Prop. 1987/88:153

Regeringens skrivelse 1987/88:153

om vissa åtgärder i anledning av 1977 års

Skr

tilläggsprotokoll
till 1949 års 1987/88-153

Genévekonventioner angående skydd för krigets offer, m.m.

Regeringen
bereder riksdagen tillfälle atl la del av vad som har lagils upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollel den 17 mars 1988.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Roine
Carlsson

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I
skrivelsen redovisas de åtgärder som regeringen vidtagit sedan riksdagen år
1979 godkänt 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner angående
skydd för krigets offer. I skrivelsen redovisas också vissa andra åtgärder som
har anknytning lill den inlernationella humanitära rätten i väpnade konflikter.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 153

Försvarsdepartementet Skr. 1987/88:153

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars
1988

Närvarande: statsministern I. Carlsson, ordförande,
statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson,
Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén

Föredragande: statsrådet R. Carisson

Skrivelse om vissa åtgärder i anledning av 1977 års
tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner angående skydd för krigets
offer, m. m.

1 Inledning

Folkrättens regler avseende den humanitära rätten i
väpnade konflikter har fortlöpande reviderats och vidareutvecklats, ofta med
utgångspunkt i erfarenheterna från större väpnade konflikter.

Ar 1949 tillkom de fyra Genévekonvenlionerna angående
skydd för krigets offer, m.m. på grundval av krigföringens utveckling under
andra väridskrigel. Sverige har i likhet med nästan samtliga FN:s medlemsstater
ratificerat konventionerna (prop. 1953:57, SÖ 1953:14-17).

Vid plenarmöte den 8 juni 1977 i Geneve antogs enhälligt
två tilläggsprotokoll till Genévekonvenlionerna. Till grund för dessa låg lill
betydande del erfarenheter från konflikter efter andra väridskrigel.
Tilläggsprotokollen godkändes av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79:77, UU 24,
rskr. 161, SÖ 1979:22-23).

En förteckning över vilka stater som har ratificerat
tilläggsprotokollen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Den 29 juni 1978 bemyndigade regeringen chefen för
försvarsdepartementet atl tillkalla en kommitté för all utreda och lämna
förslag om tolkning och tillämpning av samt information och undervisning om
folkrättens regler under krig, neutralitet och ockupation.

Kommittén' som antog namnet folkrättskommiltén har avgett betänkandena
(SOU 1979:73) Krigels lagar och (SOU 1984:56) Folkrätten i krig.

En sammanfattning av belänkandet Folkrätten i krig bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Del sistnämnda betänkandet har remissbehandlats. En
sammanställning av remissmyndigheierna och svaren bör fogas till protokollet i
delta ärende som bilaga 3.

' Ledamöter hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt,
ordförande, ambassadören Bo Johnson Theutenberg. generallöjtnanten Cari Björeman,
byråchefen Roland Lundquist, justitierådet Johan Munck saml kommendören av
första graden Torgil Wulff.

2
Hittills genomförda åtgärder Skr. 1987/88:153

Folkrättsdelegationens rådgivande utskott

Bland de frågor som behandlas i tilläggsprotokollen är
betydelsen av att folkrättsreglerna får en omfattande spridning. Genom ratificeringen
av protokollen har Sverige åtagit sig att sprida information och kunskap om
konventionernas regler.

Enligt folkrättskommiltén måste folkrättsarbetel i forlsällningen
vila på en fast och i framtiden hållbar grund. Del bör säkerställas atl
undervisning och information om folkrätlsreglerna ingår som en beslående och
naturlig del av den vanliga fredsverksamheten. Samtidigt måste enligt kommittén
undervisningsmaterial som tagils fram hållas aktuellt och utvecklas. Det måsle
också finnas en fast punkt i den centrala organisationen, från vilken
vidareutvecklingen av folkrättsundervisningen kan följas och överblickas. Enligl
kommillén bör denna del av den centrala organisationen också ha till uppgift
all la hand om och föreslå lösningar av uppkommande nya tillämpningsproblem och
atl la initiativ till förbättringar inom tillämpningsområdet liksom att yttra
sig över och la ställning till uppkommande tolkningsfrågor.

Kommittén diskuterade var dessa uppgifter lämpligen borde
fullgöras. Enligt kommittén talade flera skäl för all de borde ligga hos
regeringskansliet och i första hand försvarsdepartementet. Som hittills borde
arbetet ske tillsammans med berörda departement främst utrikesdepartementet. Folkrättskommiltén
föreslog därför inrättande av en särskild nämnd bestående av elt begränsat
antal personer med kompelens inom det folkrältsliga området. Nämnden borde,
förutom det som har angetts ovan, följa undervisnings- och informalionsläget
och lämna synpunkter på tillämpningen av folkrätten i krig.

Regeringen anslöt sig i beslut den 19 december 1985 i
princip till vad kommittén anfört om del fortsalla folkrättsarbetet. Den
föreslagna nämnden borde dock inle inrättas som etl särskilt organ. De
uppgifter som föreslagils för nämnden borde enligl regeringen kunna fullgöras
av den till utrikesdepartementet knutna folkrättsdelegalionen. Regeringen
uppdrog därför åt folkrättsdelegalionen all i de former delegationen själv
beslutar fullgöra de uppgifter som enligt folkrätlskommitténs förslag skulle
fullgöras av en särskill inrättad rådgivande nämnd för folkrätlsfrågor.

Folkrättsdelegationen beslöt med slöd av regeringens
nämnda beslut atl knyta till sig etl särskilt rådgivande utskott för utbildning
och tillämpning av folkrättens regler i krig.

Till utskottets ordförande utsåg delegationen
hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt. Delegationen beslöt vidare all
överbefälhavaren, överstyrelsen för civil beredskap, statens räddningsverk,
socialstyrelsen samt Svenska röda korset skulle vara representerade i ulskollel
med var sin ledamot. Styrelsen för psykologiskt försvar är sedan hösten 1987
också representerad i ulskollel.

Polisens
ställning i krig Skr. 1987/88:153

Regeringen har i proposition (prop 1985/86:15) lämnat
förslag om polisens ställning i krig.

Propositionen har inle godkänts av riksdagen (JuU
1985/86:37, rskr. 313).

I prop. 1987/88:6 om de offentliga organens verksamhel vid
krig eller krigsfara ultalade föredragande statsrådet alt han inte i det
sammanhanget ämnade la upp frågan på nytt men alt han avsåg alt föranstalta om yllerligare
underlag i saken.

I riksdagsärendet avgav försvarsutskottet ett yltrande
till konstitulions-utskotlet (KU 1987/88:16 sid. 9 fO. Försvarsutskottet konstaterade
i yttrandet atl del med den inriktning som återfanns i propositionen enligt
utskottets mening förelåg förutsättningar för den breda politiska enighet som
inte kunde uppnås vid behandlingen av propositionen om polisens ställning.
Frågan berördes inte yllerligare under den fortsatta behandlingen av ärendet i
riksdagen.

Folkrältsliga rådgivare

I artikel 82 i 1977 års tilläggsprotokoll I sägs alt de fördragsslulande
parterna alltid skall se till atl juridiska rådgivare finns lill hands för alt
ge de militära befälhavarna på lämplig nivå råd om tillämpningen av Genéve-konventionerna
och protokoll I och om lämplig undervisning av de väpnade styrkorna. Folkrättskommiltén
lämnade också förslag om detta.

Regeringen har med anledning härav beslutat om förordning
(1986:1029, ändrad senast 1988:62) om folkrältsliga rådgivare inom
försvarsmakten. I förordningen, som trädde i kraft den I januari 1987,
föreskrivs atl det i krigsorganisationen skall finnas befallningar för folkrältsliga
rådgivare lill det antal som överbefälhavaren bestämmer. De skall vara
placerade i högre staber och ha lill uppgift atl ge militära chefer råd om hur
folkrättens regler i krig och under neutralitet skall tillämpas samt della i
stabernas planläggning. I försvarsmaktens fredsorganisation skall det enligt
förordningen finnas sju folkrältsliga rådgivare, en placerad hos
överbefälhavaren och en hos varje mililärbefälhavare. Rådgivarna skall medverka
i undervisningen av försvarsmaktens personal om hur folkrättens regler i krig
och under neutralitet skall tillämpas och i övrigt ge resp. chef råd i
folkrättsliga frågor.

Rådgivarna i fredsorganisationen har utsetts av
överbefälhavaren och börjat bedriva verksamhet. Uppbyggnad av
krigsorganisationen pågår.

I beslul den 29 oktober 1987 har regeringen uppdragit åt
överstyrelsen för civil beredskap alt efter samråd med överbefälhavaren
överväga om särskilda åtgärder erfordras för all tillgodose behovet av expertis
i folkrätlsfrågor även inom den civila delen av totalförsvaret. Uppdraget
skall redovisas senast den I april 1988.

Toialförsvarspersonalens folkrältsliga ställning

I förordningen (1987:971, ändrad senast 1988:69) om toialförsvarsperso

nalens folkrältsliga ställning, m. m. har regeringen gett vissa föreskrifter '

till ledning för
tolkningen och tillämpningen för svensk del av den interna- Skr.
1987/88:153 tionella humanitära rätten i väpnade konflikter.

I
förordningen anges vilken personal som skall anses ha folkrättslig ställning
som kombattanter, civilförsvarspersonal, sjukvårdspersonal och själavårdspersonal.
I förordningen sägs alt polismän skall anses som kombattanter då de deltar i
rikets försvar enligt lagen (1943:881) om polisens ställning under krig. Vidare
finns bestämmelser om civila personer som åtföljer stridskrafterna utan alt
direkt tillhöra dessa. Föreskrifterna om personalens folkrältsliga ställning
gäller bara dä vederbörande tjänstgör i sin befattning. Delta innebär alt
växling av folkrätlslig ställning är möjlig.

I
förordningen föreskrivs atl vissa kategorier av totalförsvarets personal skall
vara försedda med identitetskort och andra kännetecken under tid när folkrättens
regler i krig m. m. är tillämpliga. Det ankommer på resp. myndighet alt i
fredslid vidta de förberedelser som behövs för all personalen skall kunna
förses med identitelshandlingaroch kännetecken. Överstyrelsen för civil
beredskap skall samordna dessa förberedelser inom totalförsvarets civila del.

I
förordningen föreskrivs också att överbefälhavaren samt de funktions-ansvariga
myndigheter som anges i förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom
totalförsvarets civila del skall se lill alt personalen inom resp.
verksamhetsområde får en tillfredsslällande utbildning och information om hur
folkrättens regler i krig och under neutralitet skall tillämpas. Överstyrelsen
för civil beredskap skall därvid samordna utbildningen inom totalförsvarels
civila del.

Förordningen
trädde i kraft den 1 januari 1988.

Uimärkning
av anläggningar m. m.

Till
frågor som behandlades i tilläggsprotokollen och som folkrättskommit-tén
övervägt och lämnat förslag om hör uimärkning av civilförsvars- och
sjukvårdsanläggningar, civilförsvars- och sjukvårdsmateriel saml anläggningar
som innehåller s. k. farliga krafter. Den sislnämnda kategorin omfattar enligt
tilläggsprotokoll I dammar, vallar och kärnkraftverk som, om de anfalls, kan
förorsaka utlösandet av farliga krafter med åtföljande svåra förluster bland
civilbefolkningen.

Regeringen
har i beslut den 29 oklober 1987 uppdragit åt slatens räddningsverk alt belysa
behovet och omfattningen av uimärkning med den internationella
civilförsvarssymbolen av civilförsvarsanläggningar såsom ledningscentraler och
andra skyddade uppehållsplatser för civilförsvarsorganisationen, av skyddsrum
och skyddade utrymmen för befolkningen och av civilförsvarsmaleriel saml
beräkna kostnaderna för detta. Konsekvenserna av att anläggningar utmärks på
allmänna kartor skall redovisas liksom också lämpligheten av all genomföra uimärkning
redan i fredstid. Uppdraget skall redovisas senast den I oktober 1988.

Regeringen
uppdrog i beslut den 19 december 1985 ål socialstyrelsen alt lämna förslag till
plan för produktion, tillverkning, förrådshållning och fördelning av
identitetshandlingar och rödakorsarmbindlar avsedda för

personal för den civila hälso-
och sjukvården i krig. Socialstyrelsen redovi- Skr. 1987/88:153 sade
uppdraget den 20 oktober 1986.

På
grundval av socialstyrelsens förslag uppdrog regeringen den 26 november 1987
åt överstyrelsen för civil beredskap atl i samråd med socialstyrelsen uppta
förhandlingar med tillverkare om inhemsk produktion av 400000 rödakorsarmbindlar
för hälso- och sjukvårdspersonalen. Avsiklen är atl de färdiga armbindlarna
sedan av socialstyrelsen skall fördelas till sjukvårdshuvudmännen.

Socialstyrelsen
har nyligen till regeringen redovisat ett förslag hur ell
personalredovisningssystem skall utformas för fördelning och krigsplacering av
hälso- och sjukvårdspersonal. Avsikten är alt inom detta system även söka
integrera framställning och tilldelning av identitetskort för denna personal.
Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

I
1987 års försvarsbeslut anförs bl. a. atl civila sjukvårdsanläggningar redan i
fred bör utmärkas med rödakorstecken synliga från luften samt att sjukvårdshuvudmännen
bör ha ansvaret för att sådana åtgärder genomförs.

I
beslut den 29 oktober 1987 har regeringen uppdragit åt socialstyrelsen atl
redovisa behovet av uimärkning av civila hälso-och sjukvårdsanläggningar vad
avser identifiering såväl från luften som från marken. Efter samråd med
sjukvårdshuvudmännen skall socialstyrelsen vidare utarbeta förslag till hur utmärkningen
skall kunna utföras samt beräkna kostnaderna för detta. Möjligheterna all
större sjukhus anges på allmänna kartor med rödakorssymbolen skall undersökas
efter samråd med lantmäteriverket. Uppdraget skall redovisas senast den I oklober
1988.

Frågan
om skydd av vissa anläggningar och installationer som innehåller s. k. farliga
krafter har behandlats av folkrättskommiltén. Regeringen har i beslut den 29
oktober 1987 uppdragit ål statens energiverk atl med utgångspunkt i vad folkrättskommiltén
föreslagit kartlägga vilka dammar och kärnkraftverk som är av sådan nalur att
anfall mot dem kan ge upphov till farliga följder och resultera i svåra civila
förluster. Energiverket skall belysa behovet och möjligheterna av atl genomföra
uimärkning av dammar och kärnkraftverk. Möjligheten att ange dessa anläggningar
på allmänna kartor med den inlernationella symbolen för anläggningar
innehållande farliga krafter skall undersökas efter samråd med
lantmäteriverket. Uppdraget skall redovisas senast den I oktober 1988.

Utbildningsfrågor

Folkrättskommittén
fann efter en kartläggning av kunskaperna i folkrätt att det var angeläget atl
den allmänna kunskapsnivån snarast möjligt höjdes. Kommittén konstaterade att
utbildning i folkrätt — som även omfattade ulläggsprotokollen - hade inletts
och intensifierats inom försvarsmakten och hos vissa civila myndigheter bl. a.
dåvarande civilförsvarssiyrelsen och överstyrelsen för ekonomiskt försvar,
socialstyrelsen samt inom flera organisationer, främst Svenska röda korset.

Överbefälhavaren
lade år 1981 fast bl. a. utbildningsmål samt metoder

och övningssätl för utbildningen i folkrätt inom försvarsmakten. Överbe- i

fälhavaren
föreskriver bl. a. det minsla antalet timmar som utbildningen Skr.
1987/88:153 fordrar. Utbildningstiden varierar från 3 timmar för värnpliktiga i
allmänhet lill 8-12 timmar vid militärhögskolans högre kurser. Särskilda
kurser har vidare anordnats för vissa högre befattningshavare inom försvarsmakten
även omfattande de tidigare nämnda folkrältsliga rådgivarna.

Överbefälhavarens
bestämmelser - som för närvarande är under översyn - gäller dock endast
militär personal inkl. frivilligpersonal och inte de i fred civilt anställda
tjänstemän som tas i anspråk i den militära krigsorganisationen. Utbildning i
folkrätt för den civila personalen vid myndigheter som lyder under
försvarsdepartementet övervägs inom ramen för den av regeringen tillsatta
utredningen (Fö 1985:03) för översyn av utvecklingsmöjligheterna för den
civila personalen inom försvarsdepartementets område. Utredningens betänkande
väntas föreligga under våren 1988.

Inom
den civila delen av totalförsvaret bedrivs viss begränsad utbildning i
folkrätt. Slatens räddningsverk anpassar i sin civilförsvarsutbildning folkrättsutbildningen
för civilförsvarsbefål på olika nivåer. Utbildningstiden omfattar 1-4 timmar. Elt
särskilt utbildningspaket har utarbetats år 1985 av dåvarande
civilförsvarsstyrelsen. Vidare kan nämnas atl personalen inom den civila hälso-
och sjukvården får utbildning i folkrätt under 1-2 timmar i den utbildning som
sker inom ramen för socialstyrelsens bered-skapsverksamhel. Härvid utnyttjas etl
utbildningspaket utarbetat år 1982. Vidare ingår folkrätten som delavsnitl i elt
år 1987 utgivet utbildningspakel för den civila hälso- och sjukvården vid
katastrofer och i krig.

Bland
de frivilliga försvarsorganisationerna intar Svenska röda korset en särställning
vad gäller folkrättsarbetet genom att organisationen som ett naturligt led i
sin verksamhet medverkar till den humanitära rättens upprätthållande och
utveckling. Svenska röda korset verkar härvidlag såväl internationellt - främst
genom Internationella rödakorskommittén - som nationellt. På det nationella
planet genomförs utbildning i humanitär rätl, seminarier, kampanjer samt andra
åtgärder för alt sprida kunskaper och förståelse för den humanitära rätten.

Övriga
frågor

Den
27 maj 1982 beslöt riksdagen att ratificera konventionen om förbud mot eller
inskränkning i användning av vissa konventionella vapen, som anses vara ytterst
skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (prop. 1981/82:206, UU 27, rskr.
347, SÖ 1982:27). Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen år 1974
tillkallade en delegation för folkrättslig granskning av vapenprojekt för del
svenska militära försvaret.

I
proposition (prop. 1985/86:9) om lag om disciplinförseelser av krigsmän m.m.
har bl.a. frågor om folkrältsbrott behandlats. Riksdagen har godkänt
propositionen (JuU 1985/86:24, rskr. 213). Regler om folkrättsbrott finns i 22
kap. 6§ brottsbalken.

Genom
efterforskningsförordningen (1980:489) har regeringen utfärdat bestämmelser
rörande efterforskning av personer som är skyddade enligt 1949 års Genévekonventioner
m. fl. saml om efterforskningsbyråns organisation och verksamhet. Vidare
lämnas i förordningen bestämmelser för

den särskilda delegation
som skall planlägga efterforskningsbyråns verk- Skr. 1987/88:153 samhet.

Regeringen
uppdrog genom beslut den 3 april 1986 åt statens invandrarverk att utreda och
lämna förslag rörande den framlida utformningen av beredskapen för mottagande
och omhändertagande av flyktingar under kriser och i krig. Invandrarverket
överlämnade sina överväganden och förslag lill regeringen i maj 1987. Ärendet
bereds för närvarande inom regeringskansliet.

