om myndigheternas skadestånsansvar i vissa personalärenden, m.m.
84 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 71 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:84, om myndigheternas skadestånsansvar i vissa personalärenden, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:84 Regeringens proposition
1978/79:84
om
myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m. m.;
beslutad
den 1 februari 1979.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll denna dag.
På
regeringens vägnar
OLA
ULLSTEN
MARIANNE
WAHLBERG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en del ändringar i lagen (1976: 600) om offentlig
anställning. Om en myndighet i ett ärende om disciplinansvar, avskedande,
avstängning eller läkarundersökning gör sig skyldig till brister i
handläggningen, skall enligt förslaget skadestånd efter arbetsrätlsligt
mönster kunna utgå till den berörde arbetstagaren och hans fackliga
organisation. Vidare skall enligt förslaget staten träda in som arbetsgivare i
bl. a. uppsägningstvister som rör kommunanställda lärare m. fl.
Dessa
ändringar avses träda i kraft den 1 juli 1979.
Med
anledning av inrättandet av statens arbetsgivarverk fr. o. m. den 1 januari
1979 föreslås i propositionen också ett par justeringar i lagen (1965: 576) om
ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m.
1
Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 84
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79: 84
Propositionens lagförslag 1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig
anställning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976: 600) om
offentlig an-ställningi
dels att 14
kap. 11 § skall upphöra att gälla, dels att 15 kap. 8 § skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 16 kap. 7 §, av nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
15
Har statlig myndighet meddelat beslut om disciplinansvar, avskedande,
avstängning eller läkarundersökning beträffande arbetstagare hos annan än
staten, skall staten anses som arbetsgivare i tvist som rör beslutet.
Föreslagen lydelse
kap.
§
Har statlig myndighet beträffande arbetstagare hos annan
än staten meddelat beslut om anställnings upphörande eller om disciplinansvar,
avstängning eller läkarundersökning enligt denna lag, skall staten anses som
arbetsgivare i tvist som rör beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 kap.
7 §
Bryter myndighet i ärende om disciplinansvar, avskedande,
avstängning eller läkarundersökning mot 14 kap. 1 eller 39 §, 15 kap. 3, 4
eller 7 §, föreskrift enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om
avstängning eller läkarundersökning eller föreskrift som avses i 15 kap. 3
eller 6 §, äger 38 § första, tredje och fjärde styckena samt 40 § lagen
(1974:12) om anställningsskydd motsvarande tilllämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
1 Lagen omtryckt 1977:1047.
Prop. 1978/79: 84
2
Fiirslag till
Lag
om ändring i lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa
avtalsförhandlingar m. m.
Härigenom
föreskrivs att i 15 och 8 §§ lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. m. orden "statens avtalsverk"
respektive ordet "avtalsverket" skall bytas ut mot "statens
arbetsgivarverk" respektive "arbetsgivarverket".
Denna
lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen tillämpas dock för
tid från och med den 1 januari 1979.
1
Senaste lydelse av 1 § 1974:1014 5 § 1970: 352 8 § 1974: 1014.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79: 84
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-11-02
Närvarande:
statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther,
De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande:
statsrådet Wahlberg
Lagrådsremiss
med förslag till lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning
1
Inledning
Rättssekretariatet
vid budgetdepartementets personalenheter gav i april 1978 ut rapporten (Ds B
1978: 3) Myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m. m. Den
innehåller förslag till lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig
anställning (LOA, omtryckt 1977: 1047).
Förslaget
går ut på att skadeståndsbestämmelserna i lagen (1974: 12) om anställningsskydd
(LAS, ändrad senast 1976: 593) skall göras tilllämpliga på fall där en
myndighet i ett ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller
läkarundersökning har brutit mot en föreskrift i LOA eller i någon annan
författning som har meddelats med stöd av LOA. Förslaget innefattar också en
utvidgning av området för det statliga arbetsgivaransvaret i vissa
rättstvister.
Departementsrapporten
som även innehåller en redogörelse för gällande rätt bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter
remiss har yttranden över rapporten avgetts av justitiekanslern (JK),
domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, hovrätten för Övre
Norrland, Göteborgs tingsrätt, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ),
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens avtalsverk (SAV), statens
personalnämnd (SPN), statens ansvarsnämnd, universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), arbetsdomstolen (AD), statens vattenfallsverk,
länsstyrelserna i Malmöhus län och Västernorrlands län, utredningen (Ju 1977:
17) om förfarandet i vissa
Prop. 1978/79: 84 6
disciplinärenden
m. m., riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Försäkringskassornas förhandlingsorganisation.
Statsanställdas förbund, TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S),
Centralorganisationen SACO/SR, Försäkringsanställdas förbund och Sveriges
advokatsamfund.
UHÄ
som förklarat att rapporten inte föranleder något eget uttalande av UHÄ
har lämnat över yttranden från de juridiska fakultetsnämnderna vid
universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm.
JO:s
yttrande har avgetts av justitieombudsmannen Lundvik.
Arbetslivscentrum
har avstått från att yttra sig.
En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.
2
Myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden 2.1 Rättsläget
Den
ståtlige arbetsgivarens beslut i personalärenden utgör i många fall exempel på
myndighetsutövning. I sådana fall avgör han sålunda med stöd av lag eller annan
författning en fråga som inte kan regleras genom avtal, t. ex. ett ärende om
disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning enligt LOA.
Det
kan anmärkas att avskedande enligt LOA är ett institut skilt från avskedande
enligt LAS (jfr 7 kap. 1 § LOA). De bestämmelser i LAS som rör avskedande
gäller alltså inte på det statligt reglerade området annat än i de fall där så
uttryckligen har föreskrivits i LOA.
För
frågan om skadeståndsansvar i samband med beslut i personalärenden enligt LOA
är flera lagar av betydelse. Förutom LOA och LAS är det skadeståndslagen (SkL,
1972: 207, omtryckt 1975: 404, ändrad senast 1977: 272) och lagen (1976: 580)
om medbestämmande i arbetslivet (MBL, ändrad senast 1977: 532) som närmast är
av intresse.
De
grundläggande reglerna finns i SkL. Där sägs att staten eller kommun skall
ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom
fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande
staten eller kommunen svarar (3 kap. 2 §). Detta ansvar är emellertid begränsat
på olika sätt. Sålunda föreligger ersättningsskyldighet bara om myndigheten har
åsidosatt de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen
kan ställas på dess utövning (3 kap. 3 §, "standardregeln"). Och om
den skadelidande utan giltig anledning underlåter att föra talan om rättelse
eller att använda särskilt rättsmedel, ersätts inte skada som på så sätt hade
kunnat undvikas (3 kap. 4 §, "passivitetsregeln"). SkL lämnar normalt
inte något utrymme för skadestånd för det fall att skada har uppstått till
följd av en oriktig bedömning. Och lagen ger heller ingen möjlighet till
Prop.
1978/79: 84 7
s.
k. allmänt skadestånd, dvs. ersättning för den ideella skada som anses kunna
uppkomma redan genom att rättsreglerna som sådana sätts åt sidan.
I
den arbetsrättsliga lagstiftningen har arbetsgivaren däremot ålagts ett mer
omfattande ansvar mot arbetstagare och arbetstagarorganisationer än enligt SkL.
Enligt
LAS är skadeståndsansvaret sålunda strikt, dvs. det inträder ulan att
arbetsgivaren behöver ha varit försumlig. Ansvaret omfattar både bedömningsfel
och fel av formell karaktär och kan utkrävas både för ekonomisk och för ideell
skada (38 §). Skadeståndsbeloppet kan jämkas. I några fall framgår av LOA att
LAS bestämmelser om skadestånd skall tillämpas även på LOA:s område, nämligen
förutom vid .obefogad uppsägning från tjänst (7 kap. 2 § första stycket)
vid brott mot vissa handläggningsregler i LOA i samband med avskedande och
avstängning (14 kap. 7 och 11 §§). I övrigt gäller LAS skadeståndsregler inte
i ärenden om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning
enligt LOA.
Även
enligt MBL är arbetsgivarens ansvar för skada strikt. En arbetsgivare som
bryter mot MBL eller mot kollektivavtal skall ersätta uppkommen skada, i den
mån annat inte följer av övriga skadeståndsbestämmelser t. ex.
bestämmelserna om jämkning - i MBL (54 §). Såväl ersättning för ekonomisk
skada som allmänt skadestånd kan förekomma. MBL:s skadeståndsregler är, med
visst undantag som här saknar intresse, tillämpliga också på LOA-området.
2.2
Rapporten och remissyttrandena
Frågor
som hänger samman med skadeståndsansvar i personalärenden har sedan 1976 års ämbetsansvarsreform
övervägts inom regeringskansliet. Vid underhandskontakter har Statsanställdas
förbund och TCO-S, vilka representerar det stora flertalet arbetstagare i
statligt reglerad tjänst, nyligen tagit upp diskussion om en lagstiftning som
på det statliga området och på det kommunala lärarområdet skulle ålägga den offent-lige
arbetsgivaren ett särskilt skadeståndsansvar, framför allt i ärenden om
disciplinansvar och avskedande, men också när det gäller avstängning och
läkarundersökning enligt LOA. Organisationerna har därvid yrkat att ansvaret
skulle utformas på samma sätt som enligt LAS och omfatta fall där arbetstagaren
har orsakats psykiskt lidande eller annat förfång till följd av t. ex. brister
i ärendets utredning eller andra försummelser från arbetsgivarens sida. Även
arbetstagarorganisation skulle enligt yrkandet ges rätt till skadestånd.
Mot
denna bakgrund upprättades departementsrapporten (avsnitt A). Som redan har
nämnts mynnar den ut i förslaget att en myndighet skulle dra på sig ett
särskilt skadeståndsansvar, om den i ett ärende om disci-
Prop. 1978/79: 84 8
plinansvar,
avskedande, avstängning eller läkarundersökning bryter mot föreskrifter i LOA
eller i författningar som har meddelats med stöd av LOA. Detta
skadeståndsansvar skulle svara mot vad som gäller enligt LAS, dvs. utgöra ett
strikt ansvar med möjlighet till allmänt skadestånd.
Under
remissbehandlingen har rapporten fått ett blandat mottagande. Omkring två
tredjedelar av remissinstanserna har tillstyrkt rapportförslaget eller lämnat
det i huvudsak utan erinran, i flertalet fall dock utan att ange sin
motivering. Övriga instanser har ställt sig kritiska eller helt avvisande till
förslaget. En del av dem anser att frågorna bör utredas ytterligare. Kritiken
har särskilt riktat in sig på den del av förslaget som innebär skadestånd för
bedömningsfel.
Remissammanställningen
utvisar vidare i huvudsak följande.
Bland
de remissinstanser som helt eller i allt väsentligt godtar rapportens förslag befirmer
sig domstolsverket, som anser det naturligt att skadeståndsansvaret på det
offentliga området utvidgas i enlighet med förslaget, eftersom mindre
förmånliga regler inte bör gälla för arbetstagare på den offentliga sektorn än
för dem på den privata. Och Statsanställdas förbund och TCO-S betonar särskilt
vikten av att det blir möjligt att erhålla allmänt skadestånd vid materiella
fel i disciplinärenden m. m. En sådan rätt till allmänt skadestånd för den
enskilde arbetstagaren och dennes fackliga organisaUon är enligt de båda personalorganisationerna
synnerligen motiverad med tanke på hur ingripande och påfrestande ett
disciplinärt förfarande kan vara för arbetstagaren.
Som
redan har sagts, redovisar övriga tillstyrkande remissinstanser exempelvis SAV
och AD i de flesta fall inte sina skäl. Utredningen om förfarandet i vissa
disciplinärenden m. m. säger sig dock inte kunna underlåta att anmärka att den
nu tilltänkta regleringen möjligen kan verka återhållande på myndigheterna, när
det gäller att tillämpa det disciplinära påföljdssystemet. Vidare säger
utredningen att den föreslagna ordningen måhända kan vara ägnad att i allt
fall ge grund för misstanke att myndighetema kommer att iaktta allt för stor
återhållsamhet, vilket i sin tur kan skapa den uppfattningen att myndigheterna
brister i opartiskhet.
Bland
de instanser som är negativa till förslaget kan nämnas JO och JK. Enligt JO:s
erfarenhet föreligger knappast behov av att införa skadeståndsregler av
föreslagen art, eftersom klagomål hos JO i hithörande personalärenden har
varit få och under senare år nära nog uteslutande har gällt det kommunala
området. JO förklarar sig närmast ha intrycket att utrymme kunde finnas för
mera aktivitet från myndigheternas sida när det gäller att tillgripa
disciplinär åtgärd etc. Om varje felgrepp av en myndighet, ursäktligt eller
inte, skulle medföra skadeståndspåföljd, förmodar han att myndigheten kommer
att bli än mer försiktig med att ingripa mot olämpliga arbetstagare, vilket
inte kan ligga i allmänhetens intresse. Och JK menar att man i förslaget inte
tillräckligt beaktar den offentliga verksamhetens särdrag. Det är nämligen
enligt hans mening viktigt att hålla i minnet att myndigheterna inte bara har
att som arbetsgivare iaktta gällande arbetsrättsliga regler utan också har att
tillgodose allmänhetens krav på en väl fungerande offentlig verksamhet. Det
ansvar
Prop.
1978/79: 84 9
som
vid myndighetsutövning vilar på staten enligt 3 kap. 2 § SkL måste enligt JK
vara tillfyllest för att skydda den enskilde mot godtyckliga och i normal
bemärkelse felaktiga beslut.
Förslaget
om ett skadeståndsansvar för bedömningsfel avstyrks också av bl. a.
kriminalvårdsstyrelsen, som anför att tillräckliga garantier mot felaktigheter
av det slag som föreslås bli skadeståndsgrundande måste anses ligga i det
förhållandet att personalärenden hanteras på samma sätt som myndighetsutövning
gentemot allmänheten. Det kan enligt styrelsens mening också sättas i fråga,
huruvida det fortsättningsvis skulle framstå som meningsfullt att vidmakthålla
myndigheternas disciplinära befogenheter, om förslaget genomförs. Försvarets
civilförvaltning för likaså fram betänkligheter mot förslaget vad gäller skadeståndsansvar
för bedömningsfel och hänvisar till att den föreslagna lagändringen sannolikt skulle
få en passiviserande effekt. Också televerket avvisar förslaget i denna del.
Vad
beträffar skadeståndsansvar för formella felaktigheter lämnas förslaget utan
erinran av de flesta remissinstanserna, även av en del av dem som är negativa
till skadeståndsansvar för bedömningsfel.
Bland
dem som inte godtar det framlagda förslaget utan förordar att frågorna utreds
ytterligare kan nämnas statens ansvarsnämnd och kommunförbunden. SACO/SR anser
att förslaget bör genomföras först i samband med vissa andra lagändringar.
2.3
Allmänna överväganden
Offentlig
verksamhet drivs i olika former. Väljer man som i normalfallet
myndighetsformen och inte någon privaträttslig form, har man därmed också valt
att ställa särskilda rättssäkerhetskrav på verksamheten. Den kommer då i stor
utsträckning att bedrivas på grundval av andra regler än som tillämpas för t.
ex. bolag, föreningar eller stiftelser. Dessa regler som meddelas i
offentligrättslig ordning grundas på samhällsmedlemmarnas intresse av att det
allmännas funktioner utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt.
För
att säkerställa att den offentliga förvaltningen utövas korrekt har man sålunda
skapat vissa lagregler och kontrollsystem som saknar motsvarighet på den
privata sektorn, bl. a. brottsbalkens straffbud mot oriktig myndighetsutövning
och LOA:s ansvarsregler vid tjänsteförseelse m. m. Avskedandereglerna i LOA
ansluter till detta ansvarssystem. Här bör vidare framhållas den
offentligrättsliga tillsyn och granskning av förvaltningen som förutom av
överordnade myndigheter utövas främst av allmän åklagare, av JK och JO, av
riksrevisionsverket och riksdagens revisorer. Genom principen om allmänna
handlingars offentlighet har lagstiftaren också underlättat den insyn i
förvaltningen som utövas direkt av enskilda medborgare och av organisationer,
politiska partier och massmedia. Den som drabbas av ett oriktigt myndighetsbeslut
har dessutom getts möjligheter att söka rättelse och att kräva skadestånd.
Prop. 1978/79: 84 10
Frågan
är nu i vad mån man mot bakgrund av den offentliga förvaltningens särart kan
gå personalorganisationerna till mötes i deras anspråk på att personalrätten i
ännu ett hänseende skall närmas till de principer som gäller på den privata
arbetsmarknaden.
När
man överväger denna fråga bör noteras att vid tillsynen över förvaltningen
givetvis beaktas även intresset av att myndigheterna tillämpar ansvarssystemet
i LOA på ett sätt som kan anses svara mot arbetstagarnas krav på rättssäkerhet
och en sakligt grundad bedömning. Som statens ansvarsnämnd har påpekat, gör sig
den företrädare för arbetsgivaren som sätter hithörande bestämmelser åt sidan i
princip skyldig till tjänsteförseelse. Han kan därför dra på sig
disciplinpåföljd eller i grövre fall t. o. m. straffansvar. En verksam
bevakning av förvaltningen bidrar självfallet också till att minska behovet av
skadeståndsregler med huvudsakligen preventivt syfte. Härtill kommer de mycket
noggrant reglerade former i vilka hithörande ärenden enligt LOA skall
handläggas.
Under
remissbehandlingen har det också gjorts gällande att det vore mindre
tilltalande att ålägga en myndighet ett strängare myndighetsutövningsansvar
gentemot den egna personalen än gentemot den allmänhet som den är satt att
tjäna.
Vad
först rör förslaget om ett utvidgat skadeståndsansvar för bedömningsfel har
det vid beredningen av detta lagstiftningsärende knappast kunnat bekräftas att
det skulle finnas något praktiskt behov av ett sådant ansvar. Grunderna för
prövningen av ärenden om disciplinansvar, avskedande, avstängning och
läkarundersökning är inte heller helt jämförbara med vad som gäller i fråga om
t. ex. uppsägning. Sålunda har flera remissinstanser starkt betonat risken för
att en skadeståndssanktionering av sakfel kan få en återhållande effekt på
statsmyndigheternas behöriga handlande i sådana ärenden. Bland dessa instanser
finns sådana vilkas yttranden på grund av instansernas ställning och verksamhet
måste tillmätas särskild betydelse i detta sammanhang, främst JK och JO. Med hänsyn
härtill och till det offentligrättsliga ansvarssystemets syfte måste enligt min
mening större avseende fästas vid risken för en passiviserande effekt än vid
den förebyggande verkan mot sakligt sett oriktiga avgöranden som en regel om
skadestånd för bedömningsfel skulle kunna medföra.
Jag
anser mig följaktligen inte kunna följa rapportförslaget i fråga om
bedömningsfel.
Jag
vill i detta sammanhang erinra om att den tidigare angivna utredningen om
förfarandet i vissa disciplinärenden m. m. har till uppgift att föreslå
åtgärder som skall stärka allmänhetens förtroende för myndighetemas
handläggning av sådana ärenden. I samband med att ställning tas till de
förslag som denna utredning kan komma att lägga fram, kan det bli anledning att
också från andra synpunkter se över en del av formerna för handläggningen av
frågor om disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning och
läkarundersökning enligt LOA. Vidare
Prop.
1978/79: 84 H
kan
här erinras om betydelsen av den personalutbildning i förvaltnings-och
arbetsrätt m. m. som äger rum vid myndigheterna (jfr SOU 1978: 41).
Vad sedan rör förslaget om
ett utvidgat skadeståndsansvar för formfel nämnde jag nyss de noggrant
reglerade formerna för handläggningen av ärenden om disciplinansvar etc. enligt
LOA. Handläggningsföreskrifterna har kommit till både för att gagna
ansvarssystemets syfte en väl fungerande förvaltning och för att garantera
de enskilda arbetstagarnas rättssäkerhet. Det är därför ett oeftergivligt krav
att dessa föreskrifter följs av myndigheterna. Några av de tjänstemannaärenden
som har prövats i högsta instans eller som har varit föremål för JO:s uppmärksamhet
är emellertid av den karaktären att de enligt min mening ger visst stöd åt de
fackliga organisationernas uppfattning att det är motiverat att genom ett
särskilt ansvar för formella fel ytterligare stryka under vikten av att de
offentliga myndigheterna följer dessa föreskrifter (jfr exempelvis
Regeringsrättens årsbok 1965 K 173, 1967 S 2 och K 1691, 1970 ref. 54, 1971 U
13; från det kommunala området JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 422, 1978/79 s.
370).
Rapportförslaget har
visserligen rönt viss kritik också när det gäller skadeståndsansvar för
formella brister. Men denna kritik som främst går ut på att SkL ger ett
tillräckligt skydd också i denna del har varit långt ifrån lika uttalad som i
fråga om bedömningsfelen. Och enligt min uppfattning har inte heller de skäl
som har anförts mot en skadeståndssanktionering samma styrka i fråga om
formfel. Det torde inte skapa några problem att på denna avgränsade punkt fillgodose
de anställdas och deras organisationers inlressen sådana dessa enligt rapporten
har förts fram från fackligt håll.
Jag kan därför i denna del
i stort sett ansluta mig till resonemanget i rapporten. Ett skadeståndsansvar
som går utöver det som gäller enligt SkL bör alltså införas för formfel i
ärenden om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning
enligt LOA.
Som nämnts ger LOA redan i
dag exempel på att en myndighet, som i egenskap av arbetsgivare bryter mot en
formell föreskrift i LOA, riskerar att få betala skadestånd. Det är
skyldigheten att varsla och överlägga med lokal arbetstagarorganisation i fråga
om avskedande och att underrätta organisationen om avstängningsbeslut som är
sanktionerad med skadestånd enligt reglerna i LAS (14 kap. 11 § LOA). Som
föreslås i rapporten bör ett vidgat ansvar för formella fel utformas efter
samma principer. Det innebär att LAS skadeståndsregler genomgående bör till lämpas
också här. Någon begränsning av ansvaret i enlighet med exempelvis standard-
och passivitetsreglerna i SkL blir därmed inte aktuell. En principiell
skadeståndsskyldighet inträder följaktligen så snart det kan konstateras att
ett formellt fel har begåtts. Detta medför att ansvar kan utkrävas också i de
fall där det begångna felet inte är av så allvarlig beskaffenhet, att det kan
föranleda disciplinpåföljd eller straff för den
Prop. 1978/79: 84 12
handläggande
tjänstemannen. Ansvaret för myndigheten blir alltså strikt.
I
linje härmed bör man vid prövningen av frågan i vad mån skada har uppstått
också beakta en arbetstagarorganisations intresse av att rättsreglerna iakttas
i förhållande till dess medlemmar samt övriga omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse. En arbetstagarorganisation mäste nämligen anses ha ett
berättigat intresse av att rättsreglerna följs i förhållandet mellan
myndigheten som arbetsgivare, å ena sidan, samt organisationen och dess
medlemmar, å andra sidan. Därför bör allmänt skadestånd kunna tillerkännas
såväl den enskilde arbetstagaren som dennes organisation.
I
det följande kommer jag in på hur det ansvar som jag förordar närmare bör
utformas.
2.4
Det nya skadeståndsansvaret
Skadeståndsansvaret
är alltså avseit att träffa brister i myndigheternas handläggning av ärenden om
disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning enligt LOA.
Som uttalas i rapporten bör ansvaret inträda, om en myndighet bryter mot vissa
handläggningsföreskrifter i sådant ärende. Ordet "bryter" har
visserligen kritiserats från några håll, men denna kritik har närmast grundats
på att skadeståndsansvaret enligt rapporten avsågs omfatta också materiella
fel. Det valda uttrycket torde emellertid väl spegla den situation som avses
med mitt förslag, nämligen att en myndighet åsidosätter en tvingande föreskrift
om viss handläggningsrutin. I vad mån så har skett i det enskilda fallet kan
fastställas t. ex. i samband med en överprövning av myndighetens beslut eller
om ingen överprövning sker i ett särskilt skadeståndsmål.
Den
nya skadeståndssanktioneringen bör enligt mitt sätt att se omfatta vissa
handläggningsregler som hänför sig till myndigheternas avgörande av själva
sakfrågan. Jag syftar i första hand på bestämmelserna om kommunikation,
handläggningshinder, varsel, överläggning m. m. i 14 kap. 1 och 39 §§ och om
beslutsmyndighet och omröstning i 15 kap. 3, 4 och 7 §§ LOA. Men jag syftar
också på de anslutande handläggningsregler som avses i 13 kap. 4 § och 15 kap.
3 § LOA. Skadestånd skall alltså kunna utgå om en myndighet i strid mot 22 §
anställningsförordningen (1965: 601, omtryckt 1976: 863, ändrad senast 1978:
544) underlåter att inhämta ett förberedande läkarutlåtande, när den skall
avgöra om en arbetstagare bör förpliktas att undergå läkarundersökning, eller
om en myndighet, som lyder under en central förvaltningsmyndighet, i strid mot
27 § i förordningen själv prövar en fråga om att avstänga arbetstagaren från
arbetet.
Däremot
bör det nya ansvaret inte omfatta exempelvis det fall att en myndighet i strid
mot 17 kap. 1 § LOA verkställer ett icke lagakraftvunnel beslut om avskedande
eller att den annars gör sig skyldig till något fel i samband med
verkställigheten av ett beslut, t. ex. bestämmer
Prop. 1978/79: 84 13
ett
ådömt löneavdrags storlek på ett oriktigt sätt (jfr 20 § anställningsförordningen).
