Prop. 2001/02:96

Regeringens proposition

2001/02:96

En förstärkt Barnombudsman

Prop.

2001/02:96

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 21 februari 2002

Göran Persson

Ingela Thalén

(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa åtgärder för att förstärka Barnombudsmannen och

renodla ombudsmannarollen. Barnombudsmannens roll som företrädare för barns och

ungas rättigheter och intressen utifrån Sveriges åtagande enligt FN:s konvention

om barnets rättigheter tydliggörs. Vidare föreslås att Barnombudsmannens mandat

skall bestämmas av riksdagen i lag och att ombudsmannen skall ges vissa

rättsliga befogenheter gentemot myndigheter, kommuner och landsting.

Barnombudsmannen skall fortfarande vara en myndighet under regeringen, men genom

de föreslagna åtgärderna ges ombudsmannen en ökad självständighet i förhållande

till regeringen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Lagtext 4

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:335) om Barnombudsman 4

2.2 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

(2001:453) 7

3 Ärendet och dess beredning 8

4 Allmänna utgångspunkter och överväganden 8

5 En förstärkt Barnombudsman 14

6 Barnombudsmannens uppgifter 16

6.1 Företrädare för barn och unga 16

6.2 Pådrivare av genomförandet av barnkonventionen 19

6.3 Bevakare av efterlevnaden av barnkonventionen 22

6.4 Information och opinionsbildning 28

6.5 Kunskapsinhämtning - forskning och statistik 29

6.6 Internationellt arbete 31

7 Kontakter med andra 32

8 Det lokala arbetet 34

9 Ansvaret för säkerhet och lekmiljö 35

10 Barnombudsmannens roll i rapporteringen till FN:s

barnrättskommitté 36

11 Barnombudsmannens organisation 37

12 Ikraftträdande 38

13 Ekonomiska konsekvenser 38

14 Författningskommentar 38

14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:335) om Barnombudsman

38

14.2 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

(2001:453) 40

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Barnombudsmannen

- företrädare för barn och ungdomar (SOU 1999:65) 41

Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet Barnombudsmannen

- företrädare för barn och ungdomar (SOU 1999:65) 49

Bilaga 3 Remissinstanser till betänkandet Barnombudsmannen

- företrädare för barn och ungdomar (SOU1999:65) 52

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 2002 53

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1993:335) om Barnombudsman, samt

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453).

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:335) om Barnombudsman

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:335) om Barnombudsman

dels att 1-3 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4-7 §§, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Barnombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och

ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall särskilt uppmärksamma

att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med

Sveriges åtaganden enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Barnombudsmannen har till uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och

intressen mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt Förenta nationernas

konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

2 §

Barnombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen är rådets ordförande

och leder dess verksamhet. Regeringen utser ombudsmannen och rådets övriga

ledamöter för en bestämd tid.

Barnombudsmannen skall driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av

barnkonventionen. Barnombudsmannen skall därvid särskilt uppmärksamma att lagar

och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med

barnkonventionen.

3 §

Barnombudsmannen skall genast till socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin

verksamhet får kännedom om att någon som är under 18 år misshandlas i hemmet

eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till en

underårigs skydd. Om det finns särskilda skäl får en anmälan till socialnämnden

göras även i andra fall.

Barnombudsmannen får lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av

betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.

Barnombudsmannen skall inom sitt verksamhetsområde

1. hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som

behövs för att barns och ungas rättigheter och intressen skall tillgodoses,

2. informera, bilda opinion och ta initiativ till lämpliga åtgärder i övrigt,

3. företräda barns och ungas rättigheter och intressen i den allmänna debatten,

4. samla kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor,

samt

5. följa den internationella utvecklingen när det gäller barnkonventionens

tolkning och dess tilllämpning.

4 §

Barnombudsmannen skall senast den 1 april varje år lämna en rapport till

regeringen om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret samt om

de frågor om barn och unga som ombudsmannen anser att regeringen behöver ha

kännedom om.

5 §

Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting skall på Barnombudsmannens

uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om vilka åtgärder som vidtagits för

att i den egna verksamheten genomföra barns och ungas rättigheter enligt

barnkonventionen. De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till

överläggningar med denne.

6 §

Regeringen utser Barnombudsmannen för en bestämd tid.

Ombudsmannen bestämmer själv sin organisation och den närmare inriktningen av

sitt arbete.

7 §

Barnombudsmannen skall genast till socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin

verksamhet får kännedom om att ett barn misshandlas i hemmet eller om det i

annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.

Om det finns särskilda skäl får anmälan till socialnämnden göras även i andra

fall.

Ombudsmannen får lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse

för utredning av ett barns behov av skydd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2.2

Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

1 §

Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver

ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom

hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att

socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är

anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem

som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och

sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i

stället vad som sägs i tredje stycket.

De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas

sexuellt eller misshandlas i hemmet.

Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är

skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för

utredning av ett barns behov av skydd.

Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 § lagen (1993:335) om

Barnombudsman.

Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335) om

Barnombudsman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

3 Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 19 mars 1998 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet

Maj-Inger Klingvall att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över

Barnombudsmannens (BO) verksamhet. Generaldirektören och chefen för

Utlänningsnämnden Göran Håkansson förordnades som särskild utredare. Utredningen

antog namnet BO-utredningen.

Utredningen hade enligt direktiven (dir. 1998:21) i uppdrag att utvärdera och

bedöma Barnombudsmannens hittillsvarande arbete, vilket också inbegrep att

belysa vilken roll Barnombudsmannen har spelat för utvecklingen inom barn- och

ungdomsområdet. Utredningen skulle också redovisa vilken betydelse

Barnombudsmannen har haft för att göra FN:s konvention om barnets rättigheter

känd och få den att fungera som ett vardagligt instrument i arbetet med barn och

ungdomar. I uppdraget ingick även att utvärdera Barnombudsmannens

kunskapsinsamling och informationsinsatser.

Vidare skulle utredningen beskriva avvägningen mellan Barnombudsmannens arbete

som myndighet i förhållande till ombudsmannarollen samt beskriva hur

Barnombudsmannens arbetsuppgifter har avgränsats från andra myndigheters arbete

och hur denna avgränsning fungerar. Utredningen hade också till uppgift att

föreslå var ansvaret för barns lek- och utemiljö bör ligga. Slutligen hade

utredningen i uppgift att göra en genomgång av vad som kan göras för att

effektivisera och stärka Barnombudsmannens verksamhet, allt för att barnens

situation i Sverige skall bli bättre. Eventuella förslag till kostnader

förutsatte motsvarande förslag till finansiering.

Till utredningen har en referensgrupp, bestående av ungdomar i åldern 15-16 år,

varit knuten. BO-utredningen har i sitt arbete genomfört enkätundersökningar

riktade till samtliga länsstyrelser, ett antal myndigheter och organisationer

samt till nittiotalet kommuner. Vidare har utredningen hållit två utfrågningar

med bland andra frivilliga och fackliga organisationer.

Den 21 maj 1999 överlämnade utredningen sitt betänkande (SOU 1999:65)

Barnombudsmannen - företrädare för barn och ungdomar. En sammanfattning av

betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag återfinns i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i

bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr

S1999/4911/ST).

Propositionen har utarbetats i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

4 Allmänna utgångspunkter och överväganden

FN:s konvention om barnets rättigheter - barnkonventionen - trädde i kraft för

drygt elva år sedan. Barnkonventionen är en av de konventioner som fått störst

genomslag i praktiken. Antagandet av konventionen föregicks av tio års

förhandlingsarbete. Sverige var ett av de drivande länderna i detta arbete.

Under 1990-talet har barnens situation i samhället, deras ställning, deras

behov, rättigheter och intressen uppmärksammats i samhällsdebatten på ett helt

annat sätt än tidigare. Utvecklingen är tydlig även ur ett internationellt

perspektiv. Barnkonventionen har spelat en viktig roll för denna utveckling. Den

svenska ratificeringen av barnkonventionen följer således en lång svensk

tradition när det gäller att lyfta fram barnets rättigheter och att skydda barn.

Den svenska regeringen har från början tagit barnkonventionen på stort allvar.

Konventionen fungerar som ett effektivt instrument för att lyfta fram barns

rättigheter och intressen också i Sverige. Den ram som konventionen ger är en

utmärkt bas för en svensk barnpolitik. Även fortsättningsvis kommer

barnpolitiken - byggd på barnkonventionen - att vara en viktig angelägenhet för

regeringen, vilket denna proposition också understryker.

Bakgrund

Allt sedan Sverige ratificerade barnkonventionen efter beslut i riksdagen den 21

juni 1990 (prop. 1989/90:107, bet. 1989/90:SoU28, rskr. 1989/90:350) har ett

noggrant och systematiskt arbete bedrivits dels för att sprida och öka kunskapen

om konventionen, dels för att anpassa lagstiftningen till de åtaganden

konventionen innebär.

Som en följd av Sveriges åtaganden i enlighet med barnkonventionen inrättades

myndigheten Barnombudsmannen (BO) den 1 juli 1993. Barnombudsmannen inrättades

inom den befintliga myndigheten Barnmiljörådet och övertog vissa av rådets

uppgifter. Barnombudsmannen är en fristående myndighet, av ombudsmannakaraktär,

underställd regeringen.

Ramen för myndighetens verksamhet ges i lagen (1993:335) om Barnombudsman och

förordningen (1993:710) med instruktion för Barnombudsmannen. Barnombudsmannen

har enligt lagens 1 § till uppgift att bevaka frågor som angår barns och

ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall särskilt uppmärksamma

att lagar och andra författningar samt deras tillämpning överensstämmer med

Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter och andra av

Sverige ratificerade internationella avtal med utgångspunkt i barnkonventionen.

Barnombudsmannen i Sverige har således en direkt koppling till barnkonventionen.

När Barnombudsmannen inrättades var det uttalade syftet att denne skulle

medverka vid genomförandet av konventionen och med den som utgångspunkt bevaka

barns och ungas rättigheter och intressen (jfr prop. 1992/93:173).

Barnkommittén, som hade i uppdrag att göra en bred översyn av hur svensk

lagstiftning och praxis stämmer överens med barnkonventionens bestämmelser och

intentioner, tog i sitt slutbetänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU

1997:116) upp frågor om hur genomförandet av barnkonventionen kan förbättras i

Sverige och uttalade att Barnombudsmannen har en nyckelroll i detta arbete.

Översynen av Barnombudsmannen ingår därför som en del i den av riksdagen

godkända strategin för att förverkliga barnkonventionen i Sverige (prop.

1997/98:181, bet. 1998/99:SoU6, rskr. 1998/99:171). I propositionen uttalar

regeringen att det är angeläget att det arbete som bedrivs av Barnombudsmannen

förstärks och effektiviseras, då ombudsmannen har en viktig roll när det gäller

att påbörja och samordna insatser för att genomföra barnkonventionen nationellt

och för att bevaka barns och ungas intressen i olika sammanhang.

Barnkonventionen

Barnkonventionen har ett brett innehåll. Konventionen är unik i sitt slag då den

innehåller såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter. Den innehåller både bestämmelser av typisk

rättighetskaraktär och sådana som handlar om att på olika sätt främja barns

intressen. Vissa av artiklarna har karaktär av politiska viljeyttringar och är

såsom sådana viktiga. Konventionen som helhet är dock inte uppbyggd som

lagstiftning. Därför har den heller inte inkorporerats som svensk lag. Den

passar därför inte heller som bas för att behandla enskilda ärenden.

Den lagstiftningsteknik som Sverige har valt för att införliva barnkonventionen

med svensk lag innebär att de åtaganden som kräver ny lagstiftning omarbetas och

förs in i de lagar som reglerar de områden som bestämmelserna tar sikte på. Så

har bl.a. skett när det gäller principen om barnets bästa och barnets rätt att

komma till tals, vilka uttryckligen har införts i bl.a. vissa kapitel i

föräldrabalken, socialtjänstlagen (2001:453) och utlänningslagen (1989:529).

Med utgångspunkt barnkonventionen har vissa rättigheter vidareutvecklats i andra

internationella avtal. Till dessa hör bl.a. ILO:s konvention (nr 182) om förbud

mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de värsta formerna av

barnarbete samt två fakultativa protokoll om barn i väpnade konflikter samt

handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.

Barnkonventionen är ett internationellt instrument som innebär att Sverige är

förpliktat att följa dess bestämmelser efter bästa förmåga. Sverige är i detta

sammanhang både den nationella nivån - staten - och de regionala och lokala

nivåerna - landsting och kommuner. Sverige skall med regelbundna mellanrum

rapportera till FN om hur konventionen tillämpas och används. FN:s kommitté för

barnets rättigheter (barnrättskommittén) kommenterar regelmässigt de olika

länderrapporterna på ett sätt som innebär krav på länderna. Ansvarig för

rapportering och uppföljning av barnrättskommitténs synpunkter är varje lands

regering.

Det internationella perspektivet/Parisprinciperna

I de av FN:s generalförsamling antagna Parisprinciperna, som syftar till att så

långt möjligt effektivisera de nationella institutionernas arbete med att driva

på och bevaka mänskliga rättigheter, understryks vikten av en självständig

ställning för ombudsmän av Barnombudsmannens natur (A/RES/48/134, 85th plenary

meeting 20 december 1993). Barnrättskommittén har också vid behandlingen av

Sveriges andra rapport om efterlevnaden av barnkonventionen ställt sig frågande

till vilken självständighet som den svenska Barnombudsmannen har

(CRC/C/15/Add.101 10 May 1999).

Fyra egenskaper hos en ombudsman kan, enligt dessa principer, sägas vara

grundläggande:

– En lagfäst uppgift att tillvarata en eller flera gruppers mänskliga

rättigheter.

– Självständighet i förhållande till regeringen.

– Rätt att ta egna initiativ.

– Rätt att uttala sig.

Enligt utredningens bedömning kan den svenska Barnombudsmannen tyckas uppfylla

dessa kriterier redan idag. Det kan heller inte sägas att Barnombudsmannens

verksamhet skulle ha präglats av något annat än dessa principer.

Barnombudsmannens dubbla roller

Den utvärdering av Barnombudsmannens hittillsvarande arbete, som utredningen har

gjort, visar att Barnombudsmannen har spelat en betydelsefull roll när det

gäller att göra barnkonventionen känd och påverka utvecklingen inom barnområdet

utifrån barnkonventionens krav. Utvärderingen visar emellertid också att det

finns otydligheter och begränsningar i både mandat och arbetssätt. Enligt

utredningen har dessa i allt väsentligt sin grund i ett principiellt problem,

nämligen att det i Barnombudsmannens uppdrag ingår att vara både ombudsman och

myndighet i mer gängse mening.

I ombudsmannarollen ligger att självständigt utifrån barnkonventionen bevaka

barns och ungas rättigheter i samhället och att företräda denna grupp och dess

medlemmar. Barnombudsmannen har också att självständigt informera, utbilda och

bedriva opinionsbildning kring barnkonventionen. I myndighetsrollen ligger att

vara regeringens organ på området och att spela en roll i själva genomförandet

av barnkonventionen utifrån regeringens intentioner.

Utredningens undersökningar visar att de dubbla rollerna har medfört att ibland

svårförenliga krav ställts på Barnombudsmannen. Sålunda har i vissa sammanhang

krav ställts på ombudsmannen i dess egenskap av myndighet medan i andra

sammanhang krav ställts på ombudsmannen som företrädare för barn och unga där

denne förväntats agera som en frivilligorganisation. För att klara balansen

mellan de båda rollerna har Barnombudsmannen utvecklat ett arbetssätt som rör

sig i gränslandet mellan ett allmänt förvaltningsorgan och en

barnrättsorganisation. Dubbeltydigheten i rollerna har i viss utsträckning

kommit att prägla bilden av Barnombudsmannen och stundtals lett till svårigheter

för barn och unga, frivilligorganisationer, kommuner, myndigheter och andra att

veta vilka förväntningar som kan ställas på Barnombudsmannen.

Utredningen betonar emellertid också att det arbete som Barnombudsmannen har

utfört i egenskap av myndighet har varit framgångsrikt och att det uppfattas av

både myndigheter och organisationer som värdefullt.

