Prop. 1989/90:127

Regeringens proposition 1989/90:127

om kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen m.
m.

Prop. 1989/90:127

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 22 mars 1990 för den åtgärd och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Roine
Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen
och olika åtgärder för att effektivisera sjöövervakningen.

I
propositionen föreslås en ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49). Ändringen
innebär att kustbevakningen på eget initiativ skall få utföra tillsyn av fartyg
i form av inspektioner. Sjöfartsverket skall i samråd med kustbevakningen
bestämma i vilken utsträckning kustbevakningen skall ha sådana
tillsynsuppgifter.

I
propositionen anförs också att kustbevakningen bör ges möjlighet att på eget
initiativ utöva tillsyn av vissa transporter av farligt gods och av åtgärder
mot vattenförorening från fartyg. Sjöpolisens och kustbevakningens verksamhet
bör samordnas bättre.

Kustbevakningen
bör vidare få utökade uppgifter när det gäller ledningen av
sjöräddningsinsatser, som gäller efterforskning och räddning av människor.
Kustbevakningens sambandscentraler bör avvecklas med undantag för centralerna
i Gryt och Kungshamn, som bör finnas kvar med kustbevakningen som huvudman.

Ändringarna
i fartygssäkerhetslagen föreslås träda i kraft den I juli 1990.

1
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 127

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:127

Förslag till

Lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49)

Härigenom
föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (1988:49) dels att 10 kap. 1 och 11
§§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny
paragraf, 10 kap. 11 a §, av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

10
kap 1§ Tillsyn av fartyg och deras utmstning och drift enligt denna lag och enligt
föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen utövas av sjöfartsverket, om något
annat inte anges i lagen.

Såvitt gäller inspektion enligt 8§ utövas tillsynen även av kustbevakningen
i den utsträckning som sjöfartsverket beslutar i samråd med kustbevakningen.

I
frågor som avser arbetsmiljön skall tillsynen utövas i samverkan med arbetarskyddsstyrelsen.

Bestämmelser
om tillsyn av livsmedelshanteringen finns i livsmedelslagen (1971:511).

11§'
Polismyndigheter, tullmyndigheter, kustbevakningen, miljö- och hälsoskyddsnämnder
samt läkare är skyldiga att lämna tillsynsmyndighetema det biträde och de
upplysningar som de behöver för att utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen.

När
kustbevakningen på begäran enligt första stycket medverkar vid tillsyn enligt
denna lag, har tjänstemän vid kustbevakningen de befogenheter att vidta
åtgärder som anges i 2 och 4§§ lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan
vid polisiär övervakning. Därvid gäller föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9§§ nämnda
lag.

'
Senaste lydelse 1988:444. Ändringen innebär att andrastycket upphävs.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1989/90:127

lla§

När kustbevakningen utövar tillsyn enligt vad som sägs i I§ andra stycket
eller lämnar biträde enligt 11§, har tjänstemän vid kustbevakningen de
befogenheter att vidta åtgärder som anges i 2 och 4§§ lagen (1982:395) om kustbevakningens
medverkan vid polisiär övervakning. Därvid gäller föreskrifterna i 5, 6. 8 och 9§§
nämnda lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1990.

ti
Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 127

Försvarsdepartementet Prop. 1989/90:127

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, statsråden Engström, Göransson, Gradin,
Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson och Åsbrink

Föredragande:
statsrådet R. Carlsson

Proposition om kustbevakningens roll i den framtida
sjöövervakningen m. m.

1 Inledning

Riksdagen
beslutade i juni 1987 (prop. 1986/87:95 bil. 6, FöU 11, rskr. 310) att
kustbevakningen skulle avskiljas från tullverket och bilda en egen självständig,
civil myndighet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde. Med anledning
av detta och med stöd av regeringens bemyndigande (dir. 1987:31) tillkallade
chefen för finansdepartementet i juni 1987 en kommitté för att utarbeta förslag
till organisation m. m. för kustbevakningen. I januari 1988 överiämnade
kommittén delbetänkandet Lagändringar som behövs då kustbevakningen blir en
egen myndighet och i febmari samma år delbetänkandet Organisation och
lokalisering för kustbevakningens centrala och regionala ledning. Riksdagen
fattade i maj 1988 beslut om lagändringar och lokalisering (prop. 1987/88:142, FöU
10, rskr. 299).

Kustbevakningen
började sin verksamhet som egen myndighet den 1 juli 1988.

Kustbevakningskommittén
har utöver frågor som haft betydelse för myndighetsbildningen också haft i
uppdrag att utreda om en ändrad ansvars- och rollfördelning inom
sjöövervakningen kan minska den nuvarande sektoriseringen och skapa en
effektivare verksamhet. I sitt slutbetänkande (SOU 1989:26) Kustbevakningens
roll i den framtida sjöövervakningen redovisar kommittén sina förslag till hur
samhällets samlade resurser inom sjöövervakningen kan utnyttjas effektivare.

Betänkandet
har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas
kustbevakningskommitténs sammanfattning av sitt betänkande (bilaga 1) samt en
förteckning över remissinstanserna (bilaga 2). En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats inom försvarsdepartementet och finns
tillgänglig i ärendet (dnr 903/89).