Ett samtidigt åläggande av mer än en disciplinpåföljd i strid mot 10 kap. 2 §
LOA bör ses som ett exempel på ett fel i sak och således inte heller kunna
medföra ansvar enligt mitt förslag.
Storleken
av skadeståndsbeloppen får på vanligt sätt anpassas Ull omständigheterna i det
särskilda fallet, t. ex. ärendets art, felets principiella betydelse och
omfattningen av den uppkomna rättsförlusten eller olägenheten. Beloppen bör
som det framhålls i rapporten kunna jämkas på samma sätt som enligt 38 §
fjärde stycket LAS. Ledning kan alltså sökas i AD:s praxis. Tilläggas kan att
en sådan jämkning också bör kunna ske, ifall det begångna formfelet i ringa
eller ingen mån har inverkat på utgången i sak. Bestämmelserna om
underrättelseplikt vid skadeståndsanspråk och frist för väckande av talan om
skadestånd i 40 § LAS bör likaså gälla även det skadeståndsansvar som jag
förordar. I fråga om utgångspunkten för fristerna kan härvid också hänvisas
till rättspraxis (jfr AD 1977 nr 160 och 206). Vidare får jag framhålla att det
ärende där sakfrågan behandlas inte bör uppehållas på den grund att ett skadeståndsanspråk
har framställts.
Ansvaret
för den uppkomna skadan bör enligt min mening vila på den myndighet som i
egenskap av arbetsgivare prövar den aktuella frågan och som därvid förfar
felaktigt. Staten bör därvid ta på sig ansvaret inte enbart beträffande
statsanställda utan också när det gäller andra arbetstagare i statligt reglerad
anställning, t. ex. lärare (jfr 1 kap. 1 och 5 §§ samt 2 kap. 1 § LOA), om det
är en statlig myndighet som har meddelat beslutet.
Vad
beträffar ansvaret för de tjänstemän som har medverkat till eller fattat ett
felaktigt beslut bör i enlighet med rapportförslaget både det personliga ansvar
och den långtgående begränsning därav som enligt 4 kap. 1 § SkL skall tillämpas
i anställningsförhållanden gälla också enligt den nu föreslagna ordningen. Man
bör således inte skapa någon särreglering i fråga om statens regressrätt
gentemot dessa tjänstemän. SkL är utformad på ett sådant sätt att den
beslutsfattande tjänstemannen kan bli skyldig att svara för skadan bara i de
allra allvarligaste fallen. Skadeståndet torde alltså i det helt övervägande
antalet fall slutligt stanna på myndigheten.
Och
vad slutligen gäller ett teoretiskt tänkbart ärende om avskedande, avstängning
eller läkarundersökning av ett justitieråd eller regeringsråd bör någon
reglering av arbetsgivarens skadeståndsansvar utöver den som finns i SkL inte
komma i fråga.
Sammanfattningsvis
föreslår jag att i LOA införs en föreskrift som gör skadeståndsbestämmelserna i
LAS tillämpliga också för det fall att en myndighet i ärenden om
disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning bryter mot de
förut angivna handläggningsreglerna. Med myndighet förstås då sådana
myndigheter som skall besluta i ärendet enligt 15 kap. LOA. Jag instämmer med
vad som från
Prop. 1978/79: 84 U
ett
par håll har anförts om att en sådan föreskrift blir tydligare, om det uttryckligen
anges vilka lagrum i LAS som avses, nämligen 38 § första, tredje och fjärde
styckena samt 40 §. För min del anser jag att det följer av en så utformad
lagtext att 3 kap. SkL, Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna,
inte skall tillämpas på en ansvarstalan som grundar sig på den nya regeln,
eftersom denna blir att anse som speciallag enligt 1 kap. 1 § SkL. Däremot blir
exempelvis 4 kap. SkL, Arbetstagares skadeståndsansvar, tillämpligt på grund av
att den föreskrift som jag föreslår inte reglerar beslutsfattarens ansvar för
skada.
Det
nya lagrummet i LOA synes höra bäst hemma i 16 kap.. Rättegång m. m. Det bör
också innefatta nuvarande 14 kap. 11 §.
Bestämmelsen
bör enligt min mening träda i kraft den 1 juli 1979. Bara sådana skadefall som
inträffar efter ikraftträdandet skall bedömas enligt den nya regeln.
3 Arbetsgivaransvaret
i vissa rättstvister
I
ett särskilt avsnitt (B) behandlar departementsrapporten frågan om
arbetsgivaransvaret i sådana rättstvister, som rör en statlig myndighets beslut
beträffande en arbetstagare hos en annan arbetsgivare än staten, t. ex. en
kommunanställd lärare.
F. n.
vilar detta ansvar på staten, om tvisten rör disciplinansvar, avskedande,
avstängning eller läkarundersökning enligt LOA (15 kap. 8 §). I en sådan tvist
företräds staten i regel av SAV (jfr även SOU 1978: 59).
1
enlighet med rapporten föreslår jag att nämnda lagrum ändras så, att det stadiga
arbetsgivaransvaret i fortsättningen utsträcks till att omfatta också tvister
angående uppsägning eller andra fall av anställnings upphörande enligt LOA.
Även
denna lagändring bör träda i kraft den 1 juli 1979.
4 Upprättat
lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom budgetdepartementet upprättats ett
förslag till lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning.
Förslaget
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
5 HemstäUan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.
6 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga 1 Departementsrapporten
BUDGETDEPARTEMENTET
Myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m.
Rapport av rättssekretariatet vid budgetdepartementets
personalenheter
Ds B 1978:3
Prop.
1978/79: 84 16
Innehåll
Inledning
......................................................... 17
A
Myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden
1 Nuvarande
förhållanden...................................... 17
1.1 Det
allmänna ansvaret enligt skadeståndslagen 18
1.1.1
Myndighets skadeståndsansvar
enligt skadeståndslagen 18
1.1.2
Arbetstagares skadeståndsansvar
enligt skadeståndslagen 20
1.1.3
Arbetstagares rätt till
skadestånd enligt skadeståndslagen m. m 20
1.1.4
Arbetstagarorganisations
rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen 21
1.2 Skadeståndsansvar
enligt anställningsskyddslagen m. fl. lagar 21
1.2.1
Arbetsgivares
skadeståndsansvar ............ .. 21
1.2.2
Arbetstagares skadeståndsansvar
............. .. 28
1.3 Skadeståndsansvar
enligt medbestämmandelagen m. fl. lagar 29
1.3.1
Arbetsgivares skadeståndsansvar
enligt medbestämmandelagen 29
1.3.2
Arbetstagares
skadeståndsansvar enligt medbestämmandelagen jämförd med skadeståndslagen
................................. 30
1.3.3
Skadeståndsansvaret enligt
medbestämmandelagen jämförd med anställningsskyddslagen 32
1.4............................................................. Myndighets
skadeståndsansvar enligt lagen om offentlig an
ställning, m. m.............................................. 33
2
Arbetstagaryrkande om ett
utökat skadeståndsansvar för statliga myndigheter m. fl 33
3
Överväganden ............................................... 34
3.1
Bakgrund ................................................. .. 34
3.2
Allmänna synpunkter .................................. 36
3.3
Utformningen av det utökade
ansvaret............. .. 37
3.3.1
Formella och materiella fel ....................... 38
3.3.2
Ekonomiska och ideella skador ................. 39
3.3.3
Myndighets ansvar .............................. .. 41
3.3.4
Beslutsfattarens ansvar ......................... .. 41
3.3.5
Ersättningsbeloppen ............................ .. 42
3.3.6
Preskription m. m.................................... .. 42
3.4................................................................. Konkurrensfrågor
m. m 43
3.4.1
Skadeståndslagen ............................... 43
3.4.2
Anställningsskyddslagen ...................... 43
3.4.3
Medbestämmandelagen .......................... .. 44
3.4.4
Studieledighetslagen m. fl.
lagar ........ i..... 44
3.5
Frågor rörande justitie- och
regeringsråd........... 45
3.6
Den lagtekniska
lösningen .......................... 45
B
Arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister
1
Bakgmnd ....................................................... .. 46
2
Förslag .......................................................... .. 47
C
Lagförslag
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning 48
Prop.
1978/79: 84 17
BUDGETDEPARTEMENTET RAPPORT Ds
B 1978: 3
Rältssekretariatet April 1978
Inledning
I
denna rapport behandlas som huvudämne en del spörsmål som rör den offentlige
arbetsgivarens ansvar för skada orsakad i myndighetsutövning i vissa
personalärenden (avsnitt A). Myndighetsutövning är för handen när arbetsgivaren
med stöd av lag eller annan författning fattar beslut i en fråga, där det inte finns
något utrymme för avtalsreglering.
Syftet med framställningen
är att undersöka förutsättningarna för att vidga skadeståndsansvaret i
förhållande till vad som nu gäller i bl. a. disciplinärenden. Framställningen
begränsas i stort sett till sådan offentlig anställning som är statligt
lönereglerad. Det betyder att den främst avser statligt anställda arbetstagare
men också lärare, försäkringskas-seanställda m. fl.
Rapporten kommer dessutom
att ta upp arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister på lärarområdet m. m.
(avsnitt B).
I rapporten presenteras
slutligen (avsnitt C) ett förslag till lag om ändring i lagen (1976: 600) om
offentlig anställning.
Rapporten har upprättats
inom rättssekretariatet vid budgetdepartementets personalenheter. 1 vissa frågor
har därvid samråd skett främst med tjänstemän inom justitie- och
arbetsmarknadsdepartementen.
A
MYNDIGHETERS SKADESTÅNDSANSVAR I VISSA PERSONALÄRENDEN
1 Nuvarande
förhållanden
Till
en början skall lämnas en översikt av gällande rätt i fråga om den offentlige
arbetsgivarens skadeståndsansvar.
De
frågor som hör hit regleras f. n. främst i
SkL
skadeståndslagen (1972: 207, omtryckt 1975: 404, ändrad senast 1977: 272),
LAS
lagen (1974: 12) om anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593),
MBL
lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (ändrad senast 1977: 532),
LOA
lagen (1976:600) om offenUig anställning (omtryckt 1977: 1047).
2 Riksdagen
1978/79. 1 saml. Nr 84
Prop. 1978/79: 84 18
Innehållet
i nämnda lagar, såvitt nu är av intresse, presenteras här vart för sig.
1.1
Det allmänna ansvaret enligt skadeståndslagen
Allmänna
skadeståndsregler finns numera samlade i SkL. Dessa regler är dispositiva. SkL
skall sålunda bara tillämpas, om inte annat är särskilt föreskrivet eller
föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden (1 kap. 1 §). Det innebär att SkL tillhandahåller
utfyllande regler på de punkter där bestämmelser saknas i t. ex. innan
lagstiftning.
Inom skadeståndsrätten
spelar rättspraxis traditionellt en stor roll. Anmärkas kan att man vid
tolkning av denna praxis måste beakta att domstolen inte är fri att bestämma
vilka lagregler som skall tillämpas i ett visst mål. Domstolen är nämligen i
civilprocess i stor utsträckning bunden av de yrkanden, invändningar och
grunder som parterna för fram. Detta betyder att domstolen i allmänhet har att
döma enbart efter de lagregler som parterna åberopar. Part kan således välja
mellan att hänvisa till de allmänna reglerna i SkL eller till bestämmelser i
speciallagstiftning.
SkL
tar sikte närmast på utomobligatoriska skadefall, dvs. sådana som inte
uteslutande har sin grund i avtal mellan två eller flera parter. SkL innehåller
bl. a. några föreskrifter som speciellt reglerar skadeståndsansvaret inom den
del av den offentlige arbetsgivarens verksamhet som innefattar
myndighetsutövning. Men SkL kan som strax skall visas få betydelse också i
fråga om fall med mer direkt anknytning till partsförhållanden, t. ex.
anställningsavtal.
Även
om personalrätten alltjämt innehåller bestämda offentligrättsliga inslag, är
det offentliga anställningsförhållandet alltsedan år 1966 i väsentliga delar avtalsgrundat.
En offentlig myndighet och undantagsvis dess tjänstemän kan i egenskap av
arbetsgivare och företrädare för denne lika väl som en privat arbetsgivare och
dennes anställda bli skadeståndsskyldiga till följd av de allmänna
skadeståndsreglerna i SkL eller enligt avtal och allmänna kcntraktsrättsliga
skadeståndsregler samt vad avser myndigheten enligt särskilda regler i den
arbetsrättsliga lagstiftningen.
1.1.1
Myndighets skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen
SkL
har lagt ett speciellt ansvar på det allmänna. Staten skall sålunda enligt SkL
liksom kommun ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada,
som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för
vars fullgörande staten resp. kommunen svarar (3 kap. 2 §). Till
myndighetsutövning hänförs t. ex. offentlig arbetsgivares beslut i fråga om
disciplinansvar, avstängning och skil-
Prop. 1978/79: 84 19
jande
från tjänsten i annan ordning än genom uppsägning (prop. 1975: 78 s. 180, jfr prop.
1975/76: 105 bil. 2 s. 194).
Men
detta speciella skadeståndsansvar för det allmänna har begränsats i olika
hänseenden. Sålunda föreligger ersättningsskyldighet enligt SkL bara om t. ex.
de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål
skäligen kan ställas på dess utövning (3 kap. 3 §; "standardregeln").
Och ifall en skadelidande utan gilUg anledning har underlåtit att föra talan
om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår inte heller ersättning
för skada som därigenom hade kunnat undvikas (3 kap. 4 §;
"passivitetsregeln").
I
fråga om sådan offentlig verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning,
dvs. när det allmänna verkar utan att begagna sig av sina offentligrättsliga
maktbefogenheter gentemot medborgarna, har enligt SkL den offentlige
arbetsgivaren i likhet med den private ett s. k. principalansvar. Han skall i
sådana fall ersätta personskada och sakskada som arbetstagaren vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten eller, när det gäller ren förmögenhetsskada, genom
brott (3 kap. 1 § första stycket).
SkL
förutsätter för ansvar genomgående något slag av s. k. vållande från
beslutsfattarens sida varvid emellertid samtidigt är att märka att detta rekvisit
i den lagen har en mera neutral och objektiv innebörd än fallet var tidigare
enligt skadeståndsrättens allmänna culparegel (prop. 1972: 5 s. 629, 650).
Denna regel iimefattade både objektiva och subjektiva förutsättningar för ett
skadeståndsansvar. I SkL, däremot, används vållandebegreppet för att markera
ett åsidosättande endast i objektivt hänseende av handlingsnormer. Därutöver
ger SkL också besked om vad som fordras i subjektivt hänseende för att ansvar
skall inträda. De subjektiva rekvisilen framgår av de olika lagrummen i SkL.
Sålunda används uttryck som "uppsåUigen eller av vårdslöshet" i 2
kap. 1 § och "fel eller försummelse" i 3 kap. 1 och 2 §§. Med fel
avses närmast oaktsamma handlingar, medan försummelse avser oaktsam
underlåtenhet att handla.
Om
en myndighet har bedömt en diskutabel rättsfråga eller en bevisfråga
felaktigt, är detta inte något som kan leda till ansvar enligt SkL. Man ser det
nämligen som självklart att myndigheter kan komma till olika resultat i sådana
frågor. Annorlunda förhåller det sig, om myndighet av förbiseende har avgjort
ett ärende direkt i strid mot lags klara ordalag eller dess uppenbara mening i
övrigt. Då är felet i allmänhet så allvarligt, att ett vållande föreligger, och
ersättning enligt SkL skall utgå, om jämväl det subjektiva rekvisitet är
uppfyllt.
Anmärkas
kan dock att i vissa fall som regleras av speciell skadeståndslagstiftning
staten är ansvarig för skada som orsakas genom ett myndighetsbeslut utan att
bevis behöver förebringas om att fel eller för-
1
Jfr här och i det följande Nordenson, Bengtsson och Strömbäck, Skadestånd,
1975.
Prop. 1978/79: 84 20
summelse
har förekommit eller att beslutet annars är oriktigt. Detta är förhållandet
enligt t. ex. lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Har
exempelvis domstols beslut om häktning efter fullföljd av talan upphävts,
föreligger ansvar redan därför att beslutet ändrades och således var felaktigt
(jfr prop. 1974: 97 s. 51, 82 f, 141).
1.1.2 Arbetstagares
skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen
Arbetstagares ansvar enligt SkL är starkt begränsat, oavsett om det
gäller
offentlig eller privat anställning.
För
skada som vållas genom fel eller försummelse i tjänsten är arbetstagaren
nämligen ansvarig bara i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till
handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse
och övriga omständigheter (4 kap. 1 §).
Denna
regel är tillämplig både när arbetsgivaren kräver arbetstagaren på skadestånd
och när arbetstagaren krävs direkt av skadelidande tredje man. Den Ullämpas
också, när en arbetstagare, som själv har gett ut skadestånd till tredje man,
kräver tillbaka detta av arbetsgivaren.
1.1.3 Arbetstagares
rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen m. m.
Det skadeståndsansvar för myndighet som nyss har återgetts gäller,
såvitt
här är av intresse, till förmån för en skadedrabbad arbetstagare. SkL öppnar
med andra ord viss möjlighet för offentliganställd arbetstagare att få
skadestånd av sin arbetsgivare, om han har orsakats skada till följd av
myndighetens handlande i en fråga som rör anställningsförhållandet. Ansvaret
begränsas dock av bl. a. de tidigare anförda standard- och passivitetsreglerna.
Vidare
har arbetstagaren möjlighet att enligt allmänna kontraktsrättsliga regler
kräva den offentlige arbetsgivaren på skadestånd vid felaktigt beslut i
personalärende, om uppsåt eller vållande ligger beslutsfattaren till last. I
sådant fall gäller inte de särskilda begränsningsreglerna i SkL.
Arbetsgivarens
ansvar är här dock inte lika strikt som t. ex. enligt LAS. För skadeständsskyldjghet
förutsätter SkL och de kontraktsrättsliga bestämmelserna nämligen att
åtminstone oaktsamhet har förevarit hos myndigheten, medan det enligt LAS är
tillräckligt att dess bestämmelser har satts åsido.
För
arbetstagare är det alltså i personalfrågor allmänt sett förmånligast att
kunna grunda skadeståndsanspråken på LAS.
Det
anförda innebär att de offentliganställda ibland kan hamna i ett sämre läge än
de privatanställda, i den mån nämligen som LAS inte är tillämplig på den
offentliga sektom. Inte minst beror detta på att LAS ger möjlighet till s. k.
allmänt skadestånd (jfr avsnitt 1.1.4) som däremot de offentligt anställda
saknar rätt till i de fall skadeståndstalan grundas på SkL eller allmänna
kontraktsrättsliga regler.
Prop.
1978/79: 84 21
1.1.4 Arbetstagarorganisations rätt till skadestånd enligt
skadeståndslagen
En arbetstagarorganisation kan till följd av myndighets
göranden och låtanden i personalärenden drabbas av skada av ideell natur.
Därmed avses skada som innebär att en organisation kränks genom att arbetsgivaren
sätter åsido sina lagliga förpliktelser gentemot den eller genom att
organisations intresse av att lagföreskrifter följs i förhållande Ull dess
medlemmar förnärmas. Man kan i sådana fall tala om skada som uppkommer redan
på grund av att arbetsgivaren bryter mot lagen som sådan.
Arbetstagarorganisations möjlighet att få ut ersättning av
en arbetsgivare för sådan ideell skada som har drabbat organisationen
vanligen kallad allmänt skadestånd föreligger, som nedan skall utvecklas, enligt
LAS, MBL och LOA. Däremot berörs inte frågan i SkL eller dess förarbeten.
Enligt 1 kap. 3 § SkL skall visserligen SkL:s bestämmelser
om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som
någon tillfogar annan genom bl. a. brott mot den personliga friheten eller
genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Bestämmelsema i brottsbalken
20 kap. 1 och 3 §§ om myndighetsmissbruk, vårdslös myndighetsutövning och
brott mot tystnadsplikt kan i vissa undantagsfall falla in under begreppet
"dylik brottslig gärning" och således medföra ansvar enligt
lagrummet. Men föreskriften i 1 kap. 3 § SkL torde ta sikte enbart på
förfaranden som kränker den personliga integriteten och som därigenom orsakar
annan ett personligt lidande. Den torde med andra ord vara tillämplig bara på
fysiska personer, inte på organisationer eller annan juridisk person.
Någon annan föreskrift i SkL som skulle kunna ge
organisationen rätt till allmänt skadestånd finns inte.
Man har alltså att utgå från att arbetstagarorganisation
saknar möjlighet att med stöd av SkL erhålla allmänt skadestånd. Detta är knappast
ägnat att förvåna: sådant skadestånd utgör ett specifikt arbetsrätlsligt
institut.
1.2 Skadeståndsansvar enligt anställningsskyddslagen m.
fl. lagar
1.2.1 Arbetsgivares skadeståndsansvar
De förpliktelser av olika slag som LAS ålägger
arbetsgivaren sanktioneras av regler om skadestånd (38 §). Sådant skadestånd
kan utgå för både materiella och formella fel och avse såväl ekonomisk som
ideell skada.
1 Jfr Bengtsson, Om skadestånd för lidande vid
myndighetsutövning. Svensk Juristtidning 1977 (s. 141 ff).
Prop. 1978/79: 84 22
Ett
särskilt, schablonmässigt beräknat normerat skadestånd kan vidare drabba
den arbetsgivare som underlåter att rätta sig efter domstols förklaring om
ogiltighet av uppsägning eller avskedande (39 §).
Att
märka är att reglerna i LAS inte skall tillämpas i den mån avvikande
bestämmelser har meddelats i lag eller beträffande bl. a. arbetstagare med
statligt reglerad anställning i annan författning än lag (2§).
Den
närmare innebörden av anställningsskyddslagstiftningens skadeståndsreglering
är följande.
1.2.1.1
Skadeståndsansvaret i samband med oriktig uppsägning m. m.
Bland
de LAS-regler som är tillämpliga inom den offentliga sektorn märks i detta
sammanhang de som behandlar grunden för och förfarandet vid uppsägning, likaså
tillämpliga delar av de däremot svarande reglerna angående tvist om
giltigheten av uppsägning och angående skadestånd (jfr prop. 1974: 88 s. 171,
233). Att dessa regler sålunda har gjorts tillämpliga också på statligt lönereglerade
anställningar ligger i linje med den under lagstiftningsarbetet uttalade
föresatsen att anpassa lagstiftningen till LAS så långt som möjligt med hänsyn
till de särskilda förhållanden som föreligger på det statligt lönereglerade
tjänstemannaområdet (prop. s. 169).
Är
en uppsägning inte sakligt grundad, kan den bli ogiltigförklarad (34 § första
stycket första meningen LAS). Men den kan också leda till skadeståndsansvar för
arbetsgivaren (38 § LAS).
Även
den offentlige arbetsgivaren kan alltså bli skadeståndsskyldig enligt LAS
gentemot arbetstagare eller arbetstagarorganisation, om uppsägning har skett
utan att vara sakligt grundad. Detsamma gäller om arbetsgivaren har underlåtit
att t. ex. iaktta föreskriven uppsägningstid.
I
LAS finns speciella bestämmelser för tvister om gilUgheten av uppsägning m. m.
Sådana tvister, liksom hithörande skadeståndsmål, handläggs f. ö. enligt lagen
(1974: 371) om rättegången i arbetstvister (ändrad senast 1977: 530).
1.2.1.2
Skadeståndsansvaret i samband med tillämpning av turordning vid uppsägning på
grund av arbetsbrist
Vad
angår fastställande av turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist,
föreligger en viss skillnad mellan de allmänna reglerna i LAS och de som gäller
på det statligt lönereglerade området enligt LOA.
Enligt
LAS kan en uppsägning, som strider mot en turordningsbestämmelse, enbart
föranleda skadeståndspåföljd. Här kan alltså inte som i andra fall av
felaktig uppsägning enligt LAS bli fråga om ogiltigförklaring av
uppsägningen (34 § första stycket andra meningen, 38 §).
Enligt
LOA, däremot, kan också en sådan uppsägning förklaras ogil-
Prop.
1978/79: 84 23
tig (8 kap. 3 §). Därvid skall tillämpas de LAS-bestämmelser
som gäller i fråga om tvister om giltigheten av uppsägning. Talan handläggs på
samma sätt som andra uppsägningsmål, dvs. enligt arbetstvistlagen.
Föreskriften
i LOA utvisar visserligen inte direkt i vad mån skadeståndsreglerna i LAS
dessutom är tillämpliga i den aktuella situationen (jfr prop. 1974: 714 s. 60).
Att så är fallet framgår emellertid av föreskriftens nära anknytning till de LAS-regler
som gäller andra fall av felaktig uppsägning och av principen att LOA i
allmänhet inte upptar regler som följer redan av LAS (jfr prop. s. 62; 2 §
LAS).
Skadestånd
i samband med tillämpning av turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist
torde kunna bli aktuellt inte bara vid brott mot LAS eller mot 8 kap. LOA utan
också mot reglerna därom i t. ex. förordningen (1976: 865) om vissa
turordningsfrågor i statligt reglerad anställning, m. m.
I både
privat och offentlig anställning kan också ifrågakomma skadestånd enligt MBL
för brott mot kollektivavtal, i den mån turordningsfrågorna regleras i sådant
avtal (jfr 1.3.3).
1.2.1.3 Skadeståndsansvaret i samband med tillämpning av
turordning vid återanställningsrätt
I fråga om företrädesrätt till ny anställning (återanställningsrätt)
finns viktiga skillnader mellan LAS och LOA. 1 själva verket har återanställ-ningsrätten
främst på det statliga området delvis en annan materiell innebörd än den återanställningsrätt
som gäller på andra områden.