Barnombudsmannen i förhållande till de andra tematiska ombudsmännen

Det har i olika sammanhang framförts att en samordning och eventuell

sammanslagning av samtliga tematiska ombudsmän (Jämställdhetsombudsmannen -

Jämo, Diskrimineringsombudsmannen - DO, Handikappombudsmannen - HO, Ombudsmannen

mot diskriminering på grund av sexuell läggning - HomO och Barnombudsmannen -

BO) bör göras och att det också i det sammanhanget bör övervägas om

huvudmannaskapet för ombudsmännen skall föras över från regeringen till

riksdagen.

Det finns dock en grundläggande skillnad mellan Barnombudsmannen och övriga

tematiska ombudsmän. De senare arbetar i huvudsak utifrån olika

diskrimineringslagar, relaterat framför allt till diskriminering på

arbetsmarknaden. HO har förvisso en del andra uppgifter utifrån FN:s

standardregler för funktionshindrade. Samtliga dessa ombudsmän har också att

handlägga enskilda ärenden där personer, vars intresse ombudsmannen har att

bevaka, upplever sig diskriminerade.

Barnombudsmannen har inget sådant uppdrag. Barnombudsmannens uppdrag utgår från

barnkonventionen. Det finns visserligen i konventionen en artikel som är avsedd

att förhindra diskriminering av enskilda barn eller grupper av barn (artikel 2).

Konventionsstaterna är skyldiga att respektera och tillförsäkra varje barn inom

sin jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av

något slag. Däremot är inte utgångspunkten i konventionen att hela gruppen barn

diskrimineras. Den kan därför inte jämställas med den lagstiftning som styr de

andra tematiska ombudsmännen.

Frågan om huvudman för Barnombudsmannen

I betänkandet behandlas frågan om vem som skall vara huvudman för

Barnombudsmannen. De alternativ som ställs mot varandra är att regeringen

fortsätter att vara huvudman eller att huvudmannaskapet tas över av riksdagen.

Utredningen avvisar en överflyttning av huvudmannaskapet framför allt av

konstitutionella skäl, men också med hänvisning till att riksdagen inte passar

som huvudman för en myndighet som bl.a. bedriver opinionsbildningsarbete. Ett

ändrat huvudmannaskap skulle innebära en avvikelse från regeringsformens

ansvarsfördelning. Det är regeringens uppgift att styra riket, medan riksdagens

uppgift är att lagstifta, besluta om skatt och fastställa statens budget. Om

ombudsmannen skulle underställas riksdagen skulle riksdagen få ansvar för en

förvaltningsmyndighet på ett sakområde. I detta avseende går inte några

paralleller att dra med Justitieombudsmannen (JO). Dels är JO:s ställning

särskilt reglerad i regeringsformen, dels är JO inte någon förvaltningsmyndighet

utan del av riksdagens kontrollmakt att lagstiftningen följs i den offentliga

verksamheten. Majoriteten av remissinstanserna instämmer i utredningens

ställningstagande.

Till detta kan läggas att ansvaret för att genomföra barnkonventionen enligt

internationella traktatregler ligger på regeringen. Det är regeringen som är

ansvarig att vidta lämpliga åtgärder för att förverkliga de åtaganden nationen

Sverige har åtagit sig.

Regeringen har tidigare i år fattat beslut om direktiv till en utredning som

skall se över frågan om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning (dir.

2002:11). I uppdraget ingår att överväga en samordning eller sammanslagning av

någon eller samtliga av JämO, DO, HO och HomO, samt om någon eller några av

ombudsmannafunktionerna skall vara underställda regeringen eller riksdagen.

Utredningen skall redovisa sitt uppdrag i slutet av år 2004. Barnombudsmannen

berörs av ovan anförda skäl inte av denna översyn. Det kan dock ändå vara

lämpligt att utredningen, när den överväger frågan om huvudmannaskapet för

ombudsmännen, även belyser Barnombudsmannens ställning. BO-utredningens

genomgång av frågan är en naturlig utgångspunkt för en sådan diskussion.

Regeringen har därför för avsikt att i tilläggsdirektiv ge utredningen om en

sammanhållen diskrimineringslagstiftning i uppdrag att se över frågan om

Barnombudsmannens ställning.

Barnombudsmannen i framtiden

Regeringen delar utredningens mening att det är av grundläggande betydelse att

man tar ställning till den principiellt viktiga frågan om Barnombudsmannens

dubbla roller, det vill säga myndighets- respektive ombudsmannarollen och därmed

till Barnombudsmannens mandat och funktion i framtiden.

Enligt utredningens mening talar både erfarenheterna av Barnombudsmannens

hittillsvarande verksamhet och de internationellt accepterade principerna på

området för att Barnombudsmannens roll som ombudsman bör stärkas på bekostnad av

myndighetsrollen. För detta talar också att ombudsmannens roll därmed blir

tydligare i förhållande till andra myndigheter. Dessa myndigheters ansvar när

det gäller förverkligandet av barnkonventionen inom sina respektive

sektorsområden kommer därmed också att förtydligas.

Samtidigt måste konstateras att den roll som Barnombudsmannen givits i arbetet

med att genomföra den av riksdagen godkända strategin för att förverkliga

barnkonventionen i Sverige - en myndighetsuppgift - också stärkt ombudsmannen i

dess egenskap av ombudsman. Såväl utredningen som flertalet remissinstanser har

också framhållit den positiva utveckling som Barnombudsmannen bidragit till när

det gäller arbetet med barnkonventionen på olika nivåer i samhället.

Strategiarbetet har givit Barnombudsmannens arbete en tydlig inriktning och en

stadga som varit välgörande för dess sätt att fungera. Det ger kontakter, ett

tydligt budskap och en tydlig roll. Det ger också kunskaper om hur barn och unga

har det och vilka problem de möter. Det är uppenbart att ombudsmannen inte

skulle fungera så väl som den gör om inte strategiarbetet fanns. Det ger också

ett stöd för det rena ombudsmannaarbetet i form av kunskaper och möjligheter att

påverka olika samhällsinstanser som har problem med att föra in ett

barnperspektiv inom sina verksamheter.

Utredningen talar om en "renodling av ombudsmannarollen", men fullföljer inte

detta i de förslag som läggs. Skulle emellertid den vägen väljas, att totalt

renodla ombudsmannarollen, uppstår behovet av att inrätta en ny barnmyndighet.

Även om det är regeringen som har ansvaret för att förverkliga barnkonventionen,

så behövs en tydlig och stark statlig aktör. Av remissinstanserna är det endast

Statskontoret som har förordat den utvecklingen. Några remissinstanser anser

att Barnombudsmannen skall läggas under riksdagen, men har inte tagit ställning

till frågan om behovet av en barnmyndighet. Det stora flertalet remissinstanser

tillstyrker dock den linje som utredningen slutligen har valt, dvs. ett

tydliggörande och en förstärkning av Barnombudsmannen i dess nuvarande form.

Regeringen delar denna uppfattning. Vad det handlar om är att tydliggöra

ombudsmannarollen och att stärka myndighetens självständighet. De åtgärder som

föreslås i denna proposition syftar således till att finna en balans mellan

myndighetsrollen och ombudsmannarollen, som på ett optimalt sätt förenar de båda

rollerna.

5 En förstärkt Barnombudsman

Regeringens förslag: Barnombudsmannens roll som företrädare för barns och ungas

rättigheter och intressen görs tydligare. Barnombudsmannen ges en ökad

självständighet i förhållande till regeringen genom att ombudsmannens mandat

bestäms av riksdagen i lag och att ombudsmannen ges vissa rättsliga

befogenheter.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Vissa

skillnader finns, som kommenteras i det följande vid regeringens förslag.

Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser ger stöd för utredningens

principiella linje. Den allmänna meningen bland remissinstanserna är att

Barnombudsmannen är en viktig faktor i arbetet med att förverkliga barnets

rättigheter. Några remissinstanser vill dock se riksdagen som huvudman för

Barnombudsmannen. Det gäller Statskontoret, Ombudsmannen mot diskriminering på

grund av sexuell läggning, Svenska Unicef, Rädda Barnen, Linköpings universitet

samt Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar.

Skälen för regeringens förslag: Arbetet med att förverkliga barnkonventionen i

Sverige är ett viktigt och prioriterat område för regeringen. Sverige är också

hittills det enda land som har antagit en nationell strategi för att genomföra

barnkonventionen. Barnombudsmannens insatser är i det arbetet av grundläggande

betydelse. Det handlar om såväl rollen som att agera företrädare för barn och

ungdomar, som att driva på arbetet med att genomföra barnkonventionen.

Regeringen delar utredningens bedömning att Barnombudsmannens hittillsvarande

arbete har varit framgångsrikt när det gäller att stärka barns och ungas

rättigheter och att driva på arbetet med att genomföra barnkonventionen i hela

samhället. Den otydlighet i rollerna som utredningen påvisar är naturligtvis

angeläget att ta på allvar och åtgärda. Regeringen instämmer i att de

förändringar utredningen föreslår är nödvändiga för att tydliggöra ombudsmannens

självständighet och stärka Barnombudsmannen i dess ombudsmannaroll.

Självständighet är viktigt för att en ombudsman skall kunna arbeta effektivt.

Vad det handlar om är självständighet i förhållande till alla organ som kan

påverka ombudsmannens arbete. Det är dock i detta sammanhang viktigt att

framhålla att en statlig ombudsman aldrig kan bli helt obunden. Lagen sätter

vissa gränser för ombudsmannens arbete och någon måste besluta om ombudsmannens

budget. Barnombudsmannen måste emellertid kunna bestämma sin egen dagordning och

prioriteringar utifrån sin kunskap och sina kontakter med dem ombudsmannen

skall verka för och deras åsikter och erfarenheter. Barnombudsmannen kommer

således alltjämt att vara en myndighet under regeringen. Ombudsmannen blir dock

inte en vanlig förvaltningsmyndighet utan särbehandlas i sin egenskap av

ombudsman och ges så mycket självständighet som är möjligt. Genom att

ombudsmannens mandat ges i lag markeras detta.

Men självständighet är inte tillräckligt för att ombudsmannen skall kunna verka

effektivt utifrån sitt uppdrag att driva på och bevaka att barnkonventionen

genomförs och efterlevs. Såväl de internationella som nationella erfarenheterna

talar för att det dessutom krävs vissa rättsliga befogenheter för att arbetet

skall bli effektivt.

Vad det handlar om är alltså att i lag slå fast dels att Barnombudsmannen är

företrädare för barns och ungas rättigheter och intressen (ombudsmannarollen),

dels att i lag bestämma mandatet (självständighet från regeringen). Därutöver

ska ombudsmannen ges vissa rättsliga befogenheter gentemot andra myndigheter,

kommuner och landsting.

För att Barnombudsmannen skall kunna verka effektivt krävs också att

tillräckliga resurser ställs till myndighetens förfogande. Genom att den

pådrivande roll gentemot myndigheter, kommuner och landsting som

Barnombudsmannen har haft genom det s.k. strategiuppdraget nu föreslås bli en

del av ombudsmannens ordinarie uppgifter, är regeringens avsikt att också föra

över de särskilda medel som har ställts till ombudsmannens förfogande till

ombudsmannens ordinarie anslag.

Regeringen avser att i samband med budgetpropositionen för år 2003 föreslå att

inom utgiftsområde 9 föra över ca 5 miljoner kronor från anslaget 18:1 delpost

5.1 Medel till utbildnings- och fortbildningsinsatser om FN:s konvention om

barnets rättigheter samt utveckling av metoder för konventionens genomförande

till anslaget 15:1 Barnombudsmannen.

Därutöver har Barnombudsmannen från och med innevarande budgetår tillförts ca

två miljoner kronor i nya medel.

De utökade och överflyttade resurserna är ett viktigt sätt att på en konkret

nivå stärka Barnombudsmannens verksamhet. Det möjliggör ytterligare satsningar

inom olika områden såsom exempelvis det lokala arbetet eller arbetet med att

utveckla kontakterna med barn och unga. Den långsiktiga resursförstärkningen

underlättar också för ombudsmannen att planera sin verksamhet och att rekrytera

och behålla personal.

En annan fråga som behandlas i betänkandet är frågan om s.k. nakna

regleringsbrev, dvs. att regeringen inte i samband med överlämnandet av de

anslag till myndigheten som riksdagen har beslutat om skall detaljreglera hur

medlen skall användas kommande år. En tydligare reglering av Barnombudsmannens

uppgifter i lag, som nu föreslås minskar givetvis behovet av styrning i

regleringsbrevet. Till detta kommer det utvecklingsarbete som pågår inom

Regeringskansliet, från att tillämpa detaljstyrning till mål- och

resultatstyrning. Däremot är det viktigt att regeringen och riksdagen

kontinuerligt får relevant information om hur ombudsmannen med anslagna medel

uppfyller sina uppgifter enligt lagen.

Den ökade självständighet som ombudsmannen nu föreslås ges hindrar emellertid

inte att regeringen i samråd med ombudsmannen från tid till annan ger denne

uppdrag som inte inkräktar på ombudsmannarollen. Både för regeringen,

myndigheter och andra organ har ombudsmannen även i fortsättningen en mycket

viktig roll att spela som diskussionspartner och sakkunnig på området utan att

detta behöver komma i konflikt med ombudsmannarollen.

6 Barnombudsmannens uppgifter

6.1 Företrädare för barn och unga

Regeringens förslag: Barnombudsmannens grundläggande uppgift skall vara att

företräda barns och ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges

åtagande enligt FN:s konvention om barnets rättigheter. I ombudsmannens

företrädarroll ingår inte att företräda enskilda barn och unga eller att

handlägga ärenden som gäller enskilda fall.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har

lämnat ett annat förslag till utformning av lagtext.

Remissinstanserna: Utredningens inställning har fått ett starkt stöd bland

remissinstanserna. Barnombudsmannen anser att det är barns och ungas rättigheter

och intressen som Barnombudsmannen skall företräda. Traditionellt innebär

begreppet företrädare att ombudet agerar på uppdragsgivarens enskilda uppdrag.

Ombudsmannen menar dock att det inte kan vara Barnombudsmannens uppgift att

företräda barn och unga i den bemärkelsen. Barnombudsmannen är en för liten

myndighet för att ett sådant uppdrag skall vara rimligt. Linköpings universitet

konstaterar att barn är en svag grupp som saknar organiserade företrädare som

granskar konsekvenserna av en åtgärd ur ett barnperspektiv. Barnombudsmannen har

förutsättningar att vara en sådan företrädare, menar universitetet.

Integrationsverket understryker att då det är särskilt viktigt att värna om alla

barns och ungas livssituation, oavsett etnisk och kulturell bakgrund bör

Barnombudsmannen aktivt söka vägar att etablera kontakter med dessa barn samt

föräldrar och andra som ingår i deras vardagliga nätverk.

Skälen för regeringens förslag

Barns och ungas röst i samhället

Barn och unga saknar i stor utsträckning formella och praktiska möjligheter att

själva ta till vara sina rättigheter. Genom att de saknar rösträtt har de inte

något grundläggande inflytande på politiska frågor. Det finns även brister hos

beslutsfattare när det gäller att beakta barns och ungas åsikter om vad som är

bäst för dem. För att barns och ungas rättigheter skall uppmärksammas och

respekteras och för att ett barnperspektiv skall få större utrymme i

beslutsfattandet krävs därför många gånger att någon från vuxenvärlden

företräder dem och för deras talan.

Traditionellt innebär begreppet företrädare att någon är ombud för en eller

flera personer och agerar på dessa enskildas uppdrag. För Barnombudsmannen

innebär dock inte företrädarrollen att ombudsmannen handlägger ärenden som

gäller enskilda fall, dvs. exempelvis hur en konflikt skall lösas mellan en

skild och en myndighet.

Barnombudsmannens företrädarroll innebär att med stöd i barnkonventionen hävda

barns och ungas eget perspektiv och kräva respekt för deras grundläggande

mänskliga rättigheter. Tyngdpunkten i arbetet bör vara att skapa möjligheter för

barn och unga att själva komma till tals, få framföra sina åsikter direkt till

aktuella beslutsfattare och att få sina åsikter respekterade.

