Sök i Ratio Lex

med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m.

151 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 120 av 151 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1979/80:159, med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159

Regeringens proposition 1979/80:159

med förslag till lag om ändring i lagen (1974: 922) om
kreditpolitiska medel, m. m.;

beslutad den 27 mars 1980.

Regeringen föreslår riksdagen all
anlaga de förslag som har upplagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll
denna dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

GÖSTA BOHMAN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ullåningsreglering
enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas på
finansbolag, dvs. sådana facloring-, leasing- och kontokortsförelag m.fl. som
omfattas av lagen (1980: 2) om finansbolag. Genom att finansbolagen blir
kreditinstitut enligt den kreditpolitiska lagen kan emissionskontroll avse
finansbolagen på samma sätt som andra kreditinstitut. Förslaget innebär också
att finansbolagen blir skyldiga atl lämna riksbanken de uppgifter som behövs
för tillämpningen av de nämnda kreditpolitiska medlen.

Vidare föreslås att regeringen
bemyndigas att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på
kredit.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

I propositionen lämnas också ett av
riksdagen begärt komplelterande underlag i fråga om tillsynen över
finansbolagen enligt viss konsument-rättslig lagstiftning.

1 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 159

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs atl 2, 14-16,
25 och 30 SS lagen (1974:922) om krediipolitiska medel skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 denna lag förstås med

1.
bankinslitul:
bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit,

2.
försäkringsinstitul:
allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3. kreditinstitut: bankinslitul, jordbrukskassa,
krediiakliebolag. försäkringsinstitut, landshypoteks- och
sladshypoleksinstitution-erna. Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
sekundärlänekassa.

3, k red i t i n st i 1 u l: bankinslitul.
jordbrukskassa, kreditaktiebolag, finansbolag enligi lagen (1980:2) om
finansbolag, försäkringsinstitul, landshypoteks- och
sladshypoleksinstitutionerna. Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
sekundärlänekassa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förordnande om utlåningsreglering kan avse bankinstitut.

Förordnande
om ullåningsreglering kan avse bankinslitul eller finansbolag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Med utlåningsreglering avses all ett högsta belopp
(maximibelopp) fastslälles för

1. utlämnade län,

2.
beviljade
men ej utlämnade lån, eller för

3.
garantiförbindelser
som är knutna till kredilgivning.

Med utlåningsreglering avses atl
etl högsta belopp (maximibelopp) fastställs för

1. utlämnade lån,

2.
beviljade men
ej utlämnade lån,

3.
garantiförbindelser
som är knulna lill kredilgivning, eller för

4.
värdet
av lös egendom, som finansbolag för atl medverka till finansiering upplåter
lill nyttjande lleusingobjckt) sedan elt förordnande om ullåningsreglering har
trätt i krafl.

Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag
förvärvar för att medverka till finansiering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksbanken fastställer för viss tidpunkt
(beräkningstidpunkt) eller för viss lidsperiod (beräkningsperiod) maximibelopp
enligt 15 S i förhållande till lånens eller garantiför-

Riksbanken faslsläller för en viss tidpunkt
(beräkningslidpunkt) eller för en viss lidsperiod (beräkningsperiod) etl
maximibelopp enligi 15 S i förhållande lill lånens eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

bindelsernas
slorlek vid viss lid- garantiförbindelsernas slorlek eUcr

punkl
eller pä annat säll. Därvid fär riksbanken ge skilda regler för ullåning dier
garanliförbindelser avseende olika ändamål.

leuslngobjekteiis
värde vid en viss lidpunkl eller på annat sätt. Därvid får riksbanken ge skilda
regler för ullåning, garantiförbindelser eUer leasingobjekt avseende olika ändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förordnande om räntereglering kan avse kredilinslitut och.
i fräga om inlåning, även annan som driver inlåning på räkning av del slag bank
allinänndigen begagnar.

Förordnande om räntereglering kan avse andra
kreditinstitut än finansbolag och, i fråga om inlåning, även annan som driver
inlåning pä räkning av det slag bank allmänl begagnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30 S Särskild avgifi skall uigöra,
vid åsidosällande av föreskrifl i fråga om I. likviditets- eller kassakrav. ell
belopp som svarar mol ränla på underskollet för tiden frän föregäende
beräkningslidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skell, från del föreskriften
trätt i lillämpning, varvid ränlesalsen för är fär i fråga om likviditetskrav
översliga riksbankens diskonto med högst tre procenlenheler och i fråga om
kassakrav uppgå lill högsl ivä gånger diskonlol.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. ullåningsreglering, etl belopp som för tiden från
föregäende beräkningslidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skell, frän
del föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperiod svarar mot
ränta pä del belopp med vilkel utlåningen överskridil fastställd gräns,
varvid räntesatsen för år fär med högsl tre procenlenheler översliga riksbankens
diskonio.

2. ullåningsreglering. ell belopp
som för tiden från den föregående beräkningslidpunkicn eller, om en lidigare
beräkning ej skell, från det föreskriften irält i lillämpning eller för
beräkningsperioden svarar mot ränta på del belopp med vilkel utlåningen,
garantiförbindelserna eller leasingobjeklciis värde överskridit den fastställda
gränsen, varvid räntesatsen för år lar med högsl tre procenlenheler översliga
riksbankens diskonio,

3.
emissionskontroll,
högsl tvä procenl av hela lånesumman för varje är av den för lånel beslämda
längsta löptiden.

4.
allmän
placeringspliki. ell belopp som for beräkningsperiod svarar mot ränta på den
del av ålagd placeringspliki för perioden eller för perioden och lidigare
beräkningsperioder sammanlagna som ej uppfyllts, varvid ränlesalsen för är lär
med hiigst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonio.

5.
särskild
placeringspliki. högsl fem procent av den del av ålagd placeringspliki som ej
uppfyllts,

6.
räniereglering,
Ivå gånger del belopp med vilkel raman avvikit frän den ränta som skohil ulgä
enligt faslställd räntesats.

Vid lillämpning av förslå slyckel I
fär utjämning ske mellan överskon och underskott under tvä eller liera perioder
och räntan beräknas pu del genomsnitlliga underskollet.

Denna lag iräder i krafl den I juli 1980.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 4

2 Förslag till

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kontoköp

Härigenom föreskrivs följande.

Regeringen fär meddela föreskrifier
om de betalningsvillkor som säljare eller krediigivare skall lillämpa vid
kontoköp på kredii av varor, tjänster eller andra nyttigheier.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977: 981)

Härigenom föreskrivs att 30 S konsumentkreditlagen (1977:
9811 skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelsc

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bestämmelserna i 8 och 9 SS gäller ej kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelals med stöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar.

Bestämmelserna i 8 och 9 SS gäller ej kreditköp för vilka
föreskrifter om konlanlinsals har meddelals med slöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar. Bestämmelserna gäller inte heller kreditköp Jör vilka
föreskrifier har meddelals med stöd uv lagen (1980:00) med bemyndigande atl
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159

Uidrag

EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-02-28

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark,
Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn,
Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Bohman

Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i lagen
(1974: 922) om kreditpolitiska medel, m. m.

1 Inledning

Med stöd av regeringens
bemyndigande tillkallades är 1975 sakkunniga med uppdrag att göra en utredning
om finansieringsbolagen m.m. (Fi 1975:08). De sakkunniga antog namnet
finansieringsbolagskommittén. I betänkandet' (SOU 1977:97) Finansieringsbolag
har kommittén lagt fram förslag till dels lag om finansieringsbolag, dels
ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Regeringen lade i prop.
1978/79: 170 för riksdagen fram ett förslag till lag om finansbolag som
innebär bl. a. att de flesta facloring-, leasing- och kontokortsföretagen skall
stå under bankinspektionens tillsyn. Riksdagen antog lagförslaget med vissa
ändringar i fråga om tillämpningsområdet (NU 1979/80: 23, rskr 139). Lagen
(1980: 2) om finansbolag träder i kraft den 1 juli 1980.

Lagen om kreditpolitiska medel
irädde i kraft den 1 januari 1975 och gällde till utgången av år 1977. Lagens
giltighet har därefter förlängts, först till utgången av år 1978 (prop.
1977/78: 33, FiU 1977/78: 8, rskr 1977/78:66, SFS 1977: 1098) och därefter till
utgången av år 1981 (prop. 1978/79:47, FiU 1978/79:12, rskr 1978/79:71, SFS
1978:931). 1 det senare ärendet framhöll finansutskottet att det är angeläget
att en komplettering kommer till stånd av lagen om kreditpolitiska medel i vad
avser finansieringsbolagen. Utskottet utgick från alt det borde vara möjligt
alt uiarbeta

' Betänkandet är undertecknat av riksbanksdireklören Kun
Eklöf, ordförande, och riksdagsledamöterna Paul Jansson och Carl Göran Regnéll,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 7

förslag som kunde föreläggas riksdagen för beslut under är
1979 (FiU 1978/ 79: 12 s. 6). Riksdagen gav regeringen till känna vad
finansutskoltel hade anförl (rskr 1978/79:71).

Med anledning av vad riksdagen har
tillkännagett och med hänsyn till att lagen om finansbolag numera har antagits
av riksdagen och kommer att träda i kraft den 1 juli 1980 förordar jag att
regeringen nu lägger fram ett förslag till kreditpolitisk reglering av
finansbolagen.

Till protokollet i detta ärende bör
fogas en sammanfattning av finansie-ringsbolagskommitténs betänkande som bilaga
1 och kommitténs förslag lill lag om ändring i lagen om kreditpolitiska medel
som hilaga 2.

Beiräffande
finansieringsbolagskommitténs närmare överväganden hänvisas till belänkandet.
Till detta har fogats en reservalion av ledamoten Carl Göran Regnéll och ett
särskilt yttrande av experterna Claes-Olof Livijn och Lars-Olof Ödlund.

Yttranden över betänkandet har
efler remiss avgetts av kammarrällen i Stockholm, dalainspektionen, statistiska
centralbyrån, bankinspektionen, konjunkturinstitutet, kommerskollegium, patent-
och registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket,
statens induslriverk, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i
riksgäldskontoret, delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU),
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund, Post- och Kredilbanken PK-banken. Sparbankernas Bank, Föreningsbankernas
Bank, Finansieringsföretagens förening, Kooperaliva förbundet (KF), Sveriges
industriförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska företagares
riksförbund, Sveriges hanlverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges ackordscentral. Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänslemännens centralorganisation
(TCO).

Till riksbanksfullmäktiges yttrande
var fogad en reservation av ledamoten Allan Hernelius.

Post- och Kreditbanken, PK-banken
har anslutit sig till Svenska bankföreningens yttrande. Svenska
sparbanksföreningen har instämt i Sparbankernas Banks yttrande och
Föreningsbankernas Bank har instämt i Sveriges föreningsbankers förbunds
yttrande.

Kommerskollegium har överlämnat
yttranden från Gotlands handelskammare och Västerbottens handelskammare.
Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet bar avgett
gemensamt yttrande, i vilket Sveriges grossistförbund i särskilt yttrande har
instämt. Familjeföretagens förening har anslutit sig till SHIO:s yttrande.

Yttranden över betänkandet har
också lämnals av Direktförsäljningsföretagens förening, Motorbranschens
riksförbund. Svenska civilekonomföreningen. Svenska postorderföreningen.
Svensk industriförening, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Conlo
Företagen Akliebolag, Independent Leasing Aktiebolag, Independent Facloring
Akliebolag, IKANO

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 8

Finans Aktiebolag, Saab Scania Aktiebolag och Aktiebolaget
Volvofinans. Elektriska hushållsapparat leveranlörer och Sveriges
radioleverantörer har avgett ett gemensaml yttrande.

En sammanställning av
remissyttrandena, såvitt avser förslagel till lag om ändring i lagen om
krediipolitiska medel, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

En av finansföretagens
verksamhetsgrenar är konlokortsverksamhelen. Med anledning av en motion
beslutade riksdagen i december 1979 att hos regeringen begära en övergripande
utredning pä kontokortsområdet i syfte att klarlägga de konsumentekonomiska och
sociala effeklerna av kredil-kortsexpansionen och överväga de kreditpolitiska
och samhällsekonomiska aspekterna. Riksdagen gav samtidigt regeringen lill
känna att regeringen bör vara beredd atl utan hinder av utredningsarbetet vid
behov omedelbart ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som
konsumentpolitisk natur (NU 1979/80: 24, rskr 136). Denna fråga har samband med
den kreditpolitiska lagens tillämpning på finansbolagen och jag anser det
därför lämpligt att den behandlas i denna lagrådsremiss.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter på kreditmarknaden

Kreditmarknaden har en mycket
betydelsefull uppgift att fylla för vårt lands ekonomiska utveckling. På
kreditmarknaden kan medel från hushåll, företag, fonder m. fl. samlas upp och
placeras inom olika samhällssektorer. En väl fungerande kreditmarknad bör
fördela de tillgängliga resurserna pä ett effektivt och ändamålsenligt sätt så
att de mest angelägna och räniabla ändamålen tillgodoses i första hand. Under
tider då efterfrågan på krediter överstiger tillgången på kapital är det
särskilt viktigt att fördelningen av resurserna sker på effektivast möjliga
sätt.

Statsmakterna har sedan lång tid
tillbaka ingripit med olika kreditpolitiska åtgärder i syfte att upprätthålla
balans i samhällsekonomin och att styra de tillgängliga resurserna till
angelägna ändamål såsom bostadsbyggandet samt statens och industrins
finansiering. En sådan styrning och reglering av kreditmarknaden innebär å
andra sidan att marknadsmekanismerna, i första hand räntebildningen, inte kan
spela den roll för krediternas fördelning som skulle vara fallet på en fri
kreditmarknad. Utan atl nu gå närmare in på denna principiella fråga vill jag
framhålla att ett mål för kreditpolitiken enligt min mening bör vara att
successivi minska behovet av kreditpolitiska regleringar och att öka
kreditmarknadens funktionsduglighet. På grund av bl. a. skattesystemets
snedvridande effekter är del dock inte möjligt att på kort sikt undvara en viss
kreditpolitisk reglering för all främja samhällsekonomisk balans.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 9

Kreditmarknaden i Sverige brukar
indelas i den organiserade kredilmarknaden och den oorganiserade den s. k.
grå - kreditmarknaden. På den organiserade länemarknaden verkar banker,
krediiakliebolag och andra kreditinstitut som är underkastade särskild
lagstiftning och viss kontroll från samhällets sida. På den grå kredilmarknaden
går betydande kredit-strömmar i form av lån antingen direkt mellan långivare
och låntagare, t. ex. mellan olika produktionsföretag, eller via finansföretag,
bankirer och fondkommissionärer m.fi. Mot bakgrund av de senaste årens problem
inom den svenska ekonomin har utvecklingen på den grå kredilmarknaden blivit
alltmer uppmärksammad. Jag kommer senare att behandla denna marknad i olika
avseenden.

2.2 Den kreditpolitiska lagstiftningen

Den tidigare kreditpolitiska
lagstiftningen från år 1962 ersattes av en ny kreditpolitisk lag fr.o.m. år
1975. Sedan lång tid tillbaka har emellertid kreditpolitiken praktiskt sett
bedrivits så att riksbanken har träffat överenskommelser med bankerna eller
utfärdat rekommendationer till bankerna i fråga om deras kredilgivning m. m.
Denna ordning tillämpas fortfarande i stor utsträckning vid sidan av
traditionella kreditpolitiska åtgärder såsom diskontopolitik och
marknadsoperationer.

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel är en tidsbegränsad s.k. fullmaktslag. Lagens giltighet har senast
förlängts på tre år till utgången av år 1981 (SFS 1978:931). Med stöd av lagen
kan regeringen på framställning av riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken
får använda ett eller flera kreditpolitiska medel. Förutsättningen för ett
förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som har fastställts för
riksbankens penningpolitiska verksamhet.

De kreditpolitiska medel som anges
i lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll,
allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering. Av dessa
är utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt extraordinära medel.
De får användas endast om synnerliga skäl föreligger. De övriga medlen kan
användas som mera normala inslag i kreditpolitiken. Förordnande om
utlåningsreglering eller räntereglering skall begränsas till viss tid, högst
ett år. Ett förordnande om placeringsplikt eller om något av de ordinära medlen
gäller tills vidare, om inte annat anges. Till den närmare innebörden av de
olika medlen återkommer jag senare.

Flertalet kreditpolitiska medel kan
avse endast kreditinstitut. Som sådana räknas bankinstituten affärsbankerna,
sparbankerna och de regionala föreningsbankerna och försäkringsinstituten,
dvs. de svenska försäkringsbolagen och allmänna pensionsfonden. Som
kreditinstitut räknas också de lokala föreningsbankerna, kreditaktiebolagen,
lands- och sladshypoleksinstitutionerna saml skeppshypotekskassorna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 10

Har regeringen förordnal om etl
kreditpolitiskl medel, ankommer det på riksbanken att meddela de föreskrifter
som behövs för tillämpningen. 1 fråga om alla medlen ulom emissionskontroll fär
riksbanken begränsa användningen till elt eller flera slag av institut, undanta
ett visst institut, om särskilda skäl föreligger, och utfärda olika
föreskrifier för skilda inslitut.

Kreditinstitut skall efler anmodan
av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för all bedöma
om ett kreditpolitiskl medel behöver användas eller för att lillämpa ett
meddelat förordnande. Etl kreditinstitut eller annan som åsidosätter en
föreskrift, som har meddelats med stöd av ett förordnande enligt lagen, skall
till slatsverket erlägga en särskild avgift. Hur denna skall beräknas anges för
varje medel och avgiftens belopp bestäms av riksbanken. Vid åsidosättande av
l.ex. en föreskrift om emissionskontroll utgör avgiften högst två procenl av
hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden. Om
det finns särskilda skäl får den särskilda avgiften nedsättas eller efterges.

2.3 Finansföretagen och deras verksamhet

Under den senaste tjugoårsperioden
har på den svenska kreditmarknaden etablerats ett flertal finans- eller finansieringsföretag
som ägnar sig åt kredilgivning och annan finansieringsverksamhet i nya eller
delvis nya former, exempelvis facloring, leasing, konlokortskrediter och
avbetalningsfinansiering. Sådana finansieringsformer förekommer endast i myckel
begränsad utsträckning i bankerna och andra kreditinstitut på den organiserade
kreditmarknaden. De största och samhällsekonomiskt viktigaste av
finansföretagen, av vilka flera är bankägda, kommer alt omfattas av lagen om
finansbolag. Finansieringsbolagskommittén har utförligt beskrivit de
finansieringsformer som företagen bedriver (SOU 1977:97 s. 43- 111). En
kortfattad beskrivning finns också i prop. 1978/79: 170 (s. 10-14). Jag skall
därför nu begränsa mig till att ange några av huvuddragen i finansföretagens
verksamhet.

Vid facloring får en säljare kredit
av factoringföretaget mot att säljaren ställer säkerhet i sina
fakturafordringar. Detta sker vanligen genom att säljaren förklarar sig
pantförskriva de fakturafordringar som beräknas uppkomma i framliden. Det kan
också ske genom att factoringföretaget köper fakturafordringar av säljaren.
Säljaren får kredit hos factoringföretaget i proportion (vanligen 70-90%) till
värdel av fakturafordringarna. När köparen har betalat fordringen sker
slutavräkning. 1 samband med facloring ger finansbolagen i regel administrativ
service åt kunderna, t. ex. i form av fakturahantering.

Med leasing menas att etl
leasingföretag (upplåtaren) med nyttjanderätt upplåter lös egendom till
leasingkunden. Leasing förekommer i två former, operationell och finansiell
leasing. Operationell leasing, som bru-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 11

kar innefatta service på leasingobjektei, är normalt av
mera lillfällig nalur och avser kortare tid. Del anses därtör inle som en form
för finansiering. Vid finansiell leasing avtalar kunden med leasingförelagel
att detla skall förvärva viss ulrusining, exempelvis en maskin.
Leasingförelagel köper utruslningen och upplåter den med nyitjanderäll lill
kunden. Nylijande-rällstiden bestäms till hela eller större delen av
utrustningens ekonomiska livslängd. Leasingavgiften erläggs vanligen i förskott
kvartalsvis och innefaltar ersättning för bl. a. köpeskillingen.

På senare år har flera finansbolag i större utsträckning
börjat ägna sig ål kredilgivning lill privatpersoner genom konlokortskrediter.
Några finansförelag har egna konlokorlssystem som berättigar konloinnehavarna
till inköp i en slor mängd affärer som har anslutit sig till systemen. Andra
finansförelag administrerar och finansierar konlokorlssystem som ger rätl till
kontoinköp enbari hos etl eller några fä säljföretag. 1 avsnill 2.5 kommerjag
att närmare behandla konlokortsverksamhelen.

Genom avbetalnings finansiering kan en
avbetalningssäljares verksamhet finansieras. Detla sker genom län mol säkerhet
i säljarens fordringar enligt avbetalningskonlrakt. Om kredilgivningen baseras
pä enskilda kontrakt talar man om diskontering av avbetalningskonlrakt. Om den
baseras på summan av en säljares avbetalningskonlrakt talar man om belåning av
avbetalningskonlrakt. Vid avbelalningsfinansiering sätter kreditgivaren ett
tak för krediten. Säljaren har sedan räll alt utnyttja kredilen inom beloppet
på sina avbetalningsfordringar och intill taket. Avbetalningsfinansiering sker
också i form av köp av avbetalningskonlrakt. Detla förekommer dock i mindre
utsträckning i vårt land.

Förutom de nu nämnda finansieringsformerna, som är de till
omfattningen största, förekommer också andra finansieringsformer hos
finansföretagen, exempelvis confirming och lagerfinansiering. Confirming
förekommer framför allt vid internalionell varuhandel ocb gär lill sä att
kreditgivaren betalar leverantören kontant och drar en växel på mottagaren av
varorna. Lagerfinansiering innebär atl kreditgivaren tillhandahäller kunden
medel i viss proportion lill värdet på hans inneliggande lager. När varor tas
ur lagret amorteras skulden i proportion till värdel av de uttagna varorna.

Finansförelagen lämnar också krediler i mer traditionella
former säsom reverslån. Vissa förelag har inriktat sig pä lån mot särskilda
säkerheter såsom premieobligationer och fritidsfasligheter eller på bil- eller
bållån i samarbete med säljföretagen.

Jämsides med finansieringsverksamheten lämnar finansföretagen
ofta olika former av administrativ service åt framför allt mindre och
medelstora företag. Det är i regel sä att etl finansföretag i samband med
facloring sköter fakturering åt kundföretagen. Andra administrativa tjänster
som Ulförs är l.ex. likvidmottagning, betalningspåminnelser, reskoniraföring
och olika dalatekniska tjänsler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

De svenska finansförelagens
verksamhet drevs i en ganska blygsam omfattning under slörre delen av
1960-lalet men har expanderat kraftigt under 1970-talel. I statistiska
centralbyråns statistik över finansförelag för år 1978 ingår 66 företag. Den
sammanlagda balansomslutningen för dessa företag år 1978 var 14447 milj. kr.
Samma företag hade år 1977 en balansomslutning om 12 457 milj. kr.

Finansföretagen lånar till största
delen upp medel för sin verksamhel på den grå kreditmarknaden. Bolagens
upplåning fördelad på olika långivare framgår närmare av tabell I, som omfattar
statistik från 66 finansförelag.

Tabell
1. Finansföretagens upplåning åren 1977 oeh 1978

opaginerad Kontrollera mot PDF

Milj. kr.

%-andel
Milj. kr. -andel

s. 1 Kontrollera mot PDF

Koncernskulder

661,5

7

779.9

7

Lån och
läneväxlar från:

Staten

85.4

90,3

1

Kommuner
och landsting

84,5

600.3

5

Banker

1425,1

14

1357,0

12

Andra
finansiella företag

520,2

602,9

5

Pensions-
och personalstifte

ser

116.3

550,9

5

Övriga
svenska förelag

6596.6

65

6980,7

60

Övriga
svenska långivare

519.8

428,5

4

Utländska
långivare

99.1

167.9

1

Summa
lån och koncernskulder

10108,5

100

11558,4

100

därav mot bankgaranti

644.4

6

559,7

5

Obligations-
och konverteringslån

12,5

0

12,5

0

Förlagslån

296,0

3

366,1

3

A:«//a. Statistiska centralbyrån (SCB), statistiska
meddelanden K 1979:9.

Finansförelagens kredilgivning har
under den senaste tioårsperioden genomsnittligt ökat med ca 20% årligen mot ca
16% för den totala kreditmarknaden. Under de senaste fem åren har
finansföretagens tillväxt varit större. I den officiella statistiken finns inte
uppgifter avseende kredilgivningen som är fullt jämförbara mellan åren.
Följande sammanställning ger dock en i stort sett rättvisande bild av
ulvecklingen (samtliga siffror avser milj. kr. vid utgången av resp. år).

s. 2 Kontrollera mot PDF

Tabell 2. Finansföretagens kredilgivning åren 19681978

Koncern-

Konlo-

Facloring

-ager-

Avbe-

Ford-

Övriga

Summa

ford-

korts-

och

inansie-

tal-

ringar

lån

uleslå-

ringar'

ford-ringar

confirming

rmg

ning

1 pant-lånerörelse

ende krediter

1968

15,5

82,1

155,2

706,3

27,4

661,6

1648,1

1969

17.4

142,4

253,6

760,9

24,4

961,3

2 160,0

1970

4,4

132,2

287,6

1 104,6

24,5

1 161,5

2714,8

1971

4,4

153,1

255,5

1 135,6

24,0

1 136,3

2708,9

1972

1,8

198,9

424,9

I 165,5

22,8

1 146,1

2960,0

1973

1,8

225,3

552,7

1 245.4

23,1

1215,3

3 263,6

1974

12,3

339,5

942,2

1 594,8

27,1

1631,1

4 547,0

1975

47,2

464,0

992,1

2 223,3

31,1

2 070.3

5 828,0

1976

23,2

686,7

1276.8

2 772.6

35,9

2613,2

7408,4

1977

445,4

1 206,3

1602,1

SI 9,3

3 189.5

36,6

2 544.3

9643,5

1978

338,9

1781,9

1 725,5

«5,7

3 344,4

39,0

2 755,0

10420,4

' 1968- 1976 endasl till finansinslilul, övriga
koncernfordringar ingär i de olika kreditslagen. Källa: SCB, statistiska
meddelanden K 1979: 9.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Omfattningen av finansföretagens
leasingverksamhel åren 19761978 framgår av följande tabell.

Tabell 3. Finansforetagens leasingverksamhet åren
19761978

År 1976 År 1977 År 1978 milj. kr. milj. kr. milj.
kr.

1810,1

2452,1

3 306,2

592,9

828,7

1 079,6

38,1

102,5

52,9

554,8

726,2

1 026,7

49,2

95,2

78,0

3,4

13,6

4,7

45,8

81,6

73,3

Leasingobjekt till anskaffningsvärde per 31 dec.

Under året nyanskaffade leasingobjekt därav bilar och
bussar

maskiner och övriga inventarier
Försäljningsvärde av sålda leasingobjekt därav bilar och bussar

maskiner och övriga inventarier

Källa: SCB, statistiska meddelanden K 1978; 8 och K
1979:9.

Somjag tidigare har nämnt träder
lagen om finansbolag i kraft den 1 juli 1980. Den är främsl en tillsynslag,
enligt vilken de företag som omfattas av lagen ställs under bankinspektionens
tillsyn. Sådana företag måste vara aktiebolag (finansbolag) och bolagsordningen
skall godkännas av bankinspektionen. Bland viktiga bestämmelser i övrigt kan
nämnas en kapital-täckningsregel som begränsar finansbolagens upplåningsrätt
till högst tolv och en halv gånger bolagens eget kapital. Lagen omfattar
företag som bedriver finansieringsverksamhet. Med finansieringsverksamhet menas
sådan yrkesmässigt bedriven ekonomisk verksamhet, som har till ändamål att
lämna kredit eller att medverka till finansiering genom att förvärva fordringar
eller upplåta lös egendom till nyttjande. De flesta finansierings-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 14

former som här avses innefattar en kredilgivning. Dit hör
den vanligaste formen av facloring som beslår i belåning av fakturafordringar.
Till kredilgivning räknas vidare bl.a. konlokortskrediter, lagerfinansiering,
reverslån till företag och till konsumenler samt lån mol säkerhet i exempelvis
premieobligationer. Också den form av avbetalningsfinansiering som består i
belåning av avbetalningskonlrakt räknas som kredilgivning. Finansiering genom
förvärv av fordringar syflar pä den form av facloring som består i att ell
finansbolag förvärvar fakturafordringar och den form av
avbetalningsfinansiering som består i förvärv av en avbetalningssäljares
fordran enligt avbetalningskontrakt. Med finansiering genom upplålelse av lös
egendom till nyttjande avses s. k. finansiell leasing.

För att etl förelag som sysslar med
finansieringsverksamhel skall räknas som finansbolag måste verksamhelen vara av
en viss omfallning. Huvudregeln är all nettovärdet av tillgångarna i
verksamhelen skall uppgå till minsl 10 milj. kr. Elt finansförelag som helt
eller delvis ägs av en bank eller ett dotterbolag lill en bank skall dock
alllid anses som finansbolag. När del gäller gränsen på 10 milj. kr. skall
hänsyn las till koncern- eller koncernliknande förhållanden. Finns det ell
nära samband mellan två eller flera företag skall hänsyn således tas lill det
sammanlagda nettovärdet av tillgångarna i finansieringsverksamheten.

Vid beräkning av beloppsgränsen 10
milj. kr. skall i tillgångarnas värde inte räknas in värdet av tillgångarna i
sådan verksamhet som omfattas av de särskilda undantagen från lagens
lillämpningsområde för vissa förelag. Vissa typer av företag skall nämligen
inle räknas som finansbolag, även om de bedriver finansieringsverksamhet och
har tillgångar pä mer än 10 milj. kr. Det gäller företag vars
finansieringsverksamhet avser endast avsättning av tjänster som erbjuds eller
varor som framställs eller säljs av företaget. Företag som enbart lämnar
vanliga handelskrediter räknas alltså inte som finansbolag. Undantagna är också
företag vars finansieringsverksamhel avser finansiering endasl i samband med
avsättning av ijänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av
annat företag i samma koncern eller med annat nära samband, om medel för
finansieringsverksamheten inte anskaffas från allmänheten. Till allmänheten
räknas i della sammanhang inte kreditinstitut, dvs. banker, kreditaktiebolag,
försäkringsbolag, m.fl. eller företag i samma koncern som finansföretagel. Sädana
företag som tillgodoser finansieringsbehov bara inom en grupp näringsidkare
med ekonomisk intressegemenskap omfattas inte heller av lagen, om medel för
verksamheten inte lånas upp frän allmänheten. Slutligen undantas företag som
omfattas av annan lagsliftning om särskild lillsyn, t. ex. krediiakliebolag,
fondkommissionsbolag och pantlänebolag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 15

2.4 Kreditpolitisk reglering av fmansbolagen

Finansieringsbolagskommittén har
funnit atl finansföretagens kredilut-bud åren 1974-1976 motsvarade 13-17% av
samtliga bankers och 20-25% av affärsbankernas krediter till hushåll och
förelag, bosladsbyggnadskrediter undanlagna. Finansföretagens snabba expansion
kan enligt kommittén förklaras av att de har vidareutvecklat och förbättrat
finansieringsformer som tidigare har funnits hos bankerna och av atl de har
utvecklat helt nya kreditformer. Bakom den snabba tillväxten av finansföretagen
anser kommittén även ligga atl de arbetar under andra villkor än övriga
kreditinstitut. De behöver inte uppfylla formella säkerhetskrav och - om de
inte är bankägda - inte heller några kapitaltäckningskrav. De bankägda
finansföretagen har enligt sina bolagsordningar vissa kapitaltäckningskrav,
vilket har samband med alt bankerna har fåll tillstånd av regeringen att
förvärva akiier i företagen. En väsentligare orsak till expansionen är dock
enligt kommitténs mening att finansföretagen inte omfattas av den
kreditpolitiska lagstiftningen och sålunda inte har drabbats av en sådan
expansionsbegränsning som den förda kreditpolitiken under långa perioder har
inneburit för bl. a. bankerna.

Enligt kommitténs bedömning har en
växande del av kreditmarknaden kommit att ligga utanför de krediipolitiska
åtgärdernas räckvidd. Eftersom finansföretagens kredilgivning tillgodoser samma
ändamål som normala bankkrediter, har effekterna av de kreditpolitiska
åtgärderna enligt kommittén kommit att motverkas av etl ökat kreditutbud från
finansföretagen just under perioder dä expansionsmöjligheterna hos bankerna har
varil begränsade av kreditpolitiken. Att en växande andel av kreditmarknaden
ligger utanför de krediipolitiska medlens räckvidd minskar kreditpolitikens
effektivitet. Detta kan enligt kommittén innebära atl kreditpolitiken - för att
man skall nå den önskade allmänna stramheten på kreditmarknaden -får utformas
mer restriktivt än annars är nödvändigt för de institut den i första hand kan
påverka. Det gäller inle enbart för den lotala kreditvolymen utan än mer om
hänsyn tas till den alltmer selektiva inrikining som har kommit all prägla den
svenska kredilpoliliken. Kommittén pekar på att strävandena att stimulera
kreditgivningcn till industrin och hålla tillbaka konsumtionskrediterna har
motverkats av att finansföretagen i stor utsträckning ca en tredjedel av
kredilgivningen - är inriktade på konsumtionsfinansiering.

Kommittén understryker alt en
kreditpolitik som framför allt är inriktad på att reglera tillgången på
krediter löper risk för att kredilgivningen finner nya, ej reglerade, kanaler.
Enligt kommittén torde en sådan utveckling -efter det att den kreditpolitiska
lagstiftningen har utsträckts till atl gälla finansföretagen - vara till stor
del avhängig av den praktiska utformningen av kredilpoliliken.

Kommittén har föreslagil alt tre av de krediipolitiska
medlen skall kunna

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 16

tillämpas på finansbolagen, nämligen likviditetskrav,
utlåningsreglering och räntereglering. Del kreditpolitiska medlet
emissionskontroll kan till-lämpas på alla som ger ut obligationer eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev och är alltså redan tillämpligt
även pä finansbolags upplåning genom emission av sådana värdepapper. 1 fräga om
den del av emissionskontrollen som avser kreditinstitutens reversupplåning har
kommittén dock föreslagit att finansbolagen undantas.

I en reservation framhåller en
ledamot i kommiitén atl stor flexibilitet kommer att krävas för att genom
nyföretagande och utvidgning av livskraftiga mindre företag kompensera det
bortfall i sysselsättning och produktion som vi måste notera för stora delar av
vår basindustri. För en sådan omställning kan finansbolagen lämna en värdefull
medverkan, om de får behålla den handlingsfrihel som krävs. Strävandena efter
en rigorösare reglering av kreditmarknaden kan emellertid innebära risk för alt
dynamiken inom näringslivet minskar. Reservanten avvisar förslagen om att
till-lämpa likviditetskrav och räntereglering på finansbolagen. Han hänvisar
till de synpunkter som två experter inom utredningen har framfört i ett
särskilt yttrande. Där anförs bl.a. att kommittén inte bar beaktat att en
reglering av de svenska finansbolagens verksamhet sannolikt skulle leda till
att utländska köpare av svenska exportvaror erbjuds sämre inköpsvillkor än vad
de svenska företagens utländska konkurrenter kan erbjuda. Det framhålls också
att man måste värna om de svenska industri- och handelsföretagens
konkurrenskraft så att dessa inte blir utslagna av de i finansiellt hänseende
bättre ställda utländska företagen. Kommittén anses inle tillräckligt ha
beaktat särdragen i finansbolagens verksamhet och inte heller bolagens stora
inbördes olikheter. De betydande strukturskillnader som råder mellan
bankverksamhet och olika slag av finansbolagsverksamhet har kommittén inte
heller beaktat enligt de båda experterna.

Remissinstanserna är i stort sett
delade i tre läger. Bankinspektionen, kommerskollegium, konsumentverket,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret liksom LO och TCO är
positiva till en kreditpolitisk reglering av finansbolagen och ställer sig
bakom de skäl kommittén har lagt fram för en sådan lagstiftning. Några
remissinstanser, t. ex. konjunkturinstilutel, industriverket, NO och
bankorganisationerna, ställer sig mer eller mindre tveksamma till att utvidga
den kreditpolitiska lagen till finansbolagen. Från näringslivets sida är man i
allmänhet negativt inställd till kommitténs förslag. Remissinstanser som
avstyrker förslaget är bl.a. Finansieringsföretagens förening, Sveriges
industriförbund. Svenska handelskammarförbundet och Sveriges grossistförbund.

De tveksamma eller avvisande
remissinstanserna motiverar sin ståndpunkt bl. a. med att hela den
kreditpolitiska lagen och dess tillämpning i första hand bör utvärderas och ses
över. En annan invändning är att finansbolagen inte kan jämställas med bankerna
och att det "kreditläc-kage" som finansbolagen vållar är obetydligt.
Å andra sidan sägs också att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 17

överströmningen lill den kvarvarande grå marknaden skulle
bli slörre. om förslaget genomfördes. Vidare befarar dessa remissinstanser alt
finansbolagens produktulveckling skulle hämmas och atl de svenska förelagens
konkurrenskraft skulle minska, bl. a. till följd av fördyringar av kredilerna.
Della skulle särskilt drabba de smä och medelslora företagen. Om finansbolagen
förs in under den kreditpolitiska lagen, förespråkar några remissinstanser atl
finansbolag som sysslar med leasing eller endast ger kredii lill näringslivet
undantas. Någon remissinstans motsätter sig kreditpolitiska regler för
finansbolagens del, om inle också handelskrediterna regleras.

1 samband med atl frågan om
forlsall giltighet av den krediipolitiska lagen senast behandlades anmälde
dåvarande chefen för ekonomidepartementet att han avsåg att föreslå regeringen
atl tillkalla en kommillé för all se över lagen och dess tillämpning (prop.
1978/79:47 s. II).
I fråga om
finansieringsbolagskommitténs förslag all föra in finansförelagen under lagen
ansåg han att slullig ställning inle borde tas till förslaget förrän den
blivande utredningen hade gjort en översyn av lagen. Han framhöll dock att
möjlighelen att dessförinnan föra in finansbolagen under lagen i något eller
några hänseenden borde stå öppen. Samtidigt som riksdagen antog förslaget till
lag om fortsatt gillighel av den krediipolitiska lagen uttalade riksdagen att
det är angeläget all en komplettering av den krediipolitiska lagen såvitt avser
finansbolagen kommer lill slånd (FiU 1978/79: 12 s. 6, rskr 71). 1 årets
finansplan harjag därför förulskickal att regeringen under våren 1980 kommer
att föreslä att lagen om kreditpolitiska medel kompletteras med avseende på
finansbolagens verksamhet (prop. 1979/80: 100 bilaga 1, s. 34).

För egen del villjag anföra
följande i frågan om en kreditpolitisk reglering av finansbolagen.

Det råder enighet om att
finansbolagen är ett värdefulll tillskott lill den svenska kreditmarknaden. Som
de tidigare angivna siffrorna visar spelar finansbolagen numera en inte
obetydlig roll. En viklig orsak till deras tillväxt är att de har utvecklat nya
ändamålsenliga kreditformer och kunnat förbättra tidigare finansieringsformer.
Finansbolagen kan lillgodose finansieringsbehov hos bl. a. små och medelstora
företag genom att som säkerhet utnyttja t. ex. företagens fakturafordringar.
Detta är av värde bl. a. för företag som inte kan ställa bankmässiga
säkerheler. Som jag redan har nämnt tillhandahäller finansbolagen också sina
kunder en omfattande administrativ service genom fakturahanlering, inkassering
m. m. Finansbolagen fyller härigenom en angelägen uppgift inte minsl för de
små och medelstora företagens verksamhet.

För att bedöma finansbolagens
samhällsekonomiska betydelse och avgöra om de skall föras in under den
kreditpolitiska lagstiftningen är det viktigt att veta hur slor
finansbolagssektorn är jämförd med bankerna och den grå kreditmarknaden. Tabell
4 avser att illustrera dessa förhållanden.

2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

s. 18 Kontrollera mot PDF

S..2P

2 to c/i

5 I I

a

O

(U

E

iD

u o

C-. :S

i2

.2 i ji-5

C ra

C 1-
W =03

-=
-O x:

ro r: -j -* !_l ÖII E

ii I

E .

O! 00

~

DirektI
Inkl. le Svensk

i?i

n rr,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 19

Tabellen visar bankernas
sammanlagda nettoutlåning lill allmänheten och deras placeringar i statspapper,
dvs. deras bidrag lill finansieringen av budgetunderskottet. Den visar också
beräknade siffror för långivningen pä den grå kreditmarknaden. Dessa bygger på
statistiska centralbyråns statistik över företagssektorns och andra sektorers
finansiella tillgångar och skulder samt på material frän riksbanken.
Uppgifterna för år 1978 för de icke-finansiella företagen är preliminära och
kommer sannolikt atl revideras.

Av labellen framgår att den hell
övervägande delen av kredilgivningen på den grå marknaden sker mellan de
icke-finansiella förelagen. Finansförelagens andel har hitlills varil lämligen
ringa. För bankernas del kan konstateras att kapitaltillflödet ökade kraftigt
år 1978. Detta kan förklaras bl.a. av den likviditetsökning i ekonomin som
följde med budgetunderskottet. Statens nettoutbetalningar lill hushåll,
förelag och kommuner går genom insättningar in i banksystemet och utgör basen
för kredilgivningen såväl i bankerna som på den grå marknaden.

Budgetunderskotten kommer sannolikl
alt ligga på en hög nivå även under de närmaste åren och fortsätta att ge stora
likviditelstillskott. En betydande del härav dras emellerlid åler ur marknaden
genom bytesbalansunderskotten och genom alt staten liksom nu lånar tillbaka
pengarna från bankerna och allmänheten. Hur det återstående låneutrymmet fördelas
mellan bankerna och den grå kreditmarknaden avgörs inte av statsskuldspolitiken
eller av de likviditetskrav som ställs på bankerna. För balansen mellan
bankerna och den grå kreditmarknaden spelar i stället ränteförhållandena en
avgörande roll. Den ränta som lånlagarna är villiga att betala och långivarna
följaktligen kan erhålla på den grå marknaden ligger i regel högre än
bankränlan. För företag och allmänheten i övrigt utgör räntan således ell
incitament all placera överskottsmedel på den grå marknaden. Lånlagarna har
kunnat beiala allt högre nominella ränlor. Denna ränteokänslighet är en följd
av skattesystemet och inflationen under 1970-talet. Värdet av avdragsrätten för
ränteutgifter ökar när skatteprocenten stiger. Detta gäller för såväl företag
som fysiska personer, varvid dock en kraftig progression medverkar lill att
göra hushållen mindre räntekänsliga än företag som är aktiebolag. Stigande
inflationstal under 1970-lalel har medförl att låneskuldernas realvärde
urholkats. Vid bestående större ränteskillnader mellan den organiserade och den
grå kreditmarknaden är det risk för alt kredilgivningen i allt högre grad
kommer alt ske på den grå marknaden.

Det råder delade meningar om i vad
mån finansbolagens lillväxl kan förklaras av att finansbolagen - lill skillnad
från bankerna och andra kredilinstitul - inte är underkastade en kreditpolitisk
reglering eller annan kontroll. Finansieringsföretagens förening har sålunda
vänt sig mot finansieringsbolagskommitténs uppfattning att finansbolagen har
expanderat särskilt mycket under tider av kreditpolitisk åtstramning av
bankernas

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 20

verksamhel och alt den expansion som har ägl rum har
berolt pä älslram-ningen.

Finansieringsbolagskommittén anser
atl ullåningsreglering och likviditetskrav för finansbolagen skulle ge en
bättre kontroll än f. n. av den totala kredilvolymen, Kommillén anser vidare
alt detta skulle möjliggöra all kraven på bankerna sätts lägre och alt man
därigenom skulle kunnu bälire fördela bördan mellan bankerna och finansbolagen
vid åtstramningar pä kredilmarknaden. En ytterligare effekt av likviditetskrav
skulle vara all finansbolagen bidrog till finansieringen av del slatliga
budgetunderskollel.

Jag vill för min del framhålla all
kredilvolymen måsle kunna påverkas effektivt för att kreditpolitiken skall få
avsedd verkan. Kredilpoliliken har bl. a. lill syfte alt lillgodose slalens och
bostadssektorns kreditbehov. Med hänsyn till de krav som slälls på förnyelse
och utbyggnad av den utlandskonkurrerande delen av näringslivel har pä senare
år även denna seklor fått en prioriterad ställning pä kreditmarknaden.

En grundläggande fräga är om de
föreslagna ålgärderna beiräffande finansbolagen medför en effektivare kontroll
av kreditvolymen. Utvidgas det kreditpolitiskl reglerade områdel kan det, som
kommittén har påpekat, leda till alt det skapas nya oreglerade kanaler för
kredilgivningen. Produktionsföretagen kan t. ex. bygga ul sina
finansfunklioner. Della kan försvåra en från samhällsekonomisk synpunki lämplig
fördelning av krediler och andra finansiella ijänster. De smä och medelslora
förelagens krediiför-sörjning skulle t. ex. kunna försvåras, vilket inle kan
accepteras.

