Prop. 2001/02:71

Regeringens proposition

2001/02:71

Sveriges antagande av rambeslut om gemensamma utredningsgrupper

Prop.

2001/02:71

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 november 2001

Lena Hjelm-Wallén

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna det utkast till rambeslut

om gemensamma utredningsgrupper som utarbetats inom den Europeiska unionen på

initiativ av Belgien, Frankrike, Spanien och Förenade kungariket. Rambeslutet

innehåller bestämmelser om att brottsutredande myndigheter i medlemsstaterna

gemensamt kan inrätta en utredningsgrupp för att samordna brottsutredningar som

har kopplingar till flera medlemsstater. Rambeslutet innebär att genomförandet

av artikel 13 och delar av artiklarna 15 och 16 i EU:s konvention från 2000 om

ömsesidig rättslig hjälp i brottmål tidigareläggs. Medlemsstaterna åläggs att

genomföra bestämmelserna i rambeslutet senast den 1 juli 2002. I propositionen

redovisar regeringen de lagändringar som rambeslutet kräver. Några förslag till

lagändringar läggs inte fram i propositionen. Regeringen avser att återkomma

till riksdagen med sådana förslag vid ett senare tillfälle.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Ärendet och dess beredning 4

3 Europeiska unionens rambeslut om gemensamma utrednings-

grupper 5

3.1 Bakgrund 5

3.2 Rambeslutets innehåll 5

3.3 Rambeslutets antagande 7

3.4 Behovet av lagändringar 7

4 Ekonomiska konsekvenser 9

Bilaga 1 Utkast till rambeslut om gemensamma utredningsgrupper 10

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 november 2001 16

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om

gemensamma utredningsgrupper.

2

Ärendet och dess beredning

Den 19 september 2001 tog Belgien, Frankrike, Spanien och Förenade kungariket

initiativ till ett rambeslut om gemensamma utredningsgrupper. De materiella

bestämmelserna i rambeslutet är i sak identiska med artiklarna 13, 15 och 16 i

EU:s konvention från 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som antogs och

undertecknades av ministrarna för rättsliga och inrikes frågor den 29 maj 2000.

Inför antagandet av konventionen skedde sedvanlig information och samråd med

berörda utskott i riksdagen.

Europaparlamentet yttrade sig över förslaget till rambeslut den 13 november

2001. Texten är färdigförhandlad och avsikten är att rambeslutet skall antas av

rådet för rättsliga och inrikes frågor snarast möjligt. Främst mot bakgrund av

behovet av ett snabbt antagande av rambeslutet lägger regeringen inte i detta

sammanhang fram några förslag till lagändringar. Regeringen avser att i början

av 2002 återkomma till riksdagen med de lagförslag som rambeslutet föranleder

med sikte på att lagändringarna skall kunna träda i kraft senast den 1 juli

2002. Det är den dag då medlemsstaterna senast skall ha vidtagit de åtgärder som

är nödvändiga för att följa rambeslutets bestämmelser.

Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Tullverket och

Kustbevakningen, som har beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast

till propositionen, har inte framfört några invändningar mot att rambeslutet

antas.

3

Europeiska unionens rambeslut om gemensamma utredningsgrupper

3.1 Bakgrund

Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte i Tammerfors den 15-16 oktober 1999

medlemsstaterna (i slutsats nr 43) att utan dröjsmål skapa förutsättningar för

att gemensamma utredningsgrupper kunde inrättas. De gemensamma

utredningsgrupperna skulle som ett första steg bekämpa illegal narkotikahandel,

människohandel och terrorism.

