Prop. 2001/02:85

Regeringens proposition

2001/02:85

Utgivning av elektroniska pengar

Prop.

2001/02:85

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 januari 2002

Göran Persson

Bosse Ringholm

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om utgivning av elektroniska pengar. Genom

den nya lagen genomförs EG-direktivet 2000/46/EG av den 18 september 2000 om

rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar

samt om tillsyn av sådan verksamhet. Syftet med direktivet är att uppnå en

fungerande inre marknad inom EU (EES) för utgivning av elektroniska pengar genom

en grundläggande harmonisering och ett ömsesidigt erkännande av

medlemsstaternas näringsrättsliga lagstiftning på området. Utformningen av lagen

är sådan att den underlättar ett utnyttjande av elektroniska pengars

potentiella fördelar samtidigt som den inte hindrar den tekniska utvecklingen av

system för elektroniska pengar.

Elektroniska pengar definieras i lagen som ett penningvärde som representerar en

fordran på utgivaren och som, utan att finnas på ett individualiserat konto, är

lagrat på ett elektroniskt medium och godkänns som betalningsmedel av andra

företag än utgivaren. För att institutet skall kunna utnyttja den inre marknaden

enligt principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och ömsesidigt

erkännande krävs dock även att de elektroniska pengarna ges ut i utbyte mot

medel till minst samma belopp.

Lagen är tillämplig på alla utgivare av elektroniska pengar utom banker och

kreditmarknadsföretag, som regleras i särskild lagstiftning. Lagens regler om

inlösen och säkerhet och kontroll i utgivarens system skall dock gälla även för

dessa institut. Finansinspektionen får under vissa förutsättningar medge att ett

svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som avser att ge ut

elektroniska pengar undantas från lagens regler.

Finansinspektionens tillstånd krävs för utgivning av elektroniska pengar.

Utgivaren skall vara ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk förening eller

ett utländskt företag. I lagen ställs vissa kvalitetskrav på verksamheten och

dess organisation samt på ägare och ledning. För utgivaren gäller en ytterst

strikt begränsning av annan tillåten verksamhet och stränga matchnings- och

placeringsregler. I lagen tas in motsvarande regler om tillträde till den inre

marknaden som gäller för banker och kreditmarknadsföretag.

Ett institut för elektroniska pengar skall stå under Finansinspektionens

tillsyn. Inspektionen ges i lagen i princip samma möjligheter till kontroll och

ingripande som gäller för banker och kreditmarknadsföretag.

På begäran av innehavaren skall ett institut för elektroniska pengar, en bank

eller ett kreditmarknadsföretag lösa in utestående elektroniska pengar i sedlar

och mynt eller genom överföring till ett konto om innehavaren begär det under

den avtalade giltighetstiden. Vid inlösen får institutet endast ta ut en avgift

som motsvarar den kostnad som är absolut nödvändig för att genomföra

transaktionen.

Lagen föreslås träda i kraft den 27 april 2002. Vissa övergångsregler blir

gällande för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och utländska

företag för elektroniska pengar från tredjeland som bedriver utgivning av

elektroniska pengar före lagens ikraftträdande.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 5

2 Lagtext 6

2.1 Förslag till lag om utgivning av elektroniska pengar 6

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag 18

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot

penningtvätt 23

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och

stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag 24

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av

redovisningsvaluta i finansiella företag 27

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

28

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

m.m. 29

3 Ärendet och dess beredning 30

4 Elektroniska pengar 32

4.1 Inledning 32

4.2 Vilka system finns för elektroniska pengar ? 33

4.3 Kortpengar 35

4.4 Nätpengar 37

4.5 Typfall av digitala värdeenheter 38

4.6 Typfall av kontobaserade elektroniska pengar 39

5 Näringsrättslig reglering på det finansiella området 40

5.1 EG:s regelverk för banker och andra kreditinstitut 40

5.2 Svensk reglering inom det finansiella området 41

5.2.1 Reglering av banker och annan finansiell verksamhet 41

5.2.2 Kapitaltäckning 43

5.2.3 Insättningsgaranti 44

6 Direktivet om elektroniska pengar 45

6.1 Direktivets syfte 45

6.2 Närmare om direktivets innehåll 46

7 Allmänna utgångspunkter 50

8 Överväganden och förslag 52

8.1 Genomförandet av direktivet om elektroniska pengar 52

8.2 Tillämpningsområdet 54

8.2.1 Utgivare av elektroniska pengar 54

8.2.2 Definition av elektroniska pengar 57

8.2.3 Undantag för vissa utgivare 61

8.3 Förutsättningar för tillstånd m.m. 63

8.4 Regler för verksamheten m.m. 66

8.5 Tillsyn 70

8.6 Inlösen m.m. 73

8.7 Insättningsgaranti 76

9 Ekonomiska konsekvenser 78

10 Författningskommentarer 79

10.1 Förslaget till lag om utgivning av elektroniska pengar 79

10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning för

kreditinstitut och värdepappersbolag 90

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot

penningtvätt 90

10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och

stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag 90

10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av

redovisningsvaluta i finansiella företag 91

10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska

föreningar 91

10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

m.m. 92

Bilaga.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 september

2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska

pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet 93

Bilaga.2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/28/EG av den 18 september

2000 om ändring av direktiv 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet

i kreditinstitut 102

Bilaga.3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000

om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut 104

Bilaga.4 Remissinstanser som yttrat sig över Promemoria med förslag till Lag om

utgivning av elektroniska pengar 180

Bilaga.5 Lagrådsremissens lagförslag 181

Bilaga.6 Lagrådets yttrande 203

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari 2002 210

Rättsdatablad 211

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om utgivning av elektroniska pengar,

2. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning för kreditinstitut och

värdepappersbolag,

3. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,

4. lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar

för kreditinstitut och värdepappersbolag,

5. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella

företag,

6. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

7. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om utgivning av elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

Tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om utgivning av elektroniska pengar.

För banker och kreditmarknadsföretag som ger ut elektroniska pengar skall endast

bestämmelserna om säkerhet och kontroll i 4 kap. 2 § och om inlösen i 4 kap. 3

§ tillämpas.

För utländska företags verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i

denna lag och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Lagen gäller inte för verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank.

Definitioner

2 § I denna lag avses med

elektroniska pengar: ett penningvärde som representerar en fordran på utgivaren

och som, utan att finnas på ett individualiserat konto, är lagrat på ett

elektroniskt medium och godkänns som betalningsmedel av andra företag än

utgivaren,

institut för elektroniska pengar: ett svenskt aktiebolag eller en svensk

ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att ge ut

elektroniska pengar,

kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om

innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga

röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av

företaget,

filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett

utländskt företags etablering av flera driftsställen i Sverige anses som en enda

filial,

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Vidare skall enligt denna lag ett institut för elektroniska pengar och ett annat

företag anses ha nära förbindelser, om

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20

procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i

det andra företaget,

2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra

eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en

och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och

samma fysiska person.

Nära förbindelser har även en fysisk person och ett institut för elektroniska

pengar, om

1. den fysiska personen

a) äger mer än 20 procent av kapitalet i institutet,

b) disponerar över mer än 20 procent av samtliga röster i institutet, eller

c) på annat sätt har sådant inflytande över institutet att personens ställning

motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag,

eller

2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och institutet.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Tillståndsplikt

1 § Elektroniska pengar får ges ut endast efter tillstånd av Finansinspektionen,

om inte annat följer av denna lag. Tillstånd får ges till ett svenskt

aktiebolag, en svensk ekonomisk förening och ett utländskt företag.

2 § Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får ges till ett svenskt aktiebolag

eller en svensk ekonomisk förening endast om

1. bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag och andra

författningar,

2. det finns skäl att tro att den planerade verksamheten kommer att ha en sund

administration och redovisning som möjliggör tillräcklig intern kontroll,

3. det finns skäl att tro att den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i

institutet inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i

institutet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över

ledningen av ett institut,

4. den som skall ingå i institutets styrelse eller vara verkställande direktör

eller dennes ställföreträdare har tillräcklig insikt och erfarenhet för att

delta i ledningen av ett institut för elektroniska pengar och även i övrigt är

lämplig för en sådan uppgift, och

5. företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag och

föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får inte ges om det finns skäl att tro

att någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i

näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig

skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i

institutet.

Om institutet kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges

endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet.

3 § En ansökan om tillstånd skall ges in till Finansinspektionen och innehålla

en plan där systemet för elektroniska pengar och verksamheten beskrivs.

4 § Bolagsordning eller stadgar för ett institut för elektroniska pengar skall

godkännas av Finansinspektionen i samband med att företaget får tillstånd att ge

ut elektroniska pengar.

Ett beslut om ändring av bolagsordningen eller stadgarna får inte registreras

innan det har godkänts av inspektionen.

Startkapital

5 § Ett institut för elektroniska pengar skall när verksamheten inleds ha ett

startkapital som vid tidpunkten för beslutet om tillstånd motsvarar minst en

miljon euro.

Undantag

6 § Finansinspektionen får medge att ett svenskt aktiebolag eller en svensk

ekonomisk förening som avser att ge ut elektroniska pengar undantas från lagens

bestämmelser om det penningvärde som skall lagras på varje särskilt utgivet

medium inte överstiger 150 euro och om

1. den planerade verksamheten endast har sådan omfattning att utestående skulder

hänförliga till utgivna elektroniska pengar normalt inte överstiger fem

miljoner euro och aldrig överstiger sex miljoner euro, eller

2. de elektroniska pengar som skall ges ut endast används som betalningsmedel

mellan utgivaren och

a) ett dotterföretag som utför operativa uppgifter eller andra uppgifter med

anknytning till elektroniska pengar som utgivaren ger ut eller distribuerar,

b) ett moderföretag till utgivaren, eller

c) ett annat dotterföretag till moderföretaget, eller

3. de elektroniska pengar som skall ges ut godkänns som betalningsmedel endast

av ett begränsat antal företag

a) med verksamhet i samma lokaler eller inom ett annat begränsat område eller

b) som står i ett nära finansiellt eller affärsmässigt förhållande till

utgivaren.

Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som medgetts undantag från lagens

bestämmelser skall årligen till Finansinspektionen lämna en redogörelse för

verksamheten och en redovisning av utestående skulder hänförliga till de

elektroniska pengar som getts ut.

Filialverksamhet i ett land utanför EES för ett institut för elektroniska pengar

7 § Ett institut för elektroniska pengar som planerar att inrätta en filial i

ett land utanför EES skall ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen. Ett

sådant tillstånd skall lämnas om det finns skäl att tro att den planerade

rörelsen kommer att uppfylla kraven på en sund verksamhet.

En ansökan om tillstånd skall innehålla en plan för filialverksamheten med

uppgifter om filialens organisation, ansvarig ledning, i vilket land filialen

skall inrättas och filialens adress.

Tillstånd för ett utländskt företag för elektroniska pengar med säte i ett land

utanför EES

8 § Tillstånd för ett utländskt företag för elektroniska pengar med säte i ett

land utanför EES att ge ut sådana pengar från filial här i landet får ges endast

om

1. företaget ger ut elektroniska pengar i det land där det har sitt säte och där

står under tillsyn av en behörig myndighet, och

2. det finns skäl att tro att den planerade rörelsen kommer att uppfylla kravet

på en sund verksamhet.

Styrelse och huvudkontor

9 § Ett institut för elektroniska pengar skall ha en styrelse med minst fem

ledamöter. Institutet skall ha en verkställande direktör.

För varje institut för elektroniska pengar skall det finnas ett huvudkontor i

Sverige.

Revisor

10 § En revisor i ett institut för elektroniska pengar skall vara auktoriserad

eller godkänd revisor. Minst en av de revisorer som utses av institutets stämma

skall vara auktoriserad.

3 kap. Kapitalkrav m.m.

Kapitalbas

1 § Ett institut för elektroniska pengar som bedriver verksamhet skall ha en

kapitalbas som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning är tillräckligt

stor.

Kapitalbasen får aldrig understiga startkapitalet och inte heller ett belopp

motsvarande två procent av det högsta av värdet av utestående elektroniska

pengar och det genomsnittliga värdet under de närmast föregående sex månaderna

av utestående elektroniska pengar. För ett institut som ännu inte varit verksamt

i sex månader skall det genomsnittliga värdet i stället beräknas på det

totalbelopp av utestående elektroniska pengar som fastställts som mål efter sex

månader från det att verksamheten har inletts.

Krav som gäller tillgångarna

2 § Ett institut för elektroniska pengar skall vid varje tidpunkt ha tillgångar

till ett värde som minst motsvarar värdet av institutets skulder hänförliga till

utestående elektroniska pengar.

Tillgångarna får endast placeras i fordringsrätter med låg risk. Ränte- och

valutakursanknutna finansiella instrument (derivatinstrument) får användas för

att skydda tillgångarna mot marknadsrisker. Tillgångarna skall även i övrigt

placeras på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås och så att

institutets betalningsberedskap är tillfredsställande.

Rapporteringsplikt

3 § Ett institut för elektroniska pengar skall två gånger per år göra

beräkningar av kapitalbasen och förhållandet mellan tillgångar och skulder

enligt 1 och 2 §§.

Institutet skall snarast därefter överlämna resultatet av dessa beräkningar och

de uppgifter som legat till grund för beräkningarna till Finansinspektionen.

4 kap. Regler om verksamheten

Verksamheten

1 § Ett institut för elektroniska pengar får endast driva verksamhet som har

anknytning till egen eller någon annans utgivning av elektroniska pengar och får

äga aktier eller andelar endast i företag som bedriver sådan verksamhet.

Säkerhet och kontroll

2 § Ett system för utgivning av elektroniska pengar skall vara utformat på ett

sätt som garanterar hög säkerhet samt gör det möjligt att kontrollera och spåra

transaktioner i systemet.

Inlösen

3 § Utgivaren skall lösa in utestående elektroniska pengar i sedlar och mynt

eller genom överföring till ett konto, om innehavaren begär det under den

avtalade giltighetstiden. Vid inlösen får utgivaren ta ut en avgift, om det kan

visas att den motsvarar en kostnad som varit absolut nödvändig för att genomföra

transaktionen.

Utgivaren och innehavaren får avtala om ett minsta belopp för inlösen. Beloppet

får inte vara högre än tio euro.

I avtalet mellan utgivaren och innehavaren skall villkoren för inlösen klart

anges.

Tystnadsplikt

4 § Enskildas förhållanden till ett institut för elektroniska pengar får inte

obehörigen röjas.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot

förbudet i första stycket.

5 kap. Marknadstillträde inom EES

Marknadstillträde till ett land inom EES för ett institut för elektroniska

pengar

1 § Ett institut för elektroniska pengar får driva verksamhet i ett annat land

inom EES genom att institutet inrättar en filial i det landet eller direkt

erbjuder och tillhandahåller tjänster där.

Bestämmelserna i 2-5 §§ är inte tillämpliga på en utgivare av elektroniska

pengar om

a) de medel som utgivaren erhållit i utbyte mot utgivna elektroniska pengar

understiger värdet på dessa, eller

b) utgivaren har medgetts undantag från lagens bestämmelser enligt 2 kap. 6 §.

2 § Ett institut för elektroniska pengar som avser att inrätta en filial i ett

annat land inom EES skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten

påbörjas. Underrättelsen skall innehålla en verksamhetsplan med den information

som beskrivs i 2 kap. 7 § andra stycket.

Om det inte finns skäl att ifrågasätta institutets administrativa struktur eller

finansiella situation, skall Finansinspektionen inom tre månader från det att

underrättelsen togs emot vidarebefordra den till behörig myndighet i det land

där filialen skall inrättas. Till underrättelsen skall inspektionen foga uppgift

om storleken av institutets kapitalbas.

Inspektionen skall även underrätta institutet när den vidarebefordrar

underrättelsen.

Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att

vidarebefordra underrättelsen, skall inspektionen fatta beslut om det inom tre

månader från det att underrättelsen togs emot.

3 § Verksamheten vid filialen får påbörjas två månader efter det att den

behöriga myndigheten i det andra landet tog emot de uppgifter som avses i 2 §

första stycket. Verksamheten får påbörjas dessförinnan, om myndigheten medger

det.

4 § Om något av de förhållanden som angetts i institutets underrättelse till

Finansinspektionen enligt 2 § första stycket skall ändras efter det att filialen

inrättats, skall institutet underrätta inspektionen och den behöriga

myndigheten i det andra landet minst en månad innan ändringen genomförs.

Om Finansinspektionen anser att ändringen inte får göras, skall inspektionen

fatta beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till

inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra landet skall genast

underrättas om beslutet.

5 § Ett institut för elektroniska pengar som vill erbjuda sina tjänster i ett

land inom EES utan att inrätta filial skall innan verksamheten påbörjas

underrätta Finansinspektionen om i vilket land verksamheten skall bedrivas.

Finansinspektionen skall inom en månad från det att underrättelsen togs emot

lämna över den till en behörig myndighet i det land där verksamheten skall

bedrivas.

Marknadstillträde till Sverige för ett utländskt företag för elektroniska pengar

med säte i ett land inom EES

6 § Ett utländskt företag som har säte i ett land inom EES och som har tillstånd

i hemlandet att ge ut elektroniska pengar får driva verksamhet här i landet.

Verksamheten får bedrivas genom att företaget inrättar en filial här i landet

eller direkt erbjuder och tillhandahåller tjänster här.

7 § Ett utländskt företag som avses i 6 § får börja en filialverksamhet två

månader efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i företagets

hemland har fått en underrättelse med ett sådant innehåll som anges i 2 kap. 7 §

andra stycket. Finansinspektionen kan dock medge att verksamheten får påbörjas

dessförinnan.

Ett sådant företag får börja att direkt erbjuda och tillhandahålla tjänster utan

att bedriva filialverksamhet så snart Finansinspektionen från en behörig

myndighet i utgivarens hemland har fått en underrättelse med ett sådant innehåll

som anges i 5 § första stycket.

6 kap. Tillsyn m.m.

Hur tillsynen över institut för elektroniska pengar skall bedrivas

1 § Ett institut för elektroniska pengar står under tillsyn av

Finansinspektionen. Varje institut skall på tid och sätt som Finansinspektionen

bestämmer lämna upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande

omständigheter till inspektionen.

Ett institut skall, utöver vad som anges i första stycket, i enskilda fall lämna

inspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.

Inspektionen får genomföra undersökning hos ett institut för elektroniska pengar

när inspektionen anser det nödvändigt.

2 § Om ett institut för elektroniska pengar ingår i en koncern, skall andra

företag i koncernen, även om de inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn,

lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande

omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet.

Ett institut för elektroniska pengar får ge koncernbidrag endast efter

medgivande av Finansinspektionen.

3 § Finansinspektionen skall vid sin tillsyn över instituten för elektroniska

pengar se till att en sund utveckling av verksamheten främjas.

4 § Om ett institut för elektroniska pengar är en ekonomisk förening, är

styrelsen skyldig att genast upprätta en särskild balansräkning, om det finns

skäl att tro att institutet inte kan uppfylla kravet på kapitalbas enligt 3 kap.

1 §. Balansräkningen skall granskas av institutets revisorer. Om granskningen

visar att kraven inte är uppfyllda, skall institutets styrelse genast underrätta

Finansinspektionen.

5 § Finansinspektionen får förordna en revisor som med övriga revisorer deltar i

revisionen av ett institut för elektroniska pengar. Inspektionen får när som

helst återkalla ett sådant förordnande och utse ny revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode från institutet för sitt arbete. Storleken

på arvodet bestäms av inspektionen.

Finansinspektionen skall utfärda en instruktion för revisor som förordnats av

inspektionen.

6 § När ett institut för elektroniska pengar har försatts i konkurs, skall

Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som

konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de

förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning

som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats, får det

allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det

allmänna ombudet.

Rapporteringsskyldighet för revisor och särskild granskare

7 § En revisor skall omgående rapportera till Finansinspektionen om han eller

hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett institut för elektroniska pengar får

kännedom om förhållanden som

1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar

institutets verksamhet,

2. kan påverka institutets fortsatta drift negativt, eller

3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller

resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 10 kap. 30 eller 31 §

aktiebolagslagen (1975:1385) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska

föreningar.

Revisorn har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får

kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag i

ett instituts moderföretag eller ett dotterföretag eller ett företag som har en

likartad förbindelse med institutet.

Rapporteringsskyldigheten gäller också sådan särskild granskare i ett institut

för elektroniska pengar som har utsetts enligt 11 kap. 21 § aktiebolagslagen

eller 8 kap. 17 § lagen om ekonomiska föreningar.

Särskilt om tillsynen över filialer i Sverige till utländska företag för

elektroniska pengar med säte i ett land inom EES

8 § Finansinspektionen skall i samarbete med behörig hemlandsmyndighet utöva

tillsyn över att likviditeten är tillfredsställande i en här i landet inrättad

filial till ett utländskt företag för elektroniska pengar med säte i ett land

inom EES.

Efter anmälan till Finansinspektionen kan en behörig myndighet i ett annat land

inom EES göra en undersökning hos en sådan filial som anges i första stycket.

9 § När ett sådant utländskt företag som avses i 8 § driver verksamhet i Sverige

från filial eller genom att direkt tillhandahålla tjänster, skall

Finansinspektionen lämna de uppgifter som behörig myndighet i företagets hemland

behöver för sin tillsyn av företaget.

Ägarprövning m.m.

10 § Vad som föreskrivs om kreditmarknadsföretag i 5 kap. 11-15 b §§ lagen

(1992:1610) om finansieringsverksamhet skall tillämpas på institut för

elektroniska pengar.

Ingripande mot institut för elektroniska pengar

11 § Om ett institut för elektroniska pengar har fattat ett beslut som strider

mot denna lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot

föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning, mot bolagsordningen

eller stadgarna eller villkor som förenats med tillståndet att ge ut

elektroniska pengar, får Finansinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet.

Har beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga institutet att göra

rättelse, om det är möjligt.

12 § Finansinspektionen skall förelägga ett institut att vidta lämpliga åtgärder

för att rätta till förhållandet om ett institut

1. har en kapitalbas som understiger det minsta belopp som krävs enligt 3 kap. 1

§, eller

2. har tillgångar till ett värde som understiger värdet av institutets skulder

hänförliga till utestående elektroniska pengar.

13 § Ett tillstånd för ett institut att ge ut elektroniska pengar skall

återkallas av Finansinspektionen om

1. institutet inom ett år efter det att tillstånd beviljades inte har börjat ge

ut elektroniska pengar eller dessförinnan förklarat sig avstå från tillståndet,

2. institutet under en sammanhängande tid av ett år inte bedrivit utgivning av

elektroniska pengar,

3. institutet genom att överträda en bestämmelse som avses i 11 § eller på annat

sätt visat sig olämpligt att utöva sådan rörelse som tillståndet avser,

4. institutets kapitalbas understiger startkapitalet enligt 2 kap. 5 § och

bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för

institutet,

5. någon som ingår i institutets styrelse eller är verkställande direktör eller

dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 2 § första

stycket 4.

Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket 2

och 3 i stället för att återkalla tillståndet meddela varning. I det fall som

avses i första stycket 4 får inspektionen medge förlängd tid för att bristen

skall täckas, om det finns särskilda skäl. I de fall som avses i första stycket

5 får tillstånd återkallas bara om Finansinspektionen först beslutat att anmärka

på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes

ställföreträdare och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av

högst tre månader gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är

verkställande direktör eller dennes ställföreträdare.

Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta om hur avvecklingen av

verksamheten skall ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

14 § Har Finansinspektionen av en behörig myndighet i ett annat land inom EES

underrättats om att ett institut för elektroniska pengar har överträtt

föreskrifter som i det landet gäller för institutet, skall inspektionen vidta de

i 11-13 §§ angivna åtgärderna mot institutet, om det föreligger någon

omständighet som avses där. Inspektionen skall underrätta den behöriga

myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtagits.

Ingripanden mot utländska företag för elektroniska pengar med säte i ett land

inom EES

15 § Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag för elektroniska

pengar som har säte inom EES och som bedriver verksamhet i Sverige att göra

rättelse, om företaget överträder en bestämmelse som avses i 11 § eller i övrigt

visar sig olämpligt att driva sådan verksamhet.

Inspektionen skall underrätta behörig myndighet i företagets hemland, om

företaget inte följer föreläggandet.

Om företaget inte gör rättelse, får inspektionen förbjuda företaget att göra nya

åtaganden här i landet. Inspektionen skall innan den meddelar ett förbud

underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får

inspektionen meddela förbud utan att hemlandsmyndigheten har underrättats.

Inspektionen skall i ett sådant fall underrätta myndigheten så snart det kan

ske.

16 § Om ett utländskt företag som avses i 15 § har fått sitt

verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet, skall Finansinspektionen genast

förbjuda företaget att göra nya åtaganden i Sverige.

Ingripanden mot utländska företag för elektroniska pengar med säte i ett land

utanför EES

17 § Om ett företag för elektroniska pengar som har säte i ett land utanför EES

och som driver verksamhet från filial här i landet överträder en bestämmelse som

avses i 11 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att ge ut elektroniska

pengar, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är

tillräckligt, meddela varning.

Om filialtillståndet återkallas tillämpas 13 § tredje och fjärde styckena.

Inspektionen skall underrätta behörig myndighet i det land där företaget har

sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

Ingripanden mot den som saknar tillstånd

18 § Om någon driver verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara

berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med

verksamheten. Inspektionen får besluta om hur avvecklingen av verksamheten skall

ske.

Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen

förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten

som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas

mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för dess räkning.

Avgifter till Finansinspektionen

19 § Institut för elektroniska pengar och utländska företag för elektroniska

pengar med filial här i landet skall med årliga avgifter bekosta

Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag enligt de närmare

föreskrifter som regeringen meddelar.

Vite

20 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag,

får inspektionen också förelägga vite.

7 kap. Överklagande

1 § Finansinspektionens beslut enligt 6 kap. 18 § andra stycket får inte

överklagas. Detta gäller även beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5

förvaltningslagen (1986:223).

Inspektionens beslut enligt 2 kap. 1 och 8 §§ samt 6 kap. 10, 13 och 17 §§ får

överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut av inspektionen enligt denna lag får överklagas hos länsrätten.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av länsrättens

avgörande.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller

återkallelse skall gälla omedelbart.

2 § Om Finansinspektionen i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 1 § inte

fattar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in till inspektionen,

skall inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får

därefter begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om

Finansinspektionen inte har fattat beslut inom sex månader från det att en sådan

förklaring avgetts, skall ansökan anses ha avslagits.

Om Finansinspektionen inte vidarebefordrar en underrättelse som avses i 5 kap. 2

§ första stycket till behörig myndighet i utlandet inom tre månader från det

att underrättelsen togs emot och inte heller inom samma tid fattar beslut enligt

fjärde stycket samma paragraf, skall inspektionen underrätta sökanden om skälen

för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av kammarrätten att ärendet

onödigt uppehålls. Om underrättelsen inte har vidarebefordrats inom tre månader

från det att en sådan förklaring avgetts, skall beslut enligt 5 kap. 2 § fjärde

stycket anses ha fattats.

8 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela

föreskrifter om

1. vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 2 kap. 5 §,

2. beräkning av storleken på kapitalbasen enligt 3 kap. 1 §,

3. beräkning av förhållandet mellan tillgångar och skulder, tillåtna

tillgångsslag, värderings- och begränsningsregler samt användningen av

derivatinstrument enligt 3 kap. 2 §.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om

1. innehållet i en sådan plan som krävs enligt 2 kap. 3 §,

2. den årliga redogörelse och redovisning som skall lämnas enligt 2 kap. 6 §

andra stycket,

3. omfattningen av tillåten verksamhet enligt 4 kap. 1 §,

4. säkerhet och kontroll i system för utgivning av elektroniska pengar enligt 4

kap. 2 §,

5. vilka upplysningar som ett institut för elektroniska pengar skall lämna till

inspektionen enligt 6 kap. 1 § första stycket.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 27 april 2002.

2. Ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk förening eller ett utländskt

företag för elektroniska pengar med säte i ett land utanför EES som vid

tidpunkten för lagens ikraftträdande driver verksamhet som omfattas av lagen får

fortsätta att driva verksamheten till och med den 27 oktober 2002 eller, om

ansökan om tillstånd eller om undantag inkommit till Finansinspektionen senast

vid den tidpunkten, till dess ansökan har prövats slutligt.

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 1 §, 5 kap. 4 §, 7 kap. 1 §,

8 kap. 1 § samt 9 kap. 1 och 3 §§ lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut och värdepappers-bolag. Med

kreditinstitut avses bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker,

kreditmarknadsföretag kreditmarknadsbolag respektive kreditmarknadsföreningar),

sådana finansbolag och kreditaktiebolag som driver verksamhet med stöd av

punkterna 3(5 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges

allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan. Med värdepappersbolag

avses ett svenskt aktiebolag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse

enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut och värdepappers-bolag. Med

kreditinstitut avses bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker,

kreditmarknadsföretag (kreditmarknadsbolag respektive kreditmarknadsföreningar),

sådana finansbolag och kreditaktiebolag som driver verksamhet med stöd av

punkterna 3(5 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet, institut för elektroniska pengar, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska

skeppshypotekskassan. Med värdepappersbolag avses ett svenskt aktiebolag som

fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse.

Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. skall tillämpas på finansiella

holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i

dotterföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag eller utländska

företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett

aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet

uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och

förvalta andelar i dotterföretag.

2 §2

När det i denna lag hänvisas till en bestämmelse i årsredovisningslagen

(1995:1554) skall bestämmelsen tillämpas utan hinder av att den anges gälla för

aktiebolag om inte annat särskilt föreskrivs.

Bestämmelser i årsredovisningslagen som gäller ekonomiska föreningar skall

tillämpas på medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar, om inte annat särskilt

föreskrivs.

Bestämmelser i årsredovisningslagen som gäller ekonomiska föreningar skall

tillämpas på medlemsbanker, kreditmarknadsföreningar och institut för

elektroniska pengar som är ekonomiska föreningar, om inte annat särskilt

föreskrivs.

Om bestämmelsen i årsredovisningslagen hänvisar till en annan bestämmelse i

årsredovisningslagen eller till årsredovisningslagen i dess helhet, skall även

hänvisningen tillämpas, om inte annat följer av bestämmelserna i denna lag eller

i föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

2 kap.

1 §3

I banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut och värdepappersbolag skall en

finansieringsanalys ingå i årsredovisningen. Detsamma skall gälla för övriga

aktiebolag som omfattas av denna lag i fall som avses i 2 kap. 1 § andra stycket

årsredovisningslagen (1995:1554).

I banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag och

institut för elektroniska pengar skall en finansieringsanalys ingå i

årsredovisningen. Detsamma skall gälla för övriga aktiebolag som omfattas av

denna lag i fall som avses i 2 kap. 1 § andra stycket årsredovisningslagen

(1995:1554).

I kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av lagen (1994:2004) om

kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,

skall även en kapitaltäckningsanalys ingå i årsredovisningen.

5 kap.

4 §4

Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om skulder och eget

kapital:

1. För varje efterställd skuld som uppgår till mer än tio procent av samtliga

efterställda skulder, skall uppgift lämnas om lånebelopp, lånevaluta, räntesats,

förfallodag, omständigheter som kan medföra förtida återbetalning,

efterställningsvillkoren samt förutsättningar och villkor för betalning på

förfallodagen eller för konvertering. Vidare skall sammanfattande upplysningar

lämnas om vilka regler som gäller för övriga efterställda skulder.

2. Större belopp i posten Övriga skulder (post 4) skall specificeras till sin

storlek och art.

3. I bankaktiebolag och andra aktiebolag som omfattas av denna lag skall eget

kapital delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad

förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp Aktiekapital, Överkursfond,

Uppskrivningsfond, Reservfond och Fond för orealiserade vinster. Under fritt

eget kapital skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller

förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och

förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.

4. I sparbank skall eget kapital delas upp i fonder och vinst eller förlust för

räkenskapsåret. Med fonder avses Grundfond, Uppskrivningsfond, Reservfond, Fond

för orealiserade vinster samt Garantifond. Benämningen fond får inte användas

för annat belopp i balansräkningen. Förlust för räkenskapsåret tas upp som

avdragspost.

5. I medlemsbank och i kreditmarknadsförening skall eget kapital delas upp i

bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet

eget kapital skall tas upp Insatskapital, Uppskrivningsfond, Reservfond och Fond

för orealiserade vinster. Medlemsinsatser och förlagsinsatser skall redovisas

var för sig. Under fritt eget kapital skall tas upp fria fonder, var för sig,

balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret.

Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som

avdragsposter.

5. I medlemsbank, kreditmarknadsförening och i institut för elektroniska pengar

som är en ekonomisk förening skall eget kapital delas upp i bundet eget kapital

och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall

tas upp Insatskapital, Uppskrivningsfond, Reservfond och Fond för orealiserade

vinster. Medlemsinsatser och förlagsinsatser skall redovisas var för sig. Under

fritt eget kapital skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst

eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust

och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.

6. Om en sparbank har bidrag till garantifonden i annan valuta än i

redovisningsvalutan, skall dessa räknas om enligt växelkursen på balansdagen.

Skillnaden mellan det omräknade beloppet och motsvarande belopp vid

räkenskapsårets ingång, skall föras mot Andra fonder.

7 kap.

1 §4

Kreditinstitut och värdepappersbolag som är moderföretag och sådana finansiella

holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket skall för varje

räkenskapsår upprätta koncernredovisning enligt denna lag, om inte annat följer

av 5 §.

I banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag och

finansiella holdingföretag skall en finansieringsanalys ingå i

koncernredovisningen. Detsamma skall gälla för övriga aktiebolag som omfattas av

denna lag i fall som avses i 7 kap. 4 § andra stycket årsredovisningslagen

(1995:1554).

I banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag,

finansiella holdingföretag och institut för elektroniska pengar skall en

finansieringsanalys ingå i koncernredovisningen. Detsamma skall gälla för övriga

aktiebolag som omfattas av denna lag i fall som avses i 7 kap. 4 § andra

stycket årsredovisningslagen (1995:1554).

För finansiella holdingföretag som omfattas av lagen (1994:2004) om

kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,

skall en kapitaltäckningsanalys enligt 6 kap. 3 § ingå i koncernredovisningen.

8 kap.

1 §5

Patent- och registreringsverket är registreringsmyndighet för företag som

omfattas av denna lag.

För andra företag som avses i denna lag än banker och hypoteksinstitut skall 8

kap. årsredovisningslagen (1995:1554) tillämpas, i stället för 2 - 8 §§ nedan,

med följande avvikelser:

1. Vid tillämpningen av 8 kap. 3 och 4 §§ årsredovisningslagen om

offentliggörande skall kreditmarknadsföreningar omfattas av bestämmelserna för

aktiebolag.

2. Vid tillämpningen av 8 kap. 6 § årsredovisningslagen om förseningsavgifter

skall kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag alltid anses som publika

företag.

1. Vid tillämpningen av 8 kap. 3 och 4 §§ årsredovisningslagen om

offentliggörande skall kreditmarknadsföreningar och institut för elektroniska

pengar omfattas av bestämmelserna för aktiebolag.

2. Vid tillämpningen av 8 kap. 6 § årsredovisningslagen om förseningsavgifter

skall kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och institut för elektroniska

pengar alltid anses som publika företag.

9 kap.

1 §6

Banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut och värdepappersbolag skall

minst en gång under ett räkenskapsår som omfattar mer än tio månader avge en

särskild redovisning (delårsrapport) enligt denna lag. Detsamma skall gälla för

övriga aktiebolag som omfattas av denna lag i fall som avses i 2 kap. 1 § andra

stycket eller 7 kap. 4 § andra stycket årsredovisningslagen (1995:1554).

Banker, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag och institut

för elektroniska pengar skall minst en gång under ett räkenskapsår som omfattar

mer än tio månader avge en särskild redovisning (delårsrapport) enligt denna

lag. Detsamma skall gälla för övriga aktiebolag som omfattas av denna lag i fall

som avses i 2 kap. 1 § andra stycket eller 7 kap. 4 § andra stycket

årsredovisningslagen (1995:1554).

3 §7

De i 2 § angivna bestämmelserna i 9 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall

tillämpas med följande avvikelser:

1. Utöver vad som följer av 2 § första stycket om tillhandahållande av

delårsrapport m.m. skall delårsrapporten

- i sparbanker genast lämnas även till de huvudmän som begär det, samt

- i banker och hypoteksinstitut ges in till Finansinspektionen enligt 8 kap. 5 §

denna lag så snart det kan ske och allra senast inom två månader efter

rapportperiodens utgång.

2. Uppgifter för koncern enligt 3 § andra stycket skall lämnas av ett

moderföretag som är bank, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut eller

värdepappersbolag, även om koncernen inte är av sådan storlek som anges i det

stycket.

2. Uppgifter för koncern enligt 3 § andra stycket skall lämnas av ett

moderföretag som är bank, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut,

värdepappersbolag eller institut för elektroniska pengar, även om koncernen inte

är av sådan storlek som anges i det stycket.

3. Utelämnande av uppgifter om koncernen enligt 3 § tredje stycket får ske

endast om förutsättningarna enligt 7 kap. 5 § första stycket 1 och 2 denna lag

föreligger.

4. I delårsrapporten skall, utöver vad som anges i 3 §, uppgifter lämnas om

utvecklingen av inlåningen och utlåningen sedan föregående räkenskapsårs utgång.

1. Denna lag träder i kraft den 27 april 2002.

2. Ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har bedrivit

verksamhet med stöd av punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen (2002:000) om

utgivning av elektroniska pengar skall tillämpa denna lag från det räkenskapsår

som inleds närmast efter ett beslut om tillstånd enligt den lagen. Detta gäller

inte bestämmelser om koncernredovisning i 7 kap. om aktiebolaget eller den

ekonomiska föreningen är att anse som ett sådant finansiellt holdingföretag som

avses i 1 kap. 1 § andra stycket.

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt1

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §2

Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver

1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten låna upp

medel och att lämna krediter,

2. livförsäkringsrörelse,

3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse,

4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen

består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 §

2(13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,

5. verksamhet som kräver anmälan till Finansinspektionen enligt lagen

(1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, samt

6. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om

försäkringsmäklare.

5. verksamhet som kräver anmälan till Finansinspektionen enligt lagen

(1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring,

6. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om

försäkringsmäklare, samt

7. verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:000) om

utgivning av elektroniska pengar.

Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i första

stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet för vissa andra företag finns i 9 a §.

Denna lag träder i kraft den 27 april 2002.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora

exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § samt 6 kap. 1 och 2 §§ lagen (1994:2004) om

kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

I denna lag betyder

1. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,

2. kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk

förening som har fått tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen

(1992:1610) om finansieringsverksamhet (kreditmarknadsbolag respektive

kreditmarknadsförening),

3. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva

värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

4. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skeppshypotekskassan,

5. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är

kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars

huvudsakliga verksamhet är att

( förvärva aktier eller andelar,

( driva valutahandel,

( driva värdepappersrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 §

lagen om värdepappersrörelse, eller

( driva en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket

2(11 lagen om finansieringsverksamhet, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1

kap. 2 § samma lag,

7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som har

minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller

motsvarande utländskt företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslutande

eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut,

8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt

moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande

utländskt företag eller holdingföretag med finansiell verksamhet, men som har

minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller

motsvarande utländskt företag,

9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga

verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla

datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett

eller flera kreditinstituts, värdepappersbolags, eller motsvarande utländska

företags huvudsakliga verksamhet,

6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är

kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar, eller

motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

( förvärva aktier eller andelar,

( driva valutahandel,

( driva värdepappersrörelse, utan att vara tillståndspliktigt

enligt 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, eller

( driva en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap.

1 § andra stycket 2(11 lagen om finansieringsverksamhet, utan att vara

tillståndspliktigt enligt 1 kap. 2 § samma lag,

7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som har

minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappers-bolag, institut för

elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars dotterföretag

även i övrigt uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller

finansiella institut,

8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt

moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för

elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag eller holdingföretag med

finansiell verksamhet, men som har minst ett dotterföretag som är

kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller

motsvarande utländskt företag,

9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga

verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla

datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett

eller flera kreditinstituts, värdepappersbolags, instituts för elektroniska

pengar eller motsvarande utländska företags huvudsakliga verksamhet,

10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av

rösterna eller kapitalet i ett företag.

6 kap.

1 §

En finansiell företagsgrupp består av

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

dotterföretag som är institut, motsvarande utländska företag eller finansiella

institut, eller

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det

förstnämnda institutet eller holdingföretaget har ägarintresse i och som leds

tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat

till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller

En finansiell företagsgrupp består av

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

dotterföretag som är institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande

utländska företag eller finansiella institut, eller

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller

finansiella institut som det förstnämnda institutet eller holdingföretaget har

ägarintresse i och som leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om

ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller

3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och

dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2.

När en finansiell företagsgrupp föreligger enligt första stycket, skall även

ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i

ingå i gruppen.

2 §

Regeringen får föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper

skall gälla även för

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns

andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det

förstnämnda institutet eller holdingföretaget har andra former av

kapitalbindningar till,

3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det

förstnämnda institutet eller holdingföretaget utövar ett väsentligt inflytande

över, eller

Regeringen får föreskriva att bestämmelserna om finansiella företagsgrupper

skall gälla även för

1. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller

finansiella institut som det finns andra ägarintressen i än sådana som anges i 1

§ första stycket 2,

2. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller

finansiella institut, som det förstnämnda institutet eller holdingföretaget har

andra former av kapitalbindningar till,

3. ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet och de

institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller

finansiella institut, som det förstnämnda institutet eller holdingföretaget

utövar ett väsentligt inflytande över, eller

4. två eller flera institut, motsvarande utländska företag eller finansiella

institut, som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.

Om regeringen enligt första stycket har föreskrivit att bestämmelserna om

finansiella företagsgrupper skall gälla, skall även ett anknutet företag som är

dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.

Denna lag träder i kraft den 27 april 2002.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta

i finansiella företag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i

finansiella företag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag avses med

1. försäkringsbolag: försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag som

omfattas av försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. understödsförening: förening som avses i 1 kap. 1 § lagen (1972:262) om

understödsföreningar,

3. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt

kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet,

3. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt

kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 §

lagen (2002:000) om utgivning av elektroniska pengar,

4. finansiellt företag: de företag som anges i punkterna 1-3

samt

a) värdepappersbolag enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse,

b) fondbolag enligt 1 § första stycket 3 lagen (1990:1114) om

värdepappersfonder,

c) börs enligt 1 kap. 4 § 1 lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

d) auktoriserad marknadsplats enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om börs- och

clearingverksamhet,

e) clearingorganisation enligt 1 kap. 4 § 5 lagen om börs- och

clearingverksamhet och

f) central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument,

5. finansiell företagsgrupp: grupp av företag som avses i 6 kap. 1 § lagen

(1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och

värdepappersbolag eller annan grupp av företag på vilka, enligt föreskrift

meddelad med stöd av 6 kap. 2§ samma lag, bestämmelserna om finansiell

företagsgrupp skall tillämpas och

6. koncern: detsamma som i 1 kap. 5 och 6 §§ aktiebolagslagen (1975:1385),

varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än

aktiebolag.

Denna lag träder i kraft den 27 april 2002.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

1§1

När en medlem har avgått har han rätt att sex månader efter avgången få ut sina

inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser. Beloppet får

dock inte överstiga vad som belöper på honom i förhållande till övriga

medlemmar av föreningens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig

till tiden för avgången. Vid beräkningen av föreningens egna kapital skall

bortses från reservfonden, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna. Ett

insatsbelopp i en kreditmarknadsförening får betalas ut endast när det kan ske

med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen (1994:2004) om

kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och

värdepappersföretag.

När en medlem har avgått har han rätt att sex månader efter avgången få ut sina

inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser. Beloppet får

dock inte överstiga vad som belöper på honom i förhållande till övriga

medlemmar av föreningens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig

till tiden för avgången. Vid beräkningen av föreningens egna kapital skall

bortses från reservfonden, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna. Ett

insatsbelopp i en kreditmarknadsförening får betalas ut endast när det kan ske

med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen (1994:2004) om

kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och

värdepappersföretag. Ett insatsbelopp i ett institut för elektroniska pengar får

betalas ut endast när det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i lagen

(2002:000) om utgivning av elektroniska pengar.

Den avgångne har vidare rätt att i samma ordning som övriga medlemmar få ut vad

som belöper på honom av beslutad vinstutdelning.

Träder föreningen i likvidation inom sex månader från avgången eller meddelas

inom samma tid beslut om att försätta föreningen i konkurs, skall den avgångnes

rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt grunderna för reglerna om skifte

av föreningens tillgångar.

En medlems rätt enligt första(tredje styckena kan begränsas i stadgarna. Detta

gäller dock inte i sådana fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket eller 12

kap. 4 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 27 april 2002.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

31 §

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns

särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse,

3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen

(1992:1610) om finansieringsverksamhet,

4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska

försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap. 7

§, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs- och

clearingverksamhet,

6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument,

7. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

7. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,

8. för utgivare av elektroniska pengar 2 kap. 8 § sam 5 kap. 6 och 7 §§ lagen

(2002:000) om utgivning av elektroniska pengar.

Denna lag träder i kraft den 27 april 2002.

3

Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet har antagit direktivet 2000/46/EG av den 18

september 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för

elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (direktivet om

elektroniska pengar, bilaga 1) och direktivet 2000/28/EG av den 18 september

2000 om ändring av direktiv 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet

i kreditinstitut (ändringsdirektivet, bilaga 2). Det sistnämnda direktivet

innebär i huvudsak att definitionen av begreppet kreditinstitut i direktivet

2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i

kreditinstitut (kreditinstitutsdirektivet, bilaga 3) har utvidgats till att

omfatta institut för elektroniska pengar.

I direktivet om elektroniska pengar anges att regleringen har tillkommit mot

bakgrund av en snabbt ökande elektronisk handel. Syftet med direktivet är att

uppnå en grundläggande harmonisering och ett ömsesidigt erkännande av

medlemsstaternas näringsrättsliga lagstiftning beträffande institut för

elektroniska pengar, för att på så sätt uppnå principerna om en enda

auktorisation och hemlandstillsyn. Regelverket är tänkt att utgöra en

teknikneutral ram som möjliggör ett utnyttjande av elektroniska pengars fördelar

samtidigt som det inte skall hindra den tekniska utvecklingen på området.

Det åligger medlemsstaterna att senast den 27 april 2002 sätta i kraft de lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet.

Utgivning av elektroniska pengar har tidigare varit föremål för utredning i

Sverige. Utredningen om elektroniska pengar överlämnade till Finansdepartementet

dels delbetänkandet E-pengar - näringsrättsliga frågor (SOU 1998:14) i januari

1998, dels slutbetänkandet E-pengar - civilrättsliga frågor (SOU 1998:122) i

oktober samma år. Betänkandena har inte lett till någon lagstiftning.

Finansdepartementet har lämnat i uppdrag åt hovrättsrådet Mikael Mellqvist att

utreda och föreslå hur bestämmelserna i direktivet om elektroniska pengar bör

genomföras i svensk lagstiftning. Utredaren har den 8 maj 2001 lämnat över en

promemoria med förslag till lag om utgivning av elektroniska pengar.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi

2001/2166).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 december 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de

lagförslag som finns i bilaga 5.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag och synpunkter. Dessutom

har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter

behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.6) och i

författningskommentaren, avsnitt 10.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

(avsnitt 2.7) innehåller en följdändring till den nya lagen om utgivning av

elektroniska pengar. Förslaget är av så enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande

skulle sakna betydelse.

4 Elektroniska pengar

4.1 Inledning

Innehållet i direktivet om elektroniska pengar utgörs av ett näringsrättsligt

regelverk med tyngdpunkten på den harmonisering av tillsynen för utgivning av

elektroniska pengar som medlemsstaterna i EU har kommit överens om. I direktivet

definieras elektroniska pengar. Innehållet i definitionen är naturligtvis ett

resultat av de förhandlingar som pågått mellan medlemsstaterna. Den ger därför

inte en täckande eller fullständig bild av vilka rättsliga moment som kan ingå i

begreppet elektroniska pengar eller vilka system för elektroniska pengar som

rent faktiskt existerar.

Direktivets definition av elektroniska pengar anknyter till vissa termer av

direkt betydelse för betalningar i allmänhet. Det finns därför anledning att

inledningsvis redogöra för några begrepp som har anknytning till just

betalningar för att lättare förstå vad elektroniska pengar är.

Elektroniska pengar ingår som en del i betalningsväsendet som kan beskrivas som

samhällets samlade infrastruktur för att utföra betalningar. Detta kan delas upp

i olika betalsystem, t.ex. mynt och sedlar, girosystem, checksystem,

kontokortssystem och system för elektroniska pengar, som utgör mer eller mindre

självständiga delar av denna infrastruktur.

Betalning kan i vid mening definieras som en rättshandling som innebär att man

fullgör en betalningsförpliktelse, dvs. frigör sig från en skuld.

I betalsystemet kan själva betalningen erläggas genom att överlämna (tradera)

mynt och sedlar (kontanter) uppgående till ett visst antal kronor, men även

genom förfoganden över medel på konton (bokpengar).

Betalningen kan också erläggas med e-pengar eller digitala kontanter. Vid en

sådan betalning överför betalaren elektroniskt medel till betalningsmottagaren,

utan registrering på konton och utan användning av kontanter. De medel som

motsvarar utgivna e-pengar registreras dock i vissa system på s.k. skuggkonton,

som liknar vanliga inlåningskonton som banker för. I det följande markeras detta

genom att traditionella konton som finansiella institut för kallas

individualiserade konton.

Objekten, betalningsinstrumenten, som används för att genomföra betalningen,

t.ex. checkar och sedlar och mynt, ses samtidigt som betalningsmedel. De

representerar viss betalkraft som behöver bestämmas endast till sort och

kvantitet. Även de elektroniska instrumenten kan ta sikte på att förfoga över

medel på konton eller direkt representera betalkraft; med digitala symboler.

Betalningsinstrumenten har över tiden immaterialiserats, dvs. objektet som

används för betalningen ses som direkt bärare av medlen; nya elektroniska

rutiner för betalningar förutsätter inte något överlämnande eller någon

transport av fysiska saker som t.ex. sedlar eller undertecknade betalningsorder.

I direktivet anges som ett led i definitionen att elektroniska pengar utgörs av

ett penningvärde i form av en fordran på utgivaren. Civilrättsligt kan begreppet

fordran förklaras som rätten för en person att av en annan få en viss

prestation. Den kan vara såväl privaträttslig som offentligrättslig och kan

avse t.ex. varor, tjänster eller pengar. I det här fallet gäller fordran på

utgivaren innehavarens rätt till det penningvärde som lagrats elektroniskt.

Med utgångspunkt från vad som redogjorts för ovan kan elektroniska pengar

kortfattat beskrivas som pengar som finns lagrade på en elektronisk produkt av

något slag, dvs. ett betalningsmedel eller ett betalningsinstrument som inte är

pappersburet som sedlar, checkar etc.

4.2 Vilka system finns för elektroniska pengar ?

Det finns en rad olika tänkbara system som kan användas vid utgivning av

elektroniska pengar. Dessa system kan antingen vara baserade på medel på konto

eller på digitala värdeenheter som fungerar som kontanter. Rutinerna för

utgivning av elektroniska pengar kan vara knutna till kontokortsliknande

plastkort med chip eller till annat medium, s.k. förmedling över nät. Frågor som

rör säkerhet och spårbarhet i systemen blir därvid av betydelse från en

rättslig utgångspunkt. Vid en genomgång av olika system kan det därför vara av

värde att vissa tekniska detaljer som rör dataflöden och säkerhetsmekanismer

behandlas på en mer detaljerad nivå. Dessa tekniska detaljer blir t.ex.

avgörande för om anonymitet föreligger och hur länge det är möjligt att

korrigera eller återkalla en transaktion.

Konto- eller kontantbaserade system

När man talar om elektroniska pengar brukar skillnad göras mellan medel på konto

och digitala värdeenheter som fungerar som kontanter. När medlen inte är

registrerade på ett individualiserat konto hanteras de som värdeenheter, som i

någon mening finns hos den som innehar medlen. Med att medlen finns hos

innehavaren avses att han eller hon har dem i ett s.k. elektroniskt förvar.

Ibland används för detta förvar uttrycken elektronisk börs eller elektronisk

plånbok. De elektroniska förvaren kan vara t.ex. ett kort eller en hårddisk där

innehavaren "förvarar" de symboler som bär betalkraften, dvs. de digitala

värdeenheterna1. Dessa digitala värdeenheter kan innehavaren använda som

betalningsmedel, dvs. fullgöra sin prestation med.

Elektroniska förvar för digitala värdeenheter kan vara utformade som

ackumulerade saldon. Rutinerna för betalning påminner då ofta om traditionell

överföring av bokpengar från betalarens till mottagarens konto, med den

skillnaden att själva "kontoföringen" sker hos betalaren och hos

betalningsmottagaren; inte hos något kontoförande institut. I vissa fall kan

dock transaktionerna dessutom blir registrerade på s.k. skuggkonton hos ett

finansiellt institut. I dessa senare fall blir likheten med traditionell

kontoföring påtaglig.

De digitala värdeenheterna kan också hanteras som fasta valörer, och

hybridsystem förekommer där en viss digital "sedel" kan delas upp i flera med

mindre valörer. Sådana objekt kan förenklat beskrivas genom en jämförelse med

sedlar. I stället för en sedel signerar utställaren data som representerar

"sedelnummer", valör, giltighetstid m.m. I princip sker betalningen genom att

betalningsmottagaren erhåller de digitalt signerade värdesymbolerna. Han

tillgodogör sig dem därefter genom inlösen eller genom att återanvända dem för

egna betalningar. Även dessa rutiner kan ha likheter med kontoföring eftersom

viss registrering och avstämning behövs för att skydda mot manipulationer.

