Sök i Ratio Lex

om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m.m.

336 sidor, varav 203 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 203 av 336 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1980/81:48, om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 Regeringens proposition

1980/81:48

om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m. m.;

beslutad den 30 oktober 1980.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag fill ändringar i den
arvsrättsliga lagstiftningen. Sålunda utmönstras den nuvarande principen att
dödsbodelägarna blir personligen ansvariga för den dödes skulder, om inte boet
inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. I
stället införs bestämmelser om all en bodelning eller ett arvskifte som sker
innan den dödes skulder har betalts skall gå åter.

Vidare föreslås nya bestämmelser om dödsbodelägares rält
alt föra lalan i mål som rör boet. Enskilda dödsbodelägare skall under vissa
förutsättningar få rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets
räkning. Förslaget i denna del innebär i huvudsak att nuvarande domstolspraxis
lagfästs.

Bestämmelserna om dödförklaring föreslås ändrade på några
punkter. Bl. a. skall den som har befunnit sig i livsfara och därefter
försvunnit kunna förklaras död redan när ett år, och inte som f. n. tre år, har
förflutit från försvinnandet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 48

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

delsatt 18 kap. 2 §, 21 kap., 23 kap. 2 §, 24 kap. 1 §
samt 25 kap. 1 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i
balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a § samt 19 kap, 12 a och 20
a §§, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 kap.

1 a §

När särskild dödsboförvaltning inle har aiwrdnats enligt
19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som
parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i
målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av
dödsboet för kostnaderna i målet, I den mån kostnaderna täcks av del som har
kommU boet till godo genom rättegången.

Väcker
någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning och har särskUd
dödsboförvaltning inte anordnats, förs boets talan i målet av övriga delägare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till
dess alt egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som
eljest har alt förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under vård av
förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den
avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen, och har han att oför-

Till
dess att egendomen har tagits om hand av samtliga dödsbodelägare eller av den
som / annat faU har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under
vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde
med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit

opaginerad Kontrollera mot PDF

' .Senaste lydelse 1976:221

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

dröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt,
där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmålansåsom i 18 kap,
föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande make
som ej är delägare / boel.

Är ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom,
skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtiU omhändertaga egendomen
samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill socialnämnden.
PoUsmyndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas
eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall socialnämnden, där
så erfordras, fullgöra vad enligt första styckei åligger delägare. För
koslnaderna med anledning härav äger kommunen erhålla ersättning av boet.

Föreslagen lydelse

hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare
om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos
rätten enligt 18 kap. föräldrabalken. Vad som har sagls om delägare gäller
också efterlevande make som inte år delägare.

Finns det
inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet
som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand
om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill socialnämnden.
Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall
socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger
delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen rätt till
ersättning av boet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19 kap,

12 a §

När dödsboet förvaUas av boutredningsman får var och en
av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan .som part i eget namn men
för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen
avslår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt tiU ersättning av
dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har
kommit boet till godo genom rättegången.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21
kap. Om den dödes gäld

1 §

Varder
ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckning förättades,
dödsboets egendom avträdd till förvaUning av boutredningsman eller. till
konkurs svara delägarna för sådan gäld efter den döde som vid
bouppteckningens förrättande var dem velerlig.

Vppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efler
den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad
därefter, svarar delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 a §

När dödsboet förvaltas av lesta-menlsexekutor med
behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som
rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om
övriga delägare är motparter i målet och testamenisexekulorn avstår från att
föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av
dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har
komntii boet till godo genom rättegången.

21 kap. Om den dödes skulder

opaginerad Kontrollera mot PDF

2§

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare
än en månad efter det bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att
till dödsboet utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom velerlig en månad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda
egendomen och eljest tillgängliga medel, men skaU ej vidare mol enskild
borgenär stå i ansvar efter vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär del, skall delägare med ed fästa, att
gäld som yrkandet avser ej var honom velerUg en månad före ansökningsdagen.
Gitter han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom
veterlig.

3§

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande tiU
konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaUning av boutredningsman,
skall så anses sotn hade ansökan om avträde tiU sådan förvaltning gjorts den
dag konkursansökningen ingavs.

4§

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola
nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall
den gälden ej anses såsom velerlig.

8§

Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till
ända eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse
träffats om borgenärens förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast
där med fog kan antagas, att betalningen ej länder tUl men för borgenärer.

Föreslagen lydelse

1 §

Innan
en månad har förflutU efter det alt bouppteckning förrättades eller, om boet
förvaltas av boutredningsman, uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer
om betalningen av skulderna får en skuld betalas endast om del med fog kan
antas att betalningen inle är till skada för borgenärerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9§

Sedan
den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må

2§

Sedan
en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades får

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

borgenär
fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till belal-ningförfallen och
för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet inom tre
månader, må förfallolid ej tiUgodonjulas.

borgenärerna
kräva säkerhet för sådana skulder efler den döde vilka inte har förfalUl till
betalning och för vilka del inte redan finns tillräcklig säkerhet, StäUs ej
säkerhet inom tre månader, får dödsboet inle längre tillgodoräkna sig någon
förfallotid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 §2

Är efter
den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där flera
dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos
borgenären uppsägas lill betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär,
som lill säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt
eller har inteckning, är dock ej skyldig alt taga betalning före förfallodagen,
där han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla
sig allenast till säkerheten,

5§

Sker egendomsavträde efter det bodelningen eller arvskifte
ägt rum, skall bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara
större än alt den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad
av andra makens egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid
bodelningen, skall likväl avträdande till förvaltning av boutredningsman
allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens
betalning och koslnaderna för förvaltningen. Vad sålunda

3§

Finns det flera delägare i dödsboet eller är allmänna
arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inle förfaller till betalning inom
sex månader sägas upp hos borgenären till betalning sex månader efter
uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast
egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter
uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han
dock inte skyldig att la emot betalning före förfallodagen.

4§

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets
andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under
särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inle slörre än alt de kan betalas av den
dödes tillgångar och, om han var gift, vad ,sow av den andra makens egendom
skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid
bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna

opaginerad Kontrollera mot PDF

'Senaste lydelse 1970:1001

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i förhållande lill
vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för mycket; och skall
bodelningen eller skiftet / övrigt förbliva ståndande.

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de
övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnU.

6§

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt
ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvUi det erfordras för täckning av
gäld. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej
särskilda skäl äro däremot.

Föreslagen lydelse

och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna
betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till
vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet, /
övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå.

Finns egendoin som skall lämnas åter inte i behåll, skaU
ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det
inte finns särskUda skäl mol detta. Uppkommer brist hos någon delägare, skall
de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller
skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skaU utges av
delägarna i förhållande liU vad var och en av dem sålunda har fått.

5§

Egendoin som har utgetis som legal eller / enlighet med en
ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boet, om del behövs för att
den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll, skall
ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om
det inte finns särskilda skäl mol detta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skyldighet att utgiva egendom jämUkt 5 eller 6 § skaU
tillika omfatta ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen
skall ersättas, så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.

6§

Densom
enligl4eller5 §ärskyldig att lämna tillbaka egendom till boel eller att ersätta
egendomens värde skaU lUge även ränta eller avkomst av egendomen. Han har dock
själv rätt IiU ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och, om han
var i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen Ivdelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 §

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs
eller, under tid för egendomsavträde enligl 1 § första eller andra stycket,
till men för borgenärer uigivii legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt,
förpantat, annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit
boet förbindelse, svara de för sådan gäld efter den döde som, då de så förf
oro, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom
av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller
bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

12 §

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden,
svara delägarna för gäld efter den döde. som då var eller sist vid därefter
förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra
sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhåUit något av den dödes egendom.

13 §

Hava delägarna, sedan boet blivU avträtt IiU förvaltning
av boutredningsman, utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall
sålunda förvaltas, skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade
egen-domsavträdet ej ägt rum.

god
tro, kostnader som har varit till nylla för egendomen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse Föreslaien lydelse

14 §

Försitter delägare, som har boet I sin vård, tid för
boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag
vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genoin veterligen
oriktig uppgift eller svikligl förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall
ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som
avses i 2 § första stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av
gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet.

16 §

Vcidi 1 -4saml 11-15 §§stadgas om skyldighet för delägare
att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej
heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men
förmyndaren eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som
kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17 §

Hava flera enligt detla kapitel ådra-gtt sig ansvar för
gäld eller för skada, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda
utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 §

Har arvinge eller testamentstagare ej njuttt förmån av
boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad
enligt 18 kap. 2 § åligger honom och deltagit I bouppteckningens förrättande,
är han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boel.

19 §

Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos
honom lagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej
äga tillämpning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares
skyldighet alt låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

23
kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mot delägares bestridande må skifte C] företagas, innan bouppteckning
skett och fl// veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från
ansvar för gälden eller medel lill dess betalning ställts under särskild vård.

Skall
legal eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot
delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren
frilagils från alt svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit
ställd under särskild vård.

Står
boel under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, må skifte
ej företagas.

2 §

Mol någon delägares bestridande /År skifte ej företas
innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller
medel till deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av
oskifto,/o/- skifte ej mol delägares bestridande äga rum innan förordnandet har
verkställts eller delägaren har frilagils från alt svara för dess fullgörande
eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Slår boel under förvaltning av boutredningsman eller
leslamenls-exekulor, får skifte ej företas innan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

innan denne anmält alt utredningen denne har anmält
att utredningen

slutförts, har slutförts.

24
kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna
överenskommit att leva samman i oskiflal bo, gäller, / den mån ej annat
föranledes av avtalet, om förvaUningens handhavande och boets företrädande vad
i 18 kap, 1 § sägs; och skall vad 13,4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

1 §

Om ett dödsbo förvallas av delägarna gemensamt och de har
komntii överens om att leva samman i oskiflal bo, gäller i fråga om förvaUningen
av boel och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap, 1 §, om inte annat
har avtalats. Också bestämmelserna i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel skaU
tillämpas.

I fråga
om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i eget namn
men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inle annat avtalas
mellan delägarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid
liv förflutit tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem
år, må ansökan göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i
livsfara då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efler det tre år
förflutit.

1 §

Är någon borta och har det sedan han veterligen senast var
vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttiofem år gammal,
fem år, får ansökan göras om hans dödförklaring. Kan det antas att den som är
borta befann sig i livsfara då han veterligen senasi var i livet, får ansökan
göras sedan tre år har förflutit. Är det utrett att han befann sig I livsfara,
får ansökan dock göras sedan ett år har förflutit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5§

Har den i kungörelsen fastställda Har
den i kungörelsen fastställda

dagen gått
till ända, skall rätten, om dagen gått lill ända, skall rätten, om sådan
lid som i 1 § sägs är förfluten sådan lid som anges i 1 § är förfluten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

och man ej vel all den bortovarande avlidit, förklara alt
han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 §
första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven lid gick lill
ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sexliofem men ej sjuttio år när
han veterligen sist var vid liv, vid utgången.av den månad under vilken han
skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligl andra punkten i samma
paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då
livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken dag sålunda är all
antaga såsom dödsdag.

12

Föreslagen lydelse

och man ej vet att den bortovarande avlidit, förklara att
han skall anses för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som anges i 1 §
första meningen vid utgången av den månad då nyss angiven lid gick till ända
eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han
veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under vilken han skulle
ha fyllt sjuttiofem år saml, i fall enligt andra eller iredje meningen i samma
paragraf, på den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då
livsfaran förelåg respektive kunde antas föreligga. I rättens beslut skall
anges vilken dag som sålunda är att anta såsom dödsdag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1,
Denna lag
tråder i krafl den 1 juli 1981,

2,
I fråga om
dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder tillämpas fortfarande äldre
bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdandet,

3,
Har ansökan om
dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, lillämpas äldre bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom
föreskrivs att 12 kap, 2§ giftermålsbalken' skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Emot
dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum, innan all veterlig gäld,
för vilken den döde svarade, blivU gulden eller delägaren frilagils från ansvar
för gälden eller medel till dess betalning satts under särskild vård. Har den
dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse äga rum utan
hinder av delägares bestridande.

Mot någon
dödsbodelägares bestridande får bodelning ej äga rum innan alla kända skulder
för vilka den döde svarade har betalts eller medel lill deras betalning har
satts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs,
får bodelning alllid äga rum utan hinder av någon delägares bestridande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1981, Har den döde
avlidit före ikraftträdandet, lillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

Balken omtryckt 1978:854,

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella
rättsförhållanden

rörande dödsbo

Härigenom
föreskrivs att 2 kap, 3 och 7 §§ lagen (1937:81) om internationella
rättsförhållanden rörande dödsbo skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 §

Finnes här i riket efter någon som vid sin död ej här hade
hemvist egendom som ej är jämlikt 2 § avträdd till förvaltning av boutredningsman,
skall anmälan härom utan dröjsmål göras hos polismyndigheten av den som om
egendomen har vård eller eljest av anhörig, husfolk, husvärd eller annan som är
därtill närmast. Då anmälan sker eller förhållandel eljest varder kunnigt, åligge
det polismyndigheten att, där det tarvas, taga vård om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen
av reda penningar, kläder och andra lösören för personligt bruk. må, sedan kostnaden
här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning guldits,
polismyndigheten, där det finnes kunna ske utan förfång för rättsägare som äro
svenska medborgare eller här hava hemvist, överlämna egendomen till anhörig
till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, lill konsul för det
land han tillhörde.

Är ej sådant föll för handen som i andra stycket sägs.
göre polismyn-

Finiis det här i riket egendom efter någon som vid sin död
inte hade hemvist här och har egendomen Inte avlrätts lill förvaltning av
boutredningsman enligl 2 §, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras hos
socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem
av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast
//// del. Då anmälan sker eller förhåUandet på annat sätt blir känt, skall
socialnämnden, om del behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen
av kontanter, kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden
överlämna egendomen lill anhörig lill den avlidne eller, om denne var utländsk
medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnande får dock ske
först sedan kostnaderna här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och
begravning har betalts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada
för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här.

I annat fall än som avses i andra styckei skall
socialnämnden göra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

dighelen anmälan till rätten; och förordne rätten, att egendomen
skall avträdas lill förvaltning av boutredningsman , och gälle därefter vad i
2 § sägs.

15

Föreslagen lydelse

anmälan till rätlen, som då förordnar att egendomen skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2
§,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i
riket, gälle om bodelägares ansvarighet för gäld vad /svensk lag är stadgat. I
fall som 16 § sägs må dock gäld för vilken den döde häftade lill annan än den
som är svensk medborgare eller här har hetnvisl icke i något fall såsom veterlig
anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskilt
angiven.

Har
någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller arvskifte som, utom riket
företagils i den ordning främmande lag stadgar, vare han ej enligt svensk lag
på den grund ansvarig för boets gäld annat ån med den mottagna egendomen eller
dess värde.

7 §

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket
skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efter
svensk lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, Har den döde
avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

JUSTITIEDEPARTEMENTET

16

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-09-25

Inledning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam
Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell,
Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om dödsbodelägares ansvar för den dödes
skulder m.m.

1 Inledning

Sedan ärvdabalken kom till år 1959 har förhållandevis fä
ändringar gjorts i den successionsrätisliga lagstiftningen. En del frågor som
rör den arvsrätts-liga lagstiftningen utreds dock f.n. Sålunda skall
familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) enligt sina direktiv la upp bl.a, frågan om
makes ställning i arvsrätlsligt hänseende. De sakkunniga skall även granska
systemet med secundosuccession saml överväga ändringar i fråga om kretsen av arvsbe-rältigade.
Vidare utreds frågan om ställföreträdare för dödsbo som äger fastighet m,m, av
en särskild kommitté (Ju 1977:07),

I augusti 1977 tillkallades en särskild sakkunnig' för att
utreda frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder saml vissa andra
arvsrältsliga frågor. Den sakkunnige, som har bedrivit sill arbete under
beteckningen utredningen om vissa arvsrältsliga frågor (Ju 1977:14). avlämnade
i juni 1979 betänkandet (Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens
skulder m.m. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i della ärende bör fogas dels betänkandet
som bilaga /, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning
av remissyttrandena som bilaga 2. Beträffande nuvarande svenska och utländska
förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas lill betänkandet.

Betänkandet innehåller förslag som rör dödsbodelägarnas
ansvar för den dödes skulder, dödsbodelägarnas rätt att föra lalan i mål som
rör boel, preskription av rätten lill arv och testamente, dödförklaring och
allmänna

' Hovrättsrådet Nils Mangård, Experter: advokatfiskalen
Leif Gillenius, advokaten Bertil Henriques och direktören Pontus Modigh.

opaginerad Kontrollera mot PDF

arvsfondens
rätt all avstå egendom, I del följande behandlas dessa förslag i skilda
avsnitt,

I ett särskilt avsnitt berörs också en fråga om polisens
skyldighet all ta hand om den avlidnes egendom. Den frågan har tagits upp
av-pblisutredningen i belänkandet (SOU 1979:6) Polisen (s, 160 f). Betänkandet
har remissbehandlats. Remissyttrandena över den nu akluella frågan återfinns i
prop. 1980/81: 13 s. 204.

1
lagstiftningsärendet har samråd sketl med juslitiedepartemenlen i de andra
nordiska länderna.

Dödsbodelägares
ansvar för den dödes skulder

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Allmän motivering

2.1 Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

Om någon som har dött efterlämnar skulder, svarar i första
hand dödsboet för dessa skulder, I vissa fall kan dock dödsbodelägarna göras
personligen ansvariga för den dödes skulder. Bestämmelser om detta ansvar finns
i 21 kap, ärvdabalken. De går tillbaka till de regler som infördes redan i 1862
års urarvaförordning, Ell väsentligt syfte med bestämmelserna är att skydda
borgenärernas intressen, främst med hänsyn till att delägarna genom andra
bestämmelser har getts ett dominerande inflytande över boutredningen.

Enligt huvudregeln blir dödsbodelägarna personligen
ansvariga för sådana skulder som de kände till när bouppteckningen förrättades
eller som senare blev kända för dem, om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning
av boutredningsman eller till konkurs (21 kap. 1 §). Dödsbodelägarna blir också
ansvariga för den dödes skulder, om de genomför bodelning och arvskifte trots
att de vet att den dödes skulder inte är betalda (21 kap. 12 §). Ett personligt
betalningsansvar drabbar vidare den delägare som försitter tiden för
bouppteckningens förrättande i fall då han har boet i sin vård eller som vid
bouppteckningen eller dess edfästande äventyrar borgenärernas räll genom att
lämna medvetet oriktiga uppgifter eller genom att svikligen förtiga vissa
omständigheter (21 kap. 14 §). Också i några andra situationer föreligger ett
personligt betalningsansvar för delägarna (se 21 kap. 11 §).

I 21 kap. ärvdabalken finns även andra regler som skyddar
borgenärernas intressen, t.ex. bestämmelsen i 21 kap. 5 § om att bodelning
eller arvskifte skall gå åter om egendomsavträde sker efter det att delningen
eller skiftet har ägt rum. För de fall då dödsbodelägarna är personligen
ansvariga för den dödes skulder innehåller 21 kap. ärvdabalken vidare regler
som begränsar eller utesluter delägarnas ansvar i vissa situationer.

Bestämmelserna i 21 kap. ärvdabalken om dödsbodelägarnas
ansvar för den dödes skulder kompletteras av en allmän regel i 18 kap. 6 §
ärvdabalken om delägarnas skadeståndsansvar. Enligt denna bestämmelse är
delägarna skyldiga att ersätta skador som på grund av deras förvaltning av boet
har drabbat bl.a. boets borgenärer. Bestämmelsen förutsätter att skadan har

2 Riksdagen 1980/81. I .saml Nr 48

opaginerad Kontrollera mot PDF

vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet.
Ersätlningsberältigad är varje Dödsbodelägares

skadelidande vars rält är beroende av boets utredning. Med boets utredning
ansvar för den

förstås bl.a, betalning av den dödes skulder (se prop, 1933:7 s, 74), dödes skulder

Utredningen har enligl sina direktiv haft i uppdrag alt
föreslå regler som är enklare än de nuvarande och som i högre grad än dessa lar
hänsyn lill dödsbodelägarnas intressen, samtidigt som borgenärernas behov av
skydd fortfarande beaktas. Med anledning av detta har utredningen diskuterat
olika alternativ till de nuvarande reglerna, Efler en samlad bedömning av de
olika alternativen har utredningen stannat för en lösning som innebär att vissa
bestämmelser om delägarnas personliga ansvar ersätts med en regel om återgång
av bodelning och arvskifte.

Utredningen föreslår sålunda att det personliga
betalningsansvaret upphävs i fall då delägarna underlåter all inom viss tid
avträda boel till förvaltning av boutredningsman eller lill konkurs, liksom då
en delägare som har boel i sin vård försitter liden för förrättande av
bouppteckning. Det personliga ansvaret skall i dessa fall ersättas med en
skyldighet att, om bodelning eller arvskifte har ägt rum innan den dödes
skulder har betalts, låta bodelningen eller arvskiftet gå åter. Återgång skall
ske även om delägarna inte kände till skulden.

Remissinstanserna har överlag ställt sig positiva lill att
del personliga ansvaret avskaffas i den omfattning som utredningen har
föreslagit och i stället ersätts med en regel om återgång av bodelning eller
arvskifte som har sketl innan den dödes skulder har betalts.

För egen del vill jag lill en början framhålla att de
nuvarande reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bildar ett
visserligen sinnrikt men samtidigt komplicerat och svårtillämpat system.
Reglerna torde vidare ha ganska liten praktisk betydelse. Av en enkät som
utredningen har företagit hos ett antal banker framgår alt flertalet av de
tillfrågade bankerna sällan eller aldrig gör gällande personligt ansvar enligt
21 kap, ärvdabalken,

I de undantagsfall när reglerna tillämpas kan de dock
medföra ett synnerligen strängt betalningsansvar för dödsbodelägarna. Den som
t,ex, på grund av glömska eller bristande kännedom om dessa regler underlåter
alt avträda boet till förvaltning av boutredningsman eller försitter tiden för
förrättande av bouppteckning kan sålunda drabbas av ett oinskränkt
betalningsansvar för den dödes skulder även om delägaren endast har fått en
obetydlig förmån av boel, Della kan i sin tur medföra all en borgenär får full
betalning för sin fordran trols alt boet endast har små tillgångar. Regler som
leder till sådana resultat är enligt min mening inte lämpliga. De nuvarande
reglerna om ell obegränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna bör därför
ändras.

En utgångspunkt bör enligl min mening vara att den som har
en fordran mol den döde i princip inle bör kunna få ut mer än som svarar mot
tillgångarna i boet. Det innebär att borgenärerna så länge boet inte har
skiftals i allmänhet får hålla sig lill boel för all få betalning för sina
fordringar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ett
undantag bör dock gälla i sådana fall då en borgenär inle kan få full betalning
därför all någon av dödsbodelägarna har förfarit på ett sätt som ådrar honom
skadeståndsskyldighet enligt 18 kap, 6 § ärvdabalken, I så fall bör borgenären,
liksom f,n,, ha rätt till skadestånd av delägaren för den skada som denne har
orsakat.

Frågan är
då hur borgenärerna skall kunna få ett tillfredsställande skydd i fall då boet
har skiftats utan att den dödes skulder har betalts. En lösning kan vara att
ålägga dödsbodelägarna ett personligt ansvar som för var och en av dem är
begränsat lill vad han har fått ul från boet. En annan lösning är att i
fortsättningen lita enbart lill del solidariska skadeståndsansvar som delägarna
har enligl 18 kap, 6 § ärvdabalken för skador som de vållar någon vars rätt är
beroende av boets utredning. Ytterligare en lösning är den som anvisas av
utredningen, nämligen alt bodelningen eller arvskiftet skall gå åter. Även
andra lösningar kan tänkas (se utredningens betänkande s, 64 ff).

Sett ur
borgenärernas synvinkel har utredningens förslag vissa fördelar jämfört med de
andra lösningar som är tänkbara. Sålunda innebär detla förslag att borgenärerna
kan hålla sig enbart till dödsboet och inle, som om lösningen med ett begränsat
personligt ansvar för dödsbodelägarna väljs, tvingas all vända sig mol var och
en av dem för att få ul hela sin fordran. Till skillnad från vad som är fallet
om borgenärerna endast kunde åberopa skadeståndsreglerna i 18 kap, 6 §
ärvdabalken behöver de med utredningens förslag inte heller visa att
underlåtenheten att betala deras fordringar har sketl uppsåtligen eller av
vårdslöshet. Samtidigt tillgodoser förslaget intresset all dödsbodelägarna, när
sådan skadeståndsskyldighet inte föreligger, slipper att svara med mer än vad
de har fåll vid bodelningen eller arvskiftet, I likhet med remissinstanserna
förordar jag därför all detta förslag genomförs.

En fråga
som utredningen har berört mera i förbigående är om det finns skäl alt i någol
fall behålla ett obegränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna vid sidan av
en ålergångsmöjlighel av det slag som utredningen har förordat. Utredningen
anser alt ett sådant ansvar bör finnas även i fortsättningen dels för delägare
som har skiftat boet trots alt de kände till att den dödes skulder inte var
betalda, dels för delägare som vid bouppteckningen eller dess edfästande
lämnar medvetet oriktiga uppgifter eller svikligen förtiger vissa omständigheter
och därigenom äventyrar borgenärernas rätt.

Under
remissbehandlingen har domstolsverket ifrågasatt om man inte nu borde ta stegel
fullt ul och helt utmönstra det obegränsade personliga betalningsansvaret för
dödsbodelägarna. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening har
borgenärerna i de speciella fall som utredningen har tagit upp ett
tillfredsställande skydd genom det skadeståndsansvar för delägarna som kan
komma i fråga enligl 18 kap. 6 § ärvdabalken vid sidan av den nämnda återgångsmöjligheten.
Jagvill samtidigt erinra om att delägare som medvetet försämrar en borgenärs
möjlighet att få betalt för sin fordran kan göras

Dödsbodelägares
ansvar för den dödes skulder

opaginerad Kontrollera mot PDF

ansvariga för detta genom reglerna i brottsbalken om
gäldenärsbrott. Med Dödsbodelägares hänsyn lill dessa omständigheter kan
jag inle se att del finns skäl all i något ansvar för den fall behålla en
så sträng och onyanserad påföljd för dödsbodelägarna som ell dödes skulder
obegränsat personligt ansvar för den dödes skulder ulgör.

Jag förordar därför alt principen om delägarnas personliga
betalningsansvar överges helt och ersätts av regler om återgång av bodelning
eller arvskifte som har skett i fall då den dödes skulder inte har betalts.

Utredningens förslag om återgång av bodelning eller
arvskifte innebär att delägarna skall lämna tillbaka till dödsboet vad de
därvid har fått ut. Kan en delägare inte lämna tillbaka allt vad han har fått
vid delningen eller skiftet, skall han ersätla boel värdet av vad som brister.
Finns det särskilda skäl skall denna ersällningsskyldighet dock kunna jämkas
eller helt falla bort.

Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen, Göta hovrätt anser dock att återgången bör
begränsas lill behovet i varje särskilt fall, Sveriges domareförbund framhåller
å andra sidan att återgången bör vara total i de fall delägarna inte kan träffa
uppgörelse med borgenärerna.

För egen del vill jag erinra oin att det f,n, finns
bestämmelser i 21 kap, 5 § ärvdabalken om återgång av bodelning eller arvskifte
för det fall att egendomsavträde sker sedan bodelning eller arvskifte har ägt
rum, Enligl dessa bestämmelser skall delningen eller skiftet endast delvis gå
åter, om den dödes skulder inte är större än att de kan betalas av hans
tillgångar och, om han var gift, vad som av den andre makens egendom skulle ha
belöpt på hans lott för det fall att skulden hade beaktats vid bodelningen.
Egendomsavträdet, och därmed återgången, begränsas då till vad som enligt
boutredningsmannens prövning behövs för alt skulderna och kostnaderna för
förvaltningen skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av
delägarna i förhållande tili vad var och en av dem har fått för mycket vid
bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall delningen eller skiftet beslå.
Uppkommer brist hos någon delägare, skall de andra delägarna täcka bristen med
vad de har vunnit vid bodelningen eller arvskiftet.

I förarbetena lill 21 kap. 5 § ärvdabalken anges att en
total återgång oftast skulle innebära en onödigt betungande ändring av det
rättsläge som har uppkommit genom bodelningen eller arvskiftet. Som exempel
nämns det fallet att den fördelade behållningen har betydande omfattning och
att egendomsavträde därefter sker med anledning av en nyupptäckt, förhållandevis
obetydlig skuld. Vid en total återgång skulle boutredningsmannen bli tvungen
att ta hand om den utskiftade egendomen till dess att skulden har betalts,
varefter huvuddelen av egendomen skulle återgå till delägarna. En sådan omgång
kunde framstå som en tom formalitet, som skulle belasta delägarna med kostnader
och beröva dem möjligheten alt råda över den egendom som hade tillfallit dem.
Av dessa skäl utformades bestämmelserna så all återgången kunde begränsas lill
vad som behövdes i varje särskilt fall (se SOU 1932:16 s. 376 f)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Enligt min mening har dessa skäl bärkraft även i den
återgångssituation som det nu är fråga om. Jag anser därför att återgången bör
vara total endast i fall då den dödes skulder uppgår till eller överstiger hans
tillgångar. I andra fall bör återgången vara partiell. Reglerna om återgången
lorde med fördel kunna utformas efter mönster av de nuvarande bestämmelserna i
21 kap. 5 § ärvdabalken.

Dessa
bestämmelser innehåller inle någon föreskrifl om all en delägare, som inte kan
lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom, skall ersätta egendomens
värde. Även utan en sådan föreskrift är del emellertid tydligt alt en sådan
skyldighet åvilar delägaren, för såvitt inle någon annan som har förvärvat
egendomen är skyldig alt utge den lill dödsboet. Liksom hitlills bör det kunna
överlämnas ål rättstillämpningen alt avgöra hur ersättningsskyldigheten skall
bestämmas i dessa fall. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att jämkning
kan ske i särskilt ömmande fall.

Enligl utredningens förslag skall en delägare som var i
ond tro när han gjorde sig av med egendomen, d.v.s. som då kände till eller
borde ha känt lill att den döde hade obetalda skulder, kunna förpliktas att ersätta,
utöver egendomens värde, den skada som han kan ha vållat dödsboet genom all
egendomen inte kan lämnas tillbaka. Detta förslag har kritiserats av Sveriges
domareförbund, som ifrågasätter behovet av en sådan föreskrift. Även jag anser
att det saknas skäl att komplettera återgångsreglerna med en föreskrift av
detla slag. Enligl min mening är det svårt att inse att dödsboet - som om
egendomen lämnas tillbaka inte har något annat intresse än att realisera den
för att kunna betala den dödes skulder - skulle kunna tillfogas någon skada
genom att inte få tillbaka egendomen ulan enbart få ersättning för dess värde.

En särskild fråga som har tagits upp av utredningen är hur
en återgång skall ske när boet har skiftats helt formlöst, något som inte torde
vara ovanligt, I ett sådant fall föreligger ju inte någon giltig bodelning
eller något giltigt arvskifte som kan gå åter om den dödes skulder inle har
betalts. För att inte dödsbodelägarna i detta fall skall komma i ett bättre
läge än när del föreligger en delning eller ett skifte som kan gå åter bör man
enligt utredningen behandla all utdelning av egendom lill dödsbodelägarna på
samma sätt som när bodelning eller arvskifte har skett. Utredningen föreslår
därför en särskild bestämmelse om detta.

Den
föreslagna bestämmelsen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. För
egen del kan jag dock inte se att det finns något behov av en sådan
bestämmelse, vilken saknar motsvarighet i 21 kap, 5 § ärvdabalken, I och med
att det inte föreligger någon giltig bodelning eller något giltigt arvskifte
tillhör den dödes egendom alltjämt dödsboet. En delägare som i detta fall har
tagit ut egendom från boel år alltså skyldig att på begäran lämna tillbaka
egendomen.

Det återstår att ta ställning till en fråga som under
remissbehandlingen har tagits upp av riksskatteverket och som gäller
dödsbodelägarnas ansvar för

Dödsbodelägares
ansvar för den dödes skulder

opaginerad Kontrollera mot PDF

den dödes skatteskulder. F.n. har delägarna enligt olika
skatteförfattningar Dödsbodelägares ett begränsat ansvar för sådana
skulder. Sålunda svarar delägarna sedan boel ansvar för den har skiftats
endast för så myckel av skallen som belöper på hans lott, och han dödes
skulder svarar inte i någol fall med mer än som har tillskiftats honom.
Punktskatter och arbetsgivaravgifter följer dock reglerna i 21 kap,
ärvdabalken,

Riksskatteverket ifrågasätter om del år lämpligt att även
i fortsättningen ha två olika system när det gäller dödsbodelägarnas ansvar för
den dödes skatteskulder, ett enligt ärvdabalken som innebär att bodelning eller
arvskifte kan gå åter i vissa fall och ett annat enligt vissa
skatteförfattningar som medför ett begränsat personligt ansvar. Delta kan
enligt riksskatteverket skapa komplikationer i den praktiska tillämpningen,
Riksskatteverket anser att starka skäl talar för all samtliga
offentligrätlsliga fordringar behandlas lika när del gäller dödsbodelägarnas
ansvar.

För egen del vill jag framhålla all skillnaderna mellan de
båda regelsystemen kommer att bli helt obetydliga, om man genomför de
ändringar i ärvdabalken som jag nyss har förordat. Och i den mån de nya
reglerna i ärvdabalken är fördelaktigare för dödsbodelägarna än motsvarande
skattebestämmelser, skall enligt rättspraxis reglerna i ärvdabalken tillämpas
(se NJA 1977 s. 154). Jag anser därför att det i praktiken inte behöver uppstå
några problem, om man behåller de nuvarande reglerna för skaltefordringar vid
sidan av de nya bestämmelserna i ärvdabalken om ansvarel för den dödes skulder.
Del är alltså inte nödvändigt att i delta sammanhang se över de regler som rör
delägarnas ansvar enligl olika skatteförfatlningar. En sådan översyn får i
stället företas när det i andra sammanhang kan bli aktuellt att ändra dessa
regler.

Sammanfattningsvis förordar jag att alla de bestämmelser
som f,n, finns i 21 kap, ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes
skulder ersätts av en bestämmelse om alt bodelning eller arvskifte som sker
innan dessa skulder har betails skall gå åter. Återgången bör i sin lur
regleras i huvudsaklig överenstämmelse med de nuvarande återgångsbestämmelserna
i 21 kap, 5 § ärvdabalken, I samband med detta bör de kvarvarande
bestämmelserna i 21 kap, ärvdabalken redigeras om och ändras rent språkligt.

Som en följd av alt dödsbodelägarnas personliga ansvar
upphävs bör samtidigt den hänvisning som finns i 23 kap, 2 § ärvdabalken och 12
kap, 2 § giftermålsbalken om detla ansvar ulgå. En motsvarande följdändring bör
göras också i 2 kap, 7 § lagen (1937:81) om inlernalionella rättsförhållanden
rörande dödsbo.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 23

2.2 Dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet Dödsbodelägares

talan

När någon har dött förvaltar dödsbodelägarna den dödes
egendom för boets utredning, om inte särskild dödsboförvaltning har anordnats.
Förvaltningen utövas av delägarna gemensamt, utom när det gäller åtgärder som
inte tål uppskov. Delägarna företräder även gemensamt boel mol utomstående, I
mål som rör boet för delägarna gemensamt boets talan (18 kap, 1 § första
slyckel ärvdabalken).

Om någon av dödsbodelägarna begär det, kan domstol
förordna en eller flera boutredningsman att ha hand om förvaltningen av boet
(19 kap, 1 § ärvdabalken). Så snart en boutredningsman har förordnals upphör
delägarnas befallning med boet. Boutredningsmannens uppgift är att företa alla
åtgärder som behövs för boets utredning (19 kap, 11 § första stycket
ärvdabalken). Han företräder boet mol utomstående och för boets talan i mål som
rör boet (19 kap, 12 § ärvdabalken), I huvudsak samma regler gäller när
dödsboet förvaltas av en testamentsexekutör som den döde har utsett genom
testamente (19 kap, 20 § ärvdabalken). En sårskild form för
dödsboförvall-ningen gäller för del fall att boet försätts i konkurs,

I en rättegång företräds boel alltså av boutredningsman
eller testamentsexekutör, om sårskild dödsboförvaltning har anordnats, och
annars av samtliga dödsbodelägare i förening. Enskilda delägare kan givetvis
föra talan för egen räkning även om deras talan kan synas röra boel (se Lex,
NJA 1961 s, 720. 1964 s. 54 och 1965 s. 248). En enskild delägare har däremot i
princip inle räll anföra lalan för boet. I rättspraxis har enskilda delägare
dock i vissa fall tillålils alt föra lalan som parter i egel namn men för boets
räkning. Målet har då i allmänhet gällt skyldighet för någon eller några av de
andra delägarna att utge egendom till boel. Innebörden av att en delägare för
talan som part i egel namn men för boets räkning är all avgörandet i målet får
rättskraft mot boet men att den enskilde delägaren svarar för
rättegångskostnaderna om han förlorar målel. När en särskild dödsboförvaltning
inte har anordnats har en sådan lalerält medgetts i tvister dödsbodelägarna
emellan, under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet på
kärande- eller svarandesidan (se NJA 1945 s, 605, 1948 s, 689 och 1979 s,
169,), Även när boet har avlrätts till förvaltning av boutredningsman har
dödsbodelägarna under samma förulsätlning getts rätt alt som parter i eget namn
föra lalan för boets räkning, om boutredningsmannen har ansett sig ha slutfört
sitl uppdrag eller har avstått från att föra lalan för boet (se NJA 1969
s,437,1972 s, 586 och 1974 s. 623,),

Enligt utredningen bör den praxis som har utvecklat sig nu
lagfästas, dock med vissa modifieringar. Utredningen föreslår att enskilda
dödsbodelägare skall få föra talan i mål som rör boet, om samtliga delägare och
endast de är parter. Denna rätt all föra talan skall enligl förslaget gälla
vare sig boet förvaltas av delägarna gemensamt eller boel har avlrätts till
förvaltning av boutredningsman, I det senare fallet skall boutredningsmannen
dock kunna

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 24

motsätta sig att en sådan lalan förs. Dödsbodelägares

Förslagel har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran under rätt att föra remissbehandlingen. Ett par remissinstanser
anser dock all boulrednings- talan mannen inle bör ha möjlighet alt hindra
enskilda delägare från att föra lalan för boets räkning i fall då
boutredningsmannen avstår från att själv föra denna talan.

För egen del anser jag att del finns skäl all lagfästa den
praxis som råder, I fall då särskild dödsboförvaltning inte har anordnats bör
enskilda delägare alltså kunna väcka och föra lalan som parter i eget namn men
för boets räkning, om övriga deltagare är motparter i målet. På så säll kommer
dödsboet i sin helhet all indirekt bli representerat, och varje delägare får
fillfälle all i målet föra fram del material som domstolen kan lägga lill grund
för sitl avgörande. Jag anser vidare alt del inle finns någol hinder mol all
talerätt medges även i de undantagsfall då utöver samtliga delägare någon
utomstående är part på någondera sidan i målet.

Att delägarna för lalan som parter i eget namn innebär all
de handlar på egel kostnadsansvar. I likhet med utredningen, vars förslag i
denna del inte har mött någon erinran under remissbehandlingen, anser jag all
enskilda delägare som har väckt talan för boets räkning bör ha räll till
ersättning av boet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av vad
som har kommil boet till godo genom rättegången.

Den föreslagna talerälten för enskilda dödsbodelägare bör
i princip gälla även när en boutredningsman har förordnals och denne avslår
från all föra boets talan. Inte heller i denna situation finns det anledning
att begränsa delägarnas talerätt till processer mellan enbart delägarna själva.
Om boutredningsmannen avslår från all föra lalan mot en utomstående bör
delägarna även ha rätt att samfällt i eget namn föra denna lalan för boets
räkning.

En särskild fråga är om boutredningsmannen, även om han
inte själv vill föra talan, skall i enlighet med utredningens förslag kunna
molsälla sig all en eller fiera delägare för denna lalan för boets räkning.
Utredningen har motiverat detta förslag med att boutredningsmannen bör kunna
hindra all boutredningen fördröjs med processer som enligt boutredningsmannens
mening inle kommer att leda lill någon fördel för boel. Utredningen har tillagt
att det i samband med en talan enligl 19 kap, 5 § ärvdabalken om entledigande
av boutredningsmannen finns möjlighel att få domstolens prövning av frågan om
denne hade fog för sin inställning eller inte,

Enligl min mening är det, som har framhållits under
remissbehandlingen, mindre lämpligt all frågan om del berättigade i en process
som en delägare vill föra prövas endast i ell ärende om entledigande av
boutredningsmannen. Det kan över huvud taget ifrågasättas om det finns något
behov av en ordning där boutredningsmannen kan motsätta sig en talan som en
delägare vill föra som part i eget namn men för boets räkning. Det
rätlegångskoslnadsansvar som åvilar delägarna om de förlorar målel eller
förorsakar en onödig rättegång lorde vara tillräckligt för all avhålla dem från
obefogade processer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 25

Till detta kommer all delägare som saknar befogat intresse
att få sin talan Dödsbodelägares

prövad inte har räll till allmän rättshjälp. Jag anser därför att
utredningens rätt att föra

förslag i denna del inle bör genomföras, talan

Jag förordar alltså att var och en av delägarna får väcka
och föra talan som part i egel namn men för boets räkning, om samtliga delägare
är parter i målel och boutredningsmannen avslår från all föra lalan. Liksom i
de fall då boutredningsman inte finns bör delägare som har väckt talan ha rätt
till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna
täcks av det som har kommit boet fill godo genom rättegången.

Utredningen har inle behandlat frågan om delägarna bör ha
räll att väcka och föra talan för boets räkning i fall då en testamentsexekutör
är förordnad och denne avstår från att föra lalan för boet, Enligl min mening
bör delägarna i denna situation ha en taleräll som motsvarar den då en
boutredningsman har förordnals. Även rätten till kostnadsersättning bör vara
densamma.

Utredningen har föreslagit att rätten för enskilda dödsbodelägare
att föra talan som parter i egel namn men för boets räkning inte skall gälla i
fall då de har träffat avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. En sådan rätt
skulle enligt utredningen innebära en onödig inskränkning i parternas
avtalsfrihet. Om en enskild delägare vill föra talan för boet mot en annan
delägare, får han enligl utredningen först säga upp avtalet enligl 24 kap, 3 §
ärvdabalken eller vända sig lill domstol och få avtalet upphävt med stöd av 24
kap, 5 § ärvdabalken.

Förslaget har inle kommenterats närmare av
remissinstanserna. För egen del finner jag det visserligen vara ett rimligt
antagande all dödsbodelägare som avtalar om sammanlevnad i oskiflal bo i
allmänhet räknar med all de inle senare skall börja processa mot varandra,
Syflel med avtalet kan dock inte i sig antas vara att hindra processer
delägarna emellan utan i slällel all uppskjuta avvecklingen av dödsboet. Skulle
sedan avtalet har träffats en tvist uppkomma mellan delägarna, finns det
anledning för dem att ta ställning lill om deras avtal bör beslå. Om ingen
delägare ser något hinder mot att fortsätta sammanlevnaden i del oskiflade boet
trots den uppkomna ivisten, kan jag inte finna något skäl till alt avtalet
skall behöva sägas upp för att en enskild delägare skall kunna utöva sin
talerätt. En sådan lösning skulle tvärtom kunna innebära att den trygghet som
avtalet innebär mot ett skifte rycks undan i onödan. Om någon delägare å andra
sidan skulle anse all rättegången innebär en sådan väsentlig förändring i
förutsättningarna för avtalet att del bör upphöra att gälla, finns möjlighet
enligt 24 kap, 5 § ärvdabalken alt begära domstolens förklaring om delta, I
fråga om avtal som gäller för en obestämd tid har varje delägare även rätt att
med slöd av 24 kap, 3§ ärvdabalken säga upp avtalet med tre månaders
uppsägningstid. De möjligheter som sålunda finns anser jag tillräckligt
tillgodose de delägare som med anledning av den uppkomna tvisten vill att
avtalet inle längre skall beslå.

Jag förordar därför att enskilda delägare skall ha räll all
föra lalan som

opaginerad Kontrollera mot PDF

parter i eget namn men för boets räkning även i fall då
delägarna har slutit avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Delägarna bör dock
kunna avtala om att en sådan taleräll inte skall få uiövas.

Utredningen
har vidare föreslagit alt gällande praxis lagfästs såvitt gäller s.k,
efterarvingars rält att enligl 3 kap. 3 § andra stycket ärvdabalken föra talan
för egen del om återgång av gåva m.m. Förslaget har i och för sig inte mött
någon erinran under remissbehandlingen. Familjelagssakkunniga har dock
framhållit att de ganska snart kommer att föreslå belydande ändringar i
reglerna om makes arvsrätt, varvid 3 kap. ärvdabalken kommer all omarbetas
helt. Med hänsyn härtill anser jag att man bör avvakta familjelagssakkunnigas
förslag och inte nu göra någon ändring i 3 kap. 3 § andra styckei ärvdabalken.

Utredningen
har slutligen föreslagit att bestämmelsen i 20 kap. 1 § ärvdabalken om
förrättande av bouppteckning kompletteras med en föreskrifl om vem som är
behörig att ansöka om förlängning av liden för att förrätta bouppteckning.
Under remissbehandlingen har från domstol.shåll påpekats alt de nuvarande
bestämmelserna inle har föranlett några tillämpningssvårigheter, varför behovet
av en lagreglering kan ifrågasättas. Jag delar denna uppfattning och anser
alltså all domstolarna åven i fortsättningen bör kunna la ställning till frågan
med hjälp av allmänna principer.

Preskription
av rätlen IiU arv och testamente

opaginerad Kontrollera mot PDF

2.3 Preskription av rätten till arv och testamente

Den gällande lagstiftningen om arv och testamente
förutsätter att en arvinge eller testamentstagare tillträder eller gör anspråk
på kvarlåtenskapen inom viss tid efter dödsfallet, i annat fall preskriberas
hans arvs- eller lestamenlsrätt.

Den allmänna regeln om preskription av rätten att ta arv
och testamente finns i 16 kap. 4§ ärvdabalken, som innebär att en arvinge eller
testamentstagare skall göra gällande sin rätt inom tio år från dödsfallet eller
från den senare tidpunkt då hans rätt inträder. Är några arvingar eller
testamentstagare helt eller delvis okända, gäller dock enligl 16 kap. 1-3 §§
ärvdabalken alt domstolen skall låta införa en kungörelse i Post- och Inrikes
Tidningar med uppmaning till dem att göra sin rätt gällande inom fem år. Om det
föreligger särskilda skäl kan domstolen enligt lagen (1958:52) om förlängning
av tid för preskription av rätt till arv eller testamente förlänga denna (id
med fem år i sänder, dock sammanlagt högst femton år. Vissa bestämmelser om
kungörelseförfarandet finns i kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser
om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas.

Enligt utredningens förslag skall den allmänna
preskriptionstiden förkortas från tio lill fem år. Utredningen föreslår vidare
alt de särskilda preskriplionsbestämmelsernai 16 kap. 1 - 3 §§ ärvdabalken
upphävs, liksom

opaginerad Kontrollera mot PDF

de anslutande författningarna om förlängning av
preskriptionstiden och om Preskription av

kungörelseförfarandet enligl de nämnda bestämmelserna, rätten tUl arv

För att de förordade preskriptionsreglerna inte skall
medföra rättsförluster och testamente för vissa kategorier arvtagare föreslår
utredningen all ivå nya bestämmelser införs i 16 kap, 7 resp, 8 § ärvdabalken.
Enligt den ena bestämmelsen skall en bortovarande arvtagare få göra anspråk på
kvarlåtenskapen även efter preskriptionstidens utgång, om övriga arvtagare som
redan har lillträtl arvet kände lill all del fanns andra arvtagare. Den andra
bestämmelsen innebär all en sekundärarvinge, dvs, den som har blivit
arvsberätligad på grund av alt en tidigare arvtagares räll har preskriberats,
skall få tillgodoräkna sig en egen preskriptionstid. Denna tidsfrist skall
utgöra ett år från den lidpunkt då den tidigare arvtagarens räll
preskriberades.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna
del har godtagit utredningens förslag. Förslagel avstyrks dock av Göta hovrätt
och domstolsverket, som bl. a, anser all del inte finns anledning all minska
de redan nu korta preskriptionstiderna.

De arvtagare som har bevakat sin rätt till arv eller
testamente efter den döde har givetvis ett slarkl intresse av att
preskriptionstiden blir så kort som möjligl. Så länge preskriptionstiden löper
är ju rättsläget oklart för dem. Frågan är emellertid om delta intresse är så angelägel
all del bör få medföra en försämring för sådana arvtagare som får kännedom om
dödsfallet först flera år senare. Det kan visserligen hävdas all den arvtagare
som har så liten kontakt ined den avlidne all han inte inom de närmaste åren
får kännedom om dödsfallet får finna sig i all hans anspråk på arv eller
testamente preskriberas, Å andra sidan kan det länkas fall då en arvlåtare och
en arvtagare har haft en samhörighet irois all de inte har stått i regelbunden
kontakt med varandra. Som exempel kan nämnas den situationen att arvtagaren har
varit bosatt utomlands och arvlåtaren här i landet. Skälet till att en
arvtagare inle får kännedom om dödsfallet kan också vara att de andra
arvlagarna har medvetet underlåtit all underrätta honom om dödsfallet.

Det bör vidare beaktas att redan de nuvarande
preskriptionstiderna är ganska korta i jämförelse med de tider som gäller i
övriga länder i Västeuropa, Med hänsyn bl,a, fill den nuvarande invandringen
till vårt land kan det vara olämpligt alt tillskapa regler som i allt för stor
utsträckning avviker från vad som gäller i dessa länder. En förkortning av
preskriptionstiderna skulle även medföra att man bryter den rättslikhet som
gäller f,n, mellan de nordiska länderna.

Av dessa skäl anser jag att man inle nu bör förkorta de
gällande preskriptionstiderna. Det finns då inle heller anledning alt genomföra
de övriga förslag som utredningen har lagt fram i denna del. Jag kan alltså
inle tillstyrka alt de nuvarande preskriptionsreglerna ändras i någol avseende.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 28

2.4 Dödförklaring Dödförklaring

Om någon är borta och viss tid har förflutit sedan han
veterligen senasi var vid liv, kan enligl 25 kap, I § ärvdabalken ansökan göras
hos domstol om all han skall förklaras död, I allmänhet krävs att minst tio år
har förflutit. Om den som har försvunnit är över 75 år vid
ansökningstillfället, får ansökan dock göras sedan fem år har förflutit. Var
den försvunne i livsfara vid försvinnandet, får ansökan göras efter tre år, I
rättspraxis har ganska stränga krav ställts på bevisningen om att livsfara
förelåg (se NJA 1977 s, 118 och 1980 s, 44).

I direktiven för utredningen ifrågasattes om inte de
angivna tiderna för dödförklaring var onödigt långa. Utredningen har därför
diskuterat om de bör förkortas. Enligt utredningen bör emellertid huvudregeln
fortfarande vara tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år, Däremol
föreslår utredningen alt treårstiden för fall då den försvunne var i livsfara
förkortas till ett år. Utredningen anser vidare alt det för dödförklaring i
delta fall bör räcka att del görs sannolikt att den försvunne var i livsfara.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit att huvudregeln
för dödförklaring åven i fortsättningen skall vara alt det efler försvinnandet
har förflutit tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år. Endast
Sveriges advokatsamfund har en annan uppfattning. Enligt samfundet torde det
med de kommunikationer vi har i dag vara utomordentligt ovanligt att någon
försvinner och inte hör av sig inom rimlig tid, för såvitt han inle har
försvunnit för gott. Samfundet föreslår därför all lidsfristen sänks till fem
år för normalfallet och till tre år för fall då den försvunne har uppnått 75
års ålder.

Remissinstanserna tillstyrker vidare allmänt att liden för
dödförklaring i fall då den försvunne var i livsfara förkortas till ett år,
Däremol anser några remissinstanser att del nuvarande kravet på full bevisning
i dessa fall inte bör mjukas upp och ersättas av en sannolikhetsbedömning.

För egen del vill jag till en början framhålla alt en
dödförklaring enligl svensk rätt medför alla de rättsverkningar i personligt
och ekonomiskt hänseende som inträder när någon har dött. Della gör att en
dödförklaring bör få meddelas endast om myckel starka skäl talar för att den
försvunne verkligen är död. Långa tidsfrister minskar givetvis risken för en
oriklig dödförklaring. Även om det numera finns stora möjligheter att kommunicera
med närslående t.o.m. från de avlägsnaste orter, kan frånvaron av livstecken
inte utan vidare anses ge fog för att ett dödsfall har inträffat. Med hänsyn
till detta och då huvudregeln för dödförklaring i flertalet västeuropeiska
länder, bl.a. de andra nordiska länderna, är att det skall ha förflutit tio år
eller, om den försvunne var över 75 år, fem år från försvinnandet, är jag inte
beredd att föreslå att de motsvarande tider som f.n. gäller i Sverige
förkortas.

Är det utrett att den försvunne var i livsfara när han
försvann, minskar

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 29

emellertid betänkligheterna mol alt han förklaras död
redan när en ganska Dödförklaring kort tid har förflutit efler
försvinnandet. Liksom i bl.a. Danmark och Norge bör det i detla fall vara
tillräckligt med en etlårstid.

En etlårstid måste däremol anses för kort när del inle är
utrett utan bara sannolikt ati den försvunne var i livsfara vid försvinnandet.
Å andra sidan synes den nuvarande huvudregeln om tio resp, fem år för lång i
sådana fall då omständigheterna tyder på all den försvunne var i livsfara men
full bevisning om detla inte går att åstadkomma. En uppmjukning av del
nuvarande ganska stränga beviskravet kan enligt min mening försvaras, om tiden
sålts till tre år. Jag förordar därför en Ireårslid för sådana fall då del
visserligen inte är utrett men ändå kan antas att den försvunne var i livsfara
vid försvinnandet.

Om det sedan ansökan om dödförklaring har gjorts hos en
domstol inle blir klarlagt att den som är borta har avlidit, skall domstolen
enligt 25 kap, 4 S ärvdabalken utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse
på den bortovarande att anmäla sig hos domstolen inom viss lid, I kungörelsen
skall även var och en som kan lämna upplysningar i ärendel anmanas att göra del
hos domstolen. Kungörelsen skall genom domstolens försorg föras in i Post- .
och Inrikes Tidningar och ortstidning, Enligl 4§ lagen (1977:654) om kungörande
i mål och ärenden hos myndighet m,m, (kungörandelagen) bör kungörandet göras
också i annan form (s, k, stödjande kungörande), om syftet med
tillkännagivandel därigenom främjas och koslnaderna för delta inte blir oförsvarligt
höga.

Enligt utredningen bör domstolen ges möjlighet all föra in
kungörelsen även i utländska tidningar, framför allt när del är fråga om
dödförklaring av en utländsk medborgare. Utredningen anser att det är tveksamt
om domstolarna med stöd av enbart de nämnda bestämmelserna om stödjande
kungörande skulle överväga all använda sig av förfarandet med kungörelse i
utländska tidningar. Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 25
kap, 4 § ärvdabalken om att kungörelsen kan införas också i sådana tidningar.

Under remissbehandlingen har domstolsverket avstyrkt delta
förslag, medan hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt om den föreslagna
bestämmelsen behövs. Övriga remissinstanser har inte kommenterat förslaget i
denna del.

För egen del vill jag erinra om att det i prop, 1976/77:63
med förslag till kungörandelag har framhållits att bestämmelserna om stödjande
kungörande har stor betydelse för att kungörandet skall bli effektivt och att
ell sådant kungörande inte bör underlåtas ulan starka skål. Vidare har nämnden
för samhällsinformation, som enligt 5 § kungörandelagen meddelar allmänna råd
för tillämpningen av lagen, understrukit vikten av att myndigheterna överväger
stödjande kungörande och påpekat alt, om målgruppen finns utomlands, detta regelmässigt
är ett starkt skäl alt använda sig av ett sådant kungörande, Lex, i en tidning
som har spridning i det landet.

Med hänsyn till delta kan jag inte se att det finns något
behov av all föra in

s. 30 Kontrollera mot PDF

en särskild bestämmelse i 25 kap, 4 § ärvdabalken om all
kungörelse kan ske även i utländska tidningar. Jag tillstyrker därför inte
utredningens förslag på denna punkt,

2.5. Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

Om den som avlider saknar arvsberätligad make eller
släkting, tillfaller arvet allmänna arvsfonden (5 kap, 1 § ärvdabalken).
Egendom kan tillföras arvsfonden även genom gåva och testamente. Bestämmelser
om fonden finns i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.

Fondens egendom skall förvaltas av kammarkollegiet som en
särskild fond för all främja vård och fostran av barn och ungdom saml omsorg om
handikappade (1 §), En tiondel av de medel som flyter in under ell räkenskapsår
skall läggas lill fonden, medan ålerslående nio tiondelar samt avkastningen på
kapitalet skall vara tillgångliga för utdelning. Beslut om understöd ur fonden
meddelas av regeringen. Understöd får inle ges för åtgärder som det åligger
stat eller kommun att bekosta (2 §),

Kammarkollegiet får på fondens vägnar godkänna testamente
till annan än fonden om det inle föreligger anledning till klander. Kan
leslainenlel antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, får
godkännande ske även om klanderanledning föreligger eller bevakning inte har
ägt rum (4 §), Arv som tillfallit fonden kan avstås helt eller delvis till
annan, om det med hänsyn till arvlåtarens uttalanden eller andra särskilda
omständigheter kan antas överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i
annat fall kan arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått
arvlåtaren nära. om del kan anses billigt. Beslut om arvsavstående fattas av
regeringen eller, efter dess bemyndigande, av kammarkollegiet. I vissa fall
krävs riksdagens medverkan (5 §).

Egendom som har tillfallit fonden och som inle har
avslålls skall säljas. Enligl förordningen (1971:727) om försäljning av staten
tillhörig fast egendom m.m. skall den säljande myndigheten se lill att
köpeskillingen blir den högsta möjliga och att den i varje fall inle
understiger egendomens saluvärde, om inle annat särskilt föreskrivs. Lös
egendoin skall säljas på offentlig auktion av den gode man som enligt 7 §
arvsfondslagen har förordnats av tingsrätten all vid boutredningen företräda
fonden (8 § arvsfondslagen). Särskilda regler gäller beträffande tomträtt och fordringar.

Enligt utredningen är de nu gällande bestämmelserna om
avstående och om försäljning av fondens egendom lill nackdel för sådan egendom
som är intressant från kulturhistoriska synpunkter eller från natur- eller
kulturvårds-synpunkt. Bestämmelserna medför all sådan egendom i vissa fall inle
kan bevaras. Utredningen föreslår därför alt arv som avser egendom som är
värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller
kulturvårds-synpunkt skall få avslås lill någon som har särskilda förulsätlningar
all la hand om egendomen på ett lämpligt säll.

Allmänna
arvsfondens rätt att avstå egendom

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 31

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del
har tillstyrkt Polisens skyldighel utredningens förslag eller lämnat det ulan
erinran. Kammarkollegiet, som «" '« /"""/ om anser alt
förslaget i realiteten medför en utvidgning av fondens ändamål, avlidnas
egendom föreslår all del i 1 § i arvsfondslagen skall anges att fonden också
har lill uppgift att på det sättet främja kulturhistoriska intressen sann vård
av natur och kultur och alt fonden kan avstå egendom som är värdefull
från kulturhistorisk synpunkt etc. Vidare anser kollegiet all
avstående av egendom bör kunna ske endast lill förmån för juridisk person.

Jag delar utredningens uppfattning all gällande
bestämmelser kan innebära nackdelar för egendom som är värdefull från
kulturhistoriska synpunkter eller med hänsyn till natur- eller kulturvård. De
begränsade möjligheterna till avstående av fondens egendom i förening med
bestämmelserna all försäljning av fast egendom skall ske lill högsta möjliga
pris skulle sålunda kunna innebära en risk för att egendom som är intressant
från 1, ex, kulturhistorisk synpunkt inle kan bevaras. Det finns således skäl som
talar för att utredningens förslag genomförs.

Det bör dock beaktas att det är en väsentlig skillnad
mellan de möjligheter som allmänna arvsfonden f. n, har all avslå egendom och
den ordning som föreslås av utredningen. De nuvarande bestämmelserna förutsätter
att det föreligger en personlig anknytning mellan arvlåtaren och den som
egendomen avstås till, medan utredningens förslag innebär alt arvsfonden skall
kunna avslå egendom även för alt tillgodose vissa allmänna intressen. En sådan
utvidgning väcker frågan om inte avstående bör få ske även för andra ändamål
(jfr LU 1979/80:17), Det kan nämnas att tanken all arvsfonden skulle kunna
avstå bl, a, kulturhistoriskt intressant egendom behandlades år 1969 i samband
med en ändring i arvsfondslagen. Tanken avvisades emellertid då med hånsyn till
de principiella betänkligheter som förelåg mot alt utvidga arvsfondens ändamål
för vissa speciella situationer (se prop. 1969:83 s. 47).

Härtill kommer att det i detta ärende inte har
dokumenterats vilket praktiskt behov som kan finnas av en sådan möjlighet till
avstående som utredningen har föreslagit. Enligt min mening bör denna fråga och
de övriga spörsmål som gäller en eventuell utvidgning av fondens möjligheter
alt avstå egendom utredas ytterligare innan slutlig ställning las lill
utredningens förslag.

Med hänsyn till del sagda kan jag inle förorda alt
utredningens förslag genomförs nu. ulan frågan får tas upp senare i lämpligt
sammanhang.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för
budgeldepariementet,

2.6 Polisens skyldighet att ta hand om avlidnas egendom

Till dess att en avlidens egendom har kommit under
förvaltning av samtliga

dödsbodelägare eller av boutredningsman eller teslamenlsexekulor skall .

egendomen
enligl 18 kap, 2 § första stycket ärvdabalken i regel vårdas av

s. 32 Kontrollera mot PDF

delägare som sammanbodde med den döde eller annars kan la
vård om egendomen. Finns del inle någon som sålunda lar vård om egendomen,
skall enligl 18 kap, 2 § andra stycket ärvdabalken husfolk, husvärd eller annan
som är närmast därtill la hand om egendomen. Också polismyndighet har en sådan
skyldighel, om dess biträde begärs eller annars behövs. Den som har tagit hand
om egendomen kan välja mellan att själv tillkalla delägare och alt göra anmälan
lill socialnämnden, I det senare fallet är socialnämnden skyldig att fullgöra
den provisoriska förvaltning som normalt ankommer på dödsbodelägarna.