Den 29 maj 2000 antog ministrarna för rättsliga och inrikes frågor en konvention

om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater

(EGT C 197, 12.7.2000, s. 1). I artikel 13 i konventionen finns bestämmelser om

gemensamma utredningsgrupper och i artiklarna 15 och 16 regleras det civil- och

straffrättsliga ansvaret när tjänstemän från en medlemsstat är verksamma på en

annan medlemsstats territorium. Den 30 november 2000 antog rådet en förklarande

rapport till konventionen (EGT C 379, 29.12.2000, s. 7). Konventionen träder i

kraft när åtta medlemsstater har tillträtt konventionen. Hittills har ingen

medlemsstat tillträtt konventionen. Konventionen innehåller heller inget

åtagande när medlemsstaterna senast skall tillträda den.

Terrorattackerna i USA den 11 september 2001 har medfört att behovet av

gemensamma utredningsgrupper har ökat betydligt. Mot den bakgrunden har fyra

medlemsstater, Belgien, Frankrike, Spanien och Förenade kungariket, tagit

initiativ till ett rambeslut om gemensamma utredningsgrupper. Rambeslutet

innebär att genomförandet av artikel 13 och delar av artiklarna 15 och 16 i EU:s

konvention från 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål tidigareläggs.

Medlemsstaterna åläggs att genomföra bestämmelserna i rambeslutet senast den 1

juli 2002.

3.2 Rambeslutets innehåll

Artikel 1

Denna bestämmelse är huvudbestämmelsen i rambeslutet. En gemensam

utredningsgrupp kan inrättas för brottsutredningar i en eller flera av de

medlemsstater som inrättat gruppen (artikel 1.1). Gruppen skall inrättas för ett

särskilt syfte och för en begränsad period (perioden kan förlängas). Det är

således inte fråga om att inrätta permanenta utredningsgrupper.

Avsikten är att en utredningsgrupp skall kunna inrättas i de fall en medlemsstat

har en komplicerad brottsutredning som har kopplingar till andra medlemsstater

eller när flera medlemsstater genomför brottsutredningar som kräver samordnande

och gemensamma åtgärder i de berörda medlemsstaterna. En framställning om att

inrätta en utredningsgrupp får göras av varje berörd medlemsstat.

Utredningsgruppen skall inrättas i den medlemsstat där utredningarna förväntas

äga rum (artikel 1.3). Gruppen består av företrädare för de aktuella staternas

behöriga myndigheter. Dessa kan, beroende på utredningens karaktär, vara

åklagare, poliser och tjänstemän från myndigheter som har ansvar för tull och

kustbevakning. Även andra personer än företrädare för de behöriga myndigheterna

i de medlemsstater som inrättat den gemensamma utredningsgruppen får delta i

gruppens verksamhet, t.ex. tjänstemän från Europol eller det framtida Eurojust

(artikel 1.12).

Gruppen skall ledas av en företrädare för behöriga myndigheter i den medlemsstat

där gruppen är verksam (artikel 1.3 a). Gruppen skall agera i enlighet med den

lagstiftning som gäller i den stat där gruppen är verksam och med beaktande av

de villkor som fastställts när gruppen inrättades (artikel 1.3 b).

Övriga medlemmar i gruppen har rätt att närvara vid de utredningsåtgärder som

vidtas. Dessa tjänstemän får också anförtros vissa uppgifter om detta har

godkänts av berörda medlemsstater (artikel 1.4-1.6).

Tjänstemän som kommer från en annan medlemsstat än den där gruppen är verksam

får begära att deras egna behöriga myndigheter vidtar åtgärder när det krävs för

utredningsgruppens arbete (artikel 1.7). När hjälp behövs från andra stater än

de som deltar i gruppen skall det ske i enlighet med relevanta och existerande

överenskommelser (artikel 1.8).

En medlem av gruppen får förse gruppen med information som finns tillgänglig i

den medlemsstat som han eller hon kommer ifrån (artikel 1.9) Informationen skall

huvudsakligen användas för det ändamål som gruppen inrättades för. Om

informationen skall användas i annat syfte krävs som huvudregel samtycke från

den medlemsstat där informationen kommer ifrån (artikel 1.10).

