Prop. 2001/02:6

Regeringens proposition

2001/02:6

Partnerskapsavtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater och

staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet

Prop.

2001/02:6

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 september 2001

Göran Persson

Maj-Inger Klingvall

(Utrikesdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner partnerskapsavtalet mellan

medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å

ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, det

s.k. Cotonou-avtalet. Avtalets övergripande mål är att minska och på sikt

utrota fattigdomen, att åstadkomma en hållbar utveckling och att gradvis

integrera AVS-staterna i världsekonomin. Avtalet omfattar en politisk dimension,

handelssamarbete och utvecklingssamarbete.

I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner två interna avtal mellan

företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet. Det ena

avtalet rör finansieringen och förvaltningen av biståndet inom ramen för det

finansprotokoll som utgör en del av partnerskapsavtalet. Genom detta interna

avtal inrättas en nionde europeisk utvecklingsfond. Sveriges bidrag till fonden

kommer att uppgå till 376,74 miljoner euro, vilket motsvarar en andel om 2,73

%. Det andra avtalet rör åtgärder och förfaranden för genomförande av

Cotonou-avtalet.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Ärendet och dess beredning 4

3 Bakgrund 4

3.1 Historisk utveckling 4

3.2 Erfarenheter av samarbetet 6

4 Förhandlingarna om det nya avtalet 7

5 Partnerskapsavtalets innehåll 11

5.1 Ingressen 11

5.2 Mål, principer och aktörer 12

5.3 Den politiska dimensionen 12

5.4 Institutionella bestämmelser 15

5.5 Samarbetsstrategier 15

5.5.1 Utvecklingsstrategier 15

5.5.2 Ekonomiskt samarbete och handelssamarbete 17

5.6 Utvecklingssamarbetet 19

5.7 Allmänna bestämmelser för de minst utvecklade AVS-staterna,

AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna 21

5.8 Slutbestämmelser 21

5.9 Bilagorna 22

6 Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens

bistånd inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet 24

7 Det interna avtalet om åtgärder och förfaranden för genomförande av

partnerskapsavtalet 27

8 Provisorisk tillämpning av avtalen 28

9 Godkännande av partnerskapsavtalet och de interna avtalen 29

Bilagor återfinns i papperstrycket

Bilagor 1. Partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika,

Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och

dess medlemsstater, å den andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni

2000..................................................31

2. Internt avtal mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar,

församlade i rådet, om finansiering och förvaltning av gemenskapens

bistånd........................805

3. Internt avtal mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar,

församlade i rådet, om åtgärder och förfaranden för genomförande av

partnerskapsavtalet AVS-EG........865

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 6 september 2001.........................................................878

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen:

1. godkänner partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i

Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska

gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23

juni 2000,

2. godkänner det interna avtalet mellan företrädarna för medlemsstaternas

regeringar, församlade i rådet, om finansiering och förvaltning av gemenskapens

bistånd inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet,

3. godkänner det interna avtalet mellan företrädarna för medlemsstaternas

regeringar, församlade i rådet, om åtgärder och förfaranden för genomförande av

partnerskapsavtalet.

2 Ärendet och dess beredning

Lomé-konventionen har under tjugofem år reglerat gemenskapens utvecklings- och

handelssamarbete med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS).

Den fjärde Lomé-konventionen, reviderad år 1995, löpte ut i mars 2000.

Förhandlingarna om ett nytt avtal inleddes i september 1998 och pågick till

februari 2000 och har gällt en omfattande revidering av samarbetet. Fyra

ministerkonferenser ägde rum och däremellan förde Europeiska kommissionen

förhandlingar med AVS-staternas Brysselrepresentanter i samråd med

medlemsstaterna. Sverige deltog aktivt under hela förhandlingsarbetet.

Synpunkter inhämtades löpande från främst Styrelsen för internationellt

utvecklingssamarbete (Sida) och Kommerskollegium. Det nya avtalet undertecknades

i Cotonou, Benin, den 23 juni 2000.

Partnerskapsavtalet, även kallat Cotonou-avtalet, är ett blandat avtal ingånget

mellan den Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och

AVS-staterna å den andra sidan. Det skall godkännas av parterna i enlighet med

varje avtalsslutande parts konstitutionella bestämmelser. Genom ett beslut av

ministerrådet för AVS-EG, tillämpas avtalet provisoriskt sedan den 2 augusti

2000, med undantag främst för de bestämmelser som rör frigörandet och

användningen av medel ur den nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF).

Som komplement till partnerskapsavtalet har EU:s medlemsstater enats om två

interna avtal. Det ena avtalet är en överenskommelse om finansieringen och

förvaltningen av biståndet inom ramen för det finansprotokoll som utgör en del

av partnerskapsavtalet. Det andra avtalet reglerar åtgärder och förfaranden för

genomförande av partnerskapsavtalet. De två interna avtalen skall godkännas av

varje medlemsstat i enlighet med dess konstitutionella bestämmelser. Avtalen

tillämpas provisoriskt, med undantag för de bestämmelser som rör de finansiella

åtagandena.

Partnerskapsavtalet, jämte slutakten till avtalet, bifogas som bilaga 1 till

propositionen. Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av

gemenskapens bistånd samt det interna avtalet om åtgärder och förfaranden

bifogas som bilaga 2 respektive 3 till propositionen.

3 Bakgrund

3.1 Historisk utveckling

Den Europeiska gemenskapens samarbete med länderna i Afrika, Västindien och

Stillahavsområdet, de s.k. AVS-staterna, går tillbaka till den europeiska

integrationens början. Den första Europeiska utvecklingsfonden (EUF) tillkom i

samband med bildandet av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) genom

Romfördragets undertecknande år 1957. Då bestod större delen av de nuvarande

AVS-staterna av europeiska besittningar. Den fjärde delen av Romfördraget

innehöll därför bestämmelser om "Associering av utomeuropeiska länder och

territorier". Målet för associeringen var att försäkra sig om nära ekonomiska

relationer mellan gemenskapen och de utomeuropeiska länderna och territorierna

genom frihandel och stöd för ländernas ekonomiska och sociala utveckling. Stödet

finansierades utanför gemenskapsbudgeten genom EUF.

I början av 1960-talet hade många av besittningarna blivit självständiga och 18

afrikanska stater söder om Sahara förhandlade gemensamt med EEG. Detta ledde

till att den första Yaoundé-konventionen slöts år 1963. Konventionen reglerade

handel och bistånd mellan dessa länder och EEG för perioden 1963-68. Även nu

finansierades biståndet genom en särskild fond, EUF 2. År 1969 slöts den andra

Yaoundé-konventionen och EUF 3 tillkom. Storbritanniens anslutning till EEG år

1973 och de nya staternas önskan om en mer jämlik struktur för samarbetet med

gemenskapen ledde till förhandlingarna om Lomé-konventionen. Den första

Lomé-konventionen undertecknades mellan EEG:s nio medlemsstater och 46

självständiga AVS-stater i Togos huvudstad Lomé år 1975. Konventionen omfattade

både handelspreferenser och utvecklingssamarbete. Lomé-konventionen förnyades

vart femte år och till varje konvention skapades en ny utvecklingsfond. Den

fjärde Lomé-konventionen löpte emellertid på tio år (1990-2000), men en

halvtidsöversyn ägde rum år 1995. Den resulterade i det ändringsavtal och den

överenskommelse om finansiering och förvaltning inom ramen för den åttonde EUF,

som lades fram för riksdagens godkännande i prop. 1995/96:36 (bet. 1995/96:UU24,

rskr. 1995/96:257).

Syftet med Lomé-konventionerna var att främja och påskynda AVS-staternas

ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och stärka och bredda

förbindelserna mellan parterna i en anda av solidaritet och intressegemenskap.

Med konventionerna avsåg parterna att skapa en modell för förbindelser mellan i-

och u-länder. Samarbetet byggde på principerna om likställdhet mellan parterna,

varje stats rätt att själv bestämma sin politik samt stabilitet i relationerna,

bl.a. genom förutsägbara och stabila biståndsflöden. Efterhand har kretsen av

AVS-stater vidgats och den fjärde reviderade Lomé-konventionen omfattade 71

stater. Sydafrika anslöt sig år 1997. Sydafrika har emellertid inte omfattats av

Lomé-konventionens handelspreferenser och utvecklingssamarbete. I stället har

ett särskilt bistånds- och handelsavtal förhandlats mellan Sydafrika och

gemenskapen och dess medlemsstater (prop. 1999/2000:80, bet. 1999/2000:UU08,

rskr. 1999/2000:203). Dock är ännu inte sektorsavtalen om vin- och spritdrycker

samt fiske färdigförhandlade. Över tiden har inte bara kretsen av

samarbetsländer vidgats, utan även nya element tillkommit och inriktningen av

utvecklingssamarbetet förändrats. Den fjärde reviderade Lomé-konventionen

fastslog bl.a. att respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer och

rättsstaten skall utgöra en väsentlig del ("essential element") av

konventionen.

Lomé-konventionen har utgjort ett unikt avtal mellan en grupp givarländer och en

bred grupp u-länder omfattande både handelspreferenser, utvecklingssamarbete

och gemensamma institutioner. Lomé-samarbetet har haft en särställning i EG:s

utvecklingssamarbete av historiska skäl bl.a. genom samarbetets bredd och dess

finansiering. EUF finansieras genom särskilda bidrag från medlemsstaterna och

inte över gemenskapens budget, till skillnad från utvecklingssamarbetet med

länder i Asien, Latinamerika och Medelhavsområdet. Biståndet till AVS-staterna

från EUF uppgick år 2000 till ca 3 750 miljoner euro i termer av beslutade

åtaganden, varav 1 000 miljoner euro i form av skuldlättnadsåtaganden inom

ramen för det internationella skuldinitiativet för de fattigaste och mest

skuldtyngda länderna. Utbetalningarna uppgick till ca 1 550 miljoner euro under

år 2000. Dessutom kan AVS-staterna komma i åtnjutande av EG:s

budgetfinansierade bistånd genom de budgetposter som finns för olika ändamål,

exempelvis skydd av miljö och HIV/AIDS-bekämpning.

