Prop. 2002/03:17

Regeringens proposition

2002/03:17

Förvärv av stöldgods i god tro

Prop.

2002/03:17

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 28 november 2002

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lägger regeringen fram förslag till ändringar i

godtrosförvärvslagen. Det föreslås att det inte längre skall vara möjligt att

göra godtrosförvärv av stöldgods och annan olovligt tillgripen egendom. Detta

innebär att den bestulne skall ha rätt att få tillbaka egendomen utan att behöva

betala någon lösen, oavsett om den som har förvärvat egendomen är i god tro

eller inte.

Som en följd av ändringarna i godtrosförvärvslagen föreslås ändringar också i

konsumentköplagen. Det föreslås att det införs tvingande bestämmelser om

rättsligt fel som ger köparen rätt att häva köpet om tredje man har äganderätt

till det köpta, dvs. en regel som innebär en rätt för köparen att få tillbaka

det han har betalat för varan, och i vissa fall även få skadestånd av säljaren.

Slutligen finns det i propositionen förslag till ändringar i rättegångsbalkens

regler om beslag. Det föreslås nya regler som underlättar för en målsägande att

snabbare få tillbaka beslagtagen egendom, t.ex. stöldgods.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2003.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Lagtext 4

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av

lösöre 4

2.2 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932) 7

2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 9

3 Ärendet och dess beredning 12

4 I vilka fall skall godtrosförvärv inte vara möjligt? 13

5 Förvärv i den reguljära handeln 20

6 Tidsbegränsning av rätten att kräva tillbaka egendomen 22

7 Lösen 26

8 Utlämnande av beslagtagen egendom till målsäganden 29

9 Säljarens ansvar för rättsliga fel 31

10 Ikraftträdande m.m. 33

11 Ekonomiska och andra konsekvenser 33

12 Författningskommentar 35

12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av

lösöre 35

12.2 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932) 39

12.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 41

Bilaga 1 Sammanfattningen i betänkandet Vindikation av

stöldgods (SOU 2000:56) 46

Bilaga 2 Utredningens lagförslag 52

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 60

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 61

Bilaga 5 Lagrådets yttrande 69

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 november 2002 71

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre,

2. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

3. lag om ändring i rättegångsbalken.

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

dels att nuvarande 4-7 §§ skall betecknas 5-8 §§,

dels att 2 och 3 §§, de nya 5 och 8 §§ samt rubriken närmast före 2 § skall ha

följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 4 och 7 §§ skall sättas närmast före den nya 5

§ respektive den nya 8 §,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 §, samt närmast före 4 § en

ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förutsättningar för godtrosförvärv

Godtrosförvärv av äganderätt

2 §

Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen

i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över

den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har

fått den i sin besittning och var i god tro.

En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

3 §1

En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Även om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är uppfyllda, består

ägarens rätt till egendomen, om egendomen har frånhänts honom genom att någon

olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom

hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara. Kräver ägaren

inte tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick

eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren dock

äganderätt till egendomen.

Hävd

4 §

Har någon med äganderättsanspråk innehaft lösöre i tio år efter att ha förvärvat

egendomen genom överlåtelse från någon som varken var ägare till den eller

behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får han äganderätt till

egendomen på grund av hävd. Han får dock inte äganderätt om han vid förvärvet

eller under innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att

förfoga över egendomen. Samma regler gäller om egendomen efter en sådan

överlåtelse i tio år med äganderättsanspråk innehafts av flera efter varandra på

grund av överlåtelse eller arv, testamente, bodelning eller något annat

liknande fång. Villkoret om god tro gäller samtliga innehavare.

5 §

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till

viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv eller hävd har förlorat

äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren

inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen

förlorad.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren

inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att få tillbaka egendomen förlorad.

8 §

Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också

godtrosförvärv av panträtt.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan

lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den

fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den

allmänna handeln.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan

lösa till sig egendomen enligt 5 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den

fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den

allmänna handeln.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

2.2

Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentköplagen (1990:932)

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 a §

Varan har ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt till varan eller har

panträtt eller annan liknande rätt i den och det inte följer av avtalet att

köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför.

22 §

Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande, omleverans,

prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom

får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får även hålla inne betalningen

enligt 25 §.

Är varan felaktig enligt 16-21 §§, får köparen enligt 23, 24 och 26-29 §§ kräva

avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet

eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får

även hålla inne betalningen enligt 25 §.

22 a §

Har varan ett rättsligt fel enligt 21 a §, får köparen enligt 23 § första och

andra styckena samt enligt 24 och 26-29 §§ kräva avhjälpande, omleverans,

prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom

får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får även hålla inne betalningen

enligt 25 §.

Utan hinder av 30 § första och andra styckena har köparen rätt till ersättning

enligt 32 § för den skada han lider genom ett rättsligt fel som fanns vid köpet,

om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av ett rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att

han har en sådan rätt som avses i 21 a § och det finns sannolika skäl för

påståendet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

2.3

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 27 kap. 6 och 8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 27 kap. 4 a och 11 a §§,

av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

4 a §

Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe har framställt anspråk på

det beslagtagna föremålet och det är uppenbart att han eller hon har bättre

rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får undersökningsledaren

eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet skall lämnas ut till

honom eller henne.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget

har gjorts.

6 §

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten, så

snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter

hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en

vecka, sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild

förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit

in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt

hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som

avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran

framställdes och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild

förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut,

får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna

prövning gäller vad som sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på

föremålet skall underrättas om förhandlingen.

8 §1

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon

begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre

finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut,

får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet

enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om

denne medger det, får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller, om

rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på får dock hävas först tre

veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har

sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock

beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget

har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på utan att det har fattats

beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut får hävas först tre veckor

efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts

till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock beslaget

hävas omedelbart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har

gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Har den som

drabbats av beslaget begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att

ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall andra stycket inte tillämpas. Rätten får i samband

med dom besluta om beslag.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas. Rätten får i

samband med dom besluta om beslag.

