Sök i Ratio Lex

om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd m.m.

41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1979/80:4, om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Regeringens proposition

1979/80:4

om
ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd m. m.;

beslutad
den 1 november 1979.

Regeringen
föreslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar INGEMAR MUNDEBO

ROLF
WIRTÉN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att anställningsskyddet förstärks för vissa långtidssjuka.
Förslaget innebär att en arbetstagare, som får rätt till helt sjukbidrag,
fortsättningsvis skall ha fullt anställningsskydd enligt anställningsskyddslagen.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.

Vidare
föreslås vissa ändringar beträffande bidrag till halvskyddad sysselsättning
och bidrag vid utbildning i företag av äldre och handikappade.

1 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 4

Prop.
1979/80:4

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 2

Propositionens
förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom
föreskrivs att 33 § lagen (1974:12) om anställningsskydd skal! ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

33 §

ViU
arbetsgivaren att arbetstaga- Vill arbetsgivaren att arbetstaga-

re
skall lämna ansläUningen när han re skak lämna anställningen när han uppnår den
gräns vid vilken han är uppnår den gräns vid vilken han är skyldig att avgå med
ålderspension skyldig att avgå med ålderspension eller, om sädan gräns icke
finns, i eller, om sådan gräns icke finns, i samband med att arbetstagaren
samband med att arbetstagaren fyller 67 år, skall han underrätta ar- fyller 67
år, skall han underrätta arbetstagaren minst en månad i för- betstagcu-en
minst en månad i förväg. Detsamma gäller, om arbeisgi- väg. Detsamma gäller,
om arbetsgivaren vill att arbetstagare skall läm- våren vill att arbetstagare
skak lämna anställningen när han fär rätt tUl na anställningen när han får
rätt tik hel förtidspension eller helt sjukbi- hel förtidspension enligt lagen drag
enligt lagen (1962: 381) om ak- (1962:381) om allmän försäkring, män
försäkring.

Underrättelse
enligt första stycket skall ske skriftligen.

Arbetstagare
som har uppnätt den gräns vid vilken han är skyldig att avgå med ålderspension
eller, om sådan gräns icke finns, som har fyllt 67 år har icke rätt till längre
uppsägningstid än en månad. Han har icke heller företrädesrätt, när turordning skaU
bestämmas vid uppsägning eller permittering, när återintagning i arbete skall
ske efter permittering eller när nyanställning skall äga mm.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1980.

Har
arbetstagare fått rätt till helt sjukbidrag genom beslut som fattats före den
nya lagens ikraftträdande gäller 33 § i dess äldre lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:4 3

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-11-01

Närvarande: statsråden Mundebo, ordförande, och Wikström, Friggebo,
Mogård, Dahlgren, Åsling, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson,
Boo, Adelsohn

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om ändring i lagen (1974:12) om
anställningsskydd

1 Inledning

Lagen (1974: 12) om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft
den 1 juli 1974. I samband med genomförandet av medbestämmandereformen gjordes
vissa följdändringar i LAS av företrädesvis redaktionell natur (prop. 1975/76:
105, bil. 1, InU 45, rskr 404). Härefter har riksdagen beslutat om vissa
ändringar med anledning av prop. 1978/79:73 med förslag till åtgärder för
arbetshandikappade (AU 1978/79: 20, rskr 186). Dessa senare ändringar skall
träda i kraft den 1 juli 1980.

Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet
tillkallade i oktober 1977 en kommitté', anställningsskyddskommittén, med
uppdrag att göra en översyn av anställningsskyddslagstiftningen m.m. I
uppdraget ingick bl. a. att med avseende på vissa långtidssjuka överväga
ändringar i 33 § LAS. Efter ett uttalande av riksdcigen i slutet av år 1978 alt
frågan om anställningsskyddet för vissa långtidssjuka borde utredas med förtur
(AU 1978/79:3, rskr 12), har kommittén ijanuari 1979 avlämnat promemorian (Ds A
1979:2) Uppsägningsskydd för vissa långtidssjuka. Promemorian bör fogas till
detta protokoll som bilaga 1. Beträffande kommitténs närmare överväganden
hänvisas till promemorian.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
socialstyrelsen, försäkringsöverdomslolen, försäkringsrätten för södra Sverige,
riksförsäkringsverket, postverket, statens jämvägar, riksrevisionsverket,
statens arbetsgivarverk, statens personalnämnd, arbetsdomstolen,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, arbetslivscentrum, nya
utredningen om

' Utbildningschefen Sven-Hugo Ryman, ordförande,
direktören Lars Ahlvarsson, avdelningschefen Olof Bergström (t.o.m.
1979-02-15), direktören Erik Elmstedt, förbundsjuristen Kerstin Gustafsson,
ombudsmannen Göran Karlsson, riksdagsledamoten Carl Lidbom, utredningsledaren
Lennart Olsson, landstingsrådet Stig Rindborg, riksdagsledamoten Torsten
Stridsman, riksdagsledamoten Lars Ulander, advokaten Sten Zethraeus och
civilingenjören Anders Åberg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:4 4

yrkesinriktad rehabilitering mm. (A 1978:04), statens
personalpensionsverk. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF). Kooperationens förhandlingsorganisation. Statsföretagens
förhandlingsorganisation. Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen
(SHIO-Familjeföretagen), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Försäkringskasseförbundel,
De handikappades riksförbund och Handikappförbundens centralkommitté.

Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från de
allmänna försäkringskassorna i Stockholms. Uppsala, Södermanlands. Kronobergs,
Kalmar. Västmanlands. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län samt från Bohusläns och Göteborgs allmänna försäkringskassor.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
detta protokoll som bilaga 2.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Bakgrund till förslaget

Den normala anställningsformen enligt LAS är
tillsvidareanställningen, vilken kännetecknas av att anställningstiden inte har
blivit bestämd på förhand. Om arbetsgivaren vill att en tillsvidareanställning
skall upphöra, krävs enligt 6§ första stycket att arbetsgivaren säger upp
arbetstagaren. Vidare skall det mellan uppsägningen och anställningens
upphörande förflyta en viss uppsägningstid, vilken varierar mellan en månad
och sex månader beroende på arbetstagarens anställningstid och ålder. Uppsägningen
skall också föregås av varsel till den lokala arbetstagarorganisation som är
eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren
och, när det gäller uppsägning på grund av omständigheter som rör arbetstagaren
personligen, även av en underrättelse till den berörda arbetstagaren. Den som
har rätt till varsel eller underrättelse har även rätt till överläggning med
arbetsgivaren om uppsägningen.

För att en arbetsgivare skall ha rätt att säga upp en
arbetstagare krävs atl arbetsgivaren kan åberopa saklig grund för uppsägningen.
Uppsägningen kan grundas antingen på arbetsbrist eller på förhållanden som
hänför sig till arbetstagaren personligen. I sistnämnda fall kan arbetsgivaren
dock inte åberopa enbart en omständighet som han har känt till mer än en månad
innan varsel eller underrättelse lämnades om uppsägningen. Uppsägning på grund
av arbetsbrist medför normalt att arbetstagaren får företrädesrätt till ny
anställning hos arbetsgivaren. Saklig gmnd för uppsägning föreligger inte om
det skäligen kan krävas att arbetsgivaren omplacerar arbetstagaren.

Nedsättning av arbetsförmågan på grund av sjukdom eller
tilltagande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:4 5

ålder utgör i princip inte saklig gmnd för uppsägning
enligt förarbetena till LAS (prop. 1973: 129 s. 129). Arbetsgivaren bör i
stället vidta särskilda åtgärder för att underlätta arbetet för arbetstagaren
eller för att omplacera denne till ett mindre krävande arbete, bl.a. med
utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel som står till buds.
Enligt vad som uttalades av dåvarande departementschefen vid lagens tillkomst
bör nedsättning av arbetsförmågan på grund av ålder och sjukdom kunna åberopas
som grund för uppsägning endast i det fall att arbetsoförmågan innebär att
arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse.
Arbetsdomstolen har också i ett rättsfall som gällde ett storföretag dragit den
slutsatsen att lagen innebär ett principiellt förbud för arbetsgivare att säga
upp arbetstagare på grund av sjukdom och att en sådan uppsägning därför kan
godtas endast i undantagsfall (AD 1978 nr 139). Av det anförda följer att
uppsägning på grund av sjukdom som regel inte anses kunna ske under den tid som
arbetstagaren uppbär sjukpenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Andra regler gäller däremot, när sjukpenningen avlöses av
helt sjukbidrag eller av hel förtidspension enligt lagen om allmän försäkring.
Arbetsgivaren kan då enligt 33 § LAS ersätta uppsägningsförfarandet med en
underrättelse till arbetstagaren att anställningen skall upphöra. Underrättelsen
skall göras minst en månad i förväg. Bestämmelsema i paragrafen är dispositiva
och kan ersättas med regler i kollektivavtal på förbundsnivå (motsv.).

Som förutsättning för hel förtidspension eller helt
sjukbidrag gäller enligt lagen om allmän försäkring att arbetsförmågan är så
nedsatt att ingen eller endast en ringa del därav återstår. Om nedsättningen
anses varaktig, beviljas förtidspension. Kan nedsättningen inte anses varaktig
men antas bli bestående under avsevärd tid, utgår i stället sjukbidrag. I
övrigt gäller samma regler för de båda ersättningsformema. Beslut om
förtidspension och sjukbidrag fattas av försäkringskassans pensionsdelegation.

Det framgår av förarbetena till 33 § LAS att lagstiftaren
har utgått från att en arbetstagare som får hel förtidspension eller helt
sjukbidrag som regel inte kommer att kunna återgå till sin tidigare anställning
och att ett uppsägningsförfarande i dessa fall därför är opåkallat, såväl av
praktiska som av psykologiska skäl. Om detta rådde enighet, när lagen antogs av
riksdagen.

Härefter har emellertid i motioner till riksdagen
framhållits att arbetstagare, som får rätt till helt sjukbidrag inte bör
likställas med arbetstagare som får hel förtidspension. Den sjukbidragsberättigade
arbetstagaren bör i stället enligt motionärerna ha fullt anställningsskydd på
samma sätt som den har som uppbär sjukpenning. Riksdagen, som tidigare hade
uttalat sig positivt för en lösning av frågan, betonade i etl uttalande i
slutet av år 1978 att det var angeläget att frågan behandlades med förtur av
anställningsskyddskommittén, så att riksdagen skyndsamt kunde föreläggas
förslag till

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 6

lösning
av det av motionärerna aktualiserade problemet (AU 1978/79:3, rskr 12).

Kommittén
har i slutet av januari 1979 lagt fram promemorian (Ds A 1979: 2)
Uppsägningsskydd för vissa långtidssjuka. I promemorian diskuteras
inledningsvis olika sätt att minska de nackdelar som nuvarande ordning medför
för långtidssjuka arbetstagare med helt sjukbidrag. Kommittén tar som en
möjlighet upp alternativet att låta anställningsskyddslagens regler om varsel
och överläggning omfatta även sådan underrättelse som föreskrivs i 33 §. Den
fackliga organisationens möjligheter att påverka arbetsgivaren i en för
arbetstagaren positiv riktning skuke på detta sätt öka. Ett annat sätt vore
enligt kommittén atl ge de arbetstagare som med tillämpning av 33 § har mist
sina anställningar en företrädesrätt till återan-stäkning hos den tidigare
arbetsgivaren, om de rehabiliteras. Kommittén avstår emellertid från att
närmare diskutera och undersöka den sist angivna möjligheten med hänvisning
till bl. a. atl kommittén då skulle behöva göra en total översyn av lagens
regler om företrädesrätt till ny anställning och att en sådan översyn skulle
vara svår att genomföra i detta sammanhang.

Kommittén
föreslår i stället, i likhet med motionäreraa, att 33 § ändras så att
arbetstagare som får rätt till helt sjukbidrag inte längre omfattas av bestämmelsema
i paragrafen. De fördelar som en sådan lagändring skulle innebära för en del av
de arbetstagare som får helt sjukbidrag överväger enligt kommitténs mening de
nackdelar som kan uppkomma för arbetsgivarna genom att en anställning i
åtskilliga fall kommer att stå öppen en längre tid. För att undvika att
arbetsgivaren drabbas av onödiga kostnader i samband med att en långtidssjuk
arbetstagare återgår till arbetet anser kommittén att arbetsgivaren i god tid
dessförinnan bör underrättas av de rehabiliterande myndigheterna och att
regeringen bör meddela föreskrifter om detta. Detsamma bör enligt kommittén
gälla även när det gäller återgång i arbete efter rehabilitering under en
långtidssjukskrivning. Vidare bör enligt kommittén övervägas en ändring av reglema
för bidrag till halvskyddad sysselsättning i fråga om de arbetstagare som efter
lagändringen behåller anställningen under den tid som helt sjukbidrag utgår
för att därefter återgå till samma arbetsplats.