När uttrycket elektroniska pengar i vid mening används i anknytning till

individualiserade konton hos finansiella institut tar beskrivningarna sikte

endast på rutinerna för att initiera en betalning. Transaktioner inom och mellan

finansiella institut brukar inte ses som baserade på elektroniska pengar i vid

mening, trots att själva kontohållningen och kommunikationen inom och mellan

instituten sköts elektroniskt. När ett kort skall laddas eller anskaffas och när

digitala värdeenheter som förvaras på innehavarens hårddisk skall förvärvas

från utgivaren brukar en koppling till ett individualiserat konto dock finnas.

Denna kontokoppling är dock fristående i förhållande till själva de elektroniska

pengarna.

De olika tillämpningarna av elektroniska pengar i vid mening erbjuder alltså en

glidande skala från kontobaserade till kontantliknande rutiner där betalkraft

kan hanteras som digitala värdeenheter, utformade antingen som saldon som räknas

upp eller ned eller som fasta valörer som betalaren tillför

betalningsmottagaren. För att närmare beskriva karaktären av olika system för

elektroniska pengar används ibland det engelska uttrycket "moneyness". Det för

tanken till att man försöker knyta an till i vilken utsträckning ett system för

elektroniska pengar påminner, inte om pengar i betydelsen betalningsmedel, utan

om sedlar (och mynt) som betalningsinstrument.

Anonymitet m.m.

Transaktioner via individualiserade konton är vanligtvis fullt spårbara medan

överföringar av digitala värdeenheter mellan elektroniska förvar kan göras mer

eller mindre anonyma. Graden av spårbarhet beror på utformningen av och ansvaret

för de administrativa rutinerna, och det kryptografiska skyddet2.

Även digitala värdeenheter (elektroniska pengar) som registreras som saldon -

inte som fasta valörer - och som är spårbara via skuggkonton kan tekniskt och

administrativt anonymiseras så att deras funktion motsvarar betalningar med mynt

och sedlar. När t.ex. kort med elektroniska pengar säljs över disk, utan

kontroll och registrering av köparens identitet, blir betalningarna anonyma.

Visserligen brukar en teknisk identifiering ske av det kort med vilket en viss

transaktion har genomförts, men transaktionen kan inte knytas till någon bestämd

person.

Beträffande elektroniska pengar som innehavaren "förvarar" och som inte är

knutna till ett kort eller någon liknande hårdvara används i stället

kryptografiska rutiner för anonymitet. Dessa rutiner kan dock användas även i

anknytning till kortpengar. Det är därmed möjligt att skapa rutiner på en

glidande skala ända från fullständig anonymitet till fullständig registrering

och identifiering. Skillnad kan alltså göras mellan betalsystem som ger

anonymitet och de som kräver att parterna identifierar sig vid varje betalning.

Utöver individanonymitet kan man också tala om transaktionsanonymitet, dvs. att

utgivaren inte har möjlighet att spåra vilket kort som använts var och med vilka

belopp. Om ett elektroniskt betalsystem helt skall motsvara dagens sedlar får

inte information om betalarens identitet finnas med på den digitala

värdeenheten.

Beskrivningar av öppna respektive slutna system kan ta sikte på huruvida

överföringen av betaldata sker via Internet och liknande, om de är allmänt

tillgängliga eller sker i skyddade nät och i vilken omfattning varor och

tjänster kan betalas med korten samt antalet berörda aktörer. En fråga i

sammanhanget är vem som står som utgivare av instrumenten, vem som använder dem

till betalning och vilka som i övrigt hanterar de digitala pengarna

(betalningsinstrumenten).

Transfererbarhet

En annan fråga är i vilken omfattning elektroniska pengar kan transfereras; dvs.

om de kan cirkulera fritt mellan användarna på i princip samma sätt som sedlar

och mynt eller om de bara kan användas en gång och i en riktning, från betalare

till säljställe, för att sedan lösas in av utgivaren. Vissa tillämpningar

innebär att betalning kan ske endast från kund till säljställe för inlösen,

medan andra innebär att privatpersoner kan betala direkt till varandra.

Från rättsliga utgångspunkter kan en indelning göras i

1. vanliga förskottsbetalningar för varor och tjänster,

2. en vidare användning av förbetalda medel inom en mindre krets eller

3. rutiner avsedda att generellt användas som ersättare för sedlar.

4.3 Kortpengar

Kortet

Rutiner för elektroniska pengar som inte är knutna till individualiserade konton

bygger vanligtvis på kontokortsliknande plastkort försedda med chip3. I många

fall är sådana kort aktiva och kan inte bara lagra data utan kortets egen dator

kan också utföra vissa operationer och beräkningar som har säkerhetsmässig

betydelse. Chipet i ett aktivt kort kan sägas ha vissa likheter med en PC men

fungerar aldrig självständigt utan som en del av ett system, oftast med

speciella betalterminaler. Kortet fungerar som hjälpmedel för att hålla reda på

bl.a. mängden (kvarvarande) värdeenheter och slag av valuta (t.ex. svenska

kronor). Det fysiska innehavet av mynt och sedlar ersätts alltså av kortet med

därpå lagrade värdeenheter i form av fasta valörer eller saldon som räknas upp

och ned.

Ett skäl för att använda kort med chip och särskilda kortterminaler är behovet

av fysiska skydd för databehandlingen. En säker miljö för digitala värdeenheter

är betydelsefull vid bl.a. lagring och behandling av lösenord,

krypteringsnycklar och uppgifter om saldon m.m.

Ett annat skäl för att använda aktiva kort är den legitimations- och

kontrollfunktion de fyller, inte bara vid hanteringen av digitala värdeenheter

utan också i sådana sammanhang där innehavaren skall identifieras elektroniskt

eller t.ex. förse en betaltransaktion med digital signatur4.

Kortterminaler

De terminaler som används vid betalningar med kort är också av betydelse från

säkerhetssynpunkt. De kan på samma sätt som korten vara baserade antingen på

saldon som räknas upp eller ned eller på instrument som representerar fasta

värden.

I vissa fall är dessa rutiner sammankopplade med konton hos finansiella institut

så att värdeenheter som förvaras i en terminal kan knytas till förändringar på

vissa konton. I andra fall förvaras instrumenten bara i terminalen.

Olika typer av kort

Det finns s.k. förbetalda kort, en beskrivning som tar sikte på kortets

egenskaper; det skall kunna hantera information om att ett visst värde har

reserverats för användning av kortet, och "var" det reserverade värdet förvaras;

värdet får inte finnas på ett individualiserat konto. I sitt förslag till lag

om betaltjänster har Betaltjänstutredningen definierat förbetalt kort som "ett

kort som kan innehålla information om att det finns medel reserverade för

betalningar med kortet, om medlen inte finns på ett individualiserat konto"5.

Interna kort som t.ex. ICA:s kundkort fyller närmast funktionen att vid köp

utpeka kortinnehavaren som berättigad att åtnjuta kontodebitering i stället för

t.ex. kontant betalning.

I andra fall ställs korten ut av särskilda företag som genom avtal -

anslutningsavtal - knyter en mängd säljföretag till sig. Sådana externa kort

syftar som framgått till att ersätta kontanter i många olika sammanhang och i

förhållande till en mängd aktörer.

Kortens funktion

Förvaringen av elektroniska pengar (digitala värdeenheter) på kort gör det

möjligt att bära med sig dessa i t.ex. en plånbok. Innehavet av kortet fungerar

därvid vanligtvis som ett slags bevis på rätten att disponera pengarna. Den som

innehar kortet ses - utan att någon identitetskontroll görs när kortet används -

som legitimerad att förfoga över pengarna, på motsvarande sätt som den som

innehar kontanter. De kontroller som sker begränsas i princip till att

värdeenheterna är äkta och inte redan har spenderats. Detta kan jämföras med

kontokortet som i första hand är ett bevis om att en på kortet namngiven person

innehar eller har dispositionsrätt till ett individualiserat konto hos ett

institut, vars namn i regel framgår av kortet.

4.4 Nätpengar

Elektroniska pengar som förekommer på annat medium än kort - t.ex. på

innehavarens hårddisk - och förmedlas över öppna nät brukar kallas nätpengar.

Dessa skyddas inte av särskilda hårdvaror utan endast av programvaror och

kryptografiska rutiner samt av administrativa åtgärder. Härvid används begreppet

elektroniska pengar ofta i en vid mening som innefattar både digitala

värdeenheter och medel på individualiserade konton. Medan värdeenheterna i sig

avses representera den betalkraft de står för, används de övriga digitala

instrumenten endast till att förfoga över individualiserade konton.

"Riktiga" nätpengar, dvs. sådana som utgörs av digitala värdeenheter, är

ovanliga. I Sverige torde användningen av sådana rutiner vara mycket begränsad.

Däremot pågår en snabb utveckling för att signera digitala dokument och

kommunicera dem med finansiella institut via öppna nät. Visserligen rör dessa

rutiner inte digitala värdeenheter utan betalningsorder och liknande, men

säkerhetstekniken är densamma. Som exempel kan nämnas de nya banktjänster som

erbjuds via bl.a. Internet där kunden initierar transaktioner med hjälp av sin

persondator i stället för att underteckna pappersbaserade blanketter.

Dessa rutiner skyddas med de tidigare berörda kryptografiska metoderna för att

säkerställa transaktionens autenticitet, dvs. att värdeenheterna respektive

dokumenten har ställts ut av en behörig person och att innehållet inte

förvanskats. Medan Sveriges riksbank utfärdar sedlar där firmatecknarens

underskrift ersätts med avancerat tryck, numrering m.m. för att säkerställa

sedelns äkthet använder de finansiella instituten alltså digitala signaturer

eller liknande tekniska rutiner för att säkerställa de digitala värdeenheternas

äkthet; institutet signerar t.ex. valör och digitalt "sedelnummer". På

motsvarande sätt förser kunden betalningsorder m.m. med digital signatur i

stället för att underteckna ett papper i form av anvisning, uttagskvitto eller

liknande.

4.5 Typfall av digitala värdeenheter

Nätpengar on-line

Den kategori av elektroniska pengar som kan beskrivas som nätpengar on-line

kännetecknas av att det saknas sådana fysiska skydd mot missbruk som chipkort

och särskilda terminaler ger. I stället kontrolleras mot en central dator hos

utgivaren eller någon i dennes ställe, för varje transaktion, att värdeenheten

är äkta och inte redan har spenderats.

Utfärdaren har alltså i princip kontroll över varje betalning. Samma värdeenhet

kan inte användas flera gånger och transfereringar kan inte ske mellan t.ex. två

privatpersoner utan kontakt med utgivaren. Detta hindrar emellertid i princip

inte att en mottagare av sådana värdeenheter, i stället för inlösen, kan använda

den mottagna betalkraften för att i sin tur betala med elektroniska pengar.

Kontakten med utgivaren vid varje transaktion utesluter inte heller anonymitet.

Nätpengar off-line

Nätpengar off-line kännetecknas av att det saknas såväl fysiska skydd mot

missbruk som kontroller mot en central dator för varje transaktion. Frågan är då

hur det skall kunna säkerställas att de digitala värdeenheter som erbjuds som

betalning är äkta och inte redan har spenderats.

I detta sammanhang aktualiseras också en annan aspekt av betydelse för dels

säkerheten, dels hur träffande analogin med mynt och sedlar blir, nämligen om en

viss värdeenhet kan transfereras flera gånger och i olika riktningar, t.ex.

från privatperson till privatperson, eller endast en gång och i en riktning;

från kund till säljställe för att sedan lösas in. Skulle nätpengar off-line

kunna transfereras gång på gång finns påtagliga risker för manipulationer m.m.

som inte är kontrollerbara, med hänsyn till bl.a. bristen på revisionsspår och

risken för att de digitala värdeenheterna mångfaldigas. Det finns därför endast

teoretiska modeller för transfererbara nätpengar off-line.

Kortpengar

Utvecklingen av kontantliknande betalningsrutiner baserade på kort med chip har

varit särskilt snabb. Tillämpningar för kortpengar har - såvitt avser svenska

förhållanden - begränsats till elektroniska pengar som transfereras endast från

korthavare till säljställe och därifrån till ett finansiellt institut för

inlösen och sedvanlig clearing. Det registreras på ett skuggkonto vem som

förvärvar ett kort. Vidare registreras varje transaktion efter inlösen. Det

finns emellertid tillämpningar för kort som bygger på en i princip fri

transfererbarhet, så att de digitala värdeenheterna kan hanteras på ett sätt som

ligger betydligt närmare betalningar med kontanter. Dessa variationer har

direkt betydelse för frågor om bl.a. anonymitet, avveckling av betalningar och

hantering av digitala värdeenheter som inte spenderas.

De kortbaserade tillämpningarna är avsedda för betalningar off-line. Av

kostnadsskäl förekommer knappast ett dubbelt skydd - dvs. kort för transaktioner

on-line - eftersom nuvarande användning av elektroniska pengar tar sikte på

betalningar av mindre belopp. Av samma skäl är också användningen av asymmetrisk

kryptografi begränsad, trots att hårdvaruskyddet för kortrutiner off-line

därmed skulle kunna inskränkas så att särskilda skyddade betalterminaler inte

längre behövs. Värdeenheterna kan nämligen då äkthetsprövas med nycklar som inte

behöver hållas hemliga. Asymmetriska rutiner förutsätter emellertid

kraftfullare chip för de matematiska beräkningarna och ökar därmed kostnaden för

kort.

4.6 Typfall av kontobaserade elektroniska pengar

Andra tillämpningar bygger på betalningar mellan individualiserade konton. Sådan

registrering och kommunikation i elektronisk form har sedan länge förekommit

inbördes mellan t.ex. banker eller företag inom särskilda skyddade nät - utan

att termen elektroniska pengar (i vid mening) har använts. I och med att

kommunikation mellan enskilda och näringsidkare, mellan näringsidkare och direkt

mellan enskilda börjat ske i elektronisk form har emellertid uttrycket

elektroniska pengar börjat florera också med den vida innebörd där även

betalningsorder och andra dokument som signeras digitalt och anknytande

omföringar på individualiserade konton innefattas.

Det är inte bara masstransaktioner i form av ständigt återkommande avtalsslut

och betalningar som rör mindre värden som rationaliseras på detta sätt. Även

betydelsefulla dokument och transaktioner på betydande belopp avses hanteras

elektroniskt, ibland via öppna nät. De nya rutinerna anpassas och kombineras så

att hela handels- och transaktionsmönster förändras.

5 Näringsrättslig reglering på det finansiella området

5.1 EG:s regelverk för banker och andra kreditinstitut

Banksektorn och den finansiella sektorn i övrigt är föremål för en omfattande

näringsrättslig reglering som till stor del har sin grund i EG-rätten. Det

grundläggande skälet bakom den övervägande delen av dessa regler är värnandet om

det s.k. systemskyddsintresset, dvs. intresset av att skydda ett tryggt och

stabilt betalningssystem. Ett annat skäl bakom regleringen är

konsumentskyddsintresset, dvs. intresset av att skydda konsumenternas

(insättarnas) besparingar och transaktionsmedel - pengar som används så gott som

dagligen för löpande konsumtion av olika slag. Som ett tredje skäl bakom

regleringen brukar också nämnas intresset av konkurrensneutralitet, dvs. att

regleringen skall gynna en fri och rättvis konkurrens. All reglering syftar till

att bankverksamhet och annan finansiell verksamhet skall bedrivas tryggt, sunt

och effektivt.

De skyddsintressen som nämnts ovan kan sägas ha kommit till uttryck i de

principer som grovt sett ligger till grund för EG:s regelverk på det finansiella

tjänsteområdet, dvs. krav på auktorisation, etableringsfrihet, hemlandstillsyn

och ömsesidigt erkännande. I korthet innebär dessa principer att en

auktorisation som ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget

har sitt säte skall ha giltighet i hela EG-området (EES). Företaget skall med

stöd av denna enda auktorisation obehindrat kunna erbjuda tjänster till

mottagare i andra medlemsländer genom filialetablering eller gränsöverskridande

verksamhet, utan att det där ställs ytterligare krav på tillstånd. Verksamheten

skall, var den än bedrivs inom gemenskapen, i princip stå under hemlandstillsyn,

dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av

filialer etablerade i andra medlemsländer. En ordning med en enda auktorisation

och hemlandstillsyn förutsätter i princip att varje medlemsland godtar övriga

medlemsländers rörelseregler och offentlig tillsyn som tillräckliga för att

tillgodose det egna landets anspråk på sundhet i rörelsen (ömsesidigt

erkännande). Det har därför i direktivform lagts fast minimiregler syftande till

harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i olika typer av

finansiella företag.

Bland de harmoniserade rörelsereglerna bör följande särskilt nämnas. Reglerna om

kapitaltäckning innebär i korthet att finansiell verksamhet inte skall bedrivas

utan en tillfredsställande egen kapitalbas och betryggande riskhantering. För

att garantera en sund verksamhet finns det också regler om ägares och

företagslednings lämplighet som innebär att inte vem som helst får äga en större

andel i ett kreditinstitut eller leda ett sådant institut.

Dessutom har konsumentskyddet för allmänhetens insättningar i bank stärkts genom

att insättningsgarantisystem införts. För att de integrerade finansiella

marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också antagits regler om

rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsländernas

tillsynsmyndigheter.

Den näringsrättsliga regleringen inom EU (EES) har främst skett genom direktiv.

Vägen mot en gemensam marknad för banktjänster inleddes 1973 genom ett direktiv

(73/183/EEG) som genom harmonisering främst syftade till att avskaffa hinder för

kreditinstitut att etablera sig i andra medlemsländer. En minimiharmonisering

av regelverket på bankmarknaden påbörjades därefter genom direktivet om

samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva

verksamhet i kreditinstitut (77/780/EEG). I direktivet, vanligen benämnt första

banksamordningsdirektivet, infördes en definition av vilka företag som skulle

omfattas av ett gemensamt regelverk inom gemenskapen. Direktivets definition av

kreditinstitut omfattar både banker och merparten av sådana institut som svenska

kreditmarknadsföretag. Genom ett nytt direktiv om samordning av lagar och andra

författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut

(89/646/EEG), det andra banksamordningsdirektivet, skapades därefter de verkliga

förutsättningarna för en gemensam marknad. Där infördes de regler som

kortfattat redogjorts för ovan och som möjliggjorde för banker och andra

kreditinstitut att etablera sig och erbjuda sina tjänster inom hela gemenskapen

genom filialetablering eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, med

stöd av sin hemlandsauktorisation. Banksamordningsdirektiven har införlivats i

svensk rätt genom lagstiftning som i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 1994

(prop. 1992/93:89, bet.1992/93:NU9, rskr.1992/93:109). Till detta kommer

direktiv som rör kapitaltäckning, gruppbaserad tillsyn och stora exponeringar.

De flesta av dessa direktiv har varit föremål för flera och omfattande

ändringar. För att skapa klarhet har direktiven på kreditinstitutsområdet

sammanförts i ett enda direktiv, kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG). Detta

direktiv har i sin tur ändrats genom ändringsdirektivet (2000/98/EG). Av

intresse i sammanhanget är också direktivet 94/19/EG om system för garanti av

insättningar.

Utan att vara uttömmande kan man säga att den grundläggande EG-regleringen på

kreditinstitutsområdet i svensk rätt numera återfinns i bankrörelselagen

(1987:617), lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, lagen (1995:1570) om

medlemsbanker, sparbankslagen (1987:619), lagen (1994:2004) om kapitaltäckning

och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

(kapitaltäckningslagen) och lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

(insättningsgarantilagen).

5.2 Svensk reglering inom det finansiella området

5.2.1 Reglering av banker och annan finansiell verksamhet

Det är viktigt att direktivet om elektroniska pengar placeras i en viss rättslig

miljö och de ovan redovisade regelverken är av omedelbart intresse i samband

med att direktivet skall genomföras i svensk rätt. Det kan konstateras att

direktivets regler mycket nära knyter an till den redan befintliga regleringen

av kreditinstitut i kreditinstitutsdirektivet och motsvarande svensk

lagreglering. Det finns därför anledning att här mycket översiktligt beskriva de

centrala lagar där kreditinstitutsdirektivets regler har införts och de

verksamheter som regleras i dessa lagar.

De verksamheter som berörs av kreditinstitutsdirektivet är de som faller in

under kreditinstitutsbegreppet. Ett kreditinstitut definieras i direktivet som

ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar

eller andra återbetalningspliktiga medel och att bevilja kredit för egen

räkning. Definitionen omfattar företag som tar emot medel från allmänheten,

antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgivning av

obligationer eller andra jämförbara värdepapper. Kreditinstitutsbegreppet

omfattar således inte bara banker utan även vissa andra företag som - utan att

vara bank i svensk mening - sysslar med finansiell verksamhet. När

banksamordningsdirektivens (nuvarande kreditinstitutsdirektivets) regler

infördes i svensk lag sammanfördes all reglering för finansieringsverksamhet,

med undantag för banker, i en gemensam lag. I svensk lagstiftning görs

fortfarande åtskillnad mellan bankverksamhet och finansieringsverksamhet. De

lagar som främst är av intresse vid införlivandet av direktivet av elektroniska

pengar är därför bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet. Dessutom

finns det anledning att här kort beskriva innehållet i kapitaltäckningslagen

och insättningsgarantilagen.

Bankrörelse

I bankrörelselagen återfinns regleringen av bankverksamhet, dvs. bestämmelser om

den rörelse bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker får bedriva.

Kompletterande rörelseregler finns i kapitaltäckningslagen. Bestämmelser om hur

en bank bildas och dess organisation m.m. finns för bankaktiebolag, förutom i

bankrörelselagen, också i aktiebolagslagen (1975:1385), för sparbanker i

sparbankslagen (1987:619) och för medlemsbanker i lagen (1995:1570) om

medlemsbanker.

Bankrörelse, dvs. verksamhet i vilken ingår inlåning på konto om behållningen är

nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel, får endast

bedrivas av den som har fått tillstånd till det. Tillstånd ges av regeringen i

form av s.k. oktroj. Sådan oktroj kan inte innehas av annan än bank. Det som

skiljer bank från andra finansiella institut är rätten att ta emot inlåning på

konto. Särskiljande är även skyldigheten för en bank att ta emot inlåning från

allmänheten. Inlåningen gör det möjligt för bankerna att tillhandahålla

effektiva betalningstjänster vilket ger dem en central roll inom

betalningsväsendet. Med betalningstjänster avses t.ex. tillhandahållande av

kontokort, checkar och gireringssystem. Även kreditgivningen kan ses som en del

av utbudet av betalningstjänster. Däremot är det en exklusiv uppgift för

Sveriges riksbank att tillhandahålla sedlar och mynt. Utgivning av elektroniska

pengar har viss likhet med utgivning av sedlar och mynt, men den kan också ses

som en betalningstjänst som är mer eller mindre kopplad till ett konto.

Kreditmarknadsföretag

Kreditmarknadsföretag är svenska aktiebolag eller ekonomiska föreningar som har

tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen om

finansieringsverksamhet. Dessa bolag får enligt lagen ägna sig åt

näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för

kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom

att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande.

Lagen om finansieringsverksamhet innehåller bestämmelser om bl.a.

tillståndsplikt, förutsättningar för tillstånd, rörelseregler och

tillsynsregler. Kreditmarknadsföretagen kan delas in i olika grupper där varje

grupp har sitt begränsade område för kreditgivning, vilket framgår av

bolagsordning respektive stadgar. En betydelsefull sådan grupp är de s.k.

bostadsinstituten.

5.2.2 Kapitaltäckning

För att tillgodose de allmänna krav på systemstabilitet, sundhet och trygghet

som ställs på banker och andra kreditinstitut samt värdepappersföretag m.fl.

finns det i kreditinstitutsdirektivet regler som är inriktade på att mäta

institutens kapitalstyrka.

Dessa regler om kapitaltäckning har genomförts i kapitaltäckningslagen. Genom

lagen har ett flertal EG-direktiv införlivats i svensk rätt. Lagen och de

direktiv den bygger på är av omedelbart intresse vid genomförandet av direktivet

om elektroniska pengar.

För ett företag i allmänhet brukar termen soliditet användas för att beteckna

relationen mellan tillgångar och eget kapital. Soliditeten är alltså därvid ett

mått på företagets kapitalstyrka. För kreditinstitut och värdepappersbolag

används normalt i stället kapitaltäckning som ett mått på kapitalstyrkan.

Kapitaltäckning, som är en form av soliditetsmått, betecknar relationen mellan

de riskviktade tillgångarna och kapitalbasen. De riskviktade tillgångarna

beräknas med hänsyn till hur riskfyllda ett instituts tillgångar i och utanför

balansräkningen är. Kapitalbasen utgörs i huvudsak av sådant eget kapital och

lånat kapital som är särskilt lämpat för att täcka förluster i institutet.

Det finns många tänkbara sätt att bestämma kapitalbasen och att identifiera och

klassificera de risker som kapitalbasen skall täcka. I lagen om kapitaltäckning

finns schabloniserade modeller för såväl beräkningen av kapitalbasen och

bestämmandet av risker. I detta sammanhang skiljer man på kreditrisker och

marknadsrisker. Kreditriskerna har att göra med den risk en banks motpart utgör,

dvs. risken för att motparten inte fullgör sin del av ett avtal med banken.

Marknadsriskerna har att göra med riskerna för att en banks placeringar, i t.ex.

aktier eller valutor, minskar i värde. Marknadsriskerna delas i

kapitaltäckningslagen in i positionsrisker, avvecklingsrisker, motpartsrisker,

valutarisker och andra risker.

Lagens bestämmelser bygger på att riskerna avvägs på ett schabloniserat sätt, i

klasserna A-D, vilket t.ex. innebär att vissa tillgångar åsätts risken 0, 20, 50

eller 100 %.

Kapitalbasen skall bestå av dels primärt kapital som utgör av eget kapital i

form av aktiekapital, reservfond och balanserad vinst, dels supplementärt

kapital som främst består av förlagslån.

Kapitaltäckningslagens regler innebär i huvudsak att den som omfattas av lagen

skall ha en viss minsta kapitalbas som är anpassad till såväl kreditrisker som

marknadsrisker. Kapitalbasen sätter på så sätt gränsen för vilka transaktioner

en bank kan inlåta sig på.

Enligt kapitaltäckningslagen krävs att ett institut skall ha en kapitalbas om 8

procent av värdet av de riskavvägda tillgångarna och åtagandena för att täcka

kreditriskerna. Förenklat uttryckt måste alltså ett institut ha en kapitalbas

som täcker de på vissa sätt bestämda kreditriskerna. Dessutom måste kapitalbasen

även täcka marknadsriskerna.

Som framgår av lagens namn innehåller den också bestämmelser om stora

exponeringar, dvs. en reglering av hur ett institut får riskutsätta sig gentemot

en kund eller en grupp av kunder. Lagen innehåller dessutom bestämmelser om

finansiella företagsgrupper och sådana gruppers redovisning och riskexponering.

Som redan har nämnts är de direktiv som kapitaltäckningslagen bygger på tekniskt

invecklade varför det valts att ge kapitaltäckningslagen karaktären av en

ramlagstiftning som sedan konkretiseras och preciseras genom föreskrifter av

Finansinspektionen med stöd av bemyndiganden. Därigenom åstadkoms en rimlig

avvägning mellan å ena sidan kraven på lagreglerad förutsebarhet och å den andra

sidan intresset av effektivitet och flexibilitet i den praktiska hanteringen.

Det principiella synsätt som sålunda ligger bakom nämnd regleringsmetod är av

stort intresse också när direktivet om elektroniska pengar skall införlivas,

eftersom direktivet rörande elektroniska pengar på vissa sätt knyter an till de

direktiv som kapitaltäckningslagen grundas på (se vidare avsnitt 8.4).

5.2.3 Insättningsgaranti

Direktivet 94/19/EG om system för garanti av insättningar har i Sverige

införlivats genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti (prop. 1995/96:60).

Garantin administreras av en statlig myndighet, Insättningsgarantinämnden, men

finansieras genom att de anslutna instituten betalar en årlig avgift.

Insättningsgarantin, som ger ett kapitalskydd, omfattar insättningar upp till

ett belopp om 250 000 kr hos banker samt värdepappersbolag och vissa utländska

värdepappersföretag med tillstånd att ta emot kunders medel på konto. En

förutsättning för att en insättning skall omfattas av garantin är att den är

nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel.

Ersättning kan aktualiseras endast om ett institut försätts i konkurs.

Ersättningen skall betalas ut så snart det kan ske och senast inom tre månader

från den dag domstol har försatt institutet i konkurs. Insättningsgarantinämnden

kan dock ansöka om förlängning av denna tid.

6 Direktivet om elektroniska pengar

6.1 Direktivets syfte

Som redogjorts för ovan har banksamordningsdirektiven (numera

kreditinstitutsdirektivet) lagt grunden för en fungerande inre marknad för

finansiella tjänster. Reglerna utgör en minimiharmonisering av medlemsstaternas

regelverk på området. De grundprinciper som har slagits fast motiveras bl.a. av

krav på stabilitet i betalningssystemet, konsumentskydd och fungerande

kapitalförsörjning.

Skyddsintressena för kreditinstitut i allmänhet kan till viss del sägas gälla

även för verksamheter som består i utgivning av elektroniska pengar.

Betalningssystemets stabilitet i stort skyddas i första hand genom reglering av

de tongivande betalningsförmedlarna som är bankerna. Deras kontosystem och de

stora girosystemen utgör ryggraden i betalningssystemet. I bankrörelse finns en

inbyggd instabilitet genom kombinationen kortfristig inlåning på konto och

utlåning av mer illikvid karaktär. Till detta kommer betydande ekonomiska

kopplingar mellan bankerna som innebär risk för spridning av uppkommande

problem.

För att skydda allmänhetens medel regleras även andra kreditinstitut som tar

emot medel men som inte deltar i betalningssystemet. System för elektroniska

pengar kan sägas utgöra ett delsystem för små betalningar och är av central

betydelse särskilt för utvecklingen av den elektroniska handeln inom EU.

Betalningsvolymerna i dessa system är ännu begränsade men kan förutses växa i

framtiden. Ett huvudmål för regleringen är att säkerställa att även andra

utgivare av elektroniska pengar än traditionella kreditinstitut skall vara

stabila.

Systemens funktion och användning bygger i grunden på konsumenternas förtroende.

Stabiliteten kan därför också ses som en viktig del av konsumentskyddet. För

att skapa konkurrensneutralitet och goda förutsättningar för en inre marknad på

detta område har det ansetts nödvändigt att även harmonisera medlemsstaternas

regler för utgivning av elektroniska pengar och tillsyn över sådan verksamhet.

Vid en genomgång av de på marknaden existerande systemen för utgivning av

elektroniska pengar blir det uppenbart att det finns en rad rättsliga

frågeställningar förknippade med sådan utgivning. Det finns därför inte heller

ett självklart svar på frågan hur sådan verksamhet förhåller sig till det

kreditinstitutsbegrepp som finns i kreditinstitutsdirektivet, även om

kreditinstitut redan i dag har rätt att ge ut och administrera betalningsmedel,

inbegripet elektroniska pengar.

Emellertid har det inom EU bedömts att utgivning av elektroniska pengar är av så

särskiljande karaktär i förhållande till övrig verksamhet som kreditinstitut

kan bedriva, att skapandet av ett eget regelverk för sådan utgivning ansetts

nödvändigt. Samtidigt skall stora delar av de direktivregler som gäller för

kreditinstitut i övrigt också vara tillämpliga vid utgivning av elektroniska

pengar. Tanken har varit dels att skapa ett regelverk som tar hänsyn till de

särdrag som verksamhet för utgivning av elektroniska pengar uppvisar, dels se

till att de skyddsintressen som finns på området motsvaras av en nödvändig

reglering. I princip innebär direktivet om elektroniska pengar att

kreditinstitutsdirektivets regler om en enda auktorisation, fri etablering och

hemlandstillsyn skall gälla även för institut som ger ut elektroniska pengar.

Målet har varit att genom direktivet om elektroniska pengar skapa en

minimiharmonisering av medlemsstaternas regelverk för verksamheten och tillsynen

över sådan verksamhet och därigenom främja utvecklingen mot en väl fungerande

inre marknad för finansiella tjänster. Bestämmelser har införts som fortsatt gör

det möjligt att utnyttja elektroniska pengars potentiella fördelar och som inte

hämmar tekniskt nytänkande. I ingressen (punkt 5) till direktivet anges att

avsikten varit att skapa en teknikneutral rättslig ram för harmonisering av

tillsynen av de institut som ger ut elektroniska pengar i medlemsstaterna. Denna

ram skall utgöra den miniminivå som krävs för att garantera en sund och

ansvarsfull verksamhet och institutens stabilitet.

Syftet är också att lägga fast likartade konkurrensvillkor mellan institut för

elektroniska pengar och andra kreditinstitut Detta görs på så sätt att det för

institut för elektroniska pengar införs mindre betungande regler om startkapital

och kapitalbas än för andra kreditinstitut men strängare regler ifråga om

begränsningar i den affärsverksamhet som de får bedriva och av institutens

investeringar.

6.2 Närmare om direktivets innehåll

Allmänt

Att tillskapa ett särskilt direktiv för utgivning av elektroniska pengar har som

nämnts ansetts nödvändigt, bl.a. eftersom sådan verksamhet, i vart fall inte

utan vidare, kan anses omfattas av kreditinstitutsdirektivet. Detta har att göra

med den dubbla karaktären hos elektroniska pengar. Dessa kan anses vara såväl

ett betalningsmedel (dvs. pengar) som ett betalningssätt (metod att överlämna

eller överföra pengar). Den som ger ut elektroniska pengar kan därför sägas inte

enbart tillhandahålla en betalningstjänst utan dessutom ge ut pengar i en

betydelse snarlik den som gäller sedlar och mynt. I ingressen (punkt 3) talas

också om elektroniska pengar som "en elektronisk ersättning för mynt och

sedlar".

Direktivet innehåller bestämmelser som rör:

- definitioner,

- tillämpning av direktivet,

- omfattning av verksamheten,

- tillstånd,

- inlösen,

- kapitalkrav och investeringsbegränsningar samt

- tillsyn.

Definitioner

I direktivet ges två grundläggande definitioner; dels av elektroniska pengar,

dels av institut för (dvs. utgivare av) sådana pengar.

Med elektroniska pengar avses enligt artikel 1.3 b ett penningvärde i form av en

fordran på utgivaren som lagras på en elektronisk produkt, som getts ut mot

erhållande av medel som värdemässigt inte understiger det penningvärde som getts

ut och som godkänns som betalningsmedel av andra företag än utgivaren.

Med institut för elektroniska pengar avses enligt artikel 1.3 a i direktivet ett

företag eller annan juridisk person som inte är ett kreditinstitut enligt

definitionen i artikel 1.1 första stycket a i direktiv 2000/12/EG och som ger ut

betalningsmedel i form av elektroniska pengar.

Denna definition måste läsas tillsammans med kreditinstitutsdirektivets

definition av kreditinstitut som - efter ändring i samband med direktivet om

elektroniska pengar - lyder:

- ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar

eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning,

eller

- ett institut för elektroniska pengar i enlighet med Europaparlamentets och

rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och driva affärsverksamhet i

institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet.

Detta betyder att ett institut för elektroniska pengar är ett kreditinstitut,

som dock inte bedriver verksamhet med upp- eller utlåning. Utgivning av

elektroniska pengar är således förbehållen kreditinstitut samtidigt som

begreppet kreditinstitut har utvidgats. Ett institut som enbart sysslar med

utgivning av elektroniska pengar är definitionsmässigt ett kreditinstitut, men

inte underkastat alla de bestämmelser som andra kreditinstitut är. Avsikten är

att åstadkomma att konkurrensen inte skall hämmas genom att enbart banker och

bankliknande institut får ge ut elektroniska pengar. Samtidigt är det enligt

artikel 1.4 inte tillåtet för några andra än kreditinstitut, endera ett

traditionellt sådant eller ett särskilt institut för elektroniska pengar, att ge

ut elektroniska pengar såsom det definieras i direktivet.

Tillämpning av direktivet

Direktivets tillämplighet är knutet till de nyss angivna definitionerna. Något

förenklat innebär det att ett kreditinstitut i traditionell EG-rättslig mening,

dvs. upp- och utlånande företag får ge ut elektroniska pengar. På dessa institut

är kreditinstitutsdirektivet tillämpligt, men med vissa undantag inte

direktivet om elektroniska pengar (se nya artikel 33 a i

kreditinstitutsdirektivet). Det innebär i sin tur att banker och

kreditmarknadsföretag som i Sverige faller under kreditinstitutsdirektivet och

den svenska reglering som bygger på dessa direktiv, inte berörs av direktivet om

elektroniska pengar på andra sätt än att sådana företag enligt direktivet om

elektroniska pengar för det första har rätt att ge ut elektroniska pengar och

för det andra på så vis att artikel 3 i direktivet (inlösenskyldighet) görs

tillämplig även på banker och kreditmarknadsföretag.

Direktivet om elektroniska pengar blir i övrigt enbart tillämpligt på institut

för elektroniska pengar. På dessa institut är delar av kreditinstitutsdirektivet

tillämpligt (se artikel 2).

Genom bestämmelsen i artikel 2.1 i direktivet om elektroniska pengar undantas

alla bestämmelser i kreditinstitutsdirektivet rörande kapitalbaskrav,

kapitaltäckningskrav, stora exponeringar och kvalificerat innehav i företag

utanför finansområdet från att gälla för institut för elektroniska pengar. Dessa

bestämmelser ersätts dock till viss del av bestämmelserna i artikel 4 - 6 i

direktivet om elektroniska pengar.

I artikel 2.2 i direktivet om elektroniska pengar undantas ytterligare

bestämmelser i kreditinstitutsdirektivet. Det rör bestämmelser om startkapital

(artikel 5), anmälan till kommissionen (artikel 11), auktorisation (artikel13),

etablering (artikel 19 och 20.7) och beräkningsmetoder (artikel 59). Dessutom

anges att kreditinstitutsdirektivets bestämmelser om ömsesidigt erkännande inte

skall tillämpas på annan verksamhet än utgivning av elektroniska pengar som ett

institut för elektroniska pengar kan syssla med.

Direktivet om elektroniska pengar ger i artikel 8 därutöver medlemsstaterna

ytterligare möjligheter att undanta institut för elektroniska pengar från de

krav som ställs såväl i direktivet om elektroniska pengar som i

kreditinstitutsdirektivet. Det gäller i följande fall.

1. Om verksamheten med utgivning av elektroniska pengar är förhållandevis liten.

För att så skall anses vara fallet får utgivningen inte vid någon tidpunkt

överstiga 6 miljoner euro och inte heller normalt överstiga 5 miljoner euro.

2. Om de elektroniska pengar som ges ut godkänns som betalningsmedel endast av

vissa utgivaren närstående som också är inblandade i verksamheten.

3. Om de elektroniska pengar som ges ut endast används som betalningsmedel av

ett begränsat antal företag som dessutom är verksamma i samma lokaler eller inom

ett begränsat område.

4. Om de utgivna elektroniska pengarna inte accepteras av andra än ett begränsat

antal företag som har ett nära affärsmässigt förhållande till utgivaren.

I dessa fall gäller att högst 150 euro får lagras på den elektroniska produkt

som ställts till användares förfogande. Man kan alltså inte ge en användare

tillgång till större betalkraft än så om man vill tillämpa något av dessa

möjligheter till undantag.

Det bör särskilt noteras att institut som ger ut elektroniska pengar med stöd av

dessa undantagsbestämmelser inte omfattas av ordningen för ömsesidigt

erkännande enligt kreditinstitutsdirektivet.

Omfattning av verksamheten

I artikel 1.5 anges att den som ger ut elektroniska pengar, förutom själva

utgivningen av elektroniska pengar, enbart får tillhandahålla med utgivningen

närbesläktade tjänster (såväl finansiella som icke-finansiella sådana). Det kan

t.ex. röra sig om förvaltning av elektroniska pengar och utförande av operativa

uppgifter samt datalagring.

Denna snäva begränsning av vilken verksamhet som är tillåten kan förklaras med

att den som ger ut elektroniska pengar skall koncentrera sin verksamhet till

utgivningen av sådana pengar och därmed inte exponeras för större risker än

nödvändigt.

Tillstånd

Genom hänvisningen i artikel 2 till kreditinstitutsdirektivet krävs tillstånd

för att ge ut elektroniska pengar.

Institut för elektroniska pengar som före den 27 april 2002 har ägnat sig åt

sådan utgivning skall enligt bestämmelsen i artikel 9 anses även

fortsättningsvis ha tillstånd till det när direktivet träder i kraft, men skall

åläggas att inom viss tid inkomma med vissa närmare bestämda uppgifter som

möjliggör en granskning av att direktivets krav är uppfyllda. Om institutet inte

har fullgjort dessa krav inom sex månader efter direktivets ikraftträdande går

rätten att erkännas som en utgivare av elektroniska pengar inom gemenskapen

förlorad. Direktivet hindrar dock inte att institutet nationellt även därefter

kan betraktas som utgivare av elektroniska pengar.

Inlösen

I artikel 3 i direktivet om elektroniska pengar föreskrivs att utgivaren skall

vara skyldig att lösa in utestående fordringar i form av utgivna elektroniska

pengar i sedlar eller mynt eller genom överföring till ett konto. Det är även

möjligt att nationellt föreskriva att vissa mindre utestående skulder (mindre än

10 euro) inte behöver lösas in och att inlösen kan förenas med en särskild

mindre avgift

Kapitalkrav och investeringsbegränsningar

I direktivets artikel 4 ställs krav på startkapital och kapitalbas i ett

institut för elektroniska pengar. I artikel 5 anges vissa

investeringsbegränsningar för dessa institut. I artikel 6 ges vissa bestämmelser

om kontrollmöjligheter av kraven i artikel 4 och 5.

Som redan nämnts innebär bestämmelsen i artikel 2.1 i direktivet om elektroniska

pengar att alla kreditinstitutsdirektivets bestämmelser rörande krav på

kapitaltäckning och kapitalbas, stora exponeringar och kvalificerat innehav i

företag utanför finansområdet undantas från att gälla för den som ger ut

elektroniska pengar. I stället införs krav på startkapital och kapitalbas som

dock är lägre ställda än motsvarande krav i kreditinstitutsdirektivet. Högre

krav ställs i stället beträffande investeringsbegränsningar.

Tillsyn

Genom hänvisningen i artikel 2 i direktivet om elektroniska pengar är även

tillsynsreglerna i kreditinstitutsdirektivet tillämpliga på den som ger ut

elektroniska pengar. Särskilt föreskrivs i artikel 6 att efterlevanden av kraven

i artikel 4 om visst kapital och i artikel 5 om investeringsbegränsningar skall

kontrolleras minst två gånger årligen.

I artikel 7 föreskrivs att den som ger ut elektroniska pengar skall ha en sund

och ansvarsfull verksamhet med vissa rutiner avseende administration, bokföring

m.m.

7

Allmänna utgångspunkter

De skyddsintressen som ligger till grund för kreditinstitutsdirektivet och

svensk lagstiftning på det finansiella området gör sig som ovan nämnts gällande

även för utgivning av elektroniska pengar. Även om utgivning av elektroniska

pengar har bedömts vara en verksamhet av så särskiljande karaktär att ett eget

regelverk har ansetts nödvändigt, utgör dessa gemensamma skyddsintressen den

huvudsakliga orsaken till att kreditinstitutsdirektivet regler till stor del

ändå skall tillämpas vid utgivning av elektroniska pengar.

De regler i kreditinstitutsdirektivet som skall tillämpas även för utgivna

elektroniska pengar har i huvudsak införts i svensk lag genom bestämmelser i

bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet. Dessa lagar utgör därför

en nödvändig och naturlig utgångspunkt för arbetet med genomförandet av det nu

aktuella direktivet.

Mot bakgrund av krisen i det finansiella systemet som drabbade i synnerhet

bankerna i början av 1990-talet tillkallade regeringen i juni 1995 en kommitté,

Banklagskommittén, med uppdrag att utreda behovet av ändringar i lagstiftningen

för de finansiella företagen. Banklagskommittén har år 1998 i ett delbetänkande,

Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), lagt

fram förslag om omfattande och ingripande ändringar i flera av de angivna

regelverken. Förslagen bereds för närvarande i Finansdepartementet. Kommande

förslag på grundval av betänkandet kan innebära en betydande omstrukturering och

förnyelse av den lagstiftning som gäller banker och annan finansiell

verksamhet. Med hänsyn till detta skulle självfallet den mest tillfredsställande

lösningen ha varit att behandla lagstiftning om elektroniska pengar som en del

i detta sammanhang. Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att genomföra

direktivet senast den 27 april 2002 låter sig detta emellertid inte göras.

Även om de bestämmelser som baseras på kreditinstitutsdirektivets regler kommer

att bearbetas i samband med beredningen av Banklagskommitténs förslag, måste

utgångspunkten vid genomförandet av direktivet om elektroniska pengar vara nu

gällande bestämmelser. Ett annat förhållningssätt skulle leda till att olika

regler om t.ex. tillsyn skulle - åtminstone övergångsvis - komma att gälla för

institut för elektroniska pengar än för banker och andra kreditinstitut. Det är

även viktigt att här behandlade förslag inte föregriper detta övergripande

reformeringsarbete. Samtidigt får i det sammanhanget övervägas om justeringar

behöver göras i det regelverk för utgivning av elektroniska pengar som föreslås

här.

Direktivet om elektroniska pengar innehåller ett näringsrättsligt regelverk på

området. Som redogjorts för ovan finns en mängd rättsliga frågor förknippade med

utgivning av elektroniska pengar. Bland annat uppkommer frågor om hur

elektroniska pengar förhåller sig till civilrättsliga regler samt vilka

materiella och processuella regler som bör gälla vid användning av elektroniska

pengar. Dessutom tillkommer konsumenträttsliga aspekter.

Nu nämnda rättsliga frågor har inte kunnat övervägas mer än översiktligt i detta

lagstiftningsärende.

Slutbetänkandet från Utredningen om elektroniska pengar, E-pengar -

civilrättsliga frågor m.m. (SOU 1998:122)], behandlar civilrättsliga och

konsumenträttsliga frågor med anknytning till elektroniska pengar. Dessa frågor

bereds inom Justitiedepartementet.

8

Överväganden och förslag

8.1 Genomförandet av direktivet om elektroniska pengar

Regeringens förslag: Direktivet skall genomföras genom att en särskild lag om

utgivning av elektroniska pengar införs. Huvuddelen av reglerna i

kreditinstitutsdirektivet - däribland bestämmelserna om en enda auktorisation

för verksamhet inom EES-området, hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande -

skall införlivas för denna nya kategori av kreditinstitut genom att tas in i

lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Den största

skillnaden är att promemorian inte föreslår att de regler i

kreditinstitutsdirektivet som är tillämpliga på utgivare av elektroniska pengar

införs i den nya lagen.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, utom Stockholms handelskammare, har

tillstyrkt eller lämnat förslaget om en särskild lag utan erinran.

Finansinspektionen och Finansbolagens Förening har anfört att den nya lagen bör

göras mer omfattande, bl.a. på så sätt att de regler i kreditinstitutsdirektivet

som är tillämpliga på institut för elektroniska pengar bör införlivas genom att

tas in i lagen. Inspektionen och Riksbanken har föreslagit en rad

kompletteringar till promemorians lagförslag.

Skälen för regeringens förslag: Den första frågan som uppkommer är hur

direktivet om elektroniska pengar bör genomföras i svensk lag. Eftersom institut

för elektroniska pengar - genom ändring i kreditinstitutsdirektivet - är att

anse som kreditinstitut är alternativen en särskild lag eller att reglerna

införs i bankrörelselagen eller i lagen om finansieringsverksamhet.

Som framgått av redogörelsen i avsnitt 5 är den finansiella sektorn föremål för

en omfattande näringsrättslig reglering. Regleringen är till stor del baserad på

EG:s sekundärrätt och innebär bl.a. en minimiharmonisering av de mest centrala

reglerna för kreditinstitutens verksamhet och tillsyn. Som Finansinspektionen

och Finansbolagens Förening har påpekat skall en stor del av dessa regler - som

numera finns i kreditinstitutsdirektivet - tillämpas även på institut för

elektroniska pengar.

Kreditinstitutsdirektivets regler har tidigare genomförts i bankrörelselagen och

i lagen om finansieringsverksamhet. Detta faktum skulle i sig kunna utgöra ett

skäl att genomföra direktivet genom att införa nya bestämmelser om utgivning av

elektroniska pengar i någon av dessa lagar. En av fördelarna med en sådan

lösning skulle kunna vara att det är lämpligt att samla de företeelser som

faller in under kreditinstitutsbegreppet i samma regelverk för att på så sätt

uppnå god systematik och överblickbarhet - ett resonemang i linje med vad

Stockholms handelskammare pläderat för i sitt remissvar.

Det finns emellertid skäl som talar i en annan riktning. Det kan konstateras att

ett institut för elektroniska pengar utgör ett kreditinstitut av ett högst eget

och specifikt slag med mycket begränsat verksamhetsområde. Bankrörelselagen och

lagen om finansieringsverksamhet innehåller dock en mängd rörelsespecifika

regler som över huvud taget inte är tillämpliga på institut för elektroniska

pengar, samtidigt som direktivet om elektroniska pengar innehåller en rad

särregler som enbart skall tillämpas på dessa institut. Av denna anledning

skulle ett införlivande av direktivet om elektroniska pengar i någon av de

nämnda lagarna innebära ett tämligen komplicerat och omfattande lagtekniskt

arbete - ett arbete som dessutom löper en avsevärd risk att resultera i en

otydlig och svårtillgänglig lagstiftning.

I sammanhanget måste även vägas in att nu gällande inhemska regler för

kreditinstitut är föremål för en omfattande översyn (se avsnitt 7). Det kan

därför tyckas olämpligt att genomföra direktivet om elektroniska pengar i ett

regelverk under omstöpning, eftersom även de nya bestämmelser som skulle bli

tillämpliga på institut för elektroniska pengar i princip omgående också skulle

kunna bli föremål för en övergripande omstrukturering. Om direktivet däremot

genomförs genom en särskild lag får denna översyn av regelverket sannolikt en

mer begränsad inverkan.

Övervägande skäl talar således för att lagstiftarens målsättning att skapa

tydliga, lättillgängliga och beständiga regler i detta fall bäst tillgodoses

genom att en särskild lag om utgivning av elektroniska pengar införs. I

författningskommentaren, avsnitt 10, behandlas närmare hur de regler i

kreditinstitutsdirektivet som är tillämpliga på institut för elektroniska pengar

skall genomföras i den särskilda lagen om utgivning av elektroniska pengar som

här föreslås och i kapitaltäckningslagen beträffande gruppbaserad tillsyn.

En annan viktig fråga i sammanhanget är hur pass långt en lagreglering bör gå i

fråga om detaljrikedom. När det gäller centrala bestämmelser i direktivet, som

t.ex. reglernas tillämpningsområde och huvudsakliga krav på institut för

elektroniska pengar, kan det inte komma i fråga annat än att lägga fast dessa i

lag. I likhet med Finansinspektionen och Finansbolagens Förening anser

regeringen således att den lag som nu föreslås inte bör vara av ett alltför

rudimentärt slag utan innehålla klara och uttryckliga bestämmelser motsvarande

alla centrala delar i såväl direktivet om elektroniska pengar som i de delar av

kreditinstitutsdirektivet som skall tillämpas på institut för elektroniska

pengar.

Direktiven innehåller dock bestämmelser på vissa områden som vid införlivandet

kräver tekniskt komplicerade och detaljrika regler. Detta gäller särskilt regler

om kapitalkrav och placeringar. Ett genomförande av direktivet i denna del bör

ha karaktären av ramregler i lag. Vissa viktigare principer bör således framgå

av lag, medan de mer detaljerade reglerna som därutöver är nödvändiga för att

införliva EG-rätten bör införas genom föreskrifter på myndighetsnivå.

Anmälan till kommissionen?

Enligt direktivet 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande

beträffande tekniska standarder och regler har medlemsstaterna under vissa

förutsättningar en skyldighet att till kommissionen anmäla nationella regler som

rör dessa frågor. Genom direktivet 98/48/EG av den 20 juni 1998 om ändring av

direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder

och föreskrifter, skall det sistnämnda direktivets tillämpningsområde utvidgas

och även avse medlemsstaternas bestämmelser som rör informationssamhällets

tjänster. Det sistnämnda begreppet definieras som tjänster som vanligtvis utförs

på distans, på elektronisk väg och en tjänst som tillhandahålls genom

överföring av uppgifter på individuell begäran.

I kommissionens handbok anges utgivning av elektroniska pengar som ett exempel

på en sådan tjänst som direktivet avser.

Genom ändringen i direktivet 98/34/EG införs emellertid i artikel 1 punkten 5

ett undantag från tillämpning av detta direktiv. Undantaget gäller föreskrifter

om frågor som omfattas av gemenskapsbestämmelser för finansiella tjänster. I

bilaga VI till direktivet 98/34/EG ges en rad exempel på vad som avses med en

finansiell tjänst. Genom de angivna exemplen i bilagan framgår det klart att

banktjänster och kreditinstitutens utgivning av betalningsmedel enligt

kreditinstitutsdirektivet skall undantas från anmälningsplikten i direktivet

98/34/EG. Undantaget innebär således att elektroniska pengar som ges ut av andra

kreditinstitut än institut för elektroniska pengar utgör en finansiell tjänst

som skall undantas från direktivets tillämpningsområde. I undantagsbestämmelsen

anges särskilt att den uppräkning som görs av finansiella tjänster i bilagan

inte är uttömmande. Avsikten vid ändringen av direktivet 98/34/EG kan knappast

ha varit att göra åtskillnad i fråga om anmälningsplikt beroende på om det är en

bank eller ett institut för elektroniska pengar som tillhandahåller samma

tjänst. Det finns således inte heller skäl att göra en annan bedömning i fråga

om elektroniska pengar som ges ut av institut för elektroniska pengar.

