Prop. 2001/02:191

Regeringens proposition

2001/02:191

Sekretessfrågor - Ekonomisk brottslighet m.m.

Prop.

2001/02:191

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 19 juni 2002

Göran Persson

Britta Lejon

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i bl.a. sekretesslagen (1980:100),

konkurslagen (1987:672) och lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde.

Vissa av ändringarna föreslås i syfte att underlätta bekämpningen av den

ekonomiska brottsligheten. I propositionen föreslås i detta sammanhang nya

sekretessbestämmelser till skydd för utredningar eller planering av andra

åtgärder från myndigheternas sida. Det föreslås även sekretessbestämmelser till

skydd för enskilda. Eftersom konkursförvaltare spelar en viktig roll vid

bekämpningen av ekonomisk brottslighet föreslås sekretessbrytande bestämmelser,

vilka gör det möjligt för skattemyndigheter respektive brottsutredande

myndigheter att till en konkursförvaltare lämna ut uppgifter från ärenden om

revision respektive förundersökningar i syfte att effektivisera

konkursutredningarna. Det föreslås vidare att konkursförvaltares

upplysningsskyldighet gentemot gäldenären, borgenärer och granskningsmän, såvitt

avser uppgifter om att konkursförvaltaren har underrättat åklagaren om

brottsmisstanke eller om att näringsförbud kan komma ifråga, skall förskjutas

tidsmässigt till dess förvaltaren avger slutredovisning.

Vissa ändringar i sekretesslagen föreslås i syfte att öka offentligheten för

sådana uppgifter som har lämnats till eller samlats in av Säkerhetspolisen. Det

rör dels uppgifter som har förts in i allmänna handlingar före år 1949, dels

uppgifter om enskilda har registrerats eller inte hos Säkerhetspolisen enligt

vissa numera upphävda författningar.

Slutligen utgör vissa förslag i propositionen inslag i den översyn av

sekretessregleringen som sker löpande. I detta sammanhang föreslås bl.a. att en

sekretessbestämmelse till skydd för säkerhets- eller bevakningsåtgärder inom den

civila luftfarten skall införas samt att vissa enskilda

organ som handhar myndighetsutövning mot enskilda skall föras in i bilagan till

sekretessförordningen (1980:657). Sistnämnda införande innebär bl.a. att

tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänhetens rätt att ta del av

allmänna handlingar blir tillämpliga på de handlingar som de enskilda organen

upprättar eller tar emot i den verksamhet som anges i bilagan.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2003.

Innehållsförteckning

1 Beslut 6

2 Lagtext 7

2.1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 7

2.2 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 19

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnade av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde 21

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:576) om ändring i

sekretesslagen (1980:100) 22

3 Ärendet och dess beredning 26

4 Sekretessfrågor vid bekämpning av ekonomisk brottslighet 28

4.1 Bakgrund 28

4.1.1 Regeringens strategi för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten

28

4.1.2 Myndighetssamverkan 28

4.1.3 Myndighetsstrukturen 29

4.1.4 Sekretess och informationsutbyte mellan myndigheter 30

4.1.5 Sekretess mellan myndigheter 30

4.1.6 Sekretessbrytande bestämmelser 31

4.1.7 Upplysningsskyldighet mellan myndigheter 31

4.1.8 Informationsutbyte mellan myndigheter och konkursförvaltare 32

4.1.9 Ekosekretessutredningen 32

4.2 Sekretess hos tillsynsmyndigheten i konkurs och inom exekutionsväsendet

för misstankar om brott 33

4.3 Sekretess till skydd för bl.a. kronofogdemyndighets brottsförebyggande

verksamhet 38

4.4 Sekretess till skydd för utredning om förbud att lämna juridiskt eller

ekonomiskt biträde 41

4.5 Sekretess för företagshemligheter 42

4.6 Sekretess hos Statens jordbruksverk 43

4.7 Utlämnande av uppgifter om misstänkt brottslighet samt utlämnande av

uppgifter i brottsförebyggande syfte 46

4.7.1 Bakgrund 46

4.7.2 Regleringen bör inte ändras 49

4.8 Informationsutbyte med konkursförvaltare m.m. 54

4.8.1 Bakgrund 54

4.8.2 Konkursförvaltares upplysningsskyldighet 54

4.8.3 Utvidgade sekretessbrytande bestämmelser i skattemyndighets fiskala

verksamhet 58

4.8.4 Ny sekretessbrytande bestämmelse avseende uppgifter ur förundersökning

60

4.9 Avvägningen mellan sekretess och rätten till partsinsyn 66

4.10 Banksekretess m.m. 68

4.11 Information om beslag 70

4.12 Regleringen av myndigheternas samverkan vid bekämpningen av den

ekonomiska brottsligheten 74

5 Ökad öppenhet i Säkerhetspolisens arkiv 76

5.1 Bakgrund och utgångspunkter 76

5.1.1 Säkerhetspolisens uppgifter 76

5.1.2 Sekretessens konstruktion 76

5.1.3 Sekretesstidens längd 78

5.1.4 Bakgrunden till sekretesstidens längd 78

5.1.5 Tidigare registrering av politiska extremister 79

5.1.6 En öppnare säkerhetspolis 81

5.1.7 Gallring 83

5.2 Överväganden och förslag 85

5.2.1 Sekretessen till skydd för Säkerhetspolisens verksamhet avseende

uppgifter från tiden före 1949 85

5.2.2 Sekretessen till skydd för enskildas personliga och ekonomiska

förhållanden avseende uppgifter från tiden före 1949 87

5.2.3 Möjlighet att få reda på om man förekommer hos Säkerhetspolisen eller

inte 89

6 Sekretess hos Integrationsverket 93

7 Sekretess för uppgifter om säkerhetsåtgärder inom civil luftfart

95

8 Sekretess vid förvaltningsuppdrag åt stiftelser 97

8.1 Bakgrund 97

8.2 En ny sekretessregel 98

9 Sekretessen hos vissa av ombudsmännen 99

9.1 Bakgrund 99

9.2 Skydd för närstående 101

9.3 Sekretesskydd hos JämO, DO och HomO i ärenden som rör rådgivning åt

enskild 102

10 Handlingsoffentlighet hos vissa organ med förvaltningsuppgifter 104

11 Inskränkningar i rätten att få kopior av censurklipp 110

11.1 Bakgrund 110

11.2 Regler om sekretess hos Statens biografbyrå m.m. 110

11.3 Ingen inskränkning 111

12 Kostnader 114

13 Ikraftträdande 114

14 Författningskommentar 114

14.1 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 114

14.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 118

14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgift inom Kulturdepartementets förvaltningsområde 119

14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:576) om ändring i

sekretesslagen (1980:100) 119

Bilaga 1 Sammanfattning av Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk

brottslighet och sekretess (SOU 1999:53) 120

Bilaga 2 Ekosekretessutredningens lagförslag 126

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser och andra organ som har yttrat

sig över Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk brottslighet och

sekretess (SOU 1999:53) 143

Bilaga 4 Sammanfattning av promemorian Två frågor om sekretess

hos Säkerhetspolisen (Ds 2001:8) 144

Bilaga 5 Lagförslagen i promemorian Två frågor om sekretess hos

Säkerhetspolisen (Ds 2001:8) 145

Bilaga 6 Sammanfattning av promemorian Förslag till ändring i

5 kap. 1 § sekretesslagen 148

Bilaga 7 Lagförslaget i promemorian Förslag till ändring av 5 kap.

1 § sekretesslagen 149

Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser och andra organ som har yttrat

sig över departementspromemoriorna Två frågor om sekretess hos Säkerhetspolisen

(Ds 2001:8) och Förslag till ändring av 5 kap. 1 § sekretesslagen 151

Bilaga 9 Lagförslagen i promemorian Sekretessen för passfoton

m.m. (Ds 2000:57) 152

Bilaga 10 Förteckning över remissinstanser och andra organ som har yttrat

sig över departementspromemorian Sekretessen för passfoton m.m. (Ds 2000:57)

158

Bilaga 11 Lagförslagen i promemorian Utökad sekretess hos JämO,

DO, HomO, HO, KO, Jämställdhetsnämnden och

Nämnden mot diskriminering 159

Bilaga 12 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

departementspromemorian Utökad sekretess hos JämO, DO, HomO, HO, KO,

Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot diskriminering 161

Bilaga 13 Lagförslagen i lagrådsremissen Sekretessfrågor -

Ekonomisk brottslighet m.m. 162

Bilaga 14 Lagförslagen i lagrådsremissen Några frågor om sekretess

hos ombudsmännen m.m. 178

Bilaga 15 Lagrådets yttrande över lagförslagen i lagrådsremissen

Sekretessfrågor - Ekonomisk brottslighet m.m. 180

Bilaga 16 Lagrådets yttrande över lagförslagen i lagrådsremissen

Några frågor om sekretess hos ombudsmännen m.m. 182

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 juni 2002 184

1 Beslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

3. lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgifter

inom Kulturdepartementets verksamhetsområde,

4. lag om ändring i lagen (2002:576) om ändring i sekretesslagen (1980:100).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 och 2 §§, 7 kap. 14 §, 8 kap. 21 §, 9 kap. 1,

2, 17, 18 och 21 §§ samt 14 kap. 2 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100)1 skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §2

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan

verksamhet för att förebygga brott,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud eller förbud att lämna

juridiskt eller ekonomiskt biträde,

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller

Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller

beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insiderstrafflagen

(2000:1086),

om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas

eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 §

polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till

Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets

säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som

hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om

behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar samt sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen

(2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande

verksamhet.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

Tullverket eller Kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott samt

hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som

angår misstanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11 kap.

brottsbalken eller annat brott som har samband med gäldenärens

näringsverksamhet.

I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst

sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i

högst fyrtio år.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra

brott samt hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för

uppgift som angår misstanke om brott.

Utan hinder av sekretessen enligt andra stycket kan enskild få uppgift om

huruvida han eller hon förekommer i Säkerhetspolisens register med anledning av

den verksamhet som bedrevs med stöd av

1. personalkontrollkungörelsen (1969:446) och de tilläggsföreskrifter som

utfärdats med stöd av den,

2. förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om verksamheten vid

rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, eller

3. motsvarande äldre bestämmelser.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos

Säkerhetspolisen som avses i andra stycket om uppgiften har införts i en allmän

handling före år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling som hänför sig

till sådan verksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst

sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i

högst fyrtio år.

2 §3

Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om

säkerhets- eller bevakningsåtgärd med avseende på

1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra

värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen,

klyvbart material eller radioaktivt avfall,

3. telekommunikation,

4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatisk

databehandling eller annan handling,

5. den civila luftfarten,

om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

7 kap.

14 §4

Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av

uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat

allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk

stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för

kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för uppgift om

enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas

utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I verksamhet för

kontroll över utlänningar gäller sekretess också för anmälan eller annan utsaga

av enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort

anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld

eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Beträffande beslut i ärende som

avses i detta stycke gäller sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos Integrationsverket

1. i ärende om statlig ersättning för kostnader för mottagande av flyktingar och

andra skyddsbehövande som beviljats uppehållstillstånd och av personer som

beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning till sådana utlänningar och

2. i verksamhet som avser medverkan till bosättning för personer som omfattas av

1,

för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den

enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos To-talförsvarets

pliktverk och Migrationsverket i verksamhet som avser mottagande och

vidarebefordran av upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer

som avses i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren

i internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till

konventionerna, för uppgift om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra

personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att

den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal om detta med främmande

stat eller mellanfolklig organisation, för uppgifter som avses i första och

andra styckena och som en myndighet fått enligt avtalet. Föreskrifterna i 14

kap. 1-3 §§ får i fråga om denna sekretess inte tillämpas i strid med avtalet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Utan hinder av sekretess enligt första eller tredje stycket eller enligt 2 kap.

1 eller 2 § får uppgifter som avses i tredje stycket lämnas till den nationella

upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om

civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar

m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer.

Utan hinder av sekretess enligt första eller fjärde stycket eller enligt 2 kap.

1 eller 2 § får uppgifter som avses i fjärde stycket lämnas till den nationella

upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om

civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar

m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer.

8 kap.

21 §5

Sekretess gäller i verksamhet som består i tillsyn över stiftelser, för uppgift

om stiftelses affärs- eller driftförhållanden eller om annan enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att stiftelsen eller den

enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet som består i administrativa tjänster som utförs

efter överenskommelse med en stiftelse, för uppgift om annan enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon

honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år,

såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst

tjugo år.

9 kap.

1 §6

Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av skatt eller

som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av

skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Motsvarande sekretess gäller i myndighets verk-samhet som avser förande av eller

uttag ur beskattningsdatabasen enligt lagen (2001:181) om behandling av

uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet och tulldatabasen enligt

lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet för

uppgift som har tillförts databaserna samt hos kommun eller landsting för

uppgift som har lämnats dit i ett ärende om förhandsbesked i skatte- eller

taxeringsfråga. Uppgift hos Tullverket får dock lämnas ut, om det står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. För uppgift i

mål hos domstol gäller sekretessen endast om det kan antas att den enskilde

lider skada eller men om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med

anledning av överklagande hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15

kap. 2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från

annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos

domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.

Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst och, med undantag för arvsskatt

och gåvoskatt, annan direkt skatt samt omsättningsskatt, tull och annan

indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift, prisregleringsavgift och

liknande avgift, avgift enligt lagen (1999:291) om avgift till registrerat

trossamfund samt skattetillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser

bestämmande av skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av

pensionsgrundande inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst

bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs, såvida inte beslutet

meddelas i ärende om

1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig

inkomstskatt inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i fåmansföretag,

3. beskattning av utländska experter, forskare eller andra nyckelpersoner när

beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.

2. beskattning av utländska experter, forskare eller andra nyckelpersoner när

beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning, lagen (2001:181) om behandling

av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet eller lagen

(1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. I

artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december

1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt

export och återexport från gemenskapen av varor som gör intrång i viss

immateriell äganderätt finns bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas

till enskild. Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift i en

revisionspromemoria lämnas till en förvaltare i den reviderades konkurs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning, lagen (2001:181) om behandling

av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet eller lagen

(1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. I

artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december

1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt

export och återexport från gemenskapen av varor som gör intrång i viss

immateriell äganderätt finns bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas

till enskild. Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift i ärende om

revision lämnas till en förvaltare i den reviderades konkurs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

För uppgift om avgift enligt lagen om avgift till registrerat trossamfund gäller

dock sekretessen i högst sjuttio år.

2 §7

Sekretess gäller i

1. särskilt ärende om revision eller annan kontroll i fråga om skatt, tull eller

avgift samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte faller under 1

§,

2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,

3. ärende om anstånd med erläggande av skatt

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas 1 § första stycket

tredje-sjätte meningarna.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och 3.

Utan hinder av sekretessen får uppgift i en revisionspromemoria lämnas till

förvaltare i den reviderades konkurs. I artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets

förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande av vissa

åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport från

gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt finns

bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas till enskild.

Utan hinder av sekretessen får uppgift i ärende om revision lämnas till

förvaltare i den reviderades konkurs. I artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets

förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande av vissa

åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport från

gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt finns

bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas till enskild.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

17 §8

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden,

om inte annat följer av 18 §

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål

eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild person-

utredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens

kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i

övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän

åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622)

eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om behandling

av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar eller

som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om

uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

10. i register som förs av Tullverket enligt lagen (2001:85) om behandling av

personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som annars

behandlas där med stöd av samma lag,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider skada eller men.

Sekretess enligt första stycket gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs för

uppgift som angår misstanke om brott.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller

utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts

för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får en skadelidande, eller den som den skadelidande

överlåtit sin rätt till, ta del av en uppgift

1. i en nedlagd förundersökning eller i en förundersökning som avslutats med ett

beslut om att åtal inte skall väckas,

2. i en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmelserna i 23 kap.

rättegångsbalken och som avslutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal,

med strafföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller

3. i en avslutad utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare,

om den skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till,

behöver uppgiften för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre

rätt till viss egendom tillgodosett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt

för den som uppgiften rör eller någon närstående till honom att den inte lämnas

ut.

Utan hinder av sekretessen får uppgift också lämnas ut

1. till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga

lagöverträdare,

2. till enskild enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt

förordning som har stöd i den lagen,

3. enligt vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister,

polisdatalagen (1998:622), lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid

skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar och i lagen (2001:85) om

behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet samt i

förordningar som har stöd i dessa lagar,

4. till enskild enligt vad som föreskrivs i 27 kap. 8 § rättegångsbalken.

Utan hinder av sekretessen får polisen på begäran av en enskild som lidit

person- eller sakskada vid en trafikolycka lämna uppgift om identiteten hos en

trafikant som haft del i olyckan.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Utan hinder av sekretessen enligt första stycket 1 får uppgift lämnas till

konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos

Säkerhetspolisen som avses i första stycket 1-4 eller 6 eller motsvarande

verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän

handling före år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling gäller

sekretessen i högst sjuttio år.

18 §

Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1. beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall

inledas samt beslut om att förundersökning skall läggas ned,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av

ordningsbot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen

(1984:387).

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas

till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall

gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse

i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där

sekretess gäller för uppgiften.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas

till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall

gälla hos domstolen enligt 16 § eller enligt 8 kap. 17 §, eller uppgiften

uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits

från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

21 §9

Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada

eller men om uppgiften röjs:

Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon

närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs:

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende enligt

jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (2001:1286) om likabehandling av

studenter i högskolan,

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende enligt

jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (2001:1286) om likabehandling av

studenter i högskolan samt, hos Jämställdhetsombudsmannen, i annat ärende som

rör rådgivning åt enskild,

2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen (2001:1286) om

likabehandling av studenter i högskolan,

2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen (2001:1286) om

likabehandling av studenter i högskolan samt i annat ärende som rör rådgivning

åt enskild,

3. Nämnden mot diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot

etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning,

4. Handikappombudsmannen i ärende enligt lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan,

4. Handikappombudsmannen i ärende enligt lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt i verksamhet enligt

lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen,

5. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ärende enligt

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan,

5. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ärende enligt

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt i

annat ärende som rör rådgivning åt enskild,

6. Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen (1997:379) om försöksverksamhet

avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister.

Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan

antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada

eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

14 kap.

2§10

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till

myndighet, om uppgiften behövs där för

1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från

anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot

någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften

förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer,

eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande

av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i

brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och

arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning

enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet som driver

televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den enskilde hos

myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas

av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet

som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning

håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till

åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot

brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda

annan påföljd än böter.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 34 §§, 8 kap. 8 §

första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra

stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket

endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34

§ inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.

brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet

eller polismyndighet.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 34 §§, 8 kap. 8 §

första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra

stycket eller 9 § gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår

misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse

i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34 § inte att uppgift

som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon

som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt

9 kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att

uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående missbrukar

alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne

lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan

sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård,

behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift om

gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats

till skydd för det väntade barnet.

10 §11

Myndigheten får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att

lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1. myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part,

ställföreträdare, ombud eller biträde,

2. myndigheten med stöd av 7 § första stycket lämnar uppgift till någon som inte

är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 1 kap. 6 §,

3. myndigheten med stöd av 9 kap. 1 § fjärde stycket andra meningen, 9 kap.

2 § fjärde stycket eller 9 kap. 19 § fjärde stycket lämnar uppgift till

konkursförvaltare.

3. myndigheten med stöd av 9 kap. 1 § fjärde stycket tredje meningen, 9 kap. 2 §

fjärde stycket, 9 kap. 17 § sjunde stycket eller 9 kap. 19 § fjärde stycket

lämnar uppgift till konkursförvaltare.

Förbehåll enligt första stycket 1 får inte innebära förbud mot att utnyttja

uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till

part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har förbehåll uppställts enligt första stycket 2, skall i fråga om förbehållet

gälla vad som föreskrivs i 7 § tredje och fjärde styckena angående förbud att

lämna ut eller utnyttja uppgift.

Ett förbehåll enligt första stycket 3 får inte innebära ett förbud att utnyttja

uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna fullgöra de skyldigheter

som åvilar honom i anledning av konkursen.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från

sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första

stycket skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.

2. Äldre bestämmelser i 9 kap. 1 § tillämpas alltjämt i fråga om beslut som

fattats av skattemyndighet eller Riksskatteverket enligt 27 § 4 mom. lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt rörande avyttring av aktier i fåmansföretag.

2.2 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 och 15 §§ konkurslagen (1987:672) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

9 §

Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess

förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller

tillsynsmyndigheten.

Förvaltaren är dock inte skyldig att lämna borgenärer, granskningsmän eller

gäldenärer upplysningar om en anmälan enligt 16 § innan han avger

slutredovisning.

15 §1

Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd

och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om

möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen

skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan

föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt

bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan

olovlig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller lagen (1980:1102) om

handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag, ekonomisk förening

eller handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet enligt 13

kap. 2 § aktiebolagslagen att upprätta en kontrollbalansräkning kan antas ha

inträtt, om denna tidpunkt kan utrönas,

5. en uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap.

brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda näringsförbud enligt

2 § lagen (1986:436) om näringsförbud har anmälts till åklagaren,

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det

senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat

och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

5. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det

senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat

och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas

till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns

särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av

berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig, skall den av gäldenären

senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnade av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde

Härigenom föreskrivs att 8 och 13 §§ lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde skall upphöra

att gälla vid utgången av februari 2003.

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (2002:576) om ändring i sekretesslagen

(1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)1

dels att bilagan till lagen i stället för dess lydelse enligt lagen (2002:576)

om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (2002:576) om ändring i nämnda

lag skall ha följande lydelse.

Bilaga2

Nuvarande lydelse

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i

tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i

den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten

anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk

författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har

uppdragits åt organet.

Organ

Arbetslöshetskassor enligt lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor

Besiktningsorgan enligt fordonslagen (2002:574)

Bolag, föreningar, samfälligheter, registrerade trossamfund och organisatoriska

delar av sådana samfund eller andra enskilda där totalförsvarspliktiga fullgör

civilplikt

Verksamhet

prövning av ärenden om arbetslöshetsersättning (SFS 1997:238)

fordonskontroll (SFS 2002:574)

prövning av frågor om ledighet och förmåner för totalförsvarspliktiga som

fullgör civilplikt (SFS 1994:1809)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Folkbildningsförbundet

fördelning av statliga medel mellan länsbildningsförbunden för stöd till

kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

Handelshögskolan i Stockholm

statligt stöd i form av utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Svenska Institutet i Rom

Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar

Svenska språknämnden

statligt stöd i form av stipendier

verksamhet som bedrivs enligt begravningslagen (1990:1144) samt fördelning och

användning av den statliga ersättning som Svenska kyrkan erhåller enligt 4 kap.

16 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt

reglerad anställning hos nämnden (SFS 1992:318)

Sveriges Riksidrottsförbund

fördelning av statsbidrag till idrottsverksamhet (SFS 1995:361)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Föreslagen lydelse

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i

tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i

den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten

anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk

författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har

uppdragits åt organet.

Organ

Arbetslöshetskassor enligt lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor

Besiktningsorgan enligt fordonslagen (2002:574)

Bolag, föreningar, samfälligheter, registrerade trossamfund och organisatoriska

delar av sådana samfund eller andra enskilda där totalförsvarspliktiga fullgör

civilplikt

Verksamhet

prövning av ärenden om arbetslöshetsersättning (SFS 1997:238)

fordonskontroll (SFS 2002:574)

prövning av frågor om ledighet och förmåner för totalförsvarspliktiga som

fullgör civilplikt (SFS 1994:1809)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Folkbildningsförbundet

Frökontrollen Mellansverige

Aktiebolag

fördelning av statliga medel mellan länsbildningsförbunden för stöd till

kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

certifiering av utsäde (SFS 2000:1330)

Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS)

fördelning av statliga medel till bild- och formkonstnärer (SFS 1992:318)

Föreningen Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI)

fördelning av statliga medel till utövande konstnärer på musikområdet för

utlåning genom det allmänna biblioteksväsendet av verk som de har medverkat i

(SFS 1992:318)

Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)

fördelning av statliga medel till upphovsmän på musikområdet för utlåning av

deras verk genom det allmänna biblioteksväsendet (SFS 1992:318)

Handelshögskolan i Stockholm

statligt stöd i form av utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Svenska Institutet i Rom

Svenska Kennelklubben

Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar

Svenska språknämnden

statligt stöd i form av stipendier

drift av det register som avses i 2 § lagen (2000:537) om märkning och

registrering av hundar

verksamhet som bedrivs enligt begravningslagen (1990:1144) samt fördelning och

användning av den statliga ersättning som Svenska kyrkan erhåller enligt 4 kap.

16 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt

reglerad anställning hos nämnden (SFS 1992:318)

Sveriges författarförbund

fördelning av statliga medel till författare och översättare för utnyttjande av

deras verk i form av talböcker och taltidningar (SFS 1992:318)

Sveriges Riksidrottsförbund

fördelning av statsbidrag till

idrottsverksamhet (SFS 1995:361)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Denna lag träder i kraft, såvitt gäller ändringen i bilagan avseende

besiktningsorgan enligt fordonslagen (2002:574), den 1 maj 2003 samt, såvitt

gäller ändringarna i bilagan i övrigt, den 1 mars 2003.

3 Ärendet och dess beredning

Propositionen består av tre delar. Den första delen avser sekretessfrågor vid

bekämpning av ekonomisk brottslighet. Den andra delen avser sekretessfrågor som

rör Säkerhetspolisen. I den tredje delen behandlas blandade sekretessfrågor.

Sekretessfrågor vid bekämpning av ekonomisk brottslighet

Regeringen beslutade i april 1997 att tillkalla en särskild utredare för att

utreda frågor om sekretess vid bekämpning av ekonomisk brottslighet m.m (Dir.

1997:61). Ett mål för utredningen var enligt direktiven att föreslå åtgärder i

syfte att effektivisera bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten genom att

göra det möjligt för berörda myndigheter och andra organ att i ökad utsträckning

lämna information om sådant som har betydelse för att förebygga, upptäcka eller

utreda ekonomisk brottslighet.

Utredningen, som antog namnet Ekosekretessutredningen, avlämnade sitt betänkande

Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53) i maj 1999. En

sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i

bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju1999/2366/L6).

Två av Ekosekretessutredningens förslag har tidigare lett till lagstiftning. Det

gäller de förslag som behandlas i betänkandets avsnitt 21.3, Sekretess i

ärenden om internationell rättshjälp, samt avsnitt 10.4.3, Sekretess för

uppgifter i tullens underrättelseverksamhet. Det förstnämnda förslaget har

resulterat i en ny paragraf, 5 kap. 7 § sekretesslagen (SFS 2000:576, prop.

1999/2000:61, bet. 1999/2000:JuU19, rskr. 1999/2000:216). Det andra förslaget

har lett till en ändring i 5 kap. 1 § samma lag (SFS 2001:86, prop. 2000/01:54,

bet. 2000/01:SkU21, rskr. 2000/01:146). I denna lagrådsremiss behandlar

regeringen utredningens förslag i övriga delar.

Sekretess hos Säkerhetspolisen m.m.

Regeringskansliet (Justitiedepartementet) gav i april 2000 hovrättslagmannen

Hans Frennered i uppdrag att biträda departementet med att se över två frågor om

sekretess hos Säkerhetspolisen. Frågorna var om, och i så fall på vilket sätt,

det är möjligt att genom lättnader i gällande sekretessregler öka offentligheten

för sådana uppgifter hos Säkerhetspolisen som hänför sig till tiden för andra

världskriget samt frågan om vilka möjligheter en enskild skall ha att få reda på

om det finns eller inte finns uppgifter om henne eller honom hos

Säkerhetspolisen.

Hans Frennered redovisade i januari 2001 sitt uppdrag i departementspromemorian

Två frågor om sekretess hos Säkerhetspolisen (2001:8). En sammanfattning av

promemorian finns i bilaga 4 och dess lagförslag finns i bilaga 5.

Inom Justitiedepartementet har också en promemoria tagits fram om enskildas

möjligheter att få veta att det inte finns uppgifter om dem hos

Säkerhetspolisen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 6 och dess

lagförslag finns i bilaga 7.

Promemoriorna har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna

finns i bilaga 8. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju2001/926/PÅ).

Blandade sekretessfrågor

Sekretesslagen (1980:100) ses över fortlöpande. Under hösten 2000 utarbetades

inom Justitiedepartementet och Kulturdepartementet promemorian Sekretessen för

passfoton m.m. (Ds 2000:57). Den tar upp framställningar om och departementens

förslag till ändringar i sekretesslagen. Promemorians författningsförslag finns

i bilaga 9.

Promemorian har remissbehandlats. De instanser och andra organ som yttrat sig

finns förtecknade i bilaga 10. En sammanställning av remissyttrandena finns

tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju 2000/5694).

Regeringen behandlar i denna lagrådsremiss de frågor om sekretess som

promemorian avser, med undantag för frågan om sekretess för fotografisk bild av

enskilda i stora myndighetsregister.

En promemoria - Utökad sekretess hos JämO, DO, HomO, HO, KO,

Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot diskriminering - har upprättats inom

Näringsdepartementet med förslag till ändring i 9 kap. 21 § sekretesslagen.

Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 11 och

en förteckning över remissinstanserna i bilaga 12. En remissammanställning finns

tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2001/10389/RS)

I propositionen föreslås även ändringar i sekretesslagen föranledda av att de

allmänna advokatbyråerna har avskaffats. Slutligen föreslås att Frökontrollen

Mellansverige Aktiebolag och Svenska Kennelklubben skall införas i bilagan till

sekretesslagen. Statens jordbruksverk, Frökontrollen Mellansverige Aktiebolag

och Svenska Kennelklubben har yttrat sig över sistnämnda förslag.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 7 februari respektive den 16 maj 2002 att inhämta

Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 13 och 14. Lagrådets

yttranden finns i bilaga 15 och 16. Lagrådets synpunkter på förslagen behandlas

i kap. 4.3, 9.3 och 14.1. Vissa redaktionella och språkliga ändringar har gjorts

efter det att Lagrådet har yttrat sig.

4 Sekretessfrågor vid bekämpning av ekonomisk brottslighet

4.1 Bakgrund

4.1.1 Regeringens strategi för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten

Regeringen redovisade i april 1995 en strategi för samhällets samlade åtgärder

mot den ekonomiska brottsligheten i en skrivelse till riksdagen (skr.

1994/95:217). I skrivelsen angavs bl.a. att en utveckling och effektivisering

skulle ske när det gällde att förebygga, upptäcka samt utreda och lagföra

ekonomisk brottslighet. Vidare angavs att ökad tonvikt skulle läggas vid det

förebyggande samarbetet och att myndigheterna skulle arbeta problemorienterat

och i nära samverkan med varandra. I sistnämnda avseende nämndes bl.a. att

myndigheterna i samverkan måste utveckla funktioner för underrättelseverksamhet,

analys och informationsutbyte. Riksdagen ställde sig bakom regeringens

planerade åtgärder (bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412).

Denna strategi är numera föremål för översyn. Regeringen har i 2001 års

lägesrapport till riksdagen tillkännagivit att en ny strategi mot den ekonomiska

brottsligheten skall utarbetas (skr. 2001/02:40).

4.1.2 Myndighetssamverkan

I 1995 års strategi förutskickades att regeringen skulle komma att anta regler

om regional myndighetssamverkan mot den ekonomiska brottsligheten. Regeringen

beslutade kort därefter förordningen (1995:736) om regional myndighetssamverkan

för bekämpning av ekonomisk brottslighet, vilken senare har ersatts av

förordningen (1997:899) om myndighetssamverkan mot ekonomisk brottslighet.

Enligt sistnämnda förordning finns det samverkansorgan både på central och

regional nivå. Dessa organ är avsedda att verka som paraplyorganisationer utan

egen myndighetsstatus.

I det centrala samverkansorganet, Ekorådet, ingår de högsta cheferna för vissa

angivna myndigheter, t.ex. Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen, samt

företrädare för andra angivna myndigheter, bl.a. Statens jordbruksverk och

Patent- och registreringsverket. Regeringen kan också utse andra ledamöter i

Ekorådet än de som anges i förordningen. Ordförande i Ekorådet är Riksåklagaren.

På regional nivå finns det ett regionalt samverkansorgan i varje län.

Samverkansorganet leds av landshövdingen. Ledamöterna utgörs av de regionala

cheferna för vissa angivna myndigheter, bl.a. åklagarmyndigheten och

polismyndigheten, och företrädare för andra angivna myndigheter, t.ex.

länsstyrelsen och Tullverket. Om landshövdingen medger det kan även företrädare

för andra statliga myndigheter, kommuner, näringsliv och organisationer medverka

i arbetet inom det regionala samverkansorganet.

Ekorådet och de regionala samverkansorganen skall på central respektive regional

nivå följa utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten i samhället, tidigt

uppmärksamma nya inslag i den ekonomiska verksamheten, vara forum för

överläggningar som rör samordning av de berörda myndigheternas

verksamhetsplanering inom ekobrottsområdet, ta initiativ till

myndighetsgemensamma aktioner för att förebygga och bekämpa den ekonomiska

brottsligheten samt analysera och utvärdera insatserna.

Fr.o.m. hösten 1996 t.o.m. hösten 2000 har regeringen även beslutat

myndighetsgemensamma mål och riktlinjer för åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten. Syftet med dessa riktlinjer har varit att precisera krav på

ekobrottsbekämpningen som är gemensamma för flera centrala verk med underställda

myndigheter. Frågan hur de myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna i

fortsättningen skall utformas är f.n. föremål för överväganden.

4.1.3 Myndighetsstrukturen

I regeringens strategi förutskickades att myndighetsstrukturen för

ekobrottsbekämpningen skulle utredas. Som ett resultat härav har

Ekobrottsmyndigheten och särskilda brottsenheter inom skatteförvaltningen

inrättats.

Enligt förordning (1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten är denna

myndighet en åklagarmyndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet.

Ekobrottsmyndigheten handlägger vissa typer av mål som rör ekonomisk

brottslighet. Myndigheten skall vidare utveckla metoder för att effektivisera

bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten, särskilt följa och analysera

utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten och rättstillämpningen samt

utarbeta förslag till åtgärder. Myndigheten skall lämna information om den

ekonomiska brottsligheten till andra myndigheter, kommuner, näringsliv,

organisationer samt till allmänheten.

Genom lagen (1997:1024) om skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar har

skattemyndigheterna givits särskilda befogenheter att bl.a. biträda vid

utredning om brott. Skattebrottsutredningarna hålls genom bildandet av särskilda

skattebrottsenheter organisatoriskt avskilda från skatteutredningar (jfr prop.

1997/98:10 s 39 ff). Skattemyndigheternas befogenheter gäller bara vissa i lagen

uppräknade brott, t.ex. brott enligt skattebrottslagen (1971:69) eller brott

enligt 11 kap. 5 § brottsbalken.

Biträde av skattemyndighet får begäras av åklagare som leder förundersökning.

Åklagare får begära biträde av skattemyndigheten också i fråga om utredning av

brott innan förundersökning har inletts. Skattemyndigheterna får, utan att

biträde begärs av åklagare, i fall som avses i 23 kap. 22 § rättegångsbalken,

bl.a. om brottet inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter, utreda

viss brottslighet under förutsättning att den misstänkte fyllt 21 år och kan

antas erkänna gärningen. Skattebrottsenheterna får vidare bedriva spaning och

underrättelseverksamhet avseende sådana brott som omfattas av lagens

tillämpningsområde samt skall verka för att förebygga sådana brott.

4.1.4 Sekretess och informationsutbyte mellan myndigheter

Regeringen anförde i 1995 års skrivelse om strategi mot den ekonomiska

brottsligheten bl.a. att ekobrottsberedningen (ett samordningsorgan inom

Regeringskansliet) skulle göra en undersökning av om det fanns sekretessregler

som onödigt hindrade informationsutbyte mellan myndigheter i fråga om ekonomisk

brottslighet och som därigenom försvårade ett effektivt myndighetssamarbete.

Undersökningen utfördes hösten 1995 i form av en enkätundersökning. Av svaren

framgick att många myndigheter ansåg att sekretesslagens bestämmelser hindrar

ett effektivt myndighetssamarbete vid bekämpningen av ekobrott. Undersökningen

har utgjort underlag till Ekosekretessutredningens direktiv.

Innan regeringen kommenterar utredningens bedömningar och förslag närmare skall

en kort presentation av sekretesslagens uppbyggnad och systematik presenteras.

4.1.5 Sekretess mellan myndigheter

Varje svensk medborgare har enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) rätt

att ta del av allmänna handlingar. Denna rätt får enligt 2 § första stycket

samma kapitel begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till vissa angivna

intressen, bl.a. intresset av att förebygga brott eller skyddet för enskilds

personliga eller ekonomiska förhållanden.

Begränsningar i handlingsoffentligheten skall enligt 2 § andra stycket TF anges

noga i bestämmelse i särskild lag eller, om så i visst fall befinnes lämpligare,

i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Den särskilda lagen är

sekretesslagen (1980:100).

En grundprincip i sekretesslagen är att sekretess inte bara gäller mot enskilda

utan också gentemot andra myndigheter. Denna princip kommer till uttryck i 1

kap. 3 § första stycket sekretesslagen. Sekretess gäller enligt paragrafens

andra stycke inte bara mellan olika myndigheter utan också mellan olika

verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är att betrakta som självständiga

i förhållande till varandra.

Huvudprincipen om sekretess mellan myndigheter motiveras enligt förarbetena till

sekretesslagen (prop. 1979/80:2 Del A s. 90) av att uppgifter hos annan

myndighet kan läggas till grund för åtgärder som, även om de är helt lagenliga,

har en negativ innebörd för den enskilde. Den omständigheten att ett större

antal tjänstemän får kunskap om ett känsligt förhållande kan upplevas som

menligt av den som uppgiften rör. Även om de funktionärer hos den andra

myndigheten som får del av informationen i sin tur har tystnadsplikt ökar risken

för obehörig vidarespridning.

Lagstiftaren har dock ansett att det är ofrånkomligt att samarbetet mellan olika

myndigheter medför att utbyte av sekretessbelagd information måste ske i vissa

fall. Sekretessen får därför enligt 1 kap. 3 § första stycket sekretesslagen

brytas i de fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning som

sekretesslagen hänvisar till.

4.1.6 Sekretessbrytande bestämmelser

De sekretessbrytande bestämmelserna återfinns i första hand i 14 kap.

sekretesslagen. Sekretessbrytande bestämmelser kan emellertid också finnas i

andra delar av lagen, t.ex. i de materiella sekretessbestämmel-serna. De i

brottsbekämpande sammanhang viktigaste sekretessbrytande bestämmelserna är

följande.

Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen utgör sekretess inte hinder mot att uppgift

lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall kunna

fullgöra sin verksamhet. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt

och får exempelvis inte användas enbart i syfte att höja myndigheternas

effektivitet. Bestämmelsen kan tillämpas av en myndighet som t.ex. har till

uppgift att förebygga och avvärja brott och som för att hindra att ett brott

begås måste avslöja vissa sekretessbelagda uppgifter.

Sekretess hindrar enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen inte att uppgift lämnas till

annan myndighet om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. Som ett

exempel på en sådan i lag stadgad sekretessbrytande uppgiftsskyldighet kan 17 §

skattebrottslagen (1971:69) nämnas. Enligt denna bestämmelse skall

förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter eller avgifter, utom i

vissa angivna undantagsfall, göra anmälan till bl.a. åklagaren så snart det

finns anledning att anta att brott enligt skattebrottslagen begåtts.

En sekretessbrytande bestämmelse som har generell giltighet återfinns i 14 kap.

2 § fjärde stycket sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen hindrar inte

sekretess att uppgift som rör misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet,

polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet om fängelse

är föreskrivet för brottet och detta kan antas leda till annan påföljd än

böter. Vissa undantag från denna bestämmelse anges i femte stycket.

I 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen återfinns den s.k. generalklausulen.

Enligt denna bestämmelse får sekretessbelagd uppgift, utöver vad som följer av

1 och 2 §§ samma kapitel, lämnas till myndighet om det är uppenbart att

intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse sekretessen

skall skydda. I paragrafens andra stycke anges ett antal undantag från

generalklausulens tillämpningsområde.

Sedan regleringen i 14 kap. 2 § tillkom 1984 är generalklausulen, såvitt gäller

uppgifter om brott, främst tillämplig när det gäller bötesbrottslighet och

förestående brott. Vid bedömningen av om en uppgift kan lämnas med tillämpning

av generalklausulen bör hänsyn tas till om uppgifterna blir sekretessbelagda hos

den mottagande myndigheten i samma utsträckning som hos den utlämnande

myndigheten (Sekretesslagen, En kommentar, Regner m.fl. s. 14:25 f).

4.1.7 Upplysningsskyldighet mellan myndigheter

Om hinder inte föreligger på grund av sekretess eller av hänsyn till arbetets

behöriga gång är en myndighet enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen skyldig att på

begäran av en annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över.

Bestämmelsen om uppgiftsskyldighet myndigheter emellan kan ses som en

precisering av den allmänna samverkansskyldighet mellan myndigheter som följer

av 6 § förvaltningslagen (1986:223). En jämförelse mellan denna

uppgiftsskyldighet och en myndighets informationsskyldighet gentemot allmänheten

enligt 15 kap. 4 § ger vid handen att den förra informationsskyldigheten är mer

vidsträckt än den senare eftersom den omfattar inte bara uppgifter ur allmänna

handlingar utan varje uppgift som myndigheten förfogar över.

Om en myndighet begär att få ta del av en sekretessbelagd uppgift hos en annan

myndighet och den sistnämnda myndigheten finner att en sekretessbrytande

bestämmelse är tillämplig följer det av 15 kap. 5 § att myndigheten i fråga är

skyldig att lämna ut uppgiften.

4.1.8 Informationsutbyte mellan myndigheter och konkursförvaltare

Konkursförvaltare spelar en viktig roll när det gäller bekämpningen av den

ekonomiska brottsligheten. Det är inte sällan de som upptäcker och anmäler

misstänkta fall av ekonomisk brottslighet. Konkursförvaltare är dock inga

myndigheter och omfattas inte av tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens

bestämmelser om offentlighet och sekretess. Detta innebär bl.a. att något

uppgiftslämnande med tillämpning av generalklausulen inte kan ske till

konkursförvaltare eftersom klausulen bara är tillämplig myndigheter emellan. I

direktiven till Ekosekretessutredningen anges att bl.a. denna omständighet i

praktiken har gjort det svårt att involvera konkursförvaltarna i den

brottsbekämpande verksamheten på ett sätt som från effektivitetssynpunkt vore

önskvärt.

4.1.9 Ekosekretessutredningen

Ekosekretessutredningen anger i sitt betänkande att en utgångspunkt för

utredningens arbete har varit att sekretesslagens grundstruktur skall lämnas

oförändrad, dvs. att sekretess alltjämt skall gälla mellan myndigheter och i

förekommande fall inom myndigheter (SOU 1999:53 s. 104). Detta ställningstagande

motiveras med hänvisning till den pågående allmänna översynen av

sekretesslagen, som utförs av Offentlighets- och sekretesskommittén (Dir.

1998:32). Sistnämnda översyn beräknas vara klar senast den 30 juni 2003.

Ekosekretessutredningen har gjort en genomgång av vilka möjligheter gällande

regelverk ger myndigheter att utbyta information i brottsförebyggande syfte.

Utredningens slutsats är att samarbete i stor utsträckning kan bedrivas och

utvecklas utan hinder av sekretess-regleringen. Utredningen har emellertid också

lagt fram olika lagförslag. Dessa kan grovt indelas i tre kategorier.

Den första kategorin utgörs av förslag till nya sekretessbestämmelser. Sådana

förslag lämnas i de fall utredningen anser att förhöjd sekretess är motiverad av

hänsyn till skyddet för pågående utredningar eller andra myndighetsåtgärder

eller av hänsyn till den enskildes integritet.

Den andra kategorin består av förslag till sekretessbrytande bestämmelser. Vissa

av dessa förslag gäller till förmån för konkursförvaltare.

Den sista gruppen utgörs av blandade förslag, bl.a. ett förslag till

lagreglering av myndigheternas samverkan mot ekonomisk brottslighet.

Nedan kommer Ekosekretessutredningens förslag att behandlas i nu nämnd ordning.

4.2 Sekretess hos tillsynsmyndigheten i konkurs och inom exekutionsväsendet för

misstankar om brott

Regeringens förslag: Den sekretess som gäller inom exekutionsväsendet och hos

tillsynsmyndighet i konkurs till skydd för myndigheternas verksamhet för att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, skall utvidgas från att gälla

uppgift som angår misstanke om att en gäldenär har begått vissa brott, till att

omfatta uppgift som angår misstanke om brott oavsett vilket brott det är fråga

om och oavsett vem som misstänks.

En ny bestämmelse om sekretess för uppgift hos tillsynsmyndigheten i konkurs som

angår misstanke om brott skall införas.

Regeringens bedömning: Utredningens förslag om förstärkt sekretess inom

exekutionsväsendet till skydd för den enskilde för uppgift som angår misstanke

om brott får anses tillgodosett i annan ordning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens med det undantaget att

utredningen även har föreslagit en särskild bestämmelse om sekretess inom

exekutionsväsendet till skydd för den enskilde för uppgift som angår misstanke

om brott.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig har

tillstyrkt förslagen, lämnat dem utan erinran eller lämnat detaljsynpunkter på

dem. Svenska Tidningsutgivareföreningen har dock anfört att de tvångsmedel

kronofogdemyndigheterna har till sitt förfogande motiverar en betydande öppenhet

samt att det behöver göras en översyn av vilka uppgifter som kan göras föremål

för en breddad sekretess hos dessa myndigheter. Riksskatteverket och

Kronofogdemyndigheten i Stockholm har påpekat att utredningens förslag om

sekretess inom exekutionsväsendet till skydd för den enskilde för uppgift som

angår misstanke om brott får anses tillgodosett i annan ordning.

Bakgrund

Kronofogdemyndigheternas uppgifter

I regeringens strategi mot ekonomisk brottslighet har kronofogdemyn-digheternas

betydelse inom ekobrottsbekämpningen framhållits. Krono-fogdemyndigheterna anses

tillsammans med polis- och åklagarmyndigheterna, skattemyndigheterna och

Tullverket utgöra de centrala myndigheterna vid bekämpning av ekonomisk

brottslighet (Skr. 1994/95:217 s 20). Chefen för kronofogdemyndigheten ingår

också enligt 9 § första stycket 2 förordningen (1997:899) om myndighetssamverkan

mot ekonomisk brottslighet i det regionala samverkansorganet mot sådan

brottslighet.

Genom sin indrivningsverksamhet får kronofogdemyndigheterna tillgång till

uppgifter som kan ha stor betydelse för bekämpningen av ekonomisk brottslighet.

