med förslag till epizootilag m.m.
55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1979/80:61, med förslag till epizootilag m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:61
Regeringens proposition 1979/80:61
med förslag till epizootilag m. m.;
beslutad den 7 februari 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.
På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
ANDERS DAHLGREN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås atl epizoolilagen från år 1935,
som i vissa avseenden är föråldrad, ersätts med en ny lag i ämnet. Lagen är
avsedd att utgöra en grund för de åtgärder som det allmänna kan tillgripa för atl
bekämpa farliga djursjukdomar som t. ex. mul- och klövsjuka och rabies.
Myndigheterna får möjligheter att ingripa snabbt, om sådana sjukdomar bryter ul.
Vidare föreslås att förordningen (1969:441) om organiserad
hälsokontroll av husdjur ersätts med en lag i ämnet. Bestämmelserna där innebäratt
regeringen får de bemyndiganden som behövs för atl rättsläget på området skall
behållas i princip oförändrat. Förslagel innehåller dessutom den nyheten i förhållande
till gällande rätt att den organiserade djurhälsokontrollen, som f n. främst
är inriktad på djur i animalieproduktionen, skall kunna avse även hästar och
hundar.
De nya lagarna föreslås träda i krafl den 1 Juli 1980.
1 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 61
Prop.
1979/80:61 2
1
Förslag till
Epizootilag
Härigenom
föreskrivs följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag gäller sådana allmänfariiga djursjukdomar som kan spridas
genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizooliska sjukdo
mar).
De
epizooliska sjukdomarna anges i verkslällighetsföreskrifter av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Om
bekämpning av salmonellainfektion hos djur finns särskilda bestämmelser.
Bekämpning
2
§ Den som har anledning
misstänka att en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård skall
omedelbart anmäla detta till distriktsveterinären eller annan veterinär.
3
§ Har en veterinär anledning
misstänka att djur drabbats av en epizootisk sjukdom, skall han omedelbart
göra en undersökning för atl fastställa sjukdomens art.
Den
som har djuren i sin vård är skyldig atl låla det intrång och underkasta sig
de åtgärder samt lämna det biträde som föranleds av undersökningen.
Om
det är nödvändigt för undersökningen, får djur som har insjuknat avlivas utan
ägarens samtycke.
4
§ Har en veterinär grundad
anledning anta att etl fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i
den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud
mot att besöka och lämna den fastighet där sjukdomsfallet inträffat eller
fastigheter där smitta annars kan antas förekomma saml atl utföra transporter till
eller frän sådana fasligheter (spärrförklaring).
5
§ Är det klarlagt att ett fall
av epizootisk sjukdom har inträffat, skall länsstyrelsen i fråga om fasligheter
där smitta förekommer besluta om förbud som anges i 4 § eller om andra
begränsningar i hanteringen av djur eller varor, alll i den utsträckning som
behövs för att motverka smittspridning (smitlförklaring).
Under
samma förutsättningar skall länsstyrelsen besluta om
1.
förbud mol transporter av djur
eller varor till eller från eller inom etl område som gränsar till fasligheter
där smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller
varor inom sådant område (beslul om kontrollområde),
2.
förbud mot tillträde till vissa
djurstallar (stallförbud).
6 §
Beslut enligt 4 § skall upphävas av distriktsveterinären och beslut
enligt 5 § av länsstyrelsen, så snart det blivit klariagt att förutsättningarna
för beslutet inte längre föreligger.
Prop.
1979/80:61 3
7 § För att bekämpa eller förebygga epizooliska sjukdomar
får regering
en eller, efter regeringens bemyndigande, lanlbruksslyrelsen meddela fö
reskrifter om
1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade
eller kan sprida
smitta,
2.
avlivning av
andra djur (epizootislakt),
3.
oskadliggörande
av döda djur,
4.
smittrening,
5.
skyddsympning
eller annan förebyggande behandling av djur,
6.
undersökning av
djur i kontrollsyfte,
7.
djurhållning,
8.
transporter av
djur och varor.
8 § Efler beslut av länsstyrelsen föreligger skyldighel
för
1.
innehavare av
sådan slakteriinrättning som är ställd under offentlig kontroll atl ställa
lokal och utrustning till förfogande för epizootislakt,
2.
innehavare av
redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att bekämpa eller
förebygga en epizootisk sjukdom att tiUhandahålla utrustningen,
3.
personal vid
slakteriinrättning som avses i 1 och den som handhar utrustning som avses i 2
att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag.
Tillsyn
9 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag
och med stöd
av lagen meddelade föreskrifter utövas av lantbruksstyrelsen. Länsslyrel
sen utövar tillsynen inom länet.
En tillsynsmyndighet har rätt atl för tillsynen få
tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen för att där göra
undersökningar och la prover.
Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som
uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifier som har meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande får länsstyrelsen
utsätta vite.
Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt
föreläggande, kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Övriga bestämmelser
10 § Ersättning av statsmedel lämnas till den som på grund
av beslut
enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter får vidkän
nas
1.
kostnad eller
förlust genom intrång i näringsverksamhet,
2.
kostnad eller
förlust i annat fall genom att husdjur avlivas eller dör till följd av skyddsympning
eller annan behandling,
3.
inkomstförlust.
Ersättningen kan Jämkas om den ersättningsberättigade
själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till kostnaden
eller föriuslen.
Den som deltagit i bekämpning eller förebyggande åtgärder
enligt denna lag är berättigad till ersättning av statsmedel för arbete och
tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle.
Prop. 1979/80:61 4
Den
som ställer lokal eller utrustning lill förfogande för ändamål som anges i iredje
stycket är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnader och för
förlorad avkastning eller nytta.
li
§ Ansökan om ersättning skall göras hos lanlbruksslyrelsen inom sex månader
från den dag då anspråket uppkom. Görs inte ansökan inom den angivna tiden är
rätten till ersättning förlorad, om inte särskilda skäl föreligger.
12 §
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
underlåter att göra anmälan
enligt 2 §,
2.
bryter mot ett beslut enligt 4 eUer
5 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av 7 §.
Innefattar
brott som avses i första stycket olovlig transport eller förflyttning av djur
eller vara, skall sådan egendom förklaras förverkad, om det ej är uppenbari
obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
13
§ Polismyndigheterna skall
lämna den handräckning som behövs för att denna lag skall efterlevas.
14
§ En veterinärs beslut enligt 4
§ får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens
beslut och lantbruksstyrelsens beslut i särskilt fall får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Andra
beslut av lantbruksstyrelsen får överklagas hos regeringen genom besvär.
Beslut
som avses i första och andra styckena gäller med omedelbar verkan, om ej annat
förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1980.
Genom
lagen upphävs epizoolilagen (1935: 105). Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i
denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
2
Förslag till
Lag
om organiserad hälsokontroll av husdjur
Härigenom
föreskrivs följande.
1
§ Regeringen bemyndigas att ge
organisation på jordbruksnäringens område eller annan sammanslutning rätt att
enligt de föreskrifter som regeringen meddelar anordna hälsokontroll med ändamål
att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur.
2
§ Den som äger eller innehar
djur av sådant slag och inom sådant område för vilket organiserad hälsokontroU
har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen.
3
§ Djur som omfattas av den
organiserade hälsokontrollen får försäljas under särskild beteckning,
förbehållen sådana djur.
Prop.
1979/80:61 5
Regeringen
får meddela föreskrifter om vilka villkor som skall gälla för sådan
försäljning.
4
§ Regeringen får överiåla åt lantbruksstyrelsen dels alt ge förening eller
sammanslutning som avses i 1 § rätl alt anordna hälsokontroll, dels att meddela
föreskrifter enligt denna lag.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1980, dä förordningen (1969:441) om organiserad
hälsokontroll av husdjur skall upphöra att gälla.
Prop. 1979/80:61
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-11-08
Närvarande:
statsministern FäUdin, ordförande, och statsråden UUsten, Bohman, Mundebo,
Wikström, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Johansson, Wirtén, Holm,
Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri
Föredragande:
statsrådet Dahlgren
Lagrådsremiss
med forslag till epizootilag
1
Inledning
I
epizoolilagen (1935: 105) finns bestämmelser om bekämpning av smittsamma
djursjukdomar. Lagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
X skrivelse den 17
mars 1978 har lantbruksstyrelsen under hänvisning till bl. a. behovel av en
modernisering av den nuvarande epizoolilagstiftningen föreslagit atl en ny epizootilag
utfärdas och bifogat förslag till en sådan lag. Lantbruksstyrelsen har därefter
med skrivelse den 4 maj 1979 ersatt det ursprungliga lagförslaget med ett i
vissa hänseenden reviderat förslag som bör fogas till protokollet i detla
ärende som bilaga 2.
Efter
remiss har yttranden över lantbruksstyrelsens slutliga förslag avgetts av
statens livsmedelsverk, styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet,
socialstyrelsen, länsslyrelserna i Stockholms, Malmöhus, HaUands, Skaraborgs,
Västmanlands och Västerbottens län, kammarrätten i Jönköping, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Sveriges veterinärförbund och Svenska kommunförbundet.
En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 3.
I
en framställning till regeringen i oktober 1977 har lantbruksstyrelsen bl. a
föreslagit att en hälsokontroll av hästar inordnas i den organiserade hälsokontrollen.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av bl.a. statens
livsmedelsverk, Sveriges lantbruksuniversitet. Lantbrukarnas riksförbund.
Kooperativa förbundet. Köttbranschens riksförbund, Ridfrämjandel, Svenska fåravelsförbundet,
Sveriges veterinärförbund och AB Svensk laboratorietjänst.
Prop.
1979/80:61 7
I etl belänkande (Ds Jo 1979:7) Hundavel och hundhandel,
avgivet av djursjukhusutredningen (Jo 1977:02), har bl.a. föreslagits all
gällande författningar om organiserad hälsokontroll av husdjur skall ändras sä
att de omfattar hälsokontroll även av hundar. Efter remiss har yttranden över
betänkandet avgetts av bl.a. rikspolisstyrelsen, statens hundskola, riksrevisionsverkel,
lantbruksstyrelsen, konsumentverket, Sveriges lantbruksuniversitet,
länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och Göteborgs och Bohus län.
Svenska kommunförbundet, Slockholms kommun, Malmö kommun, Östersunds kommun,
Sveriges veterinärförbund. Svenska kennelklubben. Hundfrämjandet, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska sällskapshundklubben.
Förordningen (1969:441) om organiserad hälsokontroll av
husdjur bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga 4.
2 Föredragandens överväganden 2.1 Epizootilagen
Med begreppet epizootisk sjukdom förstås sådan
allmänfarlig djursjukdom som kan spridas genom smitta bland djur eller från
djur till människa. I begreppet ligger också atl det ingår elt visst
överraskningsmoment. Smittämnen som orsakar epizooliska sjukdomar finns normalt
inte inom landet utan förs in hit på olika vägar. De åtgärder som från
samhällets sida vidtas vid utbrott av epizooliska sjukdomar syftar till att
befria landet från sjukdomen.
De vanligaste smittkällorna är levande djur, djurprodukler
och människor. DJurprodukler i form av animaliska livsmedel och matavfaU kan
härbärgera smittämnen. Mul- och klövsjukeutbrotlei i England år 1%7 orsakades
av infekterade köttvaror. Vid denna epizooti avlivades mer än 420000 djur och
kostnaderna för bekämpningen beräknas ha uppgått tiU ca 100 milj. pund i
dåvarande penningvärde.
Sjukdomsrisken för Sveriges del bedöms f n. vara särskill
överhängande i fråga om mul- och klövsjuka och rabies. Mul- och klövsjuka är
en av de mest fruktade epizooliska sjukdomarna på grund av de stora produktionsförluster
och fertilitetsrubbningar som följer med sjukdomen. Sedan den nuvarande epizoolilagen
trädde i kraft år 1935 har Sverige drabbats av två siörre mul- och klövsjukeepizoolier,
åren 1938-1940 och 1951-1952, samt en svinpeslepizooli i mitten av 1940-lalet. Siatens
kostnader för bekämpningen av mul- och klövsjukeepizootierna uppgick lill ca 15
resp. 20 milj. kr. i dåvarande penningvärde. Sjukdomen rabies får nästan undantagslöst
en dödlig uigång både för flertalet djurslag och för människor. Av de fem
världsdelarna är del endast Australien som inte har rabies. SäU-skapsdjur och
då i första hand hundar svarar oftast för smittöverföringen till människor. Sjukdomen
är f n. myckel utbredd i Europa och sedan år
Prop.
1979/80:61 8
1977 förekommer den även i Danmark (Söndeijylland).
Eftersom den även förekommer hos vilda djur, företrädesvis hos rävar, är den
mycket svår att bekämpa.
Gällande bestämmelser om bekämpning av smittsamma
djursjukdomar finns i epizootilagen (1935: 105) och förordningen (1961:309) om
bekämpande av salmoneUainfektion hos djur m. m. Epizoolilagen gällde ursprungligen
endasl smittsamma sjukdomar hos husdjur. De olika slag av sjukdomar på vilka epizootilagen
var tiUämplig framgick dels direkt av lagen, dels av ett flertal kungörelser
och brev genom vilka lagen gjorts tiUämplig på ytterligare sjukdomar. Genom en
lagändring år 1970 utvidgades lagen tiU alt avse sjukdomar hos aUa slags djur,
aUtså inte bara husdjur. Regeringen gavs samtidigt bemyndigande atl föreskriva
vilka sjukdomar som skaU omfattas av lagen. Lagändringen innebar atl epizooti-bestämmelsema
anslöts närmare till beslämmelserna i smitlskyddslagen (1968:231).
Enligt lantbruksstyrelsen behöver epizoolilagstiftningen
nu göras lill föremål för en mera genomgripande modernisering. Efler lagens
tillkomst år 1935 har stora förändringar skett både när det gäller djurhållningen
i landet och möjlighetema att vid sjukdomsfall snabbt ställa en säker diagnos
och vidta effektiva bekämpningsåtgärder. Det är också en allmän uppfattning att
lagen är svåröverskådlig och otidsenlig. I likhet med de flesta remissinstansema
anserjag att epizootilagen behöver moderniseras. Det är angeläget att
bestämmelserna ges en lättillgänglig och tidsenlig utformning, som ger
möjligheter till snabba ingripanden. Ju tidigare ålgärder kan sättas in för
att förhindra spridning av en sjukdom och för att bekämpa den, desto mindre
blir de ekonomiska förlusterna och desto billigare blir bekämpningen.
Den nuvarande epizootilagen har i viss utsträckning
karaktär av ramlagstiftning. Lagen innehåller de huvudsakliga beslämmelserna
om de skyldigheter som åvilar enskilda djurägare och om de myndigheisingripanden
som kan komma i fråga när en epizooti har brutit ut eller misstänks. Mera
detaljerade bestämmelser ankommer det på regeringen eller lantbruksstyrelsen
att meddela.
Lanlbruksslyrelsen har utformat elt lagförslag som till
sin uppbyggnad ansluter till den nuvarande lagen. Flertalet remissinstanser
tillstyrker eller förklarar sig inte ha några invändningar mot den huvudsakliga
utformningen av förslaget. Socialstyrelsen förordar dock atl förslagel
överarbetas och att därvid samordningen mellan veterinär- och humanmedicin formaliseras
och förstärks. Enligt socialstyrelsen bör en sådan samordning åstadkommas med
hänsyn till att en del djursjukdomar också angriper människor, de s.k. zoonoserna,
och till all vissa sjukdomar hos människor kan överföras liU djur.
Den mest långtgående kritiken förs fram av kammarrätten i
Jönköping som anser att förslaget inte är tillräckligt underbyggt för att
läggas lill
Prop.
1979/80:61 9
grund för lagstiftning. Erfarenheterna från den nuvarande
lagens tillämpning har inte redovisats. Vidare saknas kommentarer till
väsentliga ändringsförslag. Kammarrätten ifrågasätter vidare om inte salmonellalagstift-ningen
och möjligen också bisjukdomslagen (1974:211) bör inarbetas i epizoolilagstiftningen.
Beträffande frågan om en samordning mellan epizooti- och salmonella-lagsliftningen
vill jag framhålla alt en sådan samordning tidigare har prövats men ansetts
olämplig. Epizootilagen var ursprungligen tillämplig även på salmonellainfeklioner
hos djur. Med hänsyn till erfarenheterna från de slora salmonellautbrotlen i
början av 1950-talet upphävdes emellertid år 1955 lagens tillämpning på sådana
infektioner. Epizootilagen ansågs nämligen inte medge den rörlighet och
anpassning vid bekämpningen som krävs vid ett utbrott av salmonella. En
tillämpning av epizootilagens bestämmelser om bekämpning ansågs kunna medföra
från veterinärmedicinsk synpunkt tveksamma åtgärder med vittgående ekonomiska
följder. Skäl saknas att frångå detla ställningstagande. Jag anser det heller
inte lämpligt att inordna bisjukdomama under epizoolilagen, eftersom
bekämpningen av bisjukdomar i större utsträckning än vad epizootilagen medger
behöver kunna anpassas lill omständigheterna i det enskilda fallet. Med
anledning av kammarrättens kritik i övrigt vill Jag framhålla att förslaget
endast i begränsad utsträckning innebär ändringar i sak i förhållande till den gäUande
lagen. Som Jag nyss har framhållit är det i första hand angeläget att i
formellt hänseende modernisera lagstiftningen. För det syftet är enligt min
mening det föreliggande underiaget tillräckligt.
