Prop. 2001/02:37

Regeringens proposition

2001/02:37

Sveriges antagande av rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen för

bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse

Prop.

2001/02:37

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 4 oktober 2001

Göran Persson

Maj-Inger Klingvall

(Utrikesdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen

upprättade utkastet till rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen

för bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Ärendet och dess beredning 4

3 Uttalande av Europeiska rådet 4

4 Rådets direktiv om definiering av hjälp till olaglig inresa,

transitering och vistelse 5

5 Rådets rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen för

bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse 6

5.1 Rambeslutets innehåll 6

5.2 Antagande av rambeslutet 10

5.3 Gällande svensk lagstiftning om utlänningars rätt att

resa in i och vistas i Sverige 11

5.4 Behovet av lagändring efter antagande av rambeslutet 13

6 Ekonomiska konsekvenser 14

Bilaga 1 Utkast till direktiv 15

Bilaga 2 Utkast till rambeslut 21

Bilaga 3 Utkast till uttalande i anslutning till antagande av rådets utkast till

direktiv och rambeslut 29

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 2001 30

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen

upprättade utkastet till rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen

för bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse.

2 Ärendet och dess beredning

Frankrike presenterade i juli 2000 förslag till två rättsakter, ett direktiv och

ett rambeslut, i syfte att förstärka kampen mot olaglig invandring och

människosmuggling (EGT C 253, 4.9.2000, s. 1 och s. 6). Syftet med rättsakterna

är att genom direktivet vidareutveckla Schengenregelverket och definiera de

förfaranden som skall vara förbjudna samt att genom rambeslutet fastställa

effektiva straffrättsliga och andra sanktioner för att bekämpa

människosmuggling. Vid ministerrådets för rättsliga och inrikes frågor möte den

29 maj 2001 nåddes en principöverenskommelse om innehållet i direktivet och

rambeslutet. Europaparlamentet har yttrat sig över förslagen.

Utkastet till direktiv innehåller bestämmelser om vilka förfaranden som skall

vara förbjudna enligt den nationella lagstiftningen medan utkastet till

rambeslut reglerar vilka straffrättsliga och andra påföljder som skall kunna

utdömas. Utkasten till respektive rättsakt i senaste svensk version är fogad

till denna proposition som bilagorna 1 och 2. Av bilaga 3 framgår utkast till

uttalande till rådets protokoll avseende den straffrättsliga påföljdens längd.

Utkasten har ännu inte varit föremål för granskning av EU:s juristlingvister.

Det kan därför inte uteslutas att vissa språkliga justeringar kommer att göras i

texterna. Några ändringar i sak kan dock inte förutses.

Ministerrådet kan förväntas komma att anta rambeslutet före slutet av år 2001.

Medlemsstaterna skall senast två år efter rambeslutets antagande ha genomfört de

åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla bestämmelserna i rambeslutet.

Regeringen avvaktar med förslag till de lagändringar som erfordras på grund av

rambeslutet till dess den Anhörigkommittén (UD 2000:03) lämnat sitt betänkande.

Kommittén har i tilläggsdirektiv (dir. 2000:81) fått i uppdrag att göra en

översyn av bestämmelserna i utlänningslagen (1989:529) om straff för

människosmuggling och utreda om möjligheterna till lagföring kan underlättas.

Kommittén skall lämna sitt betänkande i denna del senast den 31 juli 2002.

Förslaget har beretts med Migrationsverket, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren

och Utlänningsnämnden.

3 Uttalande av Europeiska rådet

Europeiska rådet höll den 15-16 oktober 1999 ett särskilt möte i Tammerfors om

att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Rådet förklarade att

unionen måste utarbeta en gemensam politik för asylfrågor och invandring,

samtidigt som den måste beakta vikten av en konsekvent kontroll av de yttre

gränserna för att stoppa olaglig invandring och bekämpa dem som organiserar

denna och därmed sammanhängande brott. Rådet framhöll vidare sin fasta

beslutsamhet att hantera den olagliga invandringen vid källan, särskilt genom

att bekämpa dem som sysslar med människohandel och ekonomiskt utnyttjande av

migranter. Rådet yrkade därför på att lagstiftning skulle antas om stränga

påföljder för detta grova brott och uppmanade medlemsstaterna att före utgången

av år 2000 anta lagförslag om detta grundat på förslag från kommissionen.

I juni 2000 inträffade tragedin i den brittiska hamnen Dover då 58 kinesiska

medborgare påträffades döda i en container. Dödsfallen hade uppenbarligen ägt

rum i samband med ett försök att, med hjälp av smugglare, olagligt invandra till

Storbritannien. Vid ett möte med Europeiska rådet i Feira den 19 till 20 juni

samma år uppmanades EU:s ordförandeland att vidta åtgärder för att förhindra en

upprepning av händelsen. Rådet gjorde därvid följande uttalande (slutsats nr

52):

Europeiska rådet uttrycker sin bestörtning över det tragiska faktum att 58

utländska medborgare påträffats döda vid ankomsten till Förenade konungariket.

Europeiska rådet fördömer de brottsliga gärningar som begås av personer som

profiterar på sådan människohandel och förpliktigar Europeiska unionen att

intensifiera samarbetet för att bekämpa sådan gränsöverskridande brottslighet

som har kostat så många människoliv i hela Europa. Europeiska rådet uppmanar det

tillträdande franska ordförandeskapet och kommissionen att skyndsamt föra

arbetet vidare på detta område med utgångspunkt i slutsatserna från Tammerfors,

i första hand i särskilt nära samarbete mellan medlemsstaterna och Europol, för

att avslöja och bryta upp kriminella nätverk som bedriver denna människohandel

och genom att besluta om hårda påföljder mot dem som medverkar i denna grova och

skändliga brottslighet.