3.2 Erfarenheter av samarbetet

Lomé-samarbetet har ofta lyfts fram som en modell för partnerskap mellan i- och

u-länder. Detta partnerskap har emellertid inte helt motsvarat förväntningarna.

Inom ramen för utvecklingssamarbetet har betydande finansiella resurser

kanaliserats till AVS-staterna över åren. Samtidigt har biståndet ofta

kritiserats för att vara ineffektivt. AVS-biståndet har drabbats av den

generella bristen på effektivitet i gemenskapens utvecklingssamarbete. Detta tar

sig bl.a. i uttryck i långa beredningstider, förseningar i genomförandet av

projekt och program, otillräcklig förmåga att integrera aktuell policy och

resultat av utvärderingar i biståndet samt svag samverkan med partnerlandets

myndigheter och andra biståndsgivare.

När det gäller Lomé-samarbetet har också mängden olika biståndsinstrument

försvårat ett effektivt utvecklingssamarbete. Ett annat problem har varit

automatiken i resursallokeringen genom de fasta femåriga landramarna, vilket

dock delvis ändrades genom revideringen av den fjärde Lomé-konventionen år 1995.

Systemet med fasta biståndsåtaganden främjade inte en effektiv resursanvändning

och har ofta inneburit att resurser låsts till länder med vilka samarbetet av

olika skäl inte fungerat väl. Vidare har samarbetet varit alltför fokuserat på

samarbete med de centrala myndigheterna och endast i liten utsträckning

involverat andra aktörer, såsom lokala myndigheter, det civila samhället eller

den privata sektorn.

Under senare år har en rad initiativ för att effektivisera gemenskapens hela

utvecklingssamarbete tagits. Rådet och kommissionen har antagit en ny

utvecklingspolitik som sätter fattigdomsbekämpningen i fokus. En omfattande

metoddiskussion har också förts som bl.a. resulterat i att landstrategier skall

utgöra det huvudsakliga styrinstrumentet för samarbetet med alla länder.

Partnerskapsavtalet har varit en förebild för dessa reformer, framförallt inom

policyområdet. Vidare är den tungrodda förvaltningen under reformering,

exempelvis genom inrättandet av ett särskilt organ för genomförande av det

samlade utvecklingssamarbetet (European Aid Co-operation Office) och

förstärkning av den Europeiska kommissionens delegationer i fält.

Inom ramen för Lomé-konventionen har AVS-staterna länge erhållit EU:s mest

generösa handelspreferenser. Lomé-regimen har givit tullfritt tillträde för all

export med ursprung i AVS-staterna med undantag för vissa jordbruksprodukter och

textilier. Särskilda protokoll om bananer, socker, nötkött samt rom har givit

tullfritt tillträde till EU-marknaden för bestämda kvantiteter. Trots

handelspreferenserna har AVS-staterna totalt sett inte lyckats öka eller ens

bibehålla sin andel av EU:s import. Under de tjugofem år som löpt mellan Lomé I

och Lomé IV, har AVS-staternas andel av EU-marknaden sjunkit från 8 % till 3 %,

medan andra u-landsregioner, som Sydostasien, ökat sina marknadsandelar. Ett

annat problem är att Lomé-konventionens ensidiga handelspreferenser till

AVS-staterna inte är förenliga med principen om icke-diskriminering enligt

artikel 1 i GATT-avtalet (General Agreements on Tariffs and Trade).

Inför förhandlingarna om ett nytt avtal presenterade kommissionen år 1996 ett

diskussionsunderlag, en s.k. "grönbok", vars syfte var att skapa en bred debatt

om de framtida förbindelserna mellan EU och AVS-staterna. Seminarier om

grönbokens frågeställningar arrangerades i både EU- och AVS-stater.

Diskussionerna bidrog till det förslag till förhandlingsdirektiv som

kommissionen lämnade till rådet i februari 1998.

4 Förhandlingarna om det nya avtalet

Parterna var överens om att ge nytt liv åt partnerskapet, men gick in i

förhandlingarna med något olika utgångspunkter. EU ville skapa en ny ram för

samarbetet, som var bättre anpassad till framtidens och globaliseringens krav

och som främjade en effektivisering av utvecklingssamarbetet. Enligt EU:s

förhandlingsdirektiv, som antogs av rådet i juni 1998, var EU:s mål att

fattigdomsbekämpning skulle vara det övergripande målet, att respekten för

mänskliga rättigheter och för demokratins och rättsstatens principer skulle

bekräftas samt att god samhällsstyrning skulle betonas. Vidare skulle samarbetet

i större utsträckning omfatta icke-statliga aktörer, biståndet i högre grad

fördelas på basis av både behov och resultat samt minska antalet

biståndsinstrument. Dessutom ansåg EU att en ny handelsordning som var förenlig

med Världshandelsorganisationens (WTO:s) regelverk skulle införas. AVS-staterna

uttalade också en politisk vilja att förnya och modernisera samarbetet, men var

samtidigt angelägna om att bevara de fördelar och förmåner som Lomé-konventionen

innehöll. AVS-staterna kom därför i praktiken att framstå som mindre

förändringsbenägna.

Förhandlingarna inleddes officiellt i september 1998 och pågick till februari

2000. Under perioden ägde fyra ministerkonferenser rum, under vilka parterna

enades om övergripande mål och principer och mot slutet även löste utestående

problem i förhandlingarna. Däremellan förhandlade Europeiska kommissionen med

AVS-staternas representanter. Inom rådet följdes förhandlingarna av en särskild

rådsarbetsgrupp som preciserade EU:s förhandlingspositioner.

Avtalet undertecknades i Cotonou, Benin, den 23 juni 2000. Sex nya AVS-stater i

Stillahavsområdet har anslutit sig till avtalet, som därmed omfattar 77

AVS-stater. Av dessa tillhör 40 stater de minst utvecklade länderna.

Partnerskapsavtalet är ett långsiktigt avtal som löper på tjugo år, med

möjlighet till revidering vart femte år. Avtalet omfattar en politisk dimension,

ekonomiskt samarbete och handelssamarbete samt utvecklingssamarbete. Dess

struktur är enklare och mer lättillgänglig i jämförelse med Lomé-konventionen.

Avtalets övergripande mål är fattigdomsbekämpning, som skall vara förenligt med

målen om AVS-staternas integration i världsekonomin och hållbar utveckling

(ekonomiskt, socialt och miljömässigt).

Under förhandlingarna uttryckte parterna en vilja att fördjupa den politiska

dimensionen av samarbetet. Parterna var överens om att en regelbunden och

fördjupad dialog utgjorde ett viktigt instrument för att uppnå avtalets mål.

Ökad tonvikt läggs i avtalet vid respekt för mänskliga rättigheter, demokrati,

rättsstatssprincipen och god samhällsstyrning ("good governance"). Under

förhandlingarna var parterna eniga om att dessa aspekter utgör en väsentlig del

av hållbar utveckling. Parterna enades om att respekt för mänskliga rättigheter,

demokrati och rättsstatsprincipen skulle utgöra partnerskapsavtalets

grundsatser ("essential elements"). Misstankar om brott mot dessa grundsatser

kan leda till samråd i enlighet med artikel 96, en klausul som möjliggör ett

avbrytande av stöd och annat samarbete i händelse av kränkningar av

grundsatserna. Under förhandlingarna verkade EU för att även god

samhällsstyrning skulle inkluderas som en av avtalets grundsatser. AVS-staterna

delade uppfattningen att god samhällsstyrning är en viktig princip, men motsatte

sig att principen jämställdes med de andra tre elementen. Ett av skälen till

AVS-staternas motstånd är grundsatsernas koppling till artikel 96, då de

befarade att en svag statsförvaltning skulle kunna resultera i åtgärder från

EU:s sida. Genom aktivt svenskt agerande kunde en kompromiss nås enligt vilken

god samhällsstyrning omnämns i avtalet som ett grundläggande element

("fundamental element") vilket aktivt skall främjas genom samarbetet. Av avtalet

framgår vidare att allvarliga fall av korruption skall vara föremål för det

särskilda samrådsförfarande som regleras i artikel 97, och skall inte enbart

begränsas till sådana fall där EUF-finansierade insatser är involverade. Denna

bredare ansats var angelägen för EG som ger betydande budgetstöd till

AVS-staternas statsbudgetar. Om inte en tillfredsställande lösning kan nås vid

samrådsförfarandet enligt artikel 96 eller 97 får åtgärder vidtas, vilket kan

innebära att samarbetet avbryts.

En artikel om migration var länge en utestående fråga i förhandlingarna.

Oenighet förelåg främst i frågan om en särskild klausul om återtagande av

illegala invandrare. Frågan gällde huruvida särskilda avtal om återtagande

skulle kunna inkludera återtagande av andra länders medborgare och statslösa

personer som anlänt till en EU-medlemsstats territorium från ett AVS-land eller

vice versa. AVS-staterna accepterade slutligen en återtagandeklausul när

garantier givits för att samarbetet på det här området måste utgå från respekten

för individers mänskliga rättigheter, asylrätten, humanitet och värdig

behandling.

