Prop. 2001/02:74

Regeringens proposition

2001/02:74

Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet

Prop. 2001/02:74

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 11 december 2001

Lena Hjelm-Wallén

Britta Lejon

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen tar regeringen upp frågor som rör tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen, bl.a. frågor om utvidgning av grundlagsskyddet och

frågor om tillämpningsproblem.

I propositionen görs bedömningen att grundlagsregleringen av tryck- och

yttrandefriheten även framöver skall bygga på nuvarande modell med ett

speciellt, detaljerat grundlagsskydd för massmedier. Det övervägs om det bör

göras någon ändring beträffande förutsättningarna för grundlagsskydd för

skrifter. Slutsatsen blir att någon sådan inte bör göras. I propositionen

föreslås att det automatiska grundlagsskydd som traditionella massmedieföretag i

dag åtnjuter för sina databasverksamheter - främst webbsidor - utvidgas till

att omfatta vissa nya tekniker, bl.a. s.k. print on demand, dvs. framställning

på kundens begäran av enstaka exemplar av skrifter, bilder och upptagningar

genom överföring av information ur en databas. Vidare föreslås att till

kategorin massmedieföretag skall läggas företag för yrkesmässig framställning av

tryckta och därmed jämställda skrifter, t.ex. bokförlag och tryckerier. Dessa

får därmed automatiskt grundlagsskydd för samma användning av databaser som

dagens massmedieföretag. Dessutom föreslås att andra aktörer än de nämnda skall

kunna få ett frivilligt grundlagsskydd för motsvarande verksamheter. Detta

förslag innebär att andra medieföretag och enskilda som yttrar sig via Internet

skall kunna omfattas av grundlagsbestämmelserna. För att få detta frivilliga

skydd skall man bl.a. utse ansvarig utgivare samt ansöka om och beviljas

utgivningsbevis. Radio- och TV-verket föreslås pröva frågor om utgivningsbevis.

Förslagen om utvidgning av grundlagsskyddet skall ses mot bakgrund av att den

kommunikation till allmänheten som grundlagarna är avsedda att värna har funnit

nya former genom den tekniska utvecklingen och förändringar i kretsen av mediala

aktörer. För att grundlagsskyddet, som i princip är knutet till vissa medier,

inte skall urholkas måste skyddet därför anpassas så att det fångar upp de nya

formerna av skyddsvärd kommunikation.

I propositionen föreslås vidare att yttranden som innebär olaga hot, hot mot

tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot

medborgerlig frihet kriminaliseras som tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott.

Justitiekanslern föreslås få utökade möjligheter att delegera sina

åklagaruppgifter till vanlig åklagare.

Vissa ändringar av preskriptionsreglerna föreslås, bl.a. att brottsbalkens

regler om preskriptionstid skall gälla för yttrandefrihetsbrott i tekniska

upptagningar som saknar någon av föreskrivna uppgifter om ursprung. Syftet är

att komma till rätta med svårigheter för Justitiekanslern att motbevisa

påståenden om att preskription inträtt. När det gäller preskriptionstiden för

yttrandefrihetsbrott i databaser som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen

föreslås att den skall börja löpa först när yttrandet tas bort ur databasen.

Vidare föreslås i denna del att kravet på skyndsam behandling av

yttrandefrihetsmål skall gälla även andra mål enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

I propositionen föreslås i fråga om bestämmelserna om beslag bl.a. att det av

grundlagarna uttryckligen skall framgå att utredningsbeslag och

konfiskeringsbeslag som verkställts utan rättens förordnande skall kunna prövas

av domstol.

I propositionen föreslås vidare att möjligheten till gemensam handläggning av

mål med tryck- och yttrandefrihetsrättslig anknytning utökas. Mål rörande

tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra föreslås

kunna tas upp av en av de tingsrätter som är rätt domstol för något av målen.

Målen föreslås också handläggas i en rättegång om inte synnerliga skäl talar mot

det.

Slutligen föreslås i propositionen inskränkningar av etableringsfriheten för

sändningar av ljudradio- och TV-program och liknande genom tråd. För det första

föreslås en inskränkning för att det i lag skall kunna föreskrivas skyldighet

för nätinnehavare att ge utrymme för annans överföringar i den utsträckning det

behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller allmänhetens intresse av

tillgång till sådana överföringar. Etableringsfriheten föreslås vidare begränsas

för att det skall kunna införas lagstiftning som ger mottagarkollektivet

inflytande över programvalet.

Förslagen innehåller ändringar i tryckfrihetsförordningen,

yttrandefrihetsgrundlagen, lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden samt lagen

(1949:165) angående beslag å vissa skrifter.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 6

2 Lagtext 7

2.1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 7

2.2 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen 12

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1949:165) angående beslag å

vissa skrifter 20

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 21

3 Ärendet och dess beredning 29

4 Grundlagsskyddets omfattning 30

4.1 Nuvarande ordning 30

4.1.1 Medier som omfattas av grundlagarna 30

4.1.2 Särskilt om sändningar som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor

30

4.1.3 Principerna om ensamansvar och anskaffar- och meddelarfrihet samt

anonymitetsskydd 32

4.1.4 Sändningar med internationell anknytning 33

4.2 Tjänster för kommunikation till allmänheten 33

4.2.1 Internet 33

4.2.2 Särskilt om aktörerna och om nya tjänster 33

4.3 Ett utvidgat grundlagsskydd 35

4.3.1 Grundlagsskydd för nya medier 35

4.3.2 Modellen för grundlagsregleringen 36

4.3.3 Grundlagsskyddet för skrifter 38

4.3.4 Ett utvidgat grundlagsskydd för ny kommunikation som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor 40

4.3.5 Grundlagsskyddet enligt databasregeln utvidgas till ytterligare

massmedieföretag 44

4.3.6 Ett frivilligt grundlagsskydd enligt databasregeln 47

4.3.7 Ett utvidgat grundlagsskydds förenlighet med medlemskapet i EU

53

5 Skall ytterligare brott upptas som tryck- och yttrandefrihets-

brott? 55

5.1 Nuvarande ordning 55

5.2 Hotbrott 57

5.3 Hur frågan om olaga hot och andra brott skall utgöra tryck- och

yttrandefrihetsbrott har aktualiserats 59

5.4 Skall olaga hot och andra brott utgöra tryck- och yttrandefrihetsbrott?

60

5.5 Ensamansvar och meddelarfrihet 66

5.6 Åklagare i vissa yttrandefrihetsmål 66

6 Preskriptionstiderna för tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrotten och

vissa därmed sammanhängande frågor 68

6.1 Gällande rätt 68

6.1.1 Preskriptionsregler 68

6.1.2 Andra bestämmelser och principer av betydelse för

preskriptionsreglerna 69

6.2 Vissa ändringar av preskriptionsreglerna och andra bestämmelser 71

6.2.1 Utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar 71

6.2.2 Preskriptionstiden för brott i tekniska upptagningar 73

6.2.3 Ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som framställts

utomlands 76

6.2.4 Preskriptionstider för brott i skrifter samt ljudradio- och TV-program

77

6.2.5 Preskriptionstiden för brott i databaser som omfattas av databasregeln

78

6.2.6 Preskriptionstiden för brott i databaser som omfattas av bilageregeln

80

6.2.7 Skyndsam behandling av mål enligt yttrandefrihetsgrundlagen 82

7 Vissa frågor om beslag 83

7.1 Gällande bestämmelser om beslag 83

7.2 Rätt till domstolsprövning av beslag, m.m. 84

8 Gemensam handläggning av tryck- och yttrandefrihetsmål 86

9 Etableringsfriheten för trådsändningar enligt yttrandefrihetsgrundlagen

88

9.1 Etableringsfrihet för trådsändningar, konvergens-fenomenet och

bestämmelser om tillträde till nät 88

9.2 Inskränkningar av etableringsfriheten för trådsändningar 89

10 Den fortsatta utvecklingen när det gäller det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet 92

11 Kostnader 94

12 Författningskommentar 95

12.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 95

12.2 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrund- lagen 97

12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:165) angående beslag å

vissa skrifter 105

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 105

Bilaga 1 Sammanfattning av Mediegrundlagsutredningens betänkande

Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet (SOU 2001:28) 113

Bilaga 2 Mediegrundlagsutredningens författningsförslag 130

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser (SOU 2001:28) 150

Bilaga 4 Framställning från Justitiekanslern om ändring i lagen

(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens

och yttrandefrihetsgrundlagens områden (Ju 2001/3649) 151

Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser (Ju 2001/3649) 155

Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 156

Bilaga 7 Lagrådets yttrande 178

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 december 2001

182

Rättsdatablad 183

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

3. lag om ändring i lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter,

4. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihets-förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 §, 7 kap. 4 § samt 10 kap. 3 och 8 §§

tryckfrihetsförordningen1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §

Utfärdat utgivningsbevis må återkallas:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till någon som ej fyller föreskrivna

behörighetsvillkor;

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller föreskrivna

behörighetsvillkor och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades, utan

att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast förflutna

kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset

med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset

med hänsyn till stadgandet i 5 § tredje stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å

annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske

samt rättelse ej omedelbart vidtages.

Beslut om återkallelse meddelas av myndighet som avses i 4 §. I ärenden, som

avses i första stycket 2-7, skola, om det kan ske, ägaren och utgivaren erhålla

tillfälle att yttra sig.

7 kap.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall

såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt

skrift och är straffbara enligt lag:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med

våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av

riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,

regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd

framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets

förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra

fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa obehörigen

befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut, eller något

förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för

totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig

eller ej;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå

främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift

rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt

kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av

krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet,

vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken

bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av

främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till

pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige

röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår

gärning som avses under 4;

6. uppror, förövad med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,

regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller

hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller

eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon

missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder

dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse

för totalförsvaret eller begår annan liknande förrädisk gärning som är ägnad

att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek;

8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår gärning

som avses under 7;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig

eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning,

någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att

framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller

låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider

falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla

trolöshet eller modlöshet;

10. uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest söker förleda till

brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot

myndighet eller åsidosättande av vad som åligger krigsman i tjänsten;

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning;2

12. brott mot medborgerlig frihet, varigenom någon utövar olaga hot med uppsåt

att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten

inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssamman-slutning och

därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara;

försök till sådant brott mot medborgerlig frihet;

13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller

tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig;

14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i

sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för

andras missaktning, och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för

de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den

avlidne, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att

lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade

skälig grund för den;

15. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller

beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom;

16. olaga hot, varigenom någon hotar annan med brottslig gärning på ett sätt som

är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans

säkerhet till person eller egendom;

17. hot mot tjänsteman, varigenom någon med hot om våld förgriper sig på annan i

hans myndighetsutövning, i annan verksamhet där samma skydd åtnjuts som är

förenat med myndighetsutövning eller vid biträde till åtgärd som omfattas av

sådant skydd, för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri

eller hämnas för sådan åtgärd eller varigenom någon sålunda förgriper sig mot

den som tidigare utövat sådan verksamhet eller biträtt därvid för vad denne däri

gjort eller under-låtit;

försök eller förberedelse till sådant hot mot tjänsteman, såvida ej brottet,

om det fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa;

18. övergrepp i rättssak, varigenom någon med hot om våld angriper annan för att

denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör

avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra annan

från en sådan åtgärd eller varigenom någon med hot om gärning som medför

lidande, skada eller olägenhet angriper annan för att denne avlagt vittnesmål

eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra

honom från att avge en sådan utsaga.

10 kap.

3 §

Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbas av

beslaget begära att rätten prövar det.

Då allmän åklagare förordnat om beslag, skall anmälan därom skyndsamt göras hos

Justitiekanslern. Denne har att genast pröva huruvida beslaget skall äga

bestånd.

8 §

Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för

spridning avsedda exemplaren av skriften.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl

den, hos vilken beslaget verkställes, som den som tryckt skriften. Beviset skall

innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall, så snart det kan ske, utan

avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som

tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i

skriften, vilka föranlett beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2.2

Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen1

dels att 1 kap. 1, 6, 7, 9 och 10 §§, 3 kap. 1 och 6 §§, 4 kap. 4 §, 7 kap. 1

och 3 §§ samt 11 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i grundlagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 15 §, samt

närmast före 3 kap. 15 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna

grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt

filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen

uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne

som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt

meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt

skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna

grundlag.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio

också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild

eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio

också program i television och innehållet i vissa andra överföringar av ljud,

bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller

text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas

endast med tekniskt hjälpmedel.

Med databas avses i denna grundlag en samling av information lagrad för

automatiserad behandling.

6 §

Grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till

allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till

allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana

sändningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och

inspelade program ur en databas.

I fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från

Sverige gäller vad som i denna grundlag föreskrivs om radioprogram i allmänhet.

I lag får föreskrivas om undantag från denna grundlag i fråga om radioprogram

som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands och radioprogram som sänds

genom tråd men inte är avsedda att tas emot av någon större allmänhet. Sådant

undantag får dock inte gälla vad som föreskrivs i 2 och 3 §§.

7 §

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram

som kommer från utlandet och radioprogram som förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna

grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram

som avses i 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna

grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse om radioprogram får

sådana föreskrifter som avses i 12 § andra stycket inte i strid med

överenskommelsen hindra vidaresändning av radioprogram.

I 10 kap. 2 § finns föreskrifter om rätt att meddela och anskaffa uppgifter och

underrättelser för offentliggörande i radioprogram från utlandet.

9 §

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion

för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp

av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten

upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk

databehandling. Det gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i

registret.

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion

för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt

tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar

eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor

1. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas,

vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom

överföring eller indirekt genom framställning av en teknisk upptagning, en

skrift eller en bild, eller

2. annars, enligt överenskommelser i förväg, tillhandahåller allmänheten

information som överförs direkt ur en sådan databas som anges i 1.

Vad som sägs i första stycket gäller också annan som har utgivningsbevis för

sådan verksamhet. För att utgivningsbevis skall utfärdas krävs att

- verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket och att

överföringarna utgår från Sverige,

- behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget,

- verksamheten har ett namn som är sådant att det inte finns risk för att det

lätt kan förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf.

Ett utgivningsbevis gäller för en period av tio år från utfärdandet. Därefter

förfaller beviset. Beviset får förnyas, varje gång för tio år från utgången av

den föregående tioårsperioden, om det finns förutsättningar att utfärda sådant

bevis. Utgivningsbevis får återkallas om förutsättningar att utfärda sådant

bevis inte längre finns, om verksamheten inte påbörjats inom sex månader från

den dag då utgivningsbeviset utfärdades eller om den som drev verksamheten

anmält att den upphört. Om utgivningsbeviset förfaller eller återkallas,

tillämpas därefter föreskrifter i lag eller annan författning.

Närmare bestämmelser om utfärdande, förfall, förnyelse och återkallelse av

utgivningsbevis meddelas i lag.

Varje databas skall ha ett namn. Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas i

lag.

Föreskrifter om straff för den som bryter mot en föreskrift som meddelats med

stöd av fjärde eller femte stycket meddelas i lag.

10 §

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till

allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på

annat sätt.

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som är utgivna. En

teknisk upptagning anses utgiven då den utlämnats för att spridas till

allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på

annat sätt.

Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval

av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna,

skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap.

13 § och 4 kap. 4 §.

3 kap.

1 §

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända

radioprogram genom tråd.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas

föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa

program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av

tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av

ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets

mot folkgrupp.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas

föreskrifter i fråga om

1. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den

utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till

allsidig upplysning,

2. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den

utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande

sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar,

3. skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra

mottagarkretsen inflytande över programvalet, eller

4. ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på

våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

6 §

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av sända

radioprogram för granskning och att lämna dem till arkiv får meddelas i lag.

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av

radioprogram för granskning i efterhand och att lämna dem till arkiv får

meddelas i lag.

Beställda exemplar av upptagningar, skrifter och bilder

15 §

Av en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första

stycket 1 skall framgå databasens namn samt när, var och hur upptagningen,

skriften eller bilden framställts. Den som driver verksamheten skall se till att

upptagningen, skriften eller bilden har sådana uppgifter. Närmare bestämmelser

om detta får meddelas i lag.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller

bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som lämnar ut en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1

kap. 9 § första stycket 1 och som saknar någon uppgift som är föreskriven i

första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, dömas till

penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och den som

lämnar ut upptagningen, skriften eller bilden känner till detta.

4 kap.

4 §

Av en teknisk upptagning skall framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se

till att varje exemplar av upptagningen har en sådan uppgift.

Av en teknisk upptagning skall framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se

till att varje exemplar av upptagningen har en sådan uppgift. Av en sådan

teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1

skall framgå vem som är utgivare för databasen. Utgivaren skall se till att

varje exemplar har en sådan uppgift.

Uppgift om utgivaren av radioprogram skall hållas tillgänglig för allmänheten

enligt vad som närmare föreskrivs i lag.

7 kap.

1 §

Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§ tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal

skall gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar och i fråga

om yttrandefrihetsmål. Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att

vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av

olaga våldsskildring eller hets mot folkgrupp i tekniska upptagningar. Rätten

att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller

yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i

fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes. Beträffande

tekniska upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen lämnades ut för

spridning. Dock får i lag föreskrivas att filmer, videogram eller andra tekniska

upptagningar med rörliga bilder inte skall anses ha lämnats ut för spridning

förrän de har lämnats för registrering hos en myndighet. I fråga om olaga

våldsskildring i tekniska upptagningar gäller vad som är föreskrivet i lag om

tid för väckande av talan.

Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§ tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal

skall gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar och i fråga

om yttrandefrihetsmål. Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att

vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av

olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga

hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar.

Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller

yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i

fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes eller, i fråga

om tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 §, från den tidpunkt när informationen

inte längre tillhandahölls. Beträffande tekniska upptagningar är tiden ett år

från det att upptagningen gavs ut. Beträffande sådana upptagningar som saknar

någon av de i 3 kap. 13 § föreskrivna uppgifterna gäller dock vad som är

föreskrivet i lag om tid för väckande av talan med den begränsningen att allmänt

åtal inte får väckas senare än två år från det att Justitiekanslern fick

kännedom om upptagningen.

3 §

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter

skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. I stället för 10

kap. 6 § och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock vad som

föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om den tid som avses i

10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till beslagets omfattning eller

någon annan omständighet är otillräcklig, får rätten på Justitiekanslerns

framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får inte avse längre tid

än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta sammanlagt högst två veckor.

Vad som sägs i 10 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gäller inte, om

Justitiekanslern enligt 1 § första stycket detta kapitel har överlämnat åt

allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap.

2, 4 och 14 §§ tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns

uppgifter gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som

har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller

andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som

beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa den tekniska

upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i

upptagningen som har föranlett beslaget.

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter

skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. För sådan

upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1 gäller,

när det är fråga om utredningsbeslag med anledning av yttrandefrihetsbrott, vad

som sägs i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen. I stället för 10 kap. 6 § och

8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock beträffande tekniska

upptagningar vad som föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om

den tid som avses i 10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till

beslagets omfattning eller någon annan omständighet är otillräcklig, får rätten

på Justitiekanslerns framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får

inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta

sammanlagt högst två veckor. Vad som sägs i 10 kap. 3 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen gäller inte, om Justitiekanslern enligt 1 § första

stycket detta kapitel har överlämnat åt allmän åklagare att vara åklagare i

yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap. 2, 4 och 14 §§

tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns uppgifter

gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som

har föranlett beslaget. Om det vid ett beslag som är av det slag som avses i 10

kap. 14 § tryckfrihetsförordningen inte är möjligt att i beslutet närmare ange

varje sådant avsnitt, skall i efterhand, så snart det kan ske, i särskilt beslut

anges vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Beslaget gäller endast de

särskilda skivor, rullar eller andra sådana delar av upptagningen där dessa

avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall, så snart det kan ske, utan kostnad

tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa

den tekniska upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de

avsnitt i upptagningen som har föranlett beslaget.

11 kap.

1 §

Vad som sägs i 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts

prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av sådana mål skall gälla

också i fråga om yttrandefrihetsmål.

Vad som sägs i 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts

prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av mål skall gälla också i

fråga om motsvarande mål enligt denna grundlag.

I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i lag

som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller

annan författning.

Utlänningar är i fråga om yttrandefriheten enligt denna grundlag likställda med

svenska medborgare, om inte något annat följer av lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Äldre föreskrifter tillämpas på sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9

§ och som skett före ikraftträdandet.

3. Den nya föreskriften i 7 kap. 1 § andra stycket första meningen om

preskriptionstid för yttrandefrihetsbrott vid tillhandahållande som avses i 1

kap. 9 § tillämpas endast på information som fortfarande finns i databasen vid

ikraftträdandet.

4. Den nya föreskriften i 7 kap. 1 § andra stycket tredje meningen tillämpas

endast på tekniska upptagningar som ges ut efter ikraftträdandet.

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Är riket i krig eller krigsfara och anträffas vid avdelning av Försvarsmakten

skrift, på vilken tryckfrihetsförordningen ej äger tillämpning, och innefattar

dess spridande uppenbart sådan enligt lag straffbar uppvigling att krigsman

därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften, efter beslut av

befattningshavare som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid

avdelningen, tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut

åtgärd som nu sagts vidtagas av annan befattningshavare av lägst fänriks grad.

Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos befattningshavare som först sagts;

denne har att genast pröva, om beslaget skall bestå.

Är riket i krig eller krigsfara och anträffas vid avdelning av Försvarsmakten

skrift, på vilken tryckfrihetsförordningen inte är tillämplig, och innefattar

dess spridande uppenbart sådan enligt lag straffbar uppvigling att krigsman

därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, får skriften, efter beslut

av befattningshavare som enligt lag har rätt att avgöra frågor om

disciplinansvar beträffande personal vid avdelningen, tas i beslag. Är fara i

dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtas av annan

befattningshavare av lägst fänriks tjänstegrad. Anmälan därom skall dock

skyndsamt göras hos befattningshavare som först sagts. Denne har att genast

pröva, om beslaget skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

1 senaste lydelse 1977:1019

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden1

dels att 5 kap. 8 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 19 och 20 §§ skall betecknas 3 kap. 29 och 30 §§,

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 §, 3 kap. 18 §, 4 kap. 2 §, 5 kap. 3 §, 6 kap. 2

§, 7 kap. 1, 3 och 6 §§ samt den nya 3 kap. 30 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 3 kap. 19 § skall sättas närmast före 3 kap. 29

§,

dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 3 kap. 19-28 §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

De bestämmelser i denna lag som gäller tryckta skrifter eller tryckning av

skrifter skall tillämpas även på andra skrifter som faller under

tryckfrihetsförordningen.

Uttrycken radioprogram och teknisk upptagning används i lagen på samma sätt som

i yttrandefrihetsgrundlagen.

Uttrycken radioprogram, databas och teknisk upptagning används i lagen på samma

sätt som i yttrandefrihetsgrundlagen.

2 kap.

2 §

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar

också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare.

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar

också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare. Verket

skall föra register över periodiska skrifter. Registret får föras med hjälp av

automatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om skriftens titel,

utgivningsort, utgivningsplan, ägare, utgivare och, i förekommande fall,

ställföreträdare för utgivaren, tidpunkt för utfärdande och förnyelse av

utgivningsbevis samt förfall eller återkallelse av utgivningsbevis.

3 kap.

18 §

I fråga om sådant tillhandahållande av upplysningar med hjälp av

elektromagnetiska vågor som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen

tillämpas 12-16 §§.

Bestämmelserna i 12-15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av

information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som bedriver sådan verksamhet skall till Radio- och TV-verket anmäla vilket

namn databasen har. Namnet skall innehålla databasens domännamn eller

motsvarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 2

kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram

också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen, skall i stället för vad som anges i 1 § första

stycket gälla att

- utgivare skall utses för verksamheten,

- uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare,

skall antecknas i register hos programföretaget.

19 §

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Radio- och TV-verket på ansökan av den som

bedriver verksamheten.

En ansökan skall innehålla uppgift om databasens namn, vem som bedriver

verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till

utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren. Namnet skall

innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökan skall också innehålla en teknisk beskrivning av verksamheten. Av

beskrivningen skall det framgå hur information tillhandahålls allmänheten.

Beskrivningen skall ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten

uppfyller förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

Till en ansökan skall fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörighetsvillkor

som anges i yttrandefrihetsgrundlagen och att utgivaren har åtagit sig

uppdraget.

20 §

Om en ansökan om utgivningsbevis inte uppfyller vad som föreskrivs i 19 §, skall

sökanden föreläggas att inom viss tid avhjälpa bristen. Gör sökanden inte det,

får ansökan avvisas.

21 §

I god tid innan ett utgivningsbevis förfaller enligt 1 kap. 9 § tredje

stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall Radio- och TV-verket till den som

bedriver verksamheten sända en påminnelse om att bevisets giltighetstid är

begränsad till tio år och att beviset förfaller, om en ansökan om förnyelse av

beviset inte har kommit in till myndigheten före tioårs-periodens utgång.

Beslut om att ett utgivningsbevis skall anses förfallet vid tioårs-periodens

utgång meddelas av Radio- och TV-verket.

En ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis får göras tidigast ett år före

och senast på dagen för tioårsperiodens utgång. För en ansökan om förnyelse

gäller i övrigt samma bestämmelser som för den första ansökan. Om en ansökan om

förnyelse har gjorts i rätt tid, fortsätter beviset att gälla till dess att

beslutet med anledning av ansökan har vunnit laga kraft.

22 §

Om de förhållanden som avses i 19 § andra-fjärde styckena ändras, skall den som

bedriver verksamheten genast anmäla detta till Radio- och TV-verket.

23 §

I 1 kap. 9 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs i vilka fall

utgivningsbevis får återkallas. Om ett utgivningsbevis inte borde ha utfärdats

på grund av risk för förväxling med namn på en annan verksamhet, får beviset

dock återkallas endast om det inom sex månader sedan beviset utfärdades visas

att ansökan borde ha avslagits på grund av denna risk.

Beslut om återkallelse av utgivningsbevis meddelas av Radio- och TV-verket. I

ärenden om återkallelse skall den som bedriver verksamheten och utgivaren få

tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

24 §

Beslut av Radio- och TV-verket i ärenden om utgivningsbevis får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

25 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i en ansökan om

utgivningsbevis skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma

gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i

22 § om skyldighet att anmäla ändrade förhållanden.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för sådana brott som avses i första

stycket.

26 §

I varje sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § första eller andra

stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall en uppgift om verksamhetens namn och

utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Om en ställföreträdare för

utgivaren tjänstgör, skall det lämnas en uppgift om vem ställföreträdaren är.

Uppgifterna skall vara lättillgängliga, tydliga och anges i anslutning till

varandra.

27 §

Radio- och TV-verket skall föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9 §

första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen. Registret får föras med

hjälp av automatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om databasens

namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem

som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för

utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamheten samt tidpunkt för utfärdande

och förnyelse av utgivningsbevis.

28 §

Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för utdrag ur register över

verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena

yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringen får också meddela föreskrifter om

ansökningsavgifter i ärenden om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 §

andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

30 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till

böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bedriver verksamhet

med utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen

och som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid behov inte anmäler ny utgivare.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om ställföreträdare eller att anmäla

namn på verksamhet som bedrivs enligt 1 kap. 9 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen skall dömas till penningböter.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för sådana brott som avses i första

och andra styckena.

4 kap.

2 §

Den skyldighet att lämna uppgifter om vem som har låtit framställa en teknisk

upptagning samt om när, var och av vem exemplaren har framställts som föreskrivs

i 3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras genom att uppgifterna

intas i själva den tekniska upptagningen eller anbringas på skivan, kassetten

eller motsvarande föremål.

Den skyldighet att lämna vissa uppgifter som föreskrivs i 3 kap. 13 § första

stycket eller 15 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras

genom att uppgifterna intas i själva den tekniska upptagningen, skriften eller

bilden eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande föremål.

5 kap.

3 §

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program

spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap.

7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst

sex månader från sändningen.

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program

spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap.

7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst

sex månader från sändningen eller, i fråga om sådant tillhandahållande som avses

i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, från det att informationen inte längre

tillhandahölls. Beträffande överföringar som omfattas av 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen och motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen är det tillräckligt att det dokumenteras vilken

information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över

satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje

program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra

detta enligt första stycket.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad

vidaresändning av radioprogram genom trådnät.

6 kap.

2 §

I de fall som anges i 10 kap. 11 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och i

motsvarande fall enligt 7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får en

befattningshavare av lägst fänriks grad ta en tryckt skrift eller en teknisk

upptagning i förvar.

I de fall som anges i 10 kap. 11 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och i

motsvarande fall enligt 7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får en

befattningshavare av lägst fänriks tjänstegrad ta en tryckt skrift eller en

teknisk upptagning i förvar.

7 kap.

1 §

De tingsrätter som med stöd av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen är behöriga

att ta upp tryckfrihetsmål skall pröva tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål i

de fall där den ort som avses i 2 eller 3 § ligger inom tingsrättens domkrets.

Om den orten inte ligger inom domkretsen för en tingsrätt som är behörig att ta

upp tryckfrihetsmål, skall målet prövas av den tingsrätt inom vars domkrets

länsstyrelsen i det län där orten ligger har sitt säte.

Om det finns ett samband mellan ett mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund

av tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott och ett annat sådant mål, får

målen tas upp av någon av de tingsrätter som enligt första stycket är rätt

domstol. Detsamma gäller i fråga om ansökningsmål enligt 9 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

3 §

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett

radioprogram har utgått för sändning eller där en teknisk upptagning har lämnats

ut för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett

radioprogram har utgått för sändning, varifrån överföringar som avses i 1 kap. 9

§ yttrandefrihetsgrundlagen har utgått eller där en teknisk upptagning har

lämnats ut för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

6 §

Om mål som har samband med varandra på det sätt som anges i 4 § förekommer

samtidigt vid en tingsrätt, skall målen handläggas i en rättegång. Det gäller

dock inte om synnerliga skäl talar mot det.

Om mål som har samband med varandra på det sätt som anges i 1 § andra stycket

eller 4 § förekommer samtidigt vid en tingsrätt, skall målen handläggas i en

rättegång. Det gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Den skyldighet att anmäla verksamhetens namn som föreskrivs i 3 kap. 18 §

skall, för sådan verksamhet som bedrivs när denna lag träder i kraft, fullgöras

senast den 1 april 2003.

3. Den nya föreskriften i 5 kap. 3 § första stycket tredje meningen om tid för

bevarande av inspelning av sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas endast på information som fortfarande finns

i databasen vid ikraftträdandet.

4. Den upphävda föreskriften i 5 kap. 8 § gäller fortfarande för tekniska

upptagningar som spritts till allmänheten före ikraftträdandet.

3 Ärendet och dess beredning

Den 4 februari 1999 beslutade regeringen direktiv till en parlamentarisk

kommitté med uppdrag att närmare analysera behovet av och förutsättningarna för

en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten. Kommittén skulle

vidare analysera och ta ställning till om de preskriptionstider som gäller för

tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrotten bör förlängas samt utreda vissa

tillämpningsproblem rörande främst yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom skulle

kommittén ta ställning till om brottet olaga hot och andra kriminaliserade

yttranden där olaga hot ingår som ett led bör bli tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsbrott. Kommittén antog namnet Mediegrundlagsutredningen.

Mediegrundlagsutredningen överlämnade i mars 2001 betänkandet

Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, Utvidgat grundlagsskydd och andra frågor

om tryck- och yttrandefrihet (SOU 2001:28). En sammanfattning av betänkandet

finns i bilaga 1. Utredningens författningsförslag finns i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju 2001/2699).

I en framställning till regeringen den 4 maj 2001 föreslog Justitiekanslern att

lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden bör ändras bl.a. så att mål rörande

tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra kan tas

upp av en av de tingsrätter som är rätt domstol för något av målen (dnr Ju

2001/3649). Framställningen finns i bilaga 4.

Framställningen har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna

finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju 2001/3649).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 november 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de

förslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådet har

i allt väsentligt godtagit förslagen och endast haft några synpunkter av i

huvudsak lagteknisk natur. Synpunkterna behandlas i författningskommentaren.

Regeringen har följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella

ändringar gjorts.

4 Grundlagsskyddets omfattning

4.1 Nuvarande ordning

4.1.1 Medier som omfattas av grundlagarna

Överföring av information mellan människor på längre avstånd än syn- och hörhåll

kan ske antingen med fysiska databärare som transporteras mellan avsändaren och

mottagaren eller med hjälp av elektromagnetiska vågor. Exempel på fysiska

databärare är papper, videogram och cd-skivor. Sändningar i radio och television

samt genom datorer sker däremot med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger ett

särskilt grundlagsskydd för friheten att yttra sig genom fysiska databärare

eller genom överföringar som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Förenklat kan sägas att TF innehåller bestämmelser om yttrandefriheten i

skrifter. Regler för yttrandefriheten i radio, television och vissa överföringar

via datornät samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska

upptagningar finns i YGL.

YGL tillkom efter förebild av TF och bygger på samma grundläggande principer

nämligen etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande åtgärder, ensamansvar

med meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning med

juryprövning.

4.1.2 Särskilt om sändningar som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor

Sändningar som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar ljudradio, television och vissa

liknande överföringar (1 kap. 1 § YGL). Med liknande överföringar avses andra

sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska

vågor, exempelvis överföringar av databaslagrad information. Som en

samlingsbeteckning för program i ljudradio, program i television och innehåll i

sådana andra sändningar används i YGL ordet radioprogram.

Huvudregeln om radioprogram

YGL är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten

och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 6 § första stycket

YGL). Denna regel brukar kallas huvudregeln om radioprogram.

Med kravet att en sändning är riktad till allmänheten menas att den sändande

utan särskild begäran från mottagaren riktar sändningen till vem som helst som

önskar ta emot den. Det typiska fallet är rundradiosändning genom etern. En

sådan sändning kan tas emot av alla som skaffar sig en mottagare. På ett i

princip likartat sätt riktas trådsända radio- och TV-program till allmänheten,

t.ex. kabel-TV. I båda fallen är det den som sänder som svarar för den

huvudsakliga aktiviteten. Mottagaren varken kan eller behöver påverka

sändningen. Hans eller hennes medverkan är begränsad till att koppla på

mottagarapparaten och välja kanal. Om däremot den som önskar ta del av en

sändning själv tar kontakt med sändaren och begär viss information, kan

sändningen inte sägas vara riktad till allmänheten. Den omfattas därför inte av

huvudregeln om radioprogram. En sådan överföring av information kan dock vara

grundlagsskyddad enligt andra bestämmelser (se nedan).

Kravet på att sändningen skall vara avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel

innebär att t.ex. användning av högtalaranläggningar eller TV-monitorer på

estrader och idrottsarenor faller utanför huvudregelns tillämpningsområde.

Databasregeln

YGL:s regler om radioprogram skall tillämpas också när vissa särskilt uppräknade

aktörer med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran

tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar

för automatisk databehandling under förutsättning att den mottagande inte kan

ändra innehållet i registret. Denna regel kallas databasregeln (1 kap. 9 § YGL).

Databasregeln omfattar alltså överföringar av information från databaser dvs.

överföringar av lagrad information. Det är allmänheten som skall tillhandahållas

upplysningarna. En annan förutsättning är att tillhandahållandet sker på

särskild begäran. Med det menas att överföringen startas av mottagaren. Det är

härvid utan betydelse om det finns flera meddelanden tillgängliga för mottagaren

att välja bland eller om endast ett meddelande är tillgängligt. Dessutom

förutsätts att mottagaren inte kan ändra innehållet i databasen.

Grundlagsskyddet gäller endast för vissa aktörer, nämligen redaktioner för

tryckta periodiska skrifter eller för radioprogram, företag för yrkesmässig

framställning av tekniska upptagningar samt nyhetsbyråer. Dessa aktörer brukar

med ett gemensamt begrepp kallas traditionella massmedieföretag.

Bilageregeln

Tryckfrihetsförordningen (TF) gäller för skrifter som framställts i tryckpress.

Grundlagen gäller också för skrifter som mångfaldigats genom stencilering,

fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om utgivningsbevis gäller för

skriften eller skriften är försedd med beteckning som utvisar att den är

mångfaldigad och i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har

mångfaldigat den och om ort och år för detta. Denna regel kallas stencilregeln.

Till skrift hänförs bild även om den inte åtföljs av text. En skrift kan vara

periodisk eller inte periodisk. Med periodisk skrift förstås att skriften enligt

en utgivningsplan är avsedd att under en bestämd titel utges med minst fyra vid

särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen.

Utöver skrifter omfattar TF radioprogram och tekniska upptagningar som avses i

YGL och som oförändrat återger hela eller delar av innehållet i en periodisk

skrift och anger hur innehållet disponerats, om det är ägaren till den

periodiska skriften som sprider eller låter sprida innehållet i dessa former (1

kap. 7 § andra stycket TF). Ett sådant program eller en sådan upptagning skall

jämställas med en bilaga till skriften. Denna regel kallas därför bilageregeln.

Bilageregeln omfattar alltså bl.a. radioprogram enligt YGL. Eftersom med

radioprogram förstås ljudradio, television och andra liknande sändningar, gäller

regeln för t.ex. databasöverföringar.

För att bilageregeln skall vara tillämplig krävs alltså att innehållet i en

periodisk skrift står som förlaga. Material som publiceras endast elektroniskt

faller följaktligen utanför tillämpningsområdet. Skriftens innehåll skall

dessutom återges oförändrat. Det innebär att bilageregeln inte är tillämplig om

ändringar görs i materialet i t.ex. en databas i förhållande till den tryckta

versionen.

Slutligen förutsätts för bilageregelns tillämplighet att det är ägaren till en

periodisk skrift som antingen själv sprider eller låter annan sprida skriftens

innehåll.

Om bilageregeln gäller, utesluts tillämpning av YGL (1 kap. 11 § YGL).

4.1.3 Principerna om ensamansvar och anskaffar- och meddelarfrihet samt

anonymitetsskydd

En viktig grundsats i tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är att i princip endast en person kan göras

ansvarig för innehållet i en grundlagsskyddad framställning. I grundlagarna

anges vem denna person är. Ansvaret kan till följd härav kallas exklusivt.

Ansvaret är också successivt i den meningen att det i första hand åvilar den som

kan sägas stå närmast brottet. Om ansvaret inte kan utkrävas av denne, övergår

det till annan i en ansvarskedja. För periodiska skrifter och de medier som

omfattas av YGL gäller primärt ett utgivaransvar. Utgivaransvaret kan bortfalla

under vissa förutsättningar, t.ex. om utgivaren är utsedd för skens skull eller

uppenbarligen inte kan utöva tillsyn över framställningens offentliggörande och

bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas i den mot hans eller

hennes vilja.

Ensamansvaret är formellt på det sättet att det åvilar den i grundlagarna

utpekade ansvarige oavsett hur han eller hon bidragit till framställningens

tillkomst och oavsett om han eller hon känt till dess innehåll. Det innebär

också att andra som medverkar vid framställningens tillkomst t.ex. genom att

anskaffa och meddela uppgifter för offentliggörande i princip inte kan ställas

till svars för innehållet. De medverkande kan också åtnjuta ett

anonymitetsskydd.

Principen om ensamansvar gagnar yttrandefriheten. Samtidigt medger den effektiva

ingripanden då yttrandefriheten missbrukas.

4.1.4 Sändningar med internationell anknytning

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är i första hand tillämplig på radioprogram som

utgår från Sverige. Vid sändningar av sådana program gäller samtliga regler i

grundlagen. Radioprogram som samtidigt och oförändrade sänds vidare här i landet

och kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satellitsändning men inte

utgår från Sverige har däremot ett inskränkt grundlagsskydd. Endast de regler i

YGL som kan upprätthållas i praktiken har gjorts tillämpliga på dessa program.

Exempelvis gäller principen om ensamansvar inte för dessa sändningar (1 kap. 7 §

YGL). I fråga om radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige gäller

enbart rätten att meddela och anskaffa uppgifter för offentliggörande och rätten

att vara anonym (10 kap. 2 § YGL).

4.2 Tjänster för kommunikation till allmänheten

4.2.1 Internet

Användningen av Internet har fått ett enormt genomslag de senaste åren. Internet

kan numera användas för såväl traditionella teletjänster som för nya

tjänstetyper som t.ex. chat-tjänster, vilka möjliggör en textbaserad dialog

mellan två eller flera användare i realtid. Även ljudradio- och TV-program kan

göras tillgängliga via Internet. Spridningen av Internetanvändningen har skett

dels genom att myndigheter, företag och organisationer i ökad utsträckning

erbjuder sina tjänster via Internet, dels genom att tillgången till Internet har

blivit vanlig även för privatpersoner. Det huvudsakliga skälet till den

omfattande spridningen anses vara nätets tekniska uppbyggnad, som är

icke-hierarkisk, dvs. den saknar central styrning. Tekniskt sett är Internet ett

"nät av nät" förenade genom användandet av gemensamma kommunikationsprotokoll,

dvs. standardiserade sätt för kommunikation mellan datorer, varav vissa utgör

grunden för det som mer populärt kallas webben eller www (World Wide Web).

Internet bör betraktas som en plattform för tillhandahållande av olika tjänster

och inte som ett eget medium.

4.2.2 Särskilt om aktörerna och om nya tjänster

Grundlagsskydd för kommunikation till allmänheten genom viss databasanvändning

tillkommer endast vissa massmedieföretag. Andra medieföretag och enskilda som

driver motsvarande verksamhet eller erbjuder liknande tjänster omfattas alltså

inte av skyddet.

Nya tjänster för kommunikation till allmänheten tillkommer hela tiden. Vissa

faller in under dagens grundlagsskydd för massmedieföretags verksamhet, medan

andra faller utanför. Det är särskilt tre nya typer av tjänster som nu tilldrar

sig intresse, eftersom de helt eller delvis saknar grundlagsskydd eller det

framstår som tveksamt om skydd gäller. Dessa tjänster - webbsändningar,

pushteknik och print on demand-verksamhet - beskrivs i det följande i nu angiven

ordning.

Webbsändningar

Överföring av rörliga bilder och ljud (sändning) via Internet kan i dag ske

huvudsakligen på tre sätt. En webbsändning kan ske på tid som sändaren

bestämmer, antingen genom uppspelning av en tidigare lagrad film eller ljudfil

eller genom tillgängliggörande av en direktsändning dvs. en överföring i princip

utan tidsfördröjning i förhållande till verkligheten och utan egentlig lagring

av innehållet. Överföringen kan också startas på en tidpunkt som mottagaren

bestämmer. Sändaren tillhandahåller då informationen lagrad i datafiler på en

server.

I de två första fallen bestämmer sändaren tidpunkterna för sändningarna.

Överföringarna har i dessa fall stora likheter med traditionella ljudradio- och

TV-sändningar. Tekniskt sett finns dock en skillnad. Den består i att utsändning

av signaler vid webbsändningar inte sker till hela nätet så som är fallet vid

traditionella sändningar utan bara till de mottagare som har öppnat en

förbindelse genom vilken förmedlingen av sändningarna kan ske. Också när det

gäller den tredje typen av webbsändning öppnar mottagaren förbindelsen till den

lagrade informationen.

En webbsändning som består i att mottagaren på en tidpunkt som han eller hon

själv bestämmer begär en uppspelning av en inspelning som sändaren

tillhandahåller i lagrad form omfattas av dagens databasregel och är därmed

grundlagsskyddad under förutsättning att sändaren är ett traditionellt

massmedieföretag. Sändningen startas nämligen då av mottagaren och

tillhandahålls därmed på särskild begäran.

När det gäller de två andra fallen av webbsändningar är det inte lika klart vad

som gäller. Huvudregeln om radioprogram är endast tillämplig om sändningarna kan

anses riktade till allmänheten. Om så inte är fallet, måste förutsättningarna

enligt databasregeln vara uppfyllda för att grundlagsskydd skall föreligga. I

annat fall saknas grundlagsskydd.

Pushteknik

I Internetsammanhang har beteckningen pushteknik främst kommit att användas för

att beskriva de tjänster som innebär att mottagaren får specifik information

utan särskild begäran vid varje tillfälle. Förenklat kan tjänsten beskrivas som

ett abonnemang på skräddarsydda sändningar. Användaren bestämmer inom vilka

ämneskategorier han eller hon vill ha information. Tjänstetillhandahållaren gör

sedan sammanställningar av egen information eller söker aktivt information hos

andra informationsleverantörer. Sammanställningen sänds sedan till mottagaren

med viss regelbundenhet eller så snart ett meddelande i den specificerade

ämneskategorin har inkommit till tillhandahållaren av tjänsten.

Pushteknik kan sägas vara motsatsen till pullteknik där användaren själv söker

upp informationen och hämtar hem den till sin dator, vilket är det vanliga

tillvägagångssättet vid sökning på webbsidor på Internet.

Som synonymer till pushteknik används stundtals uttryck som webcasting och

webbutsändning.

Om det är mottagaren som på ett i förväg programmerat sätt startar överföringen,

omfattas tjänsten av databasregeln under förutsättning att det är ett

traditionellt massmedieföretag som driver den och mottagaren inte kan ändra

innehållet. Startas överföringen i stället av avsändaren, är databasregeln inte

tillämplig. Huruvida överföringen i ett sådant fall omfattas av huvudregeln om

radioprogram beror på om kravet på att sändningen skall vara riktad till

allmänheten är uppfyllt. Om det kravet inte är uppfyllt, saknas grundlagsskydd.

Print on demand

Den grafiska tekniken har förändrats drastiskt under senare år. Kopiatorer och

skrivare får allt större kapacitet. Det finns också maskiner som kan sägas vara

ett mellanting mellan traditionella tryckpressar och kopiatorer eller skrivare.

Det är numera vanligt att texten eller illustrationen på tryckplåten överförs

direkt från en dator. De nya teknikerna gör det möjligt att enkelt ändra

innehållet från ett exemplar till ett annat och att framställa skrifter på

beställning i små upplagor eller till och med enstaka exemplar.

Liksom skrifter kan tekniska upptagningar framställas på begäran i små upplagor

eller enstaka exemplar. Det har t.ex. blivit allt vanligare med inspelningsbara

cd-skivor.

Sådan framställning av skrifter och tekniska upptagningar som nu redogjorts för

brukar kallas print on demand.

I de fall de genom print on demand framställda exemplaren inte omfattas av

grundlagarna saknas grundlagsskydd för databasen och framställningsprocessen.

4.3 Ett utvidgat grundlagsskydd

4.3.1 Grundlagsskydd för nya medier

Regeringens bedömning: Grundlagsskyddet i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen är knutet till vissa medier och bör därför anpassas

till den tekniska och mediala utvecklingen.

Mediegrundlagsutredningen uttalar sig inte särskilt i frågan.

Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser har instämt i bedömningen.

Av dessa har t.ex. Sveriges advokatsamfund uttalat att ett bibehållande av

status quo inte är acceptabelt. Radio- och TV-verket har framfört att verket

ofta får frågor om vilket grundlagsskydd som gäller för t.ex. intresse- och

hobbyföreningar som av ekonomiska skäl inte längre har möjlighet att publicera

en medlemstidning i pappersformat utan i stället vill göra det uteslutande via

Internet. Enligt verkets mening är det angeläget att även sådana publikationer

som endast förekommer på Internet kan få grundlagsskydd. Brottsförebyggande

rådet har anfört att det är angeläget att yttrandefriheten följer med de nya

medier som växer fram. Telia AB har ansett att det är av vikt att nya medier som

riktar sig till allmänheten ges samma yttrandefrihetsrättsliga skydd som

traditionella medier. Sveriges Radio AB har framfört att samma yttrande som

publiceras i olika medier inte bör lyda under olika ansvarssystem.

Skälen för regeringens bedömning: Den fria tillgången till en så rikhaltig

information som möjligt och till varierande åsiktsyttringar är en förutsättning

för att medborgarna själva skall kunna ta ställning i olika frågor som angår

dem. Bland de medborgerliga fri- och rättigheterna intar därför yttrandefriheten

en central ställning. Friheten utgör en förutsättning för ett demokratiskt

styrelseskick samtidigt som den är av grundläggande värde för var och en.

Yttrandefriheten och i praktiken också informationsfriheten har därför fått ett

specifikt skydd i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL). Skyddet är knutet till vissa medier. Denna konstruktion gör att

samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen kan komma att medföra att

grundlagsskyddet inte omfattar samtliga skyddsvärda yttranden. Nya sätt för

förmedling av yttranden till allmänheten och nya aktörer för sådan förmedling

kan komma att falla utanför skyddet. Samma skäl som motiverar dagens skydd utgör

emellertid också skäl för att grundlagsskydda nya former för att offentligen

uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne

som helst. Grundlagsskyddet bör så långt möjligt omfatta massmedial verksamhet

som utnyttjar moderna tekniska lösningar. Det är emellertid inte bara

utvecklingen inom själva informationstekniken som måste beaktas. Det handlar

också om en anpassning till den mediala verkligheten. Det finns t.ex. redan ett

antal tidningar som enbart ges ut på Internet. Det är fråga om tidningar med en

kontinuerlig utgivning, en fast redaktion och uttalad inriktning. Med dagens

grundlagsreglering kan tidningar av detta slag inte få grundlagsskydd för sin

verksamhet, trots att denna i yttrandefrihetshänseende får anses minst lika

skyddsvärd som motsvarande verksamhet i t.ex. vanliga tryckta tidningar. Detta

är enligt regeringens mening knappast acceptabelt.