Genom sammanställning av dessa uppgifter kan bilden av ekonomisk brottslighet

växa fram och läggas till grund för en brottsanmälan. Enligt 19 kap. 1 §

utsökningsförordningen (1981:981) bör en kronofogdemyndighet göra en sådan

anmälan om den i vissa angivna mål, t.ex. mål om utmätning, finner att en

gäldenär kan misstänkas för vissa angivna brott, t.ex. brott enligt 11 kap.

brottsbalken. Vidare minskar eller eliminerar kronofogdemyndigheten genom sin

indrivningsverksamhet utbytet av ekonomisk brottslighet. Det kan t.ex. röra sig

om belopp som har undandragits beskattning eller som har förverkats genom domar

rörande ekonomisk brottslighet.

Enligt 9 § lagen (1986:436) om näringsförbud skall kronofogde-myndigheterna

särskilt uppmärksamma när det finns skäl att meddela näringsförbud och anmäla

förhållandet till åklagaren. Enligt 8 a § får kronofogdemyndigheten, om

åklagaren i vissa fall har förklarat sig avstå från att ansöka om näringsförbud,

ansöka om sådant förbud. Det ankommer vidare enligt 24 § samma lag på

kronofogdemyndigheten att utöva tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga

näringsförbud efterlevs. Kronofogdemyndigheten har därvid rätt att begära

biträde av polismyndighet samt skall anmäla vissa förhållanden till åklagaren.

Kronofogdemyndigheten har enligt 7 kap. 25 § konkurslagen (1987:672) till

uppgift att vara tillsynsmyndighet i konkurs (TSM). I sistnämnda egenskap får

kronofogdemyndigheten bl.a. kännedom om sådana anmälningar konkursförvaltare gör

till åklagare enligt 7 kap. 16 § konkurslagen. Enligt sistnämnda bestämmelse

skall konkursförvaltare till åklagare anmäla misstankar om vissa brott och

sådana förfaranden som kan föranleda näringsförbud. Om konkursförvaltaren inte

gjort någon anmälan om näringsförbud och det finns anledning till det skall TSM

enligt 41 § konkursförordningen (1987:916) snarast göra en sådan anmälan.

Sekretessregleringen

Kronofogdemyndighetens verksamhet i egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs

utgör en sådan självständig verksamhetsgren som avses i 1 kap. 3 § andra stycket

sekretesslagen, vilket innebär att sekretess gäller mellan denna verksamhet och

kronofogdemyndighetens verksamhet i övrigt. Denna åtskillnad återspeglas också

i sekretessbestämmelserna, vilka skiljer mellan sekretess inom

exekutionsväsendet och sekretess hos TSM.

Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket sekretesslagen gäller sekretess hos TSM och

inom exekutionsväsendet till skydd för myndigheters verksamhet att förebygga,

uppdaga, utreda eller beivra brott.

Uppgifter om misstankar om brott kan även omfattas av sekretessbestämmelser till

skydd för den enskilde. Uppgifter om misstankar om brott anses vara hänförliga

till uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

Inom exekutionsväsendet gäller sedan den 1 oktober 2001 sekretess till skydd för

bl.a. enskilds personliga förhållanden enligt 9 kap. 19 § med ett omvänt

skaderekvisit, dvs. presumtionen är att sekretess gäller för uppgifterna.

Hos TSM gäller enligt 8 kap. 19 § viss sekretess till skydd för uppgift om

enskilds affärs- eller driftsförhållanden. Det finns dock inte något

sekretesskydd för enskilds personliga förhållanden hos TSM.

Skälen för regeringens förslag

Sekretessen till skydd för förundersökningen hos TSM och inom exekutionsväsendet

Enligt 5 kap. 1 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess bl.a. för

uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål eller åklagarmyndighets,

polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet

i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan

antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den

framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Enligt samma paragrafs tredje stycke gäller sekretess enligt bl.a. första

stycket i annan verksamhet hos myndighet för att biträda åklagarmyndighet,

polismyndighet, skattemyndighet, Tullverket eller Kustbevakningen med att

uppdaga, utreda eller beivra brott samt hos TSM och inom exekutionsväsendet för

uppgift som angår misstanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11

kap. brottsbalken eller annat brott som har samband med gäldenärens verksamhet.

Eftersom en myndighet som upprättar en brottsanmälan kan anses biträda polisen,

skyddas uppgifterna i den utredning som ligger till grund för en brottsanmälan

av sekretess enligt 5 kap. 1 § tredje stycket första ledet, och det även innan

uppgifterna har kommit åklagare eller polis till del (prop. 1979/80:2 Del A sid.

140). Sekretesskyddet hos kronofogdemyndigheterna för myndighetens egna

brottsanmälningar synes således vara tillfredställande.

Annorlunda förhåller det sig enligt regeringens bedömning med sekretessen hos

kronofogdemyndigheten till skydd för uppgifter om misstankar om brott som kommer

kronofogdemyndigheterna till del genom att konkursförvaltarna brukar skicka

kopior av sina anmälningar enligt 7 kap. 16 § konkurslagen till

kronofogdemyndigheterna.

Enligt sistnämnda lagrums första stycke skall en konkursförvaltare, om denne

finner att gäldenären kan misstänkas för något brott som anges i 11 kap.

brottsbalken, omedelbart underrätta allmän åklagare om det och ange grunden för

misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det

under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat

brott av icke ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten.

Om det kan misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person,

någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud har

förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan komma i fråga skall

konkursförvaltaren enligt 7 kap. 16 § andra stycket konkurslagen omedelbart

underrätta åklagaren om det och ange grunden för misstanken.

Det framgår av 1, 3 och 4 §§ lagen om näringsförbud att en enskild näringsidkare

eller, om näringsverksamheten bedrivits av en juridisk person, de i 4 §

uppräknade företrädarna för den juridiska personen, skall meddelas näringsförbud

bl.a. om personen i fråga grovt har åsidosatt vad som har ålegat honom i

näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är

ringa. En ytterligare förutsättning för meddelande av näringsförbud är att det

bedöms vara påkallat från allmän synpunkt. Det framgår av 3 § andra stycket

samma lag att näringsförbud skall anses vara påkallat från allmän synpunkt om

näringsidkaren i näringsverksamheten har gjort sig skyldig till brott för vilket

det lägsta straffet är fängelse i sex månader, såvida inte särskilda skäl talar

mot en sådan bedömning.

För att kronofogdemyndigheterna skall kunna hemlighålla uppgifter om brott i

anmälningar enligt 7 kap. 16 § konkurslagen infördes bestämmelsen i 5 kap. 1 §

tredje stycket andra ledet sekretesslagen, dvs bestämmelsen om sekretess hos TSM

och inom exekutionsväsendet för uppgift som angår misstanke om att en gäldenär

har begått brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller annat brott som har

samband med gäldenärens verksamhet (prop. 1995/96:127 s 21). I samband härmed

infördes även en bestämmelse om sekretess för uppgift som hänför sig till

verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud (5 kap. 1 § första

stycket 3 sekretesslagen). Härmed avses bl.a. den utredning som föregår en

anmälan till åklagaren om att det kan finnas skäl för näringsförbud (prop.

1995/96:127 s 45). Sådana uppgifter kan, som ovan har framgått, finnas, förutom

hos konkursförvaltaren, även hos TSM och i övrigt inom kronofogdemyndigheten.

Uppgifter om gäldenären eller, när gäldenären är en juridisk person,

ställföreträdaren, misstänks för brott, kan således hemlighållas hos

kronofogdemyndigheten under de förutsättningar som anges i ovan nämnda lagrum i

sekretesslagen. Uppgifter i en anmälan enligt 7 kap. 16 § konkurslagen om att

andra personer misstänks för brott omfattas dock inte av sekretess hos TSM eller

i övrigt inom kronofogdemyndigheten.

Det framgår av förarbetena till 7 kap. 16 § (prop. 1978/79:105 s. 178 och prop.

1986/87:90 s. 274) att, även om lagstiftaren inte har velat ålägga

konkursförvaltare en alltför långtgående utredningsskyldighet och därmed

anmälningsskyldighet, en konkursförvaltare som misstänker andra brott än de som

anges i 7 kap. 16 § givetvis kan och bör anmäla även dem. I de fall en

konkursförvaltare anmäler brottsmisstankar riktade mot anställda hos gäldenären,

andra medhjälpare till gäldenären eller någon som företräder ett bolag med

anknytning till gäldenärens näringsverksamhet omfattas inte dessa uppgifter av

sekretess hos kronofogdemyndigheterna till skydd för myndigheters verksamhet att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Om uppgifter om anmälda

brottsmisstankar blir offentliga hos TSM eller i annan verksamhet inom

kronofogdemyndigheten kan efterföljande förundersökningar försvåras.

Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med utredningen och

remissinstanserna, att sekretessen hos TSM och inom exekutionsväsendet enligt 5

kap. 1 § tredje stycket andra ledet sekretesslagen bör utvidgas till att avse

uppgift som angår misstanke om brott, oavsett vilket brott det är fråga om och

oavsett vem som är misstänkt.

Sekretess till skydd för den enskilde inom exekutionsväsendet

Utredningen har föreslagit att det skall införas en bestämmelse om förstärkt

sekretess till skydd för enskild inom exekutionsväsendet för misstankar om

brott. Utredningen har föreslagit att denna bestämmelse skall införas i 9 kap.

17 § sekretesslagen. Förslaget skall ses mot bakgrund av 9 kap. 19 §

sekretesslagen i dess äldre lydelse. Den sistnämnda bestämmelsen stadgade, i

dess lydelse före den 1 oktober 2001, att sekretess gällde för enskilds

personliga förhållanden inom exekutionsväsendet om det kunde antas att den

enskilde eller någon honom närstående skulle lida avsevärd skada eller betydande

men om uppgiften röjdes, dvs. presumtionen var att uppgifterna var offentliga.

Som har nämnts ovan har 9 kap. 19 § sekretesslagen ändrats så att sekretess

fr.o.m. den 1 oktober 2001 gäller om det inte står klart att den enskilde eller

någon honom närstående inte lider men av att uppgiften röjs, dvs. bestämmelsen

är numera försedd med ett omvänt skaderekvisit och presumtionen är alltså att

sekretess gäller för uppgifterna. Med anledning härav får behovet av den av

utredningen föreslagna bestämmelsen om förstärkt sekretess till skydd för

enskild inom exekutionsväsendet för uppgifter om misstankar om brott anses ha

bortfallit.

Sekretess till skydd för den enskilde hos TSM

Hos TSM gäller sekretessen till förmån för enskild enbart enskilds affärs- och

driftsförhållanden (8 kap. 19 §) och inte enskilds personliga förhållanden.

Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att det skall införas en särskild

bestämmelse om sekretess till skydd för enskild hos TSM för uppgifter om

misstankar som angår brott.

Sekretess till förmån för enskild för uppgifter hos TSM infördes inte förrän år

1988. Vid sekretesslagens införande förmodades att behov av sekretess hos TSM

skulle uppkomma endast undantagsvis och därför infördes inte någon bestämmelse

om sekretess hos TSM. JO påtalade emellertid att frånvaron av sekretess hos TSM

medförde betydande olägenheter. Handlingar som innehöll uppgifter om

företagshemligheter av ekonomisk eller teknisk natur kunde inte lämnas in till

TSM därför att handlingarna blev offentliga och därmed åtkomliga från envar. Med

anledning härav infördes sekretessbestämmelsen i 8 kap. 19 § (prop. 1986/87:90

s 115). I lagstiftningsärendet behandlades inte frågan om det fanns anledning

att införa sekretess för uppgifter om misstankar om brott.

Uppgifter om att någon är misstänkt för brott förekommer frekvent hos TSM. Som

nämnts ovan får TSM del av konkursförvaltarnas brottsanmälan enligt 7 kap. 16 §

konkurslagen. TSM har också en skyldighet att göra en anmälan om näringsförbud

om konkursförvaltaren inte har gjort någon sådan anmälan och det finns anledning

att göra en anmälan.

Uppgifter om misstankar om brott är integritetskänsliga. Sådana uppgifter

skyddas av sekretess till skydd för enskilda med ett omvänt skaderekvisit hos

polis, åklagare och inom exekutionsväsendet. Det är svårt att finna något skäl

till varför dessa uppgifter inte skulle ha något skydd hos TSM. Regeringen delar

därför utredningens och remissinstansernas bedömning att en särskild

bestämmelse om sekretess till skydd för enskild hos TSM för uppgifter om

misstankar om brott bör införas. Sekretesskyddet bör vara av samma styrka hos

TSM som det är hos övriga brottsbekämpande myndigheter, dvs. sekretess bör gälla

med ett omvänt skaderekvisit.

Om meddelarfriheten

I 16 kap. 1 § sekretesslagen anges i vilka fall en tystnadsplikt begränsar

meddelarfriheten, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna uppgift

i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda grundlagarna

omfattar.

Den tystnadsplikt som följer av 5 kap. 1 § sekretesslagen inskränker

meddelarfriheten såvitt avser uppgift om kvarhållande av försändelse på

befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning eller

hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare

eller åklagare. Regeringen anser inte att det finns skäl att ytterligare

inskränka meddelarfriheten med anledning av den utvidgning av sekretessen som

föreslås i 5 kap. 1 § tredje stycket.

Den tystnadsplikt som följer av 9 kap. 17 § sekretesslagen inskränker inte

meddelarfriheten. Regeringen anser inte heller att den tystnadsplikt, som följer

av den sekretessbestämmelse till skydd för enskild som i detta kapitel föreslås

bli införd i 9 kap. 17 §, bör inskränka meddelarfriheten.

4.3 Sekretess till skydd för bl.a. kronofogdemyndighets brottsförebyggande

verksamhet

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla för uppgift som hänför sig till

verksamhet hos myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet,

skattemyndighet, Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga brott om det

kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller

den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att sekretess skall gälla för

uppgift som hänför sig till kronofogdemyndighets verksamhet som rör planering av

eller annan förberedelse för verkställighetsåtgärd.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig har

tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Svenska

Tidningsutgivareföreningen har dock anfört att de tvångsmedel

kronofogdemyndigheterna har till sitt förfogande motiverar en betydande öppenhet

samt att det behöver göras en översyn av vilka uppgifter som kan göras föremål

för en breddad sekretess hos dessa myndigheter. Riksskatteverket har anfört att

utredningens förslag även bör omfatta indrivning, de nya arbetsuppgifter som

kronofogdemyndigheten ansvarar för avseende utökad processuell verksamhet samt

verkställighet av intrångsundersökningar.

Skälen för regeringens förslag: Det myndighetsgemensamma arbetet mot ekonomisk

brottslighet innefattar bl.a. samordnade ingripanden av olika slag. Operation

krogsanering är det bäst utvecklade exemplet på gemensamma kontrollaktioner.

Operation krogsanering började som ett enskilt projekt i ett län, men bedrivs

sedan ett par år tillbaka av samtliga länsstyrelser på uppdrag av regeringen.

Förutom länsstyrelserna deltar skattemyndigheter, polismyndigheter och

kronofogdemyndigheter samt, i en del län, även kommunen i någon form. Operation

krogsanering har som regel inletts med att objekt har valts ut med hjälp av

information från samtliga medverkande myndigheter. De utvalda restaurangerna har

därefter kontrollerats på plats av företrädare för olika kontroll- och

tillsynsfunktioner samtidigt. De deltagande myndigheterna agerar var och en

utifrån sin roll och de förutsättningar som gäller för den egna uppgiften.

Skattemyndigheterna har gjort revisioner. Kronofogdemyndigheterna har deltagit i

besök hos restauranger som har haft restförda skulder etc. Resultatet och

erfarenheterna av verksamheten uppges vara goda. Verksamheten anses också ha en

brottsförebyggande effekt.

Hos polis-, tull- och åklagarmyndigheterna skyddas uppgifter om planerade

kontrollaktioner enligt 5 kap. 1 § första stycket 4 sekretesslagen. Enligt den

bestämmelsen gäller sekretess för uppgift som hänför sig till bl.a.

åklagarmyndighets, polismyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens

verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Att

sekretessen avser en uppgift som "hänför sig" till viss verksamhet innebär att

sekretessen följer med när uppgiften lämnas till en annan myndighet.

Hos skattemyndigheten kan 4 kap. 1 § sekretesslagen tillämpas vid

myndighetsgemensamma aktioner. Enligt sistnämnda bestämmelse gäller sekretess

för uppgift angående planläggning eller annan förberedelse för inspektion,

revision eller annan granskning som myndighet har att företa om det kan antas

att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs. Sekretessen

gäller inte bara hos granskningsmyndigheten. Sekretessen kan även gälla hos en

myndighet som biträder granskningsmyndigheten, t.ex. med synpunkter på

granskningsplaner.

Kronofogdemyndighetens bidrag till myndighetsgemensamma åtgärder är att vidta

åtgärder i mål eller ärende om utsökning och indrivning. Sådana åtgärder kan

inte sägas utgöra vare sig inspektion, revision eller annan granskning och

planering inför sådana åtgärder och omfattas därför inte av 4 kap. 1 §.

En av kronofogdemyndigheten inom ramen för en myndighetsgemensam kontrollaktion

vidtagen åtgärd i mål eller ärende om utsökning och indrivning anses ha en

brottsförebyggande effekt. Kronofogdemyndigheterna tillhör emellertid inte de

myndigheter vars brottsförebyggande arbete omfattas av sekretess enligt 5 kap. 1

§ första stycket 4 sekretesslagen. Någon särskild bestämmelse som ger

sekretesskydd för planering av ovan nämnda åtgärder hos kronofogdemyndigheten

finns inte. Med hänsyn till kronofogdemyndigheternas framträdande roll i det

myndighetsgemensamma arbetet att bekämpa ekonomisk brottslighet får detta anses

otillfredsställande. Inte bara kronofogdemyndighetens utan också de andra

myndigheternas planerade åtgärder riskerar att gå om intet om någon begär att

hos kronofogdemyndigheten få ta del av kronofogdemyndighetens planerade

åtgärder.

Regeringen delar utredningens bedömning att kronofogdemyndigheterna bör ges

möjligheter att sekretessbelägga planeringsåtgärder i brottsförebyggande syfte.

Sekretessbestämmelsen bör inte begränsas till att avse uppgifter i någon eller

några delar av kronofogdemyndigheternas olika verksamhetsområden. Den föreslagna

bestämmelsens placering i 5 kap. innebär att enbart sådana planeringsåtgärder

som kan antas ha brottsförebyggande syfte kan sekretessbeläggas. Detta bör

framgå direkt av bestämmelsen i fråga.

Enligt 5 kap. 1 § första stycket 4 gäller sekretess för uppgift som hänför sig

till åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller

Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller

beivra brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda

åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Enligt samma paragrafs tredje stycke första ledet gäller sekretess enligt bl.a.

första stycket i annan verksamhet hos myndighet för att biträda ovan uppräknade

myndigheter med att uppdaga, utreda eller beivra brott. Sistnämnda bestämmelse

omfattar dock inte verksamhet hos myndighet när myndigheten biträder de

uppräknade myndigheterna i deras brottsförebyggande arbete. Med hänsyn till att

kronofogdemyndigheterna i detta sammanhang kan anses ha till uppgift att biträda

främst polisen i polisens brottsförebyggande arbete anser regeringen att

sistnämnda sekretessbestämmelsens tillämpningsområde, i enlighet med Lagrådets

förslag, bör utvidgas till att även avse verksamhet hos myndighet för att

biträda de ovan uppräknade myndigheterna i deras brottsförebyggande arbete. På

så vis kommer kronofogdemyndighetens planeringsåtgärder i myndighetsgemensamma

aktioner, vilka inkluderar bl.a. polisen och som utförs i brottsförebyggande

syfte, att omfattas av sekretess, om det kan antas att syftet med åtgärden

motverkas om uppgiften röjs.

Om meddelarfriheten

Den tystnadsplikt som följer av 5 kap. 1 § sekretesslagen inskränker enligt 16

kap. 1 § samma lag meddelarfriheten endast såvitt avser uppgift om kvarhållande

av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol,

undersökningsledare eller åklagare. Någon anledning att inskränka

meddelarfriheten ytterligare med anledning av den ovan föreslagna bestämmelsen

om sekretess till skydd för kronofogdemyndigheternas brottsförebyggande

verksamhet föreligger enligt regeringens bedömning inte.

4.4 Sekretess till skydd för utredning om förbud att lämna juridiskt eller

ekonomiskt biträde

Regeringens förslag: En ny sekretessbestämmelse till skydd för utredningar om

förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde som inte omfattas av

förundersökningssekretessen skall införas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt

förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I syfte att åtgärda problemen med juridiska och

ekonomiska rådgivare som på olika sätt främjar ekonomisk brottslighet infördes

lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall m.m. Lagens

tillämpningsområde utvidgades och rubriken ändrades den 1 juli 2001 och lagen

heter numera lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i

vissa fall.

Med juridiskt eller ekonomiskt biträde avses enligt 1 § yrkesmässig rådgivning

eller annat yrkesmässigt biträde som lämnas åt någon annan och som är av

juridiskt eller ekonomiskt slag.

Enligt 2 § döms den som lämnar juridiskt eller ekonomiskt biträde och därvid av

grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gärning, för vårdslöst biträde till

böter eller fängelse i högst två år. Straffet får dock inte sättas högre än vad

som är föreskrivet för den gärning som främjats. I vissa situationer, bl.a. om

det är ett ringa fall, skall inte dömas till ansvar.

Enligt 3 § får förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde meddelas den

som, när sådant biträde lämnats, har gjort sig skyldig till brott, som inte är

ringa (biträdesförbud). Förbud får meddelas för en tid av högst 10 år.

Frågan om förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde skall åläggas

någon aktualiseras normalt i samma rättegång som ansvarstalan för det brott som

föranleder talan om förbud. Sistnämnda talan kan emellertid också föras

särskilt. I den mån utredningen om förbud förs inom ramen för en förundersökning

omfattas den av sekretess enligt 5 kap. 1 § första stycket 1

sekretesslagen (1980:100). I den mån utredningen görs fristående omfattas den

inte av sekretess.

Utredning i frågor om näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud

skyddas av en särskild sekretessbestämmelse i 5 kap. 1 § första stycket 3

sekretesslagen. Regeringen anser, i likhet med utredningen och

remissinstanserna, att det finns samma behov av sekretess för självständiga

utredningar om förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde som för

utredningar om näringsförbud. En särskild bestämmelse om sekretess till skydd

för utredningar om biträdesförbud bör därför införas. Även den bestämmelsen bör

placeras i 5 kap. 1 § första stycket 3 sekretesslagen.

Om meddelarfriheten

Den tystnadsplikt som följer av 5 kap. 1 § sekretesslagen inskränker enligt 16

kap. 1 § samma lag meddelarfriheten endast såvitt avser uppgift om kvarhållande

av försändelse på befordringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av domstol,

undersökningsledare eller åklagare. Någon anledning att ytterligare inskränka

meddelarfriheten med anledning av den ovan föreslagna bestämmelsen om sekretess

till skydd för verksamhet som rör utredning i frågor om förbud att lämna

juridiskt eller ekonomiskt biträde, föreligger enligt regeringens bedömning

inte.

4.5 Sekretess för företagshemligheter

Regeringens förslag: Sekretessen hos åklagare och polismyndighet för uppgift om

företagshemlighet skall fortsätta att gälla även efter det att uppgiften har

lämnats till domstol med anledning av åtal.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt

förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Uppgifter om företagshemligheter kan förekomma i

förundersökningar vid utredning om företagsspioneri eller olovlig befattning

med företagshemlighet enligt lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter.

Uppgifter om företagshemligheter kan emellertid även förekomma i

förundersökningar rörande andra brott. Det förekommer t.ex. att sådana uppgifter

åberopas av åklagaren som bevisning i mål om skattebrott och andra brott med

ekonomiska inslag. Så länge förundersökningen pågår kan uppgifterna skyddas hos

polis och åklagare med stöd av 9 kap. 17 § sekretesslagen. Enligt sistnämnda

bestämmelse gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden i bl.a. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i

brottmål om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde

eller någon honom närstående lider skada eller men.

När förundersökningen avslutats och uppgifter överlämnats till domstolen med

anledning av åtal upphör enligt 9 kap. 18 § andra stycket sekretessen för dessa

uppgifter att gälla hos åklagaren och polisen. Sekretess för samma uppgifter

gäller dock under vissa förutsättningar hos domstolen enligt 8 kap. 17 §. Enligt

sistnämnda bestämmelse gäller sekretess hos domstol i mål eller ärende i

domstolens rättsskipande verksamhet för uppgift om enskilds drifts- eller

affärsförhållanden om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd

skada om uppgiften röjs. Bestämmelsen är t.ex. avsedd att kunna tillämpas i ett

fall där företagshemlighet annars skulle kunna röjas (prop. 1979/80:2 del A s.

248). Om bestämmelsen är tillämplig har domstolen möjlighet att hålla

förhandlingen inom stängda dörrar enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken.

Den gällande regleringen medför att samma uppgift, sedan den överlämnats till

domstol med anledning av åtal, kan vara sekretessbelagd hos domstolen, men utan

sekretesskydd hos förundersökningsmyndigheten. Med hänsyn till den skada enskild

kan åsamkas av att en företagshemlighet blir känd kan detta inte anses utgöra

en tillfredställande ordning. Regeringen föreslår därför att sekretessen för

företagshemligheter skall utvidgas genom att det i 9 kap. 18 § anges att

sekretess enligt 9 kap. 17 § inte skall upphöra, trots att uppgift lämnas till

domstol med anledning av åtal, om uppgiften omfattas av sekretess hos domstolen

enligt 8 kap. 17 §.

4.6 Sekretess hos Statens jordbruksverk

Regeringens bedömning: Någon särskild sekretessbestämmelse till skydd för

uppgifter hos Statens jordbruksverk om personer som betraktas som en risk vid

handläggning av EU-bidrag bör inte införas nu.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det skall införas en ny

bestämmelse i 7 kap. sekretesslagen av innebörd att sekretess skall gälla hos

Statens jordbruksverk för uppgift dels om överträdelse av bestämmelse i

gemenskapsrätten om stöd inom jordbrukets område, dels om den som har gjort sig

skyldig till eller misstänks för en sådan överträdelse, om det kan antas att den

enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Remissinstanserna: Statens jordbruksverk anför att utredningen, när det gäller

Statens jordbruksverks skyldighet att rapportera oegentligheter till

kommissionen, redogjort för bestämmelserna i rådets förordning nr 1469/95 samt

kommissionens förordning nr 745/96. Verket utgår från att utredningen även har

beaktat rådets förordning nr 595/91 samt kommissionens förordning nr 1681/94,

vilka tar sikte på löpande kvartalsrapportering avseende oegentligheter som

verket har att anmäla till kommissionen. Verket ansluter sig till utredningens

bedömning att det är nödvändigt att införa en sekretessbestämmelse till skydd

för den enskilde för att åtgärda den bristande överensstämmelsen mellan angivna

gemenskapsregler och sekretesslagen. Malmö tingsrätt har anfört att sekretess

enbart bör gälla om uppgiften har anknytning till enskild.

EU-bedrägeridelegationen har påpekat att Jordbruksverkets

rapporteringsskyldighet till viss del motsvaras av liknande

rapporteringsskyldighet hos andra myndigheter, till viss del är unik för

Jordbruksverket. Delegationen instämmer i att det kan finnas behov av att införa

en sekretessbestämmelse till skydd för enskild i dessa fall, men menar att det

är viktigt dels att analysera vilken typ av uppgifter som förekommer i de olika

rapporteringsformerna för att kunna bedöma om de skall omfattas av en

sekretessbestämmelse, dels att samma typ av uppgifter behandlas lika inom

samtliga berörda myndigheter. Riksdagens ombudsmän har påpekat att

medlemsstaternas anmälningsskyldighet inte omfattar uppgifter om överträdelser

under ett visst fastställt belopp samt att detta medför att den föreslagna

sekretessbestämmelsen kommer att omfatta även uppgifter som ligger utanför

Jordbruksverkets anmälningsskyldighet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet har ifrågasatt om inte det raka skaderekvisitet bör ersättas av ett

omvänt skaderekvisit.

Bakgrund

Det har inom EU vidtagits olika åtgärder för att minska risken för bedrägerier

mot EU:s bidragssystem. Det har bl.a. antagits en särskild förordning om vissa

åtgärder mot personer som åtnjuter förmåner från jordbruksfondens garantisektion

och som anses opålitliga, rådets förordning (EG) nr 1469/95. Kompletterande

bestämmelser har givits i en tillämpningsförordning, kommissionens förordning

(EG) nr 745/96. Förordningarna omfattar fysiska och juridiska personer som har

begått oegentligheter eller som misstänks för detta. Med oegentlighet menas

varje överträdelse av bestämmelser i gemenskapsrätten om anbudsförfaranden,

exportbidrag och försäljning till nedsatt pris av interventionsprodukter som

finansieras av garantisektionen, som medför eller skulle kunna medföra skada för

garantisektionen. Även en underlåtenhet i strid med gemenskapsrätten betraktas

som en oegentlighet. Det behöver inte vara fråga om en brottslig handling eller

underlåtenhet. Bestämmelserna gäller endast de som under ett års tid har begått

eller misstänks för oegentligheter som avser minst 100 000 ecu. Dessa personer

kan bli föremål för skärpt kontroll. Dessutom kan utbetalningarna till dem dras

in tillfälligt och säkerheter hållas inne. Personer som konstateras ha begått

oegentligheter kan under en period uteslutas från bidrag.

För att alla medlemsstater skall kunna uppmärksamma de personer som kan utgöra

en risk har staterna ålagts att anmäla oegentligheter till Europeiska

gemenskapens kommission. Jordbruksverket fullgör Sveriges anmälningsskyldighet

till kommissionen. En anmälan skall innehålla uppgift om den person som avses

och om det har konstaterats att han har begått en oegentlighet eller om han ännu

endast är misstänkt. I anmälan skall också lämnas en redogörelse för vilka

åtgärder som har vidtagits mot personen i fråga och de omständigheter som har

föranlett åtgärderna. Uppgifterna skall tillföras kommissionens meddelandesystem

och vidarebefordras till övriga medlemsländer. Om det senare visar sig att

misstankarna om en person varit ogrundade skall upplysningarna om honom

avlägsnas från meddelandesystemet och underrättelse härom lämnas till övriga

stater. Upplysningar från meddelandesystemet mottas i Sverige av Statens

jordbruksverk.

De ovan nämnda EG-förordningarna innehåller bestämmelser om att de uppgifter som

utväxlas inom ramen för meddelandesystemet skall behandlas konfidentiellt,

artikel 4.2 i förordning (EG) nr 1469/95 respektive artikel 5.2 i förordning

(EG) nr 745/96. I den förstnämnda artikeln anges att informationen skall skyddas

i enlighet med nationella regler om sekretess och tystnadsplikt. Artikeln

innehåller därutöver s.k. användningsbegränsningar enligt följande.

Informationen får inte sändas till andra än personer i medlemsstaterna eller

inom gemenskapens institutioner vars uppgifter kräver att de har tillgång till

den, såvida inte medlemsstaten som har tillhandahållit informationen

uttryckligen har lämnat sitt medgivande till det. Informationen får inte heller

användas för andra ändamål än de som anges förordningen om inte myndigheterna

som lämnar informationen ger sitt uttryckliga samtycke därtill och förutsatt att

gällande bestämmelser i den medlemsstat där den mottagande myndigheten finns

inte förbjuder sådana meddelanden eller sådan användning. För svensk del innebär

de i förordningen angivna användningsbegränsningarna i praktiken

sekretessbestämmelser.

Skälen för regeringens bedömning

Enligt 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen

(1980:657) samt p 28 i bilagan till förordningen gäller sekretess vid utredning,

planering, tillståndsgivning, tillsyn och stöd inom jordbrukets område som

handhas av Statens jordbruksverk för uppgift om enskilds affärs- eller

driftsförhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften

röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärenden med undantag för beslut i

ärenden om exportbidrag, produktionsbidrag och stöd till marknadsföring.

Med skada avses i sekretesslagen ekonomisk skada. Sekretessen till skydd för

enskild gäller även till förmån för utländska medborgare och företag. En uppgift

om att någon genom en handling eller en underlåtelse, som inte behöver utgöra

brottslig handling eller underlåtenhet, misstänks ha överträtt en

gemenskapsrättslig bestämmelse om anbudsförfaranden, exportbidrag och

försäljning till nedsatt pris av interventionsprodukter som finansieras av

jordbruksfondens garantisektion, jfr artikel 1.1 i förordning (EG) nr 1469/95,

får anses utgöra en uppgift om enskilds affärsförhållande. Om det kan antas att

en enskild fysisk eller juridisk person lider ekonomisk skada av att en sådan

uppgift röjs, omfattas således dessa uppgifter av sekretess enligt ovan nämnda

lagrum om inte uppgifterna redovisas i ett sådant beslut som har undantagits

från det sekretessbelagda området.

Om de uppgifter Statens jordbruksverk tillför meddelandesystemet avser

brottsliga förfaranden som har anmälts till polisen kan uppgifterna omfattas av

förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen.

I övrigt omfattas inte uppgifterna av någon särskild bestämmelse i

sekretesslagen i den mån inte bestämmelsen om utrikessekretess i 2 kap. 1 §

anses tillämplig. Det är dock tveksamt om sistnämnda bestämmelse skulle anses

tillämplig på de uppgifter det här är fråga om.

Det synes således som om de svenska bestämmelserna inte ger de uppgifter som

utbyts inom ramen för meddelandesystemet ett sekretessskydd som fullt ut

motsvarar de krav på sekretess som uppställs i förordning (EG) nr 1469/95.

Bestämmelser i en EG-förordning är direkt tillämpliga och får inte genomföras i

nationell rätt. Om en förordningsbestämmelse hänvisar till att vissa frågor,

t.ex. en sekretessfråga skall regleras i nationell rätt kan dock förordningen

kompletteras med svenska bestämmelser. Som nämnts ovan anges i artikel 4.2. i

förordning EG (nr) 1469/95 att den information som meddelas eller tas emot

enligt förordningen skall skyddas i enlighet med nationella regler om sekretess

och tystnadsplikt De i artikeln angivna användningsbegränsningarna hindrar

emellertid Statens jordbruksverk att lämna ut sådana uppgifter som andra

medlemsstater har tillfört meddelandesystemet till allmänheten, om inte den

medlemsstat som har lämnat informationen uttryckligen samtycker till att så

sker. Eftersom sistnämnda bestämmelser ges i förordningen får dessa inte

genomföras i form av en materiell sekretessbestämmelse i sekretesslagen.

Regleringen i EG-förordningarna innebär således att det är möjligt att införa en

materiell sekretessbestämmelse i sekretesslagen för sådana uppgifter som

Statens jordbruksverk tillför meddelandesystemet. Det är dock inte möjligt att i

sekretesslagen införa en materiell sekretessbestämmelse avseende sådana

uppgifter som verket erhåller från meddelandesystemet. För att

tryckfrihetsförordningens krav på att sekretessregler skall finnas i

sekretesslagen eller i lag som sekretesslagen hänvisar till skall vara uppfyllt

kan dock, beträffande sistnämnda information, övervägas om inte en hänvisning

till de aktuella bestämmelserna i EG-förordningarna bör införas i

sekretesslagen.

När det gäller införandet av en materiell sekretessbestämmelse som omfattar

sådana uppgifter som Statens jordbruksverk tillför meddelandesystemet bör

följande omständigheter beaktas. Den information som utväxlas med tillämpning av

EG-förordningarna gäller, som ovan har nämnts, inte bara till skydd för fysiska

personer utan även till skydd för juridiska personer. Den föreslagna

bestämmelsen har placerats i 7 kap. I sistnämnda kapitel finns bestämmelser med

hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden. Enligt

sekretesslagens systematik anses inte juridiska personer ha några personliga

förhållanden. Regeringen finner i och för sig att mycket talar för att

regleringen i 8 kap. 6 § första stycket sekretesslagen, 2 §

sekretessförordningen (1980:657) samt p 28 i bilagan till förordningen får anses

ge tillräckligt skydd för de uppgifter Statens jordbruksverk tillför

meddelandesystemet om juridiska personer. Vid en sådan bedömning kvarstår dock

frågan hur en materiell sekretessbestämmelse till skydd för fysiska personer

skall utformas.

EU-bedrägeridelegationen har påpekat att Jordbruksverket och även andra

myndigheter har uppgiftsskyldighet i förhållande till kommissionen avseende

oegentligheter enligt andra EG-förordningar utöver de ovan nämnda, exempelvis

kommissionens förordning (EG) nr 1681/94. Sistnämnda förordning innehåller i

artikel 10 sekretessbestämmelser som motsvarar sekretessbestämmelserna i de ovan

nämnda förordningarna. Delegationen anser att det är viktigt dels att analysera

vilken typ av uppgifter som förekommer i de olika rapporteringsformerna för att

kunna bedöma om de skall omfattas av en sekretessbestämmelse, dels att samma

typ av uppgifter behandlas lika inom samtliga berörda myndigheter.

Mot bakgrund av vad som har anförts ovan anser finner regeringen att

utredningens förslag inte bör genomföras och att frågan hur sekretessregleringen

på detta område bör utformas måste övervägas vidare.

4.7 Utlämnande av uppgifter om misstänkt brottslighet samt utlämnande av

uppgifter i brottsförebyggande syfte

4.7.1 Bakgrund

Det har nämnts i kapitel 4.1.5-6 att det finns särskilda sekretessbrytande

bestämmelser som gör det möjligt för myndigheter att lämna sekretessbelagda

uppgifter som rör brott. Ekosekretessutredningen har lämnat förslag till

omarbetning av en av de viktigaste generella sekretessbrytande bestämmelserna i

detta sammanhang, nämligen 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen, samt har

även föreslagit att nya sekretessbrytande bestämmelser skall införas i 14 kap. 2

§. Innan dessa förslag presenteras skall dock en närmare redogörelse för

gällande rätt lämnas.

Enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket hindrar inte sekretess att uppgift som angår

misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan

myndighet som har att ingripa mot brottet om fängelse är föreskrivet för brottet

och det kan antas föranleda annan påföljd än böter.

Vid införandet av denna bestämmelse diskuterades dels frågan om man skulle

införa en generell skyldighet för myndigheter att anmäla brott eller bara skapa

en generell möjlighet för myndigheter att anmäla brott, dels frågan vilken grad

av misstanke som skulle krävas för att en myndighet skulle få lämna uppgifter om

misstänkt brottslighet.

När det gällde den förstnämnda frågan konstaterade föredraganden att det enligt

gällande rätt på ett flertal områden fanns bestämmelser som föreskrev skyldighet

för en viss myndighet att anmäla misstankar om brott. Föredraganden ansåg att

många skäl talade mot att införa en generell uppgiftsskyldighet, men fann att

det borde införas en generell möjlighet för myndigheterna att anmäla brott. I de

fall en myndighet hade möjlighet att lämna ut uppgifter om ett brott borde

myndigheten normalt också lämna ut uppgiften, om den i ett konkret fall begärdes

av en annan myndighet. Föredraganden hänvisade i detta sammanhang till

uppgiftsskyldigheten enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen (prop. 1983/84:142 s 23

ff).

När det gällde frågan vilken grad av misstanke som skulle krävas för att en

myndighet skulle få lämna uppgifter om misstänkt brottslighet ansåg

föredraganden att det var angeläget att de uppgifter som lämnades ut var så

tillförlitliga och konkreta som möjligt samt att uppgifter om brott enbart

skulle få lämnas ut om de var av viss kvalitet. I den promemoria som låg till

grund för regeringens förslag hade det föreslagits att en förutsättning för

uppgiftslämnande skulle vara att det "skäligen kunde antas" att ett brott hade

begåtts. Föredragande statsrådet ansåg att uttrycket i och för sig rätt väl

beskrev vad som kunde krävas. Uttrycket hade emellertid kritiserats av

remissinstanserna för att vara oklart och felaktigt kunna leda tankarna till

begrepp som "skälig misstanke", "sannolika skäl" etc. som var etablerade i andra

sammanhang. Föredraganden ansåg att det var svårt att välja ett uttryck som

från alla synpunkter tedde sig som det lämpligaste. Bedömningen av i vilka fall

misstankarna var av sådan styrka att uppgift borde lämnas borde enligt

föredraganden överlåtas åt myndigheterna själva. Han underströk att den

omständigheten att han inte hade föreslagit någon uppgiftsskyldighet för

myndigheterna inte innebar att myndigheterna skulle vara passiva när det uppkom

misstankar om brott utan att han tvärtom ansåg att det var önskvärt att

myndigheterna utnyttjade de möjligheter att lämna ut uppgifter om brott som den

nya bestämmelsen innebar. Han erinrade återigen om att en myndighet, när den

hade rätt att utlämna en uppgift, också skulle lämna ut uppgiften om den

begärdes av en annan myndighet (a prop. s 31 f).

Det begrepp som slutligen infördes i 14 kap 2 § fjärde stycket är "uppgift som

angår misstanke om brott".

När det gäller den krets myndigheter uppgifter kan lämnas till anges det i 14

kap. 2 § fjärde stycket att uppgifter kan lämnas till åklagarmyndighet,

polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet. Med

sistnämnda uttryck avses t.ex. en myndighet som har ålagts att utöva tillsyn

inom ett område (a prop. s 41).

14 kap. 2 § fjärde stycket är inte tillämpligt beträffande alla slag av

sekretess. Förutsättningarna för brytandet av sådan sekretess som har ansetts

särskilt angelägen att upprätthålla har specialreglerats i 14 kap. 2 § femte

stycket sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen får sekretess som gäller enligt

vissa angivna paragrafer, bl.a. hälso- och sjukvårdssekretessen och

socialtjänstsekretessen, endast brytas såvitt angår misstanke om brott för

vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Sistnämnda

krav innebär att det i dessa fall inte finns någon möjlighet att lämna ut

uppgifter om misstänkta straffbara förberedelse- och försöksbrott då sådana

brott enligt 23 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken inte har någon fast lägsta

straffsats.

Utöver 14 kap. 2 § sekretesslagen kan även andra bestämmelser åberopas till stöd

för utlämnande av uppgifter om misstankar om brott.

Generalklausulen i 14 kap. 3 § första stycket kan åberopas som stöd för att

lämna ut uppgifter om misstankar som angår förestående brott (a prop. s 32). Det

framgår dock av 14 kap. 3 § andra stycket att generalklausulen inte är

tillämplig på all slags sekretess, bl.a. får inte socialtjänstsekretessen eller

hälso- och sjukvårdssekretessen brytas med tillämpning av generalklausulen.

Vidare ger bestämmelserna om nöd och nödvärn i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken

myndigheterna vissa möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter i syfte

att avvärja brott. En tjänsteman kan rent av vara skyldig att avslöja brott som

är "å färde" enligt bestämmelserna i 23 kap. 6 § brottsbalken (a prop. s 28).

Det är vidare möjligt att i vissa fall tillämpa generalklausulen på uppgifter

angående misstankar om brott som inte kan antas medföra annan påföljd än böter.

Även om föredraganden ansåg att sistnämnda möjlighet i praktiken främst skulle

komma att utnyttjas i sådana fall när polis eller åklagare begär att få

uppgifter under en förundersökning, erinrade föredraganden om att det inte var

något villkor för tillämpning av generalklausulen att det föreligger en

uttrycklig begäran från en annan myndighet. Som exempel på när en myndighet på

eget initiativ skulle kunna åberopa generalklausulen för att lämna ut uppgifter

om misstänkt bötesbrottslighet nämndes det fallet att en myndighet, som har hand

om bidragsgivning till enskilda på ett visst område, upptäcker att en person

upprepade gånger har lämnat oriktiga uppgifter om sina ekonomiska förhållanden

och därigenom tillskansat sig ekonomiska fördelar på annat håll (a prop. s 32

ff).

Föredraganden tillade vidare att det även i fortsättningen kan inträffa fall då

det kan vara befogat att rapportera misstankar om mindre allvarliga brott med

stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen (a prop. s 33). Enligt sistnämnda bestämmelse

hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att den

utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin egen verksamhet. Inom

myndighets verksamhet ligger bl.a. att se till att misstanke om

förmögenhetsbrott som riktar sig mot den del av den del av den offentliga

verksamheten som företräds av myndigheten blir utredd (prop. 1979/80:2 del A s

122).

4.7.2 Regleringen bör inte ändras

Regeringens bedömning: Den sekretessbrytande bestämmelsen avseende uppgifter som

angår misstankar om brott bör inte nu omarbetas eller kompletteras med

sekretessbrytande bestämmelser avseende uppgifter om planerad brottslighet eller

uppgifter av betydelse för viss underrättelseverksamhet.

Utredningens förslag: När det gäller 14 kap. 2 § fjärde stycket har utredningen

föreslagit att det även fortsättningsvis skall krävas dels att fängelse skall

vara föreskrivet för det misstänkta brottet, dels att annan påföljd än böter kan

förväntas för att sekretessbelagda uppgifter skall kunna lämnas med stöd av

bestämmelsen. När det gäller frågan vilken grad av misstanke som skall krävas

har utredningen föreslagit att formuleringen "uppgift som angår misstanke om

brott" skall bytas ut mot "det finns anledning att anta att brott har begåtts".

Utredningen har därutöver föreslagit att det för utlämnande av uppgift skall

krävas att det kan antas att uppgiften har betydelse för utredningen om brottet

samt att uppgiften enbart skall kunna lämnas till "myndighet vars uppgift är att

beivra brottet", varmed utredningen avser myndighet som har att ingripa mot

brottet i straffprocessuell ordning.

Utredningen har vidare föreslagit att det skall införas en ny sekretessbrytande

bestämmelse för uppgifter om planerad brottslighet. Förslaget omfattar inte

uppgifter som angår misstankar om straffbara försöks- eller förberedelsebrott,

eftersom sistnämnda uppgifter omfattas av 14 kap. 2 § fjärde stycket, utan

enbart uppgifter om planering av brott som ännu inte nått så långt att

straffansvar kan inträda. Enligt förslaget skall sekretess inte hindra att

uppgift lämnas till polismyndighet, tullmyndighet eller polisman vid

Ekobrottsmyndigheten om uppgiften rör en konkret brottsplan och kan antas ha

betydelse för möjligheten att avvärja brottet. Samma krav som enligt 14 kap. 2 §

fjärde stycket uppställs beträffande brottets svårighetsgrad och förväntad

påföljd skall även gälla beträffande den planerade brottslighetens förväntade

straffvärde om denna skulle fullbordas.

Utredningen har slutligen föreslagit att sekretess inte skall hindra att uppgift

som kan antas ha betydelse för särskild undersökning enligt bestämmelserna i

polisdatalagen (1998:622) eller lagen (1997:1058) om register i Tullverkets

brottsbekämpande verksamhet (numera ersatt av lagen (2001:85) om behandling av

personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet), lämnas till den

myndighet som bedriver undersökningen, om undersökningen avser brottslighet som

innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.

