Prop. 2001/02:184

Regeringens proposition

2001/02:184

Extraordinära händelser i kommuner och landsting

Prop.

2001/02:184

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 maj 2002

Göran Persson

Britta Lejon

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om extraordinära händelser i fredstid hos

kommuner och landsting. Vidare föreslås ändringar i hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763) och kommunallagen (1991:900). Med extraordinär händelse avses en

sådan händelse som avviker från det normala, innebär en allvarlig störning eller

överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och

kräver skyndsamma insatser av en kommun eller ett landsting. Förslaget innebär

att det i kommuner och landsting skall finnas en nämnd för att fullgöra

uppgifter under extraordinära händelser. Denna nämnd ges rätt att överta

verksamhetsområden från andra nämnder. Kommuner och landsting föreslås vidare

bli skyldiga att en gång per mandatperiod anta en plan för hur extraordinära

händelser skall hanteras.

I propositionen lämnas vidare förslag som ger kommuner och landsting vidgade

möjligheter att biträda varandra vid en extraordinär händelse. Kommuner och

landsting ges också möjlighet att under en extraordinär händelse lämna begränsat

ekonomiskt stöd till en enskild.

Den nya lagen samt lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Lagtext 4

2.1 Förslag till lag om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och

landsting 4

2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

6

2.3 Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900) 7

3 Ärendet och dess beredning 8

4 Utgångspunkter 8

4.1 Extraordinära händelser 8

4.2 Generella regler för beslutsfattande i kommuner och landsting 8

4.3 Krav i speciallagstiftning på kommunal planering och beslutsfattande

9

4.4 Kommuners och landstings möjlighet att understödja enskilda 10

4.5 Kommunal samverkan 11

5 Behov av åtgärder 11

6 Ny lag för extraordinära händelser i fred 12

6.1 En speciallag införs 12

6.2 Tillämpningsområdet 13

6.3 Utökat krav på krisplanering 16

6.4 Krav på särskilda krisledningsorgan 18

6.5 Samarbete över kommun- och landstingsgränser vid en extraordinär

händelse 21

6.6 Bistånd till enskilda som drabbas av extraordinär

händelse 23

7 Konsekvenser av förslagen 24

8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 25

9 Författningskommentar 25

9.1 Förslaget till lag om extraordinära händelser i fredstid

hos kommuner och landsting 25

9.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårds-

lagen (1982:763) 29

9.3 Förslaget till lag om ändring i kommunallagen

(1991:900) 30

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Extraordinära händelser i

kommuner och landsting (SOU 2001:105) 31

Bilaga 2 Utredarens lagförslag 34

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser 38

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2002 39

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting,

2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

3. lag om ändring i kommunallagen (1991:900).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och

landsting

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag reglerar kommuners och landstings organisation och befogenheter

vid extraordinära händelser i fredstid.

Med extraordinär händelse avses en sådan händelse som avviker från det normala,

innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning

i viktiga samhällsfunktioner och kräver skyndsamma insatser av en kommun eller

ett landsting.

Vid höjd beredskap skall i stället lagen (1988:97) om förfarandet hos

kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara

m.m. och lagen (1994:1720) om civilt försvar tillämpas.

Plan för hanteringen av extraordinära händelser

2 § Kommuner och landsting skall för varje ny mandatperiod fastställa en plan

för hur de skall hantera extraordinära händelser.

Krisledningsnämnd

3 § I kommuner och landsting skall det finnas en nämnd för att fullgöra

uppgifter under extraordinära händelser (krisledningsnämnd). Närmare

bestämmelser om krisledningsnämnden finns i denna lag. I övrigt tillämpas

kommunallagens (1991:900) bestämmelser.

Krisledningsnämndens verksamhet

4 § Ordföranden i krisledningsnämnden eller, om han eller hon har förhinder,

vice ordföranden bedömer när en extraordinär händelse medför att nämnden skall

träda i funktion.

Ordföranden eller, om han eller hon har förhinder, vice ordföranden får besluta

på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte

kan avvaktas. Sådana beslut skall därefter snarast anmälas till nämnden.

5 § Krisledningsnämnden får fatta beslut om att överta hela eller delar av

verksamhetsområden från övriga nämnder i kommunen eller landstinget i den

utsträckning som är nödvändig med hänsyn till den extraordinära händelsens art

och omfattning.

När förhållandena medger det skall krisledningsnämnden besluta att de uppgifter

som nämnden har övertagit från andra nämnder skall återgå till ordinarie nämnd.

6 § Krisledningsnämndens beslut skall anmälas vid närmast följande

fullmäktigesammanträde. Fullmäktige beslutar om omfattningen av redovisningen

och formerna för denna.

7 § Fullmäktige får besluta att krisledningsnämndens verksamhet skall upphöra.

Om fullmäktige fattar ett sådant beslut återgår de verksamhetsområden som

krisledningsnämnden har övertagit till ordinarie nämnd.

Bistånd mellan kommuner och landsting

8 § Kommuner och landsting får på begäran bistå andra kommuner och landsting som

drabbats av en extraordinär händelse. Om bistånd har lämnats har kommunen eller

landstinget rätt till skälig ersättning av den andra kommunen eller

landstinget.

När en enskild persons vistelse i en kommun är föranledd av en extraordinär

händelse, har vistelsekommunen rätt till ersättning från den kommun som drabbats

av den extraordinära händelsen.

Stöd till enskild

9 § Kommuner och landsting får under en extraordinär händelse lämna begränsat

ekonomiskt stöd till en enskild som drabbats av händelsen.

Hälso- och sjukvård

10 § Bestämmelser om kommuners och landstings möjlighet att bistå annan kommun

eller annat landsting med hälso- och sjukvårdsresurser vid extraordinär händelse

finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att det i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)1 skall

införas en ny paragraf, 4 a §, samt närmast före 4 a § en ny rubrik av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Hälso- och sjukvård vid extraordinära händelser i fredstid

4 a §

Kommuner och landsting får på begäran ställa hälso- och sjukvårdsresurser till

förfogande för att bistå en annan kommun eller ett annat landsting som drabbats

av en sådan extraordinär händelse i fredstid som avses i lagen (2002:000) om

extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting. Vid sådant

bistånd skall personer som tas emot från en annan kommun eller ett annat

landsting omfattas av kommunens och landstingets skyldigheter enligt denna lag.

Om bistånd har lämnats har kommunen eller landstinget rätt till skälig

ersättning av den kommun eller det landsting som drabbats av den extraordinära

händelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2.3 Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § kommunallagen (1991:900)2 skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

3§

Föreskrifter om indelningsändringar finns i lagen (1979:411) om ändringar i

Sveriges indelning i kommuner och landsting.

Föreskrifter om den kommunala organisationen under krig och krigsfara finns i

lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Föreskrifter om kommuners och landstings organisation och befogenheter vid

extraordinära händelser i fredstid finns i lagen (2002:000) om extraordinära

händelser i fredstid hos kommuner och landsting.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

3 Ärendet och dess beredning

Svenska Kommunförbundet har i en skrivelse till regeringen den 21 maj 1999

(Ju1999/2929/K) begärt att regeringen vidtar de lagändringar som behövs för att

kommunernas kompetens och befogenhet vid extraordinära händelser skall

klarläggas.

Regeringen beslutade den 10 maj 2001 att ge en särskild utredare i uppdrag att

göra en översyn och lämna förslag till de lagändringar som behövs för

kommunernas och landstingens beslutsfattande vid extraordinära händelser i

samhället i fred (dir. 2001:40). Utredningen antog namnet Utredningen om

kommunernas och landstingens organisation och beslutsfattande vid extraordinära

fredstida händelser i samhället (Ju 2001:04).

Utredaren överlämnade i december 2001 sitt slutbetänkande Extraordinära

händelser i kommuner och landsting (SOU 2001:105). En sammanfattning av

betänkandet finns i bilaga 1. Utredarens lagförslag finns i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 3. Remissyttrandena och en sammanställning av remissyttrandena finns

tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2001/8685/K).

4 Utgångspunkter

4.1 Händelser av mer extrem natur

En kommun eller ett landsting kan utsättas för stora olyckor och andra händelser

som innebär avsevärda problem för den kommunala organisationen, t.ex. om ett

tåg med farlig last spårar ur eller ett stort snöoväder skapar svåra

trafikproblem. Vid en sådan händelse måste den kommunala organisationen hantera

en mängd olika problem och situationer. Omfattande krav ställs på organisationen

att snabbt kunna fatta beslut om prioriteringar mellan olika behov och

önskemål. Stora krav ställs också på att ge medborgarna en god information om

utvecklingen av situationen.

4.2 Generella regler för beslutsfattande i kommuner och landsting

I 1 kap. 7 § regeringsformen anges att beslutanderätten i kommunerna och

landstingen utövas av valda församlingar. Utgångspunkten i regeringsformen är

att det är de folkvalda representanterna i fullmäktige som skall fatta de för

kommunen och landstingen väsentliga besluten. Det finns alltså en

konstitutionell begränsning av möjligheten att delegera uppgifter från

fullmäktige till nämnder och andra organ.

Av 11 kap. 7 § regeringsformen framgår att ingen myndighet får bestämma hur

annan myndighet i särskilda fall skall besluta i ärenden som innefattar

myndighetsutövning mot enskild. I en kommun eller ett landsting är varje nämnd

en egen myndighet. Det innebär att en nämnd inte kan föreskriva hur en annan

nämnd skall fatta beslut i ett enskilt ärende som rör myndighetsutövning i

exempelvis ett krisläge.

I 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900) preciseras närmare vilka frågor som är

förbehållna fullmäktige. Av denna paragraf följer att fullmäktige skall besluta

i ärenden av större vikt eller principiell betydelse för kommunen eller

landstinget, bl.a. skattesats, organisationens utseende och årsredovisning. De

mer exakta gränserna för delegationsutrymmet från fullmäktige till nämndnivå

avgränsas genom praxis. Specialförfattningar kan innehålla regler som påverkar

kompetensfördelningen inom kommunen eller landstinget. Exempelvis anges i 22 §

räddningstjänstlagen (1986:1102) att räddningstjänstplanen skall antas av

fullmäktige.