Enligt LAS
kan reglerna om återanställningsrätt exklusivt bestämma vem som skall erhålla
en ledig anställning. Men möjlighet saknas att rätlsligen få ett oriktigt
anställningsbeslut ändrat i sak. Den arbetsgivare som åsidosätter LAS-reglerna
riskerar således uteslutande skadestånd (38 §). Talan därom handläggs enligt arbetstvistlagen.
På det
statliga området utgör återanställningsrätten i stället en av flera sakliga
grunder som myndighet enligt 11 kap. 9 § andra stycket regeringsformen har att
beakta vid beslut om tillsättning av tjänst. Bestämmelserna om återanställningsrätt
innebär således inte någon inskränkning i fråga om de grunder vid vilka enligt
regeringsformen avseende skall fästas vid tillsättning av statlig tjänst (prop.
1974: 174 s. 63 f).i Och på bl. a. det statligt reglerade lärarområdet skall
motsvarande tillsättningsgrunder tillämpas enligt 4 kap. 3 § andra stycket LOA,
även om sistnämnda lagrum givetvis inte äger samma tyngd på sitt område som
regeln i regeringsformen har på det stadiga området (prop. 1975/76: 105 bil. 2 s.
245 f). Den som på grund av sin återanställningsrätt anser sig förbigången vid
en tjänstetillsättning på det statliga eller statligt reglerade området kan
genom att anföra besvär över tillsättnings-
1 Jfr t. ex. det regeringsavgörande som refereras i
Förvaltningsrättslig tidskrift 1977 s. 331.
Prop. 1978/79:84 ' 24
beslutet
hävda sin rätt och erhålla anställning på tjänsten. I sådant fall saknas möjlighet
alt få ut skadestånd med stöd av LAS (prop. 1974: 174 s. 69 f).'
Tvist
som rör återanställningsrätt till statlig eller statligt reglerad tjänst prövas
sålunda i samma ordning som tvist om tillsättningsbeslutet, dvs. i
besvärsordning. Ett tillsättningsärende skall med andra ord i sin helhet
överprövas i administrativ väg alltså även om klaganden som grund för sitt
yrkande att få tjänsten gör gällande att kollektivavtalsreg-lerade
turordningsregler har satts åt sidan. Det sagda gäller under förutsättning att
tvisten ligger inom ramen för ett visst tillsättningsärende (prop. 1975/76: 105
bil. 1 s. 542).
För
det fall att myndigheten genom tillsättningsbeslutet skulle ha brutit mot en
turordningsbestämmelse i kollektivavtal kan enligt MBL uppkomma
skadeståndsansvar för avtalsbrott (jfr 1.3.3). Talan om sådant skadestånd
handläggs enligt arbetstvistlagen, likaså f. ö. en ren faststäl-lelsetalan om
kollektivavtals rätta innebörd.
Vad
härefter angår de formella regler arbetsgivaren enligt LOA, LAS och andra
författningar har att iakttaga i de fall arbetstagaren åtnjuter återanställningsrätt
det kan röra sig om att ange denna rätt i beslut om uppsägning på grund av
arbetsbrist och i underrättelse om att tidsbegränsat förordnande på grund av
arbetsbrist inte kommer att förnyas (9 kap. 3 § andra stycket LOA, 9 § andra
stycket och 16 § andra stycket LAS) eller att varsla lokal
arbetstagarorganisation om ny anställning när sådan rätt är för handen (29 § p.
7 LAS), liksom det kan gälla förfarandereglerna i turordningsförordningen
torde dessa på samma sätt som de förut nämnda turordningsfallen vid uppsägning
vara sanktionerade med skadeståndsreglerna i LAS.
1.2.1.4
Skadeståndsansvaret i samband med avskedande
Som
nedan närmare skall belysas, omfattas arbetstagare med statligt reglerad
anställning endast i mycket begränsad utsträckning av LAS-be-stämmelserna om
avskedande. För dem gäller i stället delvis annorlunda bestämmelser. Bakgrunden
är i korthet följande.
1
likhet med föreskriftema i LAS om turordning vid uppsägning på grund av
arbetsbrist och om återanställningsrätt togs från början LAS-reglema om
avskedande helt undan från tillämpning inom det statliga och staUigt lönereglerade
området (övergångsbestämmelserna i deras ursprungliga lydelse till lagen
1974: 359 om ändring i dåvarande statstjänstemannalagen och till kungörelsen
1974: 369 om ändring i dåvarande kommunaltjänstemannastadgan). Där fanns
nämligen institutet avsättning i stället för avskedande.
1
Jfr arbetsdomstolens beslut 1977 nr 124, där talan om fastställelse av företrädesrätt
till ny anställning och om skadestånd avvisades.
Prop.
1978/79: 84 25
I samband med 1976 års ämbetsansvarsreform infördes på bl.
a. det statliga tjänstemannaområdet ett nytt disciplinärt sanktionssystem.
Detta skulle tillgodose samhällsmedlemmarnas intresse av att de offentliga
funktionerna utan ovidkommande hänsyn fullgjordes på ett rikUgt sätt och att
förvaltningstjänstemännen var självständiga och oväldiga. Vid reformen
hänvisades särskilt till rättssäkerhets- och effektivitetskrav såväl från
allmän synpunkt som från den offenUige arbetsgivarens och den enskilde
arbetstagarens synpunkt (jfr prop. 1975: 78 s. 154 f och 167, JuU 1975: 22 s.
100 f, prop. 1975/76: 105 bil. 2 s. 223, prop. 1977/78: 34 s. 6).»
Därvid ersattes den straff- och disciplinrättsliga
påföljden avsättning med institutet avskedande. Bestämmelserna härom togs in i
bl. a. statstjänstemannalagen. I och med denna särskilda reglering kunde de
nyss berörda övergångsbestämmelsema upphävas i denna del utan att motsvarande
regler i LAS om avskedande blev tillämpliga på det statliga och statligt lönereglerade
tjänstemannaområdet (2 § LAS, prop. 1975: 78 s. 162, 205).
Det var inte bara de materiella förutsättningarna för
avskedande som på detta sätt reglerades utanför LAS. Också förfarandet fick
till viss del en annan utformning än i LAS. Således blev t. ex. bestämmelserna
i förvaltningslagen (1971: 290) om utformning av och underrättelse om beslut
(17 och 18 §§) tillämpliga i ärende om avskedande (prop. s. 167). Ett par
regler av formell natur i LAS gjordes dock tillämpliga, nämligen de som avser
dels åliggande för arbetsgivaren att inför ett avskedande varsla och överlägga
med lokal arbetstagarorganisation (29, 31 och 32 §§ LAS; enligt 14 kap. 7 § LOA
regleras numera även denna fråga vid sidan av LAS), dels fördelning av
rättegångskostnad (41 § tredje stycket LAS; jfr 16 kap. 1 § andra stycket LOA).
Sammanfattningsvis är således LAS-reglerna om skadestånd
inte tilllämpliga på avskedande inom LOA:s område annat än i vad avser den
ovan nämnda varsel- och överläggningsplikten (jfr 14 kap. 11 § LOA).
Möjlighet att enligt allmänna kontraktsrättsliga regler
ställa anspråk på ersättning för t. ex. ekonomisk skada föreligger dock
givetvis.
1 sammanhanget bör uppmärksammas att speciella
bestämmelser om avskedande och skadestånd finns också i annan arbetsrättslig
lagstiftning, däribland i lagen (1974: 981) om arbetstagares rätt till
ledighet för utbildning (ändrad senast 1976: 595), den s. k. studieledighetslagen.
Denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1975 och som
omfattar arbetstagare i både allmän och enskild tjänst (1 §), ålägger
arbetsgivare skadeståndsansvar bl. a. ifall han säger upp eller avskedar en
arbetstagare enbart av det skälet att denne begär eller tar i anspråk sin rätt
till
1 Nämnas kan här att f. n. pågår ett kompletterande arbete
inom utredningen (Ju 1977: 17) om förfarandet i vissa disciplinärenden m. m. "
Jfr Lunning, Anställningsskydd, 1977 (s. 32 ff).
Prop. 1978/79: 84 26
ledighet
enligt lagen (13 §). Dessutom kan åtgärden på yrkande av arbetstagaren
förklaras ogiltig (8 §).
Anledningen
till att studieledighetslagen innehåller särskilda regler om anställningsskydd
trots att generella föreskrifter därom finns i LAS är att
tillämpningsområdet för LAS är något snävare än för studieledighetslagen (prop.
1974: 148 s. 86). Studieledighetslagen omfattar nämligen i motsats Ull LAS även
t. ex. arbetstagare i företagsledande ställning, husligt anställda och
arbetstagare i skyddad sysselsättning. Det materiella innehållet i nu avsedda regler
i studieledighetslagen är detsamma som i motsvarande generella föreskrifter i
LAS.
Som
redan har nämnts, infördes avskedandeinsUtutet på den statligt lönereglerade
sektorn den 1 januari 1976. Hur förhåller sig då dessa avskedandebestämmelser
numera upptagna i LOA till studieledig-hetslagens?
Detta
spörsmål har inte uttryckligen reglerats i någon av de båda lagarna och synes
inte heller ha berörts under förarbetena till ämbetsan-svarsreformen.
Något
motsatsförhållande mellan LOA och studieledighetslagen torde inte föreligga.
Skulle
det fallet uppkomma att en arbetstagare i staUigt reglerad tjänst avskedas
enbart därför att han begär eller tar i anspråk sin rätt till studieledighet,
torde han kunna föra talan om en ogiltigförklaring av avskedandet under
hänvisning till att det saknar stöd i LOA. Arbetstagare fär nämligen skiljas
från tjänsten bara med stöd av föreskrift i LOA (7 kap. 1 §). Men han torde
också kunna yrka ogiltigförklaring under hänvisning till studieledighetslagens
8 §.
Konkurrensen
mellan studieledighetslagens skadeståndsbestämmelser och reglerna i LAS har f. ö.
lösts på det sättet att LAS-reglerna gäller när jämväl ogiltighetstalan förs
enligt 8 § studieledighetslagen (prop. 1974: 148 s. 112), medan för det fall
endast skadeståndstalan förs 13 § studieledighetslagen blir tillämplig.
Det
finns ytterligare speciallagstiftning med regler om avskedande och skadestånd
för oriktigt sådant, nämligen
lagen
(1939: 727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. (ändrad senast 1974: 375), lagen
(1972: 650) om rätt Ull ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning
för invandrare (ändrad senast 1976: 590) och lagen (1976: 280) om ratt till föräldraledighet
(ändrad 1977: 631).i
I
fråga om dessa lagar liksom föreningsrättsreglerna och skadeståndsreglerna i
MBL bör i konsekvens med de ovan angivna motivuttalandena till studieledighetslagen
motsvarande synsätt kunna anläg-
1
Jfr även prop. 1977/78: 104 med förslag till ny lag.
Anm.
Se numera lagen (1978: 410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m.
Prop. 1978/79: 84 27
gas.
Vad angår de tre förstnämnda lagarna har därtiU deras skadeståndsbestämmelser
utformats som en hänvisning till motsvarande regler i LAS. Därmed undgår man
också egentliga konkurrensproblem. Möjlighet att här samtidigt tillämpa flera
lagars skadeståndsbestämmelser torde dock inte vara utesluten.
1.2.1.5
Det särskilda skadeståndsansvaret vid uppsägning eller avskedande m. m.
I
39 § LAS finns regler om särskilt skadeståndsansvar för en arbetsgivare som
sätter åsido domstols förklaring om ogiltighet av uppsägning eller avskedande.
Ett sådant åsidosättande medför inte bara att anställningsförhållandet skall
anses upplöst, utan också att skadestånd skall utgå. Lagstiftaren har med dessa
regler åsyftat en ordning, som innebär ett starkt tryck av ekonomisk art på
arbetsgivaren för att förmå honom att respektera domstolens förklaring (prop.
1973: 129 s. 182). Om arbetsgivaren inte böjer sig för detta tryck, skall man
kunna utgå från att anställningsförhållandet är upplöst. På så sätt kan man få
den ohållbara situationen ur världen. Vidare har uppnåtts att man slipper
överväga en ordning där arbetsgivaren genom exekutiva åtgärder skulle tvingas
att ta tillbaka arbetstagaren i arbetet, heter det i propositionen.
I
vad mån är dessa regler tillämpliga också på offentliga anställningar?
Vid
behandlingen av frågorna om anställningsskyddet för offentliga tjänstemän har
lagstiftaren gått ut från att sådana regler i LAS som delvis skulle innebära
en försämring av tjänstemännens skydd naturligtvis inte skulle göras
tillämpliga (jfr prop. 1974: 88 s. 172, 1974: 174 s. 47, 1975: 78 s. 171).
Det
är i flertalet fall givetvis förmånligare för en arbetstagare att få behålla en
anställning än att tvingas sluta, även om för sådant fall skadestånd utgår i
samband därmed. 1 LOA saknas också motsvarighet eller hänvisning Ull 39 § LAS.
Och som framgår av 7 kap. 1 § LOA får en arbetstagare inte tvångsentledigas i
något fall annat än med stöd av uttrycklig föreskrift i LOA.
Regeln
i 39 § LAS om upplösning av anställningsförhållandet kan därför inte anses
tillämplig på det statligt reglerade området (jfr även prop. 1974: 88 s. 233).
Därav följer att inte heller den därmed sammanhängande skadeståndsregeln i
samma paragraf kan vara tillämplig.
Anmärkas
kan f. ö. att det på sistnämnda område föreligger i viss mån andra möjligheter
än på den privata sektorn att förmå en arbetsgivare dvs. i sista hand den
eller de offentliga tjänstemän som fattar det avgörande beslutet att
respektera en lagakraftvunnen dom. Sålunda torde en försumlig eller felande
tjänsteman kunna bli ålagd disciplinpåföljd för tjänsteförseelse (10 kap. 1 §
LOA) eller ådra sig straffansvar för oriktig myndighetsutövning (20 kap. 1 §
brottsbalken) eller själv bli avskedad (11 kap. 2 § LOA). 1 detta sammanhang
förtjänar bl. a. den tillsynsverksamhet som JO och JK utövar också särskilt att
nämnas.
Prop.
1978/79: 84 28
1.2.2
Arbetstagares skadeståndsansvar
En
arbetstagare, som underlåter att iaktta uppsägningstid enligt LAS, kan bli
skyldig att ersätta arbetsgivaren uppkommen skada (38 § andra stycket). I
övrigt innehåller LAS ingen reglering av frågan om arbetstagarens allmänna
ansvar för skada som han orsakar sin arbetsgivare.
Hithörande spörsmål har
emellertid berörts i förarbetena till den arbetsrättsliga följdlagstiftningen
med anledning av LAS, nämligen av utredningen (In 1970: 30) rörande ökad
anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen.
I
sitt betänkande (SOU 1973: 56) Trygghet i anställningen II anför utredningen
sålunda följande (s, 51 f).
Begränsningen
i 4 kap. 1 § SkL av arbetstagarens skadeståndsansvar gäller också i förhållande
till hans arbetsgivare, alltså i ett rent kontrakt-rättsligt förhållande. I 1
kap. 1 § SkL anges emellertid att lagens bestämmelser skall tillämpas endast
om annat inte är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt
följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Alltså är 4 kap. 1 § SkL
i princip inte tillämplig i den mån avtalsbestämmelser eller stadganden i speciallag
innebär att fullt skadestånd skall utgå eller, då jämkning skall ske,
bedömandet skall göras enligt grunder som inte överensstämmer med dem som
anges i 4 kap. 1 § SkL.
Efter
att därpå ha redogjort för arbetstagares skadeståndsansvar enligt 38 § andra
stycket LAS och vissa begränsningar av detta ansvar, anför utredningen vidare.
Föreligger
emellertid inte något av nu nämnda fall av begränsningar av arbetstagarens
skadeståndsskyldighet, torde arbetstagaren i princip vara skyldig att fullt ut
ersätta den ekonomiska skada som arbetsgivaren kan visa att kontraktsbrottet
gett upphov till. Bestämmelsen i 38 § andra stycket LAS utesluter tillämpning
av 4 kap. 1 § SkL. 1 förarbetena till SkL har emellertid uttalats att de gmndsatser
som har kommit till uttryck i SkL kan komma att öva inflytande på
tillämpningen av speciallagstiftningen på det arbetsrättsliga området. Sålunda
kan 4 kap. 1 § SkL komma att i rättstillämpningen tilläggas betydelse såväl när
det gäller att bedöma innehållet i en arbetstagares ansvar i
kontraktsförhållanden som vid annorlunda formulerade jämkningsregler i lag.
Föredragande
departementschefen godtog denna bedömning (prop. 1974: 88 s. 186). Därvid
uttalades att av de grundsatser som kommit till uttryck i SkL och som kunde
komma att öva inflytande på arbetsrätten åsyftades närmast 4 kap. 1 § SkL
angående arbetstagares skadeståndsskyldighet för fel eller försummelse i
tjänsten.
De här återgivna
uttalandena synes närmast ta sikte på arbetstagares skadeståndsansvar enligt 38
§ andra stycket LAS, även om departementschefens yttrande är mer allmänt
hållet. Samma resonemang torde i varje fall kunna föras i vad angår
arbetstagares allmänna skadeståndsansvar för oriktiga beslut. Om t. ex. en
arbetstagare, som i sin tjänst har att pröva frågor om uppsägning eller
avskedande, meddelar ett oriktigt be-
Prop.
1918/19: 84 29
slut
i sådant ärende, kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig enligt LAS. Om sådan
skadeståndsskyldighet slutligt konstateras, anses beslutsfattaren ha vållat
sin arbetsgivare en ren förmögenhetsskada. Detta kallas arbetstagarens direkta
skadeståndsansvar mot arbetsgivaren.
Arbetsgivaren kan därvid
vända sig mot arbetstagaren och grunda anspråk på att få ersättning för den
förlust han har lidit. Ett dylikt anspråk kan då omfatta både det ekonomiska
och allmänna skadestånd arbetsgivaren har fått ge ut och som alltså
sammantaget utgör dennes rena förmögenhetsskada. Som grund för sina krav kan arbetsgivaren
åberopa allmänna kontraktsrättsliga grundsatser eller skadeståndsbestämmelser i
föreliggande tjänsteavtal. Vid bedömningen av arbetstagarens skyldighet att
utge ersättning för skadan skall i dessa fall 4 kap. 1 § SkL tiUämpas. Andra
regler för utkrävande av skadestånd av arbetstagaren kan dock vara föreskrivna
i tjänsteavtalet.
1 andra fall, åter, blir 4
kap. 1 § SkL direkt tillämplig på nu nämnda förhållanden. Detta är fallet när
arbetstagaren genom brott t. ex. myndighetsmissbmk eller vårdslös
myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 § brottsbalken vållar ren
förmögenhetsskada för arbetsgivaren. Denna skada blir arbetstagaren i princip
skyldig att ersätta enligt 2 kap. 4 § SkL med de begränsningar som följer av 4
kap. 1 §.
Frågan
om arbetstagares skadeståndsansvar enligt MBL behandlas i ett senare avsnitt
(1.3.2).
1.3
Skadeståndsansvar enligt medbestämmandelagen m. fl. lagar
MBL
innehåller en generell skadeståndsregel. Enligt lagens 54 § skall sålunda
arbetsgivare, arbetstagare eller organisation som bryter mot MBL eller mot
kollektivavtal ersätta uppkommen skada, i den mån inte annat följer av övriga
skadeståndsbestämmelser i MBL. Skadeståndsskyldigheten åvilar enbart enskild
part eller organisation som omfattas av MBL och avser enbart skada som åsamkas
sådan enskild part eller organisation.
Denna
regels tillämpning på arbetsgivare och arbetstagare inom det statligt lönereglerade
området skall nu belysas.
1.3.1
Arbetsgivares skadeståndsansvar enligt medbestämmandelagen
Skadeståndsregeln
i 54 § MBL kan bli aktuell bl. a. i vissa personalärenden, t. ex. när det är
fråga om tillämpning av förhandlingsföreskrifterna i 1114 §§ MBL eller av
föreskrifter i kollektivavtal.
Skulle
en privat eller offentlig arbetsgivare bryta mot sådana före skrifter, kan han
sålunda bli skadeståndsskyldig gentemot berörd arbetstagare eller
arbetstagarorganisation. Skadeståndet kan avse även annan än ekonomisk skada
(55 §) och det kan jämkas (60 §).
Prop.
1978/79: 84 30
Dessa skadeståndsbestämmelser hade f. ö. sin motsvarighet
i äldre lagstiftning.
1.3.2 Arbetstagares skadeståndsansvar enligt
medbestämmandelagen jämförd med skadeståndslagen
Som har framgått, kan enligt 54 § MBL också arbetstagarna bU
ålagda skadestånd. Det är här fråga om ett personligt ansvar för arbetstagaren
gentemot arbetsgivaren. Ansvaret kan utkrävas både i enskild och i allmän
tjänst.
Omfattningen av detta ansvar synes emellertid vara i viss
mån oklar, särskilt vad angår förhållandet till SkL:s motsvarande regler. En
redogörelse för hithörande problem har emellertid nyligen utgetts.i
SkL och MBL och dessa lagars förarbeten ger vid handen att
en tjänsteman allmänt sett löper risk att bli ansvarig för skada som han förorsakar
genom göranden och låtanden i tjänsten. En begränsning av ansvaret kan dock
uppkomma genom regeln i 4 kap. 1 § SkL eller genom särskilda bestämmelser
därom. Regeln i SkL innebär att skadeståndsskyldighet föreligger bara i den
mån synnerliga skäl är för handen (jfr ovan 1.1.2). Den är visserligen i
princip inte tUlämplig, i den mån speciallag innebär att fullt skadestånd skall
utgå eUer, när jämkning får ske, bedömandet skall göras enligt grunder som
inte överensstämmer med dem som anges i SkL, framhålls i moUven (prop. 1972: 5 s.
627, 639, 652). Men detla förhållande utesluter inte att grundsatserna bakom 4
kap. 1 § SkL kan komma att öva inflytande på tillämpningen av speciallagstiftningen,
heter det vidare (jfr ovan 1.2.2).
I och med införandet av MBL har man slopat den begränsning
i arbetstagares ansvar som tidigare fanns, den s. k. 200-kronorsregeln (8 §
kollektivavtalslagen). MBL-motiven uttalar därom att skadeståndet vars
uppgift i huvudsak är att stryka under principen att ett kollektivavtal skall
hållas fortfarande skall utmätas inom måttliga ramar (InU 1975/76: 45 s. 51).
Borttagandet av beloppsgränsen innebär inte något förord för en generell
höjning, heter det.
Dessa motivuttalanden avser uteslutande fredspliktsbrott.
Räckvidden av MBL:s bestämmelser om jämkningen av skadestånd för eventuella
andra brott mot MBL eller mot kollektivavtal synes inte närmare ha diskuterats
under riksdagsbehandlingen.
Nägon bestämd slutsats om lagstiftarens avsikt i denna del
är svår att dra.
Beträffande härefter förhållandet meUan SkL:s och MBL:s
skadeståndsbestämmelser uttalas i MBL-propositionen att arbetsrättskommitténs
lösning av dessa samordningsfrågor godtas. Det innebär att det har ansetts
tillräckligt att man i rättstillämpningen beaktar de skäl som
1 Se Bengtsson, Om arbetstagares skadeståndsansvar i
privata och offentliga anstäUningsförhållanden (Arbetsrätten i utveckling,
1977, s. 21 ff).
Prop.
1978/79: 84 31
ligger
bakom lagreglerna på de olika områdena för att på det sättet nå fram till
riktiga resultat (prop. 1975/76: 105 bil. 1 s. 284, 299). Främst skall detta
enligt motiven ske genom att skadeståndsprövningen i en del fall av
kollektivavtalsbrott tillåts ske med beaktande av grunderna för 4 kap. 1 § SkL.
Den begränsning av arbetstagarens skadeståndsansvar till särskilt kvalificerade
avtalsbrott som finns i SkL bör alltså kunna påverka de kollektivavtalsrättsliga
skadeståndsreglernas tillämpning, när de reglerna formellt är tillämpliga men
de kollektivavtalsrättsliga synpunkterna spelar en underordnad roll, anför
departementschefen. Problemet sägs här ligga i att det i vissa fall inte finns
någon av sakliga skillnader beUngad gräns mellan olika lagars Ullämpningsområden.
Avgörande kan enligt proposiUonen i stället vara, om ett visst förfarande av
närmast formella skäl är att betrakta som ett kollektivavtalsbrott. Det skall
då bedömas enligt de kollektivavtalsrättsliga reglerna, trots att det i övrigt
inte skiljer sig från fall som omfattas av 4 kap. 1 § SkL, framhålls i
lagrådsremissen (prop. s. 298).
Lagrådet
uttalar i sammanhanget att avsikten med MBL-regleringen synes vara att
grunderna för 4 kap. 1 § SkL skall iakttas i stor utsträckning i fråga om
sådana kollektivavtalsbrott av enskilda arbetstagare som inte är typiskt
kollektivavtalsrättsliga utan lika väl kan förekomma utanför
kollektivavtalsförhållanden, t. ex. brott mot åliggande att väl vårda arbetsredskap.
Detta uttalande godtas i propositionen (jfr s. 514, 539).
I
sammanhanget kan vidare vara av intresse att ur den nyss åberopade redogörelsen
återge vissa mer personliga synpunkter. Bengtsson hävdar sålunda bl. a. i
huvudsak följande.