Barnombudsmannens företrädarroll har även nära samband med barns och ungas

delaktighet såsom föreskrivs i artikel 12 i barnkonventionen. Denna rätt

tillfaller alla barn utan diskriminering. Staten skall tillförsäkra barn och

unga inflytande och delaktighet i alla frågor som rör dem. Det innebär att

beslutsprocesser på olika nivåer i samhället, både vad gäller större

samhällsfrågor och avgöranden som berör ett enskilt barn, måste utformas så att

de ger barn en möjlighet att komma till tals.

Att barn har rättigheter innebär inte alltid att de har möjlighet att hävda sina

rättigheter. Det krävs också att barn och unga respekteras, att vuxenvärlden

lär sig att lyssna och låta barn och unga komma till tals. Här har

Barnombudsmannen en viktig uppgift att medverka i att tillskapa metoder för att

barn och unga skall tillförsäkras inflytande och delaktighet, att få

beslutsfattare och andra att inse att det också blir bättre kvalitet på

verksamheterna om barns och ungas egna synpunkter tas till vara.

Förutom rätten att få komma till tals och få sina åsikter respekterade (artikel

12) innehåller barnkonventionen ytterligare tre grundläggande principer som

skall vara styrande i tolkningen av övriga artiklar i konventionen och även i

Barnombudsmannens arbete. Dessa är principen om barnets bästa (artikel 3),

barnets rätt till liv och utveckling (artikel 6) samt förbud mot diskriminering

(artikel 2).

När det gäller barn och unga i utsatta situationer har Barnombudsmannen utifrån

icke-diskrimineringsprincipen ett särskilt ansvar. Barn och unga som befinner

sig i en utsatt situation har ofta särskilt svårt att göra sin röst hörd och

formulera vad som är viktigt för dem. I arbetet med att företräda alla barn och

unga är det därför viktigt att Barnombudsmannen ägnar särskild uppmärksamhet åt

frågor som rör barn och unga i utsatta situationer. Det handlar bl.a. om barn

med olika funktionshinder, barn som bor i segregerade storstadsområden, barn med

missbrukande föräldrar, barn som blir misshandlade eller på andra sätt utsatta

för övergrepp, asylsökande barn. Kunskap om dessa barns verklighet kommer oftast

från vuxna professionella som möter dem i sitt dagliga arbete. Även här måste

Barnombudsmannens arbetssätt vara att arbeta för att barn och unga själva skall

få komma till tals, bli hörda och respekterade och kunna hävda sin rätt.

Barn och unga vill ha inflytande över sina egna verksamheter, över sin närmiljö

och i lokalsamhället. Det handlar om frågor som ökat inflytande i skolan t.ex.

när det gäller skolmaten och skolmiljön, men även undervisningen,

jämställdhetsfrågor, fritidsverksamheter, parker och idrottsplatser, lekplatser,

vägar och trafik osv. Dessa sakfrågor kan inte drivas av en ombudsman på

nationell nivå utan är frågor som måste lösas lokalt.

Barnombudsmannen anser själv att det bästa sättet att företräda barn och unga är

genom att arbeta för att de själva kan komma till tals både i personliga

angelägenheter som till exempel i frågor om vårdnad och umgänge och i samhället

i stort genom att barnperspektivet får ett ökat utrymme. Barnombudsmannens

arbete kring barns och ungas delaktighet och inflytande syftar till att stärka

barns och ungas egna möjligheter att få sina åsikter beaktade inom förskola,

skola, i den kommunala beslutsprocessen, i föreningslivet och i samhället i

stort.

Metoder för att vidareutveckla direkta kontakter med barn och unga bör variera

för att alla barn ska få möjlighet att komma till tals. Utredningen föreslår ett

antal modeller för inflytande och delaktighet.

För att som ombudsman kunna ha ett barnperspektiv på en generell nivå krävs djup

kunskap om barns och ungas situation och behov i olika åldrar. Barn och unga är

ingen homogen grupp. Flickor och pojkar har delvis skilda erfarenheter och

åsikter som en barnombudsman måste ha kunskap om, liksom små barn och tonåringar

har olika perspektiv och livsvillkor. Till detta kommer ytterligare barn med

funktionshinder, barn från olika etniska eller kulturella grupper, asylsökande

barn, flyktingbarn och barn som av olika skäl har en svår livssituation. Att nå

dessa barn och unga och ge dem möjlighet att komma till tals är mycket viktigt

för att deras rättigheter skall bli respekterade.

Kontakter med barn och unga

En förutsättning för att Barnombudsmannen skall kunna företräda barns och ungas

intressen och bevaka deras rättigheter i samhället är att ombudsmannen baserar

sin verksamhet på direkta och indirekta kontakter med barn och unga. Barn och

unga själva är den mest värdefulla informationskällan. Det samlade

informationsmaterialet ger en god bild av barns och ungas levnadsvillkor och

tjänar som underlag för ombudsmannens arbete. För att Barnombudsmannen i en

barnfråga skall kunna uttala sig och företräda barns och ungas intressen på ett

trovärdigt sätt krävs ett underlag med god representativitet.

Vidare skall Barnombudsmannen vara spjutspets för att hitta former för barns och

ungas inflytande. Genom att Barnombudsmannen har direkta kontakter med barn och

unga utvecklar ombudsmannen själv former för direktkontakt som kan vara

betydelsefulla för andra myndigheter. Metoder för att vidareutveckla direkta

kontakter med barn och unga bör variera för att alla barn skall få möjlighet att

komma till tals och bör anpassas till barns och ungas behov och önskemål. Det

är enligt regeringens mening angeläget att Barnombudsmannen i sitt arbete med

att förverkliga artikel 12 i barnkonventionen också är lyhörd för de synpunkter

och idéer som barn och unga själva har när det gäller att utveckla

direktkontakter med Barnombudsmannen.

Barnombudsmannen har utvecklat en mängd kanaler för att upprätthålla en

direktkontakt med barn och unga. Vidare har Barnombudsmannen i sin verksamhet

genomfört undersökningar som baserats på enkäter eller intervjuer direkt med

barn och unga. Barnombudsmannen har även indirekta kontakter för att inhämta

information från lokala och regionala studier om barn och unga, från nationell

forskning samt från yrkesgrupper som arbetar med barn och unga. Den kunskap som

Barnombudsmannen inhämtar genom direkta eller indirekta kontakter med barn och

ungdomar skall ses i relation till annan mer generell kunskap som inhämtas från

forskning och statistik samt från organisationer och myndigheter.

Rådgivning till enskilda barn och unga

Många barn och ungdomar vänder sig till Barnombudsmannen för råd i enskilda

ärenden. Att ett stort antal barn och unga söker sig till Barnombudsmannen är

ett tecken på att många har kännedom om ombudsmannen och dess roll som

företrädare för barnets rättigheter. Anledningen till att många barn och unga

vänder sig till Barnombudsmannen är bl.a. att många som känner sig utsatta inte

vet var de kan vända sig för att få stöd och hjälp eller har svårigheter i

kontakter med myndigheter. Barnombudsmannen har i detta sammanhang en viktig

roll i att hänvisa till rätt instans i samhället. Brev och telefonsamtal bör

självfallet kunna tas emot av ombudsmannen och svar eller hänvisning ges om vart

man vänder sig.

6.2 Pådrivare av genomförandet av barnkonventionen

Regeringens förslag: Barnombudsmannen skall vara pådrivande gentemot

myndigheter, kommuner och landsting när det gäller genomförandet av

barnkonventionen i alla delar av samhället. Den pådrivande roll i arbetet med

att genomföra barnkonventionen i Sverige, som Barnombudsmannen har haft genom

det s.k. strategiuppdraget lagfästs.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer i utredningens

förslag eller lämnar det utan erinran. Barnombudsmannen framhåller att ansvaret

för att genomföra konventionen ligger på alla de myndigheter, kommuner och

landsting som på något sätt är berörda. I ett inledande skede är det givetvis

viktigt att Barnombudsmannen bevakar och driver på detta arbete.

Skälen för regeringens förslag: Att genomföra rättigheterna i barnkonventionen

är ett ansvar för statsmakten - riksdag och regering, alla myndigheter och

offentliga organ.

Genomförande av barnkonventionen innefattar en rad olika insatser alltifrån

lagändringar som att tillhandahålla vård, utbildning och service till att

utveckla skydd och omhändertagande av barn, hitta former för att barn och unga

skall ges inflytande i samhället och att öka medvetenheten om barns och ungas

rättigheter.

Ansvaret för att genomföra konventionen måste därför delas av myndigheter och

andra offentliga organ på olika nivåer i samhället, vilket också är det mål som

formuleras i strategin för förverkligandet av barnkonventionen i Sverige (jfr

prop. 1997/98:182). Barnkonventionen skall, enligt strategin, genomsyra allt

beslutsfattande som rör barn, vilket innebär att det är varje myndighets ansvar

att inom sitt respektive sektorsområde analysera, genomföra, följa upp och

utvärdera barnkonventionsarbetet.

Ytterst avgörs barnkonventionens genomslag i Sverige av det lokala och regionala

arbetet. En stor del av barnkonventionens rättigheter avser beslut som fattas

på lokal nivå. Det gäller till exempel situationen för barn inom barnomsorg,

skola, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det gäller beslut som rör barns och

ungas möjligheter till en meningsfull fritid och att fritt delta i kulturella

aktiviteter.

Det gäller också beslut som handlar om utformningen av barns och ungas miljö,

till exempel den fysiska samhälls- och trafikplaneringen. Det är också på den

lokala nivån som barn och unga i första hand kan komma till tals och bemötas som

medborgare med egna rättigheter. Med andra ord är det i det lokala arbetet, som

barnkonventionen skall förvandlas från ord till handling, från principiella

uttalanden och policydokument till praktisk verklighet.

När Sveriges andra rapport till FN:s barnrättskommitté behandlades i Genève i

januari 1999 fick Sverige beröm på flera punkter. Sverige ses som ett

föregångsland i arbetet att genomföra konventionens rättigheter och kommittén

var angelägen om att få ta del av erfarenheterna av det pågående arbetet med

genomförandet och av de problem som identifieras under arbetets gång. I sina

kommentarer gav barnrättskommittén också uttryck för kritik och ifrågasättanden.

Ett genomgående drag i kommitténs frågeställningar var relationen mellan makro-

och mikroperspektivet. Hur har barn och unga i Sverige det egentligen? Hur

följs barns och ungas situation upp? Kan regeringen vara säker på att

konventionens intentioner och anda efterlevs? Den kanske viktigaste synpunkten

från barnrättskommittén var att staten bättre måste kontrollera vad som händer

på lokal nivå.

I den nationella strategin framhålls att Barnombudsmannens roll i processen att

förverkliga barnkonventionen är att vara "pådrivande och stödjande" samtidigt

som ombudsmannens roll "att bevaka barns och ungdomars intresse i olika

sammanhang" betonas (prop. 1997/98:182). Den roll som Barnombudsmannen i Sverige

har utvecklat innehåller de båda dimensionerna; bevakande och pådrivande när

det gäller barns och ungas rättigheter. Däremot återfinns uttryckligen endast

Barnombudsmannens bevakande funktion i den nuvarande lagen (1993:335) om

Barnombudsman. Då båda dessa funktioner är av stor betydelse i arbetet med att

genomföra barnkonventionen bör de båda uppgifterna framgå av lagen.

Av Barnombudsmannens kartläggningar av centrala myndigheter, landsting och

kommuner framgår att det är kunskap och erfarenhetsutbyte om barnkonventionen

samt information om hur barnkonventionen kan användas i den praktiska

verksamheten som framför allt efterfrågas av dessa instanser.

Barnombudsmannens roll i förverkligandet av barnkonventionen skall även

fortsättningsvis utgöra en länk mellan den lokala och den nationella nivån.

Arbetet bör som hittills fokuseras på den lokala nivån, i kommuner och

landsting, på verksamheter för barn och unga och i direkta kontakter med barn

och unga själva. I arbetet att driva på förverkligandet av barnkonventionen

ingår att följa det arbete som bedrivs lokalt, att samla information om pågående

projekt och metodutveckling och att sprida sådana erfarenheter genom att lyfta

fram goda exempel. I arbetet med att driva på förverkligandet av

barnkonventionen ingår således också att hålla kontakt med lokala och regionala

verksamheter.

Barnombudsmannens framtida arbetsuppgifter föreslås ha tyngdpunkten på att vara

pådrivande i förverkligandet av barnkonventionen, dvs. att vara "spjutspetsen" i

arbetet med barnkonventionen. Spjutspetsen skall vara ett steg före i

utvecklingen genom att inneha en samlad kunskap och genom att sprida goda

exempel visa vägen samt stimulera metodutveckling.

Barnombudsmannen är den statliga myndighet i Sverige som får sägas ha störst

kunskap om barnkonventionen och om hur den på ett effektivt sätt kan

förverkligas. Därför är det naturligt att Barnombudsmannen har fått en

nyckelroll i strategiarbetet. På detta sätt kan Barnombudsmannen föra ut kunskap

till nyckelpersoner inom statlig och kommunal förvaltning, vilka i sin tur kan

sprida kunskaperna vidare i organisationerna. Genom strategiarbetet kommer också

Barnombudsmannen att utveckla och fördjupa sina kontakter med myndigheter på

central nivå och med politiker och tjänstemän på kommunledningsnivå. Denna

centrala roll för Barnombudsmannen innebär inte något minskat ansvar för andra

myndigheter när det gäller att genomföra och beakta barnkonventionen inom sitt

verksamhetsområde.

Barnombudsmannen har genom sin roll i strategiarbetet lagt ner ett stort arbete

på att tillgodose de behov som föreligger. Här kan som exempel nämnas de

handböcker för myndigheter, kommuner och landsting som Barnombudsmannen har gett

ut. Detta arbete är ett viktigt inslag i ombudsmannens pådrivande roll och bör

vidareutvecklas.

Barns och ungas delaktighet i genomförandet

En av Barnombudsmannens främsta uppgifter i arbetet med att driva på

förverkligandet av barnkonventionen skall vara att bidra till att barn och unga

själva tar del i förändringsprocessen.

Det är därför viktigt att Barnombudsmannen, vid sidan av arbetet med att sprida

goda exempel på beslutsstrukturer och uppföljningssystem, även fortsättningsvis

sprider exempel på metoder som utvecklas för att barn och unga (också yngre

barn) får möjlighet att komma till tals.

Mycket talar för att attityderna har börjat förändras och att det i dag finns en

politisk vilja och ett ökat intresse för att hitta former för barns och ungas

delaktighet. Den långa rad av statliga utredningar som har betonat vikten av

barns och ungas inflytande och delaktighet, mängden av demokratiprojekt, försök

med ungdomsråd och med elev- och föräldramajoritet i skolors styrelse talar för

att en förändring är på gång.

Att ungdomar skall ha verklig möjlighet till inflytande och delaktighet är också

ett av målen för den nationella ungdomspolitiken, vilken riksdagen har beslutat

om (prop. 1998/99:115, bet. 1999/2000:KrU4, rskr. 1999/2000:53).

Ungdomsstyrelsen, vars övergripande uppgift är att verka för att målen för den

nationella ungdomspolitiken uppnås, har under lång tid bedrivit ett centralt,

regionalt och lokalt utvecklingsarbete med tonvikt på att ungdomars inflytande

skall öka i betydelse och omfattning.

Utgångspunkten i arbetet med att driva på barnkonventionens förverkligande och

barns och ungas delaktighet är att ingen metod kan vara allenarådande.

Barnombudsmannen måste därför ta vara på de erfarenheter av varierande slag som

framkommer i det lokala arbetet.

Arbetet med att genomföra barnkonventionen och barns och ungas delaktighet kan

bedrivas på många olika sätt. Det ingår därför i ombudsmannens uppgift att - i

enlighet med vad Barnombudsmannen redan gör - hålla sig informerad om och

analysera erfarenheter av lokala aktiviteter.