Av 3 kap. 10 § kommunallagen framgår att fullmäktige kan delegera beslutanderätt

till nämnder om inte annat följer av 3 kap. 9 § eller av annan lagstiftning.

Delegering av viss beslutanderätt kräver ett formellt beslut från det

delegerande organet, dvs. delegationen måste vara gjord i förhand. En nämnd har

också skyldighet att återrapportera till fullmäktige hur den har fullgjort sitt

uppdrag.

Nämndernas primära uppgift är att handha kommunens eller landstingets

förvaltning. I förhållande till fullmäktige har nämnderna en exklusiv kompetens.

Fullmäktige får inte fatta beslut som rör den direkta förvaltningen av

kommunens eller landstingets angelägenheter. Nämnderna kan delegera viss

beslutanderätt till utskott, enskilda förtroendevalda eller till tjänstemän.

Undantag från huvudregeln i regeringsformen att fullmäktige skall fatta de

centrala politiska besluten kan göras då höjd beredskap råder. I 13 kap. 13 §

regeringsformen föreskrivs att om riket befinner sig i krig eller krigsfara

utövas beslutanderätten i kommuner och landsting på sätt som anges i lag. Av

lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller krigsfara m.m. framgår att kommunstyrelsen i sådana

situationer kan överta fullmäktiges uppgifter.

4.3 Krav i speciallagstiftning på kommunal planering och beslutsfattande

Räddningstjänstlagen

I räddningstjänstlagen (1986:1102) regleras kommunens uppgifter och ansvar inom

räddningstjänstområdet. Med räddningstjänst avses i första hand de

räddningsinsatser som staten eller kommunen skall svara för vid olyckshändelser

och vid överhängande fara för olyckshändelser för att förhindra och begränsa

skador på människor eller egendom eller i miljön. Kommunerna är skyldiga att

planera och organisera verksamheten så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom

godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. I den förberedande

verksamheten ingår att upprätta en räddningstjänstplan.

Räddningstjänstlagen innehåller vissa speciella regler om delegation. Lagen ger

dock ingen möjlighet att i brådskande ärenden bortse från kommunallagens

formella regelverk vad avser nämndens beslutförhet, kallelse till sammanträden

m.m.

Räddningstjänstlagen ger kommuner möjlighet att samarbeta inom

räddningstjänstområdet. Sådant samarbete kan ske genom gemensamma nämnder,

kommunalförbund eller genom privaträttsliga lösningar. Flera kommuner kan

således ha en gemensam räddningstjänst. En kommun som bistått annan kommun vid

en räddningsinsats har rätt till skälig ersättning från den andra kommunen.

Vidare har en kommun som genomfört en räddningsinsats som medfört betydande

kostnader rätt till ersättning från staten. Ersättningen utgår till den del

räddningstjänstkostnaderna överstiger en på visst sätt beräknad självrisk.

I betänkandet Reformerad räddningstjänstlag (SOU 2002:10) finns ett förslag till

en ny räddningstjänstslag. Förslaget är för närvarande föremål för

remissbehandling.

Hälso- och sjukvårdslagen

I hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) regleras kommuners och landstings

uppgifter och ansvar inom främst sjukvårdsområdet. Varje kommun och landsting

har ansvar för dem som är bosatta inom dess område. Landstinget har ett ansvar

för personer som vistas tillfälligt i landstinget om dessa är i omedelbart behov

av vård. Planeringen skall ske med utgångspunkt från befolkningens behov och

avse även den hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra vårdgivare.

Samverkan skall ske i planering och utveckling av hälso- och sjukvården med

samhällsorgan, organisationer och privata vårdgivare.

Inom ramen för ordinarie organisation hanterar sjukvården s.k. vardagsolyckor.

Någon uttrycklig skyldighet att planera för stora katastrofer finns inte.

Regeringen har i propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (prop.

2001/02:158) föreslagit att det av hälso- och sjukvårdslagen skall framgå ett

uttryckligt krav på att landstingen skall planera sin verksamhet så att en

katastrofmedicinsk beredskap kan upprätthållas.

4.4 Kommuners och landstings möjlighet att understödja enskilda

Kommuner och landsting får enligt 2 kap. 1 § kommunallagen själva ha hand om

sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens

eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas

enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.

Stadgandet ger bl.a. uttryck för den s.k. lokaliseringsprincipen som innebär att

verksamheten skall bedrivas så att nyttan av verksamheten kommer

medlemskollektivet till godo. Det är alltså inte möjligt att bedriva en

verksamhet som syftar till att enbart gynna personer som inte är medlemmar i

kommunen eller landstinget.

Det är inte heller i princip möjligt att ge understöd till enskilda kommun-

eller landstingsmedlemmar utan uttryckligt lagstöd. Sådant lagstöd finns inom

vissa specialreglerade områden, exempelvis ger socialtjänstlagen (2001:453)

utrymme för en kommun att ge bidrag till enskilda.

4.5 Kommunal samverkan

Kommuner och landsting har olika legala möjligheter för sin samverkan. Flera av

dessa former regleras i kommunallagen, såsom kommunalförbund och gemensamma

nämnder. Av hälso- och sjukvårdslagen följer att landstingen kan samarbeta genom

att inrätta sjukvårdsregioner. Utöver dessa särreglerade former av samarbete

finns även möjligheter att samarbeta i privaträttsliga former, t.ex. aktiebolag.

Samverkan i kommunalförbund och gemensamma nämnder kan i princip ske inom alla

verksamhetsområden. Undantagna är dock de uppgifter som kommun- och

landstingsstyrelsen har enligt lagen om civilt försvar. Samverkan är möjlig inte

endast mellan olika kommuner eller mellan olika landsting, utan de kan även

samverka med varandra i en gemensam nämnd. En förutsättning är då att den

verksamhet som nämnden skall handha är gemensam.

5 Behov av åtgärder

Flera extrema händelser under senare år

Under de senaste åren har det inträffat en rad händelser av mer extrem natur som

ställt stora krav på den kommunala organisationen. Händelserna vid Hallandsåsen

i samband med tunnelbygget, diskoteksbranden i Göteborg, tågolyckorna i

Kävlinge och Borlänge samt översvämningarna i Arvika är alla händelser som

medfört att särskilda krav, både externt och internt, ställts på den kommunala

organisationen och beslutsfattandet. Gemensamt för dessa händelser är att de

inträffat hastigt och oväntat och att den efterföljande situationen krävt

snabbare beslut än vad som är vanligt i den ordinarie kommunala verksamheten.

Dagens regelverk ett hinder för snabba beslut

De händelser av extrem natur som inträffat visar på ett behov av att snabbt

kunna fatta nödvändiga beslut. Särskilt i krisens inledningsskede kan snabbheten

i beslutsfattandet vara viktig. Kommunallagen och de specialförfattningar,

t.ex. socialtjänstlagen, som reglerar kommunernas och landstingens verksamhet,

innehåller i princip inga särregler för händelser av mer extrem natur. Kommunen

och landstinget skall i alla delar iaktta det formella regelverk som styr

verksamheten. I princip är det enda undantaget när det råder höjd beredskap.

Enligt kommunallagen är den kommunala verksamheten indelad i ett flertal områden

där varje nämnd är verksamhetsbedrivare och ansvarig för sin del. Det finns

ingen nämnd som har ett övergripande verksamhetsansvar eller som kan utöva någon

beslutanderätt över övriga nämnder. Att samordna verksamheten i kommuner och

landsting på ett snabbt och effektivt sätt kan därför ibland vara svårt.

Kommun- och landstingsstyrelsen har vissa uppgifter enligt kommunallagen som gör

att den får en speciell ställning i förhållande till andra nämnder. Den skall

leda och samordna förvaltningen av kommunens eller landstingets angelägenheter.

Den har inte några extraordinära maktmedel gentemot andra nämnder. Det ligger

inte inom styrelsens befogenheter att i en annan nämnds ställe besluta att en

viss åtgärd skall vidtas, att uppskjuta verkställigheten av något som en annan

nämnd har beslutat eller att gripa in i den myndighetsutövning som tillkommer en

annan nämnd.

Regeringen ser därför ett behov av ett regelverk som ger möjlighet till en

flexibel anpassning av organisationen till de rådande omständligheterna. Detta

stöds också av den skrivelse som Svenska Kommunförbundet givit in till

regeringen med en begäran om flexibel lagstiftning.

6 Ny lag för extraordinära händelser i fred

6.1 En speciallag införs

Regeringens förslag: Kommuner och landsting ges i en ny lag i uppgift att

inrätta en särskild organisation för hantering av extraordinära händelser.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget

till en särskild lag för extraordinära händelser. Landstinget i Västra Götaland

påpekar att en krisledningsnämnd skulle kunna bidra till större möjligheter att

snabbt kunna lösa eventuella följdsituationer, t.ex. i samband med bekämpandet

av en smittsam sjukdom. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker intentionerna

i förslaget men anför att förslaget bör inarbetas i kommunallagen eftersom en

speciallag riskerar att bli betraktad som exklusiv och enbart av intresse för en

trängre krets. Göteborgs kommun avstyrker förslaget eftersom en särskild

organisation för hanteringen av extraordinära händelser inte ger någon höjd

förmåga att hantera extraordinära händelser utan sannolikt skapar risker för

ineffektivitet i beslutsfattandet och genomförandet genom ökad otydlighet i

organisationen. Landstinget i Västerbottens län avstyrker förslaget och anför

att den formella och juridiska beslutsgången inte är ett problem på så sätt att

något ytterligare politiskt organ måste till för att leda verksamheten.

Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget och anför att utredningen inte har

lämnat några exempel på sådana händelser som har framtvingat beslutsfattande i

strid med kommunallagen.

Skälen för regeringens förslag: Majoriteten av remissinstanserna har instämt i

att det finns ett behov av en särskild lagstiftning som möjliggör för kommuner

och landsting att hantera extraordinära händelser utan att behöva göra avsteg

från gällande lagstiftning. Behovet av särskild lagstiftning har också tidigare

framförts av Svenska Kommunförbundet i en skrivelse (Ju1999/2929/K) med begäran

om lagändringar för att tydliggöra kommunernas kompetens och befogenhet vid

extraordinära händelser. Syftet med den nu föreslagna regleringen är att kunna

ge särskilda befogenheter till kommun och landsting under extraordinära

händelser, samt göra det möjligt att inrätta en organisation där snabba och

effektiva beslutsvägar kan skapas.