4 Rådets direktiv om definiering av hjälp till olaglig inresa, transitering och

vistelse

Direktivet innehåller bestämmelser om vilka typer av hjälp som skall vara

förbjudna och belagda med påföljd enligt den nationella lagstiftningen.

Direktivet antas av ministerrådet.

Hjälp till olaglig inresa

Artikel 1 anger vilken typ av hjälp som skall vara förbjuden och belagd med

påföljd enligt den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 1.1 punkt a skall

medlemsstaterna anta lämpliga påföljder för var och en som avsiktligt hjälper en

utlänning som inte är medborgare i en av Europeiska unionens medlemsstater att

resa in i eller passera genom en medlemsstats territorium i strid mot denna

stats lagstiftning om utlänningars inresa eller transitering.

Något krav på vinstsyfte finns inte i bestämmelsen, eftersom många medlemsstater

anser att det ofta är svårt att bevisa att kriminella nätverk som smugglar

människor gör detta i vinstsyfte. För att tillgodose krav från bl.a. Sverige på

att det skall finnas en möjlighet att undanta åtgärder utförda av humanitära

skäl, infördes en frivillig humanitär klausul i artikel 1.2. Denna innebär att

varje medlemsstat kan bestämma att artikel 1.1 a inte skall tillämpas på den

hjälp som givits i syfte att humanitärt stödja en person. Bestämmelserna utgör

en vidareutveckling av Schengenregelverket och får till följd att alla

medlemsstater måste rikta sanktioner mot den som hjälper någon att resa in

olagligt även om det inte går att bevisa att hjälpen utförts i syfte att tjäna

pengar. Samtidigt finns det en möjlighet att från det sanktionerade området

undanta de fall där hjälpen givits av humanitära skäl.

Enligt direktivets artikel 2 skall anstiftan, medhjälp eller försök till de

handlingar som anges i artikel 1 vara förbjudna och enligt direktivets artikel 3

skall de angivna handlingarna vara belagda med effektiva, proportionella och

avskräckande påföljder.

Hjälp till olaglig vistelse

I direktivets artikel 1.1 punkt b regleras hjälp till olaglig vistelse. Denna

bestämmelse innehåller ett krav på vinstsyfte. Enligt bestämmelsen skall det

vara förbjudet att i vinstsyfte avsiktligt hjälpa eller försöka hjälpa en

utlänning som inte är medborgare i en av Europeiska unionens medlemsstater, att

uppehålla sig på en medlemsstats territorium i strid mot denna stats

lagstiftning om utlänningars vistelse.

Kravet på vinstsyfte innebär att bestämmelsen är likalydande med motsvarande

bestämmelse i Schengenkonventionens artikel 27.1 och att humanitära åtgärder

automatiskt undantas, eftersom endast de handlingar omfattas som utförs i syfte

att tjäna pengar. Enligt direktivets artikel 2 skall medhjälp, anstiftan eller

försök vara förbjudet även för hjälp till olaglig vistelse samt skall också

enligt direktivets artikel 3, de angivna handlingarna vara belagda med

effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

5 Rådets rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen för bekämpande

av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse

5.1 Rambeslutets innehåll

Rambeslutet syftar till att skapa gemensamma minimiregler i medlemsstaterna när

det gäller de straffrättsliga påföljder och andra former av åtgärder som skall

kunna vidtas vid överträdelser av det regelverk som finns angivet i rådets

direktiv om definiering av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse

(nedan direktivet).

Påföljder

Artikel 1 innehåller bestämmelser om påföljder som skall kunna riktas mot

fysiska personer.

Enligt punkten 1 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att de

handlingar som definieras i artiklarna 1 och 2 i direktivet är belagda med

straffrättsliga påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande och

som kan medföra utlämning.

Punkten 2, som inte är obligatorisk, innebär att medlemsstaterna kan förena de

påföljder som anges i punkten 1 med förverkande av de transportmedel som använts

för att begå brottet, förbud mot att direkt eller genom mellanhand utöva den

yrkesverksamhet under vilket brottet begicks samt utvisning.

Punkterna 3 och 4 innehåller bestämmelser som innebär att lagstiftningen skall

innehålla bestämmelser om en minsta gemensam maximipåföljd för handlingar som

sker i vinstsyfte och begås under vissa försvårande omständigheter. Enligt

huvudregeln i punkten 3 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för

att säkerställa att sådana handlingar som definieras i artikel 1.1 a och, i den

mån den är relevant, artikel 2 a i direktivet är belagda med frihetsstraff med

en högsta gräns som inte får understiga åtta år. Detta maximistraff skall avse

gärningar som har begåtts i vinstsyfte och antingen utgjort ett led i en

kriminell organisations verksamhet eller varit förenat med livsfara för de

personer som utsatts för brottet. Definitionen av kriminell organisation framgår

av rådets gemensamma åtgärd av den 21 december 1998 (EGT L 351, 29.12.1998 s.

1).

Punkten 4 innehåller en undantagsregel som innebär att, om det är nödvändigt för

att bevara enhetligheten i det nationella straffrättsliga systemet, skall de

gärningar som anges i punkten 3 beläggas med frihetsstraff där den högsta

straffsatsen inte får understiga sex år, under förutsättning att det är ett av

de strängaste straffen för brott som är lika allvarliga.

Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor den 29 maj 2001, då

principöverenskommelsen träffades, enades också ministerrådet om det uttalande

som framgår av bilaga 3 och som innebär att de medlemsstater som så önskar kan

förbinda sig att införa en minsta maximipåföljd på tio års fängelse. Därutöver

enades ministrarna om att frågan om tillnärmning av påföljder kräver en mer

generell diskussion för att man skall kunna komma fram till hur slutsats nr 48

från Europeiska rådet i Tammerfors bäst kan genomföras. I enlighet med

uttalandet inleddes denna diskussion under det svenska ordförandeskapet.