Regeringen anser därför att i den mån utvecklingen har medfört att nya

kommunikationsformer saknar grundlagsskydd, trots att de principiellt är av

betydelse för yttrandefriheten på samma sätt som de i dag grundlagsskyddade

medierna, bör också dessa nya former erhålla ett grundlagsskydd.

4.3.2 Modellen för grundlagsregleringen

Regeringens bedömning: Grundlagsregleringen bör bygga på nuvarande modell med

ett speciellt, detaljerat grundlagsskydd för massmedier.

Mediegrundlagsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har godtagit eller inte

invänt mot att den nuvarande modellen för grundlagsskydd behålls. Flera har dock

pekat på att den ständigt pågående teknikutvecklingen kan kräva nya

anpassningar av grundlagsregleringen. Vissa, bl.a. Justitiekanslern (JK), har

menat att grundlagarna på sikt är i behov av en omfattande revision. Några

remissinstanser - däribland Riksdagens ombudsmän (JO) och Kammarrätten i

Stockholm - har ansett att tiden nu är mogen för en genomgripande förändring av

yttrandefrihetsskyddet.

Skälen för regeringens bedömning: Frågan om en teknikoberoende

grundlagsreglering av yttrandefriheten har behandlats av Massmedieutredningen i

betänkandet Massmediegrundlag (SOU 1975:49) och Yttrandefrihetsutredningen i

betänkandet Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70). Inte någon av de tidigare

utredningarna har funnit det lämpligt att föreslå en reglering som omfattar alla

offentliga yttranden. Denna principiella bedömning har delats av regering och

riksdag i de lagstiftningsarbeten som följt. Konstitutionsutskottet har med

anledning av ett par motioner angående denna fråga i samband med 1998 års

grundlagsändringar uttryckt att det tryckta ordet har en speciell ställning i

den fria opinionsbildningen och samhällsdebatten (bet. 1997/98:KU19).

Yttranden i form av det tryckta ordet har, som konstitutionsutskottet uttalat,

en särställning i opinionsbildningen och den samhälleliga debatten. Denna

ställning motiverar att den nuvarande uppdelningen på två grundlagar bör bestå

och att tryckfrihetsförordningen (TF) även i fortsättningen skall vara den

grundlag som ger skydd för det tryckta ordet och det enligt de principer som

gäller i dag.

Vad gäller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) infördes termen tekniska upptagningar

genom ändringar 1998 som trädde i kraft den 1 januari 1999. Genom införandet av

detta begrepp kan den tekniska utvecklingen förväntas mötas på ett

tillfredsställande sätt när det gäller grundlagsskyddet för de fysiska

databärarna. Det saknas därför anledning att nu överväga skyddet för dessa. Det

som däremot kvarstår är grundlagsskyddet för kommunikation som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor. Av redogörelsen i avsnitt 4.2.2 framgår att skyddet

inte omfattar alla yttranden som förmedlas på detta sätt. Det som nu bör

övervägas är att bereda grundlagsskydd för ytterligare sådana yttranden.

1998 års ändringar av YGL byggde bl.a. på Mediekommitténs betänkande

Grundlagsskydd för nya medier (SOU 1997:49). Där föreslog Mediekommittén bl.a.

en utvidgning i form av ett frivilligt grundlagsskydd genom utgivningsbevis för

viss sådan kommunikation som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Regeringen ansåg i det lagstiftningsärendet att tiden inte var mogen för en

utvidgning av grundlagsskyddet på det sätt som kommittén hade föreslagit.

Utvecklingen på medieområdet har emellertid gått mycket snabbt sedan dess.

Internetverksamhetens betydelse för nyhetsförmedlingen har i dag helt andra

dimensioner än för bara några år sedan. Det finns därför skäl att nu göra en

förnyad bedömning. Den fråga som då inställer sig är hur en utvidgning av

grundlagsskyddet för kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor skulle

kunna göras.

Ett utvidgat grundlagsskydd för dessa nya medier som är likvärdigt det som

tryckta skrifter och andra etablerade massmedier har förutsätter att de

principer som grundlagarna vilar på kan tillämpas. En av dessa principer är det

särskilda ansvarssystemet med en enda person som ansvarar för innehållet i ett

yttrande. Principen innebär för det första ett skydd för andra personer som

medverkar vid ett yttrandes tillkomst, vilket gynnar yttrandefriheten. För det

andra innebär principen att den utpekade ansvarige blir förhållandevis lätt att

ingripa mot. De hittills grundlagsskyddade medieformerna utmärks av att

distributionen av yttranden normalt sker i en etablerad produktions- och

distributionskedja. Denna struktur tillåter ett ensamansvar som bygger på ett

successivt system där ansvaret kan övergå från en primärt ansvarig till en

sekundärt ansvarig. Utan en sådan ansvarskedja blir ansvarssystemet inte

effektivt. Den nya masskommunikationen via Internet saknar däremot ofta

motsvarande struktur. Det är därför svårt att applicera ensamansvarssystemet

generellt på publicering via Internet. Risken är stor att det i praktiken ofta

inte skulle finnas någon som skulle kunna hållas ansvarig. Om yttranden ges

grundlagsskydd utan att det finns verklig möjlighet att ingripa vid missbruk av

yttrandefriheten, mister principen om ensamansvar sin funktion och då kan

grundlagsregleringen förlora medborgarnas förtroende.

Ensamansvarssystemet förutsätter också att det i efterhand skall kunna

konstateras vad ett yttrande har innehållit. Fysiska databärare har ett givet

innehåll och sändningar, inklusive överföringar från databaser, som faller under

YGL skall dokumenteras. En dokumentationsskyldighet för alla som gör yttranden

tillgängliga för allmänheten via Internet är dock knappast önskvärd och inte

heller praktiskt genomförbar.

Ett särskilt problem med ett generellt grundlagsskydd är att andra än

upphovsmannen ofta kan påverka innehållet i ett yttrande. En annan komplikation

är globaliseringen av Internetverksamheten, vilken gör att det inte alltid är så

enkelt att i Sverige identifiera och lagföra någon som ansvarig.

Det redovisade innebär att ett generellt grundlagsskydd för överföringar till

allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor inte är lämpligt. En

avgränsning av de överföringar som skall omfattas av grundlagsskydd krävs

alltså.

Det som nu har sagts om TF och YGL avser det tidsperspektiv som kan överblickas

med tanke på den snabba utvecklingen på massmedieområdet. Hur

utvecklingsmönstret kommer att se ut på längre sikt kan inte sägas med säkerhet.

Det finns därför inte nu anledning att överge vår nuvarande modell med ett

speciellt och detaljerat grundlagsskydd för massmedier till förmån för ett mera

allmänt skydd t.ex. av det slag som erbjuds i artikel 10 i den Europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 10.

4.3.3 Grundlagsskyddet för skrifter

Regeringens bedömning: Det bör inte göras någon ändring beträffande

förutsättningarna för grundlagsskydd för skrifter. Skrifter får därmed

fortfarande grundlagsskydd antingen om de framställs i tryckpress eller om de

mångfaldigas genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt

förfarande och utgivningsbevis gäller eller vissa uppgifter finns på skrifterna.

Mediegrundlagsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Statens kriminaltekniska laboratorium, vars remissynpunkter

Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen har instämt i, har ansett att det i

skenet av den nya tekniken bör övervägas att göra begreppet tryckpress mera

teknikoberoende. Statens kriminaltekniska laboratorium har vidare framfört att

det i framtiden kommer att bli allt svårare att skilja olika tekniker åt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har menat att det finns skäl att överväga en

s.k. stencilregel för alla skrifter. Svenska Förläggareföreningen har uttalat

att det numera saknas tungt vägande skäl för att göra åtskillnad mellan skrift

framställd i tryckpress och stencilerad skrift. Övriga instanser har instämt i

utredningens bedömning eller lämnat den utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: Den tekniska utvecklingen har medfört att det

kan vara svårt att avgöra om en skrift har framställts i tryckpress eller inte.

Kopiatorer och skrivare får allt större kapacitet, och resultatet blir allt mera

likt skrift som framställts i tryckpress. Det finns numera också maskiner som

kan sägas vara ett mellanting mellan traditionella tryckpressar och kopiatorer

eller skrivare. Det har förekommit fall där det har visat sig vara svårt att

avgöra om en skrift är tryckt eller inte. Utredningen har därför övervägt om

ändringar i regleringen bör göras men stannat för att så inte bör ske.

Av förarbetena till tryckfrihetsförordningen (TF) och förarbetena till

införandet av den s.k. stencilregeln (prop. 1948:230 s. 115 ff. respektive prop.

1975/76:204 s. 131) framgår att alla traditionella tryckformer har ansetts

utgöra framställning i tryckpress. Det som förenar dessa metoder är att det

moment då färgen överförs till tryckbäraren sker genom en direktkontakt och ett

fysiskt tryck mellan tryckmediet, t.ex. en tryckplåt, och tryckbäraren, t.ex.

papper. Detta måste gälla oavsett på vilket sätt tryckmediet framställts, t.ex.

genom exponering från en dator vilket många nya tekniker bygger på. Det nya

består alltså ofta i det sätt på vilket tryckmediet framställs medan det moment

där färgen överförs till pappret fortfarande sker genom en direktkontakt och ett

fysiskt tryck. Detta innebär att flera av de nya teknikerna trots allt är att

betrakta som tryckpress i TF:s mening.

Frågan är då om svårigheterna att fastställa om en skrift har framställts i

tryckpress eller inte gör att förutsättningarna för grundlagsskydd för skrifter

bör ändras. Sådant skydd gäller i dag direkt för en skrift som framställts i

tryckpress. För en skrift som stencilerats, fotokopierats eller framställts

genom liknande tekniskt förfarande, t.ex. genom användning av kopiatorer eller

skrivare, krävs för grundlagsskydd att den har mångfaldigats och att

utgivningsbevis gäller eller att den har försetts med beteckning som utvisar att

den är mångfaldigad och med uppgifter om vem som har mångfaldigat den och om

ort och år för detta (stencilregeln).

Ett alternativ till dagens reglering vore att behandla alla skrifter lika

oavsett framställningssätt. Eftersom syftet med TF är att skydda skrifter som

kan framställas i stora upplagor och nå många människor men inte att skydda

privat kommunikation, är det emellertid inte möjligt att ge alla skrifter ett

grundlagsskydd. En lösning som då ligger nära till hands är att ha en

stencilregel för alla skrifter. En annan lösning är en regel efter förebild av

den som gäller för tekniska upptagningar enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

En sådan regel skulle innebära att alla skrifter som sprids till allmänheten

oavsett framställningssätt omfattas av TF och att skrifter med vissa uppgifter

om ursprung presumeras falla in under grundlagen. Den förstnämnda lösningen

medför emellertid en försvagning av grundlagsskyddet för skrifter som

framställts i tryckpress. Också den andra lösningen innebär ett betydande avsteg

från vad som gäller i dag för dessa skrifter. Med hänsyn härtill och med

beaktande av att de fall där det har visat sig vara svårt att avgöra om en

skrift är tryckt eller inte förefaller vara begränsade har regeringen kommit

till samma slutsats som utredningen, nämligen att man inte nu bör ändra

regleringen.

4.3.4 Ett utvidgat grundlagsskydd för ny kommunikation som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor

Regeringens förslag: Det klargörs att huvudregeln om radioprogram omfattar

webbsändningar som utgörs av direktsändningar eller uppspelningar av tidigare

inspelningar på tider som sändaren bestämmer. Den s.k. databasregeln utvidgas

till att gälla även viss användning av pushteknik och print on demand.

Mediegrundlagsutredningens förslag: Utredningen föreslår att databasregeln (1

kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, YGL) skall utvidgas till att omfatta

webbsändningar som utgörs av direktsändningar. Webbsändningar som utgörs av

uppspelningar på tider som sändaren bestämmer anser utredningen redan falla in

under databasregeln. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med

regeringens.

Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna har haft invändningar mot att

direktsändningar via Internet skall vara grundlagsskyddade. Flera instanser -

däribland Stockholms tingsrätt, Granskningsnämnden för radio och TV, Post- och

telestyrelsen, Telia AB och Sveriges Utbildningsradio AB - har däremot hävdat

att direktsändningar redan i dag torde omfattas av skydd genom huvudregeln om

radioprogram (1 kap. 6 § YGL). Radio- och TV-verket har framhållit att den

tekniska utvecklingen kan komma att innebära svårigheter att upprätthålla en

distinktion mellan radioprogram enligt huvudregeln och direktsändningar via

Internet enligt databasregeln. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet har framfört att huvudregeln om radioprogram och databasregeln bör

slås samman - vilket IT-kommissionen instämt i - eller i andra hand att

huvudregeln bör omfatta alla former av sändningar oavsett vem som startar dem

och att databasregeln bör gälla endast lagrad information. Sveriges Radio AB har

anfört att huvudregeln kunde omfatta det fallet att ett yttrande sker vid en

tidpunkt som mottagaren inte kan bestämma och att databasregeln kunde avse den

motsatta situationen.

Förslaget att utvidga databasregeln till viss användning av pushteknik har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser förutom

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som framfört ovan nämnda

synpunkt. Detsamma gäller, med undantag av Svenska Förläggareföreningen,

förslaget att lägga till print on demand-verksamhet i databasregeln.

Förläggareföreningen har ansett att sådan verksamhet i stället skall skyddas av

tryckfrihetsförordningen (TF) när det är fråga om framställning av skrifter.

Skälen för regeringens förslag

Webbsändningar

En webbsändning som består i att mottagaren på en tidpunkt som han eller hon

själv bestämmer startar en uppspelning av en inspelning, som sändaren

tillhandahåller lagrad, omfattas av dagens databasregel under förutsättning att

sändaren är en sådan aktör som avses i regeln. Sändningen tillhandahålls då på

särskild begäran.

De två andra slagen av webbsändningar, nämligen de som utgörs av

direktsändningar eller uppspelningar av tidigare inspelningar på tider som

sändaren bestämmer, skiljer sig från den förstnämnda kategorin på det sättet att

tillhandahållandet av sändningarna är momentant. De liknar därigenom de

traditionella ljudradio- och TV-sändningarna.

Sändningar av ljudradio- och TV-program kan ske samtidigt både på traditionellt

sätt och via Internet (simultansändningar). Användandet av Internet-protokoll

kan komma att ta över som förhärskande teknik för ljudradio- och TV-sändningar

och sådana kan då tas emot i både TV:n och datorn. Frågan är då om dessa

webbsändningar, vilket flera remissinstanser hävdat, redan i dag liksom de

traditionella sändningarna omfattas av grundlagsskydd enligt huvudregeln om

radioprogram (1 kap. 6 § YGL).

Avgörande för hur man skall se på saken är om sändningarna kan anses riktade

till allmänheten så som förutsätts i huvudregeln. Med detta krav avses att

sändningarna skall vara riktade till vem som helst som önskar ta emot dem utan

särskild begäran från mottagaren. Sådana sändningar som sker på särskild begäran

av mottagaren omfattas däremot inte av huvudregeln utan kan falla in under

databasregeln (1 kap. 9 § YGL). Distinktionen mellan de två bestämmelserna är

viktig, eftersom huvudregeln ger grundlagsskydd åt envar medan databasregeln

endast ger skydd för vissa aktörer.

Enligt regeringens mening bör följande synsätt anläggas. Det är sändaren som

svarar för den huvudsakliga aktiviteten. Det är sändaren som - liksom när det

gäller traditionella radio- och TV-sändningar - avgör när webbsändningarna skall

börja, och de pågår utan möjlighet för mottagaren att påverka när de skall

sluta. Mottagarens medverkan är begränsad till att slå på datorn, gå till en

adress och där aktivera en länk. Denna medverkan skiljer sig inte från den som

gäller i fråga om de traditionella radio- och TV-sändningarna, nämligen att slå

på radion eller TV:n och välja kanal. De momentana sändningarna till webbsidan

startas alltså av sändaren. Överföringarna av dessa från webbsidan till

mottagarna görs sedan av mottagarna själva. Eftersom det är fråga om momentana

tillhandahållanden av sändaren, bör dessa överföringar av mottagarna ses som

vidareförmedlingar utan självständig betydelse för frågan om vem som startat

sändningarna. Avgörande är i stället vem som startat de ursprungliga

webbsändningarna. Eftersom det är sändaren, är sändningarna att anse som riktade

till allmänheten. Den omständigheten att webbsändningarna kan tillhandahållas

t.ex. mot abonnemang innebär inte att sändningarna inte är riktade till

allmänheten förutsatt att vem som helst kan teckna abonnemang. Därmed är de -

som flera remissinstanser hävdat - grundlagsskyddade enligt huvudregeln om

radioprogram redan i dag. För att tydliggöra detta bör regeln dock förtydligas

så att det uttryckligen framgår att webbsändningar omfattas.

I detta sammanhang bör erinras om att grundlagsskyddet för vissa

direktsändningar är begränsat (1 kap. 8 § YGL). Det gäller direktsändningar av

dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar som

anordnas av någon annan än den som bedriver programverksamheten. För sådana

sändningar gäller exempelvis inte ensamansvaret.

Viss användning av pushteknik

Pushteknik kan ha grundlagsskydd redan i dag - enligt databasregeln -för det

fall att det är mottagaren som på ett i förväg programmerat sätt startar

överföringen och övriga förutsättningar i databasregeln är uppfyllda. Om det i

stället är avsändaren som startar sändningen, kan grundlagsskydd föreligga

enligt huvudregeln om radioprogram. En ytterligare förutsättning är dock i detta

fall att sändningen sker till allmänheten. Så kan vara fallet om ett

likalydande meddelande sänds till en större, öppen krets. Den omständigheten att

tjänsten kräver abonnemang utgör inget hinder mot att tillämpa huvudregeln

under förutsättning att möjligheten att teckna abonnemang står öppen för vem som

helst.

Viss användning av pushteknik saknar emellertid grundlagsskydd. Så kan vara

fallet om avsändaren startar sändningen av ett meddelande och det inte är fråga

om ett likalydande meddelande som sänds till en större, öppen krets. Det hela

tiden ökande informationsutbudet kan antas innebära ett ökat behov av

sorterings- och bevakningstjänster av det slag som pushtekniken utgör. Tekniken

kommer sannolikt att få allt större betydelse för nyhetsförmedling och

opinionsbildning och även i andra avseenden som är viktiga från

informationsfrihets- och yttrandefrihetssynpunkt. Det är därför

otillfredsställande att användningen av tekniken delvis saknar grundlagsskydd.

Skyddet bör därför utvidgas till att omfatta även sådan pushteknik som i dag

saknar grundlagsskydd.

Trots att det i dessa fall är avsändaren som startar överföringarna bör

utvidgningen göras i databasregeln, eftersom tekniken utgör en form av

databasanvändning. Därigenom åstadkommer man också att det - huvudsakligen, se

avsnitt 4.3.6, - blir de traditionella massmedieföretagen som får skydd för

denna verksamhet. Massmedieföretagens befintliga grundlagsskydd bör alltså

utsträckas till att omfatta även denna nya tjänst. Som förutsättning för

grundlagsskydd skall - både i detta fall och i fråga om övrig verksamhet enligt

databasregeln - gälla att informationen som förmedlas genom tekniken

tillhandahålls allmänheten. Det innebär att det skall vara möjligt för en vid

krets, i princip för envar, att abonnera på tjänsten.

Beträffande databasverksamhet som i dag omfattas av databasregeln gäller ett

krav på att informationen i databasen inte kan ändras av mottagaren. Skälet är

att ensamansvaret förutsätter att den ensamt ansvarige råder över innehållet.

Ett liknande krav bör ställas upp för den användning av pushteknik som föreslås

få en särskild reglering i databasregeln.

Det kan tyckas vara otillfredsställande att det även efter en ändring i YGL

kommer att vara olika bestämmelser som reglerar grundlagsskyddet för pushteknik.

Mot detta kan emellertid följande sägas. Det viktiga är att den som yttrar sig

kan avgöra om mediet i fråga har grundlagsskydd eller inte. En mottagares

möjligheter att bedöma frågan om grundlagsskydd är däremot inte relevant från

yttrandefrihetssynpunkt. För en meddelare är det dock av intresse att veta om

han eller hon kan meddela sig straffritt eller inte. Här föreligger dock som

alltid den svårigheten att en meddelare aldrig kan vara säker på att hans eller

hennes meddelande kommer att publiceras i ett grundlagsskyddat medium.

Print on demand

När det gäller skrift som framställs i tryckpress krävs inte framställning av

ett visst antal exemplar för att TF skall vara tillämplig. Det fordras dock att

skriften kan lämnas ut för spridning dvs. att den kan nå andra än dem som

befinner sig i en mindre, sluten krets. Det innebär att en bok som trycks på

beställning i enstaka exemplar vanligen inte faller in under TF. En skrift som

framställs genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande

omfattas av TF endast om den är mångfaldigad. Det innebär att den skall vara

framställd i mer än ett fåtal exemplar vid ett tillfälle. Framställning av

sådana skrifter på beställning i enstaka exemplar omfattas därför normalt inte

av TF. Grundlagsskyddet för en teknisk upptagning förutsätter också att

upptagningen framställs i mer än ett fåtal exemplar vid ett och samma tillfälle

när spridningen skall ske genom utlämnande av exemplar och inte genom offentlig

uppspelning. Böcker och andra skrifter samt tekniska upptagningar som framställs

i enstaka exemplar på beställning omfattas alltså normalt inte av

grundlagsskydd enligt TF eller YGL.

Print on demand-verksamhet förekommer i dag i begränsad omfattning i Sverige.

Det handlar t.ex. om framställning av enstaka böcker på beställning av kunder

via Internet. Framställningen sker ofta hos företag för yrkesmässig

framställning av böcker. I USA har utvecklingen gått längre. Där finns en

begynnande verksamhet med print on demand-framställning i större skala av böcker

och skivor direkt i butik. Det är sannolikt att sådan framställning inom några

år kommer att bli mer vanligt förekommande också i Sverige. Den tekniska

utvecklingen innebär nämligen att det blir lättare och allt mera ekonomiskt

intressant att framställa enstaka exemplar efter den enskilde kundens önskemål.

Kostnaderna för lagerhållning och distribution minskar avsevärt genom användande

av denna framställningsteknik.

Print on demand-verksamhet har betydelse för sådana ändamål som grundlagarna

skyddar. Eftersom det inte finns några vägande skäl emot, bör därför ett

grundlagsskydd införas för denna verksamhet. Skyddet bör omfatta exempelvis det

fallet att ett skivbolag i stället för att producera upplagor av cd-skivor

tillhandahåller musik i en databas och låter butikerna framställa enstaka

cd-skivor på beställning av kunderna. Också motsvarande arrangemang mellan

bokförlag (se avsnitt 4.3.5) och bokhandel bör omfattas. Eftersom det är fråga

om databasanvändning, bör skyddet ges i databasregeln. Grundlagsskyddet bör

alltså knytas till databasen som sådan och inte till de exemplar av skrifter och

upptagningar som blir resultatet av framställningsprocessen. Dessa exemplar

omfattas inte som sådana av grundlagsskydd.

En sammanslagning av huvudregeln om radioprogram och databasregeln?

Som några remissinstanser, bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet, har påpekat skulle man kunna överväga att sammanföra huvudregeln om

radioprogram med databasregeln. En fördel med en sammanslagning skulle vara att

man då inte behöver göra åtskillnad mellan de fall där överföringarna startas

av sändarna och de där överföringarna startas av mottagarna. En enda regel

skulle gälla för all kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor där

mottagarna inte kan ändra i innehållet. En sådan regel skulle dock kräva någon

form av avgränsning om man inte vill belasta all sådan kommunikation med de

förpliktelser som följer med ett grundlagsskydd, t.ex. skyldighet att utse

utgivare och dokumentera innehållet. En avgränsning skulle kunna göras på det

sättet att traditionella massmedieföretags kommunikation får ett automatiskt

grundlagsskydd medan andras kommunikation får en möjlighet till ett frivilligt

grundlagsskydd.

En sådan lösning skulle dock innebära ett försämrat grundlagsskydd i förhållande

till vad som gäller i dag. Huvudregeln om radioprogram omfattar ju i dag alla,

både massmedieföretag och andra. Om man skulle avgränsa det automatiska skyddet

till att bara gälla massmedieföretagen, skulle de andra aktörerna mista sitt

grundlagsskydd. En sådan försämring kan enligt regeringens mening inte godtas.

Regeringen anser alltså att uppdelningen mellan huvudregeln och databasregeln

bör behållas. Vid sådant förhållande saknas det, vilket Juridiska

fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Sveriges Radio AB ifrågasatt,

anledning att överge vedertagna rekvisit i bestämmelserna om vem som startar

överföringen.

4.3.5 Grundlagsskyddet enligt databasregeln utvidgas till ytterligare

massmedieföretag

Regeringens förslag: Till de i databasregeln uppräknade massmedieföretagen läggs

företag för yrkesmässig framställning av tryckta och därmed enligt

tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter dvs. exempelvis bokförlag och

tryckerier.

Regeringens bedömning: Om ett traditionellt massmedieföretag förlägger sin

databasverksamhet till en särskild juridisk person bör frågan om detta innebär

att verksamheten faller utanför databasregeln avgöras av om massmedieföretaget

fortfarande kan anses vara den som tillhandahåller allmänheten upplysningarna

eller inte. Det bör alltså vara de sakliga förhållandena snarare än de formella

omständigheterna som är avgörande.

Mediegrundlagsutredningens förslag och bedömning överens-stämmer med

regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till eller har inte

några invändningar mot förslaget att lägga till ytterligare aktörer till de i

databasregeln uppräknande massmedieföretagen. Sveriges Författarförbund är

emellertid negativt till förslaget, eftersom det enligt förbundets mening rubbar

tryckfrihetsförordningens (TF) rollfördelning mellan författare av icke

periodiska skrifter och bokförlag och därmed försämrar författarnas möjligheter

att förfoga över sina verk. Svenska Journalistförbundet har avstyrkt förslaget

under åberopande av liknande synpunkter. Konstnärliga och Litterära

Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) har hänvisat till författarförbundets och

journalistförbundets synpunkter. Svenska Musikerförbundet samt Föreningen

Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund har hänvisat till KLYS.

Kammarrätten i Stockholm har uttryckt tveksamhet rörande tillägget av tryckerier

och som skäl anfört att dessa främst sysslar med framställning av tryckalster.

De flesta remissinstanser har godtagit bedömningen av hur man skall se på frågan

om databasregelns tillämplighet när ett traditionellt massmedieföretag

förlägger sin verksamhet till en särskild juridisk person. Justitiekanslern (JK)

har ansett att det i lagtexten eller motivledes bör klargöras att formella

bolagskonstruktioner inte bör vara avgörande för frågan om en databaspublicering

omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) eller inte. Juridiska

fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har däremot anfört att det bör vara

de formella omständigheterna som är avgörande. Också Svenska Journalistförbundet

har förespråkat ett sådant synsätt. Föreningen Svenska Tecknare och Svenska

Fotografers Förbund har också haft invändningar mot ett mer materiellt synsätt.

Även Bildleverantörernas Förening har framfört synpunkter på det materiella

synsättet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Grundlagsskydd enligt

databasregeln tillkommer traditionella massmedieföretag. Bakgrunden till att

denna krets har fått grundlagsskydd för sin databasverksamhet är att det har

ansetts att databasmedierna bör kunna tas i bruk i nyhetsförmedlingens och

opinionsbildningens tjänst på samma villkor som det tryckta ordet. Detta syfte

har ansetts till väsentlig del kunna uppnås genom att skyddet anknyts till

användningen av den moderna kommunikationstekniken hos tidningsföretag m.fl. En

viktig del av motivet för att ge grundlagsskydd genom databasregeln har varit

hänförlig till behovet av skydd för nyhetsförmedlingens källor. Det har därför

framstått som följdriktigt att grundlagsskyddet gäller samma krets som den till

vilken detta källskydd är anknutet.

Källskyddet enligt TF innebär att meddelande bl.a. kan lämnas till skriftens

utgivare eller till skriftens redaktion om sådan finns (1 kap. 1 § tredje

stycket). Bokförlag kan vara sådan utgivare eller redaktion. Med hänsyn till det

och till att bokförlags verksamhet kan vara av betydelse för opinionsbildningen

kan hävdas att även bokförlag bör omfattas av databasregeln. Detsamma gäller

tryckerier. Dessa kan t.ex. syssla med print on demand-verksamhet. I

sammanhanget bör noteras att databasregeln redan i dag omfattar bl.a. företag

för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar. Det är svårt att se

några bärande skäl till att skyddsnivån skall vara lägre när det gäller tryckta

skrifter. Företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt

TF jämställda skrifter bör därför enligt regeringens mening läggas till bland

massmedieföretagen i databasregeln.

Förslaget innebär att grundlagsskydd kommer att gälla för t.ex. ett bokförlags

publicering av en bok i en databas. Ansvaret kommer i första hand att åvila en

utgivare och i andra hand förlaget. I motsvarande situation i dag saknas

grundlagsskydd. Vem som då får anses ansvarig för innehållet i ett yttrande

bedöms enligt vanliga straffrättsliga regler. Skillnaden blir alltså att den

databaspublicerade boken med förslaget får ett grundlagsskydd och att det i

första hand blir utgivaren snarare än författaren eller annan som ansvarar för

innehållet. Detta motsvarar vad som redan gäller för en bok som publiceras i en

teknisk upptagning, t.ex. på en cd-romskiva. När det gäller författarens

möjligheter att förfoga över sitt verk kommer de fortfarande att regleras av

upphovsrättsliga bestämmelser. Regeringen kan sålunda inte se att förslaget i

rättsligt hänseende påverkar författarens roll i negativ riktning. En helt annan

sak är att det kan, som bl.a. Sveriges Författarförbund berört, uppfattas som

otillfredsställande att det såvitt avser böcker i traditionell mening kommer att

gälla olika ansvarsregler beroende om TF eller YGL är tillämplig. Detta är

emellertid en konsekvens av grundlagarnas konstruktion där alltså skyddet är

kopplat till vissa tekniker snarare än innehållet. Det anförda visar dock enligt

regeringens mening att det finns all anledning att göra grundlagsskyddets

teknikberoende till föremål för fortsatt översyn. Regeringen återkommer till

detta i avsnitt 10.

En särskild fråga, som uppmärksammats av bl.a. JK, gäller databasregelns

tillämplighet när ett sådant traditionellt massmedieföretag som avses i regeln

förlägger sin databasverksamhet till en särskild juridisk person, t.ex. ett nytt

aktiebolag. Man kan här tänka sig två olika synsätt. Det ena innebär att man

fäster störst vikt vid de formella förhållandena. Med ett sådant synsätt skulle

man anse att databasverksamheten faller utanför databasregeln så snart

verksamheten flyttas till en särskild juridisk person som inte samtidigt är en

sådan aktör som nämns i databasregeln, dvs. ett traditionellt massmedieföretag.

Det andra synsättet är mindre formellt och innebär att man låter frågan avgöras

av om massmedieföretaget fortfarande kan anses vara den som tillhandahåller

allmänheten upplysningarna i databasen eller inte. Med detta synsätt är det de

sakliga förhållandena och inte de formella omständigheterna som är avgörande.

Regeringen vill här framhålla följande som sin mening. I databasregeln talas om

redaktion, företag och nyhetsbyrå. Det sägs alltså inget om särskilda juridiska

personer. Redan ordalydelsen talar således mot ett strikt formellt synsätt. Mot

en sådan tolkning talar också att ett viktigt motiv för att ge grundlagsskydd

genom databasregeln var hänförligt till behovet av skydd för nyhetsförmedlingens

källor. Om en person meddelar uppgifter till t.ex. en redaktion för en tryckt

periodisk skrift för offentliggörande, bör han eller hon åtnjuta källskydd

oavsett om uppgifterna sedan publiceras i skriften eller i en databas.

Regeringen anser alltså i likhet med utredningen att om ett traditionellt

massmedieföretag förlägger sin databasverksamhet till en särskild juridisk

person bör frågan om detta innebär att verksamheten faller utanför databasregeln

avgöras av om massmedieföretaget fortfarande kan anses vara den som

tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller inte. Det bör alltså vara de

sakliga förhållandena och inte de formella omständigheterna som är avgörande.

Utredningen ställer upp vissa kriterier för denna prövning. Några

remissinstanser har kritiserat dessa. Regeringen menar att prövningen får göras

på grundval av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Högsta domstolen

har nyligen i ett avgörande som gällde frågan från vilket land sådana

överföringar som avses i dagens databasregel skall anses utgå (NJA 2001 s.

445) uttalat att ledning får sökas i allmänna principer för räckvidden av

offentligrättslig lagstiftning. Detsamma får antas gälla vid prövning av den nu

diskuterade frågan.

4.3.6 Ett frivilligt grundlagsskydd enligt databasregeln

Regeringens förslag: Andra aktörer än de i databasregeln uppräknade

massmedieföretagen skall genom att ansöka om och beviljas utgivningsbevis kunna

få ett frivilligt grundlagsskydd för sådan verksamhet som avses i regeln, dvs.

tillhandahållande av en databas på det sätt som anges i den nu gällande

databasregeln samt viss pushteknik och print on demand. Utgivningsbevis skall

endast kunna komma i fråga för överföringar som utgår från Sverige.

Utgivningsbevisen skall gälla för en period av tio år med möjlighet till

förlängning. Bevisen skall kunna återkallas. Radio- och TV-verket skall pröva

frågor om utgivningsbevis.

Mediegrundlagsutredningens förslag: Förslaget överensstämmer i stort med

regeringens. Utredningen lägger inte fram något förslag om giltighetsperiod för

utgivningsbevisen. Utredningen föreslår en något annorlunda utformad grund för

utfärdande och återkallelse av utgivningsbevis. Dessutom föreslår utredningen

att ett frivilligt grundlagsskydd skall kunna erhållas också när överföringarna

utgår från utlandet och att samma regler i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) då

skall gälla som när överföringarna utgår från Sverige. Utredningen föreslår att

prövningstillstånd inte skall gälla för prövning i kammarrätt av beslut som

meddelats av länsrätt.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till förslaget.

Det har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl.a. Justitiekanslern (JK),

Radio- och TV-verket, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Svenska

Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Tidskrifter AB, Riksåklagaren samt

Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen. De båda sistnämnda remissinstanserna

har i sammanhanget påpekat att en utvidgning av grundlagsskyddet utan en

samtidig utvidgning av brottskatalogen till att omfatta hotbrott (se avsnitt 5)

skulle innebära en avkriminalisering av hotbrotten. Kammarrätten i Göteborg har

dock avstyrkt förslaget och bl.a. hänvisat till tillämpningssvårigheter.

Ytterligare några remissinstanser har haft kritiska synpunkter bl.a. Sveriges

advokatsamfund som uttryckt att skyddet måste begränsas till sådana

framställningar som utgör massmedial kommunikation. Riksdagens ombudsmän (JO),

Stockholms tingsrätt och Sveriges Författarförbund har inte motsatt sig ett

frivilligt grundlagsskydd men ansett att skyddet skall vara beroende av

utsättande av vissa ursprungsuppgifter snarare än utgivningsbevis.

Åklagarmyndigheten i Malmö liksom advokatsamfundet har uttalat att skyddet inte

får innebära att "målvakter" används som ansvariga. Patent- och

registreringsverket har haft vissa synpunkter på den närmare utformningen av

reglerna om utgivningsbevis, bl.a. har verket framfört att en giltighetsperiod

för utgivningsbevisen bör införas efter förebild av vad som gäller för

periodiska skrifter enligt tryckfrihetsförordningen (TF). Verket, som prövar

frågor om utgivningsbevis enligt TF, har dessutom framhållit vissa olägenheter

med att frågor om utgivningsbevis inte skall handläggas av endast en myndighet.

Skälen för regeringens förslag

Ett frivilligt grundlagsskydd

I avsnitt 4.2.2 har konstaterats att grundlagsskydd för sådan databasanvändning

som avses i databasregeln med den lydelse den har i dag bara gäller

traditionella massmedieföretag. Enskilda och andra medieföretag än traditionella

massmedieföretag saknar alltså grundlagsskydd för databasverksamhet. Samtidigt

har utvecklingen inneburit att mycket av den verksamhet som databasregeln är

tänkt att skydda - tillhandahållandet av information till allmänheten - numera

bedrivs av aktörer som inte är traditionella massmedieföretag i den mening som

avses i nu gällande bestämmelse. Denna trend kan som nämnts ovan väntas öka

ytterligare. Det går snabbt och är förhållandevis enkelt och billigt att på

detta sätt nå ut med ett budskap till en stor publik. Informationen består i

stor utsträckning av nyhetsförmedling, opinionsbildning och upplysning.

Kommunikationen är följaktligen av betydelse för yttrandefriheten och

informationsfriheten. Det skydd för massmedier som grundlagarna är avsedda att

ge motsvarar alltså inte dagens massmedieanvändning. En anpassning till denna

mediala verklighet bör därför enligt regeringens mening ske. De verksamheter som

har massmedial karaktär bör kunna få ett grundlagsskydd motsvarande det som

gäller för de traditionella massmedieföretagens databasanvändning. Skyddet bör

alltså kunna omfatta sådana databaser som i dag anges i databasregeln och sådan

databasanvändning som i avsnitt 4.3.4 föreslås läggas till i regeln.

Grundpelarna i vårt särskilda tryck- och yttrandefrihetsrättsliga system är dels

skydd för masskommunikation, dels ett effektivt system för ingripande mot

missbruk. Som regeringen berört i avsnitt 4.3.2 måste en eventuell utvidgning av

grundlagsskyddet göras inom ramen för det nuvarande tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet. En förutsättning är alltså att verksamheterna

kan förenas med det yttrandefrihetsrättsliga systemet. Ansvarssystemet kräver

att någon i en ansvarskedja kan hållas ansvarig och att denne råder över

innehållet i databasen. Systemet förutsätter också en dokumentation av

innehållet. Frågan är alltså hur en utvidgning låter sig förenas med dessa krav.

En väsentlig faktor är här att grundlagsskyddet innebär förpliktelser som

långtifrån alla som tillhandahåller databaser för massmediala syften kanske är

villiga att underkasta sig, t.ex. skyldigheten att dokumentera innehållet. Detta

innebär alltså, som regeringen redan berört, att ett generellt grundlagsskydd

inte är en lämplig lösning utan att någon form av gränsdragning bör göras.

En möjlig väg vore - som vissa remissinstanser förordat - att åstadkomma ett

frivilligt grundlagsskydd genom något slag av stencilregel på samma sätt som

gäller för vissa skrifter. Skyddet skulle då uppkomma genom att

databasinnehavaren anger vissa uppgifter om t.ex. vem som är utgivare för

databasen och vem som driver verksamheten. Angivandet av sådana uppgifter skulle

dock inte vara tillräckligt för grundlagsskydd. Även ett krav på att

informationen i databasen är avsedd för allmänheten skulle behöva uppställas,

eftersom grundlagsskyddet är avsett för massmedial kommunikation. Vidare skulle

ensamansvaret kräva att databasen är anordnad så att databasinnehavaren har

kontroll över innehållet. Om något av dessa ytterligare krav inte skulle vara

uppfyllt, skulle grundlagsskydd saknas trots att ursprungsuppgifter satts ut.

Denna utformning av ett frivilligt skydd skulle alltså innebära en viss

osäkerhet för meddelare och andra medverkande. En annan komplikation är att

ursprungsuppgifter i en databas inte är definitiva utan kan tas bort och ändras

under det att publiceringsverksamheten pågår. Detta skulle kunna medföra

bevisproblem rörande vem som bär ansvaret för ett visst innehåll vid en viss

tidpunkt. De redovisade nackdelarna är så stora att detta alternativ för ett

frivilligt skydd inte bör väljas.

En annan möjlighet är att - som utredningen föreslagit - göra grundlagsskyddet

beroende av om utgivningsbevis sökts och utfärdats. En sådan lösning är inte

heller invändningsfri med tanke på att det försvårar för medverkande och

meddelare att bedöma sitt eventuella ansvar. Man kan inte direkt av databasen

avgöra om grundlagsskydd föreligger eller inte utan måste genom egen kontroll

förvissa sig om att utgivningsbevis finns. Å andra sidan kan man vara säker på

att skydd gäller om utgivningsbevis finns. En annan nackdel är att en sådan

lösning blir förenad med kostnader i form av bl.a. avgift för den som söker

utgivningsbevis. Ytterligare en komplikation med en sådan lösning är att den som

vill ha grundlagsskydd måste vända sig till en myndighet. Det kan inte helt

uteslutas att det finns risk för att myndigheten i en spänd samhällssituation

tillämpar ansökningsreglerna på ett sådant sätt att grundlagsskydd nekas med

hänsyn till det väntade innehållet i databasen. Denna risk kan dock undanröjas

om förutsättningarna för utfärdande respektive återkallelse av utgivningsbevis -

dvs. förutsättningarna för grundlagsskydd - anges direkt i grundlagen.

Å andra sidan är en avgjord fördel med ett system med utgivningsbevis att man på

detta sätt åstadkommer det mest effektiva sättet att ingripa mot missbruk av

yttrandefriheten. Ett utvidgat grundlagsskydd innebär att YGL:s

tillämpningsområde utvidgas. Det är långtifrån osannolikt att denna utvidgning

kommer att innebära fler överträdelser av tryck- och yttrandefrihetens gränser

som skall bedömas enligt grundlagarna. Ett system med utgivningsbevis -

motsvarande vad som sedan länge gäller för tryckta periodiska skrifter - kan då

antas ge betydligt bättre förutsättningar för lagföring än vad t.ex. en

stencilregel skulle ge. Med ett system med utgivningsbevis uppstår exempelvis

inte några problem med att avgöra vem som bär ansvaret för ett visst innehåll

vid en viss tidpunkt.

Givet utgångspunkten att en anpassning av grundlagsskyddet till den mediala

verkligheten bör ske är alternativen till ett system med utgivningsbevis ett

generellt grundlagsskydd eller någon form av stencilregel. Som regeringen

utvecklat ovan finns det betydande nackdelar förenade med de båda sistnämnda

alternativen. Mot den bakgrunden framstår de olägenheter som är förenade med ett

system med utgivningsbevis som fullt hanterbara. Enligt regeringens mening

talar således övervägande skäl för att välja den ordning som utredningen

föreslagit.

Den närmare regleringen av det frivilliga grundlagsskyddet

Som förutsättning för utfärdande av utgivningsbevis skall gälla att verksamheten

är ordnad på samma sätt som gäller för de aktörer som har automatiskt

grundlagsskydd. I övrigt bör förutsättningarna i princip vara desamma som gäller

för utgivningsbevis för periodiska skrifter. Behörig utgivare skall ha utsetts

och åtagit sig uppdraget. För att verksamheten skall kunna identifieras bör den

bedrivas under ett särskilt namn. Namnet skall vara sådant att förväxling inte

lätt kan ske med annan verksamhet enligt databasregeln.

Mediegrundlagsutredningen har dessutom föreslagit att det inte skall föreligga

en förväxlingsrisk i förhållande till titlar på periodiska skrifter. Motivet för

detta är att en sådan regel skulle förhindra obehörigt bruk av tidningars namn.

Detta syfte är ett annat än syftet bakom den föreslagna regeln om risk för

förväxling av namn på databaser och motsvarande regel i TF om förväxling av namn

på skrifters titlar. Med hänsyn härtill och då behovet inte förefaller

betydande anser regeringen att en sådan reglering onödigtvis skulle belasta

prövningssystemet.

Eftersom vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att utgivningsbevis

skall utfärdas, måste det bli fråga om ett ansökningsförfarande.

Förutsättningarna bör dock vara angivna direkt i YGL. Straffansvar bör komma i

fråga för den som lämnar oriktig uppgift i en ansökan om utgivningsbevis.

Beträffande finansieringen av ansökningsförfarandet bör en självkostnadsprincip

gälla. Ansökningsavgiften får nämligen inte vara så hög att den i praktiken

omöjliggör eller väsentligt begränsar möjligheten att skaffa grundlagsskydd. Som

jämförelse kan nämnas att Patent- och registreringsverket i dag debiterar 2 000

kr för en ansökan om utgivningsbevis enligt TF. Enligt vad regeringen har

inhämtat från den myndighet som avses handha utgivningsbevis enligt YGL kan

avgiften hos den myndigheten komma att ligga i samma storleksordning.

Enligt TF gäller utgivningsbevis för periodiska skrifter för en period av tio år

från utfärdandet med möjlighet till förlängning. Denna bestämmelse infördes

1998. Bakgrunden var att det hade framkommit att en stor del av de registrerade

titlarna avsåg skrifter som inte längre gavs ut och att sådana oanvända titlar

hindrade eller i vart fall försvårade möjligheterna att utnyttja titlarna i

periodiska skrifter. Även om behovet av motsvarande reglering kanske inte är

lika stort när det gäller databasverksamhet talar ordningsskäl för att, som

Patent- och registreringsverket föreslagit, införa en tidsbegränsning av

giltigheten av utgivningsbevis enligt YGL.

Utgivningsbevis måste kunna återkallas när förutsättningarna för att utfärda

sådant inte längre föreligger. Om t.ex. verksamheten inte längre är ordnad så

att endast den som driver den kan ändra innehållet, måste beviset kunna

återkallas. Annars kan inte principen om ensamansvar upprätthållas. I övrigt bör

återkallelse kunna ske på i princip samma grunder som gäller utgivningsbevis

för periodiska skrifter. Ett bevis skall kunna återkallas bl.a. om utgivaren

inte längre är behörig. Den övergång av ansvaret för ett eventuellt

yttrandefrihetsbrott som blir följden om utgivaren saknar behörighet eller

befogenhet att utöva tillsyn över yttrandets offentliggörande och bestämma över

dess innehåll motverkar den risk för "målvakter" som ett par remissinstanser har

varnat för. Den sekundärt ansvarige är den som faktiskt bedriver verksamheten.

För att det skall kunna avgöras om förutsättningarna för att utfärda

utgivningsbevis inte längre föreligger bör den som bedriver verksamheten under

straffansvar vara skyldig att anmäla ändrade förhållanden.

Även om syftet med den föreslagna regleringen väsentligen är att anpassa

grundlagsskyddet till den mediala verkligheten kommer det alltså inte att

ställas upp några kvalitativa kriterier för erhållande av utgivningsbevis. Vem

som helst som uppfyller de formella kraven för utgivningsbevis kommer - på

motsvarande sätt som gäller för periodiska skrifter - att kunna erhålla

grundlagsskydd för sin verksamhet, givet att denna är så beskaffad som

förutsätts i databasregeln. Även om systemet med utgivningsbevis bygger på ett

ansökningsförfarande, är förenat med viss kostnad för den sökande osv. kan det

alltså inte uteslutas att även grupper och organisationer som kan tänkas göra

sig skyldiga till överträdelser av tryck- och yttrandefrihetens gränser kommer

att vilja grundlagsskydda sina verksamheter. Det är därför angeläget att det

inte uppstår några luckor i den straffrättsliga regleringen när det gäller

otillåtna yttranden i grundlagsskyddade medier. En förutsättning för ett

utvidgat grundlagsskydd är att det inte i något hänseende får uppstå en frizon

som kan utnyttjas av t.ex. kriminella grupper. Regeringen återkommer till detta

i avsnitt 5.

Endast överföringar som utgår från Sverige skall kunna omfattas av det

frivilliga grundlagsskyddet

YGL omfattar radioprogram som utgår från Sverige. För sådana radioprogram gäller

grundlagen i sin helhet. YGL är också tillämplig i vissa delar på samtidig och

oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som kommer från utlandet

och radioprogram som förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från

Sverige (1 kap. 7 § YGL). För sådana radioprogram gäller den del av skyddet i

YGL som kan upprätthållas i praktiken, bl.a. censurförbudet. Dessutom gäller en

rätt att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för offentliggörande

i sådana program. Däremot gäller inte ensamansvaret. För radioprogram som sänds

från sändare utanför Sverige och inte samtidigt och oförändrat vidaresänds här,

t.ex. program som sänds från direktsändande satellit utan svensk anknytning,

gäller endast en rätt att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för

offentliggörande och en rätt till anonymitet.

Högsta domstolen (HD) har i ett nyligen avgjort mål tagit ställning till frågan

hur man skall bedöma från vilket land sådana överföringar som avses i dagens

databasregel skall anses utgå. HD har också uttalat sig om vilka regler i YGL

som är tillämpliga på databasöverföringar som utgår från utlandet (NJA 2001 s.

445). Målet gällde frågan om YGL:s ansvarighetsregler var tillämpliga när en

redaktion för en svensk tryckt periodisk skrift tillhandahållit information via

Internet som förmedlats genom sändning från en server belägen utanför Sverige.

HD kom i sitt beslut sammanfattningsvis fram till följande.

Bestämmelsen om samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram är

avpassad för ljudradio- och TV-program och måste anses sakna tillämplighet när

det är fråga om databassändningar genom Internet, eftersom sådan vidaresändning

inte kan förekomma när det gäller denna typ av informationsöverföring. Fråga

uppstår då om det krävs att sändningen sker från Sverige för att YGL utan någon

begränsning skall vara tillämplig på databassändningar. Bestämmelsen om att

rätten att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser och att vara anonym

också gäller radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige kan inte

motsatsvis ges den innebörden att den databaserade informationen måste sändas

från sändare inom Sverige för att YGL:s ansvarighetsregler skall bli

tillämpliga. Detta följer inte heller av någon annan bestämmelse i YGL. Viss

anknytning till Sverige måste dock föreligga för att YGL:s ansvarighetssystem,

som bl.a. förutsätter att utgivare kan utses enligt reglerna i 4 kap., skall

vara tillämpligt på sådana databassändningar som avses i databasregeln. När det

gäller informationsöverföring från redaktionen för en tryckt periodisk skrift

innebär redan det förhållandet att skriften omfattas av TF:s regler om

periodiska skrifter en tillräcklig sådan anknytning. Detsamma måste gälla när

informationen tillhandahålls av redaktionen för ett radioprogram som sänds från

Sverige. I övriga fall som omfattas av paragrafen får i avsaknad av närmare

reglering ledning sökas i allmänna principer för räckvidden av offentligrättslig

lagstiftning, varvid det - i linje med vad JK hävdat i målet - kan ha betydelse

om företaget är verksamt i Sverige och materialet avsett för svensk publik.