En viktig nyhet och utmaning är att partnerskapet, i mycket större utsträckning

än under Lomé-konventionen, skall omfatta icke-statliga aktörer, såsom det

civila samhället och den privata sektorn. Frågan om dessa aktörers roll och

inflytande i samarbetet var länge en utestående fråga i förhandlingarna. Den

överenskommelse som nåddes innebär att AVS-staternas ansvar för att fastställa

sina utvecklingsstrategier bekräftas, men att parterna erkänner de icke-statliga

aktörernas kompletterande roll i utvecklingsprocessen. De icke-statliga

aktörerna skall inte bara engageras i genomförandet av utvecklingssamarbetet,

utan också informeras om och inbegripas i samråd om utvecklingsstrategier och om

den politiska dialogen.

Partnerskapsavtalet lägger grunden för en ny handelsregim. I förhandlingarna var

båda parter överens om att behålla en handelsdimension i samarbetet, men hur

handelsordningen skulle se ut var länge en utestående fråga. EU:s

förhandlingsmandat förutsåg en femårig övergångsperiod med bibehållande av

Lomé-konventionens handelspreferenser under perioden, som därefter skulle

ersättas med regionala frihandelsavtal mellan EU och regioner av AVS-stater.

AVS-staterna krävde en tioårig övergångsperiod under vilken man ville att

marknadstillträdet till EU inte bara skulle bibehållas utan även förbättras.

AVS-staterna krävde vidare att förhandlingarna om nya handelsarrangemang skulle

inledas tidigast år 2006 och ske helt förutsättningslöst utifrån då rådande

förutsättningar.

En kompromiss kunde nås vid ministerkonferensen i december 1999, som innebär att

Lomé-konventionens handelspreferenser förlängs fram till och med den 31

december 2007, under förutsättning att undantag beviljas från GATT (General

Agreements on Tariffs and Trade). Det innebär också fortlevnad av

varuprotokollen för socker och kött under denna period. Bananprotokollet

förändrades emellertid i syfte att möjliggöra förhandlingar om en lösning i

banankonflikten. Kravet på Europeiska gemenskapen att ge samma fördelaktiga

marknadstillträde för AVS-bananer som tidigare togs bort. I september 2002 skall

förhandlingar om WTO-förenliga s.k. ekonomiska partnerskapsavtal (regionala

frihandelsavtal) inledas mellan EU och de regioner eller enskilda AVS-stater som

så önskar. Målsättningen med dessa ekonomiska partnerskapsavtal är att

successivt avlägsna handelshindren mellan parterna i syfte att främja regional

integration, handel inom AVS-regionerna och ökat deltagande i världshandeln.

Inom ramen för dessa förhandlingar åtar sig gemenskapen att förbättra

AVS-staternas nuvarande marknadstillträde. De föreslagna avtalen är ömsesidiga

vilket innebär att även AVS-regionerna och AVS-staterna successivt förbättrar

marknadstillträdet för EG:s export. Hänsyn skall dock tas till AVS-staternas

utvecklingsnivå, de socioekonomiska effekterna i dessa länder av

handelsliberaliseringen samt AVS-staternas kapacitet att anpassa sina ekonomier

till liberaliseringsprocessen. Avtalen skall träda i kraft senast den 1 januari

2008 och genomföras under en övergångsperiod. Förhandlingarna om ekonomiska

partnerskapsavtal innebär en utmaning både för EU och för AVS-staterna och

kommer att kräva omfattande stöd för att stärka AVS-staternas analys- och

förhandlingskapacitet.

De länder som väljer att inte ingå ekonomiska partnerskapsavtal kommer att

erbjudas samma förmånliga behandling som ges andra utvecklingsländer genom det

allmänna preferens-systemet (General System of Preferences, GSP). De minst

utvecklade länderna (MUL) är garanterade tull- och kvotfritt tillträde till EG:s

marknad för alla varor utom vapen genom rådets beslut den 26 februari 2001

("Everything But Arms", förordning 416/2001). De kan därmed behålla sitt

förmånliga ensidiga marknadstillträde utan att sluta frihandelsavtal med EG. De

minst utvecklade AVS-staterna får därmed en särställning i förhållande till

andra AVS-stater. Detta kan bli ett försvårande förhållande i förhandlingarna om

ekonomiska partnerskapsavtal. Emellertid kan frihandelsavtal innehålla även

andra dimensioner än bara tullsänkningar, vilket kan göra dessa intressanta även

för MUL.

Omfattande reformer har också beslutats inom utvecklingssamarbetet. Under

förhandlingarna var parterna eniga om behovet av att effektivisera biståndet.

Från EU:s sida var det bl.a. angeläget att skapa ett mer flexibelt system för

fördelning av biståndsmedlen på basis av både behov och resultat. AVS-staterna

underströk betydelsen av ett förutsägbart resursflöde och var också angelägna om

att behålla Lomé-konventionens instrument för kompensation för fluktuationer i

exportinkomster av jordbruksprodukter och mineraler (System for the

stabilisation of export earnings from agricultural commodities system, STABEX,

respektive Special financing facility for the mining sector, SYSMIN).

Överenskommelsen på utvecklingssamarbetets område innebär att såväl behov som

resultat skall ligga till grund för fördelningen av biståndsmedlen. Antalet

biståndsinstrument har minskats till ett samlat anslag för gåvobistånd och ett

särskilt anslag för stöd till näringslivsutveckling att hanteras av den

Europeiska Investeringsbanken (EIB). Landstrategier och regionala strategier

skall utgöra det centrala styrinstrumentet för utvecklingssamarbetet och

utarbetas gemensamt av EU och respektive AVS-stat eller AVS-region. Varje land

ges en indikativ finansiell ram för samarbetet för en femårsperiod, vilken kan

revideras mot bakgrund av uppnådda resultat. Biståndsinstrumenten STABEX och

SYSMIN ersätts av en mekanism för kompensation av fluktuationer i exportintäkter

inom ramen för respektive landprogram.

I samband med ministerkonferensen i december 1999 kunde EU:s medlemsstater enas

om volymen för utvecklingssamarbetet. Uppgörelsen om finansieringen återfinns i

det finansiella protokoll som utgör bilaga 1 till partnerskapsavtalet. Av det

finansiella protokollet framgår att det sammanlagda stödet till AVS-staterna

skall uppgå till 15 200 miljoner euro, varav 13 500 miljoner euro utgörs av

gåvobistånd från den nionde europeiska utvecklingsfonden och upp till 1 700

miljoner euro av lån från EIB:s egna resurser. Tillsammans med outnyttjade medel

från tidigare utvecklingsfonder skall dessa medel täcka perioden 2000-2007.

Frågan om kriterier för anslutning till avtalet var också en fråga i

förhandlingarna. För AVS-staterna var det angeläget att bibehålla den samlade

AVS-gruppen och begränsa samarbetet till Afrika, Västindien och

Stillahavsområdet, medan EU ansåg det olyckligt att på förhand utesluta

möjligheten att andra länder skulle kunna ansluta sig till avtalet. Frågan

löstes genom en gemensam förklaring om att varje anslutning av nya stater skall

ske i överensstämmelse med de bestämmelser och mål som fastställs i artikel 1

och 2 i det av AVS-statsgruppen ingångna Georgetown-avtalet, i vilket bl.a.

principen om solidaritet mellan AVS-staterna fastslås.

5 Partnerskapsavtalets innehåll

Avtalet omfattar en ingress och sex delar: allmänna bestämmelser (I),

institutionella bestämmelser (II), samarbetsstrategier (III), samarbete för

utvecklingsfinansiering (IV), allmänna bestämmelser för de minst utvecklade

AVS-staterna, AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna (V) samt slutbestämmelser

(VI).

Avtalet omfattar dessutom sex bilagor och tre protokoll, som utgör en integrerad

del av avtalet. Det har avgivits 43 förklaringar som har bilagts slutakten.

Bilaga I utgörs av det finansiella protokollet.

5.1 Ingressen

I avtalets ingress åtar sig parterna att tillsammans verka för att målen att

utrota fattigdomen, att åstadkomma en hållbar utveckling och att uppnå en

gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin förverkligas. Parterna

uttrycker sin beslutsamhet att genom sitt samarbete ge ett väsentligt bidrag

till AVS-staternas utveckling, underlätta för dessa stater att möta

globaliseringens utmaningar samt fördjupa partnerskapet. Parterna bekräftar sin

vilja att ge ny livskraft åt förbindelserna dem emellan på grundval av en

strategi som integrerar politisk dialog, utvecklingssamarbete, ekonomiska

förbindelser och handelsförbindelser.

Parterna erkänner att ett politiskt klimat som garanterar fred, säkerhet och

stabilitet, respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer och

rättsstatsprincipen samt god samhällsstyrning är nödvändiga förutsättningar för

långsiktig utveckling. Parterna erkänner även att en sund och långsiktig

ekonomisk politik är en förutsättning för utveckling.

Ingressen hänvisar till principerna i Förenta nationernas stadga och andra

grundläggande konventioner om bl.a. mänskliga rättigheter och flyktingars

rättsliga ställning. Parterna anser att de mål och principer som antagits av

FN-konferenserna och det mål som uppställts av OECD:s utvecklingskommitté

(Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) om en halvering av den

andel av världens befolkning som lever i extrem fattigdom senast år 2015 är mål

och principer som också skall ligga till grund för samarbetet mellan EU och

AVS-staterna. Parterna erinrar om sina åtaganden inom ramen för

Världshandelsorganisationen (WTO).

5.2 Mål, principer och aktörer

Artiklarna 1-3 - Mål och principer

Partnerskapet skall ha sin tyngdpunkt på målet att minska och på sikt utrota

fattigdomen i överensstämmelse med målen att åstadkomma en hållbar utveckling

och att uppnå en gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin. Avtalet

skall främja AVS-staternas ekonomiska, kulturella och sociala utveckling för att

därigenom bidra till fred och säkerhet och till främjandet av en stabil och

demokratisk politisk miljö. Målen skall nås genom en strategi som integrerar

såväl politiska och ekonomiska som sociala, kulturella och miljömässiga

aspekter. Kapacitetsuppbyggnad, jämställdhet och ett hållbart utnyttjande av

miljö och naturresurser skall integreras på alla nivåer av partnerskapet.