I
det följande kommer jag först att ge en allmän bakgmnd till frågan om organisation
av samhällets sjöövervakning och kustbevakningens uppgifter i detta sammanhang
(avsnitt 2) och därefter särskilt redovisa mina

överväganden
i fråga om polisiär verksamhet till sjöss (avsnitt 3), tillsyn Prop.
1989/90:127 och kontroll av fartyg, transporter av fariigt gods m. m. (avsnitt
4), sjöräddningstjänst (avsnitt 5) samt kustbevakningens sambandscentraler
(avsnitt 6).

2 Allmänt om kustbevakningens roll i samhällets sjöövervakning

Samhällets
sjöövervakning omfattar ett stort antal uppgifter med ett flertal olika
myndigheter som huvudansvariga för tillsynen av att gällande lagar och
bestämmelser efterlevs. Som exempelkan nämnas marinens och kustbevakningens
uppgift att svara för den allmänna gränsövervakningen och havsövervakningen av
Sveriges sjöterritorium, fiskezonen och angränsande farvatten samt marinens
tillträdeskontroll av statsfartyg. Polisens uppgift att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet och att bekämpa brott gäller i princip svenska farvatten.
För utlänningskontrollen inklusive skyddsområdestillsynen svarar också polisen
och för tullkontroll och smugglingsbekämpning tullverket. Kustbevakningen och
polisen har huvudansvaret för fiske-, jakt- och naturvårdstiUsynen samt för
sjötrafikövervakningen medan kustbevakningen ensam utövar tillsyn över kontinentalsockeln
och tillsyn av maritima fornfynd. De nämnda myndigheterna medverkar också i
varandras tillsyn i stor utsträckning.

I
vid bemärkelse kan man i sjöövervakningen också inbegripa sjösäkerhetsfrågor
och sjöräddningstjänsten. Vad beträffar sjösäkerhetsfrågoma är sjöfartsverket huvudansvarig
myndighet för farledsverksamheten och fartygsinspektionen. När det gäller
sjöräddningstjänsten har sjöfartsverket huvudansvaret för efterforskning av
människor, som är eller kan befaras vara i sjönöd och för sjuktransporter från
fartyg medan kustbevakningen svarar för räddningstjänsten, när olja eller andra
skadliga ämnen har kommit ut i vattnet.

Bl.a.
i samband med 1987 års försvarsbeslut har konstaterats att denna ordning
innebär att sjöövervakningen präglas av en långt gången sektorise-ring, som i
sin tur medför stor risk för dubbleringar verksamhetsmässigt såväl i materiellt
som personellt hänseende.

Kustbevakningskommittén
har övervägt hur en minskad sektorisering kan genomföras. Man har bl.a. prövat
vilka ytterligare funktioner och uppgifter inom den totala sjöövervakningen som
till en lägre kostnad skulle kunna handhas eller utföras av den nya
kustbevakningsmyndigheten. Kommittén har funnit att en mer långtgående
samordning av de olika uppgifterna inom sjöövervakningen, t. ex. inom ramen för
en enda huvudansvarig myndighet, inte är lämplig. Ett förändringsarbete bör
istället, enligt kommittén, inriktas på ökat samarbete, tydligare och mera
heltäckande föreskrifter, förbättrad informationshantering, samlokalisering
eller organisatorisk samordning av annat slag.

Jag
delar kommitténs uppfattning om principema för hur sjöövervakningen bör kunna
effektiviseras. När det gäller frågan om hur en bättre samordning skall komma till
stånd vill jag anföra följande.

Kustbevakningen är sedan
den 1 juli 1988 en självständig, civil myndig- Prop. 1989/90:127 het inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde. Verksamheten finansieras inom den
militära utgiftsramen. Genom riksdagens beslut i maj 1988 (prop. 1987/88:142, FöU
10, rskr. 299) kommer myndighetens regionala ledningsorgan att successivt
samlokaliseras med respektive områdesförband inom marinen. Enligt min mening
innebär detta att gmnden har lagts för en långtgående samverkan mellan kustbevakningen
och marinen och för en effektivisering av de delar av sjöövervakningen som
dessa myndigheter ansvarar för. Det ankommer nu på myndigheterna att utveckla samarbetet
inom de givna ramama.

I
samband med tidigare utredningar om kustbevakningens organisatoriska ställning
har farhågor funnits på vissa håll om att ett avskiljande av kustbevakningen
från tullverket skulle komma att innebära en nedprioritering av tullbevakningsuppgiftema.
Enligt min mening är denna oro obefogad. Jag anser att fömtsättningama idag
finns för att kustbevakningen skall kunna medverka i tullkontroll och
smugglingsbekämpning i minst samma omfattning som före utbrytningen ur
tullverket. Kustbevakningskommittén har pekat på en rad olika åtgärder som är
ägnade att förstärka samarbetet med tullverket. Som exempel kan nämnas fler
planerade gemensamma insatser, utökat utbyte av information om
underrättelseläget samt dagliga informations- och planeringskontakter. Ingen av
de föreslagna åtgärdema kräver riksdagens ställningstagande.

