Prop. 1990/91:131

Regeringens proposition

1990/91:131

om vissa frågor om internationellt samarbete i

brottmål m.m.

Prop.

1990/91:131

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-

gade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 mars 1991.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige deltar i internationellt samarbete som avser inbördes rättshjälp mel-

lan olika stater, bl.a. i fråga om utredning och lagföring av brott samt skatte-

uppbörd. Flera av de överenskommelser om inbördes rättshjälp som Sverige

har ingått under senare tid eller avser att ingå innehåller bestämmelser om

informationsutbyte mellan staterna. Informationsutbytet gäller bl.a. upplys-

ningar och bevismaterial som myndigheterna i de berörda staterna har in-

tresse av att utnyttja i sin verksamhet. En myndighet i Sverige som har erhål-

lit information från en främmande stat får dock som regel inte använda infor-

mationen fritt. I överenskommelserna anges nämligen ofta villkor för hur

informationen får utnyttjas. Ett sådant villkor är t.ex. att bevismaterial inte

får användas för annat ändamål än för vilket det begärdes.

Ett villkor i en överenskommelse med främmande stat, som begränsar

möjligheten för svenska myndigheter att utnyttja erhållen information, kan

strida mot inhemska regler om att myndigheterna i sin verksamhet är skyl-

diga att utnyttja eller beakta informationen. En polismyndighet eller en

åklagare är t.ex. i princip skyldig att inleda förundersökning så snart det

finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts.

I propositionen föreslås regler som innebär att svenska myndigheter skall

vara skyldiga att följa sådana villkor som har överenskommits med en främ-

mande stat om hur upplysningar eller bevismaterial som har överlämnats

från den främmande staten får användas. Inhemska regler om hur myndig-

heten skall handla i olika hänseenden skall inte gälla i den utsträckning som

sådana regler strider mot villkor i den överenskommelse som ligger till grund

för informationsutbytet. Förbudet mot att utnyttja information i strid med

1 Riksdagen 1990191. I saml. Nr 131

en överenskommelse med främmande stat skall enligt förslaget gälla för alla Prop.

myndigheter, även domstolar. 1990/91:131

I propositionen föreslås också en ändring i reglerna om immunitet för vissa

vittnen m.fl. Denna ändring har samband med frågan om Sveriges tillträde

till en inom Förenta Nationerna utarbetad narkotikabrottskonvention.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om internationellt samarbete

på brottmålsområdet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en

främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt

förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse

med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja

materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars

är föreskrivet i lag eller annan författning.

2 § I den utsträckning det har avtalats i en överenskommelse som Sverige

har ingått med främmande stat, får den som efter kallelse i enlighet med

överenskommelsen har rest in i Sverige från den främmande staten för att

höras eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett rättsligt

förfarande med anledning av brott inte lagforas, berövas sin frihet eller på

annat sätt underkastas inskränkning i denna på grund av handling, underlå-

tenhet eller dom som härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när

det gäller en tilltalad, inte är avsedd med kallelsen.

Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att han

haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av femton

dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att hans närvaro

inte längre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder hit.

Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha mindre

omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.

Prop.

1990/91:131

Propositionens

lagförslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående

brott mot utländsk tullag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående brott

mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop.

1990/91:131

Propositionens

lagförslag

Bestämmelserna i 1, 4 - 9, 13 och

16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden samt

bestämmelserna om förundersök-

ning och tvångsmedel i lagen

(1960:418) om straff för varusmugg-

ling samt i 23, 27 och 28 kap. rätte-

gångsbalken äger motsvarande till-

lämpning. Bestämmelse, vars till-

lämpning förutsätter att misstanke

föreligger mot någon, får dock ej

tillämpas. Tvångsmedel får ej an-

vändas i syfte att möjliggöra förver-

kande av egendom. Vad som i ovan

nämnda bestämmelser i lagen

(1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden sägs om riks-

skatteverket skall härvid i stället

avse generaltullstyrelsen.

Bestämmelserna i 1,4-9, 13 och

16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden, be-

stämmelserna om förundersökning

och tvångsmedel i lagen (1960:418)

om straff för varusmuggling, bestäm-

melserna i 23, 27 och 28 kap. rätte-

gångsbalken samt bestämmelserna i

1 § lagen (1991:000) med vissa be-

stämmelser om internationellt samar-

bete pä brottmålsområdet äger mot-

svarande tillämpning. Bestämmelse,

vars tillämpning förutsätter att miss-

tanke föreligger mot någon, får dock

ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an-

vändas i syfte att möjliggöra förver-

kande av egendom. Vad som i ovan

nämnda bestämmelser i lagen

(1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden sägs om riks-

skatteverket skall härvid i stället

avse generaltullstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

1 Senaste lydelse 1990:316.

3 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att l kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha föl-

jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 § 2

Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte hel-

ler i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för upp-

giften.

I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja vissa

uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på fondpapper.

/ lagen (1991:000) med vissa be-

stämmelser om internationellt samar-

bete på brottmålsområdet finns be-

stämmelser som begränsar möjlighe-

ten att utnyttja vissa uppgifter som en

svensk myndighet har fått från en

främmande stat.

Prop.

1990/91:131

Propositionens

lagförslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

1 Lagen omtryckt 1989:713.

2 Senaste lydelse 1990:1345.

1* Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 131

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:988) om immunitet för vissa

vittnen m.fl

Härigenom föreskrivs att lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen

m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I den mån det har avtalats i en

överenskommelse som Sverige har

ingått med annan stat, får den som

efter kallelse i enlighet med överens-

kommelsen har rest in i Sverige från

den andra staten för att höras som

tilltalad, vittne eller sakkunnig inte

lagforas, fängslas eller på annat sätt

underkastas inskränkning i sin frihet

på grund av dom eller gärning som

härrör från tiden före inresan i Sve-

rige och som, såvitt gäller tilltalad,

inte är avsedd med kallelsen.

Immuniteten upphör om den till-

talade. vittnet eller den sakkunnige

stannar kvar i Sverige trots att han

haft möjlighet att lämna landet un-

der en sammanhängande tid av fem-

ton dagar från det att han har fått be-

sked från domstolen om att hans

närvaro inte längre påfordras, eller

om han, efter att ha lämnat landet,

återvänder hit.

I den mån det har avtalats i en

överenskommelse på privaträttens

område som Sverige har ingått med

annan stat, får den som efter kallelse

i enlighet med överenskommelsen

har rest in i Sverige från den andra

staten för att höras som vittne eller

sakkunnig inte lagforas, berövas sin

frihet eller på annat sätt underkastas

inskränkning i denna på grund av

dom eller gärning som härrör från ti-

den före inresan i Sverige.

Immuniteten upphör om vittnet

eller den sakkunnige stannar kvar i

Sverige trots att han haft möjlighet

att lämna landet under en samman-

hängande tid av femton dagar från

det att han har fått besked från dom-

stolen om att hans närvaro inte

längre påfordras, eller om han, efter

att ha lämnat landet, återvänder hit.

Prop.

1990/91:131

Propositionens

lagförslag

Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha

mindre omfattning än som nu angivits, gäller i stället den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden

dels att 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 23 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fråga om utländsk tull, andra

skatter, avgifter och pålagor som av

svensk tullmyndighet uppbärs vid el-

ler i samband med export eller im-

port av varor gäller denna lag endast

i den mån särskilt anges i lagen

(1969:200) om uttagande av ut-

ländsk tull, annan skatt, avgift eller

pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)

om utredning angående brott mot

utländsk tullag.

I fråga om utländsk tull, andra

skatter, avgifter och pålagor som av

utländsk tullmyndighet uppbärs vid

eller i samband med export eller im-

port av varor gäller denna lag endast

i den mån särskilt anges i lagen

(1969:200) om uttagande av ut-

ländsk tull, annan skatt, avgift eller

pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)

om utredning angående brott mot

utländsk tullag.

Prop.

1990/91:131

Propositionens

lagförslag

23 §

Har en svensk myndighet fått upp-

lysningar från en främmande stat i ett

skatteärende och gäller på grund av

överenskommelse med den främ-

mande staten villkor som begränsar

möjligheten att utnyttja upplysning-

arna, skall svenska myndigheter följa

villkoren oavsett vad som annars är

föreskrivet i lag eller annan författ-

ning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991

Prop.

1990/91:131

Närvarande: Statsrådet Odd Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-

Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Johansson, Lindqvist, G.

Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin,

Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om vissa frågor om internationellt

samarbete i brottmål m.m.

Inledning

Inom justitiedepartementet upprättades under våren 1990 promemorian (Ds

1990:61) Vissa frågor om internationellt samarbete i brottmål m.m. I prome-

morian föreslås regler som begränsar svenska myndigheters möjligheter och

skyldigheter att använda upplysningar eller bevismaterial som har erhållits

från en främmande stat, t.ex. vid utredning av brott, om ett sådant utnytt-

jande skulle stå i strid med villkor i den överenskommelse som ligger till

grund för informationsutbytet med den främmande staten. Promemorian

har rcmissbehandlats.

Jag avser nu att ta upp de frågor som behandlas i promemorian. Till proto-

kollet i detta ärende bör fogas promemorians lagförslag som bilaga 1 och en

förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning över

remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-2410).

Jag tar i detta ärende även upp en fråga om ändring i reglerna om immuni-

tet för vissa vittnen m.fl. Den ändringen har samband med frågan om Sverige

skall tillträda en narkotikabrottskonvention som har utarbetats inom För-

enta Nationerna. Regeringen har tidigare denna dag på min föredragning

fattat beslut om proposition i det ärendet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 februari 1991 att inhämta lagrådets yttrande

över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lag-

förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fo-

gas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. Lagrådets granskning har lett

till en mindre redaktionell ändring av lagförslagen.

2 Allmän motivering

2.1 Bakgrund

I frågor som gäller utredning och lagföring av brott samt skatteuppbörd på-

går sedan gammalt ett omfattande internationellt samarbete mellan stater.

Samarbetet gäller bl.a. vad som i Sverige har kommit att betecknas inbördes

rättshjälp, dvs. olika former av samarbete stater emellan främst i syfte att

staterna skall kunna inleda eller fullfölja rättsliga processer med internatio-

nell anknytning. Sverige deltar i detta samarbete på flera olika sätt, bl.a. vad

gäller upptagning av muntliga och skriftliga bevis, delgivning av handlingar

och verkställighet av olika straffprocessuella säkerhetsåtgärder, t.ex. beslag

och kvarstad.