En annan fräga är om en
kreditpolitisk reglering av finansbolagen kan ha gynnsamma effekter på
kredilprioriteringen. Därvid får bedömas om finansbolagen har en låneinriklning
som kan slrida mot den samhälleligt önskvärda. Man måste ocksä ta hänsyn lill
finansbolagens andel av den totala kredilgivningen, deras förmåga att
självständigt initiera en kreditexpansion och att bidra lill slalsbudgelens
finansiering. Vidare bör hänsyn tas till den kontroll och de kostnader som en
reglering kräver.

Ett motiv som har framförts för en
kreditpolitisk reglering av finansbolagen är konkurrensneutraliteten mellan
bankerna och finansbolagen. Motivets bärkraft är beroende av i vilken
utsträckning bankerna och finansbolagen konkurrerar med varandra eller
kompletterar varandra.

För atl kunna bedöma om och i vad
mån finansbolagen bör omfattas av den kreditpolitiska lagen bör man närmare
granska vart och ett av de aktuella kreditpolitiska medlen. Mol bakgrund av de
allmänna synpunkier somjag nu har angett får övervägas om det är ändamålsenligt
alt tillämpa någol eller några av de kredilpoliliska medlen pä finansbolagen.

Finansieringsbolagskommillén har
inte föreslagit att kassakrav eller allmän och särskild placeringsplikt skall
kunna avse finansbolagen. Allmän placeringsplikt syftar till att tillgodose
behovel av långfrislig kredii äl staten eller för bostadsbyggandet, medan
särskild placeringspliki skall tillgodose behovet av byggnadskrediter.
Riksbanken anger vilka placering-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 21

ar som skall göras för att tillgodose dessa syften.
Kommittén har inte funnit några skäl som talar för atl finansbolagen, vilka f.
n. inte bedriver någon verksamhet av nämnvärd omfattning på bostadsmarknaden,
skulle bidra till bostadsfinansieringen.

Jag anser i likhet med kommillén
och remissinslanserna att del inle bör komma i fråga atl tillämpa allmän eller
särskild placeringspliki på finansbolagen. Till frågan om kassakrav ålerkommer
jag senare.

Förordnande om likviditetskrav kan
f. n. avse endasl bankinslitul och innebär atl en bank måsle hälla ett minsta
belopp likvida tillgångar i förhällande lill sina förbindelser, dvs. i försia
hand inlåningen. Till likvida tillgångar räknas bl.a. obligalioner som har
utfärdals av staten och de bostadsfinansierande institutionerna. Riksbanken
anger del procenttal, högst 50%, som skall gälla för likviditetskravet. F. n.
gäller olika likviditetskrav pä de olika bankerna. På de slörre affärsbankerna
är kravet f. n. 32-38%.

Finansieringsbolagskommittén ansåg
att likviditetskrav skall kunna användas gentemoi finansbolagen eftersom
bankernas och finansbolagens verksamheier har slora likheter. Finansbolagen har
visserligen en behovsanpassad upplåning på så sätt atl den hela tiden ställs i
relalion till kredilgivningen. Bankernas inlåningsrörelse är däremot mer
passiv och beroende av inlåningen från allmänheten. Etl finansbolag skulle mol
den bakgrunden kunna möta ett likviditetskrav genom att höja sin upplåning.
Kommittén framhöll emellertid att även bankerna numera konkurrerar om medel på
specialinlåningsmarkaden och ofta möter likviditetskrav genom att dra lill sig specialinlåning.
Om man utsträcker betraktelsesättet till hela systemet - banker och
finansbolag - kan upplåningens storlek enligt kommittén betraklas som i stort
sett given. Ett likviditetskrav för både banker och finansbolag är därför
enligt kommittén ett naluriigt instrument att påverka den samlade utlåningen
från båda grupperna av institut.

Remissinstanserna är splittrade i
frågan om likviditetskrav bör införas för finansbolagen. Flertalet
remissinstanser som tillstyrker kommitténs förslag om kreditpolitisk reglering
i stort godtar kommitténs motiveringar utan närmare kommentarer. Flera av de
kriiiska remissinstanserna framhåller att likviditetskravet fungerar som ett
placeringsinstrument, dvs. ett medel att styra bankernas placeringar till vissa
prioriterade sektorer såsom till bostadsbyggandet. Eftersom den typ av
placeringar som därvid kan komma i fråga, t. ex. placeringar i stats- och
bostadsobligationer, är främmande för finansbolagens verksamhel, avvisar de
förslaget att likviditetskrav skall kunna tillämpas geniemot dessa.

För egen del vill jag till en
början peka på att likviditetskravet har huvudsakligen två syften. Del ena är
att påverka bankernas kreditgivnings-förmåga genom att tvinga dem att placera
medel på ett sådant sätt att utlåningen begränsas. Det andra är atl styra
bankernas kredilgivning till vissa särskilt angelägna ändamål. Med
likviditetskrav på bankerna kan den

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 22

statliga finansieringen och den långfristiga bostadsfinansieringen
underlättas genom att bankerna placerar i stats- och bostadsobligationer, som
alltid räknas som likvida medel.

Likviditetskrav innebär atl en del
av likviditeten, dvs. den monetära basen i samhällsekonomin, dras in. Därmed
minskas kredilkapacileten i samhället. Ett likviditetskrav på finansbolagen
leder inle nödvändigtvis till att det blir deras utlåning som minskar. Under
remissbehandlingen har framförts att finansbolagen vid elt likviditetskrav mol
dem skulle komma att parera kravet genom att öka sin upplåning. Detta kan leda
till atl kreditgivningcn mellan bankerna och övriga seklorer minskar i
motsvarande grad. Från sådana uigångspunkter skulle enligt min mening den
anpassning av den totala kreditvolymen som är önskvärd i olika konjunkturlägen
kunna uppnås med i huvudsak samma effekl genom all likviditetskrav liksom
hittills riktas enbart mot bankerna.

Ett likviditetskrav skulle tvinga
finansbolagen att placera i statspapper m. m. i viss relation till deras
kapitalanskaffning. Resterande kapital skulle liksom nu kunna placeras fritt.
Det skulle inte vara möjligt att differentiera kraven efter finansbolagens
utlåning för olika ändamål. Likviditetskrav kan därför inte utan betydande
svårigheler användas för alt hålla tillbaka t. ex. konsumtionskrediterna och
samlidigt lämna näringslivskredilerna opåverkade. Med ett likviditetskrav på
finansbolagen skulle dessa bidra till finansieringen av det statliga
budgetunderskottet. Med hänsyn till finansbolagens nuvarande storiek skulle
deras bidrag till finansieringen bli mycket begränsat.

Jag anser att stor vikt måste läggas vid den grundläggande
skillnad som råder mellan bankerna och finansbolagen i fråga om inlåningen.
Bankernas inlåning sker till ca 80% från allmänheten på vanliga bankräkningar
med jämförelsevis låg ränla, medan ca 20% utgörs av den dyrare specialinlåningen.
Vidare har bankerna lånemöjligheter i riksbanken som gör det möjligt för dem
att överbrygga en tillfällig nedgång i likviditeten utan att behöva ta till
särskilda åtgärder i fråga om utlåningen. Finansbolagen är däremot praktiskt
taget helt hänvisade till att på den grå marknaden låna upp de medel som behövs
till den högre ränta som gäller på denna marknad. Det är därför främmande för
ett finansbolag att hålla större likvida tillgångar inom företaget än som
behövs för rörelsen. Om ett likviditetskrav riktas mot ett finansbolag, skulle
detta innebära atl bolagel måsle hålla upplånade medel placerade i sådana
tillgångar som får räknas som likvida och som har lägre avkastning än
upplåningskostnaden. Detta skulle medföra merkostnader, som till slut drabbar
finansbolagens kunder, bl. a. mänga små ocb medelstora företag. Det är ell
allmänt intresse all de små och medelstora företagen får krediler på rimliga villkor
och att deras investeringsförmåga inte hämmas. Ett likviditetskrav på
finansbolagen skulle kunna få sådana inte önskvärda effekter.

Finansbolagen ägnar en stor del av sin verksamhet ål att
bidra till

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 23

finansieringen av andra företags försäljning. Om ell
likviditetskrav lades på finansbolagen kan det säljande förelaget självt ställa
sig som längivare, medan finansbolaget handlägger de praktiska och
administrativa frågor som hänger samman med lånet. Elt likviditetskrav på
finansbolagen skulle på detta sätt kunna kringgås.

Jag vill i detla sammanhang peka pä
den i 7S lagen om finansbolag intagna kapitaltäckningsregeln för finansbolagen.
Den innebär en begränsning av ett finansbolags rätt att låna upp medel till
enligt huvudregeln tolv och en halv gånger bolagets egel kapital. Bestämmelsen
ijänar visserligen andra syften än ett likviditetskrav, nämligen alt i
långivares och kunders intresse garantera att finansbolagen har en god
soliditet. Eftersom finansbolagen är hänvisade lill att på marknaden låna upp
de medel som används för utlåning kan kapitaltäckningsbesiämmelsen emellertid
också få en i viss mån bromsande effekt på utlåningen.

Flera av finansbolagens
förelagstjänsler, såsom facloring, leasing, etc, offereras i viss konkurrens
med utländska finansbolag. Ett likviditetskrav på finansbolagen som fördyrar
deras krediter kan medföra atl motsvarande tjänster köps billigare utomlands,
vilket innebär konkurrensfördelar för de utländska företagen till nackdel för
vår bytesbalans.

Vad jag nu har anfört visar enligt
min mening att nackdelarna med att rikta ett likviditetskrav mot finansbolagen
skulle bli betydande. Samtidigt gäller, som jag förut har hävdat, att
effekterna från samhällsekonomisk synpunkt av ett likviditetskrav mot
finansbolagen skulle bli begränsade. Vid en avvägning mellan för- och
nackdelarna finner jag därför att nackdelarna överväger. Jag vill alltså inte
förorda att likviditetskrav skall kunna tillämpas på finansbolagen.

Jag återkommer nu till det
kreditpolitiska medlet kassakrav, som kan riktas mot bankinstitut. Kassakrav
innebär att en banks medel som innestår på checkräkning i riksbanken samt - i
den mån riksbanken anger -inneliggande kassa skall motsvara viss andel, högst 15%,
av bankens förbindelser med vissa undantag. Kommittén påpekar att kassakrav
framför allt används för att påverka räntenivån på dagslånemarknaden och
därigenom också på annan lånemarknad för kortfristiga lån. Ett kassakrav på
finansbolagen skulle enligt kommittén få en verkan av samma slag som ett
likviditetskrav, enbart med den skillnaden atl de likvida medlen uteslutande
skulle utgöras av kontofordringar på riksbanken. Det skulle därför framstå som
mindre ändamålsenligt. Mot bakgrund härav föreslog kommittén inte att
kassakrav skall kunna riktas mot finansbolagen. Detta har heller inte
föreslagits under remissbehandlingen.

Enligt min mening kan flera av de
skäl som jag har anförl mot atl tillämpa likviditetskrav mot finansbolagen i
stort sett anföras också mot en tillämpning av kassakrav. Jag delar därför
kommitténs och remissinstansernas uppfattning att kassakrav inte bör kunna
riktas mot finansbolagen.

Det skulle i och för sig kunna tänkas att en annan
konstruktion av

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 24

kassakravel skulle göra detta medel bättre lämpat för
finansbolagen. Elt med utlåningsreglering snarlikt medel är etl marginellt
kassakrav i förhållande till utlåningen, dvs. etl krav pä all en viss andel av
en utlåningsökning utöver en viss fastställd volym skulle bindas i
inneliggande kassa eller sättas in i riksbanken. Delta skulle kunna göras
selektivt med hänsyn till ändamålet med utlåningen, vilket skulle vara en
fördel. Vidare skulle ell marginellt kassakrav kunna utnyttjas för en mjuk
uppbromsning av finansbolagens kredilgivning. Eftersom det i praktiken rör sig
om ett nytt kredit-politiskt medel ärjag, trots de antydda fördelarna,
emellertid inle beredd atl utan närmare utredning förorda ett sådanl kassakrav.

Med räntereglering menas att en
högsta eller en lägsta ränla fastställs för inlåning eller att en högsta ränla
fastställs för utlåning. Det är ett extraordinärt kreditpolitiskl medel och får
alltså lillämpas endast om synnerliga skäl föreligger. Räntereglering kan avse
kreditinstitut, dvs. banker, försäkringsbolag, kreditaktiebolag m.fl. och i
fråga om inlåning även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank
allmänt begagnar. Finansieringsbolagskommittén föreslår att räntereglering
skall kunna till-lämpas mot finansbolagen. Kommiitén anser att elt viktigt skäl
att vidga ränteregleringen till finansbolagen är att man därigenom i vissa
situationer kan sänka räntenivån på specialinlåningsmarknaden. En alltför hög
räntenivå på den marknaden kan enligt kommittén få spridningseffekter som
medför en allmän ränteglidning.

Remissinstanserna är splittrade i
fråga om kommitténs förslag beträffande räntereglering. Meningarna är sålunda
delade bland de myndigheter som har yttrat sig och så gott som alla instanser
som representerar näringslivet vänder sig mot förslaget. Riksbanksfullmäktige
tillstyrker förslaget och påpekar att förordnande om räntereglering enligt den
kreditpolitiska lagen hittills inte har behövt utnyttjas, men att
bestämmelserna har legat till grund för de överenskommelser med och de
rekommendationer till kreditinstituten som fullmäktige har tagit initiativet
till. Fullmäktige anser i likhet med kommittén att del är angeläget att
finansbolagen omfattas av bestämmelserna om räntereglering så att ränteläget på
specialinlåningsmarknaden kan kontrolleras. Flera av de mot förslaget kritiska
remissinstanserna, bl. a. bankorganisationerna, framhåller att finansbolagen i
sin kredilgivning är beredda att ta större risker än bankerna och att detta
måste få avspeglas i räntesättningen. Det framhålls också att finansbolagen i
sin verksamhet har en omfattande administrativ service, för vilken debiteringen
inte särskiljs från räntedebiteringen.

Jag vill för egen del erinra om att
finansbolagens kredilgivning och övriga finansieringsverksamhel normalt är
förknippad med större risker och mer varierande villkor än bankernas
kredilgivning. Den anpassning till framför allt de små och medelstora
företagens kreditbehov som finansbolagen har kunnat göra har med hänsyn till
riskerna medfört krav på högre ränta än vad bankerna normalt ställer. Trots
något större räntekostnader är

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 25

bolagens finansieringsverksamhel lill stor nytta för värt
näringsliv. Detla hänger samman bl.a. med alt finansbolagen i högre grad än
bankerna utnyttjar kundernas lillgångar, l.ex. företagens fakturafordringar,
som säkerheler. Finansbolagens kredilgivning ulgör därför i delta avseende ett
viktigt komplement lill bankernas kredilgivning. En räntereglering skulle kunna
få den från allmän synpunki negaliva konsekvensen all finansbolagen begränsade
sin i konventionell mening riskfyllda kredilgivning till näringslivet och i
högre grad än f. n. övergick till att lämna kredii mot traditionella
säkerheter.

Det nu sagda talar mot att räntereglering används
beträffande finansbolagen. Detta kredilpoliliska medel skulle också vara
praktiskt svårt att genomföra genlemol dem. Finansbolagens
finansieringsverksamhel är inte enhetlig och innehåller belydande inslag av
olika Ijänster. Inom samma bolag förekommer ofta skilda lyper av
finansieringsverksamhet såsom leasing, facloring och vanlig läneverksamhet. Som
tidigare har nämnts lämnar finansbolagen i samband med finansieringen sina kunder
en omfattande administrativ service såsom bokföring, fakturering, likvidmottagning,
inkasso m.m. Dessa tjänster är i vissa fall en förutsättning för
finansieringen. Det ställer sig mot den bakgrunden svårt att renodla räntan
från annan ersättning. Detta gäller inte minst vid leasing, där leasingavgiften
innefattar såväl ersättning för leasingobjektets anskaffningskostnad som
ersättning för den kredit som ingår i leasingen och ersättning för övriga
kostnader.

Räntenivån på
specialinlåningsmarknaden kan givetvis i viss mån påverkas av att
finansbolagen kan erbjuda förhållandevis hög ränta på sin upplåning. Detta
behöver emellertid inte leda till en allmän ränteglidning, eftersom bankernas
utlåningsräntor inle direkt påverkas av ränteutvecklingen på specialinlåningsmarknaden.
Bankernas utlåningsräntor beror mera på andra faktorer, bl. a. den allmänna
räntepolitiken.

Enligt min mening är
ränteförhållandena en av de huvudsakliga orsakerna till den grå
kreditmarknadens expansion. En räntereglering för finansbolagen skulle
sannolikt medföra att den övriga grå kredilmarknaden ökade och att nya
kreditkanaler utvecklades. Från den synpunkten skulle i och för sig en friare
räntebildning på banklånemarknaden vara att föredra. Stora delar av den grå
kredilgivningen skulle därigenom kunna överföras till den organiserade
marknaden.

Mot bakgrund av vad jag nu har
anfört anser jag att räntereglering inte bör tillämpas beträffande
finansbolagen.

Det tredje kreditpolitiska medlet
som finansieringsbolagskommillén föreslår för finansbolagens del är
utlåningsreglering. Även detta är ett extraordinärt medel. Det får alltså
tillämpas bara när del finns synnerliga skäl. Utlåningsregleringen kan f.n.
endast avse bankinstitut. Regleringen innebär normalt att förändringarna i kreditvolymen
för en lidsperiod begränsas till en kvotdel av kreditvolymen vid en lidigare
tidpunkt. Basvär-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 26

det för ett s. k. ullåningstak kan också bestämmas som t.
ex. etl genomsnitt av utlåningsvolymen vid flera tidpunkter.
Finansieringsbolagskommittén framhöll att finansföretagen har en förmåga att på
samma sätt som affärsbankerna snabbi öka sin utlåning. Det är därför enligt
kommittén av vikt för kreditpolitikens effektivitet atl utlåningsregleringen
kan utsträckas till all omfatta också dessa företag.

Flera av de mot kommitténs övriga
förslag kritiska remissinstanserna -l.ex. bankorganisationerna anser sig
kunna godta ullåningsreglering i fråga om finansbolagen. Man framhåller
emellertid att dess extraordinära karaktär måste iakttas och att förordnande om
utlåningsreglering bör gälla endast för kort tid. Några remissinstanser anser
att leasing skall undantas från utlåningsreglering.

För egen del vill jag framhålla atl
utlåningsreglering till skillnad från likviditetskrav kan göras selektiv i den
meningen att skilda regler kan meddelas för utlåning för olika ändamål.
Utlåningsreglering kan alltså användas som ett medel att påverka såväl
kredilvolymen som kreditfördelningen. Det är således möjligt att lillämpa
utlåningsreglering på krediter för konsumtionsändamål medan krediter till
näringslivet, t. ex. facloring och leasing undanlas.

En utlåningsreglering mot
finansbolagen skulle innebära att den totala kreditvolymen kan hållas tillbaka
under förutsättning alt kredilgivningen på den grå marknaden inte expanderar.
Eftersom utlåningsreglering skall användas i extraordinära situationer och
under begränsad tid är det, till skillnad från vid tillämpning av ett permanent
medel mindre risk för att nya kreditkanaler arbetas upp för att kringgå
regleringen.

Jag anser all det nu anförda talar
för att man i sådana extraordinära silualioner då utlåningsreglering kan
förekomma skulle öka kredilpolili-kens effektivitet om regleringen kan
tillämpas på finansbolagen. Dessa bolag kan nämligen bidra lill en
kreditexpansion som kan stå i strid med statsmakternas strävanden efler
samhällsekonomisk balans. Det är därmed från allmänna samhällsekonomiska
synpunkter angeläget att en ullåningsreglering kan riktas också mot
finansbolagen.

En ullåningsreglering mot
finansbolagen kan givetvis få en hämmande inverkan pä konkurrensförhållandena i
branschen och leda till en konservering av rådande strukturer. Denna nackdel
mildras dock väsentligt av all regleringen är av exlraordinär och lemporär
nalur. Etl förordnande får vara i krafl under högst ett år i taget och kan
förlängas endast om regeringen pä nylt förordnar om ullåningsreglering.

På grund av det anförda förordar
jag att lagen om kreditpolitiska medel ändras så att elt förordnande om
utlåningsreglering kan omfatta finansbolagen.

Några remissinstanser som i och för
sig har godtagit alt utlåningsreglering kan riktas mot finansbolagen anser alt
finansiell leasing bör undantas från en sådan reglering. Det finns enligt min
mening anledning utgå från att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 27

en utlåningsreglering i försia hand bör avse krediter för
konsumtionsändamål och att finansiering till näringslivet i form av t. ex.
facloring och leasing inte bör omfattas. Jag anser att det från allmänna
synpunkter är angelägel att näringslivets, inte minst de små och medelstora
företagens, kreditförsörjning främjas och alt deras investeringsaktivitet och utvecklingsmöjligheter
stimuleras. En utlåningsreglering bör alltså inte motverka dessa strävanden.
Del kan emellertid enligt min mening knappast komma ifråga att i lagen
särbehandla den del av finansbolagens verksamhet som utgörs av leasing, utan
lagen bör i formellt avseende omfatta finansbolagens hela verksamhet. Som jag
redan har påpekat kan en utlåningsreglering göras selektiv med hänsyn till
kreditändamålen och räckvidden av en utlåningsreglering bör avgöras med
beaklande av de allmänna synpunkter somjag nu har anfört.

Jag övergår nu till det
kreditpolitiska medlet emissionskontroll, som innebär att obligationer,
förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inle utan
riksbankens lillstånd får ges ul av annan än riksgäldskontoret. Emissioner av
statsobligationer faller alltså utanför kontrollen. Denna kontroll omfaltar
såväl kreditinslilut som andra förelag. Riksbanken kan också utöva
emissionskontroll såvitt avser andra skuldebrev, vanligen kallade reverser, som
kreditinstitut ger ut. Bankernas inlåning på motböcker eller övrig inlåning i
bank på räkning från allmänheten undantas dock. Emissionskontrollen kan avse
emissionernas volym, räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag
av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd och från vilken lidpunkt etl
förordnande om emissionskontroll gäller. Elt förordnande kan gälla för högst
tre år. Något förordnande om emissionskontroll finns inte f. n. Riksbanken upprätthåller
dock i prakliken en fortlöpande kontroll av obligalionsulgiv-ningen och
obligationsvillkoren saml av den långfristiga reversupplåningen.

Redan nu finns således i praktiken
en emissionskontroll som innebär all ett finansbolag lika litet som någon annan
som önskar emillera obligalioner kan göra detta utan kontakter med riksbanken.
Någon ändring i detta avseende har inle föreslagits av kommittén och bör enligt
min mening inle göras.

1 fråga om den del av
emissionskontrollen som omfattar enbart kreditinstitutens reversupplåning
ansåg finansieringsbolagskommittén att denna kontroll av upplåningen inle borde
gälla finansbolagen. Dessa bolag har en upplåning som huvudsakligen är
kortfristig.

I motiven till bestämmelsen om
emissionskontroll av kreditinstitutens reversupplåning angavs (prop. 1974: 168
s. 197) att kontrollen främst syftar lill att påverka förhållandena beträffande
långfristig upplåning på kapitalmarknaden, t. ex. kreditinstituts långfristiga
upplåning i AP-fonden och hos försäkringsbolagen saml deras upplåning från
allmänheten, som inte kan anses som inlåning på räkning från allmänheten.
Kontrollen skulle

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 28

därför i princip inte omfatta sådan upplåning som t. ex.
kortfristiga reverslån som normalt tas upp i vissa kreditinstituts löpande
rörelse. Däremot borde sådana långfristiga reverslån som kan anses ersälta
obligationslån inräknas.

Även om finansbolagens upplåning i
dag huvudsakligen är kortfristig och alltså inle består av sådan långfristig
reversupplåning på vilken denna form av emissionskontroll är avsedd, anser jag
för min del alt finansbolagens upplåning inle bör behandlas annorlunda än andra
krediiinstiluls och alltså inte undanlas från kontrollen. Man kan inte utesluta
alt finansbolagens reversupplåning i framtiden skulle kunna få en mer
långfristig karaklär, vilkel medför att dessa kan komma att konkurrera om de
medel på kapitalmarknaden som är avsedda alt prioriteras för l.ex. statens och
bostadsbyggandets finansiering.

Under senare tid har bildats
kreditinstitut som har till syfte att bidra till finansieringen i samband med
köp av äldre bosladsfasligheler bl. a. genom återbelåning av s. k.
saljarreverser. Flertalet av dessa är krediiakliebolag. Även finansbolag kan
ägna sig åt sådan verksamhel och ta upp reverslån för verksamheten på samma
sätt som kredilaktiebolagen, för vilka gäller emissionskontroll avseende deras
reversupplåning. Om inle kontrollen gäller också för finansbolagen, kan dessa
få konkurrensfördelar framför kredilaktiebolagen. En särbehandling av
finansbolagen med avseende på emissionskontroll av reversupplåningen kan vidare
leda till att rörelsegrenar inom andra kreditinstitut omvandlas lill
finansbolag i syfle alt kringgå emissionskontrollen.

Mot denna bakgrund förordar jag
således att finansbolagens långfristiga reversupplåning, på samma sätl som är
fallet för övriga kreditinstituts upplåning, skall kunna omfattas av
emissionskontroll. Något undantag för finansbolagen i fråga om sådan kontroll
bör alltså inte göras i den kredilpoliliska lagen.

Det ankommer på riksbanken att vid
tillämpningen avgöra vad som skall anses som långfristiga lån. Därvid bör samma
praxis gälla som har utbildats beträffande kreditinstituten.

Del är vidare angelägel alt
riksbanken vid tillämpningen av en emissionskontroll för finansbolagens
långfristiga upplåning beaktar de små och medelstora företagens behov av att
finansiera sin investeringsverksamhet genom leasing och
avbelalningsfinansiering.

Jag återkommer i specialmotiveringen
till de av mig förordade lagändringarna i den kreditpolitiska lagen.

Ändringarna i lagen om
kreditpolitiska medel bör träda i krafl samtidigt som lagen om finansbolag,
dvs. den Ijuli 1980.

Regeringen har tidigare aviserat
alt den avser alt tillkalla en kommillé för att se över den kredilpoliliska
lagen och dess tillämpning från mera allmänna uigångspunkter (prop. 1978/79:47
s. 11). Jag avser att inom kort la upp frågan om direktiv för en sådan
utredning. En uppgift för kommittén

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 29

bör enligt min mening vara att undersöka behovet och
effekterna av de nuvarande kreditpolitiska medlen och om de är lämpliga och
ändamålsenliga mot bakgrund av de erfarenheter som har vunnils av den
kreditpolitiska lagens tillämpning och utvecklingen under senare år på
kreditmarknaden. Kommiitén bör därvid pröva förutsättningarna för en annan
principiell utformning av kreditpolitiken som i ökad utsträckning förlitar sig
på generella medel och endast mer undantagsvis pä regleringar. En annan
uppgifl bör vara att förutsättningslöst överväga i vad män kreditpolitiska
medel behöver användas mot t. ex. finansbolagen eller företag ulanför den kontrollerade
kreditmarknaden. I kommitténs uppdrag bör också ingå all närmare undersöka
möjligheterna atl i kredilpoliliken använda ett marginellt kassakrav av det
slag somjag tidigare har berört.

2.5 Åtgärder i fråga om kontokortskrediter

Som jag redan har nämnl bedriver
vissa finansföretag kontokorlsverk-samhet. Av den tidigare redovisade tabell 2
framgår atl denna verksamhet har ökat väsentligt under senare år. De utestående
kontokortskrediterna uppgick vid slutet av år 1978 till ca 1,8 miljarder kr.

En närmare beskrivning av kontokorten och
kontokortsföretagens verksamhet finns i finansieringsbolagskommitténs
betänkande (SOU 1977:97 s. 73-86) saml i prop. 1978/79: 170 s. 12. En utförlig
beskrivning finns också i näringsulskottels betänkande 1979/80:24. Jag skall
därför i det följande endast i korthet behandla huvuddragen av
kontokortsmarknaden.

En kontokortskredil innebär att kontoinnehavaren enligt
avtal mellan honom och kontokortsföretaget har rätt att - ofta intill ett visst
i förväg bestämt belopp - få kredit vid köp av varor eller tjänster hos
säljare, som har anslutit sig lill del kontokortssystem som köparen utnyttjar.
Kontokortet vanligen en plastbricka används för att visa att köparen är
berättigad att köpa på kredit som tillhandahålls av kontokortsföretaget. I ett
kontokortssystem bokförs inköp eller andra transaktioner på kontohava-rens
konto hos kontokortsföretaget.

1 fråga om kreditfunktionen kan man skilja mellan s.k.
betalkort och s. k. kreditkort. Betalkortet är i första hand ett
betalningsmedel som endasl har mindre betydelse från kredilgivningssynpunkt.
Den skuld som uppkommer vid köp med betalkort skall vanligen betalas månaden
efter den då köpet skedde. Ränta utgår oflasl inte men däremot en
faktureringsavgift. Den skuld som uppkommer vid köp med kreditkort får däremot
amorteras under längre tid. Krediten som är kopplad till kreditkorten är i
allmänhet revolverande, vilket betyder att varje amortering skapar utrymme för
en ny kredit inom ramen för del medgivna kreditbeloppet. Kontohavaren kan
använda kreditkortet som ett betalkort genom att vid varje fakturering betala
hela den fakturerade skulden. Han behöver i så fall vanligen inle betala ränta.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 30

Förutom betalkort och kreditkort
förekommer s.k. bankkort. Dessa förutsätter atl kontohavarna har bankkonton och
gör det möjligt för dem att med hjälp av korten göra uttag från sina konton i
särskilda sedelautomater. Om korlens användningsområde vidgas så att de ocksä
kan användas för köp av varor eller tjänster och till kontona kopplas krediträtl,
blir bankkorten betalkort eller, om krediträtten utnylljas, kreditkort.

Den alldeles övervägande delen av
kontokortsverksamheten i Sverige drivs med ett finansbolag som administratör
och finansiär. Vissa finansbolag har egna kortsystem som berättigar lill inköp
i en stor mängd affärer som har anslutit sig till syslemen, s. k. externa
kontosystem. Det förekommer också konlokortssyslem som i fråga om rält lill
köp är begränsade till visst eller vissa företag, s. k. legokontosystem. Dessa
administreras och finansieras av olika finansföretag. En annan typ av
kontokortssystem är de s. k. interna systemen. I dessa administrerar och
finansierar säljföretagen själva eller genom dotterbolag kontosystemen. Ett
sådant dotterbolag kan vara finansbolag om upplåning för verksamheten sker från
allmänheten. I några fall sköts emellertid kontokortsverksamheten helt inom
säljbolaget och i dessa fall är inget finansbolag direkl engagerat i
konlokortsverksamhelen.

I externa kontosyslem och
legokontosystem får i regel det från säljföretagen frislående
kontokortsföretaget ta föriuslen om kontohavaren inte belalar sin skuld.
Säljföretaget lämnar de försäljningsnotor som upprättas vid köp med kontokort
till konlokortsförelagel eller dess bank och kredi-leras notornas belopp med
avdrag för eventuell ersättning. Kontokortsföretaget fakturerar sedan
kontokortshavaren, som skall amortera skulden till detta företag.

Antalet kreditkortssyslem på den
svenska marknaden kan f. n. uppskattas lill omkring 100. År 1978 fanns del drygt
60 kreditkort på den svenska marknaden. Av dessa var ca 35 exklusiva, dvs.
kunde användas endast hos elt företag eller en koncern. Ca 25 kort var
selektiva, dvs. kunde användas inom viss bransch eller inom visst geografiskt
område. År 1978 fanns del två generella kort, dvs. kort som kunde användas bos
en mångfald säljföretag ulan inbördes anknylning. F.n. finns det fyra
generella kreditkort på den svenska marknaden, nämligen Köpkort, Finax konto,
VISA och Mas-ler Chargé.

Flertalet finansföretag som ägnar
sig åt kontokortsverksamhet har specialiserat sig på verksamheten och
administrerar och finansierar ofta elt stort anlal kortsystem. Det finns f. n.
ca femton företag på marknaden, varav hälflen svarar för mer än 90% av
kontokortsverksamheten. Antalet kontokort har beräknats väsentligt överstiga
en miljon år 1978.

Som framgår av tabell 2 över
finansförelagens kredilgivning åren 1968-1978 har konlokortskrediterna ökat
särskilt under de senaste åren.

Från år 1976, då
kontokortskrediterna var ca 680 milj. kr., ökade de till ca 1,2 miljarder kr.
år 1977 och ca 1,8 miljarder kr. år 1978. För år 1979

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 31

finns ännu inga siffror. Det kan samtidigt konstateras en
viss stagnation av avbetalningshandeln under de senaste åren. Det är troligt
att kontohandeln har kommit att ersätta en slor del av avbelalningshandeln. Den
genomsnittliga årliga tillväxten av kontokortskrediterna framgår av följande
sammanställning.

Tabell 5. Den genomsnittliga årliga tillväxten av
kontokortskrediterna

Genomsnittlig ärlig tillväxt i %

1970-1972 23

1972-1974 31

1974-1976 42

1976-1978 61

Källa: SCB.

Som jag nämnde inledningsvis har
riksdagen nyligen beslutat att hos regeringen begära en övergripande utredning
på kontokortsområdet genom en parlamentarisk kommitté. Inom
ekonomidepartementet pågår f. n. arbetet med atl utforma direktiven för en
sådan kommitté. Samtidigt beslutade riksdagen att som sin mening ge regeringen
till känna att regeringen utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart
bör vara beredd alt ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som
konsumentpolitisk natur (NU 1979/80: 24 s. 17).

Den debatt som har förekommil om
kontokorten - särskilt kreditkorten - har närmast gällt två frågor; dels de
samhällsekonomiska, dels de konsumentpoliliska effektema av korten.

Vad först gäller de samhällsekonomiska aspektema är det
rikligt att kontokortskreditema har ökat avsevärt under de senasle åren. Dessa
krediter är dock fortfarande av relativt begränsad omfattning. Kontokortskrediterna
svarade åren 1977 och 1978 inte för mer än 0,3% av den lotala privata
konsumtionen samt för drygt 2% av de lotala kredilerna lill hushållen.
Samtidigt har avbetalningshandeln bromsats upp. Om kontokortskrediterna
fortsälter att öka i samma takt som under senare år får de givetvis större
effekter på hushållens kreditvolym och konsumlion. Det kan medföra att
konsumtionsutvecklingen blir svårare atl styra konjunkturmässigt. Av
stabiliseringspolitiska skäl kan det därför finnas anledning för statsmakterna
att noggrant följa utvecklingen och att vara beredda att vid behov ingripa med
åtgärder.

I fråga om de konsumentpolitiska
effekterna av kreditkorten har uttryckts farhågor för alt enskilda personer
försätter sig och sin familj i ekonomiska svårigheter genom alt göra slörre
inköp än vad de senare kan betala. Kreditkorten kan också medföra förhastade
och onödiga köp. Del finns dock f. n. inte underlag för att avgöra om
siluationen är så allvarlig att några samhällsingripanden är påkallade.
Konsumentverket påbörjade i slutet av år 1979 en utredning som syflar till alt
vinna klarhet i bl. a. de berörda konsumentpolitiska frågoma.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 32

Jag vill framhålla att kontokorten
otvivelaktigt har vissa fördelar för konsumenterna. De kan således erbjuda etl
bekvämt sätl att betala eller få kredit. Sedan en kreditgräns har avtalals
mellan kontoinnehavaren och kreditkortsföretaget kan kontoinnehavaren utnyttja
krediten när han själv vill genom inköp, amortering och därefter nya inköp.
Kreditkorten kan dessutom ha en viktig utjämnande funkiion för fördelningen av
konsumtionskrediter både över liden och mellan hushåll med bättre eller sämre
bankförbindelser. För detaljhandeln kan kontokorlen medföra ralionaliseringar
av betalningsrutinerna och hanleringen av konsumlionskrediter. Från
konsumentens synpunki bör å andra sidan beaktas att den effektiva årsräntan
jämte hanteringskostnaderna för kontokortskrediter kan överstiga 25 %.

Den av riksdagen begärda
utredningen på kontokortsområdel kommer bl.a. att avse de samhällsekonomiska
och konsumentpolitiska frågor som jag nu har berört och ge ett underlag för atl
avgöra om del behövs mer långsiktiga åtgärder på området. Pä korl sikl kan
emellertid ulvecklingen bli sådan att ålgärder från samhällels sida kan
behövas. I så fall måste givetvis regeringen vara beredd att omedelbart
ingripa. Riksdagens tidigare återgivna uttalande får också anses innebära att
formella möjligheter redan nu bör skapas för att kunna ingripa på
kontokortsområdel med ålgärder som är motiverade av såväl samhällsekonomiska
som konsumentpolitiska skäl.

Beträffande de ålgärder som kan
komma i fråga på kontokortsområdel villjag peka på att del kredilpoliliska
medlet utlåningsreglering, som enligt vad jag nu föreslår skall kunna tillämpas
på finansbolagen, är selektivt med avseende på utlåningens ändamål. Det kan
därför inriktas särskilt på kontokortskrediterna. Eflersom en del av
konlokortsverksamhelen - f n. en mindre del - ligger utanför finansbolagen kan
man med utlåningsreglering dock inte nå hela kontokortsmarknaden.
Utlåningsreglering kan vidare motiveras bara med kreditpolitiska och inte med
konsumentpolitiska skäl. Därför behövs också andra åtgärder som vid behov kan
riktas mot kontokortsverksamheten. De åtgärder som då bör komma i fråga skall
kunna användas för både samhällsekonomisk och konsumentpolitisk reglering av
verksamheten.

Jag vill vidare erinra om att
kreditköpkommiltén i sitt belänkande (SOU 1975:63) Konsumenlkreditlag m. m.
föreslog ett krav på kontantinsats som skulle gälla vid bl.a. köp med
utnyttjande av kontokredil. Kommittén föreslog också att regeringen vid
särskilda förhållanden som ett ekonomiskt, politiskt instrument skulle kunna
meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid vid köp av en vara över elt
visst pris. Förslagen mötte vissa invändningar under remissbehandlingen. I
konsumentkrediflagen (1977:981) logs in beslämmelser som gör det möjligt att
kräva kontantinsats vid kreditköp. I prop. 1976/77: 123 med förslag till
konsumenlkreditlag uttalades emellertid alt krav på kontantinsats t. v. inte
borde tillämpas på

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 33

kontoköp. 1 fråga om en rätt för regeringen all meddela
föreskrifier om kreditbelopp och kredittid förordade föredraganden i samråd med
mig att frågan inte borde prövas i detta sammanhang ulan borde prövas i samband
med den kreditpolitiska lagstiftningen. Riksdagen godtog dessa ståndpunkter.

Vad som f. n. kan göras för att
tillmötesgå riksdagens önskemål i fråga om åtgärder på kontokortsområdet är
enligt min mening att regeringen får möjlighet alt påverka de betalningsvillkor
som tillämpas vid köp med kontokort. Detla förutsälter ett bemyndigande av
riksdagen. Ett bemyndigande av likartat slag finns vad gäller den yrkesmässiga
kreditförsäljningen av bilar i lagen (1975:90) med bemyndigande atl meddela
föreskrifterom betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Föreskrifter om betalningsvillkor
vid kontokortskrediter är all hänföra lill sådana föreskrifter om enskildas
ekonomiska förhållanden som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen. Bemyndigande
för regeringen all utfärda föreskrifter i ämnet kan ges med stöd av 8 kap. 7 §
3 regeringsformen, eftersom föreskrifterna avser näringsverksamhet. Sådana
föreskrifter avser också kredilgivning.

Jag vill således förorda en lag med
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp på kredit. Sådana föreskrifter bör kunna riktas mot säljare som lämnar
kontokredil eller mot kontokortsföretag som tillhandahåller sådan kredit. Jag
återkommer i specialmotiveringen lill bemyndigandets närmare omfattning.

De föreskrifier som kan komma att
meddelas med stöd av bemyndigandel kan i första hand tänkas avse krav på viss
amortering av utnyttjad kredit eller krav på en kontantinsats eller en
kombination av sådana krav. Vad först gäller krav på amortering kan konstateras
atl konlokortskrediterna visserligen är revolverande, dvs. en amortering
skapar utrymme för ny kredit. Ett krav på större månatliga amorteringar än vad
som tillämpas på marknaden bör emellertid kunna leda lill en viss åtstramning
av kontokortshandeln och även ha posiliva effekter från konsumentpolitisk synpunkt.
Ett krav på kontantinsats kan få samma effekter men är förenat med praktiska
svårigheter vid tillämpningen.

Om regeringen utnyttjar det av mig
nu förordade bemyndigandet all meddela föreskrifter i fråga om kontoköp fär
detta ske genom en särskild förordning i ämnet. En sådan förordning bör också
innehålla beslämmelser om tillsyn över att föreskrifterna iakltas och straff
för den som överträder föreskrifterna. Enligt 8 kap. 7 § andra stycket
regeringsformen kan därvid inte annat straff än böter komma i fråga.

Det av mig nu förordade
bemyndigandet får ses som ett provisorium som ger regeringen möjligheter till
elt snabbt ingripande om det skulle behövas. Som jag tidigare har antytt behövs
ett bättre underlag för att bedöma om det på lång sikl behövs åtgärder från
samhällets sida och om sådana åtgärder har några positiva effekter. Del får
ankomma på den kommitté om 3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 34

kontokortsmarknaden som regeringen skall tillkalla att
presentera elt sådant underlag och bedöma behovel av mer långsiktiga åtgärder
samt, om ett sådant behov kan konstateras, föreslå lämpliga åtgärder.

Innan del av mig nu förordade
bemyndigandet tas i anspråk av regeringen kan del finnas anledning att
undersöka möjligheterna att genom medverkan av branschen åstadkomma
förändringar på konlokorlsmarknaden som kan tillgodose sådana syften som skulle
tillgodoses genom föreskrifter enligt bemyndigandel. Sådana ålgärder skulle kunna
avse exempelvis förbättrad kreditupplysning i syfte att motverka missbruk av
kontokort eller ett system med mindre krediter för nya kontohavare med stegvisa
höjningar av krediträtten, när det har visat sig att kontohavaren kan uppfylla
sina skyldigheter mot kontokortsföretaget. Jag utgår från att branschen på eget
initiativ överväger om nu antydda åtgärder kan genomföras.

I fråga om kreditupplysningar, som
kan utnyttjas av finansbolagen, gäller f. n. kreditupplysningslagen (1973:
1173). Enligt lagen får en kreditupplysning om en enskild person inte
innehålla någon uppgifl om andra betalningsförsummelser än sådana som har
fastställts av domstol eller dokumenterats på annal liknande sätt. Från lagen
undantas förmedling av upplysningar mellan bl. a. banker och andra
kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. Delsamma gäller förmedling
av upplysningar mellan företag inom samma koncern. I samband med att
finansbolagen ställs under bankinspektionens tillsyn kommer de, om ingen
lagändring görs, att omfattas av samma undantag som bankerna. Inom
justitiedepartementet övervägs f. n. vissa ändringar i kredilupplysningslagen.
I detta sammanhang får frågan om finansbolagens behandling tas upp. Därvid bör
intresset av integritetsskydd vägas mot de konsumentpolitiska motiven för en
förbättrad kreditupplysning.

I konsumentkreditlagen finns,
somjag redan bar nämnt, bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Säljaren
skall vid kreditköp ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden.
Kontantinsatsen skall motsvara minst 20% av varans koniantpris, om inte
särskilda förhållanden föranleder annal. I prop. 1976/77: 123 med förslag till
konsumenlkreditlag m. m. framhölls att det vid kreditköp inom ramen för
konlokortssyslem inte stred mol god sed att underlåta alt la ut kontantinsats
och att kontokorlssysle-men åtminstone t. v. skulle hållas utanför ett krav på
kontantinsats. Även riksdagen ansåg detla.

Den ordning som sålunda har angetls
bör enligt min mening t. v. behållas. Ett krav på kontantinsats vid kontoköp
medför otvivelaktigt svårigheler bl.a. vid det praktiska genomförandet i
butikerna. Det är inle lämpligt att det kan slällas elt krav på kontantinsats
enligt konsumentkreditlagen samtidigt som regeringen med stöd av del av mig
förordade bemyndigandet meddelar föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp. Som jag redan har angett kan bemyndigandet utnyttjas för att
tillgodose såväl konsument-politiska som samhällsekonomiska synpunkter. I
konsumentkreditlagen

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 35

bör därför införas ell undantag från bestämmelserna om
kontantinsats för det fall regeringen utnyttjar bemyndigandet. Ett liknande
undantag finns redan vad gäller den yrkesmässiga kreditförsäljningen av bilar.

Jag vill i anslutning till vad jag
har sagt om konsumenlkreditlagen påpeka att kravet på kontantinsats i den lagen
bara har avseende på kreditköp av varor. En stor del av konlokortskrediterna
utnyttjas emellerlid för köp av Ijänster. Det av mig förordade bemyndigandet
bör inte ha samma begränsning som konsumentkreditlagen i detla hänseende ulan
bör avse hela kontokortsmarknaden.