Jag delar helt socialstyrelsens uppfattning att det är
viktigt att åsladkomma en samordning i fråga om kontrollen av zoonoserna. För
att kontrollen skall bli effektiv fordras ett nära samarbete mellan ett flertal
myndigheter. Här kan nämnas lantbmksstyrelsen, socialstyrelsen, statsepizootologen,
slatsepidemiologen, veterinärer och hälsovårdsnämnder. Det ankommer i första
hand på lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen att se tiU att en effektiv
samordning av myndigheternas insatser kommer till stånd. Redan i dag förekommer
visst samarbete. Jag kan hänvisa till den rapportering som fortlöpande sker
från lantbmksstyrelsen till statens bakteriologiska laboratorium och lill de
täta kontakter som hålls mellan statsepizootologen och slatsepidemiologen.
Vidare har lantbruksstyrelsen meddelat föreskrifter om skyldighet för
länsstyrelsen att vid epizootibekämpning hålla hälsovårdsnämnderna
underrättade om fattade beslut.
I fråga om lantbruksstyrelsens lagförslag villjag anföra
följande. Bestämmelser föreslås om skyldighet för djurägare att anmäla sjukdomsfall
och om de åtgärder veterinärer och länsstyrelser skall vidta när epizootisk
sjukdom misstänks ha inträffat. I etl första skede skall veterinären meddela spärrförklaring,
vilket innebär att föreskrifier om förbud mot persontrafik och transporter
till eller från vissa bmkningsenheter blir tillämpliga. Har det klariagts att epizootisk
sjukdom har inträffat, skall länsstyrelsen
Prop. 1979/80:61 10
utfärda
smitlförklaring. Länsstyrelsen kan därutöver förordna om kon-troUområde och
stallförbud. Förordnandena innebär alt föreskrifter om bl. a. förbud mol
persontrafik och transporter och om tillträdesförbud skall tillämpas. De
föreskrifter som anger den närmare innebörden av veterinärens och länsslyrelsens
förordnanden skall enligt förslaget meddelas av regeringen eller lanlbruksslyrelsen.
Förslagel innehåller vidare bemyndigande för regeringen eller lanlbruksslyrelsen
atl meddela föreskrifier om bekämpning av den inträffade sjukdomen. Sådana föreskrifier
kan bl.a. avse avlivande av djur, skyddsympning eller annan behandling av djur
och förbud mot transporter av djur och varor inom landet. I nu redovisade delar
ansluter förslaget i sak nära lill vad som gäller enligt den nuvarande epizoolilagen.
Jag
kan i likhet med remissinstanserna i allt väsentligt ansluta mig lill lanlbruksstyrelsens
förslag i dessa delar.
I
överensstämmelse med vad som gäller enligt den nuvarande lagen innehåller
lantbruksstyrelsens förslag en bestämmelse om skyldighel för den som innehar
slakteriinrättning att ställa lokaler och personal till förfogande för slakt
av djur. Dessutom föreslås bestämmelser om skyldighet för den som imiehar
grävmaskin eller utrustning för smiltrening att ställa redskap och personal till
förfogande och om kommuns ansvar för att bekämpningspersonal får mat och
inkvartering.
Den
nuvarande bestämmelsen om djurägares skyldighet alt ställa arbetskraft och
redskap till förfogande saknar direkt motsvarighet i förslaget. Detsamma gäller
bestämmelsen om djurägares åligganden när det gäller all avliva djur och
oskadliggöra djurkroppar.
Jag
delar kommunförbundels uppfattning att den föreslagna bestämmelsen om kommuns
ansvar för bekämpningspersonals inkvartering och mathållning kan ifrågasättas.
Med hänsyn till att staten skall svara för kostnaderna och lill alt mal och
inkvartering i regel bör kunna ordnas utan kommunernas bistånd föreligger
knappast något egentligt behov av en sådan bestämmelse. Tvingande regler torde inte
behövas för att lillgodose intresset av att mat och inkvartering ställs till
förfogande. En ovillkoriig skyldighet kan som kommunförbundet framhåller skapa
problem för framför alll mindre kommuner. Jag anser därför att bestämmelser om
detta inte bör las upp i en ny epizootilag.
Enligt
min mening bör skyldigheten atl liUhandahålla utrustning för bekämpningen inte
inskränkas till alt gälla enbart grävmaskiner och utrustning för smittrening.
Skyldigheten bör omfalla också andra redskap som oundgängligen behövs för
bekämpningen och den bör också gälla personal som kan handha redskapen. I den
mån djurägaren har tillgång lill sådana redskap kommer skyldigheten alt gälla
även honom och hans anslällda. Däremot bör djurägarna inte längre vara skyldiga
atl avliva djur och oskadliggöra djurkroppar. För detta krävs kunskaper och
resurser som det inte kan förutsättas alt djurägama har.
Prop. 1979/80:61 11
Lantbmksslyrelsens förslag innebär att hälsovårdsnämnden
åläggs att biträda som tillsynsmyndighet och atl också biträda vid bekämpandet
av djursjukdom. Enligt min mening innebär förslaget i dessa hänseenden att
alltför långtgående krav ställs på hälsovårdsnämnderna. När det gäller
bekämpningen av smittsamma djursjukdomar har hälsovårdsnämnderna i allmänhet
inte den nödvändiga kompetensen. Jag anser vidare atl del är mindre lämpligt atl
tillsynsansvaret enligt lagen delas mellan länsslyrelsen och hälsovårdsnämnden.
Som jag har berört i det föregående är del däremol viktigt all nämnderna med
hänsyn lill deras ansvar enligt smitlskyddslagen fortlöpande hålls
underrättade om beslut enligt epizootilagen.
I överensstämmelse med vad som f n. gäller föreslår
lantbruksstyrelsen alt ersättning av statsmedel skall kunna utgå för kostnad
eller förlust som föranlelts av åtgärd som vidtagits med stöd av lagen. Jag
anser också att hittills tillämpade principer bör gälla. En förutsättning för
ersättning lill djurägarna skall alltså vara alt kostnaden eller föriuslen har
uppstått till följd av ingripanden från myndigheternas sida. Den förlust som
drabbar djurägaren genom att djur dör eller atl produktionsförluster på annat
sätt uppstår lill följd av sjukdomen bör följaktligen inte ersättas med statsmedel.
Koslnader eller förluster som har sin grund i myndighetsbeslut enligt epizoolilagstiftningen
bör däremol ersättas av staten fulll ut. Sålunda bör ersättning i princip utgå
för värdet av alla slags husdjur som har avlivats eller som har dött till följd
av skyddsympning eller annan behandling.
Vidare bör ersättning utgå för intrång i näringsverksamhet
när intrånget orsakas av fattade beslut. I det hänseendet bör slalen åla sig
ett något vidare ersättningsansvar än det som f. n. gäller. Full ersällning bör
utgå och rätten till ersättning bör inte längre göras beroende av all
försäkring med bidrag av statsmedel kunnal erhållas för alt täcka förlusten.
Den som deltar i bekämpningsarbetet bör få ersällning av
statsmedel för arbete och tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle.
Den som upplåter slakterilokal eller tillhandahåller utrustning för
bekämpningen bör vara berättigad till ersättning av statsmedel för föriorad
avkastning eller nytta och för koslnader med anledning av upplåtelsen eller tillhandahållandet.
Föreligger särskilda skäl, bör ersättning liksom f n.
kunna komma i fråga också i andra hänseenden än de Jag nu har redovisat.
Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1980.
2.2 Djurhälsokontroll
Sedan lång tid tillbaka drivs i vårt land på frivillig väg
en organiserad hälsokontroll av husdjur. En hälsokontroll av svin påbörjades år
1942. Juverhälsokontroll för att motverka juversjukdomar hos nötkreaturen liksom
hälsokontroll av fär och fjäderfän har också bedrivits i många år. Till en
början anordnades hälsokontrollen av hushållningssällskapen. Sedan
Prop.
1979/80:61 12
den
1 Januari 1970 handhas den organiserade hälsokontrollen av skilda riksorganisationer
på Jordbruksnäringens område. Den omfattar olika kontrollformer för
nötkreatur, svin, får och fjäderfän.
Verksamheten
regleras genom förordningen (1969:441) om organiserad hälsokontroll av husdjur.
Djurhälsokonlrollen anordnas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Den har till ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur. Enligt
förarbetena till förordningen bör hälsokontrollen närmast gälla sådana husdjur
vilkas egentliga funktion är att ingå i produktionen av animaliska livsmedel
eller alt användas för transporter eller annan verksamhet inom Jordbruket och
skogsbruket. För att garantera atl hälsokontrollen står öppen för alla
jordbrukare föreskrivs i förordningen att den som äger eller innehar besättning
av sådanl djurslag för vilket del finns organiserad hälsokontroll har rätt att
få besättningen ansluten till kontrollen. Den som äger eller innehar besättning
som omfattas av kontrollen har rätl all under viss tid försälja djur ur
besättningen under beteckning som anger alt djuret är fritt från sådan sjukdom
som kontrollen avser eller kommer från besättning som har friskförklarals i
fråga om sådan sjukdom. I övrigt föreskrivs all regeringen kan förklara såsom
skyddat område viss del av landet där del inte förekommer några smittsamma
sjukdomar som omfattas av hälsokontrollen eller där sådana sjukdomar har liten
utbredning. För sådana skyddade områden gäller bl. a. förbud mot alt föra in
vissa slags djur. Enligt verkslällighetsföreskrifter till förordningen får
hälsokontrollen anordnas av riksorganisation eller annan sammanslutning på
Jordbruksnäringens område.
Lantbruksstyrelsen,
som har låtit ulreda den nuvarande hälsokontrollens omfattning och
organisation m.m., föreslår alt i den organiserade hälsokontrollen skall
inordnas också en hälsokontroll av hästar. Lantbmksstyrelsen anför atl Ridfrämjandel
sedan är 1971 på försök har drivit en hälsokontroll av hästar vid ridskolor, ridläger
och hyrstallar för alt få en bättre hästhållning. Under försöksverksamheten har
bl. a. konstaterats att många anläggningar är bristfälliga, vilket återverkar
på hästarnas hälsa. Vidare har framkommit att hästar ibland används i arbete
trots sjukdomar och skador. Det beror bl.a. på svårigheterna att upptäcka och
bedöma hästarnas sjukdomar och skador. Med hänsyn härtill är det enligt lantbruksstyrelsen
angelägel alt en organiserad hälsokontroll kommer till stånd även beträffande
hästar. Lanlbruksslyrelsen föreslår atl Ridfrämjandel som riksorganisation
skall vara huvudman för verksamheten.
Djursjukhusutredningen
föreslår atl gällande författningar om organiserad hälsokontroll av husdjur
skall utvidgas till att avse även uppfödning av hundar. Som motiv anför
utredningen atl en organiserad hälsokontroll för kenneluppfödning av hundar
kommer att medverka till en förbättrad kvalitet hos saluförda valpar och till atl
ge köparen en viss trygghet när det gäller valparnas hälsotillstånd.
Verksamheten bör också kunna innebära såväl praktiska som ekonomiska fördelar
för kennelinnehavaren genom
Prop. 1979/80:61 13
bl.a. minskad sjukdomsfrekvens och säkrare uppfödningsresultal.
Utredningen anser att Svenska kennelklubben bör vara huvudman för hälsokontrollen.
Lanlbruksstyrelsens och djursjukhusulredningens förslag
har såviti nu är i fråga i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats ulan
erinran av remissinstanserna. I fråga om huvudmannaskapet för den föreslagna
hälsokontrollen av hundar har dock framförts önskemål om annan huvudman än
Svenska kennelklubben.
I likhet med lantbruksstyrelsen och djursjukhusutredningen
anser jag det vara angeläget atl den organiserade djurhälsokontrollen utvidgas
till att omfalla även hästar och hundar. Den hälsokontroll av animalieproduktionens
djur som sedan länge bedrivs av olika organisationer på Jordbruksnäringens
område har visat sig vara av slort värde. Hälsokontrollen har avsett allmän tillsyn
och rådgivning i förebyggande syfte och dessutom kontroll för att molverka
spridning av de vanligast förekommande sjukdomarna hos olika slags djur.
Verksamheten har medverkat lill alt förbättra hälsotillståndet hos djuren och
har dessulom inneburit viss garanti för djurens hälsotillstånd vid
försäljningar. Verksamheten har inneburit både praktiska och ekonomiska
fördelar för djurägarna. Enligt min mening finns del goda förutsättningar för
att en hälsokontroll av hästar och hundar på motsvarande sätt kommer alt
innebära både praktiska och ekonomiska fördelar för djurägarna och ett
förbättrat hälsotillstånd hos djuren. I fråga om uppfödningen av hundar bör en
hälsokontroll dessulom kunna medverka lill all bl. a. ärftligt betingade
sjukdomar hos valparna motverkas.
Enligt
gällande förordning, som har beslutats av Kungl. Maj:l och riksdagen, anordnas
djurhälsokonlrollen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Den nya
regeringsformen kräver i allmänhet alt bemyndiganden för regeringen all
besluta föreskrifter tas upp i lag. Den organiserade djurhälsokonlrollen
anordnas som nämnis f.n. av olika organisationer på jordbruksnäringens område.
Enligt förslagen bör också andra sammanslutningar anförtros uppgiften all
anordna sådan kontroll. Del är förutsatt i regeringsformen atl
förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet eller
stiftelse. Innefattar bemyndigandet myndighetsutövning skall överlämnandet ske
i form av lag. 1 hälsokontrollen ingår bl. a. uppgiften att pröva om djurens
hälsotillstånd är sådanl att de får försäljas under särskild beteckning som
anger att djuren är fria från vissa sjukdomar som hälsokontrollen avser. Med
hänsyn härtill och lill alt beteckningen vid straffansvar är förbehållen djur
som är anslutna lill kontrollen är delta en form av myndighetsutövning som får
anses kräva bemyndigande i lag. För alt det nuvarande rättsläget på områdel
skall kunna behållas och för att hälsokontrollen dessutom skall kunna utvidgas
till att avse flera djurslag förordar jag atl förordningen om organiserad
hälsokontroll av husdjur ersätts med en lag i ämnet. 1 lagen bör regeringen
bemyndigas atl ge organisalion på Jordbruksnäringens område eller annan
sammanslutning
Prop. 1979/80:61 14
rätt
att enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar anordna
hälsokontroll med ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur.
Med bemyndigandet atl besluta föreskrifter avses föreskrifter om kontrollens
närmare omfattning och utformning och föreskrifter om avgifter för kontrollen.
Kontrollen bör slå öppen för alla som är intresserade av alt ansluta sig. För
att garantera detta bör, i överensslämmelse med vad som f. n. gäller,
föreskrivas alt den som äger eller innehar djur av sådanl slag och inom något
område för vilket hälsokontroll har anordnats har rätl att få djuren anslutna
till kontrollen.
Möjligheten
atl försälja djur som omfattas av hälsokontrollen under särskild beteckning,
förbehållen sådana djur, innebär som nyss sagts vissa garanlier för djurens
hälsotillstånd och innebär samtidigt ekonomiska fördelar för djurägarna. En
bestämmelse om sådan försäljning bör tas in i lagen. I lagen bör också las in
ett bemyndigande för regeringen atl meddela föreskrifter om under vilka villkor
sådan försäljning skall få ske. Regeringen bör fä överiåla ål lanlbruksslyrelsen
att meddela föreskrifter enligt lagen och alt ge vissa organisationer och
sammanslutningar rält atl anordna hälsokontrollen.
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 Juli 1980.
3 Upprättade
lagförslag
I
enlighet med vad Jag nu har anfört har inom Jordbruksdepartementet upprättats
förslag till
1.
epizootilag,
2.
lag om organiserad
hälsokontroll av husdjur.
Förslagen
bör fogas till regeringsprolokollet i detla ärende som bilaga 5.
4 Specialmotivering
4.1
Förslaget till epizootilag
1 §
Denna
lag gäller sådana allmänfariiga djursjukdomar som kan spridas genom smitta
bland djur eller från djur till människa (epizooliska sjukdomar).
Om
bekämpning av salmonellainfektion hos djur finns särskilda bestämmelser.
1
paragrafen, som har sin motsvarighet i 1 § nuvarande lag, anges lagens
tillämpningsområde genom en allmän beskrivning av de sjukdomar lagen gäller.