Ansvar och påföljder för juridiska personer

Artiklarna 2 och 3 innehåller bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska

personer. Artiklarna överensstämmer i tillämpliga delar med artiklarna 3 och 4

i rådets akt av den 19 juni 1997, nämligen andra protokollet till konventionen

om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 221,

19.7.1997, s. 11).

Artikel 2 punkt 1 anger att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs

för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för sådana

handlingar som skall leda till påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i direktivet

när de begås för den juridiska personens räkning av en person som agerar

antingen enskilt eller som en del av ett organ underställt den juridiska

personen och som har en ledande ställning inom den juridiska personens

organisation. Den ledande ställningen skall vara grundad på befogenhet att

företräda den juridiska personen, befogenhet att fatta beslut på den juridiska

personens vägnar, eller befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska

personen.

Artikel 2 punkt 2 föreskriver att, förutom i de fall som avses redan i punkten

1, skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att

en juridisk person kan ställas till ansvar när brister i övervakning eller

kontroll, som skall utföras av en sådan person som avses i punkten 1, har gjort

det möjligt för en person som är underställd den juridiska personen att utföra

sådana handlingar som skall leda till påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i

direktivet till förmån för den juridiska personen.

Artikel 2 punkt 3 anger att den juridiska personens ansvar för sådana handlingar

som skall leda till påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i direktivet inte får

utesluta lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller

medhjälpare till brott enligt punkt 1.

Artikel 3 punkt 1 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som

krävs för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i

enlighet med artikel 2.1 kan bli föremål för effektiva, proportionella och

avskräckande påföljder som skall innefatta bötesstraff eller administrativa

avgifter och som kan innefatta andra påföljder, såsom a) fråntagande av rätt

till offentliga förmåner eller stöd, b) tillfälligt eller permanent

näringsförbud, c) rättslig övervakning, eller d) rättsligt beslut om avveckling

av verksamheten.

Artikel 3 punkt 2 anger att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs

för att säkerställa att en juridisk person som har befunnits ansvarig i enlighet

med artikel 2.2 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande

påföljder eller åtgärder.

Domsrätt

I artikel 4 anges i vilka fall medlemsstaterna måste ha behörighet att döma över

de handlingar som skall kunna leda till påföljder.

I punkten 1 anges att medlemsstaterna skall ha domsrätt i de fall handlingarna

har begåtts a) helt eller delvis på medlemsstatens territorium, b) av en av dess

medborgare eller c) till förmån för en juridisk person som är etablerad på

denna medlemsstats territorium.

Punkten 2 innehåller en bestämmelse som innebär att medlemsstaterna, om inte

annat följer av bestämmelsen om utlämning och åtal i artikel 4 a, kan besluta

att inte tillämpa eller att endast i särskilda fall eller under särskilda

omständigheter tillämpa behörighetsreglerna i punkterna 1 b och c.

Enligt punkten 3 skall medlemsstaterna skriftligen meddela rådets

generalsekretariat om de beslutar att tillämpa punkten 2.

Utlämning och åtal

Artikel 4 a innehåller bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar en

medlemsstat måste kunna antingen utlämna en person till en annan medlemsstat

eller själv lagföra en person som begått någon av de handlingar som anges i

direktivet.

Punkten 1 a föreskriver att varje medlemsstat som inte utlämnar sina egna

medborgare skall vidta de åtgärder som krävs för att fastställa sin behörighet

(domsrätt) beträffande de handlingar som skall leda till påföljder enligt

artiklarna 1 och 2 i direktivet.

Enligt punkten 1 b skall varje medlemsstat, när en av dess medborgare anklagas

för att i en annan medlemsstat ha utfört en sådan handling som definieras enligt

direktivet, och den inte utlämnar personen till den andra medlemsstaten enbart

på grund av dennes medborgarskap, hänskjuta fallet till sina egna behöriga

myndigheter för väckande av åtal, om så är lämpligt.

Enligt punkten 3 skall "medborgare" tolkas i enlighet med en eventuell

förklaring denna stat gjort enligt den europeiska utlämningskonventionen, i

tillämpliga fall ändrad genom de förklaringar som avgivits i samband med statens

anslutning till 1996 års EU-konvention om utlämning (EGT C 313/11, 23.10.1996,

s. 13).

Internationell flyktingrätt

Artikel 5 anger att rambeslutet inte skall påverka det skydd som flyktingar och

asylsökande är berättigade till enligt internationell rätt. I artikeln hänvisas

särskilt till artiklarna 31 och 33 i 1951 års FN-konvention om flyktingars

rättsliga ställning (Flyktingkonventionen).

Överföring av information mellan medlemsstaterna

Artikel 6 innehåller de bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna som i

dag återfinns i artikel 27 punkterna 2 och 3 i Schengenkonventionen. Enligt

artikel 8 i rambeslutet kommer artikel 27 punkterna 2 och 3 i

Schengenkonventionen att upphävas då rambeslutet träder i kraft mellan

medlemsstaterna. Anledningen till detta är att artiklarna 1 och 2 i direktivet

innebär en utvidgning av medlemsstaternas åtaganden jämfört med artikel 27.1 i

Schengenkonventionen och därmed måste punkterna 2 och 3 i samma artikel utvidgas

i motsvarande mån.