Den av mig nu förordade lagen med
bemyndigande bör liksom ändringen i konsumentkreditlagen träda i kraft den I juli
1980, dvs. samtidigt som lagen om finansbolag träder i kraft.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har
anfört har inom ekonomideparlementel upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel

2.
lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid konloköp

3.
lag om ändring
i konsumenlkreditlagen (1977:981).

Jag har samrått med chefen för
justitiedepartementet i fråga om lagförslagel under 3.

Lagförslagen bör fogas till
regeringsprotokollel i detla ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om
kreditpolitiska medel

2§

1 paragrafen anges bl. a. de
institut som enligt lagen räknas som kreditinstitut. Bland dessa har
finansbolagen förts in. Med finansbolag avses här liksom i följande paragrafer
sädana bolag som omfattas av lagen om finansbolag. Genom att finansbolagen
räknas som kreditinslilut enligt lagen om kredilpoliliska medel kommer de atl
bli skyldiga enligt 28 § samma lag atl lämna de uppgifter som riksbanken anser
nödvändiga för att bedöma om någol av de båda kredilpoliliska medel som kan
tillämpas på finansbolagen - emissionskontroll och utlåningsreglering - behöver
användas eller för alt lillämpa etl förordnande om ett sådant medel.

14 §

I denna paragraf föreskrivs att etl
förordnande om utlåningsreglering skall kunna avse inte bara som f. n.
bankinstitut utan även finansbolag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 36

15 §

I denna paragraf anges i de tre
första punkterna att med utlåningsreglering avses att etl maximibelopp
fastställs för utlämnade lån, för beviljade lån som ej har utlämnats och för
sådana garantiförbindelser som är knutna till kredilgivning. Flera av de kreditformer
som finansbolagen tillhandahåller är konslruerade så all en viss högsta kredii
medges, varefter det står kreditlagaren fritt alt inom denna limit utnyttja
krediten. Den utnyttjade delen av krediten får vid utlåningsregleringjämställas
med ett utlämnat lån och den del av den medgivna krediten som inle har
ulnyttjats med ett beviljat men ej utlämnat lån. Det förhållandel att en stor
del av finansbolagens kredilgivning har den nämnda konstruktionen bör beaktas
vid tillämpningen. I fråga om t. ex. facloring bör sålunda hänsyn tas till att
utnyttjandet av en limiterad kredit kan variera myckel beroende på bl.a.
säsongsmässiga variationer av försäljning och fakturering.

I en ny punkt - punkten 4 - har
tillagts att utlåningsreglering ocksä kan innebära atl ett maximibelopp
fastställs för värdet av lös egendom som ett finansbolag för att medverka lill
finansiering upplåter till nyttjande. Den nya punklen syfter på s. k.
finansiell leasing, som har beskriviis i avsnitt 2.3. Sådan lös egendom, l.ex.
maskiner eller annan utrustning som ett tillverkningsföretag utnyttjar,
betecknas i lagtexten som leasingobjekl.

Med värdel av leasingobjekten avses
anskaffningsvärdet, vilket motsvarar det med leverantören avtalade priset.

Vid tillämpningen av en utlåningsreglering
på leasing skulle man i och för sig kunna utgå från del bokförda värdet av alla
utestående leasingobjekt. En nackdel med detta är att det bokförda värdel är
beroende av finansbolagens avskrivningsmöjligheler. Vidare kan ett bolag ha
tecknat leasingavtal och avtal om köp av leasingobjekt, innan objektet förs upp
i bolagets balansräkning. Om man vid tillämpningen ulgick från värdet i
balansräkningen vid en angiven tidpunkt och medgav en viss ökning i förhållande
lill delta värde, skulle utrymmet för ökningen delvis kunna tas i anspråk för
leasingobjekt, för vilka avtal lecknats före den period regleringen avser. Med
hänsyn härtill tar utlåningsregleringen vid leasing sikle endast på de nya
leasingavlal som sluts under den tid regleringen gäller (beräkningsperioden).
Bestämmelsen har därför utformats så att en utlåningsreglering skall kunna
omfatta de leasingavtal som ingås under den lid förordnandet gäller.

Beträffande innebörden av uttrycket
"upplåter till nyttjande" är att märka att en upplålelse anses ha
sketl genom leasingavtalet, även om leasingobjektet levereras senare. Ett
förordnande om ullåningsreglering omfaltar inle de fall i vilka leasingavtal
har träffats innan förordnandet har trätt i krafl, även om leverans av
leasingobjektet sker när förordnandet gäller. Elt leasingavlal brukar ingås i
samband med alt leasingförelaget avtalar om köp av objektet. Som tidigare har
nämnls är del inte ovanligt att leverans sker lång tid därefter.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 37

Ett förordnande om
utlåningsreglering kommer i konsekvens med del sagda alt omfatta samtliga
leasingavtal som ingås under den lid regleringen gäller, oavsett om leverans
sker under denna lid eller först därefler.

Genom bestämmelsen i punkten 4 kan
en ökning av den utestående stocken av leasingavtal regleras. Det har därför
inte funnits nägon anledning att, som finansieringsbolagskommittén föreslog,
ta in en särskild bestämmelse om den utestående stocken av leasingavlal.

Den vanligaste formen av facloring - belåning av
fakturafordringar -omfattas av punkterna 1 och 2. I ett nytt andra siycke har
likvid för sådana fordringar som finansbolag förvärvar för alt medverka till
finansiering jämställts med län. Här avses det slag av facloring som
kännetecknas av att ett finansbolag självt övertar fordringen ocb alltså självt
inträder som borgenär i fordringsförhållandet. Vid sådana s. k. fakturaköp kan
del vara så att den som överiåter fakturafordringen på ett finansbolag får betalt
av detta innan fakturan förfaller lill betalning och alltså innan finansbolaget
självt har uppburit betalning av den gäldenär på vilken fakturan är ställd. I
det fallet kan finansbolagets utbetalning av fakturabeloppet anses svara mot
utlämnandet av ell lån. En annan form av fakturaköp är att det har träffats etl
avtal mellan finansbolaget och det fakturerande förelaget om en löpande kredit
för fakturaköp. I avtalel har specificerats en kreditlimit, förskotlslimit.
Finansbolagets medgivande av en sådan limit får här jämställas med ett
beviljat men ännu inte utlämnat lån.

Ett tredje fall av fakturaköp är
att finansbolaget har åtagit sig att betala det fakturerande företaget först
när gäldenären har belall och - om han inte gör det inom viss lid efter
fakturans förfallodag. Finansbolagets åtagande bör i detta sammanhang inte
jämslällas med ett lån utan får anses innebära att finansbolaget endasl tar på
sig en kreditrisk. Detla fall omfattas därför inte av en utlåningsreglering.

Det nya stycket kan också tillämpas
på viss form av avbelalningsfinansiering, dvs. fall där ett finansbolag mot
ersättning till avbetalningssäljaren träder i dennes slälle enligt
avbetalningskontraktet. Om ett finansbolag i finansieringssyfte förvärvar s. k.
saljarreverser kan också bestämmelsen bli tillämplig.

16 §

Enligt denna paragraf fastställer
riksbanken vid utlåningsreglering ett maximibelopp för lånen,
garantiförbindelserna eller leasingobjektens värde för en viss lidpunkt eller
tidsperiod. Detta fastställs i förhållande till slorieken på lånen,
garantiförbindelserna eller värdet på leasingobjekten vid en tidigare lidpunkt
eller på annat sätt. Riksbanken har alltså frihet att välja andra basvärden än
kreditvolymens storlek eller leasingobjektens värde vid en viss lidpunkt.
Basvärdet kan t. ex. bestämmas som ell genomsniu under viss tid eller som
förändringen mellan två tidpunkter. Riksbanken får vidare enligt paragrafen
lillämpa ett förordnande om utlånings-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 38

reglering selektivt, dvs. ge olika regler för ullåning,
garantiförbindelser och leasingobjekt avseende olika ändamål.

25 §

Förordnande om räntereglering kan
avse kreditinstitut. Av de skäl som har angetls i den allmänna motiveringen har
undantag gjorts för finansbolagen.

30 §

Enligt 29 § skall kreditinstitut
eller annan, som åsidosätter en föreskrift som har meddelats med stöd av elt
förordnande enligt lagen, erlägga en särskild avgift lill statsverket. Avgiften
utgör en sanktion för underiåtenhet att fullgöra av riksbanken föreskriven
skyldighet i fråga om ett kreditpolitiskl medel. Närmare bestämmelser om hur
den särskilda avgiften skall beräknas finns i 30 §. I punkten 2 i denna
paragraf finns bestämmelserna om hur avgiften skall beräknas när en föreskrift
om utlåningsreglering har åsidosatts. I denna punkt har gjorts ell tillägg så
att den som i leasingverksamhel åsidosätter ett förordnande om
utlåningsreglering får erlägga särskild avgift efter samma grunder som gäller
för annat åsidosättande av utlåningsreglering.

4.2 Förslaget till lag med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp

Förslaget har behandlats i den
allmänna motiveringen. Där har angetts att föreskrifier med stöd av
bemyndigandet skall kunna riktas mot en säljare eller mot ett konlokorlsförelag
som står som kreditgivare. Det förekommer i viss ulslräckning alt elt
säljföretag självl står som kreditgivare. I dessa fall kan föreskrifier riklas
endast mot säljföretaget.

I bemyndigandet används begreppet
kontoköp. Kreditköpkommiltén hade en definition av delta begrepp i sitl
belänkande (SOU 1975:63) Konsumenlkreditlag m. m. Med konloköp avsågs kreditköp
vid vilkel köparen för betalningens eriäggande lar i anspråk elt av
kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredii (belänkandet s. 28).
Definitionen finns inle i konsumentkreditlagen. Med kontoköp i det nu förordade
bemyndigandet avses köp av den art som angavs i kommitténs definition. Härvid
är dock att märka all kommiitén med kreditköp avsåg endast köp av vara.
Kontoköp enligt bemyndigandet kan avse också tjänster eller andra nyttigheter.

Med uttrycket vara avses fysiska
föremål. Begreppet omfattar dock inte byggnad på annans mark. Del omfattar inte
heller rättigheter av olika slag eller aktier, andra värdepapper eller fast
egendom (jfr prop. 1973: 138 s. 160 och 1976/77:123 s. 158). Till Ijänst får
räknas bl.a. upplåtelse av hotellrum och olika slag av resor, t. ex. sådana
resor som säljs av resear-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 39

rangörerna. Kontoköp av annan nyttighet kan avse
exempelvis det fallet att en person utnyttjar sitt kontokort lill förvärv av
valuta. Detta innefattar också att man med ett kontokort kan lyfta svenska
pengar, t. ex. i en sedelautomal.

Med begreppet kreditgivare avses
den som lämnar kredit eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran
(jfr 2 § konsumentkreditlagen).

De föreskrifter som kan komma att
meddelas med stöd av bemyndigandet kan i första hand tänkas avse
kontantinsats, kredittid eller krav pä viss amortering.

4.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977: 981)

Som har angetts i den allmänna
moliveringen är syftet med lagändringen alt undvika att likartade krav slälls i
fråga om konlohandeln med slöd av såväl konsumenlkreditlagen som den förordade
lagen med bemyndigande för regeringen. Undantaget från 8 och 9 §§ i
konsumentkreditlagen gäller, som framgår av lagtexten, endasl under den lid
föreskrifier om betalningsvillkor gäller som har meddelats med slöd av
bemyndigandel.

5 Hemställan

Jag hemsläller all lagrådels yllrande inhämtas över
förslagen lill

1.
lag om ändring
i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel,

2.
lag med
bemyndigande all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp,

3.
lag om ändring
i konsumenlkreditlagen (1977:981).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens
hemställan.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 40

Bilaga I

Sammanfattning av finansieringsbolagskommitténs betänkande
(SOU 1977: 97) Finansieringsbolag

I enlighet med sina direktiv har
kommittén framlagt förslag till laglig reglering av de s.k.
finansieringsföretagens verksamhel och deras inordnande under den kreditpolitiska
lagstiftningen. I avvaktan på rikdagens beslut vad gäller lagstiftningen om
fondkommissionärer har kommittén i sitt belänkande inte behandlat den in- och
utlåningsrörelse som bedrivs av dessa.

Finansieringsföretagens verksamhet

Sedan milten av 1%0-lalel har en ny
typ av kreditinstitut vuxit fram på den svenska kreditmarknaden - institut som
med ett gemensamt namn kan kallas för finansieringsförelag. Bakom bildandel av
många av dessa förelag har stått de svenska affärsbankema. I dag är de flesta
av de större finansieringsföretagen dotterbolag till banker. Vid sidan av de
bankanknutna finansieringsföretagen finns dock flera företag av betydande omfattning
av vilka de som är knutna till bilproducenter är de största. Vid slutet av 1976
ingick i den officiella statistiken över finansieringsföretagen 76 företag.

Finansieringsföretagens
kredilgivning riktar sig både till företag och till konsumenter. En slor del av
deras kredilgivning sker i speciella former som i mycket liten utsträckning
återfinns hos andra kreditinslilut. Facloring och finansiell leasing är två
betydelsefulla kreditformer när det gäller kredilgivningen till företag. Med
facloring avses framför allt belåning av fakturafordringar. Finansiell leasing
är en kredilgivning i form av långtidsuthyrning av framför allt
produktionsulmslning. Även finansiering av avbetalningshandel - genom belåning
av avbetalningskontrakt utgör en icke oväsenllig del av
finansieringsföretagens verksamhet. Avbetalnings-finansieringen kan avse
krediter till såväl företag som konsumenler. En utpräglad
konsumenlkreditgivning är däremot de konlokortskrediter som återfinns hos vissa
finansieringsförelag. Bilfinansiering avser såväl finansieringen av
återförsäljares lagerhållning av bilar som belåning av återförsäljarnas
avbetalnings- och uthymingskontrakt. Vid sidan av de mer eller mindre speciella
kredilformema sker finansierlngsförelagens kredilgivning också i former som
återfinns hos bankerna.

Under 1970-talet har
kredilgivningen från de svenska finansieringsföretagen ökat i en mycket snabb
takt. Specielll under de senaste tre åren -1974- 1976 - har ökningstakten i
genomsnitt uppgått till ca 30% per år. Är 1976 ökade de utestående krediterna
från finansieringsförelagen med drygt 1 800 mkr.

Den stora betydelse som
kreditmarknaden har för den samhällsekonomiska utvecklingen har lett till alt
samhället skaffat sig ett relativt stort mått av kontroll av och insyn i de
olika institut som uppträder på denna marknad. Således omfattas flertalet
kreditinstitut av speciell lagstiftning, såsom banklagstiftningen och lagen om
kreditaktiebolag, som bl.a. innehåller regler om offentlig tillsyn över deras
verksamhet. Härulöver omfattas de av den kreditpolitiska lagstiftningen, som
ger möjlighet att tillämpa olika kreditpolitiska medel på dem.
Finansieringsföretagen omfattas i dag varken av någon speciell lagsliflning
eller av den kredilpoliliska lagstiftningens beslämmelser.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 41

Den kredilpoliliska regleringen

Den snabba expansion som
finansieringsförelagen hittills har uppvisat har inneburil alt de kommii all
spela en alll slörre roll på den svenska kreditmarknaden. Härigenom har en inle
obelydlig del av kredilgivningen kommii alt bli mindre påverkad av den förda
kredilpoliliken. En sådan situation kan leda till atl effektiviteten hos
kredilpolitiken minskar vad gäller uppnåendet av de samhällsekonomiska målen.
Delta gäller inte minst om det även föreligger selektiva mål, l.ex. vad gäller
tillgången på konsumentkrediter där finansieringsföretagen kommit att spela en
relativt betydande roll. I ett läge där vissa kreditinslilut, t. ex. banker, är
underkastade olika kredilpoliliska restriktioner medan andra, l.ex. finansieringsförelagen,
inte är underkastade några sådana kan della leda till en snedvridning av
krediigivningsmönstret. I viss mån synes en sådan utveckling redan ha skett -
en överflyttning av kredilgivningen från banker lill finansieringsföretag.
Denna tendens har varil mesl framlrädande under perioder då bankemas
kredilgivning mer påtagligt begränsals av den förda kreditpolitiken.

Kommittén föreslår därför att vissa av den kreditpolitiska
lagstiftningens bestämmelser skall kunna tillämpas även på
finansieringsföretagen. Detla gäller bestämmelserna om likviditetskrav,
utlåningsreglering och räntereglering.

Lag om finansieringsbolag

De bankägda finansieringsföretagen
kan i viss mån redan i dag sägas omfattas av ett regelsystem liknande del som
gäller för övriga kreditinstitut. Vid det tillstånd av regeringen som krävs
för en banks förvärv av aktierna i ett finansieringsföretag har vissa villkor
uppställts. Banken skall bl.a. vara skyldig alt lämna bankinspektionen
uppgifter om företagel och att överhuvudtaget bereda inspektionen insyn i finansieringsförelageis
verksamhet. Vidare har i de bankägda finansieringsföretagens bolagsordningar
införts elt kapitaltäckningskrav liknande det som gäller för bankerna.

De icke bankägda
finansieringsföretagen omfattas inte av några liknande bestämmelser och någon
allmän kontroll av finansieringsföretagen kan inte byggas härpå. Det kan lätl
leda lill en situation där konkurrensen mellan bankägda och icke bankägda
företag sker på olika villkor.

Kommittén föreslår att en speciell
lagstiftning lag om finansieringsbolag - införs som omfattar samtliga
finansieringsföretag oberoende av ågarkategorier. En sådan lagsliftning utgör
även en grund för den av kommittén föreslagna kredilpoliliska regleringen av
finansieringsföretagen.

Enligt kommitténs förslag skall en
sådan lag om finansieringsbolag inte omfalta varje verksamhet där kredilgivning
ingår. Kommillén föreslår i stället att lagen enbart skall omfatta företag vars
huvudsakliga verksamhet ulgörs av kredilgivning och som i sin utlåning eller
upplåning riktar sig till allmänheten.

Företag, som omfattas av lagens
bestämmelser, skall enligt kommitténs förslag benämnas fmansieringsbolag och
skall stå under bankinspektionens lillsyn.

För all öppna möjligheter alt
avgöra vilka företag som skall omfattas av lagen föreslår kommittén att en
allmän upplysningsplikt införs på så sätt alt tillsynsmyndigheten får räll atl
infordra uppgifter om verksamhelen från

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 42

de företag där fråga uppstår om de bedriver sådan
verksamhel som skall omfattas av lagstiftningen.

För finansieringsbolag uppställs vissa villkor.
Verksamheten skall således bedrivas som aktiebolag - möjlighet till dispens
från delta krav skall dock finnas. Vidare skall finansieringsbolagen iaktta
kapitaltäckningskrav som motsvarar de som gäller för bankaktiebolagen.
Kapitaltäckningskra-ven för finansieringsbolagen utformas som en
upplåningsrätt. Den tillsyn, som enligt kommitténs förslag, skall utövas av
bankinspektionen, utformas i övrigt på ett sätl som moisvarar vad som gäller
för kreditaktiebolagen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 43

Bilaga 2

Finansieringsbolagskommitténs förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska mede

Härigenom föreskrives att 2, 7, 8,
14-17 §§ lagen (1974: 922) om kredit-politiska medel skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag förstås med

1.
bankinstitut:
bankaktiebolag, sparbank och cenlralkassa för jordbrukskredit,

2.
försäkringsinstitul:
allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

3.
kreditinstitut:
bankinstitut, 3. kreditinstitut: bankinslitul,
jordbrukskassa, kreditaktiebolag, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, försäkringsinstitul,
landshypoteks- försäkringsinstitul, landshypoteks-och
stadshypoteksinstitutionema, och stadshypoteksinstitutionerna. Svenska
skeppshypoiekskassan Svenska skeppshypoiekskassan, och Skeppsfartens
sekundärlåne- Skeppsfartens sekundärlänekassa kassa.
och finansieringsbolag.

Med finansieringsbolag Jämslälles
vid tillämpning av denna lag företag som avses i 17 § lagen (1978:000) om
finansieringsbolag.

1 §

Förordnande om likviditetskrav Förordnande
om likviditetskrav

kan avse bankinstitut. kan avse bankinstitut eUer finan-

sieringsbolag.

8 §

Med likviditetskrav avses att Med likviditetskrav avses att

bankinstituts likvida medel vid viss bankinslituts eller
finansieringsbo-

tidpunkt skall uppgå till ett belopp lags likvida medel vid viss tidpunkt

som svarar mol viss andel, högst skall uppgå lill etl belopp som sva-

femtio procent, av inslitutets för- rar mot viss andel, högst femtio

bindelser med de avdrag och un- procent, av institutets eller bola-

dantag som riksbanken anger enligt gets förbindelser med de avdrag

9 § 4 och 5. och undantag som
riksbanken

anger enligt 9 § 4 och 5.

14 §

Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om utlåningsregle-

ring kan avse bankinstitut. ring kan avse bankinslitul eller
fi-

nansieringsbolag.

15 §

Med utlåningsreglering avses att
ett högsia belopp (maximibelopp) fastställes för

opaginerad Kontrollera mot PDF

1.
utlämnade lån,

2.
beviljade
men ej utlämnade lån, eller för

3.
garantiförbindelser
som är knulna till kredilgivning.

2.
beviljade men
ej utlämnade lån,

3.
garanliförbindelser
som är knutna till kredilgivning,

4.
värdet
av egendom som finansieringsbolag i syfte att medverka till finansiering
upplåtit liU nyttjande (leasingobjekl) eller för

5.
värdet
av finansieringsbolags nyanskaffade leasingobjekt.

Med lån Jämslälles vederlag för fordringar som
fmansieringsbolag förvärvat i syfte att medverka lill finansiering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksbanken fastställer för viss tidpunkt
(beräkningstidpunkt) eller för viss lidsperiod (beräkningsperiod) maximibelopp
enligt 15 § i förhållande till lånens eller garantiförbindelsemas storlek vid
viss tidpunkt eller på annat sätt. Därvid får riksbanken ge skilda regler för
utlåning eller garantiförbindelser avseende olika ändamål.

Riksbanken fastställer för viss tidpunkt
(beräkningstidpunkt) eller för viss lidsperiod (beräkningsperiod) maximibelopp
enligt 15 § i förhållande till lånens eller garantiförbindelsemas storlek
eller leasingobjektens värde vid viss lidpunkt eller på annat sätt. Därvid
får riksbanken ge skilda regler för utlåning, garantiförbindelser eller leasingobjekl
avseende olika ändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis
eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan lillstånd
av riksbanken utges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som
ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej fär utan sådant tillstånd
utges av kreditinstitut.

Denna lag träder i kraft den

Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis
eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan tillstånd
av riksbanken utges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som
ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd
utges av annat kreditinstitut än finansieringsbolag.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 45

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena*

1 Behovet av en kreditpolitisk reglering av
finansbolagen, m. m.

1 detta avsnitt redovisas
remissinstansemas synpunkier med undantag för vissa mera delaljerade synpunkier
på de kreditpolitiska medel som enligt finansieringsbolagskommitténs förslag
skall kunna tillämpas gentemot finansbolagen, dvs. likviditetskrav,
ullåningsreglering och räntereglering.

Remissinstanserna är splittrade i
fråga om förslaget till en kreditpolitisk reglering av finansbolagen. Några
statliga myndigheter, majorilelen av riksbanksfullmäktige liksom LO och TCO
tillstyrker förslaget. Flertalet näringslivsorganisationer avslyrker det. Vissa
remissinstanser anser att förslaget kan godtas om det ändras i olika avseenden.
Så t. ex. anser en del all av de kredilpoliliska medlen endast
utlåningsreglering bör kunna lillämpas på finansbolagen, medan andra anser att
krediler till näringslivet inte bör vara underkastade reglering. Några
remissinstanser anser att förslaget bör vila i avvaktan på en allmän översyn av
lagen om kreditpolitiska medel.

1.1 Bankinspektionen

I sitt yttrande 1974-03-04 över
betänkandet Kreditpolitiska medel konslalerade bankinspektionen atl det vid
sidan av den reguljära kreditmarknaden fanns en icke kontrollerad marknad som
visat sig ha stor tillväxlför-måga i tider av restriktiv kreditpolitik. Det
fanns anledning anta att de kreditpolitiska ålgärdema mot bankema fördenskull
måst vara hårdare än vad eljest varit nödvändigt för atl nå erforderlig effekt.
Inspektionen förordade att behovet av och möjligheten till kreditpolitisk
kontroll över den marknad som finns vid sidan av den organiserade blev föremål
för utredning.

Inspektionen hälsar alltså med
tillfredställelse alt en sådan utredning nu har skelt. Det föreliggande
förslaget avser dels en speciallag om finansieringsbolag av liknande slag i
princip som de lagar som redan finns i fråga om de olika
kreditinstitutsgruppema, dels ändringar i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska
medel varigenom denna lag blir tillämplig även på finansieringsbolagen. Därmed
kommer liksom betr marknaden i övrigt de kreditpolitiska bestämmelserna att
relateras till en speciallag avseende visst slag av kreditinstitut som bl.a.
fömtsätter att verksamheten skall slå under tillsyn av bankinspektionen.

I ett särskilt yttrande till
betänkandet har uttryckts farhågor för att den kredilpoliliska kontrollen
skulle lägga hämsko på finansieringsföretagens utveckling och alt inspektionens
tillsyn skulle innebära risk för en uniformitet i anslulning till del mönsier
som utbildats för bankema. Inspektionen får i anledning härav framhålla, alt en
fortsatt utveckling av finansieringsföretagen i anslulning till marknadens
behov i och för sig kan vara önsk-

' Sammanställningen upptar yttrandena endast såvitt dessa
avser synpunkter på förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om
kreditpolitiska medel. Beträffande remissyttrandena i övrigt se prop. 1978/79:
170 s. 62- 102.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 46

värd men att det uppenbarligen inte finns anledning att låta
denna utveckling främjas på elt konstlat och icke avsett sätt som en följd av
atl finansieringsföretagen står utanför den kredilkontroll som främst bankerna
får underkasta sig.

Inspektionens genomgång av
belänkandet avser huvudsakligen den föreslagna nya lagen. Den kredilpoliliska
delen ankommer del inle företrädesvis på bankinspeklionen atl granska.
Inspektionen finner emellertid från sina utgångspunkter de föreslagna
möjligheterna till kreditpolitisk kontroll väl avvägda. Med dessa
kontrollmöjligheter bör önskvärda kredilpoliliska effekter totalt sett kunna
uppnås utan att vissa kreditinstitut behöver drabbas av kredilpoliliska
ålgärder lika kraftigt som nu då en väsenllig del av marknaden ligger utanför
dessa åtgärders räckvidd.

1.2 Konjunkturinstitutet

Sedan början av 1960-talel bedrivs
en snabbi växande kredilgivning i Sverige av en ny lyp av institut, s. k.
finansieringsföretag. En stor del av de kreditformer, som
finansieringsföretagen arbetar med, är en vidareutveckling av bankernas, men
på vissa områden har de utvecklat nya finansieringsformer. Det nuvarande
kreditpolitiska regelsystemet har således gett uirymme ål en
innovationsverksamhet på detta område. Finansieringsbolagskommittén har gjort
en värdefull kartläggning av de ganska skiftande verksamheier som rymmes inom
denna typ av företag. Någon särskild anmärkning riklas emellertid inte från
kommitténs sida mot finansieringsföretagens sätl alt sköta sina uppgifter.

Finansieringsföretagen är inte
underkastade de kreditpolitiska restriktioner som gäller för andra
kreditinstitut. Kommittén anser att detta kan leda till en snedvridning av
krediigivningsmönstret och framhåller att finansieringsföretagen förefaller
alt expandera särskilt starkt i perioder av kreditåtstramning, vilkel sänker effeklivititeten
i den allmänna kredilregleringen. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna
om likviditetskrav, ullåningsreglering och räntereglering skall kunna
lillämpas även på dessa företag. Kommillén har emellerlid inte gjort något
försök att i kvantitativa termer eller på annat sätt belysa de
samhällsekonomiska effekterna av den del av kredilgivningen, som på grund av
finansieringsföretagens verksamhel kunnal försiggå ulom
kreditmarknadsregleringens räckvidd. Det är sålunda inte klarlagt hur slor
praktisk belydelse finansierlngsförelagens expansion kan ha i berörda avseende.
Det förefaller visserligen obestridligt att kreditmarknadsregleringen med de av
kommittén förordade befogenheterna skulle kunna göras mera effektiv.
Institutet vill likväl ifrågasätta om ett par av de medel kommillén föreslagit
kan komma all visa sig synnerligen användbara för sin tilltänkta uppgift.

Kommiitén anser atl
finansieringsföretagen har bidragit med väsenlliga tillskott lill den svenska
kreditmarknaden genom fortlöpande förbättring och nyskapande av olika
kreditformer och atl det är av vikt atl denna utveckling inle hämmas av den
föreslagna regleringen. Härav följer alt denna måsle handhas med sådan
varsamhet att det inte blir risk för en strypning av en slruklurelll belingad
vidareulveckling inom områdel. någol som skulle kunna visa sig särskilt
oförmånligt för de små företagen vilka enligt belänkandet i stor utsträckning
betjänas av finansieringsföretagen. Kommittén har inte gått in på
möjligheterna av sådana bieffekter.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 47

Liksom kommittén anser institutet
atl en effektiv kredilpolitik förutsälter atl riksbanken kan följa
utvecklingen inom olika områden på kredilmarknaden och att det därför är
önskvärt med en insyn och kontroll även av finansieringsförelagens verksamhel.
För alt lillgodose möjlighelen lill insyn är del sålunda motiverat med en
uppgiftsskyldighei från finansieringsföretagens sida gentemoi riksbanken.

1.3 Kommerskollegium

Kollegiet delar i alll väsenlligl
de bedömningar som ligger till grund för kommitténs förslag att vissa av den
kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser skall kunna lillämpas även på
finansieringsföretagen. Kollegiet finner i likhet med kommittén det
otillfredsställande att en icke obetydlig del av kredilgivningen i samhällel
kommit alt bli mindre påverkad av den förda kreditpolitiken.

Av betänkandet framgår atl
finansieringsförelagens expansion bl.a. är ell resultat av näringslivets - och
då framför allt de mindre och medelslora företagens - ökande krav på externt
anskaffat kapital. Kollegiet har i detla sammanhang noterat de farhågor som
framförts beträffande återverkningarna för de mindre och medelstora företagens
kreditförsörjning av kreditpolitiska ingrepp på förevarande område. Kollegiet
fömtsätter dock i likhet med kommittén att de möjligheter till selektivt
utformade åtgärder, riktade mol exempelvis konsumtionskreditgivningen, som
tillgängliga kreditpolitiska medel inrymmer kommer att utnyttjas.

I betänkandet berörs även den s.k.
bilkreditförordningen. Förordningen, som främsl är konjunkiurpolitiski men
även konsumenlpolitiskl moliverad, reglerar kontantinsatsens storlek och
kredittidens längd vid yrkesmässig försäljning av bilar på avbetalning.
Kollegiet är tillsynsmyndighet. Utan att frågan om förordningens effekter varit
föremål för direkt utredning kan givetvis vissa slutsatser dras av de
reaktioner kollegiet erhåller från bransch- och konsumenthåll i samband med
regeländringar. Atl döma härav är de konsumlionsdämpande respektive
konsumtionsfrämjande effeklerna betydande. Enligt kollegiets uppfattning bör
förordningen ses bl. a. som etl stabiliseringspolitiskl komplement eller
alternativ lill eventuella kreditpolitiska åtgärder riklade mot
refinansieringen av avbetalningskontrakt vid köp av bil.

Kollegiet vill avslutningsvis
framhålla att de i betänkandet noterade möjligheterna till kringgående av
förordningens bestämmelser minskat betydligt genom att kollegiet fått
bemyndigande all utfärda tillämpningsföreskrifter till förordningen. Sådana
föreskrifter utfärdades av kollegiet den I augusti 1977. Föreskriftema är f. n.
föremål för viss omarbetning.

1.4 Konsumentverket

Vissa nya inslag i den svenska
ekonomin ställer både enskilda konsumenler och myndigheler inför problem som
de inle varil vana atl bemäslra tidigare. Ökningen av löneinkomsternas köpkraft
har bromsals, i vissa fall har de till och med minskat samiidigi som
infiationen varit osedvanligt hög. Kreditpolilikens roll atl utjämna
konjunklurvariationer har samtidigt lelt till en påtagligt ojämn tillgång på
krediter för konsumtionsändamål. De nya inslagen i ekonomin kan förvänlas bli
bestående under överskådlig tid.

De hushållsekonomiska problemen har
ökat i omfattning när hushållen till följd av kreditpolitiken inle långsiktigt
kunnat planera sin ekonomi.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 48

Detta har drabbat nybildade hushåll speciellt sådana med
barn samt konsumenter som har små eller inga besparingar som kan användas för
planmässig anskaffning av varaktiga konsumtionsvaror.

Verkel har förslåelse för
utredningens förslag atl lagen om kreditpolitiska medel skall ha
genomslagskrafl beträffande all den kreditgivnings-verksamhet som bedrivs av
finansieringsbolag. Genomförs förslagel kommer i prakliken hela
konsumentkreditgivningen att falla under den kreditpolitiska regleringen.

Med en så omfattande regleringsmakt
följer emellertid även etl ökat ansvar för statsmakterna när det gäller
verkningarna av olika kreditpolitiska beslul. Konsumentverket efteriyser
utredning om hur berättigade och fortlöpande kreditbehov på konsumenlsidan
skall kunna tillgodoses även vid kreditpolitisk åtstramning. Verket saknar med
andra ord i betänkandet en utirycklig formulering om att den ökade
regleringsmakten släller krav på en genomtänkt konsumentpolitik för att säkra
tillgodoseendet av angelägna konsumentkredilbehov.

Verket vill vidare framhålla alt
den av riksdagen i december 1977 beslutade konsumentkreditlagen kan verka
fullt ul inom ramen för en sådan politik som särskilt tar sikte på
konsumtionskrediter. Ett av syftena med konsumentkreditlagen är atl driva fram
informalion om kreditkoslnaderna uttryckta som en effektiv ränia. Kredittagama
skall efter jämförelse kunna söka sig till de förmånligaste kredilallemativen.
Regelmässigt är lån i bank det förmånligaste av dessa altemativ. Men tillgången
på konsumenlkre-diter i bank har under senare år varit begränsad. Med en
övergripande konsumentkredilpolitik skulle utrymmet för konsuméntkrediler i
bank kunna ökas.

Vad nu anförts lalar enligt verkets
uppfattning också för alt lagen om kredilpoliliska medel bör omfatta hela
kredilmarknaden, alltså även kapitaltransaktioner mellan företag. Ett
ytterligare skäl härför är att motverka snedvridningar på marknaden. Så skulle
ekonomiskt starka tillverkare av konsumtionskapitalvaror, som nu finansierar
delar av sin försäljning via fmansieringsbolag, i framtiden kunna låta denna
finansieringsverksamhet inlemmas i tillverkningsbolagets rörelse. Lagen om
kredilpoliliska medel skulle därmed inte vara tillämplig på den fortsatta
konsumentkreditgivningen av detla slag. Kredilgivning av nu åsyftat slag
kanske inte slår andra företag lill buds. Konsumenter med kreditbehov får
härigenom inte en önskvärd valfrihet mellan olika produkter. Härtill kan fogas
alt genom-slagskraflen av kreditpolitiska åtgärder inte blir hundraprocentig om
en sådan utveckling kommer till stånd.

Verket vill också erinra om att vid
tillämpning av lagen om kredilpoliliska medel bör beaktas att
likviditetskvoter etc måste bestämmas med hänsyn tagen till 10§
konsumentkreditlagen. Enligt denna lagbestämmelse får köparen vid kreditköp
framställa samma invändningar på grund av köpet mol krediigivares krav på
belalning som han kan göra mot säljaren samt, inom ramen för den begränsning
som framgår av 10§ 2 st i lagen, kräva återbetalning av erlagd köpeskilling.

1.5 Statens industriverk

Den svenska krediimarknadspolitiken
har under efterkrigstiden bedrivits på så sätt att mål knutits såväl till den
allmänna räntenivån och räntestrukturen som till utbudet på kredit. Dessutom
har kreditpolitiken varit utpräglat selektiv på så sätt att vissa sektorers
upplåning (bosladsbyg-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 49

., i gande och staten) har
priorilerals. Efter hand har kredilpoliliken alllmer

inriklals på kvantitativa regleringar av kreditutbudet med
hjälp av likviditets- och placeringskvoter, uilåningsiak och
emissionskontroller. Även i lider av kreditålslramning och med relativt högt
ränteläge har man, i synnerhet om man ser på ulvecklingen av realräntan,
bedrivii en lågräntepolitik. Del tillåls således inle råda något
marknadsbestämt samband mellan räntenivå och krediimarknadsläge så alt den rådande
räntan avspeglar knappheten på kredii även om en viss liberalisering i synen på
en mark-nadsbeslämd ränteutveckling blivit märkbar på senare år. Del sätt på
vilket den svenska kreditmarknadspolitiken har bedriviis har inneburit alt i
ell läge med kreditålslramning har den otillfredsställda (vid rådande räntenivå)
oprioriterade kreditefterfrågan "spillt över" från den reglerade kreditmarknaden
till den oreglerade (mer eller mindre grå) kreditmarknaden. På denna marknad
har framför alll förelag kunnat låna ut tillfälliga likvidiletsöverskotl lill
en marknadsbestämd ränta till låntagare som pä grund av kreditrestriktioner
inle tillåtits låna på den reglerade kreditmarknaden.

För en kreditmarknadspolilik som
inriktar sig på atl kvantitativt reglera kreditutbudet är självfallet av
avgörande betydelse för den förda politikens effektivitet att minska
omfattningen av den oreglerade kreditmarknaden. Del är med denna avsikl som
kommitténs förslag om att den kreditpolitiska lagstiftningen även skall kunna
lillämpas på finansieringsförelagen har tillkommit. Dessa tar nämligen
övervägande delen av sin upplåning från den oreglerade kredilmarknaden, den
s.k. specialinlåningsmarknaden. Finansieringsförelagen fungerar således som
förmedlare mellan låntagare och långivare på den oreglerade kredilmarknaden.
Kommilléns förslag till ändring i lagen om kreditpolitiska medel kommer
emellertid inte åt den oreglerade kreditmarknaden som föreleelse, vilken aren
konsekvens av de principer efter vilka kreditmarknadspolitiken bedrivs.
Inordnandet av finansieringsbolagen i den reglerade kredilmarknaden innebär
med all säkerhet att otillfredsställd kreditefterfrågan finner nya eller andra
vägar, utom räckhåll för den kreditpolitiska lagstiftningen, till den
oreglerade kreditmarknaden. I synnerhet som befintlig lagstiftning liksom de
förslag till ändringar i lagen om kredilpoliliska medel som kommittén
presenterar innebär att man mycket noga specificerar vilka institut som kan
komma att åläggas kreditrestriktioner. På sikt kan man således förvänta sig att
behov uppkommer att inordna ytterligare kreditinstitut i den reglerade kreditmarknaden
varieftersom dessa inslitutionaliseras som kanaler till den öppna
specialinlåningsmarknaden. I konsekvensens nämn borde kommitténs förslag syftat
till att reglera a//a kreditströmmar således även l.ex. mellan företag såsom
man gått till väga i Norge där lagen anger de kreditinstitut som, med vissa
undanlag, får syssla med finansieringsverksamhet. Kommittén avslår ifrån att
föreslå en så långtgående reglering med moliveringen atl det "skulle
innebära ett ingrepp i vanliga företags verksamhet på elt sätt som hittills
varit främmande för svensk lagstiftning". Detta förefaller vara en rimlig
bedömning i synnerhet som en vattentät kontroll av all kredilgivning är omöjlig
att åstadkomma.

Kommittén påpekar att statens
strävan att i ett stramt kreditmarknadsläge i första hand tillgodose
indusirins finansiering på bekosinad av konsumentkrediter molverkas av
finansieringsföretagen eflersom deras kredilgivning i stor utsträckning är
inriktad på konsumtionsfinansiering. Enligt kommitténs bedömning beslår en
tredjedel av lånestocken hos finansieringsföretagen av konsumtionskrediter. Om
avsikten är att konlrollera

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 50

omfattningen av konsumentkreditgivningen kan del vara
effektivare all införa bestämmelser som gör del möjligt atl generelll variera
villkoren vid avbetalningsköp, dvs. kontantinsatsens slorlek och kredittidens
längd, i konjunkiurpolitiski syfte, i likhei med vad som nu gäller vid
yrkesmässig försäljning av bilar. Kommitténs förslag innebär ju all bäde
näringslivets och konsumenternas finansiering drabbas.

Mot bakgrund av vad som sagls ovan
är det således tveksamt om kommitténs förslag att göra den kreditpolitiska
lagstiftningen lillämplig på finansieringsföretagen verkligen leder till någon
pålaglig effektivisering av kreditpolitiken annat än på kort sikt. Om del finns
ett behov av att effektivisera kreditpolitiken kan det vara ändamålsenligare
atl se över själva principerna för denna. En diskussion om mål och medel för
kredilpoliliken faller dock utanför ramen för detla remissyttrande. Vid given
kreditpolitik är det konsekvent att lagen om kredilpoliliska medel även görs
tillämplig på finansieringsbolagen. Även om industriverket tvivlar på all detla
leder till en påtaglig effektivisering av kredilpoliliken har verket å andra
sidan inte funnil några skäl som talar för alt finansieringsbolagen, lill
skillnad från de kreditinstitut som nu omfattas av lagen om kreditpolitiska
medel, inte skulle falla inom lagens tillämpningsområde.

1.6. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

De av utredningen anförda
motiveringarna till att låta finansieringsförelagen omfattas av vissa medel i
den kreditpolitiska lagstiftningen är framför allt dels att effektiviteten hos
lagstiftningen minskar med en expanderande del av kreditmarknaden utanför
lagens tillämpningsområde, dels önskan att uppnå konkurrensneutralitet mellan
banker och finansierings-företag.

Dessa motiveringar kan naturiiglvis
ha viss bärkraft så länge nuvarande kredilpoliliska reglering gäller.
Finansieringsbolagskommittén har inte haft till uppgifl att utvärdera den förda
kreditpolitiken. Det bör dock påminnas om alt denna reglering medför vissa
konkurrensbegränsande effekter.

En väsentlig konkurrensbegränsning
är att bankema inte fritt förfogar över det konkurrensmedel som på andra
områden anses som det väsentligaste, nämligen priset på sina tjänster. Genom
den räntekontroll (vid sidan av diskontopolitiken) som riksbanken ulövar på
både in- och utlåningssidan uppstår stelhet i prissättningen. De nackdelar som
detta medför, t. ex. i form av minskade möjligheter att låta skillnader i
effektivitet mellan bankerna ta sig uttryck i räntesättningen, får naturiiglvis
vägas mol de fördelar som kan finnas med ett sådant regleringssystem från
kreditpolitisk synpunkt. Här kan tilläggas att när det gäller avgifter och
provisioner för tjänsler utanför in- och utlåningssidan som svarar för en
betydande del av bankernas totala inläkler har en lidigare kartellregistrerad
överenskommelse mellan affärsbankerna om gemensam prissättning (den s.k.
tariff-överenskommelsen) upphört att gälla efter ingripande av NO.

Vid tillämpningen av andra
kreditpolitiska medel såsom likviditetskvoter och utlåningstak har vid skilda
tillfällen från olika bankgruppers sida påpekats att vissa snedvridningar av
konkurrensen mellan bankerna uppstått genom atl man uppställt olika krav för
olika typer av kreditinstitut.

Den kredilpoliliska regleringen,
som i princip är av temporär art, torde i och för sig ha införts efter en
avvägning mellan för- och nackdelar från allmän synpunkt. Det kan dock ha
uppkommit oförutsedda effekter l.ex.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 51

frän konkurrenssynpunkt som måhända kan undvikas vid en
annan utformning och lillämpning.

Innan kredilmarknadsregleringen bringas all omfalla
ytterligare delar av kredilmarknaden är del önskvärt atl en aktuell utvärdering
av regleringens för- och nackdelar från allmän synpunkt görs varvid även dessa
konkurrensbegränsande effekter beaktas.

Kommitténs förslag omfattar inle all kredilgivning. Om
finansieringsföretagens verksamhel i viss mån försvåras av atl föras in under
lagstiftningen, vilkel lorde bli fallel, finns risk för att de mindre och
medelstora företagens krediteflerfrågan riktas mol den sektor som ligger
ulanför. Motivet atl skapa konkurrensneutralitet mellan banker och
finansieringsbolag genom all låta även de senare omfallas av den
kreditpolitiska lagstiftningen är således inle så tungt vägande eflersom
effeklen visserligen blir atl banker och finansieringsföretag blir mer
jämställda, men finansieringsförelagen blir i sin lur - liksom lidigare även
bankema - diskriminerade i förhållande till den slora "grå"
marknaden. Med hänsyn lill atl bankerna har etl i lag skyddal företräde till
den relativt billiga inlåningen frän småsparare skulle det kunna synas
försvarbart atl bankema bär konkurrensnackdelarna av den kreditpolitiska
regleringen. Några sådana fördelar på inlåningssidan har inle
finansieringsföretagen. De synes snarare vara atl jämställa med kreditgivama på
den grå marknaden. En reglering av kredilmarknaden med selekliva medel ger i
sin tillämpning överhuvud laget risker för snedvridning av konkurrensen.

