arrendatorn rält till förlängning av avtalet, utom när
' Senaste lydelse 1971:883.
Prop. 1978/79:183 177
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
1.
arrenderätten
är förverkad utan att likväl fastighetens ägare uppsagt avtalet atl upphöra på
grund härav,
2. arrendatorn i annal fall åsidosatt
sina förpliktelser i sådan mån att arrrendeavtalet skäligen icke bör förlängas,
3.
fastighetens
ägare gör sanno- 3. faslighelens ägare gör sannolikt,
att han själv, hans make eller likt, att han själv, hans make eller avkomling
skall bruka fisket, avkomling skall bruka fisket, och
det ej år obiUigt mot arrendatom alt arrendeförhållandet
upphör,
4. fastighetens ägare i annal falt har befogad
anledning atl upplösa
arrendeförhållandet.
I fråga om förlängning av ärren- I fråga om föriängning av arren-
deavtal äga 9 kap. 8 § andra siycket deavtal äga 9 kap. 8
§ andra siycket
och 9-l3§§ jordabalken motsva- och 9fl-13§§ samt 10 kap. 6.? jor-
rande lillämpning. dabalken molsvarande tiUämpning.
Hänvisningarna till 9 kap. 9 § jordabalken skall dock i
stället avse 10 kap. 6§ samma balk. Första och andra styckena gälla ej, om
arrendeavtalet icke träffats för viss tid eller om arrendeförhållandet upphör
pä den grund att arrenderätten är förverkad.
Förbehäll atl arrenderätten icke skall vara förenad med rätl
till förlängning gäller mot arrendalorn, om det godkänts av artendenämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
De nya bestämmelserna i 5 § andra stycket gäller även i
fråga om arrendeavtal som har ingåils före ikraftträdandet. Har arrendeavtalet
uppsagts dessförinnan, gäller dock äldre bestämmelser.
5 § första Slyckel 3 i den nya lydelsen gäller i fråga om arrrendeavtal
som har ingåtts före ikraftträdandet först efter den tidpunkt till vilken
fastighetens ägare lidigast kan säga upp avlalel genom uppsägning efter
ikraftträdandet.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder
Härigenom föreskrivs att 11 och 17 §§ lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
ll§2
Rör ärende som avskrivits enligt Rör ärende som avskrivits enligt
10 § första stycket första punkten 10 § första siycket
första punkten
' Lagen omtryckt 1974:1090. Senaste lydelse 1978:306.
12 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 183
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lyddse
tvisl som avses i 9 kap. 10 S, 10 kap. 6 S eller 12 kap.
49 eller 55 S jordabalken, 22 eller 24 § hyresförhandlingslagen (1978:304), 5§
lagen (1957:390) om fiskearrenden eller 52 § bosladsrättslagen (1971:479),
skall nämnden återupptaga ärendei pä ansökan av sökanden. Ansökan göres
skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning meddelades.
Föreslagen lyddse
tvist som avses i 9 kap. 10 S, 10 kap. 6fl § eller 12 kap.
49 eller 55 § jordabalken, 22 eller 24 S hyresförhandlingslagen (1978:304), 5§
lagen (1957:390) om fiskearrenden eller 52 § bosladsrättslagen (1971:479),
skall nämnden återupptaga ärendei på ansökan av sökanden. Ansökan göres
skriftligen inom tre veckor frän den dag besluiel om avskrivning meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uieblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas pä
nytt.
\1¥ Om anledning därtill förekommer, skall nämnd eller den
nämnden förordnar besiktiga den faslighet som ärendei rör. Parierna skall
beredas lillfälle att närvara vid sådan besiklning. Nämnd får också föranstalta
om annan nödvändig uiredning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I ärende
som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken skall arrendenämnden inhämta
yttrande frän landbruksnämnden. Hyresnämnd får i ärende som avses i 2a§ bostadssaneringslagen
(1973:531) inhämla yttrande från byggnadsnämnden. Yttrande som sagts nu
inhämtas från den lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd inom vars område
fastigheten är belägen.
