om ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
178 sidor, varav 117 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 117 av 178 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1987/88:32, om ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition 1987/88:32
om ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 oktober 1987.
På
regeringens vägnar
Ingvar
Carlsson
Anna-Greta
Leijon
Propositionens huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en ändring i regeringsformen som innebär att omyndigförklaring
bortfaller som rösträttshinder vid riksdagsval. Samtidigt föreslås en
följdändring i tryckfrihetsförordningen.
Bakgrund
tid propositionen
Regeringen
beslutade den 24 september 1987 att inhämta lagrådets yttrande över förslag
till ändringar i föräldrabalken, regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
samt 36 andra lagar. I lagrådsremissen föreslås att institutet
omyndigförklaring avskaffas. I stället införs - vid sidan av nuvarande godmansinstitut
- en utbyggd form av godmanskap benämnd förvaltarskap. Den som behöver hjälp
för att handha sina angelägenheter skall i fortsättningen i första hand få en
god man. Endast i fall där förordnande av god man är otillräckligt för att
tillgodose en persons hjälpbehov skall i stället en förvaltare förordnas för
honom. Ett förvaltarförordnande skall kunna begränsas till att avse viss
egendom eller angelägenhet. Huvudmannen föreslås förlora rådigheten över det
som omfattas av förvaltaruppdraget men i övrigt behålla sin
rättshandlingsförmåga. Framför allt skall han inte som vid omyndigförklaring
- vara fråntagen rösträtt vid allmänna val. I lagrådsremissen föreslås också
vissa ändringar i reglerna om god man. Samtliga lagändringar föreslås träda i
kraft den 1 januari 1989.
I
lagrådsremissen ingår som nämnts förslag till ändringar i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen. Grundlagsändringar kräver två riks-
Riksdagen
1987/88. 1 saml. Nr 32
opaginerad Kontrollera mot PDF
dagsbeslut med
mellanliggande val. Vidare skall minst tio månader förflyta Prop.
1987/88:32
mellan den tidpunkt då
ärendet första gången anmäls i riksdagens kammare
och valet. En
undantagsregel ger konstitutionsutskottet viss möjlighet att
efterge det kravet. Om
tidsplanen för den föreslagna reformen skall kunna
genomföras, innebär
huvudregeln för grundlagsändringar att regeringens
proposition i
grundlagsdelarna måste föreligga senast den 16 november
1987.
Med
hänsyn till ärendets brådskande natur har lagrådets granskningsarbete i en
första etapp begränsats till att avse dels en översiktlig genomgång av de
allmänna grunderna för de till föräldrabalken hänförliga centrala ändringsförslagen,
dels fullständig lagrådsgranskning av förslagen till ändringar i
regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Lagrådet härden 13 oktober 1987
avgett ett yttrande såvitt angår denna första etapp. I den här propositionen
ingår därför bara förslag till ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen.
Avsikten är att regeringen skall återkomma till riksdagen med en ny proposition
i återstående delar av lagstiftningsärendet, när lagrådet har genomfört en
fullständig granskning av samtliga ändringsförslag i lagrådsremissen. För att
de föreslagna grundlagsändringarna skall ses i sitt rätta sammanhang,
redovisas redan nu lagrådsremissens allmänna motivering. Av lagrådsremissens
specialmotivering har i denna proposition tagits med bara motiveringen till de
nu föreslagna lagändringarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:32
1 Förslag till
Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 och 10 §§
regeringsformen' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 2§ Rösträtt vid val till riksdagen till-
Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är kommer
svensk medborgare som är bosatt i riket. Om rösträtt för bosatt
i riket. Om rösträtt för svensk medborgare som ej är bosatt svensk
medborgare som ej är bosatt i riket finns bestämmelser i lag. Den i riket
finns bestämmelser i lag. Den som icke har uppnått aderton års som icke har
uppnått aderton års ålder senast på valdagen eder som ålder senast på
valdagen har ej röstar omyndigförklarad av domstol rätt. har ej rösträtt.
Frågan huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres
på grundval av en före valet upprättad röstlängd.
10§
Endast den som uppfyller villko- Endast den
som uppfyller villko-
ren för rösträtt och som är myndig ren för rösträtt kan
vara ledamot av
kan vara ledamot av riksdagen eller riksdagen eller ersättare för leda
ersättare för ledamot, mot.
Denna lag träder i kraft den I januari 1989.
' Regeringsformen omtryckt 1985:866.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Förslag
till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen' skall ha följande lydelse.
Prop. 1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon
som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare eUer god
man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott, må anspråket
göras gällande även mot den juridiska personen eller mot den, för vilken
förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i den omfattning sådant
anspråk eljest enligt lag må göras gällande.
Har någon
som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare, god man ellerförvallare
att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott, får anspråket
göras gällande även mot den juridiska personen eller mot den, för vilken
förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren förordnats, om och i den omfattning
sådant anspråk eljest enligt lag får göras gällande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1982:941.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Justitiedepartementet Prop. 1987/88:32
Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1987
Närvarande:
statsråden Feldt, ordförande, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S.
Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist
Föredragande:
statsrådet Leijon
Lagrådsremiss om god man och förvaltare 1 Inledning
De
grundläggande bestämmelserna om förmynderskap och godmanskap finns i föräldrabalken.
De reformerades år 1974. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1976.
Reformen syftade bl. a. till att inskränka användningen av omyndigförklaring.
Genom
tilläggsdirektiv år 1982 fick utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt i
uppdrag att se över lagstiftningen om förmynderskap och godmanskap. År 1984
fördes den uppgiften över till en särskild utredare (justifierå-det Staffan
Magnusson), som har bedrivit sitt arbete under namnet förmynderskapsutredningen
(Ju 1984:07).
Enligt
1982 och 1984 års direktiv (Dir. 1982:25 och 1984:35) gick utredningsuppdraget
ut på att utvärdera gällande regler om omyndigförklaring, utseende av god man
och arvode till förmyndare och gode män. I uppdraget ingick också att överväga
förenklingar i regelsystemet när det gäller förmyndares rättigheter och
skyldigheter. En annan utredningsuppgift var att undersöka möjligheterna att
rationalisera handläggningen av ärenden hos domstolarna och överförmyndarna.
Genom
tilläggsdirektiv den 19 december 1985 (Dir. 1985:55) fick förmynderskapsutredningen
till uppgift att med förtur undersöka om institutet omyndigförklaring kunde
avskaffas.
Utredningen
avlämnade i december 1986 delbetänkandet (SOU 1986:50) God man och förvaltare.
Betänkandet har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet
som bilaga 1 , dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bdaga 2 ,
dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3 .
Beträffande
nuvarande svenska och utländska förhållanden hänvisas till betänkandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Allmän
motivering
2.1 Allmänna utgångspunkter
Prop. 1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mitt
förslag: Institutet omyndigförklaring avskaffas. I stället införs ett nytt
institut, förvaltarskap, för att tillgodose det skyddsbehov som varit ett av
motiven för institutet omyndigförklaring.
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 167-171).
Remissinstanserna:
En nära nog enhällig remissopinion tillstyrker utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran. Kammarrätten i Sundsvall och överförmyndarnämnden i
Karlskrona vill dock behålla institutet omyndigförklaring. Även överförmyndarnämnden
i Sundsvall vill ha ett system som enligt huvudregeln innebär en total förlust
av rättshandlingsförmågan.
Skälen
för mitt förslag: Regler om omyndigförklaring finns i 10 kap. föräldrabalken.
Reglerna innebär att den som har fyllt 18 år skall av domstol förklaras
omyndig, om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller
psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom
och det inte är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på
annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter (10
kap. 1 §). Om en underårig befinner sig i motsvarande situation, får rätten
förklara att han skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder (10
kap. 2 §).
Bestämmelserna
om omyndigförklaring fick sin nuvarande utformning vid en omfattande reform av förmynderskapslagstiftningen
år 1974 (prop. 1974:142, LU 38, rskr. 404). Tanken bakom reformen var att
omyndigförklaringar borde begränsas så långt möjligt. Det behov av bistånd i
personliga eller ekonomiska angelägenheter som kunde finnas skulle i stället
tillgodoses genom förordnande av god man eller på annat mindre ingripande sätt.
Genom reformen utvidgades också möjligheterna till sådant förordnande. Enligt
18 kap. 3 § föräldrabalken kan god man utses för den som på grund av sjukdom,
hämmad förståndsutveckling eller liknande förhållande behöver bistånd med att
bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller söija för sin person.
Omyndigförklaring
innebär alltid ett allvarligt ingrepp i en persons liv. Den omyndigförklarade
förlorar inte bara rätten att själv bestämma över sina ekonomiska
angelägenheter. En omyndigförklaring medför också långtgående verkningar på
områden som ligger utanför den ekonomiska rörelsefrihetens. Av särskild betydelse
är att rösträtten i allmänna val går förlorad. Över huvud taget medför en
omyndigförklaring som regel en stark begränsning av möjligheten att ta egna
initiativ och hävda egna åsikter. Inskränkningarna i rättshandlingsförmågan
gäller även i sådana fall där omyndigförklaringen framför allt är motiverad för
att frånta den enskilde bestämmanderätten över viss egendom. De nu beskrivna
verkningarna inträffar inte vid förordnande av god man.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Det
nuvarande systemet innebär att omyndigförklaring närmast kommer Prop.
1987/88:32 i fråga för personer vilkas tillstånd visserligen är sådant som
anges i 10 kap. 1 § föräldrabalken men som samtidigt är så aktiva att det kan uppstå
praktiska komplikationer om de får behålla sin rättshandUngsförmäga. En
omyndigförklaring blir alltsä aktuell främst när risken är alltför stor att
personen i fråga företar rättshandlingar som strider mot dem som en god man gör
eller avser att göra, s.k. kolliderande rättshandlingar. Om en person däremot
har ett så gravt handikapp att han helt saknar förmåga att själv företa några
rättshandlingar, fmns det normalt inte någon anledning att omyndigförklara
honom. Denna skillnad kan framstå som egendomlig, inte minst med tanke på
kopplingen mellan omyndigförklaring och förlust av allmän rösträtt.
Antalet
omyndigförklaringar har minskat kraftigt sedan 1974 års reform och håller sig
numera på en låg nivå. Under tidsperioden 19761985 har antalet mål om
omyndigförklaring sjunkit från 201 till 35 om året. När det gäller hävanden av
omyndigförklaringar skedde en uppgång närmast efter reformen. Antalet mål var
648 år 1976 och 789 år 1977. Därefter har antalet sjunkit för att är 1985 uppgå
till 406. Trots utvecklingen mot färre omyndigförklaringar är de
omyndigförklarade ändå så pass många som ca 15000.
Rent
allmänt kan sägas att en omyndigförklaring lätt uppfattas som en nedvärderande
stämpel, både av den omyndigförklarade själv och av hans omgivning. I många
fall kan en sådan förklaring få allvarliga följder för den omyndigförklarades
psykiska välbefinnande. Åtgärden kan också försvåra en social anpassning. Detta
gäller inte minst vissa utvecklingsstörda.
Förmynderskapsutredningen
föreslår i det tidigare nämnda betänkandet (SOU 1986:50) God man och förvaltare
att institutet omyndigförklaring avskaffas. Därmed bortfaller det
rösträttshinder som en sådan förklaring innebär. Utredningen föreslår att det i
stället införs ett utbyggt godmansinstitut, kallat förvaltarskap. För att inte
den hjälpbehövande skall utsättas för mer ingripande åtgärder än nödvändigt
vill utredningen samtidigt att det nuvarande godmansinstitutet behälls med
vissa justeringar. De allmänna förutsättningarna för ett förvaltarförordnande
skall vara desamma som vid förordnande av god man. Förvaltarskapet skall
anpassas så, att det motsvarar den enskildes behov av bistånd i vae särskilt
fall. Förvaltaren skall ha ensam rådighet över den egendom och de
angelägenheter som omfattas av hans uppdrag.
Utredningens
förslag har fått ett övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen.
Detta gäller framför allt den grundläggande idén att avskaffa institutet
omyndigförklaring. I en del andra frågor är dock remissopinionen splittrad.
Det
vore i och för sig tänkbart att reformera omyndigförklaringsinstitutet så att
vissa rättsverkningar av en omyndigförklaring tas bort. I åtskilliga länder har
domstolarna möjlighet att i samband med ett beslut om omyndigförklaring ange i
vilken omfattning den enskildes rättshandlingsförmåga skall vara begränsad. I flertalet
länder går dock rösträtten alltid förlorad.
Det skulle således kunna
övervägas att göra det svenska omyndigförkla
ringsinstitutet mera flexibelt, så att domstolarna får möjlighet att närmare
bestämma rättsverkningarna. Det är också möjligt att direkt i lagen begrän- 7
opaginerad Kontrollera mot PDF
sa
följderna av en omyndigförklaring, så att exempelvis rösträtten aldrig Prop.
1987/88:32 påverkas. Den utestängning från samhällsgemenskapen som förlusten av
rösträtten innebär är ju en av de allvarligaste följderna av en omyndigförklaring.
Flera skäl, bl. a. respekten för människors lika värde och integritet, talar
för att rösträtten åtminstone som huvudprincip finns kvar. Detta är också den
lösning som har valts i bl. a. Finland och Norge.
Institutet
omyndigförklaring har emellertid sådana nackdelar att det i första hand bör
övervägas om man inte bör avskaffa det.
Uppfattningen
om alla människors lika värde är den grundläggande utgångspunkten för hur
samhället skall utformas. Den sociallagstiftning som har tillkommit under
senare år bygger också på att alla människor har kunskaper, erfarenheter och
förmåga som är viktiga för samhället och att människornas aktiva deltagande i
samhällslivet skall främjas. Dessa tankegångar kommer fram i bl.a.
socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen). I socialtjänstlagen framhålls
att verksamheten inom socialtjänsten skall bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet. Utgångspunkter av detta slag har också
legat till grund för det förslag av socialberedningen (S 1980:7) till ny
tvångslagstiftning som för närvarande övervägs i regeringskansliet (se SOU
1984:64).
Det
synsätt som sålunda präglar reformarbetet inom andra samhällsområden bör vara
vägledande också för en reformering av lagstiftningen om förmynderskap och godmanskap,
vilken har. sina rötter i en äldre tids värderingar. Mot den bakgrunden anser
jag att tiden nu är mogen att avskaffa institutet omyndigförklaring.
Ett
avskaffande av omyndigförklaringsinstitutet kräver emellertid att man på annat
sätt tillgodoser behovet av hjälp och skydd för personer som på grund av
sjukdom e.d. saknar förmåga att själva ha hand om sina ekonomiska och
personliga angelägenheter. Det gäller alltså att på något sätt ersätta
omyndigförklaringens skyddsfunktion.
Att
omyndigförklaringen har en sådan funktion har ibland kommit i bakgrunden i den
allmänna debatten. Men det har också från olika håll framhållits som angeläget
att psykiskt svaga personer skyddas från påtryckningar av personer i deras
närmaste omgivning som vill få till stånd olika ekonomiska dispositioner. Även
i andra avseenden har de omyndigförklarade i många fall ett hjälpbehov som
måste tillgodoses på något sätt, om institutet omyndigförklaring avskaffas.
De
hjälpmöjligheter som erbjuds enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen
har inte sådan inriktning att de kan ersätta de funktioner som ankommer på en
förmyndare.
För
alt den enskilde skall få ett tillfredsställande skydd är det inte heller
fillräckligt med de möjligheter till återgång eller ogiltigförklaring av rätts
handlingar som finns enligt 3 kap. lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) eller lagen
(1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad
själsverksamhet. När dessa lagar tillämpas måste det i varje särskilt fall
utredas inför domstol i vad mån den enskildes handlande har påverkats av
hans bristande själsförmögenheter. Bortsett från den tidsutdräkt och de i
opaginerad Kontrollera mot PDF
praktiska svårigheter som
kan uppstä talar också kostnadsaspekterna mot Prop. 1987/88:32 en sådan
lösning.
I
och för sig är det tänkbart att ändra förutsättningarna för ogiltigförklaring
av ett avtal enligt exempelvis 1924 års lag, så att avtal som har ingåtts av
personer tillhörande de nu aktuella grupperna lättare kan frånkännas verkan.
Kvar står dock bl. a. de praktiska problem som det innebär att förhållandena
kring avtalets ingående måste utredas i varje särskilt fall.
Avskaffas
omyndigförklaringarna, bör därför i stället nya former för bistånd tillskapas
inom ramen för föräldrabalken. Även för andra grupper av t. ex. sjuka och
handikappade än dem som för närvarande är omyndigförklarade kan sådana nya
biståndsformer behövas. Närmast till hands ligger att utnyttja det nuvarande godmansinstitutet.
I
sin nuvarande utformning utgör emellertid godmansinstitutet inte alltid en
fullgod ersättning för omyndigförklaringarna. Framför allt utgör den tidigare
berörda risken för kolliderande rättshandlingar mellan den gode mannen och
huvudmannen ett problem. Denna kollisionsrisk hänger i sin tur samman med att
huvudmannen behåller sin rättshandlingsförmåga trots att en god man har
förordnats för honom.
Vid
sidan av det nuvarande godmansinstitutet behövs därför en utbyggd form av godmanskap
som är utformad på så sätt att den enskilde helt eller delvis fråntas sin
bestämmanderätt beträffande den egendom eller den angelägenhet som det är fråga
om. Liknande system finns i vissa utländska rättsordningar. En lämplig
benämning på det nya institutet är förvaltarskap.
Kännetecknande
för ett sådant system med förvaltarskap är alltså att den för vilken förvaltare
har förordnats förlorar sin rättshandlingsförmåga helt eller delvis och att
förvaltaren i stället i motsvarande utsträckning får rätt att ingå
rättshandlingar för sin huvudmans räkning. Genom att förval-tarskapen ges en
sådan utformning kan de helt tillgodose de nuvarande förmynderskapens
skyddsfunktion för de berörda grupperna. Detta möjliggör i sin fur att
institutet omyndigförklaring kan avskaffas.
Jag
har med detta avslutat min redogörelse för de allmänna utgångspunkter som bör
ligga till grund för ett avskaffande av omyndigförklarings-insUtutet. I det
följande avser jag att närmare behandla frågorna om
rösträtt
i avsnitt 2.2,
godmansinstitutet
i avsnitt 2.3,
förvaltarskap
i avsnitt 2.4,
processuella
frågor m. m. i avsnitt 2.5,
följdändringar
i annan lagstiftning i avsnitt 2.6,
ikraftträdande
m. m. i avsnitt 2.7, och
kostnader
och resursbehov i avsnitt 2.8.
Mina
kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen
(avsnitt 4).
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.2
Rösträtt
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mitt förslag: De
som enligt nu gällande ordning är uteslutna från rösträtt på grund av
omyndigförklaring skall ha rätt att rösta i allmänna val.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 186-187).
Utredningen har i denna fråga samrått med folkstyrelsekommittén (Ju 1984:05).
Remissinstanserna: Av de
remissinstanser som särskilt har tagit upp frågan är de flesta positiva till
utredningens förslag. Fem remissinstanser ställer sig avvisande till att
rösträtten utsträcks till de nu aktuella personkategorierna. Ytteriigare fyra
remissinstanser visar i olika grad tveksamhet inför en sådan ordning. Kritiken
kommer främst från domstolshåll. Några remissinstanser vill, om förslaget
genomförs, ha en skärpning av de regler som finns till skydd mot otillbörligt
verkande vid röstning.
Skälen för mitt förslag: I
och med att institutet omyndigförklaring avskaffas bortfaller den diskvalificeringsgrund
i fråga om rätten att rösta vid allmänna val som nu finns intagen i bl. a.
regeringsformen. Att detta hinder för rösträtt slopas är också ett av de
viktigaste skälen för att avskaffa omyndigförklaringarna. Av vad jag tidigare
har sagt framgår att de nuvarande förutsättningarna för omyndigförklaring har
bestämts utifrån andra synpunkter än dem som har betydelse för frågan vem som
skall få rösta i allmänna val. Det finns alltså inget självklart samband mellan
omyndigförklaring och rösträtt.
Det är därmed inte sagt
att rösträtten måste vara helt oinskränkt för alla vuxna personer. I och för
sig är det tänkbart att införa regler som gör det möjligt att i undantagsfall, t.ex.
vid allvarlig psykisk ohälsa, frånta den enskilde rösträtten. En sådan ordning
finns bl.a. i Finland och Norge. I båda länderna har man nyligen avskaffat
bindningen mellan omyndigförklaringar och rätten att rösta. Däremot har
valmyndigheterna vissa möjligheter att från fall till fall pröva om personer
med "allvarlig själslig svaghet" eller liknande skall få rösta.
Det argument som i Sverige
i första hand har åberopats för att inte låta omyndigförklarade delta i
allmänna val är att de lättare än andra kan bli offer för otillbörlig påverkan
(se SOU 1972:15 s. 125 och prop. 1973:90 s. 164). Avskaffas
omyndigförklaringsinstitutet, skulle samma argument kunna åberopas till stöd
för att frånta vissa allvarligt sjuka rösträtten. Enligt min mening har
emellertid argumentet inte så stor tyngd att det uppväger de skäl, framför allt
respekten för den enskilda människans värde och integritet, som talar för att
alla skall ha kvar sin rösträtt.
Att låta valmyndigheterna
från fall till fall avgöra om en person skall få rösta inger betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt. Ett sådant system är också ägnat att vålla
besvärliga praktiska problem.
Jag anser därför att ingen
bör förlora sin rösträtt på grund av sjukdom e.d. Även personer vars
hälsotillstånd är sådant att en förvaltare har förordnats för dem bör ha rätt
att rösta. Det ankommer därvid i princip på
10
opaginerad Kontrollera mot PDF
dem
själva att utöva sin rösträtt. För dem som inte kan ta sig till vallokalen finns
vissa möjligheter att rösta med valsedelsförsändelse (se 11 kap. vallagen,
1972:620; senast omtryckt 1985:203).
Röstning
med valsedelsförsändelse kan ske genom make, bud eller lantbrevbärare.
Budröstning får ske enbart om väljaren på grund av sjukdom, rörelsehinder eller
hög ålder är förhindrad att rösta i vanlig ordning. Som bud får användas vissa
nära släktingar och vårdare.
Vid
all form av röstning med valsedelsförsändelse skall väljaren först lägga
valsedeln i ett s. k. innerkuvert och sedan i närvaro av ett vittne lägga innerkuvertet
i ett s. k. ytterkuvert, som han därefter tillsluter. Väljaren och vittnet
skall skriftligen intyga att det hela har gått rätt till. Vid röstning genom
bud eller lantbrevbärare har även dessa motsvarande förpliktelser:
Maken,
budet eller lantbrevbäraren ombesörier därefter att valsedelsförsändelsen
avlämnas. Det åligger valförrättare och röstmottagare att kontrollera bl. a.
att försändelsen är iordningsställd på föreskrivet sätt. Om det vid ett val har
förekommit avvikelse från den föreskrivna ordningen eller om någon verkat otillböriigt
vid valet, t. ex. genom att hindra röstningen, kan valprövningsnämnden upphäva
valet och förordna om omval i berörda valkretsar.
Reglerna
om budröstning infördes år 1966. Bestämmelser om makeröstning fanns redan
dessförinnan. Mot bakgrund av flera fall av valfusk vid 1979 års val
ifrågasatte 1978 års vallagskommitté (se SOU 1980:45) om inte reglerna om
budröstning borde skärpas. Kommittén stannade emellertid för att inte föreslå
någon sådan skärpning. Samma ståndpunkt intogs under lagsUftningsfrågans
fortsatta behandling (se prop. 1980/81:170 s. 63 och KU 1980/81:26 s. 26). Som
grund för inställningen angavs bl. a. att publiciteten kring de fall som
förekommit kunde antas leda till skärpt uppmärksamhet och kontroll när det
gäller förfarandet vid röstning med valsedelsförsändelse.
Konstitutionsutskottet såg för sin del möjligheten till budröstning som ett
betydelsefullt led i strävandena att så långt möjligt bereda samtliga
röstberättigade möjlighet att delta i valen.
Det
ligger i sakens natur att en utvidgning av rösträtten till personer som i dag
är omyndigförklarade kan leda till ett ökat utnyttjande av möjligheten till budröstning.
Enbart denna omständighet torde dock inte ändra förutsättningarna för de
överväganden som gjordes vid frågans tidigare behandling. Det har inte heller
framkommit något annat skäl att nu ändra reglerna om röstning med
valsedelsförsändelse.
Jag
vill emellertid understryka vikten av att valförrättare och andra som medverkar
vid röstning är uppmärksamma pä risken för otillbörlig påverkan. Självfallet
har även personalen på vårdinrättningar och inom socialtjänsten m. m. ett
ansvar i detta avseende.
Prop. 1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.3 Godmansinstitutet 2.3.1 Tillämpningsområdet
Mitt
förslag: Förordnande av god man skall kunna ske i samma situationer som i dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag Prop. 1987/88:32 (se betänkandet s.
171-172).
Remissinstanserna: Endast Sollentuna tingsrätt och
Sveriges advokatsamfund är klart kritiska mot utredningens förslag i denna
del. Tingsrätten föreslår att den typ av gode män som i dag förordnas med stöd
av 18 kap. 3 § föräldrabalken utmönstras och att deras uppgifter förs över till
i första hand kontaktpersoner enligt socialtjänst- och omsorgslagarna. Advokatsamfundet
anser att hjälpbehovet i de nu avsedda fallen bör tillgodoses genom antingen
förordnande av en förvaltare eller också anlitande av en fullmäktig e. d.
Statens handikappråd och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar
och vuxna framhåller å andra sidan att behovet av god man är särskilt stort för
personer som är föremål för åtgärder enligt de nyss nämnda lagarna, bl.a. då
det gäller att överklaga beslut om bistånd och omsorger.
Skälen för mitt förslag: God man kan för närvarande
förordnas i en rad olika situationer. Bestämmelser härom finns framför allt i
18 kap. föräldrabalken. I 18 kap. I § behandlas det fallet att en förmyndare
inte kan utöva sitt uppdrag på grund av sjukdom eller liknande, medan 18 kap. 2
§ reglerar bl. a. situationer då en förmyndare och hans myndling har motstående
intressen. Godmanskapet som alternafiv till omyndigförklaring behandlas i 18
kap. 3 §, medan 18 kap. 4 § innehåller bestämmelser om bl. a. god man för bortavarande.
Att god man dessutom kan förordnas i mål om
omyndigförklaring och i andra processuella sammanhang framgår av 10 kap. II § tredje stycket och 20 kap. 2 §
första stycket föräldrabalken.
Även om omyndigförklaringsinstitutet avskaffas kan det
finnas behov att förordna en god man i de speciella situationer som anges i 18
kap. I, 2 och 4 §§ föräldrabalken. Dessa beslämmelser bör alltså i princip
behållas sakligt oförändrade. Eftersom de delar av bestämmelserna som gäller
omyndiga i fortsättningen bara kommer att avse underåriga behövs emellertid
vissa kompletteringar. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.
Den nuvarande möjligheten att utse god man i mål om
omyndigförklaring blir inte längre aktuell, om detta institut avskaffas.
Däremot kan det övervägas att införa en motsvarande möjlighet till godmansförordnande
när det uppkommer fråga om att utse förvaltare. Även detta spörsmål, liksom
övriga fall av godmansförordnanden i processuella sammanhang, behandlas i
specialmotiveringen.
Kvar står frågan om man bör behålla möjligheten att
förordna god man i sådana fall som anges i 18 kap. 3 § föräldrabalken. Som
nämnts används denna typ av godmansförordnanden bl. a. i sådana fall då en
omyndigförklaring i och för sig kan övervägas men en sådan åtgärd framstår som
onödigt ingripande gentemot den enskilde. Om omyndigförklaringsinstitutet
avskaffas och ersätts med ett system som har mindre allvarliga verkningar, kan
det hävdas att det inte längre finns behov av sådana godmanskap som avses i 18
kap. 3 §. Även intresset av att så långt möjligt förenkla lagstiftningen talar
i denna riktning.
En ledande princip måste dock vara att den som behöver
bistånd i 12
ekonomiska eller personliga angelägenheter inte utsätts
för mer ingripande åtgärder än nödvändigt. Även om det nya förvaltarskapet ges
en utform-
opaginerad Kontrollera mot PDF
ning som har mindre
allvarliga konsekvenser för den enskilde än en omyndigförklaring, innebär dock
förslaget att den enskilde fråntas sin bestämmanderätt i sådana angelägenheter
som omfattas av ett förvaltarförordnande. På det sättet kvarstår en viktig
skillnad i förhållande till det nuvarande godmansinstitutet, som åtminstone
formellt inte inverkar på den enskildes rättshandlingsförmåga.
Fråga är då om behovet av
bistånd i de fall som nu avses i stället kan fillgodoses inom ramen för
socialtjänst- och omsorgslagstiftningen. En hjälpbehövande kan med stöd av
denna lagsfiftning bl. a. få en kontaktperson utsedd. Kontaktpersonens
uppgifter är dock huvudsakligen begränsade till att ge råd och hjälp i
personliga angelägenheter. Det kan röra sig om att hjälpa den enskilde att
bryta sig loss ur en olämplig miljö eller att underlätta för honom att ordna
utbildning, söka arbete och skaffa bostad (jfr prop. 1979/80:1 s. 228). I
rollen för en kontaktperson enligt omsorgslagen ingår att vara en medmänniska
som kan ersätta eller komplettera kontakten med anhöriga men också att vara
förespråkare för den psykiskt utvecklingsstörde i olika situationer. Han är
dock inte att jämställa med ställföreträdare eller ombud i rättsligt hänseende
(jfr prop. 1984/85:176 s. 60 f.).
Även om ansvaret att söqa
för en hjälpbehövandes person i stor utsträckning har övergått på de organ som
berörs av den nu behandlade lagstiftningen, faller flera av de uppgifter som i
dag ankommer på gode män enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken utanför denna
reglering. Jag tänker då i första hand på biträde med rättsliga och ekonomiska
angelägenheter men också på vissa funktioner inom det personliga området.
Exempelvis bör kontakter med myndigheter så långt möjligt skötas av andra än
kontaktpersoner (jfr utredningens betänkande s. 174).
Möjligheten
att förordna god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken har kommit att utnyttjas
i stor utsträckning. Utredningens undersökningar visar att antalet gällande godmansförordnanden
av detta slag uppgick till ca 20000 vid utgången av år 1985. Enligt vad som
framkommit synes denna ordning i de flesta fall fungera utan problem. En
svaghet är visserligen, som tidigare har berörts, att den gode mannen och
huvudmannen kan komma att ingå kolliderande rättshandlingar. I praktiken synes
dock sådana kollisioner uppkomma förhållandevis sällan. Som jag skall
återkomma fill bör det också vara möjligt att genom justeringar av lagreglerna
minska den berörda kollisionsrisken.
Jag
anser mot denna bakgrund att man bör behålla möjligheten att förordna god man
som ett för den enskilde mindre ingripande alternativ än förvaltarförordnande.
I nästa avsnitt behandlar jag de närmare förutsättningarna för att förordna
god man i detta fall.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.3.2
Förutsättningar för att förordna god man i vissa fall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mitt förslag: De
grundläggande förutsättningarna för förordnande av god man för den som på grund
av sjukdom o. d. har ett hjälpbehov behälls i stort sett oförändrade.
Möjligheten att förordna god man utan samtycke från den enskilde inskränks
dock.
13
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag Prop. 1987/88:32 utom så till vida
att utredningen inte föreslår någon inskränkning i möjligheten att förordna
god man utan samtycke från den enskilde (se betänkandet s. 172-173).
Remissinstanserna:
Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Sollentuna tingsrätt vill dock, som tidigare nämnts, att man avskaffar
möjligheten att förordna god man vid sjukdom o.d. En remissinstans förordar att
god man skall förordnas vid hjälpbehov av angivet slag, så snart det inte av
särskilda skäl är obehövligt. Två överför-myndarnämnder vill inskränka
möjligheten att förordna god man utan huvudmannens samtycke. Från ett håll
föreslås att god man skall få förordnas vid sjukdom endast om denna är av
övergående natur.
Skälen
för mitt förslag: Grundförutsättningarna för att en god man skall förordnas
enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken är, som fidigare har nämnts, att någon
behöver bistånd i vissa närmare angivna hänseenden på grund av sjukdom, hämmad
förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande. Det
kan vara fråga om såväl kroppslig som psykisk sjukdom, och det ställs inte upp
något krav på att sjukdomen skall vara långvarig eller permanent. I sakens
natur ligger dock att godmansförordnanden inte kommer i fråga vid alltför kortvariga
sjukdomstillstånd.
Det
har inte framkommit några skäl att ändra dessa grundförutsättningar.
Av
18 kap. 3 § föräldrabalken framgår vidare att förordnande i regel inte får ges
utan samtycke av den för vilken god man skall förordnas. Undantag från detta
krav får enligt bestämmelsen göras, om den enskildes tillstånd medför hinder
mot att samtycke inhämtas eller annars särskilda skäl före- . ligger.
Kravet
på den enskildes samtycke bör enligt min mening behållas som huvudregel.
Undantag bör även i fortsättningen göras för det fallet att samtycke inte kan
inhämtas på grund av den enskildes sinnesfillstånd. Godmansinstitutet skulle
annars få ett alltför snävt användningsområde.
Däremot
kan ifrågasättas om det fmns skäl att medge undantag från huvudregeln vid
särskilda skäl av annat slag. I motiven till den nu gällande bestämmelsen (se prop.
1974:142 s. 122) anges att sådana särskilda skäl i första hand bör kunna
föreligga, om den enskilde är part i rättegång och hans psykiska hälsa är sådan
att han själv inte kan föra sin talan. God man kan då behöva utses för att man
skall slippa avvisa den enskildes talan eller den talan som förs mot honom.
Utrymmet
att i dessa situationer förordna god man utan den enskildes
samtycke torde vara ytterligt begränsat. Det underströks också i förarbete
na till bestämmelsen att möjligheten skulle utnyttjas restriktivt (se prop.
1972:142 s. 179). I fall där den enskilde motsätter sig förordnande av god
man måste en sådan anses ha små möjligheter att på ett meningsfullt sätt
biträda vederbörande i hans angelägenheter. Risken för kolliderande rätts
handlingar är uppenbar. Möjligheten att förordna god man utan samtycke
av den enskilde bör därför inskränkas till fall då dennes sinnestillstånd
utgör hinder mot att inhämta hans mening. I situationer där han vägrar att
ge sitt samtycke, kan det i stället finnas anledning att överväga möjligheten 14
av
att förordna en förvaltare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.3.3 Uppgifterna för
en god man vid sjukdom o.
d.
Prop. 1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mitt förslag: En
god man som förordnas för den som på grund av sjukdom o. d. behöver hjälp att
sköta sina personliga eller ekonomiska angelägenheter skall ha i princip samma
uppgifter som enligt gällande rätt. Om förhållandena ändras sedan den gode
mannen har förordnats, skall domstol kunna anpassa uppdragets omfattning till de
ändrade förhållandena.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 173-175).
Remissinstanserna:
Utredningens förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Några
anser dock att uppgifterna för den gode mannen bör preciseras bättre i de
enskilda fallen.
Skälen för mitt förslag:
Av gällande rätt framgår att en god man kan förordnas för att bevaka någons
rätt, förvalta någons egendom eller söija för någons person. Genom förordnandet
anges alltså ramen för den gode mannens behörighet.
Förmynderskapsutredningen
har konstaterat att tingsrätterna i de allra flesta fall vid förordnandet av
god man inte närmare anger vilken av de tre biståndsformerna som förordnandet
avser. Om ej annat sägs, får uppdraget anses omfatta alla tre uppgifterna.
Jag har redan berört den
utveckling som skett inom socialtjänst- och omsorgslagstiftningen. Den
utvecklingen torde inte nämnvärt inverka på behovet av att förordna god man för
att bevaka någons rätt eller förvalta någons egendom. Däremot vill jag
uppehålla mig något vid frågan om god man i framtiden bör kunna förordnas för
att söria för någons person.
Har någon fått en
kontaktperson enligt socialtjänst- eller omsorgslagen eller blivit intagen för
vård på en institution e. d., blir behovet av personlig omvårdnad i stör
utsträckning tillgodosett. Flera skäl talar ändå för att även i fortsättningen
låta de gode männen ha ett ansvar för huvudmännens person. Det är svårt att dra
en skarp gräns mellan sådant bistånd som gäller ekonomiska eller rättsliga
angelägenheter och hjälp i mera personliga frågor. Även om den gode mannens
huvudsakliga uppgift skulle vara att syssla med egendomsförvaltning, innebär
det inte att han enbart skall se till att egendomen behåller eller ökar sitt
värde. Det är också en viktig uppgift för den gode mannen att se till att
huvudmannens medel används fill dennes nytta. Bl.a. med hänsyn härtill måste
den gode mannen ha god kännedom om huvudmannens personliga förhållanden.
Som jag tidigare varit
inne på är inte heller avsikten med socialtjänst-och omsorgslagsfiftningen att
en kontaktperson skall få sådana uppgifter att han helt kan överta de nuvarande
gode männens funktioner på det personliga området. Det kan filläggas att den
berörda lagstiftningen ännu inte har hunnit verka så lång tid och att
erfarenheterna av institutet kontaktperson därför är begränsade.
Det sagda leder enligt min
mening till att gode män även i fortsättningen bör kunna förordnas att söa för
huvudmannens person. Även om den
15
opaginerad Kontrollera mot PDF
gode mannen inte
uttryckligen har fått ett sådant uppdrag, måste han hålla sig informerad om
huvudmannens personliga förhållanden. Av uppdraget följer också i många fall
att den gode mannen skall bevaka huvudmannens personliga intressen. Självklart
blir dock den gode mannens ansvar i detta hänseende mindre, om huvudmannen
exempelvis har anhöriga som hjälper honom. Har en kontaktperson förordnats, bör
den gode mannen samråda med denne, så att bl. a. dubbelarbete sä långt möjligt
undviks.
Jag vill understryka det
angelägna i att domstolarna så långt möjligt preciserar den gode mannens
uppgifter, så att uppdraget inte blir mer omfattande än som är motiverat. I
detta sammanhang kan nämnas att ett uppdrag att förvalta viss egendom torde
innefatta att bevaka huvudmannens rätt inför domstol och andra myndigheter i
angelägenheter som rör egendomen.
Skulle det i efterhand
uppkomma behov av att antingen utvidga eller inskränka ett godmansuppdrag, bör
rätten kunna ompröva uppdragets omfattning. Som tidigare berörts kan det också
i vissa situafioner bli aktuellt att ersätta ett godmanskap med ett förvaltarskap.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.3.4
Gode mannens behörighet och förhållandet till tredje man
Mitt förslag: Den
gode mannen får företräda huvudmannen inom ramen för sitt förordnande, om han
har huvudmannens samtycke till rättshandlingen. Samtycke krävs dock inte, om
huvudmannens sinnestillstånd hindrar att samtycke lämnas eller hans mening av
annan orsak inte kan inhämtas. Vid rättshandlingar som hör till den dagliga hushållningen
får tredje man utgå från att samtycke finns, om inte huvudmannen dessförinnan
har gett uttryck för annat. Om den gode mannen överskrider sin behörighet, är
rättshandlingen inte bindande för huvudmannen. Den gode mannen har då ett i
huvudsak strikt skadeståndsansvar gentemot tredje man.
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag med den skillnaden att utredningen
vill att den gode mannen vid behörighetsöverskridande skall ha ett i alla
situationer strikt skadeståndsansvar gentemot tredje man (se betänkandet s.
175-178).
Remissinstanserna: Ett
stort antal remissinstanser avstyrker eller förutser svårigheter med en regel
som innebär att bristande samtycke från huvudmannens sida kan leda till att rättshandlingar,
som i och för sig faller inom ramen för gode mannens förordnande, inte blir
bindande för huvudmannen. Andra remissinstanser ställer sig posifiva till en
sådan regel. Från flera håll riktas kritik mot förslaget om strikt
skadeståndsansvar för den gode mannen. Kammartätten i Sundsvall, som vill ha
kvar omyndigförklaringsinstitutet, föreslår att rätten vid behov skall kunna
ge den gode mannen ensam behörighet i olika angelägenheter.
Skälen för mitt förslag: Genorn
godmansförordnandet anges ramen för den gode mannens behörighet. Går han
utanför denna, blir rättshandlingen enligt gällande rätt inte bindande för
huvudmannen. Frågan är emellertid
16
vilken
rätt han har att inom denna ram fatta bindande beslut för huvudman- Prop.
1987/88:32 nens räkning. På den punkten innehåller 18 kap. föräldrabalken inte
några särskilda bestämmelser utöver en allmän hänvisning till reglerna om förmyndare,
bl.a. reglerna om förmyndarnas förmögenhetsförvaltning. Det innebär att den
gode mannen i vissa situationer är skyldig att inhämta överförmyndarens
tillstånd innan han kan vidta en ekonomisk disposition för huvudmannens
räkning. I stor utsträckning kan emellertid den gode mannen handla helt
självständigt. Han har ingen formell skyldighet att inhämta samtycke från sin
huvudman och kan t.o.m. företa handlingar som strider mot huvudmannens
önskemål, trots att denne formellt har kvar sin rättsliga handlingsförmåga.
Denna
ordning har kritiserats av bl. a. justitieombudsmannen (JO). Enligt JO har det
förekommit fall, bl. a. i samband med avyttring av egendom, då den gode mannen
på ett oacceptabelt sätt har handlat i strid med huvudmannens önskemal. De
befogenheter som ett godmansförordnande ger måste enligt JO brukas med
beaktande av att den gode mannen principiellt är att uppfatta som ett biträde
åt huvudmannen (se JO:s ämbetsberät-telse 1986/87 s. 52-54).
Nära
samband med frågan om den gode mannens behörighet har det tidigare berörda
problemet med kolliderande rättshandlingar. Skulle sådana företas av den gode
mannen och huvudmannen, torde deras rättsverkningar bedömas som om de båda
företagits av huvudmannen. Risken för sådana kollisioner har från olika håll
framhållits som den största svagheten med det nuvarande godmansinstitutet. I de
flesta fall synes svårigheterna ha kunnat avhjälpas pä ett smidigt och
informellt sätt, t. ex. genom byte av god man, medan erfarenheterna i några
fall är mera negativa. Det har förekommit fall då problemen har blivit så stora
att en omyndigförklaring har fått tillgripas. Detta är också den utväg som
anvisas i förarbetena till 1974 års lagsfiftning (se prop. 1974:142 s. 122).
Situationen
är enligt min mening sådan att den gode mannens behörighet och förhållandet till
tredje man bör preciseras närmare. Vägledande bör därvid vara att en god man
principiellt bör ses som ett biträde åt huvudmannen. Med ett annat synsätt
försvinner till stor del skillnaden mellan en god man och en förmyndare. Även
gränslinjen mellan godmansinstitutet och det nya förvaltarskapsinstitutet
suddas ut, om den gode mannen ges en alltför självständig ställning.
Det
sagda leder till att den gode mannen bör vara skyldig inte bara att så långt
möjligt samråda med sin huvudman utan i princip också att inhämta huvudmannens
samtycke till de rättshandlingar som han vill företa för dennes räkning.
Undantag från denna regel måste rimligtvis gälla i fall då huvudmannens
sinnestillstånd e. d. hindrar att samtycke lämnas. Om den gode mannen har
ingått en rättshandling utan huvudmannens samtycke trots att samtycke i och för
sig har kunnat inhämtas, bör principen vara att rättshandlingen inte blir
bindande för huvudmannen. På det sättet får den gode mannen i viss utsträckning
samma ställning som en fullmäktig.
I likhet med vad som
gäller i fullmaktsfallen bör även en rättshandling
som den gode mannen har företagit pä huvudmannens vägnar utanför
uppdragets ram vara ogiltig. 17
2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 32
En
regel om att den gode mannen i princip måste handla med huvudman- Prop.
1987/88:32 nens samtycke innebär inte bara att den gode mannens egentliga
ställning som biträde åt huvudmannen markeras. En fördel med en sådan regel är
också att problemet med kolliderande rättshandlingar minskar. Om huvudmannen
har lämnat sitt samtycke till en åtgärd som den gode mannen vill företa, får
det förutsättas att huvudmannen i allmänhet avhåller sig från att i efterhand
handla i strid mot åtgärden.
Helt
kan dock risken för kolliderande rättshandlingar inte elimineras. Skulle
huvudmannen och den gode mannen ge uttryck för olika uppfattning hur man skall
förfara i en viss fråga, bör principen vara att huvudmannens uppfattning blir
avgörande. Detta följer av att godmansförordnanden formellt inte inverkar pä
huvudmannens rättsliga ställning. Endast om huvudmannen med stöd av lagen
(1924:323) om verkan av avtal, som slufits under inflytande av rubbad
själsverksamhet kan frånkännas rättshandlingsförmåga eller någon annan ogiltighetsgrund
förehgger, bör hans åtgärder sakna betydelse.
Om
huvudmannen handlar i strid mot en rättshandling som den gode mannen har
företagit med vederbörligt samtycke, bör i regel båda rättshandlingarna
bedömas som om de hade företagits av huvudmannen. Den gode mannens
rättshandling bör alltså inte utan vidare ges företräde framför huvudmannens.
Även i detta fall får naturligtvis undantag göras för det fallet att
huvudmannen saknar rätlshandlingsförmåga e. d.
Liksom
för närvarande torde fall kunna inträffa dä de praktiska problemen med
kolliderande rättshandlingar blir så stora att godmanskapet inte längre kan
bestå. Detta kan utgöra en anledning att i stället för god man använda det nya förvaltarskapsinstitutet.
Kravet
pä samtycke frän huvudmannen kan självfallet ibland vara betungande för den
gode mannen. Betydelsen härav bör dock inte överdrivas. Det är ingenting som
hindrar att huvudmannen lämnar ett generellt samtycke till de rättshandlingar
som den gode mannen vill företa. Samtycke bör också kunna lämnas i efterhand.
I enlighet med allmänna principer bör vidare i vissa fall ett tyst samtycke
kunna anses föreligga.
Även
för tredje man kan svårigheter uppkomma med en regel om att gode mannen i
princip måste ha huvudmannens samtycke. Vid oenighet mellan tredje man och
huvudmannen i frågan om denne har samtyckt till en rättshandling som den gode
mannen har företagit, torde bevisbördan för detta åvila tredje man. Innan denne
ingår en rättshandling med den gode mannen bör han därför kontrollera antingen
att huvudmannen har lämnat sitt samtycke eller att omständigheterna är sådana
att samtycke inte har kunnat inhämtas. Är det fråga om en mera betydelsefull
rättshandling är det naturligt att en sådan kontroll görs. Kontrollen kan emellerfid
bli betungande när det rör sig om en rättshandling av mera vardaglig natur. 1 sådana
fall torde tredje man visserligen ibland kunna utgå från att i varje fall tyst
samtycke föreligger. Skäl talar emellerfid för att man av hänsyn till tredje
man inför en särskild presumtionsregel som minskar kravet på kontroll. Regeln
kan lämpligen anges omfatta rättshandlingar som sedvanligen företas för den
dagliga hushållningen.
En
regel om att den gode mannen bara får handla med huvudmannens 18
samtycke
bör således kompletteras med en bestämmelse om att, när den Prop. 1987/88:32 gode
mannen inom uppdragels ram ingår en rättshandling som sedvanligen företas för
den dagliga hushållningen, huvudmannens samtycke skall anses föreligga och
rättshandlingen därmed bli bindande för huvudmannen, såvida denne inte i
förväg har gett uttryck för något annat till tredje man. Jag återkommer i specialmofiveringen
till den närmare innebörden av denna bestämmelse.
Skulle
en rättshandling bli ogiltig på grund av att den gode mannen har handlat
utanför sitt uppdrag eller utan samtycke frän huvudmannen, bör den gode mannen
ha ett skadeståndsansvar gentemot godtroende tredje man. Detta
skadeståndsansvar bör utformas efter förebild av reglerna om motsvarande skadeslåndsskyldighet
för fullmaktshavare i 25 § avtalslagen. Huvudmannens samtycke till den gode
mannen att företa en rättshandling torde nämligen ofta innefatta fullmakt för
denne att företa handlingen.