På
en punkt tycks rättsläget relativt klart. Man kan utgå från att MBL:s
begränsningar genombryts vid ett brottsligt handlande av arbetstagaren, i
varje fall när uppsåt föreligger. Det rör sig här om en allmän princip vid
ansvarsbegränsningar. SkL skall alltså för dessa fall tUlämpas om handlingen
är vållad i tjänsten. Beträffande rättsläget i övrigt ger motiven inte säker
ledning. Vid koUektivavtalsbrott av annat slag än olovlig stridsåtgärd och
vissa därmed närliggande kontraktsbrott där MBL:s skadeståndsregler bör gäUa
bör 4 kap. 1 § SkL tUlämpas, om inte det ifrågavarande avtalet uttryckligen
föreskriver annat. Vad nu sagts skulle gälla både när skada direkt har
tillfogats arbetsgivaren och vid regressanspråk från denne. Beträffande
lågavlönade arbetstagare finns det all anledning att tillämpa SkL med
kollektivavtalslagens 200-kronorsbegränsning som riktmärke. När det gäUer
arbetstagare i ledande ställning eller med lön som klart ligger över
genomsnittet bör domstolen ha större frihet att döma ut ett passande
skadeståndsbelopp. Inte minst skulle detta gälla offentliga funktionärer i de
fall där inte disciplinansvaret synes ha tillräcklig preventiv effekt. Vid
nonchalans eller bristande hänsyn mot allmänheten finns inte något skäl att
visa återhållsamhet i fråga om det allmännas regressanspråk mot en skadevållare.
Prop.
1978/79: 84 32
1.3.3 Skadeståndsansvaret enligt medbestämmandelagen
jämförd med anstältningsskyddslagen
Också mellan skadeståndsreglerna i MBL och de i LAS kan
konkurrenssituationer uppkomma.
MBL:s skadeståndsregler är som nämnts tillämpliga vid bl.
a. brott mot kollektivavtal. Detta reser frågan vUka skadeståndsregler de i
MBL eller de i LAS som blir Ullämpliga vid åsidosättande av avtalsföreskrift
som i enlighet med 3 § andra stycket LAS har trätt i stället för bestämmelse i
LAS.
Konkurrensfrågorna mellan äldre lagstiftning, närmast
lagen (1928: 253) om koUektivavtal, och LAS har berörts i samband med 1974 års
ändringar i den dåvarande tjänstemannalagstiftningen.
Åsyftade ändringar vidtogs för att åstadkomma en
anpassning av ifrågavarande lagar till LAS. 1 motiven uttalas att
förhållanden, som regleras i eller som har sitt ursprung i LAS, också i regel
bör bedömas enligt LAS (prop. 1974: 88 s. 185 f). Att en fråga omfattas av
avtalsbestämmelser i kollektivavtal eller att sådant avtal i något avseende
hänvisar till LAS skulle enligt föredraganden normalt inte föranleda en annan
bedömning. En tolkning av avtalet lär enligt föredraganden i allmänhet kunna
ske från den utgångspunkten att avtalet, i avsaknad av uttryckliga regler om
motsatsen, innebär att bara bestämmelserna i LAS skall tillämpas vid brott mot
sådana avtalsbestämmelser som har sitt ursprung i lagen. I vissa situationer
kan en samUdig tillämpning av flera lagars bestämmelser vara både lämplig och
nödvändig. En och samma skada kan dock inte ge den skadelidande dubbel
ersättning, betonas det.
Det förefaller som om lagstiftaren sett problematiken mer
som ett tolkningsspörsmål än som en fråga om formell lagkonkurrens.
De här ovan återgivna motivuttalandena torde få anses äga
motsvarande tillämpning på förhållandet mellan MBL och LAS. Detta synes i
varje fall hävdas i MBL:s förarbeten (prop. 1975/76: 105 bil. 1 s. 331). Som
nämnts bygger MBL:s skadeståndsregler f. ö. i huvudsak på den äldre
lagstiftningen i ämnet.
Till belysning av frågan anförs i MBL-propositionen
således i huvudsak följande (s. 330 f).
MBL utgår från den vedertagna principen att speciallag tar
över all
män lag (3 §).------- Beträffande skadestånd för brott mot kollektiv
avtal, som har trätt i stället för de särskilda reglerna i t. ex. LAS, är det
bl. a. talefrlsteraa i den särskilda lagstiftningen som gäller även om talan
grundas på kollektivavtalet. Reglema om frister för talan om skadestånd
vid kollektivavtalsbrott (65 §) blir sålunda inte tillämpliga i dessa fall.
Den uppfattning som framgår av dessa motivuttalanden har
inte konkretiserats i lagtexten.
Prop.
1978/79: 84 33
1.4
Myndighets skadeståndsansvar enligt lagen om offentlig anställning, m. m.
Myndighet
kan enligt LOA i ett par fall bli skyldig att gentemot arbetstagare eller arbetstagarorganisaUon
svara för skada med anledning av beslut i personalärende.
Det
ena fallet rör uppsägning från tjänst.
Enligt 7 kap. 2 § LOA får
arbetstagare, som är förordnad tills vidare, sägas upp enligt LAS. 1 fråga om
grund för uppsägning, förfarandet vid uppsägning, varsel och överläggning samt
tvist om giltigheten av uppsägning skall enligt det anförda lagrummet LAS i
princip tUlämpas också på sådana arbetstagare i verksledande eller därmed
jämförlig ställning som är förordnade tills vidare. Det sist sagda gäller i den
mån annat inte följer av LOA eller, såvitt rör andra frågor än grunden för
uppsägning, av föreskrift som regeringen meddelar. Hänvisningen tiU LAS innebär
som redan har framhållits i avsnitt 1.2.1.1 bl. a. att dess bestämmelser om
skadestånd skall gälla i tillämpliga delar.
Det
andra fallet har samband med avskedande och avstängning.
Myndighet är enligt 14
kap. 7 § LOA skyldig att varsla och överlägga med lokal arbetstagarorganisation
i fråga om avskedande och att underrätta sådan arbetstagarorganisaUon om
avstängning. Enligt 14 kap. 11 § i dess lydelse 1977: 1047 skall
bestämmelserna om skadestånd i LAS tillämpas på motsvarande sätt, om
myndigheten skuUe bryta mot nämnda skyldigheter (prop. 1977/78: 34 s. 9).
Något skadeståndsansvar
för arbetstagare kan däremot inte uppkomma direkt på grund av LOA. Här bortses
från ansvar i samband med arbetskonflikter (3 kap. 6 §). Däremot äger vad i
föregående avsnitt har anförts om arbetsgivares möjlighet att vända sig mot
arbetstagare och kräva skadestånd naturligtvis motsvarande tillämpning i
LOA-fallen.
Därmed
är redogörelsen för gällande rätt avslutad.
2 Arbetstagaryrkande
om ett utökat skadeståndsansvar för stat
liga myndigheter m. fl.
De
frågor som hänger samman med skadeståndsansvaret i bl. a. de hänseenden som har
berörts i föregående avsnitt har varit föremål för överväganden inom
regeringskansliet alltsedan ämbetsansvarsreformen.
I samband med sistnämnda reform
anförde sålunda chefen för justitiedepartementet att en offenUiganställd
arbetstagare kan bli berättigad till skadestånd, om arbetsgivarens företrädare
i ett ärende om disciplinansvar, avskedande e. d. sätter tUlämpliga
förfaranderegler åsido (prop.
3 Riksdagen
1978/79.1 saml Nr 84
Prop. 1978/79: 84 34
1975:78
s. 168). 1 sammanhanget pekades f. ö. i första hand på brottsbalkens straffbud
för oriktig myndighetsutövning (20 kap. 1 §). Huruvida den av arbetsgivaren
beslutade åtgärden blir bestående beror emellertid på om talan fullföljs mot
beslutet, betonade departementschefen.
Nyss
åsyftade överväganden har inte lett till något förslag om ändrad lagstiftning.
Vid
underhandskontakter med budgetdepartementets personalenheter har
Statsanställdas förbund och TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S) nu tagit upp
tanken på en sådan lagstiftning för det statliga området och lärarområdet. De
har därvid yrkat att den offentlige arbetsgivaren fortsättningsvis i en del
personalärenden åläggs ett särskilt skadeståndsansvar, framförallt i ärenden
om disciplinansvar och avskedande.
Detta
skadeståndsansvar skulle menar de båda personalorganisationerna på
motsvarande sätt som enligt LAS avse sådana fall där brister i ärendets
utredning eller andra försummelser från arbetsgivarens sida har medfört förfång
för arbetstagaren. Ett sådant skadeståndsansvar som främst skulle medföra att
allmänt skadestånd utgår skulle i huvudsak vara prevenUvt, men det skulle
också ha en reparaliv uppgift. Den preventiva effekten bör enligt
organisationerna kunna uppnås, även om möjligheterna till övervältring av
ansvaret på den enskilde beslutsfattaren i prakUken begränsas i enlighet med 4
kap. 1 § SkL.
Till
stöd för sin framställning har organisationerna påpekat att om myndighet gör
sig skyldig till något formellt eller materiellt fel, exempelvis i ett
disciplinärende, så kan detta drabba den enskilde arbetstagaren hårt, inte
minst psykiskt. Dessutom har de framhållit att den fackliga organisationen har
intresse av att LOA-bestämmelserna iakttas i förhållande till medlemmarna. Den
bör därför också ges rätt Ull skadestånd.
Givet
är enligt personalorganisationerna att skadeståndsansvaret inte skall påverka den
enskUde tjänstemannens ansvar enligt nu gällande regler i brottsbalken och
LOA.
3
Överväganden
3.1
Bakgrund
Nuvarande
rättsläge i fråga om skadestånd i privata eller offentliga
anställningsförhållanden är som framgår av det föregående ganska svåröverblickbart,
inte minst när det gäller förhållandet mellan olika lagar inbördes, exempelvis
den allmänna skadeståndsrättsliga lagstiftningen jämförd med den
arbetsrättsliga. Därtill kommer i förevarande sammanhang den
offentligrättsliga reglering som avser anställning i offentlig tjänst.
Karakteristiskt
för nyare arbetsrättslig lagstiftning är den vidgade till-'
Prop. 1978/79: 84 35
lämplighet
som det allmänna skadeståndet har fått. Genom att föreskriva skadeslåndssanktion
har lagstiftaren sålunda inskärpt betydelsen av att rättsreglerna följs. Detta
har betraktats som ett viktigt led i senare års reformarbete.
Skadeståndssanktionen har getts särskUd slagkraft genom införandet av arbetstvistlagens
regler.
Det
ekonomiska skadeståndet har därvid främst fått tjäna syftet att hålla den
skadeslös som har drabbats av den oriktiga handlingen. För att därutöver främja
rättsreglernas efterlevnad har alltså i en del fall också föreskrivits en rätt
till allmänt skadestånd. Detta senare slag av skadestånd kan också sägas avse
ersättning till den som har blivit drabbad av det felaktiga handlandet. När
fråga är om brott mot lag som direkt reglerar anställningsförhållandets
bestånd, exempelvis reglerna om avskedande, kan skadeståndssanktioneringen ses
som en del av det samlade anställningsskyddet.
I
samband med 1970-talets arbetsrättsliga reformer har klart markerats att
anställningsskyddet i offentlig tjänst bör i görlig mån anpassas till vad som
har införts för arbetsmarknaden i övrigt. Tanken är således att staten och
kommunerna som arbetsgivare bör vara beredda att ta på sig samma ansvar för
sina anställda som det vilket har ålagts privata arbetsgivare. Därvid har
förutsatts att en sådan anpassning naturligtvis inte skall få medföra någon
försämring av redan befintligt anställningsskydd. Även med hänsyn till den
offentliga verksamhetens speciella beskaffenhet har en viss särreglering
ansetts nödvändig.
I
vissa fall gäller redan f. n. samma skadeståndsansvar för den offentlige
arbetsgivaren som för den private. I ärende om uppsägning handlar sålunda också
offentlig myndighet under skadeståndsansvar enligt LAS. Och skulle en offentlig
myndighet underlåta att fullgöra sina skyldigheter i fråga om varsel och överläggning
inför avskedande eller i fråga om underrättelse om avstängning, är
skadeståndsreglerna i LAS också tilllämpliga. Ansvaret i LOA omfattar till
skillnad från det i LAS även arbetstagare i företagsledande eller därmed
jämförlig ställning och är alltså mer långtgående än ansvaret för en privat
arbetsgivare. Även i studieledighetslagen m. fl. lagar finns skadeståndsregler,
som är gemensamma för hela arbetsmarknaden.
Till
bilden hör att de flesta slag av mål om tillämpning av lagstiftningen om
offentlig anställning numera handläggs enligt arbetstvisUa-gen, dvs. på samma
sätt som motsvarande tvister inom den privata sektorn.
Det
är från dessa utgångspunkter som prövningen måste ske av de båda
personalorganisationernas yrkande om ett utökat skadeståndsansvar för den offenUige
arbetsgivaren i främst disciplin- och avskedandeärenden.
Även
om arbetstagaryrkandet synbarligen ligger i linje med en fortsatt anpassning
till den privata arbetsmarknadens villkor, är därmed
Prop. 1978/79: 84 36
långt
ifrån sagt att ett nytt ansvar kan införas. Ett ställningstagande förutsätter
närmare bearbetning med preciseringar av framställningens innebörd och
verkningar mot bakgrund av det nuvarande rättsläget sådant detta har beskrivits
ovan. Framförallt tanken på att komplettera förvaltningsförfarandet med ett
skadeståndsansvar också för rena bedömningsfel i frågor om myndighetsutövning
behöver ytterligare belysas.
3.2
Allmänna synpunkter
Principiellt
sett bör en förutsättning för införandet av ett nytt skadeståndsansvar på det
offentliga området vara att de nya föreskrifterna kommer att harmoniera såväl
med de allmänna och arbetsrättsliga skadeståndsregler som nu gäller som med
dessa reglers syfte. Vidare måste krävas att det nya ansvaret kan väl anpassas
efter den offentliga verksamhetens särart i förhållande till annan verksamhet.
Sistnämnda krav torde böra tillmätas vikt inte minst på det område där
arbetsgivaransvaret åvUar statlig myndighet.
Utökas
skadeståndsansvaret för den offentlige arbetsgivaren, uppkommer därmed också
fråga om de beslutsfattande tjänstemännens personliga ansvar för oriktiga
åtgärder och om de lämpliga begränsningarna av detta ansvar. Införs ingen
särreglering i denna fråga gäller bl. a. enligt kontraktsrättsliga regler med
tillämpning av 4 kap. 1 § SkL, att den beslutande tjänstemannen om än bara i
undantagsfall kommer att löpa viss risk att själv få svara för skadeståndet
eller en del därav (jfr 1.2.2).
Även
med beaktande av en sådan konsekvens ter det sig emellertid i princip knappast
främmande att i varje fall i viss utsträckning ålägga den offentlige
arbetsgivaren att på det statligt reglerade området strikt svara för skada som
orsakas vid handläggning av en del ärenden, som avser speciella åtgärder av
ingripande natur gentemot arbetstagaren. Här åsyftas ärenden om
disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning enligt LOA.
Prövning
av nämnda ärenden ankommer i regel på statlig myndighet.
Ett
sådant skadeståndsansvar skulle det har redan framgått naturligtvis
innebära ett avsteg från vad som hittills har tUlämpats inom
statsförvaltningen. Det är därför på sin plats att undersöka i vad mån ansvaret
skulle kunna föra med sig några icke avsedda biverkningar för förvaltningens
del.
Syftet
med LOA:s ansvarssystem är främst att tillgodose allmänhetens berättigade krav
på en väl fungerande förvaltning. Det skulle mot bakgrund härav möjligen kunna
sättas i fråga, om inte en utökad skadeståndssanktionering skulle kunna
menligt inverka på detta syfte. Från medborgar- och samhäUssynpunkt skulle det
argumentet nämligen kunna föras fram att en utökad sanktionering kan medföra
att myndig-
Prop. 1978/79: 84 37
heterna
och deras tjänstemän blir så restriktiva vid tillämpningen av ansvarsföreskrifterna,
att ändamålet med dessa föreskrifter sätts i fara. Re-striktiviteten skulle då
vara betingad av risken att ådra myndigheten eller arbetstagaren skadeståndsansvar.
Riskerna
för en sådan passiviserande effekt torde emellertid inte böra överdrivas.
Därtill kommer att ett personligt skadeståndsansvar för beslutsfattaren inte
skulle inträda i andra fall än då han på ett flagrant sätt har satt åsido vad
han har att iaktta i ärendet. De anförda farhågorna torde alltså inte utgöra
något argument emot att införa ett skadeståndsansvar av den typ som avses med arbetstagaryrkandet.
Inte
heller en hänvisning till de möjligheter till rättelse i sak som föreligger i
ärenden av ifrågavarande slag synes utgöra ett sådant argument.
Fastmer
torde arbetstagaryrkandet rymmas inom ramen för kravet att ansvarssystemet i
LOA skall tUlgodose rimliga rättssäkerhets- och effektivitetskrav såväl från
arbetsgivarens som från arbetstagarens synpunkt. En skadeståndssanktionering av
brott mot de gällande föreskrifterna i ärenden av angivna slag torde således
kunna bidra till att markera betydelsen av att följa dessa föreskrifter. En
sådan sanktionering skulle dessutom kunna utgöra ett värdefullt komplement
till det nuvarande ansvarssystemet enligt LOA, när det gäller att reparera
skador som åsamkats en enskild arbetstagare eller en facklig organisation.
Något
hinder för arbetstagaryrkandet synes heller inte föreligga vare sig enligt
regeringsformen eller annars på gmnd av den offentliga verksamhetens särart.
Med
hänvisning tUl vad som har anförts förordas alltså att regler om ett utökat
skadeståndsansvar för offentlig arbetsgivare införs med avseende på ärenden om
disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning på det
statliga och statligt lönereglerade området. Detta nya ansvar bör begränsas
till fall där myndighet åsidosätter föreskrifter i LOA eller i författning som
har meddelats med stöd av LOA.
3.3
Utformningen av det utökade ansvaret
Det
nya ansvaret bör utformas med utgångspunkt i principerna för bestämmandet av
skadestånd enligt LAS. Det innebär bl. a. att ansvaret som sådant dvs. en
principiell skadeståndsskyldighet kan inträda så snart som det objektivt sett
kan konstateras att fel eller försummelse föreligger. Det bör sålunda kunna bli
aktuellt med ansvar även i de fall där den begångna förseelsen inte kan anses
vara av så allvarlig beskaffenhet, att den kan föranleda disciplinansvar eller
annan påföljd enligt LOA eller brottsbalken för den handläggande tjänstemannens
del. Standard- och passivitetsreglema (3 kap. 3 och 4 §§ SkL) torde inte böra
göras tillämpliga på det nya ansvaret.
I
övrigt kan följande synpunkter anläggas på den närmare utformningen av
skadeståndsansvaret.
Prop. 1978/79: 84 38
3.3.1
Formella och materiella fel
I
privat anställning omfattar skadeståndsansvarel i nu aktuella hänseenden
enligt LAS inte bara åsidosättande av formella föreskrifter utan också
materiella felbedömningar. Kan motsvarande införas för den offentliga
verksamheten, trots de speciella villkor som gäUer för denna? Eller bör
"materiellt ansvar" helt eller till någon del anses uteslutet?
Denna
fråga förtjänar speciell uppmärksamhet.
Den
hittills gällande principen för den offentliga sektorn har varit att myndighets
felbedömningar i sak regelmässigt inte har sanktionerats med skadeståndsansvar.
Om en arbetsgivare i myndighetsutövning, t. ex. i ett disciplinärende eller
ärende om avskedande, gör en felbedömning i något rättsligt spörsmål, medför
detta allmänt taget inte något skadeståndsansvar enligt vare sig
speciallagstiftning, SkL eller andra skadeståndsrättsliga regler. Att
myndighetens avgörande ändras i högre instans bara därför att man där hyser en
annan uppfattning i t. ex. en lagtolkningsfråga har med andra ord i dessa fall
inte ansetts böra utgöra grund för skadeståndsanspråk.
Mot
detta står att offentlig arbetsgivare enligt gällande lagstiftning dock har
ålagts materiellt skadeståndsansvar i vissa personalärenden. Rena
felbedömningar är sålunda skadeståndssanktionerade dels enligt LOA och LAS i
ärende om uppsägning, dels enligt studieledighetslagen m. fl. lagar i ärenden
om avskedande m. m.
En
utökning av det materiella skadeståndsansvaret till att omfatta även
disciplinärenden och övriga tidigare angivna ärenden ligger sålunda i linje
med den utveckling som innebär allt fler civilrättsliga inslag i det offentliga
anställningsförhållandet.
Det
utökade skadeståndsansvaret bör således kunna avse också rena felbedömningar.
Hit
får då räknas t. ex. de fall där myndighet bryter mot de särskilda
föreskrifterna om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning
enligt 10, 11 och 13 kap. LOA. En sådan sak som att i strid mot 10 kap. 2 §
andra stycket LOA ålägga mer än en disciplinpåföljd är alltså att anse som ett
materiellt fel som kan medföra skadeståndsskyldighet. Och skulle t. ex. i en
tvist domstol i motsats till myndigheten komma fram till att gärningen kan
bedömas som så ringa, att den inte bör föranleda något disciplinansvar, bör
skadeståndsansvar för arbetsgivaren uppkomma. Ansvaret bör i detta fall grundas
på att den myndighet som företrädde arbetsgivaren felaktigt har funnit att
förutsättningar förelåg för att ålägga arbetstagaren disciplinpåföljd. På
samma sätt bör skadeståndsansvar kunna uppkomma t. ex. om ett avskedande har
grundats på en felaktig bedömning att en tjänsteförseelse har betraktats som
grov (11 kap. 2 § LOA).
Detta
innebär inte att det här förordas att ansvaret skall omfatta sådana
bedömningar som avser exempelvis påföljden i ett disciplinärende.
Prop.
1978/79: 84 39
Om
t. ex. efter tvist myndighetens avgörande rättskraftigt ändras på så sätt, att
arbetstagaren åläggs varning i stället för löneavdrag eller ett lägre antal
dagars löneavdrag än myndigheten har bestämt, bör detta inte kunna föranleda
rätt Ull skadestånd. Här har ju beslutsinstansens avgörande stått sig i så
måtto, att också den överprövande instansen har konstaterat att sådan
tjänsteförseelse förelåg som förskyllde disciplinpåföljd. I ett sådant fall
har myndigheten inte bmtit mot någon föreskrift i LOA eller i författning som
har meddelats med stöd av LOA. Inte heller bör något skadestånd kunna utgå, om
det sluUiga avgörandet innebär fastställelse av myndighetens beslut på det
sättet, att tjänsteförseelse anses föreligga, låt vara med den ändringen att
disciplinpåföljd inte anses påkallad.
Likaså
bör skadeståndsansvaret omfatta formaliafel. Ett sådant fel kan vara för
handen, om myndighet bryter mot de särskUda handläggningsregler som finns i 14
kap. LOA.
Sammantaget
bör alltså ansvar för den offentlige arbetsgivaren kunna inträda vare sig de
föreskrifter som har satts åt sidan är av materiellt eller av formellt
innehåll. Men ansvaret bör inte omfatta sådana fall där lagstiftningen i sig
medger valmöjlighet i t. ex. påföljdsfrågor och därmed lämnar utrymme för
olika bedömningar.
3.3.2
Ekonomiska och ideella skador
Bör
det förordade arbetsgivaransvaret liksom fallet är i privat anställning
omfatta såväl ekonomiska som ideella skador eUer bör i detta hänseende ske
någon form av begränsning, t. ex. till ekonomiska skador?
Med
ekonomisk skada brukar förstås sakskada eller personskada ellei skada som
drabbar en persons allmänna ekonomiska ställning, s. k. allmän
förmögenhetsskada. Sistnämnda typ av skada torde bli den vanligast förekommande
i de här aktuella sammanhangen.
Ekonomisk
skada torde normalt inte uppkomma i ärenden om disciplinansvar, avskedande,
avstängning eller läkarundersökning enligt LOA, i den mån arbetstagaren
utnyttjar möjligheterna till överprövning av beslutet i sak.
Nuvarande
regelsystem i lag och kollektivavtal ger nämligen i allmänhet garantier för
att arbetstagare inte lider någon ekonomisk förlust för det fall att den åtgärd
som har vidtagits mot honom senare visar sig ha varit oriktig. Blir en
arbetstagare t. ex. avstängd från arbetet enligt 13 kap. 1 § LOA, dvs. i
samband med tjänsteförseelse eller brott, är han visserligen avtalsenligt
skyldig att vidkännas avdrag på sin lön. Men befinns det sedermera att avstängningen
inte har varit påkallad, skall den innehållna lönen betalas ut. Detta följer av
20 § 1 mom. första stycket allmänna avlöningsavtalet för staUiga och vissa
andra tjänstemän (AST). Och skulle arbetstagare bli avskedad, får avskedandet
ändå inte verk-
Prop. 1978/79: 84 40
ställas
förrän beslutet därom har prövats slutligt eller rätten till talan har
förlorats (17 kap. 1 § LOA). Intill dess har han således rätt att uppbära både
lön och andra anställningsförmåner utan hänsyn tUl myndighetens beslut om
avskedande, dock under förutsättning att han inte samtidigt är avstängd.