I ett tolkningsutlåtande har kommissionen meddelat att den delar bedömningen att

även institutens utgivning av elektroniska pengar enligt den nu föreslagna

lagen omfattas av undantagsbestämmelsen och således inte skall omfattas av

anmälningsplikt.

8.2 Tillämpningsområdet

8.2.1 Utgivare av elektroniska pengar

Regeringens förslag: Den nya lagens bestämmelser skall tillämpas på de utgivare

av elektroniska pengar som inte är en bank eller ett kreditmarknadsföretag.

Bestämmelsen om inlösen av elektroniska pengar samt säkerhet och kontroll i

utgivarens system skall dock gälla även för banker och kreditmarknadsföretag.

Lagen skall inte tillämpas på verksamhet som bedrivs av Riksbanken.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. I promemorian har

dock inte föreslagits några regler om säkerhet och kontroll i utgivarens system.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna har lämnat förslaget utan

erinran. Finansbolagens Förening har dock påpekat att vissa

kreditmarknadsföretag inte torde ha sådan verksamhet att de omfattas av det

EG-rättsliga kreditinstitutsbegreppet och att direktivet om elektroniska pengar

därför är tillämpligt i dess helhet på denna grupp företag. Riksbanken har

framhållit att kreditmarknadsföretag inte bör ges möjlighet att ge ut

elektroniska pengar om det sker i kombination med mottagande av kortfristig

inlåning. Finansinspektionen och Riksbanken har framfört att alla utgivare av

elektroniska pengar, även banker och kreditmarknadsföretag, bör underkastas

särskilda regler om säkerhet och kontroll vid utgivning av elektroniska pengar.

Skälen för regeringens förslag: Den fråga som under detta avsnitt inledningsvis

skall behandlas rör vilka utgivare som bör falla in under lagens

tillämpningsområde. Frågan om hur elektroniska pengar skall definieras behandlas

i avsnitt 8.2.2.

Av direktivet om elektroniska pengar och kreditinstitutsdirektivet framgår att

andra kreditinstitut än institut för elektroniska pengar är undantagna från det

förstnämnda direktivets bestämmelser, med undantag för bestämmelsen om inlösen i

artikel 3. Anledningen till detta är att dessa kreditinstitut redan omfattas av

kreditinstitutsdirektivets regler. Det har ansetts fullt tillräckligt ur

stabilitets- och konsumentskyddssynpunkt att kreditinstitut vid utgivning av

elektroniska pengar omfattas av dessa regler. De traditionella kreditinstituten

kan nämligen ge ut elektroniska pengar inom ramen för den verksamhet som

omfattas av kreditinstitutsdirektivets tillämpningsområde. Detta framgår av

punkten 5 i bilaga 1 till kreditinstitutsdirektivet, där det anges att utgivning

och administration av betalningsmedel tillhör de tjänster som omfattas av

systemet med ömsesidigt erkännande.

Denna strävan mot konkurrensneutralitet mellan institut för elektroniska pengar

och andra kreditinstitut som ger ut sådana pengar uttrycks i ingressen till

direktivet om elektroniska pengar (punkten 12). Där motiveras den ytterst

strikta begränsningen av annan tillåten verksamhet samt stränga matchnings- och

placeringsregler tillämpliga på institut för elektroniska pengar med att mer

omfattande rörelse- och tillsynsregler gäller för den andra gruppen av

kreditinstitut.

Som redogjorts för i avsnitt 5 definieras kreditinstitut som inte är institut

för elektroniska pengar EG-rättsligt som företag vars verksamhet består i att

från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att

bevilja kredit för egen räkning. I svensk lagstiftning däremot har av tradition

inriktningen varit att fokusera på å en sidan bankers inlåningsverksamhet

reglerad i bankrörelselagen och å andra sidan kreditmarknadsföretagens

finansieringsverksamhet reglerad i lagen om finansieringsverksamhet.

Bankrörelse definieras i bankrörelselagen som verksamhet i vilken ingår inlåning

på konto om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren

med kort varsel. I lagens rörelseregler anges av naturliga skäl att banker även

får ägna sig åt olika former av finansieringsverksamhet. De svenska bankerna

torde också i praktiken vara att anse som kreditinstitut i EG:s mening eftersom

de ägnar sig åt både inlåning/upplåning och finansieringsverksamhet. Skulle i

något enstaka fall så inte vara fallet kan konstateras att banken omfattas av

samtliga regler i kreditinstitutsdirektivet genomförda i bankrörelselagen - en

fullt tillräcklig reglering även om banken väljer att vid sidan av annan

verksamhet ge ut elektroniska pengar. Det är därför lämpligt att undanta alla

svenska banker från den nu föreslagna lagens tillämpningsområde. Dessa skall

dock givetvis omfattas av reglerna om inlösen i direktivet om elektroniska

pengar.

Finansieringsverksamhet definieras i lagen om finansieringsverksamhet som

näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för

kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom

att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. I lagens

rörelseregler anges att kreditmarknadsföretag får ägna sig åt upplåning från

allmänheten bl.a. genom utgivning av obligationer och andra jämförbara

fordringsrätter. Merparten av kreditmarknadsföretagen torde därför vara att anse

som kreditinstitut i EG:s mening, eftersom de ägnar sig åt både upplåning från

allmänheten och finansieringsverksamhet. Som Finansbolagens Förening påpekat

torde dock vissa kreditmarknadsföretag inte omfattas av det EG-rättsliga

kreditinstitutsbegreppet beroende på att de inte bedriver någon upplåning från

allmänheten och att direktivet om elektroniska pengar därför i stället torde

vara tillämpligt i dess helhet på denna grupp företag. I det sammanhanget är det

dock viktigt att notera att systematiken vid genomförandet av reglerna i

kreditinstitutsdirektivet i svensk lagstiftning leder till konsekvensen att det

direktivet är tillämpligt i dess helhet även för denna grupp företag. Att även

dessa företag omfattas av lagen om finansieringsverksamhet får av skäl som

utvecklats ovan vara fullt tillräckligt även för att tillgodose de bakomliggande

skyddsbehoven till direktivet om elektroniska pengar.

Det kan konstateras att reglerna i lagen om finansieringsverksamhet i jämförelse

med definitionen av bankrörelse i bankrörelselagen lämnar ett visst utrymme för

kreditmarknadsföretag att motta kortfristig inlåning om detta inte sker på

konto. Företagen skulle inom denna ram kunna ge ut elektroniska pengar mot vad

som skulle kunna betraktas som kortfristig inlåning. Riksbanken har framhållit

att kreditmarknadsföretag inte bör ges möjlighet att ge ut elektroniska pengar

om det sker i kombination med mottagande av sådan inlåning. Mot detta kan

återigen anföras att skälet till att de kreditinstitut som inte är institut för

elektroniska pengar skall undantas från direktivet om elektroniska pengar är att

dessa kreditinstitut redan omfattas av ett regelverk som väl tillgodoser de

skyddsintressen som finns på området. Tanken är att kreditinstitut som redan

omgärdas av dessa regler skall kunna ge ut elektroniska pengar inom ramen för

det tillstånd de har för sin verksamhet. Sammanfattningsvis är det därför

lämpligt att undanta alla svenska kreditmarknadsföretag från den nu föreslagna

lagens tillämpningsområde. Dessa skall dock på samma sätt som banker omfattas av

reglerna om inlösen.

Med hänsyn till behovet av stabilitet och säkerhet måste systemet för

elektroniska pengar hålla en hög säkerhetsnivå. Det är exempelvis viktigt att

transaktioner med elektroniska pengar skall kunna spåras för att begränsa risken

för förfalskningar. Som Finansinspektionen och Riksbanken påtalat bör därför

alla utgivare av elektroniska pengar, även banker och kreditmarknadsföretag,

underkastas särskilda regler om säkerhet och kontroll vid utgivning av

elektroniska pengar (se närmare om dessa frågor under avsnitt 8.4).

Genom hänvisning i direktivet om elektroniska pengar (artikel 1.2) till

undantagen i kreditinstitutsdirektivet (artikel 2.3) framgår bl.a. att

medlemsstaternas centralbanker undantas från tillämpningsområdet för direktivet

om elektroniska pengar. I den särskilda lagen skall det därför uttryckligen

anges att den inte skall tillämpas på verksamhet som bedrivs av Riksbanken.

8.2.2 Definition av elektroniska pengar

Regeringens förslag: Med elektroniska pengar avses ett penningvärde som

representerar en fordran på utgivaren och som, utan att finnas på ett

individualiserat konto, är lagrat på ett elektroniskt medium och godkänns som

betalningsmedel av andra företag än utgivaren.

En förutsättning för marknadstillträde för ett institut för elektroniska pengar

till ett annat land inom EES enligt principerna om en enda auktorisation,

hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande är att de elektroniska pengarna ges ut

mot erhållande av medel som värdemässigt minst motsvarar det utgivna värdet.

Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag genom att elektroniska

pengar definierats ordagrant som i direktivet.

Remissinstanserna: Riksbanken har påpekat att en ökad utgivning av elektroniska

pengar kan få betydelse för säkerheten och effektiviteten i betalningsväsendet

och att det därför är viktigt att försöka förhindra ett kringgående av lagen.

Riksbanken har därför föreslagit att definitionen av elektroniska pengar vidgas

till att avse även sådana instrument som ges ut på kredit eller mot erhållande

av medel som understiger det utgivna penningvärdet eller som medför en fordran

på annan än utgivaren. Finansbolagens Förening har fört ett liknande resonemang

och särskilt betonat risken för kringgående av lagen genom att en utgivare av

elektroniska pengar inte tar betalt för fulla värdet av utgivna elektroniska

pengar, dvs. ger viss bonus. Insättningsgarantinämnden, Svenska Bankföreningen

och Svenska Fondhandlareföreningen har framhållit vikten av att det klargörs

vilken typ av civilrättslig fordran som avses i definitionen och vilka

civilrättsliga regler som skall tillämpas. Riksbanken har i sitt yttrande

konstaterat att 9 kap. 13 § regeringsformen inte utgör något hinder mot

utgivning av elektroniska pengar, såsom de definierats i den föreslagna lagen.

Riksbanken har dock framfört önskemål om att frågan belyses närmare i

lagstiftningsarbetet.

Skälen för regeringens förslag: I ingressen till direktivet om elektroniska

pengar anges att syftet med direktivet är att uppnå en grundläggande

harmonisering och ett ömsesidigt erkännande av auktorisation för och tillsyn av

utgivare av elektroniska pengar (punkten 4). Regelverket är tänkt att utgöra en

teknikneutral rättslig ram som möjliggör ett utnyttjande av elektroniska pengars

potentiella fördelar samtidigt som det inte skall hindra den tekniska

utvecklingen på området (punkten 5).

Det är mot denna bakgrund som direktivets neutralt utformade definition av

elektroniska pengar skall ses. Definitionen lägger fast gränser för vilken

utgivning av elektroniska pengar som skall omfattas av den inre marknad på

området som skapas genom direktivet. Medlemsstaterna har åtagit sig att i

nationell lag genomföra vad som avses med elektroniska pengar i direktivets

mening, för att på så sätt ge de utgivare som faller under definitionen en

möjlighet att njuta frukterna av en fungerande inre marknad. För att säkra

stabiliteten i systemet åläggs dessa utgivare dock bl.a. strikta begränsningar

av annan verksamhet samt stränga matchnings- och placeringsregler.

Som Riksbanken påpekat kan en ökad utgivning av elektroniska pengar få betydelse

för säkerheten och effektiviteten i betalningsväsendet. Det är därför viktigt

att försöka förhindra ett kringgående av lagen. Ur nationell synvinkel kan det

därför finnas anledning att försöka införa en definition som fångar in de

företeelser som inte direkt faller in under direktivets definition, men som det

ändå kan finnas skäl att reglera.

Samtidigt som regelverket inte bör vara alltför lätt att kringgå för utgivare av

elektroniska pengar är det å andra sidan av vikt att det inte hämmar

marknadstillträde eller utveckling av nya system och instrument på marknaden.

Det finns därför skäl att i dagsläget vara återhållsam i fråga om reglering på

området för att inte riskera att lägga hinder i vägen för den utveckling som kan

följa med en ökad elektronisk handel i samhället.

Riksbanken och Finansbolagens Förening har föreslagit att definitionen vidgas

till att omfatta även sådana instrument som ges ut mot erhållande av medel som

understiger det utgivna penningvärdet. Finansbolagens Förening har i

sammanhanget särskilt pekat på hur en utgivare genom ett enkelt bonussystem

skulle kunna kringgå lagen. Den reglering av utgivning av elektroniska pengar

som här föreslås innebär icke obetydliga kostnader för de institut som kommer

att omfattas av den. Det kan därför finnas risk för att institut som inte har

ambition att gränsöverskrida ger ut elektroniska pengar med ett bonussystem för

att systemet skall falla utanför lagens tillämpningsområde. Ett sådant

förfarande skulle kunna leda till avsevärda konkurrensfördelar på marknaden. Det

bör även noteras att den verksamhet som instituten skulle bedriva utgör samma

eller högre stabilitetsrisk och risk ur konsumentsynpunkt, beroende på

bonussystemets utformning, som andra motsvarande institut för elektroniska

pengar. En sådan utgivning skulle kunna ske utan att institutet skulle behöva

omfattas av någon näringsrättslig reglering eller stå under Finansinspektionens

tillsyn. Det finns därför skäl att låta den nu föreslagna definitionen omfatta

utgivning av elektroniska pengar som sker till ett annat värde än det nominella

värdet.

En liknande situation kan, som påpekats av Riksbanken, uppkomma om en utgivare

av elektroniska pengar konstruerar utgivningen på ett sådant sätt att den medför

en fordran på annan än utgivaren. Det finns därför anledning att utforma lagens

bestämmelser om inlösen som en ovillkorlig rätt för innehavaren att få

utestående elektroniska pengar inlösta av utgivaren. På så sätt kvarstår

fodringsförhållandet mellan innehavaren och utgivaren till dess att de

elektroniska pengarna är förbrukade, vilket torde omöjliggöra ett kringgående av

lagen på denna grund.

Utgivning av elektroniska pengar till ett annat värde än det nominella värdet

utgör en utvidgning av direktivets definition och kan därför endast bli gällande

nationellt. Svenska utgivare ges alltså i dessa fall inte någon möjlighet att

med stöd av det svenska tillståndet etablera sig i eller gränsöverskrida till

ett annat land inom EES.

Riksbanken har väckt frågan om att utvidga definitionen även till att omfatta

utgivning av elektroniska pengar mot kredit. Det kan dock konstateras att ett

företag som ger ut elektroniska pengar mot kredit faller in under lagen om

finansieringsverksamhet och omfattas därför i stället av ett tillståndskrav i

denna lag. Detta får, som utvecklats i avsnitt 8.2.1, anses fullt tillräckligt

för att tillgodose behovet av stabilitet och konsumentskydd. Något skäl att

utsträcka definitionen av elektroniska pengar till att omfatta sådana fall finns

således inte.

I ingressen till direktivet påpekas att det är elektroniska pengars karaktär av

ersättning för sedlar och mynt som ger elektroniska pengar dess särskilda

karaktär. I jämförelse med andra betalningsmedel är det frikopplingen från ett

kontotillgodohavande som främst kan anses ge elektroniska pengar den särprägel

som kan motivera en särskild reglering av lagstiftaren. Det finns även i

direktivet stöd för ett sådant synsätt. I ingressen (punkten 8) påpekas att om

de medel som erhålls från allmänheten i utbyte mot elektroniska pengar leder

till ett tillgodohavande på ett konto skall detta betraktas som insättningar

eller andra återbetalbara medel enligt kreditinstitutsdirektivet. De medel som

erhålls vid inlösen skall däremot inte betraktas på ett sådant sätt (punkten 9;

jfr kreditinstitutsdirektivets definition av kreditinstitut och den svenska

bankrörelsedefinitionen). Av ingresstexten kan således utläsas att tanken är att

den elektroniska ersättningen för pengar inte skall kopplas till ett

kontotillgodohavande. Det finns därför skäl att för klarhetens skull ge direkt

uttryck för detta i definitionen av elektroniska pengar [se även Utredningen om

elektroniska pengar, delbetänkandet E-pengar - näringsrättsliga frågor (SOU

1998:14)].

Med ledning av vad som hittills sagts bör elektroniska pengar ges följande

definition i den nya lagen: ett penningvärde som representerar en fordran på

utgivaren och som, utan att finnas på ett individualiserat konto, är lagrat på

ett elektroniskt medium och godkänns som betalningsmedel av andra företag än

utgivaren.

Elektroniska pengar enligt den nu föreslagna definitionen aktualiserar flera av

de juridiska frågeställningar som Utredningen om elektroniska pengar har

behandlat i sina två betänkanden (SOU 1998:14 och 122). Flera remissinstanser

har också framhållit vikten av att det klargörs vilken typ av civilrättslig

fordran som avses i definitionen och vilka civilrättsliga regler som skall

tillämpas. De civilrättsliga frågorna som aktualiserats av utredningen i

betänkandena är emellertid föremål för beredning i Justitiedepartementet (se

avsnitt 7). Utan att föregripa ställningstaganden till dessa frågor finns

anledning att kort beröra de rättsliga utgångspunkterna i direktivets definition

av elektroniska pengar.

I definitionen har inte uttryckligen angetts vem som är innehavare av den

fordran som finns på det utgivande institutet. Innebörden av detta får anses

vara att den som har tillgång till det lagrade penningvärdet har rätt att göra

den gällande mot utgivaren, dvs. innehavaren av det lagrade penningvärdet.

Rätten till inlösen är också kopplad till innehavet av ett lagrat penningvärde.

Med denna utgångspunkt i direktivet kan man alltså betrakta penningvärdet som

något som civilrättsligt liknar skuldebrevslagens löpande fordringar, där det

lagrade penningvärdet i egenskap av värdeenhet överlämnas vid betalning. Det

finns dock även väsentliga olikheter. Det lagrade penningvärdet har t.ex. delvis

en annan funktion än löpande skuldebrev. Tanken är att de elektroniska pengarna

i princip uteslutande skall användas som ett betalningsmedel i likhet med

sedlar och mynt; i definitionen anges således att elektroniska pengar skall

gälla som ett betalningsmedel och godtas av andra än utgivaren. Det finns också

fysiska skillnader som gör att det knappast skulle kunna påstås att de

elektroniskt lagrade värdeenheterna skulle kunna utgöra ett skuldebrev i lagens

mening.

Sammanfattningsvis kan konstateras att samtidigt som det lagrade penningvärdet i

form av digitala värdeenheter kan ses som en särskild typ av lös egendom som

liknar löpande skuldebrev uppvisar detta även väsentliga likheter med kontanter

och lösöre. De rättsprinciper som gäller för andra traditionella bärare av

rättigheter, som löpande skuldebrev, sedlar och mynt eller en lös sak borde

därför kunna tillämpas även för elektroniska pengar. Eftersom det lagrade

penningvärdet lämnas över vid en betalning kan däremot inte reglerna om enkla

skuldebrev tillämpas på elektroniska pengar.

Riksbankens sedelutgivningsmonopol

Riksbanken har enligt 9 kap. 13 § regeringsformen ensamrätt att ge ut sedlar och

mynt. Detta har ursprungligen ansetts utgöra en förutsättning för en effektiv

penningpolitik. Ett annat motiv till bestämmelsen är intresset av att

upprätthålla stabiliteten i betalningsväsendet.

Av redogörelsen ovan framgår att elektroniska pengar så som de definieras i den

föreslagna lagen har vissa likheter med sedlar och mynt. Både elektroniska

pengar och sedlar och mynt är ett betalningsmedel som representerar ett

självständigt värde. Det är i princip möjligt att använda dessa till betalning

till alla som godtar dem. En fråga som aktualiseras i detta sammanhang är därför

om utgivning av elektroniska pengar kan anses stå i strid med Riksbankens

ensamrätt att ge ut sedlar och mynt.

För att besvara frågan finns det anledning att kort också belysa vissa

betydelsefulla skillnader mellan elektroniska pengar och sedlar och mynt. En

sådan skillnad är att endast sedlar och mynt är legala betalningsmedel enligt 5

§ andra och tredje stycket lagen (1988:1385) om Sveriges Riksbank. Detta innebär

att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning. Sedlarnas

rättsliga natur har på så sätt övergått från att vara ett fordringsbevis till

att bli ett betalningmedel som representerar ett självständigt värde. Sedlar och

mynt är alltså det enda betalningsmedel som någon enligt lag är skyldig att

acceptera. En annan sak är att vem som helst kan avtala om att acceptera något

som betalningsmedel. Elektroniska pengar faller inom denna kategori; det är

således endast den som genom avtal godtar dessa som betalningsmedel som är

skyldig att ta emot dem.

En annan betydelsefull skillnad mellan elektroniska pengar och traditionella

betalningsinstrument som sedlar och mynt är att de sistnämnda utgörs av unika

fysiska föremål, i många fall numrerade, originalexemplar med unika kännetecken.

Dessa äkthetstecken utgörs av underskrifter, stämplar, papper av särskild

kvalitet, särskilt tryck med mönster som är svåra att reproducera, etc.

Elektroniska pengar utgör, såsom de definierats i den föreslagna lagen, som

instrument endast ett originalinnehåll som representeras av digitala data. Dessa

digitala symboler representerar direkt betalkraft.

De elektroniska pengarna representerar enligt lagens definition en fordran på

utgivaren. Som konstaterats ovan utgör inte sedlar något fordringsbevis. En

sedel kan inte heller kan vara föremål för preskription eftersom den inte medför

någon fordran (se prop. 1985/86:123 s.16 och prop.1979/80:119 s. 88). Det har i

detta sammanhang också påpekats att sedlar och mynt inte rättsligt kan

jämställas med lös egendom.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns likheter med sedlar och mynt

och elektroniska pengar men också avgörande rättsliga skillnader. Elektroniska

pengar har ovan beskrivits som en särskild typ av lös egendom som i flera

avseenden liknar löpande fordringar. Sedlar och mynt har inte en sådan rättslig

karaktär. Med hänsyn till dessa skillnader kan den rätt som Riksbanken har att

ensam ge ut sedlar och mynt inte anses utgöra ett hinder för att institut för

elektroniska pengar skall få ge ut elektroniska pengar enligt lagförslaget.

8.2.3 Undantag för vissa utgivare

Regeringens förslag: Finansinspektionen får medge att ett svenskt aktiebolag

eller en svensk ekonomisk förening som avser att ge ut elektroniska pengar

undantas från lagens bestämmelser om det penningvärde som lagrats på varje

utgivet medium inte överstiger 150 euro och om

1. den planerade verksamheten endast har sådan omfattning att utestående skulder

hänförliga till utgivna elektroniska pengar normalt inte överstiger 5 miljoner

euro och aldrig överstiger 6 miljoner euro, eller

2. de elektroniska pengar som skall ges ut endast används som betalningsmedel

mellan utgivaren och en i lagen fastställd företagsgrupp bestående av till

utgivaren närstående företag, eller

3. de elektroniska pengar som skall ges ut godkänns som betalningsmedel endast

av ett begränsat antal företag med verksamhet i samma lokaler eller inom ett

annat begränsat område, eller som står i ett nära finansiellt eller

affärsmässigt förhållande till utgivaren.

Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som medgetts undantag från lagens

bestämmelser skall årligen till Finansinspektionen lämna en redogörelse för

verksamheten och en redovisning av utestående skulder hänförliga till de

elektroniska pengar som getts ut.

När undantag medgetts har utgivaren inte rätt till marknadstillträde till ett

annat land inom EES enligt principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn

och ömsesidigt erkännande.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås ett undantag från huvuddelen av

lagens regler för de utgivare av elektroniska pengar som uppfyller de kriterier

som beskrivs i regeringens förslag. Förslaget innehåller inte någon regel om den

inre marknaden för utgivare av elektroniska pengar.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag: En kraftigt ökad utgivning av elektroniska

pengar inom gemenskapen kan påverka det finansiella systemets stabilitet och

effektiviteten i betalningsväsendet. Direktivet har tillkommit för att ge

medlemsstaterna goda möjligheter att hantera problem som kan uppkomma vid en

sådan framtida utveckling. Syftet med direktivet är således att uppnå en

grundläggande harmonisering och ett ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas

näringsrättsliga lagstiftning på område, för att på så sätt uppnå principerna om

en enda auktorisation och hemlandstillsyn. I ingressen till direktivet anges

att det krävs ett nära samarbete mellan medlemsstaterna och dess

tillsynsmyndigheter för att hantera den inre marknad för utgivning av

elektroniska pengar som skapas genom direktivet.

All utgivning av elektroniska pengar utgör naturligtvis inte i sig en

stabilitetsrisk för betalningssystemet. Så är exempelvis inte fallet när

utgivningen endast sker i en beloppsmässigt begränsad omfattning eller till en

begränsad krets. I dessa fall får medlemsstaterna enligt artikel 8 i direktivet

tillåta att de behöriga myndigheterna undantar utgivaren från tillämpningen av

bestämmelserna i direktivet om elektroniska pengar och

kreditinstitutsdirektivet. Det bör dock särskilt uppmärksammas att i de fall

undantag medgetts har utgivaren inte rätt till marknadstillträde till ett annat

land inom EES enligt principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och

ömsesidigt erkännande.

Den utgivning som medlemsstaterna tillåts helt eller delvis undanta från

direktivens tillämpningsområde är följande:

a) där utgivningen ger upphov till utestående skulder som normalt inte

överstiger 5 miljoner euro och aldrig överstiger 6 miljoner euro,

b) där utgivna elektroniska pengar godkänns som betalningsmedel endast av ett

dotterbolag till utgivaren som utför operativa uppgifter eller andra uppgifter

med anknytning till elektroniska pengar som ges ut eller distribueras av

institutet, ett moderbolag till utgivaren eller ett annat dotterbolag till

moderbolaget, eller

c) där utgivna elektroniska pengar används för betalning endast till

i) ett begränsat antal företag med verksamhet inom samma lokaler eller ett annat

begränsat område,

ii) ett företag som står i ett nära finansiellt eller affärsmässigt förhållande

till institutet.

Undantag får göras om något av dessa fall är uppfyllt. I samtliga fall gäller

att utgivningen inte får innebära att den betalkraft i form av elektroniska

pengar som ställs till användarens förfogande överstiger 150 euro.

Även om en medlemsstat väljer att ge behöriga myndigheter tillåtelse att

utnyttja möjligheten att undanta vissa utgivare från direktivets

tillämpningsområde, skall utgivare som undantagits regelbundet rapportera om sin

verksamhet och redovisa sina skulder hänförliga till elektroniska pengar

(artikel 8.3). Det innebär att inte någon utgivare av elektroniska pengar, såsom

de definieras i direktivet, helt och hållet kan undantas från de krav som

ställs i detta.

Sammanfattningsvis omfattar undantagsmöjligheterna utgivare som ägnar sig åt en

utgivning av elektroniska pengar som totalt sett är beloppsmässigt begränsad

eller där möjligheten att använda de utgivna pengarna är kringskuren. Dessutom

gäller i dessa fall att den enskilde innehavaren av elektroniska pengar endast

får tillgång till betalkraft i mindre omfattning. Det kan konstateras att

samtliga dessa undantagsmöjligheter rör sådana fall där risken för att

utgivningen kan komma att påverka stabiliteten i betalningssystemet är liten.

För den enskilde konsumenten är också risken begränsad.

Ett skäl för att ge Finansinspektionen dessa undantagsmöjligheter är att det kan

leda till en ökad flexibilitet vid tillämpningen av det nya regelsystemet för

utgivning av elektroniska pengar. Det torde kunna bidra till en effektivisering

och förenkling av såväl tillståndsgivning som tillsyn. Samtidigt innebär denna

bestämmelse att inspektionen - inom den uppställda ramen - kan medge undantag

från lagens regler, utom vad gäller viss rapporteringsskyldighet. Detta kan

innebära att utgivare av elektroniska pengar kan pröva och utveckla nya system

och instrument på marknaden - någonting som kan gynna uppkomsten av säkrare och

effektivare betalningssätt som på sikt kan få en vidare spridning. Att införa

undantagsmöjligheter kan på så sätt också bidra till att utvecklingen på området

inte hämmas.

Sammanfattningsvis finns det en rad starkt vägande skäl för att tillåta

Finansinspektionen att medge undantag från lagens regler. De

undantagsmöjligheter som lämnas i direktivets artikel 8 bör således genomföras i

lagen om utgivning av elektroniska pengar.

8.3 Förutsättningar för tillstånd m.m.

Regeringens förslag: Finansinspektionens tillstånd skall krävas för utgivare av

elektroniska pengar. Tillstånd kan ges till verksamhet som bedrivs i någon av

associationsformerna svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening.

I lagen ställs vissa kvalitetskrav på verksamheten och dess organisation samt på

ägare och ledning. Ett institut för elektroniska pengar skall när verksamheten

påbörjas ha ett bundet eget kapital som motsvarar minst en miljon euro.

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar från filial här i landet kan ges till

ett utländskt företag för elektroniska pengar från tredjeland. Ett svenskt

institut för elektroniska pengar får efter tillstånd från Finansinspektionen

möjlighet att inrätta filial i tredjeland.

Särskilt tillstånd krävs inte för filialetablering och gränsöverskridande

verksamhet när en utgivare av elektroniska pengar har säte och tillstånd i ett

land inom EES.

En utgivare av elektroniska pengar som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande

driver verksamhet som omfattas av lagen får fortsätta driva verksamheten till

och med den 27 oktober 2002 eller, om ansökan om tillstånd eller om undantag

inkommit till Finansinspektionen senast vid den tidpunkten, till dess ansökan

har prövats slutligt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag till viss del. I

promemorians lagförslag saknas regler om marknadstillträde och

övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna: Riksbanken, Finansinspektionen och Finansbolagens Förening

har konstaterat att trots att ett av det huvudsakliga syftet med direktivet är

att säkerställa att en inre marknad inrättas även för institut som ger ut

elektroniska pengar saknas sådana bestämmelser i lagförslaget. De har påtalat

att dessa regler om marknadstillträde måste läggas fast i lag.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om tillståndskrav för kreditinstitut

Kraven på tillstånd samt reglerna för rörelse och tillsyn är som tidigare

berörts centrala i kreditinstitutsdirektivet - ett direktiv som utgör grunden

för den svenska lagregleringen av den verksamhet banker och

kreditmarknadsföretag bedriver.

I kreditinstitutsdirektivet ställs ett flertal krav avseende organisation,

ägare, ledning och finansiell stabilitet som måste vara uppfyllda för att

tillstånd skall lämnas. I princip skall dessa krav också vidmakthållas för att

institutet i fråga skall undvika att tillståndet återkallas. Tillsynen av

instituten har också den inriktningen att på olika sätt granska att

rörelsereglerna följs.

Av hänvisningen i direktivet om elektroniska pengar till

kreditinstitutsdirektivet följer bl.a. att utgivning av elektroniska pengar

skall vara tillståndspliktig, omfatta vissa rörelseregler och stå under tillsyn.

Överfört på svenska förhållanden behöver banker och kreditmarknadsföretag inte

ha något särskilt tillstånd för att ge ut elektroniska pengar. För dessa företag

ryms, som nämnts, redan en sådan utgivning inom det tidigare lämnade

verksamhetstillståndet. Denna ordning är också en utgångspunkt i direktiven.

Associationsform för institut för elektroniska pengar

På det finansiella området finns det bestämmelser om i vilka särskilt reglerade

former verksamheten får bedrivas. Kravet på viss associationsform motiveras ofta

av att endast sådana företagsformer som innebär garanti för viss säkerhet och

varaktighet vad gäller kapitalinsats, revision etc. bör komma i fråga. Skälen

till detta står att finna i de skyddsintressen som är grunden för den omfattande

näringsrättsliga regleringen på området (se närmare i avsnitt 5.1). Samma

skyddsintressen gäller även för den verksamhet som bedrivs av institut för

elektroniska pengar. Det finns därför skäl att även i detta sammanhang endast

tillåta associationsformer som regleras i särskild lag. På så sätt uppnås också

den fördelen att den nu föreslagna lagen kan begränsas till specialbestämmelser

som har direkt samband med utgivning av elektroniska pengar samtidigt som de

grundregler som gäller för den valda associationsformen redan finns angivna i

den särskilda lagen.

Förutsättningar för tillstånd och bedrivande av verksamhet

Den som, utan att vara bank eller kreditmarknadsföretag, vill ge ut elektroniska

pengar måste enligt den nu föreslagna lagen ansöka hos Finansinspektionen om

och beviljas tillstånd till sådan utgivning. De tillståndskrav som ställs på

utgivare av elektroniska pengar är i princip samma krav som ställs på andra

kreditinstitut enligt kreditinstitutsdirektivet. Det som skiljer är främst

startkapitalets storlek som i normalfallet är betydligt lägre än för andra

kreditinstitut. Det skall vid verksamhetens igångsättande motsvara minst en

miljon euro (jfr. dock artikel 5 i kreditinstitutsdirektivet). Institutens

kapitalbas får därefter aldrig understiga startkapitalet. Detta har ansetts

rimligt eftersom den verksamhet som institut för elektroniska pengar får bedriva

i princip är begränsad till just utgivning av elektroniska pengar. Även om

denna verksamhet har bedömts kunna utgöra en stabilitetsrisk anses riskerna i

samband med den begränsade verksamhet som instituten för elektroniska pengar kan

bedriva som betydligt mindre än för andra kreditinstitut.

Som ett ytterligare preciserat krav i fråga om sund och ansvarsfull verksamhet

ställs i direktivets artikel 7 krav på sunda och ansvarsfulla förfaranden för

administration och bokföring samt på en tillräcklig internkontroll. I direktivet

ges också den rekommendationen att dessa regler skall anpassas efter de

finansiella och icke-finansiella risker, inbegripet även tekniska och

processuella risker, som instituten utsätts för. Det påpekas i detta sammanhang

att vid en sådan bedömning måste även risker som har samband med institutens

samarbete med andra företag som utför operativa uppgifter eller andra uppgifter

som sammanhänger med deras affärsverksamhet vägas in.

Utöver dessa för institut för elektroniska pengar speciella tillståndskrav

finns det i kreditinstitutsdirektivet vissa regler om ägare, ledning, revisorer,

styrelse, verkställande direktör, huvudkontorets säte, krav på verksamhetsplan

etc. Dessa regler är också tillämpliga på institut för elektroniska pengar.

Regler med motsvarande innehåll skall därför införas i den nu föreslagna lagen.

Som Riksbanken, Finansinspektionen och Finansbolagens Förening har påtalat måste

reglerna om marknadstillträde läggas fast i lag. Eftersom

kreditinstitutsdirektivets regler om en enda auktorisation och

gränsöverskridande verksamhet även skall gälla för utgivare av elektroniska

pengar bör därför i lagen införas bestämmelser om att utgivare av elektroniska

pengar med säte inom EES kan öppna filial eller bedriva gränsöverskridande

verksamhet i Sverige utan att begära särskilt tillstånd från Finansinspektionen.

Utgivaren skall alltså kunna ge ut elektroniska pengar i Sverige efter att ha

fått tillstånd i hemlandet och står därefter också under hemlandets tillsyn.

Samma möjligheter skall naturligtvis öppnas för svenska företag att inom EES

etablera filial eller bedriva gränsöverskridande verksamhet. För utgivare av

elektroniska pengar från tredjeland, dvs. utgivare med säte i länder utanför

EES, bör det däremot i den nu föreslagna lagen ställas krav på att dessa

företag ansöker om tillstånd för att få bedriva filialverksamhet i Sverige. Ett

institut för elektroniska pengar som planerar att inrätta en filial i tredjeland

skall ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen.

Tillstånd för redan verksamma utgivare av elektroniska pengar

När det gäller utgivare som redan bedriver verksamhet vid den tidpunkt som den

föreslagna lagen skall träda i kraft och som enligt lagens definition kommer att

omfattas av dess tillämpningsområde måste det naturligtvis ställas samma krav

som för de utgivare som söker tillstånd efter lagens ikraftträdande. Enligt

artikel 10 i direktivet skall dessa utgivare visserligen redan anses ha

tillstånd för sin verksamhet, men utgivarna skall inom sex månader efter lagens

ikraftträdande inkomma med uppgifter till medlemsstaternas behöriga myndigheter

för att dessa skall kunna bedöma om utgivarna uppfyller lagens krav.

En bestämmelse bör därför tas in i övergångsreglerna till den föreslagna lagen

om att ett svenskt aktiebolag, en ekonomisk förening eller ett utländskt företag

för elektroniska pengar från tredjeland som vid tidpunkten för lagens

ikraftträdande driver verksamhet som omfattas av lagen får fortsätta driva

verksamheten till och med den 27 oktober 2002 eller, om ansökan om tillstånd

eller om undantag inkommit till Finansinspektionen senast vid den tidpunkten,

till dess ansökan har prövats slutligt.

8.4 Regler för verksamheten m.m.

Regeringens förslag: Möjligheterna för ett institut för elektroniska pengar att

bedriva annan verksamhet vid sidan av utgivningen och att äga andelar i andra

företag begränsas. Dessutom skall vissa rörelseregler i enlighet med EG:s

kreditinstitutsdirektiv gälla. Ett institut för elektroniska pengar skall ha en

kapitalbas som uppgår till ett belopp motsvarande minst två procent av dess

sammanlagda skulder hänförliga till utestående elektroniska pengar. Vidare skall

vissa matchnings- och placeringsregler gälla.

Institut för elektroniska pengar, banker och kreditmarknadsföretag som ger ut

elektroniska pengar skall ha ett system för utgivning som är utformat på ett

sätt som garanterar hög säkerhet samt gör det möjligt att kontrollera och spåra

transaktioner i systemet.

Institut för elektroniska pengar skall omfattas av lagen (1995:1559) om

årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag.

Promemorians förslag: Överensstämmer till viss del med regeringens förslag. I

promemorian föreslås dock inte att de regler i kreditinstitutsdirektivet som är

tillämpliga på institut för elektroniska pengar förs in i den nya lagen på ett

liknande sätt som i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet. Inte

heller behandlas redovisningsfrågor i promemorian.

Remissinstanserna har i huvudsak inte haft någon erinran mot förslaget.

Finansinspektionen och Finansbolagens Förening har anfört att den nya lagen bör

göras mer omfattande (se närmare under avsnitt 8.1). Riksbanken och

Finansinspektionen har anmärkt att en särskild bestämmelse om säkerhet och

kontroll bör införas i lagen och att Finansinspektionen ges föreskriftsrätt i

denna fråga. Finansinspektionen har framhållit att en sådan bestämmelse även

skall omfatta banker och kreditmarknadsföretag som ger ut elektroniska pengar.

Skälen för regeringens förslag

Begränsningar för verksamheten m.m.

I direktivets artikel 1.5 finns en bestämmelse som innebär en begränsning för

ett institut för elektroniska pengar att bedriva annan verksamhet vid sidan av

utgivningen av elektroniska pengar. Institutet får enligt direktivbestämmelsen

inte tillhandahålla annat än närbesläktade finansiella och icke-finansiella

tjänster, t.ex. förvaltning av elektroniska pengar, utförande av operativa

uppgifter och andra uppgifter med anknytning till utgivningen, samt utgivning

och förvaltning av andra betalningsmedel förutom beviljande av kredit.

Begränsningsregeln innebär att ett institut inte får syssla med något annat än

sådant som har anknytning till den egna utgivningen eller annans utgivning av

elektroniska pengar. När det gäller den egna utgivningen är det tillåtet att

bedriva verksamhet som är direkt förknippad med denna, såsom t.ex. operativ,

teknisk och administrativ verksamhet med nära anknytning till själva

utgivningen. Därutöver är det tillåtet att ge ut och förvalta andra

betalningsmedel - givetvis med undantag för sedlar och mynt. Andra

betalningsmedel kan vara olika former av kontobaserade kort eller

betalningskuponger och liknande. Sådan utgivning får enligt direktivbestämmelsen

emellertid inte vara förenad med att kredit i någon form lämnas. När det gäller

annans utgivning av elektroniska pengar är det tillåtet att utföra uppgifter

som att t.ex. lagra data på den elektroniska produkten.

Det står således klart att begränsningsregeln innebär en kraftig inskränkning av

möjligheterna för ett institut för elektroniska pengar att bedriva annan

verksamhet vid sidan av utgivningen av elektroniska pengar. Enbart verksamhet

med mycket nära anknytning till denna är tillåten. Vid genomförandet av denna

begränsningsregel i lagen om utgivning av elektroniska pengar finns det

anledning att inte göra någon skillnad mellan verksamhet som bedrivs i egen

eller annans regi, så länge det rör sig om till den egna utgivningen

närbesläktad verksamhet.

För att reglerna om vilken verksamhet som får bedrivas inte för lätt skall kunna

kringgås bör inte heller instituten få äga andelar i andra företag som bedriver

annan verksamhet än den som beskrivits ovan. Detta skall därför klart komma

till uttryck i lagtexten.

Kapitaltäckningslagen

Som redogjorts för i avsnitt 5.2.2 har kreditinstitutsdirektivets regler om

kapitaltäckning för banker, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och vissa

andra institut införlivats i kapitaltäckningslagen. Denna lag och de EG-direktiv

den bygger på har omedelbart intresse för direktivet om elektroniska pengar på

så sätt att vissa delar av detta regelverk också skall gälla för institut som

ger ut elektroniska pengar.

Kapitaltäckningslagen har karaktär av en ramlaglagstiftning och innehåller

centrala och övergripande bestämmelser om kapitaltäckning, stora exponeringar

och tillsyn över finansiella företagsgrupper. Dessa bestämmelser har

kompletterats med föreskrifter från Finansinspektionen. Skälet till att en sådan

lagstiftningsteknik valts är att EG-direktiven på området innehåller en

mångfald tekniskt komplicerade och detaljerade regler. Som exempel har nämnts

regler med beskrivningar av hur olika typer av risker i handel med finansiella

instrument skall beräknas. Med hänsyn härtill har det inte framstått som

lämpligt eller praktiskt genomförbart att i i lagtext precisera närmare

förutsättningarna för val av beräkningsmetoder m.m. Ett ytterligare skäl som

nämnts i detta sammanhang är de finansiella marknadernas ständiga förändring och

utveckling, vilken genererar behov av återkommande justeringar i regelsystemet

(prop. 1994/95:50 s. 283).

Direktivets bestämmelser om startkapital, kapitalbas och

investeringsbegränsningar har i många delar stora likheter med de regler som

finns i kapitaltäckningslagen. Det närmare innehållet i dessa regler redogörs

för nedan. De skäl som ligger till grund för den valda lagstiftningstekniken i

kapitaltäckningslagen är därför också aktuella vid genomförandet av direktivets

bestämmelser i dessa delar (se även avsnitt 8.1).

Startkapital och kapitalbas

Som närmare beskrivits i avsnitt 5.2.2 syftar reglerna om kapitaltäckning till

att se till att banker och andra har en så stark finansiell ställning att de kan

bära de risker som är förenade med verksamheten. När det gäller institut för

elektroniska pengar har de risker som förknippas med utgivningen dock inte

bedömts vara lika stora som för andra kreditinstitut. I direktivets ingress

(punkten 11) anges att tillsynssystemet för instituten för elektroniska pengar

därför skall göras mindre betungande än för andra kreditinstitut. I direktivet

anges också att det skall ställas lägre krav på startkapital för institut för

elektroniska pengar och att kreditinstitutsdirektivets regler om krav på

kapitaltäckning och kapitalbas, stora exponeringar och kvalificerat innehav i

företag utanför finansområdet undantas från att gälla den som ger ut

elektroniska pengar.

För instituten som ger ut elektroniska pengar införs genom artikel 4 i

direktivet i stället en regel om att dessa institut skall ha ett startkapital om

minst en miljon euro och att kapitalbasen därefter aldrig får understiga detta

belopp. Detta innebär att ett institut som omfattas av lagens tillståndskrav

måste ha minst en sådan kapitalstyrka, oavsett om någon utgivning av

elektroniska pengar rent faktiskt har skett eller inte.

I samma artikel ställs vidare krav på att den som ger ut elektroniska pengar

alltid skall ha en kapitalbas som uppgår till minst två procent av det högre

beloppet av antingen utgivarens sammanlagda skulder hänförliga till utestående

elektroniska pengar eller genomsnittsvärdet av de föregående sex månadernas

utestående elektroniska pengar. För ett institut som ännu inte varit verksamt i

sex månader skall det genomsnittliga värdet i stället beräknas på det

totalbelopp av utestående elektroniska pengar som fastställts som mål efter sex

månader från det att verksamheten inletts.

Det ställs därmed lägre krav på kapitalbas för institut för elektroniska pengar

än vad som gäller för banker. Kapitalstyrkan skall dock stå i relation till de

risker som en bank respektive ett institut för elektroniska pengar utsätter sig

för. Reglerna om kapitalbas och startkapital är centrala och av övergripande

karaktär. Det finns därför skäl att införa bestämmelser om de grundläggande

kraven för startkapital och kapitalbas i lag. Finansinspektionen bör genom

bemyndigande ges möjlighet att lämna närmare föreskrifter vad gäller dessa krav.

Investeringsbegränsningar m.m.

Även om de risker som en bank utsätts för får anses vara betydligt större än för

institut som ger ut elektroniska pengar, har strängare regler än för banker

införts för de investeringar som institut för elektroniska pengar tillåts göra.

I direktivet anges också att i vissa av dessa fall skall institutens

investeringar dessutom begränsas av regler som är minst lika stränga som för

andra kreditinstitut.

Motivet till detta anges i direktivet vara att bevara likartade

konkurrensvillkor mellan olika kreditinstitut på marknaden. Det lindrigare

startkapitalkravet och ett lägre krav på kapitalbas för institut för

elektroniska pengar skall vägas upp genom vissa bestämmelser som är strängare än

de som tillämpas på andra kreditinstitut. Enligt direktivets ingress (punkten

12) uppnås detta mål genom införande av begränsningar - förutom för annan

affärsverksamhet för de investeringar som instituten kan tillåtas göra.

Sistnämnda begränsning syftar till att säkerställa att institutens skulder

hänförliga till elektroniska pengar hela tiden skall garanteras genom

tillräckligt likvida medel med låg risk.

I direktivets artikel 5 har det därför införts strikta regler beträffande vilka

investeringar ett institut för elektroniska pengar får ägna sig åt och vilken

omfattning som dessa investeringar får ha. Där sägs också att vid vissa

investeringar skall medlemsstaterna ombesörja att det införs begränsningar i

fråga om stora exponeringar som är minst lika stränga som de som gäller för

andra kreditinstitut. Det påpekas vidare att medlemsstaterna skall införa

lämpliga begränsningar för hur stora marknadsrisker som instituten får ta på sig

genom de investeringar som är tillåtna.

Medlemsstaterna åläggs således att införa tämligen stränga regler för vilka

investeringar som instituten tillåts göra och långt gående begränsningar vad

gäller omfattningen av dessa. Genomförandet av samtliga dessa krav i direktivet

ställer krav på en detaljerad och ingående reglering som med största sannolikhet

kommer att generera behov av återkommande justeringar i regleringen. Av samma

skäl som redogjorts för under avsnittet om kapitaltäckningslagen finns det

därför anledning att genomföra direktivets bestämmelser om

investeringsbegränsningar m.m. genom grundläggande regler i lag kompletterat med

föreskrifter från Finansinspektionen.

Säkerhet i systemen och kontrollmöjligheter

Det är inte enkelt att utforma ett system för elektroniska pengar så att en

balans mellan säkerhet och funktionsduglighet för systemen kan uppnås. I likhet

med vad Finansinspektionen har påpekat måste det dock finnas en viss

säkerhetsnivå och kontrollbarhet i de system som används av instituten för

elektroniska pengar. Med utgångspunkt från den definition som anges i lagen

kommer det vid lagens tillämpning vara fråga om system där medlen inte är

registrerade på ett individualiserat konto utan hanteras som värdeenheter i

elektroniskt förvar hos den som innehar medlen. Dessa elektroniska förvar kan

utgöras av t.ex. kort eller en hårddisk där innehavaren förvarar de digitala

värdeenheterna. Det blir i detta sammanhang sannolikt främst fråga om system som

på skalan ligger närmast kontantliknande rutiner där betalkraft kan hanteras

som digitala värdeenheter, dvs. enheter utformade antingen som saldon eller som

fasta valörer som betalaren tillför betalningsmottagaren.

För att uppnå tillräcklig säkerhet vid utgivning av elektroniska pengar kan

endast system med begränsad transfererbarhet och tillräcklig spårbarhet komma i

fråga. Graden av spårbarhet kan bestämmas genom utformningen av det

kryptografiska skyddet och det administrativa rutinerna samt ansvaret för dessa.

Det är fullt möjligt att skapa rutiner på en skala från fullständig anonymitet

till fullständig registrering och identifiering. Dessa variationsmöjligheter har

också direkt betydelse för avveckling av betalningar och hantering av digitala

värdeenheter som inte förbrukats. Ett system måste naturligtvis utformas på ett

sådant sätt att de digitala värdeenheterna är tillräckligt spårbara för att

innehavaren skall kunna lösa in återstående värdeenheter när denne så önskar. I

lagen bör därför införas en regel om att utgivarnas system skall uppfylla vissa

minimikrav på säkerhet, spårbarhet och kontrollmöjligheter. Denna bestämmelse

skall också gälla för banker och kreditmarknadsföretags utgivning av

elektroniska pengar. Hur dessa krav i detalj skall utformas överlämnas till

Finansinspektionen att bestämma genom närmare föreskrifter.

Redovisningsregler

De redovisningsregler som för närvarande är tillämpliga för banker,

kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag finns i lagen (1995:1559) om

årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Genom denna lag har

bestämmelserna i direktivet (86/635/EEG) om årsbokslut och sammanställd

redovisning för banker och andra finansiella institut

(bankredovisningsdirektivet) genomförts. Det är lämpligt att även institut för

elektroniska pengar omfattas av lagens bestämmelser.

8.5 Tillsyn

Regeringens förslag: Ett institut för elektroniska pengar skall stå under

Finansinspektionens tillsyn. Inspektionen ges i princip samma möjligheter till

kontroll och ingripande som gäller i fråga om banker och kreditmarknadsföretag.

Promemorians förslag: I promemorians lagförslag fastslås endast att en utgivare

av elektroniska pengar skall stå under tillsyn av Finansinspektionen och att

inspektionen efter bemyndigande får meddela närmare föreskrifter om formerna för

tillsynen.

Remissinstanserna: Finansinspektionen har påpekat att det saknas bestämmelser i

lagförslaget om hur tillsynen skall bedrivas och om ingripande mot institut som

bryter mot reglerna eller bedriver tillståndspliktig verksamhet utan tillstånd.

Inspektionen har föreslagit att lagförslaget kompletteras i denna del.

Skälen för regeringens förslag

Principen om hemlandstillsyn

Kravet på tillsyn utgör en av de mest centrala och viktigaste grunderna för ett

gemensamt regelverk inom EU på det näringsrättsliga området. Tanken är att en

harmonisering av medlemsstaternas tillsynsregler för kreditinstitut skall utgöra

en garanti för stabilitet i betalningssystemen och konsumentskyddet på området.

Dessa skyddsintressen är också i hög grad gällande för utgivare av elektroniska

pengar. En självklar utgångspunkt är därför att även institut som ger ut

elektroniska pengar skall stå under tillsyn. Det främsta målet med ett

tillsynssystem uppges även för dessa institut i direktivets ingress (punkten 4)

vara att säkra medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av tillstånd och tillsyn

över institut för elektroniska pengar. Principerna om en enda auktorisation,

hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande, som redogjorts för ovan, blir

tillämpliga på dessa institut genom en hänvisning till

kreditinstitutsdirektivet.

Även om målet har varit att skapa ett eget tillsynssystem för institut för

elektroniska pengar har alltså stora delar av kreditinstitutsdirektivet ändå

kommit att bli tillämpligt på dessa institut genom hänvisningar till detta

direktiv. Som ett ytterligare exempel kan nämnas att kreditinstitutsdirektivets

regler om gruppbaserad tillsyn också skall tillämpas på institut som ger ut

elektroniska pengar.

Sammanfattningsvis bör reglerna om hemlandstillsyn för institut för elektroniska

pengar uttryckligen genomföras i den nu föreslagna lagen. Dessa regler bör

införlivas genom bestämmelser motsvarande de som finns i bankrörelselagen och

lagen om finansieringsverksamhet (jfr resonemanget om marknadstillträde under

avsnitt 8.3).

Allmänna tillsynsregler

När det gäller kreditinstitutsdirektivets övriga regler om tillsyn,

ingripandemöjligheter och ledningsprövning skall också dessa införas i lagen

genom bestämmelser motsvarande de som finns i bankrörelselagen och lagen om

finansieringsverksamhet. Även reglerna om ägarprövning görs tillämpliga på

institut för elektroniska pengar. Det är lämpligt att i lagen om utgivning av

elektroniska pengar införa huvuddelen de tillsynsregler som gäller för banker

och kreditmarknadsföretag (se närmare om detta i författningskommentaren,

avsnitt 10).