Av
det sagda följer att den gode mannen gentemot godtroende tredje man bör ha ett
strikt skadeståndsansvar, med undantag för sådana fall då rättshandlingen inte
blir bindande för huvudmannen till följd av någon särskild omständighet som den
gode mannen inle kände till och som tredje man inte heller rimligen kunde
förutsätta alt den gode mannen skulle känna till. Exempel på en sädan särskild
omständighet kan vara att ett skriftligt samtycke av huvudmannen visar sig vara
förfalskat utan att bära spår därav.
Den
gode mannen kan naturligtvis befinna sig i den situationen att han inte är helt
säker på om han har huvudmannens samtycke till en viss rättshandling eller om
huvudmannens sinnestillstånd är sådant att rättshandlingar som den gode mannen
företar blir bindande utan huvudmannens samtycke. Om den gode mannen i den
situationen undcrtättar tredje man om sina farhågor innan han företar
rättshandlingen, bör tredje man inte senare kunna åberopa att han har varit i
god tro. Skulle en under sådana omständigheter företagen rättshandling frånkännas
gilfighet på grund av bristande samtycke från huvudmannens sida, bör tredje man
alltså inte ha rätt till skadestånd av den gode mannen.
Om
den gode mannen har företagit en rättshandling med vederbörligt samtycke och
huvudmannen sedan handlar på elt sätt som upphäver verkningarna av denna
rättshandling, bör den gode mannen naturligtvis inte ha något ansvar gentemot
tredje man för att den första rättshandlingen blir verkningslös.
Ersättningen
vid fall av skadeståndsskyldighet bör motsvara det s. k.
positiva kontraktsintresset, dvs. tredje man bör ha rätt till skadestånd som '
motsvarar
vad han skulle ha erhållit om avtalet hade blivit bindande. Även utebliven
vinst bör alltså vara ersätlningsgill.
Den
omständigheten att den för vilken god man utses behåller sin rättsliga
handlingsförmåga och att rättshandlingar som han ingår i princip blir bindande
för honom medför alt tredje man inte torde ha så stort intresse av alt
uppgifter om godmansförordnanden ges en mera allmän spridning. Situationen är
alltså här en annan än när det gäller en omyndigförklaring eller ett förvaltarskap.
Detta
innebär alt domstolarna inte bör vara skyldiga alt kungöra god- 19
opaginerad Kontrollera mot PDF
mansförordnanden. Inte
heller kan det anses påkallat att införa en central registrering av dessa
beslut.
Skulle tredje man ha ett intresise
av att veta om en person har en god man, bör han liksom hittills kunna
kontrollera saken hos överförmyndaren eller tingsrätten. För att underlätta
denna kontroll bör det införas föreskrifter som medför att sådana godmansförordnanden
som avses i nuvarande 18 kap. 3 § föräldrabalken normalt är inskrivna vid den
tingsrätt inom vars område huvudmannen bor.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.4 Förvaltarskap
2.4.1
Allmänna förutsättningar för ett förvaltarförordnande
Mitt förslag: Om
någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller liknande
förhållande behöver hjälp med sina ekonomiska eller personliga angelägenheter,
skall domstol kunna förordna en förvaltare för honom eller henne. En
förutsättning är dock att hjälpbehovet inte kan tillgodoses genom förordnande
av god man eller på något annat mindre ingripande sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 180-181).
Remissinstanserna:
Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar
det utan erinran. Malmö tingsrätt anser att förutsättningarna i fråga om
huvudmannens hälsotillstånd bör vara desamma som vid omyndigförklaring enligt
gällande ordning. En annan remissinstans anser att man, om hjälpbehovet är
permanent, skall förordna förvaltare även i fall där man i dag utser god man.
Från ytteriigare ett håll framförs att hjälpbehovet bör tillgodoses genom
förordnande av förvaltare - och inte god man - i de fall då huvudmannen på
grund av sitt hälsofillständ helt saknar förmåga att samtycka till ett godmansförordnande.
Några remissinstanser menar att förvaltare bör kunna förordnas utan att det
först prövas om det är tillräckligt med god man. Ett par andra understryker å
sin sida vikten av att förvaltare inte förordnas i fall då hjälpbehovet kan
tillgodoses på ett mindre ingripande sätt.
Skälen
för mitt förslag: Som jag redan har varit inne på i avsnitt 2.1 bör ett nytt
rättsinstitut, förvaltarskap, införas för att tillgodose det hjälp- och skyddsbehov
som kan föreligga hos framför allt sådana personer som omyndigförklaras i dag.
Den viktigaste skillnaden mellan ett sädant förvaltarskap och ett godmanskap
blir att huvudmannen helt eller delvis förlorar sin rättshandlingsförmåga i det
förra men inte i det senare fallet.
En
viktig princip är emellertid alt den enskilde inte skall fråntas sin rättshandlingsförmåga
i vidare utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet. I förvaltarskapets
konstruktion ligger att det skall vara flexibelt och anpassas till den
enskildes behov i varje särskilt fall. En annan följd av den sålunda fastslagna
principen är att det innan ett förvaltarförordnande tillgrips först måste
undersökas om det inte är tillräckligt att en god man
20
opaginerad Kontrollera mot PDF
förordnas. Ett förvaltarförordnande
bör följaktligen inte komma i fräga i fall där den enskilde visserligen saknar
förmåga att sköta sina angelägenheter men där det inte föreligger någon risk
att han vidtar några dispositioner till skada för sig själv. Förvallarskapen
bör alltså ses som ett komplement till godmanskapen. Det bör också stå klart
att den enskildes hjälpbehov inte kan tillgodoses på något annal, mindre
ingripande sätl, t.ex. genom någon anhörig eller en fullmäktig.
När det gäller
huvudmannens hälsotillstånd bör förutsättningarna enligt min mening vara
desamma som vid förordnande av god man enligl nuvarande 18 kap. 3 § föräldrabalken.
Därav följer att det inte bara är psykiska svaghetstillstånd, som nu vid
omyndigförklaring, som bör kunna beaktas. Lika litet som vid förordnande av god
man bör något krav uppställas på att huvudmannens tillstånd är permanent. I
praktiken torde det dock sällan bli aktuellt alt förordna en förvaltare för den
som endast är kortvarigt sjuk.
Till dem vars psykiska
svaghetstillstånd kan mofivera ett förvaltarförordnande hör framför allt vuxna
psykiskt utvecklingsstörda, personer med åldersbetingade psykiska störningar
och sådana som lider av vissa psykiska sjukdomar, bl. a. manodepressiva. Inte
minst beträffande den senast nämnda gruppen har det visat sig svårt att fä ett godmanssystem
att fungera, eftersom den sjuke under en manisk period inte sällan företar
rättshandlingar som kolliderar med den gode mannens åtgärder. Den sjukes
handlingar kan visserligen ibland ogilligförklaras med stöd av 1924 års lag.
Detta är dock i många fall en opraktisk utväg. I stället har i en del fall
omyndigförklaring fått tillgripas, något som från andra synpunkter har
framstått som alltför långtgående. Med ett förvaltarförordnande uppkommer inle
dessa problem.
Ett
förvaltarförordnande kan också behövas för den som på grund av allvarligt
alkohol- eller narkotikamissbruk har ett hjälpbehov. Särskilt när det gäller
gruppen narkotikamissbrukare kan del ibland vara etl verksamt medel att
förhindra att missbrukaren förslösar sin egendom för atl finansiera sitt
narkotikabruk. Bl.a. sådana missbruksfall torde kunna betecknas som med sjukdom
liknande förhållanden.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.4.2
Förvaltarskapets omfattning m. m.
Mitt förslag: En
förvaltare skall kunna förordnas för att bevaka någons rätt, förvalta någons
egendom eller sörja för någons person. Uppdraget skall anpassas fill behovet i
det enskilda fallet. Vissa angelägenheter får omfattas av uppdraget endast om
det finns särskilda skäl. Uppgiften att närmare avgränsa uppdraget skall kunna
delegeras fill överförmyndaren. Rätten skall i efterhand kunna anpassa förvaltarskapet
till ändrade förhållanden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta
tillstyrker utredningens förslag eller lämnar
21
opaginerad Kontrollera mot PDF
det
utan erinran. En remissinstans vill dock att uppgiften att söa för Prop.
1987/88:32 huvudmannens person hålls utanför förvaltarens åligganden. Från ett
par håll förutses vidare svårigheter för tredje man att avgöra vad som omfattas
av ett begränsat förvaltarförordnande. Enligt en remissinstans skulle den föreslagna
delegationsmöjligheten försvåra möjligheten att få vetskap om inskränkningarna
i den enskildes rättshandlingsförmåga. Tvä överförmyn-darnämnder anser atl även
överförmyndaren skall få ompröva omfattningen av ett förvaltarskap.
Skälen
för mitt förslag: Som jag fidigare nämnt är det väsentligt att förvaltarskapet,
när en förvaltare utses, får en omfattning som motsvarar den enskildes behov av
bistånd i varje särskilt fall. Förvaltarskapet bör ocksä i efterhand på ett
smidigt sätt kunna anpassas till ändrade förhållanden.
I
fräga om en förvaltares huvudfunktioner bör samma regler gälla som beträffande
gode män. En förvaltare bör alltså kunna utses för att förvalta någons egendom.
Kravet pä att förvaltarskapet skall anpassas fill behovet i det särskilda
fallet medför emellertid att uppdraget kan behöva anges mera detaljerat. Ett förvaltarskap
bör t. ex. kunna begränsas fill att avse förvaltningen av viss egendom, såsom
en fastighet, eller handhavandet av huvudmannens pensionstillgångar.
Förvaltaren bör också kunna få i uppdrag att företräda huvudmannen vid ingående
av kreditköpsavtal o. d. En ytterligare avgränsning bör kunna göras när del
gäller egendomens storlek. Det bör sålunda inte alltid vara nödvändigt att
huvudmannens hela pension e. d. ställs under förvaltning, utan huvudmannen bör
kunna ges rätt att själv disponera över en del. Ett liknande system prakfiseras
för övrigt redan nu i vissa fall beträffande dem som har omyndigförklarats.
Huvudprincipen
bör vara att det är domstolen som bestämmer förvaltar-uppdragels omfattning,
både vid det ursprungliga förordnandet och vid senare omprövningar. För atl man
skall uppnå den önskvärda flexibiliteten och för att domstolen inte skall
alltför mycket belastas med en detaljreglering bör domstolen emellertid kunna
överlåta åt överförmyndaren att lämna närmare föreskrifter beträffande
omfattningen av ett förvaltamppdrag, t. ex. beträffande vilka beloppsgränser
som skall gälla. Vid ändrade förhållanden, t. ex. att i fallet med pensionen
denna höjs, kan då överförmyndaren inom ramen för delegationsbeslutet anpassa
omfattningen av uppdraget fill den nya situationen.
Liksom
när det är fråga om omyndigförklarade bör huvudmannen i princip ha rätt att
själv ingå arbetsavtal och att disponera över sin arbetsinkomst, liksom över sädan
egendom som han eller hon har fått genom gåva eller testamente med villkor att
den skall vara undantagen från särskild förvaltning. Dessa angelägenheter bör
få omfattas av förvaltaruppdraget' endast om det finns särskilda skäl, t.ex. en
påtaglig risk att egendomen kommer att användas på ett sätt som skadar
huvudmannen. Den bedömningen kan göras anfingen i samband med det ursprungliga
förvaltarförordnandet eller vid en senare omprövning av detta.
Även
om ett förvaltarskap i första hand torde komma att avse en rent
ekonomisk förvaltning, bör en förvaltare liksom en god man också kunna
få i uppdrag att företräda huvudmannen i angelägenheter av rättslig art. En 22
opaginerad Kontrollera mot PDF
förvaltare
bör exempelvis kunna förordnas att företräda huvudmannen inför domstolar och
andra myndigheter. Ett fall som jag tidigare har berört är när den enskilde är
i sådant psykiskt tillständ att han saknar förmåga alt själv föra sin talan i
en process och dessutom motsätter sig ett godmansförordnande. Även i t.ex.
ärenden om rätt till bidrag eller till vård eller omsorg enligt
sociallagstiftningen kan den typen av förvaltarförordnande bli aktuell.
På
samma sätt som när det gäller gode män bör en förvaltare vidare kunna få i
uppdrag att sörja för huvudmannens person. Även om förvaltaren inte
uttryckligen har fält en sådan uppgift, måste han hålla sig informerad om
huvudmannens personliga förhållanden. Skall förvaltaren syssla med
egendomsförvaltning, bör han vara skyldig att se fill att medlen i skälig
omfattning används till huvudmannens nytta.
När
det i övrigt gäller den personliga intressebevakningen bör samma principer
gälla som för en god man (se avsnitt 2.3.3). Har huvudmannen fått en
kontaktperson enligt socialtjänst- eller omsorgslagen, bör förvaltaren
givetvis samråda med denne, liksom med anhöriga och andra som har att bevaka
huvudmannens personliga intressen.
Domstolen
bör vara skyldig att ompröva omfattningen av elt förvaltarskap sä snart det fmns
anledning till det. Det kan t. ex. vara fräga om att ge den enskilde rätt att i
större omfattning än tidigare disponera över pensionsmedel. En omprövning kan
också leda till att uppdraget utvidgas till att avse flera angelägenheter.
Självfallet skall en förvaltare liksom en god man enfiedigasså snart han inte
längre behövs, t. ex. därför att huvudmannens hälsofillständ har förbättrats.
I föräldrabalken finns
regler om förmyndares och gode mäns förvaltning och redovisningsskyldighet, om
tillsyn över förmynderskap och godmanskap saml om inskrivning av sådana.
Detta regelsystem bör med vissa justeringar tillämpas även när det gäller förvaltarskap.
Den närmare utformningen av bestämmelserna behandlas i specialmofiveringen.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.4.3
Förvaltarens behörighet och förhållandet till tredje man
Mitt förslag:
Förvaltaren har ensam rådighet i de angelägenheter som omfattas av uppdraget.
Med förvaltarens samtycke får dock huvudmannen själv företa rättshandlingar i
sådana angelägenheter. Om förvaltaren handlar utanför uppdraget blir
rättshandlingen inte bindande för huvudmannen. Förvaltaren är då
skadeståndsskyldig mot godtroende tredje man.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 182-184).
Remissinstanserna:
Utredningens förslag har i denna del lämnats utan erinran. En remissinstans
vill dock att förvaltarens samtycke till huvudmannen att företa rättshandlingar
skall vara skriftligt.
Skälen
för mitt förslag: Som jag redan har varit inne pä (se avsnitt 2. 1) är
23
opaginerad Kontrollera mot PDF
tanken bakom förvaltarinstitutet
att förvaltaren inom ramen för sitt upp- Prop. 1987/88:32
drag ensam skall ha
behörighet att ingå avtal och andra rättshandlingar för
huvudmannens
räkning. Det bör dock finnas möjlighet för förvaltaren att
lämna
samtycke lill att huvudmannen själv ingår en sådan rättshandling.
Vid
oenighet i frågan huruvida samtycke har lämnats torde bevisbördan för
att så är fallet åvila
tredje man. Det kan inte anses påkallat att uppställa
nägra
särskilda formkrav när det gäller ett sädant samtycke.
Det
kan inträffa att huvudmannen ingär en rättshandling utan förvaltarens samtycke
på ett område där denne har ensamrädighet. Situationen är fullt jämförbar med
det fallet att en omyndigförklarad person förfar på motsvarande sätt. Nu
gällande regler om verkningarna av ett sådant förfarande bör kunna överföras till
det nya systemet med förvaltarskap. Reglerna överensstämmer för övrigt med
motsvarande bestämmelser om underåriga (se 9 kap. 6 och 7 §§ föräldrabalken).
Principen bör alltså vara att rättshandlingen inte blir bindande, såvida inte
förvaltaren har godkänt den. Blir avtalet inte bindande, skall vardera parten
återlämna vad han har mottagit eller, om det inte kan ske, utge ersättning för
det mottagnas värde. Den som har förvaltare skall dock inte behöva utge sädan
ersättning i vidare män än det som han mottagit har använts till skäligt
underhåll eller på annat sätt har medfört nytta för honom. De nu beskrivna
konsekvenserna av avtalets ogiltighet överensstämmer med regleringen i lagen (1924:323)
om verkan av avtal, som slufits under inflytande av rubbad själsverksamhet.
Om
en förvaltare har överskridit sin behörighet och handlat utanför förvaltaruppdraget,
bör regeln - på samma sätt som tidigare har förordats beträffande godmanskap -
vara att rättshandlingen inte är gällande mot huvudmannen. I det fallet bör
förvaltaren ha ett strikt skadeståndsansvar gentemot godtroende tredje man. De
skäl att inskränka skadeståndsskyldigheten beträffande gode män som fidigare
har angetts kan inte anses föreligga när det gäller förvaltare. .Ersättningen
vid fall av skadeståndsskyldighet bör motsvara det s. k. positiva
kontraktsintresset.
Eftersom
rättshandlingar som huvudmannen själv ingår på ett område som omfattas av ett förvaltamppdrag
i princip inte blir bindande, är det angeläget att tredje man har möjlighet att
få kännedom om såväl förvaltarförordnanden som den huvudsakliga omfattningen
av ett förordnande. Liksom när det i dag gäller omyndigförklaringar bör rätten
vara skyldig att kungöra beslut om anordnande av förvaltarskap i Post- och
Inrikes Tidningar. Även beslut om upphörande av förvaltarskap bör kungöras.
Del närmare innehållet i kungörelserna kommer att beröras i specialmofiveringen.
Förmynderskapsutredningen
har ingående behandlat frågan i vad män
förvaltarförordnanden bör registreras centralt (se betänkandet s. 182-
184). I dag registreras en uppgift om omyndigförklaring i folkbokföringen.
Enligt utredningens åsikt talar övervägande skäl mot en motsvarande
registrering av förvaltarförordnanden. Däremot anser utredningen att det
kan vara lämpligt att låta uppgifter om förvaltarskap föras in i register av
mera speciell karaktär, t. ex. inskrivningsmyndigheternas register. Ett fler
tal remissinstanser förespråkar en central registrering av förvallarförord- 24
nanden. Några delar dock utredningens uppfattning i frågan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Det kan ifrågasättas om
tredje mans behov av en central registrering är så stort. Integritetshänsyn
talar också starkt emot att en central registrering införs. En central
registrering skulle vidare innebära ett avsevärt arbete för berörda
myndigheter, bl.a. med hänsyn till att förvallarförord-nandena inte sällan
torde bli detaljerade och dessutom kan komma att ändras vid upprepade
tillfällen. Jag anser därför i likhet med utredningen att något centralt
register inte bör införas. Det kan däremot övervägas att låta uppgifter om förvaltarskap
föras in i register av mera speciell karaktär, t. ex. tnskrivningsmyndigheternas
register. Det ankommer pä regeringen att utfärda föreskrifter om det.
Det sagda innebär inte att
tredje man kommer att sakna möjlighet att fä veta huruvida motpartens egendom
står under förvaltning. Tredje man kan fä visshet genom att höra sig för hos
överförmyndaren eller fingsrätten. För att tredje man inte skall behöva vända
sig till flera fingsrätter bör det, på samma sätt som jag har förordat
beträffande sädana godmanskap som avses i nuvarande 18 kap. 3 § föräldrabalken,
införas föreskrifter som medför att ett förvaltarskap i princip är inskrivet
vid den tingsrätt inom vars område huvudmannen bor.
Prop. 1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.5 Processuella frågor m. m. 2.5.1 Handläggningsformen
Mitt förslag:
Frågor om godmanskap och förvaltarskap skall handläggas som domstolsärenden. I
ärenden om anordnande eller upphörande av förvaltarskap skall nämnd delta i
tingsrättens avgöranden. Detsamma gäller i andra ärenden som rör förvaltarskap
eller godmanskap, om de är tvistiga. I övrigt är tingsrätten domför med en ensamdomare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer med milt förslag (se betänkandet s. 185).
Remissinstanserna: En
remissinstans anser att frägor om anordnande eller upphörande av förvaltarskap
skall handläggas som mål och atl tingsrätten i icke tvistiga mål av detta slag
skall vara domför med ensamdomare. En annan remissinstans vill att nämnd skall
delta i ärenden om omprövning av förvaltarskapets omfattning även när de inte
är tvistiga. I övrigt har utredningens förslag i denna del tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.
Skälen för mitt förslag:
Enligt gällande bestämmelser handläggs frägor om omyndigförklaring eller
hävande av omyndigförklaring som mål, medan andra frågor om förmynderskap och godmanskap
handläggs som ärenden.
Jag ser det som en fördel
om samma handläggningsform tillämpas när det gäller frågor om förvaltarskap och
frågor om godmanskap. Om det t. ex. vid prövningen av en ansökan om förordnande
av förvaltare visar sig tillräckligt att en god man utses, kan rätten då inom
ramen för det inledda förfarandet meddela ett godmansförordnande.
25
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
samma handläggningsform skall användas, framstår det som mest naturligt att
tillämpa ärendelagens handläggningsregler. Frågor om förvaltarskap och godmanskap
bör alltsä handläggas som domstolsärenden.
Frägor om anordnande och
upphörande av förvaltarskap är så pass ingripande för den enskilde att nämnd
alltid bör delta i avgörandet. Enligt gällande bestämmelser skall nämnd ingå i
rätten även i andra fall, om ärendet är tvistigt. Den ordningen bör bestå. I
övrigt bör rätten vara domför med en lagfaren domare.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.5.2
Initiativrätten i ärenden om godmanskap och förvaltarskap
Mitt förslag: I
ärenden om anordnande, omprövning eller upphörande av godmanskap eller förvaltarskap
fär ansökan göras av överförmyndaren, förmyndare, den enskilde, om han fyllt
sexton år, samt den enskildes make och närmaste släktingar. Detsamma gäller i ärenden
om entledigande av god man eller förvaltare. Frägor om upphörande och
omprövning samt om entledigande får också väckas av den gode mannen eller
förvaltaren. En god man som förordnas när hjälpbehovet beror på sjukdom o. d.
får ansöka om förordnande av förvaltare. Domstolen får också självmant ta upp
alla dessa frågor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Saknar motsvarighet fill bestämmelserna rörande generell möjlighet
för rätten att självmant ta upp frågor om anordnande av godmanskap och förvaltarskap
samt rörande god mans och förvaltares rätt att begära omprövning av uppdragets
omfattning. Överensstämmer i övrigt i allt väsentligt med mitt förslag (se
betänkandet s. 179 och 185).
Remissinstanserna: Ett par
remissinstanser anser atl frågor om anordnande av godmanskap och förvaltarskap
skall kunna tas upp självmant av rätten. Från ett håll ifrågasätts om närmaste
släktingar skall fä ansöka om förvaltarförordnande.
Skälen för mitt förslag:
När det gäller kretsen av ansökningsberätligade kan de nuvarande bestämmelserna
om omyndigförklaring utgöra en lämplig utgångspunkt. Enligt dessa är den som
ansökningen avser, make, närmaste släkfingar, överförmyndaren och förmyndare
behöriga att göra ansökan om omyndigförklaring (se 10 kap. 10 § föräldrabalken).
Hävande av omyndigförklaring kan begäras av den omyndige, hans förmyndare och överförmyndaren.
Dessa personer bör i fortsättningen ha rätt att ansöka om god man eller förvaltare
eller att begära att uppdraget omprövas eller upphör.
En god man eller
förvaltare har i regel goda möjligheter att fortlöpande bilda sig en
uppfattning om huvudmannens hjälpbehov. Det är därför lämpligt att även gode
män och förvaltare ges möjlighet att hos rätten ansöka om omprövning av
uppdragets omfattning.
Det kan förekomma
situationer då ett behov av god man eller förvaltare blir känl för rätten utan
att någon ansökan därom har gjorts. En sådan
26
opaginerad Kontrollera mot PDF
situation är att det i en
pågående rättegång visar sig alt förvaltare behöver förordnas för någondera
parten. Rätlen bör därför ha möjlighet att själv ta initiativ i frågor av detta
slag. Även när det gäller omprövning och upphörande av godmanskap eller förvaltarskap
bör rätten ha motsvarande möjlighet, liksom i frägor om entledigande av god
man eller förvaltare.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.5.3
Utredningen i ärenden om förordnande av god man eller förvaltare
Mitt förslag: Den
enskilde skall beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske. I ärenden om
förordnande av god man i fall då hjälpbehovet beror pä sjukdom e.d. och i
ärenden om förordnande av förvaltare skall ocksä make, närmaste släktingar,
överförmyndaren, vårdinrättning, omsorgsnämnd och socialnämnd yttra sig, om
det inle är obehövligt. I ett sådant ärende gäller som huvudregel att den
enskilde skall höras muntligt. Rätten får inte förordna förvaltare utan läkarintyg
eller motsvarande utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detsamma gäller
förordnande av god man när hjälpbehovet beror på sjukdom e.d., om förordnandet
sker utan att den söm behöver hjälp har lämnat sitt samtycke.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (se betänkandet s.
178 och 184-185).
Remissinstanserna: Flera
remissinstanser ställer sig positiva till att en noggrann utredning görs och
till en huvudregel som innebär att den enskilde skall höras munfiigt. Frän
enstaka håll ges uttryck för andra uppfattningar. När det gäller utredningen
om den enskildes hälsofillständ vill flera remissinstanser ha mera preciserade
krav på läkarintyg eller psykologutlåtande.
Skälen för mitt förslag:
Det är viktigt att behovet av god man eller förvaltare blir ordentligt klariagt
innan förordnande därom meddelas. En grundregel bör vara att den enskilde
bereds tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Har den enskilde själv gjort
ansökan, bör han få tillfälle att yttra sig över det material som har tillförts
av andra. Om exempelvis överförmyndaren har lämnat förslag på vem som skall
utses till förvaltare, bör sålunda den enskilde yttra sig över förslaget.
I ärenden om förordnande
av god man när hjälpbehovet beror på sjukdom, hämmad förståndsutveckling,
försvagat hälsotillstånd o.d. liksom i ärenden om förordnande av förvaltare
måste det vara ordentligt klariagt att ett hjälpbehov föreligger och att detta
inte kan tillgodoses på något mindre ingripande sätt, t. ex. genom en anhörig.
Rätten bör därför, om det inte är obehövligt, inhämta yttrande frän den
enskildes make och närmaste släktingar samt från överförmyndaren,
vårdinrättning där den enskilde vistas och omsorgs- eller socialnämnd som har
haft kontakt med honom.
För att rätten skall få en
riktig bild av den enskildes hälsotillstånd och hans hjälpbehov kan det också
mänga gånger vara av värde atl han hörs muntligt. De regler som gäller i dag
vid ansökningar om omyndigförklaring
27
opaginerad Kontrollera mot PDF
kan härvid tjäna som
förebild. Principen bör alltså vara att den enskilde skall höras muntligt, om
det kan ske utan skada för honom. Han behöver dock inle höras muntligt om det
är uppenbart alt han inte förstår vad saken gäller. Muntligt hörande bör också
kunna underlåtas, om den enskilde själv har ansökt om eller medgett
förordnandet eller om det finns andra särskilda skäl. Med hänsyn till att etl godmansförordnande
som beror på sjukdom e. d. förutsätter antingen att den enskilde har samtyckt
till förordnandet eller att hans sinnestillstånd utgör hinder mol inhämtande
av hans mening, torde bestämmelsen om muntligt hörande ha betydelse framför allt
i ärenden om anordnande av förvaltarskap. Det kan dock förekomma situationer då
det finns skäl att höra t.ex. en person som själv har ansökt om godmansförordnande.
Normalt bör rätten begära
ett läkarintyg om den enskildes hälsotillstånd i ett ärende om anordnande av förvaltarskap.
Detsamma gäller vid anordnande av godmanskap som beror på sjukdom e. d. i fall
där den enskildes sinnesfillstånd är sådant atl hans samtycke inte kan
inhämtas. Till skillnad från vad som gäller i dag i mål om omyndigförklaring
bör det inte vara nödvändigt med specialistkompetens hos den undersökande
läkaren. Läkarintyg bör ocksä kunna ersättas av yttrande från vårdinrättning
eller av annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd.
Prop.
1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.5.4
Interimistiska förordnanden
Mitt förslag:
Rätten skall kunna meddela interimisfiska förordnanden i frågor om förordnande
av god man eller förvaltare, omprövning av godmanskaps eller förvaltarskaps
omfattning och enfiedigande av en försumlig god man eller förvaltare.
Förmynderskapsutredningens
förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag. Utredningen föreslår dock
inte någon möjlighet fill interimistiska förordnanden i omprövningsfallen.
Enligt utredningens förslag skall i stället förvaltaren kunna omhänderta visst
slags egendom i avvaktan på att domstolen avgör om denna omfattas av uppdraget
(se betänkandet s. 179, 181-182 och 185).
Skälen för mitt förslag:
Om det krävs omedelbar vård av den enskildes angelägenheter eller ett dröjsmål
annars skulle medföra uppenbar skada för den enskilde, bör rätten kunna meddela
interimisfiskt förordnande om förvaltarskap eller godmanskap. För att förhindra
att någon vid uppnådd myndighetsålder skulle sakna erforderiigt skydd bör etl
sådant förordnande även kunna meddelas beträffande en underårig, att gälla fr.
o. m. hans 18-årsdag.
Förmynderskapsutredningen
har inte föreslagit någon bestämmelse om interimistiskt förordnande i
omprövningsfallen. När det gäller förvaltarskap har utredningen i stället
föreslagit att förvaltaren skall kunna omhänderta sådan egendom, som
huvudmannen normalt råder över själv, i avvaktan på att rätten avgör om
egendomen skall omfattas av uppdraget. Det
28
gäller
t. ex. arbetsinkomst och gåva som har getts med villkor att egendo- Prop.
1987/88:32 men inte skall omfattas av förvaltarens rädighet. Tanken bakom den
föreslagna regeln är att man skulle kunna hindra t. ex. att egendomen används på
ett sätt som skadar huvudmannen. Som förebild för utredningens förslag i den
delen har tjänat bestämmelserna i 9 kap. 3 och 4 §§ samt 10 kap. 5 och 6 §§ föräldrabalken
om förmyndares möjlighet att omhänderta den omyndiges egendom.
Det
nya institutet förvaltarskap bygger på grundtanken att förvaltamppdraget skall
anpassas till den enskildes behov i det särskilda fallet. Mot den bakgrunden
framstår det som naturligt att förvaltaren inte får vidta åtgärder med
egendom, som faller utanför det ursprungliga förordnandet, förtän rätten har
utvidgat uppdraget till att omfatta även sådan egendom. Men behovet av ett
snabbt ingripande i vissa fall kvarstår med en sådan lösning. Rätten bör därför
ges möjlighet att förordna interimistiskt i frågan. Den möjligheten bör inte
bara stå till buds när det gäller arbetsinkomst och annan egendom av sådant
slag som nyss har berörts utan kunna användas även i andra fall av omprövning
av ett förvaltamppdrags omfattning. Behov av interimistiskt förordnande kan ocksä
uppkomma vid motsvarande omprövning av godmanskap.
2.6 Följdändringar i annan lagstiftning
I
och med att institutet omyndigförklaring försvinner, kommer begreppet omyndig i
fortsättningen att vara liktydigt med underårig. Det kan diskuteras om terminologin
inte borde förenklas, så att benämningen underårig genomgående används i
stället för omyndig. Detta skulle kräva åtskilliga språkliga justeringar i ett
stort antal författningar. Något egentligt behov av en sådan terminologiändring
synes inle föreligga. Jag vill därför inte förorda en sådan ändring.
I
ett flertal författningar finns bestämmelser om behörighet för en tjänsi eller
ett uppdrag. Ett vanligt behörighetsvillkor är att den som skall utses inte får
vara omyndig. Det gäller t. ex. domare, advokater, styrelseledamöter i
aktiebolag och utgivare för periodisk skrift. Om omyndigförklarings-institutet
avskaffas, kommer endast underåriga att omfattas av sådana bestämmelser. Frågan
är då om man bör lägga lill regler om att även de som är allvarligt sjuka e.d.
skall vara utestängda. Den uppfattningen har framförts av några
remissinstanser. Enligt min mening behövs dock inga sådana regler. Redan i dag
finns en mångfald ansvarsfulla befattningar utan behörighetskrav av detla slag.
Om någon pä grund av sjukdom e.d. kan anses mindre lämplig att inneha en Ijänst
eller ett uppdrag, kan hänsyn i regel tas fill detta med stöd av gällande
bestämmelser om en allmän lämplighetsprövning. Det kan också erinras om att ett
förordnande av god man enligt nuvarande 18 kap. 3 § föräldrabalken inte
automatiskt medför att den som får god man blir obehörig.
I
de bestämmelser som innehåller behörighetskrav bör således begreppet omyndig -
med betydelsen underårig - stå kvar utan någon komplettering.
Flera
författningar innehåller särbestämmelser beträffande omyndiga 29
som
en följd av att dessa saknar rättshandlingsförmåga. Hit hör bestäm- Prop.
1987/88:32 melserna i 18 kap. 3 § jordabalken om att godtrosförvärv inte kan gmndas
på en handling som har utfärdats av en av omyndig och i 4 kap. 3 § aktiebolagslagen
(1975:1385) om att emissionsbevis m. m. inte med befriande verkan kan skickas
till en omyndig aktieägare. Skyddsregler av detta slag bör gälla även personer
som har förvaltare, förutsatt att angelägenheten i fråga faller inom ramen för
förvaltamppdraget.
I
några angelägenheter av övervägande personlig natur krävs enligt gällande
bestämmelser att en omyndigförklarad person har samtycke av förmyndaren. Det gäller
t.ex. giftermål och adoption. Frågan är om motsvarande krav på samtycke bör
uppställas när det gäller personer som har förvaltare eller om någon annan typ
av begränsning bör införas i deras fall. Under remissbehandlingen har olika
uppfattningar kommit till uttryck i frågan. Del finns enligt min mening inte
skäl att i angelägenheter av detta slag utsätta en person för särbehandling
enbart på den gmnden att förvaltare har förordnats för honom. Något krav på
samtycke av förvaltaren i dessa fall bör alltsä inte uppställas. Jag kommer i
specialmotiveringen att beröra vilken betydelse t. ex. den enskildes
sinnestillstånd kan ha i de fall som nu avses.
Det
finns i flera författningar bestämmelser som avser såväl förmyndare som gode
män. Dessa bestämmelser bör i fortsättningen gälla även förvaltare. Vidare bör
vissa bestämmelser, som i dag avser endast förmyndare, göras fillämpliga på
både förvaltare och gode män. En förutsättning är naturligtvis att
angelägenheten omfattas av uppdraget. Det handlar framför allt om regler
angående anmälningsskyldighet o. d.
Den
föreslagna reformen nödvändiggör ändringar i de internationellt privaträttsliga
författningar som innehäller regler om omyndiga. Ett förslag i den delen
utarbetas för närvarande av förmynderskapsutredningen. I utredningens fortsatta
uppdrag ingår också att se över föräldrabalkens bestämmelser rörande
förmyndares och god mans förvaltning m. m. Jag avser att senare återkomma med
förslag i dessa delar.
2.7 Ikraftträdande m. m.
Det
är angeläget att reformen kan genomföras så snart som möjligt, så att bl. a.
det nuvarande rösträttshindret försvinner. Eftersom det i den delen krävs en gmndlagsändring,
måste det emellertid först fattas två riksdagsbeslut med mellanliggande val.
Det torde ocksä vara nödvändigt med visst förberedelsearbete hos berörda
myndigheter, främst domstolar och överförmyndare, innan de nya reglerna kan
träda i kraft. Med hänsyn till det sagda framstår den I januari 1989 som en
lämplig ikraftträdandedag.
Det
kan förutsättas att många av dem som i dag är omyndigförklarade även i
fortsättningen behöver hjälp genom bl. a. förvaltare. Att utreda hjälpbehovet
hos alla berörda tar självfallet en viss tid. Det kan därför ifrågasättas att
låta gällande omyndigförklaringar bestå under en period efter ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, till dess hjälpbehovet i vatje särskilt fall har
blivit utrett.
Liksom
förmynderskapsutredningen anser jag dock att det är en bättre 30
ordning att låta
omyndigförklaringsinstitutet upphöra helt och hållet, så Prop. 1987/88:32 snart
de nya bestämmelserna träder i kraft. För att de som i dag är omyndigförklarade
inte skall stå utan skydd under en övergångsperiod kan det lämpligen
föreskrivas att de tills vidare skall anses ha förvaltare med uppdrag att
bevaka deras rätt, förvalta deras egendom och söa för deras person. De tidigare
förmyndarna bör då tills vidare, utan särskilt förordnande, tjänstgöra som
förvaltare.
Överförmyndarna
bör emellerfid vara skyldiga att så snart som möjligt gå igenom alla sina förmynderskapsärenden
och ta ställning fill vilka ätgärder som behöver vidtas. I många fall torde
det bli aktuellt att ansöka hos domstolen om ett mera permanent förvaltarförordnande,
eventuellt begränsat till viss egendom e. d. Det är också tänkbart att ett godmansförordnande
är fillräckligt.
För
att inte de nyss berörda provisoriska förvallarskapen skall bestå under alllför
lång tid bör det, som utredningen har förordat, föreskrivas atl de upphör
senast vid en viss lidpunkt. Enligt utredningens förslag skall denna
övergångstid utgöra ett år. Flera remissinstanser anser dock att denna tid är
alltför kort. Enligt min mening bör en övergångsperiod på två år vara
tillräcklig. Överförmyndarna bör alltså ha den tiden pä sig att ansöka om elt
mera permanent förvaltar- eller godmansförordnande.
Vad
beträffar tidigare meddelade godmansförordnanden ger den nya lagstiftningen
inte anledning till en systematisk genomgång av alla ärenden på samma sätl som
när det gäller förmynderskapsärendena. För tillämpningen av de nya reglerna om
godmansförordnande torde därför inte krävas någon övergångsperiod.
2.8 Kostnader och resursbehov
Det
är svårt att göra en säker bedömning när del gäller kostnadseffekterna av
reformen. Som flera remissinstanser har framhållit kan de föreslagna utredningskraven
i godmans- och förvaltarärendena komma att medföra ett visst merarbete i
förhållande till nuläget hos berörda myndigheter. Detta uppvägs dock av de besparingar
som blir följden av att omyndigförklaringsinstitutet upphävs.
3 Upprättade lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1.
lag om ändring i föräldrabalken,
2.
lag om ändring i
regeringsformen,
3.
lag om ändring i vallagen
(1972:620),
4.
lag om ändring i kommunallagen
(1977:179),
5.
lag om ändring i lagen
(1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter,
6.
lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen,
7.
lag om ändring i äktenskapsbalken.
1.
lag om ändring
i ärvdabalken, Prop. 1987/88:32
2.
lag om ändring
i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden,
10. lag om ändring i jordabalken,
11. lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988),
12. lag om ändring i lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter,
13. lag om ändring i rättegångsbalken,
14. lag om ändring i lagen (1946:807)
om handläggning av domstolsärenden,
15. lag om ändring i lagen (1924:322)
om vård av omyndigs värdehandlingar,
16. lag om ändring i lagen (1904:48 s.
1) om samäganderätt,
17. lag om ändring i lagen (1915:218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,
18. lag om ändring i lagen (1936:81) om
skuldebrev,
19. lag om ändring i lagen (1981:131)
om kallelse på okända borgenärer,
20. lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,
21. lag om ändring i lagen (1962:392)
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg,
22. lag om ändring i studiestödslagen
(1973:349),
23. lag om ändring i lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring,
24. lag om ändring i lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring,
25. lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620),
26. lag om ändring i lagen (1944:133)
om kastrering,
27. lag om ändring i lagen (1966:293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
28. lag om ändring i transplantationslagen
(1975:190),
29. lagom ändring i lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,
30. lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617),
31. lag om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
32. lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385),
33. lag om ändring i aktiefondslagen
(1974:931),
34. lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),
35. lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623),
36. lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
37. lag om ändring i lagen (1976:600)
om offentlig anställning,
38. lag om ändring i lagen (1977:293)
om handel med drycker,
39. lag om ändring i lagen (1984:989) om
socialförsäkringsväsendet
under krig och krigsfara.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bdaga
4 .
Samråd har skett med chefen för socialdepartementet
beträffande lagförslag 20, 21, 23-28, 38 och 39, med statsrådet Lindqvist
beträffande lagförslag 29, med chefen för finansdepartementet beträffande
lagförslag 35 och 36, med statsrådet Johansson beträffande lagförslag 30, 31,
33 och 34, med chefen för utbildningsdepartementet beträffande lagförslag 22
samt med chefen för civildepartementet beträffande lagförslag 4, 5 och 37.
32
4
Specialmotivering Prop. 1987/88:32
Här
redovisas mina kommentarer till de enskilda lagförslagen.
4.2 Regeringsformen
3
kap. 2 §
Rösträtt
vid val till riksdagen fillkommer svensk medborgare som är bosatt i riket. Om
rösträtt för svensk medborgare som ej är bosatt i riket finns bestämmelser i
lag. Den som icke har uppnått aderton års ålder senast på valdagen har ej
rösträtt.
Frågan
huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grundval av en
före valet upprättad röstlängd.
(Jfr
3 kap. 2 § i utredningens förslag 2)
I
paragrafen har föreskriften om att omyndigförklarade saknar rösträtt utgått.
Det innebär att, vid sidan om bestämmelserna om medborgarskap och bosättning,
det enda villkoret för rösträtt vid riksdagsval är att den röstande har uppnått
arton års ålder senast på valdagen.
Regler
om rådgivande folkomröstning och folkomröstning i grundlagsfråga finns i
folkomröstningslagen (1979:369). I 5 § första stycket denna lag föreskrivs att
rösträtt fillkommer den som är röstberättigad vid riksdagsval. Ändringen i
förevarande paragraf har alltså betydelse även för folkomröstning av detta
slag.
3
kap. 10 §
Endast
den som uppfyller villkoren för rösträtt kan vara ledamot av riksdagen eller
ersättare för ledamot.
(Saknar
motsvarighet i utredningens förslag)
Paragrafen
föreskriver för närvarande atl en riksdagsledamot skall uppfylla villkoren för
rösträtt och vara myndig. Eftersom rösträttsåldern överensstämmer med
myndighetsåldern har villkoret om att en riksdagsledamot skall vara myndig
ingen självständig betydelse. Det har därför utgått.
4.6 Tryckfrihetsförordningen
Ilkap.
3 §
Har
någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare, god
man eller förvaltare att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott,
får anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller mot den, för
vilken förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren förordnats, om och i den
omfattning sådant anspråk eljest enligt lag får göras gällande.
(Jfr
11 kap. 3 § i utredningens förslag 6)
33
3
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 32
I paragrafen har till de
företrädare som i vissa fall kan svara för enskilt Prop. 1987/88:32 anspråk
på grund av tryckfrihetsbrott lagts förvaltare. Av sammanhanget framgår att
därmed avses förvaltare enligt FB.
5 Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1.
lag om ändring i föräldrabalken,
2.
lag om ändring i
regeringsformen,
3.
lag om ändring i vallagen
(1972:620),
4.
lag om ändring i kommunallagen
(1977:179),
5.
lag om ändring i lagen
(1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter,
6.
lag om ändring i tryckfrihetsföiordningen,
7.
lag om ändring i äktenskapsbalken,
8.
lag om ändring i ärvdabalken,
9.
lag om ändring i lagen
(1928:281) om allmänna arvsfonden,
10.
lag om ändring i jordabalken,
11.
lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988),
12.
lag om ändring i lagen
(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,
13.
lag om ändring i
rättegångsbalken,
14.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
15.
lag om ändring i lagen
(1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar,
16.
lag om ändring i lagen (1904:48
s. 1) om samäganderätt,
17.
lag om ändring i lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,
18.
lag om ändring i lagen
(1936:81) om skuldebrev,
19.
lag om ändring i lagen
(1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
20.
lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
21.
lag om ändring i lagen
(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg,
22.
lag om ändring i
studiestödslagen (1973:349),
23.
lag om ändring i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
24.
lag om ändring i lagen
(1979:84) om delpensionsförsäkring,
25.
lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620),
26.
lag om ändring i lagen
(1944:133) om kastrering,
27.
lag om ändring i lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall,
28.
lag om ändring i transplantationslagen
(1975:190),
29.
lagom ändringi lagen (1985:568)
om särskilda omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,
30.
lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617),
31.
tag om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
32.
lag om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385), 34
33.
lag om ändring
34.
lag om ändring
35.
lagom ändring
36.
lag om ändring
37.
lag om ändring
38.
lag om ändring
39. lag om ändring
aktiefondslagen
(1974:931), försäkringsrörelselagen (1982:713), taxeringslagen (1956:623), fastighetstaxeringslagen
(1979:1152), lagen (1976:600) om offentlig anställning, lagen (1977:293) om
handel med drycker,
lagen (1984:989) om
socialförsäkringsväsendet
under krig och krigsfara.
6 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1987/88:32
Lagrådet Prop. 1987/88:32
Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-10-13
Närvarande:
justitierådet Mannerfelt, justitierådet Erik Nyman, regeringsrådet Palm.
Enligt
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1987 har
regeringen på hemställan av statsrädet Leijon beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1.
lag om ändring i föräldrabalken,
2.
lag om ändring i
regeringsformen,
3.
vissa lagar om ändring i
författningar vilka i remissprotokollets avsnitt 5 förtecknats under punkterna
3-39, varav punkt 6 avser lag om ändring i tryckfrihetsförordningen.
Föredragande
inför lagrådet har varit hovrättsassessorn Bo Blomquist.
Föredragningen
och därmed lagrådets granskning har av skäl och på sätt nedan anges indelats i
två etapper.
Lagrådet
avger såvitt angår den första etappen följande yttrande:
Till
remissärendet hör som nämnts förslag till lag om ändring i regeringsformen och
förslag till lag om ändring i ttyckfrihetsförordningen. Villkoren för gmndlagsändringar
föranleder att, om tidsplanen för den föreslagna reformen skall kunna
genomföras, regeringens proposition i gmndlagsde-larna måste föreligga senast
den 16 november 1987.
Med
hänsyn till ärendets brådskande natur har lagrådets granskningsarbete i en första
etapp begränsats till att avse
A. en
översiktlig genomgång av de allmänna grunderna för de till föräld
rabalken hänförliga centrala ändringsförslagen i ärendet och
B. fullständig
lagrådsgranskning av förslagen fill lagen om ändring i
regeringsformen och lagen om ändring i tryckfrihetsförordningen.
I
det under A angivna hänseendet har lagrådet funnit att, frän de utgångspunkter
lagrådet har att beakta, det inte kommer att föreligga några hinder mot att den
föreslagna reformen blir genomförd i huvudsaklig överensstämmelse med
förslaget.
Mot
den bakgmnden kan lagrådet beträffande de under B angivna förslagen avgiva
yttrandet att granskningen inte givit anledning till erinran.
Beträffande
den andra etappen av lagrädsarbetel, avseende remissförslagen i övriga
hänseenden, kommer lagrådet senare att avge yttrande i sedvanlig ordning.
36
Justitiedepartementet Prop. 1987/88:32
Utdrag
ur protokoll från regeringssammanträde den 22 oktober 1987
Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Hellström, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén
Föredragande:
statsrådet Leijon
Proposition om ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 24 september 1987) över de allmänna grunderna för de
till föräldrabalken hänförliga centrala ändringsförslagen och över förslagen fill
1.
lag om ändring i
regeringsformen,
2.
lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen.
Föredraganden
anför: Liksom lagrådet anser jag att lagstiftningsarbetet bör delas upp i två
etapper. Lagrådet här lämnat de nu aktuella lagförslagen utan erinran. Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta dessa förslag. Min avsikt
är att återkomma med förslag i återstående delar av lagstiftningsärendet, när
lagrådet har genomfört en fullständig granskning av samfiiga ändringsförslag i
lagrådsremissen.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.