Det rättsliga regelsystem som det internationella samarbetet på detta om-

råde bygger på är för svenskt vidkommande dels lagstiftning, dels olika kon-

ventioner och bilaterala avtal som har ingåtts med andra stater. De vidgade

internationella kontakterna har gjort att Sverige under senare år i ökad om-

fattning har ingått överenskommelser som innehåller bestämmelser om in-

bördes rättshjälp. Lagstiftningen å andra sidan är i flera fall gammal och

ofullständig och bestämmelserna finns spridda på ett stort antal författ-

ningar.

Som framhålls i promemorian har den snabba utvecklingen i det interna-

tionella umgänget gjort att det svenska regelsystemet i fråga om inbördes

rättshjälp behöver reformeras. De ämnesområden som är aktuella för inbör-

des rättshjälp förändras fortlöpande, och det är främst genom pågående

konventionsarbete inom ramen för olika internationella organ och genom

bilaterala överenskommelser med främmande stater sonj rättsutvecklingen

på området nu sker. För domstolar och andra rättstillämpande organ här i

landet är det svårt att överblicka regelsystemet. Särskilt för domstolarna,

som relativt sällan kommer i kontakt med internationella frågor, är behovet

stort av en mer överskådlig lagstiftning. Lagreglerna behöver också ses över

i sakligt hänseende.

Inom justitiedepartementet har inletts en översyn av de internationella

straffprocessuella frågorna. Arbetet syftar till att skapa en mer enhetlig och

modern lagstiftning som kan svara mot de krav som i dag ställs i det interna-

tionella samarbetet. Arbetet är emellertid omfattande och någon mer hel-

täckande lagstiftning kan knappast bli färdig förrän tidigast om ett par år.

På några områden är det emellertid med hänsyn till den internationella

utvecklingen särskilt angeläget att nya regler utarbetas. Det fortsatta re-

formarbetet bör därför enligt min mening bedrivas så att etappvisa föränd-

ringar av regelsystemet kan genomföras. Siktet bör emellertid vara inställt

på att så långt möjligt få en sammanhållen och överskådlig lagstiftning för

området i stort.

Ett av de områden där det redan nu är nödvändigt att genomföra reformer

gäller de i promemorian behandlade frågorna om informationsutbyte i inter-

nationella förhållanden. Vad saken närmare bestämt gäller är om regler bör

införas som begränsar svenska myndigheters möjligheter att utnyttja infor-

mation eller bevismaterial som har erhållits från en främmande stat i sådana

Prop.

1990/91:131

fall där den främmande staten har ställt upp villkor för hur informationen får Prop.

utnyttjas. I några av de konventioner och avtal som Sverige har ingått eller 1990/91:131

har för avsikt att ingå finns bestämmelser som på detta sätt begränsar möjlig-

heten att fritt använda erhållen information. För svenskt vidkommande kan

en sådan förpliktelse innebära en konflikt mellan bestämmelsen i avtalet el-

ler konventionen och bl.a. olika regler i svensk rätt om myndigheters skyl-

dighet att fullgöra sina myndighetsuppgifter, t.ex. regeln om åklagares abso-

luta åtalsplikt enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken (RB). Frågan aktualisera-

des för en tid sedan i ett lagstiftningsärende om godkännande av Europa-

råds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteären-

den, m.m. Föredragande statsrådet framhöll då att saken övervägdes inom

justitiedepartementet och borde kunna lösas inom en inte alltför avlägsen

framtid (se prop. 1989/90:14 s. 67). Som jag strax skall återkomma till har en

motsvarande fråga nu uppkommit inför Sveriges tillträde till en konvention

mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrotts-

konventionen) som har utarbetats inom Förenta Nationerna.

Ett annat område i det internationella samarbetet som under senare år har

fått ökad aktualitet gäller överföring av frihetsberövade personer för förhör

utomlands. Sverige ratificerade år 1967 den europeiska konventionen om in-

bördes rättshjälp i brottmål men gjorde vid ratificeringen ett förbehåll be-

träffande konventionens artikel 11. 1 den artikeln föreskrivs att en person

som är berövad friheten i en konventionsstat under vissa förutsättningar kan

överföras till en annan konventionsstat för vittnesförhör eller konfrontation.

Förbehållet vid ratificeringen innebär att Sverige inte lämnar den rättshjälp

som avses i artikel 11.

Behovet av en rättslig reglering på detta område i enlighet med konventio-

nens bestämmelser har blivit allt mer påtagligt (se Ds Ju 1987:12). Det fort-

satta arbetet inom justitiedepartementet med de internationella straffpro-

cessuella frågorna är därför inriktat på att åstadkomma en rättslig reglering

även i detta hänseende. Jag räknar med att inom kort återkomma med för-

slag till lagstiftning i denna fråga. Tanken är att den nya lag med vissa be-

stämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet som jag

kommer att föreslå i detta lagstiftningsärende skall bilda utgångspunkt för

en sådan reglering.

2.2 Informationsutbyte i internationella förhållanden

2.2.1 Internationella överenskommelser

Som redovisas i promemorian har Sverige under åren ingått ett flertal över-

enskommelser med främmande stater om inbördes rättshjälp i olika avseen-

den. Arbete pågår också i flera olika sammanhang där Sverige deltar, både

bilateralt och multilateralt, med att utarbeta överenskommelser som syftar

till att vidga det internationella samarbetet vad gäller inbördes rättshjälp.

På brottmålsområdet har jag redan nämnt den europeiska rättshjälpskon-

ventionen som antogs år 1959 (prop. 1961:48). Sverige ratificerade den kon-

ventionen år 1967 och gjorde då vissa förbehåll och förklaringar (SÖ

1968:15). Konventionen trädde i kraft för Sveriges del året därpå. I konven-

10

tionen åtar sig avtalsstaterna att lämna varandra rättshjälp i största möjliga Prop.

utsträckning i mål eller ärenden som avser beivrande avbrott. Konventionen 1990/91:131

omfattar huvudsakligen bevisupptagning som avser utredning och överläm-

nade av bevismaterial eller handlingar, delgivning av rättegångshandlingar

och judiciella beslut, översändande av utdrag ur straffregister, lagföring i an-

nat land samt underrättelse om straffdomar.

Rättshjälpskonventionen har sedermera kompletterats med ett tillägg-

sprotokoll år 1978 (SÖ 1979:12) som i vissa hänseenden utvidgar konventio-

nens tillämpningsområde, bl.a. i fråga om brott mot skatte- och avgiftsför-

fattningar och rättshjälp på verkställighetsstadiet.

Frågor om inbördes rättshjälp behandlas även i en del andra multilaterala

konventioner, t.ex. de europarådskonventioner som rör överförande av lag-

föring och straffverkställighet. Bestämmelser om inbördes rättshjälp ingår

dessutom i vissa utlämningsavtal. En del bestämmelser av den innebörden

finns i den europeiska utlämningskonventionen från år 1957 (se prop.

1958:139 och SÖ 1959:65).

Jag vill här också nämna att en expertgrupp inom Europarådet för närva-

rande ser över de europeiska konventionerna på straffrättsområdet, bl.a.

vad gäller inbördes rättshjälp. Syftet med arbetet är att utarbeta en gemen-

sam konvention för de olika frågorna på området.

Mellan de nordiska länderna gäller en överenskommelse från år 1974 om

inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42); se

cirkuläret (1975:301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp

mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och

bevisupptagning. Överenskommelsen omfattar såväl brottmål som tviste-

mål.

Efter att under en lång följd av år inte ha ingått några bilaterala överens-

kommelser om inbördes rättshjälp utanför Norden, slöt Sverige år 1983 en

sådan överenskommelse med Ungern (prop. 1985/86:8, JuU 2, rskr. 18) som

trädde i kraft år 1986 (SÖ 1986:5). Därefter har liknande överenskommelser

träffats dels med dåvarande Tyska Demokratiska Republiken år 1986 (prop.

1986/87:96, JuU 30, rskr. 244), dels med Polen år 1989 (prop. 1989/90:55).

De former av rättshjälp som omfattas av dessa överenskommelser är främst

delgivning, bevisupptagning och överförande av lagföring. De har sin mot-

svarighet i den europeiska rättshjälpskonventionen.

Enligt de nu nämnda överenskommelserna förekommer också i viss ut-

sträckning ett informationsutbyte mellan staterna. Det kan t.ex. gälla upp-

lysningar om gällande inhemska straffbestämmelser eller att staterna skall

förse varandra med utdrag ur straffregister rörande dömda personer som är

föremål för straffrättsliga förfaranden.

Under senare år har i olika sammanhang aktualiserats behovet av ett ut-

ökat informationsutbyte på brottmålsområdet. Som jag redan har berört har

nyligen inom ramen för Förenta Nationernas Ekonomiska och Sociala råd

(ECOSOC) utarbetats en konvention mot illegal hantering av narkotika.

Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om förbättrad information vid

bekämpning av olaglig narkotikahantering över gränserna. Frågan är också

aktuell i en konvention om förverkande som nyligen har utarbetats inom

Europarådet. Andra överenskommelser är under utarbetande. Sverige har

11

också nyligen träffat överenskommelser med Spanien och med Frankrike om

bilateralt samarbete på polisområdet i fråga om bl.a. bekämpande av terro-

rism. Överenskommelserna tar i första hand sikte på ett ökat informations-

utbyte (se prop. 1989/90:155 s. 108).

Av betydelse i detta sammanhang är att det till sådana regler i överens-

kommelserna som ger möjlighet till information brukar knytas bestämmel-

ser som villkorar eller begränsar möjligheten för en stat att fritt använda

upplysningar eller bevismaterial som staten har fått del av. Som jag tidigare

nämnde kan sådana begränsningar för svenskt vidkommande medföra att en

konflikt uppkommer mellan bestämmelserna i överenskommelsen och in-

hemska regler om en myndighets skyldighet att fullgöra sina myndighetsupp-

gifter.