Tillsynsregler för banker, kreditmarknadsföretag och nu genom den föreslagna

lagen även institut för elektroniska pengar får likartat innehåll med

utgångspunkt i kreditinstitutsdirektivet bestämmelser. Det innebär bl.a. att

Finansinspektionen får rätt att även när det gäller institut för elektroniska

pengar genomföra undersökningar hos institutet i syfte att se till att

verksamheten bedrivs på ett sunt och effektivt sätt. Mot detta svarar en

skyldighet för institutet att lämna inspektionen de uppgifter som inspektionen

begär; i princip oavsett vad som efterfrågas. Finansinspektionen ges dessutom

rätt att utse revisorer i institutet vid sidan av de ordinarie revisorerna.

Finansinspektionen ges vidare långt gående befogenheter att gripa in i ett

instituts verksamhet. Inspektionen kan således förbjuda att ett beslut fattat av

ett institut verkställs, dvs. hindra att ett i och för sig i behörig ordning

fattat beslut genomförs. Inspektionen kan dessutom genom rättelse sätta ett

annat beslut i det andra beslutets ställe. I allvarliga fall kan inspektionen

också återkalla institutets tillstånd att bedriva verksamheten. I den föreslagna

lagen ges också Finansinspektionen möjlighet till den mindre ingripande

åtgärden att meddela institutet en varning. Inspektionen kan också vidta

åtgärder mot den som bedriver utgivning av elektroniska pengar utan att ha

tillstånd till det.

I lagen införs också bestämmelser om Finansinspektionens rätt att i samband med

föreläggande eller förbud också förelägga vite samt att ta ut årliga avgifter

av instituten för att bekosta Finansinspektionens verksamhet.

Särregel om ingripande

Som redogjorts för tidigare har elektroniska pengar ansetts vara av så särskild

karaktär att det ansetts nödvändigt med ett eget tillsynssystem och regelverk

för institut som bedriver utgivning av elektroniska pengar. De mest utmärkande

särreglerna i detta sammanhang är bestämmelserna i direktivet, som behandlats i

avsnitt 8.4 ovan, om lindrigare krav på startkapital och kapitalbas än för andra

kreditinstitut och de strängare kraven på begränsningar av de investeringar och

den verksamhet som dessa institut får bedriva.

I artikel 5.5 i direktivet åläggs medlemsstaternas behöriga myndigheter att om

institutets tillgångar understiger institutets skulder som kan hänföras till

utestående elektroniska pengar se till att institutet snabbt vidtar åtgärder för

att rätta till situationen. För en kort tid tillåts instituten ha tillgångar i

ett annat tillgångsslag med annan riskviktning än enligt normala regler i

artikel 5.1. Medlemsstaternas myndigheter åläggs också att göra beräkningar två

gånger om året för att kontrollera att bestämmelserna i direktivet om kapitalbas

och investeringsbegränsningar efterlevs (artikel 6). I direktivet ställs

sålunda krav på medlemsstaterna att införa ingripanderegler som är särskilt

kopplade till direktivets bestämmelser om investeringsbegränsningar.

Finansinspektionen bör i det ovan nämnda fallet kunna förelägga instituten att

vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet.

Detsamma bör gälla om institutets kapitalbas understiger ett belopp som

motsvarar 2 procent av i lagen fastställt belopp. Om däremot institutets

kapitalbas understiger startkapitalet bör Finansinspektionen ha en möjlighet att

som yttersta åtgärd återkalla tillståndet, om bristen inte rättas till inom tre

månader från det att den blev känd för institutet.

8.6 Inlösen m.m.

Regeringens förslag: Utgivaren skall lösa in utestående elektroniska pengar i

sedlar och mynt eller genom överföring till ett konto, om innehavaren begär det

under den avtalade giltighetstiden. Vid inlösen får utgivaren ta ut en avgift,

om det kan visas att den motsvarar en kostnad som varit absolut nödvändig för

att genomföra transaktionen.

Utgivaren och innehavaren får avtala om ett minsta belopp för inlösen.

Beloppet får inte vara högre än tio euro.

I avtalet mellan utgivaren och innehavaren skall villkoren för inlösen klart

anges.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås en skyldighet för en utgivare att

utan särskild avgift lösa in utestående elektroniska pengar och detta oavsett

storleken på den fordran innehavaren har på utgivaren.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och

Finansbolagens Förening har ansett att det rimligaste ur konsumentsynpunkt måste

vara att låta den som vill utnyttja möjligheten att lösa in elektroniska pengar

bära de kostnader som kan uppstå för utgivaren. De har därför förordat att det

införs en avgift för inlösen. De har även ansett att möjligheten till inlösen,

av effektivitetsskäl, bör begränsas till något större belopp och att

inlösenplikten skall begränsas till viss tid, exempelvis till ett år efter det

att giltighetstiden för de elektroniska pengarna upphört. Riksbanken har

särskilt förordat att det i lagen skall ges en möjlighet att avtala om avgift

vid inlösen, eftersom betalningssystemets effektivitet främjas av att utgivarnas

avgifter återspeglar deras faktiska kostnadsstruktur. Riksbanken har ansett att

det i lagtexten bör finnas en uttrycklig regel om att innehavare av

elektroniska pengar skall ha rätt till inlösen genom en överföring till ett

konto i ett kreditinstitut, för att på så sätt ge ökad rörlighet mellan olika

utgivare. Konkurrensverket, Konsumentverket och Svensk Handel har stött

promemorians förslag om en skyldighet för utgivaren att utan särskild avgift

lösa in utestående elektroniska pengar. Konsumentverket har särskilt betonat

vikten av att det inte fastställs någon undre beloppsgräns för inlösen och

understrukit att ett införande av en sådan gräns kan minska förtroendet och

tilliten till systemen.

Skälen för regeringens förslag: I direktivet har elektroniska pengar definierats

som ett penningvärde som lagras på ett elektroniskt sätt och representerar en

fordran på utgivaren. I definitionen bestäms inte vem som är innehavare av

fordran. Det är i stället själva penningvärdet som kopplas till

fordringsförhållandet. Innebörden av detta får anses vara att den som har

tillgång till penningvärdet som lagrats elektroniskt har rätt att göra fordran

gällande, dvs. den som innehar fordran. Med denna utgångspunkt ligger det alltså

nära till hands att betrakta det elektroniskt lagrade penningvärdet som något

som civilrättsligt liknar skuldebrevslagens löpande fordringar.

Med detta synsätt skiljer sig det elektroniskt lagrade penningvärdet från medel

som finns som tillgodohavande på ett bankkonto. Bankmedel finns på ett

individualiserat konto som är kopplat till innehavarens identitet, där just

kontoinnehavaren har en fordran mot banken. I dessa fall är banken ovillkorligen

skyldig att på anmodan fullgöra sin betalningsförpliktelse genom att t.ex. ge

ut sedlar och mynt till just insättaren. Samtidigt som elektroniska pengar

civilrättsligt har stora likheter med löpande fordringar finns det emellertid

olikheter. När det gäller elektroniska pengar har dessa en annan funktion än

löpande skuldebrev. Elektroniska pengar används generellt sett i princip

uteslutande som betalningsmedel i likhet med sedlar och mynt.

Tanken i direktivet är att inte heller att möjligheten till inlösen skall leda

till ett förändrat synsätt på den rättsliga karaktären av elektroniska pengar. I

direktivets ingress (punkten 9) klargörs att den möjlighet att lösa in

elektroniska pengar som ges i direktivet inte i sig innebär att de medel som

erhålls i utbyte mot elektroniska pengar skall betraktas som insättningar eller

andra återbetalbara medel enligt kreditinstitutsdirektivet.

När det gäller elektroniska pengar är det alltså innehavaren av det elektroniskt

lagrade penningvärdet som kan ha rätt att göra det gällande gentemot utgivaren.

Rätten att lösa in utestående elektroniska pengar är i direktivet därför också

kopplat till innehavet av dessa pengar. Enligt artikel 3 i direktivet ges

innehavaren av elektroniska pengar en möjlighet att under giltighetsperioden

begära att utgivaren löser in dem till det nominella beloppet i sedlar eller

mynt. Denna regel uppges i direktivets ingress (punkten 9) främst ha tillkommit

för att en sådan möjlighet anses nödvändig för att säkerställa innehavarnas

förtroende. Ur konsumenternas synvinkel är det naturligtvis av vikt att när som

helst kunna få lösa in elektroniska pengar och få tillbaka inbetalda medel.

Direktivet stadgar att utgivaren samtidigt ges en rätt att i samband med inlösen

ta ut den avgift som är strikt nödvändig för genomförande av transaktionen

(artikel 3). Vissa remissinstanser har uttryckt stöd för promemorians förslag om

en skyldighet för utgivaren att utan särskild avgift lösa in utestående

elektroniska pengar. Som flertalet remissinstanser emellertid har framhållit är

det av vikt att möjligheten till avgifter utnyttjas, eftersom det annars finns

en risk för att de kostnader som uppkommer till följd av inlösen övervältras

till hela kundkollektivet. Därtill kommer, som påpekats av Riksbanken, att

förekomsten av avtalade avgifter och storleken på avgiften är ett

konkurrensmedel, där betalningssystemets effektivitet främjas om utgivarnas

avgifter återspeglar deras faktiska kostnadsstruktur. Sammantaget kan en

bestämmelse om rätt för utgivaren att avtala om ett avgiftsuttag generellt anses

gynna konsumenterna. Övervägande skäl talar således för att utgivaren i den nu

föreslagna lagen skall ges en rätt att genom avtal med innehavaren ta ut en

avgift vid inlösen. Det är dock givetvis viktigt att avgiften ovillkorligen

begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att genomföra transaktionen.

Finansinspektion bör genom sin tillsyn över instituten se till att bestämmelsen

följs.

I direktivet stadgas dessutom att det i avtalet mellan utgivaren och konsumenten

får anges en minimitröskel för inlösen, men att tröskelvärdet inte får

överstiga tio euro (artikel 3.3). Det kan anföras vissa praktiska skäl för ett

sådant minsta belopp för inlösen. I likhet med vad flera remissinstanser har

framhållit skulle en sådan miniminivå kunna anses leda till att onödiga förvärv

och inlösen av elektroniska pengar motverkas. Ett tröskelvärde skulle därmed

kunna utgöra ett led i en strävan mot en rimlig effektivitet i det finansiella

systemet. Det bör dessutom särskilt betonas att ett införande av denna

bestämmelse endast innebär ett konstaterande om att utgivaren i avtalet kan

fastställa ett minsta belopp för inlösen och i så fall - av konsumentskyddsskäl

- begränsat till tio euro. Införandet av en sådan bestämmelse kan därför

knappast, som Konsumentverket anfört, minska förtroendet och tilliten till

systemet.

I direktivet anges att inlösningsrätten skall bestå av en rätt att lösa in sitt

tillgodohavande i sedlar och mynt eller genom överföring till ett konto, om

innehavaren begär det under den avtalade giltighetstiden. Detta ger utgivaren

möjlighet att i avtalet med innehavaren bestämma att eventuell framtida inlösen

skall ske genom överföring till ett visst konto. Sett ur det perspektivet får

möjligheten att göra en kontoöverföring i samband med inlösen självständig

betydelse och gynnar, som påpekats av Riksbanken, rörligheten i

betalningssystemen. En sådan ordning får också sägas vara praktiskt värdefull

för konsumenten. Det är även rimligt att knyta inlösningsrätten till den mellan

parterna avtalade giltighetstiden.

I direktivet anges också att villkoren för inlösen klart skall anges i avtalet

mellan utgivaren och innehavaren av elektroniska pengar. Det är naturligtvis ur

ett konsumentperspektiv värdefullt att avtalet är klart och fullständigt. Även

utgivaren befrämjas av att avtalen är klara. I den nu föreslagna lagen bör det

därför uttryckligen föreskrivas att avtalet mellan parterna skall ha ett klart

och tydligt innehåll vad gäller villkoren för inlösen.

Som redan har nämnts kräver kreditinstitutsdirektivet att vad som här föreslås

beträffande inlösen för institut för elektroniska pengar även skall gälla för

andra kreditinstitut som ger ut elektroniska pengar, dvs. i Sverige banker och

kreditmarknadsföretag. Lagen skall därför även i detta avseende innehålla en

motsvarighet till regleringen i direktiven, dvs. även banker och

kreditmarknadsföretag skall vara skyldiga att lösa in elektroniska pengar på

samma villkor som gäller för de institut som har tillstånd att ge ut

elektroniska pengar.

Som Lagrådet påpekat är innebörden av vad som sägs i ingresspunkterna 4 och 16

att direktivet innehåller det minimum av regler som behövs för att få till stånd

en eftersträvad harmonisering på området i fråga. När det gäller den närmare

tolkningen av ett direktiv och bedömningen av möjligheten att införa strängare

nationella bestämmelser i något avseende, finns det dock inga generella

principer att tillämpa. En sådan tolkning måste i stället göras med utgångspunkt

från syftet med direktivet samt från utformningen av bestämmelserna och

ingressatserna i det aktuella direktivet. Som Lagrådet har påpekat, anges i

vissa fall uttryckligen i ett direktiv de fall där det skall vara tillåtet att i

något avseende ha strängare nationella regler än de som finns i direktivet. Det

finns emellertid även exempel på direktiv där sådana regler får införas utan

att vara uttryckligen angivna i detta.

I fråga om bestämmelsen om inlösen syftar den, enligt ingresspunkt 9, till att

säkerställa innehavarnas förtroende. Det är en konsumenträttslig bestämmelse och

är således av en annan karaktär än övriga regler i direktivet. Den knyter inte

heller särskilt an till den i direktivet speciellt nämnda artikeln i Fördraget

(artikel 47.2). Detta skulle i sig kunna utgöra ett skäl för att en medlemsstat

i något avseende nationellt skulle kunna införa gynnsammare regler för

konsumenter än vad som anges i direktivets artikel om inlösen.

Å andra sidan är direktivets bestämmelse tämligen uttömmande i fråga om

inlösenförfarandet och riktlinjerna för avtal mellan utgivaren och innehavaren.

Detta skulle i sig kunna anses ge visst stöd för att avsikten inte har varit att

den nationella rätten skall få avvika från direktivets bestämmelse. Lagrådet

har i sitt yttrande påpekat att om avsikten hade varit att den nationella rätten

skulle få avvika från direktivets bestämmelser, borde det ha framgått

tydligare. Det kan således konstateras att det råder en oklarhet om i vilken mån

det finns ett utrymme för strängare nationella regler om inlösen. I en sådan

situation bör bestämmelsen genomföras i enlighet med lydelsen i direktivet. Som

framgått av resonemanget ovan innebär detta dessutom ett lämpligt införlivande

av direktivet.

8.7 Insättningsgaranti

Regeringens bedömning: Lagen (1995:1571) om insättningsgaranti skall inte vara

tillämplig på den fordran som en innehavare har på ett institut för elektroniska

pengar.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Insättningsgarantinämnden och Riksbanken har framfört att det

redan nu bör övervägas om elektroniska pengar bör omfattas av en

insättningsgaranti. Insättningsgarantinämnden har påpekat att utvecklingen på

området redan inom några år kan leda till en ökad användning av nätpengar till

större belopp och att det kan ifrågasättas om det skulle anses

konsumentpolitiskt godtagbart att sådana tillgodohavanden inte skulle ersättas

vid en banks konkurs. I detta sammanhang har nämnden anfört att det framstår som

rimligt att system som ger en möjlighet till hantering av belopp över en viss

nivå och som får en sådan omfattning och karaktär att de kan betecknas som ett

generellt betalningsmedel omfattas av en garanti. Dessutom har nämnden påpekat

att det vore något ologiskt om inte elektroniska pengar skulle omfattas av

insättningsgarantin när definitionen av sådana pengar ligger så nära ett vanligt

bankkonto.

Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 5.2.3 ges en översiktlig redogörelse

för den insättningsgaranti som regleras i insättningsgarantilagen. Lagen

innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos banker och vissa

värdepappersföretag. Avsikten med det svenska insättningsgarantisystemet har

varit att skapa ett konsumentskydd som garanterar allmänhetens spar- och

transaktionsmedel samtidigt som det bidrar till att trygga centrala

betalningsfunktioner i samhällsekonomin. Systemets omfattning är dock begränsat

för att inte snedvrida konkurrensen på kapitalmarknaden. Vilka medel som kan

omfattas av insättningsgarantin har kommit att knytas till bankrörelselagens

definition av bankrörelse, dvs. inlåning på konto om behållningen är nominellt

bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. Enligt motiven till

insättningsgarantilagen innebär detta att alla slags konton i banker och

värdepappersföretag som uppfyller nämnda kriterier skall omfattas av lagen

(prop. 1995/96:60 s. 55 ff).

Regeringen gjorde vid tidpunkten för insättningsgarantilagens införande den

bedömningen att det var tillräckligt att bankers och värdepappersföretags

inlånade medel på konto omfattades av lagen för att trygga de skyddsintressen

som nämnts i föregående stycke. I takt med samhällsutvecklingen kan det

emellertid i framtiden uppstå behov av att reglera andra företag och

betalningsmedel om sådana verksamheter skulle kunna anses omfatta skyddsvärda

intressen. En sådan utveckling är inte otänkbar när det gäller verksamhet för

utgivning av elektroniska pengar. Den svenska marknaden på detta område har dock

hittills varit begränsad till ett fåtal utgivare och system med förhållandevis

liten omsättning och därmed låg riskbild. En ökad användning av system för

elektroniska pengar med många aktörer på marknaden skulle däremot innebära

större risker för betalningssystemen och därmed för konsumenterna.

Ett av de huvudsakliga motiven till direktivet om elektroniska pengar anges i

ingressen just vara att instituten som ger ut sådana pengar kan utgöra en

potentiell stabilitetsrisk i betalningssystemet och därmed också en risk för

innehavarna av elektroniska pengar. Det finns dock regler i direktivet om

kapitalkrav (artikel 4) och investeringsbegränsningar (artikel 5) som är

utformade på ett sådant strikt sätt att dessa innehavare kan anses ha ett visst

skydd för sina pengar. Av ingressen till direktivet (punkt 17) framgår också att

medlemsstaterna överenskommit om att avvakta med att vidta särskilda åtgärder

för att skydda innehavare av elektroniska pengar. Den främsta anledningen till

detta är den osäkerhet som finns beträffande den framtida utvecklingen på denna

marknad. Enligt direktivet skall kommissionen i sin utvärdering av tillämpningen

av direktivet - som skall överlämnas till Europaparlamentet och rådet senast

fem år efter genomförandet i medlemsstaterna - bl.a. behandla frågan om det

eventuella behovet av att införa ett garantisystem.

Det finns i och för sig ingenting som hindrar att medlemsstaterna knyter

utgivning av elektroniska pengar till någon form av nationell garanti, även om

medlemsstaterna skall avvakta med en gemensam lösning av denna fråga. Vid en

ökad användning av system för elektroniska pengar och utgivning i större

omfattning med många aktörer på marknaden kan det finnas skäl att överväga att

införa någon form av gemensamt enhetligt garantisystem. En sådan åtgärd kan

bidra till att minska risken för snedvriden konkurrens och samtidigt ge ökad

transperens. Genom en garanti ökar också förtroendet för systemen vilket

stimulerar till ett effektivt användande av elektroniska pengar i

betalningssystemet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det för närvarande inte finns behov av

att låta institut för elektroniska pengar omfattas av något garantisystem. Det

är i stället lämpligt att avvakta den utvärdering som skall göras av

kommissionen för ytterligare ställningstagande i denna fråga.

9 Ekonomiska konsekvenser

Som framgått genomförs direktivet genom att en särskild lag om elektroniska

pengar införs. Denna relativt omfattande reglering av institut för elektroniska

pengar bygger - i likhet med motsvarande lagstiftning för banker och

kreditmarknadsföretag - på grundprinciperna för EG:s regelverk på det

finansiella tjänsteområdet om krav på auktorisation, etableringsfrihet,

hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande av minimiharmoniserade rörelseregler.

Bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet innehåller dock en mängd

rörelsespecifika regler som överhuvudtaget inte är tillämpliga på institut för

elektroniska pengar, i stället har vissa särregler införts för dessa institut i

den nya lagen. Sammanfattningsvis innebär den nya lagen att i huvudsak lika

omfattande regler om tillstånd, verksamhet och tillsyn blir gällande för

institut för elektroniska pengar som för andra kreditinstitut.

Ett införande av den nya lagen skulle av detta skäl i och för sig kunna innebära

en avsevärt ökad arbetsbelastning för Finansinspektionen. Det kan dock

konstateras att antalet inhemska utgivare av elektroniska pengar som nu bedriver

verksamhet som kommer att omfattas av lagen är begränsad till ett ytterst fåtal

och att endast en svag tendens till en ökad sådan utgivning kan märkas. På

vissa utländska marknader är dessa institut vanligare förekommande. Det är dock

en öppen fråga i vilken utsträckning dessa utländska utgivare av elektroniska

pengar har för avsikt att träda in på den svenska marknaden. Såvitt nu går att

bedöma skulle således ett införande av den nya lagstiftningen om utgivning av

elektroniska pengar endast medföra en viss mindre ökning av arbetsbelastningen

för Finansinspektionen, bestående i föreskriftsarbete etc. Denna bedömning

gäller i vart fall under de närmaste åren. Det finns dock skäl att noga följa

utvecklingen på marknaden för att kunna bedöma behovet av framtida

resursförstärkningar.

Den nu skisserade marknadssituationen innebär att ett liknande resonemang kan

föras beträffande övriga tänkbara konsekvenser av förslaget. Av särskild

betydelse för myndigheterna är naturligtvis eventuella framtida ändrade

förutsättningar för stabiliteten och funktionen av de stora betalningssystemen.

Så länge förekomsten av utgivna elektroniska pengar är ringa blir dock de

ekonomiska konsekvenserna försumbara och skall därför finansieras inom befintlig

budgetram.

10 Författningskommentarer

10.1 Förslaget till lag om utgivning av elektroniska pengar

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 §

Lagen innehåller bestämmelser om utgivning av elektroniska pengar. Det är endast

den som har fått Finansinspektionens tillstånd enligt 2 kap. 1 och 8 §§ som har

rätt att ge ut elektroniska pengar såsom de definieras i lagen. Detta innebär

att lagen är tillämplig på svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och

filialer till utländska företag för elektroniska pengar med säte i ett land

utanför EES som har fått tillstånd till sådan utgivning.

Vissa av lagens regler skall också tillämpas på utländska företag med säte i ett

land inom EES som bedriver verksamhet i Sverige genom filial eller

gränsöverskridande verksamhet med stöd av tillstånd från hemlandet (se

författningskommentaren till 5 kap.).

Enligt andra stycket faller även bankers och kreditmarknadsföretags utgivning av

elektroniska pengar i princip inom lagens definition och omfattas av dess

tillämpningsområde. För banker och kreditmarknadsföretag som ger ut elektroniska

pengar skall dock endast lagens bestämmelser om säkerhet och kontroll i 4 kap.

2 § och om inlösen i 4 kap. 3 § tillämpas. Skälet till detta är att verksamheten

redan regleras i bankrörelselagen (1987:617) eller i lagen (1992:1610) om

finansieringsverksamhet. Banker och kreditmarknadsföretag får nämligen i den

tillståndspliktiga verksamhet de bedriver tillhandahålla betalningsmedel, vilket

inkluderar elektroniska pengar (se närmare under avsnitt 8.2.1)

I tredje stycket fastslås att denna lag gäller för utländska företags verksamhet

genom filial här i landet och att lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

gäller i övrigt. Att lagen inte gäller för verksamhet som bedrivs av Riksbanken

uttrycks i fjärde stycket (se även avsnitt 8.2.1).

Definitioner

2 §

Paragrafen innehåller definitioner av en rad begrepp som används i lagen.

Definitionerna av kvalificerat innehav, filial, EES och nära förbindelser har

sina motsvarigheter i bl.a. lagen om finansieringsverksamhet. Vissa, närmast

redaktionella, ändringar har gjorts efter förslag från Lagrådet.

Definitionen av elektroniska pengar

Ett av de huvudsakliga momenten i lagens definition är att elektroniska pengar

skall representera en fordran på utgivaren. Lagens definition utesluter således

en utgivning av elektroniska pengar där innehavaren vid användning av sina

elektroniska pengar upparbetar en skuld till det utgivande institutet. I princip

innebär definitionen att innehavaren i utbyte mot betalning får tillgång till

elektroniska pengar och därigenom rätt att när som helst begära inlösen av sitt

innehav av dessa hos utgivaren.

Lagens definition utesluter inte att ett institut kan ha ett system för

betalning av de utgivna elektroniska pengarna som i princip innebär att kortare

betalningsanstånd lämnas. En sådan situation kan t.ex. uppkomma om betalningen

görs genom fakturering eller genom postgiroinbetalning.

Det är däremot inte tillåtet för ett institut för elektroniska pengar att i sin

verksamhet lämna kredit (se 4 kap. 1 §). Utgivning av elektroniska pengar mot

kredit faller in under lagen om finansieringsverksamhet och omfattas därför i

stället av ett tillståndskrav i denna lag.

Enligt lagens definition skall de elektroniska pengar som ges ut motsvaras av

ett visst penningvärde. Det är alltså pengar i allmän betydelse som utgör

värdemätare för elektroniska pengar och bestämmer den betalkraft som dessa har.

Utgångspunkten i direktivet är att det utgivande institutet skall erhålla medel

som inte understiger värdet av den elektroniskt lagrade betalkraft som

institutet ger ut. Detta är också en förutsättning för marknadstillträde för en

svensk utgivare av elektroniska pengar till ett annat EES-land enligt

principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande

(se 5 kap 1 § och ett närmare resonemang i avsnitt 8.2.2).

I jämförelse med andra betalningsmedel är det främst frikopplingen från ett

kontotillgodohavande som kan anses ge elektroniska pengar en särskiljande

karaktär. I lagens definition har detta kommit till direkt uttryck genom att

orden utan att finnas på ett individualiserat konto införts i lagtexten. På så

sätt skiljs elektroniska pengar i lagens mening från annan registrering av

betalningsmedel i elektronisk form. Lagens definition omfattar således inte

system för elektroniska pengar där traditionella bokpengar anses föreligga. Den

omfattar däremot rutiner där värdeenheter i digital form förs från betalare till

betalningsmottagare. Detta innebär att elektroniska pengar i lagens mening

utgörs av elektroniskt lagrade digitala symboler som i egenskap av bärare av ett

värde representerar direkt betalkraft. Dessa digitala symboler för penningmedel

kan tekniskt utformas som ackumulerade saldon, fasta odelbara valörer eller

hybrider av sådana. Digitala värdeenheter är således elektroniska registreringar

av medel som kan användas för betalningar utan att finnas på ett

individualiserat konto.

Genom att införa orden utan att finnas på ett individualiserat konto markeras i

lagtexten det synsätt som har kommit till uttryck i direktivet, dvs. att

betrakta elektroniska pengar som en elektronisk ersättning för sedlar och mynt.

De digitala värdeenheterna skall enligt lagens definition lagras på ett

elektroniskt medium. Den tekniska definition som valts i lagen är avsiktligt vid

och generell. Direktivets målsättning om att skapa en teknikneutral rättslig

ram som inte hindrar teknisk utveckling på området kan endast uppnås på detta

sätt, dvs. genom en definition som inte slår fast hur det elektroniska mediumet

skall vara beskaffat och vilka närmare egenskaper det skall ha. Avsikten är

således att lagens begrepp skall kunna omfatta utgivning av elektroniska pengar

med system för både kort och nät. I lagen har uttrycket elektroniskt medium

valts, eftersom det står i överensstämmelse med den terminologi som tidigare

använts i annan lagstiftning på det finansiella området.

Enligt det sista momentet i definitionen skall den elektroniskt lagrade

betalkraften godkännas som betalningsmedel av andra företag än utgivaren. Även

detta moment bidrar till att ge elektroniska pengar en karaktär som påminner om

sedlar och mynt. Elektroniska pengar skall alltså i princip accepteras som ett

allmänt betalningsmedel. Definitionen ställer dock inga krav på i hur vida

kretsar de elektroniska pengarna skall godtas. Rent interna elektroniska pengar,

dvs. elektroniska pengar som enbart går att använda till betalning hos

utgivaren, är inte elektroniska pengar i lagens mening. Om kretsen är begränsad

till ett fåtal acceptanter kan det dock definitionsmässigt vara frågan om

elektroniska pengar såsom de definerias i lagen. I dessa fall kan en utgivare av

elektroniska pengar under vissa förutsättningar medges undantag från lagens

regler, se 2 kap. 6 §.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Tillståndsplikt

1 §

Finansinspektionens tillstånd är en förutsättning för att ge ut elektroniska

pengar. Det är endast svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och

utländska företag som kan komma i fråga för tillstånd för sådan utgivning. För

svenska företag är det således endast tillåtet att ge ut elektroniska pengar

enligt lagens definition om verksamheten bedrivs i någon av associationsformerna

svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening. När det gäller utländska

företag för elektroniska pengar med säte i ett land utanför EES krävs

Finansinspektionens tillstånd, enligt 8 §, för att dessa skall få ge ut

elektroniska pengar genom en filialetablering.

Av paragrafen följer vidare att det kan vara tillåtet att ge ut elektroniska

pengar enligt lagens definition även om Finansinspektionen inte har meddelat

tillstånd. Detta gäller utländska företag i ett land inom EES som har möjlighet

att ge ut elektroniska pengar genom filial i Sverige eller genom

gränsöverskridande verksamhet hit enligt principerna om en enda auktorisation,

hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande, om de har tillstånd i hemlandet för

sådan utgivning.

2 §

Bestämmelsen anger vilka krav som måste vara uppfyllda för att

Finansinspektionen skall lämna tillstånd att ge ut elektroniska pengar.

Bestämmelsen överensstämmer i stort med 2 kap. 1 § lagen om

finansieringsverksamhet.

I punkt 2 finns ett allmänt krav på att utgivarens verksamhet och organisation

skall uppfylla vissa krav. Den planerade verksamheten skall ha en sund

administration och redovisning som möjliggör tillräcklig intern kontroll. Detta

gäller givetvis det tekniska och administrativa systemet för själva utgivningen,

men det gäller i lika hög grad utgivarens verksamhet och organisation i övrigt.

Förutsättningar måste således skapas för att verksamheten skall kunna bedrivas

seriöst och säkert. Det ställs därför krav på en bokföring och ekonomisk

redovisning i övrigt som gör insyn och kontroll möjlig. Dessa allmänna krav

syftar i första hand till att underlätta tillsynen över utgivarens verksamhet.

I tredje och fjärde punkten föreskrivs som ett krav för tillstånd att ägare och

ledning uppfyller vissa kvalifikationer. Dessa krav ställs för att garantera att

dessa skall ha förutsättningar att bedriva verksamheten på ett sunt och

ansvarsfullt sätt.

3 §

I paragrafen anges att en ansökan skall ges in till Finansinspektionen. Ansökan

skall innehålla en redogörelse för det system för utgivning av elektroniska

pengar som institutet avser att använda. Redogörelsen skall innefatta tekniska,

ekonomiska och andra detaljer som är nödvändiga för att ansökan skall kunna

bedömas. Bestämmelsen kompletteras genom ett bemyndigande för Finansinspektionen

att meddela föreskrifter om innehållet i planen enligt 8 kap. 2 § 1.

Finansinspektionen har även möjlighet att begära in de uppgifter som

inspektionen finner lämpliga.

4 §

I paragrafen stadgas, på samma sätt som för banker och kreditmarknadsföretag,

att institutets bolagsordning eller stadgar skall godkännas av

Finansinspektionen i samband med att företaget får tillstånd till utgivning av

elektroniska pengar. Det åligger även inspektionen, enligt andra stycket, att

godkänna varje ändring av dessa handlingar. För inspektionen gäller det att

särskilt beakta de inskränkta verksamhetsförutsättningarna för institut för

elektroniska pengar som beskrivs i 4 kap. 1 §.

Startkapital

5 §

I paragrafen anges att ett institut för elektroniska pengar skall ha ett

startkapital om minst en miljon euro. Startkapitalet måste uppgå till detta

belopp när verksamheten inleds, dvs. vid den tidpunkt som Finansinspektionen

meddelar tillstånd att ge ut elektroniska pengar. Vidare framgår av 3 kap. 1 §

att institutets kapitalbas aldrig får understiga detta startkapital. Om så

skulle vara fallet skall Finansinspektionen enligt 6 kap. 12 § förelägga

institutet att vidta lämpliga åtgärder för att rätta till förhållandet. Om

institutets kapitalbas understiger startkapitalet och bristen inte täcks inom

viss tid kan Finansinspektionen enligt 6 kap. 13 § återkalla institutets

tillstånd att ge ut elektroniska pengar.

Finansinspektionen skall, enligt 8 kap. 1 § 1 p, meddela föreskrifter om vilka

poster som får räknas in i startkapitalet.

Undantag

6 §

I paragrafens bestämmelse, som behandlas i avsnitt 8.2.3, ges Finansinspektionen

en möjlighet att i vissa fall undanta ett svenskt aktiebolag eller en svensk

ekonomisk förening som avser att ge ut elektroniska pengar från lagens regler.

Eftersom ett medgivande till undantag även omfattar bestämmelserna i lagen om

krav på tillstånd för utgivning av elektroniska pengar är det, som Lagrådet

påpekat, inte förenligt med definitionen av institut för elektroniska pengar att

i undantagsregleringen använda sig av detta uttryck i någon form. Paragrafens

lydelse har därför justerats så att det där i stället talas om de företag som

avser att ge ut elektroniska pengar och om de företag som medgetts undantag från

lagens bestämmelser.

Undantagsbestämmelserna rör i samtliga fall utgivning av elektroniska pengar som

på något sätt är begränsad. Begränsningen avser antingen den totala

omfattningen eller annars möjligheterna att utnyttja utgivna elektroniska

pengar. I första stycket föreskrivs som en generell begränsning att den

betalkraft som får ges ut i form av elektroniska pengar på ett elektronisk

medium inte får överstiga 150 euro för att en utgivare skall få undantas från

lagens regler.

Den utgivning som enligt första stycket punkt 1 kan komma ifråga att undantas

från lagens regler är utgivning som är beloppsmässigt begränsad. Det gäller

verksamhet där utgivningen total aldrig överstiger sex miljoner euro. De

utestående skulderna hänförliga till utgivna elektroniska pengar får således

inte vid någon tidpunkt överstiga detta belopp.

Det andra fallet av utgivning av elektroniska pengar som får undantas enligt

punkt 2 kan sägas vara begränsad genom en inskränkning till en viss grupp av

företag. Med det avses att de utgivna elektroniska pengarna enbart kan användas

vid betalningar inom en och samma grupp av företag inom vilken något företag ger

ut elektroniska pengar. Det är alltså här frågan om en dubbel begränsning, dels

skall det vara fråga om företag i samma företagsgrupp, dels skall i denna grupp

ingå ett företag som ger ut elektroniska pengar.

Slutligen kan, enligt punkt 3, den undantas som ger ut elektroniska pengar som

endast kan användas inom en begränsad krets. Denna krets kan vara begränsad på

två olika sätt. Det kan antingen vara frågan om företag som samverkar inom samma

lokaler, t.ex. ett köpcentrum. Det kan också vara frågan om företag som står i

ett nära förhållande till utgivaren. Det förhållandet kan vara av såväl

affärsmässig som finansiell art. Företaget som ger ut elektroniska pengar och de

som accepterar dessa elektroniska pengar vid betalning kan t.ex. i samverkan

marknadsföra varor eller tjänster. Det är dock inte nödvändigt att det

föreligger någon form av ägarförhållande mellan utgivaren och andra här aktuella

företag.

Det bör särskilt uppmärksammas att i de fall undantag har medgetts har utgivaren

inte möjlighet till marknadstillträde till ett annat EES-land enligt

principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande,

se 5 kap. 1 § andra stycket och avsnitt 8.2.3.

Även om en utgivare av elektroniska pengar undantagits från lagens bestämmelser

skall utgivaren enligt andra stycket årligen till Finansinspektionen rapportera

om sin verksamhet hänförlig till utgivningen av elektroniska pengar. Denna

rapporteringsskyldighet innefattar verksamheten och ett angivande av de skulder

som hänför sig till utgivningen av elektroniska pengar. Finansinspektionen får,

enligt 8 kap. 2 § 2, meddela föreskrifter om denna årliga redogörelse och

redovisning.

7 - 10 §§

Bestämmelserna behandlar regler om filialverksamhet i tredjeland för ett

institut för elektroniska pengar, marknadstillträde till Sverige för ett

utländskt företag för elektroniska pengar med säte i tredjeland, styrelse och

huvudkontor samt revisor.

Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av 2 kap. 5, 6, 8 och 11 §§ i lagen om

finansieringsverksamhet.

3 kap. Kapitalkrav m.m.

Kapitalbas

1 §

I paragrafen slås fast att ett institut för elektroniska pengar under rörelsens

gång skall ha en kapitalbas som med hänsyn till verksamhetens art och omfattning

är tillräckligt stor. Vidare ges den begränsningen att kapitalbasen aldrig får

understiga startkapitalet enligt 2 kap. 5 § eller ett belopp motsvarande två

procent av det högsta värdet av utestående elektroniska pengar och det

genomsnittliga värdet under det närmast föregående sex månaderna av utestående

elektroniska pengar.

För ett institut som ännu inte varit verksamt i sex månader skall det

genomsnittliga värdet i stället beräknas på det totalbelopp av utestående

elektroniska pengar som fastställts som mål efter sex månader från det att

verksamheten har inletts. Även detta förhållande är av så grundläggande art att

det, som Lagrådet förordat, bör tas in i lag (se även avsnitt 8.4).

Institutet skall, enligt 3 §, två gånger per år göra beräkningar av

kapitalbasen. Föreskrifter om denna beräkning skall, enligt 8 kap. 1 § 2,

meddelas av Finansinspektionen. Det åligger sedan institutet att rapportera om

resultatet av dessa beräkningar till Finansinspektionen.

Krav som gäller tillgångarna

2 §

Första stycket innehåller en matchningsregel som innebär att institutet vid

varje tidpunkt skall ha tillgångar till ett värde som minst motsvarar värdet av

institutets skulder hänförliga till utestående elektroniska pengar.

Andra stycket innehåller placeringsregler. Tillgångarna får endast placeras i

fordringsrätter med låg risk. Derivatinstrument får användas endast om det sker

för att skydda tillgångarna mot marknadsrisker. Även i övrigt skall tillgångarna

placeras på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås och så att

institutets betalningsberedskap är tillfredsställande.

Finansinspektionen skall enligt 8 kap. 1 § 3 meddela föreskrifter om beräkning

av förhållandet mellan tillgångar och skulder, tillåtna tillgångsslag,

värderings- och begränsningsregler samt om användning av derivatinstrument.

Genom bemyndigandet genomförs huvuddelen av artikel 5 i direktivet om

elektroniska pengar som inte i detalj föreslås införlivad genom lag. Närmare om

beräkningarna stadgas i 3 §.

Rapporteringsplikt

3 §

Paragrafen innehåller ett åliggande för ett institut för elektroniska pengar att

två gånger per år göra beräkningar av kapitalbasen och förhållandet mellan

tillgångar och skulder. Resultatet och beräkningsunderlaget skall överlämnas

till Finansinspektionen.

4 kap. Regler om verksamheten

Verksamheten

1 §

Den som ger ut elektroniska pengar är enligt denna bestämmelse föremål för

inskränkningar i två hänseenden. För det första får ett institut för

elektroniska pengar inte syssla med annan verksamhet än sådan som har anknytning

till utgivningen. Anknytningen kan vara av olika slag. Det kan t.ex. röra sig

om närbesläktade finansiella och icke-finansiella tjänster.

Instituten har således möjlighet att tillhandahålla tjänster som är direkt

kopplade till själva utgivningen, såsom förvaltning av elektroniska pengar,

teknisk och administrativ verksamhet samt operativa tjänster med anknytning till

utgivningen. Operativa tjänster kan avse inte bara egen utan även annans

utgivning av elektroniska pengar. Instituten kan även ge ut och förvalta andra

betalningsmedel med undantag för sedlar och mynt. Andra betalningsmedel kan

t.ex. vara kort eller betalningskuponger eller liknande som inte är förenad med

att någon form av kredit lämnas. När det gäller annans utgivning är det tillåtet

att utföra uppgifter som att t.ex. lagra data på den elektroniska produkten.

För det andra får den som ger ut elektroniska pengar inte äga aktier eller

andelar i företag som sysslar med annan verksamhet än sådan som har anknytning

till egen utgivning av elektroniska pengar. Ägandeförbudet är absolut såtillvida

att det inte är tillåtet att äga någon som helst andel i företag som tillhör

den förbjudna kretsen.

Finansinspektionen får, enligt 8 kap. 2 § 3, meddela föreskrifter om

omfattningen av tillåten verksamhet.

Säkerhet och kontroll

2 §

De system som faller under lagens tillämpning är sådana där medlen inte är

registrerade på ett individualiserat konto utan hanteras som värdeenheter i

elektroniskt förvar i form av kort eller hårddisk. I sådana system där

betalkraften hanteras som digitala värdeenheter kan enheterna utformas antingen

som saldon eller fasta valörer som betalaren tillför betalningsmottagaren. För

att uppnå tillräcklig säkerhet kan endast system med begränsad transfererbarhet

och tillräcklig spårbarhet komma i fråga. Tillräcklig spårbarhet är också

nödvändig för att hantera avveckling av betalningar och hantering av digitala

värdeenheter som inte är förbrukade vid ett inlösningsförfarande.

Finansinspektionen får i bemyndigande enligt 8 kap. 2 § 4 meddela föreskrifter

om hur dessa krav skall utformas i detalj.

Inlösen

3 §

Paragrafen har fått sin lydelse i enlighet med Lagrådets förslag. Innebörden av

bestämmelsen är att utgivaren är skyldig att på innehavarens begäran

ovillkorligen lösa in utestående elektroniska pengar till det nominella beloppet

i sedlar eller mynt. Skyldigheten omfattar också en rätt för innehavaren att få

sin utestående fordran inlöst genom en insättning på ett av denne angivet

konto.

Av bestämmelsen framgår även att utgivaren har rätt att ta ut en avgift i

samband med inlösenförfarandet. Denne har dock inte rätt att ta ut större avgift

än vad som motsvarar de kostnader som är absolut nödvändiga för att genomföra

transaktionen.

I andra stycket stadgas att det i avtalet mellan utgivaren och konsumenten får

anges en minimitröskel för inlösen, men att beloppet inte får vara högre än tio

euro.

Vad som föreskrivs i tredje stycket innebär att de villkor som gäller för

inlösen klart skall kunna utläsas av avtalet. Detta gäller t.ex. storleken på

den avgift som tas ut vid inlösen.

4 §

Denna bestämmelse om tystnadsplikt har sin motsvarighet i 1 kap. 5 § lagen om

finansieringsverksamhet.

5 kap. Marknadstillträde inom EES

Marknadstillträde till ett land inom EES för ett institut för elektroniska

pengar

1 §

I 5 kap. ges regler beträffande marknadstillträde för företag med säte inom EES

till länder inom detta område enligt principerna om en enda auktorisation,

hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande. Dessa regler följer av hänvisningen i

direktivet om elektroniska pengar till kreditinstitutsdirektivet (se även

avsnitt 8.3).

Lagen omfattar även utgivning av elektroniska pengar till ett annat värde än det

nominella. Tillämpningsområdet har i detta avseende utvidgats i förhållande

till hur det är bestämt i direktivets definition. För sådan utgivning är lagens

regler därför endast gällande för elektroniska pengar som ges ut i Sverige.

Enligt paragrafens andra stycke (punkt a) innebär detta att reglerna om

marknadstillträde enligt paragrafens första stycke inte är tillämpliga när

elektroniska pengar ges ut mot ett värde som understiger värdet av de utgivna

elektroniska pengarna. Det skall särskilt framhållas att detta inte hindrar en

utgivare av elektroniska pengar att utöva rätten till fria kapitalrörelser

enligt Fördraget.

Enligt andra stycket (punkt b) är bestämmelserna om marknadstillträde i första

stycket inte heller tillämpliga om utgivaren har medgetts undantag från lagens

bestämmelser enligt 2 kap. 6 § (se även avsnitt 8.2.2 och 8.2.3).

2-7 §§

Paragraferna motsvarar i huvudsak 2 kap. 9 § och 12-13 §§ lagen om

finansieringsverksamhet.

6 kap. Tillsyn m.m.

1-11 och 14-20 §§

Paragraferna innehåller regler om tillsyn, ägarprövning, rapporteringsplikt för

revisor och särskild granskare, ingripanderegler, avgifter till

Finansinspektionen och vite. Bestämmelserna motsvarar 4 kap. 1, 3-5, 8-24 §§

samt 2 kap. 7 a § lagen om finansieringsverksamhet (se avsnitt 8.5). I 6 kap. 1

§ finns bestämmelser om upplysningsskyldighet till Finansinspektionen för ett

institut för elektroniska pengar. I bestämmelsen skiljs en generell

upplysningsskyldighet (första stycket) från en sådan skyldighet i enskilda fall

(andra stycket). Till den generella upplysningsskyldigheten knyts en

föreskriftsrätt enligt 8 kap. 2 § 5.

12 och 3 §§

Paragraferna rör Finansinspektionens ingripande mot institut för elektroniska

pengar. I 12 § regleras inspektionens skyldighet att ingripa mot ett institut

för elektroniska pengar i det fall kapitalbaskravet i 3 kap. 1 § inte är

uppfyllt. En motsvarande regel finns i kapitaltäckningslagen för andra

kreditinstituts kapitaltäckning. Inspektionen skall enligt bestämmelsen också

ingripa om institutet inte har tillgångar som motsvarar värdet av utestående

elektroniska pengar. Finansinspektionen skall således som säkerhetsåtgärd

förelägga institutet att så fort ett sådant förhållande blir känt vidta lämpliga

åtgärder för att rätta till den uppkomna situationen. Regeln i 4 § för institut

som är ekonomiska föreningar och motsvarande regel i aktiebolagslagen knyter an

till innehållet i denna paragraf på så sätt att en styrelse i ett institut för

elektroniska pengar är skyldig att genast upprätta en särskild balansräkning, om

det finns skäl att tro att institutet inte kan uppfylla kapitalbaskraven och

genast underrätta Finansinspektionen om förhållandena.

Inspektionen skall alltså i första hand förelägga ett institut att vidta

lämpliga åtgärder innan andra ingripandeåtgärder vidtas. Om institutets

kapitalbas understiger startkapitalet och bristen inte har täckts inom tre

månader från det att den blev känd för institutet är Finansinspektionen, enligt

13 §, dock skyldig att återkalla institutets tillstånd. Inspektionen har dock en

möjlighet att dessförinnan - om det finns särskilda skäl - medge förlängd tid

för täckande av bristen (se andra stycket).

Paragrafens andra stycke har samma sakliga innebörd som 5 kap. 17 § andra

stycket lagen om finansieringsverksamhet. Den i lagrådsremissen föreslagna

lydelsen kan dock leda till viss oklarhet på denna punkt. Bestämmelsen har

därför förtydligats efter förslag från Lagrådet.

7 kap. Överklagande

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 6 kap. 1 och 2 §§ lagen om

finansieringsverksamhet. I 7 kap. 1 § har en viss redaktionell justering gjorts

efter förslag från Lagrådet.

8 kap. Bemyndiganden

Bestämmelserna innehåller bemyndiganden för Finansinspektionen att meddela

föreskrifter till lagens bestämmelser. De har kommenterats närmare under

respektive bestämmelse ovan.

Lagrådet har beträffande bemyndigandet i 8 kap. 2 § ifrågasatt om det i

praktiken rör sig om något annat än verkställighetsföreskrifter. Något

bemyndigande skall då inte ges i lag eftersom regeringens rätt att meddela

sådana föreskrifter grundar sig direkt på 8 kap. 13 § regeringsformen. Det kan

dock konstateras att riksdagen tidigare godkänt att det inte är fråga om

verkställighetsföreskrifter beträffande i huvudsak motsvarande bestämmelser om

verksamhetsplan och om verksamhetens omfattning i lagen om

finansieringsverksamhet (se bemyndiganden i 2 kap. 2 § andra stycket och 3 kap.

4 §). Detta gäller även andra lagar på det finansiella området. I övrigt

innehåller lagförslaget i denna del bemyndiganden om den årliga redogörelse och

redovisning som skall lämnas enligt 2 kap. 6 § samt om säkerhet och kontroll i

system för utgivning av elektroniska pengar enligt 4 kap. 2 §. Inte heller dessa

bestämmelser är så detaljerade att det med säkerhet kan sägas inte något

väsentligt nytt kan eller bör tillföras regleringen genom ett bemyndigande. Ett

bemyndigande bedöms därför vara nödvändigt även i dessa fall.

Som Lagrådet har påpekat innebär föreskrifter meddelade av regeringen med stöd

av bemyndigandet i 8 kap. 2 § 5 i praktiken en inskränkning i den befogenhet som

Finansinspektionen fått enligt bestämmelserna i 6 kap. 1 § i lagrådsremissens

förslag. Lagrådet har därför förordat att denna föreskriftsrätt utgår. Ett

sådant förfarande skulle dock leda till praktiska problem eftersom det finns ett

uppenbart behov av att Finansinspektionen - med stöd av ett sådant bemyndigande

- för tillsynsändamål kan meddela föreskrifter om sådant uppgiftslämnande som

rör i vart fall redovisning samt lednings- och koncernförhållanden.

Det finns därför anledning att utforma 6 kap. 1 § så att en generell

upplysningsskyldighet (första stycket), till vilken föreskriftsrätten kan

knytas, skiljs från en sådan skyldighet i enskilda fall (andra stycket). På

detta sätt möjliggörs ett bemyndigande även i nu aktuell del. I första stycket

stadgas nu att varje institut på tid och sätt som inspektionen bestämmer skall

lämna upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter

till inspektionen. Om föreskriftsrätten i 8 kap. 2 § 5 sedan begränsas till

denna generella upplysningsskyldighet undanröjs de problem Lagrådet påtalat.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Lagen träder i kraft den 27 april 2002. För svenska aktiebolag, svenska

ekonomiska föreningar och utländska företag för elektroniska pengar med säte i

ett land utanför EES som redan bedriver verksamhet vid tidpunkten för lagens

ikraftträdande, gäller att dessa företag får fortsätta med sin verksamhet i sex

månader efter denna tidpunkt. En motsvarande frist bör finnas även för de

företag som enligt 2 kap. 6 § av Finansinspektionen får medges undantag från

lagens bestämmelser. Paragrafen har därför justerats på detta sätt efter inrådan

av Lagrådet.

Om ett sådant företag har inkommit med en ansökan om tillstånd eller om undantag

inom sex månader efter lagens ikraftträdande, får företaget fortsätta med sin

verksamhet till dess att Finansinspektionen slutligen har prövat om de uppfyller

lagens krav för tillstånd eller undantag.

Ett företag som inte har lämnat in en ansökan om tillstånd eller om undantag

inom sex månader efter lagens ikraftträdande får inte fortsätta att bedriva

verksamhet. Finansinspektionen skall i dessa fall vidta de ingripande åtgärder

som föreskrivs i lagen.

10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning för

kreditinstitut och värdepappersbolag

Förslagen innebär att ÅRKL är tillämplig på institut för elektroniska pengar.

Avsikten är att i redovisningshänseende jämställa dessa institut med

kreditmarknadsföretag. Förslagen innebär bl.a. att ett institut för elektroniska

pengar skall upprätta finansieringsanalys och avge delårsrapporter.

Övergångsbestämmelserna, andra punkten innebär att ett institut för elektroniska

pengar skall börja tillämpa ÅRKL från det räkenskapsår som inleds närmast efter

dagen för beslut om tillstånd att bedriva utgivning av elektroniska pengar

eller, om tillståndet ges samma dag som det nya räkenskapsåret inleds, dagen för

beslutet. Denna övergångsbestämmelse påverkar inte tillämpligheten av

bestämmelserna i 7 kap. om koncernredovisning om aktiebolaget eller den

ekonomiska föreningen är att anse som ett sådant finansiellt holdingföretag som

avses i 1 kap. 1 § andra stycket ÅRKL.

10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot

penningtvätt

1 kap. 1 §

Förslaget innebär att lagen är tillämplig på institut för elektroniska pengar.

10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och

stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

Förslagen innebär att ett institut för elektroniska pengar inte skall omfattas

av huvuddelen av bestämmelserna i denna lag. Dessa institut skall i stället

omfattas av de bestämmelser om kapitaltäckning som föreslås i 3 kap. lagen

(2002:000) om utgivning av elektroniska pengar och de närmare föreskrifter på

området som Finansinspektionen meddelar efter bemyndigande från regeringen. Ett

institut för elektroniska pengar kan dock indirekt omfattas av bestämmelserna i

kapitaltäckningslagen om det ingår i en finansiell företagsgrupp. Genom

ändringar i 6 kap. parat med en föreskriftsrätt för Finansinspektionen genomförs

kreditinstitutsdirektivets bestämmelser om gruppbaserad tillsyn i denna lag.

1 kap. 1 §

Sjätte punkten har ändrats så att institut för elektroniska pengar inte omfattas

av definitionen av finansiella institut.

Sjunde punkten har ändrats så att ett finansiellt institut som äger ett institut

för elektroniska pengar är ett holdingföretag med finansiell verksamhet, om

övriga förutsättningar enligt punkten är uppfyllda.

Åttonde punkten har ändrats så att institut för elektroniska pengar inte

omfattas av definitionen av holdingföretag med blandad verksamhet. Ett institut

för elektroniska pengar kan dock vara ett dotterföretag till ett sådant

holdingföretag.

Nionde punkten har ändrats så att ett företag som tillhandahåller datatjänster

eller bedriver annan liknande verksamhet som har samband med utgivning av

elektroniska pengar omfattas av definitionen av anknutet företag.