I
förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila
del har regeringen fastställt atl slatens invandrarverk är funk-lionsansvarig
myndighet för funktionen Flyktingverksamhel. Överväganden pågår hur detta
funktionsansvar även skall kunna inrymma folkrättsliga åtgärder bl. a.
omfattande ansvar för upprättande av sådana identitetskort för barn som anges
i 1977 års tilläggsprotokoll I.

3 Fortsatta åtgärder

I
regeringens anvisningar lill totalförsvarsmyndighelerna avseende dessas programplanering
för den närmaste perioden föreskrivs alt åtgärder skall inplaneras enligt
förordningen (1987:971) om toialförsvarspersonalens folkrältsliga ställning, m.
m.

På
grundval av det underlag som regeringen infordrat till den I oktober 1988 från
statens räddningsverk, socialstyrelsen och statens energiverk avser jag att
under budgetåret 1988/89 ta ställning till frågan om omfattning och
genomförande av uimärkning av anläggningar m. m. med vederbörliga folkrättsliga
internationella symboler.

I
tilläggsprotokoll I anges vissa särskilda signaler, som kan utnyttjas för identifiering
av olika slag av sjuktransporlmedel såsom ambulansluftfartyg, sjukvårdsfordon
och sjukvårdsfarlyg. Enligl protokollet är användning av sådana signaler
frivillig. Jag överväger all låta studera denna fråga ytterligare och avser atl
återkomma till regeringen i ärendet.

I
regeringens direktiv lill folkrällskommiltén (dir. 1978:61) angavs att "vissa
delar av Genévekonvenlionerna och tilläggsprotokollen har en så grundläggande
humanitär betydelse, atl det skulle vara av värde om undervisning om dessa avsnill
meddelas till all ungdom i skolåldern och i lämplig utsträckning också till
övriga medborgare."- — - "Ansvaret för atl genomföra sådana
undervisningsuppgifter bör i första hand ligga på myndigheter inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde och på Svenska röda korset".

Folkrättskommiltén
lämnade synpunkter och förslag rörande såväl ungdomsskolor som universitet och
högskolor bl. a. vad rör mål för undervisningen, målgrupper, medel och
metoder.

Jag
har den principiella inställningen atl en bred allmän information om den
humanitära rätlen i väpnade konflikter bör meddelas hela den svenska
allmänheten. Informationen bör härvid vara enkel och konkret. Allmänhetens
behov kan tillgodoses genom insatser t.ex. inom kursverksamheten, utbildningsradion,
studiecirkelverksamhelen, massmedier m. m.

En av de viktigaste
målgrupperna för denna information utgör enligt min Skr. 1987/88:153 mening
eleverna i skolan. Undervisning i skolan om detta skulle kunna bidra lill alt
på sikt uppnå målet alt åsladkomma en bred spridning av kunskaperna om de folkrältsliga
reglerna.

I
det förslag lill ny kursplan för gymnasieskolan i ämnet samhällskunskap som
skolöverstyrelsen år 1987 lämnade till regeringen finns ett nyll huvudmoment
Internationella relationer. Folkrätt finns upptaget som exempel på vad som kan
ingå i del nya huvudmomentet. Skolöverstyrelsen har vidare fåll regeringens
uppdrag atl utarbeta ett program för skolans internationalisering. Även här bör
utbildningsinsatser bli aktuella vad avser folkrätt.

Inom
ramen för verksamheten inom folkrätlsdelegationens rådgivande utskott har
Svenska röda korset med egna medel och med statligt ekonomiskt bidrag samt i
samarbete med bland annat skolöverstyrelsen, överstyrelsen för civil beredskap
och styrelsen för psykologiskt försvar påbörjat ett projekt som syftar till att
utarbeta ett i första hand för skolan och allmänheten avpassat utbildningsmaterial
om folkrätten i krig. Avsiklen är att under läsåret 1988/89 prova materialet
som etl pilotprojekt vid etl antal skolor i landet med inriktning mol
grundskolans årskurs 9 och gymnasieskolan. Efter utvärdering av pilotprojektet
bör sedan beslul om alt göra etl studiematerial i större skala kunna fallas
under hösten 1989.

Skydd
av kulturföremål regleras i 1977 ärs tilläggsprotokoll ("skydd av
kulturell egendom och platser avsedda för religionsutövning"). Regeringen beslöt
vidare den 13 november 1984 om svensk anslutning till 1954 års Haagkonvenlion lill
skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt och till 1972 års Unescokonvention
om skydd för världens kultur- och naturarv.

Folkrällskommiltén
anförde för sin del atl de nya reglerna kan ge ett bättre skydd av vissa
viktiga objekt av historisk eller kulturell art samt av platser för
religionsutövning. Kommittén ansåg dock att endast etl begränsat antal objekt
kan få della kvalificerade folkrältsliga skydd och alt del inle var kommitténs
uppgift atl föreslå urval av objekt.

Genom
anslutningen till de ovan nämnda konventionerna har Sverige åtagit sig alt
vidta ett antal åtgärder. Bland dessa ingår aU registrera kulturegendom,
vilken i sin egenskap atl vara nationellt och internationellt betydelsefull
skall åtnjuta speciellt skydd i händelse av krig. Regeringen har år 1986
uppdragit åt riksantikvarieämbetet alt i samråd med överbefälhavaren och
dåvarande civilförsvarssiyrelsen inge förslag till objekt enligt Haagkonventionen.
Tillsammans med slatens naturvårdsverk har riksantikvarieämbetet också fäll i
uppdrag alt lämna förslag enligl 1972 års konvention. Uppdragen kommer alt
redovisas under år 1988.

Enligt Haagkonventionen
skall en nationell rådgivande kommitté finnas.

Denna bör bl. a. lämna förslag om prioritetsordning och tidsplan för de

vidare åtgärderna. Av dessa kan nämnas nominerande av s. k. generalkom

missarier för internationell kulturegendom samt åtagandet att förteckna

och med konventionens särskilda symbol (sköld med blåa och vita fäll)

märka ut skyddsvärd kulturegendom. Frågorna bereds för närvarande

inom regeringskansliet. <

4 Vissa
ytterligare Överväganden Skr. 1987/88:153

Genom
de hittills vidtagna och planerade åtgärderna har en grund lagts för det
fortsatta folkrättsarbetel vad avser utnyttjande och tillämpningen av de humanitära
reglerna i en väpnad konflikl.

Med
hänvisning lill förordningen (1987:971) om totalförsvarspersonalens
folkrättsliga ställning, m. m., vill jag här ange vissa ytterligare överväganden
som legat till grund för mina ställningstaganden.

Jag
utgår sålunda från atl Genévekonvenlionerna 1949 och tilläggsprotokoll I för
svensk del kommer att tillämpas senast från den tidpunkt då regeringen enligt
15 § beredskapskungörelsen (1960:515) kungjort alt krigstillstånd har inträtt.

Jag
utgår vidare från att av Sverige ratificerade konventioner och protokoll I
strikt iakttas från svensk sida. För det fall atl motparten i en väpnad konflikt
inle har ratificerat tilläggsprotokollet eller brister i respekt för detta
eller för konventionerna uppkommer frågan om vår skyldighet att följa
folkrätten gentemot motparten. Jag är härvid av den uppfattningen atl åtgärder
enligt den s. k. reciprocitelsprincipen är av så allvarlig natur atl beslut
härom endast bör fallas av regeringen. Del är härvid av vikt att regeringen
snabbi får underrättelse om eventuellt inträffade avvikelser från reglerna. Del
skall dock observeras atl avsteg i regel inle kan göras från den sedvanerättsligt
förankrade folkrätten.

Med
förordningen (1987:971) föreligger nu bestämmelser som klarlägger hur vissa
internationella regler skall tolkas för svensk del. Förordningen bygger på att
närmare föreskrifter utfärdas av de ansvariga myndigheterna.

Vad
härvid avser kombattantbegreppet harjag utgått från att alla personer som
ingår i den militära krigsorganisationen och som sålunda är upptagna i
försvarsmaktens olika mobiliseringstabeller (p-tabeller) är kombattanter. Enda
undantagen är den militära sjukvårds- och själavårdspersonalen. Den militära
sjukvårdspersonalen omfattar all personal som är krigs-placerad inom den
militära hälso- och sjukvården och därvid även sådan personal som inte omfattas
av tjänsteplikt enligt lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och
sjukvårdspersonal samt velerinärpersonal m. m.

Från
folkrätlslig synpunkt kan klassificeringen av hemvärnspersonalen och då
särskilt personalen i driftvärnel erbjuda vissa problem med hänsyn till att
denna kan ha skiftande folkrättslig status beroende på verksamhetens art.
Enligt min mening bör dock personalen inom det allmänna hemvärnet regelmässigt
ha kombattantstalus. Driftvärnspersonalen bör dock vara kombattanter endasl då
den direkt deltar i rikets försvar. Det bör ankomma på överbefälhavaren alt med
stöd av förordningen närmare reglera detta.

Med
slöd av regeringens bemyndigande den 17 januari 1985 tillkallade

min företrädare en särskild utredare (Fö 1985:01) för alt göra en författ

ningsteknisk översyn av bl. a. civilförsvarslagen (1960:74 omtryckt

1984:1026). I tilläggsdirektiv (dir. 1987:38) den 20 augusti 1987 har utred

ningen getts i uppdrag alt bl. a. överväga möjligheterna atl vidga det

svenska civilförsvarsbegreppet inom ramen för det första tilläggsprotokol

lets folkrättsligt fastställda definitioner. 1 avvaktan på resultatet av denna 10

utredning
har regeringen i förordningen (1987:971) om lolalförsvarsperso- Skr.
1987/88:153 nålens folkrältsliga ställning, m. m. utgått från den nu gällande
ordningen innebärande att som civilförsvarspersonal anses de som tjänstgör inom
funktionen befolkningsskydd och räddningstjänst och som har statens räddningsverk
som funktionsansvarig myndighet. Regeringen har tills vidare utgått från att
personalen inom hemskyddsorganisalionen också skall anses tillhöra kategorin
civilförsvarspersonal oaktat att viss hemskydds-personal inte las i anspråk med
civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen.

Till
sist vill jag beröra frågor rörande folkrättens regler under ockupation.

I
regeringens proposition om totalförsvarets fortsatta ulveckling (prop. 1986/87:95)
anfördes bl. a. följande i avsnittet om operativa grunder för totalförsvaret:

"Om
angriparen lyckas tränga in i landet skall elt effektivt och uthålligt motstånd
kunna genomföras i organiserade former i varje del av landet. Samtidigt skall
operationerna fortsättas till sjöss och i luften. 1 en sådan situation måsle
civilbefolkningens skydd och försörjning ägnas särskild uppmärksamhet. Inom
områden som angriparen tillfälligt lyckats ta skall motståndet fortsälla med
alla medel och i alla former som folkrätten tillåter, även som icke militärt
motstånd. Militära enheter som genomför fria kriget, polisen och andra
samhällsorgan saml civilbefolkningen skall försvåra angriparens verksamhet och
underlätta områdets återtagande."

Enligl
min mening är det i en situation som anges i citatet ovan som tillämpningen av
de folkrältsliga principerna kan komma att ställas på sitt yttersta prov både
för myndigheter och enskilda. Likaså torde detta bli fallet om en
ockupationssituation uppstår.

Folkrättskommittén
behandlade utföriigt de många gånger komplicerade frågor, som sammanhänger med
folkrättens regler under ockupation. Sålunda belyste kommittén i sitt
slutbetänkande (SOU 1984:56) Folkrätten i krig straff- och processrättsliga
frågor och civil verksamhet inom områden som har besatts av fienden. Vidare
lämnade kommillén synpunkter och vissa förslag rörande allmänna anvisningar
till civilbefolkningen om uppträdande i krig och under ockupation. 1 en bilaga
till betänkandet lämnade kommittén vissa synpunkter på inriktningen i stort av
verksamheten vid några totalförsvarsfunklioner i krig och under ockupation. Bl.
a. berördes här frågeställningar rörande funktioners och myndigheters kvarslannande
på ockuperat område.

Folkrättskommiltén
lar avslutningsvis upp en i olika sammanhang diskuterad fråga nämligen om den
svenska beredskapslagstiflningen över huvud taget bör vara utformad även med
sikte på den situation som uppslår om svenskt tertitorium skulle bli ockuperat.
Kommillén kommer lill slutsatsen att även om vissa regler erfordras så torde en
mer detaljerad reglering av ockupationsfallet inte bara vara omöjlig atl åsladkomma
utan även vara klart olämplig. Däremot finner kommittén att kännedom om
folkrättens regler är av största värde och då i synnerhet kunskaper om vad en angripare
kan göra anspråk på utan alt göra sig skyldig lill folkrältsbrott.

Frågan om de offentliga
organens verksamhet under ockupation har

tagits upp också av folkstyrelsekommittén i belänkandet (SOU 1986:28) 11

Folksiyrelsen under krig
och krigsfara, bl. a. mot bakgrund av folkrätts- Skr. 1987/88:153
kommitténs belänkande. På grundval av folkstyrelsekommilléns belänkande har prop.
1987/88:6 om de offentliga organens verksamhet vid krig eller krigsfara
förelagts riksdagen, som beslutat bifalla propositionen (KU 1987/88:16, rskr.
113).

I
propositionen anför föredragande statsrådet all det — som folkstyrelsekommittén
framhållit - är en folkrätlslig princip atl civilbefolkningen inom ockuperat
område skall behålla sin lojalitet mot den lagliga regeringen. Vidare uttalas
att någon folkstyrelse värd namnet inte är möjlig under en ockupation av
Sverige. Mot bakgrund av bl. a. denna uppfattning har riksdagen som vilande
antagit elt förslag i propositionen lill ändring i 13 kap. RF. Förslaget
innebär att varken riksdagen eller regeringen får fatta beslut på ockuperat
område. Inle heller får någon i egenskap av ledamot i riksdagen eller
regeringen på ockuperat område utöva någon befogenhet som tillkommer honom i
denna egenskap. Likaså får val lill riksdagen, landsting och kommunfullmäktige inle
hållas på sådant område.

Beträffande
de offentliga organen i övrigt innebär det vilande grundlagsförslaget alt del
slås fast atl det åligger vaije offentligt organ att på ockuperat område
handla på det säll som bäst gagnar försvarsansträngningarna och motslåndsverksamheten
saml civilbefolkningens skydd och svenska intressen i övrigt. Vidare anges —
med viss uppsiramning av nuvarande lydelse av regeringsformen - all elt
offentligt organ inte i någol fall får meddela beslul eller vidta åtgärd som i
strid mot folkrättens regler ålägger någon rikets medborgare att lämna ockupationsmaklen
bistånd.

Även
den fråga om den svenska beredskapslagstiflningens utformning såvitt gäller
ockupationssituationer som folkrättskommiltén tagit upp behandlas i den nämnda
propositionen. Folkstyrelsekommittén hade för sin del anslutit sig lill
folkrättskommitténs principiella synpunkt att en detaljerad reglering i ämnet
var både i del närmaste omöjlig och också klart olämplig. Enligl folkstyrelsekommilléns
mening var det emellertid å andra sidan angeläget atl hela beredskapslagstiflningen
i ett sammanhang blev föremål för en genomgång med utgångspunkt i hur den
skulle kunna utnyttjas av en ockupant.

Föredraganden
anför i propositionen att han delar de två kommittéernas principiella
uppfattning i frågan om en uttrycklig reglering av i vad mån beredskapslagstiflningen
är tillämplig i ockupationssilualionerna. Han säger sig emellertid vara
tveksam till tanken på en samlad genomgång av lagstiftningen i det specifika
syfte som folkstyrelsekommittén föreslagit. Frågan bör därför övervägas yllerligare
enligt hans mening. Föredragandens uttalanden i frågan har lämnats utan
erinran av riksdagen i grundlagstiftningsärendet (KU 1987/88:16, rskr. 113).

För
egen del biträder jag de synpunkter som folkrättskommiltén anför

rörande folkrättens regler under ockupation. De regler som framgår av

konventionerna saml de synpunkter som framlagts av folkrättskommiltén

och folkstyrelsekommittén anser jag för närvarande vara tillräckliga som

vägledning. Detta understryker emellertid betydelsen av att myndigheter

och enskilda får tillräcklig information och utbildning i frågan i enlighet

med vad som finns föreskrivet i förordningen (1987:971) om totalförsvars- 12

personalens folkrältsliga
ställning, m. m. I vissa fall krävs dock att vägle- Skr. 1987/88:153 dande
bestämmelser utfärdas redan i fred till exempel rörande vissa myndigheters
agerande inför ockupationshot och under ockupation. Frågan övervägs för
närvarande inom regeringskansliet.

Jag
vill i delta sammanhang slutligen också erinra om att regeringen i maj 1987
inrättade en särskild delegation för icke-mililärt motstånd på grundval av
förslag från molslåndsulredningen i belänkandet (SOU 1984:10) Kompletterande molståndsformer.
Inom ramen för denna delegations verksamhel har studier påbörjats rörande
hithörande folkrätlsfrågor.

5 Hemställan

Jag
hemställer atl regeringen bereder riksdagen tillfälle atl la del av vad jag har
anfört i det föregående.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till vad föredraganden har anfört och beslutar i enlighet med hans
hemslällan.

13

Förteckning
över stater:

som
ratificerat 1977 års Skr. 1987/88:153

tilläggsprotokoll
till 1949

års Genévekonventioner
''

Förteckningen
avser

läget i.

januari

1988

Stat

Proto-

■
Proto-

Stat

Proto-

Proto-

koll 1

koll II

koll 1

koll II-

Angola

X

Korea (rep)

X

X

Anligua
och Barbuda

X

X

Kuwait

X

X

Argentina

x

X

Laos

X

X

Bahainas

X

X

Libyen

X

X

Bahrain

X

X

Mauretanien

X

X

Bangladesh

X

X

Mauritius

X

X

Belgien

X

X

Mexico

X

Belize

X

X

Mocambique

X

Benin

X

X

Namibia

X

X

Bolivia

X

X

Niger

X

X

Botswana

X

X

Nederländerna

X

X

Burkina Faso

X

X

Norge

X

X

Cenlralafrikanska

Oman

X

X

Republiken

X

X

Rwanda

X

X

Comorerna

X

X

Saudiarabien

X

Costa
Rica

X

X

St Christopher och

Cuba

X

Nevis

X

X

Cypern

X

St Lucia

X

X

Danmark

X

X

St Vincent och

Ecuador

X

X

Grenadinerna

X

X

Ekvatorialguinea

X

X

Salvador

X

X

Filippinerna

X

Schweiz

X

X

Finland

X

X

Senegal

X

X

Frankrike

X

Seychellerna

X

X

Förenade
Arab-

Sierra Leone

X

X

emiraten

X

X

Surinam

X

X

Gabon

X

X

Sverige

X

X

Ghana

X

X

Syrien

X

Guatemala

X

X

Tanzania

X

X

Guinea

X

X

Togo

X

X

Guinea-Bissau

X

X

Tunisien

X

X

Guyana

X

X

Uruguay

X

X

Island

X

X

Vanuatu

X

X

Italien

X

X

Vatikanstaten

X

X

Jamaica

X

X

Vietnam

X

Jordanien

X

X

Västra Samoa

X

X

Jugoslavien

X

X

Zaire

X

Kamerun

X

X

Österrike

X

X

Kina

X

X

Antal stater

72

65

Kongo

X

X

14

Skr.
1987/88: 153 Bilaga 2

1 Sammanfattning

Folkrättskommittén
har haft i uppdrag att utreda folkrättens tillämpning m.m under krig,
neutralitet och ockupation.