6.3 Bevakare av efterlevnaden av barnkonventionen

Regeringens förslag: Barnombudsmannen skall bevaka efterlevnaden av

barnkonventionen i förvaltningsmyndigheters, kommuners och landstings

verksamheter. I detta arbete skall Barnombudsmannen ha rätt att begära in

uppgifter om hur långt genomförandet av barns och ungas rättigheter kommit i

respektive verksamhet. De uppgiftsskyldiga skall vara skyldiga att infinna sig

till överläggningar med ombudsmannen. I Barnombudsmannens uppgift ligger också

att lämna förslag till regeringen om författningsändringar och andra åtgärder

som ombudsmannen anser behövs för att tillgodose barns och ungas rättigheter och

intressen.

Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen

har också föreslagit att Barnombudsmannen uttryckligen skall få ta del av

domstolars, myndigheters, kommuners och landstings handlingar i mål och ärenden.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer i utredningens

förslag att Barnombudsmannens roll bör vara både att driva på genomförandet av

barnkonventionen och bevaka efterlevnaden av den, eller lämnar det utan erinran.

Folkhälsoinstitutet anser att Barnombudsmannens arbetsuppgifter bör preciseras

ytterligare i det fortsatta beredningsarbetet, bl.a. för att undvika svikna

förväntningar på ombudsmannen inte minst hos barn och unga. När det gäller

bevakningen av tillämpningen av lagar framför Barnombudsmannen farhågor kring

att Barnombudsmannen riskerar att bli en sorts "tillstånds- och

överprövningsmyndighet". Utredningen tydliggör inte tillräckligt hur BO:s

bevakningsansvar skall förhålla sig till de myndigheter som på olika sätt har

ett tillsynsansvar. Länsstyrelsen i Stockholms län delar uppfattningen att nu

prioritera lagstiftningens tillämpning. Länsstyrelsen har via tillsynen av

kommunernas socialtjänst många tillfällen att följa hur lagarna tillämpas i

barnfrågor. Länsstyrelsen kan förmedla sina erfarenheter till Barnombudsmannen.

Förslaget att begära in uppgifter från myndigheter, kommuner och landsting och

rätten att kalla till överläggningar har inte mött några invändningar. Förslaget

tillstyrks uttryckligen av de kommuner och landsting som har yttrat sig,

Landstingsförbundet, Handikappombudsmannen, Konsumentverket-KO, Skolverket,

Integrationsverket, Statens Kulturråd och Vägverket.

Förslaget att Barnombudsmannen skall få ta del av sekretessbelagda handlingar

har mött både instämmanden och invändningar. Förslaget stöds uttryckligen av

Svenska Unicefkommittén, Barnombudsmannen, Integrationsverket, Vägverket, Kalix

kommun, Värmlands läns landsting, Rädda Barnen och Riksförbundet för

Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Riksåklagaren (RÅ) avstyrker utredningens

förslag i denna del. RÅ konstaterar att såsom förslaget är utformat skulle

Barnombudsmannen ges rätten att ta del av hemlig information i t.ex. pågående

förundersökningar. Förslaget i denna del får anses gå mycket långt och

innefattar sådana befogenheter som endast tillkommer de särskilda organ som har

till uppgift att inom ramen för en tillsynsverksamhet bl.a. granska åklagares

och åklagarmyndigheternas hantering av enskilda ärenden, dvs. JO och JK. RÅ vill

i detta sammanhang erinra om att även högre åklagare har rätt att ta del av

sådana uppgifter i tillsynsverksamheten och att denna tillsyn givetvis även

omfattar huruvida en åklagare har följt det regelverk som följer av

barnkonventionen. Göta hovrätt, som finner utredningens ambitioner lovvärda,

anser det dock inte lämpligt att en myndighet underställd regeringen får en

utvidgad rätt att ta del av domstolars handlingar. Även Kammarrätten i Sundsvall

hänvisar till Justitieombudsmannens tillsynsuppgift. Kammarrätten kan inte -

oaktat vad som anförs i utredningen - se att det föreligger något behov av och

finner det inte heller lämpligt att Barnombudsmannen för sin uppgift skall

tilldelas en utökad rätt att ta del av domstolars och förvaltningsmyndigheters

sekretessbelagda handlingar. Även i övrigt ifrågasätter kammarrätten

Barnombudsmannens behov av att ta del av sekretessbelagda handlingar för att

kunna fullgöra sitt arbete. Rikspolisstyrelsen (RPS) noterar att utredningen i

sitt betänkande inte närmare har behandlat sekretessfrågor. Det är förvånande,

menar RPS, eftersom utredningen föreslår att Barnombudsmannen skall få rätt att

ta del av bl.a. myndigheters, t.ex. polismyndigheters, handlingar i mål och

ärenden. Rikspolisstyrelsen konstaterar att det föreligger en diskrepans mellan

de sekretessregler som gäller för Barnombudsmannens verksamhet och de regler som

gäller för polisens verksamhet under en förundersökning. Detta kan få till

följd att förundersökningssekretessen kan gå förlorad. Rikspolisstyrelsen anser

därför att sekretessfrågor av den art som styrelsen lyft fram måste klargöras

och lösas under ärendets fortsatta beredning. Länsstyrelsen i Norrbottens län

anser att uppgiften att följa lagtillämpningen genom att begära in akter m.m.

tveklöst är en fråga för berörda tillsynsmyndigheter och torde också för de

myndigheter som är föremål för granskning nästan vara omöjligt att skilja från

tillsyn. Länsstyrelsen finner det anmärkningsvärt att varken Socialstyrelsen

eller länsstyrelsen, som är tillsynsmyndigheter på området, nämns av utredningen

i detta sammanhang. Landstingsförbundet avvisar förslaget att Barnombudsmannen

skall kunna begära in alla sekretessbelagda handlingar. Barnombudsmannen bör

inte kunna få tillgång till patientjournaler, då det inte är nödvändigt för

Barnombudsmannens arbete.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt skall en av

Barnombudsmannens huvuduppgifter vara att driva på genomförandet av

barnkonventionen i samhället. Den andra huvuduppgiften är att bevaka att

barnkonventionen och barnets rättigheter också efterlevs. Barnombudsmannens

uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungas rättigheter och intressen

framgår redan i dag av lagen. Bestämmelsen är emellertid vagt formulerad, varför

regeringen föreslår att den ändras så att Barnombudsmannen får ett tydligt

uppdrag att bevaka efterlevnaden av konventionen. Detta innebär att

Barnombudsmannen ges en mer aktiv roll gentemot myndigheter, kommuner och

landsting, där de flesta beslut som angår barn och unga fattas. Detta uppdrag

bör innefatta dels att följa lagstiftningen och dess tillämpning, dels att

uppmärksamma att myndigheter, kommuner och landsting i övrigt förverkligar

konventionen i sin verksamhet. För att Barnombudsmannen på ett så effektivt sätt

som möjligt skall kunna fullfölja sitt bevakningsuppdrag i syfte att värna

barns och ungas rättigheter föreslås att Barnombudsmannen utrustas med vissa

rättsliga befogenheter gentemot andra myndigheter, kommuner och landsting.

Barnombudsmannens bevakningsuppdrag innefattar självklart även den utveckling av

barnkonventionen som skett. Regeringen har bl.a. i sin proposition om ILO:s

konvention och rekommendation om de värsta formerna av barnarbete konstaterat

att Barnombudsmannens bevakningsansvar av barnkonventionen även omfattar ILO:s

konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de

värsta formerna av barnarbete (prop. 2000/01:93).

Redan i dag har Barnombudsmannen till uppgift att följa och bevaka att lagar och

andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med

barnkonventionen. Tyngdpunkten i detta arbete har hitintills legat på att bevaka

tillkomsten av nya författningar. Barnombudsmannen har till exempel föreslagit

tillsättandet av nya utredningar, uppvaktat pågående utredningar samt avgivit

remissvar. Däremot har bevakningen av att redan gällande lagar och andra

författningar tillämpas på ett sätt som står i överensstämmelse med

barnkonventionen inte fått lika stort utrymme. Barnombudsmannen har haft stöd i

förarbetena för denna prioritering.

Generella översyner av svensk lagstiftnings överensstämmelse med

barnkonventionen har också gjorts vid två tillfällen, se prop. 1989/90:107 om

godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter och Barnkommitténs

betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116). Det tillkommer

emellertid hela tiden nya författningar som behöver granskas. Enligt

utredningens uppfattning har det varit naturligt att ombudsmannen under den tid

som barnkonventionen varit ny för svenska förhållanden inriktat sitt arbete på

att se till att den beaktas på centralt beslutsfattarplan. På detta sätt har

ombudsmannen sökt bidra till att höja medvetenheten hos regeringen och riksdagen

om Sveriges förpliktelser enligt konventionen för att ge konventionen

genomslagskraft i det arbete som bedrivs på den nationella nivån.

En av de viktigaste slutsatserna som Barnkommittén kom fram till var att

lagstiftningen i stort sett är i överensstämmelse med barnkonventionen, men att

det är i tillämpningen det många gånger brister. Därutöver krävs det ett antal

andra åtgärder än lagstiftning för att barnkonventionen skall få verkligt

genomslag. Denna bedömning har även framförts av FN:s barnrättskommitté i

samband med Sveriges rapportering om efterlevnaden av barnkonventionen.

Kommittén uppmanade därvid bl.a. regeringen att öka ansträngningarna när det

gäller att säkerställa kommunernas efterlevnad och respekt för regeringens

politik för att genomföra barnkonventionen.

Den lagstiftningsteknik som Sverige har valt när det gäller att införliva

barnkonventionen med svensk lag innebär att de åtaganden som kräver lagstiftning

omarbetas och förs in i de lagar som reglerar de områden som bestämmelserna tar

sikte på. Så har bl.a. skett när det gäller principen om barnets bästa. Av

detta följer att det är viktigt att det regelbundet bedrivs ett aktivt arbete

för att identifiera och åtgärda luckor och svagheter i lagstiftningen och att

bevaka att barnkonventionen beaktas vid tillkomsten av ny lagstiftning som rör

barn.

Inriktningen på ombudsmannens bevakningsarbete påverkas också av att en

samordningsfunktion rörande barnfrågor har tillskapats i Regeringskansliet med

placering i Socialdepartementet. Denna funktion har till uppgift att granska

alla relevanta regeringsbeslut ur ett barnkonventionsperspektiv, således även

lagförslag samt att agera samordnare i Regeringskansliet i frågor om barnets

rättigheter. Det faller sig naturligt att uppgiften och kompetensen att granska

lagförslag ur ett barnrättsligt perspektiv finns inom Regeringskansliet.

En förskjutning av Barnombudsmannens bevakande arbete bör därför ske. Enligt

utredningens bedömning bör detta innebära att ombudsmannen mer än hittills bör

inrikta sig på att bevaka och följa tilllämpningen av gällande författningar.

För detta talar också att ombudsmannen därigenom får ytterligare kunskap om och

erfarenhet av barns och ungas situation i Sverige.

Självfallet kommer Barnombudsmannen även fortsättningsvis att ha en viktig roll

som remissinstans och som sakkunnig eller expert i utredningar och arbetsgrupper

där ombudsmannens deltagande bedöms vara betydelsefullt.

Det förtjänar att påpekas att Barnombudsmannen härigenom inte ges någon

tillsynsroll. Barnombudsmannens uppgift är att utifrån barnkonventionen göra en

mer allmän bedömning av hur lagstiftningen tillämpas inom olika

verksamhetsområden.

Barnombudsmannens uppgift är, som tidigare sagts, inte att granska

handläggningen av enskilda ärenden. Däremot kan en genomgång av ett antal

enskilda ärenden vara nödvändig för att få en uppfattning om huruvida praxis på

ett visst område är i linje med barnkonventionen och dess grundläggande

principer eller ej. Utifrån en sådan genomgång kan ombudsmannen sedan göra en

bedömning av om eventuell bristande överensstämmelse beror på lagstiftningen i

sig eller på att till exempel myndigheter i sin tillämpning kommit att alltför

lite beakta barnkonventionen och dess principer. Det är alltså en fråga om en

granskning på generell nivå. Till skillnad från de myndigheter som har ett

tillsynsansvar har inte Barnombudsmannen någon skyldighet att, och skall inte

heller, ta ställning till enskilda anmälningar.

I Barnombudsmannens bevakningsuppdrag ligger att uppmärksamma regeringen på

nödvändiga författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns

och ungas rättigheter enligt barnkonventionen skall tillgodoses.

Barnombudsmannen kan emellertid inte gå in på tillämpningen i det enskilda

fallet utan får i stället i kraft av sakligheten i sin analys skapa debatt och

dialog för att i ett vidare perspektiv exempelvis höja medvetenheten om

barnkonventionen och dess principer hos beslutsfattare i olika sammanhang.

Barnombudsmannen måste för att kunna utföra sitt bevakningsarbete göra

tolkningar av de olika artiklarna i barnkonventionen. Visserligen är FN:s

barnrättskommitté den auktoritativa uttolkaren av konventionen, men detta kan

inte hindra en nationell barnombudsman från att göra analyser utifrån sitt lands

lagstiftning. Även om Barnombudsmannens analyser av konventionen självfallet

inte kan binda myndigheterna i deras lagtillämpning i enskilda fall, kan sådana

analyser utgöra ett underlag för diskussioner, som kan föra till både

författningsändringar och ändrad praxis och i vart fall till ökad medvetenhet om

de frågeställningar som barnkonventionen ger anledning till.

Rättsliga befogenheter

Barnombudsmannen kommer som framgått av föregående avsnitt att även i framtiden

vara pådrivande i arbetet med att förverkliga barnkonventionen i myndigheters,

kommuners och landstings verksamhet. Barnombudsmannens roll i detta avseende är

att uppmuntra och driva på genomförandet, till exempel genom att ge information

och visa på goda exempel. I de fall sådant arbete inte ger resultat bör

Barnombudsmannen emellertid ha tillgång till vissa påtryckningsmedel.

Utredningen har föreslagit att Barnombudsmannen skall ges rätt att från

myndigheter, kommuner och landsting begära in uppgifter om vilka åtgärder som

vidtagits för att genomföra barnkonventionen samt en skyldighet att komma till

överläggningar med ombudsmannen. Handikappombudsmannen, som har dessa

befogenheter i dag, har till utredningen framfört att han funnit dessa

påtryckningsmedel vara av värde. Barnombudsmannen har också själv framhållit

nyttan av att ha dessa möjligheter.

Justitieombudsmannen har påpekat att formuleringen av den av utredningen

föreslagna 4 § framstår som något tveksam eftersom den ger intryck av att det

direkt av konventionen skulle följa vissa åligganden för bl.a. myndigheterna.

Barnkonventionen är en bindande överenskommelse mellan de stater som har

ratificerat den. Artikel 4 förpliktigar staterna att vidta alla lämpliga

lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra

konventionen. Således räcker det inte med enbart lagstiftning. Det är staten som

är ansvarig och som har att svara för tillkortakommanden i landet i förhållande

till konventionen. Landets inre förvaltningsstruktur har därvidlag ingen

betydelse.

Barnombudsmannen bör således få rätt att uppmana myndigheter, kommuner och

landsting att lämna uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits för att genomföra

barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen i de egna verksamheterna.

Avsikten med en sådan bestämmelse är att Barnombudsmannen skall få insyn i

verksamheter som berör barn och unga, så att ombudsmannen kan bilda sig en

uppfattning om hur långt förverkligandet av barnkonventionen har kommit och hur

barns och ungas rättigheter beaktas. Syftet är däremot inte, vilket redan

framhållits, att Barnombudsmannen skall fullgöra någon tillsynsuppgift.

Vidare bör de som är uppgiftsskyldiga också vara skyldiga att på

Barnombudsmannens uppmaning komma till överläggningar. Sådana överläggningar kan

tänkas dels leda till erfarenhetsutbyte samt insamling av fakta och andra

upplysningar, dels ha en attitydbildande funktion.

Barnombudsmannens uppgift att följa upp hur barnkonventionen tillämpas innebär

ingen inskränkning i andra myndigheters, kommuners och landstings ansvar för

barns förhållanden inom sina respektive områden. Det innebär att

Barnombudsmannen kan ta initiativ till diskussioner och samverkan i olika

sammanhang. Barnombudsmannen kan emellertid inte ålägga andra myndigheter

arbetsuppgifter av olika slag.

Rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden

Utredningen har föreslagit att Barnombudsmannen skall ges en generell rätt att

ta del av handlingar i mål och ärenden hos domstolar, myndigheter, kommuner och

landsting. Detta förslag har mött invändningar från ett flertal remissinstanser,

främst när det gäller sekretessfrågor. Göta Hovrätt har därutöver påpekat att

det finns en risk att, även om Barnombudsmannen inte skall utöva någon tillsyn,

domstolarnas grundlagsfästa självständighet naggas i kanten. Det har vidare

framförts att det är oklart om det föreligger något behov för Barnombudsmannen

att få ta del av sekretessbelagda handlingar för att kunna utföra sitt arbete.

Regeringen instämmer i dessa invändningar och lägger därför inte heller något

förslag i den delen.

Det är givet att det i den bevakande uppgiften av att barnkonventionen

efterlevs, även föreligger behov av att utifrån ett generellt perspektiv granska

enskilda ärenden. Rent allmänt är dock regeringens bedömning att

Barnombudsmannens behov att ta del av sekretessbelagd information för att kunna

fullgöra sina uppgifter är litet. Ombudsmannen har ju, som framhållits tidigare,

varken tillsynsansvar eller skall ägna sig åt enskilda ärenden. De uppgifter

Barnombudsmannen kan ha behov av i sin granskning av lagstiftningens tillämpning

bör kunna inhämtas genom offentlighetsprincipen, t.ex. via offentliga domar.

Barnombudsmannen kan dessutom få del av sekretessbelagda uppgifter efter en

skadeprövning, eftersom risken för att den enskilde lider skada eller men många

gånger måste vara liten då uppgifterna sekretesskyddas hos Barnombudsmannen

enligt 7 kap. 34 § sekretesslagen (1980:100).

I sekretesslagen finns också en regel om s.k. forskningssekretess (13 kap. 3 §),

som innebär att om en myndighet i sin forskningsverksamhet erhåller

sekretesskyddade uppgifter från en annan myndighet, så gäller sekretessen även

hos den mottagande myndigheten. Barnombudsmannen har således också denna

möjlighet att, genom att lägga ut uppdrag på andra myndigheter och institutioner

som sysslar med forskning, få det underlag som behövs.

Det står också Barnombudsmannen fritt att ta initiativ till samarbete med

länsstyrelserna eller andra tillsynsmyndigheter för att därigenom få nödvändig

kunskap. Även regeringen kan lägga ut uppdrag på olika sektorsmyndigheter (såsom

Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren) att i samråd med

Barnombudsmannen göra en genomgång av ett visst område. Det finns således flera

möjligheter att tillgodose det behov som eventuellt kan föreligga för

Barnombudsmannen att ta del av enskilda ärenden, utan att ge en sådan generell

rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden som utredningen föreslår. Den

förtjänar också att än en gång påpekas att varje myndighet skall ha ett

barnperspektiv i sitt arbete, så även tillsynsmyndigheterna. Barnombudsmannens

roll som pådrivare, kunskapsspridare och opinionsbildare skall inte underskattas

i detta sammanhang.

Uppföljning

Det är regeringens avsikt att följa utvecklingen inom myndigheter, kommuner och

landsting och utgår från att Barnombudsmannen gör regeringen uppmärksam på om

det skulle visa sig att nu föreslagna åtgärder inte är tillräckliga för att

barnkonventionen skall få det genomslag som är önskvärt. När det gäller frågan

om Barnombudsmannens möjligheter att ta del av handlingar i enskilda ärenden hos

myndigheter, avser regeringen att inom en tvåårsperiod tillsammans med

Barnombudsmannen analysera effekterna av de begränsningar som finns när det

gäller sekretessbelagt material. Skulle det visa sig att dessa begränsningar

försvårar för Barnombudsmannen att fullfölja sitt uppdrag, kan det finnas skäl

att överväga frågan på nytt.

6.4 Information och opinionsbildning

Regeringens förslag: Barnombudsmannens uppgift att informera, bilda opinion och

ta initiativ till lämpliga åtgärder i övrigt lagfästs. Även ombudsmannens

uppgift att årligen lämna en rapport till regeringen skall lagfästas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens, men med delvis

annorlunda formulering.

Remissinstanserna: Förslaget har i huvudsak mött instämmanden från de

remissinstanser som har kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Barnombudsmannen har som en av sina

huvuduppgifter att medverka i arbetet med att genomföra barnkonventionen i

Sverige. Barnombudsmannen skall också verka för att barnets bästa beaktas vid

beslut som rör barn. Ombudsmannen skall vidare företräda barns och ungas

rättigheter och intressen. De viktigaste redskapen för att åstadkomma detta är

information och opinionsbildning. Det finns därför skäl att lagfästa att detta

arbetsområde ingår i Barnombudsmannens uppgifter.

I sitt opinionsbildande arbete är det viktigt att ombudsmannen står fri att

själv välja hur denne vill utforma sitt arbete med att företräda barns och ungas

rättigheter och intressen. Detta är ytterligare skäl för att lagfästa att

opinionsbildning och därmed sammanhängande verksamheter tillhör ombudsmannens

grundläggande arbetsuppgifter.

Utredningen har särskilt granskat hur Barnombudsmannen i dag genomfört sitt

arbete med att sprida information. Utredningens genomgång visar på att den

utåtriktade verksamheten har varit omfattande och betydelsefull för utvecklingen

inom barnområdet. Barnombudsmannen har med sin information och opinionsbildning

bidragit till att synliggöra barn och unga i samhället. Utredningen pekar dock

på att Barnombudsmannen i högre grad bör rikta sina informationsinsatser direkt

till barn och unga så att de själva blir medvetna om sina rättigheter enligt

konventionen. Regeringen delar denna uppfattning. Barnombudsmannen har också av

regeringen under föregående år fått ett särskilt uppdrag att utarbeta

informationsmaterial om barnkonventionen för olika åldersgrupper.

Årlig rapport till regeringen

Barnombudsmannen skall, enligt förordningen (1993:710) med instruktion för

Barnombudsmannen, årligen lämna en berättelse till regeringen om sin verksamhet

under det närmaste föregående kalenderåret. Under de år som Barnombudsmannen har

verkat har de årliga rapporterna kommit att utgöra en viktig del av

ombudsmannens opinionsbildande arbete. De sju årsrapporter som hittills har

lämnats har, förutom att ge en redovisning av Barnombudsmannens verksamhet under

föregående år, dels utifrån olika teman beskrivit barns och ungas situation,

dels innehållit förslag till författningsändringar. Utredningen konstaterar

utifrån sina enkätundersökningar och hearings att årsrapporten är uppskattad av

en vid grupp läsare. Flertalet myndigheter och organisationer uppger att

årsrapporterna fyller en viktig funktion, framför allt genom att de ger en

aktuell översiktsbild av barns och ungas situation. De flesta länsstyrelser

t.ex. framhåller att Barnombudsmannens årsrapporter kan användas som underlag

för tillsyn. Utredningen konstaterar dock att de konkreta förslag till

regeländringar som lämnats till regeringen i årsrapporterna bara i begränsad

utsträckning lett till resultat. Detta till stor del beroende på att förslagen

inte varit tillräckligt genomarbetade för att kunna ligga till grund för

författningsändringar.

Regeringen delar utredningens uppfattning att årsrapporterna utgör en värdefull

källa till information om barns och ungas situation i dagens Sverige. Det som

har varit särskilt värdefullt är att barns och ungas egen uppfattning av sin

situation har lyfts fram. Regeringen föreslår därför att uppgiften att årligen

lämna en rapport skall framgå av lagen. Rapporten bör som hittills innehålla en

summering av ombudsmannens verksamhet föregående år samt ta upp de frågor om

barn och unga som ombudsmannen anser att regeringen bör ha kännedom om. Syftet

med årsrapporten skall inte vara att föreslå genomarbetade

författningsändringar, men kan innehålla en sammanfattning av de förslag som har

lämnats under året.

6.5 Kunskapsinhämtning - forskning och statistik

Regeringens förslag: Det skall ingå i Barnombudsmannens uppdrag att samla

kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen

föreslår när det gäller forskning att Barnombudsmannen skall begränsa sig till

att följa forskning som direkt rör barnkonventionen.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som berör frågan stöder

utredningens förslag. Barnombudsmannen menar att den bör få till uppgift att

följa forskning rörande tolkning och förverkligande av barnkonventionen.

Linköpings universitet menar att Barnombudsmannen bör peka på områden där ökad

kunskap behövs. Statistiska centralbyrån (SCB) instämmer i att Barnombudsmannen

är väl lämpad att sammanställa statistik om barn och ungdomar. SCB konstaterar

att uppgiften också skulle passa väl in i SCB:s ansvarsområde.

Riksrevisionsverket (RRV) ifrågasätter utredningens rekommendation att

Barnombudsmannen skall fortsätta producera barnstatistik och ifrågasätter en

kostnadsdiskussion kring detta. RRV undrar vidare varför det är positivt med två

statistikproducenter. Även Kalix kommun ifrågasätter att Barnombudsmannen skall

producera statistik. Kommunen anser vidare att Barnombudsmannen själv bäst kan

bedöma vilken forskning ombudsmannen har behov av att följa. Riksförbundet för

Rörelsehindrade Barn och Ungdomar pekar på att Barnombudsmannen bör initiera

forskning och samla in statistik om barn med funktionshinder.

Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att Barnombudsmannen har goda

kunskaper om barns behov, barns livsbetingelser och om hur barnkonventionen

tolkas och används. Som tidigare har beskrivits är barn och unga själva viktiga

kunskapskällor för Barnombudsmannen, liksom de vuxna som i olika egenskaper

kommer i kontakt med barn och unga. I vissa sammanhang är det också viktigt att

ha en systematisk, representativ och generaliserbar kunskap om barn och unga,

dvs. den typ av kunskap man får via forskning och statistik.

Barnombudsmannen har och kommer även i framtiden att ha begränsade resurser.

Kunskapsinhämtningen måste därför begränsas till det som är centralt i

verksamheten. Denna linje får stöd hos remissopinionen. Kunskap om hur

barnkonventionen fungerar i Sverige, om hur barnen har det i vårt land är

grundläggande för Barnombudsmannen. I detta ligger att situationen för olika

grupper av barn, exempelvis barn med funktionshinder, barn i storstad respektive

glesbygd, barn med ursprung från andra länder, måste belysas. Sedan måste

självfallet, som Kalix kommun påtalar, Barnombudsmannen själv ha ett utrymme att

bedöma inriktningen på sin kunskapsinhämtning. Denna kommer också att växla

över tiden beroende på vilka problem barn och unga möter i sina liv.

Vad avser kunskap om ungdomars levnadsförhållanden är det naturligt med ett nära

samarbete mellan Barnombudsmannen och Ungdomsstyrelsen, som bl.a. har till

uppgift att följa utvecklingen och sprida kunskaper om ungdomars livsvillkor.

I Barnombudsmannens uppdrag ligger generellt att för regeringen redovisa problem

och svårigheter i verksamheter som berör barn och unga. Detta bör, som

Linköpings universitet efterlyser, också innefatta att påtala kunskapsbrister

kring barns och ungas livssituation för att möjliggöra att den förbättras.

Statistik

Barnombudsmannen sammanställer och ger ut publikationen Upp till 18. Den

innehåller statistik från olika statistikkällor och har blivit mycket

uppskattad.

Det är i sammanhanget viktigt att betona att Barnombudsmannen inte producerar

statistik utan sammanställer sådan från olika statistikproducenter.

Barnombudsmannen har överblick över vad som är viktigt i barns och ungas värld

och kan därför på ett kunnigt sätt välja ut vad som behöver produceras när det

gäller statistik om barn och unga och vad som bör tas med i Upp till 18. Denna

överblick finns inte lika klart hos SCB vars viktigaste uppgift är att producera

statistik.

SCB har ett regeringsuppdrag att producera basstatistik om barn och unga. I

detta uppdrag ligger att utveckla denna basstatistik. Regeringen förutsätter ett

nära samarbete mellan Barnombudsmannen och SCB när det gäller att utveckla både

Upp till 18 och basstatistiken.

6.6 Internationellt arbete

Regeringens förslag: Barnombudsmannen skall följa den internationella

utvecklingen när det gäller barnkonventionens tolkning och dess tillämpning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har kommenterat frågan. Sida menar att

Barnombudsmannen utöver sitt primära mandat att bevaka barnets rättigheter inom

Sverige också skall ha ett internationellt mandat. Sida föreslår därför att

Barnombudsmannens roll i internationellt arbete görs tydligare och att

ombudsmannen får i uppdrag att bidra med sin kompetens också i andra länder.

Barnombudsmannen är positiv till utredningens förslag att Barnombudsmannen i

första hand skall delta i internationella sammanhang som ger ombudsmannen

kunskap i det egna nationella arbetet med barnkonventionen. Ombudsmannen pekar

också på att det finns förväntningar på att ombudsmannen skall delta i olika

sammanhang t.ex. där riksdag och regering är värdar. Barnombudsmannen framhåller

att om regeringen även fortsättningsvis anser att detta skall vara en av

ombudsmannens uppgifter, krävs ökade resurser för ombudsmannen. Kalix kommun

anser att Barnombudsmannen själv bäst bedömer vilka internationella engagemang

den bör ägna sig åt. Barns rätt till lek förutsätter att Barnombudsmannen

hjälper till med utvecklingen i världen i övrigt, men då liksom tidigare

finansierat av Sida. Riksförbundet för rörelsehindrade Barn och Ungdomar anser

att Barnombudsmannen i första hand bör verka nationellt då den svenska

organisationen ännu inte är ordentligt uppbyggd.

Skälen för regeringens förslag: Det internationella samarbetet är en viktig

kunskapskälla för Barnombudsmannen som denne måste utnyttja. Ett internationellt

utbyte av erfarenheter och kunskaper ger nya idéer och vägledning inför

bedömningar av vad som fungerar och inte fungerar i en barnombudsmans arbete.

Regeringen ser därför positivt på att Barnombudsmannen engagerar sig i ett

internationellt kunskapsutbyte kring hur barnkonventionen bäst genomförs och

bevakas, hur barnombudsmän arbetar och hithörande frågor. Givetvis måste

insatserna på det internationella området avvägas mot andra insatser så att de

inte tar alltför mycket av ombudsmannens resurser. Regeringen anser att

Barnombudsmannens i första hand bör delta i internationella engagemang som kan

ge kunskap och inspiration i det egna nationella arbetet med barnkonventionen.

Det europeiska nätverket av barnombudsmän (ENOC) och nätverket för de nordiska

barnombudsmännen är naturliga fora för sådant erfarenhetsutbyte.

I Barnombudsmannens uppdrag ingår som tidigare nämnts att göra tolkningar

utifrån Sveriges lagstiftning av de olika artiklarna i barnkonventionen. I detta

arbete är det viktigt att ombudsmannen följer de tolkningar och analyser som

FN:s barnrättskommitté gör i sin roll som auktoritativ uttolkare av

konventionen.

Vad gäller Barnombudsmannens medverkan i uppbyggnaden av andra länders ombudsmän

anser regeringen att ansvaret för denna typ av uppdrag ligger på andra organ,

såsom Sida. Detta hindrar dock inte Barnombudsmannen från att medverka ur ett

mer allmänt perspektiv, vilket även kan bidra till att Barnombudsmannen erhåller

värdefull erfarenhet. Redan i dag anordnar Barnombudsmannen tillsammans med

Sida kursen International Training Programme on the Rights of the Child med

syfte att ge deltagare från utvecklingsländer kunskap om hur barnkonventionen

tillämpas i Sverige. Vidare har Barnombudsmannen nyligen tillsammans med Sida

startat ett projekt i ett antal länder, däribland Sverige, med syfte att insamla

statistiska uppgifter där barn själva är uppgiftslämnare. En förutsättning för

Barnombudsmannens medverkan i denna typ av verksamhet är emellertid att

Barnombudsmannen tillförs särskilda medel eller att Sida och UD tar hänsyn till

de resursbehov som uppstår hos Barnombudsmannen när dennes insatser framstår som

angelägna.