Avtalet fastställer fyra grundläggande principer för samarbetet:

- likställdhet mellan parterna och AVS-ländernas egenansvar för sin utveckling;

- främjande av brett deltagande av olika aktörer;

- dialog och ömsesidiga skyldigheter;

- differentiering och regionalisering av samarbetet på grundval av

partnerlandets utvecklingsnivå, behov, uppnådda resultat och långsiktiga

utvecklingsstrategi.

Artiklarna 4-7 - Partnerskapets aktörer

Parterna bekräftar AVS-staternas suveränitet att fastställa principer och

strategier för sin utveckling, men erkänner också att icke-statliga aktörer

spelar en kompletterande roll i utvecklingsprocessen och kan bidra till den.

Avtalet definierar icke-statliga aktörer som den privata sektorn, näringslivets

och arbetsmarknadens organisationer och det civila samhället i alla dess former.

Icke-statliga aktörer skall därför underrättas och inbegripas i samråd om

riktlinjer och strategier för samarbetet, om prioriteringar och om den politiska

dialogen. De skall tilldelas finansiella resurser, engageras i genomförandet av

utvecklingssamarbetet och ges stöd för kapacitetsuppbyggnad.

5.3 Den politiska dimensionen

Artikel 8 - Politisk dialog

Avtalet föreskriver att parterna regelbundet skall föra en allsidig, balanserad

och djup politisk dialog som leder till att båda parter ikläder sig

förpliktelser. Dialogen skall bl.a. syfta till främjande av ömsesidig förståelse

och underlätta fastställande av gemensamt överenskomna prioriteringar. Den

skall också syfta till att förhindra att det uppstår situationer där någon av

parterna anser det nödvändigt att tillgripa den särskilda suspensionsklausulen

(se artikel 96 och 97). Dialogen skall bidra till fred och säkerhet samt främja

ett stabilt och demokratiskt politiskt klimat.

Den politiska dialogen skall omfatta alla syften och mål som anges i avtalet och

alla frågor av gemensamt, allmänt, regionalt eller subregionalt intresse.

Dialogen skall också omfatta en regelbunden bedömning av utvecklingen vad gäller

respekten för mänskliga rättigheter, demokratiska principer,

rättsstatsprincipen samt god samhällsstyrning. Dialogen skall föras i flexibla

former. Den kan vara formell eller informell allt efter behoven. Den kan äga rum

inom eller utom partnerskapets institutionella ram och ske på lämplig nivå,

t.ex. regional, sub-regional eller nationell nivå. Regionala organisationer samt

företrädare för det civila samhället skall knytas till dialogen.

Artikel 9 - Grundsatser och grundelement

Artikel 9 fastställer avtalets grundsatser och grundelement. Respekt för de

mänskliga rättigheterna, inbegripet respekt för grundläggande sociala

rättigheter, demokrati grundad på rättsstatsprincipen och en öppen och

ansvarsfull förvaltning av offentliga angelägenheter är en oskiljbar del av en

hållbar utveckling. Parterna hänvisar till sina internationella skyldigheter och

åtaganden vad gäller respekt för de mänskliga rättigheterna och förbinder sig

att främja och skydda alla grundläggande friheter och mänskliga rättigheter.

Parterna framhåller i detta sammanhang jämlikhet mellan män och kvinnor.

Parterna bekräftar att demokratisering, utveckling och skydd av de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna är förbundna sinsemellan och

ömsesidigt förstärkande. Det erinras om att demokratins principer är globalt

erkända och att varje land, på grundval av dessa principer, utvecklar sin egen

demokratiska kultur. Statens struktur och olika myndigheters befogenheter skall

grundas på rättsstatsprincipen.

Respekten för de mänskliga rättigheterna, för demokratiska principer och för

rättsstatsprincipen skall ligga till grund för parternas interna och externa

politik och utgöra avtalets grundsatser ("essential elements").

Avtalet innehåller vidare en definition av god samhällsstyrning, innebärande

bl.a. att mänskliga resurser, naturresurser och ekonomiska och finansiella

resurser förvaltas på ett öppet och ansvarsfullt sätt så att en rättvis och

hållbar utveckling kan uppnås. Detta inbegriper bl.a. åtgärder för att förhindra

och bekämpa korruption. Principen om god samhällsstyrning är avtalets

grundelement ("fundamental element").

Främjandet av mänskliga rättigheter, demokratiseringsprocesser,

rättsstatsprincipen och god samhällsstyrning skall aktivt understödjas av

partnerskapet.

Artikel 10 - Andra element i den politiska miljön

Parterna anser att en hållbar och rättvis utveckling och ett ökat deltagande av

det civila samhället och den privata sektorn bidrar till att befästa ett stabilt

och demokratiskt politiskt klimat. Parterna erkänner vidare att

marknadsekonomiska principer bidrar till förverkligandet av partnerskapets mål.

Artikel 11 - Fredsskapande åtgärder, konfliktförebyggande och konfliktlösning

Parterna förbinder sig att bedriva en aktiv, vittomfattande och samlad politik

för fredsskapande åtgärder, konfliktförebyggande och konfliktlösning. Denna

politik skall bygga på principen om egenansvar och framför allt inriktas på

utveckling av regional, subregional och nationell kapacitet och på förebyggande

av våldsamma konflikter i ett tidigt skede.

Artikel 12 - Samstämmighet

Avtalet innehåller en klausul om samstämmigheten mellan gemenskapspolitiken på

olika områden och politikens inverkan på genomförandet av avtalet. Den

Europeiska gemenskapen skall, om den avser att vidta en åtgärd som skulle kunna

påverka AVS-staternas intressen vad beträffar detta avtals mål, i god tid i

förväg underrätta dessa stater. På AVS-staternas begäran skall samråd omgående

äga rum. Om gemenskapen inte godtar AVS-staternas förslag, skall den snarast

möjligt underrätta dem om detta och ange sina skäl.

Artikel 13 - Migration

Avtalet innehåller en särskild artikel om migration. Migrationsfrågan skall vara

föremål för en fördjupad dialog mellan AVS-staterna och EU. Parterna bekräftar

sina skyldigheter och åtaganden enligt internationell rätt att garantera respekt

för de mänskliga rättigheterna och att undanröja alla former av diskriminering

på grundval av ursprung, kön, ras, språk eller religiös övertygelse. Parterna

anser att strategier som syftar till att lindra fattigdom, förbättra

levnadsförhållanden och arbetsvillkor, skapa sysselsättning samt förbättra

utbildning, på lång sikt bidrar till normalisering av migrationsflödena. Inom

ramen för utvecklingssamarbetet skall parterna stödja ekonomisk och social

utveckling av de regioner som migranterna kommer ifrån och stödja utbildning av

AVS-staternas medborgare.

Parterna bekräftar varje lands skyldighet att återta sina egna medborgare, som

olagligen befinner sig på en annan stats territorium. För detta ändamål skall

parterna förse sina medborgare med identitetshandlingar. Om någon av parterna

begär det, skall förhandlingar upptas om ingående av bilaterala avtal om

särskilda skyldigheter i fråga om återtagande av deras medborgare och om dessas

återvändande. Om någon av parterna anser det nödvändigt, skall dessa avtal också

innehålla bestämmelser om återtagande av medborgare från tredje land och

statslösa.

5.4 Institutionella bestämmelser

Artiklarna 14-17

Detta avsnitt behandlar de gemensamma institutioner som finns för att hantera

frågor som rör partnerskapsavtalet: ministerrådet för AVS-EG,

ambassadörskommittén för AVS-EG och gemensamma parlaments-församlingen.

Ministerrådet skall bl.a. ha till uppgift att föra den politiska dialogen, anta

de policyriktlinjer och de beslut som krävs för genomförandet av bestämmelserna

i avtalet samt undersöka och lösa problem som hindrar ett effektivt genomförande

av avtalet. Ministerrådet skall föra en löpande dialog med företrädare för

näringslivets och arbetsmarknadens parter och med andra aktörer i det civila

samhället i AVS-staterna och EU. Ambassadörskommittén skall biträda

ministerrådet i fullgörandet av dess uppgifter och övervaka genomförandet av

avtalet. Den Gemensamma parlamentsförsamlingen, som skall bestå av ledamöter av

Europaparlamentet och ledamöter av parlamenten i var och en av AVS-staterna, är

ett rådgivande organ som genom dialog, debatt och samråd bl.a. skall främja den

demokratiska processen och underlätta ökad förståelse mellan EU:s och

AVS-staternas befolkningar.

5.5 Samarbetsstrategier

Samarbetsstrategierna skall grundas på utvecklingsstrategier och på ekonomiskt

samarbete och handelssamarbete, vilka är förbundna med varandra och kompletterar

varandra.

5.5.1 Utvecklingsstrategier

I detta avsnitt redogörs för de utvecklingsstrategier som skall stödjas av

utvecklingssamarbetet.

Artiklarna 19-20 - Den allmänna ramen

De övergripande målen är fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling och

AVS-staternas integration i världsekonomin. Slutsatserna från Förenta

nationernas konferenser och de internationella utvecklingsmål som antagits av

OECD:s utvecklingskommitté skall vara vägledande för samarbetet. Målen för

utvecklingssamarbetet skall uppnås genom integrerade strategier omfattande

lokalt förankrade åtgärder på det ekonomiska, det sociala och det kulturella

området, miljöområdet och det institutionella området. Ramarna och riktlinjerna

för samarbetet skall anpassas till förhållandena i varje enskild AVS-stat och

utformas så att de främjar lokalt egenansvar och deltagande av icke-statliga

aktörer i utvecklingsprocessen. Jämställdhetsfrågor, miljöfrågor samt

institutions- och kapacitetsuppbyggnad skall systematiskt beaktas och integreras

inom samtliga samarbetsområden. Kvalitativa och kvantitativa

resultat-indikatorer skall införas.