Finansieringsföretagen verkar på en marknad med friare
konkurrens både på upplåningssidan och på utlåningssidan än vad som är fallet
på den traditionella kreditmarknaden. Räntesättningen på specialinlåningsmarknaden,
där finansieringsförelagen i slor utsträckning gör sin upplåning, har inle
reglerats så hårt som i fråga om övrig inlåning. På utlåningssidan har
konkurrensen mellan finansieringsförelagen spelat slor roll för räntesäitningen.
En viktig förklaring lill att priskonkurrensen fått större utrymme på denna
marknad ligger i att den kreditpolitiska lagstiftningen inte omfattar
finansieringsföretagen. Detta förhållande torde också, såsom utredningen
framhåller, i viss män ha bidragit till finansieringsförelagens snabba
expansion. En långt viktigare förklaring till denna expansion för finansieringsföretagen
står dock att finna i det förhållandet att dessa företag inte bara utvecklat helt
nya kredilformer och vidareutvecklat vissa av bankernas kreditformer ulan
också skapat nya och rationella former för administrativ och annan
företagsservice. Finansieringsförelagens styrka synes i hög grad ligga i atl de
utvunnit stordriftfördelar genom att samordna tjänster från många företag där
kostnadema för tjänstema, om de skulle ulföras av varje företag för sig, skulle
bli betydligt högre. Finansieringsföretagen har härigenom fylll ett verkligt
behov hos framför allt mindre och medelstora företag.

Ett inslag i kreditpolitiken som berörs av utredningen (s.
130) har på senare lid varit alt genom åtstramning på den inhemska
kreditmarknaden skapa incitament för *orelagen att tillgodose en stor del av
sin krediteflerfrågan ulomlands. NO vill framhålla att en sådan inriktning
knappast fungerar annal än på slörre företag. Små och medelslora företag kan
eller vågar inte låna ulomlands och drabbas därför på etl sätt som inte är
avsett med regleringen.

NO har i och för sig förståelse för argumentet att effektivare
möjligheter behövs för att påverka den kredilgivning som avser
konsumtionskrediter. Man måste emellertid även här fråga sig om inte de små och
medelstora

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 52

företagen är missgynnade i förhållande lill de stora
företagen. De konsumlionskrediter som finansieringsföretagen förmedlar kan
många gånger ersättas av krediter som säljarföretagel självl lämnar. De stora
detaljhandelsföretagen kan bygga upp egna former för kredilgivning till företagets
kunder. Kapital till sådana krediler kan företaget skaffa utan atl behöva
redovisa alt det skall användas till konsumtionskrediter. Del går ju inte atl
"öronmärka" olika delar av det i företaget arbetande kapitalet. Stora
förelag har dessulom ofta lättare atl låna än små och medelslora företag. Här
kan bl.a. erinras om vad som nyss sagts om fömlsällningama för upplåning
utomlands.

För all visa
finansieringsförelagens betydelse jämför ulredningen deras kreditutbud med
bl.a. affärsbankernas och konstaterar då atl finansieringsföretagen svarar för
20-25 procenl av del för dessa kategorier gemensamma kredilulbudel (s. 122).
Denna jämförelse är kanske relevant om man särskilt vill belysa frågan om
konkurrensneutralitet mellan dessa båda kaiegorier. Ser man emellerlid till den
kredilpoliliska lagstiftningens syfle framslår jämförelsen som ganska
ointressant. Syflel är ju i huvudsak alt påverka den reala ekonomin dvs.
ulvecklingen av investeringar, produktion, konsumtion elc. (s. 129). Mol den
bakgrunden ger inle ens den av utredningen redovisade andelen på drygl 4
procenl för finansieringsföretagen av omslutningen i banksystemet en
rättvisande bild, eftersom därvid den slora grå marknaden ligger ulanför
jämförelsen. Sedda i belysning av dessa omständigheter framstår
finansieringsförelagens verksamhet som närmast obetydlig sedd ur det
kreditpolitiska perspektivet.

NO anser sammanfattningsvis atl det
finns pålagliga risker för alt etl inordnande av finansieringsförelagen under
den kredilpoliliska lagstiftningen kommer atl försvåra och fördyra
finansieringsföretagens verksamhet vilket i sin lur kommer att negativt
påverka framför allt de mindre och medelstora företagens möjligheter att
erhålla ändamålsenliga krediter och därmed förknippade administrativa tjänster.
Samtidigt syns betydelsen av alt föra in finansieringsföretagen under
regleringen vara ringa sedd ur kreditpolitisk synpunkt.

Mol bakgrund av det anförda anser
NO att det vore värdefullt att en ulvärdering av erfarenhelerna och en översyn
av den nuvarande kredilpoliliska lagstiftningen kom till stånd. Frågan om en
sådan översyn har också berörts av departementschefen i propositionen
1977/78:33. Härvid bör även beaktas hur nuvarande reglering påverkar
konkurrensen mellan olika kreditinstitut och delmarknader. Till dess en sådan
utvärdering och översyn gjorls bör man enligt NOs uppfattning avvakta med atl
föra in finansieringsföretagen under den kredilpoliliska lagstiftningen.

1.7 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Bakgrunden till de förslag, som kommittén
presenterar, är den snabba volymökning som skett hos finansieringsbolagen och
som medfört atl de i dag utgör en inle obetydlig del av den svenska
kreditmarknaden. Till skillnad från övriga svenska kreditinstitut omfattas de
emellerlid inle av den kreditpolitiska lagstiftningen och ej heller av någon
speciallagstiftning av samma karaktär som banklagstiftningen och
kreditaktiebolagslagen. Detta har medfört dels att en växande del av
kreditmarknaden kommii att stå utanför kreditpolitikens direkta påverkan, dels
att olika typer av kreditinstitut kommii att arbeta under olika legala
förutsättningar.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 53

Kommittén ägnar en slor del av sitl
betänkande åt en kartläggning av de svenska finansieringsbolagen och deras
verksamhel. En av de slutsatser, som kommittén drar av denna kartläggning, är
atl finansieringsbolagen i slor utsträckning bidragit med värdefulla tillskott
lill den svenska kredilmarknaden. Kommillén pekar härvid bl a på del sätt
varmed befintliga säkerheter på ett mer effektivt sätl kunnat utnyttjas för
kredilgivning, som vid facloring och leasing, och på den ibland omfallande
adminisiraliva service som finansieringsbolagen erbjuder som komplemenl lill sina
finansiella Ijänster. Kommittén menar alt en stor del av förklaringen bakom
den snabba expansionen hos finansieringsbolagen fär sökas i dessa förhållanden.

Kommittén framhåller dock att en
belydelsefull faktor bakom den lendens lill förskjutning av kredilgivningen
från bankerna lill finansieringsbolagen som skelt får sökas i alt
finansieringsbolagen inle har varit direkt påverkade av kredilpolitiken. 1
betänkandet redovisas hur finansieringsbolagens verksamhet expanderat just
under perioder då banksystemets expansionsmöjligheter varil begränsade till
följd av en restriktiv kredilpolitik.

Fullmäktige har ingen anledning alt
ifrågasätta kommitténs positiva syn på finansieringsbolagens verksamhet men
vill undersiryka - liksom kommittén själv gjort - att en sådan posiliv
grundsyn naturligtvis inte får leda lill slutsatsen alt den kontroll av och
insyn i kreditinstitutens verksamhet som samhället i övrigt har skaffat sig
inte skall gälla finansieringsbolagen. Fullmäktige har senasl i sin skrivelse
till regeringen av den 9 juni 1977 angående förlängning av den kreditpolitiska
lagstiftningen utvecklat de skäl som framför allt i dag nödvändiggör en
effektiv kreditpolitik. De stora problem som svensk ekonomi i dag möter kan
inte lösas utan en fast och målmedveten ekonomisk politik på alla fronter -
finanspolitik, arbetsmarknadspolitik, kreditpolitik.

En förutsätlning för en effektiv
kredilpolitik är tillgången på de instrument som ges genom lagen om
kreditpolitiska medel. Lagen omfallar i dag bankerna och försäkringsinstituten,
kreditaktiebolagen och hypoteksinsli-tutionerna samt obligationsmarknaden.
Finansieringsbolagens snabba tillväxt undersiryker enligt fullmäktiges mening
behovel av en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde.

Redan den volym som finansieringsbolagen har uppnått gör
det enligt fullmäktiges mening besvärande från kreditpolitisk synvinkel alt de
kreditpolitiska medlen inte kan ha någon direkt verkan på dessa institut.
Under åren 1974-1976 uppgick ökningen av finansieringsbolagens kredilgivning
lill nästan en fjärdedel av ökningen hos affärsbankemas övriga utlåning och
till mer än en och en halv gång utlåningsökningen från den samlade
föreningsbanksrörelsen. När en så stor gmpp kreditinstitut ligger ulanför de kredilpoliliska
åtgärdernas direkta påverkan, uppstår allvarliga konsekvenser för
möjligheterna för kreditpolitiken att ge sitt bidrag lill den allmänna
ekonomiska poliliken.

Den relaliva försvagningen av kreditpolitikens
effektivitet blir än mer påtaglig i beaktande av hur finansieringsbolagens
expansion har varierat under olika perioder. Kommiitén redovisar här elt
maierial, som trots vissa statistiska brister, visar hur finansieringsbolagens
kredilgivning framför allt expanderat under perioder då den allmänna ekonomiska
situationen påkallal en dämpning av kredilgivningen.

Som kommittén visar har den svenska kreditpolitiken på
senare år fått alllmer selektiva inslag. Den ekonomiska situalionen vari
Sverige nu befin-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 54

ner sig nödvändiggör en stark återhållsamhet i utbudet av
konsumtionskrediter och en samtidig favorisering av i första hand utlåningen
lill industrin. Denna selektiva inriktning av kreditpolitiken har hittills fält
formen av rekommendationer till bankinslilulen, som delat riksbankens syn på
fördelningen av det tillgängliga kreditutrymmet. De uppgifter, som kommittén
redovisar i sitt betänkande, visar dock på hur en stor del av konsumtionskreditgivningen
flyttats över från bankema till finansieringsbolagen och därmed i viss mån
motverkat kreditpolitikens syften.

Mot bakgrund av ovanstående är det
enligt fullmäktiges mening ofrånkomligt att den kredilpoliliska
lagstiftningens lillämpningsområde nu utvidgas lill att även omfatta finansieringsbolagen.

De olika medel, som ingår i den
kredilpoliliska lagstiftningen år uppdelade i två kaiegorier - normala och
extraordinära. De normala medlen är avsedda alt kunna utnyttjas mer eller
mindre permanent medan de extraordinära enbart är avsedda atl utnyttjas under
begränsade perioder, då synnerliga skäl föreligger.

Bakom denna uppdelning av de
kredilpoliliska medlen ligger uppfattningen alt kreditpolitiken har ett behov
av att mer eller mindre permanent kunna styra eller påverka utvecklingen på
kreditmarknaden men atl del härutöver erfordras möjligheter alt i vissa
situationer kunna tillgripa yllerligare medel.

Som fullmäklige lidigare framhållit
har del i vissa silualioner de senaste åren blivit aktuellt med en mer selektiv
kredilpolitik än vad som normalt karakieriseral riksbankens agerande. Denna
selekliviiel har hittills filt formen av mer eller mindre kvalitativa
rekommendalioner till bankinslilulen. Av de båda kreditpolitiska medel som
kommittén föreslår skall omfatta även finansieringsbolagen - likviditetskrav
och utlåningsreglering är det enbart det senare som i lagtexten innehåller en
selekliv möjlighel. Enligt fullmäktiges mening är detla en önskvärd uppdelning.

En långt driven, mer eller mindre
permaneni selektiv politik vad gäller kredilmarknaden har enligt fullmäktiges
mening uppenbara nackdelar. Ganska snart torde oöverstigliga prakliska
svårigheter uppkomma genom omöjligheten alt konsekvent "öronmärka"
krediter. Härtill kommer att för vissa kredilpoliliska medel - såsom
likviditetskrav - en selektiv ulformning skulle försvaga deras mer allmänna
stabiliseringspoliliska funkiion. Det är mot denna bakgmnd som fullmäktige inte
finner del ändamålsenligt alt ge likviditetskrav - avsell alt användas mer
eller mindre permaneni -ett selektivt innehåll. Detla leder också till
slutsatsen atl fullmäktige vill avvisa den konsimktion av likviditetskrav, som
kommittén diskuterar, där kravet relateras mot elt instituts tillgångar i
stället för mot dess skulder.

Fullmäktige finner det däremot både
ändamålsenligl och önskvärt all ett selektivt elemenl finns i elt så
extraordinärt medel som utlåningsregleringen. Visserligen har fullmäktige inte
hillills utnyttjat dessa möjligheter vid lillämpning av ullåningsreglering för
banker. Det har framstått som tillräckligt att ge kvalilativa rekommendalioner
till bankema av en motsvarande innebörd. Situationen kan emellertid vara någol
annorlunda vad gäller finansieringsbolagen, inte minst därför atl dessa ofta är
mer specialiserade i sin kredilgivning än vad bankema är. Skulle en situation
uppstå, där ett ullåningstak på finansieringsbolagens kredilgivning bedöms som
oundvikligt, kan del enligt fullmäktiges mening vara olämpligt atl behandla all
kredilgivning från finansieringsbolagen på samma sätl. Kredilgivning i

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 55

form av finansiell leasing, som så uppenbart är
invesleringsstimulerande, kan särbehandlas eller hell undantas ett
utlåningstak. Motsvarande överväganden kan i viss mån behöva göras beiräffande
facloring.

Kommittén diskulerar
ändamålsenligheten i alt låta finansieringsbolagen omfattas av kassakrav men
avvisar della med motiveringen alt likviditetskraven fyller samma funktion som
ullåningsreglerande instmment för finansieringsbolagen. Fullmäklige har inget
all erinra mot denna slutsats.

De bestämmelser om
emissionskontroll som återfinns i den kredilpoliliska lagstiftningen består av
tvä delar. Den ena delen innebär att obligationer, förlagsbevis eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utges ulan riksbankens
tillstånd. Kommittén berör inte denna del som ju givetvis gäller även av
finansieringsbolag upptagna lån av ifrågavarande slag. Den andradelen av
emissionskontrollen innebär atl det även för andra skuldebrev, som utges av
kreditinstitut, kan krävas riksbankens lillstånd för utgivning. Undantaget
härifrån är inlåning på bankräkningar. Kommittén föreslår att även
finansieringsbolagens upplåning skall undantas.

Fullmäktige har intel att invända mot elt sådant undantag.

Fullmäktige vill således
understryka vikten av att kommitténs förslag om att utvidga den kreditpolitiska
lagstiftningens bestämmelser till atl omfalta finansieringsbolagen genomföres.
Såväl beslämmelsema om likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering
bör därvid ingå.

Reservanlen inom fullmäktige, Allan
Hemelius, anför att han i likhet med reservanten i kommittén Regnéll anser att
förslaget i fråga om den kreditpolitiska lagstiftningen inle kan godtas
beträffande likviditetskvoter och räntereglering. Han tillägger att han på
samma sätt som fullmäktiges majoritet ser positivt på finansieringsbolagens
verksamhet. Han understryker därvid särskilt den betydelse som bolagen har för
den mindre och medelstora företagsamheten, inle minst genom servicefunktioner i
förhållande till dessa.

1.8 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Genom den - speciellt under senare
år - kraftiga expansionen av finansieringsbolagens kredilgivning har en växande
del av kreditmarknaden kommit att ligga utanför de kreditpolitiska åtgärdemas
räckvidd. Detta förhållande har bidragit till att minska effektiviteten i den
förda kreditpolitiken. Det är enligt fullmäktiges mening angeläget att även
finansieringsbolagens verksamhet inordnas i den marknad som är föremål för
kreditpolitisk reglering i form av likviditetskrav, utlåningsreglering och
räntekon-iroll.

Utifrån de synpunkier fullmäklige
har att särskilt beakla har fullmäklige inte funnit anledning till erinran mot
de framlagda förslagen.

1.9 Delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU)

DEFU finner inte anledning motsätta
sig förslagel om alt inrymma finansieringsbolagen i den kreditpolitiska
lagstiftningen. Om detta kräver en speciallag, som definierar vilka bolag och
vilken verksamhet som skall

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 56

vara finansieringsbolag, kan en sådan speciallag stiftas
utan alt tyngas med i förevarande förslag omfallande tillsynsreglering.

1.10 Svenska bankföreningen

Bankföreningen framhåller till en början
att föreningens inslällning överensstämmer med de huvudsakliga ståndpunkterna
som har redovisals av reservanten i finansieringsbolagskommittén och de båda
experterna i kommillén som har avgett särskilt yltrande. Bankföreningen anför
fortsättningsvis: Sin uppfallning om hur den kredilpoliliska lagstiftningen
över huvud bör utformas och tillämpas har bankföreningen redovisal bl a i
remissyttranden den 4 mars 1974 och den 20 maj 1974 över beiänkandei
"Kredilpoliliska medel" (Ds Fi 1974: 2), som upptog förslag lill den
nuvarande lagen om kreditpolitiska medel. Bankföreningen har därvid framhållit
att de medel som i försia hand måste användas för atl kredilpolitiken skall bli
ett effektivi instrument i stabiliseringspolitiken är öppna marknads-operationer,
inklusive slatsskuldspoliliken, och diskontopolitik. Dessa generella
penningpolitiska medel påverkar kreditkapaciteten och kreditvillkoren i hela
den finansiella sektorn ulan att skapa incilamenl till ökad kredilgivning på
en icke organiserad marknad utanför riksbankens kontroll. De i remissärendet
föreslagna tilläggen till lagen om kredilpoliliska medel innebär atl
finansbolagen förs in under riksbankens kontroll. Ulanför denna kontroll kommer
dock alltjämt alt ligga en betydande fri kreditmarknad.

Väsenlliga riktpunkter vid en
användning av lagens kreditpolitiska medel gentemot finansbolag måsle enligt
bankföreningens mening vara dels att åtgärderna mot finansbolagen utformas
under beaklande av dessa bolags speciella funkiion i kredillivel och branschens
särskilda sammansättning dels att såviit möjligt undgå en utveckling, som
väsentligen endast innebär att motsvarande kredilgivning överflyttas till den
fria kreditmarknaden, dels atl de nya reglerna och deras tillämpning inte
åsidosätter principen om konkurrensneutralitet.

Den nuvarande krediipolitiska lagens regler om
likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering har utformats med sikte
på bankerna och deras kredilgivning som är en renodlad kredilgivning och
bedrives över etl starki diversifierat fält såvitt gäller både kundkategorier
och krediländamål samt till alldeles övervägande del finansieras av inlåning
från allmänheten. Del karaktäristiska för finansbolagens verksamhet är
framförallt dess starka koncentralion på mindre och medelstora företag.
Karaktäristiskt är vidare att finansbolagens kredilgivning lill de små och
medelstora företagen i betydande ulslräckning är integrerad med administrativa
ijänster som kan väsentligt begränsa anspråken på dessa företags egen
konlorsorganisation, och att finansbolagens priser naturligen avväges mot den
totala prestationen. Karaktäristiskt för finansbolagsbranschen är också att
den rymmer företag av högst varierande storlek och verksamhetsinriktning.

Det har efler hand blivil allt mer
uppenbart att dynamiken i det ekonomiska livet måste i slor utsträckning bero
på de små och medelslora företagen. Betydande ansträngning görs därför numera
för att främja deras utveckling. Eftersom finansbolagen framförallt verkar
såsom inslrumenl lill de små och medelslora företagens tjänst är det av stor
betydelse att den kreditpolitiska lagstiftningen inte får försämra dessa
företags verksamhetsbetingelser. Sådana negativa konsekvenser skulle kunna
undvikas genom

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 57

de begränsningar av reformen, som här har förordals (se
2.3. 3.3 och 4.3), ulan atl finansbolagen för den skull ges möjlighet all agera
vid sidan av riksbankens intentioner för kreditpolitiken. Det nu sagda förljänar
atl beaklas inte minst vid riksbankens tillämpning av nya regler enligt förslaget.
Bankföreningen anser en markering av delta böra ske i proposilionen till
riksdagen.

Beaklar man att krediter lill
näringslivel regelmässigt priorileras även i tider av kreditrestriktioner,
borde det ligga särskilt nära till hands att begränsa tillämpligheten och
lillämpningen av den kredilpoliliska lagen såvitt angår sådana finansbolag som
enligt bestämmelse i bolagsordningen endast kan lämna krediler till
näringslivet och vad därmed skall jämslällas exempelvis leasing. Etl ullalande
härom under den fortsatta handläggningen av detta ärende vore önskvärt med
anmärkning tillika att finansbolag, som vill på delta sätt begränsa föremålet
för verksamheten, bör kunna överföra annan för bolaget tillåten verksamhet till
särskilt dotterbolag.

1.11 Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundet anser alt man i förslaget
i alllför stor utsträckning likställt finansieringsbolagen med bankerna.
Inriktningen på verksamhelen, kundsammansättningen, upplåningsmöjlighetema,
marknaden man verkar i etc. skiljer sig på väsentliga punkler från bankernas
vardag. Det är därför tveksamt om del i nuläget är riktigt alt föreslå att den
kredilpolifiska lagstiftningen skall gälla även för finansieringsbolagen, inte
minsl med hänsyn lill atl denna är föremål för översyn. I remissvar den 5
seplember 1977 till förslag om föriängning av den kreditpolitiska
lagstiftningen anförde förbundet: "Förbundet föreslär att representanter
frän samtliga bankgrupper bereds tillfälle att delta i kommande överläggningar
om den framtida kreditpolitiska lagstiftningen. En utvärdering av bankernas hittillsvarande
erfarenheler av lagen och dess tillämpning underlättas givetvis av om bankema
får möjlighet att direkt delta i överläggningarna."

Över huvud taget kan sägas atl
finansieringsbolagen ur penningpolilisk synpunkt trots allt spelar en
underordnad roll. Det är bolag som arbelar selektivt med speciella kunder.
Marknaden i form av knapphet på upplåningsresurser - sätter en naturlig gräns
för deras verksamhet. Även om volymen tenderar att öka någol i lider av
kreditresiriktioner för man ha i åtanke att dessa bolag i välorganiserade och
sunda former tar hand om en del affärer som annars kan slyras över till mindre
seriösa finansieringskällor. Avvägningen mellan önskan av en reglering över de
befintliga finansieringsförelagen och det mått av frihet de behöver för att
förhindra en icke önskad expansion av den grå marknaden är en grannlaga
uppgifl. Detta bör ytterligare övervägas i samband med alt arbetet med den
kredilpoliliska lagstiftningen fortsätter.

1.12 Finansieringsföretagens förening

Finansieringsföretagens Förening är
kritisk mot betänkandet och utredningsmajoriieiens förslag samt instämmer i
huvudsak i dels ledamolen Regnélls reservalion dels del särskilda yttrandet av
två experter i kommittén.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 58

Föreningens anmärkningar mol kommilléns uigångspunkter för
en reglering avjinansbolagen

Banker och finansbolag.

En av kommitténs utgångspunkter är
en påstådd likhet mellan bankernas och finansbolagens verksamhel.

Föreningen anser att denna likhet
inte finns. Banker och finansbolag driver olika verksamhel. En av de viktigaste
skillnadema mellan finansbolags och bankers verksamhet är alt finansbolagen är
inriktade på administrativa tjänsler vilka - till skillnad från de bankerna
utför - innebär atl finansbolagen övertar administrativt arbele som eljesi
skulle utföras av kunden. Finansbolagen ger dessa tjänster med eller utan
finansiering. Finansbolagens finansiering som till över 90% riktar sig till
mindre och medelstora förelag är ofta en integrerad del i kundföretagens
försäljningsverksamhet. Flertalet av finansbolagens finansieringsformer saknar
följdriktigt motsvarighet hos bankema.

Finansbolagens
tillväxt.

Efler att ha påstått atl likheter
mellan bankernas och finansbolagens verksamhel föreligger jämför kommillén den
årliga ökningen av finansbolagens kredilgivning med den årliga ökningen av de
olika bankinstitutens "övriga" utlåning för att påvisa finansbolagens
växande betydelse på kredilmarknaden i syfle att reglera finansbolagen.

Föreningen menar alt eftersom
betydande skillnader föreligger mellan bankernas och finansbolagens verksamhet
är den jämförelse kommiitén gjort helt missvisande.

Eftersom kommittén har likställt
finansbolagens och bankemas verksamhel har kommitténs förslag till reglering
fått en ulformning som avpassats lill bankernas verksamhet i stället för lill
finansbolagens myckel speciella och helt annoriunda förhållanden. Om kommitténs
regleringsförslag genomföres kommer såväl finansbolagens som deras kunders
verksamhet att allvarligt påverkas. Den för bankerna anpassade regleringen
kommer alt leda lill en byråkratisering och fördyring för finansbolagen och
deras kunder.

Kommittén har inle belyst
konsekvensema av sitt förslag och därvid ej heller tagit hänsyn lill
skillnadema i fömtsättningama mellan de olika finansbolagen. Ej heller har
kommittén beaktat de kostnader som blir en följd av förslaget.

Föreningens anmärkningar mot kommitténs förslag till en
kreditpolitisk reglering av finansbolagen.

Även här är kommitténs utgångspunkt
en jämförelse mellan bankernas och finansbolagens verksamhet. Kommittén påstår
att finansbolagens utlåning ökar när bankernas ullåning är föremål för
kreditpolitiska åtgärder. Föreningen visar senare att det siffermaterial som
kommittén stödjer sig på ej utgör ett bevis på att finansbolagen inlräder som
elt finansieringsalternativ när bankernas utlåning begränsas av en restriktiv
kreditpolitik.

Föreningen menar att de av
kommittén anförda skälen ej är tillräckliga för införandel av en kreditpolitisk
reglering av finansbolagen.

Betr. de olika kreditpolitiska
medlen för finansbolag avvisar föreningen således helt likviditetskrav och
räntereglering.

I vad gäller utlåningsreglering
avvisar föreningen även denna. Om en ullåningsreglering ändock införes måsle
denna nyanseras och anpassas till finansbolagens verksamhet med de modifieringar
föreningen senare anger.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 59

Innan skillnaderna mellan bankernas
och finansbolagens verksamhel behandlas finns det anledning att erinra om all
finansbolagens ulestående krediler irots allt utgör en mycket liten del av den
toiala kreditmarknaden (se Kapitalmarknadsutredningens betänkande, bilaga 4,
sid. 144 f.). Ulredningen om den kredilpoliliska lagstiftningen konslalerade
också på sid. 120 i belänkandet Ds Fi 1974:2 "Kredilpoliliska medel"
alt finansbolagens samlade kredilgivning är av relativt begränsad omfattning,
varför denna Ulredning ej fann anledning atl reglera finansbolagen.
Finansieringsbolagskommittén har en motsatt uppfattning och menar vidare på
sid. 23 i betänkandet att den begränsning av bl.a. bankernas expansion, som den
förda kreditpolitiken under långa perioder har medfört, inle har drabbat
finansbolagen. Som experterna Livijn och Ödlund visat i sitt särskilda yttrande
är påståendet inte riktigt. Finansbolagens ökningslakt stagnerade således under
det andra åtstramningsårel 1970. Kommittén påpekar på sid. 125 atl den
kreditgivningsverksamhet som sker hos större produktionsföretag, från vilka
finansbolagen gör stora upplåningar, är normalt avhängig deras
likviditetssiluation, som påverkas av den allmänna kreditpolitiken - såväl via
dess effekter på kreditinstituten som via de mer generella kreditpolitiska
åtgärderna. Även finansbolagens upplåning och därmed utlåning påverkas härav.

Kommitténs förslag grundar sig på
jämförelser mellan banker och finansbolag. På flera ställen i betänkandet
framhålls oftare likheterna än skillnaderna mellan bankernas och finansbolagens
verksamhel.

Föreningen vill för sin del slå
fast, alt väsentliga olikheter föreligger mellan bankers och finansbolags
verksamhet:

Ca 80% av
bankemas inlåning kommer från traditionella inlåningskonton, vilka ej har
någon motsvarighet hos finansbolagen.

Bankema har i
allmänhet en "total" affär med sina kunder, dvs. bankerna betjänar
kundema på både inlånings- och utlåningssidan. Därtill kommer en rad andra
tjänster. Finansbolagen har däremot endast finansiering i förening med
administrativ service.

En annan
väsenllig skillnad mellan finansbolag och banker är, att finansbolagen är mera
inriktade på administrativa tjänster till framför allt mindre och medelstora
förelag.

Mer än två iredjedelar av
finansbolagens personal är sysselsatt med administrativt arbete för kunders
räkning, exempelvis med likvidmoltag-ning, betalningspåminnelser,
reskontraföring, försäljningsstatistik, soJ-vensbevakning och inkassering.
Della innebär stora kostnadsbesparingar för kundema. Den stora skillnaden
mellan det administrativa arbete som banker utför och det som finansbolagen
utför är att finansbolagen övertar administrativt arbete, som eljest skulle ha
utförts av kundema.

När de bankmässiga traditionella
säkerheterna utnyttjats, vilkel ofta är fallet för framför alll de små och
medelstora företagen ger finansbolagen krediter mot andra reella säkerheter,
vilket bidrar till att befintliga resurser utnyttjas effektivt.

Mer än 90% av
finansbolagens kunder, som erhåller finansiering, är mindre och medelslora
företag. De beräknas svara för mer än två tredjedelar av finansbolagens
utestående krediter.

På grund av en
större totalvolym och en slörre spridning på typ av affärer kan bankema räkna
med all variationer i utnyttjande av krediter i större utsträckning kommer all
ta ut varandra än vad som är fallel hos finansbolag.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 60

Bankerna har
möjlighel alt låna i Riksbanken och har ett fortlöpande samarbete med
Riksbanken.

Flertalel av
finansbolagens finansieringsformer saknar motsvarighet hos bankerna så t. ex.
kan finansiell leasing ej bedrivas av bankerna.

Finansbolagens
finansiering är ofta en integrerad del i kundföretagens försäljningsverksamhet.

Finansbolagen tillhandahåller
således en hell annan finansiering än den bankerna ger. På flera ställen i
betänkandet har också kommittén noterat finansbolagens särställning. På sid.
175 sägs alt finansbolagen har utvecklat helt nya kreditformer och förbätlral
vissa finansieringsformer.

Vid sin behandling har kommittén
således icke i tillräcklig grad beaktat de skillnader som finns mellan bankers
och finansbolags verksamhet. Om dessa hade beaktats och analyserats hade det
enligt föreningens mening ej förelegat något skäl, som motiverat en så
långtgående och till bankverksamheten anknuten reglering som den föreslagna.
Kommittén borde i stället ha utrett vilken grad av reglering, som är förenlig
med önskemålel att finansbolagen skall göra största möjliga nylla för landels
ekonomi (se ledamoten Regnélls reservalion sid. 165) och som hade varil anpassad
till finansbolagens verksamhel.

Ej heller har kommillén avpassat
sill förslag på etl sådant sätt att förslaget tar hänsyn till de olika slag av
finansbolag med skilda inriktningar, kundkategorier och ägare etc. som finns.
Därigenom uppstår risk för alt kommitténs förslag kan leda till snedvridning av
konkurrensfömtsättningama mellan olika finansbolag, vilket förhållande
kommittén för övrigt själv pekar på i vad gäller konstruktionen av
likviditetskravet (se sid. 135 i betänkandet) vars ulformning är till de
bankägda finansbolagens fördel. I delta sammanhang bör även nämnas de av
kommitténs ordförande för Riksbankens räkning utfärdade direktiven, som tvingar
förelagen att placera 80% av sina likvida medel i bank om de vill komma ifråga
för emission av obligationslån. Detta leder till att finansbolagen måste begära
kompenserande upplåning i bank, vilket förhållande kan leda till att bank
prioriterar sill ägda finansbolag framför etl icke bankägl finansbolag. Kommittén
är av uppfattningen atl finansbolagen är en heterogen gmpp av företag så l.ex.
konstaterar kommittén på etl flertal ställen i betänkandet alt de bankägda
finansbolagen redan idag har vissa fördelar framför andra finansbolag. Andra
omständigheter såsom l.ex. att icke bankägda finansbolag har en friare
rörelseinriktning behandlas ej av kommittén. Kommittén tar således inte hänsyn
till de fakiorer som gör att finansbolagen är en heterogen grupp.

Mot ovanstående bakgrund förordar
föreningen en lösning där en reglering för samtliga finansbolag ej går längre
än vad som kan anses erforderligt för de icke bankägda finansbolagen.

Enligt föreningens mening har kommittén således inte
övertygande visat

att det föreligger etl behov av att införa kreditpolitisk
reglering av

finansbolagen. Detta särskilt mot bakgrund av alt någon
negaliv kritik inle i något avseende framförts i vad gäller finansbolagens
hittillsvarande verksamhet.

Kommitténs jämförelser mellan
bankers och finansbolags verksamhet resulterar i atl kommittén
sammanfattningsvis på sid. 132 under kapitel 11 "Kreditpolitisk
reglering" i betänkandet konstaterar: "Med hänsyn till att karaktären
hos finansieringsföretagens verksamhet i mycket överensstäm-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 61

mer med bankernas framstår det emellertid för kommiitén
som önskvärt alt möjligheter även ernås alt, liksom vad gäller bankinslilulen,
mer eller mindre permanent påverka deras expansionsmöjligheter. Härigenom molverkas
bl.a. den snedvridning av kredilmarknaden som kan uppslå genom atl delar av
bankernas verksamhel flyttas över lill finansieringsförelagen enbart som en
följd av olikheter i den kredilpoliliska behandlingen.

Föreningen har redan påvisat skillnadema mellan bankernas
och finansbolagens verksamhet. Vidare stämmer inte kommitténs slutsats alt
finansbolagens verksamhet ökar när bankernas verksamhet är föremål för
kredit-politiska åtgärder. I betänkandets diagram ll.l på sid. 128 jämför
kommillén finansbolagens utlåning inklusive finansiell leasing med
affärsbankernas övriga ullåning under åren 1969- 1976 (nettoändringar).
Sammanfattningsvis påslås atl diagrammet visar att finansbolagen under angivna
period ökade de år affärsbankerna var föremål för kreditresiriktioner. Särskilt
pekas på berörda affärsbankers hänvisning av kunder till finansbolag som är
dollerbolag.

Med anledning härav finner
föreningen skäl peka på nedanstående punkter.

Kommittén har
inte företett något som helst material som styrker att det föreligger nämnda
samband mellan finansbolag och affärsbanker i tider av kredilrestriktioner.
Diagrammet borde för övrigt betr. finansbolagens siffror ha minskats med den
upplåning som sker från bank eller från andra företag i den mån bankgaranti
lämnas. Denna upplåning har ju vid kreditrestriktioner redan varit föremål för
kreditreglering.

Skälen alt
diagrammet visar en överensstämmelse mellan kreditrestrik-tionstider och en
relativt större ökning av finansbolagens kredilgivning än av affärsbankemas är
följande:

a)
Med hänsyn
tagen till tidpunkterna för finansbolagens upplåning under bankemas
kredilrestriktioner påverkas finansbolagen först efter ett aktuellt
åtstramningsår. Under kreditrestriktionema 1969 och 1970 stagnerade således
finansbolagens ökningstakt under det andra åtstramningsåret 1970. (Se
kommitténs eget diagram nr 3: 2, sid. 38 i betänkandet).

b)
Finansbolagens
ökning sker av annan orsak än den av kommittén påstådda. Fortlöpande pågår
således en överströmning av l.ex. avbetalningsaffärer från banker till
finansbolag p. g. a. dessa bolags effektivare administrativa mliner och syslem.

c)
Kommitténs
diagram bygger på Statistiska Centralbyråns statistik över finansbolag.
Alltsedan år 1970, vilket var det år statistiken redovisades för andra gången,
anger Centralbyrån att direkl jämförbarhet bakåt i tiden ej föreligger
beroende på alt antalet företag ändras mellan åren dels genom nystartade och
upphörda förelag, dels också genom alt företag tillkommer, som skulle ha ingått
i undersökningen tidigare. Se vidare vad expertema Livijn och Ödlund säger på
sid. 172 f.

Föreningen känner till flera fall
där medlemsföretag flera år efter det att statistiken påbörjats medtagits i
statistiken.

Del är förvånande att kommittén,
som varil medveten om dessa brister ändock använder statistiken utan all göra erforderliga
korrigeringar.

Diagrammet redovisar endast
nettoändringar i kreditvolym, vilket

p.g. a. bankernas kortare amorteringstider iUusoriskt ger finansbolagen

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 62

under 1974- 1976 13- 17% av affärsbankemas utbud av
direkla lån lill företag ocb bushåll. Om skillnaderna i amorteringslider
emellertid beaktas blir finansbolagens andel av del verkliga kreditutbudet
väsentligt lägre. En låg nettoändring i bankemas kreditvolym innehåller således
stora nya beviljade krediter. Ett av skälen till finansbolagens tillväxt är
atl dessa bolags betydande administrativa tjänster och flexibla
finansieringsformer åtnjuter slor efterfrågan hos näringslivet. Delta beror bl.
a. på att kundföretagen med hjälp av finansbolagens tjänster kan rationalisera
den egna verksamheten.

Enligt föreningens mening torde del
vara uppenbart alt diagrammet ej ulgör ett bevis på atl finansbolagen inlräder
som etl finansieringsallernativ när bankernas ullåning begränsas av en
resirikliv kreditpolitik. Som föreningen redan framfört kan finansbolags och
bankers verksamhel ej likställas.

Den kritik föreningen riktat mol
diagram ll.l kan på samma grunder riklas mot all statistik och alla diagram som
kommillén sammanslällt med hjälp av Statistiska Centralbyråns åriiga statistik
över finansbolag.

På sid. 130 i betänkandet påslår
kommittén bl.a. all effektema av de kreditpolitiska åtgärderna lill en del
kommit att motverkas av ett ökat kredilutbud från finansbolagen just under
perioder då expansionsmöjligheterna hos bankerna varit begränsade av
kreditpolitisk reglering. På samma sida konstaterar kommittén också atl strävan
att begränsa konsumentkrediterna har motverkats av atl finansbolagens
kredilgivning i stor utsträckning är inriktad på konsumenlfinansiering.
Kommitténs diagram nr 11.1 vilket föreningen redan underkänt, används såsom
slöd för förslag lill kreditpolitisk reglering av finansbolag.

Kommitténs konstaterande är enligt
föreningens mening inte riktigt. En övervägande del av konsumentkreditgivningen
består av avbetalningsköp av personbilar, vilken kredilgivning redan är föremål
för kreditpolitisk reglering genom bestämmelser om minsta kontantinsats och
längsla kreditlid. Dessulom är finansbolagens kredilgivning till konsumeni en
relativt obelydlig andel av bankernas och säljföretagens egen konsumenlkreditgivning.

I ett läge där näringslivet har överkapacitet, varigenom
investeringsviljan är låg, är del för övrigl orimligl att prioritera
kredilgivning till produktion samtidigt som kredilgivning i syfte alt
möjliggöra och underlätta utnyttjandet av befintlig produktionskapacitet och
försäljning av produkter begränsas. I detta sammanhang kan nämnas alt
försäljning av svenskproducerade varor på hemmamarknaden ofta sker i
konkurrens med importerade varor, vilken försäljning ofta har utländskt
kredilslöd. Föreningen menar alltså, att konsumenlkreditgivning ej har den
negativa verkan som ofta antages. Dels måste naturligtvis tillverkade varor
kunna säljas och härför fordras ofta finansiering och dels har man att dra
försorg inte bara om sysselsättningen i tillverkningsindustrin utan även inom
handeln.

Kommittén framhåller att krediter
till investering i fritidshus är utpräglade konsumentkrediter vilka kommillén
särskilt menar skall kunna kredit-regleras. Det torde emellertid kunna hävdas
atl en ökad investering i fritidsengangemang i Sverige leder till ett minskal
fritidsresande till utlandet vilket skulle förbättra valutabalansen. Dessutom
innebär privatpersonens investeringar i fritidshus, som ekonomiministern
nyligen i ett tal påpekat, ett sunt och målinriktat sparande, som det gäller
att värna om.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 63

Sammanfattningsvis menar föreningen
all de av kommittén anförda skälen ej är tillräckliga för införandet av
kreditpolitisk reglering av finansbolag.

Under avsnittel Allmänna överväganden, berör kommittén på
sid. 131 också risken för att kredilgivningen, efter det att finansbolagen
indragits under den kreditpolitiska lagstiftningen finner nya och ej reglerade
kanaler. Kommittén pekar på alt större produktionsföretag med väl utvecklade
finansfunktioner skulle kunna bygga upp en större krediirörelse inom företaget.
Kommittén menar att riskema för en sådan utveckling kan bli överhängande l.ex.
om etl mycket restriktivt utformat ullåningstak får vara i kraft under längre
tid. Problemet avvisas av kommillén med att medlen utlåningstak och
räntereglering enbart är avsedda all användas i mer "akuta" situationer
och under en begränsad tid. Motiven härför är just önskan att undvika ovan
antydda desorganisationseffekter.

Föreningen menar att kommittén har
underskattat riskerna. Ej heller har kommiitén bedömt konsekvensema av troliga
överströmningseffekter till en fortsatt ej reglerad kreditmarknad.

Vid valel av olika kredilpoliliska
medel har kommittén slannal för att föreslå del normala medlet,
likviditetskravet, och de extraordinära medlen, räntereglering och
utlåningsreglering. Som grund för valet av just dessa medel anför kommittén
bl.a. att finansbolagens verksamhet uppvisar samma drag som i stor
utsträckning återfinns hos bankerna. Kommittén fortsätter: "Detta gäller
såväl på utlåningssidan - där de kan sägas täcka samma typ av kreditbehov, som
är normalt för bankinslitul - som på uppläningssidan, där de delvis opererar på
samma marknad, den s.k. specialinlåningsmarknaden". Med hänsyn härtill
framstår del för kommittén som önskvärt att möjligheter emås att, liksom vad
gäller bankinslilulen, mer eller mindre permanent påverka finansbolagens
expansionsmöjligheter. Härigenom motverkas, menar kommittén, bl.a. den
snedvridning av kreditmarknaden som kan uppstå genom att delar av bankemas verksamhel
flyttas över till finansbolag enbart som en följd av olikheter i den
kredilpoliliska behandlingen.

Föreningen har redan påvisat atl
kommitténs fömtsättningar är felaktiga.

De kreditpolitiska medel som
föreslås har utformats med sikte på bankerna och deras kredilgivning. Bankema
har på grund av sin storiek och olika kundkategorier vid kreditreglering
möjligheter att göra nödvändiga omfördelningar för att prioritera angelägna
behov. Finansbolagen däremoi har en verksamhet som är en integrerad del i
processen produktion, distribution och/eller försäljning för mindre och
medelslora företag. Finansbolagens kredilgivning är kombinerad med
administrativa tjänster vilka även lillhandahålles separat.

Konsekvenserna av föreslagen
kreditpolitisk reglering, vilka kommittén ej ägnal någon uppmärksamhet, kan
bli:

O En ytterligare reglering av den
svenska kreditmarknaden leder sannolikt till en försämring av de svenska
exportörernas konkurrenskrafi.

O De svenska induslri- och
handelsföretagens konkurrenskraft på den inhemska marknaden försvåras.

O De utländska finansbolagens
verksamhel från det enskilda förelagets hemland kommer att öka i Sverige på
bekostnad av de svenska bolagens. Denna utveckling har redan kunnat förmärkas
betr. bl.a. leasing och confirming.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 64

Föreningen menar också att
kreditpolitiken i stabiliseringssyfte i slörre ulslräckning än hittills bör
inriklas på generella penningpolitiska medel såsom öppna marknadsoperationer,
varigenom kredilkapacileten och kreditvillkoren i alla seklorer påverkas.
Därigenom undviks eller minskas behovel av detaljreglering enligt lagen om
kreditpolitiska medel, vars ofta ålerkommande användning har förhindrat en
uppbyggnad av fungerande marknader.

Finansierlngsjöretagens förening
har i en bilaga till sitt yttrande framfört vissa allmänna synpunkter på lagen
om kredilpoliliska medel, I en annan bilaga har föreningen anmärkt på det
diagram som finns på s. 128 i betänkandet.

1.13 Sparbankernas Bank

Nuvarande regler i den
kredilpoliliska lagstiftningen gällande likviditetskrav, ullåningsreglering
och räntereglering har utformats med hänsyn till bankernas verksamhel.

Det är därför av väsentlig
belydelse atl framhålla de skillnader i verk-samhetsförutsältningar och
funktionssätt som föreligger mellan bankerna och finansbolagen.

Sålunda gäller atl bankerna både
vad avser utbud av ijänster som kundkategorier arbetar över etl väsenlligl
större fäll än finansbolagen. Bankernas resursanskaffning sker dessutom till
största del genom inlåning från allmänheten, vilkel ej har någon direkl
motsvarighet hos finansbolagen.