Ibland
skulle ekonomisk skada kunna uppkomma för den anställde, exempelvis vid
avstängning enligt 13 kap. 2 § LOA i samband med sjukdom eller därmed
jämförligt förhållande. För sådant fall skall nämligen arbetstagaren vidkännas
visst löneavdrag (20 § 1 mom. andra stycket AST). Men visar det sig senare att avstängningen
har varit oriktig, föreligger ingen skyldighet för myndigheten att utbetala
resterande lön.
Likaså
kan givetvis ekonomisk skada uppstå i fall där arbetstagaren har rätt i sak men
inte har överklagat beslutet i ärendet.
Där
ekonomisk skada sålunda uppstår i nu aktuella sammanhang bör skadan naturligen
omfattas av det nya ansvaret. Möjligheterna Ull ersättning enligt SkL skulle
inte påverkas härav (jfr avsnitt 3.4.1 nedan).
Med
ideell skada förstås skada av annan än rent ekonomisk art.
Enligt
skadeståndsreglerna i den arbetsrättsliga lagstiftningen, däribland LAS, är
sådan skada ersättningsgill, s. k. aUmänt skadestånd. Arbetstagare och hans
organisation anses sålunda böra hållas skadeslösa för den orätt som de kan ha
lidit genom att arbetsgivare har satt sina förpliktelser enligt lag eller avtal
åt sidan.
1 de
ärenden på det staUiga och statligt lönereglerade området som nu behandlas kan
samma frågeställning om allmänt skadestånd uppkomma, om myndighet gör sig
skyldig till åsidosättande av formella föreskrifter eller till en oriktighet i
bedömningen av förutsättningarna för att föranstalta om åtgärden i fråga, t.
ex. avskedande. Sådana fall bör som uttalats omfattas av det utökade
skadeståndsansvaret.
Har
arbetsgivaren sålunda gjort ett formellt fel eller t. ex. grundat ett
avskedande enligt 11 kap. 2 § LOA på en tjänsteförseelse, som myndigheten
oriktigt har bedömt som grov, bör det obehöriga avskedandet kunna medföra rätt
Ull allmänt skadestånd för den enskilde.
Till
skillnad från annat skadestånd kan exempelvis enligt LAS allmänt skadestånd
tillerkännas inte bara den drabbade arbetstagaren utan också en facklig
organisation. Arbetstagarorganisation har nämligen ett berättigat intresse av
att bl. a. bestämmelserna i de arbetsrättsliga lagarna följs i förhållandet
mellan myndigheten som arbetsgivare på ena sidan och organisationen och dess
medlemmar på andra sidan. Det förordas därför att organisation i ett fall som
det nyss anförda skall kunna erhålla allmänt skadestånd.
Det
sagda leder sammanfattningsvis till att någon begränsning i skadeståndsansvaret
tUl vissa typer av skador inte förordas. Det utökade skadeståndsansvaret avses
t. o. m. få sin huvudsakliga betydelse i andra hänseenden än på det ekonomiska
planet.
Prop. 1978/79: 84 41
3.3.3 Myndighets
ansvar
Det
nya ansvaret skulle som framgått omfatta myndighets åsidosättande av
föreskrifter i LOA eller i författning som har meddelats med stöd av LOA.
Nämnda
föreskrifter avser alla anställningar hos staten, även hos riksdagen eller
dess myndigheter, och alla anställningar hos allmän försäkringskassa. Men de
avser också statligt reglerade anställningar hos kommun, landstingskommun,
kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet eller skogsvårdsstyrelse
eller hos annan allmän inrättning, dock inte prästerliga tjänster (1 kap. 1 och
5 §§ LOA). Med staUigt reglerad anställning förstås i detta sammanhang sådan
anställning där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen
avlöningsförmånerna skall fastställas under medverkan av regeringen eller av
myndighet som regeringen bestämmer, t. ex. statens avtalsverk (2 kap. 1 §).
Kort
sagt skulle ansvaret komma att omfatta främst statliga tjänster och
lärartjänster. Myndighetsbrott mot t. ex. de speciella ansvarsregler som i en
del fall gäller för krigsmän, medicinalpersonal och veterinärer skulle däremot
inte beröras av den nya ordningen.
Det
nya ansvaret bör åvila den myndighet som på den offentlige arbetsgivarens
vägnar prövar rättsfrågan och därvid meddelar det oriktiga beslutet i
personalärendet.
Detta
innebär att ansvaret i fråga om statsanställda skall drabba staten.
Vidare
kan ansvaret drabba staten också när det gäller arbetstagare hos annan än
staten, dvs. hos kommun eller annan allmän inrättning, nämligen om det är en
statlig myndighet som har meddelat beslut i frågan. F. ö. skall staten numera
anses som arbetsgivare i tvist som rör beslutet (15 kap. 8 § LOA). Det kan
gälla lärare och andra arbetstagare med StaUigt reglerade tjänster.
Några
extra anslag till statsmyndigheterna torde reformen inte böra föranleda.
Av
det anförda följer också att ansvaret bör åligga kommunal eller annan icke
statlig myndighet, om beslutet meddelats av denna.
3.3.4 Beslutsfattarens
ansvar
Någon
särskild reglering bör inte införas vad gäUer skadeståndsansvaret för den
eller de beslutsfattare som har medverkat tUl eller fattat det skadebringande
beslutet.
Har
beslutsfattaren medverkat till eller fattat beslutet i sin tjänst, bör således
både det personliga ansvar och den långtgående begränsning därav som föreligger
inom den privata sektorn gälla även för de fall som avses med den nya
ordningen.
1
Jfr 10 kap. 4 § LOA. Vissa ansvarsfrågor inom hälso- och sjukvården utreds f. n.
av medicinalansvarskommittén (S 1974: 02).
Prop. 1978/79: 84 42
På
samma sätt som vid t. ex. brott mot LAS kan en skadeståndsskyldig arbetsgivare
enligt t. ex. allmänna kontraktsrättsliga regler sålunda visserligen vända sig
mot den beslutsfattande arbetstagaren och kräva denne på skadestånd för vad han
själv har fått ge ut. Arbetstagarens ansvar begränsas dock regelmässigt genom
tillämpning av 4 kap. 1 § SkL. Samma blir förhållandet om arbetstagare genom
brott åsamkat sin arbetsgivare en sådan ren förmögenhetsskada varom här är
fråga (jfr 1.2.2). Men inte minst när det gäller offentlig tjänst torde det te
sig ganska främmande att göra en arbetstagare personligen ansvarig för arbetsgivarens
ekonomiska förlust genom att denne ålagts skyldighet att utge skadestånd tUl en
annan arbetstagare hos sig.
Man
torde ha fog för att gå ut från att skadeståndsansvaret i de flesta fallen
kommer att stanna på myndigheten (jfr dock s. 31).
3.3.5 Ersättningsbeloppen
De
skadeståndsbelopp som skall komma i fråga måste kunna anpassas till
omständigheterna i det särskUda fallet. De bör sålunda kunna helt eller delvis
jämkas på samma sätt som enligt 38 § LAS eller 60 § MBL. Detta innebär att
jämkning också kan ske när arbetstagaren själv genom sitt agerande har bidragit
till arbetsgivarens misstag. Ledning får härvid sökas i arbetsdomstolens praxis
i fråga om privat anställning. Exempel vis i fråga om avskedande finns en väl
utbildad rättspraxis. Gäller saken disciplinpåföljd eller annan åtgärd som är
att betrakta som mindre ingripande gentemot arbetstagaren, bör
skadeståndsbeloppet naturligtvis sältas i motsvarande mån lägre.
Att
det sagda bör gälla i fråga om materiella felbedömningar faller sig naturligt.
1 fråga om formaliafel skulle visserligen kunna hävdas att skäl saknas för en
åtskillnad i skadeståndsbeloppens storlek i ärenden av olika slag. Det skulle
således inte föreligga någon skillnad i styrkan på kravet att följa den
föreskrivna handläggningsordningen i det ena eller andra slaget av ärenden. Mot
detta kan sägas att formaliareglerna givetvis har utformats med syfte just att
bl. a. skydda arbetstagaren mot rättsförluster och att risken för skada vid
sådana förluster varierar beroende på ärendets art. Vad som nyss har anförts
om jämkning av skadeståndsbeloppens storlek bör således när omständigheterna
föranleder detta kunna beaktas också när det gäller bestämmande av skadestånd
för formella fel.
3.3.6 Preskription
m. m.
En
underrättelseplikt om skadeståndsanspråk och frist för väckande av talan om
skadestånd enligt de nya reglema bör finnas.
I
uppsägningfall och i fall som gäller varsel och överläggning inför avskedande
eller underrättelse om avstängning tillämpas här 40 § LAS. Samma regler bör
tillämpas i de nu aktuella fallen.
Prop.
1978/79: 84 43
3.4
Konkurrensfrågor m. m.
Hur
skulle ett skadeståndsansvar av föreslagen beskaffenhet förhålla sig till det
ansvar för den offentlige arbetsgivaren som nu gäller enligt SkL, LAS, MBL, studieledighetslagen
m. fl. lagar?
Några
problem uppkommer knappast i detta hänseende och någon särskild reglering av
förhållandet mellan de olika regelsystemen torde inte behövas. Men ett par
kommentarer i frågan synes ändå vara på sin plats.
I
fråga om konkurrensen mellan olika lagar bör på nytt framhållas att det enligt
allmänna civilprocessregler är den skadelidande och hans motpart som drar upp
ramen för en eventuell rättegång. Här bortses naturligtvis från sådana regler
som skall beaktas av domstolen självmant. Domstolen är alltså i princip bunden
av yrkanden, invändningar, grunder och lagregler som parterna åberopar i
målet.
3.4.1 Skadeståndslagen
De
nya regler som skall föreslås i denna rapport blir speciallag i förhållande
till SkL, dvs. de har företräde framför den lagen.
Enligt de nya
bestämmelserna skall den skadelidande arbetstagaren få klart större möjligheter
UU skadestånd än enligt SkL. Som har framgått av det föregående, begränsas
ansvaret enligt SkL nämligen genom bl. a. standardregeln och passivitetsregeln
och genom att ansvaret inte omfattar rena felbedömningar. Detta gäller skada
av både ekonomisk och ideell natur.
Ersättningsgill ideell
skada föreligger enligt SkL f. ö. bara i mycket begränsad omfattning. Det gäller
lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten,
genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet,
intrång i förvar eller olovlig avlyssning eller genom ärekränkning eller dylik
brottslig gärning (1 kap. 3 §). Dylik skada torde knappast bli aktuell i
samband med de ärenden som omfattas av förslaget.
Sådant
skadestånd som främst är av intresse i detta sammanhang, dvs. allmänt
skadestånd, är således inte möjligt att erhålla enligt SkL.
3.4.2 A
nställningsskyddslagen
Även
i förhållande till LAS blir den föreslagna ordningen att anse som speciallag,
låt vara att de regler som föreslås i sig kan utgöra en hänvisning Ull dem i
LAS. Genom en sådan lagstiftningsmetod skulle man f. ö. undgå problem med
lagkonkurrens.
Förslaget
innebär en betydande förbättring för skadelidande arbetstagare, eftersom LAS
nu ger en mycket begränsad rätt till skadestånd i de fall som omfattas av
förslaget.
Prop.
1978/79: 84 44
3.4.3
Medbestämmandelagen
Det
förordade ansvaret omfattar endast åsidosättande av författning, inte
åsidosättande av kollektivavtal. Men bl. a. arten av disciplinpåföljd kan
regleras i avtal (jfr 10 kap. 3 § LOA). Enligt MBL kan skadeståndsansvar
uppkomma bl. a. vid brott mot kollektivavtal. Förslaget reser därför frågan i
vad mån MBL:s skadeståndsregler avses bli tillämpliga, om myndighet exempelvis
i ett disciplinärende skulle sätta åsido en avtalsregel.
När
det gäller gränsdragningen mellan skadeståndsreglerna i LAS och motsvarande
bestämmelser i MBL eller äldre lag har bl. a. uttalats att förhållanden som
regleras i eller har sitt ursprung i annan lag än MBL också bör bedömas enligt
den andra lagen, om inte avtalet uttryckligen föreskriver annat (jfr avsnitt
1.3.3), givetvis under förutsättning att den lagen kan anses som speciallag i
förhållande till MBL.
Motsvarande
bör gälla i fråga om förhållandet mellan de nya reglerna och MBL. En sådan
lösning harmonierar också med vad som gäller i fråga om arbetstagares
skadeståndsskyldighet enligt MBL (jfr avsnitt 1.3.2). Ansvaret bör där
visserligen i de flesta fall regleras enligt MBL, men med beaktande av
grunderna för SkL.
Som
exempel på tillämpningen av det sagda kan tas vad som har förordats om
talefrister. Om regler därom tas in i LOA, avses de därmed gälla också för
talan om skadestånd vid brott mot sådant kollektivavtal som har trätt i stället
för motsvarande dispositiva regler i LOA eller LAS. Detta betyder att fristerna
i MBL inte avses bli tillämpliga i sådant fall.
3.4.4
Studieledighetslagen m. fl. lagar
Samordningen
mellan den föreslagna ordningen och den som gäller enligt skadeståndsreglerna i
studieledighetslagen bör lösas på samma sätt som har skett beträffande
förhållandet mellan LAS och studieledighetslagen (jfr avsnitt 1.2.1.2). Om en
part för ogUtighetstalan enligt studieledighetslagen i ärende om avskedande
jämsides med talan om skadestånd skulle således skadeståndstalan grundas på de
nya reglerna. Om parten däremot för endast skadeståndstalan, skall i stället studieledighetslagens
egna skadeståndsregler tillämpas. Detta får dock ingen betydelse i sak, om de
olika bestämmelsema ges samma innehåll. I sammanhanget torde f. ö. den typ av
resonemang som har förts i fråga om förhållandet mellan LAS och annan arbetsrättslig
lagstiftning kunna tjäna tUl ledning (prop. 1974: 88 s. 185 f; jfr avsnitt
1.3.3 i denna rapport).
Motsvarande
bör tillämpas i fråga om förhållandet mellan förslaget och de skadeståndsbestämmelser
som finns i lagen om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare
med anledning av värnplikts-
Prop.
1978/79: 84 45
tjänstgöring
m. m., i lagen om rätt tUl ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning
för invandrare och i föräldraledighstslagen eller däremot svarande ny lag.
3.5 Frågor
rörande justitie- och regeringsråd
Speciella
föreskrifter reglerar frågor om åtgärder riktade mot ledamot av högsta
domstolen eller regeringsrätten.
Enligt
12 kap. 8 § andra stycket regeringsformen tUlkommer det sålunda högsta
domstolen att pröva huruvida justitieråd eller regeringsråd enligt vad därom är
föreskrivet skall skiljas från eller avstängas från sin tjänst eller vara
skyldig att undergå läkarundersökning (jfr vidare 15 kap. 5 § LOA, 3 kap. 3 §
andra stycket och 57 kap. rättegångsbalken; även prop. 1975/76: 105 bil. 2 s.
226).
Eftersom
högsta domstolens beslut inte kan överklagas utan vinner laga kraft omedelbart,
är det normalt sett inte möjligt att konstatera om något fel har begåtts.
Denna
omständighet talar närmast för alt det skulle vara uteslutet med
skadeståndsansvar på grund av högsta domstolens beslut.
SkL
öppnar emellerUd en viss möjlighet tUl skadeståndstalan även i hithörande fall.
Enligt
3 kap. 2 § skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada,
som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för
vars fullgörande staten svarar. Talan om ersättning enligt detta lagrum får
föras med anledning av beslut av bl. a. högsta domstolen, om beslutet har
upphävts eller ändrats (3 kap. 7 §). Därmed åsyftas upphävande eller ändring
med tillämpning av särskUda rättsmedel, t. ex. resning, eller av självrättelse.
Anledning
saknas att i de nu aktuella sammanhangen gå ifrån de principer som sålunda har
fastslagits genom SkL. Dessa principer bör således äga tUlämpning även för det
fall att skada skulle orsakas justitieråd eller regeringsråd i ärende om
avskedande, avstängning eller läkarundersökning.
De
nya ansvarsreglerna får karaktär av speciallag i förhållande till SkL och
behöver därför bara omfatta de avvikelser från SkL som åsyftas. Någon särskUd
hänvisning till 3 kap. 7 § SkL behöver alltså inte göras. Nämnda lagrum blir
ändå tUlämpligt på det utvidgade ansvaret.
3.6 Den
lagtekniska lösningen
Av
föregående ställningstaganden följer att ett skadeståndsansvar bör föreskrivas
för myndighet, som i ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller
läkarundersökning enligt LOA bryter mot föreskrift i LOA eller i författning
som har meddelats med stöd av LOA.
Prop. 1978/79: 84 46
En
bestämmelse av detta innehåll bör alltså tas in i LOA, lämpligen i 14 kap. 11 §.
Vad
gäller de tidigare behandlade frågorna om vilka slags skador som skall vara ersättningsgilla,
vem som skall vara berättigad till skadestånd, möjligheterna till jämkning av
skadeståndet och vilka underrättelse- och talefrister som skall gälla, uppnås
det åsyftade resultatet enklast genom en uttrycklig hänvisning i LOA till
reglerna därom i LAS, dvs. Ull 38 40§§.
Till
undvikande av missförstånd bör framhållas att om myndighet har brutit mot
föreskrift, som har meddelats med stöd av LOA, så inträder samma ansvar som vid
åsidosättande av en LOA-regel. Detta blir fallet t. ex. om myndighet underlåter
att enligt 22 § anstäUningsförordningen (1965:601; omtryckt 1976:863, ändrad
1977:828) inhämta uUåtande från läkare huruvida arbetstagare bör undergå
läkarundersökning (jfr 13 kap. 2 § LOA). Detsamma bör gälla t. ex. brott mot
föreskrifterna om storleken av löneavdrag i 20 § anställningsförordningen (jfr
10 kap. 2 § LOA).
Utformningen
av ansvaret för arbetstagare, som har deltagit i det beslut som medfört
skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren, kräver ingen särskild reglering i LOA
(jfr s. 41).
Förslaget
kan lämpligen genomföras den 1 januari 1979.
B
ARBETSGIVARANSVARET I VISSA RÄTTSTVISTER
1
Bakgrund
På
de flesta punkter följer LOA principen att behörigheterna att anställa och att
entlediga bör följas åt. Sålunda skall frågor om uppsägning, entledigande vid
ålder som anges i pensionsavtal, entledigande på grund av sjukdom m. m. och
entledigande på egen begäran från statligt reglerad tjänst (7 kap. 24 och 9 §§)
i regel prövas av samma myndighet som tUlsätter tjänsten (15 kap. 1 § försia
stycket). Prövningen kan emellertid också anförtros myndighet som regeringen
bestämmer. Sådan delegering kan ske antingen genom föreskrift eller genom särskUt
beslut. Anmärkas kan att bl. a. frågor om entledigande av fullmaktshavare i
visst fall (7 kap. 5 §) i regel prövas av regeringen (15 kap. 1 § andra
stycket).
Det
anförda innebär att slallig myndighet i en del fall, där man inte har utnyttjat
möjligheten att delegera enUediganderätten, har att pröva frågor om
entledigande också när det gäller arbetstagare hos annan arbetsgivare än
staten, t. ex. hos kommun. På lärarområdet, exempelvis, kan statlig myndighet
ha att både pröva fråga om uppsägning och fullgöra andra uppgifter som enligt
LAS ankommer på arbetsgivaren i sam-
Prop.
1978/79: 84 47
band
därmed (18 kap. 8b § första stycket skolförordningen 1971:235; 8 b § ändrad
senast 1976: 938).
Men om tvist i saken
skulle uppkomma, kan i stället den icke-statlige arbetsgivaren vara den
anställdes motpart. Sålunda omfattar exempelvis det anförda åliggandet för
statlig myndighet enligt skolförordningen till ingen del befogenhet att
företräda den kommunale arbetsgivaren i rättstvist som rör uppsägningsbeslutet
(18 kap. 8 b § sista stycket).
När
det är fråga om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning
enligt LOA, tUlämpas numera en annan ordning.
Om en statlig myndighet
beträffande en arbetstagare hos annan arbetsgivare än staten har meddelat
beslut i frågan, skall staten sålunda anses som arbetsgivare i tvist som rör
beslutet (15 kap. 8 § LOA). Detta gäller dels arbetstagare hos allmän
försäkringskassa, dels med undantag för präster arbetstagare med statligt
reglerad anställning hos kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling,
kyrklig samfällighet eller skogsvårdsstyrelse eller hos annan allmän inrättning
(jfr 1 kap. 1 och 5 §§ LOA).
1 tvist som nu avses
företräds staten såväl vid som utom domstol i regel av statens avtalsverk (1
och 9 §§ förordningen 1976: 1021 om statliga kollekUvavtal, m. m.; ändrad
senast 1977: 1049). Ev. skadeståndsansvar åvilar självfallet den myndighet som
har stått för det omtvistade beslutet.
2
Förslag
Den
ordning som gäUer enligt 15 kap. 8 § LOA bör i fortsättningen utsträckas tUl
tvister angående anställnings upphörande i allmänhet. En sådan utvidgning av
lagrummets tillämpningsområde ligger f. ö. i linje med dess moUv (prop.
1977/78: 34 s. 11).
Den nu förordade ändringen
åsyftar naturligtvis främst mål om uppsägning eller annat tvångsentledigande
(7 kap. 25 §§ LOA). Men den nya ordningen bör också vara tillämplig, om tvist
skulle uppkomma angående frivillig avgång från tjänst (7 kap. 3 eller 9 §)
eller anställnings upphörande på grund av otillåten tjänsteförening (7 kap. 10 §).
Här skall påpekas att vad
som har behandlats i avdelning A i denna rapport innebär att staten föresläs ta
på sig arbetsgivarens ansvar för eventuellt skadestånd beträffande lärare m.
fl. även enligt de nya skadeståndsreglerna (s. 41). Den lagmässiga dubblyr som
alltså kan sägas föreligga i fråga om ansvaret för beslut om disciplinansvar,
avskedande, avstängning eller läkamndersökning enligt LOA torde inte vara
förenad med några praktiska olägenheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departementsrapportens lagförslag
C LAGFÖRSLAG
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig
anställning
Härigenom
föreskrivs att 14 kap. 11 § och 15 kap. 8 § lagen (1976: 600) om offentlig
anställning' skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
Bryter
myndighet mot 7 §, äger bestämmelserna om skadestånd i lagen (1974: 12) om
anställningsskydd motsvarande tUlämpning.
Bryter
myndighet i ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller
läkarundersökning mot föreskrift i denna lag eller i författning som har
meddelats med stöd därav, äger bestänunelserna om skadestånd i lagen (1974:
12) om anställningsskydd motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 kap. 8 §
Har
statlig myndighet meddelat beslut om disciplinansvar, avskedande, avstängning
eller läkarundersökning beträffande arbetstagare hos annan än staten, skall
staten anses som arbetsgivare i tvist som rör beslutet.
Har
statlig myndighet beträffande arbetstagare hos annan än staten meddelat
beslut om anställnings upphörande eller om disciplinansvar, avstängning eller
läkarundersökning enligt denna lag, skall staten anses som arbetsgivare i
tvist som rör beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
Lagen omtryckt 1977:1047.
Prop.
1978/79: 84 49
Bilaga 2 Remissammanställningen
Sammanställning av remissyttrandena över rapporten (Ds B
1978:3) Myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m.
Avsnitt A 1 AUmänt
Huvudfrågan i rapporten rör myndighets skadeståndsansvar i
ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning. Där
föreslås i denna del att myndighet, som i sådant ärende bryter mot föreskrift i
LOA eller författning som har meddelats med stöd av LOA, skall kunna åläggas
skadestånd med motsvarande tillämpning av LAS bestämmelser därom.
Förslaget i rapporten har fått ett blandat mottagande.
Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker sålunda förslaget eller lämnar det
i princip utan erinran, i flertalet fall dock utan att ange närmare skäl för
sin inställning, men en stor grupp instanser ställer sig kritiska eller helt
avvisande tiU förslaget. Några är negativa till förslaget vad avser skadestånd
för rena bedömningsfel men godtar förslaget om skadestånd för formella fel.
De remissinstanser som helt eller i allt väsenUigt finner
sig kunna lämna rapportens förslag utan erinran är domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs tingsrätt,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, postverket, statskontoret,
riksrevisionsverket, SAV, stcdens personalnämnd, juridiska fakultetsnämnden vid
Lunds universitet, SÖ, AD, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Malmöhus
län och länsstyrelsen i Västernorrlands län samt Försäkringskassornas förhandlingsorganisation.
Statsanställdas förbund, TCO-S, Försäkringsanställdas förbund och Sveriges
advokatsamfund.
Några av dem anger skälen för sitt ställningstagande.
Sålunda finner domstolsverket det naturligt att skadeståndsansvaret på det
offentliga området utvidgas i enlighet med förslaget. Liknande synpunkter
framförs av juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. Några sakskäl av
nämnvärd tyngd som kan anföras mot ett utvidgat ansvar förklarar sig hovrätten
för Övre Norrland inte ha funnit. Vidare anför hovrätten att någon invändning
av formell art inte kan resas mot förslaget. Statsanställdas förbund och TCO-S
framhåller att förslaget ligger helt i linje med den princip som präglat senare
års arbetsrättsliga lagstiftning, nämligen att samma arbetsrättsliga regler
skall gälla för offentliganställda som för privatanställda arbetstagare. De
bägge personalorganisationerna
4 Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 84
Prop. 1978/79: 84 50
betonar
särskilt vikten av att ett allmänt skadeståndsansvar omfattande även materiella
fel införs för disciplin- och avskedandeärenden m. m. En sådan rätt Ull allmänt
skadestånd, för den enskilde arbetstagaren och dennes fackliga organisation, är
enligt organisationernas mening synnerligen motiverad med tanke på hur
ingripande och påfrestande ett disciplinärt förfarande kan vara för den som är
föremål för sådant.