1 ärende som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken
skall arrendenämnden inhämta yttrande frän lantbruksnämnden. / ärende som
avses i 9 kap. 9§ jordabalken får arrendenämnden, om ulredningen ger anledning lill
del, inhämta yttrande från lantbruksnämnden om arrendeslällels avkastningsförmåga.
Hyresnämnd får i ärende som avses i 2a§ bostadssaneringslagen (1973:531)
inhämta yttrande frän byggnadsnämnden. Yllrande som sagls nu inhämias från den
lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd inom vars område fastigheten är belägen.
1 ärende angående tvist om hyresvillkor enligt 22 §
hyresförhandlingslagen (1978:304) skall hyresnämnden, om det finnes erforderiigt,
bereda den hyresgästorganisation som ingätt den klandrade överenskommelsen lillfälle
all yllra sig.
Begärs
prövning av fräga som avses i 4§ andra slyckel hyresförhandlingslagen inträder
organisaiion med vilken förhandlingsordning gäller som medpart lill hyresvärden
vid handläggningen av ärendei i den delen.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1979.
Senaste lydelse 1978:306.
Prop.
1978/79:183 179
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1979-03-20
Närvarande: f d. justitierådet Brunnberg, regeringsrådet Pelrén,
jusliiierådei Sven Nyman, justitierådet Knutsson.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari
1979 har regeringen pä hemställan av chefen för justitiedepariementel,
statsrådet Romanus, beslutat inhämla lagrådets yttrande över förslag till
1.
lagom ändring i
jordabalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,
3.
lag om ändring
i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Staffan Janvid.
Förslagen föranleder följande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i jordabalken
Ingressen
Pelrén:
Enligt mill förslag kommer 10 kap. att lämnas oförändrat.
Ingressen bör ändras i enlighet härmed.
9 kap. 9 §
Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:
Kan parterna vid föriängning av arrendeavtal inle komma
överens i fråga om villkor som rör annat än arrendeavgiftens storiek eller
arrendetidens längd, skall enligt paragrafens nuvarande lydelse av jordägaren
uppställt villkor gälla, om det inte strider mot god sed i artendeförhållanden
eller eljest är obilligl. Vid prövningen har man, säsom påpekades vid
införandet av generalklausulen i 36 § avtalslagen, all anlägga i stort sett samma
betraktelsesätt som vid lillämpningen av detla lagrum. Del framstår därför i
och för sig som naturiigt att också anpassa paragrafens lydelse till generalklausulens
formulering.
Det remitterade förslaget innebär emellertid inte endasl atl
paragrafens formulering anpassas till 36 § avtalslagen ulan också att bägge
parter skall ha samma rält att få villkor som de uppställer införda i avtalet.
Detta innebär att arrendenämnden kan fä atl pröva två alternativa villkor.
Någon
Prop.
1978/79:183 180
sådan situation kan inte uppslå vare sig enligt 36 §
avtalslagen, där bedömningen avser innehållet i ett gällande avtal, eller
enligt förevarande paragraf i dess nuvarande uiformning, vilken anknyter till
ett av den ena parten -jordägaren - uppställt villkor.
En bedömning enligt den föreslagna regeln kan leda lill
alt ett uppslälll villkor förkastas eller jämkas. En :röruisättning härför är
emellertid alt villkorel i nägoi avseende kan betecknas som oskäligt. 1 annal
fall skall det godias. Om Ivå allernaliva villkor föreligger till prövning och
intetdera är oskäligl, innebär alltsä bestämmelsens formulering att båda
villkoren skall gälla. Paragrafen ger i en sådan situation inle nämnden någon
befogenhet all välja mellan ivä sinsemellan oförenliga villkorsaliernativ eller
alt fastställa avialsinnehållet pä grundval av en sammanjämkning av de båda
alternativen.