37
Bdaga
I Prop. 1987/88: 32 Bilaga 1
Sammanfattning av förmynderskapsutredningens betänkande
Utredningen
har fått i uppdrag att med förtur undersöka möjligheterna att avskaffa
institutet omyndigförklaring. I detta betänkande redovisar utredningen
resultatet av sina överväganden i frågan.
Utredningen
konstaterar inledningsvis att en omyndigförklaring har allvarliga konsekvenser
för den som drabbas. Han eller hon berövas sin rättsliga handlingsförmåga i så
gott som alla hänseenden. En omyndigförklaring berör inte bara den ekonomiska
rörelsefriheten utan begränsar över huvud taget den enskildes möjlighet att ta
initiativ och hävda en åsikt. Något som upplevs som särskilt negativt är att
rösträtten i allmänna val går förlorad.
De
långtgående inskränkningarna i den enskildes rättshandlingsför-mäga inträffar
även i sådana fall då en omyndigförklaring framför allt är motiverad för att ta
ifrån den enskilde bestämmanderätten över viss egendom e.d. En omyndigförklaring
kan alltså sägas vara ett trubbigt instrument som i stor utsträckning speglar
en äldre tids synsätt. I många fall kan en omyndigförklaring få allvarliga
följder för den omyndigförklarades psykiska tillstånd och försvåra en social
anpassning.
Genom
en reform år 1974 av reglerna i föräldrabalken inskränktes möjligheterna att
förklara en person omyndig, samtidigt som det blev lättare att förordna god man
för den som behöver hjälp med att sköta sina angelägenheter. Härigenom har
antalet omyndigförklarade sjunkit från ca 30 000 år 1976, då reformen trädde i
kraft, till omkring 15 000 vid 1985 ärs utgång. Detta antal kan på sikt
förväntas minska, bl.a. som resultat av en ökad aktivitet hos överförmyndarna
när det gäller att ta inifiativ till hävanden av omyndigförklaringar. Enligt
utredningens mening har emellertid en omyndigförklaring sådana nackdelar att
starka skäl talar för att institutet helt avskaffas. En sådan åtgärd står också
i samklang med de tankegångar som kommer fram i socialtjänstlagen och den
nyligen antagna lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
Respekten för människors självbestämmanderätt och integritet står där i
förgrunden.
Ett
avskaffande av omyndigförklaringsinstitutet kräver emellertid att
man på ett annat sätt tillgodoser behovet av hjälp och skydd för personer
som på grund av sjukdom e.d. saknar förmåga att själva ha hand om sina
angelägenheter. Det är bl.a. viktigt att psykiskt svaga personer skyddas
från påtryckningar av personer i deras omgivning som vill få till stånd 38
olika
ekonomiska dispositioner. Vid sidan av dem som i dag är omyndig- Prop.
1987/88: 32 förklarade finns det också andra grupper som behöver hjälp i såväl
per- Bilaga 1 sonliga som ekonomiska eller rättsliga frågor.
För
att den enskilde skall få ett tillfredsställande skydd är det inte tillräckligt
med de möjligheter som erbjuds enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen.
Inte heller kan man lita till de nuvarande möjligheterna att ogiltigförklara
avtal som har slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet m.m. I stället
måste enligt utredningens mening nya former för bistånd tillskapas inom ramen
för föräldrabalken. Närmast till hands ligger då att bygga ut det nuvarande godmansinstitutet.
Utredningens
undersökningar som bl.a. har utförts genom en enkät till landets tingsrätter
och ett stort antal överförmyndare visar att, även om det gällande godmansinstitutet
väl fyller sin uppgift som ett alternativ till omyndigförklaring, det inte helt
kan ersätta omyndigförklaringarna. Framför allt utgör risken för att den gode
mannen och huvudmannen ingår kolliderade rättshandlingar ett hinder. Denna
kollisionsrisk hänger i sin tur samman med att den som får god man formellt
behåller sin rättshandlingsförmåga.
Utredningen
föreslår därför att, jämsides med att omyndigförklaringarna avskaffas, det
införs ett utbyggt godmansinstitut, kallat förvaltarskap. För att inte den hjälpbehövande
skall behöva utsättas för mer ingripande åtgärder än nödvändigt bör det
nuvarande godmansinstitutet samtidigt behållas med vissa justeringar.
Huvuddragen
i det föreslagna förvaltarinstitutet är följande, o De allmänna
förutsättningarna för ett förvaltarförordnande är desamma som vid förordnande
av god man. En förvaltare kan sålunda förordnas, när någon på grund av sjukdom,
hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande
förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller
sörja för sin person, o Ett förvaltarskap skall anpassas så, att det
motsvarar den enskildes behov av bistånd i varje särskilt fall. Förvaltarskapet
kan begränsas till att avse förvaltningen av viss egendom, t.ex. en fastighet,
eller viss rättslig angelägenhet. Det är inte nödvändigt att en viss egendom, t.ex.
pensionstillgångar, ställs under förvaltning i sin helhet utan huvudmannen kan
ges rätt att själv disponera över en del. o Förvaltaren har ensam rådighet
över den egendom och de angelägenheter som omfattas av förvaltaruppdraget. I
den delen förlorar alltså huvudmannen sin egen rättshandlingsförmåga, o Ett förvaltarförordnande
påverkar inte huvudmannens rätt att rösta i allmänna val. Ingen skall alltså i
fortsättningen kunna bli fråntagen sin rösträtt på grund av sjukdom e.d. o
Liksom en god man förordnas en förvaltare av tingsrätten. När förhållandena
motiverar det, är domstolen skyldig att ompröva omfattningen av ett förvaltarskap.
o Behöriga att ansöka om förvaltarförordnande är bl.a. den enskilde
39
själv,
hans eller hennes make och närmaste släktingar samt överför- Prop. 1987/88:
32 myndaren. Huvudregeln är att den enskilde skall höras muntligt, in-
Bilaga 1 nan förvaltare förordnas. Vidare skall domstolen ha tillgång till
läkarintyg eller annan likvärdig utredning.
Med
den utformning förvaltarinstitutet har fått liknar det systemet med
omyndigförklaringar i vissa andra länder där domstolarna har möjlighet att
bestämma räckvidden av en omyndigförklaring med hänsyn till de särskilda
förhållanden som föreligger. Ett förvaltarförordnande riktar sig emellertid
inte på samma sätt som en omyndigförklaring mot den enskildes person utan tar
mera direkt sikte på förvaltningen av hans eller hennes egendom eller bevakning
av en viss rättslig eller ekonomisk angelägenhet. Den enskilde slipper alltså
den stämpel som det i dag innebär att bli omyndigförklarad.
Som
tidigare nämnts föreslår utredningen att det nuvarande godmansinstitutet
behålls. Tanken är att domstolen först skall pröva om det är tillräckligt att
förordna en god man för någon, innan ett förvaltarförordnande tillgrips.
Utredningen
föreslår en del ändringar i regleringen av godmansinstitutet för att det
klarare skall framgå att den som har fått god man behåller sin rättsliga
handlingsförmåga. Den gode mannen skall som regel vara skyldig att inhämta
huvudmannens samtycke till de rättshandlingar han vill ingå för dennes räkning.
Undantag gäller, om huvudmannens tillstånd utgör hinder mot inhämtande av hans
eller hennes mening eller om huvudmannens mening av någon annan orsak inte kan
inhämtas. En rättshandling som den gode mannen utan samtycke har ingått för
huvudmannen blir i princip ogiltig.
När
det gäller förfarandet vid utseende av god man föreslås vissa ändringar för
att stärka den enskildes rättssäkerhet. I stor utsträckning kommer enligt
förslaget samma regler att gälla som vid förordnande av förvaltare.
Utredningens
förslag medför omfattande ändringar i 10 20 kap. föräldrabalken. Det
föranleder även ändringar i knappt fyrtio författningar utanför föräldrabalken.
Utredningen
föreslår att avskaffandet av omyndigförklaringsinstitutet sker så snart som möjligt,
så att bl.a. det nuvarande rösträttshindret försvinner. Eftersom det i den
delen krävs en grundlagsändring, måste det emellertid först fattas två
riksdagsbeslut med mellanliggande val. Det torde också vara nödvändigt med ett
visst förberedelsearbete hos berörda myndigheter, främst domstolar och
överförmyndare, innan de nya reglerna kan träda i kraft. Med hänsyn härtill
föreslår utredningen den 1 januari 1989 som ikraftträdandedag.
Utredningen
fortsätter sitt arbete med övriga delar av uppdraget. Det innefattar bl.a. en
översyn av föräldrabalkens förvaltningsregler och en undersökning av
möjligheterna att förenkla handläggningen vid domstolarna och hos
överförmyndarna. Även de förmynderskapsfrågor som har internationell anknytning
ingår i utredningens fortsatta uppdrag.
40
Bilaga 2 Prop. 1987/88:
32
Utredningens lagförslag 2 och 6
2.
Förslag til!
Lag
om ändring i regeringsformen
Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 2 § regeringsformen skall ha följande lydelse
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3
kap 2 §
Rösträtt
vid val till riksdagen Rösträtt vid val till riksdagen
tillkommer
svensk medborgare tillkommer svensk medborgare som är bosatt i riket. Om
rösträtt som är bosatt i riket. Om rösträtt för svensk medborgare som ej är för
svensk medborgare som ej är bosatt i riket finns bestämmelser i bosatt i riket
finns bestämmelser i lag. Den som icke har uppnått lag. Den som icke har
uppnått aderton års ålder senast på valda- aderton års ålder senast på valdagen
eller som är omyndigförklarad gen har ej rösträtt. av domstol har ej rösträtt.
Frågan
huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grundval av en
före valet upprättad röstlängd.
Denna
lag träder i kraft den
'
Senaste lydelse
1983:485 41
opaginerad Kontrollera mot PDF
6. Förslag till Lag om
ändring
tryckfrihetsförordningen
Prop.
1987/88: 32
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
föreskrivs att 11 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
11
kap Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som
förmyndare ellergod man att svara för enskilt anspråk på grund av
tryckfrihetsbrott, må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen
eller mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i
den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag wÅ göras gällande.
Föreslagen
lydelse
,3§'
Har
någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare, god
man ellerförvallare att svara för enskilt anspråk på grund av
tryckfrihetsbrott, får anspråket göras gällande även mot den juridiska personen
eller mot den, för vilken förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren förordnats,
om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag får göras gällande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i
kraft den
' Senaste lydelse 1982:941
42
Bilaga
3 Prop. 1987/88:32
Remissammanställning
Förmynderskapsutredningens betänkande (SOU 1986:50) God
man och förvaltare
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för
Övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, Sollentuna tingsrätt, Kalmar
tingsrätt, Malmö tingsrätt, Uddevalla fingsrätt, Sundsvalls tingsrätt,
domstolsverket, datainspektionen, socialstyrelsen, statens handikappråd,
riksförsäkringsverket, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
kammarkollegiet, riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges domareförbund, Sveriges
advokatsamfund. Svenska kommunförbundet, Landsfingsförbundet, Sveriges
föreningsbankers förbund. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen,
Föreningen Sveriges överförmyndare, överförmyndarnämnden i Stockholm, överförmyndarnämnden
i Göteborg, överförmyndarnämnden i Tyresö, överförmyndarnämnden i Karlskrona,
överförmyndarnämnden i Sundsvall, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn,
ungdomar och vuxna, Handikappförbundens centralkommitté. Godemans- och förmyndarföreningen
i Stockholm, Landsorga-nisafionen i Sverige, Folkpartiets kvinnoförbund.
Centerns kvinnoförbund och Moderata ungdomsförbundet. Yttranden har dessutom
avgetts av Försäkringskasseförbundet, statens person- och adressregisternämnd
och förmyndarverksamheten vid Göteborgs sjukvård.
I
yttrandet från Svenska bankföreningen anges att Post- och Kreditbanken
instämmer i vad som anförts. Handikappförbundens centralkommitté ställer sig i
sitt yttrande bakom yttrandet från Riksförbundet för utvecklingsstörda barn,
ungdomar och vuxna.
Remissyttrandena
återges i regel i oavkortat skick och utan bearbetning.
1 Övergripande synpunkter
Svea
hovrätt:
Hovrätten
lämnar förslaget om förvaltare och god man i huvudsak utan erinran.
Hovrätten
för Övre Norrland:
Avskaffande
av omyndigförklaring och införande av förvaltarskap
Utredningens
centrala förslag är att institutet omyndigförklaring avskaffas
och att i stället tillskapas etl förvaltarinsfitut. Genom de undersökningar
som redovisas i utredningen har det inte påvisats att det nuvarande institu
tet omyndigförklaring skulle ha några allvarligare tekniska brister. Det
synes också utgöra ett gott skydd för att de omyndigförklarade inte skall 43
riskera
att förmås till rättshandlingar som är till skada för dem själva. Prop.
1987/88:32 Dessa undersökningsresultat stämmer troligen också överens med
erfarenheterna hos domstolarna inom hovrättens område. Med dessa utgångspunkter
skulle det knappast finnas behov av att förändra reglerna. Utredningens motiv
för reformen är i stället all omyndigförklaringen ofta har negativa verkningar
på det personliga planet för de berörda, och utredningen framhåller särskilt
att förlusten av rösträtten upplevs som besvärande av många omyndigförklarade.
Utredningen framhåller också att en omyndigförklaring stundom t.o.m. kan
negativt påverka den sociala anpassningen hos de berörda. Ett viktigt motiv
för att avskaffa insfitutet omyndigförklaring anges i utredningen dessutom
vara att de nuvarande reglerna speglar en äldre tids synsätt och inte står i
samklang med de värderingar om respekt för människors självbestämmande och
integritet som kommit till uttryck bl. a. i den nya socialtjänstlagen och
lagstiftningen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Vad
utredningen anfört utgör enligt hovrättens mening skäl för att överväga om det
skyddsbehov som onekligen inte sällan föreligger pä detta område kan tillgodoses
genom mindre ingripande regler än de nuvarande. Det av utredningen föreslagna förvaltarinstitutet
bör väl kunna uppfylla rimliga krav på regler till skydd för de berörda.
Här
kan dock anmärkas att ett förvaltarskap kan innebära minst lika omfattande
inskränkningar av huvudmannens rättshandlingsförmåga som en omyndigförklaring.
En viss risk finns därför att den föreslagna reformen i många fall medför att
det nya förvaltarskapet får samma negativa innebörd som omyndigförklaringen.
Utredningens förslag om förvaltarskap innebär emellertid goda möjligheter att
avpassa inskränkningen i huvudmannens rättshandlingsförmåga efter vad som
bedöms vara erforderligt i det enskilda fallet. Förvaltarskapet kommer därför
sannolikt att kunna ges en sådan omfattning att det i vart fall inte behöver
uppfattas som ett lika allvarligt ingrepp som en omyndigförklaring och att de
av utredningen angivna negativa verkningarna härigenom kan begränsas.
Rösträtten påverkas ju inte heller längre.
Sammanfattningsvis
tillstyrker hovrätten utredningens förslag om avskaffande av institutet
omyndigförklaring och införande av ett förvaltar-skapsinstitut.
Kammarrätten
i Sundsvall
Sammanfattning
Mot
bakgrunden av det uppdrag som utredningen fått - att undersöka
möjligheterna att avskaffa institutet omyndigförklaring - framstår de för
slag som utredningen presenterat i betänkandet som förtjänstfulla och väl
genomarbetade. Genomgången av betänkandet har emellertid givit kam
martätten anledning att ta upp frågan om en reform pä det aktuella området
är genomförbar med mindre genomgripande författningsändringar än dem
som föreslås i betänkandet. Kammartätten har hämtöver funnit förslagen i
betänkandet ge anledning till synpunkter i skilda hänseenden. Med ut- 44
gångspunkt
häri finner kammartätten att de frågor som behandlas i betan- Prop.
1987/88:32 kandet bör övervägas ytterligare innan ny lagstiftning genomförs.
Allmänna
synpunkter på en reform
Utredningens
förslag innebär alt det samtidigt med att omyndighetsförklaringarna avskaffas
införs ett utbyggt godmansinstitut som benämns förvaltarskap och därjämte att
det nuvarande godmanskapet med vissa justeringar behållas. För den personkrets
som berörs innebär förslaget om avskaffande av omyndighetsförklaringarna och
införande av ett så kallat förvaltarskap i praktiken framför allt de
förändringarna att rösträtten vid allmänna val inte går förlorad samt att den
generella inskränkning i rättshandlingsförmågan som den nuvarande
omyndigförklaringen medför efter bedömning av behovet i det enskilda fallet
kan begränsas till att avse vissa närmare specificerade områden. Det kan enligt
kammartättens mening ifrågasättas om dessa förändringar motiverar de genomgripande
författningsändringar som föreslås i betänkandet. Det kan i och för sig hävdas
att samma resultat skulle kunna uppnås genom mindre ingripande ändringar och
således utan de omfattande följdändringarna som de gmndläggande utredningsförslagen
medför. Lagstiftningsåtgärder i den omfattning utredningen föreslår framstår
sålunda enligt kammartättens mening som befogade främst om och i den män
begreppet omyndig i sig uppfattas som sä misskrediterande och stämplande att
det anses böra utmönstras och ersättas med ett mer neutralt begrepp - förvaltarskap
- med i stort sett samma innebörd.
Kammartälten
delar i och för sig uppfattningen att institutet omyndigförklaring i sin
nuvarande utformning är ett alltför trubbigt instrument för att åstadkomma inskränkningar
i enskilds rättshandlingsförmåga och att det därför finns gmnd för en översyn
av regleringen att detta institut och i anslutning därtill också godmansinstitutet
i FB. Som redan antytts anser kammartätten emellertid att det bör vara möjligt
att möta reformbehovet med förändringar av mindre genomgripande art än
utredningen föreslagit. I detta hänseende vill kammartätten framhålla följande.
En
självklar utgångspunkt för en reglering är att det, på samma sätt som det finns
underåriga som inte kan förväntas ha nått den mognad som krävs för fullt
ansvarstagande för sig själv och sin omgivning, också finns vuxna personer med
inskränkt förmåga att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och i övrigt söija
för sin person. Det framstår också som klart att den hjälp och det skydd i
skilda hänseenden som en reglering med sikte på sådana fall bör erbjuda måste
innefatta en anpassning till behovet i del enskilda fallet. Av största
betydelse är därvid att den enskildes självbestämmanderätt och integritet inte
inskränks utöver vad som framstår som påkallat. Som utredningen framhåller
skall den hjälpbehövande inte utsättas för mer ingripande åtgärder än
nödvändigt.
I de fall då
inskränkningen i förmågan i de nämnda hänseendena är så
grav att den enskilda varaktigt saknar förmåga till rafionellt handlande och
egna viljeyttringar i egentlig mening bör en reglering kunna innefatta att
dessa enskilda går förlustig all rätlshandlingsförmåga. Enligt kammarrät- 45
tens mening bör det inte
vara uteslutet att behålla institutet omyndigförkla- Prop. 1987/88:32 ring
för sådana fall. En sådan ordning kan sägas stä i överensstämmelse med vad som
kan anses utgöra grunderna för själva myndighetsbegreppet även i
internationellt perspektiv.
I
andra fall där behov föreligger av hjälp och skydd för personer som på grund av
sjukdom eller dylikt i varierande utsträckning saknar förmåga att själv ta hand
om sina angelägenheter bör ett utbyggt godmansinsfitut kunna införas. För att
uppnå önskad flexibilitet och mindre risk för kollisionsfara bör det därvid
vara möjligt för domstol att anpassa förordnandet av god man till att avse viss
egendom eller vissa områden samt att ge föreskrifter om att en god man före
åtgärd eller beslut har atl inhämta huvudmannens samtycke eller alternativt
att ge den gode mannen ensamrädighet sävitt avser viss egendom eller vissa
bestämda områden.
Ett
godmanskap av det antydda slaget - med anpassning lill det föreliggande
behovet - skulle sålunda med avseende på viss egendom eller vissa områden kunna
innebära att god man erhöll samma ensambehörighet som en förmyndare. För att
undvika omfattande följdändringar bör det i FB för sådana fall kunna införas en
generell bestämmelse av innebörd att vad i lag eller författning är stadgat som
inskränkning i omyndigs rättshandlingsförmåga samt i fråga om förmyndares
behörighet och skyldighet att företräda den omyndige i fillgängliga delar skall
avse huvudman och god man i fall då den gode mannen har förordnats att med ensamrädighet
handha viss egendom eller ombesörja vissa angelägenheter.
Ett
system som det nu skisserade skulle sålunda sammanfattningsvis innebära att
omyndighetsförklaring i princip skulle kunna avse endast personer som kan
bedömas sakna möjligheter till rationellt tänkande och handlande, medan ett godmansförordnande
skulle innefatta ett ställföreträdarskap avseende viss egendom eller vissa
rättsliga angelägenheter och vara direkt anpassat till ett föreliggande behov.
Som framgår av det föregående anser kammartätten att ett sädant system bör
kunna övervägas som alternativ fill det som det föreliggande förslaget avser.
Utredningens
förslag
Utredningen
har fått i uppdrag att undersöka möjligheterna att avskaffa institutet
omyndigförklaring. Mot denna bakgmnd framstår utredningens förslag enligt kammartättens
mening som förtjänstfulla och väl genomarbetade. I den mån ett avskaffande av
omyndighetsförklaringarna anses bör genomföras bör förslagen kunna läggas till
grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet. I det följande anlägger
kammarrätten vissa synpunkter på enskildheter i författningsförslagen som
genomgången av dessa givit anledning till. Kammartätten vill hämtöver anföra
följande.
(Kammartätten
behandlar sedan rösträtten och gode mannens behörighet.)
Sollentuna
tingsrätt
Sammanfattning
Tingsrätten
accepterar i stort utredningens förslag till lösning av en kontro
versiell fråga med starka politiska förtecken. Tingsrätten understryker 46
dock
att även utredningsförslaget innebär att omyndigförklaring som insti- Prop.
1987/88:32 tufion bibehålls, låtvara att själva termen utmönstras ur
lagstiftningen och institutionen ges ett ändrat innehåll. Tingsrätten
förespråkar, fill skillnad från utredningen, alt förmynderskapslagstiftningen
reserveras för samhällsingripanden av tvingande natur medan stödåtgärder av
frivilligt slag genomgående hänförs till sociallagstiftningen. Som följd härav
föreslås att den typ av gode män som f. n. förordnas med stöd av 18 kap. 3 § föräldrabalken
utmönstras och att deras uppgifter förs över till i första hand kontaktmän, som
utses enligt socialtjänst- och omsorgslagarna. En ytterligare följd blir att
lagtexten omdisponeras väsenfiigt i förhållande till vad utredningen
föreslagit. Tingsrättens förslag medför åtskilliga förenklingar och sannolikt
lägre kostnader.
7.1
Utgångspunkter för en reform
Säsom
utredningen påpekar kommer omyndigförklaring i dagslägel närmast i fräga för
personer vars tillständ visserligen är sådant som anges i 10 kap. 1 § FB men
som samtidigt är såpass aktiva att det kan uppstå prakfiska komplikationer, om
de får behålla sin rättshandlingsförmåga. En konsekvens blir alt personer som
är så gravt handikappade atl de helt saknar förmåga lill viljeyttring e. d.
ofta förblir myndiga, medan de som är mindre handikappade och mera akfiva i
vissa fall drabbas av en omyndigförklaring. Utredningen framhåller att denna
skillnad har uppfattats som egendomlig. Tingsrätten kan dela, den
uppfattningen. Påpekandet saknar dock värde som argument mot
omyndigförklaringar generellt sett. Det är mer fråga om en olycklig utformning,
möjligen även fillämpning av nuvarande rätl, vilken i sig mycket väl skulle
kunna rättas till, i den mån rättvisekrav skulle anses påkalla det.
Utredningen
framhåller det vidare som glädjande att antalet omyndigförklaringar sjunkit pä
senare är och hänvisar till de allvarliga konsekvenser som en omyndigförklaring
har för den enskilde. Tingsrätten har svårt att dela denna glädje i den mån
motivet skulle vara enbart angivna konsekvenser. Däremot är det bra att
personer förklaras myndiga sä snart de bedöms kapabla att själva handha sina
angelägenheter. Det är dock angeläget alt understryka att omyndigförklaring i
dagsläget är ett viktigt och värdefullt instrument i samhällets strävan att
skydda psykiskt svaga personer från att utnyttjas ekonomiskt och på andra
sätt. Tingsrätten har vid flera tillfällen i samband med inspektioner hos
överförmyndarna och eljest tagit del av fall, där omyndigförklaringen fyller elt
stort behov och där gällande möjligheter att ingripa enligt FB snarast upplevs
som besvärande restriktiva. Detta hindrar naturligen inte i och för sig att
vissa följder, som i dagsläget är förknippade med en omyndigförklaring,
utmönstras. Det torde sålunda sakna nämnvärd praktisk betydelse om dagens
omyndigförklarade personer skulle tilläggas rösträtt vid allmänna val, även om
grundlagsberedningens i betänkandet redovisade resonemang (s. 121) rent
principiellt torde vara svårt att genomdriva.
Någon större betydelse
torde del inte ha om termen omyndigförklaring
utmönstras och man i stället väljer att tala om personer, ställda under 47
förvaltarskap.
Rent fakfiskt syftar dock utredningsförslaget till elt bibehål- Prop.
1987/88:32 lande av omyndigförklaringarna i vissa hänseenden. Det är då
tveksamt om något av värde vinnes genom att ändra terminologi; snarare
föreligger risk för viss begreppsförvirring. Tingsrätten anser därför för sin
del att begreppet omyndigförklaring bör bibehållas men ges en annan och snävare
innebörd än vad som för närvarande gäller. Syftet kan med fördel begränsas
till att tillgodose behovet av skydd för personer som pä grund av sjukdom e. d.
saknar förmåga att själva ta hand om sina ekonomiska angelägenheter.
Det sist anförda leder in
pä förhållandet mellan FB å ena sidan samt
socialtjänst- och omsorgslagstiftningen å andra sidan. Utredningen på
pekar att FB:s regler om omyndigförklaring speglar en äldre tids värdering
ar, medan sociallagstiftningen såsom tillkommen under senare år bygger
på att alla människor har kunskaper, erfarenheter och förmåga som är
viktiga för samhället och att människornas aktiva deltagande i samhälls
livet skall främjas. Nägot förenklat kan sägas att FB pä väsentliga punkter
bygger pä principen om ett samhälleligt tvång, låtvara i det vällovliga syftet
att tillgodose svaga människors behov av skydd, medan sociallagstiftning
en har frivillighel och samarbete som främsta ledstjärnor. Det förefaller
rimligt att denna skillnad i grundutformning får slå igenom på lagstiftningen
även i nu förevarande hänseende. Förmynderskapslagstiftningen bör där
för begränsas till att avse förmögenhetsförvaltning och bistånd i rättsliga
angelägenheter (jfr formuleringarna "bevaka sin rätt" resp
"förvalta sin
egendom" i nuvarande FB 18:3) till människor som inte ens med lämplig
rådgivning klarar den saken på egen hand medan frågor om personlig
omvårdnad liksom bistånd i övrigt av rådgivande karaktär utan formell
beslutanderätt för rådgivaren generellt bör hänföras till sociallagstiftning
en. Det argument som utredningen anför mot ett sådant arrangemang
framstår inte som övertygande. Samtidigt som det framhålls (s. Il8y) att
användningen av institutet kontaktperson inom socialtjänsten inte kart
lagts och utvärderats samt motsvarande institut först nyligen införts inom
omsorgslagstiftningens område, hävdas att kontaktpersonernas uppgifter
är alltför begränsade för att medge att enskilda lämnas mera omfattande
hjälp med ekonomisk förvaltning o.d. (s. 169n-170ö). Det finns dock
anledning att hålla i minnet att fråga inte är om hjälp med mer omfattande
ekonomisk förvaltning än som bör kunna klaras av envar normalbegåvad
människa (till vilka förhoppningsvis må kunna räknas även nu ifrågavaran
de kontaktpersoner). Skulle fråga vara om mera komplicerade förhållan
den, får hjälp sökas på samma sätt som varje annan människa är hänvisad
till. Fräga bör ju inte vara om att med lagstiftningens hjälp sätta psykiskt
handikappade personer i bättre ställning än den "vanliga" människan,
endast att ge vederbörande samma möjlighet som denna att klara sin
vardag. Skulle kontaktmännen verkligen inte kunna fylla en sådan funk
tion, inom ramen för nuvarande lagstiftning, förefaller det väsentligt enkla
re att justera denna lagstiftning än att bibehålla nuvarande utformning av
förmyndar- och godemansuppdragen som i sig inrymmer såväl beslutande
som rådgivande funktioner. Det är i vart fall tingsrättens uppfattning att
den nuvarande ordningen i stor omfattning lett till kompetenskonflikter 48
och rättsosäkerhet, ett förhållande som väl speglas i de
av utredningen Prop. 1987/88:32 redovisade JO-uttalandena (s. 134m-137).
Utredningen hävdar visseriigen atl dess undersökningar visar att gode män som
förordnas enligt FB 18:3 i mänga fall är till stor nytta och att godmansinstitutet
väl fyller sin uppgift som ett alternativ till omyndigförklaring. Tingsrätten
vill i och för sig inte ifrågasätta denna slutsats. Det förtjänar emellertid
hållas i minnet att 18:3-gode männen huvudsakligen förordnas i sådana fall, där
huvudmännens handikapp är så uttalat att de är i stort sett oförmögna att
själva handha sina angelägenheter. I de fall när de är i stånd atl hävda en
egen vilja blir godmanskapens funktionsduglighet helt beroende av huvudmännens
vilja att hålla sig till gode männens råd; eljest blir godmanskapen
verkningslösa.
Till det anförda må läggas ytteriigare följande
synpunkter. Ett bibehållande av nuvarande ordning, enligt vilken
förmyndare/gode män har både förvaltningsfunktioner och ansvar för personlig
omvårdnad kommer i många fall att medföra att en handikappad person får två
olika, av myndigheter utsedda personer att hålla sig lill i likartade frägor
av praktisk vardagsnatur: förmyndaren/gode mannen som utsetts av tingsrätten
och kontaktmannen som utsetts av social myndighet. Detta måste vara ägnat att
skapa förvirring, kompetenskonflikter och onödig byråkrati.
Som utredningen påpekat är lagregleringen av
förmyndares/god mans skyldighet atl sörja för myndlingens/huvudmannens person
av så sent datum som 1974. Syftet med lagstiftningen var den gången att tillse
att förmyndare/god man inte uteslutande uppfattade sig som en
förmögenhels-förvaltare utan också såg som sin uppgift att se till att medlen i
skälig omfattning kom att användas till myndlingens nytta. Detta kom till
uttryck i den nuvarande regeln i FB 13:4. Denna innehåller dock till sin
ordalydelse inte mer än en erinran till förmyndaren om skyldighet att
ådagalägga viss vidsyn vid sin förvaltning. Stadgandet synes därför väl
förenligt även med en kompetensfördelning av det slag tingsrätten i det
föregående gjort sig till tolk för.
7.3 Förvaltarskap
Det system som utredningen skisserat innebär i praktiken
att möjligheten att omyndigförklara människor bibehålles, låtvara att ingreppen
i den enskildes rätlshandlingsförmåga görs mindre omfattande än för närvarande
och pä ett ganska tilltalande sätt anpassas till behoven i det enskilda fallet.
Kvar står dock det ovedersägliga faktum att avsikten är att även framgent
beröva människor åtminstone delar av deras rättshandlingsförmåga. Detta är
uttryck för en realistisk ståndpunkt. Det finns anledning att starkt
understryka att behov alldeles klart kommer att finnas av sådan lagstiftning
under överskådlig framtid.
Fråga är
sålunda om partiell omyndigförklaring. Utredningen ryggar
dock för beteckningen och andas tillfredsställelse över att den enskilde
kommer att slippa "den stämpel som det idag innebär att bli omyndigför
klarad". Tingsrätten har för sin del föga till övers för semantiska djupsin- 49
4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 32
nigheter
av detta slag och föredrar att anlägga ett mera praktiskt betraktel- Prop.
1987/88:32 sesätt. Termen omyndigförklaring har i dagsläget ett enhetligt
innehåll. Det system som nu skisserats innebär däremot att man i framtiden har
att räkna med "omyndigförklaringar" av det mest skiftande slag. Det
kan då finnas anledning att utmönstra den gamla, vedertagna termen och
fortsättningsvis nöja sig med att tala om "inskränkningar i rättshandlingsförmågan"
eller liknande. Det är naturligtvis tilltalande om därvid som bieffekt uppnås
den rent psykologiska vinsten att enskilda människor undgår en
"stämpel" som upplevs som besvärande. Rent tekniskt bör man dock
hålla i minnet att fråga alltjämt är om ett system som står betydligt närmare
de tidigare omyndigförklaringarna än godmanskapen i vedertagen mening. Detta
måste få följder för utformningen och disponeringen av lagtexten, se vidare avsnitt
7.6.
7.6
Författningsreglering m.m.
Från
de utgångspunkter utredningen anlagt vid behandlingen av sakfrågorna finns
ingen erinran mot förslaget till författningsreglering i rent teknisk mening.
Tingsrätten har emellertid på väsentliga punkter hävdat avvikande mening. Härav
följer jämväl en annan åsikt rörande uppbyggnaden av lagreglerna:
Tingsrätten
har hävdat att de nya reglerna om "inskränkningar i rättshandlingsförmågan"
stär nuvarande regler om omyndigförklaring nära på väsentliga punkter. Reglerna
bör därför hänföras fill det 10 kap. som blir disponibelt genom att institutet
omyndigförklaring upphävs.
Det
nyinrättade förvaltarinstitutet står förmyndarinstitutionen betydligt närmare
än institutet god man. Det är därför olämpligt att sammanföra reglema om
förvaltare och god man i samma kapitel. Reglerna om förvaltare hänförs
lämpligen till 11 kap. efter motsvarande regler om förmyndare, medan reglerna
om förvaltares plikter på samma sätt bäst hänförs till 13 kap.
18
kap. behålls för reglerna om god man. Eftersom något behov av nuvarande regler
i 18 kap. 3 § inte längre kommer att finnas, kommer kapitlet enbart att
innehålla regler om gode män som förordnas i mer "traditionella"
sammanhang (som ersättning för förmyndare vid sjukdom, kompetenskonflikt o.d. saml
för att bevaka bortovarandes eller okänds rätt). Dessa regler kan göras
förhållandevis enkla, eftersom nämnvärd risk för kolliderande rättshandlingar
knappast kan förväntas i dessa fall.
Kalmar
tingsrätt:
Tingsrätten
instämmer i huvudsak i utredningens bedömningar och tillstyr
ker förslaget om avskaffande av iristitutet omyndigförklaring med samti
digt inrättande av föreslaget förvaltarinstitut. 50
Malmö
tingsrätt: Prop. 1987/88:32
Sammanfattning
Tingsrätten anser att förslagen i betänkandet är väl
övervägda och väl formulerade. Tingsrätten tillstyrker i huvudsak förslagen
utom såvitt avser rösträtten. Denna fråga bör övervägas ytterligare.
Förvaltarskap i stället för omyndigförklaring
I och för sig hade det varit möjligt att reformera insfitutet
omyndigförklaring på ett sådant sätt att det får samma rättsverkningar som det
föreslagna förvaltarskapet. Vid förvaltning av egendom eller vid uppdrag att
företräda huvudmannen i rättsliga angelägenheter hade omyndigförklaringen
kunnat anpassas till behovet i det särskilda fallet. Omyndigförklaringen hade
inte heller behövt inriktas på den enskildes person i större utsträckning än
som varit påkallat. Rösträtten hade slufiigen kunnat vara opåverkad av en omyndigförklaring.
Någon saklig skillnad mellan ett pä detta sätt reformerat
omyndigförklaringsinstitut och förvaltarskapet synes inte föreligga. Den
nackdel med omyndigförklaringen som utredningen berör på s. 168 m och som
innebär atl den enskildes aktivitet kan vara avgörande för frågan om en omyndigförklaring
skall tillgripas gäller väl också för del nya institutet förvaltarskap.
Tingsrätten vill emellertid, om man bortser från förslaget i fråga om
rösträtten som fingsrätten återkommer till, inte motsätta sig utredningens
förslag om förvaltarskap. Tvärtom är det en slor fördel att ordet omyndigförklaring
med dess negafiva klang ersätts av ett mera neutralt begrepp.
Uddevalla tingsrätt:
Sammanfattning
Förslagen i belänkandet innebär fortsatta ändringar i
fråga om omyndighetsförklaringar, godmansförordnanden och därmed
sammanhängande frågor och ansluter till 1976 års lagstiftning på området.
Inriktningen av utredningsförslaget överensstämmer i huvudsak även med de
lösningar, som under 1980-talet valts i Norge och Finland. Det synes därför
lämpligt att det påböriade reformarbetet fullföljes. Tingsrätten instämmer i
utredningens bedömningar samt tillstyrker i och för sig förslaget.
Allmänt
De föreslagna ändringarna förefaller emellertid onödigt omfattande.
Det
kan ifrågasättas om det åsyftade resultatet ej kan åstadkommas med betyd
ligt färte ingrepp i föräldrabalken. Förvaltarskapsinstitutet torde ha så
slora likheter med det nu gällande systemet med omyndighetsförklaringar
att den enda väsentliga skillnaden i praktiken blir att rösträttshindret
avskaffas. Enligt tingsrättens uppfattning har såväl i direktiven som under
utredningen betydelsen för den enskilde av rösträttens förlust överbeto-
nals. Man bör i detla sammanhang ej heller bortse frän de mindre önskvär- 51
da följderna av förslaget
att ett ökat antal personer med grova förstånds- Prop. 1987/88:32 handikapp
kan i samband med val komma att utsättas för otillbörlig påverkan. Tingsrätten
vill dock ej ifråga om rösträtten förorda någon annan lösning än den
utredningen valt och avvisar med bestämdhet tanken att låta valmyndigheterna
från fall till fall avgöra om en person får rösta.
Sundsvalls
tingsrätt:
Tingsrätten
har funnit utredningens betänkande och förslag väl ägnade att läggas till grund
för fortsatta överväganden om en ändrad lagstiftning på ifrågavarande område
och har i huvudsak inget att erinra mot vad utredningen föreslagit.
Tingsrätten vill likväl här något beröra de föreslagna grundläggande
ändringarna i föräldrabalken.
Avskaffande
av omyndigförklaringsinstitulet
Såsom
framgår av utredningens undersökningar har användningen av omyndigförklaringsinstitutet
kraftigt minskat efter 1974 års lagändringar. Däremot har beslut om hävande av
omyndigförklaring bUvit allt vanligare. Om denna utveckling finge fortsätta,
skulle förmodligen omyndigförklaringsinstitulet om ett eller annat decennium
komma mer eller mindre helt ur bmk. Utredningen har emellertid funnit det
angeläget att inte avvakta detta och ansett att man i stället - så snart sig
göra låter - bör avskaffa omyndigförklaringsinstitutet. Tingsrätten vill inte
underlåta att anmäla någon tveksamhet beträffande denna fräga.
Följdändringar
Om
förslagen till nu berörda grundläggande ändringar i föräldrabalken genomföres,
föranleder detta ett stort antal andra lagändringar. Tingsrätten har inte haft
möjlighet att detaljgranska utredningsförslaget i dessa delar, men vill dock
göra några påpekanden beträffande ändringar som kan bli aktuella i föräldrabalken
och räUegångsbalken.
Domstolsverket:
Inledning
Den
kritik som riktats mot institutet omyndigförklaring mofiverar att regelsystemet
blir föremål för en översyn. Utredningens direktiv är så avfattade att det fömtsatts
att ett förslag lämnas som innebär att institutet omyndigförklaring
försvinner. Det främsta skälet härför är enligt direktiven att även
omyndigförklarade bör ges rösträtt.
Enligt
domstolsverkets (DV) mening finns även andra skäl som talar för
en reformering av reglerna. Främst gäller detta den omotiverade skillnaden
ifråga om rättshandlingsförmåga mellan olika gmpper av förståndshandi-
kappade som blivit följden av nuvarande praxis. 52
Utredningen
har övervägt om det inte går att reformera omyndigförkla- Prop. 1987/88:32 ringsinstitutet
sä att vissa rättsverkningar tas bort. Utredningens huvudförslag, införande av
ett förvaltarskap, innebär ju också en form av partiell omyndigförklaring.
Huruvida man härigenom anser sig ha avskaffat omyndigförklaringarna eller inte
blir därför närmast en terminologisk fråga. DV har dock inget att erinra mot
den av utredningen valda terminologin eller att ett s. k. förvaltarskap införes
i stället för omyndigförklaringar.
Datainspektionen:
Sammanfattning
Datainspektionen
tillstyrker att omyndigförklaringsinstitutet avskaffas. Inspektionen
tillstyrker också förslaget om inrättande av ett förvaltarinstitut. Dock anser
datainspektionen att förvaltarförordnande bör meddelas bara om det är uppenbart
att ett godmansförordnande inte är tillräckitgt. Inspekfionen anser att
överförmyndare bör åläggas att undertätta tingsrätten om sina beslut om förvaltarförordnandenas
omfattning.
Socialstyrelsen:
Socialstyrelsens
principiella städningstagande
Det
synsätt som legat till gmnd för reformarbetena inom såväl sociallagstiftningen
som hälso- och sjukvårdslagstiftningen och som präglat den nya lagen om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. bör enligt
socialstyrelsens mening vara vägledande också vid en reformering av
lagstiftningen om förmyndarskap och godmanskap. Utredningens förslag att
jämsides med ett avskaffande av omyndighetsförklaringarna införa ett utbyggt godmanskap,
kallat förvaltarskap, balanserar väl mellan samhällets intressen av att
tillvarata alla människors erfarenheter, kunskaper och förmåga och att
tillgodose människors behov av skydd och stöd. Det framlagda förslaget om ett förvaltarskap
i förening med ett delvis ändrat godmansinstitut synes i allt väsenfiigt ha de
förutsättningar som behövs för att omyndigförklarade, sjuka och handikappade så
långt möjligt får medverka i samhället under hänsynstagande till sin
självbestämmanderätt och sin integritet. Styrelsen ställer sig därför positiv
till förslaget i denna del.
Styrelsen
anser det vara konsekvent och förtjänstfullt att utredningen i samband med sitt
förslag att avskaffa insfitutet omyndigförklaring även föreslagit atl upphäva
kopplingen mellan rösträtten och förvaltarinsfitutet.
Socialstyrelsen
tillstyrker de rent språkliga förändringar som har vidta
gits i ett flertal av de paragrafer som i sak ingår oförändrade i 10-20
kapitlen i föräldrabalken (FB). Lagtexten sådan den utformats i dessa
kapitel i FB överensstämmer med det enkla och klara språkbruk som man
med fördel ser ersätta ett tungrott och föråldrat språkbmk. Innehållet i det
nya 11 kapitlet i FB är väl disponerat. Det är lätt att arbeta med lagtexten
genom rubriker, som i huvudsak anger de olika paragrafernas innehåll.
Disposifionen i detta kapitel bidrar i hög grad till att synliggöra de gmnd- 53
läggande olikheterna
mellan det nya förvaltarinsfitutet och det delvis änd- Prop. 1987/88:32 rade
godmanskapet.
Statens
handikappråd:
Med
tillfredsställelse hälsar vi förslaget att avskaffa omyndigförklaringarna. Att
omyndigförklara en person är uttryck för en föråldrad människosyn. Den
överensstämmer inte med vad som sägs i socialtjänst- och omsorgslagarna om
människors lika värde och om respekt för självbestämmande och integritet. Ett
uttryck för detta förändrade synsätt, som numera är grunden för handikappolifiken,
är att ingen till följd av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat
hälsotillstånd eller liknande skall berövas den medborgerliga rätten att rösta
i allmänna val. Vi är även positiva till förslaget om förvaltarskap. Det är
inte lika stort ingrepp i den personliga integriteten som omyndigförklaring.
Riksförsäkringsverket:
Sammanfattning
I förmynderskapsutredningens
delbetänkande föreslås lagändringar som syftar till att avskaffa institutet
omyndigförklaring och istället införa ett utbyggt godmansinstitut, kallat förvaltarskap.
Vidare föreslås att det nuvarande godmansinstitutet behålls med vissa
ändringar.
En
omyndigförklaring berör inte bara den ekonomiska rörelsefriheten utan begränsar
även den enskildes handlingsförmåga i andra fall. Den sociallagstiftning som
tillkommit under senare år innehåller bestämmelser som skall tillgodose behovet
av hjälp och skydd för personer som på grund av sjukdom e.d. inte kan ta hand
om sina ekonomiska och personliga angelägenheter. De möjligheter till hjälp och
skydd som erbjuds enligt socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. bör tillsammans med
utredningens förslag om ett utbyggt godmansinstitut kunna ersätta de nuvarande förmynderskapens
skyddsfunktion. Riksförsäkringsverket tillstyrker därför i huvudsak förmynderskapsutredningens
förslag att avskaffa institutet omyndigförklaring. På några punkter har dock
verket funnit anledning att föreslå vissa justeringar.
Bankinspektionen:
Ur
de synpunkter bankinspektionen har att företräda fillstyrker inspektionen
utredningens förslag.
Försäkringsinspektionen:
Utredningens
förslag innebärande bl.a. avskaffande av omyndigförkla
ringsinstitutet, införande av ett förvaltarskapsinsfitut (förstärkt godman
skap) och ändringar i lagreglerna för god man medför, såvitt inspektionen
kan överblicka, inte några viktigare förändringar inom området enskild 54
försäkringsverksamhet.
Av utredningen framlagt förslag till följdändringar Prop. 1987/88:32 i 3
kap. och 4 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713) innebär endast en anpassning
av lagen till utredningens huvudförslag om ändringar i föräldrabalken.
Avtal
som ingås mellan enskilda försäkringstagare och försäkringsbolag regleras i lag
(1927:77) om försäkringsavtal och konsumentförsäkrings-lagen (1980:38). Dessa
lagar innehåller emellertid inte några bestämmelser innebärande att avtal kan
förklaras ogiltiga på gmnd av att part varit omyndig eller slutit avtalet under
inflytande av rubbad själsverksamhet. För sådana fall gäller vad som är stadgat
i föräldrabalken, avtalslagen och 1924 ärs lag om verkan av avtal som slutits
under inflytande av mbbad själsverksamhet.
Inspektionen
har utifrån de synpunkter den har att beakta inget att erinra mot att de av
utredningen framlagda förslagen genomförs.
Kammarkollegiet:
8.2
Föräldrabalken
Kammarkollegiet
har, sett från de intressen kollegiet har att bevaka, inte något att erinra mot
förslagen.
Riksdagens
ombudsmän:
Jag
delar utredningens syn på det nuvarande insfitutet omyndigförklaring. Enligt
min mening innebär förslaget i denna del en lämplig avvägning mellan å ena
sidan den enskildes krav på integritet och självbestämmande och ä andra sidan
intresset av att omyndigförklaringens skyddsfunktioner inte går förlorade. Beträffande
godmanskap enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken har jag vid olika fillfällen
framfört uppfattningen att den nuvarande regleringen inte i alla avseenden är invändningsfri.
Vad jag har haft erinringar mot är framför allt att gällande bestämmelser inte
tar fillräcklig hänsyn till att huvudmannen har kvar sin rättsliga
handlingsförmåga utan ger gode mannen vidsträckta formella befogenheter att
handla efter eget skön. Utredningens förslag innebär såvitt jag kan finna att
de problem jag har haft anledning att uppmärksamma fält en tillfredsställande
lösning.
Jag
finner således att förslaget är väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.