Däremot kan det inte ha någon avgörande betydelse om sändningen sker från en

server utanför Sverige.

HD fann mot bakgrund av detta resonemang att YGL:s ansvarighetsbestämmelser var

tillämpliga på den i målet aktuella informationsöverföringen från en redaktion

för en tryckt periodisk skrift oberoende av att informationen förmedlats genom

sändning från en server utanför Sverige.

Genom HD:s beslut får det alltså anses fastslaget att det för databasregelns

tillämplighet saknar självständig betydelse att en server är belägen utomlands

men att det krävs en anknytning till Sverige. Av avgörandet framgår också att

för databasöverföringar som saknar sådan anknytning gäller endast YGL:s regler

om meddelar- och anskaffarfrihet samt anonymitetsskydd.

När det gäller att bedöma från vilket land ljudradio- och TV-program skall anses

utgå är ett annat mål för närvarande föremål för HD:s prövning. HD har i ett

från Svea hovrätt överklagat mål (Ö 1214-99) meddelat prövningstillstånd i den

frågan (HD:s mål Ö 3134-00).

Mediegrundlagsutredningen föreslår att överföringar som utgår från utlandet

skall kunna få ett grundlagsskydd genom utgivningsbevis och att samtliga regler

i YGL då skall gälla på samma sätt som när överföringar utgår från Sverige.

Enligt utredningen innebär förslaget dels att traditionella massmedieföretag kan

få utgivningsbevis för överföringar som utgår från utlandet, dels att andra

aktörer kan få utgivningsbevis när överföringarna utgår från utlandet.

HD:s avgörande i NJA 2001 s. 445 innebär att traditionella massmedieföretags

överföringar ofta kan antas komma att anses utgå från Sverige och därmed

omfattas direkt av databasregeln. I de situationer så inte är fallet liksom i de

situationer andra aktörer bedriver verksamhet som avses i den föreslagna

databasregeln och där överföringarna inte utgår från Sverige, saknas enligt

regeringens mening skäl att införa en möjlighet till grundlagsskydd genom

utgivningsbevis. Anledningen är att ljudradio- och TV-program från utlandet

endast åtnjuter ett begränsat skydd enligt YGL och att ett starkare skydd för

överföringar - som utredningen föreslår - då inte synes motiverat. Vidare saknas

i nuläget anledning att jämställa alla överföringar från utlandet med

ljudradio- och TV-program från utlandet, vilket skulle innebära ett skydd för

rätten att anskaffa och meddela uppgifter samt vara anonym.

Överföringsverksamhet från utlandet som bedrivs av andra aktörer än

traditionella massmedieföretag kommer alltså att falla helt utanför YGL. Sådan

verksamhet som bedrivs av traditionella massmedieföretag kommer dock, liksom i

dag, att omfattas av YGL:s regler om anskaffar- och meddelarfrihet samt

anonymitetsskydd.

Ett frivilligt grundlagsskydd genom utgivningsbevis bör alltså - i vart fall i

nuläget - endast kunna komma i fråga för överföringar som utgår från Sverige.

Bedömningen av om överföringar utgår från Sverige får i tillämpningen antas ske

med ledning av de uttalanden som HD gjort i fråga om databasregelns

tillämplighet i det redovisade avgörandet. Domstolen har där slagit fast att

ledning får sökas i allmänna principer för räckvidden av offentligrättslig

lagstiftning, varvid det kan ha betydelse om företaget är verksamt i Sverige och

materialet avsett för en svensk publik, samt att det inte har någon avgörande

betydelse om sändningen sker från en server utanför Sverige.

Vem som bör pröva frågor om utgivningsbevis

Radio- och TV-verket har till uppgift att besluta i frågor om tillstånd,

avgifter och registrering som rör ljudradio- och TV-sändningar. En av verkets

uppgifter i dag är att handha register över utgivare för databaser som omfattas

av databasregeln. Det frivilliga grundlagsskyddet enligt databasregeln

förutsätter bedömningar av om verksamheten tekniskt har inrättats på det sätt

som anges i regeln. Det är därför lämpligt att Radio- och TV-verket anförtros

också uppgiften att besluta i frågor om utgivningsbevis enligt databasregeln

trots att det, som Patent- och registreringsverket har framhållit, innebär att

två olika myndigheter kommer att handlägga frågor om utgivningsbevis. Beslut av

verket skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. För prövning i

kammarrätt av beslut som meddelats av länsrätt anser regeringen i likhet med

Kammarrätten i Stockholm och Kammarrätten i Göteborg att det saknas anledning

att frångå huvudregeln om ett krav på prövningstillstånd.

4.3.7 Ett utvidgat grundlagsskydds förenlighet med medlemskapet i EU

Regeringens bedömning: Den föreslagna utvidgningen av yttrandefrihetsgrundlagens

tillämpningsområde är förenlig med EG-direktivet om personuppgifter.

Mediegrundlagsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit bedömningen. Hovrätten

över Skåne och Blekinge, Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,

Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Datainspektionen och

Sveriges advokatsamfund har dock uttryckt tvivel angående utvidgningens

förenlighet med EG-direktivet om personuppgifter.

Skälen för regeringens bedömning: Europaparlamentets och rådets direktiv

95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter -

EG-direktivet om personuppgifter - reglerar bl.a. hantering och spridning av

information som lagras med hjälp av automatiserad behandling eller i vissa

manuella register. Direktivet är tillämpligt på viss sådan behandling av

personuppgifter som i Sverige kan falla under tryckfrihetsförordningens (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområden och innehåller flera

bestämmelser om behandling av personuppgifter som inte är förenliga med

grundlagarna. Enligt artikel 9 i direktivet får dock undantag från direktivet

göras för behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska

ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande under förutsättning att

undantagen är nödvändiga för att förena rätten till privatlivet med reglerna om

yttrandefriheten. Till artikeln ansluter punkt 37 i ingressen till direktivet.

Direktivet har genomförts i Sverige genom personuppgiftslagen (1998:204).

Lagstiftaren gjorde då bedömningen att det är möjligt att låta TF och YGL gälla

oförändrade med stöd av undantagsmöjligheten i artikel 9 (se prop. 1997/98:44 s.

50). Artikeln ansågs ge ett visst spelrum för medlemsstaterna och göra det

möjligt att vid utformningen av nationella undantag bl.a. beakta

konstitutionella traditioner och principer. Det angavs också vara av betydelse

att den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna gäller på EG-rättens område. Vidare angavs att det av

Europadomstolens tillämpning av konventionen framgår att

integritetsskyddsintressena och yttrandefrihetsintressena skall vägas mot

varandra. Dessutom pekades på att sambandet med Europakonventionen framgår också

av att ingresspunkt 37, som rör möjligheten till undantag enligt artikel 9,

uttryckligen refererar till Europakonventionen.

YGL:s tillämpningsområde har utvidgats per den 1 januari 1999 genom införandet

av begreppet tekniska upptagningar som bl.a. omfattar cd-romskivor och

disketter. I det lagstiftningsärendet ansågs direktivet inte lägga hinder i

vägen för utvidgningen (jfr. prop 1997/98:43).

Den utvidgning av YGL:s grundlagsskydd som nu föreslås innebär att de

massmedieföretag som har grundlagsskydd enligt databasregeln får skydd för

användning av ytterligare tekniker. Dessutom får ytterligare massmedieföretag

grundlagsskydd för motsvarande verksamheter. Därutöver ges andra aktörer

möjlighet att genom utgivningsbevis få grundlagsskydd för sådana verksamheter.

Utvidgningen sker alltså väsentligen till en krets som sysslar med massmedial

verksamhet och innebär inte några principiella nyheter när det gäller

tillämpningsområdet. Högsta domstolen har också nyligen tolkat undantaget

angående journalistiska ändamål (NJA 2001 s. 409). Domstolen får därvid sägas ha

gett undantaget ett förhållandevis brett tillämpningsområde.

Den föreslagna utvidgningen föranleder därför enligt regeringens mening inte

annan bedömning av undantagsmöjligheten i EG-direktivet om personuppgifter än

den som gjorts i tidigare sammanhang. Regeringen anser alltså att utvidgningen

omfattas av den befintliga möjligheten till undantag och därmed är förenlig med

direktivet.

Även EG-rätten i övrigt liksom andra regler och bestämmelser som arbetas fram

inom EU kan på vissa områden ha eller få ett innehåll som synes vara svårt att

förena med bestämmelserna i TF och YGL. Inom ramen för detta samarbete - liksom

för övrigt inom annat internationellt samarbete - arbetar man därför från svensk

sida med att genom förbehåll och liknande så långt möjligt undvika att

grundlagarna kolliderar med EG-rätten eller andra åtaganden, t.ex. rambeslut

eller konventioner på området för det polisiära och straffrättsliga samarbetet.

Samma förhållningssätt måste självfallet intas i även det fortsatta arbetet

också när det gäller den utvidgade YGL. Utvidgningen som sådan innebär i detta

hänseende alltså inget nytt. Regeringen behandlar i avsnitt 10 vissa härmed

sammanhängande frågor.

5 Skall ytterligare brott upptas som tryck- och yttrandefrihetsbrott?

5.1 Nuvarande ordning

Tryckfrihetsförordningen (TF) innehåller i 7 kap. 4 och 5 §§ en fullständig

uppräkning av vilka brott som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom tryckt

skrift och är straffbara enligt lag. Brotten enligt 7 kap. 4 §, som utgörs av

otillåtna yttranden, är högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, obehörig

befattning med hemlig uppgift, vårdslöshet med hemlig uppgift, uppror,

landsförräderi eller landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till

fara för rikets säkerhet, uppvigling, hets mot folkgrupp, olaga våldsskildring,

förtal, förolämpning och, i den utsträckning som anges, försök, förberedelse och

stämpling till sådana brott.

I 7 kap. 5 § TF straffbeläggs ett antal otillåtna offentliggöranden.

I 5 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) sägs att de

gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ TF skall anses som

yttrandefrihetsbrott om de begås i ett radioprogram eller en teknisk upptagning

och är straffbara enligt lag. Med radioprogram avses därvid program i ljudradio

och television samt innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller

text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor (1 kap. 1 § tredje stycket

YGL). Detta innebär att tryckfrihetsbrotten och yttrandefrihetsbrotten i princip

sammanfaller. När det gäller olaga våldsskildring är ansvarsområdet något mer

omfattande enligt YGL än enligt TF.

Eftersom YGL hänvisar till brottskatalogen i TF i fråga om vilka gärningar som

utgör yttrandefrihetsbrott blir alltså brott som förs in i brottskatalogen i TF

automatiskt även yttrandefrihetsbrott.

För ansvar för tryck- och yttrandefrihetsbrott krävs, som nämnts, att gärningen

också är straffbar enligt lag. Man brukar säga att "dubbel täckning" krävs för

att ett brott skall vara straffbart som tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Detta

innebär att ansvarsområdet för sådana brott kan inskränkas men inte utvidgas

utan ändring av TF eller YGL. När det gäller påföljder för tryck- och

yttrandefrihetsbrott hänvisar TF och YGL till brottsbalken.

Brottskatalogen har betydelse inte bara för det straffrättsliga ansvaret utan

också för det skadeståndsrättsliga. Skadestånd för missbruk av tryck- eller

yttrandefriheten i TF eller YGL kan nämligen utgå bara om det föreligger ett

tryck- eller yttrandefrihetsbrott.

Närmare om tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

tillämpningsområden

Av 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL framgår en av de principer som bygger upp

grundlagarna, nämligen den s.k. exklusivitetsprincipen. Enligt denna princip får

ingripanden på grund av missbruk av tryck- respektive yttrandefriheten inte

göras utom i de fall som anges i TF och YGL. Vad som är missbruk bestäms utifrån

innebörden och syftet med tryck- och yttrandefriheten såsom detta framgår av 1

kap. 1 § första och andra styckena TF och 1 kap. 1 § första och andra styckena

YGL. Där anges att grundlagarna tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyddade

medierna offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och att i övrigt

lämna uppgifter i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt

meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och, enligt YGL, ett fritt

konstnärligt skapande.

Formuleringen av tryck- och yttrandefrihetens innebörd och syfte innebär att all

användning av de grundlagsskyddade medierna inte omfattas av TF:s eller YGL:s

skydd som exklusiv straff- och processlag. Den användning som omfattas av detta

skydd brukar sägas falla inom grundlagarnas materiella tillämpningsområde till

skillnad från det formella tillämpningsområdet som anger vilka medier som

omfattas av grundlagarna med bortseende från innehållet. Den användning av de

grundlagsskyddade medierna som faller inom TF:s materiella tillämpningsområde

men som anses otillåten upptas alltså som tryckfrihetsbrott i TF:s

brottskatalog. Övrig användning som faller inom det materiella

tillämpningsområdet kan således inte bestraffas eftersom bestraffning enligt

exklusivitetsprincipen endast får ske i de fall som anges i grundlagarna.

Beträffande den användning av de i och för sig grundlagsskyddade medierna som

inte omfattas av grundlagarnas materiella tillämpningsområde kan lagföring ske

enligt vanlig lag. Frågan vilken användning av de i och för sig

grundlagsskyddade medierna som faller inom respektive utanför TF:s skydd som

exklusiv straff- och processlag, dvs. inom eller utanför grundlagens materiella

tillämpningsområde, är emellertid inte helt klar.

Vid övervägande av frågan om nya brott skall föras in i brottskatalogen i TF och

därmed utgöra tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott måste man alltså ta

ställning till om brotten typiskt sett kan anses falla in under TF:s materiella

tillämpningsområde, dvs. om brotten kan anses vara sådana att de omfattas av

TF:s skydd som exklusiv straff- och processlag när de begås i en tryckt skrift.

Om brottet inte kan anses vara sådant kan det beivras enligt vanlig lag utan

stöd i TF. Ett exempel på användning av ett i och för sig grundlagsskyddat

medium som inte anses omfattas av TF:s skydd som exklusiv straff- och processlag

är bedrägeri som begås med hjälp av en tryckt skrift. Ett sådant brott kan

därför bestraffas enligt brottsbalken utan hinder av TF. Det bör dock framhållas

att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall huruvida ett visst brott

faller inom TF:s materiella ansvarsområde eller inte.

5.2 Hotbrott

I många av brottsbalkens brottsbeskrivningar ingår hot som ett led. I det

följande ges exempel på sådana brottsbeskrivningar.

I 4 kap. 4 § brottsbalken finns en allmän straffbestämmelse till skydd för

individens handlingsfrihet. Enligt bestämmelsen döms den som tvingar annan att

göra, tåla eller underlåta något för olaga tvång. För straffbarhet förutsätts

att tvånget sker genom våld eller genom vissa angivna slag av hot, nämligen hot

om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange annan för brott samt hot om

att om annan lämna menligt meddelande. Hot av de två sistnämnda slagen är

straffbara endast om de används för att utöva ett tvång som är otillbörligt.

Den som hotar någon med vapen eller annars med brottslig gärning på ett sätt som

är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans

säkerhet till person eller egendom , döms enligt 4 kap. 5 § brottsbalken

för olaga hot. Bestämmelsen är avsedd att ge ett skydd mot angrepp på en enskild

persons känsla av trygghet till person och egendom.

Den som genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som

trängande fara tvingar någon till samlag eller till annat sexuellt umgänge

döms, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i

övrigt är jämförlig med påtvingat samlag, enligt 6 kap. 1 § brottsbalken för

våldtäkt. Med våld jämställs att försätta någon i vanmakt eller annat sådant

tillstånd.

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den

hotade framstår som trängande fara eller som, sedan han eller hon begått stöld

och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn

mot den som vill återta det tillgripna, döms enligt 8 kap. 5 § brottsbalken för

rån. Detsamma skall gälla om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till

handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada

för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att

försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är förfarandet, med

hänsyn till exempelvis hotet, av mindre allvarlig art skall det dock inte dömas

för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.

I vissa fall skall den som, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes,

olovligen rubbar annans besittning eller med våld eller hot om våld hindrar

annan i utövning av rätt att kvarhålla eller ta något dömas enligt 8 kap. 8 §

brottsbalken för egenmäktigt förfarande.

Bestämmelsen om utpressning finns i 9 kap. 4 § brottsbalken. Brottet består i

att någon genom olaga tvång förmår en annan person till en disposition som

innebär förmögenhetsöverföring. Med olaga tvång avses detsamma som i 4 kap. 4 §

brottsbalken.

Den som använder allvarligt våld eller hot om sådant våld mot någon som befinner

sig på en flygplats som är öppen för internationell trafik eller med användande

av våld eller hot omintetgör verksamhet som bedrivs på en sådan flygplats döms

enligt 13 kap. 5 § b § brottsbalken, om gärningen är ägnad att framkalla fara

för flygplatsens funktion eller för säkerheten vid denna, för flygplatssabotage.

Om en samling av krigsmän gemensamt hotar att med våld sätta sig upp mot förman

döms för myteri enligt 16 kap. 6 § brottsbalken.

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den för hets mot folkgrupp som i uttalande

eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Regeringen har nyligen i

en proposition till riksdagen föreslagit att denna bestämmelse skall avse även

hets med anspelning på sexuell läggning (prop. 2001/02:59).

I 17 kap. brottsbalken finns bestämmelser om brott mot allmän verksamhet m.m. Av

intresse här är brotten våld eller hot mot tjänsteman (1 §) respektive

förgripelse mot tjänsteman (2 §) samt övergrepp i rättssak (10 §). Enligt 17

kap. 1 § brottsbalken döms den för våld eller hot mot tjänsteman som med våld

eller hot om våld förgriper sig på någon i hans myndighetsutövning eller för att

tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller för att hämnas för

sådan åtgärd. Detsamma gäller om någon på nu angivet sätt förgriper sig mot den

som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit.

Skillnaden mellan 1 § och 2 § ligger i beskrivningen av den brottsliga

handlingen. För förgripelse mot tjänsteman döms den som på annat sätt än som

avses i bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman, otillbörligen vidtar

eller hotar med en åtgärd som för den skyddade medför lidande, skada eller annan

olägenhet.

Även väktare och ordningsvakter kan åtnjuta det skydd som avses i 17 kap. 1 och

2 §§ brottsbalken. I 17 kap. 5 § brottsbalken anges nämligen att vad som sägs i

bl.a. 17 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skall gälla också om någon på det sätt som

anges i de bestämmelserna förgriper sig mot eller hindrar den som enligt

särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd som är förenat med

myndighetsutövning eller som är eller har varit kallad att biträda

förrättningsman vid åtgärd som omfattas av sådant skydd.

Den brottsliga gärningen enligt 17 kap. 10 § beskrivs på samma sätt som i 17

kap. 1 och 2 §§, nämligen som angrepp med våld eller med hot om våld respektive

vidtagande av eller hotande med en åtgärd som medför lidande, skada eller

olägenhet. Bestämmelsen om övergrepp i rättssak är avsedd att ge skydd åt

vittnen och andra förhörspersoner. Skydd mot våld eller hot om våld tillkommer

därutöver personer som gjort anmälan, fört talan eller ämnar göra detta.

Den som utövar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna

åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom en politisk

organisation eller en yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter

yttrande- församlings- eller föreningsfriheten i fara, döms enligt 18 kap. 5 §

brottsbalken för brott mot medborgerlig frihet.

En krigsman som med hot om våld förgriper sig mot en förman i dennes

tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från att

utföra en tjänsteåtgärd eller annars med anledning av hans tjänst, döms enligt

21 kap. 8 § brottsbalken för hot mot förman.

5.3 Hur frågan om olaga hot och andra brott skall utgöra tryck- och

yttrandefrihetsbrott har aktualiserats

Justitiekanslern (JK) har i en skrivelse till regeringen den 25 augusti 1998

rubricerad Angående vissa problem vid tillämpningen av främst

yttrandefrihetsgrundlagen (dnr Ju 1997/1925) bl.a. uppgett att det kan förtjäna

att närmare övervägas om inte olaga hot bör införlivas med brottskatalogen i

tryckfrihetsförordningen (TF) och därmed också komma att utgöra ett

yttrandefrihetsbrott. Enligt JK:s bedömning ger nuvarande ordning inte

möjligheter till ingripanden när hotelser framförs i medier som omfattas av TF

och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Eftersom olaga hot inte är ett tryck- eller

yttrandefrihetsbrott kan åtgärder inte vidtas med stöd av grundlagarna

samtidigt som dessa lägger hinder i vägen för ingripanden i enlighet med vanlig

lag åtminstone såvitt avser själva publiceringen. Enligt JK kan olaga hot

sålunda knappast anses som en sådan gärning som i likhet med t.ex. svindleri med

hjälp av tryckt skrift kan beivras med stöd av vanlig lag därför att gärningen

faller utanför det område som TF är avsett att skydda. JK anser att från

principiella synpunkter synes brottet när det begås i medier som grundlagarna är

tillämpliga på vara ett missbruk av tryck- eller yttrandefriheten och

jämförbart med exempelvis förtal och uppvigling. I skrivelsen nämner JK också

att frågan om olaga hot i grundlagsskyddade medier varit aktuell i ett ärende

där.

Frågan var även aktuell i samband med ett uppmärksammat mål om olaga hot m.m.,

det s.k. Aftonbladsmålet (NJA 1999 s. 275). Målet gällde åtal mot en journalist

vid Aftonbladet och fem ynglingar med anknytning till en gruppering med påstådda

nazistiska och rasistiska sympatier för bl.a. olaga hot och hot mot tjänsteman.

Hoten byggde på bilder föreställande en maskerad och till synes beväpnad man

utanför några kända personers bostäder. Bilderna överlämnades av ynglingarna

till journalisten som visade dem för målsägandena. Journalisten skrev också

artiklar vilka publicerades tillsammans med bilderna i Aftonbladet. Åtalet avsåg

inte publiceringen utan det förhållandet att bilder tagits och av journalisten

visats för målsägandena.

I sin dom konstaterade Högsta domstolen (HD) att brotten olaga hot och hot mot

tjänsteman inte utgör tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. TF men att detta inte

hindrar att hot som framförs i tryckt skrift under vissa omständigheter kan

föranleda straff enligt vanlig lag. Av betydelse för bedömningen i det aktuella

fallet var enligt HD emellertid de omständigheter under vilka filmerna

överlämnats till journalisten och det syfte i vilket överlämnande skett. HD kom

i sitt avgörande till slutsatsen att offentliggörandet av fotografierna var ett

led i journalistens journalistiska verksamhet och att det därmed, oavsett

fotografiernas hotfulla och skrämmande karaktär, föll inom det område som TF är

avsedd att skydda. HD uttalade att ynglingarnas överlämnande av filmrullarna

därför också måste anses omfattat av meddelarfriheten och ogillade åtalen och

skade-ståndsyrkandena.

HD ansåg alltså i detta fall att brotten olaga hot och hot mot tjänsteman faller

inom TF:s materiella tillämpningsområde såvitt gäller meddelarfriheten. Allt

talar för att ställningstagandet hade blivit detsamma om det hade varit fråga om

ansvar för själva publiceringen. En annan sak är dock om någon utgivare hade

kunnat göras ansvarig. HD:s dom innebär således att eftersom de angivna brotten

inte upptas i TF:s brottskatalog kan de som regel inte bestraffas när de begås i

ett grundlagsskyddat medium.

5.4 Skall olaga hot och andra brott utgöra tryck- och yttrandefrihetsbrott?

Regeringens förslag: Tryckfrihetsförordningens brottskatalog utökas med brotten

olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.), övergrepp i

rättssak och brott mot medborgerlig frihet samt försök eller förberedelse till

sådana brott i den mån de är straffbelagda i brottsbalken. Härigenom kommer

dessa brott att utgöra tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott.

Mediegrundlagsutredningens bedömning: Utredningen har övervägt vilka brott som

skulle kunna utgöra nya tryck- och yttrandefrihetsbrott och stannat vid

bedömningen att de brott som skulle kunna komma i fråga är brotten olaga hot,

hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl. enligt 17 kap. 5 §

brottsbalken), övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet.

Utredningen har dock kommit till slutsatsen att det för närvarande inte finns

anledning att utöka tryckfrihetsförordningens (TF) brottskatalog med dessa

brott. Fyra av utredningens ledamöter har kommit till motsatt slutsats och har

därför reserverat sig mot utredningens ställningstagande i fråga om att

genomföra utökningen.

För det fall att de nu nämnda brotten skulle tas upp i brottskatalogen anser

utredningen att försök eller förberedelse till dessa brott bör införas i TF:s

brottskatalog i den mån sådana förbrott är straffbelagda i brottsbalken.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge, Åklagarmyndigheten i

Malmö, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB,

Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Allmänhetens

pressombudsman, Sveriges Tidskrifter AB och Bildleverantörernas Förening delar

utredningens ställningstagande att det för närvarande inte finns skäl att införa

ytterligare brott i TF:s brottskatalog. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser

- till skillnad från utredningen - att de aktuella brotten inte alltid behöver

falla inom TF:s och yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) materiella

tillämpningsområde och att behovet av att införa de aktuella brotten i

brottskatalogen t.o.m. är mindre än vad utredningen har antagit. Enligt Sveriges

Utbildningsradio AB skulle det vara principiellt mycket tveksamt om

traditionella massmedieföretag drabbades av en utvidgning av brottskatalogen på

grund av att nya aktörer bereds grundlagsskydd genom den föreslagna utvidgningen

av databasregeln. Sveriges Television AB föredrar att grundlagsskyddet

förbehålls de traditionella massmedieföretagen framför ett utvidgande av

brottskatalogen. Svenska Journalistförbundet och Svenska

Tidningsutgivareföreningen har framhållit att en kriminalisering av hotbrott som

tryck- och yttrandefrihetsbrott kan få negativa återverkningar på

nyhetsrapporteringen.

Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs

tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Justitiekanslern (JK), Riksåklagaren,

Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Umeå, Ekobrottsmyndigheten,

Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Brottsförebyggande rådet,

Brottsoffermyndigheten, Försvarsmakten, Tullverket, Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och

IT-kommissionen är i likhet med utredningens minoritet av den uppfattningen att

brottskatalogen bör utvidgas med brotten olaga hot, hot mot tjänsteman

(inklusive hot mot väktare m.fl. enligt 17 kap. 5 § brottsbalken), övergrepp i

rättssak och brott mot medborgerlig frihet samt - i den mån de uttalat sig i

frågan - förbrott till de brotten i den omfattning de är straffbelagda enligt

brottsbalken. Försvarsmakten anser att även brottet hot mot förman bör läggas

till i brottskatalogen. Flera av remissinstanserna, däribland Åklagarmyndigheten

i Stockholm, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen,

Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund, har särskilt hänvisat till

den avkriminalisering som blir följden om inte hotbrotten kriminaliseras som

tryck- och yttrandefrihetsbrott samtidigt som grundlagsskyddet utvidgas. JO,

Kammarrätten i Göteborg, JK och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har

ifrågasatt huruvida det - som utredningen bl.a. framhållit - verkligen finns

någon risk för att en utvidgning av brottskatalogen skulle ha en negativ

påverkan på nyhetsrapporteringen. I det sammanhanget har vissa instanser också

hänvisat till att den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF och 1 kap. 5 § YGL och

juryprövningen ger tillräckligt skydd för tryck- och yttrandefriheten och att

kriminaliseringen av hets mot folkgrupp som tryck- eller yttrandefrihetsbrott

inte synes ha inneburit några inskränkningar av mediernas möjligheter att

rapportera om rasistiska och invandrarfientliga händelser. Säkerhetspolisen och

Åklagarmyndigheten i Stockholm har anfört att det redan nu förekommer hot på

Internet framför allt från extrema grupper.

Övriga remissinstanser har inte uttalat sig i frågan om brottskatalogen bör

utvidgas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt TF och YGL anses vissa typer av yttranden

utgöra ett sådant allvarligt missbruk av tryck- och yttrandefriheten att de

därför straffbeläggs som tryck- och yttrandefrihetsbrott. Mot bakgrund av det

starka skydd för tryck- och yttrandefriheten som finns i Sverige har

kriminalisering av yttranden inom det grundlagsskyddade området alltid skett med

eftertanke och stor återhållsamhet. Starka skäl krävs för att ändra

grundlagarna och detta gäller särskilt när en utvidgning av det straffbara

området övervägs.

Senast ett nytt brott upptogs i TF:s brottskatalog var år 1988 då olaga

våldsskildring kriminaliserades som tryckfrihetsbrott. Förutom vissa ändringar

av brottsbeskrivningarna i TF hade dessförinnan barnpornografi införts som

tryckfrihetsbrott år 1979, ett brott som utmönstrades ur grundlagarna år 1998.

Det bör också nämnas att regeringen nyligen i en proposition till riksdagen har

föreslagit att tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp skall

omfatta även hets med anspelning på sexuell läggning (prop. 2001/02:59).

Emellertid kan även andra yttranden än de som för närvarande är straffbelagda

enligt TF:s brottskatalog innebära att tryck- och yttrandefriheten missbrukas.

Av denna anledning kan det - trots den försiktighet som måste iakttas vid

begränsningar av tryck- och yttrandefriheten - finnas skäl att överväga om inte

också sådana yttranden bör utgöra tryck- och yttrandefrihetsbrott. Det gäller då

framför allt olaga hot och andra yttranden där sådant hot ingår som ett led.

Som nämnts i avsnitt 5.3 får det genom Högsta domstolens dom i det s.k.

Aftonbladsmålet anses ha slagits fast att brotten olaga hot och hot mot

tjänsteman kan falla inom TF:s och YGL:s materiella tillämpningsområden.

Detsamma kan också antas gälla vissa andra brott där hot kan ingå som ett led.

Eftersom sådana brott inte finns upptagna i TF:s brottskatalog och därför inte

utgör tryck- och yttrandefrihetsbrott innebär domen i princip att enskilda

personer kan hotas i grundlagsskyddade medier utan att den som står bakom hotet

riskerar något ingripande.

Att det förhåller sig på det här sättet kan rimligen inte utgöra en godtagbar

ordning. Också bland allmänheten torde förståelsen vara i det närmaste

obefintlig för att hot framförda i medier skall lämnas obeivrade och t.o.m.

åtnjuta grundlagsskydd. Som JO har framhållit finns det i stället en stor risk

för att allmänhetens förtroende och stöd för det viktiga och starka skyddet för

tryck- och yttrandefriheten minskar om skyddet också inkluderar olaga hot och

andra motsvarande hotbrott. Sådana gärningar kan ju knappast ha med den

skyddsvärda opinionsbildningen och yttrandefriheten att göra. Som utredningens

minoritet har hävdat, vilket många remissinstanser har instämt i, ter det sig

också inkonsekvent att hets mot folkgrupp, som kan utgöras av hot som riktar sig

mot en kategori av personer, är tryck- och yttrandefrihetsbrott medan det i

princip är straffritt att hota enskilda individer om hotet framförs i

grundlagsskyddade medier. Principiella skäl talar alltså starkt för att införa

hotbrott i brottskatalogen.

Men för att införa nya brott som tryck- och yttrandefrihetsbrott måste det

naturligtvis också finnas ett praktiskt behov av det. Utredningens majoritet har

som skäl för att avstyrka att nya brott tas upp i TF:s brottskatalog hänvisat

till att det inte med någon större grad av säkerhet går att förutsäga om

utgången i Aftonbladsmålet kommer att leda till att massmedier utnyttjas för att

hota enskilda. Inte heller finns det enligt utredningen tillräckligt underlag

för någon säker uppfattning om hur vanligt förekommande de aktuella brotten är

på Internet.

TF och YGL kan också sägas innehålla ett krav på att de medier som omfattas av

grundlagarna riktas till en inte helt obetydlig krets. Den som använder sig av

ett sådant medium vill därför som regel ha en viss publik. När det gäller hot

mot en enskild kan det emellertid antas att den som står bakom hotet många

gånger inte vill att det kommer till någon annans kännedom än just den hotades.

Det kan därför hävdas att det inte finns något större behov av att kriminalisera

yttranden med hotfulla budskap som tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Enligt regeringens mening går det emellertid inte att bortse från att framför

allt den tekniska utvecklingen på ett påtagligt sätt har ökat risken för att

hotfulla yttranden framförs gentemot både grupper och enskilda. Den

kommunikation som sker mellan människor har ju underlättats betydligt genom

t.ex. möjligheten att skicka meddelanden via e-post. Även Internet innebär

möjligheter att på ett relativt enkelt sätt kommunicera med omvärlden. Mycket

talar därför för att det kommer att bli allt vanligare att informationstekniken

utnyttjas även för hotfulla budskap och andra liknande meddelanden.

IT-brottsroteln vid Rikskriminalpolisen har t.ex. uppgett att den nästan

dagligen kontaktas av personer som anser sig hotade eller ofredade på eller via

Internet. Också Säkerhetspolisen har upplyst att antalet anmälda olaga hot

begångna på Internet har ökat på senare tid. Det är troligt att denna ökning

till stor del har sin förklaring i att olika extrema grupper i allt högre grad

använder sig av Internet och utskick av e-post för att hota sina

meningsmotståndare.

I och för sig omfattas inte all användning av vad som kan sägas utgöra den nya

tekniken av grundlagarna. För att e-post skall omfattas av YGL krävs t.ex. att

utskicket är riktat till allmänheten (jfr. 1 kap. 6 § YGL). Vidare innebär den

s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL att i princip endast massmedieföretagens

publicering via Internet har grundlagsskydd. Det kan med visst fog hävdas att

det på t.ex. webbsidor som tillhandahålls av sådana företag inte finns någon

större risk för att hot publiceras. Men även om den bestämmelsen i första hand

tar sikte på de traditionella massmedierna kan också andra aktörers elektroniska

publicering omfattas av databasregeln. En webbplats på Internet vars innehåll

tillhandahölls av en redaktion för en tidning som synes ha kopplingar till

rasistisk och invandrarfientlig verksamhet har t.ex. enligt en dom från Högsta

domstolen ansetts omfattad av databasregeln (NJA 2001 s. 445). Åtal hade i det

fallet väckts för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp med anledning av att

det på webbplatsen förekom yttranden som ansågs innefatta sådant brott. Det är

inte alls otänkbart att det på en sådan grundlagsskyddad webbplats också skulle

kunna förekomma hot mot enskilda personer. Enligt regeringens mening finns det

alltså även sakligt sett ett klart behov av en reform.

Till detta kommer att det grundlagsskyddade området kommer att vidgas genom

regeringens förslag i avsnitt 4.3.6. Förslaget innebär bl.a. att även andra än

massmedieföretag skall kunna få grundlagsskydd för sådan verksamhet som bedrivs

enligt databasregeln. Ett sådant skydd skall kunna erhållas efter ansökan om

utgivningsbevis. En konsekvens av regeringens förslag blir att t.ex. en webbsida

på Internet vars innehåll i dag kan beivras i vanlig straffprocessuell ordning

i fortsättningen kan komma att omfattas av YGL:s regelsystem. För det fall

hotfulla budskap förekommer på sådana webbsidor kommer dessa inte längre kunna

beivras om inte också brottskatalogen utökas. En utvidgning av grundlagsskyddet

utan att brottskatalogen samtidigt utökas skulle ju också kunna leda till att

vissa kretsar ansöker om utgivningsbevis i syfte just att hota sina

meningsmotståndare utan risk för påföljd. En sådan avkriminalisering är som

flera remissinstanser framhållit helt oacceptabel.

Finns det skäl mot att kriminalisera hotbrott i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen?

Emellertid måste den invändning som utredningen har framfört om att det inte kan

uteslutas att en kriminalisering av ytterligare tryck- och yttrandefrihetsbrott

skulle kunna få negativa återverkningar på massmediers möjligheter att

rapportera om sådana brott beaktas. Utredningens oro delas även av ett antal

remissinstanser, främst företrädare för massmedia, som bl.a. har hänvisat till

att en ansvarig utgivare kan komma att ställas inför svåra ställningstaganden

vid bedömningen av hur ett framfört hot skall beskrivas.

Den framförda invändningen måste naturligtvis tas på allvar. Det finns ju ett

betydande intresse i att publicera information om den här typen av brott. En

publicering kan också ha betydelse som underlag för den allmänna debatten och

opinionsbildningen. Emellertid får de farhågor som framförts inte överdrivas. En

rapport om ett hot kommer nämligen aldrig att vara straffbar i sig utan det

krävs en avsikt att hota. Det bör alltid vara möjligt att utforma en rapport om

ett hot på ett sådant sätt att det framgår att det är fråga om en rapport och

inte ett hot som den rapporterande själv vill framföra eller ställa sig bakom.

De nu angivna svårigheterna kan föreligga också vid tryckfrihetsbrottet hets mot

folkgrupp och som några remissinstanser har pekat på synes kriminaliseringen av

det brottet som ett tryck- och yttrandefrihetsbrott inte ha inneburit några

inskränkningar av mediernas möjligheter att rapportera om rasistiska och

invandrarfientliga händelser. Det bör också framhållas att även brottet hets mot

folkgrupp kan innefatta hot. Det brottet består ju nämligen i att någon hotar

eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer

med anspelning på bl.a. nationellt eller etniskt ursprung.

Skulle det i det enskilda fallet av t.ex. en artikel i en tidning inte klart

framgå att det är fråga om en rapport utan det i stället kan misstänkas att det

är fråga om ett hot som tidningen faktiskt står bakom finns i grundlagarna ett

antal skyddande mekanismer. Den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF och 1 kap. 5

§ YGL bör enligt regeringens uppfattning ge tillräckliga garantier för att ingen

kommer att dömas för de nu aktuella brotten i andra fall än då det rör sig om

yttranden som alldeles klart ligger utanför det godtagbaras gränser. Enligt

dessa bestämmelser bör nämligen den som skall döma över missbruk av tryck- och

yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att grundlagarna efterlevs

betänka att tryck- och yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhälle,

alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet och vid tveksamhet

hellre fria än fälla. Även JK:s diskretionära prövningsrätt och möjligheten till

prövning av en jury av frågan huruvida ett yttrande är brottsligt eller inte

verkar som skydd för tryck- och yttrandefriheten.

De svårigheter som eventuellt kan uppstå för massmedia går alltså att bemästra

och ger således ingen anledning till att underlåta en utökning av TF:s

brottskatalog. Det är i stället regeringens uppfattning att det finns

tillräckligt starka skäl för att utöka den med brott där hot kan ingå som ett

led. Emellertid kan det inte komma i fråga att kriminalisera alla brott som

innefattar hot som tryck- och yttrandefrihetsbrott utan vissa ytterligare

överväganden måste göras.

Vilka nya brott skall upptas i brottskatalogen?

Utredningen har systematiskt gått igenom samtliga brott i brottsbalken och

kommit fram till att de brott som skulle kunna utgöra nya tryck- och

yttrandefrihetsbrott är brotten olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot

väktare m.fl. enligt 17 kap. 5 § brottsbalken), övergrepp i rättssak och brott

mot medborgerlig frihet. Enligt utredningen kan dessa brott begås genom ett

yttrande i ett grundlagsskyddat medium och de faller också inom det område som

kan avgränsas utifrån tryckfrihetens syfte och innebörd. Brotten innehåller inte

heller några moment som står utanför den ensamansvariges kontroll utan det går

att med ledning av enbart själva yttrandet bedöma om det är straffbart eller

inte. Vidare kan det enligt utredningen inte heller anses föreligga någon risk

för att en kriminalisering av dessa brott som tryck- och yttrandefrihetsbrott

skulle kunna missbrukas i syfte att strypa yttrandefriheten. Enligt utredningen

lämpar de sig också för att handläggas enligt de tryckfrihetsrättsliga process-

och ansvarsreglerna.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är de nämnda brotten som bör

komma i fråga som nya tryck- och yttrandefrihetsbrott. Men till skillnad från

utredningen anser regeringen alltså att dessa brott bör upptas i TF:s

brottskatalog.

Skall även förbrotten tas upp i brottskatalogen?

Av den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principen om dubbel straffbarhet

följer att försök, förberedelse och stämpling inte kan straffas i vidare mån

enligt TF och YGL än enligt brottsbalken. När det gäller de nya tryck- och

yttrandefrihetsbrotten är olaga hot inte straffbelagt på något av dessa stadier

(4 kap. 10 § brottsbalken). Detsamma gäller övergrepp i rättssak (17 kap. 16 §

brottsbalken). Hot mot tjänsteman, inklusive hot mot väktare m.fl. enligt 17

kap. 5 § brottsbalken, är straffbelagt på försöks- och förberedelsestadiet,

såvida inte brottet skulle varit att anse som ringa om det fullbordats (17 kap.

16 § brottsbalken). Brott mot medborgerlig frihet är straffbart på

försöksstadiet enligt 18 kap. 7 § brottsbalken.

Om försök, förberedelse och stämpling (s.k. förbrott) till brott är

straffbelagda enligt brottsbalken är, i de fall brotten också utgör tryck- och

yttrandefrihetsbrott, även förbrotten kriminaliserade enligt TF och YGL. Det

finns därför enligt regeringens mening inte anledning att göra förbrotten till

de nu aktuella brotten straffbara i mindre utsträckning enligt TF och YGL än vad

som nu gäller enligt brottsbalken. Förbrotten till hot mot tjänsteman och brott

mot medborgerlig frihet bör således upptas i brottskatalogen.

Det bör betonas att det är endast om ett utgivet yttrande innefattar försök,

förberedelse eller stämpling som ansvar för dessa stadier av ett tryck- eller

yttrandefrihetsbrott kan komma i fråga. Vad som skall bedömas är alltså om

själva yttrandet är straffbart.

5.5 Ensamansvar och meddelarfrihet

Regeringens bedömning: Inget av de brott som nu upptas i brottskatalogen bör

föranleda undantag från tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

bestämmelser om ensamansvar och meddelarfrihet.

Mediegrundlagsutredningens bedömning: För det fall brotten olaga hot, hot mot

tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl. enligt 17 kap. 5 § brottsbalken)

övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet skall upptas i

brottskatalogen bör inget av de brotten föranleda undantag från ensamansvaret

enligt 7 kap. 3 § första stycket 1 tryckfrihetsförordningen (TF) eller 5 kap. 3

§ första stycket 1 yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Remissinstanserna: Endast Riksdagens ombudsmän (JO) har särskilt uttalat sig i

frågan och har inte gjort någon annan bedömning än utredningen.

Skälen för regeringens bedömning: En av de grundläggande principerna i TF och

YGL är principen om ensamansvar. Den innebär att endast en av de oftast många

personer som deltagit i tillkomsten av en grundlagsskyddad framställning bär det

straffrättsliga ansvaret för innehållet i framställningen och att andra

medverkande alltså är fria från ansvar. TF och YGL innehåller härutöver också

regler som uttryckligen skyddar den som medverkat vid tillkomsten av en

grundlagsskyddad framställning, bl.a. den som har lämnat uppgifter för

publicering (s.k. meddelarfrihet). Med meddelarfrihet avses i princip en frihet

att lämna meddelande för publicering i grundlagsskyddade medier utan risk att

straffas och detta oberoende av om meddelandet publiceras.

Meddelarfriheten är emellertid inte absolut utan TF och YGL anger vissa undantag

från denna (7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL). Den som genom att lämna

meddelanden i publiceringssyfte begår något av de brott som anges i bestämmelsen

- i huvudsak vissa brott mot rikets säkerhet samt brott mot handlingssekretess

och viss tystnadsplikt - kan åtalas och dömas för de brotten utan hinder av TF

och YGL.

Enligt regeringens uppfattning är de hotbrott som nu föreslås införda i TF:s

brottskatalog inte jämförbara med de brott som enligt nuvarande lagstiftning kan

bestraffas utan hinder av TF:s och YGL:s bestämmelser om ensamansvar och

meddelarfrihet. Några ytterligare undantag från de bestämmelserna bör därför

inte införas.

Detta innebär att det endast är själva publiceringen av ett hot som kan bli

straffbar. En åtgärd motsvarande den i Aftonbladsmålet där hotbilder

överlämnades till en journalist kommer alltså fortfarande att vara straffri.

5.6 Åklagare i vissa yttrandefrihetsmål

Regeringens förslag: Justitiekanslern ges möjlighet att delegera sina

åklagaruppgifter till allmän åklagare när det gäller yttrandefrihetsmål om

ansvar eller konfiskering på grund av olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive

hot mot väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet

om de brotten begås i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal för

yttrandefrihetsbrottet brott mot medborgerlig frihet skall dock inte kunna

delegeras.

Mediegrundlagsutredningen: Utredningen uttalar sig inte i frågan. Utredningens

minoritet lämnar emellertid ett förslag som överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Inga remissinstanser har uttalat särskilt sig i frågan.

Skälen för regeringens förslag: Av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen

(TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) följer att Justitiekanslern (JK) är

ensam åklagare i fråga om tryck- och yttrandefrihetsbrott. Endast JK får alltså

besluta om tvångsmedel eller inleda förundersökning i anledning av misstanke om

sådana brott. JK har vidare åklagaruppgifter i andra tryck- och

yttrandefrihetsmål än mål om tryck- eller yttrandefrihetsbrott samt i mål som

annars avser brott mot bestämmelser i TF eller YGL. När det gäller vissa

yttrandefrihetsmål har JK getts möjlighet att delegera sina åklagaruppgifter

till allmän åklagare. Enligt 7 kap. 1 § YGL får JK således överlämna åt allmän

åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på

grund av olaga våldsskildring eller hets mot folkgrupp i tekniska upptagningar.

Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller

yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Någon möjlighet för JK att delegera

sina åklagaruppgifter enligt TF finns inte.

Möjligheten för JK att delegera vissa åklagaruppgifter enligt YGL infördes i

samband med att begreppet tekniska upptagningar infördes i YGL år 1998 (se prop.

1997/98:43). I det lagstiftningsarbetet redogjordes utförligt för skälen till

att en sådan delegationsmöjlighet infördes och vad denna möjlighet innebär. I

enlighet med vad som då anfördes bör JK ges möjlighet att delegera sina

åklagaruppgifter till allmän åklagare även när det gäller yttrandefrihetsmål som

rör olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.), övergrepp

i rättssak eller brott mot medborgerlig frihet om dessa brott begås i tekniska

upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal för yttrandefrihetsbrottet brott mot

medborgerlig frihet bör dock inte kunna överlämnas.

6 Preskriptionstiderna för tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrotten och vissa

därmed sammanhängande frågor

6.1 Gällande rätt

6.1.1 Preskriptionsregler

Preskription

Preskription innebär att ansvar för ett brott inte får ådömas efter att viss tid

har förflutit från det att brottet begicks. Ett av skälen för preskription är

att det från allmänpreventiv synpunkt inte är lika angeläget att gamla brott

blir bestraffade som att så sker med mer aktuella brott.

Brottsbalken

Allmänna regler om preskription finns i brottsbalken. Preskriptionstiden

varierar mellan 2 och 25 år beroende på vilka straff som är föreskrivna för

brotten (35 kap. 1 § brottsbalken). Det finns också absoluta preskriptionstider

(35 kap. 6 § brottsbalken) dvs. tider som gäller oberoende av om häktning skett

eller åtal delgetts. En särskild regel om preskription av förverkandetalan

innebär att om påföljd på grund av den brottsliges död inte längre kan ådömas,

får egendom förklaras förverkad under förutsättning att stämning delgetts inom

fem år från det att brottet begicks (36 kap. 14 § brottsbalken).

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

Tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar vissa

medier, se avsnitt 6.1.2. För brott i dessa medier innehåller grundlagarna

särskilda preskriptionsbestämmelser.

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott i periodisk skrift för vilken vid utgivningen

gällde utgivningsbevis skall väckas inom sex månader från det att skriften

utgavs vid påföljd att skriften annars är fri från sådant åtal.

Preskriptionstiden för tryckfrihetsbrott i annan skrift är ett år (9 kap. 3 §

första stycket TF). Vad i lag är föreskrivet om tid inom vilken brott skall

beivras för att påföljd inte skall anses bortfallen gäller även i fråga om

tryckfrihetsbrott (andra stycket samma paragraf).

Bestämmelserna i TF om åtal gäller också i fråga om radioprogram och tekniska

upptagningar (7 kap. 1 § YGL). För radioprogram gäller att den tid inom vilken

allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är sex månader från det att

programmet sändes. För tekniska upptagningar är huvudregeln att allmänt åtal

skall väckas inom ett år från det att upptagningen lämnades ut för spridning.

Från huvudregeln görs två undantag.

Det första undantaget avser filmer, videogram eller andra upptagningar med

rörliga bilder. I fråga om dessa får i lag föreskrivas att de inte skall anses

ha lämnats ut för spridning förrän de har lämnats för registrering hos en

myndighet. En sådan föreskrift i lag finns beträffande videogram. Den innebär

att ett videogram som inte har getts in till Statens biografbyrå för granskning

enligt lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram skall

anses ha lämnats ut för spridning först när pliktexemplar enligt lagen

(1993:1392) om pliktexemplar av dokument har lämnats (5 kap. 8 § lagen

[1991:1559] med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden). Av den s.k. pliktexemplarslagen följer att

pliktexemplar skall lämnas av videogram som har gjorts tillgängligt för

allmänheten här i landet i minst fem exemplar (12 §). Denna undantagsregel i YGL

brukar kallas pliktexemplarsregeln.