Göteborgs kommun ifrågasätter dock om inte den föreslagna lagstiftningen

riskerar att skapa otydlighet i den kommunala organisationen kring vem som har

beslutanderätt i en viss situation. Regeringen vill dock framhålla vikten av att

kommunen förbereder sin organisation inför extraordinära händelser. Genom

sådana förberedelser bör inte oklarheter behöva uppstå när beslut skall fattas i

samband med extraordinära händelser.

Mot bakgrund av kommunallagens ramlagskaraktär anser regeringen att det inte är

lämpligt att i kommunallagen reglera de mera detaljerade bestämmelserna som det

här blir fråga om. Regeringen föreslår därför en särskild lag om extraordinära

händelser i fredstid hos kommuner och landsting.

6.2 Tillämpningsområdet

Regeringens förslag: Lagen skall vara tillämplig vid extraordinära händelser i

fredstid. Med extraordinära händelser avses en sådan händelse som avviker från

det normala, innebär en allvarlig störning eller en överhängande risk för en

allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och kräver skyndsamma insatser

av en kommun eller ett landsting.

Vid höjd beredskap skall i stället lagen (1988:97) om förfarandet hos

kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara

m.m. och lagen (1994:1720) om civilt försvar tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget.

Örnsköldsviks kommun anför att det är bra att utredaren definierar extraordinära

händelser som en händelse mellan normaltillstånd och höjd beredskap. Ett stort

antal remissinstanser har synpunkter på terminologin. Länsstyrelsen i Gävleborg

anför att det under senare år använts ett antal begrepp som svåra påfrestningar

på samhället och särskilda händelser. Det skulle underlätta för alla berörda

aktörer med gemensamma nationella definitioner av de tillstånd som avses.

Statens räddningsverk anför att det ofta inte är enstaka händelser som skapar de

behov som den föreslagna lagen skall täcka, utan det är snarare behov som

successivt växer fram. Det kan ifrågasättas om inte lagen i stället borde

referera till extraordinära förhållanden. Svenska Kommunförbundet anger också

att begreppet är för snävt definierat. Vid t.ex. stigande vatten är det snarast

fråga om förlopp som måste hanteras redan innan det inträffar en faktisk

extraordinär händelse. Begreppet bör därför utvidgas till extraordinära

händelser eller förhållanden. Malmö kommun anför att förutsättningen att

störningen skall vara svår att förutse rimmar illa med kravet på att man skall

analysera risker och hot i sitt närområde, vilket per definition skulle medföra

att de inte var tillämpliga vid en extraordinär händelse. En extraordinär

händelse kan vara förutsägbar men svår att förebygga eller förhindra.

Skälen för regeringens förslag

Extraordinära händelser i lagens mening

Med en extraordinär händelse avses en sådan händelse som avviker från det

normala, innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig

störning i viktiga samhällsfunktioner och kräver skyndsamma insatser av kommunen

eller landstinget. Det handlar om händelser där någon eller flera viktiga

samhällsfunktioner som kommuner och landsting ansvar för hotas på ett omfattande

sätt. Det kan exempelvis vara hot mot sjukvårdsverksamheten,

energiförsörjningen, vatten- och avloppsnätet eller vägnätet.

Tillämpningen av lagen aktualiseras vid större olyckshändelser som hotar liv,

hälsa, miljö eller egendom. Typiska händelser som avses är väderrelaterade

händelser av större omfattning, som t.ex. större översvämningar, ras som en

följd av längre tids nederbörd och omfattande snöoväder. En större skogsbrand,

som hotar bebyggelse eller liknande, och som kräver betydande insatser utöver

räddningstjänsten, är ytterligare exempel på en extraordinär händelse. Normalt

är dock inte enstaka bränder tänkta att omfattas av den föreslagna lagen.

Det som särskiljer extraordinära händelser från andra händelser är de

extraordinära händelsernas stora omfattning och att händelseförloppet är snabbt

och svårt att överblicka och därmed kräver snabba beslut av de kommunala

organen. Det är alltså händelser som ställer speciella krav på den kommunala

organisationen.

Händelser som avviker från det normala

För att lagen skall aktualiseras krävs också att händelsen avviker från det

normala. Växlingar i väderleken, större olyckor m.m. kan påverka och störa

kommunens eller landstingets verksamhet. Flertalet störningar av mer normal

omfattning skall dock kunna hanteras inom ramen för annan lagstiftning. De

flesta händelser, även om de är störande och kommer plötsligt, bör enligt

regeringens mening inte betraktas som extraordinära händelser.

Vad som kan ses som normalt måste avgöras utifrån en helhetsbedömning i det

enskilda fallet. Exempelvis torde mycket omfattande snöfall och sträng kyla

uppfattas som mer normalt i de norra delarna av Sverige än i de södra.

Utredaren har anfört att kravet på att händelsen skall avvika från det normala

innebär att händelsen skall vara svår att förutse. Detta har kritiserats av

flera remissinstanser. De menar att det rimmar illa med kravet på att man skall

analysera risker och hot i sitt närområde. Ett hot man lokalt har föreberett sig

mot är per definition inte oförutsägbart och skulle därför inte kunna utgöra en

extraordinär händelse. En extraordinär händelse kan, enligt remissinstanserna

vara förutsägbar, men svår att förebygga eller förhindra. Regeringen instämmer i

att en extraordinär händelse i sig inte behöver vara oförutsägbar. Det som dock

särskiljer extraordinära händelser från andra händelser är de extraordinära

händelsernas stora omfattning och att händelseförloppet är snabbt och svårt att

överblicka och därmed kräver snabba beslut av de kommunala organen, i vart fall

i krisens inledningsskede. Det är enligt regeringens mening ur denna synvinkel

som kravet på avvikelser från det normala bör ses.

Händelser eller förhållanden

Flera remissinstanser har anfört att det inte är enstaka händelser som skapar de

behov som den föreslagna lagen skall täcka. Snarare kan det vara behov som

växer fram successivt. Det kan då ifrågasättas om inte lagen borde referera till

extraordinära "förhållanden" i stället för extraordinära "händelser".

Regeringen menar dock att den speciella organisation som lagen ger

förutsättningar för endast skall vara i funktion under en kris mera akuta skede.

Den normala organisationen skall så snart det är möjligt åter träda i funktion.

Att i lagen använda begreppet extraordinära förhållanden skulle kunna leda till

missuppfattningen att en aktivt verkande krisledningsnämnd skulle utgöra ett

mera permanent inslag i den kommunala organisationen.

Extraordinära händelser och svåra påfrestningar

Flera remissinstanser har anfört att begreppsterminologin vad gäller hanterandet

av fredstida nödsituationer är förvirrande från statsmakternas sida. Förutom

begreppet extraordinära händelser talas även om svåra påfrestningar på samhället

i fred. Remissinstanserna efterlyser en enhetlig terminologi. Regeringen vill

dock påpeka att med begreppet extraordinära händelser avses till övervägande del

något annat än med begreppet svåra påfrestningar på samhället i fred. Med en

svår påfrestning avses inte en enskild händelse i sig, exempelvis en olycka, ett

sabotage osv., utan ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera händelser

utvecklar sig och eskalerar till att omfatta flera delar av samhället. Svåra

påfrestningar kan sägas utgöra olika slag av extrema situationer med låg

sannolikhet som skiljer sig i sak. Tillståndet är av sådan omfattning att det

uppstår allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller hotar

grundläggande värden av olika slag i samhället och kräver att insatser från

flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationen

och därmed begränsa konsekvenserna.

Med begreppet extraordinär händelse avses händelser av mindre geografisk

omfattning, där en kommun eller ett landsting, eller ett par grannkommuner, har

drabbats av en kris. Det är händelser som ligger mellan normaltillstånd och höjd

beredskap. En extraordinär händelse kan undantagsvis utgöra en svår påfrestning

på samhället i fred.

Regeringen har nyligen i propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (prop.

2001/02:158) redovisat ett planeringssystem för beredskapen vid svåra

påfrestningar på samhället i fred samt vid höjd beredskap. Regeringen har vidare

föreslagit att en ny myndighet med samordnande planeringsuppgifter vad avser

beredskapen vid svåra påfrestningar på samhället i fred och vid höjd beredskap

skall inrättas (Krisberedskapsmyndigheten). Förslagen i propositionen om

Samhällets säkerhet och beredskap berör dock inte frågan om hur kommuner och

landsting skall vara organiserade.

Vid höjd beredskap gäller annan lagstiftning

I 13 kap. 13 § regeringsformen föreskrivs att om riket befinner sig i krig eller

krigsfara utövas beslutanderätten i kommuner och landsting på sätt som regleras

i lag. Av lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

framgår att kommunstyrelsen i sådana situationer kan överta fullmäktiges

uppgifter. Vid höjd beredskap skall också kommunstyrelsen, enligt lagen om

civilt försvar, ansvara för ledningen av den del av det civila försvaret som

kommunen skall bedriva. Vid höjd beredskap finns alltså särskilda regler om den

kommunala organisationen.

6.3 Utökat krav på krisplanering

Regeringens förslag: Kommuner och landsting skall fastställa en plan som skall

omfatta verksamheten i hela kommunen eller landstinget vid en extraordinär

händelse. En plan skall antas varje ny mandatperiod.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget.

Statens räddningsverk anför att förslaget på obligatorisk planering understryker

behovet av att utveckla samordningen och helhetssynen inom områdena skydd mot

olyckor, åtgärder vid extraordinära händelser och civilt försvar. Överstyrelsen

för civil beredskap anför att en plan bör antas minst en gång per mandatperiod.