Sveriges
domareförbund:
Sammanfattning
Domareförbundet
tillstyrker förslaget i den del som avser införandet av ett
förvaltarskap. Förbundet har vissa synpunkter på rösträttsfrågan. Försla
get att en rättshandling som en god man företagit inom ramen för förord
nandet men utan samtycke från huvudmannen, med vissa undantag, inte
blir bindande för huvudmannen avstyrks. 55
Sveriges
advokatsamfund: Prop. 1987/88:32
Samfundet
instämmer i att det nuvarande institutet omyndigförklaring rymmer sådana
nackdelar att övervägande skäl talar för att avskaffa det institutet och
ersätta det med en ordning som på ett mindre ingripande sätt tillgodoser
behovet av hjälp och skydd för personer vilka på grund av sjukdom c. dyl.
saknar förmåga att själva ha hand om sina ekonomiska och personliga
angelägenheter. Samfundet finner det föreslagna förvaltarinstitutet väl ägnat
att tillgodose det nämnda behovet utan att för den skull medföra de långtgående
inskränkningar i den enskildes rättshandlingsförmåga som kännetecknar de
nuvarande omyndigförklaringarna. Samfundet fillstyrker därför utredningens
förslag i denna del.
Svenska
kommunförbundet:
Styrelsen
fillstyrker det i delbetänkandet föreliggande förslaget om ändring i föräldrabalken
med följande undantag. (Undantagen avser II kap. 5
och 6 §§.)
Landstingsförbundet:
Förbundet
delar utredningens uppfattning att en omyndigförklaring får allvarliga
konsekvenser för den som drabbas, genom att den omyndigförklarade berövas sin
rättsliga handlingsförmåga i så gott som alla hänseenden. Ett avskaffande av
omyndigförklaringsinstitutet kräver emellerfid att man på annat sätt fillgodoser
behovet av hjälp och skydd för personer som på gmnd av sjukdom eller dylikt
saknar förmåga att själva ta hand om sina angelägenheter. Det av utredningen
föreslagna förvaltarskapet är enligt förbundets mening ett i allt väsentligt
lämpligt sätt att skydda dessa intressen.
Förbundet
anser att utredningen närmare kunde ha diskuterat konsekvenserna för t. ex. senildementa
patienter i långfidssjukvården liksom för psykiskt utvecklingsstörda av ett
slopande av omyndigförklaringsinsfitu-tet.
Landstingsförbundet
har i övrigt, utifrån de intressen förbundet i första hand har att tillgodose,
ingen invändning mot förslagen i betänkandet. Förbundet vill dock påpeka att
utredningen synes ha förbisett att åven 10 § 2 p. allmänna läkarinstmktionen
(1963:341) innehåller bestämmelser som avser omyndigförklaring och som alltsä
bör ändras som en följd av lagförslaget.
Sveriges
föreningsbankers förbund:
Utredningen
föreslår att omyndigförklaringsinsfitutet helt avskaffas och att det istället
införes ett utbyggt godmansinstitut, kallat förvaltarskap.
Det
nuvarande godmansinstitutet skall - med vissa justeringar finnas
kvar. 56
Prop.
1987/88:32
Såvitt
förbundet kan bedöma berör de ovannämnda förändringarna inte på något sätt
bankverksamheten. Förbundet har inget att erinra mot att förslaget genomförs.
Svenska
bankföreningen:
Sammanfattning
Om
det nuvarande godmansinstitutet och institutet omyndigförklaring skall reformeras
på sätt utredningen föreslagit bör, enligt bankföreningen, tredje man på ett
bättre sätt än utredningen föreslagit tillförsäkras dels säkerhet i fråga om
rättsverkan av rättshandlingar som ingås med personer som omfattas av systemet
dels möjlighet att få informafion om förvaltarförordnanden. Förslaget bör
därför kompletteras enligt följande.
När
det gäller god man anser bankföreningen att dennes behörighet att företa
rättshandling för huvudmannens räkning i förmögenhetsrättsliga frågor skall
dokumenteras i en skriftlig fullmakt. Ett samtycke från förvaltaren, när fråga
är om förvaltarskap, för huvudmannen att företa egna rättshandlingar bör
likaledes dokumenteras i skriftlig fonm. För att ge bankerna en rimlig
möjlighet att informera sig om förekomsten av ett förvaltarskap till undvikande
av ogiltiga avtal bör uppgifter om förvaltarskap få ingå i kreditupplysning. Hämtöver
har bankföreningen vissa detaljsynpunkter på lagstiftningen.
Ändringarna
i föräldrabalken
I
förhållande till nuvarande regler om rättsverkningarna av omyndigs
rättshandlingar medför förslaget en betydande osäkerhet om vad som rent faktiskt
kommer att gälla härvidlag i olika situationer. Bankföreningen anser det vara
av största vikt att de föreslagna reglerna kompletteras på sådant sätt att
denna osäkerhet i möjligaste mån kan elimineras. Möjligheten att få
information om förvaltarförordnanden bör dessutom förbättras i förhållande till
utredningens förslag.
Svenska
sparbanksföreningen:
Svenska
sparbanksföreningen (föreningen) anser sig ej ha anledning att ta ställning fill
frågan om omyndigförklaring som rösträtlshinder.
När
det gäller förslagen i övrigt vill föreningen anföra följande.
Föreningen
kan väl förstå de sociala skäl som åberopas till stöd för
avskaffandet av institutet omyndigförklaring. Föreningen ställer sig emel
lertid tveksam till om det är möjligt av skäl som framgår av det följande.
Enligt förslaget skall ordet omyndig alltjämt kvarstå i föräldrabalken (FB)
men betyda enbart underårig. Föreningen anser det emellertid logiskt att, 57
om utredningens förslag
förverkligas, ordet omyndig i FB ersätts med just Prop. 1987/88:32 ordet underårig.
Föreningen
anser sålunda - med bortseende från frågan om allmän rösträtt samt valbarhet
till riksdag och kommun m. m. att utredningens förslag i övriga delar bör
göras till föremål för fortsatt utredningsarbete.
Föreningen
Sveriges överförmyndare:
Sammanfattning
Föreningen
Sveriges Överförmyndare tillstyrker utredningens förslag att omyndigförklaring
skall avskaffas och att institutet förvaltarskap införes. Föreningen har dock
uppfattningen att förvaltarskap bör kunna anordnas utan att det först skall
prövas om det är tillräckligt med godmanskap. Den föreslagna
skadeståndsskyldigheten för gode mannen som inte samråder med sin huvudman,
anser föreningen vara alltför långtgående. Genomförs förslaget torde detta
medföra svårigheter när det gäller rekrytering av gode män i fortsättningen. Utredningens
förslag att inte beslut om förvaltarskap skall registreras ställer sig
föreningen tveksam till. Förslaget att omyndigförklaringsinstitulet skall
upphöra helt och hållet den 1 januari 1989 fillstyr-kes. Övergångsperioden om
ett år för omprövningen av de provisoriska förvallarskapen torde behöva
förlängas eller kräva resursförstärkning för överförmyndarna. Den i 16 kap. 2 §
föräldrabalken föreslagna regeln att gode män och förvaltare skall ingiva
förteckning inom två månader från inskrivning bör kunna ändras fill en månad.
Därigenom kommer såväl förmyndare som gode män och förvaltare att likställas i
fråga om tiden för avgivande av förteckning.
Överförmyndarnämnden
i Stockholm:
Sammanfattning
Stockholms
överförmyndarnämnd tillstyrker förmynderskapsutredningens förslag att
institutet omyndigförklaring avskaffas och ersattes med ett nytt förvaltarinstitut.
Det föreslagna förvaltarskapet synes tillgodose det behov av hjälp och skydd
som finnes hos personer som på gmnd av sjukdom m. m. saknar förmåga att
tillvarataga sina egna intressen. Nämnden anser emellertid att utredningens
förslag kan komma att begränsa möjligheterna att anordna förvaltarskap, och
föreslår därför att förvaltarskap skall kunna anordnas utan prövning av om det
är tillräckligt med god man.
Utredningens
förslag om skadeståndsskyldighet för gode män, som inte inhämtar huvudmannens
samtycke där det är möjligt, kan få till följd att rekryteringen av gode män
försväras.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
Sammanfattning
Göteborgs
överförmyndarnämnd tillstyrker förslaget att omyndigförkla
ring avskaffas samt att institutet förvaltarskap införes. Överförmyndar
nämnden har emellertid följande principiella invändningar mot förslaget. 58
Nämnden
anser, att förvaltarskap bör kunna anordnas direkt utan alt Prop. 1987/88:32 man
först prövat godmanskap. Nämnden anser vidare att skadeständsskyldigheten för
gode mannen, om samtycke icke föreligger, är alltför långtgående. Nämnden
anser ocksä, att registrering av förvaltarskap bör ske centralt och icke enbart
genom annonsering i Post- och Inrikes Tidningar. Nämnden anser, att två månader
är för lång respit för ingivande av förteckning och att en månad är tillräckligt
i båda fallen.
Överförmyndarnämnden
i Tyresö:
ÖverförmyndarnämrTden
är positiv fill förslaget att avskaffa omyndighetsförklaringarna.
Överförmyndarnämnden
i Karlskrona:
Sammanfattning
Överförmyndarnämnden
anser att begränsningen av gode mannens behörighet att företräda sin huvudman
har blivit alltför snäv. Skadeståndsskyldigheten för gode mannen, som inte samrått
med sin huvudman, synes allt för långtgående. Den föreslagna lagtexten skulle
komma att medföra att institutet förvaltare skulle behöva tillgripas i långt
störte utsträckning än vad utredningen avser, till skyddande av den person som
är satt att hjälpa den sjuke.
God
mans- och förvaltarärendena bör handläggas av överförmyndaren på den ort där
gode mannen resp. förvaltaren bor. Den centrala registreringen av förvaltarskap
bör därför bibehållas i enlighet med vad som nu gäller för omyndigförklaring.
Nämnden
anser att kompetenskraven pä den läkare, som utfärdar läkarintyg vid
förordnande av förvaltare, måste preciseras.
Övergångstiden
om ett år anser nämnden allt för kort, då överförmyndarna saknar resurser att
så snabbt göra en genomgång av sina ärenden.
Allmänt
Överförmyndarnämnden
beklagar att institutet omyndigförklaring föreslås avskaffat. Nämnden anser att
begreppet omyndigförklarad är väl förankrat i det allmänna rättsmedvetandet och
klargör på ett entydigt sätt de rättsförhållanden som gäller. Nämnden anser
att det föreslagna nya begreppet förvaltare och förvaltarskap gentemot
allmänheten kan te sig diffust och själva ordet inte klargör de
rättsförhållanden, som det avser att täcka.
Nämnden
anser därför att begreppet omyndigförklaring bibehålles, men att de rättsliga
förhållandena regleras i enlighet med utredningens förslag t. ex. vad gäller de
medborgerliga rättigheterna.
Nämnden vill understryka
att omyndigförklaring i dag endast tillgripes i
de verkligt besvärliga fallen, när ett samarbete och samförstånd mellan
gode mannen och den sjuke inte kan etableras. En garanti för att omyndig
förklaring inte tillgripes, utöver i de verkligt kvalificerade fallen, är dom- 59
stolamas prövning,
överförmyndarnas utredning och den allmänna inställ- Prop. 1987/88:32 ningen
hos intygsutfärdande läkare, hos vilka omvårdnaden och skyddet av patientens
integritet är tydligt uttalat.
Överförmyndarnämnden
i Sundsvall:
Sammanfattning
Överförmyndarnämnden
är positiv till en reformering av institutet omyndigförklaring. Konsekvenserna
av en omyndigförklaring är för den enskilde alltför långtgående. Nämnden
accepterar därför utredningens förslag om införande av ett förvaltarskap där
samtliga rättsverkningar som är förknippade med en omyndigförklaring upphör
utom i avseende på den enskildes rätt att förvalta sin egendom och åtaga sig
förbindelser. En reformering av institutet måste innebära att bl. a.
viljesvaga, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda kan erbjudas ett fullgott
skydd för skadlig påverkan från omgivningen eller för sina egna dispositioner.
Utredningen har alltför litet analyserat de skyddsaspekter som bör styra
utformningen av ett nytt förvaltarskap. Nämnden anser att inrättande av ett förvaltarskap
måste innebära en motsvarande total förlust för den enskilde av rättshandlingsförmågan
som idag gäller för en omyndigförklarad. På något annat sätt kan den enskilde
inte erbjudas ett effektivt skydd. Enligt nämndens eget förslag till förvaltarskap
kan dock rätten eller överförmyndaren förordna att huvudmannen inom vissa
gränser skall få disponera sina tillgångar eller ingå avtal.
Nämnden
ser det som en klar fördel att samma gmnder införs för inrättande av förvaltarskap
och godmanskap. Genom att ett godmanskap lättare kan övergå i ett förvaltarskap
kan till stor del de situationer undvikas där risk föreligger för kolliderande
rättshandhngar. Nämnden finner därför inte något skäl att ändra på de
behörighetsregler som idag gäller för god man. Utöver de sällsynta problem som
med nuvarande godmanskapen har funnits med just kolliderande rättshandlingar
har godmanskapen fungerat bra och skäl finns därför inte att ändra reglerna i
den riktning utredningen föreslagit.
Med
den modell för förvaltarskap och godmanskap som nämnden föreslagit blir det en
klar gräns mellan förvaltarskapets tvångskaraktär och godmanskapets
frivillighet.
Allmänna
överväganden
Tanken
bakom 1974-ärs reform var att antalet omyndigförklarade borde
minska. Detta skulle uppnäs genom att stränga fömtsättningar uppställdes
för att en omyndigförklaring skulle få äga mm, samtidigt som överförmyn
daren ålades att årligen pröva om förutsättningar finns för ansökan om
hävande av gällande omyndigförklaringar. Helt klart är att antalet nytill
komna omyndigförklaringar kraftigt begränsats. I Sundsvalls kommun har
sedan 1976 endast fem personer omyndigförklarats. I samfiiga fall har det
varit fråga om akfiva personer som inte kunnat beredas skydd för sina egna 60
dispositioner
eller andras utnyttjande på annat sätt än att de fråntagits sin Prop.
1987/88:32 rättshandlingsförmåga. I några andra fall har dock nämnden funnit
det vara en brisl att inte kunna tillgripa en omyndigförklaring, enär de
medicinska förutsättningarna inte varit helt uppfyllda. I dessa fall har inte
heller ett godmanskap varil aktuellt, enär den enskilde redan från böan motsatt
sig allt samarbete. Nämnden finner således att antalet nytillkomna omyndigförklaringar
inte är oacceptabelt högt i förhållande fill enskildas behov av stöd och skydd
samt de restriktiva förutsättningar som gäller för en omyndigförklaring.
Vad
gäller det stagnerade resultatet av överförmyndarens skyldighet fill årliga
omprövningar av gällande omyndigförklaringar är det snarare ett mått på
bristande resurser hos överförmyndarna och inom landstingens psykiatriska
verksamhet än ett kriterium pä omfattningen av skyddsbehovet. Nämnden bedömer
att bland de omyndigförklarade inom kommunen föreligger behov av det skydd och
bistånd som en omyndigförklaring innebär endast hos cirka hälften av
myndlingarna. Återstående omyndiga skulle inte bli omyndigförklarade vid en
idag ny prövning av domstol.
För
att uppnå att ett hävande av en omyndigförklaring skall komma till stånd när
skäl därtill inte längre föreligger hade det varit fillfyllest att ändra
förutsättningarna för hävande av en omyndigförklaring samt eventuellt lyft fram
och ytterligare poängterat överförmyndarens skyldighet till årliga omprövningar.
Flera
av konsekvenserna av en omyndigförklaring vid sidan om förlusten av rättshandlingsförmågan
är för den enskilde djupgående och torde många gånger inte ha något direkt med
skälen för omyndigförklaringen att göra. Hit hör exempelvis reglerna för
giftermål och framförallt reglerna om förlust av rösträtten. Samtliga sådana
följder, formella och informella, anser överförmyndarnämnden bör upphöra.
Inom
ramen för godmanskap enligt 18 kap. 3 § FB har det varit möjligt att bistå
många som själva saknat förmåga att handha sin ekonomi och övriga
angelägenheter. Nämndens erfarenhet av ifrågavarande godmanskap är goda.
Den kritik som kan riktas
mot godmanskapen har framförallt gällt risken
för kolliderande rättshandlingar av huvudmannen och gode mannen.
Nämndens uppfattning är att det visserligen kan förekomma en sädan risk i
vissa godmanskap, men att frågan är mycket sällsynt i praktiken och har
alltför mycket fått styra utredningens förslag till nytt godmanskap. Till viss
del kan nämndens uppfattning i den här delfrågan förklaras med att den
tillämpat en viss restriktivitet med atl ta initiativ till godmansförordnande
om inte den tilltänkta huvudmannen lämnat sitt samtycke samt när det
funnits en uttalad risk för motstridiga rättshandlingar. Överförmyndar
nämnden har således funnit det momentet i en omyndigförklaring som
inneburit en total förlust av rättshandlingsförmågan vara ett både nödvän
digt och effektivt sätt att bereda enskilda bistånd och skydd. Nämnden
underkänner därför utredningens förslag till ett förstärkt godmanskap -
förvaltarskap - med en i princip rättskapabel huvudman. Utredningens
förslag till nytt godmanskap finner nämnden otympligt i jämförelse med
nuvarande regler. Nämndens synpunkter på ett alternativt förvaltarskap 61
och skälen för att behålla
det nuvarande godmanskapet utvecklas nedan.
Riksförbundet för
utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna Prop. 1987/88:32
Adrnänna
synpunkter
Såsom
utredningen konstaterar har resultatet av 1974 års förmynderskaps-reform blivit
att omyndigförklaring tillgrips endast i de fall där det föreligger risk för
att huvudmannen företar rättshandlingar som strider mot dem som gode mannen gör
eller avser aitt göra. Vi delar utredningens uppfattning att de personer som
på grund av risk för sådana kolliderande rättshandlingar omyndigförklaras, i
stället bör kunna hjälpas på ett sätt som inte medför den totala
inkompetensförklaring, som en omyndigförklaring med åtföljande förlust av
rösträtt innebär. Detta resultat skulle kunna vinnas enbart genom ändring av
rösträttsreglerna så att även omyndigförklarade får rösträtt men med tanke på
att begreppen omyndigförklaring och förmyndare i det allmänna medvetandet fått
en negativ klang synes det välbetänkt att i stället använda termerna förvaltarskap
och förvaltare. Vi ser det som en stor fördel att förvaltarskapet enligt
förslaget är flexibelt och att man i vatje enskilt fall kan ge det lämpligt
innehåll.
Utifrån
våra erfarenheter av 1974 ärs förmynderskapsreform har vi emellertid vissa
synpunkter och reformönskemål som vi vill framföra.
Gode
mans- och förmyndarföreningen i Stockholm:
Sammanfattning
Vi
instämmer i utredningens förslag om en översyn av nu gällande bestämmelser om
gode män och förmyndare. Dock vill vi framhålla nägra synpunkter, som vi under
vår verksamhet funnit vara av vital betydelse för att rätt kunna fullfölja
uppdraget som god man eller förmyndare. Det gäller
-
rekrytering och utbildning
-
skadeståndsansvar och
ansvarsförsäkring
-
inhämtande av samtycke från
huvudmannen.
Landsorganisationen
i Sverige:
Förmynderskapsutredningen
föreslår i sitt betänkande att omyndighetsförklaringsinstitutet skall upphävas
och ersättas med ett utbyggt godmansinstitut, kallat förvaltarskap.
Förändringen innebär bl. a. att det nuvarande rösträttshindret försvinner. LO
anser att utredningens förslag skall genomföras med förändring på en punkt.
Eftersom förslagens genomförande är synnerligen angeläget, måste förberedelser
göras hos berörda myndigheter, så att ett verkställande kan ske omedelbart
efter riksdagen fattat beslut i saken.
Tiden
får nu anses mogen för en radikal förändring av förmynderskaps-
reglerna. Det synsätt, som präglat den nuvarande lagsfiftningen, är byggt
på värderingar från 1800-talet. Det kan delvis förklaras med att det på den
tiden inte fanns något socialt trygghetssystem i samhället. Samhällsförhål
landena har emellertid förändrats och förmynderskapsreglerna framstår
därför i många avseenden som föråldrade. 62
Folkpartiets
kvinnoförbund: Prop. 1987/88:32
I
huvudsak ställer FPK sig positivt till utredningens förslag.
Centerns
kvinnoförbund:
Centerns
Kvinnoförbund är i princip positiv till att omyndigförklaringsinstitutet
försvinner men anser att skyddslagstiftningen ännu ej fungerar som vi skulle
önska och ifrågasätter därför om det nu helt kan avskaffas.
Till
dess att övrig lagstiftning kommit ikapp måste varie omyndighetsförklaring bli
föremål för omprövning efter viss tid.
Det
är dock angeläget att rösträttshindret försvinner vilket enligt Centerns
Kvinnoförbunds mening kan lösas genom att inte knyta rösträttshindret till
omyndighetsförklaringen.
Centerns
Kvinnoförbund delar utredningens uppfattning att det införs ett utbyggt godmansinstitut,
kallat förvaltarskap. Liksom en god man förordnas en förvaltare av tingsrätten.
Ett
förvaltarskap riktar sig emellertid inle på samma sätt som en omyndigförklaring
mot den enskildes person utan tar mera direkt sikte på förvaltningen av hans
eller hennes egendom eller bevakning av en viss rättslig eller ekonomisk
angelägenhet. Den enskilde slipper alltsä den stämpel som det idag innebär att
bli omyndigförklarad.
Det
kan uppstå svårighet att konstatera om huvudman och god man har varit överens
om tvist skulle uppstå.
Centerns
Kvinnoförbund delar i övrigt delbetänkandets synpunkter.
Moderata
ungdomsförbundet:
Sammanfattning
Moderata
Ungdomsförbundet instämmer i huvudsak med utredningens förslag. Detta gäller
dock inte frågan om rösträtten, där risken för otillbörlig påverkan vid
röstning inte är tillräckligt behandlad i utredningen. En möjlighet till
inskränkt rösträtt bör finnas kvar antingen i det nya förvaltarskapsinstitutet,
eller i särskild ordning. Detta bör ingå som en del av reformen, och inte komma
senare.
Utgångspunkter
för en reform (7.1)
Förbundet
delar utredarnas åsikt alt skyddsaspekten skall väga tungt. Det är viktigt att
människor som inte kan sköta sina egna angelägenheter, får stöd och hjälp till
detta. Det finns ett allmänt intresse av att skydda psykiskt svaga personer
från påtryckningar.
Förbundet
instämmer vidare med utredningens syn att omyndigförklaringsinstitulet bör
göras mer flexibelt. Domstolarna bör ha möjlighet att påverka rättsverkningarna
i varje enskilt fall.
Slutligen
anser Moderata Ungdomsförbundet att inskränkningarna i en- 63
skildas rältshandlingsförmäga skall göras med största restriktivitet.
Efter Prop. 1987/88:32 reformen 1974 har omyndigförklaringsinstitutet
använts mycket sparsamt. Redan dagens lagstiftning uppfyller detta kriterium,
enligt vår mening.
Överförmyndaren i Vilhelmina:
Att avskaffa begreppet omyndigförklaring och ersätta detta
med förvaltarskap är riktigt - för avskaffande av begreppet omyndigförklaring
har i praktiken redan skett eftersom det nästan aldrig har förekommit någon
omyndigförklaring pä senare tid. Detta förhållande innebär att många som enbart
fått god man skulle egenfiigen varit ett förvaltarskap - eftersom förvaltarskapet
icke innebär inskränkning i rätten att rösta vid allmänna val. Nu tycker jag
att det skulle ha kunnat lösas även om man behållit begreppet
omyndigförklaring. Vad som är viktigt är att förvaltaren har ensam rådighet
över den egendom och de angelägenheter som omfattas av förvaltaruppdraget. I
den delen är det helt riktigt att huvudmannen föriorar sin egen
rättshandlingsförmåga.
2 God man
2.1 Förutsättningar för godmansförordnande och uppgifter
för den gode mannen
Sollentuna tingsrätt:
7.2 Godmansinstitutet
Från de principiella utgångspunkter som tingsrätten
skisserat i avsnitt 7.1 kommer det i fortsättningen inte att finnas något behov
av sådana godemän som avses i FB 18:3. Det är i själva verket svårt att se att
så skulle vara fallet ens utifrån utredningens egna utgångspunkter. Det förvaltarskap
som föreslås är ju avsett alt kunna göras just så flexibelt att det inte
innebär mer viltgående ingrepp i den enskildes integritet och
självbestämmanderätt än som är oundgängligen påkallat. Det skiljer sig i den
delen avsevärt från nuvarande omyndigförklaringsinstitut, med vilket ju är
förenat åtskilliga rättsverkningar utöver vad som just i det enskilda fallet
anses angeläget att uppnå.
7.2.1 Förutsättningar för godmansförordnande och uppgifter
för den gode mannen
Utredningen utvecklar i detta avsnitt ytterligare
argumenten mot att vissa
av nuvarande godmansuppgifter överförs pä sociala kontaktmän. Bl. a.
påpekas svårigheten att dra en skarp gräns mellan sådant bistånd som
gäller ekonomiska eller rättsliga angelägenheter och hjälp i mera personliga
frägor. Farhågorna framstår som överdrivna. Det anförda exemplet att
kontakter med myndigheter så långt möjligt bör skötas av andra än kon
taktpersoner avser just ett sådant förhållande som väl ryms under lagtex- 64
tens "rättsliga
angelägenheter". Däremot kan det inte vara nödvändigt att Prop.
1987/88:32 förordna god man för att biträda med vardagens alla små problem av
typen enklare inköp, personlig hygien, planering av semester, upprättande av
förenklad löntagardeklaration etc.
/;
kap. 4 §FB
Omformuleringen
av nuvarande 18:3 FB speglar väl gällande rätt. Såsom närmare utvecklats i
anslutning lill den allmänna motiveringen bör emellertid paragrafen utgå helt,
enär tillräckliga skäl fortsättningsvis kommer att saknas för att bibehålla
denna lyp av gode män sedan de föreslagna reglerna om förvaltarskap genomförts.
Sundsvalls
tingsrätt:
Det
förstärkta godmansinstitutet
Om
omyndigförklaringsinstitutet avskaffas, behöver givetvis de ifrågavarande personema
med psykiska handikapp även i fortsättningen bistånd och hjälp med sina
angelägenheter. Vad utredningen i denna del föreslagit vill tingsrätten i
huvudsak tillstyrka.
Före
1974 ärs lagändring gällde att god man kunde förordnas endast för mera
tillfälliga och kortvariga behov av bistånd genom en ställföreträdare. Och av
ålder torde ett uppdrag som god man alltid haft denna karaktär. Genom 1974 års
lagändring (FB 18:3) tillkom ett nytt slag av god man för att tillgodose samma
permanenta behov som en förmyndare men utan dennes rätl att företaga
rättshandlingar för huvudmannens räkning. Denne gode man har nu bibehållits i
förslaget. Det kunde emellertid måhända övervägas att nu i stället återgå till
den gamla ordningen med god man för endast tillfälliga uppdrag och låta den nya
formen av bistånd - förvaltaren - gälla för alla mera permanenta uppdrag. Man
finge då en förvaltare vars uppdrag allt efter behovet kunde bestämmas till att
gälla antingen endast sådant bistånd som avses i nuvarande 18 kap. 3 § föräldrabalken
eller till att dessutom vara förenat med rätt att i närmare angiven omfattning
företaga rättshandlingar för huvudmannens räkning.
Domstolsverket:
Godmansinstitutet
Utredningen
lägger fram ett förslag som innebär tämligen vittgående ändringar när det
gäller sådana godmanskap som avses i 18 kap. 3 § föräldrabalken (FB). DV
ansluter sig till huvudinriktningen av förslaget. Följande bör dock anmärkas.
Kravet
på samtycke från huvudmannen vid ingående av rättshandlingar
kommer troligen att leda till att en del personer som idag biträds av en god
man kommer att ställas under förvaltarskap (jfr uttalandena s. 172). Detta 65
5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 32
är en måhända inte åsyftad
effekt av utredningens ställningstaganden i Prop. 1987/88:32 övrigt.
I
utredningens förslag till lydelse av 11 kap. 4 § FB har i princip överförts
nuvarande bestämmelse i 18 kap. 3 § FB. Ett av rekvisiten för att förordna god
man är att huvudmannen inte kan erhålla bistånd på något annat sätt, t. ex.
genom anhörig, värdinrättning etc. Detta kommer till uttryck i orden "om
det behövs". Samma gmndläggande rekvisit skall enligt utredningen gälla
vid anordnande av förvaltarskap (s. 179). För att få förordna förvaltare krävs
dämtöver att del inte är tillräckligt att god man förordnas. Intentionerna
bakom lagtexten torde därför komma bättre till uttryck om rekvisitet "att
den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp" i 11 kap. 7
§ i förslaget förs över till 11 kap. 4 § och där ersätter orden "om det
behövs".
DV
kan inte dela utredningens åsikt att det inte skulle finnas behov av att kunna
förordna en vikarie för god man eller förvaltare (s. 193). Erfarenheten torde
ha visat att godmanskap enligt 18 kap. 3 § FB är av väl så lång varakfighet som
vissa förmynderskap. Vid tillfälliga förhinder för gode mannen är det bättre
att vikarie förordnas än att ny god man ulses. Vid förfall för en god man måste
annars ny god man förordnas, vilket bl. a. för med sig att slutredovisning
resp. förteckning över fillgångar måste upprättas. I det fortsatta
lagstiftningsarbetet bör därför övervägas om inte förslagets 11 kap. 1 § bör kompletteras
i detla avseende.
Socialstyrelsen:
Det
är enligt socialstyrelsens uppfattning viktigt att den enskilda inte fråntas
sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än som är klart befogat.
Styrelsen vill därför särskilt understryka vikten av att den enskildes behov
av bistånd ordentligt utreds och klarläggs vid handläggningen av ett godmans-
eller förvaltarärende samt att god man eller förvaltare inte förordnas när den
enskildes hjälpbehov kan tillgodoses på något annat mindre ingripande sätt t.
ex. genom anhörig, genom kontaktperson förordnad med stöd av 10 § 3 st.
socialtjänstlagen (SoL) eller 4 § 1 p. lagen om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m. fl. eller genom ombud.
Om
förordnandets omfattning 11 kap. 4, 7 och 24 §§ FB
Enligt
11 kap. 4 § i lagförslaget skall rätten - i likhet med vad som
föreskrivs i nu gällande 18 kap. 3 § FB - i där angivna fall "förordna god
man" för den hjälpbehövande. Vad därmed förstås är oklart. Ordalydelsen
tyder på att rätten skall ge eller i allt fall kan ge ett förordnande utan
begränsning. Utredningen synes emellertid ha utgått frän att rätlen vid
tillämpningen av 11 kap. 4 § skall anpassa gode mannens förordnande efter
den enskildes behov. Utredningen har emellertid i 11 kap. 4 § inte föreskri
vit att en god mans uppdrag skall anpassas till den enskildes behov i varje 66
särskilt
fall samt att uppdraget får begränsas till att avse viss egendom eller Prop.
1987/88:32 angelägenhet. 111 kap. 7 § i lagförslaget föreskrivs däremot såvitt
gäller ett förvaltamppdrag att detta skall anpassas till den enskildes behov i
varje särskilt fall och att det får begränsas till att avse viss egendom eller
angelägenhet. I 11 kap. 7 § anges härutöver alt rätten får överlämna åt överförmyndaren
att lämna närmare föreskrifter om förvaltamppdragets omfattning. Ramen för säväl
gode mannens som förvaltarens förordnande kan enligt utredningens förslag med
stöd av 11 kap. 24 § ändras och närmare preciseras efter en omprövning.
Utredningens
undersökningar utvisar att tingsrätterna i de allra flesta fall vid ett
förordnande av god man inte närmare anger vilken av de tre biståndsformerna -
bevaka någons rätt, förvalta någons egendom eller söria för någons person - som
förordnandet avser. Mot bakgmnd härav anser socialstyrelsen det hade varit en
fördel om den föreslagna 7 § i 11 kapitlet - med däri angiven
delegationsmöjlighet till överförmyndaren hade gjorts fillämplig också på
gode mannens uppdrag. Härigenom skulle risken för att huvudmannen och gode
mannen företar kolliderade rättshandlingar kunna nedbringas.
Även
om ramen för gode mannens eller förvaltarens förordnande inte uttryckligen
angivits vara att söria för huvudmannens person är säväl den gode mannen som
förvaltaren skyldiga atl svara för huvudmannens personliga intressen. Detta
följer bl. a. av 13 kap. 4 § FB i lagförslaget. Det är självklart att t.ex. en
god mans ansvar i detta hänseende blir mindre om det samtidigt förordnas en
kontaktperson för huvudmannen. Har såväl kontaktperson som god man förordnats
för huvudmannen föreligger nsk för dubbelarbete. Detta bör givetvis så långt
möjligt undvikas. Även för ett sådant fall skulle den föreslagna 7 § i 11 kapifiet,
om den gjordes tillämplig även på ett god mans-uppdrag verksamt kunna bidra
till att förebygga risken för sådant dubbelarbete.
Frågan
om parts processbehörighet regleras i 11 kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken. I
paragrafens första stycke anges att envar kan vara part i en rättegång. I
paragrafens andra stycke föreskrivs att talan skall föras av den som är partens
ställföreträdare, om parten inle råder över det varom det tvistas eller tvisten
rör rättshandling som parten inte får företaga. En persons bristande
rättshandlingsförmåga kan lätt fastställas när en person är omyndigförklarad.
En sådan person saknar även processbehörighet. Det är emellertid oklart under
vilka förutsättningar en myndig person skall kunna frånkännas sin
processbehörighet och på vilket sätt en myndig person, som frånkänts sin
processbehörighet, skall kunna föra sin talan. Man måste därför räkna med att
det finns ett inte ringa antal människor som är myndiga men som av domstolen
förklaras sakna processbehörighet när de söker väcka talan eller någon söker
väcka talan mot dem.
I
överensstämmelse med nu gällande 18 kap. 3 § FB anges i den föreslag
na 4 § i 11 kapitlet i FB att en god man kan förordnas att bevaka någons
rätt om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försva
gat hälsotillstånd behöver sådan hjälp. Om rätten emellertid endast förord
nat en god man att bevaka sin huvudmans egendom uppstår frågan om
gode mannen även skall anses behörig att föra sin huvudmans talan i en 67
process,
som rör dennes egendom, i det fall huvudmannen frånkänns sin Prop: 1987/88:32 processbehörighet.
Formellt sett behäller ju huvudmannen sin rättsliga handlingsförmåga och denne
råder i princip över den egendom, som gode mannens förordnande avser. Skall
rätten i det fall rätten frånkänner huvudmannen dennes processbehörighet
särskilt förordna den gode mannen att också bevaka sin huvudmans rätt eller
skall rätten förordna en annan person att som god man bevaka huvudmannens rätt.
Rättsläget
är på denna punkt oklart. Det är enligt styrelsens mening av vikt från bl.a.
rättssäkerhetssynpunkt att det klargörs humvida en god man, som inte
uttryckligen förordnats att bevaka sin huvudmans rätt, får anses behörig att
föra sin huvudmans talan i en process, när denne fränkänts sin
processbehörighet.
Statens
handikappråd:
För
att god man ska förordnas, krävs att huvudmannen pä grund av sjukdom, hämmad
förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande, behöver hjälp
med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller söria för sin person.
Vi
är ense med utredningen om dessa bestämningar. Samtidigt understryker vi, att
de medför, att en stor personkrets har rätt att få god man förordnad. Till utveckling
av denna synpunkt framhåller vi, att nästan alla, som befinner sig på
psykiatriska sjukhus och på värdhem inom omsorgerna om psykiskt
utvecklingsstörda, är beroende av sådan hjälp som en god man förordnas för att
lämna. Enligt vär mening gäller det i hög grad även utvecklingsstörda i
gruppbostäder och personer som flyttat ut från psykiatriska sjukhus. Det
gäller i många fall även t. ex. vuxna utvecklingsstörda, som bor kvar hos sina
föräldrar eller hos andra anhöriga. Vi ser det nämligen så, att stöd från en
god man behövs fortlöpande för att bevaka den enskildes rätt. Denna gäller bl.
a., att socialtjänst- och omsorger uppfyller kvalitetskraven enligt
socialtjänst- och omsorgslagarna. Den gode mannen behövs också för hjälp med
att överklaga beslut om bistånd och omsorger, som den enskilde är missnöjd med.
Det sagda begränsar sig enligt vår övertygelse inte till de nämnda
handikappgrupperna. Åtskilliga andra finner i sin vardag behov av ett effektivt
stöd från en person som i egenskap av god man förordnats att lämna det.
Riksförsäkringsverket:
- Riksförsäkringsverket finner det dock angeläget alt den gode
mannens behörighet och förhållande till tredje man ytterligare preciseras
så att det klarare framgår vilka uppgifter som ingår i förordnandet enligt 11
kap. 4 § föräldrabalken. Det kan i ett enskilt fall vara svårt att avgöra om
en rättshandling faller inom ramen för den behörighet som anges i denna
paragraf och därigenom blir bindande för huvudmannen och gällande mot
tredje man. 68
Sveriges advokatsamfund: Prop. 1987/88:32
Utredningen
föreslår att det nuvarande godmansinsfitutet behålls i stort sett oförändrat.
När det gäller förordnande av god man i de speciella situationer som anges i
nuvarande 18 kap. I, 2 och 4 §§ FB föranleder förslaget inga erinringar.
Däremot vill samfundet på nedan anförda skäl anmäla tveksamhet i fråga om ett
bibehållande av möjligheten atl förordna god man i sådant fall som anges i 18
kap. 3 § FB (11 kap. 4 § i föreslagna lydelsen).
De
av utredningen föreslagna reglerna i 11 kap. 5 oeh 6 §§ FB, att en
rättshandling som gode mannen företar för huvudmannen inom ramen för sitt
förordnande i princip blir ogiltig om huvudmannens samtycke inte inhämtats samt
att gode mannen är skyldig att ersätta godtroende tredje man den skada som kan
drabba denne vid sädan ogiltighet, gör enligt samfundets mening godmanskapet
till ett sä grannlaga och ekonomiskt riskfyllt uppdrag att förvaltare och inle
god man bör förordnas i de fall då minsta risk för s. k. kolliderande
rättshandlingar föreligger. Redan svårigheten att med den föreslagna
regleringen rekrytera gode män torde i praktiken framtvinga en sådan utveckling.
Det
sagda leder fram till att utrymmet för förordnande av god man i de fall som
anges i förslagets 11 kap. 4 § FB kan förväntas bli mycket litet. Då fara för
kolliderande rättshandlingar kan skönjas bör följaktligen förvaltare förordnas,
och i övriga fall torde huvudmannens tillstånd som regel inte vara allvarligare
än att hans hjälpbehov kan tillgodoses med en fullmäkfig e.dyl. och utan att
god man behöver tillgripas. Väl kan tänkas fall där huvudmannen - t. ex. på
grund av medvetslöshet efter olycksfall - är ur stånd att utfärda fullmakt. Ej
heller för dessa fåtaliga fall synes ett bibehållande av möjligheten filt godmansförordnande
jämlikt 11 kap. 4 § FB vara motiverat, eftersom hjälpbehovet där kan
tillgodoses genom interimisfiskt förvaltarförordnande jämlikt 11 kap. 19 § FB.
Sammantaget
är det således samfundets bedömning att de godmanskap som kan bli aktuella
enligt förslagets 11 kap. 4 § FB är så få att det kan ifrågasättas om
möjligheten att förordna god man i dessa situationer bör behållas, eftersom det
i sådana fall bör vara möjligt alt i stället förordna förvaltare och därvid minimera
ingreppet mot den enskilde genom att utforma förvaltaruppdraget sä att de
begränsas till enbart de frägor där ett oundgängligt hjälpbehov föreligger. För
ett avskaffande av möjligheten att förordna god man i dessa fall talar även att
såväl lagsfiftningen inom ifrågavarande rättsområde som domstolshandläggningen
av hithörande frägor skulle förenklas avsevärt. Med stöd av det anförda vill
samfundet förorda att 11 kap. 4 § FB utgår ur förslaget.
Överförmyndarnämnden
i Tyresö:
Om
förslaget om det utvidgade skadeståndsansvaret för gode män ändå
genomförs bör god man aldrig kunna förordnas utan samtycke från den
som avses med godmansförordnandet. Om man, som utredningen föreslår,
vill efterbilda de skadeståndsregler som gäller för en fullmäktig enligt 69
avtalslagen,
måste i konsekvensens namn liknande krav kunna ställas på Prop. 1987/88:32 huvudmannen
i ett godmansförordnande som på den som lämnar fullmakten. För detta talar
även det underliga i synsättet att den mer ingripande åtgärden förvaltarskap
(liksom tidigare omyndighetsförklaringar) skall tillgripas för personer som
har förmåga till självständigt handlande. Den mindre ingripande åtgärden godmansförordnande
fillgrips emellertid ofta för personer som mer eller mindre helt saknar förmåga
till initiativ och självständigt handlande. Detta är en absurd konsekvens av
regelsystemet som är mycket svår att förklara för de inblandade parterna.
Överförmyndaren
i Sundsvall:
Godmanskap
Överförmyndarnämnden
anser att de nuvarande godmanskap enligt 18 kap. 3 § FB är ett bra verktyg för
att ge bistånd åt enskilda. De inrättade godmanskapen har fungerat utan några
störte problem. De få gånger huvudmannen agerat i strid med gode mannens
dispositioner, har det mestadels varit fråga om att huvudmannen påverkats av nägon
utomstående. Med de ändrade grunderna för förordnande av ett förvaltarskap
torde liknande situafioner i framtiden kunna undvikas.
För
att tydligare markera den principiella skillnaden mellan den tvångs-mässiga
naturen i ett förvaltarskap och frivilligheten i ett godmanskap, bör god man
inte kunna förordnas utan samtycke från den enskilde eller med mindre den
enskilde är ur ständ att lämna sitt samtycke. Möjligheten att förordna god man
utan samtycke, när särskilda skäl finns, bör därför utgå.
Överförmyndarnämnden
anser således, med den mindre ändring som föreslagits, att godmanskapet bör
behållas i sin nuvarande form.
Personlig
omvårdnad
Utredningen
för en diskussion om gode mannens uppgifter och utvecklar dessa särskilt
avseende skyldigheten att söria för huvudmannens person. Innebörden i denna
skyldighet exemplifieras av att gode mannen skall tillse att huvudmannens medel
används fill hans nytta. Därutöver nämns att gode mannen skall bevaka
huvudmannens rätt i personliga frågor, exempelvis i kontakt med olika
myndigheter. Exemplen är givna mot bakgrund av det bistånd som kan ges av
anhöriga och kontaktpersoner enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen.
I
1974-års lagstiftning lyftes skyldigheten att söria för huvudmans person fram
samtidigt som rätt att få arvode för arbetet med den personliga omvårdnaden
infördes. Svenska Kommunförbundet har givit rekommendationer om storleken på
arvodena. Stora insatser i personlig omvårdnad utförs av såväl förmyndare som
gode män. Mycket av det konkreta arbetet som utförs liknar till sin karaktär
uppgifter som många anhöriga utför och som ligger inom en kontaktpersons
verksamhetsfält.
Överförmyndarnämnden
anser att tiden är mogen att mer än vad som 70
skett
i förslaget precisera förvaltaren och gode mannens uppgifter att söria Prop.
1987/88:32 för huvudmannens person. Ett klarläggande skulle precisera
förvaltarens och gode mannens skyldigheter, förebygga kompetenskonflikter pch felakfiga
förväntriingar från de inblandade samt skapa klarare arvodesregler.
Riksförbundet
för utvecklingsstöra barn, ungdomar och vuxna:
Godmansinstitutet:
Som
väntat har som en följd av att godmanskap enligt 18:3 föräldrabalken infördes,
antalet omyndigförklaringar kraftigt minskat. Det kan emellerfid konstateras
att vissa svagheter alltjämt vidlåder godmansinstitutet.
För
att god man skall utses krävs enligt 18:3 ett av sjukdom, hämmad förståndsutveckling
eller liknande förhållande betingat behov av bistånd med att bevaka sin rätt,
förvalta sin egendom eller söria för sin person. God man skall emellertid
endast förordnas "där så erfordras". Utredningen föreslår samma
kriterier med tillägget att god man skall förordnas "om det behövs".
Utredningen
för ett resonemang om behovet av god man för den personliga
intressebevakningen. Utredningen har stannat för uppfattningen att det åven i
fortsättningen bör vara möjligt att förordna god man med uppgift att bevaka
huvudmannens personliga intressen. Vi delar denna uppfattning.
Vi
har emellertid av och till mött uppfattningen hos överförmyndare och domstolar
att en person som åtnjuter särskilda omsorger enligt omsorgslagen får sina
personliga intressen tillfredsställande bevakade genom omsorgsförvaltningens
försorg, varför god man inte skulle behövas. Enligl denna uppfattning skulle
behov av god man inte uppkomma förtån vid en eventuell konfliktsituation eller
om fråga av annan anledning uppkommer angående besvär över beslut enligt
omsorgslagen. Vi vänder oss mot detta synsätt.
Gode
mannen har enligt omsorgslagen skyldighet att begära särskilda omsorger i de
fall då den utvecklingsstörde uppenbart saknar förmåga att på egen hand
ta ställning till frågan. Om den utvecklingsstörde inte får de särskilda
omsorger han begär finns möjlighet till förvaltningsbesvär. I omsorgslagen sägs
beträffande de särskilda omsorgerna bl.a. att de skall syfta till att ge den utvecklingsslörde
möjlighet att leva som andra och i gemenskap med andra. Den utvecklingsstörde
skall genom de särskilda omsorgerna tillförsäkras goda levnadsvillkor. I sitt
yttrande över förslaget till omsorgslag framhöll lagrådet med hänvisning till
det nu anförda att fall kan tänkas då den enskilde visserligen kommer i
åtnjutande av viss omsorg men gör gällande att den lämnade omsorgen inte fyller
lagens krav på hur en sådan omsorg bör vara beskaffad. Domstolsprövningen
kommer dä att avse utformningen av den särskilda omsorgen, i vart fall på det
sättet att domstolen uttalar sig om humvida den särskilda omsorgen är
tillräcklig med beaktande av de kvalitetskrav som uppställs i omsorgslagen.
En
följd av det sagda blir atl gode mannens insatser behövs inte bara i
initialskedet när särskilda omsorger söks utan även för fortsatt bevak- 71
ningsarbete
beträffande omsorgernas utformning och för att när så erford- Prop. 1987/88:32 ras
överklaga beslut rörande omsorger. Det kan i sammanhanget påpekas att
omsorgslagens 10 § ålägger omsorgsnämnden att fortlöpande samräda med den
utvecklingsstördes närstående. Till närstående räknas enligt uttalande i
specialmotiveringen bl.a. förmyndare och god man. Omsorgsnämnden är också
skyldig att fill överförmyndaren anmäla när en utvecklingsstörd behöver god
man.
Mot
bakgrund av dessa förhållanden är det olyckligt att 11 kap. 4 § i utredningens
lagförslag fått en utformning som liksom nu gällande lag ger uttryck för en
inte önskvärd restriktivitet när det gäller att utse god man. Paragrafen bör
ange att god man skall utses för den som tillhör personkretsen och har ett
hjälpbehov om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
I
utredningens förslag fill kap. 13 finns allmänna bestämmelser om förmyndares,
god mans och förvaltares phkter. Enligt vår mening saknas anledning att ha
olika formuleringar när det gäller förmyndare och godman-förvaltare. I likhet
med förmyndare bör god man och förvaltare vara skyldiga att med omsorg och nit
vårda myndlingens rätt och främja hans bästa.
I
specialmotiveringen fill 13 kap. 4 § understryks att även god man och förvaltare
med begränsat uppdrag skall hålla sig informerad om huvudmannens
levnadsförhållanden och ha vissa kurativa uppgifter. Det bör tilläggas att
förvaltare och god man också måste kunna ta initiativ om huvudmannen har eft
icke uppfyllt hjälpbehov och om så behövs överklaga beslut rörande
samhällsinsatser.
2.2 Den gode mannens behörighet och förhållandet till
tredje man
Hovrätten
för Övre Norrland:
Utredningens
förslag om att uttryckligen reglera den gode mannens behörighet att företräda
huvudmannen tillstyrks av hovrätten.