Om den döde saknade hemvist här i landet, gäller särskilda
regler enligt 2 kap, 3§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo. Har den dödes egendom inte avträtts tiil förvaltning av boutredningsman,
skall den som vårdar egendomen göra anmälan till polismyndigheten. Då anmälan
sker eller förhållandel annars blir känt skall polismyndigheten ta vård om
egendomen, om del behövs. Om egendomen är av ringa värde och består
huvudsakligen av kontanter och lösöre för personligt bruk får polismyndigheten,
sedan begravningskostnader m,m, har betalts, under vissa förulsätlningar lämna
egendomen till anhörig till den döde eller konsul för hans hemland, I annat
fall skall polismyndigheten göra anmälan till domstol, som har alt förordna
boutredningsman.

Polisutredningen
har i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen tagit upp vissa speciella uppgifler som
f, n, åvilar polismyndigheterna, bl,a, polisens skyldighet att ta vård om
avlidnas egendom. Utredningen framhåller att det redan av de allmänna
bestämmelserna om polisens verksamhei följer alt polisen i delta fall, liksom i
andra sammanhang, är skyldig att ge allmänheten upplysningar och hjälp.
Bestämmelsen i 18 kap, 2 § andra styckei ärvdabalken om polisens medverkan vid
dödsfall leder emellertid enligt utredningen lill alt polisen belastas med att
ta emot anmälningar och utföra uppgifter som sakligt sett bör ankomma på en
socialnämnd. Denna bestämmelse bör därför ändras så att vad som sågs där om
polismyndighetens uppgifter utgår. Enligt utredningen finns del inle heller
någol sakligt skäl för att polisen, när den avlidne hade hemvist utomlands,
skall behöva vidta åtgärder av rent social karaktär, Lex, all ombesörja
begravning. Dessa åtgärder bör i stället ankomma på socialnämnden. Utredningen
förordar därför att 2 kap, 3 § lagen om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo ändras så att vad som sägs där om polismyndigheten i stället
kommer all gälla socialnämnden.

Polisutredningens betänkande har remissbehandlats. Därvid
har praktiskt laget alla remissinstanser fillstyrkt att polisen befrias från
sin skyldighel att ta hand om avlidna personers egendom och all denna uppgift i
fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Jag har samma uppfattning och
förordar all 18 kap, 2 § andra slyckel ärvdabalken och 2 kap, 3 § lagen om
internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ändras i enlighet med detta.

PoUsens
skyldighet att ta hand om avlidnas egendom

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 33

2.7 Ikraftträdande m. m. Ikraftträdande

T I.,,.., . . . m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1981. När det

gäller reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes
skulder bör dock de

äldre bestämmelserna fortfarande lillämpas, om den döde
har avlidit före

ikraftträdandet. Vidare bör i fråga om
dödförklaring gälla att äldre

bestämmelser skall tillämpas, om ansökan om dödförklaring
har gjorts före

ikraftträdandet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i ärvdabalken,

2.
lag om ändring
i giftermålsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

18 kap. la§i

När särskild dödsboförvaltning inle har anordnats enligt
19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som
parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i
målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av
dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna läcks av det som har
kommU boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen, som är ny men som står i
överensstämmelse med gällande rättspraxis, utgör ett undantag från den allmänna
regeln i 18 kap. 1 § om att ett dödsbo, när särskild dödsboförvaltning inte har
anordnats enligt 19 kap., företräds av delägarna gemensamt. Enligt den nya
bestämmelsen får åven en eller flera enskilda delägare företräda boet i vissa
fall. Denna rätt gäller i mål som rör boet. I andra sammanhang än i rättegång
gäller huvudregeln om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning. Att målel skall
röra boet innebär vidare att det måsle föreligga en tvist mellan boet som
sådant och någon annan. Enbart stridigheter mellan delägarna inbördes om hur
förvaltningen lämpligen skall uiövas ulgör inle en sådan tvist. Den kan inte
prövas av domstol, utan delägarna får i ett sådant fall liksom f. n. överlämna
avgörandet till en särskilt förordnad boutredningsman. ' I
propositionsförslaget har tagits in ett nytt tredje stycke,

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 34

Rätlen för enskilda dödsbodelägare att företräda boet i
rättegång gäller IS kap I n § ärvda-endasl när delägarna för talan som kärande.
Delta framgår av kravet på att balken (ÄB) de skall "väcka och föra
lalan". Enskilda delägare kan däremot inte företräda boel på
svarandesidan. En utomstående som vill utverka ett rättskraftigt avgörande mot
boet måste alltså även i fortsättningen stämma in boet som sådant, varvid det
företräds av delägarna gemensamt. Även en delägare som för lalan mot boet för
egen del får stämma in boet som sådant, Boel företräds då av de övriga
delägarna.

Rent tekniskt har de enskilda delägarnas talesråtl
utformats som en rält att föra lalan som parter i eget namn men för boets
räkning. Del innebär alt avgörandet i målet får rättskraft mot boel men att
delägarna för talan på egel kostnadsansvar. Enligl andra stycket kan de dock i
vissa fall få ersättning av boel för sina koslnader.

En förutsättning för de enskilda delägarnas talerätt är
all samtliga delägare är parter i målet. Ell exempel är att tre av fyra
delägare väcker talan mot den fjärde om att denne skall utge viss egendom lill
boel. Om en av de tre delägarna vill förhålla sig neutral och alltså stå
utanför rättegången, har de andra delägarna taleräll endast om deras talan
riktas också mol denne, alltså med yrkande alt också han skall utge den
omtvistade egendomen.

De enskilda delägarnas talerätl är emellerfid inle
begränsad lill fall då enbart delägarna i dödsboet är parter i målet. Något
hinder finns inle mot alt en enskild delägare för lalan inte bara mot de andra
delägarna ulan också mot någon utomstående som är inblandad i ivisten, I del
tidigare nämnda exemplet kan de tre delägare som vill väcka talan mol den
fjärde alltså stämma in även t, ex, dennes make om del finns anledning till
det. Däremot medger inte bestämmelsen all enbart utomstående stäms in.
Beträffande en sådan talan gäller huvudregeln i 18 kap. 1 §, dvs. lalan får
föras endast av samtliga delägare i boets namn.

När flera delägare för lalan för boets räkning med stöd av
förevarande bestämmelse gäller 14 kap. 8 § andra slyckel rättegångsbalken, dvs.
endast en dom kan ges för dem alla. Del innebär att en handling som en av dem
företar i rättegången gäller även till förmån för de andra delägarna. Om en av
delägarna överklagar domen gäller det alltså också för de andra.

För det fall att dödsboet är försatt i konkurs gäller
enligl 20 § konkurslagen alt boet företräds uteslutande av konkursförvallaren.
Enskilda dödsbodelägare kan alltså inle i ett sådant fall väcka och föra talan
för boets räkning med stöd av förevarande bestämmelse. Om de ändå gör del torde
domstolen dock böra bereda konkursboet genom konkursförvallaren tillfälle att
överta deras lalan innan den avvisas (jfr NJA 1978 s, 347), Har de väckt talan
redan innan dödsboet försattes i konkurs, torde 22 § konkurslagen kunna
tillämpas analogt. Det innebär alt konkursboet kan överta delägarnas talan men
all, om del inle sker, delägarna kan fortsätta rättegången utan all den egendom
som tvisten gäller anses tillhöra konkursboet.

Andra styckei. Som tidigare har nämnts för enskilda
delägare lalan enligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 35

första slyckel på egel kostnadsansvar. Förlorar de målet
får de alltså slå för 18 kap 2 § ÄB

både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Om de
däremot vinner

målet, har de i regel rätt lill ersättning av motparten
för sina koslnader. I vissa

fall måste de dock även då slå för sina egna kostnader (se
18 kap. 2-4 och 6 §§

rättegångsbalken). I så fall, liksom när motparten inle
kan betala deras

kostnader, kan de enligt förevarande bestämmelse få
kostnaderna ersatta av

dödsboet,
i den mån dessa täcks av det som har kommit boet till godo genom

rättegången. En motsvarande bestämmelse gäller enligt 19
kap. 19 § första

stycket ärvdabalken vid klander av boutredningsmans
förvaltning.

2 §

Till dess att egendomen har tagits om hand av samfiiga
dödsbodelägare eller av den som / annat faU har att förvalta boet, skall
egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan,
vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om
egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skaU genast underrätta övriga
delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra
anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare
gäller också efterlevande make som inte år delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes
egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller
annan som är närmast //// det ta hand om egendomen saml tillkalla delägare
eller anmäla dödsfallet lill socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet
på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som
enligl första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta
har kommunen rätt lill ersättning av boel.

Första stycket. Bestämmelserna har endast justerats rent
språkligt.

Andra stycket. Bestämmelserna har ändrats så att den
skyldighet som polisen L n. har att ta hand om avlidna personers egendom i
fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Ändringen har sin grund i ett
förslag av polisutredningen i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen. Som har
framhållits under remissbehandlingen av detla belänkande (se prop, 1980/81:13
s, 204) kan polisen dock bli skyldig all i ett inledande skede ta hand om en
avlidens egendom, så länge det inte finns en utbyggd socialjour i alla
kommuner. Av bestämmelserna i polisinstruktionen (1972:511) om polisens
skyldighet all lämna allmänheten hjälp följer vidare att polisen även i
fortsättningen måste ta hand om en avlidens egendom, om del behövs för all
förhindra att egendomen skingras genom brott eller på ell annat obehörigt sätt.

Bestämmelserna har vidare ändrats på så sätt alt
socialnämnden är skyldig att la hand om den dödes egendom inle bara, som f. n.,
när anmälan om dödsfallet har gjorts lill nämnden utan också när nämnden på
annat sätt har fått kännedom om att dess ingripande är nödvändigt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 36

19 kap. 19 kap 12 a § ÄB

12 a §1

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en
av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part I eget namn men
för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och
boutredningsmannen avslår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av
dödsboet för kostnaderna i målel, i den mån kostnaderna täcks av del som har
komtnit boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen är ny men motsvarar gällande
rättspraxis. Den innebär att delägarna i ett dödsbo under vissa förutsättningar
kan företråda boet i rättegång trols alt boet förvaltas av boutredningsman. Den
ulgör alltså ett undantag från huvudregeln i 19 kap. 12 § om all del i ett
sådant fall är boutredningsmannen som ensam företräder boet.

På samma sätt som gäller enligt den nya bestämmelsen i 18
kap, 1 a § får dödsbodelägarna företräda boet endast i mål som rör boel. Når
del inle råder tvist mellan boel som sådant och någon annan utövas
dödsboförvaltningen även i fortsättningen av boutredningsmannen ensam.
Delägarna har vidare endast rält att företräda boet som kärande, däremol inte
som svarande.

Beträffande innebörden av att delägarna för talan som
parter i eget namn men för boets räkning kan hänvisas till specialmotiveringen
till 18 kap, la§.

En förutsättning för delägarnas talerätt är, liksom enligt
18 kap. 1 a § första stycket, att samtliga delägare är parter i målet. Något
hinder finns inte mot att utöver samtliga delägare också utomstående är parter
i målet på kärande- eller svarandesidan. Till skillnad från vad som gäller
enligt 18 kap, 1 a § första styckei kan talan föras av samtliga delägare mol en
eller flera utomstående.

Ytterligare en förutsättning för delägarnas talerätt är
all boutredningsmannen avstår från all föra boets talan. Det saknar belydelse
vilken orsaken till avståendet är. Vanligen torde boutredningsmannen ha bedömt
utsikterna till framgång som så små att han inte vill föra boets talan. Det kan
vidare tänkas att motpartens ekonomi är så svag att del enligt boutredningsmannens
mening inte lönar sig att föra lalan mot honom. Boutredningsmannen kan även av
andra skäl anse all en lalan är mindre meningsfull, särskilt med hänsyn till
den fidsutdräkt som den kan medföra. Slutligen kan del finnas anledning för boutredningsmannen
all låta delägarna föra talan för boets räkning når frågan aktualiseras efter
det att han i övrigl har slutfört sitt uppdrag men innan han har blivit
entledigad enligt 19 kap. 15 § fjärde stycket.

Att boutredningsmannen avstår från all föra boets talan är
en processförutsättning som skall beaktas av domstolen självmant. När enskilda
delägare för lalan för boets räkning skall domstolen alltså kontrollera om boet
förvaltas av boutredningsman och. om så är fallet, undersöka om han avstår '
Första stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 37

från att föra denna talan. Ett avstående bör i regel göras
skriftligen. Del är 19 kap 12 a § AB givetvis bäst om delägarna ger in
meddelandet om avstående redan i samband med stämningsansökningen tillsammans
med uppgifler om boutredningsmannens förordnande.

Domstolen bör i allmänhet kunna godta ett påstående av
delägarna om att boet inte förvaltas av boutredningsman. Skulle del senare visa
sig att en boutredningsman var förordnad när delägarna väckte sin lalan, bör
domstolen innan frågan om avvisning prövas undersöka om boutredningsmannen
avslår från alt föra denna lalan.

Har målel avgjorts trots att boet förvallas av en
boutredningsman som inle har avstått från att föra boets lalan, lorde dödsboet
genom boutredningsmannen ha möjlighel alt anföra domvillobesvår.

Om en talan från början har väckts av boutredningsmannen
men denne därefter vill återkalla eller lägga ned sin lalan, bör enskilda
delägare enligl grunderna för den nya bestämmelsen kunna överta denna talan och
fullfölja den som parter i eget namn men för boets räkning, under förutsättning
att samtliga delägare är parter i målet, 1 rällegångskoslnadshänseende synes
grunderna för 18 kap, 10 § rättegångsbalken böra lillämpas (jfr prop, 1975:6 s,
257),

Om boutredningsmannan å andra sidan från början avstår
från all föra boets lalan bör han när som helst kunna överta en lalan som har
väckts av enskilda delägare, om han ändrar sig och vill processa för boet (jfr
prop, 1975:6 s, 257), Han bör f, ö, på motsvarande sätt ha rätt att överta en
talan som någon enskild delägare kan ha väckt med stöd av 18 kap, 1 a § innan
boutredningsmannen förordnades. Om boutredningsmannen i dessa fall övertar en
lalan som har väckts av enskilda delägare för boets räkning, kan dessa inte
längre stå kvar som parter i målet. Också vid ett sådant övertagande synes
grunderna för 18 kap, 10 § rättegångsbalken böra tillämpas i fråga om
fördelningen av delägarnas och boets ansvar för rättegångskostnaderna i målet.

Oavsett om boutredningsmannen har övertagit en lalan som
har väckts av enskilda delägare eller dessa alltjämt för talan för boets
räkning kan boutredningsmannen när som hell ingå en förlikning med motparten om
det som Ivisten gäller. Boutredningsmannen har inte behörighet all ingå
förlikning beträffande de enskilda delägarnas rättegångskostnader. Givelvis bör
han emellertid la hänsyn även lill dessa koslnader när han träffar
förlikningen, I fråga om förhållandel mellan delägarna och motparten i
rättegångskostnadshänseende blir bestämmelsen i 18 kap, 5 § tredje slyckel
rättegångsbalken lillämplig (jfr prop, 1975:6 s, 257), Av grunderna för andra
stycket i förevarande paragraf lorde vidare följa att delägarna har rätt till
ersättning av dödsboet för sina kostnader i målet, i den mån dessa läcks av det
som har kommit boet till godo genom förlikningen.

Andra styckei. Bestämmelsen motsvarar den som har tagits
in i 18 kap, 1 a § andra styckei.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 38

20 a
§1 19 kap 20 a a ÄB

21 kap 1 § ÄB När dödsboet förvaUas av teslamenlsexekulor
med behörighet att företräda

boel i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör
boel väcka och föra

lalan som part i eget namn men för boets räkning, om även
övriga delägare är

parter
i målet och leslamenlsexekutorn avstår från att föra boets lalan.

Delägare som har väckt talan har räll till ersättning av
dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av del
som har kommit boet

till godo genom rättegången.

Första styckei. Bestämmelsen, som är ny, innebär att
dödsbodelägarna i princip har samma rätt att väcka och föra talan för boets
räkning när boet förvaltas av en testamentsexekutör som när det förvallas av en
boutredningsman. Till skillnad från vad som är fallet med en boutredningsman
kan emellertid en teslamenlsexekutors behörighet alt företräda boet i rättegång
ha inskränkts i det testamente genom vilket han har förordnals, I samma mån har
delägarna inle någon lalerält enligt denna bestämmelse. Deras talerätl regleras
i denna situafion i 18 kap. 1 a §.

En annan skillnad mellan en boutredningsmans och en
testamentsexekutörs behörighet att företräda boet är att testamentsexekutorn
gör det endast i förening med den avlidnes make så länge denne är delägare i
denna egenskap. Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse krävs dock inte
att också den efterlevande maken avstår från att föra boets talan. I stället är
del en förutsättning för enskilda delägares lalerält att samtliga delägare,
däribland den efterlevande maken, är parter i målet.

Andra slyckel. Bestämmelsen motsvarar dem som har tagits
in i 18 kap. 1 a § andra stycket och 19 kap. 12 a § andra stycket.

21 kap.

1 §

Innan en månad har förflutit efler det att bouppteckning
förrättades eller, om höet förvaltas av boutredningsman, uppgörelse /lor
träffats med samtiiga borgenärer om betalningen av skulderna får en skuld
betalas endast om del med fog kan antas att betalningen inte är tiU skada för
borgenärerna.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande
bestämmelserna i 21 kap. 8 §. De ändringar som har gjorts är i huvudsak av
språklig art.

F. n. gäller enligl 21 kap. 11 § alt delägare som betalar
en skuld i strid med 21 kap. 8 § blir personligen betalningsansvariga för
sådana skulder som var kända för dem vid en därefter förrättad bouppteckning. I
vissa lindrigare fall föreligger dock endast skadeståndsskyldighet. I och med
alt 21 kap, 11 § nu upphävs handlar delägarna i fortsättningen endast under del
allmänna skadeståndsansvar som gäller enligt 18 kap, 6 §,

Liksom f. n, kan en boutredningsman eller en
teslamenlsexekulor som

1 Första stycket har fått en något annan lydelse i
propositionsförslaget

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 39

betalar en skuld i strid med de angivna bestämmelserna bli
skyldig att betala 21 kap 2-4 §§ ÄB skadestånd enligl 19 kap, 18 resp, 20
§,

2S

Sedan en månad har förflutit efter del all bouppteckning
förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efler den döde
vilka inle har förfaUit till betalning och för vilka det inte redan finns
tillräcklig säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre månader,/År dödsboet inte
längre tillgodoräkna sig någon förfallolid.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande
bestämmelserna i 21 kap, 9§,

3 §

Finns del flera delägare i dödsboet eller är allmänna
arvsfonden ensam delägare,/fl/- en skuld som inte förfaller till betalning inom
sex månader sågas upp hos borgenären lill betalning sex månader efter
uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast
egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter
uppsägningen meddelar all han vill hålla sig endast lill säkerheten, är han
dock Inte skyldig att ta emot betalning före förfallodagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande
bestämmelserna i 21 kap, 10 §.

4 § '

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets
andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under
särskild värd, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inle större än all de kan betalas av den
dödes tillgångar och, om han var gift, vad som av den andra makens egendom
skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid
bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna
och kostnaderna för boets förvaUning skaU kunna betalas. Vad som sålunda behövs
skall utges av delägarna i förhållande lill vad var och en av dem har fåll för
mycket vid bodelningen eller arvskiftet, / övrigl skall bodelningen eller
skiftet beslå.

Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga
delägarna täcka brislen med vad de har fåll vid bodelningen eller skiftet. Vad
som behövs för att brislen skaU kunna täckas skall uiges av delägarna i
förhållande tiU vad var och en av dem sålunda har fått.

Paragrafen har sin motsvarighet i de nuvarande
bestämmelserna i 21 kap, 5 §, Til) skillnad från dem tillämpas dock de nya
reglerna även när dödsboet inte har aviräits till förvaltning av
boutredningsman eller till konkurs. Delägarna har vidare i fortsättningen inle
något personligt ansvar för den dödes och boets andra skulder vid sidan av den
återgångspåföljd som regleras ' Tredje stycket har ändrats i
propositionsförslaget.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 40

i förevarande paragraf. Däremot är delägarna liksom
hittills också under- 21 kap 4 § ÄB kastade det allmänna skadeståndsansvar
som gäller enligt 18 kap, 6 §,

Återgångsreglerna i förevarande paragraf aktualiseras
endast om inle delägarna kommer överens om att betala de aktuella skulderna av
egna medel. Vid mindre skulder torde det normala vara att de betalas på detta
sätt. Kan delägarna inle enas, åligger det boet att se till att bodelningen
eller arvskiftet går åter.

Om boet inte förvaltas av boutredningsman får delägarna
själva verkställa återgången. Om någon av delägarna vägrar all medverka, kan de
andra tvingas att i sista hand föra lalan vid domstol för alt få honom att
lämna tillbaka egendom till boet. Förhåller de sig passiva, kan borgenären
enligt 19 kap. 1 § ansöka hos domstolen att en boutredningsman förordnas. Även
var och en av dödsbodelägarna kan göra en sådan ansökan för att undvika
skyldigheten all svara för återgången. Om en boutredningsman förordnas blir del
sedan hans sak all för boets räkning föra talan mot den eller de dödsbodelägare
som inte godvilligt lämnar tillbaka egendom till boel.

De principer för en återgång som anges i förevarande
paragraf bör kunna lillämpas även i sådana fall då någon bodelning eller något
arvskifte inte har skett därför att boet består av en enda delägare. Däremol
blir paragrafen inle lillämplig när boets egendom har skiftats hell formlöst
mellan flera delägare. Som har sagts i den allmänna mofiveringen är delägarna i
ett sådant fall skyldiga att på begäran av boel återställa all den egendoin som
de har mottagit, oavsett om det finns skulder i boet eller inte.

Första stycket. I likhet med vad som gäller f, n, enligl
21 kap, 5 § första stycket skall en bodelning eller ett arvskifte gå åter i sin
helhet när den dödes skulder uppgår till eller överstiger hans tillgångar.
Återgången omfattar alltså då all den egendom som har delats eller skiftats.
Detta gäller även när arvskiftet är endast partiellt.

Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5
§ första styckei avser de nya återgångsreglerna inle bara den dödes skulder
ulan också andra skulder som kan åvila boel, t. ex. enligt 18 kap. 3 §. Det
personliga ansvar för sådana skulder som delägarna f. n. har enligt 21 kap. 15
§ har samtidigt upphävts.

En total återgång enligl förevarande bestämmelse medför,
när delningen eller skiftet inle har hunnit verkställas, att beslutet om
delningen eller skiftet inte kan fullföljas. Har delningen eller skiftet
genomförts, innebär återgången att rättshandlingen inte längre gäller som laga
fång eller grundar några rättigheter eller skyldigheter i övrigt för delägarna.
De är då i stället skyldiga alt lämna tillbaka all egendom som de har fått ut.
Angående skyldigheten alt ersätta avkastning av egendomen och om rätten till
ersättning för kostnader som har lagts ned på egendomen finns bestämmelser i 21
kap. 6 § i dess nya lydelse.

Var den döde gift, är det inte säkert alt den efterlevande
maken måsle återställa någol till dödsboet. När en bodelning går
åter skall den

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 41

efterlevande visserligen lämna tillbaka egendom som har
tillhört boet, men 21 kap 5 § ÄB

han får behålla och har även rält all få tillbaka egendom
som förut har tillhört

honom själv. I denna del kan i övrigt hänvisas till
förarbetena till de

nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5§ första stycket (SOU
1932:16 s.

377).

Sedan den egendom som omfattas av bodelningen eller
arvskiftet har lämnats tillbaka till boet skall egendomen realiseras och
borgenärernas fordringar betalas. Även koslnaderna för förfarandet skall
ersättas genom den återburna egendomen. Uppkommer därefter överskott, skall
detla efler en förnyad bodelning resp. ett nytt arvskifte fördelas mellan
dödsbodelägarna.

De nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § första styckei
innehåller inle någon uttrycklig reglering av vad som skall ske om en delägare
inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom. Som har framhållits
i den allmänna motiveringen lorde delägaren emellertid enligl allmänna rättsgrundsatser
vara skyldig att utge ersättning för egendomens värde. Denna
ersättningsskyldighet kan jämkas i särskilt ömmande fall (jfr SOU 1932:16 s,
390 fL prop, 1933:7 s, 59-61 och ILU 1933:34 s, 7), Med egendomens värde får
förstås dess värde när återgången aktualiseras. Om den egendom som inle finns i
behåll har stigit i värde sedan den tillskiftades delägaren ulan att han haft
nytta därav, kan del vara ett skäl att jämka dennes ersättningsskyldighet.

Andra stycket. Alt återgången skall begränsas till vad som
behövs för att skulderna och förvaltningskostnaderna skall kunna betalas
överensstämmer med vad som gäller f.n. enligt 21 kap. 5§ första stycket. Frågan
om återgången skall vara total eller partiell avgörs med hänsyn till del värde
den dödes tillgångar har vid återgångstillfället. Vid en partiell återgång
enligl förevarande bestämmelser ligger detla värde även lill grund för
beräkningen av vad delägarna har fått för mycket vid bodelningen eller
arvskiftet.

Liksom vid tillämpningen av första stycket kan delägarnas
ersättningsskyldighet enligt andra styckei jämkas i särskilt ömmande fall.

Tredje stycket. Första meningen motsvarar 21 kap. 5 §
andra styckei i dess nuvarande lydelse. I klarläggande syfte har i andra
meningen tagits in en bestämmelse om hur brislen skall fördelas mellan
delägarna.

5 § '

Egendom som har utgetts som legal eller / enlighet med en
ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boel, om det behövs för att den
dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll skall dess
värde ersättas, om det inte finns särskilda skäl mot delta.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande
bestämmelserna i 21 kap, 6 §,

' Andra meningen har fått en något annan lydelse i
propositionsförslaget.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 42

6 § 21 kap6§ ÄB

23 kap 2 § ÄB Den som enligl 4 eller 5 § är skyldig alt
lämna tillbaka egendom lill boel eller -.41 1 ÄB att ersätta
egendomens värde skall utge även ränta eller avkomst av egendomen. Han
har dock själv rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och.
otn han va/- i god tro, kostnader
som har varil lill nytta för egendomen.

Paragrafen motsvarar de nuvarande bestämmelserna i 21 kap,
7 §, De ändringar som har gjorts är närmast av språklig arl.

23 kap,

2 §

Mol någon delägares bestridande/«/ skifte eföretas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts
eller medel lill deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av
oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har
verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande
eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Slår boel under förvaltning av boutredningsman eller
testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne har anmält att
utredningen har slutförts.

Första styckei. I denna paragraf finns f, n, en
bestämmelse som innebår all skifte inte får företas mol en delägares
bestridande innan bouppteckning har förrättats och delägaren har frilagils från
ansvar för den dödes skulder. Eftersom dödsbodelägare enligt de nya
bestämmelserna i 21 kap, inte skall kunna drabbas av sådant ansvar i
forisätiningen, har den ifrågavarande bestämmelsen slopats.

Andra och tredje styckena. Bestämmelserna har, frånsett
några språkliga justeringar, lämnats oförändrade.

24 kap,

1 §

Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har
kommit överens om all leva saminan i oskiftat bo, gäller i fråga om
förvaltningen av boet och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap, 1 S,
o/» inte annat har avtalats. Också bestäinmelserna i 3, 4 och 6 §§ samma
kapitel skall tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra
lalan som parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18
kap. 1 a §. om inle annat avtalas mellan delägarna.

Första styckei. Bestämmelserna har ändrats endast
redaktionellt. Andrastycket. Bestämmelsen, som är ny. innebär genoin
hänvisningen till 18 kap. 1 a § alt enskilda delägare får i mål som rör boel
väcka och föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga
delägare är

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 43

motparter i målet. Denna talerätl gäller dock endast om
inte delägarna har 25 kap 1 § AB

kommit överens om annat i samband med avtalet om
samförvallning eller

senare.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen kan ett avtal
om sammanlevnad i oskiftat bo i vissa fall sägas upp eller hävas på grund av
att enskilda delägare väcker en talan för boets räkning med slöd av 18 kap, 1 a
§, Det är f, ö, inle någol som hindrar alt delägarna redan när avtalet sluts
kommer överens om alten sådan rättegång skall få till följd alt avtalet upphör
all gälla.

Om ett avtal om sammanlevnad i oskiflal bo hävs eller
annars upphör alt gälla, har det i och för sig inte någon återverkan på en
rättegång som enskilda delägare har inlett för boets räkning, Någol hinder
finns emellertid inle mol all förvaltningen av boet då anförtros en
boutredningsman, som enligl vad som har utvecklats i specialmotiveringen till
19 kap. 12 a § första stycket kan la över de enskilda delägarnas lalan.

25 kap.

1 §

Är någon borta och har det sedan han veterligen senast var
vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttiofem år gammal,
fem år, får ansökan göras om hans dödförklaring. Kan det antas ati den som är
borta befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet, får ansökan
göras sedan tre år har förflutit. Ärdel utrett att han befann sig i livsfara,
får ansökan dock göras sedan ett år har förfhuit.

Huvudregeln om dödförklaring i första meningen har
behållits i sak oförändrad. Liksom f. n. gäller en kortare lid för del fall alt
den försvunne befann sig i livsfara när han såvitt man vet senasi var i livet.
Denna tid ulgör emellertid i fortsättningen endast ett år och inle, som f. n.,
tre år. En nyhet är vidare att ansökan om dödförklaring kan göras inte bara när
del är utrett utan även när del är antagligt alt den försvunne befann sig i
livsfara, I så fall gäller dock en ireårstid i slällel för en etlårstid.

Som exempel på fall där del måste anses utrett alt den
försvunne befann sig i livsfara kan nämnas all han var ombord på ell fartyg som
har gäll under utan att såvitt känt någon räddats eller all han var inblandad i
en strid eller någon annan farlig situation under ett krig, Rälisfallen NJA
1977 s, 18 och 1980 s, 44, där den försvunne hade begett sig ut i en bål som
senare påträffats drivande på vattnet ulan någon människa ombord, ulgör å andra
sidan exempel på fall där det inte kan anses styrkt all den försvunne befann
sig i livsfara men där della ined hänsyn till oinsländighelerna dock framstår
som antagligt,

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 44

5 § 25 kap 5 § ÄB

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått lill ända.
skall rätten, om sådan lid som anges i 1 § är förfluten och man ej vel att den
bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död. Han skall då antas
ha avlidit, i fall som anges i 1 § första meningen vid utgången av den månad då
nyss angiven tid gick lill ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt
sexliofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv. vid utgången
av den månad under vilken han skulle ha fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt
andra eller tredje meningen i samma paragraf, på den dag eller, om dagen ej är
känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg respektive kunde antas
föreligga. I rättens beslut skall anges vilken dag som sålunda är att anta
såsom dödsdag.

Paragrafen har ändrats som en följd av den förordade
ändringen av 25 kap, 1§,

Övergångsbestämmelser

1,
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1981,

2,
I fråga om
dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder lillämpas fortfarande äldre
bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdandel,

3,
Har ansökan om
dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, lillämpas äldre bestämmelser,

I princip skall de nya reglerna tillämpas även när den
döde har avlidit före ikraftträdandet. Det gäller reglerna om dödsbodelägares
rätt all företräda boel i rättegång, allmänna arvsfondens rätt att avslå
egendom samt socialnämndens skyldighel all i vissa fall la hand om avlidnas
egendom,

Ell undanlag gäller dock i fråga om dödsbodelägares ansvar
för den dödes skulder, I della fall tillämpas äldre bestämmelser, om den döde
har avlidit föreikrafllrädandel. Del kan påpekas alt när en dödsbodelägare
härleder sin rätt från en tidigare avliden arvlålare (s, k, sekundosuccession)
den avgörande lidpunkten år när den sist avlidne, och alltså inle arvlåtaren,
har dött.

När det gäller dödförklaring tillämpas äldre bestämmelser
i fall då ansökan har gjorts före ikraftträdandet. Vid avgörandet av vid vilken
tidpunkt den bortovarande skall anses ha avlidit är del alltså 5 § i sin äldre
lydelse som blir tillämplig. Har ansökan om dödförklaring gjorts efter
ikraftträdandet, lillämpas de nya reglerna även om den försvunne befann sig eller
kan antas ha befunnit sig i livsfara redan före denna tidpunkt.

4.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

12 kap.

2 §

Mot någon dödsbodelägares bestridande får bodelning ej äga
rum innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel
till deras

opaginerad Kontrollera mot PDF

betalning har salts under särskild vård. Har den dödes
egendom blivit avträdd till konkurs, får bodelning alltid äga rum ulan hinder
av någon delägares bestridande.

Paragrafen har ändrats som en följd av all de nuvarande
reglerna i 21 kap, ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder
nu upphävs. Ändringen motsvarar den som har gjorts i 23 kap, 2 § ärvdabalken.

Lagen
om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

opaginerad Kontrollera mot PDF

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om
internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

2 kap, 3 S

Finns det här i riket egendom efler någon som vid sin död
inte hade hemvist här och har egendomen inle avträtts till förvaltning av
boutredningsman enligt 2 §, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras hos
socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem
av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som år närmast
till det. Då anmälan sker eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall
socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen
av kontanter, kläder och andra lösören för personligt brnk. får socialnämnden
överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk
medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnande får dock ske
först sedan koslnaderna här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och
begravning har betalts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för
någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist hår.

I annat fall än som avses i andra stycket skall
socialnämnden göra anmälan till rätten, som då förordnar all egendomen skall
avträdas lill förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2
§.

Paragrafen har, utöver en del redaktionella justeringar,
ändrats på så säll att de uppgifter som enligl de nuvarande bestämmelserna
skall fullgöras av polismyndighet i forisätiningen läggs på socialnämnden. Som
har framhållits i specialmotiveringen lill 18 kap. 2 § ärvdabalken har polisen
dock fortfarande enligt polisinstruklionen en allmän skyldighel att vid behov
la hand om bl, a, ett dödsbos egendom.

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket
skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efler
svensk lag.

Alt frågan om bodelägares ansvar för den dödes skulder
skall bedömas efter svensk lag medför all någol sådant ansvar inle längre kan
utkrävas. Som en följd av delta har de bestämmelser som f, n, finns i första
stycket andra meningen och i andra slyckel upphävts.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 46

5 Hemställan Hemställan m. m.

Jag hemsläller alt lagrådels yllrande inhännas över
förslagen lill

1,
lag om åndring
i ärvdabalken,

2,
lag om åndring
i giftermålsbalken,

3,
lag om ändring
i lagen (1937:81) om inlernalionella rättsförhållanden rörande dödsbo.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 47

Bilaga
1

JUSTITIEDEPARTEMENTET

DÖDSBODELAGARES ANSVAR FÖR AVLIDENS SKULDER M.M.

Betänkande avgivet av

utredningen om vissa arvsrättsliga frågor

Ds Ju 1979:11

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 48

Till Statsr å det och
chefen f ö r justitiedepartementet

Genom beslut den 24 augusti 1977 bemyndigade regeringen
chefen f ö r Justitiedeparter ö entet att tillkalla en s ä rskild utredare med uppdrag att utreda fr å gor om d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder m.m.
f.ied st ö d av bemyndigandet tillkallades sa.iraa dag s ä som s ä rskild utredare
hovr ä ttsr å det, numera ordf ö randen i allm ä nna reklam.ationsn ä mnden Nils .'vlang å rd.

.ktt som
experter bitr ä da utredningen f ö rordnades den 20 september 1977 advokatfi.skalen
Leif Gillenius och advokaten Bertil Ksnriques samt den 24 november 1977 direkt ö ren i Svenska Bankf ö reningen Pontus Kodigh.

Till sekreterare f ö rordnades
den 20 september 1977 hovr ä ttsassessorn
Torgil Melin.

Utredningen har antagit namnet utredningen om vissa arvsr ä ttsliga fr å gor.

Sedan utredningen nu har slutf ö rt sitt arbete f å r
utredningen h ä rmed ö verl ä mna bet ä nkandet B ö dsbodel ä garea ansvar f ö r
avlidens skulder m.m.

Experterna har bitr ä tt
utredningens f ö rslag.

Stockholm i juni 1979.

::il;

/Torgil I:;elin

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 49

INNEH Ä Ll

P ö rkortninrar

F ö rf
attnl ngsf ö rslais;...... ,.................................
9

1................................................................... F ö rslag till lag om ä ndring i ä rvda

balken ......................................................... 9

2.
F ö rslag till lag om ä ndring i lagen (1928:281) om allm ä nna arvsfonden 19

3.
F ö rslag till lag om upph ä vande av lagen (1958:52) om .f ö rl ä ngning av tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testamente ...................... 21

4.
F ö rslag till f ö rordning om upph ä vande av kung ö relsen (1959:321) med n ä rmare best ä mmelser om kung ö rande, varom i 16 kap. 1,

2 och 3 §§ ä rvdabalken stadgas .............. 21

SajTjnanfattning......... . ... ..o ... « .. = .... o... 22

1................................................ Utrednln.ens
uppdrag och arbetets be

drivande.................................... o ...... . 24

1.1
Direktiven................................................
24

1.2
Utred.ningens
arbete.............................. 28

2 D ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens

skulder.................................................. , 30

2.1
Historik.................................................... ....... 30

2.2
'Hillande r ä tt ......;................................... ....... 35

2.2.1
Inledning
............................. 33

2.2.2
21 kap. 1, 2
och 5 §§ ' ............................. ....... 34

2.2.3........................... Cvriga bestäjrjselser
oi:; dodabodelägares

,j;iildsansvar............... ............... , 36

2.2.''
Undantag frfin gäldsansvari,£;heten ...... 39

2.2.5
ökades t£ndi;beatä;ri:Tel ser................ 41

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 50

2.3 Best ä mmelsernas
till ä mpning hos banker,

inkassof ö retag och begravningsf ö r-

o.ningar................................................... 44

2.4 Ubl ä ndska f ö rh ä llanden ......................... 50

2.4.1
Finland..................................................... 50

2.4.2
Danmark.................................................. 50

2.4.3
Norge ..................................................... ..... 54

2.5 ö verv ä ganden och f ö rslag .................... ..... 55

2.5.1
Å terg å ng av bodelning och arvskifte 57

2.5.2
Skadest å ndsregler ................................. ..... 62

2.5.3
Offentlig d ö dsbof ö rvaltning .................... ..... 64

2.5.4
Obligatorisk
boutredningsruanna-l ö rvaltning 65

2.5.5
Det av utredningen
f ö rordade alternativet 68

3 D ö dsbodel ä gares taler ä tt.............................. ..... 72

3.1 G ä llande
r ä tt........................................... 72

3.1.1
Inledning ................................................ ..... 72

3.1.2
Del ä gare f ö r
talan som part f ö r egen

del........................................................... ..... 74

3.1.3 Del ä gare
f ö retr ä der boet (f ö r talan

i boets namn).......................................... ..... 83

3.1.4 Del ä gare
f ö r talan som part men f ö r

boets r ä lning .......................................... ..... 85

3.1.5 Ett tveksamt fall .,.................................... ..... 89

3.2 Utl ä ndska
f ö rh å llanden ........................... 90

3.2.1
Finland..................................................... 90

3.2.2
Danmark ................................................. 91

5.2.1
Norge....................................................... 91

3.3 ö verv ä ganden och f ö rslag....................... 92

3.3.1
Inledning ................................................. 92

3.3.2
Del ä gares beh ö righet
att f ö ra talan

som part f ö r egen del ............................. .... 93

3.3.3 Del ä gares
beh ö righet att f ö ra talan

so;u n ä rt f ö r boets r ä kning..................... 95

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 51

4.............................................................. Preskription
av r ä tt till arv och i

testamente.............................................. 100

4.1 G ä llande
r ä tt........................................... .... 100

4.1.1
Inledning ................................................ .... 100

4.1.2
16 kap. 1-3 §§ AB och lagen (1953:52) om f ö rl ä ngning av
tid f ö r preskription

av r ä .tt till arv eller testamente ............. 102

4.1.3
N å gra s ä rskilda
preskriptionsregler om barns arvsr ä tt
och om r ä tt till arv efter barn . 105

4.1.4
Den allm ä nna preskriptionabest ä m-

melsen .................................................... .... 106

4.1.5
16 kap. 5 § Ä B ........................................ 107

4.1.6
Preskriptionsavbrott
............................... .... 108

4.1.7 Preskriptionens verkningar ........................ .... 109

4.2 Utl ä ndska
f ö rh å llanden .............................. .... 110

4.2.1
Finland ..................................................... .... 110

4.2.2
Danmark ................................................. 110

4.23 Norge...................................................... ___ 111

4.3 Ö verv ä ga.nden och f ö rslag
........................ .... 112

5 D ö df ö rklaring............................................ 118

5.1
G ä llande r ä tt
............................................ 118

5.2
Utl ä ndska f ö rh å llanden .............................. 125

5.2.1
Finland ..................................................... .... 125

5.2.2
Danjnark .............................................. 126

5.2.3
Norge...................................................... ..... 127

5.3 Ö verv ä ganden ooh f ö rslag.......................... 129

6.............................................................. Allm ä nna arvsfondens r ä tt
att avst å

egendom ................................................. ..... 1 34

6.1
G ä llande r ä tt............................................. ..... 134

6.2
Ö verv ä ganden ooh f ö rslag .................... ..... 137

7 ' Special-T.otiverin;; till utredningens

f ö rfattningsf ö rslag.................................... . 142

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 52

7.1
F ö rslaget till lag om ä ndring i ä rvdabalken 142

7.2
F ö rslaget till lag om ä ndring i lagen (1928:281) om allra ä nna
arvsfonden ... 148

Bilaga Redog ö relser
f ö r viss utl ä ndsk succes

sionsr ä tt .............................................................. ... 149

1.
Frankrike.......................................................... ... 149

2.
F ö rbundsrepubliken Tyskland ........................ 151

3.
Belgien............................................................. 154

4.
Nederl ä nderna................................................. ... 155

5.
Sngland........................................................... ... 156

opaginerad Kontrollera mot PDF

P Ö EKORTNINGAR AGL

Beckman-H ö glund

BrB Ekel ö f II

FB GB IIB HD Hgdahl Jensen

JB JO

KL Knoph

NJA NJA II

SOU SvJT Walin FB

V; al in AB I

vvalin Aii II

Ä 3

Lagen (1941:416) om arvsskatt och g å voskatt

Nils Beckman - Olle H ö glund,
Svensk familjer ä ttspraxis, 6 uppl. 1977

Brottsbalken

Per Olof Ekel ö f,
fi ä tteg å ng, andra h ä ftet, 4 uppl. 1974

F ö r ä ldrabalken

Gifterm å lsbalken

Handelsbalken

H ö gsta dOiT.stolen

Flemj-iing Hjz(gdahl Jensen, DjJdsbobehandlingen, 1977

Jordabalken

Juati ti eombud snannens ä mbetGber ä ttelse

Konkurslagen (1921:225)

Knophs ö versikt ö ver Norges rett, 1975

Nytt
juridiskt arkiv avd. I

Nytt
juridiskt arkiv avd. II

fi ä tteg ä ngsbalken

Statens offentliga u-crodningar

Svensk Juristtidning

G ö sta V.'ali.i, Koriiacntar till f ö r ä ldrabalken,
2 uppl. 1971 G ö sta \/alin, Koia'ientar till ä rvdabalken del I, 2 uppl. 1973

G ö sta '..''alin, Loaaentar till ä rvdabai;:9n del II, 1976 Ä rvdabalken

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Prop. 1980/81:48

fchfatt;-.:i','G3foeslag 1 |ö|l|siiU

=ii= § i=iS--ii:S § =i=i== ä iSii=i=

H ä rigenom f ö reskrivs i fr å ga
om ä rvdabalken

dels att
16 kap, 1-3 och 9 §§ samt 21 kap, 1-3, 5, 11, 13 och

18 §§ skall upph ö ra att g ä lla,

dels att 3
kap, 3 § , 16 kap. 4, 7 och 8 §§ , 20 kap. 1 § ,
21 kap. 7-9, 12 och 14-16 §§ samt 25 kap. 1 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken
skall inf ö ras tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a
§ ,

19 kap. 12
a § och 21 kap, 12 a § , av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 kap.

3
§ Har efterlevande maken genom g å va eller annan d ä rmed
j ä mf ö rlig

handling,
utan tillb ö rlig h ä nsyn till den f ö rst
avlidnes arvingar, orsakat v ä sentlig
minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens d ö d tillkommer hans arvingar, vederlag utg å till arvingarna efter den f ö rst avlidne f ö r
vad av minskningen bel ö per å deras andel i boet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kan
vederlag ej utg å , skall g å van eller dess v ä rde
å terb ä ras, s å framt den som mottog g å van ins å g
eller bort inse, att den l ä nde arvingarna efter den f ö rst avlidne till f ö rf å ng. Talan h ä rom m å dock ej v ä ckas, sedan fem å r

Kan vederlag
ej utg å , skall g å van eller dess v ä rde
å terb ä ras, om den som mottog g å van
ins å g eller bort inse, att den var till
skada f ö r arvingarna efter den f ö rst avlidne. Talan h ä rom f å r dock ej v ä ckas, sedan fem å r
f ö rflutit fr å n det g å -

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 Senaste lydelse av 16 kap. 1 § 1977:659 16 kap. 2 § »

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

F ö reslagen lydelse

55

opaginerad Kontrollera mot PDF

f ö rflutit fr å n
det g å van mottogs.

van
mottogs. Talan f å r f ö ras av var och en av arvingarna efter den f ö rst avlidne.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Var vid d ö dsfallet g å va, som tillkommit under omst ä ndigheter varom ovan s ä gs, ej fullbordad, m å den ej g ö ras g ä llande, i
den m å n det skulle l ä nda arvingarna efter den f ö rst avlidne till f ö rf å ng.

16
kap. . r2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arvinge
eller testamentstagare, som ej har att g ö ra
sin r ä tt g ä llande efter vad i 1-3 a §
s ä gs, skall g ö ra det inom tio ä r
fr å n d ö dsfallet eller, om hans r ä tt
intr ä der f ö rst vid senare tidpunkt, fr å n
denna.

Arvinge
eller testamentstagare, som ej har att g ö ra
sin r ä tt g ä llande enligt 3 a skall g ö ra
det inom fem å r fr å n d ö dsfallet eller, om hans r ä tt intr ä der
f ö rst vid senare tidpunkt, fr å n denna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7 § Har arvinge eller testamentstagare icke inom tid, som i 1-5 §§ ä r f ö r varje fall stadgad, tilltr ä tt kvarl å tenskapen
eller sin lott d ä ri eller anm ä lt anspr å k
d ä rp å efter vad i 6 § s ä gs, ä r han sin r ä tt f ö riustig.

Arvinge eller testamentstagare har f ö rlorat sin r ä tt
om denne irite inom den tid som

f ö r

anges i 3
a, 4 eller 5

d ä r avsett fall har

1. tilltr ä tt kvarl å tenskapen

eller sin arvslott eller

2. anm ä lt anspr å k p å kvarl å

tenskapen enligt 6 § .

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Senaste lydelse 1976:1117.

'/ad nu
har sagts skall' emeller-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 56

Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse

tid inte g ä lla om annan
ar-

vinge
eller testamentstagare f ö re utg å ngen av nyssn ä mnda
tid har f å tt f ö rm å n av eller tagit befattning med d ö dsboet och k ä nt
till den bortovarandes namn och vistelseort, 8 § Arv, som arvinge enligt 7 § g å tt f ö riustig, skall tillfalla dem som skulle varit ber ä ttigade d ä rtill,
om arvingen avlidit f ö re arvl å taren eller, i fall som avses i 3 kap. 1 § , f ö re den sist
avlidne maken.

Den
som kan ta arv enligt f ö rsta stycket skall p å s ä tt som anges
i 6 § g ö ra sin r ä tt g ä llande inom ett å r fr å n den tidpunkt n ä r den f ö rste arvingen f ö rlorade
sin arvsr ä tt. G ö r han inte det, har han f ö rlorat
sin r ä tt om inte den som har tr ä tt i hans st ä lle
f ö re utg å ngen av nyssn ä mnda
tid har f å tt f ö rm å n av eller tagit befattning med d ö dsboet och k ä nt
till hans namn och vistelseort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 kap. 1
a §

Varje del ä gare f å r utan hinder av best ä mmelsen i 1 § f ö rsta stycket f ö ra talan i m å l som r ö r
boet, om samtliga del ä gare och endast de ä r parter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Del ä gare som f ö r s å dan talan

.svarar

f ö r r ä

tte,

p- Ä n;;s

;kos

tna-

derna
rr.

en har

r ä

tt ti

.11

er-

s ä ttnin

g av d

ö d.?

boet

f ö r

' ko st-

nad son

t ä cks

av

det

som

ha r

opaginerad Kontrollera mot PDF

19 kap. 12 a §

rättegången.

Var

je del ä gare .C å r
i; ta

n hin f ö ra

der

.1"

best ä mmelsen i

12 §

ta-

Lan

. i m å l som r ö r

boet

, om

saia

tii,ga
del ä gare

och

endas

"C

de

ä r Darter saat

bout:

redni

n,~s-

mannen
inte hos r ä tten

an;a ä

ler

att

han mots ä tter

si- ;

att s

å dan

talan f ö r.q.

Finner ratten n ä r
del ä gare har v ä ckt s å dan talan
att boet d å hade avtr ä tta till f ö rvaltning
av boutredningsman och att det alltj ä mt
f ö rvaltas p å det s ä ttet.
skall r ä tten genast underr ä tta boutrednLngsiaannen om ta.lans v ä ckande.

De l ä g;

ire som f ö r

talan

sor;>
av-

ses i

f ö rsta stvc!

ket 5-

va j

.ar

f ö r ri

bitteg å ngskoE

tn.ide

rnt

i uän

har r;

;itt
till ers.

ö ttni

n .T

av

d ö dsboet £'6i- kost

nad 3.

om

t ä cks

av
de"

t som
har koi

\'s:'.i t

ooet
till

;odo geno:!i r ä tte.-.'.ngen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen Ivdelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bouppteckning
skall f ö rr ä ttas sist tre m å nader efter d ö dsfallet, s å framt
ej p å ans ö kan inom samma tid r ä tten med h ä nsyn till boets beskaffenhet eller av annan s ä rskild orsak f ö rl ä nger tiden.

Bouppteckning
skall f ö rr ä ttas sist tre m å nader efter d ö dsfallet, om ej p å ans ö kan inom samma tid av d ö dsboet eller av del ä gare eller av legatarie r ä tten
med h ä nsyn till boets beskaffenhet eller
av annan s ä rskild orsak f ö rl ä nger tiden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om d ö dsboanm ä lan
och undantag p å grund av s å dan anm ä lan
fr å n skyldigheten att f ö rr ä tta
bouppteckning f ö reskrives i 8 a § ,

opaginerad Kontrollera mot PDF

21 kap, 7 §

Skyldighet att utgiva egendom j ä mlikt 5 eller 6 §
skall tillika offifatta r ä nta eller avko.v.st av egendomen. N ö dig kostnad for egendomen skall ers ä ttas, sa ock nyttig kostnad, d ä r den var gjord i god tro.

Skyldighet att utge egendom j ä mlikt 6 eller 12 a § skall ä ven omfatta r ä nta eller avkomst av egendomen. N ö dig kost nad f ö r
egendomen skall ers ä ttas, liksom nyttig koatnad, d ä r den var gjord i god tro. *

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innan den
i 1 § f ö rsta stycket stadgade tiden .g å tt
till ä nda eller, d ä r boet st å r
under f ö rvaltning av bouuredningsman, uppg ö relse tr ä .ifats
o.T. borgen ä rernas f ö rn ö jande, n å betalni.nj av ,:ö.lä verk-

Innan en m å nad har f ö rflutit
efter det bouppteckningen f ö rr ä ttades eller, d ä r
boet st ä r under f ö rvaltning av boutred-ningsM',an, uppg ö relse har tr ä ffats
oa borgen ä rernas f ö rn ö jande, f å r betalning av g ä ld
verlfst ä llas endast om det ä r

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande l.ydelse

st ä llaa allenast d ä r rned fog kan antagas, att betalningen ej l ä nder till aen f ö r
borgen ä rer.

59

F ö reslagen l.ydelse

befogat att anta, att betalningen ej ä r till G-kada för borgen ä rer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sedan den
i 1 § f ö rsta stycket stadgade tiden g å tt
till ä nda, m å borgen ä r
fordra s ä kerhet f ö r g ä ld efter den
d ö de, som ej ä r till betalning f ö rfallen och f ö r vilken tillr ä cklig s ä kerhet
ej finnes. St ä lles ej s ä kerhet inom tre m å nader,
m å f ö rfallotid ej tillgodonjutas.

Sedan en m å nad har i ö rflu
ti t efter det bouppteckningen f ö rr ä ttades, f å r
borgen ä r kr ä va s ä kerhet f ö r g ä ld efter den
d ö de, som ej ä r f ö rfallen till
betalning och f ö r vilken tillr ä cklig s ä icerhet
ej finns. St ä lls ej s ä kerhet inora tre m å nader, f å r f ö rfallotid ej tillgodonjutas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Sker bodelning eller arvskifte innan all g ä ld ä r gulden,
svara del ä garna f ö r g ä ld efter den
d ö de, som d å var eller sist vid d ä refter f ö rr ä ttad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medf ö ra s å dan p å f ö ljd, d ä r efterlevande maken ej erh å llit n å got
av den d ö des egendom.

Vad i denna paragraf f ö reskrivs
om bodelnin.g och arvskifte skall i till ä i.gpliga
delar g ä lla ä ven n ä r egendom har ;.yottagi ts av d ö dsbodel ä gare
fr å n d ö dsboet utan att bodelning eller arv-skifte har skatt.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 60

Nuvarande
lydelse F ö reslagen lydelse

12 a §

Ä ger
bodelning eller arvskifte rum innan den d ö des
g ä ld har betalats och f ö religger ej fall som avses i 12 § f ö rsta
stycket, skall delningen eller skiftet g å
å .ter.

Sker å terg å ng enligt f ö rsta stycket och har delningen eller
skiftet g å tt i verkst ä llighet, skall var och en till d ö dsboet å terb ä ra vad han har mottagit.

Kan mottagaren inte å terb ä ra allt vad han har erh å llit vid delningen eller skiftet, skall han ers ä tta d ö dsboet v ä rdet av vad som brister om inte s ä rskilda sk ä l
ä r d ä remot. Berodde det p å mottagaren
att egendomen fr å ngick honom oeh k ä nde han d ä
till eller borde han ha k ä nt till att d ö dsboet hade obetalda skulder, skall han ut ö ver n ä mnda v ä rde ä ven ers ä tta boet den skada som han kan ha v å llat boet.

Vad i denna paragraf f ö reskrivs
om bodelning och arvskifte skall i till ä mpliga
delar g ä lla ä ven n ä r egendon: har mottagits

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

F ö reslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

av
d ö dsbodel ä gare fr å n
d ö dsboet utan att bodelning eller
arvskifte har skett.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

F ö rsitter del p.wfive ,

har boet i sin v å rd,
tid f ö r boupptecknings forr ä t_-tande, skall han svara f ö r all den_d ö des
g ä ld. Samma lag vare, d ä r del ä gare vid
bouppteckningen eller dess ed-fastande genom veterligen oriktig uppgift eller
svikligt f ö r tigande ä ventyrar borge.n ä rers
_ ä t_t_.

Dej- ä gare som vid bo y .P £ te_qk_ ning £ n_eller_ dess edf ä stande
££ SP . veterligen oriktig yiiESi?"! eller svikligt f ö rtj.-gande_ ä vent.yrar
borgen ä rers r ä tt skall sv3i-a f ö r
all den d ö des g ä ld.

opaginerad Kontrollera mot PDF

H ä ftar del ä gare i ansvar f ö r
g ä ld efter den d ö de, skall ansvarigheten ock g ä lla annan boets g ä ld;
och ä r del ä gare f ö rty i fall som avses i 2 § f ö rsta
st.ycket pliktig att utgiva vad 3om erfordras f ö r t ä ckning av g ä ld, som f ö re
egendomsavtr ä det å dragits boet.

15 §

K ä ftar del ä gare i ansvar f ö r
g ä ld efter den d ö de, skall ansvarigheten ocks å g ä lla annan
boets g ä ld.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vad i 1-4 samt 11-15 §§
stadgas om skyldighet f ö r del ä gare att svara f ö r g ä ld skall ej ä ga till ä mpning å
del ä gare som ä r omyndig, ej

1- 's

Vad ovan i detta kapitel f ö reskrivs o,m skyldighet f ö r
del ä gare a.tt nvara f ö r g ä ld skall ej
till ä .mpas p å del ä gare sorn ä r omyndig,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

F ö reslagen lydelse

62

opaginerad Kontrollera mot PDF

heller å allm ä nna
arvsfonden eller annan som f ö retr ä des av god man, men f ö rmyndaren eller gode mannen skall gentemot borgen ä rerna svara f ö r
skada som kommit av hans å tg ä rd eller f ö rsummelse.

ej heller £å allm ä nna arvsfonden
eller annan som f ö retr ä ds av god man. F ö rmyndaren eller gode mannen skall
emellertid gentemot borgen ä rerna svara f ö r skada som har f ö ljt
av hans å tg ä rd eller f ö rsummelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25 kap, 1 § Ä r n ä gon borta
och hava sedan han veterligen sist var vid liv f ö rflutit tio ä r eller, d ä r han skulle vara ö ver sjuttiofem å r gammal, fem å r, m å ans ö kan g ö ras om hans
d ö df ö rklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara d å han veterligen senast var i livet, m å ans ö kan ske
efter det tre å r f ö rflutit.

Ä r
n å gon borta och har sedan han
veterligen sist var vid liv f ö rflutit tio å r eller, om han skulle vara ö ver sjuttiofem å r
gammal, fem å r, f å r ans ö kan g ö ras om hans d ö df ö rklaring. Ä r det sannolikt att den
bortovarande befann sig i livsfara d ä
han veterligen senast var i livet, f ä r
ans ö kan ske efter det ett å r har f ö rflutit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ä r
s ä dan tid f ö rfluten som i 1 §
s ä gs ooh utr ö nes ej att den bortovarande avlidit, skall r ä tten utf ä rda
kung ö relse om ans ö kningen med kallelse ä honom att senast viss dag, som ej m å s ä ttas tidigare ä n ett å r
d ä refter, anm ä la sig hos r ä tten.
Kung ö relsen skall ä ven inneh å lla
anmaning till envar, som kan l ä mna upplys-

4 Senaste lydelse 1977:659.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

63

opaginerad Kontrollera mot PDF

ning
i ä rendet, att inom samma tid giva det
r ä tten tillk ä nna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Genom r ä ttens f ö rsorg
skall kung ö relsen of ö rdr ö jligen inf ö ras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.

Genom r ä ttens f ö rsorg
skall kung ö relsen of ö rdr ö jligen inf ö ras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. F ö religger s ä rskilda
sk ä l, f ä r kung ö relsen inf ö ras ä ven i utl ä ndsk tidning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö verg å ngsbest ä mmelser

1. Denna lag tr ä der
i kraft den 1 juli 1980.

2. Ä ldre best ä m.melser skall fortfarande g ä lla ora arvl å taren
har avlidit f ö re den 1 juli 19B0. Ä ven om arvl å taren
har avlidit dessf ö rinnan skall emellertid de nya best ä mmelserna till ä mpas
n ä r fr å ga ä r om r ä tt i d ö dsbo
efter annan och denne har avlidit efter n ä mnda
dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2
Eög§i§giiii

D ä g_Q!I!_ § Ii ä ring_i_lagen_j[.1228j28ll_om_allg ä nna_arvsfo

H ä rigenom f ö reskrivs
att 5 § lagen (1928:281) om allm ä nna arvsfonden skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen l.ydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arv, som har
tillfallit fonden, m ä helt eller delvis avst å s till annan, om det med h ä nsyn till uttalanden av arvl å taren eller andra s ä rskilda omst ä ndigheter kan anses ö verensst ä mma
med arvl å tarens yttersta vilja. Ä ven i aimat fall m å arv avst å s till arvl å tarens sl ä kting
eller annan person som st å tt arvl å taren n ä ra,
om det kan anses billigt.

Arv, som
har tillfallit fonden, f å r helt eller delvis avst å s till annan, om det raed h ä nsyn till uttalanden av arvl å taren eller andra s ä rskilda omst ä ndigheter kan anses ö verensst ä mma
med arvl å tarens yttersta vilja. Ä ven i annat fall f ä r arv avst å s till arvl å tarens sl ä kting
eller annan person som har st å tt arvl å taren n ä ra,
om det kan anses billigt. Arv som utg ö rs
av egendom, vilken ä r v ä rdefull fr å n kulturhistorisk synpunkt eller
fr å n natur- eller kulturv ä rdss.yn-punkt, f å r
avst å s till annan som har s ä rskilda f ö ruts ä ttningar att ta hand om egendomen p å l ä mpligt satt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 Senaste lydelse 1978:239,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 65

Nuvarande l.ydelse F ö reslagen lydelse

Beslut om avst å ende
av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av
kammarkollegiet. Utan riksdagens tillst å nd
f å r beslut ej fattas om att till n å gon avst å
egendom till ett v ä rde ö verstigande 200 000 kronor.

Vill n å gon att arv
som tillfalli.t fonden skall helt eller delvis avst å s, skall han inge sin -.ns ö kan till l ä nsstyrelsen
i ä et l ä n d ä r den d ö de senast haft sitt hemvist. Det å ligger l ä nsstyrelsen
att genast underr ä tta kam.-narkollegiet om ans ö kningen samt, efter verkst ä lld utredning, till kollegiet ins ä nda handlingarna i ä rendet j ä mte eget utl å tande. Kollegiet har att, j ä mte eget yttrande, ins ä nda handlingarna till regeringen, om icke kollegiet ä ger besluta i ä rendet.