I
en kommentar till förslaget anför kommittén att frågan huruvida saklig grund
föreligger för uppsägning av den som beviljas sjukbidrag får bedömas med utgångspunkt
i de uttalanden som gjordes av departementschefen i samband med genomförandet
av LAS. Uppsägning bör enligt kommittén således kunna ske om sjukdomen innebär
en sådan nedsättning av arbetsförmågan att arbetstagaren inte kan förväntas
kunna utföra arbete av någon betydelse hos arbetsgivaren. Om t. ex.
rehabiliteringsåtgärder inriktas på att förbereda arbetstagaren för hell andra
arbetsuppgifter än de som förekommer hos arbetsgivaren, kan detta enligt
kommittén vara ett tecken på alt en uppsägning skulle kunna vara befogad.
Kommittén anser också

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 7

att
om ett helt sjukbidrag förlängs och förlängningen inte har till syfte att slutföra
en rehabilitering med inriktning på att förbereda arbetstagaren för sådant
arbete som finns på arbetsplatsen, så torde förutsättningar för fortsatt
anställning normalt inte vara för handen.

Mot
kommitténs förslag har reserverat sig de ledamöter som företräder arbetsgivarna
på den privata sektom av arbetsmarknaden samt moderata samlingspartiet.
Reservanterna anseratt frågan om anställningsskyddet för sjukbidragsfallen inte
kräver mer skyndsam behandling än andra frågor av stor prioritet som kommittén
har att ta ställning till. Det är enligt deras mening olämpligt att nu binda
sig för en viss ändring av 33 § LAS. eftersom ytterligare ändringar kan bli
aktuella under det fortsatta utredningsarbetet. Vidare bör enligt dessa
ledamöter de praktiska konsekvenserna av den föreslagna ändringen beaktas mera.
De negativa effekterna för arbetsgivarna och för dem som anställs som
ersättare för långtidssjuka har enligt reservantema underskattats. Reservantema
föreslår i stället att reglerna om varsel och överläggning skall tillämpas i
sjukbidragsfallen i avbidan på kommitténs slutliga ställningstagande till
eventuella ändringar i 33 §.

Kommitténs
förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Endast SAF och SHIO-Familjeföretagen avstyrker kommittéförslaget. Dessa
organisationer förordar i stället reservanternas förslag.

2.2
Förslaget

Jag
anser i likhet med kommittén att det finns goda skäl som talar för atl anställningsskyddet
bör förstärkas för den arbetstagare som får rätt till helt sjukbidrag. Det är
otvivelaktigt så att en längre tids bortovaro från arbetslivet i allmänhet
medför stora svårigheter för arbetstagaren att fä en ny anställning. Detta
gäller naturligtvis särskik under tider med svag efterfrågan på arbetskraft.
Förlusten av anstäkningen kan därför i praktiken innebära att den sjuke
avstängs från den reguljära arbetsmarknaden. Därtill kommer de negativa
effekter som en förlust av anställningen kan ha för den sjukes motivation för
en rehabilitering. Om en arbetstagare i stället vet att han eller hon kan komma
tillbaka till sin gamla arbetsplats kan detta medföra ett ökat engagemang hos
arbetstagaren för att medverka i rehabiliteringsarbetet. Vidare kan de
myndigheter som har att svara för rehabiliteringen sätta in insatserna för
återgång i arbete med större säkerhel och på ett mer medvetet sätt anpassa insalsema
därefter.

Jag
har övervägt om det, intill dess kommittén lägger fram silt slutliga förslag, i
enlighet med reservantemas mening skulle räcka med att låta reglerna om varsel
och överläggning i LAS omfatta även sådan underrättelse som avses i 33 §. Jag
anser dock inte att det skulle lösa problemet med de sjukbidragsberättigades
svaga anställningssituation. Arbetsgivaren har med en sådan regel fortfarande
en ensidig rätt att bestämma atl anslällning-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 8

en
skall upphöra, låt vara att den fackliga organisationen får möjlighet att
påverka arbetsgivarens beslut. Att införa regler om företrädesrätt till åter-anställning
för dessa långtidssjuka utgör enligt min mening inte heller en godtagbar
lösning. Förutom de avvägningsproblem som skulle uppkomma i förhållande till
andra och näraliggande företrädesberättigade grupper, skulle förtursrätten ofta
i realiteten inte medföra någon förbättring för arbetstagaren i förhällande
till nuvarande ordning. Det torde nämligen kunna förutsättas att en
arbetsgivare i många fall, åtminstone när det gäller medelstora och mindre
företag, inte har behov av att anställa ytterligare personal eller att
arbetsgivaren i varje fall inte gör detta vid just den tidpunkt när
arbetstagaren har möjlighet att återgå i arbete. Jag anser därför att båda
dessa lösningar är behäftade med allvarliga svagheter.

Kommitténs
förslag å andra sidan är långtgående och det kan ifrågasättas om det verkligen
är motiverat att låta alla sjukbidragsberättigade arbetstagare undantas från reglema
i 33 §. Av den utredning som kommittén har gjort framgår nämligen att det är
endast ett fåtal av dem som uppbär heh sjukbidrag som har återvunnit
förvärvsförmågan i sådan utsträckning att de över huvud har kunnat utföra någon
form av förvärvsarbete. Kommittén har undersökt förändringar i gruppen
personer med helt sjukbidrag för år 1977. Enligt kommitténs beräkningar har
endast 2.5% av det totala antalet personer med helt sjukbidrag rehabiliterats
helt och ytterligare 1,4% har övergått från helt sjukbidrag till partiellt
sjukbidrag, partiell förtidspension eller handikappersättning. I promemorian
redovisas inte några uppgifter beträffande hur många av dem som har
rehabiliterats helt eller delvis som är arbetstagare och hur många av dessa som
i sin tur har kunnat återvända till sin egen arbetsplats. Man kan dock utgå
från att den sistnämnda gruppen är avsevärt mindre än det totala antalet
personer som har rehabiliterats. Kommittén anför visserligen att det är en
allmän uppfattning bland dem som handlägger frågor om arbetsmarknadsmässig
rehabilitering av långtidssjuka att en starkt bidragande orsak till att inte
fler personer har rehabiliterats är de svårigheter som föreligger för den
berörda gruppen att vinna inträde på arbetsmarknaden. Även jag är övertygad om att
så är fallet och att mycket här står att vinna med en förstärkning av
anställningsskyddet. Man kan dock inte bortse från att även med beaktande av
den positiva effekt som en lagändring kan förväntas få, det fortfarande med
största sannolikhet kommer att vara elt relativt fåtal av dem som uppbär helt
sjukbidrag som kan återgå till sin arbetsplats efter avslutad rehabilitering.

Kommittén
har också pekat på att dess förslag kan medföra problem för arbetsgivaren och
detta har under remissbehandlingen understrukits från Svenska kommunförbundet.
Kooperationens förhandlingsorganisation, SAF och SHIO-Familjeföretagen. Man har
framhållit att förslaget innebär att den långtidssjukes anställning kommer att
hållas öppen under en avsevärd tid och att det kan bl. a. medföra ökade
svårigheter när det gäller att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 9

finna
en kvalificerad ersättare med hänsyn till osäkerheten om den erbjudna
anställningens varaktighet. Långa, tidsobestämda vikariat medför också ofta
planeringsproblem för både arbetsgivare och vikarie. Vidare framhålls att
arbetsgivaren kan åsamkas kostnader för dubbelanställning, när den sjuke
tillfrisknar och återgår i arbete. Återgången kan ske utan föregående
underrättelse från arbetstagaren medan arbetsgivaren normalt är skyldig att ge
en vikarie underrättelse enligt 15 § LAS om att fortsatt anställning inte
längre kan påräknas och även lämna varsel till den berörda fackliga
organisationen. Om ersättaren är tillsvidareanställd uppkommer fråga om
uppsägning på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren måste därför i förekommande
fall iaktta lagsladgad uppsägningstid. Från arbetsgivarsidan har framhållits
att det måste göras en avvägning mellan de föreslagna åtgärdernas effekter för
de långtidssjuka och de problem och kostnader som kommer att uppstå för
företagen.

Det
har även framhållits att kommittéförslaget kan få till följd att antalet långa,
tidsobestämda vikariat kommer att öka. Den som uppehåller den långtidssjukes
anställning torde nämligen som regel komma att anställas som vikarie. Som
tidigare framhållits kan en sådan anställning enligt 6§ andra stycket LAS
upphöra omedelbart när den sjuke återkommer; i vissa fall fordras dock en
underrättelse en månad i förväg från arbetsgivaren och varsel två veckor
dessförinnan till den berörda fackföreningen. Eftersom det kan förutsättas att
den övervägande delen av dem som uppbär helt sjukbidrag inte kommer att kunna
återvända till sina arbetsplatser efter avslutad rehabilitering skulle det vara
oförenligt med den grundsats om trygghet i anställningen som LAS bygger på att
ersättarna skall vara anställda som vikarier under den långa tid det här blir
fråga om, vanligtvis flera år.

Mot
bakgrund av de synpunkter som här har återgivits har jag efter samråd med
riksförsäkringsverket övervägt att begränsa anställningsskyddet till att
omfatta endast dem som är rehabiliteringsbara i den meningen att de får anses
ha en möjlighet att återgå till sin tidigare arbetsplats. Efler en ingående
prövning av frågan och kontakter med bl.a. arbetsmarknadens
huvudorganisationer har jag emellertid funnit att detta inte är en framkomlig
väg när det gäller att lösa problemet med anställningsskyddet för dessa
långtidssjuka.

Enligt
7 kap. 1 § tredje stycket lagen om allmän försäkring beviljas sjukbidrag endast
till den vars nedsättning av arbetsförmågan inte kan anses varaktig.
Rehabilitering skall således i princip anses vara möjlig beträffande den som fär
rätt till sjukbidrag, låt vara att möjligheten i många fall bedöms som mycket
avlägsen. Det innebär att en sådan avgränsning som jag nyss beskrev skulle bli
svår att genomföra och sannolikt i praktiken komma att omfatta så få fall att
den inte skulle fylla någon egentlig funktion. En lagstiftning av denna
innebörd skulle också kunna få till följd att betydande resurser hos
arbetsmarknadsverket, främst vid arbetsmark-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 10

nadsinstituten.
måste tas i anspråk för åtgärder vars främsta syfte skulle vara att kartlägga
den enskildes rätt tik fortsatt anställning eller till pension. Eftersom
samhällets resurser för yrkesmässig rehabilitering i första hand måste användas
som ett instrument i arbetsmarknadsverkets ansträngningar att hjälpa människor
till arbete är detta inte en önskvärd utveckling.

Kommittén
och flera remissinstanser har vidare framhållit att man i första hand bör lägga
principiella synpunkter på frågan om ett förstärkt anställningsskydd för
långtidssjuka med helt sjukbidrag. Alla arbetstagare, som på grund av sjukdom
har en nedsättning av arbetsförmågan som inte bedöms som varaktig, bör således
ha samma trygghet i anställningen, oavsett om ersättning under sjukdomen utgår
i form av sjukpenning eller sjukbidrag. Även jag anser att frågan är av
företrädesvis principiell natur och att det därmed inte är meningsfullt att
söka göra en begränsning av anställningsskyddet på grundval av en kvantitativ
uppskattning av vad en lagändring skulle innebära. Mot bakgmnd av det anförda
bör därför en lagändring inte begränsas till att avse endast de sjukbidragsberättigade
som efter avslutad rehabilitering kan förväntas återgå till sin lidigare arbetsplats.

Vad
gäller de påtalade nackdelarna för arbetsgivare och ersättare med att utsträcka
ansläkningsskyddet till samtliga som uppbär hek sjukbidrag, måste de problem
detta kan medföra följas med uppmärksamhet.

Det
kan givetvis bereda en arbetsgivare svårigheter att finna en kvalificerad
ersättare för en arbetstagare som får rätt till helt sjukbidrag, men jag anser
i likhet med kommittén att denna svårighet inte bör överdrivas. Med hänsyn till
att den som får rätt till helt sjukbidrag som regel har uppburit sjukpenning
under en lång tid dessförinnan, vanligtvis minst ett år, kan det förutsättas
att ersättarfrågan i flertalet fall redan är löst när sjukbidraget beviljas. De
planeringssvårigheter som sedan kan uppstå när den sjuke har rehabiliterats och
skall återgå i arbete återkommer jag strax till.