Artikel 6 punkt 1 föreskriver således att om en medlemsstat underrättas om

sådana handlingar som skall leda till påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i

direktivet och som strider mot en annan medlemsstats lagstiftning om inresa och

vistelse för utlänningar, skall den informera denna medlemsstat. Punkt 2 innebär

att om en medlemsstat vill att en annan medlemsstat skall väcka åtal för en

överträdelse av den nationella lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten,

skall en officiell rapport eller ett intyg från behörig myndighet ange vilka

bestämmelser i lagstiftningen som har överträtts. Gärningen som avses skall

kunna leda till påföljd i enlighet med artiklarna 1 och 2 i direktivet.

Genomförande

Artikel 7 reglerar när medlemsstaterna senast skall ha genomfört rambeslutet i

den nationella lagstiftningen och inom vilka tidsfrister de till unionens

institutioner skall ha överlämnat texterna till de bestämmelser som omsätter

skyldigheterna i rambeslutet till nationell lagstiftning. Punkt 1 anger att

medlemsstaterna skall ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa

bestämmelserna i rambeslutet senast två år efter det att rambeslutet formellt

har antagits av rådet.

5.2 Antagande av rambeslutet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om förstärkning

av den straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig inresa,

transitering och vistelse.

Skälen för regeringens förslag: Under det senaste årtiondet har det blivit allt

vanligare att utlänningar tar sig till EU:s medlemsstater genom att betala stora

summor till människosmugglare för att sedan söka asyl. Om de inte beviljas

uppehållstillstånd, måste de återvända till vanligtvis mycket svårare

förhållanden än de lämnat. Ofta har de tvingats sälja allt de ägde för att kunna

betala smugglaren. Det är således fråga om ett hänsynslöst utnyttjande av

människor i ett utsatt läge.

Förra årets tragedi i Dover då 58 kinesiska medborgare omkom i samband med att

de försökte ta sig in i Storbritannien med hjälp av människosmugglare är bara

ett, om än extremt, exempel på med vilken hänsynslöshet denna verksamhet

bedrivs. Ett liknande fall avslöjades i september 2001 i Göteborg då ett antal

personer påträffades instängda i en lastbil. Ingen förolyckades vid detta

tillfälle.

Människosmugglingen har i allt högre grad kommit att bedrivas av brottssyndikat

med förgreningar i många länder. Denna utveckling har inte minst varit aktuell

då smugglingsvägarna genom Balkan använts. Här har också människosmugglingen

kommit att förknippas med annan grov brottslighet som exempelvis människohandel.

Det senare brottet innebär att människor, främst kvinnor och barn, exploateras

exempelvis i prostitution.

Människosmuggling medför att invandringsregleringen sätts ur spel och att

enskilda människors liv, hälsa och egendom äventyras. Sådana handlingar

äventyrar också den folkliga uppställningen bakom asylrätten. De senaste årens

utveckling har visat att hänsynslösheten från smugglarnas sida ökat samtidigt

som vinsterna av verksamheten blivit allt större. Mot denna bakgrund fann

Europeiska rådet vid sitt möte i Feira i juni 2000 att medlemsstaterna gemensamt

måste bekämpa denna grova brottslighet. Detta innebär för svensk del att vi

följer den allmänna rättsutvecklingen i Europa.

I propositionen Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv (prop. 1996/97:25)

framhöll regeringen vikten av att inte straffbelägga åtgärder som är ett led i

en ideell verksamhet för att hjälpa en utlänning att komma till Sverige för att

söka asyl. I utkastet till direktiv fastställs detta i artikel 1.2 genom att

humanitära handlingar får undantas från det förbjudna området. Detta innebär

således att vi även i fortsättningen har frihet att bibehålla ett straffritt

område för humanitära handlingar.

Riksdagen (bet. 1998/99:SfU5 rskr. 1998/99:162) har på förslag av

socialförsäkringsutskottet begärt att regeringen utreder bestämmelserna om

människosmuggling. Mot denna bakgrund gav regeringen tilläggsdirektiv till

Anhörigkommittén att göra en översyn av utlänningslagens bestämmelser om straff

för människosmuggling och utreda om möjligheterna till lagföring kan

underlättas. Socialförsäkringsutskottet har framhållit att enligt gällande lag

skall människosmugglingen ha skett i vinstsyfte för att straffansvar skall kunna

utkrävas. Ett sådant rekvisit kan enligt utskottet medföra svårigheter i

bevishänseende, eftersom den som misstänks för brott kan hävda att han eller hon

visserligen fått betalt av dem som transporterats, men att betalningen utgör

kostnader för transporten. Denna fråga ligger inom ramen för tilläggsdirektivet.

Behovet av ett humanitärt undantag understryks av att FN:s flyktingkommissarie

(UNHCR) framfört att det måste säkerställas att bestämmelserna inte äventyrar

skyddet av flyktingar samt att åtgärder som vidtas av humanitära skäl blir

undantagna från bestämmelsernas tillämpningsområde. Med den humanitära klausulen

och hänvisningen till Flyktingkonventionen i rambeslutets artikel 5 är

flyktingkommissariens krav tillgodosedda.

Regeringen anser att Sverige bör verka för att rambeslutet antas. Eftersom ett

rambeslut enligt artikel 34.2 b i Fördraget om Europeiska unionen är bindande

för medlemsstaterna och då det nu aktuella rambeslutet innehåller bestämmelser

som föranleder ändring av lag, krävs riksdagens godkännande innan Sverige röstar

för ett antagande av rambeslutet i ministerrådet.

5.3 Gällande svensk lagstiftning om utlänningars rätt att resa in i och vistas i

Sverige

Hjälp till olaglig inresa

Sedan 1937 års utlänningslag trädde i kraft har det varit straffbart att hjälpa

en utlänning att resa in olagligt i Sverige. De nuvarande straffbestämmelserna

för hjälp till olaglig inresa finns i 10 kap. 2 a § utlänningslagen (UtlL).