6 kap. 1 §

I första stycket har första och andra punkten ändrats. Ändringarna innebär att

ett institut för elektroniska pengar omfattas av definitionen av en finansiell

företagsgrupp och därmed i huvudsak av gruppbaserade kapitalkrav och redovisning

enligt 6 kap. samt av tillsynsredovisning (gruppbaserad redovisning respektive

samlad information) och i viss utsträckning tillsynsansvar enligt 7 kap. När en

finansiell företagsgrupp föreligger skall även ett anknutet företag som är

dotterföretag eller som det finns ägarintresse i ingå i gruppen.

6 kap. 2 §

I första stycket har första, andra och tredje punkten ändrats. Ändringarna

innebär att regeringen får föreskriva att bestämmelserna om finansiella

företagsgrupper även skall gälla i andra fall än som avses i 1 § när det finns

kopplingar till ett institut för elektroniska pengar.

10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av

redovisningsvaluta i finansiella företag

1 §

Ett institut för elektroniska pengar skall omfattas av lagen för att möjliggöra

byte av redovisningsvaluta för dessa institut. Ändringen i tredje punkten

innebär att instituten omfattas av definitionen av kreditinstitut och därmed

även av definitionen av finansiella företag.

10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

4 kap. 1 §

Bestämmelsen rör återbetalning av medlemsinsatser. I likhet med

kreditmarknadsföreningar kan det uppstå problem för ett institut för

elektroniska pengar som är en ekonomisk förening att återbetala medlemsinsatser

med hänsyn till kapitalkrav m.m. En motsvarande restriktion som för

kreditmarknadsföreningar införs därför i denna paragraf.

10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

3 §

Denna paragraf innehåller en hänvisning till de särskilda bestämmelserna om

utländska företags verksamhet genom filial i Sverige som finns i lagen

(2002:000) om utgivning av elektroniska pengar.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 september 2000 om

rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar

samt om tillsyn av sådan verksamhet

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit detta direktiv

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt

artikel 47.2 första och tredje meningen i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande3,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget4, och

av följande skäl:

1. Omfattningen av den verksamhet som bedrivs i kreditinstitut i den mening som

avses i definitionen i artikel 1.1 första stycket b i direktiv 2000/12/EG5 är

begränsad.

2. Det är nödvändigt att ta hänsyn till den särskilda karaktären hos dessa

institut och att vidta lämpliga åtgärder som behövs för att samordna och

harmonisera medlemstaternas lagar och andra författningar om att starta och

driva verksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan

verksamhet.

3. I detta direktiv kan elektroniska pengar betraktas som en elektronisk

ersättning för mynt och sedlar vilken lagras på en elektronisk produkt såsom ett

kontantkort eller ett dataminne och som i allmänhet är avsedd för elektroniska

betalningar av mindre belopp.

4. Det tillvägagångssätt som valts är lämpligt för att uppnå den grundläggande

harmonisering som är nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt

erkännande av auktorisationer för och tillsyn av institut för elektroniska

pengar, vilket gör det möjligt att bevilja en enda auktorisation, som erkänns

inom hela gemenskapen och som är avsedd att säkerställa innehavarnas förtroende,

samt att tillämpa principen om tillsyn från hemlandet.

5. Mot bakgrund av den snabbt ökande elektroniska handeln är det önskvärt att

införa ett regelverk som gör det möjligt att utnyttja elektroniska pengaras

potentiella fördelar och som framför allt inte hämmar teknisk innovation. Genom

detta direktiv inför därför en teknikneutral rättslig ram som harmoniserar

tillsynen av institut för elektroniska pengar i den utsträckning som krävs för

att garantera en sund och ansvarsfull verksamhet och, framför allt, institutens

finansiella integritet.

6. Enligt punkt 5 i bilaga I till direktiv 2000/12/EG har kreditinstitut redan

idag rätt att ge ut och administrera betalningsmedel, inbegripet elektroniska

pengar, och att bedriva sådan verksamhet inom hela gemenskapen under

förutsättning av ömsesidigt erkännande och ett omfattande tillsynssystem som

tillämpas på kreditinstituten i enlighet med gemenskapens bankdirektiv.

7. Det är motiverat och önskvärt att införa ett särskilt tillsynssystem för

institut för elektroniska pengar som även om det utformas efter det

tillsynssystem som tillämpas på andra kreditinstitut, särskilt enligt direktiv

2000/12/EG, utom avdelning V kapitel 2 och 3 i detta, skiljer sig från det

systemet eftersom utgivning av elektroniska pengar, på grund av dessa pengars

särskilda karaktär som en elektronisk ersättning för mynt och sedlar, inte i sig

utgör mottagande av insättningar enligt artikel 3 i direktiv 2000/12/EG om de

erhållna medlen omedelbart byts ut till elektroniska pengar.

8. Ett erhållande av medel från allmänheten i utbyte mot elektroniska pengar som

leder till ett tillgodohavande på ett konto hos det utgivande institutet utgör

ett erhållande av insättningar eller andra återbetalbara medel enligt direktiv

2000/12/EG.

9. För att säkerställa innehavarnas förtroende är det nödvändigt att

elektroniska pengar kan lösas in. Möjligheterna till inlösen innebär inte i sig

att de medel som erhålls i utbyte mot elektroniska pengar betraktas som

insättningar eller andra återbetalbara medel i enlighet med 2000/12/EG.

10. Möjlighet till inlösen bör alltid förstås som inlösen till det nominella

beloppet.

11. För att säkra sig mot de risker som är förknippade med utgivningen av

elektroniska pengar måste tillsynssystemet göras mer målinriktat och därigenom

mindre betungande än det tillsynssystem som tillämpas på kreditinstitut, framför

allt genom lägre krav i fråga om startkapital och genom att direktiv 93/6/EEG6

och avdelning V kapitel 2 avsnitt 2 och 3 i direktiv 2000/12/EG inte är

tillämpliga.

12. Det är emellertid nödvändigt att bevara likartade konkurrensvillkor mellan

institut för elektroniska pengar och andra kreditinstitut som ger ut

elektroniska pengar och därigenom garantera sund konkurrens mellan ett större

antal institut till förmån för innehavarna. Detta uppnås eftersom de mindre

betungande inslagen i det tillsynssystem som tillämpas på institut för

elektroniska pengar uppvägs genom bestämmelser som är strängare än de som

tillämpas på andra kreditinstitut, särskilt när det gäller begränsningar av den

affärsverksamhet som kan bedrivas av institut för elektroniska pengar och, i

synnerhet, väl avvägda begränsningar av institutens investeringar, vilket syftar

till att säkerställa att deras skulder hänförliga till utestående elektroniska

pengar hela tiden garanteras genom tillräckligt likvida medel med låg risk.

13. I avvaktan på en harmonisering av tillsynen av verksamhet som ett annat

företag utför för ett kreditinstituts räkning bör institut för elektroniska

pengar ha sunda och ansvarsfulla förfaranden för ledning och kontroll. Med tanke

på att operativ verksamhet eller annan verksamhet i samband med utgivningen av

elektroniska pengar kan utföras av företag som inte står under tillsyn är det av

största vikt att institut för elektroniska pengar har interna organisationer

som svarar mot de finansiella och icke-finansiella risker de utsätts för.

14. Utgivning av elektroniska pengar kan påverka det finansiella systemets

stabilitet och betalningssystemens smidiga sätt att fungera. Det krävs ett nära

samarbete vid bedömningen av integriteten hos system för elektroniska pengar.

15. De behöriga myndigheterna bör ges möjlighet att medge undantag från en del

av eller alla kraven i detta direktiv när det gäller institut för elektroniska

pengar som bedriver verksamhet endast inom respektive medlemsstats territorium.

16. Antagande av detta direktiv är det lämpligaste sättet att uppnå de

eftersträvade målen. Detta direktiv begränsas till det minimum som krävs för att

uppnå dessa mål och går inte utöver vad som är nödvändigt för detta ändamål.

17. Det bör fastställas bestämmelser om att se över detta direktiv mot bakgrund

av erfarenheterna av utvecklingen på marknaden samt skyddet för innehavare av

elektroniska pengar.

18. Rådgivande bankrörelsekommittén har hörts om antagandet av detta direktiv.

Härigenom föreskrivs följande.

Artikel 1 - Omfattning, definitioner och begränsning av verksamheten

1. Detta direktiv skall tillämpas på institut för elektroniska pengar.

2. Det skall inte tillämpas på de institut som anges i artikel 2.3 i direktiv

2000/12/EG.

3. I detta direktiv avses med

a) institut för elektroniska pengar: ett företag eller annan juridisk person som

inte är ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 1.1. första stycket a

i direktiv 2000/12/EG och som ger ut betalningsmedel i forma v elektroniska

pengar,

b) elektroniska pengar: ett penningvärde i form av en fordran på utgivaren

i) som lagras på en elektronisk produkt,

ii) som givits ut mot erhållande av medel som värdemässigt inte understiger

det penningvärde som givits ut,

iii) som godkänns som betalningsmedel av andra företag än utgivaren.

4. Medlemsstaterna skall förbjuda personer eller företag som inte är

kreditinstitut enligt definitionen i artikel 1.1 första stycket i direktiv

2000/12/EG att bedriva affärsverksamhet för utgivning av elektroniska pengar.

5. Annan affärsverksamhet i ett institut för elektroniska pengar än utgivning av

elektroniska pengar skall begränsas till

a) att tillhandahålla närbesläktade finansiella och icke-finansiella tjänster,

till exempel förvaltning av elektroniska pengar, genom att utföra operativa

uppgifter och andra uppgifter med anknytning till utgivningen, samt utgivning

och förvaltning av andra betalningsmedel med uteslutande av beviljande av varje

form av kredit, och

b) lagring av data på den elektroniska produkten på andra företags eller

offentliga institutioners vägnar.

Artikel 2 - Tillämpning av bankdirektiven

1. om inte annat uttryckligen anges skall endast hänvisningar till

kreditinstitut i direktiv 91/308/EEG och direktiv 2000/12/EG, utom avdelning V

kapitel 2 i detta, tillämpas på institut för elektroniska pengar.

2. Artiklarna 5, 11, 13, 19, 20.7, 51 och 59 i direktiv 2000/12/EG skall inte

tillämpas. De ordningar för ömsesidigt erkännande som ange si direktiv

2000/12/EG skall inte tillämpas på annan verksamhet i institut för elektroniska

pengar än utgivning av elektroniska pengar.

3. Erhållande av medel i den mening som avses i artikel 1.3 b ii utgör inte en

insättning eller andra återbetalningsbara medel i enlighet med artikel 3 i

direktiv 2000/12/EG om de erhållna medlen omedelbart byts ut mot elektroniska

pengar.

Artikel 3 - Möjlighet till inlösen

1. En innehavare av elektroniska pengar kan under giltighetsperioden begära att

utgivaren löser in dem till det nominella beloppet i sedlar eller mynt genom

överföring till ett konto utan andra avgifter än de som är strikt nödvändiga för

utförandet av denna operation.

2. I avtalet mellan utgivaren och innehavaren skall klart anges på vilka villkor

inlösen kan ske.

3. I avtalet får anges en minimiströskel för inlösen. Tröskelvärdet får inte

överstiga 10 euro.

Artikel 4 - Startkapital och krav på kapitalbas

1. Ett institut för elektroniska pengar skall ha ett startkapital, i enlighet

med artikel 34.2.1 och 34.2.2 i direktiv 2000/12/EG på minst 1 miljon euro.

Trots vad som sägs i punkterna 2 och 3 får kapitalbasen såsom den definieras i

direktiv 2000/12/EG inte understiga detta belopp.

2. Ett institut för elektroniska pengar skall alltid ha en kapitalbas på minst 2

% av det högre av följande två belopp: det aktuella beloppet eller de

föregående sex månadernas genomsnittsvärde på institutets sammanlagda skulder

hänförliga till utestående elektroniska pengar.

3. Ett institut för elektroniska pengar som ännu inte har varit verksamt i sex

månader, inbegripet dagen då verksamheten inleddes, skall ha en kapitalbas på

minst 2 % av det högre av följande två belopp: det aktuella beloppet eller

totala belopp som fastställts som mål efter sex månader för skulder hänförliga

till utestående elektroniska pengar. Det totala belopp som fastställt som mål

efter sex månader för institutets skulder hänförliga till utestående

elektroniska pengar skall framgå av institutets verksamhetsplan med förbehåll

för eventuella ändringar som begärts av de behöriga myndigheterna.

Artikel 5 - Investeringsbegränsningar

1. Ett institut för elektroniska pengar skall ha investeringar som uppgår till

ett belopp som inte understiger institutets skulder hänföriga till utestående

elektroniska pengar, men endast i följande tillgångar:

a) Tillgångsposter som med avseende på kreditrisken åsätts nollvikt enligt

artikel 43.1 a punkterna 1-4 och artikel 44.1 i direktiv 2000/12/EG och som är

tillräckligt likvida.

b) Avistamedel hos kreditinstitut i zon A enligt definitionen i direktiv

2000/12/EG.

c) Skuldebrev som

i) är tillräckligt likvida,

ii) inte omfattas av punkt 1 a,

iii) av behöriga myndigheter erkänns som kvalificerade poster enligt artikel

2.12 i direktiv 93/6/EEG, och

iv) ges ut av andra företag än de som har ett kvalificerat innehav enligt

definitionen i artikel 1 i direktiv 2000/12/EG i det berörda institutet för

elektroniska pengar eller som måste tas upp i dessa företags koncernredovisning.

2. Investeringarna enligt punkt 1 b och 1 c får inte tjugo gånger överstiga det

berörda institutets kapitalbas och skall omfattas av begränsningar som är minst

lika stränga som de som tillämpas på kreditinstitut enligt avdelning V kapitel 2

och avsnitt 3 i direktiv 2000/12/EG.

3. Institut för elektroniska pengar får använda tillräckligt likvida ränte- och

valutakursrelaterade poster utanför balansräkningen i form av derivatinstrument

som omsätts på börser (dvs. andra derivatinstrument än dem som handlas på

OTC-marknad) om de dagligen är föremål för marginalsäkerhetskrav eller

valutakontrakt med en ursprunglig löptid av högst fjorton kalenderdagar, för att

säkra sig mot marknadsrisker som härrör från utgivningen av elektroniska pengar

och från investeringarna enligt punkt 1. Användningen av derivatinstrument

enligt första meningen är tillåten endast om det sker i avsikt att fullständigt

undanröja markandsriskerna och, i den mån det är möjligt, detta verkligen

uppnås.

4. Medlemsstaterna skall införa lämpliga begränsningar för hur stora

marknadsrisker institut för elektroniska pengar får ta på sig genom

investeringar enligt punkt 1.

5. Vid tillämpning av punkt 1 skall tillgångar värderas till det lägre av

anskaffningsvärdet eller marknadsvärdet.

6. Om värdet av tillgångarna enligt punkt 1 understiger skulderna hänförliga

till utestående elektroniska pengar skall de behöriga myndigheterna se till att

berörda institut för elektroniska pengar vidtar lämpliga åtgärder för att snabbt

rätta till situationen. För detta ändamål, och endast för en begränsad tid, kan

de berörda myndigheterna tillåta att institutets skulder hänförliga till

utestående elektroniska pengar garanteras genom andra tillgångar än de som anges

i punkt 1 upp till ett belopp som inte överstiger 5 % av dessa skulder eller

institutets sammanlagda kapitalbas, om detta värde är lägre.

Artikel 6 - Behöriga myndigheters kontroll av särskilda krav

De behöriga myndigheterna skall se till att beräkningar för att kontrollera

efterlevnaden av artiklarna 4 och 5 görs minst två gånger om året, antingen av

instituten för elektroniska pengar själva, som skall överlämna resultaten samt

alla för beräkningen nödvändiga uppgifter till de behöriga myndigheterna, eller

de behöriga myndigheterna på grundval av uppgifter som tillhandahållits av

instituten för elektroniska pengar.

Artikel 7 - Sund och ansvarsfull verksamhet

Ett institut för elektroniska pengar skall ha en sund och ansvarsfull ledning

och sunda och ansvarsfulla förfaranden för administration och bokföring samt n

tillräcklig internkontroll. Dessa bör anpassas till det finansiella och

icke-finansiella risker institutet utsätts för, inbegripet teniska och

processuella risker samt risker som har samband med institutets samarbete med

företag som utför operativa uppgifter eller andra uppgifter som sammanhänger med

deras affärsverksamhet.

Artikel 8 - Undantag

1. Medlemsstaterna får tillåta att deras behöriga myndigheter undantar institut

för elektroniska pengar från tillämpningen av en del eller alla bestämmelserna i

detta direktiv och från tillämpningen av direktiv 2000/12/EG om något av

följande villkor är uppfyllt:

a) All affärsverksamhet av det slag som avses i artikel 1.3 a i detta direktiv

som bedrivs av institutet ger upphov till skulder hänförliga till utestående

elektroniska pengar och som normalt inte överstiger 5 miljoner euro och aldrig

överstiger 6 miljoner euro.

b) De elektroniska pengar som ges ut av institutet godkänns som betalningsmedel

endast av ett dotterbolag till institutet som utför operativa uppgifter eller

andra uppgifter med anknytning till elektroniska pengar som ges ut eller

distribueras av institutet, ett moderbolag till institutet eller ett annat

dotterbolag till moderbolaget.

c) De elektroniska pengar som ges ut av institutet godkänns som betalningsmedel

endast av ett begränsat antal företag, som kan särskiljas klart genom

i) att de är belägna i samma lokaler eller inom ett annat begränsat område,

eller

ii) att de har ett nära finansiellt eller affärsmässigt förhållande till det

utgivande institutet, t.ex. en gemensam markandsförings- eller

distributionsstruktur.

I de avtal som ligger till grund för verksamheten måste föreskrivas att högst

150 euro får lagras på den elektroniska produkt som ställs till användarens

förfogande för att göra betalningar.

2. Ett institut för elektroniska pengar för vilket ett undantag beviljats enligt

punkt 1 skall inte omfattas av ordningarna för ömsesidigt erkännande enligt

direktiv 2000/12/EG.

3. Medlemsstaterna skall kräva att alla institut för elektroniska pengar som

undantagits från tillämpningen av detta direktiv samt direktiv 2000/12/EG

regelbundet rapporterar om sin verksamhet och redovisar sina skulder hänförliga

till elektroniska pengar.

Artikel 9 - Auktorisation för redan verksamma institut

Auktorisation skall anses föreligga i fråga om sådana institut för elektroniska

pengar som omfattas av detta direktiv och som inledde sin verksamhet enligt

gällande bestämmelser i den medlemsstat i vilket institutets huvudkontor ligger

före ikraftträdandet av de bestämmelser som antas för att genomföra detta

direktiv eller före det datum som anges i artikel 10.1, beroende på vilket datum

som inträffar först. Medlemsstaterna skall ålägga sådana institut för

elektroniska pengar att inkomma med alla uppgifter som är relevanta till de

behöriga myndigheterna för att dessa inom sex månader efter ikraftträdandet av

de bestämmelser som antas för att genomföra detta direktiv skall kunna bedöma om

institutet uppfyller kraven i detta direktiv, vilka åtgärder som krävs för att

se till att de uppfylls eller om det är lämpligt att återkalla auktorisationen.

Om detta krav inte uppfylls inom sex månader från det datum som anges i artikel

10.1 skall ifrågavarande institut för elektroniska pengar efter denna tidpunkt

inte åtnjuta ömsesidigt erkännande.

Artikel 10 - Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är

nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 27 april 2002. De skall

genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning

till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när det offentliggörs.

Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat

själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de centrala

bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas

av detta direktiv.

Artikel 11 - Översyn

Senast den 27 april 2005 skall kommissionen lägga fram en rapport för

Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv, särskilt när det

gäller

- åtgärder för att skydda innehavare av elektroniska pengar, inbegripet

eventuellt behov att införa ett garantisystem,

- kapitalkrav,

- undantag,

- eventuellt behov av att förbjuda att ränta betalas på medel som mottas i

utbyte mot elektroniska pengar

vid behov åtföljt av förslag till ändringar av direktivet.

Artikel 12 - Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska

gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 13

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna,.

Utfärdat i Bryssel den 18 september 2000.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/28/EG av den 18 september 2000 om

ändring av direktiv 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet i

kreditinstitut

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit detta direktiv

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt

artikel 47.2 första och tredje meningen i detta,

med beaktande av kommissionens förslag8,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande9,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande10,

enligt förfarandet i artikel 251 i fördraget11, och av följande skäl:

1. I enlighet med målen i fördraget är det önskvärt att främja en enhetlig

utveckling av kreditinstitutens verksamhet i hela gemenskapen, särskilt när det

gäller utgivning av elektroniska pengar.

2. Vissa institut begränsar sin verksamhet till att huvudsakligen omfatta

utgivning av elektroniska pengar. För att undvika att konkurrens mellan olika

utgivare av elektroniska pengar snedvrids, även när det gäller tillämpningen av

penningpolitiska åtgärder, bör dessa institut, under förutsättning att lämpliga

särbestämmelser antas som tar hänsyn till deras särskilda karaktär, omfattas av

direktiv 2000/12/EG12 .

3. Definitionen av kreditinstitut i artikel 1 i direktiv 2000/12/EG bör därför

utvidgas till att också omfatta dessa institut.

4. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och

driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av

sådan verksamhet definieras institut för elektroniska pengar.

5. För att säkerställa innehavarnas förtroende är det nödvändigt att

elektroniska pengar kan lösas in.

Härigenom föreskrivs följande.

Artikel 1

1. Artikel 1.1. första stycket skall ersättas med följande:

"1. kreditinstitut

a) ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot

insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen

räkning, eller

b) ett institut för elektroniska pengar i enlighet med Europaparlamentets och

rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och driva affärsverksamhet i

institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet.

2. Följande artikel föras in i avdelning V:

"Artikel 33a

Artikel 3 i direktiv 2000/46/EG skall tillämpas på kreditinstitut."

Artikel 2

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är

nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 27 april 2002. De skall

genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning

till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.

Närmare föreskrifter om ur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat

själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de centrala

bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas

av detta direktiv.

Artikel 3

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska

gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 4

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 18 september 2000.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten

att starta och driva verksamhet i kreditinstitut

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt

artikel 47.2 första och tredje meningarna i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommittéens yttrande(1),

i enlighet med det förfarande som anges i artikel 251 i fördraget(2), och

av följande skäl:

1. Rådets direktiv 73/183/EEG av den 28 juni 1973 om upphävande av begränsningar

i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster vid

självständig verksamhet hos banker och andra finansiella institut(3), rådets

första direktiv (77/780/EEG) av den 12 december 1977 om samordning av lagar och

andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i

kreditinstitut(4), rådets direktiv (89/299/EEG) av den 17 april 1989 om

kapitalbasen i kreditinstitut(5), rådets andra direktiv 89/646/EEG av den 15

december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att

starta och driva verksamhet i kreditinstitut(6), rådets direktiv 89/647/EEG av

den 18 december 1989 om kapitaltäckningsgrad för kreditinstitut(7), rådets

direktiv 92/30/EEG av den 6 april 1992 om gruppbaserad tillsyn över

kreditinstitut(8), och rådets direktiv 92/121/EEG av den 21 december 1992 om

övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar(9) har undergått

flera och omfattande ändringar. För att skapa klarhet och av praktiska skäl bör

därför en kodifiering företas av nämnda direktiv genom att sammanföra dem i en

enda text.

2. Enligt fördraget är all diskriminerade behandling med avseende på etablering

och tillhandahållande av tjänster, vare sig på grund av nationalitet eller på

grund av det förhållandet att ett företag inte är etablerat i de medlemsstater

där tjänsterna tillhandahålls, förbjuden.

3. För att göra det lättare att starta och driva verksamhet i kreditinstitut är

det nödvändigt att undanröja de mest störande skillnaderna mellan

medlemsstaternas rättsregler för dessa institut.

4. Detta direktiv utgör det väsentliga instrumentet för uppbyggnad av den inre

marknaden, en inriktning som fastställts genom den Europeiska enhetsakten och

för vilken det i kommissionens

vitbok ställts upp en tidsplan, som syftar till såväl etableringsfrihet för

kreditinstitut som frihet för sådana institut att tillhandahålla tjänster.

5. Samordningen bör gälla alla kreditinstitut, både för att ge skydd åt

sparmedel och för att skapa lika konkurrensvillkor för instituten. Skälig hänsyn

måste, där det är befogat, tas till objektiva skillnader i fråga om institutens

verksamhetsbetingelser och till deras ändamål, så som föreskrivits genom

nationell lagstiftning.

6. Samordningen bör alltså vara så omfattande som möjligt och gälla alla

institut, vars verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel från

allmänheten, antingen genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande

utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, samt att bevilja

kredit för egen räkning. Det måste dock ges möjlighet till undantag för vissa

kreditinstitut, för vilka detta direktiv inte är tillämpligt. Direktivets

bestämmelser skall inte hindra tillämpning av sådana nationella författningar,

som innehåller föreskrifter om särskild, kompletterande auktorisation för

kreditinstitut att bedriva visst slags verksamhet eller att genomföra vissa

typer av transaktioner.

7. Den väg som valts åsyftar endast en sådan harmonisering som är nödvändig och

tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och av

tillsynsfunktioner, en harmonisering som skall möjliggöra ett enda, för hela

gemenskapen giltigt verksamhetstillstånd samt tillämpning av principen om

hemlandstillsyn. Kravet på att en verksamhetsplan skall upprättas bör därför ses

främst som ett hjälpmedel för de behöriga myndigheterna att fatta beslut på

grundval av mera exakt information, utifrån objektiva kriterier. I

inledningsskedet bör det dock finnas utrymme för viss flexibilitet såvitt gäller

krav på särskild rättslig form för kreditinstitut och skydd för bankfirma.

8. Enhetliga finansiella krav på kreditinstitut behövs för att ge spararna

likvärdigt skydd och för att skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan jämförbara

grupper av kreditinstitut. I avvaktan på ytterligare samordning bör det

fastställas lämpliga relationstal, som gör det möjligt för nationella

myndigheter att i samarbete och efter standardiserade metoder följa utvecklingen

hos jämförbara kategorier av kreditinstitut. En sådan ordning bör göra det

lättare att efter hand jämna ut skillnaderna mellan de koefficientsystem som

antagits och tillämpas av medlemsstaterna. Det är dock nödvändigt att göra

skillnad mellan de koefficienter som är avsedda att säkra en sund ledning av

kreditinstitut och de som införts för finans- och penningpolitiska ändamål.

9. Principerna om ömsesidigt erkännande och om hemlandstillsyn kräver att de

enskilda medlemsstaternas behöriga myndigheter inte skall meddela auktorisation

eller skall återkalla auktorisationen i sådana fall där verksamhetsplanen,

lokaliseringen eller den faktiskt utövade verksamheten klart visar att ett

kreditinstitut har valt rättssystemet i en medlemsstat i syfte att undgå de

strängare normer som gäller i en annan medlemsstat inom vars område det bedriver

eller har för avsikt att bedriva sin huvudsakliga verksamhet. Ett

kreditinstitut som är en juridisk person bör vara auktoriserat i den medlemsstat

i vilken det har sitt stadgeenliga säte. Ett kreditinstitut som inte är en

juridisk person bör ha sitt huvudkontor i den medlemsstat där det är

auktoriserat. Dessutom bör medlemsstaterna kräva att ett kreditinstitut har

huvudkontor i sin ursprungsmedlemsstat och att det faktiskt bedriver sin

verksamhet där.

10. De behöriga myndigheterna bör inte bevilja auktorisation eller upprätthålla

denna auktorisation för ett kreditinstitut om en effektiv tillsyn förhindras av

att företaget har nära förbindelser med en annan fysisk eller juridisk person.

De kreditinstitut som redan är auktoriserade bör också uppfylla de behöriga

myndigheternas krav i detta avseende. Definitionen av "nära förbindelser" i

detta direktiv bygger på minimikrav som inte hindrar medlemsstaterna från att

tillämpa den även på andra situationer än de som avses av definitionen. Den enda

omständigheten att förvärv av en betydande del av ett bolags kapital har skett,

utgör inte i sig ägarintresse enligt definitionen av "nära förbindelser" om

kapitalandelen förvärvats endast som en tillfällig placering som inte ger

inflytande över företagets organisation eller ekonomiska inriktning.

11. Hänvisningen till ett effektivt utövande av tillsynsmyndigheternas uppgifter

omfattar gruppbaserad tillsyn över ett kreditinstitut när bestämmelserna i

gemenskapsrätten föreskriver det. I sådana fall måste de myndigheter hos vilka

tillstånd söks kunna avgöra vilka myndigheter som är behöriga att utöva

gruppbaserad tillsyn över detta kreditinstitut.

12. Ett hemland får i fråga om kreditinstitut, auktoriserade av landets egna

behöriga myndigheter, införa strängare regler än dem som gäller enligt artikel

5.1 första stycket och 5.2 samt artiklarna 7, 16, 30, 51 och 65.

13. Avskaffandet av kravet på auktorisation av filialer till kreditinstitut

hemmahörande i gemenskapen medför att något särskilt tillskjutet kapital inte

längre skall kunna krävas för sådana filialer.

14. Den ordning som valts för ömsesidigt erkännande medger kreditinstitut som

auktoriserats i ett hemland att inom hela gemenskapen bedriva vissa eller

samtliga verksamheter som anges i bilaga I. Detta kan ske genom etablering av

filialer eller genom direkt tillhandahållande av tjänster. Beträffande andra

verksamheter än dem som förtecknats i bilaga I skall etableringsrätt och frihet

att tillhandahålla tjänster gälla enligt fördragets allmänna bestämmelse.

15. Principen om ömsesidigt erkännande bör även gälla för i bilaga I angivna

verksamheter vilka bedrivs av finansiella institut som är dotterbolag till

kreditinstitut, förutsatt att sådana dotterbolag omfattas av gruppbaserad

tillsyn över moderföretagen och uppfyller vissa bestämda villkor.

16. Ett värdland får, då rätten till etablering eller rätten att direkt

tillhandahålla tjänster utnyttjas, tillämpa särskilda nationella föreskrifter på

institut som inte är auktoriserade som kreditinstitut i hemlandet och med

avseende på verksamheter som inte är angivna i bilaga I, förutsatt att, för det

första, sådana föreskrifter står i överensstämmelse med gemenskapslagstiftning

och är motiverande av hänsyn till det allmännas bästa och att, för det andra, de

ifrågavarande instituten eller verksamheterna inte är underkastade likvärdiga

lagbestämmelser eller föreskrifter i hemlandet.

17. Medlemsstaterna bör se till att inga hinder föreligger för att verksamhet,

som är föremål för ömsesidigt erkännande, kan bedrivas på samma sätt som i

hemlandet, förutsatt att sådan verksamhet inte står i strid med värdlandets

föreskrifter till skydd för det allmännas bästa.

18. Det föreligger ett nödvändigt samband mellan detta direktivs ändamål och den

liberalisering av kapitalrörelser som skall ske till följd av annan

gemenskapslagstiftning. Åtgärder med avseende på liberalisering av

bankverksamhet måste under alla förhållanden stå i samklang med åtgärder för

liberalisering av kapitalrörelser.

19. De regler som gäller för filialer till kreditinstitut med huvudkontor

utanför gemenskapen bör vara enhetliga i samtliga medlemsstater. Det är viktigt

att se till att sådana regler inte är gynnsammare än dem som gäller för filialer

till institut från en annan medlemsstat. Det bör slås fast att gemenskapen, med

beaktande av principen om reciprocitet, får träffa överenskommelser med tredje

länder om regler som tillförsäkrar de nämnda filialerna samma behandling inom

gemenskapens område. Filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför

gemenskapen kommer inte att åtnjuta frihet att tillhandahålla tjänster enligt

fördragets artikel 49 andra stycket eller frihet att etablera sig i andra

medlemsstater än dem i vilka de är etablerade. Ansökningar om auktorisation av

dotterbolag till företag som är underkastade tredje lands lagar samt ansökningar

beträffande sådana företags förvärv av ägarandelar skall prövas i en ordning

som är avsedd att tillförsäkra reciprok behandling av kreditinstitut från

gemenskapen vilka är verksamma i tredje land.

20. Auktorisationer som behöriga myndigheter meddelat kreditinstitut i enlighet

med detta direktiv har giltighet för hela gemenskapen och inte längre endast för

enskilda länder. Gällande reciprocitetsbestämmelser har därför inte någon

verkan. Därför behövs en flexibel procedur för prövning av reciprociteten på

gemenskapsbasis. Syftet med denna procedur är inte att stänga gemenskapens

finansiella marknader utan i stället att hålla dessa marknader öppna för

omvärlden och att globalt främja liberalisering av kapitalmarknader i tredje

land. För dessa ändamål anvisar direktivet en ordning för underhandlingar med

tredje land och, som en sista utväg, för åtgärder som bl.a. innefattar uppskov

med prövning av nya ansökningar om auktorisation och begränsning av nya

auktorisationer.

21. Det är önskvärt att avtal på grundval av reciprocitet träffas mellan

gemenskapen och tredje länder så att den gruppbaserade tillsynen kan utövas över

ett så stort geografiskt område som möjligt.

22. Ansvaret för tillsyn av ett kreditinstituts finansiella status, särskilt

beträffande soliditet, åvilar hemlandets behöriga myndigheter. Värdländernas

behöriga myndigheter bibehåller ansvaret för tillsyn av likviditet och för

penningpolitik. Övervakning av marknadsrisker bör utövas i nära samverkan mellan

de behöriga myndigheterna i hemländerna och värdländerna.

23. En väl fungerande inre bankmarknad kräver inte endast lagstiftning utan även

ett nära och regelbundet samarbete mellan medlemsstaternas behöriga

myndigheter. Den för banktillsynsmyndigheter gemensamma kontaktgruppen är

alltjämt lämpligaste forum för bedömning av problem beträffande enskilda

kreditinstitut. Gruppen är lämpligt organ för ömsesidigt utbyte av sådan

information som angivits i artikel 28.

24. Denna ordning för ömsesidigt informationsutbyte skall inte i något fall

ersätta sådant bilateralt samarbete som inrättats i artikel 28. Värdländernas

behöriga myndigheter får, oberoende av tillsynsbehörighet i övrigt, på eget

initiativ i nödfallssituationer och i övrigt på begäran av ett hemlands behöriga

myndigheter, fortsätta att kontrollera att ett i värdlandet etablerat

kreditinstituts verksamhet bedrivs i överensstämmelse med tillämpliga lagar och

i enlighet med principer om sund förvaltning, god redovisningssed och

tillfredsställande internkontroll.

25. Det är lämpligt att tillåta utbyte av information mellan de behöriga

myndigheterna och myndigheter eller organ som i kraft av sin uppgift bidrar till

att stärka stabiliteten hos det finansiella systemet. För att bevara

informationens konfidentiella karaktär bör antalet mottagare hållas mycket

begränsat.

26. Vissa handlingar såsom till exempel bedrägeri och insiderbrott påverkar det

finansiella systemets stabilitet och integritet, även när andra företag än

kreditinstitut berörs.

27. Det är nödvändigt att fastställa under vilka förutsättningar det ovan nämnda

informationsutbytet skall tillåtas.

28. När det föreskrivs att informationen får offentliggöras endast med de

behöriga myndigheternas uttryckliga tillstånd får dessa, när så är lämpligt,

ställa stränga krav som villkor för tillståndet.

29. Utbyte av information bör också tillåtas mellan å ena sidan de behöriga

myndigheterna och å andra sidan centralbanker och andra organ med liknande

uppgifter i deras egenskap av monetära myndigheter samt, i förekommande fall,

andra myndigheter med uppgift att utöva tillsyn över betalningsystemen.

30. För att stärka tillsynen över kreditinstitut och skyddet för deras kunder

bör det föreskrivas att en revisor omgående skall rapporterna till de behöriga

myndigheterna då han, enligt vad som föreskrivs i detta direktiv under

fullgörandet av sitt uppdrag får kännedom om förhållanden som riskerar att

allvarligt påverka ett kreditinstituts finansiella ställning eller dess

organisation av administration och redovisning. Med tanke på det eftersträvade

syftet är det lämpligt att medlemsstaterna tillser att denna skyldighet gäller

alla de tillfällen då en revisor upptäcker sådana omständigheter vid

fullgörandet av sina uppdrag i ett företag som har nära förbindelser med ett

kreditinstitut. Revisorernas skyldighet att vid behov meddela de behöriga

myndigheterna vissa förhållanden och beslut rörande ett kreditinstitut som de

upptäcker vid fullgörandet av sina uppdrag hos ett icke-finansiellt företag

ändrar inte i sig arten av deras uppdrag hos detta företag, inte heller det sätt

på vilket de bör fullgöra sina uppgifter där.

31. Allmänt tillämpade normer i fråga om kapitalbasen i kreditinstitut utgör en

avgörande faktor vid upprättandet av en inre marknad inom banksektorn, eftersom

kapitalbasen gör det möjligt att säkra kontinuitet i kreditinstitutens

verksamhet och att skydda sparmedel. En harmonisering av normerna förstärker

tillsynen av kreditinstituten och bidrar till en samordning inom banksektorn.

32. Sådana normer bör gälla för alla kreditinstitut som auktoriserats inom

gemenskapen.

33 Ett kreditinstituts kapitalbas kan täcka förluster som inte motsvaras av

tillräckligt stora vinster. Kapitalbasen kan också tjäna som ett viktigt

mätinstrument för de behöriga myndigheterna, särskilt när det gäller bedömningen

av kreditinstituts soliditet samt för andra tillsynsändamål.

34. Inom en gemensam bankmarknad konkurrerar kreditinstitut direkt med varandra,

och de definitioner och normer som hänför sig till kapitalbasen bör därför vara

enhetliga. Med hänsyn till detta kan det inte vara enbart medlemsstaternas sak

att bestämma kriterierna för kapitalbasens sammansättning. Gemenskapens

intressen tillvaratas bäst genom införande av gemensamma, grundläggande normer,

eftersom man därmed kan förebygga konkurrensstörningar och samtidigt stärka

bankväsendet inom gemenskapen.

35. I den definition av kapitalbasen som läggs fast i detta direktiv ingår de

flesta tänkbara poster och kvalificerande beloppsgränser, på ett sätt som ger

medlemsstaterna möjlighet att utnyttja samtliga eller endast vissa av dessa

poster eller att fastställa lägre gränsvärden.

36. I detta direktiv anges närmare kriterier för vissa poster i kapitalbasen,

varvid gäller att medlemsstaterna har frihet att tillämpa strängare regler.

37. I inledningsskedet definieras de gemensamma, grundläggande normerna mer

allmänt för att kunna omfatta samtliga poster som ingår i kapitalbasen i de

olika medlemsstaterna.

38. I detta direktiv görs åtskillnad, alltefter den typ av poster som ingår i

kapitalbasen, mellan å ena sidan poster som utgör primärt kapital och, å andra

sidan, poster som utgör supplementärt kapital.

39. För att beakta det förhållandet att de poster som utgör det supplementära

kapitalet inte är av samma slag som de, som ingår i det primära kapitalet, bör

de förstnämnda inte räknas in i kapitalbasen med ett större sammanlagt belopp än

som motsvarar det primära kapitalet. Vidare bör summan av vissa poster i det

supplementära kapitalet medräknas med ett belopp motsvarande högst hälften av

det primära kapitalet.

40. Till undvikande av konkurrensstörningar får offentliga kreditinstitut inte i

sin kapitalbas inräkna garantiförbindelser som utställts av medlemsstaterna

eller lokala myndigheter.

41. Närhelst det inom ramen för tillsyn är nödvändigt att bestämma den

konsoliderade kapitalbasen inom en bankkoncern, kommer beräkningen att utföras i

enlighet med detta direktiv.

42. De närmare redovisningsmetoder som skall användas vid beräkning av ett

kreditinstituts kapitalbas, kapitaltäckningsgrad och exponeringar bör stå i

överensstämmelse med bestämmelserna i rådets direktiv 86/635/EEG av den 8

december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra

finansiella institut(10), vilket direktiv innebär en anpassning i vissa

avseenden av bestämmelserna i rådets direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983

grundat på artikel 44.2 g i fördraget om sammanställd redovisning(11).

43. Bestämmelserna rörande kapitalbasen ingår som ett led i vidare

internationella strävanden att undanröja skillnader mellan viktigare länders

kapitalbasregler.

44. Kommissionen kommer att utarbeta en rapport och periodiskt ta upp

bestämmelserna rörande kapitalbasen till förnyat övervägande i avsikt att skärpa

dessa bestämmelser och därmed uppnå ökad samstämmighet när det gäller en

gemensam definition av kapitalbasen. En sådan ökad samstämmighet kommer att ge

förutsättningar för enhetlighet i fråga om kapitalbasen hos gemenskapens

kreditinstitut.

45. Bestämmelserna rörande soliditetstal är resultatet av det arbete som utförts

av Rådgivande bankrörelsekommittén som har att lämna förslag till kommissionen

beträffande samordning av de koefficienter som tillämpas i medlemsstaterna.

46. Det är av särskild betydelse vid tillsyn av kreditinstitut att ett väl

avvägt soliditetstal fastställs.

47. Ett relationstal som innebär att tillgångar och poster utanför

balansräkningen viktas efter graden av kreditrisk, är ett särskilt användbart

mått på soliditeten.

48. Utarbetandet av gemensamma normer för kapitalbasen i förhållande till

tillgångar och poster utanför balansräkningen, som är förenade med kreditrisker,

utgör en väsentlig del av den harmonisering som fordras för ömsesidigt

erkännande av tillsynsförfaranden och därmed för förverkligandet av den inre

marknaden inom banksektorn.

49. Således bör bestämmelserna rörande kapitaltäckningsgraden ses som ett av

flera instrument för harmonisering av de grundläggande principerna för tillsyn

av kreditinstitut.

50. På en gemensam bankmarknad skall kreditinstituten verka i direkt konkurrens

med varandra, och införandet av gemensamma soliditetsnormer i form av en lägsta

kapitaltäckningsgrad förebygger konkurrensstörningar och stärker bankväsendet

inom gemenskapen.

51. Detta direktiv innehåller bestämmelser om att garantier, som utfärdas av

olika finansiella institut, skall ges olika vikttal. Kommissionen skall därför

undersöka om direktivet som sådant väsentligt stör konkurrensen mellan

kreditinstitut och försäkringsföretag och skall, mot bakgrund av undersökningen,

överväga om några åtgärder behövs för att möta sådana störningar.

52. I bilaga III fastställs behandlingen av poster utanför balansräkningen. För

att den inre marknaden skall fungera väl och särskilt för att säkerställa lika

konkurrensvillkor, är medlemsstaterna förpliktade att sträva efter en enhetlig

bedömning av avtalen om nettning från de behöriga myndigheternas sida. Bilaga

III är förenlig med det arbete som bedrivits i ett internationellt forum för

myndigheter som utför banktillsyn, och som rör tillsynsmyndigheternas

godkännande av bilateral nettning, särskilt möjligheten att beräkna

kapitalkravet för vissas transaktioner på ett nettobelopp i stället för på ett

bruttobelopp, under förutsättning att det finns juridiskt bindande avtal som

säkerställer att kreditrisken begränsas till nettobeloppet. För internationellt

verksamma kreditinstitut och grupper av kreditinstitut i flera olika tredje

länder, vilka konkurrerar med gemenskapens kreditinstitut, kommer de regler som

antas inom större internationella sammanhang att medföra en förfinad

tillsynsbehandling av OTC-derivat. Denna förfining leder till en lämpligare

obligatorisk kapitaltäckning som beaktar den riskreducerande effekten av

nettningsöverenskommelser, som har godkänts av tillsynsmyndigheterna, när det

gäller eventuella framtida kreditrisker. Clearing av Over-the-counter

(OTC)-derivat utförd av clearingorganisationer när de fungerar som central

motpart har en stor betydelse i vissa medlemsstater. Det är lämpligt att erkänna

fördelarna med en sådan clearing när det gäller minskning av kreditrisken och

den relaterade systemrisken vid tillsynsbehandling av kreditrisken. Det är

nödvändigt att det ställs säkerhet fullt ut för löpande och eventuell framtida

exponering som härrör från clearade OTC-derivatkontrakt och att risken för att

clearingorganisationens exponering överstiger marknadsvärdet på ställda

säkerheter elimineras så att clearade OTC-derivat under ett övergångsskede

erhåller samma tillsynsbehandling som börshandlade derivat. Behöriga myndigheter

måste vara tillfredsställda med nivån på de initiala säkerheterna och

marginalsäkerheterna som krävs samt med kvaliteten och nivån på det skydd som de

ställda säkerheterna ger. Vad gäller kreditinstitut i medlemsstaterna möjliggör

bilaga II de behöriga myndigheternas godkännande av bilateral nettning och

därigenom ges kreditinstituten lika konkurrensvillkor. Reglerna är både väl

avvägda och lämpade för att ytterligare förstärka tillämpningen av

tillsynsåtgärder för kreditinstitut. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna

bör säkerställa att beräkningen av tilläggsfaktorer grundas på faktiska snarare

än nominella belopp.

53. Den lägsta kapitalräckningsgrad som föreskrivs i detta direktiv innebär en

ökning av kapitalbasen för kreditinstitut inom gemenskapen. Nivån 8 % har

fastställts mot bakgrund av en statistisk undersökning av de kapitalkrav som

gällde i början av år 1988.

54. De väsentliga reglerna för övervakning av kreditinstituts stora exponeringar

bör harmoniseras. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att införa strängare regler

än dem som följer av detta direktiv.

55. Övervakning och kontroll av ett kreditinstituts exponeringar ingår som en

integrerad del av tillsynen över institutet. En alltför stor koncentration av

exponeringar gentemot en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes

anknytning kan medföra oacceptabelt hög förlustrisk. Ett sådant förhållande kan

äventyra ett kreditinstituts soliditet.

56. På en integrerad bankmarknad konkurrerar kreditinstitut direkt med varandra,

och kraven på övervakning bör därför vara likvärdiga i hela gemenskapen. För

att detta skall uppnås kan det inte helt lämnas åt medlemsstaterna att

självständigt fastställa kriterierna för att bestämma riskkoncentrationen, utan

dessa måste underkastas juridiskt bindande regler på gemenskapsnivå.

Gemenskapens intresse tjänas därför bäst genom att gemensamma regler antas,

eftersom detta förebygger skillnader i konkurrensvillkoren samtidigt som

gemenskapens banksystem stärks.

57. Bestämmelserna rörande kapitaltäckningsgraden för kreditinstitut innehåller

en förteckning över kreditrisker som kreditinstitut kan ådra sig. Denna

förteckning bör därför användas för att definiera exponeringar när det gäller

begränsningen av stora exponeringar. Det är dock inte lämpligt att som princip

hänvisa till de vikttal och risknivåer som fastställs i nämnda bestämmelser.

Syftet med dem var att skapa ett generellt kapitaltäckningskrav för att täcka

kreditrisker i kreditinstitut. Syftet med regleringen av stora exponeringar är

att begränsa den maximala förlust som ett kreditinstitut kan ådra sig genom en

enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning. Det är därför

lämpligt att inta en försiktig hållning vid tillämpningen och att vid beräkning

av en exponering som en huvudregel utgå från det nominella beloppet utan hänsyn

till vikttal eller risknivåer.

58. När ett kreditinstitut exponerar sig gentemot sitt moderföretag eller

gentemot andra dotterföretag till moderföretaget, är särskild försiktighet

påkallad. Kreditinstituts exponeringar måste handhas på ett helt självständigt

sätt i enlighet med principerna om sund bankledning utan hänsyn till andra

omständigheter än dessa principer. Bestämmelserna i detta direktiv föreskriver

för det fall att personer som har ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut

utövar sitt inflytande direkt eller indirekt på ett sätt som är ägnat att vara

till förfång för en sund och ansvarsfull ledning av institutet, att de behöriga

myndigheterna skall vidta lämpliga åtgärder för att detta förhållande skall

upphöra. När det gäller stora exponeringar bör särskilda normer fastställas för

dem som ett kreditinstitut gör gentemot sin egen företagsgrupp, och i sådana

fall är det motiverat med strängare regler än för andra exponeringar. Strängare

regler bör dock inte tillämpas om moderföretaget är ett finansiellt

holdingföretag eller kreditinstitut eller om övriga dotterföretag är antingen

kreditinstitut eller finansinstitut eller företag som tillhandahåller

bankanknutna tjänster under förutsättning att samtliga företag i gruppen

omfattas av tillsynen över kreditinstitutet på grundval av sammanställning. I

sådana fall möjliggör den gruppbaserade övervakningen av företagen i gruppen

tillräckligt effektiv tillsyn utan att hårdare begränsningar av exponeringarna

behöver införas. Med detta tillvägagångssätt uppmuntras också bankgrupper att

organisera sig så att gruppbaserad övervakning blir möjlig, vilket är önskvärt

eftersom det möjliggör en mer övergripande övervakning.

59. För att vara verksam måste tillsynen tillämpas på alla bankgrupper, även

sådana där moderföretaget inte är ett kreditinstitut. De behöriga myndigheterna

bör ges de befogenheter som är nödvändiga för att de skall kunna utöva

tillsynen.

60. I företagsgrupper med blandad verksamhet där moderföretaget kontrollerar

minst ett dotterkreditinstitut måste de behöriga myndigheterna ges möjlighet att

bedöma den ekonomiska ställningen för kreditinstitutet. I avvaktan på en senare

samordning får medlemsstaterna fastställa de metoder för sammanställd

redovisning som är lämpliga för att syftet med detta direktiv skall uppnås. De

behöriga myndigheterna måste åtminstone ha möjlighet att från alla företag inom

en grupp inhämta den information som behövs för att tillsynen skall kunna

utövas. Samarbete mellan myndigheter med ansvar för tillsyn över olika

finansiella sektorer bör etableras för övervakning av företagsgrupper som utövar

olika typer av finansiell verksamhet.

61. Medlemsstaterna kan vidare vägra att lämna tillstånd att driva bankrörelse

eller återkalla ett tillstånd om strukturen i företagsgruppen kan anses olämplig

för bedrivande av bankrörelse, särskilt om tillsynen av företagsgruppen inte

kan utövas på ett effektivt sätt. För att säkra en sund ledning av

kreditinstitut har de behöriga myndigheterna de befogenheter som anges i artikel

7.1 första stycket och 7.2, artikel 14.1 c och artikel 16.

62. Medlemsstaterna kan även tillämpa lämpliga metoder för tillsyn över

företagsgrupper som har en struktur som inte omfattas av detta direktiv. Om

sådana företagsgrupper blir vanliga bör bestämmelserna i detta direktiv utvidgas

till att omfatta även dessa företagsgrupper.

63. Gruppbaserad tillsyn bör omfatta all verksamhet som definieras i bilaga I.

Alla företag som huvudsakligen ägnar sig åt sådan verksamhet bör därför omfattas

av den gruppbaserade tillsynen. Definitionen av finansiella institut måste

därför omfatta sådan verksamhet.

64. Genom direktiv 86/635/EEG tillsammans med direktiv 83/349/EEG infördes

regler för den sammanställda redovisning som skall offentliggöras av

kreditinstitut. Därför är det nu möjligt att noggrannare ange de metoder som

skall användas i samband med gruppbaserad tillsyn.

65. Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut bör särskilt inriktas på att skydda

insättarnas intressen och att säkerställa stabilitet i det finansiella

systemet.

66. En undersökning av problem inom områden som täcks av såväl detta direktiv

som andra direktiv om kreditinstituts verksamhet fordrar samarbete mellan

behöriga myndigheter och kommissionen i en rådgivande kommitté, särskilt med

avseende på närmare samordning. Inrättandet av en rådgivande bankrörelsekommitté

för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna utesluter inte andra former av

samarbete mellan myndigheter som utövar tillsyn över etablering av och

verksamhet i kreditinstitut, i synnerhet samarbete inom den kontaktgrupp som

inrättats mellan banktillsynsmyndigheterna.

67. Tekniska jämkningar av de detaljregler som föreskrivs i detta kan

återkommande behövas med hänsyn till utvecklingen inom banksektorn. Kommissionen

kommer, efter hörande av den rådgivande bankrörelsekommittén och inom ramen för

den verkställande myndighet som genom fördraget givits kommissionen, att vidta

nödvändiga jämkningar. De åtgärder som krävs för att genomföra denna rättsakt

bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de

förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

genomförandebefogenheter(12).

68. Enligt artikel 36.1 i detta direktiv får solidariska förpliktelser från

låntagare i kreditinstitut som är organiserade som kooperativa institut eller

fonder behandlas som delposter i kapitalbasen enligt artikel 34.2.7. Danska

regeringen har uttryckt stort intresse för att ombilda sina få

hypotekskreditinstitut som är organiserade som kooperativa institut eller fonder

till aktiebolag. För att underlätta eller möjliggöra ombildningen behövs en

temporär avvikelse så att delar av solidariska åtaganden kan inräknas i

kapitalbasen. En sådan temporär avvikelse torde inte negativt påverka

konkurrensen mellan kreditinstituten.

69. Användningen av ett vikttal om 20 % för kreditinstitutens innehav av

obligationer som är utgivna av hypotekskreditinstitut, kan framkalla störningar

på nationella kapitalmarknader, där sådana instrument spelar en dominerade roll.