Vad
därefter beträffar ersättarens anställningssituation och dennes intresse av
ett fullvärdigt anställningsskydd blir det fråga om en avvägning mellan å ena
sidan detla intresse och å andra sidan den långtidssjukes intresse av att ha
sin anstäkning kvar. Att ersättaren normalt har företrädesrätt till åleransläUning
hos arbetsgivaren lorde vad gäller anställda vid större företag i allmänhet
innebära atl också ersättarens anställningstrygghet kan klaras. Man fär vidare
fömtsätta att arbetsgivaren undersöker i vad mån omplacering kan ske till andra
arbetsuppgifter inom företaget eller myndigheten. I sammanhanget bör givelvis
också beaktas den stora betydelse som möjligheten att kunna återvända till
arbetsplatsen har när det gäller själva rehabiliteringsarbetet med de
långtidssjuka. Jag har därför funnit att samhället i första hand bör stödja dem
som fär rätt till helt sjukbidrag. Detta överensstämmer också med den stora
satsning som görs på det arbetsmarknadspolitiska området för alt förhindra utslagning
av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 11

människor frän arbetsmarknaden på grund av sjukdom. Jag
återkommer till de tekniska problem som uppstår vid tillämpningen av LAS.

Det nu förda resonemanget leder fram till attjag i likhet
med kommitténs majoritet och det övervägande antalet remissinstanser anser att
de som får rätt till helt sjukbidrag inte skall omfattas av 33 § LAS. Det bör
även framhållas att ett sådant förstärkt anställningsskydd för långtidssjuka redan
finns på det statliga och det kommunala området och att erfarenheterna därav,
såvitt är mig bekant, har varit övervägande positiva.

Det har anförts av kommittén och även under
remissbehandlingen, bl. a. av nya utredningen för yrkesinriktad rehabilitering m.m..
Svenska kommunförbundet. Kooperationens förhandlingsorganisation och SHIO-Fa-"företagen,
att del är angeläget att arbetsgivaren underrättas av de rehabiliterande myndighelema
i god tid om planema för den rehabiliterade långtidssjukes återgång i arbetet,
så att arbetsgivaren skall kunna omplacera, säga upp eller vidta andra åtgärder
som kan vara nödvändiga (jfr 15 § LAS). En tid av ett par månader har nämnts
som ett minimum. Riksförsäkringsverket har dock framhållit atl det knappast är
realistiskt att införa en ordning som innebär att alla de sjukvårdande, sociala
och arbets vårdande organ, som är verksamma med rehabilitering av
långtidssjuka, ges en generell skyldighet att avisera arbetsgivare, t.ex. två
månader före den sjukes förväntade återgång i arbetet.

Jag har den största förståelse för alt kommittén och många
remissinstanser menar att det är rimligt att arbetsgivaren underrättas i
förväg om en arbetstagares återgång i arbetet när det gäller en sädan lång
frånvaro som det blir fråga om i dessa faU, dvs. som regel minst två år. Jag
delar emellertid riksförsäkringsverkets uppfattning att underrättelseskyldigheten
inte bör läggas på de olika rehabiliteringsorganen. Det vore enligt min mening
naturligare att i en civilrättslig lag av anställningsskyddslagens natur lägga
underrättelseskyldigheten på arbetstagaren, som får förmodas vara väl insatt i
sin egen situation och som i samråd med rehabiliteringsorganen bäst torde
kunna avgöra när han återvunnit arbetsförmågan i sådan utsträckning att han kan
återvända till arbetsplatsen. Detta är också den konstruktion som har valts i
lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning och lagen (1978:410)
om rätt till ledighet för vård av barn m. m. Ett införande av sådana lagregler
aktualiserar dock en del andra problem rörande återgångsrätten, vilka kräver
övervägande i ett större sammanhang. Som exempel kan nämnas återgångsrätten för
långtidssjuka med sjukpenning. Enligt min mening finns det skäl att fömtsätta
att återgångsfrågan när det gäller rehabiliterade sjukbidragsberättigade skall
kunna lösas i samförstånd mellan berörda parter (arbetsgivare-arbetstagare,
rehabiliteringsorgan, fackföreningar, anpassningsgrupper osv.) utan att del
behövs formella lagregler. Därvid bör dock beaktas att arbetsgivaren normalt
är skyldig att underrätta en vikarie för den långtidssjuke minst en månad innan
anställningen upphör enligt 15 § LAS och att dessutom varsla

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:4 12

den berörda fackliga organisationen två veckor innan
underrättelsen lämnas. Arbetsgivaren har således ett behov av att minst tvä
månader i förväg få besked om den planerade återgången.

Med den föreslagna lagändringen aktualiseras frågan om vad
som skall anses utgöra saklig grund för uppsägning av en anställd som får rätt
till helt sjukbidrag. Jag anser i likhet med kommittén att denna fråga får
bedömas med ledning av de motivuttalanden som gjordes vid införandet av LAS (prop.
1973: 129 s. 126 f)- Som tidigare har nämnts anförde dåvarande
departementschefen att ålder eller sjukdom kan medföra en stadigvarande
nedsättning av arbetsförmågan som är så väsentlig att arbetstagaren ifråga inte
längre kan utföra arbete av någon betydelse och att i sä fall denna nedsättning
av arbetsförmågan bör kunna åberopas som saklig grund för uppsägning. Om det, t.ex.
vid bedömningen av den sjukbidragsberättigades rehabiliteringsmöjligheter,
står klart att denne måste förberedas för andra arbetsuppgifter än dem som
förekommer hos arbetsgivaren bör detta kunna åberopas som saklig grund för
uppsägning. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att bestämmelsen i 7 §
tredje stycket LAS om att uppsägning inte får grundas enbart på omständighet
som arbetsgivaren känt till mer än en månad innan han varslade om uppsägning
eller underrättade arbetstagaren om den tilltänkta åtgärden, inte avses bli
tillämpad på omständigheter av fortlöpande karaktär som en varaktig nedsättning
av arbetsförmågan på grund av sjukdom (jfr prop. 1973: 129 s. 243 och AD 1977
nr 87).

Slutligen bör erinras om att bestämmelsema i 33 § är
dispositiva. Arbetsmarknadens parter kan alltså genom kollektivavtal anpassa
reglerna till de olika förhållanden som råder inom skilda branscher och
avtalsområden. Dispositiviteten kan dock självfallet inte tas till intäkt för
att sätta lagens tvingande regler, t. ex. om saklig gmnd för uppsägning, ur
spel.

Lagändringen föreslås träda i kraft den I januari 1980 och
omfatta samtliga arbetstagare som får rätt till helt sjukbidrag genom beslut
som fattas efter årsskiftet. Det innebär att de nya bestämmelserna kommer att
gälla även de arbetstagare som efter årsskiftet får sjukbidrag retroaktivt för
tid dessförinnan. Det avgörande för tillämpningen av de nya bestämmelserna är
således datum för dagtecknandet av beslutet om sjukbidrag.

I anställningsskyddskommitténs uppdrag ingår att göra en
utvärdering av de tekniska problem som uppkommer vid tillämpningen av LAS och
att ta stäkning till behovet av bättre samordnade och enklare regler. Enligt
vad jag har erfarit är det kommitténs avsikt att ta upp sådana frågor i ett
utredningsbetänkande som offentliggörs under våren 1981. Visar det sig under
mellantiden att de av mig här förordade lösningama medför nackdelar, inte
minst för de mindre företagen och deras anställda, som inte kan bemästras genom
kollektivavtalsanpassning, bör det bli en uppgift för kommittén att ta upp
frågan pä nytt i anslutning till den övergripande genomgången av LAS.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 13

2.3 Övrigt

Det har under senare år skett en betydande satsning på
utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att stödja personer med arbelshandikapp.
Jag vill här särskilt erinra om de beslut som riksdagen nyligen har fattat på
grundval av förslag som lagts fram i propositionen 1978/79: 73 om åtgärder för
arbetshandikappade (AU 1978/79: 20, rskr 186) och hänvisar till den utförliga
redogörelse som där lämnas för de olika arbetsmarknads-politiska stödåtgärdema.
I propositionen redogörs också för den nya organisationen med
arbetsmarknadsinstitut som inrättas inom arbetsmarknadsverket och vars
verksamhet avses börja den 1 januari 1980. Enligt nämnda riksdagsbeslut har
också den halvskyddade sysselsättningen från och med den 1 juli 1980
tillsammans med arkivarbete sammanförts till en enhetlig verksamhetsform kallad
anställning med lönebidrag. De regler som nu gäller för halvskyddad
sysselsättning kommer att gälla oförändrade för sysselsättningsformens
motsvarighet i det nya systemet.

Bidraget tiil halvskyddad sysselsättning kan utgå till
enskilda arbetsgivare, kommuner, landstingskommuner och affärsdrivande verk
för att bereda sysselsättning åt arbetshandikappade som inte kan få arbete på
vanliga villkor. Bidrag utgår till en arbetsgivare som anställer en
arbetshandikappad under det första anställningsåret med 75 % av den anställdes
lön inräknat lönebikostnader, under del andra året med 50% och under de
följande två åren med 25% av lönekostnadema. I god tid före fjärde årets utgång
skall prövas om bidrag bör utgå fortsättningsvis. För ungdomar under 25 år med
svåra fysiska, psykiska eller socialmedicinska handikapp samt för psykiskt
utvecklingsstörda för vilka alternativet till den halvskyddade
sysselsättningen är skyddat arbete eller förtidspension får bidrag utgå med 90%
av lönekostnaden under första anställningsåret och med 50% under de därpå
följande tre åren. Bidrag kan även utgå för redan anställd arbetstagare som
överförs till halvskyddad sysselsättning, om begränsningen av arbetsförmågan
är så betydande att den arbetshandikappade annars inte kan behålla sin
anställning. I enlighet med riksdagens uttalande förutsätts emellertid att
denna möjlighet utnyttjas restriktivt och endast under förutsättning att
arbetsgivaren samtidigt ställer plats till förfogande för nyanställning av en
annan arbetshandikappad. Bidrag för redan anställd som överförs till halvskyddad
sysselsättning utgår med 25% av lönekostnaden i första hand under en
fyra-årsperiod. Stödet har alltså utformats på sådant sätt att väsentligt högre
bidrag utgår vid nyanställning än vid överföring av redan anställd handikappad
till halvskyddad sysselsättning.

Kommittén har föreslagit regeringen att överväga en
ändring av bidragsreglerna så att inte förstärkningen av anställningsskyddet
för de långtidssjuka får till följd att bidragsmöjlighetema försämras.
Kommitténs uppfattning har under remissbehandlingen fått stöd av bl. a.
Svenska kommunförbundet och SHIO-Familjeföretagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:4 14

Av
vad jag nyss anfört framgår att bidraget till halvskyddad sysselsättning är en
arbetsmarknadspolitisk stödåtgärd vars huvudsyfte är att stimulera till
nyanställning av personer med arbelshandikapp. Någon särskild stimulansåtgärd
krävs enligt min mening inte när det är fråga om en arbetstagare med lagfäst
rätt att behålla anställningen, som efter en längre sjukdomsperiod återupptar
arbetet. Detta gäller både när den anställde återgår till tidigare
arbetsuppgifter i normal omfattning och när den anställde omplaceras till
andra arbetsuppgifter. Vid omplacering av en arbetstagare med sjukbidrag som efter
yrkesinriktad rehabilitering fortfarande har så nedsatt arbetsförmåga att han
av arbetsförmedlingen bedöms inte kunna behålla sin anställning utan det stöd
som ett statligt bidrag innebär, kan det emellertid finnas skäl för en något
mindre restriktiv tillämpning av reglerna för bidrag för redan anställd som
överförs till halvskyddad sysselsättning.