11 a §

Den hos vilken ett beslag görs skall underrättas om att det kan komma att fattas

ett beslut enligt 4 a §. Någon underrättelse behövs inte, om det är uppenbart

att ett sådant beslut inte kommer att fattas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

3

Ärendet och dess beredning

Mot bakgrund av ett tillkännagivande från riksdagen om behovet av en utvärdering

av lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (bet. 1992/93:LU2) tillkallade

regeringen i augusti 1993 en särskild utredare för att se över lagen. Utredarens

huvuduppgift var att utvärdera tillämpningen av lagen såvitt gäller

godtrosförvärv av stöldgods och att utreda om reglerna borde ändras i syfte att

motverka handeln med stöldgods. Godtrosförvärvslagen bygger på den s.k.

exstinktionsprincipen som innebär att en förvärvare, under förutsättning att han

är i god tro, blir ägare till egendomen även om den förvärvas från någon som

inte har rätt att överlåta den. Den ursprunglige ägaren måste betala lösen för

att få tillbaka egendomen. En huvudlinje i utredarens arbete var att överväga

fördelar och nackdelar med en lagreglering som när det gäller stöldgods

baserades på den s.k. vindikationsprincipen i stället för exstinktionsprincipen.

Vindikationsprincipen innebär att den ursprunglige ägarens rätt består och att

han har rätt att få tillbaka egendomen från en godtroende förvärvare utan att

betala lösen för den.

I maj 1995 överlämnade utredaren betänkandet Godtrosförvärv av stöldgods? (SOU

1995:52). I betänkandet föreslogs det inte någon särregel om vindikation av

stöldgods. Det föreslogs dock en skärpning av kriterierna för god tro.

På grundval av betänkandet beslutade regeringen propositionen Godtrosförvärv

(prop. 1997/98:168). Till skillnad från vad utredaren hade kommit fram till

uttalade regeringen i propositionen att det inte skulle vara möjligt att göra

godtrosförvärv av föremål som stulits och att en utredning därför skulle få i

uppdrag att ta fram ett lagförslag om detta. I avvaktan på utredningsförslaget

och den fortsatta beredningen av det föreslog regeringen att kraven för

godtrosförvärv skulle skärpas. Lagförslaget antogs av riksdagen, och

lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1999 (bet. 1998/99:LU2, rskr.

1998/99:21, SFS 1998:1574).

Regeringen tillkallade i november 1998 en särskild utredare med uppdrag att

föreslå hur reglerna för godtrosförvärv i fortsättningen skulle vara utformade.

Utredarens huvuduppgift var således att föreslå regler om att den ursprunglige

ägaren skulle ha rätt att utan lösen få tillbaka egendom som stulits från honom,

dvs. en lagreglering som när det gäller stöldgods skulle baseras inte på

exstinktionsprincipen utan på vindikationsprincipen. Utredaren hade även att ta

ställning till vilka fall av olovlig hantering i övrigt som alltid skulle leda

till att den ursprunglige ägarens rätt bestod. Vid utformningen av förslagen

skulle utredaren utifrån bl.a. konsumentintressen överväga om de nya

bestämmelserna skulle omfatta alla former av handel eller om viss handel skulle

undantas. Det skulle utredas om den ursprunglige ägarens rätt skulle vara evig

eller om det behövdes preskriptionsbestämmelser av något slag.

I juni 2000 överlämnade utredaren betänkandet Vindikation av stöldgods (SOU

2000:56). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredarens

lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats, och i bilaga 3

finns en förteckning över remissinstanserna. En remissammanställning finns

tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/3061/L2).

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska

regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 oktober 2002 att inhämta Lagrådets yttrande över de

lagförslag som finns i bilaga 4.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har inte haft något att erinra mot

regeringens lagförslag men har lämnat synpunkter på vissa uttalanden i

lagrådsremissens överväganden. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter, som

behandlas i avsnitt 4.

I förhållande till lagrådsremissens förslag har några rent redaktionella

ändringar gjorts.

4 I vilka fall skall godtrosförvärv inte vara möjligt?

Regeringens förslag: Det skall inte vara möjligt att göra godtrosförvärv av

stöldgods och annan olovligt tillgripen egendom.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 91 f.).

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i frågan om

det bör vara möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods instämmer i

utredningens förslag. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,

Institutet för sjö- och annan transporträtt vid Stockholms universitet och

Sveriges advokatsamfund motsätter sig dock en ändring av rättsläget. De menar

att det inte finns tillräckliga skäl för en ändring. När det gäller vilka fall

av olovlig hantering i övrigt som bör utesluta godtrosförvärv tillstyrker de

flesta remissinstanserna förslaget eller lämnar det utan någon invändning.

Åklagarmyndigheten i Malmö anser dock att all egendom som har frånhänts ägaren

genom brott bör omfattas. Myndigheten anmärker att en regel som skiljer på

tillgripen egendom och icke tillgripen egendom ur målsägandens synvinkel kan

framstå som orättvis och oförståelig. Även Uppsala tingsrätt och

Rikspolisstyrelsen anser, dock utan att föreslå någon ändring i utredningens

förslag, att det kan vara svårt för en målsägande att förstå gränsdragningen

mellan egendom som är tillgripen och egendom som inte är det. Institutet för

sjö- och annan transporträtt vid Stockholms universitet är av samma uppfattning.

Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation menar att det såvitt gäller

motorfordon inte bör spela någon roll hur den ursprunglige ägaren har blivit av

med egendomen för att vindikationsprincipen skall bli tillämplig. Även

Riksantikvarieämbetet förordar ett utvidgat tillämpningsområde och framhåller

att det saknas anledning att behandla kulturföremål olika beroende på hur det

gick till när de kom i orätta händer. Vidare anser Riksantikvarieämbetet att

rätten att kräva tillbaka egendomen bör kunna tillkomma även annan än ägaren och

pekar i detta sammanhang på att det finns föremål, bl.a. på museer, vilkas

ägare är okänd.

Skälen för regeringens förslag

Godtrosförvärv

När en person förvärvar egendom, t.ex. genom köp, från någon som saknar rätt att

förfoga över den och köparen inte bör misstänka säljarens bristande

förfoganderätt brukar man säga att förvärvet görs i god tro.

De svenska reglerna om förvärv i god tro har utvecklats successivt med

utgångspunkt i två numera upphävda bestämmelser i 1734 års lag, nämligen 11 kap.

4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Om en låntagare eller en depositarie utan

samtycke sålde, pantsatte eller gav bort ett föremål, hade ägaren enligt dessa

paragrafer rätt att lösa tillbaka föremålet. Förelåg svek hos förvärvaren, hade

ägaren dock rätt att få tillbaka föremålet utan lösen. Motsatsvis utlästes

principen att den som i god tro hade tagit emot egendomen inte var skyldig att

lämna ifrån sig denna utan lösen. I praxis kom principen att tillämpas även i de

fall då ett föremål hade anförtrotts någon på något annat sätt än genom ett lån

eller en deposition, t.ex. genom en pantsättning, för reparation eller enligt

ett hyresavtal. I fråga om stöldgods gällde däremot att ägaren hade rätt att

utan lösen få tillbaka egendomen även från en godtroende förvärvare. I 49 kap. 2

§ missgärningabalken gavs regler om processen mot en misstänkt tjuv. Dessa

regler byggde på principen att den misstänkte skulle "göra sig urtjuva" genom

att leda sitt förvärv till en fångesman eller styrka sitt köp med vittnen. Om

den misstänkte fullgjorde denna skyldighet, var han "saklös", dvs. fri från

straffrättsligt ansvar.

Inom rättsvetenskapen kom emellertid uttrycket saklös med tiden att misstolkas

så att den misstänkte även fick behålla det omtvistade tjuvgodset så snart han

kunde styrka sitt förvärv med vittnen, något som inte hade varit lagstiftarens

avsikt. Denna missuppfattning ledde till den osäkerhet hos domstolarna som

präglade rättspraxis beträffande möjligheten att göra godtrosförvärv av

stöldgods (se SOU 1984:16 s. 56 f. och Erik Anners, Från lagtolkning till

lagstiftning, Högsta domstolen och godtrosförvärven, s. 24 f.). Rättsläget var

oklart ända till dess att Högsta domstolen i mitten av 1800-talet i två snarlika

rättsfall om stulna hästar slog fast att den ursprunglige ägaren var skyldig

att betala lösen för att få tillbaka sin häst från en godtroende förvärvare.

Dessa rättsfall låg till grund för den rättspraxis som sedan utvecklades och som

innebar att det var möjligt att göra godtrosförvärv även av stöldgods.

Under 1960-talet försökte man i nordiskt samarbete att åstadkomma nordisk

rättslikhet kring förutsättningarna för godtrosförvärv. Enighet kunde inte

uppnås, främst på grund av att det inte gick att nå en samsyn om vad som skulle

gälla i fråga om möjligheten att göra godtrosförvärv av stöldgods. I Danmark,

Finland och Norge var det - i motsats till vad som alltså gällde i Sverige -

inte möjligt att göra godtrosförvärv i detta fall.

I mitten av 1980-talet lade en utredning fram ett förslag till en svensk lag om

godtrosförvärv av lösöre. Förslaget innebar huvudsakligen en kodifiering av den

praxis som hade utvecklats. Lagförslaget kom att resultera i den nu gällande

lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (godtrosförvärvslagen), som trädde

i kraft den 1 januari 1987.

Lagens innehåll kan översiktligt sammanfattas enligt följande. Har någon

förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin

besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på

det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått

den i sin besittning och var i god tro. En förvärvare skall anses ha varit i god

tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden

under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att förvärvaren

inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över

egendomen. Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat

äganderätten har rätt att få tillbaka egendomen bara mot lösen. Lösenbeloppet

skall motsvara den nye ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess

förbättring.

I fråga om lösöre avgörs alltså konflikten mellan den ursprunglige ägaren och

den godtroende förvärvaren på så sätt att förvärvaren får en rättsligt skyddad

äganderätt till egendomen. Förvärvaren gör ett s.k. exstinktivt förvärv

(exstinktionsprincipen). Denna ordning har samband med den rättsliga betydelse

man i svensk rätt ger åt det faktiska innehavet (en redovisning av detta finns i

prop. 2001/02:134 s. 72 f.).

Alternativet till exstinktionsprincipen är vindikationsprincipen. Den innebär

att den ursprunglige ägarens äganderätt består även om förvärvaren är i god tro.

Den ursprunglige ägaren har således enligt denna princip en rätt att få

tillbaka egendomen utan att betala någon lösen.

Förvärv i god tro av stöldgods

Enligt godtrosförvärvslagen spelar det inte någon roll på vilket sätt den

ursprunglige ägaren har blivit av med egendomen. Det är således möjligt att göra

godtrosförvärv även av stöldgods. Lagen har länge kritiserats på denna punkt.

Kritikerna menar att denna möjlighet förmedlar en bild till allmänheten att

lagen underlättar handeln med stöldgods. Allmänheten kan då få intrycket att

lagen inte motverkar brottslighet utan snarare bidrar till den genom att utgöra

ett stöd för en marknad för stöldgods. Till detta kommer att den ursprunglige

ägaren har kunnat få det beskedet att han måste betala lösen för att få

egendomen åter om han inte kan bevisa att förvärvaren inte var i god tro. Dessa

förhållanden har bidragit till att det bland allmänheten är en vanlig

missuppfattning att det är lätt att göra godtrosförvärv.