Fängelse i högst sex månader eller, när omständigheterna är mildrande, böter kan

den dömas till som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid med

bestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Är brottet grovt kan fängelse i högst

två år dömas ut. Vid bedömande av om brottet är grovt skall domstolen särskilt

särskilt beaktas om gärningen utförts mot ersättning, avsett ett stort antal

personer eller utförts under hänsynslösa former. Även försök och förberedelse

till brottet är straffbart.

I och med Sveriges inträde som operativ deltagare i Schengensamarbetet har

bestämmelsen i 10 kap. 2 a § UtlL utvidgats till att även avse hjälp till

olaglig inresa i övriga Schengenstater. Förändringen framgår av 10 kap. 3 a §

UtlL. Förutsättningen är i det fallet, till skillnad mot om gärningen avser

inresa i Sverige, att det finns ett vinstsyfte.

Människosmuggling

År 1984 infördes en bestämmelse om straff för den som i vinstsyfte organiserar

resor till Sverige för utlänningar som saknar behövliga tillstånd för inresa.

Ursprungligen var påföjden ett års fängelse. Genom 1989 års utlänningslag

skärptes straffmaximum till fängelse i högst två år.

Bestämmelsen återfinns i 10 kap. 5 § UtlL. Enligt bestämmelsen kan den som i

vinstsyfte planlägger eller organiserar verksamhet som är inriktad på att främja

att utlänningar reser till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för

inresa till Sverige, dömas till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är

mindre allvarligt, till böter eller fängelse i högst sex månader. Den nuvarande

straffnivån infördes den 1 januari 1997. Genom en ändring som trädde i kraft den

1 januari 1994 gjordes även vissa former av medhjälp till sådana brott

straffbara.

Hjälp till olaglig vistelse

Enligt 10 kap. 3 § UtlL kan den som i vinstsyfte försöker förhindra

verkställighet av ett avvisningsbeslut eller utvisningsbeslut dömas till

fängelse i högst ett år.

I och med Sveriges inträde som operativ deltagare i Schengensamarbetet har

bestämmelsen i 10 kap. 3 § UtlL utvidgats till att även avse gärning som berör

övriga Schengenstater. Förändringen framgår av 10 kap. 3 a § UtlL.

Övriga åtgärder

Enligt 10 kap. 6 § UtlL kan transportmedel som använts för att begå brott mot 10

kap. 2 a och 5 §§ UtlL förverkas. Enligt 4 kap. 7 § UtlL kan en utlänning

utvisas ur Sverige om han eller hon döms för brott som kan leda till fängelse.

5.4 Behovet av lagändring efter antagande av rambeslutet

Regeringens bedömning: Bestämmelsen om en minsta gemensam maximipåföljd för

människosmuggling ställer krav på att straffskalorna i utlänningslagen skärps.

Skälen för regeringens bedömning

Påföljder

I utlänningslagen finns flera straffbestämmelser som tar sikte på de handlingar

som enligt rambeslutet skall beläggas med straff. Det längsta straff som därvid

kan komma i fråga är fängelse i fyra år. Det gäller den som i vinstsyfte

planlägger eller organiserar verksamhet som är inriktad på att främja att

utlänningar reser till Sverige. Rambeslutets bestämmelse om en minsta gemensam

maximipåföljd för människosmuggling innebär därför att straffskalorna i

utlänningslagen måste skärpas. En slutlig analys av hur straffbestämmelserna

skall utformas bör dock anstå till dess att Anhörigkommittén har lämnat sina

förslag och dessa har blivit föremål för remissbehandling.

Ansvar och påföljder för juridiska personer

Rambeslutets bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska personer i

artiklarna 2 och 3 innebär att påföljder i form av bötesstraff eller

administrativa avgifter under vissa förutsättningar skall kunna åläggas

juridiska personer när brott har begåtts till deras förmån. Något krav på att

införa straffrättsligt ansvar för juridiska personer föreligger inte. Reglerna

om företagsbot i 36 kap. 7-10 §§ brottsbalken motsvarar de krav som ställs i

rambeslutet. Motsvarande bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska

personer finns också i redan antagna rambeslut inom ramen för samarbetet i

rättsliga och inrikes frågor, bl.a. i EU:s rambeslut om förstärkning av skyddet

mot förfalskning i samband med införandet av euron (EGT L 140, 14.6.2000, s.1).

I samband med att riksdagen godkände det rambeslutet gjordes den bedömningen att

reglerna om företagsbot motsvarar de krav som ställs i rambeslutet (prop.

1999/2000:85, bet. 1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217).

Domsrätt samt utlämning och åtal

Tillämpligheten av svensk lag regleras i huvudsak i 2 kap. brottsbalken.

Bestämmelser om utlämning finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott och i

lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Svensk domsrätt bedöms föreligga i samtliga de fall där medlemsstaterna enligt

rambeslutet ovillkorligen skall kunna utöva domsrätt. Det gäller även i de fall

brottet har begåtts av en svensk medborgare i en annan medlemsstat. Sverige har

ratificerat 1996 års EU-konvention om utlämning, som bl.a. innehåller

bestämmelser som innebär att svenska medborgare under vissa förutsättningar

skall kunna utlämnas till en annan medlemsstat. De lagändringar som krävs enligt

konventionen har trätt i kraft den 1 oktober 2001 (prop. 2000/01:83, bet.

2000/01:JuU26, rskr. 2000/01:281). Bestämmelserna i rambeslutet torde därför

inte kräva någon ändring av svensk lag.