Denna lag tr ä der
i kraft den 1 juli 1980.

5 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 66

3 Fog|lag_|ill

Lag_gm_UEph ä vande_ § Y_lagen_1125 § J.522=5S- ££ iiiQSn £ _ § £ 2n_E £§§ 5 £ ri2tion_av_r ä tt_tlll_arv_eller_J|sJamente

H ä rigenom f ö reskrivs att lagen (1958:52) om f ö rl ä ngning av
tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testamente skall upph ö ra att g ä lla
vid utg å ngen av juni 1980,

4 F ö£ jlag_|iil

F ö ror ä niQg_Qg_nEJ2MY § D ä |_aY_kyggIgI||_ £ l252l2211_ be3t ä . § |l||g_gg_kynggE § n ä |i_y|i' § _i_l|_ § Ei_lj._2 ä rvdabalken_stadg § |

H ä rigenom f ö reskrivs att kung ö relsen
(1959:321) med n ä rmare best ä mmelser om kung ö rande,
varom i 16 kap, 1, 2 och 3 §§ ä rvdabalken stadgas, skall upph ö ra att g ä lla
vid utg å ngen av juni 1980,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 67

SAIEMNFATTNING

Utredningen l ä gger
i bet ä nkandet fram f ö rslag till lagar om ä ndringar i ä rvdabalken och i lagen (1928:281)
om allm ä nna arvsfonden. Vidare f ö resl å s upph ä vande av dels lagen (1958:52) om f ö rl ä ngning av
tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testamente, dels kung ö relsen (1959:321) '. .?d n ä rmare best ä mmelser
om kung ö rande, varom i 15 kap, 1, 2 och 3 §§ ä rvdabalken
stadgas.

De f ö reslagna ä .ndringarna i ä rvdabalken
avser bl.a. best ä mmelserna om d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r avlidens skulder. Nu g ä llande huvudregel p å detta omr å de inneb ä r att d ö dsbodel ä gare blir personligen ansvarig f ö r avlidens skulder om inte boet inom viss tid avtr ä ds till f ö rvaltning
av boutredningsman eller till konkurs. Utredningen f ö resl ä r att denna
hu''7udregel ers ä tts med en best ä mmelse om å terg å ng av bodelning och arvskifte som ä ger rum innan den d ö des skulder har betalats. Å terg å ng skall f å
ske ä ven om del ä gare vid delningen eller skiftet inte k ä nde till den aktuella skulden. Ka.n inte del ä gare l ä mna
tillbaka den mottagna egendomen, skall vederb ö rande i princip utge ers ä ttning
f ö r egendomens v ä rde. M ö jlighet
skall emellertid fin.nas att efterge eller j ä mka
ers ä ttningsskyldigheten, r ö r vissa fall av ond tro hos d ö dsbodel ä gare
f ö resl å s denne bli skadest å ndsskyldig
om inte mottagen egendom kan å terl ä mnas.

Utredningen f ö resl å r vidare nya best ä nmielser
i ä rvdabalken i fr å ga om d ö dsbodel ä gares taler ä tt.
F ö rslaget i denna del inneb ä r i huvudsak lagf ä stande
av domstolspraxis. Enligt de f ö reslagna
reglerna skall enskild d ö dsbodel ä gare under vissa f ö ruts ä tt-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 68

ningar f å r ä tt att f ö ra
talan f ö r boets r ä kning i m å l
och ä renden.

Betr ä ffande preskription av r ä tt till arv och testamente f ö resl å r
utredningen att den allm ä nna preskriptionstiden f ö rkortas fr å n
tio å r till fem å r. Vidare f ö resl å s upph ä vande
av best ä m,melserna om kung ö rande i fr å ga
om ok ä nda arvingar och testamentstagare.
Preskription av arvs- och testaments-r ä tt
skall enligt f ö rslaget inte intr ä da om de arvtagare .gom har tilltr ä tt arvet k ä iide
till att det fanns ocks å andra arvtagare och visste om
deras vistelseort.

Utredningens f ö rslag
inneb ä r vidare vissa ä ndringar i best ä mmelserna
om d ö df ö rklaring, Bl.a. f ö resl ä s f ö rkortning av den tid inom vilken d ö df ö rklaring
skall kunna ske av bortovarande som vid f ö rsvinnandet
befann sig i livsfara.

Utredningen f ö resl å r slutligen utvidgning av allm ä nna arvsfondens r ä tt
att avst å egendom. Ponden skall i forts ä ttningen f å
avst å egendom som ä r v ä rdefull fr å n kulturhistorisk synpunkt eller fr å n ' . natur- eller kulturv å rdssynpunkt.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 69

1 UTREDNINGENS UPPDRAG OCH ARBETETS BEDRI VAInTDE

1.1 Direktiven

Utredningens direktiv avser en ö versyn av reglerna omi d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r avlidens skulder, d ö dsbodel ä gares
taler ä tt, preskription av r ä tt till arv och testamente, d ö df ö rklaring
samt all-i ä nna arvsfondens r ä tt att avst ä
egendom. Direktiven inneh å ller bl.a. redog ö relser f ö r
g ä llande lagstiftning r ö rande de fr ä gor
som utredningen har haft att se ö ver.

Betr ä ffande d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r avlidens skulder anf ö r f ö redraganden,
statsr å det ],lundebo, vidare.

Best- ä j/inelserna om g ä ldsansvaret ä r
invecklade och sv å rtillg ä ngliga. De kan raedf ö ra att d ö dsbodel ä gare som inte k ä nner
till reglernas inneb ö rd of ö rskyllt drabbas av ett l å ngtg å ende betalningsansvar. Best ä mmelserna om begr ä nsning
av del ä gares ansvar ä r inte tillr ä ckliga
f ö r att hindra detta. En arvinge
eller testa.nentstagare kan bli betalningsansvarig trots att han bara har f å tt en obetydlig f ö rm å n av boet. Detsamma g ä ller del ä gare i ett bo i vilket det ut ö ver utm ä tningsfri
egendom inte finns annat ä n egendom av obetydligt v ä rde.

Det fiiTns d ä rf ö r anledning att se ö ver de nuvarande best ä mmelserna om
d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
den avlidnes skulder. T samband d ä rmed
b ö r ocks å en del andra regler i ä rvdabalken och anslutande f ö rfattningar SOS ö ver.
Jag f ö rordar att en s ä rskild utredare tillkallas for detta ä ndam å l.

I fr å ga om g ä ldsansvaret bor utredaren g ö ra en fullst ä ndig
ö versyn av de nuvarande reglerna.
Utredningsarbetet b ö r inriktas p å att ers ä tta
best ä ram.elserna i 21 kap. ä rvdabalken med regler som ä r enklare och som i h ö gre grad tar h ä nsyn till d ö dsbodel ä garnas
intressen. Samtidigt m ä ste behovet av att skydda borgen ä rerna fortfarande beaktas.

En utg å ngspunkt b ö r vara att del ä garna
inte b ö r kunn.:-: .Il ä ggas att svara f ö r
st ö rre del av den avlidnes skulder ä n vad som t ä cktes
av tillg å ngarna i boet vid d ö dsfallet. Ivied denna utg å ngspunkt kan det ifr å gas ä ttas om man inte b ö r g å ifr å n den nuvarande principen att del ä garna å drar
sig personligt betalningsansvar, om inte boet inom viss tid avtr ä ds

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 70

till f ö rvaltning av
boutredningsman eller till kon-kura. Inte minst fr å n del ä garnas
syripunkt ä r det naturligt att knyta ansvaret
f ö r den avlidnes skulder till att del ä gare f å r
n ä got av boets tillg å ngar innan alla skulder ä r betalda och inte, som nu, till underl å tenhet att avtr ä da
boet inom viss tid. Detta inneb ä r att ett
del ä garansvar normalt skulle intr ä da f ö rst om
bodelning eller skifte sker innan skulderna har betalats. Som komplement beh ö vs dock i s å
fall s ä rskilda best ä mmelser f ö r
det fallet att del ä gare redan dessf ö rinnan obeh ö rigen
tillgodog ö r sig egendom som h ö r till boet eller p å annat s ä tt ä ventyrar borgen ä rernas betalningsanspr å k.

En f ö ruts ä ttning f ö r a-ct del ä gares ansvar f ö r
den avlidnes skulder skall kunna mjulcas upp i enlighet med vad jag nu har sagt
ä r att borgen ä rernas behov av skydd blir tillr ä ckligt tillgodosett. F ö r detta ä ndam å l ä r det till en b ö rjan viktigt att det finns m ö jlighet att klarl ä gga
irilka tillg å ngar som ing å r i d ö dsboet vid
tiden f ö r d ö dsfallet liksom att kunna f ö rhindra
att egendom skaffas undan till skada f ö r
borgen ä rerna. H ä rvidlag kan erinras om de best ä nmelser som finns i 19 kap. ä rvdabalken om borgen ä rs r ä tt att beg ä ra att boet avtr ä ds
till f ö rvaltning av boutredningsman, om
det m å ste antas att boet ä r p å obest å nd eller att borgen ä rens r ä tt eljest ä ventyras. Denna m ö jlighet inneb ä r ett inte ov ä sentligt grundskydd f ö r borgen ä rerna och b ö r beh å llas. Ett
komplement till dessa best ä mmelser utg ö r reglerna om bouppteokningsed, som inneb ä r att den som har uppgett boet kan å l ä ggas att raed
ed bestyrka sina uppgifter till bouppteckningen. Edg å ngsplikt å ligger
ä ven del ä gare eller efterlevande make som inte har uppgett
boet.

Ut ö ver de nu angivna reglerna beh ö vs det emellertid s ä rskilda best ä mmelser om ansvar f ö r d ö dsbodel ä garna i n å gon
form f ö r de fall d å bodelning eller skifte sker utan att alla skulder ä r betalda. I och f ö r sig kan det synas naturligt att beh å lla en m ö jlighet att å l ä gga del ä gare betalningsansvar f ö r den avlidnes skulder. Det finns emellertid ocks å andra m ö jligheter
att tillgodose borgen ä rernas intressen. Ett alternativ ä r att som huvudregel f ö reskriva att bodelningen eller skiftet skall g å å ter och att
var och en skall l ä mna tillbaka vad han har f å tt. Ä r å terb ä ring m ö jlig, kan det te sig op ä iallat att dessutom å l ä gga del ä garna ett personligt betalningsansvar f ö r skulderna. Om ä
andra sidan å terb ä ring inte kan ske, finns det givetvis st ö rre anledning att f ö reskriva s å dant ansvar. Eventuellt kan man dock ä ven i det fallet undvara s å dana best ä mmelser.
Det kan t ä nkas r ä cka med en mi ö jlighet
att å l ä gga del ä garna skyldighet att

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 71

ans ä tta v ä rdet av vad de har f å tt.

I den m å n det ä r motiverat att f ö reskriva
personligt betalningsansvar f ö r del ä garna, beh ö vs
ocks å best ä mmelser om hur l å ngt ansvaret skall str ä cka sig. Som jag har sagt tidigare b ö r best ä mmelserna
utformas s ä att en del ä gare inte beh ö ver
riskera att å dra sig ett i princip oinskr ä nkt ansvar,f ö r
den avlidnes skulder.

Vad jag har sagt nu om p å f ö ljderna av att bodelning eller
skifte sker utan att alla skulder ä r
betalda b ö r i stor ut3t.r ä cknlng kunna till ä mpas
ocks å n ä r del ä gare f å r n å got av boets
tillg å ngar p å ett tidigare stadiun; eller annars f ö rfar p å
ett s ä tt som ä r till SK.ada f ö r
borgen ä rerna eller n å gon av dem.

S ä rskilt med tanke p å s å dana fall d å del ä gare å sido s ä tter
borgen ä rernas intressen enoTa att undanskaffa eller vanv å rda egendom e.d. utg ö r bost ä nimelGor om sk.adest å ndsskyldighet ett v ä rdefullt komplement till ö vriga
regler om del ä garansvar. Vissa best ä mnelser om f.kadeGt å .nd finns nu i IS kap. 6 §
ä rvdabalken, d ä r det som huvudregel f ö reskrivs att del ä gare skall ers ä tta skada som han med avseende p å boets v ä rd
eller f ö rvaltning upps å tligen eller av v å rdsl ö shet har tillskjTidat n å gon vars r ä tt
ä r beroende av utredningen."
Best ä irmielser om skadest å nd finns ocks ä i
21 kap. 11 och 16 §§ . Utredaren b ö r ö verv ä ga om skadest å ndsreglerna
ä r l ä mpligt utformade och, om s å
inte anses vara fallet, f ö resl å de ä ndringar sora beh ö vs. Vid utformningen av best ä iimielserna om skadest å nd b ö r beaktas
att brottsbalkens regler om g ä lden ä rsbrott ger m ö jlighet
att ingripa med straff och skadest å nd
mot den som upps å tligen eller av grov OEiktsaahet
handlar till skada f ö r borgen ä r.

Vid ö versynen av best ä m-melserna om avlidena skulder b ö r utredaren ocks ä
beakta de s ä rskilda regler om d ö dsbos och d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
skatter som finns i 75 § 2 mon. kommunal skatte lagen
(1928:370), 15 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt och 15 § 2 mom. lagen (1947:577) om statlig
f ö rm ö genhetsskatt.

I fr ä ga om utredningens uppdrag betr ä ffande d ö dsbodel ä gares taler ä tt
anf ö r f ö redragande statsr å det.

Utredaren b ö r n ä r.-nare unders ö ka
vad som nu g ä ller om taler ä tten i olika fall ooh ta st ä llning till om det finns anledning att ä ndra g ä llande
ordning. Ä ven om det inte finna behov av n å gon .stilig ä ndring.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 72

kan det finnas sk ä l
att inf ö ra f ö rtydligande regler i lag. Utredaren b ö r i denna fr å ga samr å da med utredningen (Ju 1977:07) om st ä llf ö retr ä dare f ö r
d ö dsbo 1 vissa fall.

I den del av direktiven som r ö r preskription av r ä tt till arv och testamente uttalar statsr å det inledningsvis att utredaren b ö r se ö ver hela 16
kap. Ä B och forts ä tter:

De d ä r upptagna preskriptionstiderna b ö r kunna f ö rkortas.
Vidare kan det ifr å gas ä ttas om inte systemet med kung ö relse
f ö r vissa fall i Post- och Inrikes
Tidningar b ö r ö verges. I praktiken torde kung ö relsef ö rfarandet vara t ä mligen
meningsl ö st. Utredaren b ö r ö verv ä ga en annan ordning. Eventuellt kan man n ö ja sig med regler som ger arvingar och
testamentstagare en viss tidsfrist f ö r
att anm ä la sina anspr å k. Det kan med sk ä l
g ö ras g ä llande att en arvinge eller testamentstagare som har haft s å ringa kontakt med den avlidne att han inte f ä r k ä nnedom on d ö dsfallet inom ett f å tal å r i allm ä nhet b ö r
f å finna sig i att hans anspr å k p å del i kvarl å tenskapen preskriberas.

I samband med ö versynen
av 16 kap, b ö r utredaren ocks å ta upp fr ä gan
om det finns sk ä l att beh ä lla lagen (1958:52) om f ö rl ä ngning av
tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testamente. Lagen ger domstol m ö jlighet att f ö rl ä nga tiden f ö r
bevakning av arvsanspr å k efter kung ö relse. F ö rl ä ngning f å r
ske ned h ö gst fera å r i s ä nder eller
sammanlagt h ö gst femton å r. Det kan ö verv ä gas att ers ä tta
best ä iimielserna med undantagsregler i
16 kap. ä rvdabalken.

N ä r det g ä ller utredningens uppdrag betr ä ffande d ö df ö rklaring anf ö r
f ö redragande statsr å det.

Reglerna om d ö df ö rklaring har i allt v ä sentligt varit of ö r ä ndrade sedan ä r 1933. Det kan ifr å gas ä ttas om inte
de angivna tiderna f ö r ans ö kan om d ö df ö rklaring numera ter sig on ö digt
l ä nga och allts å kan f ö rkortas.
Ä ven andra ä ndringar av best ä mmelserna
om d ö df ö rklaring kan vara motiverade.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 73

D ä refter behandlas i direktiven fr å gan ora all::i ä nna
arvsfondens r ä tt att avst å egendom. Eftei' att }i.i erinrat om att denna r ä tt utvid.gu ö ea
ir 196 7 anf ö r Ht-itsr å det.

3nligt vad jag har inh ä mtat
fr ä n kaim.ia.rkollcgiet har det visat
sig att i.ntresset av att bevara egendom so.ra har s ä rskilt v ä rde
fr å n kultur- eller naturv å rds-aynpunltt into alltid Iccm tillgodoses 'f'! \-nåomnn akall s ä ljas f ö r
arvsfondens r ä krring -' vrinlig ordnin.r. Jag anser d ä rf ö r att det ä r befogat att p Å
nytt ta upp frigan om att utvidga ai-vsfondens r ä tt att avst-i egendo'!. Ä ven
när det J.nte ä r .m ö jligt att
-fastst ä lla vad L-jO-i 'can st. ä m.ira ö ver-ans
ned arvl å tarens yttersta vilja b ö r det vara m ö jligt
att avst ä egondor; till l ö rm ä ii .L Ö r r:!Uoc'er, bibliotek, stiftelser och andra
institutioner eller saji.-ianolutningar Hon har s ä rskilda f ö rutsatt.ningar att ta hand om
Ggendor.ie.n p ä ett l ä npligt a ä tt. Ett av.Tt å endc kn b-.>h ö va
f ö renas med villkor eller f ö reskrifter, t.er-c. o:;] ist ä nd-s ä ttande av
kulturhistoriskt v ä rdefulla byggnader.

Slutligen uttalar f ö redragande
statsr å det i fr å ga on utredningens uppdrag.

Det b ö r st å utredaren fritt att ta upp ocks å
andra fr å gor son har anlrnytning till dem
so;ri har ber ö rts i det f ö reg å ende och att
l ä gga frajii de f ö rslag till nya eller ä ndrade regler som d ä rvid kan te
sig p å kallade.

1.2 Utredningens arbete

Utredningsmannen har under tiden oktober 1977 -april 1979
h å llit elva sammantr ä don rned utredningens experter och sekreterare.

Under december 1977 och januari 1973 f ö retog utredningen en enk ä t hos ett antsl aff ä rs- och sparbanker och inkassof ö retag
sa.nt hos Begravningsf ö reningarnas Sanorganisation. I enlc ä ten st ä lldes
fr å gor r ö rande till ä mpningen av best ä ,mmelserna i 21 kap. Ä B. Vidare fr å gade utredningen efter synpunkter p å best ä mnelserna.
Slutligen ombads de tillfr å gade att .an.e

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 74

v.ilka ä ndringar de
skulle vilja f ö resl å i 21 kap. Ä B, En redog ö relse f ö r
svaren finns intagen i avsnitt 2.3.

1 enlighet rred direktiven har utredningen liaft visst
sanr ä d T.sd utredningen (Ju 1977:07) on
st ä llf ö retr ä dare f ö r d ö dsbo i viasa
fall. S å lunda har utred-ninge.n berett n ä nnda utredning tillf ä lle att korama in ned synpunJcter p å
utredningens f ö rslag betr ä ffande d ö dsbodel ä gares taler ä tt.

Slutligen b ö r n ä nnas att utredningen hos utrikesdepartementet beg ä rt ooh genom departementets f ö rsorg erh å llit
redog ö relser r ö rande viss utoirmordisk la.gstiftning p ä de r ä ttsomr å den som utredningen har haft att se ö ver. Redog ö relserna
ä r i bearbetat skick fogade som
bilagor till detta bet ä nkande.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 75

2 DÖD330DELÄGAHES ANSVAR FÖR AVLIDENS

SKULDER

2.1 Historik

Enligt den ä ldre
sven.3k. successionsr ä tten son den har korirnit till
uttryck i s å v ä l landskapslag.arna som laiids- ooh ttadslagen hade d ö dsbod3l ä go.re
i re- :scl into -l ä go t psrscnligt ansvar f ö r de.n avlidnes skulder. .i,rvingarn?. var
emellertid irman de skiftade arvet .Gkyl.alga att iiiad den -i- ö des ti llg å n,.gar
i f ö rsta hand betala irans g ä ld ocli sedan verkstJilla eventuellt te3ta.'?,snte
efter honom, Urr den avlidnes egendo.a understeg h å na skulder, skulle utdelningi.n till borgen ä rerna ninskas j. lika gr..d. ? ö i'etog arvingarna skifte irman g ä lden hade betalats, kunde borgen ä rerna kr ä va
den personligen. Enligt vissa lagar svarade arvingarna d ä inte f ö r
mera ä n v ä rdet av den mottagna arvslotten. Enligt andra lagar intr ä dde f ö r arvingarna
under s å dana omst ä ndigheter ett mera l å ngtg å ende ansvar. Efterlevande hustru
kunde drabbas av personligt betalningsansvar f ö r den d ö de makens g ä ld, orn hon inte fr å ntr ä .dde egendomen till dennes borgen ä rer.

Under den fortsatta r ä ttsutvecklingen
kon d ö dsbodel ä garnas guldsansvar att utvidgas. Detta skedde under
stark p å verkan fr å n den romerska r ä tten.
Till skillnad fr å n vad son g ä llde enligt dsn germanska z' ä tten i.nnebar n ä mligen
arvet enligt ro.irrersk r ä tt succession helt eller till en
kvotdel i den avlidnes s å v, ä l tillg å ngar son skulder, ö versteg slailder-na ti Il.g å ngarna, blev arvl.ngar-na s ä lunda personli gen ansvariga f ö r den d ö des
g ä ld. Under vissa f ö ruts ä ttningar
kunde de dock undg å s å dant ansvar.

Enligt en kunglig f ö rklarin.g
ä r 1687 skulle

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 76

.arvingarna uppr ä tta
inventarium (= bouppteckning) on de visste att det fanns skulder efter den avlidne.
Visade det sig d å att den d ö des egendom inte r ä ckte till g ä ldens betalning, naste arvingarna
avtr ä da egendomen till borgen ä rerna. Underl ä t
arvingarna att uppr ä tta inventarium eller avtr ä da egendone.n, blev de personligen ansvariga f ö r den avlidnes skulder. Ansvaret var solidariskt.

Enligt 1734 ä rs
lag kunde arvingarna bli personligen och solidariskt an.svariga f ö r den d ö des
skulder i tv å lalL, S å dant ansvar intr ä dde
om de underl ä t att f ö rr ä tta
bouppteckning och ä nd å tog kvarl å tenskapen i besittning. Vidare
blev de personligen ansvariga om de f ö retog
arvskifte innan all veterlig g ä ld hade
betalats. Om de inte tog n ä gon son helst befattning med den
avlidnes egendom, undgick de emellertid personligt a.nsvar ä ven om de hade f ö rsummat
bouppteckningsplikten. 1734 å rs lag inneh ö ll i motsats till 1687 å ra f ö rklaring
ingen best ä imnel-se om skyldighet f ö r arvingarna att vid ä ventyr av personligt ansvar avtr ä da
den d ö des egendom till borgen ä rerna, I doktrinen antogs dock att s ä dan skyldighet g ä llde.
Genom en kunglig f ö rklaring å r 1767 inf ö rdes
ocks å en f ö reskrift h ä rom. Enligt f ö rklaringen akulle egendomsavtr ä det ske inom en m å nad
eller, p å landet, vid n ä sta ting efter det att bouppteckning hade f ö rr ä ttats. Om
avtr ä de inte ä gde rum inora niimnda tid, blev ä nlcan och arvingarna helt ansvariga f ö r g ä lden. Uppt ä cktes f ö rut
ok ä nd g ä ld efter tidens utg å ng och f ö rslog inte boets egendom till g ä ldens betalning, hade ä nkan eller arvingarna r ä tt att inon
en m å nad eller, p å landet, vid n ä sta
ting efter uppt ä ckten avtr ä da egendomen. F ö rsunnade
de detta, f ö rlorade de r ä tten till egendomsavtr ä de. Genon en kunglig dom å r 1777 slogs fast att f ö rpliktelsen till egendomsavtr ä de inte g ä llde

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 77

f ö r s å dana arvingar aom inte hade tagit n å gon
befattning med den avlidnes bo och inte heller hade beg ä rt eller erh å llit
n å got arv efter honom. Donen fr å n å r 1777 f ö ll emellertid s å
sm å ningom i gl ö mska. Under inflytande av 1818 å rs konkurslag kom praxis i st ä llet att av alla arvingar kr ä va egendomsavtr ä de
som villkor f ö r befrielse fr å n personligt ansvar f ö r k ä nd g ä ld.

Genom 1862 å rs urarvaf ö rordning inf ö rdes
det regelsystem r ö rande betalning av avlidens skulder
som i huvudsak fortfarande best å r.

Enligt f ö rordningen
blev arvinge som tog befattning med d ö dsboet
ansvarig f ö r k ä nd g ä ld efter den avlidne om inte
boetr-, egendom inomi en kortare frist avtr ä ddes
till konkurs. Vidare blev arvin.ge ansvarig f ö r all den d ö des g ä ld om han underl ä t att i laga tid f ö rr ä tta
bouppteckning eller om han vidtog vissa å tg ä rder son ä ventyrade
borgen ä rernas r ä tt.

1933 å rs lag o.m boutredning ooh
arvskifte innebar inte n å gra v ä sentliga avsteg fr å n vad son
tidigare hade g ä llt betr ä ffande del ä gareansvaret.
Sn nyhet i lagen var att egendomsavtr ä de
med g ä ldcbefriande verkan kunde ske inte
bara som f ö rut till konkurs utan ä ven till f ö rvaltning
av boutredningsman, ett institut son inf ö rdes
genorri lagen.

Ä rvdabalkens
ikrafttr ä dande å r 1959 nedf ö rde
endast redaktionella ä ndri.ngar i best ä jiir,ielserna om a.vli-dens skulder.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 78

2.2 Gälla-nde rätt

2.2.1 Inledning

I 21 ka?. A3 finns best ä nnelser
om fall d å d ö dsbodel ä gare å drar sig personligt ansvar f ö r
den d ö des g ä ld. Ivled den d ö des g ä ld avses f ö rpliktelser av obligationsr ä ttslig natur. Fr å n
begreppet ä r emellertid uteslutna s ä dana h ö gst
personliga f ö rbindelser son ä r av det slag
att de upph ö r med g ä lden ä rens fr å nf ä lle. Hit h ö r i allm ä nhet
f ö rpliktelse att per-sonlige.n utf ö ra ett arbete eller uppdrag. Även f ö rpliktelse till underl å tenhet som h ä nf ö r sig till
endast g ä lden ä rens person anses upph ö ra vid
dennes d ö d.

Ä r
d ö dsbodel ä gare ansvarig f ö r
den avlidnes skulder, skall ansvarigheten omfatta ocks å annan d ö dsboets
g ä ld (21 kap. 15 § Ä B). Sistn ä mnda g ä ld
kan vara dels avtalsg ä ld, dels utomobligatorisk g ä ld. Om boets avtalsg ä ld finns regler i 18 kap. 3 §
Ä B. Dit r ä knas i princip endast s å dan g ä ld som kr ä vs f ö r begravningen
eller f ö r boets uppteckning, v å rd eller f ö rvaltning.
G ä ld som har stiftats f ö r andra ä ndam å l ä r enligt
huvudregeln inte bindande f ö r boet. Var
boets avtalspartner i god tro vid g ä ldens
uppkomst g ä ller emellertid ä ven dylik g ä ld
mot boet. Ä r g ä lden av st ö rre omfattning,f ö religger en stark presiuntion not god tro hos boets
kontrahent. D ä remot blir ut-ryr.imet f ö r god tro hos honom st ö rre vid avtal av vardaglig natur. D å
kan det i allm ä nhet inte kr ä vas av honom att nan unders ö ker om r ä ttshandlingen
beh ö vs f ö r n å got av de "till å tna" ä ndam å len.

Utor.roVjligatorisk g ä ld
f ö r d ö dsbo kan uppkomj.ia genom att lcet å drar
sig skadest å ndsansvar t.ex. p å grund

1 Denne kallas i 18 kap. 3 § AB tredje man vilket allts å
i detta sar.inanhang betyder den mot vilken boets r ä ttshandling f ö retas
(NJA II 1933 s. 187 och vValin 13 II s. 17).

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 79

av annans v å llande f ö r vilket boet svarar eller p ä grund av rent strikt ansvar. I motiven n ä rans som exempel p å utomobligatorisk g ä ld f ö r boet ä ven
"g ä ld, vilken enligt allm ä nna regler drabbar boet s å oon ä gare av viss
egendom" (NJA II 1933 s.
456).

Sora kommer att fr å ng å i avsnitt 2.2.3 finr » " best ä mmelser om d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r boets g ä ld f ö rutom i 21
kap. Ä B ä ven i AGL, i kcnmunalskattelagen samt i lagarna om statlig inkomst-
och f ö n.i ö genliets-skatt. Det f ö religger en
v ä sentlig skillnad mellan dessa f ö rfattningar betr ä ffande
ansvarets utformning. Enligt 21 kap. ä LB ä r del ä gares ansvar
prim ä rt solidariskt (17 § ). Enligt AGL svarar han subsidi ä rt solidariskt. Del ä gares personliga ansvar enligt kommunalskattelagen samt lagarna om
statlig inltomst-och f ö rm ö genhetsskatt ä r inskr ä nkt till vad han har f å tt vid bodelningen eller arvskiftet,

2,2,2 21 kap, 1, 2 och 5 §§ Ä B

G ä llande r ä tts hu-iaidregel on d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r avlidens skulder finns i 21 kap. 1 § AB, Enligt denna best ä rmnelse blir del ä gare ansvarig f ö r k ä nd g ä ld efter den d ö de
om inte d ö dsboets egendon avtr ä ds till f ö rvaltning
av boutredningsman eller till konkurs efter ans ö kan gjord inon vissa frister.

Paragrafens f ö rst.a
stycke handlar om g ä ld so.m del ä gare k ä nner
till vid bouppteckningens f ö rr ä ttande, Sliall han undg å ansvar f ö r
s å daii g ä ld Irr ä vs
att ege;:-donsavtr ä -de sker efter ans ö kan ino.i: en nSnad fr å n det bouppteckningen gjordes.

Andra stycket reglerar det fall n ä r dodsbodel ä gare
efter bouppteckiiingens f ö rr ä ttande f ä r k ä rjiedcrr or.r "ny" g ä ld
efter den avlidne. Skall del ä garen slippa

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

ansvar f ö r dylik g ä ld,m å ste
egendomsavtr ä de ä ga rum efter ans ö kan gjord inom en m å nad fr å n
hans uppt ä ckt av den nya g ä lden. Med ny g ä ld
f ö rst å s i detta sammanliang dels g ä ld
som tidigare var helt ok ä nd f ö r del ä garen, dela, betr ä ffande en f ö r
honom tidigare till existensen men Inte till summan k ä nd g ä ld, den
beloppsm ä ssiga skillnaden nell.an hans
nuvarande uppfattning oni g ä ldens v ä rde och hans tidigare uppfattning d ä rom,

SiT.et egendomsavtr ä de
efter ans ö k,an son ges in senare ä n en n å nad
efter bouppteckningens f ö rr ä ttande ä r d ö dsbodel ä gares ansvar enligt 21 kap, 1 § AB begr ä nsat
till skillnaden iriellan de boets skulder son var k ä nda f ö r honom en m å nad f ö re ans ö kningsdagen och v ä rdet
av den avtr ä dda egendonen per avtr ä desdagen (21 kap, 2 § f ö rsta stycket AB), Han beh ö ver allts ä inte
svara f ö r de realisationsf ö rluster som f ö ranleds
av egendorrisavtr ä det. Det belopp f ö r vilket han svarar m å ste han utge till d ö dsboet.

Betr ä ffande fr ä gan on dodsbodel ä gare
k ä nde till viss £ä ld en m å nad
f ö re an.T ö kningen om egendomsavtr ä de inneh å ller
lagen en presumtionsregel (21 kap, 2 § andra
stycket Ä B), P ä borgen ä rs beg ä ran skall del ä gare
under ed bekr ä fta .-in uppgift att han f ö re nyssn ä mnda
tidpurit saknade k ä nnedom om g ä lden, V ä g-rtr.r
del ä garen avl ä gga ed, skall g ä lden
anses ha varit k ä nd f ö r honom f ö re den avg ö rande tidpunkten. Hot dentar= presuiition ä r notbevisning s å lunda
inte tilll ä ten. D ä rer.iot f å r
borgen ä r eller, i vart fall,
bo-utredningor.ian eller korJ:ursf ö rvaltare
s ö ka bevisa att del ä jfre son har bekr ä ftat
sin okunnighet ned ed ä nd å var i ond tro.

Sirer egendorisavtr ä de
betr ä ffande d ö dsboet efter det att bodelning eller arvskifte har ä gt r-on, skall i princip delningen eller skiftet g å å ter (21 kap.
5 § Lz), Ä r det fr å ga on avtr ä dande till f ö rvaltning

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 81

av boutredningsman, kan det bli aktuellt med endast
partiell å terg å ng av delningen eller skiftet. Ä r
den avlidnes g ä ld inte st ö rre ä n att den
kan betalas av de efterl ä mnade tillg å ngarna, skall n ä mligen
boutredningsmannen best ä mma att egendomsavtr ä det skall omfatta bara vad son enligt hans mening
beh ö vs till g ä ldens betalning och kostnaderna f ö r f ö rvaltningen.
Anledningen till egendomsavtr ä det ka.n
ha varit att borgen ä rerna har befarat att d ö dsbodel ä garna
inte ä mnade betala s å dan g ä ld efter den
avlidne f ö r vilken de ä r personligen ansvariga. Avtr ä det kan eraellertid ocks å ha f ö ranletts av
ny uppt ä ckta skulder efter den d ö de. Å terg å ng av bodelning och arvskifte enligt 21 kap. 5 § Ä B kan allts å f ö rekomna 'Även om del ä garna vid delningen resp, skiftet inte k ä nde till den g ä ld
soia sedermera f ö ranledde egendomsavtr ä de. Har delningen eller skiftet redan g å tt i verkst ä llighet,
ä r å terg å ngen givetvis f ö renad raed å terb ä ringsskyldighet. Kan egendomen inte å terb ä ras,
uppkommer fr å ga on skyldighet att utge ers ä ttning. Denna fr ä ga
ä r inte reglerad i lagen. I f ö rarbetena till 1933 ä rs lag om boutredning och arvskifte f ö reslog lagberedningen en best ä mmelse
om ers ä ttning. Enligt best ä mmelsen skulle egendomens v ä rde g ä ldas orn
egendonen inte fanns i be.h ä ll, P ä f ö rslag av
lagr å det upptogs best ä mmelsen emellertid inte i propositionen. Av lagr å dets uttalanden framg å r dock att enligt lagr å dets mening
ers ä ttningsskyldighet borde f ö religga om den ä terb ä ringsskyldige var i ond tro (NJA II 1953 s, 427 och 434 f).

2.2.3 Ö vriga best ä ramelser on d ö dsbodel ä gares g ä ldsansvar

Ö vriga
best ä mmelser om d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r boets g ä ld ä n de som har
ber ö rts i avsnitt 2.2.2 å terfinns antingen i 21 kap. Ä B eller i olika skattelagar.

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 82

Ansvar enligt 21 kap. Ä B

Som framg å r av 12 kap.
2 § GB och 23 kap. 2 § Ä B har varje
d ö dsbodel ä gare bodelnings- resp. skifteavitsord. Detta inneb ä r att bodelning och arvskifte i regel inte f å r f ö retas mot
del ä gares bestridande innan
bouppteckning har skett och all boets k ä nda
g ä ld har betalats. Har del ä gare befriats fr ä n
ansvar f ö r skulderna eller har medel till
deras betalning st ä llts linder s ä rskild v ä rd,
f ä r dock delning och skifte ä ga rum ä ven
om del ä garen mots ä tter sig detta.

Del ä gare kan s å lunda f ö rhindra
bodelning och arvskifte innan k ä nda skulder
har betalats. Sker ä nd å delning eller skifte dessf ö rinnanblir
del ä gare ansvarig f ö r de skulder som han k ä nde till vid delningen resp. skiftet eller sist vid d ä refter f ö rr ä ttad bouppteckning. Bodelning skall emellertid inte
medf ö ra s ä dan p å f ö ljd om efterlevande maken vid delningen inte har f å tt n ä got av den d ö des egendom (21 kap. 12 § Ä B),

M å ste bouppteckning efter avliden
person ä ga rum, skall detta normalt ske
sist inom tre ra å nader fr å n d ö dsfallet.
Hatten kan f ö rl ä nga friaten efter ans ö kan som g ö rs f ö re dess utg å ng (20 kap, 1 §
Ä B). Skyldighet att ae till att
bouppteckning f ö rr ä ttas å vilar bl.a. d ö dsbodel ä gare
som har egendomen i sin v å rd (samma kap. 2 § ). F ö rsummar
denne tiden f ö r bouppteckningens f ö rr ä ttande, blir
han ansvarig f ö r all den d ö des g ä ld (21 kap.
14 § Ä B). Ansvaret ä r s å ledes i detta fall mera l å ngtg å ende ä n i dem som
har ber ö rts tidigare. D ä r kr ä vdes ju f ö r ansvar att g ä lden
var k ä nd f ö r del ä garen n ä r han gjorde eller underl ä t n å got. Ä ven del ä gare
som vid bouppteckningen eller dess edf ä stande
genom

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 83

veterligen oriktig uppgift eller svikligt f ö rtigande ä ventyrar
borgen ä rers r ä tt blir ansvarig f ö r alla den avlidnes skulder (samma lagrum).

Slutligen blir d ö dsbodel ä gare ansvarig enligt 21 kap, Ä B f ö r de boeta
skulder som han k ä nner till antingen n ä r han till men f ö r
boets borgen ä rer vidtar n å gon av nedan n ä mnda
å tg ä rder eller sist n ä r bouppteckning d ä refter f ö rr ä ttas. Å tg ä rderna best å r
i att del ä garen

1.
under den i 21
kap. 1 § f ö rata stycket Ä B angivna friaten betalar boets g ä ld eller

2.
under sagda
frist eller under den i andra stycket av nyssn ä mnda paragraf angivna fristen utger legat, fullg ö r ä ndara ä labest ä mmelse,
f ö rfar boets egendom eller å drar boet f ö rbindelse

(21 kap. 11 §
Ä B).

Ansvar enligt olika skattelagar

Ä ven
p å andra st ä llen ä n i 21 kap. Ä B finns best ä mnelser
ora d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
boets g ä ld. Enligt 54 § AGL skall d ö dsbo
i allm ä nhet f ö rskjuta arvsskatt f ö r egendom f ö r vilken skattskyldighet har intr ä tt vid arvl å tarens
eller testators d ö d'. Saknas i boet tillg å ng till g ä ldande
av skatt, svarar del ä garna, utom efterlevande make i
visst fall, f ö r bristen p å s ä tt som anges
i 21 kap. Ä B, 54 § AGL stadgar s å lunda
ett subsidi ä rt solidariskt a.nsvar f ö r del ä garna.
Enligt 21 kap. Ä B ä r deras ansvar prim. ä rt
solidariskt (17 § ).

Enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) svarar d ö dsbo f ö r kommunal utskyld som har p å f ö rts den
avlidne eller det oskiftade boet. Boet svarar emellertid inte med mera ä n sina tillg å ngar.
Ä r boet

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 84

skiftat, ö verg å r ansvaret p å
del ä garna. Del ä gare svarar dock inte f ö r mera ä n
vad son bel ö per av skatten p ä hans lott. Och han svarar inte i n å got fall med mera ä n vad aom utg ö r hans lott i boet. Med hans lott i
boet menas i detta aammanhang de tillg å ngar
som han har f å tt vid skiftet (NJA 1975 s. 353).

Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och lagen
(1947:577) om statlig f ö rm ö genhetsskatt inneh å ller best ä mmelser son motsvarar 75 § 2 mom. kommunalskattelagen s å vitt avser statlig inkomst- resp. f ö rm ö genhetsskatt.

2.2.4 Undantag fr ä n
g ä ldsansvarigheten

De best ä mmelser i 21
kap. Ä B om d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r avlidens skulder f ö r vilka har redogjorts ovan g ä ller inte undantagsl ö st. De har s å lunda inte till ä mpning i fr å ga
om del ä gare som ä r omyndig ooh inte heller betr ä ffande allm ä nna
arvsfonden eller annan del ä gare son f ö retr ä ds av god
man (21 kap. 16 § Ä B). Vidare g ä ller inte det personliga g ä ldsansvaret f ö r
del ä garna om det efter den d ö de finns endast s å dan
egendom som inte har kunnat tas i m ä t
hos honom (samma kap. 19 § ). Det ä r allts å
likgiltigt f ö r best ä nnelsens till ä mpning
om egendomen har blivit utm ä tningsbar
sedan d ö dsfallet har intr ä ffat.

F ö reskrifterna om g ä ldsansvar i 21 kap. 1 och 14 §§ Ä B

(ae avsnitten 2.2.2 och 2.2.5) i>*e till ä m-

2

pas on bouppteckning ers ä tts med d ö dsboanm ä lan. F ö r

att d ö dsboanm ä lan skall kunna ske kr ä vs att den d ö des tillg å ngar eller, n ä r
han efterl ä mnar maJce, till-

2 Grovt uppskattat torde d ö dsboanra ä lan kunna ä ga rum. betr ä ffande
en fj ä rdedel av samtliga d ö dsbon (?n D ö dsboanm ä lan, Ds Ju 1975:6, s. 31 f).

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 85

g å ngarna j ä mte hans andel i den efterlevande makens giftor ä ttsgods inte f ö rsl å r till annat ä n
att bestrida begravningskostnader och andra utgifter med anledning av d ö dsfallet (t.ex. ink ö p av gravv å rd) samt att tillg å ngarna inte omfattar fast egendom eller tomtr ä tt (20 kap. 8 a §
f ö rsta stycket AB). Ä ven om d ö dsboanm ä lan har skett kan under vissa f ö ruts ä ttningar
bouppteckning ä nd å f ö rr ä ttas (sagda paragraf tredje stycket).

F ö reskrifterna om g ä ldsansvar p å
grund av underl å tenhet att avtr ä da d ö dsbo g ä ller inte f ö r
arvinge eller testamentstagare som inte har "njutit f ö rm å n av boet"
och inte heller har tagit annan befattning med det ä n att han har fullgjort den interimistiska v å rdnadsplikt som anges i 18 kap. 2 § Ä B eller har
deltagit i f ö rr ä ttande av bouppteckning (21 kap. 18 § Ä B). Denna undantagsbest ä mmelse avser allts å bara vissa slag av d ö dsbodel ä gare. Ä r
efterlevande make d ö dsbodel ä gare p å
grund av att giftor ä ttsgemenskap f ö religger, har best ä mmelsen s å lunda inte till ä mpning p å honom.
Med att njuta f ö rm å n av boet menas bl.a. att f å
ut egendom genom arvskifte eller som f ö rskott
p å arvslott eller att nyttja boets
egendom, allt under f ö ruts ä ttning att vederb ö rande kan s ä gas ha mottagit en s å dan prestation just i egenskap av del ä gare.

F ö reskriften om g ä ldsansvar p å
grund av vissa å tg ä rder till men f ö r borgen ä rema g ä ller
inte om å tg ä rden innebar endast ringare skada eller f ö retogs av obet ä nksamhet
eller bristande k ä nnedom om boets st ä llning (21 kap. 11 § sista meningen Ä B).

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 86

2.2.5 Skadest å ndsbest ä mmelser

Den allm ä nna regeln
om d ö dsbodel ä gares skadest å ndsansvar
finns i 18 kap. 6 § Ä B. Enligt denna best ä mmelse ä r d ö dsbodel ä gare pliktig att ers ä tta skada, som han med avseende p å
boets v å rd eller f ö rvaltning upps å tligen
eller av v å rdsl ö shet har tillskyndat n å gon, vars r ä tt ä r beroende
av utredningen. Ansvaret ä r prim ä rt solidariskt.

N ä r det g ä ller å tg ä rd eller omderl å tenhet
av del ä gare till men f ö r d ö dsboets
borgen ä rer utg ö r den nu n ä mnda
skadest å ndsbest ä mmelsen ett komplement till f ö reskrifterna i 21 kap. Ä B om del ä gares
g ä ldsansvar. I den m å n borgen ä r
kan g ö ra sistn ä mnda slag av ansvar g ä llande har han knappast anledning att å beropa f ö revarande best ä mmelse. Emellertid finns skadest å ndsbest ä mmelser
i 21 kap. Ä B vilka tr ä der i funktion n ä r
g ä ldsansvar ä r uteslutet f ö r
del ä gare. Som har ber ö rts tidigare (avsnitt 2.2.4) g ä ller inte f ö reskriften
i 21 kap. 11 § Ä B om g ä ldsansvar p å grund av vissa å tg ä rder till men f ö r
borgen ä rema om å tg ä rden innebar
endast ringare skada eller f ö retogs av
obet ä nksamhet eller bristande k ä nnedom om boets st ä llning. I s å dana fall kan del ä gare i st ä llet
bli skadest å ndsskyldig (sagda paragraf sista
meningen). Beror å tg ä rdens menliga verkan av n å gon
omst ä ndighet med vilken del ä garen med normal aktsamhet inte bort r ä kna, skall enligt allm ä nna r ä ttsgrundsatser inte ens skadest å nd utg å .

Best ä mmelserna om g ä ldsansvar f ö r
del ä gare har som tidigare n ä mnts inte till ä mpning
p å del ä gare som ä r omyndig och inte heller p å allm ä nna
arvsfonden eller annan del ä gare som f ö retr ä ds av god
man. I s å dana fall kan f ö rmyndare eller god man drabbas av skadest å ndsansvar gentemot boets borgen ä rer f ö r skada som
har uppkommit p å grund av vederb ö "andes å tg ä rd eller f ö rsummelse (21 kap, 16 § Ä B).

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 87

De s ä rskilda skadest å ndsbest ä mmelser
i Ä B f ö r vilka nu har redogjorts utg ö r
undantag fr å n vad som 1 allm ä nhet g ä ller
enligt svensk r ä tt betr ä ffande skadest å nd
utanf ö r kontraktsf ö rh å llanden.
Huvudregel p å f ö revarande r ä ttsomr å de ä r n ä mligen att v å llande
till ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att iiågon lider person- eller sakskada medf ö r skadest å ndsskyldighet
endast om handlingen ä r straffbar. Principen ä r numera uttryckt i 2 kap. 4 § skadest å ndslagen
(1972:207). F ö revarande slag av skada kallas i
lagen ren f ö rm ö genhetsskada (1 kap. 2 § ). Lagens
best ä mmelser g ä ller inte om annat ä r s ä rskilt f ö reskrivet (1 kap. 1 § ).

G ö r sig d ö dsbodel ä gare
skyldig till brott vid d ö dsbof ö rvaltningens ut ö vande,
kan han allts å bli skade-st å oidsskyldig enligt allm ä nna skadest å ndsr ä ttsliga regler. De slag av brott som framf ö r allt kan komma i fr å ga i detta sammanhang och f ö ranleda
skadest å ndsskyldighet f ö r del ä gare
gentemot boets borgen ä rer ä r g ä lden ä rsbrott som avses i 11 kap. BrB. Ifr å gavarande kapitel straffbel ä gger
vissa slag av handlingar som f ö retas av g ä lden ä r. Den omst ä ndigheten att boet och inte del ä garen ä r
g ä lden ä r fritar inte del ä garen fr å n ansvar. Den som beg å r g ä lden ä rsbrott i g ä lden ä rs st ä lle, t.ex. som f ö retr ä dare f ö r juridisk person, skall n ä mligen d ö mas som om han sj ä lv
var g ä lden ä r (11 kap. 7 § BrB).

G ä lden ä rsbrotten utg ö rs av oredlighet mot borgen ä rer, v å rdsl ö shet mot borgen ä rer,
mannam å n mot borgen ä rer och bokf ö ringsbrott.

Brottsbeskrivningen betr ä ffande brottet oredlighet mot borgen ä rer (11 kap. 1 § BrB) behandlar olika slag av
beteenden. Ett av dem best å r i att g ä lden ä ren f ö rst ö r eller
genom g å va eller annan liknande å tg ä rd

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

avh ä nder sig egendom av betydenhet. F ö r ansvar i detta fall kr ä vs vidare att g ä lden ä ren genom å tg ä rden framkallar allvarlig fara f ö r att han skall komma p å obest å nd,
f ö rs ä tter sig p å obest å nd eller f ö rv ä rrar sitt obest å nd.

G ä lden ä r g ö r sig skyldig till v å rdsl ö shet mot
borgen ä rer (11 kap. 3 § BrB) bl.a, om han upps å tligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller f ö rv ä rrar obest å nd genom att forts ä tta r ö relse under f ö rbrukande av avsev ä rda medel utan motsvarande nytta f ö r
r ö relsen, leva sl ö saktigt, inl å ta
sig p å ä ventyrligt f ö retag eller l ä ttsinnig ansvarsf ö rbindelse
eller vidta annan s å dan å tg ä rd.

F ö r mannam å n mot borgen ä rer
(11 kap. 4 § BrB) d ö ms g ä lden ä r som n ä r
han ä r p å obest å nd gynnar viss borgen ä r genom att betala skuld som inte ä r f ö rfallen, betala
med annat ä n sedvanliga betalningsmedel, ö verl ä mna s ä kerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst
eller vidta annan s å dan å tg ä rd. F ö ruts ä ttning f ö r ansvar ä r
att å tg ä rden avsev ä rt f ö rringar andra borgen ä rers r ä tt.

Å sidos ä tter g ä lden ä r upps å tligen
eller av oaktsamhet bokf ö ringsskyldighet som å ligger honom p å
s å dant s ä tt att st ä llningen
och r ö relsens g å ng inte kan i huvudsak bed ö mas med ledning av bokf ö ringen, d ö ms
han f ö r bokf ö ringsbrott (11 kap. 5 § BrB).

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 89,

2.3 Best ä mmelsernas
till ä mpning hos banker, inkassof ö retag och begravningsf ö reningar

Som har angetts i avsnitt 1.2 har utredningen hos ett
antal aff ä rs- och sparbanker och inkassof ö retag samt hos Begravningsf ö reningarnas Samorganisation f ö retagit en enk ä t
ang å ende till ä mpningen av g ä lds-best ä mmelserna i 21 kap. Ä B m.m.

Av tabell 1 nedan framg ä r
hur svaren p å utredningens tre f ö rsta fr å gor
i enk ä ten till bankerna f ö rdelar aig mellan de 10 aff ä rsbanker och 34 sparbanker som har besvarat fr å geformul ä ret.

Tabell 1

1. I vilken utstr ä ckning
g ö r banken enligt Er erfarenhet
ansvar g ä llande mot d ö dsbodel ä gare
f ö r avlidens skulder under å beropande av f ö ljande
best ä mmelser i 21 kap. ä rvdabalken?

a. D ä rf ö r att d ö dsboets egendom inte i tid har av

tr ä tts till f ö rvaltning av boutredningsman eller till

konkurs (i § )?

Ig Aldrig El S ä llan
Ofta

b. D ä rf ö r att bodelning och arvskifte har ä gt
rum

innan k ä nd g ä ld har betalats (12 § )?

gg Aldrig OI S ä llan
[Q Ofta

c. D ä rf ö r att bouppteckning inte har f ö rr ä ttats i

tid (14 § )?

Aldrig
g] S ä llan Ofta

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 .i 90

d. D ä rf ö r att veterligen oriktig uppgift har l ä mnats

eller svikligt f ö rtigande har skett vid bouppteck

ningen eller dess edf ä stande (14 § )?

IO Aldrig Q] S ä llan
Ofta

e. D ä rf ö r att betalning av boets g ä ld, utgivande av

legat, fullg ö rande av ä ndam å lsbest ä mmelse m.m. har

ä gt rum under den s.k.
deliberationsfristen (11 § )?

[41 Aldrig Q| S ä llan
Ofta

2. I vilken utstr ä ckning
r å der Ni d ö dshodel ä gare
att beg ä ra boets avtr ä dande till f ö rvaltning
av boutredningsman eller till konkurs f ö r
att del ä gama skall undg å personligt g ä ldsansvar?

Aldrig S ä llan O ofta [25) Regelm ä ssigt

3 a. Vad anser Ni om f ö ljande
best ä mmelser i 21 kap. ä rvdabalken? (Flera alternativ kan f ö rkryssas).

1 §

2 §
1 st

2
§

2 3t

5 §

11 §

12 §

14 § 1 P

14 §
2 P

Har ingen meningsfull funktion

1

1

4

3

1

Sv å r att till ä mpa

13

10

11

10

2

1

Alltf ö r str ä ng
mot d ö dsbodel ä garna

14

15

9

1

2

3

35

Beh ö vs med h ä nsyn till d ö dsboets
borgen ä rer 27

19

18

22

27

32

9

30

Helt ä ndam å lsenlig

20

6

10

10

9

17

5

14

Ingen uppfattning

1

3

4

1

1

1

3

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 91

Av tabell 2 nedan framg å r
hur de tv å inkassof ö retag som har besvarat utredningens fr å geformul ä r
har svarat p å enk ä tens tv å f ö rsta fr å gor.

Tabell 2

1. I vilken utstr ä ckning
g ö r Ert f ö retag scm borgen ä r
eller som ombud f ö r borgen ä r ansvar g ä llande
mot d ö dsbodel ä gare f ö r
avlidens skulder under å beropande av f ö ljande best ä mmelser
i 21 kap, ä rvdabalken?

a. D ä rf ö r att d ö dsboets egendom inte i tid har av-

tr ä tta till f ö rvaltning av boutredningsman eller

till konkurs (1 § )?

\T\ Aldrig
S ä llan \T\ Ofta

b. D ä rf ö r att bodelning och arvskifte haj ä gt
rum

innan k ä nd g ä ld har betalats (12 § )?

Aldrig S ä llan \T\ Ofta

c. D ä rf ö r att bouppteckning inte har f ö rr ä ttats i

tid (14 § )?

Aldrig Q] S ä llan
[T] Ofta

d. D ä rf ö r att veterligen oriktig uppgift har l ä mnats

eller svikligt f ö rtigande har skett vid bouppteck

ningen eller dess edf ä stande (14 § )?

Aldrig [TI S ä llan
Ofta

e. D ä rf ö r att betalning av boets g ä ld,
utgivande av

legat, fullg ö rande av ä ndam å lsbest ä mmelse m.m, har

ä gt rum under den s,k,
deliberationsfristen (11 § )?

[T] Aldrig [T] S ä llan
Ofta

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 92

2 a. Vad anser Ni om f ö ljande
best ä mmelser i 21 kap. ä rvdabalken? (Flera altemativ kan f ö rkryssas.)

1 § 2 § 2 § 5 § 11 § 12 § 14 § 14 §

1 st 2 st 1 p 2 p

Har ingen meningsfull funktion

Sv å r att till-

l ä mpa 1

Alltf ö r str ä ng mot d ö dsbodel ä garna

Beh ö vs med

h ä nsyn till

d ö dsboets

borgenärer 2121 2112

Helt ä nda

m å lsenlig 1 1 1

Ingen uppfattning

Svaren p å de tv å f ö rsta fr å gorna i enk ä ten
till Begravnings-f ö reningamas Samorganisation framg å r av tabell 3 nedan.

Tabell 3

1. I vilken utstr ä ckning
r å der Ni d ö dsbodel ä gare
att beg ä ra boets avtr ä dande till f ö rvaltning
av boutredningsman eller till konkurs f ö r
att del ä garna skall undg å personligt g ä ldsansvar?

Regel- Aldrig S ä llan Ofta [x] m ä ssigt

s. 93 Kontrollera mot PDF

2 a. Vad anser Ni om f ö ljande
best ä mmelser i 21 kap, ä rvdabalken? (Flera altemativ kan f ö rkryssas.)

1 § 2 § 1 st

2 § 2 st

5 §

11 §

12 §

14 § 1 P

14 §
2 P

Har ingen meningsfull funktion

X

Sv å r att till ä mpa

X

Alltf ö r str ä ng
mot d ö dsbodel ä garna

X X

X

Beh ö vs med h ä nsyn till d ö dsboets
borgen ä rer

X

X

X

X

Helt ä ndam å lsenlig

Ingen uppfattning

I de tv å sista fr å goma i enk ä ten
till bankerna tillfr å gades de om allm ä nna synpunkter p å
Ä B:s g ä ldsbest ä mnelser (fr å ga 3 b) samt vilka ä ndringar de skulle vilja f ö resl å i 21 kap. Ä B
(fr å ga 4). Tre fj ä rdedelar av de 44 banker som skickade tillbaka fr å geformul ä ren
besvarade inte fr å goma 3 t och 4. Av dem som svarade
framh ö ll ungef ä r h ä lften att
best ä mmelsema i 21 kap, Ä B ä r
komplicerade och t ä mligen ok ä nda f ö r allm ä nheten.

Fr å n en del h å ll betonades att fast ä n best ä mmelsema s ä llan till ä mpas
s å har de ä nd å en funktion
att fylla. N å gra banker menade att det ä r st ö tande att
borgen ä rerna genom en insuf-ficient g ä lden ä rs fr å nf ä lle kan
konmia i ett b ä ttre l ä ge p å grund av
ren okunnighet om g ä llande g ä ldsregler hos del ä garna. Ö stg ö tabanken p å pekade att best ä mmelsema skyddar borgen ä rema d å ligt
mot kringg å ende av KL:s å tervinnings-regler; d ä rf ö r b ö r enligt Ö stg ö tabanken å tervinningsreglerna

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 94

samordnas med Ä B:s
g ä ldsbest ä .mmelser. Sk å nska
banken framh ö ll att 21 kap. 19 § Ä B ä r otillr ä cklig
som undantagsbest ä mmelse n ä r det g ä ller
g ä ldsreglemas till ä mpning; om t.ex. ö verintecknade
fastigheter finns medges ingen ansvarsbefrielse trots att det ekonomiska l ä get d å kan vara
minst lika d å ligt som om endast utm ä tningsfri egendom funnits.

Omkring h ä lften av de
svarande ans å g att best ä mmelserna b ö r
f ö renklas. Svenska Handelsbanken f ö reslog att del ä gare
befrias fr å n personligt betalningsansvar om
han kan visa att d ö dsboets st ä llning efter d ö dsfallet
inte har f ö rs ä mrats f ö r borgen ä rerna. Vidare f ö reslog
handelabanken att del ä gare som har tillgodogjort sig
tillg å ngar ur boet skall undg å personligt betalningsansvar om han å terb ä r tillg å ngarna eller deras v ä rde. Sundsvallsbahken framh ö ll
att 1 och 12 §§ samt 14 § 2 p i viss m å n
framst å r som huvudregel, ö vriga regler borde enligt Sundsvallsbanken kunna f ö renklas och en del - t.ex. 14 § 1 p -utm ö nstras.
Falkenbergs sparbank tyckte att del ä gare
inte b ö r svara f ö r st ö rre g ä ld ä n som
motsvaras av d ö dsboets medel. F ö r att kompensera borgen ä rerna f ö r
en s å dan f ö rs ä mring f ö reslog sparhariken att r ä tten i samband med registrering av bouppteckning b ö r vara skyldig att betr ä ffande bristbon f ö rordna
om avtr ä dande till boutredningsman. Detta
skulle, enligt sparbanken. Inneb ä ra en viss
garanti f ö r borgen ä rema att boets avveckling sker p å ett opartiskt s ä tt.

Flera banker ville byta ut g ä ldsreglema mot best ä mmelser om
skadest å ndsskyldighet f ö r del ä gama i de
fall dessa har gjort sig skyldiga till f ö rsummelse
och borgen ä rerna d ä rigenom har lidit skada.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 95

2.4 Utl ä ndska f ö rh å llanden

2.4.1 Finland

Sedan den 1 januari 1966 ä r de finska r ä tts-reglema om d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r avlidens skulder helt ö verensst ä mmande
med svensk r ä +t. Betr ä ffande g ä ld
efter den som har avlidit f ö re de nya
best ä mmelsernas ikrafttr ä dande till ä mpas
emellertid ä ldre f ö reskrifter.

2.4.2 Danmark

Enligt dansk r ä tt
ä r fr å gan om arvinges ansvar f ö r
avlidens skulder att bed ö ma olika vid olika alag av d ö dsbobehandling, dvs, former f ö r d ö dsbos
avveckling.

I huvudsak f ö ljande
slag av d ö dsbobehandling regleras i
lagstiftningen

1. summarisk
behandling,

2.
offentligt
skifte,

3.
privat skifte
och

4.
exekutorbehandling.

Under vissa f ö ruts ä ttningar ä r
sammanlevnad i oskiftat d ö dsbo till å ten. D å
g ä ller s ä rskilda regler om ansvar f ö r den avlidnes g ä ld.

3
Liksom enligt
svensk r ä tt utg ö rs d ö dsbodel ä garna av arvingar, universella testamentstagare och,
om giftor ä tt inte ä r utesluten, den efterlevande maken (18 kap. 1 § finska Ä B).

4
Med arvinge
avses i den danska skifteloven s å v ä l legalarvinge som universell testamentstagare
(Hgdahl Jensen s. 66).

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 96

Summarisk behandling

Summarisk d ö dsbobehandling
inneb ä r att boet avvecklas utan att man
beh ö ver utf ä rda kallelse p å
borgen ä rer, pr ö va anm ä lda
fordringar, underr ä tta arvingarna eller vidta andra s å dana å tg ä rder son k ä nnetecknar
mera komplicerade behandlingsformer. N ä r
ett

5 d ö dsfall har anm ä lts till skifter ä tten,
vilket

skall ske omedelbart, best ä mmer r ä tten om d ö dsboet skall behandlas summariskt. Av det totala
antalet d ö dsbon per å r - f.n. omkring 50 000 - avvecklas ca 30 procent
genom summarisk behandling.