För en närmare precisering av fillämpningsområdet krävs verkställighelsföreskrifter.
Prop. 1979/80:61 15
De
djursjukdomar som omfattas av lagen är allmänfariiga i den meningen att de kan
få stor utbredning om de inte bekämpas i tid.
Beträffande
skälen till att särskilda bestämmelser bör gälla för salmonellainfektion hos
djur hänvisas lill den allmänna motiveringen. Bestämmelsema finns i
förordningen (1961: 309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m.
och kungörelsen (1961:310) med närmare föreskrifter i fråga om bekämpande av
sådan infektion.
2 §
Den
som har anledning misstänka alt en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans
vård skall omedelbart anmäla della till distriktsveterinären eUer annan
veterinär.
Paragrafen
motsvarar 2 § nuvarande lag.
Jag
har inte, som lantbruksstyrelsen föreslagit, ansett det lämpligt att i anslutning
liU denna bestämmelse meddela föreskrifier om isolering av sjuka djur och om
förvaring av döda djur. Vilka ålgärder som bör vidtas i sådana hänseenden är
bl. a. beroende av sjukdomens art. Det bör i stäUet överlåtas åt regeringen
eller, efter regeringens bestämmande, åt lantbmksstyrelsen att meddela
föreskrifter om sådana ålgärder. Elt sådant bemyndigande har tagils upp i 7 §
i den nu föreslagna lagen.
3 §
Har
en veterinär anledning misslänka atl djur drabbats av en epizootisk sjukdom,
skall han omedelbart göra en undersökning för atl fastställa sjukdomens art.
Den
som har djuren i sin vård är skyldig alt tåla det intrång och alt underkasta
sig de åtgärder samt att lämna det biträde som föranleds av undersökningen.
Om
det är nödvändigt för undersökningen, får veterinären efter medgivande av
lantbruksstyrelsen besluta atl insjuknat djur skall avlivas.
Paragrafen
motsvarar 3 § 1 mom. i den nuvarande lagen.
Vissa
remissinstanser har ifrågasatt om annan veterinär än distriktsveterinär bör
åläggas del ansvar och de befogenheter som föreskrivs i den föreslagna lagen.
Med anledning härav viU jag hänvisa tiU aUmänna veterinärinstruktionen (1971:
810), enligt vilken det åligger vaije veterinär som är behörig att utöva
veterinäryrket att vidta nödvändiga ålgärder för all förhindra smittspridning,
om det finns anledning befara att det inom hans verksamhetsområde förekommer sjukdom
som avses i epizootilagen. Veterinären är då enligt instmklionen också skyldig
att undertälta bl.a. vederbörande distriktsveterinär. Det kan i anledning av
vad socialstyrelsen anfört i sitt remissvar anmärkas atl även vederbörande
hälsovårdsnämnd skaU underrättas.
I
paragrafen har också tagits in en föreskrift om skyldigheter i samband med
veterinäringripanden enligt första stycket för personer som i sin vård
Prop. 1979/80:61 16
har
djur som berörs av undersökningen. Det gäller t.ex. skyldigheten atl bereda
veterinären tilllräde lill djurstall för undersökningen. Det kan också vara så
att veterinären behöver biträde för alt kunna genomföra en provtagning eller
annan undersökning av djur.
4 §
Har en veterinär grundad
anledning alt anta att en epizootisk sjukdom har inträffat, skall han, i den
utsträckning som behövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot
persontrafik och transporter till eller från de fasligheter som kan ha drabbats
av sjukdomen (spärrförklaring).
Närmare
föreskrifter om beslut enligt försia slyckel meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
Paragrafen
motsvarar 3 § 2 mom. gällande lag.
Med
hänsyn till alt del inte kan överlämnas åt regeringen atl meddela föreskrifter
som inskränker den personliga rörelsefriheten har Jag vid utformningen av
förevarande paragraf inte helt kunnal ansluta mig till lantbruksstyrelsens
förslag. Enligt förslaget skulle veterinärens beslul innebära alt av
regeringen eller lanlbruksslyrelsen utfärdade generella föreskrifter om
nödvändiga förbud blev tillämpliga. Den av mig förordade lydelsen innebär att
veterinären med direkl stöd av lagen har att besluta om förbud i den
utsträckning som behövs för alt motverka smittspridning.
Med
fastigheler som kan ha drabbats av sjukdomen avses fastigheter där sjukdomsfall
har konstaterats och fasligheter lill vilka smitta kan ha överförts.
5 s
När
det är klarlagt att en epizootisk sjukdom har inträffat, skaU länsstyrelsen, i
den utsträckning som behövs för atl motverka smittspridning, besluta om förbud
mol persontrafik och transporter till eller från de fasligheter som har
drabbats av sjukdomen eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eUer
varor på fastigheterna (smitlförklaring).
Under
samma fömtsättningar skaU länsstyrelsen besluta om
1. förbud
mot transporter av djur eller varor eller om andra begräns
ningar i hanteringen av djur eller varor inom angränsande områden (beslut
om konlroUområde),
2. förbud
mot tilllräde till vissa djurstallar inom länet (staUförbud).
Närmare föreskrifter om beslul enligt första eller andra styckel medde
las av regeringen eller myndighet som regen'ngen bestämmer.
Paragrafen
motsvarar 4 § 1 mom. nuvarande lag. Det har inte ansetts nödvändigt att behålla
den nuvarande bestämmelsen om länsstyrelsens skyldighet att förklara stället
eller området misstänkt för smitta och meddela därav föranledda beslut. För
tiden innan länsstyrelsens beslul enligt förevarande paragraf kan det
förutsättas att de beslut veterinären meddelat med stöd av 4 § utgör etl
tillräckligt skydd mot smittspridning.
Beträffande
skälet lill alt Jag vid utformningen av paragrafen inte har
Prop. 1979/80:61 17
anslutit
mig till lanlbruksstyrelsens förslag kanjag hänvisa till vad som har anförts
under föregående paragraf
6 §
Beslut
enligt 4 § skall upphävas av distriktsveterinären och beslut enligt 5 § av länsslyrelsen,
så snart del blivit klarlagt alt förutsättningarna för beslutet inte längre
föreligger.
Paragrafen
motsvarar i huvudsak 3 § 2 mom. sista stycket och 4 § 2 mom. nuvarande lag.
Sedan annan veterinär än
distriktsveterinär vidtagit de åtgärder som omedelbart krävs vid ett
sjukdomsfall lorde regelmässigt ansvaret för fortsatta åtgärder komma att övertas
av en distriktsveterinär. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligast atl en
distriktsveterinär skall svara för alt beslul enligt 4 § upphävs oavsett vem
som har meddelat beslulel.
7 § .. -
.-
För
att bekämpa eller förebygga epizooliska sjukdomar får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, lantbmksstyrelsen meddela föreskrifter om
1.
avlivning av djur som är eller
misstänks vara smittade eller djur som kan vara smiltspridare,
2.
avlivning av andra djur (epizootislakt),
3.
oskadliggörande av döda djur,
4.
åtgärder för smittrening,
5.
skyddsympning eller annan
förebyggande behandling av djur,
6.
undersökning av djur i
kontrollsyfte,
7.
åtgärder i fråga om
djurhållningen,
8.
förbud mot transport inom
landet av djur och varor.
Paragrafen
motsvarar 5 § gällande lag. De föreskrifier som kan meddelas med stöd av
bestämmelsen behöver inte begränsas till atl gälla åtgärder när fall av en epizootisk
sjukdom har konstaterats. Föreskrifterna kan också avse förebyggande åtgärder.
Med
epizootislakt avses avlivning av djur för konsumtionsändamål. I förhållande
till förslaget har det tillägget gjorts alt föreskrifterna också skaU kunna
omfatta åtgärder i fråga om djurhållningen för atl motverka att smitta sprids.
Ett sådant bemyndigande fordras bl.a. för föreskrifter om att hundar skall
hållas i band eUer inslängda för att förhindra spridning av rabies.
8 §
Efter
beslut av länsstyrelsen föreligger skyldighel för
1.
innehavare av sådan
slakteriinrättning som är ställd under offentlig kontroll att ställa lokal och
utrustning till förfogande för epizootislakt,
2.
innehavare av redskap eller
annan ulmstning som oundgängligen behövs för alt bekämpa eller förebygga en epizootisk
sjukdom atl tillhandahålla utmslningen,
2
Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 61
Prop.
1979/80:61 18
3. personal vid slakleriinrätlning som avses i 1 och den
som handhar ulmstning som avses i 2 atl della i bekämpning eller förebyggande
åtgärder enligt denna lag.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar närmast 6 § och 7 §
första stycket i den gällande lagen. Bestämmelsen innebär en vidgad möjlighet
att rekvirera utrustning och personal för bekämpningen. Skyldigheten att ställa
redskap till förfogande kommer i fortsättningen att gälla även andra än
djurägaren. Den materiel som främsl kommer atl behövas är grävmaskiner och
utrustning för smittrening.
Den möjlighet som bestämmelsen ger att ta i anspråk
arbetsmaskiner hos djurägaren får självfallel inte utnyttjas på sådant sätt att
risk för smittspridning uppkommer. All så inte sker bör säkerställas genom de
tillämpningsföreskrifter lanlbruksslyrelsen utfärdar.
9 §
Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och
med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av lantbmksstyrelsen.
Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
Länsstyrelsen
får meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för atl denna lag
eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslul
om föreläggande får länsstyrelsen utsätta vite.
Underlåter
någon att fullgöra vad som åligger honom enligt denna lag eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen eller enligt föreläggande, kan
länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Bestämmelser om tillsyn finns i 9§ gällande lag. Med
hänsyn tiU att lanlbruksslyrelsen numera biträds av statsepizootologen och epizootolo-giska
avdelningen vid siatens veterinärmedicinska anstalt har det inte ansetts
nödvändigt all behålla möjligheten att i vissa fall tillsätta en särskild
nämnd med uppgift att fullgöra lanlbruksstyrelsens befogenheter och
skyldigheter.
Genom den
föreslagna paragrafen får länsslyrelsen vidgade möjligheter att åstadkomma
rättelse när lagbestämmelser eller föreskrifter inte efterlevs.
10 §
Den som får vidkännas kostnader eller föriuster på gmnd av
beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter är
berättigad tiU ersättning av statsmedel för
1.
värdet av
husdjur som har avlivats eller som har dött lill följd av skyddsympning eller
annan behandling,
2.
intrång i
näringsverksamhet.
Den som deltagit i bekämpning eller förebyggande åtgärder
enligt denna lag är berättigad till ersättning av statsmedel för arbete och
tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle.
Den som ställer lokal eller utrustning lill förfogande för
ändamål som
Prop.
1979/80:61 19
anges i andra stycket är berättigad lill ersättning av
statsmedel för kostnader och för förlorad avkastning eller nytta.
Gällande bestämmelser om rätt till ersättning av
statsmedel finns i 8§ epizoolilagen och 9§ epizooliförordningen. I den
föreslagna paragrafen anges i vilka hänseenden enskilda skall vara berättigade
till sådan ersättning. Belräffande förslagets innebörd i förhållande till
nuvarande bestämmelser hänvisas till den allmänna motiveringen.
Ersättning för djur bör utgå för del värde djuret skulle
ha haft om sjukdomen inte hade inträffat. Kan del avlivade djuret nyttiggöras
bör ersättningsbeloppet minskas med värdel av vad som kan las lill vara.
För inlrång i näring bör ersättning kunna utgå för
förluster och kostnader som uppstår när meddelade beslul leder till alt del
normala arbetet på den sjukdomsdrabbade gården inte kan utföras eller till att
framställda produkter inte kan föras ut från gården. Till inlrång i näring bör
också räknas hinder mol att utnyttja betesmark till följd av att viss betesmark
inte får utnyttjas.
11 §
Föreligger särskilda skäl, får ersättning lämnas även för
annan kostnad eller förlust än som anges i 10 §, om kostnaden eller förlusten
föranleds av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade
föreskrifter.
Undanlagsvis kan del finnas anledning att helt eller
delvis med allmänna medel ersätta en kostnad eller förlust som inte omfattas av
föregående paragraf. För att sådan ersättning skall lämnas bör omständigheterna
vara sådana, atl det inte framstår som rimligl alt den enskilde ensam svarar
för kostnaderna eller förlusten.
12 §
Frågor om ersättning enligt denna lag prövas av lanlbruksslyrelsen.
Anspråk på ersättning skall framställas hos
lantbruksstyrelsen inom sex månader från den dag då anspråket uppkom, om inte
särskilda skäl föranleder annat.
Liksom gäller f. n. bör frågor om ersättning prövas av lanlbruksslyrelsen.
13 §
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. underlåter att göra anmälan enligt 2 §,
2. bryter mot ett beslul enligt 4 eller 5 § eller mot
en föreskrift som
meddelats med stöd av 7 §.
Innefattar brott som avses i första styckel olovlig
transport eller förflyttning av djur eller vara, skall sådan egendom förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.
Prop. 1979/80:61 20
1 punkt 1 straffbeläggs underlåtenhet alt anmäla
sjukdomsfall när det finns anledning all anla alt det är fråga om en epizootisk
sjukdom. Punkt 2 gäller brott mot beslut om spärrförklaring, smitlförklaring, konlroUområde
eller staUförbud och mot de föreskrifter om bekämpning och åtgärder mot
smittspridning som regeringen eller lanlbruksslyrelsen meddelar. I nuvarande
lag finns molsvarande straffbestämmelser i 12 § försia stycket.
14 §
Polismyndigheterna skall lämna den handräckning som behövs
för att denna lag skall efterlevas.
För alt bl.a. säkerställa atl inledande undersökningar kan
genomföras bör veterinärer och företrädare för tillsynsmyndigheterna kunna
påkalla biträde av polismyndigheten. Ett annat exempel på när sådant biträde
kan erfordras är när någon inte följer elt beslul all tillhandahålla redskap eUer
annan utrustning.
15 §
En veterinärs beslut enligt 4§ får överklagas hos länsslyrelsen
genom besvär.
Länsslyrelsens beslul och lantbruksstyrelsens beslut i
särskilt faU fär överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Andra beslut av lanlbruksslyrelsen får överklagas hos
regeringen genom besvär.
Beslut som avses i försia och andra styckena gäUer med
omedelbar verkan, om ej annat förordnas.
Den föreslagna bestämmelsen innebär alt även beslut i ersällningsfrågor
skall överklagas hos kammarrätten. Som påpekats vid remissbehandlingen
överensstämmer en sådan besvärsordning med de principer som lades fast vid den
förvaltningsreform som beslutades år 1971. Däremot bör lantbruksstyrelsens
normbeslut överklagas hos regeringen.
4.2 Förslaget till lag om organiserad hälsokontroll av
husdjur
l§
Regeringen bemyndigas all ge organisation på
Jordbruksnäringens område eller annan sammanslutning rätl att enligt de föreskrifier
som regeringen meddelar anordna hälsokontroll med ändamål att motverka eller
förebygga sjukdomar hos husdjur.
Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i nuvarande
förordning.
Av de skäl som Jag har angivit i den allmänna motiveringen
behövs ett bemyndigande för regeringen att bestämma vilka organisationer och
sammanslutningar som skall få anordna djurhälsokontroll. Bemyndigandet har
tagils in i denna paragraf
De förskrifter som regeringen får meddela avses omfatta
föreskrifter om
Prop.
1979/80:61 21
kontrollens närmare omfattning och uiformning och
föreskrifter om avgifter för kontrollen.
2§
Den som
äger eller innehar djur av sådanl slag och inom sådant område för vilket
organiserad hälsokontroll har anordnats har rält att få djuren anslutna lill
kontrollen.
Bestämmelsen motsvarar 1 § andra stycket i nuvarande
förordning.
3§
Djur som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får
försäljas under
särskild
beteckning, förbehållen sådana djur.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka villkor som
skall gälla för sådan försäljning.
Paragrafen motsvarar 2 § i nuvarande förordning.
Enligt 3 § nuvarande förordning är del förbjudet att sälja
djur av sådant slag som omfattas av den organiserade hälsokontrollen under
beteckning som anger eller ger sken av atl djuret är fritt från sjukdom eller
kommer från besättning som har friskförklarals i fråga om sådan sjukdom om del
saknas förutsättningar för att ge några garantier för djurels hälsotillstånd. I
6§ förordningen stadgas bötesstraff för brott mot bestämmelsen. Motsvarande
föreskrifter bör lämpligen få sin plals i verkslällighetsföreskrifterna lill
lagen.
4§
Regeringen
får överlåta åt lanlbruksslyrelsen alt ge förening eller sammanslutning som
avses i I § rätt att anordna hälsokontroll och att meddela föreskrifter enligt
denna lag.
Som Jag anfört i den allmänna motiveringen bör regeringen
få överiåla åt lantbmksstyrelsen att meddela föreskrifier enligt lagen och atl
pröva frågor om vilka sammanslutningar som har förulsältningar alt anordna
hälsokontroll.