Jag har tidigare i dag anmält frågan om ett svenskt tillträde till den nyss

nämnda narkotikabrottskonventionen. Enligt artikel 7 i konventionen skall

parterna erbjuda varandra inbördes rättshjälp i största möjliga omfattning

vid utredningar, åtal och domstolsförfaranden avseende brott som anges i

konventionen. Rättshjälp skall erbjudas bl.a. i syfte att få tillgång till infor-

mation och bevismaterial. Konventionen innehåller i artikel 7 punkten 13 en

bestämmelse som begränsar det mottagande landets möjligheter att använda

sig av information för annat ändamål än det som angavs när informationen

begärdes. Bestämmelsen har följande lydelse.

”Den ansökande parten skall inte, utan den anmodade partens samtycke,

vidarebefordra eller använda information eller bevismaterial som lämnats av

den anmodade parten för andra utredningar, åtal eller rättegångar än sådana

som angetts i framställningen.”

Som jag nyss nämnde har inom Europarådet nyligen utarbetats en konven-

tion om förverkande av utbyte av brott m.m. Även enligt denna konvention

förutsätts att en stat som lämnar ut information får föreskriva att materialet

inte får användas för andra ändamål än för vilket det begärts. Sverige har

undertecknat konventionen men ännu inte ratificerat den.

Sverige har även i andra sammanhang i förhandlingar med främmande stat

om inbördes rättshjälp i brottmål diskuterat frågor om ett vidgat informa-

tionsutbyte staterna emellan. Vid dessa förhandlingar har bestämmelser

motsvarande den nu återgivna artikel 7 punkten 13 i FN-konventionen över-

vägts. Liknande bestämmelser finns också intagna i ett s.k. modellavtal om

inbördes rättshjälp i brottmål som behandlades under FNs åttonde kongress

om brottsbekämpning hösten 1990.

På skatte- och tullområdet förekommer också överenskommelser med reg-

ler om informationsutbyte mellan olika stater.

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skat-

teärenden undertecknades av Sverige i april 1989 (se prop. 1989/90:14,

SkU17, rskr. 216). Konventionen innehåller bl.a. regler om informationsut-

byte för taxeringsändamål, delgivning av handlingar, indrivning av skatter

och avgifter samt vidtagande av säkringsåtgärder för framtida indrivning. In-

formationsutbytet avses ske i princip på tre sätt; automatiskt genom utbyte

av kontrolluppgifter, spontant t.ex. genom att en skattemyndighet som vid

en revision finner något som kan vara av intresse för en annan skattemyndig-

Prop.

1990/91:131

12

het överlämnar denna information till myndigheten och slutligen på begäran

från en medlemsstat. I konventionens kapitel III, avdelning I, artikel 4 åtar

sig parterna att utbyta upplysningar dels vid fastställande och uppbörd av

skatt samt indrivning och andra exekutiva åtgärder beträffande skatteford-

ringar, dels vid förfarande hos administrativ myndighet eller inledande av

förfarande vid rättstillämpande myndighet. I punkten 2 i samma artikel finns

en bestämmelse om att upplysningar inte får användas för annat ändamål än

för vilket de begärdes. Bestämmelsen har följande lydelse.

”En part får använda upplysningar som erhållits enligt denna konvention i

en brottmålsprocess endast om den part av vilken upplysningarna erhållits i

förväg har gett sitt samtycke därtill. Två eller flera parter kan emellertid

komma överens om att avstå från kravet på sådant samtycke.”

I fråga om tullsamarbete har Sverige ingått ett flertal bilaterala avtal, bl.a.

med Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Nordirland. I

ett avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater om ömsesidigt bistånd

i tullfrågor (se prop. 1987/88:38) finns regler om informationsutbyte mellan

länderna och hur sådan information får användas. I artikel 9 i avtalet före-

skrivs bl.a. följande.

” 2) Upplysningar, handlingar och andra meddelanden som har erhållits

inom ramen för det ömsesidiga biståndet får användas enbart för de syften

som anges i denna överenskommelse, inbegripet bruk inom ramen för rätts-

liga eller administrativa förfaranden. Sådana upplysningar, handlingar och

andra meddelanden får användas för andra syften endast om den tullmyndig-

het som lämnat dem ger sitt uttryckliga medgivande därtill.”

Motsvarande regler finns i den s.k. Nairobikonventionen (se SFS 1983:682)

och i tullsamarbetsavtalen med de nordiska länderna, Frankrike, Storbrita-

nien, Nederländerna och Spanien.

2.2.2 Förhållandet mellan internationella regler och svensk rätt

I fråga om internationella avtal och konventioner följer många stater den

monistiska rättstraditionen. Den innebär att en överenskommelse som har

träffats blir tillämplig i den staten utan att några särskilda lagstiftningsåtgär-

der behöver vidtas för att införliva överenskommelsen med den nationella

rättsordningen. I Sverige gäller inte den ordningen. I stället följer Sverige

den dualistiska rättstraditionen. Den innebär att de avtalade reglerna i prin-

cip måste införlivas med den svenska rättsordningen genom särskilda lag-

stiftningsåtgärder innan de blir tillämpliga.

Som framhålls i promemorian finns det inte några föreskrifter i svensk rätt

om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall införlivas

med den svenska rättordningen. Den praxis som har utbildats innebär i stort

sett följande.

Om bestämmelserna i en överenskommelse berör myndigheternas eller

enskildas handlande, görs överenskommelsens bestämmelser tillämpliga ge-

nom att en lag eller en annan författning utfärdas genom vilken bestämmel-

serna i överenskommelsen införlivas med den svenska rättsordningen. Detta

behöver dock endast göras till den del dessa bestämmelser saknar motsvarig-

het i eller strider mot de svenska rättsreglerna. När en överenskommelse

Prop.

1990/91:131

13

1** Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 131

skall införlivas med svensk rätt kan två olika metoder komma i fråga. Över-

enskommelsens bestämmelser kan införlivas med svensk rätt antingen ge-

nom s.k. transformation eller genom s.k. inkorporation. Vid transformation

omarbetas de delar av den internationella överenskommelsen som behöver

införlivas med svensk rätt till svensk författningstext. Inkorporation innebär

att det i en lag eller annan författning föreskrivs att konventionens bestäm-

melser gäller direkt i Sverige och skall tillämpas av de svenska myndighe-

terna.

I fråga om de överenskommelser om inbördes rättshjälp som Sverige un-

der senare år har ingått på brottmålsområdet har några särskilda lagstift-

ningsåtgärder för att införliva bestämmelserna med den svenska rättsord-

ningen inte ansetts påkallade. Avtalsförpliktelserna har bedömts ha täckning

i svensk rätt och svenska myndigheter har ansetts kunna uppfylla Sveriges

åtaganden enligt avtalen med stöd av gällande inhemska lagbestämmelser.

När det gäller OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatte-

ärenden bedömdes det emellertid nödvändigt att införliva konventionen

med svensk rätt. Detta skedde dels på så sätt att en särskild lag (1990:313)

utfärdades varigenom OECD-konventionen förklarades gälla för Sveriges

del, dels genom att vissa grundläggande bestämmelser i konventionen trans-

formerades till svensk lag genom lagen (1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden. Även en del andra lagändringar genomfördes.

Oavsett vilka särskilda lagstiftningsåtgärder som vidtas i Sverige med an-

ledning av en träffad överenskommelse är Sverige givetvis, som betonas i

promemorian, folkrättsligt förpliktat att följa de överenskommelser som vi

har ingått med andra stater. En bristande överensstämmelse mellan en be-

stämmelse i en internationell överenskommelse och en intern regel i lagstift-

ningen kan många gånger överbryggas med tillämpning av principen om att

inhemska regler skall tolkas i en fördragsvänlig anda. Om en renodlad kon-

flikt föreligger mellan ett internationellt åtagande och den interna lagstift-

ningen, måste emellertid myndigheten välja att tillämpa lagen.

2.2.3 Myndigheternas utredningsansvar

Som jag tidigare varit inne på kan det vid tillämpningen av vissa bestämmel-

ser om informationsutbyte i överenskommelserna om inbördes rättshjälp

uppkomma situationer där en konflikt föreligger mellan det internationella

åtagandet och svensk lagstiftning. Det gäller sådana bestämmelser om att

upplysningar eller bevismaterial som har mottagits från en främmande stat

inte får användas för annat ändamål än för vilket de har begärts, om inte

den främmande staten medger ett vidare användningsområde. Denna typ av

förpliktelser, som i enlighet med vad jag tidigare har redovisat finns intagna

i flera internationella överenskommelser, kan ge upphov till konflikter med

sådana regler i den inhemska lagstiftningen som innebär att en myndighet är

skyldig att utreda eller vidta andra åtgärder inom sitt verksamhetsområde i

syfte att fullgöra sina myndighetsuppgifter.

Som en allmän princip inom förvaltningen anses gälla den s.k. official- el-

ler undersökningsprincipen. En myndighet skall se till att frågor som upp-

kommer inom myndighetens verksamhetsområde blir så utredda som deras

Prop.

1990/91:131

14

beskaffenhet kräver. Denna plikt gäller även i de fall då det är myndigheten Prop.

som tar initiativ till ett ingripande mot en enskild (se Hellners m.fl., Nya 1990/91:131

förvaltningslagen, 1989, s. 61). Myndigheterna har alltså en grundläggande

skyldighet att på eget initiativ gå vidare med frågor som har kommit till deras

kännedom i den mån de avser förhållanden inom deras eget verksamhetsom-

råde. Särskilda föreskrifter om detta finns bl.a. på skatteområdet och i fråga

om socialtjänsten, se 3 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324) och 50 § social-

tjänstlagen (1980:620).

På brottmålsområdet har den nu angivna principen kommit till uttryck sär-

skilt tydligt. Flera regler innefattar en ovillkorlig skyldighet för myndighe-

terna att vidta åtgärder när fråga är om att utreda och beivra brott. En polis-

myndighet eller en åklagare är i princip skyldig att inleda förundersökning

så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal

har begåtts (23 kap. 1 § RB). En åklagare är vidare skyldig att, om inte an-

nat är särskilt föreskrivet, väcka åtal i fråga om brott som hör under allmänt

åtal (20 kap. 6 § RB). Bestämnjelserna syftar bl.a. till att undanröja even-

tuella misstankar om att polisen eller åklagaren i sin myndighetsutövning

skulle kunna påverkas av ovidkommande hänsyn och att alla således inte

skulle behandlas lika inför lagen.