I
de fall det står klart att företaget i samverkan med berörda fackliga
organisationer och arbetsförmedlingen - t.ex. inom ramen för anpassningsgruppernas
verksamhet - har prövat erforderliga anpassningsåtgärder men trots detta inte
har kunnat göra det möjligt att kompensera den anställdes arbelshandikapp och
alternativet till fortsalt anställning i halvskyddad sysselsättning av
arbetsförmedlingen bedöms vara pension, bör kravet på samtidig nyanställning av
en annan arbetshandikappad kunna efterges så till vida att företagets
skyldighet atl ställa plats till arbetsförmedlingens förfogande bör kunna få senareläggas
högst sex månader. Härigenom bör det i de flesta fall bli möjligt för den
anställde att återvända till sin arbetsplats i direkt anslutning till avslutad
rehabilitering. Jag vik dock peka på att alternativet med halvskyddad
sysselsättning endast är en av flera möjliga arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärder i syfte att underlätta återanpassningen hos företagen. Om en
arbetstagare i och för sig utför sina arbetsuppgifter på ett normalt sätt men
är i stort behov av biträde, kan således bidrag till arbetsbiträde utgå med
högst 20000 kr. per år till arbetsgivare. Av betydelse i detta sammanhang är
också de vidgade möjligheterna för äldre och handikappade till
arbetsmarknadsutbildning i företag som riksdagen nyligen beslutat om (prop.
1978/79:73, AU 20, rskr 186). Fr. o. m. den 1 juli 1979 kan sådant bidrag utgå
med 75 % av lönekostnaden för den anställde, inkl. lönebikostnader. Vid svårare
handikapp kan bidraget jämkas uppåt. Bidraget kan utgå under sex mänader eller
960 arbetstimmar eller, för gravt handikappade, under ett år. Del är i princip
elt inskolningsbidrag för nyanställda men i undantagsfall kan en tidigare
anställd få utbildning med sikte på omplacering inom företaget. Jag förordar
att detta utbildningsslöd skall kunna användas i alla de fall när
arbetshandikappade efler en längre tids sjukfrånvaro behöver aktualisera eller
bygga på tidigare yrkeskunskaper, således även när det inte krävs en
omplacering inom företagel.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:4 15

3 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

dels
att antaga inom arbetsmarknadsdepartementet upprättat förslag till lag om
ändring i lagen (1974: 12) om anställningsskydd,

dels
att godkänna den av mig förordade ändringen beträffande bidrag till halvskyddad
sysselsättning.

dels
au godkänna den av mig förordade ändringen beträffande bidrag vid utbildning i
företag av äldre och handikappade.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 17

Bilaga 1

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

UPPSÄGNINGSSKYDD FÖR VISSA LÅNGTIDSSJUKA

Promemoria
avgiven av anställningsskyddskommittén (A 1977: 01)

s. 18 Kontrollera mot PDF

DsA 1979: 2

2 Riksdagen 1979/80. 1 saml Nr 4

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 ,9

ANSTÄLLNINGSSKYDDSKOMMITTÉN 1979-01-30

(A 1977: 01)

Till regeringen (arbetsmarknadsdepartementet)

Uppsägningsskydd för vissa långtidssjuka

Anställningsskyddskommittén har enligt sina direktiv (Dir.
1977: 102 och 1978: 52) bl. a. att med avseende på vissa långtidssjuka överväga
ändringar av 33 § lagen (1974: 12) om anställningsskydd. Arbetsmarknadsutskottet
har i betänkandet AU 1978/79: 3 uttalat att frågan bör tas upp med förtur så
att riksdagen skyndsamt kan föreläggas förslag till lösning av problemet.
Betänkandet bifölls av riksdagen (rskr 1978/79: 12) och överlämnades i november
1978 till kommittén av chefen för arbetsmarknadsdepartementet. Till
efterkommande av riksdagens begäran har inom kommitténs sekretariat utarbetats
bifogade promemoria i frågan.

En majoritet inom kommittén anser att det i promemorian
upptagna ändringsförslaget bör genomföras. Häremot har ledamöterna Erik Elmstedt,
Stig Rindborg och Anders Åberg reserverat sig. Sakkunnige Jan Nordin har i
särskilt yttrande anslutit sig till vad reservanterna har anfört.
Reservationen och utdrag ur kommitténs sammanträdesprotokoll bifogas.

Det bör här framhållas att kommittén ännu inte har
övervägt vilka ytterligare ändringar av 33 § lagen om anställningsskydd som kan
vara påkallade.

Sven-Hugo Ryman

ordförande i kommittén

Erik Lempert Hans Tocklin

sekreierare sekreterare

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 20

Innehållsförteckning

U.ppsägningsskydd
för vissa långtidssjuka................. 21

1
Allmänt ......................................................... 21

2
Uppsägning p. g. a. sjukdom m. m........................ 22

3
Förtidspension och sjukbidrag ............................ .. 23

4
Vissa uppgifter om förekomsten
av sjukbidrag m.m... 24

5
Arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder
för att bl. a. underlätta återgång i arbete 25

6
FramstäUningar om
uppsägningsskydd för vissa långtidssjuka . . 27

7
Överväganden och förslag .................................. .. 27

8
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974: 12) om anstäkningsskydd 30

Bil.
1: 1 Reservation av ledamöterna Elmstedt, Rindborg och

Åberg
................................................... 32

Bil.
1: 2 Utdrag ur sammanträdesprolokok .............. .. 33

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 21

Uppsägningsskydd för vissa långtidssjuka

1
Allmänt

Enligt
6 § första stycket lagen (1974: 12) om anstäkningsskydd (LAS) kan en tillsvidareanstäUning
genom uppsägning bringas att upphöra efter viss uppsägningstid. Den
uppsägningstid en arbetsgivare har att iaktta varierar enligt 11 § LAS mellan
en och sex månader beroende på arbetstagarens anställningstid och ålder.
Uppsägning från arbetsgivarens sida skall enligt 7 § LAS vara sakligt grundad.
Den skall föregås av varsel tkl den lokala fackliga organisationen och i vissa
fall av underrättelse till berörd arbetstagare. Den som har rätt tkl varsel
och sådan underrättelse har rätt till överläggning med arbetsgivaren om den
tilltänkta åtgärden.

Saklig
grund för uppsägning föreligger inte om del skäligen kan krävas att
arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig (omplaceringsskyldighet).
En uppsägning kan ha sin grund i endera arbetsbrist eller i förhåUanden som
hänför sig till arbetslagaren personligen. Lagen gör skklnad mellan dessa båda
typer av uppsägningsgrunder. Med uppsägning p. g. a. arbetsbrist följer t. ex.
att arbetstagaren i princip har företrädesrätt till ny anställning hos
arbetsgivaren, vilket inte är fallet vid uppsägning p. g. a. personliga
förhållanden. Beror uppsägning på förhållanden som hänför sig tkl arbetstagaren
personligen får uppsägningen inte grundas enbart på omständighet som
arbetsgivaren har känt till mer än en månad innan varsel eller underrättelse
lämnades om uppsägningen (7 § tredje styckel).

En
grupp av fall då en uppsägning kan bli aktuell p. g. a. den anställdes
personliga förhållanden är då arbetstagaren p. g. a. tilltagande ålder,
sjukdom, nedsatt arbetsförmåga e. d. får svårt att fullgöra de arbetsuppgifter
som har lagts på honom. I vilken utsträckning sådana uppsägningar är förenliga
med 7 § LAS kan emellertid vara svårt att förutse. I proposition 1973: 129 med
förslag tkl LAS uttalade departementschefen (prop. s. 126) att hans
principiella inställning var den att omständigheter av nu nämnt slag inte i och
för sig utgör saklig grund för uppsägning.

Andra
regler än de nu beskrivna gäller beträffande vissa arbetstagare enligt 33 §
första stycket LAS. Paragrafen har i berörd del följande lydelse.

Vik
arbetsgivaren att arbetstagare skak lämna anställningen när han uppnår deri
gräns vid vkken han är skyldig att avgå med ålderspension eker, om sådan gräns
icke finns, i samband med att arbetslagaren fyller 67 år, skall han underrätta
arbetstagaren minst en månad i förväg. Detsamma gäller, om arbetsgivaren vkl
alt arbetstagaren skall lämna anställningen när han får rätt tik hel
förtidspension eller helt sjukbidrag enhgt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring.

3 Riksdagen 1979/80. 1 saml Nr 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 22

En
arbetsgivare behöver således i de i paragrafen angivna fallen inte åberopa
saklig gmnd för uppsägning och följaktligen inte heller undersöka vilka
omplaceringsmöjligheter som står till buds. LAS regler om varsel tik den lokala
arbetstagarorganisationen om tkltänkt åtgärd gäller inte i fråga om sädan
underrättelse som avses i 33 §.

Bestämmelseraa
i 33 § LAS är disposiliva enligt 3 § andra styckel samma lag. Detta innebär att
kokektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av
organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen
(1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen) får
innehålla från 33 § LAS avvikande regler även om dessa regler skulle innebära
att arbetstagares rättigheter inskränks. Många kollektivavtal innehåller
regler om när avgångsskyldighet i samband med ålderspension föreligger. I
vissa avtal har skyldigheten för arbetsgivaren att underrätta arbetstagaren
inför anställningens upphörande i samband med ålderspension upphävts. Endast något
enstaka avtal innehåller regler om avgångsskyldighel i samband med sjukpension
o. dyl.

2
Uppsägning p. g. a. sjukdom m. m.

Beträffande
det utrymme som ändå finns för uppsägning p. g. a. sjukdom m. m. uttalade
departementschefen bl. a. följande (prop. 1973: 129 s. 126 f).

Ålder
eller sjukdom kan emeUertid medföra en stadigvarande nedsättning av
arbetsförmågan som är så väsentlig att arbetstagaren i fråga inte längre kan
utföra arbete av någon betydelse. I så fall bör denna nedsättning av arbetsförmågan
kunna åberopas som grund för uppsägning. Är det fråga om arbetstagare som
uppnår pensionsåldern bör, som utredningen förordat, uppsägningen kunna
ersättas av en underrättelse från arbetsgivaren tkl arbetstagaren om att
anställningen upphör vid pensionsålderns inträde. Över huvud taget bör som
huvudregel gälla att ålder inte i och för sig utgör gmnd för uppsägning men att
ålder däremot utgör grund för pensionering när den för yrket i fråga gällande jjen-sionsåldem
har uppnåtts. När del gäller sjukdom bör arbetsförhållandet normalt inte kimna
bringas att upphöra förrän arbetstagaren får rätt till sjukbidrag eller
förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. I varje fall bör uppsägning
inte kunna komma i fråga så länge den sjuke arbetstagaren uppbär sjukpenning
från försäkringskassa. Har arbetsgivaren åtagit sig att utge sjukpension får i
överensstämmelse med arbetsdomstolens praxis rätten till sjukpension inte
sättas ur spel genom uppsägning på grund av sjukdom. Om arbetstagaren bevkjas fuUt
sjukbidrag eller full förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, bör
i likhet med vad som föreslås gäUa vid inträde i pensionsåldern uppsägning
kunna ersättas av en underrättelse från arbetsgivaren till arbetslagaren alt ansläUningen
upphör när pensioneringen sker.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 23

Arbetsdomstolen
har endast i ett mindre anlal mål haft att ta ställning till frågan huruvida
sjukdom utgjort saklig grund för uppsägning. I domen AD 139/78, som gällde
uppsägning av arbetstagare som led av kronisk alkoholism, uttalade domstolen
med hänvisning till de nyss återgivna motivuttalandena, att LAS regler om
saklig grund för uppsägning innebär ett principiellt förbud för arbetsgivare
att säga upp arbetstagare p. g. a. sjukdom och alt en sådan uppsägning kan
godtas endast i undantagsfall. Denna syn får anses ha varit gällande även i
tidigare avgjorda mål (jfr t. ex. AD 168/77 och AD 22/78).

3
Förtidspension och sjukbidrag

Bestämmelserna
om förtidspension och sjukbidrag finns i 7 och 13 kap. lagen (1962: 381) om akmän
försäkring (AFL). Bestämmelserna i 7 kap. avser förtidspension/sjukbidrag från folkiensionen
medan bestämmelserna i 13 kap. avser förtidspension/sjukbidrag från
tilläggspensionen. De är såvitt nu är av intresse av samma innebörd varför i
det följande endast kommer att behandlas 7 kap. AFL.

Enligt
7 kap. 1 § AFL har försäkrad som fyllt 16 år rätt till förtidspension för tid
före den månad han fyller 65 år om hans arbetsförmåga p. g. a. sjukdom eker
annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt
till minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättning av
arbetsförmågan inte anses varaktig, men kan den antagas bli bestående avsevärd
tid, har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag. Sjukbidrag skall
begränsas till viss tid. Vidare kan försäkrad arbetstagare som fyllt 60 år och
varit arbetslös en längre tid under vissa förutsättningar erhålla
förtidspension (s. k. äldrefall). Någon motsvarighet till detta i form av
sjukbidrag finns inte.

Om
man bortser från de s. k. äldrefaUen kan förutsättningarna i allmänhet för
förtidspension/sjukbidrag sammanfattas på följande sätt.

1)
Orsaken tkl invaliditeten skall
vara medicinska faktorer: sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller pwykiska
prestationsförmågan.

2)
Dessa medicinska faktorer skak
medföra en betydande nedsättning av arbetsförmågan, nämligen med minst hälften.

3)
Nedsättningen av arbetsförmågan
skall förutses vara varaktig eller i vart fak kunna antas bestå avsevärd tid.

4)
Vid invaliditetsbedömningen
skak beaktas såväl medicinska faktorer som övriga omständigheter, som påverkar
den försäkrades förmåga att bereda sig arbetsinkomst.

Enligt
7 kap. 2 § AFL kan förtidspension/sjukbidrag utgå som hel, två tredjedelar
eller halv: hel om arbetsförmågan är så nedsatt att intet eller endast en ringa
del återstår, två tredjedelar om arbetsförmågan är

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 24

nedsatt
i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften samt halv i övriga fall.