I själva verket ställer godtrosförvärvslagen höga krav för att någon skall anses

vara i god tro. Om en ursprunglig ägare gör gällande att någon har sålt

egendomen utan att ha rätt till det, är det förvärvaren som måste redogöra för

hur det gick till när han köpte den och göra sannolikt att omständigheterna var

sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga

över egendomen. Om en bedömning av detta leder till att förvärvaren inte borde

ha misstänkt överlåtarens bristande förfoganderätt, anses han vara i god tro.

Först vid en sådan situation är den ursprunglige ägaren tvungen att betala lösen

för att få tillbaka egendomen.

Reglerna om beslag i samband med förundersökning (27 kap. rättegångsbalken) kan

ha bidragit till den felaktiga uppfattningen om godtrosförvärv. När någon grips

misstänkt för t.ex. stöld eller häleri är det vanligt att egendom som misstänks

vara stöldgods tas i beslag. Om förundersökningen inte leder till att

bevisningen är tillräcklig för åtal, skall den läggas ned. Samtidigt skall alla

beslag hävas och egendomen återlämnas till den hos vilken beslagen gjordes.

Detta gäller även när någon har gjort anspråk på egendomen. Denna utformning av

regelsystemet kan leda till att allmänheten får uppfattningen att frågan om

godtrosförvärv därmed är avgjord. Så är dock inte fallet; att beslaget hävs är

endast en följd av bestämmelserna om tvångsmedel. Frågan om ett godtrosförvärv

har skett kan avgöras slutligt endast av domstol och inte av polisen eller av

åklagaren i samband med att en förundersökning läggs ned.

Det kan alltså antas att en del av kritiken mot godtrosförvärvslagen har sin

grund i en felaktig uppfattning om innebörden av de gällande bestämmelserna och

i beslagsreglernas utformning. Om detta skulle vara den enda anledningen till

att lagen kritiserades, torde det närmast vara fråga om att undersöka om inte

lagen kunde göras tydligare. Men som regeringen konstaterade redan i

propositionen Godtrosförvärv (prop. 1997/98:168) faller en väsentlig del av

kritiken på exstinktionsprincipen som sådan och då särskilt på att den tillämpas

även på stöldgods. Att den ursprunglige ägaren över huvud taget kan förlora sin

stulna men återfunna egendom till någon som har hunnit köpa den framstår för

många som svårbegripligt och orimligt.

Som regeringen anförde i den nyss nämnda propositionen är principen att man kan

göra godtrosförvärv av stöldgods svår att förankra i det allmänna

rättsmedvetandet, och det går inte att komma ifrån att lagen i detta hänseende

förmedlar ett budskap som från kriminalpolitiska utgångspunkter är olyckligt.

Regeringen är alltjämt av uppfattningen att dessa omständigheter bör tillmätas

stor betydelse i ett läge där rättsordningen måste ge hög prioritet åt

brottsförebyggande åtgärder och brottsbekämpning. En klar och enkel regel som

säger att den som har blivit bestulen på sin egendom alltid har rätt att få

tillbaka den skulle ge en tydlig signal att handel med stöldgods inte tolereras

och att man aldrig kan räkna med att få behålla det man har köpt om det visar

sig att det är stulet.

I en förmögenhetsrättslig fråga av detta slag finns det vidare anledning att

fästa vikt vid att reglerna bygger på rättsgrundsatser som inte avviker för

mycket från jämförbara länders. Det har redan framgått att

exstinktionsmöjligheterna är betydligt mindre i andra länder i Norden. Även

detta talar för en lagändring.

Regeringen kan inte heller se att det skulle innebära problem om

vindikationsprincipen omfattade vissa fall medan exstinktionsprincipen omfattade

andra fall. Det gäller dock att reglerna utformas så att det blir lätt att

avgöra huruvida det är möjligt att göra godtrosförvärv eller inte.

Det bör dock noteras att en sådan lagändring skulle leda till att

tillämpningsområdet för häleri i praktiken utvidgades jämfört med i dag.

Eftersom ett godtrosförvärv innebär att den ursprunglige ägarens rätt upphör,

kan en senare befattning med egendomen enligt gällande rätt inte leda till

ansvar för häleri. Den som har gjort ett godtrosförvärv men som därefter får

klart för sig att egendomen var stulen och då säljer den gör sig inte skyldig

till häleri. Inte heller den som i sin tur förvärvar egendomen från

godtrosförvärvaren gör sig enligt gällande rätt skyldig till häleri, även om han

vid sitt förvärv känner till att egendomen är stulen. Om möjligheten att genom

godtrosförvärv få äganderätt till stöldgods upphör, kommer området för häleri

utvidgas så att de angivna förfarandena kan leda till ansvar för häleri. Att

ansvar för häleri kan bli aktuellt i fler fall är dock en naturlig följd av ett

införande av vindikationsprincipen och bör inte hindra en lagändring.

I lagrådsremissen gjordes vissa uttalanden om vad en godtroende förvärvare som

efter en tid kommer i ond tro bör göra för att inte riskera ansvar för häleri.

Det anfördes att det ligger på förvärvaren att kontakta ägaren och underrätta

denne om sitt innehav. Om förvärvaren inte känner till vem som är ägare till

egendomen eller inte kan få kontakt med honom, borde han enligt vad som sades i

lagrådsremissen lämna egendomen till polisen. Även om det framstår som naturligt

att han vidtar just sådana åtgärder, kan det - som Lagrådet har påpekat -

ifrågasättas att lagen ställer så stora krav på aktivt handlande för att en

förvärvare skall undgå ansvar för häleri. Som Lagrådet har anfört blir det en

uppgift för rättstillämpningen att ta ställning till i vilken mån de nya

reglerna om förvärv i god tro - i detta eller andra hänseenden - ändrar

förutsättningarna för att någon skall kunna dömas för häleri eller

häleriförseelse.