Enligt skifteloven kan summarisk bobehandling ä ga rum i f ö ljande
fall

a)
n ä r det kan antas att den d ö des tillg å ngar
inte f ö rsl å r till annat ä n begravningskostnaderna och

b)
n ä r det i samband med anm ä lan av d ö dsfallet
upplyses att de efterl ä mnade tillg å ngarna ä r
v ä rda mindre ä n 400 kr, och att den avlidnes g ä ld inte ö verstiger
detta belopp samt arvingarna å tar sig att
motta tillg å ngarna och svara f ö r skulderna,

I det vid a) n ä mnda
fallet ö verl ä mnar skifter ä tten tillg å ngarna till den som har betalat eller kommer att
betala begravningskostnaderna. Vederb ö rande
blir inte d ä rigenom personligen ansvarig f ö r den avlidnes skulder.

Offentligt 3kifte_

Offentligt skifte inneb ä r
att d ö dsboet avvecklas under skifter ä ttens ledning. Vid offentligt skifte skiljer man
mellan gaeldsfrag å elsesboer och gaeldsvedg å elses-boer. I gaeldsfrag ä elsesboer har arvingarna inte n å got

Allm ä n underr ä tt ä r skifter ä tt.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 97

personligt ansvar f ö r
den avlidnes skulder. A andra sidan saknar de i s å dana bon allt inflytande ö ver
f ö rvaltningsbesluten till dess att
den f ö r den d ö des borgen ä rer
g ä llande proklamafri sten har l ö pt ut ooh skulderna har betalats eller s ä kerhet har st ä llts
f ö r dem. F ö re denna tidpunkt ut ö vas f ö rvaltningsr ä tten i f ö revarande
bon av akifter ä tten ooh borgen ä rerna.

I gaeldgvedg å elsesboer,
d ä r f ö rvaltningsr ä tten hela tiden ut ö vas av arvingarna under skifter ä ttens ledning, har arvingarna å tagit sig att svara f ö r den d ö des g ä ld. Arvinges ansvar ä r i s å dana fall till en b ö rjan begr ä nsat till arvslotten. F ö r de relevanta skulder som inte t ä cks av tillg å ngarna
i boet h ä ftar arvingarna personligen. Deras
ansvar ä r d ä rvid solidariskt. De svarar endast f ö r s å dana skulder som har anm ä lts inom en proklamafrist som b ö rjar l ö pa
efter det att ett lagstadgat kung ö randef ö rfarande har avslutats. Fristen uppg å r i regel till tre m å nader.

Privat skifte

Arvingarna kan av skifter ä tten till å tas att f ö reta privat skifte under f ö ruts ä ttning att
samtliga

a)
beg ä r s å dant skifte
hos skifter ä tten,

b)
ä r myndiga,

c)
inte ä r i konkurstillst å nd
och

d) ä r n ä rvarande, personligen eller genom ombud, vid

det sammantr ä de med skifter ä tten d ä r
boet skall ö ver

l ä mnas f ö r privat skifte.

Privat skifte f å r
inte beslutas om arvl å taren har best ä mt att skiftet skall vara offentligt.

7 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 98

Vid privat skifte f ö rvaltar arvingarna boet helt

sj ä lvst ä ndigt. De ä r ansvariga f ö r
den d ö des skulder

p å samma s ä tt som i
gaeldsvedg å elsesboer (se ovan

under "Offentligt skifte").

I ca en tredjedel av samtliga danska d ö dsbon f ö retas
privat skifte.

Exekutorbehandling

Exekutorbehandling av d ö dsbo
ä ger rum dels om arvl å taren i testamente har best ä mt s å dan
avvecklingsform, dels om samtliga arvingar beg ä r det. Exekutor utses av justitieministern eller den han bemyndigar. I
regel behandlas exekutorbon som gaeldsvedg ä elses-hoer.
Arvingarna i exekutorbon blir allts å
normalt personligen ansvariga f ö r beh ö rigen anm ä lda
skulder i den m å n de efterl ä mnade tillg å ngarna
inte f ö rsl å r.

Oskiftat bo

Enligt arveloven har efterlevande make r ä tt att sitta kvar i oskiftat bo efter den f ö rst avlidne om boets egendom utg ö rs av faelleseje och det finns br ö starvingar. Ä r
br ö starvingarna avkomlingar efter
endast den f ö rst avlidne maken, kr ä vs f ö r
kvarsittande att br ö starvingarna samtycker d ä rtill eller, om de ä r omyndiga, att tillst å nd l ä mnas av f ö rmyndaren
och r ä tten.

I oskiftat bo ä r
den efterlevande maken personligen ansvarig f ö r den f ö rst avlidnes skulder. Den efterlevande
kan dock å stadkomma preklusion av dessa ford-

Z Faelleseje motsvarar ungef ä r
giftor ä ttsgods enligt svensk r ä tt.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 99

ringar genom att f å
till st å nd ett proklamaf ö r-

f ä rande enligt skifteslagstiftningen
(se ovan under

"Offentligt skifte").

D ö dsbo i konkurs

Ä r
arvingama inte personligen ansvariga f ö r
den avlidnes skulder och ä r d ö dsboet insolvent, kan den avlidnes borgen ä rer beg ä ra
att boet f ö rs ä tts i konkurs.

2.4.3 Norge

7 Enligt norsk r ä tt
blir arvingar personligen ansvariga f ö r
avlidens skulder endast om de inf ö r
skifte-

Q

r ä tten å tar sig s å dant ansvar. Ett dylikt å tagande medf ö r
att de kan f å avveckla d ö dsboet p å
egen hand (privat skifte). Annars f ö retar
skifter ä tten avvecklingen (offentligt
skifte).

Har arvinge en g å ng
blivit personligen ansvarig f ö r avlidens
skulder, upph ö r inte detta ansvar ä ven om arvingarna sedermera beg ä r och f å r
till st å nd offentligt skifte.

7 Med arvinge avses enligt norsk r ä tt s å v ä l legal-

arvinge som den vilken genom testamente har satts

i arvinges
st ä lle (Knoph s. 199).

8 Allm ä n underr ä tt ä r skifter ä tt (1 §
1930 å rs lov

om skifte).

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 100

2.5 ö verv ä ganden och f ö rslag

Utredningen har hetr ä ffande
fr å goma om d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r avlidens skulder i uppdrag att f ö resl å regler som ä r enklare ä n
de nuvarande och som i h ö gre grad ä n dessa tar h ä nsyn
till d ö dsbodel ä garnas intressen. Samtidigt skall behovet att skydda
borgen ä rerna fortfarande beaktas.

G ä llande best ä mmelser om d ö dsbodel ä gares g ä ldsansvar
torde allm ä nt anses vara mycket invecklade.
Som framg å r av avsnitt 2.3 har utredningen f ö retagit en enk ä t
hos ett antal aff ä rs- och sparbanker ang å ende till-l ä mpningen
av dessa best ä mmelser. D ä rvid har framkommit att flertalet av bankema aldrig
och å terstoden av d é ffl endast s ä llan
g ö r g ä llande personligt del ä gareansvar
enligt 21 kap. iB. En f ö rklaring till detta f ö rh å llande kan
vara att de fbrevarande r ä ttsreglerna ä r alltf ö r
komplicerade. Andra regler motverkar f ö rluster
f ö r bankerna. Med h ä nsyn till de str ä nga
f ö reskrifter som g ä ller f ö r
bankernas utl å ningsverksamhet har de i betydande
utstr ä ckning andra slag av skydd f ö r sina fordringar ä n s å dana som kan bli aktuella enligt 21
kap. Ä B. S å lunda f å r bankerna enligt g ä llande lagstiftning med vissa undantag inte bevilja
kredit utan att ha betryggande s ä kerhet
i fast eller l ö s egendom eller i form av borgen -
59 § lagen (1955:183) om bankr ö relse, 28 §
lagen (1955:416) om sparbanker och 36 §
lagen (1956:216) om jordbrukskasser ö relsen.
I den m å n bank l ä mnar krediter utan s å dan s ä kerhet f ö rekommer det i viss utstr ä ckning att banken tecknar grupplivf ö rs ä kring p å kredittagarens bekostnad. Vid dennes fr å nf ä lle anv ä nds utfallande f ö rs ä kringsers ä ttning
till att aweckla krediten.

Nuvarande regler om d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder till ä mpas allts å 1 mycket liten ut-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 101

str ä ckning d ä rf ö r att de ä r s å
komplicerade och d ä rf ö r att det finns andra slag av skyddsregler. Vidare ä r, som framg å r
av redog ö relsen i avsnitt 2.2, vissa fall
undantagna fr å n till ä mpningsomr å det.
Antingen finns uttryckliga f ö reskrifter
om s å dana undantag eller ä r reglema avfattade s ä att en del fall inte t ä cks av dem.
Reglerna ä r s å lunda inte till ä mpliga om det efter den d ö de finns endast s å dan
egendom som inte har kunnat tas i m ä t
hos honom. Med h ä nsyn till de ganska l å ngtg å ende f ö reskrifter om utm ä tningsfrihet
som finns i uts ö kningslagen torde redan av denna anledning
personligt del ä gareansvar ofta vara uteslutet i
mindre d ö dsbon. Vidare g ä ller att best ä mmelsen
i 21 kap. 1 § Ä B om del ä gareansvar vid underl å tenhet att beg ä ra
egendomsavtr ä de inte kan till ä mpas om bouppteckning ers ä tts med d ö dsboanm ä lan. Grovt uppskattat torde d ö dsboanm ä lan
kunna . ä ga rum betr ä ffande en fj ä rdedel
av samtliga d ö dsbon (PM D ö dsboanm ä lan,
Ds Ju 1975:6, s. 31 f).

Vissa omst ä ndigheter
begr ä nsar allts å i h ö g grad till ä mpningen av best ä mmelserna
om d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder. D ä rigenom undg å r del ä garna
i m å nga fall det h å rda ansvar som borgen ä rerna annars skulle ha kunnat g ö ra
g ä llande mot dem. F ö renklas reglerna s å att de blir l ä ttare att till ä mpa, kan d ä rf ö r detta f ö rh å llande i och f ö r
sig komma att medf ö ra en f ö rs ä mring av d ö dsbodel ä garnas
st ä llning. Utredningen har emellertid
i uppdrag att f ö resl å inte endast f ö renklingar av regelsystemet utan ä ven s ä dana ä ndringar i det som fr ä mjar d ö dsbodel ä garnas intressen. Skall b å da dessa reformkrav tillgodoses, beh ö vs l å ngtg å ende ä ndringar
till d ö dsbodel ä garnas f ö rm å n. A andra sidan f å r reglerna inte bli alltf ö r
gynnsamma f ö r d ö dsbodel ä garna. Behovet att skydda borgen ä rerna m å ste
n ä mligen fortfarande beaktas.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 102

Med ovann ä mnda utg å ngspunkter har utredningen ö verv ä gt n å gra alternativ till nuvarande regelsyste.m. I det f ö ljande l ä mnas
under s ä rskilda rubriker en n ä rmare redog ö relse
f ö r vart och ett av dessa alternativ.
I det sista delavsnittet tar utredningen st ä llnin.g
till vilket alternativ som ä r att f ö redra.

2.5.1 Å terg å ng av bodelning och arvskifte

Som framg å r av redog ö relsen i avsnitt 2.2.2 kan å terg å ng av
bodelning eller arvskifte ske i viaat fall enligt g ä llande beat ä mmelser
i 21 kap. Ä B n ä mligen om d ö dsboet har avtr ä tts till f ö rvaltning
av boutredningsman eller till konkurs (5 § ).
Utredningen har emellertid ö verv ä gt att f ö resl å att bodelning och arvskifte alltid skall g å å ter om de ä ger rum innan skulderna har betalats. Å terg å ngen b ö r i s å fall vara f ö renad med ä terb ä ringsskyldighet f ö r
mottagarna. I detta avsnitt redog ö ra
f ö r hur ett å terg å ngasystem
enligt utredningen skulle kunna vara uppbyggt.

Å terg å ngen b ö r vara total, dvs. medf ö ra fullst ä ndig ä terb ä ringsskyldighet. I och f ö r sig ä r det t ä nkbart med endast partiell å terg å ng f ö r den h ä ndelse de obetalda skulderna
understiger det sammanlagda v ä rdet av de skiftade tillg å ngarna. Emellertid f å r det anses mest l ä mpligt att hela delningen och skiftet g å r å ter om borgen ä rerna ooh del ä garna inte kan tr ä ffa n å gon ö verenskommelse om g ä ldens betalning. D ä refter betalas skulderna. Sedan
kan delning och skifte p å nytt
ä ga rura. Ä ven om man f ö reskriver bara partiell å terg å ng f ö r vissa fall torde dylik å terg å ng ofta inneb ä ra s å dan rubbning av f ö ruts ä ttningarna f ö r delningen och skiftet att dessa
enligt allm ä nna regler ocks å i ö vrigt g å r å ter.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 103

Å terg å ng enligt nuvarande 21 kap. 5 § Ä B skall ä ga rum ä ven
om del ä garna vid delningen resp. skiftet
inte k ä nde till den g ä ld som sedermera f ö ranledde egendonsavtr ä de. Å terg å ng torde i
sistn ä mnda fall vara av s ä rskilt stor betydelse f ö r borgen ä rerna
eftersom de d å inte kan g ö ra g ä llande
personligt betalningsanavar mot del ä garna.
Å terg å ng av bodelning och arvskifte enligt det nu skisserade systemet b ö r d ä rf ö r kunna ske ä ven
om del ä garna vid delningen eller skiftet
eller sist vid d ä refter f ö rr ä ttad bouppteckning
var okunniga om att det fanns obetalda skulder.

F ö r de fall d ä ä terg ä ng av bodelning eller arvskifte skall ske och
delningen eller skiftet redan har g å tt
i verkst ä llighet men å terb ä ring inte ä r m ö jlig kan man
t ä nka sig tre alternativa l ö sningar. Den f ö rsta
inneb ä r att man f ö reskriver skyldighet f ö r mottagarna att utge ers ä ttning.
Enligt den andra l ö sningen å l ä gger man
del ä garna personligt betalningsansvar f ö r skulderna. Slutligen kan man best ä mma, å tminstone on
den å terb ä ringsskyldige var i god tro, att han inte skall drabbas av n å gon p å f ö ljd ned anledning av att han inte kan l ä nna tillbaka å terb ä ringsplik-tig egendom. V ä ljer man det andra alternativet upp-koirmer fr å ga om det personliga betalningsansvaret b ö r vara p å
n å got s ä tt begr ä nsat. Enligt utredningens mening b ö r de framtida best ä mmelserna utformas s å att en del ä gare inte beh ö ver
riskera att å dra sig ett i princip oinskr ä nkt ansvar f ö r
den avlidnes skulder. Utredningen anser sig d ä rf ö r inte b ö ra ö verv ä ga obegr ä nsat
personligt del ä gareansvar ens f ö r ifr å gavarande
fall. Med denna utg å ngspunkt f ö refaller det lagtekniskt sett vara enklare att f ö reskriva ers ä ttningsskyldighet
f ö r mottagarna ä n att å l ä gga den personligt g ä ldsansvar och santidigt inf ö ra
regler som inskr ä nker detta ansvar. Det prak-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 104

tiska resultatet av de tv å nu j ä mf ö rda l ö sningama torde ä nd å bli ungef ä r detsamma. Utredningen f ö redrar d ä rf ö r framf ö r
personligt betalningsansvar f ö r del ä garna f ö rpliktande
f ö r dem att utge ers ä ttning till d ö dsboet
i den m å n de inte kan l ä mna tillbaka den mottagna egendomen.

Inom f ö rm ö genhetsr ä tten g ä ller i princip vid å terg å ng av avtal att part å l ä ggs ers ä ttningsskyldighet om han inte kan å terb ä ra den fr å n motparten erh å llna prestationen (se t.ex. Sven
Bramsj ö , Om avtals å terg å ng, 1950, s. 207 ff). Ä ven i Ä B finns f ö r motsvarande fall f ö reskrifter om utgivande av ers ä ttning, t.ex. i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 kap. 4 § f ö rsta stycket (se betr ä ffande dessa best ä mmelser avsnitt 3.1.2). Vid ers ä ttningens best ä mmande inom f ö rm ö genhetsr ä ttens omr å de anv ä nds antingen skade-metoden eller v ä rdemetoden (se Bramsj ö a.a. s. 255 ff).

Skademetoden inneb ä r att den å terb ä ringsskyldige skall ers ä tta den skada som hans motpart
lider till f ö ljd av att denne inte kan f ö rfoga ö ver eller anv ä nda den å terb ä ringspliktiga egendomen p å det s ä tt som han har avsett. Hade t.ex.
den å terb ä ringsskyldiges motpart t ä nkt s ä lja egendomen, skall den å terb ä ringsskyldige allts å erl ä gga den k ö peskilling som motparten faXtiskt
skulle ha f å tt vid f ö rs ä ljning. Hade motparten t ä nkt beh å lla egendomen, skall enligt
skademetoden ers ä ttningen t ä cka kostnaden f ö r nyanskaffning.

V ä rdemetoden
inneb ä r att den å terb ä ringsskyldige till motparten skall
betala det belopp som motsvarar f ö rs ä ljningspriset i den allm ä nna handeln p å egendom av f ö revarande slag. Ä r det fr å ga om egendom med

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 105

fluktuerande v ä rde,
g ä ller i princip v ä rdet vad

c5 tiden
f ö r ers ä ttningens utbetalande.

Skademetoden anv ä nds
i allm ä nhet om den å terb ä ringsskyldige
var i ond tro n ä r han f ö retog den å tg ä rd som om ö jliggjorde
å terb ä ring. Var han i god tro vid detta tillf ä lle, best ä ms hans ers ä ttningsskyldighet enligt v ä rdemetoden.

Betr ä ffande fr å gan om ers ä ttning
n ä r å terb ä ring ä r helt eller delvis om ö jlig vid å terg å ng av
bodelning eller arvskifte g ö r
utredningen f ö ljande bed ö mning. Vad f ö rst
ang å r sp ö rsm å let om mottagare i god tro skall
utge ers ä ttning b ö r beaktas att inom f ö rm ö genhetsr ä tten f ö religger
ers ä ttningsskyldighet ä ven i godtrosfallen. Det finns d ä rf ö r i princip
ingen anledning att befria godtroende mottagare från ers ä ttningsskyldighet n ä r de, s å som
vid bodelning och arvskifte, utan vederlag har f ö rv ä rvat den ifr å gavarande egendomen. D ö dsbodel ä gare
kan skydda sig mot å terg å ng genom att f ö re delning och skifte noggrant
kontrollera vad det finns f ö r skulder
efter den avlidne. Dessutom har de m ö jlighet
att genom kallelse p å ok ä nda borgen ä rer enligt 1862 å rs preskriptionsf ö rordning f å till st å nd preklusion av s å dana skulder som de inte k ä nde
till.

Vid val av ers ä ttningsmetod
b ö r man v ä lja v ä rdemetoden
om den å terb ä ringsskyldige var i god tro och skademetoden om han var i ond tro. Med
ond tro avses i detta fall att mottagaren n ä r
han gjorde sig av med å terb ä ringspliktig egendom k ä nde till
eller borde ha k ä nt till att det fanns obetalda

9
Se t.ex.
lagberedningens uttalanden i f ö rarbetena
till 7 kap. 4 § i 1928 å rs arvslag (NJA II 1928 s. 450 f).

10
J ä mf ö r NJA II 1933 s. 434.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 106

skulder efter den d ö de.
Med den avlidnes skulder j ä mst ä lls givetvis d ö dsboets ö vriga g ä ld
(se 18 kap, 3 § och 21 kap, 15 § Ä B),

I regel torde de b å da
metoderna leda till samma resultat n ä mligen
att mottagaren f ö rpliktas utge egendomens f ö rs ä ljningsv ä rde till d ö dsboet.
Om s ä rskilda sk ä l f ö religger b ö r mottagaren helt befrias fr å n ers ä ttningsskyldighet
eller ers ä ttningsskyldigheten j ä mkas. S å dana
sk ä l kan vara att egendomen har fr å ng å tt
godtroende innehavare utan oaktsamhet och utan att han har haft nytta d ä rav. En annan befrielse- eller j ä mkningsanledning kan vara att det r ö r sig om egendom med fliiktuerande v ä rde och att v ä rdet
vid den tidpunkt n ä r ers ä ttningen skall ges ut ä r avsev ä rt h ö gre ä n n ä r mottagaren
gjorde sig av med egendomen. D å kan det
ibland finnas sk ä l att i vart fall j ä mka ers ä ttningsskyldigheten.
Till ä mpas skademetoden kan j ä mkning av ers ä ttningen
ske med st ö d av 6 kap. 2 § skadest å ndslagen
(1972:207) om ers ä ttningsskyldigheten skulle anses
vara osk ä ligt betungande med h ä nsyn till den ers ä ttningsskyldiges
ekonomiska f ö rh å llanden.

F ö r n ä rvarande torde det vara s å
att bodelning och arvskifte i stor omfattning sker utan iakttagande av f ö reskriven form. Det f ö religger emellertid d å inte n å gon delning eller n å got skifte som kan g å å ter. Å sidos ä tts formkravet, ä r
n ä mligen r ä ttshandlingen ogiltig (NJA II 1933 s. 537 ff samt NJA 1947 s, 270, 1966 s. 469,
1969 s. 536 och 1977 s. 459). Skulle man f ö reskriva
å terg å ng av bodelning och arvskifte, ä r
det sannolikt att formkravet vid dessa r ä ttshandlingar
skulle iakttas i ä nnu mindre utstr ä ckning ä n
f.n. D ö dsbodel ä garna skulle annars riskera att å dra sig å terb ä rings-eller ers ä ttningsskyldighet.
Upph ä vande av formkravet vid bodelning
och arvskifte torde inte vara

11 Se betr ä ffande
formkravet 13 kap. 1 § GB och 23 kap. 4 § Ä B.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 107

n å gon
framkomlig v ä g. Betr ä ffande fast egendom ä r s å lunda viss form n ö dv ä ndig f ö r erh å llande av lagfart (20 kap. 6 § f ö rsta punkten JB). Skulle man slopa
formkravet i fr å ga om l ö s egendom men beh å lla

det betr ä ffande fast, skulle detta sannolikt leda

12

till oreda ooh os ä kerhet. Fixerades inte bodelning

och arvskift: i skrjft, skulle vidare den som gjorde g ä llande å terg å ng st ä llas inf ö r stora bevissv å righeter
n ä r han kr ä vde å terb ä ring och ers ä ttning.

Med h ä nsyn till ovanst å ende
anser utredningen att med bodelning och arvskifte b ö r i f ö revarande sczr- nanhang j ä mst ä llas all utdelning av egendom till
d ö dsbodel ä gare fr ä n d ö dsboet. Ä ven n ä r boet har skiftats helt forml ö st b ö r allts å å terb ä rings- eller ers ä ttningsp å f ö ljd kunna g ö ras g ä llande om skiftet har ä gt rum innan skulderna har
betalats.

F.n. ä r de "forml ö sa"
delningarna och skiftena inget problem fr å n g ä ldssynpunkt.
D ö dsbodel ä gare som vidtar s å dana ä tg ä rder blir personligen betalningsansvariga
enligt 21 kap. 1 § Ä B. Genomf ö rs f ö revarande altemativ, beh ö vs emellertid den nu skisserade
regeln. Annars torde m å nga
del ä gare komma att f ö reta forml ö sa delningar och skiften f ö r att inte riskera att å dra sig å terb ä rings- eller ers ä ttningsskyldighet.

2.5.2 Skadest å ndsregler

Som har p å pekats i avsnitt 2.2.5 finns f.n. en del f ö reskrifter om skyldighet f ö r d ö dsbodel ä gare att utge ers ä ttning f ö r skador som p å grund av deras f ö rvaltning drabbar bl.a. boets
borgen ä rer. Den allm ä nna regeln om skadest å ndsansvar i s å dana fall finna i 18 kap. 6 § Ä B, F ö r ansvar enligt denna best ä mmelse

T2 J ä mf ö r lagberedningen i NJA II 1933 s, 542,

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 108

f ö ruts ä tts ä tminstone v å llande, Ers ä ttningsber ä ttigad ä r s å dan skadelidande vars r ä tt ä r beroende av boets utredning. Med
boets utredning f ö rst å s enligt f ö rarbetena bl.a. betalning av den d ö des g ä ld (NJA II 1933 s. 140). D ä rav f ö ljer att boets borgen ä rer kan bli ers ä ttningsber ä ttigade enligt den angivna best ä mmelsen. F.n. torde emellertid
borgen ä rerna s ä llan ha anledning att å beropa den. Enligt g ä llande r ä tt kan ju d ö dsbof ö rvaltning fr å n del ä gajmas sida i princip inte f ö rekomma utan personligt
betalningsansvar f ö r g ä lden. Borgen ä rema f ö redrar v ä l d ä rf ö r i allm ä nhet att å beropa g ä ldsansvar mot del ä garna framf ö r att kr ä va dem p å skadest å nd. F ö rstn ä mnda slag av talan ä r givetvis enklare ä n sistn ä mnda fr å n borgen ä remas synpunkt. F ö r bifall till ett skadest å ndsyrkande kan det n ä mligen m å nga g å nger vara n ö dv ä ndigt med utredning om adekvan-sen
mellan del ä garnas f ö rvaltnings å tg ä rd och dess p å st å dda f ö ljder. Vidare kanske borgen ä rema m å ste styrka sin f ö rlust.

Upph ä ver
man reglerna om personligt g ä ldsansvar f ö r d ö dsbodel ä gare, kommer d ö dsboets borgen ä rer att kunna å beropa endast skadeat å ndsbest ä nmelsen i 18 kap. 6 § Ä B om boet f ö rvaltas av del ä gama och borgen ä rerna inte f å r sina fordringar betalda. Fr å gan ä r om en s ä dan begr ä nsning av borgen ä rernas talem ö jligheter skulle inneb ä ra en inte godtagbar f ö rs ä mring f ö r dem. Det har redan p å pekats att det ä r sv å rare att kr ä va skadest å nd ä n att g ö ra g ä llande g ä ldsansvar. Emellertid torde sv å righeterna vara av ö verv ä gande bevisr ä ttsllgt slag. Skadest å ndsbest ä mmelsen kan n ä mligen i och f ö r sig vara till ä mplig om d ö dsbodel ä garna inte utreder och verkst ä ller betalning av boets skulder.
Genom kallelse p å ok ä nda borgen ä rer enligt 1862 å rs preskriptionsf ö rordning kan del ä garna f å till st å nd preklusion av s å dana skulder som de inte k ä nner till. Detta proklamaf ö rf ä rande b ö r anv ä ndas

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 109

om boet inte har tillr ä ckligt s ä ker ö verblick ö ver den d ö des skulder. Del ä garna torde d ä rf ö r i regel å dra sig ers ä ttningsansvar f ö r skada som borgen ä r har lidit p å grund av att del ä garna har underl å tit att infria en r ä ttskraftig fordran mot boet.

V ä ljer
man att upph ä va g ä ldsansvarabest ä mmelserna i 21 kap. Ä B och i forts ä ttningen helt lita till skadest å ndsregeln i 18 kap. 6 § Ä B, har man undanr ö jt m å nga av de ol ä genheter f ö r d ö dsbodel ä gare som nuvarande system medf ö r. N å gon annan f ö rs ä mring f ö r borgen ä rema ä n av bevisr ä ttsllgt slag torde en s å dan ordning inte komma att inneb ä ra.

2.5.3 Offentlig d ö dsbof ö rvaltning

Som har angetts ovan ä r
d ö dsbof ö rvaltningen enligt dansk och norsk r ä tt i f ö rsta hand en angel ä genhet f ö r
skifter ä tten, dvs. allm ä n underr ä tt
(avsnitten 2.4.2 ooh 2.4.3). I f ö rarbetena
till 1935 å rs lag oii! boutredning och
arvskifte tog lagberedningen upp fr å gan
om det dansk-norska systemet borde genomf ö ras
ä ven i Sverige (NJA II 1933 s. 136 och 357). Beredningen
anf ö rde att i s å fall skulle p ä
b ä sta s ä tt bli s ö rjt f ö r att allt g ä r riktigt till. Ingen intressent
skulle obeh ö rigen gynnas p å de ö vrigas
bekostnad. F ö r borgen ä rernas r ä tt
skulle denna ordning vara i h ö g grad
betryggande. Mindre erfarna del ä gare skulle
inte riskera att f å st å tillbaka f ö r dem som b ä ttre f ö rst å r att ta till vara sina intresaen. Beredningen
stannade emellertid f ö r att inte f ö resl å offentlig d ö dsbof ö rvaltning.
Beredningen ans å g n ä mligen att det inte fanns n å gra
samh ä llsorgan h ä r i landet som kunde anses l ä mpade att handha de uppgifter av ö verv ä gande
administrativ och ekono-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 110

misk natur som det skulle bli fr å ga om. Vidare framh ö ll beredningen att det kunde befaras att det ifr å gasatta systemet skulle bli alltf ö r osmidigt och dyrbart. Beredningen trodde inte
heller att alln ä nheten skulle ha n å gon f ö rst å else f ö r
den t ä nlcta ordningen.

Det alternativ f ö r
vilket nu har redogjorts f ö reter vissa likheter ned den l ö sning som komner att diskuteras i n ä sta avsnitt, dvs. obligatorisk boutred-ningsmannaf ö rvaltning. I b å da
fallen skulle n ä mligen d ö dsbof ö rvaltningen
till en b ö rjan anordnas sora ett
likvidationsf ö rfarande i borgen ä rernas intresse. Sedan den avlidnes och boets
skulder har betalats, skulle den eventuella å terstoden
av boegendom.en f ö rdelas enligt lag och testamente.
Alla dessa f ö rfaranden skulle ske under ö verinseende av nyndighet resp. boutrednings.nan.

2.5.4 Obligatorisk boutredningsmanna-f ö rvaltning

L å ter
man boutredningsman handha d ö dsbof ö rvaltningen i st ä llet f ö r domstol eller arman myndighet i
det system som har skisserats i avsnitt 2.5.3 torde en del

av kritiken mot systemet falla bort. Man kan d å inte l ä ngre g ö ra g ä llande att f ö rvaltaren saknar konpetens f ö r uppgiften ooh knappast heller att
systenet blir osmidigt. Å
andra sidan kvarst å r otvivelaktigt det argumentet att
systemet i regel blir dyrare ä n en ordning d ä r d ö dsbodel ä garna f ö rvaltar boet. F ö rmodligen m ä ste raan l å ta boet b ä ra kostnaden f ö r bo-utredningsmannaf ö rvaltningen. Det blir d ä mindre kvar till arvtagarna. Fr ä n den synpunkten kommer detta
alternativ inte att inneb ä ra n å gon f ö rb ä ttring av d ö dsbodel ä garnas st ä llning. Vidare ä r det sannolikt att det ifr å gasatta systemet allm ä nt kommer

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 111

att uppfattas som mera byr ä lcratiskt ä n det nuvarande.

Emellertid finns det mycket som talar f ö r obligatorisk boutredningsmannaf ö rvaltning i st ä llet
for den nuvarande regleringen enligt 21 kap. 1 § Ä B. Den viktigaste funktionen hos
sagda best ä mmelse ä r att relativt snabbt tvinga fram avtr ä dande av skuldsatta d ö dsbon till boutredningsmannaf ö rvaltning
eller konkurs. F ö rdelama med best ä mmelsen ä r
att borgen ä rerna kan f ä en effektiv f ö rvaltning
av s å dana bon samt att d ö dsbodel ä garna
kan slippa det sv å rf ö rutsebara och ibland mycket betimgande personliga g ä ldsansvaret. Regelns nackdelar ä r att d ö dsbodel ä gare som inte k ä nner
till den kan drabbas mycket h å rt om de
underl å ter att beg ä ra egendomsavtr ä de
ä ven om de inte har upptr ä tt otillb ö rligt
mot borgen ä rerna. F ö reskriver man att r ä tten p å eget initiativ skall f ö rordna att skuldsatta d ö dsbon skall avtr ä das
till boutredningsmannaf ö rval tning, beh å ller man nyssn ä mnda
f ö rdelar men eliminerar de angivna
nackdelarna.

Det uppst å r emellertid
sv å righeter n ä r man s ö ker
l ä mpliga kriterier p å de fall n ä r
boutredningsmannaf ö rvalt-ning skall anordnas ex
officio. Det kan givetvis inte komma i fr ä ga
att f ö reskriva boutredningsmannaf ö r-valtning f ö r
alla typer av d ö dsbon. En s å dan ordning skulle medf ö ra en oerh ö rd
byr å kratisering. Den skulle framst å som ett on ö digt
ingrepp i d ö dsbodel ä garnas f ö rvaltningsfrihet.
Det ä r ju ä nd å s å att i flertalet d ö dsbon inga
problem uppkommer med g ä ldens betalning. Att d ä p å tvinga alla
bon kostnader f ö r boutredningsman skulle s ä kerligen inte st ä mma
ö verens med den allm ä nna r ä ttsuppfattningen.
Det kan visserligen h ä vdas att det personliga g ä ldsansvaret ä r
det pris som d ö dsbodel ä gare f å r
betala f ö r sin nuvarande f ö rvaltningsfrihet; befriar man dem fr å n det personliga ansvaret, kunde det tyckas vara
fullt rimligt att de ocks å f å r finna

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 112

sig i inskr ä nkningar i f ö rvaltningsfriheten. Det ä r emellertid sannolikt att ett s å dant argument inte kommer att m ö ta n å gon f ö rst å else fr å n allm ä nhetens
sida.

Betr ä ffande kriterier p å de fall n ä r
boutredningsman skall f ö rordnas ex officio kan man v ä lja endera av f ö ljande
tv å lagtekniska l ö sningar. Den ena l ö sningen inneb ä r att i princip det alldeles ö verv ä gande antalet
d ö dsbon kommer att omfattas av den f ö revarande ordningen. R ä tten ges emellertid vidstr ä ckt
befogenhet att underl å ta att f ö rordna boutredningsman i de enskilda fallen. Den
andra l ö sningen inneb ä r att mycket sn ä va
f ö ruts ä ttningar f ö r boutredningsmanna-f ö rordnande anges som princip i sj ä lva f ö rfattningstexten.
Det f ö refaller mest l ä mpligt att v ä lja
det f ö rstn ä mnda alternativet. D å kommer n ä mligen den r ä ttsliga
kontrollen att innefatta flertalet d ö dsbon.
Visar det sig d ä rvid att boutredningsmannaf ö rvaltning ä r
on ö dig i det enskilda fallet, skall f ö rordnande d ä rom
inte meddelas. Man kan s å lunda uppst ä lla som huvudregel att r ä tten utan ans ö kan
skall f ö rordna om avtr ä dande till boutredningsmannaf ö rvaltning om

1. v ä rdet av boets tillg å ngar enligt bouppteckningen

ö verstiger fyra g å nger det vid tiden f ö r d ö dsfallet

g ä llande basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om all

m ä n f ö rs ä kring samt

2, skulderna enligt bouppteckningen med undantag av

inteckningsskulder uppg å r till mer ä n h ä lften av

tillg å ngarna.

Efter nu n ä mnda
huvudregel f ö reskrivs att f ö rordnande ex officio inte skall meddelas om i
bouppteckningen anges att skulderna ä r
betalda eller om utredning f ö rebringas
att borgen ä rerna godtar del ä garef ö rvaltning
eller andra s ä rskilda sk ä l f ö religger.

R ä ttens bed ö mning om boutredningsman b ö r f ö rordnas

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 113

skulle allts å
enligt sistn ä mnda altemativ ske p å grundval av bouppteckningen. Utan tillg å ng till bouppteckningen kan ju r ä tten i allm ä nhet
inte ha n å gon uppfattning om d ö dsboets tillst å nd.
Emellertid b ö r beaktas att i mera komplicerade
d ö dsbon bouppteckningen i
regel kommer in till r ä tten p å ett relativt sent stadium i utredningen. D å har kanske v ä sentliga
f ö rvaltnings å tg ä rder redan
vidtagits av d ö dsbodel ä garna. Med h ä nsyn
h ä rtill framst å r nu ifr å gasatt
alteniativ som ol ä mpligt.

2.5.5 Det av utredningen f ö rordade alternativet

Vart och ett av ovann ä mnda
f ö rslag har b å de f ö rtj ä nster och svagheter. Efter en samlad bed ö mning av de olika alternativen har utredningen
slutligen stannat f ö r den l ö sning som inneb ä r
å terg å ng av bodelning och arvskifte om de sker innan skulderna har betalats
(se avsnitt 2.5.1 ). Denna l ö sning synes
mest rimlig med h ä nsyn till att del ä gama d ä rigenom
kommer att bli ansvariga med vad de faktiskt har erh å llit fr å n
boet men i princip inte ned mera. Det f ö rordade
systemet f ö resl å s allts å ers ä tta i f ö rsta hand reglema i nuvarande 21
kap. 1 § Ä B, Den nya å terg å ngsbest ä mmelsen b ö r inf ö ras i en ny
paragraf i 21 kap, Ä B, 12a § , Betr ä ffande
ö vriga best ä mmelser i 21 kap. Ä B vill utredningen anf ö ra f ö ljande.

Best ä mmelserna i 2 och 3 §§ h ö r s å n ä ra samman
med den i 1 § att de b ö r upph ä vas
i konsekvens med att 1 § upph ä vs.

Best ä mmelsen i 4 § b ö r vara kvar
eftersom den f ö r visst fall reglerar fr å gan om g ä ld
skall anses veterlig. Med h ä nsyn till
att best ä mmelsen i 12 § f ö resl ä s st å kvar (se
nedan i detta avsnitt) kommer det n ä mligen

8 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 114

ä ven
i forts ä ttningen att vara av betydelse om g ä lden ä r k ä nd eller inte.

Å terg å ngsbest ä mmelsen
i 5 § h ö r naturligtvis upph ä vas. Den f ö reslagna ordningen inneb ä r ju en utvidgning av å terg å ngsm ö jllghetema. Det beh ö vs d ä rf ö r ingen s ä rskild best ä mmelse
om å terg å ng p å grund av egendomsavtr ä de.

Best ä mmelsema i 6-10 §§ ber ö rs inte i
sakligt h ä nseende av utredningens f ö rslag. Dessa paragrafer b ö r d ä rf ö r st å kvar efter vissa
redaktionella ä ndringar i n å gra av dem. S å lunda
b ö r nuvarande h ä nvisning i 7 § till
5 § ers ä ttas med en h ä nvisning till 12 a § . H ä nvisningen
inneb ä r allts å skyldighet f ö r
mottagaren av å terb ä ringspliktig egendom att utge ä ven
r ä nta eller avkomst av egendomen samt
r ä ttighet att utf å ers ä tt-, ning f ö r n ö dig kostnad
p å egendomen och, under viss f ö ruts ä ttning, ocks å ers ä ttning f ö r nyttig kostnad.

11 § b ö r upph ä vas. Det b ö r vara tillr ä ckligt
f ö r borgen ä rerna att de kan å beropa
skadest å ndsregeln i 18 kap. 6 § Ä B om d ö dsbodel ä garna
g ö r sig skyldiga till s å dana otillb ö rliga
f ö rfaranden som anges i f ö rstn ä mnda
paragraf.

Best ä mmelsen i 12 § b ö r vara kvar.
Personligt g ä ldsansvar som kan drabba del ä garna enligt denna best ä mmelse vid delning eller skifte f ö re g ä ldens
betalning avser ju ansvar f ö r k ä nda skulder. Vid dylikt upps å tligt handlande fr å n del ä garnas sida kan det vara motiverat
att beh å lla denna best ä mmelse om g ä ldsansvar
som en skyddsregel f ö r borgen ä rerna. Best ä mmelsen
b ö r i konsekvens med regeln i 12 a § utvidgas till att avse ocks å de fall d å
egendom har mottagits utan att bodelning eller arvskifte har skett.

Best ä mmelserna i 13 och 18 §§ b ö r upph ä vas i konsekvens med att 1 § upph ä vs.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 115

Best ä mmelsen i I4 § f ö rsta
meningen om ansvar f ö r d ö dsbodel ä gare som f ö rsitter tiden f ö r
boupptecknings f ö rr ä ttande f ä r anses vara alldeles f ö r str ä ng mot del ä gama och b ö r
d ä rf ö r utg å (j ä mf ö r synpunkterna i avsnitt 2.3).

Best ä mmelsen i 14 § andra meningen b ö r
vara kvar. Det kam vara motiverat att beh å lla
personligt g ä ldsansvar som p å f ö ljd f ö r s ä dana bedr ä gliga f ö rfaranden
som avses i denna best ä mmelse.

Best ä mmelsema i 15-17 och 19 §§ h ö r st å kvar efter vissa redaktionella ä ndringar i n å gra
av dem.

Det nu f ö rordade
systemet inneb ä r inte att skadest å ndsregeln i 18 kap. 6 § Ä B skulle bli betydelsel ö s. I det f ö ljande
skall med n å gra ord ber ö ras f ö rh ä llandet mellan den f ö reslagna ä terg å ngsbest ä m-melsen och den nyssn ä mnda skadest å ndsregeln
fr ä n borgen ä rernas synpunkt.

Till en b ö rjan kr ä vs givetvis f ö r
ä terg å ngsbest ä m-melsens till ä mpning att d ö dsbodel ä gare har motta,git egendom fr å n boet. Skadest å ndsregeln
i 18 kap. 6 § har 1 detta h ä nseende ett mera vidstr ä ckt till ä mpningsomr å de ä n å terg å ngsbest ä mmelsen. Skadest å ndsregeln
kan s ä lunda å beropas av borgen ä r
som inte f å r sin. fordran betald p ä grund av alla slags r ä ttsstridiga f ö rvaltnings å tg ä rder fr å n d ö dsbodel ä gares sida allts å ä ven,mottagande
av boegendom f ö re g ä ldens betalning. Å andra sidan ä r skadest å ndsregelns
till ä mpningsomr å de mindre vidstr ä ckt
ä n å terg ä ngsbest ä mmelsens i det avseendet att f ö r bifall till skadest å ndstalan kr ä vs att d ö dsbodel ä gare
har f ö rfarit upps å tligt eller v å rdsl ö st. Har d ö dsbodel ä gare b å de
mottagit egendom fr å n boet och varit dol ö s, har borgen ä ren
en tredje m ö jlighet. Han kan i s å fall g ö ra
g ä llande personligt g ä ldsansvar

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 116

mot del ä garen under å beropande av 21 kap. 12 § Ä B.

Iblamd kan allts å
s å dana rekvisit f ö religga att borgen ä r skulle kunna å beropa antingen å terg å ngsbest ä mmelsen eller andra regler. Denna omst ä ndighet kan emellertid inte anf ö ras som sk ä l
mot utredningens f ö rslag till ä terg å ngsbest ä mmelse. Enligt g ä llande
r ä tt kan ju i vissa fall borgen ä r mot d ö dsbodel ä gare g ö ra
g ä llande antingen personligt g ä ldsansvar eller skadest å ndsansvar.

Den v ä sentligaste skillnaden mellan å terg å ngsbest ä mmelsen och skadest å ndsregeln h ä nf ö r sig till r ä ttsf ö ljderna. Vilken av de b å da r ä ttsreglerna borgen ä ren v ä ljer att å beropa, om han har s å dan valfrihet, torde n ä mligen bero
p å vad han vill n å med sin talan och vad han tror om sina m ö jligheter att lyckas med det.

En annan viktig skillnad mellan de b å da r ä ttsreglerna
ä r av processuellt slag. Å terg å ngstalan f ö rs av d ö dsboet
mot del ä garen efter det att borgen ä ren har riktat krav mot boet. Skadest å ndstalan d ä remot
f ö rs direkt av borgen ä ren mot d ö dsbodel ä garen. Fr å n
denna synpunkt f ö refaller skadest å ndslinjen vara bekv ä mare f ö r borgen ä ren ä n å terg å ngsalternativet.
Emellertid f ö ruts ä tter bifall till borgen ä rens skadest å ndsyrkande att han kan styrka upps å t eller v å rdsl ö shet hos d ö dsbodel ä garen vilket kanske inte alltid ä r s å enkelt.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48
117

3 D Ö DSBODEL Ä GARES TALER Ä TT

3.1 G ä llande r ä tt

3.1.1 Inledning

Med d ö dsbodel ä gares taler ä tt
f ö rst å s i detta bet ä nkande del ä gares beh ö righet
att vara part i r ä tteg å ng eller i domstols ä rende r ö rande viss sak (j ä mf ö r Ekel ö f
II s. 48 f). Fr å n s å dan beh ö righet har raan att skilja del ä gares beh ö righet
att f ö retr ä da d ö dsbo i m ä l eller ä rende
(del ä gares processbeh ö righet). Ibland har del ä gare till ä tits
att f ö ra talan som part fast ä n taler ä tt
tillkommer boet. Man b ö r d ä rf ö r skilja mellan f ö ljande tre fall:

1.
Del ä gare f ö r
talan som part f ö r egen del,

2.
del ä gare f ö retr ä der boet (f ö r
talan i boets namn),

3.
del ä gare f ö r
talan som part men f ö r boets r ä kning. Utredningens uppdrag i f ö revarande del g ä ller
fr å gan om d ö dsbodel ä gares
taler ä tt. Reglerna om d ö dsbos

och d ö dsbodel ä gares taler ä tt
samt d ö dsbodel ä gares processbeh ö righet
g å r emellertid s å att s ä ga
in i varandra. F ö r att klarg ö ra r ä ttsl ä get betr ä ffande
d ö dsbodel ä gares taler ä tt
ä r det allts å n ö dv ä ndigt att studera ä ven de b å da andra regelkomplexen. I detta
bet ä nkande behandlas d ä rf ö r fr å gorna ora s å v ä l d ö dsbos och d ö dsbodel ä gares
taler ä tt som del ä .gares processbeh ö righet.

Betr ä ffande nu n ä mnda fr å gor
finns f ö r en del fall uttryckliga lagbest ä mmelser. I viss utstr ä ckning har domstolarnas praxis varit r ä ttsbildande. I m ä nga fall saknas emellertid klara
regler. Framf ö r allt kan det ibland vara sv å rt att avg ö ra
om taler ä tt tillkom.mer d ö dsbo, del ä gare
eller b å da.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 118

Vissa f ö reskrifter
om d ö dsbos eller del ä gares taler ä tt
r ö r talan som avser boets utredning.
S å dan talan kan g ä lla t.ex. f ö rr ä ttande av bouppteckning, betalning av den d ö des g ä ld, indrivande
av betalning f ö r boets fordringar samt verkst ä llande av legat eller ä ndam å lsbest ä mmelser. Andra taleregler ber ä ttigar del ä gare
att i egenskap av arvinge eller efterlevande make f ö ra talan i angel ä genheter
sora inte huvudsakligen r ö r ekonomiska v ä rden. B å de
"utredningstalan" och andra slag av talan behandlas i bet ä nkandet.

Taler ä tt kan tillkomraa d ö dsbo eller d ö dsbodel ä gare s å v ä l i m å l eller ä renden vilka anh ä ngigg ö rs efter d ö dsfallet
som i dessf ö rinnan anh ä ngiggjorda ra ä l
eller ä renden d ä r den avlidne har varit part. I sistn ä mnda fall ö verg å r det materiella r ä ttsf ö r-. h å llande som ä r r ä tteg å ngens eller ä rendets f ö rera å l genom universalsuccession till boet eller del ä garen (NJA II 1943 s. 168 f och Ekel ö f II s. 135 f). Succession ä r dock inte m ö jlig
i brottm å l vare sig p å m å ls ä gandens eller p å
den tilltalades sida (Ekel ö f II s. 66 och 141 f). D ä remot har en del n ä ra anh ö riga till avliden m å ls ä gande under vissa f ö rut- ä ttningar
samma r ä tt som m å ls ä gande att
ange brott eller f ö ra talan d ä rom. Betr ä ffande
avliden tilltalad ä r vissa n ä ra anh ö riga
till honom beh ö riga att f ö ra talan mot dom varigenom han har f ä llts till ansvar (se n ä rmare h ä rom i avsnitt 3.1.2).

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 119

3.1.2 Del ä gare f ö r talan sora part f ö r egen del

Best ä mmelser i AB

Ä B:s
best ä ramelser om d ö dsbodel ä gares
beh ö righet att f ö ra talan f ö r
egen del r ö r fr ä nst arvinges r ä tt att klandra testamente, br ö starvinges r ä tt
att p å kalla j ä mkning i testaimente eller å terb ä ring av g å va f ö r utf å ende av laglott .'5aint del ä gares r ä tt
att beg ä ra f ö rordnande av skiftesman, klandra arvskifte, f ö ra talan om upph ö rande
av avtal om sammanlevnad i o skiftat bo, beg ä ra boegendome.ns avtr ä dande till
f ö rvaltning av boutredningsman eller
klandra boutredningsmans ö verl ä tel.se av fast egendom ra.m. eller f ö rvaltning. I detta sammanhang b ö r
ä ven n ä mnas den r ä tt so.m tillkonner bl.a. d ö dsbodel ä gare
att f ö ra talan om verkst ä llande av ä ndam å ls-best ä nmelse.

Enligt 14 kap. 5 §
.43 skall arvinge som vill g ö ra g ä llande att testamente ä r'ogiltigt enligt 13 kap. Ä 3
v ä cka klandertalan .sist inom sex m å nader fr ä n
det att han efter testamentets bevakning har f å tt del av testamentet. Do ogiltighetsanledningar som upptas i 13 kap. nH ä r bristande beh ö righet
hos testator och bristande laga forn hos testanente sant testam.entes
uppr ä ttande under p å verkan av rubbad .3j ä lsverk.samhet, tv å ng,
otillb ö rligt inflytande och svek eller
annan villfarelse i-bevekelsegrunderna .

Testamente kan vara ogiltigt av andra sk ä l ä n den som
anges i 13 kap. Ä B, S å lunda ä r enligt 9 kap, 2 § Ä B f ö rordnande till f ö rm ä n f ö r of ö dda i regel utan verkan. Vidare kan testamente vara
ogiltigt p å grund av bristande f ö ruts ä ttningar
utan att det rlr

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 120

fr å ga om till ä mpning av 13 kap, 3 § andra stycket Ä B, Ä B inneh å ller inga regler om klandertalan n ä r testaraente p å st å s vara ogiltigt p ä
annan grund ä n s ä dan som n ä mns i 13 kap, AB. Det ä r oklart i vilken utstr ä ckning s ä rskild
klandertalan d å beh ö vs. I den m å n s ä rskild talan kr ä vs f ö r att komma å t s å dan ogiltighet torde den inte vara inskr ä nkt till viss tid. Walin rekommenderar emellertid att arvinge som vill
å beropa att testamente har å terkallats v ä cker
klandertalan inom vederb ö rlig tid (Walin Ä B I s. 345).

Enligt 7 kap. 3 §
Ä B f å r br ö starvinge p å kalla j ä mkning
av testamente f ö r utf å ende av laglott. V ä ljer han d ä rvid att v ä cka
talan mot testamentstagaren (p å kallande kan
ä ga rum ä ven p ä annat s ä tt), skall det ske inom samma tid som g ä ller f ö r
klander av testamente enligt 14 kap. 5 §
Ä B.

Har arvl å tare i
livstiden gett bort egendom under s å dana
omst ä ndigheter eller p ä s å dana villkor
att g å van till syftet ä r att likst ä lla
med testamente, har br ö starvinge enligt 7 kap. 4 § Ä B r ä tt att f ö r
att f å ut sin laglott p å kalla å terb ä ring av g å van
eller ers ä ttning f ö r dess v ä rde.
Br ö starvingen skall v ä cka talan mot g å votagaren
h ä rom sist inon ett å r fr å n det
bouppteckning efter arvl å taren avslutades. Har bouppteckning
ersatts, med d ö dsboanm ä lan enligt 20 kap. 8 a § Ä B, g ä ller inte n ä gon
frist f ö r taler ä ttens ut ö vande.
Kommer bouppteckning trots anm ä lan till st å nd med st ö d
av tredje stycket i nyssn ä mnda paragraf, b ö rjar fristen l ö pa
fr å n det bouppteckningen avslutades
(prop. 1975/76:50 s. 89 f och 100 f).

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 121

Enligt 23 kap. 8 §
andra stycket AB har d ö dsbodel ä gare r ä tt
att klandra arvskifte som har .gjorts av skiftesman. Vill han klandra skiftet,
skall han v ä cka talan mot ö vriga del ä gare
sist inom tre ra å nader efter det att han har
delgetts skifteshandlingen.

Ibland f ö rekomraer
att d ö dsbodel ä gare i sanband ned klander av arvskifte framst ä ller yrkanden v ö rande
egendom betr ä ffande vilken det ä r tveksamt om den omfattas av skiftet. S ä var f ö rh ä llandet i r ä ttsfallet
NJA 1967 s. 249. Omst ä ndigheterna i r ä ttsfallet var f ö ljande.
En person avled och efterl ä mnade som d ö dsbodel ä gare
fem br ö starvingar. .D ö dsboet avtr ä ddes
till f ö rvaltning av boutredningsman som f ö rr ä ttade
skifte. D ä rvid best ä mde boutredningsmannen att en damfriseringsr ö relse sora en av del ä garna, X, hade f ö rv ä rvat fr å n den avlidna f ö re
d ö dsfallet skulle anses som en giltig
g å va till .X, att g å van skulle
som f ö rskott avr ä knas p å
X:s arv samt att X inte skulle
vara skyldig att å terb ä ra den del av g å van som ö versteg hennes arvslott. De andra del ä garna klandrade skiftet och yrkade att
damfriseringsr ö rel-sen skulle upptas som en tillg ä ng i boet samt att ä rendet skulle å terf ö rvisas till skiftesmannen med f ö reskrift
att nytt skifte skulle ske med utg å ngspunkt
h ä -rifr ä n. Underr ä tten avvisade del ä garnas talan p ä .
den grund att del ä garna, sora enligt underr ä tten beg ä rde
fastst ä llelse att r ö relsen tillh ö rde
boet, saknade beh ö righet att f ö ra talan f ö r
boet, efterson boet var avtr ä tt till f ö rvaltning av boutredningsraan. Hovr ä tten fastst ä llde
underr ä ttens beslut. HD fann att
boutredningsmannen vid skiftet s å tillvi å a hade l å tit
darafrlseringsr ö relsen orafattas av detta att han
betraktat r ö relsen som ö verl å ten till X genom g å va vilken skulle anses sora f ö rskott p å
arv utan

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 122

skyldighet f ö r
7. att å terb ä ra den del av v ä rdet som inte kunde till fullo avr ä knas p ä
hennes arvslott. Inneb ö rden av del ä garnas talan n ä ste,
enligt HD, bl.a. raot bakgrund h ä rav anses
vara att X skulle s å vitt g ä llde
skiftet å terb ä ra ocks å , den del av arvsf ö rskottets v ä rde
sora inte kunde avr ä knas p å arvslotten och att ä rendet skulle å terf ö rvisas till skiftesi ö rr ä ttaren f ö r
nytt skifte med beaktande h ä rav. HD
undanr ö jde d ä rf ö r domstolarnas beslut och visade m ä let å te.r till
underr ä tten f ö r erforderlig behandling.

Vidare b ö r bland Ä B:s best ä mmelser
ora beh ö righet f ö r d ö dsbodel ä gare att f ö ra
talan f ö r egen del n ä mnas f ö reskriften
i 24 kap. 5 § om r ä tt f ö r del ä gare att f ö ra talan ora upph ö rande av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. F ö r bifall till s ä dan
talan kr ä vs att v ä sentlig ä ndring
har intr ä tt i de f ö rh å llanden som
var avg ö rande n ä r avtalet sl ö ts
eller att avtalet av annan s ä rskild orsak
inte b ö r best å .

Enligt 19 kap. 1 §
Ä B skall r ä tten d ä
d ö dsbodel ä gare beg ä r
det f ö rordna att boets egendom skall avtr ä das till f ö rvaltning
av boutredningsman samt utse n å gon att i s å dan egenskap handha f ö rvaltningen. Boutredningsman f å r
emellertid inte f ö rordnas p å ans ö kan av del ä gare f ö r
tid d ä avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo g ä ller (24 kap. 6 § Ä B).
Befogenhet att g ö ra ans ö kan om f ö rordnande
av boutredningsman tillkonner varje del ä gare
f ö r sig. Del ä gare sora inte har bitr ä tt ans ö kan
skall beredas tillf ä lle att yttra sig i ä rendet ora det kan ske utan betydande tidsomg ä ng (19 kap, 9 §
Ä B),

Enligt 19 kap, 13 §
Ä B f ä r boutredningsman, om annat

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 123

inte har best ä mts
i testanente, inte ö verl å ta d ö dsboets fasta egendom eller tomtr ä tt utan del ä garnas
skriftliga santycke eller, om det inte kan erh å llas, r ä ttens tillst å nd. Har boutredningsmannen ö vertr ä tt detta f ö rbud ä r varje del ä gare f ö r
sig beh ö rig att v ä cka klandertalan inom tre m å nader fr å n
det han fick k ä nnedon om å tg ä rden och
senast inom ett ä r sedan lagfart eller inskrivning
beviljades. Bifall till klandertalan inneb ä r
att ö verl å telsen f ö rklaras ogiltig s å vitt ang å r
d ö dsboet (NJA II 1933 s, 265), .

Enligt 19 kap, 19 v f ö rsta
stycket AB f ä r varje d ö dsbodel ä gare
f ö ra klandertalan mot boutredningsman
i fr ä ga ora dennes f ö rvaltning. Av n ä nnda
best ä mr.ielse sammanst ä lld raed 18 kap, 9 § HB framg å r att klandertalan skall v ä ckas sist inom ett ä r efter det att boutredningsmannen skildes fr ä n uppdraget och avgav redovisning.

NJA 1973 s. 66

Som har angetts i avsnitt 3.1.1 har domstolarnas praxis i
viss utstr ä ckning varit r ä ttsbildande p ä f ö revarande omr å de.
S å vitt g ä ller d ö dsbodel ä gares taler ä tt
f ö r egen del b ö r d ä rvid n ä mnas HD:s avg ö rande
i r ä ttsfallet NJA 1973 s. 56. Fallet r ö rde fr å ga
om r ä tt f ö r enskild del ä gare i d ö dsbo, som hade avtr ä tts till f ö rvaltning av boutredningsman, att
fora talan enligt 3 kap. 3 § andra
stycket AB om å terg å ng av g å va.

1 Med klanderbar ö verl å telse avs ä g
HD i NJA 1968 s. 179 ä ven det fallet d å boutredningsman p å grund av f ö rplilrtande i dom men utan del ä garnas samtycke p ä
hoetrr v.ignar utf ä rdar 1-cpebrev betr ä ffande .fastighet.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 124

3 kap. AB inneh å ller
best ä mr.aelser om legal sekundosuccession.
Enligt huvudregeln i 1 § skall vid den sist avlidne makens
d ö d sekundosuccessorerna (dvs. den f ö rst avlidne makens arvingar i andra parentelen) ta h ä lften av den sist avlidne makens bo. Kapitlet inneh å ller eraellertid flera best ä mmelser ora avsteg fr å n denna huvudregel. Ett s å dant
avstegsfall ä r f ö reskriften i 3 § om vederlag till den f ö rst avlidne makens arvingar av den lott som
tillkommer den sist avlidnes arvingar. S å dant
vederlag skall l ä mnas om den sist avlidne maken
genom g å va eller liknande handling utan
tillb ö rlig h ä nsyn till sekundosuccessorerna har orsakat v ä sentlig minskning av sin egendom. Enligt andra
stycket i 3 § skall g å van eller dess v ä rde
å terb ä ras om vederlag inte kan l ä ranas.
F ö r å terb ä ring kr ä vs att den som mottog g å van ins å g
eller bort inse att den medf ö rde f ö rf å ng f ö r sekundosuccessorerna. Det f ö reskrivs att å terg å ngstalan inte f å r
v ä ckas sedan fem å r har f ö rflutit
fr ä n det g å van mottogs. Det anges inte vem som ä r beh ö rig att v ä cka s å dan talan,

I r ä ttsfallet fr å n ä r 1973 uttalade
HD att de b å da makarnas sl ä ktsidor inte har sammanfallande intressen utan att
det tv ä rtom f ö religger intressemots ä ttning mellan dem betr ä ffande fr å gan om å terg å ngstalan enligt 3 kap, 3 § andra stycket Ä B,
HD fann med h ä nsyn h ä rtill att r ä tten
att p å kalla å terg å ng av g å va inte kan betraktas som en s å dan r ä tt f ö r d ö dsboet som
kan utkr ä vas endast genom talan p å dess v ä gnar
utan m å ste anses tillkomma den f ö rst avlidne makens arvingar p å det s ä tt
att dessa f ä r f ö ra talan d ä rom f ö r egen del. Enligt HD saknades ä n
vidare anledning att uppst ä lla kravet
att talan f å r f ö ras endast av dessa arvingar gemensarat; var och en av dem ra å ste anses ä ga
f ö ra talan f ö r sin del.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 125

HD:s avg ö rande har
vunnit efterf ö ljd i bl.a. r ä ttsfallet SvJT 1975 rf. a. 4.

Lagbeat ä mmelser
utanf ö r Ä B

Flertalet av de lagbest ä mmelser
om taler ä tt f ö r d ö dsbodel ä gare som finns p å
olika h å ll utanf ö r Ä B reglerar
inte talan som avser boets utredning. De handlar i st ä llet om r ä tt
f ö r arvinge eller efterlevande make
att f ö ra talan i angel ä genheter som inte huvudsakligen r ö r ekonomiska v ä rden.
Denna taler ä tt saknar anknytning till d ö dsbof ö rvaltningen
i egentlig mening, S ä lunda kan efterlevande raake vara
taleber ä ttigad enligt ifr å gavarande f ö reskrifter
- t.ex. enligt 20 kap. 13 § RB - ä ven om han inte ä r
d ö dsbodel ä gare.

Ä r
vid barns f ö delse modern gift skall enligt 1
kap. 1 § F3 mannen i äktenskapet anses som barnets far. Vill mannen vinna
r ä ttens f ö rklaring att han inte ä r far till barnet, skall han enligt 3 kap. 1 § FB v ä cka talan h ä rom mot barnet eller, om barnet har avlidit, dess
arvingar. Åt mannen
d ö d har var och en som j ä mte eller n ä st
efter barnet ä r ber ä ttigad till arv efter mannen r ä tt
att v ä cka talan om att mannen inte ä r far till barnet. F ö ruts ä ttning h ä rf ö r ä r att mannen inte varaktigt har sammanbott med
barnet och inte heller efter dess f ö delse
har erk ä nt det som sitt.

Vill barn vinna r ä ttens
f ö rklaring att viss raan inte ä r dess far, skall barnet enligt 3 kap, 2 § FB v ä cka talan h ä rom mot mannen eller, om han ä r d ö d, hans
arvingar.