Den
avgörande skillnaden mellan förtidspension och sjukbidrag är att det för
förtidspension krävs att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig
medan det för sjukbidrag är tikräckligt att nedsättningen utan alt kunna
anses varaktig kan antas bestå under "avsevärd tid". Sjukbidrag
beviljas regelmässigt för minst ett år och kan förlängas. I övrigt gäller för
sjukbidraget i princip samma invaliditetsbegrepp och samma regler för
invaliditetsbedömningen som för förtidspension. Detta utesluter dock inte att
man vid invaliditetsbedömningen kan komma till olika resultat beroende på om
frågan avser sjukbidrag eller varaktig pension. I förra fallet bör vid
bedömning av den försäkrades arbetsförmåga en väsentlig betydelse tillmätas
hans möjlighet att fortsätta sitt tidigare arbete, medan i det senare fallet
bör beaktas hans förvärvsmöjligheter efter omskolning tiU annat arbete (prop.
1962: 90 s. 351). I praktiken föregås förtidspensionering regelmässigt av
sjukbidrag (här bortses från de s. k. äldrefallen).

Ekonomiskt
bidrag till den enskilde under sjukdom och rehabilitering utgörs i första hand
av sjukpenning. Sjukbidrag kommer i fråga först i andra hand t. ex. då
rehabiliteringen tar längre tid och pensionsförmånen i det enskilda faket är
av större värde för den försäkrade. Vanligtvis föregås sjukbidrag av minst ett
års sjukskrivning.

4
Vissa uppgifter om förekomsten av sjukbidrag m. m.

Den
1 januari 1977 uppbar 35 775 personer helt sjukbidrag. Av dessa var 17 874
kvinnor och 17 901 män. Åldersfördelningen framgår av följande uppställning.

Är Antal Procent

1619 2 489 7,0

2024 2 559 7,2

2529 2 451 6,9

3034 2 774 7,8

3539 2 942 8,2

40-4 3 575 10,0

45-49 5 483 15,3

5054 7 459 20,8

5559 5 532 15,4

6064 511 1,4

Summa 35 775 100,0

Genomsnittsåldern
ligger således på 42,1 år. Som en jämförelse kan nämnas att genomsnittsåldern
för förtidspensionerade ligger avsevärl högre, meUan 5559 år.

Antalet
personer med helt sjukbidrag ökade mekan den 1 januari

s. 25 Kontrollera mot PDF

1976
och den 1 januari 1977 med cirka 6,0 %. År 1976 nybeviljades helt sjukbidrag i
cirka 10 000 fall. Motsvarande siffra för år 1977 är uppskattningsvis cirka 13
000.

Etl
beviljat helt sjukbidrag kan såsom framgår av det föregående förlängas. Det
kan upphöra p. g. a. rehabUitering, övergå till del av sjukbidrag eller till
hel eller del av förtidspension eller till annan pensions/ bidrags-form.
Förändringar av beståndet personer med sjukbidrag har undersökts för år 1977.
Av materialet framgår att av dem som haft helt sjukbidrag har i 27,4 % av
samtliga fall helt sjukbidrag upphört att utgå. Skälen härtill framgår av
nedanstående uppställning.

Anledning

Antal

procent

procent

av föränd-

av befint-

ringar

liga bidrag

Hel
förtidspension

7 202

77,2

21,2

Partiell
förtidspension

36

0,4

0,1

Partiellt
sjukbidrag

362

3,9

1,0

Ålderspension

2

0,0

0,0

Handikappersättning

96

1,0

0,3

Änkepension
/hustrutillägg

28

0,3

0,1

Rehabilitering

854

9,2

2,5

Avliden

749

8,0

2,2

Summa

9 329

100,0

27,4

Utöver
de som finns upptagna under rehabUitering har de som erhållit partiek
förtidspension, partiellt sjukbidrag och handikappersättning i någon mån
återvunnit sin förvärvsförmåga. Totalt har således 1 348 eller 3,6 % av dem som
haft helt sjukbidrag medicinskt sett ansetts kunna utföra någon form av
förvärvsarbete. En allmän uppfattning bland dem som handlägger frågor om arbetsmarknadsmässig
rehabilitering av långtidssjuka är att en starkt bidragande orsak till att
inte fler har rehabiliterats är de svårigheter som föreligger för den berörda
gruppen att vinna inträde på arbetsmarknaden.

5
Arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för att bl. a. underlätta återgång i
arbete

För
dem, som p. g. a. fysiska, psykiska, intellektuella eller sociala handikapp har
svårigheter att få eker behålla ett arbete finns olika arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärder, som syftar till att underiätta för dem att få sysselsättning.
Sädana stödåtgärder kan iiuiebära

utredande, vägledande och rehabkiterande
insatser

utbUdning

arbetshjälpmedel och andra
anpassningsåtgärder

bidrag till lönekostnader för
den arbetshandikappade

skyddad sysselsättning

Behovet
av stödåtgärder bedöms av arbetsförmedlingen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 26

Utrednings-
och rehabiliteringsinsatser innebär atl man genom medicinsk, psykologisk och
social utredning, praktiska arbetsprov och arbetsträning kartlägger en
arbetshandikappads intressen och arbetsförutsättningar och söker utveckla vederbörandes
prestationsförmåga. Dessa resurser kan också utnyttjas i de fall en
långtidssjuk behöver sådana insatser för att kunna återgå i arbete.

Ekonomiskt
stöd till utbildning kan utgå till sökande, som utan sådan utbildning inte kan
få eUer behåUa ett arbete. Vid utbildning i företag kan bidrag utgå till
arbetsgivaren med 8 kr. per timme under högst 6 månader. 1 prop. 1978/79: 73
har förslag lagts om höjning av stödet till 75 % av lönekostnaden för den
anställde inklusive lönebikostnader.

Handikappad
som behöver speciella arbetstekniska hjälpmedel för att kunna utföra sitt
arbete kan få bidrag med f. n. högst 25 000 kr. per hjälpmedel. Bidrag om högst
30 000 kr. kan utgå lill arbetsgivare för sådan särskild anordning på arbetsplatsen
som en handikappad behöver för att kunna utföra sitt arbete. I prop. 1978/79:
73 har föreslagits en höjning av dessa bidrag tkl högst 50000 kr. Bidrag tkl arbetsbiträde
åt synskadad eker annan svårt handikappad kan utgå tUl arbetsgivare som har
utgifter för sådant biträde. Stödet, som f. n. uppgår till högst 10 000 kr. per
år har föreslagits bli höjt tik 20 000 kr. per år.

Bidrag
tkl halvskyddad sysselsättning kan utgå till enskkda arbetsgivare, kommuner,
landsting och statliga affärsdrivande verk för att bereda sysselsättning åt
arbetshandikappad, som inte kan få arbete på vanliga vklkor. Bidrag utgår till
arbetsgivaren under det första anställningsåret med 75 % av den anstäUdes lön
inklusive lönebikostnader, under det andra året med 50 % och under de därpå
följande två åren med 25 % av lönekostnadema. I god tid före utgången av det
fjärde året skall prövas om bidrag skall utgå fortsättningsvis.

I
vissa fall kan bidrag utgå för redan anställd som överförs tik halvskyddad
sysselsättning. Denna möjlighet skall enligt de föreskrifter som gäker för
verksamheten utnyttjas restriktivt och bara under förutsättning alt
arbetsgivaren samtidigt ställer plats till förfogande för nyanställning av
annan arbetshandikappad. Bidrag för redan anställd som överförs tUl halvskyddad
sysselsättning utgår med 25 % av lönekostnaden. Stödets utformning är alltså
sådant att väsentligt högre bidrag utgår vid nyanställning än vid överföring av
redan ansläUd arbetshandikappad.

Skyddad
sysselsättning kan beredas arbetslösa som på grund av arbelshandikapp inte kan
placeras på den reguljära arbetsmarknaden.

Samtliga
här redovisade stödåtgärder med undanlag av skyddad sysselsättning kan
användas i de fak en anställd som varit sjuk under längre tid, eventuellt med
sjukbidrag, behöver sådana insatser för att kunna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 27

behåUa
sin anställning. Vid företag som har anpassningsgrupp torde i första hand denna
ha att bedöma bl. a. möjligheter till omplacering om den sjuke inte kan återgå till
sina tidigare arbetsuppgifter, behov av stödåtgärder etc.

6
Framställningar om uppsägningsskydd för vissa långtidssjuka

Sedan
LAS tiUkomst har i ett antal motioner tagits upp frågan om uppsägningsskydd för
vissa långtidssjuka (InU 1975/76: 18, AU 1977/ 78:8 och 1978/79:3). Motionäreraa,
bl.a. Eric Marcusson m.fl. (s), har vänt sig mot att i 33 § LAS de som har rätt
till sjukbidrag likställs med vissa pensionsberättigade arbetstagare. En sjukbidragsberättigad
arbetstagare bör få samma anställningsskydd som den som uppbär sjukpenning. Om
arbetsgivaren vill att anställningen skall upphöra måste han i så fall säga
upp. Detta förutsätter att den fackliga organisationen kopplas in, att möjlighetema
till omplacering undersöks m. m. Motionärerna har därför krävt att de sjukbidragsberättigade
inte skall omfattas av 33 § LAS. Vid sin senaste behandling av frågan betonade
arbetsmarknadsutskottet (AU 1978/79: 3) att det är angeläget att frågan tas
upp med förtur så att riksdagen kan skyndsamt föreläggas förslag till lösning av
det av motionärerna aktualiserade problemet.

7
Överväganden och förslag

Beslämmelserna
i 33 § LAS innebär att det anställningsskydd som lagen tillförsäkrar arbetstagare
i princip helt kan bringas att upphöra om arbetstagaren beviljas helt
sjukbidrag. En arbetsgivare som vill att anstäkningen skall upphöra i anledning
av ett beviljat helt sjukbidrag behöver inte åberopa saklig grund för
uppsägning och följaktligen inte heller undersöka vilka omplaceringsmöjligheter
som står tik buds. LAS regler om varsel till den lokala fackliga organisationen
och om överläggning om den tilltänkta åtgärden gäller inte i en sådan
situation. Att dessa förhållanden kan innebära stora nackdelar för en
arbetstagare som beviljas helt sjukbidrag är uppenbart. Känslan att utan vidare
ha avstängts från arbetsmarknaden p. g. a. sjukdomen kan leda tik psykologiska
hinder i rehabiliteringsarbetet. För den som rehabiliteras torde förlusten av
anställningen i åtskilliga fall innebära att om det över huvud taget är
möjligt att erhålla arbete vederbörande blir hänvisad till en annan
arbetsplats än den han tidigare har haft. Vidare kan arbetslösheten som sådan
utgöra ett hinder i rehabkiteringsarbetet.

Det
finns olika mer eller mindre långtgående sätt att lindra de nu beskrivna
negativa effekterna av 33 § LAS. En möjlighet vore att låta LAS regler om
varsel och överläggning omfatta sådan underrättelse som

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 28

föreskrivs
i 33 §. Därigenom skulle fömtsättningarna för facklig insyn ökas. Något
uppsägningsskydd skulle emeUertid inte tillförsäkras den sjuke. Anmärkas må att
anställningsskyddskommittén inte tagit ställning till vilka eventuella åtgärder
som kan behövas för att samordna LAS regler om varsel m. m. med
medbestämmandelagens regelsystem.

Ett
annat sätt vore att ge dem som med tklämpning av 33 § LAS mist sina
anställningar i samband med beviljande av helt sjukbidrag förtur till återanställning
hos den tidigare arbetsgivaren. En sådan lösning kan emellertid inte ifrågakomma
utan en total översyn av LAS regler om företrädesrätt till ny anställning. Detla
låter sig inte göras i förevarande sammanhang.

Den
mest långtgående lösningen vore den alt ändra 33 § LAS på så sätt att de som
får rätt till helt sjukbidrag inte omfattas av paragrafen. Därigenom skulle
sådana arbetstagare tillförsäkras det anställningsskydd som följer av lagens
övriga regler. Mot de fördelar en sådan ändring skulle innebära för vissa
arbetstagare måste vägas de nackdelar som skulle kunna uppstå. Av de uppgifter
som finns redovisade under avsnitt 4 framgår att endast en ringa del av de som
beviljas helt sjukbidrag rehabUiteras i någon omfattning. Det är inte antagligt
att samtliga dessa hade någon anställning när sjukbidraget bevUjades. Det är
inte heller troligt att av dem som hade anställning samtliga efter
rehabilitering kunnat återvända till den gamla arbetsplatsen. Det sagda innebär
att i åtskilliga fall en anställning skulle hållas öppen till synes utan att
leda till något mera påtagligt positivt resultat med åtföljande problem för
arbetsgivarna.