Vissa
grundläggande begrepp (kap. 2)

I
kapitel 2 redovisas och definieras vissa grundläggande begrepp som kommittén
har funnit angeläget att förklara.

Den
internationella humanitära rättens räckvidd och giltighet i tiden (kap. 3)

Kommittén
behandlar de internationella avtalens giltighet (där bl.a. en närmare
redogörelse ges för begreppen ratifikation, reservation, uppsägning och obsoleta
regler) och den allmänna folkrätten.

I
ett särskilt avsnitt redogör kommittén för de regler i tilläggsprotokoll I till
1949 års Genévekonventioner som enligt kommitténs bedömning torde ha
sedvanerättslig status. En sädan redogörelse kan komma att ha sin praktiska
betydelse i en situation då Sverige (som har ratificerat tilläggsprotokoll 1)
råkar i strid med en motpart som inte har ratiHcerat protokollet. Enligt
huvudregeln i artikel 96 är protokollet endast tillämpligt mellan stater som
ratificerat eller anslutit sig till det (principen om reciprocitet). Av detta
kan man emellertid inte dra slutsatsen alt Sverige, i den ovan angivna
situationen, kan underlåta att tillämpa protokollet i dess helhet. Kommittén
konstaterar att de regler som utgör allmän folkrätt alltid måste respekteras,
precis som motparten måste respektera samma regler. Underläter motparten detta,
kan Sverige — om så befinnes möjligt och lämpligt — tillgripa sädana
repressalier som fortfarande är folkrättsenliga. Kommittén rekommenderar
emellertid inte ett sådant tillvägagångssätt.

Kommittén
konstaterar vidare att i en konfiikt där Sverige är part och motparten inte har
ratificerat tilläggsprotokoll 1, skall Sverige inte behöva leva upp till mer
omfattande förpliktelser än vad som gäller för vår motpart.

Från de humanitärrättsliga
synpunkter som folkrättskommiltén har

att beakta är del naturligt att tänka sig att Sverige i ett läge som del ovan

skisserade gör allt för att tilläggsprotokoll I. skall tillämpas av alla parter

i en konflikt i vilken vi är indragna. 15

Om emellertid en motpart
som inte ratificerat protokollet inle heller Skr. 1987/88: 153 respekterar
detsamma, måste Sverige i sin tur ha möjligheter atl göra Bilaga 2 avkall
på en full tillämpning av protokollets regler. Motparten bör göras medveten om
att Sverige i det lägel i vart fall inte anser sig kunna följa protokollets
krigföringsregler, dvs. huvuddelarna av artiklarna 51-58.

Kommittén
vill likväl understryka att denna bedömning kan komma alt påverkas av militära
och politiska faktorer som idag kan vara svåra atl förutse. Det är naturligtvis
angeläget atl frågan övervägs noga redan under inledningsskedet av en konflikl.

Kombattanter och andra grupper. Klassificering av personal
inom totalförsvaret (kap. 4)

Kommittén
har haft till uppgift atl särskill studera tillämpningen av folkrättens regler,
när det gäller atl hänföra olika personalgrupper lill skilda folkrältsliga
kategorier. Detta är angeläget inte minst med hänsyn lill del svenska
totalförsvarets tämligen unika utfomning, som innebär en långtgående
integration mellan militära och civila uppgifter. Tillkomsten av en ny
definition av begreppet kombattant i I. tilläggsprotokollet
understryker yllerligare behovet av noggranna studier i vad gäller kombatlantbegreppets
tillämpning inom det svenska totalförsvaret.

Det
har hittills rått oklarhet beträffande den folkrättsliga klassificeringen av
sådana civila som i krigslid skall ulföra uppdrag ål försvarsmakten eller som
är avsedda atl samarbeta med olika militära enheter. Man måsle härvid ta hänsyn
lill att förändringar i försvarets krigsorganisation torde leda lill ett ökat
framlida utnyttjande av civila i olika servicefunktioner. I många fall kan
sådana personer klassificeras som "civila åtföljande stridskaflerna".
Kommittén har studerat hur delta folkrältsliga begrepp är avsett atl tillämpas.
Hithörande frågor har ägnats slor uppmärksamhet av kommittén som presenterar
olika förslag lill klassificering.

Delade
meningar har ofta rått, då del gällt klassificering av personal som i krigstid inle
är avsedd att användas permanent för militära uppgifter. Bland dessa grupper
märks främsl hemvärnets personal samt polisen och viss frivilligpersonal. 1 I. tilläggsprotokollet
behandlas sådana fall av militär tjänst med begränsad varaktighet. Mot denna
bakgrund inför kommittén begreppet "temporär kombattant". Detta
uttryck förekommer visserligen inte i någon konvention men framgår indirekt av
texten i vissa artiklar.

I.
tilläggsprotokollet innehåller också nya regler om folkrättsligt skydd av
deltagare i organiserad motståndsrörelse, vilka på vissa villkor skall anses
som kombattanter. Tidigare villkor för att den som deltar i en motståndsrörelse
skall kunna få folkrättsligt skydd har reducerats till alt endast omfatta öppet
bärande av vapen under en viss period. Kommillén har diskuterat vad de nya
reglerna innebär och funnit alt de bör kunna tillämpas om en svensk
motståndsrörelse skulle bli aktuell. I detta sammanhang har det också varit
nödvändigt att behandla det folkrätts-liga skyddet av personer som deltar i
civilmotstånd. Sådana personer kan enligt kommitténs uppfattning inte erhålla
skydd som kombattanter.

De
bör dock kunna åberopa samma skydd som skall gälla för civila inom Skr. 1987/88:153

ockuperat område. Bilaga 2

Folkrättens
regler om skydd för vissa särskilt utsatta grupper har diskuterats. Kommittén
har funnit att reglerna måste tillämpas på ett sådant sätt att trovärdigheten
inte äventyras. Det har funnits särskild anledning att diskutera tillämpningen
av reglerna om skydd för krigsfångar. I detta sammanhang har kommittén
studerat hur den i krigsfångekonventionen angivna kategoriindelningen
lämpligen bör tillämpas inom svenska försvarsmakten efter övergången till en
ny befälsordning.

Kommittén
behandlar folkrättslig status för försvarsmaktens personal och för civila inom
övriga delar av totalförsvaret. När det gäller försvars-maklens personal utgår
kommittén ifrån samma princip som civilmili-tärutredningen har angivit nämligen
atl all personal som är upptagen i försvarsmaktens personaltabeller bör ha kombattantstalus.
Kommittén går in på hur detta skall tillämpas för bl.a. inryckande personal vid
mobilisering och för permittenter under krig.

Den
folkrältsliga status som bör gälla för civila inom militära verk och förvaltningar
har också övervägts liksom för personal inom Motorrepa-rationstjänsten och
Byggnads- och reparationsberedskapen. Kommittén har, så långt det varil
möjligt, eftersträvat lösningar som varit acceptabla ur folkrättssynpunkt och
samtidigt praktiska med hänsyn till krigslida tillämpning.

När
det gäller folkrätlslig status för civila inom övriga delar av totalförsvaret
har kommittén funnit att kombattantstatus endast kan ifrågakomma i speciella
fall. Det gäller främst personal i driftvärnet, som bör erhålla temporär kombattantstalus.
Kommittén har särskilt diskuterat folkrättslig status för personalen hos civila
myndigheter som är samgrupperade med militära ledningsorgan. Många av dessa
civila kommer att under krig fullgöra uppgifter, som kan fä mycket stor
betydelse även för det militära försvaret. Enbart detta förhållande motiverar
dock enligt kommitténs uppfattning inte att vederbörande bör anses som kombattanter.

Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig (kap. 5)

Den
svenska ratificeringen 1979 av 1977 års båda tilläggsprotokoll till Genévekonvenlionerna
medför att svenska stridskrafter i en eventuell framtida konfiikt måste tillämpa
de nya regler om stridsmetoder och stridsmedel samt skydd av civilbefolkningen
som ingår i 1. tilläggspro-tokollel. Eftersom de nya reglerna är relativt
omfattande, fordras del ett noggrant studium av reglernas tolkning och
tillämpning inom svenska förband. Detta har varil en central fråga i kommitténs
arbete.

De
nya reglerna kan inte studeras isolerade från äldre folkrätt utan måste ses i
samband med tidigare konventioner — främst 1907 års Haagkonventioner om land-
och sjökrig, 1925 års Genéveprotokoll angående förbud mot användande i krig av
kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel, 1936
års Londonprotokoll om ubåtsanfall mot handelsfartyg samt 1949 års Genévekonventioner.
Av

17 2 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr
153

fiera
skäl är det lämpligt att särskilja regler som är avsedda att gälla i Skr.
1987/88: 153

landkrig och regler för sjökrig och luftkrig. Bilaga
2

Tilläggsprotokollets
regler om stridsmetoder och stridsmedel samt skydd av kombattanter i särskilt
utsatta situationer utgör i allt väsentligt en utbyggnad av äldre Haagregler
och kan därför knappast möta några svårigheter vid tillämpning i svenska
förband. I andra fall kan det emellertid uppstå problem vid tillämpningen.
Detta gäller exempelvis de olika reglerna om spionage, i vilka det görs en
skillnad mellan informationsinsamling inom ett omstritt område respektive elt
av fienden kontrollerat område. I praktiken kan det dock vara svårt alt skilja
mellan dessa olika områden. För att informationsinsamlingen inte skall onödigtvis
försvåras föreslår kommittén alt de regler som är avsedda att tillämpas inom
omstritt område också skall tillämpas inom område som kontrolleras av fienden.

De
viktigaste av de nya reglerna gäller civilbefolkningens skydd mot krigets
verkningar. Här återfinns framför allt regeln om förbud mol terroranfall samt
mot vad som kallas urskillningslösa anfall. Sistnämnda begrepp kan närmast
översättas med ytläckande anfall mot ett område där det förekommer vissa
militära objekt inom en koncentration av civilbefolkning eller civila objekt.

Kommittén
har funnit att förbudet mot urskillningslösa anfall måste tillämpas olika inom
och utanför elt stridsområde. Hänsynen till skydd av civila objekt kan nämligen
inte drivas lika långt inom elt stridsområde som utanför detsamma. Regeln om
förbud mol urskillningslösa anfall kan enligt kommitténs mening få stort
humanitärt värde. Inte i något fall behöver en tillämpning av denna regel få
negativa konsekvenser för svenskt invasionsförsvar.

De
nya reglerna om särskilt skydd för vissa civila objekt har likaså ägnats slort
intresse under kommitténs överläggningar. I samband med regeln om skydd för
egendom, som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, har principerna för
svensk krigstida livsmedelförsörjning diskuterats. Härvid har den långtgående
integrationen inom livsmedelshanteringen ägnats särskilt intresse.
Diskussionen inom kommittén har särskilt inriktats på de nya bestämmelserna om
skydd av anläggningar och installationer, som innehåller "farliga
krafter" dvs. dammar, vallar och kärnkraftverk. Efter en noggrann vägning
av de olika faktorerna har kommittén funnit alt den nya regeln kan ge elt
omfattande skydd åt dessa objekt — särskilt gäller detta belräffande
kärnkraftverk, vars folkrättsliga skydd får anses som i det närmaste
heltäckande. I. tilläggsprotokollets regler om försiktighetsåtgärder vid
anfall har utvärderats med hänsyn lagen till de praktiska möjligheterna att
tillämpa reglerna på skilda befälsnivåer.

Folkrätlsreglerna
i sjökriget har inle i någon nämnvärd grad påverkats genom I.
tilläggsprotokollets tillkomsl. Det har emellertid funnits anledning alt tolka
vissa äldre folkrätlsregler — särskill 1936 års Londonprotokoll om ubålsanfall
mot handelsfartyg. Mot bakgrund av senare års erfarenheter har kommitténs
utarbetat elt förslag till tolkning och tilllämpning av nämnda protokoll vad
gäller svenska ubåtsoperationer. Folkrätlsreglerna i sjökriget behandlades inle
under diplomatkonferensen 1974-77 och framstår numera som starkt föråldrade.

När det gäller luftkriget
kan man också konstatera en brist på moder- Skr. 1987/88: 153 na
folkrättsregler. Tillkomsten av I. tilläggsprotokollet har dock innebu-
Bilaga 2 rit en modernisering i vad gäller anfall från luften mot mål på
marken. Kommittén pekar samtidigt på att bristen på regler för identifiering i
påtaglig grad kan öka risken för vådaanfall.

Det
finns enbart några få äldre folkrättsregler om förbud mot användning av vissa
konventionella vapen. Mot denna bakgrund kan det hävdas att folkrätten har
kommit långt efter vid en jämförelse med den snabba vapentekniska utvecklingen.
Försök gjordes att ta upp olika vapenfrågor under diplomatkonferensen 1974-77
men utan resultat. Tillkomsten av 1981 års FSf-konventionen om förbud mot och
begränsningar i användningen av vissa vapen innebar emellertid en viss
framgång för de humanitära strävandena. Kommittén anser det vara angeläget att
ansträngningarna på att få fram ytterligare folkrättsliga begränsningar
fortsätter.

I.
tilläggsprotokollet innehåller nya regler om oförsvarade orter och
demilitariserade områden. 1 anslutning härtill redovisas de olika slag av zoner
som har börjat tillämpas i sjökriget, dock utan att vara stadfästa i några
folkrättsliga konventioner.

Folkrättens
humanitära regler för land-, sjö- och luftkrig kan i väsentlig grad inskränkas
genom alt någon part tillgriper repressalier eller åberopar undantag med
hänvisning till militär nödvändighet. Kommittén ansluter sig helt till den
svenska regeringens starkt restriktiva syn på krigstida repressalier och
undantag motiverade av militär nödvändighet.

Identiftkationssfrågor,
särskilt beträffande sjukvård och civilförsvar (kap. 6)

När
det gäller identifiering och uimärkning av sjukvårdspersonal, sjukvårdsmateriel
och sjukvårdsenheter inom försvarsmakten konstaterar kommittén att 1949 års Genévekonventioner
innehåller bestämmelser som måste följas om man vill ha det skydd som
konventionerna medger. Detsamma gäller för sjuktransporter med fartyg och
luftfarkoster. 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner
innehåller nya definitioner för enheter och verksamheter inom sjukvårdsområdet.
De nya reglerna innebär både preciseringar och utökningar av begreppen. En
genomgående förändring i tilläggsprotokollet är att man när del gäller skydd, uimärkning
och identifiering inte längre skiljer på militära och civila delar av sjukvårdsorganisationen,
på civila eller militära sårade och sjuka eller på civila och militära
sjuktransportmedel.

I
fråga om uimärkning och gruppering av sjukvårdsanstaller och rörliga
sjukvårdsformationer m.m. gäller bestämmelserna i 1949 års Genévekonventioner
på vissa villkor. Enligt kommitténs uppfattning innebär tilläggsprotokollet
inte några skärpta krav när det gäller uimärkning och gruppering av
sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel. Bestämmelserna är i de fiesta fall
fortfarande villkorliga. Det bör ankomma på vederbörande militäre chef att
utfärda tillämpningsbestämmelser.

Kommittén
har även övervägt frågor rörande identifiering, uimärkning, gruppering m.m. i
framtiden inom den militära sjukvårdsorgani-

19

sationen.
Kommittén konstaterar bl.a. i ett avsnitt om sjukvårdspersonal Skr. 1987/88:
153 att all personal som ingår i militära sjukvårdsenheter numera skall Bilaga
2 hänföras till kategorin sjukvårdspersonal. Det är däremot kommitténs
uppfattning att militär personal tjänstgörande som sjukvårdsmän inte heller i
fortsättningen bör hänföras till sjukvårdspersonal. Kommittén har vidare
redogjort för principer och materiel för uimärkning av militära
sjukvårdsenheter och militära sjuktransportmedel.

Kommentarerna
beträffande identifiering och uimärkning m.m. inom civilförsvaret och den civila
sjukvården inleds med ett avsnitt om civilförsvaret. Här redovisas vilka
åtgärder som kan vidtagas för uimärkning av anläggningar, materiel och fordon
tillhörande civilförsvaret samt skyddsrum för befolkningen. Kommittén föreslår
bl.a. att civilförsvarets internationella symbol används för uimärkning av
skyddsrum, anläggningar för befolkningen och anläggningar med enbart
civilförsvarspersonal. Anläggningar som civilförsvaret disponerar tillsammans
med försvarsmakten är i princip sekrelessbelagda eftersom de kan anses som
militära mål och av detta skäl inte heller kan betraktas som skyddade objekt.
Att skilja civilförsvaret från de anläggningar som man disponerar tillsammans
med försvarsmakten skulle emellertid få stora konsekvenser. Kommittén
understryker att totalförsvarstanken inte får eftersättas.

I
avsnittet om den civila hälso- och sjukvården redogör kommittén för de
grundläggande folkrättsliga bestämmelserna avseende sjukvårdens skydd och uimärkning
av sjukvärdsanläggningar, sjukvårdsmateriel och sjuklransporlmedel. Utredningen
föreslår att det bör ankomma på socialstyrelsen alt som ansvarig myndighet
närmare bestämma om och i vilken utsträckning uimärkning av sjukvårdsenheter
och sjuktransporlmedel skall ske.

Kommittén
har vidare diskuterat frågan om identifiering av civilförsvarspersonal och
personal inom den civila sjukvårdens krigsorganisation och föreslagit att
denna personal förses med personliga identifie-ringshandlingar. Förslag till
identitetskort redovisas i bilaga 6.

De
åtgärder för identifiering och uimärkning av civilförsvaret och den civila
sjukvårdens materiel och personal m.m. som kommittén förslår medför kostnader
av den karaktären alt de enligt kommitténs mening bör bestridas av slalen.
Kommittén föreslår atl det bör ankomma på civilförsvarssiyrelsen och
socialstyrelsen att närmare studera och beräknas medelsbehoven för de
identifieringsåtgärder som myndigheterna finner vara lämpliga och möjliga att
genomföra och alt därefter fortlöpande planera in kostnaderna i sina årliga
anslag.

Folkrättens efterlevnad (kap. 7)

Haag-
och Genévekonvenlionerna liksom tilläggsprotokollen till Genévekonvenlionerna
innehåller särskilda artiklar om staternas ansvar för folkrättens efterlevnad.

Därvid
betonas staternas skyldighet atl sörja för alt de väpnade styrkorna får
erforderliga instruktioner samt information om och utbildning i folkrätt.
Enligt första tilläggsprotokollet skall inte bara de militära utan

20

också
de civila myndigheter som under en konfiikt har ansvar för till- Skr.
1987/88: 153 lämpningen äga full kännedom om texterna såväl i protokollet som
i Bilaga 2 konventionerna.