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 126

Betr ä ffande talan on
-"ast.":trillande av faderskap g ä ller
enligt 3 kap, 5 och 5 jj 'B att talan f ö rs
av barnet raot en eller flera m ä n, I avliden
rnans st ä .lle f ö rs talan raot den d ö des arvingar.

Till mannens arvingar r ä knas
enligt ovann ä mnda be-st ä rmnelser i ?B ä ven
de av hans sekundosuocessorer .som ä r
n ä rmast till arv efter honom n ä .r talan v ä cks.
Detta inneb ä r allts å att taler ä tt
enligt dessa re.gler tillerk ä nns ocks å arvingar som inte ä r dodsbodel ä gare. Enligt 18 kap. 1 § andra stycket Ä B
ä r n ä mligen sekundosuocessorer inte del ä gare
i arvl å tarens utan i f ö rste successorns bo.

Sararaanfattningsvis kan allts å konstateras att taler ä tt efter avliden i m å l ora faderskap tillkommer vissa slag av d ö dsbodel ä gare
- ibland ä ven personer utanf ö r deras krets - och inte d ö dsboet (NJA 1943 s. 196, V,'alin Ä B II s.
28 samt Walin FB s. 27 och 30). N ä r
det g ä ller k ä randesidan kr ä vs
inte att samtliga taleber ä ttigade intr ä der i processen. Var och en av dem ä r beh ö rig att
ensam v ä dra talan. Det f ö religger allts å
inte s,k, n ö dv ä ndig processgemenskap mellan dem. Domen vinner emellertid r ä ttskraft ä ven
mot de arvingar som inte har varit parter i m å let. Mellan de arvingar sora upptr ä der
i processen r å der d ä rf ö r s å dan speciell processgemenskap sora avses 1 14 kap. 8 § andra stycket RB. Det inneb ä r att de inte ä r
att anse som sj ä lvst ä ndiga parter i f ö rh å llande till notparten. I st ä llet
ä r det s å att r ä tteg å ngshandling sora en av den f ö retar g ä ller
till f ö rm å n f ö r de ö vriga, ä ven on den strider mot deras handlingar.

Som har p å pekats i
avsnitt 3.1.1 f ä r inte d ö dsbo

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 127

eller d ö dsbodel ä gare tr ä da
i den avlidnes st ä lle som tilltalad eller m å ls ä gande i
brottn ä l.

i- å ls ä gande . ä r den mot vilken brott har beg å tts eller den sora har blivit f ö rn ä rmad av
brott eller lidit skada d. ä rav (20 kap. 8 i fj ä rde st. RB). I'; ä ls ä gan-der ä tten
ä r allts å str ä ngt
personlig. D ä rf ö r kan den inte bli f ö ren å l f ö r
succession. Enligt 20 kap, 13 § RB har dock
en del n ä ra anh ö riga till avliden n å ls ä gande i vissa fall n å .ls ä gandes beh ö righet. Han brukar s ä ga att s ä dana personer intar en partiell ra ä ls ä gandest ä llning. Enligt f ö rsta
stycket i paragrafen har efterlevande raake, br ö starvinge, far, raor eller syskon till den sora har d ö dats genora brott samma r ä tt som m å ls ä gande att ange brottet eller f ö ra talan d ä rom.
Paragrafens andra stycke r ö r det .fall d ä n å gon avlider
som hade ra å ls ä gander ä tt betr ä ffande ett visst brott sora har intr ä ffat. Den krets av n ä rst å ende sora anges i f ö rsta stycket har d å samma r ä tt som den avlidne att ange brottet
eller f ö ra talan d ä rom. Detta g ä ller
emellertid inte ora det frarag å r av orast ä ndigheterna att den avlidne inte har velat ange
eller å tala "brottet.

Enligt 5 kap. 5 §
andra stycket BrB f ä r i fr å ga om brottet f ö rtal
av avliden ä tal v ä ckas av s å dana anh ö riga till den d ö de
son n ä mns i 20 Icap. 13 5 ?.B. Dessa personer torde betr ä ffande nyssn ä mnda
brott inta normal, allts ä inte partiell, ra ä ls ä gandest ä llning. Det ä r
n ä mligen de som har "blivit f ö rn ä rmade"
av brottet.

D ö r miosts.nkt eller tilltalad i
brottm å l ä r fr å gan

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 128

o 2

om brottsp å f ö ljd i regel
f ö rfallen. Ingen anh ö rig

tr ä der allts å i s å dan persons
st ä lle. Har avliden tilltalad f ö re d ö dsfallet f ä llts till ansvar f ö r brott ä r eraellertid enligt 21 kap. 1 § andra stycket RB hans efterlevande make, br ö starvingar, far, raor eller syskon beh ö riga att f ö ra
talan not donen. Best ä raraelsen har raotiverats med de
anh ö rigas intresse att skydda den
avlidnes goda naran och rykte (NJA II 1943 s. 277).

3.1.3 Del ä gare f ö retr ä der boet (f ö r talan i boets naran)

Efter tillkomsten av 1933 ä rs lag om boutredning och arvskifte ä r det helt klart att d ö dsbo ä r en juridisk person, dvs. att det utg ö r ett s ä rskilt
subjekt f ö r r ä ttigheter och skyldigheter. Den r ä ttsliga
gemenskapen f ä r emellertid sin karakt ä r av d ö dsbof ö rvaltningens ä ndam å l som normalt ä r
att avveckla den avlidnes ekonoraiska f ö rh å llanden. Med erk ä nnande
av d ö dsbo som sj ä lvst ä ndigt r ä ttssubjekt f ö ljer
d ä rf ö r inte att i d ö dsbof ö rvaltningen kan f ö retas vilka r ä ttshandlingar som helst med bindande verka.n f ö r boet, I 18 kap, 3 § AB regleras i

2
M ö jligen ä r
best ä nnelsen i 35 kap. 7 § andra st. andra meningen ErS ett avsteg fr å n denna princip. Denna f ö reskrift reglerar det fallet att b ö tesdon har vunnit laga kraft under den d ö mdes livstid och att l ö s e.gendom har tagits i ra. ä t
eller satts i allra ä nt f ö rvar till betalning av b ö terna.
D å skall b ö terna utg ä
av den ifr å gavarande egendomen, ä ven ora den d ö mde
har avlidit. Betr ä ffande f ö rverkande g ä ller
enligt 36 kap, 9 S BrB att den brottsliges d ö d
inte utg ö r hinder d ä reraot under f ö ruts ä ttning att st ä mning
i brottm å let har blivit delgiven inora fera ä r fr å n det
brottet begicks.

3
Ibland kan d ö dsbo best å
under m.ycket l å ng tid och f ö rvaltningen f å r
d å ett delvis annat ä ndan å l
("vidmakth å llande och utnyttjande", NJA II 1933 R. 554). F ö r denna situation finns best ä mmelser 1

24 kap. .-\3 (se n ä rmare
h ä rom nedan i detta avsnitt).

4 Betr ä ffande inneh å llet i 18 kap. 3 §
AB se av

snitt 2.2.1.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 129

vilken utstr ä ckning
d ö dsbo f ä r f ö reta r ä ttshandlingar. I den ra å n d ö dsbo kan f ö rv ä rva r ä ttigheter ooh ikl ä da
sig skyldigheter f ö ljer av 11 kap. 2 § RB att det ocks å
kan vara part i r ä tteg ä ng, dvs. att det har taler ä tt.
Av 11 § lagen (1946:807) ora handl ä ggning av dorastols ä renden frarag å r att raotsvarande f ö rh ä llande g ä ller f ö r
dorastols ä renden.

Fr ä gan om vem som ä r beh ö rig att f ö retr ä da d ö dsbo inf ö r
dorastol h ö r i stor utstr ä ckning samman med fr å gan on vera som f ö rvaltar boet. Enligt 18 kap. 1 § Ä B f ö rvaltar d ö dsbodel ä garna den avlidnes egen-dora geraensamt f ö r boets utredning ora inte s ä rskild d ö dsbof ö rvaltning ä r
anordnad. De f å r d ä rvid j ä mlikt sagda best ä m.melse tala och svara i m å l sora r ö r
boet. Den geraensanna del ä garef ö rvaltningen f ö r boets ut redning inneb ä r i princip att f ö rvaltnings å tg ä rd inte f ä r vidtas utan alla del ä gares santycke. D ä rav f ö ljer att del ä garna endast i f ö rening ä r
beh ö riga att f ö ra talan f ö r
boet. Ar det fr å ga on å tg ä rd sora inte
t å l uppskov f å r den eraellertid enligt nyssn ä mnda best ä mmelse
f ö retas, ä ven om varje del ä gares
samtycke inte kan inh ä ratas. P ä grund av denna undantagsregel f ä r i br å dskande
fall talan f ö r boet f ö ras av f ä rre
ä n samtliga del ä gare. Best ä rnmelsen
torde inte kunna till ä mpas on n å gon del ä gare
uttryckligen raot-s ä tter sig den ifr å gasatta å tg ä rden.

Den geraensarama d ö dsbodel ä garef ö rvaltningen
enligt IS kap. 1 § , Ä B har till uppgift att utreda boet. Den taler ä tt nom cilrvid tillkommer boet ä r d ä rf ö r en taler ä tt i n å l
och ä renden son r ö r boets utredning. Skulle d ö dsbo best å
under en l ä ngre tid ä n den period sora kr ä vs f ö r boutredningen, får del ä garnas
gemenskap ett annat ä ndam å l ä n boets avveckling. Den tal er- ä t t som i s å dant
fall tillkommer boet ä r d ä rf ö r

5 iiJA II 1933
s. 155; annan raening Walin Ä 3 II s. 25.

9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 48

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 130

mera vidstr ä ckt ä n taler ä tt
enligt 18 kap. 1 § AB. I 24 kap. 1 § Ä B regleras
det fallet att del ä garna har ing å tt avtal med varandra om sammanlevnad i oskiftat bo.
Har del ä garna inte kommit ö verens om annatf f ö retr ä ds boet normalt av del ä garna i f ö rening
ä ven vid detta slag av gemenskap.

Ä r
s ä rskild d ö dsbof ö rvaltning
anordnad - boutredningsmannaf ö rvaltning
eller f ö rvaltning av testamentsexekut ö r - saknar del ä garna
i princip b å de r ä tt att f ö reta f ö rvaltnings ä tg ä rd och beh ö righet
att f ö retr ä da boet. Detsamma g ä ller ora
boets egendora har av-tratts till konkurs.

F ö rvaltas d ö dsbo av n å gon
som den avlidne genom testaraente har utsett till f ö rvaltare, testamentsexekut ö r, ä r f ö r visst fall del ä gare
beh ö rig att i f ö rening med exekutorn f ö retr ä da boet. Efterl ä mnar den d ö de
make och ä r inte giftor ä tt utesluten, saknar n ä mligen exekutorn r ä tt att ensam f ö rvalta och f ö retr ä da boet,
innan bodelning har skett. Han ut ö var
d å denna r ä tt tillsammans med efterlevande naken. Detta beror
givetvis p å att ingen kan meddela best ä mmelser om f ö rvaltningen
av s å dan del av sin kvarl å tenskap i vilken andra maken har giftor ä tt.

3,1,4 i>~;l;igare f ö r
talan so;i part men f ö r boets r ä kning

Trots avsaknaden av f ö rfattningsbest.i,mmelser
d. ä rom har d ö dsbodel ä gare
i vissa fall n ä r taler ä tt tillkommer boet ber ä ttigats att f ö ra
talan som part i boets st ä lle. Det har d å n ä stan alltid
r ö rt sig om talan mot andra del ä gare.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

F ö religger boutredningsmannaf ö rvaltning ä r
det boutredningsmannen som ä r beh ö rig att tala och svara i m å l som r ö r
boet (19 kap. 12 § Ä B). I s å dant fall .?kall d ä rf ö r d ö dsbodel ä gares
talan f ö r boets r ä kning avvisas. I r ä ttspraxis har emellertid f ö rekommit
att del ä gare har till å tits att f ö ra
talan som part f ö r d ö dsbo fast ä n boegendomen har avtr ä tts till f ö rvaltning
av boutredningsman.

I r ä ttsfallen NJA 1969 s. 437 och 1972
s. 586 till-l ä t s å lunda HD del ä garetalan f ö r boen med motivering att boutredningsmannen genom
att f ö rr ä tta arvskifte resp. bodelning och arvskifte ans å g sig ha slutf ö rt
sitt uppdrag. Vid s å dant f ö rh å llande f ö rel å g, enligt
HD, inte hinder f ö r d ö dsbodel ä garna att f ö ra talan f ö r
boen, I r ä ttsfallet NJA 1974 s, 623 fick d ö dsbodel ä gare
f ö ra talan som part (att boet skulle
tillf ö ras ytterligare egendom) fast ä n boutredningsraan var f ö rordnad, HD konstaterade att boutredningsmannen
hade avgett f ö rklaring i m å let vars inneb ö rd
fick anses vara att han avstod fr ä n
att f ö ra talan i saken f ö r boets r ä kning
å tminstone under f ö ruts ä ttning att
den av del ä garen v ä ckta talan upptogs till pr ö vning, V/alin uttalar om sistn ä mnda r ä ttsfall
att boutredningsman har ansetts kunna delegera t ä ler. ä tten, dvs, raedge del ä garna att sj ä lva
f ö ra talan i sak som r ö r d ö dsboet
(Walin Ä B II s. 32),

I samtliga nu n ä mnda
r ä ttsfall var ä ven svarandena del ä gare i d ö dsbona, Inga andra d ö dsbodel ä gare
fanns ä n parterna 1 m å len, Sistn ä randa
omst ä ndighet n ä mndes ä ven
i HD:s dorask ä l i alla tre r ä ttsfallen,

I r ä ttsfallet NJA 1976 s, 615 ville en
d ö dsbodel ä gare f ö ra
talan f ö r boets r ä kning mot de andra del ä garna. Boutredningsman var f ö rordnad. Denne hade

131

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 132

uttryckligen avst å tt
fr ä n att f ö ra ifr å gavarande
talan. D ö dsbodel ä garens talan mot var och en av de ö vriga del ä garna
ans å gs utg ö ra ett s ä rskilt
m å l. Eftersom samtliga del ä gare allts å
inte var parter i vart och ett av m å len
avvisades den f ö rstn ä mnde del ä garens talan.

Ä ven
best ä mmelsen att d ö dsbo i princip f ö retr ä do av samtliga del ä gare i f ö rening n ä r s ä rskild bof ö rvalt-ning inte ä r
anordnad har ibland kringg å tts i r ä ttspraxis genom att del ä gare har till ä .tits
att f ö ra talan som part last ä ln taler ä tt
tillkommer boet. I r ä ttsfallet NJA 1945 s. 605 fick s å lunda den ene av ett d ö dsbos tv å del ä gare f ö ra talan mot den andre on ogiltigf ö rklaring av fastighets ö verl å telse fr å n den avlidne till sistn ä mnde del ä gare.

Enligt 12 § andra
stycket KL ä r vid gemensara del ä garef ö rvaltning
f ä rre ä n samtliga del ä gare beh ö riga att ans ö ka
om d ö dsbos avtr ä dande till konkurs. G ö rs inte ans ö kan av alla del ä garna, f å r
emellertid inte konkursdoraaren pr ö va,
den fr ä n raateriell synpunkt. Han skall i
s ä fall h ä nskjuta m ä let
till'r ä tten.

I lagstiftnings ä rendet
r ö rande ä rvdabalkens inf ö rande
ö verv ä gde ä rvdabalkssakkunniga (SOU 1954:6 s.
121 f) att f ö resl å en best ä ramelse som skulle ge enskild d ö dsbodel ä gare
viss ra ö jlighet att f ö ra talan f ö r
d ö dsboet, n ä r r ä tteg ä ng annars inte kunde korama till st å nd p å grund av
att samtliga d ö dsbodel ä gare inte var ense d ä rom eller, n ä r boutredningsman hade f ö rordnats, denne ans å g sig sakna tillr ä ckliga sk ä l f ö r s å dan å tg ä rd. De sakkunniga framh ö ll att raenings-skiljaktigheter mellan del ä garna inte s ä llan
f ö rekommer i fr å ga on l'irapli.gheten att i r ä tteg å ng.sv ä g s ö ka å tervinna f ö rn ö genhetsv''.rde cora. arvl å taren har avh ä nt
sig i livstiden. Orn boutredningsraan var f ö r-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 133

ordnad kunde denne, enligt de sakkunniga, ha anledning
att tveka inf ö r tanken p å en r ä tteg å ng raed h ä nsyn
till risken att bli utsatt f ö r
klandertalan,- s ä rskilt ora boets tillg å ngar var knappa. P å grund h ä rav ans å g de sakkunniga att ä ven v ä l grundade inv ä ndningar mot lagligheten av f ö rv ä rv fr å n arvl å taren
m å nga pg ä nger inte kom under domstols pr ö vning. De sakkunniga fann det eraellertid inte l ä mpligt att f ö resl å n ä gon best ä mmelse om r ä tt
f ö r enskild del ä gare att f ö ra
talan f ö r boet i ber ö rda situationer. Sk ä let h ä rf ö r var att en s ä dan best ä nmelse kunde uppmuntra till on ö diga processer,

I r ä ttsfallet NJA 1974 s, 523 till ä t HD - som framg å r
av redog ö relsen ovan i detta avsnitt - d ö dsbodel ä gare
att f ö ra talan som part (att boet skulle
tillf ö ras ytterligare egendom) fast ä n boutredningsman var f ö rordnad. Justitier å det Welamson, som tillh ö rde
majoriteten i HD, anf ö rde till utveckling av sin nening
bl.a. att det m å ste anses uteslutet, att d ö dsboet skulle kunna f å b ä ra r ä tteg å ngskostnader f ö r en process, vari under p å g å ende
boutredningsmannaf ö rvaltning k ä randetalan f ö rs
r ö rande boets r ä tt utan att boutredningsmannen har tagit ansvar f ö r talans v ä ckande.
Av s ä rskild vikt syntes, enligt
'elarason, vara att en talan av enskild d ö dsbodel ä gare normalt ä r
raera f ö rdelaktig fr å n kostnadssynpunkt l ö r ö vriga del ä gare som svarande ä n en talan av boet f ö retr ä tt av boutredningsra,annen. Vinner svarandena ra å let, ira.-nh ö ll
.velarason, f å r de ju enligt det f ö rra alternativet full ers ä ttning f ö r
sina kostnader av motparten, ."T ö rutsatt
att denne ä r solvent, raedan de enligt det
senare alternativet f å r, f ö rutsatt att det inte i och f ö r
sig f ö religger brist i boet, via sina
andelar i boet till st ö rre eller raindre del betala inte
bara .sina egna r ä tteg å ngskostnader utan oe'-:s å
der. tappande not:iartens. ".,'elarason ansa.,-

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 134

d ä rf ö r att det skulle erbjuda p å tagliga
f ö rdelar utan att m ö ta v ä gande Inv ä ndningar ora boutredningsmannen med laga verkan
kunde medge enskild d ö dsbodel ä gare r ä tt
att f ö ra talan mot samtliga ö vriga del ä gare.

3.1.5 Ett tveksamt fall

enligt 20 kap. 1 §
f ö rsta stycket- Ä B skall bouppteckning f ö rr ä ttas sist
tre m å nader efter d ö dsfallet om inte r ä tten p ä ans ö kan inom samma tid f ö rl ä nger fristen. Det anges inte vem som ä r beh ö rig att g ö ra s å dan ans ö kan. Walin anser att ans ö kan b ö r kunna g ö ras av var och en av d ö dsbodel ä garna utan krav p å samf ä llt beslut
(Walin Ä B II a. 109).

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 135

3.2 Utl ä ndska f ö rh ä llanden

3.2.1 Finland

Del ä gare f ö r talan som part f ö r egen del

Den finska Ä B inneh å ller liksom den svenska uttryckliga best ä mmelser om d ö dsbodel ä gares beh ö righet
att f ö ra talan f ö r egen del (se avsnitt 3.1.2). S å lunda finns f ö reskrifter
om arvinges r ä tt att klandra testaraente, br ö starvinges och adoptivbarns r ä tt att framst ä lla
anspr å k p å utfyllnad av laglott samt del ä .gares
r ä tt att klandra arvskifte, f ö ra talan om upph ö rande
av avtal om samf ö rvaltning av d ö dsbo, ans ö ka
om boegendomens ö verl å tande till f ö rvaltning av boutredningsman eller
klandra boutredningsmans ö verl å telse eller g ä ldsinteokning av fast egendora m.m.

Del ä gare f ö retr ä der boet-(f ö r talan i boets namn)

Ar inte s ä rskild d ö dsbof ö rvaltning
anordnad, g ä ller i princip, liksora enligt
svensk r ä tt, att d ö dsbodel ä garna
gemensamt f ö rvaltar boegendomen samt d ä rvid f ö retr ä der boet mot tredje raan och talar och svarar i ra ä l sora r ö r
boet.

Ä r
boutredningsman f ö rordnad, ä r det denne ooh inte del ä garna som f ö rvaltar
boet, f ö retr ä der det raot tredje man samt talar och svarar i m å l som ang å r
det.

6 Anspr å k p å utfyllnad av laglott kan riktas bl.a. mot den son
under arvl å tarens livstid av denne har f å tt g ä va under s ä dana omst ä ndigheter
eller p ä s ä dana villkor att g å van till
syftet ä r att likst ä lla med testanente.

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 136

Del ä gare f ö r talan som part men f ö r boets r ä kning

I motsats till svensk r ä tt
(se avsnitt 3.1,4) inneh å ller den finska lagstiftningen f ö rfattningsbest ä mmelse
om r ä tt f ö r enskild d ö dsbodel ä gare att f ö ra
talan som part f ö r boets r ä .kning, Tiinligt best ä mraelsen skall han inst ä mraa
ö vriga del ä gare att h ö ras
i saken. Han har r ä tt att fr ä n boet f ä
ers ä ttning f ö r sina r ä tteg å ngskostnader ora det sora boet vinner genora r ä tteg å ngen f ö rsl å r d ä rtill eller det annars pr ö vas sk ä ligt,

3,2,2 Danmark

Enligt dansk r ä tt
f ö retr ä ds d ö dsbo i r ä tteg ä ng av
skifter ä tten eller en exekutor on boet ä r f ö rem å l f ö r offentligt
skifte (se avsnitt 2,4,2), Skiftas boet privat eller ä r det oskiftat best ä mmer arvingarna gemensamt ö ver
boets talan. Ö nskar n å gon arvinge i sistn ä mnda fall att boet skall inleda r ä tteg å ng om viss sak men v ä grar de ö vriga arvingarna att g å med p å detta, kan
den f ö rstn ä mnde arvingen f ö ra talan ora saken i eget namn
eller genom att st ä lla s ä kerhet f ö r r ä tteg å ngs jstnaderna kr ä va antingen att boet f ö r talan eller att boet ger arvingen fullmakt att f ö ra talan i boets namn,

3.2.3 Norge

D ö dsbo kan enligt norsk r ä tt vara part i civilprocess. Vid r ä tteg å ng mellan
arvingarna under boets avveckling (se avsnitt 2.4,3) f ö rs emellertid talan p å ö mse sidor i arvingarnas namn ooh
inte i boets.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 137

3.3 Ö verv ä ganden och f ö rslag

3.3.1 Inledning

I avsnitt 3.1 har l ä mnats
en redog ö relse f ö r g ä llande
ordning hetr ä ffande d ö dsbodel ä gares
taler ä tt. D ä rav frarag å r att del ä gare enligt å tskilli.ga
lagbest ä mmelser ä r beh ö rig att f ö ra talan som part i m å l eller ä renden. Vidare har n ä mnts att i dorastolarnas praxis del ä gare har tillerk ä nts
r ä tt att ä ven i andra fall ä n
de f ö rfattningsreglerade f ö ra talan som part antingen f ö r egen del eller f ö r d ö dsboets r ä kning.

Under sina ö verv ä ganden har utredningen av sk ä l som redovisas nedan komnit fram till att det inte
finns behov av n å gra mera betydande sakliga ä ndringar i g ä llande
regler om d ö dsbodel ä gares taler ä tt.
D ä renot b ö r f ö r vissa fall
meddelas f ö rtydligande eller utfyllande
lagbest ä mmelser. D ä rvid b ö r
de l ö sningar som r ä ttspraxis har n å tt
fram till delvis kunna tj ä na son f ö rebild.

I forts ä ttningen av
detta avsnitt behandlas f ö rst utredningens ö verv ä ganden och f ö rslag i vad de ang å r del ä gares beh ö righet att f ö ra
talan som part f ö r egen del. D ä refter redog ö rs
f ö r de delar av f ö rslaget sora r ö r
r ä tt f ö r del ä gare att f ö ra talan sora part f ö r boets r ä kning.

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 138

3.3.2 Del ä gares beh ö righet att f ö ra
talan som part f ö r egen del

Testamentsklander

Som har ber ö rts i
avsnitt 3.1.2 avser best ä mmelsen i 14 kap. 5 § Ä B om
arvinges r ä tt att klandra testamente de fall
n ä r arvingen p å st å r att
testamentet ä r ogiltigt enligt 13 kap. Ä B. F ö reskrifter
om taler ä tt har inte meddelats f ö r de fall n ä r
andra slag av ogiltighet å beropas.

Det ä r oklart i vilken utstr ä ckning man som ogiltig-hetsanledning skall beteckna
omst ä ndighet vilken f ö ranleder att visst f ö rordnande blir verkningsl ö st
som testamente. Denna oklarhet betr ä ffande
terraino-login raedf ö r eraellertid inga st ö rre sv å righeter.
I detta bet ä nkande begagnas f ö r enkelhetens skull ter-raen ogiltighetsanledning i
fr å ga ora varje orast ä ndlg-het son inneb ä r att testamente blir verkningsl ö st.

Ett nera betydande problem ä n det terminologiska ä r i vilken
utstr ä ckning s ä rskild talan m å ste
f ö ras i de fall sora inte regleras av
14 kap. 5 § AB. Hos Beckraan-H ö glund heter det att d å "kr ä v.s ej klander" (s. 297). Det
frarag å r inte on d ä rmed menas att talan i dessa fall ö ver huvud taget inte beh ö ver f ö ras (d ä rf ö r att det f ö religger ett slags sj ä lvverkande ogiltighet) eller att talan naste f ö ras nen inte n ö dv ä ndigtvis i den ordning som f ö reskrivs i 14 kap. 5 § Ä B. Enligt Walin kan av klanderbest ä mmelsen

7 Walin framh å ller
att "d å man talar om ogiltighet av ett
testamente, f ö ruts ä tts att det f ö religger ett f ö rordnande, om vilket kan anv ä ndas beteckningen testaraente, s ä rat att f ö rordnandet
tillkommit under omst ä ndigheter sora f ö ranleder att det ej har raed sitt inneh å ll ö verensst ä mmande r ä ttsverkningar"
(',7alin Ä B I s. 343). .3nligt Beckraan-H ö glund d ä remot
ä r det en ogiltighetsgrund ä ven n ä r ö ver huvud intet testamente anses f ö religga (s. 297).

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 139

slutas att d ä r
inte omn ä mnda ogiltighetsanledningar inte
beh ö ver g ö ras g ä llande genom formligt testamentsklander.
Det ä r alltj ä mt en ö ppen
fr å ga, forts ä tter Walin, om vid sidan av den lagstadgade
an-gripligheten finns ä ven annan form av angriplighet samt
hur d,ylik angriplighet ä vensom nulliteten ä r att behandla i skilda h ä nseenden. Walin tycks inte vara fr ä mmande f ö r
att testaraente kan anses ogiltigt genom officialpr ö vning (Walin Ä B
I s. 345).

Det ä r allts ä ovisst hur arvinge skall f ö rfara ora han vill g ö ra g ä llande att testamente ä r ogiltigt p å
annan grund ä n s ä dan sora avses i 14 kap. 5 §
Ä B. Eraellertid ligger detta problem
egentligen vid sidan av fr å gorna om d ö dsbodel ä gares
taler ä tt. Det har i st ä llet anknytning till sp ö rsm å let om
testamentets begrepp. Utredningen anser att en ö versyn av sistn ä mnda lagstiftningsdel ligger utanf ö r dess uppdrag. Utredningen f ö resl å r d.Urf ö r inga talebestararaelser f ö r de ogiltighetsfall som inte regleras av 14 kap, 5 § Ä B. N å got behov d ä rav
fr ä n strikt taler ä ttssyn-punkt synes inte heller f ö religga. Det torde n ä mligen vara uppenbart att i den m å n
s ä rskild ogiltig-hetstalan m å ste f ö ras s ä tillkommer taler ä tten
arvin.ge.

y.terc- å ngstalan
enligt 3 kap. 3 '; andra stycket AB

Son framg ä r av redog ö relsen i avsnitt 3.1.2 saknas f ö rfattningsbest ä nmelse
ora vem som ä r beh ö rig att v ä cka talan enligt 3 kap. 3 § andra stycket AB om ä terg ä ng av g..va. HD har emellertid i r ä ttsfallet NJA 1973 s. 66 uttalat att s å dan talan f ä r
f ö ras av var och en av den f ö rst avlidne makens arvingar f ö r

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 140

egen del. HD:s avg ö rande
har godtagits i r ä ttspraxis (se t.ex. SvJT 1975 rf.
s. 4).

Enligt utredningens raening b ö r nu n ä nnda
praxis lagf ä stas. AB inneh å ller ju å tskilliga
best ä nnelser on r ä tt f ö r d ö dsbodel ä gare
att f ö ra talan som part f ö r egen del. Det ä r
d ä rf ö r l ä mpligt att best ä mmelse h ä rom
inf ö rs i Ä B ä ven betr ä ffande f ö revarande
fall. Utredningen f ö resl å r att best ä mraelsen upptas son en ny sista
mening i 3 kap, 3 5 andra stycket Ä E,

3.3.3 Del ä gares beh ö righet att f ö ra
talan som

part f ö r boets r ä kning

Allm ä n best ä raraelse

Som har n ä mnts i avsnitt
3.1.4 ö verv ä gde ä rvdabalkssakkunniga att f ö resl å en best ä mmelse enligt vilken enskild d ö dsbodel ä gare
skulle f å f ö ra talan f ö r d ö dsboet i vissa fall. F ö ruts ä ttning h ä rf ö r skulle vara att r ä tteg å ng annars inte kunde komma till st ä nd antingen p ä
grund av att samtliga del ä gare inte var ense d ä rom eller, n ä r
boutredningsman hade f ö rordnats, d ä rf ö r att denne
inte ö nskade v ä cka talan.

Trots att n å gon best ä raraelse av det slag sora ä rvdabalkssakkunniga ö verv ä gde inte inf ö rdes har HD vid flera tillf ä llen till å tit
enskild d ö dsbodel ä gare att f ö ra
talan som part f ö r boets r ä kning, I tre av de r ä ttsfall f ö r vilka har redogjorts i avsnitt

3.1.4 - NJA 1969 s. 437, 1972 s. 585 och 1974

3. 523 - har detta skett, fast ä n boutredningsraan var f ö rordnad. HD:s sk ä l
har d ä rvid varit antingen att
boutredningsmannen har ansett sig ha slutf ö rt

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 141

sitt uppdrag eller att han har avst å tt fr å n att f ö ra talan i saken f ö r boets r ä kning. I alla tre r ä ttsfallen har HD sora domsk ä l . ä ven anf ö rt att inga andra d ö dsbodel ä gare fanns ä n parterna i m å len.
N ä r son i r ä ttsfallet NJA 1975 s. 615 samtliga del ä gare inte var parter har enskild del ä gares talan f ö r
boets r ä kning avvisats. Genom r ä ttspraxis har allts å skapats en regel ora taler ä tt
f ö r d ö dsbodel ä gare f ö r boets rakning delvis liknande den som ä rvdabalkssak-kunni.ga ö verv ä gde att f ö resl å .
Utredningen anser att det i klarhetens intresse ä r ö nskv ä rt att denna r ä ttsregel lagf ä sts, dock mod viss modifiering.

Taler ä tt enligt den nu f ö reslagna lagbest ä mraelsen
b ö r tillerk ä nnas enskild d ö dsbodel ä gare f ö r
boets riikning antingen boutredningsraan ä r
f ö rordnad eller boet i princip f ö rvaltas av samtliga del ä gare gemensarat raed st ö d av 18 kap. 1 §
Ä B. G ä ller avtal om
sanraanlovnad i
oskiftat bo b ö r best ä raraelsen d ä .rera.ot
inte ha till ä mpning. F ö revarande taler ä tt
b ö r n ä mligen tillkomraa enskild del ä gare
bara vid s,k. intern talan, dvs, d å
sa.mtliga del ä gare och endast de ä r parter i m å let
eller ä rendet (se n ä rmare nedan i detta avsnitt). F ö religger ett avtals-f ö rh ä llande nellan del ä garna r ö rande
f ö rvaltningen, torde de inte ha n ä got intresse av att s å l ä nge avtalet best å r kunna processa not varandra. Skulle i detta fall n å .Ton av dem vilja v ä cka talan mot de andra f ö r
boets r ä kning kan vederb ö rande f ö rst
s ä ga upp avtalet eller utverka r ä ttens f ö rklaring
att avtalet 5l-:all upph ö ra att g ä lla (24 kap. 3 resp, 5 § Ä B), ö ppnas m ö jlighet till intern talan ä ven n ä r avtal om sammanlevnad i oskiftat bo f ö religger, inneb ä r
dietta att la.gstiftaren å sidos ä tter vad del ä garna m å ste anses ha menat n ä r de sl ö t avtalet. Tr ä ffade de d ä
ingen ö verenskonnelse ora r ä tten att f ö retr ä da boet g ä ller
ju enligt 24 kap. 1 § Ä B best ä m-

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 142

raelsen i 18 kap, 1 §
Ä B att de f ö retr ä der boet i f ö rening. Det ra å ste
nog ocks å antas vara del ä garnas mening n ä r
s ä dana h ä r avtal sluts, om inte del ä garna uttryckligen komner ö verens om annat, att de endast tillsannans skall f å f ö retr ä da boet. Att under s å dana onst ä ndlgheter tillerk ä nna var och en av dera r ä tt att ensam f ö ra
talan som part f ö r boets r ä kning s å l ä nge avtalet best å r
skulle d ä rf ö r vara att i on ö dan inskr ä nka deras avtalsfrihet.

Utredningen f ö resl å r att taler ä tt
tillerk ä nns d ö dsbodel ä gare f ö r boets r ä kning
bara n ä r samtliga del ä gare och endast de ä r parter i m ä let eller ä rendet. Sannolikt menade inte ä rvdabalkssakkunniga att n å gra s ä dana inskr ä nkningar skulle g ä lla
enligt den best ä mmelse som de ö verv ä gde att f ö resl å .
Utredningen anser emellertid att det skulle vara ol ä mpligt om del ä gare
fick r ä tt att f ö ra talan som part f ö r boets r ä kning not utomst å ende. I regel har inte heller s å dan talan till å tits
i r ä ttspraxis (se avsnitt 3,1,4),
Ogillas enskild del.Hgares talan mot utomst å ende
ä r det ju inte s ä kert att domen vinner r ä ttskraft mot andra del ä gare eller mot boet. Svaranden kan d å riskera att bli utsatt f ö r
ytterligare r ä tteg å ngar ang å ende sarama sak d ä r talan har v ä ckts
av andra del ä gare eller av boet.

Enligt utredningens f ö rslag
skall f ö r det fall boutredningsraan ä r f ö rordnad d ö dsbodel ä gare
f å ut ö va f ö revarande taler ä tt oberoende av ora boutredningsmannen anser sig ha
slutf ö rt sitt uppdrag eller har avst å tt fr ä n att f ö ra talan i saken f ö r boets r ä kning. Sk ä let h ä rf ö r ä r bl,a, att
del ä garen enligt f ö rslaget skall f å
f ö ra talan sora part och allts ä p ä eget
kostnadsansvar. Boutredningsmannen b ö r
emellertid ges befogenhet att genom en uttrycklig f ö rklaring hindra del ä gare fr ä n att ut ö va taler ä tten.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 143

Det kan ju vara s å
att boutredningsmannen bed ö mer talan .som helt utsiktsl ö s. Har inte del ä garen
samma mening i denna fr å ga son boutredningsmannen, kan han
enligt 19 kap, 5 § AB hos r ä tten beg ä ra
entledigande av ilenne, ?. ä tten f ä r d å tillf ä lle att pr ö va
om det !:an finnas sk ä l att f ö ra ifr å gavarande
talan.

Fast ä n den enskilde d ö dsbodel ä garen
f ö r ifr å gavarande slag av talan p ä
eget kostnadsansvar f ö resl å r utredningen att han skall ha r ä tt
till ers ä ttning av d ö dsboet f ö r
kostnad son t ä cks av vad som har kommit boet
till godo genom r ä tteg å ngen - j ä mf ö r 15 kap, 5 'i andra stycket aktiebolagslagen (1975:1385), rlu
f ö reslagna regel inneb ä r att den f ö revarande
del ä garen har att sj ä lv f ö rskjuta sina
r ä tteg å ngskostnader ooh, om han f ö rlorar
m ä let, st å f ö r b å de dessa och dera som tilld ö ms motparten; han skall emellertid ur det belopp
sora genon r ä tteg å ngen kan ha konmit d'.. ä sboet till
godo f å ut ers ä ttning f ö r
sina r ä tteg å ngskostnader i den n å n de inte
ers ä tts av raotparten (prop, 1975:103
s, 780 och NJA II
1910 nr 14 s, 120 f).

Utredningen f ö resl å r att de h ä r
f ö rordade allm ä nna best ä mmelserna
om d ö dsbodel ä gares beh ö righet
att f ö ra talan som part f ö r boets r ä kning
tas upp i en ny 1 a § i 18 kap, Ä B och en ny 12 a §
i 19 kap, Ä B,

Ans ö kan om f ö rl ä ngni.ng av
tid f ö r f ö rr ä ttande av bouppteckning

Det ä r enligt utredningens mening ö nskv ä rt att be-st ä raj-elsen i 20 kap, 1 v f ö rsta stycket Ä B
om r ä tt att g ö ra ans ö kan
om f ö rl ä ngning av tid f ö r boupptecknings f ö rr ä ttande
kompletteras med en f ö reskrift

8
J.änför även i fräga ora finsk rätt avsnitt 3,2,1,

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 144

ora vem som ä r
beh ö rig att g ö ra s å dan ans ö kan. Utredningen f ö resl å r att taler ä tt tillerk ä nns
b ä de d ö dsboet och enskild del ä gare.
Dessutom f ö resl ä s att ä ven legatarie skall kunna vara s ö kande. Det kan n ä mligen
finnas fall d ä r endast legatarien har intresse av
att bouppteckning sker. Ar boet s ö kande,
b ö r det vara f ö retr ä tt p å vanligt s ä tt
dvs. av samtliga del ä gare i f ö rening (i br å dskande
fall av ett mindre antal) eller, ora boutredningsraan ä r f ö rordnad, av
denne. Att boet uttryckligen tillerk ä nns
taler ä tt torde inneb ä ra endast lagf ä stande
av praxis. Boet har givetvis intresse av att bouppteckningsfristen inte f ö rsitts. Ä ven
enskild del ä gare har eraellertid ett sj ä lvst ä ndigt
intresse av detta. Del ä gare son har boet i sin v ä rd ä r ju enligt
20 kap. 2 § f ö rsta stycket AB skyldig att f ö ranstalta
ora bouppteckning. F ö rsitter han tiden f ö r boupptecknings f ö rr ä ttande, blir han enligt nu g ä llande 21 kap. 14 § f ö rsta meningen Ä B ansvarig f ö r
all den d ö des g ä ld. Vidare kan han koraraa att drabbas av vitesf ö rel ä ggande
enligt 20 kap. 9 § AB.

9 Sora frarag å r
av avsnitt 2,5 f ö resl å r eraellertid utredningen''upph ä vande
av detta lagrura.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 145

4 PRESKRIPTION AV R Ä TT TILL ARV OCH TESTAMENTE

4.1 G ä llande r ä tt

4.1.1 Inledning

Enligt f ö rarbetena
till den g ä llande successionsr ä ttsliga lagstiftningen ä r grunden f ö r
arvsr ä tten den ekonomiska och sociala
samh ö righeten mellan arvl å tare och arvinge. Om arvinge inte tilltr ä der kvarl å tenskapen
eller g ö r anspr å k p å den inom
rimlig tid efter arvfallet, anses det inte f ö religga n ä gon samh ö righet av nyssn ä mnda
slag. I s å fall finns inte heller n ä gon grund f ö r
arvsr ä tten. Den skall d ä upph ö ra.

Eftersom r ä tt till arv
allts ä kan upph ö ra till f ö ljd
av att arvingen inte g ö r sin r ä tt g ä llande, har
det ansetts oegentligt att inte ocks å
r ä tt till testamente skulle kunna
upph ö ra av motsvarande sk ä l. Genom 1930 ä rs
testamentslag inf ö rdes d ä rf ö r s ä dana best ä mmelser
- som tidigare hade funnits endast betr ä ffande
arvsr ä tt - ä ven i fr å ga om testamentsr ä tt.

Det fr å n ovann ä mnda utg å ngspunkter
avg ö rande f ö r fr å gan om arvs-
och testamentsr ä tt skall best å ä r allts å den grad av aktivitet i f ö rh å llande till
kvarl å tenskapen som arvinge resp.
testamentstagare visar under en viss tidrymd efter d ö dsfallet eller, om hans r ä tt intr ä der
vid senare tidpunkt, efter

1 Inf ö randet av
full arvsr ä tt f ö r barn vars f ö r ä ldrar inte har varit gifta med varandra har dock inte motiverats p ä detta s ä tt
(prop. 1969:124 s. 89 f).

10 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 146

denna. Underl å ter
han under den ifr å gavarande tidrymden att vara
verksara p ä s ä tt sora kr ä vs, blir hans r ä tt preskriberad.

I motsats till vissa utl ä ndska r ä ttssystem ä r enligt svensk r ä tt
arv och testanente inte underkastade all-m. ä nna
best ä ramelser om anspr å kspreskription. 1862 å rs preskriptionsf ö rordning avser s å lunda endast fordringar. Den svenske lagstiftaren
har i st ä llet valt att skapa s ä rskilda regler f ö r
preskription av arv och testamente. Enligt dessa preskriberas inte bara r ä tten att f ö ra
talan som vid anspr å kspreskription (j ä mf ö r 2 § preskriptionsf ö rordningen
med 16 kap. 7 § Ä b). Presirriptionens f ö remal ä r
arvs- och testa-nentsr ä tten son s å dan. .Glrillnaden nellan de b å da systenen kan å sk å dligg ö ras med f ö ljande exempel. Har under en r ä ttsordning med anspr ä kspreskription avlidens egendon ö verl ä mnats till arvinge f ö r vilken preskription hade intr ä tt
f ö re ö verl ä mnandet,' kan inte annan arvsber ä ttigad kr ä va
att f å ut egendomen under å beropande av preskriptionsreglerna. Var d ä remot sj ä lva
arvsr ä tten preskriberad n ä r ö verl ä jn-nandet skedde, kan egendomen kr ä vas tillbaka.

Nu g ä llande regler om preskription av r ä tt att ta arv och testamente finns huvudsakligen i
16 kap, Ä B. Ä B:s best ä ramelser i ä mnet kompletteras av lagen (1958:52) ora f ö rl ä ngning av
tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testaraente s ä rat av kung ö relsen
(1959:321) raed n ä rmare best ä mmelser om kung ö rande,
varora i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ Ä B stadgas. I tredje punlcten ö verg å ngsbest ä mmelserna till lagen (1969:621) ora ä ndring i Ä B
finns en s ä rskild preskriptionsf ö reskrift f ö r
barn f ö dda f ö re den 1 januari 1970 vars f ö r ä ldrar inte har varit gifta raed varandra.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 147

Det ä r huvudsakligen fyra kategorier av
arvingar och testamentstagare sora lagstiftaren har intresserat sig f ö r vid utforraningen av reglerna ora preskription av
arv och testaraente. Dessa kategorier utg ö rs
av s å dana sora ä r

1. helt ok ä nda,

2.
ok ä nda till naran och adress,

3.
k ä nda till namnet men p ä ok ä nd adress samt

4.
k ä nda och kan n ä s
men so.m inte inom rimlig tid tilltr ä der
kvarl å tenskapen eller g ö r anspr å k
p ä den.

4.1.2 16 kap. 1-3 §§
Ä B ooh lagen (1958:52) om

f ö rl ä ngning av tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testamente

I 16 kap, 1-3 §§
Ä B har meddelats s ä rskilda best ä mmelser
om preskriptionstid f ö r s å dana arvingar ooh testamentstagare sora ä r helt ok ä nda, ok ä nda till naran och adress s ä rat k ä nda till
naranet raen p ä ok ä nd adress. Betr ä ffande dessa kategorier skall
genora r ä ttens f ö rsorg kung ö rande
ske i Post- och Inrikes Tidningar. Ar arvinge k ä nd till naranet men p ä ok ä nd adress skall kung ö reLsen inneh å lla, f ö rutora uppgift on arvfallet, anmaning till honora
("individualiserad' anraaning) att g ö ra
sin r ä tt g ä llande inora fen ä r fr å n den dag d å kung ö relsen var inf ö rd i tidningen (16 kap. 1 5 Ä B). Ä r det fr å ga om helt ok ä nda
arvingar eller arvingar ok ä nda till namn ooh adress, blir
amnaningen givetvis inte individualiserad i nyss angiven raening (16 kap. 2 § Ä B). Kung ö relsen kommer d å
att rikta sig till arvl å tarens samtliga ok ä nda arvingar. Den skall eraellertid uppta s å dana f ö r
r ä tten k ä nda f ö rh å llanden som kan vara till ledning f ö r dera sora avses raed den. Betr ä ffande ok ä nda
testaraentstagare (15 kap. 3 § AB) g ä ller att anraa-

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 148

ningen i kung ö relsen
skall vara individualiserad s å l ä ngt det ä r
ra ö jligt. N ä r.kung ö relsen
har inf ö rts i tidningen b ö rjar allts å
en fem å rig frist att l ö pa inora vilken de ifr å gavarande arvingarna eller testa-raentstagarna p å visst s ä tt
(se avsnitt 4.1.6) skall g ö ra sin r ä tt g ä llande. G ö r de inte det, har de f ö rlorat sin r ä tt
(16 kap. 7 i AB). De f ä r inte å beropa laga f ö rfall
f ö r sin underl å tenhet. Ä gde
kung ö randet Tum fast ä n f ö ruts ä ttningarna d ä rf ö r (varom raera nedan i -letta avsnitt) i.nte var uppfyllda, g ä ller dock inte den nu angivna preskriptionsfristen.
D ä . till ä tapaa i st ä llet
den allm ä nna sucoessionsr ä ttsliga preskriptionstiden, dvs. tio ä r fr ä n d ö dsfallet eller fr ä n
den senare tidpunkt n ä r arvingens eller
testaments-tagarens ratt intrv ä dde.

Vid avfattandet av best ä mmelserna
on s ä rskild preskriptionstid for
arvingar oc:h testanentstagare betr ä ffan.le
vilka det f ö religger bristande k ä nnedom i ett eller annat avseende har lagstiftaren
haft att ta st ä llning till f ö ljande lagstiftningstekniska problem:

1.
Till vilken
tidpunkt skall den bristande k ä nnedomen h. ä nf ö ras?

2.
Hos vilka skall
den bristande k ä nnedonen f ö religga?

Den f ö rsta fr å gan ä r
uttr.yokligen besvarad i lagen.

Det ä r tiden f ö r bouppteckningens f ö rr ä ttande som

2 ä r den relevanta. Vari son akall g ä lla f ö r det fall

att bouppteckning har ersatts med dodsboanra ä lan en-

2 Walin ( Ä B I s, 367)
p å st å r under h ä nvisning till ett uttalande i
motiven till testamentslagen (vilket uttalande han s ä ger sig ha sv å rt
att f ö rst å ) att den relevanta tidpunkten n ä r
det g ä ller bristande k ä nnedora om testaraentstagare ä r tiden f ö r
kung ö relsens utf ä rdande. Efter ä B:s ikrafttr ä dande synes dock rao-tivuttalandet inte l ä ngre g ä lla.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 149

ligt 20 kap. 8 a §
Ä B tycks vara oklart. Probleraet har
i vart fall inte ber ö rts i f ö rarbetena till denna best ä raraelse. M ö jligen
har de s ä rskilda preskriptions-f ö reskrifterna inte till ä ropning p ä f ö revarande fall.

Fr å gan hos vilka den bristande k ä nnedomen skall f ö religga
om de bortovarande har inte uttryckligen besvarats i lagen. Genom att l å ta bouppteckningsf ö rr ä ttningen bli den relevanta
tidpunkten har eraellertid lagstiftaren f å tt
en "naturlig" personkrets 1 detta h ä nseende. Enligt 20 kap. 3 §
AB j ä mf ö rd med 2 § samma kap. skall naran ooh hemvist
betr ä ffande samtliga d ö dsbodel ä gare
anges i bouppteckningen. Enligt 6 §
samraa kap. ä r varje del ä gare - efterlevande make ä ven om han inte ä r
del ä gare - skyldig att p å anmaning l ä rana
uppgifter till bouppteckningen. Det ä r
allts ä de hemmavarande del ä garna och efterlevande maken sora utg ö r den relevanta personkretsen. Har n å gon av dessa vid bouppteckningstillf ä llet kunskap ora existensen av viss del ä gare eller ora hans naran eller adress, f ö religger inte bristande k ä nnedom om den bortovarande i de avseenden sora t ä cks av de hemmavarandes kunskap.

Enligt lagen (1958:52) ora f ö rl ä ngning av tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testamente kan r ä tten
ora s ä rskilda sk ä l f ö religger p ä ans ö kan f ö rl ä nga den tid
inora vilken arvinge eller testam.ents-tagare enligt kung ö relse som avses i 16 kap. 1, 2 eller 3 § Ä B har att g ö ra sin r ä tt
g ä llande. F ö rl ä ngning f å r ske med h ö gst
fem å r i s ä nder. Den f å r sammanlagt inte uppg å till raera ä n
15 å r. Ans ö kan om f ö rl ä ngning skall ges in till r ä tten innan preskription har intr ä tt. Beh ö rig
s ö kande ä r den som har att bevaka arvingens eller
testamentstagarens r ä tt i boet, dvs. normalt god man
enligt 18 kap. 4 § FB,

3 F ö r detta talar best ä mraelsen i 20 kap, 8 a § andra stycket Ä B
att dodsboanra ä lan skall uppta d ö dsbodel- ä .garnas
namn och bostadsadresser "om uppgifter d ä rom kunna inh ä mtas utan avsev ä rd tidsutdr ä kt,"

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 150

4,1,3 N ä gra s ä rskilda preskriptionsregler om barn.s arvsr ä tt och on r ä tt
till arv efter barn

F ö re den 1 januari 1970 g ä llde att barn vars f ö r ä ldrar inte hade varit gifta med
varandra hade full arvsr ä tt endast efter nodern och hennes
sl ä ktingar. Barnet tog arv efter
fadern och fadern efter barnet bara om det var trolovningsbarn eller fadern
hade avgett s.k. arvsr ä ttsf ö rklaring. Mellan barnet och faderns sl ä ktingar ä gde inte arvsr ä tt rura. F ö re
ä r 1918 avlade barn av trolovade
raen inte gifta f ö r ä ldrar fick emellertid i vissa fall ta arv efter s ä v ä l fadern
sora faderns sl ä ktingar.

Genora lagen (1969 ."621) om ä ndring i AE, sora tr ä dde i kraft den 1 januari 1970, blev alla barn likst ä llda i arvsr ä ttsligt
h ä nseende. Barn utom ä ktenskap som ä r
f ö tt f ö re lagens ikrafttr ä dande och
dess br ö starvingar ä rver emellertid enligt punkten 3 i lagens ö verg å ngsbest ä mmelser fadern ooh dennes sl ä ktingar endast om

1. arvsr ä tt skulle ha f ö relegat
raellan fadern ooh

4 barnet redan enligt ä ldre
lag,

2.
annan d ö dsbodel ä gare,
boutredningsraan eller den som sitter i boet inom tre ra å nader fr å n
d ö dsfallet eller, ora bouppteckningen
f ö rr ä ttas senare, senast vid bouppteckningen har f å tt k ä nnedora. ora
arvingen eller

3.
anteckning om
barnet har gjorts f ö re arvfallet i personakt f ö r arvl å taren
eller annan fr ä n vilken arvingen h ä rleder sin arvsr ä tt.

4 D å g ä ller de nya reglerna utan inskr ä nkning,
allts ä ä ven mellan barnet och faderns sl ä ktingar (prop. 1969:124 s. 93 f).

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 151

F ö re den 1 juli 1977 fanns inte n ä gon preskriptionsregel son motsvarade den sora har å tergetts vid punkten

2
f ö r den arvsr ä tt
som tillkonner fadern eller dennes sl ä ktingar.
Muraera g ä lle.r emellertid enligt 16 kap.

3
a § . Ä B att ora
vid n å gons d ö d faderskapet till honora inte ä r fastst ä llt
ooh fadern inte heller p ä
annat s ä tt ä r k ä nd f ö r annan d ö dsbodel ä gare,
boutredningsman eller den som sitter i boet, s å skall den som vill grunda arvsr ä tt
p å faderskapet g ö ra sin r ä tt
g ä llande inom tre ra å nader fr ä n
d ö dsfallet eller, om boupptecknin.gen
f ö rr ä ttas senare, senast vid bouppteckningen. Enligt f ö rarbetena till best ä mmelsen skall ra.an inte st ä lla
upp f ö r str ä nga krav n ä r det g ä ller fr. å gan
i vilka fall fadern skall anses ha varit k ä nd
vid barnets d ö d. Det skall enligt lagraotiven
vara tillr ä ckligt att exempelvis fadern under
barnets livstid har p å st å tt f ö r n å gon av d ö dsbodel ä garna att han ä r
far till barnet. Har detta skett ä r allts ä fadern och hans sl ä ktingar befriade fr ä n
skyldigheten att framst ä lla arvsanspr å k inom fristen (prop. 1976/77:32 s. 19).

4.1.4 Den .allm ä nna
preskriptionsbest ä mmelsen

Har inte arvinge eller testaraentstagare att g ö ra sin r ä tt
g ä llande enligt n ä gon av de best ä ramelser
f ö r vilka har redogjorts i avsnitten
4.1.2 och 4.1.3, skall han g ö ra det inom
tio ä r fr å n d ö dsfallet eller, om hans r ä tt intr ä der
f ö rst vid senare tidpunkt, fr å n denna (16 kap. 4 § Ä B),

Den nu an.givna best ä mmelsen
g ä ller dels i de fall n ä r kung ö relse
sora avses i 16 Irap, 1-3 s5 ä 3 inte har utf ä rdats,
dels d ä s å dant kung ö rande har ä gt run raen f ö ruts ä ttningarna d ä rf ö r inte f ö rel å g, dels

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 152

d å f ö rel ä ggande enligt 16 kap, 5 v AB inte
har meddelats. Har t,ex. kung ö rande skett
enligt 2 § (helt ok ä nd arvinge) fast ä n
r ä tteligen kung ö rande med individuell anmaning enligt 1 § hade bort ske, l ö per
den alln ä nna tio å riga preskriptionstiden och inte den kortare frist
som har angetts i kung ö relsen. Detsamma blir f ö rh å llandet om
kung ö rande har ä gt rum trots att de heraraavarande d ö dsbodel ä garna
eller n ä gon av dem n ä r bouppteckningen f ö rr ä ttades k ä nde till den bortovarande b å de i fr å ga
om namn och adress. Har d ä remot efter det kung ö relsen utf ä rdades
kunskap vunnits ora n å gon omst ä ndighet sora tidigare var ok ä nd och som om den varit k ä nd skulle ha f ö ranlett
att kung ö rande inte hade skett, medf ö r inte detta f ö rh å llande att den allm ä nna preskriptionsregeln skall till ä mpas.

Den allm ä nna
preskriptionsregeln kan å beropas ä ven av arvtagare som vid d ö dsfallet k ä nde
till existensen av s å dan pretendent mot vilken han å beropar best ä nnelsen
(.valin Ä B I s, 374). H ä r skiljer sig svensk r ä tt fr ä n t.ex. dansk (se avsnitt 4.2.2),

4,1,5 16 kap, 5 §
Ä B

I f ö rarbetena till lagstiftningen om
preskription av r ä tt till arv och testamente har
framh å llits att det ibland kan intr ä ffa att arvinge eller testamentstagare som ä r kand vid arvfallet inte kan f ö rm å s att ange
on han g ö r anspr å k p å kvarl å tenskapen. Det kan ocks å f ö rekomna
enligt lagmotiven att arvtagare som var helt ok ä nd eller p ä ok ä nd ort n ä r bouppteckningen skedde sedermera
bljr k ä nd och f ä r vetskap om sin r ä tt men v ä grar ge besked ora han ä mnar ut ö va
den. F ö r b å da dessa kategorier skulle, om inga s ä rskilda best. ä mmelser f ö r denna situation var meddelade, de i avsnitten
4,1.2 - 4.1.4 angivna proskrip-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Pro I. 1980/81:48 153

tionstiderna forts ä tta
att l ö pa trots att ifr å gavarande arvtagare kanske ar helt ointresserade av
kvarl å tenskapen. Det successionsr ä ttsliga l ä get
f ö r ö vriga arvingar och testaraentstagare skulle f ö rbli oklart under ganska l å ng tid. De skulle d ä rf ö r i rarlnga fall inte kunna ta sin
lott i besittning.

I 16 kap. 5 i Ä B
har meddelats en best ä mmelse i syfte att f ö rhindra nu n ä randa
icke ö nskv ä rda effekter av de relativt l å .nga
preskriptionstiderna. Enligt denna best ä .nnelsc-
kan arvinge eller testaraentstagare son undandrar sig att ge tillk ä nna om han vill g ö ra
anspr å k p å r. ä tt till arv resp. testamente av r ä tten f ö rel ä ggas att g ö ra
sin r ä tt g ä llande inom sex m å nader fr å n det f ö rel ä ggandet delgavs honom. S å dant f ö rel ä ggande skall meddelas p å ans ö kan av n å gon so.m ä r
ber ä ttigad till arvingens eller testamentstagarens
del i kvarl å tenskapen i h ä ndelse denne f ö rsummar
att bevara si.'i r ä tt.

4.1.6 Preskriptionsavbrott

I avsnitten 4.1.2 - 4.1.5 har n ä mnts att den som vill avbryta den successionsr ä ttsliga preskriptionen har att inom vissa frister
"g ö ra sin r ä tt g ä llande".
N ä r preskription en g å ng har blivit avbruten p å beh ö rigt s ä tt f å r detta
verkningar f ö r all framtid. N å gon ny preskriptionsfrist b ö rjar allts ä
into l ö pa.

I 16 kap. 6 §
AB anges n ä rmare hur preskriptionsavbrott
skall ske. De olika slagen av verksamma avbrotts å tg ä rder kan indelas i tv ä huvudkategorier:

1.
tilltr ä de av kvarl å tenskapen
eller lott d ä ri och

2.
anra ä lan av det successionsr ä ttsliga anspr å ket.

5 Betr ä ffande s å dana "sekund ä rarvingar"
se avsnitt 4.1.7.

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 154

ried tilltr ä de av kvarl å tenskapen avses inte bara faktiskt
besittningstagande. Ä ven att ta befattning ned boet i n å gon f ö rra t.ex.
att delta i oouppteck-ning eller arvskifte r ä knas
dit. A:rn-:;ia;- av anspr å k skall ske antingen hos r ä tten eller ho,s god nan ora s å dan har f ö rordnats
att bevaka den bortovarandes r ä tt eller hos
samtliga dodsbodel ä gare sora har tilltr ä tt kvarl å tenskapen.
Har skifte inte ä gt rura, f å r anifi ä lari
ocks ä ske hos boutredningsnan eller
annan sora sitter i boet. God man son har mottagit anra ä lan skall tillk ä nnage
den hos r ä tten. R ä tten skall underr ä tta k ä nda d ö dsbodel ä gare betr ä ffande anjn ä lan
son har gjorts eller tillk ä nnagetts hos r ä tten.

4.1.7 Preskriptionens verkningar

Har arvinge eller testamentstagare inte gjort sin r ä tt g ä llande inora
de preskriptionsfrister son g ä ller f ö r olika fall, f ö rlorar
han enligt 16 kap. 7 § Ä B sin r ä tt. Inneb ö rden d ä rav
har ber ö rts n ä r-nare i avsnitt 4.1.1.

Betr ä ffande arv medf ö r preskription att det skall tillfalla dem son
skulle ha haft r ä tt till det om den f ö r vilken preskription har skett hade avlidit f ö re arvl å taren
(16 kap, 8 § Ä 3)." I fr å ga ora testaraente har inte
neddelats n å gon s ä rskild lagbest. ä ra-melse. I st ä llet g ä ller
alln ä nna f ö reskrifter om tolkning av testanente.

6 I detta saramanhang ä r
allts å likson vid f ö rverkande av arv men till skillnad mot vad son g ä ller r ö rande
avr ä kning av arvsf ö rskott och normalt betr ä ffande arvsavs ä gelse
den s.k. representationsr ä tten inte n ä gon representationsr ä tt i egentlig raenin-r (6 kap. 6 5," 15 '-ap. 4 'j och 17 Jcap. 2
§ tredje stycket .-B).

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 155

4. 2 Utl ä ndska f ö rh å llanden

4.2.1 Finland

De finska r ä ttsreglerna om preskription av r ä tt
till arv och testamente uppvisar m ä nga
likheter med de svenska (se avsnitt 4,1), Detta g ä ller t,ex. best ä mmelsen att den som har tagit arv
eller testaraente skall g ö ra sin r ä tt g ä llande inon
tio ä r fr å n arvl å tarens d ö d eller, om den p ä
testamentet grundade r ä tten intr ä der senare, fr å n
denna tidpunkt. Vidare kan liksom enligt svensk r ä tt dorastol efter ans ö kan f ö rel ä gga arvinge
eller testamentstagare att g ö ra sin r ä tt till kvarl å tenskapen
g ä llande inom viss tid efter det att
f ö rel ä ggandet har delgetts honora. Slutligen ö verensst. ä mner den finska lagstiftningen ned
den svenska i fr å ga ora avbrott och verkningar av
succo-ssionsr ä ttslig preskription.