Regeringens slutsats i propositionen Godtrosförvärv (prop. 1997/98:168) var att

det i framtiden inte borde vara möjligt att genom förvärv i god tro få

äganderätten till stöldgods. Eftersom förslaget i det betänkande som låg till

grund för propositionen gick ut på att det även fortsättningsvis skulle vara

möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods, fann regeringen att ett

genomförande av den motsatta ordningen krävde ett nytt beredningsunderlag. Detta

beredningsunderlag finns nu. Därmed finns det också förutsättningar att stärka

den bestulnes rätt. Även om det rör sig om en ändring av en ordning som gällt

sedan länge och som delvis vilar på principiell grund, anser regeringen att det

är motiverat att sålunda genombryta den nuvarande exstinktionsprincipen. En

sådan ändring har starkt stöd bland remissinstanserna, och regeringen föreslår

alltså att den genomförs.

Frågan är då i vad mån annan brottsligt åtkommen egendom än stöldgods bör

omfattas.

Förvärv i god tro av annan egendom än stöldgods

Det kan i och för sig anföras skäl för att den ursprunglige ägaren skall ges

rätt att få tillbaka egendomen utan att betala lösen så snart den har frånhänts

honom genom någon form av handlande som utgör ett brott. En sådan regel för alla

brott skulle vara både klar och enkel.

Praktiskt taget alla olovliga förfoganden över någon annans egendom som innebär

att ägaren frånhänds egendomen torde emellertid uppfylla de objektiva rekvisiten

för något brott. Om den ursprunglige ägaren gavs en rätt att få tillbaka

egendomen utan lösen så snart den hade frånhänts honom genom brott, skulle det

knappast bli möjligt att göra godtrosförvärv av lösöre över huvud taget. I

likhet med de allra flesta remissinstanserna anser regeringen att en sådan

förändring av rättsläget inte är sakligt motiverad. Det skulle för övrigt

innebära en mera långtgående rätt till återkrav utan lösen än vad som är fallet

i de allra flesta länder vars rättsliga reglering utredningen har undersökt. I

enlighet med vad utredningen har kommit fram till bör en ny regel om rätt till

återkrav utan lösen alltså begränsas till att avse egendom som har frånhänts

ägaren genom vissa typer av brottsliga förfaranden. Som utvecklas närmare nedan

bör en distinktion göras i första hand med avseende på hur den som överlåtit

egendomen har fått den i sin besittning. De brottsliga förfarandena bör vara

desamma oavsett egendomsslag.

Regeringen delar utredningens uppfattning att det i första hand är

tillgreppsbrott som bör utesluta godtrosförvärv. De brott i 8 kap. brottsbalken

som är aktuella är, utöver stöld (varmed avses stöldbrott i dess olika grader),

tillgreppsfallen av rån (5 och 6 §§), tillgrepp av fortskaffningsmedel (7 §) och

egenmäktigt förfarande (8 §).

Rånbrottet kan indelas i tre olika typer av förfaranden, som brukar benämnas

stöldfallet (när någon stjäl genom råntvång), motvärnsfallet (när någon som har

begått en stöld anträffas på bar gärning och med råntvång sätter sig till

motvärn mot den som vill återta det tillgripna) och utpressningsfallet (när

någon genom råntvång tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär

vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe

denne är). Att rånbrottet i dess två förstnämnda former skall kunna åberopas som

grund för återkrav utan lösen framstår som självklart. Som kommer att framgå

nedan bör detsamma gälla även utpressningsfallet av rån.

När det gäller tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande kan

konstateras att frågan om tillägnelseuppsåt inte bör vara avgörande. Det

förekommer inte så sällan att den som olovligen tar en sak och därefter säljer

den gör gällande att han inte hade tillägnelseuppsåt vid själva tillgreppet utan

att idén att sälja saken föddes först senare. Särskilt om det har förflutit en

längre tid mellan tillgreppet och försäljningen, kan det vara svårt att bevisa

något ursprungligt tillägnelseuppsåt. Gärningsmannen kan då inte dömas för

stöld. Förfarandet bedöms i stället som egenmäktigt förfarande och olovligt

förfogande eller, om den tillgripna egendomen är ett motordrivet

fortskaffningsmedel, som tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt

förfogande. Hur förfarandet rubriceras bör emellertid sakna betydelse för frågan

om godtrosförvärv. Det rör sig ju om ett olovligt tillgrepp oavsett om

förfarandet bedöms som stöld eller inte, och från ägarens synvinkel framstår

säkert situationerna som identiska. Såväl tillgrepp av fortskaffningsmedel som

egenmäktigt förfarande bör alltså ge rätt att få tillbaka egendomen utan lösen.

Det sagda innebär att en regel om rätt till återkrav utan att behöva betala

någon lösen bör omfatta all egendom som har frånhänts ägaren genom

tillgreppsbrott enligt 8 kap. brottsbalken.

Däremot bör inte förskingring eller olovligt förfogande (brott enligt 10 kap.

brottsbalken) omfattas. Den som sålunda frånhänder en ägare egendom har vanligen

fått denna i sin besittning genom en rättshandling från ägarens sida. Ägaren

har alltså själv medverkat till att gärningsmannen på ett eller annat sätt har

anförtrotts egendomen. Vid den balans mellan parternas intressen som måste göras

civilrättsligt ligger det närmare till hands att låta den som har anförtrott

någon annan sin egendom själv stå risken för att han blir av med den genom ett

brottsligt förfarande från innehavarens sida än att låta den godtroende

förvärvaren råka illa ut. Lika med utredningen anser regeringen således att det

i ett sådant fall även i fortsättningen bör vara möjligt att göra

godtrosförvärv. Det kan här noteras att det även i Danmark, Finland och Norge är

möjligt att göra godtrosförvärv av egendom som har frånhänts ägaren genom

förskingring eller olovligt förfogande. Även i många länder utanför Norden

begränsas ägarens rätt till återkrav till att avse icke anförtrodd egendom.