Överföring av information mellan medlemsstaterna

Bestämmelserna i rambeslutet kräver ingen lagändring. Innehållet i

bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med det förfaringssätt som redan

tillämpas i förhållande till övriga Schengenstater.

6 Ekonomiska konsekvenser

Regeringen gör bedömningen att antagandet av rambeslutet inte föranleder några

ökade kostnader för staten.

RÅDETS DIREKTIV 2000/.../EG

av den

om definiering av hjälp till olaglig inresa, transitering

och vistelse

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt

artiklarna 61 a och 63.3 b i detta,

med beaktande av Republiken Frankrikes initiativ1,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

(1) (...)

(2) Ett av Europeiska unionens mål är att ett område med frihet, säkerhet och

rättvisa gradvis skall upprättas, vilket bl.a. innebär att olaglig invandring

måste bekämpas.

(3) Åtgärder bör därför vidtas för att bekämpa hjälp till olaglig invandring,

inte bara om den har samband med det olagliga passerandet av gränsen i strikt

mening utan även om hjälpen ges i avsikt att stödja nätverk som utnyttjar

människor.

(4) Det är därför av avgörande betydelse att det görs en tillnärmning av de

befintliga rättsliga bestämmelserna, särskilt å ena sidan den exakta

definitionen av överträdelsen i fråga och undantagen, vilket är ämnet för detta

direktiv, och å andra sidan minimibestämmelser för påföljderna, ansvar för

juridiska personer och behörighet, vilket är ämnet för rådets rambeslut

.../.../RIF om förstärkning av den straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp

till olaglig inresa, transitering och vistelse2.

(5) Detta direktiv syftar till att definiera hjälp till olaglig invandring och

följaktligen göra genomförandet av rambeslut .../.../RIF om förstärkning av den

straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering

och vistelse mer verkningsfullt, för att kunna förebygga denna typ av brott.

(6) Detta direktiv kompletterar andra instrument som antagits för att bekämpa

olaglig invandring, olaglig anställning, människohandel och sexuellt utnyttjande

av barn.

(7) Detta direktiv utgör en vidareutveckling av Schengenregelverket i enlighet

med artikel 1 i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa

tillämpningsföreskrifter för det avtal som har ingåtts mellan Europeiska

unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters

associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av

Schengenregelverket3.

(8) I enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets ställning,

fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av

Europeiska gemenskapen, meddelade Förenade kungariket, i brev av den 30 oktober

2000, sin önskan att delta i beslutet om och tillämpningen av detta direktiv.

(9) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat

till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av

Europeiska gemenskapen, deltar inte Danmark i beslutet om detta instrument, som

därför inte skall vara bindande för eller tillämpligt i Danmark. Eftersom detta

instrument bygger på Schengenregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i

Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall Danmark, i enlighet

med artikel 5 i nämnda protokoll, inom en tid av sex månader efter det att rådet

har beslutat om detta instrument besluta huruvida det skall omsätta

instrumentet i sin nationella lagstiftning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Allmän överträdelse

1. Varje medlemsstat skall anta lämpliga påföljder för

a) var och en som avsiktligt hjälper en person som inte är medborgare i en

medlemsstat att resa in i eller passera genom en medlemsstats territorium i

strid mot denna stats lagstiftning om utlänningars inresa eller transitering,

b) var och en som i vinstsyfte avsiktligt hjälper en person som inte är

medborgare i en medlemsstat att vistas på en medlemsstats territorium i strid

mot denna stats lagstiftning om utlänningars vistelse.

2. Varje medlemsstat får besluta att inte införa påföljder för sådant handlande

som avses i punkt 1 a genom att tillämpa sin nationella lagstiftning och praxis

om syftet med handlandet är att ge humanitärt stöd till personen i fråga.

Artikel 2

Deltagande, anstiftan

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de

påföljder som avses i artikel 1 även tillämpas på var och en som

a) är anstiftare till, eller

b) är medbrottsling, eller

c) försöker begå någon av de handlingar som avses i artikel 1.1 a eller 1.1 b.

Artikel 3

Påföljder

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de

handlingar som avses i artiklarna 1 och 2 omfattas av effektiva, proportionella

och avskräckande påföljder.

Artikel 4

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är

nödvändiga för att följa detta direktiv före [...].4 De skall genast underrätta

kommissionen om detta. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de

innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall

göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de centrala

bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas

av detta direktiv samt en jämförelsetabell som visar hur bestämmelserna i detta

direktiv motsvarar de antagna nationella bestämmelserna. Kommissionen skall

underrätta de övriga medlemsstaterna om detta.

Artikel 5

Upphävande

Bestämmelsen i artikel 27.1 i Schengenkonventionen skall upphävas från och med

den [...]5. När en medlemsstat genomför detta direktiv i enlighet med artikel

4.1 före detta datum, skall nämnda bestämmelse upphöra att gälla för denna

medlemsstat från och med datumet för genomförandet.

Artikel 6

Ikraftträdande

Detta direktiv skall tillämpas från och med den dag då det offentliggörs i

Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 7

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om

upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdat i

På rådets vägnar

Ordförande

RÅDETS RAMBESLUT .../.../RIF

av den

om förstärkning av den straffrättsliga ramen för

bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 29, 31 e

och 34.2 b i detta,

med beaktande av Republiken Frankrikes initiativ6,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

(1) Ett av Europeiska unionens mål är att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå

inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att bland

medlemsstaterna utforma gemensamma insatser på områdena polissamarbete och

straffrättsligt samarbete.

(2) Inom denna ram bör åtgärder vidtas för att bekämpa hjälp till olaglig

invandring, inte bara om den har samband med det olagliga passerandet av gränsen

i strikt mening utan även om hjälpen ges i avsikt att stödja nätverk som

utnyttjar människor.