Till skillnad fr å n
svensk r ä tt inneh å ller den finska inga s ä rskilda best ä mraelser om preskriptionstid f ö r s ä dana
arvingar och testamentstagare sora i ett eller annat avseende ä r ok ä nda. Inte
heller finns f ö reskrifter ora kung ö rande betr ä ffande
dessa kategorier.

4.2.2 Danraark

7 Enligt dansk r ä tt
f å r arvinge och legatarie kr ä va

sin del av arvet inora tio å r efter arvl å tarens fr å nf ä lle ä ven ora skifte har skett. Har de som deltagit i
skiftet d ä rvid gjort sig skyldiga till
svikligt f ö rfarande not de bortovarande har de
sistn ä randa riitt att framst ä lla anspr å k
p å arvet under obegr ä nsad tid efter d ö dsfallet.

7 Betr ä ffande
begreppet arvinge i dansk r ä tt so
avsnitt 2.4.2.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 156

Tnder skiftef ö rfarandet
finns ra ö jlighet att utf ä rda kallelse p å
ok ä nda arvingar och legatarier varvid
dessa anmodas att anm ä la sig. Underl ä ten anra ä lan
medf ö r emellertid inte att de
bortovarande f ö rlorar sin r ä tt.

4,2.3 Norge

Den successionsr ä ttsliga
presl-rriptionsfrister. enligt norsk r ä tt
uppg å r normalt till tio ä r r ä knad fr å n arvl å tarens
d ö d. Arvsanspr å k kan emellertid

inte pre.5kriberas s ä
l ä nge d ö dsboet ä r f ö rem å l f ö r

3 offentligt skifte.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 157

4.3 ö verv ä ganden och f ö rslag

De svenska successionsr ä ttsliga
preskriptionstiderna ä r relativt korta vid en j ä mf ö relse med ö vriga V ä steuropa.
Inget av de i avsnitt 4.2 och i bilagorna 1-5 angivna l ä nderna har s å lunda
kortare frister ä n Sverige. Tre av dem - Finland,
Danmark och Norge - har tio å rig preskriptionstid.
I England utg ö r fristen tolv ä r. Fyra av l ä nderna
- Frankrike, F ö rbundsrepubliken Tyskland, Belgien
och Nederl ä nderna - har avsev ä rt l ä ngre
preskriptionsfrist ä n Sverige, n ä mligen 30 å r.
Vid j ä mf ö relsen m å ste ä ven beaktas att enligt flera av dessa utl ä ndska r ä ttsordningar
g ä ller, i motsats till svensk r ä tt, ingen preskriptionstid alls om ond tro f ö rel å g hos de
arvtagare som redan har skiftat resp. - enligt engelsk r ä tt - hos den personlige representanten.

Fast ä n de successionsr ä ttsliga preskriptionsfristerna s å ledes ä r
relativt korta enligt svensk r ä tt kan det
finnas sk ä l att f ö rkorta dera ytterligare framf ö r allt av h ä nsyn
till de arvtagare som redan har gjort sin r ä tt
g ä llande till kvarl å tenskapen. S å l ä nge preskriptionstiderna l ö per, f ö rblir
n ä mligen det successionsr ä ttsliga l ä get
oklart f ö r dessa arvtagare. Visserligen har
de under preskriptionstiden i vissa .fall ra ö jlighet att å stadkomma suoces-sionsr ä ttslig klarhet. S å dan
m ö jlighet f ö religger enligt den tidigare ber ö rda best ä mmelsen
i 16 kap. 5 § AB (se avsnitt 4.1.5). Enligt
denna best ä mmelse skall n ä mligen r ä tten
efter ans ö kan f ö rel ä gga de arvtagare sora inte har
framst ä llt arvs- eller tes-tamentsanspr å k att g ö ra
sin r ä tt g ä llande inom viss kortare tid. Till ä mpning
av denna best ä mmelse f ö ruts ä tter
emellertid att arvtagarna ä r k ä nda till namn

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 158

och adress. Ar detta inte f ö rh å llandet, m ä ste de "aktiva" arvtaga.rna v ä nta hela preskripticristiden innan de f ä r veta hur det blir med den slutli-ga

Dst ä r allts ä tydligt att de arvta.gare son har bevakat sin r ä tt h.ar ett starkt intresse av att
preskinptionstiderna T ö rkortas, Fr ä ga ä .r enellertld
om detta intresse -'ir s ä beaktansviirt att det b ö r f ö ranleda en
fors. ä nring f ö r s ä dana
.arvtagare s-on sent f å r vetskap on arvl å tarens fr å nf ä lle, i-ian kan naturligtvis med viss r ä tt h ä vda att en
arvtagare som har haft s ä ringa kontakt raed den avlidne att
han inte f ä r k-innedom om d ö dsfallet inon ett f å tal ä r b ö r f å finna sig i att hans anspr å k p ä del i kvarl å tenskapen preskriberas. Detta resonemang ä r emellertid inte rimligt under alla f ö rh å llanden.
Mellan en utomlands bosatt arvtagare och en arvl å tare med hemivist i Sverige kan s ä lunda
f ö religga en stark k ä nsla av samh ö righet
fast ä n de inte st å r i regelbunden f ö rbindelse
raed varandra. Detta torde inte s ä llan
vara fallet i fr å ga ora de ra å nga invandrare son finns h ä r i landet och deras utl ä ndska anh ö riga.
Vidare kan bortovarande arvtagares okunnighet on .arvl å tarens fr å nf ä lle bero p ä att
hemmavarande arvtagare avsiktligt har underl å tit
att underr ä tta dera ora d ö dsfallet.

Trots den tvel-rsara.het sora har redovisats i det f ö reg å ende har
utredningen slutligen stannat f ö r att f ö resl.*. f ö rkortningar
av de sucoessionsr ä ttsli.ga preskriptionsfristerna,
Fcr att det nya s.",'stenet inte skall leda till r ä ttsf ö rluster f ö r vissa kategorier av arvtagare b ö r f ö ljande regel
inf ö ras. Bortovarande arvtagare skall f å g ö ra anspr å k p ä kvar-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 159

l ä tenskapen ä ven efter preskriptionsfristens utg å ng ora de som redan har tilltr ä tt arvet under fristen k ä nde till att det fanns ocks å andra arvtagare. De sistn ä mnda arvtagarna har att visa att de f ö rstn ä mnda var i
ond tro i detta h ä nseende.

I fr å ga om de nya preskriptionstidernas
l ä ngd anser

utredningen att den allra ä nna preskriptionsfristen i

g forts ä ttningen b ö r uppg å
till fera å r. Betr ä ffande

de s ä rskilda preskriptionsfristerna
enligt 16 kap. ''-3 §§ AB har utredningen ö verv ä gt att f ö resl å antingen
att fristerna f ö rkortas ytterligare eller att best ä mraelserna upph ä vs.
F ö rkortas inte fristerna, m å ste best ä raraelserna
givetvis upph ä vas. Med en ferai ä rig alln ä n
preskriptionstid finns det n ä mligen ingen
anledning att beh å lla en specialreglering raed sanna
preskriptionstid.

F ö r upph ä vande av de s ä rskilda
preskrlptionsbest ä ra-melserna i 16 kap, 1-3 §§ AB talar f ö ljande
sk ä l. Skall best ä mmelserna st å
kvar kan det s ä ttas i fr å ga om inte det nuvarande systeraet med kung ö relse i Post- och Inrikes Tidningar b ö r ö verges.
Denna ordning torde n ä mligen i praktiken vara t ä mligen meningsl ö s.
Fr å ga uppkommer d å om man b ö r
ers ä tta sagda kung ö randef ö rfarande
.ned n å gon annan obligatorisk kung ö rande f ö rra.
Kung ö rande i ortstidni.ng tor-

9
Som notiv f ö r att just fera ä r
har valts kan rent allm ä nt s ä gas f ö liande. Fristen b ö r raed h ä nsyn
till de bortovarande arvtagarnas intressen inte vara kortare. Er. l ä ngre allm ä n
preskriptionstid skulle under beaktande av den nuvarande fristens l ä ngd knappast uppfattas sora en reforra,

10
.je 1 ;;
lagen (1977:654) ora kung ö rande i m ä l och ä renden
hos nyndighet samt prop. l'975/77:63 s. U9 ff.

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 160

de bli alltf ö r
dyrbart. Dessutom ä r det sannolikt att de sora raan
vill n å raed s å dan kung ö relse
i allm ä nhet befinner sig utanf ö r tidningens spridnings-orar ä de. Kung ö rande
p å r ä ttens anslagstavla blir naturligtvis enklare ooh mindre kostsamt, k andra sidan f ä r
v ä l dylikt kung ö rande anses vara ä nnu
nera meningsl ö st ä n de b å da andra kung ö randeformerna. Med h- ä nsyn till det anf ö rda b ö r kravet p å kung ö rande slopas i fr å ga om s ä dana arvtagare som i ett eller annat avseende , ä r ok ä nda. Upph ö r kung ö rande
f ö rfarandet finns emellertid inte l ä ngre n å gon
utg å .ngspunkt fcr ber. ä Vrning av de speciella preskriptionsfristerna.
Utredningen f ö resl ä r d ä rf ö r att de srLrskilda nreskrip-tionsbestr-aira.elsorr.a i 16 kap, 1-3 5 § Ä B upph ä vs, Sora en konsekvens h ä rav f ö resl ä s ä ven upph- ä vande .av dels lagen (1953:52) om f ö rl ä ngning av
tid f ö r preskription av r ä tt till arv eller testamente, dels kung ö relsen (1959:321) med n ä rmare best ä mmelser
om kung ö rande, varom i 16 kap, 1, 2 och 3 §§ AB stadgas.

Best ä mmelsen i 16 kap, 5 § Ä B ora f ö rel ä ggande f ö r arvtagare att g ö ra
sin r ä tt g ä llande b ö r st å kvar. De motiv son har anf ö rts
f ö r best ä mmelsen (se avsnitt 4.1.5) har giltighet ä ven i det f ö reslagna
systemet.

Snligt utredningens nening b ö r nan beh ä lla ocks å best ä nnelsen i 16
kap. 3 a § Ä B ora tre m å naders preskriptionstid f ö r ok ä nd fader vid
barnets d ö d. Best ä mmelsen utg ö r
n ä mligen sora framg ä r av redog ö relsen
i avsnitt 4.1,3 ett korapleraent till den speciella preskriptionsregeln f ö r barn uto.m ä ktenskap
sora har f ö tts f ö re den 1 januari 1970, Denna regel finns i ö verg ä ngsbest ä mraelserna till 1969 å rs ä ndringar i Ä 3 betr ä ffande
barns arvsr ä tt. Det finns inget sk ä l att i detta sara.raanhang ä ndra ifr å gavarande

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 161

ö verg å ngsbest ä mraelser.
D ä rf ö r b ö r inte heller regelns komplementf ö reskrift i Ä B
ä ndras.

Utredningen har ö verv ä gt att f ö resl å den ä ndringen

i 3 a j- att best ä mmel.sen
koraner att omfatta ä ven

de fall n ä r den d ö des farfar eller morfar ä r ok ä nd.

l:nellertid har utredningen slutligen stannat f ö r

att inte l ä gga fram n å got s ä dant f ö rslag. Av allt

att d ö ma koirmier n-amligen arvsr ä tten i tredje paren-

o 11

telen tvc-. sm å ningom att slopas. Ooh da bortfaller givetvis
grunden f ö r det ifr å gasatta ä ndringsf ö r-.slaget.

Betr ä ffande fr ä gan vi;ra arvet slrall tillfalla n ä r preskription har intr ä tt f ö r arvinge f ö resl ä s ingen ä ndring i g ä llande
r ä tt. Arvet slcall allts ä tillfalla dem son skulle ha varit arvsber ä ttigade om arvingen hade avlidit f ö re arvl å taren.
F.n. finns inga uttryckliga best ä rrmielser om
vad sora g ä ller i preskriptionsh ä nseende betr ä ffande
dessa s.k. sekund ä rarvingar. Inte heller i fr ä ga om sekund ä ra
testamentstagare finns s ä dana best ä nmelser. Det f ä r
eraellertid antas att den allm ä nna
preskriptionsregeln i princip ä r till ä mplig (se Lennart F å lsson i SvJT 1950 s. 541 ff). De sekund ä ra arvtagarna n ä ste allts ä g ö ra sin r ä tt g ä ,llande inom
tio å r fr ä n arvl å tarens d ö d. Upph ä vs
de s ä rskilda preskrip-tionsbest ä inmelserna i 16 kap. 1-3 §§ AB enligt utredningens f ö rslag, inneb- ä r
denna omst ä ndighet i ooh f ö r sig en f ö rs ä mring av de sekund ä ra arvta.gar- las stal Inin".
1'reskriptionsfristen for dem konmer i "-'.": ;al."' -?.ll- :.d
att l ö pa ut vid sairiraa tidpunkt so.ra

l.i'.-l a.gssakkunni.gas (Ju 1970:52) direktiv [nrikes
tidn, den 27 augusti 1969).

11 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 162

f ö r de prim ä ra arvtagarna. De sekund ä ra arvtagarna f ä r
d ä ingen ra ö jlighet att frarast ä lla arvsanspr å k sedan det har klarlagts att de ä r arvsber ä ttigade.
F.n. kan det vara s å att de sekund ä ra arvtagarna erh å ller
en kortare eller l ä ngre tid f ö r framst ä llande
av arvsanspr å k efter det att fristen har l ö pt ut f ö r
de prim ä ra arvtagarna.- Detta ä r f ö rh ä llandet ora t.ex. kung ö relse har utf ä rdats betr. ä ffande prim ä rarvinge
enligt 16 kap. 1 § AB innan fera å r har f ö rflutit
fr ä n arvl å tarens d ö d.
Fraraf ö r allt f ö r sekund ä r
arvtagare son inte f å r k ä nnenon on arvl å tarens fr å nf ä lle under
den preskriptionsfrist sora g ä ller f ö r den prira,. ä re
arvtagaren ä r det givetvis av stort intresse
att d ä refter ha en "egen"
preskriptionsfrist. Visserligen kan han enligt den f ö reslagna ordningen i vissa fall.oberoende av att
preskriptionstiden har g å tt ut f ö ra talan raot andra arvtagare ora utf å ende av arvet. ."len d å kr ä vs att ond
tro f ö rel å g hos dera. Vidare g ä ller att han
har bevisb ö rdan f ö r detta f ö rh ä llande.

F ö r att undg å nu p å talade ol ä genheter f ö r
sekund ä ra arvtagare av den nya regleringen
f ö resl å r utredningen en s ä rskild best ä mmelse f ö r
dessa arvtagare betr ä ffande preskriptionsfristens utg ä .ngspunVrt. enligt den f ö reslagna best ä mmelsen
skall preskriptionstiden f ö r den inte b ö rja l ö pa f ö rr ä n de prin ä -ra arvtagarnas r ä tt
har preskriberats. Fristen skall utg ö ra
ett ä r fr å n sistn ä m.nda tidpunkt.

Best ä mmelserna om att preskription inte
skall intr ä da i ondtrosfallen och att en s ä rskild preskriptionsfrist skall g ä lla f ö r sekund ä rsuccessorer f ö resl å s intagna sora nya stycken i 16 kap. 7 resp. 8 § ä 3.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 163

5 D Ö DF Ö RKLARING

5,1 G ä llande r ä tt

I 25 kap, Ä B finns best ä ramelser om d ö df ö rklaring. D ö df ö rklaring enligt svensk r ä tt inneb ä r
f ö rklaring av domstol att n å gon skall anses f ö r
d ö d. F ö rklaringen grundl ä gger en presumtion att vederb ö rande ä r
avliden och att detta har intr ä ffat vid en
i f ö rklaringen angiven tidpunkt. F ö rklaringen medf ö r
r ä ttsverkningar i samtliga personliga
och ekonorais.ka h ä nseenden,. Visar det sig senare att
den d ö d f ö rklarade lever, faller utan vidare den presumtion som har st ä llts upp i f ö rklaringsbeslutet.
N å gon s ä rskild talan om f ö rklaringens upph ä vande beh ö vs
allts ä inte i detta fall. Detsamma ä r f ö rh å llandet om det klarl ä ggs att den d ö df ö rklarade har avlidit vid annan tid ä n
den antagna d ö dsdagen.

Ans ö kan om d ö df ö rklaring f ä r g ö ras betr ä ffande bortovarande person under f ö ruts ä ttning att
viss tid har f ö rflutit "sedan han veterligen
sist var vid liv" (25 kap. 1 §
Ä B). I allra ä nhet kr ä vs
att denna period uppg å r till rainst tio å r. Skulle den f ö rsvunne
vara ä ldre ä n 75 ä r vid ans ö kningstillf ä llet,
r ä cker det ora perioden utg ö r fera å r.
Befann han sig i livsfara vid f ö rsvinnandet ä r det till-

I
Uttryckliga f ö reskrifter om f ö rklaringens verkningar har raeddelats endast betr ä ffande den d ö df ö r-klarades kvarl å tenskap.
Det ä r emellertid helt klart att f ö rklaringen f å r
ä ven t.ex. den effekten att den d ö df ö rklarades ä ktenskao anses upol ö st som om han hade avlidit (NJA II nj,Z s. 608 ö ch V/alin Ä B

II
s. 289).

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 164

2

r ä ckligt raed tre å r.

Det kr ä vs relativt
stark bevisning f ö r att livsfara skall anses f ö religga. Detta framg ä r bl.a. av r ä ttsfallet NJA 1977 s. 118, Omst ä ndigheterna i m ä let
var f ö ljande. En kvinna A,-L. ans ö kte om d ö df ö rklaring av sin raake S. Vid ans ö kningstillf ä llet
hade ner ä n tre men raindre ä n tio ä r
f ö rflutit sedan han f ö rsvann. Av utredningen framgick att E, en fredag
hade sagt till A.-L. att han ä ranade cykla
till familjens sommarstuga och tillbringa helgen d ä r. Han ville n ä raligen
vila upp sig efter en anstrringan-de arbetsperiod. Dagen d ä rp å begav sig
A.-L. till sommarstugan. Hon fann d å
att stugan var l ä st och att familjens motorb å t var borta. Samna dag p å tr ä ffades
motorb å ten i en fj ä rd utan n å gon
m ä nniska ombord. Den hade fastnat i
en lina till en utlagd n ä tv ä le. I b ä .ten fanns bl.a. en bag inneh å llande en jacka och en flaska m.ed en raindre m ä ngd br ä nnvin,
Orafattande spaningar och draggningar p å gick
efter 3. under cirka en m å nad fr å n hans f ö rsvinnande.
Dessa blev emellertid resultatl ö sa. Vid
tiden f ö r E:s f ö rsvinnande uppgick vindstyrkan i det f ö revarande omr å det
till 2 ä 8 ra/sek. Domstolarna fann inte utrett
att 3. befann .sig i livsfara n ä r han
veterligen senast var i livet. A.-L.:s ans ö kan
togs d ä .rf ö r inte upp till behandling.

Ans ö kan om d ö df ö rklaring g ö rs hos r ä tten
i den ort d ä r den bortovarande senast har haft
hemvist i

2 '/ar situationen vid f ö revarande tillf ä lle s ä dan att det f ä r anses uteslutet att den
bortovarande har ö verlevt den, torde d ö df ö rklaring
vara obeh ö vlig (NJA II 1933 s. 615, "JA 1911 s.'90 och JO 1946's. 167
ff).

I r-ittstill- ä rapningen
har livsfara ansetts innefatta inte ondast en yttre fara utan ä ven fara f ö r
sj ä lvmord (SvJT 1963 rf. s, 34),

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 165

riket eller, om dylikt forum inte finns, hos Stockholms
tingsr ä tt. Beh ö rig s ö kande ä r den bortovarandes raake eller arvinge eller annan
person vars r ä tt kan bero av d ö df ö rklaringen
(25 kap. 2 § Ä B), S ä dan person kan vara universell
testaraentstagare, legatarie eller f ö rm å nstagare till livf ö rs ä kring efter den f ö rsvunne (NJA II 1933 s, 613). Fr å ga
om d ö df ö rklaring betraktas som ett ä rende
tillh ö rande den frivilliga r ä ttsv ä rden. Be-tr ä .ffande r ä ttens
handl ä ggning till ä rapas d ä rf ö r f ö rutom 25
kap. AB ä ven lagen (1946:807) on
hand-l'ig.gning av domstols ä renden. Ans ö kan ora d ö df ö rklaring torde kunna avse ocks å utl ä ndsk
raedborgare under f ö ruts ä ttning att han har viss anknytning till Sverige, t.ex. vid f ö rsvinnandet hade hemvist h ä r i riket. Svensk lag torde vara till ä mplig ä ven
i detta fall (SOU 1954:6 s. 124 f).

N ä r ans ö kan om d ö df ö rklaring har kommit in, skall r ä tten
utreda de omst ä ndigheter som kan ha betydelse i ä rendet. Vissa n ä ra
anh ö riga till den bortovarande skall d ä rvid alltid beredas tillf ä lle att yttra sig n ä mligen maken ora han vistas i riket samt de n ä rraaste sl ä ktingarna.
Det ä r vidare obligatoriskt att h ö ra s å dan person
som kan antas senast ha haft underr ä ttelse
om de.n f ö rsvunne. Slutligen ä r r ä tten skyldig
att h ö ra pastors ä mbetet och polism.yndigheten i den-ort d ä r den bortovarande senast bar haft hemvist i riket
(25 kap. 3 § ä B).

Har vid r. ä ttens
utredning inte klarlagts att den bortovarande har avlidit eller att han lever,
skall r ä tten utf-rda kung ö relse om ans ö kningen
(25 kap. f>. i .-.3). .'jon ytterligare f ö ruts ä ttning fcr
kung ö rande g ä ller att viss minsta tid skall ha f ö rflutit

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 166

fr å n f ö rsvinnandet till kung ö randetillf ä llet, H ä rvid
ä r det fr å ga ora lika stor tidryrad sora tnligt ovan kr ä vs vid ans ö kningstillf ä llet f ö r
varje s ä rskilt fall. Under r ä ttens utredning kan ju ha klarlagts att den
bortovarande var i livet vid en senare tidpunkt ä n den son har an.getts i ans ö kan.
?;un-g ö relsen skall inneh å lla kallelse p ä
den bortovarande. Han skall d ä r uppmanas
att senast .viss dag anm ä la sig hos r ä tten. Dagen f å r
inte s ä ttas tidigare ä n ett å r
efter r ä ttens beslut om kung ö rande. I kung ö relsen
skall vidare intas en anmaning till var och en son kan l ä nna upplysning i ä rendet
att inon n ä mnda tid ge det till k ä nna hos r ä tten.
Genom r ä ttens f ö rsorg skall kung ö relsen
utan dr ö jsm å l f ö ras in i Post- ooh Inrikes
Tidningar samt i orts-

5
tidning.

Har den i kung ö relsen
angivna fristen l ö nt ut och har visshet inte vunnits
att den.bortovarande lever eller har avlidit, skall r ä tten d ö df ö rklara honora (25 kap. 5 § AB). Liksora, vid ans ö knings- och kung ö randetillfallena galler ä ven-vid tiden -f ö r
d ö df ö rklaringsbeslutet sora en f ö ruts ä ttning f ö r
denna r ä ttshandling att en viss tidrymd n ä ste ha f ö rflutit
fr ä n den bortovarandes f ö rsvinnande. Minst lika stor tidryrr',d kr ä vs f ö r varje s ä rskilt fall so.m vid de b å da tidigare tillf ä llena,
jjet ä r endast betr ä ffande periodens begynnelse- och ä ndpunkter sora ä ndringar
kan godtas. Har det s å lunda under - ä rendets handl- ä ggning
visat sig att den borto-

3 Jnligt 3 §
lagen (1977:654) on kung ö rande i ra ä l och ä renden
hos myndighet ra.ra. skall ora kung ö rande
i ortstidning ä r f ö reskrivet kung ö relsen f ö ras in i alla lokala dagstid.ningar son har en
spridning av n ä gon betydenhet bland dera inom
orten till vi]ka kung ö relsen riktar sig. S å dan spridning skall tidningen i regel anses lia ora
den kan ber ä knas vara spridd till ninst fen
procent av hush å llen i orten eller till minst 50
procent av hushallen i viss kommun inon det ber ö rda omr å det.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 167

varande levde vid en senare tid ä n den som"p å stods
vid ans ö kningstillf ä llet utg ö r
allts ä denna omst ä ndighet i och f ö r
sig inget hinder raot d ö df ö rklaring. F ö ruts ä ttning "n ä rf ö r ä r emellertid att period é n-raellan f ö rsvinnande
och beslut om d ö df ö rklaring inte understiger de tidrymder som enligt ovan g ä ller f ö r
varje s ä rskilt d ä r angivet fall.

I r ä ttens beslut ora d ö df ö rklaring
skall anges den antagna d ö dsdagen. F ö r best ä mmande
d ä rav g ä ller f ö ljande regler. Har rainst tio å r f ö rflutit
sedan den bortovarande veterligen sist var vid liv, skall som d ö dsdag i princip anses sista dagen av den m å nad d å nyssn ä mnda tid gick till ä nda. Har den f ö rsvunne fyllt 65 men inte 70 å r n ä r han f ö rsvann, skall som d ö dsdag anges sista dagen av den m å nad
under vilken han skulle ha fyllt 75 å i-.
Befann sig den bortovarande i livsfara n ä r
ha,n f ö rsvann, best ä ms sora d ö dsdag
dagen f ö r f ö rsvinnandet. Ar sistn ä mnda dag
inte k ä nd, skall som d ö dsdag'anses sista dagen av den ra å nad n ä r livsfaran
f ö rel å g.

Visar det sig senare att den d ö df ö rklarade
lever, skall var och en som till f ö ljd
av d ö df ö rklaringen har tilltr ä tt kvarl å tenskapen l ä mna
tillbaka egendomen (25 kap. 7 § Ä B). Å terb ä ringsskyldighet f ö r
s ä dan mottagare f ö rsligger ocks ä
om det blir klarlagt att den d ö df ö rklarade har avlidit vid annan tid ä n den antagna d ö dsdagen
och annan person d ä rf ö r ä r ber ä ttigad till kvarl å tenskapen. H ä r f ö r arvtagare å terb ä ringspliktig
egendora blivit ö verl å ten eller uppl å ten (t.ex. pantsatt) till annan, ä r ocks å
denna ä terb ä ringsskyldig i nu n ä randa fall
on han inte var i god tro n ä r han " å tkon" egendoraeri.

4 iinligt f ö rarbetena
ä .r godtroende tredje man skyddad
raot å terb ä ring i f ö revarande fall ä ven om han inte har f å tt egendomen i sin besittning (NJA II 1933 s, 622).

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 168

F ö r att god tro skall f ö religga r ä cker
det inte m.ed att innehavaren ä r okunnig
ora att hans innehav ä r obeh ö rigt. Det kr ä vs
vidare att han inte har sk ä lig anledning utg ä fr ä n att s ä ä r f ö rh å llandet (NJA
II 1933 s. 624). H ä r egendom l ä mnas
tillbaka, skall den å terb ä ringsskyldige i vissa fall ge ut avkastning eller, i regel betr ä ffande penningbelopp, dr ö jsm ä lsr ä nta. Avkastning resp. r. ä nta skali utg ä f ö r tiden efter det innehavaren vann kunskap att annan
hade b ä ttre r ä tt till egendomen eller st:in-ning delgavs honora. F ö r att nu angiven skyldighet skall kunna g ö ras g ä llande, m å ste allts ä
innehavaren ha varit i ond tro son vad betr ä ffar
å terb ä ringsskyldig tredje man skall ha varit mera kvalificerad ä n n ä r det g ä ller sj ä lva
ä terb ä ringsskyldigheten (NJA II 1933
s. 624 f). Ä r n å gon ä terb ä ringsskyldig enligt n ä mnda regler
men finns egendomen inte i beh ä ll,
uppkonner fr ä ga ora egendoraens v ä rde skall ers ä ttas.
Enligt f ö rarbetena f å r denna fr å ga
l ö sas av r ä ttspraxis efter allra ä nna r ä ttsgrundsatser (a.a.).

Enligt 16 kap. 10 §
lagen (1962:381) ora allra ä n f ö rs ä kring har i vissa fall
bortovarandes anh ö riga r ä tt.

5 till familjepension efter honora ä ven om han inte

har blivit d ö df ö rklarad. F ö ruts ä ttning f ö r
best ä ra-raelsens till ä mpning ä r
att det kan antas att den f ö rsvunne har
avlidit. Som villkor f ö r pensionens utbetalning f ä r d ä rf ö r kr ä vas f ö rklaring p å
heder och samvete av den anh ö rige att
denne saknar varje underr ä ttelse on den bortovarande. Visar
det sig senare att den fiirsvunne lever, skall r ä tten till pension upph ö ra. Redan
utbetald pension f ä r i prin-

5 Med faniljepension f ö rst å s ä nke- och
barnpension (8 kap. lagen ora allm ä n
f ö rs ä kring).

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 169

oip inte kr ä vas
tillbaka. Har pensionsraottagaren underl å tit
att till f ö rs ä kringskassan anm ä la det ä ndrade f ö rh ä llandet och d ä rigenom
f ö rorsakat felaktig utbetalning, kan
emellertid under vissa ytterligare f ö ruts ä ttningar ä terg å ngskrav riktas mot honora (16 kap. 8 § och 20 kap. 4 §
lagen om allra ä n f ö rs ä kring).

Vilka orast ä ndigheter
som. skall anses tillr ä ckligt kvalificerande f ö r utbetalning av farailjepension i f ö rtid f ä r
bero p ä en pr ö vning i varje enskilt fall
(Haradahl-Danielson-Lidbom.-Jj Ö berg, La-gen
ora allm ä n f ö rs ä kring, 2 uppl. 1972, s. 251). I
motiven till en med f ö revarande paragraf likartad best ä mmelse i den numera upph ä vda lagen ora f ö rs ä kring f ö r
alln ä n till ä ggspension n ä mns
en del exempel p å s å dana omst ä ndigheter. S å lunda kunde best. ä mmelsen
bli till ä raplig on en person hade varit med
om. en far-tygsf ö rlisning eller vistats p å en ort sora hade utsatts f ö r en naturkatastrof och d ä refter inte h ö rts
av (prop. 1959:100 s. 136),

Ä ven
n ä r det g ä ller privata f ö rs ä kringar f ö rekommer
enligt uppgift fr ä n f ö rs ä kringsinspektionen utbetalning av
f ö rs ä kringsbelopp efter bortovarande inte d ö df ö rklarade personer. Det finns
emellertid inga best ä mnelser h ä rom i lag eller f ö rs ä kringsvillkor. "De st ö rre f ö rs ä kringsbolagen brukar trots detta betala ut f ö rs ä kringsbelopp
efter f ö rsvunna livf ö r-s ä krade
personer sora kan antas ha avlidit. Oftast r ö r
det sig ora m ä nniskor sora har f ö rsvunnit till sj ö ss,
fraraf ö r allt fiskare och sj ö m ä n. Totalt
torde det vara fr.-\gan om ett feratontal personer per ä .r. Vi-ri utbetalning i f ö rtid begr bolagen som .regel en f ö rbindelse av mottagaren att å terbetala beloppet f ö r den h ä ndelse det senare skulle visa sig
att den f ö rs ä krade lever.

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 170

5.2 Utländska
förhällanden

5,2,1
Finland

F ö r den finska r ä ttens del finns best ä mmelser om d ö df ö rklaring i 1901 ä rs lag ora f ö rsvunnen persons f ö rklarande f ö r d ö d. Betr ä ffande f ö ruts ä ttningarna f ö r d ö df ö rklaring g ä ller
f ö ljande. Minst tio å r skall sora regel ha f ö rflutit efter utg å ngen
av det kalender å r n ä r den f ö rsvunne veterligen senast var vid
liv. Skulle hans å lder ö verstiga 75 å r n ä r d ö df ö rklaring beg ä rs, f ä r emellertid f ö rklaring ske redan efter fem å r fr ä n denna
tidpunkt. Var den saknade vid f ö rsvinnandet
orayndig p å grund av un-der ä righet, dvs. hade han inte fyllt 20 å r, r ä knas tiden
fr ä n slutet av det å r under vilket han skulle ha uppn å tt rayndig å lder.
1 fr ä ga ora bortovarande som befann sig
i livsfara vid f ö rsvinnandet f å r d ö df ö rklaring ä ga
rum n ä r-tre å r har f ö rflutit
efter det kalender å r n ä r han senast veterligen levde.

.R ö rande f ö rfarandet vid d ö df ö rklaring g ä ller
i huvudsak sara.ma regler sora enligt svensk r ä tt. Ans ö kan ora d ö df ö rklaring g ö rs s ä lunda hos
domstol, i allm ä nhet r ä tten i åen ort
d ä r den f ö rsvunne senast hade sitt heravist. Beh ö rig s ö kande ä r den bortovarandes make eller n ä rmaste sl ä kting
eller annan person vars r ä tt kan bero av d ö df ö rklaringen. Ä ven allm ä n
å klagare f ä r under vissa f ö ruts ä ttningar ans ö ka
om d ö df ö rklaring. Upptas ans ö kningen,
skall r ä tten i regel h ö ra den f ö rsvunnes
nake, n ä rmaste sl ä ktingar och f ö myndare
samt alln ä nne å klagaren. F ö religger sannolika sk ä l f ö r att ovann- ä mnda f ö ruts ä ttningar f ö r
d ö df ö rklaring ä r uppfyllda, skall r ä tten kalla den f ö rsvunne
genon offentlig kung ö rel-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 171

se. I kallelsen skall den bortovarande anmodas att senast
viss dag anm ä la sig hos ratten. Dagen f ä r inte s ä ttas
ut tidigare . ä n sex ra å nader och senare ä n
den f ö rsta ordinarie r ä tteg ä ngsdag son
infaller efter ett ä r fr ä .n r ä ttens beslut on kung ö rande. Kung ö relsen
skall f ö ruton kallelsen inneh å lla uppmaning till alla som kan l ä mna upplysning i saken att ge det till k ä nna hos r ä tten
inom angiven tid. Kung ö relsen skall ansl å s p å r ä ttens d ö rr
ooh genom s ö kandens f ö rsorg f ö ras
in i den officiella tidningen. Sedan anslagstiden har g å tt till ä nda,
skall r ä tten pr ö va om f ö ruts ä ttningarna f ö r
d ö df ö rklaring ä r uppfyllda. Ä r detta f ö rh å llandet, skall r ä tten
genora utslag f ö rklara den f ö rsvunne f ö r
d ö d. I utslaget skall ä ven fastst ä llas
den tidpunkt n ä r den bortovarande skall anses ha
avlidit. F ö rekommer inte sk ä l att best ä mma
annan tid skall som d ö dsdag anges den dag n ä r d ö df ö rklaring enligt ovan tidigast kan ske.

Liksora enligt svensk r ä tt
g ä ller beslut om d ö df ö rklaring i
alla h ä nseenden, s å v ä l personliga
som ekonoraiska.

5,2,2 Danmark

Den danska r ä tte.ns
regler ora d ö df ö rklaring finns i loven om borteblevne fr ä n ä r 1946, Har n å gon varit f ö rsvunnen
i rainst tio ä r ooh . ä r det inte klarlagt att han ä r avliden, ä r
det m ö jligt att hos dorastol beg ä ra "d?(dsfornodningsdora" betr ä ffande honom, Genon donen best ä ras att den bortovarande skall anses f ö r d ö d. Befann
han sig i livsfara vid f ö rsvinnandet, f ä r arrs ö kan
g ö ras redan ett ä r d ä refter. Beh ö riga

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 172

s ö kande ä r den bortovarandes raake eller arvingar eller andra
sora har ett r ä ttsligt intresse av att erh å lla en ddsformodnlngsdom. Upptas ans ö kningen, utf ä rdas
kiingorelse raed kallelse p ä den f ö rsvunne. Sedan viss tid har f ö rflutit d ä refter
(tre m å nader -ett å r) utan att det har utretts ora den bortovarande
lever eller ä r d ö d, skall r ä tten meddela d?!dsformod-nin.~3don,
Jen presu.ration betr ä ffande vederb ö randes
fr å nf ä lle sora grundl ä ggs genom domen g ä ller i alla avseenden.

5.2,3 Norge

Best ä raraelserna i norsk r ä tt om d ö df ö rklaring finns i 1961 ä rs lov om forsvunne personer. Till en b ö rjan regleras i lagen det fallet att n ä gon har f ö rsvunnit under s ä dana omst ä ndigheter
att det inte finns n å got rimligt sk ä l till tvivel ora att han ä r d ö d. D ä kan skifte-domaralutan vidare meddela det beslutet
att den bortovarande skall anses son avliden. Ar bevisningen f ö r den f ö rsvunnes
fr å nf ä lle inte lika stark son i nyssn ä nnda
fall, kan talan v ä ckas ora en dids-forraodnirr~sdora.
Taleber ä .ttigade ä r den f ö rsvunnes
arvingar, make och andra som har ett r ä ttsligt
intresse av en s å dan dom. Talan f ä r v ä ckas n ä r tio å r
har f ö rflutit fr ä n f ö rsvinnandet.
Befann sig den bortovarande d å i allvarlig
livsfara, r ä cker det raed ett å r. 3 ä vf'.l i ett
enkelt doraarbeslut som i en ddn- forra.odningsdon
skall anges den dag n ä r den f ö rsvunne skall anses ha avlidit (djzSdsforraodningsdagen).
B ä ria sla.gen av avg ö randen grundl ä gger
en ri ö dspresuntion

6 Kung ö relsen f ö rs in i "Statstidende" sant efter r ä ttens best ä mmande
ä ven i andra danska eller utl ä ndska tidningar, ri ä tten kan ocks ä besluta att kallelsen skall l ä sas upp i radio.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 173

i alla sammanhang. Den f ö rsvunnes arvtagare kan allts å
f å ut sitt arv. Visar det sig senare
att den bortovarande lever, f å r han kr ä va tillbaka kvarl å tenskapen.
Blir det klarlagt att han dog vid en annan tidpunkt ä n djdsformodningsdagen och ä r d ä rf ö r andra personer ä n
de som har mottagit arv efter honom ber ä ttigade
till kvarl å tenskapen, f å r de r ä tta
arvtagarna rikta arvsanspr å k mot mottagarna. Till skillnad raot
vad som g ä ller enligt svensk r ä tt har eraellertid f ö r dessa fall f ö reskrivits vissa frister, S ä lunda m å ste
den ä terkomne arvl å taren beg ä ra
tillbaka egendoraen inom 20 ä r fr å n d(!(dsformodningsdagen. De r ä tta arvingarna har att framst ä lla sina krav inora tio ä r fr ä n n ä randa dag.

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 174

5,3 Ö verv ä ganden och f ö rslag

Utredningens uppdrag betr ä ffande ö versynen av reglerna on d ö df ö rklaring
avser n ä rmast fr å gan om l ä ngden
av den tid som skall ha f ö rflutit fr ä n den bortovarandes f ö rsvinnande till ans ö irningstillf ä l-let (presumtionstiden), Gom framg å r av redog ö relsen
ovan (avsnitt 5,1) skall denna perlod enligt - g.')llan-de r ä tt i allm ä nhet
uppg å till minst tio ä r. Skulle don saknade vara ä ldre ä n 75 ä r vid ans ö ki-ingstill-f ä llet eller befann han sig i livsfara n ä r-han f ö rsvann,
r ä cicer det med fen resp. tre å r. F ö re
till-korasten av 1933 å rs lag ora boutredning och arvskifte
utgjorde perioden 20 ä r i normalfallet. F ö rel å g visst slag
av livsfara vid f ö rsvinnandet eller skulle den bortovarande
ha varit ä ldre ä n 90 å r vid ans ö kningstillf ä llet,
var det tillr ä ckligt med fem ä r (1 och 2 §§
i 1854 å rs f ö rordning huru f ö rh å llas b ö r raed egendom, som tillh ö rt den, vilken l ä ngre
tid varit borta, utan att l å ta h ö ra av sig). Som motiv f ö r att f ö rkorta
tiderna anf ö rdes i f ö rarbetena till 1933 å rs lag den ö kade skrivkunnigheten, de b ä ttre koranunikationerna ooh underr ä ttelsev ä sen
dets utveckling ö ver huvud taget (NJA II 1933 s. 609),

Flertalet v ä steuropeiska
r ä ttssystem har, liksom den svenska ratten,
valt en ordning med en i alla avseenden verksam d ö df ö rklaring. Enligt dessa r ä ttssystem utg ö r
den allm ä nna presumtionstiden i regel tio ä r.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 175

Utredningen vill erinra om de sk ä l sora anf ö rdes
f ö r f ö rkortning av presumtionstiderna vid inf ö ran-aet av 1933 ä rs lag om boutredning
ooh arvskifte. Med h- ä nsyn till den snabba utveckling p å samf ä rdselns omr å de sora har ä gt
rum sedan 1930-talet kan sararaa sk ä l
nu å beropas till st ö d f ö r
ytterligare f ö rkortningar (j ä raf ö r motion
1977/78:1473 och lag-Utskottets bet ä nkande
raed anledning av motionen, LU 1977/78:21), A andra sidan m å ste f ö ljande omst ä ndigheter beaktas. Enligt svensk r ä tt blir verkningarna av en d ö df ö rklaring
totala. Hed ett s å dant system b ö r d ö df ö rklaring f å
meddelas endast-om mycket starka sk ä l
talar f ö r att den f ö rsvunne har avlidit. Skulle den d ö df ö rklarade å terkomma, blir n ä mligen
risken f ö r oreda och r ä ttsf ö rluster st ö rre ju fler r ä ttsf ö rh å llanden sora ber ö rs av d ö df ö rklaringen.
L å nga presumtionstider minskar
riskerna f ö r att oriktiga d ö df ö rklaringar
meddelas.

Det har fr ä n en del h å ll gjorts g ä llande
att l ä nga presumtionstider ä r till nackdel f ö r
den f ö rsvunnes anh ö riga. Dessa nackdelar f ö refaller emellertid inte vara st ö rre ä n att de v ä gs upp av f ö rdelarna
f ö r de anh ö riga med en materiellt riktig d ö df ö rklaring son
de relativt l ä nga presumtionstiderna avser att
garantera. Sora har angetts i avsnitt 5.1 har anh ö riga till bortovarande vilken kan antas ha avlidit r ä tt till familjepension efter honora ä ven om han inte har blivit d ö df ö rklarad.
Vidare brukar de st ö rre f ö rs ä kringsbolagen betala ut livf ö rs ä kringar
efter

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 176

inte d ö df ö rklarade f ö rsvunna
personer ora det kan antas att vederb ö rande
har avlidit. Inte h-.-ller i personligt h. ä nseende
torde l ä nga presuntic-nstider raedf ö ra n ä gra ol ä genheter av betydelse f ö r de anh ö riga.
Visserligen n ä ste f ö rsvunnen persons raake son vill gifta om sig avvakta d ö df ö rklaringen
om han inte ö nskar beg ä ra ä ktenskapsskillnad
fr ä n den bortovarande. Han har era.ellertid
enligt 11 kap. ä tt till omedelbar
ä ktenskapsskillnad sedan tv ä . Jr har f ö r.flutit
fr å n f ö rsvinnandet. Den bortovarande f ö retr- ä ds i si-'illnaGsm å let
av god nan enligt 15 kap. 31 § G3. Vill
don f ö rsvunnes raake gifta om sig ä r f. ö . ä ktenskapsskillnad att rekora.raerrdera ä ven ora d"od f ö rklaring har skett. Annars anses tvegifte f ö religga ora den bortovarande å terlronner. J)et nya ä ktenskapet kan d å bli uppl ö st med stod av 11 kap. 5 § GB (Tottie, Gifterm. ä l och skilsm ä ssa, 1974, s. 40),

Utredningen har efter nu redovisade ö verv ä ganden
slutligen stannat f ö r att inte f ö resl å , n ä gon f ö rkortning
av den alln ä nna presumtionstiden. D ä remot b ö r
enligt utredningen f ö rkortning ske av den s ä rskilda presurationstid sora g ä ller n ä r
den bortovarande vid f ö rsvinnandet befann sig i livsiara.
"Det kan knappast vara rimligt att f ö r
detta fall beh å lla en s ä l å ng presurationstid
son tre ä r. Denna st å ndpunkt vinner sta.rkt st ö d av deii omst ä ndigheten
att d ö df ö rklaring anses obeh ö vlig om
livsfaran har varit av tillr ä ckligt
kvalificerat slag (se avsnitt 5.1). Vad som skall betraktas son ett
kvalificerat fall - ä r nog inte alltid s å klart. Det iir givetvis inte ö nskv ä rt att betr ä ffande vissa gr.-insfall tre å rig presur-:tionstid kan kri'Lvas medan i fr ä ga om andra d ö dsfallets
r ä ttsverkningar kan till å tas Intr ä da

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 177

omedelbart. Utredningen f ö resl ä r att f ö revarande presurationstid f ö rkortas till ett å r.
Den komraer d ä att ö verensst ä mma med den perlod som g ä ller enligt dansk och norsk r ä tt i detta fall.

Vidare b ö r i forts ä ttningen inte kr ä vas
samma starka bevisning som f ö r n ä rvarande f ö r
att den bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid f ö rsvinnandet. Nu g ä llande beviskrav kan n ä mligen leda
till att det inte ä r m ö jligt att till ä mpa den kortare presurationstideri
n ä r det frarast å r som i h ö g
grad sannolikt att livsfara f ö rel å g. S å dan var
situationen i r ä ttsfallet NJA 1977 s. 118 (se
avsnitt 5,1). Den f ö reslagna bevisl ä ttnaden b ö r
l ä mpligen genomf ö ras s å att sista meningen
i 25 kap. 1 § Ä B er-h ä ller f ö ljande ä ndrade
lydelse: " Ä r det sannolikt

att den bortovarande
befann sig i livsfara d ä han

I veterligen
senast var i livet, f ä r ans ö kan ske efter

det ett å r har f ö rflutit.""

Sora en ytterligare reforra av regelsysteraet r ö rande d ö df ö rklaring f ö resl å r utredningen viss ä ndring i kung ö randebest ä nmieisen. Som framg å r av redog ö relsen i avsnitt 5.1 skalli enligt
g ä llande r ä tt kung ö relse
med kallelse p ä bortovarande f ö ras in i Post- och Inrikes Tidningar samt i
ortstidning, I vissa fall b ö r eraellertid
r ä ttpn ges m ö jlighet att l å ta
f ö ra in kung ö relsen . ä ven
i utl ä ndsk tidning. S å dan m ö jlighet
finns enligt dansk r ä tt (se avsnitt 5.2.2). En
uttrycklig best ä mmelse h ä rom b ö r tas upp i
25 kap. AB. Visserligen f å r rayndighet generellt ut ö ver obligatoriskt kun. ö rande under vissa f ö ruts ä ttningar kung ö ra ocks ä
i annan form (s.k. st ö djande kung ö rande) enligt 4 §
lagen (1977:654) om kung ö rande i m å l och . ä renden
hos myndighet m.m, (prop, 1976/77:63

7 Se ora sannolikhetskravet specialraotiveringen till 25
kap. 1 § AB.

12 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop, 1980/81:48 178

s. 169 f). Det ä r
emellertid tveksarat on donstol raed st ö d
av enbart denna hest."mnelse skull'; ö verv ä ga att anv ä nda
sig av nu f ö reslaget kun.g ö randef ö rfarande.
Behov av inf ö rande i utl ä ndsk tidning f ö religger
v ä l framf ö r allt n ä r
r ä tten handl. ä gger ans ö kan
om d ö df ö rklaring av utl ä ndsk medborgare. Svensk domstol
torde n ä mligen i vissa fall vara beh ö rig att ta upp s ä dana
ä renden. D ä rvid torde svensk lag b ö ra till ä mpas.

8 SOU 1954:6 s. 124 f (fr ä gan har ber ö rts i avsnitt 5.1).

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 179

6 ALLM Ä NNA
ARVSFONDENS R Ä TT ATT AVST Å EGENDOM

6.1 G ä llande r ä tt

Enligt 5 kap. 1 §
Ä 3 skall arv tillfalla allm ä nna arvsfonden om den avlidne inte efterl ä mnar n ä gon
arvsber ä ttigad sl ä kting. Best ä mmelser
om fonden finns i lagen (1928:281) ora allm ä nna
arvsfonden, i forts ä ttningen kallad arvsfondslagen.
Fondens egendom skall f ö rvaltas av kammarkollegiet som en s ä rskild fond f ö r
fr ä mjande av v å rd och fostran av barn och ungdom samt omsorg om
handikappade (1 § ). Av medel som under ett r ä kenskaps å r
har influtit till fonden skall vid å rets
utg å ng en tiondel l ä ggas till fonden. Å terstoden skall tillsammans raed å rets
avkastning fr.o.ra, n ä stf ö ljande å r vara tillg ä nglig f ö r
utdelning. Beslut om underst ö d ur fonden
meddelas av regeringen (socialdepartementet). Underst ö d f å r inte l ä ranas f ö r
å tg ä rd vars bekostande ä ligger stat
eller kommun (2 § ).

Arvsfonden kan i likhet med sl ä ktarvingar f ö rlora
sin st ä llning som arvtagare p ä grund av testamente eller arvsavst å ende. Enligt 4 §
arvsfondslagen f å r kammarkollegiet godk ä nna testamente till annan ä n fonden om det inte f ö religger anledning till klander. Kan testamentet antas vara ett ri.ktigt
uttryck f ö r arvl å tarens yttersta vilja, f ä r godk ä nnande
ske ä ven om klanderanledning f ö religger eller bevakning inte har ä gt run.

15 5 arvsfondslagen regleras fr å gorna om avst å ende
av arv son har tillfallit fonden. Avst å ende
f ä r ske helt eller delvis om

1. detta kan anses ö verensst ä mma med arvl å tarens
yttersta vilja med h ä nsyn till dennes uttalanden

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop. 198/81:48 180

eller andra s ä rskilda
omst ä ndigheter eller

2. detvkan anses "billigt" att arv avst å s till

sl ä kting eller annan n ä rst å ende till arvl å taren.

Beslut om arvsavst å ende
fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet.
Kollegiet har bemyndigats avst å egendom
till ett v ä rde av h ö gst 50 000 kr. - f ö rordningen (1978:738) med bemyndigande f ö r kammarkollegiet att pr ö va
ä renden on avst å ende av arv som tillfallit allm ä nna arvsfonden. Utan riksdagens tillst å nd f å r inte avst å s egendom vars v ä rde
ö verstiger 200 000 kr. Ans ö kan om avst å ende
av arv som har tillfallit fonden g ö rs
hos l ä nsstyrelsen i det l ä n d ä r den d ö de senast har haft sitt hemvist. L ä nsstyrelsen skall sedan skicka handlingarna j ä mte eget utl å tande
till kammarkollegiet. F å r kollegiet inte besluta 1 ä rendet, skall kollegiet d ä refter s ä nda
handlingarna j ä mte eget yttrande till regeringen.

Avst å s inte arv som har tillfallit
arvsfonden och ä r det fr å ga om fast egendom, skall egendomen i regel s ä ljas s å
snart det kan ske. Detta framg å r av 11 § f ö rordningen
(1971:727) om f ö rs ä ljning av staten tillh ö rig fast
egendom m.m., i forts ä ttningen kallad f ö rs ä ljningsf ö rordningen. Enligt 8 § f ö rs ä ljningsf ö rordningen f å r l ä nsstyrelse
besluta om f ö rs ä ljning av arvsfonden tillh ö rig
fast egendom d ä r taxeringsv ä rdet eller, om s å dant
inte ä r å s ä tt, saluv ä rdet inte ö verstiger
200 000 kr. Enligt 22 § skall den s ä ljande myndigheten se till att k ö peskillingen blir den h ö gsta m ö jliga
och i varje fall att den inte understiger egendomens saluv ä rde, on inte annat s ä rskilt f ö reskrivs.

1 1'Ied v ä rde f ö rst å s h ä r egendomens v ä rde
enlig bouppteckningen (prop. 1977/78:80 s. 4).

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 181

I fr å ga om l ö s egendom som har tillfallit arvsfonden och inte
har avst å tts g ä ller i allm ä nhet f ö ljande. Egendomen skall s ä ljas p å
offentlig auktion av den gode man som enligt 7 § arvsfondslagen har f ö rordnats av
tingsr ä tten att vid boutredningen f ö retr ä da fonden (8
§ arvsfondslagen). KsLmmarkolle-giet
f å r emellertid medge annat f ö rs ä ljningss ä tt. S ä rskilda
regler g ä ller betr ä ffande tomtr ä tt
och fordringar.

Fr å n arvsfondens tillkomst den 1
januari 1929 till den 15 augusti 1976 har i arvsmedel Influtit till fonden
omkring 230 miljoner kr.

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 182

6,2 Ö verv ä ganden och f ö rslag

Som har framg å tt
av det f ö reg å ende skall f ö rs ä ljning ske av egendom vilken har tillfallit allm ä nna arvsfonden och inte avst å tts (avsnitt 6.1). Betr ä ffande fast egendora har uttryckligen f ö reskrivits att den s ä ljande myndigheten som regel skall se till att k ö peskillingen blir den h ö gsta m ö jliga.
I fr å ga om l ö s egendom g ä ller
i princip att den skall s ä ljas p å offentlig auktion. Ä ven f ö r sistn ä randa slag av egendom har ö verl å telsen allts ä till syfte att tillf ö ra arvsfonden maxiraala inkomster. Dessa regler framst å r som naturliga med h ä nsyn till fondens ä ndam å l. Fr ä n fonden
skall ju delas ut underst ö d till barn- och ungdomsverksamhet
samt till omsorg om handikappade. S å dant
underst ö d kan knappast utg å i annan form ä n
som kontanta belopp.

G ä llande best ä mmelser om ar.vsfondsegendomens f ö rs ä ljning kan enellertld
i vissa fall leda till att egendom som ä r
v ä rdefull fr ä n kulturhistorisk synpunkt eller fr ä n kultur- eller naturv å rdssynpunkt inte blir bevarad. Visserligen kan byggnad av kulturhistoriskt
intresse av l ä nsstyrelsen f ö rklaras f ö r
byggnadsnlnne enligt lagen (1960:690) om bygg-nadsrainnen. Vidare ä r det ra ö jligt
f ö r myndighet att f ö rklara fast egendom av intresse fr å n naturv å rds-synpunkt
som naturv å rdsobjekt enligt naturv å rdslagen (1964:822). Vid nu angivna slag av f ö rordnanden f å r
resp. myndighet meddela f ö reskrifter f ö r att trygga ä ndam å let raed f ö rordnandet.
Dessa f ö reskrifter g ä ller givetvis oberoende av vem sora ä ger egendoraen. Arvsfondsegendora som har f ö rklarats f ö r
byggnadsminne eller naturv ä rdsobjekt kan d ä rf ö r i princip ö verl å tas till vem.
sora helst utan fara f ö r att den g å r f ö rlorad eller
inte blir omh ä ndertagen p å det s ä tt
som kr ä vs.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 183

Det ä r eraellertid inte alltid
ekonomiskt f ö rsvarbart att f ö rklara egendon f ö r
byggnadsminne eller naturv ä -rdsobjekt ä ven om r ä ttsliga
f ö ruts ä ttningar finns f ö r s ä dan f ö rklaring. Betr ä ffande b å da
slagen av f ö rordnanden g ä ller n ä mligen
att staten 1 vissa fall skall utge skadeers ä ttning
till fastighets ä garen eller annan ber ö rd sak ä gare.
Detta skall ske om f ö rordnandef ö reskrifterna medf ö r
att p å g å ende byggnads- eller markanv ä ndning
avsev ä rt f ö rsv å ras eller mark tas i anspr å k. P å grund av n ä mnda ers ä ttningsbest ä mmelser kan det finnas egendom av betydande
kulturhistoriskt intresse eller naturv å rdsintresse
f ö r vilken inte har meddelats bevaranderegler
som g ä ller mot var och en.

I fr å ga om l ö s ö ren som ä r v ä rdefulla fr å n kulturv å rdssynpunkt
och befinner sig i enskild ä go finns
inga lagliga m ö jligheter f ö r myndighet att meddela skyddsf ö reskrifter. En unik boksamling som har tillfallit
arvsfonden kan s ä lunda efter f ö rs ä ljning komma
att skingras eller g å f ö rlorad.

E.n reform som syftar till att bevara f ö revarande slag av arvsfondsegendom b ö r - s å som framh å lls i utredningens direktiv - nu ö verv ä gas. Den kan
genomf ö ras enligt n å got av f ö ljande
alternativ. Det ena alternativet inneb ä r
att man ä ndrar best ä mmel-serna om arvsfondens ä ndam å l. Man f ö reskriver i s ä
fall att fonden f ö rutom nuvarande ä ndam å l ä ven skall fr ä mja
bevarande av egendom sora ä r v ä rdefull fr ä n kulturhistorisk synpunkt samt fr ä n kultur-och naturv å rdssynpunkt. Det andra alternativet inneb ä r att raan ä ndrar
reglerna om fondens arvsavst å en-

2 Fr å ga om utvidg.ning av arvsfondens ä ndam å l har
behandlats i lagutskottets bet ä .nlcande
1978/79:17.

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 184

de till att generellt omfatta egendom av nyssn ä mnda slag; avst å ende
av s å dan egendom skall ske till r ä ttssubjekt som har s ä rskilda f ö ruts ä ttningar att ta hand om egendomen p ä
ett l ä mpligt s ä tt.

B å da nu skisserade alternativ komraer
vid of ö r ä ndrad testamentsfrekvens att medf ö ra
att det blir n ä got mindre medel kvar till de ä ndam å l som
arvsfonden har f.n. Vilken l ö sning man ä n v ä ljer m å ste man d ä rf ö r ta upp fr å gan
om det ä r f ö rsvarligt att, om ä n i begr ä nsad omfattning, minska fondens underst ö d till barn- och ungdomsverksamhet samt omsorg ora
handikappade. I detta sammanhang b ö r
beaktas att underst ö d ur fonden inte f å r l ä ranas f ö r å tg ä rd vars bekostande å ligger stat eller kommun (2 §
arvsfondslagen). I den m å n samh ä llets bidragsf ö rpliktelser
p å f ö revarande omr ä den utvidgas, minskar allts ä t ä nkbara bidrags ä ndam ä l f ö r fonden.

Samh ä llsinsatserna har under senare å r ö kat kraftigt
n ä r det g ä ller barna-, ungdoms- och handikappv å rden. F ö rslag
till ytterligare reformer inom dessa v å rdomr å den ö verv ä gs f.n. inom social-departemiontet. En viss
minskning av arvsfondens underst ö d
till dessa ä ndam å l torde d ä rf ö r inte f ö r dera medf ö ra n å gra ol ä genheter av betydelse. H ä nsyn till dessa ä ndam å l b ö r allts å inte hindra en reform av det slag son det nu ä r fr å ga om.

Let ä r emellertid inte s ä kert att testanentsfrekven-sen f ö rblir of ö r ä ndrad efter en reforra enligt n ä got av nu angivna alternativ. Det kanske tv ä rtom f ö rh å ller sig s ä
att reformen koramer att uppfattas klart positivt av arvl å tare utan sl ä ktarvingar
och d ä rf ö r medf ö ra en nedg å ng i frekvensen att testamentera till andra ä .n fonden. Blir detta fallet, ö kar ju fondens tillg å ngar genom reformen. D ä beh ö ver ingen minskning uppkomma i f ö rh å llande till

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 185

nul ä get av fondens bidrag till barna-, ungdoms-och
handikappv å rden.

Betr ä ffande problemet vilket av ovann ä mnda reform-alternativ som b ö r v ä ljas g ö r utredningen f ö ljande
bed ö mning. F ö reskriver man att bevarande av ifr å gavarande slag av arvsfondsegendom skall utg ö ra ett ytterligare ä ndam å l f ö r arvsfonden, inneb ä r detta att
den myndighet som f ö rvaltar fonden å l ä ggs att f ö rvalta ä ven
den aktuella egendomen. S å dan f ö rvaltning torde 1 regel komna att bli raycket dyrbar f ö r det allm ä nna.
V ä ljer man d ä remot arvsavst å ende-alternativet,
slipper fondf ö rvaltningsmyndigheten besv ä r och kostnader med f ö rvaltningen. I s ä fall ö verg å r n ä raligen ä gander ä tten - och d ä rmed
givetvis ä ven r å digheten - till annat r ä ttssubjekt.
Utredningen f ö redrar d ä rf ö r arvsavst ä endealternativet.

Utredningen f ö resl å r s å ledes att
arv sora utg ö rs av egendom som ä r v ä rdefull fr ä n kulturhistorisk synpunkt eller fr å n natur- eller kulturv å rdssynpunkt skall f å avst å s till annan, son har s ä rskilda f ö ruts ä ttningar att ta hand ora egendomen p ä ett l ä mpligt
s ä tt. Den f ö reslagna regeln om arvsavst å ende b ö r
inf ö ras sora en ny sista mening i 5 § f ö rsta stycket
arvsfondslagen. Ä ven betr ä ffande arvsavst å ende
enligt den nya best ä mmelsen f ö resl ä s g ä lla de f ö reskrifter
om beslutande myndighet och ans ö kningsf ö rfarande som har meddelats i arvsfondslagen och i
1978 ä rs f ö rordning (se avsnitt 6.1).

Ibland ä r det ö nskv ä rt att egendora
som avst å s blir f ö ren å l f ö r s ä rskilda ä tg ä rder, t.ex.
f ö r att trygga

3 Splittring av f ö rvaltningen
p å flera rayndigheter b ö r inte korama i fr å ga. Det skulle medf ö ra sv ä ra sanordningsproblera. Dessutom ä r det tveksamt om man ned en s ä dan ordning l ä ngre
kan h ä vda att det finns endast en
arvsfond.