Bland
de problem en sådan ordning skulle kunna innebära är vid första påseende det behov
av ersättare som skulle kunna uppstå. Beviljande av helt sjukbidrag föregås
emellertid oftast av en längre sjukskrivningsperiod minst ett år. Det får
därför antagas att ersättarfrågan i flertalet fall är löst redan när
sjukbidraget beviljas. Rehabiliteras den sjuke och arbetsgivaren inte kan
erbjuda arbete åt såväl denne som ersättaren får ersättaren, eker en senare
anställd, sägas upp p. g. a. arbetsbrist såvida ersättaren inte anställts som
vikarie för den sjuke. I det sistnämnda fallet torde arbetsgivaren ofta enligt
15 § LAS ha att underrätta vikarien om anställningens upphörande en månad i
förväg.

Det
skulle kunna invändas, att en ordning som innebär att de som beviljas helt
sjukbidrag omfattas av LAS regler om saklig grund för uppsägning medan
motsatsen gäller för de som bevkjas hel förtidspension, är ägnad att påverka
valet mellan de båda pensionsformema. Till en början kan konstateras att redan
nu förtidspension regelmässigt föregås av sjukbidrag. Utrymmet för beviljande
av ytterligare sjukbidrag är med andra ord inte särskilt stort. Avsikten med en
lagändring av nu nämnt slag skulle inte vara att påverka tillämpningen av AFLs
regler om hel förtidspension och helt sjukbidrag till förmån för den sistnämnda
pensionsformen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 29

Det
under avsnitt 4 redovisade siffermaterialet och de förväntningar som finns på
samhällets rehabiliteringsresurser är inte lämpade för några långtgående
kvantitativa analyser. Och frågan om ett förstärkt anställningsskydd för den
här berörda gruppen är av mera principiell natur. Avsevärda fördelar står att
vinna för dem som rehabiliteras efter ett beviljat helt sjukbidrag om dessa får
ha kvar sina anställningar. De nackdelar som skulle kunna följa av en
lagändring av innebörd att de som får rätt till helt sjukbidrag inte skall
omfattas av 33 § LAS synes inte vara av sådan omfattning att några allvarliga
problem skulle uppstå. Det föreslås därför att en sådan lagändring genomförs.

Ovan
har redogjorts för vissa situationer som kan uppstå i det fall den sjuke
rehabiliteras och arbetsgivaren inte har möjlighet att erbjuda arbete åt såväl
denne som den eventuella ersättaren. Det kan då bli fråga om endera uppsägning
p. g. a. arbetsbrist eller underrättelse enligt 15 § LAS. Genom förfrågan hos
de myndigheter som har hand om rehabiliteringen kan arbetsgivaren i vissa fedl
bilda sig en uppfattning om möjligheterna och tidpunkten för en eventuell
rehabilitering. För att inte drabbas av onödiga kostnader i samband med de nu
berörda åtgärderna bör arbetsgivaren likväl underrättas i god tid före
återkomsten. I de fall rehabiliteringen inriktas på att bereda den sjuke
möjlighet att återvända till arbetsplatsen lorde i allmänhet de rehabiliterande
myndigheterna hålla kontakt med arbetsgivaren. Det får därför ankomma på dessa
myndigheter i förekommande fall efter samråd med försäkringskassan att länma
en sådan underrättelse. En liknande ordning bör genomföras även när fråga är
om rehabilitering under långtidssjukskrivning. Föreskrifter av nu nämnt slag
bör kunna meddelas på annat sätt än genom lag.

Såsom
framgår av avsnitt 5 finns ett antal arbetsmarknadsp)olitiska stödåtgärder som
kan nyttjas för att underlätta återgången i arbete för bl. a. den som uppburit
helt sjukbidrag. Det ligger i och för sig utanför anställningsskyddskommitténs
utredningsuppdrag att närmare gå in på hur reglerna för de bidrag som där
beskrivs bör vara utformade. Det vore emellertid olyckligt om den föreslagna lagändringen
ledde till att arbetsgivares och arbetstagares möjligheter att komma i
åtnjutande av bidragen försämrades. Så synes kunna bli fallet beträffande
möjligheterna att erhålla bidrag för halvskyddad sysselsättning. En ändring av
dessa regler beträffande de som behåller anställningen under tid som helt sjukbidrag
utgår för att därefter återgå till samma arbetsplats bör därför övervägas.

Vid
den föreslagna lagändringen får frågan huruvida saklig grund för uppsägning av
den som beviljats sjukbidrag ske med utgångspunkt i de under avsnitt 2 citerade
motivullalanden ur LAS förarbeten (prop. 1973: 129 s. 126 f). Sålunda bör
uppsägning kimna ske om sjukdomen innebär en sådan nedsättning av
arbetsförmågan att arbetslagaren inte

4
Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 4

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 30

kan
förväntas komma att kunna utföra arbete av någon betydelse hos arbetsgivaren.
Härvid är de rehabiliteringsåtgärder som sätts in av stor betydelse. Inriktas
dessa på att förbereda arbetstagaren för helt andra arbetsuppgifter än de som
förekommer hos arbetsgivaren kan detta vara ett tecken på att en uppsägning
skulle kunna vara befogad. Skulle ett beviljat helt sjukbidrag förlängas och
förlängningen inte har till syfte att slutföra en rehabilitering med
inriktning på att förbereda arbetstagaren för sådant arbete som finns på
arbetsplatsen, torde förutsättningar för fortsatt anställning normalt inte
vara för handen. Det bör här tiUäggas, att regeln i 7 § tredje stycket LAS att
uppsägning inte får grundas enbart på omständighet som arbetsgivaren känt till
mer än en månad innan han varslade om uppsägning eller underrättade arbetstagaren
om den tilltänkta åtgärden, inte är tillämplig på omständigheter av fortlöpande
karaktär såsom en varaktig nedsättning av arbetsförmågan p. g. a. sjukdom (jfr
prop. 1973: 129 s. 243 och AD 87/77).

Den
föreslagna lagändringen innebär ingen ändring i den dispositivi-tet som
föreskrivs i 3 § andra stycket LAS beträffande 33 § samma lag. Derma disposivitet
får dock inte leda till alt LAS tvingande regler om t. ex. saklig grund för
uppsägning sätts ur spel. Så skulle bli fallet om ett kollektivavtal efter den
föreslagna lagändringens ikraftträdande föreskrev att de som får rätt till
helt sjukbidrag skulle omfattas av 33 § LAS eller regler av motsvarande
innebörd.

8
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom
föreskrivs att 33 § lagen (1974: 12) om anställningsskydd skall ha nedan
angiven lydelse.

Nuvarande
lydelse: Föreslagen lydelse:

33 §

Vill arbetsgivaren att arbetsta- Vill arbetsgivaren att arbetsta

gare skall lämna anställningen när gare skall lämna anställningen när

han uppnår den gräns vid vkken han uppnår den gräns vid vilken

han är skyldig att avgå med ål- han är skyldig att avgå med ål-

dersf)ension eller, om sådan gräns derspension eller, om sådan gräns

icke finns, i samband med att ar- icke finns, i samband med att ar

betstagaren fyller 67 år, skall han betstagaren fyller 67 år, skall han

underrätta arbetstagaren minst en underrätta arbetstagaren minst en

månad i förväg. Detsamma gäller, månad i förväg. Detsamma gäl-

om arbetsgivaren vik att arbets- ler, om arbetsgivaren vill att ar-

tagare skall lämna anställningen betstagare skall lämna anställning-

när han får rätt till hel förtids- en när han får rätt till hel för

pension eller helt sjukbidrag enligt tidspension enligt lagen (1962:

lagen (1962: 381) om akmän för- 381) om akmän försäkring,

säkring.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 31

Underrättelse
enligt första stycket skall ske skriftligen.

Arbetstagare som har
uppnått den gräns vid vilken han är skyldig att avgå med ålderspension eller,
om sådan gräns icke finns, som har fyllt 67 år har icke rätt till längre
uppsägningstid än en månad. Han har icke heller företrädesrätt, när turordning
skall bestämmas vid uppsägning eker permittering, när återintagning i arbete
skall ske efter permittering eller när nyanställning skall äga rum.

Denna
lag träder i kraft

Har arbetstagare fått rätt
till helt sjukbidrag före ikraftträdandet gäller 33 § i sin äldre lydelse.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 32

Bil. 1:1

Reservation
av ledamötema Elmstedt, Ringborg och Åberg

Frågan
om en ändring av 33 § LAS beträffande dem som får rätt till helt sjukbidrag kan
sakligt sett inte anses kräva en mera skyndsam behandling än andra frågor av
stor prioritet som kommittén har att ta ställning till. Ett klart samband finns
mellan den i promemorian föreslagna ändringen och andra frågor vilka kommittén
ännu inte har tagit ställning till. Ytterligare ändringar i 33 § LAS kan bU aktueUa.
Det är därför olämpligt att nu binda sig i fråga om sjukbidragsfallen.

De
praktiska konsekvenserna av den föreslagna ändringen måste mera beaktas. I
promemorian saknas underlag för en bedömning av vilka konsekvenser LAS
nuvarande regler har haft för de långtidssjuka. Det går inte att dra några
säkra slutsatser om hur många av det fåtal som rehabiliteras som i praktiken
skulle beröras av den föreslagna ändringen. I promemorian har de negativa
konsekvenserna av ändringsförslaget för arbetsgivarna och de som anställs som
ersättare för långtidssjuka underskattats. Ett stort behov av långa
vikariatsanställningar skuke uppstå och det är svårt i synnerhet då det är
fråga om kvalificerad arbetskraft att få arbetstagare som är vkliga att ta
sådana anställningar. För förelagen i synnerhet de små kan det innebära
ett betydande ingrepp att behöva ersätta en arbetstagare som varit verksam
under flera år med en som återvänder efter en lång tids sjukdom. Det måste även
beaktas att den föreslagna ändringen kan innebära svårigheter för handikappade
att över huvud taget få tklträde tik arbetsmarknaden.

I
vissa mindre företag löses uppkommande ersättarfrågor genom alt företagaren
själv och de anställda påtar sig en större arbetsbörda. En följd av den
föreslagna ändringen är att många anställningar skulle behöva hållas öppna
under långa tider. Detta skulle kunna få till följd alt benägenheten att lösa ersättarfrågan
på nu nämnt sätt skulle öka med en påföljande minskning av antalet arbetstiUfällen.

Mot
bakgrund av det nu anförda och de ytterligare problem som antyds i promemorian
avstyrker vi att promemorieförslaget nu genomförs.

Frågan
bör bli föremål för ytterligare överväganden. I avbidan på kommitténs slutliga
ställningstagande tkl eventuella ändringar i 33 § LAS bör emellertid den
åtgärden kunna vidtas att LAS regler om varsel och överläggning görs tillämpliga
på sådan underrättelse som sägs i 33 § LAS då fråga är om arbetstagare som får rält
till helt sjukbidrag. Skulle promemorieförslaget genomföras är del angelägel atl
de rehabiliterande myndighelema föreskrivs skyldighet atl underrätta arbetsgivaren
om återkomsten i så god tid att LAS regler om uppsägningstid, underrättelse m.
m. kan iakttas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 33

Bil. 1:2 Transumt

ANSTÄLLNINGSSKYDDSKOMMITTÉN
PROTOKOLL

1979-01-17
Kommittésammanträde

Närvarande:

ordföranden
Sven-Hugo Ryman,

ledamöterna
Erik Elmstedl, Kerstin Gustavsson, Göran Karlsson, Stig Rindborg, Torsten
Stridsman, Lars Ulander, Sten Zethraeus och Anders Åberg,

de
sakkunniga Birger Bäckström, Anders Elmer, Jan Nordin, Nils Unga och Anders Wistrand,

experterna
Svante Carlsson, Anders Holmstrand och Inga-Britt Lagerlöf samt

sekreterarna
Erik Lempert, protokollförare, och Hans Tocklin

3 §

Efter
votering beslutar kommittén att med tillstyrkan tUl det i promemorian upptagna
ändringsförslaget överlämna promemorian angående uppsägningsskydd för vissa
långtidssjuka till regeringen. Häremot reserverar sig ledamötema Elmstedt, Rindborg
och Åberg på sätt framgår av protokollsbilaga 2. Nordin, sakkunnig, avger
särskilt yttrande i vilket han ansluter sig till vad reservanterna har anfört.