När det gäller uppgifter som finns hos en myndighet och som kan få bety-

delse för en annan myndighet, t.ex. uppgifter om brott, är utgångspunkten

att det inte finns något hinder mot att myndigheten lämnar ut uppgifterna i

den mån de är offentliga. Även om det rör sig om sekretessbelagda uppgifter

kan uppgifter lämnas myndigheter emellan i brottsbekämpande syfte enligt

särskilda regler i 14 kap. sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1989:713; se

prop. 1983/84:142). Enligt dessa bestämmelser hindrar inte sekretess att en

uppgift angående misstanke om brott lämnas till polismyndighet, åklagar-

myndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet (14 kap.

2 §). En förutsättning för att uppgifter skall få lämnas är att det för brottet

är föreskrivet fängelse och att det kan antas att den straffbara gärningen för-

anleder annan påföljd än böter. För vissa verksamheter, t.ex. inom hälso-

och sjukvården, gäller särskilda regler.

2.2.4 Begränsningar av myndigheternas skyldighet i vissa fall att utnyttja

information från en främmande stat

Mitt förslag: En myndighet i Sverige som har fått upplysningar eller

bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utredning

av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott skall

vara skyldig att följa sådana villkor i den överenskommelse som ligger

till grund för informationsutbytet som begränsar möjligheten att ut-

nyttja informationen. Svenska regler om hur myndigheten skall

handla i olika hänseenden skall inte gälla i den utsträckning som så-

dana regler strider mot överenskommelsen. Även överenskommelser

om informationsutbyte som träffas i ett enskilt fall skall omfattas av

den föreslagna regleringen.

Detsamma skall gälla för en svensk skatte- eller tullmyndighet som

på motsvarande sätt har fått information från en främmande stat.

15

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Prop.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom juridiska fakultetssty- 1990/91:131

relsens forskningsnämnd vid Lunds universitet har tillstyrkt förslaget eller

lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag har sagt i det föregående

finns det situationer där en konflikt kan uppkomma mellan vad Sverige folk-

rättsligt har åtagit sig i en överenskommelse med främmande stat i fråga om

informationsutbyte och vad som följer av vår interna lagstiftning. Lagstift-

ningens nuvarande utformning i detta hänseende utgör ett hinder i det inter-

nationella samarbetet och kan, som framhålls i promemorian, många gånger

medföra att svenska myndigheter tvingas avstå från viktig information som

en främmande stat är villig att lämna. Skall Sverige kunna delta fullt ut i

fråga om informationsutbyte i internationella förhållanden, måste därför en

lagändring göras.

Bland remissinstanserna har man över lag ställt sig positiv till promemo-

rians förslag. Flera instanser framhåller särskilt att en lagändring på detta

område är angelägen. Samtidigt markeras från ett par håll - utan att man

därmed vill avstyrka de framlagda förslagen - att begränsningar i myndighe-

ternas utredningsskyldighet alltid är förenat med nackdelar, både vad gäller

effektiviteten i brottsbekämpningen och allmänhetens tilltro till rättsväsen-

det. Domstolsverket har i det sammanhanget erinrat om att en liknande

fråga om att införa begränsningar i den brottsbekämpande verksamheten

diskuterades med anledning av tvångsmedelskommitténs förslag om lagreg-

lering av överskottsinformation vid användning av tvångsmedel (SOU

1984:54). I den proposition som lades fram på grundval av betänkandet följ-

des dock inte förslaget i denna del, ett ställningstagande som riksdagen

ställde sig bakom (prop. 1988/89:124 s. 29 ff, JuU25, rskr. 313).

För egen del vill jag gärna stryka under betydelsen av att gå fram varsamt

när det gäller att införa begränsningar i myndigheternas utredningsansvar.

Beträffande den fråga som domstolsverket tar upp menar jag emellertid att

det är en skillnad mellan å ena sidan de begränsningar som i promemorian

föreslås gälla i förhållande till överenskommelser med främmande stat och å

andra sidan sådana mera generellt verkande begränsningar som diskutera-

des i samband med s.k. överskottsinformation vid användning av tvångsme-

del. I det senare fallet rör det sig om överskottsinformation som kommer

fram i samband med att brottsutredande organ i Sverige på ett helt lagligt

sätt använder tvångsmedel, t.ex. telefonavlyssning, vid förundersökning i

samband med brott. Jag framhöll i det lagstiftningsärendet att jag hade svårt

att förstå varför polis och åklagare just i en situationen där tvångsmedel an-

vänds skulle vara förhindrade att utnyttja information som man fått del av,

när det i andra sammanhang inte finns några sådana begränsningar. En avgö-

rande omständighet som talade mot att införa sådana begränsningar var en-

ligt min mening att en sådan ordning skulle få negativa följder för möjlighe-

terna att komma till rätta med allvarlig brottslighet i vissa fall. Både för all-

mänheten och för polisen själv skulle det vara svårt att förklara varför sådana

skygglappar skulle införas i den brottsbekämpande verksamheten.

De i promemorian föreslagna begränsningarna är av annat slag. På brott-

målsområdet har de sin grund i att Sverige har ett intresse av att delta i inter-

16

nationellt samarbete för att bekämpa brottslighet med internationella för- Prop.

greningar. Det internationella samarbetet ställer vissa villkor som vi måste 1990/91:131

kunna uppfylla för att över huvud taget få tillgång till sådan information som

här avses. Syftet med de nu aktuella förslagen är att öka möjligheterna att

komma till rätta med allvarlig brottslighet. Jag vill också framhålla att de

eventuella nackdelar som begränsningar av det slag som förordas i prome-

morian sammantaget kan förväntas medföra får anses högst måttliga. I de

flesta fall där en begränsningsregel skulle slå till kommer det med all sanno-

likhet att vara möjligt för t.ex. polis- eller åklagarmyndigheten att utverka

samtycke av den främmande staten till att få utnyttja sådan överskottsinfor-

mation som inte omfattas av en framställning. Någon sådan begränsning i

myndigheternas utredningsskyldighet som avses med förslagen kommer i så-

dana situationer inte att inträffa. Sammantaget menar jag alltså att förslagen

är ägnade att förbättra effektiviteten i brottsbekämpningen och därmed

också stärka allmänhetens tilltro till rättsväsendet. Motsvarande gäller de

förslag som har lagts fram på tull- och skatteområdet.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag att lagstiftningsåtgärder bör vid-

tas för att bringa våra inhemska regler i överensstämmelse med de interna-

tionella avtalen på detta område. I den frågan har jag stöd av en bred remis-

sopinion.

Som jag nyss nämnde har Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd

vid Lunds universitet ställt sig kritisk till promemorieförslaget. Forsknings-

nämnden menar att förslaget är oförenligt med regeringsformen och att det

därför inte är genomförbart i sin nuvarande utformning. Om internationella

överenskommelser rörande informationsutbyte skall ges företräde framför

nationella regler, är det enligt nämndens uppfattning nödvändigt att införliva

överenskommelserna med svensk rätt. Forskningsnämnden hänvisar bl.a.

till vissa uttalanden som gjordes av lagrådet i samband med att ett förslag till

fartygssäkerhetslag utarbetades inom regeringskansliet (se prop. 1987/88:3

s. 191 ff.).

För egen del kan jag instämma i forskningsnämndens synpunkter så till

vida att det även enligt min mening är nödvändigt att svenska myndigheter

har lagstöd för en åtgärd som innebär att annars tillämpliga lagregler sätts åt

sidan till förmån för vad som föreskrivs i en överenskommelse som har träf-

fats med främmande stat. Jag menar emellertid att den fråga som lagrådet

uttalade sig om i samband med att förslaget till fartygssäkerhetslag utarbeta-

des är av annat slag än den som behandlas i detta lagstiftningsärende. Den

fråga som lagrådet uttalade sig om gällde närmast om det var möjligt att i

stället för bestämmelserna i fartygssäkerhetslagen tillämpa bestämmelser i

internationella överenskommelser som inte var införlivade med svensk rätt,

utan att det fanns någon särskild föreskrift om det i svensk lag. Problemet

var med andra ord att fartygssäkerhetslagen genom hänvisningen till interna-

tionella överenskommelser tog undan ett område för lagens tillämpning,

utan att det fanns någon regel i svensk rätt som angav vad som skulle tilläm-

pas i stället. Med det förslag som nu läggs fram är avsikten att myndigheterna

skall kunna iaktta vissa angivna villkor i en internationell överenskommelse

med stöd av bestämmelserna i den föreslagna lagen. Som jag ser det uppfyl-

ler en sådan ordning väl de krav som anges i regeringsformen, och någon

17

särskild införlivandeförfattning vid sidan av den föreslagna lagen behövs en-

ligt min mening inte. Den i detta hänseende valda tekniken - att ge villkor

angivna i en internationell överenskommelse företräde framför inhemska

regler - är för övrigt inte ny. Reglerna i 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken

om villkor vid utlämning för brott från främmande stat har en motsvarande

konstruktion (se också NJA 1983 s. 441). Ett annat exempel på denna teknik

finns i 9 kap. 3 § sekretesslagen som föreskriver om sekretess i den mån riks-

dagen har godkänt avtal härom med främmande stat.

Jag anser alltså att en lagändring bör genomföras på det sätt som föreslås

i promemorian. Lagändringen bör nära ansluta till reglerna i de internatio-

nella överenskommelserna och i huvudsak gå ut på att myndigheternas skyl-

dighet att göra utredningar inskränks i den utsträckning inledande av under-

sökning eller liknande skulle strida mot en överenskommelse med främ-

mande stat om hur informationen får utnyttjas. De nya reglerna bör dock

inte begränsa sig till att omfatta villkor som följer av internationella överens-

kommelser som regeringen har ingått. Om myndigheter i en främmande stat

är villiga att bistå svenska myndigheter med information i ett visst ärende

under förutsättning att informationen inte utnyttjas för andra ändamål, bör

svenska myndigheter ha möjlighet att träffa överenskommelse om detta. En

sådan överenskommelse förutsätter dock att regeringen enligt bestämmel-

serna i 10 kap. 3 § regeringsformen uppdrar åt myndigheten att träffa över-

enskommelse.