I sådana fall fattas beslut om att övergångsvis tillämpa 10 % vikt. Marknaden

för värdepapper genomgår en snabb utveckling. Det är därför önskvärt att

kommissionen tillsammans med medlemsstaterna granskar tillsynsbehandlingen av

tillgångsbaserade värdepapper och före den 22 juni 1999 lägger fram förslag i

syfte att ändra befintlig lagstiftning så att en lämplig tillsynsbehandling av

tillgångsbaserade värdepapper kan fastställas. Till och med den 31 december 2006

får medlemsstaternas behöriga myndigheter tillåta sina kreditinstitut att

tillämpa 50 % riskvikt i fråga om lån som enligt dessa myndigheters bedömning är

fullt ut säkrade genom panträtt i kontorsbyggnader eller företagslokaler för

olika ändamål. En fastighet som intecknas måste vara föremål för strikta

bedömningskriterier och regelbundna omvärderingar för att beakta utvecklingen på

marknaden för företagsfastigheter. Fastighetsägaren måste själv använda eller

hyra ut fastigheten. Lån till fastigheter under uppförande undantas från

bestämmelsen om riskvikt på 50 %.

70. För att säkerställa en harmoniserad tillämpning av bestämmelserna om stora

exponeringar bör medlemsstaterna ges möjlighet att införa de nya gränserna i två

steg. För mindre kreditinstitut kan en längre övergångstid vara motiverad

eftersom en alltför snabb tillämpning av 25-procentsregeln skulle kunna leda

till att deras utlåningsverksamhet minskar alltför snabbt.

71. En harmonisering är också på väg av regler avseende rekonstruktion, konkurs

och likvidation av kreditinstitut.

72. Harmonisering kommer att krävas även beträffande övervakning av

likviditetsrisker.

73. Detta direktiv får inte påverka medlemsstaternas förpliktelser vad gäller de

tidsgränser för genomförande av de direktiv som anges i bilaga V, del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

DEFINITIONER OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1 - Definitioner

I detta direktiv avses med

1. kreditinstitut: ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta

emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för

egen räkning. Vid tillämpningen av tillsyn på gruppnivå skall kreditinstitut

enligt första stycket samt privata eller offentliga företag som omfattas av

definitionen i första stycket och som är auktoriserade i ett tredje land

betraktas som kreditinstitut. Vid tillämpningen av tillsyn och kontroll av stora

exponeringar skall kreditinstitut enligt första stycket samt filialer till ett

sådant kreditinstitut i tredje land, privata och offentliga företag samt deras

filialer, som motsvarar definitionen i första stycket och som är auktoriserade i

ett tredje land betraktas som kreditinstitut.

2. auktorisation: ett myndighetstillstånd i någon form innebärande en rätt för

kreditinstitut att driva verksamhet.

3. filial: ett driftställe som utgör en legalt beroende del av ett

kreditinstitut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner

som är hänförliga till verksamhet i kreditinstitut, samtliga de driftställen som

i en medlemsstat är inrättade av ett kreditinstitut med huvudkontor i en annan

medlemsstat skall anses utgöra en enda filial.

4. behöriga myndigheter: de nationella myndigheter som enligt lag eller annan

författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut.

5. finansiella institut: företag som inte är kreditinstitut men vars

huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att

utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkt 2-12 i bilaga

I.

6. hemland: den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut har blivit auktoriserat

i enlighet med artiklarna 4-11.

7. värdland: den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut har en filial eller där

det tillhandahåller tjänster.

8. ägarkontroll: förhållandet mellan ett moderföretag och ett dotterföretag, så

som definierats i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG eller ett motsvarande

förhållande mellan en fysisk eller juridisk person och ett företag.

9. ägarintresse vid tillämpningen av gruppbaserad tillsyn: direkt eller indirekt

innehav av 20 % eller mer av kapitalet i ett företag.

10. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där

innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller samtliga röster eller

som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

11. startkapital: kapital så som definierats i artikel 34.2.1 och artikel 34.2.2

12. moderföretag: ett moderföretag så som definierats i artiklarna 1 och 2 i

direktiv 83/349/EEG.

Vid tillämpningen av gruppbaserad tillsyn och kontrollen av stora exponeringar

skall ett moderföretag enligt definitionen i artikel 1.1 i direktiv 83/349/EEG

samt alla företag som enligt de behöriga myndigheternas bedömning utövar ett

bestämmande inflytande över ett annat företag betraktas som moderföretag.

13. dotterföretag: ett dotterföretag så som definierats i artiklarna 1 och 2 i

direktiv 83/349/EEG:

Vid tillämpningen av gruppbaserad tillsyn och kontrollen av stora exponeringar

skall ett dotterföretag, enligt definitionen i artikel 1.1 i direktiv

83/349/EEG, samt alla företag över vilka, enligt de behöriga myndigheternas

bedömning, ett moderföretag utövar ett bestämmande inflytande betraktas som

dotterföretag.

Ett dotterföretag till ett dotterföretag skall också anses som ett dotterföretag

till moderföretag som är överordnat dessa företag.

14. zon A: alla medlemsstater och alla de andra länder som är fullvärdiga

medlemmar av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) samt

de länder som slutit särskilda låneavtal med Internationella valutafonden (IMF)

inom ramen för fondens Allmänna låneprogram (GAB). Varje land som lägger om sin

utlandsskuld skall dock uteslutas ur zon A under en period av fem år.

15. zon B: alla länder som inte ingår i zon A.

16. kreditinstitut i zon A: alla kreditinstitut som är auktoriserade i

medlemsstaterna, i enlighet med artikel 4, inklusive deras filialer i tredje

land, samt alla privata och offentliga företag som omfattas av definitionen i

punkt 1 första stycket och som är auktoriserade i andra länder inom zon A,

inklusive deras filialer.

17. kreditinstitut i zon B: alla privata och offentliga företag som är

auktoriserade utanför zon A och som omfattas av definitionen i punkt 1 första

stycket, inklusive deras filialer inom gemenskapen.

18. icke-banksektorn: alla andra låntagare än kreditinstitut, så som definierade

i punkterna 16 och 17, centralregeringar och centralbanker, regionregeringar

och lokala myndigheter, Europeiska gemenskaperna, Europeiska investeringsbanken

samt multilaterala utvecklingsbanker så som definierats i punkt 19.

19. multilaterala utvecklingsbanker: Världsbanken (International Bank for

Reconstruction and Development), International Finance Corporation,

Inter-American Development Bank, Asian Development Bank, African Development

Bank, Council of Europe Resettlement Bank, Nordiska Investeringsbanken,

Caribbean Development Bank, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling,

Europeiska investeringsfonden och Inter-American Investment Corporation.

20. poster utanför balansräkningen, betecknade högrisk, medelrisk, medellågrisk,

och lågrisk: sådana poster som beskrivits i artikel 43.2 och som är uppräknade

i bilaga II.

21. finansiellt holdingföretag: ett finansiellt institut vars dotterföretag

uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut eller finansiella institut,

minst ett av dotterföretagen skall vara ett kreditinstitut.

22. holdingföretag med blandad verksamhet: ett moderföretag som inte är ett

finansiellt holdingföretag eller ett kreditinstitut, men som har minst ett

kreditinstitut bland sina dotterföretag.

23. företag som tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksamhet: ett

företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast

egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som

har samband med ett eller flera kreditinstituts huvudsakliga verksamhet.

24. exponeringar vid tillämpningen av artiklarna 48, 49 och 50: de

tillgångsposter och poster utanför balansräkningen som avses i artikel 43 och i

bilagorna 2 och 4 utan tillämpning av de vikttal eller risknivåer som anges där.

Sådana risker som avses i bilaga IV beräknas enligt en av de metoder som anges

i bilaga III, utan tillämpning av viktning för motpartsrisk. Alla poster som i

sin helhet täcks av eget kapital får med de behöriga myndigheternas medgivande

undantas från definitionen av exponeringar under förutsättning att detta egna

kapital inte ingår i beräkningen av kapitaltäckningsgraden eller andra

beräkningskvoter för övervakning som fastställts i detta direktiv samt i annan

gemenskapslagstiftning. Exponeringar omfattar inte följande poster:

- Vid valutatransaktioner: exponeringar som uppkommer i samband med normal

avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning,

- vid köp eller försäljning av värdepapper: exponeringar som uppkommer i samband

med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt

då antingen betalning har skett eller värdepapperen har levererats.

25. grupp av kunder med inbördes anknytning:

- två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas,

utgör en helhet ur risksynpunkt därför att någon av dem har direkt eller

indirekt ägarinflytande över den eller de andra, eller

- de utan att stå i sådant förhållande som avses i första strecksatsen har sådan

inbördes ankyntning att någon, eller samtliga av de övriga, kan befaras råka i

betalningssvårigheter om en av dem drabbas av ekonomisk problem.

26. nära förbindelser: en situation där två eller flera fysiska eller juridiska

personer är förenade genom

a) ägarintresse, innebärande ett innehav, direkt eller genom kontroll av 20 %

eller mer av rösterna eller

kapitalet i ett företag, eller

b) kontroll, innebärande förbindelse mellan ett moderföretag och ett

dotterföretag i alla de fall som omfattas av artikel 1.1 och 1.2 i direktiv

83/349/EEG, eller en likartad förbindelse mellan någon fysisk eller juridisk

person och ett företag. Varje dotterföretag till ett dotterföretag skall också

anses som dotterföretag till moderföretaget vilket står över dessa företag.

Som nära förbindelse skall även anses en situation där två eller flera fysiska

eller juridiska personer kontrolleras genom en varaktig förbindelse till en och

samma person.

27. erkända börser: skall avse börser som har erkänts av de behöriga

myndigheterna och som

i) verkar regelbundet,

ii) har regler som har utfärdats eller godkänts av lämpliga myndigheter i

börsens hemland, i vilka villkoren för börsens verksamhet, villkoren för

tillträde till börsen samt de villkor som ett kontrakt måste uppfylla innan det

kan omsättas på börsen anges,

iii) har ett clearingsförfarande som innebär att kontrakt angivna i bilaga IV

blir föremål för dagliga marginalsäkerhetskrav som enligt de behöriga

myndigheternas uppfattning ger ett lämpligt skydd.

Artikel 2 - Tillämpningsområde

1. Detta direktiv gäller i fråga om rätten att starta och driva verksamhet i

kreditinstitut och är tillämpligt på alla kreditinstitut.

2. Artiklarna 25 och 52-56 gäller även för finansiella holdingföretag och

holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i gemenskapen. De institut

som permanent undantagits i punkt 3, dock inte medlemsstaternas centralbanker,

skall behandlas som finansiella institut vid tillämpning av artiklarna 25 och

52-56.

3. Detta direktiv gäller inte

- medlemsstaternas centralbanker,

- postgiroinstitut,

- i Belgien, "Institut de réescompte et de Garantie/Herdiscontering- en

Waarborginstitut",

- i Danmark, "Dansk Eksportfinansieringsfond", "Danmarks Skibskreditfond" och

"Dansk Landbrugs Realkreditfond",

- i Tyskland, "Kreditanstalt für Wiederaufbau", företag som med stöd av

"Wohnungsgemeinnützigkeitsgesetz"är erkända för genomförande av statlig

bostadspolitik och som inte huvudsakligen bedriver bankverksamhet, samt företag

som enlighet samma lag anses som allmännyttiga bostadsföretag.

- i Grekland: [G],

- i Spanien, "Instituto de Crédito Oficial",

- i Frankrike, "Caisse des dépots et consignations",

- i Irland, "credit unions" och "friendly societies",

- i Italien, "Cassa Depositi e Prestiti",

- i Nederländerna, "Nederlandse Investeringsbank voor Ontwikkelingslanden NV",

"NV Noordelijke Ontwikkelingsmaatschappij", "NV Industriebank limburgs Instituut

voor Ontwikkeling en Financiering", och "Overijsselse Ontwikkelingsmaatschappij

NV",

- i Österrike, företag som är godkända som allmännyttiga byggnadsföretag och

"Österreichische Kontrollbank AG",

- i Portugal, "Caixas Económicas" som fanns den 1 januari 1986, med undantag av,

å ena sidan, dem som blivit aktiebolag samt, å andra sidan, "Caixa Económica

Montepio Geral",

- i Finland, "Teollisen yhteistyön rahasto Oy/Fonden för industriellt samarbete

AB" och "Kera Oy/Kera AB",

- i Sverige, "Svenska Skeppshypotekskassan".

- i Förenade kungariket, "National Savings Bank", "Commenwealth Development

Finance Company Ltd", "Agricultural Mortgage Corporation Ltd", "Scottish

Agricultural Securities Corporation Ltd", "Crown Agents for overseas governments

and administrations", "credit unions" och "municipal banks".

4. Rådet skall, efter förslag från kommissionen, som för ändamålet skall samråda

med den i artikel 57 nämnda kommittén (i fortsättningen kallad den rådgivande

bankrörelsekommittén), besluta i fråga om ändringar i förteckningen i punkt 3.

5. Ett kreditinstitut som fanns i en medlemsstat den 15 december 1977 och som,

vid detta datum, var varaktigt underställt en i samma medlemsstat etablerad

central företagsenhet som övervakar institutet, får undantas från tillämpning av

villkorsbestämmelserna i såväl artikel 6.1 som artiklarna 8 och 59, förutsatt

att, senast den 15 december 1979, den nationella lagstiftningen innehåller

följande:

- Antingen gäller solidariskt ansvar för åtaganden som gjorts av den centrala

företagsenheten och dess underställda institut eller också garanteras de senare

institutens åtaganden fullt ut av den centrala företagsenheten.

- Soliditeten och likviditeten hos den centrala företagsenheten och alla dess

underställda institut övervakas sammantaget, på grundval av sammanställd

redovisning.

- Den centrala företagsenhetens verkställande ledning är bemyndigad att utfärda

instruktioner till den verkställande ledningen för varje underställt institut.

Vad som sägs i första stycket gäller även lokalt verksamma kreditinstitut, som

efter den 15 december 1977 knutits till en central företagsenhet i den mening

som anges i första stycket, i fall det är fråga om en normal utvidgning av

företagsnätet. I fråga om andra kreditinstitut än sådana som etableras på

nyligen uppdämt vattenområde eller som tillkommit genom uppdelning eller

sammanslagning av befintliga institut, organisatoriskt beroende av eller

underordnade den centrala företagsenheten, får rådet efter förslag från

kommissionen, som för detta ändamål skall samråda med den rådgivande

bankrörelsekommittén, utfärda ytterligare bestämmelser om tillämpningen av andra

stycket, inbegripet beslut om upphävande av undantag enligt första stycket, i

fall då rådet finner att anknytningen av nya institut, som drar fördel av

bestämmelserna i andra stycket, kan påverka konkurrensen negativt. Rådet skall

besluta med kvalificerad majoritet.

6. Ett kreditinstitut som, enligt vad som sägs i punkt 5 första stycket, är

underställt en i samma medlemsstat etablerad central företagsenhet, får också

undantas från tillämpningen av artiklarna 5, 40-51 och 65, under förutsättning,

utan att tillämpningen av nämnda bestämmelser på den centrala företagsenheten

påverkas, att helheten bestående av den centrala företagsenheten och

underställda institut omfattas av nämnda bestämmelser på gruppnivå. Om undantag

görs, skall artiklarna 13, 18, 19, artikel 20.1-20.6 samt artiklarna 21 och 22

tillämpas på den centrala företagsenhetens och de underställda institutens

sammantagna rörelse.

Artikel 3 - Förbud för företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som

omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara

medel

Medlemsstaterna skall förbjuda personer eller företag som inte är kreditinstitut

att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller

andra återbetalbara medel. Förbudet skall inte gälla mottagande av insättningar

eller andra medel i fall då återbetalningsskyldigheten åvilar en medlemsstat

eller dess regionala eller lokala myndigheter eller offentliga internationella

organ i vilka en eller flera medlemsstater ingår, inte heller i fall som är

särskilt omfattade av nationell lagstiftning eller av regler antagna av

gemenskapen, allt under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och

övervakning till skydd för insättare och investerare.

AVDELNING II

VILLKOR FÖR RÄTTEN ATT STARTA OCH DRIVA VERKSAMHET I KREDITINSTITUT OCH FÖR

UTÖVANDE AV SÅDAN VERKSAMHET

Artikel 4 - Auktorisation

Medlemsstaterna skall föreskriva att kreditinstitut skall ha erhållit

auktorisation innan de inleder sin verksamhet. Medlemsstaterna skall fastställa

de villkor som skall gälla för auktorisationen om inte annat följer av artikel

5-9 och anmäla dem till kommissionen och den rådgivande bankrörelsekommittén.

Artikel 5 - Startkapital

1. Oberoende av de villkor som gäller enligt andra allmänt tillämpliga

bestämmelser i nationell lag, skall de behöriga myndigheterna inte bevilja

auktorisation i fall då kreditinstitutet inte har en särskild egen kapitalbas

eller då startkapitalet är mindre än fem miljoner euro. Medlemsstaterna får

besluta att kreditinstitut, som inte uppfyller villkoren som rör en särskild

egen kapitalbas och som existerade den 15 december 1979, får fortsätta att driva

verksamhet. De får befria dessa företag från skyldighet att uppfylla villkoren

enligt artikel 6.1 första stycket.

2. Medlemsstaterna får dock bevilja auktorisation för särskilda kategorier av

kreditinstitut, vars startkapital uppgår till mindre belopp än som föreskrivs i

punkt 1. I sådana fall skall

a) startkapitalet uppgå till minst en miljon euro,

b) medlemsstaten göra anmälan till kommissionen om skälen för undantag från

denna punkt,

c) vid offentliggörandet av listor enligt artikel 11, namnen på kreditinstituten

efterföljas av en not om att de inte uppfyller kravet på startkapital enligt

punkt 1.

3. Ett kreditinstituts kapitalbas får inte understiga beloppet för det

startkapital som enligt punkterna 1 och 2 krävs vid tidpunkten för auktorisation

av institutet.

4. Medlemsstaterna får besluta att kreditinstitut, som existerade den 1 januari

1993, och vars kapitalbas inte uppnådde den nivå för startkapital som föreskrivs

i punkterna 1 och 2, får fortsätta att driva verksamhet. I sådant fall får

kapitalbasen inte tillåtas understiga den högsta beloppsnivå som uppnåtts efter

den 22 december 1989.

5. Om ägarkontrollen över ett sådant kreditinstitut som avses i punkt 4 övertas

av en annan fysisk eller juridisk person än den som tidigare hade ägarkontroll

över institutet, måste institutets kapitalbas motsvara lägst den nivå som enligt

punkterna 1 och 2 är föreskriven för startkapital.

6. Under särskilda förhållanden och med behöriga myndigheters samtycke, får, vid

fusion mellan två eller flera kreditinstitut som avses i punkt 4, kapitalbasen

för det genom fusion bildade institutet inte tillåtas underskrida summan av

kapitalbaserna för de sammanslagna instituten vid tidpunkten för fusionen,

intill dess de i punkterna 1 och 2 föreskrivna nivåerna har uppnåtts.

7. Om kapitalbasen nedgått i fall som sägs i punkterna 3, 4 och 6, får behöriga

myndigheter, då förhållandena motiverar det, medge ett institut att inom viss

tid vidta rättelse eller upphöra med sin verksamhet.

Artikel 6 - Ansvar för ledning och lokalisering av kreditinstitutets centrala

administration

1. De behöriga myndigheterna skall bevilja auktorisation endast under

förutsättning att verksamheten i kreditinstitutet effektiv leds av minst två

personer. Myndigheterna får inte bevilja auktorisation om dessa personer inte är

tillräckligt väl ansedda eller saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna

fullgöra sina uppgifter.

2. Medlemsstaterna skall kräva följande:

- Kreditinstitut som är juridiska personer och som enligt sin nationella

lagstiftning har ett stadgeenligt säte skall ha sitt huvudkontor i samma

medlemsstat som sitt stadgeenliga säte.

- Andra kreditinstitut skall ha sitt huvudkontor i den medlemsstat som

auktoriserat institutet och i vilken de faktiskt bedriver sin verksamhet.

Artikel 7 - Aktieägare och medlemmar

1. De behöriga myndigheterna får inte bevilja auktorisation för verksamhet i

kreditinstitut förrän de fått information om vilka aktieägare eller medlemmar,

fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har kvalificerade

innehav, och om storleken av sådana innehav. Vid tillämpning av begreppet

kvalificerat innehav på denna artikel, skall beaktas vad som i artikel 7 i

rådets direktiv 88/627/EEG(13) sägs om rösträtter.

2. De behöriga myndigheterna skall vägra auktorisation om de, med hänsyn till

behovet av sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitut, bedömer att

lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar som aves i första stycket inte är

tillfredsställande.

3. Om det dessutom finns nära förbindelser mellan kreditinstitut och andra

fysiska eller juridiska personer skall de behöriga myndigheterna endast bevilja

auktorisation om dessa förbindelser inte hindrar myndigheterna från att utöva en

effektiv tillsyn. De behöriga myndigheterna skall också vägra tillstånd om

lagar, förordningar eller administrativa bestämmelser i ett tredje land, som

gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer till vilka

kreditinstitutet har nära förbindelser, eller svårigheter vid tillämpningen av

dessa bestämmelser, hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn. De

behöriga myndigheterna skall kräva att kreditinstituten förser dem med

erforderliga uppgifter för att de fortlöpande skall kunna övervaka att

bestämmelserna i denna punkt efterlevs.

Artikel 8 - Verksamhetsplan och organisationsstruktur

Medlemsstaterna skall föreskriva att det till varje ansökan om auktorisation

skall fogas en verksamhetsplan i vilken bl.a. den tilltänkta

verksamhetsinriktningen skall anges och institutets organisationsstruktur

beskrivas.

Artikel 9 - Ekonomiska behov

Medlemsstaten får inte föreskriva att det vid prövning av en

auktorisationsansökan skall tas hänsyn till marknadens ekonomiska behov.

Artikel 10 - Vägran av auktorisation

När auktorisation vägras skall beslutet motiveras och skälen ges sökanden till

känna inom sex månader från det att ansökningen gjordes eller, om den då var

ofullständig, från det att sökanden givit in sådan kompletterande information

som krävs för beslut. Under alla förhållanden skall beslut fattas inom tolv

månader från det att ansökningen mottagits.

Artikel 11 - Anmälan av auktorisation till kommissionen

Varje auktorisation skall anmälas till kommissionen. Varje enskilt

kreditinstitut skall uppföras på en lista som kommissionen skall offentliggöra i

Europeiska gemenskapernas officiella tidning och hålla aktuell.

Artikel 12 - Samråd med behöriga myndigheter i andra medlemsstater

Samråd med behöriga myndigheter i den andra berörda medlemsstaten skall ske

innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut som

- är dotterföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i en annan

medlemsstat,

- är dotterföretag till moderföretaget till ett kreditinstitut som är

auktoriserat i en annan medlemsstat, eller

- står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska personer som har

ägarkontrollen över ett kreditinstitut auktoriserat i en annan medlemsstat.

Artikel 13 - Filialer till kreditinstitut auktoriserade i andra medlemsstater

Ett värdland får, i fråga om filialer till kreditinstitut som är auktoriserade i

andra medlemsstater, inte kräva vare sig auktorisation eller särskilt

tillskjutet kapital. Beträffande etablering och tillsyn av sådana filialer skall

bestämmelserna i artikel 17, artikel 20.1-20.6 samt artiklarna 22 och 26 gälla.

Artikel 14 - Återkallelse av auktorisation

1. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation, som beviljats ett

kreditinstitut endast under förutsättning att institutet

a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, eller uttryckligen avstår

från auktorisationen, eller inte bedrivit någon verksamhet på minst sex månader,

om inte i sådana fall auktorisationen ändå förlorar sin verkan enligt

medlemsstatens bestämmelser,

b) har utverkat auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter eller på något

annat sätt i strid med gällande regler,

c) inte längre uppfyller de villkor som gäller för auktorisationen,

d) inte längre har tillräcklig kapitalbas eller inte längre kan förväntas komma

att fullgöra sina skyldigheter gentemot borgenärerna, särskilt då det inte

längre föreligger säkerhet för anförtrodda medel.

e) omfattas av något annat fall där det i nationell lag föreskrivs att

auktorisationen skall återkallas.

2. En återkallelse av en auktorisation skall motiveras och skälen ges dem till

känna som berörs av beslutet; sådana återkallelser skall anmälas till

kommissionen.

Artikel 15 - Firma

Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, oavsett vilka regler som gäller

beträffande användningen av orden "bank", "sparbank" och andra banknamn som kan

förekomma i värdmedlemsstaten, inom gemenskapens hela område använda samma firma

som institutet brukar i den medlemsstat, i vilken huvudkontoret finns. Om det

föreligger risk för förväxling får värdmedlemsstaten i förtydligande syfte

föreskriva att firman skall förses med ett förklarande tillägg.

Artikel 16 - Kvalificerat innehav i ett kreditinstitut

1. Medlemsstaterna skall kräva att varje fysisk eller juridisk person, som avser

att förvärva, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett

kreditinstitut, underrättar behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkta

innehavet. Underrättelse skall lämnas även av den som avser att öka sitt

kvalificerade innehav i sådan mån att hans andel av röstetalet eller kapitalet

kommer att uppgå till 20 %, 33 % eller 50 %, eller så att kreditinstitutet

kommer att få ställning av dotterföretag. Med förbehåll för bestämmelserna i

punkt 2 skall de behöriga myndigheterna ha rätt att, inom en tid av högst tre

månader från det att underrättelse enligt föregående stycke gjorts, motsätta sig

förvärvet, om de, med hänsyn till behovet av sund och ansvarfull ledning av

kreditinstitut, bedömer att lämpligheten inte är tillfredsställande hos de

personer som avses i föregående stycke. Om myndigheterna inte motsätter sig

förvärvet, får de föreskriva en viss tid inom vilket förvärvet skall vara

genomfört.

2. Om förvärvaren av innehav, som avses i punkt 1, är ett kreditinstitut

auktoriserat i en annan medlemsstat eller moderföretag till ett kreditinstitut

auktoriserat i en annan medlemsstat, eller en fysisk eller juridisk person som

har ägarkontroll över ett kreditinstitut auktoriserat i en annan medlemsstat och

om det institut i vilket innehavet finns till följd därav skulle få ställning

av dotterföretag eller komma under förvärvarens ägarkontroll, skall prövning av

förvärvet föregås av samråd enligt artikel 12.

3. Medlemsstaterna skall kräva att varje fysisk eller juridisk person, som avser

att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett

kreditinstitut, underrättar behöriga myndigheter om storleken av innehavet.

Underrättelse skall lämnas även av den som avser att minska sitt kvalificerade

innehav i sådan mån att hans andel av röstetalet eller kapitalet skulle

understiga 20 %, 33 % eller 50 % eller så att kreditinstitutets ställning som

dotterföretag skulle upphöra.

4. Ett kreditinstitut skall, då det får kännedom därom, underrätta behöriga

myndigheter om sådana förvärv eller avyttringar av innehav i institutets kapital

som får till följd att innehaven överstiger eller understiger något av de

gränstal som anges i punkterna 1 och 3. Varje kreditinstitut skall också, minst

en gång om året, underrätta behöriga myndigheter om namnen på aktieägare och

medlemmar med kvalificerade innehav samt om storleken på sådana innehav, så som

framgår t.ex. av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma om aktieägare och

medlemmar eller av uppgifter som redovisats i enlighet med föreskrifter som

gäller för börsregistrerade bolag.

5. Medlemsstaterna skall, i fall då de personer som avses i punkt 1, utövar sitt

inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång för en sund och

ansvarsfull ledning av institutet, föreskriva skyldighet för behöriga

myndigheter att vidta åtgärder. Sådana åtgärder får bl.a. bestå i förelägganden,

sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt i upphävande

av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande aktieägarnas eller medlemmarnas

aktier eller andelar. Motsvarande åtgärder skall vidtas i fråga om fysiska

eller juridiska personer, som underlåter att lämna sådana underrättelser, som

avses i punkt 1. Om aktier eller andelar har förvärvats trots att behöriga

myndigheter har motsatt sig förvärvet, skall medlemsstaterna, oavsett de

åtgärder som i övrigt vidtas, föreskriva antingen att rösträtterna för sådana

innehav inte får utövas eller att avgivna röster skall vara ogiltiga eller att

de får förklaras ogiltiga.

6. Vid tillämpning av begreppet kvalificerat innehav och andra nivåer av ägande

i denna artikel, skall beaktas vad som i artikel 7 i direktiv 88/627/EEG sägs om

rösträtter.

Artikel 17 - Rutiner för intern kontroll

Hemländernas behöriga myndigheter skall kräva att varje kreditinstitut tillämpar

sunda rutiner för administration, redovisning och erforderlig intern kontroll.

AVDELNING III

BESTÄMMELSER OM ETABLERINGSFRIHET OCH FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER

Artikel 18 - Kreditinstitut

Medlemsstaterna skall svara för att de verksamheter som anges i bilaga I får

bedrivas inom det egna territoriet så som sägs i artiklarna 20.1-20.6, 21.1,

21.2 och artikel 22, antingen genom etablering av en filial eller genom direkt

tillhandahållande av tjänster, av varje kreditinstitut som är auktoriserat och

underkastat tillsyn av behöriga myndigheter i en annan medlemsstat, förutsatt

att verksamheterna omfattas av auktorisationen.

Artikel 19 - Finansiella institut

Medlemsstaterna skall också tillse att alla verksamheter som anges i bilaga I

får bedrivas inom det egna territoriet så som sägs i artikel 20.1-20.6, 21.1,

21.2 och i artikel 22, antingen genom etablering av en filial eller genom direkt

tillhandahållande av tjänster, av varje finansiellt institut från en annan

medlemsstat, i fall då institutet antingen är dotterföretag till ett

kreditinstitut eller ägs gemensamt av två eller flera kreditinstitut, vars

stadgar eller bolagsordning tillåter sådan verksamhet och vilka uppfyller

samtliga av följande villkoren:

- Moderföretaget eller moderföretagen är auktoriserade som kreditinstitut i den

medlemsstat vars lag gäller för dotterföretaget.

- De ifrågavarande verksamheterna bedrivs inom samma medlemsstats territorium.

- Moderföretaget eller moderföretagen innehar 90 % eller mer av samtliga

rösträtter i dotterföretaget.

- Moderföretaget eller moderföretagen har att tillgodose behöriga myndigheters

krav på sund förvaltning av dotterföretaget och har utfäst sig att, med samtycke

av vederbörande hemlands behöriga myndigheter, solidariskt svara för de

åtaganden som dotterföretaget gjort.

- Dotterföretaget omfattas effektivt, särskilt med avseende på de ifrågavarande

verksamheterna, av gruppbaserad tillsyn, som moderföretaget eller vart och ett

av moderföretagen är föremål för i enlighet med artikel 52-56, i synnerhet

beträffande beräkning av kapitaltäckningsgrad, kontroll av större engagemang och

begränsning av innehav så som föreskrivits i artikel 51. Hemlandets behöriga

myndigheter skall intyga och lämna dotterföretaget bevis om att de nu angivna

villkoren är uppfyllda. Beviset skall utgöra en del av den underrättelse som

avses i artiklarna 20.1-20.6, 21.1 och 21.2. Hemlandets behöriga myndigheter

skall svara för att tillsyn av dotterföretaget sker i enlighet med artikel 5.3

samt artiklarna 16, 17, 26, 28, 29, 30 och 32.

Bestämmelserna i denna artikel skall i tillämpliga delar gälla för

dotterföretag. Därvid skall "kreditinstitut" läsas som "finansiella institut som

uppfyller de i artikel 19 föreskrivna villkoren" och "auktorisation" läsas som

"stadgar eller bolagsordning". Artikel 20.3 andra stycket skall läsas

som:"Hemlandets behöriga myndigheter skall också lämna uppgift om storleken av

det dotterägda finansiella institutets kapitalbas och om den konsoliderade

kapitaltäckningsgraden för det kreditinstitut som är dess moderföretag." Om ett

finansiellt institut som avses i denna artikel inte längre uppfyller alla de

föreskrivna villkoren, skall hemlandet underrätta värdlandets behöriga

myndigheter. Värdlandets lagar skall då gälla för det finansiella institutets

verksamhet i värdlandet.

Artikel 20 - Utövande av etableringsrätten

1. Ett kreditinstitut som önskar etablera en filial på en annan medlemsstats

territorium skall underrätta hemlandets behöriga myndigheter därom.

2. Medlemsstaterna skall föreskriva skyldighet för varje kreditinstitut, som

önskar etablera en filial i en annan medlemsstat, att vid underrättelse enligt

punkt 1 lämna uppgifter om följande:

a) Den medlemsstat på vars territorium etableringen avses ske.

b) En verksamhetsplan som anger bl.a. filialens tilltänkta affärsverksamhet och

organisationsstruktur.

c) En adress i värdmedlemsstaten där handlingar skall finnas tillgängliga.

d) Namnen på de personer som skall ha ansvaret för filialens ledning.

3. I andra fall än då de behöriga myndigheterna har anledning att ifrågasätta

kreditinstitutens administrativa struktur eller finansiella situation, skall

myndigheterna, med beaktande av de tilltänkta verksamheterna, inom tre månader

från mottagande av underrättelse enligt punkt 2 översända den erhållna

informationen till värdlandets behöriga myndigheter och underrätta det berörda

institutet. Hemlandets behöriga myndigheter skall också lämna uppgift om

storleken av kreditinstitutets kapitalbas och kapitaltäckningsgrad. I fall då

hemlandets behöriga myndigheter vägrar att översända den i punkt 2 omnämnda

informationen till värdlandets behöriga myndigheter, skall skälen härför lämnas

till det berörda kreditinstitutet inom tre månader från det att fullständig

information föreligger. En vägran att översända information eller underlåtenhet

att lämna besked skall kunna prövas av domstol i hemlandet.

4. Innan en filial till ett kreditinstitut inleder sin verksamhet skall

värdlandets behöriga myndigheter inom två månader från det att underrättelse

enligt punkt 3 erhållits förbereda tillsyn av kreditinstitutet i enlighet med

artikel 22 och, om så erfordras, ange under vilka villkor, motiverade av hänsyn

till det allmännas bästa, verksamheterna får bedrivas i värdlandet.

5. Efter underrättelse från värdlandets behöriga myndigheter eller sedan den i

punkt 4 angivna fristen löpt ut utan att någon underrättelse erhållits från

myndigheterna, får filialen etableras och inleda sin verksamhet.

6. Om förändringar sker i något avseende som uppgivits i en underrättelse enligt

punkt 2 b, c eller d, skall kreditinstitutet skriftligen underrätta behöriga

myndigheter i hemlandet och värdlandet. Underrättelse skall lämnas minst en

månad innan förändringen sker, så att det blir möjligt för hemlandets behöriga

myndigheter att fatta beslut enligt punkt 3 och för värdlandets behöriga

myndigheter att i anledning av förändringen fatta beslut enligt punkt 4.

7. En filial som, i enlighet med bestämmelser i värdlandet, har inlett

verksamhet före den 1 januari 1993, skall anses ha blivit föremål för sådant

förfarande som föreskrivs i punkt 1-5 i denna artikel. För sådana filialer skall

från detta datum gälla punkt 6 i denna artikel och artiklarna 18, 19, 22 och

29.

Artikel 21 - Utövande av rätten till fritt tillhandahållande av tjänster

1. Ett kreditinstitut som för första gången önskar utnyttja rätten att, inom

ramen för fritt tillhandahållande av tjänster, driva verksamhet på en annan

medlemsstats territorium, skall underrätta hemlandets behöriga myndigheter om

vilka av de i bilaga I upptagna verksamheterna som institutet avser att bedriva.

2. Hemlandets behöriga myndigheter skall inom en månad från det att

underrättelse enligt punkt 1 mottagits, översända underrättelsen till

värdlandets behöriga myndigheter.

3. Denna artikel skall inte påverka de rättigheter som givits kreditinstitut,

vilka tillhandahållit tjänster före den 1 januari 1993.

Artikel 22 - Befogenheter för värdlandets behöriga myndigheter

1. Värdlandet får för statistiska ändamål föreskriva skyldighet för alla

kreditinstitut som har filial på dess territorium att till värdlandets behöriga

myndigheter lämna periodiska rapporter om verksamheten på dess territorium. Vid

fullgörande av åligganden enligt artikel 27 får värdlandet föreskriva skyldighet

för filialer till kreditinstitut från andra medlemsstater att lämna samma

information som för ändamålet krävs av inhemska kreditinstitut.

2. Om ett värdlands behöriga myndigheter finner att ett institut, som har en

filial eller som tillhandahåller tjänster inom värdlandets territorium, inte

efterlever de föreskrifter som utfärdats i anledning av bestämmelserna i detta

direktiv om befogenheter för värdlandets behöriga myndigheter, skall dessa

myndigheter förelägga institutet att vidta rättelse.

3. Om det berörda institutet underlåter att vidta erforderliga åtgärder för

rättelse, skall värdlandets behöriga myndigheter underrätta hemlandets behöriga

myndigheter. Hemlandets behöriga myndigheter skall snarast vidta alla

erforderliga åtgärder för att institutet skall åstadkomma rättelse.

Underrättelse skall ske till värdlandets behöriga myndigheter om vilka åtgärder

som vidtas.

4. Om institutet, trots de åtgärder som vidtagits av hemlandet eller beroende på

att sådana åtgärder visar sig otillräckliga eller inte kan genomföras i den

ifrågavarande medlemsstaten, fortsätter att överträda i värdlandet gällande

föreskrifter som avses i punkt 2, får värdlandet, efter att ha underrättat

hemlandets behöriga myndigheter, vidta erforderliga åtgärder för att hindra

eller bestraffa vidare överträdelser och, i den mån det är nödvändigt, hindra

institutet att göra nya åtaganden inom det egna territoriet. Medlemsstaterna

skall tillse att delgivning kan ske inom deras territorier av sådana handlingar

som är nödvändiga för dessa åtgärder mot kreditinstitut.

5. Bestämmelserna i punkt 1-4 skall inte påverka möjligheterna för ett värdland

att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller bestraffa överträdelser

inom sitt territorium av föreskrifter som utfärdats i det allmännas intresse.

Sådana åtgärder skall kunna innefatta hinder för institut att göra nya åtaganden

inom värdlandets territorium.

6. Varje åtgärd som vidtagits med stöd av punkterna 3, 4 och 5 och som innebär

påföljder för eller inskränkningar i rätten att tillhandahålla tjänster skall

vara väl befogad och delges berörda institut. Varje sådan åtgärd skall kunna

prövas av domstol i den medlemsstat vars myndigheter beslutat om åtgärden.

7. Innan åtgärder vidtas i den ordning som föreskrivs i punkterna 2, 3 och 4,

får värdlandets behöriga myndigheter i brådskande fall interimistiskt vidta de

åtgärder som är nödvändiga till skydd för insättare, investerare och andra

mottagare av tjänster. Kommissionen och de andra medlemsstaternas behöriga

myndigheter skall underrättas om sådana åtgärder så snart det kan ske.

Kommissionen får, efter hörande av berörda medlemsstaters behöriga myndigheter,

besluta att den ifrågavarande medlemsstaten skall ändra eller återkalla åtgärder

som nu sagts.

8. Värdlandet får utöva befogenheter som givits det enligt detta direktiv genom

att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller bestraffa överträdelser

inom dess territorium. Sådana åtgärder skall kunna innefatta förbud för institut

att göra nya åtaganden inom vederbörande värdlands territorium.

9. Om en auktorisation återkallas skall underrättelse därom ske till värdlandet,

som skall vidta erforderliga åtgärder för att hindra berörda institut att göra

nya åtaganden inom det egna territoriet och för att skydda insättarnas

intressen. Kommissionen skall vartannat år tillställa den rådgivande

bankrörelsekommittén en rapport om sådana fall.

10. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om antalet och arten av de

fall i vilka underrättelse vägrats enligt artikel 20.1-20.6 och i vilka fall

åtgärder har vidtagits med stöd av punkt 4 i denna artikel. Kommissionen skall

vartannat år tillställa den rådgivande bankrörelsekommittén en rapport om sådana

fall.

11. Denna artikel skall ej till någon del hindra kreditinstitut med huvudkontor

i en annan medlemsstat från att marknadsföra sina tjänster med anlitande av alla

tillgängliga media i värdlandet, detta i överensstämmelse med bestämmelser om

formen och innehållet i sådan reklam vilka antagits i det allmännas intresse.

AVDELNING IV

FÖRHÅLLANDE TILL TREDJE LAND

Artikel 23 - Anmälan av dotterföretag till företag i tredje land och om villkor

för marknadstillträde i tredje land

1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall underrätta kommissionen

a) om varje auktorisation av ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett

eller flera företag som är underkastade tredje lands lagar. Kommissionen skall

därefter informera den rådgivande bankrörelsekommittén,

b) närhelst ett sådant moderföretag förvärvar aktier eller andelar i ett

kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen så att det senare blir det förras

dotterföretag. Kommissionen skall därefter informera den rådgivande

bankrörelsekommittén. När auktorisation beviljas för ett direkt eller indirekt

dotterföretag till ett eller flera moderföretag som är underkastade tredje lands

lagar, skall gruppstrukturen specificeras i den anmälan som den behöriga

myndigheten skall göra till kommissionen enligt artikel 11.

2. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla svårigheter av allmän

natur som deras kreditinstitut mött vid etablering eller utövande av

bankverksamhet i tredje land.

3. Kommissionen skall periodvis upprätta rapporter om i vad mån tredje länder

ger kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen sådan behandling som avses i

punkterna 4 och 5, med avseende på etablering och utövande av bankverksamhet

samt förvärv av aktier eller andelar i tredje lands kreditinstitut. Kommissionen

skall till rådet överlämna rapporterna med lämpliga förslag.

4. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom, antingen genom de rapporter

som avses i punkt 3 eller genom annan information, att ett tredje land inte

erbjuder kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen effektivt marknadstillträde,

jämförbart med det som gemenskapen erbjuder kreditinstitut från samma tredje

land, får kommissionen lämna förslag till rådet om lämpligt mandat för

underhandlingar med ändamål att uppnå jämförbara konkurrensmöjligheter för

kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen. Rådet skall besluta med kvalificerad

majoritet.

5. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom, antingen genom de rapporter

som avses i punkt 3 eller genom annan information, att kreditinstitut

hemmahörande i gemenskapen inte får nationell behandling i ett tredje land,

innebärande samma konkurrensmöjligheter som erbjuds inhemska kreditinstitut, och

att kravet på effektiv marknadstillträde inte är uppfyllt, får kommissionen ta

initiativ till underhandlingar med ändamål att åstadkomma rättelse. I fall som

avses i föregående stycke får, utöver initiativ till underhandlingar, när som

helst beslutas i den ordning som föreskrivs i artikel 60.2 att medlemsstaternas

behöriga myndigheter skall begränsa eller uppskjuta prövningen av inneliggande

eller framtida ansökningar om auktorisation och förvärv av aktier eller andelar,

då ansökningarna gjorts av direkta eller indirekta moderföretag underställda

ett tredje lands lagar. Sådana åtgärder får inte gälla för längre tid än tre

månader. Före utgången av tremånadersperioden får rådet, med beaktande av

resultaten av underhandlingarna, med kvalificerad majoritet besluta efter

förslag av kommissionen huruvida åtgärderna skall bestå. Sådana begränsningar

eller uppskov får inte tillämpas i fall då ansökningen om etablering av ett

dotterföretag eller om tillstånd att förvärva aktier eller andelar i ett

kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen gjorts av ett kreditinstitut, som är

auktoriserat inom gemenskapen eller av ett där auktoriserat dotterföretag till

ett kreditinstitut.

6. Närhelst det kommer till kommissionens kännedom att något av de fall som

avses i punkterna 4 och 5 uppkommer, skall medlemsstaterna på kommissionens

begäran underrätta denna

a) om varje ansökan om auktorisation av ett direkt eller indirekt ägt

dotterföretag till ett eller flera moderföretag som är underkastade vederbörande

tredje lands lagar,

b) närhelst de får underrättelse enligt artikel 16 om att ett sådant företag

avser att förvärva en ägarandel i ett kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen,

så att det senare institutet blir det förras dotterföretag.

Denna skyldighet att lämna information skall upphöra så snart en överenskommelse

har träffats med det tredje land som avses i punkt 4 eller 5, eller när de

åtgärder som avses i punkt 5 andra och tredje styckena upphör att gälla.

7. Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel skall stå i överensstämmelse

med gemenskapens förpliktelser enligt internationella överenskommelser,

bilaterala eller multilaterala, om rätt för kreditinstitut att starta och driva

verksamhet.

Artikel 24 - Filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen

1. När filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen startar

eller bedriver verksamhet, får medlemsstaterna inte tillämpa bestämmelser som

medför att dessa filialer ges en förmånligare behandling än filialer till

kreditinstitut med huvudkontor inom gemenskapen.

2. De behöriga myndigheterna skall göra anmälan till kommissionen och till den

rådgivande kommitén om alla auktorisationer för filialer som beviljats

kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen.

3. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 1 får gemenskapen, med stöd av

fördraget, träffa avtal med tredje land om tillämpning av bestämmelser, vilka på

grundval av principen om reciprocitet, innebär att filialer till kreditinstitut

med huvudkontor utanför gemenskapen ges identisk behandling inom gemenskapens

hela område.

Artikel 25 - Samarbete med behöriga myndigheter i tredje land om gruppbaserad

tillsyn

1. Kommissionen kan på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ lägga

fram förslag till rådet om att inleda förhandlingar med ett eller flera tredje

länder om möjligheterna att utöva gruppbaserad tillsyn över

- kreditinstitut vars moderföretag har huvudkontor i ett tredje land, och

- kreditinstitut som är belägna i tredje land och vars moderföretag, antingen

detta är ett kreditinstitut eller ett finansiellt holdingföretag, har

huvudkontor inom gemenskapen.

2. Överenskommelser som avses i punkt 1 skall särskilt säkerställa

- dels att medlemsstaternas behöriga myndigheter kan inhämta information som

behövs för gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut eller finansiella

holdingföretag som är belägna inom gemenskapen och som har dotterföretag som är

kreditinstitut eller finansiella institut utanför gemenskapen eller som innehar

ägarintressen i sådana institut,

- dels att de behöriga myndigheterna i tredje land kan inhämta information som

behövs för tillsyn över moderföretag med huvudkontor inom deras territorium och

med dotterföretag som är kreditinstitut eller finansiella institut i ett eller

flera medlemsländer eller med ägarintressen i sådana institut.

3. Kommissionen och den rådgivande bankrörelsekommittén skall granska resultatet

av de i punkt 1 nämnda förhandlingarna och de förhållanden som uppkommer till

följd därav.

AVDELNING V

PRINCIPER OCH TEKNISKA INSTRUMENT FÖR TILLSYN

KAPITEL 1 - PRINCIPER FÖR TILLSYNSANSVAR

Artikel 26 - Kontrollbehörighet för hemlandet

1. Ansvaret för tillsyn över kreditinstitut, innefattande tillsyn över

verksamheter som bedrivs i enlighet med artiklarna 18 och 19, skall åvila

hemländernas behöriga myndigheter, i den mån behörighet för värdländernas

myndigheter inte följer av bestämmelser i detta direktiv.

2. Vad som sägs i punkt 1 skall inte utgöra hinder för gruppbaserad tillsyn i

enlighet med detta direktiv.

Artikel 27 - Behörighet för värdlandet

Intill dess vidare harmonisering skett skall värdländernas behöriga myndigheter,

i samarbete med hemländernas behöriga myndigheter, utöva tillsyn över

likviditeten hos filialer till kreditinstitut. I fråga om andra åtgärder än som

krävs för genomförande av det Europeiska monetära systemet skall värdländerna ha

oinskränkt rätt att vidta penningpolitiskt betingade åtgärder. Sådana åtgärder

får inte innefatta diskriminerande behandling eller restriktioner gentemot

kreditinstitut som är auktoriserade i en annan medlemsstat.

Artikel 28 - Samarbete angående tillsyn

De behöriga myndigheterna skall i nära samarbete utöva tillsyn av

kreditinstitut, som driver verksamhet i en eller flera medlemsstater utöver den

där huvudkontoret finns, särskilt i fall då filialer inrättats i de förra

staterna. Myndigheterna skall förse varandra med all den information rörande

ledningen och ägandeförhållandena i sådana kreditinstitut, som är ägnad att

underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisationsvillkoren

iakttas, och all information ägnad att underlätta övervakningen av sådana

institut, särskilt med avseende på likviditet, soliditet, inlåningsgaranti,

begränsning av stora exponeringar samt rutiner för administration, redovisning

och intern kontroll.

Artikel 29 - Inspektion på plats av filialer etablerade i en annan medlemsstat

1. Om ett kreditinstitut, auktoriserat i en medlemsstat, driver verksamhet genom

filial i en annan medlemsstat, skall värdlandet ge hemlandets behöriga

myndigheter rätt att, efter underrättelse till värdlandets behöriga myndigheter,

självständigt eller genom särskilt utsedda personer utföra inspektion på

platsen för att skaffa sig sådan information som avses i artikel 28.

2. Hemlandets behöriga myndigheter får också, för kontroll av filialer, tillämpa

något av de andra förfaranden som avses i artikel 56.7.

3. Denna artikel skall inte utgöra hinder för värdlandets behöriga myndigheter

att, för fullgörande av tillsynsansvar enligt detta direktiv, utföra inspektion

på platsen av filialer etablerade på det egna territoriet.

Artikel 30 - Utbyte av information och tystnadsplikt

1. Medlemsstaterna skall föreskriva att alla personer, som arbetar eller som har

arbetat för behöriga myndigheter, samt revisorer och experter som är verksamma

för behöriga myndigheters räkning skall vara bundna av tystnadsplikt.

Tystnadsplikten skall innebära att ingen förtrolig information som erhålls i

tjänsten får röjas till någon person eller myndighet utom i sammandrag eller i

sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut, dock med

förbehåll för fall som omfattas av straffrättslig lagstiftning. Dock får, i fall

då ett kreditinstitut har försatts i konkurs eller underkastats

tvångslikvidation, förtrolig information som inte berör tredje part, engagerad i

försök att rädda institutet, yppas vid civilrättsliga eller kommersiella

förfaranden.

2. Vad som sägs i punkt 1 skall inte hindra medlemsstaternas behöriga

myndigheter att utbyta information i enlighet med såväl detta direktiv som andra

direktiv som gäller för kreditinstitut. För sådan information skall

tystnadsplikt gälla enligt punkt 1.

3. Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av information med behöriga

myndigheter i tredje land samt med myndigheter eller organ i tredje land enligt

definitionen i punkt 5 och punkt 6 endast om den lämnade informationen är

föremål för garantier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga dem som avses i

denna artikel. Detta utbyte av information får endast göras för att de ovan

nämnda myndigheterna eller organen skall kunna utföra sin tillsynsuppgift. Om

informationen ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får den inte lämnas

vidare utan uttryckligt medgivande från de behöriga myndigheter som har lämnat

den, och i så fall, endast i det syfte som avsågs när dessa myndigheter gav sitt

medgivande.

4. Behöriga myndigheter, som erhåller förtrolig information enligt vad som sägs

i punkt 1 eller 2, får använda den endast i tjänsten och där endast

- för att kontrollera att villkoren för att kreditinstitut skall få starta

verksamhet är uppfyllda och för att underlätta gruppbaserad eller icke

gruppbaserad tillsyn, över sådan verksamhet, särskilt med avseende på kontroll

av likviditet, soliditet, större engagemang och rutiner för administration,

redovisning och intern kontroll,

- för att ålägga sanktioner,

- vid överklagande i administrativ ordning av beslut som fattats av den behöriga

myndigheten, eller

- vid domstolsförfarande som har inletts enligt artikel 33 eller enligt

särskilda bestämmelser i detta direktiv samt i andra direktiv antagna med

avseende på kreditinstitut.

5. Vad som sägs i punkterna 1 och 4 skall inte utgöra hinder för utbyte av

information mellan behöriga myndigheter i samma medlemsstat, inte heller mellan

behöriga myndigheter i olika medlemsstater i fall då informationen lämnas till

- myndigheter med ansvar för tillsyn över andra finansiella organisationer och

över försäkringsbolag samt myndigheter med ansvar för tillsyn över finansiella

marknader,

- organ som har befattning med kreditinstituts konkurs eller likvidation eller

liknande förfaranden,

- personer ansvariga för obligatorisk revision av kreditinstituts och andra

finansiella instituts räkenskaper,

vid deras fullgörande av tillsynsuppgifter samt för utlämnande till organ för

inlåningsskydd av sådan information som de behöver för sin verksamhet. Den

information som erhållits av dessa myndigheter, organ och personer skall vara

underkastad tystnadsplikt enligt punkt 1.

6. Utan hinder av punkt 1-4 får medlemsstaterna tillåta informationsutbyte

mellan de behöriga myndigheterna och

- myndigheter med ansvar för tillsyn över de organ som har befattning med

kreditinstituts likvidation, konkurs och liknande förfaranden,

- myndigheter med ansvar för tillsyn över de personer som ansvarar för

lagstadgad revision av försäkringsföretags, kreditinstituts,

värdepappersföretags och andra finansiella instituts räkenskaper.

Medlemsstater som tillämpar bestämmelsen i första stycket skall kräva att minst

följande villkor uppfylls:

- Informationen skall användas för att utöva den tillsyn som anges i första

stycket.

- Den information som mottas i detta sammanhang omfattas av tystnadsplikt enligt

punkt 1.

- När informationen härrör från en annan medlemsstat får den inte

vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från de myndigheter som har lämnat ut

den, och då endast för de ändamål för vilket myndigheter givit sitt tillstånd.

Medlemsstaterna skall meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka

myndigheter som har tillåtelse att motta information enligt denna punkt.

7. Utan hinder av punkt 1-4 får medlemsstaterna, för att stärka stabiliteten och

integriteten hos det finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan

de behöriga myndigheterna och myndigheter eller organ som enligt lag är

ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrätten.

Medlemsstater som tillämpar bestämmelsen i första stycket skall kräva att minst

följande villkor uppfylls:

- Informationen skall användas för att utföra den uppgift som anges i första

stycket.