Som
ovan Erik Lempert

Rätt
transumerat intygar: Ebba Janson

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 34

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttrandena

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av socialstyrelsen, försäkringsöverdomslolen,
försäkringsrätten för södra Sverige, riksförsäkringsverket, postverket,
statens järnvägar, riksrevisionsverket, statens arbetsgivarverk, statens
personalnämnd, arbetsdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, arbetslivscentrum, nya utredningen om yrkesinriktad rehabUitering
m. m. (A 1978: 04), statens personalpensionsverk, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens
förhandlingsorganisation, Sveriges hantverks- och
industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Försäkringskasseförbundet, De handikappades
riksförbund och Handikappförbundens centralkommitté.

Yttranden
har överlämnats av Försäkringskasseförbundet från de allmänna försäkringskassoma
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorriands och Jämtlands län samt
från Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Kommitténs
förslag till uppsägningsskydd för vissa långtidssjuka genom ändring av 33 § anslällningsskyddslagen
har fått ett pwsitivt mottagande vid remissbehandlingen. Endast SAF och SHIO-Familjeföretagen
avstyrker kommittéförslaget och förordar i staket reservanternas förslag.
Handikappförbundens centralkommitté, å andra sidan, anser att
anställningsskyddet bör utvidgas även tkl den som förtidspensioneras.

Remissinstanserna
framhåller aUmänt att det är betydelsefullt från rehabiliteringssynpunkt alt
den som får helt sjukbidrag får ha kvar sin anslällning. Socialstyrelsen menar
att från sjukvårdens synpunkt och då kanske särskUt från medicinsk
rehabiliteringssynpunkt kommer den nu föreslagna lagändringen sannolikt all
innebära alt rehabiliteringsinsatser kan sättas in med en större säkerhet för
återgång i arbete och kan också på elt mer medvetet sätt anpassas därefter,
likaväl som patientens motivation ökar i vetskap om att anställningen finns
kvar. Även försäkringsöverdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen, nya utredningen
om yrkesinriktad rehabilitering m. m. och Försäkringskasseförbundet understryker
också den molivalionshöjande effekten av att patienten vet att anställningen
finns kvar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 35

Flera remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, statens
personalnämnd, arbetsdomstolen och SACO/SR, framhåller dock att de i likhet med
kommittén anser att frågan om ett förstärkt anställningsskydd för dem som får
helt sjukbidrag företrädesvis är av principiell natur. Arbetsdomstolen anför
att det är tydligt att det är en mycket begränsad krets av arbetstagare som har
någon fördel att vinna genom den föreslagna lagändringen. För den som berörs
får det dock enligt arbetsdomstolen antas vara av avsevärd betydelse att ansläkningsskyddet
får bestå så länge det finns utsikter att arbetstagaren kan återgå i arbete hos
arbetsgivaren. Statens personalnämnd konstaterar att enligt promemorian har
endast 3,6 procent av det totala antalet personer som haft helt sjukbidrag
återgått lill förvärvsarbete helt eller delvis och anför följande.

Samtidigt noteras alt de som handlägger frågor om arbetsmarknadsmässig
rehabilitering av långtidssjuka allmänt uppfattar svårigheterna atl vinna
inträde på arbetsmarknaden som en starkt bidragande orsak till att inte flera
rehabiliteras. Enligt SPN's erfarenhet är förutsättningen att anställning bibehålles
vid sjukdom och nedsatt arbetsförmåga av stor betydelse i
rehabiliteringssammanhang. Tidiga åtgärder för att en anställd vid sjukdom kan
behålla eller erhålla lämpliga arbetsuppgifter, liksom möjligheten att efter
längre tids sjukdom återgå i tjänst är grundläggande för
rehabiliteringsmöjligheterna.

Soc/a/.s/>ire/ie« framhåller att en eventuell
uppsägning från anställningen av långtidssjuka med sjukbidrag bör, liksom för
övriga anställda, bygga på saklig grund och föregås när det är motiverat av
samhällsinsatser i form av medicinsk och yrkesinriktad rehabilitering. SACO/SR
menar att t. ex. bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen om arbetsgivarens
omplaceringsskyldighet kan utgöra ett viktigt skydd för den som beviljats helt
sjukbidrag. För den som har sagts upp kan i stället tillämpligheten av reglerna
i 2528 §§ anställningsskyddslagen om företrädesrätt till ny anställning komma
att medföra att de insatta reha-bkiteringsåtgärderna upplevs som meningsfulla.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Styrelsen genomför f. n. i samarbete med
riksförsäkringsverket ett antal konferenser där personal vid distriktskontor
och försäkringskassor gemensamt drar upp riktlinjer för att få ett väl
fungerande samarbete till stånd. Frågan om individuella rehabiliteringsplaner
för personer med sjukbidrag ägnas särskkd uppmärksamhet. Det statliga bidrag
som f. n. utgår för personer som anstäks med halvskyddad sysselsättning har som
Syfte att påverka arbetsgivare att i större utsträckning anstäUa personer med arbelshandikapp.
I enlighet med sysselsättningsutredningens förslag övergår denna
anställningsform till anslällning med lönebidrag fr. o. m. den 1 juli 1980.
Även arkivarbete skall dä övergå tik samma anställningsform med samma
anställningsskydd. Ätgärden anställning med lönebidrag skulle klart förlora
effekt om gruppen arbetshandikappade med sjukbidrag inte har samma
anställningsskydd som är en självklarhet för friska arbetstagare.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 36

Från
de statliga myndighelemas sida påpekas att de föreskrifter som enligt 7 § lagen
om offentlig anstäUning gäller för den statliga arbetsgivaren innebär att
statsanställda åtnjuter minst det anstäUningsskydd som den föreslagna
lagändringen avser att ge. Statens personalnämnd anför följande.

För
den statliga arbetsmarknadssektorn medför förslaget inte någon förändring. Inom
det statliga arbetsområdet har skapats ett omfattande regelsystem som syftar
till anställningstrygghet inom koncemen staten. Bestämmelser som reglerar
avgångsskyldighet p. g. a. sjukdom och åtgärder i samband med detta återfinns
i lagen om offentUg anställning, statens pensionsreglemente,
anställningsförordningen och KCirk 1960: 553.

Bestämmelsema
innebär att en anställd som har rätt till statlig tjänstepension inte är
avgångsskyldig p. g. a. sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga utan att omplaceringsmöjlighetema
inom annan med statlig pensionsrätt förenad anställning prövats. Om lämplig
omplacering inte är möjlig skak frågan om egenpension ha avgjorts eller avgöras
i samband med entledigandet.

Staten
som arbetsgivare har genom dessa bestämmelser åtagit sig längre gående ansvar
för anstäUda vid sjukdom och nedsatt arbetsförmåga än vad som är faket inom
arbetsmarknaden i övrigt.

De
båda kommun förbunden framhåller att de bestämmelser som gäller inom den
kommunala sektora överensstämmer med dem som gäller på det statliga området.
Svenska kommunförbundet anför bl. a. följande.

Avgångsskyldighet
vid arbetsoförmåga regleras i mekan parlema på den kommunala sektom gällande
kollektivavtal om pensioner. Bestämmelserna innebär i korthet att arbetstagare
är avgångsskyldig om han p. g. a. förlorad eker nedsatt arbetsförmåga antingen
för framtiden är oförmögen att på tUlfredsställande sätt utföra sitt arbete
eker om han under en period om 24 månader inte tjänstgjort alls eker endast försöksvis
och det enligt läkares bedömning är osannolikt att han kan återinträda i
arbete inom ytterligare 12 månader samt ovisshet om utvecklingen av
arbetsförmågan därefter råder. Beslut om sådan avgång får fattas först sedan
arbetsgivaren med beaktande av LAS bestämmelser konstaterat att arbetstagaren
inte kan förflyttas tik atman anstäUning eller annat arbete hos arbetsgivaren.
Arbetstagaren måsle också beredas skälig tid att själv yttra sig i ärendet.

Ovanstående
innebär för konamuneraas del att i faU där arbetstagaren erhåUit helt
sjukbidrag denne i många fall fär kvarstå i Ijänst till dess att förtidspension
bevUjats av försäkringskassan.

Arbetsgivarorganisationerna
SAF och SHIO-Familjeföretagen motsätter sig inte att möjlighetema tiU
rehabilitering av långtidssjuka ökas men anser att man måste göra en avvägning mekan
åtgärdernas effekter och de problem och kostnader som uppkommer i företagen.
SAF anför följande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 37

Föreningen
ansluter sig till vad reservanterna inom kommittén anfört. Det bör därvid särskUt
framhållas att den föreslagna ändringen skulle komma att få betydelse endast
för ett litet antal arbetstagare. I utredningen sägs också att frågan om ett
förstärkt anställningsskydd för den berörda gmppen av arbetstagare är av mera
principiell natur. DärtiU kommer att arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder kan
sättas in på sådana arbetstagare som avses med kommitténs förslag om de behöver
sådana insatser för att kunna behålla sin anställning eker för att kunna återfå
en sådan. Den i praktiken lika grupp arbetstagare, som skulle komma att
beröras, dvs. de arbetstagare som till någon del återvinner sin
förvärvsförmåga, har därmed redan de facto en anstäUnings-trygghet som till
stor del uppfyUer vad kommittén åsyftar med sitt förslag. De olägenheter
kommittén anför som motiv för sitt förslag har inte heller i någon nämnvärd
utsträckning kommit tkl uttryck i den praktiska tillämpningen. Det bör i
sammanhanget hållas i minnet att 33 § är dispositiv. Några önskemål från
fackligt håll att genom kollektivavtal korrigera denna bestämmelse såvitt avser
sjukbidragsfallen har emellertid inte framförts.

Föreningen vUl även
framhålla de nackdelar för arbetsgivarna som den föreslagna ändringen medför.
För att fylla vakanserna för de långtidssjuka skulle arbetsgivarna nödgas göra
en dubbelanställning, antingen i form av en tills vidare-anställning eller vikariatsanstäkningar.
I det förra faket skuke arbetsgivarna stå risken för att få överskott på
arbetskraft om den långtidssjuke återgår i arbete. Det senare alternativet med
långa, tidsobestämda, vikariatsanställningar skulle medföra rekryteringssvårigheter
samt planeringsproblem för både arbetsgivare och vikarie. Även med detta
alternativ föreligger uppenbar risk för "överiappningar" där
arbetsgivaren under en tid onödigtvis tvingas att ha en dubbelt avlönad Ijänst.
Det bör observeras att nu berörda nackdelar för arbetsgivama uppkommer i alla
de fall som teoretiskt sett skulle kunna omfattas av ändringsförslaget. Detla
teoretiska antal överstiger väsentligt de rehabiliteringsfall för vUka
ändringen skulle få någon betydelse. Därav följer att nackdelarna för
arbetsgivaren i det enskilda fallet är betydligt större än de fördelar som
faktiskt uppnås för arbetstagarna.

Det
måste även beaktas att den föreslagna ändringen kan få till följd en minskad
benägenhet att anställa handikappade. Vidare föreligger risk att antalet
arbetstillfällen skulle minska genom att arbetsgivama försöker lösa ersättarfrågorna
internt utan att nyanställa.

SHIO-Familjeföretagen
framhåller att när arbetstagare har långa sjukdomsperioder uppstår
planeringsproblem framför allt för de mindre företagen och att
kommittéförslaget medför att dessa problem ökar. Organisationerna anför
fortsättningsvis.

Förutom
den osäkerhet som råder under själva sjukperioden uppstår problem dels vid en
persons insjuknande och dels vid tillfrisknandet. Vid insjuknandet skall ersättarfrågan
lösas och vid tillfrisknandet skall ersättaren beredas annan sysselsättning i
företaget eller sägas upp.

Vanligen
är det mycket svårt att få tag på yrkeskunniga personer som är villiga att ta anstäkning
som vikarie. I praktiken blir flertalet små företag tvungna att lösa vakanseraa
genom ökat arbeUuttag både från

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 38

företagsledare
och anställda. Alternativet är att tills vidare-anställa ersättare.

När
den långtidssjuke rehabiliterats och återkommer till arbetsplatsen uppstår nya
problem. I bästa fall kan ersättaren omplaceras. Före omplaceringen skall
förhandlingar upptas med den fackliga organisationen. I flertalet fak blir det
emellertid nödvändigt alt säga upp ersättaren eller, om denne inte är sist
anställd, den sist anställde och placera om ersättaren. Det krävs då
förhandlingar enligt medbestämmandelagen, varsel en månad i förväg,
överläggningar med den fackliga organisationen, uppsägning följd av en
uppsägningstid på mellan en och sex månader beroende på ersättarens ålder. Man
kan räkna med att de förlängda uppsägningstiderna enligt lagen om
anställningsskydd blir aktuella eftersom ersättaren i flertalet fak kommer att
ha varit anställd i företaget mer än sex månader.

På
ett litet företag med femtio anställda blir det en mycket stor kostnad och kan
medföra risk för förelagets fortsatta existens, t. ex. om ersättaren är över 45
år så att uppsägningstiden är sex mänader och företaget inte kan sysselsätta
denne under uppsägningstiden.