Frågan
om samordning av kustbevakningen och sjöfartsverket har utretts vid olika
tillfällen de senaste åren. År 1985 överlämnade en av regeringen tillkallad
särskild utredare ett förslag till gemensam organisation för de båda
myndigheterna. Regeringen avstod från att lägga fram förslag om ett
organisatoriskt samgående. Kustbevakningskommittén har för sin del undersökt om
sjöfartsinspektionen, som är den del av sjöfartsverket som svarar för bl. a.
frågor som rör säkerhet ombord på fartyg och skydd mot miljöföroreningar från
fartyg, bör sammanföras med kustbevakningen i organisatoriskt avseende.
Kommittén fann att en sammanslagning skulle ha så stora nackdelar att andra
lösningar borde väljas för att effektivisera samarbetet. Man föreslog därvid
att kustbevakningens möjligheter att medverka i den tillsyn som sjöfartsverket
utför skulle förbättras. Jag gör samma bedömning som kommittén och tar upp
dessa frågor under avsnittet 4 Tillsyn och kontroll av fartyg och transporter
av farligt gods.

Enligt
bestämmelsema i räddningstjänstlagen (1986:1102) är sjöfartsverket ansvarig
myndighet för den del av sjöräddningstjänsten som avser efterforskning och
räddande av liv när någon är eller befaras vara i sjönöd. I uppgiften ingår
ansvar för sjuktransporter från fartyg. Ansvaret är begränsat till Sveriges
sjöterritorium med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar
än Vänem, Vättern och Mälaren. Verksamheten bygger på en långtgående samverkan
mellan ett flertal myndigheter med resurser som är lämpliga för räddningsarbete
till sjöss.

Kustbevakningens
medverkan i denna del av sjöräddningstjänsten har

främst skett genom deltagande i insatserna. Kustbevakningskommittén

har haft i uppdrag att redovisa på vilket sätt och i vilken utsträckning 6

kustbevakningen skulle
kunna medverka eller utnyttjas i en mer integrerad och samordnad
sjöräddningstjänst samt att behandla frågan om ansvarsfördelning i detta
avseende. Kommittén har bl. a. övervägt att föra över huvudmannaskapet till
kustbevakningen, men inte funnit vare sig ekonomiska eller eflfektivitetsmässiga
skäl för en sådan åtgärd. Jag kan för min del liksom kommittén konstatera att
sjöräddningstjänsten fungerar tillfredsställande i dag. Genom tillkomsten av
räddningstjänstlagen har huvudmannens roll lagts fast på ett tydligare sätt än
tidigare. Sjöfartsverket arbetar fortlöpande tillsammans med samverkande parter
med utveckling av verksamheten. Jag anser att det är viktigt att sjöräddningstjänsten
nu får arbetsro, så att detta arbete kan genomföras.

Kustbevakningskommittén
har också behandlat samutnyttjande av sambandssystem, memtnyttjande av
miljöskyddsfartyg och kustbevakningens relationer till försvaret. Mitt
ställningstagande till kommitténs förslag om avveckling av sambandscentraler
redovisar jag under avsnittet 6 Kustbevakningens sambandscentraler. Enligt min
mening kräver kommitténs förslag i dessa delar i övrigt inget
ställningstagande från riksdagens sida.

Jag
övergår nu till att behandla de åtgärder som bör vidtas inom de olika verksamhetsområdena.

Prop.
1989/90:127

3 Polisiär verksamhet till sjöss

Min
bedömning: Sjöpolisens och kustbevakningens verksamhet bör samordnas
ytterligare. Frågan om hur behovet av polisiär verksamhet till sjöss skall
kunna tillgodoses bör övervägas närmare.

Kommitténs
bedömning: Överensstämmer med min bedömning utom vad gäller de s. k.
sambandsmännen.

Remissinstanserna:
Rikspolisstyrelsen och flera polismyndigheter anser att en utbyggnad av
sjöpolisen nu bör ske, medan ett antal andra remissinstanser tillstyrker
förslaget om en utredning. Kommitténs förslag om indragning av de särskilda
sambandsmännen avstyrks av nästan samtliga remissinstanser.

Skälen
lör min bedömning: Sjöpolisens och kustbevakningens uppgifter i fräga om
polisiär övervakning till sjöss sammanfaller till viss del. Kustbevakningstjänstemännen
har genom lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning tillagts samma befogenheter som tillkommer polismän när
kustbevakningen bedriver övervakning för att hindra brott bl. a. mot
bestämmelser som gäller inskränkningar i utlänningars rätt att uppehålla sig i
visst område, jakt, fiske, naturvård, trafikregler och säkerhetsanordningar
för sjötrafiken samt fartygs registrering och identifiering. I prop. 1989/90:54
om skydd för samhällsviktiga anläggningar m. m. har föreslagits att
befogenheterna skall gälla även vid bevakning av skyddsobjekt. Geografiskt
verkar kustbevakningen till havs, i

kustvattnen,
i skärgårdarna samt i Vänem och Mälaren. Sjöpolisen arbetar Prop.
1989/90:127 kustnära, i skärgårdama samt i Vänern och Mälaren.

I
samband med riksdagens behandling av förslaget (prop. 1986/87:95) om bildandet
av kustbevakningen förklarade riksdagens justitieutskott (JuU 1986/87:3y) i
yttrande till försvarsutskottet att förslagen i propositionen bör skapa fömtsättningar
för en behövlig men länge eftersatt utbyggnad av sjöpolisens verksamhet.
Kustbevakningskommittén har för sin del inte funnit skäl som talar för att sjöövervakningsresursema
för detta ändamål skulle behöva ökas totalt sett. Kommittén föreslår en
undersökning av huruvida en ändrad avvägning av befintliga resurser mellan de båda
organisationema kan ge en effektivare sjöövervakning.

