Prop. 1989/90:9

Regeringens proposition 1989/90:9

om arméns utveckling och totalförsvarets planeringssystem,
m. m.

Prop. 1989/90:9

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 5 oktober 1989 för de åtgärder och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Roine
Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i arméns utbildningssystem och fredsorganisation,
m. m. Förändringar föreslås även i marinens och flygvapnets utbildningssystem.
Vidare redovisas resultatet av en granskning av totalförsvarets
planeringssystem. Förslagen och redovisningarna grundar sig i huvudsak på ett
betänkande av 1988 års försvarskommitté och innebär att regeringens
handlingsfrihetslinje fullföljs avseende den framtida inriktningen av
totalförsvaret.

Propositionen
innehåller förslag till ändringar i värnpliktslagen (1941:967) som i huvudsak
innebär att grundutbildningstiderna för värnpliktiga vid kustartilleriet
förlängs samt att utbildningstiderna för depåvärnpliktiga vid marinen och
flygvapnet förkortas till 7,5 månader.

Förslag
lämnas också till ändring i lagen (1989:402) om försök med förkortad
grundutbildning av värnpliktiga innebärande att s. k. förlängt familjebidrag
kan utges till värnpliktiga som omfattas av försöken.

Av
de brigadproducerande regementena läggs 13 i Örebro, 111 i Växjö och 117 i
Uddevalla ned och deras anläggningar avvecklas. P 6 anläggning i Kristianstad
avvecklas.

Specialtmppslagens
organisation och lokalisering ändras i följande avseenden. Lv7 omlokaliseras till
Boden och dess nuvarande anläggning i Luleå avvecklas. Ing 1 i Södertälje
samlokaliseras med P 10/Fo43 i Strängnäs. I21/Fo23 i Sollefteå tar över
ansvaret för en del av den utbildning som nu bedrivs vid Ing3 i Boden. T 3 i
Sollefteå och T4 i Hässleholm läggs ned. 121/Fo23 och något av arméförbanden i
Boden tar över ansvaret för

1 Riksdagen 1989/90. 1 .saml. Nr 9

den utbildning som nu
bedrivs vid T 3 och P 2 fåransvar för utbildningen vid Prop. 1989/90:9 T 4.

Arméns
skolorganisation omstruktureras. Tmppslagscenter bildas genom att truppslagsinspektörerna
med tmppslagsavdelningar i arméstaben slås samman med arméns strids- och
skjutskolor samt övriga truppslags-skolor. Sådana center lokaliseras till
Motala (Kvarn) för infanteriet och kavalleriet, till Skövde för pansar- och trängtrupperna,
till Kristinehamn för artilleriet, till Norrtälje för luftvärnet, till Eksjö
för ingenjörtrupperna och till Enköping för signaltrupperna. Ett FN-center
bildas i Upplands-Bro (Kungsängen) av arméstabens FN-avddning och FN-skolan vid
Ingl. Omstruktureringen av skolorganisationen innebär i övrigt att huvuddelen av
arméns nuvarande skolor läggs ned och att tmppslagscentren får ansvar för den
utbildning som nu bedrivs vid skolorna.

Försvarsområdesmyndigheter
organiseras i Kalmar, Västerås, Växjö och Örebro för resp. försvarsområde.

Mellersta
militärområdets nya stab och ledningsenheterna för militärområdesförvaltningarna
lokaliseras till Strängnäs.

Propositionens lagförslag Pp. 1989/90:9

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:403) om ändring i värnpliktslagen
(1941:967)

Härigenom
föreskrivs att 27 § 1 mom. värnpliktslagen (1941:967) i momentets lydelse
enligt lagen (1989:403) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

27§
7. De värnpliktigas utbildningstid

Värnpliktsutbildningen
utgöres av grundutbildning och repetitionsutbildning. Repetitionsutbildningen
kan utgöras av krigsförbandsövningar, särskilda övningar, fackövningar,
särskilda fackövningar och mobiliseringsövningar.

A.
Värnpliktig, som uttagits för utbildning vid armén, skall fullgöra grundutbildning
som omfattar för

1. menig
kategori G eller F minst 220 och högst 245 dagar,

2.
menig kategori E minst 290 och
högst 315 dagar eller, i särskilt kvalificerad befattning, minst 325 och högst
350 dagar,

3.
gmppbefäl minst 290 och högst
315 dagar,

4.
plutonsbefäl minst 325 och
högst 360 dagar eller, i särskilt kvalificerad befattning, minst 395 och högst
450 dagar,

5.
kompanibefäl samma tid som för
plutonsbefäl samt ytteriigare 90 dagar.

Värnpliktig,
som uttagits för utbildning vid flottan, skall fullgöra gmnd-utbildning som
omfattar för

1.
menig kategori G minst 385 och
högst 425 dagar,

2.
menig kategori F minst 325 och
högst 455 dagar,

3.
menig kategori E minst 505 och
högst 525 dagar,

4.
gmppbefäl minst 325 och högst
455 dagar,

5.
plutonsbefäl minst 410 och
högst 525 dagar eller, om den värnpliktige har avlagt sjökaptens- eller
sjöingenjörsexamen, minst 410 och högst 455 dagar,

6.
kompanibefäl samma tid som för plutonsbefäl
samt ytterligare 90 dagar.

Värnpliktig,
som uttagits för utbildning vid kustartilleriet, skall fullgöra gmndutbildning
som omfattar för

1. menig
kategori G eller F minst I. menig kategori G eller F minst

225 och högst 250 dagar, 240 och högst 265 dagar,

2. menig
kategori E minst 290 2. menig kategori E minst 400och

och högst 315 dagar, högst 425 dagar eller, i befattning i

kustjägarförband, minst 290 och högst 315 dagar,

3. gruppbefäl
minst 290 och högst 315 dagar,

4. plutonsbefäl
minst 380 och 4. plutonsbefäl minst 410 och

högst 405 dagar, högst 435 dagar,

5. kompanibefäl
samma tid som för plutonsbefäl samt ytteriigare 90 da

gar. 3

fl
Riksdagen 1989/90. 1 .saml. Nr 9

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1989/90:9

Värnpliktig,
som uttagits för utbildning vid flygvapnet, skall fullgöra grundutbildning som
omfattar för

1.
menig kategori G eller F minst
225 och högst 250 dagar,

2.
menig kategori E minst 325 och
högst 350 dagar,

3.
gruppbefäl minst 325 och högst
350 dagar, eller, i särskild befattning i underhålls- eller
underrättelsetjänst, minst 260 och högst 300 dagar,

4.
plutonsbefäl minst 335 och
högst 360 dagar,

5.
kompanibefäl samma tid som för
plutonsbefäl samt ytterligare 90 dagar.

Värnpliktig,
som uttagits för utbildning till någon av följande särskilda befattningar,
skall fullgöra grundutbildning som omfattar för

1.
apotekare minst 200 och högst
225 dagar,

2.
läkare minst 200 och högst 225
dagar,

3.
läkarassistent minst 230 och
högst 255 dagar,

4.
fältpräst minst 320 och högst
345 dagar,

5.
personalvårdsassistent minst
320 och högst 345 dagar,

6.
tekniker, vid armén minst
320 6. tekniker vid armén minst 320 och högst 345 dagar och vid kustar-
och högst 345 dagar,

tilleriet minst 380 och högst 405 dagar,

7.
systemtekniker vid flygvapnet
minst 340 och högst 365 dagar,

8.
meteorolog minst 340 och högst
365 dagar.

Värnpliktig,
som uttagits till be- Värnpliktig, som uttagits till be-

vaknings-
eller depåtjänst, skall vaknings- eller depåtjänst, skall

fullgöra grundutbildning som om- fullgöra grundutbildning som om

fattar vid fattar minst 220 och högst 245 da

gar.

7.
armén minst 220 och högst 245 dagar,

2. flottan minst 285 och högst 310

dagar,

3. kustartilleriet minst 285 och

högst 310 dagar,

4. flygvapnet
minst 310 och högst

335 dagar.

B.
Värnpliktig vid armén, kustar- B. Värnpliktig skall Jullgöra

tilleriet
och flygvapnet skall Juli- vid armén och flygvapnet högst fem,

göra högst fem och vid
flottan högst vid flottan högst två och vid kustar-

två
krigsförbandsövningar. tilleriet högst fyra krigsförbandsöv

ningar.

Krigsförbandsövning
skall vid Krigsförbandsövning skall vid

armén
och kustartilleriet omfatta armén omfatta för värnpliktig i be-

för
värnpliktig i befattning för fattning för

1. menig
högst 21 eller, i särskilt kvalificerad befattning för menig, högst

25 dagar,

2.
gruppbefäl högst 25 dagar,

3.
plutons- eller kompanibefäl
högst 32 dagar.

Krigsförbandsövning
skall vid Krigsförbandsövning skall vid

flottan omfatta för
värnpliktig i be- marinen omfatta för värnpliktig i

fattning för befattning för

1.
menig högst 15 eller, i särskilt 1. menig högst 15 eller, i särskilt

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1989/90:9

kvalificerad
befattning för menig, kvalificerad befattning för menig

högst 20 dagar, eller i befattning for menig kategori

E
i kustjägarförband, högst 20 dagar,

2.
gruppbefäl högst 20 dagar,

3.
plutons- eller kompanibefäl
högst 32 dagar.

Krigsförbandsövning
skall vid flygvapnet omfatta för värnpliktig i befattning för

1. menig
högst 15 dagar,

2.
gruppbefäl högst 15 eller, i
särskilt kvalificerad befattning för gmppbefäl, högst 22 dagar,

3.
plutons- eller kompanibefäl
högst 22 dagar.

För
värnpliktig i befattning som kompanichef eller kompanikvartermästare eller i
motsvarande befattning eller med uppgift som materielredogö-rare kan tiden för krigsförbandsövningen
utsträckas till att omfatta högst två dagar utöver den tid den värnpliktige
eljest skall tjänstgöra.

Krigsförbandsövningarna
inom armén får delas upp på två delövningar om sammanlagt högst 23 dagar för
meniga och gruppbefäl och högst 30 dagar för plutons- och kompanibefäl.

Tiden för en krigsförbandsövning Tiden för en krigsförbandsövning
får tagas i anspråk för en facköv- får tagas i anspråk för en fackövning.
En krigsförbandsövning JÖr ning. värnpliktig i befattning på
stam-stridsfartyg vid flottan får uppdelas i högst fyra delövningar.

C.
Värnpliktig i befattning för plutons- eller kompanibefäl samt värnpliktig i
särskilt kvalificerad befattning för menig eller gruppbefäl kan åläggas att
fullgöra högst fem särskilda övningar.

Särskild
övning skall omfatta högst elva dagar vid armén och marinen samt högst fyra
dagar vid flygvapnet.

Värnpliktig,
som vid förband skall fullgöra uppgift av särskild betydelse för genomförande
av förbandets mobilisering eller som är krigsplacerad vid förband, vars
mobilisering är avsedd att kunna genomföras på avsevärt kortare tid än som
gäller för huvuddelen av försvarsmaktens förband, kan åläggas att fullgöra
högst fem mobiliseringsövningar om sammanlagt högst åtta dagar.

Tiden
för särskild övning får tagas i anspråk för särskild fackövning.

Vid
flygvapnet får särskild övning uppdelas i två delövningar, om den värnpliktige
medger det.

2 Förslag
till Prop. 1989/90:9

Lag om ändring i lagen (1989:402) om försök med förkortad grundutbildning
av värnpliktiga

Härigenom
föreskrivs att lagen (1989:402) om försök med förkortad grundutbildning av vämpliktiga
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Utan
hinder av 27§ 1 mom. värnpliktslagen (1941:967) får försöksvis gmndutbildningen
för vissa värnpliktiga som är inkallade eller skall kallas in till gmndutbildning
med fastställd utryckning senast den 31 augusti 1991 omfatta minst 150 dagar
och högst 227 dagar för meniga kategori G, F och E vid armén och kategori G och
F vid marinen.

Försöken
får omfatta högst 5 500 vämpliktiga vid armén och högst 500 vämpliktiga vid
marinen för varje utbildningsår.

Värnpliktiga som omfattas avförsöken med förkortad grundutbildning
och tjänstgör kortare tid än 180 dagar skall ha rätt till familjepenning eller
bostadsbidrag enligt bestämmelserna i I6§ familjebidragslagen (1978:520).
Därvid skall vad som i dessa bestämmelser sägs om 180 dagar i stället avse 135
dagar.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Försvarsdepartementet Prop. 1989/90:9

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1989

Närvarande:
Statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S.
Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Wallström,
Lööw.

Föredragande:
Statsrådet R.Carlsson

Proposition om arméns utveckling och totalförsvarets
planeringssystem, m. m.

1 Inledning

Riksdagen
beslutade i samband med 1987 års försvarsbeslut (prop. 1986/87:95, FöUl 1, rskr.310)
att ytteriigare underiag om arméns utveckling borde tas fram och redovisas
under 1988, för riksdagsbeslut 1989. Inriktningen borde främst vara att höja
utbildningsnivån inom armén.

I
mars 1987 gav regeringen överbefälhavaren i uppdrag att genomföra
kompletterande utredningar rörande arméns långsiktiga utveckling, främst utbildningssystem
och fredsorganisation, utvecklingen av den operativa ledningen och
produktionsledningssystemet inom försvarsmakten samt konsekvensema härav för
marinen, flygvapnet och de s. k. huvudprogram 5— myndigheterna.

Överbefälhavaren
redovisade sitt uppdrag i september 1988 i försvarsmaktsutredning 1988 (FU
88).

I
december 1988 tillkallade jag en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppgift att granska, överväga och lämna förslag om totalförsvarets fortsatta
utveckling m. m.

Kommittén
som antog namnet 1988 års försvarskommitté, FK 88, lämnade i juni 1989 ett
delbetänkande om arméns utveckling och försvarets planeringssystem (SOU 1989;
46). Till protokollet i detta ärende bör fogas sammanfattningen av kommitténs
betänkande (bilaga).

Med
anledning av frågomas omfattande karaktär vill jag först ge en allmän bakgmnd
och redovisa varför det är nödvändigt att snarast möjligt genomföra vissa
förändringar avseende arméns utveckling.

Jag
avser att i detta sammanhang även behandla av överbefälhavaren och chefen för
marinen framlagda förslag avseende marinens särskilda utbildningssystem.

Avslutningsvis
kommer jag att redovisa mina överväganden i fråga om totalförsvarets
planeringssystem.

2 Bakgrund Prop. 1989/90:9

2.1 Arméns utveckling m.m.

Till
grund för mina överväganden och förslag ligger regeringens bedömning, såsom
framhålls i prop. 1988/89:80 att det inte är lämpligt eller ens möjligt att
uppskjuta beslut i alla frågor till nästa försvarsbeslut. Det råder i dag inte
balans mellan uppgifter och resurser inom armén. Arméns fredsorganisation är
dessutom för stor och måste anpassas till dagens och framtidens krav.
Överbefälhavaren har också bl. a. i sitt perspektivplane-underlag, angett att
en förändring av främst arméns fredsorganisation och utbildning bör genomföras
och att den utgör en viktig gmnd inför de vidare överväganden om
krigsorganisationens omfattning som erfordras inför ett nytt
totalförsvarsbeslut år 1991.

Utgående
från verksamheten inom försvaret efter 1987 års försvarsbeslut har principen
om handlingsfrihet en central ställning i regeringens arbete inför nästa
försvarsbeslut år 1991. I prop. 1988/89:80, föreslog jag därför vissa
förstärkningar till den militära utgiftsramen för att i flera väsentliga
avseenden upprätthålla handlingsfrihet. Riksdagen har sedermera godtagit dessa
förslag (FöU 1988/89:14) liksom även de förslag som innebär ställningstaganden till
vissa av de av överbefälhavaren i FU 88 förordade förändringarna avseende bl.a.
arméns utbildningssystem och krigsorganisation.

Jag
kan nu i överenstämmelse med försvarskommittén, konstatera att de åtgärder som
nu erfordras har sin gmnd i 1987 års försvarsbeslut och syftar till att
åstadkomma förbättringar i främst arméns utbildning samt till en balans mellan
uppgifter och resurser.

Svårighetema
att förverkliga försvarsbeslutets innehåll med avseende på det militära
försvaret som helhet ändrar enligt min mening inte fömtsättningama för och gihigheten
i denna inriktning. Överbefälhavarens försvarsmaktsutredning (FU 88) utmynnar
dessutom i en kraftfull argumentation för tidiga statsmaktsbeslut avseende
flertalet redovisade förslag till organisationsförändringar. Ett tidigt beslut
är angeläget, bl. a. av hänsyn till berörd personals behov av besked samt av
hänsyn till organisationens effektivitet. Försvarskommittén understryker
betydelsen härav i sitt betänkande.

Enligt
min mening kan vi genom de nu föreliggande förslagen vidmakthålla den av
regeringen fastlagda handlingsfrihetsprincipen. Beslut avseende arméns
fredsorganisation kan fattas i år utan att ställningstaganden som berör
inriktningen av totalförsvaret i nästa försvarsbeslut föregrips. Mina förslag till
förändrad fredsorganisation gör det möjligt att utbilda och organisera såväl en
större som en mindre krigsorganisation än den vi för närvarande har.

Jag
vill också understryka vikten av att de åtgärder och besparingar som föreslås
måste genomföras fullt ut då de är en fömtsättning dels för att förstärka vissa
funktioner, dels för att genomföra de investeringar och reformer som följer av
propositionen.

2.2 Totalförsvarets planeringssystem Prop. 1989/90:9

Det
nuvarande planeringssystemet för försvaret — försvarets planerings-och
ekonomisystem (FPE-systemet) — infördes efter riksdagens beslut år 1970 (prop.
1970:97, SU 203, rskr. 420).

Riksdagen
har sedermera uttalat (FöU 1979/80:18,rskr. 326) att FPE-systemet skall vara
ett samlat ledningssystem för all verksamhet i fred för det militära försvaret
samt (FöU 1984/85:11,rskr. 388) att principerna med s.k. perspektivstudier och
programplanering skall vara vägledande också för ledningen av totalförsvarets
civila delar.

En
huvuduppgift för planeringssystemet är att ge regering och riksdag ett underlag
för styrningen av totalförsvaret på lång och kort sikt. En annan huvuduppgift
är att ge information för analyser av produktiviteten och effektiviteten inom försvarssektom.
Tre grundläggande principer har genomsyrat utformningen av FPE-systemet
nämligen

— långsiktighet
i planeringen,

— decentralisering
av genomförandet samt

— målstyrning.