Trelleborgs kommun anger att det bör gälla enhetliga tidsintervaller för

riskanalyser i fred och vid höjd beredskap. Länsstyrelsen i Norrbottens län

betonar vikten av risk- och sårbarhetsanalyser. Lomma kommun förordar att det i

lagen antingen görs en hänvisning till 6 kap. 7 § kommunallagen eller skrivs in

ett uttryckligt krav på att nämnderna skall upprätta risk- och

sårbarhetsanalyser. Göteborgs kommun anför att nämndvisa risk- och

sårbarhetsanalyser i större kommuner, som sedan skall ligga till grund för en

plan, riskerar att skapa en omfattande beslutshantering som inte ger något

tillskott till verksamhetens kvalitet. Flera remissinstanser däribland Svenska

Kommunförbundet anför att ekonomisk kompensation krävs för de merkostnader

förslaget innebär för den kommunala sektorn.

Skälen för regeringens förslag

Krav på planering för extraordinära händelser

Kommuner och landsting har i dag ingen uttrycklig skyldighet att planera för hur

de skall möta extraordinära händelser. För att kommuner och landsting på ett

effektivare sätt skall kunna hantera extraordinära händelser föreslår regeringen

att det skall införas en skyldighet att planera för sådana händelser och

fastställa en plan varje mandatperiod.

Enligt 6 kap. 7 § kommunallagen gäller att nämnderna var och en inom sitt område

skall se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som

fullmäktige har bestämt. I varje nämnds verksamhetsansvar ligger därför ett

ansvar för att företa någon form av risk- och sårbarhetsanalys som visar risken

för att en extraordinär händelse inom nämndens område skall inträffa. Sådana

analyser kan utgöra ett viktigt underlag för den plan som kommunen eller

landstinget skall fastställa och som skall omfatta hela verksamheten i kommunen

eller landstinget.

Utgångspunkten för planeringen är att kommunen och landstinget skall ha en

helhetssyn på sin organisation. Det innebär bl.a. att en kommuns eller ett

landstings hel- eller delägda företag skall ingå i planeringen. Exempelvis torde

både kommunala energiföretag och bostadsföretag kunna komma att beröras av en

extraordinär händelse. Entreprenörer anlitas i relativt stor utsträckning både

av kommuner och av landsting. Inom sjukvården är detta vanligt förekommande,

liksom hos kommunerna när det gäller t.ex. barnomsorg och äldreboende. De

privata entreprenörernas eventuella roll vid extraordinär händelser bör därför

innefattas i planen. Förhållandet mellan kommunen och landstinget å ena sidan

och privata aktörer, entreprenörer, kommunala och landstingskommunala företag å

den andra sidan är privaträttsligt reglerat. Den roll som dessa aktörer skall ha

vid en extraordinär händelse måste därför regleras i avtal.

Samverkan med andra potentiellt berörda aktörer bör beaktas i planen. Tänkbara

samarbetspartners är närliggande kommuner och landsting, statliga myndigheter

såsom Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, länsstyrelserna och polisen. Det är

väsentligt att kommunen och landstinget upprättar goda kontakter och

informationskanaler till externa aktörer så att samarbetet, när en extraordinär

händelse väl har inträffat, kan komma igång utan onödig tidsförlust.

För att kunna bemästra en extraordinär händelse är det viktigt att

organisationen regelbundet övar. De olika delarna av organisationen behöver

samordnas och rutiner av praktisk och handfast natur upparbetas och övas. De

kommuner som genomfört regelbundna övningar har hanterat de extraordinära

händelser som uppstått på ett förtjänstfullt sätt. Det har lett till att

åtgärder kunnat vidtas utan onödig tidsutdräkt.

Räddningstjänstlagsutredningen har i betänkandet Reformerad

räddningstjänstlagstiftning (SOU 2002:10) föreslagit förändringar av kommuners

planeringsskyldighet enligt räddningstjänstlagen. Enligt förslaget skall varje

kommun ha ett förebyggande program som skall redovisa kommunens målsättning för

förebyggande åtgärder samt de risker för olyckshändelser som finns i kommunen

och som kan leda till räddningsinsatser. Förslaget bygger på att varje kommun

skall skapa en riskbild, vilken utgör underlag för det kommunala

handlingsprogrammet. Utredningens förslag bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

6.4 Krav på särskilda krisledningsorgan

Regeringens förslag: I kommuner och landsting skall det finnas en nämnd för att

fullgöra uppgifter under extraordinära händelser (krisledningsnämnd).

Krisledningsnämnden får överta verksamhetsområden eller delar därav från andra

nämnder. Ordföranden eller, vid förfall för honom eller henne, vice ordföranden

skall kunna inkalla krisledningsnämnden. Ordföranden eller, vid förfall för

honom eller henne, vice ordföranden får också rätt att fatta brådskande beslut

till dess att krisledningsnämnden träder i funktion. Krisledningsnämndens beslut

skall anmälas till fullmäktige. Fullmäktige kan besluta att

krisledningsnämndens verksamhet skall upphöra.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget.

Flera remissinstanser däribland Överstyrelsen för civil beredskap anför att bara

kommunstyrelsen kan ha uppgiften att fungera som krisledningsnämnd.

Statskontoret avstyrker ett lagkrav på krisledningsnämnd. Gävle kommun ser ett

problem med olika lagstiftningsstrukturer för fred och höjd beredskap. I ett

längre perspektiv bör enligt kommunen, en samordning ske med lagen (1988:97) om

förfarandet hos kommuner, förvaltningsmyndigheter och domstolarna under krig och

krigsfara m.m. Svenska Kommunförbundet anför att det av lagen bör framgå att

kommunen eller landstinget själv kan välja vilken nämnd som kan vara

krisledningsnämnd. Kävlinge kommun anför att det olämpligt att i lag slå fast

vem som skall ha rätt att inkalla nämnden. Detta borde överlåtas till nämnden

att avgöra.

Skälen för regeringens förslag

En krisledningsnämnd skall finnas

Flertalet extraordinära händelser som inträffat under senare år har kunnat

hanteras av den normala kommunala organisationen. De mest framträdande

organisatoriska behovet har legat i att samordna övriga nämnders insatser samt

hantera det interna och externa informationsflödet. Dessa uppgifter kan i

allmänhet fullgöras utan rättsligt övertagande av beslutanderätt och

verksamhetsansvar från andra nämnder. I vissa fall kan dock en centralisering av

beslutanderätten vara nödvändig för att möjliggöra ett snabbt och enkelt

beslutsfattande. Någon sådan möjlighet finns dock inte i dag. Regeringen

föreslår därför att det i varje kommun eller landsting skall finnas en nämnd för

att fullgöra uppgifter under extraordinära händelser. En sådan nämnd benämns i

förslaget krisledningsnämnd.

Ett stort antal remissinstanser anser att styrelsen i kommuner och landsting bör

utgöra krisledningsnämnd. Om styrelsen utgör krisledningsnämnd uppnås

samstämmighet med lagen om civilt försvar och lagen om förfarandet hos

kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara

m.m. Regeringen anser att det framstår som naturligt att i de flesta fall låta

kommunstyrelsen utgöra krisledningsnämnd för att uppnå en samordning med dessa

regelverk. Det kan dock finnas behov av att låta någon annan nämnd utgöra

krisledningsnämnd eller inrätta en separat nämnd för uppgiften. Lagstiftningen

bör därför vara flexibel och lämna utrymme för lokala lösningar. Det föreskrivs

därför ingen utrycklig skyldighet för kommuner och landsting att låta

kommunstyrelsen utgöra krisledningsnämnd.

Krisledningsnämndens uppgifter framgår av reglementet

Det är enligt 6 kap. 32 § kommunallagen fullmäktige som fastställer reglemente

för nämnder. Av reglementet framgår vilka uppgifter en nämnd har. Reglementet

för krisledningsnämnden skall ange vilka verksamhetsområden den får ta över från

andra nämnder. Krisledningsnämnden skall överta verksamhetsområden endast i den

omfattning som är nödvändig med hänsyn till den extraordinära händelsens

omfattning och art.

Vilken typ av beslutanderätt och verksamhetsansvar som överflyttas till

krisledningsnämnden beror således på vilken analys som kommunen eller

landstinget gör av framtida extraordinära händelser. Det kan exempelvis röra sig

om uppgifter inom socialtjänsten eller rätt att använda vissa nämnders lokaler

för evakuerade medborgare. Kommuner och landsting avgör själva inom lagens

allmänna ram vilka befogenheter som kan överlämnas till krisledningsnämnden. Det

är i dessa fall viktigt att både beakta behovet av att nämndens mandat inte i

förhand begränsas på ett sätt som medför effektivitetsproblem i en

krissituation, samtidigt som mandatet inte får bli så vitt att det kan

ifrågasättas ur demokratisk synvinkel.

Om det är möjligt bör krisledningsnämnden samråda med berörd nämnd innan beslut

fattas. I vissa fall kan skyndsamhet vara av största vikt varför samråd inte är

möjligt. Det är emellertid väsentligt att den nämnd som fråntas

verksamhetsområden eller delar därav skyndsamt informeras om detta.

Den normala organisationen bör ta vid så snart det är möjligt. De uppgifter som

krisledningsnämnden har övertagit från andra nämnder föreslås därför återgå så

snart förhållandena medger det.

Ordföranden ges rätt att fatta beslut om när en extraordinär händelse föreligger

Tillskapande av ett krisledningsorgan löser emellertid inte alla problem som kan

uppkomma vid en extraordinär händelse. Inte sällan uppstår sådana händelser

utanför normal kontorstid. Det kan i ett sådant läge vara omöjligt att invänta

att krisledningsnämnden kan samlas och sammanträda för att avgöra att en

extraordinär händelse föreligger. Mot bakgrund av att nämnden föreslås få

omfattande beslutsbefogenheter och den generella vikten av förutsebarhet anser

regeringen att det av lagen tydligt bör framgå vem som har rätt att låta nämnden

träda i funktion. Därför föreslår regeringen att denna befogenhet ges

ordföranden. Vice ordföranden ges också motsvarande befogenheter om ordföranden

har förhinder.