Artikel 2

Tjänstemän från en annan medlemsstat än den medlemsstat där utredningsgruppen är

verksam skall likställas med tjänstemän i den stat där gruppen är verksam när

det gäller brott som de utsätts för eller begår.

Artikel 3

Bestämmelsen gäller tjänstemäns civilrättsliga ansvar. När tjänstemän från en

medlemsstat vållar skada i samband med uppdraget i en annan medlemsstat skall

den sistnämnda staten ansvara för dessa skador och ersätta de som om skadorna

vållats av dess egna tjänstemän. Den medlemsstat varifrån den vållande

tjänstemannen kommer ifrån är skyldig att fullt ut ersätta den stat som betalat

ut skadeståndet.

Artikel 4

Rambeslutet skall genomföras senast den 1 juli 2002. I en rapport skall rådet

senast den 1 juli 2004 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna lever upp

till rambeslutet.

Artikel 5

Rambeslutet träder i kraft när det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas

officiella tidning. Det upphör att gälla när EU:s konvention från 2000 om

ömsesidig rättslig hjälp i brottmål träder i kraft.

3.3 Rambeslutets antagande

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om gemensamma

utredningsgrupper.

Skälen för regeringens förslag: Den ökade gränsöverskridande brottsligheten

skapar behov av andra samarbetsformer än de som finns idag. Brottsutredningar är

ofta så komplicerade och omfattande att det är nödvändigt att myndigheter från

flera länder samordnar sina insatser för att på ett effektivt sätt kunna utreda

brott.

Redan idag samarbetar svenska brottsutredande myndigheter med myndigheter från

andra medlemsstater i olika brottsutredningar. Ett sådant samarbete äger rum

inom ramen för de svenska förundersökningsreglerna. Bestämmelserna i rambeslutet

syftar till att skapa enhetliga regler inom EU för brottsutredande myndigheter

från flera medlemsstater när de vill samordna sina utredningar. Av rambeslutet

framgår uttryckligen att det informella samarbete som sker redan idag inte

påverkas av rambeslutets bestämmelser (artikel 1.11). Rambeslutet utökar i

stället möjligheterna för våra brottsutredande myndigheter att samarbeta med

andra myndigheter i medlemsstaterna.

Enligt regeringens mening bör Sverige verka för att rambeslutet antas.

Rambeslutet kommer att innebära förbättringar beträffande det straffrättsliga

samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller den gränsöverskridande

brottsligheten. Eftersom ett rambeslut enligt artikel 34.2 b i Fördraget om

Europeiska unionen är bindande för medlemsstaterna och rambeslutet innehåller

bestämmelser som föranleder vissa ändringar i lagstiftningen krävs riksdagens

godkännande innan Sverige röstar för ett antagande av rambeslutet i

ministerrådet.

3.4 Behovet av lagändringar

Regeringens bedömning: För att leva upp till rambeslutets åtaganden behövs ny

lagstiftning

- som säkerställer att en svensk medlem i en utredningsgrupp kan utverka att

olika utredningsåtgärder vidtas i Sverige,

- om hur information som överlämnats till utredningsgruppen får användas och

- om tjänstemäns civil- och straffrättsliga ansvar.

Skälen för regeringens bedömning

Rambeslutet kräver inte att det samarbete som äger rum inom ramen för

internationellt sammansatta utredningsgrupper regleras närmare i svensk lag.

Enligt rambeslutet skall utredningsgruppen agera i enlighet med lagstiftningen i

den stat där den är verksam. En utredningsgrupp som agerar i Sverige skall

därmed följa svensk lag, i första hand svenska förundersökningsregler. I tre

avseenden krävs dock lagstiftning.