En
del av de instanser som inte motsätter sig att förslaget genomförs för dock
fram principiella anmärkningar mot detsamma. Länsstyrelsen i Västerbottens län
pekar således på att den passiviserande effekten inte bör undervärderas.
Utredningen om förfarandet i vissa disciplinärenden m. m. som har till
uppgift att föreslå vissa åtgärder för att förstärka allmänhetens förtroende
för myndigheternas handläggning av disciplinärenden genom att undanröja orsaker
tUl misstanke om att obehörig hänsyn tas tUl myndigheternas egna anställda
säger sig inte kunna underlåta att anmärka att den nu tilltänkta regleringen
möjligen kan verka återhållande på myndigheterna när det gäller att tUlämpa det
disciplinära påföljdssystemet. Vidare kan, heter det, den föreslagna ordningen
måhända vara ägnad att i allt fall ge grund för misstanke att myndigheterna
kommer att iaktta allt för stor återhållsamhet i det berörda hänseendet, vUket
i sin tur kan medföra att den uppfattningen sprids att myndigheterna brister i
opartiskhet. Utredningen, som i övrigt inte riktar någon anmärkning mot
förslaget, betraktar dock inte det anförda som tillräcklig grund för
avstyrkande.
SACO/SR
anför att förslaget onekligen innebär en förbättring för den som har statlig
eller statligt reglerad anställning. Men fortsätter organisationen vid en
revidering av LOA i syfte att göra de statligt anställda delaktiga i vissa
förmåner på den enskilda sektorn bör övervägas om inte en vidare och djupare
studie av skillnaderna i anställningsskyddet kan anses påkallad. En mer
övergripande utredning av anställningsskyddet på den statliga sektorn torde ge
till konsekvens ytterligare lagändringar utöver de i rapporten föreslagna.
Inte minst på grund av att ifrågavarande rättsområde knappast utmärks av
klarhet och överskådlighet bör lagändringarna ske i ett sammanhang. Därför förordar
organisationen en mer genomgripande översyn i syfte att så långt möjligt närma
regleringen av anställningsskyddet på den statliga sektorn till vad som gäller
för arbetsmarknaden i övrigt.
Avvisande
till förslaget ställer sig bl. a. juridiska fakuhetsnämnden vid Uppsala
universitet. Helt avvisande är också JK och JO.
JK
anför: Jag har i flera olika sammanhang framhållit att man på arbetsrättens
område inte kan tillämpa samma regler inom den offentliga och den enskilda
sektorn. Här ges ytterligare en Ulustration av det OtUlfredsställande resultat
till vilket det allt för ensidigt inriktade reformarbetet leder. Enligt min
mening har man nämligen i detta fall liksom vid många tidigare reformer inte
tillräckligt beaktat den offent-
Prop.
1978/79: 84 51
liga
verksamhetens särdrag. Det är naturligt att sträva efter likartade regelsystem
när fråga är om avtalsbara förhållanden där staten uppträder som vilken som
helst arbetsgivare. När det gäller frågor där staten utövar myndighet mot en
anställd person i en j icke avtalsbar fråga (procedurfrågor undantagna) kan
däremot för svensk rättsordning mycket främmande och stötande förhållanden
uppkomma, om man inom den offentliga sektorn helt efterbildar de regler sorn
införts för den enskilda sektorn. Sammanfattningsvis vill jag bestämt
avstyrka den föreslagna lagändringen. Mina betänkligheter är dock av mindre
styrka när fråga är om rena formfel även om enligt min mening redan
skadeståndslagen ger ett tillfredsställande skydd i denna del. 1
Jo anför: Rapporten lämnar
inte någon redovisning av i vilken utsträckning det förekommer att
arbetstagare varom nu är fråga åläggs disciplinpåföljd, avskedas, avstängs
eller bliri föremål för läkarundersökning. JO brukar vid sina inspektioner av
statliga myndigheter fråga om det förekommit några ärenden av här nämnt slag,
varvid svaret brukar bli att så inte varit fallet under senare år. De klagomål
i dylika personalärenden som kommit in tiU JO har varit få och har under senare
år nära nog uteslutande gällt det kommunala området. Såvitt jag kan bedöma
utifrån mina erfarenheter föreligger alltså knappast något behov av att införa
skadeståndsregler av föreslagen art. Mot förslagets genomförande kan anföras
principiella betänkligheter. Förslaget framstår som ett led i den utveckling
mot en allt större likställighet mellan den offentliga arbetsmarknaden och den
privata som kännetecknat lagstiftningen inom tjänstemannarätteti alltsedan
mitten av 1960-talet. Över förslaget till statstjänstemannalag m. m. framförde
dåvarande JO (Bexelius) åtskiUiga kriUska synpunkter.) Själv har jag ställt mig
kritisk till ämbetsansvarets slopande. Och i yttrande över det betänkande som
föregick MBL anförde jag bl. a.: "Den offentliga verksamheten spänner över
ett mycket brett fält. På många områden skUjer sig förhållandena inte i någon
större mån från vad som gäller inom privat verksamhet och det ter sig då
naturligt och lämpligt att samma arbetsrättsliga regler blir tiUämpliga där som
på den enskilda sektorn. På andra områden har emellertid den offentliga verksamheten
en helt annan karaktär än den enskilda. Detta gäller rättskipningen,
polisverksamheten, den exekutiva verksamheten, skatteväsendet osv. Det allmänna
utövar här en tvångsmakt gentemot medborgarna, en makt som har sin grund i
lagarna och är noga reglerad av dem. Medborgarna har ett oavvisligt krav på
att myndighetsutövningen skall ske i korrekta och lagliga former. Ansvaret för
att så sker vilar på det allmänna. Skäl kan anföras för att man inom den
offentliga sektorn gör en gränsdragning så att de som sysslar med mera
utpräglad myndighetsutövning får följa delvis andra regler. Om en sådan
uppdelning av den offentliga sektorn görs, bör enligt min mening utrymmet för
avtalsfrihet, förhandlingsrätt m. m.
Prop.
1978/79: 84 52
begränsas
såvitt rör den myndighetsutövande personalen". Det förslag som nu
framlagts tar ytterligare ett steg på den beträdda vägen att likställa
arbetstagare i allmän och privat tjänst. Jag kan fortfarande inte finna annat
än att denna utveckling har sina vådor och att man, åtminstone när det gäller
personal som är betrodd med myndighetsutövning, inte borde gå så långt. Jag viU
också erinra om att under senare tid röster allt oftare höjts i den offentliga
debatten som varnat mot tendensen att likställa arbetstagare i allmän och
enskild tjänst. Inte minst har man därvid uppehållit sig vid ämbetsansvarets
slopande och menat att detta medfört ett sämre rättsskydd för gemene man. Även
om mycket av vad som sagts härom är överdrivet, har i debatten också framförts
synpunkter av värde, slutar JO i detta sammanhang (jfr JuU 1978/79: 5 s. 14).
Här
kan också nämnas att SJ har tagit upp frågan om bibehållandet av de
disciplinära reglerna i statlig tjänst. Sålunda anför SJ att verket vid flera
tillfällen förespråkat en avveckling av det disciplinära förfarandet.
Utvecklingen efter ämbetsansvarsreformen har enligt SJ befäst denna
uppfattning. Enligt SJ:s mening bör tiden nu vara mogen för en summering och
värdering av denna reforms verkningar i praktiken. I anslutning därtUl förordas
en utredning av förutsättningarna att tUl det allmänna straffrättsliga området
återföra sådana slags tjänstefel i fråga om vilka avskedande eller
disciplinpåföljd framstår som en reaktion motiverad i första hand av omsorgen
om den statliga tjänstens anseende och integritet. Visar det sig möjligt att
genomföra en dylik jämkning av nuvarande system, bör det repressiva elementet i
den offentliga arbetsgivarfunktionen kunna avvaras. Avskedande kommer då att
kvarstå som en med hävning jämförbar rättshandling inom den privaträttsliga
arbetsrättsliga ramen för tjänsteavtalet. Detta skulle också gälla i fall av
avskedande på grund av brott, säger SJ.
Även
andra instanser med en mer eller mindre negativ inställning till förslaget har
närmare utvecklat sina synpunkter.
Statens
ansvarsnämnd avstyrker sålunda att ett utvidgat skadeståndsansvar införs utan
en mer övergripande utredning. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet anser att det bör utredas hur ansvarsföreskrifterna faktiskt har
tillämpats vid olika myndigheter före och efter ämbetsansvarets borttagande. Så
länge sådant underlag för säkrare ställningstagande inte föreligger, bör erdigt
fakultetsnämndens mening införandet av det föreslagna skadeståndsansvaret
anstå. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet vilka framhåller att
förslaget för förbundens del berör huvudsakligen lärarområdet finner det i
rapporten behandlade ämnesområdet vara svårtillgängligt. Bl. a. framförs att
det vore önskvärt med försök till klarlägganden och eventuell förenkling av
regler inom området beträffande forum, fullföljd och talefrister. Därvid kunde
samband med besvärsutredningens arbete vara till nytta. Förbunden anser att den
framlagda rapporten inte utan yt-
Prop. 1978/79: 84 53
ledigare
bearbetning och klarläggande bör läggas till grund för ny lagstiftning i
ämnet.
Kriminalvårdsstyrelsen
anser att införandet av ett så omfattande skadeståndsansvar som det föreslagna
kommer att medföra betydande olägenheter. I fråga om formella fel finns inte
något att erinra mot ett skadeståndsansvar i enlighet med förslaget. Ett sådant
ansvar också för materiella fel finner styrelsen emellertid betänkligt.
Försvarets
civilförvaltning finner det i princip vara rikUgt att samma skadeståndsansvar i
personalärenden skall gälla för den offenUige arbetsgivaren som för den
private. I detta synsätt ligger att särskilda begränsningar i skadeståndsansvaret
på det statliga området bör gälla endast där det betingas av den offentliga
verksamhetens speciella beskaffenhet, medan en anpassning till bestämmelserna
i LAS i övrigt bör eftersträvas. När det gäller sådana ärenden som omfattas
av ändringsförslaget föreligger emellertid enligt civilförvaltningens
uppfattning skillnader mellan offentlig och enskUd verksamhet av sådan art att
en fullständig anpassning till LAS ter sig diskutabel. Ämbetsverkets betänkligheter
avser i huvudsak följderna vid materiella felbedömningar. Mot tanken att införa
skadeståndssanktioner mot formaliefel har ämbetsverket intet att erinra.
2
Skadeståndsansvar för materiella fel
Här
skall redovisas remissinstansernas inställning beträffande frågan om ett
skadeståndsansvar för bedömningsfel över huvud taget skall införas.
Många
instanser bland dem Statsanställdas förbund och TCO-S tillstyrker förslaget
att så skall ske. Som nämnts betonar de bägge personalorganisationerna särskilt
vikten av att ett allmänt skadeståndsansvar omfattande även materiella fel
införs för disciplin- och avskedandeärenden m. m. Organisationerna har f. ö.
en mycket positiv inställning till förslaget.
Domstolsverket
menar att det är naturligt att utvidga skadeståndsansvaret på det offentliga
området, eftersom mindre förmånliga regler inte bör gälla för arbetstagare på
den offentliga sektorn än för dem på den privata. Med hänsyn till de mycket
begränsade möjligheterna att direkt eller regressvis kräva den beslutande
tjänstemannen på skadestånd behöver man inte befara att den föreslagna
utvidgningen av skadeståndsansvaret kommer att medföra obenägenhet att
tillämpa ansvarsföreskrifterna i LOA. Handläggningen av disciplinärenden sker
dels i disciplinnämnder och dels i statens ansvarsnämnd. Dessa organ har en i
viss mån domstolsliknande sammansättning. Detta bör inte hindra att ett av
sådan nämnd fattat beslut, som visar sig vara felaktigt, föranleder att
arbetsgivaren blir skyldig att utge skadestånd.
Prop. 1978/79: 84 54
Men
flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget för fram reservationer.
Statskontoret
gör sålunda följande kommentarer. Ser man arbetstagarorganisationernas krav på
utökat skadeståndsansvar så som det upplevs av den hos arbetsgivaren anställde
beslutsfattaren är kravet snarast ägnat att skärpa dennes ansvar i
tjänsteutövningen, även om det oftast blir arbetsgivaren som slutligen får stå
för de ersättningar som felande beslutsfattare åläggs betala till de
skadelidande. Man bryter därmed i viss mån den tendens att minska ansvaret för
beslutsfattaren som yttrat sig i avskaffandet av redogöraransvaret och ämbetsansvaret.
De av organisationerna yrkade förändringarna synes vara mera principiellt än
reellt motiverade. Förekomsten av rättsfall och JO-anmäl-ningar ger inte vid
handen att den offentlige arbetsgivaren skulle försumma att iaktta gällande
föreskrifter i disciplinärenden m. fl.
Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller som redan har angetts att man inte bör
undervärdera den passiviserande effekt som följer av ett utökat
skadeståndsansvar. Länsstyrelsen menar att ett komplicerat regelsystem i
sakfrågorna helt naturligt innebär en risk för passivitet. Risken minskas
sannolikt inte genom ytterligare sanktioner. Inom vissa delar av ämnesområdet
är det kanske inte regelsystemet som sådant som verkar återhållande utan
snarare då myndighetens sociala ansvar. Innan mer ingripande åtgärder övervägs
mot någon tjänsteman söker man regelmässigt finna andra lösningar till
anpassning. Länsstyrelsens erfarenhet av sättet att handlägga den typ av
ärenden som diskuteras i rapporten talar snarast emot ett utvidgat
sanktionssystem. Då det emellertid betraktats som ett viktigt led i senare års
reformarbeten att vidga tillämpligheten av det strikta ansvaret finner sig
länsstyrelsen inte ha någon erinran emot att förslaget genomförs.
Sveriges
advokatsamfund finner visserligen intet att invända mot principen att
åstadkomma en jämställdhet fÖr de offentliganställda med andra anställda men
framhåller också att det bör hållas i minnet att offentlig anställning och
privat anställning i vissa hänseenden är olika. Jämställdhet i alla avseenden
kan det knappast bli fråga om enligt samfundets mening. 1 vissa fall bör man
väga för- och nackdelar mot varandra, heter det i yttrandet.
Postverket
anför: Enligt den hittills gällande principen för den offentliga sektorn är
myndighets felbedömningar i sak regelmässigt inte sanktionerade med
skadeståndsansvar och ett uttryck härför är 3 kap. 3 § SkL. För disciplinnämnd
och motsvarande instans gäller särskilda bestämmelser om sammansättning och
från domstolsförfarandet hämtade regler, vilket får anses iimebära att beslutet
fattas av i myndighetens verksamhet väl insatta personer och efter noggrant
övervägande. Postverket tillstyrker förslaget men förmenar att när det gäller
materiella fel
Prop. 1978/79: 84 55
den
begränsning som följer av nämnda lagrum i SkL alltjämt bör gälla. Verket
framhåller i sammanhanget att det i motsats till vad som anförs i rapporten
torde kunna göras gäUande att åläggande av mer än en disciplinpåföljd i strid
mot 10 kap. 2 § andra stycket LOA kan betecknas som formellt och inte
materiellt fel. Vidare ifrågasätter verket huruvida olika bedömningar av
myndighet resp. av domstol i avskedsfråga skall kunna grunda allmänt skadestånd
för myndigheten. Över huvud synes i avskedsfrågor stor hänsyn böra tagas till
att allmänhetens förtroende för myndighetens verksamhet upprätthålles och att,
när det gäller postverket, verkets personal vid handhavande av postmedel och
postförsändelser kan känna trygghet i förhållande till sina arbetskamrater.
Ännu
mer kritiska synpunkter förs emellertid också fram. Sålunda anför JK: När det
gäller materiella fel, dvs. felbedömningar i rättsfrågor eller bedömningar i
rena värderingsfrågor, kan frågans hantering knappast påverkas av om
prövningen sker under hot om skadeståndsskyldighet eller inte. Det är ju t.
ex. inte fråga om att myndigheten inte följt bestämmelserna om disciplinansvar
i LOA bara därför att AD gjort en annan bedömning än myndigheten i fråga
huruvida av arbetstagare begånget fel är ringa eller inte. Någon kränkning av
bestämmelserna på området har inte skett. Det är viktigt att hålla i minnet
att myndigheterna inte bara såsom arbetsgivare har att iaktta gällande
arbetsrättsliga regler i förhållande till arbetstagare och deras fackliga organisationer
utan också har att tillgodose allmänhetens krav på en väl fungerande offentlig
verksamhet. Jag vUl även ifrågasätta det berättigade i förslagets reparativa
syfte. Myndighetens bedömningar i disciplinärenden och övriga här berörda
ärenden kan enligt min mening inte i sig vålla nämnvärd skada. Verkställighet
kan i allmänhet inte ske förrän beslutet vunnit laga kraft. Besluten kan
överprövas. Förstärkningen av arbetstagarnas ställning i här aktuella fall
kan vidare enligt min mening inte få ske i sådan grad att en jämförelse med vad
som gäller för andra som "drabbas" av myndighetsutövning framstår som
stötande. En arbetstagare som erhåller disciplinpåföljd och vid överprövning
av beslutet härom blir "frikänd" skall enligt förslaget kunna få
skadestånd. Så även hans organisation. En person som ådöms fängelsestraff och
efter överklagande blir frikänd kan däremot normalt inte få någon ersättning.
Ytterligare exempel kan anföras. En person misstänks av arbetsgivaren för
myndighetsmissbruk och han anmäls till åtal. Åtal väcks mot honom, och han ådöms
fängelsestraff av tingsrätt. Efter överklagande blir han emellertid frikänd.
Vederbörande har inte rätt till någon ersättning. Nöjer sig emellertid
arbetsgivaren med att ålägga honom disciplinpåföljd och beslutet härom ändras
vid överprövning skulle arbetstagaren enligt den föreslagna ordningen ha rätt
till ersättning. Likaledes skulle han ha rätt till ersättning om
arbetsgivaren, efter det att tingsrätten i det första faUet dömt honom till
fängelsestraff, be-
Prop.
1978/79: 84 56
slutar
om avstängning. En annan konsekvens av den tänkta utvidgningen av
arbetsgivaransvaret är följande. JO eller JK anmäler en person tUl myndighet
för disciplinära åtgärder. Vederbörande åläggs disciplinansvar, men AD
"frikänner". Den beslutande myndigheten, som handlat på initiativ av
JO eller JK och vid sitt ställningstagande delat JO:s eller JK:s bedömning,
åläggs skadeståndsskyldighet i förhållande tUl arbetstagaren och dennes
organisation. Man måste också fråga sig varför inte det föreslagna ansvaret
skulle omfatta disciplinära frågor beträffande krigsmän, medicinalpersonal och
veterinärer. Även här är fråga om myndighetsutövning, visserligen inte alltid
av arbetsgivaren gentemot arbetstagaren, men den enskUdes intressen av att
berörda bestämmelser efterlevs är inte mindre i dessa fall än i dem som är
tänkta att omfattas av den nya ordningen. Detsamma gäller för övrigt advokater.
Noteras kan att en advokat i statlig tjänst som av arbetsgivaren felaktigt
ålagts disciplinpåföljd skulle vara berättigad till skadestånd medan samma
advokat inte skulle ha rätt till ersättning om advokatsamfundets
disciplinnämnd "felaktigt" uteslutit honom ur samfundet. Enligt
min uppfattning kan en lagstiftning med bland andra här berörda konsekvenser
inte anses acceptabel. Såvitt fråga är om myndighetsutövning måste det ansvar
som redan åvilar staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen vara tUlfyllest för
att skydda den enskilde mot godtyckliga och i normal bemärkelse felaktiga beslut.
Jag utesluter inte att en lagstiftning i enlighet med förslaget skulle
innebära ytterligare en stark försvagning av tjänstemannaansvaret.
Möjligheterna att beivra fel eller försummelse av tjänstemän är redan nu
mycket begränsade. Om förslaget genomförs, riskerar varje myndighet som har en
ambition att håUa efter sina anställda att drabbas av skadeståndsskyldighet.
Detta kan få till konsekvens att man avstår från någon aktion. Som JK kan jag
med den föreslagna ordningen inte rimligen ta upp andra fall än sådana där varken
den faktiska eller den rättsliga bedömningen kan vara föremål för tvekan.
Sammanfattningsvis vill jag bestämt avstyrka den föreslagna lagändringen.
Ett
skadeståndsansvar för materiella fel finner också kriminalvårdsstyrelsen
betänkligt. Styrelsen menar att förslaget innebär ett så väsentligt avsteg
från hittills gällande principer inom statsförvaltningen, att en grundlig
avvägning av fördelar och olägenheter synes vara påkallad. Skillnaden mellan
privata och offentliga arbetsgivares handläggning av ifrågavarande slag av
personalärenden bör då särskilt belysas. Styrelsen anser att tUlräckliga
garantier mot felaktigheter av det slag som föreslås skadeståndsgrundande måste
anses ligga i det förhållandet att personalärenden hos offentlig myndighet,
alltså myndighetsutövning gentemot den egna personalen, hanteras på samma sätt
som myndighetsutövning gentemot allmänheten. Det vore enligt styrelsens mening inkonsekvent
och utifrån allmänna rättsgrundsatser mindre tilltalande att ålägga myn-
Prop.
1978/79: 84 57
dighelen
ett strängare ansvar för sin myndighetsutövning gentemot den egna personalen än
gentemot den allmänhet i förhållande till vilken den har som huvuduppgift att
utöva sin verksamhet. Skadeståndsansvar som en pådrivande faktor för att
åstadkomma färre felaktiga beslut torde vara av ringa betydelse i sammanhanget.
Kriminalvårdsstyrelsen är också angelägen att framhålla kriminalvårdens
speciella karaklär i sammanhanget. Kriminalvård är tvångsomhändertagande av
för klienterna mycket ingripande slag. Det är av största betydelse att snabbt
kunna komma till räUa med felaktigheter som begåtts i verksamheten och det kan
då vara påkallat att kunna ingripa mot den felande tjänstemannen utan dröjsmål
för att undvika ytteriigare skada. Förslaget kan i detta avseende befaras
medföra en benägenhet för restriktivitet vid tillämpningen av
ansvarsföreskrifterna vilket skulle kunna återverka menligt på verksamheten och
framförallt innebära risk för att det allmänna intresset av en korrekt
behandling av kriminalvårdens klienter allvarligt åsidosattes. Det kan enligt
styrelsens mening ifrågasättas huruvida det fortsättningsvis skulle framstå som
meningsfyllt att vidmakthålla myndigheternas disciplinära befogenheter om
förslaget genomförs.
Försvarets
civilförvaltning har likaså betänkligheter och anför: Till vissa delar är
ifrågavarande ärenden specifika för den offentliga sektorn och de bör
genomgående ses mot bakgrunden av allmänhetens krav på att förvaltningen skall
fungera väl. Ur detta torde kunna härledas ett krav på att myndigheter inte
förhåller sig helt passiva i lägen där åtgärder av här åsyftat slag kunde
övervägas. Redan i dagsläget får det förmodas att myndigheter tUIgriper detta
slags åtgärder med stor restriktivitet och i den uppfattningen att deras
bedömningar kommer att godtas även vid prövning inför tingsrätt eller
arbetsdomstolen. Risken för en motsatt utgång kan dock inte alltid uteslutas.
Parternas yrkanden, invändningar och argumentation eller över huvudtaget de processuella
förutsättningarna och tyngden i vad som åberopats kan i markant grad ha skilt
sig i de olika instanserna. Exempelvis kan arbetstagarparten i ett disciplinärende
ha valt att i första instans uppträda utan ombud och utan särskUda
förberedelser i tron att han i aUa faU skulle få rätt. I nästa instans har han
mobiliserat helt andra resurser och får då rätt. Att under sådana
förutsättningar säga att den först beslutande myndigheten på då föreliggande
underlag handlat felaktigt och därpå grunda skadeståndsansvar ter sig
stötande. Motargumentet att samma förhållanden redan råder i den enskilda
sektorn har full bärkraft endast om man utgår från att myndigheters skyldighet
att driva sådana ärenden inte sträcker sig längre än privata arbetsgivares. I
motsats till den i rapporten uttalade åsikten finner civilförvaltningen
sannolikt att den föreslagna lagändringen kommer att få en passiviserande
effekt. Den omständigheten att personligt skadeståndsansvar för beslutsfattaren
skulle inträda endast i undantagsfall torde vara av helt underordnad betydelse.
Redan den
Prop. 1978/79: 84 58
mera närliggande risken att ådra myndigheten ett sådant
ansvar torde få en kraftigt återhållande verkan.
Televerket
anser att myndighets skadeståndsansvar inte bör omfatta materiella fel eftersom
detta redan nu kan beivras enligt 3 kap. 2 och 3 §§ SkL. Verket befarar att
avsevärda svårigheter kan uppstå när det gäller att tillämpa den föreslagna
ändringen i LOA.
SJ förordar sin tidigare redovisade lösning vad avser
disciplinansvar och avskedande framför ett genomförande av det i rapporten
upptagna förslaget, mot vilket vittgående erinringar från rättssystematisk
synpunkt enligt SJ kan resas. 1 fråga om avstängning och läkarundersökning
anmäler SJ likaledes betänkligheter, närmast med avseende på behovet och
lämpligheten att utbryta hithörande åtgärder i vad de äger karaktär av
myndighetsutövning från vad som gäller om skadeståndsansvar för oriktig
myndighetsutövning i allmänhet.