Ordföranden ges rätt att utan delegering från nämnden fatta brådskande beslut

I 6 kap. 36 § kommunallagen regleras delegation av brådskande ärenden. Sådana

ärenden, som inte kan avvakta nämndens avgörande, kan efter beslut av nämnden

delegeras till ordföranden eller annan ledamot av nämnden. Denna delegationsrätt

är inte beroende av ärendets sakinnehåll. Avsikten är att tillgodose det behov

av skyndsam handläggning som ibland kan föreligga. Befogenheten för ordföranden

att fatta beslut på nämndens vägnar förutsätter dock att nämnden i förväg har

fattat ett beslut om detta.

I en krisledningsnämnd föreslår regeringen att ordförande skall få rätt att

fatta brådskande beslut utan att nämnden i förväg i reglemente ger ordförande

denna befogenhet. Vice ordföranden föreslås få motsvarande befogenhet vid

ordförandens förfall. Befogenheten att fatta brådskande beslut upphör dock då

nämnden hunnit samlas och sammanträda. Redan fattade beslut skall då anmälas

till nämnden.

Anmälan av krisledningsnämndens beslut skall ske till fullmäktige

Om fullmäktige delegerat en uppgift till en nämnd skall nämnden enligt 3 kap. 15

§ kommunallagen till fullmäktige redovisa hur nämnden fullgjort uppdraget. En

sådan rapporteringsskyldighet föreslås också åläggas krisledningsnämnden. Syftet

med detta är att fullmäktige skall få information om krisledningsnämndens

aktivitet och om krisens förlopp. På detta sätt får fullmäktige möjlighet att

utöva viss tillsyn över krisledningsnämnden. Detta är viktigt ur

kommunaldemokratisk synvinkel och en förutsättning för krisledningsnämndens

legitimitet. Det är fullmäktige som får avgöra omfattningen och formen för denna

återrapportering.

Fullmäktige kan besluta att krisledningsnämndens verksamhet skall upphöra

En krisledningsnämnd ges vid extraordinära händelser stora befogenheter. För att

skapa en yttersta spärr mot att nämnden missbrukar sina befogenheter föreslås

att fullmäktige skall kunna besluta att nämndens verksamhet skall upphöra.

Fullmäktige kan också besluta att krisledningsnämndens verksamhet skall upphöra

därför att fullmäktige bedömer att förhållandena är sådana att nämndens

uppgifter bör återgå till de ordinarie nämnderna. Den normala organisationen tar

således över vid ett sådant beslut.

Krisledningsnämndens beslut kan överklagas

Krisledningsnämndens beslut att överta verksamhetsansvar och beslutskompetens

kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen. En sådan prövning kan innefatta

frågan om en extraordinär händelse är för handen. Andra beslut som nämnden

fattar överklagas genom förvaltningsbesvär eller laglighetsprövning enligt

bestämmelser i den aktuella lagstiftningen.

6.5 Samarbete över kommun- och landstingsgränser vid en extraordinär händelse

Regeringens förslag: Kommuner och landsting får på begäran bistå annan kommun

eller annat landsting som drabbats av en extraordinär händelse. Om ett sådant

bistånd har lämnats skall kommunen eller landstinget ha rätt till skälig

ersättning av den andra kommunen eller det andra landstinget.

Kommuner och landsting får bistå annan kommun eller annat landsting som drabbats

av en extraordinär händelse med hälso- och sjukvårdsresurser. Vid sådant

bistånd skall personer som mottages från annan kommun eller annat landsting

omfattas av kommunens och landstingets skyldigheter enligt denna lag.

När en enskild persons vistelse i en kommun är föranledd av extraordinära

händelser har vistelsekommunen rätt till ersättning från den drabbade kommunen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslagen.

Socialstyrelsen tillstyrker ändringen i hälso- och sjukvårdslagen och anför att

ändringen ger ett tydligare stöd för tillsyn. Trelleborgs kommun anger att vad

som skall ses som skälig ersättning måste förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Rättsliga hinder för bistånd undanröjs

Vid flera av de extraordinära händelser som inträffat har kringliggande kommuner

bistått en drabbad kommun med resurser inom exempelvis räddningstjänst eller

socialtjänst. Även landsting har bistått en drabbad kommun eller ett drabbat

landsting med hälso- och sjukvårdsresurser. Sådant samarbete över kommun- och

landstingsgränser har ibland varit en förutsättning för att den uppkomna

situationen skall kunna bemästras.

De rättsliga förutsättningarna för gränsöverskridande samarbete har redovisats i

avsnitt 4.5. Den principiella utgångspunkten är både i kommunallagen och hälso-

och sjukvårdslagen att en kommuns och ett landstings verksamhet skall bedrivas

i det egna medlemskollektivets intresse. Det är därför nödvändigt att undantag

görs från lokaliseringsprincipen så att det blir möjligt att lämna bistånd även

till icke-kommunmedlemmar. Det föreslås således att kommuner och landsting ges

rätt att ge bistånd i viss utsträckning till annan än kommunmedlem vid en

extraordinär händelse.

Den föreslagna utvidgningen av lokaliseringsprincipen ger en vidgad möjlighet

till samarbete över kommun- och landstingsgränser. Den skapar också

förutsättningar för planeringen vid en eventuell extraordinär händelse.

Härigenom och genom de rättsliga former för samarbete som redan finns, såsom

gemensamma nämnder, sjukvårdsregioner, kommunalförbund, privaträttsliga avtal

m.m., kan kommuner och landsting bygga upp en organisation och beredskap för

extraordinära händelser.

Vilken typ av bistånd som avses

Vid en extraordinär händelse är det svårt att förutse vilket slags bistånd som

behövs till en drabbad kommun eller ett drabbat landsting. Det kan röra sig om

att ställa de egna resurserna till förfogande, såsom räddningstjänst,

socialtjänst m.m. Även att upplåta lokaler för omhändertagande av nödställda kan

vara nödvändigt. Kommunernas och landstingens biståndsinsatser måste emellertid

alltid ligga inom den kommunala kompetensen. En kommun kan alltså inte köpa in

specialistläkarresurser men väl upplåta ett äldreboende åt ett landsting som

behöver fler sängplatser. Ett landsting kan t.ex. låta enskilda bo gratis på ett

patienthotell eller stötta en kommun som på grund av krisen inte klarar av

hemsjukvården.

Bistånd i form av hälso- och sjukvård

Utgångspunkten i hälso- och sjukvårdslagen är att sjukvårdsverksamheten skall

bedrivas till nytta för det egna medlemskollektivet. Det bör enligt regeringen

göras möjligt för kommun och landsting att ställa hälso- och sjukvårdsresurser

till förfogande för annan kommun eller annat landsting som drabbats av en

extraordinär händelse. Om en situation skulle uppstå där det exempelvis blir

nödvändigt att skriva ut egna patienter från ett sjukhus för att bereda plats

för akut vårdbehövande från ett annat landsting skapas härmed en rättsligt grund

för ett sådant beslut. Krishanteringsresurser får dock inte mer permanent

användas till men för de egna medlemmarnas behov. Huvudregeln föreslås även

fortsättningsvis vara att kommunens och landstingets egna medlemmar i första

hand skall ha nytta av verksamheten.

Vissa landsting har särskilda specialistresurser, som t.ex. de

brännskadekliniker som finns på några sjukhus i landet. Av tradition biträder

dessutom landstingen varandra. Enligt riksavtalet för hälso- och sjukvård skall

den som vistas utanför hemlandstinget och blir i akut behov av sjukvård beredas

sådan vård i vistelselandstinget på hemlandstingets bekostnad. Därtill kommer

att samtliga landsting har beslutat om utökade valmöjligheter för patienter att

få planerad vård i annat landsting än hemlandstinget. Det föreslås därför ingen

geografisk begränsning av rätten att bistå en drabbad kommun eller landsting.

Kommunen eller landstinget föreslås få rätt till skälig ersättning av den andra

kommunen eller landstinget för sina kostnader.

Ersättning för hjälp till annan kommun

Enligt 2 kap 2 § socialtjänstlagen (2001:453) har varje kommun ett ansvar för

att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Biståndet vid en extraordinär händelse kan utgöras av att en kommun på begäran

av en annan kommun ordnar ett tillfälligt boende åt personer som har varit

tvungna att evakueras från den andra kommunen. Vid ett utdraget krisförlopp

riskerar en vistelsekommun att drabbas av kostnader för en sådan hjälp. Det är

inte rimligt att den tillfälliga vistelsekommunen skall åsamkas denna kostnad.

Det kan övervägas om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen skall sättas ur kraft

när en kommun tar emot enskilda på grund av en kommun har drabbats av en

extraordinär händelse och begärt hjälp från den andra kommunen. Enligt

regeringens mening skulle detta dock innebära ett alltför stort ingrepp i de

rättigheter som socialtjänstlagen garanterar. Därför föreslås att när en

enskilds vistelse i en kommun är föranledd av extraordinära förhållanden, skall

den tillfälliga vistelsekommunen ha rätt till skälig ersättning från den kommun

som drabbats av den extraordinära händelsen.

6.6 Bistånd till enskilda som drabbas av extraordinär händelse

Regeringens förslag: Kommuner och landsting får i samband med extraordinära

händelser lämna begränsat ekonomiskt stöd till en enskild som drabbats av

händelsen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget.

Kävlinge kommun anger att det av lagen tydligare bör framgå att stödåtgärder i

efterhand inte kan komma i fråga. Borlänge kommun anför att huvudregeln även

fortsättningsvis bör vara att stöd till enskild inte är tillåtet.

Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten i kommunallagen är att stöd till

kommunmedlemmar inte är tillåtet utan särskilt lagstöd. Vid en extraordinär

händelse kan det dock finnas ett behov av att kunna ge en enskild, såväl

kommunmedlemmar som andra som vistas i kommunen, visst stöd. Det föreslås därför

att det skall bli möjligt att lämna sådant stöd. Exempelvis kan det handla om

att ge tillgång till kommunikationsmedel, t.ex. taxi, eller möjlighet att

använda mobiltelefoner i ett akut krisläge då sedvanlig behovsprövning enligt

socialtjänstlagen inte kan avvaktas. Stöd kan på detta sätt också utgå till

personer som annars inte är berättigade till bistånd enligt socialtjänstlagen.

Stöd är endast avsett att vara möjligt att lämna under den extraordinära

händelsen. Reparativa stödåtgärder i efterhand omfattas således inte av

förslaget. Ersättning för skador orsakade av extraordinära händelser är i första

hand försäkringsfrågor som skall lösas på privaträttslig väg.