Långsiktigheten
i planeringen bygger på ett sammanhängande system av lång- och kortsiktiga
planer med tillhörande planeringsprocesser. De mest långsiktiga planerna är
perspektiv- och systemplaner där tidshorisonten i allmänhet är minst 10-15 år.
På mellanlång sikt finns programplaner som täcker upp till två
försvarsbeslutsperioder. I det korta perspektivet finns verksamhetsplaner och
budgetar.

För
en närmare beskrivning av det militära försvarets planerings- och ekonomisystem
hänvisar jag till 1988 års försvarskommittés betänkande (SOU 1989:46) Arméns
utveckling och försvarets planeringssystem, bilaga.

Enligt
min mening har FPE-systemet i sin tillämpning inte till alla delar fungerat på
avsett sätt. Ett speciellt problem har varit att planerad verksamhet i allt
för hög omfattning inte kunnat genomföras. Dessa problem med den bristande
säkerheten i planeringen blev särskilt tydliga i samband med 1987 års
försvarsbeslut.

Jag
anförde i propositionen inför det senaste försvarsbeslutet (prop. 1986/87:95, s.56)
bl.a. att osäkerheten i de beräknade kostnaderna för inplanerad verksamhet
måste anses betydande och att det var min avsikt att följa frågan under
försvarsbeslutsperioden och att återkomma till regeringen med förslag till
åtgärder för att öka säkerheten i planeringen.

Efter
försvarsbeslutet 1987 stod det klart att avsedd verksamhet inte kunde genomföras
inom givna ramar. Överbefälhavaren anmälde detta i sin programplan 1988-92.

Försvarsbeslutet 1987
angav flera särskilda åtgärder som skulle genom

föras. Inom armén och marinen gjordes dock avsevärda avsteg från dessa

intentioner redan i programplanen 1988 — 92. Bl.a. senarelades och redu

cerades anskaffningen av luftvärn, transporthelikoptrar, ubåtar och tung

kustrobot. Avsett utrymme för arméns materiella förnyelse under 90-talet

inplanerades för andra ändamål. Totalt omfattade dessa förändringar

inom det militära försvaret enligt överbefälhavaren ca 2 miljarder kr. för o

perioden
1987 — 97. Dämtöver senarelades eller utgick vissa andra materi- Prop.
1989/90:9 elobjekt. Dessutom reducerades repetitionsutbildningen för sammanlagt
nära 6 miljarder kr. under samma period.

I
programplan 1989 — 92 redovisar överbefälhavaren att verksamhet för ca 20
miljarder kr. enligt försvarsbeslutets intentioner för perioden fram till år
1997 har senarelagts eller utgått ur planeringen.

Jag
hänvisar till 1988 års försvarskommittés betänkande (SOU 1989:46, s. 91—95) för
en närmare bakgmndsteckning till problemen med den bristande säkerheten i
planeringen i samband med 1987 års försvarsbeslut.

Sammanfattningsvis
konstaterar jag att det är angeläget att säkerheten väsentligt ökas i det
fortsatta arbetet med försvarsplaneringen. 1988 års försvarskommitté har därför
fått i uppdrag (Dir 1988:67) att tidigt i sitt arbete granska totalförsvarets
planeringssystem och därvid särskilt belysa de mekanismer som medförde att det
underlag som lämnades inför 1987 års beslut var så bristfälligt, främst för det
militära försvaret. Kommittén skulle sedan utifrån sin analys föreslå
förändringar i planeringssystemets utformning och eventuella andra åtgärder
för att förbättra säkerheten i planeringen. Jag återkommer med en
sammanfattning av kommitténs förslag i dessa delar och med min egen bedömning i
anslutning härtill.

3 Arméns utbildning och förbandsomsättning

3.1 Bakgrund och allmänna överväganden

Jag
vill inledningsvis framhålla att allmän värnplikt även fortsättningsvis bör
utgöra gmnden för den svenska försvarsmaktens personalförsörjning. Härigenom
ges det militära försvaret en fast folklig förankring.

Målet
för värnpliktstjänstgöringen skall vara att ge de värnpliktiga den utbildning
som krävs för att de skall kunna lösa uppgifter i försvarsmaktens
krigsorganisation och för att i fred och under neutralitet kunna bidra till att
upprätthålla beredskapen. Utbildningen skall alltså dels skapa och vidmakthålla
krigsförband med förmåga att lösa sina stridsuppgifter direkt efter
mobilisering, dels vara så organiserad att olika beredskapsuppgifter i fred kan
lösas.

1988
års försvarskommitté har liksom 1983 års vämpliktsutbildnings-kommitté i
betänkandet (SOU 1984:71) Värnplikten i framtiden ansett att man bör dela in
värnpliktstjänstgöringen i gmndtjänstgöring och fortsättningstjänstgöring. I gmndtjänstgöringen
skall i första hand ingå gmndutbildning men även beredskapstjänst skall kunna
ingå. I fortsättningstjänstgöringen skall främst ingå repetitionsutbildning
med olika typer av övningar. Även beredskapstjänst skall kunna ingå.

Det
får anses ingå i den nu arbetande värnpliktslagutredningens (Fö 1988:01)
uppdrag att överväga om det finns skäl att införa nya begrepp med ny innebörd
avseende värnpliktstjänstgöringen. Jag vill dock i detta sammanhang framhålla
att beredskapstjänst redan nu ingår i gmnd- och repetitionsutbildningen.

Det
är enligt min mening viktigt att slå fast att huvudsyftet med gmnd- 10

och
repetitionsutbildningen skall vara att skapa och vidmakthålla krigsför- Prop.
1989/90:9 band, även om beredskapstjänstgöring är en nödvändig del av denna
utbildning. Styrande för utbildningen av krigsförbanden skall vara de uppgifter
som resp. förband skall kunna lösa enligt fastställda mål och operativa planer.

Jag
vill i detta sammanhang understryka vikten av att det finns balans mellan
uppgifter och resurser. En viktig utgångspunkt för mina fortsatta överväganden
är vidare att det bör råda balans mellan materielens och personalens kvalitet
inom förbanden. Jag vill härvid erinra om de brister i utbildningssystemet och
förbandens utrustning som har anmälts av överbefälhavaren i
försvarsmaktsutredningen FU 88 och bestyrkts av försvarskommittén.

Överbefälhavaren
har i sitt utredningsarbete prövat möjligheterna till en ökad differentiering
av bl.a. territorialförsvarets uppgifter och därvid redovisat förslag till
förändringar av målen för olika förbandstyper.

Dessa
förslag, vilka kommer att närmare redovisas i det följande, utgör enligt
försvarskommitténs mening en rimlig utgångspunkt för de åtgärder som bör vidtas
för att skapa den nödvändiga balansen mellan uppgifter och resurser.

Följande
krav bör enligt överbefälhavaren ställas på förbanden.

— Fältförbanden
skall kunna lösa sina huvuduppgifter direkt efter mobilisering eller
beredskapsinkallelse.

— För
förbandsenheter inom brigaderna skall grundutbildningen, i förekommande fall
avslutad med gmndläggande krigsförbandsövning, resultera i en utbildningsnivå
som helt uppfyller förbandsmålen för bataljoner och förstärkta bataljoner. Krigsförbandsövningar
skall resultera i samma förmåga hos brigaderna.

— De
viktigaste territoriella förbanden skall kunna lösa alla sina stridsuppgifter
direkt efter mobilisering eller beredskapsinkallelse. Denna förmåga skall
uppnås antingen under grundutbildningen (grundrekryterade förband) eller genom
kompletterande utbildning i samband med repetitionsutbildningen (överföringsrekryterade
förband).

— Övriga
territoriella förband bör ha lägst godtagbar förmåga, dvs. vissa undantag från
målen för förbanden får göras. Undantagen får dock inte nedsätta förmågan att
lösa förbandens huvuduppgifter. Kommittén har inte något att erinra mot de
målformuleringar som nyss

har
redovisats men understryker vikten av att pågående arbete med att utveckla
systemet för värdering av krigsförbanden, den s. k. programvärderingen,
fullföljs. Dagens utvärderingssystem medger enligt kommitténs mening inte en
tillräckligt noggrann uppföljning av vare sig utbildningsresultat eller
krigsorganisationens status. Jag delar kommitténs uppfattning i denna fråga.

t2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 9

3.2
Utbildnings- och förbandsomsättningssystemet

Prop. 1989/90:9

Min bedömning:
Förbandsomsättningen görs mer flexibel än i nuvarande system så att förbandens
förmåga att lösa krigsuppgifterna och de lokala produktionsförutsättningarna i
högre grad än för närvarande blir styrande när förbanden skall omsättas.

Försvarskommitténs
bedömning: Överensstämmer i allt väsentligt med min bedömning.

Skälen
för min bedömning: Den nuvarande grundläggande uppbyggnaden av
utbildningssystemet innebärande grundutbildning och en kontinuerligt
återkommande repetitionsutbildning bör enligt min mening behållas. Denna
utbildning skall ge krigsförbanden förmåga att lösa sina uppgifter direkt
efter en snabbt genomförd mobilisering.

Huvuddelen
av de värnpliktiga bör alltjämt grundutbildas för en första krigsplacering i
fältförbanden — brigader jämte förddningsförband — för att vid en senare
tidpunkt överföras till territorialförsvaret.

Personalen
förs i dagens system över från fältförbanden till territorialförsvaret på ett
förhållandevis stelt sätt, dvs. överföringen sker efter ett givet antal år.
Enligt försvarskommitténs uppfattning bör det i högre grad vara den
värnpliktiges förmåga i sin befattning och förbandens förmåga att lösa sina
krigsuppgifter som styr omsättningstidpunkten. Jag delar uppfattningen att
krigsförbandens reella förmåga mer än tidigare bör få påverka olika ingrepp i
förbanden. Den ökade flexibiliteten i förbandsomsättningen får dock inte
medföra minskade produktionsvolymer vid utbildningsförbanden så att det s. k. kvarståendeläget
förvärras.

Kommittén
anser att den av överbefälhavaren föreslagna inriktningen — att krigsförbandscheferna
skall ges större ansvar för utvecklingen av sina förband — skapar bättre
förutsättningar för att förbandsomsättningen sker med erforderligt
hänsynstagande till förbandens krigsduglighet än nuvarande system. Jag delar
denna uppfattning.

En
viktig utgångspunkt vid valet av princip för förbandsomsättningen är det krav
på samövning och samträning som gäller för krigsförbanden. Om förbanden ges
möjlighet till samövning och samträning under gmndutbildningen och de därefter
kan överföras till krigsorganisationen behålls den samhörighetskänsla som
samarbetet under grundutbildningen ger och som är av stort värde för
stridseffekten.

Principen
med grundutbildning av kompletta krigsförband, som i stor utsträckning
tillämpas redan i dag, bör enligt min mening behållas och vidareutvecklas.
Behovet av systemkunskap talar för att man bör söka lösningar som gör det
möjligt att samtidigt grundutbilda en hel bataljon, vilken efter
grundutbildning i sin helhet kan tillföras krigsorganisationen. Av olika skäl
kan emellertid avsteg behöva göras från denna princip.

Överbefälhavarens
förslag till kommittén innebär i korthet en flexibel förbandsomsättningsperiod
som mer än nu styrs av förbandens status och de lokala produktionsförutsättningarna.
Strävan är att så långt möjligt grundutbilda i hela bataljoner, främst vad
gäller infanteri- och norriands-

12

brigademas
skyttebataljoner. Av olika skäl skulle en utbildning av hela bataljoner vid
pansar- och de mekaniserade förbanden medföra mycket höga kostnader, varför
överbefälhavaren har utgått från att utbildningen av dessa förband alltjämt i
huvudsak bör ske i reducerade bataljoner. Även vissa andra förband bör enligt
överbefälhavaren gmndutbildas i reducerade bataljoner.

Försvarskommittén har,
utöver överbefälhavarens förslag, granskat ett alternativ som innebär en mycket
kort tid (ca fem år) för den värnpliktige i fältförbanden.

En kort förbandsomsättning
kräver emellertid mer resurser än ett system med en längre omsättningstid, bl.
a. genom att ett större antal vämpliktiga skulle behöva ges minst 7,5 månaders
gmndutbildning. Vidare innebär en kort förbandsomsättning ökade driftkostnader
i form av övnings- och underhållskostnader samt ett större befalsbehov. Det
senare konstitueras av utbildningsbehovet, inte av krigsorganisationens behov.
En kort förbandsomsättningsperiod, generellt tillämpad, skulle medföra en ökad
förslitning på brigademas materiel, eftersom denna skulle behöva utnyttjas i
utbildningen med tätare intervall. Detta gäller särskilt de mekaniserade
förbanden.

Vid
de regementen som utöver brigadförbanden har ansvar för gmndutbildning av
fristående bataljoner skulle ett system med kort omsättningsperiod för
brigadförbanden innebära att omsättningen av dessa bataljoner måste genomföras
på ett mindre rationellt sätt.

Ett
system med en långsammare förbandsomsättningstid, upp till 10— 12 år, medger
slutligen att två brigader kan utbildas vid ett och samma regemente.

Jag
delar försvarskommitténs uppfattning att det, utöver ekonomiska skäl, finns
skäl som talar för att man inte generellt bör tillämpa principen med kort
förbandsomsättning.

Prop.
1989/90:9

3.3 Grundutbildning

Min
bedömning: Gmndutbildningen bör differentieras ytterligare i förhållande till
dagens system. Värnpliktiga bör gmndrekryteras och direktutbildas för vissa territorialförsvarsförband.
Vämpliktiga läkare i den militära sjukvårdsorganisationen bör göra sin grundutbildning
i en följd och vara befalsuttagna. Kompletterande militär-medicinsk utbildning
ges efter genomförda medicinska studier.

Försvarskommitténs
bedömning: Överensstämmer i allt väsentligt med min bedömning. Skälen för min
bedömning:

13

3.3.1
Grundutbildningstidens längd Prop. 1989/90:9

Som
har framhållits tidigare är det den sammanlagda effekten av gmnd-och
repetitionsutbildningen som skall ge krigsförbanden deras förmåga att lösa sina
uppgifter.

För
förbandsenheter inom brigaderna och de stödförband som gmndrekryteras föreslår
kommittén oförändrade gmndutbildningstider med en kortaste utbildningstid om
7,5 månader. Överbefälhavaren understryker dock det önskvärda i att utöka tiden
till 8 månader för vissa gmpper men anser att detta av främst personella men
också ekonomiska skäl inte är möjligt att genomföra före år 1997.

Jag
konstaterar att försök pågår med gmndutbildningens längd. Effekterna av det arbete
som för närvarande pågår i syfte att effektivisera utbildningen, resultatet av
förväntade befalsförstärkningar och införandet av förstegsutbildning för befälsvämpliktiga
kommer att utvärderas. I avvaktan på detta bör inte några beslut fattas i dessa
frågor.

1
övrigt delar jag kommitténs uppfattning i dessa delar.

Kommittén
har övervägt möjligheterna till en ytterligare differentiering genom minskning
av gmndutbildningstidema för vissa gmpper av värnpliktiga inom fältförbanden.

Kommittén
har dock, i likhet med 1983 års värnpliktsutbildningskom-mitté, funnit att de
fördelar som uppnås med en sammanhållen utbildning i en organisation så lik
krigsorganisationen som möjligt är så stora att de inte kan uppvägas av de
ekonomiska besparingar som en begränsad ytterligare differentiering av gmndutbildningstidens
längd skulle kunna medföra. Jag delar denna uppfattning.

Gmndutbildningens
längd för övriga värnpliktiga bör däremot av olika skäl differentieras i större
omfattning än för närvarande.

Den
krigsorganisationsstmktur som ligger till gmnd för övervägandena om
utbildningssystemet innebär att ett antal vämpliktiga kan gmndrekryteras till
och direktutbildas för territorialförsvarsförbanden.

Överbefälhavaren
har i FU 88 bl. a. redovisat ett förslag om särskilda förband för skydd av
viktiga objekt inom totalförsvaret. För dessa föreslås en gmndutbildningstid om
endast ca tio veckor. För att få erforderligt beslutsunderlag i frågan har
överbefälhavaren föreslagit att försök med dessa s. k. skyddsförband skall få
genomföras.

Enligt
min mening är de av överbefälhavaren anmälda behoven av förband för skydd av
viktiga objekt inom totalförsvarets infrastmktur välgrundade. Jag anser
emellertid i likhet med kommittén att överbefälhavarens förslag i denna del av
såväl principiella som andra skäl inte kan godtas.

Kommitténs
bedömning är att grundutbildningen för dessa förband bör kunna genomföras på en
kortaste tid av ca 5 månader för meniga värnpliktiga samt 12 resp. 7,5 månader
för pluton- och gmppchefer. Jag delar denna bedömning. Riksdagen har nyligen
beslutat lag (1989:402) om försök med förkortad gmndutbildning av värnpliktiga.
Regeringen har i förordningen (1989:624) om försök med förkortad gmndutbildning
av

värnpliktiga närmare preciserat
villkoren för försöken, bl.a. att utbild-

14

ningstiden för vissa
kategorier skall vara 150 dagar. Jag kan vidare konsta- Prop. 1989/90:9 tera
att 1988 års försvarskommitté har 5 månaders utbildning för territorialförsvarsförband
som en förutsättning för sina ställningstaganden, varför jag förordar att detta
får utgöra grunden för den fortsatta planeringen av utbildningen för dessa
förband.

Försöken
med förkortad grundutbildning omfattar inte befälsuttagna vämpliktiga. Jag
avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

En
särskild kategori av territorialförsvarsförband är de s. k. stadsskytte-bataljonerna.
Dessa avses få en gmndutbildning med inriktning på strid i storstadsområdena.
Mot bakgrund av den speciella miljö i vilka dessa förband skall uppträda
bedömer överbefälhavaren att den kortaste grundutbildningstiden bör vara 7,5
månader. Jag har inte något att erinra mot detta men anser att man bör
ytterligare pröva behovet av att även ge vissa andra förband inom det
territoriella försvaret motsvarande grundutbildningstid om 7,5 månader. Som
exempel härpå vill jag särskilt peka på förband speciellt avsedda för försvar
av de viktigaste hamnarna och andra förstahandsmål för angriparen samt förband
avsedda för gränsområden i övre Norrland. Försöken kan genomföras utan
ändringar i värnpliktslagen.

Personalförsörjningen
till förråds- och verkstadsorganisationen sker i dag i huvudsak genom
överföringsrekrytering. Förmågan hos dessa förband är för närvarande
begränsad. För att förbättra krigsdugligheten föreslår överbefälhavaren att
förbanden i huvudsak gmndrekryteras. Genom att gmndutbilda personal för
förråds- och verkstadsorganisationen kan de vämpliktiga i viss utsträckning
utnyttjas även för att upprätthålla materi-elberedskapen i fred och därmed
utgöra en viktig del av mobiliseringsberedskapen. Överbefälhavaren bedömer att
gmndutbildningstidens längd med hänsyn till uppgifterna bör vara ca 10 månader.