Remissinstanserna: När det gäller förslaget att omarbeta 14 kap. 2 § fjärde

stycket har majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig tillstyrkt

förslaget, lämnat det utan erinran eller lämnat detaljsynpunkter på det. När det

gäller utredningens förslag att inskränka bestämmelsens tillämpningsområde så

att det bara skall bli möjligt att lämna uppgifter till myndigheter som har att

ingripa mot brottet i straffprocessuell ordning anser flera remissinstanser,

bl.a. Riksdagens ombudsmän, Skattemyndigheten i Göteborg och Kustbevakningen,

att den föreslagna lokutionen "myndighet som har att beivra brottet" är oklar

eller missvisande. Vidare ifrågasätter Skattemyndigheten i Östersund om man inte

i stället borde gå i motsatt riktning. Enligt skattemyndigheten borde man, i

stället för att inskränka den krets myndigheter som uppgifter kan lämnas till,

öppna en möjlighet till uppgiftslämnande till den sakmyndighet som normalt

anmäler brottet. Riksskatteverket och skattemyndigheterna i Stockholm och

Östersund anser att det skulle underlätta tillämpningen av bestämmelsen om

uppgifter kunde lämnas om brott oavsett brottets svårhetsgrad.

Även förslaget om en ny sekretessbrytande bestämmelse avseende uppgifter om

planerad brottslighet har av majoriteten av remissinstanserna tillstyrkts,

lämnats utan erinran eller kommenterats på detaljnivå. Ekobrottsmyndigheten

anser dock att förslaget inte medför de vinster för brottsbekämpningen som är

åsyftade. Myndigheten anser att kravet att det skall röra sig om en konkret

brottsplan måste mildras på något sätt och föreslår att man t.ex. kan stryka

ordet "konkret" i lagtexten. Brottsförebyggande rådet anser att argumentet att

uppgifter om planerade brott enbart skulle få lämnas till polisen eller tullen

till följd av dessa myndigheters befogenheter att använda våld inte håller

streck eftersom brott rimligtvis även kan avstyras på annat sätt än genom tvång.

Patent- och registreringsverket och Skattemyndigheten i Göteborg anser att

uppgifter även bör kunna lämnas till skattebrottsenheterna. Kustbevakningen

anser att uppgifter bör kunna lämnas till Kustbevakningen. Kronofogdemyndigheten

i Jönköping anser att uppgifter även bör kunna lämnas till målsäganden.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet har ifrågasatt om förslaget

tillför något utöver gällande rätt och har härvid hänvisat till de möjligheter

som finns att lämna ut uppgifter med stöd av generalklausulen i 14 kap. 3 § och

1 kap. 5 § sekretesslagen samt 23 kap. 6 § och 24 kap. brottsbalken.

Fakultetsnämnden anser att det finns fördelar med en tydligare reglering, men

att det också finns nackdelar, genom att regleringen kan uppfattas som mer

bjudande än den är avsedd att vara. Sveriges domareförbund anser att 14 kap. 3 §

torde kunna tillämpas i vissa av de fall som avses med det nya femte stycket,

men att förutsebarheten och därmed rättssäkerheten ökar om en reglering sker i

enlighet med förslaget. Förbundet anför att genom en reglering enligt förslaget

torde utrymmet för att tillämpa 14 kap. 3 § begränsas ytterligare, vilket är en

effekt som enligt förbundet är ägnad att stärka skyddet för den enskilde.

Sveriges advokatsamfund menar att det kan hävdas att förslaget å ena sidan är

överflödigt, med hänsyn till de möjligheter att lämna ut uppgifter om

förberedelsebrott som redan finns enligt 14 kap. 2 § sekretesslagen, å andra

sidan att det med sin generella utformning framstår som alltför långtgående.

Sammanfattningsvis anser samfundet att förslaget inte är godtagbart av

integritetsskäl. Datainspektionen har anfört att förslaget måste analyseras

närmare i förhållande till Dataskyddsdirektivet, personuppgifts- och

registerlagstiftningen samt Europarådets rekommendation om användningen av

polisuppgifter inom polissektorn. Svenska Tidningsutgivareföreningen anser att

förslaget av rättsäkerhetsskäl bör ges en mer restriktiv utformning. SIF och SAF

har ansett den föreslagna regleringen i 14 kap. 2 § fjärde stycket får anses

tillräcklig när det gäller utlämnande av uppgifter om planerad brottslighet och

har avstyrkt lagförslaget.

När det gäller förslaget till en ny sekretessbrytande bestämmelse avseende

uppgifter som kan antas ha betydelse för viss underrättelseverksamhet har

majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig tillstyrkt förslaget,

lämnat det utan erinran eller lämnat detaljsynpunkter. Brottsförebyggande

rådet, Riksskatteverket, skattemyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och

Östersund samt LO anser att uppgifter även bör kunna lämnas till

skattebrottsenheterna. Kustbevakningen anser att uppgifter även bör kunna lämnas

till Kustbevakningen. Sveriges domarförbund anser dock att förslaget sträcker

sig allt för långt med hänsyn till kravet på skydd för den personliga

integriteten. Förbundet anser inte att utredningens analys tyder på att något

starkt behov av en sådan regel föreligger samt att, om så är fallet, högre krav

bör ställas på brottsligheten. SIF och SAF anser att förslaget innebär att

sekretessen i förhållande till polis- och tullmyndigheter blir en chimär.

Förbunden ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att sätta

sekretessreglerna ur spel samt anser att i vart fall förutsättningarna för när

inhämtande av uppgifter skall få ske bör preciseras. Datainspektionen har anfört

att uppgifter i underrättelseverksamhet är särskilt integritetskänsliga samt

att, om ett utökat informationsutbyte av sådana uppgifter överhuvudtaget skall

tillåtas, bestämmelsen måste ges en mer preciserad utformning som hindrar

massutlämnande av uppgifter. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget av

integritetsskäl och menar bl.a. att förslaget drastiskt förändrar de

förutsättningar som låg till grund för övervägandena avseende polisens register.

Skälen för regeringens bedömning

14 kap. 2 § fjärde stycket och förslaget till sekretessbrytande bestämmelse

avseende planerad brottslighet

Gällande rätt innebär, som ovan nämnts, att uppgifter om misstänkt begången

brottslighet (inklusive straffbara förberedelse- och försöksbrott) kan lämnas ut

med tillämpning av 14 kap 2 § fjärde stycket om annan påföljd än böter kan

förväntas. Myndigheterna får vid tillämpning av sistnämnda bestämmelse enligt

förarbetsuttalandena själva avgöra i vilka fall misstankarna är av sådan styrka

att uppgift bör lämnas till andra myndigheter. I den mån en myndighet har rätt

att lämna ut en uppgift med tillämpning av sistnämnda bestämmelse är den enligt

15 kap. 5 § sekretesslagen också skyldig att lämna ut uppgifterna om uppgifterna

begärs av en annan myndighet. För vissa slag av sekretess finns en särreglering

i 14 kap. 2 § femte stycket. Utöver de möjligheter att lämna ut uppgifter som

finns enligt 14 kap. 2 § fjärde och femte stycket kan, som ovan har nämnts,

uppgifter om förestående brott lämnas med tillämpning av generalklausulen i 14

kap. 3 § sekretesslagen samt bestämmelserna i 23 kap. 6 § brottsbalken och 24

kap. 1 och 4 §§ brottsbalken. Slutligen kan uppgifter om bötesbrottslighet i

vissa fall lämnas med tillämpning av generalklausulen eller 1 kap. 5 §

sekretesslagen.

Utredningens förslag till omarbetning av 14 kap. 2 § fjärde stycket samt den nya

sekretessbrytande bestämmelsen avseende misstänkt planerad brottslighet

preciserar under vilka förutsättningar myndigheter skall kunna bryta sekretessen

för uppgifter om misstänkt begången och planerad brottslighet. Förslagen

innebär ingen påtaglig utvidgning av myndigheternas möjligheter att lämna

uppgifter om misstänkt brottslighet enligt gällande rätt. De innebär dock en

inskränkning av gällande rätt på så vis att det inte längre skall vara möjligt

att lämna uppgifter om misstänkt brottslighet till tillsynsmyndigheter. Detta

innebär t.ex. att kronofogdemyndigheten, som bl.a. har till uppgift att utöva

tillsyn över att näringsförbud inte överträds, inte längre kommer att med

tillämpning av 14 kap. 2 § fjärde stycket kunna få uppgifter om att någon som

belagts med näringsförbud misstänks ha överträtt detta genom att begå brott.

Regeringen anser att gällande reglering erbjuder myndigheterna relativt stora

möjligheter att lämna uppgifter om misstänkt brottslighet när så anses befogat.

Regeringen erinrar i detta sammanhang om att föredraganden, när regleringen i 14

kap 2 § fjärde stycket infördes, uttalade att avsikten inte var att

myndigheterna skulle vara passiva när det uppkom misstankar om brott utan att

han tvärtom ansåg att det var önskvärt att myndigheterna utnyttjade de

möjligheter att lämna ut uppgifter om brott som den nya bestämmelsen innebar.

Regeringen erinrar också om föredragandens uttalande om att en myndighet, när

den har rätt att utlämna en uppgift, också skall lämna ut uppgiften om den

begärs av en annan myndighet.

Regeringen ställer sig tveksam till om en ökad detaljeringsnivå avseende de

sekretessbrytande bestämmelserna kommer att effektivisera informationsutbytet

mellan myndigheterna när det gäller uppgifter om misstankar om brott.

Sammantaget anser regeringen att det inte har anförts tillräckligt starka skäl

för att ändra befintlig reglering på det sätt utredningen har föreslagit.

Sekretessgenombrott till förmån för särskilda undersökningar

Utredningens förslag om en ny sekretessbrytande bestämmelse för uppgifter som

kan antas ha betydelse för en särskild undersökning enligt polisdatalagen

(1998:622) eller lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets

brottsbekämpande verksamhet innebär att den myndighet som bedriver den särskilda

undersökningen kan begära in uppgifter från andra myndigheter med stöd av 15

kap. 5 § sekretesslagen.

Med särskild undersökning avses en undersökning i underrättelseverksamhet som

innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag

för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga,

förhindra eller upptäcka brott. Att det skall vara föreskrivet fängelse i två år

eller däröver för den misstänkta brottsligheten innebär att det räcker att

fängelse i två år ingår i straffskalan.

Ett genomförande av förslaget skulle innebära att den myndighet som bedriver den

särskilda undersökningen skulle kunna bedriva undersökningen mer effektivt.

Denna ökade effektivitet måste dock vägas mot det integritetsintrång som

uppgiftslämnandet skulle innebära. Vid denna avvägning måste beaktas att kravet

på att den särskilda undersökningen skall avse brott, för vilket fängelse i två

år ingår i straffskalan, inte utgör en särskilt hög tröskel. Som exempel kan

nämnas att samtliga brott i 11 kap. brottsbalken utom ringa bokföringsbrott

uppfyller detta krav. Den sekretessbrytande bestämmelsen har även givits en

generell avfattning, vilket innebär att den omfattar alla typer av brott, inte

bara sådana brott som brukar hänföras till ekonomisk brottslighet. Som ovan har

nämnts innebär vidare en särskild undersökning insamling, bearbetning och analys

av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller

särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. Även om

samtliga dessa syften är viktiga och angelägna har de en ganska vid omfattning.

Med hänsyn till att både den brottskatalog som skulle komma ifråga och de syften

för vilka en särskild undersökning kan inledas har en vid omfattning, finner

regeringen att bestämmelsen skulle kunna leda till ett informationsflöde mellan

polismyndigheter, tullmyndigheter och andra myndigheter som inte är godtagbart

från integritetssynpunkt. Regeringen anser att denna invändning i sig väger så

pass tungt att förslaget inte bör genomföras, i vart fall inte i sin nuvarande

utformning.

Det finns emellertid även en annan viktig synpunkt som måste beaktas. Juridiska

fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet har anfört att utredningens förslag

till sekretessbrytande bestämmelser måste analyseras mot bakgrund av principen

om fair trial i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Sistnämnda

princip anses innebära att det inte är tillåtet att genom vitesförelägganden

tvinga en person att medverka i en brottsutredning om sig själv. På grund härav

har det i taxeringslagen (1990:324), skattebetalningslagen (1997:483), lagen

(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter samt tullagen (1994:1550)

införts regler av innebörd att den skattskyldige, om det finns anledning att

anta att denne, eller om den skattskyldige är en juridisk person,

ställföreträdaren för den skattskyldige, har begått brott, inte får föreläggas

vid vite att medverka i myndighetens utredning av en fråga som har samband med

den gärning som misstanken avser (prop. 1997/98:10, bet. 1997/98:SkU10, rskr.

1997/98:70). En motsvarande bestämmelse har även införts i lagen (2001:1227) om

självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Om t.ex. en skattemyndighet skulle få en begäran från en polismyndighet att

lämna sekretessbelagda uppgifter till en särskild undersökning som syftar till

att skapa underlag till ett beslut att inleda förundersökning får det således

anses tveksamt om skattemyndigheten därefter skulle kunna använda sig av

vitesförelägganden i skatteärendet. Förslaget skulle således kunna innebära att

den myndighet som bedriver undersökningen genom sin förfrågan om utfående av

uppgifter avhänder den myndighet som förfogar över uppgifterna möjligheten att

använda sig av ett verktyg som sistnämnda myndighet kan behöva i sin primära

verksamhet. Med hänsyn till att det här rör sig om en undersökning där det ännu

inte kan antas att brott som hör under allmän åtal har förövats (jfr 3 §

polisdatalagen och 23 kap. 1 § rättegångsbalken) kan man ifrågasätta om detta är

önskvärt. Det måste här bli fråga om en avvägning dels mellan hänsynen till den

enskildes integritet och myndigheternas behov av uppgifter för sin verksamhet,

men även en avvägning mellan olika myndigheters intressen av att bedriva sin

verksamhet effektivt. Om det under handläggningen av ett skatteärende uppstår

misstankar om brott som är tillräckligt konkreta har skattemyndigheten enligt

gällande reglering möjlighet att på eget initiativ lämna uppgifter till de

brottsutredande myndigheterna med tillämpning av 14 kap. 2 § fjärde stycket.

Myndigheten kan t.o.m. ha en skyldighet att anmäla misstankarna, jfr

uppgiftsskyldigheten enligt 17 § skattebrottslagen (1971:69).

Regeringen anser att frågan måste övervägas vidare under beaktande av de ovan

anförda synpunkterna. Sådana överväganden kommer att ske inom ramen för den

fortsatta beredningen av Polisdatautredningens betänkande.

4.8 Informationsutbyte med konkursförvaltare m.m.

4.8.1 Bakgrund

Skattemyndigheterna har enligt 9 kap. 1-2 §§ fjärde styckena sekretesslagen

möjlighet att utan hinder av sekretess lämna en uppgift ur en

revisionspromemoria till konkursförvaltaren i den reviderades konkurs. För att

de uppgifter som en skattemyndighet lämnar till en konkursförvaltare med

tillämpning av 9 kap. 1-2 §§ inte skall vara helt utan skydd efter det att de

har lämnats till konkursförvaltaren får enligt 14 kap. 10 § första stycket 3 p

sekretesslagen en myndighet vid utlämnandet uppställa förbehåll som inskränker

konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja

uppgiften. Sådant förbehåll får dock enligt 14 kap. 10 § fjärde stycket inte

innebära ett förbud att använda uppgiften om den behövs för att förvaltaren

skall kunna fullgöra de uppgifter som åvilar honom i konkursen. Härmed avses

t.ex. att lämna upplysningar till rätten, borgenärer, granskningsmän,

konkursgäldenärer eller tillsynsmyndigheten, 7 kap. 9 § konkurslagen (1987:672),

eller att anmäla brottsmisstanke till åklagare, 7 kap. 16 § samma lag.

Utredningen har föreslagit att konkursförvaltarens upplysnings-skyldighet i

visst avseende skall förskjutas tidsmässigt, att tillämpningsområdet för de

befintliga sekretessbrytande reglerna i 9 kap. 1-2 §§ skall utvidgas till att

avse uppgifter i ett revisionsärende samt att en ny sekretessbrytande

bestämmelse till förmån för konkursförvaltare avseende uppgifter ur

förundersökning skall införas. Nedan kommer dessa förslag att behandlas i den

ordning de nyss angivits.

4.8.2 Konkursförvaltares upplysningsskyldighet

Regeringens förslag: Konkursförvaltares skyldighet gentemot borgenärer,

granskningsmän eller gäldenären att på begäran lämna upplysningar om boet och

dess förvaltning skall, såvitt gäller uppgift om att han till åklagare har

anmält brottsmisstankar eller misstankar om att näringsförbud kan komma ifråga,

förskjutas tidsmässigt till dess konkursförvaltaren avger slutredovisning.

Konkursförvaltarens skyldighet att lämna sådana uppgifter i förvaltarberättelsen

upphävs.

Utredningens förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag

bortsett från att utredningens förslag innebär att uppgiftsskyldigheten

förskjuts även i förhållande till tillsynsmyndigheten och rätten.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig har de flesta,

däribland Konkursförvaltarkollegiernas förening, tillstyrkt förslaget eller

lämnat det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser att konkursförvaltarens

befintliga upplysningsskyldighet bör ersättas med en bestämmelse som ger

förvaltaren utrymme att själv bedöma om en uppgift om att anmälan till åklagare

har skett bör lämnas. Kronofogdemyndigheten i Stockholm anser att förslaget bör

begränsas så att uppgiftsskyldigheten inte förskjuts tidsmässigt i förhållande

till tillsynsmyndigheten i konkurs. Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna får anses

dela sistnämnda uppfattning. Riksskatteverket, som delar de två sistnämnda

remissinstansernas uppfattning, avstyrker förslaget. Verket anser att det ändå

kommer att framgå av förvaltarberättelsen och andra offentliga handlingar att

brott misstänks.

Bakgrund

Enligt 7 kap. 16 § konkurslagen skall konkursförvaltaren, om han finner att

gäldenären kan misstänkas för något brott som avses i 11 kap. brottsbalken,

omedelbart underrätta allmän åklagare om det och ange grunden för misstanken.

Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under

konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något brott

av icke ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas

att gäldenären, eller om denne är en juridisk person, någon sådan

ställföreträdare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud, har förfarit

på ett sådant sätt att näringsförbud kan komma i fråga skall förvaltaren

omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Av förvaltarberättelsen skall det enligt 7 kap. 15 § första stycket 5

konkurslagen framgå om anmälan om misstanke om brott eller om sådant förfarande

som kan föranleda näringsförbud har gjorts till åklagare. Förvaltarberättelsen

skall avlämnas snarast och senast sex månader från konkursbeslutet. Den skall

skickas till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som behöver den.

Till slutredovisningen skall konkursförvaltaren enligt 7 kap. 17 § bifoga en

redogörelse för de åtgärder som han har vidtagit för att efterforska sådana

brottsliga gärningar och sådant förfarande som avses i 7 kap. 16 § samt

resultatet av dessa efterforskningar.

Konkursförvaltaren skall enligt 7 kap. 9 § på begäran lämna upplysningar om boet

och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller

tillsynsmyndigheten. Bestämmelsen innebär ingen skyldighet att lämna ut

handlingar. Bestämmelsen torde dock kunna tolkas så att en konkursförvaltare som

under utredningen finner att gäldenären kan misstänkas för brott ibland kan

vara tvungen att på begäran lämna upplysningar härom bl.a. till gäldenären och

borgenärerna (prop. 1995/96:127 s 21).

Skälen för regeringes förslag

Konkursförvaltaren spelar en viktig roll när det gäller bekämpningen av

ekonomisk brottslighet. Det är inte sällan denne som upptäcker och anmäler

misstänkta fall av ekonomisk brottslighet. Som har framgått ovan kan dock

konkursförvaltaren ibland vara tvungen att på begäran lämna upplysningar härom

till bl.a. gäldenären och borgenärerna.

Ekosekretessutredningen har föreslagit att konkursförvaltarnas

upplysningsskyldighet gentemot rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären

och tillsynsmyndigheten skall, såvitt avser uppgifter om brottsmisstankar,

förskjutas tidsmässigt till dess att det är dags att avge slutredovisning. Som

skäl härför har utredningen anfört bl.a. att upplysningsskyldigheten i detta

avseende kan försvåra en senare förundersökning. I förhållande till borgenärer

och gäldenären anser utredningen att förslaget enbart skulle medföra att de

försätts i samma läge som målsägande respektive misstänkta vid andra typer av

brottsmisstankar, dvs. att uppgift om brottsmisstanke får spridning först när

utredningen har bedrivits en tid och det inte längre är risk för att utredningen

försvåras om misstanken blir offentlig. Utredningen anser att gäldenärens,

borgenärers, granskningsmäns, tillsynsmyndighetens och rättens behov av att ta

del av dessa uppgifter tillgodoses på ett tillfredställande sätt genom den

redogörelse som konkursförvaltaren är skyldig att bifoga slutredovisningen

avseende de åtgärder denne har vidtagit för att efterforska sådana gärningar och

förfaranden som avses i 7 kap. 16 § konkurslagen samt resultatet av dessa

efterforskningar.

Regeringen anser i likhet med utredningen att det är angeläget att inte en

brottsutredning med anknytning till konkursen försvåras av att

konkursförvaltaren på ett alltför tidigt stadium åläggs en upplysningsskyldighet

gentemot gäldenären m.fl. när det gäller uppgifter om misstankar om brott.

Regeringen anser vidare att gäldenärens, borgenärers och granskningsmäns behov

av att ta del av dessa uppgifter får anses tillgodosedda på ett

tillfredställande sätt genom den redogörelse som konkursförvaltaren är skyldig

att bifoga slutredovisningen enligt 7 kap. 17 § konkurslagen. Det övervägande

antalet remissinstanser, däribland Konkursförvaltarkollegiets förening, har

också tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot utredningens förslag.

Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna i Stockholm och Eskilstuna har dock

invänt att konkursförvaltarens upplysningsskyldighet inte bör förskjutas

tidsmässigt i förhållande till tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM).

TSM skall enligt 7 kap. 27 § övervaka att förvaltningen bedrivs på ett

ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar.

I Riksskatteverkets rekommendationer m.m. om tillsynsverksamheten vid

kronofogdemyndigheternas enheter för tillsyn i konkurser (RSV Ex 1999:2) uttalas

det att tillsynsmyndigheten bör vara aktiv under hela konkursförfarandet. Som

nämnts ovan i kapitel 4.2. har TSM också en subsidiär skyldighet att snarast

göra en anmälan om näringsförbud till åklagaren om konkursförvaltaren inte har

gjort någon sådan och det finns anledning till det. Konkursförvaltarens

upplysningsskyldighet bör således inte förskjutas tidsmässigt i förhållande till

TSM. Frågan är då om det är meningsfullt att genomföra förslaget om

upplysningsskyldigheten gentemot TSM bibehålls intakt. TSM har nämligen i likhet

med konkursförvaltaren en upplysningsskyldighet gentemot rätten, borgenärer,

granskningsmän och gäldenären (28 § konkurslagen).

Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket sekretesslagen gäller sekretess hos TSM för

uppgifter om misstankar om att gäldenären har begått brott som har samband med

dennes näringsverksamhet (jfr förslaget om utvidgning av denna bestämmelses

tillämpningsområde i kapitel 4.2 ovan). Denna sekretess gäller till skydd för

myndigheters verksamhet att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott och

består så länge det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Vidare gäller under

samma förutsättningar sekretess enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 för uppgift

som hänför sig till verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud.

Sekretessen enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller även gentemot gäldenären och

genombryts, till skillnad från sekretessen till skydd för enskild i 8 kap. 19 §

sekretesslagen, inte av TSM:s upplysningsskyldighet enligt 28 § konkurslagen.

Det finns i och för sig en sekretessbrytande bestämmelse i 14 kap. 5 §

sekretesslagen, vilken reglerar kollisionen mellan sekretessregler och

bestämmelser om partsinsyn. Denna bestämmelse får emellertid bara betydelse i

förhållandet mellan TSM och gäldenären för det fall uppgifterna från

konkursförvaltaren medför att ett ärende påbörjas hos myndigheten med gäldenären

som part (jfr prop. 1995/96:127 s 21).

Mot bakgrund av ovanstående anser regeringen att förslaget om tidsmässig

förskjutning av konkursförvaltarens upplysningsskyldighet i förhållande till

gäldenären, borgenärer och granskningsmän inte förlorar sitt syfte även om

upplysningsskyldigheten bibehålls intakt gentemot TSM.

När det gäller konkursförvaltares upplysningsskyldighet gentemot rätten gör

regeringen följande bedömning. Det kan finnas fall där rätten behöver

upplysningar från konkursförvaltaren som indirekt kan leda till uppgifter om att

denne anmält brottsmisstanke till åklagaren. Rätten behöver t.ex. upplysningar

om en konkursförvaltares arbetsinsatser för att kunna bestämma förvaltarens

arvode (14 kap. 4 och 6 §§ konkurslagen). En förvaltare får enligt 11 § inte

lyfta sitt arvode förrän han har avgivit slutredovisningen för sin förvaltning.

Under vissa förutsättningar får dock rätten tillerkänna förvaltaren skäligt

belopp att utgå i förskott innan slutligt arvode bestäms (12 §). Till en

framställning om förskott skall bl.a. bifogas en redogörelse över det arbete som

uppdraget har medfört. I normalfallet får således rättens behov av uppgifter om

det av en konkursförvaltare nedlagda arbetet avseende t.ex. en anmälan enligt

7 kap. 16 § konkurslagen anses tillgodosett genom den redogörelse för

dessa åtgärder som bifogas slutredovisningen. I de fall en konkursförvaltare

begär förskott på arvodet bör dock rätten ha möjlighet att ställa de frågor som

rätten anser är befogade för att kunna ta ställning till frågan om förskott.

Konkursförvaltares upplysningsskyldighet bör med anledning av ovanstående

bibehållas intakt även gentemot rätten. Regeringen anser dock att de fall då

rätten kan ha anledning att ställa frågor om en anmälan enligt 7 kap. 16 § före

det att slutredovisning har avgivits inte kan anses vara så frekvent

förekommande att ett bibehållande av konkursförvaltares upplysningsskyldighet

gentemot rätten i detta avseende skulle medföra att förslaget om tidsmässig

förskjutning av konkursförvaltarens upplysningsskyldighet i förhållande till

gäldenären, borgenärer och granskningsmän skulle förlora sitt syfte.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser regeringen att förslaget bör

genomföras med ovan nämnda inskränkningar.

Enligt 7 kap. 15 § första stycket 5 konkurslagen skall konkursförvaltaren i

förvaltarberättelsen i förekommande fall ange om misstanke om brott som avses i

11 kap. brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda näringsförbud

enligt 2 § lagen om (1986:436) om näringsförbud har anmälts till åklagaren. Med

anledning av förslaget att konkursförvaltarens upplysningsskyldighet skall

förskjutas tidsmässigt till slutredovisningen såvitt avser uppgifter om anmälan

enligt 7 kap. 16 §, bör förvaltarens skyldighet att i förvaltarberättelsen

lämna en sådan upplysning som avses i 7 kap. 15 § första stycket 5 upphävas.

4.8.3 Utvidgade sekretessbrytande bestämmelser i skattemyndighets fiskala

verksamhet

Regeringens förslag: De sekretessbrytande bestämmelserna i sekretesslagen, som

tillåter att uppgifter ur en revisionspromemoria lämnas till konkursförvaltare,

utvidgas till att avse uppgifter i ärende om revision.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig har de flesta

tillstyrkt förslaget, lämnat det utan erinran eller lämnat detaljsynpunkter på

det. Riksskatteverket, skattemyndigheterna i Stockholm och Malmö samt

Ekobrottsmyndigheten är positiva till förslaget men anser att det bör vara mer

långtgående. De anser att det inte är rimligt att valet av utredningsform hos

skattemyndigheten skall vara avgörande för om uppgifter skall kunna lämnas till

förvaltaren och att den sekretessbrytande regeln därför även skall omfatta

uppgifter som framkommer vid annan utredning om skatt än revision. Enligt

Riksskatteverket borde en konkursförvaltare därutöver kunna få del av uppgift i

ett ärende även om någon egentlig utredning inte vidtagits i skatteärendet,

t.ex. uppgift i en självdeklaration som godkänts efter en rutinmässig

avstämning.

Bakgrund

Enligt 4 kap. 2 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som hänför sig

till pågående granskning för kontroll beträffande skatt eller avgift till staten

eller kommun eller annan förmån, om det med hänsyn till syftet med kontrollen

är av synnerlig vikt att uppgiften inte uppenbaras för den uppgiften avser, s.k.

utredningssekretess. I 9 kap. 1-2 §§ sekretesslagen finns sekretessbestämmelser

som gäller inom skatteförvaltningen till skydd för den enskildes integritet.

Det följer av 14 kap. 4 § att denna sekretess, till skillnad från

utredningssekretessen inte gäller i förhållande till den enskilde själv.

Som har nämnts i avsnitt 4.8.1 kan skattemyndigheterna med tillämpning av

sekretessbrytande bestämmelser i 9 kap. 1-2 §§ sekretesslagen låta

konkursförvaltare ta del av uppgifter i en revisionspromemoria. Det följer av de

sekretessbrytande bestämmelsernas placering att de bryter sekretessen till

skydd för den enskilde, men inte den s.k. utredningssekretessen enligt 4 kap. 2

§. Den myndighet som förfogar över uppgifterna har vidare enligt 14 kap. 10 §

möjlighet att vid utlämnandet uppställa förbehåll som inskränker

konkursförvaltarens rätt att lämna uppgifterna vidare eller att utnyttja

uppgifterna. Ett sådant förbehåll får dock inte innebära ett förbud att utnyttja

uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna fullgöra sina

skyldigheter i konkursen.

Att ovan nämnda sekretessgenombrott har tillåtits måste ses mot bakgrund av

gäldenärens förpliktelser i konkursen. Konkursgäldenären skall enligt 6 kap. 2 §

konkurslagen bl.a. ge förvaltaren de upplysningar om boet som denne begär.

Gäldenären är också enligt 6 kap. 3 § skyldig att inför rätten avlägga

bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i

bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningen med

gjorda tillägg eller ändringar är riktig så att det inte enligt hans vetskap har

oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld.

I förarbetena till de sekretessbrytande reglerna i 9 kap. 1-2 §§ sekretesslagen

angavs bl.a. att den enskilde normalt själv har tillgång till

revisionsmaterialet och att konkursförvaltaren i viss mån träder i den enskildes

ställe i och med konkursen. Mot bakgrund härav ansågs det naturligt att

förvaltaren har samma möjlighet som gäldenären att få ta del av uppgifter som

finns hos skatteförvaltningen eller hos annan beskattningsmyndighet med

anledning av företagen revision (prop. 1993/94:165 s 52).

Skälen för regeringens förslag

Utredningen har föreslagit att de bestämmelser som bryter sekretessen enligt 9

kap. 1-2 §§ till förmån för konkursförvaltare skall utvidgas till att omfatta

uppgifter i ett revisionsärende. Skälen till förslaget är dels att en

konkursförvaltare kan ha behov av sådana uppgifter som inte tas in i

revisionspromemorian, dels att det från effektivitetssynpunkt är önskvärt att en

konkursförvaltare inte alltid skall behöva vänta med att ta del av för honom

relevanta uppgifter i revisionsärendet till dess revisionen är slutförd.

Eftersom konkursförvaltare har en långtgående utredningsskyldighet förenad med

ett skyndsamhetskrav kan förvaltaren annars, när revisionen är slutförd, ha

tvingats genomföra delvis samma utredningsåtgärder som skatterevisorn. Sådant

dubbelarbete bör enligt utredningen undvikas. När det gäller frågan om utvidgat

sekretessgenombrott är acceptabelt från integritetssynpunkt anser utredningen

att samma resonemang som i detta hänseende fördes i förarbetena till de

befintliga reglerna om sekretessgenombrott i 9 kap. 1-2 §§ även är tillämpligt

beträffande övriga uppgifter i ett revisionsärende och att den föreslagna

utvidgningen av de sekretessbrytande bestämmelserna därför kan accepteras.

Eftersom uppgifter enbart kan sekretessbeläggas med stöd av 4 kap. 2 § om det

är av synnerlig vikt att de inte uppenbaras för den som kontrollen avser

innebär en utvidgning av de sekretessbrytande bestämmelserna i 9 kap. 1-2 §§

till att avse uppgifter i ett ärende om revision, att skattemyndigheterna ges

möjlighet dels att lämna ut sådana uppgifter som inte omfattats av

utredningssekretessen, dels att, beträffande uppgifter som inledningsvis

omfattas av utredningssekretess, successivt lämna ut uppgifter i den mån

utredningssekretessen upphör på grund av att revisionen förs framåt.

Regeringen anser av ovan anförda skäl att de i 9 kap. 1-2 §§ sekretesslagen

stadgade sekretessgenombrotten bör utvidgas samt att ett utvidgat

sekretessgenombrott kan accepteras från integritetssynpunkt. Det kan i detta

sammanhang nämnas att sekretessen till skydd för enskild inom exekutionsväsendet

inte gäller förhållande till konkursförvaltare i den enskildes konkurs (9 kap.

19 § sekretesslagen).

Vissa remissinstanser har förespråkat ett längre gående sekretessgenombrott än

vad utredningen har föreslagit. Regeringen anser dock att en utvidgning enligt

remissinstansernas förslag kräver ytterligare överväganden. Regeringen är därför

inte beredd att föreslå att de sekretessbrytande bestämmelserna utvidgas i

större omfattning än vad utredningen har föreslagit. Regeringen stannar därför

vid att föreslå att de sekretessbrytande bestämmelserna i 9 kap. 1-2 §§ skall

utvidgas till att avse uppgifter i ärende om revision.

4.8.4 Ny sekretessbrytande bestämmelse avseende uppgifter ur förundersökning

Regeringens förslag: En ny bestämmelse som bryter förundersökningssekretessen

till skydd för enskild införs av innebörd att uppgift ur förundersökningen kan

lämnas till en konkursförvaltare om uppgiften kan antas ha betydelse för

konkursutredningen.

Den myndighet som lämnar ut uppgiften skall ha rätt att uppställa förbehåll som

inskränker konkursförvaltarens rätt att utnyttja uppgiften eller lämna uppgiften

vidare utom för att fullgöra sina skyldigheter i konkursen.

Utredningens förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag.

Utredningen föreslår dock att uppgifter endast skall få lämnas om

konkursgäldenären eller, om konkursgäldenären är en juridisk person, sådana

personer som innehaft ställning som ställföreträdare för gäldenären inom en

tidsperiod om två år före det att konkursansökan lämnades in till tingsrätten.

Utredningens förslag innebär vidare att skattebrottsenheter inte skall få lämna

uppgifter med stöd av bestämmelsen.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig har majoriteten

tillstyrkt förslaget, lämnat det utan erinran eller lämnat detaljsynpunkter på

det. Riksskatteverket har avstyrkt den av utredningen föreslagna tvåårsgränsen

såvitt avser ställföreträdare med hänvisning till brottsbalkens

preskriptionsregler. Verket har också ansett att skattebrottsenheter bör ges

rätt att lämna uppgifter till konkursförvaltare utan hinder av sekretess.

Datainspektionen har anfört att förslaget behöver analyseras med utgångspunkt

från Dataskyddsdirektivet samt personuppgifts- och registerlagstiftning.

Skälen för regeringens förslag: Sekretess gäller för uppgifter i

förundersökning, dels till skydd för intresset att beivra brott enligt 5 kap. 1

§ sekretesslagen, dels till skydd för den enskilde enligt 9 kap. 17 §. Enligt

sistnämnda bestämmelse i dess lydelse t.o.m. 1 april 1999 gällde sekretess i

bl.a förundersökning för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden om det kunde antas att den enskilde skulle lida skada eller men om

uppgiften röjdes, dvs. sekretess gällde med ett rakt skaderekvisit, vilket

innebar att presumtionen var att uppgifterna var offentliga.

Sekretessbestämmelsen ändrades i samband med att polisregistren anpassades till

personuppgiftslagen (1998:204) och sekretess till skydd för den enskilde gäller

numera med ett omvänt skaderekvisitet, dvs. sekretess gäller för uppgift om

enskilds personliga och ekonomiska förhållanden om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider

skada eller men (prop. 1997/98:97 s 70 f).

Sistnämnda ändring har gjort det svårare för konkursförvaltare att få uppgifter

från förundersökningar. En konkursförvaltare kan dock ibland få uppgifter från

en förundersökning med tillämpning av 1 kap. 5 § sekretesslagen. Detta beror på

att en förundersökningsledare ibland kan vara tvungen att avslöja

sekretessbelagd information för konkursförvaltaren för att skapa förutsättningar

för inhämtande av sådan information som är relevant för förundersökningen.

Sistnämnda bestämmelse lämnar dock inget utrymme för förundersökningsledaren att

lämna uppgifter till konkursförvaltaren som är till gagn enbart för den senares

verksamhet, t.ex. uppgifter om vilken ekonomisk utredning som har vidtagits i

samband med brottsutredningen eller uppgifter om egendom som kan bli föremål för

återvinning.

I en brottsutredning kan det finnas åtskilligt material som skulle kunna vara

till nytta för en konkursförvaltare och bidra till att effektivisera hans

arbete. Som exempel kan nämnas att en åklagare kan ha upplysningar om tillgångar

som kan antas tillhöra konkursgäldenären, om bulvanförhållanden som kan vara av

intresse i konkursen eller om åtgärder som vidtagits i brottsutredningen och

som kan innebära att konkursutredningen kan ges en annan inriktning. Inte minst

kan förhören med gäldenären innehålla material av stor betydelse för

konkursförvaltaren.

Eftersom konkursförvaltaren har en långtgående utredningsskyldighet förenad med

ett skyndsamhetskrav kan förvaltaren, om en förundersökning pågår, tvingas

genomföra delvis samma utredningsåtgärder som de brottsutredande myndigheterna

om han inte på ett relativt tidigt stadium kan få tillgång till sådana uppgifter

ur förundersökningen som är relevanta för konkursutredningen. I den mån

ekonomisk brottslighet ligger bakom konkursen kan vidare en effektivt bedriven

konkursförvaltning minska utbytet av brottsligheten. Såväl

effektivitetssynpunkter som brottsbekämpningsskäl talar således för ett

sekretessgenombrott.

Vilka uppgifter bör omfattas av en bestämmelse om sekretessgenombrott?

Om uppgifter ur en förundersökning enbart får lämnas om konkursgäldenären -

eller om denne är en juridisk person - ställföreträdaren, skulle den

brottsutredande myndigheten i många fall vara förhindrad att lämna ut sådana

uppgifter som är av intresse för konkursutredningen, t.ex. uppgifter om

bulvanförhållanden och uppgifter om återvinningsbar egendom. Sådana upplysningar

innehåller ju regelmässigt även uppgifter om andra än konkursgäldenären eller

ställföreträdaren för gäldenären. Effektivitetssynpunkter talar således för ett

i detta avseende vidare sekretessgenombrott än vad utredningen har föreslagit.

Enbart effektivitetssynpunkter kan dock inte vara avgörande för

sekretessgenombrottets omfattning. Hänsyn måste även tas till

integritetsaspekter.

Mot bakgrund av den upplysningsskyldighet konkursgäldenären har i förhållande

till konkursförvaltaren och till den skyldighet konkursgäldenären har att

avlägga bouppteckningsed anser regeringen att hänsynen till den personliga

integriteten inte utgör ett hinder mot ett utlämnande till konkursförvaltare av

sådana uppgifter ur förundersökningen som avser konkursgäldenären och som kan

antas ha betydelse för konkursutredningen. Med hänsyn till att

konkursgäldenärens upplysningsskyldighet även innefattar en plikt att lämna

upplysningar om andra, t.ex. uppgifter om motparter i för konkursutredningen

relevanta affärsuppgörelser, anser regeringen inte heller att

integritetsaspekter kan anses utgöra ett tillräckligt tungt vägande skäl mot att

tillåta ett sekretessgenombrott även beträffande uppgifter om andra än

konkursgäldenären om uppgifterna har betydelse för konkursutredningen.

Utredningen har föreslagit att uppgifter om en person som varit ställföreträdare

för gäldenären enbart skall få lämnas ut om personen innehaft denna ställning

inom en tidsperiod om två år före det att konkursansökan lämnades in till

tingsrätten. Uppgifter som kan antas ha betydelse för konkursutredningen kan

t.ex. vara uppgifter om sådana förhållanden som kan föranleda återvinning till

konkursboet. Av 4 kap. 5 § konkurslagen framgår att återvinningsfristen i

normalfallet är 5 år tillbaka i tiden från den dag konkursansökan kom in till

tingsrätten (den s.k. fristdagen). Ett införande av en tidsgräns för vilka

uppgifter som får lämnas med tillämpning av den sekretessbrytande bestämmelsen,

som avviker från de tidsfrister som gäller enligt konkursregleringen, skulle

innebära att uppgifter i en förundersökning, vilka skulle kunna leda till

återvinning av egendom från en person som varit ställföreträdare inom en

tidsperiod om två år före konkursansökan, skulle lämnas ut till en

konkursförvaltare, men att motsvarande uppgifter avseende någon som varit

ställföreträdare för konkursgäldenären längre tid tillbaka än två år före

konkursansökan skulle hemlighållas och detta oavsett om återvinningsfristen

fortfarande löper. En införande av en sådan tidsgräns skulle således medföra att

vissa medborgare diskriminerades ur sekretessynpunkt i förhållande till andra

medborgare. Några skäl som rättfärdigar en sådan åtskillnad har regeringen inte

kunnat finna. Någon annan tidsgräns för uppgiftslämnandet än den begränsning som

ligger i att uppgiften skall antas ha betydelse för utredningen bör enligt

regeringen därför inte införas.

Mot bakgrund av ovanstående anser regeringen att det enda krav som bör ställas

för att en uppgift ur en förundersökning skall kunna lämnas till en

konkursförvaltare skall vara att det kan antas att uppgiften har betydelse för

konkursutredningen.

Regeringen återkommer senare till frågan om bestämmelsen bör bryta både

förundersökningssekretessen till skydd för myndigheternas verksamhet att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott enligt 5 kap. 1 § och

förundersökningssekretessen till skydd för enskild enligt 9 kap. 17 §, eller om

bestämmelsen enbart bör bryta sekretessen enligt den sistnämnda bestämmelsen.

Vilka myndigheter skall få lämna uppgifter ?

Utredningen anser att uppgifter ur en förundersökning skall få lämnas av

åklagarmyndigheter, polismyndigheter och tullmyndigheter. Riksskatteverket har

föreslagit att uppgifter även skall få lämnas av skattebrottsenheter.

Skattebrottsenheter kan enligt lagen (1997:1024) om skattemyndigheters medverkan

i brottsutredningar biträda åklagare och polis i förundersökningar. De får

vidare på egen hand i fall som avses i 23 kap. 22 § rättegångsbalken, dvs.

bl.a. om brottet inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter, utreda

viss brottslighet om den misstänkte fyllt 21 år och kan antas erkänna gärningen.

Eftersom skattebrottsenheterna bedriver en självständig verksamhet i

förhållande till skattemyndigheterna i övrigt råder det sekretess mellan dessa

enheter och övriga delar av verksamheten. Uppgifter som förekommer hos

skattebrottsenheterna skyddas av samma sekretess som motsvarande uppgifter hos

polis och tull, dvs. uppgifterna skyddas av sekretess enligt 5 kap. 1 § och 9

kap. 17 § sekretesslagen.

Mot bakgrund av ovanstående reglering anser regeringen att även

skattebrottsenheter bör kunna lämna ut uppgifter ur en förundersökning till

konkursförvaltare om uppgifterna har betydelse för konkursutredningen.

Förbehåll

Det har i ansnitt 4.8.1 nämnts att skatteförvaltningen vid utlämnande av

uppgifter med tillämpning av de sekretessbrytande bestämmelserna i 9 kap.

1-2 §§ till konkursförvaltare har möjlighet att uppställa förbehåll enligt 14

kap. 10 § sekretesslagen som inskränker konkursförvaltarens rätt att föra

uppgifterna vidare och att utnyttja dem utom för att fullgöra sina skyldigheter

i konkursen. Sistnämnda bestämmelse bör enligt regeringens uppfattning

kompletteras så att motsvarande förbehåll kan uppställas även vid utlämnande av

uppgifter med tillämpning av den i detta kapitel föreslagna sekretessbrytande

bestämmelsen.

Bör bestämmelsen bryta både sekretessen enligt 5 kap. 1 § och sekretessen enligt

9 kap. 17 §?

Den s.k. förundersökningssekretessen gäller dels till skydd för utredningen (5

kap. 1 §) dels till skydd för den enskilde (9 kap. 17 §).

Enligt 5 kap. 1 § gäller sekretess för uppgift som hänför sig till

förundersökning i brottmål om det kan antas att syftet med beslutade eller

förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om

uppgiften röjs. Enligt 14 kap. 5 § andra stycket andra meningen sekretesslagen

innebär dock sekretess inte begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att

få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller

ärende. Sistnämnda undantag från sekretessen skall enligt uttalanden i

förarbetena även omfatta den rätt som en misstänkt enligt 23 kap. 18 §

rättegångsbalken har att ta del av vad som har kommit fram under en

förundersökning (prop. 1979/80:2 del A s 335).

Enligt sistnämnda bestämmelse i rättegångsbalken skall, när förundersökningen

har kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brott, denne

underrättas om misstanken när han hörs. Efter denna tidpunkt har den misstänkte

och hans försvarare rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för

utredningen, ta del av vad som förekommit i förundersökningen. De har också rätt

att begära att utredningen kompletteras och i övrigt anföra vad de anser vara

nödvändigt. Innan åtal väcks skall den misstänkte och hans förvarare ha fått

tillfälle att ta del av hela utredningen och de skall ha fått skäligt rådrum.

Rätten till insyn ger dock inte automatiskt rätt att få ut handlingar som

upprättats under förundersökningen. En sådan rätt uppkommer först när åtal har

beslutats, 23 kap. 21 § fjärde stycket rättegångsbalken.

Även om uppgifter ur förundersökningen skulle ha lämnats till den misstänkte kan

sekretessen enligt 5 kap. 1 § ändå gälla gentemot allmänheten, t.ex. med

anledning av att andra än den misstänkte skall höras i utredningen.

Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om enskilds

personliga och ekonomiska förhållanden i utredning enligt bestämmelserna om

förundersökning om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Sistnämnda

sekretess upphör enligt huvudregeln i 9 kap. 18 § i förhållande till allmänheten

när uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal.

Regeringen föreslår, som ovan har nämnts, att bestämmelsen om förbehåll i 14

kap. 10 § skall kompletteras så att den brottsutredande myndigheten vid

utlämnande av uppgifter till konkursförvaltare skall ha möjlighet att uppställa

förbehåll som inskränker konkursförvaltarens rätt att föra uppgifterna vidare

och att utnyttja dem. Det har emellertid nämnts i kapitel 4.8.1 att ett

förbehåll enligt 14 kap. 10 § sekretesslagen inte får innebära ett förbud att

utnyttja den utlämnade uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna

fullgöra de skyldigheter som åvilar honom i konkursen, bl.a.

upplysningsskyldigheten gentemot gäldenären m.fl. enligt 7 kap. 9 §

konkurslagen. Regeringen föreslår i och för sig att konkursförvaltarnas

uppgiftsskyldighet skall förskjutas tidsmässigt (avsnitt 4.8.2). Den föreslagna

tidsförskjutningen omfattar dock bara uppgifter om en anmälan enligt 7 kap. 16 §

konkurslagen, medan det kan finnas många uppgifter i en förundersökning av

betydelse för konkursutredningen som inte direkt rör konkursförvaltarens anmälan

enligt sistnämnda lagrum.