För
alt man så långt möjligt skall kunna säkerställa folkrättens efterlevnad
innehåller de folkrättsliga konventionerna bestämmelser om straffansvar. Det
åligger sålunda de stater som har tillträtt Genévekonvenlionerna atl se till
alt personer som har begått eller gett befallning om svåra överträdelser ("grave
breaches") av konventionerna skall kunna bestraffas, om de inte utlämnas till
en annan fördragsslutande stat.

Vad
som skall anses vara svåra överträdelser framgår av Genévekonvenlionerna.
Genom det första tilläggsprotokollet har gruppen svåra överträdelser mot
folkrätten utvidgats.

För
svensk del finns i 22 kap. 11 § brottsbalken en reglering av straffansvaret för
folkrättsbrott. Denna reglering är i och för sig godtagbar även med hänsyn till
de ökade förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom ratifikationen av del
första tilläggsprotokollet. En översyn av bestämmelsen är emellertid motiverad
av fiera skäl. Folkrättskommittén har efter överenskommelse med militäransvarskommittén
gjort en sådan översyn. Resultatet har presenterats i militåransvarskommitténs
belänkande (SOU 1983:2) Nyll militärt ansvarssyslem (s. 113-116). Det bör här
särskilt anmärkas all förslaget innebär alt det straffrättsliga ansvaret blir begränsat
till svåra överträdelser och att förmännens ansvar för de underlydandes
handlingar kommer till klart uttryck.

För
atl öka garantierna för folkrättens efterlevnad är också systemet med skyddsmakler
av värde.

Numera
brukar utseendet av skyddsmakt följa följande mönster. En krigförande part hänvänder
sig till en neutral stat med en förfrågan om denna är villig att åtaga sig ett skyddsmaktuppdrag
i den pågående konflikten. Om den neutrala staten accepterar, hänvänder den sig
till motparten i konflikten för atl efterhöra om denna i sin tur accepterar
uppdraget.

I
konfiikterna efter andra världskriget har systemet med skyddmakter inte spelat
någon större roll. Det har stundom varit svårt att föreslå neutrala stater som
bägge parter kan godta. En annan anledning har varit alt Genévekonvenlionerna
ger skyddsmakterna vida befogenheter på de stridande parternas territorier,
något som ofta uppfattas som en inblandning i interna angelägenheter.

1
I. tilläggsprotokollet har man försökt att komma till rätta med dessa problem.
Artikel 5 slår till en början fast att parterna är förpliktade alt utse
skyddsmakter. Om parterna inte omedelbart kan enas härom, skall Internationella
rödakorskommittén medverka till atl en skyddsmakt kan utses'. Skulle trots
detta inle någon skyddsmakt kunna utses skall parterna åtminstone kunna
acceptera rödakorskommittén eller annan opartisk organisation som ersättare för
skyddsmakt.

Bestämmelser
om särskilt undersökningsförfarande beträffande påstådda kränkningar av
konventionerna finns redan i Genévekonvenlionerna. Dessa bestämmelser har
emellertid aldrig tillämpats i praktiken. På initiativ bl.a. från svensk sida
har nu i första tilläggsprotokollet tagits upp regler om en permanent
internationell kommission för undersökande av fakta.

21

Det skulle självfallet
vara av stort värde om kommissionens behörig- Skr. 1987/88: 153 het blev
generellt erkänd. Än så länge gäller dock tyvärr atl kommissio- Bilaga 2 nens
kompetens har erkänts enbart av elt fåtal stater, däribland Sverige.

Folkrätten under neutralitet (kap. 8)

1
kapitlet har kommittén redogjort för begreppet neutralitet i landkrig, sjökrig
och luftkrig.

Neutralitetsrättens
skrivna regler är av gammalt datum (huvudsakligen Haagkonventionerna av 1907).
Kommitténs arbete har framförallt föranletts av antagandet av Genévekonventionernas
tilläggsprotokoll 1977, två instrument som inte har något att säga om neulraliletsrätien
i egentlig mening. Kommittén har inte heller sett som sin uppgift att närmare
gå in på hur de olika reglerna bör tolkas i olika situationer. En sådan uppgift
framstår som praktiskt omöjlig med tanke på de många osäkra faktorer som kommer
att göra sig gällande i händelse av neutralitet. Vidare kan neutraliletsrätlen,
i likhet med annan folkrätt, utvecklas och preciseras genom statspraxis. Varje
statsledning måste givelvis i dessa hänseenden tillförsäkras ett betydande
handlingsutrymme.

Kommittén
redogör i skilda delar av kapitlet för vissa situationer under landkrig,
sjökrig och luftkrig samt för de uttolkningar av folkrättens skyldigheter och
möjligheter som från svensk sida kommit till uttryck i förordningar och
instruktioner rörande hävdande av rikets oberoende under fred och neutralitet (IKFN-förordningen
och lillträdesför-ordningen). Vidare kommenteras några krigshandelspoliliska
principer. Kommittén berör även ett folkrättsligt problem som kan aktualiseras
såväl i fred som under neutralitet i krig — frågan om immunitet för främmande
statsfartyg och statsluftfartyg.

Folkrättens regler under ockupation (kap. 9)

Det
har ingått i kommitténs uppdrag att också se över de regler och anvisningar som
skulle gälla för civilbefolkningen för den händelse någon del av svenskt område
skulle ockuperas. Kommittén vill bestämt understryka att en analys av
folkrättens regler om ockupation på intet sätt kan tas till intäkt för
defaitism. Den folkrättsliga grundförutsättningen är att rikets territorium
skall skyddas och försvaras, och att motstånd skall göras i alla lägen.

Kommitténs
mening är att om man redan i fred studerar de folkrälts

liga reglerna om ockupation det mycket snart kommer att framgå under

vilka speciella och ytterst påfrestande förhållanden befolkningen eller

delar av befolkningen kommer att leva. En ökad medvetenhet om vilka

svära förhållanden som skulle komma att råda under främmande ocku

pation kan mot denna bakgrund bidra lill ökad motståndsvilja. För den

svenska befolkningen skulle en ockupation vara någol totalt främman

de, sett inte minst i det historiska perspektivet. Mol denna bakgrund har

kommittén sett det nödvändigt att ge en relativt fyllig kommentar till

folkrättsreglerna om ockupation, likaså atl behandla de bestämmelser i

brottsbalken som är relevanta under ockupation. Kommittén har ocksä 22

ansett
det riktigt alt lägga fram synpunkter beträffande sådan civil Skr. 1987/88:
153 verksamhet som kan förväntas ha särskill stor betydelse för kvarvarande
Bilaga 2 befolkning inom ockuperat område.

Ockupation
är ell temporärt tillstånd som inte får medföra någon ändring i del ockuperade
områdets siatslillhörighet. Ockupation medför inte heller någon ändring i
civilbefolkningens statsrättsliga ställning. Befolkningen är alltjämt
medborgare i den s.k. territorialstaten och skall vara lojal mol statsledningen
i denna stat.

Enligl
IV. Genévekonventionen skall civilbefolkningen och
enskilda inom elt ockuperat området tillerkännas ställning som skyddade personer
i folkrättens mening.

Kommittén
pekar vidare på några regler som behandlar ockupationsmaktens skyldigheter mot
civilbefolkningen, även om man bör vara medveten om att dessa regler utgör
folkrättsligt optimala regler. Ingen garanti fmns för att ockupationsmakten
tillämpar dessa regler.

I
kapitlet lämnas därefter en översikt över bedömningen av vissa straff- och processrälisliga
frågor inom ett område av landet som är besatt av en främmande makt (avsnitt
9.2).Huvudregeln i IV. Genévekonventionen är att strafnagstiftningen inom
ett ockuperat område skall förbli i kraft. Folkrätten drar en klar gräns för
straffrättsskipningen mellan ockupationsmakten och den ockuperade statens
domstolar.

En
klar principiell gräns synes kunna dras mellan sådana bestämmelser som en
ockupationsmakt meddelar till skydd för säkerhetskraven och sådana som gagnar
ockupationsmaklens förpliktelser enligt IV. Genévekonventionen.

Till
grund för den rättsliga svenska synen på motståndsverksamheten inom etl
ockuperat område ligger tanken att kriget inle har upphört genom ockupation
utan fortsätter, låt vara under andra betingelser.

Kommittén
lämnar också folkrältsliga synpunkter på c/'v/7 verksamhel inom område som har
besatts av fienden, (avsnitt 9.3).

I
Sverige fanns under andra världskriget särskilda bestämmelser om myndigheternas
beteende vid överhängande ockupationshot och under ockupation. Reglerna
upphävdes 1962. 1974 års regeringsform innehåller dock elt allmänt förbud för
offentligt organ att meddela beslut eller vidta åtgärd som ålägger någon
medborgare att lämna ockupationsmakten sådant bistånd, som denna inte får
utkräva enligt folkrättens regler.

Från
rättslig synpunkt står det klart att regeringsformen lämnar det öppet i vad mån
svensk offentlig verksamhet bör bedrivas inom ett område som besatts av
fienden. För myndigheterna, näringslivet, press, etermedier m.fi. organ måste
finnas en viss planering i den händelse att elt område av vårt land skulle
ockuperas. Kommittén lämnar några kortfattade synpunkter på frågan om och i
vilken mån olika typer av verksamhet bör upprätthållas inom ett sådant område.

Avslutningsvis
lämnas synpunkter på vissa särskilda författningsfrågor (bl.a. beredskapslagstiftningen
och fullmaktslagarnas tillämplighet) samt vissa allmänna anvisningar till
civilbefolkningen om uppträdande under krig och ockupation.

23

Folkrättsregler
i interna (icke-internationella) konflikter (kap. Skr. 1987/88: 153

10) Bilaga 2

Kommittén
anser alt II. tilläggsprolokollel har väsentliga brister och endasl
kan få etl begränsat värde för alt humanisera den typ av krigföring som
protokollet avser. Kommittén konstaterar att, eftersom det före år 1977
praktiskt laget saknades regler för interna konflikter, innebär tillkomsten av II. tilläggsprotokollet likväl ett framsteg särskilt med hänsyn till alt
protokollet kan utgöra en grund vid fortsatta förhandlingar om mera täckande folkrältsliga
regler.

Information och undervisning om folkrätten under krig,
neutralitet och ockupation (kap. 11)

Genom
att ratificera tilläggsprotokollen till Genévekonvenlionerna 1949 har Sverige
förbundit sig att informera och undervisa totalförsvars-myndigheterna och deras
personal samt civilbefolkningen om folkrättens regler. Kommittén har efter en
karlläggning av de nuvarande kunskaperna i folkrätt funnit det vara angeläget
att den allmänna kunskapsnivån snarast möjligt höjs.

Ett
primärt mål för folkrättsutbildningen är att skapa en positiv inställning till
folkrättens roll i allmänhet och särskilt under krigsförhållanden samt att
skapa en motivation för fortsatt utbildning. Erfarenheterna från genomförd
undervisning i folkrätt visar att motivationen därigenom har ökal. Varje
myndighet och organisation bör ansvara för sin egen personals information och
utbildning. Kommittén anser också atl varje myndighet och organisation själv
bör ansvara för att utbildningsmetoder och materiel utvecklas och anpassas till
de egna behoven.

\nom
försvarsmakten pågår folkrättsutbildningen på bred front, dels genom att
överbefälhavaren har utfärdat detaljerade bestämmelser och tagit fram ulbildningshjälpmedel
för utbildningen i folkrätt för alla olika personalkategorier, dels genom atl
utbildningsansvariga chefer m.fi. vid förbanden har kunnat genomgå veckokurser
i folkrätt vid militärhögskolan.

Kommitténs
uppfattning är att försvarsmaktens utbildning väl svarar mot de krav som
ställts i artikel 83 i tilläggsprotokoll I.

I
civilförsvaret år det med någol undantag endast befäl som får utbildning och
övning i fredstid. Folkrättsutbildningen får därigenom en begränsad omfattning
och når endast en mindre del av personalen. Kommittén anser att den utbildning
som idag ges inte är tillräcklig för att svara mot art. 83 i tilläggsprotokoll
I. Ambitionsnivån bör därför höjas.

Personalen
inom totalförsvaret ulom försvarsmakten och civilförsvaret har skiftande
förkunskaper i folkrätt. Målet bör vara alt all personal med uppgifter inom
totalförsvaret skall känna till huvuddragen i gällande konventioner. Eftersom
utbildningsbehovet kommer att variera för olika personalkategorier, bör
kunskapsbehovet graderas. En sammanställning av föreslagen folkrättsulbildning
enligt denna gradering lämnas i betänkandet.

Når
det galler frivilligorganisationerna kan först konstateras att Svens-

24

ka
röda korset (SRK) sedan länge har bedrivit information och utbild- Skr.
1987/88: 153 ning i folkrätt, främst beträffande 1949 års Genévekonventioner.
Även Bilaga 2 andra organisationer har visat intresse för utbildning i
folkrätt. Under medverkan av SRK och Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum har viss
utbildning skett av personal som kan biträda vid undervisning. Utbildningen
bör fortsätta och utökas.

Inom
undervisningsväsendet ökar behovet av kunskaper i folkrätt. Kommittén fäster
stor vikt vid atl undervisningen i folkrätt införs i den medborgarundervisning
som undervisningsväsendet erbjuder. Målet inom ungdomsskolan är att alla elever
skall känna till huvuddragen av folkrättens regler. Den grundläggande
undervisningen måste påbörjas i grundskolan (högstadiet) för att sedan befästas
och vidareutvecklas i gymnasieskolan. För att eleverna skall få elementära
kunskaper bör dessa behandlas i grundskolan med minst två-fyra lektionstimmar.
I gymnasieskolan bör undervisningen i folkrätt tidsmässigt inte understiga den
som anges för grundskolan.

F.n.
saknas även elementära uppgifter om folkrätt i de läromedel som används i
grundskolans högstadium. Det finns därför ett stort behov av detaljerad
handledning, bildmaterial m.m. Det av kommittén framtagna läromedlet
"Folkrätt, krigets lagar", som fogas till betänkandet, bör delvis
kunna läcka läromedelsbehovet inom skolan.

Undervisning
i folkrätt bör också i lämplig omfattning ingå i lärarnas grundutbildning.

Inom
universiteten och högskolorna är den viktigaste målgruppen de studerande vid de
juridiska fakulteterna. De som avlägger juristexamen och de som fortsätter att
forska bör ha den sakkunskap som behövs för att folkrättsundervisning av god
kvalitet skall kunna meddelas och för att behovet av kvalificerade
folkrättsliga rådgivare för försvarsmakten och andra myndigheter skall kunna
tillgodoses.

Kommittén
anser att den baskunskap som f n. ges i krigets lagar vid de juridiska
fakulteterna bör kompletteras. En fördjupningskurs bör tillkomma även för
studerande på andra utbildningslinjer än juristlinjen. Vidare bör krigets lagar
införas som ett nytt ämne vid alternativ- och specialkurser under
grundutbildningen på juristlinjen. Slutligen bör uppdragsutbildning i folkrätt
arrangeras av universiteten.

För
att nå de uppställda målen krävs inom alla områden en fortsatt utbildning
enligt nuvarande riktlinjer i minst samma omfattning som hitintills. Inom de
delar av samhället, där utbildning i folkrätt ännu inte har påbörjats, bör den
snarast möjligt komma till stånd.

Juridiska rådgivare åt militära chefer (kap. 12)

I
kapitlet tolkas de nya reglerna i artikel 82 i tilläggsprotokoll I till 1949 års
Genévekonventioner om juridiska rådgivare inom de väpnade styrkorna. Kommittén
fastslår att de juridiska rådgivarna skall verka både i fred och i krig pä
lämpliga militära nivåer. De skall ge allmänna råd om folkrättsundervisningen
inom det militära försvaret och kan därigenom också spela en inte oväsentlig
roll för folkrättsundervisningen inom de civila delarna av totalförsvaret. De
skall vidare ge särskild ledning för

25

tillämpningen
av folkrättsreglerna vid såväl förberedelser för som ge- Skr. 1987/88: 153 nomförande
av militära operationer. Utredningen betonar att det före- Bilaga 2 ligger
skilda uppgifter för juridiska rådgivare under fredstid och under
krigsförhållanden. Kommittén konstaterar att de juridiska rådgivarna måste
finnas hos överbefälhavaren samt hos det militära försvarels chefer på högre
regional nivå och alt de bör finnas också hos chefer på lägre regional nivå.

Rådgivarna
bör sannolikt dessutom finnas hos fördelningschefer och om möjligt också hos
brigadchefer men sällan hos lägre chefer. Rådgivarna bör ingå i förbandets
stab. Kommittén tar även upp vissa förslag till planering för de nya rådgivaruppgifterna.
Kommittén redogör för de olika åsikterna om vilken utbildning den juridiska
rådgivaren bör ha och om han bör vara yrkesofficer med juridisk utbildning
eller jurist med militär utbildning. Kommittén betonar alt man inte kan komma
ifrån alt andemeningen med och formuleringen av artikel 82 är att den juridiska
rådgivaren skall vara jurist. Med hänsyn till våra organisatoriska och
ekonomiska förutsättningar inom såväl försvarsmakten som rättsväsendet anser
kommittén att starka skäl talar för en organisation av jurister med militär
tilläggsutbildning som folkrättsrådgivare. Vidare redogör kommittén för de
juridiska rådgivarnas funktioner i krigsorganisationen och fredsorganisationen.

Notifiering
till andra stater (kap. 13)

I
en del fall förutsätter de folkrättsliga traktaterna att notifiering, dvs.
formell underrättelse av skilda förhållanden, sker mellan de stater som är
inblandade i en väpnad konfiikt. Till detta kommer atl de svenska
totalförsvarsorganisationen företer vissa särdrag som andra stater av olika
skäl bör underrättas om genom notifiering.

Kommittén
har gjort en genomgång av de olika frågor som från svensk sida bör notifieras.
Det rör sig om ett tämligen stort antal notifieringar som kan bli aktuella vid
skilda tidpunkter. Vissa svårigheter torde uppstå om notifiering av skilda
förhållanden skall göras just i samband med krigsutbrott. Detta kan bli en
särskild belastning, eftersom man inte vid fientligheternas början torde kunna
påräkna biträde från någon eventuell skyddsmakt.

Av
dessa skäl kunde det därför vara motiverat att så långt som möjligl notifiera
främmande stater redan i fredstid. Vad sådana fredstida notifieringar kan få
för effekt är dock mycket svårt att bedöma.

Notifieringen
till motparten under pågående konfiikt torde i praktiken få förmedlas genom
vederbörande skyddsmakts försorg.

Kommittén
har dessutom framfört närmare synpunkter på vissa särskilda problem som är
förenade med frågan om notifiering. Dessa synpunkter bör kunna ligga till
grund för en eventuell vidare utredning inom berörda departement och
myndigheter.