Enligt
kommitténs mening är förråds- och verkstadsorganisationen en viktig del av
krigsorganisationen och åtgärder måste vidtas för att förbättra dessa förbands
förmåga. Det är vidare enligt kommittén väsentligt att öka
mobiliseringsberedskapen. Den kan ökas genom att komplettera den civilanställda
personalen med värnpliktiga. Dessa skall, efter genomförd gmndutbildning, krigsplaceras.
Fömtsättningar måste skapas för att de civilanställda skall kunna verka som
arbetsledare för de värnpliktiga i enlighet med förslagen i personalutvecklingsutredningens
betänkande (SOU 1988:12) Civil personal i försvaret.

För
värnpliktiga avsedda för verkstadsorganisationen kan, med hänsyn till uppgifterna,
ca 10 månaders gmndutbildning vara erforderlig. Försök bör emellertid
genomföras innan utbildningstiden slutligt fastställs.

Utbildningstidens
längd för värnpliktiga i förrådsorganisationen bör enligt kommitténs mening
prövas ytterligare. En rimlig utgångspunkt bör härvid vara utbildningstiden för
depåvärnpliktiga inom armén, dvs. 7,5 månader.

Jag
delar kommitténs uppfattning. Försöken kan genomföras utan ändringar i
värnpliktslagstiftningen eller annat särskilt ställningstagande av riksdagen.

15

3.3.2 Den
årliga värnpliktskontingenten Prop. 1989/90:9

Den
årliga värnpliktskontingentens storlek styrs av krigsorganisationens storlek, förbandsomsättningssystemets
utformning men också av principen om allmän värnplikt. Av omsorg om de yngsta
värnpliktigas yrkes-och studieambitioner före och efter gmndutbildning samt av
kostnadsskäl bör alla möjligheter tillvaratas för att säkerställa att
huvuddelen av de värnpliktiga får påbörja sin gmndutbildning redan ett år efter
inskrivningen samtidigt som vissa av dem bör medges att vänta med att påbörja
sin gmndutbildning i två till tre år. En ytterligare ökning upp till fyra år är
enligt min mening oacceptabel. En s. k. värnpliktspuckel har efter hand byggts
upp, vilket innebär att det för närvarande finns ca 40000 inskrivna värnpliktiga
som väntar på att få genomföra sin gmndutbildning. Detta antal kommer med
nuvarande utbildningsresurser att öka fram till 1990-talets mitt för att då
uppgå till drygt 50000 värnpliktiga.

Statistiska
centralbyrån (SCB) har nyligen redovisat 1989 års befolkningsprognos, i vilken
fömtses en ökning av befolkningen jämfört med 1986 års prognos. Enligt
värnpliktsverket förändrar inte SCB;s prognos de bedömningar om det årliga
antalet värnpliktiga som har legat till gmnd för överbefälhavarens förslag. Jag
har inte något att erinra mot värnpliktsverkets syn i denna fråga.

Med
hänsyn till bristen på yrkesofficerare i armén bedömer överbefälhavaren att
det antal vämpliktiga som årligen tas in för gmndutbildning i armén bör uppgå
till ca 36000. Detta innebär att den önskvärda balansen i det s. k. kvarståendeläget
kan uppnås först i början på 2000-talet. Detta är dock en avsevärd förbättring
jämfört med tidigare. Om vissa territorialförsvarsförband gmndutbildas under
ca 5 månader, kan — om befälsläget tillåter det - flera utbildningsomgångar per
år genomföras. Detta skulle öka det antal vämpliktiga som årligen kan utbildas,
vilket skulle medföra att kvarståendeläget förbättras.

Enligt
min mening är det angeläget att ansträngningarna fortsätter att så snart det är
möjligt uppnå den önskvärda balansen.

3.3.3 Utbildningsalternativ

Gmndutbildningen
måste enligt överbefälhavaren föriäggas så att tillräcklig tid ges för
förbandsutbildning i den miljö där förbanden huvudsakligen är avsedda att
användas. Antalet utbildningsalternativ bör också vara få för att säkerställa
samövningar i högre förband.

Som
framgår av det följande (avsnittet 3.5) avses i första hand territorialförsvarsförband
under gmndutbildning utnyttjas för beredskapsuppgifter. Därmed minskar kravet
på att anpassa utbildningsalternativen för fältförbanden för att säkerställa
erforderlig beredskapstäckning under året. Överbefälhavaren redovisar tre
olika utbildningsalternativ, ett för förbanden i norra delen av Sverige med
utryckning i mars, ett för övriga delar av Sverige med utryckning i maj samt
ett ahernativ för att tillgodose kraven på övnings-tmpp för skolor med
utryckning i augusti.

Enligt kommitténs
uppfattning tillgodoser de föreslagna utbildningsal

ternativen de tidigare angivna kraven. Jag delar denna uppfattning. 16

3.3.4
Utbildning av värnpliktiga läkare i den militära sjukvårdsorganisationen

Värnpliktiga
läkare utbildas i dag på två olika sätt. Det ena är grundutbildning uppdelad
på tre eller flera tjänstgöringsperioder under pågående medicinsk utbildning.
Det andra är att läkare tas ut efter genomförd civilmedicinsk utbildning och militärmedicinsk
fackutbildning vid försvarets sjukvårdshögskola. Detta förfaringssätt
tillämpas för huvuddelen av läkarna, ca 75 procent. Dessa har dessförinnan
genomfört "ordinarie" gmndutbildning.

Den på flera tillfällen
uppdelade tjänstgöringen ger enligt överbefälhavaren inte tillräckliga
allmänmilitära kunskaper och medför otillräcklig ledarskapsutbildning.

Mot bakgrund av det nyss
anförda anser kommittén att samtliga värnpliktiga läkare bör tas ut genom att
befälsuttagna efter genomförd grundutbildning och därpå genomförda medicinska
studier ges ändrad uttagning och att kompletterande militärmedicinsk utbildning
därefter genomförs i form av fackkurser. Jag delar kommitténs uppfattning. En
sådan ordning ryms inom nuvarande värnpliktslagstiftning.

Prop. 1989/90:9

3.4 Repetitionsutbildning

Min bedömning:
Repetitionsutbildningens omfattning och frekvens bör differentieras i
förhållande till nuvarande system.

Försvarskommitténs
bedömning: Överensstämmer i allt väsentligt med min bedömning.

Skälen
för min bedömning: Överbefälhavaren föreslår vissa förändringar i
repetitionsutbildningssystemet. Erfarenheter från dagens system är enligt överbefälhavaren
att uppsatta mål ofta inte uppnås under grundutbildningen och att bristerna
inte kan täckas under repetitionsutbildningen. Vidare konstaterar överbefälhavaren
att ett antal befattningshavare i förbanden, i första hand chefer, inte deltar
i övningarna främst på gmnd av att anstånd har beviljats. Dessutom är tiden
mellan repetitionsutbildningstill-fallena för lång för flera
personalkategorier.

Om grundutbildningen
förändras så att målen i högre grad nås, kan repetitionsutbildningen i första
hand ägnas åt förbandsutbildning för att vidmakthålla och utveckla förbandets
förmåga.

Mot denna bakgrund kan
repetitionsövningarna vara kortare än de nuvarande. För många förband bör
övningarna genomföras med mindre tidsmellanrum än f. n. Tiden mellan övningarna
bör fastställas för olika förbandsgmpper och därefter ligga fast. Varje övnings
innehåll bör anpassas efter utbildningsbehovet, m. m.

Jag
anser att repetitionsutbildningen under senare år har urholkats på ett icke
acceptabelt sätt. Det är inte enbart av ekonomiska skäl som bristema har
uppstått. De avgångar som överbefälhavaren pekat på har också medfört
väsentliga brister i förbandens krigsduglighet. Det är enligt

17

min
mening nödvändigt att förändra repetitionsutbildningens karaktär och därmed
återinföra en planmässig repetitionsutbildning.

Genom
den differentiering som kommittén föreslår blir det möjligt att uppnå
förbättringar. Jag anser dock att effekterna av de förkortade övningstiderna
noga bör följas upp.

Överbefälhavarens förslag
att införa s. k. befattningsövningar bör enligt kommitténs mening genomföras.
Övningarna är bl. a. en fömtsättning för att man med behållande av
utbildningsmålen skall kunna reducera krigs-förbandsövningarnas längd. Jag
delar kommitténs uppfattning och vill framhålla att en sådan reform ryms inom
nuvarande värnpliktslag. Som jag ser det bör de särskilda övningarna inom
repetitionsutbildningssystemet kunna utnyttjas för befattningsövningar av det
slag som överbefälhavaren föreslår.

Prop.
1989/90:9

3.5 Beredskap

Min
bedömning: Beredskap upprätthålls främst genom att ianspråk-ta sådana
värnpliktiga som gmndutbildas för territorialförsvarsförband.

Försvarskommitténs
bedömning: Överensstämmer i allt väsentligt med min bedömning.

Skälen
för min bedömning: Försvarsmaktens åtgärder för att möta ett militärt angrepp
skall enligt 1987 års försvarsbeslut utgå från den svåraste situationen,
nämligen att angreppet inleds efter endast kort militär förvarning, dvs. i en
situation då vi inte har hunnit mobilisera. Detta ställer enligt kommittén
mycket höga krav på mobiliseringsberedskapen och insatsförmågan direkt efter
mobilisering. Strid skall kunna upptas innan mobilisering har slutförts.
Kraven på förmåga att möta ett angrepp före mobilisering bör enligt
överbefälhavaren tillgodoses med förband som ingår i grundorganisationen.

Viktiga
förstahandsmål för angriparen skall kunna försvaras, blockeras eller förstöras
och särskilt känsliga delar av infrastrukturen skall kunna skyddas. Dessa
uppgifter bör enligt kommittén främst åläggas försvarsområdesförband inom
ramen för den tillämpade utbildningen under senare delen av grundutbildningen.
Dessa förband skall kunna sättas in samlat inom det egna militärområdet under
gemensam ledning och bör vid behov även kunna sättas in i ett annat
militärområde.

För
skydd av flygstridskrafterna och viktigare flygfält samt för tidig bekämpning
av angriparens flygförband bör, enligt vad överbefälhavaren har redovisat,
beredskapen med luftvärnsförband förbättras.

Enligt
kommitténs mening bör ett antal förband under grundutbildning vara disponibla
för beredskapsuppgifter. Mot bakgrund av den korta utbildningstiden för faltförbanden
med deras viktiga uppgifter bör man så långt möjligt undvika att ta i anspråk
värnpliktiga som utbildas för dessa. Det bör därför, i enlighet med kommitténs
förslag, i första hand vara territorialförsvarsförband under grundutbildning
som ges dessa uppgifter.

Ett antal kompanienheter
under grundutbildning avsedda för det territoriella försvaret bör utnyttjas
inom resp. militärområde för beredskapsuppgifter. Utbildningsrytmen för dessa
förband under grundutbildning bör därvid anpassas så att erforderlig beredskap
kontinuerligt kan upprätthållas. Det av överbefälhavaren föreslagna rullande
systemet med flera inryckningsomgångar per år bör kunna tillgodose detta krav.
Enligt värn-pliktsutbildningsförordningen (1980:1035) bestäms
grundutbildningens föriäggning under året av överbefälhavaren efter hörande av
försvarsgrenschefen. Någon åtgärd från regeringens sida är alltså inte
påkallad för att tillgodose det behov överbefälhavaren har anmält. För att
erhållen miljökunskap skall bevaras bör de värnpliktiga efter
grundutbildningen krigs-placeras inom det område där utbildningen och
beredskapstjänstgöringen genomförts.

Enligt kommitténs mening
bör frågan om en eventuellt ökad beredskap med luftvärnsförband prövas även
från säkerhetspolitiska utgångspunkter. Denna prövning kommer försvarskommittén
att göra i sitt fortsatta arbete. Enligt min mening bör även frågan om
utbildning av territorialförsvarsförband inom Kalix försvarsområde (Fo67) bli
föremål för ytterligare prövning.

Prop. 1989/90:9

4 Förändringar i arméns grundorganisation 4.1 Brigadproducerande regementen

Mitt förslag:
Livregementets grenadjärer (13/Fo51) i Örebro, Kronobergs regemente (111/Fo
16/18) i Växjö och Bohusläns regemente (117) i Uddevalla läggs ned. P 6
anläggning i Kristianstad avvecklas.

Försvarskommitténs
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag:
Mina överväganden i det följande sker mot bakgrund av kravet på handlingsfrihet
vad avser såväl antal som typ av brigader. Liksom försvarskommittén anser jag
dessutom att alla möjligheter till besparingar måste tas till vara.

Det finns en överkapacitet
på utbildningsplatser i marinens grundorganisation. Jag anser att denna
överkapacitet bör utnyttjas i syfte att ytterligare sprida grundutbildningen
av territorialförsvarsförband till viktiga områden men den gör det också
möjligt att minska behovet av investeringar i nya kaserner. Jag återkommer
senare till denna fråga. Härigenom skulle enligt min mening — som
överensstämmer med försvarskommitténs — en anläggning utöver de tre som överbefälhavaren
har föreslagit kunna avvecklas. Även om marinens överkapacitet inte till någon
del skulle kunna utnyttjas, är investeringsbehovet vid kvarvarande arméförband
så litet i förhållande till besparingarna att avveckling av ytterligare en anläggning
är klart motiverad. Jag utgår därför i likhet med försvarskommittén från att
fyra brigadproducerande regementens anläggningar bör

19

avvecklas.
1 tre av fallen bör detta ske i samband med att regementena Prop. 1989/90:9
läggs ned.

Med
uttrycket anläggning avser jag i detta sammanhang ett regementes kaserner,
utbildningsanordningar, övningsfält m.m. Att en anläggning avvecklas innebär
att den inte längre används för hittillsvarande ändamål. Frågan om anläggningen
i fortsättningen skall användas för annat statligt ändamål eller avyttras tar
jag inte upp nu. Det är emellertid min inriktning att kostnaderna för de
anläggningar som inte längre används för det militära försvaret så snart som
möjligt skall upphöra att belasta den militära utgiftsramen.

Mot
bakgmnd av de operativa kraven, säkerhetspolitiska aspekter, krav på
mobiliseringsberedskap m.fl. faktorer skulle man kunna hävda att dagens gmndorganisation
i huvudsak är lokaliserad på de rätta platserna. 1 en situation där man nödgas
minska antalet brigadproducerande förband får man därför föra ett
uteslutningsresonemang för att kunna ta ställning till vilka förband som bör
läggas ned.

Operativa
krav och beredskapskrav samt kravet på miljöträning medför, som jag ser det,
att förband avsedda för Gotland bör utbildas där. Detta innebär att Gotlands
regemente (P 18) bör behållas.

Samma
krav gäller enligt min mening för Norrlandsförbanden. För att möjliggöra
erforderlig vintemtbildning bör utbildningen lokaliseras norr om en linje norra
Vänern — Dalälvens utlopp.

Minst
fem norrlandsbrigader (motsvarande) bör behållas av operativa skäl.
Lokaliseringen av de regementen som för närvarande utbildar Norrlandsförband
uppfyller operativa och beredskapsmässiga krav samt miljö-träningskrav. Detta
talar enligt min åsikt för att Norrbottens regemente med Norrbottens
pansarbataljon (I19/P5), Västerbottens regemente (I2O/F06I), Västernorrlands
regemente (I21/Fo23), Jämtlands fältjägar-regemente (15/Fo 22) och
Dalregementet (113/Fo 53) behålls.

Om
fler än fem norrlandsbrigader (motsvarande) skall organiseras, kan detta enligt
min mening ske genom att två brigader utbildas vid Värmlands regemente (12/Fo
52) och/eller Hälsinge regemente (114/Fo 21). Dessa förband uppfyller kravet
på miljöutbildning.

Jag
bedömer att det av operativa och beredskapsmässiga skäl bör finnas fredsförband
i Stockholmsområdet. Möjliga operationsriktningar norr och söder om Mälaren
innebär att fredsförband bör vara lokaliserade till norra och södra sidan av
Mälaren och jämförelsevis nära Stockholm. Den relativt öppna terrängen i
Mälardalen gör det önskvärt att pansar- eller mekaniserade förband kan
organiseras i detta område.

Av
dessa skäl finner jag att Svea livgarde (1 1/Fo 44) och Södermanlands regemente
(P 10/Fo 43) bör behållas. Härigenom blir kostnaderna för värnpliktsresor låga
och en god utvecklingspotential för en eventuellt utökad mekanisering behålls.

De fredsförband som utöver
de nyss nämnda 119/P5, P 18 och P 10/Fo

43 utbildar och omsätter pansar- eller mekaniserade förband är Skånska

dragonregementet (P2), Skaraborgs regemente (P4/Fo 35), Norra skånska

regementet (P6/F0 14) och Södra skånska regementet (P7/Fo 11). Den

andel pansar- eller mekaniserade förband som föreslås i överbefälhavarens 20

underlag
är sådan att huvuddelen av dessa fredsförband enligt min mening Prop.
1989/90:9 bör behållas.

Operativa
och beredskapsmässiga skäl motiverar enligt min bedömning att pansar- eller
mekaniserade brigader utbildas och mobiliseras i Skåne. Skåne är också ett befolkningstätt
område, vilket talar för att ett relativt stort antal fredsförband bör behållas
där. Detta innebär också fördelar för rekryteringen.

P7
har det bästa övningsfältet för pansarförband med en mycket stor
utvecklingspotential. Möjligheterna att producera två brigader vid P 7 får
bedömas som förhållandevis goda. Jag anser därför att P 7 bör behållas.

Operativa
skäl och beredskapsskäl talar för ett bibehållande av P4. P4 är dessutom
samlokaliserat i Skövde garnison med bl. a. pansartmppemas stridsskola, som i
det följande föreslås ingå i pansartmppemas tmppslagscenter, och Göta trängregemente
(T 2), vilket ger goda samövnings och samträningsmöjligheter. Vidare ger
garnisonen med sitt stora antal myndigheter goda utvecklingsmöjligheter för
den anställda personalen. Jag anser mot bakgmnd härav att P4 bör behållas.