5 Hemställan
Jag hemstäUer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget till epizootilag.
6 Beslut
Regeringen beslular i enlighet med föredragandens
hemställan.
Prop. 1979/80:61 22
Bilaga I
Epizootilagen (1935:105) i dess nuvarande lydelse
1 § Denna lag äger i den utsträckning Konungen förordnar
tillämpning på
djursjukdomar som kunna spridas genom smitta bland djur eller från djur
lill människa.
Om bekämpande av salmonellainfektion hos djur finnas
särskilda bestämmelser.
2
§ Inträffar
sjukdom som är eller misstankes vara någon av de i denna lag avsedda sjukdomar,
åligger det djurägaren att ofördröjligen och sist inom 24 timmar därom göra
anmälan hos vederbörande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär.
3
§ I mom. Har
veterinär grundad anledning misslänka förekomsten av i denna lag avsedd
sjukdom, skall han verkställa undersökning för fastställande av sjukdomens
art. Finnes för undersökningen nödigt alt insjuknat djur nedslaklas, äger
veterinären efter inhämtande av lantbruksstyrelsens medgivande därom förordna.
Intill dess resultatet av undersökningen föreligger, må djurägare icke i
vidare mån än veterinären medgiver förfoga över insjuknat djur eller dess
produkter.
2 mom. Veterinär skall, där Konungen så föreskrivit,
förklara ställe, varest sjukdom som avses i denna lag förekommer eller
misstankes förekomma, spärrat, och åligger del för sådanl fall veterinären alt
enligt av lantbruksstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter anbefalla
isolering och meddela förbud atl från stället bortföra djur, som kunna
angripas av sjukdomen, och mjölk ävensom i övrigt vidtaga nödiga åtgärder lill
förhindrande av smittspridning.
Har mellan ställe som i nästföregående stycke sägs och
annat ställe, där djur finnas som kunna angripas av sjukdomen, förekommit sådan
beröring att fara för smittas överförande föreligger, skall veterinär tillika,
där Konungen så föreskrivit, förklara sistnämnda ställe spärrat samt
beträffande detsamma meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder som nyss sagts.
Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats spärrat,
befunnits icke förekomma, skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall
skall förklaringen gälla, intill dess del spärrade stället jämlikt 4 §
förklarats smittat eller misstänkt för smitta.
4 § 1 mom. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i
denna lag inträf
far inom länet eller då del är skälig anledning till antagande att dylik
sjukdom inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit, förklara
ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes förefinnas, jämte om-
kringliggande område i den utsträckning som prövas erforderlig smittat
eller misstänkt för smitta. 1 samband därmed ankommer på länsstyrelsen
att enligt av lanlbruksslyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter dels
anbefalla isolering av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller
området ävensom meddela förbud atl begagna betesmark och att tiU smit
tat eller för smitta misstänkt stäUe eller område införa djur, som kunna
angripas av sjukdomen, eller från sådant stäUe eller område utföra djur
eller mjölk eller andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spri-
Prop. 1979/80:61 23
dande av smitta, dels ock utfärda de övriga bestämmelser,
som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdomen.
Har ställe eller område förklarats smittal av sjukdom som
avses i denna lag, ankommer det på länsstyrelsen att enligt av lanlbruksslyrelsen
utfärdade anvisningar och föreskrifter dels förklara omkringliggande område
för skyddsområde, dels ock i samband därmed förbjuda att, såviti icke tillstånd
i den ordning lantbmksstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas
eller inom området från gård till annan förflyttas djur. som kunna angripas av
sjukdomen, eller atl utan dylikt tillstånd därifrån utföras djur eller delar av
slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor,
som kunna medföra dylik fara.
2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats
smittat, upphört och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsslyrelsen i
enlighet med bestämmelser, som utfärdats av lanlbruksslyrelsen, förklara
området fritt från smitta, och skaU, därest omkringliggande område förklarats
för skyddsområde, sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt
upphöra atl gälla.
Har å ställe eller inom område, som förklarats misstänkt
för smitta, därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma, skall länsslyrelsen
omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta.
5 § Inträffar sjukdom som avses i denna lag, må
lantbruksstyrelsen, där
Konungen så föreskrivit, för sjukdomens hämmande besluta, att ned-
slaktning eller dödande antingen av hel besättning, i vilken smitta inkom
mit eller misstankes hava inkommit, eller ock av vissa sjuka eller för
sjukdom misstänkta djur skall äga rum. Till förekommande av smittas
spridande må lantbruksstyrelsen i den utsträckning som prövas erforderlig
Jämväl förordna om dödande av mindre husdjur, såsom fjäderfän, kaniner,
hundar och kaltor, oaktat de icke äro angripna av sjukdom eller därför
misstänkta.
Lantbruksstyrelsen må till förekommande eller bekämpande
av i denna lag avsedd sjukdom besluta om skyddsympning eller behandling av djur
och, i den mån Konungen föreskrivit det, särskild undersökning av djur i
kontrollsyfte eller för orientering om sjukdomens utbredning.
Lantbmksstyrelsen tillkommer dels atl meddela förbud mot
införsel eller utförsel av djur, produkter och varor, som kunna bidraga till
spridande av smitta, att gälla mellan skilda delar av riket, dels ock att
utfärda erforderliga föreskrifier angående smiltrening i anledning av sjukdom
som avses i denna lag.
Fjäderfä får ej hållas i ladugård på annat ställe än i
utrymme som är avskilt från ladugården i övrigi på sätt lantbruksstyrelsen besiämmer.
6
§ Det åligger
offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll ställd slakleriinrätlning
atl där så påkallas för nedslaktning enligt 5 § ställa lokal och personal till
förfogande ävensom atl vid sin verksamhet iakttaga de föreskrifter, som till
undvikande av smittas spridande meddelas av lanlbruksslyrelsen eller statens
livsmedelsverk.
7
§ Djurägare är
skyldig att vid förrättning, som företages på grund av denna lag eller enligt
densamma meddelade bestämmelser, ställa till förfogande för honom tillgängliga
arbetskrafter och redskap, som äro nödiga för förrättningen.
Prop. 1979/80:61 24
Det åligger vidare djurägare att ombesörja, all djur, om vilkels
dödande Jämlikt 3 eller 5 § förordnats, avlivas samt att kropp av sådanl djur
eller av djur, som dött i någon i denna lag avsedd sjukdom eller efter skyddsympning,
varder på sätt lanlbruksslyrelsen föreskriver oskadUgord.
Djurägare och envar annan person äro i övrigi skyldiga att
ställa sig till noggrann efterrättelse vad för bekämpande av sjukdom som avses
i denna lag i vederbörlig ordning föreskrives, samt låla del intrång och
underkasta sig de åtgärder, som föranledas av denna lag eller enligt densamma
meddelade bestämmelser.
Underlåter någon atl skyndsamt fullgöra föreskriven
åtgärd, skall densamma genom länsslyrelsens försorg verkställas på den
försumliges bekoslnad.
8 § Ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlusl,
som föran
lelts av stadgande i denna lag eller enligt densamma meddelade bestäm
melser, utgår jämlikt föreskrifter, som Konungen utfärdar.
Anspråk på ersättning som förul nämnts skall vid lalans
förlust framställas hos lanlbruksslyrelsen senast inom sex månader från den
dag anspråket uppkom. Konungen likväl obelaget all härifrån medgiva undanlag,
då så finnes påkallat.
Beträffande ersättning lill veterinär gäller vad särskilt
är stadgat.
9 § Högsla tillsynen över åtgärder till bekämpande av
sjukdom som
avses i denna lag tillkommer lantbmksstyrelsen. Då särskilda skäl därtill
föranleda, må Konungen förordna att i fråga om bekämpande av viss
sjukdom de befogenheter och skyldigheter, som Jämlikt denna lag och
enligt densamma meddelade bestämmelser ankomma på lantbmksstyrel
sen, skola helt eller delvis tillkomma en av Konungen tillsatt nämnd.
Länsstyrelse skall vaka över alt denna lag och enligt
densamma meddelade bestämmelser noggrant tillämpas.
Det åligger hälsovårdsnämnd och polismyndighet att biträda
vid nämnda lillsyn och övervakning ävensom att, där så påkallas, vara
behjälpliga med undersökningar för utrönande av smittkälla och dylikt.
10
§ Vad i denna
lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser stadgas angående djurägares
skyldigheter skall i lillämpliga delar hava avseende Jämväl å ställföreträdare
för djurägaren.
11
§ Det ankommer
på Konungen alt meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderiiga för lillämpning
av denna lag.
12
§ Till böler dömes
den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
bryter mot 2 §,
3 § 1 mom. sisla punkten, 5 § sista stycket eller 7 §, eller
2.
bryter mol
föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 3 §, 2 mom., 4 § 1 mom. eller
5 § Iredje stycket.
Finnes någon skyldig till brott som avses i första slyckel,
får domstolen förordna att rätt till ersättning enligt 8 § helt eller delvis
skall gå föriorad.
Innefattar brott som avses i första stycket olovlig
införsel, utförsel eller annan förflyttning av djur, produkter eller varor som
kunna bidraga till spridande av smitta, skall sådan egendom förklaras
förverkad, om det ej är
Prop.
1979/80:61 25
uppenbart
obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
Avskrift av dom i mål om
ansvar för brott som avses i första styckel skall sändas till lantbmksstyrelsen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1936
Prop.
1979/80:61 26
Bilaga 2
Lantbruksstyrelsens forslag till Epizootilag
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller sådan djursjukdom som kan spridas
genom smitta
bland djur eller från djur till människa och som kan få landsdels- eller
landsomfattande utbredning (epizootisk sjukdom).
Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, lantbmksstyrelsen
får föreskriva vilka djursjukdomar som enligt första styckel skall omfattas av
lagen. Sådan föreskrift får innebära atl lagen helt eller delvis skall gälla
även i fråga om djursjukdom som kan anses jämförlig med epizootisk sjukdom.
Lagen gäller ej bekämpning av salmonellainfektion hos
djur.
Åtgärder mot smittspridning
2 § Den som har anledning alt anla att epizootisk sjukdom
har drabbat
djur i hans vård skall omedelbart anmäla delta till distriktsveterinären eller
annan veterinär på orten.
Djur som har eller misstänks ha angripits av epizootisk
sjukdom skall hållas avskilt från friska djur. Har djuret dött skall det
förvaras på avskild plats.
3
§ När värdnadshavare
saknas eller denne inte kan anträffas skall skyldigheten enligt 2 § fullgöras
av hälsovårdsnämnden.
4
§ Har veterinär
anledning atl misslänka alt epizootisk sjukdom har inträffat, skall han
omedelbart göra undersökning för att fastställa sjukdomens art. Om det är
nödvändigt för undersökningen får veterinär efter lantbruksstyrelsens
medgivande besluta atl insjuknat djur skall avlivas.
5
§ Har veterinär
grundad anledning alt anta atl epizootisk sjukdom inträffat, skall han utfärda
spärrförklaring för den brukningsenhet där sjukdomen inlräffat och för brukningsenheter
till vilka smitta kan ha överförts.
Spärrförklaring innebär atl föreskrifter om förbud mot
persontrafik och transporter till eller från brukningsenhelen blir lillämpliga.
6 § När del är klarlagt alt epizootisk sjukdom har
inträffat skall länssty
relsen utfärda smitlförklaring för brukningsenhet eller område som har
drabbats av sjukdomen. För alt förhindra smittspridning får länsstyrelsen
förordna om kontrollområde och stallförbud.
Smitlförklaring, förordnande om konlroUområde och
stallförbud innebär att föreskrifter om förbud mot persontrafik och
transporter, tillträdesför-bud och ålgärder i övrigt för att förhindra
smittspridning blir tillämpliga.
7 § Föreskrifter som avses i 5 § andra stycket och 6 §
andra styckel
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbmks
styrelsen.
Prop. 1979/80:61 27
Bekämpning
8 § För bekämpning av epizootisk sjukdom får regeringen
eller, efter
regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen meddela föreskrifter om
1.
avlivning av
djur som är eller misstänks vara smittade eller djur som kan antas vara smittspridande,
2.
oskadliggörande
av avlivat eller dött djur,
3.
nedslaktning av
djur (epizootislakt),
4.
åtgärder för smittrening,
5.
skyddsympning
eller annan behandling av djur i förebyggande syfte,
6.
undersökning av
djur i kontrollsyfte,
7.
förbud mot
sådan transport inom landet av djur och varor som kan leda till smittspridning.
9 § Den som innehar slakteriinrättning som är ställd under
offentlig
kontroll är skyldig atl ställa lokal och personal till förfogande för avlivning
eller nedslaktning av djur enligt 8 §.
10 § Den som innehar grävmaskin eller utrustning för smittrening
är
skyldig att efter rekvisition av länsstyrelsen tillhandahålla maskin, utrust
ning och personal för bekämpning enligt denna lag.
Tidsyn
11 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna
lag och med
stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av lantbmksstyrelsen. Läns
styrelsen utövar tillsynen inom länet. Hälsovårdsnämnden skall biträda
vid tillsynen och om så krävs även vid bekämpandet.
Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som
uppenbart behövs för alt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas. I beslul om föreläggande kan länsslyrelsen
utsätta vite.
Underlåter någon alt fullgöra vad som åligger honom enligt
denna lag eller föreskrifter som har meddelals med stöd av lagen eller enligt
föreläggande, kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad.
12 § Polismyndighet skall lämna det biträde som behövs
för tillsynen.
Övriga bestämmelser
13
§ Kommun svarar
vid behov för mat och lillfällig inkvartering för personal som är beordrad till
smittförklarad brukningsenhet för omhändertagande av djur eller för smiltrening.
14
§ För kostnad
eller föriust som föranletts av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen
meddelade bestämmelser kan utgå ersättning av statsmedel. Fråga om ersättning
prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
15
§ Till böter dömes
den som uppsåtligen eUer av oaktsamhet
1. underlåter att göra anmälan enligt 2 §,
2. bryter mot föreskrift som meddelals med stöd av 7
eller 8 §.
Innefattar brott som avses i första stycket olovlig transport eller förflytt
ning av djur eller vara, skaU sådan egendom förklaras förverkad, om det ej
Prop.
1979/80:61 28
är
uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
16 §
Talan mot veterinärs beslut enligt 5 § föres hos länsstyrelsen genom
besvär.
Talan
mot lantbmksslyrelsens och länsslyrelsens beslut i andra frågor än ersällning
enligt 14 § föres hos kammartätten genom besvär.
Mol
beslut i fråga om ersättning enligt 14 § föres lalan hos regeringen genom
besvär.
Beslul
som avses i första och andra styckena länder omedelbart till efterrättelse, om
ej annat förordnas.
17 §
Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de
hänseenden som avses i denna lag. Regeringen får överiåla ål myndighei
alt meddela sådana föreskrifter.
Denna
lag träder i krafl den
Genom
lagen upphävs epizoolilagen (1935: 105).
Prop.
1979/80:61 29
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttrandena
1 Allmänna synpunkter
Styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet: Styrelsen
tillstyrker atl de
framlagda förslagen läggs till grund för en ny epizootilag resp. en ny
epizooliförordning.----
Statens livsmedelsverk: Förslaget till ny epizoolilagsliftning
tillstyrkes.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det föreligger behov av en
förenkling av den nuvarande delvis föråldrade och relativt svåröverskådliga
lagtexten. Förslaget innebär bl. a. mer generellt givna bestämmelser vilket
medför atl förändringar av t. ex. bekämpningsmetodema i större utsträckning än
tidigare kan lillämpas utan omfattande ändringar av lagtexten. Länsslyrelsen
tillstyrker i princip förslaget till ny epizootilag och ny epizooliförordning.
Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen har inga väsentliga
erinringar mot de lämnade förslagen, vilka innebär en förenkling och
modernisering av nu gällande bestämmelser.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Lantbmksstyrelsen har lagt
ner elt mycket omfattande arbete på att modernisera epizootilagen och epizooliförordningen
och verkar atl ha lyckats utomordentligt bra.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Förslaget innebär i
huvudsak en över
arbetning och modernisering av gällande förfaltningar. Målsättningen har
framför allt varit att göra texten mer lättillgänglig. Enligt länsstyrelsens
bedömning har målsättningen i stort uppnåtts och förslaget tillstyrkes
därför i sina huvuddrag.--
Länsstyrelsen i Västerbottens län: För egen del anser
länsstyrelsen atl en
modernisering av här aktuella lagar länge varit önskvärd och alt de nu
framlagda förslagen i stort sett synes täcka del krav på ramförfattning som
finns i epizootisammanhang.-
Lantbrukarnas riksförbund: Inledningsvis vill LRF anföra
att förslaget till ny epizoolilagsliftning synes väl genomarbetat. Vid ell epizooliutbrott
bör del vara väsentligt lättare för berörda myndigheter m. fl. att tillägna sig
och tillämpa det presenterade förslagel.