Den svårighet som här har påpekais skulle bortfalla, om
prövningen, såsom ulredningen föreslog, i stället får bygga pä en regel all
villkoren skall vara skäliga. På grundval av en sådan regel finns alllid möjlighel
för arrendenämnden att Iräffa ett val inom den ram som dras upp av parternas
ståndpunkter. Departementschefens uttalanden i specialmotiveringen till
paragrafen tyder också på atl han har en sådan bedömning i åtanke.
Om, vilket förefaller rimligt, båda parter skall ha samma
möjligheter att få av dem uppställda villkor prövade av arrendenämnden, kan
alltså bedömningsnormen inte utformas efter mönster av 36 § avtalslagen. 1 siällei
bör föreskrivas atl uppslälll villkor skall gälla i den mån det är skäligt. Det
skulle möjligen kunna övervägas atl låta denna regel avse endasl nya villkor,
medan frågan om den fortsatta giltigheten av ett tidigare överenskommet
villkor skulle avgöras efter en oskälighetsbedömning. En sådan uppdelning
skulle emellertid medföra lillämpningssvårigheter, exempelvis om ett föreslaget
nytt villkor i sak innebär en jämkning av ell lidigare avialsvillkor.
Mol bakgrund av det nu anförda föreslår vi att paragrafens
andra stycke ges följande avfattning:
"Förlängning skall ske för tid somi motsvarar
arrendetiden, om denna ej överstiger fem år, och i annat fall för fem år. Föriängning
kan även ske för annan tid än som sagts nu, om detta av särskild anledning är
lämpligare. Annat av jordägaren eller artendatorn uppställt villkor skall gälla
i den mån del är skäligl med hänsyn till artendeavtalets innehall,
omständigheterna vid avtalels tillkomst, senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt."
Petrén:
Fråga är om en förlängning av ett arrendeavtal. Detla
skall alltså bestå (se t. ex. lagrådet NJA II 1972 s. 295). Enligt 9 kap. 8 § jordabalken är det artendatom
som har en rätt till föriängning. I princip innebär denna att det existerande
avtalet skall fortbestä oförändrat ytteriigare någon tid.
Prop.
1978/79:183 181
1 del enklaste fallel blir det då endast frågan hur
avtalstiden skall förlängas som tarvar lösning. Sladgande härom bör intas som
ett första stycke i paragrafen. Det kan, som lagrådets övriga ledamöier funnit,
lämpligen utformas i enlighet med vad som för närvarande föreskrivs i
paragrafens försia stycke fjärde och femte meningarna. Stycket torde böra
inledas
sålunda: "Föriängning av arrendeavtal skall ske för
tid som ". TUl
de båda
meningarna bör fogas en ytterligare mening om att avtalet i övrigt beslår oförändral.
Det måste dock stå parterna fritt atl överenskomma om ändringar i avtalet i den
mån jordabalken ej innehåller tvingande regler. Vidare erfordras möjlighet atl,
om parterna ej blir eniga, jämka vissa avtalsvillkor och vid behov tillfoga
nya. Regeln härom i styckets avslulande mening kan erhålla följande lydelse:
"Avtalet gäller i övrigt med oförändrat innehall, om parterna ej överenskommer
om annal eller eljest annat skall gälla enligt denna balk."
Med hänsyn till fortgående penningvärdeförsämring är
regelmässigt nödvändigt vid förlängning att omreglera arrendeavgiften. Ett
stadgande härom bör bilda paragrafens andra stycke. Det bör lämpligen erhålla
den lydelse, som föreslås i första stycket i det remitterade förslaget. Första
meningen bör dock avfattas sålunda: "Artendeavgiften utgår med skäligt
belopp."
Slutligen erfordras det en regel för det fall att
någondera parten vill få ändring i gällande avtalsvillkor eller tillfoga något nytl
sådant. Ändringsförslag från endera parten synes böra godtas om det med hänsyn
till den nya situation, som förlängningen skapar, framstår som skäligt. I della
nya läge kan del också bli erforderligl med helt nya avtalsvillkor. Även sådana
bör godtas mot den andra partens bestridande endast om de utifrån den av föriängningen
skapade situationen framstår som skäliga. Ett tredje stycke med stadganden
härom kan få följande innehåll:
"Begär jordägaren eller arrendatorn ändring i annat
avtalsvillkor eller uppsläller någondera av dem nytt sådant villkor, skall
ändringen eller det nya villkoret gälla endast i den mån det framslår som
skäligt med hänsyn lill föriängningen av avtalet."