Mera tveksamt är det när det gäller oredlighetsbrotten i 9 kap. brottsbalken,

och frågan är om inte vissa av dessa borde kunna åberopas som grund för ett

återkrav utan skyldighet att betala någon lösen. De brott som är aktuella är

bedrägeri i dess olika grader, utpressning och ocker. Enligt dansk och finsk

rätt kan utpressning åberopas som grund för återkrav utan lösen. Enligt dansk

rätt kan samma sak ibland gälla i fråga om ocker.

Bedrägeri, utpressning och ocker förutsätter medverkan genom en rättshandling av

den mot vilken brottet riktas. I bedrägerifallet har rättshandlingen

framkallats genom svek, i utpressningsfallet genom tvång och i ockerfallet genom

utnyttjande av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning.

När det gäller egendom som har frånhänts den ursprunglige ägaren genom

utpressning, bedrägeri eller ocker gör utredningen en jämförelse med

avtalslagens ogiltighetsregler om framkallande av rättshandlingar genom tvång,

svek eller ocker. Utredningen anser att det synsätt som ligger till grund för

avtalslagens regler om vilka ogiltighetsgrunder som kan göras gällande även

gentemot en godtroende avtalspart bör vara vägledande även för i vilken

omfattning en sådan ogiltighetsgrund i ett senare led skall kunna åberopas som

grund för återkrav utan skyldighet att betala någon lösen. Slutsatsen av

utredningens resonemang blir att en regel som ger den ursprunglige ägaren en

rätt att återfå sin egendom utan lösen inte bör omfatta egendom som har

frånhänts ägaren genom bedrägeri, utpressning eller ocker men däremot egendom

som har frånhänts ägaren genom utpressningsfallet av rån.

Som några remissinstanser påpekar kan det nog för den som har blivit av med sin

egendom genom bedrägeri, utpressning eller ocker vara svårt att förstå varför

hans förlust skall behandlas annorlunda än den bestulnes. Men gränsen måste dras

någonstans, och en lämplig sådan avgränsning är enligt regeringen huruvida det

har skett ett olovligt tagande. Det är också naturligt att den intresseavvägning

som bär upp avtalslagens ogiltighetsregler kommer till uttryck även här. Trots

att utpressningsfallet av rån inte innefattar något olovligt tagande, bör därför

- i linje med vad som gäller enligt avtalslagen - även egendom som har

frånhänts ägaren genom det brottet omfattas av den nya regeln om rätt till

återkrav utan lösen.

Regeringen anser således att regeln om rätt till återkrav utan lösen bör

avgränsas på det sätt som utredningen har stannat för. En regel om rätt till

återkrav som anknyter till brott bör alltså - utöver stöldgods - omfatta egendom

som har frånhänts ägaren genom rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och

egenmäktigt förfarande.

Även om regleringen således tar sin utgångspunkt i brottsliga förfaranden, bör

den dock utformas så att tillämpningen kan utvecklas självständigt och inte vara

bunden av utvecklingen inom straffrättslig praxis. Regeln bör kunna tolkas på

det sätt som anses mest rimligt inom civilrätten. I likhet med vad utredningen

har kommit fram till anser regeringen därför att vindikationsregeln bör utformas

utan att anknyta till ett föregående brottsligt förfarande.

Med anledning av ett påpekande från Riksantikvarieämbetet kan till sist

framhållas att en lagregel som behandlar äganderätten vid förvärv i god tro bör

vara knuten till ägarens rätt att få tillbaka egendomen. Regeln bör alltså inte

behandla t.ex. den situationen att ett museum, som blivit av med ett föremål

vars ägare är okänd, gör anspråk på föremålet.

5 Förvärv i den reguljära handeln

Regeringens bedömning: Det bör inte göras skillnad mellan förvärv i den

reguljära handeln och övriga förvärv, t.ex. försäljning på gatan.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 101

f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, däribland Konsumentverket, delar

utredningens bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Sveriges

Domareförbund anser att det finns skäl att ytterligare överväga frågan.

Skälen för regeringens bedömning: I en del länder som har regler om rätt till

återkrav utan lösen finns det undantagsbestämmelser för köp i reguljär handel.

Som exempel kan nämnas Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Österrike.

Som ett huvudargument för exstinktionsprincipen brukar hänvisas till handelns

och omsättningens intressen. Dessa intressen gynnas naturligtvis bäst av att

försäljningen inte hämmas av att konsumenter och andra tvekar att handla på

grund av risken att förlora det köpta. Motsvarande argument kan i ett system med

rätt till återkrav utan lösen anföras till stöd för att man skall ha

undantagsregler som innebär att en sådan rätt inte gäller vid köp i den

reguljära handeln. Köpare bör inte åläggas att då göra alltför omfattande och

djuplodande undersökningar beträffande varornas ursprung. Det är oftast inte

heller praktiskt möjligt för en enskild köpare att i sådana fall göra några

verkligt meningsfulla kontroller i fråga om säljarens rätt att överlåta

egendomen. Det ligger nära till hands att, när kunden frågar varifrån och under

vilka omständigheter varorna har köpts in etc., dessa undersökningar i praktiken

mynnar ut i att han blir hänvisad till att godta de uppgifter som säljaren

lämnar eller att han helt enkelt inte får någon information med hänvisning till

att de omfrågade förhållandena utgör en affärshemlighet.