Sveriges veterinärförbund: X en särskild PM kommenterar lantbruksstyrelsen
förslagen. Där framhålls bl.a. att författningarna skall vara så utformade att
de lätt kan läsas av veterinärer och andra målgrupper som i sitt dagliga arbete
inte sysslar med smittskyddsfrågor. I slort sett har denna målsättning uppnåtts
med de utarbetade förslagen. Likväl kan författningarna vad gäller några
punkter göras mer systematiska och tydliga.
Länsstyrelsen i Stockholms län: 1 särskild PM kommenterar lantbmksstyrelsen
förslagen och framhåller bl. a. att författningarna skall vara så utfor-
Prop. 1979/80:61 30
made atl de lätt kan läsas av veterinärer och nya
målgrupper som i sill dagliga arbete inte sysslar med smiltskyddsfrågor. Med
hänsyn härtill och även renl principieUt anser länsslyrelsen atl författningama
bör vara mera systematiska och tydliga.
Socialstyrelsen: Förslagen till ny epizootilag och epizooliförordning
förefaller bl.a. innebära en modernisering av hittills gällande bestämmelser.
Socialstyrelsen anser emellertid inte de nya editionerna tillräckligt anpassade
till tidens krav på samordning meUan veterinär- och humanmedicin. Då en del
djursjukdomar även angriper människa, de s. k. zoonoserna, och vissa sjukdomar
hos människa kan överföras till djur bör så långt möjligt en samordning av
bestämmelserna i å ena sidan epizootilag (och -förordning) och å andra sidan smiltskyddslag
(och -kungörelse) komma till stånd. En dylik samordning kan möjligen
aktualisera ändringar även i smitt-skyddsbeslämmelserna.
Enligt smitlskyddslagens
bestämmelser har landels hälsovårdsnämnder odelat ansvar för bekämpningen av
smittsamma sjukdomar inom kommunen. Della ansvar måsle då gälla även zoonoser.
Med hänsyn härtill är anmälningsförfarandel i 2§ epizootilagen ofullständigt.
En sådan komplettering bör göras att överensstämmelse med
anmälningsförfarandet enligt smitlskyddslagens och -kungörelsens bestämmelser
uppnås. Vidare synes föreliggande förslag vara onödigt cenlralstyrt jämfört med
motsvarande bestämmelser i smiltskyddslag och -kungörelse varför viss
förenkling bör ske.
Sammanfattningsvis vill socialstyrelsen framhålla vikten
av att i förslagen till ny epizootilag och -förordning söka formalisera och
stärka den koordination mellan veterinär- och humanmedicin, som redan finns och
som genom aktuell zoonosforskning visat sig alltmer väsentlig. Härvidlag borde
på lokal nivå hälsovårdsnämndens ställning stärkas, inte blott som
tillsynsmyndighet, utan som aktiv och koordinerande part i bekämpandet av
smittsamma sjukdomar såväl till skydd för människor som djur. Statsepizootologen
bör tilldelas motsvarande funktion som slatsepidemiologen, innebärande också
ökade resurser i såväl det aktiva epizootibekämpandet som för utveckling och
forskning.
Under hänvisning lill det ovanstående vill socialstyrelsen förorda
en överarbetning av föreliggande förslag och med
hänvisning till vikten av samordning mellan å ena sidan epizootilag och
-förordning och å andra sidan smittskyddslag och -kungörelse föreslå att humanmedicinsk
expertis deltar i denna.
Kammarrätten i Jönköping: När en lagstiftning moderniseras
bör hänsyn tas till annan lagstiftning som ägt rum under senare år. Före en
revision bör också åtminstone kortfattat redovisas vilka erfarenheter som
föreligger från den nuvarande lagsiiftningens tillämpning. Lantbmksstyrelsen
har i sin framställning knappasl berört dessa förhållanden. Väsentliga delar av
förfaltningsförslagen innebär nyheter som inte ens kommenterats av styrelsen.
Kammarrätten finner del olillfredsställande alt en viktig lagstiftning med stor
betydelse för den enskildes rättssäkerhet skall gmndas på ett så bräckligt
underlag som det föreliggande. Remissinstanserna har icke fått en
tillfredsställande grund för sitt ställningstagande.
F.n. finns dels epizoolilagsliftning, dels särskild lagsliftning
rörande bekämpande av salmonella hos djur. Del finns enligt kammarrättens me-
Prop. 1979/80:61 31
ning ett sådanl samband mellan dessa förfallningskomplex
all de vid en reformering bör behandlas samtidigt. Det leder till missförstånd
och byråkrati om man har olika regler i så näraliggande ämnen. Det kan
möjligen också finnas skäl all inarbeta bisjukdomslagen (1974: 211) i en
gemensam lagstiftning.
Kammarrätten
vill också rikta uppmärksamheten på smitlskyddslagen (1968: 231) och lagen
(1956: 293) om ersättning åt smittbärare. Del finns all anledning att samordna
en ny epizoolilagsliftning med reglerna i dessa lagar. Bl. a. lorde det vara
fullt tänkbart atl ersättningssystemet för smittbärare också kan användas för
den som inte kan beredas arbete på gmnd av förbud enligt epizoolilagstiftningen.
I en
framtida epizoolilagsliftning bör i enlighel med vad som föreskrives i 8 kap. 3
§ regeringsformen klart anges vilka möjligheter till ingrepp mot enskilda som
föreligger vid epizooti samt de skyldigheter som åligger den enskilde och
kommunerna. Vidare bör framgå vilken rätl till ersättning enskilda och kommuner
bör ha vid ingrepp på grund av lagen. Det framlagda förslagel fyller endast i
viss utsträckning de nämnda kraven. Den enskilda djurägarens skyldigheter är
sålunda - lill skillnad från vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning -
icke angivna i lagen om man bortser från vårdnadshavares skyldighel atl anmäla
sjukdomsutbrott.
Kammarrätten anser det remitterade förslaget inte så väl
underbyggt alt del kan ligga lill gmnd för lagstiftning.
Svenska kommunförbundet: Vid en inträffad epizooti ställs slora
krav på samhällets resurser. Delta är orsaken till all förslaget inrymmer
väsentliga uppgifter för kommunerna. Några av dea uppgifter är nya.
Omfattningen och svårighetsgraden framgår dock ej.
Eftersom förslagel
inrymmer flera oklarheter kan styrelsen ej tillstyrka alt del i befintligt
skick läggs till grund för nya förfaltningar. En överarbetning bör ske. Härvid
bör ske samråd med några kommuner (kommunkansli, hälsovårdsnämnd, socialnämnd,
Irafiknämnd m.fl.). Vid en sådan överarbetning bör bl. a. detaljstuderas hur de
mindre kommuner, som inrymmer många och slora djurbesättningar, skall kunna
fullgöra uppgifterna alt ordna med mat och logi för personal som är beordrad
till smittade djurbesättningar eller brukningsenheter. Vidare bör belysas de
speciella problem som uppkommer när myndighetsbeslut måste fallas i akuta lägen
och därav begränsade möjligheter att beakta de rättssäkerhelsregler som är
förvaltningslagens huvudinnehåll. En särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om
personalresurser och utbildningsbehov.
2 Inledande bestämmelser
Socialstyrelsen: 1§. Epizootisk sjukdom är knappast ett
klart avgränsat begrepp. Vad som enligt andra stycket är att betrakta som "Jämföriig
med epizootisk sjukdom" skulle då lika gäma kunna klassas som en sådan
sjukdom. Andra meningen i andra slyckel synes därför kunna ulgå.
I tredje stycket sägs att lagen ej gäller bekämpning av salmonellainfektion
hos djur. Denna mening borde förtydligas med en uppgift om all för
ifrågavarande sjukdom finns föreskrifter i särskild förordning och kungörelse.
Styrelsen vill också fästa uppmärksamheten på alt sagda författningar bör
kompletteras med föreskrifier om ell anmälningsförfarande i likhet med vad som
gäller enligt smittskyddslagen och -kungörelsen.
Prop. 1979/80:61 32
Länsstyrelsen i Västmanlands län: X epizootilagen § 1 anges grundkriterierna för vilka
sjukdomar som skall omfattas av lagen. I sista meningen anges att lagen dock
inte gäller bekämpning av salmonellainfektion hos djur. Meningen bör
förslagsvis ändras till "Vid salmonellainfektion hos djur gäller särskild
lagstiftning".
Svenska kommunförbundet: 1 §. Begreppet "landsdelsomfallande
sjukdom" är svårtolkat, varför det bör preciseras.
3 Åtgärder mot smittspridning
Styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet: I § 2
föreslås atl den som har anledning atl anta atl epizootisk sjukdom har drabbat
djur i hans vård omedelbart skall anmäla delta till distriktsveterinären eller
annan veterinär på orten. Styrelsen förordar atl det efter ordet
"omedelbart" införs - i likhet med den lidigare ordalydelsen i lagen
- "eller senast inom 24 timmar". Likaså förordar styrelsen att det i
§4 före ordet "anledning" införs ordet "grundad", så att
ordalydelsen blir "Har veterinär grundad anledning etc." De här
angivna tilläggen befrämjar tillkomsten av mera avvägda åtgärder i situationer,
som av naturliga skäl läll inbjuder till förhastade sådana.
I § 2, stycke 2, vill man ha lagfäst atl djur som har
eller misstänks ha angripits av epizootisk sjukdom skall hållas avskilt från
friska djur. Del är önskvärt att här göra tillägget "där så befinnes lämpligl".
Delta tillägg bör sedan närmare preciseras i förordningen och kungörelsen.
Tillägget är nödvändigt med hänsyn till att sådana smittsamma sjukdomar kan
uppträda där onödig borttransport av insjuknat djur får anses befrämja en icke
önskvärd smittspridning.
Socialstyrelsen: 3§. Begreppet "värdnadshavare"
används bl.a. i föräldrabalken i betydelsen föräldraansvarig. Alt låta detta
uttryck även betyda ansvarig för djur anser styrelsen inte vara lämpligl.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt 5§ skall veterinär uifärda
s.k. spärrförklaring men det framgår inte av lagen hur och av vem utfärdad
spärrförklaring skall hävas. Samma är förhållandel med smitlförklaring och
förordnande om konlroUområde och stallförbud. Såväl utfärdande som upphävande
bör för konsekvensens skull framgå av samma författning i synnerhet som
åtgärderna kan få stora ekonomiska konsekvenser för såväl enskild djurägare som
hela djurhållningen och det allmänna. Lantbmksstyrelsen har visserligen i sin
PM skrivit atl spärrförklaring hävs av länsstyrelsen etc. men det är inte
tillfredsställande rent formellt att det slår i en PM eller i separata anvisningar
av annan potens än själva lagen. Det är viktigt, som lantbruksstyrelsen också
framhållit, alt spärrförklaring ulfärdas så snabbi som möjligt av den
veterinär som först får kännedom om misstanke på epizootisk sjukdom oavsett om
denne är tjänsleveterinär eller inte. Men en spärrförklaring får alltid stora
konsekvenser för djurägarens näringsutövning och ekonomi och också för
samhället. Frågan är om inte den enskilde veterinären så snabbt som möjligt bör
avlastas del formeUa ansvaret genom att länsslyrelsen verifierar eller
konfirmerar varje spärrförklaring. I varje fall bör detta gälla för privat
veterinär som inte kan falla tillbaka på arbetsgivaransvar i det fall han släUs
till ansvar för eventu-
Prop. 1979/80:61 33
ella felaktigheter. Privat veterinär bör också ges
möjlighet att, med tanke på silt beroende av djurägaren, redan från början hänskjuta
fallet till tjänsteveterinär, som därmed skall vara skyldig alt omedelbart
överta. Det förekommer tyvärr redan nu att anmälningar om smittsamma sjukdomar,
djurskyddsärenden, rapporteringar m.m. är mera bristfälliga från privatpraktiserande
veterinärer än från tjänstevelerinärer. I så allvarliga sammanhang som vid
misstanke om epizootisk sjukdom bordet inte få befaras att en veterinär kan
vara onödigt tveksam eller försiktig på grund av risk för konsekvenser för
honom själv eller hans yrkesutövning.
Länsslyrelsen i Malmöhus län: Länsslyrelsen finner del
angeläget atl det i lagens 2§ andra siycket försia punklen klai-are ultryckes atl
djur som har eller misstankes ha angripits av epizootisk sjukdom skyndsamt
avskiljes och hålles avskilt från friska djur.
I lagens 4§ finns bestämmelser om alt veterinär som har
anledning atl misslänka all epizootisk sjukdom inträffal omedelbart skall göra
undersökning för att fastställa sjukdomens arl. Länsstyrelsen anser atl
veterinären omedelbart bör meddela misstankar eller förekomsten av sådan
sjukdom lill tjänsleveterinär som därefter har att göra undersökning.
Lojalitetskonflikter kan i annal fall uppkomma för vissa veterinärer i enskild
tjänsl.
Länsstyrelsen finner i övrigt att det är betydelsefullt
att snabba beslut
kan fattas och den förenkling som föreslagits i och med införandet av
begreppet "spärrförklaring" medför en förbättring i detla avseende.
La
gens 5 § bör enligt länsstyrelsens mening även ange länsstyrelsens befogen
het all upphäva spärrförklaring då smitta inte konstaterats.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 2 §. Länsstyrelsen anser,
att anmälan om epizootisk sjukdom alltid skall göras till tjänslevelerinären
dvs. distriktsveterinären på orten och denne bör också alllid utfärda
spärrförklaringen. En sådan spärrförklaring kan medföra stora ekonomiska
konsekvenser för djurägaren och bör därför alltid utfärdas av
distriktsveterinären och ej av en privatpraktiserande veterinär. Delta behöver
ej medföra någon försening av betydelse för spärrförklaringen.
Länsstyrelsen vill också här peka på lämpligheten av att
det fastslås i lagen, vem som skall häva spärrförklaringen liksom del analogt
bör anges vem som skall häva eventuellt kontrollområde och staUförbud.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: X S 5 föreskrives att veterinär skall utfärda
spärrförklaring för den brukningsenhet där sjukdom inträffat. Det bör också
framgå av lagtexten hur och av vem spärrförklaringen skall hävas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: 3 §. När värdnadshavare
saknas bör skyldighet att anmäla misstanke om epizootisk sjukdom inte bara
åvila hälsovårdsnämnd utan även envar annan som får kännedom om sjukdomsutbrottet.
Länsstyrelsen vill framhålla att i 5-6 §§ i lagtexten bör
även finnas angivet hur spärr- och smitlförklaring skall hävas så atl delta
inte som nu är fallet enbart regleras i förordet lill lagförslagel.
Kammarrätten i Jönköping: Regler om hävning av
spärrförklaring och smitlförklaring saknas i lagtexten trots atl förfarandet
beskrivs i motiven.
----- Författningstexten kan göras myckel mera lättläst
och klar. Bl.a.
3 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 61
Prop. 1979/80:61 34
skulle det vara av värde om man i en paragraf klart
definierade begrepp som spärrförklaring, smitlförklaring, förordnande av
kontrollområde osv.
Sveriges veierinärförbund: Enligt 5 § lagförslagel skall
veterinär uifärda s.k. spärrförklaring men det framgår inte av lagen på vilket
sätt utfärdad spärrförklaring skall hävas. Samma är förhållandet med smitlförklaring
och förordnande om kontrollområde och stallförbud. (Jfr 4 § nu gällande lag.)
Såväl utfärdande som upphävande bör framgå av samma författning i synnerhet som
åtgärderna kan få stora ekonomiska konsekvenser både för enskild djurägare och
det allmänna. Lantbruksstyrelsen skriver visserligen i sin PM att spärrförklaring
hävs av länsstyrelsen etc. men det är inte tillfredsställande all enbart ange
detta i förarbeten eller i författning av lägre dignitet än lagen.
Svenska kommunförbundet: 2 §. Ullrycket "annan
veterinär på orten" ifrågasätts. Om det endast finns en veterinär på orten
och denne är oan-träffbar bör anmälan göras till "närmaste
veterinär". Skäl talar för atl distriktsveterinären bör ha det primära
ansvaret för insamling av uppgifter och kontroll av all bekämpningsarbetet
startar snarasi möjligt.
3 §. Vad som avses med skyldigheten för hälsovårdsnämnden
bör preciseras.
5 §. Begreppet "spänförklanng" ifrågasätts.
En gård, bmkningsenhet,
område m. m. bör kunna förklaras "smittat" eller betecknas som
"smitt
risk", vilket för allmänheten är en information som ej kan misstolkas.
Det anges att veterinär skall kunna utfärda spärrförklaring
för en bmkningsenhet, vilket bl.a. kan inkludera förbud mot pesontrafik och
transporter till och från bmkningsenheten. Att spärra av en väg till en gård
kan innebära att man även påverkar trafiksituationen inom angränsande områden.
Det bör klargöras om inte en sådan spärrförklaring bör ske via polismyndighet
eller länsstyrelse.