Tredje och fjärde styckena i det remitterade förslaget
skall med den nu förordade lösningen utgä.
Del bör tilläggas att, om arrendenämnd får
förlängningsfråga till bedömning, de olika leden, som lagtekniskt föresläs
behandlade i tre skilda stycken, måsle ses i ell sammanhang. Förlängningstiden
kan bli beroende av hur arrendeavgifien jämkas. Om nya arrendevillkor befinnes
böra godtas, kan de påverka arrendeavgiften och eventuellt även
förlängningstiden. Arrendenämndens bedömning måsle, även om de olika delarna vägs
in var för sig, till slut ske i ett sammanhang.
Prop.
1978/79:183 182
9 kap. 9 a §
Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:
Godias värt förslag till omformulering av 9 kap. 9 § andra
siycket bör hänvisningen i första meningen av förevarande paragraf avse 9 §
andra siycket första och andra meningarna.
Petrén:
Godtas mitt förslag lill avfattning av 9 kap. 9 §, skall
hänvisningen i försia meningen avse 9 § försia siycket.
10 kap. 6 §
Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:
Beiräffande ulformningen av andra siycket hänvisas lill
vad vi haranfört vid 9 kap. 9 §.
Petrén:
Något egentligt behov av att i lagtexten i 10 kap. upprepa
ifrågavarande del av regleringen i 9 kap. synes ej föreligga. Den omsländigheten
att, om reglerna i 9 kap. 9 § göres oförändral tillämpliga även på
bostadsarrende, artendeställets avkastningsförmåga kommer att vägas in vid
bedömningen av en begärd artcndeavgifls skälighet också då fråga är om ett
bostadsarrende lorde i stort sett sakna praktisk betydelse. Spelar markens
avkastningsförmåga verklig roll, är det riktigt atl den får inverka. Är den i
sammanhanget likgiltig, kan man borlse från den. Jag anser därför att de
föreslagna ändringama i paragrafen är överflödiga och all paragrafen kan
bibehållas oförändrad.
10 kap. 6 a §
Petrén:
Under hänvisning till vad jag anfört vid 10 kap. 6 §
föreslår jag atl paragrafen ulgär.
Förslaget till lag om ändring i lagen om fiskearrenden
Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson: Vi lämnar förslaget
utan erinran.
Petrén:
Ändringen i 5 § andra stycket samt övergångsbestämmelsema
andra stycket erfordras ej, om mitt förslag beträffande ändringarna i
jordabalken godtas.
Prop. 1978/79:183 183
Förslaget
till lag om ändring i lagen om arrendenämnder och hyresnämnder
Brunnberg,
Sven Nyman och Knuisson: Vi lämnar förslaget utan erinran.
Petrén:
Ändringen
i 11 § första stycket erfordras ej, om mitt förslag beträffande ändringarna i
jordabalken godtas.
Prop.
1978/79:183 184
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-03-22
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund,
Lindahl, De Geer, Cars, Gabriel Romanus
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Proposition om ändring i arrendelagstiftningen
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till
1.
lag om ändring
i jordabalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,
3. lag om ändring i lagen (1973:188)
om artendenämnder och hyresnämnder.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Jag ansluter mig till vad lagrådets majoritet har anfört
beträffande 9 kap. 9 § förslaget till lag om ändring i jordabalken och
tillstyrker atl andra siycket i nämnda paragraf utformas på det sätt som dessa ledamöier
har förordat. Jag tillstyrker också de av dessa ledamöter föreslagna följdändringarna
i 9 kap. 9 a § och 10 kap. 6 § andra stycket i samma lagförslag.