Eftersom
det är möjligt att producera två brigader vid P7, har jag övervägt att lägga
ned ett av regementena P2 och P6. Bägge regementena har goda
utbildningsbetingelser. P6 är lokaliserat nära Wendes artilleriregemente (A 3)
vilket ger goda samövnings- och samträningsmöjligheter med artilleriförband. P
2 är för närvarande samlokaliserat med T4. P2:s anläggning är nyligen uppmstad
medan läget vid P6 är något sämre. Utvecklingsmöjligheterna på sikt bedöms vara
mindre vid P6 än vid P2, varför det enligt min uppfattning är P6 som bör komma
i fråga, om något av pansar- eller de mekaniserade förbanden i Skåne skall
läggas ned eller anläggningarna avvecklas. Detta innebär att P2 bör behållas.

Övervägandena
i det föregående innebär att de fyra regementen som enligt min mening bör
läggas ned skall sökas bland följande; Värmlands regemente (I2/Fo52) i
Karlstad, Livregementets grenadjärer (13/Fo51) i Örebro, Livgrenadjärregementet
(I4/Fo41) i Linköping, Kronobergs regemente (111/Fo 16/18) i Växjö, Norra
Smålands regemente (112/Fo 17) i Eksjö, Hälsinge regemente (114/Fo 21) i Gävle,
Älvsborgs regemente (115/Fo34) i Borås, Hallands regemente (116/Fo3l) i
Halmstad, Bohusläns regemente (117) i Uddevalla och Norra skånska regementet (P6/F0
14) i Kristianstad.

Vilka
av dessa regementen som bör avvecklas kommer i det följande att prövas genom en
sammanvägning av olika kriterier såsom operativa krav, krav på
mobiliseringsberedskap, miljökrav i utbildningen, krav på samövning och
samträning, befolkningsstmktur, utbildningsbetingelser, utvecklingsmöjligheter
för personalen samt investerings- och driftkostnader.

Samtliga
regementen tillgodoser viktiga, men sinsemellan olika operativa krav. Att väga
betydelsen av det enskilda regementet enbart utifrån operativa utgångspunkter
är därför enligt min mening omöjligt. Fredsförband bör dock av beredskapsskäl
finnas inom områdena Halland — Göteborg samt Bohuslän — Värmland.

Samtliga regementen har
resp. län som huvudsakligt rekryteringsområ

de, varför jag bedömer att mobiliseringsberedskapen sedd från befolk- 21

ningssynpunkt är likartad.

I
fråga om befolkningsstruktur är samtliga studerade regementen lokali- Prop.
1989/90:9 serade till områden med hög eller relativt hög befolkningstäthet.
Skåne och västra Sverige bör särskilt beaktas mot bakgmnd av de stora
värnpliktstillgångarna inom dessa områden.

Vad
gäller miljökrav i utbildningen är det enligt min mening förenat med vissa
svårigheter att i Norrland utbilda två brigader vid ett och samma regemente.
Detta beror främst på personalsituationen. En sådan lösning bör därför
aktualiseras först i högre ekonomiska nivåer och då fler än sjutton brigader
skall behållas. Av detta skäl bör ett av infanteriregementena utnyttjas för
att utbilda och omsätta en Norriandsbrigad. Mot bakgrund av miljökraven bör då
I 2 eller I 14 behållas.

Alla
de berörda regementena har goda utbildningsbetingelser med tillgång till
övnings- och skjutfält av god standard. 14, 111 och 115 är de infanteriregementen
som jag bedömer har de bästa fömtsättningama att utbilda mer än en brigad resp.
att utbilda mekaniserade förband. Vad gäller möjligheterna till samövning och
samträning undeTVållas detta vid 14 och I 12 genom samlokaliseringen med andra
förband i Linköping/Kvarn resp. Eksjö.

Utvecklingsmöjligheterna
JÖr personalen är större på de orter där även annan verksamhet är lokaliserad.
1 Karlstad (12) är en rad totalförsvarsmyndigheter lokaliserade. 1
Linköpingsområdet finns, fömtom 14, infanteriets stridsskola (InfSS), Svea
artilleriregemente (Al) och Östgöta armé-flygbataljon (AF 2) lokaliserade. I
Eksjö (112) finns också Göta ingenjörregemente (Ing2) och i det följande
förordas att ingenjörtmppernas tmppslagscenter lokaliseras dit.

Vad
gäller investerings- och driftkostnader finns det inte några avgörande skillnader
mellan de olika regementena. De årliga driftkostnaderna minskar med 40 — 50
milj. kr. vid nedläggning av ett fredsförband i stort sett oberoende av vilket
regemente som väljs och vilken brigadtyp som utbildas. Värnpliktstillgångama i
västra och södra Sverige medför att något eller några infanteriregementen bör
vara lokaliserade dit för att begränsa kostnaderna för värnpliktsresor.

Som
framgår av det föregående finns det inte några entydiga skäl för eller emot det
ena eller andra regementet. Jag utgår därför i mina fortsatta överväganden från
en värdering av resp. regemente inom sin region, dvs. mellersta, västra och
södra Sverige, med utgångspunkt från att ett till två regementen i varje region
skall läggas ned.

14
och 114 är lokaliserade på från operativa utgångspunkter lämpliga platser,
främst med avseende på operationsriktningarna norr och söder om Mälaren. 114
har härutöver en gynnsam lokalisering mot bakgrund av kravet på skydd av
förbindelserna till Norrland. Ett av infanteriregementena i mellersta Sverige
bör utnyttjas för utbildning av Norriandsförband. 114 är därvid enligt min
mening lämpligt.

I4:s lokalisering till
Linköping innebär goda samordnings- och samträ

ningsmöjligheter med artilleri-, underhålls- och arméflygförband samt

med infanteriets stridsskola i Kvarn, som i det följande föreslås ingå i in

fanteriets tmppslagscenter. Jag bedömer också att 14 har goda

fömtsättningar för att utbilda och omsätta två brigader vilket är till fördel 22

från
handlingsfrihetssynpunkt.

Av
dessa skäl bör enligt min mening 14 och 114 behållas. Prop.
1989/90:9

Valet
av förband för nedläggning i den mellersta regionen står då mellan 12 och 13.
Mot bakgmnd av tidigare redovisat krav på ett förband i området Bohuslän —
Värmland och med hänsyn till mitt ställningstagande i det följande till
avveckling av 117 bör 12 behållas. Ett bibehållande av 12 ger därtill
handlingsfrihet att vid behov utöka antalet Norrlandsförband.

Jag
förordar således att 13 läggs ned. Det är därvid möjligt att överflytta utbildningen
av Närkebrigaden till Linköping och där utbilda och omsätta två brigader.

Operativa
och beredskapsmässiga aspekter samt värnpliktstillgången gör sammantaget att
minst ett infanteriregemente bör vara lokaliserat till västra Sverige.

Valet
av förband för nedläggning står då mellan 115 i Borås, 116 i Halmstad och 117 i
Uddevalla. Förbanden är från flera utgångspunkter likvärdiga.

115
är från beredskapssynpunkt
lämpligt lokaliserat med hänsyn till närheten till Landvetter och Göteborg.
Möjligheterna att på sikt utbilda olika typer av förband bedömer jag som goda.
115:s centrala läge inom västra Sverige är gynnsamt sett från värnpliktsresesynpunkt.

116
har goda möjligheter att
utbilda en infanteribrigad för denna del av landet.

115
och 116 är försvarsområdesregementen med de speciella fömtsättningar detta
innebär. Det territoriella ansvaret för Göteborgs och Bohus län upprätthålls av
Västkustens marinkommando.

Vid
en slutlig sammanvägning av samtliga faktorer har jag kommit fram till att 115
och 116 bör behållas. Jag förordar därför att 117 läggs ned.

Med
hänsyn till operativa krav bör även infanteriförband utbildas i södra Sverige,
varför endera av 111 i Växjö eller 112 i Eksjö bör behållas.

111
och 112 har i stort sett likvärdiga produktionsfömtsättningar. Samövnings- och
samträningsmöjligheterna är emellertid enligt min mening störst inom Eksjö
garnison, varför 112 bör behållas. Jag förordar därför att 111 läggs ned.

Av
besparingsskäl och för att minska ovissheten för den berörda personalen bör
den förordade nedläggningen av 13,111 och 117 genomföras så snart som möjligt.
Inriktningen bör enligt min mening vara att nedläggningen skall vara genomförd
senast den 1 juli 1992.

Som
jag tidigare har anfört finns emellertid behov av och möjligheter att lägga ned
ytterligare ett förband och/eller avveckla dess anläggningar. Mot bakgmnd av de
förändringar som jag har förordat i det föregående avseende mellersta och
västra Sverige anser jag att inga ytterligare förändringar bör göras inom
dessa regioner.

Jag
har tidigare anfört att P6 bör komma i fråga, om något av pansar-eller de
mekaniserade förbanden i Skåne skall läggas ned. Jag har vidare framhållit att
fyra brigadproducerande regementen bör läggas ned och/eller deras anläggningar
avvecklas av besparingsskäl.

Beträffande P6 finns
handlingsfrihet att överflytta ansvaret för Kristi

anstadsbrigaden till Revinge och där utbilda och omsätta två brigader.

Därtill finns enligt vad jag har erfarit en möjlighet att genom samlokalise- 23

ring
av P 6 och A 3 i Kristianstad (Norra Åsum) erhålla en besparingseffekt motsvarande
vad som skulle uppnås genom att överföra brigadens utbildning till Revinge.

I båda fallen blir det
fråga om att avveckla P 6 anläggning i Kristianstad. Jag förordar att så sker.
Avvecklingen bör genomföras snarast efter det att beslut har fattats om
krigsorganisationens långsiktiga utveckling och när antalet värnpliktiga inom
armén har minskat. Det ankommer på regeringen att närmare bestämma tidpunkten
för avvecklingen. Det kan bli aktuellt att även efter avvecklingen behålla en
del av anläggningen mot att andra lokaler i Kristianstad avvecklas.

Om Kristianstadsbrigaden
skall behållas, bör enligt min mening alternativet samlokalisering med A 3
väljas av hänsyn till den berörda personalen. Det ankommer i så fall på
regeringen att besluta härom.

Mina förslag om nedläggning
av 13/Fo51 och 111/Fo 16/18 medför att försvarsområdesmyndigheter bör bildas i
Örebro och Växjö. Jag återkommer till detta i det följande.

Prop.
1989/90:9

4.2 Specialtruppslag

Mitt
förslag: Luleå luftvärnsregemente (Lv 7) omlokaliseras till Boden.

Svea
ingenjörregemente (Ingl) i Södertälje flyttas till Strängnäs och samlokaliseras
där med Södermanlands regemente (P 10/Fo43). Västernorrlands regemente (121 /Fo
23) i Sollefteå tar över en del av den utbildning som nu bedrivs vid Bodens
ingenjörregemente (Ing 3).

Norrlands trängregemente
(T 3) i Sollefteå och Skånska trängrege-mentet (T4) i Hässleholm läggs ned. I21/Fo23
och något av arméförbanden i Boden resp. Skånska dragonregementet (P2) i
Hässleholm tar över den utbildning som nu bedrivs vid T 3 och T4.

Försvarskommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag:
Jag redovisar till att börja med min principiella syn på specialtruppslagens
lokalisering.

Utbildningen av
stödförbanden bör enligt min mening spridas till fler regioner än vad som är
fallet i dag. Härigenom förbättras möjligheterna till samövning och samträning
inom brigadsystemet och mellan olika stödfunktioner. Härutöver höjs
mobiliseringssäkerheten inom regionerna. Av dessa skäl biträder jag kommitténs
förslag till lokalisering av ingenjörutbildning liW nedre Norrland samt
underhållsutbildning liW övre Norrland.

Artilleriets utbildning är
enligt min mening lämpligt lokaliserad till de olika regionerna. Nackdelarna
med att Västra militärområdet inte har någon utbildningsplattform för
artilleriförband måste av bl. a. ekonomiska skäl godtas.

24

Lujtvärnet
har inte samma behov av bataljonsutbildning som huvudde- Prop. 1989/90:9 len av
de övriga förbanden. Man skulle därför kunna överväga en spridning av
utbildningen till de brigadproducerande förbanden. Lämpligheten av detta kan
emellertid ifrågasättas. För att säkerställa systemkunskapen och
personalförsörjningen, dvs. rekryteringen av yrkes- och reservofficerare, får
utbildningsenheterna inte göras för små. Genom tidigare ändringar i
fredsorganisationen har brister uppstått inom luftvärnet som ännu inte till
alla delar täckts. Detta bör enligt min åsikt beaktas. Luftvärnet har i dag
enligt min mening en lämplig spridning till olika regioner utom när det gäller
nedre Norrland. Jag återkommer i det följande till luftvärnsförbandens
lokalisering.

Ingenjörförbanden
har inte heller samma behov av att samtränas i bataljon under
grundutbildningen som de övriga förbanden. Den av överbefälhavaren redovisade
utvecklingen mot skyttebataljoner (motsvarande) med förstärkt fältarbetskompetens
och mot en specialisering av ingenjörbataljonerna innebär enligt min åsikt att
ingenjörförbandens utbildningsorganisation bör ses över.

Med
den föreslagna överföringen av ingenjörutbildning till nedre Norrland bedömer
jag att utbildningen är lämpligt spridd till de olika regionerna. En lokalisering
av ingenjörutbildning även till Västra militärområdet innebär att
utbildningsenheterna skulle bli alltför små för en rationell utbildning. Jag
återkommer i det följande till frågan om ingenjörförbandens lokalisering.

En
ytterligare spridning av stabs- och sambandsförbandens utbildning har Övervägts
i syfte att höja ledningsberedskapen vid angrepp med kort militär förvarning.
Genom en sådan inriktning skulle emellertid utbildningsenheterna enligt min
mening bli alltför små för en rationell utbildning. Dagens
organisationsprincip bör därför behållas.

1
utredningsarbetet har redovisats en principiell inriktning för den framtida
underhållstjänsten som grund för dimensionering av grundorganisationen. Denna
innebär bl.a.att utbildningsenheter för underhållsutbildning skall finnas inom
samtliga regioner (militärområden). Vidare innebär inriktningen att
utbildningen av brigadunderhållsbataljonerna i huvudsak skall genomföras
uppdelad på brigadmyndigheterna och de särskilda utbildningsenheterna. Det
senare har inverkan på dimensioneringen av grundorganisationen.

Enligt
min mening utgör den redovisade hypotesen för den framtida underhållsfunktionen
ett tillräckligt underiag för ställningstaganden till grundorganisationens
dimensionering. Jag bedömer, att med de förändringar i förhållande till det
ursprungliga förslaget som nu har redovisats, dvs. behållande av trängutbildning
i Södra militärområdet samt uppdelad utbildning av brigadunderhållsbataljonerna,
underhållsfunktionen får en lämplig spridning till de olika regionerna.

I det följande kommenterar
jag de förändringar som jag har förordat. 1

detta sammanhang vill jag också ta upp möjligheterna till ytterligare för

ändringar i syfte att åstadkomma besparingar. Jag anser att det för närva

rande inte är möjligt att med föreliggande krigsorganisationsstmktur och

med de tidigare redovisade grunderna för lokalisering som utgångspunkter 25

vidta några andra
förändringar än de som försvarskommittén har föreslå- Prop. 1989/90:9 git.

Jag
vill i detta sammanhang ta upp frågan om de förband inom special-truppslagen
som berörs av organisationsändringarna skall fortsätta att vara självständiga
myndigheter eller ej när ändringarna har genomförts. Frågan hänger samman med
kommande överväganden om produktionsledningssystemet och krigsorganisationen.
Detta talar för att förbanden behåller sin myndighetsstatus i avvaktan på ett
ställningstagande i dessa frågor. När det gäller de trängförband som omfattas
av kommitténs förslag är det emellertid enligt min åsikt möjligt att redan nu
ta ställning för en nedläggning och föra över utbildningsansvaret till andra
myndigheter. Därigenom frigörs kvalificerade ledningsresurser som tillsammans
med militärområdenas verkstads- och materielförvaltningar bör utgöra den grund
på vilken militärbefälhavarnas ledning av underhållsfunktionen vilar.

Frågan
om arméns hela myndighetsstruktur (organisation, ledningsförhållanden m. m.)
bör prövas inom ramen för den fortsatta utvecklingen av produktionsledningssystemet.
Syftet bör vara att ytterligare effektivisera krigsorganisationen. Jag vill
därför betona att bl. a. mitt ställningstagande i fråga om specialtruppslagens
myndighetsställning inte får ses som definitivt.

I
syfte att uppnå besparingar, men även för att öka möjligheterna till samövning
och samträning föreslår försvarskommittén en omlokalisering av Luleå
luftvärnsregemente (Lv7) till Boden. Genom de förändringar i krigsorganisationen
som är aktuella skapas utrymme i Boden, vilket gör det möjligt att genom
relativt begränsade investeringar omlokalisera Lv7 dit. Kommittén har även
undersökt ett alternativ innebärande en omlokalisering av Lv7 inom Luleå till
Norrbottens flygflottilj (F21) samt, för att utnyttja det outnyttjade utrymmet
i Boden, en flyttning av verksamheten vid Ing 3 till I 19/P 5.

Syftet
har varit att klarlägga om besparingar i samma storleksordning som i det
ursprungliga alternativet kunde uppnås genom att behålla Lv7 i Luleå. Med
hänsyn främst till de betydande skillnader i investeringskostnader som därvid
framkommit, 150 — 200 milj. kr., har kommittén dock funnit att F21/Ing3-alternativet
inte bör väljas. Jag har inte något att erinra mot kommitténs överväganden i
denna del.

De
besparingar som uppnås vid en lokalisering av Lv 7 till Boden bedömer jag vara
av en sådan storleksordning att anläggningen i Luleå bör avvecklas. Jag finner
vidare att konsekvenserna för personalen inte utgör ett avgörande hinder för en
sådan omlokalisering. Enligt min mening bör inriktningen vara att omlokaliseringen
av Lv7 och avvecklingen av förbandets anläggning i Luleå skall vara genomförd
senast den 1 juli 1992.

Jag har i det föregående
redovisat mitt ställningstagande till att lokalise

ra ingenjörutbildning till nedre Norrland. Detta bör enligt min mening ske

genom att Västernorrlands regemente (121/Fo 23) i Sollefteå, där de bästa

utbildningsbetingelserna och den största utbildningskapaciteten finns, ges

ansvar för en del av den utbildning som för närvarande bedrivs vid Bodens

ingenjörregemente (Ing 3). 26

Krigsorganisationens
utveckling liksom den nyss förordade införandet Prop. 1989/90:9 av ingenjömtbildning
i nedre Norrland medför ett överskott på utbildningsplatser inom ingenjörtmpperna.
Jag bedömer därför att besparingsskäl motiverar en reducering av antalet
utbildningsplatser.