6 §. Begreppet "kontrollområde" synes
obehövligt. Ett sådant område
borde kunna betecknas som "smittriskområde".
I förslagets promemoria anges procedurer kring införandel
av restriktioner såsom "spärrförklaring", "spärrar",
"kontrollområde", "staUförbud" m. m. Då dessa
restriktioner är av stor ekonomisk betydelse bör det även belysas hur
restriktioner och skyddsåtgärder skall undanröjas eller avslutas.
4 Bekämpning
Statens livsmedelsverk: Lydelsen av 9 § epizootilagen bör
förtydligas så alt del klart framgår atl skyldigheten för slakleriinnehavare
alt ställa lokal och personal till förfogande gäller vid nedslaktning av djur.
När det gäller avlivning av djur bör innehavaren endast vara skyldig att ställa
personal till förfogande.
Lantbrukarnas riksförbund: Vad gäller epizootilagen
(1979:00) har bl.a. föreslagits i 10 § atl den som innehar grävmaskin eller
utrustning för smittrening skall vara skyldig att efter rekvisition av
länsstyrelsen tillhandahålla maskinutrustning och personal för bekämpning
enligt lagen. Såsom paragrafen är skriven kan Jordbrukare, som innehar traktorgrävare
och annan utrustning för smittrening, bli skyldig att tillhandahålla denna och
Prop. 1979/80:61 35
eventuell anställd personal. Det måsle emellertid av
smittskyddsskäl vara helt olämpligt atl anlita Jordbrukare som driver animalieproduktion.
Det kan också medföra svåra påfrestningar för andra Jordbrukare atl, t.ex.
under skördelid, tvingas arbeta utanför den egna gården. Paragrafen bör därför
skrivas om så att det kommer till klart ullryck alt enskilda Jordbrukare
endast får rekvireras av länsslyrelsen om så är oundgängligen nödvändigl.
Sveriges veierinärförbund: I 10 § epizootilagen har
föreslagils atl den som innehar grävmaskin eller utrustning för smiltrening
skall var skyldig atl efter rekvisition av länsstyrelsen tillhandahålla
maskinutrustning och personal för bekämpning enligt lagen. Eftersom det av bl.a.
smiltskyddsskäl torde vara olämpligt atl Jordbrukare med traktorgrävare anlitas
för smittrening, bör paragrafen skrivas om. Enskilda jordbrukare bör endast få
rekvireras av länsstyrelsen om så är oundgängligen nödvändigt.
5 Tillsyn
Länsstyrelsen i Västmanlands län: I § 11 användes
uttrycket "bekämpandet". Det förekommer i texten omväxlande med
"bekämpning". Det senare uttrycket bör användas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: 11 och 13 §§.
Kommunerna har anfört tveksamhet inför de uppgifter som förslaget kan komma att
innebära för dem vid själva epizootibekämpningen och vid bespisning och
förläggning av engagerad arbetskraft. Risk för smittspridning pålalas om
bespisning skall ske från storhushåll.
Svenska kommunförbundet: Det anges alt länsstyrelsen skall
utöva tillsyn inom länet och atl hälsovårdsnämnden skall biträda vid tillsynen
och om så krävs även vid bekämpandet. Del krävs dock en tydligare lagtext som
visar hur tillsynsansvaret är fördelat mellan länsstyrelse och hälsovårdsnämnd.
Frågan om vilka smittbekämpningsuppgifter som skall
utföras av hälsovårdsnämnden måste klarläggas. Bl.a. måste frågor om ansvar
för personal- och malerialresurser, beredskap, utbildning, provtagningar,
utredningar m. m. analyseras och fastläggas. Härvid måsle även kostnadsfördelningen
beaktas.
6 Övriga bestämmelser
Länsstyrelsen i Stockholms län: Det bör inskrivas i
författningen atl beslut som har betydelse för förebyggandel eller bekämpandet
skall kunna verkställas omgående utan hinder av besvär.
Kammarrätten i Jönköping: Vid förvaltningsreformen 1971
utgick man från atl mål om ersättning av statsmedel i princip skall överprövas
av förvaUningsdomslol (jfr 1 § 4. lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål). Det finns enligt kammarrättens mening
ingen anledning atl nu frångå de principer som då fastlades. Den enskildes rätl
till ersättning från staten bör fulll ut kunna bli föremål för domstolsmässig
prövning.
Prop. 1979/80:61 36
Lantbrukarnas riksförbund föreslår alt ersättning enligt
14 § lagen (1979:00) även skall ulgå för djur som dör till följd av den
smittsamma sjukdomen efter det veterinär enligt 5 § lagen (1979: 00) utfärdat
spärrförklaring och besökt besättningen. Eventuellt kan det för de djur det
här blir fråga om, vara tillräckligt om ersättning utgår enbari med
slaktvärdet.
Svenska kommunförbundet: 13 §. Enligt förslagel skall
kommunen svara för mal och logi för personal som är beordrad till en smittförklarad
brukningsenhet. Det synes ej vara självklart alt en sådan uppgifl skall falla
på kommunen. Detta krav kan för en mindre kommun, som inrymmer flera
djurbesättningar som drabbats av t.ex. mul- och klövsjuka, innebära en
arbetsuppgift som kommunen ej kan axla under ett akut skede. Frågan bör därför
studeras omsorgsfullt.
14 §. Det anges all ersättning av statsmedel kan utgå för
kostnad eller förlusl som föranletts av beslul för alt förebygga eller bekämpa epizootisk
sjukdom. Det borde klart utsägas i författningen att statsmedel skall utgå.
Prop. 1979/80:61 37
Bilaga
4
Förordning
(1969:441) om organiserad hälsokontroll av husdjur
Kungl. MaJ:t har, med riksdagen, funnit gott förordna som
följer.
1 § Organiserad hälsokontroll med ändamål att motverka
eller förebygga
sjukdom hos husdjur anordnas enligt bestämmelser av Konungen eller
myndighet som Konungen förordnar.
Den som
äger eller innehar besättning av sådant djurslag för vilket finnes organiserad
hälsokontroll har rätl atl ansluta besättningen lill kontrollen.
2
§ Ägare eller
innehavare av besättning som är ansluten lill den organiserade hälsokontrollen
skall, om förutsättningar föreligger, medges att under viss tid avyttra djur ur
besättningen under beteckning som anger att djuret är fritt från sjukdom som kontrollen
avser eller kommer från besättning som friskförklarals i fråga om sådan
sjukdom.
3
§ Djur av sådanl
slag som omfattas av den organiserade hälsokontrollen får icke bjudas ut till
försäljning eller avyttras under beteckning som anger eller ger sken av att
djuret är fritt från sjukdom som kontrollen avser eller kommer från besättning
som friskförklarals i fråga om sådan sjukdom, utan alt medgivande enligt 2 §
föreligger.
4
§ Konungen får
förklara såsom skyddat område viss del av landet där smittsam sjukdom som
omfattas av den organiserade hälsokontrollen icke förekommer eller har ringa
utbredning. Djur av sådant slag som omfattas av den organiserade
hälsokontrollen får ej utan medgivande enligt 2 § föras in i eller bjudas ut
till försäljning eller avyttras inom skyddat område.
5
§ Konungen
eller myndighei som Konungen besiämmer får medge undanlag från 3 § eller 4 §
andra punkten, om särskilda skäl foreligge.'.
6
§ Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot 3 § eller mot 4 § andra punkten eller mot
föreskrift som meddelats i anslutning till undanlagande enligt 5 S dömes till
böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
7
§ Närmare
bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen förordnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1970, då
förordningen den 25 maj 1951 (nr 286) med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar skall upphöra att gälla.
Prop.
1979/80:61 38
Bilaga
5 1 Förslag till
Epizootilag
Härigenom
föreskrivs följande.
Inledande
bestämmelser
1 §
Denna lag gäller sådana allmänfariiga djursjukdomar som kan spridas
genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizooliska sjukdo
mar).
Om
bekämpning av salmonellainfektion hos djur finns särskilda bestämmelser.
Bekämpning
2
§ Den som har anledning
misstänka att en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård skall
omedelbart anmäla detta till distriktsveterinären eller annan veterinär.
3
§ Har en veterinär anledning
misslänka all djur drabbats av en epizootisk sjukdom, skaU han omedelbart göra
en undersökning för alt fastställa sjukdomens art.
Den
som har djuren i sin vård är skyldig alt tåla del intrång och att underkasta
sig de ålgärder samt alt lämna det biträde som föranleds av undersökningen.
Om
det är nödvändigt för undersökningen, fär veterinären efler medgivande av lanlbruksslyrelsen
besluta att insjuknat djur skall avlivas.
4 §
Har en veterinär grundad anledning all anta att en epizootisk sjuk
dom har inträffat, skall han, i den utsträckning som behövs för att motver
ka smittspridning, besluta om förbud mot persontrafik och transporter till
eller från de fastigheter som kan ha drabbats av sjukdomen (spärrförkla
ring).
Närmare
föreskrifter om beslul enligt första styckel meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
5 §
När det är klariagt att en epizootisk sjukdom har inlräffat, skaU
länsstyrelsen, i den utsträckning som behövs för att molverka smittsprid
ning, besluta om förbud mot persontrafik och transporter till eller från de
fastigheter som har drabbats av sjukdomen eller om andra begränsningar i
hanteringen av djur eller varor på fastigheterna (smittförklaring).
Under
samma förutsättningar skall länsstyrelsen besluta om
1. förbud
mot transporter av djur eller varor eller om andra begräns
ningar i hanteringen av djur eller varor inom angränsande områden (beslut
om kontrollområde),
2. förbud
mot tillträde till vissa djurstallar inom länel (staUförbud).
Närmare föreskrifter om beslut enligt första eller andra stycket medde
las av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
6 §
Beslul enligt 4 § skall upphävas av distriktsveterinären och beslut
enligt 5 § av länsstyrelsen, sä snart det blivit klariagt atl fömtsättningama
för beslutet inte längre föreligger.
Prop. 1979/80:61 39
7 § För atl bekämpa eller förebygga epizooliska sjukdomar
får regering
en eller, efter regeringens bemyndigande, lanlbruksslyrelsen meddela fö
reskrifter om
1.
avlivning av
djur som är eller misstänks vara smittade eller djur som kan vara smitlspridare,
2.
avlivning av
andra djur (epizootislakt),
3.
oskadliggörande
av döda djur,
4.
åtgärder för smittrening,
5.
skyddsympning
eller annan förebyggande behandling av djur,
6.
undersökning av
djur i kontrollsyfte,
7.
åtgärder i
fråga om djurhållningen,
8.
förbud mot
transport inom landet av djur och varor.
8 § Efter beslut av länsslyrelsen föreligger skyldighet
för
1.
innehavare av sädan
slakteriinrältning som är ställd under offentlig kontroll atl ställa lokal och
utrustning lill förfogande för epizootislakt,
2.
innehavare av
redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för alt bekämpa eller
förebygga en epizootisk sjukdom att tillhandahålla utmslningen,
3.
personal vid slakteriinrältning
som avses i 1 och den som handhar ulmstning som avses i 2 att delta i
bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag.
Tillsyn
9 § Den cenlrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag
och med stöd
av lagen meddelade föreskrifter utövas av lanlbruksslyrelsen. Länsslyrel
sen utövar tiUsynen inom länet.
Länsstyrelsen får meddela föreläggande eller förbud som
uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelals med
stöd av lagen skaU efterlevas. I beslul om föreläggande får länsstyrelsen
utsätta vite.
Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt
föreläggande, kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Övriga bestämmelser
10 § Den som får vidkännas koslnader eller förluster på
grund av beslut
enligt denna lag eUer med stöd av lagen meddelade föreskrifter är berätti
gad till ersättning av statsmedel för
1.
värdet av
husdjur som har avlivats eller som har dött till följd av skyddsympning eller
annan behandling,
2.
intrång i
näringsverksamhet.
Den som deltagit i bekämpning eller förebyggande ålgärder
enligt denna lag är berättigad till ersättning av statsmedel för arbete och
tidspillan och för kostnader för resa och uppehälle.
Den som ställer lokal eller utrustning till förfogande för
ändamål som anges i andra stycket är berättigad till ersättning av statsmedel
för koslnader och för förlorad avkastning eller nytta.
11 § Föreligger särskilda skäl, får ersällning lämnas
även för annan
Prop. 1979/80:61 40
kostnad eller förlust än som anges i 10 §, om kostnaden
eller förlusten föranleds av beslul enligt denna lag eller med stöd av lagen
meddelade föreskrifter.
12 § Frågor om ersättning enligt denna lag prövas
av lanlbruksslyrelsen.
Anspråk på ersättning skall framställas hos lanlbruksslyrelsen inom sex
månader från den dag då anspråket uppkom, om inte
särskilda skäl föranleder annat.
13 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. underiåter atl göra anmälan enligt 2 S,
2. bryter mot ett beslut enligt 4 eller 5 § eUer mol en
föreskrift som
meddelats med stöd av 7 §.
Innefattar brott som avses i första slyckel olovlig
transport eller förflyttning av djur eller vara, skall sådan egendom förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart obilligl. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.
14
§
Polismyndigheterna skall lämna den handräckning som behövs för att denna lag
skall efterlevas.
15
§ En veterinärs
beslut enligt 4 § får överklagas hos länsslyrelsen genom besvär.
Länsslyrelsens beslut och lanlbruksstyrelsens beslut i
särskilt fall får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Andra beslut av lantbruksstyrelsen får överklagas hos
regeringen genom besvär.
Beslul som avses i försia och andra styckena gäller med
omedelbar verkan, om ej annal förordnas.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1980.
Genom lagen upphävs epizoolilagen (1935: 105). Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom
bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
2 Förslag till
Lag om organiserad hälsokontroll av husdjur
Härigenom föreskrivs följande.
1
§ Regeringen
bemyndigas all ge organisation på Jordbmksnäringens område eller annan
sammanslutning rält atl enligt de föreskrifier som regeringen meddelar anordna
hälsokontroll med ändamål att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur.
2
§ Den som äger
eller innehar djur av sådanl slag och inom sådanl område för vilket organiserad
hälsokontroll har anordnats har rätt att få djuren anslutna till kontrollen.
Prop. 1979/80:61 41
3 § Djur som omfattas av den organiserade hälsokontrollen
får försäljas
under särskild beteckning, förbehållen sådana djur.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka villkor som
skall gälla för sådan försäljning.
4 § Regeringen får överiåla ål lanlbruksslyrelsen att ge
förening eller
sammanslutning som avses i 1 § rätt atl anordna hälsokontroll och alt
meddela föreskrifter enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980, då förordningen
(1969: 441) om organiserad hälsokontroll av husdjur skall upphöra att gälla.
4 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 61
Prop. 1979/80:61 42
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1979-12-21
Närvarande:
Justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson, justitierådet
Vängby.
Enligt
lagrådet den 20 december 1979 tiUhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 8 november 1979 har regeringen på hemställan av
statsrådet Dahlgren beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tiU epizootilag.
Förslagel
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans Petterson.
Förslagel
föranleder följande yttrande av lagrådet:
1 §
Enligt
första stycket i denna paragraf gäller lagen sådana allmänfarliga djursjukdomar
som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur tiU människa varvid
tillika anges att dessa sjukdomar betecknas epizooliska sjukdomar. Enligt
specialmotiveringen krävs verkställighetsföreskrifter för en närmare
precisering av tillämpningsområdet. En sådan precisering är otvivelaktigt
nödvändig för den praktiska tillämpningen av lagen. Av många skäl, bl. a. med
hänsyn till behovet av att snabbt kunna sätta in motåtgärder mol sjukdomarna i fråga
och de allvarliga konsekvenser för enskilda som en tillämpning av lagens
bestämmelser kan medföra, bör det inte få råda någon Ivekan om vilka sjukdomar
som omfattas av lagen. Att räkna upp de epizootiska sjukdomarna i själva lagen
kan inte komma i fråga, eftersom nya sådana sjukdomar kan dyka upp och kräva
snabba åtgärder. En förutsättning för att regeringen skall genom verkstäUighets-föreskrifter
få "fylla ut" lagen med avseende på dess tillämpningsområde måste
emellertid vara att den i lagen upptagna beskrivningen av epizootiska
sjukdomar kan anses på etl tillräckligt detaljerat sätt ange principerna för avgränsningen
av dessa sjukdomar, så att inte regeringen genom verkställighetsföreskrifter
kan tillföra regleringen något väsentligt nytt i fråga om dess
tillämpningsområde (jfr prop. 1973:90 s.211)
Som
framgår av del fömt anförda anges i den föreslagna lagtexten, fömtom att det skaU
vara fråga om djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från
djur till människa, dels att lagen gäller "allmänfarliga " sådana
sjukdomar, dels att dessa sjukdomar betecknas epizootiska sjukdomar. Det
föreligger betydande svårigheter att närmare än så i lagtexten precisera vilka
sjukdomar det är fråga om, när det nu inte kan anses möjligt att direkt räkna
upp dem. Det överraskningsmoment som
Prop. 1979/80:61 43
ligger
i begreppet epizootiska sjukdomar och som omnämns i den aUmänna motiveringen
torde ej böra tas upp som rekvisit i laglexten, eftersom vissa sjukdomar, även
om de fär fäste här i landet, bör kunna bekämpas med lillämpning av lagens
bestämmelser under en längre tid. Begreppet epizootiska sjukdomar har
emellertid fått en förhåUandevis fast avgränsning genom tiUämpningen av den
hittills gäUande lagen och det framgår av lagstiftningsärendet att avsikten ej
är att förändra denna avgränsning i något väsentligt hänseende. Det är alltså i
huvudsak de sjukdomar som nu finns förtecknade i epizootikungörelsen (1935:106)
samt sjukdomar av sådan art att de kan anses jämförliga med dessa sjukdomar som
avses med regleringen. Begreppet har också veterinärmedicinsk och
internationell förankring. Med hänsyn till det anförda måste av lagtexten och
lagstiftningens syfte anses tiUräckligt tydligt framgå vilken typ av sjukdomar
det är fråga om. Del får därför godtagas att de epizootiska sjukdomarna närmare
preciseras genom verkställighelsföreskrifter.