Det kan inte antas att polisen skulle prioritera konkursutredningen högre än

förundersökningen och att polisen därmed skulle vilja lämna ut uppgifter till

konkursförvaltaren i de fall en vidarespridning av uppgifterna riskerar att

skada förundersökningen. Om polisen anser att uppgifter som kan antas ha

betydelse för konkursutredningen som polisen lämnat eller avser att lämna till

den misstänkte även kan lämnas till konkursförvaltaren utan att syftet med

beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller om den framtida verksamheten

skadas, står det emellertid polisen fritt att göra det om en bestämmelse som

bryter sekretessen enligt 9 kap. 17 § införs. Det skall härvid beaktas att

konkursförvaltaren inte bara har upplysningsskyldighet gentemot

konkursgäldenären utan även gentemot borgenärer m.fl. Det får dock vara upp till

polisen att bedöma i vilken mån det innebär en risk för förundersökningen att

uppgifterna i fråga kan komma att spridas till dessa personer.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser regeringen att en sekretessbrytande

bestämmelse till förmån för konkursförvaltare bör införas i 9 kap. 17 §. Ett

sådant förslag lämnar utrymme för den myndighet som bedriver förundersökningen

att bedöma om uppgifter i undersökningen, som kan antas ha betydelse för en

konkursutredning, kan lämnas till förvaltaren i konkursen, innan uppgifterna

blir allmänna genom överlämnande av uppgifterna till domstol med anledning av

åtal, utan att förundersökningen blir lidande.

Förslagets förenligt med EG-direktivet om personuppgifter,

personupp-giftslagstiftningen och Europarådets rekommendation No. R (87)15 om

användningen av personuppgifter inom polissektorn

Europaparlamentets och Rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd

för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter är

tillämpligt på behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas

automatiserat, liksom för annan behandling än automatiserad för personuppgifter

som ingår eller kommer att ingå i ett register. En huvudprincip i direktivet är

att uppgifter inte får behandlas för ett ändamål som är oförenligt med det

ändamål för vilket uppgiften samlats in.

Enligt direktivet faller verksamhet som är hänförlig till avdelning VI i

Maastrichtfördraget utanför direktivets tillämpningsområde. Denna avdelning

avser bl.a. förebyggande och bekämpande av brottslighet. Då uppgifter i en

förundersökning har insamlats för brottsutredande verksamhet faller således

polisens behandling av sådana uppgifter, oavsett om behandlingen sker

automatiserat, i syfte att föra in uppgifterna i ett register eller på annat

sätt utanför direktivets tillämpningsområde. När uppgifterna väl har överlämnats

till en konkursförvaltare faller emellertid den därefter följande behandlingen

av uppgifterna under direktivet.

Direktivet har genomförts i svensk lagstiftning genom personuppgiftslagen

(1998:204). Även om direktivet inte kräver att så skall ske har

personuppgiftslagen givits generell giltighet. Av 2 § denna lag framgår dock att

om det i annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som avviker från

personuppgiftslagen skall de bestämmelserna gälla. Med stöd av denna bestämmelse

har ett antal olika s.k. registerförfattningar utarbetats, t.ex. polisdatalagen

(1998:622), lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets

brottsbekämpande verksamhet, lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter

vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar samt tillhörande

förordningar. Dessa lagar och förordningar gäller utöver personuppgiftslagen vid

behandling av uppgifter i en förundersökning.

För att en brottsutredande myndighet skall kunna lämna ut en uppgift som faller

under en registerförfattning till en konkursförvaltare måste det framgå av

registerförfattningen att så får ske. Det anges vidare i Europarådets

rekommendation No. R (87) 15 avseende användning av personuppgifter i

polissektorn att utlämnande till enskilda organ av uppgifter som samlats in för

polisiära ändamål, förutom i vissa här ej relevanta fall, enbart får ske om det

finns en rättslig skyldighet eller en rättslig auktorisation att göra så

(rekommendationens principer 5.3.i och 5.3.ii).

Mot bakgrund av ovanstående avser regeringen att införa bestämmelser i

polisdataförordningen (1999:81), förordningen (2001:88) om behandling av

personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet samt förordningen

(1999:105) om behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar som möjliggör ett utlämnande av uppgifter i förundersökningar

till konkursförvaltare. För åklagare gäller förordningen (1995:1006) om

registerföring vid åklagarmyndigheten, vilken avses bli ersatt av en ny

förordning. I samband därmed har regeringen för avsikt att införa en bestämmelse

om att åklagare har möjlighet att lämna ut uppgifter ur en förundersökning till

konkursförvaltare.

4.9 Avvägningen mellan sekretess och rätten till partsinsyn

Regeringens bedömning: Någon ändring i den sekretessbrytande bestämmelse som

reglerar kollisionen mellan sekretessregler och bestämmelser om partsinsyn bör

inte genomföras nu.

Utredningens förslag och bedömning: Utredningen har föreslagit att 14 kap. 5 §

sekretesslagen som reglerar kollisionen mellan bestämmelser om sekretess och

bestämmelser om partsinsyn bör ändras så att det klart framgår att bestämmelsen

inte i sig ger någon rätt till insyn. Utredningen föreslår vidare att

bestämmelsen skall ändras så att kollisionen mellan sekretessbestämmelser och

bestämmelserna om partsinsyn enligt rättegångsbalken skall regleras för sig.

Enligt utredningen innebär sistnämnda ändring att målsägandens och misstänkts

rätt till insyn i en förundersökning påverkas eftersom sistnämnda rätt i så fall

enbart blir beroende av regleringen i rättegångsbalken.

Utredningen anser dock att förslaget inte bör genomföras förrän frågan om

målsägandens och misstänkts rätt till insyn i förundersökningsförfarandet har

lösts.

Remissinstanserna: Ingen av de remissinstanser som har yttrat sig har

argumenterat mot utredningens tolkning av bestämmelsen. Domstolsverket har dock

ifrågasatt om de ändringar som föreslås är ändamålsenliga och om de verkligen

underlättar tillämpningen av paragrafen. Även Kronofogdemyndigheten i Stockolm

anser att den föreslagna lydelsen är svårförståelig. SIF, SAF,

Ekobrottsmyndigheten och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet

delar utredningens bedömning att någon ändring av bestämmelsen inte bör komma

till stånd innan frågan om insyn i förundersökningsförfarandet har utretts.

Malmö tingsrätt, som har vissa redaktionella synpunkter på förslaget, anser dock

att det saknas anledning att avvakta eventuella nya regler om insyn under

förundersökningsförfarandet. Tingsrätten anför att förundersökningen är ett

faktiskt handlande och inte ett förvaltningsärende som ger upphov till

partsrättigheter. Eftersom frågan om insyn under förundersökning därmed faller

utanför kollisionsnormens tillämpningsområde förordar tingsrätten att förslaget

genomförs så snart som möjligt.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 14 kap. 5 § första stycket

sekretesslagen hindrar inte sekretess att sökande, klagande eller annan part i

mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet tar del av handling eller

annat material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock

inte lämnas ut, i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är

av synnerlig vikt att uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall skall

myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller,

i den mån det behövs för att han skall kunna ta tillvara sin rätt och det kan

ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda. Av andra

stycket samma paragraf framgår att sekretess aldrig hindrar att en part i mål

eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller

innebär sekretess begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av

alla omständigheter som lags till grund för avgörande av mål eller ärende.

Första och andra stycket tillämpas enligt tredje stycket inte om avvikande

bestämmelse har meddelats i lag.

14 kap. 5 § sekretesslagen har ansetts vara svårtolkad. I förarbetena till

bestämmelsen anges följande. " I paragrafen anges endast att sekretessen viker

för parts rätt till insyn i handläggningen och hur långt sekretesskraven

efterges. Huruvida part på egen begäran eller efter underrättelse ex officio är

berättigad att få del av material i mål eller ärende framgår av regler i annan

lag eller av rättspraxis eller allmänna principer om förfarande vid myndigheter.

I 5 § är en sådan rätt förutsatt." (prop. 1979/80:2 s 333 f).

I doktrinen har det anförts att paragrafen reglerar kollisionen mellan

sekretesslagens bestämmelser om sekretess och den rätt till partsinsyn som kan

finnas föreskriven på annat håll än i sekretesslagen (Sekretesslagen En

kommentar, Regner m.fl., sid 14.40 f). Flera avgöranden av Regeringsrätten har

dock tolkats som om Regeringsrätten har ansett att 14 kap. 5 § ger en part en

självständig insynsrätt (a st).

Regeringsrätten har i RÅ 2001 ref. 27 klargjort att inte heller Regeringsrätten

anser att stöd för partsinsyn kan hämtas direkt i 14 kap. 5 §. Regeringsrätten

anför att stadgandet avser en situation där någon på annan grund har rätt till

partsinsyn och att stadgandet då ger vederbörande en rätt till insyn som inte

tillkommer annan som begär tillgång till allmän handling. Regeringsrätten anför

dock att rätten till partsinsyn inte behöver stödja sig på en uttrycklig

författningsbestämmelse utan kan framgå av allmänna rättsgrundsatser.

Regeringen anser att den ovisshet om hur 14 kap. 5 § skall tolkas som hittills

har rått får anses undanröjd genom ovan nämnda dom. Frågan om vilken rätt till

insyn en målsägande eller en misstänkt skall ha i en förundersökning synes

snarast bero på om man anser att målsäganden/den misstänkte intar ställning av

part i en förundersökning eller inte. Ekosekretessutredningen har givit uttryck

för åsikten att den misstänkte och målsäganden inte är att anse som parter i en

förundersökning och inte heller har rätt till insyn i större omfattning än vad

som framgår av rättegångsbalkens regler. Regeringsrätten har å sin sida i ett

flertal fall klargjort att Regeringsrätten anser att den misstänkte har rätt

till partsinsyn i avslutade förundersökningsärenden utan krav på uttryckligt

stöd för en sådan rätt i 23 kap. rättegångsbalken (RÅ 1984 Ab 176, 1992 not 190

och 1995 ref. 28). Av ovan nämnda dom från 2001 framgår att Regeringsrätten

anser att denna insynsrätt grundar sig på allmänna rättsgrundsatser.

Regeringen avser inte att i detta lagstiftningsärende ta ställning till om den

rätt till insyn som misstänkta har enligt rättegångsbalken och rättspraxis bör

ändras. Eftersom rättsläget avseende 14 kap. 5 § sekretesslagen inte längre kan

anses oklart och då en eventuell ändring av bestämmelsens ordalydelse i

förtydligande syfte kräver ytterligare överväganden avser inte regeringen att

det i detta lagstiftningsärende föreslå någon ändring i 14 kap. 5 §.

4.10 Banksekretess m.m.

Regeringens bedömning: En lagreglering av bankers, kreditmarknadsföretags och

värdepappersbolags behörighet/skyldighet att lämna ut uppgifter till

förundersökningsledare eller åklagare bör inte införas nu.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det i bankrörelselagen

(1987:617), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet, genom tillägg i bestämmelserna om att uppgifter inte

får lämnas ut obehörigt, klargörs att det inte är obehörigt att lämna uppgifter

till de brottsutredande myndigheterna under förundersökning.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig har de flesta

tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Ekobrottsmyndigheten och

Brottsförebyggande rådet anser att banksekretessen i vissa fall bör vika även

innan förundersökning har inletts. Ekobrottsmyndigheten anser vidare att

utredningens förslag bör behandlas tillsammans med Banklagskommitténs förslag

till reglering av banksekretessen (Vårdslös kreditgivning samt sekretess i

banker m.m., SOU 1999:82). Finansinspektionen anser att de föreslagna

bestämmelserna ger intryck av att utgöra en uttömmande reglering av vad som kan

anses utgöra behörigt röjande, vilket inte är avsett. Inspektionen anser därför

att utformningen av bestämmelserna bör övervägas ytterligare. Svenska

Bankföreningen motsätter sig inte en reglering av bankernas uppgiftslämnande,

men anser att bestämmelsen skall omarbetas och ges en annan placering.

Bankföreningen förutsätter vidare att det kommer att ske en samordning mellan

utredningens och Banklagskommitténs förslag. Fondbolagens förening ansluter sig

till Svenska Bankföreningens uttalanden samt anför att lagändringarna även bör

avse sekretessbestämmelserna i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Finansbolagens förening har huvudsakligen samma åsikter som Svenska

Bankföreningen med den skillnaden att den förstnämnda föreningen anser att en

lagreglering av uppgiftslämnandet avseende den misstänkte är överflödigt då

detta redan är reglerat i praxis.

Skälen för regeringens bedömning: Uppgifter från banker är ofta av vital

betydelse för utredningar om ekonomisk brottslighet. Någon reglering i lag i

vilken utsträckning banker skall lämna sådana uppgifter saknas dock. Vid

införandet av banklagstiftningen anförde Riksåklagaren att vissa inskränkningar

i banksekretessen skett genom uttryckliga lagbestämmelser. Han hänvisade i detta

avseende till att uppgiftsskyldighet förelåg gentemot Riksbanken samt att

sekretessbrytande bestämmelser fanns i taxeringslagen och tullagen. Då

obehörighetsrekvisitet i banklagstiftningen i praktiken tolkats så att bankerna

vid utredning av främst ekonomisk brottslighet i vid bemärkelse borde lämna

åklagaren önskad information ansåg dock Riksåklagaren att det saknades anledning

att genom någon särskild regel ge uttryck för bankernas uppgiftsskyldighet i

anledning av förundersökning i brottmål. Föredragande departementschefen

instämde i Riksåklagarens bedömning (prop. 1986/87:12 s 212).

Ekosekretessutredningen har anfört att banksekretessen enligt vissa

bankföreträdare anses förhindra att uppgifter lämnas om andra än den som är

misstänkt, medan andra bankföreträdare lämnar uppgifter även om andra än den

misstänkte. Den praxis som har utvecklats hos exempelvis bankerna är således

inte enhetlig. Vidare dröjer svaren i många fall vilket kan bero på osäkerhet om

hur långt banksekretessen sträcker sig. Utredningen anser att den vacklande

praxisen möjligen kan bero på att den blankett som åklagarväsendet har utformat

för användning vid förfrågningar till banker i anledning av inledd

förundersökning är utformad för att i första hand tillgodose uppgifter om

misstänkta personer.

Utredningen har föreslagit att ett klargörande tillägg i sekretessbestämmelserna

i bankrörelselagen (1987:617) m.fl. lagar skall införas av innebörd att det

inte är obehörigt att lämna uppgifter till de brottsutredande myndigheterna

under förundersökning. Som skäl för sitt förslag har utredningen anfört att den

sekretessbrytande regeln i 14 kap. 2 § sekretesslagen, enligt vilken sekretess

inte hindrar att uppgift lämnas från en myndighet till en annan myndighet om

uppgiften behövs där för förundersökning, inte är begränsad till att enbart avse

uppgifter om misstänkta. Inte heller reglerna i rättegångsbalken om

vittnesplikt, husrannsakan, beslag och edition är begränsade till att enbart

avse uppgifter om misstänkta. Eftersom det som anses styra frågan om bankernas

uppgiftslämnande är obehörigt eller inte är förundersökningsledarens möjlighet

att under pågående förundersökning begära vittnesförhör enligt reglerna i

rättegångsbalken och då sådant förhör kan hållas med envar som antas kunna lämna

upplysning av betydelse för utredningen, anser utredningen att det inte finns

något i rättegångsbalkens reglering som motiverar att en åtskillnad görs mellan

utlämnande av uppgifter om den misstänkte och utlämnande av uppgifter om någon

annan om uppgifterna har betydelse för förundersökningen.

Regeringen anser att det inte är tillfredsställande att polisen vid inhämtande

av uppgifter i anledning av förundersökning skall vara beroende av den enskilda

bankens inställning till om uppgifter skall lämnas eller inte. Som utredningen

har anfört finns det ingenting i rättegångsbalkens regler som motiverar att det

skall göras en åtskillnad mellan utlämnande av uppgifter om den misstänkte och

utlämnande av uppgifter om någon annan om uppgifterna har betydelse för

förundersökningen. De administrativa rutiner som åklagarväsendet har för

förfrågningar till banker i anledning av inledd förundersökning har dock

förmodligen givit upphov till en del missförstånd på den punkten. Det pågår dock

förhandlingar mellan bankerna och åklagarväsendet om en förbättring av dessa

rutiner.

När det gäller utredningens förslag delar regeringen Finansinspektionens

uppfattning att de föreslagna bestämmelserna ger intryck av att utgöra en

uttömmande reglering av vad som kan anses utgöra ett behörigt röjande, vilket

inte är avsett. Vidare bereds för närvarande Banklagskommitténs betänkande

Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. inom Regeringskansliet.

Betänkandet innehåller bl.a. ett förslag om att obehörighetsrekvisitet skall

bytas ut mot ett behörighetsrekvisit.

Det pågår också ett internationellt samarbete i frågor om bl.a. annat utlämnande

av bankinformation. En EU-konvention som kompletterar och vidareutvecklar 1959

års Europarådskonvention om rättslig hjälp i brottmål undertecknades av EU:s

medlemsstater i maj år 2000. Den 16 oktober 2001 antog EU:s medlemsstater

ett tilläggsprotokoll till 2000 års konvention. Protokollet syftar till att

förbättra möjligheterna att få del av bankinformation över gränserna, t.ex.

vilka konton en viss person har i ett annat EU-land och vad som har hänt, eller

händer, på ett visst konto. Protokollet föreskriver, liksom flera andra

instrument som Sverige har tillträtt, att regler om banksekretess inte får

hindra samarbetet. Frågan om ett tillträde till konventionen och protokollet och

vilken lagstiftning som krävs för detta övervägs för närvarande inom

Justitiedepartementet med sikte på att en proposition skall kunna överlämnas

till riksdagen under hösten 2002.

Sammantaget anser regeringen att ytterligare överväganden avseende regleringens

utformning måste ske om en reglering av bankernas uppgiftsskyldighet i

förundersökning skall komma till stånd.

4.11 Information om beslag

Regeringens bedömning: Myndighet som häver beslag bör inte åläggas skyldighet

att underrätta kronofogdemyndighet om beslag som hävs från misstänkt.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en myndighet som förvarar

egendom som tagits i beslag från en misstänkt skall vara skyldig att lämna en

underrättelse till kronofogdemyndigheterna när beslaget hävs under förutsättning

att värdet av den beslagtagna egendomen kan antas uppgå till minst ett halvt

basbelopp. Myndigheterna skall enligt förslaget också underrätta

kronofogdemyndigheterna om de närmare omständigheterna vid beslaget. Det saknar

enligt förslaget betydelse om brottsmisstanken har avskrivits när beslutet om

hävande av beslaget meddelas.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget,

lämnat det utan erinran eller lämnat detaljsynpunkter på det. Svenska

advokatsamfundet anför att utredningens utgångspunkt att s.k.

överskottsinformation, som användningen av tvångsmedel kan medföra, fritt får

användas för utredning av andra tidigare okända brott ingalunda är oomstridd och

att det i den situationen inte framstår som lämpligt att utvidga användningen

av överskottsinformation också till andra områden. Svenska advokatsamfundet

anser vidare att det framstår som logiskt haltande att underrättelseskyldigheten

skall gälla beslag även hos en misstänkt i en förundersökning som har lagts

ned. Sammantaget anser samfundet att förslaget inte bör läggas till grund för

lagstiftning utan grundläggande omarbetning. Riksdagens ombudsmän har anmärkt

att bestämmelsen omfattar även andra fall än när underrättelse omfattas av

skadelidandes intresse av att få ut skadestånd och statens intresse av att få

utmätning för skatteskulder. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om andra

borgenärers intresse motiverar den relativt omfattande

underrättelseskyldigheten.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen gäller

sekretess för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i

angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller annan

verksamhet för att förebygga brott om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men.

Om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal upphör sekretessen för

uppgiften enligt huvudregeln i 9 kap. 18 § sekretesslagen.

En viktig utgångspunkt för användningen av tvångsmedel är den s.k.

ändamålsprincipen, dvs. att tvångsmedel inte får användas för något annat

ändamål än det som lagstiftaren har angett. Användandet av tvångsmedel kan dock

medföra att även annan information än den som avsetts blir tillgänglig, s.k.

överskottsinformation. Sådan information kan i princip användas för utredning av

andra, tidigare okända, brott. Man skulle därför kunna hävda att sådan

information bör kunna användas även i syfte att säkerställa att skulder som har

ett samband med brottslig verksamhet drivs in.

När det gäller frågan om det är tillåtet för polisen att vidarebefordra

information om hävande av beslag till kronofogdemyndigheten har JO tidigare

uttalat att det visserligen är svårt att göra ett allmängiltigt uttalande om i

vilka situationer generalklausulen i 14 kap. 3 § kan tillämpas, men att han har

svårt att se någon situation där det är uppenbart att intresset av att lämna

uppgiften till kronofogdemyndigheten har företräde framför det intresse som

sekretessen skall skydda. JO har därför i tidigare yttranden intagit den

ståndpunkten att ett sådant uppgiftsutlämnande inte bör få ske om det inte har

direkt stöd i lag eller i förordning (JO 1987/88 s 93, JO 1988/89 s 45).

JO har dock i ett senare beslut (1999-03-09, Dnr 3746-1997) uttalat att

sekretesslagen enligt sin ordalydelse inte utesluter att en uppgift som omfattas

av sekretess enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen efter en intresseavvägning i det

enskilda fallet lämnas från en polis- eller åklagarmyndighet till en

kronofogdemyndighet. Han uttalade vidare att det, i det fall beslutet avsåg, i

vart fall inte kunde hävdas att en kammaråklagare, som hade underättat

kronofogdemyndigheten om att han hade hävt ett beslag, hade gjort sig skyldig

till brott mot tystnadsplikt.

De närmare omständigheterna i det sistnämnda ärendet var följande. Åklagaren

hade under en förundersökning om grovt skattebedrägeri, skattebrott och

bokföringsbrott fått kännedom om att den misstänkte hade gått i personlig

konkurs, att bristen i konkursen uppgick till ca 440 000 kr samt att den

misstänkte hade förtigit såväl tillgångar som skulder vid edgångssammanträdet.

Några dagar innan åklagaren beslutade om åtal enligt ovan nämnda

brottsrubriceringar hävde han ett beslag avseende 21 500 kr som hade hittats i

ett kuvert hos den misstänkte och underrättade kronofogdemyndigheten om sitt

beslut. JO, som inte riktade någon kritik mot åklagaren, hänvisade i sitt beslut

dels till ordalydelsen av 14 kap. 3 § sekretesslagen, dels till

Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd beträffande förfarande med

egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (FAP 102-2,

avsnitt 7.2). Enligt sistnämnda bestämmelser bör, efter det att ett beslag har

hävts, någon rutinmässig underrättelse om tillgångarna inte lämnas till

kronofogdemyndigheten. Underrättelse kan emellertid lämnas om det är uppenbart

att ägaren till pengarna eller egendomen har skulder och förhållandena är sådana

att det skulle framstå som stötande att inte underrätta kronofogdemyndigheten.

Ekosekretessutredningen har anfört att utredningen inte anser att det finns

något generellt hinder mot att tillämpa generalklausulen i samarbetet mellan

polisen, tullen och kronofogdemyndigheten. En annan sak är att det är en

grannlaga uppgift att avväga om intresset av att lämna uppgiften i det enskilda

fallet väger över det intresse sekretessen skall skydda. Utredningen betonar att

utredningens förslag inte innebär någon inskränkning av myndigheternas

möjligheter att tillämpa 14 kap. 3 § sekretesslagen utan att syftet med

förslaget är att skapa förutsättningar för ett rutinmässigt uppgiftslämnande

avseende hävda beslag från polisen och tullen till kronofogdemyndigheten.

Utredningen har som motiv till sitt förslag anfört bl.a. att större vikt måste

läggas vid att skadestånd på grund av brott faktiskt betalas och inte bara

upplevs som en papperskonstruktion av brottsoffret samt att vinsterna av den

ekonomiska brottsligheten måste elimineras genom bl.a. effektiva

indrivningsåtgärder. I den mån de skulder som finns registrerade hos

kronofogdemyndigheten har samband med tidigare brottslighet eller brottslighet

som senare bevisas i den pågående processen kommer förslaget att ha en positiv

effekt på den brottsbekämpande verksamheten. Vad gäller andra kategorier av

skulder anför utredningen att det är stötande att beslagtagen egendom återlämnas

till en misstänkt person som exempelvis har ådragit sig skadeståndsskyldighet i

något annat sammanhang samt att det inte är rimligt att den från vilken egendom

har tagits i beslag skall kunna återfå egendomen trots att denne har stora

skatteskulder. Sistnämnda argument skulle dock lika gärna kunna anföras

beträffande beslag från målsäganden. Den skiljelinje som utredningen drar upp

mellan misstänkta och målsäganden när det gäller utlämnande av information om

beslag motiveras med att det skulle vara stötande om beslag från annan än den

misstänkte bringas till kronofogdemyndighetens kännedom, att en sådan ordning

skulle kunna bidra till att minska allmänhetens förtroende för polisen samt

inverka negativt på strävandena att engagera människor för att minska

brottsligheten totalt sett.

Svenska advokatsamfundet anser att förslaget är logiskt haltande eftersom

information även kan lämnas om beslag från misstänkt i en förundersökning som

har lagts ned. Regeringen anser dock att utredningens förslag har en viss

inneboende logik. Det ligger i begreppet misstänkt att man kan vara oskyldig. Om

uppgifter inte får lämnas om den mot vilken brottsmisstanken har avskrivits

borde uppgifter inte heller få lämnas om beslag från den som är misstänkt

eftersom denne senare kan visa sig vara oskyldig. Om förslaget begränsades till

att avse pågående förundersökningar borde förslaget rimligtvis kompletteras med

en mekanism för kompensation i de fall förundersökningen senare läggs ned. Men

på vilket sätt skall man kompenseras för att man i enlighet med

utsökningsbalkens regler har tvingats betala sina skulder?

Utredningens förslag innebär således att sekretessbelagd överskottsinformation

vidarebefordras på ett sätt som indirekt kan innebära en effektivisering av

brottsbekämpningen, som i vart fall inte leder till annat än att skulder som

rätteligen skall betalas också kommer att betalas och som inte bör medföra någon

negativ verkan på allmänhetens benägenhet att söka stöd och hjälp hos polisen.

Frågan är då om dessa skäl är tillräckligt beaktansvärda för att den reglering

utredningen föreslår skall införas. I denna del gör regeringen följande

överväganden.

Den information som enligt förslaget får lämnas till kronofogdemyndigheten kan

användas för indrivning av vilken skuld som helst oavsett om denna skuld har

samband med brottslig verksamhet eller inte. Förslaget innebär således att

kronofogdemyndigheten kommer att få upplysningar om hävda beslag i de fall den

misstänkt har en mängd restförda skulder hänförliga till brott. Men förslaget

innebär också att polisen har skyldighet att lämna upplysningar till

kronofogdemyndigheten avseende ett beslag från någon som misstänks eller har

misstänkts för ett brott, trots att de restförda skulderna hos

kronofogdemyndigheten kanske enbart avser teleräkningar och parkeringsböter som

inte har något samband med brott. Sistnämnda fall skall ställas mot det fallet

att en värdefull stulen tavla har tagits i beslag och att målsäganden har stora

skatteskulder. Från sekretessynpunkt och i ett exekutivt perspektiv kan

målsäganden i ett sådant fall inte anses mer skyddsvärd än den misstänkte.

Att den som misstänks för brott i vissa fall måste särbehandlas i förhållande

till andra medborgare för att en utredning om brottet skall kunna bedrivas

ligger i sakens natur. En särbehandling av en brottsmisstänkt i annat sammanhang

enbart på den grunden att denne är misstänkt för brott bör dock bara tillåtas

om det föreligger mycket starka skäl. Regeringen kan inte se att det finns några

beaktansvärda skäl till att den som är eller har varit misstänkt för brott

skall särbehandlas ur sekretessynpunkt när det gäller skulder som inte har

samband med brott. Om en särskild sekretessbrytande regel avseende uppgifter om

hävda beslag skall införas bör den därför utformas antingen så att den

säkerställer att information om hävda beslag enbart resulterar i utmätning för

skulder som har samband med brottslig verksamhet eller ges generell giltighet,

dvs. även tillämpas på beslag från andra än den som är misstänkt för brott.

När det gäller det förstnämnda alternativet, dvs. att den sekretessbrytande

regleringen utformas så att den enbart tar sikte på misstänkta, men säkerställer

att information om hävda beslag enbart resulterar i utmätning för skulder som

har samband med brottslig verksamhet, gör regeringen bedömningen dels att en

sådan reglering är svår att konstruera, dels att en sådan reglering, i de fall

den misstänkte även har skulder som inte har något samband med brott, skulle

leda till att skulder som är hänförliga till brott skulle komma att prioriteras

på ett sätt som skulle kunna uppfattas som stötande av de andra borgenärerna.

När det gäller det andra alternativet, dvs. att en sekretessbrytande bestämmelse

införs som är tillämplig oavsett om beslaget hävs från en misstänkt eller från

en målsägande, delar regeringen utredningens bedömning att en sådan bestämmelse

skulle kunna minska allmänhetens benägenhet att söka hjälp och stöd hos polisen.

Regeringen finner således att, även om effektivitetssynpunkter och

samhällsekonomiska skäl kan anföras för sekretessbrytande regler som tillåter

ett rutinmässigt utlämnande av uppgifter om hävda beslag, viktiga principiella

skäl kan anföras mot en sådan ordning.

Regeringen erinrar dock om innebörden av JO:s ovan berörda beslut, nämligen att

14 kap. 3 § sekretesslagen kan tillämpas i enskilda fall om det är uppenbart att

intresset av att lämna uppgiften om det hävda beslaget har företräde framför

det intresse som sekretessen skall skydda. I jämförelse med standardiserade

regler om sekretessgenombrott för uppgifter om hävda beslag har generalklausulen

den fördelen att den intresseavvägning som skall ske enligt bestämmelsen medför

att sekretessgenombrott enbart kan komma till stånd i de fall det verkligen kan

anses vara befogat.

Mot bakgrund av ovanstående är regeringen inte beredd att föreslå några

generella sekretessbrytande bestämmelser avseende sekretessgenombrott för

uppgifter om hävda beslag.

4.12 Regleringen av myndigheternas samverkan vid bekämpningen av den ekonomiska

brottsligheten

Regeringens bedömning: Myndigheternas samverkan i syfte att bekämpa den

ekonomiska brottsligheten bör, liksom hittills, regleras i förordning.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att de viktigaste delarna av

förordningen (1997:899) om myndighetssamverkan mot ekonomisk brottslighet förs

över i en ny lag och att skyldigheten att samarbeta lagfästs. Förslaget till lag

innehåller bl.a. en regel om att de myndigheter som skall tillämpa

bestämmelserna om statliga myndigheters riskhantering särskilt skall

uppmärksamma risken för ekonomisk brottslighet riktad mot stöd, bidrag eller

liknande förmåner som utgör allmänna medel eller EU-medel.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som har yttrat sig har

tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. NUTEK och Statens

jordbruksverk har ansett att lagen bör kompletteras med sekretessbrytande

bestämmelser. Ekobrottsmyndigheten, Riksåklagaren, Brottsförebyggande rådet,

Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksrevisionsverkat,

Patent- och registreringsverket, Kustbevakningen och Östersunds kommun är

tveksamma eller negativa till förslaget. Malmö tingsrätt avstyrker detsamma. De

argument som har anförts mot förslaget är bl.a. att reglering av

myndighetssamverkan inte kräver lagform, att myndigheternas samarbetsvilja inte

påverkas av valet av regleringsform samt att riksdagen kan ta ställning till de

aktuella frågorna på annat sätt. Riksåklagaren anför att de aktuella

samverkansformerna f.n. är föremål för analys och kommer att bli föremål för mer

fördjupade överväganden och att det i avvaktan på sådana överväganden inte

finns skäl att göra förändringar i det befintliga regelsystemet.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen redovisade sin strategi för

samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten för riksdagen år

1995. Riksdagen ställde sig bakom strategin. I kapitel 4.1.2. och 4.1.3. har

givits en sammanfattning av de viktigaste åtgärderna som regeringen har vidtagit

mot den ekonomiska brottsligheten på senare år. Där framgick bl.a. att

regeringen genom förordningen (1997:899) om myndighetssamverkan mot ekonomisk

brottslighet har reglerat myndigheternas samverkan i detta avseende samt att

Ekobrottsmyndigheten och skattemyndigheternas brottsenheter har tillskapats.

Regeringen avger årligen avge en skrivelse till riksdagen om hur den ekonomiska

brottsligheten utvecklas och vilka åtgärder som vidtas mot densamma. I den

senaste skrivelsen (skr. 2001/02:40) tillkännagav regeringen att den avser att

utarbeta en ny samlad strategi mot den ekonomiska brottsligheten. I samband med

den kommer regeringen att ta ställning till formerna för den fortsatta

informationen till riksdagen m.fl. avseende utvecklingen på området.

Som Riksåklagaren har anfört är myndigheternas samverkansformer f.n. föremål för

en översyn. Ekobrottsmyndigheten fick i regeringens myndighetsgemensamma mål

och riktlinjer för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten år 1999

(Ju98/4403) i uppdrag att utvärdera formerna för samverkan i de regionala

samverkansorganen och i mån av behov föreslå förändringar. Ekobrottsmyndigheten

har avlämnat en rapport i vilken myndigheten bl.a. föreslår att

åklagardistrikten skall utgöra en geografisk bas för de regionala

samverkansorganen i stället för länen. Förslaget har remissbehandlats och bereds

f.n. inom Regeringskansliet.

Samverkan mellan myndigheter behöver, som flera remissinstanser har påpekat,

enligt regeringsformen inte regleras i lag. Det finns vidare behov av att snabbt

kunna anpassa samverkansformerna mot den ekonomiska brottsligheten till nya

utvecklingstendenser och samverkansbehov. Detta framgår bl.a. av att 1997 års

förordning om myndighetssamverkan mot ekonomisk brottslighet dels är den andra

förordningen i detta ämne sedan år 1995, dels redan är föremål för översyn.

Regeringen anser vidare, i likhet med flera remissinstanser, att det inte finns

skäl att tro att myndigheternas samarbetsvilja skulle påverkas av valet av

regleringsform när det gäller samverkansformerna. I den mån riksdagen anser att

regeringen bör ändra inriktning på de åtgärder som vidtas i förordningsform har

vidare riksdagen på grundval av det informationsmaterial som regeringen årligen

förser riksdagen med tillfälle att ge regeringen detta till känna.

Sammanfattningsvis anser regeringen att samverkansformerna, liksom hittills bör

regleras i förordning.

5 Ökad öppenhet i Säkerhetspolisens arkiv

5.1 Bakgrund och utgångspunkter

5.1.1 Säkerhetspolisens uppgifter

Säkerhetspolisen är organisatoriskt en del av Rikspolisstyrelsen men har en

självständig ställning. Säkerhetspolisen har ett eget anslag och regeringen

utfärdar riktlinjer för verksamheten genom ett regleringsbrev. Säkerhetspolisen

leds av en säkerhetspolischef som är generaldirektör.

Säkerhetspolisens uppgifter framgår av 4, 5 och 5a §§ förordningen (1989:773)

med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Säkerhetspolisens grundläggande uppgift

är att förebygga och avslöja brott mot rikets inre och yttre säkerhet. Med brott

mot den inre säkerheten avses verksamhet som syftar till att med våld, hot

eller tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller

myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller hindra medborgarna från att

utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter. Någon legaldefinition av

begreppet rikets yttre säkerhet finns inte, men i allmänhet brukar med begreppet

avses Sveriges nationella oberoende och territoriella suveränitet.

Säkerhetspolisen leder också polisverksamhet i fråga om terrorismbekämpning,

bevaknings- och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som

har samband med statsbesök och liknande händelser samt visst annat personskydd.

Vidare fullgör Säkerhetspolisen de uppgifter som Rikspolisstyrelsen ansvarar för

enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen

(1996:633) samt lämnar tekniskt biträde åt polisväsendet i den utsträckning som

det är lämpligt med hänsyn till verksamhetens art.

Operativt kan Säkerhetspolisens uppgifter delas in i fyra verksamhetsgrenar;

författningsskydd, kontraspionage, terrorismbekämpning och säkerhetsskydd.

5.1.2 Sekretessens konstruktion

Sekretess till skydd för det allmänna

I 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) finns regler om sekretess till skydd för

det allmänna med hänsyn till intresset av att förebygga eller beivra brott.

Enligt första stycket gäller sekretess bl.a. för uppgift som hänför sig till

förundersökning i brottmål, angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i

sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott samt

åklagarmyndighets och polismyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga,

uppdaga, utreda eller beivra brott.

En förutsättning för att sekretess skall gälla är att det kan antas att syftet

med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida

verksamheten skadas om uppgiften röjs, dvs. sekretessen gäller med ett rakt

skaderekvisit.

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som

hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen

eller som i annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att

förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism. Med

underrättelseverksamhet förstås enligt polisdatalagen polisverksamhet som

består i att samla, bearbeta och analysera information för att klarlägga om

brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och som inte utgör

förundersökning. Uttrycket förebygga eller avslöja brott är avsett att innefatta

även uppgifter som hänför sig till registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen

(1996:627).

Sekretessen enligt andra stycket har - till skillnad från första stycket -

avgränsats med ett omvänt skaderekvisit. Det innebär att uppgifter inte får

lämnas ut, om det inte står klart att de kan röjas utan att syftet med beslutade

eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Det

föreligger således en presumtion för sekretess.

Sekretess till skydd för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden

I 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om sekretess till

skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.

Sekretess gäller för sådana uppgifter om de förekommer bl.a. i

- en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål (punkt 1),

- en angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan

verksamhet för att förebygga brott (punkt 2),

- en angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personutredning enligt

säkerhetsskyddslagen (punkt 3),

- t.ex. åklagarmyndighets och polismyndighets verksamhet i övrigt för att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (punkt 4),

- register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (bl.a.

SÄPO-registret) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag (punkt 6),

- register som förs enligt lagen om misstankeregister (punkt 7).

Sekretessen gäller med ett omvänt skaderekvisit. Uppgiften får alltså lämnas ut

enbart om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider skada eller men.

5.1.3 Sekretesstidens längd

I fråga om sekretess till skydd för det allmännas verksamhet varierar

sekretesstiderna. För t.ex. en uppgift som hänför sig till en förundersökning i

brottmål gäller enligt 5 kap 1 § sekretesslagen (1980:100) sekretess i högst 40

år. I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som

annars hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga brott mot

rikets säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretessen i högst 70 år.

Sekretesstiden för uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden

är i dessa fall också 70 år (9 kap. 17 § sekretesslagen).

För uppgifter för vilka utrikes- och försvarssekretess gäller är skyddstiden 40

år (2 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen). När det gäller uppgifter för vilka

försvarssekretess gäller har emellertid regeringen bemyndigats att föreskriva

att sekretessen skall gälla under längre tid. Detta bemyndigande har regeringen

utnyttjat och i 1 § sekretessförordningen (1980:657) föreskrivit att sekretessen

gäller i högst 70 år om uppgifterna i en allmän handling angår bl.a.

underrättelseverksamheten inom underrättelse- och säkerhetstjänsten.

5.1.4 Bakgrunden till sekretesstidens längd

I samband med utarbetandet av sekretesslagen (1980:100) föreslog regeringen i

lagrådsremissen att sekretesstiden till skydd för enskildas personliga

förhållanden skulle sänkas från 70 till 50 år. Lagrådet riktade emellertid

kritik mot förslaget och anförde bl.a. följande.

"Med den medellivslängd som man har att räkna med i vårt land kan förslaget inte

ge skydd för uppgifter om en människas personliga förhållanden under hela

hennes levnad och ännu mindre under alla hennes närståendes livstid. Det är

svårt att förstå att en allmän handling, som tillkom när en person var 18 år och

vars utlämnande anses menligt och vägras när han är 68 år, skall vara offentlig

när personen fyllt 69 år. Det kan naturligtvis invändas att inte heller den

nuvarande sekretesstiden 70 år är helt tillräcklig för att skydda uppgifter om

enskilds personliga förhållanden under den enskildes eller honom närstående

personers hela livstid. Den ger dock avsevärt bättre möjligheter härtill än den

föreslagna femtioårsgränsen."

I propositionen om ny sekretesslag föreslog regeringen att de viktigaste

bestämmelserna om skydd för enskilds personliga förhållanden skulle vara 70 år.

Förslaget motiverades på följande sätt (prop. 1979/80:2 del A s 493f).

"Man kan emellertid inte bortse från riskerna för att enskilda skall lida men är

större med en sekretesstid på 50 år än om gränsen sätts vid 70 år. Som framgår

av remissprotokollet riktades också kritik mot den i promemorian föreslagna

50-årsgränsen. Jag har därför vid förnyat övervägande i frågan kommit fram till

att sekretesstiden bör vara 70 år i de viktigaste bestämmelserna om sekretess

till skydd för enskilds personliga förhållanden. Vid bedömningen av vilka

bestämmelser i det remitterade förslaget som bör ändras bör emellertid hänsyn

också tas till att den enskilde i många av de där beskrivna situationerna har

uppnått vuxen ålder vid den tidpunkt då sekretesstiden börjar löpa. I de fall

sekretesstiden blir 70 år kommer tiden att i princip överensstämma med vad som

gäller för närvarande."

Vid riksdagens behandling av propositionen uttalade konstitutionsutskottet (bet.

1979/80:KU37 s 11) att 50 år i vissa fall också enligt utskottets mening kunde

vara en för kort tid för att utgöra tillräckligt skydd för den enskildes

integritet, varvid även utskottet åberopade Lagrådets yttrande.

Genom den ändring som gjordes i sekretesslagen i samband med polisdatalagens

(1998:622) införande tidsbegränsades sekretessen i polisregister till skydd för

polisens verksamhet till 70 år. I förarbetena (prop. 1997/98:97 s 69) anfördes

att regeringen ansåg att denna sekretesstids längd borde motsvara den som gäller

till skydd för enskilds personliga förhållanden.

5.1.5 Tidigare registrering av politiska extremister

Registrering av politisk extremism före personalkontrollkungörelsen

Under andra världskriget övervakades kommunister och nazister av den svenska

säkerhetstjänsten. I början av kriget framhöll den dåvarande justitieministern

vikten av att politiska ytterlighetsriktningar övervakades. Det framhölls vidare

att förteckningar över kommunister och nazister borde fastställas för hela

riket. I februari 1940 genomfördes en husundersökning i hela riket dels i

kommunistiska partiexpeditioner, redaktioner och liknande lokaler, dels hos

enskilda kommunister i ledande ställning. Härigenom fick säkerhetstjänsten

material för komplettering av registret. I maj 1941 upprättades genom

säkerhetstjänstens chefs (säkerhetschefen) försorg närmare direktiv till

övervakningscheferna beträffande registreringen av kommunister och nazister.

Hösten 1944 lämnades, efter en översyn av registret, nya direktiv för

registreringen. I direktiven angavs att ny registrering endast skulle få ske av

kommunister eller nazister som

a) intog en ledande ställning i vederbörande parti,

b) hade förbindelser med främmande makt,

c) utövade verksamhet, som stred mot rikets säkerhet, eller

d) eljest företog åtgärd, som ur synpunkten av rikets säkerhet kunde anses av

anmärkningsvärd art.

I maj 1945 förklarade säkerhetschefen att specialregistreringen av kommunister

inte längre skulle föras. Centralregistret fick inte längre uppta namn på

svenska medborgare uteslutande på grund av medlemskap i det kommunistiska

partiet eller på grund av att de prenumererade på partiets tidning. Skälet för

registrering av en kommunist skulle uteslutande vara misstanke om illegal

verksamhet av något slag. De registreringar som redan gjorts skulle dock bestå.

Mot bakgrund av världshändelserna, särskilt det kommunistiska maktövertagandet i

Tjeckoslovakien, gav Kungl. Maj:t våren 1948 direktiv om återupptagande av

registreringen av kommunister och i september samma år började man därför åter

samla in och registrera sådana uppgifter. Registreringarna gjordes i enlighet

ett cirkulär från Statspolisintendenten daterat den 22 september 1948.

Övervakningen skulle enligt cirkuläret inte innefatta övervakning av politiska

partier som sådana. Det angavs dock att övervakningen å andra sidan måste rikta

sig inte bara mot enskilda personer utan också mot organisationer som kunde

misstänkas för vissa brott (spioneri, sabotage och liknande) eller som i ett

kritiskt läge kunde misstänkas inta en hållning, varigenom rikets säkerhet

sattes i fara. Någon skillnad skulle inte göras mellan extremistiska

organisationer till höger eller vänster.

Under större delen av 1960-talet reglerades Säkerhetspolisens befattning med

personalkontroll genom ett hemligt kungligt brev från den 30 juni 1961 till

Statspolisintendenten. Det kungliga brevet gällde sedan för Rikspolisstyrelsen.

Brevet upphörde att gälla den 1 oktober 1969 då personalkontrollkungörelsen

(1969:446) trädde i kraft.

Registrering efter införandet av personalkontrollkungörelsen

Den 1 oktober 1969 infördes personalkontrollkungörelsen (1969:446). Därigenom

infördes också ett uttryckligt förbud mot ren åsiktsregistrering. I 2 §

personalkontrollkungörelsen angavs att det i säkerhetsavdelningens register för

den särskilda polisverksamheten fick antecknas de uppgifter som behövdes för

verksamheten. Anteckning fick dock inte göras enbart av det skälet att någon

genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gav uttryck för

politisk uppfattning. Den 22 september 1972 tillades i paragrafen att närmare

bestämmelser om tillämpningen av den föreskriften skulle meddelas av regeringen.

Regeringen beslutade samma dag sådana bestämmelser. Dessa var offentliga. Däri

angavs bl.a. att vissa organisationer i antagna program angivit att

organisationen skulle verka för att omvandla samhället med våld. Endast

tillhörighet till en sådan organisation skulle inte medföra anteckning i

registret. Om medlemmen i eller sympatisören till en sådan organisation genom

sina åtgärder gett anledning till misstanke om att han skulle vara beredd att

delta i verksamhet som medförde fara för rikets säkerhet eller som syftade till

att förändra statsskicket kunde han emellertid registreras.

Den 27 april 1973 meddelade Kungl. Maj:t hemliga föreskrifter till

Rikspolisstyrelsen om tillämpningen av personalkontrollkungörelsen och

föreskrifterna från september 1972. I dessa utvecklades ytterligare vilka

förhållanden som skulle föranleda registrering. Dessutom angavs ett antal

organisationer som Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning skulle ägna särskild

uppmärksamhet åt. Dessa föreskrifter ändrades flera gånger under 1970-talet då

nya organisationer lades till. Föreskrifterna upphörde att gälla den 1 januari

1982 då den hemliga förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om

verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning trädde i kraft.