För finansbolagen gäller en stark
koncentration av verksamheten till mindre och medelstora företag.
Kredilgivningen till näringslivet är vidare i avsevärd ulslräckning förbunden
med administrativa tjänster som annars skulle ha utförts av finansbolagens
kunder. Del bör också särskilt framhållas atl finansbolagen även sinsemellan
är av högst varierande sloriek och verksamhetsinriktning.

Mot denna bakgrund framstår det som
väsentligl att en eventuell användning av lagen om kreditpolitiska medel
visavi finansbolagen dels sker med hänsyn lill finansbolagens speciella
ställning och funktion på kredilmarknaden, dels att eventuella tillämpningar
ej medför ändrade konkurrensförutsättningar mellan finansbolagen.

Härtill kommer de risker som kan
bedömas föreligga att eventuell tilllämpning av de kreditpolitiska medlen
gentemot finansbolagen kraftigt skulle kunna hämma den av kommittén som
särskilt angelägna betecknade produktutveckling som sker inom finansbolagen. En
alltför omfattande reglering av finansbolagens verksamhet innebär vidare en
risk för atl den gällande företagsstrukturen låses, vilket ytterligare hindrar
produktutvecklingen och tillväxten hos de finansbolag som uppvisar den
starkaste livskraften.

En reglering synes vidare ge de
utlandsägda finansbolagen större fördelar på den svenska marknaden och gynnar
utlandsbaserade industriföretag i förhållande till de inhemska vilka utnyttjar
finansbolagens tjänster.

1.14 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Finansieringsföretagens snabba
tillväxt innebär under nuvarande förhållanden att en allt större andel av
kredilmarknaden undanlas verkan av de kredilpoliliska medlen. Följden blir som
kommittén påpekar en försämrad effektivitet för kredilpolitiken och således
ökade svårigheter atl via denna

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 65

uppnå olika samhällsekonomiska mål. Av utredningens analys
framgår exempelvis att under perioder då bankernas kredilgivning begränsats av
den förda kreditpolitiken synes en viss överflyttning av kredilgivningen till
finansieringsföretagen ha skett. Detla underlättas givetvis av att flera av
finansieringsföretagen är bankanknutna.

Utan att i detalj ha granskat kommitténs lagförslag
bedömer LO det således som angeläget alt finansieringsförelagens verksamhel
inordnas i den kreditpolitiska lagstiftningen, dels blir föremål för reglering
i enlighet med den föreslagna lagen om finansieringsbolag. Självklart skall
därvid enligt LO syftet vara atl värna om kreditpolitikens effektivitet och
tillgodose samhällets krav på insyn och kontroll, inte atl försvåra en
utveckling mol mer ändamålsenliga och förbättrade kreditformer.

1.15 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Finansieringsbolagen omfattas inte
av den krediipolitiska lagstiftningens bestämmelser. Kommittén konstaterar att
de kreditpolitiska myndigheterna, för att kunna fullgöra sina
stabiliseringspoliliska uppgifter, utrustats med en uppsättning kreditpolitiska
medel. Genom tillkomsten av och den snabba expansionen hos
finansieringsförelagen har en växande del av kreditmarknaden kommii atl ligga
utanför de kredilpoliliska åtgärdernas räckvidd. Detta förhållande, konstaierar
kommittén, leder till en försämring av kreditpolitikens effektivitet. Mot
denna bakgmnd föreslår utredningen att finansieringsbolagen, i den mån det är
praktiskt möjligt, innefattas i den kreditpolitiska lagstiftningen.

TCO tillstyrker kommitténs förslag
på denna punkt. Det kan inte vara rimligt att de kreditpolitiska ambitionerna
undergrävs till följd av att lagstiftningen inte anpassats till de faktiska
förhållandena på kreditmarknaden.

Kommittén visar att finansieringsförelagens kredilgivning
expanderat särskilt kraftigt i lägen kännetecknade av kreditpolitisk
åtstramning. Åtgärder för att via kredilpolitiken dämpa den privata
konsumtionsökningen har motverkats genom finansieringsföretagens verksamhel.
Den privata konsumtionen har expanderat kraftigast inom del område - varaktiga
varor - där finansieringsföretagens andel av finansieringen är betydande.

En kreditpolitisk reglering av finansieringsföretagen kan
leda till att kredilgivningen finner nya - ej reglerade kanaler. Kommiitén
anser emellertid inte alt en sådan möjlig konsekvens utgör ett tillräckligt
skäl för att avstå från en kreditpolitisk reglering av finansieringsföretagen.
TCO delar denna bedömning. Det skulle vara en märklig ordning om statsmakterna
avstod från lagstiftning lill följd av att denna lagstiftning bedömdes kunna få
till följd atl den oreglerade kredilgivningen fann nya former. I den mån en
sådan utveckling skulle ske bör övervägas hur lagstiftningen ånyo kunde
anpassas för att stärka kreditpolilikens effektivitet.

TCO önskar understryka atl en kreditpolitisk reglering
inte får uppfattas som innebärande att finansieringsföretagens verksamhet till
betydande utsträckning är en följd av kreditpolilikens brislande effektivitet
gentemot dessa företag. Det bör framhållas att finansieringsbolagen i flera
avseenden fyllt en viktig samhällsekonomisk funktion genom atl svara för en
icke oväsenllig produktutveckling på kredilförmedlingens område. I flera fall
innebär dessa företags verksamhet all finansiella tjänster som tidigare tillhandahållits
av bankerna har vidareutvecklats och förädlats av finansieringsföretagen. Som
exempel härpå kan nämnas finansieringsförelagens

5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 66

större möjligheter alt utnyttja i produktionsföretagen
befintliga säkerheler. Genom att exempelvis själva administrera företagens
fakturabehandling har belåningsvärdet väsentligt kunnal höjas över tidigare
nivå. Med en sjunkande soliditet inom företagen har efterfrågan på krediler som
inte släller slora krav på bankmässiga säkerheter vuxit. I detla sammanhang har
finansieringsförelagen spelat en väsentlig roll.

Från konsumentpolitiska
utgångspunkter kan del i vissa fall ifrågasättas, om konsumtionskreditgivningen
fyller väsentliga samhälleliga mål. Genom en hög ränta på ulestående krediter,
som inte alllid klart framstår för konsumenten, kan verksamheten i vissa fall
ha bidragil till konsumtion på felaktiga premisser. Konsumenien har inle alltid
hafl klart för sig den verkliga koslnaden för konsumtionen. Enligt gällande
lagsliftning är dock långivaren nu alltid skyldig all ange den effektiva
räntesatsen, vilket kan bidra till en sanering av finansieringsbolagens
verksamhet.

Det bör också poängteras att en
kreditpolitisk reglering av finansieringsföretagen bör kunna bidra lill alt
dessas verksamhet lätlare accepteras i allmänhetens ögon. En viss sanering av
branschen är en trolig följd på detla område.

En kreditpolitisk reglering skulle
givetvis syfta till att finansieringsföretagens kredilgivning anpassas till
den övergripande stabiliseringspoliliken. Detta kan i vissa lägen väntas leda
till att de finansieringsförelag som är särskilt inriktade på
konsumtionskreditgivning får svårigheter. Enligt TCOs mening kan en sådan
utveckling bidra till att samtliga finansieringsförelag utvecklas lill att
fylla den vikliga samhällsekonomiska funktionen att utvidga och förfina de
finansiella ijänsler som kreditväsendet kan bidra med.

I betänkandet diskuteras i vilka
avseenden den kreditpolitiska lagstiftningen skulle kunna lillämpas på
finansieringsförelagen. Med de anpassningar som krävs med hänsyn lill
finansieringsbolagens särart föreslås alt bestämmelserna om likviditetskrav,
utlåningsreglering och räntereglering bör kunna lillämpas. TCO delar kommitténs
bedömning att lagen om krediipolitiska medel bör tillämpas med avseende på
likviditetskvoter och ullåningsreglering. De finansieringsljänsler
finansieringsbolagen erbjuder skiljer sig nämnvärt åt, och det kan vara svårt
atl finna rättvisa ramar för den räntenivå, som här motsvarar en för andra
kreditinstitut lillämpbar räntenivå. Den produktutveckling, som
finansieringsföretagen svarar för kan otillbörligt hämmas vid en alltför rigid
lillämpning av ränteregleringen vad avser finansieringsföretagen. TCO vill dock
inle motsätta sig en tilllämpning av räntereglering, om lämpliga former härför
kan finnas. Det finns, som kommittén påpekar, skäl att vid en kraftig
kreditåtstramning undvika en okontrollerbar och av spekulativa inslag förstärkt
räntesleg-ringsprocess.

Finansieringsbolagens kunder
återfinns i väsentlig utsträckning bland de mindre och medelstora företagen. En
kreditpolitisk åtstramning som även innefattar finansieringsbolagen kan därför
tänkas innebära att det i första hand är dessa företags kredittillgång som
beskärs jämfört med nuläget. En från stabiliseringssynpunkt önskvärd
åtstramning på de mindre förelagen får förutsättas all i sådana fall dessa
fackliga finansieringsproblem kan lösas i annan ordning, exempelvis genom en
förstärkning av företagarföreningarna som blir följden av alt de ombildas till
regionala utvecklingsfonder.

Kommiitén konstaterar atl det i och
för sig hade varil konsekvenl att låta all form av kreditförmedlingsverksamhet
omfattas av en kreditpolitisk

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 67

reglering. Kommillén avfärdar likväl en sådan ordning, men
finner samlidigt skäl för all i framliden närmare sludera sådan
kredilförmedlingsverk-samhet. TCO delar uppfaltningen atl framdeles göra en
översyn inom detla område. Della kan vara motiverat med hänsyn till all
förmedling i lika hög grad som kredilgivning får konsekvenser på
kreditpolilikens effektivitet.

Sammanfattningsvis tillstyrker TCO
i alll väsentligt finansieringsbolagskommitténs förslag.

1.16 Centralorganisationen SACO/SR

Vad belräffar den krediipolitiska
regleringen av finansieringsföretagen ifrågasätter SACO/SR om inte införandel
av likviditetskrav och räntereglering just ger sådana fördyrande effekter
(dvs. effekler som är fördyrande för finansieringsföretagen och deras kunder).

Sammanfattningsvis föreslår SACO/SR
atl förslagen om kreditpolitisk

reglering omarbetas till ett förfarande med överläggningar mellan myndig

heterna och finansieringsbolagen

Svenska civilekonomförcningen
framför samma synpunkier som SACO/ SR (så också i vad gäller mer detaljerade
synpunkier på de olika kreditpolitiska medel som behandlas i de följande
avsnitten).

1.17 Kooperativa förbundet (KF)

Framväxten av finansieringsbolagen
på svensk kreditmarknad är beroende av flera faktorer. Det svenska
näringslivel har under senare år som regel blivit alltmer kreditberoende, dvs.
soliditeten har sjunkil. Detta har Ullösl krav inom förelagen alt bälire
ulnyllja del befintliga, reella säkerhetsutrymmet. Vidare har man sökl vägar
alt slippa skära ner investeringsverksamheten drastiskt utan atl få en allt
för stor belastning av soliditeten. Jämsides med detta har bankväsendel hafl
all iaklla gällande lagregler - och under vederbörlig lillsyn av
Bankinspektionen - om säkerheter vid kredilgivningen.

Exempel på bälire ulnytljande av
reelll säkerhelsulrymme för erhållande av krediter är belåning av fakturor,
som regel upp till 80 % av fakturavärdel. I bank belånas fakluror indirekl
genom panlsällning av förelagsinteckningar. Ell annal prov på bälire
ulnylljande av säkerheisut-rymmet är långlidshyrning (leasing) av en maskin i
stället för köp. Då upplånas 90- 100 % lånefinansiering av investeringen.

Vid belåning av fakluror sker
finansieringen genom förelagels balansräkning, medan vid leasing
finansieringen går ulanför. Del gemensamma för de båda transaktionerna är alt
säkerhetsunderlagel ulnylljas bättre. Förelagel belånar sig "härdare"
jämförl med belåning av forelagsinleckningar.

Del hittills sagda gäller
finansiering lill förelag. Den andra delen av finansieringsbolagens verksamhel
gäller krediler till hushållen, vanligen betecknade konsumtionskrediler. Prov
på sådana krediter är konlokortskrediter, reverslän och avbetalningskrediler.
Här torde finansieringsbolagens framväxt ha sin förklaring både i frågan om en
tolkning av gällande banklag av vad banker bör syssla med och i fråga om en
organisatorisk avgränsning av en särskild sorls kredilgivning.

En annan viklig sida av finansieringsbolagen är deras
finansiering. Den-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 68

na sker genom upplåning på en marknad, som består av olika
placerare med som regel kortfristig horisont, bl.a. företag, stiftelser och
kassor. Upplåningen sker i konkurrens med närmast affärsbanker och sparbanker.
Finansieringsbolagens upplåning sker helt efter marknadsmässiga grunder medan
bankernas till en del är föremål för reglering och styrning genom Riksbankens
åtgärder. Här ligger ett spänningsmoment, som gör finansieringsbolagens
ställning på marknaden känslig.

Den fråga som det här gäller torde,
såviit KF förslår, ej vara huruvida finansieringsbolagen som grupp bör tas in i
den kredilpoliliska lagstiftningen. Eflersom bolagen lämnar krediter till
såväl induslri och handel som till hushållen, är den relevanta frågan, huruvida
kredilströmmarna till respeklive sektorer är så förhållandevis slora att de
verkligen får anses uigöra en störning i kreditpolitiken, om bolagen förblir
utanför kredilpolitiken. KF måsle för sin del sätta ifråga om störningen och
"läckagel" verkligen är så stora, att det motiverar att även denna
bransch med ett 70-tal bolag även om ett fålal svarar för den väsentliga
volymen - kommer in i en kreditpolitisk reglering.

Om statsmaktema emellertid anser
att bolagens verksamhet - för att uppnå en effektiv kreditpolitik med minsta
möjliga "läckage" - bör regleras, torde samtliga bolag, som verkar
på den öppna marknaden, av konkurrensskäl få bli föremål för reglering. De
finansieringsbolag som bildats i syfte att exempelvis finansiera en enda
företagsgrupps försäljningsverksamhet eller en viss avgränsad gmpps inköp från
sin egen organisalion bör emellertid enligt KF:s mening undantas. Dessa bolag
har enbart bildats för atl lösa vissa finansieringsproblem för en viss grupp,
och dessa bolag bör enligt KF:s mening behandlas annorlunda än dem som bildals
av kapitalintressen enbart med syfle att driva affärsverksamhet inom
finansområdet med kunder från olika håll.

Som sammanfattning vill KF-- avstyrka all finansbolagen
tas med i

den kreditpolitiska lagstiftningen.

Om statsmaktema anser att även den
krediipolitiska lagstiftningen skall gälla för finansbolagen, anser KF att
samtliga öppna bolag bör omfattas, men alt bolag som enbart skapats för att
stödja en viss koncerns eller grupps inköp eller avsättning av varor bör
särbehandlas.

1.18 Svenska företagares riksförbund

Den omfattning som
finansieringsföretagen fått under en förhållandevis kort tidsrymd visar tydligt
att företagen har en viktig uppgifl att fylla i näringslivet.

Del framstår också klart för
Förbundet atl ett villkor för att dessa företag skall kunna fullgöra sin
uppgift är alt dessa inle omgärdas med rigorösa regler som försvårar företagens
kontinuerliga anpassning till marknadens behov.

Kommittén har inle i någol avseende
anfört exempel på några konkreta missförhållanden med nu rådande system varför
förslagel om en reglering av dessa förelags verksamhel framslår som onödig.

Ledamoten Carl Göran Regnéll bar i
sin reservation anfört väsentliga skäl varför en reglering av
finansieringsföretagens verksamhel är inte blott onödig utan även skadlig.

Finansieringsföretagens verksamhet är i huvudsak en
angelägenhet mel-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 69

lan dessa företag och näringsidkama. Enskilda konsumenter
löper inga andra ekonomiska risker än de som följer med normala
avbelalningsköp. Ej heller är enskilda medborgare som regel involverade i
finansieringsföretagens inlåning. Eflersom inga krav rests från näringslivets
organisationer om reglering och kontroll av finansieringsföretagens verksamhel
framstår behovet av en detaljreglering som obefintlig.

Med hänsyn lill ovanstående avstyrker Svenska Företagares
Riksförbund förslagel till särskild lagsliftning för finansieringsföretag.

Beiräffande delaljgranskning och mera specificerade
motiveringar hänvisas till det särskilda yttrande som experterna Claes-Olof
Livijn och Lars-Olof Ödlund lämnal.

1.19 Sveriges ackordscentral

Vad------ angår förslagel att den kredilpoliliska
lagstiftningen skall

göras
tillämplig pä finaniseringsföretagen i vad avser reglerna om likviditetskrav,
utlåningsreglering och räntereglering vill ackordscenlralen inte bestrida att
skäl talar för genomförandel av elt sådant förslag. Enligt ackordscenlralens
mening är emellertid dessa skäl inte tillräckligt vägande. Det förefaller som
om kommittén överskattat finansieringsförelagens roll i sammanhanget. Deras del
av kreditmarknaden är för obetydlig för atl de i nämnvärd grad skall kunna
menligt påverka de samhällsekonomiska målen. Påtaglig snedvridning av
krediigivningsmönstret behöver knappast befaras. Däremot kan landets tre
regionala ackordscentraler vittna om alt finansieringsföretagen på ett sätt som
inte med fog kan angripas från allmän synpunkt ofta medverkar till att enskilda
företagare och näringsutövare och då framförallt de mindre och medelstora
företagen kan bemästra uppkommande ekonomiska problem och därigenom undvika
att komma på obestånd utan i stället leva vidare, de anställda och samhället
lill gagn. Det bör i detla sammanhang särskilt framhållas att s.k. leasing
underlättar nödvändiga investeringar. Också facloring kan många gånger rädda
företag med ekonomiska svårigheter. Viktigt är vidare att finansieringsförelagen
kan gripa in mycket snabbare och på ett mera flexibelt sätt än de vanliga
kreditinstituten.

Det finns inte något som lyder på att de seriösa
finansieringsförelagen skulle missbruka sin ställning. Om finansieringsföretagen
tvingas in under den kredilpoliliska lagstiftningen, föreligger enligt
ackordscenlralens mening uppenbara risker för all en inle önskvärd grå marknad
växer upp.

På gmnd av det anförda avstyrker
Sveriges ackordscentral att den kreditpolitiska lagstiftningen görs tillämplig
på finansieringsförelagen.

1.20 Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO) och Familjeföre

tagens förening

SHIO och Familjeföretagens Förening
anser det olyckligt att kommittén inte undersökt vilken grad av reglering som
är förenlig med önskemålet om atl finansieringsbolagen skall göra största
möjliga nytta för landets ekonomi. Ledamoten av utredningen Carl Göran Regnéll
framhåller i en reservalion atl svaret på den frågan bör vara vägledande för
bedömningen av lämplig omfallning och utformning av lagregler för
finansieringsbolagen. Vi delar hell Regnélls uppfattning i denna fråga och
hemställer alt ingen ökad reglering av finansieringsmöjligheten skall ske innan
man vunnit klarhet på denna punkl.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 70

Del är emellerlid möjligt atl i
viss utsträckning bedöma vilka effekterna skulle bli av exempelvis en
räntereglering av fmansieringsbolagens verksamhel. Innan vi försöker belysa
dessa effekler önskar vi sätta in kommitténs förslag i ell slörre sammanhang.

Vi vill nämna alt riksdagen i
slutet av december 1977 log en proposiiion om ålgärder, för alt främja de
mindre och medelslora förelagens utveckling (prop. 1977/78: 40). 1
propositionen framhöll regeringen all del finns en rad specifika förhållanden
som verkar direkt hindrande på småföretagens utveckling och expansion. Dessa
utvecklingshinder hänför sig framför alll till kapitalförsörjning,
kapitalskatter, förelagsservice och förelagsmiljön. Ulgångspunklen för regeringens
poliiik och för proposilionen var all försöka eliminera de uivecklingshinder
som förekommer. Skulle man finna att finansieringsbolagskommilléns förslag
skulle verka negativt på de mindie och medelstora företagens möjligheter all
finansiera sin verksamhel och då främsl försvåra möjligheterna till
nyinvesteringar så skulle förslaget i praktiken verka i direkt motsatt
riklning till småförelagsproposilionen.

Vid bedömning av
finansieringsbolagskommitténs belänkande är del vikligl all klarlägga finansieringsbolagens
roll i den lotala kreditmarknaden. Kommitténs försök alt kartlägga denna roll
är begränsad. Man har gjort en jämförelse mellan finansieringsbolagens
verksamhel och bankernas. Däremoi har man inte tagit hänsyn till
handelskrediterna. Dessa uigör enligt uppskattningar i Ekonomisk Revy 1977:6
ungefär 1/3 av den lotala kreditvolymen. Docent Henning Peterssohn uppger i
samma lidskrift att handelskrediterna under första hälflen av 1970-talel har
fördubblats från cirka 45 miljarder kronor lill uppskattningsvis 100 miljarder
kronor.

Man kan vidare notera atl vissa
delar av fmansieringsbolagens verksamhel är direkl jämförbara med
handelskrediter. Del gäller facloring, leasing och confirming. Confirming
fungerar direkl som en handelskredit. Leasing fungerar lite mer långsiktigt än
en normal handelskredit. Facloring skulle kunna karaktäriseras som en
förskottsbetalning. Om leverantören/kunden till ett förelag saknar del
nödvändiga likviditetsöverskotiel för att lämna en handelskredit kan förelaget anlila
etl finansieringsbolag. Finansieringsbolagens verksamhet innebär också en
systematisering och effektivisering av handelskrediterna.

Mot bakgrund av ovanstående anser
organisationerna all det inte kan vara rimligl atl lagreglera
finansieringsbolagens verksamhel ulan all samtidigt också reglera
handelskrediterna. Det kan dock noteras att man i Norge, med en mycket
långtgående lagstiftning på delta område, har undantagit leverantörskrediter
från lagregleringen.

E'n räntereglering skulle
säkerligen medföra all en del av det likviditetsöverskott som nu förmedlas via
finansieringsbolagen skulle dras lillbaka. Utlånande förelag skulle i stället
om möjligt låna ut pengar direkt till andra företag. Detta skulle medföra en
minskad effektivitet på denna del av kredilmarknaden. Del skulle också, med
största sannolikhet, medföra alt den krediivolym som pä detta säll skulle gå
vid sidan om finansieringsbolagen inte skulle komma de mindre och medelstora
företagen till del. Liknande effekler uppstår vid införandet av ett
utlåningstak. Införandel av ett likviditetskrav skulle även del medföra en
minskning av utlåningsvolymen samiidigi som del skulle öka
finansieringsbolagens kostnader och därmed kostnaderna för deras kunder.

Sammanfattningsvis kan man
konstalera atl ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra en direkl
försämrad kredilsilualion för finansieringsbolagens kunder. Kommittén har visat
att mer än 2/3 av finan-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 71

sieringsbolagens ullåning går till näringslivel och att
näringslivskunderna i huvudsak är mindre och medelstora företag. Ett
genomförande av kommitténs förslag skulle därmed direkl slrida mot regeringens
och riksdagens inlenlioner i småförelagspaketet. Det skulle också slrida mot
regeringens direkliv lill Karlebys ulredning om handelns och serviceföretagens
finansieringsmöjligheter.

Undersöker man vilka mindre och
medelstora företag som anlitar finansieringsbolagen finner man att del är
förelag med mindre god kreditvärdighet och låg soliditet i förhållande till
genomsnittet. Del finns därför anledning att anta atl många av dessa företag
skulle få svårigheler alt överleva om de inte fick tillgodogöra sig
kreditmöjligheterna genom finansieringsbolagen. Det finns därmed risk att ell
genomförande av förslagel skulle medföra negaliva sysselsättningseffekter.

Organisationerna avslyrker en
kreditpolitisk reglering av finansieringsbolagens näringslivsinriktade
verksamhet mot bakgrund av det ovan anförda och då främst atl konsekvenserna
av den föreslagna lagsiiftningen inte i nuvarande läge med tillräcklig säkerhel
kan överblickas.

1.21 Sveriges köpmannaförbund

Finansieringsbolagens verksamhet i
nuvarande form inleddes i början av 60-talet. Även om verksamhelen
inledningsvis var begränsad har den expansiva utvecklingen - främst under
70-lalet - klart markerat behovet av service till de mindre och medelslora
företagen och konsumenterna med krediter av olika slag. Finansieringsbolagens
snabba expansion är alltså ett utiryck för etl klart behov av krediter
kombinerade med administrativ service.

Vad vi vet har det inte anförts
några anmärkningar mot finansieringsbolagens skötsel eller uppträdande.

Vi ser finansieringsbolagens
serviceutbud som ett enkelt och positivt alternativ i ett annars
svåröverskådligt utbud av kreditsystem. Särskilt de små och medelslora
företagen med begränsad egen sakkunskap på områdel har kunnat utnyttja
finansieringsbolagen i situationer där övriga finansieringsinstitut inte har
kunnat leva upp till företagens krav på administrativ service.

Med ovanstående erfarenhetsbakgrund har vi lagit del av
finansieringsbolagskommitténs förslag. Vi har funnit att våra egna positiva
erfarenheler och uppfattningar på detta område bekräftas av utredningen.
Eftersom utgångspunkterna för ulredningen och förbundet i slort sett
sammanfaller borde också slutsatserna ha blivit med varandra överensstämmande.

De mest allvarliga negativa
effekler som kan uppstå om förslagel genomförs är att sårskill de mindre
företagen kommer all få sina expansionsmöjligheter och möjligheter atl brygga
över mer eller mindre tillfålliga ekonomiska svårigheler begränsade. Det är
här väsentligt all man är uppmärksam på att stora företag normalt har lättare
med finansieringen än mindre företag. De framlagda förslagen kommer därför att
i första hand träffa de mindre företagen. De verkligt expansiva och progressiva
företagen kommer inte all låta sig stoppas av en ökad byråkrati och en mer
stelbent kredilpolitik som kan bli en följd av utredningens förslag. Risk finns
att dessa förelag kommer att söka andra former och vägar för krediler som ur
samhällels synpunki kan te sig mindre attraktiva eller lämpliga atl utnyttja.
En ytterligare effekt kan i sådana fall knappast undgås nämligen att kredit-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 72

kosinaderna kommer att bli högre. Konsumenterna får .som
del sista ledet betala den merkosinaden.

1.22 Sveriges industriförbund och Svenska
handelskammarförbundet

Finansieringsbolagskommitténs
förslag innebär huvudsakligen en påbyggnad av den gällande kreditpolitiska
lagstiftningen. Erfarenheterna inom näringslivel av den kredilpolitik som förts
på basis av lagen om kredilpoliliska medel och dess föregångare har därför haft
väsentlig betydelse för organisationernas ställningstagande lill det nu
föreliggande förslaget.

Den svenska kredilpoliliken
kännetecknas av hög regleringsgrad och långtgående selekliviiel. Politiken har
ofta varil ryckig, ofömtsebar och drastisk. För berörda enskilda företag, såväl
kreditgivare som deras kunder, har de kreditpolitiska ålgärdema mbbat
planeringsfömtsättningama på ett sätt som hämmat effektiviteten i verksamheten.
Det är också tveksamt om ålgärdema varit adekvata för silt syfte.

Det finns anledning ifrågasätta
lämpligheten av de medel på vilka kreditpolitiken byggt.

Giltighetstiden för 1974 års lag om
kreditpolitiska medel begränsades lill utgången av 1977 för att riksdagen
skulle få tillfälle atl ta ställning till den kredilpoliliska lagstiftningens
innehåll och utformning mol bakgmnd av de erfarenheter man vann efler hand.
Lagen är nu förlängd med ett år till utgången av 1978. Det är av synnerlig vikt
atl den förestående översynen av lagen blir grundlig och fömtsättningslös. Vid
översynen bör noga övervägas en sådan omläggning av kreditpolitiken som
innebär att det nuvarande selektiva systemet ersätls med mer generella
penningpolitiska medel.

Organisationerna vill i detta
sammanhang liksom Finansieringsförelagens förening i silt remissyttrande över
finansieringsbolagskommitténs betänkande åberopa vad Johan Myhrman anfört i
artikeln "Dags för omprövning av svensk penningpolitik".
Skandinaviska Enskilda Bankens kvartalsskrift nr. 1-2/1978. Artikeln har
bilagls föreningens remissyttrande.

Innan en generell översyn av den
kreditpolitiska lagstiftningen skelt bör det reglerade området inte utvidgas.
Redan av denna anledning avstyrker organisationerna
finansieringsbolagskommitténs förslag.

Organisationerna vill sedan
framhålla vad ulredningsledamoten Regnéll i sin reservation anfört om atl
utredningsarbetet bedriviis som om direktiven inneburil endasl beställning av
förslag till leknisk utformning av bestämmelser ledande lill ökad reglering av
finansieringsverksamhet. Myckel liten uppmärksamhet har ägnais frågan vilken
grad av reglering som är förenlig med önskemålet om alt finansieringsbolagen
skall göra största möjliga nytta för landets ekonomi. I belänkandet har inte
redovisals sådana behov eller missförhållanden som motiverar en föreslagen art
av reglering. Organisationerna finner de skäl mot lagsliftning som anförts av
Regnéll liksom av expertema Livijn och Ödlund övertygande. Även på gmnd härav
avslyrker organisalionema förslagel.

Mot bakgrund av organisationemas
principiella inställning avslår vi från en delaljgranskning av förslaget. Vi
vill dock framhålla de särskilda kundaspekter som kan läggas på de föreslagna
reglerna.

Mindre och medelstora företag utgör
mer än 90% av finansieringsbolagens kunder och de svarar för ca. två
iredjedelar av finansieringsbolagens

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 73

v ' - *

uteslående krediter. Finansieringsbolagens ijänster
omfaltar såväl finansierings- som administrativ service. Exempel på det senare
är likvidmottagning, betalningspåminnelser, fakturahantering,
försäkringssialistik, sol-vensbevakning och inkassering. Två tredjedelar av
finansieringsbolagens personal är sysselsatt med sådant administrativt arbele
för kundernas räkning. Iin mängd företag har således idag inrättat sin administration
i enlighet härmed och är beroende av fmansieringsbolagens verksamhet i detta
avseende.

Organisationerna delar den uppfattning
Finansieringsföretagens förening uttryckt i silt remissyttrande att om
kommitténs förslag genomförs kommer del att leda till en byråkratisering och
fördyring för finansieringsbolagen och deras kunder. Det är stor risk alt
finansieringsbolagen lägger om eller inskränker sin administrativa
serviceverksamhet och atl deras produktutveckling hämmas. Små och medelstora
företag drabbas särskilt med allvarliga effeklivitetsminskningar i verksamheten
som följd. Eftersom facloring ofta bygger på komplett fakturahanlering innebär
inskränkningar i den administrativa hanteringen även att facloring som finansieringsform
försvåras.

För alt få en allsidig belysning av
lagförslagets konsekvenser har Industriförbundet inhämtat synpunkter från ett
flertal små och medelstora kunder till finansieringsbolag. Dessa har bekräftat
uppgifter från finansieringsbolagen om de effektivitetsvinster som kan
åstadkommas genom finansieringsbolagens serviceverksamhet. Flera förelag har
framhållit skillnader mellan banker och finansieringsbolag. De senare erbjuder
företagen högre belåningsmöjligheter, snabbare kredilbeslut och större
flexibilitet. Särskilt för nyelablerade företag är dessa fördelar betydande.

Finansieringsbolagens fördelar
synes hänga väl samman med att de ej hämmas av strikta regleringar. De lämnade
uppgiftema visar atl finansieringsbolagen skapar en för kundema fördelaktig
konkurrens. Konkurrensen stimulerar också produktutvecklingen. Det är
angeläget att denna konkurrens inte hämmas på del sätt som skulle ske om
lagförlaget genomfördes.

Av betydelse från konkurrenssynpunkt är också att flera
finansieringsbolag inte ingår i bankkoncerner. Den föreslagna lagstiftningen
utgår från bankförhållanden. Även om lagstiftningen är olämplig även för bankanknutna
finansieringsföretag kan olägenhelerna för dessa mildras genom att de ingår i
koncerner vars verksamhet i slort ändock är anpassad lill de rådande
regleringarna. För de från bankema fristående finansieringsföretagen gäller
inle detta. Bl.a. föreslagna kapitaltäckningsregler medför särskilda nackdelar
för de fristående företagen. Därför får lagsiiftningen sannolikt
konkurrenssnedvridande effekter som inte är i kundernas - och ej heller
samhällets - intresse.

Av belydelse från kundsynpunkl är även
överströmningseffekterna av en reglering av finansieringsbolagens verksamhet.
Del är allmänt känt att uividgningar av det selektivt reglerade området av
kreditmarknaden i viss omfattning leder till överströmningar till den
återstående oreglerade seklorn i former som kan vara svåröverblickbara på
förhand. Industrins erfarenheler av de väletablerade finansieringsbolagen är
att dessa har hög professionell kompetens vilket innebär betydande säkerhel för
de förelag som lånar ut pengar till finansieringsbolagen och god service och
rationell hanlering för de företag som är finansieringsbolagens kunder. Del
måste vara etl allmänt inlresse atl även på den oreglerade delen av
kredilmarknaden framför allt seriösa företag är verksamma. Även detla skäl
talar mol lagförlagel.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 74

Organisalionerna vill undersiryka
atl även om finansieringsbolagen för närvarande framför allt är inriktade på
service lill mindre och medelstora förelag kan ulvecklingen antas leda till atl
slörre företag i högre grad utnyttjar förelagens Ijänster. Detta gäller framför
alll leasing. Leasing lorde alltmer komma till användning även vid mycket stura
investeringar. Frän induslriell synpunkt är det önskvärt alt leasing kan
användas som komplemenl till övriga finansieringsformer även för dessa
invesleringar. För de slora investeringarna kan lång tid - även längre tid än
elt är -förflyta mellan att leasingavlal tecknas och levereras och full
betalning sker av investeringsobjektet. Restriktioner av typ ullåningsreglering
är särskilt olämpliga i förhållanden där slora lidsskillnader förekommer mellan
ingående och fullgörande av avtal.

Sammanfattning

Finansieringsbolagskommitténs
förslag till reglering av finansieringsbolagens verksamhet utgör en påbyggnad
av den gällande kreditpolitiska lagstiftningen. Förslagel måsle bedömas mot
erfarenheterna av den allmänna kreditpolitik som förts. Den svenska
kreditpolitiken kännetecknas av hög regleringsgrad och långtgående
selekliviiel. Politiken har ofta varit ryckig, ofömtsebar och drastisk vilket
hämmat näringslivets effektivitet. Hela den kreditpolitiska lagstiftningen bör
ses över och då bör noga övervägas en sådan omläggning av kredilpolitiken som
innebär alt del nuvarande selektiva sysiemel ersätls med mer generella
penningpolitiska medel.

Innan en generell översyn av den
kredilpoliliska lagsiiftningen skett bör det reglerade områdel inle utvidgas.
Redan av detta skäl avslyrker organisationerna kommilléns förslag.

Från finansieringsbolagens kunders
synpunkter finns anledning avvisa förslaget därför att det kommer atl leda till
en byråkratisering och fördyring för finansieringsbolagen och deras kunder.
Finansieringsbolagens fördelar - administrativ service, höga
belåningsmöjligheter, snabbhet i kre-ditbeslulen och slor flexibilitet - hänger
väl samman med att de ej hämmas av strikta regleringar. De skapar en för
kunderna fördelaktig konkurrens som stimulerar produktutvecklingen. Det är
angelägel att denna konkurrens inte hämmas på det sätt som skulle ske om
lagförslaget genomfördes.

Med utgångspunkt från såväl
allmänna kreditpolitiska övervägande som finansieringsbolagens kunders inlresse
av effektiv och säker service avstyrker organisalionema att det remitterade
förslaget läggs till grund för lagsliftning.

1.23 Gotlands handelskammare

Handelskammaren har den
principiella inställningen, all de samhälleliga ingreppen i näringslivels
verksamhet i största utsträckning bör begränsas, och alt sålunda lagregler
endast i trängande fall införas. Det är ett bekant faktum, att näringslivel -
särskilt i dagens läge - är i behov av rörelsefrihet i sin verksamhel för att
ge möjlighet till nyföretagande och utvidgningar av nuvarande företag. Av denna
anledning finner handelskammaren angeläget, alt finansieringsbolagens
fömtsättningar för ett ändamålsenligt och effektivt arbete icke ävenlyras.

Då också hänsyn bör tagas till alt
finansieringsbolagens huvudsakliga verksamhet till hell övervägande del är
koncentrerad på de små och medelstora företagen och att dessa i många fall
utnyttja bolagens tjänster även för andra ändamål än kapitalförmedling,
framstår del än tydligare

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 75

- i - som
önskvärt, att finansieringsbolagens verksamhel icke i onödan be-

skäres.

Vad belräffar kredilgivningen synes
det handelskammaren, atl den strävan, som kommiltéförslagel ger ullryck för,
att genom rigorösa lagbeslämmelser begränsa bolagens möjligheter lill en
effektiv verksamhel, bör avvisas. Kammaren vill hävda, alt samhällsnyttan
bälire lillgodoses utan kredilpoliliska ingripanden vare sig det gäller
likviditetskvoter eller evenluella ränteregleringar.

1.24 Västerbottens handelskammare

De mindre och medelstora förelagen
ulgör mer än 90% av finansieringsbolagens kunder och de svarar för närmare 2/3
av finansieringsbolagens uleslående krediler. För mindre förelag är
finansieringsbolagens tjänster således atirakiiva och den lillväxl som
finansieringsbolagen har hafl är också ell lecken pä all kunderna har ett klart
behov av dessa ijänster.

Finansieringsbolagens tjänster
omfattar inle enbari kapiialförmedling. En del av tillväxten kan hänföras till
del adminisiraliva arbete som finansieringsbolagen i ökad utsträckning
övertagil från mindre företag. Etl mått på omfaltningen av denna verksamhet är
alt 2/3 av finansieringsbolagens personal är sysselsatt med administrativt
arbete för kundernas räkning.

Även kapiialförmedlingen har haft
en stor tillväxt under senare år. Ell av skälen till detla är atl bankernas
ullåningsmöjligheter varil begränsade och finansieringbolagens
kapiialförmedling har därför varit enda alternalivel. Della har i praktiken
inneburil alt kunden - som kan vara ett företag eller en privatperson - trols
kredilrestriktioner erhållil del kapital han önskar, men lill en högre ränla än
om han fåll låna i bank. Handelskammaren menar atl det kreditbehov som det är
fråga om i största möjliga utsträckning skall tillgodoses direkt genom
bankerna.

Den ensidiga betoningen av
kredilregleringar i stabiliseringspoliliken leder således till högre
räntekostnader för löntagaren. Handelskammaren delar expertemas Livijn och
Ödlund uppfattning att kreditpolitiska åtgärder fått för stort utrymme i
stabiliseringspoliliken, medan finanspolitiska åtgärder utnyttjas i för liten
omfattning.

En kreditpolitisk reglering av
finansieringsföretagens verksamhet kan från flera synpunkier synas rimlig.
Visserligen har från ledamoten Regnéll och experterna Livijn och Ödlund
framförts etl flertal tungt vägande argument mot utredningsmajoriieiens
förslag. Handelskammaren vill dock biträda förslaget om kreditpolitisk
reglering av finansieringsbolagen.

Handelskammaren vill dock
understryka atl facloring- och leasingverksamheten måsle lämnas utanför en
kreditpolitisk reglering. Dessa finansieringskällor är mycket belydelsefulla
genom sin flexibilitet och del har ingen motsvarighet i bankerna.

Handelskammaren vill också betona
atl även bankernas så kallade no-lariatlån måsle regleras för atl inte en
överströmning av kapital ska ske till den oreglerade marknaden.

1.25 Svenska postorderföreningen

Svenska Poslorderföreningen är en
förening av företag, som driver postorderhandel. Föreningen representerar
huvuddelen av den verksamhet som bedrives i denna bransch. Medlemmarna har en
sammanlagd

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 76

omsättning av ca en miljard kronor och sysselsätter direkt
ca 2 000 personer, de flesta i Borås och Sjuhäradsbygden. En avsevärd del av
varubeho-vel täckes med svenska leveranser med lyngdpunkl på leveranser från
Sjuhäradsbygden och Småland.

En äldre form av postorderhandel
innebar, all kunden regelmässigt fick betala varan mol postförskott eller pä
annat sätl i samband med all den köpta varan avhämlades hos fraktföraren. Denna
form för försäljning har hell frångåtts av flera av föreningens medlemmar och
andra överväger att helt frångå denna form. Skälel härtill är bl.a. att
konsumentskyddsmyndigheten förordat att kunden skall ha tillfälle att
undersöka varan innan han betalar den. Ytterligare skäl är att kunden under
viss lid har full frihei att relurnera varan och sålunda låta köpet återgå. I
dessa fall sker alltså all försäljning med kortare eller längre lids kredit.
Även sådana medlemmar, som säljer mot postförskott, tillämpar i flera fall
dessulom kredilförsälj-ning. Kredilerna är något olika utformade för olika
medlemmar, men allmänt gäller atl dels finnes en betalningsform vid eller inom
viss tid efler leveransen, då vad som skulle kunna kallas kontanlpris gäller,
dels finnes en del längre kredittider att välja på med månadsvis betalning
under kredittiden med tillägg för vissa konloavgifter. Dessa former för handeln
gäller sedan åtskilliga år lillbaka.

Om förelag inom vår förening- skulle
hänföras till finansieringsfö

retag, skulle det--- också bli väsentligt olika konkurrensförhållanden

för olika postorderföretag, om vissa skulle hamna under de
olika bestämmelserna angående likviditetskrav, räntereglering och
utlåningsreglering, som avses skola gälla för finansieringsföretag.

Om de regleringsåtgärder, som
föreslås för finansieringsbolagen, skulle direkt bli tillämpliga på
postorderhandelns särskilda dotterbolag för kredilgivning (kontobolag), skulle
det kunna äventyra möjlighelen alt fortsättningsvis driva sådan handel, då
åtgärderna skulle bli speciellt kännbara for postorderrörelse.

Kontobolagen erhåller sina medel
för krediler från finansieringsförelag, från moderbolag och genom banklån med
borgen eller annan säkerhet från moderbolagen. Om reglering sker av utlåning
från finansieringsföretag och banker, så blir därmed också postorderhandelns
kontobolag indirekt påverkade. Skulle kontobolagen dessutom direkt regleras,
så skulle det bli en dubbelverkan.

Postorderföretagen utgiver
kalaloger, vari villkoren för handeln upplages. Dessa kalaloger gäller för ett
halvt år, i vissa fall för ell hell år, och de förberedes trekvarts år före
utgivandet. Konsumentombudsmannen har särskilt framhållil att de uppgifter, som
lämnas angående handel, skall kunna tillämpas utan undanlag för hela den tid
kalalogen gäller. Skulle regleringsåtgärder utfärdas för kontobolagen, skulle
de behöva delgivas kontobolagen ett och ett kvarts - ett och trekvarts år i
förväg för all därav föranledda föreskrifter till kunderna skulle kunna givas.

Postorderhandeln har kunnal hålla
den högsta försäljningen per anställd inom detaljhandeln och är alltså en
mycket rationell distributionsform. Denna handel fordrar emellertid en
detaljerad planering och kostnads-satsning före varje försäljningssäsong. Detta
gör att en mycket slor del av försäljningskostnaderna under säsongen får
karaktären av fasla kosinader.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 77

Delta innebär också att postorderföretagen blir särskilt
känsliga för omkastningar i marknadsföringens villkor. Regleringsåtgärder på
krediterna skulle få en omedelbar inverkan på omsättning och denna skulle i sin
tur medföra förlusler, som bleve proportionsvis mycket större än för annan
handel.

Den kredilgivning som sker frän
kontobolag gives efter vissa i katalogen angivna villkor och postorderföretagen
är sedan bundna av dessa villkor. Någon möjlighet att minska de utestående
krediterna genom all förändra en gång angivna villkor kan inte finnas. Detta
innebär i sin lur atl en begränsning av kredilgivningen måsle gå direkt utöver
den löpande kreditförsäljningen så alt denna kanske finge hell upphöra för
viss lid. Sådana avbrott skulle definiiivi hota företagens existens.

Sammanfattningsvis vill föreningen framhålla det angelägna
i

alt beslämmelsema ulformas och förklaras så alt det därav
framgår, alt

poslorderhandelns kredilgivning ej skall omfattas av
bestämmelserna för

finansieringsföretag och atl detta
skall gälla även om kredilgivning sker genom särskilda

konlobolag, som är dotterbolag till de rörelsedrivande
moderbolagen.

1.26 Svensk industriforening

Beträffande behovet av nya
bestämmelser avseende kreditpolitiska åtgärder anser föreningen att det icke
är befogat med sådan lagstiftning avseende kredit till förelag, men alt dåremot
krediter till privatpersoner avseende l.ex. kontokort och avbetalningsköp bör
bli föremål för någon form av reglering. I del senare fallet är det nämligen
väsentligt atl kunna styra den lotala privala konsumtionen genom politiska
beslut.