Statens
ansvarsnämnd är starkt kritisk till förslaget och säger sig inte vara övertygad
om att det är riktigt att i förevarande hänseende utan vidare jämställa
offentliga och privata arbetsgivare. Ansvarsnämnden framhåller, att myndigheter
som ständigt sysslar med myndighetsutövning och som handlägger förevarande
typer av ärenden på hög nivå inom myndigheten på ett helt annat sätt än privata
arbetsgivare kan antas vara medvetna om nödvändigheten att iaktta gällande
föreskrifter till säkerställande av arbetstagarnas anställningsskydd.
Angelägenheten av att för myndigheternas vidkommande främja efterlevnaden av
bestämmelserna i LOA genom ett långtgående skadeståndsansvar kan på denna
grund ifrågasättas, heter det. Ansvarsnämnden pekar också på att intresset av
en korrekt myndighetsutövning främjas genom förekomsten av flera olika
sanktionsmedel och tillsynsorgan som inte står tUl buds på den privata sektorn.
En företrädare för offentlig arbetsgivare handlar sålunda under disciplinansvar
enligt LOA och straffansvar för myndighetsmissbruk eller vårdslös
myndighetsutövning enligt brottsbalken. Särskilt är också att märka att
statsmakterna genom SkL har dragit upp ramen för det skadeståndsansvar som
ansetts böra åvila det allmänna vid oriktig myndighetsutövning. Med hänsyn härUll
bör enligt ansvarsnämndens mening rimligen starka skäl kunna åberopas för att
just på det särskUda område av myndighetsutövning som rör tUlämpningen av
föreskrifter i LOA införa ett skadeståndsansvar som går längre än vad SkL
möjliggör. Åtskilliga exempel kan lämnas på myndighetsutövning som för den enskUde
innefattar minst lika ingripande åtgärder som handläggningen av nu berörda
ärenden gentemot arbetstagare utan att för den skull den som drabbats av
oriktiga avgöranden kan erhålla ersättning i vidare mån än SkL föreskriver.
Ansvarsnämnden påpekar att i förhållande till SkL får förslaget en begränsad
räckvidd, låt vara att föreliggande skillnader inte kan frånkännas betydelse
som förbättringar i anställningsskyddet på den offentliga sektorn.
Nödvändigheten av att
Prop.
1978/79: 84 59
bereda
ett visst utrymme för meningsmotsättningar i rena bedömningsfall framstår
kanske klarast, om frågeställningen beaktas med utgångspunkt i domstolarnas
rättskipning. Det skulle sålunda vara främmande att beträffande en dom i
högsta domstolen, varigenom ansvarsfrågan avgjorts med rösterna tre mot två,
göra gällande att minoritetens uppfattning är oriktig. Det instanssystem som
byggts upp för prövningen av ärenden enligt LOA är visserligen inte genomgående
av judiciell karaktär. Det synes ansvarsnämnden emellertid anmärkningsvärt att
hart när ofrånkomliga åsiktsbrytningar inom detta system, som ändå har tili
syfte att trygga den offentliga arbetstagarens rättssäkerhet, skall kunna ligga
till grund för skadeståndsanspråk på det generella sätt som förslaget
förutsätter. För en myndighet kan det också framstå som besvärande att den
trots en omsorgsfull prövning kan ådra det allmänna en kanske betydande skadeståndsskyldighet
och föranleda myndigheten till en inte avsedd återhållsamhet vid tillämpningen
av LOA:s ansvarssystem. I rapporten har denna passivitetsrisk inte mött större
förståelse, framhåller ansvarsnämnden. Det är emellertid inte möjligt alt
bortse från att den föreslagna lagsUftningen kan inge föreställningen att man
fäster större vikt vid den enskilde arbetstagarens anställningsskydd än vid
intresset av att upprätthålla en korrekt myndighetsutövning och en väl
fungerande förvaltning. Enligt ansvarsnämndens mening innebär förslaget en Inte
försumbar risk för att myndigheterna till prövning tar upp endast sådana fall,
där arbetstagare uppenbart eller grovt åsidosatt sina åligganden gentemot
arbetsgivaren. Vidare menar ansvarsnämnden att förslaget kan få ogynnsamma
konsekvenser för myndigheternas anseende som arbetsgivare. Denna
förtroendeaspekt kan få aktualitet också för ansvarsnämndens del. Säkerligen
skulle det i den allmänna opinionens ögon framstå som anmärkningsvärt att det
organ, som tillsatts för att bevaka intresset av att de högre offentliga
funktionärernas myndighetsutövning är korrekt, i ett eller flera fall självt
ådrar det allmänna skadeståndsskyldighet för brott mot bestämmelserna i LOA.
Det bör övervägas om inte samma skadeståndsansvar bör gälla för ansvarsnämnden
som för domstol. Visserligen är ansvarsnämnden inte en judiciell instans i
egentlig mening. Mycket tyder emellertid på att lagstiftarens avsikt varit att
ansvarsnämnden i görlig mån skall verka i domstolsmässiga former.
Också
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ställer sig avvisande och
anför att det ur rättssystematisk synpunkt kan sättas i fråga om inte förslaget
innebär att det skadeståndsrättsliga regelsystemet snarast blir mera
svåröverskådligt än f. n. Förslaget innebär att man på ett motsägelsefullt sätt
för in ett särskilt civilrättsligt moment, trots att lagstiftningen om
disciplinansvar för tjänstemäns handlande bygger på ett offentligrättsligt
synsätt. Det föreslagna skadeståndsansvaret gentemot tjänstemän, vilka
kunnat bli föremål för ett felaktigt beslut i ett disciplinmål, skulle också
kunna i någon mån urholka värdet av disci-
Prop. 1978/79: 84 60
plinansvaret
och därmed det rättsskydd för de enskilda medborgarna som har varit föremål för
tjänstemännens åtgärder eller beslut. Syftet att slå vakt om de enskilda
medborgarnas rättsskydd har emellertid varit det viktigaste skälet när
disciplinansvaret behölls, trots att det tidigare ämbetsansvaret avskaffats. En
ökad möjlighet till skadestånd just för statstjänstemän, som Ull äventyrs
blivit föremål för ett felaktigt beslut i ett disciplinärende, skuUe på ett
iögonfallande sätt ställa dem i en gynnad särstäUning jämfört med människor i
allmänhet, som blivit felaktigt dömda av domstol. Övervägande skäl talar
därför emot att genomföra den föreslagna särlagstiftningen, heter det.
Genom sin blandning av
privaträttslig och offentligrättslig reglering är regelsystemet på statstjänstemannarättens
område redan nu komplicerat och svåröverskådligt, menar juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Den föreslagna ändringen skulle göra
systemet ännu mer invecklat, eftersom den innebär att man inför element från
den kollektiva arbetsrätten på ett av de fåtaliga delområden av statstjänstemannarätten
som nu genom sin uppbyggnad på offentligrättslig grundval framstår som
reglerade på ett enhetligt och överskådligt sätt. I en detalj måste förslaget
sägas vara föga följdriktigt, fortsätter fakultetsnämnden. 1 rapporten
föreslås att myndighets överträdelse av regler om disciplinansvar skall medföra
skadeståndsansvar enligt reglerna i LAS. Om man skall införa privaträttsliga
principer vore det mer närliggande att hänvisa till reglerna i den centrala
kollektivavtalsrättsliga lagen, nämligen MBL. Skall en reform genomföras på
hithörande områden, synes lösningarna helst böra sökas efter större linjer som
gör regelsystemet lättare att överblicka. Nära till hands ligger enligt
fakultetsnämnden att man överväger att helt överföra vissa frågor, t. ex.
avskedandefrågor, till privaträttslig reglering. 1 så fall skulle institutet
allmänt skadestånd ha en naturlig plats i regelsystemet. En dylik mer radikal
reform kräver dock grundlig utredning. Vidare ifrågasätter fakultetsnämnden
om trängande behov nu föreligger att införa institutet allmänt skadestånd på
förevarande områden. Det saknas ingalunda rättsliga motvikter mot felaktig normtill-lämpning.
Särskilt betydelsefullt är att hithörande ärenden handläggs i ett mycket
kvalificerat förvaltningsrättsligt förfarande av domstolsliknande karaktär.
Risken för godtyckliga bedömningar bör rimligen vara ojämförligt mycket mindre
då personalärenden avgörs av t. ex. statens ansvarsnämnd än om motsvarande
ärenden avgörs av arbetsgivare på den privata arbetsmarknaden. Slutligen
anför fakultetsnämnden att rättslig möjlighet torde finnas att genom kollektivavtal
införa skyldighet för staten att utge allmänt skadestånd till berörd
arbetstagare och hans organisation om myndighet felaktigt tillämpar regler om
t. ex. disciplinpåföljd. Visar erfarenheten att behov föreligger av institutet
allmänt skadestånd, kan alltså denna sanktion snabbt införas utan stöd av särskild
lagstiftning, slutar fakultetsnämnden.
Prop.
1978/79: 84 61
JO
är mycket negativ till förslaget och anför: Det är i dag ovanligt att myndighet
tillgriper disciplinär åtgärd mot arbetstagare eller eljest ingriper på sätt
varom nu är fråga. Jag har närmast det intrycket att utrymme kunde finnas för
mera aktivitet frän myndigheternas sida på området. Om nu varje felgrepp,
ursäktligt eller icke ursäktligt, av en myndighet skulle medföra
skadeståndspåföljd och det även gentemot vederbörandes fackliga organisaUon
förmodar jag att myndigheterna kommer att bli än mer försiktiga med att ingripa
mot olämpliga arbetstagare. Detta kan inte ligga i den stora allmänhetens
intresse. Härtill kan läggas att ett system med strikt skadeståndsansvar vid
fel i beslut oavsett om beslutet senare undanröjs eller inte, icke harmonierar
med vad som eljest gäller inom offenUig verksamhet. Om en underrätt dömer till
straff men domen efter överklagande upphävs eller ändras i högre rätt, medför
detta normalt inte något skadeståndsansvar för underrätten. Varför skall då en
myndighet bli skadeståndsansvarig när den tilldelat arbetstagaren en varning
för tjänsteförseelse och AD i efterhand bedömer felet som blott ringa och
därför undanröjer varningen? De skäl som anförs för förslaget önskan att få
allt fler civilrättsliga inslag i det offentliga anställningsförhållandet
finner jag inte bärande. Förslaget är dessutom inte konsekvent i sin strävan
att likställa arbetstagare i allmän och privat tjänst. Vissa offentligt
anställda blir åtminstone delvis undantagna. Myndighetsbrott mot t. ex. de
speciella ansvarsregler som i en del fall gäller för krigsmän, medicinalpersonal
och veterinärer skulle inte beröras av den nya ordningen.
Kommunförbundet
framhåller att lagstiftaren redan har avgjort att en sträng reglering och
skadeståndssanktion skall gälla för de allvarligare avskedandefallen, nämligen
genom införandet av en ny 11 § i 14 kap. LOA så sent som den 1 januari 1978.
Förbundet sätter i fråga, om det med hänsyn härUll är av behovet påkallat att
utan någon närmare belysning av hittillsvarande olägenheter med riksdagens så
nyligen gjorda avgränsning till avskedandefallen vidga ett strikt
skadeståndsansvar till att omfatta en rad detaljföreskrifter rörande även
disciplinansvar, avstängning och läkarundersökning. Åtgärder av sistnämnda
slag är väl dock, heter det, merendels av mindre ingripande natur för
arbetstagaren och reglerna är ju också tillkomna huvudsakligen till skydd för
den offenUiga verksamheten, sedan dessutom tjänstefel avkriminaliserats. Förbundet
finner det svårt att överblicka vidden av de föreslagna ändringarna och de
därmed förknippade sannolika tillämpningssvårigheterna och riskerna för
tvister. Att det redan med nu gällande författningar finns oklarheter kring den
föreslagna vidgade skadeståndsskyldigheten syns förbundet tydligt. Liknande
synpunkter framförs av Landstingsförbundet.
Prop.
1978/79: 84 62
3
Skadeståndsansvar för formella fel
De
remissinstanser som avstyrker ett skadeståndsansvar för materiella fel har i de
flesta fall inte något att erinra mot förslaget att införa ett sådant ansvar
för formella fel. Detta gäller kriminalvårdsstyrelsen, försvarets
civilförvaltning och televerket.
Ingen erinran finns heller
från postverket i denna del. Enligt verket torde kravet på myndighet i angivet
hänseende inte böra vara mindre än på enskild arbetsgivare.
JK anför att hans
betänkligheter mot förslaget är av mindre styrka när det är fråga om rena
formfel, även om enligt hans mening redan SkL ger ett Ullfredsställande skydd i
den delen.
Statens ansvarsnämnd anser
förslaget i princip invändningsfrilt såvitt avser skadeståndsansvar vid
åsidosättande av LOA:s formella föreskrifter. Ansvarsnämnden anmärker emellerUd
att i rapporten saknas ett resonemang om förhållandet mellan vikten av det
formella felet och skadeståndsskyldigheten. Med den starka betoning som i
rapporten ges åt skadeståndets prevenUva funkUon är det emellerUd enligt
ansvarsnämnden angeläget att man belyser frågan huruvida ett formellt fel bör
grunda rätt till skadestånd också om felet inte har inverkat på ärendets materiella
utgång. I detta sammanhang, menar ansvarsnämnden, bör uppmärksamhet också
ägnas åt de förfarandemässiga konsekvenserna av att ett formaliefel förekommit
eller påstås ha förekommit. Så t. ex. kan böra klargöras om ett ärende enligt
LOA kan böra vilandeförklaras i avbidan på att ett skadeståndsanspråk prövas.
Denna fråga synes få särskild aktualitet i det fallet att myndigheten och
arbetstagaren har olika meningar om huruvida myndigheten handlagt ärendet i
strid mot procederet i LOA, anför ansvarsnämnden.
4
Den närmare utformningen av ansvaret 4.1 Materiella fel
Flera
remissinstanser diskuterar frågan vad som borde anses som ett bedömningsfel,
dvs. materiellt fel, alltså fel i sak, för den händelse skadeståndsansvar för
sådana fel skulle införas.
Enligt förslaget skulle
skadeståndsansvar för arbetsgivaren uppkomma om i en tvist domstol i motsats
till myndighet kommer fram till att en gärning kan bedömas som så ringa att den
inte bör föranleda något disciplinansvar. Skadeståndsansvaret skulle då grundas
på att myndigheten felaktigt funnit att det förelåg förutsättningar för
åläggande av disciplinpåföljd. Däremot innebär förslaget inte att skadestånd
skulle kunna utgå om myndighets bedömning att viss handling var tjänsteför-
Prop.
1978/79: 84 63
seelse
stod sig vid domstolsprövning men ej bedömningen att någon påföljd var
påkallad.
SACOISR
anför: Den utformning som det utvidgade ansvaret givits i förslaget innebär ett
objekUvt skadeståndsansvar omfattande både formella och materiella fel. Det
anges emellertid i rapporten att ansvaret inte bör omfatta sådana fall då
lagstiftningen i sig medger valmöjlighet i t. ex. påföljdsfrågor och därmed
lämnar utrymme för olika bedömningar. Denna gränsdragning förtjänar enligt
SACO/SR :s mening att ytterligare belysas innan förslaget föranleder
lagstiftning.
Det
måste enligt JK framstå som uppenbart att rapportens inställning inte är ägnad
att bringa klarhet i frågan om gränsdragning mellan vad som här skulle
betraktas som brott och inte brott.
SAV
tar också upp hithörande spörsmål. Om en myndighet har ålagt en arbetstagare
disciplinpåföljd men domstol har upphävt beslutet på den grund att
tjänsteförseelsen bedömts ringa, bör skadeståndsansvar enligt SAV:s mening inte
kunna åläggas myndigheten. I rapporten förutsätts att myndighet inte skall
kunna ådömas skadestånd, när domstol nedsätter disciplinpåföljd från ett kanske
högt antal löneavdrag Ull endast varning. Frågan om en tjänsteförseelse är
ringa eller inte torde ofta vara svårbedömd, säger SAV. En felbedömning av
denna fråga bör inte beträffande skadeståndssanktion bedömas strängare än en
felbedömning rörande disciplinpåföljd, menar SAV.
Också
kommunförbundet tar upp dessa spörsmål och menar att rapporten inte ger
önskvärd klarhet för den praktiska tillämpningen vad gäller förslagets effekt
att omfatta även rena feltolkningar eller felbedömningar av föreskrifter. En
tillämpning av reglerna om disciplinansvar i 10 kap. 1 § LOA exempelvis, ter
sig enligt förbundet vansklig för myndigheterna. Disciplinpåföljd kan således
åläggas under villkor att det begångna felet inte är ringa. Vilka
omständigheter som gör ett fel till ringa framgår dock inte av rapporten och
inte heller med rimlig klarhet i LOA:s förarbeten eller dess föregångare,
framhåller förbundet. Rapportens exempel på tolkningar rörande skadestånd
enligt förslaget lämnar åtminstone i normalfallet utrymme för kvarstående
oklarhet i fråga om skadeståndsskyldighet vid materiell felbedömning.
Landstingsförbundet har en liknande inställning.
Likartade
resonemang har även Sveriges advokatsamfund fört. Enligt samfundets uppfattning
är det tveksamt om det för skadeståndsansvar bör vara tillräckligt att en gärning
som föranlett disciplinansvar vid prövning i efterhand anses så ringa att den
inte bör föranleda sådant ansvar. Ett dylikt bedömande innebär att visst
klander av gärningen kvarstår. Det synes stötande att det oaktat låta den
första bedömningen föranleda skadeståndsansvar. Detta fall är systematiskt
liknande ett av dem som enligt förslaget angetts inte böra medföra
skadeståndsskyldighet, nämligen det där tjänsteförseelse visserligen anses
föreligga men med den för-
Prop.
1978/79: 84 64
ändringen
i förhällande till det första beslutet att disciplinpåföljd inte anses
påkallad. För den oinvigde förefaller de två fallen över huvudtaget mycket
svåra att hålla isär, heter det.
Juridiska
fakultetsnäiniiden vid Uppsala universitet finner det välbetänkt med en sådan
begränsning av ansvaret att valet av rättsföljd inte skall kunna grunda
skadeståndsanspråk, därest påföljden ändrats i mildrande riktning. Fakullelsnämnden
efterlyser här dock en motiverad precisering. Nämnden stryker under alt
"felbedömningar" principiellt sett måste kunna hänföras antingen till
frågor rörande de materiella förutsättningarna (rekvisilen) eller till rättsföljdsspörsmål.
Juridiska
fakuhetsnämnden vid Lunds universitet anser det självklart att
skadeståndsansvar inte skall inträda i de fall då den överprövande instansen
endast sätter ned ådömd påföljd men i övrigt gör samma materiella bedömning.
4.2
Passivitet
Enligt
förslaget skall det utökade ansvaret omfatta även sådan skada som har uppstått
i fall där arbetstagaren visserligen måste anses ha rätt i sak men har
underlåtit att överklaga beslutet i ärendet trots att detta har gått honom
emot.
Domstolsverket
anför att det av den i rapporten föreslagna lagtexten inte framgår att
förutsättning för att skadestånd skall kunna utgå är att domstol har slagit
fast att myndighet brutit mot föreskrift i LOA. Rapporten tycks i varje fall
utgå från att myndighetens beslut har upphävts av domstol. Enligt
domstolsverkets uppfattning måste detta också i normalfallet vara en
förutsättning för att skadestånd skall kunna utgå. Det kan emellertid tänkas
fall där beslutet i disciplinärendet är sakligt riktigt men där det vid
handläggningen har begåtts ett formellt fel som kan föranleda att allmänt
skadestånd bör utgå. 1 sådant fall kan det finnas skäl för att underlåta att
kräva att beslutet skall överklagas och undanröjas. Den som blivit förfördelad
genom den felaktiga handläggningen bör vara bibehållen vid att yrka skadestånd
utan att behöva gå till domstol och kräva undanröjande, menar domstolsverket.
Flera
instanser ställer sig skeptiska eller avvisande till förslaget i denna del.
JK
ställer frågan om det verkligen är avsikten att överprövning av myndighets
beslut i ett disciplinmål skall kunna ske efter fullföljdstidens utgång genom
talan i ett skadeståndsmål.
SAV
anser inte tillräckliga skäl föreligga att frångå den huvudprincip om bortfall
av rätt till skadestånd som gäller enligt 3 kap. 4 § SkL vid underlåtenhet att
föra talan mot felaktigt beslut.
Likartade
synpunkter har Sveriges advokatsamfund, som sätter i fråga om man kan lämna en
passivitetsregel helt åsido. SärskUt när det gäller
Prop.
1978/79: 84 65
materiella
brister i ett ifrågasatt skadeståndsgrundande beslut framstår det inte som
välbetänkt att avstå från att påfordra att den anställde i första hand
utnyttjar en administrativ besvärsväg för att få fastställt om det ursprungliga
arbetsgivarbeslutet varit rättsenligt eller inte. Därför bör enligt samfundets
mening ansvaret vara begränsat av en spärregel liknande den som intagits i 3
kap. 4 § SkL.
Kriminalvårdsstyrelsen
finner det principiellt oriktigt att arbetstagare skall ha möjlighet att
erhålla skadestånd även i fall då han underlåtit att föra talan mot ett
oriktigt beslut.
Statens
ansvarsnämnd framhåller att problem kan uppkomma genom att det föreslagna
skadeståndssystemet inte innehåller någon motsvarighet Ull SkL:s
passivitetsregel. Ansvarsnämnden erinrar därvid om att rapporten inte behandlar
frågan vilken rättslig betydelse som skall tillmätas ett lagakraftvunnel
avgörande enligt LOA.
4.3 Beslutsfattarens
ansvar
Ett
par remissinstanser uttalar sig om rapportens förslag att någon särskild
reglering inte bör införas av skadeståndsansvaret för beslutsfattare som
medverkar till ett skadebringande beslut. Enligt förslaget skulle en
begränsning av ansvaret få ske genom tillämpning av 4 kap. 1 § SkL.
Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet sätter emellertid i fråga om inte skäl
finns att helt utmönstra det personliga skadeståndsansvaret i förevarande
situationer eller i varje fall begränsa detsamma till att avse flagranta
missgrepp. Även domstolsverket menar att det finns skäl som talar mot att
staten regressvis skall kunna återkräva utgivet skadestånd av ledamot i en
disciplinnämnd eller i statens ansvarsnämnd, främst dessa nämnders
sammansättning och domstolsliknande arbetsformer.
Försvarets
civilförvaltning önskar att frågan om personligt skadeståndsansvar närmast
räckvidden av begränsningsreglerna i 4 kap. 1 § SkL i frågor som bedöms enligt
annan än den här aktueUa lagstiftningen blir föremål för mera klargörande
uttalanden.
4.4 Arbetstagarorganisations
rätt till skadestånd
Rapportens
förslag innebär att förutom en drabbad arbetstagare även dennes
arbetstagarorganisation skall ha rätt till allmänt skadestånd.
Några
instanser kritiserar tanken på en skadeståndsrätt för organisationer.
Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet finner att en ordning med rätt till
skadestånd för organisation förefaller egendomlig. Men eftersom den gäller
enligt flera arbetsrättsliga lagar, finns det inte enligt fakultetsnämndens
mening anledning att avråda från att den införs även här.
5
Riksdagen 1978/79.1 saml Nr 84
Prop.
1978/79: 84 66
Försäkringskassornas
förhandlingsorganisation anser det inte rimligt att ett skadeståndsansvar för
ideell skada gentemot arbetstagarorganisation skall föreligga oavsett nivån på
den förseelse som arbetsgivaren har gjort sig skyldig till.
Förhandlingsorganisationen menar att sådan skadeståndsskyldighet för
arbetsgivaren skall föreligga först när han har insett eller uppenbarligen
borde ha insett felaktigheten i sitt handlande. 1 yttrandet åberopas till stöd
härför bl. a. den konstruktion av arbetstagar-organisaUons skadeståndsansvar
gentemot arbetsgivaren som finns i exempelvis förtroendemannalagen då
organisation föranlett felaktig tilllämpning av lagen.
Hovrätten för Övre
Norrland anför: Det kan med skäl sättas i fråga, om materiella bedömningsfel
från myndighetens sida bör föra med sig rätt tUl skadestånd för den fackliga
organisationen. Organisationens rätt till skadestånd bygger på uppfattningen
att organisationen har ett berättigat intresse av att arbetsgivaren följer de
arbetsrättsliga föreskrifterna. Detta låt oss kalla det
"författningsdisciplinära" skäl har givetvis full bärighet, när det
gäller de handlingsregler som finns på olika håll i den arbetsrättsliga
lagstiftningen, dvs. vid begångna formella fel. När det gäller materiella fel
t. ex. frågan om en förseelse skall bedömas som ringa, "ordinär"
eller grov förlorar det författningsdisciplinära argumentet på något sätt
sitt innehåll. Det är visserligen sant att det på den privata sektorn
förekommer bedömningsfrågor och att man där har ett skadeståndsansvar för
arbetsgivaren som inbegriper facklig organisation. De bedömningar som
regelsystemen på den offentliga sektorn tvingar fram är emellertid i flera
fall graderade på ett sätt som saknar motsvarigheter på den privata sidan.