Det andra undantaget från huvudregeln om preskriptionstid för tekniska

upptagningar gäller olaga våldsskildring i upptagningar oavsett om det är fråga

om rörliga bilder eller stillbilder. Då gäller vad som är föreskrivet i lag om

tid för väckande av talan. Det innebär att preskriptionstiden är fem år (35 kap.

1 § brottsbalken jämförd med 16 kap. 10 b § brottsbalken). Denna regel brukar

kallas brottsbalksregeln.

Beträffande skälen för de särskilt korta preskriptionstiderna i TF och YGL kan

här nämnas att det sedan lång tid tillbaka ansetts viktigt att frågan om

tryckfrihetsbrott avgörs snabbt. Att åtalsprövningen bör ske i nära anslutning

till utgivningen hör samman med att många yttranden som kan vara straffbara

enligt TF och YGL är sådana som också har betydelse för den allmänna

opinionsbildningen och att uppfattningen om vad som är tillåtet respektive

otillåtet att yttra mycket väl kan ändras även under en kortare tidsperiod.

Särskilt beträffande politiska yttranden är det viktigt att åtalsfrågan blir

avgjord inom kort tid efter offentliggörandet så att frågan om det föreligger

ett missbruk av tryck- respektive yttrandefriheten blir klarlagd. Om bedömningen

i åtalsfrågan tillåts dröja, hinner den allmänna opinionen kanske ändra

uppfattning.

6.1.2 Andra bestämmelser och principer av betydelse för preskriptionsreglerna

Bestämmelser om grundlagarnas tillämplighet m.m.

Tryckfrihetsförordningen (TF) gäller för skrift som framställts i tryckpress.

Grundlagen gäller också för skrift som mångfaldigats genom stencilering,

fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om utgivningsbevis gäller för

skriften eller skriften är försedd med beteckning som utvisar att den är

mångfaldigad och i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har

mångfaldigat den och om ort och år för detta (1 kap. 5 § TF). Den regel där

detta slås fast brukar kallas stencilregeln.

Tryckt skrift skall, för att anses som sådan, vara utgiven. Med utgivning avses

att skriften har blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på annat

sätt i Sverige (1 kap. 6 § TF). Med periodisk skrift förstås en skrift som

enligt en utgivningsplan är avsedd att under en bestämd titel utges med minst

fyra vid särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen (1 kap. 7 §

första stycket TF).

TF omfattar dessutom radioprogram och tekniska upptagningar som avses i

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och som oförändrat återger hela eller delar av

innehållet i en periodisk skrift och anger hur innehållet disponerats, om det är

ägaren till den periodiska skriften som sprider eller låter sprida innehållet i

dessa former. Ett sådant program eller en sådan upptagning skall jämställas med

en bilaga till skriften (1 kap. 7 § andra stycket TF). Denna regel brukar

därför kallas bilageregeln.

YGL omfattar ljudradio, television och vissa liknande överföringar (1 kap. 1 §

YGL). Vad som sägs i YGL om radioprogram gäller förutom program i ljudradio

också program i television och innehållet i de liknande överföringarna. Enligt

den s.k. databasregeln skall YGL:s regler om radioprogram tillämpas när vissa

särskilt uppräknade aktörer med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild

begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur en databas under

förutsättning att den mottagande inte kan ändra innehållet i databasen (1 kap. 9

§ YGL). Som har framgått av avsnitt 4.3.4-4.3.6 föreslår regeringen att

databasregeln skall få ett utvidgat tillämpningsområde.

Därutöver är YGL tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till

allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på

annat sätt (1 kap. 10 § YGL). Frågan om grundlagen är tillämplig eller inte

prövas i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen.

Exemplar av en upptagning som framställs i landet och är avsedda för spridning

här skall förses med s.k. ursprungsuppgifter dvs. tydliga uppgifter om vem som

har låtit framställa upptagningen samt om när, var och av vem exemplaren har

framställts (3 kap. 13 § YGL). Skyldigheten att ange dessa ursprungsuppgifter

åvilar framställaren och är sanktionerad med böter eller fängelse. Den som

sprider en teknisk upptagning som saknar ursprungsuppgifter eller är försedd med

oriktiga sådana uppgifter kan dömas till penningböter. Utgivare för en teknisk

upptagning skall utses av den som låter framställa upptagningen, och utgivaren

är skyldig att se till att varje exemplar av upptagningen har en uppgift om vem

som är utgivare (4 kap. 1, 4 och 6 §§ YGL). Om inte annat framgår av

omständigheterna, skall YGL anses tillämplig på en upptagning som är försedd med

nämnda uppgifter.

Bestämmelserna i YGL - däribland reglerna om ursprungsuppgifter, uppgift om

utgivare och preskription - är tillämpliga också på tekniska upptagningar som

har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i Sverige (10 kap. 1 §

första stycket YGL). Vad som sägs om den som har låtit framställa upptagningen

skall därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning.

Censurförbudet och rätten att inneha informationsbärare

Enligt TF får det inte uppställas något krav på att det allmänna skall granska

en skrift före det att den ges ut. Förbud mot att trycka en skrift får inte

heller förekomma (1 kap. 2 § första stycket TF). Av TF följer vidare att

myndigheter eller andra allmänna organ inte får på grund av innehållet i en

skrift hindra tryckning eller utgivning av den eller att den sprids bland

allmänheten (andra stycket samma paragraf).

Enligt YGL får det inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett

radioprogram eller i en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet

eller av ett annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter

och andra allmänna organ att på grund av det kända eller väntade innehållet i

ett program eller en upptagning förbjuda eller hindra att framställningen

offentliggörs eller att den sprids bland allmänheten (1 kap. 3 § YGL). Genom en

undantagsregel i YGL ges dock en möjlighet att lagstifta om godkännande av

filmer som skall visas offentligt. Denna möjlighet har utnyttjats för

bestämmelser om Statens biografbyrås verksamhet med att förhandsgranska filmer

för offentlig visning.

Utan att det uttryckligen anges i TF eller YGL bygger grundlagarna på

förutsättningen att rätten att inneha tryckta skrifter och tekniska upptagningar

inte får begränsas annat än av ordnings- och säkerhetsskäl på sådana

institutioner som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och

kriminalvårdsanstalter.

Skyndsam behandling av mål enligt grundlagarna

Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i TF skall alltid

behandlas skyndsamt (14 kap. 3 § TF). Vad som sägs i TF om skyndsam behandling

av tryckfrihetsmål gäller också yttrandefrihetsmål (11 kap. 1 § första stycket

YGL).

6.2 Vissa ändringar av preskriptionsreglerna och andra bestämmelser

6.2.1 Utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar

Regeringens förslag: Det klargörs att en teknisk upptagning - i likhet med vad

som gäller för en skrift - skall anses utgiven då den lämnats ut för att spridas

till allmänheten i Sverige och att preskriptionstiden skall räknas från det att

upptagningen gavs ut.

Mediegrundlagsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge har avstyrkt förslaget med

motiveringen att redan en beredvillighet att på beställning producera och sprida

tekniska upptagningar bör innebära att utgivningstidpunkten är nådd.

Helsingborgs tingsrätt har ansett att frågan bör belysas ytterligare och därför

avstått från att ta ställning till förslaget. Övriga remissinstanser har

tillstyrkt förslaget eller inte haft några synpunkter på det.

Skälen för regeringens förslag: Begreppet utgivning har betydelse i flera

hänseenden. Tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott föreligger först genom

utgivningen och ingripanden mot sådana brott får ske först efter utgivningen.

Det är också i och med utgivningen som preskriptionstiden börjar löpa.

En tryckt skrift skall, för att anses som en sådan, vara utgiven. Med det

förstås att skriften har blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på

annat sätt i Sverige. Även utlämnande för spridning inom en begränsad krets av

personer konstituerar utgivning. Kretsen får dock inte vara alltför snäv.

Utgivning föreligger alltså när något exemplar av skriften har lämnats ut för

spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Det är

först vid denna tidpunkt som någon kan sägas ha utnyttjat sin frihet att yttra

sig offentligt och eventuellt då också missbrukat sin yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar sådana tekniska upptagningar som sprids

till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas

på annat sätt. YGL innehåller inte någon regel som särskilt syftar till att göra

klart när en framställning skall anses offentliggjord och alltså det allmännas

möjligheter att ingripa mot framställningen inträder. Det framgår likväl av

bestämmelsen om YGL:s tillämplighet och regeln om preskription hur grundlagen

skall förstås i detta hänseende. Enligt preskriptionsregeln är tiden för

väckande av allmänt åtal ett år från det att upptagningen lämnades ut för

spridning. Denna formulering stämmer väl med den som finns i

tryckfrihetsförordningen (TF) om utgivning. Av nu nämnda bestämmelser sedda i

ljuset av att grundlagsskyddet enligt YGL i princip skall motsvara det som

gäller för tryckta skrifter får anses följa att utgivningstidpunkten för

tekniska upptagningar är avsedd att vara densamma som för skrifter. För att

denna tidpunkt skall anses nådd torde alltså krävas att i vart fall ett exemplar

av en upptagning har lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner

sig i en mindre, sluten krets.

I tillämpningen har det dock i vissa enstaka domstolsavgöranden gjorts en

tolkning som tycks tyda på att utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar

ansetts infalla redan genom tillgänglighållande av en upptagning dvs. redan när

beredvillighet att tillverka och sprida en upptagning föreligger. En sådan

tolkning innebär att ingripande får ske trots att något exemplar inte lämnats ut

för spridning, vilket strider mot ändamålet med det yttrandefrihetsrättsliga

skyddet, nämligen att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett

medel för den fria åsiktsbildningen, eftersom det blir möjligt att ingripa redan

innan upptagningen spritts till allmänheten. Betraktelsesättet kan knappast

anses förenligt med censurförbudets krav på att ingripanden mot yttranden skall

ske i efterhand och kravet på att hindrande åtgärder inte får vidtas på grund av

det väntade innehållet i ett yttrande. Det är inte heller förenligt med rätten

att inneha informationsbärare. Med denna tolkning blir alltså grundlagsskyddet

för tekniska upptagningar svagare än skyddet för skrifter.

För att det inte skall råda någon tvekan om att YGL i detta hänseende har samma

innebörd som TF bör det göras klart att YGL är tillämplig på tekniska

upptagningar som är utgivna och att utgivningstidpunkten infaller då exemplar av

en upptagning utlämnas för att spridas till allmänheten i Sverige. Som en följd

av detta bör bestämmelsen om preskription justeras på så sätt att det klart

anges att preskriptionstiden skall räknas från det att upptagningen gavs ut. När

utgivningstidpunkten har uppnåtts, dvs. spridningen har inletts, kan alltså

ingripande mot ett misstänkt brottsligt material ske. I exempelvis det fallet

att en postorderannons används för att bjuda ut en upptagning med misstänkt

brottsligt innehåll till försäljning och det finns anledning utgå ifrån att

spridningen av exemplar har påbörjats bör förundersökning kunna inledas.

I sammanhanget bör uppmärksammas att frågan om utgivningstidpunkt är skild från

frågan huruvida grundlagarna alls är tillämpliga. Av central betydelse är här,

trots att det inte förekommer i grundlagarna, begreppet upplaga. När det i

grundlagarna talas om skrift och teknisk upptagning avses i princip en upplaga

av en skrift eller en teknisk upptagning. Detta är en följd av att syftet med

grundlagarna är att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier. Begreppet

upplaga har vidare betydelse när det gäller beräkning av preskriptionstid,

eftersom ny preskriptionstid anses löpa för varje ny upplaga.

Skrift som framställts i tryckpress omfattas alltid av TF oavsett hur många

exemplar som framställts. Det beror på att detta framställningssätt tidigare var

det enda som var lämpligt för masskommunikation. Det krävs dock att skriften

lämnas ut eller avses lämnas ut för spridning. Skrifter som framställts genom

stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande måste ha

mångfaldigats för att TF skall vara tillämplig. Det innebär att skriften skall

ha framställts i ett tillräckligt antal exemplar för att kunna lämnas ut för

spridning. Också när det gäller tekniska upptagningar krävs normalt en upplaga

av viss storlek för att YGL skall anses tillämplig. Enstaka exemplar som

framställs successivt genom kopiering av en eller flera förlagor utan att man

kan tala om en samlad "upplaga" faller utanför YGL.

Olika innehåll hos skrifter eller tekniska upptagningar ger olika upplagor.

Olika framställningstillfällen ger också olika upplagor, även om innehållet

överensstämmer. Avgörande för vad som är ett och samma framställningstillfälle

är det tidsmässiga sambandet mellan olika exemplars framställning.

Om ingen upplaga är framställd eller avsedd att framställas utan endast enstaka

exemplar är framställda eller avsedda att framställas, är TF och YGL inte

tillämpliga. Är grundlagarna inte tillämpliga, aktualiseras inte frågan om

utgivningstidpunkt. I sådana fall reglerar i stället bestämmelserna i

brottsbalken och rättegångsbalken om, när och hur ingripande kan ske. I t.ex.

det fallet att en annons erbjuder framställning av enstaka cd-skivor med vit

makt-musik successivt på beställning utan att man kan tala om en upplaga bör

ingripande kunna ske enligt dessa bestämmelser.

6.2.2 Preskriptionstiden för brott i tekniska upptagningar

Regeringens förslag: Brottsbalkens regler om preskriptionstid skall gälla för

yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar som saknar föreskrivna

ursprungsuppgifter. Åtal skall dock inte få väckas senare än två år från det att

Justitiekanslern fick kännedom om upptagningen.

Mediegrundlagsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges domareförbund

har framfört att i första hand bör övervägas en lösning som innebär att tekniska

upptagningar utan ursprungsuppgifter faller utanför grundlagsskyddet.

Åklagarmyndigheten i Malmö har förespråkat en annan av utredningen diskuterad

regel av innebörd att upptagningar utan uppgifter skall anses ha lämnats ut för

spridning när de påträffas om inte något annat framgår av omständigheterna.

Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: När det gäller tillämpningen av

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) har det visat sig att Justitiekanslern (JK)

stött på problem i fall av misstanke om - före 1998 års grundlagsändringar -

barnpornografibrott och olaga våldsskildring i videogram samt hets mot folkgrupp

på cd-skivor. Preskriptionstiden för tekniska upptagningar räknas ju, som

framgått ovan, från det att upptagningen lämnades ut för spridning men enligt JK

saknas ofta ursprungsuppgifter och beträffande videogram är

pliktexemplarsregeln ofta inte tillämplig eftersom upplagorna är alltför

begränsade eller det i vart fall inte går att styrka att videogrammet getts ut i

minst fem exemplar. Om den utpekade ansvarige i sådant fall invänder att den

upplaga som exemplaren ingår i har offentliggjorts långt tidigare, så har JK i

allmänhet svårt att bevisa motsatsen. Problemet ligger alltså inte i

preskriptionstiden som sådan utan i svårigheterna att bestämma utgångspunkten

för preskriptionstidens beräkning.

Enligt regeringens mening är det uppenbart att något måste göras för att komma

till rätta med de problem JK påtalat. För att åstadkomma det kan man tänka sig

flera olika lösningar. En variant, som bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge

förordat, vore att med förebild i stencilregeln i tryckfrihetsförordningen (TF)

göra utsättandet av vissa ursprungsuppgifter till en förutsättning för

grundlagsskydd. En annan lösning - som JK fört fram i ett tidigare sammanhang -

vore en regel som innebär att upptagningar utan ursprungsuppgifter skall anses

ha lämnats ut för spridning när de påträffas, om inget annat framgår av

omständigheterna. Ett tredje alternativ är att för tekniska upptagningar som

saknar ursprungsuppgifter upphäva den speciellt korta preskriptionstiden enligt

YGL och i stället låta preskriptionstiderna enligt brottsbalken gälla. Detta

sistnämnda alternativ är inte direkt inriktat på svårigheten att fastställa

utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden men bör ändå kunna underlätta

för JK att motbevisa påståenden om att preskription inträtt. I stället för den

ettåriga preskriptionstiden skulle för exempelvis hets mot folkgrupp av

normalgraden fem års preskriptionstid gälla.

En given utgångspunkt vid valet av metod är att man måste söka en lösning som

inte onödigtvis försämrar grundlagsskyddet generellt sett, vilket skulle bli

fallet med en lösning enligt stencilregelmodellen, och som så långt möjligt tar

hänsyn till de intressen som ytterst motiverar de särskilda korta

preskriptionstiderna i TF och YGL, nämligen intresset av att bedömningen i

åtalsfrågan skall göras i nära anslutning till offentliggörandet.

Mot att välja den lösning som skulle innebära att preskriptionstiden börjar löpa

när upptagningarna påträffas talar bl.a. att den lösningen teoretiskt sett

skulle kunna leda till en evig preskriptionstid för det fall inte

preskriptionstiderna i brottsbalken anses utgöra en yttersta gräns. Mot denna

bakgrund talar enligt regeringens mening övervägande skäl för att välja den

lösning som Mediegrundlagsutredningen har föreslagit och som de allra flesta

remissinstanser har förordat, nämligen alternativet att för tekniska

upptagningar som saknar ursprungsuppgifter upphäva den speciellt korta

preskriptionstiden enligt YGL och i stället låta preskriptionstiderna enligt

brottsbalken gälla. Detta alternativ är som sagt inte direkt inriktat på

svårigheten att fastställa utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden.

Det bör ändå kunna underlätta för JK att motbevisa påståenden om att

preskription inträtt, eftersom nya tekniska upptagningar med olika egenskaper

och prestanda blir tillgängliga i hög takt. Med ledning av en upptagnings

egenskaper och prestanda bör JK kunna utröna när upptagningen getts ut. Ju

längre preskriptionstiden är, desto större är möjligheterna för JK att motbevisa

en preskriptionsinvändning. För upptagningar av ett slag som funnits på

marknaden länge kommer dock en del av svårigheten med att fastställa

utgångspunkten för preskriptionstiden att kvarstå. Preskriptionstiderna enligt

brottsbalken varierar mellan 2 och 25 år. Om brottsbalkens

preskriptionsbestämmelser görs tillämpliga, kommer samma spännvidd att gälla för

yttrandefrihetsbrotten. Preskriptionstiderna förlängs alltså då väsentligt.

Med hänsyn till detta och till vad som sagts om att utvecklingen gör nya

upptagningar tillgängliga kommer ett införande av preskriptionstiderna enligt

brottsbalken att minska problemet med att fastställa utgångspunkten för

preskriptionstiden. Eftersom preskriptionstiderna kommer att väsentligt

förlängas och, till skillnad mot vad som nu gäller, olika preskriptionstider

kommer att gälla för olika brott, bör den tid som JK har på sig att utreda brott

och väcka åtal från det att han fick kännedom om brottet emellertid inte

förlängas onödigtvis. Det bör därför, som utredningen förordat, införas en

begränsning som innebär att allmänt åtal inom brottsbalkens preskriptionstid

inte får väckas senare än inom viss tid - lämpligen två år - från det att JK

fick kännedom om upptagningen. Den nu diskuterade lösningen skulle kunna kallas

en utvidgad brottsbalksregel.

Med denna lösning kan pliktexemplarsregeln upphävas såvitt avser upptagningar

som avses i regeln utan ursprungsuppgifter. Som Hovrätten över Skåne och

Blekinge påpekat gäller regeln också upptagningar av angivna slag som har

föreskrivna uppgifter om ursprung. Dessa upptagningar har enligt JK inte medfört

några problem i praktiken. Det finns därför inget behov av att

pliktexemplarsregeln fortsatt skall gälla för dessa utan utgångspunkten för

preskriptionstiden - som är ett år - för brott i dessa upptagningar som är

försedda med ursprungsuppgifter bör vara densamma som för övriga upptagningar.

Pliktexemplarsregeln bör följaktligen upphävas i sin helhet.

Den särskilda brottsbalksregeln i YGL för olaga våldsskildring blir också

överflödig såvitt avser upptagningar utan ursprungsuppgifter. Olaga

våldsskildring i upptagningar med uppgifter utgör inget problem i praktiken. De

kan därmed behandlas på samma sätt som övriga upptagningar med uppgifter dvs.

omfattas av YGL:s bestämmelse om en ettårig preskriptionstid. Den särskilda

regeln för olaga våldsskildring innebär att också brottsbalkens regler om

preskription av förverkandetalan blir tillämpliga. Konfiskation kan därmed

beslutas på talan som delgetts inom fem år från brottet även om åtal inte kan

väckas därför att någon ansvarig inte längre är i livet. Med den utvidgade

brottsbalksregeln kommer detta fortfarande att gälla för olaga våldsskildring i

upptagningar utan ursprungsuppgifter. För sådana upptagningar som är försedda

med ursprungsuppgifter saknas behov av att även fortsättningsvis föreskriva

denna längre tid. Dessa kan i stället omfattas av YGL:s korta preskriptionstid.

Följaktligen bör den särskilda brottsbalksregeln i YGL för olaga våldsskildring

upphävas i sin helhet.

6.2.3 Ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som framställts utomlands

Regeringens bedömning: Det bör inte nu göras någon ändring av

yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om ursprungsuppgifter för tekni-ska

upptagningar som framställts utomlands och lämnas ut för spridning i Sverige.

Mediegrundlagsutredningens förslag: Tekniska upptagningar som framställts

utomlands och lämnas ut för spridning i Sverige skall av importören förses med

uppgifter om importören och när exemplaren förts in i landet. Skyldigheten skall

fullgöras på samma sätt som när det gäller upptagningar som framställts här i

landet dvs. genom att uppgifterna tas in i eller anbringas på upptagningen om

det är möjligt och annars genom att uppgifterna anbringas på fodral, omslag

eller liknande föremål.

Remissinstanserna: Tullverket har anmärkt bl.a. att begreppet import sedan

Sverige blev medlem i EU endast avser införsel av varor från länder som inte är

medlemmar i EU (tredje land). I övrigt har remissinstanserna inte haft några

erinringar mot förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande rätt skall tekniska

upptagningar ha en utgivare och denne utses av den som låter framställa

upptagningen. Skyldigheten att utse utgivare är straffsanktionerad. Vidare

gäller att utgivaren är skyldig att förse varje exemplar av en teknisk

upptagning med uppgift om vem som är utgivare. Den som bryter mot skyldigheten

att förse exemplaren med uppgift om utgivare kan dömas till penningböter.

Tekniska upptagningar skall också förses med tydliga uppgifter om vem som har

låtit framställa upptagningen samt om när, var och av vem exemplaren

framställts. En framställare som bryter mot skyldigheten att sätta ut

uppgifterna kan dömas till fängelse och den som sprider en teknisk upptagning

som saknar föreskrivna uppgifter eller har oriktiga uppgifter kan dömas till

penningböter.

Skyldigheten att förse tekniska upptagningar med s.k. ursprungsuppgifter gäller

också sådana tekniska upptagningar som har framställts utomlands och lämnas ut

för spridning i Sverige. Det som annars gäller den som har låtit framställa

upptagningen skall i sådant fall gälla den som här i landet lämnar ut den för

spridning. Av förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) framgår att med

den som här lämnar ut en upptagning för spridning avses importören (prop.

1990/91:64 s. 132). För importören gäller alltså det som sägs om den som har

låtit framställa upptagningen. Den importerade upptagningen skall alltså förses

med uppgift om vem som är importör. Skyldigheten att förse upptagningen med

denna uppgift och övriga ursprungsuppgifter åvilar emellertid den som

framställer upptagningen, inte den som låter framställa upptagningen. Den

straffsanktionerade skyldigheten att förse upptagningen med ursprungsuppgifter

åvilar alltså inte importören utan den som framställer upptagningen. I ett fall

då framställaren finns utomlands är han eller hon inte åtkomlig för svenska

myndigheter.

Som Justitiekanslern (JK) har påpekat i ett tidigare sammanhang är en

konsekvens av denna reglering att den som importerar tekniska upptagningar till

Sverige för spridning här inte har något ansvar för att dessa ursprungsuppgifter

sätts ut. Skyldigheten åvilar som sagt i stället framställaren som alltså finns

i utlandet och inte är åtkomlig för svensk myndighet. Importören kan emellertid

bli ansvarig om han eller hon sprider en upptagning som saknar någon

ursprungsuppgift eller som har en oriktig sådan uppgift. Importören kan också

bli ansvarig för yttrandefrihetsbrott i en upptagning när ansvar för utgivaren

inte kan komma i fråga.

Mediegrundlagsutredningen har mot bakgrund av JK:s påpekande övervägt om inte

importören bör åläggas ytterligare skyldigheter. Utredningen har då kommit fram

till att det bör åligga importören att sätta ut uppgift om sitt namn och om när

upptagningen förts in i Sverige. Utredningens förslag innebär alltså i första

hand en överflyttning av ansvaret för att ursprungsuppgifter sätts ut från

framställaren till importören. Utredningen har inte föreslagit någon förändring

beträffande reglerna om utseende och angivande av utgivare.

Utredningens förslag kan i förstone framstå som en lämplig lösning men det finns

problem förenade med den föreslagna regleringen. För det första innebär, som

Tullverket påpekat, medlemskapet i EU att import i teknisk mening bara avser

införsel från tredje land. När det gäller tekniska upptagningar som framställts

utomlands men lämnas ut för spridning i Sverige, t.ex. vanliga cd-skivor med

musik, torde i dag den övervägande majoriteten framställas i andra länder inom

unionen. Beträffande sådana upptagningar är det alltså inte relevant att tala om

import över huvud taget. Oavsett hur det förhåller sig med detta skulle den

föreslagna regleringen innebära att sådana exemplar av tekniska upptagningar som

sprids i Sverige men är framställda i andra länder inom unionen skulle behöva

förses med en särskild märkning medan här i landet framställda exemplar skulle

sakna sådan. Det är oklart hur detta förhåller sig till EG-fördragets artikel 28

som förbjuder kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande

verkan mellan medlemsstaterna. Enligt regeringens mening kräver utredningens

förslag således ytterligare överväganden och frågan kan inte tas upp i detta

sammanhang.

6.2.4 Preskriptionstider för brott i skrifter samt ljudradio- och TV-program

Regeringens bedömning: Preskriptionstiderna för tryckfrihetsbrott i skrifter och

yttrandefrihetsbrott i traditionella ljudradio- och TV-program bör inte ändras.

Mediegrundlagsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga instanser har godtagit bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Det saknas skäl att förlänga

preskriptionstiderna för tryckfrihetsbrott i skrifter som har föreskrivna

ursprungsuppgifter. Det har inte heller framkommit att det föreligger ett behov

av att ändra preskriptionstiderna för tryckfrihetsbrott i skrifter utan

uppgifter om ursprung.

Inte heller har det framkommit något som talar för att preskriptionstiden för

yttrandefrihetsbrott i traditionella ljudradio- och TV-program bör förlängas.

6.2.5 Preskriptionstiden för brott i databaser som omfattas av databasregeln

Regeringens förslag: Preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i databaser

enligt databasregeln skall löpa från det att informationen inte längre

tillhandahölls i databasen. Preskriptionstiden skall liksom i dag vara sex

månader.

Mediegrundlagsutredningens förslag: Utredningen föreslår att preskriptionstiden

skall förlängas till ett år. I övrigt överensstämmer förslaget med vad

regeringen föreslår.

Remissinstanserna: Vissa remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern (JK), har

framhållit vikten av en förlängning av preskriptionstiden medan andra bl.a.

Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter AB har motsatt sig

detta. Tidningsutgivareföreningen har anfört att man kan ha olika uppfattningar

om utredningens argument att databasverksamheter inte har samma betydelse för

nyhetsförmedling som radio- och TV-sändningar men att när nu databaser har getts

ett grundlagsskydd bör de också komma i åtnjutande av den preskriptionstid som

enligt föreningens mening gäller som huvudregel på tryck- och

yttrandefrihetsområdet, nämligen sex månader. Också Sveriges Tidskrifter har

framfört att huvudregeln om preskriptionstid är sex månader och att den bör

gälla för brott i databaser. Taltidningsnämnden har uttalat att nämnden inte

helt kan ställa sig bakom förslaget om förlängd preskriptionstid. I övrigt har

remissinstanserna inte haft några invändningar.

Skälen för regeringens förslag: Mediegrundlagsutredningen har när det gäller

preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i databaser som omfattas av

databasregeln dels föreslagit en förtydligande regel rörande frågan om från

vilken tidpunkt preskriptionstiden skall börja räknas, dels föreslagit att tiden

förlängs från nuvarande sex månader till ett år, vilket motsvarar vad som

enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) gäller för tekniska upptagningar.

Regeringen behandlar först frågan om utgångspunkten för beräkningen av

preskriptionstiden och återkommer sedan till frågan om behovet av en

förlängning.

För yttrandefrihetsbrott i databaser som omfattas av databasregeln gäller samma

korta preskriptionstid på sex månader som för de traditionella radioprogrammen.

Preskriptionstiden för radioprogram räknas från det att programmet sändes. När

det gäller överföringar från databaser är det inte lika enkelt att fastslå en

given utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstiden. Frågan om från vilken

tidpunkt preskriptionstiden skall räknas har inte behandlats i förarbetena till

YGL och den har inte heller besvarats i domstolspraxis.

Beräkning av preskriptionstiden för varje överföring för sig eller från det att

informationen först gjordes tillgänglig i databasen kan förefalla bäst stämma

överens med vad som gäller för radiosändningar och tekniska upptagningar,

eftersom tiden för dessa medier löper från sändningen respektive från det att

den tekniska upptagningen publicerades, dvs. lämnades ut för spridning. Å andra

sidan kan man hävda att det såvitt avser databasverksamhet inte finns någon viss

publiceringstidpunkt utan att det snarare är fråga om en pågående

publiceringsverksamhet. Det är med detta synsätt alltså tillhandahållandet över

tid som är av betydelse och inte varje enskild överföring till en mottagare. Ett

motsatt synsätt skulle dessutom leda till avsevärda problem, eftersom det

skulle krävas bevisning om när informationen började tillhandahållas i databasen

eller när en överföring faktiskt skedde.

Utredningen har analyserat de olika alternativa synsätten och kommit till

slutsatsen att tillhandahållandet av brottslig information i en databas måste

ses som ett pågående (s.k. perdurerande) brott. Preskriptionstiden bör med detta

synsätt då räknas från det att informationen senast tillhandahölls i databasen.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund ett förtydligande av

preskriptionsbestämmelsen i YGL. Ingen remissinstans har ifrågasatt utredningens

bedömning och förslag i denna del. Även regeringen ansluter sig till dessa.

När det sedan gäller frågan om en förlängning av preskriptionstiden gör

regeringen följande bedömning. En förlängning av nu gällande preskriptionstid

innebär ökade möjligheter till lagföring och därmed - i vart fall principiellt

sett - en försvagning av grundlagsskyddet för de traditionella

massmedieföretagen i förhållande till vad som gäller i dag. Det skulle också

innebära att nyare, mer renodlad massmedial databasverksamhet i

nyhetsförmedlingshänseende sattes i stryklass i förhållande till mer

traditionella medier, vilket rimmar illa med de överväganden som enligt

regeringens mening motiverar en utvidgning av grundlagsskyddet. Det måste alltså

till tungt vägande skäl för en sådan åtgärd.

Såvitt avser de massmedieföretag med databasverksamhet som i dag omfattas av

databasregeln har det inte visats föreligga något egentligt behov av skärpningar

i JK:s möjligheter att ingripa. Utredningen pekar visserligen på att det

förekommer att reglerna inte alltid följs av de massmedieföretag som driver

sådan verksamhet som omfattas av dagens databasregel, så har t.ex. inte alltid

någon utgivare utsetts. Mot detta kan anföras att skyldigheterna att utse

utgivare och att dokumentera och bevara inspelningar m.m. i sig är

straffsanktionerade. Eventuella brister i efterlevnaden av dessa regler skall

alltså beivras i särskild ordning. När det gäller den kategori av nya aktörer

som med regeringens förslag till utvidgning av databasregeln kommer att få ett

automatiskt grundlagsskydd för databasverksamhet, bokförlag och liknande, är det

svårt att i dagsläget se någon anledning att befara att dessa skall behöva

föranleda särbehandling i förhållande till de som redan omfattas. Inte heller

detta talar för en förlängning. Däremot innebär förslaget till frivilligt

grundlagsskydd efter beviljande av utgivningsbevis att i princip vem som helst

kan komma att åtnjuta sådant. Man kan väl tänka sig att det här kommer att

finnas kategorier som genom sin verksamhet kan ge upphov till krav på ökade

möjligheter att ingripa, t.ex. genom förlängd preskriptionstid. Men man måste då

samtidigt beakta att mekanismen med utgivningsbevis i sig ger en garanti för

möjligheten till snabba ingripanden. Själva poängen med utgivningsbeviset är ju

att det redan på förhand står klart vem som skall ansvara för eventuella

yttrandefrihetsbrott i en grundlagsskyddad databas. Det förekommer i dag

brottsliga yttranden i databaser, t.ex. hets mot folkgrupp, som drivs av

organisationer vars verksamhet organiserats så att databasen är grundlagsskyddad

därför att man ger ut en periodisk skrift. Såvitt bekant har den kortare

preskriptionstiden om sex månader inte vållat några särskilda problem här. Det

är därför svårt att se några bärande skäl till varför preskriptionstiden skall

vara längre för det fall verksamheten bedrivs med stöd av utgivningsbevis enligt

YGL.

Utredningen anser att man bör följa utvecklingen och eventuellt i framtiden, när

databasverksamhet blivit mera etablerat som massmedium, överväga en särskilt

kort preskriptionstid för yttrandefrihetsbrott i sådan verksamhet. Enligt

regeringens mening talar emellertid ovan anförda skäl med viss styrka för att

anlägga det motsatta synsättet. Det saknas för närvarande skäl att försämra

grundlagsskyddet såvitt avser databasverksamhet men skulle det i en framtid visa

sig finnas behov av detta får en förlängning av preskriptionstiden övervägas.

6.2.6 Preskriptionstiden för brott i databaser som omfattas av bilageregeln

Regeringens bedömning: Någon ändring i bestämmelserna om preskription för

tryckfrihetsbrott i databaser som omfattas av bilageregeln görs inte.

Mediegrundlagsutredningens förslag: Utredningen föreslår ett tillägg till

bilageregeln (1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen, TF) av innebörd

att när regeln är tillämplig på databaser skall preskriptionstiden på sex

månader löpa från det att tillhandahållandet i databasen inleddes. Vidare

föreslår utredningen att det i TF införs en regel som ger domstol möjlighet att,

efter det att någon dömts för tryckfrihetsbrott begånget i en sådan databas,

besluta att det brottsliga yttrandet skall tas bort ur databasen. Underlåtenhet

att följa ett sådant beslut föreslås straffbeläggas.

Remissinstanserna: Justitiekanslern (JK), Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet och Svenska Journalistförbundet har föreslagit att

bilageregeln inte skall omfatta databaser över huvud taget. Konstnärliga och

Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Svenska Musikerförbundet,

Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund har hänvisat till

Svenska Journalistförbundets remissyttrande. Också Bildleverantörernas Förening

har kritiserat bilageregeln. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Helsingborgs

tingsrätt har ansett att reglerna för de databaser som omfattas av bilageregeln

närmare skall anknyta till de regler som föreslås för databaser enligt

databasregeln (se avsnitt 6.2.5). Övriga instanser har inte haft några

invändningar mot utredningens förslag.

Skälen för regeringens bedömning: Bilageregeln i TF innebär bl.a. att ett

material som tillhandahålls i en databas skall betraktas som en bilaga till en

periodisk skrift under förutsättning att ägaren till skriften sprider eller

låter sprida skriftens innehåll eller delar av det på det sättet och den spridda

versionen återger innehållet oförändrat samt anger hur det är disponerat. Genom

regeln uppnås att det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för spridningen av den

periodiska skriftens innehåll hålls samlat hos samma person. Om bilageregeln är

tillämplig, utesluts tillämpning av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

I många fall är det nog så att innehållet i en periodisk skrift inte anges

oförändrat i databasen på det sätt som krävs för att bilageregeln skall vara

tillämplig. Det är numera vanligt förekommande att nyheter och annan information

publiceras först i databasen och sedan i skriften. Bilageregeln torde därför

mera sällan vara tillämplig på databasöverföringar. Detta förhållande talar för

att sådana - som vissa remissinstanser föreslagit - skall undantas från regelns

tillämpningsområde. Emellertid kan det inte uteslutas att det fortfarande finns

en del fall som omfattas av bilageregeln. Om dessa undantas från bilageregelns

tillämpningsområde, är det inte givet att de i stället med automatik får

grundlagsskydd enligt databasregeln. Skyddet enligt den regeln gäller bl.a. när

en redaktion för en tryckt periodisk skrift tillhandahåller information i en

databas. En sådan redaktions tillhandahållande kan det inte alltid sägas vara

fråga om när en ägare till en periodisk skrift sprider eller låter sprida

skriftens innehåll i en databas. En bestämmelse om att bilageregeln inte längre

skall vara tillämplig på databaser kan alltså medföra förlust av

grundlagsskyddet i vissa fall. Även om det i avsnitt 4.3.6 föreslagna frivilliga

grundlagsskyddet blir en möjlighet för dessa aktörer, är en sådan försämring av

grundlagsskyddet inte acceptabel. Med hänsyn härtill bör bilageregeln i vart

fall tills vidare även kunna omfatta databasöverföringar.

Mediegrundlagsutredningens förslag att betrakta tryckfrihetsbrott i en databas

som ett icke pågående brott innebär att det blir möjligt att straffritt

fortsätta att publicera brottslig information i en databas efter det att

preskriptionstiden löpt ut. Denna situation motverkas dock av utredningens

förslag om skyldighet att ta bort sådan information. Skyldigheten skall

emellertid gälla endast om någon dömts för tryckfrihetsbrott. Om så inte skett,

kommer den i och för sig brottsliga informationen att åtnjuta evig immunitet när

preskriptionstiden gått till ända. Utredningen jämför här med att exemplar av

skrifter med straffbart innehåll finns till försäljning efter att

preskriptionstiden gått ut men tillägger att spridning bara kan pågå så länge

ifrågavarande upplaga räcker. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet har påpekat, vilket också utredningen varit inne på, att det inte

går att jämställa denna situation med en databaspublicering, eftersom en skrifts

publicering är momentan medan en publicering i databas pågår med möjlighet för

databasinnehavaren att avbryta den. Svenska Journalistförbundet har ansett att

en sådan evig immunitet är oacceptabel. Regeringen kan instämma i detta.

Med hänsyn till att det antal databasverksamheter som omfattas av bilageregeln

torde vara förhållandevis begränsat och dessutom kan väntas minska anser

regeringen att det inte finns anledning att belasta grundlagsregleringen för

denna kategori med nya bestämmelser. Ledning får i stället sökas i det

befintliga regelverket. Därvid torde den risk för immunitet och den komplicering

av systemet som utredningens synsätt innebär medföra att frågan om

preskriptionstidens utgångspunkt för databaser enligt bilageregeln i

rättstillämpningen kommer att besvaras på samma sätt som för övriga databaser

dvs. att preskriptionstiden får anses börja löpa från det att materialet sist

tillhandahölls i databasen.

6.2.7 Skyndsam behandling av mål enligt yttrandefrihetsgrundlagen

Regeringens förslag: Kravet på skyndsam behandling av yttrandefrihetsmål skall

gälla också andra mål enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Mediegrundlagsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Justitiekanslern (JK) har understrukit vikten av att

bestämmelserna om skyndsam handläggning efterlevs och har förespråkat att det i

tillämpningslagen införs en regel som tydligare än för närvarande markerar att

målen enligt såväl tryckfrihetsförordningen (TF) som yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL) skall behandlas med förtur. Övriga remissinstanser har godtagit förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot

bestämmelserna i TF skall behandlas skyndsamt. Detsamma gäller i fråga om

yttrandefrihetsmål. Detta skyndsamhetskrav gäller dock inte andra mål enligt

YGL, t.ex. mål om ansvar för underlåtenhet att sätta ut föreskrivna

ursprungsuppgifter.

Bestämmelserna om skyndsam behandling skall ses mot bakgrund av reglerna om de

korta preskriptionstiderna. Många yttranden som kan vara straffbara enligt TF

och YGL är sådana som har betydelse för den allmänna opinionsbildningen.

Uppfattningen om vad som är tillåtet att yttra kan ändras även under en kortare

tidsperiod. Åtalsprövning skall därför ske i anslutning till offentliggörandet

av ett yttrande. Detta syfte med de korta preskriptionstiderna motverkas om

målen inte handläggs skyndsamt i domstol. Dröjsmål med avgörande av målen hämmar

dessutom tryckfriheten och yttrandefriheten. En skyndsam behandling är av

intresse inte endast för den åtalade utan även för andra som vill utnyttja dessa

friheter.

Skälen bakom bestämmelserna om skyndsam handläggning är alltså viktiga.

Skyndsamhetskravet gäller samtliga mål enligt TF men endast yttrandefrihetsmål

enligt YGL. Enligt regeringens mening gör sig dock skälen för skyndsam

handläggning gällande med samma styrka för andra mål enligt YGL än

yttrandefrihetsmål. För dessa mål bör därför införas samma skyndsamhetskrav som

gäller för övriga mål enligt grundlagarna.

Regeringen vill liksom JK understryka vikten av att tryckfrihets- och

yttrandefrihetsmål samt övriga mål enligt grundlagarna handläggs med

skyndsamhet. Däremot anser regeringen att det inte nu bör införas en regel om

att målen skall behandlas med särskild förtur. En sådan regel torde nämligen, om

den skall få ett konkret innehåll, kräva någon form av tidsfrist inom vilken

målen skall upptas till prövning, och regeringen saknar underlag för att i detta

lagstiftningsärende ta ställning till det.

7 Vissa frågor om beslag

7.1 Gällande bestämmelser om beslag

En tryckt skrift eller en teknisk upptagning som innefattar tryckfrihets-

respektive yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Konfiskering innebär bl.a. att

alla för spridning avsedda exemplar skall förstöras (7 kap. 7 §

tryckfrihetsförordningen, TF, och 5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen, YGL).

Förekommer anledning till konfiskering får en tryckt skrift eller en upptagning

tas i beslag i avvaktan på beslut om konfiskering, s.k. konfiskeringsbeslag (10

kap. 1 § TF och 7 kap. 3 § första stycket YGL).

Exemplar av en tryckt skrift eller en teknisk upptagning som skäligen kan antas

äga betydelse för utredning i tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsmål får

tas i s.k. utredningsbeslag (10 kap. 14 § TF och 7 kap. 3 § första stycket YGL).

Vid utredningsbeslag av skrifter skall åtal väckas inom en månad från det att

beslutet om beslag meddelades, om inte rätten medger att tiden förlängs (10 kap.

14 § TF). Detsamma gäller utredningsbeslag av upptagningar (7 kap. 3 § YGL).

Vid sidan av TF och YGL får beslag enligt rättegångsbalken (RB) ske vid brott av

andra slag än sådana som utgör missbruk av tryck- eller yttrandefriheten eller

som uttryckligen undantagits från dessa grundlagars tillämpningsområden. Enligt

rättegångsbalken kan föremål tas i beslag om det skäligen kan antas äga

betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller på

grund av brott förverkat (27 kap. 1 § RB).

I rättegångsbalken saknas regler som kan jämföras med bestämmelserna i

grundlagarna om att åtal alltid skall väckas inom en viss tid efter att annan än

rätten beslutat om utredningsbeslag. Däremot finns en regel om att den som

drabbas av beslag som verkställts utan rättens förordnande kan begära rättens

prövning av beslaget (27 kap. 6 § RB). Rätten skall då så snart det kan ske och,

om synnerligt hinder inte möter, senast på fjärde dagen efter begäran hålla

förhandling i beslagsfrågan. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en

vecka, får dock beslagsförhandlingen anstå till den förhandlingen. När rätten

fastställer verkställt beslag skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta

ut den tid inom vilken åtal skall väckas (27 kap. 7 § RB). Är den bestämda

tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning.

TF och YGL innehåller inte någon bestämmelse som uttryckligen slår fast att den

som drabbas av beslag som verkställts utan rättens förordnande kan begära

domstolsprövning av beslaget. Inte heller lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

(tillämpningslagen) innehåller någon sådan regel. Av TF och YGL följer

emellertid att i alla hänseenden som inte reglerats i grundlagarna eller i lag

som beslutats med stöd av grundlagarna gäller vad som är föreskrivet i lag eller

annan författning (14 kap. 5 § första stycket TF respektive 11 kap. 1 § andra

stycket YGL). Enligt tillämpningslagen skall i fråga om rättegången i

tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål rättegångsbalken tillämpas i den mån inte

annat följer av TF, YGL eller tillämpningslagen (11 kap. 3 §). I TF:s

bestämmelse om utredningsbeslag finns också en uttrycklig hänvisning till vad

som i allmänhet är föreskrivet om beslag i de delar som inte regleras i

paragrafen (10 kap. 14 § tredje meningen TF).

Varje beslut om beslag av en teknisk upptagning skall ange det eller de avsnitt

av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de

särskilda skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt

förekommer. Detta gäller både konfiskerings- och utredningsbeslag (7 kap. 3 §

YGL jämförd med 10 kap. 6 § och 14 §§ TF). Den som sprider en teknisk upptagning

trots att han eller hon vet att den har tagits i beslag eller konfiskerats

skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år (3 kap. 13 § fjärde stycket

YGL). Straffansvaret gäller inte för spridning av upptagning som tagits i

utredningsbeslag (7 kap. 3 § första stycket YGL jämförd med 6 kap. 3 § andra

stycket TF, 10 kap. 7 § andra stycket TF och 10 kap. 14 § TF).

Bevis om att konfiskeringsbeslag av en tryckt skrift eller en teknisk upptagning

har beslutats skall utan kostnad tillställas den som beslaget verkställts hos

och den som har tryckt skriften respektive har låtit framställa upptagningen (10

kap. 8 § andra stycket TF jämförd med 10 kap. 14 § TF samt 7 kap. 3 § YGL).

7.2 Rätt till domstolsprövning av beslag, m.m.

Regeringens bedömning: Tiden för åtal efter utredningsbeslag av tekniska

upptagningar bör inte ändras.

Regeringens förslag: I tryckfrihetsförordningen införs en uttrycklig regel om

rätt till domstolsprövning av utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag som

verkställts utan rättens förordnande. I yttrandefrihetsgrundlagen införs en

hänvisning till bestämmelsen, som blir gällande även för motsvarande beslag

enligt yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om skyldigheten enligt

yttrandefrihetsgrundlagen att i beslut om utredningsbeslag av tekniska

upptagningar ange vilka avsnitt av framställningen som föranlett beslaget införs

en möjlighet för Justitiekanslern att i efterhand i särskilt beslut ange sådan

uppgift. Kompletteringen skall göras så snart det kan ske. I

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens regler om skyldighet

att sända bevis om konfiskeringsbeslag av skrifter och tekniska upptagningar

görs ett tillägg om att detta skall göras så snart det kan ske för att klargöra

att Justitiekanslern får dröja med underrättelsen tills det är klart vem den

skall skickas till.

Mediegrundlagsutredningens bedömning och förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen har ansett att

åtalstiden efter utredningsbeslag av tekniska upptagningar bör slopas såvitt

avser videogram och ljudupptagningar. I övrigt har det inte framförts några

invändningar mot förslagen.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Efter utredningsbeslag av tekniska

upptagningar - liksom av tryckta skrifter - skall åtal väckas inom fyra veckor.

I tillämpningen har det beträffande upptagningar visat sig att det sällan är

möjligt för Justitiekanslern (JK) att genomföra en förundersökning och väcka

åtal inom fyra veckor, t.ex. efter ett omfattande beslag av videogram som

dessutom saknar ursprungsuppgifter till ledning för bedömningen av vem som kan

bära det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret. JK måste därför regelmässigt begära

förlängning av tiden för att väcka åtal. Mot denna bakgrund har JK i ett

tidigare sammanhang föreslagit att bestämmelsen om särskild tid för väckande av

åtal efter utredningsbeslag upphävs såvitt avser videogram och ljudupptagningar.

Mediegrundlagsutredningen har övervägt JK:s förslag men stannat för att inte

föreslå någon förändring. Skälen för detta är främst att problemen med en

åtalstid för upptagningar inte föreligger vid alla utredningsbeslag utan främst

vid omfattande sådana. I dessa fall finns möjlighet till förlängning av tiden.

Med hänsyn härtill och eftersom ett slopande av åtalstiden inte skulle stå i

samklang med principen om att yttrandefrihetsmål skall behandlas skyndsamt (se

avsnitt 6.2.7) och dessutom avvika från vad som gäller för skrifter, bör enligt

utredningen någon ändring av bestämmelsen om åtalstid inte göras. Regeringen

ansluter sig till utredningens bedömning.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL) som hänvisar till vanlig lag i fråga om allt som inte har reglerats i

grundlagarna eller tillämpningslagen innebär att regeln i rättegångsbalken om

rätt till domstolsprövning av beslag som verkställts utan rättens förordnande

gäller för såväl utrednings- som konfiskeringsbeslag enligt grundlagarna. Det är

emellertid angeläget att denna rätt uttryckligen framgår av grundlagarna och

görs oberoende av en eventuell ändring i rättegångsbalken. En bestämmelse om

rätt till domstolsprövning bör därför införas i grundlagarna. I fråga om

förfarandet bör rättegångsbalkens regler gälla.

Skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en teknisk upptagning som

föranlett konfiskerings- eller utredningsbeslag innebär att en sådan precisering

skall ske samtidigt som beslutet om beslag fattas. I praktiken kan det vara

omöjligt att göra denna precisering i ett beslut om utredningsbeslag, t.ex. vid

ett beslag av hundratals videogram där varje videogram kan ha en speltid på

flera timmar. Ett utredningsbeslag är till skillnad mot ett konfiskeringsbeslag

inte förbundet med spridningsförbud. Skyldigheten att ange avsnitt vid

utredningsbeslag har emellertid betydelse i andra avseenden. Angivandet av

avsnitten ger den som drabbas av utredningsbeslaget möjlighet att bedöma

riktigheten i beslutet. Det har också betydelse för en person som har för avsikt

att sprida en upptagning som belagts med utredningsbeslag. Denne kan därigenom

bedöma om upptagningen kan anses innefatta yttrandefrihetsbrott som han eller

hon riskerar att senare dömas för i egenskap av spridare. I de fall det är

möjligt att precisera avsnitten i beslutet om utredningsbeslag saknas skäl att

upphäva denna skyldighet. I övriga fall bör av hänsyn till den som drabbas av

beslaget och till presumtiva spridare skyldigheten inte helt upphävas. I stället

bör JK få en möjlighet att i efterhand genom särskilt beslut komplettera

beslagsbeslutet med angivande av vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Hur

lång tid som kan behövas för en sådan komplettering kan variera från fall till

fall. Det bör därför inte föreskrivas att kompletteringen skall ske inom viss

tid utan att den skall göras så snart det kan ske. Om den som drabbas av

beslaget begär rättens prövning av detta innan preciseringen gjorts, kan det

medföra att JK får så långt möjligt precisera avsnitten. Detta får dock inte

föranleda längre uppskov i beslagsförhandlingen än fyra dagar. Frågan på vilket

sätt avsnitten bör preciseras kan inte regleras i lag utan måste överlämnas till

rättstillämpningen.

Bevis om konfiskeringsbeslag av en tryckt skrift respektive en teknisk

upptagning skall skickas bl.a. till den som har tryckt skriften respektive låtit

framställa upptagningen. Uppgifter om vilka dessa personer är skall framgå av

skriften och upptagningen. Om sådana uppgifter inte lämnats och det inte heller

på annat sätt är känt vilka personerna är, måste JK kunna dröja med

underrättelsen tills utredningen kommit så långt att personerna kan

identifieras. En bestämmelse med detta innehåll bör införas i grundlagarna.

8 Gemensam handläggning av tryck- och yttrandefrihetsmål

Regeringens förslag: Mål rörande tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som

har samband med varandra skall kunna tas upp av en av de tingsrätter som är rätt

domstol för något av målen. Detsamma skall gälla för tryck- och

yttrandefrihetsmål som rör enskilt anspråk på grund av sådana brott samt mål där

talan enbart förs om konfiskation av en tryckt skrift eller en teknisk

upptagning. Målen skall också handläggas i en rättegång om inte synnerliga skäl

talar mot det.

Justitiekanslerns förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget

eller lämnat det utan erinran. Helsingborgs tingsrätt har ifrågasatt om inte

domstol eller enskild part bör få möjlighet att begära att Högsta domstolen

skall förena mål som grundas på tryck- och yttrandefrihetsbrott i en rättegång

trots att talan väckts vid olika domstolar. Svenska Tidningsutgivareföreningen

har ansett att en gemensam handläggning i en rättegång inte skall vara möjlig om

någon av parterna motsätter sig det.

Skälen för regeringens förslag: I lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

(tillämpningslagen) finns bestämmelser om rätt domstol i tryck- och

yttrandefrihetsmål. Där anges bl.a. att avgörande för vid vilken domstol ett

tryckfrihetsmål skall tas upp är i fråga om periodiska skrifter skriftens

utgivningsort och i fråga om andra skrifter den ort där den som enligt 8 kap.

tryckfrihetsförordningen (TF) är ansvarig för skriften har sitt hemvist. Om

någon sådan ort inte kan fastställas skall den ort där skriften tryckts eller

eljest mångfaldigats vara avgörande. När en skrift mångfaldigats utomlands skall

i stället den ort vara avgörande där den som låtit lämna ut skriften för

spridning har sitt hemvist. När inte heller dessa regler ger ledning skall den

ort där exemplar av skriften påträffas vara avgörande. Beträffande

yttrandefrihetsmål gäller att den ort varifrån ett radioprogram sänds eller där

en teknisk upptagning lämnats ut för spridning eller där brottet på annat sätt

förövats skall vara avgörande för vilken domstol som skall ta upp målet.

Justitiekanslern (JK) har i en framställning till regeringen pekat på att

bestämmelserna i tillämpningslagen kan få till följd att åtal för tryck- eller

yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra måste handläggas vid skilda

tingsrätter. Som ett exempel på en sådan situation nämner JK mål där åtal för

tryckfrihetsbrott som gäller innehållet i en skrift som inte är periodisk väcks

mot flera personer med olika hemvist. I ett sådant fall skall åtal väckas vid de

domstolar som finns i de ansvarigas respektive hemvist. JK föreslår därför att

tillämpningslagen ändras så att sådana mål kan tas upp av en av de tingsrätter

som är rätt domstol för något av målen.

Även om en av de grundläggande principerna inom tryck- och yttrandefrihetsrätten

är den om ensamansvar utesluter TF och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) inte att

åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott väcks mot flera personer. Om endast

spridare kan hållas ansvariga kan exempelvis flera personer bosatta på olika

orter var för sig anses som spridare. Vidare kan t.ex. en bok med brottsligt

innehåll ha flera författare. Det kan också finnas ett naturligt samband mellan

ett tryckfrihetsbrott och ett yttrandefrihetsbrott på så sätt att både

innehållet i en teknisk upptagning och det tryckta omslaget till upptagningen

anses vara straffbara. Ett annat sådant exempel är att åtal väcks dels för

tryckfrihetsbrott avseende uppgifter i en periodisk skrift, dels med stöd av

databasregeln i 1 kap. 9 § YGL för att i stort sett samma uppgifter

tillhandahållits på tidningens webbsida.

Vad som nu sagts kan göra sig gällande även vid mål som rör enskilt anspråk på

grund av tryck- och yttrandefrihetsbrott och vid ansökan om konfiskation.

Regeringen delar JK:s uppfattning att det bör vara möjligt att vid en och samma

tingsrätt handlägga mål som har ett sådant samband med varandra som nu

redogjorts för. Målen bör också kunna handläggas i en rättegång. Som JK påpekat

är nuvarande ordning otillfredsställande. Eftersom innehållet i t.ex. en och

samma skrift enligt nuvarande reglering kan komma att handläggas av flera

domstolar finns det en viss risk för att skriften bedöms som brottslig av en

domstol men frias av en annan. Vidare talar processekonomiska skäl för att man

bör kunna ha gemensam handläggning av målen i nu aktuella situationer. Det finns

ju också redan enligt nuvarande lagstiftning möjlighet till en gemensam

handläggning av mål med tryck- och yttrandefrihetsrättslig anknytning.

Tillämpningslagen bör därför ändras på så sätt att mål rörande tryckfrihetsbrott

och yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra kan tas upp av en av de

tingsrätter som är rätt domstol för något av målen. Detsamma bör gälla för

tryck- och yttrandefrihetsmål som rör enskilt anspråk på grund av sådana brott

samt i mål där talan enbart förs om konfiskation av en tryckt skrift eller en

teknisk upptagning. Målen skall också handläggas i en rättegång om inte

synnerliga skäl talar mot det.

Den fråga som Helsingborgs tingsrätt tar upp om att en domstol eller en enskild

part bör ha möjlighet att begära att Högsta domstolen skall kunna förena mål vid

två eller flera domstolar är väl värd att överväga. Det finns emellertid ingen

möjlighet att göra det i detta lagstiftningsärende utan frågan får tas upp i

annat sammanhang.

9 Etableringsfriheten för trådsändningar enligt yttrandefrihetsgrundlagen

9.1 Etableringsfrihet för trådsändningar, konvergens-fenomenet och bestämmelser

om tillträde till nät

Principen om etableringsfrihet för trådsändningar

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända

radioprogram genom tråd dvs. sända program i ljudradio eller television eller

annars överföra innehåll med hjälp av elektromagnetiska vågor som är bundna till

en ledare (3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, YGL). Detta

gäller både inhemska sändningar och vidaresändningar av utländska sändningar

(prop. 1990/91:64 s. 89). Denna etableringsfrihet innebär att det inte får

ställas krav på tillstånd för sådana sändningar och att möjligheten att driva

verksamheten i princip inte får begränsas av villkor som inte har stöd i

grundlagen.

Etableringsfriheten är dock inte oinskränkt. Den hindrar bl.a. inte att det i

lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för

vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens

intresse av tillgång till allsidig upplysning (andra stycket samma paragraf).

Denna s.k. must carry-princip innebär i dag en skyldighet för nätinnehavare att

tillhandahålla utrymme i nätet för dels vissa TV-sändningar som sker med

tillstånd av regeringen - sändningar från Sveriges Television AB och TV 4 AB -,

dels sändningar från lokala kabelsändarföretag (8 kap. 1 och 2 §§ radio- och

TV-lagen [1996:844]).

För radioprogram som sänds på annat sätt än genom tråd råder inte motsvarande

etableringsfrihet. Anledningen är att dessa sändningar kräver utrymme i

frekvensspektrum. Rätten att sända sådana program får därför regleras genom lag

som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor att sända (3 kap. 2 §

första stycket YGL). För att så stor etableringsfrihet som möjligt ändå skall

råda gäller att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i

anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och

informationsfrihet (andra stycket samma paragraf).

I fråga om begränsningar i rätten att sända radioprogram genom tråd och på annat

sätt hänvisar YGL till vissa föreskrifter i regeringsformen (RF) om

begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter (3 kap. 3 § YGL). Av dessa

föreskrifter följer att en begränsning får göras endast för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att den aldrig får gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och

inte heller får sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen (2 kap. 12 § andra stycket RF). Vidare gäller att en

begränsning endast får ske om särskilt viktiga skäl föranleder det och att det

vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske särskilt skall beaktas vikten

av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa,

fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § RF).

Konvergensfenomenet

Den tekniska utvecklingen har medfört att traditionellt sett olika och

urskiljbara tjänstetyper, såsom tele-, data-, radio- och TV-tjänster, kan

integreras och förmedlas via infrastrukturer som tidigare var mer eller mindre

tekniskt avgränsade för en viss typ av tjänst. Parallellt med denna tekniska

utveckling sker också förändringar vad avser marknader och branschstrukturer

m.m. Tillsammans medför dessa utvecklingstendenser att gränserna mellan de

tidigare relativt klart avgränsade tele-, data- och mediesektorerna blir

otydliga. Det brukar beskrivas som att dessa sektorer och informationstekniken

konvergerar eller sammansmälter (SOU 1999:55 s. 35 ff.).

Bestämmelser om tillträde till nät

I telelagen (1993:597) finns bestämmelser om televerksamhet. Lagen innehåller

bl.a. regler om skyldighet att driva samtrafik (32-36 §§). Med samtrafik avses

fysisk och logisk sammankoppling av telenät som möjliggör att teletjänster som

tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla användares

nätanslutningspunkter, såväl fasta som mobila, och där användarna ges möjlighet

att få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.

Den 2 januari 2001 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät i kraft.

Förordningen ålägger operatörer av fasta allmänt tillgängliga telefonnät som

bedömts ha ett betydande marknadsinflytande att ge tillträde till accessnätet,

som är den del av ett nät som ligger närmast abonnenterna, och erbjuda

samlokalisering.

Ett nytt regelverk för elektroniska kommunikationer är under utarbetande inom

EG. Regelverket är avsett att ersätta de rättsakter som i dag finns på området,

inklusive den ovannämnda EG-förordningen, och kommer att innehålla bestämmelser

om bl.a. tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät i

syfte att tillhandahålla s.k. elektroniska kommunikationstjänster dvs. tjänster

som utgörs av överföringar av signaler, däribland teletjänster och

överföringstjänster i nät som används för rundradio.

På ett annat område som också rör rätten att sända radioprogram saknas

lagstiftning. Det gäller inflytande för mottagarkollektivet över programutbudet.

9.2 Inskränkningar av etableringsfriheten för trådsändningar

Regeringens förslag: Etableringsfriheten för trådsändningar enligt

yttrandefrihetsgrundlagen inskränks för att det genom bestämmelser i lag skall

kunna föreskrivas skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i

den utsträckning det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller

allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Etableringsfriheten

begränsas vidare i syfte att genom bestämmelser i lag tillförsäkra

mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

Mediegrundlagsutredningens förslag: Utredningen föreslår ändringar i

etableringsfriheten som skall tillåta regler om skyldighet för nätinnehavare att

upplåta utrymme i nät för annans teletjänster i den utsträckning det behövs med

hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana tjänster samt för att

klargöra att det är tillåtet med regler om skyldighet för nätinnehavare att

släppa in andra program än de som nu omfattas av den s.k. must

carry-skyldigheten och med regler om skyldighet att vidta åtgärder för att

tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet.

Remissinstanserna: Svenska Tidningsutgivareföreningen har anfört att förslaget

att begränsa etableringsfriheten för att ge mottagarkollektivet inflytande är

förhastat med hänsyn främst till att abonnenternas möjligheter att välja

programinnehåll kommer att förbättras avsevärt inom överskådlig tid genom

teknikutvecklingen. Telia AB har framfört bl.a. att konkurrensen på marknaden

ger intressegrupper ett indirekt inflytande. Telia har vidare, liksom Juridiska

fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Post- och telestyrelsen, Telenordia

AB och IT-kommissionen, synpunkter på hur inskränkningarna av

etableringsfriheten skall utformas. Övriga remissinstanser, däribland

Hyresgästernas Riksförbund och HSB Riksförbund, har tillstyrkt förslagen eller

lämnat dem utan erinran. Hyresgästernas Riksförbund har framfört bl.a. att en

förstärkning av konsumenternas ställning på området för kabelutsändningar gör

sig lika starkt gällande som på andra områden, t.ex. leverans av el, där

utvecklingen går i denna riktning. HSB Riksförbund har ansett bl.a. att det är

angeläget att varje enskilt hushåll får ett bättre inflytande över vilka

TV-kanaler som hushållet vill abonnera på.

Skälen för regeringens förslag: Konvergensutvecklingen innebär bl.a. att nät som

tidigare använts enbart för privat kommunikation, t.ex. telefoni, nu kan

användas också för massmedial kommunikation som omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), t.ex. sändningar av ljudradio- och TV-program

och överföringar från databaser. När ett nät används för sådan kommunikation som

faller in under YGL:s tillämpningsområde, gäller den grundlagsfästa rätten att

sända radioprogram genom tråd utan krav på tillstånd för verksamheten eller

villkor för dess bedrivande. Nätinnehavaren kan dock åläggas skyldighet att ge

utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till

allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning.

Konvergensen innebär alltså att ett nät kan användas för både grundlagsskyddad

kommunikation och annan kommunikation. Det medför att YGL:s bestämmelse om

etableringsfrihet och regler av det slag som finns i exempelvis telelagen

(1993:597) och EG-förordningen om tillträde till accessnät samt det nya

EG-regelverket om elektroniska kommunikationer, som skall genomföras i svensk

rätt, måste vara förenliga. Reglerna innebär åligganden för nätinnehavare att

bereda plats för annan operatörs överföringar, oavsett om de förmedlar ett

massmedialt eller ett privat innehåll, i syfte att öka konkurrensen beträffande

sådana överföringar i nätet och ge abonnenterna tillgång till sådana

överföringar. Dessa åligganden rör den i YGL grundlagsfästa rätten att sända

radioprogram och omfattas inte av den i grundlagen angivna möjligheten till

undantag från denna rätt. Samtidigt är reglerna nödvändiga för att motverka att

det uppstår en monopolliknande ställning för nätinnehavaren. Tillgången till

accessnät är av avgörande betydelse för en operatörs möjligheter att kunna

tillhandahålla produkter och tjänster i accessnätet och därmed öka konkurrensen

på nätet. Samtrafik utgör en grundläggande förutsättning för att uppnå ett

effektivt telesystem på en öppen marknad. För att telekommunikationerna skall

kunna betraktas som effektiva måste abonnenterna kunna nå varandra oavsett

vilken operatör de är anslutna till och vilket allmänt tillgängligt nät denne

nyttjar (prop. 1996/97:61 s. 57). Anläggande av konkurrerande trådnät är i

princip inte något alternativ, eftersom det är mycket kostnadskrävande. För att

det inte skall föreligga en konflikt mellan nu nämnda regler och YGL:s

bestämmelse om etableringsfrihet måste i grundlagsbestämmelsen ges tillåtelse

till lagstiftning om skyldighet att upplåta utrymme i nät för annan operatörs

överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av

konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse

av tillgång till sådana överföringar. Också Mediegrundlagsutredningen har

föreslagit en inskränkning i etableringsfriheten i syfte att uppnå förenlighet

mellan, å ena sidan, YGL och, å andra sidan, den EG-rättsliga regleringen och

telelagen. Regeringen anser dock att utredningens förslag är för snävt

formulerat för att fullt ut lämna avsett utrymme för de påkallade bestämmelserna

i vanlig lag.

En annan fråga som rör rätten att sända radioprogram genom tråd gäller

inflytande för mottagarkretsen över programutbudet i nät. I dag och alltsedan

senare delen av 1980-talet är bostäder i flerfamiljshus ofta anslutna till

kabel-TV-nät. De boende har i allmänhet inte möjlighet att ta emot TV-program på

annat sätt än via kabel-TV-näten. Genom bestämmelserna i 8 kap. radio- och

TV-lagen (1996:844) är kabel-TV-företagen skyldiga att sända ut program från för

närvarande Sveriges Television AB och TV 4 AB samt lokala kabelsändarföretag.

De boende har ingen möjlighet att påverka vilka ytterligare program som skall

distribueras i kabel-TV-näten. Konsumenternas ställning är följaktligen svag i

förhållande till kabel-TV-företagen. Dessa företag har i dag en närmast

monopolliknande ställning när det gäller vilka program som distribueras i näten.

Det är - som ett par bostadsorganisationer påpekat - inte tillfredsställande

att konsumenternas ställning på detta område är så svag. Även om konsumenternas

möjligheter till påverkan kan komma att förbättras genom den tekniska

utvecklingen, bör det därför lagstiftas om skyldighet för nätinnehavare att

tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet. Eftersom en sådan

lagstiftning inte står i överensstämmelse med rätten för nätinnehavare att

bestämma vilka radioprogram som skall sändas i nätet, måste sändningsrätten

begränsas så att lagstiftningen blir möjlig att införa. En lagstiftning som ger

mottagarkretsen ett inflytande över programvalet kan innehålla bestämmelser om

såväl abonnentundersökningar som abonnemang på enskilda kanaler.

Departementspromemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52), som

innehåller förslag till sådan lagstiftning, remissbehandlas för närvarande.

Regeringen avser att under våren 2002 återkomma till riksdagen med anledning av

promemorians förslag.

Den grundlagsfästa etableringsfriheten bör alltså inskränkas för att möjliggöra

vissa regler i vanlig lag. En garanti för att etableringsfriheten respekteras

vid utformningen av dessa regler utgör kravet på att vissa föreskrifter om

begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen skall

iakttas. Lagstiftningen får därmed inte gå utöver vad som är nödvändigt med

hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller sträcka sig så långt

att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Dessutom skall vikten av

vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa,

fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter beaktas.

10 Den fortsatta utvecklingen när det gäller det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet

Regeringens bedömning: Det bör övervägas ett inrättande av en stående beredning

med uppgift att följa den mediala och tekniska utvecklingen samt utreda och

lämna förslag till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens område.

Vidare bör övervägas om inte möjligheterna till internationell rättslig hjälp i

brottmål inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området bör utökas.

Mediegrundlagsutredningens förslag: Utredningen föreslår att en stående

beredning inrättas.

Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna har haft några invändningar

mot att en stående beredning inrättas. Många remissinstanser, bl.a. Hovrätten

över Skåne och Blekinge, Justitiekanslern (JK), Sveriges Radio AB och Svenska

Tidningsutgivareföreningen, har framhållit vikten av en sådan beredning.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i avsnitt 4.3.2 angett att det

för närvarande inte finns anledning att överge den nuvarande modellen med ett

speciellt och detaljerat grundlagsskydd för massmedier till förmån för ett mera

allmänt skydd. Hur den massmediala framtiden kommer att se ut är det emellertid

svårt att sia om. Mycket talar för att det kommer att bli allt svårare att

avgöra om yttranden faller inom eller utanför grundlagsskyddet allt eftersom nya

tekniker för kommunikation blir tillgängliga. Mot bakgrund av den snabba

tekniska utvecklingen med ökande möjligheter till masskommunikation och den

ökande internationaliseringen av sådan kommunikation är det inte heller

otänkbart att hållbarheten i tryckfrihetsförordningens (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) grundvalar kommer att diskuteras inom en

relativt snar framtid. Det är ju t.o.m. så att några remissinstanser har ansett

att tiden redan nu är mogen för en genomgripande förändring av skyddet för

yttrandefriheten. Vidare bör framhållas att Lagrådet i det lagstiftningsarbete

som föregick 1998 års ändringar i TF och YGL uttalade att det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet kommer att framstå som alltmer komplicerat ju

längre den tekniska utvecklingen framskrider och att det synes ändamålsenligt

att hellre förr än senare inrikta lagstiftningsarbetet på en samlad grundlag

omfattande såväl tryckfrihet som annan yttrandefrihet (se prop. 1997/98:43 s.

312).

Utredningen har framhållit vikten av att den mediala och tekniska utvecklingen

noggrant följs och att det finns en beredskap att utreda olika frågor på

yttrandefrihetsområdet. Enligt utredningen bör det därför inrättas en stående

beredning som skall följa utvecklingen samt utreda och lämna förslag till

lösningar av olika problem på yttrandefrihetens område. Också många

remissinstanser har ansett det vara en lämplig ordning. Även regeringen ser

positivt på det förslaget och anser att det finns anledning att närmare överväga

om inte en sådan beredning bör inrättas.

Som nämnts i avsnitt 4.3.7 kan EG-rätten och EU-samarbetet i övrigt på vissa

områden ha eller få ett innehåll som synes vara svårt att förena med

bestämmelserna i TF och YGL. Det är också ett faktum att Sveriges unika tryck-

och yttrandefrihetsrättsliga system vållar problem i annat internationellt

samarbete, framför allt när det gäller den internationella brottsbekämpningen.

Regler om internationell rättslig hjälp finns i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål. Rättslig hjälp innefattar bl.a. förhör

i samband med förundersökning i brottmål men också sådana straffprocessuella

tvångsmedel som kvarstad och beslag m.m.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller inte någon särskild

föreskrift om att dess tillämpningsområde begränsas av TF och YGL. Att

grundlagarna inte kan sättas ur spel genom lagstiftning på lägre konstitutionell

nivå har emellertid ansetts självklart och någon uttrycklig regel har därför

inte ansetts böra föras in i lagen (se prop. 1999/2000:61 s. 73 ).

JK har under år 2001 i ett antal ärenden prövat om han kan bistå med rättslig

hjälp till utländska myndigheter enligt den nämnda lagen. Det har då bl.a. varit

fråga om att videofilmer med pornografiskt innehåll spritts från Sverige till

utlandet samt att uttalanden gjorda av en utländsk medborgare i samband med en

intervju för svensk television varit straffbara i det land den intervjuade kom

från.

I dessa ärenden har JK konstaterat att eftersom de ifrågasatta gärningarna inte

begåtts i strid med TF och YGL har han inte kunnat inleda förundersökning eller

vidta någon annan åtgärd. I några av dessa ärenden har han också som sin

personliga uppfattning hävdat att TF och YGL hindrar åklagare inom det allmänna

åklagarväsendet att lämna den rättsliga hjälp som de utländska myndigheterna

efterfrågat.

Det sagda visar på de problem som TF och YGL ger i det internationella rättsliga

samarbetet. Det måste också erkännas att den svenska hållningen inte heller

alltid möts med förståelse från andra länder. Detta gäller t.ex. vid ingripanden

mot den export av rasistisk propaganda, bl.a. vit makt-musik, som sker från

Sverige. Därför kan det finnas anledning att överväga om inte bestämmelserna bör

ses över för att möjliggöra att Sverige i större omfattning än för närvarande

kan bistå med internationell rättslig hjälp inom det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga området. Sådana överväganden måste dock göras i ett

annat sammanhang.

11 Kostnader

Regeringens förslag i avsnitt 4 och 5 innebär att yttrandefrihetsgrundlagens

(YGL) tillämpningsområde vidgas genom att även annan databasverksamhet än den

som idag omfattas av den s.k. databasregeln kommer att få grundlagsskydd.

Förslagen innebär också att ytterligare gärningar kriminaliseras som tryck- och

yttrandefrihetsbrott.

I straff- och processrättsligt hänseende får dessa förslag till följd att

Justitiekanslerns (JK) uppgifter enligt grundlagarna - att vaka över att

gränserna för tryck- och yttrandefriheten inte överskrids, att utföra åtal i mål

om tryck- och yttrandefrihetsbrott samt att besluta om inledande av

förundersökning och användning av tvångsmedel rörande sådana brott m.m. - kommer

att bli mer omfattande. Å andra sidan kommer polis- och åklagarmyndigheternas

verksamhetsområde att minska. I praktiken torde dock förslagen inte medföra

någon påtaglig minskning av arbetet hos de myndigheterna, eftersom JK som regel

uppdrar åt allmän åklagare att biträda vid genomförande av förundersökning och

vid en eventuell domstolsprocess.

Mycket talar för att de nya tryck- och yttrandefrihetsbrotten i första hand

kommer att begås i medier där eventuella brott i dag beivras i vanlig

straffprocessuell ordning. Troligtvis blir därför de ekonomiska konsekvenserna

av kriminaliseringen av vissa hotbrott i tryckfrihetsförordningen (TF) och YGL i

princip försumbara. Inte heller torde den föreslagna utvidgningen av

grundlagsskyddet till att omfatta ytterligare databasverksamhet medföra några

kostnadsökningar totalt sett. Förslaget i den delen innebär ju ingen

nykriminalisering utan det är fråga om att gärningar som nu hanteras av polis

och åklagare enligt bestämmelserna i brottsbalken och rättegångsbalken i

fortsättningen i vissa fall kommer att handläggas inom det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet. Mot bakgrund av hur ansvarssystemet i TF och

YGL är uppbyggt bör i stället den föreslagna utvidgningen av grundlagsskyddet

kunna leda till att dessa brott många gånger blir lättare att utreda och

lagföra.

Det är i och för sig svårt att på förhand ha någon säker uppfattning i frågan om

vilka ekonomiska konsekvenser som förslagen får. Regeringen gör dock nu den

bedömningen att den föreslagna utvidgningen av grundlagsskyddet samt

kriminaliseringen av ytterligare brott som tryck- och yttrandefrihetsbrott inte

bör medföra någon ökning av arbetsbördan för de brottsutredande myndigheterna

och för domstolarna som inte kan tas om hand med befintliga resurser.

Förslaget innebär också att Radio- och TV-verket får nya uppgifter bestående i

att pröva ansökningar om utgivningsbevis, att förklara utgivningsbevis

förfallna, att i vissa fall återkalla sådana bevis och att föra register över

verksamheter enligt databasregeln. Dessa nya uppgifter torde medföra en

kostnadsökning för verket. Därför föreslås regeringen kunna meddela föreskrifter

om ansökningsavgifter i ärenden om utgivningsbevis hos verket och om avgifter

för utdrag ur register hos verket. Avgifterna bör bestämmas enligt en

självkostnadsprincip. Radio- och TV-verkets beslut föreslås kunna överklagas

till allmän förvaltningsdomstol. I kammarrätt kommer att krävas

prövningstillstånd. Målen om utgivningsbevis kan antas kunna finansieras inom

ramen för befintliga medel.

Förslaget i avsnitt 6 om förlängd preskriptionstid för yttrandefrihetsbrott i

tekniska upptagningar utan ursprungsuppgifter och förslaget om att

yttrandefrihetsbrott i databaser skall ses som ett perdurerande brott beräknas

kunna finansieras inom ramen för befintliga medel.

Förslagen i avsnitt 7 som rör vissa frågor om beslag torde inte medföra några

kostnader.

Förslaget i avsnitt 8, som ger möjlighet till gemensam handläggning av tryck-

och yttrandefrihetsmål, införs bl.a. av processekonomiska skäl och torde därför

innebära en besparing för det allmänna.

Förslagen i avsnitt 9 möjliggör föreskrifter i vanlig lag om vissa skyldigheter

för nätinnehavare. Eventuella kostnadsaspekter får beaktas i samband med sådan

lagstiftning.

Sammantaget gör regeringen den bedömningen att en eventuellt ökad

arbetsbelastning hos berörda myndigheter och domstolar bör kunna hanteras inom

befintliga ramar. Mot bakgrund av att förslagen berör centrala delar av tryck-

och yttrandefriheten och med särskild hänsyn tagen till det skyndsamhetskrav i

handläggningen som uttryckligen gäller vid brott mot TF och YGL kommer

regeringen att noga följa utvecklingen och resursbehovet hos berörda myndigheter

och domstolar.

12 Författningskommentar

12.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

5 kap.

6 §

Ändringen i första stycket punkten 6 är en följdändring till den ändring som

gjordes i 5 § genom SFS 1998:1438 då nya stycken lades till i den paragrafen och

det dittillsvarande sista stycket blev tredje stycket.

7 kap.

4 §

Förslaget till ändring av bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.

Syftet med ändringarna är att som tryck- och yttrandefrihetsbrott kriminalisera

vissa gärningar där hot av något slag ingår som ett led. De brott som det därvid

rör sig om är olaga hot, hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott mot

medborgerlig frihet. Brottet hot mot tjänsteman omfattar inte enbart hot om

våld mot den som utövar eller har utövat myndighetsutövning utan även hot om

våld som riktar sig mot de personer som åtnjuter skydd enligt 17 kap. 5 §

brottsbalken. Dessa är personer som enligt särskild föreskrift skall åtnjuta

samma skydd som är förenat med myndighetsutövning eller den som är eller har

varit kallad att biträda förrättningsman vid en åtgärd som omfattas av sådant

skydd. T.ex. åtnjuter väktare skydd enligt den bestämmelsen (se 7 § lagen

[1974:191] om bevakningsföretag).

Det är endast hot som utgörs av yttranden som kan utgöra tryck- och

yttrandefrihetsbrott. I den mån de nu aktuella brotten enligt brottsbalken kan

begås även på något annat sätt kan gärningarna inte kriminaliseras som sådana

brott. Ett olaga hot som består i att någon lyfter ett vapen mot en annan person

skulle ju aldrig kunna begås genom ett grundlagsskyddat medium. Det nu sagda

innebär alltså att ansvarsområdet enligt TF blir något inskränkt i förhållande

till vad som gäller för motsvarande brott enligt brottsbalken.

Kriminaliseringen av dessa brott innebär inte att TF:s tillämpningsområde

vidgas. Även i fortsättningen kan hot som framförs exempelvis i en tryckt skrift

under vissa omständigheter föranleda straff enligt vanlig lag, t.ex. om hotet

är ett led i ett utpressningsförsök (jfr. SOU 1947:60 s. 251).

Även försök till brott mot medborgerlig frihet samt försök eller förberedelse

till hot mot tjänsteman, såvida inte det brottet om det hade fullbordats skulle

anses som ringa, kriminaliseras som tryckfrihetsbrott. Att dessa s.k. förbrott

kriminaliseras innebär naturligtvis inte att ingripande får ske före det att

utgivning har skett. Censurförbudet hindrar ju ett beivrande innan yttrandet är

utgivet. Det är endast om själva yttrandet innefattar t.ex. försök till hot mot

tjänsteman som straffansvar inträder.

I och med att de nu aktuella brotten har upptagits i denna bestämmelse kommer de

även att utgöra yttrandefrihetsbrott (jfr. 5 kap. 1 § YGL).

10 kap.

3 §

I det nya första stycket, som behandlas i avsnitt 7.2, slås fast att den som

drabbas av ett beslag som verkställts utan rättens förordnande har rätt att få

beslaget prövat av domstol. Genom hänvisningen i 14 § till förevarande

bestämmelse och hänvisningen i 7 kap. 3 § första stycket YGL till bestämmelserna

i 10 kap. TF kommer regeln att gälla för både konfiskeringsbeslag och

utredningsbeslag enligt såväl TF som YGL. Vanlig lag, dvs. rättegångsbalken,

gäller i fråga om förfarandet.

8 §

Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 7.2, klargörs att i de

fall skyldigheten enligt 4 kap. 2 § att förse skrift med uppgift om vem som

tryckt skriften inte fullgjorts får JK dröja med att lämna bevis om

konfiskeringsbeslag till denne till dess utredningen kommit så långt att han

eller hon kan identifieras. Motsvarande ändring har gjorts i 7 kap. 3 § tredje

stycket YGL.

12.2 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

1 kap.

1 §

I tredje stycket avses med andra sändningar av ljud, bild eller text som sker

med hjälp av elektromagnetiska vågor bl.a. sådant tillhandahållande som anges i

den s.k. databasregeln i 9 §. För att klargöra det bör ordet överföringar

användas. Någon ändring i sak är inte avsedd. Det kan noteras att ordet

överföringar - och inte sändningar - används i första stycket.

Genom det nya femte stycket införs en definition av begreppet databas som har

ersatt det tidigare registerbegreppet (jfr. prop. 2000/01:33 s. 88 ff.).

Begreppet används i 6 och 9 §§. Definitionen har på förslag av Lagrådet tagits

in i förevarande paragraf i stället för i 9 §.

6 §

Genom tillägget i första stycket klargörs att direktsändningar via Internet

omfattas av regeln under förutsättning att det är allmänheten som kan ta del av

dem. Kravet på att de är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel gäller

givetvis också. Detsamma gäller uppspelningar via Internet av tidigare

inspelningar som startar på tider som sändaren bestämmer. Någon ändring i sak i

förhållande till vad som gäller i dag är inte avsedd. Se vidare avsnitt 4.3.4.

Tillägget har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

7 §

Genom ändringen i första stycket klargörs att bestämmelsen endast är tillämplig

på sådana sändningar som avses i 6 §. Den är alltså inte tillämplig på

överföringar som omfattas av 9 § (se avsnitt 4.3.6).

9 §

Förslaget behandlas i avsnitten 4.3.4-4.3.6. Förslaget leder till en utvidgning

av YGL:s tillämpningsområde och därmed en motsvarande inskränkning av

tillämpningsområdet för annan lagstiftning som personuppgiftslagen (1998:204)

och lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

I första stycket har till de uppräknade massmedieföretagen lagts företag för

yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt TF jämställda skrifter

dvs. exempelvis bokförlag och tryckerier. Massmedieföretagen får automatiskt

grundlagsskydd för verksamhet som anges i punkterna 1 och 2. Vad som sägs i YGL

om radioprogram skall tillämpas också på verksamhet av detta slag. Den som

driver sådan verksamhet får anses motsvara den som i YGL benämns t.ex. "den som

sänder radioprogram" (se t.ex. 3 kap. 4 §), "den som bedriver

sändningsverksamheten" (se t.ex. 4 kap. 1 §) eller "den som bedriver

programverksamheten" (se t.ex. 8 kap. 2 §). Föreskriften om att grundlagens

regler om radioprogram skall tillämpas på verksamhet som avses i förevarande

paragraf innebär att bestämmelsen i 5 kap. 4 § tredje stycket om återgivande av

dom i ett radioprogram är tillämplig även på sådan verksamhet. Det innebär att

domen skall återges i samma databas som det brottsliga yttrandet. Också 4 kap. 5

§ om utseende av ställföreträdare blir tillämplig på verksamhet enligt

förevarande paragraf, eftersom utgivare skall utses för hela verksamheten. Av

den föreslagna lydelsen av 3 kap. 18 § tillämpningslagen framgår att utgivare

skall utses för hela verksamheten när det gäller verksamhet enligt första

stycket. Beträffande verksamhet enligt andra stycket framgår att utgivare skall

utses för hela verksamheten av kommentaren till det stycket (se nedan).

I punkten 1 motsvarar det första ledet fram till "eller indirekt..." nu gällande

databasregel. Det tidigare uppställda kravet på att mottagaren inte kan ändra

innehållet i registret har dock omformulerats till ett krav på att endast den

som driver verksamheten kan ändra innehållet. Syftet är att klargöra att

bestämmelsen inte heller omfattar sådana databaser där t.ex. en extern

informationsleverantör kan ändra innehållet utan föregående åtgärd av

databasinnehavaren. När det på samma www-adress finns både information som

användarna inte kan ändra och t.ex. ett diskussionsforum där användarna kan göra

inlägg som utan föregående åtgärd av databasinnehavaren blir direkt

tillgängliga för andra användare torde diskussionsforumet kunna ses som en egen

databas, om detta är naturligt med hänsyn till hur innehållet är ordnat på

adressen. I sådant fall skulle endast den delen falla utanför grundlagsskyddet.

Med det följande ledet "eller indirekt genom framställning av en teknisk

upptagning, en skrift eller en bild" ges grundlagsskydd för sådan print on

demand-verksamhet som består i att tekniska upptagningar, skrifter eller bilder

framställs på begäran i enstaka exemplar genom överföring av innehåll ur en

databas. Skyddet avser databasen och framställningsprocessen och inte den

tekniska upptagning, skrift eller bild som blir resultatet av framställningen.

Det enskilda exemplaret är inte avsett för spridning till allmänheten och

omfattas därför inte av reglerna i YGL eller TF. Endast YGL:s och TF:s regler om

utredningsbeslag gäller för print on demand-exemplar, om det är fråga om

ingripanden på grund av missbruk av yttrandefriheten (se den föreslagna lydelsen

av 7 kap. 3 § YGL). Eftersom konfiskeringsbeslag enligt YGL och TF endast kan

avse upptagningar eller skrifter som är avsedda för spridning, är reglerna om

sådana beslag inte tillämpliga på print on demand-exemplar enligt databasregeln.

Den som rent faktiskt ombesörjer att ett print on demand-exemplar framställs på

kundens begäran, t.ex. en affärsinnehavare eller ett affärsbiträde, omfattas av

grundlagsskyddet för print on demand inklusive principen om ensamansvar. Han

eller hon kan därför inte ådömas ansvar för brott enligt vanlig lag för t.ex.

hets mot folkgrupp. Grundlagarnas regler om den som låter framställa eller den

som sprider en teknisk upptagning, en skrift eller en bild är inte heller

tillämpliga på honom eller henne. Enligt den föreslagna lydelsen av 3 kap. 15 §

tredje stycket kan han eller hon dock dömas till penningböter om han eller hon

uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar ut ett print on demand-exemplar som

saknar någon uppgift som enligt det föreslagna första stycket i samma paragraf

skall anges på exemplaret. Detsamma gäller om en sådan uppgift är oriktig och

den som lämnar ut exemplaret känner till detta. I fråga om print on

demand-verksamhet får grundlagens regler om den som driver verksamheten anses

avse databasinnehavaren. Skulle denne vara den som också faktiskt ombesörjer

framställningen av exemplaren, ansvarar han eller hon alltså för

databasinnehållet och inte för själva framställningen.

Genom punkten 2 ges grundlagsskydd för sådan användning av pushteknik som inte

är grundlagsskyddad enligt 6 § eller dagens databasregel. Användningen innebär

att en databasinnehavare, som råder över innehållet i databasen, sänder

meddelanden till mottagarna med innehåll och tidsintervaller som dessa angett i

förväg. Meddelandena sänds alltså "enligt överenskommelser i förväg". När sådana

webbsändningar som utgörs av direktsändningar eller uppspelningar av tidigare

inspelningar överförs genom pushteknik som startas av sändaren torde det

knappast finnas något utrymme för att anse att användningen av pushtekniken

faller utanför 6 §.

Genom andra stycket blir det möjligt även för andra, såväl fysiska som juridiska

personer, än sådana massmedieföretag som avses i första stycket att få

grundlagsskydd för verksamhet som anges där. Förutsättningen är att

utgivningsbevis gäller för verksamheten. Det är alltså fråga om ett frivilligt

grundlagsskydd. Möjligheten att få grundlagsskydd omfattar endast den som driver

verksamhet genom överföringar som utgår från Sverige. När det gäller print on

demand-verksamhet kan grundlagsskydd föreligga enligt detta stycke om

överföringarna utgår från Sverige oavsett var framställningen av exemplaren

sker.

Genom att förutsättningarna för att utgivningsbevis skall kunna utfärdas och

återkallas anges i grundlagen blir skyddet stabilt. Förutsättningarna är i

princip desamma som gäller i fråga om utgivningsbevis för periodiska skrifter.

För att utgivningsbevis skall utfärdas måste verksamheten tekniskt vara ordnad

på det sätt som sägs i första stycket. Överföringarna måste också anses utgå

från Sverige. En utgivare som uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor (jfr. 4

kap. 2 § YGL och 3 kap. 19 § tillämpningslagen) måste ha utsetts för

verksamheten och ha åtagit sig uppdraget. Utgivningsbeviset måste kunna knytas

till en viss databas. Verksamheten skall därför ha ett namn. Att även verksamhet

enligt första stycket skall ha ett namn framgår av femte stycket. Namnet på

verksamhet med utgivningsbevis skall vara sådant att förväxling inte lätt kan

ske med namn på annan verksamhet enligt paragrafen.

För att möjliggöra kontroll av om det föreligger förväxlingsrisk finns i 3 kap.

18 § tillämpningslagen en regel om att den som bedriver verksamhet enligt 1 kap.

9 § första stycket YGL skall anmäla namnet på databasen till Radio- och

TV-verket. Det föreskrivs också i 3 kap. 27 § tillämpningslagen att verket skall

föra ett register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena

YGL.

Genom att utgivningsbevis har sökts och utfärdats får den som driver

verksamheten anses ha åtagit sig att se till att det finns en utgivare för

verksamheten. Han eller hon får alltså anses vara skyldig att utse utgivare, och

därmed är 6 kap. 2 § YGL om ansvarsövergång tillämplig. Underlåtenhet att vid

behov anmäla ny utgivare straffsanktioneras i 3 kap. 30 § första stycket

tillämpningslagen.

I tredje stycket regleras utgivningsbevisens giltighetstid och återkallelse av

sådana bevis. Ett utgivningsbevis gäller för en period av tio år från

utfärdandet. Därefter förfaller beviset. Att ett utgivningsbevis som

utgångspunkt har en giltighetsperiod på tio år utesluter givetvis inte att

beviset kan återkallas efter en kortare tid. Ett utgivningsbevis får förnyas.

Beviset kan förnyas hur många gånger som helst och gäller för varje gång i tio

år. För att beviset skall få förnyas måste självfallet förutsättningarna för

utfärdande av utgivningsbevis vara uppfyllda.

Om förutsättningar att utfärda utgivningsbevis inte längre föreligger för en

verksamhet, får redan utfärdat utgivningsbevis återkallas. Ett bevis får t.ex.

återkallas i det fallet att verksamheten inte längre är tekniskt ordnad på det

sätt som krävs eller att överföringarna inte längre utgår från Sverige. Det får

också återkallas, om det visar sig att det finns risk för förväxling med ett

tidigare anmält namn på annan verksamhet enligt paragrafen. Beträffande detta

fall att förväxlingsrisk upptäcks finns en särskild regel i 3 kap. 23 § första

stycket tillämpningslagen. Utgivningsbevis får även återkallas om verksamheten

inte har påbörjats inom sex månader efter att utgivningsbeviset utfärdades (jfr.

5 kap. 6 § första stycket 4 TF). Återkallelse får också ske när den som drev

verksamheten anmält att den upphört (jfr. 5 kap. 6 § första stycket 1 TF).

Grundlagsskyddet är knutet till utgivningsbeviset. Om beviset förfaller eller

återkallas, gäller därefter vad som är föreskrivet i vanlig lag eller annan

författning. De särskilda reglerna i grundlagen om förbud mot censur och

hindrande åtgärder, ensamansvar m.m. upphör alltså att gälla för den fortsatta

verksamheten. Närmare bestämmelser om utfärdande, förfall och förnyelse samt

återkallelse av utgivningsbevis meddelas med stöd av fjärde stycket i 3 kap.

19-24 §§ tillämpningslagen. Av tillämpningslagen framgår att utgivningsbevis

förfaller genom att Radio- och TV-verket fattar beslut därom. Fram till dess att

sådant beslut har fattats gäller grundlagsskyddet (21 § andra stycket). Om en

ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis har gjorts, fortsätter beviset och

därmed grundlagsskyddet att gälla - utan hinder av att giltighetsperioden är tio

år - till dess att beslut med anledning av ansökan har vunnit laga kraft (21 §

tredje stycket). Även om det finns förutsättningar att återkalla ett

utgivningsbevis, gäller grundlagsskyddet fram till dess återkallandet skett.

Kravet i femte stycket på att databaser skall ha namn motiveras av att de måste

kunna identifieras om det är aktuellt att ingripa mot innehållet. I 3 kap. 18 §

och 19 § andra stycket tillämpningslagen anges att namnet skall innehålla

databasens domännamn eller motsvarande uppgift. I 3 kap. 30 § andra stycket

samma lag straffsanktioneras skyldigheten att anmäla namn och ändring av namn på

verksamhet enligt första stycket i förevarande paragraf. För namn på verksamhet

enligt första stycket ställs inget krav på att det inte skall vara

förväxlingsbart. Anledningen är att det inte kan förhindras att sådan verksamhet

bedrivs under förväxlingsbart namn, eftersom grundlagsskyddet är automatiskt.

Kravet i 3 kap. 18 § tillämpningslagen på att namnet skall innehålla

verksamhetens domännamn eller motsvarande uppgift innebär emellertid att det

även för verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket YGL finns en viss garanti

mot förväxlingsbara namn.

Den nämnda straffsanktionen i 3 kap. 30 § andra stycket tillämpningslagen har

grundlagsstöd i förevarande paragrafs sjätte stycke, som också möjliggör

föreskrift i lag om straff för den som bryter mot bestämmelse i lag som

meddelats med stöd av fjärde stycket denna paragraf. En sådan föreskrift finns i

3 kap. 25 § tillämpningslagen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

10 §

Ändringen i första stycket behandlas i avsnitt 6.2.1. Den avses klargöra att

utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar, dvs. den tidpunkt då ingripande

mot en upptagning tidigast får ske, inte nås förrän i vart fall ett exemplar av

upptagningen lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en

mindre, sluten krets. Ingripanden får alltså inte ske redan när det endast

föreligger en beredvillighet att producera och sprida tekniska upptagningar på

beställning.

Ändringen avser utgivningstidpunkten och rör inte vad som krävs för att

grundlagen över huvud taget skall vara tillämplig. Det är inte tillräckligt att

framställning av endast något enstaka eller ett fåtal exemplar sker eller avses

ske för att YGL skall vara tillämplig när spridning avses ske genom utlämnande

av exemplar och inte genom offentlig uppspelning. För att grundlagen skall vara

tillämplig krävs ett tillräckligt antal exemplar för att spridning skall kunna

ske till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Frågan om

grundlagen är tillämplig avgörs alltjämt genom tillämpning av presumtionsregeln

i andra stycket.

3 kap.

1 §

Förslaget till ändring av andra stycket behandlas i avsnitt 9.2. Punkterna 1 och

4 motsvarar dagens andra stycke. Några ändringar i sak är inte avsedda såvitt

avser dessa punkter.

Punkten 2 tillåter lagstiftning om skyldighet för nätinnehavare att upplåta

utrymme i sitt nät för annans överföringar, oavsett om överföringarna förmedlar

ett privat innehåll eller ett sådant innehåll som avses i YGL, i den

utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande

sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar. Punkten skall täcka t.ex. gällande och kommande bestämmelser om

tillträde till och s.k. samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät.

Punkten 3 tillåter lagstiftning som tillförsäkrar mottagarkretsen ett inflytande

över programvalet, t.ex. lagregler om skyldighet för en nätinnehavare att

efterhöra mottagarkretsens önskemål om vilka program som skall förmedlas.

Medgivandet till lagstiftning innefattar en möjlighet att föreskriva om

ingripande mot åsidosättande av sådan skyldighet.

Det kan noteras att 2 § i fråga om etersändningar redan i dag medger

föreskrifter av det slag som nu behandlats. Bestämmelsen i 3 § är tillämplig på

sådana föreskrifter. Enligt den skall vad som föreskrivs om begränsningar av

grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 § andra-femte styckena och 13 §

RF gälla i fråga om sådana begränsningar i sändningsrätten som avses i 3 kap. 1

och 2 §§ YGL. Regeln i 3 kap. 5 § YGL om möjligheten att få frågor om rätt att

sända radioprogram prövade av domstol omfattar frågor om skyldighet för

nätinnehavare att upplåta utrymme i nätet enligt det nu gällande andra stycket i

förevarande paragraf. Denna skyldighet innebär nämligen en inskränkning i

nätinnehavarens yttrandefrihet, som innefattar bl.a. rätten att bestämma vilka

program som skall spridas i nätet (jfr. Lagrådets yttrande över förslaget till

YGL och anmälan av yttrandet, prop. 1990/91:64 s. 211 och 219, se även a. prop.

s. 89 f. och 118). Även skyldigheten enligt den föreslagna punkten 2 rör rätten

att sända radioprogram. Detsamma gäller skyldigheten enligt den föreslagna

punkten 3 att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande

över programvalet, i vart fall om den förenas med möjlighet att ingripa mot

åsidosättande av skyldigheten.

6 §

Ändringen är föranledd av att paragrafen avser inte endast traditionella

ljudradio- och TV-program utan även överföringar av innehåll enligt

databasregeln i 1 kap. 9 §. Regler om inspelningar av radioprogram och

överföringar enligt databasregeln och bevarande av sådana inspelningar finns i 5

kap. 3 § tillämpningslagen. Där föreskrivs att det för databaser är

tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje tidpunkt

tillhandahålls. Genom ändringen av förevarande paragraf klargörs att denna metod

är tillåten.