Det är inte möjligt att exakt förutse i vilka situationer som det skall vara

möjligt att ge stöd. Någon ytterligare precisering av lagtexten bör därför inte

ske. Det är en uppgift för domstolarna att klarlägga den exakta gränsdragningen.

Förslaget innebär en möjlighet för kommuner och landsting att frivilligt stödja

enskilda. Det är således inte fråga om en rättighet för drabbade enskilda.

Omfattningen av ett kommunalt stöd kan kommas att prövas av domstol genom

laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen.

7 Konsekvenser av förslagen

Ekonomiska konsekvenser

Förslaget innebär en skyldighet för kommuner och landsting att fastställa en

plan för hur extraordinära händelser skall hanteras och ha en särskild

organisation för beslutsfattandet. Detta är en ny uppgift för kommunerna vilket

torde kunna medföra vissa kostnader. Kommuner är i dag skyldiga att enligt

räddningstjänstlagen upprätta en räddningstjänstplan och enligt lagen om civilt

försvar är kommuner och landsting skyldiga att vidta de beredskapsförberedelser

som behövs för deras respektive verksamhet under höjd beredskap. Det finns

därför möjlighet att samordna planeringen för extraordinära händelser med denna

planering. Det är svårt att göra någon exakt beräkning av den tillkommande

kostnaden för planeringen av extraordinära händelser. Kostnaderna torde också

variera mellan kommunerna. Den totala tillkommande kostnaden bedöms dock på sikt

bli begränsad och vara hänförlig till i huvudsak sådan planering, övning m.m.

som hör till hanteringen av svåra påfrestningar på samhället i fred.

Kommunerna får i dag viss ersättning för sin skyldighet att planera för höjd

beredskap. Regeringen har i propositionen 2001/02:158 Samhällets säkerhet och

beredskap aviserat att de anslag som i dag anvisas för höjd beredskap också

skall kunna användas för insatser som stärker samhällets beredskap mot svåra

påfrestningar och som väsentligen ökar förmågan under höjd beredskap. Att stötta

områdesansvaret på lokal och regional nivå hör till de åtgärder som syftar till

att ge samhället erforderlig krishanteringsförmåga för att klara såväl svåra

påfrestningar på samhället i fred som höjd beredskap. Utgifterna för såväl

länsstyrelsebidrag som kommunbidrag samt landstingsbidrag för svåra

påfrestningar på samhället i fred samt höjd beredskap avseende

krishanteringsförmåga kommer därmed enligt regeringen att öka inom ramen för

utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet.

I propositionen aviserades vidare att man avsåg förhandla med Svenska

Kommunförbundet om ersättning till kommunerna för planering av verksamheten vid

höjd beredskap med hänsyn till att den regionala mål- och riskanalysen skall ses

över, samt för planeringen av hanteringen av extraordinära händelser när dessa

är så omfattande att de kan anses vara en svår påfrestning på samhället i fred.

I propositionen anfördes att förhandlingen skulle beakta förslagen från

Utredningen om kommuners och landstings beslutsfattande vid extraordinära

fredstida händelser i samhället och ske i enlighet med den kommunala

finansieringsprincipen. Regeringen avser att initiera en sådan förhandling med

Svenska Kommunförbundet under hösten 2002.

Landstingen har enligt förslag i propositionen Samhällets säkerhet och

beredskap, fått utökade krav på planering för katastrofmedicinsk beredskap.

Socialstyrelsen har givits i uppdrag att i samråd med Landstingsförbundet utreda

landstingens eventuella merkostnader för denna planering. Regeringen gör

bedömningen att landstingens planering för extraordinära händelser främst kan

ses som en del av detta arbete. Regeringen utgår därför ifrån att

Socialstyrelsen i sitt uppdrag även beaktar frågan om planering för

extraordinära händelser.

Konsekvenser för de små företagen

Enligt regeringens förslag skall kommuner och landsting i sin planering beakta

behovet av att använda externa entreprenörer vid extraordinära händelser. Detta

innebär dock inget åliggande för entreprenörer eller någon ny lagstiftning som

dessa skall beakta i sin verksamhet. Förslaget innebär därför ingen påverkan på

de små företagen.

8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2003. Förslaget kräver inga

övergångsbestämmelser.

9 Författningskommentar

9.1 Förslaget till lag om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och

landsting

1 § Denna lag reglerar kommuners och landstings organisation och befogenheter

vid extraordinära händelser i fredstid.

Med extraordinär händelse avses en sådan händelse som avviker från det normala,

innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning

i viktiga samhällsfunktioner och kräver skyndsamma insatser av en kommun eller

ett landsting.

Vid höjd beredskap skall i stället lagen (1988:97) om förfarandet hos

kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara

m.m. och lagen (1994:1720) om civilt försvar tillämpas.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.2.

I andra stycket definieras i vilka situationer en extraordinär händelse skall

anses föreligga.

Av tredje stycket framgår att lagen inte skall tillämpas vid höjd beredskap.

Sådana situationer är särskilt reglerade i de lagar som anges i bestämmelsen.

2 § Kommuner och landsting skall för varje ny mandatperiod fastställa en plan

för hur de skall hantera extraordinära händelser.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.3.

Av bestämmelsen framgår att kommunen och landstinget har en skyldighet att

fastställa en plan för hur extraordinära händelser skall hanteras i kommunen

eller landstinget. Planen skall antas en gång per mandatperiod. I 3 kap. 9 §

kommunallagen (1991:900) anges att det är fullmäktige som skall anta mål och

riktlinjer för verksamheten. Av bestämmelsen följer att planen skall antas av

fullmäktige.

Det är lämpligt att planen baseras på nämndvisa risk- och sårbarhetsanalyser.

Analysen bör omfatta både kommunens eller landstingets egna verksamheter och

sådan verksamhet som bedrivs av hel- eller delägda kommunala företag som kan

komma att beröras av en extraordinär händelse.

I de fall kommunal verksamhet har lagts ut på entreprenad måste kommunen eller

landstinget i planen beakta behovet av att använda entreprenören vid

extraordinära händelser. Om privata aktörer bedöms ha en uppgift att fylla vid

en extraordinär händelse får detta regleras genom avtal. Detta bör beaktas vid

upphandlingar inom de ramar som följer av lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling.

3 § I kommuner och landsting skall det finnas en nämnd för att fullgöra

uppgifter under extraordinära händelser (krisledningsnämnd). Närmare

bestämmelser om krisledningsnämnden finns i denna lag. I övrigt tillämpas

kommunallagens (1991:900) bestämmelser.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.

I bestämmelsen anges att kommunerna och landstingen är skyldiga att inrätta en

nämnd för att hantera uppgifter under en extraordinär händelse. Av 3 kap 9 §

kommunallagen (1991:900) följer att det är fullmäktige som beslutar om

nämndernas organisation. I stället för att inrätta en särskild nämnd för

ändamålet kan fullmäktige besluta att kommun- eller landstingsstyrelsen skall

utgöra krisledningsnämnd.

I lagen används begreppet krisledningsnämnd men det står kommunerna och

landstingen fritt att kalla sitt krisledningsorgan något annat eller, om ett

krisledningsorgan redan finns i kommunen eller landstinget, bibehålla det

inarbetade namnet.

Särskilda regler för krisledningsnämnden finns i denna lag. I övrigt gäller

kommunallagens bestämmelser, exempelvis vad gäller krav på beslutförhet,

protokollföring m.m. Av 6 kap. 32 § kommunallagen följer att fullmäktige i ett

reglemente skall utfärda närmare regler om nämndernas verksamhet och

arbetsformer. Krisledningsnämnden kan i likhet med andra nämnder ges

befogenheter inom kommuner och landstings allmänna kompetensområde enligt 2 kap.

kommunallagen eller enligt vad som följer av specialförfattningar.

Krisledningsnämnden skall också i likhet med andra nämnder granskas av

revisorerna. Även bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen, som innebär en

spärr mot att en och samma nämnd hanterar svårförenliga uppgifter, omfattar

krisledningsnämnden.

Krisledningsnämnden träder i funktion först i samband med den extraordinära

händelsen. Planeringen inför en extraordinär händelse är en uppgift för den

normala organisationen.

4 § Ordföranden i krisledningsnämnden eller, om han eller hon har förhinder,

vice ordföranden bedömer när en extraordinär händelse medför att nämnden skall

träda i funktion.

Ordföranden eller, om han eller hon har förhinder, vice ordföranden får besluta

på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte

kan avvaktas. Sådana beslut skall därefter snarast anmälas till nämnden.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.

I första stycket anges vem som kan besluta att krisledningsnämnden träder i

funktion. När ordföranden bedömer att en extraordinär händelse inträffat får han

eller hon besluta att krisledningsnämnden skall aktiveras. Om ordföranden har

förfall får vice ordföranden fatta detta beslut. När nämnden aktiverats sker

beslutsfattande enligt kommunallagen och de föreskrifter i övrigt som gäller för

nämnden.

Av andra stycket följer att ordföranden, eller vice ordföranden, får rätt att

fatta beslut och vidta övriga förvaltningsuppgifter för nämndens räkning om

nämndens sammanträde och beslutsfattande i sedvanlig ordning inte kan avvaktas.

I motsats till vad som gäller enligt 6 kap. 36 § kommunallagen (1991:900) krävs

inte att nämnden i förväg ger ordförande eller vice ordförande denna befogenhet.

Befogenheten att fatta brådskande beslut upphör dock så snart nämnden

sammanträtt. De beslut som nämndens ordföranden eller vice ordföranden redan

fattat skall anmälas till nämnden.

5 § Krisledningsnämnden får fatta beslut om att överta hela eller delar av

verksamhetsområden från övriga nämnder i kommunen eller landstinget i den

utsträckning som är nödvändig med hänsyn till den extraordinära händelsens art

och omfattning.

När förhållandena medger det skall krisledningsnämnden besluta att de uppgifter

som nämnden har övertagit från andra nämnder skall återgå till ordinarie nämnd.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.