(3) Det är därför av avgörande betydelse att det görs en tillnärmning av de

befintliga rättsliga bestämmelserna, särskilt å ena sidan den exakta

definitionen av överträdelsen i fråga och undantagen, vilket är ämnet för

direktiv 2000/.../EG om definiering av hjälp till olaglig inresa, transitering

och vistelse och å andra sidan minimibestämmelser för påföljderna, ansvar för

juridiska personer och behörighet, vilket är ämnet för detta rambeslut7.

(4) Det är även av avgörande betydelse att de möjliga åtgärderna inte begränsas

till endast fysiska personer utan att åtgärder föreskrivs i fråga om juridiska

personers ansvar.

(5) Detta direktiv kompletterar andra instrument som antagits för att bekämpa

olaglig invandring, olaglig anställning, människohandel och sexuellt utnyttjande

av barn.

(6) Detta rambeslut utgör en vidareutveckling av Schengenregelverket i enlighet

med artikel 1 i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa

tillämpningsföreskrifter för det avtal som har ingåtts mellan Europeiska

unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters

associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av

Schengenregelverket8.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Påföljder

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att

de handlingar som definieras i artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/.../EG är

belagda med straffrättsliga påföljder som är effektiva, proportionella och

avskräckande och kan medföra utlämning.

2. I tillämpliga fall kan de påföljder som avses i punkt 1 åtföljas av följande

åtgärder:

- Förverkande av de transportmedel som har använts för att begå brottet.

- Förbud mot att direkt eller genom mellanhand utöva den yrkesverksamhet under

vilken brottet begicks.

- Återsändande.

3. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att

sådana handlingar som definieras i artikel 1.1 a och, i den mån det är relevant,

i artikel 2 a, i direktiv 2000/.../EG är belagda med frihetsstraff, med en

högsta gräns som inte får understiga [åtta år], om gärningarna har begåtts i

vinstsyfte och under någon av följande omständigheter:

- Brottet har begåtts som ett led i kriminella organisationers verksamhet enligt

rådets gemensamma åtgärd av den 21 december 1998, beslutad av rådet på grundval

av artikel K 3 i fördraget9.

- Brottet har varit förenat med livsfara för de personer som utsätts för

brottet.

4. Om det är nödvändigt för att bevara enhetligheten i det nationella

straffrättsliga systemet, skall de gärningar som anges i punkt 3 beläggas med

frihetsstraff där den högsta straffsatsen inte får understiga sex år, förutsatt

att det är ett av de strängaste straffen för brott som är lika allvarliga.

Artikel 2

Juridiska personers ansvar

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att

juridiska personer kan ställas till ansvar för sådana handlingar som skall leda

till påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/.../EG, när dessa begås

för den juridiska personens räkning av en person som har agerat på egen hand

eller som en del av ett organ underställt den juridiska personen och som har en

ledande ställning inom den juridiska personen, grundad på

- befogenhet att företräda den juridiska personen, eller

- befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller

- befogenhet att utöva kontroll över den juridiska personen.

2. Förutom i de fall som redan har angivits i punkt 1, skall varje medlemsstat

vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att en juridisk person kan

ställas till ansvar, när brister i den övervakning eller kontroll som skall

utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt att utföra

sådana handlingar som skall leda till påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i

direktiv 2000/.../EG, när dessa begås för den juridiska personens räkning av en

person som är underställd denna.

3. Den juridiska personens ansvar för sådana handlingar som skall leda till

påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/.../EG får inte utesluta

lagföring av de fysiska personer som är (...) gärningsmän, anstiftare eller

medhjälpare till ett brott enligt punkt 1.

Artikel 3

Påföljder för juridiska personer

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att

en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 2.1 kan

bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder som skall

innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som kan innefatta andra

påföljder, som

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om avveckling av verksamheten.

2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att

en juridisk person som har befunnits ansvarig i enlighet med artikel 2.2 kan bli

föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder eller

åtgärder.

Artikel 4

Behörighet

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att fastställa sin

behörighet rörande sådana handlingar som skall leda till påföljder enligt

artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/.../EG och som begås

a) helt eller delvis på medlemsstatens territorium, eller

b) av en av dess medborgare, eller

c) till förmån för en juridisk person som är etablerad på denna medlemsstats

territorium.

2. Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 4a, kan en medlemsstat

besluta att inte tillämpa eller att endast i särskilda fall eller under

särskilda omständigheter tillämpa behörighetsregeln i

- punkt 1 b.

- punkt 1 c.

3. Varje medlemsstat skall skriftligen underrätta rådets generalsekreterare om

sitt beslut att tillämpa punkt 2, om så är lämpligt med angivande av de

särskilda omständigheter eller förhållanden då beslutet skall gälla.

Artikel 4a

Utlämning och åtal

1. a) Varje medlemsstat som enligt sin nationella lagstiftning inte utlämnar

sina egna medborgare skall vidta de åtgärder som krävs för att fastställa sin

behörighet rörande sådana handlingar som skall leda till påföljder enligt

artiklarna 1 och 2 i direktiv 2000/.../EG, när dessa begås av en av dess egna

medborgare utanför dess territorium.

b) Varje medlemsstat skall, när en av dess medborgare anklagas för att i en

annan medlemsstat ha utfört en sådan handling som definieras i direktiv

2000/.../EG och den inte utlämnar denna person till den andra medlemsstaten

enbart på grund av dennes medborgarskap, hänskjuta fallet till sina egna

behöriga myndigheter för väckande av åtal, om så är lämpligt. För att möjliggöra

åtal, skall de akter, den information och de bevisföremål som rör brottet

överlämnas enligt förfarandena i artikel 6.2 i den europeiska

utlämningskonventionen. Den ansökande medlemsstaten skall informeras om det åtal

som väckts och om resultatet av detta.