Kammarrätten
i Sundsvall:
I
fråga om godmanskapsinstitutet delar kammarrätten utredningens bedömning i vad
gäller behovet av lagstiftning för alt undvika de problem som kan uppkomma bl.
a. genom att säväl en god man som hans huvudman har rätt att vidta åtgärder med
avseende på huvudmannens egendom. Enligt kammartättens mening synes dock hinder
inte möta att överlämna ät rätten att, om behov föreligger, förordna att en god
man i fråga om viss egendom eller vissa rättsliga angelägenheter - i enlighet
med vad som nu gäller - skall kunna vidta erforderiiga åtgärder utan
huvudmannens samtycke.
Sollentuna
tingsrätt:
7.2.2
Den gode mannens behörighet ochförhåUandet tid tredje man
De problem
som diskuteras i detta avsnitt saknar huvudsakligen relevans
om
den av tingsrätten förordade linjen väljes. Enligt denna förordnas ju 72
god
man överhuvudtaget aldrig i sådana fall där huvudmannen är i stånd att Prop.
1987/88:32 ge uttryck för sin vilja pä etl sätt som förtjänar att tagas på
allvar. Det är i sådana fall fullt tillräckligt med det bistånd som lämnas inom
ramen för sociallagstiftningen. Utredningens resonemang och förslag är i själva
verket utorhordentliga argument mo/just den föreslagna ordningen. Åtskilliga problem
och krav på utredningen kommer i efterhand att uppstå, om man i varie enskilt
fall skall ha atl ta ställning till huruvida huvudmannens vilja beaktats i
tillräcklig omfattning. Märk nämligen atl del i dessa fall är fråga om huvudmän
av högst skiftande karaktär och att det av godmansförord-nandena knappast kan
förväntas framgå huruvida huvudmannen är i sådant skick att man kan underlåta
att höra honom. Det är inte heller realistiskt att räkna med att risken för s.k.
kolliderande rättshandlingar elimineras enbart genom att huvudmannen säger sig
samtycka fill den gode mannens agerande. Fråga är ju i förevarande fall inte
sällan om människor som saknar förmåga till enhetligt och konsekvent handlande.
Tingsrätten
återkommer med ytterligare synpunkter i anslutning till specialmotiveringen.
11
kap. 5 §FB
De
föreslagna reglerna torde väl spegla vad som formellt anses gälla redan i dagsläget
men knappast vad som i praktiken tillämpas. Betydande svårigheter kommer atl
uppkomma om krav av förevarande slag uttryckligen ställs, härom vittnar redan
de av utredningen tagna exemplen. Som ytterligare exempel må tagas
inskrivningsmyndighets handläggningsmtiner vid prövning av ansökningar om
lagfart, när säljaren inte undertecknat personligen utan endast genom särskilt
förordnad god man.
I
dagsläget torde detta genomgående accepteras av inskrivningsmyndigheterna utan
närmare funderingar eller krav på särskild utredning. Upphöjs föreliggande
förslag till lag torde inskrivningsmyndigheterna bli tvungna att infordra
utredning i varie enskilt fall rörande orsaken till att huvudmannens samtycke
ej inhämtats. Härefter följer känsliga avvägningar humvida samtycke kan
undvaras. Prövningar av detta slag har man eljest sökt undvika inom ramen för
den starkt formaliserade inskrivningsproceduren. Mesl påtagliga blir problemen
när god man förordnats med stöd av föreslagna 11:3 (tidigare 18:4). I dagsläget
torde aldrig gode mannens fulla rättshandlingsförmåga ifrågasättas i dessa
fall, även om man strikt formelh möjligen skulle kunna göra det.
Vad
sålunda anförts utgör först och främsl argument mot att de nuvaran
de l8:3-godemännen (föreslagna ll:4-godemännen) bibehålls. Vidhåller
man trots allt att så skall ske, finns i sig inte någon erinran mot paragrafen
såvitt avser dessa gode män. Såvitt avser de gode män som kommer att
förordnas med stöd av föreslagna 11 kap. 1-3 §§ avstyrks emellertid be
stämt lagstiftning av förevarande innehåll. Del är i dessa fall fråga om
företrädare för personer som antingen är underåriga (och just därför i
behov av laga ställföreträdare) eller frånvarande (och därigenom ur stånd
att bevaka sin rätt, personligen eller genom ombud). I de fallen framstår 73
föreslagna
bestämmelser i 11 kap. 5 § som direkt olämpliga. Skall något Prop. 1987/88:32 överhuvudtaget
utsägas i lagen, så bör det snarast vara motsatsen, dvs. gode mannen bör, på
samma sätt som en förmyndare, ha full rätt att (under redovisnings- och
skadeståndsansvar) företräda den underårige eller bortovarande. Skulle en sådan
god man vara oförsiktig nog att inte beakta synpunkter från en "bortovarande"
som plötsligt dyker upp, torde skadeståndsansvar bli aktuellt.
Kalmar
tingsrätt:
Vad
angår föreslagna ändringar t fråga om god man instämmer tingsrätten utom i vad
avser ogiltighet av rättshandling som god man ingått för huvudmannen utan
dennes samtycke med åtföljande skadeståndsskyldighet för gode mannen gentemot godtroende
tredje man. Följderna av de föreslagna ändringarna bör närmare övervägas av
hänsyn fill dels den allmänna omsättningens intressen och dels svårigheten för
en god man att i alla uppkommande situationer kunna erhålla ett entydigt
samtycke från huvudmannen.
Den
föreslagna regelns inverkan pä processbehörigheten synes inte tillräckligt
belyst. Vidare kunde det ha varit av intresse att fä följderna av regeln
belysta när det gäller exempelvis inskrivningsmyndighets eller fastighetsbildningsmyndighets
prövning av fångeshandling, varigenom god man utan företett skriftligt samtycke
från huvudmannen sålt en huvudmannen tillhörig fastighet. Skall det då åligga
myndigheterna att kontrollera om det finns samtycke eller om samtycke ej kunnat
inhämtas och räcker det i så fall med att inhämta upplysningar från gode
mannen? Skall en mer omfattande undersökning göras eller kan möjligen
myndigheten utgå från att överförmyndaren prövat frägan i sitt ärende enligt 15
kap. 15 § föräldrabalken? Enligt tingsrättens mening har tillräckliga skäl
inte anförts för att frångå nuvarande rättsläge, enligt vilket gode mannen med
tredje man kan träffa avtal som binder huvudmannen.
Malmö
tingsrätt:
Ändringar
ifråga om institutet god man
Enligt
utredningsförslaget skall en god man som regel vara skyldig att inhämta
huvudmannens samtycke innan han ingår rättshandlingar för dennes räkning."
Huvudmannen skall, liksom enligt gällande lagstiftning, behälla sin
rättshandlingsförmåga.
Tingsrätten
delar utredningens uppfaUning att med de föreslagna ändringarna risken för att
den gode mannen och huvudmannen ingår kolliderande rättshandlingar kommer att
minska avsevärt. Därmed har den största nackdelen med det nuvarande godmansinstitutet
undanröjts. Tingsrätten tillstyrker de föreslagna ändringarna i godmansinstitutet
med följande påpekanden.
Tingsrätten
ifrågasätter om inte bestämmelsen i 11 kap. 5 § bör förtydli
gas. Med den föreslagna formuleringen framgår det inte att den gode 74
mannen inte behöver
inhämta samtycke från en underårig huvudman (jfr Prop. 1987/88:32
betänkandet s. 195 ö). i.
Doitastohverket:
De
sakrättsliga bestämmelser som utredningen föreslår i 11 kap. 5-6 §§ kan te sig
alltför ingripande mot en godtroende tredje man i de fall då gode mannen
handlar inom ramen för förordnandet men utan samtycke från huvudmannen och
sådant samtycke erfordras. Det kan i vart fall ifrågasättas om tredje man i
sådant fall är tillräckligt skyddad genom bestämmelsen om skadestånd. I
praktiken är det ju möjligt för en avtalskontrahent att konstatera om
huvudmannen handlar inom ramen för sitt förordnande men näst intill omöjligt
att avgöra om huvudmannens samtycke finns eller inte erfordras i det särskilda
fallet. Visserligen skyddas tredje man ibland av presumfionsregeln i 11 kap. 5
§ andra stycket men för sädana rättshandlingar som avses där torde en
eventuell förlust vara lättare att bära. För övrigt bör övervägas om begreppet
"den dagliga hushållningen" sä väl täcker t. ex. hyresbetalningar,
vilka enligt utredningens motiv skall omfattas av presumtionsregeln (s. 195).
Riksförsäkringsverket:
7.2
Godmansinstitutet
De
av utredningen föreslagna ändringarna belräffande god man markerar dennes
ställning som biträde åt huvudmannen. Problemet med kolliderande
rättshandlingar mellan den gode mannen och huvudmannen torde minska dä man bör
kunna utgå ifrån att huvudmannen i allmänhet avhåller sig från att i efterhand
handla i strid mot en åtgärd som han tidigare gett sitt samtycke till.
Riksförsäkringsverket finner det dock angeläget att den gode mannens behörighet
och förhållande till tredje man ytterligare preciseras sä att det klarare
framgår vilka uppgifter som ingår i förordnandet enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken.
Det kan i ett enskilt fall vara svårt att avgöra om en rättshandling faller
inom ramen för den behörighet som anges i denna paragraf och därigenom blir
bindande för huvudmannen och gällande mot tredje man.
Svårigheter
kan också uppstä för tredje man om han i princip alltid måste kontrollera att
huvudmannen lämnat sitt samtycke cHer att detta inte kunnat inhämtas för att
vara säker på att en rättshandling blir giltig gentemot huvudmannen. I övrigt
hänvisas till vad som sägs under 7.3 om förvaltarskap.
Beträffande
godmansförordnande gäller att huvudmannen har kvar sin
rätlshandlingsförmåga och att rättshandlingar som han ingår blir bindande
mol tredje man även om en god man förordnats för honom. En central
registrering av godmansförordnanden kan därför anses onödig utan in
skrivning vid den tingsrätt där huvudmannen är bosatt bör vara tillräcklig. 75
Riksdagens ombudsmän: Prop. 1987/88:3 2
Beträffande
godmanskap enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken harjag vid olika tillfällen
framfört uppfattningen att den nuvarande regleringen inte i alla avseenden är invändningsfri.
Vad jag har haft erinringar mot är framför allt att gällande beslämmelser inte
tar tillräcklig hänsyn till alt huvudmannen har kvar sin rättsliga
handlingsförmåga utan ger gode mannen vidsträckta formella befogenheter att
handla efter eget skön. Utredningens förslag innebär såvitt jag kan finna alt
de problem jag har haft anledning att uppmärksamma fått en tillfredsställande
lösning.
Sveriges
domareförbund:
Den
närmare regleringen av godmansinstitutet. Om bestämmelsen i 11 kap. 5 § FB
införs torde med största sannolikhet vid bedömandet av frågan om samtycke
lämnats en nästan omöjlig bevissituation uppkomma. Tredje man kommer att
drabbas onödigt hårt. Möjligheterna att kontrollera om samtycke lämnats torde
bli små. Fråga är också om inte förslaget på denna punkl och beträffande den
efterföljande skadeståndsskyldigheten skulle få den konsekvensen att få
personer vill åtaga sig ett godmansförordnande. Enligt förbundets mening bör
därför gränsen för en handlings ogiltighet och för skadeståndsskyldighet dras
vid att den gode mannen handlar utanför sitt förordnande.
Svenska
kommunförbundet:
I
förhållande till tredje man föreslås i 11 kap. 5 § att den gode mannen måste
inhämta huvudmannens samtycke till rättshandling, för att den skall bli
bindande, såvida ej huvudmannens tillständ utgör hinder för inhämtande av
dennes mening. En särskild regel föreslås för rättshandlingar, som sedvanligen
företas för den dagliga hushållningen, där huvudmannens samtycke skall anses
föreligga, om denne icke givit uttryck för annat till den mot vilken
rättshandling riktar sig.
Om
företagen rättshandling ej blir bindande föreslås i 11 kap. 6 § att gode mannen
blir skadeståndsskyldig gentemot godtroende tredje man.
Om
detta förslag genomförs innebär det risk för byråkralisering av gode männens
och överförmyndarnas verksamhet.
Överförmyndarna
kommer alt få ännu svårare än i dag att få personer att ställa upp som gode
män, då de kan komma att ådömas skadestånd till stora belopp för en
rättshandling, som enligt gode mannen företagits för huvudmannens bästa. Gode
mannen kommer ej att kunna godtaga muntligt medgivande frän huvudmannen från
bevissynpunkt. Det förekommer ofta, att en gammal/sjuk person lämnar sitt
medgivande för att strax därefter säga, att så icke skett. Såsom andra
alternativ mäste gode mannen inför varie rättshandling, om huvudmannens medgivande
ej kan erhållas, infordra läkarintyg.
För
atl en överförmyndare skall kunna godkänna en föreslagen eller
vidtagen rättshandling fordras ett medgivande från huvudmannen eller 76
läkarintyg. Detta kan komma
att innebära en fördröjning i beslutsfattandet, Prop. 1987/88:32 som kan
vara till skada för huvudmannen.
För
att tredje man skall kunna känna sig helt säker om, att en rättshandling är
bindande, kommer han att behöva fordra skriftligt medgivande eller läkarintyg.
Detta kan också komma att innebära svårigheter för gode män att pä bästa sätt
tillvarata huvudmans intresse, dä tredje man kan bli mindre benägen till att
ingå en rättshandling via en god man.
Föreslagen
bestämmelse om rättshandlingar för "den dagliga hushållningen"
kommer med säkerhet att bli orsak till tolkningstvister. Specialmotiveringen
till angiven paragraf innehåller exempel på, vad som kan anses höra till
"den dagliga hushållningen". Gode mannens ställning blir oerhört svag
gentemot huvudmannen och mot tredje man, som av någon anledning vill frånträda
en ingången rättshandling.
Om
kommunen betalar ersättningen till gode mannen kan skadeståndsskyldigheten
komma att drabba kommunen.
Någon
anledning alt försvaga nuvarande regler rörande godmansskap i 18 kap. 3 § föräldrabalken
kan ej anses föreligga.
Svenska
bankföreningen:
Särskilt
om godmansinstitutet
När
det först gäller godmansinstitutet är utgångspunkten i förslaget således att
gode mannen skall inhämta huvudmannens samtycke till en rättshandling för
dennes räkning. Utredningen har vidare föreslagit en presumtionsregel som
skall minska kravet på kontroll. Den gode mannen får på detta sätt enligt
utredningen samma ställning som en fullmäktig. Tredje man blir härigenom i
princip tvungen att innan en rättshandling ingås med den gode mannen,
kontrollera att huvudmannen antingen har lämnat sitt samtycke eller att
omständigheterna är sådana att samtycke inte har kunnat inhämtas. Presumtionsregeln
kan emellertid brytas genom att huvudmannen i efterhand förklarar att han inte
godkänner den av gode mannen vidtagna rättshandlingen och detta oavsett om
samtycke förelåg vid tidpunkten för rättshandlingen. Dessa regler gör det i
princip omöjligt för tredje man att i förväg bedöma om en rättshandling kommer
att bli bindande eller ej. En sådan ordning är inte godtagbar.
Om ett godmansinstitut
enligt de föreslagna reglerna skall kunna accep
teras måste enligt bankföreningens mening i vart fall möjligheten atl kon
trollera att vederbörligt samtycke till gode mannens rättshandlingar före
ligger förbättras. Det är också nödvändigt alt de begränsningar som kan
gälla belräffande gode mannens behörighet blir så klara och entydiga som
möjligt. Del sagda bör åstadkommas genom ett generellt krav pä fullmakt
för gode mannen atl för huvudmannens räkning ingå rättshandhngar på
förmögenhetsrättens område. En sådan fullmakt skulle vara skriftlig och
kunna företes vid behov. Den borde kunna ges antingen en mer generell
giltighet eller avse viss angiven rättshandling. Förekomsten av sådan full
makt skulle ha den verkan att rättshandling som företas inom ramen för
den alltid blir giltig, såvida inte omständigheterna är sådana att t. ex. 1924 77
års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av
mbbad själs- Prop. 1987/88:32 verksarnhet är fillämplig. I vissa fall bör redan
i godmansförordnandet kunna föras in en föreskrift om att samtycke inte behövs
för gode mannens behörighet. Detta skulle kunna göras i de fall där det framslår
som uppenbart att samtycke inte kan ges, t.ex. på grund av huvudmannens sjuk-domsfillstånd.
Föreningen Sveriges överförmyndare:
Avsndt 7.2.2 Den gode mannens behörighet ochförhåUandet
till tredje man
Föreningen instämmer i utredningens förslag att en
rättshandling inte skall vara bindande för huvudmannen, om gode mannen har
företagit densamma utan huvudmannens samtycke, och detta hade varit möjligt att
inhämta. Förslaget om en presumtionsregel för den dagliga hushållningen synes
nödvändig för att minska kravet på en omfattande kontroll. Med den
exemplifiering som utredningen lämnar i specialmotiveringen, beträffande vad
som skall anses ingå i den dagliga hushållningen, torde de flesta
rättshandlingar kunna genomföras utan att huvudmannens samtycke behöver
ifrågasättas.
Även om det kan anses rimligt att gode mannen fär ett
skadeståndsansvar gentemot godtroende tredje man, anser föreningen att
utredningen går för långt med sitt förslag. Man bör ha i minnet att de flesta
som åtager sig att vara gode män saknar speciella kunskaper för uppdraget. Det
är i de flesta fall fråga om anhöriga eller bekanta till huvudmannen. Skulle
förslaget om skadeståndsansvar genomföras i enlighet med utredningens förslag,
torde inte längre sådana personer våga åtaga sig uppdrag. För att undvika en
sådan utveckling, föreslår föreningen att skadeståndsansvar endast skall komma
i fråga när gode mannen av uppsåt eller vårdslöshet avstår från att inhämta huvudmannens
samtycke, trots att detta är möjligt.
Överförmyndarnämnden i Stockhohn:
Avsnitt 7.2.2 Den gode mannens behörighet och förhållandet
till tredje man
Nämnden fillstyrker den föreslagna presumtionsregeln. Med
en sådan regel blir inte uppdraget så betungande för gode mannen. Beträffande
rättshandlingar som ligger utanför den dagliga hushållningen anser nämnden i
likhet med vad utredningen föreslår att en rättshandling inte skall binda
huvudmannen om gode mannen avstår från att inhämta huvudmannens samtycke trots
att delta är möjligt.
Det skadeståndsansvar som utredningen ålägger gode mannen
anser sig
dock nämnden inte kunna tillstyrka. I de flesta godmanskap är det anhöri
ga, vänner eller arbetskamrater till huvudmannen sorn har åtagit sig god
manskapet. Skulle utredningens förslag genomföras, kan det befaras att
dessa personer inte längre vågar vara gode män. Ur nämndens synpunkt
vore det därför bättre att skadeståndsansvaret endast aktualiseras när gode 78
mannen av uppsåt eller
vårdslöshet har underlåtit att inhämta det sam- Prop. 1987/88:32 tycke
huvudmannen skulle ha kunnat lämna.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
7.2.2
Den gode mannens behörighet och förhållandet tdl tredje man
Överförmyndarnämnden
är av den uppfattningen att godmanskap i dess nuvarande form har fungerat övcrtaskande
väl. Svagheten är mycket rikfigt de intressekollisioner, som kan uppstå mellan
huvudmannen och gode mannen. Om förvaltarskapet utformas lill ett flexibelt
instrument och som kan tillgripas redan i inledningsskedet, bör godmanskapet
kunna fungera i sin nuvarande form.
Förslaget
alt samtycke skall inhämtas i alla lägen från huvudmannen, utom när det gäller hushållsgäld
är inte bra. Det är alltför långtgående, tungrott och byråkratiskt och det
kommer att bli svårt att rekrytera gode män, som är villiga att ställa upp
särskilt med risk för skadeståndskrav. Man får också ha i minnet att äldre
människor, vilket störte delen av klientelet ulgör, lätt ändrar sig från den
ena dagen lill den andra. Följden skulle bli ökade krav på läkarintyg och
skriftliga samtycken. Enda undantaget då samtycke icke erfordras skulle enligt
utredningens förslag vara för den dagliga hushållningen. Det förefaller inte
särskilt realistiskt, med hänsyn till atl i denna typ av fall brukar man inte
anordna godmanskap utan söka andra praktiska lösningar.
Överförmyndarnämnden
föreslår att det skall föreligga uppsåt eller vårdslöshet för att skadeståndsansvar
skall inträda i fall då gode mannen avstått från att inhämta samtycke från
huvudmannen, trots att detta varit möjligt.
Överförmyndarnämnden
i Tyresö:
Nämnden
vänder sig emellertid mot del utvidgade skadeståndsansvar för gode män som
utredningen föreslår. Genomförs förslaget kommer flera problem att uppslå för
överförmyndarna. Det kommer att bli svårare att rekrytera gode män eftersom
överförmyndarna måste ställa större krav pä dessa. Det är redan idag inte
problemfritt att rekrytera gode män. Än svårare blir det med utredningens
förslag, om gode männen riskerar att bli drabbade av skadeståndsansvar för en
handling som enligt gode mannen företagits för huvudmannens bästa. Detta medför
ocksä att de föreslagna reglerna blir kostnadsdrivande vad gäller arvodena. De
nuvarande reglerna i 18 kap. 8 § jfrd med 13 kap. 9 § FB bör därför kvarstå
oförändrade.
Överförmyndarnämnden
i Karlskrona:
7.2.2
Den gode mannens behörighet och förhållande tdl tredje man
Nämnden
anser att utredningens förslag att begränsa gode mannens behö
righet att företräda sin huvudman är allt för snävt begränsad till att avse 79
endast
rättshandlingar, som sedvanligen företas för den dagliga hushåll- Prop.
1987/88:32 ningen.
När
god man förordnas är ofta orsaken att huvudmannens förhållanden är kritiska i
något avseende, det kan gälla boendet men vanligen gäller det de ekonomiska
förhållandena. Huvudmannen kan sålunda under en längre fid ha underiåtit aU
lyfta sin pension eller betala sina räkningar. Inte ovanligt är att huvudmannen
förvarar stora penningbelopp i hemmet. Gode mannen mäste ha behörighet att ullvarataga
sin huvudmans intressen på bästa sätt även om samtycke i alla fall inte kan
erhållas. Detta gäller t. ex. omhändertagande av kontanterna där ofta
meningarna kan gå isär mellan huvudmannen och gode mannen. Enligt den
föreslagna lagtexten synes inte gode mannens behörighet omfatta omplacering av
huvudmannens tillgångar. Sådana åtgärder synes inte falla under begreppet
daglig hushållning, varför en kollision synes uppkomma mellan lagförslaget och
bestämmelserna i SFS 1974:1048 om placering av omyndigs medel. Hur bankerna skall
kunna förvissa sig om att gode mannen äger rätt att insätta omhändertagna
medel eller göra nödvändiga omplaceringar av tillgångarna synes inte ha
beaktats av utredningen.
Överförmyndarnämnden
i Sundsvall:
Den
av utredningen föreslagna modellen för gode mannens behörighet finner nämnden turigarbetad
och mer som en teoretisk konstruktion än en prakfisk avvägning mellan
motstående intressen. Det som synes styrt utredningens förslag är önskemålet
att eliminera risken för kolliderande rättshandlingar. Utredningen har därvid fömtsatt
ätt en huvudman, som lämnat sitt samtycke till en rättshandling av gode mannen,
inte därefter ändrar sig. Nämndens erfarenhet är dock att många huvudmän just
på grund av sin sinnesbeskaffenhet har alltför lätt att ändra sig - många gånger
efter ufifrån kommande påverkan. Detta visar att risken för kolliderande rättshandlingar
inte är eliminerad genom utredningens förslag.
De
flesta godmanskap med förvaltningsuppdrag har idag tillkommit utan att
huvudmannen lämnat sitt samtycke pä grund av att han varit ur stånd därtill.
Även fortsättningsvis torde de flesta godmanskap tillkomma på motsvarande sätt.
Huvudmännen i dessa godmanskap torde också vara ur ständ att lämna sitt
samtycke till de rättshandlingar gode mannen måste vidta för deras räkning.
Utredningen
föreslår en utvidgad skadeståndsskyldighet gentemot tredje man för god man som
handlat utan samtycke frän huvudmannen. Samtidigt förutsätts att samtycket från
huvudmannen kan vara ett tyst samtycke eller ett generellt samtycke. Troligt är
att många gode män för att skydda sig själva mot skadeståndsanspråk och för att
få en smidigare förvaltning kommer att, där så är möjligt, införskaffa
generella samtycken från sina huvudmän.
Med
hänsyn till förhållandet alt dels de flesta goda män självständigt
kommer att handha förvaltningen, enär huvudmannen är ur stånd att lämna
sitt samtycke, dels att återstående gode män kommer att arbeta med 80
generella
samtycken, förefaller det egendomligt att god man enligt forsla- Prop.
1987/88:32 get principiellt skall uppfattas som enbart ett biträde.
Nämnden
förmodar vidare att den ovan nämnda utvidgade skadeståndsskyldigheten kan
komma atl ytterhgare försvåra rekryteringen av gode män samt ha en direkt kostnadspådrivande
effekt pä gode männens arvode.
Godemans-
och förmyndarföreningen i Stockholm:
Allmänna
överväganden 7.2.2 och 7.3.3 om gode mannens och förvaltarens förhållande till
tredje man
I
så väl lagförslaget som i allmänna överväganden framhälles det skadeståndsansvar,
som vilar på godmannen/förvaltaren. Givetvis är det en . självklarhet att
uppdragstagaren, som av vårdslöshet eller med uppsåt tillfogar huvudmannen
ekonomisk skada, skall vara skadeståndsskyldig.
Annorlunda
år det när godmannen/förvaltaren handlat i bästa välmening och i god tro och
ändå kan komma att tillfoga huvudmannen skada. Erforderligt medgivande kan ha
inhämtats, men huvudmannen kan vara labil i sina omdömen och slåndpunklstaganden.
Dessutom kan anhöriga i efterhand göra gällande att förvaltaren påverkat
huvudmannen till visst handlande som sedermera visar sig ha för huvudmannen
negativa konsekvenser. Många kan inför dessa möjligheter tveka inför uppgiften
och detta är därför hämmande inför rekryteringsmöjligheterna.
Även
om skador av här angivet slag sällan förekommer, finns dock risken för skada.
Detta kan å andra sidan göra att godmannen/förvaltaren passiviseras i sitt
handlande. För atl ekonomiskt skydda sig kan en god man/förvaltare teckna
ansvarsförsäkring. Men dennes arvode för uppdraget är i regel sä ringa atl det
inte räcker till täckandet av en egen ansvarsförsäkring eller annat behövligt
försäkringsskydd. Möjlighet för uppdragstagare att genom eventuellt det
allmännas försorg erhålla likvärdigt skydd, som föreligger för fast anställd
befattningshavare, bör allvarligt övervägas.
Presumtionsregeln,
som beskrives i utredningen fär inte bli för restriktiv. Har god man
förordnats är inte sällan anledningen den, att huvudmannen har svårighet att
fatta relevanta beslut.
Även
makes mening skall enligt utredningsförslaget inhämtas i angelägenheter av
vikt. Har huvudmannen och dennes make/maka olika meningar kommer godmannen/förvaltaren
i en ibland svårlöst konflikt. Särskilt är detta fallet när huvudmannen har
benägenhet att ofta ändra ståndpunkt.
Det
kan därför förmodas, att arbetet för godmannen/förvaltaren kan bli tungrott.
Ett omfattande arbete med all införskaffa läkarintyg om huvudmannens hälsa
kommer att få utföras. Skall huvudmannen ge skriftligt samtycke bör hans
namnteckning bevittnas. Detta ställer krav pä att vittnen skall närvara.
Vi
är medvetna om att enligt förslaget finns vissa möjligheter att tillämpa
särskilt handlande i händelse av huvudmannens psykiska ohälsa, men vi
önskar att dessa ges en tolkning - exempelvis i anvisningar angående
tillämpning av lagen - som kan vara lättfattliga för presumtiva gode män 81
6
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 32
och förvaltare. Redan nu
har ofta önskemål framförts till föreningen att Prop. 1987/88:32 söka
påverka tillsättande myndighel alt stä till förfogande för lättfattliga
anvisningar om uppdragets praktiska utförande som komplement till lagtexten.
Folkpartiets
kvinnoförbund:
Frivilligheten
i godmans/huvudmans-förhållandet enligt förslaget är positivt. Samtycke
erfordras av huvudmannen för god-mannen vid rättshandlingar, som inte enbart
avser den dagliga försörjningen. Dock bör rättshandling, som en god man ingår
för huvudmannens räkning utan dennes samtycke bli bindande för huvudmannen, om
gode mannen handlar inom sitt förordnande. I annat fall kan utövandet av godmanskapen
försvåras. Självklart bör god man, som handlar utan huvudmannens samtycke, dä
detta bort inhämtats, göras ansvarig.
Centerns
kvinnoförbund:
Utredningen
föreslår också en del ändringar av godmansinstitutet för att det klarare skall
framgå att den sorn har fått god man behåller sin rättsliga handlingsförmåga.
Den gode mannen skall som regel vara skyldig att inhämta huvudmannens samtycke
till de rättshandlingar han vill ingå för dennes räkning. Undantag gäller om
huvudmannens tillstånd utgör hinder mot inhämtande av hans eller hennes mening
eller om huvudmannens mening av någon annan orsak inte kan inhämtas. En
rättshandling som den gode mannen utan samtycke har ingått för huvudmannen blir
i princip ogiltig.
Det
kan uppstä svårighet att konstatera om huvudman och god man har varit överens
om tvist skulle uppstå. Detta kan leda till svårigheter vid rekrytering men
behövs för alt undvika missbruk. Det bör understrykas att god man är en person
som har ett allmänt förtroende i samhället.
Försäkringskasseförbundet:
Försäkringskassans
arbete och godmansinstitutet
Försäkringskassorna
ska göra utbetalningar enligt lagen om allmän försäkring (AFL) till en behörig
mottagare. Det vill säga, till den försäkrade eller till annan person som har
fullmakt eller är legal ställföreträdare. Om medlen betalas till person eller insfitufion
som inte är behörig mottagare, riskerar försäkringskassan atl bli skyldig att
betala medlen ännu en gång, eventuellt i form av skadestånd pä grund av
värdslös myndighetsutövning. Om exempelvis pension under flera år utbetalats
till obehörig, kan anspråken gälla mycket höga belopp.
Enligt
delbetänkandets förslag kommer huvudmannen att få en starkare
ställning jämfört med dagens godmansinsfitut. Utbetalningar kan då inte
utan vidare göras fill en god man. Med tanke på risken för skadeståndskrav
måste försäkringskassan skaffa bevis som säger att huvudmannen gett sitt 82
samtycke
till utbetalningen. Har den gode mannen utsetts för nägon som är Prop.
1987/88:32 ur ständ att ge sitt samtycke, mäste även ett läkarintyg om
huvudmannens hälsotillstånd skaffas fram. Dessa kompletteringar ger
försäkringskassorna ett betydande merarbete.
Överförmyndaren
i Vilhelmina:
Skulle
utredningens förslag bli lag att gode mannen fär ett skadeståndsansvar
gentemot tredje man sä kommer det att bli näst intill omöjligt att kunna fä
människor att åtaga sig uppdrag som god man. Man måste ha i minnet att de flesta
åtager sig uppdraget att vara god man utan några speciella kunskaper, vilket
innebär att det blir jurister, advokater och dyl. som blir förvaltare och god
man, och jag inte bara tror utan är övertygad att man inte har vunnit något med
detta. För att undvika att vi hamnar i en sådan situation, anser jag att
skadeståndsansvar endast ska komma i fräga om gode mannen av uppsåt eller
vårdslöshet vållat huvudmannen skada.
Utredningen
speglar den bilden att det skulle bara vara att utse god man eller förvaltare -
vilket är en helt felaktig bild - det är redan i dag stora svårigheter att få
god man och förmyndare och i synnerhet där det är en svår huvudman - eller
besvärliga släktingar och därför ska inte lagsfiftningen ytterligare
försvåra möjligheten atl kunna få människor att åtaga sig uppdrag som god man
och förvaltare, genom att starkare än nu avkräva ansvar. Den föreslagna skadeständsskyldigheten
för gode mannen som inte samräder med sin huvudman, anser jag vara alltför
långtgående. Genomförs förslaget kommer detta att medföra stora svårigheter när
det gäller rekrytering av gode män i fortsättningen.
3 Förvaltare
3.1 Allmänna förutsättningar för förvaltarförordnande
Hovrätten
för Övre Norrland:
Förvaltarskapsinstituteis
utformning
Förutsättningarna
för alt anordna förvaltarskap överensstämmer i huvudsak med vad som nU krävs
för en omyndigförklaring och institutet är avsett som en utväg då förordnande
av god man inte bedöms vara tillräckligt eller i fall då ett förordnande av god
man inte har visat sig vara ett tillräckligt sätl att bereda huvudmannen skydd.
Hovrätten anser att utredningens förslag om förutsättningarna för förvaltarskap
är väl avvägda.
Sollentuna
tingsrätt:
7.3.1
Allmänna förutsättningar för förvaltarförordnande
Tingsrätten kan instämma i
allt som sägs i detta avsnitt, frånsett tankarna
på elt godmanskap som
alternativ till förvaltarskap. I denna del hänvisas 83
till vad tidigare sagts
ovan. Förvaltarskap bör tillgripas så snart behov Prop. 1987/88:32 därav
föreligger och det inte står klart att den enskildes hjälpbehov kan tillgodoses
på annat, mindre ingripande sätt.
II kap.7
§FB
Mot
innehållet i sak fmns föga att invända; tingsrätten har dock säsom redovisats
i det föregående - intagit en annan ståndpunkt än utredningen till de gode män
som avses skola förordnas enligt 11:4 FB. Godtas denna ståndpunkt, följer därav
ett behov av att omformulera nu förevarande paragraf. Den bör däriämte, liksom
följande paragrafer, flyttas till annan plats, jfr vad som i den delen sagts i
anslutning till avsnitt 7.6.
Malmö
tingsrätt:
Utredningen
föreslär att tillämpningsområdet för förvaltarskapet vidgas i förhällande till
vad som nu gäller för en omyndigförklaring. Någon närmare motivering till
detta lämnas inte i betänkandet (jfr s. 180 n). Tingsrätten kan inte, med
utgångspunkt från den erfarenhet på detta område som finns inom domstolen,
vitsorda att det behövs ett så vitt tillämpningsområde och utredningen har ju,
som redan berörts, inte visat atl det finns ett sådant behov. Tingsrätten
förordar i fråga om huvudmannens hälsotillstånd att fömtsättningarna för förvaltarskap
blir desamma som nu vid omyndigförklaring.
Sundsvalls
tingsrätt:
Det
förstärkta godmansinstitutet
Om
omyndigförklaringsinstitutet avskaffas, behöver givetvis de ifrågavarande
personerna med psykiska handikapp även i fortsättningen bistånd och hjälp med
sina angelägenheter. Vad utredningen i denna del föreslagit vill tingsrätten i
huvudsak tillstyrka.
Före
1974 års lagändring gällde att god man kunde förordnas endast för
mera tillfälliga och kortvariga behov av bistånd genom en ställföreträdare.
Och av ålder torde ett uppdrag som god man allfid haft denna karaktär.
Genom 1974 års lagändring (FB 18:3) fillkom ett nytt slag av god man för
att tillgodose samma permanenta behov som en förmyndare men utan
dennes rätt att företaga rättshandlingar för huvudmannens räkning. Denne
gode man har nu bibehållits i förslaget. Det kunde emellertid måhända
övervägas att nu i stället återgå fill den gamla ordningen med god man för
endast tillfälliga uppdrag och låta den nya formen av bistånd - förvaltaren
gälla för alla mera permanenta uppdrag. Man finge då en förvaltare vars
uppdrag allt efter behovet kunde bestämmas till att gälla antingen endast
sådant bistånd som avses i nuvarande 18 kap. 3 § föräldrabalken eller till
att dessutom vara förenat med rätt att i närmare angiven omfattning
företaga rättshandlingar för huvudmannens räkning. 84
Datainspektionen: Prop. 1987/88:32
Avsndt
7.2.1 och 7.2.2 saml 7.3.2 och 7.3.3
Om
omyndigförklaring inte längre skall kunna ske, är det i vissa fall nödvändigt
att i annan ordning kunna beröva den enskilde rådigheten över hans egendom.
Utredningen föreslår att det behovet tillgodoses genom att rättsordningen
tillförs ett nytt insfitut kallat förvaltarförordnande. Fömtsättningarna för
att rätten skall fä meddela ett sådant förordnande anges i 11 kap. 7 §
lagförslaget.
Det
finns enligl datainspektionens mening inget att invända mol att förvaltare
förordnas i sädana fall i vilka omyndigförklaring kan förekomma enligl den
lagstiftning som gäller nu. Förvaltare bör emellertid i viss utsträckning kunna
förordnas även dämtöver. Det fär anses klarlagt att det finns vissa situationer
där det föreligger ett behov av att kunna ge den enskilde ett effektivare stöd
än ett godmansförordnande innebär och där en omyndigförklaring framstår som en
alltför ingripande åtgärd.
Ett
sådant behov har hos inspektionen manifesterats bl.a. på det sättet att
kreditupplysningsföretagen begärt tillstånd att föra in uppgift om meddelade godmanskap
i sina register. Datainspektionen har motsatt sig en sådan registrering.
Jämfört
med den ordning som råder i dag framstår förvaltarförordnandet som en partiell
omyndigförklaring. Dl anser att insfitutet utformats på ett tiUtalande sätt.
Den rådighetsinskränkning som drabbar den enskilde kan ges en större eller
mindre omfattning beroende på behovet i det enskilda fallet.
Kvar
står emellertid att förordnandet innebär ett långtgående ingrepp i den
enskildes integritet. Det är därför av stor betydelse hur kriterierna för att förvaltarförordnande
skall få meddelas är utformade.
Om
detta kan ufiäsas i det nyss angivna lagrummet att fömtsättningarna för ett förvaltarförordnande
väsentligen skall vara desamma som idag gäller för förordnande av god man.
Förvaltare skall förordnas när det inte är tillräckligt att god man förordnas
eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp.
Del
fmns i och för sig inte någon anledning att tro annat än att domstolarna
kommer att iaktta återhållsamhet med förvaltarförordnanden. DI ifrågasätter
emellertid om inte kriterierna för förordnanden bör skärpas avsevärt med hänsyn
till ingreppets betydelse för den enskilde. En lösning kan vara att i lagtexten
införa ett krav på atl det skall vara uppenbart att en mindre ingripande åtgärd
inte är tillräcklig.
Datainspektionen
anser atl en utvärdering bör göras en lämplig fid efter ett införande av förvaltarinsfitutet,
så att man får klarhet att insfitutet inte kommit att användas i en inte avsedd
utsträckning.
Socialstyrelsen:
God
man och förvaltare - 11 kap. 4 och 7 §§ FB
Av 11 kap. 4 § FB i
lagförslaget framgår att råtlen, om det behövs, skall
förordna god man för den
som på grund av sjukdom, hämmad förstånds- 85
utveckling
eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, Prop.
1987/88:32 förvalta sin egendom eller söria för sin person. I 11 kap. 7 § FB i
lagförslaget anges att de grundläggande förutsättningarna för ett förvaltarförordnande
är desamma som vid ett förordnande av god man. Ett förordnande av förvaltare är
emellertid förbehållet de situationer då ett godmansförordnande inte är fillräckligt.
Lika lite som när det gäller förordnande av god man enligt 11 kap. 4 § FB är
möjligheten att förordna förvaltare begränsad fill fall då den enskildes
hjälpbehov är föranlett av etl psykiskt svaghetstillstånd. Allmän
ålderdomssvaghet eller fysisk sjukdom är i sig tillräckligt. Något krav på att
tillståndet skall vara permanent har heller inte uppställts. Tanken är sålunda
att domstolen först skall pröva om det är tillräckligt att förordna god man
innan ett förvaltarförordnande tillgrips. Förvaltarförordnandet medför att den
enskilde i visst avseende förlorar sin rättshandlingsförmåga och därmed sin självbestämmanderätt.
Det är enligt socialstyrelsens uppfattning vikfigt att den enskilda inte
fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än som är klart
befogat. Styrelsen vill därför särskilt understryka viklen av att den enskildes
behov av bistånd ordentligt utreds och klarläggs vid handläggningen av ett godmans-
eller förvaltarärende samt att god man eller förvaltare inte förordnas när den enskildes
hjälpbehov kan tillgodoses på någol annat mindre ingripande sätt t. ex. genom
anhörig, genom kontaktperson förordnad med stöd av 10 § 3 st. socialtjänsfiagen
(SoL) eller 4 § 1 p. lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.
fl. eller genom ombud.
Sveriges
advokatsamfund:
Samfundet
finner det föreslagna förvaltarinstitutet väl ägnat att tillgodose det nämnda
behovet utan att för den skull medföra de långtgående inskränkningar i den
enskildes rättshandlingsförmåga som kännetecknar de nuvarande
omyndigförklaringarna. Samfundet tillstyrker därför utredningens förslag i denna
del.
Svenska
sparbanksföreningen:
Utredningen
förutsätter att insfitutet god man bl. a. skall innebära att rättshandling av
god man i princip blir giltig blott om huvudmannen lämnat sitt samtycke. Mot bakgmnd
härav ter det sig egendomligt att utredningen anser, alt den som pä grund av
sitt tillständ helt saknar förmåga att ge sitt samtycke skall ha god man och
inte förvaltare. Föreningen anser att det naturliga i detta fall vore att
förordna en förvaltare.
Föreningen
Sveriges överförmyndare:
7.3.1
Allmänna förutsättningar för förvaltarförordnanden
Enligt
utredningens förslag måste det först undersökas om det inte är
fillräckligt att förordna god man innan ett förvaltarförordnande kan komma
i fråga. Föreningen delar inte den uppfattningen och anser inte att förval
larskapen enbart skall ses som ett komplement till godmanskapen. Det bör 86
i stället vara möjligt att
direkt anordna förvaltarskap när det anses lämpligt Prop. 1987/88:32 eller erforderligt.
Förvaltarskapet skall således markeras som ett självständigt institut.
Överförmyndarnämnden
i Stockholm:
Avsnitt
7.3.1 AUmänna förutsättningar för förvaltarförordnanden
I fräga
om huvudmannens hälsotillstånd föreslär utredningen att samma förutsättningar
skall råda som vid anordnande av godmanskap enligt nuvarande 18 kap. 3 § FB.
Dessutom föreslås att förvaltare endast skall förordnas om det inte är fillräckligt
att god man förordnas eller att huvudmannen fär hjälp på något annat mindre
ingripande sätt.
Enligt
nämndens uppfattning finnes det förutsättningar för att det nya institutet förvaltarskap
skall kunna bli till hjälp och nytta för många i framtiden. Av betydelse är
dock att lagstiftningen inte uppställer villkor som försvårar möjligheterna att
anordna förvaltarskap. Utredningen har dock tyvärt - antagligen på gmnd av sin
ambition att inte föreslå mer ingripande åtgärder än nödvändigt - åstadkommit
ett förslag som torde medföra att antalet förvaltarskap kommer att begränsas.
Med den föreslagna utformningen av lagen kan nämligen varie sökande - innan godmanskap
har prövats och befunnits otillräckligt - få svårt att övertyga rätten om
nödvändigheten av förvaltarskap. En sådan utveckling är inte i de hjälpbehövandes
intresse.
Enligt
överförmyndarnämndens uppfattning bör därför lagen få en utformning som medger
anordnande av förvaltarskap utan prövning av om det är tillräckligt med godmanskap.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
7.3.1
Allmänna förutsättningar för förvaltarförordnanden
Överförmyndarnämnden
anser, att man initialt skall kunna anordna förvaltarskap. Under denna fömtsättning
är förvaltarskapet bra och kan bli ett utmärkt instmment. Förvaltarskapet bör
vara ett självständigt institut. Rätt utnyttjat är flexibiliteten viktig med
dess möjligheter till adekvata åtgärder och med sä små ingrepp som möjligt i
den enskildes rältshandlingsförmäga.
Överförmyndarnämnden
i Karlskrona:
7.3.1
AUmänna förutsättningar för förvaharförordnanden
Det
framgår inte klart av föreslagen lagtext om god man först måste förordnas och
detta konstateras otillräckligt innan förvaltare kan förordnas.
Som regel har
överförmyndaren en god uppfattning om den hjälpbe
hövandes status genom läkarintyg, kurators yttrande och samtal med den
sjuke närstående personer. Om den sjuke lider av förvirtingstillstånd kan
en tidsutdräkt med förordnande av förvaltare medföra att den sjuke hinner 87
förorsaka sin ekonomi svårartade
skador, om man först måste gå via ett Prop. 1987/88:32 godmansförordnande.
Nämnden anser därför att förvaltare skall kunna förordnas direkt i de fall där
sä anses nödvändigt.
Överförmyndarnämnden
i Sundsvall:
Utredningens
förslag om att samma grunder införs för förordnande av förvaltarskap som idag
föreligger för förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § FB är positivt och
möjliggör att förvaltarskap kan inrättas i situationer när idag de medicinska
förutsättningarna saknas för en omyndigförklaring. Genom att gmndema för
inrättande av förvaltarskap vidgas underlättas också möjligheterna att inrätta förvaltarskap
i de fall risk för kolliderande rättshandlingar föreligger. Detta innebär också
att skälen för att godmanskapen i sin nuvarande form bibehålls.
Landsorganisationen
i Sverige:
Huvudreglerna
för förvaltarskapet, vilka LO ställer sig bakom, är följande: De allmänna fömtsättningarna
för ett förvaltarförordnande är samma som vid förordnandet av god man. En
förvaltare kan sålunda förordnas, när någon på gmnd av sjukdom, hämmad
förståndsutveckling, försvagat hälsofillständ eller liknande behöver hjälp med
att bevaka sin räft, förvalta sin egendom eller söria för sin person.
Moderata
ungdomsförbundet:
---- Det
av utredningen föreslagna systemet med förvaltarskap finner
Moderata
Ungdomsförbundet vara en bra lösning.
Det
är dock viktigt att inskärpa att fortsatt restriktivitet skall råda. Möjligheten
att göra inskränkningar i förvaltarskapets rättsverkningar, bör inte innebära
att domstolar oftare tillgriper förvaltarskap än man idag använder sig av
omyndigförklaring. Även i fortsättningen bör ett förordnande av god man komma
i första hand.
Förmyndarverksamheten
vid Göteborgs sjukvård:
I
utredningen omnämns på ett flertal ställen problem med kolliderande rättshandlingar.
I den kategori av ärenden vi handlägger har vi ofta problem med detta. För vår
del blir en konsekvens av den nya lagstiftningen att en hel-del godmanskap bör
övergå till förvaltarskap.
3.2 Förvaltarskapets omfattning
Svea
hovrätt:
Förslaget
lämnar utrymme för att den enskilde samtidigt kan företrädas av
förvaltare i vissa angelägenheter och av god man enligt 11:4 FB i andra. En
sädan ordning framstår som tveksam. Den kan, särskill mol bakgmnd av
förvaltarens och gode mannens skilda behörigheter, te sig förvirrande och 8i
skapa
gränsdragningsproblem, framför allt för tredje man. Naturligare är Prop.
1987/88:32 att vid behov utsträcka räckvidden av förvaltarskapet.