1.27 Direktförsäljningsföretagens förening (DF)

DF skall här ej närmare beröra de
selekliva och reglerande medel som ingår i den kreditpolitiska lagstiftningen,
men vill ändock konstatera att man i flertalet ledande industrinationer
successivt gått över lill atl alltmer förlita sig på generella medel. Detta
till skillnad mot Sverige där Sveriges Riksbank alltmer använder selektiva
medel. Det är dock symptomatiskt för den svenska kreditpolitiken att kommitténs
främsla argument för reglering av finansieringsbolagen är att dessa bolag är
oreglerade. Det förefaller DF som om det vore motiverat alt Sverige omprövar
användandet av de selektiva och reglerande medlen.

De kreditpolitiska regler som kommittén förordar gentemoi
finansieringsbolagen har utformats med sikte pä bankernas kredilgivning som
till övervägande del finansieras av inlåning från allmänheten. DF ifrågasätter
om kommittén i tillräcklig omfallning har tagit hänsyn till de skillnader som
föreligger mellan finansieringsförelagens och bankernas verksamhel, och därvid
beaktat finansieringsbolagens inriktning.

Finansieringsförelagen har sålunda
en verksamhet som är en integrerad del i processen produktion, distribution
och/eller försäljning för främst mindre och medelstora företag.
Finansieringsförelagens kredilgivning är kombinerad med administrativa
tjänster, som minskar behovet av en utbyggnad av kundemas
koniorsorganisalioner.

Den reglering som användes för
bankema synes således ej vara lämpad för finansieringsföretagen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 78

En lillämpning av likviditetskrav
och räntereglering leder för övrigt lill en fördyrning för
finansieringsföretagen och dess kunder.

1.28 Elektriska hushållsapparat leverantörer och
Sveriges radioleverantörer

Finansieringsförelagens verksamhel
är speciellt anpassad till mindre och medelslora säljföretags behov genom atl
man integrerat i kredilgivningen övertar del administrativa arbete, som annars
skulle utföras av företagens kunder. Finansieringsföretagen ger säljföretagen
möjlighet att finansiera små och medelslora krediter på elt effektivt och
smidigt sätt. Dessa företags möjligheter alt få sådana krediler via bankerna,
torde ofta vara begränsade. Om finansieringsföretagens tjänsler ej slod till
förfogande, blev återförsäljarna i stor utsträckning beroende av bakomliggande
leveran-lörsled för sin kreditförsörjning, vilket skulle medföra högre
kreditkosl-nader.

Vi anser del vara väsentligt att
finansieringsföretagen får fortsatta möjligheter alt gå säljföretagen
tillhanda med kredilgivning och service på etl effektivi och flexibell sätt. De
av utredningen föreslagna rigorösa reglema - i huvudsak motsvarande regler som
gäller för bankema - skulle på etl allvarligt sätt inskränka
finansieringsföretagens möjligheter att fungera utifrån sina egna
förutsättningar.

Vi instämmer i ledamoten Regnélls reservalion
och i del särskilda yttrande som avgivits av experterna Livijn och Ödlund. Vi
har vidare tagit del av Finansieringsföretagens Förenings yltrande och ansluter
oss till de däri framförda synpunkterna.

1.29 Motorbranschens riksförbund (MRF)

Finansbolagens verksamhet inom
detaljhandel avser såväl finansiering av återförsäljarnas lagerhållning av
bilar som belåning av åleriorsäljarnas avbelalnings- och uthyrningskontrakt.
Verksamheten tar inle endast sikte på renodlad kredilgivning, utan innebär även
all återförsäljarna erhåller administrativa tjänsler av sådan omfattning och
kvalitet som bankerna i regel inte är i stånd att ge. Härvid avses bl.a.
likvidmottagning, betalningspåminnelser, reskontraföring,
försäljningsstatistik, solvensbevak-ning, statistik och inkassering.
Finansbolagen har härvidlag kommit atl besitta belydande branschspecialiserad
erfarenhet till detaljisternas fromma, inte minsl i form av inbesparade
kostnader för sådant arbele som eljest skulle ha utförts av återförsäljarna själva.

Finansbolagen har således en stor
betydelse för bilbranschen genom att dessa gjort en betydande insats för
kapitalförsörjningen och därtill hörande behov av olika tjänsler. 1 förhållande
lill bankernas verksamhet har finansbolagen utvecklat nya finansieringsalternativ
som kunderna icke på samma villkor kan erhålla från bankerna. Den flexibilitet
och anpassningsförmåga som finansbolagen visat prov på har varil lill
ovärderlig nytta för stora delar av bilbranschen.

Vid bedömningen härav bör
ihågkommas all den övervägande delen av fiirelagen inom bilbranschen
representeras av små och medelstora företag som för sin fortsatta verksamhet är
beroende av smidiga och lättillgängliga kredilformer. Medlemsföretagen har i
genomsnitl endast 22 anställda per huvudföretag. Till bilden hör också att
bilbranschen till skillnad mol många andra branscher många gånger utsätts för
plötsliga och tvära kast i försäljningsutvecklingen av nya och begagnade bilar
samt lagerutveckling-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 79

en av begagnade inbytesbilar. Den senasle tidens starka
minskning i nybilsförsäljningen saml inneliggande överlager av begagnade
inbytesbilar ulgör exempel härpå. Orsakerna till atl det ofta inträder
dramatiska förändringar inom bilbranschen är många. Här skall endasl pekas på
sådana fakiorer som prisstopp, invesleringsavdrag, moms- och accishöjningar och
samhällets reglering av längsla tillåtna kredittid vid försäljning av vissa
bilar.

Bildistribulionen ulgör sålunda en känslig och snabbpåverkbar
bransch. Vid förändringar i de yttre marknadsförutsättningarna uppstår ett
motsvarande behov av förändringar i behovet av krediter. Härvidlag utgör
finansieringen många gånger en överievandefråga för de mindre företag som det
här är fråga om. Möjlighet att snabbi erhålla erforderiiga krediter är ofta en
förutsättning för fortsatt drift med väsentligen oförminskad personal. Del är
således av allra största vikt att kredilgivningen till bilhandelsföretagen även
fortsättningsvis kan ske under sådana former och i sådan utsträckning att
verksamheten inom bildetaljhandel inte ytteriigare försvåras.

En annan och för branschen högsl betydelsefull fräga är
kostnaden för atl erhålla krediter i olika former. Svensk bilhandel har i
likhet med många andra branscher drabbats av koslnadsslegringar inom olika
områden på ett sätt som allvarligt försvagat lönsamheten. 1 takt härmed har
priserna på bilar stigit krafigt och har lelt till minskad försäljningsvolym.
Tillgängliga uppgifter ger vid handen att troligtvis flertalet företag inom
bilhandeln går med förlust under 1978. Eftersom kostnaden för att erhålla
kredii regelmässigt utgör en lung post bland bilföretagens övriga kostnader,
är det av utomordentligt intresse atl kreditkostnaden inte yllerligare belastar
rörelseresultatet för de små och medelstora företag del här är fråga om.

En åtstramning av kreditmöjligheterna i kombinalion med
höjda kreditkostnader kan således få allvarliga konsekvenser för svensk
bilhandel. Det är inte bara bilföretagen som kan ta skada, utan även
bilkonsumentema genom att dessa i sisla hand får bära de kostnadsfördyringar
som en åtstramning och reglering av kreditmarknaden kan leda till.

Det bör understrykas alt den av samhället förda
konsumentpolitiken inle bara bör ta sig uttryck i civilrältsliga och
marknadsrätlsliga skyddsmekanismer, ulan även bör innebära att konsumenten har
rätl lill rimliga kreditförhållanden givetvis inom de ramar som samhällets
och konsumentens ekonomiska möjligheter tillåter.

Även i etl åtstramat konjunkturläge kan det behövas vissa
säkerhetsventiler för särskilt angelägna kreditbehov. Även om del i princip
bör råda konkurrensneutralitet mellan olika finansieringsallemativ, måste man
dock beakta att särskilt de mindre företagen ges möjlighet alt erhålla
krediter, låt vara i restriktiv omfattning, även i situationer då samhället för
en återhållsam kredilpolitik.

De förslag kommittén lagt fram lar enligt MRF:s
uppfallning icke tillräcklig hänsyn till ovan redovisade synpunkter.
Kommitténs förslag innehåller således inga konkreta åtgärder för att
underlätta och stödja de små och medelstora företagens anskaffningsbehov av
kredit eller åtgärder för atl förbilliga sädana krediter. Förslagen går i
stället ut på att lagen om

kreditpolitiska
medel skall bli tillämplig även för finansbolagen -.De

åtgärder kommittén sålunda föreslagil är utan tvivel av
mycket ingripande betydelse för både finansbolagen och deras kunder.

Serviceförelagsutredningen som nyss påbörjat sitt arbele
skall finna former för förbätlrade finansieringsmöjligheter för mindre och
medelslora företag på servicesektom. Finansieringsbolagen spelar i detta
samman-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 80

häng redan nu en viktig och positiv roll. Samhällets
ambitioner på småföre-tagarområdet skulle komma att skadas om
Finansieringsbolagskommitténs förslag skulle genomföras i onyanserad form.
Denna företagsamhet har stort behov av flexibla och varierade
finansieringsformer särskilt i tider med slarki begränsade möjligheter till
egenfinansiering.

Man torde på goda grunder kunna
anta att den föreslagna regleringen kan leda till en försämrad
kreditförsörjningsgrad i vissa lägen samtidigt som finansbolagen kommer att se
sig föranlåtna atl genomföra prishöjningar på krediter på gmnd av alt dessa
drabbas av höjda kosinader. Det hade emellertid varit av utomordentligt
intresse om den föreslagna lagstiftningen hade föregåtts av en mer ingående
undersökning än som skelt i kommitténs belänkande av de sannolika verkningar
som förslagen kan leda till. Det kan därför ifrågasättas om det inte vore
lämpligt att göra en närmare undersökning och utvärdering innan förslagen
upphöjs lill lagar. Det kan härvid även finnas skäl att kompleltera det
statistiska material kommittén tagit fram, eftersom det på vissa punkter
framstår som osäkert och ofullständigt.

En alllför omfattande offenllig
slyrning och kontroll kan leda till att finansieringsströmmama söker sig fram
längs mer "informella" banor som sannolikt är mindre lyckade ur
samhälls- och konsumentsynpunkt. Finns överskotlskapital på en hand och
finansieringsbehov på en annan, kommer de bägge intressenterna all finna
varandra på del ena eller andra sättet, även om regleringen blir betydande -
eller kanske just därför.

Ulan all gå in på enskildhelema i
kommilléns förslag kan MRF från sina utgångspunkter konstalera alt de framlagda
förslagen kan leda till en allvarlig försämring av kreditförhållandena inom
bilbranschen. För de bilmärkesanknutna finansbolagen inom
molorfordonsbranschen, vars kredilgivning till alldeles övervägande del består
av förelagskrediler, kan t. ex. reglema om ullåningsreglering medföra belydande
problem vid lagerfinansiering som i sisla hand kan leda till slömingar i
förhållandel mellan biltillverkare och återförsäljare. Effektiva och
kontinuerligt fungerande finansieringsresurser är i själva verket en
fömlsätlning för en framgångsrik bilindustri och bildistribulion.
Konkurrensneutraliteten mellan inhemska och ulländska bilfabrikanters
finansieringsverksamhel måsle bibehållas. Del bör härvid understrykas att
bilbranschens egna finansbolag enbart bildals för att lösa vissa
finansieringsfrågor för en viss gmpp och det finns därför anledning alt
betrakta dessa bolag utifrån andra uigångspunkter än sådana bolag som bildats enbart
med syfle atl driva affärsverksamhet inom finansområdet med kunder från olika
håll. Bilbranschens egna finansbolag arbelar sålunda ulifrån hell andra
förutsättningar än de finansbolag som icke har en begränsad kundkategori.

Särskilt den inhemska produktionen
och åtföljande dislribulion av bilar har tilldragit sig regeringens inlresse,
såtillvida som denna under hösten 1977 tillsatt en ulredning med uppgifl all
kartlägga den svenska bilindustrins framtid och att i anslulning därtill
föreslå lämpliga åtgärder för att trygga dess bestånd. Det samspel som råder
mellan produktion och distribution av bilar är självfallet av slörsia inlresse
härvidlag. Det kan mot bakgmnd härav ifrågasättas om det inte vore lämpligt att
låla den sålunda tillsatta utredningen närmare överväga vilka åtgärder som kan
anses lämpliga atl vidta med avseende på bilföretagens finansieringsfrågor,
varvid även bör uppmärksammas samspelet med de särskilda regler inom bilhandeln
beträffande konlanUnsats och kredittid vid försäljning av vissa bilar.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 81

MRF hemställer således om all bilbranschens
finansieringsfrågor måtte bli föremål för den lidigare omnämnda ulredningens
ställningstaganden och åtgärder. MRF finner det således angelägel alt
bilbranschens egna finansbolag hålls utanför den föreslagna lagsiiftningen.

1 övrigt ansluter sig MRF till de
synpunkter som Finansieringsförelagens Förening anfört i sill remissyttrande.

1.30 Sveriges grossistförbund

Förbundet instämmer i Sveriges
industriförbunds och Svenska handelskammarförbundets gemensamma yllrande och
anför därtill: Vi vill därvid särskilt trycka på vad organisationerna säger om
finansieringsbolagens betydelse från kundsynpunkt. Mindre och medelstora
företag utgör den övervägande delen av finansieringsbolagens kunder. Del är mol
denna bakgrund angeläget att inga sådana åtgärder vidlas som kan motverka de
anslrängningar som allmänt görs från regeringens sida för atl stärka de mindre
och medelstora förelagens konkurrenskraft. Detla understryker vikten av de
invändningar som föreligger mol det remitterade förslagel.

1.31 Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

Förslagen berör flera av våra
medlemsföretag, som har bilfinansierings-företag knulna till sig. Några är
medlemmar av Finansieringsförelagens Förening, medan andra slår ulanför denna
förening.

Finansieringsförelagens tjänster har stor betydelse
framför alll för de mindre och medelstora förelagen. Det vore speciellt i
nuvarande trängda ekonomiska läge olyckligt att i onödan försvåra och
byråkratisera verksamheten för finansieringsföretagen och därmed för deras
kunder. Bl. a. sätts finansieringsföretagens produklulveckling i fara om
förslagen genomförs i sin helhel.

Förslagen har utformats med ulgångspunkl från alt
finansieringsföretagens verksamhet är att jämställa med bankernas. Del
föreligger dock betydande skillnader, som gör att de föreslagna reglema
riskerar all få svåra konsekvenser också för bilföretagen och deras kunder.

1.32 Independent Leasing Aktiebolag

Independent Leasing AB är del enda
börsnoterade finansieringsbolaget i Sverige. Den offenlliga insyn och värdering
som följer med denna status kan leda till andra uppfattningar än i företag med
annan ställning.

Av de större finansieringsbolagen är vi dessulom det enda
som slår frilt från ägande av banker, vilkel också ger en annan situation (t.
ex. vad det gäller inlåningen) och därav givelvis en annorlunda syn på de
framförda förslagen.

Vi är ej heller medlemmar i den av banknärstående
finansieringsbolag dominerade Finansieringsföretagens Förening, varför vi inle
den vägen kunnat framföra våra synpunkier på betänkandet. Det är av yttersta
vikl att den lagstiftning som kan komma är konkurrensneutral. Vi ser det därför
som mycket betydelsefullt all få framföra våra synpunkier med hänsyn lill vår
ovannämnda särslällning.

En väl fungerande marknadsekonomi kräver ett bretl utbud
av finansiella tjänster från många finansieringsföretag. Ett decentraliserat
beslutssystem som det vi har i svenskt näringsliv vinner på att
beslutsfattarna har

6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 159

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 82

flera konkurrerande alternativ att välja bland. När del
gäller finansieringsföretagens tillförsel av kapital är det också viktigt med
en bred och öppen marknad. Tyvärr har vi på senare tid sell inslag av
begränsningar, som när Riksbanken beslöt alt förelag som önskar ta upp
obligations- eller förlagslån skall ha minst 80% av sina likvida medel innestående
på bank. En begränsning av refinansieringskällorna påverkar negativt
finansieringsföretagens möjligheter all erbjuda produkter och ijänster till
sina kunder. Vi har naturligtvis förslåelse för samhällels krav atl kunna
kontrollera all kapitalel används för önskade ändamål, l.ex. investeringar. En
regel som den ovannämnda tjänar inte sådanl syfte och är heller inte
konkurrensneutral, då den ju missgynnar de finansieringsföretag som ej ingår i
en bank. Elt sätl att återställa jämvikten vore all jämställa
finansieringsbolagen (enligt den föreslagna lagen) med bank i detla hänseende.

Det främsta motivet för utredningen
all föreslå en permanent kreditpolitisk reglering av finansieringsbolagen
synes vara atl "karaklären hos finansieringsförelagens verksamhet i
mycket överensstämmer med bankernas". Vi skulle bestämt vilja hävda
motsatsen. Finansieringsbolagen utgör inbördes en mycket heterogen grupp. Några
exempel på avgörande skillnader:

helägt, delägt, icke-ägl av bank med alll vad det betyder
av olika förutsättningar;

orientering mol förelagskrediler kontra
konsumtionskrediter;

andelen service respektive kredit i försäljningen;

kreditvärde som låntagare;

andelen svenska krediler respektive exportkrediter;

inlåningsvillkor (l.ex. med/utan bankgaranti);

ränta på placerad likviditet;

säsongvarialioner beiräffande likviditet och
refinansiering.

Ännu tydligare framstår
skillnaderna om man jämför enskilda finansieringsbolag och banker. All med så
olika förutsättningar fastställa rättvisa och konkurrensneutrala
likviditetskvoter förefaller vara en i det närmaste omöjlig uppgifl.

Även mot förslaget om
räntereglering vill vi göra beslämda invändningar. Den ränla som fastställs
för en viss inlåning är en funktion av marknadens bedömningar av en mängd olika
fakiorer. Vissa förelag får beiala mer, andra mindre. En reglering här skulle
mbba tillståndel av konkurrensneutralitet. I restriktionslider kan man lätt
föreställa sig atl en reglerad högstaränta nära specialinlåningsräntan skulle
helt omöjliggöra för vissa fmansieringsbolag atl refinansiera sig.

Vad beträffar en räntereglering på
utlåningen synes detta vara yllersl svårt alt få praktiskt konkurrensneulralt
och rättvist avvägt med hänsyn till den olika grad av service som ingår i de
olika fmansieringsbolagens verksamhet.

Det förefaller oss då mer naturligt
att i linje med en selektivt inrikiad kredilpolitik Riksbanken har som elt
extraordinärt medel ullåningsreglering till sitl förfogande. Det bör ej
medföra några slörre praktiska svårigheter att särskilja konsumtionskrediler
och företagskrediter eller gå ännu längre i en önskad differentiering.

Avslutningsvis vill vi bestämt
rekommendera all liksom i det strängt kreditreglerade Norge finansiell leasing
undantages från kreditpolitisk reglering, under samma motivering som i Norge,
nämligen alt de inhemska leasingbolagen skulle allvarligt missgynnas i
konkurrensen med utländska leasingbolag.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 83

1.33 Conto Företagen Aktiebolag

1 Finansieringsbolagskommitténs betänkande finns ingenting

som tyder på missförhållanden som skulle motivera ingrepp
eller reglering. Tvärtom konslalerar kommillén atl finansieringsföretagen har
sköll sin uppgift utan anmärkning.

Finansieringsföretagens uppgift
äran med krediler tillgodose marknader som inle passar bankernas traditionella
former för kredilgivning. 1 myckel hög grad är mindre och medelslora förelag
och yngre konsumenler finansieringsföretagens kunder. För dem är bankernas
krav pä formell säkerhel ofta svåra att uppfylla. Facloring och leasing för
förelag och kontokredil för unga familjer är exempel på kredilformer som har
mött slark och väl motiverad eflerfrågan. Ingenting har kommit fram som visar
atl sociala eller samhällsekonomiska nackdelar skulle ha uppslån genom krediler
till bankmässigt mindre kreditvärdiga grupper, oavsell om det gäller företag
eller konsumenler. Sysiemel har fungerat bra, lill nylla för finansieringsföretagens
kunder. Etl lecken på della är alt kundförluslerna genom bristande betalning
är obelydliga.

Samhället gör idag stora insalser, som ändå bedöms som
otillräckliga, för atl hjälpa mindre företag med livskraft och t. ex.
barnfamiljer som ännu inle har nått ekonomisk soliditet när de bygger upp sill
hem. Att dessa grupper får lillgång till krediler i en fri marknad bör också
vara lill nytta för samhällel, om verksamheten sköts ansvarsfullt. Något annat
påslås inte heller av utredningen.

Finansieringsbolagskommittén har
överhuvud tagel inle beröri vilka konsekvenser som skulle drabba utsatta
grupper av konsumenter och företag, om statsmakterna skulle göra sådana ingrepp
som föreslås, i den kredilgivning som sker utanför bankerna. All dessa grupper
enligt utredningen har "kommit atl bli mindre påverkad(e) av den förda
kredilpolitiken" kan ha varil en ulomordenlligl värdefull social
uljämningsfaktor. Blir del t. ex. svårare för unga människor all få
kontokredil. så innebär det för dem en standardsänkning.

Från insyn lill reglering är
ytterligare ell mycket långt steg. Ulredningens förslag om likviditetskrav,
utlåningsreglering och möjlighel till räntereglering är illa underbyggda och
kommer, enligt vår uppfattning, att skada finansieringsförelagens möjligheter
all effeklivl beijäna sina kunder. De finansieringsförelag som huvudsakligen
bygger upp sin refinansiering med reskontran som säkerhel. kan få så svårl atl
uppfylla likviditetskraven, all deras verksamhet radikalt måste förändras.

Kravet på likviditet - att kapilaltäckningen i finansieringsföretagen
skall vara densamma som i bankerna - är dessutom sakligt omotiverat. Att
bankeina måste hålla högl egel kapital outlånai är en garanti för deras
småsparare, medan finansieringsförelagen rör sig på en yrkesmässig lånemarknad,
där utlånarna kan bedöma risker och skydda säkerheler. Tvingas
finansieringsförelagen alt hålla större kapital outlånai. blir resultatet all
kosinaderna höjs för finansieringsföretagens kunder, eflersom också det kapital
som binds måsle förränlas.

Övriga länkta regleringsformer verkar liksom
kapilalläckningskravel konkurrenshämmande. Finansieringsförelagen har
stimulerat både banker och näringsliv, inle minsl detaljhandeln, genom sin
förmåga all utveckla nya finansieringsformer till företag och konsumeni. Det är
fara värt att kontroll och regleringar, så som de har föreslagits, skulle sälla
slopp för en

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 84

aktiv, koslnadspressande innovalionsverksamhel. Kan del
verkligen vara i näringslivets och konsumenternas inlresse? Eller i
statsmaktemas?

I svenskt näringsliv behövs
vitalitet. Finansieringsförelagen är en sådan vital, framgångsrik seklor, som
dessutom hjälper andra sektorer lill ökad konkurrenskraft. Del kan inle vara
förnuftigt att utan egenlliga skäl styra, eller renlav bromsa, deras
verksamhet.

Conto Företagen vill med hänvisning lill ovanstående
föreslå

all förslagen till reglering och
slyrning av finansieringsförelagens verksamhet inte föranleder någon åtgärd

att största möjliga hänsyn las lill
de vederhäftigt arbetande, från bankerna fristående finansieringsföretagens
arbetsvillkor, så atl inle dessa förelags initiativkraft och innovaiionsförmåga
stryps.

1.34 Independent Facloring Aktiebolag

Av följande skäl släller vi oss
generelll negaliva till betänkandets förslag om ändring i lagen om
kredilpoliliska medel: En kreditpolitisk reglering skulle verka fördyrande för
finansieringsbolagens kunder. En reglering av denna heterogena företagsgrupp
(till skillnad från banker som grupp) skulle ej kunna ske utan avsevärd
byråkratisering av branschförelagens relationer med statliga myndigheter och
leda till godtyckliga statliga ingripanden och beslul. En överreglering skulle
döda den initiativkraft, marknadsanpassning och serviceanda, som nu präglar
branschföretagen. En reglering skulle speciellt missgynna mindre förelag inom
svenskt näringsliv (då dessa ofta är hänvisade till fmansieringsbolag för
expansionskapital). Förslagel år icke konkurrensneulralt mellan
branschföretagen. En ytterligare reglering av den svenska kapitalmarknaden
kommer att innebära mindre sensitivitet vid prissättning och fördelning av
råvaran "förelagskrediler".

"Godtyckliga statliga
ingripanden": Regleringen av den svenska kapitalmarknaden fungerar idag
smidigt genom samförståndslösningar mellan affärsbanker, sparbanker,
kapitalinstitutioner och Riksbanken. Överenskommelser träffas utan att lagen
om kredilpoliliska medel formelll tas i bruk. Parterna i sådana
överenskommelser är "disciplinerade" förhandlingspartners och
bankgruppen är nog homogen för att generella lösningar skall kunna uppnås.

Detta kommer ej bli fallet med
finansieringsbolagen. Skillnaderna mellan företagen i branschen är hell enkelt
för slora. Några har nåll en för dem tillfredsställande marknadsandel och kan
därför acceptera en expansionsbegränsning; för andra skulle detta innebära ett
hinder för att uppnå marknadsmål och därmed sammanhängande
rationaliseringseffekter.

Att genomdriva en enhetlig
reglering skulle fordra kraftfulla maktmedel och noggrann övervakning för atl
ge 100% efterlevnad. Resullatet skulle bli en ulvecklad byråkrati med slalliga
ingripanden och subjektiva beslut.

"Icke
konkurrensneulralt": Tidigare har vi pekat på
fmansieringsbo-lagsbranschens heterogena struktur. Inom branschen finns företag
med balansomslutningar mellan 10 miljoner och I 500 miljoner kronor. Skall en
enheilig reglering appliceras på alla branschens företag kommer denna
definitivt att ge olika utslag för olika bolag. Effekten på mindre och större
företag inom samma specialitet kommer att bli klarl olika beroende på

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 85

förelagens marknadsandel, lönsamhel. soliditet och
konsolideringsgrad. För all kunna genomföra en konkurrensneulral reglering
fordras förhandling om individuelll avpassade villkor med varje enskill
förelag inom branschen. En uppgifl som inle skulle kunna genomföras ulan risk
för dåliga och godlyckliga beslul.

"Mindre sensitivitet":
Finansieringsbolagen fyller en viklig nationalekonomisk funktion vid fördelning
och prissättning av förelagskrediler till främst mindre och medelslora förelag.
Genom en framlidsorienlerad kre-dilbedömning där förelagsledningskapucilel och
expansionsmöjligheler väger tyngst arbelar finansicringsbolag markanl
annorlunda än banker.

En sirävan att lotalreglera
kredilmarknaden och att nollställa konkur-rensförhållandel mellan banker och
finansieringsbolag kan möjligen vara en polilisk målsättning för en regering
med planekonomi på silt program, men detla skulle ofelbart leda till mindre
sensitivilel i fördelningsmönstret. Om de fria marknadskrafterna skall fä
pressa priset och höja effektivitet i användning av råvaran pengar bör den
kapitalmarknad som börjal växa fram vid sidan av bankerna ej överregleras.
Dessa fria kapilalkanaler, speciellt viktiga mellan överlikvida stagnerande
delar av näringslivet och andra expansiva likvidiielshungriga delar, har ell
klarl marknadsberättigande vilkel också finansieringsbolagens expansion
bekräftar och som slöds av såväl deras kunder som kreditorer.

1.35 IKANO Finans Aktiebolag

Betr. likvidilelskrav.
räniereglering och reglering pä utläningssidan anser vi, alt ulredningens
förslag kommer all bli hämmande för finansieringsförelagen och begränsa deras
möjligheier att stå de kunder lill ijänsl, som bäsl behöver en viss form av
kredit. Det är hell orimligl all underkasta dessa förelag samma krav som
bankerna, eflersom del här rör sig om kunder, som fåll krediter för varuinköp
och amorterar dessa med en viss periodicilel. Bankerna måste ju ha reserver för
all möta en viss procent av spararna, som kommer för alt ta ut sina pengar. Om
finansieringsföretagen måste hålla en del av kapitalet i likvida medel kommer
detla all drabba kunderna i sisla hand.

Vi tror atl om
finansieringsföretagen får fungera som nu utan regleringar och insyn från
myndigheter i någon slörre grad, kommer detta att stimulera kreativiteten och
befrämja konkurrensen inom branschen.

1.36 Saab Scania Aktiebolag

Till vår Scaniadivisions verksamhel
är knulna två finansbolag: Saab-Scania Finansaktiebolag och Södertälje
Bilkredit AB. Deras sammanlagda Ullåning uppgår för närvarande lill cirka 605
milj. kr., utgörande finansiering av huvudsakligen på svenska marknaden
försålda produkter. Härav avser 569 milj. kr. Scania lastbilar och bussar och
36 milj. kr. Volkswagen personbilar. Lagerfinansiering hos tillverkare och
återförsäljare ingår ej.

Finansieringen gäller enbart
produkler som vi själva tillverkar och/eller försäljer. Den helt övervägande
delen eller 94%, avser som synes lastbilar och bussar, vilket betyder att
kredilen lämnas till olika slag av företag. Även personbilskredilerna gär lill
största delen till förelag. Detta betyder att våra finansbolag inte sysslar med
konsumtionskrediler utan förser olika delar av näringslivet med rörelsekapital.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 159 86

Betänkandet föreslår att vissa av
de regleringar som den kredilpoliliska lagstiftningens bestämmelser möjliggör,
skall lillämpas även pä finansieringsföretagen med bland annat den
motiveringen all stora likheter med bankerna skulle föreligga. Huruvida sådana
likheter finns kan för det första ifrågasättas och för del andra bör framhållas
all finansieringsföretagen sinsemellan uppvisar stora olikheter. De ulgör
alllsä icke en homogen grupp och kan därför icke behandlas ensarlat.

De krediter våra finansbolag lämnar
omfallar normalt tre lill fem år. Dessa krediter finansieras huvudsakligen med
egna växlar med en löptid i regel ej överstigande sex månader. Utlåningen avser
alltså väsenlligl längre lid än inlåningen. Della beror på alt våra finansbolag
i stor ulslräckning arbetar med sådant kort kapital från andra industriförelag
som är säsongsmässigi ledigt. Genom all säsongerna infaller på olika delar av
årel i olika branscher har del visal sig all del ständigl finns sådanl kapital
tillgängligt. Genom våra finansbolags upplåning kan dylikt kapital komma till
ralionell användning i näringslivet under den tid del slår lill förfogande.
Denna smidiga och känsliga anpassning lill kapitalmarknaden skulle lida
allvarlig skada av reglerande ingrepp från myndigheler. Sådana ingrepp måste
drabba mycket abrupt och därigenom försvåra en rationell användning av denna
typ av kapital med de störningar och kostnadsökningar som måsle bli en följd
därav.

Den finansiering som våra
finansbolag ombesörjer för viss del av vår försäljning på hemmamarknaden ulgör
ell naturligt inslag i del industriella komplex vår verksamhet beslår av. All
just denna funktion utbrutits i separaia finansbolag förklaras av de praktiska
fördelar av organisatorisk och rationell karaklär som därmed vunnits.

I den mån vi är engagerade i
lagerfinansieringen hos våra återförsäljare, sker delta ej genom finansbolagen
utan genom oss själva. På samma sätl kan den försäljningsfinansiering som nu
skötes av våra finansbolag, mycket väl återföras till oss själva. Om så sker
skulle vi ej komma atl beröras av de föreslagna regleringarna.

En sådan i sig naturlig åtgärd alt
återföra försäljningsfinansieringen till oss själva kan dock komma all begränsa
vår tillgång till den nuvarande lypen av upplåning. I så fall måste vi ta i
anspråk medel från egna resurser med de återverkningar del skulle medföra för
annan vår verksamhet, inte minst för vår exportfinansiering och därmed för vår export.
Över 80 % av vår lastbilsproduktion går nu på exporl. En reduktion av vår
exportvolym skulle minska produktionen och därmed sysselsältningen liksom
valutainkomsterna, alll negativa effekter för vårt land.

En reglering av våra finansbolags
finansiering av försäljningen på hemmamarknaden får på så sätt negativa
konsekvenser för vär export, en aktivitet som myndigheterna förmodligen snarare
skulle vilja uppmuntra.

Effektiva och kontinuerligt
fungerande finansieringsresurser är en förutsätlning för en framgångsrik
svensk bilindustri och bildistribution. Det finns uppenbara risker för att de
föreslagna lagreglerna kan möjliggöra för distributörer av importerade
bilmärken all skaffa sig fördelar i finansieringshänseende. Det är etl
livsvillkor för bilindustrin i Sverige att konkurrensneutraliteten mellan
inhemska och utländska bilfabrikanters finansieringsverksamhet bibehålles.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 87

1.37 Aktiebolaget Volvofinans

AB Volvofinans, som ägs lill hälften
vardera av AB Volvo och av de svenska Volvoåterförsäljarna genom AB
Volverkinvest, har till uppgift att underlätta finansieringen av lagerhållning
och kreditförsäljning av Volvokoncernens produkter i Sverige.

Uppgiften har lösts bl.a. med hjälp
av starki specialiserade avbetalnings-, leasing- och factoringkreditsystem,
som överför den administrativa hanteringen av kredilerna till Volvofinans från
Volvohandelsföretagen och bankerna och detta lill en totalt låg kostnad. Denna
administrativa integration förutsätter atl hyresavtal och faklurafordringar
kan belånas i Volvofinans.

Vidare har Volvofinans hell
övertagil Volvos tidigare leveranlörskre-diler lill återförsäljarna även med
avseende på kreditbedömningen. Dessa s. k. lagerkrediier, som kan uppgå till
betydande belopp, har också inlegrerals i de administrativa systemen.
Härigenom har man uppnåll etl optimalt utnyttjande av totalt tillgängliga
finansiella resurser.

Volvofinans är sålunda en starki
integrerad och väl fungerande del av del industrikomplex som produktionen och
distributionen av Volvokoncernens produkter på den svenska marknaden utgör.
Volvofinans är i fråga om uppbyggnad och ägarförhållanden och delvis även i
fråga om verksamhel en tämligen unik föreleelse. Genom denna form av samverkan
såväl vertikalt som horisontellt i distributionsledet har den svenska Volvoorganisationens
totala konkurrenskraft förstärkts och man har lyckats uppnå och behålla en
lillfredsställande marknadsposition inom den av finansiellt mycket starka
multinationella företag dominerade bilindustrin. Det torde vara berättigat att
påstå att Volvofinans represenlerar ett exempel på sådan innovation, fömyelse
och ökad marknadstillvändhet, som vårt näringsliv och vån samhälle är så
beroende av.

Ett genomförande av kommitténs
förslag med avseende på Volvofinans skulle följaktligen förändra
Volvoorganisalionens konkurrenssituation i förhållande till importmärkena.
Dämtöver må följande framhållas.

Den av kommitténs majoritet redovisade synen på
finansföretagens expansion är icke relevant för Volvofinans vidkommande. En
kreditpoUtisk styrning av Volvofinans verksamhet i form av bl.a.
utlåningsreglering skulle därför medföra mycket besvärande effekter för svensk
Volvohandel. Endasl 5 % av Volvofinans kredilgivning avser avbelalningsköp av
personbilar, vilka ju dessutom regleras i särskild ordning i fråga om kontantinsats
och avbetalningstidens längd. Övrig kredilgivning avser lastvagnar, bussar och
entreprenadmaskiner samt lager-, leasing- och faklurakre-diter med enbart förelag
som låntagare. Som säkerhet för dessa krediter har Volvohandlarna till
Volvofinans pantsatt leasing- och avbelalningsav-lal samt forelagsinleckningar
i betydande omfattning. Härigenom har Volvofinans refinansiering underlättats
och förbilligats. Men genom atl en stor del av återförsäljarföretagens
säkerheter sålunda är bundna i Volvofinans kan Volvofinans till skillnad från
bankema ej priorilera mellan olika kundkategorier vid en utlåningsreglering.
Del Ukvlditetskrav som kommittén föreslagit skulle för Volvofinans - i likhet
med övriga finansbolag medföra ökade kostnader, som måste föras vidare via
Volvohandeln till konsumenten. Volvoköparna skulle sålunda få vidkännas en
höjd avbetalningskostnad.

Sammanfattningsvis hemställer AB
Volvofinans om bl.a. att företaget och liknande företag ej omfattas av den
kredilpoliliska regleringen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 88

2 Likviditetskrav

I detla avsnitt tas upp de
remissyilranden som mer detaljerat rör förslagel om att tillämpa
likviditetskrav på finansbolagen i den mån dessa synpunkter inte har
redovisals i föregående avsnill.

Del är särskilt de mol förslaget
kritiska remissinstansema som närmare har utvecklat synpunkier på förslaget att
tillämpa likviditetskrav gentemoi finansbolagen. Bland de invändningar som görs
kan nämnas att likviditetskravet i hög grad fungerar som ett
placeringsinstrument avseende placeringar som ligger hell utanför
finansbolagens verksamhetsområde. Dessulom påpekas all finansbolagens
verksamhet är så skiftande att det måste vara svårt atl ulforma enhetliga
likviditetskrav för bolagen.

2.1 Konjunkturinstitutet

Det viktigaste kredilpoliliska
medlet gentemoi bankinstituten har hitlills varil de variabla
likviditetskraven, då det gäller de normala, permanenta inslagen i
kreditpolitiken. Institutet får emellertid ifrågasätta om likviditetskvoter
skulle utgöra någol ändamålsenligl instmment för att styra
finansieringsföretagens verksamhet. De skulle i varje fall inte utgöra något
lätthanterligt kreditpolitiskl instmment med hänsyn lill de mycket skiftande
förhållandena i finansieringsförelagen. De svårigheter man kan komma alt
slällas inför belyses också delvis genom kommitténs egna resonemang om
likviditetskvoternas höjd.

Kommittén framhåller att det kan
"synas motiverat atl åtminstone sträva efter en enhetlig höjd på
likviditetskravet för de olika instituten" för att molverka en
snedvridning av kredilgivningen från institut med likviditetskrav till
institut utan sådana krav. Samlidigt "måsle likviditetskravets höjd
avvägas med hänsyn l.ex. lill den faktiska likviditeten och likviditetsutvecklingen
hos olika gmpper av kreditinstitut". Inte ens för bankinstituten gäller
någon enhetlig höjd på likviditetskraven - tvärtom varierar de mycket kraftigt.
När man siktar mot neutralitet är det "inle befogat att likviditetskraven
sätts lägre än för bankema". Slutsatsen av kommitténs resonemang är
således att man kan undgå snedvridning genom att ha samma likviditetskrav för
de olika instituten men i prakliken är detla av andra skäl uteslutet att
genomföra.

Om likviditetskrav för
finansieringsföretagen likväl anses böra införas är del av stor vikt atl man i
så fall noga följer den faktiska utvecklingen för att någorlunda snabbt kunna
rätta lill eventuella icke avsedda negativa effekter för
finansieringsförelagen. Som ett minimikrav ser institutet här kommitténs eget
uttalande att riksbanken i samråd med finansieringsföretagen bör ha möjlighet
att i sina tillämpningsföreskrifter ta hänsyn till om den fakiiska utvecklingen
visar på uppenbara nackdelar med en konstruktion av det slag kommiitén
förordar.

2.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Likviditetskrav som styrmedel

För bankinslilulen användes sedan
länge i första hand likviditetskrav som det huvudsakliga permanenta medlet att
reglera bankernas verksamhet. Mol bakgrund av att finansieringsbolagens
rörelse i stor utsträckning är av samma karaktär som bankemas såväl vad gäller
upplåningen som utlåningen föreslår kommittén att den kreditpolitiska
lagstiftningens be-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 89

slämmelser om likvidilelskrav skall ulvidgas lill alt även
omfatta finansieringsbolagen.

Fullmäktige vill understryka vikten av att kreditinstitut
med likartad verksamhet behandlas på elt likarlat sätl i kreditpolitiskl
hänseende, Denna likställighetsprincip tillmättes en stor vikl vid tillkomsten
av den nuvarande kredilpoliliska lagstiftningen. Bibehålles den situation, som
hittills fått råda, att finansieringsbolag och banker arbetar under olika
kreditpolitiska villkor, kommer förskjutningen av kredilulbudel till förmån
för finansieringsbolagen att fortsätta och förstärkas. En förskjutning av
delta slag, som enbart har sin grund i atl vissa institutgrupper inte
"belastas" av kreditpolitiken medan andra gör del, framstår som
synneriigen olämplig.

Väsentligt är också enligt fullmäktiges mening atl
likviditetskravens effektivitet nedsattes. Då banker och finansieringsbolag
arbetar på i stort sett samma lånemarknad måsle likviditetskraven - för att bli
helt effektiva - omfatta hela systemet, dvs. banker och finansieringsbolag
tillsammans.

Fullmäktige vill mol bakgrund av ovanstående betona vikten
av atl den krediipolitiska lagstiftningens bestämmelser om likviditetskrav
utvidgas lill atl även omfalla finansieringsbolag.

Likviditetskravens utformning

Den kredilpoliliska lagstiftningen
är uiformad så att i lagtexten anges ramarna för de olika medlen medan den mer
precisa utformningen över-låles till tillämpningsföreskriftema. Fullmäktige
förutsätter - liksom kommittén - att denna lagstiftningsprincip inle ändras i
och med att bestämmelserna utvidgas till att även gälla finansieringsbolagen.
Kommittén har emellerlid lagit upp till diskussion vissa aspekter på
utformningen av likviditetskrav för finansieringsbolag.

De fall som kommittén diskulerar är tre. Det försia gäller
möjligheten att vid ett koncernförhållande eller liknande låta
likviditetskravet omfatta koncernen som en helhet i stället för varje enskilt
företag inom koncernen. I annat fall kan - som kommittén redovisar - helt
orealisliska krav ställas. Enligt fullmäktiges mening är detta knappast något
problem. I förarbetena lill den nuvarande lagsiiftningen anför departementschefen
all möjligheter lill sådana konstmktioner bör finnas men att del inte finns
något skäl att uttryckligen ange detta i lagtexten. Departementschefen avsäg
här för-eningsbankema. Denna möjlighet har fullmäktige också uinylljal. Molsvarande
resonemang bör enligt fullmäktiges mening kunna föras vad gäller koncerner
eller liknande i fråga om finansieringsbolagen.

Del andra fallet, som kommittén diskuterar, gäller
behandlingen av skulder till bankinslitul. Kommiitén konstaterar först atl det
härvidlag är olämpligt att tillämpa samma konstruktion som gäller för
bankinstituten, nämligen att låta bankskulder utgöra en avdragspost från de
likvida medlen. Bankupplåning utgör nämligen för finansieringsbolagen en av
formerna för medelsanskaffningen även på sikl. Kommillén diskuterar i stället
alternativen alt låta bankskulder behandlas som all annan upplåning, dvs. ingå
i likviditetskvotens nämnare, eller att helt undanta bankskulder vid beräkning
av likviditetskrav. Kommittén stannar för det senare alternativet.

Enligt fullmäktiges mening är detla altemativ också det
enda rimliga. Den invändning, som kommittén själv gör, atl detla kan leda till
en viss snedvridning i konkurrensfömtsättningama mellan olika finansieringsbolag
väger, enligt fullmäktiges mening, lätt. Mer väsentligt måsle vara att undvika
den "dubbelbelastning" som annars skiille upplräda. En kreditström
som går från bankens inlåning genom lån från banken lill finansie-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 90

ringsbolag och så till den slutlige låntagaren skulle
träffas av likviditetskrav både bos banken och finansieringsbolaget.

Det tredje fallet, slutligen, som
kommittén diskuterar, gäller behandlingen av finansieringsbolags
bankfordringar. Kommittén redovisar det välkända faktum alt om
banktillgodohavanden får räknas som likvid tillgång blir
likvidilelskravssyslemel inslabilt så till vida att fmansieringsbolag och
banker genom egna transaktioner kan "blåsa upp" sin redovisade
likviditet. Kommittén vill dock inle föreslå att bankfordringar ej skall få
betraktas som likvid tillgång utan föreslår i stället en spärregel med
innebörden alt banktillgodohavanden skall få inräknas bland de likvida medlen
upp lill en viss gräns.

Enligt fullmäktiges mening är den
av kommittén föreslagna metoden rimlig. Å ena sidan kan inte
banktillgodohavanden helt f medräknas eftersom del skulle kunna göra
likviditetskraven illusoriska. Å andra sidan skulle det förefalla obilligt atl
inle inkludera finansieringsbolagens "naturliga" form av likviditet.

Fullmäktige vill dock i detta
sammanhang framhålla viklen av atl likvidi-tetskravsbesiämmelsema inte låses i
lagtexten. Som också kommittén framhåller måste riksbanken, efter samråd med
finansieringsbolagen, ha möjlighet att göra de anpassningar av den faktiska
konstmktionen som ulvecklingen kräver.