Utbildningen
av ingenjörförband vid Ing 3 i Boden bör av operativa skäl och miljöträningsskäl
behållas. Göta ingenjörregemente (Ing 2) i Eksjö bör behållas mot bakgmnd av de
möjligheter till samträning och de driftmässiga fördelar som samlokaliseringen
med Norra Smålands regemente (112/Fo 17) i Eksjö garnison innebär och av att
ett tmppslagscenter för ingenjörtmpperna föreslås bli lokaliserat dit.

Mot
bakgmnd av Svea Ingenjörregementes (Ing 1) framtida utbildningsansvar är det
enligt min mening möjligt att till begränsade kostnader samlokalisera regementet
med en annan myndighet. Med hänsyn till de operativa kraven bör alltjämt fältarbetsförband
utbildas i Stockholms närhet. Vid mina överväganden har jag funnit att Ing 1
bör samlokaliseras med Södermanlands regemente (P 10/Fo 43) i Strängnäs. Detta
innebär, fömtom goda möjligheter till samträning, bra utbildningsbetingelser
för ingenjörförbanden. Jag bedömer också att personalkonsekvenserna blir minst
vid en flyttning till Strängnäs. De redovisade besparingarna i förening med de
begränsade kostnaderna anser jag motivera en avveckling av anläggningen i
Södertälje. Övningsfältet kan dock behöva behållas under en övergångsperiod.
Inriktningen bör enligt min mening vara att omlokaliseringen av Ing I skall
vara genomförd senast den 1 juli 1992.

Jag
har tidigare redovisat mina motiv för att lägga ned de trängförband som
omfattas av kommitténs förslag och föra över utbildningsansvaret till andra
myndigheter. I konsekvens härmed bör Norrlands trängregemente (T3) läggas ned
och 121/Fo23 ges ansvar för underhållsutbildningen i Sollefteå. T3:s anläggning
bör därvid avvecklas, vilket ger besparingar. Motoranläggningen kan dock behöva
behållas under en övergångstid. Något av arméförbanden i Boden bör ges ansvaret
för den del av utbildningen vid T 3 som flyttas till övre Norrland.

I
detta sammanhang tar jag också upp frågan om de befintliga resurserna för
sjukvårdsutbildning i Norrland. För att få en jämn beläggning i Boden, Umeå och
Sollefteå bör viss sjukvårdsutbildning fortfarande bedrivas i Sollefteå.

Mot
bakgmnd av vad jag tidigare anfört om trängförbanden förordar jag också att
Skånska trängregementet (T 4) i Hässleholm läggs ned och att Skånska
dragonregementet (P2) ges ansvar för underhållsutbildningen inom Södra
militärområdet.

27

4.3
Skolor m.m.

Prop. 1989/90:9

Mitt
förslag: Tmppslagscenter bildas genom att tmppslagsinspek-törerna med tmppslagsavdelningar
i arméstaben slås samman med arméns strids- och skjutskolor samt övriga tmppslagsskolor.
Tmppslagscentren lokaliseras till Motala (Kvarn) för infanteriet och kavalleriet,
till Skövde för pansar- och trängtmppema, till Kristinehamn för artilleriet,
till Norrtälje för luftvämet, till Eksjö för ingenjörtmpperna och till
Enköping för signaltrupperna.

Infanteriets
officershögskola (InfOHS) i Halmstad läggs ned. Infanteriets tmppslagscenter
får ansvar för den utbildning som nu bedrivs där.

Infanteriets
och kavalleriets officershögskola (Inf/KavOHS) i Umeå läggs ned. En stridsskola
för Norrlandsförband organiseras i stället där.

Pansartmppemas
stridsskola (PS) i Skövde läggs ned. Pansartmppemas tmppslagscenter får ansvar
för den utbildning som nu bedrivs vid skolan.

Artilleriskjutskolan
(ArtSS) läggs ned. Artilleriets tmppslagscenter får ansvar för den utbildning
som nu bedrivs vid skolan.

Artilleri-
och ingenjörhögskolan (AIHS) i Stockholm läggs ned. Tmppslagscentren för
artilleriet, luftvärnet, ingenjörtmpperna och signaltmppema får ansvar för den
utbildning som nu bedrivs vid skolan.

Luftvärnets
officershögskola och tekniska skola (LvOHS/TS) i Göteborg läggs ned.
Luftvärnets tmppslagscenter får ansvar för den luftvärnsutbildning som nu
bedrivs vid skolan.

Fältarbetsskolan
(FältarbS) i Södertälje läggs ned. Ingenjörtmppernas tmppslagscenter får
ansvar för den utbildning som nu bedrivs vid skolan.

Arméns
underhållsskola i Skövde läggs ned. Trängtmppernas truppslagscenter får ansvar
för den utbildning som nu bedrivs vid skolan och för den centrala utbildning i
motortjänst som bedrivs vid Södermanlands regemente (arméns motorskola, MotorS).

Arméns
stabs- och sambandsskola (StabSbS) i Enköping läggs ned. Signaltmppernas tmppslagscenter
får ansvar för den utbildning som nu bedrivs vid skolan.

Försvarets FN-skola,
som utgör en enhet vid Ing 1, omlokaliseras till Upplands-Bro (Kungsängen) och
slås samman med FN-avdel-ningen hos chefen för armén till ett FN-center.

Försvarskommitténs
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag:
Enligt min mening bör försvarskommitténs förslag att bilda tmppslagscenter av tmppslagsinspektörerna
och deras tmppslagsavdelningar samt strids- och tmppslagsskolorna genomföras.
Ett sådant center bör ha som huvuduppgift att företräda och utveckla en

28

särskild
funktion inom krigsorganisationen och inte att representera ett Prop.
1989/90:9 truppslag inom grundorganisationen. I vissa fall innebär kommitténs
förslag omlokaliseringar. Motiven för mina förslag redovisas i det följande.

Infanteriets
stridsskola (InfSS) bör behållas i Motala (Kvam) och ingå i infanteriets tmppslagscenter
med hänsyn till utbildningsbetingelserna i Linköpingsregionen. Antalet
infanteribrigader minskar. Detta minskar på sikt antalet elever vid
infanteriets officershögskola (InfOHS) i Halmstad. Detta förhållande, samt de
fördelar som en sammanslagning av skolorna innebär vad avser gemensamt
utnyttjande av resurserna, talar för att infanteriets tmppslagscenter får
ansvar för den utbildning som för närvarande bedrivs vid InfOHS. InfOHS bör
därvid läggas ned.

En
stridsskola avsedd för Norrlandsförband bör enligt min mening organiseras i
Umeå. Härigenom förbättras utbildningsbetingelserna för officerare som är
avsedda för dessa förbandstyper. Genom en lokalisering till Umeå erhålls en
samlad utbildning med de fördelar som detta medför. Infanteriets och
kavalleriets officershögskola (Inf/KavOHS) bör därvid läggas ned.

I
konsekvens med försvarskommitténs övriga förslag bör enligt min mening ett truppslagscenter
för pansartrupperna organiseras i Skövde. Centret bör få ansvar för den
utbildning som för närvarande bedrivs vid pansartmppemas stridsskola (PS) i
Skövde. PS bör därvid läggas ned.

Jag
förordar att artilleriets truppslagscenter lokaliseras till Kristinehamn med hänsyn
till skjutfältsresurserna och till att artilleriets officershögskola ligger
där. Truppslagscentret bör även få ansvar för övrig utbildning inom
artilleriet. Artilleriskjutskolan (ArtSS) bör därvid läggas ned. Artilleriets truppslagscenter
kommer då att ha sin verksamhet förlagd till Kristinehamn och till Älvdalen
under den period då verksamheten pågår där.

Luftvärnets
tmppslagscenter i Norrtälje bör få ansvar för den luftvärns-utbildning som
bedrivs vid luftvärnets officershögskola och tekniska skola (LvOHS/TS) i
Göteborg liksom för den utbildning som bedrivs vid artilleri-och
ingenjörhögskolans (AIHS) luftvärnsdel. Härigenom erhålls en rationell skolverksamhet
samt samverkan med luftvärnets skjutskola och Lv3 och därmed goda utbildningsbetingelser.
LvOHS/TS bör därvid läggas ned. Organisation och lydnadsförhållanden för teknikemtbildningen
vid LvOHS/TS bör övervägas ytterligare.

Både
i fallet InfOHS och LvOHS/TS föreslår överbefälhavaren att förändringarna
genomförs under perioden 1991/92—1995/96. I likhet med försvarskommittén anser
jag det principiellt angeläget att beslutade förändringar, bl. a. av hänsyn till
berörd personal, genomförs snarast möjligt och senast den 30 juni 1995. Det
ankommer på regeringen att besluta om detta liksom om tidpunkterna för övriga
ändringar i arméns skolorganisation.

Ingenjörtmppernas
tmppslagscenter bör lokaliseras till Eksjö. Detta är i första hand en
konsekvens av avvecklingen av Ing 1 :s anläggning i Södertälje. Jag bedömer
att Eksjö är den lämpligaste orten med hänsyn till rekryteringsmöjligheterna
och möjlighetema att utnyttja Ing 2:s resurser främst med avseende på övningstmpp.
Tmppslagsccentret bör få ansvar

29

för den utbildning som för
närvarande bedrivs vid fältarbetsskolan (Fält- Prop. 1989/90:9 arbS) och AIHS
ingenjördel. FältarbS bör därvid läggas ned.

Signaltmppernas
tmppslagscenter bör enligt min mening lokaliseras till Enköping med hänsyn till
att stabs- och sambandsskolan och signaltmppernas officershögskola (SignOHS)
nu ligger där. Detta innebär vidare att tmppslagscentret bör få ansvar för den
utbildning som för närvarande bedrivs vid AIHS signaldel. Vid bildandet av tmppslagscentret
bör arméns stabs- och sambandsskola (StabsSbS) läggas ned.

Den
överföring av specialtmppslagens skolverksamhet vad avser krigshögskolans
högre kurser till resp. truppslagscenter som har redovisats i det föregående
innebär således sammantaget att AIHS läggs ned som myndighet och att
anläggningen i Stockholm avvecklas. Inriktningen bör vara att detta sker senast
den 1 juli 1992. Som nyss har anfört ankommer det på regeringen att besluta om
tidpunkten.

Mot
bakgmnd av nuvarande lokalisering av skolverksamheten inom trängtmppema bör dess
tmppslagscenter enligt min mening lokaliseras till Skövde. Arméns
underhållsskola bör därvid läggas ned.

Försvarskommittén
har föreslagit att motorskolan (MotorS) i Strängnäs lokaliseras till trängtmppernas
tmppslagscenter i Skövde. Urspmngligen föreslogs en samlokalisering i Östersund
med arméns tekniska skola (ATS). Under de fortsatta övervägandena har chefen
för armén bestämt att den gmndläggande chefsutbildningen i motortjänst, som för
närvarande genomförs vid MotorS, skall överföras till resp. officershögskola.
Härigenom försvinner ett av skälen för samordning med den tekniska
utbildningen vid ATS. Genom en lokalisering till Skövde kan andra
samordningseffekter erhållas. Investeringskostnaderna bedöms visserligen bli
något högre vid en lokalisering till Skövde men driftkostnaderna beräknas bli 1—2
milj. kr. lägre per budgetår jämfört med en lokalisering till Östersund.

Enligt
min mening har MotorS framtida verksamhet ett starkt samband med
underhållsfunktionen. Trängtruppernas truppslagscenter bör därför få ansvar för
den utbildning som bedrivs där.

En
viktig del av underhållsfunktionen är hälso- och sjukvården. Hur dess
utveckling och samordningen av hälso- och sjukvårdsutbildningen inom
försvarsmakten bäst skall tillgodoses bör prövas ytterligare. Därvid bör
försvarets sjukvårdshögskolas roll för hälso- och sjukvården särskilt
uppmärksammas. Jag återkommer till regeringen i denna fråga.

Med fömtsättningen att Ing
1 läggs ned och anläggningen i Södertälje

avvecklas bör utbildningen i FN-tjänst (FN-skolan) omlokaliseras. Mot

bakgmnd av skolans verksamhet bedömer jag att den bör vara lokalise

rad till Stockholmsområdet. Skolan kräver ett avsevärt stöd, främst i fråga

om utbildning och förrådsverksamhet. Den bör därför ligga i anslutning

till ett fredsförband. Genom totalförsvarets skyddsskolas beslutade omlo

kalisering till Umeå finns lämpliga lokaler vid 1 l/Fo44. Även förhållande

na i övrigt talar enligt min mening för att den utbildning som för närvaran

de bedrivs vid FN-skolan omlokaliseras till 1 l/Fo44;s område i Upplands-

Bro (Kungsängen). Därvid bör skolan slås samman med FN-avdelningen

hos chefen för armén och utgöra en motsvarighet till tmppslagscentren, ett

FN-center. 30

Som jag har nämnt tidigare
bör frågan om arméns hela myndighetsstruktur (organisation,
ledningsförhållanden m. m.) i sin helhet prövas inom ramen för den fortsatta
utvecklingen av produktionsledningssystemet i syfte att ytterligare
effektivisera krigsorganisationen.

Prop.
1989/90:9

4.4 Organisation och lokalisering av
försvarsområdesmyndigheter

Mitt förslag:
Försvarsområdesmyndigheter organiseras för Kalmar försvarsområde i Kalmar, för
Västmanlands försvarsområde i Västerås, för Kronobergs försvarsområde i Växjö
och för Örebro försvarsområde i Örebro.

Försvarskommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i följande avseende.
Nedläggningen av myndigheterna 13/Fo51 och 111/Fo 16/18 innebär att
försvarsområdesmyndigheter måste organiseras i Örebro och Växjö.

Skälen
för mitt förslag: Försvarsområdesbefälhavarna med staber är en viktig gmnd för
den territoriella ledningen av mobiliseringen och ledningen av stridskrafter samt
för understödet av stridskrafterna. Principen ett län — ett försvarsområde har
fastslagits i 1987 års försvarsbeslut. Vidare har i försvarsbeslutet angivits
att i de län som för närvarande saknar försvarsområdesstab i fred åtgärder bör
vidtas för att förbättra möjligheterna till samordnade krigsförberedelser och
förbättra understödet av frivilligorganisationerna. I beslutet anges att
möjligheterna till och konsekvenserna av att upprätta
försvarsområdesmyndigheter bör redovisas.

Försvarskommittén
har föreslagit att försvarsområdesbefälhavare med staber skall finnas i
fredstid i samtliga län samt att försvarsområdesstabernas kapacitet skall
differentieras med hänsyn till uppgifternas omfattning. De faktorer som enligt
kommittén främst bör styra en differentiering är försvarsområdets geografiska
läge i förhållande till tänkbara invasionsriktningar, de förband som
mobiliserar inom försvarsområdet, och de olika kraven på försvarsområdesbefälhavama
avseende taktisk ledning av markstrid samt territoriell ledning.

Jag
anser för min del, i likhet med försvarskommittén, att den föreslagna
differentieringen ligger väl i linje med den allmänna strävan att skapa balans
mellan uppgifter och resurser. Jag finner emellertid inte anledning att i alla
detaljer granska de olika försvarsområdesmyndigheternas dimensionering.

När
det gäller förslaget att upprätta försvarsområdesmyndigheter i Västerås och
Kalmar vill jag anföra följande.

Förslaget
innebär att samordnade krigsförberedelser inom de berörda försvarsområdena
(länen) kan genomföras på ett mer effektivt sätt än för närvarande. Möjligheter
för militära myndigheter att medverka i övningar och även på andra sätt
understödja beredskapsplanläggningen för de civila delarna av totalförsvaret
ökar genom att försvarsområdesmyndigheter

31

upprättas
i de berörda länen. Härutöver kan stödet till hemvärns- och Prop. 1989/90:9
frivilligverksamheten öka.

Ett
skäl till hittillsvarande organisationslösning har varit svårigheterna att
bemanna ytterligare två försvarsområdesmyndigheter. Ett annat skäl har varit
kravet på besparingar. Utvecklingen inom flera områden har lett till att det nu
finns klara skäl för att bl.a. öka ledningsberedskapen inom Västmanlands och
Kalmar län även om detta medför ökade kostnader. Vidare har möjligheterna att
bemanna staberna ökat bl.a.genom den differentiering och reducering av
ledningsorganisationen i övrigt som nu planeras.

De
motiv som nu har redovisats talar enligt min mening för att försvarsområdesmyndigheter
i fred bör organiseras i Västerås och Kalmar. Vid dimensionering av
försvarsområdesmyndigheterna bör särskild uppmärksamhet ägnas behovet av stöd till
hemvärns- och frivilligorganisationerna.

Jag
har i det föregående förordat att myndigheterna l3/Fo51 och Il 1/Fo 16/18 läggs
ned. Detta innebär att försvarsområdesmyndigheter bör bildas i Örebro och
Växjö.

4.5 Vissa beräkningsgrunder

Somjag
har angivit i det föregående har en viktig anledning till de förordade
förändringarna varit kravet på besparingar. Investeringar och andra kostnader
som följer av förändringarna bör enligt min mening hållas på en så låg nivå som
möjligt och finansieras inom ramen för besparingarna.

Överbefälhavaren
har i sitt underiag redovisat den beräkningsmetodik som utnyttjats och som i
allt väsentligt varit densamma som använts vid tidigare förändringar i
grundorganisationen. Hänsyn till de erfarenheter som erhållits vid
genomförandet av tidigare förändringar har inarbetats i beräkningsgrunderna.
Härutöver bör noteras att försvarets rationaliseringsinstitut har deltagit i
arbetet och tecknat samråd på överbefälhavarens redovisning av de ekonomiska
konsekvenserna av de ursprungliga förslagen i fråga om utbildning, grundorganisation
och produktionsledning för armén.

Det
finns anledning att i detta sammanhang kortfattat redovisa beräkningsgrunderna.
Mot bakgrund av att det förekommit ett stort antal olika uppgifter beroende på
i vilket utredningsskede redovisning skett har jag härvid valt att redovisa
beräkningsgrunderna både för överbefälhavarens ursprungliga förslag och det
slutliga.

Kostnaderna har beräknats
för vidmakthållande av den i FU88 redovi

sade krigsorganisationen, med det föreslagna utbildnings- och förbands

omsättningssystemet, den angivna åriiga värnpliktstilldelningen samt med

den därav föranledda grundorganisationen. 1 förhållande till nu planerade

kostnader för utbildningen med utgångspunkt i anslagsframställningarna

för budgetåret 1989/90 har kostnaderna för lednings- och förbandsverk

samheten kunnat reduceras med 9,9 miljarder kr. för perioden 1991/92 —

2011/12, dvs. med i medeltal 495 milj. kr. per budgetår. Av dessa reduce

ringar bedömdes 7,6 miljarder kr. vara föranledda av strukturförändringar

i grundorganisationen. 32

Kostnaderna
har också beräknats för ett vidmakthållande av dagens Prop. 1989/90:9 krigsorganisation,
med dagens utbildnings- och förbandsomsättningssys-tem och grundorganisation
och med en omfattning av grund- och repetitionsutbildningen som krävs för att
nå de fastställda utbildningsmålen. I förhållande till dagens kostnader, med
utgångspunkt i anslagsframställningarna för budgetåret 1989/90, skulle utbildningskostnaderna
behöva ökas med ca 13 miljarder kr. för perioden 1991/92 —2011/12, dvs. med ca 650
milj. kr. per budgetår. Dessa medel har inte inplanerats tidigare och kan
alltså inte ses som en besparing.