Hovrätten
för Övre Norrland:
Det
föreslagna förvaltarinstitutet innebär att elt förvaltarförordnande kan begränsas
till att avse viss egendom eller ingående av rättshandling av visst slag. Förvaltarförordnande
kan alltså utformas så att huvudmannen får en partiell rättshandlingsförmåga
och inte, som vid en omyndigförklaring, nära nog fullständigt har förlorat sin
rättshandlingsförmåga. Enligl hovrätten hade det varit värdefullt om
utredningen utförligare kunnat belysa de komplikationer som trots allt kan
tänkas uppkomma genom den föreslagna ordningen. Exempelvis kan för en tredje
man uppstå svårigheter atl avgöra om förvaltaren i ett visst fall äger
företräda den omyndige eller om denne pä egen hand kan ingå en viss rättshandling
med bindande verkan. Det bör dock noteras att motsvarande problem också finns
när det gäller underåriga och omyndigförklarade. De antydda svårigheterna
synes inte heller bh så stora att man har anledning att ställa sig avvisande
till den föreslagna ordningen.
Kammarrätten
i Sundsvall:
Enligt
kammartättens mening bör förvaltare som avses i utredningens förslag kunna
utses även för att företräda huvudmannen i angelägenhet rörande hans egen
adoption.
11
kap. 7 § FB
I
den föreslagna paragrafen föreskrivs bl.a. att rätten får överlåta åt
överförmyndaren att lämna närmare föreskrifter om ett förvaltaruppdrags omfattning.
Av motiveringen framgår visserligen att därmed avses föreskrifter inom ramen
för det förvaltamppdrag som rätten beslutar om. Det bör emellertid övervägas
att i tydlighetens intresse ange att en delegering till överförmyndaren inte
kan innefatta sådan ändring av förvaltaruppdraget i form av inskränkning eller
utvidgning av dess omfattning som rätten enligt 11 kap. 24 § i förslaget har
att besluta om.
Sollentuna
tingsrätt:
7.3.2
Förvaltarskapets omfattning
Tingsrätten
delar även i detta avsnitt utredningens tankegångar frånsett en
enda punkt. Såsom närmare utvecklats i det föregående bör nämligen en
förvaltare, lika litet som en god man, åläggas att sörja för huvudmannens
person. Denna uppgift bör med fördel anförtros personal inom samhällets
socialvård. Detta utesluter naturligen inte att förvaltaren åläggs rent gene
rellt att alllid vara verksam för att anförtrodda medel används till huvud
mannens nytta. 89
Prop. 1987/88:32
Den föreslagna rätten att delegera till överförmyndaren
bör förtydligas, sä att det även av lagtexten klart framgår vad som uttalats i
motiven, nämligen att fråga är om detaljer i uppdragets omfattning, jfr
betänkandet sid. 199m.
Domstolsverket:
Förvaltarskap
DV tillstyrker förslaget om införande av ett förvaltarskap,
där möjlighet ges för huvudmannen att partiellt fä behålla sin rättshandlingsförmåga.
Nuvarande bestämmelser i 10 kap. 5-6 §§ FB om omyndigs
arbetsinkomst och rätt att förfoga över egendom förvärvad genom gåva eller
testamente, har i utredningens förslag flutit in i 11 kap. 10 §. Enligt mofiveringen
(s. 201) är någon saklig ändring inte avsedd. I nu gällande bestämmelser
framstår dock regeln om omyndigs egen förvaltningsrätt i nämnda avseenden som
en klar huvudregel medan man möjligen kan få ett något annorlunda intryck av
den föreslagna lydelsen. Det kan dessutom ifrågasättas om det finns någon
anledning att, bortsett från regeln om överförmyndarens samtycke, utforma
bestämmelserna annorlunda än vad som gäller för underåriga.
Utredningen föreslår alt lill förvaltare skall kunna
förordnas en fidigare god man i de fall ett godmanskap ersätts av ett förvaltarskap
(s. 185). Det är naturligtvis ur många synpunkter en bra lösning att låta en
tidigare god man bli förvaltare. Det är dock.mindre väl förenligt med
förvaltarens uppgift att granska avgående god mans förvaltning och eventuellt
anställa sådan skadeståndstalan som avses i 13 kap. 9 § FB (jfr NJA 1977 s.
201). Denna problematik bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Datainspektionen:
Jämfört med den ordning som råder i dag framstår förvaltarförordnandet
som en partiell omyndigförklaring. Dl anser att institutet utformats på ett
tilltalande sätt. Den rådighetsinskränkning som drabbar den enskilde kan ges en
större eller mindre omfattning beroende på behovet i det enskilda fallet.
Riksförsäkringsverket:
7.3 Förvaltarskap
Det av utredningen föreslagna institutet förvaltarskap
skall endast fillgri
pas om den enskildes rättsliga eller ekonomiska angelägenheter inte kan bli
tillfredsställande skötta på annat sätt. I det fall ett förvaltarförordnande är
oundvikligt skall uppdraget anpassas till den enskildes behov i det särskil
da fallet. Det kan begränsas till atl avse viss egendom eller angelägenhet 90
och begränsning kan ocksä
göras när det gäller egendomens storlek. Det Prop. 1987/88:32 finns inte
något krav att den hjälpbehövande skall ha ett permanent behov av förvaltare
även om det faller sig naturligt atl inte förordna förvaltare vid t. ex.
övergående sjukdom.
Riksförsäkringsverket
anser att den flexibilitet som eftersträvas med det nya förvaltarskapsinstitutet
väl uppnås genom dessa möjligheter att pä olika sätt anpassa förvaltarskapet
efter den enskildes behov utan att alltför mycket begränsa den enskildes
rättshandlingsförmåga.
Det
bör dock framhållas att, såsom ovan nämnts beträffande godmansförordnande,
problem kan uppstä vid avgörandet av vad som kan anses ingå i en förvaltares
uppdrag framför allt då detta inte omfattar förvaltningen av huvudmannens samfiiga
angelägenheter utan endast avser viss egendom, del av egendom eller viss
angelägenhet. Inom socialförsäkringsområdet torde svårigheter kunna uppstå vid
avgörandet av vad som skall anses ingå i uppdraget framför allt vid
tillämpningen av bestämmelser om anmälningsskyldighet. Frågan om vem som är
anmälningsskyldig är av väsentlig betydelse i återbetalningsärenden enligt 20
kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och andra socialförsäkrings- och
bidragsförfattningar. Det får därför anses angeläget både för tredje man,
förvaltare och god man att mer detaljerade föreskrifter om uppdragets
omfattning lämnas i förordnandet, dä det annars kan uppstå tveksamheter om
vilka befogenheter eller skyldigheter som kan anses ingå i förvaltarens eller
den gode mannens uppdrag.
Försäkringsinspektionen:
Utredningens
förslag, 11 kap. 10 § föräldrabalken, punkt 3, syftar till att förvaltarskapet
ulan särskilda skäl inte skall omfatta vad huvudmannen efter det att förvaltare
har förordnats erhåller genom gåva eller testamente under villkor att egendomen
inte skall omfattas av förvaltarens rådighet. Enligt inspektionens mening bör
det övervägas om inte undantaget också skall gälla sådan försäkringsförmån som
genom särskilt förordnande bestämts tillfalla huvudmannen utan förvaltares
rådighet.
Föreningen
Sveriges överförmyndare:
7.3.2
Förvaltar skåp eis omfattning:
Det
synes tillfredsställande atl förvallarskapen skall anpassas till behovet i
det speciella fallet. Den flexibilitet som därmed möjliggöres, innebär alt
man inte gör störte ingrepp i den enskildes rättshandlingsförmåga, än vad
som är nödvändigt. För att undvika alltför mycket detaljregleringar skall
domstolen kunna överlåta åt överförmyndaren att lämna närmare före
skrifter beträffande omfattningen av ett förvaltamppdrag. En sådan möjlig
het för överförmyndaren att styra omfattningen av förvaltamppdraget
kommer troligen att upplevas positivt. Vad som då synes egendomligt är
regeln att rätten skall vara skyldig att ompröva omfattningen av ett förval
tarskap. Det är ju överförmyndaren som har kunskapen om hur förvaltar- 91
skåpet fungerar, och det naturiiga
vore då att överförmyndaren fär rätten Prop. 1987/88:32 att både öka och
minska dess omfattning.
Överförmyndarnämnden
i Stockholm:
7.3.2
Förvaltarskapets omfattning
Nämnden
är positiv till förslaget att rätten får överlåta åt överförmyndaren att lämna
närmare föreskrifter om uppdragets omfattning. Eftersom det anses angeläget att
förvaltaruppdraget anpassas till den enskildes behov anser nämnden att det i
första hand borde vara överförmyndaren som omprövar förvaltarskapets
omfattning. En föreslagen ändring skulle därmed kunna genomföras på ett
smidigare sätl än vad utredningen föreslår. Omprövningar som innebär att förvaltarskapet
skall upphöra eller ersättas med godmanskap bör underställas rättens prövning.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
7.3.2
Förvaltarskapets omfattning
Överförmyndarnämnden
bedömer att det är mycket svårt att i störte kommuner skaffa sig den
personkännedom som erfordras, för att i detalj kunna bestämma förvaltarskapets
omfattning och kontinuerligt ompröva tidigare fattade beslut.
Överförmyndarnämnden
i Sundsvall:
Förvaltarskap
Rent
allmänt finner överförmyndarnämnden att utredningen i alltför liten
utsträckning diskuterat det primära syftet.med en omyndigförklaring; att genom
förlust av rättshandlingsförmågan skapa ett skydd för myndlingen.
Genom
en omyndigförklaring mister idag den enskilde sin rättshandlingsförmåga och
äger därför ej råda över sin egendom eller ikläda sig förbindelser. Härifrån fmns
vissa i lag angivna villkor, exempelvis avseende arbetsförtjänst. Därutöver
kan och låter naturligtvis en ansvarskännande förmyndare sin myndling disponera
och ha inflytande över sin egendom så långt förutsättningarna medger.
Rättsverkningarna
av en omyndigförklaring i avseende på rådigheten över egendomen och möjligheten
att ikläda sig bl.a. skuld är väl kända i samhället. Det finns idag väl
fungerande rutiner för registrering av vilka personer som saknar
rättshandlingsförmåga. De regelkomplex som anknyter till förlorad rätlshandlingsförmiiga
fungerar bra, exempelvis banklagstiftningen och reglerna om spärtade medel. En
bidragande orsak till alt reglerna om bristande rådighet över egendom och
reglerna om skuldsättning är förhållandevis väl förankrade, är de snarlika
regelkomplex som gäller vid omyndighet på grund av älder. Rädighelsinskränkningarna
är med vissa mindre undantag totala.
Utredningen
uppfattar det föreslagna förvaltarskapet som ett förstärkt
godmanskap, där huvudmannen i princip är myndig. Nämnden, som ser ett 92
uttunnat
skydd och många prakfiska svårigheter i ett sådant synsätt, vill Prop.
1987/88:32 snarare förorda en reformering av de nuvarande reglerna för
omyndigförklarande och därvid utgä ifrån att huvudmannen förlorar sin
rättshandlingsförmåga på liknande vis som idag sker vid en omyndigförklaring.
Några andra rättsverkningar än just förlusten av rättshandlingsförmågan skall
dock inte gälla för huvudmannen. Att det nya insfitutet benämns förvaltarskap
för att därigenom komma bort från den negafiva stämplingen som ligger i
begreppet omyndigförklaring är nämnden positiv till.
En
utgångspunkt vid inrättande av ett förvaltarskap är att det inte är tillräckligt
att god man förordnas eller att den enskilde på elt mindre ingripande sätt får
hjälp. I praktiken kommer della att innebära att förvaltarskap bara kommer att
behövas om den enskilde måste skyddas för omgivningens påverkan ellerför vissa
egna dispositioner. Vanligt i de förta situationerna är att en ålderssvag
person utsätts för stark påverkan av någon bekant eller släkting. Det kan gälla
en gåvodisposition eller ett köp. En annan vanlig situation är att en svagbegåvad
person kommer i en olämplig miljö och där utnyttjas ekonomiskt. När det gäller
behovet av skydd för egna dispositioner är det ofta fråga om psykiskt sjuka
personer med vissa vanföreställningar eller maniska drag. För denna gmpp kan
det likaså vara fråga om att på ett olämpligt sätt disponera vissa tillgångar,
exempelvis bankmedel eller möbler, men också lika ofta fråga om att för olika
onyttiga ändamål skuldsätta sig eller ingå andra avtal.
För
att etl förvaltarskap för de nämnda kategorierna skall innebära ett effektivt
skydd krävs inte bara att de förlorar rädigheten över sin egendom ulan ocksä
att de förhindras från att ikläda sig förbindelser av skrida slag. Eftersom det
inte går att fömtse inom vilka områden och på vad sätt den enskilde kan bli
utnyttjad krävs regelmässigt samma skydd som en omyndigförklaring ger. Överförmyndarnämnden
anser därför att inrättande av etl förvaltarskap måste, för att utgöra ett
heltäckande skydd, innebära en total förlust av rättshandlingsförmågan.
För
att förslärka huvudmannens ställning i förhållande till förvaltaren kan regler
införas om samrådsskyldighet för förvaltaren och möjlighet för överförmyndaren
eller rätten att förordna om vissa undantag i förlusten av rättshandlingsförmågan.
Det
senare förfaringssättet skulle kunna bli tillämpligt i de mindre antal fall när
en person motsätter sig ett godmanskap men ändock är i behov av hjälp med vissa
avgränsade men grundläggande skyldigheter, exempelvis att betala hyra.
Personlig
omvårdnad
I
1974-års lagstiftning lyftes skyldigheten att sörja för huvudmans person
fram samtidigt som rätt att fä arvode för arbetet med den personliga
omvårdnaden infördes. Svenska Kommunförbundet har givit rekommen
dationer om storleken på arvodena. Stora insatser i personlig omvårdnad
utförs av såväl förmyndare som gode män. Mycket av det konkreta arbetet 93
som
utförs liknar till sin karaktär uppgifter som många anhöriga utför och Prop.
1987/88:32 som ligger inom en kontaktpersons verksamhetsfält.
Överförmyndarnämnden
anser att tiden är mogen att mer än vad som skett i,förslaget precisera
förvaltaren och gode mannens uppgifter att söria för huvudmannens person. Ett
klarläggande skulle precisera förvaltarens och gode mannens skyldigheter,
förebygga kompetenskonflikter och felaktiga förväntningar från de inblandade
samt skapa klarare arvodesregler.
Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna:
Vi
ser det som en stor fördel atl förvaltarskapet enligt förslaget är flexibelt
och att man i varie enskilt fall kan ge det lämpligt innehåll.
Landsorganisationen
i Sverige:
Huvudreglerna
för förvaltarskapet, vilka LO ställer sig bakom, är följande:
Ett
förvaltarskap skall anpassas så att det motsvarar den enskildes behov av
bistånd i varie särskilt fall. Förvaltarskapet kan begränsas till att avse
förvaltningen av viss egendom t. ex. en fastighet eller en viss rättslig angelägenhet.
Det är inte nödvändigt att en viss egendom, t. ex. pensions-fillgångar, ställs
under förvaltning i sin helhet ulan huvudmannen kan behålla rätten att själv
disponera över en del. Förvaltaren har ensam rådighet över den egendom och de
angelägenheter som omfattas av förvaltamppdraget. I den delen förlorar alltså
huvudmannen sin egen rättshandlingsförmåga.
I
likhet med god man så skall förvaltare förordnas av tingsrätt. När förhållandet
motiverar det, är domstolen skyldig att ompröva omfattningen av ett förvaltarskap.
Folkpartiets
kvinnoförbund:
Särskilt
välkommen är den föreslagna anpassningen och begränsningen av förvaltamppdragen
till den enskildes behov i varie särskill fall. Härigenom undviks onödiga
begränsningar för de som nu är omyndigförklarade, samtidigt som godmansförordnanden
vid behov kan omändras fill begränsade förvaltarförordnanden.
Centerns
kvinnoförbund:
Förvaltamppdraget
skall anpassas till den enskildes behov i varie särskilt fall och fär begränsas
till att avse viss egendom överstigande ett visst värde. Rätten får överlåta åt
överförmyndaren att lämna närmare föreskrifter om uppdragets omfattning.
Överförmyndaren
får en ännu viktigare roll genom att noggrant precise
ra uppfaUningen av uppdraget. 94
Moderata ungdomsförbundet: Prop. 1987/88:32
Förbundet
delar utredningens uppfattning att omyndigförklaringsinstitutet behöver
reformeras. Det behöver göras mer flexibelt, samtidigt som man bibehåller de
gamla institutets skyddsfunkfioner. Det av utredningen föreslagna systemet med
förvaltarskap finner Moderata Ungdomsförbundet vara en bra lösning.
Försäkringskasseförbundet:
Förvaltarskapets
omfattning
I
förslaget anges alt förvaltarskapet ska anpassas till den enskildes behov i varje
särskilt fall. En väsentlig fråga, som enligt förbundets mening bör ägnas fortsatl
uppmärksamhet, är hur ingående föreskrifter om uppdragets omfattning
överförmyndaren ska lämna.
I
förslagets specialmotivering anges att man vid förordnandet av förvaltare kan
dela upp pension eller annan löpande inkomst sä att en del disponeras av
huvudmannen och en del av förvaltaren.
Vi
anser att man bör vara restriktiv med uppdelning av utbetalningar för att
undvika alltför stora svårigheter av administrativ karaktär. Det är också vikfigt
att uppdelning av utbetalningar tar hänsyn till de svårigheter som kan uppstå
vid förändringar av basbelopp och andra förändringar av förmånerna i
socialförsäkringen.
Redan
idag görs cirka 10 000 delade utbetalningar av Riksförsäkringsverket. Främst
berör det enskilda som vårdas på institution. Dessa utbetalningar delas i
huvudsak upp efter förmån, t. ex. går folkpensionen till den enskilde och ATPn
till förvaltaren. På så sätt underlättas administrationen av utbetalningarna.
Förmyndarverksamheten
vid Göteborgs sjukvård:
Beträffande
överförmyndarens tillsyn, som den föreslås i utredningen, verkar det för oss
orimligt alt överförmyndaren skall kunna detaljstyra exempelvis hur mycket
pengar enskilda personer skall få disponera. En bättre ordning synes vara, att
överförmyndaren vid granskningsarbete kontrollerar att klienten för personligt
bruk erhållit, efter sina tillgångar, skäligt rörelsekapital.
3.3 Förhållandet till tredje man
Hovrätten
för Övre Norrland:
Registrering
av förvaltarskapsförordnanden:
Beträffande
förhållandel till tredje man föreslår utredningen att - till
skillnad från vad som nu gäller för omyndigförklaringar - nägon central
registrering av förvaltarskapsförordnanden inte skall äga mm. Som skäl
mot en sådan registrering anför utredningen bl.a. hänsyn fill de berördas
integritet. Uppgifterna kan också vara så detaljerade att de inte lämpar sig
för sådan registrering. De argument som utredningen har fört fram mol att 95
inråtta
ett centralt register är enligt hovrättens mening beaktansvärda. För Prop.
1987/88:32 att skydda tredje man är det emellertid enligt hovrättens mening
väsentligt att det finns en möjlighet att på ett enkelt sätt klarlägga om en
persons rättshandlingsförmåga är inskränkt. Det kan inte vara nödvändigt alt i
ett centralt register redovisa alla detaljer om exempelvis förvaltarförordnandets
omfattning. En möjlighet aU på eft enkelt sätt skaffa sig kännedom om nägon
inskränkning i en persons rättshandlingsförmåga överhuvudtaget föreligger synes
vara svår att undvara. Om en tredje man konstaterar att en sädan inskränkning
föreligger får det anses vara tillräckligt att del finns möjlighet att - som
utredningen påpekar - hos tingsrätten eller överförmyndaren inhämta närmare
uppgifter om förvaltarskapets omfattning. Med hänsyn till att utredningen
föreslagit ett obligatoriskt kungörande av beslut om förvaltarskap kan behovet
av integritetsskydd inte ha sådan tyngd att den bör ges företräde framför
tredje mans intresse av information.
Sollentuna
tingsrätt:
7.3.3
Förhållandet liU tredje man
Frågor
om central registrering av personuppgifter är till sin allmänna karaktär av
ömtålig natur. Vilken lösning som än väljs kommer någon att drabbas. Det är
möjligt att man i förevarande fall måste välja en lösning som drabbar den ajlmänna
samfärdseln. Det är då nödvändigt att i vart fall skärpa kraven på
överförmyndarna så att dessa kraftfullt verkar för att inskrivna förvaltarskap
överflyttas till behörig tingsrätt så snart vederbörande fiyttar. Tingsrätten
förutser vissa problem i detta hänseende. Förslaget till registrering i
inskrivningsmyndigheternas register tillstyrks bestämt.
Malmö
tingsrätt:
Alldeles
oavsett om den behövs för att röstlängder skall kunna upprättas
bör enligt tingsrättens mening en central registrering övervägas ytterligare.
Det måste vara betydligt enklare för den som har att göra med en person
som kan tänkas ha en förvaltare att kontrollera detta i folkbokföringen än
hos en tingsrätt eller överförmyndare. En central registrering i förening
med skyldighet att förete personbevis skulle också, om man ser till integri
tetsaspekten, medföra att man kunde undvika alt ta in uppgifter om förval
tarförordnanden i elt som det förefaller ganska stort antal speciella register
(jfr betänkandet s. I83n-I84x, 226n). Utredingen åberopar som ett argu
ment mot en central registrering att ett förvaltarskap i motsats fill en
omyndigförklaring inte så mycket gäller den enskildes person som hans
eller hennes egendom e.d. Enligt vad tingsrätten kan förstå, måste väl
förvaltarskapet i praktiken komma att avse personliga förhällanden i sam
ma utsträckning som omyndigförklaringen.
Det skulle vara fillräckligt att i folkbokföringsregistret ange att förvaltare 96
har
förordnats. För information om förordnandets omfattning skulle man Prop.
1987/88:32 vara hänvisad till tingsrätten eller överförmyndaren.
Uddevalla tingsrätt:
Central registrering av förvaltarförordnanden
Utredningen diskuterar med hänsyn fill tredje man frågan
om central registrering av förvaltarförordnandet (s. 183-184) men stannar för
att ej föreslå sådan registrering. Tingsrätten delar utredningens uppfattning.
I praktiken kan dock möjligheterna vara begränsade för tredje man att
kontrollera om en avtalspart har god man eller slår under förvaltare.
Utredningen har för att underlätta detta föreslagit en regel i FB 12 kap. 3 § 3
st. att förvaltarskap och godmanskap enligl 11 kap. 4 § FB skall överflyttas
om huvudmannen fått sitt hemvist på ort som hör under en annan fingsrätt. För
att denna bestämmelse skall bli effektiv bör den kompletteras med ett
stadgande om skyldighet för god man, förvaltare och överförmyndare att hos
tingsrätt genast anmäla ändrat hemvist för huvudman.
Datainspektionen:
För att det ekonomiska livet skall fungera
tillfredsställande är det lika betydelsefullt att förvaltarförordnanden
bekantgörs som nu omyndigförklaringar. Datainspekfionen instämmer i
bedömningen att en central registrering inte bör anordnas och att registrering
inte heller bör ske inom folkbokföringen. Inspektionen tillstyrker att
annonsering sker i Post- och Inrikes fidningar och att registrering sker hos
inskrivningsmyndighet.
Inspektionen anser att uppgift om förvaltarförordnanden
bör få införas i kreditupplysningsföretagens register.
Företagen har en väl fungerande rapportering från
tingsrätterna som gör det möjligt för dem att få reda på beslut om att förordnanden
meddelats. Från kreditupplysningssynpunkt är det emellertid angeläget att på
ett enkelt sätt kunna få vetskap även om omfattningen av rådighetsinskränk-ningen.
Från den synpunkten är det olyckligt att inskränkningens omfattning inte
alltid kommer att framgå av rättens beslut. Dalainspektionen anser emellertid
samtidigt att den flexibilitet hos institutet som en delegation till
överförmyndare innebär har betydande fördelar. En lösning kan vara att ålägga
överförmyndarna att i sådana fall då rätten har överlämnal till dem att närmare
bestämma rädighetsinskränkningens omfattning underrätta tingsrätten om sina
beslut.
Riksförsäkringsverket:
7.2.2 Den gode mannens behörighet och
förhållande tid tredje man
7.3.2 Förhållandet till tredje man
Enligt utredningens åsikt talar övervägande skäl mot
införandet av en
central registrering av förordnanden av såväl förvaltare som god man.
Huvudskälet till detta anses vara hänsynen till den enskildes integritet. 97
7 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 32
Istället
nämns möjligheter att föra in uppgifter om förvaltarskap i något Prop.
1987/88:32 register av mer speciell karaklär. I övrigt hänvisas till att
förordnanden om både god man och förvaltare skrivs in hos den tingsrätt inom
vars område huvudmannen är bosatt samt finns förtecknade hos överförmyndaren.
Beträffande godmansförordnande gäller att huvudmannen har
kvar sin rättshandlingsförmåga och att rättshandlingar som han ingår blir bindande
mot tredje man även om en god man förordnats för honom. En central registrering
av godmansförordnanden kan därför anses onödig utan inskrivning vid den
tingsrätt där huvudmannen är bosatt bör vara tillräcklig. Däremot anser
riksförsäkringsverket att det är nödvändigt att uppgifter om förvaltarskap tas
in i folkbokföringsregistret i likhet med vad som nu sker med förmynderskap.
Intresset av att skydda såväl tredje man som huvudmannen mot otillbörliga
rättshandlingar måste i det här fallet klart överväga hänsynen till den
enskildes integritet. Genom en registrering i folkbokföringsregistret kan
tredje man enkelt kontrollera om en person står under förvaltarskap och i så
fall vilken egendom eller rättsangelägenhel som omfattas av förvaltarskapet.
För försäkringskassornas del skulle en registrering i folkbokföringsregistret
innebära att de automatiskt får fillgång fill uppgifter om förvaltarskap på
samma sätt som nu sker vid omyndigförklaring.
Försäkringsinspektionen:
I betänkandet (sid. 183) har anförts att förvaltare eller
överförmyndare bör vara skyldig att anmäla hos bank vilka räkningar som berörs
av förvaltarskapet. Självfallet bör motsvarande också gälla beträffande
anmälan till försäkringsbolag när förvaltarskapet berör huvudmannens rätt till
försäkringsbelopp eller försäkringsersättning.
Kammarkollegiet:
Jordabalken
Kollegiet har inte nägot att erinra mot förslaget under
förutsättning att rätten blir skyldig att lämna uppgift till
inskrivningsmyndigheten i fall då en fastighet omfattas av etl förvaltarförordnande.
Svenska bankföreningen:
Bakgrund
Bestämmelser som begränsar en omyndigs rätlshandlingsförmåga
(under
årigs eller omyndigförklarads) finns i ett antal författningar. För tredje
man, bl.a. bankerna, är härvid bestämmelserna på förmögenhetsrättens
område främsl av intresse. Med hänsyn fill de ogiltighetsregler som inträ
der på grund av omyndigs bristande rättshandlingsförmåga är det av störs
ta betydelse för tredje man att information om bristande rättskapacitet kan
nås pä ett så säkert och lättillgängligt sätt som möjligt. Detta är nödvändigt
för att tredje man skall undgå rättsföriuster. En sådan information finns 98
idag atl tillgå genom den
centrala registrering av omyndigförklaringar som Prop. 1987/88:32 sker i
den allmänna folkbokföringen. Vid misstanke om omyndighet kan tredje man göra
en kontroll i folkbokföringsregistret.
Särskih
om förvaltarskap
När
det gäller förvaltarskap talar enligt utredningen flera skäl mot någon form av
central registrering, bl.a. inlegritetsskäl. Trots att utredningen menar aft
ett centralt register borde ligga i kreditupplysningsföretagens intresse har
utredningen, bl. a. med hänsyn till att kreditupplysningsföretagen redan i dag
är nödsakade att inhämta uppgifter om en person från olika håll, t.ex. när det
gäller betalningsanmärkningar, inle lagt fram nägot förslag härom. Enligt
bankföreningen är den avvägning som utredningen gjort i denna fråga inte
självklar. Ett viktigt intresse i detta sammanhang är skyddet för den enskilde
huvudmannen själv, vilken genom att ingå för honom otillåtna rättshandlingar
kan åsamka sig själv avsevärd skada. En sådan skada kan i praktiken vara
omöjlig att reparera. Också tredje mans intresse av att inte ingå
rättshandlingar som senare visar sig ogiltiga mäste beaktas.. Det finns därför
ett klart intresse av någon form av central registrering. En sådan skulle ha
stor betydelse på t. ex. kredifiivets område. För kreditgivarna är det
naturligtvis av största betydelse att pä ett så lättillgängligt sätt som
möjligt kunna få information om en persons rättshandlingsförmåga. Att
utredningen utgår från att det genom förordningsbestämmelser bör kunna åläggas
rätten att lämna uppgift om förvaltarförordnanden till olika speciella
centrala register (jfr s. 226) visar att utredningen inte är främmande för att
integritetshänsynen måste stå tillbaka för andra intressen. Om ett centralt
register av den typ som finns idag inte kan accepteras i det framtida systemet
bör en annan likvärdig lösning väljas. En lösning som bankerna härvid förordar
är att uppgift om förvaltarskap tillåts ingå i kreditupplysning. För bankerna
är det nämligen viktigt aft inte komma i den situationen att kreditavtal ingås
med en person som är ställd under förvaltarskap med påföljd att avtalet senare
visar sig ogiltigt enligt 11 kap. 9 §, jfr med 9 kap. 6 och7 §§ föräldrabalken.
Om det tillåts att uppgift om förvaltarskap får ingå i kreditupplysning kan
kreditupplysningsföretag, ulan att något centralt register byggs upp, hämta
uppgifter härom direkt från domstol. Kreditupplysningslagens bestämmelser om
kreditupplysningsregister och om rätt att fä kreditupplysning samt de
sekretessbestämmelser som finns för banker och andra kreditinstitut ger ett
integritetsskydd för den enskilde som vid avvägning mellan de olika intressena
får anses väl tillgodose de krav som kan ställas.
Uppgift
om omyndighet som beslutals av rätten finns f. n. i kreditupplysningar. Det
har inte minst av hänsyn till den omyndige ansetts angeläget att åstadkomma
viss publicitet rörande omyndigheten.
En uppgift om förvaltarskapet
i kreditupplysning kan säsom redan an
getts ligga också i den enskilde huvudmannens intresse. Härigenom skapas
t. ex. förutsättningar för att undvika det ansvar som kan åläggas honom när
situationen varit sädan som anges i 9 kap. 7 § andra stycket föräldrabal
ken. 99
För det fall förvaltare gett
huvudmannen samtycke att ingå rättshandling Prop. 1987/88:32 bör motparten
kunna kräva ett företeende av ett sådant samtycke i skriftlig form. Detta skall
givetvis i praktiken inte krävas i fråga om rent triviala rättshandlingar.
Förvaltarskapet
skall enligt förslaget på olika sätt kunna begränsas eller vidgas utöver
tidigare angivna begränsningar. Detta skall kunna ske förutom i samband med
rättens ursprungliga beslut också efter hänvisning frän rätten av
överförmyndaren. För en fungerande ekonomisk verksamhet är det av största vikt
att sådana beslut blir klart och entydigt preciserade och blir åtkomliga för
tredje man som har att förlita sig på beslutets innehåll. Förutsättningar för
detta måste skapas.
Svenska
sparbanksföreningen:
Utredningen
föreslår att förvaltarskap skall antecknas i ett särskilt fall vid sidan av
folkbokföringen. Utredningen föreslår nämligen att anteckning om förvaltarskap,
som omfattar fast egendom, skall antecknas i fastighetsboken. Härigenom
beaktas såväl dennes skyddsintresse, vars egendom slår under förvaltarskap, som
tredje mans skyddsintresse. Föreningen anser emellertid att angivna
skyddsintressen inte bara när det gäller fast egendom utan även / övrigt har en
sådan tyngd att förvaltarskap i allmänhet bör registreras centralt. Det bör
nämnas att registrering av omyndigförklaring i dag faktiskt görs hos
Upplysningscentralen UC AB. Hittills har inga invändningar rests mot detta
förfarande. Föreningen anser alltså att förvaltarskap och upphävande därav m. m.
bör registreras centralt.
Föreningen
Sveriges överförmyndare:
7.3.3
Förhållandet tdl tredje man
Föreningen
har inget att erinra mot utredningens förslag om skadeståndsskyldighel för
förvaltare. Utredningens förslag om att man skall avstå från central
registrering av förvaltarförordnanden ställer sig dock föreningen tveksam till.
Det synes inte tillfredsställande, att det inte skall finnas möjlighet för
tredje man, att via en central registrering få kännedom om att det har
förordnats en förvaltare, som helt eller delvis har full rådighet över huvudmannens
tillgångar.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
7.3.3
Förhållandet till tredje man
Överförmyndarnämnden
anser det viktigt att registrering av förvaltarskap
äger rum. Det är inte tillräckligt med annonsering i Post- och Inrikes
Tidningar. Det är svårt att kontrollera om förvaltarskap föreligger och dess
omfattning om icke central registrering sker. Inte minst gäller detta i
förhällande till banker och andra kreditinstitut. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är det inte tillfredsställande att ringa tingsrättens och överförmyndarnämn
dens expeditioner för upplysningar. 100
Överförmyndarnämnden i Kariskrona: Prop. 1987/88:32
7.3.3
Förhållande tiU tredje man
Förmyndarna
och gode männen ställs ofta inför kinkiga och svårlösta problem. Naturligt för
dem är att dä söka vägledning och hjälp hos överförmyndaren. Överförmyndarna
bedriver en betydande kurativ verksamhet. Det är därför angeläget att kontakten
mellan förmyndarna, gode männen och överförmyndarna är så smidig som möjligt.
En sådan kontakt skulle väsentligt underlättas om handläggningen av ärendena
överflyttas till överförmyndaren på förvaltarens resp. gode mannens hemort.
Slopandet av en central registrering av förvaltamppdragen omöjliggör etl sädant
prakfiskt artangemang. Nämnden föreslår därför att en central registrering av förvaltamppdragen
bibehålles.
Överförmyndarnämnden
i Sundsvall: '
Anordnande
och upphörande av förvaltarskap förutsatts kungöras i Post-och Inrikes
Tidningar. Syftet är att tredje man skall få kunskap om förvallarskapen. Om
huvudmannen i princip är myndig och hans rättshandlingsförmåga enbart är
inskränkt i motsvarande mån som förvaltaren erhållit behörighet, måste del vara
av stor vikl för tredje man att exakt veta vad huvudmannen själv får göra för
dispositioner. Ansvaret för alt tredje man, exempelvis en bank, får den
kunskapen och tillämpar de regler som en inskränkt rältshandlingsförmäga
innebär, kan inte åvila förvaltaren eller överförmyndaren. Konkret kan det
innebära att en bank måste iaktta att exempelvis uttag från ell eller flera
konton ej får ske av kontohavaren. Även rättssäkerheten i denna del talar för
en tolal förlust av rättshandlingsförmågan vid inrättande av förvaltarskap.
Folkpartiets
kvinnoförbund:
Överförmyndaren
bör inte på sätt föreslagits ges möjlighet att förordna om ändringar i förvaltarskapsförordnandet.
Detta särskilt som tredje man skulle fä svårt alt hålla sig undertättad om de
genom överförmyndaren beslutade begränsningarna för huvudmännen. För
möjligheten till lätfill-gänglig information för tredje man om viss persons
rättshandlingsförmåga, erfordras att uppgift om förvaltarskap kan erhållas pä
tillförlitligt sätt. Att såsom föreslagits endast tingsrätter skulle registrera
förvallarskapen är otillfredsställande, då förvallarskapen även enligt
förslaget kommer att vara inskrivna med anknytning till förvaltaren och inte
vid huvudmannens mantalsskrivningsort.
Överförmyndaren
bör inte på sätt föreslagits ges möjlighet att förordna om ändringar i förvaltarskapsförordnandet.
Detta särskilt som tredje man skulle få svårt att hålla sig undertättad om de
genom överförmyndaren beslutade begränsningarna för huvudmännen.
101
Enligt
föräldrabalken gäller att omyndig ej längre får råda över sin Prop. 1987/88:32 egendom
eller åtaga sig förbindelse. Det saknas i reglerna om förvaltarskapet det
tidigare använda uttrycket "ingå förbindelser". Då det i vissa fall kan
vara synnerligen viktigt att hindra huvudmannen frän att skaffa kontokort och
ingå kreditköp, bör i lagtexten (11 kap. 7 §) tilläggas att vid fullständigt
(dvs. utan begränsning) förvaltarskap huvudmannen inte äger ingå förbindelser.
Statens
person- och adressregisternämnd:
SPAR-nämnden
får härmed framföra synpunkter i fräga om registeruppgifter avseende
omyndigförklarade personer for vilka i framtiden kan komma att förordnas god
man eller förvaltare.
Nämnden,
inrättad fr.o.m. den 1 juli 1986, ser som en av sina huvuduppgifter att
behandla sådana ärenden kring SPAR som hänger samman med den personliga
integriteten.
En
sådan fråga gäller utlämnande ur SPAR av uppgifter om omyndigförklarade.
Nämnden
anser att sekretessprövning bör ske innan beslut fattas om att lämna ut
uppgifter rörande omyndigförklarade enligt offentlighetsprincipen. En mtin har
därför införts avseende SPAR för att möjliggöra en prövning av varje sådant
enskilt ärende. Det kan ocksä nämnas att SPAR/ DAFA - som handhar drift m. m.
av SPAR - tillämpar principen att inte ta med omyndigförklarade vid försäljning
av adressuppgifter för direktreklamändamål.
Om
riksdagen beslutar att avskaffa omyndighetsinstitutet finns inte längre någon
grund för nuvarande omyndighetskod i folkbokföringsregislren, ej heller i
register som aviseras härifrån exempelvis SPAR. Fråga kan då uppkomma om att i
stället införa markering av något slag för person som har god man eller
förvaltare.
SPAR-nämnden
anser att nägon sädan markering inte bör ingå i folkbokföringsregislren.
Vissa
intressenter kommer sannohkt att hävda behovet av att i affärssammanhang kunna
skydda berörda parter så att i möjligaste mån ekonomisk skada inte uppstår.
Möjligheter att exempelvis fillgodose kreditupplysningsföretag med information
för detta ändamäl bör enligt nämndens mening prövas i särskild ordning och då
med beaktande av den personliga integriteten.
Överförmyndaren
i Vilhelmina:
Vad
som är viktigt är att förvaltaren har ensam rådighet över den egendom och de
angelägenheter som omfattas av förvaltaruppdraget. I den delen är det helt
riktigt att huvudmannen förlorar sin egen rättshandlingsförmåga.
102
4 Processuella frågor vid förordnande av god man Prop.
1987/88:32
och förvaltare
4.1 Handläggningsformen
Hovrätten
för Övre Norrland:
Processuella
frågor 1. Förvaltarskapsärende
De
processuella reglerna om förvaltarförordnande har i förslaget utformats i
huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande regler om omyndigförklaring.
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag i denna del.
Kammarrätten
i Sundsvall:
Lagen
om handläggning av domstolsärenden
Enligt
utredningens förslag skall rätten när fräga är om anordnande eller upphörande
av förvaltarskap bestå av lagfaren domare och nämndemän medan omprövning av förvaltarskaps
omfattning däremot kan handläggas av ensamdomare. Att märka är emellertid atl
rätten vid omprövning avses skola beakta de utredningskrav som gäller vid
anordnande och upphörande av förvaltarskap och ocksä i övrigt har att göra de
överväganden som aktualiseras när etl förvaltarskap anordnas första gången. Mot
den bakgrunden saknas enligt kammarrättens mening skäl för att låta omprövningsärendena
avgöras i annan sammansättning än den som föreskrivs för anordnande och
upphörande av förvaltarskap.
Sollentuna
tingsrätt:
7.3.4
Processuella frågor m. m.
Med
den principiella uppfattning som tingsrätten givit uttryck åt i det föregående
är det naturligt att söka förebilder för utformningen av processuella regler i
nuvarande regler om omyndigförklaring. Fråga är om ett så allvarligt ingrepp i
den enskildes handlingsfrihet att handläggningen vid räften rimligen bör ske i
de former som gäller för tvistemål. Därmed saknas anledning att närmare gå in
på frågan i vad mån den berörda personen skall höras muntligen; den frägan får
liksom hittills prövas med utgängpunkt från de överväganden som i dagsläget
görs i mål om omyndigförklaring.
20
kap. 1 § FB och 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden
Förslaget
avstyrks på följande skäl.
1. Frågor om anordnande
eller upphörande av förvaltarskap bör hand
läggas som tvistemål, jfr vad som anförts i anslutning fill avsnitt 7.3.4
ovan. Förslaget till ändring av 20 kap. 1 § FB bör därför ges följande
lydelse: 103
I
mål om faderskap, vårdnad, umgängesrätt och underhåll samt anord- Prop.
1987/88:32 nande eller upphörande av förvaltarskap tillämpas... etc.
2.
Även om man väljer att handlägga frågorna som domstolsärenden finns inte
anledning att driva kravet pä förhandling längre än som f. n. görs i mål om omyndigförklaring,
jfr 7.3.4 ovan. Inte heller finns anledning att obligatoriskt föreskriva tredomarsammansättning.
Om mål om omyndigförklaring f. n. kan i icke tvistiga fall handläggas av enmansdomare,
så mäste detta i motsvarande fall kunna ske även i fråga om förvaltarskaps-ärenden.
Skulle ett sådant fall bli tvisfigt, räcker den nuvarande regeln om handläggning
av tvistiga ärenden fullständigt. Det är angeläget att man i en situtafion, där
domstolarnas resurser krymper mer och mer och kraven på effektivitet ständigt
ökar, inte onödigtvis ålägger domstolarna krav pä förhandling eller mer
omfattande sammansättning än sakens beskaffenhet oundgängligen påkallar.
Domstolsverket:
Utformningen
av de processuella reglerna överensstämmer i allt väsentligt med reglerna om
omyndigförklaringar, dock att frägor om förvaltarskap skall handläggas som
domstolsärenden. DV har ingen erinran häremot även om utredningen inte anfört någol
mofiv härför.
4.2 Rätt att göra ansökan
Sollentuna
tingsrätt:
12
kap. 5 §FB
Utredningen
anser det icke påkallat att göra paragrafen tillämplig på godmanskap och förvaltarskap.
Denna uppfattning kan tingsrätten inte dela:
-
Rätlen har redan tillagts viss inifiativrält
enligt förslaget till 11:3 2 st. FB.
-
Rätten får inte sällan kännedom
om personers frånfälle före överförmyndarna till följd av den rapportering som
regelbundet förekommer från pastorsämbetena till tingsrätternas
bouppteckningsavdelningar. Detta möjliggör ingripanden på ett tidigt stadium.
-
Rent allmänt är förmynderskapsärendena
av sådan beskaffenhet att man inte utan mycket goda skäl bör betaga rätten
möjligheten att ta egna inititativ. Det är tidvis hindersamt att vara beroende
av överförmyndarens initiativ, särskilt när denne saknar juridisk skolning.
Tingsrättens funktioner med avseende på tillsynen över förmynderskapsärendena
är ändå så pass omfattande att en långtgående inifiativrält framstår som berättigad.
Mot
denna bakgrund föreslås att paragrafen förses med ett andra stycke,
enligt vilket tingsrätten medges rätt alt på eget initiativ se till att
förvaltare
och gode män blir förordnade, när behov därav uppkommer. 104
Malmö tingsrätt: Prop. 1987/88:32
-
- - Tingsrätten ifrågasätter vidare om inte 12 kap. 5 §, bl.a. med hänsyn till
kapitelrubriken, även bör omfatta skyldighet att tillse att godmanskap och förvaltarskap
inskrivs att god man eller förvaltare förordnas.
Domstolsverket:
I
likhet med vad ovan under godmansinstitulet anförts om begreppet närmaste
släktingar, bör detla pä något sätl preciseras även vad gäller talerätten vid
ansökan om förordnande av förvaltare.
Landsorganisationen
i Sverige:
Behöriga
att ansöka om förvaltarskap är bl. a. den enskilde själv, hans eller hennes
make och släktingar samt överförmyndaren.
Angående
sista punkten är LO tveksam till om behörigheten att ansöka om förvaltarskap
för närmaste släkfingar skall skrivas in. Vi anser alt de kan vända sig fill
överförmyndaren eller överförmyndarnämnd med en sädan ansökan, för att de
tillsammans med huvudmannen fär avgöra vad som är bästa lösningen.
Överförmyndaren
i Vilhelmina:
Min
uppfattning är att det i dag finns många godmanskap som inte är fillräckligt
utan del bör ersättas av ett förvaltarskap för att effektivt skydda
huvudmannens behov. Därför bör lagsfiftningen innebära att överförmyndaren har
rätt att begära ändring av godmanskapet till att gälla förvaltarskap.
4.3
Yttranden m. m. Hovrätten för Övre Norrland:
Processuella
frågor
1. Förvaltarskapsärende
De
processuella reglerna om förvaltarförordnande har i förslaget utformats i
huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande regler om omyndigförklaring.
Hovrätten tillstyrker utredningens förslag i denna del.
2. Godemansärenden
Belräffande
de processuella regler som föresläs för godemansfrägor ifråga
sätter hovrätten om inte dessa kommer att föra med sig etl - särskilt med
hänsyn till det förhållandevis stora antalet ärenden - betungande merarbe
te för tingsrätterna. Hovrätten avser här den föreslagna bestämmelsen i 11
kap. 17 § 2 st. FB. Kretsen av de personer som skall yttra sig i ärendet har
enligl hovrättens mening här gjorts störte än vad som kan anses påkallat. 105
Det kan ocksä bli svårt
och tidsödande att inom rimliga gränser klarlägga Prop. 1987/88:32 vilka
personer som skall beredas tillfälle att yttra sig.
Vidare
anser hovrätten att det inle är alldeles självklart att man som en huvudregel
bör föreskriva att den som avses med förordnande av god man skall höras muntligen.
Det är visserligen betydelsefullt att domstolen noggrant utreder att behov av
god man föreligger innan ett sådant förordnande kommer till stånd. Den
utredning som föreligger är dock mestadels av godtagbar kvalitet och det finns
risk för att den föreslagna ordningen medför kostnader och merarbete utan att
beslutsunderlaget förbättras pä ett sådant sätt att det uppväger olägenheterna.
Från rättssäkerhetssynpunkter anser hovrätten trots dessa invändningar det
vara sä väsentligt att rätten själv får bilda sig en uppfattning om den
enskilde och att denne själv får föra fram sina synpunkter att den av
utredningen föreslagna huvudregeln om muntligt hörande bör införas.
Sollentuna
tingsrätt:
7.2.3
Processuella frågor
Det
är svårt att se något rimligt skäl till en huvudregel som innefattar krav på
förhandling i ärenden om förordnande av god man. I vart fall framstår det som
ett tveksamt argument att hävda att rätten skulle få en bättre bild av den
enskildes tillstånd och hjälpbehov genom ett muntligt förhör; sannolikt skulle
det snarare vara undantag än regel att sådan effekt uppnåddes. Det kan heller
inte finnas någon anledning att göra jämförelser med nuvarande regler om
handläggning av mäl om omyndigförklaring och söka efterbilda dessa. Det är i de
fallen trots allt fråga om vida allvarligare ingrepp i den enskildes
integritet, i själva verket så allvarliga att de ansetts böra handläggas som
tvistemål. Ärenden om förordnande av god man år däremot tydligen avsedda att
förbli just ärenden, inte mål, och även i fortsättningen handläggas enligt
lagen om domstolsärenden. I denna lag lämnas i 4 § 2 st. möjlighet till
förhandling när behov därav verkligen anses föreligga i det enskilda fallet.
Detta är fullt fillräckligt. Den nu tilltänkta utvidgningen av
förhandlingsskyldigheten kommer enbart att medföra onödigt arbete för fingsrätterna.
7.3.4
Processuella frågor m.m.
Skulle
utredningens förslag att handlägga förevarande frågor som domstolsärenden
föredras, saknas i vart fall anledning att särskilt skärpa kravet pä hörande av
den enskilde utöver vad som för närvarande gäller enligt lagen om handläggning
av domstolsärenden. Tingsrätten hänvisar i den delen fill vad ovan anförts vid
avsnitt 7.2.3.