Vad jag nu har sagt innebär atl jag inte biträder de
ändringsförslag beträffande de hiltills nämnda paragraferna som har förts fram
av den fjärde ledamoten i lagrådet. Vad samme ledamot i övrigt har anfört
beträffande de remitterade lagförslagen föranleder inte någon ändring i förslagen.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
atl antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna
ändringar.
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 22 februari 1979.
Prop. 1978/79:183 185
Beslut
Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop. 1978/79:183 186
Innehåll
Propositionen .................................................................. 1
Proposilionens
huvudsakliga innehåll .............................. 1
Lagförslag
........................................................................ 2
1. lag om
ändring i jordabalken ...................................... 2
2. lag om
ändring i lagen (1957: 390)
om fiskearrenden........................................................... ..... 6
3..................................................................................... lag
om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hy
resnämnder ................................................................... ..... 7
Utdrag av
regeringsprotokollet den 22 februari 1979........ 9
1
Inledning ...................................................................... ..... 9
2
Allmän
motivering ........................................................... ... 10
2.1
Allmänna
utgångspunkter ...................................... ... 10
2.2
Arrendeavgiften........................................................ ... 12
2.3
Andra
arrendevillkor ............................................... 20
2.4
Rälten till själviniräde
............................................. ... 21
2.5
Dödsbos
besittningsskydd ...................................... ... 26
2.6
Uppsägningsförfarandet
.......................................... ... 28
2.7
Följdändringar
beträffande bostadsarrende och fiskearrende . 30
2.8
Ikraftträdande
....................................................... 31
3
Upprättade
lagförslag .................................................. 31
4
Specialmotivering
......................................................... 31
4.1
Förslaget till
lag om ändring i jordabalken................ 31
4.2
Förslaget till
lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden 41
4.3
Förslaget till
lag om ändring i lagen (1973: 188) om artendenämnder och hyresnämnder 42
5
Hemställan ................................................................... .. 44
6
Beslul............................................................................... .. 44
Bilaga I
Kommitténs sammanfattning av sitt betänkande ............ .. 45
BUaga2
Kommitténs lagförslag .................................................... 52
BUaga3
Remissammanställning ..................................................... 69
1
Allmänna
synpunkter.................................................... .. 69
2
Artendeavgiften
.......................................................... .. 80
3
Andra artendevillkor..................................................... 109
4
Rälten till
självinträde .................................................. 112
5
Dödsbos
besittningsskydd............................................ 127
6
Uppsägningsförfarandet............................................... 137
7
Följdändringar
beträffande bostadsarrende och fiskearrende 163
8
Ikraftträdande m.m....................................................... 166
Bilaga 4
De remitterade lagförslagen ............................................. 172
Utdrag av lagrådets protokoll den 20 mars 1979............... 179
Utdrag av regeringsprotokollet den 22 mars 1979............ 184
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979
Doktrin (1)
- Bror Rittri, Några nyttjanderättsregler, SvJT 1980 s. 657, på s. 665 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
41 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (36)
36 kopplingar i 15 dokument.
- SOU 2014:32 Jordbruks- och bostadsarrende, - några frågor om arrendeavgift och besittningsskydd s. 56 om s. 12 · s. 58 om s. 10 · s. 59 om s. 13 · s. 59 om s. 15 · och 7 till i texten
- Ds 2003:11 Historiska arrenden : en kartläggning s. 28 om s. 23 · s. 32 om s. 35 i texten
- Prop. 1994/95:155 Investeringar i arrendejordbruket m.m. om s. 23 i texten
- Dir. 1990:33 Arrendefrågor i texten
- Bet. 1989/90:LU26 Vissa fastighetsrättsliga frågor s. 6 · s. 12 i texten
Rättsfall (4)
4 kopplingar.
- RH 2006:36 om s. 21 ur registret
- RH 1993:153 om s. 21 ur registret
- NJA 2016 s. 832 om s. 35 i texten
- RH 1993:165 om s. 22 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1980 s. 657 Bror Rittri, Några nyttjanderättsregler s. 665 i texten