En sådan inskränkning i myndigheternas rätt att utnyttja information som

här avses innebär alltså att inhemska regler om hur myndigheten skall handla

i vissa hänseenden sätts åt sidan i den utsträckning som bestämmelserna i

en överenskommelse med främmande stat föreskriver annat. Innehåller en

sådan överenskommelse t.ex. ett förbud mot att använda erhållen informa-

tion för annat ändamål än det för vilket den har begärts, bör förbudet inne-

bära ett principiellt hinder för myndigheten att utnyttja informationen för

utredning eller lagföring av andra brott än dem som avses med framställan,

även när starka motstående intressen talar för att saken bör utredas. Skulle

t.ex. i ett enskilt fall sådan överskottsinformation förekomma som ger anled-

ning att anta att grov brottslighet har förekommit, är myndigheten - i linje

med vad som föreskrivs i avtalen - hänvisad till att utverka samtycke av den

främmande staten för att få utnyttja denna information. Man bör kunna

räkna med att en sådan begäran i allmänhet kommer att bifallas i de fall som

här är av intresse.

Ett par remissinstanser har, från delvis skilda utgångspunkter, tagit upp

frågor om sekretess vad gäller sådan information som inhämtas från en främ-

mande stat. I promemorian berörs sekretessfrågorna bl.a. i specialmotive-

ringen till den föreslagna lagen (s. 20).

Rikspolisstyrelsen framhåller i sitt remissvar att den svenska ordningen i

fråga om allmänna handlingars offentlighet inte så sällan skapar problem i

det internationella polisiära umgänget. Styrelsen syftar på sådana brottsutre-

dningar där det finns anledning att hämta in information från en främmande

stat men där sådan information inte lämnas ut därför att man från svensk

sida inte kan garantera att materialet kan hållas hemligt. Styrelsen anser att

Prop.

1990/91:131

18

frågan om sekretesskydd för den typen av uppgifter bör uppmärksammas i

det fortsatta översynsarbetet inom justitiedepartementet.

Jag kan förstå att sekretesskyddet för den typ av uppgifter rikspolisstyrel-

sen nämner många gånger är en väsentlig förutsättning för att svenska myn-

digheter skall få ta del av uppgifterna från utlandet. Som styrelsen själv anty-

der i sitt remissvar ligger emellertid den frågan vid sidan av det lagstiftnings-

ärende som nu behandlas. Jag delar emellertid rikspolisstyrelsens uppfatt-

ning att de av styrelsen påtalade problemen bör uppmärksammas i det fort-

satta översynsarbetet på detta område.

Riksåklagaren och överåklagaren i Stockholm har i sina remissvar också

berört sekretessfrågor. De har bl.a. ifrågasatt om den ordning som föreslås

i promemorian är tillräcklig för att Sverige skall kunna uppfylla sina åtagan-

den enligt internationella överenskommelser. Överåklagaren i Stockholm

har t.ex. tagit upp frågan om sekretess efter det att åtal har väckts.

För egen del är jag klar över att det i den praktiska hanteringen hos polis-

och åklagarmyndigheter kan uppstå situationer där gränsdragningsproblem

kan förekomma rörande vad som får utnyttjas av myndigheten enligt över-

enskommelsen med den främmande staten och vad som inte får utnyttjas.

Detta är emellertid, som jag ser det, ett problem som föreligger oavsett vil-

ken rättslig reglering lagstiftaren väljer för att lösa konflikten mellan över-

enskommelser med främmande stater med villkor om hur information får

Prop.

1990/91:131

användas och inhemska regler om utredningsskyldighet för myndigheterna.

Frågan vilket material som kan utnyttjas i Sverige med beaktande av den

överenskommelse som ligger till grund för informationsutbytet får i första

hand avgöras av de myndigheter som skall använda materialet och ytterst av

domstolarna, om materialet skulle komma att åberopas där.

Frågan om sekretess efter det att åtal har väckts anser jag emellertid inte

utgöra något problem i detta lagstiftningsärende. Det beror på att de ak-

tuella överenskommelser om informationsutbyte som Sverige har ingått med

främmande stater inte innehåller några villkor om att erhållen information

skall hållas hemlig. De begränsningar som gäller för informationen är endast

att svenska myndigheter inte får utnyttja den på ett sätt som strider mot över-

enskommelsen. I förhållande till dessa överenskommelser finns det alltså

inte något behov av att införa särskilda regler om sekretess. Det nu sagda

hindrar inte att sekretesslagens bestämmelser ändå kommer att ge ett sekre-

tesskydd i flertalet fall. Det hänger samman med att omfattningen av vad

som är tillåtet att använda för åtal av det utländska materialet i princip skall

överensstämma med vad som efter åtal skall offentliggöras av svenska myn-

digheter. Har en åklagarmyndighet fått överskottsinformation från utlandet

av sådan natur att materialet på grund av villkor i överenskommelsen inte får

utnyttjas, skall åtal aldrig väckas. Den sekretess som gäller för uppgifterna

kommer i allmänhet att bestå (9 kap. 18 § andra stycket sekretesslagen).

Det är vidare så att sekretessen enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen inte alltid

upphör när åtal väckts. Sekretessen kan bestå även hos domstolen.

Inte heller för sådan information som avser skatte- eller tullområdet finns

det enligt min mening skäl att överväga några ändringar i sekretesslagstift-

ningen.

19

I specialmotiveringen till förslagen tar jag upp vissa andra sekretessfrågor

(se avsnitten 4.1 vid 1 § och 4.3).

De nya reglerna om begränsningar av myndigheternas skyldighet i vissa

fall att utnyttja information från utlandet är principiellt sett att betrakta som

en inskränkning i grundläggande regler för svensk myndighetsutövning på

grund av vad som föreskrivs i överenskommelser med främmande stater.

Regler av denna typ finns redan på det internationella straffprocessuella om-

rådet, nämligen i lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl. Mot

denna bakgrund föreslås i promemorian att de nu aktuella reglerna skall

sammanföras med reglerna i immunitetslägen till en ny lag med vissa bestäm-

melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Förslaget har

godtagits av remissinstanserna och även jag anser att den lösningen är natur-

lig. Som jag strax skall återkomma till bör immunitetslägen dock inte upphä-

vas utan ändras till att gälla vid internationellt samarbete på privaträttens

område (se avsnitt 2.3).

Den nya lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på

brottmålsområdet bör därmed också kunna bilda utgångspunkt för det fort-

satta reformarbete på det internationella straffprocessuella området som jag

redogjorde för i avsnitt 2.1.

1 enlighet med promemorieförslaget bör de föreslagna ändringarna på

skatte- och tullområdet lämpligen göras i lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden och i lagen (1973:431) om utredning angående

brott mot utländsk tullag. I fråga om den förstnämnda lagen kommer jag

också att föreslå en mindre justering, som beror på ett förbiseende när lagen

utarbetades (se vidare avsnitt 4.2).

2.3 Vissa frågor om immunitet för vittnen m.fl.

Som jag inledningsvis nämnde tar jag i detta ärende också upp en fråga om

sakliga ändringar i immunitetsreglerna. Ändringarna har samband med frå-

gan om Sveriges tillträde till den inom Förenta Nationerna utarbetade nar-

kotikabrottskonventionen (se avsnitt 2.2.1) som jag anmält tidigare i dag.

I narkotikabrottskonventionen artikel 7 punkten 18 finns bestämmelser

om immunitet för vittne, sakkunnig eller annan som samtycker till att avge

vittnesmål eller medverka vid brottsutredning, åtal eller annat rättsligt förfä-

rade inom en annan stats territorium. Ett vittne som medverkar vid en

brottsutredning eller rättegång i ett annat land får inte åtalas, frihetsberövas,

straffas osv. för handlingar som hänför sig till tiden före hans utresa från den

andra statens territorium. Bestämmelserna har i stort sett täckning i 1985 års

immunitetslag. De svenska immunitetsreglerna gäller dock endast vid kal-

lelse till förhör som skall äga rum inför domstol medan narkotikabrottskon-

ventionens bestämmelser också omfattar förhör och annan medverkan vid

utredning av brott, dvs. förfaranden inför polis och åklagare. För att Sverige

skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt narkotikabrottskonventionen är

det nödvändigt att ändra immunitetslägen i dessa hänseenden. En utvidg-

ning av immuniteten till att omfatta immunitet också inför polis och åklagare

får för dagen inte betydelse vid annat internationellt samarbete än sådant

som sker inom ramen för narkotikabrottskonventionen. Övriga konventio-

Prop.

1990/91:131

20

ner som omfattas av lagens immunitetsbestämmelser (se regeringens tillkän-

nagivande 1990:172) är begränsade till att gälla vid rättsliga förfaranden in-

för domstol. Jag vill samtidigt framhålla att diskussioner om immunitetsreg-

lernas utformning som förts vid förhandlingar med främmande stater om nya

avtal om inbördes rättshjälp i brottmål visar att det mer allmänt synes finnas

behov av en sådan lagändring.

Jag föreslår mot denna bakgrund att immunitetsreglernas tillämpningsom-

råde i nu aktuellt hänseende preciseras till att gälla vid utredning av brott

eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott, dvs. samma formule-

ring som föreslås för att avgränsa tillämpningsområdet för de nya reglerna

om begränsningar av myndigheternas möjligheter att utnyttja information

från utlandet. Även ett par andra justeringar blir nödvändiga att göra.

Eftersom 1985 års immunitetslag också gäller vid internationellt samar-

bete på civilprocessens område -1980 års Haagkonvention om internationell

rättshjälp avser mål och ärenden av civil och kommersiell natur - kan immu-

nitetslägen inte upphävas helt. Den bör i stället ändras till att gälla vid inter-

nationellt samarbete på privaträttens område. Tillämpningsområdet för

1985 års immunitetslag kommer därmed också i fortsättningen att vara be-

gränsat till att gälla vid rättsliga förfaranden inför domstol.