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 186

egendomens fortbest å nd
eller g ö ra det m ö jligt f ö r
allm ä nheten att f å tilltr ä cie
till den. ; ä rskilda f ö reskrifter h ä rom
torde er-reliertid inte birh ö va meddelas
vid arvsavst å ende. Det f- ä r f ö ruts'ittas
att avst å ende s"K"er till s ä ia.na r-'ittssubjokt vilka vidtar de å tg ä rder som kr ä vs, i-iyndlghet so; beslutar on arvsavst å ende b ö r
d ä rf ö r f ö re ä rendets av-gcrTj.nd.e uppm.ana s ö kanden
att ] ä mna besked orn vilka ä t .'rder denne ä .ranar vidta med egendomen. Ar myndigheten inte n ö jd med beskedet, bor den s ö ka f é till strand
en ö verenskommelse med. s ö kri.nden orn de å tg ä rder som l ä mpligen
b ö r vidtas. Sirulle det visa sig om ö jligt att n å
en s ä dan uppg ö relse, kan denna omst ä ndighet utg ö ra sk ä l att avsl ä beg ä ran om arvsavst å ende.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 187

7 A?-;';iAD;;0TIV:5RING TIIL UTREDNINGENS

?'ÖH:?ATT;iIfIG3ÖRSLAG

7.1 Förslaget till lag orn ändring
i ärvdabalken

Allraänt

De ä ndringar i AB sora utredningen f ö resl å r inneb ä r fr å n lagteknisk
synpunkt bl.a. att vissa paragrafer upph ä vs
och att en del nya paragrafer inf ö rs.
Utredningen anser att de kvarst å ende best ä mmelserna i de kapitel i AB som ber ö rs av f ö rslaget
b ö r beh å lla sin nuvarande paragrafnumrering. Detta f ö r eraellertid raed sig den n ä got egendoraliga konsekvensen att 21 kap. Ä 3 koraraer att inledas av 4 § . Denna best ä ramelse
reglerar fr ä gan ora g ä ld i visst fall skall anses veterlig. Den koramer allts ä att f ö reg å best ä ramelser om
den raateriell-i betydelsen av att g ä ld
ä r veterli.g. Utredningen ä r eraellertid av den uppfattningen att f ö rdelarna med att beh ä lla ä B:s nuvarande paragrafnumrering v ä l uppv ä ger
de nackdelar sora en s ä dan ordning i n ä got fall kan medf ö ra.

16 kap. 7 §

Andra st.ycket i paragrafen inneh å ller den f ö r
svensk r ä tt helt nya best ä raraelsen att arvsr ä ttspreskription inte skall intr ä da
ora hemmavarande d ö dsbodel ä gare u.nd.or proskriptionsfristen k ä nde till att det fanns ooks å andra arvta.gare. Hennavarande arvtagares onda tro
skall enellertld inte f ä denna r ä ttsf ö ljd ora han
under preskriptionsfristen varken har f ä .tt
f ö r-ra ä n av d ö dsboet eller tagit befattning med
det, t.ex. deltagit i bouppteckning.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 188

J best ä mmelsen har
d ö dsbodel ä gares onda tro uttryckts s å att del ä garen
skall ha k- ä nt till den bortovarande
arvtagarens naran och vistelseort. Ond tro hos den hemmavarande f ö religger allts ä
inte om, vederb ö rande har haft en svag misstanke
att det kan finnas bortovarande del ä gare
om vilka han efter rimliga efterforskningar inte har f å tt n å gon ytterligare
k ä nnedom. Inte heller ä r det fr å ga
om ond tro n ä r den herara.avarande vet namnet p ä bortovarande del ä gare
men helt saknar vetskap ora dennes vistelseort. Givetvis ä r den heraraavarande skyldig att bedriva vissa
efterforskningar efter bortovarande arvtagares adresser. Kraven i detta
avseende p ä den hemmavarande f ä r eraellertid inte st ä llas s å h ö ga att han m ä ste l ä gga ned osk ä liga kostnader p ä efterforskningsarbetet.

19 kap. 12 a §

F ö r att boutredningsmannen skall
kunna g ö ra s ä dan anm ä lan hos r ä tten som anges i f ö rsta stycket av paragrafen ra å ste
han naturligtvis k ä nna till att del ä gare har v ä ckt
talan f ö r boets r ä kning. R ä tten
skall d ä rf ö r genast underr ä tta boutredningsmannen ora talans v ä ckande sedan r ä tten
har f å tt k ä nnedon on att boet f ö rvaltas av
boutredningsman och att detta var fallet ä ven
vid talans v ä ckande. Det ä r l ä mpligt att
boutredningsmannen i saraband raed underr ä ttelsen
bereds tillf ä lle att inom en kortare frist g ö ra anm ä lan.
Underl å ter han det, b ö r han inte senare f å anra ä la att han raots ä tter sig talan.

N ä r s å dan talan har v ä ckts son avses i paragrafen torde
det ligga i parternas eget intresse att s å

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 189

snart sora m ö jligt
upplysa r ä tten om att boutredningsmannaf ö rvaltning ä r
anordnad. K ä randen b ö r givetvis g ö ra
detta redan i st ä mningsans ö kan. Annars riskerar ju parterna att
boutredningsmannen stoppar en p å g å ende process. Parterna har d å å dragit sig
on ö diga r ä tteg å ngskostnader.

Skulle en r ä tteg å ng av ifr å gavarande
slag ä ga rura utan att boutredningsmannen
f å r k ä nnedom om den och d ä rf ö r kan hindra den, kan denna omst ä ndighet inte utg ö ra
grund f ö r att med extraordin ä ra r ä ttsmedel
angripa en i processen laga kraftvunnen dom. Det finns n ä raligen .fr å n
nu ber ö rda utg å ngspunkter inget intresse av att s å att s ä ga
stoppa r ä tteg å ngen n ä r den v ä l har avslutats. Syftet raed boutrednings-raannens
"vetor ä tt" ä r att hindra d ö dsbodel ä garna fr ä n
att f ö rdr ö ja boutredningen raed processer sora enligt boutredningsmannen inte komner
att leda till n å gon f ö rdel f ö r boet. Detta syfte kr ä ver naturligtvis inte att man undanr ö jer laga kraftvunna domar i s ä dana r ä tteg å ngar.

21 kap. 12 a §

Sora har framg å tt
av den allm ä nna motiveringen (avsnitt 2.5)
inneh å ller denna paragraf den nya å ter-g ä ngsbest ä mraelse som utredningen l ä gger frara. Den f ö resl ä s allts å
ers ä tta den nuvarande huvudregeln ora d ö dsbodel ä gares
g ä ldsansvar i 21 kap, 1 § AB,

I f ö rsta stycket finns sj ä lva ä terg ä ngsregeln. Den b ö r
l ä sas tillsammans raed fj ä rde stycket varav frarag å r att paragrafens best ä mraelser skall g ä lla i till-l ä rapliga delar ä ven
efter "forml ö sa" delningar eller

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 190

skiften. Det blir d ä
givetvis inte fr å ga om å terg å ng i
egentlig raening utan endast å terb ä ring och ers ä ttning
eller skadest ä nd, N ä gon giltig r- ä tts-handling sora kan g ä å ter har n ä raligen into f ö retagits
i dessa fall.

Å terg å ng f ö resl ä s s å ledes i
forts ä ttningen bli den normala p å f ö ljden ora
delning eller skifte har ä gt rura innan d ö dsboets skulder har betalats. K ä nde d ö dsbods] . ä garn.a till skulderna vid delningen eller skiftet
eller sist vid d ä refter f ö rr ä ttad bouijp-teckning,
skall de eraellertid kunna drabbas av personligt betalningsansvar f ö r skulderna . ä ven
enligt den f ö reslagna ordningen. iJetta fr å ng å r av h ä nvisningen till 12 -5 f ö rsta stycket i f ö rsta
stycket av f ö revarande paragrs.j. 12 a § reglorar i'detta h ä nseende de fall som inte t ä ,cks
av 12 § dvs. b ä de urs ä ktlig
och culp ö s okunnighet ora obetalda skulder.
Vetskap faller d ä reraot under 12 § , givetvis under f ö ruts. ä ttning att borgen ä ren kan visa att k ä nnedora o,ra skulden f ö rel å g hos del ä garen
vid den relevanta tidpunkten.

A terg ä ngsp.-";
f ö l jdens n ä rraare inneb ö rd
regloras i andra oo'n tredje styckena av f ö revarande
naragraf. Till en b ö rjan kan konstateras att ora
delningen eller skiftet inte har g å tt
i verkst ä llighet, r ä ttshandlingens å terg å ng inneb ä r
endast att handlingen blir verkningsl ö s.
Den konmer allts å d å inte att fullbordas. Den egendomsf ö rdelning
son har best ä nts .genom den koramer inte att ä ga rum.

I andra st.ycket behandlas det fall d ä delningen eller skiftet har g ä tt i verkst ä llighet
ooh egendoraen finns kvar hos .mottagaren. D å skall egendoraen

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 191

l- ä mnas tillbaka till d ö dsboet. Sora framg å r av 7 § innefattar å terb ä ringsskyldigheten
ocks å skyldighet att ge ut r ä nta eller avkomst av egendomen. Vidare har den ä terb ä ringsskyldige
enligt n ä mnda best ä mraelse r ä tt
till ers ä ttning f ö r n ö dig kostnad
avseende egendonen och ä ven nyttig kostnad ora han var i
god tro.

I tredje stycket finns best ä nnelser o.ra ers ä ttningsskyldighet f ö r mottagaren n ä r
å terb ä ring ä r helt eller delvis om ö jlig. F ö rslaget
i denna del har motiverats utf ö rligt i
avsnitten 2,5.1 och 2.5.5.

I princip f ö resl ä s allts ä
mottagaren bli ers ä ttningsskyldig gentemot d ö dsboet om han inte kan l ä mna tillba"Ka mottagen egendom. I godtrosfallen
skall ers ä ttningen motsvara e.gendomens v ä rde vid tiden f ö r
ers ä ttningens utbetalande. I ö mmande fall skall mottagaren kunna helt befrias fr ä n ers ä ttningsskyldighet
eller ers ä ttningsskyldigheten j ä mkas.

1 h ä ndelse av ond tro hos mottagaren
skall han ut ö ver nyssn ä nnda v ä rde
ä ven ers ä tta boet den skada som han kan ha v å llat boet genon att g ö ra sig av med egendonen. H ä r
blir det allts ä fr å ga om skadest å nd. F ö r att ond tro skall f ö religga kr ä vs i f ö rsta
hand att raottagaren avsiktligt eller av oaktsarahet har avh ä nt si.g e.gendomen. Har egendomen stulits eller f ö rst ö rts genora
olycksh ä ndelse eller f ö -rRligger annat casusfall bortfaller skadest ä .ndsan-svarst. ,jc;n ..'tterli.-;;;are rekvisit
f ö r ond tro hos mottagaren har st.--:ilts
upp att mottagaren vid av-hi-:rdandet k."inde till eller borde ha Ic ä nt till att d ö dsboet
hade obetalda skulder. Det b ö r p å pekas att kun.slrao hos d ö dsbodel ä gare
cn obetalda skulder vid

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 192

tiden f ö r egendoraens
avh ä ndande ä r n å gonting
annat ä n s å dan kunskap vid tiden f ö r delni.ngen
eller skiftet. K ä nde del ä garen till skulderna redan vid sistn ä randa tidpunkt blir ju i princip 12 § och inte f ö revarande
paragraf till ä nplig.

25!ran,_ 1

F ö r till ä rapning av den i sista meningen av f ö revarande paragraf angivna ett å riga presurationstiden fordras enligt f ö rslaget att det skall vara "sannolikt"
att den bortovarande befann sig i livsfara vid f ö rsvinnandet. Det kan tyckas att kravet p ä be-vis.ning ora livsfaran d ä rraed
s ä tts alltf ö r l å gt m.ed h. ä nsyn till dels att g ä llande r ä tt å tminstone for-ra.ellt kr ä ver
full bevisning h ä rora, dels att presurationstiden sara.tidigt
f ö rkortas fr å n tre till ett ä r.
Utredningen har d ä rf ö r ö verv ä gt att kvalificera sannolikhetskravet raed n ä got f ö rst ä rkande uttryck s ä son
"i h ö g grad sannolikt" eller
"ned st ö rsta sannolikhet", I ö verensst. ä ramelse
raed den lagstiftningsteknik som synes ha till ä npats i liknande fall har utredningen dock funnit sig b ö ra avst ä
fr ä n att i sj. ä lva l.a.-itey.ten s ö ka g ö ra n å gon s ä dan kvo.lifice-ring. Utredningens
mening ä r emellertid att det skall f ö religga h ö g
grad av sannolikhet f ö r att livsfara f ö rel å g vid f ö rsvinnandet, dvs, att bevisningen betr ä ffande livsfara skall vara starkare ä n vad domstolarna normalt kr ä ver vid en sannolikhetsbed ö mning. Det synes dock b ö ra ö verl ä n.nas ä t
dorastolarna att i det enskilda fallet pr ö va
ora orast ä ndigheterna vid f ö rsvinnandet var s ä dana
att tillr ä cklig grad av sannolikhet att den bortovarande
d å befann sig i livsfara f ö religger f ö r
att den ett å riga presurationstiden skall kunna
till ä rapas.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 193

Ö verg å ngsbes t ä mmelser

Den f ö reslagna best ä mmelsen i punkten 2 av ö ver-g ä ngsbest ä m.melserna torde ö verensst ä mma med allm ä nna
arvsr ä ttsliga principer - se t.ex. 1 § andra stycket lagen (1959:638) ora inf ö rande av nya ä rvdabalken.

7.2 F ö rslaget till
lag om ä ndring 1 lagen (1928:281) om allm ä nna arvsfonden

Arvsavst å ende i det
fall som avses i 5 § f ö rsta stycket sista meningen b ö r
f ö retr ä desvis ske till museer, bibliotek, stiftelser och andra institutioner
eller sammanslutningar. Ibland kan det vara l ä mpligt att avst å till f ö rm å n f ö r konmun.

13 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 194

BILAGA

REDOG Ö RELSER F Ö R VISS UTL Ä NDSK
SUCCESSIONSR Ä TT

1. Frankrike

D ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder

Enligt fransk r ä tt
ö vertar d ö dsbodel ä gare
(arvinge eller testamentstagare av visst slag) den avlidnes s å v ä l tillg å ngar som skulder under f ö ruts ä ttning att
han f ö rbeh å llsl ö st mottar arvet (acceptation pure
et simple). Han blir d å -ansvarig f ö r skulderna ä ven
till den del de ö verstiger tillg å ngarna. Han ä r
dock inte skyldig att motta arvet. Mottagandet k.nn vara uttryckligt eller
underf ö rst å tt. Det m å ste ske inora viss preskriptionsfrist
(se nedan). Hottagandets verkningar r ä knas
fr å n d ö dsdagen.

Vill d ö dsbodel ä gare raotta arvet men inte svara f ö r st ö rre del av
den avlidnes skulder ä n vad han mottar, skall han g ö ra en anm ä lan
h ä rom hos den allm ä nna underr ä tten
i den ort d ä r d ö dsfallet intr ä ffade (acceptation sous b é n é fice d'inventaire).
Anm ä lan blir verkningsl ö s ora den inte f ö reg å s eller f ö ljs
av en bouppteckning son skall uppr ä ttas
inon tre m å nader fr ä n d ö dsfallet. Verkan
av ett riktigt anra ä lningsferfarande av nu ifr å gavarande slag ä r
allts ä att del ä garen blir g ä ldsansvarig
endast raed sin lott. Vidare f å r han, i
notsats till de del ä gare som mottar arvet f ö rbeh å llsl ö st, h ä lla sina
personliga tillg å ngar å tskilda fr å n dera som h ä rr ö r fr ä n arvl å taren.
Han har ocks å kvar sin r ä tt att frarast ä lla
fordringsanspr. ä k genteraot den avlidnes f ö rm ö genhetsmassa.

1 Redog ö relserna ä r i huvudsak utarbetade p ä grundval av promemorior som utredningen har erh å llit genora utrikesdepartementets f ö rsorg.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop,
1980/81:48 195

Avst å r d ö dsbodel ä gare uttryckligen fr ä n sitt arv (renonciation), vilket skall ske hos allm ä n underr ä tt
och inom samma preskriptionsfrist som g ä ller
f ö r mottagande, anses han aldrig ha
varit del ä gare. Han f ä r d å ingenting
av den avlidnes tillg å ngar men slipper ocks å allt ansvar f ö r
dennes skulder.

D ö dsbodel ä gare kan undg å
ansvar f ö r den avlidnes g ä ld genom att ö verl ä mna sin lott till boets borgen ä rer och till legatarierna (abandon), De n ä rmare formerna f ö r
detta slag av ö verl ä mnande ä r inte lagreglerade.

D ö dsbodel ä gares taler ä tt

Enligt fransk r ä tt
f ö retr ä ds d ö dsbo av del ä garna gemensamt om boutredningsman inte har f ö rordnats. Har s å dan
utsetts ä r det denne som representerar boet.
Liksom enligt svensk r ä tt f å r enskild d ö dsbodel ä gare vidta f ö rvaltnings å tg ä rder r ö rande boet vilka ä r
av br å dskande natur utan att dessf ö rinnan ha inh ä mtat
ö vriga del ä gares samtycke till å tg ä rderna. I sagda befogenhet kan ä ven ing å
att f ö ra boets talan inf ö r domstol.

Preskription av r ä tt
till arv och testamente

Som har ber ö rts ovan n ä ste enligt fransk r ä tt nottagande av arv ske inom viss preskriptionsfrist. Best ä mraelsen h ä rom
h ä nvisar till de allra ä nna reglerna on anspr ä kspreskription. Betr ä ffande anspr å k p å arv utg ö r preskriptionsfristen 30 ä r. Ä r den sora å beropar preskription i ond tro, kan arvsanspr å k emellertid framst ä llas ä ven efter utg å ngen av n ä randa
tid.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 196

2. F ö rbundsrepubliken
T.yskland D ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder

A. Enligt tysk r ä tt
svarar arvinge f ö r de f ö rpliktel

ser sora å vilar kvarl å tenskapen. Till dessa f ö rpliktel

ser r ä knas f ö rutom arvl å tarens
skulder ooh begravnings

kostnaderna i allm ä nhet ä ven legat och fullg ö rande av

ä ndam å lsbest ä mmelser. Till f ö rpliktelserna h ö r
ocks ä

underh ä ll under 30 dagar efter arvfallet till vissa

personer som å tnj ö t underh ä ll fr å n arvl å taren. Arvinges

g ä ldsansvar kan vara oinskr ä nkt dvs. personligt eller

inskr ä nkt till de efterl ä mnade tillg å ngarna
(se n ä rma

re nedan vid B, C och D),

Sora arvinge (Erbe) betecknas i tysk r ä tt dels laglig arvtagare, dels arvtagare som har
insatts genom testamente, dels arvtagare onligt arvsavtal raellan arvl å taren, å
ena sidan, och arvtagaren eller n ä gon
annan person, ä den andra.

Arvinge kan avs ä ga
sig sitt arv (Ausschlagung der Erbschaft) och det oavsett p ä vilken grund han ä r arvtagare. Avs ä gelsen skall ä ga rum inf ö r
domstol inom sex veckor fr ä n det arvingen har f å tt k ä nnedom om
att arvet har tillfallit honora. Avs ä gelsen
g ä ller inte om arvingen redan har rnctta.git
arvet (Annahne der .-Crbschaft). Avs ä gelsen
f å r inte ske f ö re arvl å tarens
fr å nf ä lle. Verkan av en giltig avs ä gelse
ä r att arvet inte skall anses ha
tillfallit den som har gjort avs ä gelsen.

B. 1 fr ä ga on
arvinges ansvar f ö r d ö dsboets sVrulder

ä r reglerna delvis olika f ö r de fall d ä r
han ä r ensamarvinge och dem d ä r det finns flera arvingar, " ö r s å v ä l ensaraarvinge sora samarvinge g ä iller em,ellertld att vederb ö rande kan inskr ä nka
sitt ansvar till endast till-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 197

g å ngarna i d ö dsboet genom egendomsseparation (Giitersonderung).
Detta kan ske p å n å got av f ö ljande s ä tt:

1. Anordnande
av d ö dsbof ö rvaltning (Nachlassverwaltung)

S å dan f ö rvaltning beslutas av domstol p å
arvinges yr

kande. F ö ruts ä ttningar h ä rf ö r ä r emellertid att

arvingen inte har f ö rlorat sin r ä tt till ansvarsbe

gr ä nsning (se n ä rmare nedan vid C) samt att d ö dsboets

skulder inte ö verstiger tillg å ngarna. I det senare

fallet m å ste d ö dsboet i regel f ö rs ä ttas i konkurs

(se nedan
vid B 2). Ä ven efter ans ö kan av borgen ä r
f å r domstol besluta om d ö dsbof ö rvaltning,
om det finns sk ä l att anta att borgen ä rernas f ö rn ö jande s ä tts
i fara p å grund av arvingarnas å tg ä rder eller
ekonomiska situation. Borgen ä r m å ste konma in med s å dan ans ö kan sist inom tv å å r fr å n det arvet har mottagits. Anordnas d ö dsbof ö rvaltning, f ö rlorar arvinge sin befogenhet att f ö rvalta kvarl å tenskapen
och att f ö rfoga ö ver den.

2.
F ö rs ä ttande av d ö dsboet i konkurs (Nachlasskonkurs). Varje arvinge f ö r sig ä r
beh ö rig att g ö ra ans ö kan
om s å dan konkurs. Arvinge, liksom f ö rvaltare vid d ö dsbof ö rvaltning, m å ste
genast inge dylik ans ö kan, om vederb ö rande har konstaterat att d ö dsboets skulder ö verstiger
dess tillg å ngar. Underl å ter arvinge detta kan han bli ers ä ttningsskyldig gentemot d ö dsboets borgen ä rer
f ö r de skador som dessa å samkas till f ö ljd
av hans underl å tenhet. (I vissa fall kan arvinge i
st ä llet ans ö ka om r ä ttsligt
f ö rlikningsf ö rfarande - se nedan vid B 3). Ans ö kan ora d ö dsbokonkurs
ges in till den allm ä nna underr ä tt som var arvl å tarens
allra ä nna tvistera ä lsforum vid d ö dsfallet,
dvs. i regel r ä tten i den ort d ä r han hade sitt hemvist.

3.
Inledande av r ä ttsligt f ö rlikningsf ö rfarande med avseende p ä . kvarl å tenskapen
(Vergleichsverfahren iiber den Nachlass).

F ö r att undvika konkurs n ä r s ä dan
egentligen skulle

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 198

ha beg ä rts ä r det i vissa fall m ö jligt att i st ä llet ge in ans ö kan om r ä ttsligt
f ö rlikningsf ö rfarande med avseende p å kvarl å tenskapen.
Finns flera arvingar ra å .ste samtliga bitr ä da s å dan ans ö kan.

C. F ö r samarvinge g ä ller att han till dess arvskifte

sker svarar f ö r kvarl å tenskapens skulder endast raed

sin andel 1 kvarl å tenskapen, om han inte har f ö rlorat

sin r ä tt till ansvarsbegr ä nsning. Denna r ä tt
f ö rlorar

han, liksom ensamarvinge, om han bl.a.

1.
f ö rsummar att uppr ä tta
bouppteckning inom frist som domstol har best ä mt (Inventarfrlst),

2.
upps å tligen l ä mnar
oriktig uppgift till bouppteckningen,

3.
v ä grar l ä rana
uppgifter till bouppteckningen f ö r det fall
den uppr ä ttas av rayndighet eller

4.
underl å ter att efter borgen ä rs beg ä ran i domstols protokoll under edlig
f ö rpliktelse f ö rs ä kra att han
efter b ä sta vetskap i bouppteckningen har angett
kvarl å tenskapens egendom s å fullst ä ndigt
han kan.

D. F ö rsl å r inte kvarl å tenskapen till kostnaderna f ö r

kvarl å tenskapsf ö rvaltning, kvarl å tenskapskonkurs
eller

r ä ttsligt f ö rlikningsf ö rfarande
med avseende p ä kvar

l å tenskapen (ein diirftiger Nachlass),
kan arvinge und

g å personligt ansvar f ö r d ö dsboets
skulder, om han

l ä mnar ifr å n sig kvarl å tenskapen
f ö r exekutiva å tg ä rder

till borgen ä rernas f ö rn ö jande.

D ö dsbodel ä gares taler ä tt

o Enligt tysk r ä tt
g ä ller att d ö dsboet ä r'arvingarnas

2 Betr ä ffande
begreppet arvinge i tysk r ä tt se avsnittet ovan om d ö dsbodel ä gares
ansvar f ö r avlidens skulder.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 199

geraensamma tillg å ng.
D ä rf ö r f ö rvaltas boet av alla medarvingarna geraensarat.
Br å dskande f ö rvaltnings å tg ä rd f ä r dock f ö retas av enskild d ö dsbodel ä gare. Har testamentsexekut ö r, d ö dsbof ö rvaltare eller konkursf ö rvaltare f ö rordnats,
ä r denne ensara ber ä ttigad att f ö rvalta
boet. Varje enskild raedarvinge har eraellertid r ä tt att h ä vda krav som h ö r till d ö dsboet.
Han f ä r ä ven i eget naran f ö ra talan inf ö r dorastol mot boets g ä lden ä rer. Han m å ste dock i s å
fall kr ä va prestationen till f ö rm ä n f ö r samtliga medarvingar gemensamt.

Preskription av r ä tt
till arv och testamente

Arvsanspr å k
preskriberas enligt tysk r ä tt sedan 30 ä r har f ö rflutit
fr å n det att den s.k. arvsbesittaren (Erbschaftsbesitzer)
har omh ä ndertagit n å got av kvarl å tenskapen.
Med arvsbesittare menas en person som utan att vara arvinge har kvarl å tenskapen i besittning helt eller delvis.

3. Belgien

D ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder

Belgisk r ä tt betr ä ffande d ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder ä r i huvudsak identisk med fransk r ä tt p å f ö revarande omr å de
(se ovan i denna bilaga).

D ö dsbodel ä gares taler ä tt

Enligt belgisk r ä tt
kr ä vs normalt samtliga d ö dsbodel ä gares
saratycke till olika ä tg ä rder och dispositioner f ö r
boets r ä kning. Detta g ä ller ocks ä
i fr å ga ora ut-

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 200

ö vande
av boets taler ä tt. I vissa fall t.ex. betr ä ffande provisoriska administrativa å tg ä rder till å ts emellertid enskild del ä gare att agera sj ä lvst ä ndigt.

Preskription av r ä tt
till arv och testamente

De belgiska reglerna om preskription av r ä tt till arv och testamente ö verensst ä mmer
helt med fransk r ä tt.

4. Nederl ä nderna

D ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder

Enligt nederl ä ndsk
r ä tt ä r arvtagare ansvarig f ö r den
avlidnes skulder endast om han uttryckligen eller kon-kludent har mottagit
arvet. Huvudregeln ä r d å att han svarar f ö r s ä stor del av skulderna som hans arvslott utg ö r av det totala arvet. Fr å n denna huvudregel finns en del undantag. Ett s å dant ä r f ö ranlett av att vissa skulder anses
"odelbara", t.ex. f ö rpliktelse
att utge ett best ä mt f ö rem å l. F ö religger en dylik skuld, kan arvtagare vara skyldig att svara f ö r st ö rre del av
den d ö des g ä ld ä n vad som f ö ljer av nyssn ä mnda
huvudregel.

Mottar arvtagare arvet med f ö rbeh å ll att uppr ä tta bouppteckning, svarar han bara med sin arvslott
f ö r den avlidnes skulder (j ä mf ö r institutet
"acceptation sous b é n é fice d'inventaire" 1 avsnittet om Frankrike ovan).

D ö dsbodel ä gares taler ä tt

Enligt nederl ä ndsk
r ä tt f å r enskild arvtagare f ö ra talan mot
d ö dsboets g ä lden ä rer. Ar
boets fordran delbar

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 201

(se ovan),f ä r
arvtagarens talan inte avse st ö rre del av
fordringen ä n vad hans arvslott utg ö r av det totala arvet. Ä .r fordran odelbar g ä ller f.n. att arvtagarens talan f ä r
omfatta hela fordringen f ö r hans egen r ä kning. Enligt en ny lag,
som ännti inte har tr ä tt i kraft, skall emellertid betr ä ffande nyssn ä mnda
fall g ä lla att taler ä tten i fr å ga
om hela fordringen tillkommer antingen samtliga arvtagare geraensarat eller en
enskild arvtagare f ö r alla arvtagares r ä kning.

Preskription av r ä tt
till arv och testamente

Enligt nederl ä ndsk'
r ä tt uppg å r den successionsr ä ttsliga preskriptionstiden till 30 å r
fr å n arvfallet.

5. England

D ö dsbodel ä gares ansvar f ö r
avlidens skulder

Enligt engelsk r ä tt
ra å ste avlidons kvarl å tenskap ora-h ä ndertas
av en eller flera personer, s.k. personliga representanter (personal
representatives of the deceased). Dessa har att betala den dcdes skulder och
sedan f ö rdela den å terst å ende egendoraen
enligt lag eller testamente. Den personlige representanten kan vara f ö rordnad av deii avlidne i testamente (executor).
Saknas s ä dant f ö rordnande,skall dorastol utse personlig representant
(administrat ö r).

'' ä r arvinge eller testanentstagare
tar sitt arv i besittning, skall allts ä
den avlidnes skulder vara betalda. "Har den personlige representanten f ö rdelat kvarl å tenskapen
utan att betala g ä lden, kan borgen ä rerna kr ä va
honora personligen. De kan d ä ä ven v. ä nda
sig raot

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 202

arvinge eller testamentstagare sora har f å tt egendora efter den d ö de och beg ä ra
att sagda tillg å ngar anv ä nds till deras f ö rn ö jande.

Oinskr ä nkt
personligt betalningsansvar f ö r arvinge eller
testaraentstagare betr ä ffande avlidens skulder konner
inte i fr å ga enligt engelsk r ä tt.

D ö dsbodel ä gares taler ä tt

Enligt engelsk r ä tt
ut ö vas i princip taler ä tt f ö r den
oskiftade kvarl å tenskapen av den personlige
representanten f ö r den avlidne (se ovan). I vissa
fall f ä r enellertld arvinge eller testanentstagare
f ö ra talan f ö r den oskiftade kvarl å tenskapens r ä kning, t.ex. i fr å ga om domstols f ö rordnande
av personlig representant 1 h ä ndelse s å dan inte har utsetts av den avlidne.

Preskription av r ä -t
till arv och testaraente

Enligt engelsk r ä tt
utg ö r den sucoessionsr ä ttsliga preskriptionsfristen i princip tolv ä r. Fristen r ä knas
fr å n den tidpunkt n ä r arvtagaren fick r ä tt till sin lott. Denna tidpunkt ä r
vanligen identisk med det tillf ä lle d ä den avlidnes tillg å ngar omh ä ndertogs av den personlige representanten.
Har den personlige representanten gjort sig skyldig till bedr ä gligt f ö rfarande
raot arvtagaren eller beh å llit kvarl å tenskap for egen del, g ä ller ingen preskriptionsfrist.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 203

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds
Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m. m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt,
domstolsverket, riksskatteverket, familjelagssakkunniga (Ju 1970:52),
kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m, m,,
kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Hallands län, länstyrelsernas
organisationsnämnd, Svenska Bankföreningen, Post- och Kreditbanken, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund,

Riksskatteverket har bifogat yttrande av
kronofogdemyndigheten i Eskilstuna.

I det följande återges yttrandena i oavkortat skick under
olika avsnitt,

1 Allmänna synpunkter

1.1 Stockholms tingsrätt

Enligt tingsrättens mening har utredningen framlagt ett
väl genomarbetat och lämpligt avvägt förslag på områden, som med nu gällande
regler delvis är invecklade och svårtillgängliga. Tingsrätten hälsar med
särskild tillfredsställelse de förtydligande och utfyllande lagbestämmelser,
som föreslås beträffande dödsbodelägares talerätt,

1.2 Domstolsverket:

Betänkandet rör centrala civilrättsliga frågor inom
områden som är allt annat än lättillgängliga. Det hade därför varit önskvärt
att utredningen mera utförligt motiverat sina förslag. Att detta inte skett har
medfört vissa svårigheter vid granskningen av förslagen,

1.3 Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna:

Kronofogdemyndigheten tillstyrker i allt väsentligt
utredningens förslag.

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 204

1.4 Kammarkollegiet:

Kollegiet är i princip emot att det endast görs språkliga
ändringar av lagtexten utan att det klart kommer att framgå av propositionen
att det endast rör sig om dylika ändringar. Som exempel på en sådan ändring
vill kollegiet peka på förslaget om ändring av 3 kap, 3 § andra stycket

ärvdabalken
där "lände till förfång" ändrats till "var till skada
för". Den

som skall tillämpa den nya texten torde vara tvungen att -
för att vara säker på att ändringen ej innebär en ändring av sakinnehållet-
genom studium av förarbetena ta reda på hur det förhåller sig,

1.5 Utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för
dödsbo i vissa fall

m. m., länsstyrelsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Hallands län,

länsstyrelsernas organisationsnämnd, Svenska Bankföreningen och Post- och

Kreditbanken:

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran,

2 Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

2.1 Göta hovrätt:

Enligt nuvarande bestämmelser i 21 kap, ärvdabalken om
dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder kan dödsbodelägare drabbas av ett
långtgående personligt betalningsansvar. Utredningens förslag om återgång av
bodelning och arvskifte torde tillvarataga dödsbodelägarnas intressen i större
utsträckning än för närvarande. Då förslaget dessutom inte synes leda till att
borgenärernas rätt försämras, tillstyrker hovrätten utredningens val av lösning
i denna del. Emellertid kan viss kritik riktas mot den föreslagna utformningen
av återgångsreglerna. Förslaget att återgång skall leda till fullständig äterbäringsskyldighet
torde kunna medföra vissa komplikationer. Ett krav från en borgenär på ett
obetydligt belopp skulle sålunda, om delägarna ej kan enas om gäldens
betalning, medföra en total återgång. Detta synes vara alltför ingripande.
Bodelningar och arvskiften berör nämligen ej sällan egendom av betydande värde
och stor omfattning och ofta ingår fast egendom i boet. En total återgång
skulle härigenom kunna belasta delägarna med kostnader, som ej står i
proportion till den fordran som föranlett återgången. I många fall skulle de
föreslagna reglerna framstå som onödigt formella. En total återgång kommer
vidare att leda till att antalet fall kommer att öka där ställning måste tas
till frågan om återbäring kan ske och -om återbäring ej sker - hur ersättningen
skall bestämmas. Hovrätten anser på grund av det anförda att återgång liksom
hittills skall kunna begränsas till behovet i varje särskilt fall. Hovrätten
avstyrker således förslaget om införande av en obligatorisk total återgång.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 205

Utredningen föreslår, att bestämmelsen i 12 § utvidgas
till att avse också de fall då egendom har mottagits av dödsbodelägare från
dödsboet utan att bodelning eller arvskifte har skett. Enligt Walin (Kommentar
till ärvdabalken II, 1976, s.
201 f) torde bestämmelsen redan i dag i vissa fall omfatta även formlösa
bodelningar och arvskiften och utlämnande av förskott sker emellanåt med stöd
av 11 §. Eftersom utredningen föreslagit att detta stadgande skall upphävas
tillstyrker hovrätten det föreslagna tillägget till 12 §.

Utredningen
har behandlat frågan om ett eventuellt införande av offentlig dödsboförvaltning
och obligatorisk boutredningsmannaförvaltning. De i betänkandet redovisade
skälen häremot är dock av sådan styrka att införande av sådana
förvaltningsformer ej bör ifrågakomma.

2.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten finner att det av utredningen föreslagna
alternativet, som innebär återgång av bodelning och arvskifte om de sker innan
skulderna har betalats, allmänt kan sägas innebära en ändamålsenlig reglering
av frågan om dödsbodelägarnas ansvar för den avlidnes skulder. Förslaget medför
en i förhållande till nuvarande regler rimlig begränsning av delägarnas ansvar
och är också enklare att tillämpa. Alternativet att helt slopa reglerna i 21
kap. ÄB och lita till skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB innebär måhända endast
tillämpningssvårigheter av bevisrättsllgt slag. Dessa svårigheter är dock
enligt hovrättens mening så väsentliga att ett sådant alternativ medför en icke
godtagbar försämring för borgenärerna. Av flera skäl kan hovrätten inte heller
förorda det alternativ som innebär en offentlig dödsboförvaltning eller
obligatorisk boutredningsmannaförvaltning. Visserligen torde borgenärernas
rätt i ett sådant system i hög grad säkras. Ett system enligt någon av de nu
angivna modellerna innebär emellertid en ordning som är främmande för svensk
rätt. Det innebär en byråkratisering och en iblandning av myndigheter på ett
område där medborgarna traditionellt själva har skött sina angelägenheter. De
fördelar det således möjligen kan innebära för borgenärerna med offentlig
dödsboförvaltning eller obligatorisk boutredningsmannaförvaltning uppväger
enligt hovrättens mening inte de nackdelar det innebär med en sådan ordning
både från allmänna synpunkter och från kostnadssynpunkter.

Sammanfattningsvis
tillstyrker hovrätten utredningens förslag om att nu gällande huvudregel om
dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder ersätts med bestämmelser om
återgång av bodelning och arvskifte som äger rum innan den dödes skulder har
betalats.

När det
gäller de enskilda bestämmelserna i 21 kap. ÄB vill hovrätten i anslutning till
den föreslagna utvidgningen av 12 § ifrågasätta om det av praktiska skäl inte
borde vara möjligt för dödsbodelägarna att före bodelning

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 206

och
arvskifte ta emot den avlidnes mera personliga tillhörigheter av ringa
ekonomisk betydelse, såsom kläder, böcker och husgeråd, utan att riskera
personligt betalningsansvar för den avlidnes kända skulder. I övrigt ger
utredningens förslag i fråga om sakinnehållet i 21 kap. inte anledning till
något särskilt uttalande från hovrättens sida.

Beträffande
skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB finns en principiell skillnad mellan detta
stadgande och återgångsreglerna i 21 kap. ÄB.

Som
utredningen anfört förs återgångstalan av dödsboet mot delägare efter det att
borgenären riktat krav mot boet, medan skadeståndstalan förs direkt av
borgenären mot dödsbodelägaren. Processionellt befinner sig borgenären i en
helt annan ställning vid en skadeståndstalan än vid en återgångstalan, med alla
de konsekvenser detta kan medföra. Enbart detta förhållande utgör enligt
hovrättens mening tillräckligt skäl att behålla skadeståndsregeln i 18:6 ÄB.

Utredningens
förslag innebär helt och hållet en nyordning av regelsystemet rörande
dödsbodelägares ansvar för avlidens gäld. Beträffande den lagtekniska
utformningen av förslaget har utredningen emellertid förordat, att den
nuvarande paragrafnumreringen i 21 kap. ÄB skall behållas. Utöver vad
utredningen själv har anfört om konsekvenserna av en sådan ordning kan påpekas
att som ytterligare ett märkligt resultat av den föreslagna dispositionen
kommer §§ 6 och 7, som närmare reglerar hur återgången för vissa fall skall
ske, att gå före bestämmelsen om när återgång skall äga rum. Enligt hovrättens
mening är den av utredningen föreslagna dispositionen inte lämplig. Hovrätten
anser, att hela 21 kapitlet bör redigeras om bl. a. så att den nya föreslagna
huvudregeln får sin naturliga plats i början av kapitlet.

2.3
Stockholms tingsrätt:

Ärvdabalkens
21 kapitel, vari de mest genomgripande ändringarna föreslås, får genom dessa en
något egendomlig disposition, vilket också påpekats av utredningen.
Huvudreglerna om ansvaret för den dödes gäld kommer således först i 12 § och 12
a §. Tingsrätten anser att kapitlet borde redigeras om, så att dessa
huvudregler kommer att inleda kapitlet, och att kapitlet borde erhålla annan
paragrafnumrering. Det synes därvid lämpligt, att de båda nämnda paragraferna
arbetas samman till en, varvid man skulle kunna undvika en upprepning av det
sista stycket, som reglerar formlösa skiften av dödsbon. Tingsrätten kan för
sin del inte finna, att nackdelarna med en sådan åtgärd skulle överväga
fördelarna. Samma redaktionella ändring kan ifrågasättas beträffande 16
kapitlet om preskription av rätt att taga arv eller testamente.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 207

2.4 Domstolsverket:

Enligt domstolsverkets uppfattning bör som princip i fråga
om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder gälla att den avlidnes
borgenärer inte skall få sin ställning förbättrad genom dödsfallet. Delägarnas
ansvar bör alltså begränsas till vad som erhållits från dödsboet.
Domstolsverket finner utredningens förslag om återgång av bodelning och
arvskifte lämpligt.

I likhet
med utredningen anser domstolsverket att bestämmelsen i 18 kap. 6 § ÄB om
skadestånd bör finnas kvar. Domstolsverket finner det emellertid mycket
tveksamt om även bestämmelsen i 21 kap. 12 § bör kvarstå. Stadgandet i 12 §
innebär att delägare genom att skifta egendom innan all skuld betalts ådrar sig
personligt ansvar för veterlig gäld. Enligt domstolsverkets mening kan det
ifrågasättas om det finns anledning att i något fall låta ansvaret gå så långt.
De problem som uppkommer för borgenärerna om 12 § upphäves torde bero på
svårigheterna att sedan egendomen skingrats visa vilken egendom som tillhörde
boet. I de fall delägare medvetet förringar borgenärernas rätt skulle man kunna
tänka sig en regel som stadgade personligt gäldsansvar endast om delägaren inte
förmådde visa vilken egendom som ingick i boet. Utskiftad egendom skulle då
följa huvudregeln om återgång. Det sagda gäller enligt domstolsverkets mening i
princip också bestämmelsen i 21 kap. 14 § andra meningen ÄB. Beträffande båda stadgandena
tillkommer dessutom att det ansvar som kan drabba delägare går långt utöver det
som kan drabba den som gör sig skyldig till gäldenärsbrott. Enligt
domstolsverkets uppfattning kan det ifrågasättas om det för att utkräva
skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada av den som begått mened vid
bouppteckningens edfästande krävs något särskilt stadgande i ÄB. Bestämmelsen
i 2 kap. 4 § skadeståndslagen torde räcka.

2.5 Riksskatteverket:

RSV konstaterar att utredningen inte uppmärksammat i
vilken omfattning det personliga betalningsansvaret är av betydelse med avseende
på skatter och allmänna avgifter. De begränsningar i betalningsansvaret som
finns enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen och motsvarande bestämmelser
enligt andra skatteförfattningar gäller enbart för preliminär B-skatt,
kvarstående skatt, tillkommande skatt och mervärdeskatt. För betydelsefulla
medelslag som t. ex. arbetsgivaravgifter och punktskatter gäller inte detta
begränsade ansvar utan för dessa medel torde i princip gälla de allmänna
reglerna om gäldansvaret i ärvdabalken. Om ärvdabalkens regelsystem ändras blir
följden att två olika system även i fortsättningen skall tillämpas, ett enligt ärvdabalken
enligt vilket bodelning och arvskifte kan gå åter och ett annat med begränsat
ansvar enligt vissa skatteförfattningar. RSV vill ifrågasätta om det är
lämpligt med två system för delägares ansvar. Utredningen har inte berört
frågan. Det är vanligt att skatteskulder

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 208

förekommer
bland avlidens skulder. Två system för delägares ansvar kan skapa
komplikationer i den praktiska tillämpningen. För en enskild delägare måste det
framstå som märkligt att hans betalningsansvar kan vara strängare för vissa av
statens skattefordringar - t. ex. enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen - än
för andra sådana fordringar, eftersom den föreslagna jämkningsregeln inte torde
omfatta skattefordringar med begränsat personligt betalningsansvar.

Starka
skäl talar för att samtliga offentligrättsliga fordringar behandlas lika med
avseende på delägares ansvar. En strävan mot enhetlighet finns t. ex. i fråga
om förslaget till preskription av skattefordringar m. m., SOU 1978:87. Man kan
tänka sig att antingen anpassa de nu undantagna skattefordringarna till
systemet enligt ärvdabalken eller att renodla de olika systemen på olika slags
fordringar. Frågan måste emellertid närmare utredas än vad som är möjligt inom
ramen för ett remissvar. Ett steg i riktning mot enhetligare regler skulle vara
att t. ex. låta den pågående punktskatteutredningen ta upp frågan om dödsbodelägaransvaret
för punktskatter.

En
annan viktig skillnad som föreligger mellan de två ansvarssystemen gäller
indrivningen och därmed hur man från statens sida hävdar sina
betalningsanspråk. Vid indrivning av inkomstskatter och mervärdeskatt mot
skiftat dödsbo kan kronofogdemyndigheten enligt fast praxis verkställa
utmätning direkt hos delägare med stöd av exekutionstitel mot den avlidne eller
dödsboet (se SvJT 1975 s. 63 ff och däri citerat rättsfall NJA 1969 s. 418 samt
SvJT 1972 ref. s. 19). När det gäller andra fordringar däremot måste staten
utverka särskild exekutionstitel mot dödsbodelägarna, vilket givetvis är ett
betydligt omständligare förfarande.

Sammanfattningsvis
anser RSV att den föreslagna lagstiftningen inte bör genomföras utan att
konsekvenserna av att använda två system för dödsbodelägares ansvar närmare
belysts. Om författningsändring genomförs bör den ske med utgångspunkt i att
man skapar något så när enhetliga regler för dödsbodelägares ansvar för
civilrättsliga respektive offentligrättsliga fordringar.

2.6
Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna:

Bestämmelserna
i ärvdabalken om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder anses gälla även
sådana allmänna utskylder som inte omfattas av reglerna i 75 §
kommunalskattelagen och motsvarande lagrum i annan skattelagstiftning, dvs.
annan skatt än B-, K-, T-skatt och mervärdeskatt. Skattelagstiftningens regler
om betalningsansvarighetens omfattning och lottläggning på de olika
dödsbodelägarna är lätta att tillämpa och väl avvägda. Utverkande av särskilda
exekutionstitlar behövs inte. Myndigheten

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 209

vill därför föreslå att dessa regler görs tillämpliga för
hela skatte- och avgiftsområdet (jfr i sammanhanget U XII s. 203 ff och
lagrådsremissen s. 276 ff).

Utredningen
har över huvud taget inte berört reglerna om dödsbodel-ägaransvarighet i
skattelagstiftningen mer än marginellt. Vid indrivning kommer
kronofogdemyndigheterna ofta i kontakt med dessa frågor och det kan röra sig om
avsevärda belopp. På en rad områden kan tveksamhet råda hur frågorna skall
behandlas, låt vara att ledning kan hämtas från praxis. Fråga kan t. ex. vara
om förmånsrättslagens tillämpning före arvsskifte, dvs. vilka skulder som får
betalas/betalats före skatteskulder och vilka belopp dödsboet/dödsbodelägarna
sålunda skall anmodas betala. Fråga kan vara om boutredningsman eller
förmyndares ekonomiska ansvar i sammanhanget, avsaknaden av skifteshandling
(som enligt myndighetens mening f. ö. alltid borde finnas och föi-varas hos
tingsrätten), felaktiga skiften och frågor som hör till lottläggningen. En
kartläggning av eventuella olägenheter och oklarheter kan erhållas genom enkät
hos kronofogdemyndigheterna.

2.7 Familjelagssakkunniga:

Vad först gäller frågan när dödsbodelägare skall kunna
drabbas av personligt ansvar anser vi i likhet med utredningen att den
nuvarande huvudregeln är alltför sträng mot dödsbodelägarna. Visserligen
framgår det av enkäter som utredningen företagit att det personliga ansvaret
görs gällande förhållandevis sällan, bl. a. därför att långivare mestadels har
betryggande säkerhet. Def kan dock inträffa att dödsbodelägare, kanske av ren
okunnighet om vad lagen fordrar av dem, drabbas av ett långt gående ansvar. Vi
finner det angeläget att det här sker en ändring. Det är rimligt att anknyta
till att delägarna verkställer bodelning eller arvskifte med vetskap om att
skuld ännu inte blivit betald.

I detta
sammanhang har utredningen tagit upp det förhållandet att bodelning respektive
arvskifte skett formlöst, dvs. tillgångarna har rent faktiskt skiftats mellan delägarna
utan att man iakttagit den föreskrivna formen, nämligen handling som
underskrivs av delägarna med vittnen. Sådana skiften betraktas av utredningen
som en nullitet (s. 61-62) vilket betyder att det inte finns någon
rättshandling att anknyta påföljden till.

Därför har med bodelning och arvskifte likställts det
faktum att delägare mottagit egendom av dödsboet utan att bodelning eller
arvskifte skett (21:12 andra st.).

Vi kan
inte finna att det skulle vara omöjligt för borgenär att göra det personliga
ansvaret gällande gentemot delägare som faktiskt skiftat tillgångarna utan att
iaktta föreskriven form (se NJA II 1933
s. 457). Ett klargörande yttrande om att dylika förrättningar också kan läggas
till grund för gäldsansvar kan möjligen vara nyttigt men behöver kanske inte
nödvändigtvis förekomma i själva lagtexten.

14 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 210

För det fall att man först efter bodelningen eller
arvskiftet får kännedom om en skuld har utredningen som huvudregel föreslagit
(21:12 a §) att bodelningen eller skiftet skall gå åter och delägarna återbära
vad de mottagit av dödsboet. Även detta är en lämplig reglering om delägare och
borgenärer inte kan komma överens om betalning av skulden. Vi tillstyrker
alltså förslaget men vill också här sätta ett frågetecken för vad som sägs om
det förhållandet att det inte finns någon giltig förrättning som kan återgå
(21:12 a fjärde st.).

Utredningens förslag tycks emellertid utgå från att
bodelning respektive arvskifte alltid skall ske efter ett dödsfall. Vad gäller
bodelning efter gift person får man onekligen den uppfattningen av stadgandet i
GB 12:1 som säger att, då make dött, bodelning skall ske såvida inte till följd
av äktenskapförord eller boskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade
giftorättsgods. Det finns emellertid fall, förutom de nyss nämnda, då bodelning
inte förutsätts skola ske. Ett sådant är då den avlidne var gift men saknade
bröstarvingar. Då tillfaller kvarlåtenskapen maken enligt 3 kap. 1 § ÄB utan
bodelning (se NJA II 1928 s.
294).

Med nu gällande reglering kommer den efterlevande efter
utgången av de i 21:1 ÄB stadgade fristerna att överta ansvaret för den avlidne
makens skulder och svara för dessa med all sin egendom, både sin egen och den
som härrör från den avlidne. Om bodelning sker eller inte får då ingen
avgörande betydelse. Upphävs 21:1 ÄB kommer emellertid hela systemet i stället
att hängas upp på bodelningen. Hur skall man då förfara när ingen bodelning
finns? Finns något annat faktum till vilket man kan knyta inträdet av det
personliga ansvaret enligt 21:12 eller återbäringsskyldigheten enligt 21:12 a?
Kan den efterlevandes arv anses gå in under tilläggsregeln i 21:12 andra
stycket eller 21:12 a fjärde stycket som med bodelning resp. arvskifte likställer
den situationen att egendom mottagits från dödsboet utan att bodelning eller
arvskifte skett. Utredningen har uppenbarligen inte menat att så utan vidare skuUe
vara faUet. Reglerna har ju som nämnts tillagts med tanke på faktiska men
ogiltiga skiften. Det måste också ofta sägas möta svårigheter att fastslå att
egendom mottagits av den efterlevande. Detta kan vara möjligt om den avlidne
hade enbart enskild egendom. Då uppkommer emellertid frågan när egendomen skall
anses ha mottagits, vid arvfallet, vid eventuell boutrednings avslutande, eller
annan tidpunkt? I värsta fall skulle följden bli en försämring av den efterlevandes
ställning jämfört med vad som nu gäller, då man har åtminstone en månad på sig
efter bouppteckningen då ansvarsbefrielse kan erhållas genom egendomsavträde.
Den nuvarande regeln har i så fall den fördelen att rättsläget är klart genom
att en bestämd tidsfrist är utsatt.

Hade makarna giftorättsgemenskap är det ofta inte så lätt
att tala om att den efterlevande mottagit egendom av dödsboet. När det gäller
en först efter bouppteckningen känd skuld är det i varje fall inte så enkelt
att fastslå hur mycket den efterlevande fått. Det är ju inte så att den
efterlevande för att

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 211

täcka skulden skall behöva avstå från upp till häften av
boet. I stället måste bestämmas hur mycket av den avlidnes egendom som, med
hänsyn tagen även till den nya skulden, skulle ingå i en bodelning. Följden
blir att om skulden är av någon betydelse en tänkt bodelning måste komma till
stånd för att det skall kunna fastställas om det finns täckning för skulden och
i vad mån den efterlevande måste avstå av sin egendom till dödsboet. Om inte
21:12 andra stycket täcker fallet med efterlevande make blir i stället följden
att denne, eftersom bodelning inte sker, överhuvudtaget inte kan göras
personligen ansvarig. Detta är inte heller tillfredsställande. Visserligen är
enligt vår mening efterlevande make i behov av ett visst skydd när det gäller
den avlidne makens skulder, men det är inte orimligt att ett visst ansvar
inträder efter en tid. Hur gränsdragningen skall ske bör klart anges i lagen.
Det kan ur praktisk .synpunkt vara svårt att ha regler om att bodelning alltid
skall ske. För närvarande sker sådan troligen bara om den efterlevande avstår
från arvet eller om dödsboet sätts i konkurs. Man kunde emellertid tänka sig
att låta det personliga ansvaret inträda först när den efterlevande, sedan boutredningen
är avslutad, formellt förklarat sig tillträda boet eller överta ansvaret för
skulderna. Klara regler om förfarandet måste finnas. Vad som nämligen framför
allt måste undvikas är att ansvar inträder automatiskt. Också för andra fall
där det bara finns en dödsbodelägare och någon skiftesförrättning alltså inte
äger rum, bör det klart anges vid vilken tidpunkt arvingens personliga gäldansvar
skall inträda.

2.8 Kammarkollegiet:

I samband med utredningen av frågan om dödsbodelägares gäldsansvar
är det ett särskilt spörsmål som enligt kollegiets mening bör undersökas.
Kollegiet, som ganska ofta kommer i beröring med problemet, syftar på följande
situation. Den avlidne har på sitt liv tagit en livförsäkring och satt in en förmånstagare.
A, till försäkringen. Vid sin död efterlämnar han dottern B. I boet föreligger
en brist om 100 000 kr. Försäkringens värde är enahanda belopp, 100 000 kr.
Slutligen gör vi antagandet att rätten till försäkringen enligt 116 § lagen
(1927:77) om försäkringsavtal inte får tas i mät och att D gör anspråk på rätt
till laglott. Enligt 104 § första stycket nämnda lag ingår rätten till
försäkringen inte i kvarlåtenskapen. Med A:s rätt konkurerar dels D:s rätt,
dels borgenärernas. Enligt andra stycket i nämnda paragraf har D intill
beloppet av sin laglott bättre rätt än A, och A har enligt första stycket
bättre rätt än borgenärerna, men är det för den skull självfallet att D har
bättre rätt än borgenärerna? Syftet med det i nämnda andra stycke stadgade laglottsskyddet
lär väl åtminstone i allt väsentligt vara att bröstarvingarna inte skall komma
i sämre läge än om förmånstagare inte hade satts in, men av detta syfte följer
ju ingalunda att D bör komma i bättre läge än om ingen annan förmånstagare än
dödsboet funnits, vilket skulle bli följden av att D ansågs ha genom förmånstagarförordnandet
fått bätte rätt än borgenärerna.

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 212

Högsta
domstolen har vid avgörandet av det uppmärksammade fallet Stuart (NJA 1978
sidan 329) utgått från att så är fallet, men domstolens uppmärksamhet har av
allt att döma inte varit inriktad på denna fråga utan på andra problem. I allt
fall blir spörsmålet inte belyst i motiveringen till beslutet. Två författare
(Almgren och Jan Hellner) som berört frågan, är närmast böjda för att (i vårt
exempel) anse D ha bättre rätt än borgenärerna men kan inte sägas ha givit
övertygande skäl för riktigheten av sin åsikt.

Spörsmålets
praktiska betydelse bör väl inte överdrivas. 1 flertalet fall är nämligen
arvingarna insatta som subsidiära förmånstagare, och i sådant fall träder de in
som förmånstagare om A faller bort, vilket ju leder till att de enligt 104 §
första stycket och 116 § försäkringsavtalslagen har bättre rätt än
borgenärerna. (I fallet Stuart gällde detta i verkligheten i allt fall om den
värdefullaste försäkringen, en pensionsförsäkring, men denna omständighet
uppmärksammades inte i målet, vilket lett till att kollegiet nödgats söka
resning mot högsta domstolens beslut.)

Även
om frekvensen av sådana fall där förevarande fråga vid insiktsfull bedömning
har betydelse sålunda inte får överdrivas, får man å andra sidan inte
underskatta frågans vikt i de fall där den har betydelse. I tlera fall där
kollegiet i samband med beräkning av arvsskatt undersökt hur försäkringsmedlen
fördelats, har det visat sig att bland intressenterna och även hos boutredningsmannen
råder ovisshet om vem som egentligen är berättigad till medlen.

2.9
Svenska sparbanksföreningen:

Det
är inte ovanligt att delägare som ej känt till reglerna om gäldansvar i 21 kap.
ÄB oförskyllt drabbats av stora ekonomiska förluster. Sparbanksföreningen har
därför inget att erinra mot de ändringar som föreslås av utredningen och som
innebär att regeln om gäldansvar ersätts med en bestämmelse om återgång av
bodelning och arvskifte som sker innan den dödes skulder betalats.

I
detta sammanhang kan också nämnas att de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. ÄB
i mycket ringa omfattning har tillämpats av sparbanken som haft fordringar på dösbon.
Sparbankerna har som regel säkerhet för sin fordran, varför man inte behöver
kräva betalning av enskild delägare som åsidosatt bouppteckningsplikten eller
underlåtit att inom lagstadgad tid avträda boet till konkurs eller till
förvaltning av boutredningsman.

Enligt
föreningens mening borde utredningens förslag även kunna förenkla och
underlätta förvaltningen av boet. Förslaget tillstyrkes därför.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 213

2.10 Sveriges advokatsamfund

Samfundet delar utredningens uppfattning om angelägenheten
av att upphäva dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder för de fall att
bouppteckning inte förrättats inom föreskriven tid eller boets tillgångar inte
inom viss tid avträtts till förvaltning av boutredningsman eller konkurs.
Samfundet ifrågasätter emellertid om inte förslagets utformning av ÄB 21:12 a)
förhindrar de i praktiken vanligen förekommande delarvskiftena. Dessa görs ofta
innan all dödsboets veterliga gäld har betalats. Inte sällan förrättas och
verkställs delskiften av ett dödsbos lösa egendom innan dödsboet tillhörig fast
egendom försålts eller överenskommelse om dess tillskiftande till delägare
träffats. Något hinder mot ett sådant förfarande bör inte föreligga då den
fasta egendomens värde uppenbart överstiger dess gäldbelastning och eventuella
övriga skulder, som boutredningskostnader m. m.

Även slutliga arvskiften upprättas ofta innan dödsboets
skulder, t. ex. skatter, till fullo betalats, varvid avsättning sker av
erforderliga medel till täckande av skulderna. Ett sådant förfarande måste även
framdeles kunna tillämpas.

2.11 Sveriges domareförbund:

Såsom framhålls såväl i direktiven till utredningen som i
utredningens egna överväganden är gällande bestämmelser i 21 kap. ÄB om dödsbodelsägares
gäldsansvar invecklade och svårtillgängliga. Detta är olyckligt särskilt med
hänsyn till att bestämmelserna kan medföra att en dödsbodelägare oförskyllt
drabbas av ett långtgående betalningsansvar. Domareförbundet anser därför, i
likhet med utredningen, att reglerna bör förenklas och att dödsbodelägares
intressen bör tillgodoses bättre. Härvid måste givetvis beaktas att
borgenärernas skydd inte urholkas. Även nu gällande regler ger emellertid
borgenärerna ett begränsat skydd beroende på olika omständigheter. En sådan är
att reglerna om dödsbodelägares gäldsansvar tillämpas i mycket liten omfattning
beroende på att de är så svårtillgängliga. Vidare är reglernas genomslagskraft
begränsad genom att vissa fall är undantagna från deras tillämpningsområde, t.
ex. då efter den döde finns endast utmätningsfria tillgångar och då
bouppteckning ersatts med dödsboanmälan vilket sker i en fjärdedel av samtliga
dödsbon. Som utredningen påpekat gäller det att finna regler som på ett
tillfredsställande sätt balanserar dödsbodelägarnas och borgenärernas
intressen. Enligt domareförbundets mening har utredningen lagt fram ett i
väsentliga delar väl avvägt förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak att bestämmelserna
i 21 kap. 1-3, 5, 11 och 13 §§ ÄB upphävs. I stället föreskrivs i en ny
paragraf, betecknad 12 a, att dä tidigare okända skulder blir kända först efter
det att bouppteckning samt bodelning eller arvskifte skett, skall skiftet
eller

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 214

delningen gå åter med påföljd att var och en skall återbära
vad han mottagit. En fördel med detta förslag är att dödsbodelägarna inte blir
skyldiga att till borgenärerna avstå mer än vad de mottagit från boet. När
dödsbodelägarna ställer sig de föreslagna reglerna till efterrättelse synes den
föreslagna ordningen smidig. Om dödsbodelägare inte lojalt underordnar sig
bestämmelserna om återgång skall, enligt vad utredningen uttalar på sid. 71 i
betänkandet, dödsboet föra återgångstalan mot delägaren. Utredningen har
emellertid inte berört frågan hur återgången skall komma till stånd om dödsboet
i sådana fall underlåter att agera. Detta bör klarläggas. En utväg för
borgenärerna kan vara att begära boets avträdande till förvaltning av
boutredningsman.

Återgång
skall givetvis inte behöva ske om dödsbodelägarna och borgenärerna kan träffa
överenskommelse om gäldens betalning. Som utredningen påpekat kan det
ifrågasättas om återgången måste vara fullständig i samtliga fall där
överenskommelse inte kan träffas. Även en partiell återgång torde emellertid
många gånger innebära en sådan rubbning av förutsättningarna för delningen och
skiftet att detta enligt allmänna regler bör gå åter. Domareförbundet delar
därför utredningens uppfattning att fullständig återgång skall ske i samtliga
fall där överenskommelse med borgenärerna inte kan träffas. En sådan ordning
måste också, enligt domareförbundets mening, medföra en viss press på delägarna
att söka nå en uppgörelse med borgenärerna.