26

Del fortsatta folkrättsarbetet (kap.14) Skr. 1987/88:153

Kommittén
konstaterar alt folkrättsarbetet i fortsättningen måsle vila på en fast och för
framtiden hållbar organisatorisk grund. Del bör säkerställas att undervisning
och information om folkrätlsreglerna ingår som en bestående och naturlig del av
den vanliga fredsverksamhelen. Samtidigt måsle del undervisningsmateriel som
har tagits fram hållas aktuellt och utvecklas. Del måsle också finnas en fast
punkt i den centrala organisationen, från vilken vidareutvecklingen av folkrätlsundervisningen
kan följas och överblickas. Denna del av den centrala organisationen bör också
ha lill uppgift alt ta hand om och föreslå lösningar av uppkommande nya
tillämpningsproblem och alt ta initiativ till förbättringar inom
tillämpningsområdet liksom atl yttra sig över och la ställning till uppkommande
tolkningsfrågor.

Kommittén
har diskuterat var sådana uppgifter lämpligen skulle kunna fullgöras och
funnit atl fiera skäl talar för all ansvaret bör ligga hos regeringskansliet
och i första hand hos det departement som ansvarar för tolalförsvarsfrågor,
dvs. försvarsdepartementet. Såsom hittills bör arbetet ske tillsammans med
andra berörda departement och i första hand med utrikesdepartementet.

Det
är enligt kommitténs åsikt av vikt alt även sakkunskap utanför statsdepartementen
kan ställas till regeringskansliets förfogande utan atl därigenom en tungrodd
och dyrbar organisation uppstår. Kommittén har funnit att detta önskemål kan
tillgodoses genom att regeringen inrättar en rådgivande nämnd för folkrätlsfrågor,
som bör vara knuten till försvarsdepartementet. Nämnden bör bestå av etl
begränsat antal personer, som har kompetens inom det folkrältsliga området, med
lon-vikt på kunskap i "krigets lagar".

Kommittén
redogör vidare för några mera väsentliga uppgifter för del fortsatta
folkrättsarbetet, framförallt på det internationella planet. Bl.a. föreslår
kommittén ett fortsatt aktivt svenskt dellagande i ullandskurser, konferenser,
symposier och övriga internationella sammankomster där folkrättsexperter samlas
för atl diskutera gemensamma frågor. Kommittén konstaterar att del i dagsläget
är särskilt angeläget att få en allmän anslutning till redan framlagda
konventioner och protokoll till 1949 års Genévekonventioner. Även om Sverige
har begränsade möjligheter alt inverka på andra regeringars ställningslagande,
är det dock önskvärt att regeringen fortsätter att via internationella fora
föra fram önskemålet alt staterna ratificerar framlagda konventioner.

Komrnittén
redogör för Sveriges inställning i fråga om tillämpningen av tilläggsprotokoll
I under kärnvapenkrig. Kommittén konstaterar vidare att sjökriget är
otillräckligt reglerat och anser det vara önskvärt atl internationella
förhandlingar kan inledas i syfte atl åsladkomma nya folkrättsliga regler
beträffande sjökrigföringen.

27

Sammanställning av remissyttranden över Skr. 1987/88:153

betänkandet
(SOU 1984:56) Folkrätten i krig ''

Efter
remiss har yttranden över belänkandet avgetls av domstolsverket, riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk,
värnpliktsverket, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, försvarets forskningsanstalt,
civilbefälhavarna i Södra, Västra, Östra, Bergslagens, Nedre Nortlands och
Övre Norrlands civilområden, riksnämnden för kommunal beredskap,
socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar, transportrådel,
skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, universiteten i Lund,
Stockholm, Uppsala och Göteborg, statens livsmedelsverk,
arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Gofiands och Jämtlands
län, svenska kyrkans centralstyrelse. Svenska röda korset. Riksförbundet
Sveriges loltakårer, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund.
Krigsvetenskapsakademien, Stiftelsen Gällöfsta Kurscentrum, Apoteksbolaget,
Sveriges Radio aktiebolag, ABAB Allmänna bevaknings AB, Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet. Dessutom har yttrande avgetts av
Föreningen Svenska jurister mot kärnvapen. Vidare har riksåklagaren bifogat
yttranden från överåklagaren i Stockholm samt länsåklagarmyndigheterna i
Malmöhus, Värmlands och Västerbottens län.

1 Allmänt

De
förslag som lämnas i belänkandet får i sina huvuddrag ett positivt mottagande
av remissinstanserna. En del remissinstanser har haft vissa invändningar mot
och synpunkter på delar av förslagen. Dessa redovisas i det följande.

2 Den internationella humanitära rättens räckvidd och
giltighet i tiden

överbefälhavaren
framhåller att det folkrältsliga regelsystemet måste, för alt ömsesidigt kunna
tillämpas, respekteras av alla i en väpnad konflikt inblandade parter. I
samband med en väpnad konflikt kan vi möta en motståndare som inle ratificerat
tilläggsprotokollen eller som har från oss avvikande etik och värderingar och
därmed kan komma att tolka de folkrättsliga reglerna på ett annorlunda sätt.
Överbefälhavaren biträder att Sverige måste ha möjlighet alt göra avkall på en
full tillämpning av reglema i tilläggsprotokoll 1 om motparterna brister i sin
respekt för protokollet. 1 annat fall kan motparten erhålla stora militära
fördelar.

Överbefälhavaren
framhåller också alt det är väsentiigt att statsmakter

na anger från vilken tidpunkt som "krigets lagar" skall tillämpas. 28

Försvarels sjukvårdsstyrelse har inte någol alt invända
mot vad kommit- Skr. 1987/88:153

tén framfört om den humanitära rättens räckvidd och giltighet i tiden. Bilaga 3

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar framhåller alt
det är av värde att Sverige pä olika sätt, som t.ex. genom folkrällskommitléns
betänkande, ger uttryck för sin mening om hur ifrågavarande folkråttsbe-slämmelser
skall uppfattas.

Civilbefälhavaren i Södra civilområdet vill särskill
understryka vikten av atl den svenska lotalförsvarsmodellens särdrag saml
Sveriges tolkning och tillämpning av folkrättens regler görs kända hos andra
stater redan i fredstid. Liknande synpunkter framförs av civilbefälhavaren i
Västra civilområdet.

Civilbefälhavaren i Östra civilområdet anser att Sverige
inte bör frånhända sig möjligheten all tillgripa repressalier om en motpart inle
respekterar allmängiltiga folkrältsliga regler. Det är av stor vikt att
Sveriges syn i denna fråga görs känd i omväriden. Liknande synpunkter framförs
av länsstyrelsen i Gotlands län.

Uppsala universitet framhåller alt om en motpart som inle
ratificerat tilläggsprotokoll I förklarar att man ämnar tillämpa protokollets
regler, förefaller del lämpligare att "under en avvaktningsperiod"
tillämpa dessa regler än att "hälla inne med full tillämpning av
protokollet", vilket kan ge motparten en onödig förevändning för
återtagande av den angivna förklaringen. Kommittén betonar alt flertalet av de
i tilläggsprotokoll I inskrivna reglerna får betraktas som del av den allmänna
sedvanerätten. Enligt universitetet måste i själva verket nästan allt som sägs
i betänkandet med hänvisning till reglerna i tilläggsprotokoll I betraktas som
fakultativt, dvs. beroende på förklaringar om protokollels tillämplighet efter
konfliktens uppkomst.

Enligt universitetet ter sig situationen minsl lika
bekymmersam när det gäller tillämpligheten av Genévekonvenlionerna över huvud
laget. Bekymren föranleds av ulvecklingen av doktrinen (och även praxis) i fräga
om tolkningen av den fras som föreskriver att konventionerna skall tillämpas i
varje väpnad konflikt mellan konventionsstaler även om en av dem icke erkänner
att krigstillstånd föreligger. Den numera restriktiva tolkningen av artikeln är
för dagen inte enhällig, kanske inte ens härskande och del är synnerligen
angelägel atl verka för allmänt accepterande av en sådan tolkning av
bestämmelsen i fråga enligl vilken Genévekonvenlionerna är tillämpliga på alla
internationella väpnade konflikter oavsett deras formella kvalifikationer av
den ena eller andra parlen.

Stockholms
universitet anmärker atl Wienkonventionen om Iraktalrät-

ten inte upptar några bestämmelser om att en konvention kan upphöra all

gälla genom atl bli obsolet. Om förhållandel är sådant atl Sverige inte avser

att respektera Londonprotokollels bestämmelser i elt evenluelll krig, bör

denna konvention sägas upp. Militära chefer bör däremot inte inbjudas alt

överskrida protokollels bestämmelser. Kommittén anför vidare alt oaktat

XIII. Haagkonventionens avfattning får neutrala stater som medger för

säljning av vapen lill en av de krigförande räkna med alt anklagas för

neutralitetsbrotl. Universitetet finner detta uttalande opåkallal. Haag

konventionen i fråga begränsar endast en stals möjligheter att förse krigfö- 29

rande med vapen, däremot inte enskilda företags.

Svenska kyrkans centralstyrelse framhåller alt vad
kommittén anfört om Skr. 1987/88:153 att Sverige inte skall behöva leva upp till
mer omfattande förpliktelser än Bilaga 3 vad som gäller för motparten vill
centralstyrelsen skärpa i det avseendet att det för trovärdigheten av den
svenska ståndpunkten i fråga om hävdande av folkrättsliga principer i krig och
utbildning härom är av slörsla vikt aU en svensk deklaration om s. k. icke-tillämpning
används endast i ell trängt läge och atl regeringen ensam skall fatta beslut om
det.

Svenska röda korset framhåller atl de i betänkandet
granskade tilläggsprotokollen till 1949 års Genévekonventioner har i utkast
utformats av Internationella rödakorskommittén. Sedan protokollen antagits vid
Diplomatkonferensen 1977 har Internationella rödakorskommittén inriktat sina
ansträngningar på alt få dem ratificerade, kända och tillämpade över hela
världen. Som elt led i denna strävan har Internationella rödakorskommittén
utformat "Provisions of the Protocols whose application may require the
adoption of legislalive or other measures upon ralification or accession".
I denna skrift framför Internationella rödakorskommittén synpunkter på
åtgärder som kan vidtas redan i fredstid för bl. a. information, utbildning
samt nationell lagstiftning. Skriften har översänts lill den svenska
regeringen i samband med Sveriges ralificering av tilläggsprotokollen. Mot
denna bakgrund har Svenska röda korset granskat betänkandet och funnit all i
den mån Svenska röda korset har kunnat bedöma frågan, kommitténs förslag i allt
väsentligt överensstämmer med Internationella rödakorskommitléns synsätt.

Krigsveienskapsakademien har tidigare funnit atl
regeringsformens kapitel 13 är delvis orealistisk och, från där gällande
utgångspunkter, yrkat på atl del snarast omarbetas. Därvid borde även
kommitténs grundtanke om rikets skydd och försvar och atl motstånd skall göras
till varje pris finna sin givna plats i kapitlet.

Föreningen Svenska jurister mot kärnvapen anser atl
kommittén behandlat de folkrättsliga aspekterna på kärnvapen styvmoderiigt.
Det folkrättsliga systemet kommer inle att kunna tillämpas under elt kärnvapenkrig
eller efter etl sådant. Folkrättens neulraliletsregler kommer atl bryta samman.
Enligt föreningens mening år varje användning av kärnvapen i etl krig otillåten
från folkrältsliga synpunkter och alt även innehavet strider mol folkrätten.

3 Kombattanter och andra grupper. Klassificering av
personal inom totalförsvaret

Riksåklagaren framhåller att uppdelningen av personal i
olika folkrättsliga

grupper är av stor belydelse med hänsyn lill utformningen av det svenska

totalförsvaret. Atl kunna fastställa innebörden av de begrepp som skall

utmärka vilken folkrättslig status någon har i krig är av särskild vikt när det

gäller tillämpningen av svensk straffrätt om Sverige blir indraget i en

väpnad konflikt. Riksåklagaren har inte någon erinran mot vad kommittén

anfört om olika personers placering i folkrältsliga kategorier.

Rikspolisstyrelsen framhåller att det hade varit omöjligt all, med bibe- 30

hållande
av polisens höga kuppförsvarsberedskap, i förväg utse och öva Skr. 1987/88:153 några
andra polismän än chefer och deras ställföreträdare för de olika Bilaga 3 försvarsobjeklen.
I annal fall måste polisens krigsorganisation genomgå en kontinuerlig revision
med åtföljande extraordinära utbildningsbehov på grund av den rörlighet som
föreligger både mellan polisdistrikt och mellan avdelningar inom
polisdistrikten. Samtliga polismän, och de framtida beredskapspolismännen, bör
ges samma folkrältsliga ställning. Kommitténs arbetshypotes om alt polisens kombattantstalus
skall utsträckas maximalt 48 timmar torde enligl rikspolisstyrelsen möta på så
många praktiska svårigheter alt andra lösningar bör övervägas. En rimlig
begränsning kan enligt styrelsen förslagsvis uppnås genom följande avgränsning.
"Temporär kombattantstalus för polisen omfattar maximall tiden från det
fientliga anfallets inledning eller allmän mobiliserings påbörjande intill dess
mobiliseringen avslutals och/eller polisen blivit avlöst vid sina
kuppförsvars-objekt av försvarsmaktens bevakningsförband".

Överbefälhavaren
pekar på alt kommittén inför ett nytt begrepp när man föreslår atl vissa
grupper skall ha temporär kombattantstatus. Innebörden av "temporära"
kan behöva anpassas lill rådande förhållanden. Enligl överbefähavaren måsle
övergången lill annan status föregås av en order eller direktiv härom. Det
förutsätts atl sådan övergång beordras först när trovärdigheten av den nya
status en person tilldelats inle bedöms ifrågasättas av vår motpart. 1 fråga
om identitetskort för kombattanter framhåller överbefälhavaren atl del bör
undersökas om del finns möjlighet med någon form av kombination med annan
handling.

I
fråga om den militära sjukvårds- och själavårdspersonalens särställning framhåller
överbefälhavaren alt denna personal har rätl alt med vapen sätta fienden ur
stridbart skick vid exempelvis ett eldöverfall och atl personalen måste få
ingående utbildning i delta. Överbefälhavaren delar kommilléns uppfattning att
gruppen "åtföljande" inte skall bära vapen eller ha slridsuppgifler.
Det kan verka opraktiskt med de lidsgränser som föreslås. Den enskildes status
kan enligt överbefälhavaren då växla från den ena stunden till den andra.
Svårigheter kan lätt uppstå för den enskilde alt hävda rätt status och göra
detta trovärdigt inför motparten. Frågan om ID-kort för åtföljande måsle
närmare utredas.

Överbefälhavaren
delar kommitténs mening alt det kan uppslå missförstånd i fråga om vilken
status som medlemmar i en organiserad motståndsrörelse har. Delta aktualiserar
frågan huruvida motslåndsgrupper i vissa lägen skall bära armbindel.
Överbefälhavaren ifrågasätter om del inle bör åvila vederbörande
motståndsrörelse att själv avgöra om och vilket utmärkande tecken de skall
bära för atl kunna identifieras vid en operation. Det torde ocksä vara av
största vikt alt de reguljära styrkorna som eventuellt skall samverka med en motslåndsgrupp
vet vilka igenkänningslecken denna bär. Överbefälhavaren delar kommitténs
mening beträffande medlemmarnas temporära komballantstatus. Överbefälhavaren
delar kommitténs mening alt vi från svensk sida bör hävda att deltagare i civilmotslånd
skall ha skydd som civila.

Överbefälhavaren hävdar
med bestämdhet att NBO-systemel skall gälla

fullt ut även i fråga om tillfångatagna befäl som omfattas av det nya 31

systemet.
Del är enligt överbefälhavarens uppfattning viktigt atl främman- Skr.
1987/88:153 de makt informeras om vår syn på befälspersonernas ställning.
Överbefäl- Bilaga 3 havaren delar kommitténs uppfattning om status för inryckande
personal vid mobilisering, frivilligpersonal som tjänstgör vid försvarsmakten,
hemvärns- och driftvärnspersonal samt frivilligpersonal inom hemvärnet. Frågan
om folkrättslig status för civila ingående i olika myndigheter, verk och organisationer
är enligt överbefälhavaren mycket viktig och måste bli föremål för en noggrann
genomgång av överbefälhavaren i samräd med de närmast ansvariga myndigheterna.

Försvarets
civilförvaltning pekar på alt kommittén antyder alt civilförvaltningens
kamerala uppgifter i krig är sådana att de inte går alt skilja från civil
verksamhet av motsvarande slag och atl civilförvaltningens verksamhets
allmänna inriktning skulle vara annorlunda än t. ex. försvarets materielverks.
Civilförvaltningen delar inte den uppfattningen. Verkets uppgifter i krig är i
huvudsak anknutna lill verksamhelen i försvarsmakten och bidrar lill förbandens
förmåga atl kunna verka. Med utgångspunkt i delta och i de andra kriterier som
kommittén anfört ser verket inga skäl till atl verket i dessa avseenden skulle
betraktas annoriunda än andra myndigheter på central nivå i försvarsmakten.
Eftersom verket inte längre ingår i högkvarteret frågar sig verket om del
formellt ingår i försvarsmaktens krigsorganisation och om så är fallet, är
verket då ett "övrigt särskill ledningsorgan" eller ett
"krigsförband". Ett klarläggande i detta sammanhang skulle vara
värdefullt.

I
fråga om identitetskort för kombattanter anser civilförvaltningen atl dessa
framställs redan i fred och förvaras vid mobiliseringsmyndighelerna.

Försvarets
sjukvårdsstyrelse framhåller alt införande av begreppet temporär kombattanlslalus
förulsälter ell mycket strikt regelverk så att oavsiktliga konvenlionsbrotl
inte riskeras. Enligt styrelsen kan den personals folkrättsliga status som
tjänstgör vid försvarsmakten eller är anknuten till denna vålla svåra
gränsdragningsproblem. En personalgrupp som sjukvårdsstyrelsen särskill vill
nämna är veterinärerna i försvarsmaktens krigsorganisation. Numera har djurskyddsfrågorna
endast en mycket liten del av arbetsuppgifterna, medan arbetsuppgifterna i
övrigt ligger inom hälsoskyddsområdet. Sjukvårdsstyrelsen föreslår därför alt
alla försvarsmaktens veterinärer betraktas som permanent sjukvårdspersonal.