15 §

Paragrafen är ny och innebär en skyldighet att sätta ut vissa uppgifter på

tekniska upptagningar, skrifter och bilder som framställts genom sådan print on

demand-verksamhet som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1.

I första stycket föreskrivs att det av ett print on demand-exemplar skall framgå

hur det framställts, nämligen genom print on demand, databasens namn samt när

och var exemplaret framställts. Uppgifterna gör det möjligt att skilja print on

demand-upptagningar, -skrifter och -bilder från sådana upptagningar, skrifter

och bilder som faller in under YGL:s och TF:s allmänna regler. Om t.ex. en print

on demand-upptagning ges in till polis eller åklagare, skall det framgå av

uppgifterna att den är en sådan upptagning som inte omfattas av YGL:s allmänna

regler om upptagningar och att grundlagsskydd i stället gäller för den

bakomliggande databasen och framställningsprocessen. Uppgifterna ger då också

ledning för utredningen av ett eventuellt yttrandefrihetsbrott i databasen. Av 7

kap. 3 § framgår att YGL:s och TF:s regler om utredningsbeslag gäller för print

on demand-exemplar när beslaget sker med anledning av ett yttrandefrihetsbrott.

Som angetts ovan under 1 kap. 9 § första stycket 1 omfattas den som rent

faktiskt ombesörjer att ett print on demand-exemplar framställs på kundens

begäran av grundlagsskyddet, bl.a. principen om ensamansvar.

Om det på upptagningen, skriften eller bilden anges att den utgör ett "print on

demand-exemplar" eller ett "beställt exemplar" får därav anses framgå att den är

framställd på det sätt som anges i 1 kap. 9 § första stycket 1. Av den nya

lydelsen av 4 kap. 4 § första stycket framgår att uppgift om vem som är utgivare

för databasen också skall anges.

Skyldigheten att se till att print on demand-exemplaren förses med uppgifter

enligt förevarande paragraf ligger på den som driver verksamheten dvs. på

databasinnehavaren. Denne har möjlighet att förse databasen med datorprogram som

sätter ut uppgifterna på exemplaren. Det är inte möjligt för den som

framställer exemplaren att lägga in sådana datorprogram, eftersom

grundlagsskyddet förutsätter att endast den som driver databasen skall kunna

ändra innehållet. Närmare bestämmelser om angivande av uppgifterna meddelas i 4

kap. 2 § tillämpningslagen.

Andra stycket har utformats efter förebild av 3 kap. 13 § andra stycket YGL.

Tredje stycket har sin förebild i 3 kap. 13 § tredje stycket. Med den som lämnar

ut en sådan upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket

1 avses normalt den som faktiskt ombesörjer att exemplaret framställs, t.ex. en

företrädare för butiken. Den som lämnar ut exemplaret till kunden måste alltså

försäkra sig om att detta är försett med de uppgifter som anges i första

stycket. För ansvar krävs uppsåt eller oaktsamhet.

4 kap.

4 §

Av de nya tredje och fjärde meningarna i första stycket följer att sådana

tekniska upptagningar, skrifter eller bilder som avses i 1 kap. 9 § första

stycket 1 skall vara försedda med uppgift om vem som är utgivare för den

bakomliggande databasen och att det är utgivaren som skall se till att varje

exemplar har en sådan uppgift. Straffet för att bryta mot vad som föreskrivs i

dessa bestämmelser är detsamma som för brott mot vad som gäller enligt de

föregående meningarna i samma stycke. Det följer av 6 §. Hänvisningen i 1 kap.

10 § till förevarande paragraf tar givetvis inte sikte på de nya meningarna.

7 kap.

1 §

Genom ändringen i första stycket kommer JK att såvitt gäller tekniska

upptagningar få möjlighet att delegera sina åklagaruppgifter även vad gäller de

yttrandefrihetsbrott som nu föreslås utgöra sådana brott. Delegationsrätten har

närmare behandlats i avsnitt 5.6.

Förslaget i första meningen i andra stycket innebär att preskriptionstiden för

tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § skall räknas från det att informationen

inte längre tillhandahölls. Förslaget behandlas i avsnitt 6.2.5. Ändringen i

andra meningen är en följd av den nya avfattningen av 1 kap. 10 §. Övervägandena

bakom förslaget i tredje meningen finns i avsnitt 6.2.2. Den föreslagna regeln

blir tillämplig i de fall en teknisk upptagning saknar någon eller flera av de

uppgifter som skall anges enligt 3 kap. 13 §. Med att en ursprungsuppgift saknas

avses att en sådan uppgift över huvud taget inte är angiven eller är så

ofullständigt angiven att den är meningslös, t.ex. när endast ett förnamn anges

på den som låtit framställa upptagningen. Vidare avses det fallet att en uppgift

visserligen är angiven men det under utredningen finns skäl som talar för att

den är oriktig, eftersom det då kan sägas saknas en korrekt ursprungsuppgift. Om

det i detta fall senare under utredningen visar sig att uppgiften faktiskt var

korrekt, saknas inte en korrekt ursprungsuppgift och då gäller YGL:s korta

preskriptionstid.

3 §

Den nya andra meningen i första stycket innebär att bestämmelsen om

utredningsbeslag i TF är tillämplig när en sådan upptagning, skrift eller bild

som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1, dvs. ett print on demand-exemplar, tas

i utredningsbeslag i anledning av ett misstänkt yttrandefrihetsbrott. I övrigt

är inte TF:s eller YGL:s regler om skrifter eller tekniska upptagningar

tillämpliga på sådana exemplar. Ändringen i den påföljande meningen innebär att

andra stycket blir tillämpligt även på utredningsbeslag av en print on

demand-upptagning med anledning av ett yttrandefrihetsbrott. Beträffande print

on demand-skrifter eller print on demand-bilder gäller 10 kap. 14 § TF fullt ut

med dess hänvisning till 10 kap. 6 § samma grundlag. Ändringen i sjätte

meningen, förutvarande femte meningen, är en följd av att ett nytt första stycke

lagts till i 10 kap. 3 § TF.

Genom den nya andra meningen i andra stycket öppnas en möjlighet för JK att i

efterhand genom ett särskilt beslut komplettera ett beslut om utredningsbeslag

av en teknisk upptagning med uppgift om vilka avsnitt i upptagningen som

åberopas som brottsliga. Möjligheten avser de fall då det är praktiskt omöjligt

att ange avsnitten i samband med beslaget på grund av att materialet är alltför

omfattande. Preciseringen av avsnitten skall ske så snart tillgängliga resurser

medger. Det sagda gäller också vid beslag av print on demand-upptagningar. I

fråga om print on demand-skrifter eller -bilder finns inte samma möjlighet,

eftersom det vid utredningsbeslag av sådana framställningar regelmässigt är

möjligt att redan från början ange vilka avsnitt som är brottsliga (jfr. vad som

gäller för tryckta skrifter). Tillägget av ordet "sådana" i sista meningen

skall klargöra att beslaget gäller de fysiska delar av upptagningen där de

brottsliga avsnitten förekommer och alltså inte endast de delar av innehållet,

t.ex. vissa meningar eller bildsekvenser, i en fysisk upptagning där de

brottsliga avsnitten förekommer.

Ändringen i tredje stycket klargör att JK, i de fall då skyldigheten enligt 3

kap. 13 § YGL att lämna uppgift om vem som har låtit framställa upptagningen

inte fullgjorts, får dröja med att lämna uppgift om konfiskeringsbeslag till

denne till dess utredningen kommit så långt att han eller hon kan identifieras.

Motsvarande ändring har gjorts i 10 kap. 8 § andra stycket TF.

11 kap.

1 §

Genom ändringen i första stycket slås fast att regeln om skyndsam behandling

gäller inte endast för yttrandefrihetsmål utan också för andra mål enligt YGL,

t.ex. mål om ansvar enligt 3 kap. 13 § andra eller tredje stycket.

Övergångsbestämmelser

2.

Punkten innebär att massmedieföretags tillhandahållande som utgjort sådan print

on demand-verksamhet eller användning av pushteknik som omfattas av den nya

lydelsen av 1 kap. 9 § men inte av den gamla lydelsen och som skett före

ikraftträdandet inte kommer att falla in under grundlagens skydd. Exempelvis

föreligger inte ensamansvar och meddelarfrihet för sådant tillhandahållande.

3.

Punkten innebär att den nya regeln i 7 kap. 1 § andra stycket om att

preskriptionstiden i fråga om tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § räknas

från det att tillhandahållandet upphörde skall tillämpas endast på information

som fortfarande finns i databasen vid ikraftträdandet.

4.

Punkten innebär att förlängningen av preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott

i tekniska upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § föreskrivna

uppgifterna endast omfattar sådana upptagningar som ges ut efter

ikraftträdandet. För upptagningar som getts ut dessförinnan tillämpas alltså de

äldre reglerna.

12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949:165) angående beslag å vissa

skrifter

1 §

Ändringen innebär att begreppet "bestraffningsrätt" har utmönstrats ur

lagtexten. Vidare har vissa språkliga justeringar gjorts.

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

1 kap.

2 §

Angående innebörden av begreppet databas, se 1 kap. 1 § femte stycket YGL. I

tillämpningslagen används ordet databas i t.ex. 3 kap. 18 och 19 §§.

2 kap.

2 §

I den nya tredje meningen föreskrivs att Patent- och registreringsverket skall

föra register över periodiska skrifter (jfr. 4 §). Av den nya fjärde meningen

följer att registret får föras med hjälp av automatiserad behandling.

Uppräkningen i den nya femte meningen av de uppgifter som får anges i registret

ansluter till vad som anges i 5 kap. 5-7 §§ TF.

I enlighet med vad Lagrådet har förordat föreskrivs i förevarande paragraf att

registret får innehålla uppgifter om återkallelse av utgivningsbevis.

Registerföring av sådana uppgifter är motiverad av bestämmelsen i 5 kap. 7 § TF

om att det vid utfärdande av utgivningsbevis skall göras en bedömning av om

skriftens titel är förväxlingsbar med titlar på vissa återkallade

utgivningsbevis. En sådan bedömning skall göras också i fråga om titlar på vissa

förfallna utgivningsbevis. Det är därför motiverat med registerföring även av

uppgifter om sådana bevis. Av bestämmelsen följer alltså att Patent- och

registreringsverkets register får innehålla uppgifter om dels periodiska

skrifter med gällande utgivningsbevis, dels periodiska skrifter vars

utgivningsbevis har förfallit eller återkallats på det sätt som krävs för att

verket skall kunna iaktta bestämmelsen i 5 kap. 7 § TF. Det bör noteras att en

bestämmelse motsvarande den i 5 kap. 7 § TF inte har införts för utgivningsbevis

enligt 1 kap. 9 § YGL som Radio- och TV-verket skall hantera. I 3 kap. 27 §

tillämpningslagen föreskrivs om skyldighet för det verket att föra register och

om vad registret får innehålla.

3 kap.

18 §

I första meningen har hänvisningen till 16 §, som innebär att varje sändning

skall avslutas med en uppgift om vem som har utsetts till utgivare, strukits.

Skälet är att det inte är lämpligt att för sådant tillhandahållande som avses i

1 kap. 9 § YGL kräva att varje överföring skall avslutas med en sådan uppgift.

Det är lämpligare att föreskriva endast att sådan uppgift skall lämnas. En regel

av denna innebörd föreslås i 26 §.

För att möjliggöra den kontroll av risk för förväxling som skall göras i fråga

om verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket YGL föreskrivs i andra meningen

att den som bedriver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket YGL skall

anmäla namn på databasen. En skyldighet att anmäla namn inträder alltså för

verksamhet som bedrivs enligt nu gällande databasregel. För att verksamheten

säkert skall kunna identifieras och innehållet kunna spåras föreskrivs att

namnet skall innehålla databasens domännamn. Om verksamheten bedrivs på ett

sådant sätt att den inte har något domännamn, skall motsvarande uppgift lämnas

dvs. då skall motsvarande datoradress anges. Kravet innebär också en viss

garanti mot risk för förväxling med annan verksamhet enligt 1 kap. 9 § första

stycket YGL. Skyldigheten att anmäla namn har stöd i det föreslagna femte

stycket i 1 kap. 9 § YGL. Även förändringar av namnet skall anmälas.

Skyldigheten straffsanktioneras i 30 § andra stycket. Av 19 och 22 §§ följer att

också den som driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket YGL skall

anmäla databasens namn. I 27 § föreskrivs att Radio- och TV-verket skall föra

register över verksamhet enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena YGL.

Hänvisningen till 12 § innebär att när ett sådant programföretag som har

tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att

sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket YGL

gäller 1 och 2 §§ i tillämpliga delar i fråga om verksamheten. Första stycket i

1 § är inte avpassat för verksamhet enligt 1 kap. 9 § YGL. Därför föreskrivs i

fjärde meningen i förevarande paragraf att utgivare skall utses för hela

verksamheten, vilket dock inte hindrar programföretaget från att dela upp sin

verksamhet på flera fristående delar med var sin utgivare, och att uppgift om

utgivaren skall antecknas i register hos programföretaget. Ställföreträdare kan

utses för verksamheten (4 kap. 5 § YGL jämförd med 1 kap. 9 § YGL). Om en sådan

har utsetts, skall även uppgift om denne antecknas i registret.

19 §

I första stycket anges att Radio- och TV-verket har till uppgift att pröva

ansökningar om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket

YGL.

Vilket innehåll en ansökan om utgivningsbevis skall ha framgår av andra stycket.

Ett utgivningsbevis måste kunna knytas till en viss databas, och en utgivare

måste finnas (jfr. 1 kap. 9 § andra stycket YGL, 5 kap. 5 § TF och, beträffande

ställföreträdare, 4 kap. 5 § YGL). Uppgifterna som krävs i förevarande stycke är

därför nödvändiga. Uppgift om från vilken ort överföringarna utgår är av

betydelse även för frågan om rätt forum i yttrandefrihetsmål (7 kap. 3 §

tillämpningslagen). Kravet på att databasens namn skall innehålla ett domännamn

eller en motsvarande uppgift innebär att verksamheten kan identifieras på ett

säkert sätt och innehållet spåras (jfr. 18 §).

Av 1 kap. 9 § jämförd med 4 kap. 5 § YGL framgår att ställföreträdare kan utses

för verksamheten. Om så sker, gäller reglerna i 4 kap. 2-4 §§ YGL om bl.a.

behörighetskrav. Av 6 kap. 2 § andra stycket YGL följer bl.a. att en

ställföreträdare som inträtt som utgivare men inte längre är behörig när ett

yttrandefrihetsbrott begås inte är ansvarig för brottet. I stället ligger

ansvaret på utgivaren. Om det i en ansökan om utgivningsbevis anges att

ställföreträdare utsetts och det framgår att han eller hon inte är behörig,

utgör det visserligen inte grund för avvisning av eller avslag på ansökan.

Radio- och TV-verket bör dock i ett sådant fall upplysa sökanden om förhållandet

och att det innebär att utgivaren svarar för eventuella yttrandefrihetsbrott

(jfr. reglerna om myndigheternas serviceskyldighet i förvaltningslagen

[1986:223]).

Eftersom det endast är sådan verksamhet som tekniskt är inrättad på det sätt som

sägs i 1 kap. 9 § YGL som kan erhålla grundlagsskydd genom utgivningsbevis,

föreskrivs i tredje stycket att en ansökan om utgivningsbevis måste innehålla en

teknisk beskrivning av verksamheten.

Enligt fjärde stycket skall till ansökan fogas bevis om att utgivaren uppfyller

behörighetsvillkoren och att han eller hon har åtagit sig uppdraget (jfr. 5 och

15 §§).

20 §

Paragrafen är utformad efter förebild av 2 kap. 3 §.

Som Lagrådet har påpekat torde Radio- och TV-verket inom ramen för

bestämmelserna om myndigheternas serviceskyldighet m.m. i 4 och 7 §§

förvaltningslagen (1986:223) ge en sökande tillfälle att komplettera en i

materiellt hänseende bristfällig ansökan om utgivningsbevis, varför en särskild

bestämmelse därom kan undvaras. En bestämmelse om att Radio- och TV-verket skall

avslå en ansökan om det saknas förutsättningar att bifalla den behövs, som

Lagrådet också framfört, inte heller. Verket kan alltså utan uttrycklig

reglering i tillämpningslagen avslå en ansökan om utgivningsbevis, om de

förutsättningar som anges i 1 kap. 9 § YGL inte föreligger, och före ett avslag

ge sökanden möjlighet att avhjälpa brister.

21 §

Paragrafen anknyter till vad som föreskrivs i 1 kap. 9 § tredje stycket YGL om

att ett utgivningsbevis gäller för en period av tio år från utfärdandet och

därefter förfaller, om förnyelse av beviset inte sker.

I första stycket åläggs Radio- och TV-verket att, i god tid, innan ett

utgivningsbevis förfaller, sända en påminnelse till den som bedriver

verksamheten om att beviset bara gäller i tio år och att han eller hon måste

ansöka om förnyelse för att beviset inte skall förfalla efter tioårsperiodens

utgång. Verket kan sända påminnelsen i vanligt lösbrev, dvs. utan något

delgivningsförfarande. Av sista stycket framgår när en ansökan om förnyelse

tidigast kan göras. Radio- och TV-verket kan lämpligen sända påminnelsen ungefär

vid den tidpunkten.

I andra stycket föreskrivs att Radio- och TV-verket i beslut skall förklara ett

utgivningsbevis förfallet. Först när ett sådant beslut har fattats upphör

beviset och därmed grundlagsskyddet att gälla.

Av tredje stycket framgår när en ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis får

göras. Vidare framgår att samma bestämmelser som gäller för en ansökan om

utgivningsbevis gäller för en ansökan om förnyat utgivningsbevis. Bestämmelserna

i 25 § om straff för oriktiga uppgifter i en ansökan gäller också en

förnyelseansökan. Bestämmelsen i 24 § om överklagande av Radio- och TV-verkets

beslut gäller också beslut med anledning av en förnyelseansökan. Om en

förnyelseansökan har kommit in till Radio- och TV-verket i rätt tid, fortsätter

det gamla beviset och därmed grundlagsskyddet - utan hinder av vad som

föreskrivs i 1 kap. 9 § tredje stycket YGL om att giltighetsperioden för beviset

är tio år - att gälla till dess att verkets beslut med anledning av ansökan har

vunnit laga kraft. Beslutet kan sedan innebära att beviset förnyas, och då

löper den nya tioårsperioden från utgången av den tidigare tioårsperioden.

22 §

I paragrafen föreskrivs en skyldighet att anmäla ändrade förhållanden.

Anmälningsskyldigheten gör det möjligt att övervaka om det föreligger grund för

återkallelse av utgivningsbevis. Skyldigheten straffsanktioneras i 25 § första

stycket andra meningen.

En anmälan om ändrade förhållanden kan föranleda återkallelse av

utgivningsbeviset enligt 23 §. Om det till en sådan anmälan fogas uppgifter och

bevis rörande de ändrade förhållandena motsvarande vad som krävs i fråga om en

ansökan om utgivningsbevis enligt 19 §, blir frågan om återkallelse inte

aktuell. Radio- och TV-verket skall då endast registrera de nya uppgifterna, och

utgivningsbeviset och därmed grundlagsskyddet fortsätter att gälla.

23 §

I första stycket hänvisas till bestämmelserna om återkallelse av utgivningsbevis

i 1 kap. 9 § tredje stycket YGL. I det fallet att förväxlingsrisk föreligger

ges i förevarande stycke en bestämmelse som inskränker möjligheten att återkalla

beviset. Det föreskrivs nämligen att risken skall ha påvisats inom sex månader

från det att beviset utfärdades. Den angivna tiden överensstämmer med tiden i

motsvarande bestämmelse i 5 kap. 6 § första stycket 6 TF (jfr. den föreslagna

ändringen av denna paragraf).

Andra stycket motsvarar 5 kap. 6 § sista stycket TF.

Första stycket har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

24 §

Enligt 13 kap. radio- och TV-lagen (1996:844) får beslut av Radio- och TV-verket

om bl.a. meddelande av tillstånd att sända närradio, fördelning av sändningstid

i närradion och återkallelse av tillstånd överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol dvs. länsrätt. Även beslut rörande utgivningsbevis för

verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket YGL skall överklagas till allmän

förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i 23 § förvaltningslagen (1986:223) och 6 a

§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) om tid för överklagande gäller. Det

innebär att överklagandet skall ha kommit in till Radio- och TV-verket inom tre

veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd för prövning i kammarrätt av

beslut som meddelats av länsrätt.

25 §

I första stycket föreskrivs i första meningen straff för lämnande av oriktig

uppgift i en ansökan om utgivningsbevis (jfr. 5 kap. 13 § TF). I andra meningen

straffsanktioneras skyldigheten enligt 22 § att anmäla ändringar i de

förhållanden som legat till grund för utfärdande av utgivningsbevis (jfr. nu

gällande 20 §, vilken, bortsett från smärre tillägg, motsvarar föreslagna 30 §

första och andra styckena).

I andra stycket anges att JK är åklagare i mål om ansvar för brott som avses i

första stycket.

26 §

Se kommentaren till 18 §. Kravet på lättillgänglighet innebär att det skall vara

enkelt att hitta uppgifterna. Det är lämpligt att dessa anges på den "sida" som

presenterar databasen och som ofta först möter en användare.

27 §

Ett register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § YGL är nödvändigt för att

Radio- och TV-verket skall kunna kontrollera om det föreligger sådan

förväxlingsrisk som anges i 1 kap. 9 § andra stycket YGL. Registret har också

betydelse för möjligheten att bedöma om brott mot skyldigheten att anmäla

ändrade förhållanden föreligger, jfr. 25 § första stycket andra meningen, och

för kontrollen över utgivningsbevisens giltighetstid, jfr. 21 §. Se även

kommentaren till 2 kap. 2 §.

28 §

Paragrafen har sin förebild i 2 kap. 4 §. Det bör framhållas att

ansökningsavgiften i ett ärende om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap.

9 § andra stycket YGL inte får vara så hög att den i praktiken omöjliggör eller

väsentligt begränsar möjligheten att skaffa grundlagsskydd. En

självkostnadsprincip bör gälla.

30 §

Första meningen i första stycket är samma som i förutvarande 20 §. Detsamma

gäller inledningen av andra stycket fram till "eller att anmäla namn..." och

straffsanktionen.

I den nya andra meningen i första stycket straffsanktioneras skyldigheten för

den som bedriver verksamhet med utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § andra stycket

YGL att vid behov anmäla ny utgivare. Behov föreligger t.ex. om utgivaren

avlider eller om han eller hon inte längre är behörig eller hans eller hennes

uppdrag upphör (jfr. 13 § andra stycket, vilket enligt 18 § gäller för

verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket YGL). Det finns också en

straffsanktionerad skyldighet att anmäla ändrade förhållanden (se 22 § jämförd

med 25 §). Om en utgivare för en verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket YGL

inte längre är behörig, inträder alltså dels en straffsanktionerad skyldighet

att anmäla detta som ett ändrat förhållande (22 § jämförd med 19 § fjärde

stycket och 25 § första stycket andra meningen), dels en skyldighet att utse och

anmäla ny utgivare. Om ny behörig utgivare inte utses, kan utgivningsbeviset

återkallas enligt 1 kap. 9 § tredje stycket YGL. Av 6 kap. 2 § YGL följer att

den som bedriver verksamheten kan bli ansvarig för yttrandefrihetsbrott som

begås under den tid då det inte finns någon behörig utgivare och utgivningsbevis

alltjämt gäller (jfr. kommentaren till 1 kap. 9 § andra stycket YGL).

Genom ett tillägg till andra stycket som inleds "eller att anmäla namn..."

straffsanktioneras skyldigheten enligt 18 § att anmäla namn och ändring av namn

på verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket YGL. Straffsanktionen har stöd i

1 kap. 9 § sjätte stycket YGL.

I det nya tredje stycket anges att JK är åklagare i mål om ansvar för brott som

avses i de föregående styckena.

4 kap.

2 §

Ändringen innebär att den skyldighet att sätta ut vissa uppgifter på print on

demand-exemplar som föreskrivs i 3 kap. 15 § första stycket YGL skall fullgöras

på det sätt som sägs här. Uppgifterna skall tas in i innehållet på upptagningen,

skriften eller bilden eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande

föremål, t.ex. en boks pärm om det är fråga om en print on demand-bok. Det är

däremot inte tillräckligt att märkningen finns på ett omslag eller något annat

som lätt kan skiljas från upptagningen eller skriften (jfr. prop. 1990/91:179 s.

49). Beträffande fullgörandet av skyldigheten enligt 3 kap. 13 § YGL är någon

ändring i sak inte avsedd.

5 kap.

3 §

Den skyldighet att spela in och bevara inspelningar av sända radioprogram som

föreskrivs i denna paragraf är nödvändig för att möjliggöra effektiv utredning

och lagföring av yttrandefrihetsbrott. En sådan skyldighet gäller därför även

överföringar enligt 1 kap. 9 § YGL och motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7

§ andra stycket TF. När det gäller sådana överföringar är det dock inte

nödvändigt att varje överföring av information till en mottagare dokumenteras

utan det är tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje

tidpunkt hålls tillgänglig. Det kan visserligen vara betungande och medföra

kostnader men är nödvändigt för att det yttrandefrihetsrättsliga systemet skall

fungera. Dokumentationsskyldigheten är straffsanktionerad i 9 §. När det gäller

överföringar som omfattas av 1 kap. 9 § YGL skall informationen bevaras under

sex månader från det att informationen inte längre tillhandahölls.

Utgångspunkten för beräkningen av bevarandetiden sammanfaller med utgångspunkten

för preskriptionstiden för sådana överföringar (se 7 kap. 1 § andra stycket

YGL). Bevarandetiden överensstämmer med preskriptionstiden.

6 kap.

2 §

Ändringen är en följd av att begreppet tjänstegrad numera används i stället för

grad, jfr. bl.a. officersförordningen (1994:882).

7 kap.

1 §

Till bestämmelsen fogas ett nytt andra stycke som innebär att mål rörande tryck-

och yttrandefrihetsbrott som enligt forumbestämmelserna skall hanteras av

skilda domstolar kan tas upp till prövning av en av dessa om målen har samband

med varandra. Detsamma gäller tryck- och yttrandefrihetsmål som rör enskilt

anspråk på grund av sådana brott samt mål där talan förs om konfiskation av en

tryckt skrift eller en teknisk upptagning.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8. Där ges också exempel på när den nya

forumregeln kan vara tillämplig.

Bestämmelsen är fakultativ och ger möjlighet för JK eller enskild part att välja

vid vilken av de aktuella tingsrätterna som talan skall väckas. Det är dock den

domstol där åtal väcks som skall avgöra om det finns något samband mellan

målen.

3 §

Frågan från vilken ort i Sverige sådana överföringar som avses i 1 kap. 9 § YGL

skall anses utgå bör besvaras med ledning av vad som gäller för frågan om sådana

överföringar skall anses utgå från Sverige eller från utlandet, se NJA 2001 s.

445.

6 §

Ändringen i bestämmelsen möjliggör att tryck- och yttrandefrihetsmål som har

samband med varandra handläggs gemensamt. För det fall synnerliga skäl talar

emot det skall dock sådan gemensam handläggning inte ske.

Övergångsbestämmelser

1.

Ändringarna i denna lag träder i kraft samtidigt som ändringarna i TF och YGL.

2.

Databasverksamhet som har grundlagsskydd enligt nu gällande 1 kap. 9 § YGL

kommer fortfarande att ha grundlagsskydd. För sådan verksamhet inträder en

skyldighet att anmäla namn på databasen enligt 3 kap. 18 § tillämpningslagen.

Skyldigheten att anmäla namn såvitt gäller pågående verksamhet skall fullgöras

inom tre månader efter ikraftträdandet. För annan verksamhet inträder

skyldigheten så snart verksamheten startar.

3.

I punkten anges att den nya föreskriften i 5 kap. 3 § första stycket tredje

meningen om tid för bevarande av inspelning av sådant tillhandahållande som

avses i 1 kap. 9 § YGL tillämpas endast på information som fortfarande finns i

databasen vid ikraftträdandet. Detta överensstämmer med vad som enligt punkten 3

i övergångsbestämmelserna till YGL gäller för den nya bestämmelsen i 7 kap. 1 §

YGL om att preskriptionstiden skall räknas från det att tillhandahållandet

upphörde.

4.

Beträffande tekniska upptagningar upphävs regeln i 5 kap. 8 § om att vissa

videogram inte skall anses ha lämnats ut för spridning förrän pliktexemplar

enligt lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument har lämnats. Upphävandet

är en följd av ändringen i 7 kap. 1 § andra stycket tredje meningen YGL.

Ändringen innebär att för upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § YGL

föreskrivna uppgifterna skall gälla vad i lag är föreskrivet om tid för väckande

av åtal. Denna ändring skall enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till

YGL endast tillämpas på tekniska upptagningar som ges ut efter ikraftträdandet.

Detsamma gäller den här angivna ändringen i tillämpningslagen.

Sammanfattning av Mediegrundlagsutredningens betänkande

Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet (SOU 2001:28)

Kommitténs huvudförslag:

- Den nuvarande s.k. databasregeln (1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, YGL)

utvidgas så att den omfattar också direktsändning på begäran, print on demand

och pushteknik. För massmedieföretag skall skyddet liksom hittills vara

automatiskt. För andra införs en möjlighet att genom utgivningsbevis få ett

frivilligt skydd. Dessa ändringar innebär en vidareutveckling av nuvarande

grundlagsreglering men gör denna mindre teknikberoende.

- Nuvarande regel om s.k. must carry-princip (i 3 kap. 1 § YGL) kompletteras.

- Preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar utan

ursprungsuppgifter skall vara den enligt brottsbalken och blir därigenom längre

än enligt nuvarande huvudregel om ett år. Åtal måste dock väckas inom två år

från det att JK fick kännedom om upptagningen.

- Preskriptionstiden för databaser skall vara ett år och räknas från det att

tillhandahållandet upphörde. Om den s.k. bilageregeln (i 1 kap. 7 §

tryckfrihetsförordningen, TF) är tillämplig, skall tiden dock vara sex månader

från det att tillhandahållandet inleddes. En ny regel ger domstol möjlighet att

besluta om borttagande av ett brottsligt yttrande ur en databas som bilageregeln

är tillämplig på.

- I beslagsreglerna görs smärre ändringar, bl.a. grundlagsfästs rätten till

domstolsprövning.

- Beträffande tekniska upptagningar görs en ändring som klargör att - på

motsvarande sätt som enligt TF - ingripande på grund av yttrandefrihetsbrott får

ske först när i vart fall ett exemplar framställts och lämnats ut för

spridning.

- För tekniska upptagningar som framställts utomlands införs en skyldighet för

importören att ange vissa uppgifter på upptagningen.

- Ingen utvidgning görs av brottskatalogen i TF.

Kommitténs uppdrag kan delas upp i tre delar;

- frågan om en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrande-friheten,

- tillämpningsproblem rörande TF och YGL, omfattande bl.a. frågan om de

preskriptionstider som gäller för tryck- och yttrandefrihetsbrott bör förlängas,

vissa frågor om beslag enligt TF och YGL och frågor rörande några

tryckfrihetsrättsliga begrepp, samt

- frågan om ytterligare brott, bl.a. olaga hot, bör upptas som tryck- och

yttrandefrihetsbrott.

Tillämpningsproblemen har påpekats av JK i en framställning till regeringen.

Framställningen skall enligt direktiven tjäna som utgångspunkt och

diskussionsunderlag för kommitténs överväganden.

1 En mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten

Uppdraget

Kommittén skall närmare analysera behovet av och förutsättningarna för en mer

teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten. Det anges i direktiven

att det tryckta ordet har en särställning i den fria opinionsbildningen och

samhällsdebatten och att utgångspunkten därför är att den nuvarande uppdelningen

på två grundlagar bör bestå och att TF även i fortsättningen bör vara den

grundlag som ger skydd för yttranden i form av det tryckta ordet.

Förstahandsuppgiften för kommittén avser kommunikation med hjälp av

elektromagnetiska vågor, dvs. informationsöverföring som sker på annat sätt än

genom att fysiska databärare transporteras mellan avsändare och mottagare. Det

är därvid utvecklingen på t.ex. Internet och inom telekommunikationerna som står

i förgrunden. I direktiven anges att införandet av termen tekniska upptagningar

i YGL kan förväntas på ett tillfredsställande sätt möta den tekniska

utvecklingen när det gäller upptagningar med sådana yttranden som YGL är avsedd

att skydda men att det sagda inte hindrar att vissa justeringar kan behöva göras

i såväl TF som YGL för att reglerna skall anpassas till utvecklingen på

informationsteknikens område, exempelvis tillkomsten av s.k. print on demand.

Uppdraget i denna del kan ses som en fortsättning av den del av Mediekommitténs

uppdrag som gällde grundlagsskydd för nya medier (se SOU 1997:49).

Omfattas de nya tjänsterna av nu gällande grundlagsreglering av

yttrandefriheten?

Kommittén har undersökt vilka nya tjänster som kan användas för kommunikation

med allmänheten. TF gäller för skrift som framställts i tryckpress och skrift

som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt

förfarande om utgivningsbevis gäller för skriften eller denna försetts med vissa

uppgifter om mångfaldigandet. TF innehåller också en regel (1 kap. 7 § andra

stycket, här kallad bilageregeln) som ger skydd åt radioprogram och tekniska

upptagningar som avses i YGL när de används av ägaren till en periodisk skrift

för att oförändrat sprida hela eller delar av skriftens innehåll.

Radioprogrammet eller den tekniska upptagningen skall i ett sådant fall

jämställas med en bilaga till skriften.

YGL gäller för ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt

filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Med vissa

liknande överföringar avses andra överföringar som sker med hjälp av

elektromagnetiska vågor än ljudradio och television, t.ex. telefax och videotex

(det senare var vid YGL:s tillkomst en benämning på en slags databas). YGL

innehåller också i 1 kap. 9 § en regel (här kallad databasregeln) som ger

grundlagsskydd åt databaser varigenom allmänheten tillhandahålls upplysningar på

särskild begäran med hjälp av elektromagnetiska vågor under förutsättning dels

att databasen drivs av en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för

radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar

eller en nyhetsbyrå, dels att mottagaren inte kan ändra innehållet i registret.

Kommittén behandlar portaler, meddelandetjänster, elektronisk post,

mötesplatser, diskussionsfora, publicerings- och förmedlingstjänster, länkning,

pushteknik, webbsändningar, sök- och navigationstjänster, bevakningstjänster,

filtreringstjänster, accesstjänster och print on demand. När det gäller frågan

om dessa tjänster omfattas av TF eller YGL är frågan närmare bestämt om de

faller under tillämpningsområdet för någon av följande regler; huvudregeln om

radioprogram i 1 kap. 6 § YGL, databasregeln i 1 kap. 9 § samma grundlag eller

bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF respektive reglerna om tryckta

skrifter i TF och tekniska upptagningar i YGL.

Huvudregeln om radioprogram i 1 kap. 6 § YGL gäller för sändningar av

radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med

tekniska hjälpmedel. Beträffande rekvisitet riktad till allmänheten konstaterar

kommittén att detta betyder att sändningen skall vara riktad till en vid krets

av mottagare som i princip är öppen för envar och att sändningen måste startas

av avsändaren. Om sändningen startas av mottagaren faller den alltså utanför

denna paragraf.

Beträffande databasregeln i 1 kap. 9 § YGL konstaterar kommittén att även denna

paragraf gäller för överföringar som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor

om 1. allmänheten därigenom på särskild begäran tillhandahålls upplysningar

direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling och 2. det

är ett sådant massmedieföretag som anges i paragrafen som ombesörjer

tillhandahållandet och mottagaren inte kan ändra innehållet i registret.

Mediegrundlagsutredningen anser att kravet att överföringen skall ske på begäran

innebär ett krav på att mottagaren startar överföringen. Regeln avser

traditionella massmedieföretag och omfattar inte aktörer som enbart driver

databasverksamhet. Om ett traditionellt massmedieföretag förlägger sin

databasverksamhet till en särskild juridisk person, t.ex. ett nytt aktiebolag,

får frågan om detta innebär att verksamheten faller utanför databasregeln enligt

kommitténs mening avgöras av om massmedieföretaget alltjämt kan anses vara den

som tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller inte. Det bör alltså vara

de sakliga förhållandena och inte de formella omständigheterna som är avgörande.

Beträffande bilageregeln (1 kap. 7 § andra stycket TF) anser kommittén, i likhet

med Mediekommittén, att uttrycket "i form av ett radioprogram eller en teknisk

upptagning som avses i yttrandefrihetsgrundlagen" innebär att även sådana

överföringar från databaser som avses i databasregeln och som alltså sker på

begäran från mottagaren kan omfattas av bilageregeln, om det är ägaren till en

periodisk skrift som sprider eller låter sprida hela eller delar av skriftens

innehåll oförändrat på detta sätt. För att bilageregeln skall vara tillämplig i

ett sådant fall krävs emellertid att databasen enbart innehåller hela eller

delar av den periodiska skriftens innehåll. Detta torde innebära att

bilageregeln i praktiken mera sällan blir tilllämplig på databaser. En webbplats

från vilken en ljudfil med en "taltidning" kan hämtas till en synskadads dator

är ett exempel på en databas som kan anses falla under bilageregeln. En särskild

fråga är vad som kan anses utgöra en databas när det t.ex. på samma www-adress

finns material från flera olika periodiska skrifter. Enligt

Mediegrundlagsutredningens mening får innehållet ur en periodisk skrift anses

utgöra en egen databas om det finns avskilt i en egen fil så att det är

naturligt att betrakta det som en egen enhet. I ett sådant fall skulle alltså

bilageregeln kunna vara tillämplig på denna del av databasen. Detta synsätt

innebär att det är viktigt att databasinnehavare ordnar verksamheten på ett väl

strukturerat sätt så att olika delar av databasen är klart identifierbara och

möjliga att skilja från andra delar.

Vid tillämpning av dessa grundlagsregler med den här angivna tolkningen på nya

tjänster för kommunikation till allmänheten har Mediegrundlagsutredningen kommit

till följande resultat.

Portal är en benämning på en webbplats på Internet där en mängd olika tjänster

har samlats. Begreppet portal behandlas därför inte särskilt vad gäller frågan

om grundlagsskydd föreligger enligt TF eller YGL utan i stället behandlas de

olika tjänsterna för sig.

Meddelandetjänster och elektronisk post som riktas till en vid krets av

mottagare som i princip är öppen för envar omfattas av huvudregeln om

radioprogram i 1 kap. 6 § YGL. Bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF kan

därmed också bli tillämplig om det är ägaren till en periodisk skrift som

sprider hela eller delar av skriftens innehåll oförändrat på detta sätt.

Sändning av meddelandetjänster och elektronisk post startas av avsändaren.

Databasregeln kan därför inte bli tillämplig.

Vid webbaserad e-post sänder avsändaren inte e-postmeddelandet till mottagarens

dator utan till en e-postserver och meddelandet presenteras som webbsidor där

mottagaren kan läsa det. Detta kan jämföras med ett brev som når en personlig

postbox och som sedan hämtas där av adressaten. Om samma meddelande sänds till

en vid krets av mottagare som i princip är öppen för envar kan webbaserad e-post

falla under huvudregeln om radioprogram. Om det är ägaren till en periodisk

skrift som sprider eller låter sprida skriftens innehåll oförändrat på detta

sätt kan även bilageregeln vara tillämplig.

Beträffande mötesplatser och diskussionsfora konstaterar

Mediegrundlagsutredningen att det är användaren som startar överföringen av

material från databasen. Huvudregeln om radioprogram kan därför inte vara

tillämplig. Om databasen är ordnad så att användarna kan föra in material så att

detta blir tillgängligt för andra användare utan föregående åtgärd från den som

driver databasen faller den utanför grundlagsskyddet eftersom mottagaren då kan

ändra innehållet i databasen. Om däremot databasen är ordnad så att införingar

som användarna gör inte kan bli tillgängliga för andra användare utan föregående

åtgärd från den som driver databasen, en s.k. modererad tjänst, är

databasregeln tillämplig om det är ett sådant massmedieföretag som anges i

regeln som driver verksamheten. Även bilagereglen kan bli tillämplig på en sådan

databas.

När det gäller publicerings- och förmedlingstjänster samt länkning konstaterar

kommittén att databasregeln måste tolkas så att tillämpning av regeln är

utesluten inte endast i fall då mottagaren kan ändra innehållet i databasen så

att ändringarna blir tillgängliga för andra användare utan föregående åtgärd av

den som driver databasen utan även i fall när någon annan har denna möjlighet.

Detta innebär att om databasen innehåller t.ex. länkar till andra databaser

eller på annat sätt är sammankopplad med andra databaser och ändringar av

innehållet i dessa andra databaser oförmedlat kan bli tillgängliga för

användarna i massmedieföretagets databas som innehåll i denna ("hämtningslänk")

faller massmedieföretagets databas utanför grundlagsskyddet enligt YGL. Det

torde dock vara ett mera teoretiskt fall att en länk tekniskt är konstruerad på

detta sätt. Länkar som innebär att användaren tekniskt förflyttas

("förflyttningslänk") till den länkade databasen kan enligt

Mediegrundlagsutredningens mening inte anses utgöra något problem. Innehållet i

den länkade databasen ingår då inte i massmedieföretagets databas utan

länkningen är att betrakta endast som en hänvisning. En sådan länkning innebär

alltså inte att massmedieföretagets databas faller utanför databasregeln.

När det gäller pushteknik konstaterar kommittén att begreppet har en vag

innebörd. Oftast torde det dock betyda att användarna abonnerar på skräddarsydda

sammanställningar av information som sänds till dem utan särskild begäran vid

varje tillfälle men enligt ett i förväg uppgjort schema. Om det är mottagaren

som startar överföringen kan tjänsten omfattas av databasregeln om det är ett

traditionellt massmedieföretag som driver tjänsten. Om överföringarna startas av

avsändaren gör detta att databasregeln inte är tillämplig även om informationen

hämtas ur en databas. Huruvida överföringarna i ett sådant fall omfattas av

huvudregeln om radioprogram beror på om tillräckligt många abonnenter får del av

ett likalydande meddelande för att det skall kunna anses riktat till

allmänheten så som krävs enligt den regeln.

Beträffande webbsändningar konstaterar kommittén att det är mottagaren som

startar överföringen och att alla fall av uppspelning av en tidigare inspelning

omfattas av databasregeln, förutsatt att det är ett sådant massmedieföretag som

anges i regeln som driver verksamheten. Även när det är fråga om överföring av

en direktsändning, dvs. överföring i princip utan tidsfördröjning i förhållande

till verkligheten och utan egentlig lagring av datafiler, är det mottagaren som

startar överföringen, det är då fråga om en direktsändning på begäran. Eftersom

mottagaren startar överföringen är huvudregeln om radioprogram enligt kommitténs

mening inte tillämplig. Direktsändning på begäran kräver med nuvarande teknik

en datalagring i några sekunder och tidsfördröjningen kommer att bli än mindre,

kanske endast någon tusendels sekund. Eftersom det då knappast är fråga om en

sådan datalagring som avsågs när databasregeln kom till är det enligt

Mediegrundlagsutredningens mening tveksamt om direktsändning på begäran omfattas

av YGL nu och än mer i framtiden.

När det gäller sök- och navigationstjänster anser kommittén att om mottagaren

använder sådana tjänster får den information som sänds till honom med hjälp av

tjänsterna anses överförd på begäran. Databasregeln eller bilageregeln kan

därför bli tillämpliga även när sådana tjänster används om de förutsättningar

som anges i reglerna är uppfyllda. Beträffande bevakningstjänster kan

förhållandet vara detsamma. Det kan då även vara fråga om överföringar som

startas av avsändaren. Huvudregeln om radioprogram kan i ett sådant fall vara

tillämplig.

Filtreringstjänster används för att sortera bort viss information. Användningen

av sådana tjänster är alltså inte relevant för frågan om överföring av

information på visst sätt faller under grundlagens skydd.

Den som tillhandahåller en ren accesstjänst kan enligt

Mediegrundlagsutredningens mening inte anses därigenom tillhandahålla

information.

När det gäller print on demand, dvs. framställning på beställning av enstaka

exemplar av skrifter, bilder eller tekniska upptagningar konstaterar kommittén

att sådan framställning i normalfallet inte omfattas av TF eller YGL.

Slutsatser angående behovet av en ändring av grundlagsregleringen av

yttrandefriheten

Kommittén anser att det föreligger behov av att ändra grundlagsregleringen av

yttrandefriheten så att även databaser hos t.ex. bokförlag och tryckerier får

automatiskt grundlagsskydd enligt nu gällande databasregel. Vidare föreligger

behov av att ge grundlagsskydd för viss användning av pushteknik,

direktsändningar på begäran och viss print on demand-verksamhet. Det finns också

behov av att ge en möjlighet till grundlagsskydd för sådan verksamhet och för

databasverksamhet enligt nu gällande databasregel som bedrivs av andra än

massmedieföretag.

Förutsättningarna för ett utvidgat och mer teknikoberoende grundlagsskydd

Eftersom utgångspunkten för uppdraget är att uppdelningen på två grundlagar

skall bestå och TF även i fortsättningen skall ge skydd för det tryckta ordet

ingår det inte i Mediegrundlagsutredningens uppdrag att överväga om det är

möjligt att åstadkomma ett generellt grundlagsskydd för yttrandefriheten som

omfattar alla yttranden oavsett vilket medium de framförs i.

Önskan att uppnå en mera teknikoberoende YGL får enligt kommitténs mening inte

leda till ett försämrat grundlagsskydd utan de hittills gällande tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga principerna måste alltjämt kunna gälla. Det är bl.a.

svårt att applicera det nuvarande ensamansvarssystemet generellt på publicering

på Internet. Om så skulle ske finns det stor risk att det ofta inte skulle

finnas någon att ställa till svars om ett yttrande är brottsligt. Man bör inte

heller generellt belasta alla som publicerar yttranden på t.ex. Internet med de

nackdelar som följer med ett grundlagsskydd i form av skyldighet att utse

utgivare, dokumentera innehållet etc. Ett generellt grundlagsskydd för

publicering via Internet eller genom andra överföringar till allmänheten med

hjälp av elektromagnetiska vågor bör därför inte genomföras utan någon form av

avgränsning krävs.

Avgränsningen bör ske genom en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd för viss

kommunikation. Detta frivilliga skydd kan inte åstadkommas genom något slag av

regel om att grundlagsskydd gäller om vissa uppgifter finns angivna. Ett skäl

härför är att det för grundlagsskydd måste ställas krav utöver angivande av

vissa uppgifter, bl.a. måste verksamheten vara ordnad så att den som driver den

har kontroll över innehållet. Uppgifter i en databas är inte heller beständiga

utan kan lätt tas bort eller ändras vilket kan leda till tveksamhet om

grundlagsskydd föreligger. Kommittén anser att skyddet i stället bör utformas så

att det görs beroende av om utgivningsbevis söks och utfärdas (se nedan).

Förslag till utvidgning av grundlagsskyddet

Ett utvidgat grundlagsskydd skall bygga på nuvarande modell med ett speciellt,

detaljerat grundlagsskydd för massmedier och inte ges formen av ett mera allmänt

skydd, t.ex. av den modell artikel 10 i Europakonventionen erbjuder.

Mediegrundlagsutredningen föreslår i stället följande. Databasregeln (1 kap. 9 §

YGL) utvidgas till att även gälla direktsändning på begäran, print on demand

som innebär att enstaka exemplar av skrifter, bilder eller tekniska upptagningar

framställs på beställning genom utdrag ur en databas, t.ex. i en bok- eller

skivhandel, och användning av sådan pushteknik som innebär att en

databasinnehavare som råder över innehållet i databasen sänder meddelanden till

mottagarna med innehåll och tidsintervaller som dessa angett i förväg. Som

massmedieföretag uppräknas samma aktörer som i nu gällande databasregel med

tillägg av företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt

TF jämställda skrifter. Även t.ex. bokförlag och tryckerier omfattas alltså. När

sådana massmedieföretag som nämns i regeln driver sådan verksamhet som anges i

regeln får de automatiskt grundlagsskydd för denna. För andra aktörer föreslås

en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd efter ansökan om utgivningsbevis för

sådan verksamhet som anges i regeln. Om utgivningsbevis utfärdas gäller

grundlagsskydd för verksamheten.

Förslaget överensstämmer till sin konstruktion med det som lades fram av

Mediekommittén beträffande traditionell databasverksamhet men är mera omfattande

eftersom det förutom traditionell databasverksamhet även inkluderar

direktsändning på begäran, viss print on demand-verksamhet och viss användning

av pushteknik. Förslaget utvidgar också kretsen av massmedieföretag med bl.a.

bokförlag och tryckerier. Genom det frivilliga grundlagsskyddet uppnås att alla

som vill driva sådan verksamhet som sägs i databasregeln kan få grundlagsskydd

för verksamheten om den är ordnad på det sätt som sägs i databasregeln (det

krävs t.ex. för direktsändningar på begäran att mottagaren inte kan ändra

innehållet och för traditionell databasverksamhet krävs att innehållet kan

ändras endast av den som driver verksamheten). Kravet på utgivningsbevis innebär

också att medverkande kan kontrollera om sådant finns och därmed grundlagsskydd

föreligger och på så sätt få klarhet i om deras medverkan är straffri.

Grundlagen skall uttömmande ange när utgivningsbevis skall utfärdas eller får

återkallas.