Förutsättningarna är m. a. o. olika och kravet på kongruens mellan
regelsystemet kan därför inte tillgodoses fullt ut. Lagtekniskt torde det inte
erbjuda några större svårigheter att införa en begränsningsregel av det slag
som hovrätten här har satt i fråga.
Kriminalvårdsstyrelsen
anser att förslaget om arbetstagarorganisationernas skadeståndsrätt vid andra
än formella fel saknar tillräcklig motivering. Också de bägge kommunförbunden
sätter i fråga om bärande skäl har redovisats i rapporten eller eljest
föreligger för att stadga en rätt tUl allmänt skadestånd för
arbetstagarorganisation.
4.5
Preskription
En
remissinstans berör preskriptionsfrågan, nämligen domstolsverket, som anför: En
arbetstagare kan vilja avvakta domstols avgörande i ett disciplinärende, innan
han reser anspråk på skadestånd. Det kan därför vara viktigt att slå fast vid
vilken tidpunkt skadan skall anses ha inträffat. Visserligen är preklusionstiden
i skadeståndstalan avsevärt längre än besvärstiden i disciplinärende, men
domstolsbehandlingen av
Prop.
1978/79: 84 67
besvärsmålet
kan dra ut på Uden. Det kan därför finnas skäl för att anse en skada uppkommen
först då domstol slagit fast att myndighetens beslut var felaktigt.
4.6 Myndigheternas
kostnad för skadestånd
En
remissinstans, Sveriges advokatsamfund, tar upp spörsmålet angående de
kostnader för skadestånd som för myndighet kan uppkomma genom det föreslagna
ansvaret. Samfundet pekar på att denna fråga lämnas öppen i rapporten och att
det där endast anges att reformen inte torde böra föranleda några extra anslag
till statsmyndigheterna. Enligt samfundets uppfattning borde den frågan ges en
mera ingående belysning.
4.7 Den
lagtekniska lösningen
Flera
myndigheter går in på utformningen av lagtexten och därmed sammanhängande
problem.
Hovrätten
för Övre Norrland anför: Med utnyttjande av sedvanlig
teknik har rapportens förslag till ny lydelse av 14 kap. 11 § LOA kon--
struerats så, att man har lagt tUl de moment som konstituerar paragra
fens tillämpningsområde och alltså behållit de inledande och avslutande
orden i paragrafen. Denna teknik är enligt hovrättens mening olycklig
i detta fall. Dess konsekvens blir att om en myndighet t. ex. har bedömt
en tjänsteförseelse som "ordinär", men högre instans anser den ringa
och
därmed påföljdsfri, så sägs myndigheten ha brutit mot lagen. Detta är
svårsmält. Paragrafen bör omformuleras, om den skall omfatta även fel
bedömningsfallen. En möjhg lydelse är denna: "Har myndighet medde
lat ett orikUgt beslut i ärende om disciplinansvar läkarunder
sökning enligt denna lag eller författning som har meddelats med stöd
av lagen, gäller bestämmelserna om skadestånd i lagen (1974: 12) om an
ställningsskydd." I sammanhanget bör framhållas att det hade varit
en avgjord fördel, om det i 14 kap. 11 § LOA uttryckligen angavs vUka
bestämmelser i LAS som är aktuella. Det lär ju vara så att inte alla be
stämmelser om skadestånd i LAS så att säga gäller inom LOA:s till-
lämpningsområde.
Även
AD finner att det av den föreslagna lagtexten inte klart framgår att
hänvisningen till LAS också avser denna lags preskriptionsbestämmelser.
Hänvisningen till LAS bör enligt AD göras tydligare genom att det uttryckligen
anges vilka paragrafer i lagen som hänvisningen avser. I annan arbetsrättslig
lagstiftning är det brukligt att en hänvisning till LAS uttryckligen anger
vilka paragrafer som avses, t. ex. 12 § andra stycket lagen (1976: 280) om rätt
till föräldraledighet. Hänvisningen tUl LAS kan lämpligen avse 38 § första,
tredje och fjärde styckena samt 40 §, anser AD.
Prop.
1978/79: 84 68
I
likhet med hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter statens ansvars
nämnd med hänsyn tiU att det förordade skadeståndsansvaret skall
omfatta även bedömningsfel lämpligheten av att i den föreslagna lag
texten använda uttrycket "Bryter myndighet ". Ansvarsnämnden
menar att det inte är välfunnet
att beteckna de omsorgsfulla överväganden som kan ligga bakom ett beslut som
ett "brott" från myndighetens sida mot lagens föreskrifter. Vill man
ha till stånd ett objektivt skadeståndsansvar, synes det lyckligare att i
görligaste mån söka efterbilda den neutrala beskrivning av den skadeståndsutlösande
faktorn som förekommer i lagen (1974: 515) om ersättning vid
frihetsinskränkning. Ytterligare ett skäl för att använda ett sådant skrivsätt
är att man inte bör underskatta den psykologiska effekten av att myndigheternas
skadeståndsskyldighet anknyter Ull ett konstaterat "brott" mot
föreskrift i LOA. Mot det föreslagna uttryckssättet kan också invändas att
detta kan leda till oklarhet om vUka bedömningsfel som skall vara skadeståndsgrundande.
Spörsmålet i t. ex. ett disciplinärende avser vanligen om arbetstagaren
åsidosatt någon föreskrift i den lagstiftning som gäller på myndighetens
verksamhetsområde. Det synes därför enligt ansvarsnämnden inte naturligt att
beteckna den eventuella felbedömning som myndigheten har gjort beträffande en
sådan föreskrifts rätta tolkning eller tillämpning som ett "brott"
mot bestämmelserna i LOA. Liknande aspekter kan anläggas på det fallet att
tillämpningen av en allmän rättsgrundsats på arbetsrättens område och inte LOA:s
uttryckliga föreskrifter har varit av avgörande betydelse för myndighetens
beslut. Den betoning som i rapporten läggs på rättstillämpningsfel från myndighetens
sida gör det vidare oklart vilken betydelse som skall tillmätas det förhåUandet
att den överprövande domstolens avvikande mening beror på att domstolen
värderat den förekommande bevisningen på annat sätt än myndigheten. Sakfrågan
kan också få betydelse på det sättet att den högre instansen har träffat sitt
avgörande på grund av omständigheter och bevis som inte har varit kända för
myndigheten. Slutligen bör enligt ansvarsnämnden beaktas de processrättsliga
bestämmelserna i arbetstvistlagen. Denna lag innebär att en arbetstvist i
princip är att jämställa med ett dispositivt tvistemål. Den som vid domstol
företräder staten är alltså oförhindrad att bestämma processföremålet och kan
t. ex. vilja ändra det som i tidigare sammanhang lagts arbetstagaren till last.
Det är enligt ansvarsnämnden angeläget att belysa frågan huruvida sådana
ändringar i bedömningsunderlaget skall innebära att den ursprungligen
beslutande myndigheten likväl anses ha brutit mot bestämmelserna i LOA.
Slutligen förordar ansvarsnämnden om en reform i föreslagen riktning
genomförs att 14 kap. 11 § LOA eller den därtill anknytande motiveringen
förtydligas till undvikande av det missförståndet att det tilltänkta
skadeståndsansvaret avser även avgöranden som domstol träffar med stöd av
bestämmelserna i LOA.
Prop.
1978/79: 84 69
4.8
Frågor rörande justitieråd och regeringsråd
JO
anför: Den nya skadeståndsregeln föreslås i rapporten få sin plats i 14 kap.
LOA. Den skulle därmed bli tillämplig i det teoretiskt tänkbara fallet att
högsta domstolen skulle felaktigt besluta att ett justitieråd eller
regeringsråd skall skiljas eUer avstängas från sin tjänst eller vara skyldig alt
undergå läkarundersökning. 1 rapporten hävdas att det inte skulle vara möjligt
att konstatera att domstolen gjort fel annat än i det fall att beslutet senare
upphävts eUer ändrats. Man hänvisar till 3 kap. 7 § SkL och menar att detta
stadgande skulle få gälla, eftersom något undantag därifrån inte gjorts. Tolkningen
är tvivelaktig. Förslaget hänvisar ju till LAS och den lagen har inte någon
motsvarighet till 3 kap. 7 § SkL. Frågan kräver ytterligare övervägande.
.Avsnitt
B
När
statlig myndighet beträffande arbetstagare hos annan än staten har meddelat
beslut i t. ex. ärende om disciplinansvar enligt LOA, anses staten som
arbetsgivare i tvist som rör beslutet. I avsnittet föreslås en utvidgning av
detta arbetsgivaransvar i uppsägningsmål m. m.
Ingendera
av de remissinstanser, SAV och SÖ, som anmodats avge yttrande över avsnittet
har något att erinra mot detta förslag.
Av
de instanser som beretts tillfälle att yttra sig över förslaget förklarar sig
JO, Försäkringskassornas förhandlingsorganisation. Statsanställdas förbund och
TCO-S inte heller ha någon erinran mot rapportens avsnitt B. Statsanställdas
förbund och TCO-S framhåller att förslaget enligt deras mening ger erforderlig
klarhet beträffande partssituationen i tvister angående anställnings
upphörande, disciplinansvar m. m. för arbetstagare hos annan än staten, främst
det statligt lönereglerade kommunala undervisningsområdet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentUg anställning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976: 600) om
offentlig anställning
dels att 14 kap. 11 § skall upphöra att gälla,
dels att 15 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 16 kap. 7 §, av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse 15 kap. 8 §
Nuvarande lydelse
Har
statlig myndighet meddelat beslut om disciplinansvar, avskedande, avstängning
eller läkarundersökning beträffande arbetstagare hos annan än staten, skall
staten anses som arbetsgivare i tvist som rör beslutet.
Har
statlig myndighet beträffande arbetstagare hos annan än staten meddelat
beslut om anställnings upphörande eller om disciplinansvar, avstängning eller
läkarundersökning enligt denna lag, skall staten anses som arbetsgivare i
tvist som rör beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 kap. 7 §
Bryter myndighet i ärende om disciplinansvar, avskedande,
avstängning eller läkarundersökning mot 14 kap. 1 eller 39 §, 15 kap. 3, 4
eller 7 § eller föreskrift som avses i 13 kap. 4 § eller i 15 kap. 3 §, äger 38
§ första, tredje och fjärde styckena samt 40 § lagen (1974:12) om anställningsskydd
motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
1 Lagen omtryckt 1977:1047.
Prop.
1978/79: 84 71
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1978-11-29
Närvarande:
f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven
Nyman, justitierådet Knutsson.
Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 2 november 1978 har regeringen på hemstäUan
av statsrådet Wahlberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning.
Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tommy Lennberg.
Förslaget
föranleder följande yttranden.
Martenius
och Petrén:
För
arbetstagare hos staten och hos kommuner m. fl. i statligt reglerad tjänst
finns i LOA regler om disciplinansvar och avskedande på grund av brott eller
tjänsteförseelse samt om avstängning och läkarundersökning. Tillämpningen av
dessa regler innefattar myndighetsutövning. Begås därvid fel eller försummelse
blir de allmänna reglerna i SkL om ansvar för det aUmänna i dylika fall gäUande.
Endast vid underlåtenhet i vissa fall att varsla arbetstagarorganisation eller
att ge sådan tillfälle till överläggning eUer att lämna organisationen
underrättelse om beslut inträder enligt 14 kap. 11 § LOA ett strängare
skadeståndsansvar. I lagrådsremissen föreslås nu nya skadeståndsregler för det
fall att formella fel görs under handläggningen av ett ärende om
disciplinansvar eller någon av de övriga nyss nämnda åtgärderna. De inom
arbetsrätten gällande skade ståndsnormerna föreslås bli införda genom att i
LOA intas en hänvis ning till reglerna i 38 och 40 §§ LAS.
Att
för ifrågavarande fel tUlämpa ett strikt skadeståndsansvar enligt 38 § första
stycket LAS föranleder knappast invändning. Att den arbetstagare som lidit en
ekonomisk skada på grund av att myndigheten handlagt ett disciplinärende mot
honom på ett felaktigt sätt, även om försummelse inte kan påvisas, får gottgörelse
för skadan är väl förenligt med gängse rättspolitiska värderingar. Har t. ex.
fel myndighet handlagt ärendet, så att beslutet blivit en nullitet och därför
hela förfarandet måste göras om inför den kompetenta myndigheten, kan den
berörde förorsakas ekonomisk skada för vilken han sålunda skall ersättas.
Annorlunda
ställer det sig då fråga blir om att efter arbetsrätlsligt mönster tillerkänna
den av felet berörde arbetstagaren också ett allmänt
Prop. 1978/79: 84 72
skadestånd
grundat på den omständigheten att myndigheten genom felet i och för sig kränkt
honom, trots atl han icke lidit någon ekonomiskt mätbar skada. Fråga är om det
i detta fall finns något utrymme för det rent arbetsrättsliga institut som det
allmänna skadeståndet får anses utgöra.
Disciplinansvar
och avskedande är, sådana de utformats i LOA, visseriigen institut med formell
anknytning Ull arbetsrätten men är i själva verket materiellt sett av
offentligrättslig karaktär. Som framhålles i departementsrapporten i detta
lagstiftningsärende (Ds B 1978: 3) infördes vid 1976 års ämbetsansvarsreform
ett nytt disciplinärt sankUonssystem för att tillgodose bl. a.
samhällsmedlemmarnas intresse av att de offentliga funktionerna fullgörs på
ett riktigt sätt. De nya reglernas syfte underströks av arbetsdomstolen i
domen 1978 nr 48. Sanktionssystemet bygger på myndighetsutövning av allmänna
organ, och området har genom lagreglerna i LOA undandragits
arbetsmarknadsparternas avtalsmöjligheter. Såsom justitiekanslern i sitt
remissyttrande med sådan skärpa framhåller går det icke att utan vidare
överföra regler avsedda för enskilda parters mellanhavanden på offenUigrättslig
myndighetsutövning.
Medborgaren
i gemen får ofta uppleva att offentliga organ, då de utövar myndighet mot
honom, begår allehanda misstag av formell natur. Tanken att var och en som
råkar ut för ett sådant fel, utan att det föranlett någon ekonomisk skada för
honom, skuUe av det allmänna erhålla ett skadeståndsbelopp som personlig gottgörelse
för att felet gjorts, måste betecknas som främmande för vår rättsordning. Den
omständigheten att myndighetsutövningen i förevarande situation är riktad mot
en person till vilken myndigheten står i ett arbetsrätlsligt förhållande kan
enligt vår mening knappast föranleda en annan bedömning. Ordningen inom
arbetsrätten med en rätt till ideellt skadestånd när en motpart feltolkat en
regel i avtal eller i arbetsrättslig lagstiftning bör icke vinna tillämpning
utanför den egentliga arbetsrätten särskilt icke på områden där den
offentligrättsliga aspekten helt dominerar utan att konsekvenserna härav för
rättsordningen i stort övervägts.
Det
allmänna skadeståndets uppgift är att utgöra en bot som är så hög att den
avhåller från olovligt handlande (se Schmidt, Facklig arbetsrätt 1976 s. 245).
Påföljder av denna art kan vara behövliga för att säkerställa åtlydnaden av
avtal och lagar från enskUda arbetsgivares sida. Vad beträffar stat och kommun
tryggas de offentliga funktionernas riktiga fullgörande genom bl. a.
ansvarsregler för beslutsfattaren. Att utanför den egentliga arbetsrättens
område vid sidan härav föreskriva också ett allmänt skadestånd kommer i själva
verket att innebära ett dubbelt sanktionssystem.
Enligt
reglerna i 38 § LAS har även arbetstagarens organisation rätt tUl skadestånd.
Enligt detta lagmm skall vid bedömningen om skada
Prop.
1978/79: 84 73
uppstått hänsyn tas till arbetstagarorganisationens
intresse av alt lagens bestämmelser iakttages i förhållande till
organisationens medlemmar. Dessa bestämmelser är uttryck för en allmän
grundsats inom arbetsrätten. Dess tillämplighet i förevarande sammanhang måste
dock ifrågasättas.
Självfallet är att, om myndigheten brustit i sin
skyldighet att varsla, överlägga eller underrätta enligt 14 kap. 7 § LOA,
organisationen bör vara berättigad till skadestånd, såsom nu gäller enligt 11 §
samma kapitel. Det är här fråga om en arbetsrättslig relation, som bör bedömas
på samma sätt som då motparten är enskild arbetsgivare. Denna regel bör därför
bibehållas. I disciplinförfarandet i övrigt är däremot fråga om
myndighetsutövning väsenUigen i offenUigt intresse. Det är knappast förenligt
med allmänna offenUigrätlsIiga grundsatser att i sådant sammanhang låta enskUda
arbetstagarorganisationer uppbära ideella skadestånd därför att ett
handläggningsfel inträffat. Rätt för arbetstagarorganisation att få ideellt
skadestånd, så snart ett offenUigt organ vid myndighetsutövning i ett
disciplinärende eller liknande ärende som berör en medlem av organisationen
begått ett formellt fel, bör därför ej införas.
Ingressen
Martenius och Petrén:
Under hänvisning Ull vad ovan anförts föreslår vi att
första alt-satsen om upphävande av 14 kap. 11 § LOA utgår.
16 kap. 7 § Lagrådet:
13 kap. 1 och 2 §§ LOA innehåller bestämmelser om att
arbetstagare får avstängas från arbetet och åläggas läkarundersökning under
vissa angivna förutsättningar. 1 4 § samma kap. stadgas att närmare föreskrifter
för tUlämpningen av 1 eller 2 § meddelas av regeringen. Enligt den nu
föreslagna 16 kap. 7 § skall skadeståndsansvar kunna inträda om myndighet i
ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller läkarundersökning
bryter mot bl a. föreskrift som avses i 13 kap. 4§.
I lagrådsremissen uttalas att syftet med 16 kap. 7 § är
att skadestånd skall kunna utgå om myndighet bryter mot handläggningsregler som
hänför sig till dess avgörande av själva sakfrågan. Som sådana handläggningsregler
nämns bl. a. regler som avses i 13 kap. 4 §. Om myndighet gör sig skyldig till
ett fel i sak skall ansvar däremot inte inträda enligt 16 kap 7 §.
Utformningen av 13 kap. 4 § ger emellertid regeringen
befogenhet att meddela tillämpningsföreskrifter även av materiell innebörd, t.
ex. om vad som enligt 13 kap. 2 § skall förstås med att arbetstagare ej fullgör
Prop. 1978/79: 84 74
sina
arbetsuppgifter tillfredsställande. Om föreskrifter av denna art meddelades,
skulle skadeståndsansvaret enligt 16 kap. 7 § i här ifrågavarande fall vidgas
till att omfatta, förutom formfel, även s. k. bedömningsfel.
Avsikten
är icke att på denna punkt vidga ansvarsområdet. För att undvika att så blir
fallet ligger det närmast UU hands att i förslaget Ull 16 kap. 7 § ersätta orden
"föreskrift som avses i 13 kap. 4 §" med orden "föreskrift
enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om avstängning eller
läkarundersökning".
Bestämmelserna
i 15 kap. 3 och 4 §§ om vem som prövar frågor om disciplinansvar, avskedande,
avstängning och läkarundersökning är enligt 15 kap. 6 § inte tillämpliga på
arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter. Beträffande sådana
arbetstagare meddelar riksdagen särskilda bestämmelser. Detta har skett genom
lagen (1975: 1343) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m. m.
enligt statstjänstemannalagen (1965: 274) beträffande tjänstemän hos riksdagen
och dess organ. Den föreslagna skadeståndsregeln i 16 kap. 7 § omfattar inte
dessa bestämmelser. Något skäl för en sådan olikhet i fråga om skadeståndsansvarets
räckvidd mellan å ena sidan riksdagen och dess myndigheter och å andra sidan
statsförvaltningen i övrigt torde inte föreligga. Lagrådet vill därför föreslå
att i 16 kap. 7 § hänvisning görs även till föreskrift som avses i 15 kap. 6 §.
Martenius
och Petrén:
Under
hänvisning till vad ovan anförts föreslår vi att paragrafen ges följande
lydelse:
"Bryter
myndighet i ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller
läkarundersökning mot 14 kap. 1, 36, 8 eUer 9 §, 15 kap. 3, 4 eller 7 §,
föreskrift enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om avstängning eller
läkarundersökning eller föreskrift som avses i 15 kap. 3 eller 6 §, skaU
myndigheten utge ersättning till arbetstagaren för därigenom uppkommen skada.
Därvid skall 40 § lagen (1974: 12) om anställningsskydd äga motsvarande tUlämpning".
Sven
Nyman och Knutsson:
Vi
föreslår att paragrafen ges följande lydelse.
"Bryter
myndighet i ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller
läkarundersökning mot 14 kap. 1 eller 39 §, 15 kap. 3, 4 eller 7 §, föreskrift
enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende om avstängning eller
läkarundersökning eller föreskrift som avses i 15 kap. 3 eller 6 §, äger 38 §
första, tredje och fjärde styckena samt 40 § lagen (1974: 12) om anstäUningsskydd
motsvarande tUlämpning".
Prop.
1978/79: 84 75
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-02-01
Närvarande:
statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther.
De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande:
statsrådet Wahlberg
Proposition
om myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m. m.
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande* över förslag till lag om ändring i lagen (1976:
600) om offentiig anställning (LOA, omtryckt 1977: 1047) och anför.
Förslaget
har i fråga om 15 kap. 8 § LOA inte föranlett något yttrande av lagrådet.
I
fråga om 16 kap. 7 § LOA förordar lagrådet två ändringar i förhållande till
det remitterade förslaget. Den ena ändringen är av redaktionell art, den andra
avser en utvidgning av ansvaret till att omfatta också åsidosättanden av sådana
riksdagsföreskrifter om beslutande organ som avses i 15 kap. 6 §.
Jag
kan ansluta mig till vad lagrådet sålunda förordar.
Såvitt
avser 16 kap. 7 § i övrigt, ävensom det föreslagna upphävandet av 14 kap. 11 §,
lämnar två av lagrådets ledamöter remissförslaget utan erinran.
De
andra båda ledamöterna anser för sin del på skäl som de närmare utvecklar
att en ny rätt till allmänt skadestånd inte bör införas, vare sig för
arbetstagare eller för arbetstagarorganisationer. De vill alltså med
bibehållande av nuvarande 14 kap. 11 § begränsa skadeståndsansvaret enligt 16
kap. 7 § tUl att omfatta ekonomisk skada. Men detta ansvar bör enligt de båda
ledamöternas mening inte som föreslås i remissen vara underkastat maximi- och
jämkningsreglerna i 38 § tredje stycket andra punkten och fjärde stycket lagen
(1974: 12) om anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593).
Själv
finner jag att remissförslaget bör vidhållas i dessa delar.
1
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 2 november 1978.
Prop. 1978/79: 84 76
Jag
vill vidare använda tillfället till att anmäla atl inrättandet fr. o. m. den 1
januari 1979 av statens arbetsgivarverk (prop. 1977/78: 157, AU 1977/78: 39, rskr
1977/78: 358) bör föranleda ett par formella ändringar i lagen (1965: 576) om
ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. (ändrad senast
1974: 1014).
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att
antaga
dels
det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar,
dels ett inom
budgetdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1965: 576)
om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop. 1978/79: 84 77
Innehåll
Propositionen
.................................................. ... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1
Lagförslag
1
Förslag tUl lag om ändring i
lagen (1976: 600) om offentlig anställning 2
2
Förslag till lag om ändring i
lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
m. m............................................................ 3
Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 2 november
1978 .............................................................. 5
1
Inledning .................................................... 5
2
Myndigheters skadeståndsansvar
i vissa personalärenden .... 6
2.1
Rättsläget .............................................. 6
2.2
Rapporten och remissyttrandena................... 7
2.3
Allmänna överväganden .............................. 9
2.4
Det nya skadeståndsansvaret ..................... 12
3
Arbetsgivaransvaret i vissa
rättstvister............... 14
4
Upprättat lagförslag ..................................... 14
5
Hemställan ................................................. 14
6
Beslut ....................................................... 14
BUaga
1 Rapporten (Ds B 1978: 3) Myndigheters skadestånds
ansvar i vissa personalärenden, m. m.......... 15
Bilaga
2 Sammanställning av remissyttrandena........ 49
Bilaga
3 Det remitterade lagförslaget .................... 70
Utdrag av lagrådets
protokoll den 29 november 1978.. 71
Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1979 75
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 197 » 780535
Doktrin (2)
- Sebastian Hallberg, LOA:s disciplinpåföljder: myndighetsutövning?, FT 2017 nr 2 s. 259, på s. 280 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Göransson, Betydelsen av begreppet myndighetsutövning inom arbetsrätten, JT 1991/92 nr 4 s. 601, på s. 622
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
17 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (13)
13 kopplingar i 12 dokument.
- Prop. 2024/25:204 Regler om avstängning av statligt anställda s. 32 om s. 10 i texten
- SOU 2025:56 Stärkt skydd för domstolarnas och domarnas oberoende s. 360 i texten
- SOU 2024:88 Säkerhetsprövningar s. 241 i texten
- SOU 2005:115 Avidentifiera jobbansökningar -en metod för mångfald s. 74 om s. 23 i texten
- Bet. 1993/94:AU16 Ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- AD 2011 nr 10 i texten
Doktrin (3)
3 kopplingar.
- FT 2017 s. 259 Sebastian Hallberg, LOA:s disciplinpåföljder: myndighetsutövning? s. 280 i texten
- JT 1991/92 s. 601 Håkan Göransson, Betydelsen av begreppet myndighetsutövning inom arbetsrätten s. 622 om s. 6 i texten
- Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983 s. 328 i texten