Jag
har i fråga om den polisiära verksamheten till sjöss samrått med chefen för
civildepartementet. Jag har därvid erfarit att han, mot bakgmnd av de förslag
som nu läggs fram om kustbevakningens roll i sjöövervakningen, kommer att i
ett senare sammanhang efter samråd med mig ta upp vissa frågor om den polisiära
verksamheten till sjöss och de därtill anknytande spörsmålen om
resursfördelning och samverkan meUan polisen och kustbevakningen.

Enligt
min bedömning behövs ingen ändring av bestämmelsema för
kustbevakningstjänstemannens polisiära befogenheter utöver den ändring som
föreslagits i prop. 1989/90:54. Bestämmelsema blir efter denna ändring väl
avpassade med hänsyn till arbetsuppgiftema.

Vid
var och en av kustbevakningens regionala ledningar finns en polisinspektör
placerad som sambandsman. Denne skall bl. a. tillvarata polisens intressen hos
kustbevakningen och verka för en planmässig och nära samverkan mellan organisationema.
Kustbevakningskommittén har föreslagit att sambandsmännen skall dras in. I
likhet med rikspolisstyrelsen och ett flertal andra remissinstanser anser jag
att det ankommer på de berörda länsstyrelserna att bedöma behovet av särskilda
sambandsmän framöver.

4 Tillsyn och kontroll av fartyg och transporter av farligt
gods

Mitt
förslag: Kustbevakningen får på eget initiativ utöva tillsyn i form av
inspektioner av fartyg i den utsträckning som sjöfartsverket och
kustbevakningen kommer överens om.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:
Sveriges redareförening anser inte att kustbevakningen skall kunna utöva
tillsyn av fartyg på eget initiativ. Övriga remissinstanser som tagit upp
frågan delar kommitténs uppfattning.

Skälen
för mitt förslag: Kustbevakningskommittén anser att kustbevakningen inom ramen
för nuvarande kompetens och resurser kan medverka tiU en betydligt effektivare
kontroll av att gällande lagstiftning om sjösä-

kerhet,
sjötransporter av farligt gods och åtgärder mot vattenförorening Prop.
1989/90:127 från fartyg efterlevs. Den nu gällande ordningen innebär att
tillsynen inom dessa områden utövas av sjöfartsverket. Kustbevakningen biträder
i tillsynen efter begäran av sjöfartsverket i varje enskilt fall. I praktiken
begärs biträde mycket sällan. Sjöfartsverket har i sitt remissvar över
betänkandet (SOU 1987:32) För en bättre miljö förordat ett vidgat samarbete med
kustbevakningen och en systematisk användning av kustbevakningens resurser i
tillsynsarbetet.

Mot
denna bakgmnd ser jag det som angeläget att kustbevakningen nu bereds möjlighet
att utöva tillsyn inom dessa områden på eget initiativ. Enligt min uppfattning
kommer det att innebära att verksamheten kan bedrivas på ett mer planmässigt
och därigenom effektivare sätt. Kustbevakningens resurser och kunskaper om t.ex.
farligt gods kan på det sättet tas tillvara.

Tullverket
ansvarar för gränskontrollen av vägtransporter av farligt gods till och från udandet
samt för kontrollen av fordon och andra lastenheter som inkommer med fartyg.
Kustbevakningen medverkade som en del av tullverket i tillsynsarbetet fram till
den 1 juli 1988. Genom att den nya myndigheten bildades upphörde denna
möjlighet. Jag anser att kustbevakningen skall ges möjlighet att även i
fortsättningen och på eget initiativ kontrollera också denna typ av transporter
av farligt gods.

Det
jag anfört angående tillsyn av fartyg kräver ändringar i fartygssäkerhetslagen
(1988:49).

Genom
en ändring i 10 kap. 1 § fartygssäkerhetslagen får kustbevakningen rätt att på
eget initiativ utöva tillsyn vad gäller inspektion enligt 10 kap. 8§, d.v.s.
för att undersöka om arbetsmiljön är tillfredsställande, om fartyget är behörigen
lastat eller barlastat, om fartyget är bemannat på betryggande sätt och om
fartyget i övrigt är i behörigt skick. Det närmare uppgiftsområdet skall
bestämmas av sjöfartsverket i samråd med kustbevakningen. I den utsträckning
som kustbevakningen ges rätt att utöva inspektion agerar myndigheten som
tillsynsmyndighet med de befogenheter som tillkommer en sådan. Så skall
inspektioner t. ex. i dessa fall företas när kustbevakningen finner det
motiverat (10 kap. 5§).

Genom
en föreslagen ny bestämmelse, 10 kap. 11 a §, får en tjänsteman vid
kustbevakningen vid tiUsynsutövningen vissa befogenheter enligt lagen (1982:395)
om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. TiU denna paragraf har
också förts den nuvarande bestämmelsen i 11 § andra stycket om befogenheter när
en kustbevakningstjänsteman lämnar biträde till en tillsynsmyndighet.