7 Kontakter med andra

Regeringens bedömning: Det är en naturlig del av Barnombudsmannens arbeta att

upprätthålla kontakter med barn och unga, organisationer, myndigheter, kommuner

och landsting m.fl. Detta behöver därför inte fastställas i lag.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det av lagen skall framgå att

Barnombudsmannen skall upprätthålla kontakter med barn och unga och med

organisationer, myndigheter, kommuner, landsting m.fl.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har kommenterat förslaget.

Förslaget tillstyrks uttryckligen av Lärarförbundet, Rädda Barnen, Riksförbundet

Hem och Skola, Svenska Missionsförbundets Ungdom, Sveriges Kristna Råd och

Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Barnombudsmannen håller med

utredningen om att det är viktigt att en barnombudsman har en bred kontaktyta,

men ställer sig tveksam till om det är lämpligt att lagfästa en sådan uppgift.

Kontakter med andra måste i första hand betraktas som en arbetsmetod snarare än

en arbetsuppgift i sig. Kalix kommun menar att arbetet med att företräda barn

och ungdomar i samhällsdebatten inte kan bli framgångsrikt om Barnombudsmannen

inte håller kontakter med samhället. Kommunen ser därför inte någon mening med

att lagfästa uppgiften.

Skälen för regeringens bedömning: I förordningen (1993:710) med instruktion för

Barnombudsmannen finns en bestämmelse om att Barnombudsmannen skall upprätthålla

kontakter med barn och unga och med ideella organisationer och myndigheter m.m.

Utredningen har föreslagit att den bestämmelsen flyttas över till lagen.

Syftet med de förslag som läggs i denna proposition är att förstärka och renodla

ombudsmannarollen och att ge Barnombudsmannen en ökad självständighet. För att

inte motverka det syftet är det angeläget att lagstiftaren i övrigt är

återhållsam med regleringen av vad ombudsmannen skall göra. En sådan onödig

reglering är att i lag föreskriva att Barnombudsmannen skall upprätthålla

kontakter med dem som denne skall rikta sin verksamhet emot. Som

Barnombudsmannen framhåller i sitt remissvar, är detta snarare en metodfråga än

en arbetsuppgift i sig.

I och med de förslag till ändringar i lagen om Barnombudsman som läggs får

Barnombudsmannen ökade möjligheter att själv bestämma sina prioriteringar. Som

ett resultat av detta kan Barnombudsmannen utifrån egna erfarenheter etablera

kontakter med föräldrar, yrkesgrupper som arbetar med barn, organisationer och

myndigheter.

För att inhämta kunskap om barns och ungas villkor behöver Barnombudsmannen ett

brett kontaktnät. Samtidigt står det klart att Barnombudsmannens resurser inte

räcker till för att hålla kontakt och samverka med alla organisationer och

myndigheter som så önskar. Detta måste bli en fråga för ombudsmannen att utifrån

sina egna bedömningar som företrädare för barn och unga etablera sådana

kontakter med organisationer och myndigheter som ombudsmannen har behov av i sin

funktion som företrädare för barn och unga i arbetet med att driva på

genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen.

I de tidigare nämnda s.k. Parisprinciperna (avsnitt 4) betonas vikten av att den

nationella institutionen utvecklar ett brett kontaktnät med sådana

organisationer, myndigheter och arbetsgrupper som arbetar för att främja och

skydda mänskliga rättigheter. Detta innebär dock inte enligt regeringens mening

att det bör lagstiftas som en skyldighet, utan snarare att ombudsmannen skall

ges möjligheter att utveckla sådana kontakter.

Kunskap som inhämtas från barn och unga själva samt från frivilligorganisationer

måste kompletteras med annan kunskap. Frivilligorganisationer har inte och kan

inte heller förväntas ha en nationell översikt över barns och ungas villkor i

samhället i alla avseenden. Organisationerna verkar ofta på ett begränsat område

och driver i vissa fall sina frågor utifrån ett medlemsperspektiv. Det vill

säga att organisationerna utgår, och skall utgå, ifrån sina medlemmars intressen

till skillnad från Barnombudsmannen som har ett samhällsuppdrag att ta till

vara barns och ungas rättigheter utifrån barnkonventionens vida perspektiv.

För att inhämta kunskap om barns och ungas situation behöver Barnombudsmannen

också hålla kontakt med myndigheter som på olika nivåer arbetar med barn- och

ungdomsfrågor. En dialog med myndigheter är av grundläggande betydelse inte bara

för ömsesidigt erfarenhetsutbyte, utan också för Barnombudsmannens pådrivande

och bevakande roll.

8 Det lokala arbetet

Regeringens bedömning: För att barnkonventionen skall få full genomslagskraft

krävs att den blir ett verktyg också på den lokala nivån.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har berört frågan. De som har gjort det

betonar det lokala arbetets betydelse och diskuterar hur det kan utformas.

Integrationsverket anser att utredningen inte lyckats visa hur det är möjligt

att genomföra förslagen om att intensifiera bevakningen av barnkonventionens

efterlevnad i kommuner och landsting samt att utveckla den direkta kontakten med

barn och unga med de resurser som Barnombudsmannen nu förfogar över. Umeå

kommun anför att undersökningar visar att barn och unga har behov av att det i

deras hemkommun finns någon som kan föra deras talan i olika ärenden och som kan

vara deras röst i förhållande till vuxna de möter. Barns och ungas behov av en

lokal företrädare bör i enlighet med barnkonventionen tas på allvar och skulle

även underlätta Barnombudsmannens insyn i hur kommuner och landsting efterlever

konventionen lokalt och regionalt. Riksförbundet Hem och Skola konstaterar att

utredningen fastslår att barn och unga har behov av att det i deras hemkommun

finns någon som kan föra deras talan. Förbundet anför att det finns ett stort

behov av att få hjälp när man blir utsatt för övergrepp, utlämnad åt vuxnas

godtycke och upplever brist på respekt för sina mänskliga rättigheter.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen konstaterar att ytterst avgörs

barnkonventionens genomslag i Sverige av det lokala arbetet. En stor del av

barnkonventionens rättigheter avser beslut som fattas på lokal nivå. Det gäller

till exempel situationen för barn inom förskola, skola, hälso- och sjukvård och

socialtjänst. Det gäller också beslut som påverkar barns fritidssituation eller

den fysiska miljö barn vistas i. Det är också på den lokala nivån barns och

ungas demokratifostran sker.

En fråga som är av särskilt intresse är hur barn som upplever sig vara i utsatta

situationer av olika skäl kan stödjas. Det kan vara barn som är utsatta för

övergrepp av olika slag eller barn som anser sig orättvist behandlade. Dessa

barn kan ofta behöva en särskild företrädare. Hur detta skall ordnas är en

viktig lokal fråga.

Det arbete som Barnombudsmannen har gjort genom det s.k. strategiuppdraget har

varit mycket värdefullt för att driva på det lokala arbetet. I detta arbete har

ingått att sprida goda exempel på metoder som kan användas i arbetet med att

genomföra barnkonventionen på lokal nivå. Denna pådrivande roll kommer också som

framgår av förslagen i denna proposition att ytterligare stärkas. Även om

Barnombudsmannen renodlas och förstärks resursmässigt är det dock omöjligt att

ombudsmannen skulle kunna vara kontinuerligt verksam i landets alla kommuner och

landsting. Det behövs därför någon form av företrädare på lokal nivå för barns

och ungas rättigheter och intressen. Hur en sådan funktion skulle kunna se ut

och vilka befogenheter den skall ha kan skilja beroende på lokala behov och

förutsättningar och på vad man vill uppnå inom varje kommun eller landsting. Det

finns också några exempel i olika kommuner på lokala barnombudsmän, med olika

inriktning och ställning.

Frivilligorganisationerna på barnområdet har givetvis en viktig funktion att

fylla inom området. En uppgift de har är att bevaka att kommuner och landsting

har en bra organisation ur barnrättssynpunkt. I vissa lägen kan de också fungera

som en förmedlande länk mellan barn och myndigheter. Barnens rätt i samhällets

(BRIS) hjälptelefon har denna karaktär.

För att ytterligare stödja och hjälpa kommuner och landsting i det lokala

arbetet avser regeringen att ge Barnombudsmannen i uppdrag att se över olika

modeller för lokala företrädare för barns och ungas rättigheter och intressen,

samt att ta fram riktlinjer för en normalinstruktion som kommuner och landsting

sedan fritt kan använda sig av.

9 Ansvaret för säkerhet och lekmiljö

När Barnombudsmannen inrättades skedde detta inom ramen för den tidigare

myndigheten Barnmiljörådet. Vissa av de funktioner som legat på Barnmiljörådet

överfördes till Barnombudsmannen medan andra inte följde med.

Frågan om barnsäkerhet överfördes till Barnombudsmannen medan den om barns lek-

och utemiljö inte ingick i den nya myndighetens verksamhetsområde. Denna fråga

överfördes heller inte till någon annan myndighet.

Utredningen har föreslagit att, som ett led i renodlingen av Barnombudsmannen,

verksamhetsområdet barnsäkerhet inte längre skall ligga på Barnombudsmannen utan

överföras till någon annan myndighet.

Regeringen tillsatte den 11 oktober 2001 en barnsäkerhetsdelegation med uppgift

att brett se över barnsäkerhetsfrågorna (S 2001:05).I delegationens

arbetsuppgifter skall ligga dels att under tiden fram till och med utgången av

år 2003 fungera som samordnande barnsäkerhetsmyndighet, dels i god tid innan den

tidpunkten komma med förslag om vilken myndighet som permanent skall ha

samordningsansvaret för barnsäkerhetsfrågorna och för frågorna om barns lek- och

utemiljö. Delegationen leds av barnministerns statssekreterare och i

delegationen ingår företrädare för Banverket, Boverket, Elsäkerhetsverket,

Statens Folkhälsoinstitut, Konsumentverket, Räddningsverket, Skolverket samt

Vägverket. I delegationen ingår därutöver som sakkunniga Barnombudsmannen, Barns

rätt till lek, två ungdomar samt företrädare för Regeringskansliet.

Genom beslut den 21 december 2001 ändrade regeringen i förordningen om

Barnombudsmannen så att dess ansvar för barnsäkerhetsfrågorna upphörde med

utgången av år 2001. Frågor om barns trygghet och säkerhet i lekmiljön och även

i andra avseenden kommer givetvis även i fortsättningen att vara en viktig

uppgift för Barnombudsmannen, även om det samordnande myndighetsansvaret för har

lagts någon annanstans. I samband med beredningen av frågan om

myndighetsansvaret för samordningen av barnsäkerhetsfrågor från år 2004 kommer

regeringen att överväga i vilken utsträckning medel kan komma att behöva

omfördelas från Barnombudsmannen till den nya myndigheten.

10 Barnombudsmannens roll i rapporteringen till FN:s barnrättskommitté

Regeringens bedömning: Barnombudsmannen har en viktig roll i regeringens

rapportering till FN:s kommitté för barnets rättigheter. Regeringens utkast till

rapport bör remitteras till Barnombudsmannen för synpunkter. Barnombudsmannens

yttrande bör kommenteras av regeringen samt biläggas rapporten.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har yttrat sig i frågan. Rädda Barnen,

Göteborgs kommun och Landstinget i Värmland tillstyrker utredningens förslag.

Barnombudsmannen hänvisar till artikel 45 i barnkonventionen där det framgår att

nationella institutioner fyller en särskild uppgift när FN:s barnrättskommitté

behandlar ett lands rapportering. Till detta kommer att kommittén kan kalla de

nationella institutionerna till en dialog. Barnombudsmannen menar därför att

detta blir en fråga mellan ombudsmannen och FN:s barnrättskommitté. I

sammanhanget vill Barnombudsmannen framhålla att det för närvarande pågår ett

arbete inom det europeiska nätverket av barnombudsmän (ENOC) och Unicef kring

barnombudsmäns roll i rapporteringsprocessen.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 44 i barnkonventionen skall

konventionsstaterna avge rapporter till FN:s barnrättskommittén om de åtgärder

som de har vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen

och om de framsteg som gjorts i fråga om åtnjutandet av dessa rättigheter. En

första rapport skall lämnas två år efter det att staten har tillträtt

konventionen och därefter vart femte år. Sverige har lämnat två rapporter och

skall lämna sin tredje rapport senare i år. Ansvaret för rapporteringen åvilar

regeringen såsom företrädare för riket utåt.

För Sveriges del finns det viktiga faktorer som påverkar hur Barnombudsmannens

deltagande i rapporteringen till barnrättskommittén utformas. Barnombudsmannens

självständiga roll i förhållande till regeringen måste beaktas och respekteras.

Samtidigt är det viktigt att regeringen vid rapportskrivningen tar till vara den

information och expertkunskap som Barnombudsmannen har om barns och ungas

levnadsvillkor och om tillämpningen av barnkonventionen i olika delar av landet

och i olika verksamheter. Barnombudsmannens deltagande i rapporteringen till FN

bidrar till att rapporten uppfyller kraven på noggrannhet och detaljrikedom.

I den handbok om nationella institutioner för mänskliga rättigheter som getts ut

av Centret för mänskliga rättigheter i Genève (numera en del av

Högkommissariatet för mänskliga rättigheter) understryks att dessa institutioner

har en viktig roll i utformningen av ett lands rapport till FN:s

barnrättskommitté. De nationella institutionerna har på grund av sin ställning

och expertkunskap möjlighet att se till att rapporterna uppfyller kravet på att

vara noggranna, detaljerade och korrekta. Enligt handboken kan det sätt på

vilket en nationell institution bidrar till arbetet med rapporten se olika ut

och tre olika modeller lyfts fram

I den första modellen är institutionen en ren uppgiftslämnare, vilket innebär

att institutionen lämnar information, data och statistik till ansvarigt

departement. I den andra modellen ger institutionen ett remissyttrande över

regeringens utkast till rapport. I den tredje modellen ges institutionen ansvar

att utarbeta ett utkast till rapport som sedan granskas av berörda myndigheter.

Däremot sägs i handboken ingenting om att en nationell institution i en viss

situation bör lämna en egen rapport.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att Barnombudsmannens roll i

rapporteringen till FN bör följa den andra modellen. Följaktligen bör regeringen

remittera ett utkast till rapport till Barnombudsmannen för yttrande.

Barnombudsmannens synpunkter bör kommenteras i rapporten och remissyttrandet

bifogas den slutliga rapporten. Inget hindrar naturligtvis att

barnrättskommittén tar initiativ till kontakt med och inhämtande av ytterligare

synpunkter från Barnombudsmannens vid granskningen av rapporten.

11 Barnombudsmannens organisation

Regeringens förslag: Det särskilda råd som har till uppgift att biträda

Barnombudsmannen avskaffas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Förslaget har i huvudsak mött instämmanden. Riksförbundet för

Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) motsätter sig utredarens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Barnombudsmannen skall enligt 2 § lagen

(1993:335) om Barnombudsman biträdas av ett särskilt råd. Barnombudsmannen är

rådets ordförande och leder dess verksamhet. Rådet består i övrigt av högst sju

andra ledamöter. Dessa utses av regeringen för en viss period. Rådet har inte

någon formellt styrande roll utan är en resurs och ett kontaktnät för

Barnombudsmannen. Ledamöterna representerar sig själva och de har under de år

som har gått hämtats från olika delar av samhällslivet. För närvarande består

rådet till största delen av forskare.

Syftet med att ha en expertgrupp knuten till Barnombudsmannen är att denna grupp

skall utgöra ett stöd i Barnombudsmannens verksamhet. Eftersom barnkonventionen

rör hela samhällslivet är spännvidden på de frågor Barnombudsmannen arbetar med

stor och detsamma gäller därmed behovet av tillgång till kunskap och

erfarenhet. Barns och ungas verklighet förändras hela tiden i takt med de

samhällsförändringar som sker. Barnombudsmannens arbete bör därför i så stor

utsträckning som möjligt fånga in dessa nya förhållanden. Ett råd med fast

sammansättning kan helt naturligt inte täcka in behovet av kunskaper om barns

och ungas livssituation på alla samhällets områden.