Artiklarna 21-24 - Ekonomisk utveckling

Avsnittet om ekonomisk utveckling omfattar utveckling av den privata sektorn,

makroekonomiska och strukturella reformer, infrastruktur och

näringslivsutveckling samt utveckling av turism. Stödet till den privata

sektorns utveckling skall bl.a. syfta till att stödja ekonomiska och

institutionella reformer på nationell eller regional nivå, som är nödvändiga för

skapandet av ett gynnsamt klimat för privata investeringar och utvecklingen av

en dynamisk och livskraftig privat sektor. Stödet till ekonomiska reformer skall

främja AVS-staternas ansträngningar att uppnå makroekonomisk tillväxt och

stabilisering och genomföra strukturella reformer. AVS-staterna skall ha

huvudansvaret för utformningen och genomförandet av makroekonomiska

reformprogram. Dessa skall utformas så att de beaktar situationen i varje

AVS-stat och har en positiv inverkan på fattigdomsbekämpningen och tillgången

till sociala tjänster. Samarbetet inom infrastruktur och näringslivsutveckling

skall omfatta stöd till reformer och investeringar som främjar tillträde till

produktionsmedlen på rättvisa villkor.

Artiklarna 25-27 - Social och mänsklig utveckling

Stödet till social utveckling skall inriktas på att stödja AVS-staternas

ansträngningar att utforma generella och sektorsinriktade strategier och

reformer som syftar till att förbättra grundläggande infrastruktur och

grundläggande sociala tjänster med avseende på täckning, kvalitet och

tillgänglighet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att säkerställa att de

offentliga utgifterna inom de sociala sektorerna ligger på en tillräcklig nivå.

Samarbetet skall vidare omfatta kultur samt barn- och ungdomsfrågor. När det

gäller barn och ungdomar skall samarbetet bl.a. inriktas på att skydda barns och

ungdomars rättigheter och stödja rehabiliteringsprogram för barn i områden som

genomlevt en konflikt.

Artiklarna 28-30 - Regionalt samarbete och regional integration

Samarbetet skall inbegripa stöd för att uppnå de mål och prioriteringar som

AVS-staterna själva har fastställt för regionalt samarbete och regional

integration. Stödet skall bl.a. syfta till att främja en gradvis integrering av

AVS-staterna i världsekonomin, påskynda det ekonomiska samarbetet inom och

mellan AVS-staternas regioner, påskynda diversifieringen av AVS-staternas

ekonomier och främja handeln mellan och inom AVS-staterna och tredje land.

Artiklarna 31-33 - Tematiska och horisontella frågor

De tematiska frågorna omfattar jämställdhetsfrågor, miljö och naturresurser och

institutions- och kapacitetsuppbyggnad. Samarbetet skall stödja strategier och

program som möjliggör för kvinnor och män att delta på lika villkor i det

politiska, ekonomiska, sociala och kulturella livet. Jämställdhetsaspekter skall

integreras på alla nivåer av utvecklingssamarbetet. Samarbetet när det gäller

miljöskydd och hållbart utnyttjande av naturresurser skall syfta till

integrering av principen om miljömässig hållbarhet i alla aspekter av

utvecklingssamarbetet, kapacitetsförstärkning hos alla aktörer på miljöområdet

och understödjandet av särskilda åtgärder och program. Stödet till

institutionsuppbyggnad skall bl.a. bidra till att främja demokrati och respekt

för mänskliga rättigheter. Vidare skall stödet bidra till utveckling och

förstärkning av rättsstaten samt säkerställande av en öppen och ansvarsfull

förvaltning. Samarbetet skall även främja kapacitets-uppbyggnad hos

icke-statliga aktörer och stärka strukturer för dialog mellan dessa aktörer och

myndigheter.

5.5.2 Ekonomiskt samarbete och handelssamarbete

Artiklarna 34-35 - Mål och principer

Det ekonomiska samarbetet och handelssamarbetet skall syfta till att främja en

smidig och gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin och därigenom

främja utveckling och bidra till att eliminera fattigdomen. Samarbetet skall

syfta till förstärkning av AVS-staternas produktions- och handelsförmåga och

deras möjligheter att dra till sig investeringar. Det skall också syfta till

upprättande av en ny handelsdynamik mellan parterna och en förstärkt handels-

och investeringspolitik i AVS-länderna. Det ekonomiska samarbetet och

handelssamarbetet skall genomföras i full överensstämmelse med

Världshandelsorganisationens (WTO:s) bestämmelser. Samarbetet skall grundas på

principen om partnerskap. Det skall vidare bygga på AVS-staternas initiativ till

regional integration, eftersom regional integration är ett av de viktigaste

medlen för att uppnå integrering av AVS-staterna i världsekonomin.

Artikel 36-37 - Ny handelsordning

Parterna är överens om att sinsemellan upprätta en ny, med WTO-reglerna

förenlig, handelsordning, varigenom hindren för handeln mellan dem gradvis

undanröjs och samarbetet inom alla för handeln relevanta områden byggs ut.

Handelsordningen skall införas gradvis och föregås av en förberedande period.

För att underlätta övergången till den nya handelsordningen skall de icke

ömsesidiga handelsförbindelser som tillämpats inom ramen för den fjärde

Lomé-konventionen bibehållas under den förberedande perioden.

Parterna bekräftar i detta sammanhang på nytt betydelsen av de råvaruprotokoll

som är bifogade till bilaga V till avtalet. De är överens om att protokollen

måste ses över i ljuset av den nya handelsordningen, särskilt med avseende på

deras WTO-förenlighet, för att de fördelar som protokollen ger skall kunna

bibehållas.

Förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap skall föras under den

förberedande perioden, som skall löpa ut den 31 december 2007. Formella

förhandlingar skall, såvida parterna inte har enats om en tidigare tidpunkt,

inledas i september 2002 och den nya handelsordningen träda i kraft senast den 1

januari 2008. Parterna skall regelbundet granska framstegen i förhandlingarna.

Under år 2006 skall en heltäckande översyn göras av de handelsordningar som

planeras för de olika länderna för att säkerställa att det inte kommer att

krävas ytterligare tid för förberedelser eller förhandlingar.

Av artikel 37 framgår att förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal skall

inledas med de AVS-stater som anser sig redo att föra sådana förhandlingar med

beaktande av AVS-staternas regionala integrationsprocess. Gemenskapen kommer

under år 2004 att göra en bedömning av situationen beträffande de AVS-stater som

inte tillhör gruppen minst utvecklade länder och som efter samråd med

gemenskapen konstaterar att de inte är i stånd att ingå ekonomiska

partnerskapsavtal. Gemenskapen kommer att pröva alla alternativa möjligheter att

ge dessa länder en ny ram för handeln som är likvärdig och WTO-förenlig.

Förhandlingarna skall leda till att en tidsplan fastställs för ett gradvis

undanröjande av handelshindren mellan parterna. Förhandlingarna skall syfta till

att förbättra AVS-staternas tillträde till gemenskapens marknad, bl.a. genom en

översyn av ursprungsreglerna. Hänsyn skall tas till AVS-staternas

utvecklingsnivå, de socio-ekonomiska effekterna av handelsliberalisering samt

AVS-staternas förmåga att anpassa sina ekonomier. Inom ramen för WTO:s

regelverk, skall förhandlingarna således vara så flexibla som möjligt bl.a. när

det gäller fastställandet av en tillräckligt lång övergångsperiod och slutlig

produkttäckning.

Genom avtalet inrättas en gemensam ministerkommitté för handel, som har till

uppgift att följa de multilaterala handelsförhandlingarna och som skall

undersöka hur vidare liberaliseringar påverkar utvecklingen i AVS-staterna

liksom handeln mellan AVS-staterna och EU.

Samarbete i internationella fora - Artiklarna 39-40

Parterna understryker behovet av att de deltar aktivt i WTO och andra relevanta

organisationer. De erkänner behovet av bättre fungerande internationella

råvarumarknader och bekräftar att de är villiga att i ökad utsträckning samråda

i internationella organisationer där råvarufrågor behandlas.

Artiklarna 41-43 - Handel med tjänster

Avsnittet om handel med tjänster inkluderar allmänna bestämmelser. Parterna

bekräftar på nytt bl.a. sina åtaganden inom ramen för allmänna

tjänstehandelsavtalet (GATS) och understryker behovet av särskild och

differentierad behandling av leverantörer av tjänster i AVS-länderna. Avsnittet

täcker även bestämmelser om sjötransport och informations- och

kommunikationsteknik.

Artiklarna 44-54 - Handelsrelaterade områden och samarbete på andra områden

I detta avsnitt finns bestämmelser om konkurrenspolitik, skydd av immateriella

rättigheter, standardisering och certifiering, åtgärder på det sanitära och

fytosanitära området, handel och miljö, handel och arbetsnormer,

konsumentpolitik och skydd av konsumenters hälsa samt undantagsbestämmelse på

skatteområdet. Inom ramen för immaterialrätten betonar partnerskapsavtalet

vikten av att parterna tillträder TRIPS-avtalet (Agreement on Trade-Related

Aspects of Intellectual Property Rights) och konventionen om biologisk mångfald.

Vidare understryker avtalet vikten av att främja utvecklingen av handel och

miljö på ett sådant sätt att en hållbar och god förvaltning av miljön, i

enlighet med internationella konventioner och åtaganden på området, kan

säkerställas. Inom området för handel och arbetsnormer bekräftar parterna

uppslutningen kring de internationellt erkända arbetsnormerna sådana de slagits

fast i de relevanta ILO-konventionerna (Internationella arbetsorganisationen).