Kustbevakningskommittén
har ansett att förslagen om kustbevakningens medverkan i tillsynen av
transporter av farligt gods fordrar vissa ändringar i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods. Enligt min mening behövs inte någon lagändring i
denna del. Det får anses ankomma på regeringen att med stöd av bestämmelserna i
lagens 11 § utfärda föreskrifter om vilka myndigheter som skall utöva
tillsynen. Jag avser att senare återkomma till regeringen angående de
författningsändringar som föranleds av kommitténs förslag på detta område.

Jag har samrått med
cheferna för kommunikations- och finansdepartementen om dessa frågor.

Prop.
1989/90:127

5 Sjöräddningstjänst

Min bedömning:
Kustbevakningen bör medverka i ledningen av sjöräddningsinsatserna vad gäller
efterforskning och räddning av människor.

Kommitténs
bedömning: Överensstämmer i huvudsak med min. Kommittén anser dessutom att
frågan om överförande av huvudmannaskapet för sjöräddningstjänsten till
kustbevakningen vad gäller efterforskning och räddning av människor bör prövas
på nytt om ett antal år.

Remissinstanserna: Bl. a.
kustbevakningen och några länsstyrelser anser att ansvaret även för den del av
sjöräddningstjänsten som avser efterforskning och räddning av människor bör
överföras till den nya kustbevakningsmyndigheten. Flertalet övriga
remissinstanser som tar upp frågan tillstyrker kommitténs förslag. Några anser
dock att frågan inte bör omprövas senare utan att sjöräddningstjänsten nu
måste få arbetsro.

Remissutfallet är blandat
när det gäller förslaget till operativ ledningsorganisation. Flera instanser
kritiserar kommitténs förslag att sjöräddnings-undercentralen i Tingstäde skall
läggas ner.

Skälen för min bedömning:
Sjöräddningstjänsten är enligt 27 § räddningstjänstlagen uppdelad i två
verksamhetsområden. För efterforskning och räddning av människor som är eller
befaras vara i sjönöd samt för sjuktransporter från fartyg svarar
sjöfartsverket. När olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet
svarar kustbevakningen för räddningstjänsten. Kustbevakningskommittén har
prövat hur den nya kustbevak-ningsmyndigheten kan medverka eller utnyttjas i en
mer integrerad och samordnad sjöräddningstjänst. Kommittén har föreslagit att
sjöfartsverket skall vara huvudman även i fortsättningen men att en ny prövning
av frågan bör göras om ett antal år.

Denna del av
räddningstjänsten utmärks av att den bygger på en långtgående samverkan mellan
ett stort antal myndigheter, som nästan helt använder resurser som främst är
anskaffade för andra ändamål. En viktig roll har också den ideella stiftelsen
sjöräddningssällskapet med sitt nät av räddningsstationer och
räddningskryssare. Enligt min uppfattning bör vår sjöräddningstjänst i den del
som gäller räddande av liv även i fortsättningen bygga på denna
samverkansmodell. Kommittén har funnit att sjöräddningstjänsten fungerar
tillfredsställande. Fömtsättningarna för en fortsatt utveckling av verksamheten
har förbättrats bl.a. till följd av räddningstjänstlagens tillkomst. Ett
sådant utvecklingsarbete pågår. Jag delar kommitténs bedömning och vill
särskilt betona vikten av att utvecklingsarbetet nu drivs vidare av
sjöfartsverket och övriga berörda myndigheter och organisationer.

10

Kommittén har påpekat att
kustbevakningen vid samlokaliseringen på regional nivå med marinens områdesförband
får en egen dygnet runt verksam operativ ledningsresurs med tillgång även till
marinens informations-och sambandssystem. Jag delar uppfattningen att detta
motiverar att kustbevakningen får utökade uppgifter när det gäller den
operativa ledningen av sjöräddningsinsatserna inom sjöfartsverkets
ansvarsområde. Dessa bör i första hand avse ledning av insatser som kräver
sådan särskild kompetens som finns eller kan byggas upp inom kustbevakningen
samt när behovet av ledningsresurser är särskilt stort. Det bör ankomma på
sjöfartsverket att i samråd med berörda myndigheter utforma den nya
ledningsorganisationen. I det sammanhanget får också behovet av
ledningsresurser för sjöräddnings-. tjänsten på Gotland och i Öresundsområdet
bedömas.

Jag
har samrått med chefen för kommunikationsdepartementet om dessa frågor.

Prop.
1989/90:127

6 Kustbevakningens sambandscentraler

Min bedömning:
Kustbevakningens sambandscentraler i Umeå, Härnösand, Furusund, Visby och
Karlskrona bör avvecklas. Sambandscentralerna i Gryt och Kungshamn bör finnas
kvar med kustbevakningen som huvudman.

Kommitténs bedömning:
Kustbevakningen skall i takt med att samgmp-peringen med marinen genomförs
bygga upp en operativ ledningsfunktion i alla fyra kustbevakningsregionema.
Kustbevakningens sambandstjänst kan därvid skötas av marinens personal.
Ekonomiskt utrymme för den nya ledningsfunktionen skapas genom att nuvarande
sambandscentraler avvecklas. Om någon central skall finnas kvar t.ex. av
regionalpolitiska skäl kan kustbevakningen fortsätta att vara huvudman för
den.-Särskilda medel bör då tillföras för driften av centralen.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks i princip. Några remissinstanser, bl. a. några
länsstyrelser, motsätter sig nedläggning av vissa sambandscentraler
(centralerna i Umeå, Gryt, Visby och Kungshamn).