Kommittén föreslår nya regler i tillämpningslagen om utgivningsbevis. Radio- och

TV-verket föreslås utfärda utgivningsbevis på ansökan av den som driver

verksamheten, om den tekniskt är ordnad på det sätt som anges i databasregeln,

utgivare har utsetts och vissa andra krav är uppfyllda. Radio- och TV-verket

föreslås också få till uppgift att föra register över verksamheter enligt

databasregeln. En skyldighet att anmäla namn på registret skall finnas, och för

att undvika risk för förväxling med verksamhet som drivs enligt nu gällande

databasregel föreslås en skyldighet för den som driver sådan verksamhet att

anmäla namn på denna till Radio- och TV-verket. Verket skall även bl.a. få

möjlighet att återkalla utgivningsbevis om förutsättningar att utfärda sådant

bevis inte längre föreligger, t.ex. om verksamheten inte längre tekniskt är

ordnad så som krävs enligt databasregeln.

Kommitténs förslag i denna del innebär också att även den som driver sådan

verksamhet som sägs i databasregeln och vari överföringarna utgår från utlandet

skall ha möjlighet att i Sverige få ett utgivningsbevis. Grundlagens skydd skall

gälla fullt ut för sådan verksamhet med utgivningsbevis.

Förslagets teknikoberoende m.m.

Förslagen innebär att grundlagen i stor utsträckning är teknikoberoende och att

de inskränkningar som gäller är nödvändiga om man vill upprätthålla de

yttrandefrihetsrättsliga principerna samtidigt som man inte vill belasta andra

än dem som vill ha grundlagsskyddet med de därtill hörande förpliktelserna.

Mediegrundlagsutredningen anser att grundlagen med de föreslagna ändringarna på

ett tillräckligt sätt uppfyller kraven på teknikoberoende samtidigt som

grundlagsregleringen ges ett lämpligt materiellt innehåll.

Kommittén anser att det bör inrättas en stående beredning som har till uppgift

att följa utvecklingen och utreda och lämna förslag till lösningar av olika

problem på yttrandefrihetens område.

Förslagets förenlighet med EG:s dataskyddsdirektiv

Möjligheten till undantag i yttrandefrihetens intresse enligt artikel 9 i

dataskyddsdirektivet är vidare än vad ordalagen där synes ge vid handen och den

utvidgning av YGL:s tillämpningsområde som Mediegrundlagsutredningen föreslår

får anses omfattas av denna möjlighet till undantag.

Särskilt om etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL contra

skyldigheten att driva samtrafik enligt telelagen m.m.

I YGL föreslås ändringar i fråga om etableringsfriheten (här nätägarens rätt att

bestämma över sina nät) för att tillåta regler om skyldighet att upplåta

utrymme i nät för annans teletjänster samt för att klargöra att det är tillåtet

med regler om skyldighet för nätinnehavare att släppa in andra program än dem

som nu omfattas av den s.k. must carry-skyldigheten liksom med regler om

skyldighet att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkollektivet (t.ex.

hyresgäster i ett hyreshus) inflytande över programvalet.

2 A Preskriptionstiderna för tryck- och yttrandefrihets-brotten

Uppdraget

Preskriptionstiden enligt vanlig lag för t.ex. hets mot folkgrupp som inte är

ringa är fem år. Enligt TF och YGL gäller emellertid särskilt korta

preskriptionstider för tryck- och yttrandefrihetsbrotten. Preskriptionstiden är

sex månader för periodiska skrifter och radio- och TV-program. För andra

skrifter och tekniska upptagningar är tiden enligt huvudregeln ett år från det

att framställningen lämnades ut för spridning. Från denna huvudregel finns det

två undantag. De kallas här pliktexemplarsregeln respektive brottsbalksregeln.

Pliktexemplarsregeln gäller tekniska upptagningar med rörliga bilder och säger

att det beträffande sådana upptagningar i lag får föreskrivas att de inte skall

anses ha lämnats ut för spridning förrän de har lämnats för registrering hos en

myndighet; för videogram finns i tillämpningslagen en sådan regel som säger att

ett videogram som inte har getts in till Statens biografbyrå för granskning

enligt lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram skall anses ha

lämnats ut för spridning först när pliktexemplar enligt lagen om pliktexemplar

av dokument har lämnats. Brottsbalksregeln avser olaga våldsskildring i tekniska

upptagningar, för vilka brottsbalkens preskriptionstid gäller i stället för

YGL:s.

Mediegrundlagsutredningens uppdrag när det gäller preskriptionstiderna för

tryck- och yttrandefrihetsbrotten består av två delar. Den ena rör frågan om de

särskilt korta preskriptionstider som enligt TF och YGL gäller för tryck- och

yttrandefrihetsbrotten skall förlängas och den andra rör frågan hur

utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiderna för yttrandefrihetsbrott i

tekniska upptagningar skall bestämmas. När det gäller frågan om

preskriptionstidernas längd anges i direktiven att utgångspunkten är att de

typiska nyhetsmedierna periodiska skrifter samt ljudradio- och TV-program

alltjämt skall ha en särskild ställning.

Bakgrunden till uppdraget är bl.a. att JK stött på problem vid tillämpningen av

YGL, främst i fall av misstanke om barnpornografibrott och olaga våldsskildring

i videogram samt hets mot folkgrupp på CD-skivor. Frågan hur utgångspunkten för

preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar skall

bestämmas har därvid uppkommit till följd av svårigheter att fastställa när en

teknisk upptagning lämnats ut för spridning i de vanliga fall då föreskrivna

ursprungsuppgifter saknas eller är bristfälliga.

Kommitténs överväganden och förslag

Tekniska upptagningar

Kommittén konstaterar att problemet med preskriptionstiden när det gäller

tekniska upptagningar inte består i svårigheter att hinna utreda

yttrandefrihetsbrotten inom tiden utan i svårigheter att kunna motbevisa

påståenden om att preskription inträtt i de vanliga fall då föreskrivna

ursprungsuppgifter saknas eller är bristfälliga. Det är alltså inte

preskriptionstidens längd som är problemet utan svårigheter att fastställa

preskriptionstidens utgångspunkt, dvs. att fastställa när upptagningen lämnades

ut för spridning. Mediegrundlagsutredningen anser att det är viktigt att inta en

försiktig hållning när det gäller grundlagsändringar och endast företa

ändringar i grundlagen för att åtgärda problem som uppkommit i praktiken och

visat sig betydelsefulla eller för att avhjälpa annars uppenbara brister i

grundlagen. Eftersom huvudproblemet med preskriptionstiderna för

yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar är att upptagningarna i stor

utsträckning saknar ursprungsuppgifter leder denna försiktighetsprincip till att

lösningen på problemen rörande grundlagarnas preskriptionstider för

yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar bör gälla sådana tekniska

upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter och alla

yttrandefrihetsbrott.

Kommittén har bl.a. undersökt om det är möjligt att införa regler som

fastställer utgångspunkten för preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i

tekniska upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter på något annat

sätt än från det att upptagningen faktiskt lämnades ut för spridning, t.ex.

efter förebild av pliktexemplarsregeln eller genom en presumtionsregel som JK

föreslagit och som innebär att tekniska upptagningar som saknar föreskrivna

ursprungsuppgifter skall anses utlämnade för spridning först när de påträffas,

om inte annat framgår av omständigheterna. Kommittén har funnit att

brottsbalkens regler om preskriptionstid gäller som yttersta gräns för

preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott och att denna yttersta tidsgräns

skall räknas från det att upptagningen först faktiskt lämnades ut för spridning.

Detta innebär att varianter av pliktexemplarsregeln, en sådan presumtionsregel

som nyss berörts eller någon annan regel som fastställer utgångspunkten för

preskriptionstiden på något annat sätt än från det att upptagningen faktiskt

lämnades ut för spridning endast kan tillämpas inom de i brottsbalken angivna

preskriptionstiderna. De omfattar alltså inte fall där spridning påstås ha skett

för så länge sedan att preskriptionstiden enligt brottsbalken gått ut.

Grundproblemet för JK - att han möts av oriktiga påståenden, som inte kan

vederläggas, om utgivning för så länge sedan att preskription inträtt - löses

alltså inte med de angivna reglerna. Kommittén anser att man inte kan acceptera

en regel som säger att brottsbalkens preskriptionstider inte skall gälla som

yttersta gräns för yttrandefrihetsbrotten.

Kommittén föreslår att problemet med preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott

i tekniska upptagningar löses genom en ny regel om att brottsbalkens regler om

preskriptionstid skall gälla för yttrandefrihetsbrott i sådana tekniska

upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § YGL föreskrivna

ursprungsuppgifterna (en utvidgad brottsbalks-regel). Detta sätt att angripa

problemet inriktas inte direkt på svårigheten att fastställa tidpunkten för

utlämnande till spridning. Det bör ändå kunna bidra till att göra det i viss mån

lättare för JK att motbevisa påståenden om att preskription har inträtt

eftersom nya tekniska upptagningar med olika egenskaper och prestanda blir

tillgängliga i hög takt. Tanken är att JK med ledning av den tekniska

upptagningens egenskaper och prestanda kan utröna när en sådan upptagning getts

ut. Ju längre preskriptionstiden är desto större möjligheter torde JK ha att

motbevisa invändningar om preskription. För att inte onödigtvis förlänga den tid

JK har på sig att utreda yttrandefrihetsbrottet och väcka åtal föreskrivs också

att åtal dock inte får väckas senare än två år från det att JK fick kännedom om

upptagningen. Med denna lösning saknar pliktexemplarsregeln och den särskilda

regeln om olaga våldsskildring självständig betydelse såvitt avser tid för

väckande av allmänt åtal. Kommittén föreslår att de upphävs.

För enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott är det redan enligt gällande rätt

brottsbalkens preskriptionstider som gäller. Kommitténs förslag föranleder

därför ingen ändring beträffande enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott.

Tryckta och därmed enligt TF jämställda skrifter samt radio- och TV-program

Problemen på TF:s område kan inte anses så stora att de motiverar en ändring.

Det har inte heller framkommit något som talar för en förlängning av den

preskriptionstid av sex månader som gäller för periodisk skrift för vilken

utgivningsbevis gäller. Kommittén stannar därför för att någon ändring inte bör

göras i TF beträffande preskriptionstiderna för tryckfrihetsbrott. Det har inte

heller framkommit något som talar för att preskriptionstiderna för

yttrandefrihetsbrott i traditionella ljudradio- och TV-program bör förlängas.

Någon sådan ändring föreslås därför inte.

Databaser

Yttrandefrihetsbrott i en databas skall betraktas som ett perdurerande

(pågående) brott varför preskriptionstiden skall räknas från det att materialet

inte längre tillhandahölls i databasen (detta gäller dock inte när bilageregeln

i 1 kap. 7 § TF är tillämplig, se nedan). För yttrandefrihetsbrott i databaser

föreslås att preskriptionstiden förlängs från sex månader till ett år och att

det föreskrivs att tiden löper från det att det brottsliga meddelandet inte

längre tillhandahölls.

När bilageregeln är tillämplig på en databas är preskriptionstiden för

tryckfrihetsbrott i databasen sex månader i likhet med vad som gäller för den

periodiska skriften. Hänsyn till syftet med bilageregeln motiverar att tiden i

ett sådant fall räknas från det att tillhandahållandet inleddes. I bilageregeln

i TF föreslås ett tillägg som anger denna utgångspunkt för preskriptionstiden.

Att preskriptionstiden räknas från det att tillhandahållandet inleddes innebär

att när väl sex månader gått efter att tillhandahållandet inleddes skulle

brottsligt material kunna tillhandahållas straffritt under oändlig tid. Det

föreslås därför också en regel som gör det möjligt för en domstol som dömer för

ett tryckfrihetsbrott i en databas som omfattas av bilageregeln att förordna att

det brottsliga yttrandet skall tas bort ur databasen. Att inte följa ett sådant

förordnande beläggs med straff.

2 B Vissa frågor om beslag

Uppdraget

Kommittén skall se över åtalstiden efter utredningsbeslag med anledning av

yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar. Kommittén skall också överväga om

bestämmelser om rätt till domstolsprövning av konfiskerings- och

utredningsbeslag behöver tas in i TF och YGL, och om skyldigheten enligt YGL att

ange vilka avsnitt i en upptagning som har föranlett ett beslag bör upphävas i

fråga om utredningsbeslag. Även skyldigheten enligt YGL att sända ett bevis om

att beslag har beslutats till den som låtit framställa en upptagning skall ses

över.

Kommitténs överväganden och förslag

Mediegrundlagsutredningen anser att rättegångsbalkens regler om rätt till

domstolsprövning av beslag gäller för både s.k. utrednings- och

konfiskeringsbeslag enligt både TF och YGL. Kommittén föreslår att det i TF

införs en uttrycklig regel om rätt till domstolsprövning av beslag som

verkställts utan rättens förordnande. Regeln gäller för både utredningsbeslag

och konfiskeringsbeslag. Genom hänvisning i YGL till bestämmelsen blir den

gällande även för utrednings- och konfiskeringsbeslag enligt YGL.

Av JK:s framställning framgår att det sällan är möjligt för JK att genomföra en

förundersökning och väcka åtal inom den stipulerade tiden, fyra veckor, efter

t.ex. ett omfattande beslag av videogram som saknar ursprungsuppgifter. JK har

föreslagit att den särskilda tiden för väckande av åtal efter utredningsbeslag

upphävs såvitt avser filmer och ljudupptagningar. Med hänsyn till att problem

inte föreligger vid alla utredningsbeslag enligt YGL utan främst beträffande

omfattande beslag och att möjlighet till förlängning finns enligt YGL samt med

beaktande av det viktiga intresset av skyndsam behandling av yttrandefrihetsmål

anser Mediegrundlagsutredningen att det inte finns tillräckliga skäl för att

avvika från TF:s mönster när det gäller tid för åtal efter utredningsbeslag.

Kommittén har alltså stannat för att ingen ändring bör vidtas beträffande tiden

för åtal efter utredningsbeslag av tekniska upptagningar.

En bestämmelse i YGL om att varje beslut om beslag skall ange det eller de

avsnitt av framställningen som föranlett beslaget innebär att en sådan

precisering skall ske samtidigt som beslutet om beslag fattas. Detta kan i vissa

fall vara praktiskt omöjligt, t.ex. vid omfattande beslag av videogram där

varje videogram har en speltid av omkring tre timmar. JK har föreslagit att

skyldigheten att ange avsnitt bör upphävas i fråga om utredningsbeslag enligt

YGL. Kommittén föreslår att det införs en möjlighet för JK att i efterhand

komplettera ett beslut om utredningsbeslag med uppgift om vilka avsnitt som

åberopas som brottsliga. Kompletteringen skall göras så snart tillgängliga

resurser medger. Komplettering i efterhand får endast ske när det inte är

möjligt att ange avsnitten i samband med beslutet om beslag.

I TF:s och YGL:s regler om skyldighet att sända bevis om beslag görs ett tillägg

om att detta skall göras så snart det kan ske för att klargöra att JK får dröja

med underrättelsen tills det är klart vem den skall sändas till.

2 C Några tryckfrihetsrättsliga begrepp m.m.

Uppdraget

I sin framställning till regeringen tar JK upp problem med vissa begrepp vid

tolkningen av grundlagarna, t.ex. upplaga, och efterlyser förtydliganden av

begreppsapparaten i YGL. JK påtalar även vissa oklarheter och

tillämpningssvårigheter beträffande tekniska upptagningar som framställts

utomlands. I Mediegrundlagsutredningens uppdrag ingår att behandla de av JK

påtalade problemen och att se över YGL:s begreppsapparat så som JK efterlyst. I

kommitténs direktiv nämns också uttrycket "skrift som framställts i tryckpress"

som ett avgränsningsproblem.

Kommitténs överväganden och förslag

Uttrycket "skrift som framställts i tryckpress" i 1 kap. 5 § TF

Svårigheter med att avgöra om en skrift framställts i tryckpress i TF:s mening

kan föreligga i två avseenden. Det kan dels vara tveksamt vad som avses med

begreppet tryckpress i TF, dels kan det vara svårt att avgöra vilken teknik som

använts vid framställningen.

Mediegrundlagsutredningen anser att uttrycket tryckpress i TF får anses avse

alla metoder för mångfaldigande som innebär att färgen överförs från

tryckmediet, t.ex. en tryckplåt, till tryckbäraren, t.ex. papper, genom en

direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan dem. Detta innebär att många nya

tekniker omfattas av begreppet tryckpress. Skrifter som framställs på annat sätt

kan få grundlagsskydd enligt stencilregeln (1 kap. 5 § första stycket andra

meningen TF) om de mångfaldigas och förses med sådana uppgifter som anges i

regeln. Kommittén anser att det inte är möjligt att i lagtexten närmare

precisera vad som avses med tryckpress och att det även framdeles bör överlämnas

till rättstillämpningen att avgöra denna fråga.

Svårigheterna att fastställa vilken teknik som använts vid framställningen av en

skrift är ett bevisproblem. Kommittén anser att problemet i vart fall för

närvarande är av begränsad betydelse men har ändå övervägt om det kan och bör

undanröjas eller minskas genom någon ändring i TF. Eftersom privat kommunikation

måste hållas utanför TF:s tillämpningsområde är det inte möjligt med en regel

som ger alla skrifter automatiskt grundlagsskydd. Ett krav på en viss

upplagestorlek är inte heller någon lösning på problemet eftersom det skulle ge

stora bevisproblem. En stencilregel som gäller för alla skrifter är inte heller

tänkbar eftersom det skulle innebära en försvagning av det grundlagsskydd som

sedan lång tid gällt för skrifter som framställts i tryckpress och skulle kunna

beröra många skrifter. Detsamma gäller om man skulle utforma en regel för alla

skrifter efter förebild av en presumtionsregel i 1 kap. 10 § YGL (som avser

förekomsten av s.k. ursprungsuppgifter i tekniska upptagningar). Eftersom

bevisproblemets omfattning och betydelse får anses tämligen begränsad och de

diskuterade lösningarna innebär ingripande ändringar i TF, anser

Mediegrundlagsutredningen att grundlagsskyddet för skrift som framställts i

tryckpress inte bör ändras.

Man bör inte heller i TF införa en presumtionsregel efter förebild av 1 kap. 10

§ YGL för skrift som framställs genom stencilering, fotokopiering eller liknande

tekniskt förfarande för att åstadkomma en större likhet i behandling av

skrifter som framställts i tryckpress och andra skrifter. Anledningen är att en

presumtionsregel skulle innebära en viss ökad svårighet för t.ex. polis och

åklagare att avgöra om grundlagsskydd föreligger eller inte eftersom även andra

omständigheter än förekomsten av ursprungsuppgifter då skulle behöva beaktas.

Upplaga

Kommittén föreslår ingen reglering av begreppet upplaga men redovisar följande

synpunkter på detta.

När det gäller skrift som framställts i tryckpress skall TF anses tilllämplig

även när endast något exemplar lämnats ut eller avses lämnas ut för spridning.

Det krävs dock att skriften når eller avses nå andra än dem som befinner sig i

en mindre, sluten krets. Ett sådant fall föreligger t.ex. då ett tryckt plakat

förs omkring i en folksamling.

När det gäller skrifter som framställts genom stencilering, fotokopiering eller

liknande tekniskt förfarande krävs för att TF skall vara tillämplig att skriften

verkligen är eller avses bli mångfaldigad. Hur många exemplar som krävs får

bedömas mot bakgrund av att skriften skall kunna lämnas ut för spridning till

andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets.

För tekniska upptagningar gäller detsamma som för skrifter som framställts genom

stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande när spridning

avses ske genom utlämning av exemplar och inte genom t.ex. offentlig uppspelning

av ett videogram.

Olika innehåll ger olika upplagor, och olika framställningstillfällen ger också

olika upplagor.

Utgivningstidpunkten enligt TF och YGL

Utgivningstidpunkten, dvs. den tidpunkt då ingripande mot yttrandet tidigast får

ske, för tekniska upptagningar enligt YGL uppnås, liksom för skrifter enligt

TF, först när i vart fall ett exemplar av den tekniska upptagningen framställts

och lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre,

sluten krets. Utgivningstidpunkten är alltså inte nådd redan när endast

beredvillighet att på beställning producera och sprida upptagningar föreligger

eftersom en sådan tolkning skulle strida mot bl.a. förbudet mot censur som

innebär att framställning och spridning av skrifter och tekniska upptagningar

inte får villkoras av förhandsgranskning av det allmänna och att ingripanden mot

överträdelser av vad som är tillåtet att yttra får ske först i efterhand. För

att klargöra att utgivningstidpunkten nås först när i vart fall ett exemplar av

den tekniska upptagningen framställts och lämnats ut för spridning till andra än

dem som befinner sig i en mindre, sluten krets införs i YGL en regel som anger

att en teknisk upptagning ges ut då den utlämnas för att spridas till

allmänheten. Som en följd av denna ändring justeras ordalydelsen i YGL:s regel

om preskription.

Ytterligare begrepp

Kommittén har här följande uppfattning. Med teknisk upptagning skall förstås en

upplaga av en teknisk upptagning och varje ny upplaga anses utgöra en ny teknisk

upptagning. Exemplar och mångfaldiga har samma betydelse som i normalt

språkbruk. Den som låtit framställa får anses avse den som planerar,

organiserar och genomför produktionen av de för spridning avsedda exemplaren.

Varje framställning, t.ex. genom kopiering, av en ny upplaga är en ny

produktion. Några förslag läggs inte fram i denna del.

Tekniska upptagningar som framställts utomlands

Bestämmelserna i YGL om att ursprungsuppgifter skall sättas ut skall inte gälla

för tekniska upptagningar som framställts utomlands och lämnats ut för spridning

i Sverige, eftersom skyldigheten att sätta ut uppgifter enligt dessa

bestämmelser åvilar den som framställer upptagningen och denne inte är åtkomlig

eftersom han finns utomlands. I stället införs i YGL en särskild regel om

ursprungsuppgifter på sådana "utländska" upptagningar. Enligt regeln skall

upptagningarna förses med uppgifter om vem som här i landet lämnat ut dem för

spridning och när exemplaren förts in i landet. Skyldigheten åvilar importören.

I tillämpningslagen införs en särskild regel om att skyldigheten att sätta ut

uppgifter på importerade upptagningar skall fullgöras på samma sätt som när det

gäller upptagningar som framställts här om det är möjligt. När det inte är

möjligt får skyldigheten fullgöras genom att uppgifterna anbringas på fodral,

omslag eller liknande föremål.

Om förlagan till en teknisk upptagning tillverkas i Sverige och de för spridning

avsedda exemplaren tillverkas utomlands och importeras hit får upptagningen

enligt kommitténs mening anses framställd utomlands.

Skyndsam behandling av tryck- och yttrandefrihetsmål

Mediegrundlagsutredningen understryker att det är viktigt att bestämmelserna i

TF och YGL om skyndsam behandling av mål enligt grundlagarna efterlevs.

Bestämmelsen om skyndsam handläggning i TF gäller uttryckligen för

tryckfrihetsmål "och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna förordning".

Enligt den hänvisning som finns i YGL till denna bestämmelse skall dock vad som

sägs där gälla "i fråga om yttrandefrihetsmål". Utformningen av hänvisningen

innebär alltså att regeln om skyndsam behandling endast gäller för

yttrandefrihetsmål och inte för andra mål enligt YGL. Enligt

Mediegrundlagsutredningens mening finns det inte anledning till en sådan

skillnad mellan TF och YGL. Kommittén föreslår därför en omformulering i YGL så

att regeln om skyndsam behandling gäller för samma typer av mål enligt YGL som

enligt TF.

3 Brottskatalogen i TF

Uppdraget

Kommittén skall ta ställning till om brottet olaga hot och andra kriminaliserade

yttranden där olaga hot ingår som ett led bör upptas i brottskatalogen i TF så

att sådana yttranden blir straffbara som tryck- och yttrandefrihetsbrott om de

begås i medier som omfattas av TF eller YGL. Bakgrunden till uppdraget är det

s.k. Aftonbladsmålet som gällde publicerade "hotbilder".

Kommitténs överväganden

Den fråga som skall besvaras är om ytterligare brott bör föras in i

brottskatalogen i TF (som gäller också enligt YGL) och i så fall vilka. Frågan

gäller främst brott där hot ingår som ett led. Kommittén har sett det som

naturligt att låta analysen omfatta samtliga brottsbalksbrott. Det kan ju finnas

ansvarsbestämmelser som till konstruktionen liknar hotbrotten och som det kan

vara motiverat att behandla likadant vid överväganden om brottskatalogens

utformning. Vid bedömande av frågan om utvidgning måste man utgå från det

materiella tillämpningsområde TF ansetts ha enligt förarbeten, doktrin och

praxis. Gränsen för tillämpningsområdet kan dock inte anses klar.

Mediegrundlagsutredningen anser att följande grundläggande utgångspunkter bör

gälla vid övervägandena om ett visst brott är av den arten att det i princip

skulle kunna föras in i TF:s brottskatalog. Brottet måste kunna begås genom ett

yttrande i ett grundlagsskyddat medium. Yttrandet skall vara straffbart i sig

vilket innebär att brottet i princip inte får innehålla något moment som står

utanför den ensamansvariges kontroll, dvs. man ska i princip med ledning av

enbart själva yttrandet kunna bedöma om det är straffbart eller inte. Yttrandets

innehåll skall också kunna anses falla inom det område som kan avgränsas

utifrån tryckfrihetens syfte och innebörd, som därvid skall tolkas vidsträckt.

Detta innebär att man utgår från att begagnandet av grundlagsskyddade medier som

ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst ej kräver grundlagsskydd,

varför t.ex. bedrägeri, oredligt förfarande, svindleri och förfalskning inte

skall upptas som tryckfrihetsbrott. Man måste också bedöma om det kan anses

sannolikt att brottet skall begås i ett grundlagsskyddat medium, om det aktuella

straffstadgandet är sådant att det kan missbrukas i syfte att strypa

yttrandefriheten och om det aktuella brottet går att beivra enligt de

tryckfrihetsrättsliga process- och ansvarsreglerna.

Vid tillämpning av dessa utgångspunkter på straffstadgandena i brottsbalken har

kommittén kommit fram till att olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot

väktare m.fl. enligt 17 kap. 5 § BrB), övergrepp i rättssak och brott mot

medborgerlig frihet är brott av ett sådant slag att de skulle kunna upptas i

brottskatalogen. Huruvida så också bör ske kräver emellertid ytterligare

överväganden. Kommittén har funnit att det inte med någon högre grad av säkerhet

kan sägas hur ett införande i brottskatalogen av dessa brott skulle påverka

möjligheterna för massmedierna att rapportera om sådana brott men att det inte

kan uteslutas att det skulle medföra en viss hämsko på nyhetsrapporteringen.

Enligt vad kommittén kunnat utröna finns det inte tillräckligt underlag för

någon säker uppfattning om hur vanligt förekommande de aktuella brotten är på

Internet. Kommittén har stannat för uppfattningen att det inte finns

tillräckliga skäl, i vart fall för närvarande, för att föreslå någon utvidgning

av brottskatalogen. Kommittén föreslår alltså inte att något ytterligare brott

nu skall upptas i brottskatalogen.

Kommittén har även övervägt frågan om försök, förberedelse och stämpling bör

upptas i brottskatalogen - för den händelse ovan angivna brott skulle tas med -

och frågan om brotten bör föranleda undantag från ensamansvaret och

meddelarfriheten, om de skulle upptas i brottskatalogen.

Mediegrundlagsutredningens författningsförslag

Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen1

dels att 1 kap. 1, 7, 9 och 10 §§, 3 kap. 1 och 6 §§, 4 kap. 1 och 6 §§, 7 kap.

1 och 3 §§, 10 kap. 1 § samt 11 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 15 § och 10 kap. 3

och 4 §§, samt närmast före 3 kap. 15 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna

grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt

filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen

uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne

som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt

meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt

skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna

grundlag.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio

också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild

eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio

också program i television och innehållet i vissa andra överföringar av ljud,

bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller

text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas

endast med tekniskt hjälpmedel.

7 §

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram

som kommer från utlandet och radioprogram som förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna

grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram

som avses i 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna

grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse om radioprogram får

sådana föreskrifter som avses i 12 § andra stycket inte i strid med

överenskommelsen hindra vidaresändning av radioprogram.

I 10 kap. 2 § finns föreskrifter om rätt att meddela och anskaffa uppgifter och

underrättelser för offentliggörande i radioprogram från utlandet.

9 §

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion

för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp

av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten

upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk

databehandling. Det gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i

registret.

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion

för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt

tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar

eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor

1. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten direktsändningar vilkas

innehåll den mottagande inte kan ändra,

2. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas,

vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom

överföring eller indirekt genom framställning av en teknisk upptagning eller en

skrift eller bild, eller

3. annars enligt särskilda önskemål tillhandahåller allmänheten sådana

direktsändningar som anges i 1 eller information som överförs direkt ur en sådan

databas som anges i 2.

Vad som sägs i första stycket gäller också annan som har utgivningsbevis för

sådan verksamhet. För att utgivningsbevis skall utfärdas krävs att

-verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket,

-behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget,

-verksamheten har ett namn som är sådant att det inte finns risk för att det

förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf eller med namn

på periodisk skrift, om det är annan än ägaren till skriften som ansöker om

utgivningsbeviset och ägaren inte har samtyckt till ansökan. Utgivningsbevis får

återkallas om förutsättningar att utfärda sådant bevis inte längre föreligger,

om verksamheten inte påbörjats inom sex månader eller om den som drev

verksamheten anmält att den upphört. Återkallas utgivningsbeviset gäller

därefter vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Närmare

bestämmelser om utfärdande och återkallelse av utgivningsbevis meddelas i lag.

Med databas avses i denna grundlag en samling av information lagrad för

automatisk databehandling. Varje sådan databas skall ha ett namn. Även

verksamhet som utgörs av sådana direktsändningar som avses i denna paragraf

skall bedrivas under ett namn. Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas i

lag. Detsamma gäller föreskrifter om straff för den som bryter mot en föreskrift

som meddelats med stöd av detta stycke.

10 §

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till

allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på

annat sätt.

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som ges ut i Sverige.

En teknisk upptagning ges ut då den utlämnas för att spridas till allmänheten

genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval

av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna,

skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap.

13 § och 4 kap. 4 §.

3 kap.

1 §

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända

radioprogram genom tråd.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas

föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa

program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av

tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av

ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets

mot folkgrupp.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas

föreskrifter i fråga om

1. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den

utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till

allsidig upplysning,

2. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme i nätet för andra överföringar än

sådana som omfattas av denna grundlag i den utsträckning det behövs med hänsyn

till intresset av konkurrens beträffande sådana tjänster i nätet,

3. skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra

mottagarkretsen inflytande över programvalet eller

4. ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på

våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

6 §

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av sända

radioprogram för granskning och att lämna dem till arkiv får meddelas i lag.

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av

radioprogram för granskning i efterhand och att lämna dem till arkiv får

meddelas i lag.

Beställexemplar av upptagningar, skrifter och bilder

15 §

Av en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första

stycket 2 skall framgå att den är framställd på det sätt som anges där,

databasens namn samt när och var upptagningen, skriften eller bilden

framställts. Den som driver verksamheten skall se till att upptagningen,

skriften eller bilden har sådana uppgifter. Närmare bestämmelser om detta får

meddelas i lag.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller

bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som lämnar ut en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1

kap. 9 § första stycket 2 och som saknar någon uppgift som är föreskriven i

första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, dömas till

penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och den som

lämnar ut upptagningen, skriften eller bilden känner till detta.

4 kap.

1 §

Radioprogram och tekniska upptagningar skall ha en utgivare. Utgivare av

radioprogram skall enligt vad som närmare föreskrivs i lag utses för varje

program eller för hela eller delar av programverksamheten.

Utgivaren utses av den som bedriver sändningsverksamheten eller låter framställa

den tekniska upptagningen.

Av en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första

stycket 2 skall framgå vem som är utgivare för databasen. Utgivaren skall se

till att varje exemplar har en sådan uppgift.

6 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § skall dömas till böter

eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, till fängelse i högst ett

år. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 § första stycket skall

dömas till penningböter.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § första eller andra

stycket skall dömas till böter eller, om omständigheterna är synnerligen

försvårande, till fängelse i högst ett år. Den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet bryter mot 1 § tredje stycket eller 4 § första stycket skall dömas

till penningböter.

I lag får föreskrivas straff för den som bryter mot en föreskrift i lag som

meddelats med stöd av 4 eller 5 §.

7 kap.

1 §

Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§ tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal

skall gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar och i fråga

om yttrandefrihetsmål. Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att

vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av

olaga våldsskildring eller hets mot folkgrupp i tekniska upptagningar. Rätten

att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller

yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i

fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes. Beträffande

tekniska upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen lämnades ut för

spridning. Dock får i lag föreskrivas att filmer, videogram eller andra tekniska

upptagningar med rörliga bilder inte skall anses ha lämnats ut för spridning

förrän de har lämnats för registrering hos en myndighet. I fråga om olaga

våldsskildring i tekniska upptagningar gäller vad som är föreskrivet i lag om

tid för väckande av talan.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i

fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes men i fråga om

tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § ett år från den tidpunkt när det

brottsliga meddelandet inte längre tillhandahölls. Beträffande tekniska

upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen gavs ut. Beträffande

sådana upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § föreskrivna uppgifterna

gäller dock vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan men med

den begränsningen att allmänt åtal inte får väckas senare än två år från det att

Justitiekanslern fick kännedom om upptagningen.

3 §

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter

skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. I stället för 10

kap. 6 § och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock vad som

föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om den tid som avses i

10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till beslagets omfattning eller

någon annan omständighet är otillräcklig, får rätten på Justitiekanslerns

framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får inte avse längre tid

än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta sammanlagt högst två veckor.

Vad som sägs i 10 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gäller inte, om

Justitiekanslern enligt 1 § första stycket detta kapitel har överlämnat åt

allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap.

2, 4 och 14 §§ tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns

uppgifter gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som

har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller

andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som

beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa den tekniska

upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i

upptagningen som har föranlett beslaget.

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter

skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. För sådan

upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 2 gäller vad

som sägs i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen när fråga är om

utredningsbeslag i anledning av yttrandefrihetsbrott. I stället för 10 kap. 6 §

och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock beträffande tekniska

upptagningar vad som föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om

den tid som avses i 10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till

beslagets omfattning eller någon annan omständighet är otillräcklig, får rätten

på Justitiekanslerns framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får

inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta

sammanlagt högst två veckor. Vad som sägs i 10 kap. 3 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen gäller inte, om Justitiekanslern enligt 1 § första

stycket detta kapitel har överlämnat åt allmän åklagare att vara åklagare i

yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap. 2, 4 och 14 §§

tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns uppgifter

gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som

har föranlett beslaget. Om det vid ett beslag som avser en teknisk upptagning

och som är av det slag som avses i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen inte är

möjligt att i beslutet närmare ange varje sådant avsnitt, skall beslutet i

efterhand, så snart det kan ske, kompletteras med uppgift om vilka avsnitt som

åberopas som brottsliga. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar

eller andra sådana delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall, så snart det kan ske, utan kostnad

tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa

den tekniska upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de

avsnitt i upptagningen som har föranlett beslaget.

10 kap.

1 §

Bestämmelserna i 1-9 och 11 kap. är tillämpliga också på sådana tekniska

upptagningar som har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i

Sverige. Vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall

därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning.

Bestämmelserna i 1-9 och 11 kap. är tillämpliga också på sådana tekniska

upptagningar som har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i

Sverige. Vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall

därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning. I

stället för vad som föreskrivs i 3 kap. 13 § första-tredje styckena gäller 3 §.

Vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § och 7 kap. 1 § angående uppgifter enligt 3 kap.

13 § skall i stället avse uppgifter enligt 3 § första stycket. Vad som

föreskrivs i 6 kap. 2 § tredje och fjärde styckena angående uppgift enligt 3

kap. 13 § första stycket om vem som låtit framställa en teknisk upptagning skall

i stället avse uppgift enligt 3 § första stycket om vem som här i landet lämnar

ut upptagningen för spridning.

I fråga om rätten att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för

offentliggörande och om rätten till anonymitet gäller dock i tillämpliga delar

vad som sägs i 13 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen. Därvid skall

hänvisningen till 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihetsförordningen

avse 1 kap. 2 § denna grundlag,

hänvisningen till 3 kap. tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. denna grundlag,

hänvisningen till 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. 3 § denna

grundlag och

hänvisningen till 7 kap. 3 § första stycket 2 tryckfrihetsförordningen avse 5

kap. 3 § första stycket 2 denna grundlag.

3 §

Sådana exemplar av tekniska upptagningar som har framställts utomlands och som

lämnas ut för spridning i Sverige skall förses med tydliga uppgifter om vem som

här i landet lämnar ut dem för spridning och när exemplaren förts in i landet.

Närmare bestämmelser om detta får meddelas i lag.

Den som här i landet lämnar ut upptagningar för spridning och därvid uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller bestämmelser som avses där

skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som sprider en teknisk upptagning som saknar någon uppgift som är

föreskriven i första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet

dömas till penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och

spridaren känner till detta.

4 §

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § kan utfärdas även när

överföringarna utgår från utlandet. Bestämmelserna i 1-9 kap. och 11 kap. är

tillämpliga också på sådan verksamhet med utgivningsbevis. För utgivningsbevis

för sådan verksamhet krävs, utöver vad som föreskrivs i 1 kap. 9 §, att

utgivaren har tillräcklig möjlighet att utöva sådan befogenhet som avses i 4

kap. 3 §.

11 kap.

1 §

Vad som sägs i 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts

prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av sådana mål skall gälla

också i fråga om yttrandefrihetsmål.

Vad som sägs i 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts

prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av mål skall gälla också i

fråga om motsvarande mål enligt denna grundlag.

I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i lag

som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller

annan författning.

Utlänningar är i fråga om yttrandefriheten enligt denna grundlag likställda med

svenska medborgare, om inte något annat följer av lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. I fråga om tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § och som skett före

ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

3. Bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket om preskriptionstid för

yttrandefrihetsbrott vid tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § tillämpas

endast på innehåll som alltjämt finns i databasen när denna lag träder i kraft.

4. Bestämmelserna i 7 kap. 1 § andra stycket tredje meningen samt 10 kap. 1 §

första stycket tredje meningen och 3 § tillämpas endast på tekniska upptagningar

som ges ut här i landet efter att denna lag trätt i kraft.

Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen2

dels att 1 kap. 7 §, 5 kap. 6 § samt 10 kap. 3 och 8 §§ skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 9 §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §

Med periodisk skrift förstås en tidning, tidskrift eller någon annan sådan

tryckt skrift som enligt utgivningsplanen är avsedd att under en bestämd titel

utgivas med minst fyra vid särskilda tider utkommande nummer eller häften

årligen, samt löpsedlar och bilagor som hör till skriften. Sedan utgivningsbevis

för skriften har meddelats, skall denna anses som periodisk till dess att

beviset återkallas eller förklaras förfallet.

Om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll

eller delar av detta i form av ett radioprogram eller en teknisk upptagning som

avses i yttrandefrihetsgrundlagen, skall i fråga om tillämpning av 1-14 kap.

programmet eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den

utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften

oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. I lag får föreskrivas om

särskild skyldighet att spela in sådana program och bevara tekniska upptagningar

samt att tillhandahålla dessa. Bestämmelser om rätt till sändningar finns i 3

kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

Om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll

eller delar av detta i form av överföringar eller en teknisk upptagning som

avses i yttrandefrihetsgrundlagen, skall i fråga om tillämpning av 1-14 kap.

överföringen eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den

utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften

oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. Vid tillämpning av 9 kap.

3 § skall utgivning anses ha skett när programmet sändes, tillhandahållandet på

det sätt som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen inleddes eller

upptagningen lämnades ut för spridning. I lag får föreskrivas om särskild

skyldighet att spela in sådana överföringar och bevara tekniska upptagningar

samt att tillhandahålla dessa. Bestämmelser om rätt till sändningar finns i 3

kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

5 kap.

6 §

Utfärdat utgivningsbevis må återkallas:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till någon som ej fyller föreskrivna

behörighetsvillkor;

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller föreskrivna

behörighetsvillkor och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades, utan

att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast förflutna

kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset

med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset

med hänsyn till stadgandet i 5 § tredje stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å

annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske

samt rättelse ej omedelbart vidtages.

Beslut om återkallelse meddelas av myndighet som avses i 4 §. I ärenden, som

avses i första stycket 2-7, skola, om det kan ske, ägaren och utgivaren erhålla

tillfälle att yttra sig.

7 kap.

9 §

Om någon döms till ansvar eller ersättningsskyldighet för ett tryckfrihetsbrott

genom sådana överföringar som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, får

domstolen besluta att det brottsliga yttrandet skall tas bort ur databasen.

Den som fortsätter att sprida ett yttrande i en databas trots att han vet att

domstol enligt första stycket beslutat att yttrandet skall tas bort ur databasen

skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

10 kap.

3 §

Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbas av

beslaget begära rättens prövning av det.

Då allmän åklagare förordnat om beslag, skall anmälan därom skyndsamt göras hos

Justitiekanslern. Denne har att genast pröva huruvida beslaget skall äga

bestånd.

8 §

Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för

spridning avsedda exemplaren av skriften.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl

den, hos vilken beslaget verkställes, som den som tryckt skriften. Beviset skall

innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall, så snart det kan ske, utan

avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som

tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i

skriften, vilka föranlett

beslaget.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. I fråga om tillhandahållande före ikraftträdandet av överföringar som avses i

1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas äldre bestämmelser.

3. Den nya andra meningen i 1 kap. 7 § andra stycket samt 7 kap. 9 § skall

tillämpas endast på tillhandahållande som inleds efter det att denna lag trätt i

kraft.

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden3

dels att 5 kap. 8 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 19 och 20 §§ skall betecknas 3 kap. 29 respektive 30

§,

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 §, 3 kap. 18 och 20 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 3 §

samt 7 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 3 kap. 19 § skall sättas närmast före 3 kap. 29

§,

dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 3 kap. 19-28 §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

De bestämmelser i denna lag som gäller tryckta skrifter eller tryckning av

skrifter skall tillämpas även på andra skrifter som faller under

tryckfrihetsförordningen.

Uttrycken radioprogram och teknisk upptagning används i lagen på samma sätt som

i yttrandefrihetsgrundlagen.

Uttrycken radioprogram, databas och teknisk upptagning används i lagen på samma

sätt som i yttrandefrihetsgrundlagen.

2 kap.

2 §

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar

också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare.

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar

också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare. Verket

skall föra register över periodiska skrifter med utgivningsbevis. Registret får

föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får innehålla uppgifter om

skriftens titel, utgivningsort, utgivningsplan, ägare, utgivare och, i

förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren samt tidpunkt för utfärdande

och förnyelse av utgivningsbevis.

3 kap.

18 §

I fråga om sådant tillhandahållande av upplysningar med hjälp av

elektromagnetiska vågor som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen

tillämpas 12-16 §§.

Bestämmelserna i 12-15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av

information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som bedriver sådan verksamhet skall till Radio- och TV-verket anmäla vilket

namn databasen eller direktsändningsverksamheten har. Namnet skall innehålla

databasens eller direktsändningsverksamhetens domännamn eller motsvarande

uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 §

första stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också

driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen

skall i stället för vad som anges i 1 § första och andra styckena gälla att

-utgivare skall utses för verksamheten,

-uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare, skall

antecknas i register hos programföretaget,

-uppgift, i förekommande fall, skall antecknas i registret om att direktsändning

tillhandahålls samt om beräknad tidpunkt för direktsändningens början.

19 §

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Radio- och TV-verket på ansökan av den som

bedriver verksamheten.

En ansökan skall innehålla uppgift om databasens eller

direktsändningsverksamhetens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken

ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande

fall, ställföreträdare för utgivaren. Namnet skall innehålla databasens eller

direktsändningsverksamhetens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökningen skall också innehålla en teknisk beskrivning av verksamheten. Av

denna skall framgå hur information tillhandahålls allmänheten. Beskrivningen

skall ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyller

förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Om

överföringarna utgår från utlandet skall av ansökan framgå också hur utgivaren

tillförsäkrats möjlighet att utöva sådan befogenhet som anges i 4 kap. 3 §

yttrandefrihetsgrundlagen.

Till en ansökan skall fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörighetsvillkor

som anges i yttrandefrihetsgrundlagen och att han har åtagit sig uppdraget.

Om en ansökan avser en databas eller direktsändningsverksamhet med ett namn som

företer sådan likhet med namnet på en periodisk skrift för vilken

utgivningsbevis utfärdats att förväxling lätt kan ske och det är annan än den

registrerade ägaren till skriften som ansöker om utgivningsbeviset, skall till

ansökan fogas bevis om att sökanden är ägare till skriften eller att ägaren till

skriften samtyckt till ansökan.

20 §

Om en ansökan om utgivningsbevis inte uppfyller vad som föreskrivs i 19 §, skall

sökanden föreläggas att inom viss tid avhjälpa bristen. Gör han inte det får

ansökningen avvisas.

21 §

En ansökan om utgivningsbevis får avslås om förutsättningar att utfärda sådant

bevis enligt 1 kap. 9 § eller 10 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen inte

föreligger.

Innan ansökan avslås skall sökanden föreläggas att inom viss tid avhjälpa

bristen.

22 §

Om ändring inträder i de förhållanden som avses i 19 § andra-fjärde styckena,

skall den som bedriver verksamheten genast anmäla detta till Radio- och

TV-verket.

23 §

Ett utgivningsbevis får återkallas om förutsättningar att utfärda sådant bevis

enligt 1 kap. 9 § eller 10 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen inte längre

föreligger. Vid risk för förväxling med namn på en annan verksamhet enligt 1

kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen eller med namn på periodisk skrift får det

dock ske endast om det inom sex månader sedan utgivningsbeviset utfärdats visas

att ansökningen om det bort avslås på grund av denna risk. Återkallelse får

också ske om den som bedrev verksamheten har anmält att den upphört.

Beslut om återkallelse av utgivningsbevis meddelas av Radio- och TV-verket. I

ärenden om återkallelse skall den som bedriver verksamheten och utgivaren få

tillfälle att yttra sig om det kan ske.

24 §

Beslut av Radio- och TV-verket i ärenden om utgivningsbevis får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol.

25 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i ansökan om

utgivningsbevis skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma

gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i

22 § om skyldighet att anmäla ändrade förhållanden.

26 §

I varje sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § första eller andra

stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall en uppgift om verksamhetens namn och

utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Om en ställföreträdare för

utgivaren tjänstgör skall det lämnas en uppgift om vem ställföreträdaren är.

Uppgifterna skall vara lättillgängliga, tydliga och anges i anslutning till

varandra.

27 §

Radio- och TV-verket skall föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9 §

första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen. Registret får föras med

hjälp av automatisk databehandling. Det får innehålla uppgifter om databasens

eller direktsändningsverksamhetens namn, vem som bedriver verksamheten, från

vilken ort överföringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i

förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren samt en teknisk beskrivning av

verksamheten.

28 §

Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för utdrag ur register över

verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena

yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringen får också meddela föreskrifter om

ansökningsavgifter i ärenden om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 §

andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

20 § 30 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till

böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om ställföreträdare skall dömas till

penningböter.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till

böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bedriver verksamhet

med utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen

och som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att vid behov anmäla ny

utgivare.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om ställföreträdare eller att anmäla

namn på verksamhet som bedrivs enligt 1 kap. 9 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen skall dömas till penningböter.

4 kap.

2 §

Den skyldighet att lämna uppgifter om vem som har låtit framställa en teknisk

upptagning samt om när, var och av vem exemplaren har framställts som föreskrivs

i 3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras genom att uppgifterna

intas i själva den tekniska upptagningen eller anbringas på skivan, kassetten

eller motsvarande föremål.

Den skyldighet att lämna vissa uppgifter som föreskrivs i 3 kap. 13 § första

stycket eller 15 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras

genom att uppgifterna intas i själva den tekniska upptagningen, skriften eller

bilden eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande föremål.

Motsvarande skyldighet enligt 10 kap. 3 § första stycket samma grundlag skall om

möjligt fullgöras på samma sätt och annars genom att uppgifterna anbringas på

fodral, omslag eller liknande föremål.

5 kap.

3 §

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program

spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap.

7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst

sex månader från sändningen.

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program

spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana överföringar som avses i 1 kap.

7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst

sex månader från sändningen eller, i fråga om sådant tillhandahållande som avses

i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, ett år från det att informationen inte

längre tillhandahölls och i fråga om motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7 §

andra stycket tryckfrihetsförordningen, sex månader från det att

tillhandahållandet inleddes. Beträffande överföringar som omfattas av 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen och motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen är det tillräckligt att det dokumenteras vilken

information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över

satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje

program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra

detta enligt första stycket.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad

vidaresändning av radioprogram genom trådnät.

7 kap.

3 §

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett

radioprogram har utgått för sändning eller där en teknisk upptagning har lämnats

ut för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett

radioprogram utgår för sändning, varifrån överföringar som avses i 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen utgår eller där en teknisk upptagning har lämnats ut

för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Den skyldighet att anmäla verksamhetens namn som föreskrivs i 3 kap. 18 §

första stycket skall, för sådan verksamhet som bedrivs när denna lag träder i

kraft, fullgöras senast den 1 april 2003.

3. Bestämmelserna i 4 kap. 2 § andra stycket tillämpas endast på upptagningar

som lämnas ut för spridning efter det att denna lag trätt i kraft.