Vad som hittills har sagts utgör i och för sig stöd för att det bör finnas någon

form av undantagsregel beträffande sådana varor som har köpts i den reguljära

handeln. Det finns emellertid skäl som talar mot att införa en undantagsregel.

Till att börja med är det svårt att på ett lämpligt sätt definiera ett undantag

för den reguljära handeln. Begreppet är ju inte i sig entydigt eller klart. Ett

kriterium för en undantagsregel skulle kunna vara ett fast försäljningsställe.

Mot detta kan dock invändas att inte heller detta begrepp har någon i sig given

innebörd och att det för en köpare, som utan att känna till förhållandena på

orten handlar i en butik, inte rimligtvis kan vara möjligt att bedöma hur fast

etablerad den aktuella butiken är. Köparen skulle i praktiken antagligen bli

tvungen att godta de uppgifter som företaget lämnade. En annan effekt är att det

vid t.ex. auktionshandel skulle uppstå skillnader mellan sådan auktionshandel

som bedrivs under etablerade former vid fasta försäljningsställen och andra

auktioner, vilket måste framstå som svårförståeligt för köparna. Samma problem

skulle uppstå om man valde att som kriterium använda "yrkesmässig handel" (jfr

lagen [1999:271] om handel med begagnade varor). Andra tänkbara hållpunkter för

avgränsningen av begreppet reguljär handel skulle kunna vara registrerad firma,

försäljningspersonal, telefonkataloguppgift, omsättningsvolym etc. Sådana

kriterier framstår emellertid som alltför stela och formalistiska. Inte heller

begreppet näringsidkare i konsumentlagstiftningen utgör någon lämplig hållpunkt.

Ett sådant kriterium skulle leda till en alltför vid avgränsning.

Oavsett vilka kriterier man väljer för att avgränsa den reguljära handeln, finns

det också en påtaglig risk för att ett system med en sådan undantagsregel

skulle kunna påverka förutsättningarna för konkurrens mellan olika företag. En

undantagsregel som tar sikte på köp som sker i den reguljära handeln skulle

innebära att denna handel på ett oönskat sätt gynnades framför annan handel. En

gränsdragning mellan reguljär handel och annan handel skulle ju medföra att

köparens rätt att behålla en vara, som visade sig vara stulen, blev beroende av

var köpet hade skett. En kund som handlat i en affär utan att i praktiken ha

gjort några undersökningar skulle få behålla det köpta, medan den som handlat på

annons skulle förlora egendomen även om han vid sitt köp hade gjort alla de

undersökningar som man rimligen kunde kräva.

Vidare skulle ett undantag för den reguljära handeln få praktisk betydelse

endast i den mån det faktiskt förekommer köp i god tro av stöldgods i den

reguljära handeln. En annan förutsättning är att det i de aktuella fallen

upptäcks att det är fråga om stulen egendom. Upptäcks inte detta, blir

eventuella undantagsregler endast av teoretiskt intresse. Av avgörande betydelse

för bedömningen är också hur ofta köpare, som i den reguljära handeln har köpt

egendom som visar sig vara stulen, verkligen kan sägas ha gjort detta i god tro.

Är köparen inte i god tro, skall egendomen lämnas tillbaka till den bestulne,

oavsett om lagregleringen bygger på vindikations- eller exstinktionsprincipen.

Av intresse i sammanhanget är då främst sådan begagnad egendom som traditionellt

anses vara särskilt stöldbegärlig, t.ex. smycken, datorer, TV-apparater och

mobiltelefoner. Det kan konstateras att, i förhållande till mängden stulen

egendom, det mycket sällan upptäcks att stulna föremål av detta slag har sålts

inom den reguljära handeln. Beträffande detta slags stöldgods kan man nog alltså

utgå från att det inte finns något större praktiskt behov av att ha

undantagsregler av det nu diskuterade slaget.

Det är möjligen mera problematiskt när det är fråga om ny egendom. Det

förekommer att hela varupartier stjäls från affärer och köps in av andra butiker

som säljer varorna vidare inom ramen för sin ordinarie försäljningsverksamhet.

Köparen kan ibland förmodas känna till att det är fråga om stöldgods, medan det

vid andra tillfällen kan förhålla sig så att han tror att det köpta är ett

konkursparti. Det är i så fall ofta fråga om varor som är märkes- eller

företagsneutrala och av samma typ som säljs i många andra affärer. Beträffande

sådana varor kan det sällan krävas av en köpare att han genom en undersökning av

varan skall kunna inse att det är fråga om stöldgods. Köparen har alltså

knappast någon möjlighet att skydda sig mot risken att köpa stöldgods och få

lämna ifrån sig det köpta. Detta talar för att det av hänsyn till köparen borde

tillskapas någon form av undantagsregel när det gäller den här sortens egendom.

Men sådant stöldgods lär i regel vara svårt att spåra och identifiera. Som

utredningen konstaterar skulle en undantagsregel därför få en begränsad praktisk

betydelse även i dessa fall.

Till detta kommer att det för köparnas del knappast finns något större behov av

en undantagsregel för att de skall kunna hålla sig skadeslösa när det är fråga

om köp i den reguljära handeln. Om en köpt vara visar sig vara stulen,

föreligger ett rättsligt fel. Som kommer att närmare utvecklas i avsnitt 9

föreslår regeringen att det i konsumentköplagen införs tvingande bestämmelser om

säljarens ansvar för rättsliga fel. Den där föreslagna bestämmelsen ger

konsumenten en rätt att vid rättsligt fel häva köpet och även få ersättning för

den skada han lider till följd av felet. Man kan utgå från att konsumentens

möjlighet att göra dessa rättigheter gällande i praktiken är större när köpen

har skett i etablerade butiker och affärer än när säljaren har sålt varan t.ex.

per annons eller på en loppmarknad.