Samarbetet på andra områden täcker fiskeriavtal och tryggad

livsmedelsförsörjning.

5.6 Utvecklingssamarbetet

Artiklarna 55-61 - Mål och principer

Utvecklingssamarbetet skall syfta till att tillhandahålla tillräckliga

finansiella resurser och tekniskt bistånd för att stödja AVS-staternas

ansträngningar att nå avtalets mål. Samarbetet skall grunda sig på AVS-staternas

mål, strategier och prioriteringar för sin utveckling. Det skall främja lokalt

ansvarstagande, bygga på ett partnerskap grundat på ömsesidiga rättigheter och

skyldigheter samt vara flexibelt och effektivt. De minst utvecklade länderna

skall beviljas särskild behandling och de kustlösa staternas och ö-staternas

situation beaktas. Avtalet innehåller riktlinjer för beredningen och

genomförandet av utvecklingssamarbetet och information om stödberättigade organ.

Avtalet ger AVS-staterna huvudansvaret för att identifiera, förbereda och

genomföra projekt och program.

Finansieringen kan bl.a. ske i form av finansiering av projekt och program,

krediter och tillskott till eget kapital, importstöd och budgetstöd till stöd

för makroekonomiska reformer eller sektorsinriktade reformer.

Artiklarna 62-78 - Finansiellt samarbete

Nivån på det finansiella stödet samt de närmare villkoren för finansieringen

anges i bilagorna till avtalet. Avtalet möjliggör samfinansiering med andra

givare.

I detta avsnitt anges former och instrument för utvecklingssamarbetet:

- skuldlättnader och strukturanpassningsstöd;

- stöd vid kortvariga fluktuationer i exportinkomster;

- stöd till sektorpolitik;

- mikroprojekt och decentraliserat samarbete;

- humanitärt bistånd och katastrofbistånd;

- investeringsstöd och stöd till utveckling av den privata sektorn.

De tidigare systemen för kompensation för fluktuationer i exportinkomster,

STABEX och SYSMIN ersätts av ett system för tilläggsstöd inom ramen för stödet

till långsiktig utveckling för att lindra effekter av fluktuationer i

exportinkomster. Stödet skall syfta till att möjliggöra fullföljandet av

makroekonomiska och sektorsinriktade reformer.

Artiklarna 79-80 - Tekniskt samarbete

Det tekniska samarbetet skall bl.a. inriktas på att stödja AVS-staternas

utveckling av arbetskraftsresurser och utveckling av nödvändiga institutioner.

Det tekniska samarbetet skall främja kunskapsöverföring och kompetens på

nationell och regional nivå. Det tekniska biståndet skall vara efterfrågestyrt

och anpassas till mottagarens behov.

Artiklarna 81-83 - Biståndets genomförande

Detta avsnitt innehåller bestämmelser för hur utvecklingssamarbetet skall

genomföras. Genomföranderutiner skall vara öppna och lätta att tillämpa och

skall möjliggöra decentralisering av arbetsuppgifter och ansvar till

samarbetsländerna. Genomförandet skall vara öppet för icke-statliga aktörer inom

områden som berör dem.

Närmare bestämmelser om programmering och genomförande av det finansiella och

tekniska samarbetet återfinns i bilaga 4 till partnerskaps-avtalet. Dessa

bestämmelser kan omarbetas eller ändras av ministerrådet för AVS-EG på grundval

av en rekommendation av AVS-EG-kommittén för utvecklingssamarbete. Kommittén har

bl.a. till uppgift att sörja för att målen och principerna för

utvecklingssamarbetet förverkligas och för att undersöka problem i

genomförandet.

5.7 Allmänna bestämmelser för de minst utvecklade AVS staterna,

AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna

Artiklarna 84-90

För att de minst utvecklade AVS-staterna, AVS-inlandsstaterna och AVS-ö-staterna

skall kunna dra fördel av de möjligheter som avtalet erbjuder och kunna öka sin

utvecklingstakt, skall de minst utvecklade länderna beviljas särskild

behandling inom ramen för samarbetet och hänsyn tas till inlandsstaternas och

ö-staternas sårbarhet. Behoven i länder som genomgått en konflikt skall också

uppmärksammas.

5.8 Slutbestämmelser

Artiklarna 91-95, 98-100

I detta avsnitt anges bestämmelser om bl.a. ratificering, ikraftträdande,

anslutning, giltighetstid och lösning av tvister om tillämpningen eller

tolkningen av avtalet. Avtalet träder i kraft då instrumenten för ratifikation

från samtliga EU:s medlemsstater och åtminstone två tredjedelar av AVS-staterna

samt instrumentet med anmälan av gemenskapens godkännande av avtalet har

deponerats. Avtalet ingås för en period av tjugo år, med början den 1 mars 2000.

Avtalet innehåller en översynsklausul, som vart femte år möjliggör för endera

parten att begära översyn av bestämmelserna i avtalet och förhandla med den

andra parten om eventuella ändringar. Finansprotokollen skall fastställas för

fem år i taget. Beslut om anslutning av nya stater till avtalet fattas av

ministerrådet för AVS-EG.

Artikel 96 - Samrådsprocedur vid brott mot avtalets grundsatser

Artikel 96 anger ett samrådsförfarande vid brott mot avtalets grundsatser. Om en

part, trots den regelbundna politiska dialogen mellan parterna, anser att den

andra parten har underlåtit att fullgöra en förpliktelse avseende respekten för

de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer eller rättsstatsprincipen

enligt artikel 9, skall den inbjuda den andra parten till samråd i syfte att

söka finna en lösning som är godtagbar för båda parterna. Samrådet skall i

första hand inriktas på åtgärder som den inbjudna parten har vidtagit eller

skall vidta för att komma tillrätta med situationen. Samrådet skall inte pågå

längre än 60 dagar. Om samrådet inte leder till en för bägge parter godtagbar

lösning får lämpliga åtgärder vidtas. Vid valet av åtgärder skall de som minst

stör avtalets tillämpning prioriteras. Avbrytande av avtalets tillämpning skall

ses som en sista utväg.

Artikel 97 - Samrådsprocedur vid korruption

Artikel 97 innehåller ett motsvarande samrådsförfarande avseende korruption. Det

framgår att parterna anser att allvarliga fall av korruption bör föranleda

samråd mellan parterna i de fall gemenskapen är en viktig partner vad gäller

finansiellt stöd till ekonomiska eller sektorsinriktade strategier eller

program. Det innebär att det räcker att gemenskapen är en viktig givare av t.ex.

budgetstöd för att den skall kunna ta upp generella problem med korruption i

landet, även om inte gemenskapens egna biståndsmedel är inblandade. Om samrådet

inte leder till en för bägge parter godtagbar lösning skall parterna vidta

lämpliga åtgärder. Även här gäller att avbrytande av avtalets tillämpning är att

betrakta som en sista utväg.

5.9 Bilagorna

Till avtalet finns sex bilagor. För att undvika att själva huvudtexten blir

alltför omfattande, har så mycket som möjligt av de detaljerade bestämmelserna

lagts i bilagor. Därmed ökas också flexibiliteten genom att bilaga II, III, IV

och VI kan omarbetas eller ändras vid behov genom ett beslut av ministerrådet

för AVS-EG i enlighet med artikel 100 i avtalet.

Bilaga I

Bilaga I utgörs av det finansiella protokollet, som anger omfattningen av det

finansiella samarbetet för en period om fem år med början den 1 mars 2000.

Gemenskapens totala stöd skall uppgå till 15 200 miljoner euro. Av detta belopp

skall 13 500 miljoner euro komma från den nionde Europeiska Utvecklingsfonden

(EUF 9) och upp till 1 700 miljoner euro från Europeiska Investeringsbanken i

form av lån från bankens egna resurser. Det finansiella protokollets volym,

tillsammans med outnyttjade resurser från tidigare EUF, skall täcka perioden

2000-2007.

De 13 500 miljoner euro från EUF skall fördelas på:

- 10 000 miljoner euro i gåvobistånd för stöd till långsiktig utveckling.

Anslaget skall användas för finansiering av nationella indikativa program i

enlighet med artiklarna 1-5 i bilaga IV;

- 1 300 miljoner euro i gåvobistånd för finansiering av stöd till regionalt

samarbete och regional integration av AVS-staterna;

- 2 200 miljoner euro för finansiering av ett investeringsanslag i enlighet med

de villkor som framgår av bilaga II till partnerskapsavtalet.

Bilaga II

Bilaga II innehåller bestämmelser om finansieringsvillkor. I bilagan anges bl.a.

villkor för investeringsfinansiering och för finansiering av fluktuationer i

exportinkomster. Bilagan innehåller även ett kapitel om investeringsskyddsavtal.

Bilaga III

Bilaga III innehåller bestämmelser om institutionellt stöd, Centrum för

företagsutveckling och Centrum för jordbruksutveckling.

Bilaga IV

Bilaga IV innehåller bestämmelser om programmering, projektgenomförande,

upphandling och ansvarsfördelning.

Landprogrammeringen inleds med att en landstrategi utarbetas. Landstrategin

skall utarbetas av den berörda AVS-staten och EU efter samråd med berörda

aktörer. Landstrategin utgör ett instrument för prioriteringar av samarbetet och

för att främja lokalt ägarskap för utvecklingssamarbetet. I landstrategin skall

framgå hur EU kan stödja landets utvecklingsstrategi. Komplementaritet med

AVS-landets egna och andra givares aktiviteter skall eftersträvas.