Svensk medlems möjlghet att i Sverige utverka att utredningsåtgärder vidtas

Enligt rambeslutet skall en tjänsteman som deltar i en utredningsgrupp kunna

begära att myndigheter i hemlandet skall vidta vissa utredningsåtgärder (artikel

1.7). En svensk medlem i en utredningsgrupp som är verksam i t.ex. Frankrike

skall kan således, i enlighet med rambeslutet, t.ex. kunna utverka att ett

beslag görs eller förhör hålls någonstans i Sverige. I de flesta fall där en

svensk åklagare deltar i en utredningsgrupp pågår redan en svensk

förundersökning och de åtgärder som behövs kan då vidtas inom ramen för den

förundersökningen. I de fall någon förundersökning inte pågår så torde ofta

kopplingarna till Sverige vara sådana att förutsättningar i en sådan situation

finns att inleda en svensk förundersökning. Det bör övervägas om och hur den

svenska åklagaren själv kan agera inom ramen för den svenska förundersökningen

och om det behövs särskilda regler för detta. Eftersom det inte kan uteslutas

att det finns situationer där förutsättningar för att inleda en svensk

förundersökning saknas krävs också regler som säkerställer att den svenska

åklagare som deltar i en gemensam utredningsgrupp också kan utverka att en

åtgärd som avses i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

vidtas i Sverige.

Det behövs också övervägas om vad som i de redovisade situationerna skall gälla

om det i utredningsgruppen deltar en svensk polis eller tjänsteman från

Tullverket eller Kustbevakningen.

Användningsbegränsningar

I rambeslutet finns regler om att de som deltar i gruppen kan överlämna

information till varandra och begränsningar för hur den får användas (artikel

1.10 och 1.11). En medlem i gruppen får överlämna information i enlighet med sin

stats lagstiftning. Den information som överlämnats får därefter inte användas

fritt utan vissa begränsningar gäller. Om informationen skall användas för andra

syften än det för vilket utredningsgruppen inrättats är huvudregeln den att

medgivande krävs från den medlemsstat som informationen kommer ifrån.

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns i 5 kap.

1-4 §§ bestämmelser om begränsningar i möjligheten att använda information som

överlämnats i ärenden om rättslig hjälp. Även lagen (2000:343) om

internationellt polisiärt samarbete innehåller bestämmelser om

användningsbegränsningar, liksom lagen (2000:1219) om internationellt

tullsamarbete. Motsvarande regler behövs som säkerställer att information som

svenska tjänstemän mottagit inom ramen för en gemensam utredningsgrupp inte

används på annat sätt än vad som framgår att rambeslutet.

Tjänstemäns civil- och straffrättsliga ansvar

I rambeslutet finns bestämmelser om tjänstemäns straff- och civilrättsliga

ansvar (artikel 2-3). Liknande bestämmelser finns i 1990 års Schengenkonvention

och i konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar

(den s.k. Neapel II konventionen). Dessa har införlivats i svensk rätt genom

bestämmelser i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i

lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete.

I nämnda lagar anges att utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige

skall vara skyddade enligt bestämmelserna i 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken

på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. På

motsvarande sätt skall dessa utländska tjänstemän vara ansvariga för tjänstefel

enligt 20 kap. 1 § brottsbalken. I lagarna finns också bestämmelser om i vilken

mån den svenska staten är skyldig att betala skadestånd när utländska tjänstemän

utför uppgifter i Sverige eller när svenska tjänstemän vållar skada i utlandet.

Det bör närmare övervägas hur rambeslutets ansvarsregler skall införlivas i

svensk rätt. Rambeslutets ansvarsregler skiljer nämligen sig åt från

ansvarsreglerna i Schengenkonventionen och Neapel II-konventionen eftersom

rambeslutets bestämmelser inte innebär att de utländska tjänstemännen utövar

myndighet i Sverige.

4 Ekonomiska konsekvenser

Regeringen gör bedömningen att antagandet av det kommande rambeslutet inte

föranleder några kostnader för staten.