Ett av syftena med de förändringar som föreslås i denna proposition är, som

framhållits, att stärka Barnombudsmannens självständighet. Att i det läget

detaljstyra vilken organisation Barnombudsmannen skall ha eller vilka experter

som skall biträda ombudsmannen motverkar det övergripande syftet. Det är

Barnombudsmannen som själv är den som bäst kan bedöma vilka kunskaper som från

tid till annan behöver knytas till verksamheten. Det bör därför ankomma på

Barnombudsmannen själv att vid behov tillsätta en eller flera referensgrupper

som stöd i arbetet på samma sätt som Barnombudsmannen i övrigt bestämmer sin

organisation. På så sätt uppnås också största möjliga flexibilitet. Det

särskilda, av regeringen utsedda, rådet bör därför avskaffas.

Barnombudsmannen bestämmer i övrigt själv sin organisation, såväl när det gäller

personalbemanning som vilken kompetens som erfordras.

12 Ikraftträdande

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2002. Några särskilda

övergångsbestämmelser behövs inte.

13 Ekonomiska konsekvenser

Förslagen i denna proposition medför inte några ytterligare kostnader för det

allmänna.

Som framgått av budgetpropositionen för år 2002 har Barnombudsmannen tillförts

ytterligare cirka två miljoner kronor. Det är också avsikten att de särskilda

medel - ca fem miljoner kronor - som ställts till ombudsmannens förfogande för

dennes särskilda regeringsuppdrag i arbetet med genomföra strategin för

barnkonventionens förverkligande skall överföras till ombudsmannens ordinarie

anslag.

Det bör också noteras det faktum att Barnombudsmannen befriats från uppdraget

att ha det samordnade ansvaret för barnsäkerhetsfrågor ger ett visst utrymme för

insatser inom andra områden.

14 Författningskommentar

14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:335) om Barnombudsman

1 §

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.1.

Genom ändringen av paragrafen tydliggörs Barnombudsmannens ombudsmannaroll.

Barnombudsmannen skall företräda barns och ungas rättigheter och intressen med

utgångspunkt från Sveriges åtagande enligt FN:s konvention om barnets

rättigheter. Barnombudsmannen skall inte vara företrädare för enskilda barn

eller unga, utan det är barn och unga som grupp ombudsmannen skall företräda.

Med barn och unga avses personer som inte har fyllt 18 år, i enlighet med den

definition av barn som ges i barnkonventionen.

2 §

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2 och 6.3.

I bestämmelsen fastslås Barnombudsmannens två huvuduppgifter - att driva på

genomförandet samt att bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. Bestämmelsen

motsvarar till viss del nuvarande 1 §, med de förändringarna att ombudsmannen

inte enbart skall vara bevakare utan också ha en offensiv roll som pådrivare av

genomförandet av barnkonventionen och att den bevakande rollen tydliggörs till

att avse efterlevnaden av konventionen. Den andra meningen motsvaras av andra

meningen i nuvarande 1 §.

3 §

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitten 6.3, 6.4, 6.5 och 6.6.

I paragrafen fastslås vad Barnombudsmannens skall göra inom sitt

verksamhetsområde. Verksamhetsområdet avgränsas av FN:s konvention om barnets

rättigheter.

Motsvarande bestämmelser återfinns i dag till viss del (punkterna 1, 2, 3 och 4)

i förordningen (1993:710) med instruktion för Barnombudsmannen.

4 §

Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.4. Bestämmelsen motsvaras i

huvudsak av nuvarande 3 § förordningen (1993:710) med instruktion för

Barnombudsmannen med tillägget att rapporten, förutom en redogörelse för

verksamheten föregående år, också skall innehålla frågor om barn och unga som

ombudsmannen anser att regeringen behöver ha kännedom. Detta är ingen ny uppgift

utan snarast ett tydliggörande av det innehåll som ombudsmannens rapporter

hittills har haft.

5 §

Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 6.3.

Bestämmelsen innebär att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting får en

skyldighet att lämna uppgifter till Barnombudsmannen om vad som har gjorts och

på vilket sätt man har arbetet med att genomföra barnkonventionen i den egna

verksamheten. Det föreskrivs också en skyldighet för dessa att komma till

överläggning med Barnombudsmannen.

Domstolar och regeringen är inte förvaltningsmyndigheter och omfattas alltså

inte av skyldigheten att lämna uppgifter till Barnombudsmannen.

Bestämmelsen är inte avsedd att innefatta en sådan uppgiftsskyldighet som avses

i 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) och som bryter sekretessen myndigheter

emellan. Barnombudsmannen har således inte med stöd av denna bestämmelse rätt

att ta del av sekretessbelagda uppgifter hos förvaltningsmyndigheter, kommuner

eller landsting.

6 §

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11, motsvaras av nuvarande 2 §. Den ändring

som görs är att bestämmelserna om Barnombudsmannens särskilda råd upphävs samt

att det fastslås att Barnombudsmannen själv bestämmer sin organisation och den

närmare inriktningen av sitt arbete. Ramarna för arbetet ges i 1-3 §§.

7 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § med viss språklig justering.

14.2 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

14 kap. 1 §

Ändringen är en följdändring av att lagen (1993:335) om Barnombudsman har

ändrats på så sätt att nuvarande 3 § har blivit 7 §.

Sammanfattning av betänkandet Barnombudsmannen - företrädare för barn och

ungdomar (SOU 1999:65)

Utredningens uppdrag har varit att utvärdera och bedöma Barnombudsmannens

hittillsvarande arbete och därvid belysa vilken roll Barnombudsmannen har spelat

för utvecklingen inom barnområdet. Utvärderingen skall mynna ut i förslag till

hur Barnombudsmannen kan stärkas och effektiviseras. I utredningens uppdrag har

också ingått att redovisa vilken betydelse Barnombudsmannen har haft för att

göra barnkonventionen känd och få den att fungera som ett vardagligt instrument

i arbetet med barn och unga. Uppdraget har vidare bestått i att belysa och lösa

de konflikter som kan uppstå genom att Barnombudsmannen både är en ombudsman för

barn och ungdomar och samtidigt en myndighet som är underställd regeringen.

Utredningen har också haft att ta ställning till Barnombudsmannens framtida roll

vid utformningen av statistiken om barn och ungdomar upp till arton år,

möjligheterna för Barnombudsmannen att följa forskning om barn samt att i övrigt

utvärdera Barnombudsmannens kunskapsinhämtning och informationsinsatser. En

särskild fråga har varit hur barns och ungdomars synpunkter skall inhämtas och

tas tillvara av Barnombudsmannen. Utredningen har också haft till uppgift att

föreslå var ansvaret för barns lek- och utemiljö bör ligga.

Barnombudsmannen 1993-1999

Utredningens bedömning är att Barnombudsmannen under sina sex år har haft

betydelse för utvecklingen på barnområdet, framför allt genom sin informations-

och opinionsbildande verksamhet. Genom att samla och sammanställa information

och sakkunskap från olika områden har Barnombudsmannen lyft fram barns och

ungdomars hela livssituation. Barnombudsmannen har därigenom bidragit till att

skapa en helhetsbild av barn och ungdomar på en generell nivå.

En sådan helhetsbild av barn och ungdomar har varit betydelsefull för flera

myndigheters och organisationers verksamhet. Av de enkätundersökningar som

utredningen genomfört framgår till exempel att över hälften av landets

länsstyrelser uppfattar Barnombudsmannens informations- och opinionsbildande

verksamhet som en tillgång i tillsynsarbetet.

Barnkonventionen är Barnombudsmannens styrdokument och utredningens bedömning är

att Barnombudsmannen har bedrivit ett långsiktigt arbete för att driva på

förverkligandet av barnkonventionen i Sverige. Flera av de förslag som

Barnombudsmannen har framfört under sina sex år har resulterat i åtgärder av

olika slag. Till exempel överensstämmer innehållet i den strategi för

förverkligandet av barnkonventionen i Sverige som riksdagen antog i mars 1999 i

hög grad med förslag som Barnombudsmannen framfört i sina årsrapporter till

regeringen alltsedan 1994.

Av utredningens utvärdering av Barnombudsmannens arbete framgår också att det

finns svagheter och begränsningar i Barnombudsmannens nuvarande mandat och

inriktning av arbetet. Avsaknaden av rättsliga befogenheter är ett sådant

exempel. Likaså att Barnombudsmannen har haft begränsade möjligheter att bygga

upp nätverk och kontakter utifrån sin egenskap av företrädare för barn och

ungdomar. Det kontaktnät som byggts upp har styrts av prioriteringar som

överensstämt med uppgifter som varit fastlagda i instruktion, regleringsbrev och

regeringsuppdrag. Ett flertal kontakter har varit ett led i en

myndighetsutövande funktion. Kontakter med barn och ungdomar, med

frivilligorganisationer och yrkesgrupper som arbetar med barn har inte

prioriterats i lika hög grad.

Tyngdpunkten i Barnombudsmannens arbete med att bevaka att svenska författningar

och deras tillämpning överensstämmer med barnkonventionen har legat på

bevakning av lagstiftningsarbetet. Detta har varit naturligt i en

uppbyggnadsfas, där det har varit viktigt att se till att barnkonventionen blir

känd på centralt beslutsfattarplan och får genomslag i de lagar och regler som

är grundläggande för barns och ungdomars villkor i landet. Utredningen bedömer

emellertid att tiden nu är mogen för en viss omorientering av verksamheten så

att mer uppmärksamhet ägnas åt bevakning av lagstiftningens tillämpning.

Företräda barn och ungdomar

Enligt utredningens direktiv skall Barnombudsmannen i första hand verka utifrån

barnens intressen. Av detta följer att Barnombudsmannens grundläggande uppgift

är att företräda barn och ungdomar. Med detta avses att vara barns och ungdomars

"röst" i samhället, att hävda deras eget perspektiv och kräva respekt för deras

mänskliga rättigheter. Barn som lever i utsatta situationer har särskilt svårt

att göra sin röst hörd och att påverka sin situation. I arbetet att företräda

alla barn och ungdomar skall Barnombudsmannen därför, som hittills, ägna

särskild uppmärksamhet åt frågor som rör utsatta barn.

Ombudsmannen företräder i den meningen ett medborgarperspektiv; ett

grundläggande och gemensamt samhälleligt intresse av att alla barn och ungdomar

tillerkänns de rättigheter som stadfästs i FN:s konvention om barnets

rättigheter.

För att som ombudsman kunna ha ett barn- och ungdomsperspektiv på en generell

nivå krävs djup kunskap om barns och ungdomars situation och behov i olika

åldrar. Utredningens uppfattning är att Barnombudsmannen i första hand bör söka

kunskap så "nära" barn och ungdomar själva som det är möjligt. Det innebär att

den viktigaste kunskapsbasen måste vara barn och ungdomar själva, föräldrar,

personal som arbetar med barn och ungdomar och organisationer med verksamhet för

barn och ungdomar. Dessa konkreta och direkta erfarenheter måste sedan ställas

i relation till annan mer generell kunskap som hämtas från forskning och

statistik samt från organisationer och myndigheter.

Att företräda barn och ungdomar är kärnan i ombudsmannarollen. För att med tyngd

framstå som en sådan företrädare bör därför Barnombudsmannen, enligt

utredningens mening, prioritera och vidareutveckla sina kontakter med barn och

ungdomar. Utredningen anser att denna uppgift är så grundläggande för en

ombudsman att den bör lagfästas.

En förutsättning för att kunna vidareutveckla kontakterna med barn och ungdomar

är att Barnombudsmannen ges ett utökat handlingsutrymme och större möjligheter

att arbeta flexibelt. Kontakter med barn och ungdomar kan aldrig struktureras på

samma sätt som till exempel samverkan med myndigheter och organisationer utan

ställer krav på flexibilitet.

En renodling av ombudsmannarollen

Med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter har det för

utredningen varit naturligt att fästa vikt vid de uttalanden om barnombudsmän

som gjorts av FN:s kommitté för barnets rättigheter samt de rekommendationer om

nationella institutioner för mänskliga rättigheter som antagits av FN:s

generalförsamling, de så kallade Parisprinciperna. Dessa dokument syftar till

att så långt möjligt effektivisera de nationella institutionernas arbete med att

driva på och bevaka mänskliga rättigheter.

I dessa dokument framhålls fyra egenskaper som grundläggande för att

institutionen effektivt skall kunna främja mänskliga rättigheter. Den nationella

institutionen skall ha en lagfäst uppgift att tillvarata en eller flera

gruppers mänskliga rättigheter och vara självständig i förhållande till

regeringen. Vidare skall institutionen ha rätt att ta egna initiativ och rätt

att uttala sig och ge offentlighet åt sina slutsatser.

Mot bakgrund av vad som framkommit i utredningens utvärdering, ställt i relation

till de internationella kraven, föreslås att Barnombudsmannens roll som

ombudsman renodlas och stärks. För detta talar också att ombudsmannens roll

därmed blir tydligare i förhållande till andra myndigheter och att dessa

myndigheters uppgift i förverkligandet av barnkonventionen också förtydligas.

Med en renodling av ombudsmannarollen skulle Barnombudsmannen framstå på det

sätt som efterlysts av barn och ungdomar själva men också av flera myndigheter,

kommuner och frivilligorganisationer, nämligen som en företrädare för barn och

ungdom med uppgift att vara pådrivare och bevakare utifrån det

rättighetsperspektiv som anges i barnkonventionen. Enligt utredningens bedömning

har Barnombudsmannen varit som mest effektiv att hävda barns och ungdomars

rättigheter när ombudsmannen uppträtt som företrädare och kunnat hänvisa till

barns och ungdomars egna erfarenheter och åsikter.

Som en följd av att Barnombudsmannens ombudsmannaroll renodlas tonas

myndighetsrollen ned. Utredningen har också diskuterat möjligheten att förstärka

Barnombudsmannen genom att stärka myndighetsrollen. Detta skulle dock stå i

strid med vad som får anses vara en ombudsmans uppgift och med de

internationella principerna. Vad man i så fall borde tala om är en

"Barnmyndighet" eller ett "Barnverk" med ett övergripande ansvar för

genomförandet av statsmakternas intentioner på barnområdet. Att närmare pröva

behovet av en sådan myndighet har legat utanför utredningens uppdrag, men frågan

berörs trots detta kortfattat i betänkandet.

Ökad självständighet

Ett viktigt kriterium för en ombudsman är självständighet både i förhållande

till regeringen och till politiska partier, frivilligorganisationer och andra.

Det är dock viktigt att framhålla att en statlig ombudsman aldrig kan bli helt

fri. Lagen, liksom huvudmannens rätt att besluta om ombudsmannens budget, sätter

vissa gränser för ombudsmannens arbete.

Enligt utredningens uppfattning finns det två sätt att öka ombudsmannens

självständighet. Det ena är att Barnombudsmannen lyder under riksdagen på samma

sätt som Justitieombudsmannen och det andra är att Barnombudsmannen förblir en

myndighet under regeringen men ges så mycket självständighet som är möjligt med

ett oförändrat huvudmannaskap.

Om man enbart ser till frågan om självständighet i förhållande till regeringen

är självfallet det första alternativet att föredra. En sådan lösning skulle helt

frikoppla Barnombudsmannen från regeringen, men väcker dock frågor av annat

slag. Ett ändrat huvudmannaskap för Barnombudsmannen skulle innebära en

avvikelse från den konstitutionella ansvarsfördelningen enligt regeringsformen.

En annan fråga som uppkommer med ett förändrat huvudmannaskap är

Barnombudsmannens självständighet i förhållande till riksdagen. En del av

riksdagen eller riksdagen i dess helhet kan lika väl som en regering ha önskemål

om och synpunkter på ombudsmannens verksamhet. För att uppnå önskad

självständighet måste således denna garanteras oavsett om huvudmannen är riksdag

eller regering. Genom att det praktiska genomförandet av barnkonventionens

principer är öppet för olika politiska ställningstaganden kan Barnombudsmannen

se sig nödsakad att hålla en lägre profil än som är möjligt som ett

regeringsorgan.