Enligt promemorieförslaget överförs reglerna om immunitet för vissa vitt-

nen m.fl. i sak oförändrade till den nya lagen. Det materiella innehållet i

immunitetsreglerna diskuteras inte i promemorian, som enbart behandlar

frågor om informationsutbyte i internationella förhållanden. Under remiss-

behandlingen har emellertid framförts förslag som avser materiella änd-

ringar i immunitetsreglerna. Jag avser inte att nu ta ställning till dessa änd-

ringsförslag. Skälet till det är att jag inom kort tänker återkomma med för-

slag som gäller överföring av frihetsberövade personer för förhör utomlands

(se avsnitt 2.1). De frågor om ändringar i immunitetsbestämmelserna som

har kommit upp under remissbehandlingen har ett visst samband med dessa

senare frågor. De bör därför enligt min mening lämpligen övervägas i det

sammanhanget.

Prop.

1990/91:131

2.4 Ikraftträdande m.m.

De föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1991. Några

övergångsbestämmelser behövs enligt min mening inte.

Regeringen bör särskilt tillkännage i vilka avtal eller konventioner Sverige

har träffat överenskommelse om begränsningar vad gäller möjligheten att

utnyttja erhållen information och i fråga om immunitet för vittnen m.fl. Ett

sådant tillkännagivande finns för närvarande vad gäller sådana avtal om im-

munitet som avses i immunitetslägen, se SFS 1990:172.

Några kostnader för staten kommer inte att uppstå på grund av de nya

reglerna.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät-

tats förslag till

21

1. lag med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-

området,

2. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot ut-

ländsk tullag,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4. lag om ändring i lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl.,

5. lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatte-

ärenden.

Prop.

1990/91:131

Förslagen under 2 och 5 har upprättats i samråd med chefen för finansde-

partementet

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag med vissa bestämmelser om

internationellt samarbete på brottmålsområdet

1 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse som begränsar möjligheten resp, skyl-

digheten för svenska myndigheter att utnyttja upplysningar eller bevismate-

rial som har erhållits från en främmande stat, i den utsträckning det i en över-

enskommelse med den främmande staten har avtalats om sådana begräns-

ningar. Som framgår av vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt

2.2.4) skall bestämmelsen ses mot bakgrund av myndigheternas principiella

skyldighet enligt svensk rätt att se till att frågor som uppkommer inom myn-

dighetsområdet blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Paragrafen

innefattar alltså en begränsning av denna utredningsskyldighet, såvitt gäller

de frågor som omfattas av en sådan överenskommelse. I förhållande till pro-

memorians lagförslag har paragrafen omarbetats något i syfte att förenkla

texten. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.

En svensk myndighet kan få upplysningar eller bevismaterial från en främ-

mande stat med stöd av skilda typer av överenskommelser (se 10 kap. 1 -

3 §§ regeringsformen). En situation är att myndigheten, på grund av en in-

ternationell konvention eller bilateral överenskommelse som regeringen har

ingått med en främmande stat, inhämtar upplysningar eller bevismaterial i

ett visst ärende. Myndigheten är då bunden av sådana regler i den internatio-

nella överenskommelsen som begränsar möjligheten att utnyttja denna in-

formation. En annan situation är att myndigheten - utan att det föreligger

någon internationell konvention eller bilateral överenskommelse av nyss an-

gett slag - träffar överenskommelse med en myndighet i den främmande sta-

ten om att få upplysningar eller bevismaterial i ett visst ärende. Myndigheten

i den främmande staten kan därvid ange vissa villkor för hur materialet får

utnyttjas, som den svenska myndigheten måste iaktta. Av 10 kap. 3 § rege-

ringsformen följer att en myndighet som önskar träffa en sådan överenskom-

melse måste ha ett bemyndigande från regeringen. Den inskränkning i en

myndighets skyldighet enligt inhemska regler att utnyttja eller beakta infor-

mation som anges i paragrafen gäller för samtliga nu angivna överenskom-

melser.

22

De överenskommelser om informationsutbyte mellan stater på brottmål-

sområdet jag syftar på här tar som regel sikte på upplysningar och bevismate-

rial som skall användas vid utredning av brott eller i rättsliga förfaranden

med anledning av brott. I de fall överenskommelserna ställer upp villkor för

hur erhållen information får användas, finns som regel också bestämmelser

om att den främmande staten kan ge sitt samtycke till en vidare användning

av informationen. Under vilka förutsättningar och på vilket sätt ett sådant

samtycke kan erhållas framgår av överenskommelserna.

Det i paragrafen angivna förbudet mot att utnyttja upplysningar eller be-

vismaterial på ett sätt som strider mot en överenskommelse som har träffats

med en främmande stat gäller inte bara för den myndighet som har inhämtat

materialet. Även andra myndigheter omfattas av bestämmelsen. Som myn-

digheter betraktas i detta sammanhang även domstolar (se 1 kap. 8 § rege-

ringsformen).

En begränsningsregel som förekommer i de internationella avtalen är att

erhållen information inte får användas för annat ändamål än det för vilket

den har begärts (se avsnitt 2.2.1). Har en myndighet som är bunden av en

sådan bestämmelse inhämtat upplysningar eller bevismaterial från en främ-

mande stat rörande en viss person och det i materialet också finns uppgifter

rörande andra personer, kan myndigheten eller andra myndigheter inte utan

vidare inleda undersökning eller rättsliga förfaranden mot dessa personer på

grundval av vad som framkommer i materialet. Den ifrågavarande paragra-

fen innebär alltså i en sådan situation att t.ex. rättegångsbalkens regler om

absolut åtalsplikt sätts åt sidan och att det i stället gäller ett principiellt för-

bud för myndigheten att utnyttja denna s.k. överskottsinformation.

En myndighet får i en situation som den nu nämnda anses ”utnyttja” upp-

lysningar eller bevismaterial inte bara när den t.ex. lägger det till grund för

egna beslut eller åberopar det i domstol eller hos annan myndighet på ett

sätt som påverkar en enskilds rätt. Bestämmelsen täcker även det fallet att

en myndighet som genom upplysningarna eller bevismaterialet får känne-

dom om en viss omständighet enbart av den anledningen inleder en under-

sökning på det området, även om informationen senare inte kommer att ut-

göra beslutsunderlag eller liknande. Om det å andra sidan skulle finnas an-

ledning att inleda undersökning på ett visst område eller rörande en viss per-

son, oavsett uppgifterna i den erhållna informationen, innebär den ifrågava-

rande bestämmelsen inte något hinder härvidlag. Vad som framkommer vid

en sådan undersökning kan givetvis visa sig omfatta hela eller delar av det

material som myndigheten redan förfogar över genom överskottsinforma-

tion från den främmande staten. Uppgifter som på detta sätt har kommit

fram genom undersökning i Sverige får utan hinder av den ifrågavarande be-

stämmelsen användas i ett rättsligt förfarande, även om det råder identitet

mellan dessa uppgifter eller delar därav och uppgifterna från utlandet.

Det nu anförda ger vid handen att det är av stor betydelse hur den myndig-

het som begär information från utlandet utformar sin framställan. Bestäm-

melserna i de internationella överenskommelserna om begränsningar vad

gäller utnyttjandet syftar oftast till att ge skydd mot att materialet används

för ändamål som ligger helt vid sidan av det ändamål som uppgavs när fram-

ställan gjordes. Däremot finns det i allmänhet inte något motiv för en främ-

Prop.

1990/91:131

23

mande stat att vilja begränsa utnyttjandet av upplysningar eller bevismate-

rial som rör samma förundersökning eller samma brottsliga förfarande, även

om materialet berör personer som svenska myndigheter inte tidigare haft

kännedom om i ärendet. Detta bör beaktas vid utformningen av en framstäl-

lan för att undvika att tvivel reses om tillåtligheten av att använda materialet.

I det sammanhanget bör också understrykas vikten av att myndigheterna do-

kumenterar den skriftväxling med utländska myndigheter som har förekom-

mit i ärendet, för den händelse saken senare skulle prövas av domstol.

Om en myndighet som har inhämtat bevismaterial från en främmande stat

åberopar bevisningen i domstol, kan det tänkas att en tilltalad som berörs av

bevismaterialet gör gällande att ett utnyttjande av materialet står i strid med

den överenskommelse som ligger till grund för informationsutbytet och att

bevisningen därför inte får läggas till grund för avgörandet i målet. En sådan

invändning bör i tveksamma fall föranleda den myndighet som åberopar be-

vismaterialet att inhämta ett klarläggande samtycke från den främmande sta-

ten om att få använda materialet. Om det i undantagsfall skulle visa sig att ett

sådant samtycke inte kan erhållas, blir det ytterst domstolen som får avgöra

frågan. Finner domstolen att överenskommelsen lägger hinder i vägen för

att utnyttja materialet, skall domstolen avvisa bevisningen. Med hänsyn till

att en tilltalad har rätt till frikännande dom om ett åtal läggs ned, är det också

från denna synpunkt angeläget att myndigheterna noggrant överväger ut-

formningen av en framställan om information.

Det bör framhållas att förbudet mot att utnyttja viss information i strid

med en överenskommelse tar sikte på sådant material som har mottagits/ra»

en främmande stat. Om en polismyndighet i strid med en internationell över-

enskommelse har utnyttjat upplysningar från en främmande stat för att i Sve-

rige skaffa fram annat bevismaterial rörande en viss person, har polismyn-

digheten genom att utnyttja upplysningarna visserligen handlat i strid med

överenskommelsen och den förevarande paragrafen. Åberopas det bevisma-

terial som har införskaffats i Sverige sedermera i en domstol, kan domstolen

dock inte avvisa materialet med stöd av denna bestämmelse. Bevismaterialet

Prop.

1990/91:131

har inte överlämnats från den främmande staten och något förbud mot att

utnyttja det finns inte. En annan sak är att Sverige i en sådan situation får

anses ha brutit mot den internationella överenskommelsen och att den eller

de myndighetspersoner som har införskaffat bevismaterialet kan ha begått

tjänstefel.

Bestämmelsen i den förevarande paragrafen innefattar inte någon be-

gränsning i den enskildes rätt enligt tryckfrihetsförordningen att ta del av

eller använda sig av allmänna handlingar. Frågor om begränsningar i rätten

att ta del av allmänna handlingar regleras i sekretesslagen. Uppgifter som

inhämtas från en främmande stat med stöd av en överenskommelse som här

avses kommer genomgående att mottas av polis- eller åklagarmyndigheter

som ett led i förundersökning i brottmål. Uppgifterna kommer därmed som

regel att omfattas av förundersökningssekretess (se 5 kap. 1 § och 9 kap. 17

och 18 §§ sekretesslagen). Detsamma kommer att gälla beträffande sådan

överskottsinformation som myndigheten inte har möjlighet att utnyttja utan

samtycke från den främmande staten.