Utkast till rambeslut om gemensamma utredningsgrupper

RÅDETS RAMBESLUT .../.../RIF

av den

om gemensamma utredningsgrupper

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 34.2 b i

detta,

med beaktande av initiativet från Konungariket Belgien, Republiken Frankrike,

Konungariket Spanien och Förenade kungariket1,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande2, och av följande skäl:

(1) Ett av unionens mål är att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett

område med frihet, säkerhet och rättvisa och detta mål skall uppnås genom

förebyggande och bekämpande av brottslighet genom närmare samarbete mellan

polismyndigheter, tullmyndigheter och andra behöriga myndigheter i

medlemsstaterna, med iakttagande av principerna om mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter samt av rättsstatsprincipen, vilka utgör grunden för

unionen och är gemensamma för medlemsstaterna.

(2) Europeiska rådet i Tammerfors den 15(16 oktober 1999 uppmanade till att

utan dröjsmål inrätta gemensamma utredningsgrupper i enlighet med fördraget som

ett första steg för att bekämpa illegal narkotikahandel, människohandel och

terrorism.

(3) Artikel 13 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan

Europeiska unionens medlemsstater3, vilken upprättats av rådet i enlighet med

artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, innehåller bestämmelser om

inrättandet av gemensamma utredningsgrupper och om deras verksamhet.

(4) Rådet betonar vikten av att alla åtgärder vidtas för att denna

konvention skall ratificeras så snart som möjligt och senast under 2002.

(5) Rådet är medvetet om att det är viktigt att snabbt reagera på Europeiska

rådets uppmaning att utan dröjsmål inrätta gemensamma utredningsgrupper.

(6) Rådet anser att det är lämpligt att i detta skede, i syfte att bekämpa

den internationella brottsligheten så effektivt som möjligt, på unionsnivå anta

ett särskilt, rättsligt bindande instrument som skall gälla för gemensamma

utredningar av såväl illegal narkotikahandel och människohandel som terrorism.

(7) Rådet anser att sådana grupper i första hand bör inrättas för att

bekämpa brott som begås av terrorister.

(8) De medlemsstater som inrättar en sådan grupp bör besluta om gruppens

sammansättning, syfte och varaktighet.

(9) De medlemsstater som inrättar en utredningsgrupp bör ha möjlighet att,

när det är möjligt och i enlighet med gällande lag, tillåta personer som inte

företräder de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att delta i gruppens

verksamhet; sådana personer kan t.ex. vara företrädare för Europol, kommissionen

(OLAF) eller företrädare för myndigheter i tredje land, i synnerhet företrädare

för de brottsbekämpande myndigheterna i Förenta staterna. I dessa fall bör

överenskommelsen om gruppens inrättande omfatta bestämmelser om sådana

företrädares rättsliga ansvar.

(10) En gemensam utredningsgrupp som är verksam inom en medlemsstats

territorium bör verka i enlighet med gällande lag i den medlemsstaten.

(11) Detta rambeslut skall inte påverka tillämpningen av andra befintliga

bestämmelser eller arrangemang om inrättandet av gemensamma utredningsgrupper

eller om deras verksamhet.

HÄRMED FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Gemensamma utredningsgrupper

1. För ett särskilt syfte och för en begränsad period, som kan förlängas

med samtliga parters samtycke, får de behöriga myndigheterna i två eller flera

medlemsstater genom ömsesidig överenskommelse inrätta en gemensam

utredningsgrupp för brottsutredningar i en eller flera av de medlemsstater som

inrättat gruppen. Gruppens sammansättning skall anges i överenskommelsen.

En gemensam utredningsgrupp får i synnerhet inrättas om

a) en medlemsstats brottsutredningar är komplicerade och krävande och har

kopplingar till andra medlemsstater,

b) flera medlemsstater genomför brottsutredningar där omständligheterna

kräver samordnade, gemensamma åtgärder i de berörda medlemsstaterna.

En framställning om att inrätta en gemensam utredningsgrupp får göras av varje

berörd medlemsstat. Utredningsgruppen skall inrättas i någon av de medlemsstater

där utredningarna förväntas äga rum.