Paragrafens första stycke innebär att krisledningsnämnden får överta uppgifter

inom olika verksamhetsområden från andra nämnder inom de ramar som fullmäktige

har beslutat. Med begreppet verksamhetsområde avses i likhet med 3 kap. 4 §

kommunallagen (1991:900) både nämndernas geografiska område och de sakområden de

skall ansvara för. Om en krisledningsnämnd övertar ett verksamhetsområde eller

del därav följer därför automatiskt nämndens beslutanderätt och det

verksamhetsansvar som hör till området.

Vilka verksamhetsområden som övertas måste bedömas med utgångspunkt i den

konkreta situationen. Det kan dock aldrig bli aktuellt att överta exempelvis

kommun- eller landstingsstyrelsens långsiktiga ansvar att bereda budget.

Av andra stycket framgår att när situationen är sådan att det inte längre finns

behov av att viss kompetens finns samlad inom krisledningsnämnden skall nämnden

besluta att verksamhetsområdet skall återgå till den ordinarie nämnden. Detta

bör ske så snart det är möjligt med hänsyn till den extraordinära händelsens art

och omfattning.

6 § Krisledningsnämndens beslut skall anmälas vid närmast följande

fullmäktigesammanträde. Fullmäktige beslutar om omfattningen av redovisningen

och formerna för denna.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.

Bestämmelsen innebär en skyldighet för krisledningsnämnden att kontinuerligt

anmäla sina beslut till fullmäktige på motsvarande sätt som gäller när

fullmäktige delegerat en uppgift till en nämnd enligt 3 kap. 15 § kommunallagen

(1991:900). Det är fullmäktige som beslutar om omfattningen av redovisningen av

besluten och formerna för denna.

7 § Fullmäktige får besluta att krisledningsnämndens verksamhet skall upphöra.

Om fullmäktige fattar ett sådant beslut återgår de verksamhetsområden som

krisledningsnämnden har övertagit till ordinarie nämnd.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.4.

I bestämmelsen anges att fullmäktige får besluta att krisledningsnämndens

verksamhet skall upphöra. Detta kan ske när fullmäktige bedömer att det inte

längre föreligger en extraordinär händelse. Följden av ett sådant beslut är att

de verksamhetsområden som krisledningsnämnden har tagit över enligt 5 § återgår

till den sedvanliga nämnden.

8 § Kommuner och landsting får på begäran bistå andra kommuner och landsting som

drabbats av en extraordinär händelse. Om bistånd har lämnats har kommunen eller

landstinget rätt till skälig ersättning av den andra kommunen eller

landstinget.

När en enskild persons vistelse i en kommun är föranledd av en extraordinär

händelse, har vistelsekommunen rätt till ersättning från den kommun som drabbats

av den extraordinära händelsen.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.5.

Paragrafens första stycke innebär ett undantag från den s.k.

lokaliseringsprincipen vid en extraordinär händelse. Bestämmelsen gör det

möjligt för en kommun att stödja en annan kommun eller ett landsting. Ett

landsting ges även möjlighet att stödja ett annat landsting eller en kommun. Det

skall röra sig om åtgärder som faller inom de allmänna kompetensreglerna som

finns i 2 kap. kommunallagen eller den kommunala kompetens som följer av

specialförfattningar. En förutsättning för att få lämna bistånd är att detta

begärts av en annan kommun eller landsting.

En kommun eller landsting har rätt till skälig ersättning för lämnat bistånd.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 35 § räddningstjänstlagen (1986:1102).

Bedömningen av vad som kan ses som skäligt får lösas genom överenskommelse

mellan kommuner och landsting.

Enligt andra stycket ges en kommun, som mottagit en person från en drabbad

kommun t.ex. på grund av evakuering, rätt till ersättning från den drabbade

kommun. Bestämmelsen syftar främst på det fallet att vistelsekommunen varit

skyldig att utge bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453). Bestämmelsen utgör

ett undantag från bestämmelsen i 2 kap. 2 § socialtjänstlagen som innebär att

kommunen bär det ekonomiska ansvaret för dem som vistas i kommunen.

9 § Kommuner och landsting får under en extraordinär händelse lämna begränsat

ekonomiskt stöd till en enskild som drabbats av händelsen.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.6.

Paragrafen ger kommunen en möjlighet att stödja enskilda som drabbats av en

extraordinär händelse. Bestämmelsen ger endast utrymme för ett stöd av mer

begränsad ekonomisk omfattning. Det kan röra sig om att ge enskild tillgång till

kommunala kommunikationsmedel eller taxi, möjlighet att ringa samtal från

kommunala tjänstemäns mobiltelefoner m.m. i samband med en extraordinär

händelse. Stödet är endast avsett att vara möjligt att lämnas under den

extraordinära händelsen. Reparativa stödåtgärder i efterhand omfattas inte av

bestämmelsen. Den ger kommuner och landsting en möjlighet att lämna stöd men

innebär ingen rättighet för den enskilde att utkräva stöd.

10 § Bestämmelser om kommuners och landstings möjlighet att bistå annan kommun

eller annat landsting med hälso- och sjukvårdsresurser vid extraordinär händelse

finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Förslaget behandlas i avsnitt 6.5.

I bestämmelsen görs en hänvisning till den föreslagna ändringen i hälso- och

sjukvårdslagen.

9.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

4 a § Kommuner och landsting får på begäran ställa hälso- och sjukvårdsresurser

till förfogande för att bistå en annan kommun eller ett annat landsting som

drabbats av en sådan extraordinär händelse i fredstid som avses i lagen

(2002:000) om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting. Vid

sådant bistånd skall personer som tas emot från en annan kommun eller ett annat

landsting omfattas av kommunens och landstingets skyldigheter enligt denna lag.

Om bistånd har lämnats har kommunen eller landstinget rätt till skälig

ersättning av den kommun eller det landsting som drabbats av den extraordinära

händelsen.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.5.

Paragrafen är ny. Av första stycket framgår att kommuner och landsting får på

begäran ställa hälso- och sjukvårdsresurser till förfogande för annan kommun

eller landsting som drabbats av en extraordinär händelse. Bestämmelsen innebär

att även den som inte är medlem i en kommun eller landsting skall behandlas

enligt samma riktlinjer som den egna kommunens eller landstingets medlemmar. Det

leder till att sådana patienter skall behandlas på samma sätt som de egna

kommun- eller landstingsmedlemmarna och de som har störst behov av vård skall

prioriteras. Om en situation skulle uppstå där det blir nödvändigt att skriva ut

egna patienter från ett sjukhus för att bereda plats för akut vårdbehövande

från ett annat landsting skapas härmed en rättsligt grund för ett sådant beslut.

Av andra stycket framgår att om bistånd har lämnats har kommunen eller

landstinget rätt till skälig ersättning av den andra kommunen eller landstinget.

Bedömningen av vad som kan ses som skäligt får lösas genom överenskommelser

mellan kommuner och landsting.

9.3 Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)

1 kap.

3 § Föreskrifter om indelningsändringar finns i lagen (1979:411) om ändringar i

Sveriges indelning i kommuner och landsting.

Föreskrifter om den kommunala organisationen under krig och krigsfara finns i

lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Föreskrifter om kommuners och landstings organisation och befogenheter vid

extraordinära händelser i fredstid finns i lagen (2002:000) om extraordinära

händelser i fredstid hos kommuner och landsting.

I det nya tredje stycket görs en hänvisning till lagen om extraordinära

händelser i fredstid hos kommuner och landsting.

Sammanfattning av betänkandet Extraordinära händelser i kommuner och landsting

(SOU 2001:105)

Bakgrund

En rad extraordinära händelser har inträffat de senaste åren som ställt kommuner

och landsting inför särskilda utmaningar. Översvämningen i Arvika kommun,

tågolyckorna i Borlänge och Kävlinge med efterföljande evakueringar och

giftutsläppet vid Hallandsåsen i Båstads kommun är några exempel på sådana

händelser som har ställt mycket höga krav på kommunernas och landstingens

ledningsförmåga.

Många rapporter och utredningar har upprättats med anledning av ovan nämnda och

andra extraordinära händelser. Den erfarenhet som har vunnits är att kommunerna

har lyckats väl med sin krishantering. Emellertid kan den rättsliga grunden för

kommunernas agerande upplevas som otydlig och otillräcklig eller t.o.m. som ett

hinder. Det finns också exempel på extraordinära händelser där situationens

allvar har framtvingat beslutsfattande i direkt strid mot kommunallagens

bestämmelser.

De formella kraven på kommunens agerande är desamma oavsett om det råder ett

normalt tillstånd eller kris. Endast när det råder höjd beredskap finns

möjligheter att göra undantag från kommunallagens regler om kommuners och

landstings organisation och beslutsfattande. Kommunallagen bygger på att

verksamheten är uppdelad på ett flertal nämnder som sinsemellan är oberoende av

varandra. Det kan då bli svårt att samordna de olika nämndernas verksamhet,

vilket kan vara nödvändigt då snabba åtgärder måste vidtas och flera nämnders

verksamhet är berörda. Kommuner och landsting får heller inte bistå annan kommun

som drabbats av en extraordinär händelse, eftersom lokaliseringsprincipen i

kommunallagen och hälso- och sjukvårdslagen innebär att verksamheten skall vara

inriktad på det egna medlemskollektivet. Det finns således ett flertal punkter

där dagens lagstiftning behöver modifieras för att möjliggöra en effektiv,

rationell och rättsenlig hantering av extraordinära händelser i kommuner och

landsting.

Svenska Kommunförbundet har mot denna bakgrund i maj 1999 i en skrivelse till

regeringen begärt att den vidtar de lagändringar som behövs för att kommunernas

kompetens och befogenhet vid extraordinära händelser skall klarläggas.

Utredningen skall enligt sina direktiv göra en översyn och lämna förslag till de

lagändringar som behövs för kommunernas och landstingens organisation och

beslutsfattande vid extraordinära fredstida händelser. Frågan när en sådan

reglering får tillämpas och hur detta avgörs i varje fall skall också utredas. I

uppdraget har också ingått att överväga om det finns anledning att förtydliga

de regler som styr kommunernas och landstingens planering inför extraordinära

fredstida händelser och, om så är fallet, lämna förslag till

författningsändringar. Vidare har utredningen haft i uppdrag att se över om det

föreligger behov av att kommuner och landsting ges möjlighet att vid

extraordinära händelser lämna enskilda ekonomiskt stöd av mindre omfattning inom

områden som normalt inte täcks av civilrättsliga försäkringar.