Mot denna bakgrund anser utredningen att ett förändrat huvudmannaskap inte

skulle innebära den förstärkning av Barnombudsmannen som eftersträvas.

Regeringen bör därför även i fortsättningen vara huvudman för Barnombudsmannen.

Självständigheten bör i stället ökas genom valet av författningsform och ökade

möjligheter för Barnombudsmannen att själv bestämma sina arbetsuppgifter genom

bland annat begränsningar i användandet av regleringsbrev som styrform.

Utredningen föreslår därför att Barnombudsmannens alla uppgifter tydligt bör

framgå av lag och inte av instruktion. Det är alltså riksdagen som skall

bestämma mandatet och regeringen skall inte själv kunna ändra på ombudsmannens

uppdrag.

Utredningen föreslår vidare att regleringsbreven till Barnombudsmannen inte bör

innehålla uppdrag som binder upp och begränsar ombudsmannens möjligheter att

utifrån egna bedömningar forma sin verksamhet. Regleringsbreven bör begränsas

till att innehålla det som är nödvändigt för att regeringen skall få en bild av

hur ombudsmannen med anslagna medel uppfyller sina uppgifter enligt lagen.

Regleringsbreven skulle därmed kunna betecknas som nakna.

Rättsliga befogenheter

Barnombudsmannen är den enda ombudsman i Sverige som saknar rättsliga

befogenheter. Såväl de internationella som de nationella erfarenheterna visar

att sådana befogenheter krävs för att ombudsmannaarbetet skall bli effektivt.

Utredningen föreslår därför att Barnombudsmannen ges möjlighet att begära in

uppgifter från myndigheter, kommuner och landsting och kalla dessa organ till

överläggningar. Vidare bör Barnombudsmannen i sitt arbete med att bevaka

lagstiftningens tillämpning ha rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden

hos myndigheter och då även sekretessbelagda sådana.

Fortsatt generellt uppdrag

Barnombudsmannen är den enda ombudsman i Sverige som inte handlägger enskilda

ärenden. Det är bland annat genom enskilda ärenden som de övriga ombudsmännen

får kunskap och erfarenheter som kan användas i det generella arbetet. Det har

därför funnits anledning för utredningen att överväga om också Barnombudsmannen

bör handlägga enskilda ärenden.

En möjlighet vore att flytta över tillsynsansvaret över några ärendetyper på

Barnombudsmannen. En sådan ordning med handläggning av klagomål över enskilda

ärenden och därav följande ingripanden från Barnombudsmannen skulle med stor

sannolikhet ställa sådana krav på ombudsmannens resurser att utrymmet för annan

verksamhet skulle komma att få stå tillbaka.

Utredningen har därför stannat vid att inte föreslå någon ändring i

Barnombudsmannens mandat på den punkten. Barnombudsmannen bör således även

framledes arbeta generellt genom att utifrån barnkonventionen hävda barns och

ungdomars mänskliga rättigheter.

Barnombudsmannens arbetsuppgifter

- Att vara pådrivande i förverkligandet av barnkonventionen

Att driva på förverkligandet av barnkonventionen innebär att vara en spjutspets

i arbetet med barnkonventionen. Med begreppet spjutspets avses att vara ett steg

före i utvecklingen genom att inneha en samlad kunskap och genom att sprida

goda exempel visa vägen samt stimulera metodutveckling. Utredningen pekar i

detta sammanhang på möjligheten att avsätta arvsfondsmedel för Barnombudsmannen

att fördela till pilotprojekt inom området.

För att få reda på vilken effekt barnkonventionsarbetet har i praktiken är det

nödvändigt att fråga barn och ungdomar själva hur de upplever att deras

rättigheter tillgodoses. Barnombudsmannens främsta uppgift i arbetet med att

driva på förverkligandet av barnkonventionen skall, enligt utredningens mening,

vara att bidra till att barn och ungdomar själva tar del i förändringsprocessen.

Det handlar om att göra barn och ungdomar delaktiga både vad gäller

förverkligandet av barnkonventionen och i bevakningen av att konventionen

efterlevs.

- Bevaka barnkonventionens efterlevnad

Utredningens uppfattning är att inriktningen på ombudsmannens bevakning av att

svensk lagstiftning överensstämmer med barnkonventionen bör förskjutas från att

bevaka och driva på av nya författningar till att följa redan befintlig

lagstiftnings tillämpning i förhållande till barnkonventionen. En stor del av

Barnombudsmannens arbete bör därför avse att bevaka domstolars, myndigheters,

kommuners och landstings tillämpning av gällande lagar och regler. Även

fortsättningsvis bör bevakningen ske på ett generellt plan och inte utgöra någon

tillsyn.

Barnombudsmannen kan på ett visst område få signaler om att tillämpningen av

gällande regler inte överensstämmer med barnkonventionens intentioner.

Ombudsmannen kan då begära in akter i ett antal mål eller ärenden för att göra

en egen analys. Utifrån en sådan genomgång kan ombudsmannen göra en bedömning av

om eventuell bristande överensstämmelse beror på lagstiftningen i sig eller på

att till exempel myndigheter i sin tillämpning kommit att alltför litet beakta

barnkonventionen och dess principer.

- Internationellt arbete

Utredningen föreslår att Barnombudsmannen skall prioritera sådana

internationella engagemang som ger kunskap och inspiration i det egna nationella

arbetet med barnkonventionen. Däremot anser inte utredningen att

Barnombudsmannens resurser medger medverkan vid uppbyggnaden av nationella

barnombudsmän i andra länder eller utbildnings- och informationsinsatser till

omvärlden, hur angelägna dessa än må vara. Ansvaret för denna typ av uppdrag bör

i stället ligga på Sida och UD.

En särskild fråga med anknytning till Barnombudsmannens internationella

engagemang rör ombudsmannens roll i Sveriges rapportering till FN:s kommitté för

barnets rättigheter. Utredningen föreslår att regeringen tillställer

Barnombudsmannen ett utkast till rapport för yttrande. Det blir då fråga om ett

regelrätt remissyttrande av Barnombudsmannen över utkastet till rapport, som

sedan kan bifogas regeringens rapport till FN-kommittén. Inget hindrar att

FN-kommittén tar initiativ till ett muntligt inhämtande av ombudsmannens

synpunkter vid en muntlig förberedande session.

- Upprätthålla kontakt med forskningsinstitutioner

Utredningen föreslår att Barnombudsmannens uppgift att följa forskningen

begränsas till sådan som rör barnkonventionen och att denna uppgift lagfästs.

Ett fortlöpande inflöde av information om forsknings- och utvecklingsarbete om

barn och ungdomar generellt är emellertid också nödvändigt.

- Utarbeta en statistikbok om barn och ungdomar

Utredningen föreslår att Barnombudsmannens uppgift att sammanställa statistisk

information om barns och ungdomars levnadsvillkor lagfästs. Statistikuppgiften

tillför Barnombudsmannen kunskaper om barns och ungdomars levnadsförhållanden,

vilket är av stor betydelse i uppdraget att bevaka barnkonventionens

efterlevnad. Insamling, sammanställning och analys av fakta är nödvändiga

verktyg i ombudsmannaarbetet.

- Kontakter med andra

Utredningens förslag att renodla ombudsmannarollen innebär att Barnombudsmannen

själv kommer att bestämma sina prioriteringar. Som ett resultat av detta kan

ombudsmannen utifrån egna erfarenheter etablera kontakter med föräldrar,

yrkesgrupper som arbetar med barn, organisationer och myndigheter som

ombudsmannen har behov av i sin ombudsmannafunktion.

Vad gäller gränsdragningen mellan Barnombudsmannen och andra ombudsmän betonar

utredningen att det i Barnombudsmannens generella uppdrag också ingår att bevaka

de rättigheter som barn med funktionshinder har. Däremot finner utredningen att

i frågor som specifikt rör barnets funktionshinder synes Handikappombudsmannen

vara den ombudsman som bäst kan tillvarata barnets rättigheter.

- Information och opinionsbildning

Utredningen föreslår att Barnombudsmannens uppgift att informera, bilda opinion,

göra uttalanden och ta initiativ lagfästs. Ombudsmannen skall uttala sina

åsikter utifrån barns och ungdomars perspektiv. En ombudsman måste därför

utifrån barns och ungdomars rättigheter enligt barnkonventionen i princip kunna

agera fritt i förhållande till andra samhällsinstansers intressen.

Utredningens bedömning är att Barnombudsmannens informations- och

opinionsbildande arbete har haft betydelse för att lyfta fram barn och ungdomar

i den allmänna debatten. Bland annat har Barnombudsmannens årsrapporter till

regeringen varit betydelsefulla i sammanhanget. Utredningen föreslår därför att

Barnombudsmannens uppgift att lämna en årlig rapport till regeringen lagfästs.

Utredningens uppfattning är vidare att Barnombudsmannen i högre grad än tidigare

bör rikta sina insatser till barn och ungdomar själva så att ombudsmannen blir

mer känd bland barn och ungdomar.

Barns lek- och utemiljö

Ansvaret för olika sakfrågor bör ligga på sektorsansvariga myndigheter. Det

myndighetsansvar, bestående i ett samordningsansvar, för barnsäkerhetsfrågor som

Barnombudsmannen i dag har bör därför i stället läggas över på

Folkhälsoinstitutet och därmed integreras i institutets nationella

skadepreventiva program. Utredningen anser vidare att Boverkets respektive

Konsumentverkets ansvar för de allmänna lekplatserna bör förtydligas på ett

sådant sätt att det i dessa myndigheters ansvar också ingår att se till att

lekredskap och lekplatser är pedagogiskt utformade så att barns kreativa lek

stimuleras. Likaså bör Folkhälsoinstitutet som med utredningens förslag får ett

nationellt samordnande ansvar för barnsäkerhetsfrågorna beakta såväl frågor som

rör säkerheten i barns lekmiljöer som det pedagogiska innehållet i dessa

miljöer.

Barnombudsmannens organisation

Av utredningens förslag att renodla ombudsmannarollen följer att inriktningen av

verksamheten i högre grad än i dag skall bestämmas av ombudsmannen själv.

Utredningen föreslår bland annat att den nuvarande bestämmelsen om att

Barnombudsmannen skall biträdas av ett särskilt råd upphävs. I stället bör det

ankomma på ombudsmannen själv att vid behov tillsätta råd eller referensgrupper

som stöd i sitt arbete. På så sätt uppnås största möjliga flexibilitet i

ombudsmannens organisation.

Likaså föreslår utredningen att Barnombudsmannens inre organisation bör vara mer

flexibel. Barnombudsmannen bör i högre grad använda sig av

projektanställningar. Vidare bör den juridiska kompetensen förstärkas.

Till betänkandet fogas särskilda yttranden.

Författningsförslag i betänkandet Barnombudsmannen - företrädare för barn och

ungdomar (SOU 1999:65)

Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:335) om Barnombudsman

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen (1993:335) om Barnombudsman

dels att 1-3 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4-7 §§, samt närmast

före 1,6 och 7 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Uppgifter

1 §

Barnombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och

ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall särskilt uppmärksamma

att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med

Sveriges åtaganden enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Barnombudsmannen skall driva på genomförandet av Förenta nationernas konvention

om barnets rättigheter (barnkonventionen) och bevaka efterlevnaden av

konventionen. I detta arbete skall ombudsmannen företräda barn och ungdomar samt

ägna särskild uppmärksamhet åt frågor som rör utsatta barn och ungdomar.

2 §

Barnombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen är rådets ordförande

och leder dess verksamhet. Regeringen utser ombudsmannen och rådets övriga

ledamöter för en bestämd tid.

Ombudsmannen skall inom sitt verksamhetsområde

1. informera, bilda opinion och ta initiativ till lämpliga åtgärder,

2. göra uttalanden,

3. upprätthålla kontakter med barn och ungdomar,

4. upprätthålla kontakter med organisationer, myndigheter, kommuner, landsting

m.fl.,

5. följa forskning som rör barnkonventionen samt

6. följa den internationella utvecklingen rörande tolkningen och förverkligandet

av barnkonventionen.

3 §1

Barnombudsmannen skall genast till socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin

verksamhet får kännedom om att någon som är under 18 år misshandlas i hemmet

eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till en

underårigs skydd. Om det finns särskilda skäl får anmälan till socialnämnden

göras även i andra fall.

Barnombudsmannen får lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av

betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.

Ombudsmannen skall uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras

tilllämpning stämmer överens med Sveriges åtagande enligt barnkonventionen.

Ombudsmannen får inom ramen för sina åligganden enligt första stycket ta del av

domstolars, myndigheters, kommuners och landstings handlingar i mål och ärenden.

4 §

Myndigheter, kommuner och landsting skall på ombudsmannens uppmaning lämna

uppgifter till ombudsmannen om vilka åtgärder som vidtagits för att i den egna

verksamheten genomföra barns och ungdomars rättigheter enligt barnkonventionen.

De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till överläggningar

med denne.

5 §

Ombudsmannen skall hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra

åtgärder som behövs för att barns och ungdomars rättigheter skall tillgodoses.

Ombudsmannen skall också sammanställa statistisk information om barns och

ungdomars levnadsvillkor.

Ombudsmannen skall senast den 1 april varje år lämna en berättelse till

regeringen om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret.

Tillsättning m.m.

6 §

Regeringen utser ombudsmannen för en bestämd tid.

Ombudsmannen bestämmer själv sin organisation och den närmare inriktningen av

sitt arbete.

Anmälningsskyldighet

7 §

Ombudsmannen skall genast till socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin

verksamhet får kännedom om att någon som är under 18 år misshandlas i hemmet

eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till en

underårigs skydd. Om det finns särskilda skäl får anmälan till socialnämnden

göras även i andra fall.

Ombudsmannen får lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse

för utredning av en underårigs behov av skydd.

Denna lag träder i kraft den

Remissinstanser till betänkandet Barnombudsmannen - företrädare för barn och

ungdomar (SOU 1999:65)

Följande remissinstanser har besvarat remissen: Riksdagens ombudsmän (JO), Göta

Hovrätt, Malmö tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten

i Uppsala län, Länsrätten i Vänersborg, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Brottsförebyggande rådet, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Sida, Svenska

Unicef, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse,

Handikappombudsmannen, Barnombudsmannen, Riksrevisionsverket, Konsumentverket -

KO, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skolverket,

Lärarhögskolan i Stockholm, Linköpings universitet, Statens kulturråd,

Ungdomsstyrelsen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),

Integrationsverket, Boverket, Vägverket, Arbetarskyddsstyrelsen,

Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Hässleholms kommun, Göteborgs kommun, Umeå

kommun, Kalix kommun, Landstinget i Jönköpings län, Landstinget i Värmland,

Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Lärarförbundet, Rädda Barnen,

Riksidrottsförbundet, Barnens rätt i samhället (BRIS), Riksförbundet Hem och

Skola, Frälsningsarméns Ungdom, IPA Sweden - Barns rätt till lek, Riksförbundet

för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU), Svenska Missionsförbundets ungdom,

Svenska Scoutförbundet, Sveriges kristna råd, Unga Örnars riksförbund,

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

Justitiekanslern har avstått från att avlämna yttrande.

Därutöver har synpunkter på betänkandet inkommit från organisationer och

enskilda.

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 2002

Närvarande: statsministern Persson, ordföranden, och statsråden Hjelm-Wallén,

Thalén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing,

Engqvist, Rosengren, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson, Sommestad

Föredragande: statsrådet Thalén

Regeringen beslutar proposition 2001/02:96 En förstärkt Barnombudsman

1 Senaste lydelse 1994:87.

Prop. 2001/02:96

40

1

Prop. 2001/02:96

Bilaga 1

49

48

Prop. 2001/02:96

Bilaga 1

41

Prop. 2001/02:96

Bilaga 2

52

51

Prop. 2001/02:96

Bilaga 2

49

Prop. 2001/02:96

Bilaga 3

53

52

Prop. 2001/02:96

Bilaga 3

52

Prop. 2001/02:96

53

53

Prop. 2001/02:96

53