Registreringen kom därefter att närmare regleras genom den förordningen samt

genom de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen meddelade i ämnet. Även i denna

förordning fanns en förteckning över organisationer vars verksamhet

Säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. De organisationer som fanns

på listan var sådana som i ett antaget program angett att organisationen skulle

verka för att omvandla samhället med våld.

En medlem eller sympatisör till en sådan organisation fick antecknas i

Säkerhetspolisens register om han genom sina åtgärder hade gett anledning till

misstanke om att han kunde vara beredd att medverka i verksamhet som innebar

fara för rikets säkerhet eller som syftade till och var ägnad att med våld

förändra det demokratiska styrelseskicket eller påverka rikets ställning som

oberoende stat. Detta innebar bland annat att den som begått vissa typer av

brott i samband med politisk verksamhet eller som intog en ledande ställning i

en uppräknad organisation fick registreras. Åtgärder som endast innebar utövande

av sedvanlig föreningsverksamhet fick inte föranleda anteckning i registret.

Förteckningen över organisationer uppdaterades fortlöpande under de år som

förordningen var i kraft. Nya organisationer lades till och sådana som hade

upphört eller inte längre ansågs innebära något hot togs bort. De organisationer

som förekom på listan var partier eller andra förbund på yttersta vänster-

eller högerkanten av den politiska skalan. Antalet registrerade enligt dessa

bestämmelser uppgick vid utgången av det första kvartalet 1980 till drygt 4 000

personer och vid utgången av det första kvartalet 1998 till drygt 2 000

personer.

Personalkontrollkungörelsen upphävdes den 1 juli 1996 och ersattes av

säkerhetsskyddslagen (1996:627) och i december 1998 upphävde regeringen

förordningen från den 3 december 1981.

5.1.6 En öppnare säkerhetspolis

Med hänsyn till Säkerhetspolisens arbetsuppgifter ligger det i sakens natur att

verksamheten till stor del måste vara hemlig. Många uppgifter är känsliga såväl

med hänsyn till Sveriges förhållande till främmande makt som till skydd för

rikets säkerhet. Det är också viktigt att skydda Säkerhetspolisens

uppgiftslämnare och Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Det skulle bli betydligt

svårare för Säkerhetspolisen att få den information från utländska

underrättelse- eller säkerhetstjänster eller andra källor som Säkerhetspolisen

behöver om inte verksamheten var omgärdad av sekretess.

I likhet med den förundersökningsverksamhet som bedrivs av den öppna polisen är

det nödvändigt med sekretess till skydd för den utredningsverksamhet och de

förundersökningar som bedrivs av Säkerhetspolisen.

Det är emellertid av stor betydelse för förtroendet för Säkerhetspolisen att

dess verksamhet ändå bedrivs så öppet som möjligt med hänsyn till dess

arbetsuppgifter. Säkerhetspolisens verksamhet har också under en längre period

blivit allt öppnare. Sedan 1989 ger Säkerhetspolisen ut en öppen version av sin

verksamhetsberättelse där Säkerhetspolisens verksamhet redovisas i stora drag.

Även hur många anställda som Säkerhetspolisen har och huvuddragen i

organisationen presenteras i verksamhetsberättelsen.

Registernämnden inrättades den 1 juli 1996 och skall i ärenden om

registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) pröva frågor om

utlämnande av uppgifter från bl.a. belastningsregistret, misstankeregistret och

uppgifter från register som omfattas av polisdatalagen (1998:622). Nämnden skall

också följa Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt polisdatalagen,

särskilt med avseende på 5 § i den lagen. Registernämnden fick i november 1997 i

uppdrag att undersöka vissa frågor rörande hanteringen av personuppgifter i

samband med personalkontroll enligt personalkontrollkungörelsen (1969:446).

Nämnden redovisade sitt uppdrag i december 1998. Dess undersökning tar sikte på

i vad mån personers anställningsförhållanden har påverkats till följd av att

personuppgifter i Säkerhetspolisens register hanterats på ett sätt som, oavsett

att det rymdes inom det regelverk som gällde vid tiden för handläggningen, inte

framstår som rimligt med hänsyn till omständigheterna. Genom rapporten

offentliggjordes de hemliga tilläggsföreskrifter till

personalkontrollkungörelsen som regeringen utfärdat, förordningen den 3 december

1981 med vissa bestämmelser om verksamheten vid rikspolisstyrelsens

säkerhetsavdelning samt de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen meddelat i ämnet.

I mars 1999 tillsatte regeringen en kommission, Säkerhetstjänstkommissionen (Ju

1999:09), som har till uppgift att kartlägga och granska de svenska

säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet. Med författningsskyddande

verksamhet avses säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana politiska

ytterlighetsorganisationer och grupperingar som bedöms utgöra eller kan komma

att utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Kommissionens uppdrag är avsett att

resultera i ett samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av

säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet. För att kommissionen skall kunna

åstadkomma detta har den getts särskilda befogenheter genom lagen (1999:988) om

förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas

författningsskyddande verksamhet. Kommissionen har därigenom bl.a. getts

möjlighet att hålla förhör under straffansvar med den som kan antas lämna

uppgifter av betydelse för kommissionens verksamhet samt getts rätt att utan

hinder av sekretess från myndigheter inhämta uppgifter som kan antas ha

betydelse för kommissionens verksamhet. Säkerhetstjänstkommissionen skall

redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2002.

Också när det gäller allmänhetens möjlighet att få ta del av uppgifter ur

Säkerhetspolisens arkiv och register har utvecklingen gått mot en ökad öppenhet.

Fram till den 1 april 1999 gällde i princip absolut sekretess för sådana

uppgifter. Undantag från sekretessen kunde endast ges till forskare. Från och

med den 1 juli 1996 kunde undantag också ges om det enligt regeringen förelåg

synnerliga skäl för att i ett enskilt fall medge undantag från sekretessen.

Efter införandet av polisdatalagen (1998:622) den 1 april 1999 och den samtidigt

gjorda ändringen i 5 kap. 1 § sekretesslagen har möjligheterna för enskilda att

få reda på vad som finns antecknat om dem hos Säkerhetspolisen ytterligare

ökat. Detta genom att den absoluta sekretessen togs bort och ersattes med ett

omvänt skaderekvisit. I dag gäller alltså sekretess om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas.

5.1.7 Gallring

Bestämmelser om äldre register

I Kungl. Majt:s brev den 14 april 1961 till Statspolisintendenten (dåvarande

motsvarighet till Säkerhetspolisen) gavs föreskrifter för gallring av

Statspolisintendentens register. Föreskrifterna ger rätt att gallra sådana

handlingar som inte längre behövs för verksamheten.

Den gallring som har företagits genom åren har praktiskt taget uteslutande

avsett uppgifter om personer. I fråga om sakakterna har integritetsskyddshänsyn

inte gjort sig gällande på samma sätt. Akter från 1929 och framåt finns för

närvarande bevarade i Säkerhetspolisens arkiv. Akter från tiden 1914-29 har

överlämnats till Riksarkivet.

Gallring av handlingar hos Säkerhetspolisen har beslutats av Säkerhetspolisen

med stöd av Kungl. Majt:s brev. Ett sådant beslut togs när aktsystemet

moderniserades år 1948, vilket medförde en omfattande gallring av uppgifter som

inte längre ansågs behövliga i verksamheten. Den 13 maj 1949 utfärdade Kungl.

Majt. ännu ett brev, enligt vilket allt material som erhållits vid

telefonavlyssning samt post- och telegramkontroll skulle förstöras om det inte

var av betydelse för uppdagandet av brott mot rikets säkerhet.

Interna gallringsföreskrifter har meddelats vid flera tillfällen. Sålunda

föranledde införandet av personalkontrollkungörelsen år 1969 att närmare 100 000

poster gallrades ut. Särskilda gallringsinsatser gjordes också i samband med

datoriseringen av registret, vilken inleddes år 1970. Uppgifter som

registrerades med stöd av regeringens föreskrifter från år 1972 om registrering

av politiska aktiviteter har gallrats tio år efter den senast kända aktiviteten.

Gallringsbestämmelser intogs sedermera i Säkerhetspolisens arbetsordning, enligt

vilka en gallringsspärr åsattes vid all nyregistrering för att förhindra en

okontrollerad tillväxt av arkivet. Olika spärrtider förekom men den vanligaste

var tio år. Om ett objekt inte påfördes nya uppgifter under spärrtiden, utgick

anteckningen såvida inte särskilda skäl förelåg för att den skulle kvarstå.

Bevarandeintresset tillmättes tidigare inte någon egentlig betydelse vid

gallring av personposter i Säkerhetspolisens register. Uppgifter om en person

fick stå kvar så länge de behövdes i verksamheten, därefter utplånades de i

dataregistret och handlingarna förstördes, om det kunde ske utan att uppgifter

som borde finnas kvar gick förlorade. Denna ordning förändrades i början av

1990-talet på så sätt att handlingar i personakter som bedöms vara av intresse

för forskningen bevaras. Detta sker genom att uppgifterna om personen förs in i

vad som kallas den historiska filen. Uppgifterna är därmed inte åtkomliga i den

polisoperativa verksamheten.

Bestämmelser om gallring i Säpo-registret

Bestämmelser om gallring i Säpo-registret finns i 35 § polisdatalagen

(1998:622). Enligt dessa bestämmelser skall uppgifter i Säpo-registret som kan

hänföras till enskild person gallras senast tio år efter det att en sådan

uppgift om personen som kan föranleda registrering senast infördes. Undantag

görs för uppgifter som kan hänföras till enskild som undergått registerkontroll

enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627).

Om det finns särskilda skäl får dock uppgifterna stå kvar under längre tid.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela

föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska och

vetenskapliga ändamål. Riksarkivet har i nya gallringsföreskrifter för

Säkerhetspolisen meddelat generella undantag från gallring rörande person- och

sakakter hos Säkerhetspolisen. I praktiken innebär detta ett totalt bevarande av

de akter som inte längre behövs i säkerhetspolisens verksamhet. Blanketter för

registerkontroll, viseringar samt äldre kopior av person- och sakakter på

mikrofilm får däremot gallras.

Regeringen uttalade i propositionen till polisdatalagen (prop. 1997/98:97 s 156)

att även om gallringsbestämmelser bör införas för att tillgodose

integritetsaspekterna är det viktigt att uppgifter bevaras i tillräcklig

omfattning för att tillgodose vårt historiska kulturarv och forskningens behov.

Enligt vad som uttalades i propositionen borde därför regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer få föreskriva att uppgifter i stället får

bevaras för historiska eller vetenskapliga ändamål. Något skäl för att inte låta

Säkerhetspolisen stå under arkivmyndighets tillsyn ansågs inte längre finnas.

Säkerhetspolisens arkiv förs över till Riksarkivet

Säkerhetspolisen har beslutat att lämna över stora delar av sina arkiv till

Riksarkivet. Överföringen skall ske tidigast när Säkerhetstjänstkommissionen

slutfört sitt arbete och beräknas vara genomförd vid utgången av 2003.

Säkerhetspolisen kommer att utan föregående granskning lämna över arkivmaterial,

person- och sakakter i ärenden som hör till kontraspionageverksamheten och är

från 1959 eller tidigare, ärenden som hör till kontraterrorismverksamheten och

är från 1973 eller tidigare samt ärenden avseende författningsskyddsverksamheten

som är från 1983 eller tidigare.

Efter föregående granskning kommer även ärenden från 1983 och tidigare och som

hör till kontraspionageverksamheten och kontraterrorismverksamheten att lämnas

över till Riksarkivet. Granskningen syftar till att skilja ut de ärenden som det

inte finns ett verksamhetsbehov av att ha kvar hos Säkerhetspolisen.

Det innebär att prövningar av utlämnande av uppgifter ur nyss nämnda delar av

Säkerhetspolisens arkiv därefter kommer att göras av Riksarkivet. Undantag

gäller dock frågor om utlämnande till enskild av handlingar som är av synnerlig

betydelse för rikets säkerhet. Enligt 7 § sekretessförordningen (1980:657)

prövas sådana frågor av chefen för Justitiedepartementet om handlingen

innehåller uppgifter som är sekretessbelagda enligt 2 kap. 2 § eller 5 kap. 1 §

sekretesslagen och som angår polisens verksamhet för att hindra eller uppdaga

brott som rör rikets säkerhet. Frågan kan också hänskjutas till regeringens

prövning.

5.2 Överväganden och förslag

5.2.1 Sekretessen till skydd för Säkerhetspolisens verksamhet avseende uppgifter

från tiden före 1949

Regeringens förslag: Sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen skall inte gälla

för uppgifter hänförliga till Säkerhetspolisens verksamhet avseende sådan

underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i

annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga brott

mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism, om uppgiften har införts i en

allmän handling före 1949.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag. I

promemorian föreslås att undantaget från sekretess skall gälla uppgifter i

handlingar som upprättats före 1950.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har ingen erinran mot eller

är i princip positiva till förslaget. Kammarrätten i Stockholm påpekar att många

av uppgifterna från den aktuella tiden ändå inte kommer att kunna lämnas ut,

eftersom de skyddas av försvarssekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen.

Hovrätten för Nedre Norrland avstyrker förslaget och anför att det är

anmärkningsvärt att det enbart är Säkerhetspolisens handlingar som anses behöva

offentliggöras om det finns ett intresse av att lyfta fram historiska fakta i

ljuset. Säkerhetspolisen avstyrker förslaget och anför att en generell

förkortning av sekretesstiden till 50 år skulle vara att föredra. Undantag från

offentligheten måste, enligt Säkerhetspolisen, göras för uppgifter som rör

källskyddet och samarbetet med utländska säkerhets- och underrättelsetjänster.

Fråga kan också uppstå om vad som blir nästa steg, vilket riskerar att leda till

en osäkerhet som allvarligt kan försvåra underrättelseinhämtning från såväl

enskilda som utländska säkerhetstjänster. Lunds universitet vill inte motsätta

sig förslaget eftersom det finns ett stort allmänintresse av det, men förordar

ändå att sekretesstiden bestäms till ett visst antal år och avstyrker därför

förslaget om ett visst årtal. Vetenskapsrådet Humaniora och Samhällsvetenskap

välkomnar den ambition till större öppenhet som präglar förslaget men anser det

inte tillräckligt långtgående för att man skall kunna fullgöra sitt uppdrag att

forska kring den militära underrättelsetjänsten.

Skälen för regeringens förslag: I Säkerhetspolisens arkiv finns handlingar som

innehåller uppgifter som är av stor betydelse för det historiska kulturarvet.

Det är viktigt att dessa uppgifter inte undanhålls allmänhetens insyn mer än vad

som är nödvändigt, t.ex. med hänsyn till rikets säkerhet, förebyggandet och

beivrandet av brott samt enskildas personliga förhållanden.

I den allmänna debatten på senare år - inte minst i anslutning till den s.k.

Förintelsekonferensen, som ägde rum i Stockholm i januari 2000, men också i

andra sammanhang - har Sveriges agerande före, under och efter andra

världskriget uppmärksammats allt mer. En huvudfråga har därvid bl.a. varit hur

Sverige hanterade misstänkta krigsförbrytare och kollaboratörer som kom till

Sverige under eller efter kriget. Sådana frågor har, enligt många, aldrig blivit

fullständigt utredda. Detta i sin tur anses vara en nackdel i strävandena att,

med utgångspunkt i vårt förflutna, intensifiera den nutida kampen mot

framväxande nynazism och främlingsfientlighet. Tiden runt andra världskriget är

inte heller mer avlägsen än att det som hände under den tiden fortfarande

påverkar vårt samhälle.

Redan med nuvarande bestämmelser har de som vänt sig till Säkerhetspolisen med

begäran om att få ut uppgifter från den aktuella tiden i de flesta fall fått ta

del av större delen av det material som efterfrågats. Endast i undantagsfall

förekommer uppgifter i det aktuella materialet som kan anses kunna skada

Säkerhetspolisens verksamhet.

Regeringen anser emellertid att det är angeläget att ännu tydligare klargöra

vikten av att det material som finns kvar från den aktuella tiden bör komma till

allmänhetens kännedom. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian

att de aktuella uppgifterna är så gamla, och därför i allmänhet så inaktuella,

att ett offentliggörande inte skulle påverka Säkerhetspolisens möjligheter att

även framöver ha ett utvecklat och nära samarbete med andra länders säkerhets-

och underrättelsetjänster. Inte heller torde det nämnvärt påverka

Säkerhetspolisens möjligheter att även framöver få uppgifter från annat håll,

t.ex. från privatpersoner. Som framgått är syftet med förslaget om att sprida

klarhet om förhållanden kring tiden för andra världskriget. Regeringen föreslår

mot den bakgrunden att sekretessen till skydd för Säkerhetspolisens verksamhet

skall tas bort för uppgifter från tiden före 1949. Därmed kommer Sverige att ha

samma tidsgräns för sekretess avseende motsvarande uppgifter som sedan 1992

gäller i Finland.

Enligt promemorians förslag skall sekretess inte gälla för uppgift som införts i

en allmän handling som upprättats före 1950. Säkerhetspolisen har i sitt

remissvar anfört att handlingarna i arkivet inte är ordnade efter när

handlingarna upprättades. Det torde också förekomma att det i handlingar

upprättade före 1950 senare införts nya uppgifter. Sådana uppgifter skulle med

promemorians förslag också komma att falla utanför sekretessen. Att införa en

ordning enligt vilken uppgifter tillkomna betydligt senare än 1950 skulle lämnas

ut helt utan sekretessprövning skulle kunna innebära risk för att

Säkerhetspolisens framtida verksamhet skadas och därför vara alltför

långtgående. Regeringen föreslår därför att undantagsregeln utformas så att den

avgörande tidpunkten är när den specifika uppgiften fördes in i handlingen, inte

när handlingen som sådan upprättades.

Regeringen är medveten om att det kan anses strida mot systematiken i

sekretesslagen att sätta ett årtal som utgångspunkt för sekretesstiden och inte

ett visst antal år. Men något underlag för att generellt justera

sekretesstidernas längd finns inte i detta lagstiftningsärende. En sådan

justering skulle kräva omfattande överväganden och inkludera

sekretessbestämmelser inom skilda områden och inte bara sekretessen hos

Säkerhetspolisen. Enligt regeringens bedömning är det så betydelsefullt att

uppgifter från tiden runt andra världskriget offentliggörs att det måste anses

motiverat att göra en särskild lösning för handlingar upprättade hos

Säkerhetspolisen.

Som framhålls av Hovrätten för Nedre Norrland berörs inte sekretessen till skydd

för försvaret (2 kap. 2 § sekretesslagen) av promemorians förslag. Något

underlag för att här föreslå att också försvarssekretessen avskaffas för

aktuella uppgifter finns således inte. Som framgår av avsnitt 5.1.3 är

sekretesstiden enligt 1 § sekretessförordningen (1980:657) 70 år för uppgifter

som angår underrättelseverksamheten inom underrättelse- och säkerhetstjänsten.

Det innebär att om det i något fall skulle begäras ut en uppgift som omfattas av

sådan sekretess detta kan leda till att den inte lämnas ut eller lämnas ut med

förbehåll enligt 14 kap. sekretesslagen. Regeringen anser emellertid att ett

avskaffande av sekretessen till förmån för Säkerhetspolisens verksamhet för

handlingar från åren runt andra världskriget är värdefullt och kommer att

ytterligare öka våra kunskaper om vår nutidshistoria. Regeringen avser att låta

tillsätta en utredning med uppgift att se över vad som krävs för att möjliggöra

en ökad offentlighet för sådana uppgifter hos Försvarsmakten (militära

underrättelse- och säkerhetstjänsten) som angår underrättelseverksamheten inom

underrättelse- och säkerhetstjänsten och som hänför sig till tiden för andra

världskriget.

Det bör i sammanhanget också påpekas att allt insamlat material inte längre

finns kvar. Som framgått av avsnitt 5.1.7 har mycket av det material som

samlades in under tiden kring andra världskriget gallrats.

5.2.2 Sekretessen till skydd för enskildas personliga och ekonomiska

förhållanden avseende uppgifter från tiden före 1949

Regeringens förslag: Sekretess till skydd för enskildas personliga och

ekonomiska förhållanden skall inte gälla avseende uppgifter som hänför sig till

sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i 9 kap. 17 § första stycket 1-4

och 6 sekretesslagen eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser om

uppgiften har införts i en allmän handling före 1949.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I

promemorian föreslås också att undantaget från sekretess skall gälla uppgifter i

allmänna handlingar som upprättats före 1950.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland Riksdagens

ombudsmän (JO) och Justitiekanslern, har ingen erinran mot eller är positiva

till förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland avstyrker emellertid förslaget och

anser att skäl främst av enskild natur talar mot offentliggörande av uppgifter

på det sätt som föreslås. Datainspektionen avstyrker förslaget och anför att de

enskilda personernas intresse av fortsatt skydd för sin personliga integritet

väger över intresset från bl.a. allmänheten att få full insyn i alla handlingar

från tiden före 1950. Försvarsmakten anser att det finns skäl för att vissa

uppgifter i handlingar som har tillkommit före år 1950 alltjämt bör vara

sekretessbelagda och ställer sig därför tveksam till förslaget i denna del.

Försvarsmakten menar vidare att syftet med förslaget skulle uppnås också om ett

rakt skaderekvisit infördes.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att det finns ett stort och

berättigat intresse från allmänheten, och framför allt från dem som på något

sätt varit berörda av andra världskriget, att få insyn i de handlingar som finns

hos Säkerhetspolisen avseende denna tid och t.ex. få uppgifter om vilka

personer som tillhörde nazistiska organisationer.

När det gäller skyddet för enskilda blir delvis andra avväganden aktuella än när

det gäller skyddet för Säkerhetspolisens verksamhet. Allmänhetens intresse av

insyn i handlingarna måste vägas mot risken för att enskilda kan lida men av att

känsliga uppgifter offentliggörs.

Datainspektionen anför att mot detta intresse av full insyn måste vägas den risk

för intrång i den personliga integriteten som kan uppkomma. Vid den avvägning

mellan de olika intressena som måste göras är det bl.a. av betydelse vilken art

av uppgifter det är fråga om och varför uppgifter om en person finns hos

Säkerhetspolisen. Även vilken relation som personen i fråga haft till

Säkerhetspolisen kan vara av betydelse.

Som Datainspektionen också påpekar kan det självklart inte heller uteslutas att

det förekommer felaktiga uppgifter om personer i dessa handlingar. Felaktiga

uppgifter, som i vissa fall kan vara mycket besvärande även i dag, kan därmed

komma att spridas om personer som fortfarande är i livet och medföra risk för

att dessa utsätts för repressalier och förföljelser. Det kan också vara svårt

att så här långt efteråt fastställa om de uppgifter som finns i dessa handlingar

är riktiga eller inte.

Också Hovrätten för Nedre Norrland pekar på att mot ett offentliggörande talar

att de uppgifter som enligt promemorians förslag skulle bli offentliga ofta kan

antas ha lämnats av anonyma personer eller annars tillkommit på tämligen lösa

grunder. Sådana uppgifters riktighet torde det sannolikt vara omöjligt eller i

vart fall förenat med betydande svårigheter att kontrollera. Den föreslagna

lättnaden i sekretessen skulle därmed, enligt hovrätten, innebära en stor risk

för att uppgifter som är skadliga för enskilda personer som fortfarande är i

livet blir offentliga samtidigt som dessa personer skulle ha liten möjlighet att

vederlägga uppgifterna.

Det är främst frågan om svenska myndigheters och enskilda svenskars

förhållningssätt till Tyskland och nazismen under andra världskriget som har

motiverat översynen av sekretessen för tidsperioden. I det material som träffas

av förslaget finns det många uppgifter som inte har någon beröring med vare sig

andra världskriget eller exempelvis nazistiska organisationer.

Det framstår av det skälet som rimligt om man från sekretess kunde undanta

enbart uppgifter som har anknytning till nazismen och Tyskland. Mot en sådan

ordning talar emellertid att det är svårt att entydigt precisera vilka uppgifter

som närmare bestämt skulle avses med en sådan avgränsning. Det skulle, även om

en sådan precisering var möjlig, vara förenat med betydande svårigheter att, med

den omfattande dokumentation som finns hos Säkerhetspolisen, i praktiken

särskilja dessa uppgifter från andra.

Regeringen anser därför att avgränsningen av sekretessundantagets räckvidd skall

göras med utgångspunkt i uppgifternas ålder och inte deras innehåll.

I avsnitt 5.1.4 redovisas Lagrådets resonemang om att en femtioårig sekretesstid

inte är tillräcklig för att ge skydd för uppgifter om en människas personliga

förhållanden under hela hennes levnad och ännu mindre under alla hennes

närståendes livstid.

Det finns förvisso en risk för att personer som ännu är i livet kan drabbas av

obehag om sekretessen för handlingar avskaffas på det föreslagna sättet.

Regeringen bedömer emellertid att denna risk inte är så stor eller beaktansvärd

att den kan få vara utslagsgivande för om sådana lättnader i sekretessen som det

nu är fråga om skall komma till stånd eller inte. Det kan i vissa fall t.o.m.

vara en fördel att uppgifterna blir kända medan inblandade personer fortfarande

lever. Detta ger utpekade personer möjlighet att bemöta de påståenden som görs

om dem och ökar möjligheterna att avslöja felaktigheter i de utlämnade

uppgifterna. En ökad öppenhet kan också ha det goda med sig att obefogade

misstankar skulle kunna avfärdas mot dem som visar sig ha varit oskyldiga till

påstådda missgärningar eller t.o.m. aktivt motverkat sådana, kanske medan de

själva ännu är i livet.

Det är viktigt att säkerställa att allt tillgängligt material faktiskt kommer

att lämnas ut. Regeringen gör därför, till skillnad från Försvarsmakten,

bedömningen att det behov av öppenhet som finns när det gäller förhållandena den

aktuella tiden inte kan uppnås med ett s.k. rakt skaderekvisit. En sådan

ordning skulle i och för sig innebära att offentlighet, till skillnad från den i

dag gällande presumtionen för sekretess, blev huvudregel vid prövningen av

utlämnande av uppgifter som avses i 9 kap. 17 § 1-4 och 6 sekretesslagen från

den aktuella tiden. Det kan dock antas att en mängd uppgifter av stort

allmänintresse med en sådan lösning inte skulle komma att bli offentliga. Detta

skulle kunna försvåra den angelägna genomlysningen av vad som i olika hänseenden

hände i Sverige före, under och åren direkt efter andra världskriget.

Regeringen föreslår därför att sekretess inte längre skall gälla för uppgifter

om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden enligt 9 kap. 17 § första

stycket 1-4 och 6 sekretesslagen avseende uppgifter från tiden före 1949, dvs.

samma år som föreslås när det gäller skydd för Säkerhetspolisens verksamhet.

Såsom föreslagits i avsnitt 5.2.1 bör året för införandet av uppgiften i en

allmän handling även här vara avgörande för beräkningen av sekretesstiden, inte

när handlingen som uppgiften finns i upprättades.

5.2.3 Möjlighet att få reda på om man förekommer hos Säkerhetspolisen eller inte

Regeringens förslag: Utan hinder av sekretess skall uppgift kunna lämnas till

enskild om huruvida han eller hon förekommer i Säkerhetspolisens register med

anledning av den verksamhet som bedrevs med stöd av personalkontrollkungörelsen

(1969:446) och de hemliga tilläggsföreskrifter som utfärdats med stöd av den,

med stöd av förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om

verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning eller med stöd av

motsvarande äldre bestämmelser.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har i

princip ingen erinran mot förslaget. Säkerhetspolisen och Registernämnden

påpekar att förslaget kommer att komma till praktisk tillämpning under en kort

tid, dvs. till dess att Säkerhetstjänstkommissionen är klar. Detta eftersom

Säkerhetspolisen därefter avser att gallra akterna inom detta verksamhetsområde.

Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter behovet av den föreslagna ändringen. Om

en ändring skall göras bör det enligt kammarrätten klart framgå i vilka fall

besked kan lämnas att den enskilde inte förekommer. Enligt kammarrättens mening

ger varken den föreslagna lagtexten eller redovisningen i promemorian klart

besked om vad som avses med "motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser".

Kammarrätten menar att betydande tillämpningssvårigheter kan befaras i denna

del, inte minst för kammarrätten och Regeringsrätten vid överprövning av ett

beslut där frågeställningen aktualiseras. Hovrätten för Nedre Norrland och

Kammarrätten i Jönköping menar att man också bör ta ställning till vilket besked

den som finns i arkiven skall få.

Skälen för regeringens förslag

Varför kan inte den som inte förekommer hos Säkerhetspolisen alltid få reda på

det?

När det gäller möjligheten att få ut uppgifter ur Säkerhetspolisens register

har, som tidigare redogjorts för, utvecklingen gått mot en ökad öppenhet. Fram

till den 1 april 1999 gällde absolut sekretess. Undantag från den kunde endast

ges till forskare eller, från och med den 1 juli 1996, om det enligt regeringen

förelåg synnerliga skäl för att i ett enskilt fall medge undantag från

sekretessen.

Efter införandet av polisdatalagen (1998:622) och den samtidigt gjorda ändringen

i 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) har, som tidigare nämnts, möjligheterna

för enskilda att få reda på vad som finns antecknat om dem hos Säkerhetspolisen

ytterligare ökat. Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen eller som annars hänför

sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga brott mot rikets

säkerhet eller förebygga terrorism om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller

den framtida verksamheten skadas.

Sedan denna ändring i sekretesslagen trädde i kraft den 1 april 1999 fram till

den 30 oktober 2001 har drygt 4 500 framställningar om att få ta del av

uppgifter hos Säkerhetspolisen gjorts. Av dessa har drygt 900 helt eller delvis

bifallits, medan knappt 3 400 har avslagits. Endast när det gäller drygt 150 av

de 3 400 avslagsbesluten förekommer uppgifter hos Säkerhetspolisen.

Det har dock riktats kritik mot att en sökande ofta inte får reda på att det

inte finns några uppgifter om henne eller honom, utan att Säkerhetspolisen i de

fall där en person inte förekommer i stället avslår ansökan. Samma kritik har

riktats mot att den som får ut handlingar oftast inte får veta om allt material

har lämnats ut.

Regeringen har förståelse för att det kan kännas otillfredsställande att inte få

ett klart besked från Säkerhetspolisen om man förekommer där eller inte. Det

finns emellertid goda skäl för att Säkerhetspolisen inte i samtliga fall uppger

om en person förekommer hos Säkerhetspolisen. Denna ståndpunkt intogs också i

förarbetena till polisdatalagen (prop. 1997/98:97 s 68) där det anfördes att en

person med anknytning till brottslig verksamhet kan ha ett starkt intresse av

att veta om polisen har uppgifter om henne eller honom. I ett sådant fall skulle

det kunna vara till stor skada för en utredning om det röjdes för vederbörande

såväl att han eller hon är föremål för polisens intresse som att han eller hon

inte är det. Det är därför viktigt att det är möjligt att hemlighålla huruvida

en person förekommer eller inte.

Ett antal av Säkerhetspolisens avslagsbeslut har överklagats. Kammarrätten har i

samtliga prövade fall lämnat överklagandena utan bifall. Regeringsrätten har

lämnat prövningstillstånd i ett fall (RÅ 2000 ref. 15). Regeringsrätten avslog

överklagandet och konstaterade i sin dom i likhet med kammarrätten, att

sekretess gäller för uppgift om huruvida någon anteckning om en person finns hos

Säkerhetspolisen i dess verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot

rikets säkerhet eller förebygga terrorism, eftersom det inte står klart att en

sådan uppgift kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas.

Det leder naturligtvis till svårigheter att i det enskilda fallet bedöma om det

skulle skada Säkerhetspolisens verksamhet att meddela en sökande att han eller

hon inte förekommer hos Säkerhetspolisen. Om personen inte förekommer i

Säkerhetspolisens register är personen, om denne inte av annan anledning är

bekant, okänd för Säkerhetspolisen. Det blir därför i sådana fall mer eller

mindre omöjligt att bedöma om det går att utan risk för skada för verksamheten

tala om för sökanden att det över huvud taget inte finns några uppgifter om

henne eller honom.

Regeringen anser därför att det inte finns skäl för att Säkerhetspolisen

generellt skall behöva tala om i fall det förekommer uppgifter om någon eller

inte hos Säkerhetspolisen.

Möjlighet att i vissa fall få besked om man förekommer i Säkerhetspolisens

register eller inte

När det gäller viss typ av registreringsverksamhet anser emellertid regeringen

att det kan finnas skäl för att anlägga en annan syn på frågan om man skall få

besked om att man förekommer i Säkerhetspolisens register eller inte. Detta

gäller den registreringsverksamhet avseende misstänkta politiska extremister som

Säkerhetspolisen bedrev före den 22 december 1998 då regeringens förordning den

3 december 1981 med vissa bestämmelser om verksamheten vid Rikspolisstyrelsens

säkerhetsavdelning upphävdes. Registreringsverksamheten hade bl.a. till syfte

att se till att personer som ansågs opålitliga ur säkerhetssynpunkt inte fick

sådana befattningar som var av betydelse för totalförsvaret eller rikets

säkerhet i övrigt. Registreringsverksamheten var alltså avsedd att utgöra

underlag för den personalkontroll som gjordes avseende sådana tjänster.

Den verksamhet som Säkerhetspolisen och dess föregångare bedrev med stöd av

dessa bestämmelser är numera genom de uppdrag som getts till Registernämnden väl

känd. De personer som begärt att få ta del av uppgifter ur Säkerhetspolisens

register har i mycket stor utsträckning fått ut sådana om det gällt

registreringar enligt dessa regler. Regeringen gör bedömningen att det inte

heller innebär någon risk för Säkerhetspolisens verksamhet att tala om för en

sökande om han eller hon förekommer i Säkerhetspolisens register eller inte med

anledning av den registreringsverksamheten. Den som begär ut uppgifter från

Säkerhetspolisen bör därför få besked om att han eller hon inte förekommer med

anledning av den registreringsverksamhet som skedde med stöd av dessa

bestämmelser.

För att åstadkomma den föreslagna ökningen av möjligheterna att få reda på om

det existerar några uppgifter hos Säkerhetspolisen om enskilda i fall som

beskrivits föreslår regeringen att en ändring görs i 5 kap. 1 § sekretesslagen.

Det i promemorian föreslagna begreppet motsvarande verksamhet enligt äldre

bestämmelser riskerar enligt Kammarrätten i Stockholm att leda till

tillämpningssvårigheter för domstolarna. Kammarrätten menar därför att det finns

skäl att ytterligare klargöra vad som avses med dessa bestämmelser. Som

framgått i det föregående, se avsnitt 5.1.5, fanns före

personalkontrollkungörelsens införande den 1 oktober 1969 ett antal föreskrifter

av olika dignitet som styrde registreringen av organisationer och personer som

misstänktes ha extremistiska politiska program eller åsikter. Det är enligt

regeringens bedömning inte lämpligt att i lagtexten räkna upp dessa. I

regeringens förslag anges därför att möjligheten att få reda på att man inte

förekommer hos Säkerhetspolisen, förutom registrering enligt

personalkontrollkungörelsen och regeringens förordning den 3 december 1981,

också skall gälla registreringsverksamhet med stöd av motsvarande äldre

bestämmelser. Med dessa äldre bestämmelser avses de olika föreskrifter som

styrde Säkerhetspolisens och dess föregångares registrering av extremistisk

politisk verksamhet före införandet av personalkontrollkungörelsen. Enligt

regeringens bedömning är de bestämmelser som styrde registreringen så väl

identifierade att förslaget inte bör leda till några tillämpningssvårigheter.

Säkerhetspolisen och Registernämnden har i sina remissvar gett uttryck för

farhågor om att förslaget endast skulle få betydelse en begränsad tid, dvs. fram

till nästa årsskifte då Säkerhetstjänstkommissionens arbete skall vara

avslutat. Detta eftersom Säkerhetspolisen därefter haft för avsikt att gallra

dessa delar av sitt arkiv. Som framgått i avsnitt 5.1.7 har Riksarkivet i nya

gallringsföreskrifter meddelat generella undantag från gallring av person- och

sakakter, vilket i praktiken kommer att innebära ett totalt bevarande av akter

som inte längre behövs i Säkerhetspolisens operativa verksamhet.

Det förtjänar att betonas att det ligger i sakens natur att alla, oavsett den nu

föreslagna ändringen, inte kommer att kunna få fullständig visshet om de varit

registrerade. En person som av Säkerhetspolisen får veta att han eller hon inte

förekommer hos den kan inte på grund av gallringsreglerna få säkert besked om

att det aldrig funnits uppgifter registrerade eller om det tidigare funnits

uppgifter som gallrats.

Vilket besked skall sökanden få?

Den som har begärt att få ta del av uppgifter ur Säkerhetspolisens arkiv har i

fråga om den typ av uppgifter som här är aktuell i de flesta fall fått ta del av

uppgifter om sådana funnits. Den föreslagna ändringen kommer att leda till att

sökanden får full klarhet i huruvida sådana uppgifter om henne eller honom

förekommer i arkiven samt om det finns ytterligare sådana uppgifter utöver de

som lämnas ut.

Den som begär att enbart få ta del av uppgifter av här aktuellt slag kommer att

få besked om att det inte finns några uppgifter, få ut de icke sekretessbelagda

uppgifter som finns eller, om det finns uppgifter som inte lämnas ut på grund av

sekretess, få ett avslagsbeslut med motiveringen att uppgifter visserligen

finns, men att de inte kan lämnas ut därför att de omfattas av sekretess.

Den som lämnar in en generell begäran om att få besked om han eller hon över

huvudtaget förekommer hos Säkerhetspolisen kan dock inte få ett fullständigt

besked, utom i den del som avser de numera upphävda författningarna. Ett besked

från Säkerhetspolisen till den som lämnar in en sådan generell begäran kan med

den föreslagna ändringen bli följande.

"Du förekommer inte i Säkerhetspolisens register när det gäller den verksamhet

som bedrevs med stöd av personalkontrollkungörelsen och de tilläggsföreskrifter

som utfärdats med stöd av den, med stöd av regeringens förordning den 3 december

1981 eller med stöd av motsvarande äldre bestämmelser.

I övrigt avslås din begäran."

6 Sekretess hos Integrationsverket

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla hos Integrationsverket i ärende om

statlig ersättning för kostnader för mottagande av dels flyktingar och andra

skyddsbehövande som beviljats uppehållstillstånd, dels utlänningar som beviljats

uppehållstillstånd på grund av anknytning till sådana utlänningar. Sekretessen

skall gälla för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas

att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess skall gälla när verket medverkar vid nämnda personers

bosättning.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget har inte

haft något att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Integrationsverket beslutar om viss statlig

ersättning till kommuner och landsting för mottagande av flyktingar och vissa

andra utlänningar samt för sjukvårdskostnader för dessa personer, se

förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.

Integrationsverket har även till uppgift att verka för att kommunerna har

beredskap och kapacitet att ta emot skyddsbehövande som beviljats

uppehållstillstånd och vid behov medverka vid deras bosättning i kommunerna, se

förordningen (1998:201) med instruktion för Integrationsverket. I sådana ärenden

hos Integrationsverket kan det förekomma uppgifter om enskildas personliga

förhållanden som är integritetskänsliga. Uppgifter i dessa ärenden lämnas av

Migrationsverket. Kommuner eller landsting kan i undantagsfall lämna uppgifter

till Integrationsverket.

Uppgifter som rör utlänningar omfattas generellt av sekretess i alla slags

sammanhang hos myndigheter enligt 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen.

Sekretessen gäller om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara

för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av

förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller

organisation av utlänningar. På grund av de särskilda förutsättningar som gäller

för sekretess enligt bestämmelsen är denna emellertid endast i undantagsfall

tillämplig hos Integrationsverket. Utöver denna bestämmelse saknas det

sekretessbestämmelser som är tillämpliga vid Integrationsverket i ärenden om

ersättning för flyktingmottagande m.m. I dessa ärenden förekommer det ofta

integritetskänsliga uppgifter, t.ex. uppgifter om enskilds hälsotillstånd,

politisk inställning och liknande uppgifter om anhöriga i hemlandet. Det är inte

tillfredsställande att det saknas sekretesskydd för sådana uppgifter i vissa

fall.

Bestämmelsen om sekretess enligt 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen bör

därför enligt regeringens mening kompletteras. Sekretessen bör alltså omfatta

ärenden hos Integrationsverket om statlig ersättning för kostnader för

mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande som beviljats

uppehållstillstånd, liksom utlänningar som beviljats uppehållstillstånd på grund

av anknytning till sådana skyddsbehövande. Sekretessen bör också omfatta

Integrationsverkets medverkan vid sådana personers bosättning.

Grundprincipen vid utformningen av varje särskild sekretessbestämmelse är att

man inte skall åstadkomma mera sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigt

för att skydda det intresse som har föranlett bestämmelsen. Med hänsyn till

detta bör ett rakt skaderekvisit vara tillräckligt, dvs. huvudregeln bör vara

att offentlighet råder för uppgifterna. Sekretess bör alltså gälla för uppgift

om enskildas personliga förhållanden om det kan antas att den enskilde eller

någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. En sådan lösning har valts

för liknade uppgifter bl.a. i socialförsäkringsärenden ( jfr 7 kap. 7 §

sekretesslagen). Som Svea hovrätt har konstaterat i sitt remissvar gäller

sekretessen för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Som hovrätten

har påpekat kan sekretessen därmed inte anses hindra insyn i frågor om hur och

till vilka belopp staten ersätter kommuner och landsting för bl.a. mottagande av

flyktingar.

Om meddelarfriheten

I 16 kap. 1 § sekretesslagen anges i vilka fall en tystnadsplikt har företräde

framför meddelarfriheten, dvs rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna uppgift

i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda grundlagarna

omfattar. I förarbetena till 16 kap. 1 § anförde föredraganden att skyddet mot

att utlänningar utsätts för sådana övergrepp eller sådant allvarligt men som

hänger samman med hans särskilda förhållanden som utlänning måste anses väga så

tungt att meddelarfriheten bör brytas igenom såvitt gäller den tystnadsplikt som

gäller enligt 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen. Föredraganden ansåg

dock inte att det fanns tillräckligt starka skäl för att låta meddelarfriheten

stå tillbaka för den tystnadsplikt som gäller enligt samma paragrafs andra

stycke (prop. 1979/80:2 Del A s 374).

Regeringen gör samma bedömning beträffande den i detta kapitel föreslagna

sekretessbestämmelsen som föredraganden gjorde beträffande den i 7 kap. 14 §

andra stycket intagna sekretessbestämmelsen. Någon ändring i 16 kap. 1 §

föreslås således inte.

7 Sekretess för uppgifter om säkerhetsåtgärder inom civil luftfart

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla för uppgift som lämnar eller kan

bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd för den civila

luftfarten. Sekretessen skall gälla om det kan antas att syftet med åtgärden

motverkas om uppgiften röjs.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget har inte

haft något att invända mot det. Enligt Riksdagens ombudsmän (JO) bör man dock i

det fortsatta lagstiftningsarbetet utförligare än vad som gjorts i promemorian

ange vilken typ av uppgifter som berörs eller i vilka handlingar sådana

uppgifter förekommer.

Bakgrund: Luftfartsverket ansvarar i samråd med Rikspolisstyrelsen för ett

nationellt program för att förebygga brott mot den civila luftfartens säkerhet.

Luftfartsskyddet är till för dels luftfartyg och flygplatser, inbegripet olika

byggnader och anläggningar, dels de personer som uppehåller sig där. De brott

man främst vill hindra är olika våldsbrott såsom sabotage och kapning samt hot

om och förberedelser till sådana brott.

De konkreta skyddsåtgärderna finns återgivna i olika dokument, i form av krav i

myndighetsföreskrifter eller egna handlingsprogram uppställda av flygplatser,

flygföretag eller andra aktörer inom luftfartssektorn. I en skrivelse till

Justitiedepartementet har Luftfartsverket föreslagit att det bör finnas

möjlighet att hemlighålla uppgifter i sådan dokumentation. Uppgifterna kan

exempelvis gälla i vilken omfattning ett flygplan skall genomsökas före en

flygning, detaljerade uppgifter om hur passagerare och bagage skall kontrolleras

och vilka slags fraktförsändelser som skall genomsökas. Som skäl för att det

skall vara möjligt att hemlighålla detta har verket anfört att åtgärderna inte

kan vara heltäckande eftersom det alltid måste bli en avvägning mellan möjliga

åtgärder och kostnader. Därmed finns det enligt verket svagheter och luckor i

skyddet, som inte får upptäckas av t.ex. terrorister om de tar del av

dokumentationen.

Vidare utväxlas det dokument i det internationella arbetet som innehåller

rekommendationer och detaljerade anvisningar för åtgärder som staterna skall

vidta. Enligt Luftfartsverket måste även vissa uppgifter i sådana dokument kunna

beläggas med sekretess för att inte de andra ländernas luftfartsskydd skall

omintetgöras. Exempel på sådana uppgifter är kravspecifikationer på teknisk

utrustning för genomsökning av passagerare och bagage samt vilka slags åtgärder

som kan vidtas vid en förhöjd hotbild.

Skälen för regeringens förslag: I 5 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om

sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott.

Enligt 5 kap. 2 § gäller sekretess för uppgift som lämnar eller kan bidra till

upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd med avseende på byggnader eller

andra anläggningar, lokaler eller inventarier om det kan antas att syftet med

åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

Uppgifter som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhetsåtgärder i

fråga om flygplatser eller andra anläggningar för luftfarten omfattas alltså av

bestämmelsen i 5 kap. 2 §. Det är inte nödvändigt att en myndighet bedriver

verksamhet i den byggnad som säkerhetsåtgärderna avser. Också uppgifter som

inhämtats av en myndighet, t.ex. Luftfartsverket, om säkerhetsåtgärder för

byggnader där enskilda bedriver verksamhet omfattas av bestämmelsen.

Sekretessen gäller däremot inte uppgifter som rör säkerhetsåtgärder för

luftfartyg eller för personer som vistas i ett sådant eller på en flygplats. Med

hänsyn till de krav på säkerhet som följer av det svenska regelverket och av de

internationella åtagandena är detta otillfredsställande. Det måste anses vara

lika angeläget att det finns regler om sekretess till skydd för dem som befinner

sig på en flygplats som att det finns sådana regler till skydd för själva

anläggningen. Regeringen föreslår därför att ett sådant skydd införs för

uppgifter om säkerhetsåtgärder för personer som vistas på en flygplats och för

luftfartyg, inbegripet besättning och passagerare. En sådan reglering kan uppnås

genom att den civila luftfarten tas upp som en femte punkt i 5 kap. 2 §

sekretesslagen. På detta sätt kommer sekretess att gälla för uppgift som lämnar

eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd för den

civila luftfarten om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om

uppgiften röjs.