Kommittén diskulerar i sitt
betänkande även frågan om elt likviditetskravs höjd för finansieringsbolag och
drar den slutsatsen atl kraven i alla händelser till en början måste sättas
lägre än vad som gäller för bankinslilulen i dag. Fullmäktige är helt
införstådda härmed. Att ytterligare göra någon precisering nu är dock ogöriigt.
Dels krävs ell bälire sialisliskl underlag från finansieringsbolagen och dels
är likviditetskravens höjd naturligen avhängig av de krav som den
allmänekonomiska situalionen ställer vid varje tillfälle.

Kommittén diskuterar också
möjligheten och lämplighelen av att tillämpa något slag av utjämningsregel för
finansieringsbolags likvidilelskrav. Fullmäktige vill påminna om att lagtexten
ger möjligheter till en sådan konstruktion.

2.3 Svenska bankföreningen

Bankföreningen anser inte att
likviditetskrav kan vara etl ändamålsenligl instrument atl begränsa
finansbolagens ullåningsvolym. Bankföreningen

fäster därvid särskild vikt vid att finansbolagen utgör
en synnerligen

heterogen gmpp. Erfarenheten visar att en riktig avvägning
av likviditetskraven gentemot bankerna möter avsevärda svårigheter trots alt
bankerna utgör en relativt sett mycket homogen gmpp. Del måsle möla betydligt
större svårigheter all för elt stort antal finansbolag av myckel skiftande
karaklär ulforma likviditetskrav som dels är effektiva dels är konkurrensneutrala.
En omfattande insamling av uppgifter från de olika förelagen blir dessutom
nödvändig för att riksbanken skall kunna fortlöpande upprätthålla en
erforderlig kunskap om varje företags speciella förhållanden.

Vid en jämförelse med
likviditetskraven för bankema måste också beaklas att den kreditpolitiska
lagens likviditetsregler har ett mycket betydelsefullt syfle vid sidan av
utlåningsbegränsning nämligen alt tjäna såsom placeringsinstrument. Sålunda
avses likviditetskraven gentemot bankerna medverka till att inlåningsmedel
användes för inköp av statsobligationer

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 91

och bosladsobligalioner. Molsvarande anspråk riktas inte
mot finansbolagen.

Mol likviditelsregler för finansbolag lalar även all dessa
bolags upplåning är i en hell annan utsträckning relaterad till behovet av
ullåning än bankernas. Finansbolagen lånar hell naturligt endast upp de belopp,
som behövs för utlåningen. Bankernas inläningsrörelse är på ett hell annal säll
passiv. Denna bild ändras inle pä något avgörande sätt av atl en viss del av
bankernas inlåning är s. k. specialinlåning, om vilken en akliv konkurrens kan
råda. Om likviditetskrav införes för finansbolagen, blir den praktiska effeklen
väsentligen endasl all dessa bolags upplåning måsle utökas med de belopp, som
erfordras för atl tillgodose likviditetskraven.

Önskemål all i förekommande fall hålla tillbaka
finansbolagens kredilgivning bör kunna tillgodoses på annal sätl. Det bör i
regel vara möjligt för riksbanken atl genom rekommendationer eller
överenskommelser med finansbolagen, företrädda av sin branschorganisation eller
på annal sätt, uppnå önskad restriktivilel. I undanlagsfall och såsom etl
yllersla remedium bör en ullåningsreglering kunna tillgripas geniemot
finansbolagen.

Skulle i strid med vad
bankföreningen har förordal, regler om likvidilelskrav för finansbolagen
införas i den kredilpoliliska lagen, anser bankföreningen angeläget att kraven
utformas så alt full konkurrensneutralitet upprätlhålles mellan bolagen.

Dessutom bör regler om
likviditetskrav få en mer preciserad utformning än enligt förslaget.

Kommittén har utgått ifrån att
likviditetskrav för finansbolag skall vara lägre än för banker. Detla synes
välmotiverat. I lagtexten bör denna uppfattning avspeglas så atl maximigränsen
för likviditetskrav för finansbolag sättes betydligt lägre än för banker.

Kommittén har diskuterat huruvida finansbolagens
banktillgodohavanden skall få räknas såsom likvida medel och har stannat för
att så bör ske upp lill en viss gräns som skall fastställas av riksbanken i
tillämpningsföreskrifter. Utgångspunkten skall därvid enligt kommiitén kunna
vara vad finansbolag "genomsnittligt bmkat redovisa som
banktillgodohavanden". Innebörden av detla uttalande för den prakliska
tillämpningen på längre sikt är oviss. Bankföreningen vill i likhei med
kommittén fästa avgörande vikl vid atl banktillgodohavanden rimligen måste ses
såsom den naturliga formen - och oftast den enda formen av likvida tillgångar
för ett finansbolag. Detta bör påverka regelsystemet.

2.4 Sveriges föreningsbankers förbund

Också förslaget om
likviditetskvoter för finansieringsbolagen passar mindre väl. Preciseringar
över vilka likvida medel som skall ingå i kvoten saknas.

Kommittén pekar själv på att ett likviditetskrav på
finansieringsbolag kommer atl ha en mycket negativ effekt på lönsamheten som på
längre sikt får bäras av finansieringsföretagens kunder - de mindre och
medelstora förelagen. Del måsle vara en fördel om bolagen själva får
konsolidera sig genom självgenererande lönsamhet.

Likviditetskravets syfte
beträffande bl.a. bankema är alt delta skall tjäna som placeringsinstrument för
bankernas inlåning. Några placeringskrav släller emellertid ej kommittén på
finansieringsbolagen, varför delta moliv saknas beträffande
finansieringsföretagen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 92

2.5 Finansieringsföretagens förening

För atl nå en mer eller mindre
permanent kontroll över finansbolagens expansionstakl föreslår kommittén
reglerom likviditetskrav. Dock saknas en specifikation över vilka likvida
tillgångar som skall ingå i finansbolagens likviditetskvot. Den enda
precisering som finns i lagtexten är alt fordringar på staten och
bostadsobligationer skall inräknas.

Båda dessa placeringsalternaliv är
dock för finansbolagen hell rörelsefrämmande. Betr. bankerna är syftet med
likviditetskravet alt della skall tjäna såsom placeringsinstrument för
bankernas inlåning lill bostadssektorn. Kommillén släller ej heller några krav
på alt finansbolagen skall göra i föregående siycke nämnda placeringar. Del
framstår däremoi som självklart atl fordringar på bank eller annat
finansinstitut skall inräknas bland likvida tillgångar.

Påståendet på sid. 135 i
beiänkandei alt det samlade likviditetskravet skulle sjunka till 4% om en
placering företogs i finansbolag istället för en bank förefaller olyckligt
formulerat. Om etl institut nämligen åläggs alt hålla 20% i likviditet och
håller det ålagda så blir resultatet också 20% i likviditetskvot och inle något
annat.

Den verkliga efteklen av ell
likviditetskrav på finansbolagen kommer att bli att dessa tvingas öka sin
upplåning i följd av likviditetskravet. Resullatet blir en
"uppblåsning" av finansbolagens balansomslutning och ökade
räntekostnader som påverkar deras lönsamhet negaiivt.

På sid. 133 i betänkandet påstår
kommittén att bankemas och finansbolagens sammanlagda upplåning i slort setl
kan anses given. Kommittén bortser i detta resonemang dock helt ifrån att det
fortfarande kvarslår en stor fri marknad utanför den reglerade där både banker
och finansbolag forlfarande kan komplettera sin upplåning, som annars skulle
bli föremål för kredilgivning företag emellan. Visserligen uppnås den avsedda
effekten på kort sikt men lill prisei av en icke önskad uppdrivning av
räntenivån på den fria marknaden. Detta leder till en åtföljande ökning av
finansbolagens utlåningsränlor, vilket i sista hand drabbar finansbolagens
kunder.

Likviditetskravels funktion i
banksystemet är i hög grad all tjäna som prioriteringsinstrument för
statsupplåningen och bosiadsfinansieringen. En motsvarande roll kan regler om
likviditetskrav näppeligen tilldelas i finansbolagens verksamhet.
Likviditetskraven Ijänar i bankernas verksamhet huvudsakligen som ett
placeringsinstrument för att transferera spararnas inlåning till
kapitalmarknaden och har myckel liten betydelse för stabiliseringspolitiken. Så
snart kravet är uppfyllt har likviditetskravet ingen stabiliseringspolitisk
effekt.

Trols alt bankerna utgör en
relativt homogen grupp har likvidilelskrav visal sig vara svårhanterligt för
såväl Riksbanken som bankerna vilket för övrigt framgår av sid. 9 i Sveriges
Riksbanks förvaltningsberättelse för 1977. En tillämpning av likviditetskrav
för den myckel heterogena grupp som finansbolagen ulgör, måsle innebära helt
andra och större svårigheter än beträffande bankema. Kommittén framför t. ex.
att finansbolagens upplåning i bank borde ingå i likviditetskvotens nämnare
men anför samtidigt det olämpliga i atl denna ullåning då drabbas av dubbla
likviditetskrav (se sid. 135 i betänkandet). Vidare kan det här erinras om atl
likviditetskravet måste moiiveras och formuleras hell annorlunda alll efler som
fråga är t. ex. om facloring. leasing, avbetalning eller kontokort.

Det framgår av kommilléns
framslällning all etl likvidilelskrav på finansbolagen kommer att ha en mycket
negaliv effekt på lönsamheten.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 93

Detta beroende på att skillnaden i förränlningen mellan
placering i likvida medel och utlåning är betydligt myckel större i
finansbolagen än hos bankerna. Den genomsnittliga räntenivån både på in- och
utlåning ligger belydligl lägre i bank jämfört med finansbolag. Kommittén
redovisar etl räkneexempel där man försöker bedöma effeklen av ett
likviditetskrav. Vid en ränlespännvidd på 10% mellan upplåning och altemativ
placering i likvida medel saml en höjning av del faktiska likviditetskravet med
10% kommer räntabiliteten på totalkapitalet att sjunka frän 2,4% lill 1,1%)
lillämpade på finansbolagens toiala balansomslutning per den 31.12.1976 vilket
kommitténs exempel förutsälter. Della skulle innebära en resultatförsämring i
storleksordningen 140 Mkr vilket skall sältas i relalion till finansbolagens
redovisade nettovinst 1976 på 85 Mkr. Om man antar att hela kostnaden skulle
kunna överlastas på kredittagama, skulle detla innebära en höjning av
utlåningsräntoma med 1,5-2% beroende på hur stor del finansbolaget har i bundna
krediter.

Om likviditetskrav appliceras på finansbolag kommer de
tydligen alt ha samma höjd oberoende av verksamhelsslag hos finansbolaget.
Delta kan innebära att om man introducerar likviditetskrav för atl begränsa
konsu-menifinansieringen så kommer även näringslivskredilema, vilka i första
hand går lill mindre och medelstora företag, all belastas med kosinaderna
härför.

Av ovan redovisade skäl avvisas i sin helhel förslaget att
ställa likviditetskrav på finansbolagen.

Det må här slutligen anmärkas att kommitténs jämförelse av
lönsamheten i banker och finansbolag (se sid. 137 i betänkandet), som måhända
är riktig i sig har en naturlig förklaring i skillnaden i institutens
soliditelstal. Kommillén föreslår ju kapitaltäckningsregler som kommer alt ge
en soliditet på c:a 7%, vilket f. ö. merparten av finansbolagen redan har.
Bankernas soliditet är i genomsnitl knappt hälflen av denna siffra. Helt
naturligt måste, för all soliditeten skall kunna bevaras, finansbolagens
lönsamhet -mätt i räntabilitet av sysselsatt kapital - vara dubbelt så hög som
bankernas.

2.6 Sparbankernas Bank

Sparbankemas Bank anser inle att en
tillämpning av likviditetskrav gentemot finansbolagen kan vara ett
ändamålsenligl instmment atl begränsa dessa bolags utlåningsvolym.

Som skäl för bankens ställningstagande kan anföras de
svårigheler som visat sig vara förbundna med tillämpningar av likviditetskrav
för bankerna, vilka jämfört med finansbolagen får betecknas som en homogen
instituts-grupp. Ell införande av likviditetskrav för finansbolagen kan sålunda
befaras möla stora svårigheter vad gäller dels hänsynstagande till kravet om
konkurrensneutralitet, dels etl samtidigt uppnående av eftersträvad effektivitet.

Ytterligare argument mot
likviditetskrav för finansbolagen är att det måsle betecknas som hell
rörelsefrämmande för finansbolagen att göra placeringar i t. ex. statspapper
och bosladsobligalioner.

För finansbolagen gäller vidare att dessa bolags upplåning
är direkt kopplad till etl resursanskaffningsbehov. Dvs. till skillnad mot vad
som gäller för bankerna föreligger del elt direkt och omedelbart samband mellan
finansbolagens utlåning och behovet av upplåning. Detla förhållande innebär all
ett likviditetskrav för finansbolagen får som väsentlig praktisk

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 94

kvoter skulle vara effektiva som kredilpoliliska redskap
för slyrning av kapitalmarknaden.

3 Utlåningsreglering

1 della avsnitt tas på motsvarande
sätl som beiräffande likviditetskravet upp mer detaljerade synpunkier på
förslaget alt lillämpa utlåningsreglering på finansbolagen.

Flera av de remissinslanser som i
övrigt är kritiska mot en kreditpolitisk reglering av finansbolagen godlar atl
ullåningsreglering får lillämpas gentemot dessa. Regleringens extraordinära
karaklär framhålls dock och det påpekas att den inle bör få gälla annat än för
korta tidsperioder. Några remissinstanser avvisar förslagel också angående
ullåningsreglering.

3.1 Konjunkturinstitutet

Enligt inslitutets uppfattning
skulle den typ av regleringsåtgärd som företrädesvis förtjänade övervägas vara
all tillämpa någon form av utlåningsreglering. Ett sådant ingripande skulle i
första hand kunna vidtas under begränsade perioder med akula problem.

3.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Likvidilelskrav är ett av de
kreditpolitiska medel som är avsedda att tillämpas mer eller mindre permanent
för alt styra utlåningsvolymen i banksystemet. Vid sidan härav uppkommer då och
då situationer som erfordrar mer direkl verkande medel. Under de senaste åren
har det vid flera tillfällen blivil nödvändigt att gentemoi bankerna tillämpa
den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser om ullåningsreglering eller
att med bankerna iräffa överenskommelser av motsvarande innebörd.

Med den möjlighel som
finansieringsbolagen har att liksom bankerna snabbt kunna expandera sin
utlåning, framslår det för fullmäklige som angelägel alt molsvarande
möjligheter ges vad gäller fmansieringsbolagens utlåning. Fullmäktige vill
därför understryka vikten av alt den kreditpolitiska lagstiftningens
beslämmelser om utlåningsreglering utvidgas lill all omfatta även
finansieringsbolagen. Del år samiidigi av vikl alt den extraordinära,
tillfälliga karaktären hos utlåningsregleringen iaktlas, vilket förulsäller
alt uilåningsregleringen kan ses som etl komplement till likviditetskrav .

Med hänsyn till vissa speciella
kreditformer, som ålerfinns hos finansieringsbolagen, föreslår kommittén en
utvidgning av de begrepp i lagtexten som etl ullåningstak skall kunna omfalla.
Detla gäller fakturaköp med förskoll och kredilgivning i form av finansiell
leasing. Enligt fullmäktiges mening är en sädan specificering i laglexlen
oundviklig. Såväl fakturaköp som finansiell leasing är till sin karaklär
renodlad kredilgivning.

Vad gäller finansiell leasing
föreslår kommillén ytterligare etl förtydligande i laglexlen. nämligen att ett
utlåningstak skall kunna omfatta inle bara leasingobjekiens slorlek vid en viss
tidpunkt eller neltoförändringen mellan tvä tidpunkter utan åven värdet av
anskaffade leasingobjekt under en viss lidsperiod, dvs. bruttoökningen under en
period. Fullmäktige finner kommilléns argumentering på denna punkt
övertygande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 95

3.3. Svenska bankföreningen

Bankföreningen anser all
ullåningsreglering i undantagsfall och vid synnerliga skäl bör kunna tillämpas
även för finansbolag. Ett huvudvillkor bör vara att rekommendationer från
riksbanken eller avtal mellan riksbanken och finansbolagen måste bedömas
otillräckliga. Med hänsyn till en utlä-ningsreglerings negativa effekter i
olika riktningar vid användning under längre tid bör utlåningsreglering endast
förekomma under korla perioder.

Ullåningsreglering bör inle omfatta leasing. Här vill
bankföreningen bl. a. åberopa de skäl som i Norge lett till alt leasing där
fåll en särställning och hillills inte omfattats av något förordnande om
utlåningsreglering. I den norska lagsiiftningen har hänvisats till att leasing
ifrågakommer framförallt för små och medelstora företag som har svårigheter
att uppbringa traditionella krediter. Leasing har också ofta skapat möjlighet
för dessa företag att finansiera en önskad växt och utveckling. En begränsning
av leasingmöjlighelema för del egna landets företag skulle vidare ge en onödig
fördel åt deras konkurrenter i länder utan motsvarande restriktioner. Detta
resonemang äger givetvis tillämpning även för Sverige. Till detla kan fogas alt
kredilrestriktioner avseende jämväl leasing skulle allvarligt försvåra såväl
finansbolagens som deras kunders planering. Della sammanhänger med atl lång tid
- kanske flera år - kan förflyta från det ell leasingavlal iräffas och till
dess varan levereras och krediten kan anses ha tagits i anspråk. Ovissheten
huruvida ullåningstaket kommer all vara kvar vid denna senare tidpunkt och om
den nya krediten i så fall kommer att rymmas inom taket, kan leda lill en
obefogad återhållsamhet med nya leasingavtal. En irrationell fördelning av nya
leasingavtal kan också bli en föjd nämligen så alt krediler på mindre belopp -
t. ex. för butiksinredningar - försiktigtvis prioriteras framför krediler på
större belopp, avseende exempelvis maskininvesleringar.

Vad nyss sagls gäller även om en
utlåningsreglering endast får omfalla leasingavtal som Iräffas efter
regleringens ikraftträdande, en begränsning som under alla förhållanden synes
befogad.

I likhet med experterna anser
bankföreningen att om utlåningsreglering blir möjlig även för leasing, en sådan
reglering i vari fall ej bör gälla för leasingavtal under de tider då statligt
investeringsavdrag/bidrag utgår.

3.4 Sveriges föreningsbankers förbund

Ullåningsreglering föreslås också
för finansieringsbolagen. Förbundet konstaterar atl della är ett extraordinärt
kreditpolitiskl medel och förutsätter att så också skall förbli fallet om
finansieringsbolagen skall komma under denna reglering.

3.5 Finansieringsföretagens förening

I direkliven till utredningen har
framhållils viklen av att vid kreditpolitisk åtstramning kredilströmmarna inte
ökar väsentligt via finansbolagen. Detla skulle kunna medföra alt
åtslramningsätgärderna inte blir så effektiva som möjligt vore. Denna
inställning är också bakgrunden till förslagel om tillämpning av
ullåningsreglering på finansbolag. Som föreningen redan

påpekat---- påverkas finansbolagens upplåning och utlåning
i kredit-

restriklionstider.

Föreningen vill vidare påpeka att det är viktigt alt den
samhällsekono-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 159 96

miska balansen upprätthålls eller eftersträvas och
kredilpoliliska åtgärder spelar därvid en betydelsefull roll. Det äremellertid
inte givet att en 100%-ig effekl av en utlåningsreglering leder till optimala
konsekvenser för den samhällsekonomiska balansen. (Övergripande allmänpolitisk
målsällning är ju bl. a. jämn och hög sysselsättning och det kan starkt
ifrågasättas om inle ullåningstaket 1970 skadade den samhällsekonomiska
balansen ur den vidare synvinkeln.) Oavsett konjunkturer och behov av
kreditpolitisk reglering krävs avsättning av svenska industriprodukter samt
viss investeringsverksamhet. Finansbolagen är oftast en inlegrerad del i
processen produklion/dislribution/försäljning för små och medelslora företag.

Finansbolagens kunder är som
tidigare nämnts till 90% små och medelstora förelag som framför allt av
rationaliseringsskäl överlåtit administration av avbelalningsavtal,
leasingverksamhet, faktureringsmtiner etc. till finansbolag. Detta fömtsätter
emellerlid också kredilsamarbele och många av dessa företag har slora delar av
sin kreditkapaciiel samlade i finansbolagen. De måsle kunna tillgodogöra sig
dessa kreditmöjligheter eftersom många för företagen livsviktiga kreditbehov
uppstår p.g.a. säsongmässiga eller trendmässiga variationer. Finansbolagen kan
ej som bankema, vars kundklientel är vida större och mångsidigt sammansatt,
prioritera kundernas behov så att allt för vådliga skadeverkningar totalt
undvikes. Som exempel på ej önskvärda konsekvenser kan nämnas Volvofinans lagerfinansiering
som är en del av det integrerade samarbetet mellan Volvos produktion och
Volvohandelns distribution. Den yttersta konsekvensen av eventuell
utlåningsreglering blir störd produktion hos Volvo och låsta kredilfaciliieter
för återförsäljama. Utlåningsreglering är ett extra-ordinärt kreditpolitiskl
medel som, för sin tillämpning, kräver att särskilda skäl föreligger. Kommittén
har också i sin motivering framhållit vikten av atl utlåningsregleringen blir
selektiv så att skilda regler kan ges för utlåning av olika karaklär.

Det är emellertid som ovan visats,
ej av kvantitativa skäl nödvändigt eller av kvalitativa skäl önskvärt med
utlåningsreglering för finansbolag generelll. Om della ändå skulle bli
konsekvensen av ulredningens förslag måsle följande nyanseringar, vilka bör
inlagas i proposilionen, göras.

Utlåningsregleringen måste vara
tidsbegränsad och kortvarig saml ex

traordinär.

Utlåningsreglering åstadkommer nämligen påtagliga negativa
effekter vilket konstaterats vid ett flertal tillfällen. Utlåningsregleringen
bör därför göras så kort som möjligt, för alt undvika onödiga negativa
effekler.

Ingen ullåningsreglering
avseende finansiering av projekt som kvalifi

cerar för statliga investeringsbidrag/avdrag.

Detta enär all lillgänglig kreditkraft vid statliga
investeringsbidrag/avdrag bör vara tillgänglig för företagen, för att
bidragen/avdragen skall ge önskad effekt.

Avtalade limiter m. m. skall gälla.

Ingångna avtal/limiter och givna bindande löften måste
kunna fullföljas av finansbolagen i enlighel med ingångna avtal. Oftast
påbörjar och genomför finansbolagens kunder projekt och marknadsföringsåtgärder
och sluter i sin tur avtal på gmndval av avtalel med finansbolaget. Det vore
därvid ej rimligl alt finansbolagets kund skulle undandras finansbolagets stöd
enligt avtalet med hänvisning lill alt en utlåningsreglering införts efter det
alt avtalet ingåtts.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 97

Leasing, som till över 90% avser företag, bör undantas.

Föreningen instämmer i de skäl expertema Livijn och Ödlund
anför på

cifl 18* f i citt cärsLilrIn vttranH*»

sid. 183 f i sitt särskilda yltrande.

Förutom ell känsligt handlag från
Riksbanken måste hänsyn lagas till lagerfinansiering som är en nödvändig
funktion med lanke på att tillverkningen i processindustrier som för lönsamhet
kräver ostörd tillverkning och därmed fungerande finansiering avseende både
lagring och försäljning.

----- Det finns skäl att däruiöver lillägga att
kreditpolitisk slyrning för atl

upprätthålla balans i samhällsekonomin avseende
personbilar sker genom bestämmelsen angående kontantinsatsens storlek och
avbelalningstidens längd vid avbelalningsförsäljning. Det förefaller helt
omotiverat att både etablera nödvändiga villkor för försäljning och därefter
begränsa möjligheterna till nödvändig finansiering genom en
utlåningsreglering.

Därest vad föreningen ovan sagl ej
beaktas riskerar vi att få ett veritabelt spindelnät av direktutlåning mellan
företag etc. De ej önskvärda konsekvenserna härav är uppenbara: Överblicken
kommer att förloras, ränteläget att höjas och smarta förmedlare att göra
oförtjänta förmedlingsinkomster.

3.6 Sparbankernas Bank

Banken vill ej hell avvisa
möjlighelen av atl ullåningsreglering bör kunna lillämpas även för finansbolag.
1 försia hand bör dock övervägas möjlighelen att via rekommendationer från
riksbanken eller avtal mellan riksbanken och finansbolagen uppnå åsyftade
effekter. Oavsett form för reglering framstår det dock som väsentligt alt en
eventuell utlåningsreglering enbart införs för korta lidsperioder och då
synnerliga skäl föreligger.

Härjämte bör framhållas alt en
utlåningsreglering, som en konsekvens av finansbolagens slarka inrikining på
mindre och medelstora företag kan få ej åsyftade negativa effekler för denna
företagskategoris kreditförsörjning.

3.7 Centralorganisationen SACO/SR

När det gäller en direkt reglering
av utlåningen föreligger risk atl en hård och ej alltför kortvarig
utlåningsreglering kan leda till konserverande effekter på marknaden med bl.a.
minskande möjligheter till nyetablering och andra nysatsningar. SACO/SR vill i
slället föreslå att, när problem som rör denna reglering aktualiseras,
överläggningar äger rum mellan Riksbanken och branschen.

3.8 Direktförsäljningsföretagens förening (DF)

I vad gäller utlåningsreglering är
det enligt föreningens mening risk för att en utlåningsreglering kan leda lill
att förelag, som enligt lagens om finansieringsbolag mening är
fmansieringsbolag men i praktiken är etl säljföretag vari kredilgivning ingår
som en integrerad del i företagets försäljningsverksamhet, måste inskränka sin
verksamhet i betydande omfattning. Detta kan leda till allvarliga mbbningar
med minskad sysselsättning som följd.

7 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 159

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 98

3.9 Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

Föreningen avvisar förslaget till
utlåningsreglering. Om en utlåningsreglering ändå skulle införas måste denna
nyanseras och anpassas till finansieringsföretagens verksamhet. En
utlåningsreglering måste ges en sådan selekliviiel att enbart vissa kredittyper
från tid till annan kan bli föremål för reglering.

Vi anser att bilfinansiering bör
undantas från eventuell utlåningsreglering eftersom personbilarna redan nu är
utsatta för kreditpolitisk styrning i och med den särskilda
avbetalningsförordningen och överenskommelsen mellan Kommerskollegium och MRF.
Det förefaller inte motiverat att uppställa villkor både för försäljning och
därefter begränsa möjligheterna till nödvändig finansiering.

3.10 Independent Facloring Aktiebolag

En kredilvolymsbegränsning skulle
definitivt verka fördyrande för finansieringsbolagen och deras kunder. Normalt
kompenserar sig finansieringsbolagen för stigande kostnader med
volymexpansion. Blockeras möjligheten till ökad omslutning kommer
kostnadsökningar att överföras lill kunderna genom höjda avgifter. En
volymreglering skulle verka speciellt negalivi för mindre finansieringsförelag
vars möjligheter till interna rationaliseringsålgärder redan idag är hårt
utnyttjade och vars konsolideringsnivå är för låg att tillåta någon längre
period av försämrad driftskalkyl.

4 Räntereglering

Liksom i avsnitten 2 och 3 anges
här mera detaljerade synpunkter som har framförts på förslaget om alt
räntereglering skall kunna tillämpas på finansbolagen.

Även beträffande räntereglering är
det särskilt de kritiska remissinstanserna som har ulvecklal sina synpunkter
närmare. Fullmäktige i riksbanken, som lillstyrker förslaget, anser i likhet
med kommittén atl en höjning av räntenivån på specialinlåningsmarknaden kan få
spridningseffekter, varför ränteregleringen bör kunna omfalla också
finansbolagen. Från de mot förslagel kritiska remissinstansema framhålls bl. a.
all finansbolagen för sin upplåning är hänvisade till specialinlåningsmarknaden
och i sin finansieringsverksamhet måsle ta ut den ränla som betingas av den
förhållandevis höga räntenivå som råder på den marknaden. Det framhålls också
att finansbolagens kredilgivning m.m. är förknippad med administrativ service
och atl debitering sker som ett gemensaml pris. Della skulle göra räntereglering
svårtillämpad mot finansbolagen. Det sägs också att räntelägel på
kredilmarknaden mest ändamålsenligl styrs genom generellt verkande åtgärder
såsom diskonlopolitik.

4.1 Konjunkturinstitutet

Även då det gäller frågan om att
införa räntereglering för finansieringsföretagen finns det enligt insitutets
uppfattning anledning alt räkna med betydande tillämpningsproblem åtminstone då
det gäller att utfärda föreskrifter om maximiräntor för utlåningen. Med hänsyn
lill de särskilda

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 99

kreditrisker som i åtskilliga fall föreligger för
finansieringsförelagen skulle en generell låsning av utlåningsräntan kunna
framtvinga en betydande inskränkning av deras verksamhel. Sannolikl skulle
delta försvåra kapitalförsörjningen för exempelvis nystartade
innovationsföretag. Till saken hör också all finansieringsföretagens verksamhet
i stor utsträckning omfattar olika administrativa tjänster, som ofta debiteras
integrerat med räntan för evenluell finansiering, varför del kan bli svårt att
urskilja själva räntekostnaden. Detta medför att räntereglering i sådana fall
renl tekniskt blir ett svårhanleriigl instrument.

4.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Som den kreditpolitiska
lagstiftningen i dag är konstmerad kommer alla institut som på något sätt
omfattas av dess bestämmelser också att omfattas av beslämmelsema om
räntereglering. Kommittén ser inga skäl för atl göra undantag för
finansieringsbolagen.

Fullmäktige vill understryka vikten av all det allmänna har
kontroll över ränlebildningen på den svenska kreditmarknaden. Framför alll med
den strama kredilpolitik, som det ekonomiska läget har framtvingat, har lendenser
till en räntestegringsprocess på många områden gjort sig gällande. Det är
därför av vikt att möjligheter finns att bromsa en sådan utveckling som från
många synpunkter skulle kunna få icke önskvärda konsekvenser. Bestämmelserna i
den kredilpoliliska lagstiftningen har visserligen hittills inle behövt
utnylljas men de har legal lill gmnd för de överenskommelser med och
rekommendationer till kreditinstituten som fullmäktige gång efter annan tagit
initiativet till.

Kommittén pekar i sitt betänkande framför alll på
räntebildningen på den s.k. specialinlåningsmarknaden. En uppskruvning av
ränteläget på denna marknad får lätt - vilket erfarenheten tydligt visar -
spridningseffekter till andra delar av kredilmarknaden.
Specialinlåningsmarknaden är den dominerande upplåningsmarknaden för
finansieringsbolagen. Enligt fullmäktiges mening är det därför angeläget att
låta även finansieringsbolagen omfattas av bestämmelserna om räntereglering.

4.3 Svenska bankföreningen

I sitt remissyttrande den 20 maj
1974 över betänkandet "Kreditpolitiska medel" har bankföreningen
anfön starka betänkligheter mot räntereglering såsom kreditpolitiskl medel.
Såvitt gäller räntereglering för finansbolag lillkommer de skäl mol en sådan
reglering som ligger i dessa bolags speciella förhållanden, närmare belysta av
expertema i deras yltrande (sid 184- 185). Bankföreningen vill särskilt
framhålla att finansbolagens krediter - till skillnad mol övriga
kreditinstituts - i betydande utsträckning lillhandahålles tillsammans med
administrativa tjänster bl.a. datatjänster, därvid ersättningen debileras såsom
etl gemensamt pris. Redan detla förhållande gör en räntereglering till etl
främmande instrument på detta område. För finansbolagen karaktäristiskt är
vidare bland annal ett relativt sett större risktagande och en omfattande
produktutveckling, vilket bör avspeglas i en nyanserad ränlesältning. Den typ
av kredilgivning, som finansbolagen står för och den marknad, där de verkar,
förutsätter för sin funktion en flexibilitet i räntesättningen, som är
oförenlig med en räntereglering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 lOo

4.4 Sveriges föreningsbankers förbund

Finansieringsbolagens
upplåningssituation, deras relativt setl större risktagande samt pågående
produktutvecklingsarbete motiverar en slark flexibilitet i prissältningen. Den
fria och varierande räntan är därför en viktig regulator av kreditefterfrågan
och kredilgivningen och är ett medel att skapa balans.

4.5 Finansieringsföretagens förening

Räntan motsvarar prisei på pengar.
Om balans mellan utbud och efterfrågan skall råda på kredilmarknaden måsle
räntesäitningen vara fri. En räntereglering stör balansen på marknaden. Därför
begränsas snabbt effekten av en räntereglering genom att en ny snabbt växande
fri marknad uppslår, helt ulanför regleringslagens konlrollområde. Normalt
fungerar styrningen av räntesättningen bäsl med hjälp av generella
penningpolitiska medel.

Del förhåller sig så atl vad
Riksbanken reglerar ifråga om bankerna är inte enskilda räntesatser ulan
genomsnitlsränlor och i prakliken har man knappast möjlighet alt göra något
annat. En sådan reglering blir emellertid orimlig för finansbolagen där det är
fråga om små rörelsegrenar där medelräntan kan variera ganska mycket beroende
på all man får en från tid till annan ändrad kund- eller ränlesimktur. För
bankernas del tar ju sådana förändringar i viss utsträckning ut varandra på
grund av de slora talens lag. En räntereglering av finansbolagen måsle därför
av rent tekniska skäl bli ett mycket olämpligt inslrumenl.

Finansbolagen tillämpar ett mycket
brett ränteregister vid sin kredilgivning. Om räntemarginalen sjunker kommer
finansbolagens benägenhet alt la kreditrisker att minska avsevärt. Räntesatsen
är ju avpassad efter risknivå, löptid, säkerheler o.s.v. Basen för denna
kredilgivning är i stor utsträckning olika administrativa tjänster. Dessa
tjänster debiteras ofta integrerat med räntan för eventuell finansiering. Någon
med bankerna jämförbar prissättnings- och räntestruktur finns därför i stort
sett inte hos finansbolagen. Elt ingrepp i detta mönsier kan inte göras utan
att allvariiga skadeverkningar ur kostnads- och kredilfördelningssynpunkt
uppstår.

Finansbolagens upplåningssituation,
deras relativt selt större risktagande saml pågående produktutvecklingsarbete
motiverar en stark flexibilitet i prissättningen. Den fria och varierande
räntan är därför en viklig och oumbäriig regulator för att skapa balans mellan
tillgång och efterfrågan på kredii.

Vidare måste pekas på svårigheten
alt under någon längre tid låsa räntan på en nivå som inte är marknadsmässig
jämförd med utlandet, utan att störningar uppslår i vår valulasiluation.
Företagen kan differentiera hem-tagningsliden på sina export- resp.
importkrediter, göra utlandsfinansieringar m.m.

En räntereglering av finansbolagens
upplåningsmarknad kan inte ske utan att försvåra eller hell omöjliggöra denna
upplåning. Effekten för finansbolagens kunder skulle vara starkt negativ.
Särskilt de mindre och medelstora förelagen skulle drabbas.

Förslaget om räntereglering måsle således i sin helhet
avvisas.

Föreningen finner det för övrigt synnerligen
anmärkningsvärt atl kommittén föreslår en räntereglering av finansbolagens
upplåning utan att samtidigt föreslå att finansbolagen ges möjligheter atl låna
i Riksbanken. En räntereglering äventyrar ju finansbolagens upplåningsmarknad.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 101

1 detta sammanhang vill föreningen
åter notera att kommillén tar avstånd från en sådan reglering som syftar lill
att styra företags och organisalioners placeringar av likvida medel eller direkta
ullåning. (Se bl. a. avsnitt 10.3 sid. 124 saml avsnitt 12.3 sid. 149 i
betänkandet.)

4.6 Sparbankernas Bank

Vad gäller del av kommiitén
framlagda förslaget att finansbolagen skall omfattas av den i lagen om
kreditpolitiska medel anvisade möjligheten lill räntereglering är banken
tveksam av nedanstående skäl.

Banken anser principiellt atl ränteläget på
kredilmarknaden mest ändamålsenligt styrs genom generellt verkande åtgärder av
typ diskonlopolitik och marknadsoperationer.

Tillämpning av en räntereglering på finansbolagen torde
vidare starki försvåras av all dessa bolag ofta inkluderar en omfattande
administrativ service i sina ränledebileringar. I finansbolagens räntestruktur
ligger också ofta en ersättning för ett relativt setl större risktagande och
etl mer omfallande produktutvecklingsarbete jämförl med vad som gäller inom
banksektorn.

4.7 Centralorganisationen SACO/SR

Avgiflsregleringar leder gärna
till ytterligare regleringar som tillsammans med ovan nämnda fördyrande
effekter (jämför 1.16) kan leda till en felprioritering av kreditresurserna.
Man bör därför och av ovan angivna skäl enligt SACO/SR:s mening avstå från en
räntereglering av finansieringsförelagen.

4.8 Direktförsäljningsföretagens förening (DF)

Som expertema Livijn och Ödlund
anger debileras dessa tjänster (dvs. finansieringsföretagens administrativa
ijänsler) ofta integrerat med räntan för ev. finansiering. Om en räntereglering
skulle komma att tillämpas på finansieringsföretag skulle denna i negativ
riklning påverka bl. a. de tjänster finansieringsförelagen ger till kundema.
Därigenom skulle finansieringsförelagens karaktär i gmnden förändras. DF
avvisar således kommitténs förslag att införa räntereglering för
finansieringsföretag.

4.9 Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

Finansieringsbolagen finansierar
sig i stor utsträckning på specialinlåningsmarknaden. De räntor som långivare
erbjuds ligger över den nivå som bankerna betalar för sin vanliga inlåning och
sin specialinlåning. Om räntorna på denna marknad regleras genom atl hålla
räntorna tillbaka, såsom ulredningen skisserat, kan detta ge upphov lill all
vissa finansieringsförelag slälls utan möjlighel all förlänga sin upplåning på
grund av alt utbudet minskar. De långivare, som finns på marknaden idag kan vid
en dämpad räntenivå, förväntas flytta sina medel till andra placeringar, l.ex.
obligalioner.

Ett ingrepp i finansieringsföretagens räntestruktur skulle
få allvarliga

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 102

skadeverkningar
ur kostnads- och kredilfördelninssynpunkt. Benägenheten att ta kreditrisker
skulle minska. En slark flexibilitet i prissältningen är väsentlig för
finansieringsföretagens relativt sett större risktagande och för pågående
produktutvecklingsarbete. Vi avslyrker förslagel i sin helhet.

4.10
Independent Factoring Aktiebolag

En räntereglering skulle knappast förbilliga
finansieringsbolagens tjänster då olika lyper av avgifter säkert skulle
tillgripas för att kompensera finansieringsbolagens ev. inkomslbortfall. Även
en reglering av finansieringsbolagens inlåningsräntor skulle troligen kringgås
för att möta kapitalmarknadens priskrav på krediter. Konsekvensen av en
räntereglering är atl regleringens mål ej kan uppnås, men däremoi troligen
orsaka en kostnadsfördyring för branschen och därmed för deras kunder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BUaga4

De remitterade

förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska
medel

Härigenom föreskrivs att 2, 14-16,
25 och 30 §§ lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag förstås med

1.
bankinstitut:
bankaktiebolag, sparbank och cenlralkassa för jordbmkskredil,

2.
försäkringsinstitut:
allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3. kreditinstitut: bankinslitul, jordbmkskassa,
kreditaktiebolag, försäkringsinstitul, landshypoteks- och
stadshypoteksinstitutionerna. Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
sekundärlänekassa.

3. kreditinstitut: bankinstitut, jordbrukskassa,
krediiakliebolag, finansbolag enligt lagen (1980:2) om finansbolag, försäkringsinstitut,
landshypoteks-och stadshypoteksinslilulionerna. Svenska skeppshypoiekskassan
och Skeppsfartens sekundärlänekassa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förordnande om ullåningsreglering kan avse bankinstitut.

Förordnande om utlåningsreglering kan avse bankinslitul
eller finansbolag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Med utlåningsreglering avses att etl högsta belopp
(maximibelopp) fastställes för

1.
utlämnade lån,

2.
beviljade
men ej utlämnade län, eller för

3.
garantiförbindelser
som är knutna till kredilgivning.

Med utlåningsreglering avses att
ett högsta belopp (maximibelopp) fastställs för

1.
utlämnade lån,

2.
beviljade men
ej utlämnade län,

3.
garantiförbindelser
som är knutna till kredilgivning, eller för

4.
värdet
av lös egendom, som finansbolag för att medverka till finansiering upplåter
till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering har
trätt i kraft.

Med lån jämställs likvid för fordringar
som Jinansholag förvärvar för att medverka till finansiering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksbanken fastställer för viss tidpunkt
(beräkningstidpunkt) eller för viss lidsperiod (beräkningsperiod) maximibelopp
enligt 15 § i förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas storiek
vid viss tidpunkt eller på annat sätl. Därvid får riksbanken ge skilda regler
för utläning eller garantiförbindelser avseende olika ändamål.

Riksbanken faslsläller för en viss lidpunkt
(beräkningstidpunkt) eller för en viss tidsperiod (beräkningsperiod) ett
maximibelopp enligt 15 § i förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas
storlek eller leasingobjekiens värde vid en viss tidpunkt eller på annat sätt.
Därvid får riksbanken ge skilda regler för utlåning, garantiförbindelser eller
leasingobjekt avseende olika ändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förordnande om räntereglering kan avse kreditinstitut och,
i fråga om inlåning, även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank
allmänndigen begagnar.

Förordnande om räntereglering kan avse andra
kreditinstitut än finansbolag och, i fråga om inlåning, även annan som driver
inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar.

s. 1 Kontrollera mot PDF

30 §

Särskild
avgift skall uigöra, vid åsidosättande av föreskrifl i fråga om 1. likviditets-
eller kassakrav, elt belopp som svarar mot ränla pä underskottet för liden
från föregående beräkningstidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skett, från
del föreskriften trätt i tillämpning, varvid räntesatsen för är fär i fräga om
likviditetskrav överstiga riksbankens diskonto med högst tre procentenheter och
i fråga om kassakrav uppgå till högst två gånger diskontot.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2. utlåningsreglering, elt belopp som för tiden från föregående
beräkningstidpunkt eller, om lidigare beräkning ej skett, från det föreskriften
trätt i tillämpning eller för beräkningsperiod svarar mot ränla pä det belopp
med vilket utlåningen överskridit Jästställd gräns, varvid räntesatsen för år
får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

2. utlåningsreglering, elt belopp som för tiden från den
föregående beräkningstidpunkten eller, om en lidigare beräkning ej sketl, från
det föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mol
ränta pä det belopp med vilket utlåningen eller leasingobjektens värde
överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen för är får med högst
tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3.
emissionskontroll,
högsl två procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda
längsta löptiden,

4.
allmän
placeringsplikt, etl belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den
del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden och tidigare
beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid räntesatsen för år får
med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

5.
särskild
placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt som ej
uppfyllts.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. räntereglering, två gånger det
belopp med vilket räntan avvikit från den ränta som skolat utgå enligt
fastställd räntesals.

Vid tillämpning av första stycket 1 får utjämning ske
mellan överskott och underskott under två eller flera perioder och räntan
beräknas på det genomsnittliga underskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 106

2
Förslag till

Lag
med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp

Härigenom
föreskrivs följande.

Regeringen får meddela föreskrifter om de
betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall tillämpa vid konloköp på
kredit av varor, tjänster eller andra nyttigheier.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1980.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 107

3 Förslag till

Lagom ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977:
981) skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med slöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar.

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975:90) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar. Bestämmelserna I 8 och 9 §§ gäller inte heller kreditköp
för vilka föreskrifter om betalningsvillkor har meddelats med stöd av lagen
(1980:00) med bemyndigande all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1980.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 108

Uidrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-03-18

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet
Hellner, justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 7 mars 1980
tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 28 februari
1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Bohman beslutat inhämla
lagrådets yltrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska
medel,

2.
lag med
bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp,

3.
lag om ändring
i konsumenlkreditlagen (1977:981),

Förslagen har inför lagrådet
föredragits av hovrättsfiskalen Per-Ola Jansson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om kreditpolitiska
medel

30 § innehåller regler för beräkningen av den särskilda
avgift som enligt

29 S utgår vid överträdelse av föreskrift som
meddelats med slöd av lagen.

Reglerna för avgiftsberäkningen vid åsidosättande av föreskrift om utlå

ningsreglering relaterar avgiften via en på visst sätl bestämd procentsats

till det belopp, med vilket fastställd kreditvolym överskridils. Utlånings

reglering innefatlar enligt 15 § i nuvarande lydelse fastställande av maximi

belopp för utlåning och för garanliförbindelser, som är knutna till kredil

givning, och skall enligt det remitterade förslagel också kunna avse maxi

mibelopp för finansiering av leasingobjekt.

För bestämmandet av storleken av
det överskridande av utlåningsreglerings maximibelopp, som skall läggas till
grund för avgiftsberäkningen, ger

30 § i den nuvarande lydelsen uttryckliga regler med
avseende på ullåning.