Genom
de ändrade planeringsförutsättningarna och som resultat av de genomförda
kompletterande utredningarna har besparingarna sedermera reducerats. Den
ändrade inriktningen av territorialförsvarsförbandens utbildningstid har bl.a.inneburit
att tre av de tidigare till avveckling föreslagna förbanden enligt
överbefälhavaren bör behållas. Detta har reducerat de planerade besparingarna
med ca 2,5 miljarder kr. för perioden 1991/92 — 2011/12. Vidare har efter
genomförd analys drift- och underhållskostnader samt vissa
investeringskostnader beräknats- bli ca 800 milj. kr. högre under motsvarande
period. Detta har inneburit att de kostnadsreduceringar som nu anges vara
föranledda av strukturförändringar i grundorganisationen uppgår till ca 4,3
miljarder kr. under perioden 1991/92-2011/12.

Beräkningarna
har för huvudproduktionsområdet Ledning och förbandsverksamhet gmndats på
befintliga planer samt analyser av de senast genomförda verksamhetsåren. De har
i stor omfattning utförts från grunden, dvs. kostnaderna för olika
verksamheter har beräknats i detalj. För ca 25% av verksamheten har
beräkningarna utförts i form av differensberäkningar. Dessa verksamheter är befalsutbildning,
hemvärns- och frivilligverksamhet samt kostnader för driften av anläggningar.

Försvarskommittén
har funnit att underlaget i allt väsentligt aren rimlig utgångspunkt för
beräkning av de olika besparingsförslagen. Kommittén har fortlöpande tagit del
av revideringsarbetet och därvid haft tillfälle att begära ytterligare underlag
i olika avseenden för sina överväganden.

Kommittén
har tillställts kostnadsberäkningar från berörda myndigheter och andra
organisationer. Dessa har ofta på väsentliga punkter avvikit från
överbefälhavarens beräkningar. Orsakerna till redovisade skillnader är flera.

Ett
exempel på detta är personalberäkningarna, där berörda myndigheter har
"belastat" den egna myndigheten med kostnader för omflyttning av personalen,
vilket reducerat besparingarna. Överbefälhavaren har däremot centralt avsatt
medel för samtliga personalåtgärder, eftersom det i nuläget inte med säkerhet
går att fastställa kostnaderna för den enskilda myndigheten. Detta innebär att
kostnaderna för personalomflyttningar tagits upp både centralt och lokalt och
därmed dubblerats.

Detsamma
gäller hemvärns- och frivilligverksamheten där merkostnader föranledda av
förändringarna inplanerats centralt, men där de enskilda myndigheterna dragit
de ökade kostnaderna från besparingarna.

Ett annat område där
väsentliga skillnader har redovisats är driftkostna

derna. Överbefälhavaren har i sina beräkningar utgått från de senaste 33

årens utfall och från en
bedömning av de framtida behoven, medan i vissa fall de berörda myndigheterna
utgått från en prolongering av nuvarande driftkostnader. Dessa har på gmnd av den
rådande ekonomiska situationen budgeterats mycket lågt och återspeglar inte de
verkliga behoven för att varaktigt uppnå målen för verksamheten.

Sammanfattningsvis kan
sägas att i flertalet fall beror skillnaderna på olikheter i fömtsättningar och
utgångspunkter, där överbefälhavaren utgått från en helhetssyn medan de
berörda myndighetema utgått från ett snävare perspektiv, den lokala
organisationens behov och fömtsättningar.

Kommittén har inte haft
möjligheter att i alla detaljer granska de genomförda beräkningama, men anser
efter sin prövning att underlaget är tillräckligt stabilt för en bedömning av
de besparingseffekter som är möjliga att uppnå. Kommittén gör bedömningen att
de av överbefälhavaren redovisade kostnadsminskningarna till följd av redovisade
förslag till organisationsförändringar är möjliga att uppnå.

Även jag har den
uppfattningen att beräkningsunderlaget utgör en tillräckligt fast ekonomisk gmnd
för de förändringar som jag har förordat i det föregående.

Prop.
1989/90:9

4.6 Regionalpolitiska konsekvenser

Inom
arbetsmarknadsdepartementet har gjorts en analys av arbetsmarknadsläget m. m.
i kommuner och regioner som genom mina förslag förlorar arbetstillfällen.
Analysen visar att det endast i ett fåtal fall föreligger regional- och
arbetsmarknadspolitiska problem av någon mera betydande omfattning. 1 de fall
sådana problem föreligger är enligt min bedömning de beräknade
sysselsättningseffekterna av mina förslag inte av sådan storlek att särskilda
regionalpolitiska insatser är påkallade. Jag har i denna fråga samrått med
chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

5 Operativ ledning

Mitt
förslag: Följande myndigheter läggs ned; Militärbefälhavaren i Östra
militärområdet (MB Ö), Militärbefälhavaren i Bergslagens militärområde (MB B),
Östra militärområdets materielförvaltning (MF Ö), Bergslagens militärområdes materielförvahning
(MF B), Östra militärområdets verkstadsförvaltning (VF Ö), Bergslagens militärområdes
verkstadsförvaltning (VF B).

Följande
myndigheter inrättas: Militärbefälhavaren i Mellersta militärområdet (MB M),
Mellersta militärområdets materielförvaltning (MF M), Mellersta
militärområdets verkstadsförvaltning (VF M).

MB M, MF M
(ledningen) och VF M (ledningen) lokaliseras till Strängnäs.

Försvarskommitténs
förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag.

34

Skälen
förmitt förslag: Riksdagen (prop. 1988/89:80, FöU 14, rskr. 294) Prop.
1989/90:9 har godkänt riktlinjer för en ny indelning i civil- och
militärområden. Riktlinjema innebär att Östra militärområdet och Bergslagens
militärområde slås samman till Mellersta militärområdet och att motsvarande
förändring görs vad gäller civilområdena.

Den
nya indelningen bör gälla fr.o.m.den 1 juli 1991 och vid samma tidpunkt bör
motsvarande organisatoriska ändringar göras. Beträffande civilbefalhavarkansliets
i Mellersta civilområdet organisation och lokalisering avser jag återkomma vid
min anmälan till 1990 års budgetproposition.

En
effektiv ledning i kris och krig, ledningsförhållanden som medger en säker,
snabb och smidig övergång från fredsförhållande till kris- eller krigsförhållanden,
samt goda samverkansmöjligheter med de civila delama av totalförsvaret bör vara
utgångspunkter vid lokaliseringen av de nya myndigheterna.

I
en kris- eller neutralitetssituation utgör ledning av marin- och flygstridskrafter
en väsentlig del av verksamheten vid en militärområdesstab. En gmppering
centralt i militärområdet är.därvid fördelaktig främst med hänsyn till närheten
till underställda chefer. En lokalisering till Strängnäs underlättar en snabb
och smidig övergång till kris- och krigsförhållanden.

En
stor del av verksamheten i fred utgörs av krigsplanläggning och mobiliseringsförberedelser.
Med hänsyn till underställda och samverkande myndigheters lokalisering leds
denna verksamhet bäst från den centrala delen av militärområdet.

Den
nya militärområdesstaben kan lokaliseras till Strängnäs utan investeringskostnader.
I Karlstad skulle dock krävas vissa investeringar. Härtill kommer att driftkostnadema
där skulle bli högre än för Strängnäsalternativet. I dessa inräknas
resekostnader som torde bli avsevärt större vid en lokalisering till Karlstad.

Personalförsörjningsfrågorna
är i detta sammanhang viktiga. En lokalisering till Strängnäs bedöms
sammantaget medföra minst förändringar för personalen vid berörda staber.
Rekryteringsmöjligheterna bedömer jag vara i stort sett likvärdiga. En
lokalisering till Strängnäs underlättar dock rekryteringen av marin- och
flygvapenpersonal.

Med
hänsyn till ledningsförhållandena och kostnadsaspekten bör militärområdesstaben
enligt min mening lokaliseras till Strängnäs.

Behovet
av samverkan med militärområdesstaben är en viktig fråga när det gäller
lokaliseringen av militärområdesförvaltningarnas ledningsenheter. Med
minskande staber, produktionsledningssystemets utveckling och en ökad
övningsverksamhet ökar betydelsen av samverkan mellan militärområdesstab och
förvaltningar. Detta innebär enligt min mening att ledningsenheterna för militärområdesförvaltningama
bör samlokaliseras med militärområdesstaben.

Detta
innebär visserligen att konsekvenserna för personalen blir något större än vid
en lokalisering av förvaltningama till Enköping. Jag bedömer dock att de
framtida rekryterings- och bemanningsmöjligheterna i Strängnäs är
tillfredsställande.

35

6
Personalkonsekvenser

Prop.
1989/90:9

Min
bedömning: Det är väsentligt att sådana åtgärder vidtas som bidrar till att
myndigheternas personalbehov tillgodoses samtidigt som också personalens krav
och önskemål i största möjliga utsträckning beaktas. Det principavtal som
slutits mellan parterna om förmåner för arbetstagare som berörs av
omorganisationen av försvarsmakten är en sådan åtgärd.

Skälen
för min bedömning: All personal inom armén kommer på något sätt att påverkas av
de förändringar som jag föreslagit.

Överbefälhavaren har, som
också försvarskommittén redovisar, som sin övergripande inriktning angett att
de anställda — militära och civila — som vill stanna kvar skall få
arbetsuppgifter, om än i vissa fall förändrade sådana, inom försvarsmakten,
förutsatt att man är beredd att flytta till den ort där arbete finns. Eftersom
huvuddelen av personalen enligt överbefälhavaren kommer att behövas i den
förändrade organisationen blir konsekvenserna i första hand ett behov av att
omfördela försvarsmaktens personal.

Försvarets personalnämnd (FPN)
har på regeringens uppdrag analyserat konsekvensema för de anställda vid ett
genomförande av överbefälhavarens förslag i FU88. FPN;s redovisning har även
ställts till försvarskommitténs förfogande.

Nämnden anser att det
omedelbara behovet av inomverksutbildad personal med yrkeserfarenhet är den
allvarligaste och mest svårbemästrade konsekvensen av överbefälhavarens
förslag. Däremot bedömer FPN att överbefälhavarens förslag gynnar den
långsiktiga personalförsörjningen. Möjlighetema till arbete för övertaliga och medflyttande
bedöms vara relativt goda under den närmaste tiden.

FPN framhåller efter
analys av de sociala och ekonomiska konsekvenserna att den viktigaste åtgärden
för att stimulera till den nödvändiga personalrörligheten är att bereda den medflyttande
makan/maken ett arbete på den nya bostadsorten.

FPN föreslår därutöver ett
antal åtgärder för att underlätta den personalrörlighet som behövs.

Av FPN:s redovisning kan
utläsas att vid de myndigheter som berörs av de förändringar jag tidigare
föreslagit är ca I 600 militära och ca 1 100 civila tjänstemän anställda.

Jag kan konstatera att
utöver föreslagna förändringar i gmndorganisa-tionen även förändringar av
utbildningssystemet, nya ledningsprinciper m.m.medför konsekvenser för
personalen. Detta understryker ytterligare betydelsen av aktiva åtgärder inom
personalområdet både vad avser anställd och värnpliktig personal.

Det
nuvarande gynnsamma arbetsmarknadsläget gör det önskvärt att föreslagna
förändringar genomförs skyndsamt.

Man
bör medge stor valfrihet för personalen när det gäller flyttning till

36

nya
orter. Detta bör öka möjligheterna att få behålla personalen. Den nuvarande
vakanssituationen underlättar de enskildas valfrihet.

Arbetsmarknadens parter på
det statliga området slöt den 15juni 1989 ett principavtal om vissa förmåner
för arbetstagare som berörs av eventuella beslut om omorganisation av
försvarsmakten. Enligt avtalet kan den som omstationeras och med sitt hushåll
flyttar till den nya stationeringsorten under vissa fömtsättningar få omlokaliseringsstöd
i form av ett engångsbelopp och ersättning för de faktiska flyttkostnaderna.
Myndigheterna får också möjlighet att vidta åtgärder för att medflyttande maka,
make eller sambo skall kunna få arbete på den nya orten.

Prop.
1989/90:9

7 Vissa förmåner till värnpliktiga

Mitt
förslag: De vämpliktiga som deltar i försök med förkortad gmndutbildning får
vid utryckning förlängt familjebidrag i 30 dagar, om tjänstgöringen har pågått
minst 135 dagar i en följd.

Skälen
för mitt förslag: Enligt familjebidragslagen (1978; 520) skall värnpliktiga
som får familjebidrag eller bostadsbidrag under gmndutbildning få dessa bidrag
i ytterligare 30 dagar efter utryckningen, om tjänstgöringen har pågått minst
180 dagar.

Avsikten
med detta förlängda bidrag är att underiätta anpassningen till de ekonomiska
omständigheterna efter utryckningen.

Motsvarande bestämmelser
bör gälla de värnpliktiga som deltar i försöken med förkortad gmndutbildning.
Jag förordar därför att denna kategori vid utryckningen får förlängt
familjebidrag i 30 dagar, om tjänstgöringen har pågått i minst 135 dagar.

För att genomföra vad jag
nu anfört krävs det lagstiftning. Eftersom det rör värnpliktiga som omfattas av
försök enligt lagen (1989:402) om försök med förkortad gmndutbildning av
värnpliktiga bör bestämmelser om förlängt familjebidrag tas in i denna lag.
Ett förslag till lag om ändring i lagen om försök med förkortad gmndutbildning
av värnpliktiga har upprättats inom försvarsdepartementet. De föreslagna
ändringarna är sådana att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

37

8 Övriga
försvarsgrenar 8.1
Marinens utbildningssystem

Prop.
1989/90:9

Mitt förslag:
Grundutbildningen av värnpliktiga vid kustartilleriet förlängs med 15 — 30
dagar för vissa kategorier värnpliktiga och med ca 100 dagar för vissa andra
kategorier. För huvuddelen av kustartilleriets värnpliktiga reduceras
repetitionsutbildningstiden. Utbildningstiden för s.k. depåvärnpliktiga inom
marinen minskas från 10 till 7,5 månader.

Överbefälhavarens förslag:
Överensstämmer med mitt förslag. Även chefen för marinens förslag
överensstämmer med mitt förslag utom så vitt avser gmndutbildningstiden för
depåvärnpliktiga (H-värnpliktiga).

Skälen för mitt förslag: I
1987 års totalförsvarsproposition (prop. 1986/87:95 s. 79-80) föreslog
regeringen riksdagen att marinens utbildningssystem skulle ändras så att det
tillgodosåg ökade beredskapskrav och gav en förbättring av förbandsutbildning
och samträning. Riksdagen godtog regeringens förslag (FöU 1986/87:11, rskr.
310).

I propositionen om
verksamhet och anslag för det militära försvaret m. m. under budgetåret 1989/90
(prop. 1988/89:80 s. 56-57) föreslog regeringen bl.a. vissa ändringar i
värnpliktslagen (1941:967) med anledning av införande av nytt utbildningssystem
för flottan. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (FöU 1988/89:12, rskr.
149).

Chefen
för marinen och överbefälhavaren har i skrivelser till regeringen (ÖB skr.
1989-06-22 PersP 221; 62446) föreslagit ändringar i kustartilleriets utbildningssystem
och vissa övergångsbestämmelser i flottans.

Såsom
överbefälhavaren och chefen för marinen föreslagit bör av beredskapsskäl ett
begränsat antal värnpliktiga inom marinen vid förband med ubåtsskyddsuppgifter
få kallas in till krigsförbandsövning om ca 30 dagar i direkt anslutning till gmndutbildningen.
Det ankommer på regeringen att närmare bestämma om detta.

De föreslagna ändringarna
i kustartilleriets utbildningssystem medför en förlängd grundutbildning för
vissa kategorier värnpliktiga med 15 till 30 dagar och med ca 100 dagar för
meniga kategori E som inte tagits ut till befattningar i kustjägarförband.
Dessa har tidigare tillhört flottan och tagits ut till tjänstgöring med stöd av
de bestämmelser om utbildningstid som gäller för flottan. De skall nu föras
över till kustartilleriet, varför en förlängning av tiden är nödvändig.
Samtidigt minskas skyldigheten att fullgöra repetitionsutbildning från fem till
fyra krigsförbandsövningar. Även tiderna för varje krigsförbandsövning
förkortas. Jag anser att de föreslagna förändringarna bör genomföras.
Ändringarna föreslås tillämpas för värnpliktiga som påbörjar sin gmndutbildning
fr. o. m. budgetåret 1991/92.

Som jag har redovisat i
det föregående (s. 15) har försvarskommittén föreslagit att gmndutbildningen av
depåvärnpliktiga (H-värnpliktiga) inom armén även fortsättningsvis skall vara
7,5 månader. Överbefälhavaren har föreslagit att också H-värnpliktiga inom
marinen skall ha denna

38

grundutbildningstid. Detta
innebär att grundutbildningen för marinens H-värnpliktiga minskas med ca 70
dagar. Chefen för marinen har däremot föreslagit att grundutbildningstiden för H-värnpliktiga
förlängs med 40 till 80 dagar. Jag biträder överbefälhavarens förslag.

Enligt överbefälhavarens
förslag kan också bestämmelserna i värnpliktslagen om särskilda
utbildningstider för tekniker vid kustartilleriet tas bort. Även bestämmelserna
om att en krigsförbandsövning för värnpliktig i befattning på stamstridsfartyg
vid flottan får delas upp i högst fyra delövningar kan enligt
överbefälhavarens förslag tas bort. Jag biträder överbefälhavarens förslag i
denna del.