106
Hkap.l7§FB Prop. 1987/88:32
Tingsrätten har tidigare tagit avstånd från tanken på
vidgad skyldighet att höra den enskilde muntligen, se ovan vid avsnitt 7.2.3
och i någon mån 7.3.4.
Förslaget till utvidgad skyldighet att inhämta yttrande
från anhöriga m.fl. (2 st.) synes vara tillkommet under intryck från uttalanden
av JO (1985/86 s. 72y). Det fmns dock anledning att hålla i minnet att fall av
den art JO skildrat trots allt tillhör undantagen och att skäl fmns till viss
försiktighet vid utformningen av formkrav av förevarande slag. Risken är eljest
stor att man i onödan tynger den prakfiska hanteringen av förmynderskapsärendena
med oönskade kostnader och tidsspillan som följd. Mot bakgrund därav finns
anledning atl överväga en försiktigare formulering än den valda. "Om det
inte är obehövligt" kan sålunda med fördel utbytas mot t. ex. "om det
anses vara av betydelse" eller liknande, som i vart fall anger att
inhämtande av yttrande inte bör ske slentrianmässigt.
Uddevalla tingsrätt:
Muntligt hörande vid förordnande av god man ellerförvallare
(FB 11 kap. 17 §2 st.)
Den som ansökan avser skall enligt förslaget höras
muntligt, om det kan ske utan skada för honom eller henne. Vad som avses med
skada i detta fall är ej närmare angivet och uttrycket kan behöva preciseras.
Utredningen har uttalat (s. 178y) att det beträffande muntligt hörande finns
anledning att efterbilda de regler, som idag gäller vid ansökningar om
omyndighetsförklaring. Tingsrätten vill därför förorda att begreppet skada
närmare utvecklas på det sätt som i dag gäller enligt FB 10 kap. II § 3 st. "skulle lida allvarlig
skada av att få del av ansökningen". Därtill kan anmärkas att bestämmelsen
om muntligt hörande ej kan förväntas medföra någon större arbetsbelastning för
tingsrätterna. I de fall där enligt läkarintyg ett hörande ej kan underlåtas,
torde nämligen som regel den som ansökan avser själv ha undertecknat ansökan
eller medgivit denna.
Domstolsverket:
I avsnittet om processuella frågor (7.2.3) anges att i
ärenden om förordnan
de av god man enligt 11 kap. 4 § skall som huvudregel muntlig förhandling
hållas. Den närmare utformningen av lagtexten (11 kap. 17 §) visar dock
att kravet på muntlig förhandling avser elt mycket smalt område. Sålunda
undantas den som själv ansökt om god man, den som samtyckt till en
sådan ansökan och i praktiken den som på grund av sitt hälsotillstånd
inte kan uttrycka sin vilja i saken. Därefter återstår i huvudsak de fall där
god man kan förordnas utan samtycke om det föreligger "särskilda
skål".
DV vill inte ifrågasätta lämpligheten av alt man håller munfiig förhandling i
sislnämnda fall men den föreslagna lagtexten ger sken av en mer omfattan
de regel och bör därför omarbetas. En nyhet i förhållande till gällande rätt
är även kravet på att bl. a. make och närmaste släktingar skall höras innan 107
ärendet avgörs.
Omfattningen av släktkretsen torde böra bestämmas ge- Prop. 1987/88:32 nom
vägledande uttalanden i mofiven. Det kan t. ex. ifrågasättas om samtliga i en
syskonskara bör höras i de fall huvudmannen endast har kontakt med någon eller
några av syskonen.
Socialstyrelsen:
Förordnande
av god man enUgl 11 kap. 4 § FB och förvahare -11 kap. 17 och 18 §§ FB
För
att rätten skall få en välgrundad bild av den enskildes fillstånd och hjälpbehov
krävs enligt styrelsens mening att klara regler tillskapas för det formella
förfarandet i ansökningsärenden rörande god man och förvaltare. Styrelsen fillstyrker
därför den föreslagna 17 § 1 st. i II kap. FB. Det är vidare
angeläget, såsom föreslagits i 17 § 2 st., att rätten inhämtar yttrande från
nära anhöriga, överförmyndaren, vårdinrättning och socialnämnd i ärende om
förordnande av god man enligt 4 § och förvaltare. Även ett utökat samarbete
mellan domstolen och omsorgsstyrelsen måste givetvis, enligt vad
socialstyrelsen håller före, vara av värde i detta sammanhang. Styrelsen
ifrågasätter därför om det inte i 17 § 2 st. uHryckligen borde anges att även
omsorgsnämnden, som har haft kontakt med den enskilde, skall beredas tillfälle
att yttra sig i etl ärende om förordnande av god man ellerförvallare.
111
kap. 17 § 3 st. i lagförslaget föreskrivs att myndigheter, som anges i paragrafens
andra stycke, är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av
betydelse i ärendet. Bestämmelserna avser att förhindra att myndigheter inom
exempelvis hälso- och sjukvärden eller socialtjänsten med hänvisning till
sekretesslagstiftningen anser sig inte kunna lämna vissa upplysningar i ett
yttrande fill rätten. Socialstyrelsen ifrågasätter om en kontaktperson, som är
förordnad av socialnämnden eller omsorgsnämnden och som skall yttra sig i ett
ärende om förordnande av god man eller förvaltare omfattas av bestämmelser i 17
§ 3 st. Formellt sett är en sådan kontaktperson att betrakta som
kommunens/landstingskommunens uppdragstagare. Det innebär bl. a. att
kontaktpersonen omfattas av sekretesslagens bestämmelser om tystnadsplikt i
enlighet med I kap. 6 § sekretesslagen. Med uppdraget kan visserligen följa en
skyldighet för kontaktpersonen att t.ex. med stöd av 71 § SoL rapportera vissa
iakttagelser till socialförvaltningen. Styrelsen anser atl det hade varit en
fördel om utredningen klargjort i vad mån sekretessgenombrott med stöd av 17 §
3 st. även avses gälla för en kontaktperson när denne hörs munUigen inför
domstol eller skriffiigen avger yttrande fill rätten i ett ansökningsärende
rörande god man eller förvaltare.
Statens
handikappråd:
Förordnande
av god man eller förvaltare är en fråga av slor belydelse för
den enskilde, och dessa ärenden är viktiga i tingsrätterna. Vi understryker,
att besluten ska föregås av noggrann utredning. 108
Föreningen Sveriges
överförmyndare: Prop. 1987/88:32
7.2.3
Processuella frågor
Föreningen
noterar med tillfredsställelse förslaget om en vidgad utredningsskyldighet i
samband med anordnande av godmanskap.
7.3.4
Processuella frågor m.m.
I
likhet med vad som anförts under avsnitt 7.2.3. angående godmanskap anser
föreningen det vara tillfredsställande med en allsidig utredning vid anordnandet
av förvaltarskap.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
7.2.3
Processuella frågor
Överförmyndarnämnden
anser det riktigt att kraven på utredning skärps. Desto märkligare är att
huvudmannens medicinska tillständ inte längre skall styrkas med läkarintyg.
Utredningen lämnar öppet mänga frågor kring den allsidiga utredningen. Om
samtyckeresonemanget skall kvarstå är det ännu märkligare.
7.3.4
Processuella frågor m.m.
Liknande
resonemang som under 7.2.3 gör sig gällande under denna punkt och med störte
kraft.
Överförmyndarnämnden
i Sundsvall:
Processuella
frågor
Utredningen
föreslär att kraven på beslutsunderlaget för förordnande av god man skärps.
Rätten skall, bl.a. om det inte är obehövligt, inhämta yttrande från närmaste
släktingar, vårdinrättning och socialnämnd.
Överförmyndarnämnden
ifrågasätter om det är nödvändigt att precisera utredningsbehovet på föreslaget
sätt. Rätten torde utan i lag preciserade krav kunna avgöra vad som krävs för
alt uppnå ett fullgott beslutsunderlag.
I
prakfiken torde det vara överförmyndaren som bereder ärendena om förordnande av
god man och förvaltare. Kommer kravet på yttrande frän vårdinrättning och
socialnämnd att ställas, bör myndigheterna vara skyldiga alt även lämna
överförmyndaren sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.
Utredningen
har under vissa fömtsättningar ställt krav på muntligt för
hör vid såväl förordnande av god man som förvaltare. En förutsättning för
förordnande av god man är, om den enskilde ej är ur stånd uttala sin
mening, att samtycke lämnats. Överförmyndarnämnden anser att kravet
dämtöver på förhör med den enskilde är onödigt betungande. 109
Landsorganisationen i
Sverige: Prop. 1987/88:32
Huvudreglerna
för förvaltarskapet, vilka LO ställer sig bakom, är följande:
Huvudregeln
är att den enskilde skall höras muntligt, innan förvaltare förordnas.
Förmyndarverksamheten
vid Göteborgs sjukvård:
Om
tingsrätten skall ha förutsättning att rätt bedöma behovet av insatser i varie
ärende, krävs utförligare läkarintyg och sociala utredningar som verkligen
visar på problemet. Det sekretesskydd som utredningen föreslår, vad beträffar
uppgifter från sjukvård och socialtjänst, är en fömtsättning för godtagbara
utredningar.
Överförmyndaren
i Vilhelmina:
Att
man ska begära yttrande från närmaste anhöriga är en självklarhet - i varie
fall när det gäller maka/make, barn och barnbarn. Däremot är det väl mera
osäkert om det ska gälla släktingar.
4.4 Läkarintyg
Domstolsverket:
Genom
den kursverksamhet som DV bedriver avseende förmynderskaps-rätt, har DV erfarit
att vissa tillämpningsproblem föreligger beträffande kravet pä utredning vid
byte av god man enligt 18 kap. 3 § FB. Vissa tingsrätter kräver, i de fall
samtycke inte kan ges, läkarintyg som styrker detta förhällande. Andra
tingsrätter hävdar att krav pä läkarintyg i princip endast föreligger vid
anordnande av godmanskapet. I utredningens förslag finns motsvarande
bestämmelse i 11 kap. 18 §. Mot bakgrund av det anförda, bör det närmare
klargöras hur denna bestämmelse skall tillämpas.
Socialstyrelsen:
111
kap. 18 § i lagförslaget föreskrivs att rätten inte får förordna förvaltare
eller, i ärende om förordnande av god man enligt 4 §, underiåta att inhämla
den enskildes mening på grund av den enskildes hälsotillstånd, om det inte
pä grund av läkarintyg eller på annat likvärdigt sätt föreligger utredning om
hälsotillståndet. Socialstyrelsen tillstyrker att den enskilde i ärenden rö
rande förordnande av god man enligt 4 § och förvaltare bör höras munt
ligen över ansökan. Avsteg från denna princip bör givetvis kunna göras i
de fall den enskilde själv står som sökande och i de fall den enskilde har
fillstyrkt ansökan. Enligt socialstyrelsens mening bör vidare läkarintyg
inte vara en obligatorisk förutsättning för att rätten skall kunna underlåta
att inhämta den enskildes mening på grund av hans eller hennes hälsofill
ständ. Det är givet att man skulle fä ytterligare garantier för en riktig
uppfattning om den enskildes hälsotillstånd om man införde ett system 110
med obligatorisk läkarundersökning i ärenden om
förordnanden av god Prop. 1987/88:32 man enligt 4 § och förvaltare. Det finns
emellertid en alltför stor risk för att den som ansökan avser skulle uppleva
det som en obehaglig belastning att underkastas ett system med obligatorisk läkamndersökning.
Är det fråga om personer, som vistas utanför vårdinrättning, kan det befaras
att de inte hörsammar kallelse till en obligatorisk läkarundersökning. Att i
sådana fall använda tvångsmedel för att säkerställa undersökningens
genomförande kan givetvis enligt styrelsens mening inte ifrågakomma. Med hänsyn
till det sagda bör därför enligt socialstyrelsens uppfattning tanken på en obligatorisk
läkarundersökning avvisas. Däremot är det givetvis angeläget att säväl
överförmyndaren som personalen inom sjukvården och socialtjänsten, som har
kontakt med den som ansökan avser, på frivillighetens väg söker få till ständ
en sådan läkarundersökning, när det bedöms vara erforderiigt.
Statens handikappråd:
Vi kan dela utredningens uppfattning att annan än läkare
får utfärda intyg om hälsotillstånd. Vi anser dock, att kretsen ska få utvidgas
med stor restriktivitet och finner det skäligt att begränsa den till läkare och
psykolog.
Föreningen Sveriges överförmyndare:
7.2.3 ProcessueUa frågor
Föreningen noterar med tillfredsställelse förslaget om en
vidgad utredningsskyldighet i samband med anordnande av godmanskap. Mot bakgrund
av att rätten åläggs att inhämta yttrande från olika håll för att åstadkomma en
allsidig utredning, synes det märkligt att huvudmannens medicinska status inte
längre skall styrkas med läkarintyg. I vilka fall skall läkarintyget kunna
ersättas med likvärdig utredning och vad skall innefattas i begreppet
likvärdig utredning? Dessa frågor lämnar utredningen obesvarade.
7.3.4 Processuella frågor m. m.
Föreningen ifrågasätter även här förslaget att
huvudmannens hälsotillstånd - i stället för läkarintyg - skall kunna styrkas
med likvärdig utredning.
Överförmyndarnämnden i Göteborg:
7.2.3 Processuella frågor
Överförmyndarnämnden anser det riktigt att kraven pä
utredning skärps.
Desto märkligare
är att huvudmannens medicinska tillstånd inte längre
skall
styrkas med läkarintyg.
------ ------------------------------------------------------------------------------------------- Ill
7.3.4 Processuella frågor m.m. Prop. 1987/88:32
Liknande
resonemang som under 7.2.3 gör sig gällande under denna punkt och med större
kraft. Det är svårt att se vad för slags utredning som skall kunna ersätta ett
läkarintyg. Ett förvaltarskap år trots allt ett kraftigt ingrepp i en persons
integritet.
Överförmyndarnämnden
i Karlskrona:
7.3.4
ProcessueUa frågor m. m.
Utredningen
föreslår att läkarintyg, som utfärdas för anordnande av förvaltare, inte
behöver utfärdas av läkare med specialkompetens. Utredningen har inte uppsatt
några minimikrav pä intygsutfärdande läkares kompetens. Nämnden anser att ett förvaltarförordnande
är ett stort ingrepp i den personliga integriteten, varför man bör ha vissa
minimikrav på utfärdande läkares kompetens och livserfarenhet som t.ex.
överläkare eller biträdande överläkare.
Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna:
I
11 kap. 18 § av utredningens lagförslag ges regler om den utredning som skall
företes innan rätten beslutar om förvaltarskap eller om utseende av god man
utan att den enskildes mening inhämtats. Det föreslås att läkarintyg skall
kunna ersättas av "annan likvärdig utredning". I specialmofiveringen
sägs att det beträffande den som sedan läng tid är föremål för vård i vårdinrättning
bör kunna räcka med journalanteckningar jämte utlåtande av "kompetent
befattningshavare". Enligt vår uppfattning måste vissa kompetenskrav
uppställas beträfliande den som skall ge ufiåtande i så vikfiga frågor som förvaltarskap.
Läkamtlåtande bör endast kunna ersättas med utlåtande av legifimerad psykolog.
Samma sak bör gälla beträffande de fall där god man utses utan medgivande av
den enskilde.
Landsorganisationen
i Sverige:
Huvudreglerna
för förvaltarskapet, vilka LO ställer sig bakom, är följande:
Vidare
skall domstolen ha tillgång lill läkarintyg eller annan hkvärdig utredning.
Förmyndarverksamheten
vid Göteborgs sjukvård:
Om
tingsrätten skall ha fömtsättning att rätt bedöma behovet av insatser i
varie ärende, krävs utförligare läkarintyg och sociala utredningar som
verkligen visar på problemet. 112
Överförmyndaren i
Vilhelmina: Prop. 1987/88:32
Skälet
till behov av god man eller förvaltare måste helt ligga på läkarens ansvar -
och icke pä någon utredare, kurator, avdelningsföreständare o.dyl.
4.5 God man och biträde i ansökningsärendet
Uddevalla tingsrätt:
Rättegångsbiträde i
ärende om förvaltarskap (FB 20 kap. 2 a §)
Utredningen
föreslår att vid förordnande av förvaltarskap skall finnas möjlighet att få
hjälp av rättegångsbiträde motsvarande vad som nu gäller vid omyndighetsförklaringar.
Däremot anser utredningen det inte påkallat att utsträcka denna möjlighet att
gälla även ärenden om förordnande av god man. Det kan ej uteslutas att behov av
biträde kan föreligga också i godmansärenden. Tingsrätten förordar därför atl
det föreslagna stadgandet blir tillämpligt även på godmansförordnanden.
Domstolsverket:
I
utredningens förslag till lydelse av 20 kap. 2 och 2 a §§ finns bl.a. bestämmelser
om god man för bortovarande part resp. god man i ärende om anordnande av förvaltarskap
(jfr 10 kap. 11 § 3 st FB). För närvarande råder i praxis en viss osäkerhet om
huruvida dessa typer av gode män omfattas av övriga regler i föräldrabalken som
avser god man. Det gäller t. ex. frågan om dessa gode män står under
överförmyndarens tillsyn eller ej. Vissa tingsrätter underlåter att till
överförmyndaren expediera förordnanden av gode män enligt aktuella lagmm medan
flertalet tingsrätter behandlar dessa godmanskap på samma sätt som övriga godmanskap.
Det vore därför värdefullt om en kommande proposition kunde innehålla ett klargörande
på denna punkt. Enligt DV:s mening kan dessa gode män, som närmast har
egenskapen av rättegångsbiträden, med fördel undantas från de regler som i
övrigt gäller för gode män. För att uppnå störte klarhet bör, om en sådan
lösning väljes, dessa personer ges en annan benämning.
Statens
handikappråd:
Vi
anser, att den enskilde alltid ska ha rätt till rättegångsbiträde i ärendet.
5 God mans och förvaltares kvalifikationer
Sollentuna
tingsrätt:
Ilkap.
7§FB
I
fråga om personvalet anför utredningen alt endast en advokat eller
annan juridiskt skolad person bör komma i fråga för förvaltaruppdrag, när
uppdraget avser att bevaka någons talan i en process. Detta avstyrkes 113
8
Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 32
bestämt,
enär det skulle komma att dra på kommunerna avsevärda kostna- Prop. 1987/88:32
der för arvoden i fall, där ansvaret för dessa eljest bör åvila staten. Ersättningar
till gode män utgår ju i dagsläget oftast äv kommunala medel enligt 18:11 FB.
En motsvarande bestämmelse föresläs såvitt avser både förvaltare och gode män
intagen i 15:20 FB. Någon ändring i sak åsyftas sålunda inte. Ersättningarna
till gode män utgår i dagsläget med ledning av en av kommunförbundet fastställd
taxa, vilken torde allmänt tillämpas. Normerna enligt denna understiger i
avsevärd män vad som normalt tillerkänns advokater. Överförmyndarna är på gmnd
härav ytterst angelägna att advokater och liknande ej skall förordnas till gode
män. I stället föredras -och tillämpas vanligen, i vart fall av härvarande
tingsrätt en ordning som innebär att en normalkompetent person förordnas som
god man, varefter denne såsom vilken privatperson som helst får anlita advokat
om behov därav anses föreligga. Fördelen med den ordningen är att advokatens
ersättning kommer att betalas antingen via rätlsskyddsförsäkring, om sådan
finnes, eller via allmän rättshjälp, om huvudmannen anses berättigad därtill.
Domstolsverket:
Utredningen
föreslär att till förvaltare skall kunna förordnas en tidigare god man i de
fall ett godmanskap ersätts av ett förvaltarskap (s. 185). Det är naturligtvis
ur mänga synpunkter en bra lösning att låta en tidigare god man bli förvaltare.
Det är dock mindre väl förenligt med förvaltarens uppgift att granska avgående
god mans förvaltning och eventuellt anställa sådan skadeståndstalan som avses i
13 kap. 9 § FB (jfr NJA 1977 s. 201). Denna problematik bör uppmärksammas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Socialstyrelsen:
I
utredningens lagförslag anges i 11 kap. 13 § FB att till god man eller
förvaltare skall utses en rättsrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.
En
god man eller förvaltare som förordnas för att bistå en psykiskt utvecklingsstörd
måste givetvis, för att anses såsom lämplig, vara väl insatt i hur den
enskildes handikapp yttrar sig och vilka konsekvenser handikappet medför för
den enskilde och dennes omgivning. Socialstyrelsen vill med anledning härav
särskilt betona vikten av att till god man eller förvaltare endast förordnas en
sådan person som har den utbildning som krävs för att på ett tillfredsställande
sätt kunna uppfylla uppdraget som god man eller förvaltare för en psykiskt
utvecklingsstörd person.
Statens
handikappråd:
För
att gode män och förvaltare ska fullgöra sina uppgifter på ett bra sått,
behöver de utbildning och fortbildning. Denna fråga berörs inte i betänkan
det. Den bör tas upp i det fortsatta arbetet. 114
Det saknas f. n.
statistik, som visar enligt vilka kriterier och med vilka Prop. 1987/88:32 uppgifter
god man förordnas. Statistik härom är en viktig fömtsättning för att man ska
kunna följa utvecklingen. Det bör ankomma pä förmynderskapsutredningen att i
det fortsatta arbetet överväga även dessa frågor.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
Sammantaget
innebär förmynderskapsutredningens förslag liksom den nya förvaltningslagen och
äktenskapsbalken krav pä ökad kvalité. Utredningen har inte heller tagit upp frägan
om tillgängen pä gode män och förvaltare. Med tanke på de ökade krav, som
kommer att ställas genom den nya lagstiftningen och genom inriktningen att
omsorgen om äldre, psykiskt sjuka och Omsorgsförvaltningens klientel
företrädesvis skall äga mm i det egna hemmet borde delta ha berörts. Det är väl
känl att antalet åldringar liksom medellivslängden ökar. Av 70-årsutredningen i
Göteborg framgår, att den ökade vitaliteten innebär ett förskjutande i fiden av
behovet av olika slags stöd saml att detta stöd blir långvarigare än nu.
Utredningen borde ha bearbetat dessa problem eftersom det innebär ökade krav på
överförmyndare, gode män och förvaltare. Överförmyndarnämnden är av den
uppfattningen atl det kan ifrågasättas om man inte borde från samhällets sida
ta upp frågan om utbildning av gode mån och förvaltare, som nu saknas och sker
på frivillig väg.
Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna:
Utbildningsbehov
Det
är synnerligen viktiga och ofta svära uppgifter som anförtros överförmyndare,
förvaltare och gode män. För att de skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett
tillfredsställande sätt behöver de få utbildning och fortbildning. Eftersom de
har till uppgift att bistå människor med handikapp måste i utbildningen ingå
att ge kunskap om den enskildes rättigheter enligt socialtjänstlagen, hälso-
och sjukvårdslagen och omsorgslagen. Vi uttrycker förhoppningen att förmynderskapsutredningen
i sitt fortsatta arbete beaktar utbildningsbehovet.
Godemans-
och förmyndarföreningen i Stockholm:
Lagtexten
10 kap. 5 § och II kap. 13 §
I
såväl nu gällande lag och i förslagstexten till ny lag finns stadgat att till
god man resp. förvaltare (tidigare förmyndare) skall utses "en rättrådig,
erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna". Med hänsyn till att god
man/förvaltare ofta kan komma att förvalta väsentliga ekonomiska värden,
la ställning till ekonomiska transaktioner eller fatta för huvudmannen
avgörande beslut med vida ekonomiska konsekvenser är det nödvändigt
alt tillsättande myndighet informerar blivande gode män/förvaltare om
uppdragets verkliga innebörd. Krav bör därför ställas att den tilltänkte
gode mannen/förvaltaren besitter elementära kunskaper om främst ekono- 115
misk förvaltning, bokföring
samt viktigare delar av familjerätten. Vår Prop. 1987/88:32 erfarenhet
redan nu är aU det ofta brister i deUa kunnande.
Folkpartiets
kvinnoförbund:
Nägot
hinder mot att kontaktman för viss person - förordnad genom socialvärden,
omsorgsvården eller kriminalvården - förordnas som god man eller förvaltare bör
i mänga fall inte föreligga, utan kan tvärtom vara att föredra framför en
delning mellan olika personer.
När
någon förordnas till god man eller förvaltare bör denna tillställas vederhäftig
information om uppdragets art och sina skyldigheter genom överförmyndarens
försorg. Överförmyndarnämnderna bör återkommande anordna erforderiig utbildning
för gode män och förvaltare.
Förmyndarverksamheten
vid Göteborgs sjukvård:
Vi
ser det som positivt om fler tjänster inrättades liknande vår verksamhet som
professionella gode män/förmyndare. Vi anser också att rättssäkerheten för
huvudmannen betydligt ökar med en av kommunen anställd tjänsteman. Vid Förmyndarverksamheten
kontrolleras och kontrasigneras alla uttag från bank av kassörska. Bokföring
sköts av sårskild personal. Det är alltså flera personer som har insyn i
medelsförvaltningen.
För
den enskilde tjänstemannen underlättas också ärendenas handläggning då det kontinueriigt
ges tillfälle till samråd med kollegor.
I
de fall tjänstemannaförvaltare finns, bör det finnas möjlighet att förordna
god man eller förvaltare på tjänsten. Idag skrivs förordnanden endast på person,
vilket i vår verksamhet medför slora problem vid byte på tjänsterna och speciellt
vid långa vikariat, då vikarien ej bör arbeta på fullmakt.
Beträffande
överförmyndarens tillsyn, som den föreslås i utredningen, verkar det för oss
orimligt att överförmyndaren skall kunna detaljstyra exempelvis hur mycket
pengar enskilda personer skall få disponera. En bättre ordning synes vara, att
överförmyndaren vid granskningsarbete kontrollerar att klienten för personligt
bruk erhållit, efter sina tillgångar, skäligt rörelsekapital.
6 Inskrivning av godmanskap och förmynderskap
Sollentuna
tingsrätt:
12
kap. 3 §3 st.FB
Tingsrätten
instämmer i att förvaltarskap (liksom godmanskap enligt 11:4
FB, om de skall behållas) alltid bör vara inskrivna där huvudmannen har
sitt hemvist. Med det senare begreppet förstås vanligen den ort där veder
börande är mantalsskriven. Det synes vara utredningens mening att denna
tolkning skall gälla även i förevarande fall. I motiven talas dock (sid. 209
näst sista stycket) om den ort där huvudmannen bor. Tingsrätten utgår från 116
atl detta är en lapsus och
att klargörande tillrättaläggande kommer att Prop. 1987/88:32 göras i någon
form under lagsfiftningsärendets fortsatta handläggning.
Säsom
tidigare nämnts i anslutning lill avsnitt 7.3.3 ovan är det nödvändigt att
skärpa kraven pä överförmyndarnas uppmärksamhet när det gäller att begära
överflyttning. Det finns anledning alt även i lagtexten understryka detta
ansvar. Till nöds må man kunna nöja sig med ett tillägg till överförmyndarkungörelsen.
12
kap. 5 §FB
Utredningen
anser det icke påkallat att göra paragrafen tillämplig på godmanskap och förvaltarskap.
Denna uppfattning kan tingsrätten inle dela:
-
Rätten har redan tillagts viss
initiativrätt enligt förslaget till 11:3 2 st FB.
-
Rätten får inte sällan kännedom
om personers frånfälle före överförmyndarna till följd av den rapportering som
regelbundet förekommer frän pastorsämbetena till tingsrätternas
bouppteckningsavdelningar. Detta möjliggör ingripanden på ett tidigt stadium.
-
Rent allmänt är förmynderskapsärendena
av sådan beskaffenhet alt man inte utan mycket goda skäl bör betaga rätten
möjligheten att ta egna initiativ. Det är tidvis hindersamt att vara beroende
av överförmyndarens initiativ, särskilt när denne saknar juridisk skolning.
Tingsrättens funkfioner med avseende å tillsynen över förmynderskapsärendena är
ändå så pass omfattande att en långtgående initiativrätt framstår som berättigad.
Mot
denna bakgrund föreslås aft paragrafen förses med ett andra stycke, enligt
vilket tingsrätten medges rätt att på eget initiativ se till att förvaltare och
gode män blir förordnade, när behov därav uppkommer.
Malmö
tingsrätt:
-
- Tingsrätten ifrågasätter vidare om inte 12 kap. 5 §, bl.a. med hänsyn till
kapitelrubriken, även bör omfatta skyldighet att tillse att godmanskap och förvaltarskap
inskrivs och att god man eller förvaltare förordnas.
Uddevalla
tingsrätt:
---- I
praktiken kan dock möjligheterna vara begränsade för tredje man
att kontrollera om en
avtalspart har god man eller står under förvaltare.
Utredningen har för att underlätta detta föreslagit en regel i FB 12 kap. 3 §
3 st alt förvaltarskap och godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB skall överflyt
tas om huvudmannen fält sitt hemvist på ort som hör under en annan
tingsrätt. För att denna bestämmelse skall bli effektiv bör den komplette
ras med ett stadgande om skyldighet för god man, förvaltare och överför
myndare att hos tingsrätt genast anmäla ändrat hemvist för huvudman. 117
Överförmyndarnämnden
i Karlskrona: Prop. 1987/88:32
Förmyndarna
och gode männens ställs ofta inför kinkiga och svårlösta problem. Naturligt för
dem är att då söka vägledning och hjälp hos överförmyndaren. Överförmyndarna
bedriver en betydande kurativ verksamhet. Det är därför angeläget att kontakten
mellan förmyndarna, gode männen och överförmyndarna är så smidig som möjligt.
En sådan kontakt skulle väsentligt underlättas om handläggningen av ärendena
överflyttas till överförmyndaren på förvaltarens resp. gode mannens hemort.
Folkpartiets
kvinnoförbund:
För
möjligheten till lättillgänglig information för tredje man om viss persons rättshandlingsförmåga,
erfordras att uppgift om förvaltarskap kan erhållas på tillförlifiigt sätt. Att
såsom föreslagits endast tingsrätter skulle registrera förvallarskapen är
otillfredsställande, då förvallarskapen även enligt förslaget kommer att vara
inskrivna med anknytning till förvaltaren och inte vid huvudmannens
mantalsskrivningsort.
7 God mans och förvaltares redovisning
Sollentuna
tingsrätt:
16
kap. 2 och 4 §§ FB
Rörande
fidsfrister för avgivande av egendomsförteckning resp anmälan alt tillgångar
saknas föreslår utredningen enhetliga två månader för förvaltarnas och gode
männens del. Till följd därav görs i 4 § en ändring som jämväl berör
förmyndarnas skyldighet. Emellertid består i sist angivna hänseende alltjämt en
olikhet: för den mer komplicerade uppgiften att avge en förteckning medges
förmyndarna alltjämt endast en månad medan de för en enkel anmälan att tillgängar
saknas medges två mänader. Även om en likartad konsekvens finns inbyggd redan i
gällande lagstiftning hade det varit tilltalande om likformighet nu kunnat
erhållas, när ändringar i övrigt ändå görs i de båda berörda paragraferna.
16kap.5
§3stFB
"Första
eller andra stycket" bör utbytas mot "Första och andra styckena",
jfr motsvarande formulering i förslaget fill 13:8 4 st FB.
Föreningen
Sveriges överförmyndare:
16
kap. Om redovisningsskyldighet
Enligt
utredningens förslag i 16 kap. 2 § 2 st FB skall samma tid, dvs. två
månader, gälla för säväl gode mäns som förvaltares skyldighet att ingiva
förteckning till överförmyndaren. Förslaget innebär en förbättring i förhål
lande till vad som gäller i nuvarande lagstiftning beträffande gode män och
förmyndare för omyndigförklarade. Det synes dock vara en ytterligare 118
förbättring om tiden för
avgivande av förteckning skulle vara densamma, Prop. 1987/88:32 oavsett om
det rör sig om förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap. Föreningen anser
för sin del att tiden för samtliga skulle kunna vara en månad efter
inskrivning. Utöver en sådan ändring i 16 kap. 2 §, föreslår föreningen att
samma fid skall gälla för anmälan enligt 4 §.
överförmyndarnämnden
i Göteborg:
16
kap. Om redovisningsskyldighet
Överförmyndarnämnden
anser att en månad är en lämplig respit för ingivande av förteckning till
överförmyndaren, både när det gäller gode män och förvaltare. Skulle
ytterligare tid erfordras finns ju alltid möjligheten att begära anstånd. Det
är värdefullt att ett ärende kommer igång sä snart som möjligl.
8 Rösträtt
Svea
hovrätt:
I
fråga om rösträtten konstaterar hovrätten att flera av de argument som grundlagberedningen
anförde mot rösträtt för de omyndigförklarade ännu har fog för sig. Det
förtjänar framhållas att frågan rör en grupp människor som ofta är drabbade av
svåra psykiska störningar och därmed särskilt utsatta för obehörig påverkan.
Hovrätten
för Övre Norrland:
Rösträttsfrågor
Hovrätten
ansluter sig fill de synpunkter som utredningen har anfört och fillstyrker
förslaget i denna del.
Kammarrätten
i Sundsvall:
Enligt
utredningens förslag skall ett förvaltarförordnande inte påverka huvudmannens
rätt att rösta i allmänna val. Ingen skall sålunda enligt förslaget kunna bli
fråntagen sin rösträtt på gmnd av sjukdom eller dylikt. Kammartätten anser atl
förslaget i den delen ger anledning till invändningar av principiell natur.
Det kan sålunda hävdas att en ordning som innebär alt personer som till följd
av psykisk ohälsa eller dylikt saknar förmåga till eget rationellt tänkande och
handlande inte bör ha rätt delta i fria val av det slag som utgör grundvalen
för vår politiska demokrati. Som utredningen påpekar är det, även om
omyndigförklaring inte längre kan utgöra rösträttshinder, inte uteslutet att
införa en ändring som innebär att sådana personer berövas rösträtten. Enligt kammartättens
mening bör en sådan ordning övervägas, varvid erfarenheterna från bl. a.
Finland och Norge bör kunna tas fillvara. I varje fall synes reglerna om
budröstning böra skärpas, om utredningens förslag genomförs.
Sollentuna tingsrätt: Prop. 1987/88:32
---- Det
torde sålunda sakna nämnvärd praktisk betydelse om dagens
omyndigförklarade
personer skulle tilläggas rösträtt vid allmänna val, även om gmndlagsberedningens
i betänkandet redovisade resonemang (s. 121) rent principiellt torde vara svårt
att genomdriva.
Malmö
tingsrätt:
Den
enskildes rösträtt skall enligt förslaget inte påverkas av elt förvaltarförordnande.
Tingsrätten vill framhälla att,det inte i något av de länder vars reglering i
denna fråga redovisas i utredningen förhåller sig så att de svårast sjuka i
praktiken har rösträtt. När frågan fidigare prövades i anslutning till arbetet
på en ny regeringsform föreslog grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 125) att
omyndiga inte skulle ha rösträtt och anförde som främsta skäl härför risken för
otillbörlig påverkan på personer med grava psykiska störningar. Denna
uppfattning godtogs av remissinstansema och sedermera av statsmakterna.
Utredningen har till stöd för sin uppfattning att även psykiskt svårt störda
personer skall ha rösträtt i huvudsak nöjt sig med att hänvisa fill vad som i
denna del sägs i utredningens direkfiv.
Tingsrätten
delar utredningens uppfattning att ett avgörande från fall till fall om en
person skall fårösta är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt och att en sådan
ordning inte heller är lämplig från andra synpunkter. Tingsrätten ställer sig
emellertid avvisande till förslaget atl låta alla medborgare som fyllt 18 år
få rösträtt. Risken för otillbörlig påverkan av de svårast psykiskt sjuka kan
inte negligeras och bestämmelsen i 17 kap. 8 § brottsbalken kan inte undanröja
denna risk. Frägan bör enligt tingsrättens mening övervägas ytterligare. Ett alternafiv
skulle kunna vara att undanta personer för vilka förvaltare förordnats i den
utsträckning som svarar mot den nuvarande omyndigförklaringen. Detta
förutsätter dock att en central registrering sker av förvaltarförordnanden för
att allmän röstlängd skall kunna upprättas.
Uddevalla
tingsrätt:
-
- - Enligt fingsrätlens uppfattning har såväl i direktiven som under
utredningen betydelsen för den enskilde av rösträttens förlust överbetonats.
Man bör i detta sammanhang ej heller bortse frän de mindre önskvärda följderna
av förslaget att ett ökat antal personer med grova förståndshandikapp kan i
samband med val komma att utsättas för otillbörlig påverkan. Tingsrätten vill
dock ej ifråga om rösträtten förorda någon annan lösning än den utredningen
valt och avvisar med bestämdhet tanken att låta valmyndigheterna från fall lill
fall avgöra om en person får rösta.
Sundsvalls
tingsrätt:
Som
främsta skäl till avskaffandet av omyndigförklaring har angivits det
förhållandet att en omyndigförklarad - i likhet med en underårig - saknar
rösträtt. Med hänsyn till de förutsättningar (psykisk sjukdom e.d.) som 120
f.
n. gäller för en omyndigförklaring synes det dock kunna ifrågasättas om Prop.
1987/88:32 de berörda själva verkligen kommer att uppleva återfåendet av
rösträtten som nägot mera betydelsefullt. Däremot är det nog störte anledning aft
tro atl även dessa personer i likhet med andra med grava psykiska handikapp
- kan komma att utsättas för otillbörlig påverkan av sin omgivning i samband
med utövande av rösträtten. Det nuvarande systemet, som medger röstning i
vissa fall utan personlig inställelse i vallokalen, ger onekligen möjligheter
till detta. Det synes vara en illusion att föreställa sig alt vårdpersonal och valförtällare
därvid kan stävja förekommande oegentligheler. De av förslaget berörda
personerna kommer emellertid - om förslaget blir verklighet - trots allt att
utgöra en förhållandevis ringa del av den störte grupp människor som redan nu
trots sina psykiska defekter är oförhindrade att rösta vid allmänna val. Frän
allmän synpunkt torde därför förändringen inte ha någon störte betydelse.
Tingsrätten vill därför inle motsätta sig utredningens förslag att avskaffa
omyndigförklaringsinstitutet. Däremot finner tingsrätten det angeläget att det
ånyo närmare övervä-ges om inte gällande regler för budröstning bör skärpas för
att i vart fall minska möjligheterna till otillbörlig påverkan vid röstningen.
Datainspektionen:
Avsndt
7.4 Rösträtt
Datainspektionen
ser med särskild fillfredsställelse atl rösträtt i allmänna val tillerkänns
även personer som hittills av olika skäl ansetts böra vara omyndigförklarade.
Socialstyrelsen:
Den
utestängning från samhällsgemenskapen som förlusten av rösträtten innebär är,
enligt socialstyrelsens uppfattning, en av de allvariigasle följderna av en
omyndigförklaring. De argument som kan åberopas för att inte låta de
omyndigförklarade delta i allmänna val har, enligt styrelsens mening, inte så slor
tyngd att de uppväger de skäl, främst respekten för den enskilda människans
värde och integritet, som talar mot atl den som har omyndigförklarats också
fråntas sin rösträtt. Styrelsen anser det vara konsekvent och förtjänstfullt
att utredningen i samband med sitt förslag att avskaffa institutet
omyndigförklaring även föreslagit aft upphäva kopplingen mellan rösträtten och
förvaltarinstitutet.
Statens
handikappråd:
---- Ett
uttryck för detta förändrade synsätt, som numera är gmnden för
handikappolifiken,
är att ingen till följd av sjukdom, hämmad förstånds
utveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande ska berövas den medbor
gerliga rätten att rösta i allmänna val. 121
Sveriges domareförbund: Prop. 1987/88:3 2
Rösträttsfrågan
De
av gmndlagberedningen (SOU 1972:15) anförda skälen mot att tillerkänna den som
är drabbad av svär psykisk störning rösträtt äger fortfarande giltighet.
Sålunda måste man beakta risken för att en sådan person blir offer för otillböriig
påverkan vid röstning. Förbundet är därför tveksamt till förslaget i denna del.
Frägan är dock av övervägande polifisk natur varför förbundet inte vill göra
något närmare uttalande i denna fråga.
Landstingsförbundet:
Förbundet
anser aft utredningen närmare kunde ha diskuterat konsekvenserna för t.ex. senildementa
patienter i långtidssjukvården liksom för psykiskt utvecklingsstörda av ett
slopande av omyndigförklaringsinstitutet. Det är utsatta gmpper som kan vara
lätta atl påverka, vilket är särskilt känsligt i samband med allmänna val.
Landstingsförbundet anser dock aU bestämmelsen i brottsbalken om otillbörligt
verkande vid röstning liksom hiuills bör utgöra eU tillräckligt rättsmedel mot
oönskade förfaranden i deUa speciella hänseende. Det är dock enligt förbundets
mening angeläget att den vårdpersonal som har hand om dessa gmpper informeras
omsorgsfullt om bestämmelserna, så att personkretsen vid behov kan skyddas
från otillbörlig påverkan.
överförmyndarnämnden
i Karlskrona:
Nämnden
anser därför att begreppet omyndigförklaring bibehålles, men att de rättsliga
förhållandena regleras i enlighet med utredningens förslag t. ex. vad gäller de
medborgerliga rätfigheterna.
överförmyndarnämnden
i Sundsvall:
Rösträtt
Överförmyndarnämnden
finner att huvuddelen av de för vilka ett förvaltarskap förväntas bli inrättat
kommer att leva ute i samhället. Visseriigen kommer efter domstolsprövning det
vara fastlagt att brister i deras mentala fömtsättningar diskvalificerar dem
från att få full rådighet över sina tillgängar, men detta innebär inte att
frågan om deras förutsättningar att delta i samhällsbyggandet prövats. Överförmyndarnämnden
finner därför ej nägot skäl att till frågan om inskränkningar i
rättshandlingsförmågan koppla rösträtten. De för vilka ett förvaltarskap
inrättas bör således få delta i de allmänna valen.
Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna:
Vi
delar utredningens uppfattning aft de personer som på gmnd av risk för
sådana kolliderande räftshandlingar omyndigförklaras, i stället bör kunna
hjälpas pä ett sätt som inte medför den totala inkompetensförklaring, som 122
en
omyndigförklaring med åtföljande förlust av rösträtl innebär. Detta Prop. 1987/88:32
resultat skulle kunna vinnas enbart genom ändring av röslrättsreglerna så atl
även omyndigförklarade får rösträtt men med tanke på att begreppen omyndigförklaring
och förmyndare i det allmänna medvetandet fått en negativ klang synes det
välbetänkt att i stället använda termerna förvaltarskap och förvaltare.
Landsorganisationen
i Sverige:
Huvudreglerna
för förvaltarskapet, vilka LO ställer sig bakom, är följande:
Ett
förvaltarskap påverkar inte huvudmannens rätt att rösta i allmänna val. Ingen skall
alltså i fortsåttningen kunna bli fråntagen sin rösträtt på grund av sjukdom e.
dyl.
Folkpartiets
kvinnoförbund:
Del
är ofillfredsställande att omyndiga fråntas rösträtten då omyndigförklaringen
ofta kan vara orsakad av icke alls med rösträttens utövande sammanhängande
förhållanden. Det är därför välkommet att denna diskriminering undanröjs.
Enligt vår mening finns det dock anledning att vid denna ändring skärpa
reglerna om budröslning, samt att även i övrigt minska risken för otillbörlig påverkan
vid rösträttens utövande.
Centerns
kvinnoförbund:
Det
är dock angeläget alt rösträttshindret försvinner vilket enligt Centerns Kvinnoförbunds
mening kan lösas genom att inte knyta rösträttshindret till omyndighetsförklaringen.
Moderata
ungdomsförbundet:
Rösträtt
(7.4)
Generellt
anser Moderata Ungdomsförbundet att de fall av otillbörlig röstning som
förekommer, talar för att en skärpning av reglerna för själva
röstningsproceduren. Enligt vår mening är t.ex. reglerna för budröstning inte
tillräckligt strikta. Vi ser en fara i att psykiskt svaga personer kan bli utsatta
för påtryckningar för att utnyttja sin rösträtt på ett speciellt sätt. Det
allmänna intresset av att undvika otillbörligt röstande måste väga tungt.
Utredningen
passerar enligt vår mening frågan allt för lättvindigt. Moderata
Ungdomsförbundet anser att någon form av rösträttshinder bör kvarstå.
Det
är tveksamt om rösträtlshinder bör ingå som en del av det nya
förvaltarskapsinstitutet. Ordningen som gäller i Finland och Norge är att
föredra. Blir utredningens förslag ändå att rösträtlshinder tas bort, bör de
nuvarande reglerna till skydd mot ofillbörlig röstning i vart fall stärkas. 123
9 Vissa
andra rättigheter Prop. 1987/88:32
9.1 Behörighetskrav för vissa befattningar m. m. Sundsvalls tingsrätt:
2.
Enligt 4 kap. 1 § 2 st rättegåtigsbalken får den som är omyndig eller i
konkurstillstånd inte utöva domarämbetet. Med omyndig avses här underårig
eller omyndigförklarad. Utredningen har ansett det obehövligt att ändra denna
bestämmelse. DeUa får emellertid till följd att den domare yrkesdomare eller
nämndeman - som genom ett förvaltarförordnande fråntagits rätten aft själv
bestämma i egna angelägenheter likväl är formellt oförhindrad att bestämma i
andras angelägenheter och därvid kanske rentav medverka i avgörandet av ett
ärende om just förvaltarförordnande. Det är givetvis helt olämpligt.
3.
Enligt 8 kap. 2 § 2 st
rättegångsbalken får den som är omyndig eller försatt i konkurs inte antas till
ledamot i advokatsamfundet. Någon ändring härav har inte föreslagits. Att någon
underårig jurist söker inträde i advokatsamfundet förefaller föga sannolikt.
Däremot skulle det kanske kunna tänkas att någon för vilken det förordnats en förvaltare
skulle vilja bli advokat. Det hinder för inträde som nu gäller för en
omyndigförklarad bör emellertid i fortsättningen gälla för en sådan sökande.
4.
Enligt 12 kap. 2 § 3 st
rättegångsbalken fär ej den vara ombud som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Vad ovan under punkt 3 sagts om sökande till advokatsamfundet bör gälla även
för ombud.
Svenska
bankföreningen:
En
fräga som utredningen inte synes ha behandlat är behörigheten för den som
ställts under förvaltarskap att verka som styrelseledamot i t. ex. akfiebolag
eller att vara stiftare till olika typer av bolag. Den associationsrättsliga lagsfiftningen
innehåller ett hinder för den som är omyndig att vara styrelseledamot eller
stiftare. Bankföreningen förutsätter att lagstiftningen kompletteras med
regler som uppställer som hinder för den som är ställd under förvaltarskap att
vara styrelseledamot eller stiftare i nu nämnda företag. Detta är nödvändigt
med tanke på det begränsade ansvar som kan åläggas den som är underställd förvaltarskap.
Svenska
sparbanksföreningen:
I
många andra lagar och författningar förekommer i dag ordet omyndig i
betydelsen underårig eller omyndigförklarad. Enligt dessa regler får
"omyndig" inte inneha olika befattningar som t.ex. fastighetsmäklare,
styrelseledamot, verkställande direktör eller revisor i aktiebolag. Skulle
ordet omyndig nu i ett slag få enbart innebörden underårig blev följden att
sådana idag omyndiga, som inte är underåriga, i framtiden inte på grund av
lagen kan hindras frän att bli styrelseledamot, verkställande direktör i
aktiebolag etc. 124
Föreningen
anser att utredningen inte har undersökt och redovisat vad Prop. 1987/88:32 det
avgörande skälet kan ha varit till att en omyndigförklarad enligt gällande lag
inte får vara t. ex. styrelseledamot i aktiebolag. Utredningen borde alltså ha
kartlagt de författningar där ordet omyndig förekommit, undersökt varför
hinder uppställts mot att omyndigförklarad utses till t. ex. vissa befattningar
samt övervägt om det vore möjligt alt ersätta ordet omyndig med underårig i t.ex.