- Den information som mottas i detta sammanhang omfattas av tystnadsplikt enligt

punkt 1.

- När informationen härrör från en annan medlemsstat får den inte

vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från de behöriga myndigheter som har

lämnat ut den, och då endast för de ändamål för vilket dessa myndigheter givit

sitt tillstånd. Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första

stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser med hjälp av

personer som genom sin särskilda kompetens är utsedda till detta och som inte är

anställda inom den offentliga förvaltningen, kan möjligheten till det

informationsutbyte som avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa

personer enligt de villkor som föreskrivs i andra stycket. För genomförande av

andra stycket tredje strecksatsen skall de myndigheter eller organ som avses i

första stycket till de behöriga myndigheter som lämnat ut information uppge

identitet och exakt ansvarsområde för de personer som får tillgång till denna.

Medlemsstaterna skall meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka

myndigheter eller organ som får motta information enligt denna punkt.

Kommissionen skall före den 31 december 2000 upprätta en rapport om

tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.

8. Bestämmelserna i denna artikel skall inte utgöra hinder för en behörig

myndighet att lämna ut information

- till centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i deras egenskap av

monetära myndigheter, och

- i förekommande fall till andra myndigheter med uppgift att utöva tillsyn över

betalningssystem

för att dessa skall kunna fullgöra sina uppgifter. Inte heller skall

bestämmelserna utgöra hinder för dessa myndigheter eller organ att till de

behöriga myndigheterna vidarebefordra sådan information som är nödvändig för att

uppfylla de syften som framgår av punkt 4. Informationen som mottas i detta

sammanhang skall vara underkastad tystnadsplikt enligt denna artikel.

9. Oavsett sådana bestämmelser som avses i punkterna 1 och 4 får medlemsstaterna

med stöd av bestämmelser i lag eller annan författning tillåta att viss

information lämnas ut såväl till andra organ för den centrala regeringsmakten

med ansvar för lagstiftning om tillsyn över kreditinstitut, finansiella

institut, investeringstjänster och försäkringsbolag som till personer som

företräder sådana organ.

Sådant utlämnande får dock ske endast då det är nödvändigt för utövande av

offentlig tillsyn.

Vidare skall medlemsstaterna föreskriva att sådan information som erhållits med

stöd av punkterna 2 och 5, och sådan som erhållits vid inspektion på platsen i

enlighet med artikel 29.1 och 29.2, aldrig får röjas i de fall som sägs i denna

punkt utan uttryckligt samtycke av de behöriga myndigheter som lämnat ut

informationen, eller av behöriga myndigheter i den medlemsstat i vilken

inspektionen verkställts.

10. Denna artikel skall inte hindra de behöriga myndigheterna från att

vidarebefordra information enligt punkt 1-4 till en clearingorganisation eller

ett annat liknande organ, som är erkänt enligt nationell lagstiftning för att

tillhandahålla clearing- eller avvecklingstjänster åt någon av marknaderna i

medlemsstaten, om de anser att detta är nödvändigt för att säkerställa att dessa

organ fungerar vid försummelser eller möjliga försummelser från en

marknadsaktörs sida. Information som mottas i ett sådant sammanhang skall vara

underkastad tystnadsplikt enligt punkt 1. Medlemsstaterna skall dock se till att

information som mottagits enligt punkt 2 inte får yppas under de omständigheter

som avses i denna punkt utan uttryckligt medgivande av de behöriga myndigheter

som har lämnat den.

Artikel 31 - Skyldighet för personer ansvariga för den lagenliga kontrollen av

årsbokslut och sammanställd årsredovisning

1. Medlemsstaterna skall föreskriva åtminstone

a) att varje auktoriserad person, i enlighet med rådets direktiv 84/253/EEG(14)

som i ett kreditinstitut utför ett i artikel 51 i rådets direktiv

78/660/EEG(15), artikel 37 i direktiv 83/349/EEG eller i artikel 31 i rådets

direktiv 85/611/EEG(16) angivet uppdrag eller annat uppdrag föreskrivet i lag,

är skyldig att omgående rapportera till de behöriga myndigheterna alla uppgifter

eller beslut rörande detta institut, som han har fått kännedom om vid utförande

av sitt uppdrag, som är ägnade att

- utgöra en påtaglig överträdelse av lagar, förordningar eller bestämmelser som

reglerar villkoren för auktorisation eller som särskilt reglerar bedrivandet av

kreditinstituts verksamhet,

- påverkar kreditinstitutets fortsatta drift, eller

- leda till vägran att godkänna räkenskaperna eller till att reservationer

framställs,

b) att det på samma sätt skall åligga denna person att omgående rapportera alla

uppgifter eller beslut som han har fått kännedom om vid utförandet av sitt under

a beskrivna uppdrag, i ett företag som har nära förbindelser härrörande från

kontroll över det kreditinstitut i vilket han utför det ovan nämnda uppdraget.

2. De förhållandet att de personer som auktoriserats enligt direktiv 84/253/EEG

till de behöriga myndigheterna i god tro yppar sådana uppgifter eller beslut som

avses i punkt 1 utgör inte en överträdelse av någon tystnadsplikt föreskriven i

avtal, lag, eller annan bestämmelse, och medför inte något som helst ansvar för

dessa personer.

Artikel 32 - Behöriga myndigheters befogenheter att vidta sanktioner

Medlemsstaterna skall svara för att deras behöriga myndigheter kan besluta och

vidta de åtgärder och sanktioner som behövs för att överträdelser av lagar och

andra författningar om verksamhet i kreditinstitut skall upphöra. Sådana

åtgärder och sanktioner skall kunna riktas mot kreditinstituten och mot dem som

har ett bestämmande inflytande i instituten. Vad som nu sagts skall inte påverka

förfaranden för återkallelse av auktorisationer, inte heller tillämpning av

straffrättslig lag.

Artikel 33 - Domstolsprövning

Medlemsstaterna skall svara för att beslut, som rör kreditinstitut och som

fattats med stöd av lagar och andra författningar, utfärdade i enlighet med

detta direktiv, kan prövas av domstol. En möjlighet till domstolsprövning skall

finnas också för fall då inget beslut har fattats inom sex månader från det en

auktorisationsansökan, som innehåller alla de uppgifter, som krävs enligt

gällande bestämmelser, har givits in.

KAPITEL 2 - TEKNISKA INSTRUMENT FÖR TILLSYN

Avsnitt 1 - Kapitalbas

Artikel 34 - Allmänna principer

1. Närhelst en medlemsstat i lag eller annan författning, antagen för

genomförande av gemenskapslagstiftning avseende tillsyn över verksamma

kreditinstitut, använder uttrycket kapitalbas eller hänvisar till begreppet

kapitalbas, skall uttrycket eller begreppet stå i överensstämmelse med den

definition som ges i punkterna 2, 3 och 4 och artikel 35-38.

2. Med iakttagande av de begränsningar som föreskrivs i artikel 38 skall ett

kreditinstituts icke-gruppbaserade kapitalbas utgöras av följande:

1) Kapital som avses i artikel 22 i direktiv 86/635/EEG, till den del det är

inbetalt, samt överkurs vid aktieemission, dock med undantag för kumulativa

preferensaktier.

2) Reserver som avses i artikel 23 i direktiv 86/635/EEG samt balanserad vinst

och förlust från föregående räkenskapsår. Medlemsstaterna får medge

kreditinstitut att inräkna interimsöverskott redan innan stämmobeslut

föreligger, dock endast om sådant överskott verifierats av de för revision

ansvariga och förutsatt att de behöriga myndigheterna finner det styrkt att

beloppet räknats fram enligt de principer som anges i direktiv 86/635/EEG och

att det beräknats netto, efter avdrag för förutsebara kostnader och utdelningar.

3) Sådana reserveringar för allmänna risker i bankrörelse som avses i artikel 38

i direktiv 86/635/EEG.

4) Uppskrivningsfond enligt artikel 33 i direktiv 78/660/EEG.

5) Värderegleringskonton som avses i artikel 37.2 i direktiv 86/635/EEG.

6) Övriga poster som aves i artikel 35.

7) Förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade som

kooperativa institut, och solidariska förpliktelser för låntagare hos vissa

institut av sådan fondkaraktär som avses i artikel 36.1.

8) Kumulativa preferensaktier med bestämd löptid samt sådana skuldförbindelser

med efterställd rätt till betalning som avses i artikel 36.3. Avdrag för

följande poster skall ske i enlighet med artikel 38:

9) Kreditinstituts innehav av egna aktier till bokföringsvärde.

10) Immateriella anläggningstillgångar som avses i artikel 4.9 (Tillgångar) i

direktiv 86/635/EEG.

11) Reella förluster under löpande räkenskapsår.

12) Sådana ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut som

motsvarar mer än 10 % av dessa instituts kapital, samt fordringar med

efterställd rätt till betalning och sådana i artikel 35 nämnda instrument som

ett kreditinstitut innehar hos andra kreditinstitut och finansiella institut, i

vilka kreditinstitutet har en ägarandel som i varje enskilt fall motsvarar mer

än 10 % av kapitalet. I fall då aktier i ett annat kreditinstitut eller

finansiellt institut innehas tillfälligt, i syfte att ge finansiellt bistånd för

att rekonstruera och rädda institutet, får behörig tillsynsmyndighet bortse

från denna bestämmelse.

13) Ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut, motsvarande

högst 10 % av respektive instituts kapital, fordringar med efterställd rätt till

betalning samt sådana i artikel 35 nämnda instrument som ett kreditinstitut

innehar hos andra kreditinstitut och finansiella institut än dem som avses i

punkt 12 och som tillsammans överstiger 10 % av det egna institutets kapitalbas

beräknad före avdrag för posterna enligt punkt 12 och denna punkt.

Medlemsstaterna får förordna att moderföretag, som är föremål för gruppbaserad

tillsyn, vid beräkning av den egna icke gruppbaserade kapitalbasen inte behöver

göra avdrag för ägarposter i andra kreditinstitut eller finansiella institut som

omfattas av sammanställningen. Denna bestämmelse skall gälla för alla

tillsynsregler som harmoniserats genom gemenskapslagstiftning.

3. Kapitalbasbegreppet så som definierat i punkt 2.1-2.8 omfattar de flesta

tänkbara poster och gränsbelopp. Medlemsstaterna skall ha frihet att besluta i

vad mån dessa poster skall användas, huruvida lägre gränsvärden skall gälla,

samt huruvida avdrag skall ske för andra poster än dem som angivits i punkt

2.9-2.13. Medlemsstaterna skall dock eftersträva ökad enhetlighet i syfte att

åstadkomma en gemensam definition av kapitalbasbegreppet. För att nå detta mål

skall kommissionen senast den 1 januari 1996 lägga fram en rapport för

Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna artikel och artikel 35-39,

i förekommande fall kompletterat med sådana förslag till ändringar som

kommissionen finner erforderliga. Senast den 1 januari 1998 skall

Europaparlamentet och rådet i enlighet med förfarandet i fördragets artikel 251,

och efter samråd med Ekonomiska och sociala kommittén, göra en översyn av

definitionen av kapitalbasbegreppet, med en enhetligt tillämpad gemensam

definition.

4. De poster som anges i punkt 2.1- 2.5 skall stå till ett kreditinstituts

förfogande för obegränsad och omedelbar användning till täckning av risker eller

förluster när sådana uppkommer. Beloppet skall anges netto efter avräkning av

varje skattepålaga som kan förutses när beräkningen görs, eller vara

vederbörligen justerat i förhållande till hur mycket skatten minskar det belopp

som kan användas till täckning av risker eller förluster.

Artikel 35 - Övriga poster

1. Det av en medlemsstat använda kapitalbasbegreppet får innefatta även övriga

poster, oavsett deras juridiska eller redovisningsmässiga benämningar, förutsatt

att dessa har följande egenskaper:

a) De kan fritt nyttjas av kreditinstitutet till täckning av normala risker i

bankrörelse i fall där förlust eller nedgång i kapitalet ännu inte har

konstaterats.

b) De framgår av kreditinstitutet internredovisning.

c) Deras storlek är fastställd av kreditinstitutets verkställande ledning, är

reviderad av fristående revisorer, tillkännagiven för de behöriga myndigheterna

och underkastad deras tillsyn.

2. Värdepapper med obegränsad löptid och andra instrument kan också godtas som

övriga poster om de uppfyller följande villkor:

a) De skall inte kunna återbetalas på innehavarens initiativ eller utan behörig

myndighets förhandsgodkännande.

b) I låneavtalet skall kreditinstitutet tillförsäkras möjlighet att uppskjuta

betalning av skuldräntan.

c) Långivarens fordran på kreditinstitutet skall vara helt efterställd samtliga

fordringar vars rätt till betalning ej är efterställd.

d) De handlingar, i vilka emissionsvillkoren anges, skall innehålla en

bestämmelse om att skuld och obetald ränta skall kunna tas i anspråk till

täckning av förluster, under det att kreditinstitutet skall medges möjlighet att

fortsätta sin verksamhet.

e) Endast till fullo inbetalt belopp får medräknas. Härutöver får medräknas

andra kumulativa preferensaktier än sådana som avses i artikel 34.2.8.

Artikel 36 - Övriga bestämmelser om kapitalbasen

1. Förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade i form av

kooperativa institut som avses i artikel 34.2.7, skall inbegripa ansvarighet för

tecknat, ännu ej inbetalt kapital, samt skyldighet att utan rätt till

återbetalning tillskjuta ytterligare medel när förlust uppkommit hos

kreditinstitutet, i vilket fall det skall kunna krävas omedelbar inbetalning av

sådana medel. Detsamma skall gälla i fråga om solidarisk ansvarighet som åvilar

låntagare hos kreditinstitut av fondkaraktär. Alla sådana poster får medräknas i

kapitalbasen i den utsträckning de enligt nationell lagstiftning kan ingå i

kapitalbasen för ifrågavarande institut.

2. Medlemsstaterna får inte i offentliga kreditinstituts kapitalbas inräkna

garantiförbindelser som staten eller lokala myndigheter utställt till sådana

institut.

3. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får i kapitalbasen inräkna

sådana kumulativa preferensaktier med begränsad löptid, som avses i artikel

34.2.8, samt sådana skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning som

avses i samma bestämmelse, förutsatt att det föreligger bindande avtal, enligt

vilket sådana förbindelser vid kreditinstitutets konkurs eller likvidation

efterställs alla andra borgenärers fordringar och inte återbetalas förrän alla

andra samtidigt utestående skulder har reglerats. Skuldförbindelser med

efterställd rätt till betalning måste även uppfylla följande villkor:

a) Endast till fullo inbetalda belopp får medräknas.

b) Lånen skall ha en ursprunglig löptid av minst fem år, varefter de får

återbetalas, om löptiden inte är bestämd skall återbetalning kunna ske först

efter fem års uppsägningstid, med mindre lånen inte längre anses ingå i

kapitalbasen eller förhandsmedgivande av behöriga myndigheter är särskilt

föreskrivet för förtida återbetalning. De behöriga myndigheterna får medge

förtida återbetalning av sådana lån, förutsatt att begäran härom görs på

emittentens initiativ och att ifrågavarande kreditinstituts soliditet därmed

inte påverkas.

c) Den del till vilken de får inräknas som eget kapital skall gradvis minskas

under i vart fall de senaste fem åren före förfallodagen.

d) Låneavtalet får inte innehålla någon bestämmelse om att skulden skall

förfalla till betalning före avtalad förfallodag, under några andra särskilda

omständigheter än då kreditinstitut är föremål för likvidation.

Artikel 37 - Beräkning av kapitalbasen på gruppbasis

1. När kapitalbasen beräknas på gruppbasis, skall gruppbaserade belopp,

hänförliga till poster som angivits i artikel 34.2, användas i enlighet med

bestämmelserna i artikel 52-56. Dessutom får följande poster, i de fall de är

kreditposter (negativa), betraktas som gruppbaserade reserver vid beräkning av

kapitalbasen.

- Minoritetsintressen som avses i artikel 21 i direktiv 83/349/EEG, då metoden

för global integration tillämpas.

- Sådana differenser vid första sammanställning som avses i artiklarna 19, 30

och 31 i direktiv 83/349/EEG.

- Sådana omräkningsskillnader som avses i artikel 39.6 i direktiv 86/635/EEG.

- Skillnader som uppkommer då vissa ägarintressen beaktas i enlighet med den

metod som anges i artikel 33 i direktiv 83/349/EEG.

2. När ovannämnda poster är debetposter (positiva) skall avdrag ske för dem vid

beräkning av den gruppbaserade kapitalbasen.

Artikel 38 - Avdragsposter och gränsvärden

1. För de poster som avses i artikel 34.2.4-34.2.8 skall följande gränsvärden

gälla:

a) Summan av posterna enligt punkt 4-8 får inte överstiga 100 % av posterna

enligt punkt 1 plus 2 och 3 minus 9, 10 och 11.

b) Summan av posterna enligt punkt 7 och 8 får inte överstiga 50 % av posterna

enligt punkt 1 plus 2 och 3 minus 9, 10 och 11.

c) Summan av posterna enligt punkterna 12 och 13 skall dras ifrån summan av

samtliga poster.

2. De behöriga myndigheterna får medge kreditinstitut att överskrida gränsvärdet

enligt punkt 1 under förhållanden som är exceptionella och av tillfällig natur.

Artikel 39 - Styrkande inför behöriga myndigheter

Det skall nöjaktigt styrkas inför de behöriga myndigheterna att de i artiklarna

34.2, 34.3, 34.4 och 35-38 angivna villkoren har uppfyllts.

Avsnitt 2 - Kapitaltäckningsgrad

Artikel 40 - Allmänna principer

1. Kapitaltäckningsgraden uttrycker kapitalbasen, definierad i artikel 41, som

en andel av samtliga tillgångar och poster utanför balansräkningen,

riskjusterade i enlighet med artikel 42.

2. Kapitaltäckningsgraden för kreditinstitut, som är varken moderföretag, enligt

artikel i direktiv 83/349/EEG, eller dotterföretag till sådana företag, skall

beräknas individuellt.

3. Kapitaltäckningsgraden för kreditinstitut, som är moderföretag, skall

beräknas på gruppbasis i enlighet med de metoder som anges i detta direktiv samt

i direktiv 86/635/EEG.

4. Behöriga myndigheter med ansvar för auktorisation och tillsyn av

kreditinstitut som är moderföretag, får kräva även underkonsoliderad eller

okonsoliderad kapitaltäckning för moderföretaget och för vart och ett av dess

dotterföretag som är föremål för auktorisation och tillsyn av myndigheten. Om en

sådan övervakning beträffande den godtagbara fördelningen av kapital inom en

bankkoncern inte sker, skall andra åtgärder vidtas för ändamålet.

5. Om kreditinstitutens tillämpning av punkterna 2, 3 och 4 och artikel 52.8 och

52.9 inte föranleder något annat, skall behöriga myndigheter se till att

kapitaltäckningsgraden beräknas minst två gånger per år, antingen självständigt

av kreditinstitutet, som då skall till myndigheterna översända uppgifterna

tillsammans med övrig begärd information, eller av de behöriga myndigheterna,

med användning av uppgifter som tillhandahållits av kreditinstituten.

6. Värdering av tillgångar och poster utanför balansräkningen skall ske i

enlighet med direktiv 86/635/EEG.

Artikel 41 - Täljaren: kapitalbasen

Täljaren i kapitaltäckningsgraden skall utgöras av kapitalbasen, som den

definieras i detta direktiv.

Artikel 42 - Nämnaren: riskjusterade tillgångar och poster utanför

balansräkningen

1. Kreditrisken för tillgångsposter skall graderas efter en procentuell

viktning, i enlighet med artiklarna 43 och 44, samt i undantagsfall artiklarna

45, 62 och 63. Balansräkningsvärdet skall sedan multipliceras med det relevanta

vikttalet, varvid det riskjusterade värdet erhålls.

2. I fråga om sådana poster utanför balansräkningen som är uppräknade i bilaga

II skall en beräkning i två steg företas, så som föreskrivs i artikel 43.2.

3. I fråga om sådana ränte- och valutakursrelaterade poster utanför

balansräkningen som avses i artikel 43.3 skall de potentiella kostnaderna för

att ersätta ett kontrakt i händelse av motpartens oförmåga till prestation

beräknas med tillämpning av en av de två metoder som anges i bilaga III. Dessas

kostnader skall multipliceras med de för motparten relevanta vikttal som anges i

artikel 43.1 förutom att vikttalet 100 % skall ersättas med vikttalet 50 % för

att riskjusterade värden skall erhållas.

4. De sammantagna riskjusterade värdena för tillgångarna och de poster utanför

balansräkningen som anges i punkterna 2 och 3, skall utgöra nämnaren i

kapitaltäckningsgraden.

Artikel 43 - Riskviktning

1. Följande vikttal skall åsättas olika kategorier av tillgångsposter, ehuru

behöriga myndigheter får bestämma de högre vikttal som de anser lämpliga:

a) Nollvikt

1. Inneliggande kassa och likvärdiga poster.

2. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på centralregeringar och

centralbanker i zon A.

3. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på Europeiska gemenskaperna.

4. Tillgångsposter som utgörs av fordringar som direkt garanterats av

centralregeringar och centralbanker i zon A eller av Europeiska gemenskaperna.

5. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på centralregeringar och

centralbanker i zon B, gällande och refinansierade i låntagarens nationella

valuta.

6. Tillgångsposter som utgörs av fordringar som direkt garanterats av

centralregeringar och centralbanker i zon B, gällande och refinansierade i den

nationella valuta som är gemensam för garantigivaren och låntagaren.

7. Tillgångsposter för vilka det enligt behöriga myndigheters bedömning finns

betryggande säkerhet i form av värdepapper, utgivna av centralregeringar eller

centralbanker i zon A, eller av värdepapper utgivna av Europeiska gemenskaperna,

eller genom insättning av kontanta medel hos det långivande institutet, eller

genom depositionsbevis eller liknande instrument, utgivna och förvarade av detta

institut.

b) 20 % vikt

1. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på EIB.

2. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på multilaterala utvecklingsbanker.

3. Tillgångsposter som utgörs av fordringar som direkt garanterats av EIB.

4. Tillgångsposter som utgörs av fordringar som direkt garanterats av

multilaterala utvecklingsbanker.

5. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionregeringar och lokala

myndigheter i zon A, om annat inte följer av artikel 44.

6. Tillgångsposter som utgörs av fordringar som direkt garanterats av

regionregeringar eller lokala myndigheter i zon A, om annat inte följer av

artikel 44.

7. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på kreditinstitut i zon A men som

inte ingår i dessa instituts kapitalbas.

8. Tillgångsposter som utgörs av fordringar med en löptid av högst ett år på

kreditinstitut i zon B, dock inte värdepapper som utgivits av sådana institut

och som får ingå i deras kapitalbas.

9. Tillgångsposter som direkt garanterats av kreditinstitut i zon A.

10. Tillgångsposter som utgörs av fordringar med en löptid av högst ett år och

som direkt garanterats av kreditinstitut i zon B.

11. Tillgångsposter för vilka det enligt behöriga myndigheters bedömning finns

betryggande säkerhet i form av värdepapper, utgivna av Europeiska

investeringsbanken eller av multilaterala utvecklingsbanker.

12. Likvida medel på väg att inflyta.

c) 50 % vikt

1. Lån som i enlighet med de behöriga myndigheternas bedömning är fullt ut

säkrade genom panträtt i bostadsfastighet som är eller kommer att bli bebodd

eller uthyrd av låntagaren. Lån som i enlighet med de behöriga myndigheternas

bedömning är fullt ut säkrade genom aktier i sådana finska bostadsaktiebolag som

är verksamma enligt den finska lagen om bostadsaktiebolag av år 1991 eller

senare antagna författningar med motsvarande innehåll, i fall då bostäderna är

eller kommer att bli bebodda eller uthyrda av låntagarna.

"Värdepapper baserade på panträtt i fast egendom" vilka kan likställas med de

lån som avses i första stycket i denna punkt eller i artikel 62.1, om de

behöriga myndigheterna, med beaktande av gällande rätt i varje medlemsstat,

anser att de är likvärdiga med hänsyn till graden av kreditrisk. Utan att detta

påverkar de typer av värdepapper som kan omfattas av och uppfylla villkoren i

detta stycke kan "värdepapper baserade på panträtt i fast egendom" omfatta

instrument som avses i avsnitt B.1 a och b i bilagan till rådets direktiv

93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom

värdepappersområdet(17). De behöriga myndigheterna skall särskilt försäkra sig

om

i) att dessa värdepapper är fullt ut och direkt säkrade genom ett antal

panträtter av samma typ som de som anges i första stycket eller i artikel 62.1

och som är helt säkra när dessa värdepapper utfärdas.

ii) att antingen investerare i värdepapper baserade på panträtt i fast egendom

direkt eller i deras ställe en förvaltare eller befullmäktigad företrädare har

en godtagbart prioriterad förmånsrätt i de underliggande pantförskrivna

tillgångsposterna i proportion till deras innehav av värdepapper.

2. Förskottsbetalningar och upplupna intäkter. Dessa tillgångar skall, om

kreditinstitut kan identifiera motparten i enlighet med direktiv 86/635/EEG, ges

en för denne motsvarande vikt. Om han inte kan identifieras skall 50 % vikt

tillämpas.

d) 100 % vikt

1. Tillgångsposter som utgörs av andra fordringar på centralregeringar och

centralbanker i zon B än som är gällande och refinansierade i låntagarens

nationella valuta.

2. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionregeringar eller lokala

myndigheter i zon B.

3. Tillgångsposter som utgörs av fordringar med en löptid överstigande ett år på

kreditinstitut i zon B.

4. Tillgångsposter som utgörs av fordringar på icke-banksektorn i zon A och zon

B.

5. Materiella anläggningstillgångar som avses i artikel 4.10 (Tillgångar) i

direktiv 86/635/EEG.

6. Innehav av aktier, andelar och andra tillgångar som ingår i kapitalbasen för

andra kreditinstitut och som inte har räknats av från det långivande institutets

egen kapitalbas.

7. Alla övriga tillgångar utom sådana som har räknats av från kapitalbasen.

2. Poster utanför balansräkningen som inte omfattas av punkt 3 skall behandlas

enligt följande. De skall först indelas i riskgrupper enligt bilaga II.

Högriskposter skall tas upp till fulla värdet, medelriskposter till 50 % och

medellågriskposter till 20 % medan lågriskposter skall tas upp till noll. I ett

andra steg skall de på så sätt riskjusterade värdena för poster utanför

balansräkningen multipliceras med de vikttal som skall tillämpas för respektive

motparter, i enlighet med vad som sägs i punkt 1 och artikel 44. I fråga om

avtal om försäljning och återköp och om rena terminsköp skall användas de

vikttal som hänför sig till tillgångarna i fråga, och inte de som gäller för

motparten. Den andel av kapitalet i Europeiska investeringsfonden som har

tecknats men inte betalats in får tilldelas ett vikttal på 20 %.

3. De metoder som anges i bilaga III skall tillämpas på sådana poster utanför

balansräkningen som är uppräknade i bilaga IV med undantag av

- kontrakt som handlas på erkända börser,

- valutakontrakt (utom kontrakt som gäller guld) med en ursprunglig löptid på

fjorton kalenderdagar eller mindre.

Till och med den 31 december 2006 får medlemsstaternas behöriga myndigheter från

tillämpningen av metoderna enligt bilaga III undanta OTC-kontrakt som clearats

av clearingorganisationer som utgör rättslig motpart och vars deltagare alla

dagligen ställer full säkerhet för den exponering de utsätter

clearingorganisationen för, vilken säkerhet täcker både löpande exponering och

eventuell framtida exponering. Berörda myndigheter måste vara övertygade om att

den ställda säkerheten ger samma grad av skydd som säkerheter som uppfyller

bestämmelserna i punkt 1 a.7 och att risken för att clearingorganisationens

exponering överstiger marknadsvärdet på ställda säkerheter elimineras.

Medlemsstaterna skall informera kommissionen om hur de använder sig av denna

möjlighet.

4. När poster utanför balansräkningen har direkt garanterats, skall posterna

viktas så som om åtagandena gjorts för garantigivarens räkning och inte för

motpartens. Ifall potentiella risker som uppkommit genom åtaganden utanför

balansräkningen, enligt de behöriga myndigheternas bedömning har fullt ut

säkrats genom någon av de tillgångsposter som godtagits som säkerhet i punkt 1

a.7 eller b.11, skall 0 eller 20 % vikt tillämpas, beroende på säkerhetens

beskaffenhet. Medlemsstaterna får tillämpa ett vikttal på 50 % på poster utanför

balansräkningen som utgör borgensåtaganden eller garantiförbindelser med

karaktären av kreditsubstitut och som enligt behöriga myndigheters bedömning

fullt ut säkras genom panträtt i fast egendom som uppfyller villkoren i punkt 1

c.1, under förutsättning att garanten har en direkt rätt till denna säkerhet.

5. När tillgångsposter och poster utanför balansräkningen har givits en lägre

vikt till följd av att det ställts sådana direkta garantier eller säkerheter,

som de behöriga myndigheterna finner betryggande, skall den lägre vikten gälla

endast för den del som är garanterad eller fullt ut täckt av säkerheten.

Artikel 44 - Viktning av fordringar på medlemsstaternas regionregeringar och

lokala myndigheter

1. Trots vad som föreskrivs i artikel 43.1 b får medlemsstaterna fastställa 0 %

vikt för egna regionregeringar och lokala myndigheter, om det i fråga om risker

inte föreligger någon skillnad mellan fordringar på de senare och fordringar på

centralregeringen, och detta på grund av att regionregeringarna och de lokala

myndigheterna har befogenheter att inkräva offentlig uppbörd och att särskilda

institutionella ordningar gäller med ändamål att minska risken för att någondera

skall brista i fullgörande. En nollvikt som fastställts efter dessa kriterier

skall tillämpas för fordringar på regionregeringarna och de lokala myndigheterna

och på åtaganden utanför balansräkningen som gjorts för deras räkning, samt för

fordringar på andra och åtaganden utanför balansräkningen som gjorts för andras

räkning, då posterna garanterats av de nämnda regionregeringarna respektive

myndigheterna, eller som enligt de behöriga myndigheternas bedömning, på ett

betryggande sätt garanteras av säkerhet i form av värdepapper som har getts ut

av dessa regionregeringar eller lokala myndigheter.

2. Medlemsstaterna skall göra anmälan till kommissionen, om de finner en

nollviktning befogad efter de kriterier som anges i punkt 1. Kommissionen skall

vidarebefordra denna information. Övriga medlemsstater får ge kreditinstitut,

som står under tillsyn av den egna statens behöriga myndigheter, möjlighet att

tillämpa en nollvikt i fall då de företar affärer med regionregeringarna och de

lokala myndigheterna i fråga eller då de innehar fordringar som är garanterade

av de senare däri inbegripet säkerhet i form av värdepapper.

Artikel 45 - Övriga viktningar

1. Medlemsstaterna får, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 44.1,

tillämpa ett vikttal på 20 % för tillgångsposter som, enligt de berörda behöriga

myndigheternas bedömning, på ett betryggande sätt garanteras av säkerhet i form

av värdepapper som har utgivits av regionregeringar eller lokala myndigheter i

zon A, eller genom medel som har satts in hos andra kreditinstitut i zon A än

det långivande institutet, eller genom depositionsbevis eller liknande

instrument som dessa kreditinstitut har givit ut.

2. Medlemsstaterna får tillämpa 10 % vikt beträffande fordringar på institut som

har specialiserat sig på verksamhet inom interbank- och statslånemarknader i

hemlandsmedlemsstaten och som är föremål för ingående tillsyn av behöriga

myndigheter, under förutsättning att det för sådana tillgångsposter, enligt den

bedömning som hemlandets behöriga myndigheter gör, finns fullgod säkerhet i form

av en kombination av sådana tillgångar som anges i artikel 43.1 a och b som av

myndigheterna godtagits som betryggande säkerhet.

3. Medlemsstaterna skall göra anmälan till kommissionen om alla föreskrifter som

utfärdas med stöd av punkterna 1 och 2 och om skälen för sådana föreskrifter.

Kommissionen skall vidarebefordra informationen till medlemsstaterna.

Kommissionen skall periodvis undersöka effekterna av sådana föreskrifter för att

säkerställa att de inte leder till några konkurrensstörningar.

Artikel 46 - Icke-kommersiella administrativa institutioner och företag

Vid tillämpning av artikel 43.1 b får de behöriga myndigheterna med

regionregeringar och lokala myndigheter jämställa icke-kommersiella

administrativa institutioner, som är ansvariga inför regionregeringar eller

lokala myndigheter, samt icke-kommersiella företag som ägs av centralregeringar,

regionregeringar eller lokala myndigheter eller av myndigheter som, enligt

behöriga myndigheters bedömning, utövar samma myndighet som regionala och lokala

myndigheter. Behöriga myndigheter får i begreppet regionregeringar och lokala

myndigheter även räkna in kyrkor och religiösa samfund som har bildats som

juridiska personer enligt offentlig rätt, om de har laglig rätt att uppbära

skatt. I detta fall gäller emellertid inte den möjlighet som anges i artikel 44.

Artikel 47 - Kapitaltäckningsgradens nivå

1. Kreditinstituten skall alltid ha en kapitaltäckningsgrad, så som definieras i

artikel 40, om minst 8 %.

2. Bestämmelser i punkt 1 hindrar inte behöriga myndigheter från att föreskriva

den högre minsta kapitaltäckningsgrad som de finner lämplig.

3. Om kapitaltäckningsgraden går ned under 8 % skall de behöriga myndigheterna

se till att kreditinstitutet i fråga vidtar erforderliga åtgärder för att så

snart som möjligt återställa kapitaltäckningsgraden till den lägsta nivå som

föreskrivs.

Avsnitt 3 - Stora exponeringar

Artikel 48 - Rapportering av stora exponeringar

1. Ett kreditinstituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med

inbördes anknytning skall anses som en större exponering när värdet uppgår till

eller överstiger 10 procent av kreditinstitutets kapitalbas.

2. Ett kreditinstitut skall rapportera alla sådana stora exponeringar som avses

i punkt 1 till de behöriga myndigheterna. Medlemsstaterna skall föreskriva att

rapporteringen skall ske enligt en av följande metoder. De får bestämma vilken

av metoderna som skall tillämpas.

- Rapportering av alla stora exponeringar minst en gång om året samt

rapportering under året av alla nya stora exponeringar och alla ökningar av

befintliga exponeringar som uppgår till minst 20 procent i förhållande till den

senaste rapporten.

- Rapportering av alla stora exponeringar minst fyra gånger om året.

3. Exponeringar som har undantagits enligt artikel 49.7 a-h behöver dock inte

rapporteras på det sätt som föreskrivs i punkt 2. För sådana exponeringar som

avses i artikel 49.7 e och i-s samt i artikel 49.8-49.10 får rapporteringen

inskränkas till två gånger om året.

4. De behöriga myndigheterna skall kräva att varje kreditinstitut har sunda

förvaltnings- och redovisningsmetoder samt lämpliga interna kontrollrutiner för

att kunna identifiera och registrera alla stora exponeringar och senare

ändringar av dessa i enlighet med definitionerna och kraven i detta direktiv och

för att kunna övervaka dessa exponeringar mot bakgrund av kreditinstitutets

egen strategi vad gäller exponeringar.

När ett kreditinstitut åberopar punkt 3, skall institutet bevara uppgifter om de

skäl som åberopats i minst ett år efter det att det förhållande som föranledde

undantaget inträffade, så att de behöriga myndigheterna kan fastställa om

undantaget alltjämt är motiverat.

Artikel 49 - Begränsningar av stora exponeringar

1. Ett kreditinstitut får inte exponera sig gentemot en kund eller grupp av

kunder med inbördes anknytning om värdet överstiger 25 procent av institutets

kapitalbas.

2. När en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag

eller dotterföretag till kreditinstitutet eller ett eller flera dotterföretag

till moderföretaget, skall den procentsats som anges i punkt 1 minskas till 20

procent. Medlemsstaterna får dock undanta exponeringar gentemot sådana kunder

från 20-procentsgränsen om de föreskriver särskild övervakning av sådana

exponeringar genom andra åtgärder eller förfaranden. De skall i så fall

underrätta kommissionen och Rådgivande bankrörelsekommittén om de åtgärderna

eller förfarandena.

3. Ett kreditinstitut får inte göra stora exponeringar som sammanlagt överstiger

800 procent av institutets kapitalbas.

4. Medlemsstaterna får sätta lägre gränser än dem som anges i punkt 1-3.

5. Ett kreditinstitut skall vid varje tidpunkt iaktta de i punkt 1-3 föreskrivna

gränserna för sina exponeringar. Om exponeringarna i undantagsfall överstiger

dessa gränser skall detta förhållande utan dröjsmål anmälas till de behöriga

myndigheterna som, när omständigheterna föranleder det, får medge

kreditinstitutet en viss tidsfrist inom vilken det skall se till att

gränsvärdena iakttas.

6. Medlemsstaterna får från tillämpningen av punkt 1-3 helt eller delvis undanta

exponeringar gentemot kreditinstitutets moderföretag, gentemot andra

dotterföretag till moderföretaget eller gentemot egna dotterföretag under

förutsättning att dessa företag omfattas av sådan gruppbaserad tillsyn som

kreditinstitutet självt är underkastat enligt detta direktiv eller av

motsvarande regler i tredje land.

7. Medlemsstaterna får helt eller delvis undanta följande exponeringar från

tillämpningen av punkt 1-3:

a) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på centralregeringar och

centralbanker i zon A.

b) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på Europeiska gemenskaperna.

c) Tillgångsposter som utgörs av fordringar för vilka centralregeringar eller

centralbanker i zon A eller Europeiska gemenskaperna har lämnat uttryckliga

garantier.

d) Andra exponeringar gentemot centralregeringar eller centralbanker i zon A

eller gentemot Europeiska gemenskaperna, eller exponeringar garanterade av

dessa.

e) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot

centralregeringar eller centralbanker i zon B om de är angivna i, och i

förekommande fall finansierade i, låntagarnas nationella valuta.

f) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga

myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av värdepapper

utgivna av centralregeringar eller centralbanker i zon A eller av Europeiska

gemenskaperna eller av en medlemsstats regionala eller lokala myndigheter för

vilka 0 procents vikt gäller beträffande soliditet enligt artikel 44.

g) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga

myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av kontanta medel

insatta hos det långivande institutet eller hos ett kreditinstitut som är

moderföretag eller dotterföretag till det långivande institutet.

h) Tillgångsposter och andra exponeringar för vilka det enligt de behöriga

myndigheternas bedömning finns betryggande säkerhet i form av depositionsbevis,

utgivna av det långivande institutet eller av ett kreditinstitut som är

moderföretag eller dotterföretag till detta och förvarade hos något av dem.

i) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot

kreditinstitut med en löptid av högst ett år och som inte ingår i institutens

kapitalbas.

j) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra exponeringar gentemot

institut som inte är kreditinstitut men som uppfyller villkoren i artikel 45.2

och som har en löptid av högst ett år och för vilka det finns säkerhet enligt

samma punkt.

k) Växlar och andra liknande skuldebrev med en löptid av högst ett år och med

underskrift av andra kreditinstitut.

l) Sådana räntebärande värdepapper som avses i artikel 22.4 i direktiv

85/611/EEG.

m) I avvaktan på en senare samordning, innehav i sådana försäkringsbolag som

avses i artikel 51.3 upp till 40 procent av kapitalbasen i det kreditinstitut

som förvärvar innehavet.

n) Tillgångsposter som utgörs av fordringar på regionala eller centrala

kreditinstitut till vilka det långivande institutet är knutet genom en

sammanslutning enligt bestämmelser i lag, bolagsordning eller motsvarande och

som enligt dessa bestämmelser är ansvariga för likviditetsutjämningar inom

sammanslutningen.

o) Exponeringar för vilka det enligt de behöriga myndigheternas bedömning finns

betryggande säkerhet i form av andra värdepapper än sådan som avses i f, under

förutsättning att dessa värdepapper inte är utgivna av kreditinstitutet självt,

dess moderföretag eller något av deras dotterföretag eller av den kund eller

grupp av kunder exponeringen avser. De värdepapper som används som säkerhet

skall värderas till marknadspris, ha ett värde som överstiger de exponeringar

för vilka de utgör säkerhet och vara föremål för börshandel eller för omsättning

och regelbunden notering på en marknad som upprätthålls genom erkänt

yrkesmässiga aktörer. Vidare skall det enligt de behöriga myndigheternas

bedömning, i den medlemsstat som utgör kreditinstitutets hemland vara möjligt

att fastställa ett objektivt pris så att värdepapperens övervärde vid varje

tidpunkt kan fastställas. Det övervärde som erfordras skall utgöra 100 procent.

Det skall dock utgöra 150 procent i fråga om aktier och 50 procent i fråga om

räntebärande värdepapper utgivna av kreditinstitut, av regionala eller lokala

myndigheter hos medlemsstaterna med undantag för dem som avses i artikel 44; och

i fråga om räntebärande värdepapper av EIB och multilaterala utvecklingsbanker.

Värdepapper som används som säkerhet får inte ingå i ett kreditinstituts

kapitalbas.

p) Lån som i enlighet med de behöriga myndigheternas bedömning är säkrade genom

panträtt i bostadsfastigheter eller genom aktier i finska bostadsaktiebolag, som

är verksamma enligt den finska lagen om bostadsaktiebolag av år 1991 eller

senare antagna författningar med motsvarande innehåll, och leasingavtal där

uthyraren behåller full äganderätt till den uthyrda bostaden så länge förhyraren

inte har utnyttjat sin köpoption, i bägge fallen upp till 50 procent av

bostadsfastighetens värde. Värdet av egendomen skall beräknas på ett sätt som

kan godtas av de behöriga myndigheterna på grundval av stränga värderingsnormer

som fastställts i lagar eller andra författningar. Värdering skall genomföras

minst en gång om året. Vid tillämpningen av denna punkt skall med

bostadsfastighet avses en fastighet som är eller kommer att bli bebodd eller

uthyrd av låntagaren.

q) 50 procent av de medel- och lågriskposter utanför balansräkningen som avses i

bilaga II.

r) Efter godkännande av de behöriga myndigheterna, andra garantier än

kreditgarantier som grundas på bestämmelser i lag eller föreskrifter och som av

ömsesidiga garantifonder med ställning som kreditinstitut ställs ut till

medlemmar, varvid 20 procents vikt skall tillämpas på beloppet. Medlemsstaterna

skall underrätta kommissionen om denna möjlighet tas i anspråk för att

säkerställa att den inte leder till snedvridning av konkurrensen.

s) De lågriskposter utanför balansräkningen som avses i bilaga II, om avtal har

träffats med kunden eller kundgruppen i fråga om att exponeringar kan göras

endast om det har konstaterats att det inte medför att de gränsvärden som är

tillämpliga enligt punkt 1-3 överskrids.

8. Vid tillämpning av punkterna 1, 2 och 3 får medlemsstaterna tillämpa 20

procents vikt beträffande tillgångsposter som utgörs av fordringar på

medlemsstats regionala och lokala myndigheter och beträffande andra exponeringar

gentemot eller garanterade av sådana myndigheter. Medlemsstaterna får dock

reducera detta vikttal till 0 procent enligt de villkor som fastställs i artikel

44.

9. Vid tillämpning av punkterna 1, 2 och 3 får medlemsstaterna tillämpa 20

procents vikt beträffande tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra

exponeringar gentemot kreditinstitut, om de har en löptid av mer än ett men

högst tre år och 50 procents vikt beträffande tillgångsposter som utgörs av

fordringar på kreditinstitut om de har en löptid av mer än tre år, under

förutsättning att obligationer har utgivits av ett kreditinstitut för de sist

nämnda tillgångsposterna, och att dessa obligationer enligt de behöriga

myndigheternas bedömning är föremål för omsättning på en marknad bestående av

yrkesmässiga aktörer och dagligen noteras på denna marknad eller att de behöriga

myndigheterna i det kreditinstituts hemland som har utgivit obligationerna har

lämnat tillstånd till utgivandet. Dessa poster får inte under några

omständigheter utgöra kapitalbas.

10. Med avvikelse från punkterna 7 i och 9 får medlemsstaterna tillämpa 20

procents vikt på tillgångsposter som utgörs av fordringar på och andra

exponeringar gentemot kreditinstitut, oavsett löptid.

11. När en exponering gentemot en kund garanterats av en tredje part eller genom

säkerhet i form av värdepapper utgivna av en tredje part på de villkor som har

fastställts i punkt 7 o får medlemsstaterna behandla exponeringen som om den

hade ingåtts med denna tredje part i stället för med kunden

- om denna tredje part enligt de behöriga myndigheternas bedömning lämnat

betryggande direkta och ovillkorliga garantier,

- om det för exponeringar som definierats i punkt 7 o finns säkerhet på villkor

som där anges.

12. Senast den 1 januari 1999 skall rådet på grundval av en rapport från

kommissionen granska den behandling av interbankexponeringar som har

föreskrivits i punkterna 7 i, 9 och 10. Rådet skall på förslag från kommissionen

besluta om eventuella ändringar.

Artikel 50 - Tillsyn av stora exponeringar på gruppnivå och företagsnivå

1. Om ett kreditinstitut varken är moder- eller dotterföretag skall

övervakningen av att de förpliktelser som följer av artiklarna 48 och 49 eller

av någon annan gemenskapsbestämmelse inom detta område efterlevs utövas på

företagsnivå.

2. I övriga fall skall övervakningen av att de förpliktelser som följer av

artiklarna 48 och 49 eller av någon gemenskapsbestämmelse inom detta område

efterlevs utövas på gruppnivå i enlighet med artikel 52-56.

3. Medlemsstaterna får avstå från att övervaka, individuellt eller på grundval

av delsammanställning, att de förpliktelser som följer av artiklarna 48 och 49,

eller av någon annan gemenskapsbestämmelse som är tillämplig inom detta område,

efterlevs av ett kreditinstitut som i egenskap av moderföretag är underkastat

övervakning på grundval av sammanställning, och av varje dotterföretag till ett

sådant kreditinstitut som är föremål för deras tillståndsgivning och tillsyn och

ingår i övervakning på grundval av sammanställning.

Medlemsstaterna får även avstå från sådan övervakning om moderföretaget är ett

finansiellt holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat som

kreditinstitutet, under förutsättning att detta företag är underkastat samma

övervakning som gäller för kreditinstitut. I de fall som avses i första och

andra stycket skall åtgärder vidtas för att säkerställa en lämplig

riskfördelning inom gruppen.

Avsnitt 4 - Kvalificerat innehav i företag utanför finansområdet

Artikel 51 - Begränsningar av kvalificerat innehav i icke-finansiella företag

1. Inget kreditinstitut får ha ett kvalificerat innehav, som motsvarar mer än 15

% av institutets kapitalbas, i ett företag som är varken ett kreditinstitut

eller ett finansiellt institut eller som driver sådan verksamhet som avses i

artikel 43.2 f i direktiv 86/635/EEG.

2. Ett kreditinstituts sammantagna kvalificerade innehav i andra företag än

kreditinstitut, finansiella institut och företag som driver sådan verksamhet som

avses i artikel 43.2 f i direktiv 86/635/EEG, får inte överstiga 60 % av

institutets kapitalbas.

3. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa de gränstal som föreskrivs i punkterna

1 och 2 i fråga om innehav i sådana försäkringsbolag som definieras i direktiv

73/239/EEG(18) och direktiv 79/267/EEG(19).

4. Aktier eller andelar som tillfälligt innehas under tiden för finansiell

rekonstruktion eller till skydd för verksamhet eller som ett normalt led i

emissionsverksamhet eller i ett instituts namn för annans räkning skall inte

räknas som kvalificerade innehav vid beräkning av de i punkterna 1 och 2 angivna

gränstalen. Aktier och andelar som inte utgör finansiella anläggningstillgångar

enligt definitionen i artikel 35.2 i direktiv 86/635/EEG skall inte medräknas.

5. De gränstal som föreskrivits i punkterna 1 och 2 får överskridas endast under

exceptionella förhållanden. I sådana fall skall behöriga myndigheter förelägga

kreditinstitutet att antingen öka sin kapitalbas eller vidta andra likvärdiga

åtgärder.

6. Medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter inte skall tillämpa

de i punkterna 1 och 2 angivna gränstalen, om det föreskrivs att 100 % av de

belopp varmed kreditinstitutens kvalificerade innehav överskrider dessa gränstal

måste täckas av egen kapitalbas och att avdrag för motsvarande del av

kapitalbasen skall ske vid beräkning av kapitaltäckningsgraden. Om båda de

gränstal som angivits i punkterna 1 och 2 överskridits, skall det större av de

överskridna beloppen täckas av egen kapitalbas.

KAPITEL 3 - GRUPPBASERAD TILLSYN

Artikel 52 - Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut

1. Ett kreditinstitut som är moderföretag till ett kreditinstitut eller ett

finansiellt institut eller som har ett ägarintresse i ett sådant institut skall,

i den omfattning och på det sätt som föreskrivs i artikel 54, stå under tillsyn

utövad på grundval av sammanställning av institutens finansiella ställning.

Tillsynen skall minst omfatta de områden som anges i punkterna 5 och 6.

2. Ett kreditinstitut vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag skall,

i den omfattning och på det sätt som föreskrivs i artikel 54, stå under tillsyn

på grundval av sammanställning av institutets finansiella ställning med den som

gäller för det finansiella holdingföretaget. Tillsynen skall minst omfatta de

områden som anges i punkterna 5 och 6. Sammanställningen skall inte på något

sätt anses innebära att de behöriga myndigheterna utövar någon tillsynsfunktion

i förhållande till det enskilda finansiella holdingföretaget.

3. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheter som enligt artikel 53 har till

uppgift att utöva den gruppbaserade tillsynen får besluta att undanta ett

kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag som tillhandahåller

tjänster knutna till bankverksamhet från reglerna om gruppbaserad tillsyn när

institutet eller företaget är ett dotterföretag eller ett företag i vilket

ägarintresse innehas

- om företaget är beläget i ett tredje land där rättsliga hinder föreligger för

överföring av nödvändig information,

- om företaget enligt de behöriga myndigheternas bedömning endast är av mindre

betydelse med hänsyn till syftet med övervakningen av kreditinstitut och i

samtliga fall om företagets totala balansomslutning uppgår till mindre än det

lägsta av följande belopp: 10 miljoner euro eller 1 % av den totala

balansomslutningen i moderföretaget eller i det företag som innehar

ägarintresse; även om flera företag var för sig uppfyller dessa kriterier skall

de omfattas av bestämmelserna om sammanställd redovisning om de tillsammans är

av icke oväsentlig betydelse med hänsyn till det ovan nämnda syftet,

- om de behöriga myndigheter som har ansvar för den gruppbaserade tillsynen

bedömer att sammanställning av den finansiella ställningen i företaget skulle

vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med den gruppbaserade

tillsynen.

4. När en medlemsstats behöriga myndigheter beslutat undanta ett

dotterkreditinstitut från reglerna om gruppbaserad tillsyn i något av de fall

som avses i punkt 3 andra och tredje strecksatsen, får de behöriga myndigheterna

i den medlemsstat där dotterkreditinstitutet är beläget begära information från

moderföretaget som kan underlätta tillsynen över detta kreditinstitut.

5. Tillsyn vad gäller soliditet och uppfyllande av kapitaltäckningskrav för

marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar skall utövas på grundval av

sammanställning i enlighet med denna artikel och artikel 53-56. Medlemsstaterna

skall när det är lämpligt besluta om de åtgärder som behövs för att finansiella

holdingföretag skall omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn i

enlighet med punkt 2. Kontrollen av att de gränser som anges i artikel 51.1 och

51.2 inte överskrids skall utövas genom tillsyn och övervakning på grundval av

sammanställning eller kvotsammanställning av kreditinstituts finansiella

ställning.

6. De behöriga myndigheterna skall se till att det i alla företag, som omfattas

av sådan gruppbaserad tillsyn som utövas över ett kreditinstitut med tillämpning

av punkterna 1 och 2, finns tillfredsställande interna kontrollrutiner för att

ta fram den information som kan vara av betydelse för att uppnå syftet med

gruppbaserad tillsyn.

7. Utan att detta påverkar tillämpningen av speciella bestämmelser i andra

direktiv får medlemsstaterna avstå från att tillämpa reglerna i punkt 5, genom

kvotsammanställning eller individuellt, på ett kreditinstitut som i egenskap av

moderföretag är underkastat gruppbaserad tillsyn och på varje dotterföretag till

ett sådant kreditinstitut, under förutsättning att dotterföretaget är föremål

för deras auktorisation och står under deras tillsyn samt ingår i den

gruppbaserade tillsynen över moderföretaget. Samma möjlighet till undantag

gäller när moderföretaget är ett finansiellt holdingföretag som har huvudkontor

i samma medlemsstat som kreditinstitutet, under förutsättning att det är

underkastat samma tillsyn som den som gäller för kreditinstitutet, i synnerhet

såvitt avser reglerna i punkt 5. I båda de fall som avses i första stycket måste

åtgärder vidtas för att säkerställa en lämplig fördelning av kapitalet inom

bankgruppen. Om de behöriga myndigheterna tilllämpar dessa regler individuellt

på ett sådant kreditinstitut får de tillämpa bestämmelsen i artikel 34.2 sista

stycket vid beräkning av kapitalbasen.

8. Om ett kreditinstitut vars moderföretag är ett kreditinstitut är beläget i en

annan medlemsstat och har beviljats auktorisation där, skall de behöriga

myndigheter som har beviljat auktorisationen tillämpa reglerna i punkt 5

individuellt på kreditinstitutet, eller i förekommande fall på grundval av

delsammanställning.