2. Framställningar om att inrätta en gemensam utredningsgrupp skall,

förutom de uppgifter som finns angivna i de relevanta bestämmelserna i artikel

14 i Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och i

artikel 37 i Beneluxfördraget av den 27 juni 1962, i dess ändrade lydelse enligt

protokollet av den 11 maj 1974, innehålla förslag till gruppens sammansättning.

3. Den gemensamma utredningsgruppen skall vara verksam på territoriet i de

medlemsstater som inrättar gruppen på följande villkor:

a) Gruppens ledare skall företräda den behöriga myndighet som deltar i

brottsutredningar från den medlemsstat där gruppen är verksam. Gruppens ledare

skall agera inom gränserna för sin befogenhet enligt nationell lagstiftning.

b) Gruppen skall vara bunden av lagstiftningen i den medlemsstat där den är

verksam. Gruppens medlemmar skall utföra sina uppgifter under ledning av den

person som avses i punkt a, med beaktande av de villkor som fastställs av deras

egna myndigheter i överenskommelsen om att inrätta gruppen.

c) Den medlemsstat där gruppen är verksam skall skapa de nödvändiga

organisatoriska förutsättningarna för verksamheten.

4. Medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen som kommer från andra

medlemsstater än den medlemsstat där gruppen är verksam omnämns i detta

rambeslut som "avdelade" till gruppen.

5. Avdelade medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen skall ha rätt att

närvara när utredningsåtgärder vidtas i den medlemsstat där verksamheten äger

rum. Emellertid får gruppens ledare av särskilda skäl, i enlighet med

lagstiftningen i den medlemsstat där gruppen är verksam, fatta ett annat beslut.

6. Avdelade medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen får, i enlighet

med lagstiftningen i den medlemsstat där gruppen är verksam, av gruppens ledare

anförtros vissa utredningsåtgärder om detta har godkänts av de behöriga

myndigheterna i den medlemsstat där verksamheten äger rum och i den avdelande

medlemsstaten.

7. När det för den gemensamma utredningsgruppens arbete krävs att det

vidtas utredningsåtgärder i någon av de medlemsstater som har inrättat gruppen,

får personer som avdelats till gruppen av den medlemsstaten begära att deras

egna behöriga myndigheter vidtar åtgärderna. Dessa åtgärder skall bedömas i

denna medlemsstat på samma villkor som om åtgärderna begärdes i en inhemsk

utredning.

8. Om den gemensamma utredningsgruppen behöver hjälp från en annan

medlemsstat än de som har inrättat gruppen eller från en tredje stat, får de

behöriga myndigheterna i den stat där verksamheten äger rum begära hjälp av de

behöriga myndigheterna i den andra berörda staten i enlighet med de relevanta

instrumenten eller arrangemangen.

9. En medlem av den gemensamma utredningsgruppen får i enlighet med sitt

lands lagstiftning eller inom ramen för sin befogenhet förse den gemensamma

gruppen med uppgifter som finns tillgängliga i den medlemsstat som har avdelat

honom eller henne för de brottsutredningar som utförs av den gemensamma gruppen.

10. Uppgifter som en medlem eller en avdelad medlem i behörig ordning har

erhållit under sitt deltagande i en gemensam utredningsgrupp och som de berörda

medlemsstaternas behöriga myndigheter inte på annat sätt har tillgång till, får

användas för följande ändamål:

a) För de ändamål för vilka gruppen inrättats.

b) Med förbehåll för föregående medgivande av den medlemsstat där

informationen har blivit tillgänglig, för att upptäcka, utreda och beivra andra

brott. Sådant medgivande får vägras endast om en sådan användning skulle

äventyra brottsutredningar i den berörda medlemsstaten eller om medlemsstaten i

ett sådant fall skulle kunna vägra ömsesidig rättslig hjälp.

c) För att förhindra ett överhängande och allvarligt hot mot allmän

säkerhet och utan att det påverkar tillämpningen av punkt b om en

brottsutredning skulle inledas senare.

d) För andra ändamål i den mån de medlemsstater som har inrättat gruppen

kommer överens om detta.