Biståndsmedlen skall fördelas på grundval av både behov och resultat. Varje land

skall ges en indikativ ram för samarbetet under en femårsperiod. Denna landram

skall ligga till grund för framtagandet av ett indikativt program för

utvecklingssamarbetet. Bilaga IV fastställer även att en årlig översyn skall

göras av det indikativa programmets genomförande. Vidare skall en

halvtidsöversyn och en slutöversyn göras av landstrategin och det indikativa

programmet i ljuset av behov och resultat. Som ett resultat av halvtids- eller

slutöversynerna kan EU revidera den finansiella ramen för landet ifråga. För

programmering och översyn av stödet till regionalt samarbete finns motsvarande

bestämmelser.

Huvudansvaret för upphandlingen skall ligga hos den berörda AVS-staten i nära

samråd med Europeiska kommissionen. All upphandling och tilldelning av kontrakt

skall ske inom AVS-staterna eller EU, men undantag kan beviljas.

Bilaga V

Bilaga V fastställer den handelsregim som gäller under den övergångsperiod som

löper medan de ekonomiska partnerskapsavtalen förhandlas i enlighet med enligt

artikel 37 i avtalet. Enligt artikel 36 i avtalet skall man under perioden som

ekonomiska partnerskapsavtalen förhandlas tillämpa de ensidiga

handelspreferenser som gällt under den fjärde Lomé-konventionen.

Bilagan fastställer att flertalet produkter med ursprung i en AVS-stat skall

importeras till gemenskapen tullfritt. För jordbruksprodukter med ursprung i en

AVS-stat skall gemenskapen vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa mera

gynnsam behandling än den som medges tredje land som har förmånen av en mest

gynnad nation-klausul för samma varor. Till bilaga V fogas protokoll om socker,

nöt- och kalvkött och bananer. En gemensam förklaring om rom återfinns i

förklaring XXV i slutakten.

Bilaga VI

Bilaga VI utgör en förteckning över de minst utvecklade AVS-staterna,

AVS-inlandsstaterna samt AVS-ö-staterna.

6 Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens bistånd

inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet

Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens

utvecklingssamarbete innehåller bestämmelser om finansiering, programmering och

genomförande av utvecklingssamarbetet och reglerar bl.a. frågor om roll- och

ansvarsfördelning mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna. I

förhandlingarna om avtalet betonade Sverige vikten av att programmeringen av

biståndet ges en tydlig och strategisk roll och att landstrategier utgör det

centrala styrinstrumentet. Sverige betonade att arbetet med landstrategier måste

vara en kontinuerlig process i vilken mål och strategier för samarbetet

fastställs, uppnådda resultat analyseras i förhållande till uppsatta mål och

erfarenheterna utnyttjas i det fortsatta samarbetet. Sverige framhöll även

betydelsen av att medlemsstaternas insyn i samarbetet skulle ges en mer

strategisk roll.

Artiklarna 1-10 - Finansiella medel

I avtalet anges i artikel 1 att medlemsstaterna inrättar en nionde Europeisk

utvecklingsfond. Denna tillförs ett belopp om 13 800 miljoner euro. Fonden skall

finansieras av medlemsstaterna enligt följande fördelning:

Medlemsstat

Bidrag i miljoner euro

Belgien

540,96

Danmark

295,32

Tyskland

3 223,68

Grekland

172,50

Spanien

805,92

Frankrike

3 353,40

Irland

85,56

Italien

1 730,52

Luxemburg

40,02

Nederländerna

720,36

Österrike

365,70

Portugal

133,86

Finland

204,24

Sverige

376,74

Storbritannien

1 751,22

Totalt

13 800,00

Av detta totalbelopp skall

- 13 500 miljoner euro tilldelas AVS-länderna

- 175 miljoner euro tilldelas de utomeuropeiska länderna och territorierna

- 125 miljoner euro tilldelas Europeiska kommissionen för kostnader förknippade

med genomförandet av EUF 9.

Artikel 2 anger i enlighet med bilaga IV till partnerskapsavtalet hur de 13 500

miljoner euro som tilldelats AVS-staterna skall fördelas. Tillsammans med

outnyttjade medel från tidigare EUF skall medlen från EUF 9 täcka perioden

2000-2007. Avtalet fastställer vidare att innan EUF 9 löper ut, skall

medlemsstaterna göra en bedömning av i hur stor utsträckning som åtaganden och

utbetalningar har genomförts. Mot bakgrund av denna bedömning skall behovet av

nya resurser för samarbetet fastställas.

Utöver finansieringen genom EUF tillkommer högst 1 720 miljoner euro i form av

lån från EIB ur bankens egna medel, varav 1 700 miljoner euro för AVS-staterna

och 20 miljoner euro för de utomeuropeiska länderna och territorierna.

Medlemsstaterna förbinder sig att gå i borgen för banken i proportion till sin

respektive insats av bankens kapital. Borgensförbindelsen begränsar sig till 75

% av totalbeloppet för alla de krediter som banken beviljat enligt samtliga

låneavtal. Borgen omfattar alla risker.

Artiklarna 11-13 - Kommissionens och bankens skyldigheter

Avtalet fastställer Europeiska kommissionens och EIB:s skyldigheter vad gäller

genomförandet av projekt och program. I fråga om utvärderingar skall

kommissionen och banken säkerställa att kvaliteten och effekten av biståndet

skall vara föremål för grundliga oberoende utvärderingar.

Artiklarna 14-20 - Programmering

Avsnittet om programmering preciserar principerna i bilaga IV till

partnerskapsavtalet och klargör kommissionens respektive medlems-staternas

roller och ansvar. I början av programmeringsprocessen skall kommissionen

tillsammans med den berörda AVS-staten och efter samråd med EIB lokalt utarbeta

landstrategin. Strategin skall utarbetas i samråd med medlemsstaternas

representationer i den berörda AVS-staten. Genom samråden skall det säkerställas

att landstrategin och det indikativa programmet är förenligt med landets egna

initiativ. Gemenskapens bistånd skall koncentreras till ett begränsat antal

sektorer och utgöra ett komplement till de åtgärder som finansieras av

AVS-staten själv, av medlemsstaterna och av andra givare. Det indikativa

programmet skall innehålla resultatindikatorer och en tidsplan för genomförande.

Landstrategin och det operativa indikativa programmet skall presenteras i ett

samlat dokument som skall granskas av medlemsstaterna inom ramen för den s.k.

EUF-kommittén. Det indikativa programmet skall antas gemensamt av kommissionen

och AVS-staten och vara bindande för parterna.

I enlighet med bilaga IV till partnerskapsavtalet skall kommissionen tillsammans

med varje AVS-stat, och i nära samordning med medlemsstaterna, göra en årlig

översyn av genomförandet av det indikativa programmet. Efter halva tiden samt

efter utgången av finansprotokollets tillämpningsperiod skall en översyn och

anpassning göras av landstrategin för nästa femårsperiod. Halvtids- och

slutöversynerna skall utgöra en integrerad del av programmeringen och innehålla

en utvärdering av effekten av gemenskapens utvecklingssamarbete i förhållande

till de mål och indikatorer som anges i landstrategin. Dessa översyner kan

föranleda kommissionen att föreslå en revidering av medelstilldelningen för

landet i fråga för kommande femårsperiod. Genom denna s.k. rullande

programmering bibehålls ett kontinuerligt femårsperspektiv i programmeringen av

utvecklingssamarbetet.

Artiklarna 21-28 - Beslutsförfaranden

En särskild kommitté har ansvaret för hanteringen av EUF-biståndet, den s.k.

EUF-kommittén. Kommittén består av medlemsstaternas representanter och leds av

kommissionen. En representant för EIB deltar arbetet. EUF-kommittén har tre

uppgifter:

- programmering av gemenskapens stöd, inklusive översyner av strategier;

- deltagande i beslutsprocessen avseende finansiering från EUF;

- uppföljning av genomförandet av gemenskapens stöd.

EUF-kommitténs strategiska roll stärks genom ökad fokus på landstrategiprocessen

och mindre tonvikt vid granskning av enskilda projekt. Gränsen för vilka

projekt och program som kommittén skall yttra sig över höjs från 2 miljoner euro

till 8 miljoner euro. Om kostnaderna för finansieringsförslagen ligger mellan 8

och 15 miljoner euro skall projekten godkännas medelst skriftligt förfarande.

För humanitärt bistånd gäller särskilda regler. EUF-kommittén skall fatta beslut

med kvalificerad majoritet, vilket innebär minst 145 röster från minst 8

medlemsstater. Medlemsstaternas röster i kommittén fastställs i förhållande till

storleken på bidragen till EUF. Sverige har 6 röster av totalt 221.

Artiklarna 29-30 - Kommittén för investeringsanslag

En särskild kommitté inrättas inom EIB:s ram för hantering av

investeringsanslaget. I denna ingår medlemsstaterna och en representant för

kommissionen. Investeringskommittén skall fatta beslut med kvalificerad

majoritet med samma röstfördelning som för EUF-kommittén. Kommittén skall bl.a.

fastställa operativa riktlinjer för investeringsanslaget och godkänna

investeringsstrategier och verksamhetsplaner för anslaget. Vidare anges när

kommittén skall yttra sig om konkreta investeringsförslag.

Artiklarna 31-36 - Slutbestämmelser

Genomförandet av avtalet skall regleras i en budgetförordning som skall antas av

ministerrådet för AVS-EG. Slutbestämmelserna innehåller även bestämmelser om

finansiell rapportering och ansvarsfrihet för kommissionen och EIB för

förvaltningen av EUF 9.

7 Det interna avtalet om åtgärder och förfaranden för genomförande av

partnerskapsavtalet

EU:s medlemsstater undertecknade den 18 september 2000 ett internt avtal om

åtgärder och förfaranden för genomförande av partnerskapsavtalet, det s.k.

proceduravtalet. Avtalet skall godkännas av varje medlemsstat i enlighet med

dess konstitutionella bestämmelser.