Skälen för min bedömning:
Kustbevakningen har idag sju sambandscentraler i egen regi med varierande
dygnstäckning. De olika regionledningarna kommer i enlighet med riksdagens
beslut våren 1988 (prop. 1987/88:142) att successivt samlokaliseras med
respektive områdesförband inom marinen och därefter repliera på marinen för sin
sambandstjänst. Denna lösning har blivit tekniskt möjlig genom att
radiokommunikationerna kan fjärrstyras. Jag anser av dessa skäl att de
nuvarande sambandscentralerna med två undantag bör avvecklas. Avvecklingen ger
utrymme för en uppbyggnad av en operativ ledningsfunktion med vakthavande befäl
i tjänst dygnet runt. Erfarenheterna från den försöksverksamhet som bedrivits
med en sådan ledningsresurs är goda varför verksamheten bör genomföras i alla
fyra kustbevakningsregionerna.

Il

Sammanfattning av betänkande (SOU 1989:26) Prop. 1989/90:127

Kustbevakningens roll i den framtida Bilaga 1

sjöövervakningen

Vi
har under första halvåret 1988 lagt fram tre delbetänkanden, som legat till gmnd
för bildandet den 1 juli 1988 av den nya myndigheten kustbevakningen. I vårt
slutbetänkande redovisar vi nu våra förslag till hur man bättre bör kunna
utnyttja samhällets samlade resurser inom sjöövervakningen.

Målsättningen
med vårt arbete har varit att utreda om en ändrad ansvars- och rollfördelning
inom sjöövervakningen kan minska sektoriseringen och skapa en effektivare
verksamhet. Ordet sjöövervakning har vi använt som ett samlat begrepp för
övervakning och kontroll, sjösäkerhet och sjöräddning.

Tullverket
har ansvaret för tullkontroll och smugglingsbekämpning. Kustbevakningen skall
på i princip samma sätt som före avskiljandet från tullverket medverka i
arbetet. För att kustbevakningen skall kunna användas på avsett sätt behövs en
ändring i tullagstiftningen. Vi föreslår därför en regeländring i
tullförordningen, som ger kustbevakningen genereU rätt att medverka i
tullkontroll av sjötrafik. I övrigt föreslår vi ett antal praktiska åtgärder
som bör skapa bra fömtsättningar för ett effektivt samarbete mellan tullverket
och kustbevakningen.

Polisiär
verksamhet till sjöss bedrivs av såväl kustbevakningen som sjöpolisen.
Kustbevakningen verkar till havs, i kustvattnen, skärgårdarna samt i Vänem och
Mälaren. Kustbevakningstjänstemännen har för sina ålagda arbetsuppgifter vissa
polisiära befogenheter.

Vi
har övervägt olika organisatoriska former och uppgiftsmässiga alternativ till
nuvarande ordning för att bättre utnyttja sjöpolisens och kustbevakningens
resurser. Vi har dock funnit att en fortsatt samordning men med gemensam
verksamhetsplanering och närmare samarbete pä alla nivåer i de båda
organisationerna ger bäst resultat.

Vårt
förslag till fortsatt samordning innebär också att regeringen ger kustbevakningen
och polisen i uppdrag att gemensamt göra en analys av behovet av polisiär
verksamhet till sjöss med utgångspunkt från att nuvarande totala resurser inte
behöver öka. Med analysen som gmnd görs en lämplig organisationsanpassning.

Vi
menar att med vårt förslag till bättre samverkan på alla nivåer mellan polis
och kustbevakning behövs inga särskilda polismän för samordningen. Vi har
heller inte funnit skäl som talar för att kustbevakningens tjänstemän behöver
utökade polisiära befogenheter.

Genom
den samgmppering mellan de fyra regionala ledningarna i kustbevakningen och
respektive marinkommando/örlogsbas, som vi föreslog i vårt andra delbetänkande
och som riksdagen beslutade om vären 1988, har goda fömtsättningar för en
effektiv samverkan meUan kustbevakningen och marinen skapats. I vårt
slutbetänkande belyser vi därför bara tvä områden vad gäller möjligheterna att
bättre utnyttja kustbevakningen inom den s.k. tillträdeskontrollen. Dels
föreslår vi att kustbevakningen

14

skall på begäran av
ansvarig militär chef kunna utnyttjas för att avvisa Prop. 1989/90:127 vissa
statsfartyg som kränker territoriet, dels tillstyrker vi tillträdesskydds-
Bilaga 1 utredningens förslag att även kustbevakningen skall delta i arbetet
med bevakning av skyddsföremål.

I
betänkandet (SOU 1987:32) "För en bättre miljö", föreslogs att man skulle
överväga att föra samman kustbevakningen och sjöfartsinspektionen till en
organisation för att bl. a. skapa fömtsättningar för en bättre tillsyn och
kontroll av sjötransporter med farligt gods. Vi har fått uppgiften att göra
dessa överväganden.

Vi
har vid vår analys visserligen funnit att det finns klara sammanhang mellan
kustbevakningen och sjöfartsinspektionen ifråga om vissa kontrolluppgifter och
inom delar av räddningstjänsten. Men vi anser att huvuddelen av
sjöfartsinspektionens verksamhet är artfrämmande för kustbevakningen och har
en naturlig och nära koppling till sjöfartsverkets övriga verksamhet.