Frågan
om att finna ersättare och om ersättarens situation i anställningsskyddshänseende
tas upp även av Kooperationens förhandlingsorganisation som anför följande.

Kommittén
pekar själv på att t>eslut om helt sjukbidrag oftast föregås av ganska
långvariga sjukskrivningsperioder. Redan av den anledningen föreligger en
osäker situation i den meningen att arbetsgivaren inte definitivt kan ersätta
den sjukskrivne utan måste anlita vikarie. Skulle ersättaren anställas tills
vidare erhåller nämligen denne efter sex månader en uppsägningstid på tvåsex
månader, beroende på ålder, vilket givetvis är svårt att förena med fömtsättningama
för anställningen. Svårigheter föreligger otvivelaktigt att erhålla vikarier
för så långa perioder, som det här kan bli fräga om. Kommitténs förslag innebär
att denna osäkra situation förlängs betydligt, åtminstone ett är, med ökande
svårigheter att finna vikarie.

Även
Svenska kommunförbundet anser att den föreslagna lagändringen kommer att vålla
arbetsgivaren både praktiska och administrativa olägenheter genom att denne
nödgas håUa en anslällning öppen under en lång tid i avvaktan på om
arbetstagaren eventuellt kan återkomma. Detta skapar problem både för
arbetsgivaren och för den ersättare som sedan lång tid tillbaka haft att svara
för den långtidssjukes arbetsuppgifter. Ett genomförande av kommitléns förslag
kan enligt förbundet i många fall leda tik ökade svårigheter att skaffa
kvalificerad ersättare med hänsyn till osäkerheten om anställningens
varaktighet.

En
annan uppfattning i denna fråga förs fram av arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen
framhåller att promemorian inte innehåller någon utredning som belyser i vkken
utsträckning det förekommer på arbetsmarknaden att arbetstagarens anställning
upphör som följd av att arbetstagaren, sedan han fått rätt tik helt
sjukbidrag, erhållit underrättelse från arbetsgivaren enligt 33 § första
stycket anstäknmgsskyddsla-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80: 4 39

gen
om att arbetstagaren skall lämna anställningen. Arbetsdomstolen anför vidare
att det inte heller kan bedömas av promemorian hur många av dessa arbetstagare
som skulle ha återgått till arbete hos arbetsgivaren, om anställningen inte
upphört, eller som eljest skulle haft fördel av att ha ett bevarat fotfäste på
arbetsmarknaden genom att anställningen består under rehabkiteringstiden.
Arbetsdomstolen menar att det är svårt att bedöma förslagets betydelse för
såväl art)etsgivare som arbetstagare och anför vidare.

Det
troliga är emellertid att regeln i 33 § första siycket anslällningsskyddslagen
rörande helt sjukbidrag utnyttjas i relativt begränsad utsträckning. Till stöd
för detta antagande kan anföras att det är känt att den som erhåller helt
sjukbidrag regelmässigt har uppburit sjukpenning under en mycket lång tid
dessförinnan. Arbetsgivaren har således redan nödgats vidtaga åtgärd för att
lösa det problem som arbetstagarens långvariga frånvaro från arbetsplatsen ger
upphov tUl. Det förhållandet att arbetslagaren erhåller helt sjukbidrag
föranleder alltså inte någon ny bortovaro från arbetsplatsen utan förlänger
endast en redan mycket långvarig frånvaroperiod. Det kan hållas för sannolikt
att arbetsgivare i denna situation ofta avstår från att aktualisera frågan om
anställningens fortbestånd och i stäUet avvaktar den tidpunkt då det står
klart om artwtstagaren kan återgå i arbete eller om nedsättningen av arbetsförmågan
är varaktig och förutsättningarna för förtidspension föreligger. I allmänhet
torde därför den föreslagna lagändringen inte behöva föranleda någon mera
betydande olägenhet för arbetsgivarna.

Många
remissinstanser, bl. a. nya utredningen om yrkesinriktad rehabilitering m. m..
Svenska kommunförbundet. Kooperationens förhandlingsorganisation och SHIO-Familjeföretagen,
framhåller att om lagändringen skulle genomföras är det synnerligen angeläget
att de rehabiliterande myndigheterna åläggs att så tidigt som möjligt
underrätta arbetsgivaren om planerna för den långtidssjukes återgång i arbetet
och möjligheterna därtill. Kooperationens förhandlingsorganisation anser att sådan
underrättelse bör ske senast två månader före tänkt återgång i arbete. SHIO-Familjeföretagen
menar att tre mänader är ett absolut minimum och anför.

Enligt
SHIO-Familjeföretagens uppfattning är det nödvändigt atl en sådan
underrättelseskyldighet införs om 33 :e paragrafen i LAS skall ändras i
enlighet med förslagel. Underrättelseskyldigheten bör gälla så snart den sjuke
blir föremål för en aktiv rehabilitering. Det är också rimligt att den rehabUiterande
myndigheten meddelar företaget när re-habUiteringen sätts in och därefter
håller företaget fortiöpande underrättat om rehabiliteringen. Därigenom
underlättas företagets planering då det gäller ersättarfrågor m. m. genom att
en bättre bedömning kan göras av sjukperiodens längd. Det är också viktigt alt
företaget underrättas om rehabiliteringen inriktas på sådana arbetsuppgifter
som inte finns inom företaget så att ersättarfrågor kan lösas definitivt.

Del
är enligt SHIO-Famkjeföretagens uppfattning nödvändigt att arbetsgivaren
underrättas om återkomsten i så god tid att LAS regler om

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 40

varsel,
uppsägningstid m. m. kan iakttas. En underrättelsetid på mer än sex månader kan
l)ehövas i vissa fall. Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning är det
emellertid ett absolut minimum med en tremånaders underrättelsetid. Det är
rimligt att den rehabiliterande myndigheten har en sådan framförhållning att
en tremånaders underrättelselid kan iakttas. Skulle arbetstagaren likväl bli friskskriven
innan underrättelsetidens utgång skall denne ha rätt tkl sjukpenning-sjukbidrag
under hela denna tid.

Riksförsäkringsverket
ifrågasätter dock om det är möjligt att införa en generell
underrättelseskyldighet för rehabUiterande myndigheter och anför följande.

Enligt
riksförsäkringsverkets uppfattning är det knappast realistiskt att förorda en
ordning som innebär att aka de sjukvårdande, sociala och arbetsvårdande organ
som är verksamma med rehabilitering av långtidssjuka och sjukbidragsberättigade
ges en generell skyldighet att avisera arbetsgivare t. ex. två månader före den
försäkrades förväntade återgång i arbetet. Kontakten mellan rehabiliterande
myndigheter och arbetsgivare torde förekomma i stor utsträckning redan f. n.
Åtminstone när det är fråga om de organ som svarar för arbetsmarknadsmässig
rehabilitering. Det synes riksförsäkringsverket mer lämpligt att arbetsgivarnas
behov av information tillgodoses genom att dessa kontakter utvecklas så att t.
ex. anpassningsgrupperna, som ju är partssammansatta och i vilka också ingår
representanter för arbetsförmedlingarna/ länsarbetsnämnderna, får lill uppgift
att följa de sjukbidragsberättigades och långtidssjukskrivnas utveckling och
möjlighet till återgång till arbetsplatsen.

Även
socialstyrelsen, som betonar vikten av att en ev. lagändring följs av en bättre
kontakt mellan sjukvården, arbetsgivaren och patienten, menar att vissa sådana
uppgifter med fördel skulle kunna utföras av anpassningsgruppema.

Flera
remissinstanser tar upp frågan om när saklig gmnd för uppsägning av en
långtidssjuk arbetstagare skall anses föreligga. De båda kommunförbunden anser atl
det råder en viss oklarhet i detta avseende och att frågan bör utredas närmare.
Landstingsförbundet föreslår att en sådan utredning görs av anstäUningsskyddskommittén.
Svenska kommunförbundet anför bl. a.

...
uppsägning bör vara möjlig om sjukdomen innebär sådan nedsättning av
arbetsförmågan att arbetstagaren inte förväntas kunna utföra arbete av någon
betydenhet hos arbetsgivaren. Det framstår därför som angelägel att i en
kommande proposition görs ett motivutlalande varav klart framgår att helt
sjukbidrag inte jämställs med sjukpenning i uppsägningsavseende, utan att
saklig grund kan åberopas, om arbetstagaren inte kan utföra arbete av nägon
betydelse åt arbetsgivaren.

SHIO-Familjeföretagen
framför motsvarande mening. TCO anser att uttalandet i promemorian om att
uppsägning bör kunna ske "om sjukdomen iimebär en sådan nedsättning av
arbetsförmågan att arbetstaga-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 41

ren inte kan förväntas komma att utföra arbete av någon
betydelse hos arbetsgivaren" kan ge anledning till missförstånd och
organisationen föreslår därför att detla ej återges i propositionen utan att
där framhålls att frågan huruvida saklig grund för uppsägning av den som beviljas
sjukbidrag skall ske med utgångspunkt i de under avsnitt 2 citerade
motivuttalandena ur LAS förarbeten (prop. 1973: 129 s. 126 f).

Svenska kommunförbundet tar upp en annan aspekt av samma
problem och anför följande.

Styrelsen har sig bekant att valet av ersättningsform
(förtidspension eker sjukbidrag) i vissa fall påverkas av andra faktorer än den
realistiska bedömningen av möjlighetema för den långtidssjukes återgång till
förvärvsarbete. Styrelsen har full förståelse för de bevekelsegrunder som i
dessa fak påverkar försäkringskassans val av ersättningsform. Eftersom en
arbetsgivare normalt inte har tillgång till ett underlag som en pensionsdelegation
grundar sitt beslut om sjukbidrag på saknar arbetsgivaren ofta möjlighet att
bedöma om andra skäl än rehabiliteringsmöjligheterna motiverat beslutet om
sjukbidrag eller förlängningen av sådant bidrag. Detta kommer att medföra
svårigheter för arbetsgivaren att bedöma om saklig gmnd för uppsägning enligt 7
§ LAS föreligger. Det synes därför angeläget att arbetsgivaren från
försäkringskassan kan få uppgifter för bedömandet av denna fråga.

Försäkringskasseförbundet framhåller att den föreslagna
lagändringen får anses som ett naturligt komplement till övriga förslag som
lagts fram om reformerade arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för arbetshandikappade
och ny organisation för yrkesinriktad rehabilitering. Svenska kommunförbundet
och SHIO-Familjeföretagen påpekar dock att om den föreslagna lagändringen
genomförs det också bör göras en översyn av de bidragsregler som gäller för bl.
a. halvskyddad sysselsättning. SHIO-Familjeföretagen menar att eftersom vissa
arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder f. n. inte är tillämpliga om
arbetstagaren formellt har kvar sin anställning är det nödvändigt att en
ändring sker av dessa regler. I annat fall skulle resultatet enligt
organisationen kunna bli att rehabiliteringen försvårades. Svenska
kommunförbundet anför följande.

Med nuvarande bidragsregler synes arbetsgivaren kunna
erhålla endast 25 procent statsbidrag för arbetstagare med helt sjukbidrag som
kvarstår i anställningen under sjukbidragstid och som återvänder till den
tidigare arbetsgivaren men då omplaceras till halvskyddad sysselsättning.
Enligt styrelsens uppfattning bör i sådant fall arbetsgivaren kunna erhålla statsbidrag
som om den halvskyddade anställningen avsåg nyanställning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80: 4 42

Innehåll

Proposition ..................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll................................ ... 1

Propositionens
lagförslag................................................... ... 2

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den i november

1979 ............................................................................... 3

1
Inledning ...................................................................... ... 3

2
Föredragandens
överväganden ................................... ... 4

2.1 Bakgrund till förslaget................................................ ... 4

2.2 Förslagel.................................................................... ... 7

2.3 Övrigt......................................................................... 13

3
Hemställan .................................................................. 15

4
Beslut ............................................................................. 15

Bilagor ............................................................................. ... 17

1
Anställningsskyddskommitténs
promemoria.................... ... 17

2
Sammanställning
av remissyttrandena ......................... ... 34

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1 979

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar i 5 dokument.

  1. Prop. 1984/85:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1985/86 i texten
  2. Prop. 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag m.m. s. 28 i texten
  3. Rskr. 1979/80:116 i texten
  4. Bet. 1979/80:AU9 Med anledning av propositionen 1979/80:4 om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd m. m. jämte motioner s. 1 · s. 11 i texten
  5. Prop. 1979/80:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1980/81 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. Henning, Tidsbegränsad anställning, 1984 s. 139 · s. 585 i texten
  2. Fahlbeck, Praktisk arbetsrätt, 1989 s. 466 i texten