Den
i lagtexten upptagna bestämningen av epizootiska sjukdomar synes närmast ge vid
handen att även salmonellainfeklioner bland djur bör räknas till sådana
sjukdomar. Om det är önskvärt att hålla dem utanför regleringen, är det därför
erforderligt att, såsom skett i det remitterade förslaget, uttryckligen undanta
dem från denna.
Den
precisering av lagens tillämpningsområde som enligt det fömt anförda skall ske
i verkställighetsföreskrifter blir uppenbarligen av stor praktisk betydelse.
Med hänsyn härtiU och då det är nödvändigt att vid misstänkta sjukdomsfaU
snabbt kunna la ställning till om regleringen är tillämplig eUer ej, bör i
lagtexten tas in en erinran om att sådana föreskrifter skall finnas. Detta kan
lämpligen ske i ett nytt andra stycke av innehåU, att de epizootiska sjukdomarna
anges i verkställighetsföreskrifter av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
2-7 §§
Såsom
kan utläsas av remissprotokollet är syftet med epizootilagen att ge den lagliga
grunden för sådana ingripanden i de enskildas fri- och rättigheter som kan vara
nödvändiga för att bekämpa epizootier eller hindra uppkomsten därav.
Moderniseringen av lagstiftningen i ämnet syftar vidare till alt göra reglerna
mera lättillgängliga och tidsenliga. Med utgångspunkt i de angivna syftena kan
det enligt lagrådets mening sättas i fråga om den uppläggning som lagen fått i
det remitterade förslaget - och som inte innebär någon egentlig ändring i
förhållande till den gällande lagen - är den mest ändamålsenliga. När det
gäller den direkt i lagen gjorda regleringen av det allmännas ingripanden i
form av inskränkningar i rörelsefriheten såsom besöks- och transportförbud och
förbud mot tillträde till djurstallar riktar sig sålunda bestämmelsema till
veterinären som har kontakt med ett misstänkt epizootifall och till
länsstyrelsen med föreskrifter om vad de skall företaga sig. De inskränkningar
i sin frihet som de enskilda
Prop.
1979/80:61 44
har
att finna sig i framstår med den valda tekniken som sekundära i förhållande lill
veterinärens och länsslyrelsens åligganden. Det får anses ligga närmare till
hands att i en lag av förevarande slag låta bestämmelserna rikta sig till de
enskilda med en beskrivning av de olika ingripandena och de fömtsättningar
under vilka dessa kan komma i fråga. I administrativ ordning kan därvid
bestämmas vad veterinärer och länsstyrelser eller andra myndigheter skaU
iakttaga för att fullfölja sina uppgifter inom epi-zooliskyddel. En sådan
teknik har kommil till användning vid lagstiftningen lill skydd mot epidemier
och synes böra användas även här.
Med
avseende på regleringen i del remitterade förslaget av veterinärernas och
myndighetemas handlande vid sådana ingripanden, där normgivningen inte kan
delegeras till förvaltningsmyndighet, kan anmärkas att det föreslagna systemet
innebär inte oväsentliga begränsningar i handlingsfriheten i det
"operativa" skedet. Förbud och andra ingripanden enligt 4 eller 5 § skaU
sålunda genomföras i den utsträckning som behövs för atl motverka
smittspridning. Det kan emellertid inte uteslutas att det i vissa situationer
kan finnas motstående intressen av den styrka att de vid en avvägning kanske
befinns böra fä företräde framför behovet av skyddsåtgärder mot en epizooti.
Särskilt kan detla gälla när fråga uppkommer om undantag i enskilda fall från
ett generellt förbud av nu avsett slag. Vidare kan del ifrågasättas om det inte
är lämpligl att ha handlingsfrihet vid bestämmandet av vilka organ som skall
besluta om ingripanden enligt 4 och 5 §§ i förslaget på samma sätt som handhavandet
av de konkreta bekämpningsbeslulen enligt 7 § överlämnas till reglering i
administrativ ordning. När exempelvis en epizooti berör delar av flera län kan
det vara lämpligl att administrativt sammanföra beslutsfattandet till en
länsstyrelse för alt säkerställa samordningen av restriktioner och andra
bekämpningsåtgärder. Några intressen som talar för att i själva lagen reglera
kompetensen i fråga om beslut enligt 4 och 5 §§ har inte anförts och synes
heller inte föreligga. I enlighel med vad nu anförts vill lagrådet förorda atl
de ingripanden som måsle eller av lämplighetsskäl bör regleras direkt i lagen
får en sådan utformning alt användningen därav blir fakultativ även om ingripandena
behövs från bekämpningssynpunkt och att beslutsbefogenheten i fråga om sådana
ingripanden bestäms i administrativ ordning med stöd av bemyndigande i lagen.
I
det remitterade förslagets 2 § föreskrivs en anmälningsskyldighet för dJurhåUare
som har anledning att antaga att en epizootisk sjukdom drabbat hans djur.
Skyldigheten skall fullgöras genom anmälan till distriktsveterinär eller annan
veterinär. Enligt 3 § inträder undersökningsplikt för veterinär som har
anledning misstänka ett fall av epizootisk sjukdom och skyldighet för djurhållaren
all tåla bl. a. det inlrång som undersökningen föranleder. Har veterinären gmndad
anledning antaga atl en epizootisk sjukdom inträffat skall han enligt 4 §
besluta om förbud mot persontrafik och transporter. De angivna paragraferna
Jämställer tjänstevelerinärer och
Prop. 1979/80:61 45
andra
veterinärer; dock får fömtsättas att endast sådana enskilt verksamma
veterinärer avses som har behörighet att utöva veterinäryrket. Något rättsligt
hinder föreligger i och för sig inte mot att såsom skett i förslaget tiUägga
enskilda personer, här enskilt verksamma veterinärer, myndighetsfunktioner. En
sådan ordning kan också i förevarande faU anses näraliggande, eftersom även enskUt
verksamma veterinärer i sin yrkesutövning är understäUda lantbmksstyrelsens tiUsyn
och har att följa bestämmelsema i den allmänna veterinärinstmklionen. Detta
innebär bl. a. att de är skyldiga att iakttaga de föreskrifter som styrelsen
meddelar. Styrelsen kan följaktligen meddela de särskilda föreskrifter som
behövs för att myndighetsutövningen skall få samma karaktär vare sig besluten
fattas och åtgärdema vidtages av en tjänsteveterinär eller av en enskilt
verksam veterinär. Det är emellertid tydligt att svårigheter föreligger att
överblicka alla de hänseenden, i vilka en reglering med detta syfte kan behövas
och att utforma de särskilda reglerna. Ett i lagen inskrivet engagerande av
enskilt verksamma veterinärer i epizootibekämpningen får vidare karaktären av en
tjänsteplikt utan möjlighet för det allmänna atl bestämma i vUken omfattning
den skall tagas i anspråk. Det kan med hänsyn till de anförda synpunkterna
ifrågasättas om undersökningsplikt och myndighetsutövning bör läggas på enskilt
verksamma veterinärer. Distriktsveterinärorganisationen är väl utbyggd och
besatt och den håller enligt vad som upplysts under föredragningen Jour dygnet mnt.
Det synes därför kunna övervägas att föreskriva att anmälan alltid skall ske
till distriktsveterinären och att befogenheten att vid undersökning av sjukt
djur göra intrång, vålla olägenhet och påkalla biträde likaledes får utövas
endast av distriktsveterinär. En sådan ordning skulle inte innebära hinder mot
att en privatpraktiserande veterinär utför själva undersökningen på
distriktsveterinärens uppdrag. Om angelägenheten av ett snabbt ingripande
finnes kräva att även enskild veterinär får befogenhet alt ingripa i nu avsedda
hänseenden - vilket lagrådel saknar möjlighet att bedöma; frågan har inte
närmare berörts i remissen - finner lagrådet emellertid inte anledning motsätta
sig vad det remitterade förslaget innehåller i denna del.
I
vad mån veterinärs befogenhet enligt 3 § att avliva djur i undersökningssyfte
skall bero av medgivande av lantbmksstyrelsen synes vara en fråga som bör
överlämnas till reglering i verkställighetsföreskrifter.
Beträffande
dispositionen av lagens bestämmelser om skyldigheter och restriktioner för de
enskilda kan vidare anföras. Det remitterade förslaget tar i 2 och 3 §§ upp
bestämmelser som tar sikte på situationer då det gäller att klarlägga om ett
fall av epizootisk sjukdom inträffat eller ej. Paragraferna reglerar de
skyldigheter djurhållaren eller djurägaren då har, medan 4 och 5 §§ reglerar
ingripanden som träffar en mera obestämd personkrets. Från systematisk synpunkt
synes de specifika skyldigheterna för djurhållaren eller djurägaren lämpligen
böra sammanföras i en paragraf, 2 §. I 3 § kan de förbud regleras som får
meddelas när gmndad anledning föreligger
Prop. 1979/80:61 46
att
anta att ett fall av epizootisk sjukdom inträffal. De ytterligare förbud och
föreskrifter som kan ifrågakomma när epizootisk sjukdom konstaterats kan inskrivas
i 4 §, som alltså skuUe innehållsmässigt i stort motsvara 5 § i det remitterade
förslaget. De inskränkningar i den personliga rörelsefriheten som i förslaget
tagits upp under 4 § och där benämnts spärrförklaring återkommer utan sakligt
ändrad innebörd i 5 § under beteckningen smitlförklaring. Förekomsten av två
olika beteckningar för samma restriktion synes ägnad att försvåra förståelsen
av lagen och bör därför undvikas. Benämningen smittförklaring är dessutom
mindre upplysande om restriktionens innebörd än benämningen spärrförklaring.
Det remitterade förslagets 5 § bör därför i fråga om restriktionerna i
rörelsefriheten hänvisa till den reglering de fått i 4 §.
De
begränsningar som enligt 5 § kan föreskrivas i fråga om transporter och
hantering av djur eller varor synes i allt väsentligt sammanfaUa med sådana
åtgärder som kan föreskrivas med stöd av bemyndigandet i 7 § i förslaget,
oavsett om det konstaterats något fall av epizootisk sjukdom. Att ingripanden i
vissa fall kan stöda sig på flera bestämmelser i lagen kan visserligen ses som
en ofullkomlighet i systematiskt hänseende men bör kunna godtagas, om det anses
ändamålsenligt att betona en viss kombination av ingripanden i ett vissl läge.
Enligt
6 § skall beslut enligt 4 § upphävas av distriktsveterinären och beslut enligt
5 § av länsstyrelsen så snart det blivit klarlagt att fömtsättningama för
beslutet inte längre föreligger. Med den uppläggning av lagen som lagrådet
förordat i det föregående bör paragrafen inte ange vem som skall besluta om
upphävandet utan detta bör regleras i verkställighetsföreskrifter, om särskild
reglering av frågan överhuvudtaget behövs. Det fär nämligen anses vara en
allmän princip att, när beslut kan ändras eller upphävas, befogenheten att göra
detta utan vidare fiUkommer den som handlägger ärendet och som har kompetens
att fatta det urspmngliga beslutet.
I
enlighet med vad här anförts föreslår lagrådet att 2-7 §§ i det remitterade
förslaget, sedan även vissa jämkningar av huvudsakligen redaktioneU art
företagits, ersätts med följande bestämmelser.
2
§
Den
som har anledning misstänka att en epizootisk sjukdom drabbat djur i hans vård
skall omedelbart anmäla detta tUl distriktsveterinären eller annan veterinär.
Beslutar
veterinär om undersökning för att fastställa arten av en sjukdom, som
misstänks vara epizootisk, är djurhållaren skyldig atl tåla det intrång och
underkasta sig de åtgärder samt lämna det biträde som föranleds av
undersökningen.
Om
det är nödvändigt för undersökningen, får insjuknat djur avlivas utan ägarens
samtycke.
Prop. 1979/80:61 47
3 §
Finns gmndad anledning anta atl etl fall av epizootisk
sjukdom inträffat, kan i den utsträckning det behövs för atl motverka
sjukdomens spridning förbud utfärdas mot att besöka och lämna fastighet där
sjukdomsfallet inträffat eller smitta annars kan antas förekomma samt atl
ulföra transporter tiU eller från sådan fastighet (spärrförklaring).
Förbud enligt denna paragraf beslutas av myndighet eller
enskild veterinär enligt regeringens bestämmande.
4 §
Är det klarlagt alt elt fall av epizootisk sjukdom
inträffat, kan i den utsträckning del behövs för all motverka sjukdomens
spridning meddelas, förutom sådanl förbud som avses i 3 §, beslut om
1.
begränsningar i
hanteringen av djur eller varor på fastighet som omfattas av spärrförklaring,
2.
förbud mot
transporter av djur eller varor till eller från eUer inom område som gränsar
till fastighel där smitta förekommer eller kan anlas förekomma eller om andra
begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådant område (beslut om konlroUområde),
3.
förbud mot
tillträde tiU vissa djurstallar (stallförbud).
Beslut enligt denna paragraf meddelas av myndighet som
regeringen bestämmer.
5 §
Beslut enligt 3 eller 4 § skall upphävas när fömtsättningar
för meddelande av sådant beslut inte längre föreligger.
6 §
För att bekämpa eller förebygga epizootiska sjukdomar får,
utöver vad i denna lag särskilt anges, regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
1.
avlivning av
djur som är eller misslänks vara smittade eller kan sprida smitta,
2.
avlivning av
andra djur (epizootislakt),
3.
oskadliggörande
av döda djur,
4.
smittrening,
5.
skyddsympning
eller annan förebyggande behandling av djur,
6.
kontroll av
djur,
7.
djurhållning
och hantering av varor,
8.
transporter av
djur eller varor.
Om lagrådets ändringsförslag beträffande 2-7 §§ i det
remitterade lagförslaget följs, ändras numreringen av de följande paragraferna
liksom hänvisningarna till lidigare paragrafer i ansvars- och fullföljdsbeslämmelserna.
9 §
För att tiUsynsmyndighet skall kunna utöva den föreskrivna
tillsynen effektivt synes det vara erforderiigt att myndigheten kan få
tillträde till områden och lokaler där djur hålles och andra utrymmen och även
får göra undersökningar och ta prover. En sådan rätl synes också vara förutsatt
i
Prop. 1979/80:61 48
remissen,
då i motiveringen till 14 § utsäges att lillsynsmyndighetema skall kunna
påkalla biträde av polismyndighet för att bl. a. säkerställa att inledande
undersökningar kan genomföras. Enbart det förhållandet att tillsyn föreskriviis
torde emellertid inte ge utrymme för atl tillsynsmyndigheterna skall kunna
vara verksamma i erforderlig utsträckning. En uttrycklig bestämmelse härom lorde
därför böra upplagas, lämpligen som ett andra slycke i förevarande paragraf,
med förslagsvis det innehållet, att tillsynsmyndighet äger för att utöva
tillsynen rätt att vinna tilllräde till område, lokal där djur hålles eller
annat utrymme och får där göra undersökningar eller taga prover.
10 §
Gällande
epizootilag innehåller beträffande rätten till ersättning endast en föreskrift
om att ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts
av stadgande i lagen eller enligt lagen meddelade bestämmelser, utgår enligt
föreskrifter som regeringen utfärdar. Sådana föreskrifter har meddelats i epizootikungörelsen,
som innehåller en detaljerad reglering rörande ersätlningsrätten och
värderingsförfarandet. I det remitterade förslaget har regler om i vilka fall
ersättning kan utgå tagits in i lagen (10 §). Avsikten är att lagen även på
denna punkt skaU kompletteras med verkställighetsföreskrifter som utfärdas av
regeringen. Förslagel omfattar tre kategorier av ersättningsberättigade,
nämligen de som får vidkännas kostnader eller förluster på gmnd av beslut
enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser, de som deltagit i
bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt lagen och de som ställer lokal
eller utrustning tUl förfogande för bekämpning. BeträfTande den förstnämnda
kategorin avser rätlen lill ersättning dels värdet av husdjur som har avlivats
eller som har dött lill följd av skyddsympning eller annan behandling, dels
intrång i näringsverksamhet. Till skillnad mot nuvarande ordning, där ersätlningsrätten
i vissa fall är till beloppet begränsad, är avsikten med förslaget att kostnader
och förluster skall ersättas fullt ul.