Vi
föreslår därför att nuvarande organisationsformer bibehålls men att
möjligheterna att utnyttja kustbevakningen i tillsyns- och kontrollarbetet av
såväl sjötransporter av farligt gods som sjösäkerhetsarbetet tas bättre tiUvara.
För att detta skall kunna ske krävs vissa ändringar i föreskrifter om
fartygssäkerhet, transport av farligt gods och åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. Vi föreslår bestämmelser som syftar till att kustbevakningen på
eget initiativ skall ha rättighet och skyldighet att medverka i aktuella
tillsyns- och kontrollåtgärder. Vi föreslår också att kustbevakningen på samma
sätt som före 1 juli 1988 skall kunna medverka i tullverkets kontroll av
transport av fariigt gods.

Statsmakternas
beslut om samlokalisering mellan kustbevakningen och marinen innebär att de
båda myndigheterna var för sig svarar för ledningen av respektive verksamhet
och att man gemensamt använder de sambands- och informationsresurser, som
finns i sjöbevakningscentralerna.

Kustbevakningen
skall i alla fyra regionerna, i takt med att samgmppe-ringarna genomförs, ha
möjlighet att aktivt leda sitt arbete dygnet mnt. Kustbevakningens sambandstjänst
skall skötas av personal i marinen.

När
den nyss beskrivna organisationsförändringen genomförts kan enligt vår
bedömning kustbevakningens nuvarande sambandscentraler i Umeå, Härnösand,
Furusund, Visby, Gryt, Karlskrona och Kungshamn avvecklas. En sådan avveckling
är nödvändig för att skapa ekonomiskt och personeUt utrymme för att bl. a.
kunna leda verksamheten dygnet mnt vid de regionala ledningscentralerna.

Vi
vill dock i sammanhanget peka på de riksdagsbeslut och uttalanden som finns om
sambandscentralerna. Om man även i fortsättningen, av andra skäl än vad vi har
att beakta, skulle finna att dessa enheter skall vara kvar krävs särskilda
medel. Kustbevakningen bör i så fall vara huvudman.

Vi
har i särskild ordning utrett kustbevakningens och marinens gemensamma
sambands- och informationsresurser samt tullverkets sambandsresurser.
Rapporten har remissbehandlats och därefter överlämnats till kustbevakningen,
marinen och tullverket för att de gemensamt skall kunna planera den fortsatta
utvecklingen. I vårt slutbetänkande behandlar vi

15

därför
bara sambands- och informationsfrågorna i ett övergripande per- Prop.
1989/90:127

spektiv. Bilaga 1

Sjöräddningstjänsten
är i räddningstjänstlagen uppdelad i två funktioner. Sjöfartsverket svarar för
efterforskning och räddning av människor, som är eller kan befaras vara i
sjönöd, och för sjuktransporter från fartyg (sjöräddning liv) medan
kustbevakningen svarar för räddningstjänsten, när olja eller andra skadliga
ämnen har kommit ut i vattnet (sjöräddning miljö). Vårt uppdrag har varit att
redovisa på vilket sätt och i vilken utsträckning kustbevakningen kan medverka
eller utnyttjas i en mera integrerad och samordnad sjöräddningstjänst och att
behandla frågan om ansvarsfördelning i detta avseende.

Vi
har övervägt möjligheten att ge kustbevakningen huvudmannaskapet också för
sjöräddning liv och därigenom lägga hela sjöräddningsansvaret på en och samma
myndighet. Vi kan dock för närvarande inte finna vare sig ekonomiska eller effektivitetshöjande
skäl för en sådan åtgärd. Den nuvarande modellen bygger på en mycket
långtgående samverkan mellan flera myndigheter och organisationer. För att den
nödställde skall få hjälp på bästa sätt måste denna samverkansmodell gälla även
i framtiden oavsett huvudmannaskapet. Sjöfartsverket har såväl för den
internationella som den nationella samverkan byggt upp en bra kompetens inom
sjöräddning liv och har dessutom det samlade ansvaret för det övriga sjösäkerhetsarbetet.

Sjöfartsverket
har genom avtal med televerket uppdragit åt Televerket Radio att genom de tre
kustradiostationerna Härnösand, Stockholm och Göteborg Radio bl.a. svara för
den operativa ledningen av sjöräddningstjänst liv. På dessa tre kustradiostationer
(huvudcentraler) har man ständig passning på aktuella nödfrekvenser, sköter
efterforskning, är sjöräddningsledare vid insatser och svarar för drift och
underhåll av materiel och lokaler. Avtalet reglerar också andra radiotjänster,
som kustradiostationerna skall utföra t ex väderutsändningar, storm- och kulingvamingar,
navigationsvarningar och läkarråd.

Det
finns också tre s k undercentraler nämligen Tingstäde och Karlskrona Radio
tillhörande marinen samt kustbevakningen i Malmö. Dessa arbetar med de
sjöräddningsfall inom sina geografiska närområden, som delegeras från
respektive huvudcentral. Räddningsledarskapet delegeras aldrig.