Om meddelarfriheten

I 16 kap. 1 § sekretesslagen finns bestämmelser som i vissa fall inskränker

meddelarfriheten, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna

uppgift i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda

grundlagarna omfattar. När det gäller 5 kap. 2 § sekretesslagen finns paragrafen

med i uppräkningen i 16 kap. 1 §. Meddelarfrihet råder alltså inte. Detsamma

bör gälla för den nya bestämmelsen i 5 kap. 2 § om den civila luftfarten. Någon

ändring av 16 kap. 1 § behövs därför inte.

8 Sekretess vid förvaltningsuppdrag åt stiftelser

8.1 Bakgrund

Kammarkollegiet har i en framställan till Justitiedepartementet begärt att en

regel om sekretess införs för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska

förhållanden när en myndighet efter en överenskommelse utför ett

förvaltningsuppdrag åt en stiftelse.

En stiftelse bildas genom att egendom enligt förordnande av en eller flera

stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet

för ett bestämt ändamål, se 1 kap. 2 § stiftelselagen (1994:1220). En stiftelse

kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter samt föra talan inför

domstolar och andra myndigheter, se 1 kap. 4 §. Liksom ett aktiebolag är en

stiftelse ett enskilt organ och inte en myndighet, även om staten eller en

kommun bestämmer över den.

En stiftelse kan enligt stiftelselagen ha egen eller anknuten förvaltning. Om

ett åtagande att förvalta stiftelsens egendom i enlighet med ett

stiftelseförordnande görs av en eller flera fysiska personer rör det sig om egen

förvaltning. Den eller de som gjort åtagandet bildar styrelse för stiftelsen.

Görs ett sådant åtagande av en juridisk person föreligger anknuten förvaltning.

Den juridiska person som har åtagit sig att förvalta stiftelsens egendom är

förvaltare för stiftelsen. Om staten har gjort ett sådant åtagande är det den

myndighet som har gjort åtagandet för statens räkning som är förvaltare, se 2

kap. 2 § stiftelselagen.

Kammarkollegiet eller andra myndigheter kan alltså enligt ett

stiftelseförordnande vara förvaltare för en stiftelse med anknuten förvaltning.

Åt stiftelser, såväl med egen som anknuten förvaltning, utför Kammarkollegiet

emellertid också vissa förvaltningsuppdrag såsom kapitalförvaltning, ekonomisk

administration och redovisning, se 7 § förordningen (1994:634) med instruktion

för Kammarkollegiet. Även andra myndigheter utför sådana uppdrag åt stiftelser.

Enligt kollegiets bedömning är handlingar som inkommer till eller upprättas av

en myndighet i dess funktion som förvaltare enligt ett stiftelseförordnande inte

allmänna handlingar. Med detta synsätt anses handlingarna inkomna till eller

upprättade av stiftelsen - inte myndigheten. Om däremot en myndighet efter en

överenskommelse med en stiftelse utför ett uppdrag åt stiftelsen är de

handlingar hos myndigheten som rör stiftelsen allmänna handlingar, enligt

kollegiet.

Handlingar i ärenden som gäller uppdrag åt stiftelser kan enligt kollegiet

innehålla känsliga uppgifter om personliga förhållanden eller andra uppgifter

som, om de lämnas ut, kan skada destinatären, dvs. den som mottar bidrag av en

stiftelse. Som exempel på det första fallet, dvs. situationer där uppgifter om

destinatärer kan vara känsliga på grund av personliga förhållanden, har man

nämnt att bidrag enligt stiftelseförordnandet skall lämnas till behövande eller

till dem som lider av en viss sjukdom. Exempel på det andra fallet, dvs.

situationer där uppgifter om annat än personliga förhållanden skulle kunna skada

destinatären om de lämnades ut, är enligt kollegiet att stiftelser som

förvaltas av t.ex. en polismyndighet lämnar belöning till personer som ingripit

i brottsförebyggande syfte.

På motsvarande sätt kan det givetvis förekomma känsliga uppgifter när en

myndighet enligt ett stiftelseförordnande är förvaltare för en stiftelse.

8.2 En ny sekretessregel

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla i verksamhet som består i

administrativa tjänster som utförs efter en överenskommelse med en stiftelse,

för uppgift om annan enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det

kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om

uppgiften röjs.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: De som har yttrat sig har tillstyrkt förslaget eller inte

haft något att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Som nämnts kan handlingar som rör en stiftelse

förekomma hos en myndighet i två olika sammanhang. Det ena är när myndigheten i

enlighet med ett stiftelseförordnande åtar sig att förvalta en stiftelses

egendom. Det andra är när myndigheten efter en överenskommelse utför ett

förvaltningsuppdrag åt en stiftelse. Om en myndighet i enlighet med ett

stiftelseförordnande har åtagit sig att förvalta stiftelsens egendom har

myndigheten hand om stiftelsens handlingar i egenskap av ett organ i stiftelsen.

Handlingarna får därmed anses ha inkommit till eller upprättats hos stiftelsen.

Eftersom en stiftelse är ett enskilt organ torde handlingarna där inte vara

allmänna, se prop. 1993/94:9 s 136 och JO 1989/90 s 370. Om stiftelsen är

intagen i bilagan till sekretesslagen eller står under ett rättsligt bestämmande

inflytande av en kommun eller ett landsting är dock sådana handlingar allmänna

(1 kap. 8 resp. 9 § sekretesslagen). När det gäller uppdrag åt en stiftelse i

enlighet med en överenskommelse har handlingar som förvaras hos myndigheten och

som rör stiftelsen antingen inkommit till myndigheten eller upprättats hos

myndigheten. De är då alltså allmänna handlingar om övriga förutsättningar i 2

kap. tryckfrihetsförordningen är uppfyllda. Frågan om sekretess blir därmed

aktuell bara när en myndighet utför ett uppdrag åt en stiftelse.

I verksamhet som består i tillsyn över stiftelser gäller enligt 8 kap. 21 §

sekretesslagen sekretess för uppgift om stiftelses affärs- eller

driftsförhållanden eller om annan enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden, om det kan antas att stiftelsen eller den enskilde eller någon

honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Uppgifter som lämnas

till tillsynsmyndigheten kan alltså omfattas av sekretess.

Allmänhetens intresse av insyn i olika myndigheters tillsynsverksamhet får

normalt anses vara stort. När det gäller tillsyn av stiftelser har lagstiftaren

emellertid ansett att intresset av att skydda enskildas förhållanden väger

tyngre för vissa känsliga uppgifter. Även när myndigheter utför

förvaltningsuppdrag åt stiftelser kan det som framgått förekomma känsliga

uppgifter om personliga eller ekonomiska förhållanden. Intresset av att skydda

vissa uppgifter om enskilda vid sådana uppdrag måste enligt regeringens mening

anses väga lika tungt som vid tillsynsverksamheten. En regel om sekretess vid

förvaltningsuppdrag åt stiftelser bör därför införas.

Rent systematiskt hör en bestämmelse till skydd för enskildas förhållande av

såväl personlig som ekonomisk natur hemma i 9 kap. sekretesslagen. Det kan dock

vara lämpligt att de regler om sekretess som rör stiftelser finns i samma

paragraf. Den föreslagna bestämmelsen bör därför föras in som ett nytt andra

stycke i 8 kap. 21 § sekretesslagen, som redan i sin nuvarande lydelse gäller

uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.

Sekretessen för tillsynsverksamheten gäller om det kan antas att stiftelsen

eller den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om

uppgiften röjs. Vid denna verksamhet har alltså ett s.k. rakt skaderekvisit

ansetts tillräckligt för att skydda enskildas personliga eller ekonomiska

förhållanden. I förarbetena till bestämmelsen motiverades detta med att

sekretesskyddet redan med ett rakt skaderekvisit skulle komma att omfatta alla

typiskt sett känsliga uppgifter om den enskilde som avser t.ex. ekonomi,

hälsotillstånd eller missförhållanden av olika slag (prop. 1993/94:165 s 49).

Vid förvaltningsuppdrag åt stiftelser torde sådana uppgifter som är så känsliga

att de behöver omfattas av sekretess inte förekomma i större utsträckning än att

det även här är tillräckligt med ett rakt skaderekvisit.

Om meddelarfriheten

I 16 kap. 1 § sekretesslagen finns bestämmelser som i vissa fall inskränker

meddelarfriheten, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna

uppgift i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda

grundlagarna omfattar. Denna meddelarfrihet är vid tillsyn av stiftelser

inskränkt i fråga om uppgift om enskilds personliga förhållanden vars röjande

kan vålla allvarliga men. Detsamma bör gälla när administrativa tjänster utförs

åt stiftelser. Som bestämmelsen i 16 kap. 1 § är utformad i fråga om 8 kap. 21 §

behövs det därmed ingen ändring av 16 kap. 1 §.

9 Sekretessen hos vissa av ombudsmännen

9.1 Bakgrund

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering

på grund av sexuell läggning (HomO) har i framställningar till regeringen

framfört önskemål om att utökad sekretess skall gälla i deras verksamhet. Även

Lagrådet har haft synpunkter på omfattningen av sekretesskyddet hos

ombudsmännen. De synpunkter som har framförts har även relevans för

sekretesskyddet i Jämställdhetsombudsmannens (JämO) verksamhet.

JämO:s, DO:s och HomO:s ansvarsområden

JämO har enligt 30 § jämställdhetslagen (1991:433) till uppgift att se till att

lagen efterlevs. Jämställdhetslagen gäller inom arbetslivet. Av 1 § tredje

stycket förordningen (1991:1438) med instruktion för Jämställdhetsombudsmannen

följer att JämO skall verka för jämställdhet även inom skolväsendet, högskolan,

arbetsmarknadsutbildningen och andra utbildningsformer genom rådgivning och

information.

DO skall enligt 2 § lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

verka för att diskriminering inte förekommer i arbetslivet eller på andra

områden av samhällslivet. I fråga om diskriminering i arbetslivet framgår av 5 §

samma lag enligt dess senaste lydelse (SFS 2001:1296) att DO skall öva tillsyn

över efterlevnaden av lagen (1999:130) med åtgärder mot etnisk diskriminering i

arbetslivet. Även på övriga samhällsområden skall DO enligt 3 § lagen om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering genom råd och på annat sätt medverka till

att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta tillvara sina rättigheter.

DO skall vidare genom överläggningar med myndigheter, företag och

organisationer samt genom opinionsbildning, information och på liknande sätt ta

initiativ till åtgärder mot diskriminering.

HomO har enligt 16 § lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet

på grund av sexuell läggning till uppgift att se till att den lagen följs. HomO

skall enligt 1 och 2 §§ förordningen (1999:170) med instruktion för

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) även verka

för att diskriminering på grund av sexuell läggning inte förekommer på andra

områden av samhällslivet. HomO skall t.ex. genom rådgivning och på andra sätt

medverka till att den som utsatts för diskriminering kan ta tillvara sina

rättigheter. HomO har därtill bl.a. att efter samråd med Statens

folkhälsoinstitut ta initiativ till eller medverka i upplysnings- och

informationsverksamhet samt andra opinionsbildande insatser som rör

diskriminering på grund av sexuell läggning.

Lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan innehåller

bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk

tillhörighet, sexuell läggning eller funktionshinder. Lagens tillämpningsområde

är begränsat till att gälla dels universitet och högskolor som har staten, en

kommun eller ett landsting som huvudman och som omfattas av högskolelagen

(1992:1434) i fråga om grundläggande högskoleutbildning och forskarutbildning,

dels enskilda utbildningsanordnare som har examenstillstånd enligt lagen

(1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina i fråga om utbildning som kan

leda fram till sådana examina. Enligt 16 § skall JämO, DO, HomO och

Handikappombudsmannen utöva tillsyn över att lagen följs.

Sekretessregleringen

Enligt 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos JämO, DO, och

HomO för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan

antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs i ärenden enligt

jämställdhetslagen, lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,

lagen om diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning samt lagen om

likabehandling av studenter i högskolan. Uppgifter som framkommer i

ombudsmännens verksamhet i övrigt omfattas däremot inte av något sekretesskydd.

För DO är detta en nyordning i förhållande till vad som gällde tidigare. DO:s

verksamhet inom både arbetslivet och andra samhällsområden reglerades tidigare i

den nu upphävda lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering. Sekretess gällde

enligt 9 kap. 21 § sekretesslagen i dess dåvarande lydelse i alla ärenden hos DO

enligt 1994 års lag. Vid införandet av den nuvarande lagstiftningen om etnisk

diskriminering och den därmed sammanhängande ändringen av 9 kap. 21 §

sekretesslagen (SFS 1999:151) kom emellertid DO:s verksamhet enligt lagen om

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering inte att omfattas av sekretesskyddet.

Handikappombudsmannens verksamhet omfattar såväl arbetslivet och högskolan som

andra samhällsområden. Handikappombudsmannen har enligt lagen (1994:749) om

Handikappombudsmannen bl.a. till uppgift att se till att lagen (1999:132) om

förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder följs,

men också att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter

och intressen samt följa upp och utvärdera sådana frågor. För

Handikappombudsmannens del gäller - till skillnad från JämO, DO och HomO -

sekretess såväl i verksamhet inom arbetslivet och högskolan som i övrig

verksamhet.

Sekretesskyddet hos ombudsmännen är vidare inte enhetligt reglerat i frågan om

sekretess skall gälla till förmån enbart för den enskilde eller även till förmån

för närstående till den enskilde.

Enligt 9 kap. 21 § sekretesslagen gäller sekretess hos JämO,

Jämställdhetsnämnden, DO, Nämnden mot diskriminering och HomO för uppgift om

enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den

enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Hos Konsumentombudsmannen

gäller enligt samma paragraf sekretess för uppgift om enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men

om uppgiften röjs i ärende enligt lagen (1997:379) om försöksverksamhet

avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister.

Hos Handikappombudsmannen gäller motsvarande sekretess i ärende enligt lagen om

förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och i

lagen om likabehandling av studenter i högskolan. I verksamhet hos

Handikappombudsmannen enligt lagen om Handikappombudsmannen gäller sekretess

emellertid även till skydd för närstående till den enskilde.

I mål hos domstol om tillämpning av de olika lagarna med förbud mot

diskriminering gäller enligt 9 kap. 20 § sekretesslagen sekretess till förmån

både för den enskilde och för närstående till den enskilde.

9.2 Skydd för närstående

Regeringens förslag: Sekretesskyddet hos JämO, Jämställdhetsnämnden, DO, Nämnden

mot diskriminering, Handikappombudsmannen, HomO och Konsumentombudsmannen skall

gälla även till förmån för närstående till den enskilde.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt eller

lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I samband med att lagen om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet, lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet

av personer med funktionshinder och lagen om förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning samt därmed sammanhängande ändringar i

sekretesslagen infördes, anförde Lagrådet att det inte fanns något sakligt skäl

till varför skillnad skulle göras mellan 9 kap. 20 § och 21 § eller mellan

Handikappombudsmannens verksamhet enligt olika lagar när det gäller hänsyn till

närstående. Lagrådet förordade att en ändring skulle göras för att åstadkomma

enhetlighet i detta avseende (prop. 1997/98:179 s. 127).

Som nämnts ovan gäller sekretess till skydd för såväl den enskilde som till

skydd för närstående till den enskilde enligt 9 kap. 20 § samt hos

Handikappombudsmannen i verksamhet enligt lagen om Handikappombudsmannen. Även

hos JämO, Jämställdhetsnämnden, DO, Nämnden mot diskriminering,

Handikappombudsmannen och HomO kan det i ärenden enligt de olika

diskrimineringslagarna förekomma känsliga uppgifter som, om de röjdes, skulle

kunna vara till skada för såväl den person som berörs av uppgifterna som för

närstående till denne. Även i ärenden hos KO enligt lagen om försöksverksamhet

avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister kan det förekomma

uppgifter som skulle kunna vara till skada inte bara för den som direkt berörs

av uppgifterna, utan även för någon närstående till denne.

Regeringen anser därför, i likhet med remissinstanserna, att sekretessen enligt

9 kap. 21 § sekretesslagen bör gälla även till förmån för närstående.

9.3 Sekretesskydd hos JämO, DO och HomO i ärenden som rör rådgivning åt enskild

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla hos JämO, DO och HomO i ärende som

rör rådgivning åt enskild.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att sekretessen till skydd för

enskild skulle gälla hos JämO även i ombudsmannens verksamhet för jämställdhet

inom skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra

utbildningsformer. Sekretess till skydd för enskild skulle vidare gälla hos DO

även i verksamhet enligt lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering och hos HomO även i ombudsmannens verksamhet mot diskriminering

på grund av sexuell läggning på områden utanför arbetslivet.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt eller

lämnat förslaget utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO),

Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)

och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har

framfört synpunkter bl.a. på den lagtekniska lösningen.

Skälen för regeringens förslag: Som ovan har nämnts omfattar

sekretessbestämmelsen i 9 kap. 21 § sekretesslagen hela Handikappombudsmannens

verksamhet, men endast vissa delar av JämO:s, DO:s och HomO:s verksamhet.

DO och HomO har framfört önskemål om att sekretess skall gälla i deras

respektive verksamhet utanför arbetslivet. Enligt ombudsmännen är nu gällande

sekretesskydd inte tillräckligt med tanke på att de hanterar uppgifter som rör

enskilds personliga och ekonomiska förhållanden även i sin övriga verksamhet.

Det rör sig om läkarintyg och andra handlingar som innehåller uppgifter av

känslig natur. Det kan också gälla uppgifter om trakasserier som beror på etnisk

tillhörighet eller sexuell läggning.

Regeringen anser i likhet med ombudsmännen och remissinstanserna att det är

angeläget att ett adekvat sekretesskydd införs för känsliga uppgifter om

enskildas personliga och ekonomiska förhållanden även i ombudsmännens verksamhet

inom andra samhällsområden än arbetslivet och högskolan. Lagrådet har dock

anfört betänkligheter mot promemorians och lagrådsremissens förslag till ändring

i 9 kap. 21 §. Förslaget innebar, som ovan nämnts, att sekretess till skydd för

enskild även skulle gälla i HomO:s verksamhet mot diskriminering på grund av

sexuell läggning på andra områden av samhällslivet än i arbetslivet och i

högskolan, i JämO:s verksamhet för jämställdhet inom skolväsendet, högskolan,

arbetsmarknadsutbildningen och andra utbildningsformer samt i DO:s verksamhet

enligt lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Lagrådet har,

mot bakgrund av tryckfrihetsförordningens krav på att begränsningar i

offentlighetsprincipen skall anges noga, anfört att det inte kan undvikas att

generella begränsningar av det föreslagna slaget väcker betänkligheter. Enligt

Lagrådets uppfattning förtjänar frågan om den lämpliga utformningen av sekretess

hos de särskilda ombudsmännen ytterligare överväganden.

En parlamentarisk kommitté, utredningen (N 2002:06) En sammanhållen

diskrimineringslagstiftning (Dir. 2002:11), har till uppgift att överväga en

gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden. Kommittén skall bl.a. överväga hur

sekretesskyddet hos den eller de ombudsmannainstitutioner som kommittén föreslår

skall utformas, både vad gäller skaderekvisit och sekretesskyddets utformning i

övrigt. Kommittén skall redovisa uppdraget senast den 1 december 2004. En

generell översyn av den sekretessreglering som avser ombudsmännens verksamhet

kommer således att ske inom ramen för ovan nämnda utredning.

I likhet med ombudsmännen anser regeringen att det är angeläget att ett adekvat

sekretesskydd införs för känsliga uppgifter om enskildas personliga och

ekonomiska förhållanden även i ombudsmännens verksamhet inom andra

samhällsområden än arbetslivet och högskolan. Regeringen delar dock Lagrådets

uppfattning att det är viktigt att inte sekretesskyddet ges en alltför generell

utformning.

Känsliga uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden på

andra områden än i arbetslivet och högskolan förekommer främst i samband med

rådgivning åt enskilda. Regeringen anser således att det framför allt är i

sådana ärenden det finns behov av ett sekretesskydd. Sekretesslagen förslås mot

denna bakgrund ändras så att sekretessen hos JämO, DO och HomO skall gälla även

i ärenden som rör rådgivning åt enskild. Sekretessen skall, i likhet med

sekretessen i dessa ombudsmäns övriga verksamhet, gälla med ett rakt

skaderekvisit, dvs presumtionen är att uppgifterna är offentliga. Förslaget får

ses som en temporär lösning i avvaktan på behandlingen av de förslag som den

ovan nämnda utredningen kan komma att lägga.

Om meddelarfriheten

I 16 kap. 1 § sekretesslagen finns bestämmelser som i vissa fall inskränker

meddelarfriheten, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna

uppgift i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda

grundlagarna omfattar. Meddelarfriheten är inte inskränkt när det gäller

uppgifter som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 21 § sekretesslagen. Någon

anledning att inskränka meddelarfriheten med anledning av det utvidgade

tillämpningsområdet för bestämmelsen som föreslås anser inte regeringen

föreligga.

10 Handlingsoffentlighet hos vissa organ med förvaltningsuppgifter

Regeringens förslag: Handlingsoffentligheten utsträcks till att omfatta

Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, Föreningen Svenska Tonsättares

Internationella Musikbyrå, Föreningen Svenska Artisters och Musikers

Intresseorganisation, Sveriges författarförbund, Frökontrollen Mellansverige

Aktiebolag och Svenska Kennelklubben. Stiftelsen Svenska Rikskonserter och

Riksteatern skall inte längre omfattas av lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde.

Regeringens bedömning: Bokbranschens finansieringsinstitut, Föreningen Svenska

Tecknare, Svenska Fotografernas förbund och Svenska gruvföreningen bör inte

omfattas av handlingsoffentligheten.

Promemorians förslag och bedömning stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)

avstyrker förslaget i den del som avser STIM och har efterfrågat en avvägning

mellan allmänhetens intresse av insyn och de krav på myndighetshantering som

blir följden av att tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen skall tillämpas

på ett enskilt organ. Övriga remissinstanser som har yttrat sig över förslaget

tillstyrker eller har inget att invända mot det.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 8 § sekretesslagen skall det som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna handlingar hos en

myndighet i tillämpliga delar gälla också hos vissa andra organ. Vilka dessa

organ är anges i bilagan till sekretesslagen där det också anges vilken

verksamhet hos det enskilda organet som omfattas av handlingsoffentligheten.

Följden av att ett organ förs in i sekretesslagens bilaga är inte bara att

handlingsoffentligheten blir tillämplig. Genom den lagtekniska konstruktionen

blir också samtliga bestämmelser i 15 kap. sekretesslagen tillämpliga även hos

dessa organ, trots att de inte är myndigheter. Regler om registrering och

diarieföring blir alltså tillämpliga, liksom frågor om upplysningsplikt,

förfarande vid utlämnande av allmänna handlingar och bestämmelser om

överklagande. En ytterligare konsekvens av regleringen är naturligtvis att

eventuellt förekommande bestämmelser om sekretess blir tillämpliga i den

verksamhet hos det enskilda organet som omfattas av handlingsoffentligheten

liksom bestämmelserna i arkivlagen (1990:782).

Genom lagen (1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom

Kulturdepartementets verksamhetsområde (nedan kallad överlämnandelagen) har

förvaltningsuppgifter överlämnats till vissa enskilda organ. I samband med att

dessa förvaltningsuppgifter har överlämnats har det i de flesta fall även

beslutats att handlingsoffentlighet skall gälla för de handlingar som hör till

den överlämnade verksamheten. Formellt har detta skett genom att det berörda

organet har tagits in i bilagan till sekretesslagen. Alla organ som

förvaltningsuppgifter har överlämnats till enligt lagen finns dock inte upptagna

i bilagan till sekretesslagen. Riksarkivet har i en skrivelse till

Kulturdepartementet aktualiserat frågan om handlingsoffentlighetens omfattning

för dessa organ.

Vidare har i skrivelser från Statens jordbruksverk och Livsmedelsverket frågan

om Frökontrollen Mellansverige Aktiebolag skall införas i bilagan tagits upp.

Statens jordbruksverk och Svenska Kennelklubben har även anfört att Svenska

Kennelklubben bör införas i bilagan.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Organ som omfattas av överlämnandelagen och som bör omfattas av

handlingsoffentlighet

Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) prövar, enligt 3 §

överlämnandelagen, frågor om individuell fördelning av statliga medel till bild-

och formkonstnärer för att deras verk som ägs av offentliga institutioner visas

för allmänheten eller används på något annat allmännyttigt sätt. Denna

bestämmelse trädde i kraft den 1 januari 1997 och var en följd av regeringens

förslag att viss del av visningsersättningen åt bild- och formkonstnärer skulle

fördelas individuellt till ersättningsberättigade konstnärer (prop. 1996/97:3).

Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM) skall enligt 4 §

i överlämnandelagen pröva frågor om fördelning av statliga medel till

upphovsmän på musikområdet för utlåning av deras verk genom det allmänna

biblioteksväsendet. Denna förvaltningsuppgift fick STIM den 1 januari 1999 när

förordningen (1998:1387) om fonogramersättning trädde i kraft. Genom

förordningen infördes en ersättning till upphovsmän och utövande konstnärer för

folk- och skolbibliotekens utlåning av musikaliska verk på fonogram.

Enligt 4 a § i överlämnandelagen prövar Föreningen Svenska Artister och Musikers

Intresseorganisation (SAMI) frågor om fördelning av statliga medel till

utövande konstnärer på musikområdet. Pengarna utgör ersättning för utlåning

genom det allmänna biblioteksväsendet av verk som de har medverkat i. I likhet

med STIM fick SAMI, som företräder de utövande konstnärernas upphovsrättsliga

rättigheter i övrigt på musikområdet, denna förvaltningsuppgift i samband med

att fonogramersättningen infördes den 1 januari 1999.

Sveriges författarförbund har, förutom att utse och entlediga ledamöter och

suppleanter i styrelsen för Sveriges författarfond, enligt 15 § i

överlämnandelagen att pröva frågor om fördelning av statliga medel till

författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och

taltidningar. Medlen fördelas av Sveriges författarförbund till svenska

författare och översättare av sådana verk som enligt 17 § andra stycket lagen

(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk framställs som

talböcker eller ingår i taltidningar. Någon upphovsrättslig ersättning utgår

inte för framställningen av talböcker. Av kulturpolitiska skäl får dock Sveriges

författarförbund årligen medel för att fördela som ersättning till upphovsmän.

Samtliga ovan nämnda organ har tilldelats en förvaltningsuppgift genom att de

skall fördela statliga medel till författare, konstnärer och musiker. En sådan

förvaltningsuppgift innebär myndighetsutövning mot enskilda. Intresset av insyn

i denna verksamhet får anses vara lika stor oavsett vilken form som har valts

för verksamheten och den bör därför omfattas av handlingsoffentligheten.

Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, Föreningen Svenska Tonsättares

Internationella Musikbyrå, Föreningen Svenska Artisters och Musikers

Intresseorganisation och Sveriges författarförbund bör därför föras in i bilagan

till sekretesslagen. Enligt regeringen finns det inget behov av sekretesskydd

för uppgifter i dessa ärenden.

Organ som omfattas av överlämnandelagen och som inte bör omfattas av

handlingsoffentlighet.

Till Bokbranschens finansieringsinstitut (BFI) har enligt 1 § överlämnandelagen

överlämnats ansvaret att pröva frågor om katalogdatorstöd, kreditstöd och

sortimentsstöd samt utbildnings- och rådgivningsstöd till bokhandeln. I

paragrafen anges dessutom att den som hos finansieringsinstitutet har tagit

befattning med något av dessa ärenden inte obehörigen får röja vad han därvid

har fått veta om enskilds affärs- eller driftsförhållanden.

Den 1 juli 1977 överlämnade regeringen till BFI att pröva frågor om kreditstöd

av statliga medel till bokhandeln genom lagen (1977:485) om tillfälligt

överlämnande av förvaltningsuppgift inom utbildningsdepartementets

verksamhetsområde. I propositionen (prop. 1976/77:81) betonades vikten av att i

lagen ta in en bestämmelse om tystnadsplikt för den hos BFI som har tagit

befattning med ärende rörande statligt kreditstöd. Tystnadsplikten skulle gälla

uppgifter om affärs- eller driftsförhållanden.

När BFI fick sitt nuvarande ansvar för fördelning av bokhandelsstödet togs

bestämmelsen om överlämnande av förvaltningsuppgift in i den nuvarande

överlämnandelagen. Bestämmelsen om tystnadsplikt behölls i enlighet med den

ursprungliga lydelsen.

Institutet beslutar om fördelning av stödet enligt förordningen (1985:525) om

statligt stöd till bokhandeln. Stödet betalas dock ut av Kammarkollegiet. Detta

innebär att de beslut av BFI som skall ligga till grund för utbetalningen kommer

att omfattas av handlingsoffentlighet hos kollegiet, när besluten kommit in

dit.

Frågan om utökad handlingsoffentlighet när det gäller fördelning av allmänna

medel i form av statligt stöd till näringslivet behandlades av regeringen i

samband med ett förslag till ändring av sekretesslagen 1987 (prop. 1986/87:151

s. 153f). I propositionen konstaterade regeringen att hänsynen till enskildas

affärsintressen skulle innebära att man måste införa en mycket långtgående

sekretess. Denna skulle medföra att offentligheten skulle begränsas kraftigt

eller rentav upphävas helt. Det borde inte komma i fråga att införa

offentlighetsprincipen i sådana fall där man redan på förhand kan se att detta

inte skulle få någon praktisk betydelse. Regeringen förordade därför att

offentlighetsprincipen inte skulle gälla i verksamheten hos BFI. Riksdagen hade

inget att invända mot denna bedömning (bet. 1987/88:KU36, rskr. 1987/88:290).

Med hänsyn till den utformning som bestämmelsen om BFI har i överlämnandelagen

och då det saknas anledning att göra någon annan bedömning än den som gjordes i

samband med införandet av den utökade handlingsoffentligheten bör enligt

regeringens mening verksamheten i bolaget inte omfattas av

handlingsoffentlighet. Remissinstanserna har inte heller gjort någon annan

bedömning.

När det gäller Föreningen Svenska Tecknare, Svenska Fotografernas Förbund och

Svenska gruvföreningen så har även dessa organ anförtrotts vissa

förvaltningsuppgifter som består i att utse och entlediga vissa ledamöter i

olika sammanhang. I den nämnda propositionen bedömdes uppgifter av detta slag

ofta vara en så begränsad del av det berörda organets verksamhet att den inte

borde omfattas av handlingsoffentlighet. Enligt regeringen finns det ingen

anledning att göra någon annan bedömning i dag.

Organ som inte längre bör omfattas av bestämmelser om överlämnande av

förvaltningsuppgifter

Enligt 8 § i överlämnandelagen prövar Stiftelsen Svenska Rikskonserter frågor om

statsbidrag och förlusttäckningsgarantier av statliga medel till regionala och

lokala musikaktiviteter samt om statsbidrag till svenska musikers

utlandsverksamhet. Rikskonserter prövar emellertid inte dessa frågor i dag.

Eftersom någon förvaltningsuppgift inte heller på annat sätt har överlämnats

till stiftelsen bör den bestämmelse som rör Rikskonserter i överlämnandelagen

upphöra att gälla.

Enligt 13 § i överlämnandelagen prövar Riksteatern (f.d. Svenska riksteatern)

frågor om statsbidrag till finsk amatörteaterverksamhet i Sverige. Statens

kulturråd övertog emellertid denna uppgift den 1 juli 1993 (jfr prop.

1992/93:100). Eftersom någon annan förvaltningsuppgift inte har överlämnats till

teatern bör även den bestämmelse i överlämnandelagen som rör Riksteatern

upphöra att gälla.

Frökontrollen Mellansverige Aktiebolag

Enligt 14 § utsädesförordningen (2000:1330) får utsäde certifieras av

Utsädeskontrollen eller, i fråga om annat utsäde än potatis, av sådan juridisk

person som Jordbruksverket har förklarat behörig att certifiera utsäde.

Frökontrollen Mellansverige Aktiebolag är en sådan juridisk person som

Jordbruksverket med stöd av nyss nämnda bestämmelse har förklarat behörig att

certifiera utsäde. Statens jordbruksverk och Livsmedelsverket har aktualiserat

frågan om bolaget bör föras in i bilagan till sekretesslagen.

Certifiering av utsäde utgör myndighetsutövning mot enskild. Sådan verksamhet

bör i princip omfattas av handlingsoffentlighet.

Enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen, 2 § sekretessförordningen och p 66 i bilagan

till sekretessförordningen gäller sekretess i statliga myndigheters verksamhet

som består i bl.a. utredning, tillståndsgivning och tillsyn enligt bl.a.

utsädeslagstiftningen och växtskyddslagstiftningen dels för uppgift om en

enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat

om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (rakt

skaderekvisit), dels för uppgift om andra ekonomiska eller personliga

förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande

förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet (absolut

sekretess). Sekretessen gäller dock inte beslut i ärenden. Eftersom sekretessen

för uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden gäller med ett rakt

skaderekvisit är presumtionen att dessa uppgifter är offentliga. .

Ett införande av Frökontrollen Mellansverige Aktiebolag i bilagan till

sekretesslagen innebär att bolaget jämställs med myndighet vid tillämpning av 2

kap. TF och sekretesslagen. Med anledning härav kommer det att åligga bolaget

att tillämpa ovan angivna bestämmelser. Något ytterligare behov av sekretess för

uppgifter som förekommer i certifieringsärenden har inte framkommit.

Mot bakgrund av vad som har anförts ovan finner regeringen att Frökontrollen

Mellansverige Aktiebolag bör föras in i bilagan till sekretesslagen såvitt avser

bolagets verksamhet med certifiering av utsäde.

Svenska Kennelklubben

Enligt 2 § lagen (2000:537) om märkning och registrering av hundar skall ägaren

av en hund låta registrera sitt ägarskap i ett för landet centralt register.

Enligt 5 § samma lag får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Jordbruksverket, besluta att överlåta driften av registret till en annan

myndighet eller till en organisation. I lagstiftningsärendet uttalade Lagrådet

att det förutsatte att registret skulle vara offentligt även om det skulle komma

att föras av ett privaträttsligt organ. Regeringen anförde att regeringen, om

driften av registret skulle överlåtas till ett privaträttsligt organ, hade för

avsikt att föreslå att organet och dess registerverksamhet skulle föras in i

bilagan till sekretesslagen (prop. 1999/2000:76 s 14). Jordbruksverket har med

stöd av 6 § förordningen (2000:538) om märkning och registrering av hundar,

numera ersatt av förordningen (2002:7) om märkning och registrering av hundar,

överlåtit driften av registret till Svenska Kennelklubben.

Uppgiften att driva registret innefattar myndighetsutövning mot enskild. Med

hänsyn härtill och till registrets ändamål och funktion för identifiering av

hundar och dess ägare bör registret vara offentligt. Svenska Kennelklubben bör

därför föras in i bilagan till sekretesslagen såvitt avser driften av registret.

Frågan är då om det förekommer uppgifter i registret som är så pass känsliga att

de bör omfattas av sekretess. Enligt 4 § första stycket 3 förordningen (2002:7)

om märkning och registrering av hundar skall hundägarens personnummer, namn,

adress och telefonnummer anges i anmälan om registrering av hunden. Uppgifter om

adress eller telefonnummer betraktas i normala fall som harmlösa uppgifter för

vilka sekretess inte gäller. Det finns dock fall där även sådana uppgifter kan

omfattas av sekretess, t.ex. om någon är utsatt för personförföljelse. Enligt 7

kap. 15 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess bl.a. i verksamhet som

avser folkbokföringen eller annan liknande registrering av befolkningen och, i

den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan verksamhet som avser

registrering av betydande del av befolkningen för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller

någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Som exempel på när det kan

finnas särskild anledning att vägra utlämnande av en adress nämns i förarbetena

att adressen har blivit spärrad på grund av befarad personförföljelse (prop.

1979/80:2 s 211). Svenska Kennelklubben har uppgivit att det finns ett antal

hundägare i registret, vars personuppgifter skyddas av sekretess i andra

register.

Regeringen har med stöd av 7 kap. 15 § första stycket sekretesslagen i 1 b §

sekretessförordningen (1980:657) föreskrivit att sekretess motsvarande

folkbokföringssekretessen skall gälla i vissa uppräknade verksamheter. För att

ett sekretesskydd för uppgifter om registrerade enskildas personliga

förhållanden skall kunna åstadkommas genom ett införande av registret i

sistnämnda bestämmelse krävs att registret avser en betydande del av

befolkningen. Vad som avses med detta begrepp är inte närmare angivet i lagtext.

Tanken är emellertid att uppgifter i sådana register som det ligger nära till

hands att söka i efter t.ex. en adress skall kunna omfattas av sekretess. När

ett sekretesskydd motsvarande folkbokföringssekretessen övervägdes för uppgifter

i sjömansregistret uppgick antalet registrerade i sistnämnda register till ca

60 000 personer. Det ansågs att ett sådant antal inte kunde anses utgöra en

betydande del av befolkningen. Med anledning härav ansågs det inte möjligt att

införa ett sekretesskydd för uppgifter i sjömansregistret genom en ändring i 1 a

§ sekretessförordningen utan en ändring i 7 kap. 15 § första stycket

sekretesslagen ansågs nödvändig (prop. 1993/94:165 s 40 f). Socialstyrelsens

register över hälso- och sjukvårdspersonal finns dock infört i 1 b §

sekretessförordningen. Enligt uppgift från Socialstyrelsen uppgår antalet

registrerade i sistnämnda register till ca 250 000 personer.

Enligt uppgift från Jordbruksverket uppgår antalet hushåll som har hund till ca

800 000 och vid årsskiftet 2001/2002 hade ca 200 000 hundar registrerats. Den

sistnämnda lägre siffran förklaras bl.a. av att hundar som var över åtta år när

lagen om märkning av hundar trädde ikraft den 1 januari 2001 enligt

övergångsbestämmelserna till lagen är undantagna från registreringsplikten.

Enligt uppgift från Jordbruksverket förväntas antalet registrerade hundar öka

med mellan 60 000-100 000 per år framöver.

Mot bakgrund av ovanstående anser regeringen att det register som avses i lagen

om märkning och registrering av hundar, till den del det avser hundägarna, skall

anses avse en betydande del av befolkningen. Regeringen avser således att

införa registret i 1 b § sekretessförordningen med följd att sekretess kommer

att gälla för uppgifter om enskilds personliga förhållanden om det av särskild

anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om

uppgiften röjs.

11 Inskränkningar i rätten att få kopior av censurklipp

11.1 Bakgrund

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet Tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden - barnpornografifrågan m.m. (bet.

1997/98:KU19) ett motionsyrkande om sekretess för s.k. klipp från filmer och

videogram hos Statens biografbyrå. Sådana klipp innehåller de delar som inte har

godkänts för visning i ett granskningsärende enligt lagen (1990:886) om

granskning och kontroll av filmer och videogram. Filmerna och videogrammen

omfattas av sekretess hos Biografbyrån så länge ärendet pågår, men bortklippta

sekvenser blir offentliga när ärendet har avslutats. Utskottet ansåg att rätten

att få kopior av de delar som inte godkänts för visning borde inskränkas. Detta

skulle, menade utskottet, förebygga att sådana kopior användes till s.k.

skräddarsydda videogram. Enligt utskottet borde regeringen överväga frågan och

återkomma med förslag (bet. 1997/98:KU19). Detta var också vad riksdagen

tillkännagav regeringen (rskr. 1997/98:214).

11.2 Regler om sekretess hos Statens biografbyrå m.m.

En av grundsatserna när det gäller yttrandefriheten i tryckta skrifter och andra

massmedier är förbudet mot censur. Det får alltså inte förekomma att något som

är avsett att tryckas i skrift först måste granskas av en myndighet eller något

annat allmänt organ. Detsamma gäller något som är avsett att framföras i ett

radio- eller TV-program eller en film, ett videogram eller någon annan teknisk

upptagning. Det finns dock enligt 1 kap. 3 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) utrymme för lagstiftning om förhandsgranskning

av filmer, videogram och andra tekniska upptagningar som skall visas offentligt.

Rätten att sprida filmer och videogram över disk eller på andra sätt som inte

utgör offentlig visning kan däremot inte begränsas genom censur.

Regler om förhandsgranskning finns i lagen (1990:886) om granskning och kontroll

av filmer och videogram (granskningslagen). Enligt 1 § i lagen skall

framställningen i en film eller ett videogram vara granskad och godkänd av

Statens biografbyrå innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig

tillställning. Utgångspunkten vid granskningen är att en framställning eller del

av den inte får godkännas för visning om händelserna skildras på sådant sätt

och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande. Vid bedömningen

skall man särskilt beakta om framställningen innehåller närgångna eller

utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar sexuellt

våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang (4 §).

Det finns också möjlighet att frivilligt lämna in filmer och videogram till

förhandsgranskning hos Biografbyrån. En del distributörer gör det med filmer och

videogram som skall spridas på annat sätt än genom offentlig visning,

exempelvis genom uthyrning eller försäljning till TV-bolag eller enskilda

personer. Att de lämnas in för granskning kan bero på att straffrättsligt ansvar

för olaga våldsskildring inte kan komma i fråga om Biografbyrån har godkänt

innehållet för visning (16 kap. 10 b § brottsbalken).

Filmer och videogram som lämnats in för granskning skall återlämnas till den som

har begärt granskningen. De delar som inte har godkänts skall spelas av och

bevaras. Om det gäller en film får Biografbyrån i stället klippa av och bevara

de delar som inte har godkänts (7 § granskningslagen). De delar som finns kvar

hos Biografbyrån omfattas av bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen

(TF) om allmänna handlingars offentlighet. Allmänhetens rätt att ta del av dessa

får därför begränsas bara om det är påkallat med hänsyn till vissa i 2 kap. 2 §

TF angivna syften. Sådana begränsningar anges huvudsakligen i sekretesslagen

(1980:100).

Så länge ett ärende om granskning pågår gäller enligt 8 kap. 20 § sekretesslagen

absolut sekretess för uppgifter ur filmen respektive videogrammet. Sekretessen

upphör att gälla när beslut i saken har vunnit laga kraft. Biografbyråns

granskningsbeslut kan överklagas till Kammarrätten i Stockholm och därefter till

Regeringsrätten.

För olaga våldsskildring och barnpornografibrott finns det vidare särskilda

bestämmelser om sekretess i 5 kap. 6 § sekretesslagen. Bestämmelserna inskränker

allmänhetens rätt att i mål om ansvar m.m. för sådana brott få kopior av

skildringar som har beslagtagits, förverkats eller konfiskerats i målet eller

annars förekommer där. Sekretessen gäller även hos Biografbyrån när den biträder

Justitiekanslern m.fl. i sådana mål.

De sekvenser som Biografbyrån behåller efter ett lagakraftvunnet beslut i ett

granskningsärende, och som inte förekommer där i sådana mål som just har nämnts,

omfattas alltså inte av sekretess utan är tillgängliga för allmänheten.

11.3 Ingen inskränkning

Regeringens bedömning: Allmänhetens rätt att få kopior av censurklipp bör inte

inskränkas.

Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända mot

promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts gäller sekretess enligt 8 kap. 20 §

sekretesslagen i ärenden om granskning av film eller videogram, men den

sekretessen upphör när beslut i saken har vunnit laga kraft. Därefter lämnar

Biografbyrån tillbaka filmen eller videogrammet men bevarar avspelningar

respektive bortklippta avsnitt av de delar som inte har godkänts för visning.

Dessa s.k. klipp blir alltså offentliga när granskningsärendet vunnit laga

kraft.

Bestämmelsen skyddar rättighetshavarens ekonomiska intresse. Om t.ex. en film

skulle bli allmänt tillgänglig innan den får visas offentligt skulle

rättighetshavaren kunna lida ekonomisk skada. En regel som inskränker

allmänhetens rätt att få kopior av icke godkända delar skulle ha ett annat

syfte. Skälet för en sådan regel torde närmast vara att hindra spridning av

olaga våldsskildring eftersom det är framställningar som kan verka förråande för

att de skildrar sexuellt våld eller tvång som normalt inte godkänns. En

bestämmelse om detta syftar alltså till att förebygga brott och hör då närmast

hemma i 5 kap. 6 § sekretesslagen, som reglerar sekretess i mål om ansvar för

olaga våldsskildring m.m. Enligt paragrafen gäller sekretess bl.a. i mål om

ansvar för olaga våldsskildring, för motsvarande tryckfrihets- eller

yttrandefrihetsbrott eller för barnpornografibrott, för uppgift i skildring som

har beslagtagits, förverkats eller konfiskerats i målet eller annars förekommer

där, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att den sprids

vidare i strid med brottsbalken, tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen.

Regeln i 5 kap. 6 § sekretesslagen instiftades sedan Stockholms tingsrätt våren

1993 tvingats att lämna ut kopior av beslagtagna videogram med barnpornografi

och olaga våldsskildring. Lagstiftningen kom till som en temporär lösning på ett

akut problem. När frågan sedan övervägdes på nytt av Mediekommittén, se

betänkandet Grundlagsskydd för nya medier (SOU 1997:49), betonade kommittén att

det behövs tungt vägande skäl för att inskränka offentlighetsprincipen och att

inskränkningar bara skall göras där det visat sig finnas ett verkligt problem

som måste lösas. Kommittén ansåg därför att inskränkningarna inte skulle omfatta

ytterligare tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Som nämnts innebär förhandsgranskning ett avsteg från det grundläggande

censurförbudet när det gäller yttrandefriheten i tryckta skrifter och andra

massmedier. Därför får intresset av insyn i censurverksamheten särskild styrka.

Denna insyn skulle delvis begränsas om offentlighetsprincipen, i detta fall

allmänhetens rätt att få kopior av censurklipp hos Biografbyrån, inskränktes.

Visserligen skulle rätten att ta del av en framställning på stället inte

inskränkas. Men offentlighetsprincipen är till för alla som vistas i Sverige.

För många kan det innebära problem att ta sig till en myndighet för att se en

framställning på stället. För dessa skulle det kunna ha betydelse om rätten att

få kopior inskränktes. Även en sådan begränsad inskränkning av

offentlighetsprincipen, eller närmare bestämt handlingsoffentligheten, kräver

därför starka skäl.

Intresset av att motverka spridning av framställningar som innefattar brott och

som har tagits i beslag eller konfiskerats har i det tidigare nämnda

lagstiftningsärendet ansetts utgöra ett tungt vägande skäl för att inskränka

offentligheten. De censurerade klippen är emellertid inte föremål för beslag

eller konfiskering. I denna fråga handlar det alltså inte om att lösa en

konflikt mellan å ena sidan TF:s regler om rätten att få kopior av allmänna

handlingar och å andra sidan TF:s och YGL:s regler om beslag och konfiskering

för att hindra att vissa skildringar sprids. Visserligen skulle det även här

vara fråga om att hindra spridning av framställningar som innefattar brott. Men

den omständigheten att en film eller ett videogram frivilligt lämnas in för

granskning talar för att sådana framställningar delvis är av ett annat slag än

de som tas i beslag eller konfiskeras. De senare torde innehålla betydligt fler

och grövre fall av olaga våldsskildring. Även filmer som skall visas offentligt

måste antas vara av ett annat slag än de som är föremål för utredning om

yttrandefrihetsbrott. Senast ett inslag klipptes bort ur en framställning som

skulle visas offentligt var 1995. I sammanhanget kan det vidare nämnas att under

1999 gjorde Biografbyrån ingrepp i elva videogram som frivilligt lämnats in för

granskning. Biografbyrån har förklarat att i de fall man numera inte godkänner

en del av ett videogram eller en film rör det sig om pornografiska videogram som

innehåller inslag som kan verka förråande för att de skildrar sexuellt våld

eller tvång.