Vad jag anfört i detta
avsnitt kräver ändringar i 27 § 1 mom. värnpliktslagen (1941:967). Riksdagen
har som nämnts nyligen beslutat om ändring i 27 § 1 mom. värnpliktslagen. Denna
lagändring träder inte i kraft förrän den 1 juli 1991 (SFS 1989:403). De
ytterligare ändringar i paragrafen som nu behöver göras bör därför utformas som
en lag om ändring i lagen (1989; 403) om ändring i värnpliktslagen (1941:967).
Ett sådant lagförslag har upprättats inom försvarsdepartementet. Ändringarna
är sådana att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop.
1989/90:9

8.2 Marinens utbildningskapacitet

Min bedömning:
Utbildning av territorialförsvarsvärnpliktiga genomförs inom marinen och
därmed tillvaratas marinens utbildningskapacitet.

Försvarskommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag vad gäller marinens
utbildningskapacitet.

Skälen för min bedömning:
Som jag har angivit i det föregående (s. 19) anser försvarskommitlén liksom
överbefälhavaren att överkapaciteten på utbildningsplatser i marinens gmndorganisation
bör utnyttjas i syfte att ytteriigare sprida grundutbildningen till viktiga
områden. Jag delar denna uppfattning.

Marinen hade under
budgetåret 1987/88 en utbildningsvolym om ca 6200 värnpliktiga. För budgetåret
1990/91 planerasen utbildning av 5 700 värnpliktiga. Antalet befäl är i stort
sett detsamma under denna period. Ytterligare minst ca 500 värnpliktiga bör
alltså kunna utbildas inom marinen. Enligt min mening bör denna överkapacitet
utnyttjas för utbildning av territorialförsvarsförband eller för annan
utbildning som överbefälhavaren finner lämplig. Ansvaret för denna utbildning
bör i enlighet med överbefälhavarens förslag övertas av marinens myndigheter.

Utbildningen bör påbörjas
snarast möjligt och senast under budgetåret 1991/92 för att minska antalet
värnpliktiga som får påbörja sin grundutbildning lång tid efter inskrivningen
(det s. k. kvarståendeläget). Ett tidigt utnyttjande av överkapaciteten inom
marinen för de ändamål som jag har förordat innebär vidare att
nyinvesteringarna inom försvarsmakten kan begränsas, även om förslaget innebär
smärre investeringar och flyttning av

39

viss nuvarande utbildning
inom marinen. Den personal som berörs av omstruktureringen inom armén kan
erbjudas anställning även vid marinens förband.

Prop.
1989/90:9

8.3
Flygvapnets utbildning av territorialförsvarsvärnpliktiga m.m.

Mitt
förslag: Utbildningstiden för s.k. depåvärnpliktiga inom flygvapnet minskas
från 11 till 7,5 månader. Utbildning av territorial-försvarsvärnpliktiga
genomförs även inom flygvapnet.

Skälen
till mitt förslag: Som jag redovisat i det föregående (s. 15) har försvarskommittén
föreslagit att grundutbildningen för bevaknings- eller depåvärnpliktiga (H-värnpliktiga)
inom armén även fortsättningsvis skall vara 7,5 månader. Överbefälhavaren har
föreslagit att marinens H-värnpliktiga skall utbildas under samma tid. Av
rättviseskäl bör därför även depåvärnpliktiga i flygvapnet ha denna
grundutbildningstid. Vad jag nu har anfört kräver ändringar i värnpliktslagen.
Av skäl som har angetts tidigare (avsnittet 8.1) måste ändring göras i den av
riksdagen nyligen beslutade lagen (1989:403) om ändring i värnpliktslagen.

1 krigsorganisationen
finns värnförband ur armén vid flygbaser och stridsledningsanläggningar. Enligt
min mening bör flygvapnets myndigheter ta över ansvaret för utbildningen av
dessa territorialförsvarsvärnplikti-ga, för att säkerställa att de får
samträning och miljökunskap.

9 Granskning av planeringssystemet

Min
bedömning: Försvarskommitténs förslag till fortsatt utveckling av
planeringssystemet kräver inte några ställningstaganden eller beslut från
riksdagen. Det bör vara en uppgift för regeringen att förbättra planeringen,
främst genom att tydligare ange mål, klarlägga ansvar och lägga ökad vikt vid
uppföljning och analys av i vilken utsträckning målen nåtts.

Försvarskommitténs
överväganden och förslag: Överensstämmer i stort med min bedömning.

Skälen för min bedömning:
Jag har tidigare redogjort för problemen med den bristande säkerheten i
försvarets planering. Jag har också anmält att 1988 års försvarskommitté fått i
uppgift att tidigt granska totalförsvarets planeringssystem och lämna förslag till
förändringar i systemets utformning eller andra förändringar som behövs för
att öka säkerheten och

40

Kommittén
har begränsat sin granskning till frågan om hur statsmakter- Prop.
1989/90:9 na får underlag för och fattar beslut om försvarets utveckling samt
om hur besluten sedan tillämpas. Endast förhållanden som har direkt betydelse
för planering och styrning på statsmaktemas nivå har behandlats.

Kommittén
har å andra sidan inte begränsat sin granskning till de formella delama i
planeringssystemet. Även andra förhållanden diskuteras såsom organisation,
ansvarsförhållanden, institutionella intressen och kompetens.

Kommittén
anser att en väsentlig förklaring till bristerna i försvarsplaneringen är
sådana faktorer som har att göra med att planeringen till del blir ett förhandlingsspel
mellan statsmakterna och myndigheterna. Enligt kommitténs mening är det
angeläget att stärka incitamenten för alla berörda att agera på ett sätt som
främjar försvarets samlade förmåga att lösa sina krigsuppgifter.

Kommittén
har vidare funnit att det på alla nivåer i planeringsprocessen finns en rad
incitament för att uppskatta kostnader för lågt. Vidare konstateras att
uppföljning och utvärdering haft ett svagt genomslag. Statsmakternas
möjligheter och förmåga att följa upp tidigare beslut och hur de genomförts har
varit begränsade.

En
ytterligare orsak till den bristande säkerheten anger kommittén vara den svaga
kopplingen mellan beslut om olika investeringar och försvarets förmåga att lösa
sina uppgifter.

Kommitténs
granskning av planeringsprocessen har visat att olika medverkande har skilda
uppfattningar om vad som orsakat bristerna i planeringen. Förhållandena är
synnerligen komplexa och en detaljerad redovisning av vad som skett saknas
ofta eller är mycket svårtillgänglig.

Kommittén
sammanfattar i tio punkter förslagen till åtgärder för att förbättra säkerheten
i planeringen. Kommittén föreslår

— att
ansvarsförhållanden görs tydligare i planering och genomförande av försvarsbesluten,

— att
regeringen i anvisningama för programplaneringen inför ett försvarsbeslut begär
att myndigheterna redovisar förslag, med fullt ekonomiskt ansvar för
realiserbarheten, till hur totalförsvarets olika delar kan lösa olika angivna
uppgifter,

— att
myndigheterna före statsmakternas beslut ges tillfälle att redovisa konsekvensema
av förändringar som gjorts i inlämnade planer,

— att
regeringen med kraft fullföljer den inledda satsningen på uppföljning och
kontroll. Regeringen bör löpande delge riksdagen resultatet av sin uppföljning
och kontroll, främst avseende genomförandet av försvarsbesluten samt
krigsorganisationens status och utveckling,

— att
försvarsdepartementet tillsammans med berörda myndigheter utvecklar förmågan
att formulera mål i operativa termer för militärt försvar och att utarbeta mål
för olika funktioner inom civilt försvar. Dessa mål bör sedan utnyttjas för
styrning, uppföljning och kontroll,

— att
regeringen ger överbefälhavaren i uppdrag att som ett komplement till sina
framtidsbedömningar och som en utgångspunkt för försvarsbesluten redovisa
krigsorganisationens status och förmåga att lösa sina

41

uppgifter
mot bakgmnd av den militära utveckling som faktiskt skett i Prop. 1989/90:9
omvärlden,

— att
regeringen ger överstyrelsen för civil beredskap i uppgift att redovisa den
civila beredskapens status och förmåga att lösa sina uppgifter mot bakgmnd av
hur samhällets sårbarhet och anpassningsförmåga faktiskt utvecklas,

— att
regeringen ger överstyrelsen för civil beredskap i uppgift att kartlägga hur
beredskapsaspekter kan behandlas vid viktigare sektorsbeslut som kan förväntas
under den kommande försvarsbeslutsperioden,

— att
regeringen begär att myndigheterna i programplanerna anger osäkerheter och hur
de genom reserver eller på annat sätt har planerat för att kunna hantera dem
samt,

— att
regeringen begär att myndigheterna redovisar vilka åtgärder de vidtagit för att
allmänt sett öka säkerheten i sin egen planering och vilka åtgärder de
eventuellt föreslår att statsmakterna dämtöver bör vidta för detta ändamål.

För
en närmare redovisning av kommitténs överväganden och förslag hänvisas till
kommitténs betänkande Arméns utveckling och försvarets planeringssystem (SOU
1989:46 s. 95-110).

Jag
kan i huvudsak instämma i försvarskommitténs bedömningar av mekanismerna bakom
den bristande säkerheten i planeringen. Förhållandena är komplexa och det är
naturligt att olika aktörer har delvis skilda åsikter om orsaken till bristema.
Det finns heller inga enkla lösningar på de beskrivna problemen. Jag vill i
sammanhanget peka på den stora betydelsen av faktorer som sammanhänger med
individers och organisationers olika särintressen liksom på faran att förenkla
alla ofömtsedda kostnadsökningar till en fråga om dålig planering. Den ökade
kunskap som kommittén utvecklat om fömtsättningar och möjligheter för en bättre
planering är värdefull i det fortsatta arbetet med styr- och uppföljningssystemen
inom totalförsvaret.

Jag
kan i huvudsak också instämma i kommitténs förslag till åtgärder. Ingen av
dessa kräver enligt min mening riksdagens ställningstagande eller beslut för
att kunna genomföras. Det ankommer på regeringen att i den fortsatta
utvecklingen av styr- och uppföljningssystemen beakta vad kommittén har
föreslagit. Den huvudsakliga inriktningen av detta arbete har tidigare
redovisats för riksdagen (prop. 1988/89:80, s. 7-8) och innebär bl.a. ökad
tonvikt vid verksamhetsanalys och resultatuppföljning. Arbetet är samordnat med
motsvarande utveckling för statsförvaltningen i övrigt (prop. 1987/88; 150,
bil. 1). Jag vill med anledning av kommitténs förslag beröra några enligt min
mening särskilt viktiga punkter.

När
det gäller den civila delen av totalförsvaret vill jag understryka betydelsen
av det nya system med en mera sammanhållen planering för totalförsvarets civila
del som infördes med 1987 års försvarsbeslut och inom vilket överstyrelsen för
civil beredskap (ÖCB) har en viktig roll. Härigenom har fömtsättningama att
uppnå balans inom den civila delen av totalförsvaret förbättrats. Det är nu
angeläget att arbetet med att öka samordningen fullföljs och ges ytteriigare
tyngd. Vidare är det angeläget att

42

beredskapsfrågorna
uppmärksammas bättre, och får en bättre planering än Prop. 1989/90:9
hittills inom olika sektorer i samhället.

Jag
vill vidare understryka vad kommittén har anfört om problemen med styrningen av
totalförsvarets civila del. Problemen sammanhänger med att denna avser
samhället i sin helhet och att finansieringsvägar, beslutsformer och
påverkansmöjligheter är långt mer mångfacetterade än i den militära
organisationen. Formerna för styrning måste därför anpassas till de olika
beredskapsfunktionernas speciella villkor. Det är vidare väsentligt att
beredskapsfrågorna hanteras av de ansvariga inom respektive funktion med insikt
om funktionernas förhållanden.

Samtidigt
har ÖCB sin roll att inrikta beredskapsåtgärderna och samordna dessa så att
balans uppstår inom den civila delen av totalförsvaret. Jag vill här erinra om,
vilket kommittén också påpekar, att ÖCB har i uppdrag att pröva vilka
möjligheter som kan finnas att vid planeringen av samhällets utveckling ta
sådana hänsyn att samhällets sårbarhet minskar och förmågan att svara mot
behoven av beredskap ökar. Detta bmkar kallas för beredskapshänsyn i
samhällsplaneringen (BIS).

Det
är enligt min mening viktigt att målen för de olika funktionerna preciseras och
prioriteras på ett sätt som är relaterat till uppgifterna i stort för den
civila delen av totalförsvaret. Jag delar således kommitténs bedömning att
såväl statsmaktema som ÖCB bör utveckla sin förmåga att samordna verksamheten
och att utvärdera den mot en beslutad inriktning. Erfarenheterna visar att det
även inom detta område är angeläget med en ökad satsning på uppföljning och
kontroll från statsmakternas sida.

Kommittén
har övervägt att rörkoTlaförsvarsbeslutsperiodens längd från nuvarande fem år
men inte funnit tillräckliga skäl för en ändring. Fömtsättningen är dock att
regeringens successiva uppföljning och återredovis-ning till riksdagen
förbättras. Jag delar denna kommitténs uppfattning men vill tillägga att det
får betraktas som naturligt att under en försvarsbeslutsperiod i vissa
avseenden ändra beslutets inriktning eftersom de urspmngliga fömtsättningama till
del ofta ändras, även med en god säkerhet i planeringen. Vidare är det regel
att planeringen inom den civila delen av totalförsvaret påverkas av beslut som
successivt fattas inom andra sektorer och som berör samhällets utveckling.
Hänsyn måste tas till den faktiska samhällsutvecklingen och justeringar ske i
samband med den årliga programplaneringen.

Ansvarsförhållandena
bör på alla nivåer göras tydligare för besluts genomförande. Härvid bör
uppgifter eller villkor få ändras endast om resursbehovet för verksamheten
samtidigt beaktas. Kommittén resonerar här i termer av "offerter" och
"kontrakt". Jag anser att det är en viktig uppgift i närtid att
försöka bättre definiera olika parters åtaganden och innebörden av att ta det
fulla ansvaret för att planerad verksamhet kan genomföras på givna villkor.

Kommittén betonar behovet
av att utveckla incitamenten för en god

planering. Enligt min uppfattning är en förbättrad uppföljning och analys

av genomförd verksamhet, och en återföring av denna information i

planeringen, en av gmndstenarna för att utveckla sådana incitament. Här

återstår ännu mycket arbete. 43

Även
med en god planering kommer osäkerheter att kvarstå. Kommittén Prop. 1989/90:9 pekar
för det militära försvaret på betydelsen av att diskutera och redovisa
osäkerheter öppet och att i planeringen utveckla och använda olika metoder för
att gardera sig mot kostnadsökningar, bl.a. genom att avsätta reserver. Enligt
min mening finns inte tillräckligt underlag för att nu ta ställning till frågan
om reserver. Jag anser vidare att en, generellt sett, förbättrad ekonomisk
kompetens vid försvarets myndigheter och förband bör kunna bidra till en ökad
säkerhet i planeringen.

Enligt
direktiven bör 1988 års försvarskommitté kostnadsberäkna sina förslag. Jag vill
i detta sammanhang påminna om att jag i propositionen om verksamhet och anslag
för det militära försvaret m. m. under budgetåret 1989/90 (prop. 1988/89; 80, s.21)
framhållit att jag fömtsätter att kommittén i sitt fortsatta arbete gör en egen
bedömning av den faktiskt uppnådda säkerheten i planeringen inför nästa
försvarsbeslut och låter den bedömningen påverka sina förslag till ställningstaganden
till planeringen.

Utvecklingen
av styrsystemen för totalförsvaret är en fortgående process. En rad åtgärder
inom området har igångsatts eller avses genomföras för att anpassa styrningen
inom försvaret till moderna ledningsprinciper, t ex. utvecklingen av
produktionsplaneringen inom försvarsmakten. Enligt min uppfattning är det som
kommittén nu föreslår väl i linje med det pågående utvecklingsarbetet av styr-
och uppföljningsformerna för hela totalförsvaret.

10 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna
de riktlinjer som jag har angett för förändringar i

arméns grundorganisation (avsnitt 4) och för operativ ledning

(avsnitt 5),

2.
anta förslaget till lag om
ändring i lagen (1989:403) om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

3.
anta förslaget till lag om
ändring i lagen (1989:402) om försök med förkortad gmndutbildning av
värnpliktiga.

Jag hemställer vidare att
regeringen bereder riksdagen tillfälle att

4. ta
del av vad jag har anfört om arméns utbildning och förbands

omsättning (avsnitt 3), personalkonsekvenser (avsnitt 6), mari

nens och flygvapnets utbildning (avsnitt 8) och totalförsvarets pla

neringssystem (avsnitt 9).

11 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens hemställan och beslutar att genom proposition
förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det
ändamål som han har hemställt om.

44

Försvarskommitténs sammanfattning Prop. 1989/90:9

Bilaga 1
direktiven (Dir. 1988:87) för 1988 års försvarskommitté anför föredragande
statsrådet bl.a. följande:

"Jag
har vid analysen av redovisat underlag från överbefälhavaren, programplan 1989
— 92 avseende det militära försvaret och försvarsmaktsutredning 88, funnit att
förutsättningarna för att genomföra 1987 års försvarsbeslut förändrats
ytterligare och att det därför finns anledning att tidigarelägga nästa
försvarsbeslut till 1991. Det är emellertid angeläget att förslag till
riksdagen i vissa frågor kan lämnas redan under år 1989. Med hänsyn till de
redovisade frågornas vikt är det angeläget att tidigt säkerställa det pariamentariska
inflytandet. Jag förordar därför att en parlamentariskt sammansatt kommitté nu
tillkallas.

Kommittén
bör granska de förslag som överbefälhavaren redovisade den 30 september 1988.
Kommittén bör därvid överväga och lämna förslag

Till
inriktning och utveckling av armén främst avseende förbandsomsättning,
utbildningssystem och fredsorganisation samt krigsorganisationen i den
omfattning som behövs för dessa överväganden samt i vissa organisationsfrågor
inom övriga huvudprogram.

Kommittén
bör i anslutning till sina förslag till utformning av fredsorganisationen inom
det militära försvaret ange de åtgärder som behövs för att myndigheternas behov
av personal skall kunna tillgodoses.

Kommitténs
förslag i dessa delar bör lämnas senast den 15juni 1989."

Vidare
anförs i direktiven följande:

"Jag
framhöll i 1987 års försvarsbeslutsproposition (prop. 1986/87:95, s. 56) att
erfarenheterna från de senaste försvarsbeslutsperioderna hade visat på
betydande osäkerheter i planeringen. Det är ofrånkomligt att i synnerhet
långsiktiga planer innehåller ett visst mått av osäkerhet, men det är angeläget
att säkerheten ökas väsentligt i det fortsatta arbetet med försvarsplaneringen.