9. Trots vad som föreskrivs i punkt 8 får de behöriga myndigheter som

auktoriserat ett dotterföretag vars moderföretag är ett kreditinstitut, genom

bilaterala avtal delegera ansvaret för tillsynen till de behöriga myndigheter

som beviljat moderföretaget auktorisation och utövar tillsyn över detta, så att

dessa myndigheter ikläder sig ansvar för tillsynen över dotterföretaget i

enlighet med detta direktiv. Kommissionen skall hållas underrättad om

förekomsten av sådana avtal och om deras innehåll. Den skall vidarebefordra

sådan information till de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater och till

rådgivande bankrörelsekommittén.

10. Medlemsstaterna skall se till att de behöriga myndigheter som har ansvaret

för den gruppbaserade tillsynen kan inhämta sådan information som avses i

artikel 55, från dotterföretag till ett kreditinstitut eller ett finansiellt

holdingföretag som inte omfattas av bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn. I

sådana fall skall reglerna i samma artikel om överföring och kontroll av

information gälla.

Artikel 53 - Behöriga myndigheter med ansvar för gruppbaserad tillsyn

1. Om moderföretaget är ett kreditinstitut skall den gruppbaserade tillsynen

utövas av de behöriga myndigheter som beviljat moderföretaget auktorisation

enligt artikel 4.

2. Om ett kreditinstituts moderföretag är ett finansiellt holdingföretag skall

den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som beviljat

kreditinstitutet auktorisation enligt artikel 4.

När kreditinstitut som beviljats auktorisation i två eller flera medlemsstater

har samma finansiella holdingföretag som moderföretag, skall dock den

gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat

där det finansiella holdingföretaget etablerades.

Om det finansiella holdingföretaget inte har något dotterkreditinstitut som

beviljats auktorisation i den medlemsstat där holdingföretaget etablerades,

skall de behöriga myndigheterna i berörda medlemsstater (inklusive de behöriga

myndigheterna i den medlemsstat där det finansiella holdingföretaget

etablerades) söka träffa överenskommelse om vilken av dessa myndigheter som

skall utöva den gruppbaserade tillsynen. I avsaknad av sådan överenskommelse

skall den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som beviljat

det kreditinstitut som har den största balansomslutningen auktorisation. Om

flera kreditinstitut har lika stor balansomslutning skall den gruppbaserade

tillsynen utövas av de behöriga myndigheter som först beviljade sådan

auktorisation som avses i artikel 4.

3. De behöriga myndigheter som berörs får efter gemensam överenskommelse avstå

från att tillämpa reglerna i punkt 2 första och andra styckena.

4. De överenskommelser som avses i punkt 2 tredje stycket och punkt 3 skall

innehålla bestämmelser om samarbete och överföring av sådan information som

behövs för att syftet med den gruppbaserade tillsynen skall kunna uppnås.

5. Om en medlemsstat har mer än en behörig myndighet som har befogenhet att

utöva tillsyn över kreditinstitut och finansiella institut, skall medlemsstaten

vidta nödvändiga åtgärder för att en samordning mellan dessa myndigheter skall

etableras.

Artikel 54 - Sammanställningens form och omfattning

1. De behöriga myndigheter som är ansvariga för den gruppbaserade tillsynen

skall för att utöva tillsynen kräva fullständig sammanställning av alla

kreditinstitut och finansiella institut som är dotterföretag.

Dock får sammanställning på proportionell grund föreskrivas i de fall där,

enligt de behöriga myndigheternas bedömning, moderföretagets ansvar är begränsat

till moderföretagets andel av kapitalet i dotterföretaget med hänsyn till det

ansvar som åvilar andra aktieägare, andelsägare eller medlemmar med

tillfredsställande soliditet. Övriga aktieägares, andelsägares och medlemmars

ansvar skall klart fastställas, om så erfordras genom formella, undertecknade

förbindelser.

2. De behöriga myndigheter som är ansvariga för utövandet av den gruppbaserade

tillsynen skall för detta ändamål kräva sammanställning på proportionell grund

av ägarintressen i kreditinstitut och finansiella institut, som leds av ett

företag som omfattas av sammanställningen jämte ett eller flera företag som inte

omfattas av sammanställningen när dessa företags ansvar är begränsat till den

andel av kapital som de innehar.

3. Om det finns andra ägarintressen eller andra former av kapitalbindningar än

de som anges i punkterna 1 och 2, skall de behöriga myndigheterna bestämma om

och hur sammanställning skall ske. De får tillåta eller kräva att

kapitalandelsmetoden används. Tillämpning av denna metod skall dock inte

innebära att företagen i fråga omfattas av den gruppbaserade tillsynen.

4. Utan att detta påverkar tillämpningen av punkterna 1, 2 och 3, skall de

behöriga myndigheterna bestämma om och hur sammanställning skall ske i följande

fall:

- De behöriga myndigheterna bedömer att ett kreditinstitut, utan att institutet

innehar ett ägarintresse eller andra kapitalbindningar, utövar ett väsentligt

inflytande över ett eller flera kreditinstitut eller finansiella institut.

- Två eller flera kreditinstitut eller finansiella institut har samma ledning

utan att detta följer av avtal eller bestämmelser i stiftelseurkund,

bolagsordning eller motsvarande.

- Två eller flera kreditinstitut eller finansiella institut har en

förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganisation som till övervägande del

består av samma personer. De behöriga myndigheterna får tillåta eller kräva att

den metod som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 83/349/EEG skall användas.

Tillämpning av denna metod skall dock inte innebära att företagen i fråga

omfattas av gruppbaserad tillsyn.

5. När gruppbaserad tillsyn skall utövas enligt artikel 52.1 och 52.2 skall

företag som tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksamhet tas med i

sammanställningen i de fall och i enlighet med de metoder som anges i punkt 1-4

i denna artikel.

Artikel 55 - Information som skall tillhandahållas av holdingföretag med blandad

verksamhet och deras dotterföretag

1. I avvaktan på vidare samordning av metoderna för sammanställd redovisning,

skall medlemsstaterna föreskriva att de behöriga myndigheter som har ansvar för

auktorisation och tillsyn över ett eller flera kreditinstitut vars moderföretag

är ett holdingföretag med blandad verksamhet, skall kräva att moderföretaget och

dotterföretagen lämnar sådan information som kan vara av betydelse för

tillsynen över dotterkreditinstituten. De behöriga myndigheterna kan inhämta

informationen antingen direkt från moderföretaget och dotterföretagen eller via

dotterkreditinstituten.

2. Medlemsstaterna skall föreskriva att deras behöriga myndigheter antingen

själva eller genom externa granskare, kan företa inspektion på platsen för att

kontrollera de uppgifter som lämnats av holdingföretag med blandad verksamhet

och deras dotterföretag. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett

av dess dotterföretag är ett försäkringsföretag, får också det förfarande som

avses i artikel 56.4 användas. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet

eller ett av dess dotterföretag är beläget i en annan medlemsstat än

dotterkreditinstitutet, skall kontroll av uppgifter företas på platsen i

enlighet med det förfarande som avses i artikel 56.7.

Artikel 56 - Åtgärder för att underlätta den gruppbaserade tillsynen

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att

det inte finns några rättsliga hinder för företag som omfattas av den

gruppbaserade tillsynen, holdingföretag med blandad verksamhet och deras

dotterföretag samt dotterföretag som avses i artikel 52.10 att sinsemellan

utbyta information som är av betydelse för tillsyn i enlighet med artikel 52-55

och denna artikel.

2. När ett moderföretag och något av dess dotterkreditinstitut är belägna i

olika medlemsstater skall de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna

utbyta information som är av betydelse för att möjliggöra eller underlätta

gruppbaserad tillsyn. Om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där

moderföretaget är beläget inte själva utövar gruppbaserad tillsyn enligt artikel

53, kan de anmodas av de behöriga myndigheter som har ansvar för sådan tillsyn

att från moderföretaget begära information som är av betydelse för den

gruppbaserade tillsynen och att överföra informationen till myndigheterna i

fråga.

3. Medlemsstaterna skall tillåta sina behöriga myndigheter att utbyta sådan

information som anges i punkt 2, varvid skall gälla att inhämtande av eller

förfogande över information avseende finansiella holdingföretag, finansiella

institut eller företag som tillhandahåller tjänster anknutna till

bankverksamhet, inte på något sätt skall anses innebära att de behöriga

myndigheterna har någon skyldighet att ha en tillsynsfunktion i förhållande till

dessa enskilda institut eller företag. På liknande sätt skall medlemsstaterna

tillåta sina behöriga myndigheter att utbyta sådan information som anges i

artikel 55, varvid skall gälla att inhämtande av eller förfogande över

information inte på något sätt skall anses innebära att de behöriga

myndigheterna har någon tillsynsfunktion i förhållande till holdingföretag med

blandad verksamhet och deras dotterföretag som inte är kreditinstitut eller till

sådana dotterföretag som avses i artikel 52.10.

4. Om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller ett

holdingföretag med blandad verksamhet kontrollerar ett eller flera dotterföretag

som är försäkringsföretag eller andra företag som tillhandahåller

investeringstjänster som fordrar auktorisation, skall de behöriga myndigheterna

och de myndigheter som bemyndigats att utöva den offentliga tillsynen över

försäkringsföretag eller över andra företag som tillhandahåller

investeringstjänster ha ett nära samarbete. Utan att detta påverkar respektive

myndighets ansvar skall dessa myndigheter förse varandra med all information som

är ägnad att underlätta deras uppgift och tillåta tillsyn över verksamheten och

den finansiella ställningen i de företag över vilka de utövar tillsyn.

5. Beträffande information som erhålls inom ramen för gruppbaserad tillsyn och i

synnerhet beträffande sådant utbyte av information mellan behöriga myndigheter

som föreskrivs i detta direktiv skall tystnadsplikt gälla i enlighet med artikel

30.

6. De behöriga myndigheter som har ansvar för gruppbaserad tillsyn skall

upprätta förteckningar över sådana finansiella holdingföretag som anges i

artikel 52.2. Dessa förteckningar skall överlämnas till de behöriga

myndigheterna i andra medlemsstater och till kommissionen.

7. Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat vid tillämpning av detta

direktiv i ett särkilt fall önskar kontrollera uppgifter om ett kreditinstitut,

ett finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett företag som

tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksamhet, ett holdingföretag med

blandad verksamhet, ett dotterföretag som avses i artikel 55 eller ett

dotterföretag som avses i artikel 52.10 och institutet eller företaget är

beläget i en annan medlemsstat, skall de hos de behöriga myndigheterna i den

andra medlemsstaten begära att sådan kontroll företas. De myndigheter som

erhållit en sådan framställning skall inom ramen för sina befogenheter

efterkomma denna, antingen genom att själva utföra kontrollen eller genom att

tillåta att de myndigheter som begärt kontrollen utför den, eller genom att

tillåta en revisor eller expert att utföra den.

8. Utan att detta påverkar tillämpningen av medlemsstaternas straffrättsliga

bestämmelser skall medlemsstaterna se till att sanktioner eller andra åtgärder,

som syftar till att stoppa konstaterade överträdelser eller avlägsna orsakerna

till sådana överträdelser, kan vidtas mot finansiella holdingföretag och

holdingföretag med blandad verksamhet eller mot deras ansvariga ledning för

överträdelser av lagar eller andra författningar som antagits för genomförandet

av artikel 52-55 och denna artikel. I vissa fall kan sådana åtgärder kräva

domstolsprövning. De behöriga myndigheterna skall ha ett nära samarbete för att

säkerställa att åtgärderna leder till önskat resultat, särskilt när den centrala

förvaltningen eller den centrala ledningen i ett finansiellt holdingföretag

eller ett holdingföretag med blandad verksamhet inte är placerad vid företagets

huvudkontor.

AVDELNING VI - RÅDGIVANDE BANKRÖRELSEKOMMITTÉ

Artikel 57 - Bankrörelsekommitténs sammansättning och funktion

1. En rådgivande bankrörelsekommitté för de behöriga myndigheterna i

medlemsstaterna skall inrättas vid sidan av kommissionen.

2. Den rådgivande bankrörelsekommittén skall ha till uppgift att biträda

kommissionen i dess arbete att tillförsäkra ett korrekt genomförande av detta

direktiv. Den skall vidare fullgöra andra uppgifter som föreskrivs i detta

direktiv och bistå kommissionen vid förberedelse av nya förslag till rådet

angående ytterligare samordning inom kreditinstitutens område.

3. Den rådgivande bankrörelsekommittén får inte befatta sig med konkreta problem

som rör enskilda kreditinstitut.

4. I den rådgivande bankrörelsekommittén skall ingå högst tre representanter för

varje medlemsstat och för kommissionen. Representanterna får, efter medgivande

av kommittén för varje enskilt tillfälle, åtföljas av rådgivare. Kommittén får

också inbjuda kvalificerade personer och experter att delta vid sammanträden.

Sekretariat skall tillhandahållas av kommissionen.

5. Den rådgivande bankrörelsekommittén skall anta sin arbetsordning och utse en

av medlemsstaternas representanter till ordförande. Kommittén skall sammanträda

regelbundet och i övrigt så snart det är påkallat. Kommissionen får, om den

bedömer att förhållandena kräver det, anmoda kommittén att hålla brådskande

möten.

6. Vad som avhandlas och beslutas i den rådgivande bankrörelsekommittén skall

vara underkastat sekretess, om kommittén inte beslutar annorlunda.

Artikel 58 - Granskning av auktorisationsvillkoren

Den rådgivande bankrörelsekommittén skall granska innehållet i de

villkorsföreskrifter som behöriga myndigheter utformar i enlighet med artiklarna

5.1 och 6.1, andra villkor som gäller i medlemsstaterna samt den information

som skall ingå i ovannämnda verksamhetsplan, och skall då det är påkallat lämna

kommissionen förslag beträffande närmare samordning.

Artikel 59 - Beräkningsmetoder

1. I avvaktan på ytterligare samordning skall de behöriga myndigheterna, för

uppföljande kontroll och när det i övrigt, utöver koefficienter som redan

tillämpas av dem införa relationstal mellan kreditinstitutens olika tillgångar

och/eller skulder, detta för att möjliggöra fortlöpande övervakning av

institutens soliditet och likviditet samt andra omständigheter till skydd för

sparmedel. För detta ändamål skall den rådgivande bankrörelsekommittén bestämma

de olika faktorerna för sådana relationstal, som avses i första stycket, och

fastställa metoden för beräkning av talen. Den rådgivande bankrörelsekommittén

skall, då det bedöms lämpligt, inhämta ledning i tekniskt samråd mellan de

myndigheter som utövar tillsyn över berörda kategorier av institut.

2. Relationstal som fastställts att gälla med stöd av punkt 1 skall beräknas

minst var sjätte månad.

3. Den rådgivande bankrörelsekommittén skall studera resultaten av analyser som

utifrån beräkningar enligt punkt 2, utförs av de tillsynsmyndigheter som avses i

punkt 1 tredje stycket.

4. Den rådgivande bankrörelsekommittén får lämna förslag till kommissionen

angående samordning av de koefficienter som används i medlemsstaterna.

AVDELNING VII - VERKSTÄLLANDE BEFOGENHETER

Artikel 60 - Tekniska anpassningar

1. Utan att det påverkar tillämpningen, vad gäller kapitalbasen, av den rapport

som avses i artikel 34.3, andra stycket, skall tekniska anpassningar i följande

avseenden antas i den ordning som föreskrivs i punkt 2:

- Förtydligande av definitionerna i syfte att, vid tillämpningen av detta

direktiv, beakta utvecklingen på de finansiella marknaderna.

- Förtydligande av definitionen för att en enhetlig tillämpning inom hela

gemenskapen av detta direktiv skall säkerställas.

- Anpassning av terminologin och definitionerna till senare rättsakter angående

kreditinstitut och därmed sammanhängande frågor.

- Definitionen av zon A i artikel 1.14.

- Definitionen av multilaterala utvecklingsbanker i artikel 1.19.

- Ändringar av storleken på startkapital som anges i artikel 5, betingade av

utvecklingen på de ekonomiska och monetära områdena.

- Utvidgning av innehållet i den förteckning som avses i artiklarna 18 och 19

och som är intagen i bilaga I, eller anpassningar av den terminologi som använts

i förteckningen, allt i den mån detta är motiverat av utvecklingen inom de

finansiella marknaderna.

- Områden inom vilka behöriga myndigheter skall utbyta information som uppges i

artikel 28.

- Ändringar av definitioner av tillgånger uppräknade i artikel 43, för att

utvecklingen inom kapitalmarknaderna skall kunna beaktas.

- Förteckningarna över och klassificeringen av poster utanför balansräkningen i

bilagorna 2 och 4, samt behandlingen av dem vid beräkning av

kapitaltäckningsgrad som uppges i artiklarna 42, 43 och 44 och i bilaga III.

- En tidsbegränsad minskning av den minsta kapitaltäckningsgrad som föreskrivs i

artikel 47 eller av viktningar som föreskrivs i artikel 43, för att särskilda

omständigheter skall kunna beaktas.

- Förtydligande av de undantag som föreskrivs i artikel 49.5-49.10.

2. Kommissionen skall biträdas av en kommitté. När det hänvisas till denna

punkt, skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av

bestämmelserna i artikel 8 i beslutet. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut

1999/468/EG skall vara tre månader. Kommittén skall själv anta sin

arbetsordning.

AVDELNING VIII - ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER

KAPITEL 1 - ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Artikel 61 - Övergångsbestämmelser vad beträffar artikel 36

Danmark får medge hypotekskreditinstitut, som före den 1 januari 1990 var

organiserade som kooperativa institut eller fonder och som har ombildats till

aktiebolag, att fortsätta att i kapitalbasen med nedan angivna begränsningar,

inräkna sådana solidariska förpliktelser från medlemmar eller från låntagare som

avses i artikel 36.1, när anspråk mot dem behandlas som solidariska

förpliktelser:

a) Beräkningsunderlaget för låntagares solidariska förpliktelser skall utgöra

summan av de poster som anges i artikel 34.2.1 och 34.2.2, med avdrag för de

poster som anges i artikel 34.2.9, 34.2.10 och 34.2.11.

b) Beräkningsunderlaget den 1 januari 1991 eller, om ombildning sker senare, vid

tidpunkten för ombildningen, skall utgöra det maximala beräkningsunderlaget.

Beräkningsunderlaget får aldrig överstiga det maximala beräkningsunderlaget.

c) Det maximala beräkningsunderlaget skall från och med den 1 januari 1997

minskas med hälften av det nya kapital som inflyter vid nya emissioner och som

är sådant kapital som avses i artikel 34.2.1 och har tecknats och inbetalats

efter den dagen.

d) Det högsta belopp i kapitalbasen för förpliktelser med solidarisk ansvarighet

får aldrig överstiga

50 % år 1991 och år 1992,

45 % år 1993 och år 1994,

40 % år 1995 och år 1996,

35 % år 1997,

30 % år 1998,

20 % år 1999,

10 % år 2000

och

0 % efter den 1 januari år 2001,

av beräkningsunderlaget.

Artikel 62 - Övergångsbestämmelser vad beträffar artikel 43

1. Till och med den 31 december 2006 får medlemsstaternas behöriga myndigheter

tillåta sina kreditinstitut att tillämpa 50 % riskvikt i fråga om lån som enligt

dessa myndigheters bedömning är fullt ut säkrade genom panträtt i

kontorsbyggnader eller företagslokaler för olika ändamål belägna på de

medlemsstaters territorier inom vilka 50 % riskvikt tillåts, under förutsättning

av följande:

i) 50 % riskvikt skall tillämpas på den del av lånet som inte överstiger en

gräns som beräknas enligt antingen a eller b nedan.

a) 50 % av ifrågavarande fastighets marknadsvärde. Fastighetens marknadsvärde

skall beräknas av två oberoende värderingsmän som gör självständiga bedömningar

vid tiden för lånets beviljande. Lånet skall baseras på det lägre av de båda

värderingarna. Fastigheten skall omvärderas minst en gång om året av en

värderingsman. För lån som inte överstiger 1 miljon euro och 5 % av

kreditinstitutets kapitalbas skall fastigheten omvärderas av en värderingsman

minst vart tredje år.

b) 50 % av fastighetens marknadsvärde eller 60 % av pantlånevärdet beroende på

vilket av dem som är lägst, i de medlemsstater som har infört strikta kriterier

för bedömning av pantlånevärdet genom lagar eller andra föreskrifter.

Pantlånevärdet skall definieras som fastighetens värde som det har fastställts

av en värderingsman som gjort en försiktig bedömning av möjligheterna av en

framtida försäljning av fastigheten genom att beakta långsiktigt hållbara

aspekter på fastigheten, normala och lokala marknadsvillkor, nuvarande

användning och annan lämplig användning av fastigheten. Spekulativa faktorer

skall inte tas med i bedömningen av pantlånevärdet. Pantlånevärdet skall

dokumenteras på ett klart och tydligt sätt. Minst vart tredje år, eller om

marknaden faller mer än 10 %, skall pantlånevärdet och särskilt de underliggande

antagandena om utvecklingen av den relevanta marknaden bedömas på nytt. I både

fall a och fall b skall "marknadsvärde" definieras som det pris som fastigheten

skulle kunna säljas till genom ett privaträttsligt kontrakt mellan en villig

säljare och en i förhållande till honom oberoende köpare på värderingsdagen

under antagandet att fastigheten kan bjudas ut till försäljning på den öppna

marknaden, att marknadsförhållandena medger en överlåtelse i god ordning och

att, med tanke på fastighetens beskaffenhet, en normal tidsperiod kan avsättas

för att förhandla om försäljningen.

ii) 100 % riskvikt skall tillämpas på den del av lånet som överstiger de gränser

som fastställts i i.

iii) Fastigheten måste antingen användas eller uthyras av ägaren. Det första

stycket skall inte hindra en medlemsstats behöriga myndigheter som tillämpar en

högre riskvikt inom sitt territorium att, på ovanstående villkor, tillåta att 50

% riskvikt tillämpas på detta slag av utlåning på de medlemsstaters territorier

där 50 % riskvikt är tillåten. Medlemsstaternas behöriga myndigheter får

tillåta sina kreditinstitut att tillämpa 50 % riskvikt på de lån som är

utestående den 21 juli 2000 under förutsättning att villkoren i denna artikel är

uppfyllda. I detta fall skall fastigheten värderas enligt ovan fastställda

bedömningskriterier senast den 21 juli 2003. För lån som beviljas före den 31

december 2006 skall 50 % riskvikt tillämpas tills lånet löper ut om

kreditinstitut är skyldigt att iaktta avtalsvillkoren. Till och med den 31

december 2006 får medlemsstaternas behöriga myndigheter även tillåta sina

kreditinstitut att tillämpa 50 % riskvikt på den del av lånen som enligt dessa

myndigheters bedömning är fullt ut säkrade genom aktier i finländska

bostadsbolag vars verksamhet regleras av den finländska bostadsaktiebolagslagen

från 1991 eller motsvarande lagstiftning som senare kan komma att antas, under

förutsättning att villkoren i denna punkt är uppfyllda. Medlemsstaterna skall

underrätta kommissionen om hur de tillämpar denna punkt.

2. Medlemsstaterna får tillämpa 50 % riskvikt för transaktioner om leasing av

fast egendom som ingås före den 31 december 2006 och gäller egendom som skall

användas för näringsändamål i det land där huvudkontoret finns, och då

tillämpliga lagar och andra författningar tillförsäkrar leasegivaren full

äganderätt till den uthyrda egendomen fram till dess leasetagaren utnyttjar sin

rätt att köpa den. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om hur de

tillämpar denna punkt.

3. Artikel 43.3 skall inte påverka de behöriga myndigheternas godkännande av

bilaterala avtal om novation vilka har ingåtts vad beträffar

- Belgien, före den 23 april 1996

- Danmark, före den 1 juni 1996

- Tyskland, före den 30 oktober 1996

- Grekland, före den 27 mars 1997

- Spanien, före den 7 januari 1997

- Frankrike, före den 30 maj 1996

- Irland, före den 27 juni 1996

- Italien, före den 30 juli 1996

- Luxemburg, före den 29 maj 1996

- Nederländerna, före den 1 juli 1996

- Österrike, före den 30 december 1996

- Portugal, före den 15 januari 1997

- Finland, före den 21 augusti 1996

- Sverige, före den 1 juni 1996

- Förenade kungariket, före den 30 april 1996

Artikel 63 - Övergångsbestämmelser vad beträffar artikel 47

1. Ett kreditinstitut, vars lägsta kapitaltäckningsgrad den 1 januari 1991 inte

nått upp till 8 % så som föreskrivs i artikel 47.1, skall göra en stegvis

anpassning till den nivån. Innan detta mål har nåtts får institutet inte låta

kapitaltäckningsgraden gå ned under redan uppnådd nivå. De variationer som

likväl uppstår bör vara tillfälliga och de behöriga myndigheterna bör

underrättas om orsakerna.

2. För en tid av högst fem år, räknat från den 1 januari 1993, får

medlemsstaterna bestämma en vikt om 10 % för sådana obligationer som definieras

i artikel 22.4 i direktiv 85/611/EEG, och tillämpa denna vikt för kreditinstitut

när och om staterna anser det nödvändigt för att undvika allvarliga störningar

i sina marknader. Sådana undantag skall inrapporteras till kommissionen.

3. För en tid av högst sju år räknat från den 1 januari 1993 skall artikel 47.1

inte gälla för "Agricultural Bank of Greece". Denna skall dock, med tillämpning

av den metod som angivits i punkt 1, göra en stegvis anpassning till den nivå

som föreskrivs i artikel 47.1.

Artikel 64 - Övergångsbestämmelser vad beträffar artikel 49

1. Har ett kreditinstitut den 5 februari 1993 redan gjort en eller flera

exponeringar som antingen överstiger gränsvärdena för stora exponeringar eller

för de sammanlagda stora exponeringar som fastställs i artikel 49, skall de

behöriga myndigheterna kräva att kreditinstitutet vidtar åtgärder för att

nedbringa exponeringarna så att de ryms inom de gränser som fastställs i artikel

49.

2. Det förfarande varigenom exponeringen eller exponeringarna på så sätt

nedbringas skall utformas, antas, tillämpas och slutföras inom en tidsfrist som

de behöriga myndigheterna finner vara förenlig med principen om sund förvaltning

och rättvis konkurrens. De behöriga myndigheterna skall underrätta kommissionen

och rådgivande bankrörelsekommittén om den tidsplan som bestämts för det

allmänna förfarandet.

3. Ett kreditinstitut får inte vidta några åtgärder som skulle medföra att de

exponeringar som avses i punkt 1 överskrider den nivå de hade den 5 februari

1993.

4. Den tidsfrist som är tillämplig enligt punkt 2 skall löpa ut senast den 31

december 2001. Exponeringar med längre löptid och för kreditinstitutet bindande

avtalsvillkor får bibehållas till förfallodagen.

5. Till och med den 31 december 1998 får medlemsstaterna höja den gräns som

fastställts i artikel 49.1 till 40 procent och den som fastställts i artikel

49.2 till 30 procent. I sådana fall skall, med förbehåll för vad som föreskrivs

i punkt 1-4, tidsfristen för att reducera befintliga exponeringar vid slutet av

denna period till de nivåer som föreskrivs i artikel 49 löpa ut den 31 december

2001.

6. I fråga om kreditinstitut vars kapitalbas inte överstiger 7 miljoner euro,

och endast i fråga om dessa, får medlemsstaterna förlänga de tidsfrister som har

fastställts i punkt 5 med fem år. Medlemsstater som utnyttjar denna möjlighet

skall vidta åtgärder för att förhindra snedvridning av konkurrensen och

underrätta kommissionen och rådgivande bankrörelsekommittén om detta.

7. I de fall som avses i punkterna 5 och 6 får ett engagemang anses som större

exponering om dess värde uppgår till eller överstiger 15 procent av

kapitalbasen.

8. Till och med 31 december 2001 får medlemsstaterna i stället för den

rapportering som föreskrivs i artikel 48.2 andra strecksatsen föreskriva

rapportering minst två gånger om året.

9. Medlemsstaterna får helt eller delvis avstå från att tillämpa artikel 49.1,

49.2 och 49.3 på exponeringar som utgörs av sådana lån säkrade genom panträtt

som avses i artikel 62.1 och som har lämnats före den 12 januari 2002 samt på

sådana avtal om leasing av fast egendom som avses i artikel 62.2 och som har

ingåtts före den 1 januari 2002, i båda fallen upp till 50 procent av värdet av

egendomen i fråga. Detsamma gäller lån som i enlighet med behöriga myndigheters

godkännande är säkrade genom aktier i sådana finska bostadsaktiebolag som är

verksamma enligt den finska lagen om bostadsaktiebolag av år 1991 eller senare

antagna författningar med motsvarande innehåll, i fall då lånen liknar de lån

mot panträtt i fast egendom som avses i första stycket.

Artikel 65 - Övergångsbestämmelser vad beträffar artikel 51

Kreditinstitut som den 1 januari 1993 överskred de i artikel 51.1 och 51.2

föreskrivna gränstalen skall senast den 1 januari 2003 anpassa sitt ägande till

gränstalen.

KAPITEL 2 - SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 66 - Information till kommissionen

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de viktigaste

lagar och andra författningar som de antar inom det område som omfattas av detta

direktiv.

Artikel 67 - Upphävda direktiv

1. Direktiven 73/183/EEG, 77/780/EEG, 89/299/EEG, 89/646/EEG, 89/647/EEG,

92/30/EEG och 92/121/EEG, i deras genom direktiven i bilaga V, del A ändrade

lydelse, upphävs utan att det påverkar medlemsstaternas förpliktelser vad gäller

de tidsfrister för genomförande som anges i bilaga V del B.

2. Hänvisningar till de upphävda direktiven skall tolkas som hänvisningar till

detta direktiv och skall läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga VI.

Artikel 68 - Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har

offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 69 - Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 20 mars 2000.

På Europaparlamentets vägnar

N. Fontaine

Ordförande

På rådets vägnar

J. Gama

Ordförande

-----

(1) EGT C 157, 25.5.1998, s. 13.

(2) Europaparlamentets yttrande av den 18 januari 2000 (ännu ej offentliggjort i

EGT) och rådets beslut av den 13 mars 2000 (ännu ej offentliggjort i EGT).

(3) EGT L 194, 16.7.1973, s. 1.

(4) EGT L 322, 17.12.1977, s. 30. Direktivet senast ändrat genom direktiv

98/33/EG (EGT L 204, 21.7.1998, s. 29).

(5) EGT L 124, 5.5.1989, s. 16. Direktivet senast ändrat genom direktiv

92/30/EEG (EGT L 110, 28.4.1992, s. 52).

(6) EGT L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv

95/26/EG (EGT L 168, 18.7.1995, s. 7).

(7) EGT L 386, 30.12.1989, s. 14. Direktivet senast ändrat genom direktiv

98/33/EG.

(8) EGT L 110, 28.4.1992, s. 52.

(9) EGT L 29, 5.2.1993, s. 1. Direktivet ändrat genom 1994 års anslutningsakt.

(10) EGT L 372, 31.12.1986, s. 1.

(11) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv

90/605/EEG (EGT L 317, 16.11.1990, s. 60).

(12) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(13) Rådets direktiv 88/627/EEG av den 12 december 1988 om sådana uppgifter som

skall offentliggöras vid förvärv eller avyttring av ett större innehav i ett

börssnoterat bolag (EGT L 348, 17.12.1988, s. 62).

(14) Rådets åttonde direktiv 84/253/EEG av den 10 april 1984 grundat på artikel

44.2 g i fördraget, om godkännande av personer som har ansvar för lagstadgad

revision av räkenskaper (EGT L 126, 15.5.1984, s. 20).

(15) Rådets fjärde direktiv (78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel

44.2 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, 14.8.1978,

s. 11). Direktivet senast ändrat genom direktiv 1999/60/EG (EGT L 62, 26.6.1999,

s. 65).

(16) Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar

och andra författningar som avser företag för lokala investeringar i överlåtbara

värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, 31.12.1985, s. 3). Direktivet senast

ändrat genom direktiv 95/26/EG (EGT L 168, 18.7.1995, s. 7).

(17) Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom

värdepappersområdet (EGT L 141, 11.6.1993, s. 27). Direktivet senast ändrat

genom direktiv 97/9/EG (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22).

(18) Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av

lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet

med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 3.)

Direktivet senast ändrat genom direktiv 95/26/EG.

(19) Rådet första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar

och andra författningar om rätten att starta och driva direkt

livförsäkringsrörelse (EGT L 63, 13.3.1979, s. 1.) Direktivet senast ändrat

genom direktiv 95/26/EG.

BILAGA I

FÖRTECKNING ÖVER VERKSAMHETER SOM SKALL VARA FÖREMÅL FÖR ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE

1. Mottagande av insättningar och andra återbetalningspliktiga medet

2. Utlåning(1)

3. Finansiell leasing

4. Betalningsförmedling

5. Utställande och administration av betalningsmedel (t.ex. kreditkort,

resecheckar och bankväxlar)

6. Garantiförbindelser och ställande av säkerhet

7. Handel för egen eller kunders räkning med

a) penningmarknadsinstrument (checkar, växlar, depåbevis m.m.),

b) utländsk valuta,

c) finansiella terminer och optioner,

d) valuta- och ränteinstrument,

e) överlåtbara värdepapper.

8. Medverkan i värdepappersemissioner och tillhandahållande av tjänster i

samband därmed

9. Rådgivning till företag angående kapitalstruktur, industriell strategi och

liknande angelägenheter samt tjänster knutna till fusioner och företagsförvärv

10. Penningmarknadsmäkling

11. Portföljförvaltning och -rådgivning

12. Förvaring och förvaltning av värdepapper

13. Kreditupplysningstjänster

14. Bankfackstjänster

(1) Omfattande bland annat

- konsumentkrediter,

- hypotekskrediter,

- factoring, med eller utan regress,

- finansiering av handelskrediter (inklusive "forfaiting").

BILAGA II

KLASSIFICERING AV POSTER UTANFÖR BALANSRÄKNINGEN

Högrisk:

- Garantier knutna till kreditgivning.

- Egna accepter.

- Endosserade växlar, för vilka inget annat kreditinstitut bär växelansvar.

- Transaktioner med regress.

- Oåterkalleliga kreditlöften med karaktär av kreditsubstitut.

- Tillgångar som förvärvats genom rena terminskontrakt.

- Avtalad utlåning på termin (forward forward deposits).

- Obetald del av betalning för aktier och andra värdepapper.

- Andra poster av högrisktyp.

Medelrisk:

- Remburser, öppnade och bekräftade (se även medel-lågrisk).

- Garanti- och ansvarsförbindelser (däribland anbuds-, fullgörande-, tull- och

skattegarantier) samt garantiförbindelser som inte har karaktär av

kreditsubstitut.

- Sådana avtal om försäljning och återköp som definierats i artikel 12.3 och

12.5 direktiv 86/635/EEG.

- Oåterkalleliga kreditlöften som inte har karaktär av kreditsubstitut.

- Outnyttjade kreditmöjligheter (åtaganden att lämna kredit, att köpa

värdepapper, eller att utfärda garantier eller accepter) med en ursprunglig

giltighetstid av mer än ett år.

- note issuance facilities (NIF:s) och revolving underwriting facilities

(RUF:s).

- Andra poster av medelrisktyp.

Medel-lågrisk:

- Remburser för vilka levererade varor utgör säkerhet samt andra

självlikviderande transaktioner.

- Andra poster av medel-lågrisktyp.

Lågrisk:

- Outnyttjade kreditmöjligheter (åtaganden att lämna kredit, att köpa

värdepapper eller att utfärda garantier eller accepter) med en ursprunglig

giltighetstid av högst ett år, eller som när som helst kan återtas utan

föregående avisering.

- Andra poster av lågrisktyp.

Medlemsstaterna förbinder sig att underrätta kommissionen så snart de har

beslutat att hänföra en ny post utanför balansräkningen till någon av de sista

grupperna i respektive riskklass. Sådana poster kommer att bli slutgiltigt

klassificerade på gemenskapsnivå när det förfarande som föreskrivs i artikel 60

har slutförts.

BILAGA III

BEHANDLING AV POSTER UTANFÖR BALANSRÄKNINGEN

1. VAL AV METOD

För att mäta kreditriskerna i samband med de kontrakt som är uppräknade i

punkterna 1 och 2 i bilaga IV får kreditinstituten, under förutsättning att de

behöriga myndigheterna samtycker, välja en av de metoder som beskrivs nedan.

Kreditinstitut som skall följa artikel 6.1 i direktiv 93/6/EEG(1) skall använda

metod 1. För att mäta kreditriskerna i samband med de kontrakt som är uppräknade

i punkt 3 i bilaga IV skall alla kreditinstitut använda metod 1.

2. METODER

Metod 1: "marknadsvärderings"-metoden

Steg a): Genom att åsätta gällande marknadsvärde (mark to market) till

kontrakten erhålls de aktuella ersättningskostnaderna för alla kontrakt med

positivt värde.

Steg b): För att erhålla ett tal för den möjliga framtida kreditrisken(2),

multipliceras de nominella beloppen eller underliggande värdena med följande

procenttal:

TABELL 1

>Plats för tabell>

För att mäta den eventuella framtida exponeringen i samband med steg b får de

behöriga myndigheterna tillåta kreditinstituten att fram till och med den 31

december 2006 tillämpa följande procentsatser i stället för dem som förtecknas i

tabell 1 förutsatt att instituten utnyttjar det alternativ som anges i artikel

11a i direktiv 93/6/EEG för kontrakt enligt punkt 3 b och 3 c i bilaga IV:

TABELL 1a

>Plats för tabell>

Steg c): Summan av den aktuella ersättningskostnaden och den möjliga framtida

kreditrisken multipliceras med de riskvikttal som enligt artikel 43 gäller för

respektive motpart.

Metod 2: "ursprungliga åtagande"-metoden

Steg a): Varje instruments nominella belopp multipliceras med följande

procenttal:

TABELL 2

>Plats för tabell>

Steg b): De på så sätt erhållna talen för ursprungliga åtaganden multipliceras

med de riskvikttal som enligt artikel 43 gäller för respektive motpart.

För metoderna 1 och 2 skall de behöriga myndigheterna säkerställa att de

nominella belopp som skall beaktas är en lämplig måttstock för den risk

kontraktet medför. Om kontraktet till exempel tillåter en multiplicering av

betalningsflöden, skall det nominella beloppet anpassas för att beakta

effekterna av multipliceringen på det kontraktets riskstruktur.

3. AVTALSNETTNING (AVTAL OM NOVATION OCH ANDRA NETTNINGSÖVERENSKOMMELSER)

a) Slag av nettning som de behöriga myndigheterna kan godkänna

I denna punkt 3 skall med motpart avses varje juridisk eller fysisk person som

har rätt att ingå avtal om nettning.

De behöriga myndigheterna får som riskreducerande godkänna följande slag av

avtal om nettning:

i) Bilaterala avtal om novation mellan ett kreditinstitut och dess motpart

enligt vilka avtal ömsesidiga fordringar och förpliktelser automatiskt avräknas

på så sätt att det vid novation fastställs ett enda nettobelopp varje gång

novation tillämpas, och det därvid skapas ett enda nytt juridiskt bindande avtal

som ersätter tidigare avtal.

ii) Andra bilaterala nettningsöverenskommelser mellan ett kreditinstitut och

dess motpart.

b) Villkor för godkännande

De behöriga myndigheterna får som riskreducerande endast godkänna avtal om

nettning om följande villkor är uppfyllda:

i) Kreditinstitutet skall med sin motpart ha en överenskommelse om

avtalsnettning som ger upphov till en enda juridisk förpliktelse och omfattar

alla ingående transaktioner, så att, om en motpart inte fullgör sina

skyldigheter på grund av försumlighet, konkurs, likvidation eller någon annan

liknande omständighet, kreditinstitutet kan fordra eller har en förpliktelse att

betala endast nettosumman av de positiva och negativa marknadsvärdena av de

ingående individuella transaktionerna.

ii) Kreditinstitutet skall för den behöriga myndigheten hålla tillgängligt

skriftliga och motiverade rättsutlåtanden med en sådan innebörd att de behöriga

domstolarna och förvaltningsmyndigheterna vid en rättslig prövning av de fall

som avses i i, skulle anse att kreditinstitutets fordringar och förpliktelser

begränsas till nettosumman, såsom anges i i, enligt

- gällande lag inom den jurisdiktion där motparten har sitt säte och, om det

gäller en utländsk filial till ett företag, även enligt lagen inom den

jurisdiktion där filialen är belägen,

- den lag som reglerar de individuella transaktioner som ingår, och

- den lag som reglerar varje avtal eller överenskommelse som är nödvändig för

att genomföra avtalet om nettning.

iii) Kreditinstitutet skall ha antagit förfaranden för att säkerställa att det

löpande kontrolleras, att dess avtal om nettning är rättsligt giltiga, mot

bakgrund av möjliga lagändringar.

De behöriga myndigheterna skall, vid behov efter samråd med andra berörda

behöriga myndigheter, försäkra sig om att avtalet om nettning är juridiskt

giltigt enligt lagen i alla berörda jurisdiktioner. Om någon av de behöriga

myndigheterna inte är nöjd med detta, skall avtalet om nettning inte godkännas

som en metod för riskreducering för någon av parterna.

De behöriga myndigheterna får godta motiverade rättsutlåtanden upprättade med

avseende på olika slag av avtal om nettning.

Avtal som innehåller bestämmelser om att en icke försumlig motpart endast

behöver betala delvis eller inte alls till den försumliga partens bo, även om

den försumliga parten är en nettofordringsägare (walkaway-klausul), skall inte

godkännas som riskreducerande.

De behöriga myndigheterna får som riskreducerande nettningsöverenskommelser som

omfattar valutakurskontrakt med en ursprunglig löptid på fjorton kalenderdagar

eller mindre godkänna utställda optioner eller liknande poster utanför

balansräkningen på vilken denna bilaga inte är tillämplig därför att den

kreditrisk de för med sig är försumbar eller obefintlig. Om det förhållandet att

dessa kontrakt medtas i en annan nettningsöverenskommelse kan leda till en

ökning eller minskning av kapitalkraven, beroende på deras positiva eller

negativa marknadsvärde, skall de behöriga myndigheterna ålägga sina

kreditinstitut att behandla dem på ett konsekvent sätt.

c) Effekter av godkännande

i) Avtal om novation

De enskilda nettobeloppen, som fastställs genom avtal om novation, kan viktas i

stället för bruttobeloppen. På så sätt kan med tillämpning av metod 1

- steg a): de aktuella ersättningskostnaderna, och

- steg b): de nominella beloppen eller underliggande värdena

erhållas genom att avtalet om novation beaktas. Vid tillämpningen av metod 2 för

steg a kan det nominella beloppet beräknas med beaktande av avtalet om

novation, varvid procentsatserna i tabell 2 skall användas.

ii) Andra nettningsöverenskommelser

Vid tillämpning av metod 1 kan i steg a de aktuella ersättningskostnaderna för

de kontrakt som ingår i en nettningsöverenskommelse beräknas med beaktande av

den faktiska hypotetiska nettoersättningskostnad som avtalet medför; om

nettningen leder till en nettoskuld för det kreditinstitut som beräknar

nettoersättningskostnaden, beräknas den aktuella ersättningskostnaden till "0",

i steg b talet för eventuell framtida exponering för kreditrisk för alla

kontrakt som ingår i en nettningsöverenskommelse reduceras i enlighet med

följande ekvation:

>Hänvisning till >

där

- PCEred= Det reducerade talet för eventuell framtida exponering för kreditrisk

för alla kontrakt med en given motpart som ingår i en rättsligt giltig bilateral

nettningsöverenskommelse.

- PCEbrutto= Summan av talen för eventuell framtida exponering för kreditrisk

för alla kontrakt med en given motpart som ingår i en rättsligt giltig bilateral

nettningsöverenskommelse och som är beräknade genom att deras nominella

kapitalbelopp multipliceras med de procenttal som fastställs i tabell 1.

- NGR= "Netto-bruttokvot": Enligt de behöriga myndigheternas val antingen

i) separat beräkning: kvoten mellan nettoersättningskostnaden för alla kontrakt

som ingår i en rättsligt giltig bilateral nettningsöverenskommelse med en given

motpart (täljare) och bruttoersättningskostnaden för alla kontrakt som ingår i

en rättsligt giltig bilateral nettningsöverenskommelse med den motparten

(nämnaren), eller

ii) aggregerad beräkning: kvoten av summan av den nettoersättningskostnad som

beräknats på bilateral grund för alla motparter med beaktande av de kontrakt som

ingår i rättsligt giltiga nettningsöverenskommelser (täljare) och

bruttoersättningskostnader för alla kontrakt som ingår i rättsligt giltiga

nettningsöverenskommelser (nämnare). Om en medlemsstat tillåter kreditinstituten

att välja metod, skall den valda metoden användas konsekvent.

För beräkning av den eventuella framtida exponering för kreditrisk enligt

formeln ovan får kontrakt som tar ut varandra helt och hållet och ingår i

nettningsöverenskommelsen beaktas som ett enda kontrakt med ett nominellt belopp

som motsvarar nettointäkterna. Kontrakt som helt och hållet tar ut varandra är

valutaterminer eller liknande kontrakt, för vilka det nominella beloppet är lika

med betalningsflödena om de förfaller på samma förfallodag och helt eller

delvis i samma valuta.

Vid tillämpning av metod 2 i steg a

- får kontrakt som helt tar ut varandra och ingår i nettningsöverenskommelsen

beaktas som ett enda kontrakt med ett nominellt belopp som är lika med

nettointäkterna. De nominella beloppen multipliceras med de procenttal som anges

i tabell 2

- för alla andra kontrakt som ingår i en nettningsöverenskommelse, kan de

tillämpliga procentsatserna minskas enligt tabell 3.

TABELL 3

>Plats för tabell>

(1) Rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för

värdepappersföretag och kreditinstitut (EGT L 141, 11.6.1993, s. 1.) Direktivet

ändrat genom direktiv 98/33/EG (EGT L 204, 21.7.1998, s. 29).

(2) Utom i fall av single-currency floating/floating interest rate swaps, då

endast de aktuella ersättningskostnaderna beaktas.

BILAGA IV

TYPER AV POSTER UTANFÖR BALANSRÄKNINGEN

1. Räntebaserade kontrakt

a) Ränteswappar i en valuta.

b) Basswappar.

c) Icke standardiserade ränteterminer.

d) Standardiserade ränteterminer.

e) Köpta ränteoptioner.

f) Andra kontrakt av liknande slag.

2. Kontrakt som rör valuta eller guld

a) Valutaränteswappar (ränteswappar i mer än en valuta).

b) Icke standardiserade valutaterminer.

c) Standardiserade valutaterminer.

d) Köpta valutaoptioner.

e) Andra kontrakt av liknande slag.

f) Kontrakt avseende guld av liknande slag som de i punkterna a-e.

3. Kontrakt liknande dem i punkterna 1 a-e och 2 a-d rörande andra

referensposter eller index baserade på följande:

a) Aktier.

b) Ädelmetaller utom guld.

c) Råvaror utom ädelmetaller.

d) Andra kontrakt av liknande slag.

BILAGA V

DEL A

UPPHÄVDA DIREKTIV, MED SENARE ÄNDRINGAR AV DESSA DIREKTIV

(hänvisningar i artikel 67)

Rådets direktiv 73/183/EEG

Rådets direktiv 77/780/EEG

Rådets direktiv 85/345/EEG

Rådets direktiv 86/137/EEG

Rådets direktiv 86/524/EEG

Rådets direktiv 89/646/EEG

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG

endast artikel 1 första strecksatsen; artikel 2.1 första strecksatsen; artikel

2.2 första strecksatsen; artikel 3.2; artikel 4.2, 4.3 och 4.4 vad beträffar

hänvisningar till direktiv 77/780/EEG samt artikel 4.6 och artikel 5 första

strecksatsen.

Rådets direktiv 96/13/EG

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/33/EG (artikel 1)

Rådets direktiv 89/299/EEG

Rådets direktiv 91/633/EEG

Rådets direktiv 92/16/EEG

Rådets direktiv 92/30/EEG

Rådets direktiv 89/646/EEG

Rådets direktiv 92/30/EEG

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG

endast artikel 1 första strecksatsen

Rådets direktiv 89/647/EEG

Kommissionens direktiv 91/31/EEG

Rådets direktiv 92/30/EEG

Kommissionens direktiv 94/7/EG

Kommissionens direktiv 95/15/EG

Kommissionens direktiv 95/67/EG

Europaparlamentets och rådets direktiv 96/10/EG

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/32/EG

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/33/EG (artikel 2)

Rådets direktiv 92/30/EEG

Rådets direktiv 92/121/EEG

DEL B

TIDSGRÄNSER FÖR GENOMFÖRANDE I NATIONELL LAGSTIFTNING

(hänvisningar i artikel 67)

>Plats för tabell>

BILAGA VI

JÄMFÖRELSETABELL

>Plats för tabell>

Remissinstanser som yttrat sig över Promemoria med förslag till Lag om utgivning

av elektroniska pengar

Sveriges riksbank, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret,

Insättningsgarantinämnden, Konkurrensverket, Konsumentverket, Datainspektionen,

Rikspolisstyrelsen (finanspolisen), NUTEK, Svenska Bankföreningen,

Finansbolagens förening, Fondbolagens förening, Svenska Fondhandlareföreningen,

Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Svenska handelskammarförbundet och

Petroleumhandelns riksförbund.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om utgivning av elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

Tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om utgivning av elektroniska pengar.

För banker och kreditmarknadsföretag som ger ut elektroniska pengar skall endast

bestämmelserna om säkerhet och kontroll i 4 kap. 2 § och om inlösen i 4 kap. 3

§ tillämpas.

För utländska företags verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i

denna lag och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Lagen gäller inte för verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank.

Definitioner

2 § I denna lag avses med

elektroniska pengar: ett penningvärde som utgör en fordran på utgivaren och som

lagrats på ett elektroniskt medium utan att finnas på ett individualiserat konto

och som godkänns som betalningsmedel av andra företag än utgivaren,

institut för elektroniska pengar: ett svenskt aktiebolag eller en svensk

ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att ge ut

elektroniska pengar,

kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om

innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga

röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av

företaget,

filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; eller ett utländskt

företags etablering av flera driftsställen i Sverige,

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

nära förbindelser: förbindelser mellan ett institut för elektroniska pengar och

ett annat företag, om

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterbolag äger minst 20

procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i

det andra företaget,

2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra

eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en

eller samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en

fysisk person.

Nära förbindelser har även en fysisk person och ett institut för elektroniska

pengar, om

1. den fysiska personen

a) äger mer än 20 procent av kapitalet, eller

b) disponerar över mer än 20 procent av samtliga röster i institutet, eller

c) på annat sätt har sådant inflytande över institutet att personens ställning

motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag,

eller

2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och institutet.

2 kap. Förutsättningar för tillstånd m.m.

Tillståndsplikt

1 § Elektroniska pengar får ges ut endast efter tillstånd av Finansinspektionen,

om inte annat följer av denna lag. Tillstånd får ges till ett svenskt

aktiebolag, en svensk ekonomisk förening och ett utländskt företag.

2 § Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får ges till ett svenskt aktiebolag

eller en svensk ekonomisk förening endast om

1. bolagsordningen eller stadgarna stämmer överens med denna lag och andra

författningar,

2. det finns skäl att tro att den planerade verksamheten kommer att ha en sund

administration och redovisning som möjliggör tillräcklig intern kontroll,

3. det finns skäl att tro att den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i

institutet inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i

institutet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över

ledningen av ett institut,

4. den som skall ingå i institutets styrelse eller vara verkställande direktör

eller dennes ställföreträdare har tillräcklig insikt och erfarenhet för att

delta i ledningen av ett institut för elektroniska pengar och även i övrigt är

lämplig för en sådan uppgift, och

5. företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag och

föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får inte ges om det finns skäl att tro

att någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i

näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig

skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i

institutet.

Om institutet kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges

endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet.

3 § En ansökan om tillstånd skall ges in till Finansinspektionen och innehålla

en plan där systemet för elektroniska pengar och verksamheten beskrivs.

4 § Bolagsordning eller stadgar för ett institut för elektroniska pengar skall

godkännas av Finansinspektionen i samband med att företaget får tillstånd att ge

ut elektroniska pengar.

Ett beslut om ändring av bolagsordningen eller stadgarna får inte registreras

innan det har godkänts av inspektionen.

Startkapital

5 § Ett institut för elektroniska pengar skall när verksamheten inleds ha ett

startkapital som vid tidpunkten för beslutet om tillstånd motsvarar minst en

miljon euro.

Undantag

6 § Finansinspektionen får medge att ett institut för elektroniska pengar

undantas från lagens bestämmelser om det penningvärde som lagras på varje

utgivet medium inte överstiger 150 euro, och om

1. den planerade verksamheten endast har sådan omfattning att utestående skulder

hänförliga till utgivna elektroniska pengar normalt inte överstiger fem

miljoner euro och aldrig överstiger sex miljoner euro, eller

2. de elektroniska pengar som skall ges ut endast används som betalningsmedel

mellan institutet och

a) ett dotterbolag som utför operativa uppgifter eller andra uppgifter med

anknytning till elektroniska pengar som ges ut eller distribueras av institutet,

b) ett moderbolag till institutet, eller

c) ett annat dotterbolag till moderbolaget, eller

3. utgivna elektroniska pengar godkänns som betalningsmedel endast av ett

begränsat antal företag

a) med verksamhet i samma lokaler eller inom ett annat begränsat område, eller

b) som står i ett nära finansiellt eller affärsmässigt förhållande till

institutet.

Ett institut för elektroniska pengar som medgetts undantag från lagens