När det gäller frågan om att lämna uppgifter till en annan myndighet är

24

läget ett annat. Enligt bestämmelserna i 14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen

kan en myndighet begära att få ta del av sekretessbelagda uppgifter som

finns förvarade hos en annan myndighet, om vissa förutsättningar som anges

1 bestämmelserna föreligger. Förbudet för svenska myndigheter enligt den

förevarande paragrafen att utnyttja sådana uppgifter som har inhämtats från

en främmande stat får emellertid till följd att en annan myndighet inte kan

utnyttja uppgifterna i sin verksamhet. Frågan om att lämna ut uppgifterna

till en annan myndighet torde därför inte bli aktuell.

Det skall tilläggas att förbudet i artikel 7 punkten 13 i FNs narkotikabrotts-

konventionen mot att ”vidarebefordra” uppgifter som har erhållits från en

främmande stat avser förbud att vidarebefordra uppgifter till en annan stat.

Något förbud mot att föra uppgifter vidare från en myndighet till en annan i

samma stat finns inte i konventionen.

2 §

Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från lagen (1985:988) om im-

munitet för vissa vittnen m.fl. Regleringen tar dock endast sikte på immuni-

tet som följer av internationella överenskommelser på brottmålsområdet.

De immunitetsregler som gäller vid internationellt samarbete på civilproces-

sens område finns i sak oförändrade kvar i 1985 års immunitetslag (se avsnitt

4.4).

I förhållande till nu gällande regler innebär de föreslagna bestämmelserna

ändringar i framför allt två hänseenden. Den ena ändringen innebär att det

immunitetsskydd som följer av paragrafen utvidgas till att gälla inte bara för-

faranden inför domstol utan också vid utredning av brott som äger rum vid

polis- eller åklagarmyndighet. En följd av det är att immuniteten inte enbart

gäller vid förhör utan också vid annan medverkan i en brottsutredning, t.ex.

konfrontation. Vidare har den personkrets som ges immunitetsskydd enligt

bestämmelserna utvidgats till att avse även andra personer än sådana som

kallas hit i egenskap av tilltalad, vittne eller sakkunnig. De nya reglerna in-

nebär t.ex. att en målsägande som efter kallelse kommer till Sverige för att

medverka vid brottsutredningen, ges det immunitetsskydd som följer av pa-

ragrafen. Ändringarna har behandlats i avsnitt 2.3.

Prop.

1990/91:131

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om

utredning angående brott mot utländsk tullag

2§

Paragrafen innehåller enligt sin nuvarande lydelse hänvisningar till ett flertal

bestämmelser i olika lagar, som är avsedda att kunna tillämpas vid utredning

om brott mot utländsk tullag.

I paragrafen har nu gjorts ett tillägg, varigenom bestämmelsen i den före-

slagna 1 S lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på

brottmålsområdet görs tillämplig i fråga om upplysningar eller bevismaterial

som har erhållits i enlighet med överenskommelser med främmande stater

på tullområdet. En tullmyndighet i Sverige som har erhållit upplysningar el-

ler bevismaterial från en främmande stat får alltså inte utnyttja sådan infor-

25

mation på ett sätt som strider mot överenskommelsen. I övrigt hänvisas till Prop.

specialmotiveringen till 1 § lagen med vissa bestämmelser om internationellt 1990/91:131

samarbete på brottmålsområdet, avsnitt 4.1.

4.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

1 kap.

4§

1 paragrafen har införts ett nytt tredje stycke som hänvisar till att det i lagen

med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet

finns bestämmelser som innebär förbud mot att utnyttja vissa uppgifter som

en svensk myndighet har fått från en främmande stat.

Tystnadsplikt inom det allmännas verksamhet regleras i sekretesslagen.

Med tystnadsplikt avses förbud att röja uppgifter. Förbudet att röja uppgif-

ter innefattar också ett förbud mot att utnyttja en uppgift utanför den verk-

samhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.

En av principerna bakom regleringen i sekretesslagen är att alla tystnads-

plikter inom det allmännas verksamhet skall framgå av lagen antingen direkt

eller genom en hänvisning till en annan lag. Myndigheterna kommer att om-

fattas av de begränsningar i möjligheterna att utnyttja information enligt be-

stämmelserna i 1 § i den nu föreslagna nya lagen med vissa bestämmelser om

internationellt samarbete på brottmålsområdet. I 1 kap. 4 § sekretesslagen

finns en hänvisning till insiderlagen och dess regler om förbud att utnyttja

information (jfr. prop. 1990/91:42 s. 110). Jag anser det därför vara naturligt

att det av 1 kap. 4 § sekretesslagen framgår att ett förbud för myndigheter

att utnyttja uppgifter också finns i lagen med vissa bestämmelser om interna-

tionellt samarbete på brottmålsområdet.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:988) om

immunitet för vissa vittnen m.fl.

Tillämpningsområdet för lagen, som enligt gällande regler omfattar immuni-

tet såväl vid internationellt samarbete på brottmålsområdet som i fråga om

överenskommelser på civilprocessens område, föreslås begränsat till att avse

sådan immunitet som har avtalats i överenskommelser på civilprocessens

område. Lagtexten har justerats med hänsyn till denna inskränkning i till-

lämpningsområdet. Ändringen har behandlats i avsnitt 2.3.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:314) om

ömsesidig handräckning i skatteärenden

2 §

Den föreslagna ändringen i paragrafen beror på ett förbiseende i samband

med att lagen utarbetades (se prop. 1989/90:14). Det är utländska tullmyn-

digheter som i samband med export eller import av varor uppbär utländsk

tull m.m. på det sätt som avsfis i paragrafen. Ordet ”svensk” tullmyndighet

26

i den gällande lydelsen av paragrafen har därför i den föreslagna lydelsen Prop.

ersatts med ”utländsk” tullmyndighet. 1990/91:131

23 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i den nu gällande lagen, överensstäm-

mer i allt väsentligt med vad som föreslås gälla enligt 1 § lagen med vissa

bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. En svensk

myndighet som har mottagit upplysningar från främmande stat i ett skatte-

ärende, får alltså inte använda upplysningarna på ett sätt som strider mot

överenskommelsen.

Det bör framhållas att vissa skillnader föreligger i ifrågavarande hän-

seende mellan de internationella överenskommelserna om inbördes rätts-

hjälp på brottmålsområdet och den för skatteområdet gällande Europaråds-

och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. En-

ligt den senare konventionen får en myndighet som har erhållit upplysningar

från en främmande stat i ett skatteärende inte använda dessa i en brottmåls-

process, om inte den främmande staten har gett sitt samtycke till det. Förbu-

det mot att använda erhållen information utan samtycke är således begränsat

till brottmålsprocesser. I övrigt har myndigheten i princip frihet att utnyttja

informationen på det sätt man finner lämpligt. Till skillnad från vad som i

allmänhet gäller på brottmålsområdet kan t.ex. myndigheten lägga över-

skottsinformation till grund för ett beslut om beskattning eller överlämna

informationen till en kronofogdemyndighet, som på grundval av informatio-

nen fattar beslut om utmätning. Utformningen av den ifrågavarande para-

grafen innebär ingen ändring härvidlag.

Det bör även nämnas att enligt 9 kap. 3 § sekretesslagen gäller absolut

sekretess i beskattnings- och indrivningsverksamheten för sådana uppgifter

om enskilda personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas till Sverige

med stöd av avtal med främmande stat som har godkänts av riksdagen.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-

slår riksdagen att anta förslagen till

1. lag med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-

området,

2. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot ut-

ländsk tullag.

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

4. lag om ändring i lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl.

5. lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatte-

ärenden,

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att

genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden

har lagt fram.

27

Promemorians lagförslag

Prop.

1990/91:131

Bilaga 1

1 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om internationellt samarbete

på brottmålsområdet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Innehåller en internationell överenskommelse om inbördes rättshjälp i

brottmål som Sverige har ingått med främmande stat villkor som begränsar

möjligheten att utnyttja upplysningar eller bevismaterial som erhålls med

stöd av överenskommelsen, skall svenska myndigheter iaktta sådana be-

gränsningar oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författ-

ning. Detsamma gäller, om en svensk myndighet i andra fall erhåller upplys-

ningar eller bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utred-

ning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och den

främmande staten har angett villkor som innebär begränsningar i fråga om

möjligheten att utnyttja materialet.

2 § I den mån det har avtalats i en överenskommelse som Sverige har ingått

med främmande stat, får den som efter kallelse i enlighet med överenskom-

melsen har rest in i Sverige från den främmande staten för att höras som

tilltalad, vittne eller sakkunnig inte lagforas, fängslas eller på annat sätt un-

derkastas inskränkning i sin frihet på grund av dom eller gärning som härrör

från tiden före inresan i Sverige och som, såvitt gäller tilltalad, inte är avsedd

med kallelsen.

Immuniteten upphör om den tilltalade, vittnet eller den sakkunnige stan-

nar kvar i Sverige trots att han haft möjlighet att lämna landet under en sam-

manhängande tid av femton dagar från det att han har fått besked från dom-

stolen om att hans närvaro inte längre påfordras, eller om han, efter att ha

lämnat landet, återvänder hit.

Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha

mindre omfattning än som nu angivits, gäller i stället den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991, då lagen (1985:988) om immunitet

för vissa vittnen m.fl. skall upphöra att gälla.

28

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden

Prop.

1990/91:131

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning

i skatteärenden skaVl införas en ny paragraf, 23 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Innehåller en internationell över-

enskommelse om handräckning i

skatteärenden som Sverige har ingått

med främmande stat villkor som be-

gränsar möjligheten att utnyttja upp-

lysningar som erhålls med stöd av

överenskommelsen, skall svenska

myndigheter iaktta sådana begräns-

ningar oavsett vad som annars är

föreskrivet i lag eller annan författ-

ning. Detsamma gäller, om en svensk

myndighet i andra fall erhåller upp-

lysningar från en främmande stat i ett

skatteärende och den främmande sta-

ten har angett villkor som innebär be-

gränsningar i fråga om möjligheten

att utnyttja upplysningarna

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

29

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående

brott mot utländsk tullag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående brott

mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop.