Försvarels
materielverk pekar inledningsvis på atl verket är elt civilt

verk, som ingår i försvarsmakten. Om det resonemang är riktigt, som

kommittén för om skillnaden mellan materielverket och civilförvaltningen

och atl avgörande betydelse för personalens folkrältsliga status alltså skall

fästas vid personalens mer eller mindre militära arbetsuppgifter, uppkom

mer frågan, om motsvarande skillnad skall göras även inom materielver

ket, där vissa uppgifter kan betraktas som civil verksamhel och andra som

varande av direkt militär art. Den differentiering av folkrättslig status, som

enligt kommittén måsle ankomma på chefen att göra mot bakgrund av de i

belänkandet angivna principerna synes kunna komma att avse grupper av

personal inom samma myndighet. Å andra sidan sägs i betänkandet "all

när del gäller försvarsmaktens personal utgår kommittén ifrån.... atl all

personal som är upplagen i försvarsmaktens p-tabeller bör ha kombattant- 32

status". Enligt materielverkets mening måste envar
inom försvarsmakten Skr. 1987/88:153 få klart besked om sin status i detta
avseende. Materielverket pekar på att Bilaga 3 det förefaller oklart, vilken folkrätlslig
status olika grupper av personal vid verket kommer atl få i händelse av krig
och vilken inverkan det får på denna status, om materielverket (helt eller
delvis) förs bort ur krigsorganisationen. Önskvärt är alt såväl myndigheterna
som deras personal i dessa avseenden får så klara och definitiva besked som
möjligt.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller alt samverkan mellan
civila och militära enheter även i framtiden kommer atl lösas genom
samgruppering i gemensamma anläggningar. Kommitténs uppfattning att den civila
personalen bör behålla civil status under tjänstgöringen i den gemensamma
stabsplatsen delas av civilförsvarsstyrelsen. Styrelsen vill kraftigare än
kommittén understryka nödvändigheten av att den civila personalen i dessa lägen
kan bevisa sin statusmässiga tillhönghet. Någon form av ID-handling bör kunna övervägas.
En sådan handling skulle kunna vara ett stöd i en situation då motparten måste
övertygas om den aktuella personalens civila status. Av samma skäl bör enligl
styrelsen inskärpas vikten av att denna personal i minsla möjliga utsträckning
får bära vapen. Civilförsvarssiyrelsen delar inle kommitténs uppfattning i
fråga om tolkningen av begreppet "uteslutande avses användas för civilförsvarsuppgifier"
för personal inom verkskyddet och frivilliga flygkåren. Styrelsen anser att ett
rationellt synsätt måste vara alt all personal som tillhör civilförsvarets
krigsorganisation skall ges etl folkrättsligt skydd som civilförsvarspersonal.

Civilbefälhavaren i Södra civilområdet anser att det är
nödvändigt att utnyttja polisen förhoppningsvis som en resurs både
inledningsvis med rätt att använda vapen på samma sätt och med samma folkrältsliga
skydd som soldater och sedan som polis enligt för polisen gällande regler.
Civilbefälhavaren kan därför acceptera att polisen ges ställning som temporära
kombattanter. Svårigheterna att ange och för motparten att veta när växling
sker måste uppmärksammas särskilt. Civilbefälhavaren anser att tolkningen av
och reglerna för "civila åtföljande stridskrafterna" direkt i
totalförsvarets tjänst kommer att åstadkomma stora och t.o.m. onödiga problem.
Lämpligare synes vara att sådana hela liden behåller sin civila ställning.

Civilbefälhavaren
i Västra civilområdel och länsstyrelsen i Gotlands län

anser rent principiellt alt folkrätlsreglerna bör vara så enkla som möjligt.

Det idealiska systemet vore två grupper, kombattanter och civila. Ju fler

grupper det finns, desto svårare blir det inte bara för oss själva, utan

framför allt för angriparen atl folkrättsligt skilja de olika personalkategori

erna inom totalförsvaret från varandra. Beträffande sjukvårdspersonalen

ifrågasätter civilbefälhavaren om del inte är att gå för långt då man vill ta
in

även hemsamariter i del särskilda sjukvårdsskyddel. En viktig fråga som

civilbefälhavaren anser bör belysas ytterligare är den integrerade gruppe

ringen av civil och militär personal i våra gemensamma stabsplalser.

Civilbefälhavaren delar kommitténs förslag atl civila Ijänslemän/krigspla-

cerade skall erhålla folkrätlslig status som civila. Civilbefälhavaren anser

däremot att det är olyckligt alt polisen, liksom andra personalkategorier 33

inom totalförsvaret, får en delad status.

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 153

Civilbefälhavaren i Östra civilområdel anser atl begreppen
"temporär" Skr. 1987/88:153 och "permanent" kombattant inle
bör användas utan endast "kombat- Bilaga 3 tant" och "icke-kombaltant".
Inte heller bör begreppet "civila åtföljande stridskrafterna"
användas utan endasl "civila". Civilbefälhavaren framhåller också atl
det är viktigt alt Sveriges befolkning informeras om motståndsrörelsens
ställning enligl folkrätten. Civilbefälhavaren har inte något att invända mot
vad kommittén anfört om civilmotslånd. Det förhållandet alt Sverige tänker
tillämpa civilmotslånd som ett komplement lill övriga stridsåtgärder bör göras
känt för omvärlden. Civilbefälhavaren framhåller att civil personal inom motorteparalionstjänsten
och byggnads- och reparationsberedskapen bör betraktas som civila och om den
ingår i p-tabell bör den strykas och förtecknas på annat sätl.

Civilbefälhavaren i Bergslagens civilområde framhåller atl
det år angeläget att regeringen på något sätt på ett tidigt stadium förklarar
principerna och syftet med samgrupperingen på gemensamma stabsplatser för atl
underlätta för de civila alt hävda sin status som civila. Vidare finner
civilbefälhavaren att del är mycket tveksamt om reparationsledare inom molorreparalionstjänsten
bör hänföras till gruppen kombattanter. Det finns tillfällen då
transporttjänster beställs från civila transportföretag. Dessa uppdrag kan avse
transporter av ammunition, drivmedel eller materiel för fältarbeten. Det är
myckel sannolikt enligt civilbefälhavaren att en angripare får svårt atl avgöra
om uppdragels varaktighet gör atl föraren skall anses som "civil"
eller om han skall anses som "åtföljande".

Civilbefälhavaren i Nedre Norrlands civilområde framhåller
att den 24-timmars minitid för klassificering av "åtföljandegruppen"
synes vara en rent teoretisk gränsdragning. Den primära frågan år den
åtföljande civiles möjlighet alt för motparten klargöra sin identitet och sin
rått alt erhålla ålföljandestatus, såvida man ej kan hävda samma skydd som
gäller övriga civila. Civilbefälhavaren biträder kommitténs uppfattning i fråga
om polisens folkrältsliga ställning vid väpnade insatser mol en angripande
fiende under ett s. k. kuppskede. Strävan bör dock vara atl begränsa polisens
deltagande i militär verksamhel då polispersonal senare kan komma att tvingas
göra polisiära insatser inom ett av fienden besatt/ockuperat område.
Civilbefälhavaren framhåller alt del föreligger elt betydande informationsbehov
för atl ge polisen möjlighet att verka i den form som kommittén föreslår.

Civilbefälhavaren i Övre Norrlands civilområde framhåller
att ett väx

lande mellan olika folkrättsliga statusbegrepp kan vara förödande för

trovärdigheten av folkrättens regler. Civilbefälhavaren är helt medveten

om de svårigheter som föreligger atl internationellt hävda Sveriges uppfatt

ning i dessa frågor, men anser att det är nödvändigt alt förenkla och

klargöra varje medborgares eller grupps status. Civilbefälhavaren anser atl

polispersonalen inte skall ha ställning som kombattanter eller temporära

kombattanter. Polisen skall vara nonkombattant och fullfölja sina polisiära

uppgifter som l.ex. att bevaka viktiga skyddsföremål eller motsvarande.

För dessa uppgifter erfordras inte kombattantstalus, utan polisen fullgör

normal polistjänst. Civilbefälhavaren framhåller att för att varje enskild

person i totalförsvaret skall veta sin status torde en form av identitetskort 34

med identifikation av
såväl personen som hans folkrättsliga ställning lill- Skr. 1987/88:153 skapas.
Detta kan skapa klarhet för den enskilde och trovärdighet mol Bilaga 3
motparten.

Socialstyrelsen
instämmer i vad kommittén anfört om den civila sjukvårdspersonalens beväpning.
Styrelsen anser i motsats till kommittén alt inle heller den militära
sjukvårdspersonalen bör vara beväpnad av bl. a. etiska skäl. Det är enligt
styrelsen synnerligen viktigt att det redan i fredstid klargörs för berörd
sjukvårdspersonal vad som gäller för folkrättsligt skydd för personal som ger
bistånd åt medlemmar i en svensk motståndsrörelse. Inte minst för personal
inom dislriktsvården är detta betydelsefullt, eftersom en motståndsrörelse vid
behov av sjukvård ofta kan bli tvungen anlita denna vårdform. Styrelsen
tillstyrker att folkrättens regler kompletteras i detta hänseende. Kommillén
berör bl.a. de s.k. särskilda sjukvårds- och säkerhetszoner som kan upprättas
för alt bereda skydd åt sårade och sjuka m.fl. Enligt styrelsens åsikt vore del
värdefullt med centralt utfärdade kommentarer till dessa konvenlionsbestämmelser,
eftersom de är relativt komplicerade. Enligt styrelsens mening komplicerar kommitténs
förslag bedömningen av den folkrältsliga ställningen för styrelsens personal.
Styrelsen föreslår alt all personal vid styrelsen behandlas lika i
folkrättsligt hänseende, antingen den förtecknas i ijänstepliktslagen eller
inte och oavsett ijänstgöringsplals i krig. Det särskilda folkrättsliga skyddet
skulle alltså inte tillämpas på någon av styrelsens anställda. Samma princip
bör tillämpas på personalen vid landstingens centrala förvaltning.

Postverket
framhåller att hemvärnspersonalens (inkl. driftvärnels) folkrättsliga status
är enkel och klar. Enligt verkets mening skall denna personal klassificeras
som permanenta kombattanter. Postverket framhåller också att frågan om denna personals
uppträdande på ockuperat område bör penetreras ytterligare. Postverket anser
också att civil personal som arbetar nära militära ledningsorgan skall förses
med officiella identitetshandlingar.

Televerket
pekar på att televerkets personal kan komma alt uppträda i nära anslutning till
stridande förband. Televerket förutsätter att televerkspersonalen i en sådan
situation har "civil" status.

Transportrådel
förordar atl civila förare av tillfälligt disponerade motorfordon vid
transporter för militära uppdragsgivare generellt tilldelas ålföljandestatus.

Uppsala
universitet ställer sig kritisk till kommitténs användning av

begreppet temporär kombattantstalus. Enligt universitetet är det tveksamt

att dra en allmän slutsats av vissa konvenlionsbestämmelser "atl en väx

ling kan göras mellan olika folkrältsliga status". Universitetet anser alt
del

kan vara riskabelt att i alltför stor utsträckning förlita sig på temporär

kombattantstatus. I fråga om polisens ställning betvivlar universitetet hu

ruvida den konstruktion som kommittén föreslår kan fungera i praktiken.

Förutom de risker som i allmänhet är knutna till temporär kombattantsta

lus tillkommer här ännu en komplikation med formalistisk begränsning om

denna status lill 48 timmar. Det är knappast rimligt att anla att en polisstyr

ka plötsligt avbryter pågående stridsuppgift vid utgången av 48:e timmen 35

eller att den - även om
den gör det - för den skull kommer alt betraktas Skr. 1987/88:153

såsom civil om den då kommer i motpartens våld. Bilaga 3

Arbetsmarknadsstyrelsen
anser att kommitténs klassificering av olika gruppers folkrältsliga ställning
uppfyller de krav man kan ställa i det avseendet och lillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen
i Stockholms län har i fråga om polisens ställning i krig en annan mening än
kommittén. Den lösning som bör eftersträvas är att polisen under krig inle
skall ha kombattantstalus, dvs. inte delta i stridshandlingar. Polisen skall i
stället fullfölja sina reguljära uppgifter inkl. t. ex. väpnat skydd åt vissa
personer och anses tillhöra civilbefolkningen. Enligt länsstyrelsen är det i
hög grad tveksamt om etl ensidigt svenskt deklarerande kommer all respekteras
av en motståndare. I avvaktan på eventuella internationella överenskommelser
som ger polisen ställning som icke-kombaltant bör därför polisen ha kombattantstalus.

Länsstyrelsen
anser vidare all man från svensk sida bör arbeta för en komplettering av
bestämmelserna om en ID-handling för civil personal samt att personalen förses
med ID-handlingar som visar vederbörandes civila funktion. I fråga om ålföljandepersonal
bör det också finnas en kortfattad instruktion med de viktigaste folkrältsliga
reglerna.

Länsstyrelsen
i Gollands län instämmer i kommitténs förslag alt polisen inledningsvis
betraktas som kombattanter. Däremot instämmer länsstyrelsen inte i kommitténs
förslag att uniformerad polis efter 48 timmar skall återgå till civil status.
Förslaget till regler för "civila åtföljande stridskrafterna" kommer
att medföra onödiga problem. Enligt länsstyrelsens mening bör därför denna
personalgrupp behålla en rent civil status.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller all vad kommittén föreslår om polisens ställning i
krig inte kan vara förenligt med folkrättens anda. Polisen uppträder i samma
sorts uniform i alla lägen, både under en kuppsiluation och i övrigt, varför
det för motparten måste vara svårt för att inle säga omöjligt all vela i vilken
egenskap polispersonalen agerar. Detta talar för att polisen inle bör växla
status. I fråga om polispersonalen måste man skilja mellan dels sådan personal
som ibland opererar tillsammans med militär personal och som kommer i
konfrontation med en angripare och dels övrig polispersonal som även under krig
fullgör rent civila uppgifter bakom stridslinjerna. Den första kategorin, t.ex.
polismän tillhörande gränsövervakningspersonalen och polisavdelningarna på
gemensamma stabsplatser, måste ha kombattantstalus. Annan polispersonal bör för
atl bättre kunna tillvarata civilbefolkningens intresse ha civil status.
Länsstyrelsen anser därför alt det är bättre atl knyta polispersonalens
folkrättsliga status till arten av den verksamhet som utövas än lill en diffus
tidsperiod vars början är svår att definiera.

Den
av kommittén föreslagna tidsgränsen för uppdrag som skall kvalificera till ålföljandestatus
är enligt länsstyrelsen svårbegriplig. Etl uppdrag som pågår under kortare tid
bör även vara kvalificerande. Enligt länsstyrelsen är del vidare en nackdel all
civil personal som tjänstgör på stabsplalser inle kan uppvisa något i
folkrätten stadgal ID-kort. Svenska staten bör arbeta för en komplettering av folkrätlsbeslåmmelserna
i detta avseende.

Svenska
kyrkans centralstyrelse anser all såväl militär som civil sjä- 36

lavårdspersonal
skall vara vapenlös. För denna åsikt talar såväl humanitä- Skr. 1987/88:153 ra
som religiösa skäl. Centralstyrelsen vill vidare hävda atl personalvårds-
Bilaga 3 assistenter, vilka ofta är präster, har en väsentlig kurativ uppgift
som tangerar och inte sällan överskrider gränsen för själavård.
Centralstyrelsen ser ingen svårighet i alt på vanligt sätt knyta samman denna
grupp med sjukvårds- och själavårdspersonal. Styrelsen föreslår därför atl
möjligheter prövas att ge personalvårdspersonal civil status. Kommittén torde
inte ha uppmärksammat del förhållandet all del totala och rörliga kriget i
vissa situationer kan ställa krav på all en präst med verksamhel i det civila samhället
kan komma att temporärt användas för verksamhel i militära förband. Han eller
hon bör därför kunna utrustas med sådana igenkänningstecken som normalt
används av militär sjuk- och själavårdspersonal. Vederbörande skulle härigenom
få ett bättre folkrättsligt skydd.

Svenska
röda korset framhåller att i fråga om skydd åt personalen vid hjälpaktioner
under en internationell konflikt talar kommittén om att enda villkoret för all
erhålla skydd är atl verksamheten inle innebär hjälp för någondera parten i
konflikten. Enligt Svenska röda korset är innehållet och avsikten med denna
mening något oklart. Hjälpaktioner under väpnad konflikl avser stöd ål
civilbefolkningen m.fl. tillhörande helst båda, eller om della inte är möjligt,
ena parten i konflikten. Avgörande bör vara viljan att bistå båda parter.
Svenska röda korset konstaterar all ingen personal inom röda korset uppfyller
kriterierna för all klassificeras som kombattant. Den personal som på någol säll
tjänstgör inom försvarsmakten har sjukvårdsuppgifter och därmed särskild folkrättsstalus
och -skydd. Övrig personal är entydigt civil personal. Röda korset anser vidare
att dess personal inte skall beväpnas eller vapenutbildas. I fråga om hemvärns-
och mobiliseringsplalssamariler anser röda korset till skillnad från kommittén alt
även dessa skall vara militär sjukvårdspersonal.

Riksförbundet
Sveriges loltakårer har inget alt erinra mot all hemvärnets B-personal skall
anses som militär personal och åtnjuta temporär kombattanlslalus. Riksförbundet
förutsäller dock alt denna klassificering görs trovärdig gentemot omvärlden.
Riksförbundet framhåller också all B-personalens föreningsdräkl är all betrakta
som civil klädsel och numera används sparsamt vid tjänstgöring för försvaret.

Sveriges
kvinnliga bilkårers riksförbund har inle något att erinra mot kommitténs
förslag att civila förare av tillfälligt disponerade lastbilar och bussar vid körning
för militär uppdragsgivare bör erhålla status som åtföljande. Det är
väsentligt atl denna personal erhåller ålföljandestatus så .snart den får
uppdrag av militär art, oberoende av tjänstgöringens längd. Förbundet instämmer
också i kommitténs förslag atl B-personalen för hemvärnet med uppgifter inom
bl. a. transportljänslen skall anses som militär personal och åtnjuta temporär
kombattantstatus. Detta bör också gälla övrig B-personal, den s. k. B-f
personalen som skall tjänstgöra tillfälligt vid t. ex. mobiliseringsplatser.

Apoteksbolaget delar
kommitténs uppfattning att del folkrältsliga skyd

det för sjukvårdspersonal omfattar även apotekspersonal. Apoteksbolaget

ser också med stor tillfredsställelse atl personal och lager för samtliga

enheter inom bolagels ansvarsområden erhåller skydd enligl Geneve- 37

konventionerna.

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 153

Sveriges Radio aktiebolag
instämmer i kommitténs uppfattning atl hu- Skr. 1987/88:153 vuddelen av
Sveriges Radios personal inte kan erhålla kombattantstalus. Bilaga 3 Enligl
Sveriges Radios uppfattning är det nödvändigt att driftvärnspersonalen inom
förelaget ges temporär kombattanlslalus, helt enligt kommitténs förslag.

ABAB
ansluter sig till kommitténs förslag atl skyddsvakter, som efter mobilisering
kommer atl avlösas och övergå lill andra uppgifter, bör erhålla temporär kombattantstalus.
Kommittén synes däremot inte la ställning beträffande de skyddsvakter som krigsplaceras
vid objekten eller, vilket synes vara en mera väntad tendens, beviljas uppskov
för alt ingående i ABAB:s organisation i bolagets egenskap av K-företag
bestrida uppgifter som skyddsvakter vid de objekt, där de tjänstgör i fred.
Omfattningen härav torde mera vara att hänföra till regel än undantag. För båda
dessa kategorier synes det bli fråga om mera varaktiga skyddsvaklsuppgifter där
en temporär kombattanlslalus inle är någon lösning. ABAB vill också framhålla
att del finns vissa ordningsvaklsuppdrag där beväpning krävs exempelvis bevakning
av regeringskansliet och ambassader. Sådan aktuell personal borde erhålla
temporär kombattantstalus.

Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet har inle något alt invända mot
kommitténs förslag lill fördelning av de olika personalgrupperna på skilda
folkrättsliga kategorier.