Utredningens förslag

Utredningen lämnar förslag till en ny lag, Lag om förfarande, kompetens m.m. hos

kommuner och landsting vid extraordinära händelser i fredstid, som ger kommuner

och landsting särskilda befogenheter.

Kommun- eller landstingsfullmäktige skall inrätta ett krisledningsorgan, i

lagförslaget benämnt krisledningsnämnd. Denna nämnd, som kan vara kommun- eller

landstingsstyrelsen, träder i funktion när dess ordförande beslutar att

situationen är sådan att kommunen eller landstinget har drabbats av en

extraordinär händelse. Krisledningsnämnden får överta verksamhetsområden eller

delar därav från andra nämnder i den utsträckning som fullmäktige har beslutat i

reglementet för nämnden. Intill dess att nämnden har hunnit sammankallas får

ordföranden fatta de beslut och vidtaga de operativa åtgärder som är synnerligen

brådskande. Härigenom skapas de rättsliga förutsättningarna för en samordnad

ledning för hanterandet av den extraordinära händelsen.

Utredningen föreslår alltså att det är fullmäktige som ger kris-ledningsnämnden

dess mandat. Av förslaget följer också att kris-nämnden skall anmäla sina beslut

vid närmast följande fullmäktigesammanträde och kontinuerligt informera

fullmäktige om krisens förlopp. Vidare får fullmäktige rätt att besluta att

krisledningsnämndens verksamhet skall upphöra, varvid de uppgifter som

krisledningsnämnden må ha övertagit från andra nämnder återgår till dem. Syftet

härmed är att skapa en yttersta spärr mot att krisledningsnämndens ledamöter

missbrukar sina befogenheter.

Kommuner och landsting åläggs ett planeringsansvar för extraordinära händelser.

Fullmäktige skall minst en gång per mandatperiod fastställa en plan för hur

extraordinära händelser skall hanteras i kommunen eller landstinget.

Planeringsskyldigheten anknyter till nämndernas verksamhetsansvar och innebär

att privata aktörer, som utför uppdrag för nämndens räkning och som bedöms kunna

komma att beröras av en extraordinär händelse, också bör ingå i planeringen.

Detsamma gäller hel- eller delägda kommunala bolag i den mån deras verksamhet

kan vara till att skapa en möjlighet för kommunen eller landstinget att av

betydelse för krishanteringen. Utan att lägga något förslag i den delen

framhäver utredningen vikten av att kommunerna och landstingen regelbundet

genomför övningar av olika tänkta krisförlopp med utgångspunkt från planen.

Kommunallagens s.k. lokaliseringsprincip mjukas upp så att möjligheten för

kommuner och landsting att bistå annan kommun vid extraordinära händelser

utökas. Den kommun eller det landsting som på begäran har bistått en drabbad

kommun har rätt till skälig ersättning av den andra kommunen för kostnader på

grund av biståndet.

En rätt att i begränsad omfattning bistå enskilda som drabbats av en

extraordinär händelse införs. Bistånd får bara ges om det föreligger synnerliga

skäl och om det är att betrakta som ett led i kommunens eller landstingets egen

krishantering. Förslaget syftar till att skapa en möjlighet för kommunen eller

landstinget att frivilligt bistå enskilda vid extraordinära händelser men inte

någon rättighet för kommun- eller landstingsmedlemmarna. Huvudprincipen avses

även framledes vara det i kommunallagen stadgade förbudet mot stöd till enskild.

Utredarens lagförslag

1 Förslag till lag om förfarande, kompetens m.m. hos kommuner och

landsting vid extraordinära händelser i fredstid

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag reglerar kommuners och landstings särskilda organisation och

befogenheter vid extraordinära händelser i fredstid.

Med extraordinär händelse avses en sådan händelse som avviker från det normala,

innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för allvarliga störningar

i viktiga samhällsfunktioner och kräver skyndsamma insatser av kommunen eller

landstinget.

Lagen gäller inte vid höjd beredskap.

2 § Fullmäktige skall för varje ny mandatperiod fastställa en plan för hur

extraordinära händelser skall hanteras i kommunen eller landstinget

3 § Fullmäktige skall inrätta en nämnd för handläggning av ärenden som rör

extraordinära händelser. En sådan nämnd benämns i denna lag krisledningsnämnd.

Kommun- eller landstingsstyrelse kan utgöra krisledningsnämnd. Närmare regler om

krisledningsnämnden finns i denna lag. I övrigt gäller kommunallagens

(1991:900) bestämmelser i tillämpliga delar.

4 § Krisledningsnämnden får överta verksamhetsområden eller delar därav från

övriga nämnder. Sådant övertagande skall endast ske i den utsträckning som är

nödvändig med hänsyn till den extraordinära händelsens art och omfattning.

Krisledningsnämnden beslutar när sådant övertagande skall ske.

Så snart förhållandena det medger skall krisledningsnämnden besluta att de

uppgifter som nämnden har övertagit skall återgå till ordinarie nämnd.

5 § Fullmäktige skall fastställa ett reglemente för krisledningsnämnden. Av

reglementet skall framgå vilket verksamhetsområde eller del därav som

krisledningsnämnden får överta från övriga nämnder.

6 § Ordföranden i krisledningsnämnden, eller vid förfall för honom vice

ordföranden, beslutar när en sådan situation föreligger som föranleder att

nämnden skall träda i funktion.

Om synnerlig brådska föreligger får ordföranden, eller vid förfall för denne

vice ordföranden, fatta beslut i nämndens ställe och vidtaga de övriga

förvaltningsuppgifter som krävs tills nämnden hunnit sammanträda. Sådana beslut

skall anmälas till nämnden.

7 § Krisledningsnämndens beslut skall anmälas vid närmast följande

fullmäktigesammanträde.

8 § Fullmäktige får besluta att krisledningsnämndens verksamhet skall upphöra.

Om fullmäktige fattar ett sådant beslut återgår de verksamhetsområden eller

delar därav som krisledningsnämnden har övertagit till ordinarie nämnd.

9 § Kommuner och landsting får på begäran bistå annan kommun eller annat

landsting som drabbats av en extraordinär händelse. Om en kommun eller ett

landsting har lämnat sådant bistånd har kommunen eller landstinget rätt till

skälig ersättning av den andra kommunen eller landstinget. När en enskilds

vistelse i en kommun är föranledd av sådana förhållanden som avses i denna lag

har vistelsekommunen också rätt till ersättning för sådana kostnader som

uppkommit på grund av lagstadgade skyldigheter gentemot dem som vistas i

kommunen.

10 § Om det finns synnerliga skäl får kommuner och landsting som ett led i sin

krishantering i begränsad omfattning stödja enskild som drabbats av extraordinär

händelse.

11 § Om kommuners och landstings möjlighet att bistå annan kommun och annat

landsting med sjukvårdsresurser vid extraordinär händelse finns stadgat särskilt

i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

2 Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)

Härmed föreskrivs att 3 kap. 3 § kommunallagen (1991:900) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §

Fullmäktige skall tillsätta de nämnder som utöver styrelsen behövs för att

fullgöra kommunens eller landstingets uppgifter enligt särskilda författningar

och för verksamheten i övrigt.

Särskilda regler för kommuner och landsting ifråga om planering och hantering av

extraordinära händelser finns i lag (2003:000) om förfarande, kompetens m.m.

hos kommuner och landsting vid extraordinära händelser i fredstid.

Denna lag träder i kraft den ...

3 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att det i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall

införas en ny paragraf, 30 a §, samt närmast före 30 a § en ny rubrik av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Hälso- och sjukvård vid extraordinära händelser i fredstid

30 a §

Kommuner och landsting får ställa sjukvårdsresurser till förfogande för att

bistå annan kommun eller annat landsting som drabbats av en extraordinär

händelse. Vid sådant bistånd skall personer som mottages från annan kommun eller

annat landsting omfattas av kommunens och landstingets skyldigheter enligt

denna lag.

Denna lag träder i kraft den ...

Förteckning över remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet Extraordinära händelser i kommuner

och landsting (SOU 2001:105) avgetts av Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i

Stockholms län, Riksdagens ombudsmän (JO), Statskontoret, Överstyrelsen för

civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen, Utredningen om en ny

myndighet för beredskapsplanering (Fö 2001:04), Länsstyrelsen i Stockholms län,

Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i

Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens

län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i

Kalmar län, Länsstyrelsen i Hallands län, Salems kommun, Örnsköldsviks kommun,

Ronneby kommun, Trelleborgs kommun, Västerviks kommun, Lomma kommun, Göteborgs

kommun, Malmö kommun, Båstads kommun, Borlänge kommun, Gävle kommun, Arvika

kommun, Rättviks kommun, Kävlinge kommun, Finspångs kommun, Hylte kommun,

Nykvarns kommun, Sandvikens kommun, Kiruna kommun, Svalövs kommun, Orust kommun,

Sundsvalls kommun, Oskarshamns kommun, Stockholms läns landsting, Jönköpings

läns landsting, Värmlands läns landsting, Västernorrlands läns landsting, Skåne

läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Svenska Kommunförbundet och

Landstingsförbundet.

Staffanstorps kommun har svarat att den avstår från att yttra sig.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2002

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén, Winberg,

Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson,

Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson, Sommestad

Föredragande: statsrådet Lejon

Regeringen beslutar proposition 2001/02:184 Extraordinära händelser i kommuner

och landsting.

1 Lagen omtryckt 1992:567.

2 Lagen omtryckt 2000:277.

1

38

Prop. 2001/02:184

Prop. 2001/02:184

Bilaga 1

Prop. 2001/02:184

Bilaga 2

Prop. 2001/02:

Bilaga 3

38

38

Prop. 2001/02:184

Bilaga 2

Prop. 2001/02:184

Bilaga 2

Prop. 2001/02:184

Bilaga 3

Prop. 2001/02:184

39

38