Regeringen föreslog i den lagrådsremiss som föregick propositionen

Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden -

barnpornografifrågan m.m. (prop. 1997/98:43), och som bl.a. grundades på

Mediekommitténs betänkande, att inskränkningar i rätten att få kopior skulle

gälla för alla tryck- och yttrandefrihetsbrott. Lagrådet ifrågasatte emellertid

starkt en sådan utvidgning bl.a. med hänsyn till att något praktiskt behov av

detta inte ansågs finnas. Regeringen gick därför inte vidare med förslaget i

denna del.

En viktig fråga är därför om det finns något praktiskt behov av att inskränka

handlingsoffentligheten när det gäller klippen hos Biografbyrån. Enligt

uppgifter från Biografbyrån har under de senaste åren ingen begärt att få ut

kopior av sådana delar av framställningar som inte har godkänts för visning.

Byrån har också upplyst att på den kommersiella marknaden har man inte stött på

s.k. skräddarsydda videogram, dvs. videogram som innehåller sammanställningar

från flera skilda bildupptagningar som redigerats samman i enlighet med en

beställares individuella önskemål.

Med hänsyn till intresset av insyn i censurverksamheten och med beaktande av att

det inte finns något praktiskt behov av att inskränka handlingsoffentligheten

när det gäller censurklippen bör allmänhetens rätt att få kopior av sådana klipp

inte inskränkas. De remissinstanser som uttalat sig i frågan ansluter sig till

denna bedömning. Regeringen lägger därför inte fram något förslag om lagändring.

Frågan bör emellertid övervägas på nytt om det uppkommer ett praktiskt behov av

att inskränka handlingsoffentligheten, exempelvis därför att censurklipp

används i s.k. skräddarsydda videogram.

12 Kostnader

De eventuella kostnadsökningar som förslagen kan innebära för det allmänna

beräknas vara så marginella att dessa ryms inom ramen för befintliga anslag.

13 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 mars 2003.

14 Författningskommentar

14.1 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

5 kap.

1 §

Ändringar i syfte att underlätta bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten

Paragrafens första stycke 3 kompletteras så att sekretess även gäller för

utredning om förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde enligt lagen

(1985:354) om förbud mot juridiskt och ekonomiskt biträde i vissa fall m.m.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.4.

Paragrafens första stycke 4 kompletteras så att sekretess även gäller för

kronofogdemyndighets brottsförebyggande verksamhet. Bestämmelsen har behandlats

i avsnitt 4.2.

Sekretesskyddet hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet i

paragrafens tredje stycke utvidgas från att avse uppgift som angår misstanke om

att gäldenär har begått brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller annat brott

som har samband med gäldenärens verksamhet, till att avse misstanke om brott

oavsett vilket brott det är fråga om och oavsett vem som är misstänkt.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.2.

Upphävd sekretess för uppgifter införda i allmänna handlingar före 1949

Paragrafens sista stycke kompletteras med en ny bestämmelse. Bestämmelsen

innebär att uppgifter som hänför sig till Säkerhetspolisens

underrättelseverksamhet samt dess verksamhet för att förebygga eller avslöja

brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism inte längre skall vara

underkastade sekretess om de införts i allmänna handlingar före år 1949.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.2.1

Möjlighet att få reda på om man förekommer hos Säkerhetspolisen eller inte

Ett nytt fjärde stycke införs i paragrafen. I det nya stycket anges att den som

begär att få reda på om han eller hon förekommer hos Säkerhetspolisen utan

hinder av sekretess kan få besked om huruvida han eller hon förekommer hos

Säkerhetspolisen med anledning av den registreringsverksamhet som bedrevs med

stöd av personalkontrollkungörelsen (1969:446) och de tilläggsföreskrifter som

utfärdats med stöd av den eller med stöd av regeringens förordning den 3

december 1981 eller med stöd av motsvarande äldre bestämmelser. Vilka dessa

äldre bestämmelser i huvudsak var framgår av avsnitt 5.1.5. Bestämmelsen har

formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Säkerhetspolisens övriga verksamhet, såsom kontraspionage, kontraterrorism eller

säkerhetsskydd skall inte omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Om någon

begär att få ut uppgifter från dessa verksamheter har den som förvarar

handlingar från Säkerhetspolisens arkiv att tillämpa de sekretessbestämmelser

som i övrigt gäller enligt sekretesslagen.

Frågan om möjligheterna att få reda på om huruvida man förekommer hos

Säkerhetspolisen har behandlats i avsnitt 5.2.3.

2 §

En ny femte punkt förs in i paragrafen. Genom den nya bestämmelsen blir det

möjligt att sekretessbelägga uppgifter som lämnar eller kan bidra till

upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärder när det gäller den civila

luftfarten. Som förutsättning för detta gäller att man kan anta att syftet med

åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

Någon närmare definition på civil luftfart finns inte i svensk lagstiftning. Med

den civila luftfarten brukar man avse den luftfart som inte sker för

statsändamål. Till de statliga luftfartygen räknas militär-, tull- och

polisfartyg.

Uppgifter som kan behöva sekretessbeläggas är exempelvis detaljerade uppgifter

om hur passagerare och bagage skall kontrolleras, kravspecifikationer på

röntgenutrustning och vilka slags fraktförsändelser som skall genomsökas.

Bestämmelsen har behandlats i kap. 7.

7 kap.

14 §

Ett ny bestämmelse om sekretess hos Integrationsverket, som gäller utöver den

sekretess som i allmänhet gäller för utlänningar enligt paragrafens första

stycke, införs i ett nytt tredje stycke. Enligt den nya bestämmelsen skall

Integrationsverket, när verket beslutar om ersättning till kommuner för de

kostnader kommunerna haft för att ta emot flyktingar och andra skyddsbehövande

som beviljats uppehållstillstånd samt anhöriga till dessa personer, kunna

hemlighålla typiskt sett känsliga uppgifter om den enskilde utlänningen, t.ex.

om dennes hälsotillstånd eller politiska inställning. Kostnaderna kan avse

sjukvård m.m. Bestämmelsen omfattar även när verket medverkar vid sådana

personers bosättning.

Sekretessen är begränsad med ett rakt skaderekvisit. Huvudregeln är alltså att

uppgifterna i ärenden om ersättning för flyktingmottagande och i verksamhet som

avser medverkan till bosättning är offentliga.

Bestämmelsen har behandlats i kap. 6.

8 kap.

21 §

Ett nytt andra stycke har införts i paragrafen. Bestämmelsen innebär att en

myndighet som har avtalat med en stiftelse att tillhandahålla

kapitalförvaltning, redovisning och andra administrativa tjänster åt stiftelsen,

i denna del av verksamheten kan hemlighålla känsliga uppgifter om enskilda som

söker och får bidrag ur stiftelsens medel. Det kan gälla uppgifter om att

destinatären lider av en viss sjukdom eller lever under knappa ekonomiska

förhållanden. Sekretessen är begränsad med ett rakt skaderekvisit. Huvudregeln

är således att offentlighet skall gälla i myndigheternas verksamhet av detta

slag.

Bestämmelsen har behandlats i kap. 8.

9 kap.

1 §

Paragrafens tredje stycke 2 upphör att gälla. I paragrafens tredje stycke

undantas vissa kategorier av beslut från det sekretessbelagda området. Från

denna undantagsregel görs i samma stycke undantag av innebörd att vissa av dessa

beslut skall omfattas av sekretess enligt huvudregeln. Regleringen i tredje

stycket 2 innebär att beslut av skattemyndigheten eller Riksskatteverket enligt

27 § 4 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL) skall omfattas av

sekretess. Detta moment har dock upphört att gälla den 1 januari 1999 (prop.

1998/99:15, 1998/99:SkU5, rskr.1998/99:67). Med anledning härav bör 9 kap. 1 §

tredje stycket 2 sekretesslagen upphävas. Sistnämnda bestämmelse skall dock

genom en övergångsbestämmelse gälla även fortsättningsvis för de beslut som

meddelats med stöd av 27 § 4 mom. SIL.

Paragrafens fjärde stycke innehåller en sekretessbrytande bestämmelse till

förmån för konkursförvaltare. Denna bestämmelse utvidgas från att avse uppgifter

ur revisionspromemoria till att avse uppgifter i ärende om revision.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.8.3.

2 §

Paragrafens fjärde stycke innehåller en sekretessbrytande bestämmelse till

förmån för konkursförvaltare. Denna bestämmelse föreslås bli utvidgad från att

avse uppgifter ur revisionspromemoria till att avse uppgifter i ärende om

revision.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.8.3.

17 §

Ett nytt andra stycke införs. Bestämmelsen innebär att sekretess enligt första

stycket skall gälla även hos tillsyndmyndighet i konkurs för uppgift som angår

misstanke om brott. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.2.

I ett nytt sjunde stycke införs en sekretessbrytande bestämmelse till förmån för

konkursförvaltare. Bestämmelsen innebär att sådana uppgifter i en

förundersökning som har betydelse för en konkursutredning skall kunna lämnas

till förvaltaren i konkursen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.8.4.

Paragrafens sista stycke kompletteras med en ny bestämmelse. Ändringen innebär

att sekretess till skydd för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden

inte skall gälla för uppgifter hos Säkerhetspolisen som är hänförliga till de

verksamheter som anges i punkterna 1-4 eller 6 eller motsvarande verksamhet

enligt äldre bestämmelser om uppgifterna har införts i en allmän handling före

1949.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.2.2.

18 §

Ett tillägg görs till paragrafens andra stycke. Enligt bestämmelsens huvudregel

upphör förundersökningssekretessen enligt 9 kap. 17 § att gälla för en uppgift

som lämnas till domstol med anledning av åtal. Vissa undantag görs från denna

huvudregel. Tillägget innebär att ytterligare ett undantag görs så att

förundersökningssekretessen för uppgifter om företagshemligheter fortsätter att

gälla trots att uppgifterna lämnas till en domstol med anledning av åtal om

uppgifterna omfattas av sekretess hos domstolen enligt 8 kap. 17 §.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.5.

21 §

Sekretessen hos JämO, Jämställdhetsnämnden, DO, Nämnden mot diskriminering,

Handikappombudsmannen, HomO och Konsumentombudsmannen skall gälla, inte bara om

det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs, utan

även om det kan antas att någon närstående till den enskilde lider skada eller

men om uppgiften röjs. Med anledning av härav görs dels en ändring i paragrafens

första stycke, dels en redaktionell ändring så att andra stycket inarbetas i

första stycket 4.

Den sekretess till skydd för enskilda som enligt paragrafens första stycke

gäller hos JämO, DO och HomO i vissa ärenden skall gälla även i annat ärende som

rör rådgivning åt enskild. Med rådgivning avses sådan service och olika former

av bistånd som ombudsmännen regelmässigt lämnar enskilda.

Bestämmelsen har behandlats i kapitel 9.

14 kap.

2 §

Vissa ändringar görs i paragrafen med anledning av att de allmänna

advokatbyråerna har avvecklats.

Den 1 juli 2000 ändrades 9 kap. 9 § sekretesslagen som en följd av att de

allmänna advokatbyråerna hade avvecklats (SFS 2000:144). Ändringen i

sekretesslagen behandlades i prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10 och rskr.

1999/2000:151. Paragrafen reglerade tidigare sekretessen hos de allmänna

advokatbyråerna i första stycket och sekretessen hos Notarius publicus i andra

stycket. Numera består paragrafen endast av ett stycke och reglerar sekretessen

hos Notarius publicus.

I 14 kap. 2 § femte och sjätte styckena sekretesslagen finns för närvarande

hänvisningar till 9 kap. 9 § sekretesslagen i dess tidigare lydelse. På grund av

förbiseende kom någon ändring inte att föreslås i 14 kap. 2 § sekretesslagen.

Hänvisningen i 14 kap. 2 § femte stycket till 9 kap. 9 § andra stycket ändras

till att avse 9 § eftersom paragrafen numera enbart består av ett stycke. 14

kap. 2 § sjätte stycket upphävs.

10 §

Myndigheter som med tillämpning av de sekretessbrytande bestämmelserna i 9 kap.

1-2 §§ lämnar sekretessbelagda uppgifter till en konkursförvaltare får enligt 14

kap. 10 § första stycke 3 uppställa förbehåll som med vissa begränsningar

inskränker konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att

utnyttja uppgiften. Bestämmelsen kompletteras så att förbehåll får uppställas

också om uppgifter lämnas ut till konkursförvaltare med tillämpning av den nya

sekretessbrytande bestämmelsen i 9 kap. 17 §. Förslaget har behandlats i avsnitt

4.8.4.

Ändringen i 14 kap. 10 § första stycket 3, vad avser hänvisningen till

9 kap. 1 § fjärde stycket andra meningen, är en följdändring till den ändring

som gjordes i sistnämnda stycke genom SFS 2000:1285, då en ny mening infördes i

stycket och den dittillsvarande andra meningen blev den tredje meningen.

14.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

7 kap.

9 §

Ett nytt andra stycke införs.

Enligt första stycket är en konkursförvaltare skyldig att under hela

konkursförfarandet lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten,

borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller tillsynsmyndigheten. Enligt det nya

andra stycket förskjuts denna upplysningsskyldighet i förhållande till

borgenärer, granskningsmän och gäldenären, såvitt avser uppgift om att

förvaltaren har anmält brottsmisstankar eller misstankar om att näringsförbud

kan komma ifråga till åklagaren enligt 7 kap. 16 § konkurslagen, till dess

förvaltaren avger slutredovisning. Andra stycket innebär inte att

konkursförvaltaren skulle vara förhindrad att lämna upplysningar om en anmälan

enligt 7 kap. 16 § före slutredovisningen i de fall han anser att det finns skäl

till det.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.8.2.

15 §

Paragrafens första stycke 5 upphävs.

I paragrafen anges vad förvaltarberättelsen skall innehålla. Enligt första

stycket 5 skall förvaltarberättelsen bl.a. innehålla en uppgift i förekommande

fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller om sådant

förfarande som kan föranleda näringsförbud enligt 2 § lagen (1986:436) om

näringsförbud har anmälts till åklagaren.

Eftersom konkursförvaltarens upplysningsskyldighet enligt 7 kap. 9 § förskjuts

tidsmässigt avseende sådana uppgifter som avses 15 § första stycket 5 till dess

han avger slutredovisning upphävs den sistnämnda bestämmelsen. Ändringen

innebär inte att konkursförvaltaren skulle vara förhindrad att lämna

upplysningar om en anmälan enligt 7 kap. 16 § i de fall han anser att det finns

skäl till det.

Ändringen har behandlats i avsnitt 4.8.2.

14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgift inom Kulturdepartementets förvaltningsområde

Ändringen har behandlats i kapitel 10.

14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:576) om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

Den 30 maj 2002 antog riksdagen lagen (2002:576) om ändring i sekretesslagen

(prop. 2001/02:130, bet. 2001/02:TU13, rskr. 2001/02:280). Lagändringen avsåg de

i bilagan till sekretesslagen angivna enskilda besiktningsorgan som utför

fordonskontroll. Ändringen skall träda i kraft den 1 maj 2003.

Eftersom de förslag till ändringar i bilagan som framläggs i denna proposition

föreslås träda i kraft redan den 1 februari 2003 har förslaget till ändringar i

bilagan utformats som en lag om ändring i ovan nämnda lag.

De nya ändringarna i bilagan innebär att offentlighetsprincipen och

sekretesslagen skall gälla för sådan verksamhet hos Föreningen Bildkonst

Upphovsrätt i Sverige, Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå,

Föreningen Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation och Sveriges

författarförbund som består av fördelning av statsbidrag till enskilda

konstnärer, musiker och författare. Offentlighetsprincipen och sekretesslagen

skall vidare gälla för Frökontrollen Mellansverige Aktiebolags verksamhet,

såvitt avser certifiering av utsäde, och Svenska Kennelklubbens verksamhet,

såvitt avser driften av det register som avses i lagen (2000:537) om märkning

och registrering av hundar.

Ändringarna har behandlats i kap. 10.

Sammanfattning av Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk brottslighet och

sekretess (SOU 1999:53)

Bakgrund

Utredningens huvuduppgift har varit att föreslå åtgärder i syfte att

effektivisera bekämpningen av ekonomisk brottslighet, genom att göra det möjligt

för berörda myndigheter och andra organ att i ökad utsträckning lämna

information om sådant som har betydelse för att förebygga, upptäcka eller utreda

ekonomisk brottslighet. Utredningen har därvid utgått från den syn på

brottsbekämpningen som kommit till uttryck i bl.a. regeringens strategi för

samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten om hur

bekämpningen av sådan brottslighet skall bedrivas och hur den förväntas

utvecklas i framtiden.

Bör grundstrukturen i sekretesslagen ändras?

Åtskilliga av de sekretessproblem som har påtalats hör samman med grundprincipen

i sekretesslagen att sekretess gäller inte bara i förhållande till enskilda

utan även mellan myndigheter och mellan olika verksamhetsgrenar inom en

myndighet. Mot bakgrund av att en översyn av hela sekretesslagen har beslutats,

och att regeringen därvid har tagit ställning för att det nuvarande systemet med

sekretess mellan myndigheter skall bestå, har vi avstått från att lägga fram

förslag som bryter den grundläggande strukturen i den nuvarande lagstiftningen.

Ett annat område som har utpekats som problemfyllt är generalklausulen och dess

tillämpning. De problem som har påtalats har emellertid inte gett underlag för

att föreslå förändringar i denna utan tyder mera på att det krävs

utbildningsinsatser för att undanröja problem som hänför sig till en alltför

försiktig hållning till de möjligheter till samarbete som generalklausulen

erbjuder. Dessutom skulle en ändring av generalklausulen få generell verkan och

därmed följder på områden där vi inte kan överblicka konsekvenserna.

Uppgifter om brott

Bestämmelserna om sekretessgenombrott för uppgifter om misstanke om brott är

enligt vår mening tillräckliga för att tillgodose behovet av att myndigheter kan

anmäla brott och lämna uppgifter under förundersökning. Vi föreslår därför inte

några nya regler om anmälningsskyldighet eller annan uppgiftsskyldighet. 14

kap. 2 § sekretesslagen är emellertid svåröverskådlig och anses svårtolkad. Vi

föreslår därför vissa förändringar som skall göra paragrafen lättare att

tillämpa och därigenom kunna bidra till ett ökat informationsflöde.

Uppgifter om planerade brott

Bestämmelserna i 14 kap. 2 § fjärde och femte styckena sekretesslagen medger

sekretessgenombrott vid misstanke om begångna brott (även brott som är

straffbara på försöks- och förberedelsestadiet) men däremot inte vid misstanke

om planerade brott. Sådana uppgifter kan i viss utsträckning lämnas med stöd av

generalklausulen. Vi anser emellertid att de nuvarande möjligheterna att lämna

upplysning om planerade brott är för begränsade och föreslår därför en

bestämmelse om sekretessgenombrott för planerade brott. Samma förutsättningar

bör gälla beträffande brottets svårhetsgrad och förväntad påföljd som för

sekretessgenombrott för begångna brott. Härutöver bör krävas att uppgiften rör

en konkret brottsplan och att den kan antas ha betydelse för att avvärja

brottet. Syftet är att uppgiftslämnandet skall kunna leda till att brottet

förhindras. Bestämmelsen får framför allt betydelse i de fall myndigheterna

känner igen handlingsmönster från tidigare brott.

Kravet på att det skall vara fråga om en konkret brottsplan innebär att allmänna

misstankar om att en person sysslar med brottslig verksamhet, obekräftade tips

om att en person kan komma att begå ett inte närmare preciserat brott eller

diffusa uppgifter om att ett visst företag kan komma att utnyttjas för brott i

framtiden inte är tillräckligt för att bryta sekretess med stöd av den

föreslagna bestämmelsen.

Vi anser att den nuvarande lagstiftningen ger tillräckliga möjligheter för

polisen att i det enskilda fallet varna den som riskerar att utsättas för brott.

Vi föreslår därför inte några ändrade regler på detta område.

Informationsutbyte i underrättelseverksamhet

Underrättelseverksamhet förväntas bli en allt viktigare informationskälla för

att förebygga och förhindra brott. Till viss del bedrivs underrättelseverksamhet

på ett sätt som liknar förundersökningar, nämligen vid s.k. särskilda

undersökningar. Sådana undersökningar förutsätter ett särskilt beslut där

undersökningens inriktning och omfattning anges samt hur den skall bedrivas.

Ett ökat informationsutbyte mellan myndigheter skulle effektivisera

underrättelseverksamheten. Vi föreslår att det för tullens och polisens

underrättelseverksamhet införs en sekretessbrytande regel som möjliggör

informationsutbyte i särskilda undersökningar avseende allvarlig brottslig

verksamhet. Med allvarlig brottslig verksamhet avses detsamma som i

registerlagstiftningen, nämligen brott för vilket är föreskrivet fängelse i två

år eller däröver. Även om på sikt samma regler bör gälla för

skattebrottsenheternas underrättelseverksamhet som för polisens och tullens

anser vi att det ännu är för tidigt att lägga fram förslag om detta.

Det är angeläget att samma sekretesskydd gäller för uppgifter i

underrättelseverksamhet oavsett vilken myndighet som bedriver denna. Vi föreslår

därför att sekretessen för tullens underrättelseverksamhet skärps så att samma

sekretesskydd kommer att gälla för underrättelseuppgifter hos polisen, tullen

och skattebrottsenheterna.

Informationsutbyte för att förebygga och förhindra brott

Begreppet brottsförebyggande verksamhet är inte definierat i lagtext och dess

närmare innehåll är oreglerat. Det förutsätts ett mer eller mindre aktivt

engagemang av hela samhället i syfte att begränsa förutsättningarna för brott. I

vid mening har därför de flesta myndigheter en brottsförebyggande roll,

exempelvis vid upphandling eller i kontrollverksamhet. En sekretessbrytande

regel för brottsförebyggande verksamhet skulle mot den bakgrunden bli diffus och

medföra att myndigheter kunde lämna sekretessbelagda uppgifter till varandra i

en utsträckning som knappast kan överblickas. Den skulle dessutom kunna komma i

konflikt med vissa myndigheters primära arbetsuppgifter. Vi föreslår därför inte

några sekretessbrytande regler för brottsförebyggande ändamål, utöver de

förslag som tidigare redovisats.

Vi skall enligt direktiven särskilt ta upp frågan om varningssignaler i

brottsförebyggande syfte. En sådan varningssignal kan vara att någon är

misstänkt eller dömd för ekonomisk brottslighet. Vi har därför diskuterat

tillgången till uppgifter ur polisens register. Vi föreslår inte någon generell

förändring i fråga om tillstånds- och bidragsbeviljande myndigheters rätt att få

tillgång till uppgifter ur polisens register. Det bör enligt vår mening prövas

från fall till fall om ytterligare myndigheter bör få åtkomst till sådana

uppgifter.

Sekretesskyddet för den enskilde, för information hos Jordbruksverket om

personer som betraktas som en risk vid handläggning av EU-bidrag inom

jordbrukets område, är bristfälligt. Vi förslår därför en sekretessregel som

skall tillgodose detta skydd.

Informationsutbyte vid myndighetssamverkan

Vi diskuterar ingående i vilken utsträckning sekretess hindrar myndigheter att

samverka vid bekämpningen av ekonomisk brottslighet och konstaterar att

sekretessregleringen inte hindrar de flesta former för samverkan som

statsmakterna utpekat som särskilt viktiga. Vi finner bl.a. att sekretess inte

hindrar samverkan som består i att

- följa och analysera utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten,

- arbeta problemorienterat,

- ägna uppmärksamhet åt nya former av ekonomisk brottslighet,

- utarbeta gemensamma strategier för brottsbekämpningen,

- planera och genomföra gemensamma kontrollaktioner,

- verka för att förebygga brott,

- delta i fasta arbetsgrupper eller att

- analysera och utvärdera verksamheten.

När det gäller samarbetet i enskilda ärenden i den operativa verksamheten ter

det sig dock annorlunda. Där kan sekretessproblem uppstå. Vi föreslår, efter en

ingående diskussion om för- och nackdelar, inte några nya regler om sekretess

eller sekretessgenombrott i samverkansorgan.

För att åstadkomma en snabbare utveckling av samverkan mellan myndigheter bör

emellertid kravet på att dessa skall samarbeta och dela med sig av sina

kunskaper och erfarenheter göras tydligare. Det är också viktigt att riksdagen

får möjlighet att ta ett samlat grepp på frågorna om myndighetssamarbete och

informationsutbyte. Vi föreslår därför att de viktigaste delarna av förordningen

om myndighetssamverkan mot ekonomisk brottslighet förs över till en lag och att

skyldigheten att samarbeta lagfästs. Det är också angeläget att arbetet med att

förhindra att EU-bidrag används för fel ändamål får en tydligare knytning till

bekämpningen av ekonomisk brottslighet. Myndigheter som tillämpar bestämmelserna

om statliga myndigheters riskhantering föreslås få skyldighet att särskilt

uppmärksamma risker för ekonomisk brottslighet riktad mot stöd, bidrag och

liknande förmåner som utgår av allmänna medel eller EU-medel.

Samarbete mellan myndigheter och konkursförvaltare

Sekretessen hos bl.a. polisen och åklagare för uppgifter om enskilds personliga

och ekonomiska förhållanden har nyligen skärpts. Detta gör det svårare än

tidigare för myndigheter att engagera konkursförvaltare i den brottsbekämpande

verksamheten, vilket står i motsatsförhållande till de av statsmakterna uttalade

önskemålen att utvidga samarbetet med dessa. Det bortfall av information som

den ändrade sekretessregleringen ger upphov till måste enligt vår mening

kompenseras.

Av det skälet och för att effektivisera konkursutredningen föreslår vi en

sekretessbrytande regel som innebär att åklagare, polismyndighet och

tullmyndighet kan lämna uppgift ur en förundersökning om konkursgäldenären till

förvaltaren i dennes konkurs, om uppgiften kan antas ha betydelse för

konkursutredningen. I de fall konkursgäldenären är en enskild näringsidkare

eller en juridisk person gäller motsvarande för dessas företrädare. Den

utlämnande myndigheten skall enligt förslaget kunna uppställa förbehåll vid

utlämnandet.

Ett problem i samarbetet mellan myndigheter och konkursförvaltare är att denne

inte omfattas av sekretesslagens regelsystem. Förvaltaren har dessutom

upplysningsskyldighet enligt konkurslagen gentemot bl.a. gäldenären. För att

begränsa problemen med att gäldenären till följd av denna upplysningsskyldighet

kan få kännedom om uppgifter om brottsmisstankar som han annars inte skulle ha

haft tillgång till, föreslår vi att det inte skall föreligga någon skyldighet

för konkursförvaltare att lämna uppgift om att han gjort brottsanmälan eller vad

han fått kännedom om i anledning av brottsmisstanken förrän i samband med

slutredovisningen.

Vi föreslår även att möjligheten att låta konkursförvaltare i den reviderades

konkurs få del av uppgifter från skattemyndigheterna utvidgas från att gälla

enbart revisionspromemorior till att omfatta även andra handlingar i

revisionsärenden.

Banksekretess

Banksekretessen regleras genom en bestämmelse i bankrörelselagen som innebär att

en bank inte obehörigen får yppa vad den vet om en kund och dennes

förhållanden. Motsvarande regler finns för den som bedriver värdepappersrörelse

eller finansieringsverksamhet. Det finns, utöver de allmänna reglerna i

rättegångsbalken, inte några särskilda regler om när och hur brottsbekämpande

myndigheter i en förundersökning kan få tillgång till information hos banker. I

stället har praxis utvecklats ur en tolkning av vad som är obehörigt yppande.

Eftersom en effektiv brottsbekämpning förutsätter att nödvändig information är

åtkomlig snabbt och då praxis i fråga om utlämnande inte är enhetlig, föreslår

vi att det direkt av bestämmelserna om sekretess skall framgå att

uppgiftslämnande för brottsbekämpande ändamål inte är obehörigt. Förslaget

innebär ingen ändring i fråga om bankernas möjlighet att göra anmälan om brott

och att i samband med detta spontant lämna erforderliga uppgifter, även om dessa

omfattas av sekretess.

Vi föreslår inte någon regel som bryter banksekretess innan förundersökning har

inletts. Även om en sådan regel skulle öka effektiviteten i den brottsutredande

verksamheten anser vi att det skulle innebära ett alltför stort avsteg från den

nuvarande strikta synen på banksekretess att medge sekretessgenombrott för de

icke reglerade förstadierna till förundersökning.

Nya regler för kronofogdemyndigheterna

Den svaga och begränsade sekretessen hos kronofogdemyndigheter och

tillsynsmyndigheter i konkurs har framhållits som ett särskilt problem vid

samverkan mellan myndigheter. Mot bakgrund av statsmakternas önskemål om att ge

exekutionsväsendet en mer framträdande roll i bekämpningen av ekonomisk

brottslighet föreslår vi att sekretess skall gälla inom exekutionsväsendet och

hos tillsynsmyndigheter i konkurs för uppgift om brott, oavsett vilket brott det

är fråga om och oavsett vem som är misstänkt. Vi föreslår också att sekretessen

till skydd för enskild regleras på motsvarande sätt. Genom dessa förslag kommer

lika starkt sekretesskydd att gälla för brottsmisstankar hos alla de

myndigheter som oftast samverkar vid bekämpning av ekonomisk brottslighet.

För närvarande skyddas inte uppgifter om bl.a. planerade aktioner av någon

sekretess hos kronofogdemyndigheterna, om inte någon regel om överförd sekretess

kan tillämpas. Hos andra myndigheter med vilka kronofogdemyndigheterna

samverkar finns det däremot sekretesskydd för uppgifter av detta slag. Eftersom

gemensamma aktioner är ett av statsmakterna särskilt utpekat område där

samarbetet skall förstärkas föreslår vi en ny sekretessregel. Sekretess skall

enligt förslaget gälla för kronofogdemyndighets verksamhet som rör planering av

eller annan förberedelse för verkställighetsåtgärd.

Underrättelse till kronofogdemyndighet om beslag

Vi föreslår en regel om att myndigheter som hanterar beslag, främst polisen och

tullen, i samband med hävande av beslaget skall underrätta kronofogdemyndigheten

om det finns tillgångar som är tillgängliga för exekutiva åtgärder. Alla typer

av beslag, men endast beslag från den misstänkte, omfattas av regleringen; dock

endast om värdet av det beslagtagna kan antas uppgå till minst ett halvt

basbelopp. För att underlätta kronofogdemyndighetens hantering skall den även

underrättas om omständigheter rörande beslaget som är av intresse för den

fortsatta handläggningen, t.ex. sådant som belyser ägarförhållandena. Den

föreslagna regeln utesluter inte en tillämpning av generalklausulen i andra

fall.

Vi diskuterar om en motsvarande reglering bör införas för andra tvångsmedel

eller i andra situationer där polisen och tullen kan få kännedom om ekonomiska

tillgångar men föreslår inga sådana bestämmelser. I det enskilda fallet får

övervägas om generalklausulen kan tillämpas.

Frågor om insyn och sekretess

Av olika uttalanden och av rättspraxis framgår att bestämmelsen om partsinsyn i

14 kap. 5 § sekretesslagen är svårtolkad och att den tillämpas olika. Vi

föreslår att paragrafen ändras så att den blir tydligare och enklare att

tillämpa. De av oss föreslagna ändringarna i paragrafen bör emellertid - hur

angelägna de än är - inte genomföras innan frågan om målsägandens och misstänkts

rätt till insyn i förundersökning har lösts.

Vissa andra sekretessfrågor

I direktiven har tagits upp frågan om sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen

gäller för uppgifter i en förundersökning som avslutats utan beslut om åtal.

Eftersom rättspraxis numera ger stöd för att sekretess kan gälla även för

uppgifter i en nedlagd förundersökning finner vi inget behov av lagändring på

denna punkt.

Att olika sekretessregler gäller hos åklagare och domstol vid handläggning av

mål där det förekommer företagshemligheter har lett till problem. För att

undanröja dessa, och de risker det kan innebära för den enskilde att en

företagshemlighet oavsiktligt avslöjas, föreslår vi att sekretessen för

uppgifter i en förundersökning om företagshemligheter skall kunna kvarstå även

om uppgifterna lämnas till domstol med anledning av åtal.

Eftersom det är viktigt att sekretesslagstiftningen inte utgör ett hinder mot

ett effektivt samarbete över nationsgränserna föreslår vi att sekretess skall

gälla i ärenden om internationell rättshjälp.

Vi föreslår vidare att samma sekretess skall gälla för utredning om

rådgivningsförbud som för utredning om näringsförbud.

Utbildnings- och kompetensfrågor

Eftersom bristfälliga kunskaper om sekretessregleringen i sig utgör ett hinder

mot bättre samarbete mellan myndigheter föreslår vi att kraftfulla insatser

skall göras för att höja kompetensen. Det är enligt vår mening nödvändigt att

höja kompetensen inom alla berörda myndighetsområden i frågor som rör sekretess

och informationsutbyte. Vi föreslår att Ekobrottsmyndigheten får i uppdrag bl.a.

att utarbeta förslag till utbildning med inriktning på sekretessproblem vid

myndighetssamarbete.

Ekosekretessutredningens lagförslag

1 Förslag till lag om samverkan mellan myndigheter för att bekämpa

ekonomisk brottslighet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om samverkan mellan myndigheter för att

förebygga och bekämpa ekonomisk brottslighet. Syftet med samverkan är

1. att effektivisera kampen mot den ekonomiska brottsligheten genom

informationsutbyte, överläggning och samordning mellan berörda statliga

myndigheter och genom samverkan mellan dessa myndigheter och kommuner,

näringsliv och organisationer,

2. att identifiera och uppmärksamma risker för ekonomisk brottslighet riktad mot

stöd, bidrag och liknande förmåner som utgår av allmänna medel eller EU-medel

samt

3. att ge regering och riksdag underlag för åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten.

Samverkansorgan

2 § På central nivå finns ett samverkansorgan mot ekonomisk brottslighet,

Ekorådet.

3 § Ekorådet skall särskilt

1. följa utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten,

2. tidigt uppmärksamma nya inslag i denna brottslighet,

3. vara forum för överläggningar som rör samordning av de berörda centrala

myndigheternas verksamhetsplanering såvitt avser bekämpningen av ekonomisk

brottslighet,

4. ta initiativ till myndighetsgemensamma aktioner för att förebygga och beivra

ekonomisk brottslighet samt

5. analysera och utvärdera dessa insatser.

4 § I varje län finns ett regionalt samverkansorgan mot ekonomisk brottslighet.

Detta skall inom länet utföra de uppgifter Ekorådet har på central nivå.

Skyldighet att samverka m.m.

5 § Myndigheter, som har till uppgift att

1. bekämpa ekonomisk brottslighet,

2. utöva tillsyn över verksamhet där ekonomisk brottslighet kan förekomma,

3. besluta om utbetalning av stöd, bidrag och liknande förmåner som utgår av

allmänna medel eller EU-medel, eller

4. för annans räkning utbetala sådana medel,

skall samarbeta med varandra i syfte att förhindra och förebygga ekonomisk

brottslighet.

6 § Myndigheter, som skall tillämpa bestämmelserna om statliga myndigheters

riskhantering, skall särskilt identifiera och uppmärksamma risker för ekonomisk

brottslighet riktad mot stöd, bidrag och liknande förmåner som utgår av allmänna

medel eller EU-medel. Myndigheterna skall därvid samarbeta med varandra. De

skall även i övrigt samverka för att förhindra och förebygga ekonomisk

brottslighet. I den mån hinder inte möter på grund av sekretess skall de lämna

information till andra myndigheter om vad de erfarit angående risker,

utvecklingstendenser m.m.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 och 15 §§ konkurslagen (1987:672) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

9 §12

Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess

förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller

tillsynsmyndigheten.

Förvaltaren är dock inte skyldig att, innan han avger slutredovisning, lämna

uppgift om anmälan enligt 16 § eller vad han i samband därmed har erfarit.

15 §

Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd

och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om

möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen

skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan

föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt

bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan

olovlig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller lagen (1980:1102) om

handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag, ekonomisk förening

eller handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet enligt 13

kap. 2 § aktiebolagslagen att upprätta särskild balansräkning kan antas ha

inträtt, om denna tidpunkt kan utrönas,

5. en uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap.

brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda näringsförbud enligt 2

§ lagen (1986:436) om näringsförbud har anmälts till åklagaren,

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det

senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat

och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

5. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det

senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat

och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas

till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns

särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av

berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig, skall den av gäldenären

senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

8 §13

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon

begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre

finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på får dock hävas först tre

veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har

sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock

beslaget hävas omedelbart. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte

underrättas.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren.

När ett beslag från en misstänkt hävs och värdet av det som skall återställas

till denne kan antas uppgå till minst ett halvt basbelopp skall polisen eller

annan som förvarar det beslagtagna, om inte särskilda hinder möter, genast

underrätta kronofogdemyndigheten om hävandet. Kronofogdemyndigheten skall också

underrättas om de närmare omständigheterna vid beslaget.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall andra stycket inte tillämpas. Rätten får i samband

med dom besluta om beslag.

4 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)

dels att 5 kap. 1 §, 9 kap. 1, 2, 17, och 18 §§, samt 14 kap. 2, 5 och 10 §§

skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 7 §, 7 kap. 37 §

och 14 kap. 11 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §14

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan

verksamhet för att förebygga brott,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, tullmyndighets eller

kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller

beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insiderlagen

(1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud eller

rådgivningsförbud,

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, tullmyndighets eller

kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller

beivra brott,

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insiderlagen

(1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument, eller

6. kronofogdemyndighets verksamhet som rör planering av eller annan förberedelse

för verkställighetsåtgärd

om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas

eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 §

polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till

Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets

säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som

hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om

behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar.

För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 §

polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till

Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets

säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som

hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om

behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar och 4 § lagen (1997:1058) om register i Tullverkets

brottsbekämpande verksamhet.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

tullmyndighet eller kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott

samt hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som

angår misstanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11 kap.

brottsbalken eller annat brott som har samband med gäldenärens

näringsverksamhet.

Sekretessen enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

tullmyndighet eller kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott

samt hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som

angår misstanke om brott.

I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst

sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i

högst fyrtio år.

7 §

Sekretess gäller för uppgift i myndighets verksamhet för åtgärd på begäran av

främmande stat

1. i utredning enligt reglerna om förundersökning i brottmål,

2. rörande angelägenhet som avser användning av tvångsmedel,

om det kan antas att åtgärden begärts under förutsättning att uppgiften inte

röjs. Under samma förutsättning gäller sekretess även för framställning om sådan

åtgärd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

7 kap.

37 §

Sekretess gäller hos Statens jordbruksverk för uppgift om överträdelse av

bestämmelse i gemenskapsrätten om stöd inom jordbrukets område och om den som

gjort sig skyldig till eller misstänks för en sådan överträdelse, om det kan

antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om

uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

9 kap.

1 §15

Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av skatt eller

som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av

skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Motsvarande sekretess gäller i myndighets verksamhet som avser förande av eller

uttag ur register som avses i skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har

tillförts sådant register och hos kommun eller landsting för uppgift som

lämnats dit i ett ärende om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga.

Uppgift hos Tullverket får dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan

röjas utan att den enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol

gäller sekretessen endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller

men om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av överklagande

hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15 kap. 2 § första stycket 3

eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från annan myndighet och är

den sekretessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos domstolen, om uppgiften

saknar betydelse i målet.

Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst och, med undantag för arvsskatt

och gåvoskatt, annan direkt skatt samt omsättningsskatt, tull och annan

indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift, prisregleringsavgift och

liknande avgift samt skattetillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som

avser bestämmande av skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av

pensionsgrundande inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst

bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs, såvida inte beslutet

meddelas i ärende om

1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig inkomstskatt

inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i fåmansföretag,

3. beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige när

beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning, om skatteregister eller i lagen

(1994:1552) om tullkontroll av varumärkesintrång m.m. Vidare får utan hinder av

sekretessen uppgift i en revisionspromemoria lämnas till förvaltare i den

reviderades konkurs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning, om skatteregister eller i lagen

(1994:1552) om tullkontroll av varumärkesintrång m.m. Vidare får utan hinder av

sekretessen uppgift i ärende om revision lämnas till förvaltare i den

reviderades konkurs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2 §16

Sekretess gäller i

1. särskilt ärende om revision eller annan kontroll i fråga om skatt, tull eller

avgift samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte faller under 1

§,

2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,

3. ärende om anstånd med erläggande av skatt

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas 1 § första stycket

tredje-sjätte meningarna.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och 3.

Utan hinder av sekretessen får uppgift i en revisionspromemoria lämnas till

förvaltare i den reviderades konkurs. Vidare får utan hinder av sekretessen

uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1994:1552) om

tullkontroll av varumärkesintrång m.m.

Utan hinder av sekretessen får uppgift i ärende om revision lämnas till

förvaltare i den reviderades konkurs. Vidare får utan hinder av sekretessen

uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1994:1552) om

tullkontroll av varumärkesintrång m.m.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

17 §17

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden,

om inte annat följer av 18 §

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i

annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personutredning enligt

säkerhetsskyddslagen (1996:627),

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens

kriminaltekniska laboratoriums, tullmyndighets eller kustbevakningens verksamhet

i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern,

allmän åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622)

eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om behandling

av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar eller

som annars behandlas där med stöd av samma lag,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon

honom närstående lider skada eller men.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller

utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts

för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Sekretess enligt första stycket gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom

exekutionsväsendet för uppgift som angår misstanke om brott.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare och i

säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt förordning som har stöd i denna lag. Utan

hinder av sekretessen får uppgift vidare lämnas ut enligt vad som föreskrivs i

lagen (1998:621) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622) och lagen

(1999:90) om behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

18 §18

Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1. beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall

inledas samt beslut om att förundersökning skall läggas ned,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen

(1984:387).

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas

till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall

gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse

i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där

sekretess gäller för uppgiften.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas

till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall

gälla hos domstolen enligt 8 kap. 17 § eller 9 kap. 16 §, eller uppgiften

uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits

från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

14 kap.

2 §19

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till

myndighet, om uppgiften behövs där för

1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från

anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot

någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften

förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer,

eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande

av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i

brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och

arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning

enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet som driver

televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den enskilde hos

myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas

av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet

som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning

håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till

åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot

brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda

annan påföljd än böter.

Om det finns anledning anta att ett brott har begåtts för vilket fängelse är

föreskrivet och för vilket annan påföljd än böter kan förväntas, hindrar inte

sekretess att uppgift som kan antas ha betydelse för utredning om brottet lämnas

till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet vars uppgift är att

beivra brottet.

Om det finns anledning anta att ett brott som sägs i fjärde stycket planeras,

hindrar inte sekretess att uppgift lämnas till polismyndighet, tullmyndighet

eller polisman vid Ekobrottsmyndigheten, om uppgiften rör en konkret brottsplan

och kan antas ha betydelse för möjligheten att avvärja brottet.

Sekretess hindrar inte att uppgift, som kan antas ha betydelse för en särskild

undersökning enligt bestämmelserna i polisdatalagen (1998:622) eller lagen

(1997:1058) om register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet, lämnas till

den myndighet som bedriver undersökningen, om undersökningen avser brottslig

verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år

eller däröver.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§, 8 kap. 8

§ första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra

stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket

endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4, 33

eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6

kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till

åklagarmyndighet eller polismyndighet.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§, 8 kap. 8

§ första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra

stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde-sjätte

styckena endast såvitt angår brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4, 33 eller

34 § inte att uppgift som angår brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot

någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller

polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt

9 kap. 9 § första stycket.

Tredje-sjätte styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt 9

kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att

uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående missbrukar

alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne

lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan

sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård,

behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift om

gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats

till skydd för det väntade barnet.

5 §20

Sekretess hindrar inte att sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende

hos domstol eller annan myndighet tar del av handling eller annat material i

målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, i

den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt

att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall skall

myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller,

i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan

ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda.

Sekretess hindrar inte att den som är sökande, klagande eller annan part i mål

eller ärende hos domstol eller annan myndighet, och som på grund härav har rätt

till insyn, tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet.

Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, i den mån det av hänsyn

till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd

uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall skall myndigheten på annat sätt

lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för

att han skall kunna ta tillvara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada

för det intresse som sekretessen skall skydda. Sekretess hindrar aldrig att den

som är part i ett mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller

ärendet.

Sekretess hindrar aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut

i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i parts rätt

enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund

för avgörande av mål eller ärende

Om rätten att ta del av omständigheter eller handlingar följer av

rättegångsbalken gäller inte första stycket. Sekretess innebär inga

begränsningar i fråga om rätt till insyn enligt rättegångsbalken och hindrar

aldrig den som är part att ta del av dom eller beslut i målet eller ärendet.

Första och andra styckena tillämpas inte, om avvikande bestämmelser har

meddelats i lag.

10 §21

Myndigheten får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att

lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1. myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part,

ställföreträdare, ombud eller biträde,

2. myndigheten med stöd av 7 § första stycket lämnar uppgift till någon som inte

är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 1 kap. 6 §,

3. myndigheten med stöd av 9 kap. 1 § fjärde stycket andra meningen eller 9 kap.

2 § fjärde stycket lämnar uppgift till konkursförvaltare.

3. myndigheten med stöd av 9 kap. 1 § fjärde stycket andra meningen eller 9 kap.

2 § fjärde stycket eller 14 kap. 11 § lämnar uppgift till konkursförvaltare.

Förbehåll enligt första stycket 1 får inte innebära förbud mot att utnyttja

uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till

part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har förbehåll uppställts enligt första stycket 2, skall i fråga om förbehållet

gälla vad som föreskrivs i 7 § tredje och fjärde styckena angående förbud att

lämna ut eller utnyttja uppgift.

Ett förbehåll enligt första stycket 3 får inte innebära ett förbud att utnyttja

uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna fullgöra de skyldigheter

som åvilar honom i anledning av konkursen.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från

sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första

stycket skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

11 §

Sekretess hindrar inte att uppgift om en enskild ur en förundersökning lämnas

till förvaltaren i dennes konkurs av åklagare, polismyndighet eller

tullmyndighet, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Detsamma gäller uppgift om den som senare än två år innan konkursansökan inkom

till tingsrätten innehaft ställning som sådan företrädare för en enskild

näringsidkare eller juridisk person i konkurs som avses i 4 § lagen (1986:436)

om näringsförbud.