Artiklarna 1-2

Av avtalet framgår att de gemensamma ståndpunkter som gemenskapens företrädare

skall inta i ministerrådet för AVS-EG och ambassadörskommittén, när dessa

behandlar frågor som omfattas av medlemsstaternas behörighet, skall fastställas

av rådet med enhällighet på grundval av ett utkast från kommissionen eller från

en medlemsstat efter samråd med kommissionen. Vidare anges att de beslut och

rekommendationer som antas av ministerrådet för AVS-EG och ambassadörskommittén

på områden som omfattas av medlemsstaternas behörighet skall genomföras genom

rättsakter som skall antas av medlemsstaterna.

Artikel 3 med bilaga

Denna artikel med bilaga innehåller bestämmelser för hur rådet skall fatta

beslut om tillämpning av artiklarna 96 och 97 i partnerskapsavtalet. När rådet

anser att en AVS-stat underlåtit att fullgöra en förpliktelse med avseende på

respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer och rättsstatens

principer eller att det föreligger ett allvarligt fall av korruption, skall

rådet fatta beslut med kvalificerad majoritet om inledande av samråd. Vid

samråden skall gemenskapen företrädas av rådets ordförandeskap och kommissionen.

Om en lösning inte kan nås, kan rådet fatta beslut om lämpliga åtgärder. Om

beslutet gäller att delvis avbryta tillämpningen av avtalet, skall beslut fattas

med kvalificerad majoritet. Beslut skall fattas med enhällighet om det gäller

att helt avbryta tillämpningen av avtalet.

Artiklarna 4-9

Avtalet innehåller även en informationsplikt avseende andra avtal ingångna

mellan en eller flera medlemsstater och en eller flera AVS-stater och som täcker

frågor som behandlas i partnerskapsavtalet. Avtalet innehåller även

bestämmelser om förfaranden för att lösa tvister som kan uppstå dem emellan

angående partnerskapsavtalet.

8 Provisorisk tillämpning av avtalen

Det fanns hos både EU och AVS-staterna ett starkt önskemål om ett snabbt

ikraftträdande av partnerskapsavtalet. Samtidigt visar erfarenheterna från de

tidigare Lomé-konventionerna att ratificeringen är en process som med

nödvändighet tar tid. Parterna var därför överens om att avtalet borde tillämpas

provisoriskt med undantag för de finansiella åtagandena. Av särskild vikt ansåg

parterna det vara att programmeringen av utvecklingssamarbetet kunde ske i

enlighet med det nya avtalets principer och bestämmelser. Genom att provisoriskt

tillämpa avtalet skulle arbetet med att utarbeta landstrategier och indikativa

program kunna påbörjas innan de finansiella medlen blir tillgängliga.

Enligt artikel 366.3 i den fjärde Lomé-konventionen skall ministerrådet för

AVS-EG anta de övergångsbestämmelser som krävs innan det nya avtalet träder i

kraft. Ministerrådet beslutade den 27 juli 2000 om provisorisk tillämpning av

partnerskapsavtalet från och med den 2 augusti 2000, med undantag för

finansprotokollet och de bestämmelser som rör frigörande och användning av medel

ur den nionde Europeiska utvecklingsfonden. Samarbetet under övergångsperioden

kommer därför att finansieras med outnyttjade medel ur tidigare

utvecklingsfonder.

Medlemsstaterna ansåg det vara angeläget att också de interna avtalen kunde

tillämpas provisoriskt. Den 18 september 2000 beslutade rådet om provisorisk

tillämpning av det interna avtalet om åtgärder och förfaranden. Den 3 oktober

fattade rådet beslut om provisorisk tillämpning av delar av det interna avtalet

om finansiering och förvaltning. Beslutet gäller främst de bestämmelser som rör

programmeringen av utvecklingssamarbetet.

9 Godkännande av partnerskapsavtalet och de interna avtalen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner partnerskapsavtalet mellan

AVS-staterna, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å

andra sidan, det interna avtalet om finansiering och förvaltning av gemenskapens

bistånd inom ramen för finansprotokollet till partnerskapsavtalet samt det

interna avtalet om åtgärder och förfaranden för genomförande av

partnerskapsavtalet.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att partnerskapsavtalet, även

kallat Cotonou-avtalet, utgör en bra grund för förbindelserna mellan gemenskapen

och dess medlemsstater och AVS-staterna. Partnerskapsavtalets mål ligger väl i

linje med svenska och internationella utvecklingsmål. Fattigdomsbekämpning, som

tidigare inte varit ett entydigt mål, är nu det övergripande målet för

samarbetet. Detta skall uppnås samtidigt som integration av AVS-staterna i

världsekonomin och hållbar utveckling säkerställs. Partnerskapsavtalet lägger

stor vikt vid respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer,

rättsstatens principer och god samhällsstyrning. Dessa principer utgör en

gemensam värdegrund och skall främjas av samarbetet. Vidare bygger avtalet på

ett antal grundläggande principer som är viktiga för att främja ett samarbete

mellan parterna som bygger på partnerskap, såsom lokalt ansvarstagande, brett

deltagande av olika aktörer samt dialog och ömsesidiga skyldigheter. För

utveckling krävs ett långsiktigt perspektiv. Ett viktigt inslag i

partnerskapsavtalet är tidsaspekten. Eftersom avtalet löper på 20 år ges goda

möjligheter att stödja processer som bäst främjas med ett långsiktigt

perspektiv.

I partnerskapsavtalet slås fast att samarbetet har en politisk dimension och att

denna dimension är viktig för att nå avtalets mål. Den politiska dialogen är

ett viktigt instrument i detta sammanhang. Artikel 8 i avtalet innefattar ett

positivt och ömsesidigt åtagande om kontinuerlig dialog utan hot och sanktioner.

Dialogen kan spela en viktig roll när det gäller att främja demokratiska

processer, konfliktförebyggande och konfliktlösning. Den politiska dialogen är

också ett viktigt instrument för att skapa och vidmakthålla en samsyn kring

avtalets grundläggande värderingar. Utgångspunkten är att problem skall lösas

med dialog, men om inte den gemensamma värdegrunden för partnerskapet

respekteras får åtgärder vidtas, inbegripet avbrytande av samarbetet. En öppen

och ansvarsfull förvaltning av offentliga resurser betonas och möjligheterna att

föra en dialog om korruption har stärkts. Det innebär att EU kan begära samråd

om korruptionsproblem i samarbetsländerna, även om inte biståndsmedel är direkt

inblandade.

När det gäller migration möjliggör avtalet ett öppnare samarbete på

migrationsområdet, där såväl destinationsländernas intresse av ordnad migration

som situationen i ursprungsländerna och migrationens ekonomiska och sociala

betydelse för utvecklingsländerna kan diskuteras.

Partnerskapsavtalet lägger grunden för en ny handelsordning i överensstämmelse

med WTO:s regelverk. De ekonomiska partnerskapsavtalen kan spela en viktig roll

för att främja regional integration mellan AVS-staterna som ett led i deras

integration i världsekonomin. Ökad regional handel har stor betydelse för att

stärka konkurrenskraften och främja ekonomisk tillväxt och utveckling. Dessa

avtal utgör också en möjlighet för AVS-staterna att långsiktigt behålla och

förbättra sitt förmånliga tillträde till EG:s marknad. För att förhandlingarna

skall kunna genomföras på ett för AVS-staterna tillfredsställande sätt, är det

mycket viktigt att AVS-staterna ges stöd för att bygga upp sin analys- och

förhandlingskapacitet och att hänsyn tas till AVS-staternas utvecklingsnivå och

förmåga att anpassa sina ekonomier till handelsliberaliseringen.

Partnerskapsavtalet skapar förutsättningar för att höja utvecklingssamarbetets

effektivitet och kvalitet. Biståndsresurser skall fördelas på grundval av både

behov och resultat, vilket bör kunna bli en drivkraft för reformer och effektivt

resursutnyttjande. Landstrategier och regionala strategier skall utgöra de

centrala instrumenten för programmering av utvecklingssamarbetet. I såväl

partnerskapsavtalet som det interna avtalet om finansiering läggs stor vikt vid

att landstrategiarbetet är en process i vilken inriktning och prioriteringar för

samarbetet fastställs och resultat regelbundet utvärderas i förhållande till

uppsatta mål. Medlemsstaternas inflytande över gemenskapens bistånd skall i

större utsträckning fokuseras på övergripande och strategiska frågor.

Det interna avtalet om finansiering och förvaltning av biståndet inom ramen för

den nionde europeiska utvecklingsfonden anger storleken på fonden samt de

enskilda medlemsstaternas bidrag. Sveriges bidrag uppgår till 376,74 miljoner

euro. Sverige bibehåller därmed sin andel från tidigare utvecklingsfond (EUF 8)

om 2,73% av fondens finansiering.

I partnerskapsavtalet är det Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater som

är avtalsparter på den ena sidan. Avtalet är därmed ett s.k. blandat avtal.

Detta innebär att avtalet även reglerar förhållanden som ligger utanför

gemenskapskompetensen och därmed inom ramen för den nationella

lagstiftningsmaktens kompetens. Medlemsstaterna åtar sig förpliktelser bl.a.

genom den politiska dialogen och genom det finansprotokoll som är en del av

partnerskapsavtalet. Medlemsstaterna åtar sig även förpliktelser genom de

interna avtalen.

Med hänsyn till de finansiella åtagandena och då partnerskapsavtalet är av

större vikt skall det enligt 10 kap. 2 § regeringsformen godkännas av riksdagen.

Prop. 2001/02:6

2

1

3

28