I den föreslagna lydelsen av 30 S ges i överensstämmelse med den samti

digt föreslagna ändringen av 15S regler med avseende på kredilgivning

genom leasing. Däremoi saknas såväl i gällande lydelse som i den föreslag

na lydelsen regler med avseende på överskridande av maximibelopp för

garantiförbindelser. Uppenbariigen skall här samma regler gälla som vid

överskridande av maximibelopp för utlåning och leasing. Delta bör komma

(ill synes i paragrafen genom alt garantiförbindelserna - på motsvarande

säll som skett i I6§ - blir uttryckligen nämnda i lagtexten, lämpligen

genom alt i 30§ första slycket 2. ordel "garantiförbindelserna"
skjuts in

omedelbarl före de nu lillkommande orden "eller leasingobjektens
värde".

Övriga lagförslag

Förslagen föranleder ingen erinran.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 109

Utdrag

EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-03-27

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogärd. Dahlgren,
Åsling, Söder. Krönmark, Burenslam Linder, Johansson. Wirtén, Holm. Andersson,
Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Pelri

Föredragande: statsrådet Bohman

Proposition med förslag till lag om ändring i lagen
(1974:922) om krediipolitiska medel, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag
till

1. lag om ändring i lagen (1974:922) om
kredilpoliliska medel,

2. lag med bemyndigande alt meddela föreskrifterom
betalningsvillkor vid

konloköp,

3. lag om ändring i
konsumentkreditlagen (1977:981).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i endasl ett avseende
föreslagil ändring i de remitterade lagförslagen. Ändringen föreslås i 30!}
försia slycket 2 lagen om kredilpoliliska medel och har lill syfle att
förtydliga alt den särskilda avgifi som enligt 29 § kan ulgå vid överträdelse
av en föreskrift som har meddelats med slöd av lagen kan avse också
garantiförbindelser som är knulna lill kredilgivning. Jag instämmer i vad
lagrådel har föreslagit och förordar således att 30 § lagen om kreditpolitiska
medel ändras i enlighet med lagrådets förslag.

Övriga frågor

Jag vill i detta sammanhang ta upp
några frågor som berör finansbolagen.

Finansieringsföretagens förening
har i en skrivelse lill regeringen den 24 januari 1980 begäri en ändring i
lagen om finansbolag, varigenom beteckningen finansbolag skulle förbehållas de
bolag som omfattas av lagen. Vid

' Beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde
den 28 februari 1980.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 IIO

tillkomsten av lagen om finansbolag uttalades såväl i
propositionen som av näringsutskotlei att en sädan beslämmelse inte borde
införas i lagen. Som skäl angavs bl.a. att andra företag som nu har ordel
finansbolag eller liknande i sin firmabeteckning skulle ivingas ändra denna,
vilket skulle innebära etl stort ingrepp i nuvarande ordning. Delta ansågs inte
skäligl med hänsyn lill all del inte krävs tillstånd för etl företag all bli
finansbolag (prop. 1978/79:170 s. 27-28, NU 1979/80:23 s. 13-14). Riksdagen
godtog denna ståndpunkt. De nämnda skälen gäller alltjämt och del finns enligt
min mening inle några nya omständigheter som skulle kunna föranleda etl ändrat
slällningstagande. Jag anser därför atl en bestämmelse av den arl
Finansieringsföretagens förening har föreslagil inle bör införas i lagen.

Finansieringsförelagens förening har vidare i en skrivelse
lill regeringen den 29 februari 1980 lagil upp en fråga om finansbolagens
kapitaltäckning. Enligt 7 S lagen om finansbolag skall finansbolag ha elt eget
kapiial som är betryggande i förhällande till bolagels upplåning. Delta skall
enligt huvudregeln anses vara fallet om upplåningen inte överstiger tolv och
en halv gånger bolagels egel kapital. Som eget kapital skall därvid anses vad
som enligt 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse gäller som egel kapital. Enligt
punklen 2 i övergångsbestämmelserna får emellerlid förelag som vid lagens
ikraftträdande driver finansieringssverksamhet och som inte uppfyller kravel
pä egel kapital ulan hinder av della fortsätta verksamhelen lill ulgängen av år
1982. Finansieringsföretagens förening har framhållit bl.a. all hänvisningen
lill lagen om bankrörelse i fråga om vad som skall anses som eget kapital
innebär att som eget kapital vid tillämpningen inte får räknas sädana
garantifonder som finns hos flera bankägda finansbolag. Föreningen har vidare
hävdat all sådana förlagsbevis som finansbolagen ger ul inte skulle få räknas
in i del egna kapilalel. eflersom de inle är avsedda för den allmänna rörelsen
i motsats till vad som i banklagstiftningen lorde avses med begreppet
förlagsbevis.

De nu berörda frågorna har
belydelse utöver finansbolagens kapital-täckning. Bl.a. berörs bankernas
kapitalläckning för sådana medel som placeras i vissa finansbolags
garanlifonder och bankernas räll atl förvärva sädana reverser med förlagskaraktär
som inle är avsedda för den allmänna rörelsen och som ulges av finansbolagen.
De väckta frågorna kräver närmare överväganden och kan därför inle lösas nu.
Della är inle heller nödvändigl med hänsyn till att den övergångsbestämmelse
som jag nyss har redovisal aktualiserar de berörda frågorna för nu exislerande
företag först efter en övergångsperiod av 2 1/2 år. Frågan bör emellerlid fä en
snar lösning med hänsyn till förelagens möjligheter alt planera sin verksamhet.
Inom ekonomidepartementet pågår arbetet därmed och föreningens skrivelse
remissbehandlas f.n. Jag vill framhålla atl frågans lösning givetvis måsle bli
sädan all finansbolagens förmåga all bedriva sin rörelse så långt möjligt
främjas.

Jag övergår nu lill frågan om kompetensfördelningen mellan
bankinspek-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 111

tionen och konsumeniverkel i fråga om tillsynen över
finansbolagens verksamhet, Somjag tidigare har nämnt träder lagen (1980:2) om
finansbolag i kraft den 1 juli 1980. Enligt den lagen skall de bolag som
omfattas av lagen stå under lillsyn av bankinspektionen (9 S).

I prop. 1978/79:170 med förslag
till lag om finansbolag, m.m. behandlas även frågan hur kompetensfördelningen
bör vara mellan bankinspektionen och konsumentverket när det gäller lillsyn
enligt annan lagstiftning som kan röra finansbolags verksamhel. Det gäller
främst lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
(avtalsvillkorslagen) och konsumentkreditlagen (1977:981).

Frän avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde undanlas f n. verksamhet som står under bankinspektionens
tillsyn.

Föredraganden fann (prop. s. 37) alt det inte var lämpligl
alt låta avlalsvillkorslagen, som har gällt sedan den I juli 1971, upphöra att
gälla för de finansföretag, bl.a. kontokortsföretagen, pä vilka lagen om
finansbolag skall bli lillämplig. I propositionen föreslogs därför att
finansbolagen l.v. alltjämt skulle omfattas av avlalsvillkorslagen. Slutlig
ställning lill frågan om avialsvillkorslagens tillämpning pä finansbolagen
borde tas först sedan banklagsulredningens (Fi 1976:04) förslag till
gränsdragning mellan bankinspeklionens och konsumentverkets tillsynsomräden
förelåg. Enligt föredraganden borde det i prakliken ankomma på
bankinspeklionen att övervaka att företagen inte i sin verksamhet använder sig
av oskäliga avtalsvillkor. Inspektionen borde dock samråda med
konsumentverket. I den män det fanns anledning all ingripa mol företag med stöd
av avtalsvillkorslagens sanklionssyslem fick bankinspektionen och
konsumentombudsmannen (KO) samverka, i sista hand genom att Kö förde talan hos
marknadsdomstolen.

Tillsynen över efterlevnaden av
konsumentkreditlagen tillkommer konsumentverket. Detta gäller dock inle om
verksamhelen stär under tillsyn av bankinspektionen. Beträffande denna lag har
i proposilionen inte föreslagils någon särbeslämmelse för finansbolagens del.
Tillsynen enligt konsumenlkreditlagen över deras verksamhet kommer alltså att
överflyttas på bankinspektionen när lagen om finansbolag träder i kraft.

Vid behandlingen av lagen om
finansbolag i riksdagen log näringsulskollel upp frågan om
kompetensfördelningen mellan bankinspektionen och konsumentverket inom del
konsumenträttsliga området (NU 1979/80:23 s. 16 f). Utskottet har dock inte
ansell sig kunna la ställning lill denna fråga på föreliggande material ulan
lålil regeringens förslag i denna del anstå l.v. Enligt näringsulskollel borde
regeringen under våren 1980 - om möjligt på basis av banklagsutredningens
arbete - framlägga kompletlerande beslutsunderlag i så god tid all
följdlagstiftningen lill lagen om finansbolag kan träda i krafl samtidigt med
denna . Enligt ulskollet är del angeläget atl del begärda beslutsunderlaget
berör såväl den formella kompetensfördelningen mellan myndigheterna som
förutsättningarna för informell arbetsfördel-

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 112

ning och annan praktisk samverkan dem emellan. Frågan om
de båda myndighelernas personalresurser för verksamhel på del här aktuella området
bör också belysas.

Jag avser atl nu lägga fram det begärda beslutsunderlaget.

Del har under senare år lillkommil
ell flertal lagar, som syflar lill all stärka konsumenternas ställning i
förhållande lill näringsidkarna. Vissa av dessa lagar är näringsrältsliga och
avser all skydda konsumenterna som kollekliv. Andra lagar är civilrältsliga och
inriktade på alt stärka den enskilde konsumeniens ställning i förhällande lill
näringsidkaren. Del finns också lagar som är av såväl näringsrältslig som
civilrältslig karaktär. Tillämpningen av denna konsumenlrättsliga lagstiftning
har i huvudsak anförtrotts konsumentverket/KO och marknadsdomstolen. Emellertid
har lagstiftningen ett vidsträckt tillämpningsområde och omfattar delvis bl.a.
verksamhet som slår under bankinspektionens tillsyn. Detta har medfört vissa
gränsdragningsproblem beträffande tillsynsmyndigheternas ansvarsområden.

Jag skall här lämna en översikllig
redogörelse för de lagar på områdel som främsl är av inlresse när del gäller
kompetensfördelningen mellan konsumenlverkel/KO och bankinspektionen, nämligen
avlalsvillkorslagen (1971:112). marknadsföringslagen (1975:1418) och
konsumenlkreditlagen (1977:981).

Avtalsvillkorslagens huvudsyfte är
att la lill vara konsumenternas intressen när del gäller utformningen av
konlraklsformulär inom olika branscher. 1 della syfte innehåller lagen en
generalklausul (IS), enligt vilken marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare
atl i fortsättningen använda avtalsvillkor som med hänsyn lill vederlaget och
övriga omständigheter är atl anse som oskäligt mot konsumenten.

Avlalsvillkorslagen bygger på
tanken atl KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare
för näringsidkarna i syfte atl fä till slånd ändring i sådana avtalsvillkor som
kan anses oskäliga. KO skall härvid i första hand försöka uppnå ändringar på
frivillig väg. men om förhandlingarna blir resultatlösa kan KO föra lalan inför
marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Beslular KO för visst
fall att inte ansöka om förbud, får enligt 3S ansökan göras av sammanslulning
av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Handläggningen av ärenden hos
domstolen regleras i lagen (1970:417) om marknadsdomstol. Fall som inle är av
slörre vikl fär prövas av KO och kan avgöras genom förbuds-föreläggande. Sådant
föreläggande innebär att den som antas ha använl oskäligt avtalsvillkor av KO
föreläggs förbud vid vite alt forisälla därmed. Godkänns föreläggandet, gäller
det som förbud som meddelals av marknadsdomstolen. Näringsidkare är skyldig
all på KO:s anmaning komma in med yllrande eller upplysning i förbudsärende. KO
kan förelägga vite. om anmaning inle ållyds.

Avlalsvillkorslagen är enligt 2S inle lillämplig i fråga
om verksamhet

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 113

som står under tillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspektionen. Anledningen lill att bankerna har undantagits från
avialsvillkorslagens lillämpningsområde är att bankinspektionen enligt
banklagstiftningen har möjlighel att konlrollera de villkor som används
gentemot bankkunderna. I prop. 1971:15 med förslag till lag om förbud mol
otillbörliga avtalsvillkor, m.m. (s. 69) framhöll föredraganden att det är
naluriigt atl bankinspeklionen svarar för övervakningen av de avtalsvillkor
som används av bankerna i förhållande lill allmänheten. Föredraganden pekade
även på del intresse som de penningvårdande myndigheterna kan ha av att anlägga
speciella penningpolitiska aspekter på villkoren för bankernas kredilgivning.

Marknads fö ringslagen har lill ändamål att främja
konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor,
tjänster och andra nyttigheier och all molverka marknadsföring som är
olillböriig mot konsumenter eller näringsidkare (l§). Uttrycket "nyttighet"
har i lagen en vidsträckt innebörd och omfattar bl.a. krediler (prop.
1975/76:34 s. 125 0. Lagens cenirala bestämmelser ulgörs av tre
generalklausuler, som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare har att
iaktta vid sin marknadsföring och som gör det möjligt att förbjuda vissa
marknadsföringsåtgärder och att ålägga marknadsföraren atl lämna viss
informalion. Generalklausulerna behandlar olillböriig marknadsföring (2 S),
informationsskyldighet (3 S) och produktsäkerhet m.m. (4 S).

Beträffande handläggningen av
förbuds- och informationsfrågor enligt marknadsföringslagen gäller i huvudsak
samma ordning som enligt avtalsvillkorslagen. Förutom förbudsföreläggande
finns informalionsföreläg-gande som ger KO möjlighet alt själv pröva frägor
rörande Underlätelse alt lämna information i fall som inte ärav större vikl. Om
någon har meddelats förbud eller åläggande utövar KO tillsyn över alt förbudet
eller åläggandel ållyds. För detta ändamål kan KO från den som avses med
förbudet eller åläggandet, i sista hand med användande av vite, infordra
upplysning, handling och liknande.

Marknadsföringslagens lillämpning
bygger i praktiken i stor utsträckning på utrednings- och
förhandlingsverksamhet. Denna verksamhel baserar sig huvudsakligen på
förarbetena till lagstiftningen och på regler i KO:s instmktion. Av
förarbetena (prop. 1975/76: 34 s. 95 f, 107 ff och 126) framgår att frågor om
marknadsföring i försia hand skall lösas genom förhandlingar mellan
konsumentverket/KO och berörda företag eller branschorganisationer. Del slora
flertalet ärenden har klarats av på detta sätl. Enligt konsumentverkels
instmktion (,''FS 1979: 826) åligger det verket att bl.a. utarbeta riktlinjer
för företagens marknadsföring och produktutformning. Marknadsföringslagen är
utan undantag tillämplig på all näringsverksamhet och omfaltar alltså även
verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn. Härigenom är exempelvis
bankerna underkastade del kontroll- och sanklionssyslem som tillkommer
konsumentverket/KO och marknadsdomstolen enligt denna lag. 8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr
159

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 114

Vid tillkomsten av
marknadsföringslagen behandlades lagens förhällande till speciallagstiftning
som innehåller bestämmelser om bl.a. informationsplikt. 1 prop. 1975/76: 34
med förslag lill marknadsföringslag, m. m. (s. 113) ansåg föredraganden att
reglerna om informationsplikt i marknadsföringslagen bör vara generella och
all uttryckligt undantag inle bör göras i fråga om specialreglerade områden.
Denna ståndpunkt grundades i första hand pä all specialregleringarna ofta har
mera begränsai syfte i fråga om informalionen än reglerna i
marknadsföringslagen. Enligt föredraganden tar specialreglerna mera sikte på
varors beskaffenhet och märkning än på marknadsföring och reklam. De generella
informationsreglerna måste ses som ett komplement lill sådana regler.
Föredraganden framhöll vidare att enligt hans mening de här angivna principerna
kan tillämpas utan atl det uppstår konflikter mellan de olika regelsystemen
eller mellan de myndigheter som skall lillämpa dem. Uppkommande
gränsdragningsproblem borde kunna lösas genom atl myndigheter som handlägger
likartade frågor om information har ett nära samarbete. Enligt föredraganden
borde normall inte frågor tas upp enligt marknadsföringslagen, som det ankommer
på annan myndighet att behandla inom ramen fören specialreglering, om inte den
andra myndigheten begår eller samtycker till delta.

Konsumentkreditlagen har till syfte
atl stärka konsumenternas ställning i kredilsammanhang. Lagen gäller för alla
former av kredit. Med kredit avses betalningsanstånd och län.

Näringsidkare åläggs enligt 5 och 6
SS att vid marknadsföring av kredit lämna information om den effektiva räntan
för krediten. Informationen skall lämnas vid annonsering, skyltning och
liknande. Gäller det kredit för förvärv av en bestämd vara. tjänst eller annan
nyttighet skall näringsidkaren även ange kreditkostnaden och kontantpriset.
Förutom den nämnda allmänna informationen skall näringsidkaren innan
kreditavtal ingås i enskilda fall lämna konsumenten skriftlig upplysning i
angivna hänseenden.

Skyldigheten att informera åvilar i
princip alla kreditgivare, således även t. ex. banker, och omfattar alla
krediler inom konsumentkreditlagens område, alltså även konlokrediter.
checkräkningskrediler och andra forllöpande krediter.

Konsumentkreditlagen innehåller
vidare bl.a. särskilda beslämmelser om kreditköp. Somjag redan lidigare nämnt i
avsnitt 2.5 i lagrådsremissen skall näringsidkare vid kreditköp la ut
kontantinsats av konsumenien i enlighet med god sed på marknaden.
Näringsidkares rätt att göra förbehåll om återtaganderätt är begränsad enligt
15 S tredje stycket. Sådana förbehåll får inte användas vid försäljning av
varor, som med hänsyn lill sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av
förhållanden på marknaden inte är lämpade som kreditsäkerhet.

Konsumentkreditlagens beslämmelser
om marknadsföring av kredii och kontantinsats anknyter till
marknadsföringslagens regelsystem. Underlätelse att vid marknadsföring av
kredit lämna erforderlig information skall

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 115

sålunda bedömas med tillämpning av generalklausulen om
information i 3 S marknadsföringslagen, och åsidosättande av bestämmelserna om
kontantinsats skall betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt generalklausulen
i 2 S marknadsföringslagen. På motsvarande sätt anknyler bestämmelserna om
användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp till
avtalsvillkorslagen. Detta innebär att marknadsföringslagens resp.
avtalsvillkorslagens kontroll- och sanktionssystem blir tillämpligt i fräga om
de berörda bestämmelserna.

Tillsynen över efterlevnaden av
konsumentkreditlagen utövas enligt 25 S av konsumentverket. Verkets lillsyn
omfattar dock inte Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, verksamhet
som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen eller
verksamhet hos exekutiv myndighet. För att tillgodose önskemålel om en effektiv
övervakning har konsumentverket getts rätt att företa inspektion hos näringsidkare
under dess tillsyn och att ta del av samtliga handlingar som behövs för
lillsynen. 1 tillsynsuppgiflen ligger även alt meddela de råd och anvisningar
som i samband med lillsynen finnes påkallade. Således har i förarbetena till
konsumentkreditlagen (prop. 1976/77: 123,s.96f 104 f 107 och 128 f) slagits
fast att bestämmelserna om marknadsföring av kredit, kontantinsats och
återtaganderätt skall närmare preciseras genom atl konsumentverket utfärdar
riktlinjer. Sådana riktlinjer har också utfärdats (KOVFS 1979: 1).

Vid konsumentkreditlagens tillkomst
diskulerades ingående om konsumentverkets tillsyn enligt lagen borde omfatta
bl.a. bankerna. Enligt chefen för justitiedepartementet får när del gäller
marknadsföring reglerna i bl. a. II S
marknadsföringslagen - som ger KO möjlighet att informations-förelägga bank -
anses ge konsumentmyndigheterna tillräckliga möjligheter lill kontroll av
bankers marknadsföring av kredit. Beträffande kravet på kontantinsats och
förbudet mot användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp kan
dessa endasl riktas mot säljare. Tillämpningen av lagens bestämmelser i övrigl
kan dock bli akluell genom atl bank medverkar som kreditgivare vid kreditköp.
Tillsynen av atl bankerna härvid iakttar konsumentkreditlagens bestämmelser
borde enligt departementschefens mening ankommma på bankinspektionen inom
ramen för dess allmänna tillsynsverksamhet (prop. 1976/77: 123 s. 146 0.

Vid behandlingen av
konsumentkreditlagen i riksdagen anförde lagutskottet (LU 1977/78:5 s. 21) att
det måste anses riktigl att näringsidkare, som redan är underkastad lillsyn av
särskild myndighelet, slälls under lillsyn av samma myndighel närdet gäller
efterlevnaden av konsumentkreditlagen. Utskotlel tillstyrkte alltså förslaget
att undanta verksamhel som stär under tillsyn av bankinspektionen från
konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen. Utskottet framhöll dock
all den föreslagna ordningen kan medföra vissa problem, eflersom reglerna om
bankinspeklionens lillsyn inte inskränker de befogenheier som lillkommer KO
enligt

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 116

marknadsföringslagen.
Med hänsyn lill all KO sålunda har möjlighel atl ingripa med t. ex.
informalionsföreläggande föruisaile utskotlel atl bankinspektionen - för
undvikande av kompelenskonflikier - vid utfärdande av sina anvisningar samråder
med konsumenlmyndighelerna.

Bankinspektionen är alltså tillsynsmyndighet enligt
konsumentkreditlagen i fråga om näringsidkare som står under dess allmänna
lillsyn. Lagen innehåller inte någon begränsning i inspeklionens
lillsynsuppgift. Del åligger således inspektionen att lillse att exempelvis
bankerna följer bestämmelserna i 5 och 6 SS om skyldighel att lämna
informalion om den effektiva räntan för kredilen m. m. I tillsynsuppgiften
ligger även all utfärda erforderliga råd och anvisningar om hur informalionen
skall lämnas. Bankinspektionen har utfärdat sådana anvisningar (BFFS 1978: 3).

Under de nu berörda konsumenträttsliga lagarna
faller i viss utsträckning verksamhet som drivs av finansbolag.
Avlalsvillkorslagen är tillämplig på de villkor som finansbolagen använder i
förhållande till konsumenterna. Vidare omfattas finansbolagens reklam och
andra marknadsföringsåtgärder av bestämmelserna i marknadsföringslagen.
Slutligen är bl.a. reglerna om informationsplikt i konsumentkreditlagen
tillämpliga på finansbolagen. Av vad jag lidigare anfört framgår all
konsumentverket/KO har särskilda kontroll- och sanktionsmöjligheter enligt
dessa lagar. I egenskap av tillsynsmyndighet i fråga om konsumentkreditlagens
efterlevnad har konsumentverket vidare rätt att företa inspektion hos
finansbolagen och skyldighet att utfärda riktlinjer beträffande bl.a.
information om den effektiva räntan för kredit.

Att
finansbolagen ställs under bankinspeklionens lillsyn fr.o.m. den I juli 1980
innebär - om inte lagändringar görs - vissa förändringar i fråga om
tillämpningen av avtalsvillkorslagen och konsumentkreditlagen. Avlalsvillkorslagen
skulle inte längre bli tillämplig på finansbolagens avtalsvillkor, eftersom
verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn är undantagen från denna
lags lillämpningsområde. Emellertid kan bankinspektionen med stöd av
tillsynsfunktionen enligt lagen om finansbolag bevaka alt finansbolagen inte
använder oskäliga avtalsvillkor. Det åligger nämligen inspektionen enligt 11 S
andra stycket lagen om finansbolag att med uppmärksamhet följa finansbolags
finansieringsverksamhet i den mån det behövs för kännedom om förhållanden som
är av betydelse bl.a. fören sund utveckling av finansieringsverksamheten. Av
förarbetena lill lagen om finansbolag framgår atl tolkningen av uttrycket
"sund finansieringsverksamhet" bör göras mol bakgrund av atl lagen
främst syftar till alt ge ett skydd för finansbolagens långivare och kunder
(prop. 1978/79: 170 s. 49).

Vad gäller konsumentkreditlagen kommer, i enlighet
med förslaget i prop. 1978/79: 170, tillsynen över att finansbolagen följer
denna lag atl överflyttas på bankinspeklionen. Detta följer av 25 S
konsumentkreditlagen. I 11 S försia stycket lagen om finansbolag sägs f ö. att
inspektionen.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 117

förutom alt kontrollera all finansbolagen efterlever
bestämmelserna i lagen om finansbolag, skall vaka över att finansbolagen följer
annan författning som reglerar finansbolagsverksamhet. Hit hör bl. a.
konsumenlkreditlagen (prop. 1978/79: 170 s. 48). Konsumentverket förlorar
alltså sin inspektionsrätt hos finansbolagen. Emellertid medför denna
förändring inle att KO förlorar de befogenheter han har att med slöd av
marknadsföringslagen ingripa mot ett finansbolag som underlåter atl exempelvis
lämna informalion om den effektiva räntan enligt konsumentkreditlagen.
Underiåler finansbolaget att vidta rättelse kan marknadsdomstolen - i enlighet
med vad jag lidigare sagl - pä lalan av KO utfärda åläggande vid vite. 1
enklare fall kan KO själv meddela informationsföreläggande. Förhällandet blir
således detsamma som f. n. gäller för bankerna.

Annan lagstiftning av intresse i
detta sammanhang är inkassolagen (1974: 182) och kredilupplysningslagen (1973:
1173).

Inkassolagen syftar i första hand
lill atl undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga
inkassoålgärder. Lagen gäller enligt I S yrkesmässigl bedriven
inkassoverksamhet. Verksamhet hos exekutiv myndighet är dock uttryckligen
undantagen från lagens tillämpningsområde. Tillsynen över efterlevnaden av
lagen ulövas enligt 13 S av datainspektionen. Inspektionens tillsyn omfattar
dock inle verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges
invesleringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller
advokat.

1 prop. 1974: 42 med förslag till
inkassolag, m. m. ansåg föredraganden (s. 95 f) beträffande inkassoverksamhet
som bedrivs av bl.a. bankinslitul att det förelåg speciella förhållanden.
Bankinslilulen åtar sig endasl i begränsad utsträckning inkassouppdrag för
annans räkning. Deras inkassoverksamhet omfattar till övervägande delen egna
fordringar och ulgör en integrerad del av den egentliga bankverksamheten. Denna
står under tillsyn av bankinspektionen. Att skilja ut lillsynen över den
verksamhel som avser indrivning av fordringar från tillsynen i övrigt ansåg
föredraganden inte praktiskt möjligt. Om bankinstitutens inkassoverksamhet
ställdes under datainspektionens tillsyn skulle samma verksamhet stå under
tillsyn av två olika myndigheler. Detta skulle medföra belydande olägenheter
såväl för tillsynsorganen som för bankinslilulen själva. Föredraganden ansåg
därför att bankinstituten liksom andra kreditinrältningar som stod under
bankinspektionens tillsyn skulle undantas från den särskilda lillsynen enligt
inkassolagen. Föredraganden underströk dock viklen av en nära kontakt mellan
myndigheterna så att en enheilig rättstillämpning så långl som möjligt skulle
uppnås.

Enligt inkassolagen krävs tillstånd
för att få driva inkassoverksamhet, dock inte för den som stär under bl. a.
bankinspeklionens lillsyn.

I prop. 1978/79: 170 med förslag
lill lag om finansbolag, m. m. har inte föreslagils någon särbestämmelse för finansbolagens
del i fräga om tillämpningen av inkassolagen. Detla innebär alltså att fr.o.
m. den I juli 1980 -

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 118

om inte lagändring görs skall bankinspeklionen ulöva
tillsyn ocksä över finansbolagens inkassoverksamhet och att finansbolagen får
driva sådan verksamhet utan tillstånd av datainspektionen. Föredraganden
framhöll (prop. 1978/79: 170 s. 38) att även på inkassoområdei bör samråd
mellan berörda myndigheter ske för att undvika oklarheter och få en likarlad
tillämpning.

Kredilupplysningslagen reglerar den
yrkesmässigt bedrivna kreditupplysningsverksamhelen. Lagen innehåller
bestämmelser om bl.a. tillståndsgivning, verksamhelens bedrivande och lillsyn.
Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen.

Med hänsyn till banksekretessen och
till den kontroll som utövas av bankinspektionen över bankerna och andra
kreditinstitut har förmedlingen av upplysningar mellan dessa inslitut
undantagils från lagens tillämpningsområde. Bankinspektionen har alltså
tillsyn över denna förmedling enligt sin allmänna tillsynsbefogenhet. Däremoi
omfattas kreditinstitutens externa kreditupplysningsverksamhet av lagens
bestämmelser. Vid lagens tillkomst diskulerades om inte bankinspeklionen borde
anförtros tillsynen även över denna verksamhet. Föredraganden (prop. 1973: 155
s. 127 f) ansåg dock att övervägande skäl talade för all all
kredilupplysningsverksamhet som omfattas av lagen också står under tillsyn av
samma myndighet, dvs. dalainspektionen. Eventuella samordningsproblem torde
ulan svårighet kunna lösas av de båda myndigheterna i samråd.

Som föredraganden framhöll i prop.
1978/79: 170 (s. 150) har den kreditupplysningsverksamhet som tidigare drevs
av bankerna numera tagits över av Upplysningscentralen UC Aktiebolag som ägs av
affärsbankerna gemensamt. Bolaget har ansetts som en sådan kreditinrättning
under bankinspektionens tillsyn vars verksamhet med förmedling av upplysningar
inte omfattas av kreditupplysningslagen. När finansbolagen, i enlighet med
förslaget i propositionen, ställs under bankinspektionens tillsyn skulle delta,
om kredilupplysningslagen inle ändrades, leda till att Upplysningscentralen
och andra kreditinrättningar under bankinspeklionens lillsyn kunde lämna
kreditupplysning till finansbolag utan att upplysningen omfattades av
kredilupplysningslagen. Inte heller skulle lagen bli tillämplig på inbördes
kreditupplysningar mellan finansbolag som slår under bankinspektionens
tillsyn. 1 avvaktan på resultatet av en inom justitiedepartementet påbörjad
översyn av kreditupplysningslagen borde enligt föredraganden kreditupplysning
som lämnas till finansbolag från annan kreditinrättning under
bankinspektionens tillsyn inte vara undantagen från kredilupplysningslagen.
Efter samråd med chefen för justitiedepartementet har därför i prop. 1978/79:
170 föreslagits alt en ändring görs i denna lag i avvaktan på den nämnda
översynen. Riksdagen har uppskjutit behandlingen av detta förslag till våren
1980 (NU 1979/80: 23 s. 17, rskr 139).

Jag övergår nu till att beröra
bankinspektionens och konsumentverkels organisation och arbetsuppgifter.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 119

Bankinspektionen har som central
förvaltningsmyndighet till uppgifl att utöva tillsyn över främsl bankväsendet.
Inspeklionens tillsyn omfattar även krediiakliebolag, stads- och
landshypoteksinslilutionerna. Stockholms fondbörs, fondkommissionsbolagen.
Värdepapperscentralen VPC AB, Upplysningscentralen UC Aktiebolag, aktiefonderna
och fondbolagen. Närmare bestämmelser om inspektionens organisalion och verksamhet
ges i instruktionen för bankinspektionen (SFS 1979: 740).

Bankinspektionen leds av en
styrelse. Ordförande är inspektionens generaldirektör. I styrelsen ingår också
två ledamöter, som regeringen ulser, samt tre bankinspektörer och en byråchef
Enligt vad jag erfarit kommer banklagsuiredningen inom kort att lägga fram
förslag om en förändrad sammansättning av inspektionens styrelse med etl
förstärkt lekmannainflytande. Inom inspektionen finns tre avdelningar,
nämligen en allmän avdelning, en kredilavdelning och en redovisningsavdelning.
Vidare finns en byrå för administrativa ärenden.

I vad avser tillsynen över
bankernas verksamhet åligger del bankinspektionen alt övervaka, atl bankerna
följer de lagar och författningar som reglerar deras verksamhet saml de för
bankema gällande bolagsordningarna. Tillsynen är främst inriktad på att
övervaka de förhållanden som kan inverka på bankernas säkerhet. Att så är
fallet hänger samman med att banklagstiftningen, särskilt rörelsereglerna, har
kommii till främst för att trygga bankinslitutens solvens och likviditet och
därmed skydda insältarna mol förlust av insatla medel. Emellertid åligger del
inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa bankernas verksamhel i
den mån det behövs för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund
utveckling av bankverksamheten. Denna allmänna lillsynsbestämmelse har gjort
del möjligt för inspektionen alt i sin tillsynsverksamhet också beakta
låntagares och andra bankkunders intressen. Detla sker bl.a. genom
undersökningar i ärenden som aktualiseras genom klagomål av låntagare och
genom granskning av t. ex. formulär som bankerna använder i sin
kreditgivningsverksamhet. Inspektionen har härigenom kommit att få uppgifter
som i alll högre grad har blivit inriktade på atl ge bankkunderna etl
konsumentskydd.

Även lagarna för
hypoteksinslituten, kredilaktiebolagen, aktiefondsverksamheten och
finansbolagen liksom fondkommissionslagen och lagen om Stockholms fondbörs
innehåller bl.a. allmänna tillsynsbestämmelser enligt vilka bankinspektionen
kan ingripa för atl ta till vara bl.a. konsumenternas intressen.

Inom bankinspeklionen svarar den
allmänna avdelningen, som har etl tiotal befattningshavare tillsammans med den
administrativa byrån, för bevakningen av konsumenträttsliga frågor och andra
frågor som angår allmänheten. Denna verksamhet har intensifierats under senare
år. Som ett led i sin tillsynsverksamhet har inspeklionen ulvecklal rutiner för
hanteringen av konsumenternas klagomål på bl.a. bankerna. I sådana ärenden

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 120

ger inspeklionen ultryck för sin bedömning av bankernas
handlande och i förekommande fall hur rättelse bör åstadkommas. I en del fall
har resultatet blivit en hjälp för den klagande till en bättre behandling från
bankens sida. Så har t. ex. skett där informationen från bankens sida varil
bristfällig i fråga om villkoren för olika slags konton. Avser klagomålen rent
civilrättsliga frågor hänvisas klagandena lill allmän domstol. Detla har dock
i praxis inte hindrat inspektionen att i uppenbara fall från banketiska
syn-punker ta upp en fråga av civilrättslig innebörd till diskussion med en
bank. Genom klagomålsärendena får inspektionen möjlighet till insyn när det
gäller bankernas uppträdande i skilda hänseenden. Klagomålen blir på så sätt en
källa till information och bidrar till att förbättra bankkundernas service.
Vikligare klagomålsärenden som berör banketiska frågor publicerar inspektionen
i etiska meddelanden. Till tillsynsreglerna är knutna speciella bestämmelser om
inspektionens befogenheter och sankiionsmöjligheler. Enligt allmänna
verksstadgan (1965:600) kan bankinspektionens beslut överklagas till
regeringen.

Konsumentverket är central
förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Enligt verkets instruktion (SFS
1979: 826) har verket till uppgifl att stödja konsumenterna och förbällra
deras ställning på marknaden (2 S). Verkets verksamhet avser att stödja
konsumenterna i förhållande till företag i allmänhet.

Konsumentverket leds av en styrelse
som består av tolv ledamöter. Ordförande är verkels generaldirektör. I
styrelsen ingår företrädare för konsumenter, löntagare, näringslivet, poliliska
partier, kommunerna samt livsmedelsverkets generaldirektör.

Generaldirektören är chef för
verket och tillika KO. Verkel är organiserat på två avdelningar, en allmän
byrå, en leknisk byrå, en informationsbyrå, en administrativ byrå samt ett
sekretariat med uppgifl att främsl biträda KO med hans uppgifter enligt
marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.

Det arbete som tar mesl resurser i
anspråk är verkets arbete med problem som rör konsumenternas köp och användning
av varor, ijänster och andra nyttigheter. Problemen kan röra bl.a. farliga
produkter och ekonomiskl risktagande, vilseledande marknadsföring och oskäliga
avtalsvillkor. Arbetet sker bl. a. genom konsumentinformation och producenlpåverkan
och delvis med stöd av marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och
konsumentkreditlagen. Elt viktigt inslag i verkets arbete med dessa frågor är
att utfärda riktlinjer för företagens marknadsföring och för ulformningen av
vissa varor och tjänster. Under budgetåret 1978/79 har 13 rikllinjer
utarbetats. Den nämnda verksamheten bedrivs huvudsakligen inom de två
avdelningarna. Om del blir aktuellt att direkt tillämpa marknadsföringslagen
eller avtalsvillkorslagen träder det särskilda KO-sekre-tariatet in. Problemen
uppmärksammas bl.a. genom anmälningar från konsumenter och företag samt den
regionala och kommunala konsumentvägledningen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 121

Ett annat huvudområde omfattar
verkets arbete inom sektorer som inle direkt knyter an till avgränsade
konsumtionsområden. Hit hör arbelel med distributionsfrågor. Till detla
huvudområde hör bl. a. hushållsekonomiska frågor. Verkels arbete på dessa
områden bedrivs inom den allmänna byrån.

Ett Iredje huvudområde ulgör
verkets allmänna informationsverksamhet. Det är här fråga om kampanjer och
produktion av verkels tidskrifter. Arbetet utförs inom informationsbyrån.

I fråga om den samverkan som sker
mellan tillsynsmyndigheterna vill jag nämna följande. Enligt konsumentverkets
inslruklion (5 S) bör verket samråda med andra myndigheter som handlägger
konsumentfrågor. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i bankinspektionens
instruktion. Samarbele förekommer i viss utsträckning mellan de båda
tillsynsmyndigheterna. Med stöd av sin allmänna lillsynsbefogenhet följer
bankinspektionen - trots alt tillämpningen av marknadsföringslagen ankommer på
konsumentverket/KO - bl. a. de olika kreditinstitutens marknadsföring. Anser
bankinspektionen alt det finns skäl atl ingripa brukar inspeklionen även anmäla
förhållandel lill konsumentverket. Överiäggningar i marknadsföringsfrågor av
principiell betydelse har också förekommil mellan konsumeniverkel och
bankinspektionen. Beträffande avlalsvillkorslagen är, som tidigare nämnts,
lagen inte lillämplig på verksamhet som står under bankinspeklionens lillsyn.
Emellertid har inspeklionen, med stöd av bestämmelserna i banklagstiftningen
om en sund utveckling av bankverksamheten, tillämpat principerna i
avlalsvillkorslagen inom sitt lillsynsområde och har mol denna bakgrund förhandlat
med bankerna om ulformningen av skuldebrevsformulär. Kontakter har även lagils
med konsumentverket. Vad slutligen angår konsumenlkreditlagen har
överenskommelse träffats mellan bankinspektionen och konsumeniverkel om
tillämpningen av myndigheternas anvisningar resp. riktlinjer beträffande den
effektiva räntan vid marknadsföring av kredit. Överenskommelsen innebär atl den
effektiva räntan skall anges med tillämpning av bankinspektionens anvisningar
i fråga om kredii, för vilken krediträntan ej överstiger det av riksbanken
fastställda diskontot ökat med nio procent. För kredit, i fråga om vilken
kredilräntan är högre, skall den effektiva räntan anges med den räntesats som
erhålls enligt konsumentverkets riktlinjer.

För egen del vill jag anföra
följande. Som framgått av den lämnade redogörelsen innebär nuvarande ordning
atl såväl bankinspektionen som de konsumentpolitiska organen har möjlighet all
ingripa mot banker och andra förelag som står under inspektionens tillsyn. Det
ligger i sakens natur att en sådan ordning kan medföra olägenheter för dem som
tillsynen avser. Det ger också anledning till oklarheter i fråga om de olika
myndigheternas ansvarsområden. Enligt min mening bör man sä långt möjligt
undvika att förelag slälls under tillsyn av olika myndigheter. I de fall där
vissa företag, t. ex, bankerna, står under tillsyn av en särskild myndighet är
det

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 122

enligt min principiella uppfattning mesl ändamålsenligl
att samla tillsynsuppgifterna hos denna myndighet. Detla ligger i linje med
lagutskottets uttalanden om tillsynen enligt konsumentkreditlagen, som jag nyss
har redovisat.

Frågan om hur lillsynsuppgifterna
på längre sikl skall fördelas mellan bankinspeklionen och konsumentverket utreds
f. n. av banklagsuiredningen. Somjag har nämnt överväger utredningen f n.
frågan om bankinspektionens styrelse skall ombildas till en lekmannastyrelse
med parlamentariskt inslag och representation för konsumentverket. Utredningen
har ännu inte lagl fram förslag i dessa frågor.

I avvaktan på banklagsutredningens
förslag kan slutlig ställning inle tas till den långsiktiga lösningen av de nu
berörda tillsynsfrågorna. Eftersom lagen om finansbolag träder i kraft den 1
juli 1980 måste man emellerlid nu avgöra hur dessa frågor t. v. skall lösas för
finansbolagens del. I den delen ansluter jag mig till den uppfattning som
dåvarande chefen för ekonomidepartementet gelt uttryck för i prop. 1978/79:
170. Det innebär bl. a. alt jag anser all finansbolagen t. v. alltjämt skall
omfattas av avtalsvillkorslagen och att tillsynen enligt konsumenlkreditlagen
fr.o.m. den 1 juli 1980 skall utövas av bankinspeklionen.

Slutligen villjag i fråga om
behovel av ökade resurser till bankinspektionen erinra om mitt ställningstagande
i prop. 1979/80: 100 bil. 10, som innebär alt ytterligare en tjänst inrättas
vid inspeklionen i anledning av de nya tillsynsuppgifterna.

Enligt vad jag har erfarit
undersöker bankinspekfionen f. n. vilka företag som kommer att stå under dess
tillsyn. Förfrågningar har utgått till inemol 600 företag. På grundval av
hittills inkomna svar uppskattar inspektionen antalet företag som skall stå
under tillsyn till drygt 100. Vidare har det framgått att nyetableringen inom
branschen under år 1979 omfatlade ett femtiotal företag och att nya företag
fortfarande tillkommer.

Det sagda innebär att tillsynen
blir mer omfattande än som förutsattes i budgelproposilionen. När närmare
klarhet har vunnils under våren 1980 om det antal bolag som kommer att ställas
under lillsyn samt om den närmare omfattningen av tillsynsuppgifterna på det
konsumenträttsliga området kommerjag, i samband med alt regleringsbrev ulfärdas
för bankinspektionen, atl ta upp frågan om de ytteriigare resurser som behövs
för inspektionen.

Hemställan

Jag hemsläller alt regeringen
föreslår riksdagen att antaga de av lagrådel granskade förslagen med vidtagna
ändringar.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:159 123

Beslut

Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar att genom proposiiion föreslå
riksdagen att anlaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:159 124

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................. ...... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. ...... 1

Lagförslag ......................................................................... ...... 2

1.
Lagom ändring i
lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel 2

2.
Lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp 4

3. Lagom
ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981) .... 5

Uidrag av regeringsprotokollet den 28 februari 1980 ..... ...... 6

1
Inledning ..................................................................... 6

2
Allmän
motivering............................................................ 8

2.1 Allmänna synpunkter på
kredilmarknaden .............. ...... 8

2.2 Den kredilpoliliska
lagstiftningen ............................. 9

2.3 Finansföretagen och deras
verksamhet .................. 10

2.4 Kreditpolitisk reglering av
finansbolagen ................ 15

2.5 Ålgärder i fråga om
kontokortskrediter .................. ... 29

3
Upprättade
lagförslag .................................................. 35

4
Specialmotivering
.......................................................... ... 35

41 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:922) om kreditpoli

tiska medel .............................................................. 35

4.2 Förslaget till lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp 38

4.3 Förslaget till lag om
ändring i konsumentkreditlagen (1977:981) 39

5 Hemställan
.................................................................... ... 39

6 Beslut .......................................................................... ... 39

Bilaga I Sammanfattning av
finansieringsbolagskommitténs betän

kande (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag ..................... ... 40

BUaga 2 Finansieringsbolagskommitténs förslag till lag om
ändring i

lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel ................. ... 43

BUaga 3 Sammanslällning av remissytlrandena .............. ... 45

1
Behovet av en
kreditpolitisk reglering av finansbolagen, m. m. 45

2
Likviditetskrav
............................................................ 88

3
Utlåningsreglering
.................................................... 94

4
Räntereglering
........................................................... 98

BUaga 4 De remitterade förslagen ................................. . 103

1
Förslag till
lag om ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel 103

2
Förslag till
lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp 106

3 Förslag till lagom ändring i konsumenlkreditlagen
(1977:981) .. 107

Uidrag av lagrådets protokoll den 18 mars 1980 ............ 108

Utdrag av regeringsprotokollet den 27 mars 1980 .......... . 109

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Doktrin (1)

  1. Ulrik von Essen, Delegation av föreskriftsrätt, FT 2009 nr 2 s. 117, på s. 120 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

30 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (27)

27 kopplingar i 12 dokument.

  1. Bet. 1984/85:LU44 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1984/85:217 delvis) s. 3 i texten
  2. Bet. 1982/83:LU25 om vissa konsumenträttsliga frågor s. 5 · s. 10 i texten
  3. Prop. 1981/82:42 om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel i texten
  4. Bet. 1980/81:KU25 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning i texten
  5. Prop. 1980/81:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1981/82 i texten

Visa alla 12

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 74 om s. 33 · s. 214 i texten
  2. FT 2009 s. 117 Ulrik von Essen, Delegation av föreskriftsrätt s. 120 i texten