1990/91:131

Bilaga 1

Bestämmelserna i 1,4-9, 13 och

16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden samt

bestämmelserna om förundersök-

ning och tvångsmedel i lagen

(1960:418) om straff för varusmugg-

ling samt i 23, 27 och 28 kap. rätte-

gångsbalken äger motsvarande till-

lämpning. Bestämmelse, vars till-

lämpning förutsätter att misstanke

föreligger mot någon, får dock ej

tillämpas. Tvångsmedel får ej an-

vändas i syfte att möjliggöra förver-

kande av egendom. Vad som i ovan

nämnda bestämmelser i lagen

(1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden sägs om riks-

skatteverket skall härvid i stället

avse generaltullstyrelsen.

Bestämmelserna i 1, 4 - 9, 13 och

16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden, be-

stämmelserna om förundersökning

och tvångsmedel i lagen (1960:418)

om straff för varusmuggling, bestäm-

melserna i 23, 27 och 28 kap. rätte-

gångsbalken samt bestämmelserna i

1 lagen (1991:000) med vissa be-

stämmelser om internationellt samar-

bete på brottmålsområdet äger mot-

svarande tillämpning. Bestämmelse,

vars tillämpning förutsätter att miss-

tanke föreligger mot någon, får dock

ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an-

vändas i syfte att möjliggöra förver-

kande av egendom. Vad som i ovan

nämnda bestämmelser i lagen

(1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden sägs om riks-

skatteverket skall härvid i stället

avse generaltullstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

1 Senaste lydelse 1990:316.

30

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig

över promemorian

Yttranden över departementspromemorian (Ds 1990:61) Vissa frågor om in-

ternationellt samarbete i brottmål m.m. har avgetts av justitiekanslern, dom-

stolsverket, riksåklagaren, generaltullstyrelsen, riksskatteverket, rikspolis-

styrelsen, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs

tingsrätt, kammarrätten i Sundsvall, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds

universitet, riksdagens ombudsmän, Sveriges advokatsamfund, Sveriges do-

mareförbund, Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges

åklagare.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyn-

digheten i Stockholm, vid regionåklagarmyndigheten i Västerås samt vid

statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Stock-

holm, Göteborg och Malmö.

Prop.

1990/91:131

Bilaga 2

31

Lagrådsremissens lagförslag

Prop.

1990/91:131

Bilaga 3

1 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om internationellt samarbete

på brottmålsområdet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en

främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt

förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse

med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja

materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars

är föreskrivet i lag eller annan författning.

2 § I den utsträckning det har avtalats i en överenskommelse som Sverige

har ingått med främmande stat, får den som efter kallelse i enlighet med

överenskommelsen har rest in i Sverige från den främmande staten för att

höras eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett rättsligt

förfarande med anledning av brott inte lagforas, frihetsberövas eller på an-

nat sätt underkastas inskränkning i sin frihet på grund av handling, underlå-

tenhet eller dom som härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när

det gäller en tilltalad, inte är avsedd med kallelsen.

Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att

han haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av fem-

ton dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att hans när-

varo inte längre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder

hit.

Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha

mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

32

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående

brott mot utländsk tullag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående brott

mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop.

1990/91:131

Bilaga 3

Bestämmelserna i 1, 4 - 9, 13 och

16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden samt

bestämmelserna om förundersök-

ning och tvångsmedel i lagen

(1960:418) om straff för varusmugg-

ling samt i 23, 27 och 28 kap. rätte-

gångsbalken äger motsvarande till-

lämpning. Bestämmelse, vars till-

lämpning förutsätter att misstanke

föreligger mot någon, får dock ej

tillämpas. Tvångsmedel får ej an-

vändas i syfte att möjliggöra förver-

kande av egendom. Vad som i ovan

nämnda bestämmelser i lagen

(1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden sägs om riks-

skatteverket skall härvid i stället

avse generaltullstyrelsen.

Bestämmelserna i 1,4-9, 13 och

16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden, be-

stämmelserna om förundersökning

och tvångsmedel i lagen (1960:418)

om straff för varusmuggling, bestäm-

melserna i 23, 27 och 28 kap. rätte-

gångsbalken samt bestämmelserna i

1 lagen (1991:000) med vissa be-

stämmelser om internationellt samar-

bete på brottmålsområdet äger mot-

svarande tillämpning. Bestämmelse,

vars tillämpning förutsätter att miss-

tanke föreligger mot någon, får dock

ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an-

vändas i syfte att möjliggöra förver-

kande av egendom. Vad som i ovan

nämnda bestämmelser i lagen

(1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden sägs om riks-

skatteverket skall härvid i stället

avse generaltullstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

1 Senaste lydelse 1990:316.

33

3 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha föl-

jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 § 2

Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte hel-

ler i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för upp-

giften.

I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja vissa

uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på fondpapper.

I lagen (1991:000) med vissa be-

stämmelser om internationellt samar-

bete på brottmålsområdet finns be-

stämmelser som begränsar möjlighe-

ten att utnyttja vissa uppgifter som en

svensk myndighet har fått frän en

främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

1 Lagen omtryckt 1989:713.

2 Senaste lydelse 1990:1345.

Prop.

1990/91:131

Bilaga 3

34

Prop.

1990/91:131

4Försla g tlH Bilaga 3

Lag om ändring i lagen (1985:988) om immunitet för vissa

vittnen m.fl

Härigenom föreskrivs att lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen

m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I den mån det har avtalats i en

överenskommelse som Sverige har

ingått med annan stat, får den som

efter kallelse i enlighet med överens-

kommelsen har rest in i Sverige från

den andra staten för att höras som

tilltalad, vittne eller sakkunnig inte

lagforas, fängslas eller på annat sätt

underkastas inskränkning i sin frihet

på grund av dom eller gärning som

härrör från tiden före inresan i Sve-

rige och som, såvitt gäller tilltalad,

inte är avsedd med kallelsen.

Immuniteten upphör om den till-

talade, vittnet eller den sakkunnige

stannar kvar i Sverige trots att han

haft möjlighet att lämna landet un-

der en sammanhängande tid av fem-

ton dagar från det att han har fått be-

sked från domstolen om att hans

närvaro inte längre påfordras, eller

om han, efter att ha lämnat landet,

återvänder hit.

Innehåller överenskommelsen bc

I den mån det har avtalats i en

överenskommelse på privaträttens

område som Sverige har ingått med

annan stat, får den som efter kallelse

i enlighet med överenskommelsen

har rest in i Sverige från den andra

staten för att höras som vittne eller

sakkunnig inte \'dgfötas, frihetsberö-

vas eller på annat sätt underkastas

inskränkning i sin frihet på grund av

dom eller gärning som härrör från ti-

den före inresan i Sverige.

Immuniteten upphör om vittnet

eller den sakkunnige stannar kvar i

Sverige trots att han haft möjlighet

att lämna landet under en samman-

hängande tid av femton dagar från

det att han har fått besked från dom-

stolen om att hans närvaro inte

längre påfordras, eller om han, efter

att ha lämnat landet, återvänder hit.

iimmelse att immuniteten skall ha

mindre omfattning än som nu angivits, gäller i stället den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

35

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig

handräckning i skatteärenden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:314) om ömsesidig handräck-

ning i skatteärenden

dels att 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 23 §, av följande lydelse.

Prop.

1990/91:131

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fråga om utländsk tull, andra

skatter, avgifter och pålagor som av

svensk tullmyndighet uppbärs vid el-

ler i samband med export eller im-

port av varor gäller denna lag endast

i den mån särskilt anges i lagen

(1969:200) om uttagande av ut-

ländsk tull, annan skatt, avgift eller

pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)

om utredning angående brott mot

utländsk tullag.

23

§

I fråga om utländsk tull, andra

skatter, avgifter och pålagor som av

utländsk tullmyndighet uppbärs vid

eller i samband med export eller im-

port av varor gäller denna lag endast

i den mån särskilt anges i lagen

(1969:200) om uttagande av ut-

ländsk tull, annan skatt, avgift eller

pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)

om utredning angående brott mot

utländsk tullag.

§

Har en svensk myndighet fått upp-

lysningar från en främmande stat i ett

skatteärende och gäller på grund av

överenskommelse med den främ-

mande staten villkor som begränsar

möjligheten att utnyttja upplysning-

arna, skall svenska myndigheter följa

villkoren oavsett vad som annars är

föreskrivet i lag eller annan författ-

ning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

36

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-28.

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil

Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991 har rege-

ringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets ytt-

rande över förslag till lag med vissa bestämmelser om internationellt samar-

bete på brottmålsområdet, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan Lavén.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop.

1990/91:131

Bilaga 4

37

Prop.

1990/91:131

Innehållsförteckning

Proposition................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ......................... 1

Propositionens lagförslag.................................... 3

Utdrag ur protokoll från regeringssammanträde den 7 mars 1991.. 8

1 Inledning ............................................. 8

2 Allmän motivering..................................... 9

2.1 Bakgrund......................................... 9

2.2 Informationsutbyte i internationella förhållanden ...... 10

2.2.1 Internationella överenskommelser............ 10

2.2.2 Förhållandet mellan internationella regler och

svensk rätt................................. 13

2.2.3 Myndigheternas utredningsansvar............. 14

2.2.4 Begränsningar av myndigheternas skyldighet i

vissa fall att utnyttja information från en främ-

mande stat................................. 15

2.3 Vissa frågor om immunitet för vittnen m.fl............ 20

2.4 Ikraftträdande m.m................................ 21

3 Upprättade lagförslag................................... 21

4 Specialmotivering...................................... 22

4.1 Förslaget till lag med vissa bestämmelser om internatio-

nellt samarbete på brottmålsområdet................. 22

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om utred-

ning angående brott mot utländsk tullag .............. 25

4.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100). 26

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:988) om immu-

nitet för vissa vittnen m.fl........................... 26

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesi-

dig handräckning i skatteärenden .................... 26

5 Hemställan............................................ 27

6 Beslut................................................ 27

Bilagor

1. Promemorians lagförslag.................................. 28

2. Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemo-

rian ....................................................... 31

3. Lagrådsremissens lagförslag............................... 32

4. Lagrådets yttrande....................................... 37

38

gotab 98123, Stockholm 1991