Vi
har undersökt två alternativ till nuvarande ordning. Det ena alternativet
innebär att den operativa ledningen i sin helhet överförs från nuvarande
kustradiostationer till kustbevakningens regionala ledningar. Nuvarande
undercentraler kan då avvecklas (Tingstäde, Malmö) respektive samordnas
(Karlskrona) med kustbevakningen.

Det
andra alternativet innebär att kustradiostationerna i Stockholm och Göteborg
även fortsättningsvis är huvudcentraler och att huvudcentralen vid Härnösand
Radio avvecklas. De fyra regionala ledningarna i kustbevakningen bildar
undercentraler till Stockholm respektive Göteborg Radio. Nuvarande tre
undercentraler kan då avvecklas eller samordnas på samma sätt som i föregäende
alternativ.

Vi
har så långt det varit möjligt vägt alternativen mot varandra utifrån 16

operativa,
beredskapsmässiga, tekniska och ekonomiska aspekter. Vi före- Prop. 1989/90:127
slår att den framtida operativa ledningen av sjöräddningstjänst liv utfor-
Bilaga 1 mas med Stockholm och Göteborg Radio som huvudcentraler och med de fyra
regionledningarna i kustbevakningen som undercentraler. Vårt förslag ger goda fömtsättningar
för ett vidgat samarbete mellan huvudcentralerna (televerket), undercentralema
(kustbevakningen) och marinen (sjöbevakningscentralerna). Vi förordar dessutom
att berörda myndigheter får i uppdrag att utreda frågan om omlokalisering av
ledningscentralen för flygräddningstjänst (ARC/CEFYL).

Vi
har undersökt möjligheterna till ett ökat utnyttjande av kustbevakningens
miljöskyddsfartyg. Vi konstaterar att det finns ett intresse från flera
myndigheter och organisationer att för vissa ändamål och under vissa tider
använda fartygen. Fömtsättningarna för memtnyttjande är emellertid olika frän
fall till fall. Vi föreslår därför att kustbevakningen, utifrån vissa
principiella utgångspunkter såsom beredskaps-, bemannings- och materidutmstningskrav,
gör en marknadsanalys och i sitt budgetarbete direkt till regeringen
avrapporterar hur och på vilka villkor miljöskyddsfartygen bäst bör kunna memtnyttjas.

För
att kustbevakningen skall kunna bibehålla sin karaktär som självständig civil
myndighet är det viktigt att den får utvecklas efter sina egna fömtsättningar.
Kustbevakningen ingår i den militära utgiftsramen och skall inordnas i
överbefälhavarens programplanering. Vi förordar att förnyade överväganden om programplaneringsmtiner
för kustbevakningen bör göras när erfarenheter har inhämtats från det inledande
året.

Till
betänkandet fogas ett särskilt yttrande av experten Sven Uhler.

17

Förteckning
över remissinstanser som yttrat sig över Prop-1989/90:127 betänkandet (SOU
1989:26) Kustbevakningens roll i ' den framtida sjöövervakningen.

Efter
remiss har yttranden inkommit från riksåklagaren, överbefälhavaren, chefen för
marinen, chefen för flygvapnet, statens räddningsverk, försvarets
rationaliseringsinstitut, kustbevakningen, televerket, sjöfartsverket,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsverket, generaltullstyrelsen,
fiskeristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, statskontoret,
riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen, statens naturvårdsverk,
länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands län, Kalmar län, Gotlands län,
Blekinge län. Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län. Västernorrlands
län och Västerbottens län, polismyndigheterna i Nacka, Nyköping, Göteborg,
Tierp och Luleå, SOS Alarmering AB, Sjöräddningssällskapet, Sveriges
redareförening, tjänstemännens centralorganisation/TCO och
centralorganisationen SACO/SR.

Riksåklagaren
har bifogat yttranden av överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt,
samt av överåklagarna vid region-åklagarmyndigheterna i Härnösand och Umeå.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttrande av länspolismästaren i
Malmöhus län och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av Sotenäs
kommun.

Skrivelser
i ärendet har inkommit frän Gotlands militärkommando, Gotlands fiskareförbund,
Bohusläns samarbetskommitté (med bifogat yttrande av Svenska Västkustfiskarnas
Centralförbund), Tanums kommun och Svenska Maskinbefälsförbundet.

18

Innehållsförteckning Prop. 1989/90:127

Sid.

Propositionens
huvudsakliga innehåU....................... .... 1

Propositionens
lagförslag....................................... .... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990 ... 4

1
Inledning......................................................... .... 4

2
Allmänt om kustbevakningens
roll i samhällets sjöövervakning ... 5

3
Polisiär verksamhet till sjöss................................ .... 7

4
Tillsyn och kontroll av fartyg
och transporter av farligt gods 8

5
Sjöräddningstjänst............................................. .. 10

6
Kustbevakningens
sambandscentraler.................... .. 11

7
Kostnader........................................................ .. 12

8
Upprättat lagförslag........................................... .. 12

9
Hemställan....................................................... .. 13

10 Beslut 13

Bilaga
1 Sammanfattning av kustbevakningskommitténs betän

kande SOU 1989:26 Kustbevakningens roll i den framti

da sjöövervakningen............................... .. 14

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet SOU 1989:26
Kustbevakningens roll i den

framtida
sjöövervakningen....................... .. 18

NorstedtsTryckeri, stocktiolm 1990 19