11. Detta rambeslut skall inte påverka tillämpningen av andra befintliga

bestämmelser eller arrangemang om inrättande av gemensamma utredningsgrupper

eller deras verksamhet.

12. I den mån de berörda medlemsstaternas lagstiftning eller bestämmelserna

i rättsliga instrument som gäller dem emellan medger det, får arrangemang

avtalas så att andra personer än företrädare för de behöriga myndigheterna i de

medlemsstater som har inrättat den gemensamma utredningsgruppen kan delta i

gruppens verksamhet. Sådana personer kan till exempel vara tjänstemän i organ

som inrättats enligt Fördraget om Europeiska unionen. De rättigheter som

medlemmarna eller de avdelade medlemmarna av gruppen får enligt detta rambeslut

skall inte gälla för dessa personer såvida inte något annat uttryckligen

fastställs i överenskommelsen.

Artikel 2

Tjänstemäns straffrättsliga ansvar

Under sådan verksamhet som avses i artikel 1, skall tjänstemän från en annan

medlemsstat än den medlemsstat där verksamheten äger rum likställas med

tjänstemän i den stat där verksamheten äger rum när det gäller brott som de

utsätts för eller begår.

Artikel 3

Tjänstemäns civilrättsliga ansvar

1. När tjänstemän från en medlemsstat är verksamma i en annan medlemsstat i

enlighet med artikel 1, skall den första medlemsstaten vara ansvarig för skador

som dessa kan ha vållat i samband med uppdraget, i enlighet med lagstiftningen

i den medlemsstat på vars territorium tjänstemännen är verksamma.

2. Den medlemsstat på vars territorium de skador som avses i punkt 1

orsakas skall ersätta skadorna enligt de villkor som gäller för skada som

orsakats av dess egna tjänstemän.

3. Den medlemsstat vars tjänstemän har orsakat en person skada på någon

annan medlemsstats territorium skall fullt ut ersätta den senare staten för det

belopp som denna betalat ut till de skadelidande eller deras rättsinnehavare.

4. Utan att det påverkar rättigheterna gentemot tredje man och utan att det

påverkar tillämpningen av punkt 3, skall varje medlemsstat i de fall som nämns

i punkt 1 avstå från att kräva ersättning för skador den vållats av en annan

medlemsstat.

Artikel 4

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa

bestämmelserna i detta rambeslut senast den 1 juli 2002.

2. Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och kommissionen

överlämna texterna till de bestämmelser genom vilka deras skyldigheter enligt

detta rambeslut införlivas med nationell lagstiftning. På grundval av dessa och

andra uppgifter, skall kommissionen senast den 1 juli 2004 ge in en rapport till

rådet om tillämpningen av detta rambeslut. Rådet skall bedöma i vilken

utsträckning medlemsstaterna har följt detta rambeslut.

Artikel 5

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska

gemenskapernas officiella tidning. Det upphör att gälla när konventionen om

ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater har

trätt i kraft i samtliga medlemsstater.

Utfärdat i Bryssel

På rådets vägnar

Ordförande

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 november 2001

Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, Thalén, Winberg, Ulvskog,

Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson,

Lövdén, Ringholm, Bodström

Föredragande: Thomas Bodström

Regeringen beslutar proposition 2001/02:71 Sveriges antagande av rambeslutet om

gemensamma utredningsgrupper

1 EGT C 295, 20.10.2001, s. 9.

2 Yttrandet avgivet den 13 november 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT).

3 EGT C 197, 12.7.2000, s. 1.

Prop. 2001/02:71

15

1

Prop. 2001/02:71

Bilaga 1

Prop. 2001/02:71

Prop. 2001/02:

16

16