8:4 aktiebolagslagen. Konsekvensen av utredningens förslag är att t.ex. en
psykiskt insufficicnt person, som vore ställd under totalt förvaltarskap skulle
kunna utses till t. ex. styrelseledamot eller verkställande direktör i ett
aktiebolag. I 8:4 ABL stadgas nämligen att den som är omyndig ej kan vara
styrelseledamot eller verkställande direktör. Föreningen anser alltså att
förslaget inte är genomtänkt i nu förevarande hänseende samt atl förslaget
skulle få egendomliga och icke önskvärda eller överblickbara konsekvenser.
Föreningen anser redan därför att det inle är möjligt att lägga utredningens
förslag i dessa delar till grund för lagstiftning.
9.2 Adoption Kammarrätten
i Sundsvall:
Vissa
särskilda synpunkter på författningsförslagen 4 kap. 2 och 5 a §§ FB
Utredningens
förslag innebär alt bestämmelserna i 4 kap. 2 och 5 a §§ FB av innebörd att en
omyndigförklarad inte fär adoptera eller själv adopteras ulan förmyndarens
samtycke skall upphävas. Enligt kammartättens mening bör förvaltare som avses
i utredningens förslag kunna utses även för att företräda huvudmannen i
angelägenhet rörande hans egen adoption. I ett sådant fall bör samtycke frän
förvaltaren utgöra förutsättning för en adoption av huvudmannen. Även för det
fall att enbart god man utses kan ifrågasättas om inte samtycke från denne
skall erfordras.
Sollentuna
tingsrätt:
4
kap. 5a§FB
Det
är naturligtvis en oundviklig konsekvens att tredje stycket i paragrafen upphävs
när institutet omyndigförklaring upphävs. Däremot är det inte godtagbart att
följderna härav lämnas obeaktade enbart med en hänvisning till att utredningen
(Ju 1977:08) om barnens rätt har i uppdrag att se över bestämmelserna om adoption.
Denna utredning torde nämligen knappast ha anledning att närmare överväga
reglerna om vuxenadoptioner. Frägan om nödiga skyddsregler mot olämpliga
adoptioner att vuxna utvecklingsstörda m.fl. bör ges en i vart fall temporär
lösning redan i förevarande sammanhang.
Utredningens
hänvisning till rättens allmänna lämplighetsprövning inger
betänkligheter. Del torde höra till undantagen att underiaget i ärenden om
vuxenadoption är sädant atl man får kännedom om förekommande handi
kapp hos det tilltänkta adoptivbarnet. Någon enkel kontroll rörande före
kommande förvaltarskap kan inte göras, i vart fall inte med hjälp av 125
tingsrättens
egen förmynderskapsbok. Adoptionsärenden följer nämligen i Prop. 1987/88:32 fommfrågan
adoptanlens, ej adoptivbarnets hemvist, se FB 4:9. Återstår då att infordra
"socialutredning" i samtliga fall av vuxenadoption. Det finns
anledning att understryka behovet härav genom en uttrycklig författningsföreskrift.
Förslagsvis kompletteras FB 4:10 med att socialnämnden alltid skall beredas
tillfälle att yttra sig. Mönster för en sådan regel kan hämtas från 6:18 FB.
Sundsvalls
tingsrätt:
I.
Enligt 4 kap. 2 § och 5 a § föräldrabalken får den som är omyndigförklarad
inte utan förmyndarens samtycke antaga adoptivbarn och inte heller får den som
år omyndigförklarad adopteras utan sådant samtycke. I enlighet med
huvudförslaget föreslås nu att dessa förutsättningar för en adopfion skall
borttagas. Därom är i och för sig inte något att invända. Fråga blir emellertid
vilken hänsyn som bör las till att adoptanten eller adoptivbarnet har
förvaltare förordnad för sig. Till skillnad från vad som nu gäller för en
omyndigförklarad kommer i fortsättningen inga handlingar i ärendet att lämna
några upplysningar om en eventuell förvaltares existens. Möjligen kan rätlen
vid den lämplighetsprövning som sker enligt 4 kap. 6 § föräldrabalken självmant
söka utröna detta. I de flesta sådana fall kommer också förvaltarskapet att
finnas inskrivet hos sanima fingsrätt, som handlägger adoptionsärendet. Det
förefaller naturligt aft, om förvaltare är förordnad, denne ges tillfälle att
yttra sig i ärendet.
9.3 Giftermål
Sollentuna
tingsrätt:
2
kap. 2 § giftermålsbalken
Tingsrätten
avstyrker att paragrafen upphävs utan att någon motsvarande
skyddsregel sätts i dess ställe. Ingående av äktenskap bör alltjämt anses
vara en sä allvarlig angelägenhet att garantier sä långt möjligt är bör skapas
för att kontrahenterna åtminstone har möjlighel att förstå vad de ger sig in
på. Mot denna bakgrund föreslås att nuvarande regel i 2:2 GB utbyts mot
en ny av ungefär följande innehåll: Om en person befinner sig i sådant
tillstånd som anges i 1924 ärs lag och till följd därav icke är i stånd att
avge
en viljeförklaring, som enligt normal avtalsrättslig praxis bedöms som
bindande, får vederbörande inte ingå äktenskap utan samtycke av särskilt
förordnad förvaltare. Vägras samtycke må rätten dock på ansökan tillåta
äktenskapet, om tillräckliga skäl för vägran ej föreligger. - Möjhgen
fömtsätter en regel av detta innehåll även ett tillägg till reglerna om
hindersprövning i 3 kap. GB, enligt vilket pastorsämbetet tillerkänns rätt
att i förekommande fall begära läkarintyg som komplettering till den för
säkran som avges enligt 3 § samma kapitel. 126
Överförmyndarnämnden i
Sundsvall: Prop. 1987/88:32
Flera
av konsekvenserna av en omyndigförklaring vid sidan om förlusten av
rättshandlingsförmågan är för den enskilde djupgående och torde många gånger
inte har något direkt med skälen för omyndigförklaringen aft göra. Hit hör
exempelvis reglerna för giftermål och framförallt reglerna om förlust av
rösträtten. Samtliga sådana följder, formella och informella, anser överförmyndarnämnden
bör upphöra.
Folkpartiets
kvinnoförbund:
Det
är även välkommet att inhämtande av förmyndarens godkännande för ingående av
äktenskap avskaffas.
10 Ikraftträdande- och övergångsfrågor
Hovrätten
för Övre Norrland:
Övergångsbestämmelser,
ikraftträdande och följdändringar i annan lagstiftning
Hovrätten
tillstyrker i allt väsenfiigt v;id utredningen har föreslagit i denna del.
I
övergångshänseende föresläs att de personer som vid ikraftträdandet är omyndiga
tills vidare, dock längst till utgången av 1989, skall anses ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 §. Det är avsett att överförmyndaren under övergångstiden
skall utreda behovet av stöd och få till stånd erforderliga förordnanden.
Hovrätten ifrågasätter om inte övergångstiden bör vara längre. Risken är eljest
påtaglig att domstolarna kommer att belastas med ett mycket slort antal ärenden
rörande tillämpningen av de nya reglerna. Det synes nämligen rimligt att
förmoda att förvaltarförordnande eller förordnande av god man kommer att
behövas för huvuddelen av de ca 15 000 personer som nu är omyndigförklarade.
Med hänsyn till det vid många domstolar ansträngda arbetsläget och då
nackdelarna med ett förlängt övergångsskede torde vara obetydliga bör övergångsfiden
anpassas så att man kan undvika de nu angivna olägenheterna.
Kammarrätten
i Sundsvall:
Övergångsbestämmelserna
tdl FB
Av
bestänkandet framgår att det för närvarande finns ca 15000 omyndig
förklarade personer i vårt land. Vid ett genomförande av utredningens
förslag måste alltså ställning tas till frägan om anordnande av förvaltarskap
för ett mycket stort antal personer. Det framstår som tveksamt - även
med den framförhållning som förslaget kan ge anledning fill om samtliga
de ärenden som lagstiftningen aktualiserar kan handläggas inom etl år från
ikraftträdandet. En längre övergångsperiod, föreslagsvis två år, bör därför
enligt kammartättens mening övervägas. I varie fall synes provisoriska 127
förvaltarskap
kunna bestå för dem där ansökan om förvaltarförordnande Prop. 1987/88:32
gjorts före utgången av ettårsfristen intill dess rätten meddelat beslut.
Malmö tingsrätt:
Tingsrätten vill slutligen i fråga om det nya institutet förvaltarskap
peka på följande. Enligt p. 2 i övergångsbestämmelserna har överförmyndarna ett
år på sig alt se över alla ärenden angående omyndigförklaring och ansöka om de
åtgärder som kan vara påkallade. Tingsrätten ifrågasätter om överförmyndarna
med befintliga resurser pä denna förhållandevis korta fid har möjlighet att gå
igenom samtliga dessa ärenden.
Svenska bankföreningen:
Övergångsbestämmelserna
Enligt övergångsbestämmelserna skall förordnande av god
man som har skett enligt äldre bestämmelser anses ha meddelats enligt
motsvarande nya bestämmelser i 11 kap. FB. Bankföreningen anser att de äldre
bestämmelserna bör tillämpas under en övergångstid av t. ex. ett år, så att en
genomgång av tidigare godmansförordnanden hinner göras. I dessa fall kan det
kanske bli aktuellt att i stället för godmansförordnanden välja ett förvaltarskap.
Även andra frågor kan behöva övervägas.
Föreningen Sveriges överförmyndare:
7.5 Ikraftträdande- och övergångsfrågor
Föreningen fmner det naturiigt att omyndigförklaringsinstitutet
upphör helt och hållet en viss dag och att man från den dagen har en tidsperiod
under vilken man anser alla gamla omyndigförklaringar vara förvaltarskap. Den fid
som utredningen föreslår dvs. etl år är dock föreningen tveksam till. Det är
inte enbart en omprövning av dessa förvaltarskap som kommer att krävas av
överförmyndaren. Frän många gode män och anhöriga kan ocksä komma krav på att godmanskap
skall förändras till förvaltarskap. Det kan således bli fråga om ett betydande
antal ärenden som överförmyndaren skall behandla. För att klara av detta och
för att undvika att någon fömtvarande omyndigförklarad plötsligt vid utgången
av år 1989 skall stå utan såväl förvaltare som god man, borde övergångstiden
förlängas. Utan en förlängning torde överförmyndaren behöva resursförstärkning
för att kunna klara av den omprövning som kommer att aktualiseras.
Överförmyndarnämnden i Göteborg:
7.5 Ikraftträdande- och övergångsfrågor
Överförmyndarnämnden har ingen erinran mot atl
omyndigförklaringar
upphör en viss dag och under en övergångsperiod anses vara förvaltar
skap. För att kunna genomföra en omprövning av dessa fall måsle emeller- 128
tid extra
resurser ställas till överförmyndarnämndens förfogande eller ti- Prop.
1987/88:32 den för omprövning förlängas.
Överförmyndarnämnden i Karlskrona:
7.5 Ikraftträdande och övergångsfrågor.
Nämnden finner att ett år är för kort tid att ompröva de
gamla förmynderskapen. Under första halvåret åtgår den mesta tiden till
mottagande och granskning av årsräkningar. Därefter inträffar semesterperioden,
dä det kan vara nog så besvärligt att nå människor. Kvarstår sålunda några
korta höstmånader när förmynderskapen mer kraftfullt kan genomgås och kompletteras
med nya utredningar för ev. ändring till förvaltarskap. Klart är att
överförmyndarna saknar kapacitet till en så snabb handläggning. Frågan är om
också behövliga läkarintyg och andra utredningar kan erhållas i den takt som
förutsätts.
Under år 1988 upphör det fria vårdåret för pensionärerna.
Det kan därför förmodas att många nya godmansförordnanden anhängiggöres under
1989 när det visar sig att pensionärer, intagna för långvård, inte längre har
råd att behålla sin lägenhet samtidigt som de betalar sina vårdkostnader.
Aktuellt blir då att förordna god man för uppsägning av hyresavtal och
avveckling av lägenheten. Denna förväntade ökning av nya ärenden kommer
sålunda att kollidera med ovannämnda förmynderskapsutredningar.
Genom utflyttning till eget boende av de nu institutionsvårdade
kommer dessa att mantalsskrivas på sina nya adresser, de är nu skrivna "på
församlingen" i den kommun där de föddes. Den nya mantalsskrivningsorten
kommer i en del fall inte att vara samma som den gamla. Kommer förslaget om
inskrivning av ärendena att gälla enligt utredningens avsnitt 7.3.3 måste
sålunda samfiiga ärenden genomgås för ev. överflyttning till annan tingsrätt.
Även den tid som denna utredning kräver måste beaktas vid fastställande av
övergångstidens längd.
Överförmyndarnämnden i Sundsvall:
Ikraftträdande- och Övergångsfrågor
Utredningens förslag till nytt godmanskap innebär aft gode
mannen får en
roll som enbart biträde till sin myndiga huvudman. För att rättshandlingar
av en god man utanför ramen för vad som sedvanligen företas för den
dagliga hushållningen skall bli giltiga.krävs samtycke av den myndige
huvudmannen. Samtliga de dispositioner av en god man som kräver över
förmyndarens godkännande enligt 15 kap. FB torde höra hit. Överförmyn
darnämnden finner det principiellt tveksamt om en myndighet regelmässigt
på föreslaget sätt skall överpröva en myndig människas ställningstagan
den. Eventuella ändringar i förhållande fill nu gällande regler bör i så fall
anstå till även den aviserade översynen av förvaltningsreglerna och regler-' -
na om överförmyndarens tillsyn i föräldrabalken är genomförd. 129
9 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 32
Centerns kvinnoförbund: Prop. 1987/88:32
Centerns
Kvinnoförbund är i princip positiv till att omyndigförklaringsinstitutet
försvinner men anser att skyddslagstiftningen ännu ej fungerar sorn vi skulle
önska och ifrågasätter därför om det nu helt kan avskaffas. Till dess att övrig
lagsfiftning kommit ikapp mäste varie omyndighetsförklaring bli föremål för
omprövning efter viss tid.
Överförmyndaren
i Vilhelmina:
Övergångsperioden
på ett år är alldeles för kort tid - eftersom de senaste åren har bara god man
i stort sett förordnats så är det i stort sett gamla förmynderskapen som står
kvar - och då är det osäkert huruvida dessa skulle slå kvar under en längre
övergångsperiod - med hänsyn till de omyndigförklarades ålder - där det i mänga
fall inte har något värde om de har kvar sin rösträtt eller inte efter de
aldrig haft någon sådan under hela sitt liv och nu kanske är upp i en så hög
ålder som 80 år och därutöver. Det kan inte vara särskilt klokt atl man
belastar en administration med arbete som inte kan vara till någon nytta, och
som ingen är betjänt av. Många småkommuner saknar överförmyndare som bäde har
juridisk, ekonomisk och även social kompetens för sitt uppdrag och därför bör
övergångstiden göra det möjligt att hinna med förändringen som innebär ett
betydande arbete och kanse också utredningar inle minst för tingsrättens beslut
i förmyndarärenden.
Om
jag fattat saken rätt så måste lagändringen beslutas av tvä riksdagar - med val
emellan - vilket innebär att förslaget helt kan lagfästas av den nyvalda
riksdagen hösten 1988, vilket innebär högst ett par månader kanske endast 1015
dagar om det vill sig illa innan ikraftträdandet 1.1.89, vilkel måste vara helt
orimligt, inte minst med hänsyn till att det vid valet 1988, kommer att väljas
många nya överförmyndare från årsskiftet 1989, och för dessa att dels hinna
sätta sig in i överförmyndarlagstiftningen, dels verkställa den nya lagen ter
sig helt orimligt - med tanke på att överförmyndarna är förtroendevalda
lekmän, utan som jag tidigare åberopat den kompetens som krävs.
11 Kostnadseffekter
Svea
hovrätt:
Förslaget
torde ställa ökade krav på tingsrätterna, bl. a. kommer ett störte
antal muntliga sammanträden att erfordras. Hovrätten förutsätter att erfor
derliga resurser ställs fill förfogande. DeUa är särskilt angeläget under den
föreslagna, relativt korta övergångsperioden när ett inte ringa antal ären
den om omyndigförklaring skall omprövas och i många fall övergå i förval
tarskap. ' 130
Hovrätten
för övre Norrland: Prop. 1987/88:32
Beträffande de processuella regler som föreslås för godemansfrägor
ifrågasätter hovrätten om inte dessa kommer att föra med sig ett - särskilt
med hänsyn till det förhållandevis slora antalet ärenden - betungande merarbete
för tingsrätterna.
Sollentuna tingsrätt:
Kostnadseffekterna av utredningens förslag är naturiigen
svårbedömda. Tingsrätten erinrar dock om vad som i det föregående framhållits
rörande det olämpliga i att utvidga skyldigheten att hälla förhandling i mål
och ärenden om utseende av förvaltare/god man. Utredningsförslaget medför i
vart fall i den delen ökade kostnader utan motsvarande nytta. Någon
besparingseffekt av att omyndigförklaring utmönstras och ersätts av förvaltarskap
kan knappast förutses. Tingsrätten ser med intresse fram mot de förslag till
förenklade förvaltnings- och handläggningsbestämmelser som aviseras i ett
senare betänkande. Säkerligen finns en del att göra på det området. Detla är
dock inget skål till att acceptera kostnadsökningar inom de områden som nu är
föremål för bedömning.
Kalmar tingsrätt:
Avslutningsvis bör påpekas att med föreslagna skärpta
utredningskrav i ärenden om god man och förvaltare del vid genomförande av
förslaget kan komma att medföra åtskilligt merarbete för tingsrätterna vilka
redan nu ofta har ett pressat arbetsläge.
Svenska kommunförbundet:
Kommunerna kommer också att drabbas av kostnadsökningar.
Dels blir överförmyndarnas/överförmyndarnämndernas verksamhet mer omfattande
och dels mäste arvode och kostnadsersättningar till gode män avsevärt höjas.
För att få personer villiga att åta sig godmansuppdrag kommer överförmyndare/överförmyndarnämnder
kanske bli tvungna att förbinda kommunen att ansvara för eventuella skadestånd.
Föreningen Sveriges överförmyndare:
Allmänt
I samband med införandet av nuvarande lagstiftning
uttalades av bäde
föredragande statsråd och lagutskott alt det var viktigt att överförmyndare
och överförmyndarnämnder fick erforderliga kansliresurser. Tyvärr har
många kommuner bristfälliga kunskaper om överförmyndarnas uppgifter
och av denna anledning har överförmyndarna inte tillgodosetts med de
resurser som fömtsattes i tidigare proposition och utskottsbetänkande.
Med tanke på de ökade krav som kommer att ställas på överförmyndarna,
genom bl. a. den nya förvaltningslagen och förändringar i äktenskaps- och 131
föräldralagstiftning.
borde utredningen ha uttalat att det i fortsättningen är Prop. 1-987/88:32 nödvändigt,
att kommunerna tillgodoser överförmyndares behov av juridisk, ekonomisk och
även social kompetens på ett bättre sätt än tidigare.
Överförmyndarnämnden
i Göteborg:
AUmänl
Överförmyndarnämnden
anser, att den nya lagstiftningen kommer att ställa ökade krav pä
överförmyndarnas handläggning och att ökade kansliresurser måste ställas till
förfogande ur juridisk, ekonomisk och social aspekt.
Överförmyndarnämnden
i Tyresö:
Än svårare blir det med utredningens förslag, om gode männen riskerar att
bli drabbade av skadeståndsansvar för en handling som enligt gode mannen
företagits för huvudmannens bästa. Detta medför ocksä ätt de föreslagna
reglerna blir kostnadsdrivande vad gäller arvodena.
Överförmyndarnämnden
i Sundsvall:
Nämnden
förmodar vidare att den ovan nämnda utvidgande skadstånds-skyldigheten kan
komma att ytterligare försvåra rekryteringen av gode män samt ha en direkt kostnadspådrivande
effekt pä gode männens arvode.
Godemans-
och förmyndarföreningen i Stockholm:
För
att ekonomiskt skydda sig kan en god man/förvaltare teckna ansvarsförsäkring.
Men dennes arvode för upjsdraget är i regel så ringa att det inte räcker till
täckandet av en egen ansvarsförsäkring eller annat behövligt försäkringsskydd.
Möjlighet för uppdragsstagare att genom eventuellt det allmännas försorg erhålla
likvärdigt skydd, som föreligger för fast anställd befaftningshavare, bör allvariigt
övervägas.
12 Övriga frågor
Hovrätten
för övre Norrland:
Möjligen
bör, när det gäller en detalj, formuleringen av texten i 11 kap. 2 §
övervägas ytterligare så att det klarare än i förslaget framgär att paragra
fens regler om utseende av god man gäller också när det råder motstridiga
intressen inom ramen för ett godmanskap eller förvaltarskap. 132
Sollentuna
tingsrätt: Prop. 1987/88:32
10
kap. 3 §FB
Bestämmelsen,
som motsvarar nuvarande 11:3 1 st FB, vållar redan i dag' praktiska problem och
visst dubbelarbete för tingsrätterna. Detta gäller i de fall, när ingen direkt
till följd av lag skall vara vårdnadshavare, t. ex. när båda föräldrarna
avlidit. I sådana fall aktualiseras ofta vid tingsrätten dels ett förmynderskapsärehde,
avseende utseende av särskilt förordnad förmyndare dels ett vanligt domstolsärende
rörande utseende av vårdnadshavare (se bifogade PM 840821). I värdnadsärendet
har socialnämnden särskilda befogenheter. I FM-ärendet gäller motsvarande
överförmyndaren. Praktiska problem uppkommer inte sällan till följd av
bristande samordning i den kommunala byråkratin. Onekligen skulle det vara
rationellt om frågan fick en lösning i detta sammanhang, när man ändå ser över förevarande
paragraf. Mest ändamålsenligt torde därvid vara att koppla förmynderskapet till
vårdnaden som huvudregel och behålla insfitutet "särskilt förordnad
förmyndare" endast i de fall när därfill skall utses någon annan ån vårdnadshavaren.
Det kan rent praktiskt knappast hävdas särskilt starka skäl för att alla förmynderskap
som utövas av andra än föräldrar till underåriga barn skall vara inskrivna vid
tingsrätten såsom nu är fallet. Om samhället betror en vuxen person att vara vårdnadshavare
för en annan människas barn bör det inte vara nödvändigt med annan tillsyti
över uppdraget än den som socialnämnden möjligen anser påkallad. Rättens och överförmyndarens
konlroll bör sparas till de fall där den underårige erhållit egendom av någon
betydelse, jfr 12:1 2 och 3 p. FB. En följd av detta resonemang blir att 12:1 1
p. FB kan upphävas. Observera även att en motsvarighet fill nuvarande 11:6 FB
torde böra inarbetas i 6:9 FB saml att nuvarande 11:8 1 st. bör förses med
tillägget att detsamma skall gälla särskilt förordnad vårdnadshavare.
Möjligen
är ovanstående frågor sådana som kommer att tas upp till övervägande i samband
med utredningens fortsatta arbete med förvaltnings- och handläggningsbeslämmelserna.
I sådant fall har tingsrätten ingen erinran mot den begränsade justering i
paragrafen som nu föreslås.
10
kap. 6 §FB
Paragrafen
har utsatts för språklig bearbetning utan att ändring i sak
avsetts. Därvid har - liksom i en rad följande paragrafer - det hittills
vedertagna begreppet "han" utbytts mot "han eller hon".
Även med
uppbjudande av all tänkbar aktning för det pågående arbetet med att skapa
jämställdhet mellan könen mäste tingsrätten starkt ifrågasätta behovet av
ändringar av detta slag, vilka uteslutande tynger lagtexten utan att någon
vinst av betydelse uppnås. Det förefaller möjligt atl inrikta jämställdhete-
sarbetet på mer väsentliga frågor. Ändringar av nu förevarande slag är
enbart ägnade att framkalla löje! För övrigt noteras alt bearbetningen inte
skeft genomgående; se 1. ex. förslaget till ny lydelse av 10 kap. 9 § FB, där
beteckningen "han" använts utan motsvarande komplement! 133
10 kap. 8§FB Prop. 1987/88:32
Paragrafen behandlar enbart frågor om entledigande av
förmyndare. Varken här eller pä annan plats i FB finns några regler om
erforderliga åtgärder när en underårig uppnår 18 års ålder. Domstolsverket -
liksom JO - har i den delen ventilerat vissa synpunkter rörande vad som i
verkets handbok kallas "obligatoriskt upphörande av inskrivning".
Tingsrätten har tidigare haft anledning till allvariiga erinringar mot JO:s och
verkets ståndpunkt i den frågan. Dessa synpunkter har av verket överlämnats
till förmynderskapsutredningen i förhoppning om ett klargörande uttalande.
Även JO synes vänta på ett sädant uttalande enligt vad som framgår av ämbetets
beslut 1986-01 -14 nr 643-1985. Något uttalande eller förslag till lagreglering
av frågan har dock hittills inte lämnats. Förhoppningsvis kommer detta i
samband med den aviserade översynen av förvaltnings- och handläggningsbestämmelserna.
11 kap. 3 §FB
Andra punkten är trots den språkliga bearbetningen
alltjämt besvärande tung alt läsa. Bäst vore troligen att dela upp den på två
skilda punkter. Önskar man inte göra detta, bör man i vart fall vända på rekvisiten,
t. ex. enligt följande:
2. Om det vid ett dödsfall krävs att okänd arvinges rätt
bevakas och hans rätt i boet förvaltas därför att det inte går att utreda
huruvida den döde har efteriämnat någon arvinge som är arvsberättigad före
allmänna arvsfonden eller före eller tillsammans med någon annan känd arvinge, eUer
också kunskap saknas om såväl namnet som vistelseorten beträffande en i övrigt
känd arvinge.
11 kap. 20 § FB
Utformningen av första stycket ger vid handen att ett godmanskap
eller förvaltarskap inte skall anses upphöra förrän rätten fattat ett formellt
beslut därom. Avsikten är tydligen aU detta skall gälla även om huvudmannen
avlider, vilket f. n. inte anses vara fallet, jfr domstolsverkets handbok för förmynderskapsärenden
avsnitt 4.9. Tingsrätten tillstyrker denna förändrade ordning och beklagar
samtidigt att den inte kommit till ett klarare uttryck i utredningens motiv. I
övrigt hänvisas till vad som i motsvarande fråga anförts ovan i anslutning till
10:8 FB.
17 § skuldebrevslagen
Paragrafen skulle väsentligt vinna i överskådlighet om
man, när nu ändå en
språklig redigering görs, även ordnar samtliga möjliga invändningar mot
godtroende borgenär i numrerade punkter. 134
Socialstyrelsen: Prop. 1987/88:32
Lagen om beredande av psykiatrisk vård i vissa faU och lagen
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang särskilt framhålla
det förtjänstfulla i atl det i utredningens förslag till lag om ändring i lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall i 18 §
uttryckligen anges att god man och förvaltare är behöriga alt företräda sin
huvudman i ärende som rör ansökan om utskrivning. I motiven till 6 § i
utredningens förslag till lag om ändring i lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. anges att vad utredningen i
avsnittet om lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård har föreskrivit om
gode mäns och förvaltares bevakning av huvudmannens intressen också skall gälla
beträffande lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Socialstyrelsen anser att det borde ha angivits i motiven
till den föreslagna ändringen i 6 § lagen om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m. fl. huruvida god man eller förvaltare skall anses vara
behörig att företräda huvudmannen i ärenden som rör ansökan om utskrivning
enligt omsorgslagstiftningen. Detta är av betydelse eftersom det i 6 § lagen
(1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. föreskrivs alt för specialsjukhus och vårdhem för vuxna
35 § om beredande av värd oberoende av samtycke samt därtill anslutna beslämnielser
i 36-37 a §§ och 39-54 §§ lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda fortfarande gäller i tillämpliga delar.
I 6 § lagen om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m. fl. anges att de särskilda omsorgerna skall ges på begäran
i vissa fall av vårdnadshavare, förmyndare eller god man. I 10 § föreskrivs att
samråd fortlöpande skall ske med den psykiskt utvecklingsstördes närslående. I
specialmotiveringen till denna paragraf anges att i begreppet närstående
innefattas såväl nära släktningar som kontaktpersoner, förmyndare och god man.
I samrådsskyldigheten ingår skyldigheten att informera om den psykiskt utvecklingsslörde
och hans behov. Socialstyrelsen vill särskilt framhäva att sådant samråd alltid
mäste ske med beaktande av vad som föreskrivs i den grundläggande regeln i
lagens 3 § om respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet.
Samrådet med de närstående bör sålunda så längt möjligt ske i sådana former
att den psykiskt utvecklingsstörde får medverka i det. Styrelsen anser att den
utformning de föreslagna god mans- och förvaltarinstituten fått, i högre grad
än nu gällande god mans- och förmyndarinstitulen, möjliggör ett större hänsynstagande
fill den psykiskt utvecklingsstördes självbestämmanderätt och intregritet.
Styrelsen
vill slutligen peka pä att i 42 § 2 st. socialtjänslförordningen
(1981:750) anges att om nämnden finner atl någon behöver omyndigförkla
ras eller att god man bör förordnas för någon skall nämnden anmäla det till
överförmyndaren. Anmälan till överförmyndaren skall också göras om
nämnden finner atl någon inte längre bör vara omyndigförklarad . Även
42 § 2 st. bör ändras i enlighet med utredningens förslag. ]35
statens
handikappråd: Prop. 1987/88:32
God man och förvaltare mäste hålla fortlöpande kontakt med
huvudmannen för att tillvarata hennes intressen. Vi anser enligt lagförslaget,
att en god man eller förvaltare, som försummar sig, skall entledigas. Gmnderna
för entledigande behöver dock preciseras.
Riksförsäkringsverket:
Riksförsäkringsverket vill avslutningsvis nämna att de föresljna
ändringarna i föräldrabalken även bör medföra ändringar i lagen (1984:1095) om
förlängt bidragsförskott. Det förlängda bidragsförskottet utbetalas för barn
mellan 18 och 20 är. I det fall barnet sammanbor med två tidigare förordnade
förmyndare utbetalas bidragsförskott till någon av dessa enligt 8 § lagen om
förlängt bidragsförskott jämfört med 9 § lagen om bidragsförskott. Om de
föreslagna lagändringarna avseende omyndigförklaring träder i kraft bör
bestämmelserna i 8 § lagen om förlängt bidragsförskott justeras så att det
klarare framgår vad som gäller om god man eller förvaltare förordnats för barn
för vilka förlängt bidragsförskott kan utgå.
Det kan också nämnas att både den som uppbär förlängt
bidragsförskott och barnet är skyldiga att till försäkringskassan anmäla
omständigheter som kan påverka rätten till och storleken av förskottet. Detta
innebär att om god män eller förvaltare förordnas för en person över 18 år och
det ingär i uppdraget att uppbära bidragsförskottet han också har denna anmälningsskyldighet
gentemot försäkringskassan.
Detsamma gäller personer över 18 är som uppbär förlängt
barnbidrag enligt lagen (1986:378) om förlängt bidrag.
Kammarkollegiet:
Följdändringar i författningar utanför FB
2 lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
Bestämmelserna i 11 § arvsfondslagen gäller en sådan god
man som avses i "11 kap. 4 § lagen om förmynderskap", vilket
motsvarar nuvarande 18 kap. 4 § föräldrabalken. Enligt förslaget skall
bestämmelserna i 11 § arvsfondslagen också gälla en förvaltare enligt föräldrabalken.
De situationer i vilka en förvaltare skall förordnas är emellertid sådana. att.
det enligt kollegiets mening aldrig kan bli aktuellt att tillämpa
bestämmelserna i 11 § arvsfondslagen, vilka avser egendom i dödsbo. Förvaltare enligl
föräldrabalken bör därför inte föras in i 11 § arvsfondslagen.
Jordabalken
Kollegiet har inte nägot att erinra mol förslaget under fömtsättning
att rätten blir skyldig att lämna uppgift fill inskrivningsmyndigheten i fall
då en fastighet omfattas av ett förvaltarförordnande.
Enligt 11 kap. 3 § 4 punkten förslaget till lag om ändring
i föräldrabalken
(motsvarande nuvarande 18 kap. 4 § 4 punkten) skall rätten förordna god 136
man "om det i övrigt
krävs att en bortovarandes rätt bevakas eller en Prop. 1987/88:32 bortovarandes
egendom förvaltas". Rätten till egendom som förvaltas enligt denna punkt
preskriberas inte pä grund av bestämmelserna i 16 kap. 7 § ärvdabalken, ej
heller på grund av några andra bestämmelser.
Kollegiet,
i dess egenskap av ställföreträdare för allmänna arvsfonden, får emellertid
ofta framställningar beträffande godmanskap av detta slag från gode män, ofta i
samråd med överförmyndaren, om att få leverera in medlen fill kollegiet med
förbehåll om rätl för rätte ägaren eller dennes rättsinnehavare att framställa
anspråk pä medlen. Kollegiet saknar möjlighet att med stöd av lag ta emot
medlen. Ofta rör det sig om små belopp och det har därför hänt att kollegiet
ändå tagit emot dem. Det framstår som mycket meningslöst, särskilt om det är
fråga om små belopp, att medlen skall förvaltas år ut och år in av en god man
utan atl rätten till dem preskriberas efter en rimlig fid.
Frågan
har på senare år också aktualiserats i några fall gällande s. k. hcrtelösa fasfigheler.
Kollegiet har i sitt yttrande 1986-11 -28 till justitiedepartementet över fastighetsbildningsutredningens
slutbetänkande (SOU 1986:29) Fastighetsbildning 4, Förtättningsförfarande och
boendeinflytande m. m. redogjort för fem aktuella ärenden och föreslagit att
det skall vara möjligt att förordna god man enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken i
sådana fall som det i dessa ärenden är fråga om. Kollegiet har vidare uttalat
bl. a. atl godmanskap av detla slag med nuvarande beslämmelser inte kan avvecklas
på ett rimligt sätt. Förfarandet med dödförklaring och eventuell efterföljande
arvskungörelse är inte rimligt när godmansförvaltningen avser ett ringa belopp.
Det är därför angeläget att det införs bestämmelser som gör det möjligt atl
avveckla sådana godmanskap efter en bestämd tid, förslagsvis tio år, genom att
medlen betalas in till kollegiet och efter rätlens bestämmande tillfaller
arvsfonden. Kopia av yttrandet bifogas. Vidare bifogas kopia av kollegiets
yttrande 19861215 till juslitiedepartementel över Ds Ju 1986:6 Ändringar i
lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden. I yttrandet har kollegiet uttalat att
det inte bör vara möjligt att efter preskriptionstidens utgång genom avstående
fä ut medel som fillfallil fonden på detta sätt.
Kollegiet
föreslår att utredningen får i uppdrag att ta upp dessa frågor i sitt fortsaUa
arbete.
Svenska
bankföreningen:
Förslaget
till ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
I 17
§ anges att skuldebrevsgäldenären mot en godtroende borgenär, fär
göra
gällande att skuldebrevet utfärdats av nägon som "inte hade rätt att '
utfärda
skuldebrevet på grund av att en förvaltare enligt föräldrabalken var
förordnad
för honom". Enligt bankföreningens mening bör med hänsyn till
att
förvaltarskapet kan vara begränsat till att t. ex. avse skötseln av en
fastighet,
i lagtexten göras följande tillägg "att företräda honom i denna
angelägenhet". " 137
Förslaget tdl
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Prop. 1987/88:32
I 3 kap. 12 § föreslås det tillägget att förutom gode
mannen även förvaltare för aktieägare skall tas upp i en särskild förteckning
över dem som har rätt att i stället för aktieägare lyfta utdelning m. m. Här
bör beaktas dels att samtycke till åtgärden måste föreligga när det gäller gode
mannen dels att beträffande förvaltaren det fömlsälts att förvaltaruppdraget
omfattar detta rättsområde. Ett tillägg till paragrafen som klargör
förutsättningarna för att gode mannen och förvaltaren skall kunna tas upp i den
särskilda förteckningen i stället för aktieägaren bör därför övervägas.
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och
vuxna:
Överförmyndarfunklionen
Betänkandet behandlar inte överförmyndarnas verksamhet. Vi
utgår från att denna fråga kommer att, behandlas senare av utredningen.. Vi
vill emellertid redan nu påtala att viss kritik finns från vår sida mot överförmyndarfunklionen.
Överförmyndarna är ofta alldeles för passiva i sin tillsyn över förmyndare och
gode män. Man nöjer sig med att granska förmyndarnas redovisningar och
kostnadsräkningar. Det finns fall där del av årsräkningar framgår att förmögenhelslillgångar
inte tas i anspråk trots det uttryckliga stadgandet att tillgängliga medel i
skälig omfattning skall användas till huvudmannens nytta. I sådana fall bör en
överförmyndare ha skyldighet att genom en uppsökande verksamhet göra sig
underrättad om. orsaken samt ta de initativ som kan vara erforderliga.
Det förekommer att den som förordnats till god man eller
förmyndare
flyttar fill annan ort och ändå behåller sitt uppdrag. Det bör ankomma på
överförmyndaren att i sådana fall ta upp frågan om inte uppdraget lämpli
gen borde överflyttas till annan person. , .
Andel i oskiftat dödsbo
Utvecklingsstörda människors rätt i dödsbo blir inte
alltid tillräckligt bevakad. Den utvecklingsstörde kan vara i stånd att skriva
sitt namn under en bouppteckning eller ett arvskiftesinstrument men
utan att förstå handlingarnas innehåll. Det bör genom uttrycklig föreskrift i ärvdabalken
åläggas den som har hand om ett dödsbo att till överförmyndaren anmäla om en
dödsbodelägare på grund av hämmad förståndsutveckling kan behöva biträde av en
god man vid boutredning och skifte. Det kan givetvis vara svårt att avgöra när
sådant behov föreligger. En indikation kan vara att vederbörande får särskilda
omsorger enligt omsorgslagen.
Sekretessfrågor
För att en god man eller förvaltare rätt skall kunna
fullfölja sina uppgifter vad gäller den personliga intressebevakningen kan det
vara nödvändigt att fä del av sekrelessbelagda handlingar enligt omsorgslagen
eller hälso- och sjukvårdslagen. Det är ovisst om vederbörande i sin egenskap
av legal ställföreträdare har denna rättighet.
Om god man och förvaltare fär rätl att ta del av sekrelessbelagda
uppgifter måste de åläggas tystnadsplikt. 138
Folkpartiets
kvinnoförbund: Prop. 1987/88:32
Det är otillfredsställande alt det ej heller nu föreslås
någon ersättningsmöjlighet i de fall då god man eller förvaltare vållat
huvudmannen skada genom brott eller allvarlig försummelse.
Förbundet vill föreslå att brottsskadenämnden eller annan
myndighet ges medel och rätt att vid särskilt påkallade fall tillerkänna
huvudmannen ersättning för vållad skada.
Försäkringskasseförbundet:
Uppsåtlig försummelse av uppdraget
De föreslagna ändringarna i AFL är i princip endast
kompletteringar av befintlig lagtext - god man och förvaltare ska ha samma
skyldigheter som förmyndare. Dessa ska alltså anmäla ändringar i
myndlingen/huvudmannens levnadsförhållanden som kan påverka utbetalningar av
pension, sjukbidrag och liknande.
Görs inte detta, medför det sanktioner mot myndlingen/
huvudmannen. Pensionen kan dras in. Den försäkrade kan också bli äterbetalningsskyldig
med stöd av 20 kap. 4 § i AFL.
Vi ser det som oriniiligl alt t.ex. en förståndshandikappad
person skall utsättas för sanktioner på grund av att en god man/förvaltare
misskött sina åligganden. Om det kan visas att försummelsen var uppsåtlig borde
man i Slället kunna utkräva ansvar av den god man/förvaltare eller förmyndare
som förordnats.
Förslag lill ändringar i AFL
Vi föreslår att 16 kap. 8 § utforrnas mer direkl. I
delbetänkandets förslag står det "om det kan anses ingå i uppdraget".
Det bör bytas till "om uppdraget omfattar pensionsförmån".
Beträffande 16 kap. 10 § föreslår vi ett.tillägg:
"Har god. man eller förvaltare förordnats för någon som äger rätt till
socialförsäkringsförmån, åligger det gode mannen/förvaltaren att utan dröjsmål
underrätta försäkringskassan om sådan bortovaro som avses i första
stycket".
Detta tillägg motiveras av erfarenheten att det förekommit
att god man under åratal har uppburit pensionsförmåner ulan att undertätta
försäkringskassan om att pensionstagaren försvunnit under omständigheter som
gör det sannolikt att han/hon inle längre är i livet.
Lagen om husirutillägg och kommunalt bostadstillägg tiU
folkpension
I delbetänkandets förslag, angående lagens 8 § ingår
bisatsen "om det kan
anses ingå i uppdraget". Vi föreslår att de byts ut mot "om uppdraget
omfattar pensionsförmånen". 139
Lagen om arbeisskadeförsäkrlng Prop. 1987/88:32
Vi
föreslår att delbetänkandets förslag angäende kap. 8, 6 § i lagen, ändras sä
att bisatsen "om det kan anses följa av uppdraget" byts ut mot
"om uppdraget omfattar förmån enligl denna lag".
Lagen
om allmänna barnbidrag
Idag
kan god man varken söka allmänt barnbidrag eller stå som bidragsmottagare.
Frågan blir aktuell när barnets vårdnadshavare är i livet, men av olika skäl
inte kan utöva vårdnaden. Det gäller till exempel flyktingbarn som kommer hit
på egen hand och bor hos syskon eller annan anhörig. Vi anser del angeläget att
man i lagen om allmänna barnbidrag för in en bestämmelse som tillerkänner god
man/förvaltare rätten att uppbära sådant bidrag.
Lagen
om bidragsförskott
Vi
vill föreslå att man i lagen om bidragsförskott 1 §, andra meningen anger att
förvaltare/god man är alternativ till begreppet "vårdnadshavare". Dessutom
bör 9 § i samma lag omarbetas på så sätt att även förvaltare/god man äger rätt
att uppbära bidragsförskott.
Lagen
om förlängt bidragsförskott för studerande
Vårt
förslag är all lagen 8 § kompletteras med att ungdom över 18 år även kan bo
ihop med god man/förvaltare. Detta kan t.ex. bli aktuellt när förälder som
ungdomen bor ihop med avlider.
Förmyndarverksamheten
vid Göteborgs sjukvård:
När
det gäller att bedöma utredningar och ufifrån dem föreslå god man/ förvaltare
och även ge riktlinjer för deras insatser, behöver kompetensen hos
överförmyndaren betydligt förstärkas. Detta skulle också förhoppningsvis kunna
ge bättre förutsättningar för privata gode män/förvaltare att från
överförmyndaren få den information och de upplysningar som är nödvändiga i
samband med ett åtagande.
Vi
ser det som en brisl att utrednitigen ej berört arvodesfrågan. Alt söm nu sätta
en inkomstgräns vid två basbelopp när klienten själv skäll betala, slår mycket
olyckligt. Som exempel kan nämnas att en pensionär som uppbär ATP har lågt
eller inget bostadsbidrag, får högre skatt och skall dessutom av egna medel
betala sift arvode. Detta kan jämföras med en pensionär utan ATP, med fulh bostadsfillägg,
lägre skatt och där kommunen betalar arvodet. Båda dessa kan ha samma
nettoinkomst totalt per månad.
140
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 4 Prop. 1987/88:32
Lagrådsremissens lagförslag 2 och 6
2 Förslag
till
Lag om
ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 och 10 §§
regeringsformen' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap 2 §
Rösträtl vid val till riksdagen fill- Rösträtt
vid val till riksdagen till
kommer svensk medborgare som är kommer
svensk medborgare som är
bosatt i riket. Om rösträtl för bosatt
i 'riket. Om rösträtt för
svensk medborgare som ej är bosatt svensk
medborgare som ej är bosatt
i riket finns bestämmelser i lag. Den i
riket finns bestämmelser i lag. Den
som icke har uppnått aderton års som icke har
uppnått aderton års
ålder senast på valdagen eUer som ålder
senast på valdagen har ej röst-
är omyndigförklarad av domstol rätt.
har ej rösträtt.
Frågan huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres
på grundval av en före valet upprättad röstlängd.
10 §
Endast den som uppfyller villko- Endast den
som uppfyller villko-
ren för rösträtt och som är myndig ren för rösträtt kan
vara ledamot av
kan vara ledamot av riksdagen eller riksdagen eller ersättare för leda
ersättare för ledamot. mot.
Denna lag träder i kraft den I januari 1989.
Regeringsformen omtryckt 1985:866. 141
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 Förslag
till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen' skall ha följande lydelse.
Prop. 1987/88:32
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
11 kap Har någon som laga ställföreträdare för juridisk
person eller som förmyndare eller göd man att svara för enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrott, må anspråket göras gällande även mol den juridiska
personen eller mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om
och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.
Föreslagen
lydelse
3§
Har nägon som laga ställföreträdare för juridisk person
eller som förmyndare, god man eller förvahare att svara för enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrotl, får anspråket göras gällande även mot den
juridiska personen eller mot den, för vilken förmyndaren, gode mannen eller
förvaltaren förordnats, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt
lag/år göras gällande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1989.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tryckfrihetsförordningen
omtryckt 1982:941.
142
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehåll Prop. 1987/88:32
sid.
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1
Propositionens lagförslag....................................... 3
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 24 september 1987. 5
1
Inledning......................................................... 5
2
Allmän mofivering.............................................. 6
2.1
Allmänna utgångspunkter................................ 6
2.2
RöstråU....................................................... 10
2.3
Godmansinstitutet......................................... II
2.3.1
Tillämpningsområdet................................ 11
2.3.2
Förutsättningar för att
forordna god man i vissa fall 13
2.3.3
Uppgifterna för en god man vid
sjukdom e. d 15
2.3.4
Godemannensbehörighetochförhällandet
till tredje man. 16
2.4 Förvaltarskap 20
2.4.1
Allmänna förutsättningar för
ett förvaltarförordnande ... 20
2.4.2
Förvaltarskapets omfattning m.m............... 21
2.4.3
Förvaltarens behörighet och
förhållandet till tredje man . 23
2.5 Processuella
frågor m.m 25
2.5.1
Handläggningsformen............................ 25
2.5.2
Initiativrätten i ärenden om godmanskap
och förvaltarskap :---.... 26
2.5.3
Utredningen i ärenden om
förordnande av god mm eller förvaltare '..... 27
2.5.4
Interimistiska förordnanden...................... . 28
2.6
Följdändringar i annan
lagstiftning.................... . 29
2.7
Ikraftträdande m.m....................................... . 30
2.8
Kostnader och resursbehov............................. . 31
3
Upprättade lagförslag......................................... . 31
4
Specialmotivering.............................................. . 33
4.2
Regeringsformen.......................................... . 33
4.6
Tryckfrihetsförordningen................................ . 33
5 Hemställan....................................................... . 34
6 Beslut............................................................. . 35
Utdrag
ur lagrådets protokoll den 13 oktober 1987..... 36
Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1987 .. 37
Bilaga
1 Sammanfattning av förmynderskapsutredningens betänkan
de ......................................................... . 38
Bilaga
2 Utredningens lagförslag 2 och 6................ . 41
2.
Förslag till lag om ändring i regeringsformen 41
6.
Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen ... 42
Bilaga
3 Remissammanställning .......................... 43
Bilaga
4 Lagrådsremissens lagförslag 2 och 6............ 141
2.
Förslag till lag om ändring i regeringsformen 141
6.
Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen ... 142
Norstedts Tryckeri. Stockholm 1987 143
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
28 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (26)
26 kopplingar i 20 dokument.
- SOU 2023:12 Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende s. 612 i texten
- Prop. 2021/22:232 Ett modernt offentligt belöningssystem och de allmänna flaggdagarna s. 40 i texten
- Prop. 2017/18:38 Snabbare omval s. 24 i texten
- SOU 2016:71 Snabbare omval och förstärkt skydd för valhemligheten s. 76 i texten
- Bet. 2003/04:KU2 Godkännande av ändringar i EG:s regler om val till Europaparlamentet, m.m. i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- Westberg, Domstols officialprövning, 1988 s. 837 · s. 1017 i texten · dokumentnivå