5 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

10 §22

Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas.

Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas. Som obehörigt

röjande anses inte att uppgift lämnas till förundersökningsledare eller

åklagare, om uppgiften kan antas ha betydelse i en förundersökning.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen

(1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot

förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i

3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som innebär att

vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter

i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

8 §23

En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett värdepappersbolag, vilken i

den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärsförhållanden eller

personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad han har fått veta och inte

heller utnyttja kunskapen i strid med uppdragsgivarens intresse.

En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett värdepappersbolag, vilken i

den egenskapen får kunskap om en uppdragsgivares affärsförhållanden eller

personliga förhållanden, får inte obehörigen röja vad han har fått veta och inte

heller utnyttja kunskapen i strid med uppdragsgivarens intresse. Som obehörigt

röjande anses inte att uppgift lämnas till förundersökningsledare eller

åklagare, om uppgiften kan antas ha betydelse i en förundersökning.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som innebär att

vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter

i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §24

Enskildas förhållanden till kreditmarknadsföretag får inte obehörigen röjas.

Enskildas förhållanden till kreditmarknadsföretag får inte obehörigen röjas. Som

obehörigt röjande anses inte att uppgift lämnas till förundersökningsledare

eller åklagare, om uppgiften kan antas ha betydelse i en förundersökning.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen

(1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot

förbudet i första stycket.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som innebär att

vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter

i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Förteckning över remissinstanser och andra organ som har yttrat sig över

Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU

1999:53)

Riksdagen ombudsmän, Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Malmö tingsrätt,

Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten,

Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Kammarkollegiet,

Riksförsäkringsverket, Tullverket, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket,

Riksskatteverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län,

Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Statens

jordbruksverk, Närings- och teknikutvecklingsverket, EU-bedrägeridelegationen,

Patent- och registreringsverket, Kustbevakningen, Stockholms kommun, Malmö

kommun, Östersunds kommun, Svenska Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges Industriförbund (SIF), Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR),

Sveriges Försäkringsförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges

Akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Tidningsutgivareföreningen,

Svenska Bankföreningen, Sveriges domareförbund, Fondbolagens förening,

Konkursförvaltarkollegiernas förening, Svenska Inkassoföreningen, Finansbolagens

Förening.

Riksskatteverket har bifogat yttranden från skattemyndigheterna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Östersund samt från kronofogdemyndigheterna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Eskilstuna och Jönköping.

SACO har bifogat ett yttrande från Förbundet för jurister, civilekonomer,

systemvetare, personalvetare, samhällsvetare (JUSEK) och LO har bifogat ett

yttrande från Svenska Transportarbetareförbundet

Därutöver har Hotell och Restaurangfacket (HRF) kommit in med ett yttrande.

Sammanfattning av promemorian Två frågor om sekretess hos Säkerhetspolisen (Ds

2001:8)

I promemorian föreslås att uppgifter i sådana allmänna handlingar hos

Säkerhetspolisen som hänför sig till tiden före år 1950 inte längre skall vara

underkastade sekretess. Detta innebär att det blir möjligt för var och en att

utan föregående sekretessprövning få tillgång till sådana allmänna handlingar

hos Säkerhetspolisen som har tillkommit före år 1950. Bakgrunden till förslaget

är den allmänna debatt som har förekommit de senaste åren, inte minst i samband

med den s.k. Förintelsekonferensen i Stockholm i januari förra året, om behovet

av att klargöra bl.a. hur Sverige i olika hänseenden förhöll sig till Tyskland

och nazismen vid tiden för andra världskriget. I promemorian görs bedömningen

att den sekretess som för närvarande gäller för uppgifter från denna period bör

hävas med hänsyn till den stora betydelse som Säkerhetspolisens material i dessa

delar kan ha för den historiska forskningen och opinionsbildningen i stort. För

att åstadkomma den förordade ökade offentligheten föreslås att en särskild

undantagsbestämmelse införs i sekretesslagen.

I promemorian berörs också möjligheterna för en enskild person att enligt

gällande regler kunna få besked om huruvida det finns eller inte finns någon

uppgift om honom hos Säkerhetspolisen. I den allmänna debatten har det gjorts

gällande att tillämpningen av dessa regler är sådan att den ökade öppenhet som

förutsågs när reglerna infördes år 1999 inte har kommit till stånd i praktiken.

I promemorian konstateras att det visserligen saknas grund för att påstå att

tillämpningen av dessa regler är alltför restriktiv men att det i för sig ändå

är förståeligt om förväntningarna på 1999 års reform av

polisregisterlagstiftningen på sina håll inte anses ha blivit infriade. Något

förslag till ändrad lagstiftning läggs inte fram i den delen.

Lagförslagen i promemorian Två frågor om sekretess hos Säkerhetspolisen (Ds

2001:8)

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att 5 kap. 1 § och 9

kap. 17 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan

verksamhet för att förebygga brott,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller

Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller

beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insiderstrafflagen

(2000:1086),

om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas

eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 §

polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till

Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets

säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som

hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om

behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

Tullverket eller Kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott samt

hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som

angår misstanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11 kap.

brottsbalken eller annat brott som har samband med gäldenärens

näringsverksamhet.

I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst

sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i

högst fyrtio år.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos

Säkerhetspolisen som avses i andra stycket och som ingår i en allmän handling

som har tillkommit fore år 1950.

9 kap.

17 §

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden,

om inte annat följer av 18 §,

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i

annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personutredning enligt

säkerhetsskyddslagen (1996:627),

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens

kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i

övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän

åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622)

eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om behandling

av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar eller

som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om

uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon

honom närstående lider skada eller men.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller

utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts

för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare och i

säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i denna lag. Utan

hinder av sekretessen får uppgift vidare lämnas ut enligt vad som föreskrivs i

lagen (1998:621) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622) och lagen

(1999:90) om behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos

Säkerhetspolisen som avses i första stycket 1-4 och 6 och som ingår i en allmän

handling som har tillkommit före år 1950.

Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.

Lag om ändring i lagen (1996:628) om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:628) om ändring i sekretesslagen

(1980:100) att punkt 2 i övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som hänför sig

till sådana angelägenheter som avses i 9 kap. 17 § första stycket 2 i den äldre

lydelsen.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som hänför sig

till sådana angelägenheter som avses i 9 kap. 17 § första stycket 2 i den äldre

lydelsen. Sekretess gäller dock inte för sådana uppgifter hos Säkerhetspolisen

som ingår i en allmän handling som tillkommit före år 1950.

Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.

Sammanfattning av promemorian Förslag till ändring i 5 kap. 1 § sekretesslagen

I promemorian föreslås att uppgift utan hinder av sekretess skall få lämnas till

en enskild person om att han eller hon inte förekommer hos Säkerhetspolisen med

anledning av den registreringsverksamhet som bedrevs med stöd av

personalkontrollkungörelsen (1969:446) och de hemliga tilläggsföreskrifter som

utfärdats med stöd av den, med stöd av förordningen den 3 december 1981 med

vissa bestämmelser om verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

eller med anledning av motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser.

I promemorian görs bedömningen att det finns goda skäl för att inte

Säkerhetspolisen i samtliga fall skall uppge om en person förekommer hos

Säkerhetspolisen eller inte men att det finns skäl för att anlägga en annan syn

på situationen när det gäller den registreringsverksamhet som gjordes med stöd

av personalkontrollkungörelsen och regeringens hemliga förordning den 3 december

1981 under åren 1969-1998 samt motsvarande verksamhet dessförinnan. Detta

eftersom den verksamheten genom de uppdrag som getts till Registernämnden numera

är väl känd och att det inte torde innebära någon risk för Säkerhetspolisens

verksamhet att tala om för en sökande att han eller hon inte förekommer hos

Säkerhetspolisen med anledning av den registreringsverksamheten.

För att åstadkomma en sådan ökning av möjligheterna att få reda på att det inte

existerar några uppgifter hos Säkerhetspolisen om enskilda i fall som beskrivits

föreslås en ändring i 5 kap. 1 § sekretesslagen. Denna ändring bör enligt

promemorian göras på sätt att det görs ett tillägg till paragrafen. I tillägget

bör anges att uppgift utan hinder av sekretess får lämnas till en enskild person

om att han eller hon inte förekommer hos Säkerhetspolisen med anledning av den

registreringsverksamhet som bedrevs med stöd av personalkontrollkungörelsen

(1969:446) och de hemliga tilläggsföreskrifter som utfärdats med stöd av den,

med stöd av förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om

verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning eller med anledning av

motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser.

Lagförslaget i promemorian Förslag till ändring av 5 kap. 1 § sekretesslagen

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan

verksamhet för att förebygga brott,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller

Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller

beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insiderstrafflagen

(2000:1086),

För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 §

polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till

Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets

säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som

hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om

behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar samt sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen

(2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande

verksamhet.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

Tullverket eller Kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott samt

hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som

angår misstanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11 kap.

brottsbalken eller annat brott som har samband med gäldenärens

näringsverksamhet.

Utan hinder av sekretess får uppgift lämnas till enskild om att han eller hon

inte förekommer hos Säkerhetspolisen med anledning av den

registreringsverksamhet som bedrevs med stöd av personalkontrollkungörelsen

(1969:446) och de hemliga tilläggsföreskrifter som utfärdats med stöd av den,

med stöd av förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om

verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning eller med anledning av

motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser.

I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst

sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i

högst fyrtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Förteckning över remissinstanser och andra organ som har yttrat sig över

departementspromemoriorna Två frågor om sekretess hos Säkerhetspolisen (Ds

2001:8) och Förslag till ändring av 5 kap. 1 § sekretesslagen

Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Hovrätten för Nedre Norrland,

Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Jönköping, Justitiekanslern,

Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen,

Registernämnden, Datainspektionen, Försvarsmakten, Vetenskapsrådet- Humaniora

och Samhällsvetenskap, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Juridiska

fakulteten vid Uppsala universitet, Riksarkivet och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholm,

Linköping, Malmö, Göteborg, Västerås och Umeå.

Yttrande har därutöver inkommit från Christer Forsberg.

Lagförslagen i promemorian Sekretessen för passfoton m.m. (Ds 2000:57)

1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 §, 7 kap. 14 och 15 §§, 8 kap. 21 § samt

bilagan till sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §

Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om

säkerhets- eller bevakningsåtgärd med avseende på

1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra

värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen,

klyvbart material eller radioaktivt avfall,

3. telekommunikation,

4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatisk databehandling

eller annan handling,

5. den civila luftfarten,

om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

7 kap.

14 §

Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av

uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat

allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk

stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för

kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för uppgift om

enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas

utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I verksamhet för

kontroll över utlänningar gäller sekretess också för anmälan eller annan utsaga

av enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort

anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld

eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Beträffande beslut i ärende som

avses i detta stycke gäller sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos Integrationsverket

i ärende om statlig ersättning för kostnader för

1. mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande som beviljats

uppehållstillstånd liksom utlänningar som beviljats uppehållstillstånd på grund

av anknytning till sådana utlänningar, eller

2. bosättning av utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om

det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om

uppgiften röjs.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos To-talförsvarets

pliktverk och Migrationsverket i verksamhet som avser mottagande och

vidarebefordran av upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer

som avses i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i

internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna,

för uppgift om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra personliga

förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom närstående lider men.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal om detta med främmande

stat eller mellanfolklig organisation, för uppgifter som avses i första och

andra styckena och som en myndighet fått enligt avtalet. Föreskrifterna i 14

kap. 1-3 §§ får i fråga om denna sekretess inte tillämpas i strid med avtalet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Utan hinder av sekretess enligt första och tredje stycket eller 2 kap. 1 eller 2

§ får uppgifter som avses i tredje stycket lämnas till den nationella

upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om

civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar

m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer.

Utan hinder av sekretess enligt första och fjärde stycket eller 2 kap. 1 eller 2

§ får uppgifter som avses i fjärde stycket lämnas till den nationella

upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om

civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar

m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer.

7 kap.

15 §

Sekretess gäller

1. i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande registrering av

befolkningen och, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan

verksamhet som avser registrering av betydande del av befolkningen,

2. i verksamhet som avser förande av eller uttag ur sjömansregistret,

för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det av särskild anledning

kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs.

Sekretess gäller i verksamhet som avses i första stycket 1 för uppgift om

enskilds personliga förhållanden i form av en fotografisk bild av den enskilde,

om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om

uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende om fingerade personuppgifter för uppgift om enskilds

personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att

den enskilde eller någon honom närstående lider men. Om en uppgift för vilken

sådan sekretess gäller har lämnats till en annan myndighet, gäller sekretessen

också där.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

8 kap.

21 §

Sekretess gäller i verksamhet som består i tillsyn över stiftelser, för uppgift

om stiftelses affärs- eller driftförhållanden eller om annan enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att stiftelsen eller den

enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos myndighet som utför ett förvaltningsuppdrag för en

stiftelses räkning för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående

lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år,

såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst

tjugo år.

Bilaga

Nuvarande lydelse

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i

tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i

den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten

anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk

författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har

uppdragits åt organet.

Organ

Verksamhet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

- - - - - - - - - - -

Folkbildningsförbundet

fördelning av statliga medel mellan länsbildningsförbunden för stöd till

kulturverksamheten genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

Handelshögskolan i Stockholm

statligt stöd i form av utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

- - - - - - - - - - -

Svenska språknämnden

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt

reglerad anställning hos nämnden (SFS 1992:318)

Sveriges Riksidrottsförbund

fördelning av statsbidrag till idrottsverksamhet (SFS 1995:361)

Föreslagen lydelse

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i

tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i

den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten

anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk

författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har

uppdragits åt organet.

Organ

Verksamhet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

- - - - - - - - - -

Folkbildningsförbundet

fördelning av statliga medel mellan länsbildningsförbunden för stöd till

kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

Föreningen Bildkonst Upphovsrätt I Sverige (BUS)

fördelning av statliga medel till bild- och formkonstnärer (SFS 1992:318)

Föreningen Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI)

fördelning av statliga medel till upphovsmän på musikområdet för utlåning av

deras verk genom det allmänna biblioteksväsendet (SFS 1992:318)

Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)

fördelning av statliga medel till utövande konstnärer på musikområdet för

utlåning genom det allmänna biblioteksväsendet av verk som de har medverkat i

(SFS 1992:318)

Handelshögskolan i Stockholm

statligt stöd i form av utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

- - - - - - - - - -

Svenska språknämnden

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt

reglerad anställning hos nämnden (SFS 1992:318)

Sveriges författarförbund

fördelning av statliga medel till författare och översättare för utnyttjande av

deras verk i form av talböcker och taltidningar (SFS 1992:318)

Sveriges Riksidrottsförbund

fördelning av statsbidrag till idrottsverksamhet (SFS 1995:361)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom departementets verksamhetsområde

Härigenom föreskrivs att 8 och 13 §§ lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde skall upphöra

att gälla vid utgången av juni 2001.

Förteckning över remissinstanser och andra organ som har yttrat sig över

departementspromemorian Sekretessen för passfoton m.m. (Ds 2000:57)

Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i

Stockholm, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Åklagarmyndigheten i Stockholm,

Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Kammarkollegiet, Tullverket,

Riksskatteverket, Skattemyndigheten i Stockholm, Länsstyrelsen i Skåne Län,

Uppsala universitet, Riksteatern, Integrationsverket, Statens biografbyrå,

Taltidningsnämnden, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering DO, Vägverket,

Luftfartsverket, Sveriges författarförbund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges

Radio AB, Sveriges Television AB, Landsorganisationen i Sverige LO, Svenska

journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen Tidningsutgivarna,

Allmänhetens pressombudsman, Föreningen Grävande Journalister, Föreningen

Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, Föreningen Svenska Tonsättares Internationella

Musikbyrå, Svenska Fotografers förbund

Lagförslagen i promemorian Utökad sekretess hos JämO, DO, HomO, HO, KO,

Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot diskriminering

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

21 §25

Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada

eller men om uppgiften röjs:

Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon

närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs:

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende enligt

jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (0000:000) om likabehandling av

studenter i högskolan,

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende enligt

jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (0000:000) om likabehandling av

studenter i högskolan samt i Jämställdhetsombudsmannens verksamhet för

jämställdhet inom skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra

utbildningsformer,

2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen (0000:000) om

likabehandling av studenter i högskolan,

2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen (0000:000) om

likabehandling av studenter i högskolan samt i verksamhet enligt lagen

(1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,

3. Nämnden mot diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot

etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning,

4. Handikappombudsmannen i ärende enligt lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(0000:000) om likabehandling av studenter i högskolan,

4. Handikappombudsmannen i ärende enligt lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(0000:000) om likabehandling av studenter i högskolan samt i verksamhet enligt

lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen,

5. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ärende enligt

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och lagen (0000:000) om likabehandling av studenter i högskolan,

5. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ärende enligt

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och lagen (0000:000) om likabehandling av studenter i högskolan samt i

ombudsmannens verksamhet mot diskriminering på grund av sexuell läggning på

andra områden av samhällslivet,

6. Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen (1997:379) om försöksverksamhet

avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister.

Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om

Handikappombudsmannen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den

enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över departementspromemorian

Utökad sekretess hos JämO, DO, HomO, HO, KO, Jämställdhetsnämnden och Nämnden

mot diskriminering

Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Kammarrätten i Sundsvall,

Arbetsgivarverket, Handikappombudsmannen, Konsumentombudsmannen,

Arbetslivsinstitutet, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Nämnden mot

diskriminering, Jämställdhetsombudsmannen, Jämställdhetsnämnden, Ombudsmannen

mot diskriminering på grund av sexuell läggning, Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet

Lagförslagen i lagrådsremissen Sekretessfrågor - Ekonomisk brottslighet m.m.

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 och 2 §§, 7 kap. 14 §, 8 kap. 21 §, 9 kap. 1,

2, 17 och 18 §§, 14 kap. 2 och 10 §§ samt bilagan till sekretesslagen

(1980:100)26 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §27

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan

verksamhet för att förebygga brott,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud eller förbud att lämna

juridiskt eller ekonomiskt biträde,

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller

Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller

beivra brott, eller

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Tullverkets,

Kustbevakningens eller kronofogdemyndighets verksamhet i övrigt för att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt insiderstrafflagen

(2000:1086),

om det kan antas att syftet med beslutande eller förutsedda åtgärder motverkas

eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 §

polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till

Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets

säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som

hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om

behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i

brottsutredningar samt sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen

(2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande

verksamhet.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

Tullverket eller Kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott samt

hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som

angår misstanke om att en gäldenär har begått brott som avses i 11 kap.

brottsbalken eller annat brott som har samband med gäldenärens

näringsverksamhet.

I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst

sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i

högst fyrtio år.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos

myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, skattemyndighet,

Tullverket eller Kustbevakningen med att uppdaga, utreda eller beivra brott samt

hos tillsynsmyndighet i konkurs och inom exekutionsväsendet för uppgift som

angår misstanke om brott.

Utan hinder av sekretessen enligt andra stycket får uppgift lämnas till enskild

om att han eller hon inte förekommer hos Säkerhetspolisen med anledning av den

registreringsverksamhet som bedrevs med stöd av

1. personalkontrollkungörelsen (1969:446) och de tilläggsföreskrifter som

utfärdats med stöd av den,

2. förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om verksamheten vid

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, eller

3. motsvarande äldre bestämmelser.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos

Säkerhetspolisen som avses i andra stycket och som införts i en allmän handling

före år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling som hänför sig till

sådan underrättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i

högst sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller

sekretessen i högst fyrtio år.

2 §28

Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om

säkerhets- eller bevakningsåtgärd med avseende på

1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra

värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen,

klyvbart material eller radioaktivt avfall,

3. telekommunikation,

4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatisk

databehandling eller annan handling,

5. den civila luftfarten,

om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

7 kap.

14 §29

Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av

uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat

allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk

stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess i verksamhet för

kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för uppgift om

enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas

utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I verksamhet för

kontroll över utlänningar gäller sekretess också för anmälan eller annan utsaga

av enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort

anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld

eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Beträffande beslut i ärende som

avses i detta stycke gäller sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos Integrationsverket

i ärende om statlig ersättning för kostnader för mottagande av

1. flyktingar och andra skyddsbehövande som beviljats uppehållstillstånd,

2. utlänningar som beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning till

sådana skyddsbehövande som avses i 1,

för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den

enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande

sekretess gäller när verket medverkar vid dessa personers bosättning.

Utöver vad som följer av första stycket gäller sekretess hos To-talförsvarets

pliktverk och Migrationsverket i verksamhet som avser mottagande och

vidarebefordran av upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer

som avses i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i

internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna,

för uppgift om enskilds vistelseort, hälsotillstånd eller andra personliga

förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom närstående lider men.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal om detta med främmande

stat eller mellanfolklig organisation, för uppgifter som avses i första och

andra styckena och som en myndighet fått enligt avtalet. Föreskrifterna i 14

kap. 1-3 §§ får i fråga om denna sekretess inte tillämpas i strid med avtalet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Utan hinder av sekretess enligt första eller tredje stycket eller enligt 2 kap.

1 eller 2 § får uppgifter som avses i tredje stycket lämnas till den nationella

upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om

civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar

m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer.

Utan hinder av sekretess enligt första eller fjärde stycket eller enligt 2 kap.

1 eller 2 § får uppgifter som avses i fjärde stycket lämnas till den nationella

upplysningsbyrån enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § lagen (1994:1720) om

civilt försvar och förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar

m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer.

8 kap.

21 §30

Sekretess gäller i verksamhet som består i tillsyn över stiftelser, för uppgift

om stiftelses affärs- eller driftförhållanden eller om annan enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att stiftelsen eller den

enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet som består i administrativa tjänster som utförs

efter överenskommelse med en stiftelse, för uppgift om enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom

närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år,

såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst

tjugo år.

9 kap.

1 §31

Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av skatt eller

som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för bestämmande av

skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Motsvarande sekretess gäller i myndighets verk-samhet som avser förande av eller

uttag ur beskattningsdatabasen enligt lagen (2001:181) om behandling av

uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet och tulldatabasen enligt

lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet för

uppgift som har tillförts databaserna samt hos kommun eller landsting för

uppgift som har lämnats dit i ett ärende om förhandsbesked i skatte- eller

taxeringsfråga. Uppgift hos Tullverket får dock lämnas ut, om det står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. För uppgift i

mål hos domstol gäller sekretessen endast om det kan antas att den enskilde

lider skada eller men om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med

anledning av överklagande hos domstol registreras hos annan myndighet enligt 15

kap. 2 § första stycket 3 eller 4. Har uppgift i mål hos domstol erhållits från

annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos

domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.

Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst och, med undantag för arvsskatt

och gåvoskatt, annan direkt skatt samt omsättningsskatt, tull och annan

indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift, prisregleringsavgift och

liknande avgift, avgift enligt lagen (1999:291) om avgift till registrerat

trossamfund samt skattetillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser

bestämmande av skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av

pensionsgrundande inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst

bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs, såvida inte beslutet

meddelas i ärende om

1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2. medgivande att skattepliktig intäkt enligt reglerna om statlig

inkomstskatt inte skall anses uppkomma vid avyttring av aktier i fåmansföretag,

3. beskattning av utländska experter, forskare eller andra nyckelpersoner när

beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.

2. beskattning av utländska experter, forskare eller andra nyckelpersoner när

beslutet har fattats av Forskarskattenämnden.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning eller lagen (2001:181) om

behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet. I

artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december

1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt

export och återexport från gemenskapen av varor som gör intrång i viss

immateriell äganderätt finns bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas

till enskild. Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift i en

revisionspromemoria lämnas till en förvaltare i den reviderades konkurs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarande vid beskattning eller lagen (2001:181) om

behandling av uppgifter i skatteförvaltningens beskattningsverksamhet. I

artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december

1994 om fastställande av vissa åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt

export och återexport från gemenskapen av varor som gör intrång i viss

immateriell äganderätt finns bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas

till enskild. Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift i ärende om

revision lämnas till en förvaltare i den reviderades konkurs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

För uppgift om avgift enligt lagen om avgift till registrerat trossamfund gäller

dock sekretessen i högst sjuttio år.

2 §32

Sekretess gäller i

1. särskilt ärende om revision eller annan kontroll i fråga om skatt, tull eller

avgift samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte faller under 1

§,

2. ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,

3. ärende om anstånd med erläggande av skatt

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas 1 § första stycket

tredje-sjätte meningarna.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och 3.

Utan hinder av sekretessen får uppgift i en revisionspromemoria lämnas till

förvaltare i den reviderades konkurs. I artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets

förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande av vissa

åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport från

gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt finns

bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas till enskild.

Utan hinder av sekretessen får uppgift i ärende om revision lämnas till

förvaltare i den reviderades konkurs. I artiklarna 6.1 och 8.3 i rådets

förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994 om fastställande av vissa

åtgärder avseende införsel till gemenskapen samt export och återexport från

gemenskapen av varor som gör intrång i viss immateriell äganderätt finns

bestämmelser om att uppgift i vissa fall får lämnas till enskild.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst 20 år.

17 §33

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden,

om inte annat följer av 18 §

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål

eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild person-

utredning enligt säkerhetsskyddslagen(1996:627),

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, Statens

kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i

övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän

åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622)

eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om behandling

av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar eller

som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om

uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

10. i register som förs av Tullverket enligt lagen (2001:85) om behandling av

personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som annars

behandlas där med stöd av samma lag,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider skada eller men.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller

utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts

för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Sekretess enligt första stycket gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs för

uppgift som angår misstanke om brott.

Utan hinder av sekretessen får en skadelidande, eller den som den skadelidande

överlåtit sin rätt till, ta del av en uppgift

1. i en nedlagd förundersökning eller i en förundersökning som avslutats med ett

beslut om att åtal inte skall väckas,

2. i en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmelserna i 23 kap.

rättegångsbalken och som avslutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal,

med strafföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller

3. i en avslutad utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare,

om den skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till

behöver uppgiften för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre

rätt till viss egendom tillgodosett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt

för den som uppgiften rör eller någon närstående till honom att den inte lämnas

ut.

Utan hinder av sekretessen får uppgift också lämnas ut

1. till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga

lagöverträdare,

2. till enskild enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt

förordning som har stöd i den lagen,

3. enligt vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister,

polisdatalagen (1998:622) och lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter

vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar och i lagen (2001:85) om

behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet samt i

förordningar som har stöd i dessa lagar,

4. till enskild enligt vad som föreskrivs i 27 kap. 8 § rättegångsbalken.

Utan hinder av sekretessen får polisen på begäran av en enskild som lidit

person- eller sakskada vid en trafikolycka lämna uppgift om identiteten hos en

trafikant som haft del i olyckan.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Utan hinder av sekretessen enligt första stycket 1 får uppgift lämnas till

konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Sekretess gäller inte för uppgift som dels hänför sig till sådan verksamhet hos

Säkerhetspolisen som avses i första stycket 1-4 eller 6 eller motsvarande

verksamhet enligt äldre bestämmelser, dels har införts i en allmän handling före

år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst

sjuttio år.

18 §

Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1. beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall

inledas samt beslut om att förundersökning skall läggas ned,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av

ordningsbot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen

(1984:387).

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas

till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall

gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse

i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där

sekretess gäller för uppgiften.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas

till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall

gälla hos domstolen enligt 16 § eller enligt 8 kap. 17 §, eller uppgiften

uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits

från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften

14 kap.

2§34

Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas till

myndighet, om uppgiften behövs där för

1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från

anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot

någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften

förekommer,

2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer,

eller

3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande

av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i

brottmål.

Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer och

arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning

enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet som driver

televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den enskilde hos

myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt och uppgiften omfattas

av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, lämnas ut endast om den myndighet

som begär uppgiften finner att det kan antas att den som söks för delgivning

håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl.

Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till

åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot

brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda

annan påföljd än böter.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 34 §§, 8 kap. 8 §

första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra

stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket

endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34

§ inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.

brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet

eller polismyndighet.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6 och 34 §§, 8 kap. 8 §

första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra

stycket eller 9 § gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår

misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse

i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34 § inte att uppgift

som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon

som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt

9 kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att

uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående missbrukar

alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne

lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan

sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård,

behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift om

gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats

till skydd för det väntade barnet.

10 §35

Myndigheten får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att

lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1. myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part,

ställföreträdare, ombud eller biträde,

2. myndigheten med stöd av 7 § första stycket lämnar uppgift till någon som inte

är knuten till myndigheten på det sätt som anges i 1 kap. 6 §,

3. myndigheten med stöd av 9 kap. 1 § fjärde stycket andra meningen, 9 kap.

2 § fjärde stycket eller 9 kap. 19 § fjärde stycket lämnar uppgift till

konkursförvaltare.

3. myndigheten med stöd av 9 kap. 1 § fjärde stycket andra meningen, 9 kap. 2 §

fjärde stycket, 9 kap. 17 § sjätte stycket eller 9 kap. 19 § fjärde

stycket lämnar uppgift till konkursförvaltare

Förbehåll enligt första stycket 1 får inte innebära förbud mot att utnyttja

uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till

part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har förbehåll uppställts enligt första stycket 2, skall i fråga om förbehållet

gälla vad som föreskrivs i 7 § tredje och fjärde styckena angående förbud att

lämna ut eller utnyttja uppgift.

Ett förbehåll enligt första stycket 3 får inte innebära ett förbud att utnyttja

uppgiften om den behövs för att förvaltaren skall kunna fullgöra de skyldigheter

som åvilar honom i anledning av konkursen.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undantag från

sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första

stycket skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

Bilaga36

Nuvarande lydelse

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i

tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i

den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten

anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk

författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har

uppdragits åt organet.

Organ

Verksamhet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Folkbildningsförbundet

fördelning av statliga medel mellan länsbildningsförbunden för stöd till

kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

Handelshögskolan i Stockholm

statligt stöd i form av utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Svenska Institutet i Rom

Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar

Svenska språknämnden

statligt stöd i form av stipendier

verksamhet som bedrivs enligt begravningslagen (1990:1144) samt fördelning och

användning av den statliga ersättning som Svenska kyrkan erhåller enligt 4 kap.

16 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt

reglerad anställning hos nämnden (SFS 1992:318)

Sveriges Riksidrottsförbund

fördelning av statsbidrag till idrottsverksamhet (SFS 1995:361)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Föreslagen lydelse

I enlighet med vad som anges i 1 kap. 8 § skall vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i

tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i

den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten

anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk

författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har

uppdragits åt organet.

Organ

Verksamhet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Folkbildningsförbundet

Frökontrollen Mellansverige

Aktiebolag

fördelning av statliga medel mellan länsbildningsförbunden för stöd till

kulturverksamhet genom ideella föreningar (SFS 1976:1046)

certifiering av utsäde (SFS 2000:1330)

Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS)

fördelning av statliga medel till bild- och formkonstnärer (SFS 1992:318)

Föreningen Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI)

fördelning av statliga medel till upphovsmän på musikområdet för utlåning av

deras verk genom det allmänna biblioteksväsendet (SFS 1992:318)

Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)

fördelning av statliga medel till utövande konstnärer på musikområdet för

utlåning genom det allmänna biblioteksväsendet av verk som de har medverkat i

(SFS 1992:318)

Handelshögskolan i Stockholm

statligt stöd i form av utbildningsbidrag för doktorander (SFS 1976:1046)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Svenska Institutet i Rom

Svenska Kennelklubben

Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar

Svenska språknämnden

statligt stöd i form av stipendier

drift av det register som avses i 2 § lagen (2000:537) om märkning och

registrering av hundar

verksamhet som bedrivs enligt begravningslagen (1990:1144) samt fördelning och

användning av den statliga ersättning som Svenska kyrkan erhåller enligt 4 kap.

16 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

prövning av anställnings- och arbetsvillkor och andra frågor som rör statligt

reglerad anställning hos nämnden (SFS 1992:318)

Sveriges författarförbund

fördelning av statliga medel till författare och översättare för utnyttjande av

deras verk i form av talböcker och taltidningar (SFS 1992:318)

Sveriges Riksidrottsförbund

fördelning av statsbidrag till

idrottsverksamhet (SFS 1995:361)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. För beslut som fattats av skattemyndigheten eller Riksskatteverket enligt den

numera upphävda 27 § 4 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt i fråga om

fåmansföretag gäller bestämmelsen i 9 kap. 1 § i sin äldre lydelse.

2.2 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 och 15 §§ konkurslagen (1987:672) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

9 §

Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess

förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller

tillsynsmyndigheten.

Förvaltaren är dock inte skyldig att lämna upplysningar om en anmälan enligt 16

§ innan han avger slutredovisning.

Andra stycket gäller inte i förhållande till tillsynsmyndigheten i konkurs.

15 §1

Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd

och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om

möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen

skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan

föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt

bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan

olovlig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller lagen (1980:1102) om

handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag, ekonomisk förening

eller handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet enligt 13

kap. 2 § aktiebolagslagen att upprätta en kontrollbalansräkning kan antas ha

inträtt, om denna tidpunkt kan utrönas,

5. en uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11

kap. brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda näringsförbud

enligt 2 § lagen (1986:436) om näringsförbud har anmälts till åklagaren,

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det

senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat

och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

5. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under det

senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat

och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas

till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns

särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av

berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig, skall den av gäldenären

senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003

14.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnade av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde

Härigenom föreskrivs att 8 och 13 §§ lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde skall upphöra

att gälla vid utgången av december 2002.

14.6 Lag om ändring i lagen (1996:628) om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:628) om ändring i sekretesslagen

(1980:100) att punkt 2 i övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som hänför sig

till sådana angelägenheter som avses i 9 kap. 17 § första stycket 2 i den äldre

lydelsen.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som hänför sig

till sådana angelägenheter som avses i 9 kap. 17 § första stycket 2 i den äldre

lydelsen. Sekretess gäller dock inte för sådana uppgifter hos Säkerhetspolisen

som införts i en allmän handling före år 1949.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

Lagförslagen i lagrådsremissen Några frågor om sekretess hos ombudsmännen m.m.

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)37 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

21 §38

Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada

eller men om uppgiften röjs:

Sekretess gäller hos följande myndigheter för uppgift om enskilds personliga

eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon

närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs:

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende enligt

jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (2001:1286) om likabehandling av

studenter i högskolan,

1. Jämställdhetsombudsmannen eller Jämställdhetsnämnden i ärende enligt

jämställdhetslagen (1991:433) och lagen (2001:1286) om likabehandling av

studenter i högskolan samt, hos Jämställdhetsombudsmannen, i annat ärende som

rör rådgivning åt enskild,

2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen (2001:1286) om

likabehandling av studenter i högskolan,

2. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen (2001:1286) om

likabehandling av studenter i högskolan samt i annat ärende som rör rådgivning

åt enskild,

3. Nämnden mot diskriminering i ärende enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot

etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning,

4. Handikappombudsmannen i ärende enligt lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan,

4. Handikappombudsmannen i ärende enligt lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen

(2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt i verksamhet enligt

lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen,

5. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ärende enligt

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan,

5. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning i ärende enligt

lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt i

annat ärende som rör rådgivning åt enskild,

6. Konsumentombudsmannen i ärende enligt lagen (1997:379) om försöksverksamhet

avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister.

Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan

antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada

eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Lagrådets yttrande över lagförslagen i lagrådsremissen Sekretessfrågor -

Ekonomisk brottslighet m.m.

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2002-05-29

Närvarande: f.d. justitierådet Hans Danelius, regeringsrådet Gustaf Sandström,

justitierådet Dag Victor.

Enligt en lagrådsremiss den 16 maj 2002 (Justitiedepartementet) har regeringen

beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom

Kulturdepartementets verksamhetsområde,

lag om ändring i lagen (1996:628) om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Eva Lundgren

och Ove Nilsson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

5 kap. 1 §

I första stycket 4 i nuvarande lydelse anges att sekretess gäller

för uppgift som hänför sig till åklagarmyndighets, polismyndighets,

skattemyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet

för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Enligt förslaget skulle

bestämmelsen ändras så att även kronofogdemyndighet nämndes bland dessa

myndigheter. Bestämmelsen bör jämföras med det föreslagna tredje stycket

angående sekretess hos myndighet som biträder åklagarmyndighet, polismyndighet,

skattemyndighet, Tullverket eller Kustbevakningen (men inte kronofogdemyndighet)

med att uppdaga, utreda eller beivra (men inte förebygga) brott.

Vid föredragningen har upplysts att kronofogdemyndigheterna i detta sammanhang

kan anses ha till uppgift att biträda framför allt åklagarmyndighet och

polismyndighet, en uppgift som i princip kan hänföras under tredje stycket.

Detta skulle bli ännu tydligare om uppräkningen i tredje stycket efter mönster

av första stycket 4 utvidgades

till att omfatta även verksamhet för att förebygga brott. Lagrådet förordar

därför att första stycket 4 får behålla nuvarande lydelse samt att i tredje

stycket orden "uppdaga, utreda eller beivra brott" ändras till "förebygga,

uppdaga, utreda eller beivra brott". Detta får antas medföra att

kronofogdemyndigheterna, trots att de inte uttryckligen omnämns, kommer att i

sin här aktuella verksamhet helt omfattas av tredje stycket.

I det föreslagna nya fjärde stycket anges att uppgift får lämnas till enskild om

att han eller hon inte förekommer hos Säkerhetspolisen med anledning av den

registreringsverksamhet som bedrevs med stöd av bl.a.

personalkontrollkungörelsen (1969:446).

Lagrådet finner att bestämmelsen inte är helt tydlig till sin innebörd. Den ger

intryck av att ett klargörande besked endast kan lämnas till den som inte

förekommer i registret, och det är oklart vilket svar som skall lämnas till den

som förekommer i registret men vars registeruppgifter inte kan lämnas ut.

Avsikten måste rimligtvis vara - och detta har bekräftats vid föredragningen -

att besked skall kunna

lämnas också om att en person förekommer i registret och detta även om sekretess

gäller för innehållet i de registrerade uppgifterna.

Lagrådet föreslår att bestämmelsen får följande lydelse:

"Utan hinder av sekretessen enligt andra stycket kan enskild få

uppgift om huruvida han eller hon förekommer i Säkerhetspolisens register med

anledning av den verksamhet som bedrevs med stöd av

1. personalkontrollkungörelsen - - -,

2. - - -, eller

3. - - -"

Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i sekretesslagen

Enligt förslaget skall ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till en

tidigare ändring av 9 kap. 17 § sekretesslagen kompletteras med en anmärkning om

att sekretess inte gäller för sådana uppgifter som införts i en allmän handling

före år 1949. Förslaget utsäger i sak inte något utöver vad som redan framgår

av det i detta ärende framlagda förslaget till ändring av samma paragraf i

sekretesslagen (jfr formuleringen i den föreslagna 9 kap. 17 § "eller

motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser"). Någon särskild

övergångsbestämmelse till det förslaget har inte lagts fram i ärendet.

Undantaget från sekretess kommer därför att gälla enligt sin ordalydelse helt

oberoende av vad som tidigare gällt. Något behov av en särskild ändring av de

tidigare ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna finns således inte. Mot en

sådan talar också att den kan ge intryck av att en tidigare övergångsreglering

skulle kunna ha företräde framför en

senare ändring av grundförfattningen. Lagrådet förordar att den föreslagna

kompletteringen får utgå.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Lagrådets yttrande över lagförslagen i lagrådsremissen Några frågor om sekretess

hos ombudsmännen m.m.

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2002-06-07

Närvarande: f.d. justitierådet Hans Danelius, regeringsrådet Gustaf Sandström,

justitierådet Dag Victor.

Enligt en lagrådsremiss den 7 februari 2002 (Näringsdepartementet) har

regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring

i sekretesslagen (1980:100).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Inger Andersson

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen har varje svensk medborgare, till

främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, rätt att ta del

av allmänna handlingar. Enligt 2 § första stycket får denna rätt begränsas

endast om det är påkallat med hänsyn till vissa särskilda ändamål varav ett är

skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, och enligt andra

stycket skall sådana begränsningar "angivas noga" i en särskild lag

(sekretesslagen) eller i annan lag som den särskilda lagen hänvisar till.

Enligt det framlagda förslaget kommer, med tillämpning av ett s.k. rakt

skaderekvisit i förhållande till inte endast den som uppgiften rör utan också

närstående till denna, i princip alla uppgifter om enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden att omfattas av sekretess i de särskilda ombudsmännens

verksamhet (som inte gäller personaladministration och liknande). Den motivering

som lämnas i remissen inskränker sig till att det även inom andra områden av

ombudsmännens verksamhet än de som för närvarande omfattas av sekretess kan

förekomma känsliga uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska

förhållanden och att det är angeläget att dessa uppgifter omfattas av

sekretesskyddet i de fall då det kan antas att någon enskild lider skada eller

men om uppgiften röjs.

Mot bakgrund av tryckfrihetsförordningens krav på att begränsningar av

offentlighetsprincipen skall anges "noga" kan det inte undvikas att generella

begränsningar av det nu föreslagna slaget väcker betänkligheter. Det skäl för en

utvidgad sekretess som anförs i remissen kan med samma fog anföras för att

införa motsvarande generella sekretess hos andra myndigheter. Lagrådet antar att

förslaget har sin bakgrund i att verksamheten hos de särskilda ombudsmännen

allmänt sett ansetts vara mer integritetskänslig än verksamhet vid andra

myndigheter. Även om Lagrådet har en viss förståelse för en sådan synpunkt är

det tveksamt om den kan anses tillräcklig för att motivera en så vidsträckt

sekretess (jfr t.ex. den i detta hänseende väsentligt snävare sekretessen hos

Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern enligt 11 kap. 4 § sekretesslagen).

Det är också värt att notera att sekretessen enligt förslaget gäller inte endast

i förhållande till enskilda till vilkas förmån ombudsmännen har att verka utan

i lika hög grad till dem som kan bli föremål för ombudsmännens granskning.

Enligt Lagrådets uppfattning förtjänar frågan om den lämpliga utformningen av

sekretess hos de särskilda ombudsmännen ytterligare överväganden.

För det fall att regeringen trots Lagrådets betänkligheter finner att det

remitterade förslaget bör läggas till grund för ett förslag till riksdagen

förordar Lagrådet vissa justeringar av lagtexten.

Enligt punkt 1 omfattar den vidgade sekretessen Jämställdhetsombudsmannens

verksamhet på vissa områden. Formuleringen ger intryck av att det finns andra

verksamhetsområden som inte skulle omfattas och av att den på arbetslivets

område skulle gälla enbart ärenden som regleras av jämställdhetslagen och inte

annan verksamhet. Enligt vad som upplysts vid föredragningen har emellertid

avsikten varit att all verksamhet för jämställdhet skall omfattas av punkten.

Tillägget till punkt 1 kan med den utgångspunkten ges exempelvis följande

formulering:" ... samt i Jämställdhetsombudsmannens övriga verksamhet för

jämställdhet".

Enligt punkt 5 gäller för närvarande sekretess i ärenden enligt två särskilda

lagar som avser arbetslivet och studenter i högskolan. Genom det föreslagna

tillägget utvidgas sekretessen till att omfatta verksamhet "på andra områden av

samhällslivet". Formuleringen kan ge intryck av att sekretessen såvitt avser

arbetsliv och studenter i högskolan endast skulle avse ärenden medan den i

övrigt skulle gälla även andra former av verksamhet mot diskriminering. Enligt

vad som upplysts vid föredragningen har någon sådan skillnad inte varit avsedd.

Tillägget till punkt 5 kan med den utgångspunkten ges exempelvis följande

formulering: "....samt i ombudsmannens övriga verksamhet mot diskriminering på

grund av sexuell läggning".

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 juni 2002

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,

Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Östros, Engqvist, Rosengren,

Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson, Sommestad

Föredragande: Lejon

Regeringen beslutar proposition 2001/02:191 Sekretessfrågor - Ekonomisk

brottslighet m.m.

1 Lagen omtryckt 1992:1474.

2 Senaste lydelse 2001:86.

3 Senaste lydelse 1994:595.

4 Senaste lydelse 2000:416.

5 Senaste lydelse 1994:595.

6 Senaste lydelse 2002:405.

7 Senaste lydelse 2000:1285.

8 Senaste lydelse 2001:354.

9 Senaste lydelse 2001:1307.

10 Senaste lydelse 1999:301. Ändringen innebär bl.a. att sjätte stycket upphävs.

11 Senaste lydelse 2001:207.

1 Senaste lydelse 2001:933.

1 Lagen omtryckt 1992:1474.

2 Senaste lydelse 2002:451.

12 Senaste lydelse 1987:672.

13 Senaste lydelse 1998:1573.

14 Senaste lydelse 1999:93.

15 Senaste lydelse 1998:1686.

16 Senaste lydelse 1998:1686.

17 Senaste lydelse 1999:94.

18 Senaste lydelse 1984:922

19 Senaste lydelse 1994:86

20 Senaste lydelse 1991:575

21 Senaste lydelse 1994:595

22 Senaste lydelse 1997:557.

23 Senaste lydelse 1997: 558

24 Senaste lydelse 1997:453.

25 Föreslagen lydelse enligt Prop. 2001/02:27.

26 Lagen omtryckt 1992:1474.

27 Senaste lydelse 2001:86.

28 Senaste lydelse 1994:595.

29 Senaste lydelse 2000:416.

30 Senaste lydelse 1994:595.

31 Senaste lydelse 2001:207.

32 Senaste lydelse 2000:1285.

33 Senaste lydelse 2001:354.

34 Senaste lydelse 1999:301. Ändringen innebär bl.a. att sjätte stycket upphävs.

35 Senaste lydelse 2001:207.

36 Senaste lydelse 2002:48.

1 Senaste lydelse 2001:933.

37 Lagen omtryckt 1992:1474.

38 Senaste lydelse 2001:1307.

1

Prop. 2001/02:191

Prop. 2001/02:191

Bilaga 1

Prop. 2001/02:191

Bilaga 2

129

139

Prop. 2001/02:191

Bilaga 2

141

184

Prop. 2001/02:191

Bilaga 2

142

Prop. 2001/02:191

Bilaga 3

143

Prop. 2001/02:191

Bilaga 4

144

Prop. 2001/02:191

Bilaga 5

147

Prop. 2001/02:191

Bilaga 6

151

Prop. 2001/02:191

Bilaga 7

Prop. 2001/02:191

Bilaga 8

Prop. 2001/02:191

Bilaga 9

156

Bilaga 9

157

Prop. 2001/02:191

Bilaga 10

158

184

Prop. 2001/02:191

Bilaga 11

160

Prop. 2001/02:191

Bilaga 12

161

Prop. 2001/02:191

Bilaga 13

177

Prop. 2001/02:191

Bilaga 13

Prop. 2001/02:191

Bilaga 14

179

Prop. 2001/02:191

Bilaga 15

181

Prop. 2001/02:191

Bilaga 16

183

Prop.2001/02:191

184

184