För det
fall att mottagaren, då återbäring skall ske, inte har kvar den mottagna
egendomen skall han enligt utredningens förslag ersätta dess värde. Dessutom
skall han ersätta boet den skada som han kan ha vållat boet, om det berodde på
honom att egendomen gick från honom och han då kände till eller borde ha känt
till att dödsboet hade obetalda skulder. Den som var i ond tro, då han gjorde
sig av med den egendom som han fått från boet, skall alltså enligt utredningens
förslag ersätta den skada som härigenom vållats boet. Enligt domareförbundets
mening kompliceras lagtexten av dessa bestämmelser om ondtroende delägare. Som
utredningen själv påpekar torde i de flesta fall den ersättning som den
ondtroende dödsbodelägaren har att utge bli densamma som om han hade varit i
god tro. Dödsboet torde i regel vilja ha egendomen tillbaka för att reaUsera
den och härigenom få tillfälle att främja borgenärerna. Dödsboets nytta av
egendomen torde därför i de flesta fall motsvara vad dödsboet kan få ut vid en
försäljning av egendomen på öppna marknaden, vilket i sin tur torde motsvara
det belopp som den godtroende dödsbodelsägarna har att ersätta dödsboet med.
Det förefaller överhuvudtaget oklart vilken skada som i förevarande fall skulle
kunna uppkomma för dödsboet. Med hänsyn till det anförda sätter domareförbundet
i fråga om den särskilda regleringen för ondtroende dödsbodelägare i dessa fall
motsvaras av sådan nytta för dödsboen och härigenom för borgenärerna, att det
är värt att för den skull komplicera lagtexten.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 215

Domareförbundet finner det välmotiverat att, som
utredningen föreslagit, föreskriva att bestämmelserna i 12 och 12 a §§ om
bodelning och arvskifte i tillämpliga delar också skall gälla i sådana fall då
egendomen har mottagits från dösboet utan att bodelning eller arvskifte
formligen har skett.

3 Dödsbodelägares talerätt

3.1 Göta hovrätt:

Hovrätten tillstyrker att det föreslagna tillägget i 3
kap. 3 § 2 st. ärvdabalken införes samt att lagtexten i samband härmed
moderniseras. För erhållande av en enhetlig språklig utformning av lagtexten
bör emellertid justering göras även i lagrummets sista stycke.

120 kap. 1
§ ärvdabalken stadgas att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter
dödsfallet om rätten ej på ansökan inom samma tid förlänger fristen.
Bestämmelsen bör enligt förslaget kompletteras med en regel om vem som har rätt
att begära sådan förlängning. Såvitt hovrätten har sig bekant torde nuvarande
utformning av lagrummet icke föranleda några tillämpningssvårigheter i aktuellt
hänseende vid tingsrätterna. Behov av föreslagen ändring torde därför ej
föreligga.

3.2 Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag till utfyllande
rättsregler om dödsbodelägares talerätt i fråga om återgångstalan enligt 3 kap.
3 § 2 st. ÄB och till allmänna bestämmelser om dödsbodelägares behörighet att
föra talan som part för boets räkning.

När det
gäller den föreslagna regeln att såväl dödsboet som enskild delägare eller legatarie
tillerkänns talerätt i fråga om rätt att göra ansökan om förlängning av tid för
boupptecknings förrättande är det enligt hovrättens mening tveksamt om det
finns behov av en sådan reglering. Avsaknaden av regler om talerätt på området
torde inte tidigare ha föranlett några tillämpningssvårigheter. Hovrätten vill
dock inte motsätta sig den föreslagna regleringen.

Hovrätten har ingen erinran mot utredningens övriga
förslag i denna del av betänkandet.

3.3 Stockholms tingsrätt:

Beträffande dödsbodelägares talerätt har utredningen i 19
kap. 12 a § föreslagit att boutredningsman - för det fall sådan är förordnad då
talan väckes - hos rätten skall kunna anmäla, att han motsätter sig den väckta
talan, och därmed kunna hindra delägare från att utöva talerätten. I

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 216

betänkandet har inte berörts vad som skall gälla, när
boutredningsman förordnats först efter det att en sådan talan väckts.
Tingsrätten anser ett klargörande på denna punkt vara nödvändigt.

3.4 Domstolsverket:

Domstolsverket hälsar med tillfredsställelse att regler om
dödsbodelägares talerätt för dödsboet blir lagfästa. Domstolsverket accepterar
därvid att dödsbodelägare bara kan föra s. k. intern talan. Den inskränkning i
talerätten som föreslås genom vetorätt för boutredningsman vill domstolsverket
emellertid avstyrka. Förhållandet torde ofta vara det att delägaren och
boutredningsmannen inte har samma uppfattning i frågan om talan är utsiktslös
eller inte. Bedömer boutredningsmannen chanserna till framgång i processen som
goda för han naturligtvis själv boets talan. Den möjlighet att få ändring i
boutredningsmannens veto som utredningen anvisat (s. 98 ö) förefaller inte
genomtänkt. Det är sålunda knappast lämpligt att rätten avgör om talan skall få
föras. Visserligen har en liknande befogenhet tillagts domstolarna genom de
ändringar i rättshjälpslagen som träder i kraft den 1 januari 1980; domstol
skall vägra allmän rättshjälp om den rättssökande inte har befogat intresse att
få sin talan prövad. Härifrån är emellertid steget ganska långt till att direkt
säga till dödsbodelägaren att en talan inte får föras. Dessutom förutsätter den
föreslagna bestämmelsen att domstolen kontrollerar att den nya
boutredningsmannen inte lägger in sitt veto.

Domstolsverket har ingen erinran mot det föreslagna
tillägget till 3 kap. 3 § andra stycket ÄB. Utredningens förslag till reglering
av talerätt vid ansökan om förlängning av tid för förrättande av bouppteckning
kan också tillstyrkas även om den tveksamhet utredningen pekat på inte torde ha
vållat några större problem vid tillämpningen.

3.5 Familjelagssakkunniga:

Vi har inte närmare granskat förslaget i denna del.
Emellertid har vi noterat att utredningen föreslår ett tillägg till 3 kap. 3 §
andra st. ÄB, ett tillägg som sägs överensstämma med rättspraxis. Vi vill i
sammanhanget nämna att vi i vårt pågående utredningsarbete, som omfattar bl. a.
efterlevande makes rätt, kommer att föreslå betydande ändringar i makes
arvsrätt, varvid kapitlet kommer att omarbetas helt.

3.6 Svenska sparbanksföreningen:

Den kodifiering av domstolspraxis som utredningen föreslår
har föreningen inget att erinra mot. Förslaget att enskild dödsbodelägare i
vissa fall får utökad rätt att föra talan för boets räkning torde komma att
förenkla förvaltningsförfarandet i flera hänseenden och därigenom nedbringa
förvaltningskostnaderna.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 217

3.7 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet instämmer i utredningens förslag att den
utvidgade talerätt för dödsbodelägare, som kommit till uttryck i högsta
domstolens praxis, fastställes i lag. En sådan talerätt har medgivits även i
fall då boutredningsman varit förordnad. Utredningens förslag att
boutredningsman skall tilläggas befogenhet att genom uttrycklig förklaring hidnra
delägare från att utöva talerätten, finner samfundet därför inte godtagbart.
Anledningen till att dödsbodelägare själv önskar föra talan av ifrågavarande
slag är regelmässigt att boutredningsmannen förklarat sig inte vilja göra
detta. Motivet för boutredningsmannens ställningstagande kan vara att ett motsatsförhållande
uppstått mellan honom och delägare, som önskar föra talan. Risk kan då
föreligga att boutredningsmannen mindre välgrundat hindrar delägare från att
utöva talerätten.

Utredningen
har som skäl för införande av boutredningsmannens vetorätt anfört att denne kan
bedöma talan som helt utsiktslös och endast ägnad att fördröja boutredningen.
Delägare, som har annan mening än boutredningsmannen, hänvisas att hos rätten
begära boutredningsmannens entledigande. I samband med handläggningen av detta
ärende skulle rätten kunna pröva om det funnes skäl för ifrågavarande talan. En
sådan prövning måste med nödvändighet bli summarisk och kan inte ge det
slutliga svaret på frågan huruvida talan är berättigad eller inte. Samfundet
avstyrker därför det föreslagna förfarandet.

Vidare
synes utredningen utgå från att boutredningsmannen alltid är bättre skickad än
dödsbodelägarna att ta ställning till huruvida talan är utsiktslös eller inte.
Lagstiftningen ställer emellertid inga krav på boutredningsmans utbildning. En
av delägarna i ett dödsbo kan vara boutredningsman. Inte ens om
boutredningsmannen är advokat bör han tilläggas den rätt utredningen föreslår.
Enligt samfundets mening är bestämmelsen att delägare som för talan själv
svarar för rättegångskostnaderna tillräcklig för undvikande av onödiga
rättegångar dödsbodelägare emellan.

På nu
anförda grunder avstyrker samfundet att förslagets ÄB 19:12 a) första stycket,
senare delen, och andra stycket lägges till grund för lagstiftning.

Beträffande rätten för delägare som genom talan tillvinner
boet egendom att av detta få ersättning för sina rättegångskostnader, i den mån
de täcks av vad som kommit boet tillgodo genom rättegången, tillåter sig
samfundet påpeka att motsvarande bestämmelse förekommer i ÄB 19:19 första
stycket samt föreslå att förslagets ÄB 18:1 a) och 19:12 a) utformas likalydande
med nyssnämnda lagrum.

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 218

3.8 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker utredningens förslag om
lagfästande av den praxis som har utvecklats i fråga om den först avlidne
makens arvingars rätt att för egen del föra talan om återgång av gåva jämlikt 3
kap. 3 § ÄB.

Vad gäller enskild dösbodelägares rätt att föra talan för
boets räkning har domareförbundet intet att erinra mot att sådan rätt införs i
den begränsade utsträckning som utredningen föreslår och med skyldighet för
dödsbodelägare som för sådan talan att gentemot dödsboet svara för uppkommande
rättegångskostnader i den mån dessa inte täcks av vad som kommer boet tillgodo
genom rättegången. Liksom utredningen anser domareförbundet att
boutredningsmannen, om sådan är förordnad då talan väcks, skall ha vetorätt
samt att löpande avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall utgöra hinder för
talan.

Utredningen har inte berört det fallet att boutredningsman
har förordnats först efter det att talan som avses här har väckts. Dessa fall
torde emellertid böra jämställas med sådana där boutredningsman är förordnad
när talan har väckts och där boutredningsmannen inte har brukat sin vetorätt.

Förslaget om att bestämmelsen i 20 kap. 1 § första stycket
ÄB kompletteras med föreskrift om vem som är behörig att ansöka om förlängd
tid för upprättande av bouppteckning tillstyrks av domareförbundet.

4 Preskription av rätt till arv och testamente 4.1 Göta
Hovrätt:

Enligt svensk rätt förlorar en arvinge eller testamentstagare
sin rätt om han inte hävdar denna inom preskriptionstiden. Vidare gäller att
preskription ej hindras av laga förfall för arvingen eller testamentstagaren.
För en bortovarande, som icke har vetskap om arvfallet men som om han hade
detta skulle göra sin rätt gällande, torde en förkortning av de, vid en
internationell jämförelse, i Sverige redan relativt korta
preskriptionsfristerna framstå som en påtaglig försämring. Å andra sidan torde
vara uppenbart att de arvingar respektive testamentstagare som bevakat sin rätt
har ett starkt intresse av att fristerna förkortas. De vittgående verkningar
preskriptionen enligt svensk rätt har för de bortovarande talar dock starkt mot
en förkortning av preskriptionsfristerna. En förkortning av den allmänna
preskriptionsfristen skulle dessutom innebära en avvikelse från vad som i detta
avseende gäller i övriga nordiska länder. Utredningens förslag skulle sålunda
motverka de strävanden mot nordisk enhetlighet som förekommer inom andra
områden. Hovrätten finner därför att nuvarande regler bör, med nedan angivet
undantag, kvarstå oförändrade.

Utredningen har föreslagit att bortovarande skall få göra
anspråk på kvarlåtenskapen även efter preskriptionstidens utgång om de som
redan har

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 219

tillträtt arvet under preskriptionsfristen kände till att
det fanns också andra arvtagare. Motsvarande bestämmelse finns redan i flera
utländska rättsordningar. Hovrätten tillstyrker att utredningens förslag
genomföres.

4.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har ingen annan erinran mot utredningens förslag
i denna del än att 16 kap. 7 § andra stycket bör formuleras så att det framgår
klarare vad som torde vara innebörden av bestämmelsen, nämligen att en arvinge
eller testamentstagare inte förlorar sin rätt till följd av bestämmelserna i 3
a eller 4 §, om annan arvinge eller testamentstagare, som har fått förmån av
eller tagit befattning med dödsboet, har känt till hans namn och vistelseort
före preskriptionstidens utgång.

4.4 Domstolsverket:

Som utredningen framhållit (s. 112) är de svenska
successionsrättsliga preskriptionstiderna relativt korta vid en jämförelse med
övriga Västeuropa. Med den stora ut- och invandring som f. n. äger rum är det
viktigt att i Sverige inte tillskapa regler på ifrågavarande område som i
alltför hög grad avviker från vad som eljest är vanligt. Bara om starka skäl
kan åberopas bör därför en förkortning ske av nu gällande preskriptionstider.
De skäl som framförts i betänkandet har enligt domstolsverkets mening inte
tillräcklig styrka. Så kan t. ex. knappast hävdas att de hemmavarande
arvtagarna lider något påtagligt men av att det successionsrättsliga läget
förblir oklart ytterligare någon tid. De kan ju utan att avvakta
preskriptionstidens utgång få boet skiftat med undantag av den del som
tillkommer den bortovarande. Därtill kommer att den föreslagna regeln om att
ond tro hos hemmavarande skall göra att preskription inte inträder inte
förefaller ordentligt genomtänkt. Här införs något helt nytt i svensk rätt som
gör att det arvsrättsliga läget blir oklart för all framtid. Dessutom kan man
fråga sig om ond tro hos en hemmavarande arvtagare skall vara nog eller om ond
tro skall styrkas hos alla hemmavarande. Domstolsverket avstyrker därför en
förkortning av den allmänna preskriptionstiden.

De nuvarande bestämmelserna är emellertid inte helt
lättillgängliga. Det kan också med fog ifrågasättas om kungörelse i PoIT fyller
någon verklig funktion. Enligt domstolsverkets uppfattning bör bestämmelserna
därför bli föremål för ytterligare överväganden med sikte på en förenkling.

När det gäller utformningen av den föreslagna lagtexten
vill domstolsverket anföra följande. Det torde inte vara möjligt att tillämpa
15 kap. 7 § 2 st. ÄB på den situation som avses i 5 §. Andra stycket i 7 § kan
därför inte vara utformat på sätt som föreslagits. Utformningen av 8 § 2 st. är
heller inte lyckad. Sålunda bör enligt domstolsverkets mening ond tro hos envar
annan

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 220

arvinge eller testamentstagare i likhet med vad som
stadgas i 7 § 2 st. göra att preskription för sekundära arvtagare inte
inträder.

Oavsett vad som händer med förslaget i övrigt bör lagen om
förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente och
kungörelsen med närmare bestämmelser om arvskungörande upphävas.

4.5 Familjelagssakkunniga:

Vi har ingenting emot utredningens förslag om en
förkortning av den allmänna preskriptionsfristen till fem år. Vi instämmer
också i att det nuvarande kungörelseförfarandet är tämligen meningslöst och att
det knappast finns någon annan kungörandeform som är bättre och som kunde
ersätta de nuvarande. De särskilda preskriptionsfristerna i 16 kap. 1-3 §§ÄB
kan därför upphävas.

Utredningen anför härefter att även lagen (1958:52) om föriängning
av tid för preskription av rätt till arv eller testamente (den s. k. lex Wallenberg)
jämte kungörelsen med närmare bestämmelser härom bör upphävas som en konsekvens
av att kungörelseförfarandet slopas.

Lagen
tillkom med anledning av förhållandena efter andra världskriget. Det ansågs
obilligt att en bortovarande arvinge som utan egen förskyllan varit oförmögen
att bevaka sin rätt skulle förlora denna efter de preskriptionstider som
annars gällde enligt 16 kap. 1, 2 och 3 §§. Arvingen kunde ha vistats i ett
land som varit krigsskådeplats och råkat i fångenskap eller eljest bortförts
och saknat möjlighet att få kännedom om utfärdad kungörelse eller att sätta sig
i förbindelse med anhöriga eller myndigheter i hemlandet inom den stadgade
tiden.

Lagen tillkom som ett provisorium eftersom det ansågs
angeläget att vidta omedelbara åtgärder till skydd för arvinge som kunde antas
vara ur stånd att bevaka sin rätt. Förfarandet enligt lagen anknyter till att
kungörelse utfärdats enligt 16 kap. 1, 2 eller 3 §§. Även domstolens beslut om
förlängning skall kungöras.

Vi saknar kännedom om hur ofta förlängning enligt dessa
särskilda bestämmelser förekommit men antar att det bara skett i enstaka fall.
Likväl finner vi att det även i fortsättningen kan finnas behov av att genom
undantagsregler möjliggöra arvsrättens bevarande längre tid än enligt de
allmänna preskriptionsreglerna, särskilt om dessa förkortas. Vid 1958 års lags
tillkomst anförde departementschefen (prop. 1958:25 s. 5) att olika lösningar
för en mera permanent lagstiftning kunde tänkas, exempelvis att i
överensstämmelse med åtskilliga utländska lagar införa särskilda undantagsbestämmelser
för det fall att man vet eller kan anta att bortovarande arvinge är i livet, eller
att införa möjligheten att mot preskription åberopa laga förfall.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 221

En annan möjlighet kunde vara att om kungörelseförfarandet
slopas i stället anknyta till tiden för dödsfallet men i övrigt behålla rättens
medverkan i förfarandet.

Vi vill
därför föreslå att man i stället för att helt slopa möjligheten till längre
preskriptionstid närmare utreder hur ett förlängt skydd för bortovarande
arvinge lämpligen bör utformas.

I fråga om
bestämmelsen i 16 kap. 3 a § om särskild preskriptionstid för det fall att vid arvlåtarens
död dennes fader är okänd har utredningen övervägt om inte bestämmelsen borde
ändras att omfatta även fall då den dödes farfar eller morfar är okänd. Under
hänvisning till familjelagssakkunnigas direktiv och till att arvsrätten i
tredje parentelen av allt att döma så småningom kommer att slopas har man dock
avstått från att föreslå ändringen.

Vi anser
att oavsett vad som sker med arvsrätten i tredje parentelen en dylik ändring är
obefogad. Dels är fallet mycket långsökt och dels skulle en ändring betyda att
hela 3 a § måste konstrueras om.

4.6 Kammarkollegiet:

Kollegiet ställer sig tveksamt till lämpligheten av att
helt utmönstra kungörelseförfarandet för att ge bortovarande arvingar, testamentstagare
och okända arvingar en möjlighet att få reda på dödsfallet m. m. Enligt
kollegiets mening synes utredningens skäl i denna del otillräckliga.

4.7 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inget att erinra mot förslaget i
denna del.

4.8 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker att utredningens förslag lägges till
grund för lagstiftning.

4.9 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker förslaget om att
preskriptionstiden i 16 kap. 4 § ÄB förkortas från tio till fem år. En
arvtagare som har sä ringa kontakt med den avlidne att han inom fem år efter
dödsfallet inte får reda på detta bör i princip få finna sig i att hans anspråk
på del i kvarlåtenskapen preskriberas. I likhet med utredningen anser
domareförbundet vidare att man vid denna förkortning av preskriptionstiden kan
upphäva de särskilda bestämmelserna i 16 kap. 1-3 §§ om arvinge och testamentstagare
som är okänd till sin existens eller till sitt namn eller som befinner sig på
okänd ort. Kungörelseförfarandet i nämnda fall torde, som utredningen påpekar,
vara menings-

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 222

löst. Som en konsekvens härav bör också, i enlighet med
utredningens förslag, lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av
rätt till arv eller testamente upphävas liksom kungörelsen (1959:321) med
närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ÄB stadgas.

Enligt utredningen kan en förkortning av
preskriptionstiden till fem år medföra viss risk för rättsförluster. Som
exempel anförs bl. a. att en utomlands boende arvinge medvetet hålls i
okunnighet om dödsfallet av hemmavarande arvtagare. Domareförbundet instämmer i
utredningens farhågor på denna punkt. Vad gäller det föreslagna nya stycket i
16 kap. 7 § ÄB vill förbundet påpeka, att lagtexten förutsätter faktisk vetskap
om den bortovarandes namn och vistelseort och häri skiljer sig från uttalandena
i specialmotiveringen på sid. 143 i betänkandet, där utredningen menar att den
hemmavarande är skyldig att bedriva viss efterforskning. Enligt förbundets
mening bör här lagtexten gälla och därför skyldighet inte föreligga för den
hemmavarande att göra några efterforskningar. Det bör vidare påpekas att
bestämmelserna i lagrummet kan komma att medföra att bortovarandes arvsrätt
överhuvudtaget inte preskriberas. Detta kan inträffa om hans namn och
vistelseort blir känd för den hemmavarande före utgången av femårsfristen men
han sedan byter vistelseort och inte kan nås av föreläggande enligt 16 kap, 5 §
ÄB, En yttersta preskriptionstid synes därför böra föreskrivas. Vad nu sagts är
tillämpligt även, i de fall som avses med 16 kap, 8 § 2 st. i föreslaget.

En generell förkortning av preskriptionstiden till fem år
medför som utredningen påpekar att arvsrätten för dem som skall ärva i stället
för den arvtagare vars arvsrätt preskriberats ocksä blir preskriberad då fem år
förflutit från dödsfallet. Utredningen föreslår därför att det i ett nytt andra
stycke i 16 kap. 8 § ÄB tas in en bestämmelse om att preskriptionstiden för
sekundärarvinge inte skall gå ut förrän ett år har förflutit från det
primärarvingens rätt preskriberats. Domareförbundet tillstyrker detta förslag.

5 Dödförklaring

5.1 Göta hovrätt:

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag om en
förkortning från tre till ett år av den presumtionstid som skall gälla när
saknad person vid försvinnandet befann sig i livsfara. Hovrätten kan däremot ej
dela utredningens uppfattning att nu gällande beviskrav skulle omöjliggöra en
tillämpning av nämnda presumtionsregel. Eftersom en dödförklaring enligt svensk
rätt medför att vederbörande definitivt förlorar sin arvsrätt är ett av största
vikt att meddelade dödförklaringar är materiellt riktiga. Risk föreligger för
att en lagstiftning enligt utredningens förslag kan få negativa konsekvenser.
Hovrätten kan därför inte tillstyrka utredningens förslag om en uppmjukning av
nu gällande beviskrav.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 223

5.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Som utredningen erinrat om blir verkningarna av en
dödförklaring totala och avsevärda rättsförluster kan uppkomma i händelse av en
oriktig dödförklaring såväl för den dödförklarade som för personer i dennes
omgivning. Med hänsyn till detta och då långa presumtionstider inte borde
innebära några avgörande praktiska nackdelar för de anhöriga, anser hovrätten
att det inte föreligger skäl att förkorta den allmänna presumtionstiden.
Utredningens förslag att behålla den nuvarande presumtionstiden på tio år
tillstyrks därför av hovrätten. Hovrätten tillstyrker även utredningens förslag
om förkortning till tre år av den särskilda presumtionstiden om den bortovarande
vid försvinnandet befann sig i livsfara liksom det förslag som innebär en
lättnad i beviskravet för att bortovarande skall anses ha befunnit sig i
livsfara vid försvinnandet.

När det
gäller det föreslagna stadgandet om kungörande i utländsk tidning ifrågasätter
hovrätten behovet av en sådan reform. Som utredningen anfört får myndighet
generellt, utöver obligatoriskt kungörande, under vissa förutsättningar kungöra
också i annan form, s. k. stödjande kungörande enligt 4 § lagen (1977:654) om
kungörande i mål eller ärende hos myndighet m. m. Det kan enligt hovrättens
mening förutsättas att domstolarna, om ett kungörande i utländsk tidning anses
påkallat i ärende angående dödförklaring, tillämpar den angivna möjligheten
till stödjande kungörande. Hovrätten vill dock inte motsätta sig att det
föreslagna stadgandet tas in i 25 kap. 4 § ÄB.

5.3 Stockholms tingsrätt:

Utredningen har beträffande reglerna om dödförklaring
föreslagit, att det inte längre skall krävas samma starka bevisning som för
närvarande för att en bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid
försvinnandet och följaktligen den kortare presumtionstiden skall kunna
tillämpas. Därför föreslås den ändringen i lagtexten (ÄB 25:1), att det skall
vara "sannolikt" att den bortovarande befann sig i livsfara vid den
aktuella tidpunkten. Samtidigt sägs i specialmotiveringen till stadgandet, att
det enligt utredningens mening skall föreligga hög grad av sannolikhet för att
livsfara förelåg vid försvinnandet, dvs. att bevisningen beträffande livsfaran
skall vara starkare än vad domstolarna normalt kräver vid en
sannolikhetsbedömning. Tingsrätten delar uppfattningen i sak men anser för sin
del, att om avsikten är att ett strängare beviskrav skall gälla, detta bör
framgå av lagtexten med något förstärkande uttryck, vilket utredningen för
övrigt också övervägt. Ett sådant förtydligande måste anses vara till nytta
såväl för domstolarna som för andra, vilka berörs av stadgandet, inte minst
allmänheten.

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 224

5.4 Domstolsverket:

Rättsverkningarna av en dödförklaring är som framhålles i
betänkandet totala. En person bör därför förklaras död bara om mycket starka
skäl talar för att han verkligen har avlidit. Tillämpningen av de gällande
reglerna innebär långtgörande garantier för att ingen levande person dödförklaras.
Till detta bidrar den relativt långa tid av 10 år som i allmänhet krävs innan
ansökan får göras. När det gäller de fall då vederbörande vid försvinnandet
befann sig i livsfara bidrar därtill såväl tidsfristen om tre år som
beviskravet på livsfaran. Domstolsverket finner det betänkligt att båda dessa
kriterier skall bli mindre hårda. Domstolsverket förordar att bara tidsfristen
förkortas. Härigenom skulle viss enhetlighet nås med lagstiftningen i Danmark
och Norge.

Utredningen föreslår att "rätten ges möjlighet att
låta införa kungörelsen om dödförklaring även i utländsk tidning".
Domstolsverket motsätter sig bestämt en sådan regel. Som utredningen också
framhåller finns redan denna möjlighet genom bestämmelsen om stödjande
kungörande i 4 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos
myndighet. Det är visserligen sant att myndigheterna i relativt liten
utsträckning begagnar sig av möjligheten till stödjande kungörande. Departementschefen
uttalade i propositionen i kungörandelagen (prop. 1976/77:63 s. 169 rf) att
"tillämpning av regeln är emellertid av stor betydelse för kungörandets
effektivitet och bör inte underlåtas utan starka skäl". Nämnden för
samhällsinformation (NSI) har enligt 5 § kungörandeförordningen (1977:817) att
meddela allmänna råd för tillämpningen av kungörandelagen. Sådana råd har NSI
meddelat i publikationen Kungörandereformen Vägledande anvisningar för handläggning
av kungörandefrågor. NSI framhåller där vikten av att myndighet verkligen
överväger stödjande kungörande samt påpekar (s. 28) att om målgruppen finns
utomlands detta regelmässigt är ett starkt skäl att vidta stödjande kungörande
t. ex. i tidning som har spridning i det landet.

Mot bakgrund av det nu sagda finner domstolsverket det
märkligt om man för särskilt tal i specialförfattning skulle införa en regel om
stödjande kungörande. Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte kungörandelagens
bestämmelser härigenom skulle undergrävas. För övrigt stadgas i förslaget att
särskilda skäl skall föreligga om kungörande i utländsk tidning skall få ske.
Detta torde innebära att möjligheterna att införa kungörelse i utländsk tidning
blir mindre enligt förslaget än enligt nuvarande bestämmelser.

5.5 Familjelagssakkunniga:

Ändringsförslagen tillstyrks. Särskilt förslaget att lätta
på kravet på bevisning för att den bortovarande befann sig i livsfara är
påkallat.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 225

5.6 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inte någon erinran mot förslaget i
denna del.

5.7 Sveriges advokatsamfund:

Utredningen har för normalfallet föreslagit ett
bibehållande av tidsfristen 10 år respektive för den, som är över 75 år gammal,
fem år, innan ansökan om dödförklaring får göras, medan i livsfarefallet
tidsfristen sänkts från tre till ett år, samtidigt som kravet på bevisning om
livsfaran minskats. Detta förslag finner samfundet inkonsekvent. Med de
kommunikationer vi har i dag torde det vara utomorentligt ovanligt att någon
försvinner och ej låter sig avhöra inom rimlig tid, såvitt vederbörande inte
försvunnit för gott. Samfundet föreslår därför att tidsfristen för normalfallet
sänkes till fem år och för den som uppnått 75 års ålder till tre år. För livsfarefallet
tillstyrker samfundet att tidsfristen sänkes till ett år men med bibehållande
av det beviskrav, som nu gällande lagstiftning uppställer, dvs. ett formellt
krav på full bevisning.

5.8 Sveriges domareförbund:

Utredningens förslag till ändring av bestämmelserna om
dödförklaring i 25 kap. ÄB tillstyrks av domareförbundet, som delar
utredningens uppfattning att förkortning av den allmänna presumtionstiden, tio
år, inte bör göras.

6 Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

6.1 Hovrätten
för Övre Norrland:

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag i denna del.

6.2 Domstolsverket:

Förslaget i betänkandet på denna punkt förefaller
välgrundat. Utredningen synes emellertid ha förbisett de arvsskatterättsliga
konsekvenserna. Enligt 1 § 2 st. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, AGL,
skall arvsskatt utgå för egendom som förvärvas genom arvsavstående enligt 5 §
lagen om allmänna arvsfonden som om förvärvet skett genom testamente efter den
avlidne. Bara om den till vars förmån avståendet sker omfattas av
bestämmelserna i 3 § AGL utgår ingen skatt. Det kan visserligen antas att många
av de rättssubjekt till vilka avstående kommer att ske omfattas av 3 §, men
inte alla. Att i övriga fall tvingas vända sig till regeringen och begära
eftergift av arvsskatt enligt 56 § AGL förefaller onödigt. Den egendom som kan
avstås måste ju alltid vara sådan att skäl till eftergift kan sägas föreligga.
Enligt domstolsverkets uppfattning bör därför arvsskatt aldrig utgå för förvärv
i nu avsedda situationer.

15 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 226

6.3 Familjelagssakkunniga:

Vi har ingen erinran mot förslaget.

6.4 Kammarkollegiet:

I propositionen 1969:83 med förslag om ändring i
arvsfondslagen m. m. yttrade departementschefen i denna fråga bl. a.

"Kammaradvokatfiskalsämbetet och ett par
länsstyrelser har framfört önskemål om ytterligare utvidgning av möjligheterna
att avstå arv som har tillfallit arvsfonden. Därvid nämns till att börja med
egendom som av hänsyn till vissa allmänna intressen anses böra behandlas på
särskilt sätt. nämligen föremål och samlingar av vetenskaplig eller
kulturhistorisk betydelse samt fast egendom som på grund av sitt värde från
natur- eller kulturvårdssynpunkt bör skyddas mot exploatering. En bestämmelse
som gjorde det möjligt att avstå arvfallen egendom till förmån för sådana
intressen skulle emellertid enligt min mening i själva verket innebära en
utvidgning av arvsfondens ändamål för vissa speciella situationer. En sådan
utvidgning möter betänkligheter från principiell synpunkt och bör inte genomföras
utan starka skäl. Jag har inte blivit övertygad om att sådana skäl föreligger. Arvlåtare,
som efterlämnar egendom av dessa slag, torde f. ö. ofta ha upprättat testamente
rörande egendomen. Även när testamente saknas torde, som kammaradvokatfiskalsämbetet
har framhållit, i allmänhet andra uttalanden rörande arvlåtarens yttersta vilja
kunna påvisas och läggas till grund för ett beslut om att avstå arvet enligt de
nya regler som jag har förordat."

I och med att grunden för ett avstående i enlighet med
förslaget ej beror på uttalanden av arvlåtaren eller på att det överhuvudtaget
föreligger någon anknytning mellan arvlåtaren och den som får egendomen genom
avstående innebär förslaget enligt kollegiets mening på sätt som
departementschefen anförde i propositionen i realiteten en utvidgning av
fondens ändamål. Med hänsyn till arvsfondslagens uppbyggnad bör en ändring av
ändamålet framgå av 1 §. Kollegiet, som för sin del anser det vara av vikt att
förslaget i denna del genomföres, föreslår att i 1 § första stycket
arvsfondslagen intages en ny mening lydande sålunda. -,-,-,-,-. Vidare må på
det sätt som anges i 5 § kulturhistoriska intressen samt vård av natur och
kultur främjas.

Slutligen bör det enligt kollegiets mening, med hänsyn
till syftet med förslaget, ej kunna vara möjligt att avstå egendom till fysisk
person. Därför föreslår kollegiet att texten i denna del ändras sålunda: -,-
får avstås till annan - dock ej fysisk person - som har -,-.

6.5 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska
museer:

Utredningen föreslår att arv som utgörs av egendom som är
värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller
kulturvårdssynpunkt ska

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 227

kunna avstås företrädesvis till museer, bibliotek,
stiftelser och andra institutioner eller sammanslutningar eller ibland till
förmån för kommun.

Ämbetet tillstyrker bifall till förslaget med hänvisning
till de motiveringar som anförs av utredningen.

Beträffande
fast egendom av kulturhistoriskt värde torde ämbetet inte för egen del annat än
i undantagsfall kunna ta emot ytterligare fastigheter. Det är lämpligt att
sådana fastigheter avstås till respektive kommun eller till stiftelser eller
förening med kulturminnesvård som ändamål.

Utredning
huruvida byggnad uppfyller kraven för byggnadsminnesförkla-ring torde kunna
göras av länsstyrelsen eventuellt efter samråd med riksantikvarieämbetet. Om
det är önskvärt att byggnad förklaras för byggnadsminne bör detta ske i samband
med successionen.

Beträffande lös egendom av kulturhistoriskt värde anser
ämbetet att statens kulturråds yttrande bör inhämtas i varje enskilt ärende.

6.6 Statens naturvårdsverk:

Statens naturvårdsverk tillstyrker det i betänkandet
intagna förslaget att allmänna arvsfonden skall få rätt att avstå arv av
egendom vilken är värdefull från bl. a. naturvårdssynpunkt till annan som har
särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt.

Naturvårdsverket vill i detta sammanhang också framföra
några synpunkter på hur verket skall beredas tillfälle att bevaka naturvårdsintresset
i samband med att egendom tillfaller allmänna arvsfonden.

Naturvårdsverket
anser således, att kammarkollegiet varje gång som fast egendom tillfaller
fonden bör göra en bedömning, om egendomen kan ha något värde från
naturvårdssynpunkt, och att kollegiet, om så finnes vara fallet, skall
underrätta naturvårdsverket därom. Verket bör därefter -förslagsvis senast sex
månader efter underrättelsen - meddela kollegiet, om verket anser att egendomen
bör avstås till naturvårdsfonden eller hur eljest bör förfaras med densamma.

I de fall där naturvårdsverket hävdar, att egendomen skall
avstås till naturvårdsfonden, bör frågan därom av kammarkollegiet efter samråd
med verket underställas regeringen för beslut.

Det synes naturvårdsverket angeläget, att verket genom en
sådan handläggningsordning som nyss nämnts får möjlighet att bedöma egendomens
värde från naturvårdssynpunkt och vilka konsekvenser i olika avseenden ett
avstående av egendomen till naturvårdsfonden eller andra dispositioner av
densamma skulle kunna få.

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 228

6.7 Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att
möjligheten att avstå från allmänna arvsfondens rätt bör utvidgas till egendom
av särskild betydelse från natur- eller kulturvårdssynpunkt. Den föreslagna
regleringen förefaller lämplig. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget i
denna del.

6.8 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inget att erinra mot förslaget i
denna del.

6.9 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker att vad som föreslagits i detta
hänseende lägges till grund för lagstiftning.

6.10 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker den föreslagna ändringen i 5 §
lagen (1922:281) om allmänna arvsfonden.

7 Övergångsbestämmelser

7.1 Stockholms tingsrätt: '

Vad gäller övergångsbestämmelserna till ändringarna i ärvdabalken
föreslås, att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla om arvlåtaren avlidit
före den 1 juli 1980. Detta innebär, att arvskungörelser enligt de äldre
reglerna kan bli aktuella under en inte obetydlig tid efter denna tidpunkt.
Emellertid föreslår utredningen, att kungörelsen (1959:321) med närmare
bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas,
upphävs med utgången av juni månad 1980 utan att motsvarande
övergångsbestämmelse finns. Detta synes ge det otillfredsställande resultatet,
att äldre bestämmelser om kungörelser skall tillämpas, medan den närmare
regleringen av dessa inte längre är gällande. Tingsrätten anser att kungörelsen
borde ha en övergångsbestämmelse korresponderande med den för ärvdabalken. Det
förtjänar att uppmärksammas att motsvarande förhållande gäller beträffande
lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller
testamente, en konsekvens, som möjligen kan ha varit avsedd, då den
överensstämmer med andan i den nya regleringen av preskriptionsfrågan.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 229

Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 18 kap. 2 §, 21 kap., 23 kap. 2 §, 24 kap. 1 §
och 25 kap. 1 och 5 §§ samt rubriken till 21 kap. skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i
balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a § samt 19 kap. 12 a och 20
a §§, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 18 kap.

1 a§

När särskUd dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19
kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i
eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av
dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommil
boet IiU godo genom rättegången.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 § '

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga
dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen,
där den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av
delägare som sammanbodde med den avlidne eller eljest kan laga vård om
egendomen, och har han att ofördröjligen underrätta övriga delägare

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga
dödsbodelägare eller av den som / annat fall har att förvalta boet. skall
egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan,
vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om
egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

om dödsfallet saml. där god man för delägare tarvas, hos
rätten göra anmålansåsom i 18 kap, föräldrabalken 5ä5, V ad nu är sagt om delägare
gäller ock efterlevande make som ej är delägare / boet.

Är ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom,
skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen
samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden.
Polismyndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagls, om dess biträde äskas
eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall socialnämnden, där
så erfordras, fuUgöra vad enligt första stycket åligger delägare. För
kostnaderna med anledning härav äger kommunen erhålla ersättning av boet.

230

Föreslagen lydelse

underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det
behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap, föräldrabalken.
Vad som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte är
delägare.

Finns det inle
någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som
den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om
egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden.
Då anmälan skett eller förhållandet på annat sått blir känt. skall
socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger
delägare. För kostnaderna med anledning av detta liar kommunen rätt till
ersättning av boet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19 kap.

12 a §

När dödsboet förvaltas av boutredningsmanfår var och en
av delägarna i mål som rör boel väcka och föra talan som part i egel namn men
för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och boutredningsmannen
avstår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av
dödsboet för kostnaderna i mälet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kOmmU
boel till godo genom rättegången.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen /yde/se

231

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 a §

När dödsboet förvaUas av testamentsexekutör med
behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som
rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om
även övriga delägare är parter i målet och testamentsexekutorn avslår från att
föra boets lalan.

Delägare
som har väckt lalan har rätt IiU ersättning av dödsboet för kostnaderna i
målet, i den mån koslnaderna läcks av det som har kom/nit boet till godo genom
rättegången.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21 kap. Om den dödes gäld

1 §

Varder
ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckning förättades,
dödsboets egendom avträdd lill förvaUning av boutredningsman eller till
konkurs svara delägarna för sådan gäld efter den döde som vid bouppteckningens
förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efler
den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad
därefter, svarar delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

21 kap.
Om den dödes skulder

opaginerad Kontrollera mot PDF

2§

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare
än en månad efter del bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att IiU
dödsboet utgiva det belopp, varmed gäld. som var honom veterlig en månad
före ansökningsdagen, överstiger

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

232

opaginerad Kontrollera mot PDF

värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängUga
medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter vad i 1 §
sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld
som yrkandet avser ej var honom velerlig en månad före ansökningsdagen. Gitter
han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3§

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till
konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman,
skall så anses som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den
dag konkursansökningen ingavs.

4§

Hava delägarna gUtig anledning antaga, att de ej skola
nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall
den gälden ej anses såsotn veterlig.

8 §

Innan den 11 § forsla stycket stadgade tiden gått till
ända eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse
träffats om borgenärens förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast
där med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9§

Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till
ända, må borgenär fordra säkerhet för gäld

1 §

Innan
en månad har förflutit efler del alt bouppteckning förrättades eller, om boet
förvaltas av boutredningsman, uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer
om betalningen av skulderna får en skuld betalas endast om det med fog kan
antas att betalningen inte är till skada för borgenärerna.

2 S

Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning
förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

233

opaginerad Kontrollera mot PDF

efter
den döde, som ej är till betalning/ör/rt/Ze/i och för vilken tillräcklig
säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet inom tre månader, må förfallotid ej
tillgodonjutas.

sådana
skulder efter den döde vilka inle har förfallit till betalning och för vilka
det inte redan finns tillräcklig säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre månader,
får dödsboet inle längre tillgodoräkna sig någon förfallotid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 §2

Är efler
den döde gäld som ej förfader Inom sex månader, må den, där flera
dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos
borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär,
som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt
eller har inteckning, är dock ej skyldig att taga betalning före förfallodagen,
där han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla
sig allenast till säkerheten.

Finns det flera delägare i dödsboet eller är allmänna
arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inte förfaller lill betalning inom
sex månader sägas upp hos borgenären till betalning sex månader efter
uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast
egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter
uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han
dock inte skyldig att ta emot betalning före förfallodagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5§

Sker egendomsavträde
efter del bodelningen eller arvskifte ägt rum, skall bodelningen eller skiftet
gå åter. Då gälden finnes ej vara större än att den kan betalas av den dödes
tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens egendom på hans lott belöpt,
om gälden gått i beräkning vid bodelningen, skall Ukväl avträdande till förvaUning
av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras
till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Vad sålunda

4§

Sker bodelning
eller arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel
till deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller
skiftet gå åter.

Är
skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han
var gift, vad som av den andra makens egendom skuUe ha belöpt på hans lott för
del faU att skulderna hade beaktats vid bodelningen, skall återgången
begränsas till vad som behövs för att skulderna

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Senaste lydelse 1970:1001,

16 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i förhållande till
vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för mycket; och skall
bodelningen eller skiftet / övrigt förbliva ståndande.

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de
övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnit.

6§

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt
ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld.
Finnes egendomen ej i behäll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda
skäl äro däremot.

234 Föreslagen lydelse

och kostnaderna för boets förvaUning skall kunna betalas.
Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och
en av dem har fått för myckel vid bodelningen eller arvskiftet, / övrigt skall
bodelningen eller skiftet bestå.

Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga
delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad sotn
behövs för att brislen skall kunna täckas skall utges av delägarna i
förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

5§

Egendom som har utgetts som legat eller / enUghet med en
ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka tiU boet, om det behövs för att den
dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll skall dess
värde ersättas, om del inle finns särskilda skäl mol detla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7§

Skyldighel
att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall tilUka omfatta ränta eller avkomst
av egendomen. Nödig kostnad för egendomen skall ersättas, så ock nyttig
kostnad, där den var gjord i god tro.

6 §

Den som
enligl 4 eller 5 § är skyldig att lämna tiUbaka egendom till boet eller att
ersätta egendomens värde skall utge även ränta eller avkomst av egendomen. Han
har dock själv rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen
och, om han var i god tro, kostnader som har varil tid nytta för egendomen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 §

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs
eller, under lid för egendomsavträde enligt 1 § första

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 235

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller andra stycket, till men för borgenärer ulgivU
legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, såU, förpantat, annorledes använt eller
ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara de för sådan gäld
efter den döde som, då de så förf oro, var eller sist vid därefter förrättad
bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller
företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skaU
allenast skadestånd gäldas.

12 §

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden,
svara delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter
förrättad bouppteckning blev dem velerlig. Bodelning skall dock icke medföra
sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §

Hava delägarna, sedan boet blivU avträtt till förvaltning
av boutredningsman, utverkat rätlens förordnande att boet icke längre skall
sålunda förvaltas, skaU i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet
ej ägt rum.

14 §

Försitter delägare, som har boel i sin vård, tid för
boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag
vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genom
veterligen

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 236

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

oriklig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar
borgenärers rält.

15 §

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall
ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som
avses i 2 § första styckei pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av
gäld, som före egendomsavträdet ådragils boel.

16 §

Vad i 1 -4 saml 11 -15 §§ stadgas om skyldighet för
delägare att svara för gäld skall ej äga tiUämpning å delägare som är omyndig,
ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men
förmyndaren eller gode mannen skall gentemol borgenärerna svara för skada som kommil
av hans åtgärd eller försummelse.

17 §

Hava flera enligl detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld
eller för skada, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skaU
dem emellan fördelas enligl den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

18 §

Har arvinge eller testamentstagare ej njuttt förmån av
boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligl
18 kap. 2 § åligger honom och deltagU i bouppteckningens förrättande, är han
fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

237

opaginerad Kontrollera mot PDF

19 §

Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos
honom tagas i mäl, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej
äga tillämpning. Vad nu är sagt länder dock ej tiU inskränkning i delägares
skyldighet all låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

23
kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Mot delägares bestridande må skifte e] företagas, innan
bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren frilagils
från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild
vård.

Skall
legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot
delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren
fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit
ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller
testamentsexekutör, må skifte ej företagas, innan denne anmält att utredningen
slutförts.

2 §

Mot någon delägares bestridande /år skifte e] företas
innan bouppteckning har förrättals och alla kända skulder har betalts eller
medel till deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto,/År
skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts
eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller
erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller
testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne har anmält att
utredningen har slutförts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24 kap. I§

Hava,
vid samförvaUning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva samman i
oskiftat bo, gäller, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om
förvaltningens handhavande

Om ett
dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit överens om att leva
samman i oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och rätten att
företräda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

238

opaginerad Kontrollera mot PDF

och
boets företrädande vad i 18 kap. 1 § sägs; och skall vad 13,4 och 6 §§ samma
kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning.

boet
vad som sägs i 18 kap. 1 §, om inte annat har avtalats. Också bestämmelserna 13,4
och 6 §§ samma kapitel skaU tUlämpas.

I fråga
om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i eget namn
men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inte annat
avtalas mellan delägarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid
liv förflutit tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem
år, mä ansökan göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i
livsfara då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år
förflutit.

1§

Är någon borta och har del sedan han veterligen senast var
vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttiofem år gammal,
fem år, får ansökan göras om hans dödförklaring. Kan del antas att den som är
borta befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet, får ansökan
göras sedan tre år har förflutit, /iir der utrett att han befann sig i
livsfara, får ansökan dock göras sedan ell år har förflutit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända,
skall rätten, om sådan tid som i 1 § sägs år förfluten och man ej vet att den bortovarande
avlidit, förklara att han skall anses för död; och skall han antagas hava
avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss
angiven tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem
men ej sjuttio år när han veterligen sist varvid liv, vid utgången av den
månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i

5 §

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända,
skall rätten, om sådan tid som anges i 1 § är förfluten och man ej vet att den bortovarande
avlidit, förklara att han skall anses för död. Han skall då antas ha avlidit, i
fall som anges i 1 § första meningen vid utgången av den månad då nyss angiven
tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej
sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under
vilken han skulle ha fyllt sjuttiofem år samt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

fall enligt andra punkten i samma paragraf, å den dag
eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I
rättens beslut skall angivas vilken dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

239

Föreslagen lydelse

i fall enligt andra eller iredje meningen i samma
paragraf, på den dag eller, om dagen ej är känd. vid utgången av den månad då
livsfaran förelåg respektive kunde antas föreligga. I rättens beslut skall
anges vilken dag som sålunda är att anta såsom dödsdag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1,
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1981,

2,
I fråga om
dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder tillämpas fortfarande äldre
bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdandet,

3,
Har ansökan om
dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom
föreskrivs att 12 kap, 2§ giftermålsbalken' skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Emot
dödsbodelägares bestridande må bodelning ej äga rum, innan fl// veterlig gäld,
för vilken den döde svarade, blivit gulden eller delägaren fritagits från
ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under särskild vård.
Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse äga rum
utan hinder av delägares bestridande.

Mot någon
dödsbodelägares bestridande får bodelning ej äga rum innan alla kända skulder
för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har
satts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs,
får bodelning alltid äga rum utan hinder av någon delägares bestridande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, Har den döde
avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

1 Balken omtryckt 1978:854,

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella
rättsförhållanden

rörande dödsbo

Härigenom
föreskrivs att 2 kap, 3 och 7 §§ lagen (1937:81) om internationella
rättsförhållanden rörande dödsbo skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Finnes här i riket efter någon som vid sin död ej här hade
hemvist egendom som ej är jämUkt 2 § avträdd till förvaltning av boutredningsman,
skall anmälan härom utan dröjsmål göras hos polismyndigheten av den som om
egendomen har vård eller eljest av anhörig, husfolk, husvärd eller annan som är
därtiU närmast. Då anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, åligge
det polismyndigheten all, där det tarvas, laga vård om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen
av reda penningar, kläder och andra lösören för personligt bruk, må, sedan kostnaden
här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning guldits, poUsmyndigheten,
där det finnes kunna ske utan förfång för rättsägare som äro svenska medborgare
eller här hava hemvist, överlämna egendomen till anhörig till den avlidne
eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han
tillhörde.

Är ej sådant fall för handen som i andra stycket sägs, göre
polismyn-

3 §

Finns det här i riket egendom efter någon som vid sin död inle
hade hemvist här och har egendomen inle avlrätts till förvaltning av boutredningsman
enligl 2 §, skall anmälan om delta utan dröjsmål göras hos socialnämnden av den
som har vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem av det hushåll som
den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast tiU det. Då anmälan
sker eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det
behövs, ta hand om egendomen.

Är
egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter, kläder och
andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden överlämna egendomen till
anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul
för det land han tillhörde. Överlämnandefår dock ske först sedan koslnaderna
här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalts.
Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som
är svensk medborgare eller som har hemvist här.

I annat
fall än som avses i andra stycket skall socialnämnden göra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

dighelen anmälan till rätten; och förordne rätten, att
egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, och gälle
därefter vad i 2 § sägs.

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i
riket, gälle om bodelägares ansvarighet för gäld vad i svensk lag är stadgat.
Ifall som i 6 § sägs må dock gäld för vilken den döde häftade till annan än den
som är svensk medborgare eller här har hemvist icke i något fall såsom velerlig
anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskiU
angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller
arvskifte som utom riket företagits i den ordning främmande lag stadgar, vare
han ej enligt svensk lag på den grund ansvarig för boets gäld annat än med den
mottagna egendomen eller dess värde.

7 §

anmälan till rätten, som då förordnar att egendomen skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2 §,

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket
skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efter
svensk lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, Har den döde
avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 243

Utdrag Lagrådets

LAGRÄDET PROTOKOLL yttrande

vid sammanträde 1980-10-21

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 25 september 1980 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i ärvdabalken,

2.
lag om ändring
i giftermålsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Bertil Ekdahl. Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Lagen om ändring i ärvdabalken

18 kap. la§

Enligt förslaget får enskilda delägare "väcka och
föra talan" som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga
delägare är motparter i målet. I motiven sägs att av bestämmelsen framgår att
enskilda delägare inte kan företräda boet på svarandesidan. Härmed torde avses,
att motsvarande talan för boets räkning men i eget namn inte kan föras på
svarandesidan. Detta synes i och för sig naturligt, eftersom den som vill föra
talan mot dödsbo torde rikta sin talan mot boet som sådant. Av uttalanden i
motiven framgår vidare att hinder inte föreligger mot att när enskild
dödsbodelägare väcker talan mot boet, övriga delägare företräder boet som
svarande i målet. Denna ordning synes också ha godtagits i rättspraxis (jfr NJA
1945 s. 206). Om en reglering av hithörande frågor över huvud taget skall ske i
lagtext, synes det önskvärt att till undvikande av motsatsslut även denna fråga
blir reglerad. Detta kan ske genom att i förevarande paragraf införs ett nytt
tredje stycke av förslagsvis följande lydelse: "Väcker enskild delägare
talan mot dödsboet och har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, får
övriga delägare föra boets talan i målet."

Det bör tilläggas att om övriga dödsbodelägare är oense om
det sätt på vilket boets talan bör föras, det torde framstå som önskvärt att
boutredningsman dock förordnas.

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 244

19 kap. Lagrådets

yttrande
12 a §

Enligt förslaget får, när dödsboet förvaltas av
boutredningsman, var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra
talan som part i eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är
parter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra talan. Bestämmelsen
medför att samtliga delägare kan i förening föra talan för boets räkning även
mot tredje man, trots att boutredningsman finns. De fall som förekommit i
rättspraxis och där enskilda delägare i motsvarande situation har tillåtits
föra talan för boets räkning kännetecknas av att dödsbodelägarna tvistat med
varandra eller rättare att bland dödsbodelägarna rått delade meningar om
huruvida visst rättsförhållande förelegat mellan boet och någon delägare;
rättsfall avseende tvist mellan boet och en utanförstående tredje man synes ej
föreligga (NJA 1969 s. 437, 1972 s. 586 och 1974 s. 623). Att låta delägarna
föra talan mot tredje man, när boutredningsman finns, kan som framgår också av
motiven till förslaget medföra praktiska komplikationer, bl. a. därför att
boutredningsman är ensam behörig att företa utomprocessuella rättshandlingar,
som helt kan rubba förutsättningarna för processen. Att på detta sätt skilja på
den processuella och den utomprocessuella behörigheten synes inte
rekommendabelt. Det kan visserligen anföras att motsvarande problem kan
uppkomma vid tvister mellan delägarna inbördes. Här får emellertid rättspraxis
anses ha pekat på ett praktiskt behov. Något motsvarande behov har inte
påvisats i fråga om talan mot tredje man. Det synes i denna situation
tillrådligt att lagstiftningsåtgärden begränsas till en kodifiering av
rättspraxis. Så kan ske, om förevarande paragraf ges följande lydelse:
"Talan som avses i 18 kap. 1 a § första stycket får föras även när
dödsboet förvaltas av boutredningsman, om boutredningsmannen avstår från att
föra boets talan."

Självfallet blir även i ett sådant fall som nu avses
kostnadsregeln i 18 kap. 1 a § andra stycket tillämplig. Däremot blir
bestämmelsen i det av lagrådet förordade tredje stycket i samma paragraf inte
tillämplig, när boutredningsman finns. Väcks talan mot dödsbo av enskild
delägare, bör boet som svarande företrädas av boutredningsmannen, när sådan
finns.

20 a §

I konsekvens med vad lagrådet förordar beträffande 12 a §
bör förevarande paragraf ges följande lydelse: "Talan som avses i 18 kap.
1 a § första stycket får föras även när dödsboet förvaltas av
testamentsexekutör med behörighet att företräda boet i rättegång, om testamentsexekutorn
avstår från att föra boets talan."

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 245

21 kap. Lagrådets

yttrande 4§

Om vid sådan hel eller partiell återgång av bodelning
eller arvskifte varom talas i förevarande paragraf en delägare inte kan lämna
tillbaka egendom som har tillskiftats honom, torde enligt departementschefen
delägaren enligt allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att utge ersättning för
egendomens värde, varmed skall förstås dess värde när återgången aktualiseras.
Av allmänna rättsgrundsatser anses också kunna följa att jämkning kan ske i
särskilt ömmande fall. Den närmare innebörden åtminstone av de i sistnämnda
hänseende åberopade rättsgrundsatserna synes emellertid i hög grad osäker.
Medan någon bestämmelse i ämnet inte upptas i förevarande paragraf, innehåller
5 §, som behandlar skyldighet att lämna tillbaka egendom som utgetts som legat
eller i enlighet med en ändamålsbestämmelse, en uttrycklig föreskrift om att
värdet av egendom, som inte finns i behåll, skall ersättas, om det inte finns
särskilda skäl mot det. Samma skillnad finns mellan motsvarande bestämmelser i
gällande rätt. Denna skillnad motiverades vid tillkomsten av 1933 års lag om boutredning
och arvskifte med att bestämmelserna om återgång av bodelning och arvskifte var
så avfattade att de inte behövde fattas såsom avseende allenast återbäring av
egendom in specie samt att å andra sidan regeln om ersättningsskyldighet borde
äga strängare tillämpning, då det gällde delägare i dödsbo. Med en modern lagstiftningsteknik
är emellertid bättre förenligt att principer av den vikt det här är fråga om
kommer till direkt uttryck i lagtexten. Särskilt gäller detta om en paragraf
som med den föreslagna nya ordningen för dödsbodelägares gäldsansvar får så
central betydelse som förevarande. Lagrådet, som inte har något att erinra mot
de principer som enligt departementschefen bör gälla för tillämpningen och som
anser att frågan om den förordade jämkningsregelns närmare innebörd kan
överlämnas åt rättspraxis, föreslår därför att mellan de två sista styckena i
förevarande paragraf tas in ett nytt stycke av följande lydelse: "Finns
vid tillämpning av första eller andra stycket egendom som skall lämnas åter
inte i behäll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång
påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta."

5 §

I konsekvens med den av lagrådet föreslagna ändringen i 4
§ bör andra meningen av förevarande paragraf ges följande lydelse: "Finns
egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade
när återlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta."

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 246

Utdrag SlutprotokoU

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-30

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Burenstam
Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om dödsbodelägares ansvar för den dödes
skulder m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande ' över förslag
till

1.
lag om ändring
i ärvdabalken,

2.
lag om ändring
i giftermålsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning till 18 kap. 1 a § ärvdabalken har lagrådet
berört ett uttalande i lagrådsremissen om att, när en delägare för talan mot
boet för egen del, boet företräds av de övriga delägarna. Enligt lagrådet bör
detta klargöras genom en särskild bestämmelse i paragrafen. Jag vill inte
motsätta mig lagrådets förslag. Bestämmelsen, som bör tas in som ett nytt
tredje stycke, bör enligt min mening ges följande lydelse:

Väcker någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning
och har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, förs boets talan i målet av
övriga delägare.

När det gäller 19 kap. 12 a § ärvdabalken kan jag hålla
med lagrådet om att det knappast finns något praktiskt behov av en möjlighet
för dödsbodelägarna att samfällt föra talan för boets räkning mot någon
utomstående i fall då boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.
Paragrafens första stycke kan därför utan olägenhet formuleras i överensstämmelse
med 18 kap. 1 a § första stycket och alltså ges följande lydelse:

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 25 september 1980.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop. 1980/81:48 247

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en
av delägarna i Slutprotokoll mål som rör boet väcka och föra talan som part
i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och
boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.

På motsvarande sätt bör 19 kap. 20 a § första styckei ärvdabalken
ges följande lydelse:

När dödsboet förvaltas av testamentsexekutör med
behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som
rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om
övriga delägare är motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från att
föra boets talan.

Som lagrådet har uttalat är det en fördel om det
uttryckligen framgår av 27 kap. 4 § ärvdabalken vad som skall gälla när egendom
som skall lämnas tillbaka inte finns i behåll. En bestämmelse om detta bör
därför tas in i paragrafen, lämpligen som en första mening i det i
lagrådsremissen föreslagna tredje stycket. Detta stycke bör då ges följande
lydelse:

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall
ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det
inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos någon delägare skall
de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller
skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skall utges av
delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

I konsekvens med denna ändring bör, som lagrådet har
föreslagit, 21 kap. 5 § andra meningen ärvdabalken ges följande lydelse:

Finns egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för
det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om det inte finns
särskilda skäl mot detta,

I övrigt bör en mindre ändring göras i ingressen till
förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen

att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop.
1980/81:48 248

Innehåll

Propositionens
huvudsakliga innehåll............................. i

Propositionens
lagförslag................................................ ...... 2

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 25 september

1980 ............................................................................... 6

1
Inledning................................................................... .... 16

2
Allmän
motivering ..................................................... 1

2.1
Dödsbodelägares
ansvar för den dödes skulder 1

2.2
Dödsbodelägares
rätt att föra talan i mål som rör boet . 23

2.3
Preskription av
rätten till arv och testamente... .... 26

2.4
Dödförklaring.................................................... 28

2.5
Allmänna
arvsfondens rätt att avstå egendom. ...... 0

2.6
Polisens
skyldighet att ta hand om avlidnas egendom... 31

2.7
Ikraftträdande m.m........................................... .... 33

3
Upprättade
lagförslag............................................ :. 33

4
Specialmotivering
..................................................... 33

5
Hemställan................................................................ .... 46

6
Beslut........................................................................ .... 46

Bilaga 1 Utredningens betänkande................................. .... 47

Bilaga 2 SammanstäUning av remissyttrandena............. .. 203

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag............................. .. 229

Utdrag av lagrådets protokoll den 21 oktober 1980 ....... 243

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 30
oktober

1980 ............................................................................... 246

GOTAB Stockholm 1980 63911

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

34 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (20)

20 kopplingar i 16 dokument.

  1. SOU 2025:91 Nya regler om arv och testamente s. 206 om s. 34 i texten
  2. SOU 2009:58 Skatteförfarandet, del 1 s. 1357 i texten · dokumentnivå
  3. SOU 2008:58 Egenansvar - med professionellt stöd s. 1357 i texten · dokumentnivå
  4. Prop. 2004/05:88 Nya regler om dödförklaring s. 10 om s. 43 i texten
  5. Prop. 1996/97:100D1 Ett nytt system för skattebetalningar, m.m. i texten · dokumentnivå

Visa alla 16

Rättsfall (13)

13 kopplingar i 9 dokument.

  1. RH 2005:23 om s. 34 ur registret
  2. Högsta domstolen, mål Ö 374-24 2025 om s. 23 i texten
  3. NJA 2025 s. 20 »De neutrala dödsbodelägarna« om s. 23 · om s. 34 i texten
  4. NJA 2022 s. 414 »Dödsboets partssuccession« i texten · dokumentnivå
  5. NJA 2021 s. 1073 »Skatt och legat« om s. 40 · om s. 41 i texten

Visa alla 9

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 285 om s. 204 i texten