Lagrådel
har inget atl invända mot den föreslagna uppläggningen att själva lagen endast innehåUer
regler om i vilka faU ersättning kan utgå och att dessa regler kompletleras med
verkställighetsföreskrifter, avseende bl.a. värderingsförfarandet. Lagrådet
vill dock föreslå viss omredigering av lagtexten och vissa tillägg till denna.
Det förtjänar också nämnas att Justitieombudsmannen i 1973 års ämbelsberättelse
(s. 51 Outtalat sig för en mera allmän översyn av reglema om ersättning vid
myndighetsingripanden i hälsovårdens och liknande iniressen, varvid bl. a. epizootiförfattningarna
nämnts. Ett mera samlat grepp på dessa ersättningsproblem skulle enligt
Justitieombudsmannens mening underiätla reglemas tillämpning för allmänheten
och myndigheterna.
Innebörden
av första stycket i paragrafen är oklar genom att såsom ersättningsberältigad
angivils den som får vidkännas "koslnader eller för-
Prop. 1979/80:61 49
luster"
samtidigt som ersättningen angivits avse "värdet av husdjur" och "inlrång
i näringsverksamhet". Vidare synes stadgandet ha fått en mera begränsad
räckvidd än som avsetts. Enligt epizootikungörelsen kan sålunda i vissa fall
ersättning också utgå för mistad arbetsinkomst. Det torde inte ha varit
avsikten att nu utesluta ersättning av detta slag. En särskild post, avseende
"inkomstförlust" (jämför 5 kap. 7 § skadeståndslagen), torde därför
böra upptas i lagtexten.
Med
hänsyn till det anförda kan första stycket lämpligen ges den lydelsen att
ersättning av statsmedel utgår till den som på gmnd av beslut enligt denna lag
eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter får vidkännas
1.
kostnad eller förlust genom
intrång i näringsverksamhet,
2.
kostnad eUer förlust i annat
fall genom att husdjur avlivas eller dör tiU följd av skyddsympning eller annan
behandling,
3.
inkomstförlust.
Lagrådets
förslag innebär alltså att ersättningen när djur avlivas eller dör inte är
begränsad till värdet av djuren. Också sådan förmögenhetsförlust som utgör följdskada
skall ersättas, även om den inte är att anse som intrång i näringsverksamhet.
När
i lagtexten - både i det remitterade förslaget och enligt den nu förordade
lydelsen - talas om "förlust" avses därmed, liksom i andra värderingssammanhang,
nettoförlust. Om djur, som avlivas vid en s. k. epizootislakt, kan nyttiggöras
är det bara eventuell restförlust som skall ersättas.
I
nuvarande lag finns en bestämmelse (12 § andra stycket) som har den innebörden
att, om någon döms för att ha åsidosatt åliggande enligt lagen, domstolen kan
förordna att rätt till ersättning helt eller delvis skall gå förlorad. Epizootikungörelsen
innehåller i 9 § 11 mom. en bestämmelse som innebär bl. a. att, om ersättning
slutligen bestäms tiU ett lägre belopp än som utbetalts provisoriskt,
återbetalning behöver ske bara då ersätt-ningstagaren förfarit svikligt eller
själv medverkat tiU förlusten eller övertygats om förseelse mot 12 § epizootilagen.
Genom nu berörda regler kan alltså ersättning komma att jämkas eller bortfalla
vid vissa kvalificerade fall av medvållande från den skadeUdandes sida.
Någon
motsvarighet till dessa bestämmelser har inte tagits upp i det remitterade
förslaget. Det kan emellertid inte uteslutas att det kan uppkomma situationer
då en i och för sig ersättningsgiU kostnad eller föriust framstår som i så hög
grad självförvållad att det skulle vara stötande att tillerkänna vederbörande fuU
ersättning eller ersättning överhuvudtaget. Som exempel kan nämnas att en
hundägare i strid mot utfärdade föreskrifter låter sin hund löpa fritt omkring
under en rabiesepidemi och hunden avlivas enligt gällande bestämmelser. Inom vissa
Jämförliga områden förekommer regler som begränsar ersättningsrätten vid olika
slag av medverkan från den skadelidandes sida, se t.ex. 8 § kungörelsen
(1956:296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i
hälsovårdens intresse.
Prop. 1979/80:61 50
Enligt
lagrådets mening kan del finnas fog för att i paragrafen införa en Jämkningsregel
för fall av medvållande. Regeln synes dock böra begränsas tiU medverkan som
sker uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Den torde knappast få aktualitet
i andra ersätlningsfall än de som avses i paragrafens första stycke.
Lagrådet
får således föreslå att som nylt andra stycke i paragrafen upptas en
bestämmelse om alt ersättningen kan jämkas om den ersättningsberättigade själv
uppsåtligen eUer genom grov vårdslöshet har medverkat till kostnaden eller
förlusten.
De
ersättningssituationer som avses i andra och tredje styckena i det remitterade
förslaget torde i viss utsträckning kunna omfattas även av bestämmelser i
första stycket. Dessa två stycken får emellertid uppfattas som subsidiära i
förhållande till första stycket, så att ersättning ifrågakommer bara i den mån
ersättning inte utgår redan enligt första siycket.
//
§
Detta
stadgande innebär att även annan kostnad eller förlust än som avses i 10 §
skall kunna ersättas om det föreligger särskilda skäl. Någon direkt motsvarande
föreskrift finns inte i nu gäUande epizootiförfattningar. Det har i motiven
inte närmare angivits i vilka fall stadgandet skulle kunna få tillämpning.
En
föreskrift med ett så obestämt innehåll passar mindre väl som ersättningsregel.
Ändamålet med stadgandet torde kunna tillgodoses genom atl regeringen eller
förvaltningsmyndighet anslagsvägen bemyndigas alt, i de undantagsfall som det
kan bli fråga om här, utbetala ersättning efter en diskretionär prövning.
Lagrådet vill därför förorda att stadgandet får utgå.
12 §
I
remissen föreslås, att anspråk på ersättning enligt lagen skall framställas
hos lantbruksstyrelsen inom sex månader från den dag då anspråket uppkom, om
inte särskilda skäl föranleder annat. Vilka skäl som kan föranleda förlängning
av preskriptionstiden har ej angivits och det är ej heUer klarlagt att det
verkligen finns behov av en sådan diskretionär prövning, som för övrigt ter sig
främmande när som enligt förslaget anspråket vid fullföljd av talan skall
prövas i förvaltningsprocess. En preskriptionsregel bör tvärtom av
rättssäkerhetsskäl utformas så, att därav klart framgår, när den som vill
framställa anspråk senast har att göra det. Det är tänkbart att en sexmånadersfrist
någon gång kan framstå som alltför kort. Om t.ex. någon viU framställa anspråk
både på gmnd av epizootislakt, varvid preskriptionstid torde räknas från
tidpunkten för slakten, och för intrång i näringsverksamhet, då
preskriptionstid inte torde börja löpa förtän intrånget upphör, kan möjligen
så lång tid komma att förflyta från den förra till den senare tidpunkten att
svårigheter uppstår att samordna anspråken. En preskriptionstid av ett år
torde dock alllid vara tillräcklig. Ut-
Prop.
1979/80:61 51
sträcks
tiden till ett år, bör därför undanlagsregeln kunna slopas. I bestämmelsen
torde böra anges, att rätten till ersättning är förlorad, om anspråk ej framställs
inom angiven tid. Andra stycket i paragrafen torde därför böra innehålla, att
ansökan om ersättning skall göras hos lantbruksstyrelsen inom ett år från den
dag då anspråket uppkom, samt att, om det ej sker, rätten till ersättning är
förlorad.
Prop. 1979/80:61 52
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammaniräde 1980-02-07
Närvarande:
statsministern FäUdin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam
Linder, Johansson, Wirlén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri.
Föredragande:
statsrådet Dahlgren
Proposition
med förslag till epizootilag m. m.
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslaget till epizootilag.
Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.
1
§
Jag
har inget att invända mot lagrådels förslag atl som ell nylt andra stycke i
paragrafen tas in en erinran om all verkställighetsföreskrifter skall finnas
för en precisering av lagens tillämpningsområde.
2-7
§§
Lagrådet
sätter i fråga om den i 4 och 5 §§ använda tekniken att där ange olika
myndigheters åligganden i det "operativa" skedet är den mest ändamålsenliga.
Därigenom framstår de inskränkningar i sin frihet som de enskilda i detta skede
har att finna sig i som sekundära. Dessutom förloras möjligheten att i
administrativ ordning bestämma vilka organ som skall besluta om ingripanden.
Alla
ingripanden som kan göras med stöd av den föreslagna lagen har ytterst till
syfte att motverka att epizooliska sjukdomar sprids. Särskill betydelsefulla är
de åtgärder i form av isolering och avspärrning som skall vidtas som en
inledande ålgärd redan på gmnd av misstanke om att ett sjukdomsfall har
inträffat. Jag vill erinra om alt de sjukdomar som omfattas av lagen normalt
inte förekommer i vårt land. Inträffar en sådan sjukdom krävs beslut om
omedelbara och långtgående ätgärder. Detta bör komma till klart uttryck i lagen
och samtidigt bör, på samma sätt som skett i den
'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 november 1979.
Prop. 1979/80:61 53
nuvarande
lagen, göras klart vem som skall bära ansvaret för all dessa beslut fattas. Jag
kan följaktligen inte dela lagrådels uppfattning alt lagtexten bör utformas
med sikte på alt i försia hand informera de enskilda om vilka inskränkningar de
kan drabbas av. Av paragraferna framgår med önskvärd tydlighet all enskilda kan
få finna sig i inskränkningar i sin frihet på gmnd av sådana beslut. Inte
heller föreligger enligt min mening något behov av handlingsfrihet vid
bestämmandel av de organ som skall besluta om ingripanden. Några andra organ än
de som har angetts i paragraferna kan knappast komma i fråga.
Jag
är alltså inte beredd atl ansluta mig till lagrådets förslag vad beträffar den
lagtekniska uppbyggnaden av 4 och 5 §§.
Förbud
och ingripanden skall enligt 4 eller 5 § genomföras i den utsträckning som
behövs för att motverka smittspridning. Enligt lagrådet kan det inte uteslutas
att det i vissa situationer kan finnas motstående iniressen av den styrka att
de vid en avvägning kanske befinns böra få företräde framför behovet av
skyddsåtgärder mot en epizooti.
Enligt
min mening innebär den föreskrivna begränsningen till inskränkningar som
behövs för all motverka smittspridning atl tillräckligt utrymme ges för att
hänsyn skaU tas till motstående intressen. Som ett exempel kan nämnas att en
enskild kan få lov att lämna en isolerad gård, om han underkastar sig smittrening.
Lagrådel
har med hänvisning Ull all distriktsveterinärorganisationen numera är väl
utbyggd ifrågasatt behovet av att ge enskilda veterinärer befogenhet att göra
ingripanden med stöd av 3 och 4 §§. Jag vill framhålla att enskilda veterinärer
i dag har motsvarande befogenhet. Med hänsyn lill de allvarliga konsekvenser epizootiska
sjukdomar kan medföra ärjag inte beredd att försämra möjligheterna till snabba
åtgärder. Däremot bör 3 § tredje stycket ändras i enlighet med lagrådets
förslag.
Enligt
lagrådel har i 4 och 5 §§ tagits upp samma restriktioner under två olika
beteckningar, i 4 § under benämningen spärrförklaring och i 5 § under benämningen
smittförklaring. Detta synes enligt lagrådet ägnat att försvåra förståelsen av
lagen och bör därför undvikas.
För
egen del vill Jag erinra om att förslaget innebär att spärrförklaring skall
meddelas av veterinär i etl tidigt skede, innan det ännu är helt klart alt ett
fall av epizootisk sjukdom har inträffat. Spärrförklaring skall avse fastighet
där sjukdomsfallet har inträffat eller smitta annars kan anlas förekomma. Smittförklaring
däremot skall meddelas av länsstyrelsen när det är hell klart att det är en epizootisk
sjukdom som har inträffat. Smitt-förklaringen skall avse endast sådana
fastigheter där smitta förekommer. Utöver de restriktioner som
spärrförklaringen avser kan smittförklaringen omfatta även "andra
begränsningar i hanteringen av djur eller varor på fastigheterna". Med
hänsyn till det anförda ärjag inte beredd att frångå förslaget i denna del.
Vissa
redaktionella ändringar bör göras i 4, 5 och 7 §§ i huvudsaklig överensstämmelse
med vad lagrådel har förordat.
Prop. 1979/80:61 54
9 §
Jag
förordar att en bestämmelse med det innehåll som lagrådet har föreslagit tas in
som ett nytt andra stycke i paragrafen. Vissa i huvudsak redaktionella
jämkningar bör dock göras i den av lagrådet föreslagna lydelsen.
10 §
Jag
ansluter mig till den av lagrådet föreslagna omredigeringen av paragrafen och
tillägget till denna. Jag har heller inget att erinra mot atl som ett nytt
stycke i paragrafen förs in en Jämkningsregel för fall av medvållande med den
av lagrådet föreslagna lydelsen.
11 §
Som
lagrådet har förutsatt syftar förevarande bestämmelse endast till att göra det
möjligt att betala ut ersättning i undantagsfall och efter en diskretionär
prövning. Bestämmelsen skiljer sig alltså från ersättningsregeln i 10 §, enligt
vilken ersättning skall lämnas för vissa angivna kostnader och förluster. Med
hänsyn till vad lagrådet har anfört vill Jag inte motsätta mig att bestämmelsen
får utgå ur lagen. Jag har för avsikt att föreslå regeringen att en bestämmelse
av motsvarande innehåll i stället tas in i en förordning. Kostnaderna för nu
nämnda ersättningar bör liksom f n. täckas från anslaget Bekämpande av
smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. under tionde huvudtiteln.
12 §
Lagrådels
förslag till ändring av paragrafen innebär all möjligheten atl pröva etl
ersättningsanspråk som framställs efter preskriptionstidens utgång skall
slopas och att preskriptionstiden i stället skall utsträckas från sex månader
till ett år.
Den
i remissen föreslagna bestämmelsen ansluter till vad som gäller f n. med den
skillnaden alt del enligt den nuvarande lagen ankommer på regeringen all pröva
om ersättning skall ges trots alt den föreskrivna tidsfristen inte har
iakttagits. Det är elt allmänt intresse att få ersättningsfrågorna avklarade
snabbi. Samtidigt bör det med hänsyn till de enskildas intressen finnas
möjlighet att liksom f n. göra avsteg frän preskriptionstiden vid ursäktliga
dröjsmål. Det finns inte anledning anta att en sådan undantagsregel kommer all
vålla några större svårigheter i tillämpningen. Jag är därför inte beredd alt
frångå förslaget i denna del. Däremot bör bestämmelsen utformas så att del
tydligare framgår att den är en preskriptionsregel.
Prop.
1979/80:61 55
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer Jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta
dels
det av lagrådet granskade förslagel till epizootilag med vidtagna
ändringar,
dels det till regeringsprotokollet den 8 november 1979 fogade förslaget till
lag om organiserad hälsokontroll av husdjur.
Beslut
Regeringen
ansluler sig till föredragandens överväganden och beslular att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Norstedts Tryckeri, Stocicholm 1980
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
25 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (14)
14 kopplingar i 11 dokument.
- Prop. 2025/26:294 För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga s. 714 i texten · dokumentnivå
- SOU 2010:106 Folkhälsa - Djurhälsa Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring, del 2 s. 148 · s. 413 i texten
- SOU 2005:98 Behörighet och ansvar inom djurens hälso- och sjukvård s. 405 i texten
- Prop. 1998/99:88 Bekämpning av smittsamma djursjukdomar s. 15 · s. 70 om s. 20 i texten
- Bet. 1991/92:JoU12 Statsbudgeten för budgetåret 1992/93 (jordbruksdepartementet) i texten
Doktrin (11)
11 kopplingar i 5 dokument.
- Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991 s. 23 om s. 48 · s. 149 om s. 11 · s. 151 om s. 11 · s. 151 om s. 50 · och 1 till i texten
- Kyrönviita, Odla fisk rätt, 2022 s. 203 · s. 285 i texten
- Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1999 s. 145 om s. 42 · s. 214 i texten
- Bengtsson, 14 uppsatser 1983-1991, 1992 s. 101 om s. 50 i texten
- Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986 s. 118 om s. 11 i texten