4 Folkrättsregler i land-, sjö- och luftkrig

överbefälhavaren
delar i huvudsak kommitténs mening om begränsat bärande av armbindel för
medlemmar ay motståndsrörelse när dessa kommit i kontakt med motpartens
stridskrafter. Del bör ankomma på vederbörande motståndsrörelse att själv
avgöra om och vid vilka tillfällen de skall bära armbindel. Den enventuella
nackdelen i del taktiska uppträdande som bärande av armbindel kan medföra bör enligl
överbefälhavaren kunna accepteras om åtgärden medför bättre skydd för
civilbefolkningen.

Överbefälhavaren
understödjer kommitténs uppfattning alt reglerna för omstritt område även
tillämpas inom ett område där fiendens stridskrafter utövar kontroll. Enligt
överbefälhavarens mening bör vi i del längsta hävda atl alla områden där en
angripares förband är verksamma är all hänföra till omstridda områden.

Överbefälhavaren
anser vidare atl kommittén inle tillräckligt belyst den situation som kan
uppstå vid överraskande angrepp. Elt sådant angrepp medför sannolikt så snabba föriopp
att militära operationer genomförs i områden där civilbefolkningen fortfarande
finns kvar. Det blir enligl överbefälhavarens mening svårt att skilja civil
och militär verksamhet ål innan allmän mobilisering, koncentrering och
uppmarsch är genomförd. Överbefälhavaren biträder vad kommittén framfört om
oförsvarad ort, demilitariserad zon och om alt "militär
nödvändighet" skall användas med starka restriktioner.

Försvarels
materielverk framhåller all del är av vikt, att materielverket

på ett tidigt stadium av ett ulvecklingsarbele kan få besked, huruvida ell 38

projekterat vapen kan bli
otillåtet på folkrältsliga grunder, så att verket kan Skr. 1987/88:153 undvika
alt lägga ner arbetskraft och kostnader på elt objekt, som inte Bilaga 3
kommer att vara tillåtet atl använda. Del kan vara lämpligt atl verket
gemensamt med försvarsgrenscheferna samarbetar med delegationen för folkrättslig
granskning av vapenprojekl avsedda för det svenska försvaret.

Uppsala
universitet delar kommitténs restriktiva tolkning av begreppet "militär
nödvändighet". Också kommitténs ytterst restriktiva inställning till
krigsrepressalier delas av universitetet. Påståendet att frågan om repressaliers
tillåtlighet inle år reglerad i någon konvenlionstexl måste förvåna - särskilt
som fyra bestämmelser om förbud mol repressalier i Genéve-konventionerna och
sju liknande bestämmelser i tilläggsprotokoll I behandlas direkt i
betänkandet. På liknande sätt hänvisar kommittén till reciprocitetsregeln vid
behandling av krigsfångar samtidigt som man korrekt konstaterar att del är
förbjudet alt utsålla krigsfångar för repressalier vilkel ju utesluter reciprok
behandling i händelse av kränkning från motpartens sida av bestämmelse om
krigsfångars behandling. Kommitténs föreslagna tolkning av art. 51:5 i
tilläggsprotokoll I tycks enligt universitetet vara ganska långtgående i sin
liberalism i fråga om repressalier och lycks på så sätt avvika från kommitténs
generella ställningstagande i denna fråga.

Svenska
kyrkans centralstyrelse ifrågasätter om Sverige icke i högre grad än hittills
kan hävda atl samtliga platser för religionsutövning fullt ut kan skyddas som
tillhörande "folkens kulturella och andliga arv". Vidare har
utredningen om kyrklig beredskap rekommenderat ell dylikt skydd. Det förefaller
styrelsen möjligl atl vid militära operationer undvika atl använda kyrkan och gudstjänslhus
som annal än tillfälliga förbandsplatser för sårade.

Föreningen
Svenska jurister mol kärnvapen finner det absurt att folkrätten i framtiden
enbart ger skydd vid konventionell krigföring. Principerna om diskrimination
och proportionalitet kan inte tillämpas i ett kärnvapenkrig.

5 Identifikationsfrågor, särskilt beträffande sjukvård och
civilförsvar

överbefälhavaren
kan i huvudsak biträda kommitténs tolkningar, övervä

ganden och förslag i avsnittet identifikalionsfrägor, särskilt sjukvård och

civilförsvar. 1 fråga om uimärkning avser överbefälhavaren bl. a. överväga

följande. Sjukvårdspersonal bör, utöver armbindel, även utmärkas genom

etl på vänster ärm fastsylt rödakorsmärke. Uimärkning av sjukvårdsenhe

ter och sjuklransportfordon bör ske så atl största möjliga skydd tillförsäk

ras dessa. Hänsyn måste därvid även tas lill den taktiska situationen. För

uimärkning av sjukvårdsenheter är del väsenlligl alt utmärkningen sker på

sådant sätl atl en genom terrängen anfallande fiende ges en rimlig chans alt

bli varse alt det rör sig om en sjukvårdsenhet. Ulöver rödakorsduk bör

därför en sjukvårdsenhet utmärkas med i terrängen på lämpligt avstånd 39

utplacerade rödakorsskyltar.
Enligl överbefälhavarens uppfattning bör ut- Skr. 1987/88:153

märkning av civila sjukvårdsenheter ske redan i fred. Bilaga
3

Försvarets
sjukvårdsstyrelse vill, liksom kommittén, starkt avråda från upprepade
växlingar mellan status som sjukvårdspersonal och kombattant. Enligt styrelsens
uppfattning bör sådana växlingar inte ske. I fråga om uimärkning av militära
sjukvårdsenheter vill sjukvårdsstyrelsen att dessa enheter alltid är utmärkta
och att den militäre chefen, i den mån den taktiska situationen så kräver,
beordrar utmärkningen maskerad och därmed avstår från möjligheterna atl
åberopa konventionens skydd.

Försvarets
sjukvårdsstyrelse anser vidare all det är angeläget alt all militär
sjukvårdspersonal utmårkes med röda kors som är lättare att se än vad som i dag
är fallet. Detta innebär förutom armbindlar 1. ex. hjälmar och bröstmärkning
som är så stor och tydlig atl del inte kan råda någon tvekan om personalens kategorilillhörighel.
All personal som ingår i militära sjukvårdsenheter skall hänföras lill
kategorin sjukvårdspersonal. I fråga om sjukvårdspersonalens beväpning år
sjukvårdsstyrelsen tveksam om denna över huvud tagel skall vara beväpnad. Detta
bör utredas närmare. Sjukvårdsstyrelsen vill starkt understryka kommitténs krav
på all sjukvårdspersonalen förses med identitetskort enligt konventionens
bestämmelser.

I
fråga om sjukvårdsanläggningarnas uimärkning i fred kan sjukvårdsstyrelsen inle
se några praktiska eller ekonomiska konsekvenser som är så stora all man skall
underlåta all redan i fredstid göra sådan uimärkning.

Civilförsvarssiyrelsen
delar i slort kommitténs överväganden och förslag till ätgärder för
identifiering och uimärkning av civilförsvarsorganisationens resurser både
materiellt och personellt. Uimärkning av skyddade utrymmen har inte behandlats
och bör övervägas. Styrelsen delar kommitténs värderingar om
ledningscentraler. I fråga om uimärkning av civilförsvarspersonal anser
styrelsen atl belänkandet är något oklart. Del är svårt atl utläsa vad som bör
gälla för personal i ockuperat resp. icke ockuperat område. Det bör vidare klargöras
hur bärande av ijänstedräkt och organisatorisk uppgift påverkar behovet av uimärkning.

Socialstyrelsen
delar kommitténs uppfattning i fråga om sjuktransporter, anläggningar m. m. som
ingår i den civila sjukvårdens krigsorganisation, sjuktransporlmedel samt
identifiering av civillorsvarspersonal och personal inom den civila
sjukvårdens krigsorganisation.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller all även apoteken bör ges skyddsslatus och få
teknisk uimärkning. Föreningen Svenska röda korsels organ bör få rätt atl själv
använda rödakorstecknel som skyddsmärkning. Svenska slaten bör arbeta för en
ändring av nuvarande regler.

Svenska
röda korset framhåller atl inom den civila hälso- och sjukvården används bårbilar
tillhörande enskilda laxiägare för sjuktransporter. Kommittén föreslår att
dessa i samband med krigsorganisering bör utmärkas med mindre rödakorsflaggor
och rödakorstecken. Enligl Röda korset bör alla fordon avsedda för
sjuktransporter utmärkas enligl samma princip.

Svenska
komniunförbundet framhåller atl kostnaderna för uimärkning och identifiering
bör bäras av slalen.

40

6
Folkrättens efterievnad Skr. 1987/88:153

Bilaga
3 Försvarets sjukvårdsstyrelse föreslår all svensk personal, bl. a. från

försvarsmakten,
redan i fred utbildas för att kunna tjänstgöra i skydds-maktsuppdrag.

Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar pekar på alt bestämmelser om etl särskilt
undersökningsförfarande beträffande påstådda kränkningar av konventionerna
finns med redan i 1949 års Genévekonventioner. Dessa bestämmelser har
emellertid aldrig tillämpats i praktiken. Från svensk sida har föreslagits, att
man inrättar en permanent internationell kommission för undersökande av fakta
kring påstådda folkrältsbroll. Kommissionens behörighet har emellertid bara
erkänts av ett fåtal stater, däribland Sverige. Enligt beredskapsnämnden
understryker detta de betydande svårigheter som uppslår när del gäller att
vidta effektiva åtgärder för att förhindra folkrältsbrott.

7 Folkrätten under neutralitet

överbefälhavaren
och försvarets sjukvårdsstyrelse har inle något alt invända mol vad kommittén
framfört om folkrätten under neutralitet.

Uppsala
universitet anser att hela frågekomplexei om neutraliletsrätlen närmare bör
utredas och definieras under det av kommittén rekommenderade fortsatta folkrättsarbetel.

Föreningen
Svenska jurister mot kärnvapen delar kommitténs uppfattning alt frånvaron av
en särskild konvention om neutralitet i luftkriget år en brist.

8 Folkrättens regler under ockupation

Riksåklagaren
anser del knappast realistiskt atl ulan vidare utgå från att den ockuperade
maklens strafflagstiftning — i varje fall i dess helhet — kommer alt vara i
kraft. Man får enligt riksåklagaren räkna med atl det ockuperade landels
rättsväsen som regel endast kommer att fungera på de rättsliga områden där
ockupationsmaktens intresse saknas.

Länsåklagarmyndigheten
i Malmöhus län finner del angeläget att det centralt upprättas anvisningar hur
t. ex. åklagare skall förhålla sig vid väpnad konflikl och ockupation.
Länsåklagarmyndigheten i Värmlands län framhåller atl folkrätten under
ockupation är ett viktigt område för den utbildning av totalförsvarets personal
som avses komma lill stånd.

Enligt
rikspolisstyrelsen finns det skäl som talar både för och emot alt

polispersonalen bör kvarstanna i ockuperat område. Rikspolisstyrelsen

ansluter sig dock till kommitténs förslag. Kommitténs förslag att det i

fredstid utfärdas bestämmelser om polisens verksamhet inom ockuperat

område ser styrelsen i kombination med information som synnerligen

vikliga för att förklara polisens ställning för allmänheten. Om det införs

bestämmelser om alt polisen skall stanna kvar inom ockuperat område bör

denna skyldighet noggrant regleras. 41

överbefälhavaren
delar i huvudsak kommilléns överväganden och för- Skr. 1987/88:153 slag i fråga
om folkrättens regler under ockupation. I fråga om myndighe- Bilaga 3 ters m.fl.
kvarslannande inom ett av en angripare besatt eller ockuperat område anser
överbefälhavaren dock atl denna fråga måste ses mera flexibelt än vad kommittén
angett mot bakgrund av tillämpningen av civilförsvarsstyrelsens grundsyn
"Skydd-utrymning". En ulgångspunkl bör därvid vara att myndigheter kvarstannar
endast i den utsträckning delta är oundgängligt för all tillgodose rent
humanitära krav, dvs. egen eventuellt kvarvarande befolknings skydd och
nödvändiga omvårdnad, överbefälhavaren anser alt kommittén har anfört en
alltför ensidig inriktning mol alt civilbefolkningen i huvudsak är kvar i
besatt eller ockuperat område. Bl. a. anges att "en utgångspunkt bör
härvid vara all civilbefolkningen i stor utsträckning kommer att stanna kvar
på ockuperat område". Enligt överbefälhavaren bör i stället grundsynen
"Skydd- utrymning" vara mera styrande. Inriktningen av verksamheten
som kommittén redovisat bör enligl överbefälhavarens uppfattning dels ses som
utgångspunkt för elt läge då utrymningar av olika skäl inte har genomförts,
dels granskas i syfte atl ytterligare minska de kvarvarande civila
myndigheternas och resursernas omfattning. Det kan t. ex. ifrågasättas om
polisen bör kvarstanna i full omfattning. Risk finns alltid atl angriparen
omhändertar viss del av polispersonalen eller atl de över huvud laget inle
tillåter svensk polis verka i området. Del av polispersonalen kan enligt
överbefälhavaren dessutom bättre behövas i andra distrikt. Motsvarande resonemang
kan komma all gälla åven andra grupper av tjänstemän eller förtroendemän.

Försvarets
sjukvårdsstyrelse biträder de principer som kommittén anfört om folkrättens
regler under ockupation men föreslår att hela ockupations-problemaliken blir
föremål för särskild delaljutredning.

Civilförsvarsstyrelsen
delar kommitténs uppfattning alt 1943 års regeringsbeslut om civilförsvarets verksamhel
under ockupation bör upphävas och ersällas med särskilda föreskrifter för såväl
central och regional som lokal nivå. En utgångspunkt bör härvid vara, till
skillnad mot vad kommittén har förordat, alt civilbefolkningen kan komma att
vara kvar på ockuperat område.

Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar instämmer i folkrättskommitténs allmänna bedömningar
om befolkningens ställning för den händelse delar av vårt land eller kanske
hela vårt land tillfälligt skulle ockuperas. Liksom kommittén anser
beredskapsnämnden all del finns anledning att understryka, att det inte ges
någon garanti för att ockupationsmakten tillämpar de folkrältsliga regler som
finns. Nämnden vill understryka vikten av atl dessa frågor - som i själva
verket rör sig om överlevnad och motstånd i alla lägen - även diskuteras vid
utbildning inom totalförsvaret.

Civilbefälhavaren
i Södra civilområdel delar kommitténs synpunkter m. m. som framförs om
folkrättens regler under ockupation.

Civilbefälhavaren
i Bergslagens civilområde anser atl den svenska rege

ringen bör verka för att folkråltsskyddet för civila motståndsmän för

stärks. Endast om så sker kan de idéer och förslag som molslåndsulred

ningen har framfört förverkligas. Enligt civilbefälhavarens mening bör de

delar av länsstyrelse och andra regionala myndigheter som delvis är sam- 42

grupperad med militär stab inte åläggas att stanna kvar i
områden som kan Skr. 1987/88:153 komma att ockuperas av angriparen.
Organisationen bör avvecklas eller Bilaga 3 flytta vid hot om ockupation.

Civilbefälhavaren i Nedre Norrlands civilområde biträder
kommitténs förslag att det centrala ansvaret för anvisningar om
civilbefolkningens uppträdande under krig och ockupation bör åläggas styrelsen
för psykologiskt försvar.

Civilbefälhavaren i Övre Norrlands civilområde pekar pä atl
folkrättens regler under ockupation av vissa grupper har uppfattats som defaitistiska.
Så år inte fallet enligt civilbefälhavaren, men eftersom frågan har väckts
finns det anledning att ytterligare klargöra de regler som gäller. Man kan
också ifrågasätta om inte Sveriges grundlag skall ändras till förmån för en
annan inställning än i dag.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det myckel värdefullt all
kommittén har tagit upp folkrätlsreglerna och den offentliga verksamhelen under
ockupation. Del är mycket viktigt att statsmakterna tydligt anger efter vilka
principer verksamhelen skall fortsätta atl bedrivas på etl ockuperat område.

Länsstyrelsen i Stockholms län delar kommitténs
uppfattning att 1943 års regeringsbeslut om civilförsvarels verksamhet under
ockupation bör upphävas.

Krigsvetenskapsakademien har tidigare framhållit alt en
väpnad motståndsrörelse för att nå effektivitet och uthållighet kräver
understöd och underhåll av civilbefolkningen. Krigsvetenskapsakademien vill
upprepa atl kommittén tagit väl lätt på denna fråga. Krigsvetenskapsakademien
vill även upprepa att det krävs omgående initiativ av den svenska regeringen
för alt klarlägga de folkrältsliga formerna för det civilbefolkningens slöd av
den väpnade motståndsrörelsen som regeringen själv uppmanar till i Om kriget
kommer.

9 Information och undervisning om folkrätten under krig,
neutralitet och ockupation

Domstolsverket framhåller att oaktat information och
utbildning om folkrätten är viktig i sig, denna utbildningsinsats måste vägas
mot andra utbildningsinsatser inom domstolsverkets område. Enligt
domstolsverkets mening finns det inle behov av särskilda utbildningsinsatser
som riktar sig till samtliga personalkategorier, ulan bör riktas mot vissa
personalkategorier. Del gäller främst domare som är placerade i de allmänna
domstolarnas krigsorganisation samt möjligen jurister som är placerade i de
allmänna advokatbyråernas krigsorganisation. Domstolsverket finner det lämpligt
atl utbildningen får en särskild uppläggning och anpassas till den utbildningsnivå
i folkrätt som de aktuella personalgrupperna kan antas befinna sig på.

Under de
närmaste åren kommer domstolsverket atl genomföra ett antal

kurser rörande tolalförsvarskunskap. Kurserna vänder sig till samtliga

myndighetschefer inom domstolsverkels område och kommer all innehålla 43

ett folkrätlsavsnill.
Det får ankomma på resp. myndighetschef atl på sin Skr. 1987/88:153
myndighet ombesörja erforderlig information och utbildning till närmast
Bilaga 3 berörd personal. Domstolsverket anser vidare atl det inom varje
hovrätts-område bör finnas en till två sakkunniga företrädare för
domarpersonalen i folkrältsliga frågor.

Riksåklagaren framhåller all utbildning och information om
folkrättens innehåll är en förutsättning för dess efterlevnad. Riksåklagaren
biträder lill alla delar de allmänna synpunkter som kommittén anlagt. Del är
viktigt atl utbildningen utformas så alt den kan skapa en positiv inställning
till folkrättens roll. Riskåklagaren ansluter sig till kommitténs uppfattning
all utbildningen bör anpassas till varje målgrupps särskilda behov. Del är av
vikt att utbildningen inte generaliseras ulan alt den även inom resp. myndighet
eller målgrupp utformas efter varje personalkategoris behov.

Överåklagaren i Stockholm anser all folkrättsreglerna kan
i hög grad komma atl beröra åklagarverksamheten. Som en beredskapsåtgärd synes
därför information om dessa regler påkallad. Överåklagaren föreställer sig alt
en åtgärd skulle vara all låta utarbeta en sammanställning av folkrätlsreglerna
som kan ha belydelse för tillämpningen av svensk straffrätt kombinerad med en
sakkunnig kommentar.

Länsåklagarinyndigheten i Västerhoitens län framhåller alt
om en utbildning i folkrätt skall le sig meningsfull för åklagare bör den
förutom en allmän kännedom om folkrättens natur och det folkrältsliga
regelsystemet även ge kunskap som mer specifikt är av intresse för
åklagarväsendets eller rättsväsendets del.

Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län finner kommitténs
förslag till utbildning vara väl avvägd. Länsåklagarinyndigheten i Värmlands
län kan i allt väsenlligl biträda kommilléns överväganden och förslag när det
gäller information och undervisning i folkrätt. Liknande synpunkter framförs av
civilbefälhavarna i Nedre Norrlands civilområde och Övre Norrlands civilområde.

Överbefälhavaren delar kommilléns uppfattning i fråga om
det primära målet för utbildningen, nämligen alt skapa en positiv inställning lill
folkrättens roll i allmänhet och under krigsförhållanden saml atl uppnå motivation
för forlsall utbildning. Överbefälhavaren har inte någol att erinra mot den
indelning i målgrupper som kommillén gjort. Kommittén noterar att man inom
försvarsmakten redan bedriver utbildning som torde svara mol de krav
konventionen uppställer. Denna utbildning kommer enligl överbefälhavaren atl fortsälla
och följas upp för atl bli så effektiv som möjligt. Överbefälhavaren finner all
kommitténs förslag i fråga om utbildning inom del övriga totalförsvaret är väl
underbyggda och realistiska. Del är enligl överbefälhavaren betydelsefullt all
folkrättsutbildningen tillgodoses väl vid universiteten och speciellt vid de
juridiska fakulteterna för all säkerställa atl välutbildad personal finns all
tillgå för att tillgodose behovet av kvalificerade lärare och rådgivare åt
militära chefer.

Enligl försvarets civilförvaltning bör den civila
personalen kunna få

utbildning i folkrättens regler inom ramen för den utbildning i övrigt som

personalen får för atl kunna lösa sina krigsuppgifter. Utbildningen bör då

anpassas med hänsyn tagen lill behovet av kunskaper hos olika personal- 44

kategorier.

Försvarets
sjukvårdsstyrelse föreslår att en samrådsgrupp inrättas bland Skr.
1987/88:153

dem som regelmässigt undervisar i folkrätt. Bilaga
3

Försvarets
materielverk år berett atl ta på sig ansvaret för genomförandet av utbildning
för verkels egen personal. Verket förutsätter därvid atl. överbefälhavaren
anger formerna för och omfattningen av sådan utbildning.

Civilförsvarsstyrelsen
ställer sig bakom synsättet alt ansvaret för den breda informationen till
allmänheten bör åvila del psykologiska försvaret såväl i beredskap och krig som
i fred. I fråga om information lill allmänheten om civilförsvarets folkrältsliga
ställning så tar styrelsen redan i dag ansvar för denna. Styrelsen delar
kommitténs mening att utbildning i folkrätt bör integreras i annan utbildning
och information om totalförsvarets eller civilbefolkningens verksamhel under
neutralitet, krig och ockupation. Styrelsen gör fortlöpande översyn av
innehållet i utbildningen av civilförsvarspersonal. Avvägningar görs då så atl
utbildningsmål för aktuella kategorier formuleras med hänsyn lill tillgängliga
resurser och önskad effekt. Att ensidigt prioritera utbildning i folkrätt före
och på bekostnad av andra också högt prioriterade utbildningsmål är tveksamt
från civilförsvarssynpunkt. De övergripande mål som kommittén föreslagit bör dock
enligl styrelsen ligga lill grund för del fortsatta arbetet.

Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar framhåller att överstyrelsen har, innan folkrätlskommitténs
belänkande färdigställts, inlett utbildning i folkrätt inom det ekonomiska
försvaret. Erfarenheterna från denna utbildning är atl kunskapsnivån i folkrätt
är oerhört varierande. Överstyrelsen vill framhålla viklen av kommitténs
förslag att det bör ankomma på berörda totalförsvarsmyndigheter att närmare kartlägga
de förutsättningar för utbildning som föreligger inom resp. ansvarsområde saml
att även målgrupperna och deras utbildningsbehov kartläggs. Överstyrelsens
erfarenhet från folkrättsulbildning är all någon form av samordning bör komma
till stånd inom de olika instanserna för alt göra utbildningen så effektiv som möjligl.

Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar anser att det är förtjänstfullt alt folkrällskommiltén
har ägnat så slor uppmärksamhet åt undervisning och information om folkrättens
regler. Liksom kommillén anser beredskapsnämnden atl målet för utbildningen
bör vara att all personal med uppgifter inom totalförsvaret skall känna lill
huvuddragen i gällande konventioner.

Civilbefälhavaren
i Östra civilområdel framhåller att civilmotslåndets teknik bör ingå i
undervisningen i folkrätt saml all informationen om folkrätt bör nå alla
svenska medborgare.

Riksnämnden
för kommunal beredskap vill framhålla vikten av att information om och
utbildning i folkrätt ges ökat utrymme i den fortsatta utbildningen av
kommunalt förtroendevalda och tjänstemän.

Socialstyrelsen
påpekar vikten all del i värdyrkesulbildningen ingår

kvantitativt och kvalitativt godtagbar information och utbildning rörande

folkrätten, anpassad till de olika målgruppernas behov. Enligt socialstyrel

sen ligger huvudansvaret därvid på sjukvårdshuvudmännen och skolmyn

digheterna medan del ankommer på styrelsen atl ge allmänna riktlinjer och 45

ansvar för sådana ulbildningshjälpmedel, som bör produceras centralt.

Postverket framhåller all
kommittén satt utbildningsmålet för högt för Skr. 1987/88:153 poslens
vidkommande. Vidare bör affärsverk och myndigheter med upp- Bilaga 3 gifter
inom totalförsvaret uppbära statsanslag för utbildningskostnaderna.

Transportrådel
anser all ansvaret för samordningen av utbildningsinsatserna i folkrätt inom
det ekonomiska försvaret bör ligga hos överstyrelsen för ekonornjskt försvar.

Skolöverstyrelsen
ansluter sig till det mål för undervisningen som kommittén angett för
ungdomsskolan. Däremot kan skolöverstyrelsen inte ansluta sig till förslagen
alt bryta ul det "folkrättsliga regelsystemet" (för väpnade
konflikter), all för della anslå ett lägsta antal lektioner och att ägna dem åt
delar av totalförsvarets befattningsutbildning. Dessa åtgärder kan nämligen
ifrågasättas från olika utgångspunkter. Avgörande är för skolöverstyrelsens del
alt delta slags bedömningar enligt av regering och riksdag fastställda
principer inte skall göras centralt. Om tilläggsprotokollens humanitära
principer skall behandlas för sig eller tillsammans med t. ex. förklaringen om
mänskliga rättigheter är således en fråga för den enskilda skolans planering.

Enligt
skolöverstyrelsens uppfattning gäller frågan om ordet "folkrätt" bör
skrivas in i de av regeringen fastställda kursplanerna främsl hur pass
detaljerat huvudmomenten skall formuleras. Bedömningen bör göras för kursplanerna
som helhet, inle för enskilda huvudmoment.

Universitets-
och högskoleämbetet anser alt en av de viktigaste målgrupperna i detta
avseende är de studerande vid de juridiska fakulteterna. Jurislutbildningen är
under utvärdering och ämbetet kommer, då tillräckligt underlag föreligger, att
revidera den nu gällande utbildningsplanen. 1 detta sammanhang kommer ämbetet atl
ta upp de framförda förslagen om att erbjuda alternativa möjligheter lill
fördjupade kunskaper i ämnet folkrätt i allmänhet saml i ämnet krigels lagar i
synnerhet. Ämbetet instämmer i atl information om folkrätt läggs in i
lärarutbildningen. Denna information bör koncentreras till de linjer som har
studier i de samhällsorienterande ämnena. Ämbetet anser också atl det är
lämpligt atl ge en kvalificerad fördjupning av de juridiska studierna i krigels
lagar efter den grundläggande utbildningen. Även kommitténs förslag om
uppdragsutbildning delas av ämbetet.

Lunds
universitet framhåller alt utvidga undervisning och kursfordringar om krigets
lagar inom ämnet inlernationell rätt inle är genomförbart. Kommittén föreslår
all juris studerande skall erbjudas möjligheter till s. k. alternativ/valfri
kurs. Detta har redan genomförts vid juridiska institutionen i Lund. Alltsedan
läsåret 1983/84 anordnas en 5 poängskurs i Mänskliga rättigheter och humanitär
rätt. Under vårterminen 1985 kommer institutionen alt artangera en s. k.
enstaka kurs i Folkrätt, särskilt mänskliga rättigheter och humanitär rätl (10
poäng). Kursen utgör en sammanslagning av delkursen Folkrätt inom examensämnel
internationell rätl och den nämnda 5-poängskursen i Mänskliga rättigheter och
humanitär rätt. I fråga om s. k. uppdragsutbildning har juridiska institutionen
för vårterminen 1985 engagerats för sådan utbildning av Svenska röda korset.

Uppsala
universitet har inget principiellt alt erinra mol de riktlinjer och

förslag som kommittén lagt fram om information och undervisning om 46

folkrätten
under krig, neutralitet och ockupation. Som kommittén påpekar Skr. 1987/88:153 innefattar
grundutbildningen inom juristlinjen ell utrymme för alterna- Bilaga 3
liva/valfria kurser av påbyggnads-/fördjupningskaraklär, som även kan läsas och
tenteras såsom enskilda kurser av icke-linjestuderanden. Universitetet
instämmer med kommilléns mening all man bör utnyttja delta utrymme för
införande av specialiserade kurser i folkrätt under krig. Universitetet hälsar
med tillfredsställelse kommitténs förslag om "uppdragsundervisning"
i folkrätt i krig vid universitetet.

Stockholms
universitet ställer sig givetvis positiv till att den av kommillén annonserade
breddningen av undervisning och forskning i krigs- och neulralileisrälten
inbegripet den humanitära rätten och är, såsom kommittén antecknat, beredd all
medverka till all kvalificerad undervisning i ämnet krigets lagar kommer till
stånd vid regelbundna tillfällen, i den mån de för fakultetens verksamhet
anslagna medlen och anvisade arbetsformerna så tillåter. Det kan vara lämpligt
att bland de s. k. specialkurser som ingår i utbildningsprogrammet för
juristlinjen la in en kurs i krigs- och neulraliteisrält, däri inbegripet
humanitär rätt. En sådan kurs bör kunna bli en god utgångspunkt för jurister
som skall fungera som juridiska rådgivare ål militära chefer. Det bör vara möjligl
all bereda utomstående möjlighet atl della i en sådan kurs. Universitetet
framhåller vidare atl del stora utbildningsprogram som kommittén skisserar
skulle kunna ge sysselsättning åt forskare och specialister i ämnet också
efter dispulalionen.

Göteborgs
universitet år enig med kommillén i fråga om bedömningen av att den allmänna
informationen och undervisningen om folkrätt bör stärkas. Kommittén har dock
alltför ensidigt i sina förslag rört sig inom de juridiska fakulteterna. För en
djupare förståelse av vilka möjligheter resp. problem som är förenade med
överenskommelse resp. tillämpning av folkrältsliga regler bör statsvetenskapens
särskilda kompelens i fråga om internationella maktförhållanden tillvaratas.
Universitetet menar vidare att det med kraft måsle fastslås atl det i alla
former av kvalificerad undervisning är av avgörande belydelse atl det folkrältsliga
sakläget framställs på ett korrekt sätl. Del måste därvid klart framgå atl
tilläggsprotokoll 1 ej ratificerats av Sveriges länkbara motståndare i en
väpnad konflikt. För utbildningens och de i utbildningen engagerade lärarnas
trovärdighet, inle minsl i etl verkligt krisläge, är del nödvändigt all de
internationella maktförhållanden och de olika folkrältsliga reglernas reella
status tydligt klargörs.

Arbetsmarknadsstyrelsen
anser alt varje myndighet skall ansvara för folkrättsulbildningen inom sill
verksamhetsområde. Styrelsen vill peka på all folkrättsutbildningen innebär en ambilionshöjning
som det i dagens läge kan bli svårt all skapa utrymme och resurser för.

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser det är riktigt alt lägga ell stort ansvar på
länsstyrelser och kommuner för information i folkrätlsfrågor. Särskild
uppmärksamhet bör också ägnas ål folkrätlsundervisningen i skolan.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län noterar med tillfredsställelse förslaget att

lägga elt tungt ansvar på civilbefälhavarna, länsstyrelserna och kommu

nerna för den regionala och lokala informationen om folkrätten. Kommil- 47

lens förslag att
ambitionsnivån för folkrättsulbildningen inom civilförsva- Skr. 1987/88:153

ret bör höjas tillstyrks. Vid behov bör utbildningstiderna förlängas. Bilaga
3

Svenska
röda korset delar kommitténs uppfattning atl röda korset har både skyldighet
och möjlighet atl medverka i information och utbildning i folkrätt. Röda korset
bedriver utbildning i första hand för personal inom den egna organisationen men
är berett att hjälpa till med utbildning för andra organisationer.

Stiftelsen
Gällöfsta Kurscentrum framhåller atl utbildning i den humanitära rätlen måsle
med nödvändighet anses lill sin karaklär vara en nationell angelägenhet. Av della
skäl är det viktigt atl regering och riksdag fastställer vilka instilutioner
som skall svara för den centrala och högre utbildningen.

Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet instämmer i kommitténs förslag om
information och utbildning. Kommunförbundet framhåller atl staten bör klara ut
de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna.

Föreningen
Svenska jurister mot kärnvapen framhåller all innehållet i informationen och
undervisningen bör kompletteras med vad som gäller i kärnvapenkrig.

10 Juridiska rådgivare åt mihtära chefer

Domstolsverket
har inget all erinra mol förslaget om juridiska rådgivare åt militära chefer
men vill understryka att verket finner det naturligt att rådgivaren skall vara
yrkesjurist med en gedigen juridisk bakgrund. Enligt domstolsverkets mening framslår
domslolsjuristerna av flera skäl som särskilt lämpliga för de rådgivarfunktioner
som föreslås.

Riksåklagaren
framhåller alt såsom ifrågavarande artikel är formulerad synes det vara avsiklen
all rådgivare i första hand skall vara juridiskt skolade. Riksåklagaren delar
kommitténs mening och vill därtill foga att åklagare synes väl lämpade att
fungera som juridiska rådgivare. Denna uppfattning delas av länsåklagarinyndigheten
i Värmlands län.

Överbefälhavaren
ställer sig tveksam lill om det är ekonomiskt och praktiskt möjligt att alltid
ha en juridisk rådgivare till hands i fred. Överbefälhavaren avser att pröva
formerna för hur en folkrättssakkunnig bäst skall kunna utnyttjas i
fredsorganisationen. Överbefälhavaren delar kommitténs uppfattning om behovet
av juridiska rådgivare med folkrättskom-pelens vid högkvarteret och på olika
nivåer därunder inom försvarsmakten. Det är också riktigt all rådgivaren inle
skall ha någon beslutande funktion. Enligt överbefälhavaren måsle dock
rådgivaren kunna hävda sina åsikter för en korrekt tillämpning av folkrätten.
Rådgivaren måste besitta hög juridisk kompetens särskill inom delta område.
Kommitténs bedömning att rådgivarna måste ha en relativt självständig ställning
delas av överbefälhavaren.

Överbefälhavaren
anser sammanfattningsvis att de juridiska rådgivarna

bör vara yrkesjurister med särskild militär utbildning. I högkvarteret och

vid de högre regionala staberna bör rådgivarna rekryteras bland reservoffi- 48

cerare eller personal på reservstal. I staberna under
milonivån bör de Skr. 1987/88:153 audilörer som nu ingår i krigsorganisationen
kunna utnyttjas som rådgivare Bilaga 3 vid sidan om de ordinarie audilörsuppgiflerna
efter erforderlig lilläggsul-bildning i folkrätt m. m. Erfarenheterna från de
fackövningar som har genomförts med audilörer i krigsorganisation visar alt
dessa jurister, i regel hovrältsjurisler, efter kompletterande folkrätlslig
utbildning är väl lämpade alt även vara rådgivare i folkrätlsfrågor. I rådande
läge måste en undersökning göras om dels tillgången på här aktuell personal,
dels möjligheterna att bibringa den erforderlig folkrätlslig resp. militär
utbildning.

Försvarels civilförvaltning anser all rådgivare åt
militära chefer bör vara jurister. Verkel anser dock att det skulle vara en
misshushållning med resurser att rekrytera värnpliktiga officerare eller
reservofficerare för uppgiften. Dessa bör främsl utnyttjas i de befattningar
för vilka de har utbildats. En möjlig lösning skulle enligl verkel vara alt
utnyttja en viss del av repetitionsulbildningstiden för jurister som inle har
kvalificerade uppgifter i krigsorganisationen lill att utbilda dem i folkrätt
och atl därefter överföra dem till särskilda befallningar för folkrällsrådgivare.

Försvarels sjukvårdsstyrelse instämmer i kommilléns
uppfattning alt de juridiska rådgivarna måste vara jurister och inle kompletteringsutbildade
officerare med militär bakgrund. Förslaget all ulnytlja reservofficerare med
juridisk utbildning synes lämplig.

Riksnämnden för kommunal beredskap anser alt frågan om
juridiska rådgivare kan bli tillämpligt på vissa kommunalt förtroendevalda och
chefstjänstemän.

Uppsala universitet anser att det vore idealiskt om de
föreslagna juridiska rådgivarna hade både militär och juridisk utbildning. I
annat fall bör dessa i första hand vara jurister.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att juridiska
rådgivare bör ställas till förfogande inte bara för militära chefer utan även
cheferna för länsstyrelserna och ämbetsverk, exempelvis skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

11 Det fortsatta folkrättsarbetet

Domstolsverket, försvarets sjukvårdsstyrelse,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands
län. Svenska kyrkans centralstyrelse saml Svenska kommunförbundet tillstyrker
all en rådgivande nämnd för folkrätlsfrågor inrättas.

Överbefälhavaren delar kommitténs uppfattning atl folkrätlsreglerna
för sjö- och luflkrigel är föråldrade. Överbefälhavaren understryker slutligen
nödvändigheten av kommitténs förslag om inrättandet av en rådgivande nämnd för folkrätlsfrågor.
En sådan nämnd bör knytas lill försvarsdepartementet.

Civilbefälhavaren i Bergslagens civilområde vill som
alternativ lill för

slaget om en särskild rådgivande nämnd föreslå atl det prövas om total

försvarets chefsnämnd med sill nybildade och förstärkta kansli kan bli del 49

på central nivå
sammanhållande organet. Till nämnden kan lätt knytas en Skr. 1987/88:153

grupp personer med lämpliga kvalifikationer för rådgivning. Bilaga
3

Uppsala
universitet tillstyrker inrättandet av en rådgivande nämnd med dellagande av
representanter från universitetsvärlden.

Svenska
röda korset finner kommitténs förslag om en rådgivande nämnd välgrundat och
mycket angelägel. Röda korset är också berett all della i en sådan nämnds
arbete.

Föreningen
Svenska jurister mot kärnvapen framhåller alt del bör förutsättningslöst
analyseras om en rådgivande nämnd bör vara knuten till försvarsdeparlemenlel.
Myckel talar för alt en frislående nämnd kan vara att föredra.

NorstedtsTryckeri, Stockholm 1988 50