4. Bestämmelsen i 5 kap. 3 § första stycket tredje meningen om tid för bevarande

av inspelning av sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas endast på innehåll som alltjämt finns i

databasen när denna lag träder i kraft.

5. Bestämmelsen i 5 kap. 8 § skall alltjämt gälla för upptagningar som spritts

till allmänheten innan denna lag trätt i kraft.

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av

dokument skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §4

Om en skrift som avses i 5 eller 6 § har samma innehåll och utförande som en

tidigare framställd skrift, skall endast två pliktexemplar lämnas, under

förutsättning att pliktexemplar av den tidigare framställda skriften har lämnats

eller lämnas samtidigt.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av föreskrifterna om

kombinerat material i 16 och 17 §§.

Av skrift som har framställts i punktskrift skall två pliktexemplar lämnas, om

annat inte följer av vad som föreskrivs i 9 §.

Skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar inte ett

radioprogram eller en teknisk upptagning som enligt 1 kap. 7 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen skall jämställas med en bilaga till en periodisk

skrift.

Skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar inte

överföringar eller en teknisk upptagning som enligt 1 kap. 7 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen skall jämställas med en bilaga till en periodisk

skrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

Förteckning över remissinstanser (SOU 2001:28)

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av följande instanser. Riksdagens

ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms

tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i

Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern (JK), Domstolsverket,

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium,

Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Datainspektionen,

Marknadsdomstolen, Försvarsmakten, Tullverket, Kungl. biblioteket, Statens ljud-

och bildarkiv, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Statens

biografbyrå, Presstödsnämnden, Taltidningsnämnden, Granskningsnämnden för radio

och TV, Radio- och TV-verket, Post- och telestyrelsen, Konkurrensverket, Patent-

och registreringsverket, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Verket för

innovationssystem, Verket för näringslivsutveckling, Telia AB, Svenska

Förläggareföreningen, Sveriges Författarförbund, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Svenska

Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Allmänhetens

pressombudsman, Sveriges domareförbund, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares

Samarbetsnämnd (KLYS), Svenska Musikerförbundet, Telenordia AB,

IT-kommissionen, Dataföreningen i Sverige, Hyresgästernas Riksförbund, HSB

Riksförbund och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholm,

Malmö och Umeå samt Ekobrottsmyndigheten.

Rikspolisstyrelsen har bifogat yttrande från Säkerhetspolisen.

Yttranden har också inkommit från Föreningen Svenska Tecknare och Svenska

Fotografers Förbund, Medie- och Informationsarbetsgivarna, Sveriges Tidskrifter

AB, Bildleverantörernas Förening och Stiftelsen Expo.

Följande instanser har inbjudits att yttra sig i anledning av betänkandet men

avstått. Malmö tingsrätt, Institutionen för journalistik, medier och

kommunikation vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds

universitet, Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs

universitet, Statens kulturråd, Stiftelsen Svenska filminstitutet, Teracom AB,

Svenska Bokhandlareföreningen, Tidningarnas Telegrambyrå, Publicistklubben,

Pressens opinionsnämnd, Grafiska Företagens Förbund, Föreningen Grävande

Journalister, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI),

International Federation of the Phonographic Industry, Rådet mot skadliga

våldsskildringar, Sveriges Distributörer av Institutionell Film och Video,

Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges Filmuthyrareförening, Sveriges

Smalfilm- och Videodistributörers Förening, Videouthyrarnas

Samarbetsorganisation, TV 4 AB, Svenska Kabel-TV-Föreningen, UPC Sverige AB,

Tele2 AB, Ericsson Sverige AB, Näringslivets Telekommitté, Svenska IT-företagens

Organisation, ISOC-SE, Stiftelsen för Internetinfrastruktur i Sverige, Sveriges

Radio- och Hemelektronikleverantörer, Branschföreningen för innehålls- och

tjänsteleverantörer på on-linemarknaden i Sverige, Föreningen för svenska

massmedieforskare, Bonnier AB, Sveriges Bostadsrättsföreningars

Centralorganisation.

Framställning från Justitiekanslern om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

(Ju 2001/3649)

I anslutning till den beredning som nu pågår av de förslag som framlagts av

Mediegrundlagsutredningen i betänkandet (SOU 2001:28) Yttrandefrihetsgrundlagen

och Internet vill Justitiekanslern aktualisera frågan om inte forumreglerna i

lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens område (föreskriftslagen) bör ändras i ett avseende.

Enligt 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall tryckfrihetsmål tas upp

av den tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelsen har sitt säte. Av 9 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) följer att de domstolar som är behöriga att ta

upp tryckfrihetsmål också skall ta upp yttrandefrihetsmål. Med stöd av ett

bemyndigande i 12 kap. 1 § TF har genom förordningen (1991:1712) om behörighet

för vissa tingsrätter att ta upp tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål också

några andra tingsrätter än dem i residensstäderna givits behörighet att

handlägga sådana mål.

Närmare bestämmelser om vilken tingsrätt som skall ta upp tryck- och

yttrandefrihetsmål finns i 7 kap. 1 - 5 §§ föreskriftslagen. I 2 § anges att

avgörande för var ett tryckfrihetsmål skall tas upp är i fråga om periodiska

skrifter skriftens utgivningsort och i fråga om andra skrifter den ort där den

som enligt 8 kap. TF är ansvarig för skriften har sitt hemvist. Om någon ort

inte kan fastställas enligt den nämnda bestämmelsen skall den ort där skriften

tryckts eller eljest mångfaldigats vara avgörande. När en skrift mångfaldigats

utomlands skall i stället den ort vara avgörande där den som låtit lämna ut den

för spridning har sitt hemvist. När inte heller dessa regler ger ledning skall

den ort där skriften påträffas vara avgörande.

Beträffande yttrandefrihetsmål gäller enligt 7 kap. 3 § att den ort varifrån ett

radioprogram sänts eller där en teknisk upptagning lämnats ut för spridning

eller där brottet eljest begåtts skall vara avgörande för vilken domstol som

skall ta upp målet.

Om ortsangivelserna i 7 kap. 2 och 3 §§ leder till att ett tryck- eller

yttrandefrihetsmål skall tas upp av en viss tingsrätt skall enligt 1 § den

tingsrätten ta upp målet om den är behörig att handlägga sådana mål. Om orten

inte ligger inom domkretsen för en behörig tingsrätt skall målet tas upp av

tingsrätten där länsstyrelsen i det län som orten tillhör har sitt säte.

I 7 kap. 4 och 5 §§ föreskriftslagen finns bestämmelser om vilken domstol som

skall ta upp mål där talan förs om ansvar för anskaffare och meddelare. När det

gäller forum för andra mål om brott mot reglerna i TF eller YGL, t.ex.

åsidosättande av efterforskningsförbudet eller förseelser mot

ordningsföreskrifterna i de båda grundlagarna saknas däremot regler i

föreskriftslagen och frågan om rätt domstol för sådana mål skall då avgöras

enligt reglerna i rättegångsbalken.

I 7 kap. 6 och 7 §§ föreskriftslagen ges regler om handläggning av olika mål i

samma rättegång. Enligt 6 § skall sådana tryckfrihetsmål eller

yttrandefrihetsmål som avses i 4 § handläggas i samma rättegång som ett mål om

tryck- eller yttrandefrihetsbrott när de har samband med varandra. Bestämmelsen

i 7 § medger att andra åtal som har samband med ett åtal som skall handläggas

som tryck- eller yttrandefrihetsmål får handläggas i samma rättegång som det

sistnämnda målet om det är lämpligt. Ett vanligt brottmål kan också under vissa

förutsättningar handläggas i samma rättegång som ett tryck- eller

yttrandefrihetsmål. Den möjlighet till kumulation med ett tryck- eller

yttrandefrihetsmål som 7 § innebär avser endast brottmål som inte är tryck-

eller yttrandefrihetsmål, t.ex. mål om förseelser mot TF:s ordningsföreskrifter.

Vidare kan exempelvis ett åtal enligt TF eller YGL mot en anskaffare handläggas

i samband med ett åtal mot denne rörande det sätt på vilket uppgifter

anskaffats.

När det gäller ett åtal för tryckfrihetsbrott i en inte periodisk skrift är

alltså huvudregeln att hemvistet för den som svarar för skriften är styrande för

vilken av de behöriga tingsrätterna som skall ta upp målet. När den ansvariges

hemvist kan fastställas torde reglerna i 7 kap. föreskriftslagen inte medge att

målet tas upp av någon annan behörig tingsrätt. Det framgår sålunda klart av

förarbetena (se prop. 1977/78:62 s. 37) att den subsidiära regeln om tryckorten

i 7 kap. 2 § bara är tillämplig när den ansvarige inte har känt hemvist här i

landet. Inte heller kan övriga regler i 7 kap. leda till att ett åtal för

tryckfrihetsbrott kan tas upp av någon annan tingsrätt än den

tryckfrihetsdomstol som pekas ut genom den ansvariges hemvist. Bestämmelserna i

TF och YGL liksom i föreskriftslagen torde innehålla en fullständig reglering

beträffande forum för tryck- och yttrandefrihetsmål och möjligheterna till

kumulation av mål och därmed utesluta att forumreglerna i 19 kap.

rättegångsbalken tillämpas subsidiärt (jfr prop. 1977/78:62 s. 72 ff.).

Eftersom åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott endast kan väckas mot en av

dem som enligt bestämmelserna i 8 kap. TF och 6 kap. YGL ansvarar för brottet

torde det mera sällan bli aktuellt att flera personer skall åtalas för

innehållet på ett grundlagsskyddat medium. Reglerna om att hemvistet styr var

målet skall tas upp har därför hitintills i praktiken inte vållat några

tillämpningsproblem. Samtidigt måste det emellertid beaktas att TF och YGL inte

utesluter att åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott väcks mot flera personer.

En bok med brottsligt innehåll kan exempelvis ha flera författare och ett

samlingsverk som avses i 8 kap. 6 § TF kan ha flera namngivna utgivare. Om

endast spridare kan hållas ansvariga kan flera personer var för sig anses som

spridare. I ett hos Justitiekanslern nu aktuellt ärende kan fråga om väckande av

åtal komma upp beträffande ett nytryck av en bok som författats av en avliden

person och som i nyutgåvan försetts med ett förord av en namngiven, nu levande

person. Både förordet och det äldre verket kan falla inom det straffbara området

och både författaren av förordet och utgivaren kan därför vara ansvariga.

Under förarbetena till de nuvarande reglerna i 7 kap. föreskriftslagen har man

inte gått in på frågan hur man skall se på det fallet att åtal väcks mot flera

personer med olika hemvist för innehållet i en tryckt skrift som inte är

periodisk (se prop. 1977/78:62 och 1990/91:179). Frågan synes över huvud taget

inte ha observerats. I avsaknad av närmare bestämmelser eller

förarbetsuttalanden torde det följa av reglerna i föreskriftslagen att åtal

måste väckas vid flera domstolar om de misstänkta har olika hemvist. Någon

möjlighet till kumulation av dessa mål eller överflyttning för gemensam

handläggning vid en domstol synes inte finnas såsom regelsystemet är utformat.

Även om bestämmelserna i 19 kap. RB skulle kunna tillämpas subsidiärt finns det

knappast där någon regel som täcker in dessa fall. Det skulle i så fall vara 19

kap. 3 § första stycket som anger att åtal mot flera för medverkan till brott

får väckas vid den domstol där någon av dem har att svara. När det gäller t.ex.

det fallet att flera spridare av en tryckt skrift skall hållas ansvariga torde

man dock inte kunna tala om att flera medverkat till brott eftersom varje

spridning är ett brott för sig. Bestämmelsen i 19 kap. 3 § andra stycket torde

under inga förhållanden kunna anses tillämplig eftersom de fall som täcks av den

bestämmelsen för tryck- och yttrandefrihetsmålens del regleras i 7 kap.

föreskriftslagen.

Att tryckfrihetsmål avseende innehållet i en och samma tryckta skrift kan komma

att handläggas av flera domstolar måste enligt Justitiekanslerns mening anses

som otillfredsställande. Risken för att skriften kan bedömas som brottslig av en

domstol men frias av en annan är uppenbar. Härtill kommer att det ter sig föga

rationellt att flera domstolar skall ta ställning till skriftens innehåll och

detta särskilt som den speciella rättegångsordningen för sådana mål medför att

handläggningen kan vara tidskrävande. Rent allmänt ter det sig också

svårförståeligt att forumreglerna kan leda till att just mål om flera personers

ansvar för innehållet i en tryckt skrift måste tas upp av olika domstolar medan

föreskriftslagen i kombination med rättegångsbalken medger att andra

ansvarsfrågor rörande skriften liksom vanliga brottmål med anknytning till

skriften kan tas upp vid samma domstol och också handläggas gemensamt med

tryckfrihetsbrottet.

Komplikationer uppkommer också när det i samband med ett åtal skall yrkas

konfiskering av skriften. Ett sådant yrkande avser skriften i dess helhet och

torde behöva framställas i de olika tryckfrihetsmålen avseende skriften. Två

eller flera domstolar har då att ta ställning till samma konfiskationsyrkande.

Hur domstolarna sinsemellan skall lösa den konflikten torde varken

föreskriftslagen eller rättegångsbalken kunna ge svar på. Särskilda problem

uppkommer också om utgången i ansvarsfrågan blir olika i domstolarna och

konfiskationsyrkandet vinner bifall i den ena domstolen men ogillas av den

andra. Ett beslut om konfiskation har rättsverkningar inte bara genom att

exemplar av skriften skall förstöras jämte matriser m.m. utan också genom att

fortsatt spridning av skriften är kriminaliserad i 6 kap. 3 § TF. En fråga som

uppkommer vid olika utgångar i konfiskationsfrågan är om konfiskationen kan

verkställas. Än mera tveksamt förefaller det vara huruvida den som sprider

skriften efter konfiskationen kan fällas till ansvar.

Enligt Justitiekanslerns mening finns det sålunda skäl för att forumreglerna i

föreskriftslagen bör ändras så att två eller flera mål om ansvar eller enskilt

anspråk rörande tryckfrihetsbrott i en och samma skrift kan tas upp av en

tingsrätt utan hinder av att en annan tingsrätt enligt forumreglerna är rätt

domstol för något av målen. En ny bestämmelse bör emellertid inte enbart rikta

sig mot sådana fall. Den bör också kunna tillämpas i yttrandefrihetsmål,

exempelvis när talan förs mot flera personer som på olika orter spridit en

teknisk upptagning med straffbart innehåll samt i s.k. ansökningsmål, dvs. när

talan enbart förs om konfiskation av tryckt skrift eller teknisk upptagning. Den

bör vidare möjliggöra att ett tryckfrihetsmål och ett yttrandefrihetsmål som

har samband med varandra kan tas upp vid samma domstol. Ett exempel på när en

sådan regel skulle kunna tillämpas är då både innehållet på en teknisk

upptagning och det tryckta omslaget till upptagningen är straffbart som ett

yttrande- resp. tryckfrihetsbrott. Ett annat exempel är åtal för

tryckfrihetsbrott avseende uppgifter i en periodisk skrift och åtal med stöd av

databasregeln i 1 kap. 9 § YGL för att i stort sett samma uppgifter

tillhandahållits på tidningens hemsida. Mot den bakgrunden anser

Justitiekanslern att en ny bestämmelse bör ha en mera generell utformning som

möjliggör att mål rörande tryck- och yttrandefrihetsbrott som har samband med

varandra tas upp av en av de tingsrätter som enligt forumreglerna är rätt

domstol för något av målen. Bestämmelsen bör vara fakultativ och ge möjlighet

för Justitiekanslern eller enskild part att välja vid vilken av de aktuella

tingsrätterna som talan skall väckas.

Justitiekanslern föreslår att frågan löses genom att i 7 kap. 1 §

föreskriftslagen införs ett nytt, andra stycke med följande lydelse:

Om det finns ett samband mellan ett mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund

av tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott och ett annat sådant mål får

målen tas upp av någon av de tingsrätter som enligt första stycket är rätt

domstol. Detsamma gäller i fråga om ansökningsmål enligt 9 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

För att möjliggöra en gemensam handläggning av målen bör vidare 7 kap. 6 §

föreskriftslagen ges följande lydelse:

Om mål som har samband med varandra på det sätt som anges i 1 § andra stycket

eller 4 § förekommer samtidigt vid en tingsrätt, skall målen handläggas i en

rättegång. Det gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det.

Förteckning över remissinstanser (Ju 2001/3649)

Remissyttranden över Justitiekanslerns framställning har avgetts av följande

instanser. Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt,

Helsingborgs tingsrätt, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund,

Svenska Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholm,

Malmö och Umeå samt Ekobrottsmyndigheten.

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 §, 7 kap. 4 § samt 10 kap. 3 och 8 §§

tryckfrihetsförordningen1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §

Utfärdat utgivningsbevis må återkallas:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till någon som ej fyller föreskrivna

behörighetsvillkor;

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller föreskrivna

behörighetsvillkor och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades, utan

att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast förflutna

kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset

med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset

med hänsyn till stadgandet i 5 § tredje stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å

annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske

samt rättelse ej omedelbart vidtages.

Beslut om återkallelse meddelas av myndighet som avses i 4 §. I ärenden, som

avses i första stycket 2-7, skola, om det kan ske, ägaren och utgivaren erhålla

tillfälle att yttra sig.

7 kap.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall

såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt

skrift och är straffbara enligt lag:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med

våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av

riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,

regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd

framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets

förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra

fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa obehörigen

befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut, eller något

förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för

totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig

eller ej;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri;

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå

främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift

rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt

kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av

krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet,

vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken

bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av

främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till

pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige

röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår

gärning som avses under 4;

6. uppror, förövad med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,

regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller

hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

7. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller

eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon

missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar eller förleder

dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse

för totalförsvaret eller begår annan liknande förrädisk gärning som är ägnad

att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek;

8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår gärning

som avses under 7;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig

eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning,

någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att

framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller

låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider

falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla

trolöshet eller modlöshet;

10. uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest söker förleda till

brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot

myndighet eller åsidosättande av vad som åligger krigsman i tjänsten;

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning;2

12. brott mot medborgerlig frihet, varigenom någon utövar olaga hot med uppsåt

att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten

inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssamman-slutning och

därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara;

försök till sådant brott mot medborgerlig frihet;

13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller

tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig;

14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i

sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för

andras missaktning, och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för

de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den

avlidne, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att

lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade

skälig grund för den;

15. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller

beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom;

16. olaga hot, varigenom någon hotar annan med brottslig gärning på ett sätt som

är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans

säkerhet till person eller egendom;

17. hot mot tjänsteman, varigenom någon med hot om våld förgriper sig på annan i

hans myndighetsutövning, i annan verksamhet där samma skydd åtnjuts som är

förenat med myndighetsutövning eller vid biträde till åtgärd som omfattas av

sådant skydd, för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri

eller hämnas för sådan åtgärd eller varigenom någon sålunda förgriper sig mot

den som tidigare utövat sådan verksamhet eller biträtt därvid för vad denne däri

gjort eller underlåtit;

försök eller förberedelse till sådant hot mot tjänsteman, såvida ej brottet,

om det fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa;

18. övergrepp i rättssak, varigenom någon med hot om våld angriper annan för att

denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör

avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra annan

från en sådan åtgärd eller varigenom någon med hot om gärning som medför

lidande, skada eller olägenhet angriper annan för att denne avlagt vittnesmål

eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra

honom från att avge en sådan utsaga.

10 kap.

3 §

Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbas av

beslaget begära att rätten prövar det.

Då allmän åklagare förordnat om beslag, skall anmälan därom skyndsamt göras hos

Justitiekanslern. Denne har att genast pröva huruvida beslaget skall äga

bestånd.

8 §

Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för

spridning avsedda exemplaren av skriften.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl

den, hos vilken beslaget verkställes, som den som tryckt skriften. Beviset skall

innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall, så snart det kan ske, utan

avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som

tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i

skriften, vilka föranlett beslaget.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Äldre föreskrifter tillämpas på sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9

§ yttrandefrihetsgrundlagen och som skett före ikraftträdandet.

2 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen1

dels att 1 kap. 1, 6, 7, 9 och 10 §§, 3 kap. 1 och 6 §§, 4 kap. 4 §, 7 kap. 1

och 3 §§ samt 11 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i grundlagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 15 §, samt

närmast före 3 kap. 15 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna

grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt

filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen

uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne

som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt

meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt

skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna

grundlag.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio

också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild

eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio

också program i television och innehållet i vissa andra överföringar av ljud,

bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller

text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas

endast med tekniskt hjälpmedel.

6 §

Grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till

allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till

allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana

sändningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och

inspelade program.

I fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från

Sverige gäller vad som i denna grundlag föreskrivs om radioprogram i allmänhet.

I lag får föreskrivas om undantag från denna grundlag i fråga om radioprogram

som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands och radioprogram som sänds

genom tråd men inte är avsedda att tas emot av någon större allmänhet. Sådant

undantag får dock inte gälla vad som föreskrivs i 2 och 3 §§.

7 §

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram

som kommer från utlandet och radioprogram som förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna

grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram

som avses i 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom

satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna

grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse om radioprogram får

sådana föreskrifter som avses i 12 § andra stycket inte i strid med

överenskommelsen hindra vidaresändning av radioprogram.

I 10 kap. 2 § finns föreskrifter om rätt att meddela och anskaffa uppgifter och

underrättelser för offentliggörande i radioprogram från utlandet.

9 §

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion

för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp

av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten

upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk

databehandling. Det gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i

registret.

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion

för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt

tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar

eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor

1. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas,

vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom

överföring eller indirekt genom framställning av en teknisk upptagning, en

skrift eller en bild, eller

2. annars enligt särskilda önskemål tillhandahåller allmänheten information som

överförs direkt ur en sådan databas som anges i 1.

Vad som sägs i första stycket gäller också annan som har utgivningsbevis för

sådan verksamhet. För att utgivningsbevis skall utfärdas krävs att

- verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket och att

överföringarna utgår från Sverige,

- behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget,

- verksamheten har ett namn som är sådant att det inte finns risk för att det

lätt kan förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf.

Utgivningsbevis får återkallas om förutsättningar att utfärda sådant bevis inte

längre finns, om verksamheten inte påbörjats inom sex månader från den dag då

utgivningsbeviset utfärdades eller om den som drev verksamheten anmält att den

upphört. Ett utgivningsbevis gäller för en period av tio år från utfärdandet.

Därefter förfaller beviset. Beviset får förnyas, varje gång för tio år från

utgången av den föregående tioårsperioden, om det finns förutsättningar att

utfärda sådant bevis. Om utgivningsbeviset återkallas eller förfaller, tillämpas

därefter föreskrifter i lag eller annan författning. Närmare bestämmelser om

utfärdande, återkallelse, förfall och förnyelse av utgivningsbevis meddelas i

lag.

Med databas avses i denna grundlag en samling av information lagrad för

automatiserad behandling. Varje sådan databas skall ha ett namn. Närmare

bestämmelser om sådana namn meddelas i lag. Även föreskrifter om straff för den

som bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av detta stycke meddelas i

lag.

10 §

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till

allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på

annat sätt.

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som ges ut. En teknisk

upptagning ges ut då den utlämnas för att spridas till allmänheten i Sverige

genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval

av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna,

skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap.

13 § och 4 kap. 4 §.

3 kap.

1 §

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända

radioprogram genom tråd.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas

föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa

program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av

tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av

ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets

mot folkgrupp.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas

föreskrifter i fråga om

1. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den

utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till

allsidig upplysning,

2. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den

utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande

sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana

överföringar,

3. skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra

mottagarkretsen inflytande över programvalet, eller

4. ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på

våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

6 §

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av sända

radioprogram för granskning och att lämna dem till arkiv får meddelas i lag.

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av

radioprogram för granskning i efterhand och att lämna dem till arkiv får

meddelas i lag.

Beställda exemplar av upptagningar, skrifter och bilder

15 §

Av en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första

stycket 1 skall framgå databasens namn samt när, var och hur upptagningen,

skriften eller bilden framställts. Den som driver verksamheten skall se till att

upptagningen, skriften eller bilden har sådana uppgifter. Närmare bestämmelser

om detta får meddelas i lag.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller

bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som lämnar ut en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1

kap. 9 § första stycket 1 och som saknar någon uppgift som är föreskriven i

första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, dömas till

penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och den som

lämnar ut upptagningen, skriften eller bilden känner till detta.

4 kap.

4 §

Av en teknisk upptagning skall framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se

till att varje exemplar av upptagningen har en sådan uppgift.

Av en teknisk upptagning skall framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se

till att varje exemplar av upptagningen har en sådan uppgift. Av en sådan

teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1

skall framgå vem som är utgivare för databasen. Utgivaren skall se till att

varje exemplar har en sådan uppgift.

Uppgift om utgivaren av radioprogram skall hållas tillgänglig för allmänheten

enligt vad som närmare föreskrivs i lag.

7 kap.

1 §

Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§ tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal

skall gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar och i fråga

om yttrandefrihetsmål. Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att

vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av

olaga våldsskildring eller hets mot folkgrupp i tekniska upptagningar. Rätten

att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller

yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i

fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes. Beträffande

tekniska upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen lämnades ut för

spridning. Dock får i lag föreskrivas att filmer, videogram eller andra tekniska

upptagningar med rörliga bilder inte skall anses ha lämnats ut för spridning

förrän de har lämnats för registrering hos en myndighet. I fråga om olaga

våldsskildring i tekniska upptagningar gäller vad som är föreskrivet i lag om

tid för väckande av talan.

Bestämmelserna i 9 kap. 1-4 §§ tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal

skall gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar och i fråga

om yttrandefrihetsmål. Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att

vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av

olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga

hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar.

Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller

yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i

fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes eller, i fråga

om tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 §, från den tidpunkt när det

brottsliga meddelandet inte längre tillhandahölls. Beträffande tekniska

upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen gavs ut. Beträffande

sådana upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § föreskrivna uppgifterna

gäller dock vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan med den

begränsningen att allmänt åtal inte får väckas senare än två år från det att

Justitiekanslern fick kännedom om upptagningen.

3 §

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter

skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. I stället för 10

kap. 6 § och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock vad som

föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om den tid som avses i

10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till beslagets omfattning eller

någon annan omständighet är otillräcklig, får rätten på Justitiekanslerns

framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får inte avse längre tid

än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta sammanlagt högst två veckor.

Vad som sägs i 10 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gäller inte, om

Justitiekanslern enligt 1 § första stycket detta kapitel har överlämnat åt

allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap.

2, 4 och 14 §§ tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns

uppgifter gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som

har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller

andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som

beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa den tekniska

upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i

upptagningen som har föranlett beslaget.

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter

skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. För sådan

upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 1 gäller vad

som sägs i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen när det är fråga om

utredningsbeslag med anledning av yttrandefrihetsbrott. I stället för 10 kap. 6

§ och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock beträffande

tekniska upptagningar vad som föreskrivs i andra och tredje styckena i denna

paragraf. Om den tid som avses i 10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn

till beslagets omfattning eller någon annan omständighet är otillräcklig, får

rätten på Justitiekanslerns framställning medge att tiden förlängs.

Förlängningen får inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig och får

omfatta sammanlagt högst två veckor. Vad som sägs i 10 kap. 3 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen gäller inte, om Justitiekanslern enligt 1 § första

stycket detta kapitel har överlämnat åt allmän åklagare att vara åklagare i

yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap. 2, 4 och 14 §§

tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns uppgifter

gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som

har föranlett beslaget. Om det vid ett beslag som är av det slag som avses i 10

kap. 14 § tryckfrihetsförordningen inte är möjligt att i beslutet närmare ange

varje sådant avsnitt, skall beslutet i efterhand, så snart det kan ske,

kompletteras med uppgift om vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Beslaget

gäller endast de särskilda skivor, rullar eller andra sådana delar av

upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall, så snart det kan ske, utan kostnad

tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa

den tekniska upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de

avsnitt i upptagningen som har föranlett beslaget.

11 kap.

1 §

Vad som sägs i 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts

prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av sådana mål skall gälla

också i fråga om yttrandefrihetsmål.

Vad som sägs i 14 kap. 1-3 §§ tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts

prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av mål skall gälla också i

fråga om motsvarande mål enligt denna grundlag.

I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i lag

som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller

annan författning.

Utlänningar är i fråga om yttrandefriheten enligt denna grundlag likställda med

svenska medborgare, om inte något annat följer av lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Äldre föreskrifter tillämpas på sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9

§ och som skett före ikraftträdandet.

3. Den nya föreskriften i 7 kap. 1 § andra stycket första meningen om

preskriptionstid för yttrandefrihetsbrott vid tillhandahållande som avses i 1

kap. 9 § tillämpas endast på innehåll som fortfarande finns i databasen vid

ikraftträdandet.

4. Den nya föreskriften i 7 kap. 1 § andra stycket tredje meningen tillämpas

endast på tekniska upptagningar som ges ut efter ikraftträdandet.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1949:165) angående beslag å vissa

skrifter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Är riket i krig eller krigsfara och anträffas vid avdelning av Försvarsmakten

skrift, på vilken tryckfrihetsförordningen ej äger tillämpning, och innefattar

dess spridande uppenbart sådan enligt lag straffbar uppvigling att krigsman

därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften, efter beslut av

befattningshavare som enligt lag har bestraffningsrätt över personal vid

avdelningen, tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut

åtgärd som nu sagts vidtagas av annan befattningshavare av lägst fänriks grad.

Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos befattningshavare som först sagts;

denne har att genast pröva, om beslaget skall bestå.

Är riket i krig eller krigsfara och anträffas vid avdelning av Försvarsmakten

skrift, på vilken tryckfrihetsförordningen inte är tillämplig, och innefattar

dess spridande uppenbart sådan enligt lag straffbar uppvigling att krigsman

därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt, får skriften, efter beslut

av befattningshavare som enligt lag har rätt att avgöra frågor om

disciplinansvar beträffande personal vid avdelningen, tas i beslag. Är fara i

dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärd som nu sagts vidtas av annan

befattningshavare av lägst fänriks tjänstegrad. Anmälan därom skall dock

skyndsamt göras hos befattningshavare som först sagts. Denne har att genast

pröva, om beslaget skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

1 senaste lydelse 1977:1019

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden1

dels att 5 kap. 8 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 19 och 20 §§ skall betecknas 3 kap. 29 och 30 §§,

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 §, 3 kap. 18 §, 4 kap. 2 §, 5 kap. 3 §, 6 kap. 2

§, 7 kap. 1, 3 och 6 §§ samt den nya 3 kap. 30 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 3 kap. 19 § skall sättas närmast före 3 kap. 29

§,

dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 3 kap. 19-28 §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

De bestämmelser i denna lag som gäller tryckta skrifter eller tryckning av

skrifter skall tillämpas även på andra skrifter som faller under

tryckfrihetsförordningen.

Uttrycken radioprogram och teknisk upptagning används i lagen på samma sätt som

i yttrandefrihetsgrundlagen.

Uttrycken radioprogram, databas och teknisk upptagning används i lagen på samma

sätt som i yttrandefrihetsgrundlagen.

2 kap.

2 §

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar

också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare.

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar

också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare. Verket

skall föra register över periodiska skrifter med utgivningsbevis. Registret får

föras med hjälp av automatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om

skriftens titel, utgivningsort, utgivningsplan, ägare, utgivare och, i

förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren samt tidpunkt för utfärdande

och förnyelse av utgivningsbevis.

3 kap.

18 §

I fråga om sådant tillhandahållande av upplysningar med hjälp av

elektromagnetiska vågor som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen

tillämpas 12-16 §§.

Bestämmelserna i 12-15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av

information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som bedriver sådan verksamhet skall till Radio- och TV-verket anmäla vilket

namn databasen har. Namnet skall innehålla databasens domännamn eller

motsvarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 2

kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram

också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen, skall i stället för vad som anges i 1 § första

stycket gälla att

- utgivare skall utses för verksamheten,

- uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare,

skall antecknas i register hos programföretaget.

19 §

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Radio- och TV-verket på ansökan av den som

bedriver verksamheten.

En ansökan skall innehålla uppgift om databasens namn, vem som bedriver

verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till

utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren. Namnet skall

innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökan skall också innehålla en teknisk beskrivning av verksamheten. Av

beskrivningen skall det framgå hur information tillhandahålls allmänheten.

Beskrivningen skall ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten

uppfyller förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

Till en ansökan skall fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörighetsvillkor

som anges i yttrandefrihetsgrundlagen och att utgivaren har åtagit sig

uppdraget.

20 §

Om en ansökan om utgivningsbevis inte uppfyller vad som föreskrivs i 19 §, skall

sökanden föreläggas att inom viss tid avhjälpa bristen. Gör sökanden inte det,

får ansökan avvisas.

21 §

En ansökan om utgivningsbevis får avslås, om det inte finns förutsättningar att

utfärda sådant bevis enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Innan ansökan avslås skall sökanden föreläggas att inom viss tid avhjälpa

bristen.

22 §

Om de förhållanden som avses i 19 § andra-fjärde styckena ändras, skall den som

bedriver verksamheten genast anmäla detta till Radio- och TV-verket.

23 §

Ett utgivningsbevis får återkallas, om det inte längre finns förutsättningar att

utfärda sådant bevis enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. Vid risk för

förväxling med namn på en annan verksamhet enligt 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen får det dock ske endast om det inom sex månader sedan

utgivningsbeviset utfärdats visas att ansökan om det borde ha avslagits på grund

av denna risk. Utgivningsbevis får också återkallas, om den som bedrev

verksamheten har anmält att den upphört.

Beslut om återkallelse av utgivningsbevis meddelas av Radio- och TV-verket. I

ärenden om återkallelse skall den som bedriver verksamheten och utgivaren få

tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I god tid innan ett utgivningsbevis förfaller enligt 1 kap. 9 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen skall Radio- och TV-verket till den som bedriver

verksamheten sända en påminnelse om att bevisets giltighetstid är begränsad till

tio år och att beviset förfaller, om en ansökan om förnyelse av beviset inte

har kommit in till myndigheten före tioårsperiodens utgång.

Beslut om att ett utgivningsbevis skall anses förfallet vid tioårsperiodens

utgång meddelas av Radio- och TV-verket.

En ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis får göras tidigast ett år före

och senast på dagen för tioårsperiodens utgång. För en ansökan om förnyelse

gäller i övrigt samma bestämmelser som för den första ansökan. Om en ansökan om

förnyelse har gjorts i rätt tid, fortsätter beviset att gälla till dess att

beslutet med anledning av ansökan har vunnit laga kraft.

24 §

Beslut av Radio- och TV-verket i ärenden om utgivningsbevis får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

25 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i en ansökan om

utgivningsbevis skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma

gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i

22 § om skyldighet att anmäla ändrade förhållanden.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för sådana brott som avses i första

stycket.

26 §

I varje sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § första eller andra

stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall en uppgift om verksamhetens namn och

utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Om en ställföreträdare för

utgivaren tjänstgör, skall det lämnas en uppgift om vem ställföreträdaren är.

Uppgifterna skall vara lättillgängliga, tydliga och anges i anslutning till

varandra.

27 §

Radio- och TV-verket skall föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9

första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen. Registret får föras med

hjälp av automatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om databasens

namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem

som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för

utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamheten samt tidpunkt för utfärdande

och förnyelse av utgivningsbevis.

28 §

Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för utdrag ur register över

verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena

yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringen får också meddela föreskrifter om

ansökningsavgifter i ärenden om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 §

andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

30 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till

böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bedriver verksamhet

med utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen

och som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid behov inte anmäler ny utgivare.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel

föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om ställföreträdare eller att anmäla

namn på verksamhet som bedrivs enligt 1 kap. 9 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen skall dömas till penningböter.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för sådana brott som avses i första

och andra styckena.

4 kap.

2 §

Den skyldighet att lämna uppgifter om vem som har låtit framställa en teknisk

upptagning samt om när, var och av vem exemplaren har framställts som föreskrivs

i 3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras genom att uppgifterna

intas i själva den tekniska upptagningen eller anbringas på skivan, kassetten

eller motsvarande föremål.

Den skyldighet att lämna vissa uppgifter som föreskrivs i 3 kap. 13 § första

stycket eller 15 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras

genom att uppgifterna intas i själva den tekniska upptagningen, skriften eller

bilden eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande föremål.

5 kap.

3 §

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program

spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap.

7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst

sex månader från sändningen.

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program

spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap.

7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst

sex månader från sändningen eller, i fråga om sådant tillhandahållande som avses

i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, från det att informationen inte längre

tillhandahölls. Beträffande överföringar som omfattas av 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen och motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7 § andra

stycket tryckfrihetsförordningen är det tillräckligt att det dokumenteras vilken

information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över

satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje

program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra

detta enligt första stycket.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad

vidaresändning av radioprogram genom trådnät.

6 kap.

2 §

I de fall som anges i 10 kap. 11 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och i

motsvarande fall enligt 7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får en

befattningshavare av lägst fänriks grad ta en tryckt skrift eller en teknisk

upptagning i förvar.

I de fall som anges i 10 kap. 11 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och i

motsvarande fall enligt 7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får en

befattningshavare av lägst fänriks tjänstegrad ta en tryckt skrift eller en

teknisk upptagning i förvar.

7 kap.

1 §

De tingsrätter som med stöd av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen är behöriga

att ta upp tryckfrihetsmål skall pröva tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål i

de fall där den ort som avses i 2 eller 3 § ligger inom tingsrättens domkrets.

Om den orten inte ligger inom domkretsen för en tingsrätt som är behörig att ta

upp tryckfrihetsmål, skall målet prövas av den tingsrätt inom vars domkrets

länsstyrelsen i det län där orten ligger har sitt säte.

Om det finns ett samband mellan ett mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund

av tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott och ett annat sådant mål, får

målen tas upp av någon av de tingsrätter som enligt första stycket är rätt

domstol. Detsamma gäller i fråga om ansökningsmål enligt 9 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

3 §

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett

radioprogram har utgått för sändning eller där en teknisk upptagning har lämnats

ut för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett

radioprogram har utgått för sändning, varifrån överföringar som avses i 1 kap. 9

§ yttrandefrihetsgrundlagen har utgått eller där en teknisk upptagning har

lämnats ut för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

6 §

Om mål som har samband med varandra på det sätt som anges i 4 § förekommer

samtidigt vid en tingsrätt, skall målen handläggas i en rättegång. Det gäller

dock inte om synnerliga skäl talar mot det.

Om mål som har samband med varandra på det sätt som anges i 1 § andra stycket

eller 4 § förekommer samtidigt vid en tingsrätt, skall målen handläggas i en

rättegång. Det gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Den skyldighet att anmäla verksamhetens namn som föreskrivs i 3 kap. 18 §

skall, för sådan verksamhet som bedrivs när denna lag träder i kraft, fullgöras

senast den 1 april 2003.

3. Den nya föreskriften i 5 kap. 3 § första stycket tredje meningen om tid för

bevarande av inspelning av sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas endast på innehåll som fortfarande finns i

databasen vid ikraftträdandet.

4. Den äldre föreskriften i 5 kap. 8 § gäller fortfarande för tekniska

upptagningar som spritts till allmänheten före ikraftträdandet.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-11-30

Närvarande: f.d. regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist, regerings-

rådet Marianne Eliason, justitierådet Severin Blomstrand.

Enligt en lagrådsremiss den 15 november 2001 (Justitiedepartementet) har

regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

3. lag om ändring i lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter,

4. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Helen Svensson

och Susanne Kjaersgaard Olsson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

I punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagändringarna i

tryckfrihetsförordningen (TF) har föreskrivits att äldre föreskrifter skall

tillämpas på sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 §

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och som skett före ikraftträdandet. En

motsvarande föreskrift finns i övergångsbestämmelserna till lagändringarna i

YGL. En koppling finns i dag mellan TF och YGL genom den s.k. bilageregeln i 1

kap. 7 § TF. Eftersom någon ändring av den regeln inte görs i TF förordar

Lagrådet att övergångsbestämmelsen utgår.

Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

1 kap. 6 §

I lagrådsremissen diskuteras frågan om YGL är tillämplig på sådana

webbsändningar som utgörs av direktsändningar eller uppspelningar av tidigare

inspelningar på tider som sändaren bestämmer. I lagrådsremissen intas

ståndpunkten - till skillnad från den som Mediegrundlagsutredningen fört fram -

att sådana sändningar idag omfattas av huvudregeln i YGL. Det föreslås ett

förtydligande i 1 kap. 6 § YGL för att markera detta. Avgörande för

ställningstagandet i remissen är att sådana sändningar kan anses riktade till

allmänheten.

Skilda uppfattningar kan säkert finnas om de nu aktuella webbsändningarna

omfattas av YGL:s huvudregel. Det är givetvis angeläget att denna fråga

klarläggs genom lagstiftning så att frågan inte behöver lämnas till

rättstillämpningen med den ovisshet det kan innebära under lång tid. Lagrådet

har därför i sak inte någon erinran mot förtydligandet. Bestämmelsen har dock

blivit oklar - möjligen till följd av den terminologi som används i YGL

innebärande att i begreppet radioprogram innefattas även "vissa andra sändningar

av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor" (se 1

kap. 1 § tredje stycket). När "förtydligandet" i 1 kap. 6 § läses ger det

intryck av att det rör sig om alla direktsända och inspelade radioprogram. Att

sådana program såvitt gäller traditionella ljudradio- och TV-program - både

direktsända och inspelade - omfattas av YGL torde vara självklart. Lagrådet

föreslår att bestämmelsen utformas så att det mer explicit framgår vad som

åsyftas med tillägget, t.ex. genom att orden "ur en databas" läggs till sist i

den föreslagna nya meningen. Om detta godtas bör den definition av begreppet

databas, som föreslås införd i 1 kap. 9 § YGL, i stället tas in som ett nytt

sista stycke i 1 kap. 1 §.

1 kap. 9 §

I paragrafens första stycke har - förutom andra ändringar - lagts till en punkt

2, som är avsedd att ge grundlagsskydd för sådan användning av pushteknik som

inte är grundlagsskyddad enligt 1 kap. 6 § YGL eller enligt databasregeln i dess

gällande lydelse. Den användning som åsyftas är att en databasinnehavare som

råder över innehållet i databasen sänder meddelanden till mottagarna med

innehåll och tidsintervall som dessa har angivit i förväg. Att beskriva denna

användning med uttrycket "enligt särskilda önskemål" är enligt Lagrådets mening

inte alldeles träffande. Det blir också otydligt hur punkten 2 skiljer sig från

punkten 1, där uttrycket "på särskild begäran" används. Karaktäristiskt för de

fall som skall omfattas av punkten 2 synes vara att avsändaren i förväg har

kommit överens med var och en av mottagarna om vilken information som skall

sändas till mottagarna och när det skall ske. Detta bör komma till uttryck i

lagtexten.

I den föreslagna 3 kap. 25 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden straffbeläggs

vissa handlingar och underlåtelser i fråga om utgivningsbevis enligt den nu

behandlade paragrafen. I YGL bör föreskrivas uttryckligen att sådana

straffbestämmelser får meddelas i vanlig lag.

Lagrådet förordar att paragrafen - efter några redaktionella ändringar och med

utgångspunkt i att Lagrådets förslag under 1 kap. 6 § följs - får följande

lydelse:

"Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion

för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för

yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt

tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar

eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor

1. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas,

vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom

överföring eller indirekt genom framställning av en teknisk upptagning, en

skrift eller en bild, eller

2. annars, enligt överenskommelser i förväg, tillhandahåller allmänheten

information som överförs direkt ur en sådan databas som anges i 1.

Vad som sägs i första stycket gäller också annan som har utgivningsbevis för

sådan verksamhet. För att utgivningsbevis skall utfärdas krävs att

- verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket och att

överföringarna utgår från Sverige,

- behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget,

- verksamheten har ett namn som är sådant att det inte finns risk för att det

lätt kan förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf.

Ett utgivningsbevis gäller för en period av tio år från utfärdandet. Därefter

förfaller beviset. Beviset får förnyas, varje gång för tio år från utgången av

den föregående tioårsperioden, om det finns förutsättningar att utfärda sådant

bevis. Utgivningsbevis får återkallas om förutsättningar att utfärda sådant

bevis inte längre finns, om verksamheten inte påbörjats inom sex månader från

den dag då utgivningsbeviset utfärdades eller om den som drev verksamheten

anmält att den upphört. Om utgivningsbeviset förfaller eller återkallas,

tillämpas därefter föreskrifter i lag eller annan författning.

Närmare bestämmelser om utfärdande, förfall, förnyelse och återkallelse av

utgivningsbevis meddelas i lag.

Varje databas skall ha ett namn. Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas i

lag.

Föreskrifter om straff för den som bryter mot en föreskrift som meddelats med

stöd av fjärde eller femte stycket meddelas i lag."

Förslaget till lag om ändring i lagen med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

2 kap. 2 §

Paragrafen föreslås kompletterad med bestämmelser om skyldighet för Patent- och

registreringsverket att föra register över periodiska skrifter med

utgivningsbevis, om registerföring med hjälp av automatiserad behandling och om

vad registret får innehålla. I sistnämnda hänseende anges genom en uttömmande

uppräkning vilka slag av uppgifter som får tas in i registret. Uppräkningen sägs

i författningskommentaren ansluta till vad som anges i 5 kap. 5 och 6 §§ TF. I

uppräkningen nämns bl.a. tidpunkt för utfärdande och förnyelse av

utgivningsbevis. Däremot omfattas inte återkallelse av utgivningsbevis, trots

att nyssnämnda 5 kap. 6 § handlar om sådan återkallelse. Även om registret avses

bli inriktat på periodiska skrifter för vilka utgivningsbevis gäller framstår

det enligt Lagrådets mening som troligt att det finns ett behov av att kunna

tillföra registret och där under någon tid bevara uppgifter om återkallelser av

bevis. Lagrådet förordar därför att de tillfogade bestämmelserna i paragrafen

utformas i enlighet härmed.

3 kap. 21 §

Av bestämmelsen framgår att en ansökan om utgivningsbevis skall avslås om det

inte finns förutsättningar att utfärda sådant bevis enligt 1 kap. 9 § YGL och

att sökanden innan ansökan avslås skall föreläggas att inom viss tid avhjälpa

bristen. I 1 kap. 9 § YGL regleras villkoren för att någon skall erhålla ett

utgivningsbevis för en databas. Frågor om utgivningsbevis avses handläggas av

Radio- och TV-verket. Radio- och TV-verket skall tillämpa förvaltningslagen

(1986:223). I 4 och 7 §§ förvaltningslagen finns bestämmelser om myndigheternas

serviceskyldighet m.m. Inom ramen för dessa bestämmelser torde en myndighet ge

en sökande tillfälle att komplettera en bristfällig ansökan. Att en myndighet

skall avslå en ansökan om förutsättningar inte finns att bifalla den torde inte

kräva någon särskild reglering. Enligt Lagrådets mening kan 21 § i förslaget

undvaras.

3 kap. 23 §

Enligt första stycket får ett utgivningsbevis återkallas om det inte längre

finns förutsättningar att utfärda ett sådant bevis enligt 1 kap. 9 § YGL. Enligt

tredje meningen får ett utgivningsbevis också återkallas om den som bedrev

verksamheten har anmält att den upphört. Däremot nämns inte att ett bevis också

får återkallas om verksamheten inte påbörjats inom sex månader från den dag då

utgivningsbeviset utfärdades. Regleringen i dessa hänseenden bör enligt

Lagrådets mening kunna ske genom en hänvisning till bestämmelserna om

återkallelse i 1 kap. 9 § YGL.

Lagrådet föreslår att första stycket ges följande lydelse:

"I 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs i vilka fall utgivningsbevis

får återkallas. Om utgivningsbevis inte hade bort utfärdas på grund av risk för

förväxling med namn på en annan verksamhet, får beviset dock återkallas endast

om det inom sex månader sedan beviset utfärdades visas att ansökan borde ha

avslagits på grund av denna risk."

Förslaget till lag om ändring i lagen angående beslag å vissa skrifter

Förslaget lämnas utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 december 2001

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Thalén, Winberg,

Östros, Engqvist, Larsson, Lejon

Föredragande: statsrådet Lejon

Regeringen beslutar proposition 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och

Internet.

Rättsdatablad

Författningsrubrik

Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett

normgivnings-bemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EG-regler

Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens

och yttrandefrihetsgrundlagens områden

3 kap. 28 §

1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.

2 Lydelse enligt proposition 2001/02:59.

1 Yttrandefrihetsgrundlagen omtryckt 1998:1439.

1 Lagen omtryckt 1998:1442.

1 Yttrandefrihetsgrundlagen omtryckt 1998:1439.

2 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.

3 Lagen omtryckt 1998:1442.

4 Senaste lydelse 1998:1447.

1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.

2 Lydelse enligt lagrådsremiss 011018.

1 Yttrandefrihetsgrundlagen omtryckt 1998:1439.

1 Lagen omtryckt 1998:1442.

Prop. 2001/02:74

7

1

Prop. 2001/02:74

Bilaga 1

129

183

Prop. 2001/02:74

Bilaga 2

149

Prop. 2001/02:74

Bilaga 3

150

183

Prop. 2001/02:74

Bilaga 4

154

Prop. 2001/02:74

Bilaga 5

155

183

Prop. 2001/02:74

Bilaga 6

177

Prop. 2001/02:74

Bilaga 7

181

Prop. 2001/02:74

182

183

183