2. I denna artikel skall "medborgare" i en medlemsstat tolkas i enlighet med en

eventuell förklaring som denna stat avgett enligt artikel 6.1 b och c i den

europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, i tillämpliga fall

ändrad genom de förklaringar som avgetts beträffande den konvention som

upprättats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om

utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater10.

Artikel 5

Internationell flyktingrätt

Detta rambeslut skall vara tillämpligt utan åsidosättande av det skydd som ges

flyktingar och asylsökande enligt den internationella flyktingrätten eller andra

internationella instrument för de mänskliga rättigheterna, särskilt

medlemsstaternas internationella åtaganden enligt artiklarna 31 och 33 i 1951

års konvention om flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom 1957 års New

York-protokoll.

Artikel 6

Överföring av information mellan medlemsstaterna

1. Om en medlemsstat underrättas om sådana handlingar som skall leda till

påföljder enligt artiklarna 1 och 2 i direktivet om definiering av hjälp till

olaglig inresa, transitering och vistelse och som strider mot en annan

medlemsstats lagstiftning om inresa och vistelse för utlänningar, skall den

informera denna medlemsstat.

2. Varje medlemsstat som, på grund av en överträdelse av den nationella

lagstiftningen om utlänningars inresa och vistelse, hemställer om att en annan

medlemsstat skall väcka åtal mot sådana handlingar som skall leda till påföljd i

enlighet med artiklarna 1 och 2 i direktivet om definiering av hjälp till

olaglig inresa, transitering och vistelse, måste genom en officiell rapport

eller ett intyg från de behöriga myndigheterna ange vilka bestämmelser i

lagstiftningen som har överträtts.

Artikel 7

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa

bestämmelserna i detta rambeslut före [...].11

2. Medlemsstaterna skall samma datum till rådets generalsekretariat och

kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser som omsätter skyldigheterna

enligt detta rambeslut i nationell lagstiftning. Rådet skall på grundval av

dessa uppgifter och en skriftlig rapport från kommissionen senast [...]12 bedöma

i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt detta rambeslut.

Artikel 8

Upphävande

Bestämmelserna i artikel 27.2 och 27.3 i Schengenkonventionen skall upphävas

från och med den [...]13. När en medlemsstat före detta datum genomför detta

direktiv i enlighet med artikel 7.1, skall nämnda bestämmelse upphöra att gälla

för denna medlemsstat från och med datumet för genomförandet.

Artikel 9

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska

gemenskapernas officiella tidning.

Utfärdat i

På rådets vägnar

Ordförande

Utkast till uttalanden till rådets protokoll vid antagandet av utkastet till

direktiv och rambeslut

A. "Rådet har godkänt texterna i rådets direktiv respektive rambeslut om den

straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig inresa och olaglig

vistelse för utlänningar.

Människosmuggling tar sig i dag allvarliga uttryck i form av nätverk för olaglig

invandring, vilka vilseleder dem som anlitar dessa nätverk och försätter dem i

mycket farliga situationer, vilket åskådliggjordes på ett dramatiskt sätt genom

dödsfallen i Dover i juni 2000. Dessa nätverk är numera oupplösligt kopplade

till den organiserade brottsligheten.

Med tanke på att medlemsstaterna alltid har möjlighet att ådöma strängare straff

än vad som specificeras i de antagna texterna, och i medvetande om att ledarna

för nätverk för olaglig invandring är brottslingar, som tillfogar andra

människor allvarlig skada, förbinder [de undertecknade medlemsstaterna] sig att

genomföra åtgärder i sin nationella lagstiftning och för sådana handlingar som

åsyftas i artikel 1.3 i rambeslutet fastställa ett maximistraff på tio års

fängelse."

B. "Rådet är enigt om hur viktigt det är att vidta kraftiga och omedelbara

åtgärder mot att utlänningar får hjälp till olaglig inresa, rörlighet och

vistelse och har därför beslutat om straffnivån för denna typ av överträdelse i

föreliggande rambeslut. Rådet erkänner att frågan om tillnärmning av påföljderna

generellt behöver diskuteras mer ingående, för att man skall komma fram till

hur slutsats nr 48 från Europeiska rådet i Tammerfors om denna fråga bäst kan

genomföras, och uppmanar de berörda organen inom rådet att under det svenska

ordförandeskapet påbörja ingående diskussioner om denna fråga."

Utrikesdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 2001

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,

Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,

Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Klingvall

Regeringen beslutar proposition 2001/02:37 Sveriges antagande av rambeslut om

förstärkning av den straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig

inresa, transitering och vistelse.

1 EGT C 253, 4.9.2000, s. 1.

2 En hänvisning till EGT avseende rambeslutet måste införas.

3 EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

4 Det datum som skall införas bör vara två år efter det att instrumentet har

antagits.

5 Det datum som skall införas bör vara detsamma som i artikel 4.1.

6 EGT C 253, 4.9.2000, s. 6.

7 En hänvisning till EGT avseende direktivet måste införas.

8 EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

9 EGT L351, 29.12.1998, s. 1.

10 EGT C 313, 23.10.1996, s. 12.

11 Det datum som skall införas bör vara två år efter det att instrumentet har

antagits.

12 Det datum skall införas bör vara sex månader efter det datum som anges i

punkt 1.

13 Det datum som skall införas bör vara detsamma som i artikel 7.1.

Prop. 2001/02:37

4

1

Prop. 2001/02:37

Bilaga 1

Prop. 2001/02:37

Bilaga 2

Prop. 2001/02:37

Bilaga 2

Prop. 2001/02:37