Kommittén
bör därför tidigt i sitt arbete granska totalförsvarets planeringssystem och
därvid särskilt belysa de mekanismer som medförde att det underlag som ställdes
till 1984 års försvarskommittés förfogande var så bristfälligt, främst
beträffande det militära försvaret. Kommittén bör utifrån sin analys lämna
förslag till förändringar i planeringssystemets utformning och även föreslå
åtgärder utöver förändringar i planeringssystemet som behövs för att öka
säkerheten och stabiliteten i planeringen.

Kommitténs
förslag i dessa delar bör lämnas senast den 15 juni 1989."

Kommitténs
uppgift enligt direktiven har således varit att i ett första skede, med
redovisning senast den 15 juni 1989, överväga och lämna förslag rörande dels
frågor om arméns freds- eller grundorganisation, utbildningssystem, m.m., dels
totalförsvarets planeringssystem. I föreliggande betänkande behandlas
arméfrågorna i kapitlen 1—7 medan planeringssystemfrågorna behandlas i kapitel
8 samt i till betänkandet fogad bilaga.

I
betänkandets inledande kapitel återges huvuddragen i den säkerhets- 45

och
försvarspolitiska grunden för 1987 års försvarsbeslut såsom ram för Prop.
1989/90:9 den fortsatta framställningen. Därefter redovisas den historiska bakgrun-
Bilaga den till nu föreliggande beslutsläge avseende frågorna om arméns grundorganisation,
m. m. genom en översikt över viktigare överväganden och förslag i olika
sammanhang under perioden från 1982 års försvarsbeslut och fram till dagsläget.

Tillbakablicken
ger en utgångspunkt och en referensram för framställningen i kapitel 3 rörande
grunder och utgångspunkter för denna kommittés överväganden och förslag såsom
de redovisas i föreliggande betänkande. Härvid konstaterar kommittén att det
är möjligt och angeläget att i detta skede — inte minst av besparingsskäl —
redovisa förslag till bl.a. förändringar i arméns grundorganisation, som
underlag för ett riksdagsbeslut senare detta år, utan att därmed föregripa
senare ställningstaganden till krigsorganisationen.

Vidare
redovisar kommittén i detta kapitel sina skäl för att inte kunna godta
överbefälhavarens förslag att 2,5 månader accepteras som gmndutbildningstid
för vissa värnpliktiga. I de överväganden som redovisas bejakar kommittén att
en ökad differentiering av värnpliktstiden med hänsyn till krigsuppgiften är
möjlig och anser sig kunna förutsätta, som grund för nu aktuella
ställningstaganden, att en grundutbildningstid om minst fem månader för vissa
värnpliktiga utgör en hållfast utgångspunkt. Främst på principiella grunder
avvisas emellertid 2,5 månader som kortaste grundutbildningstid i vårt
värnpliktssystem.

Såsom
ytterligare förutsättning och referensram för den fortsatta framställningen
redovisas i kapitel 3 översiktligt arméns krigsorganisation, idag och med de
förändringar inför framtiden som skulle följa av överbefälhavarens nu aktuella
förslag.

I
kapitel 4 redovisar kommittén sina överväganden och förslag rörande arméns
utbildnings- och förbandsomsättningssystem. Framställningen tar upp frågor
rörande utbildningens mål, principer för utbildnings- och förbandsomsättningssystemet,
grundutbildning — inkl. den årliga gmndut-bildningskontingenten,
grundutbildningens längd, utbildning av värnpliktiga läkare och olika
utbildningsalternativ — repetitionsutbildning, befäls-utbildning och beredskap.

Beträffande
utbildningens mål konstaterar kommittén inledningsvis, mot bakgrund av den allmänna
värnplikten och övriga pliktlagar som grund för försvarsmaktens
personalförsörjning, att dessa är att skapa och vidmakthålla krigsförband med
förmåga att lösa sina krigsuppgifter direkt efter mobilisering samt att
utbildningen skall vara organiserad på ett sådant sätt att erforderlig
beredskap kan upprätthållas. Med denna utgångspunkt redovisas, med biträdande
av överbefälhavarens förslag, olika utbildningsmål för olika typer av förband.

I
kapitlet förs en ingående diskussion om sambandet mellan utbildnings

system och förbandsomsättningssystem. Redovisningen utmynnar i ställ

ningstagandet att det är den värnpliktiges och krigsförbandets förmåga att

lösa sina krigsuppgifter samt de lokala produktionsförutsättningarna som

bör vara styrande för utformningen av förbandsomsättningssystemet, vil

ket därför bör vara flexibelt till sin karaktär. 46

1
sin redovisning av frågor rörande den årliga värnpliktskontingenten Prop.
1989/90:9 understryker kommittén, bl.a.med hänvisning till Statistiska Centralby-
Bilaga råns senaste befolkningsprognos, det angelägna i att ansträngningarna fortsätter
att snarast möjligt uppnå den önskvärda balansen i det s. k. kvarståendeläget.
Samtidigt betonas att det är kravet på att ge de värnpliktiga en effektiv och
meningsfull utbildning som måste vara styrande för den årliga
grundutbildningskontingentens storlek. 1 övrigt redovisar kommittén i detta
sammanhang sin syn på erforderlig utbildningstid för olika kategorier
värnpliktiga.

Sammantaget
innebär kommitténs förslag förändringar i förhållande till dagens system främst
med avseende på en ökad differentiering i fråga om såväl grundutbildning som
repetitionsutbildning, direktrekrytering till viktigare territorialförsvarsförband,
samt värnpliktiga läkares grundutbildning. Beträffande repetitionsutbildningen
föreslås fömtom en ökad differentiering bl. a. införande av s. k.
befattningsövningar för chefer och specialister. Kommittén redovisar vidare
åtgärder för att beredskapskraven skall innehållas. Enligt kommitténs mening
bör detta ske främst genom ianspråktagande av värnpliktiga under
grundutbildning för försvarsområdesförband. Kommittén konstaterar att det
samlade förslaget till förändringar i utbildningssystemet är omfattande och får
stor betydelse för berörd personal och de värnpliktiga.

I
kapitel 5 redovisar kommittén sina överväganden och förslag avseende erforderiiga
förändringar i arméns grundorganisation. Kommittén konstaterar att föreslagna
förändringar siktar till att få en armé som är bättre ägnad att möta dagens
och, framför allt, morgondagens uppgifter, detta emedan dagens organisation
enligt kommitténs mening inte har anpassats till de krav på ändringar i
utbildning, utrustning och ekonomiska förutsättningar som sedan åtskilliga år
varit för handen. Vägledande vid utformningen av överväganden och förslag har,
framhåller kommittén, varit strävan att — med bibehållande av handlingsfrihet
inför senare ställningstaganden vad gäller krigsorganisationens utformning och
storlek — främja största möjliga effekt i organisationen genom ett mer
rationellt utnyttjande av befintliga resurser. Förslagen framförs, understryker
kommittén, främst med syfte att frigöra resurser som kan användas för att
förstärka viktigare funktioner och därigenom skapa en bättre balans mellan
uppgifter och resurser.

Kommittén
lämnar i kapitlets inledande avsnitt en ingående redovisning av de
överväganden som väglett kommittén vid utformningen av sina förslag.
Övervägandena avser dels allmänna principer för utformningen av arméns
grundorganisation med avseende på dimensionering och geografisk lokalisering,
dels styrande kriterier för valet av förband som — utgående från besparings-
och effektiviseringskravet — föreslås avvecklas eller på andra sätt bli föremål
för förändringar. Liksom i fråga om utbildningssystemet, m. m. utgör
överbefälhavarens förslag i FU 88 och kompletterande utredningar grunden för
kommitténs överväganden.

I fråga om de brigadproducerande
regementena redovisar kommittén

ställningstagandet att fyra etablissement kan och därför av besparingsskäl

bör avvecklas. Vidare redovisas ställningstagandet — efter en slutlig vär- 47

dering av de 10 regementen/etablissement
som därvid kan komma i fråga Prop. 1989/90:9

för
avveckling — att 1 3 i Örebro, I 17 i Uddevalla, I 11 i Växjö samt P 6
Bilaga

etablissement i
Kristianstad bör avvecklas. Innebörden av dessa förslag

med avseende på handlingsfriheten
inför kommande ställningstaganden

till krigsorganisationen
anges i detta sammanhang. Det viktigaste motivet

till att föreslå en
avveckling även av P 6 etablissement är den väsentliga

ytterligare besparing som
härigenom erhålls.

Kommittén
biträder principiellt överbefälhavarens förslag om en differentiering av
försvarsområdesstabernas organisation. Vidare biträds att försvarsområdesstaber
upprättas i Västmanlands och Kalmar län. Därigenom innehålls gmndläggande krav
på krigsplanläggning och stöd åt de frivilliga försvarsorganisationerna.

Beträffande
specialtmppslagen och arméns skolor syftar kommitténs, liksom
överbefälhavarens, förslag till såväl kostnadsminskningar som rationalisering
och effektivisering. Kommitténs förslag innebär sammanfattningsvis att

— Lv
7 i Luleå samlokaliseras med I 19/P 5 i Boden

— Ing
1 i Södertälje samlokaliseras med P 10/Fo43 i Strängnäs

— T
3 i Sollefteå omlokaliseras inom orten till 121/Fo 23 samt med en del till
Boden

I
dessa fall avvecklas etablissementen.

Beträffande
T 4 i Hässleholm bibehålls en enhet för underhållsutbildning ingående i
myndigheten P2. Följande skolor flyttas och uppgår i tmppslagscentra;

— InfOHS
i Halmstad till Kvarn

— LvOHS
i Göteborg till Norrtälje

— AIHS
i Stockholm, artilleridel till Kristinehamn

luftvämsdel
till Norrtälje ingenjördel till Eksjö signaldel till Enköping

— FrbS
i Södertälje till Eksjö

— MotorS
i Strängnäs till Skövde

Hämtöver
flyttas FN-skolan i Södertälje till Kungsängen.

Kommittén
har, såsom framgår av direktiven, även haft till uppgift att behandla
aktualiserade organisationsfrågor inom vissa övriga s. k. huvudprogram,
nämligen i första hand huvudprogrammet Operativ ledning — lokaliseringsfrågor
inom det genom riksdagsbeslut nyligen sammanslagna Mellersta militärområdet —
samt vissa aspekter rörande marinen. Kommitténs överväganden och förslag i
dessa frågor redovisas i kapitel 6.

När
det gäller lokaliseringsfrågorna i Mellersta militärområdet föreslår kommittén
att såväl den nya militärområdesstaben som militärområdesförvaltningarnas
ledningar lokaliseras till Strängnäs. 1 fråga om marinen konstaterar kommittén
— med hänvisning till chefens för marinen pågående arbete med att föreslå
kostnadsminskningar inom lednings- och förbandsverksamheten — bl.a. att den av
överbefälhavaren inför kommittén redovisade inriktningen med innebörd att
samtliga marina utbildnings-

48

och
ledningsförband bibehålls är förenlig med kommitténs förslag avseen- Prop.
1989/90:9

de arméns grundorganisation. Bilaga

Kommittén
har även haft till uppgift att redovisa förslag till åtgärder för att tillgose
myndigheternas behov av personal. Kommittén redovisar härvid de
personalåtgärder till följd av föreslagna organisationsförändringar som
redovisats såväl av överbefälhavaren som försvarets personalnämnd och säger sig
fömtsätta att synen på personalen såsom försvarets viktigaste tillgång ligger till
gmnd för den fortsatta utvecklingen inom hela försvarsmakten. Vidare framhålls
bl. a. att de åtgärder som nu erfordras på personalområdet till följd av de
omfattande förändringar som förestår måste syfta till att säkerställa
personalförsörjningen både på kort och lång sikt.

I
kapitel 7 redovisar kommittén även de regionala konsekvenser som
organisationsförändringarna får. I detta sammanhang konstateras bl. a. att det
är både önskvärt och möjligt att erbjuda den av förändringarna berörda
personalen anställningar inom försvaret i andra delar av landet. Vidare konstateras
att det nuvarande gynnsamma arbetsmarknadsläget gör det möjligt och önskvärt
att föreslagna förändringar genomförs skyndsamt.

Kommitténs
överväganden och förslag med avseende på dess andra deluppdrag enligt
direktiven i detta skede — granskningen av totalförsvarets planeringssystem —
redovisas i kapitel 8. Som framgår av direktivredovisningen har i uppdraget
härvid ingått att belysa brister i planeringen — Särskilt i vad avser
underlaget till 1984 års försvarskommitté — och att lämna förslag till
förbättringar.

Kommittén
konstaterar att 1984 års försvarskommitté fömtsatte att besparingama på
driftkostnaderna i enlighet med 1982 års försvarsbeslut i huvudsak skulle kunna
genomföras. 1983 års värnpliktsutbildningskom-mitté(VK83) hade också lagt fram
idéerom hur utbildningen av värnpliktiga skulle kunna effektiviseras och ge
ytterligare besparingar efter 1987.

överbefälhavaren
tvingades successivt under utredningsarbetet inför 1987 års försvarsbeslut
konstatera att allt mindre av besparingarna var realiserbara och redovisade
också att han inte ansåg VK 83;s idéer om s. k. milande utbildning
genomförbara. Överbefälhavaren hann inte komma med något nytt förslag av stmkturförändrande
karaktär utan redovisade i sin programplan 87 — 92 att han avsåg att återkomma
med ett beslutsunderlag i denna fråga under 1988.

Kort
efter 1987 års försvarsbeslut stod det klart att den avsedda verksamheten inte
kunde genomföras inom givna ramar. En viktig orsak härtill var felbedömningar
beträffande driftkostnadema inom lednings- och förbandsverksamheten. Även när
det gäller utveckling och anskaffning av materiel, byggnader och anläggningar
hade i många fall kostnader underskattats.

Enligt
kommitténs uppfattning står en viktig förklaring till bristerna i planeringen
att finna i hur parterna agerar i planeringsprocessen. Det finns tendenser
bland såväl politiker som militära chefer att i besvärliga besluts-och
avvägningssituationer söka rymma mer i planerna än vad som är realistiskt. Det
finns organisatoriska bindningar och hänsyn som gör pro-

49

cessen trög. Planeringen
präglas dessutom i viss mån av att den också utgör Prop. 1989/90:9 ett
element i en förhandlingsprocess.

Enligt
kommitténs mening är det angeläget att på olika sätt stärka incitamenten för
parter och organisationer att agera på ett sätt som främjar försvarets samlade
förmåga att lösa sina krigsuppgifter.

Detta
kan bl. a. åstadkommas genom att ansvarsförhållanden görs tydligare.
Försvarskommittén bör ta ställning till prioriteringar mellan olika uppgifter
som försvaret skall kunna lösa och ange var ambitioner kan höjas eller minskas.
Myndigheterna måste ta ansvar för att de enskilda åtgärder som de föreslagit
för att nå de operativa målen går att genomföra inom angivna ramar och
ramvillkor i övrigt.

Skulle
vid genomförandet avvikelser utan acceptabla skäl göras från beslutad
inriktning måste det anses vara en allvarlig belastning för berörda myndigheters
ledning.

Statsmaktema
bör förbättra sin förmåga till uppföljning och kontroll. Fokusering bör därvid
ske på försvarets förmåga att lösa sina operativa uppgifter i kris och krig.
Överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap bör redovisa den
utveckling, som faktiskt skett i omvärldens stridskrafter och det svenska
samhället av betydelse för totalförsvaret, och därvid redovisa totalförsvarets
status och förmåga att lösa sina uppgifter.

Av
myndigheterna bör begäras att de redovisar osäkerheter i planeringen och vilka
åtgärder de genom reserver eller på annat sätt vidtagit för att möta
osäkerheterna.

För
att få en större förankring av beredskapsåtgärder i samhället bör sådana som
avser en viss sektor behandlas också i anslutning till viktigare politiska
beslut om sektorns utveckling.

Till
betänkandet har fogats reservationer enligt följande;

-
en gemensam reservation av
ledamöterna Pär Granstedt, Ingvar Karlsson, Björn Körlof och Lars Tobisson
ang. ordningsföljden i utredningsarbetet, långsiktig handlingsfrihet inför
1991 års försvarsbeslut, inriktning mot minst 21 brigader, bevarande av
samtliga brigadproducerande landskapsregementen, enbrigadregementen, kort
förbandsomsättning m.m.;

-
en reservation av ledamöterna
Kerstin Ekman och Hans Lindblad ang. kvalitetsfrågor, ekonomisk inriktning på
ca 20 brigader, utbildningstider och utbildningsförhållanden i övrigt,
fredsorganisation, markfrågor och pliktlagar;

-
en reservation av ledamoten
Paul Ciszuk ang. förbandstyper inom arméns grundorganisation, erforderiiga
förändringar, m. m.

-
en reservation av ledamöterna
Björn Köriof och Lars Tobisson ang. bibehållande av InfOHS i Halmstad;

-
en reservation av ledamöterna
Pär Granstedt och Ingvar Karisson ang. lokalisering av miloförvaltningsledningarna
i milo Mitt till Karlstad;

-
en reservation av ledamoten Jan
Jennehag ang. lokalisering av milostab och miloförvaltningsledningar i milo
Mitt till Karlstad;

50

Innehåll Prop. 1989/90:9

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Propositionens
lagförslag....................................... 3

1
Inledning.......................................................... 7

2
Bakgmnd ....................................................... 8

2.1
Arméns utveckling m. m ................................ 8

2.2
Totalförsvarets
planeringssystem..................... 9

3 Arméns
utbildning och förbandsomsättning.............. 10

3.1
Bakgrund och allmänna
överväganden.............. 10

3.2
Utbildnings- och förbandsomsättningssystemet
. 12

3.3
Grundutbildning .......................................... 13

3.4
Repetitionsutbildning .................................... 17

3.5
Beredskap .................................................. 18

4 Förändringar
i arméns utveckling........................... 19

4.1
Brigadproducerande regementen...................... 19

4.2
Specialtruppslag........................................... 24

4.3
Skolor m.m.................................................. .. 28

4.4
Organisation och lokalisering
av försvarsområdesmyndigheter 31

4.5
Vissa beräkningsgrunder................................ .. 32

4.6
Regionalpolitiska konsekvenser........................ .. 34

5
Operativ ledning ............................................... .. 34

6
Personalkonsekvenser......................................... .. 36

7
Vissa förmåner till
värnpliktiga ........................... .. 37

8
Övriga försvarsgrenar......................................... .. 38

8.1
Marinens utbildningssystem............................ .. 38

8.2
Marinens utbildningskapacitet......................... .. 39

8.3
Flygvapnets utbildning av
territorialförsvarsvärnpliktiga 40 m.m

9 Granskning
av planeringssystemet......................... .. 40

10
Hemställan...................................................... .. 44

11
Beslut .......................................................... .. 44

Bilaga
Försvarskommitténs sammanfattning............... .. 45

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989 51