Sammanfattningsvis delar regeringen den bedömning utredningen gör att

övervägande skäl talar emot att det införs undantag för sådana fall då egendomen

har köpts i den reguljära handeln. Det kan nämnas att flera andra länder,

däribland Danmark, Norge och Finland, inte heller har några undantagsregler för

reguljär handel.

6 Tidsbegränsning av rätten att kräva tillbaka egendomen

Regeringens förslag: Rätten att kräva tillbaka egendomen skall upphöra sex

månader efter det att den ursprunglige ägaren fick vetskap om var egendomen

finns. Rätten att kräva tillbaka egendomen utan att betala någon lösen skall

vidare upphöra när förvärvaren i god tro har innehaft egendomen i tio år (hävd).

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 117 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget om en

tidsfrist på sex månader eller har inte någon invändning mot det. Svea hovrätt

och Uppsala tingsrätt ifrågasätter om det verkligen finns skäl att ha en längre

frist än tre månader. Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att fristen bör vara

längre än sex månader och föreslår att den bestäms till ett år.

Riksantikvarieämbetet har samma uppfattning. - Remissinstanserna har skilda

åsikter om den föreslagna regeln om hävd. Uppsala tingsrätt, Institutet för sjö-

och annan transporträtt vid Stockholms universitet och Sveriges advokatsamfund

förespråkar en kortare hävdetid, medan Rikspolisstyrelsen förordar en längre.

Åklagarmyndigheten i Malmö anser att regeln leder till orimliga konsekvenser när

det gäller särskilt värdefull egendom, t.ex. kulturminnesföremål.

Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde motsätter sig regeln med

hänvisning till att museiföremål ofta hålls gömda under en längre tid. Även

Sveriges Försäkringsförbund menar att hävderegeln inte bör gälla för konst- och

andra kulturföremål. Riksåklagaren pekar på att det finns ett samband mellan

regeln och hur lösenbeloppets storlek skall beräknas. Om utredningens förslag om

en övergång till värdeprincipen vid bestämmandet av lösenbeloppets storlek

genomförs, anser Riksåklagaren att hävdetiden måste vara väsentligt längre för

sådan egendom som omfattas av lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

(kulturminneslagen) och för andra museiföremål o.d.

Skälen för regeringens förslag

Rätten att kräva tillbaka egendomen bör vara tidsbegränsad

I svensk rätt finns det inte några regler om preskription av äganderätt till lös

egendom. Om lagen inte längre godtar godtrosförvärv av äganderätt till t.ex.

stöldgods och det inte införs regler som innebär att den bestulnes rätt upphör

efter viss tid, kommer han därför att kunna vara bibehållen sin äganderätt till

egendomen för all framtid.

Regeringen delar utredningens bedömning att den tid under vilken det finns en

rätt att kräva tillbaka egendomen utan att betala lösen bör begränsas. Det är

knappast rimligt att den som med äganderättsanspråk har en sak skulle för all

framtid riskera att bli av med den om det framkommer att den är stulen. En evig

rätt att kräva tillbaka stöldgods utan lösen skulle innebära att sådan egendom

för alltid utgjorde stöldgods och därmed aldrig kunde bli föremål för laglig

omsättning, såvida inte den bestulne dessemellan återfick egendomen. En sådan

ordning skulle inte bara stå i strid mot handels- och omsättningsintressen utan

även innebära att egendomen under obegränsad tid kunde vara objekt för

häleribrottslighet. Så gott som samtliga länder, vars lagstiftning på området

utredningen har undersökt, har regler som innebär en tidsbegränsning av rätten

att kräva tillbaka egendomen utan att behöva betala någon lösen.

Rätten bör upphöra sex månader efter vetskap om var egendomen finns

Den som i god tro har förvärvat egendom och efter förvärvet får anledning att

misstänka att egendomen kan vara stulen eller frånhänd ägaren på något annat

sätt som innebär att ägaren har rätt att få tillbaka egendomen har ett

berättigat krav på att inom rimlig tid få reda på ägarens inställning till

giltigheten av förvärvet, om ägaren är känd. Även om det finns en misstanke om

att egendomen har tillgripits från ägaren, kan förvärvaren ju inte vara säker på

att ägaren själv anser att så är fallet. Ägaren kan även av andra skäl vara

ointresserad av att få tillbaka egendomen. Det bör därför krävas av en ägare som

vill få tillbaka sin egendom att han inte är passiv utan framställer sitt krav

inom viss tid. Om han underlåter detta, bör han inte vara bibehållen sin

äganderätt i förhållande till en godtroende förvärvare, utan äganderätten bör då

övergå till denne.

När det gäller inom vilken tid ägaren skall göra sitt återkrav gällande för att

ha kvar rätten att få tillbaka sin egendom finns det skäl att jämföra med vad

som nu gäller om rätt att mot lösen återfå egendom som någon annan har blivit

ägare till genom ett godtrosförvärv.

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till

egendomen har rätt att få tillbaka den mot lösen, om han kräver tillbaka den

från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha

fått kännedom om dennes innehav (4 § godtrosförvärvslagen).

Efter en övergång till vindikationsprincipen för olovligt tillgripen egendom är

det av värde att tidsfristen för ett återkrav utan skyldighet att betala någon

lösen och för ett krav på att mot lösen återfå egendomen blir densamma. Frågan

om förvärvaren innehar egendomen med äganderätt på grund av ett giltigt

godtrosförvärv eller om den bestulne har en ovillkorlig rätt att återfå

egendomen på grund av att det rör sig om olovligt tillgripen egendom kan

nämligen vara oklar när återkravet framställs.

Vid godtrosförvärv är tidsfristen alltså tre månader. Den som vill göra gällande

att han är berättigad att få tillbaka egendomen utan att betala lösen kan dock

ofta behöva längre tid än detta. Det kan t.ex. finnas anledning att avvakta

resultatet av en polisutredning och utfallet av försäkringsrättsliga

bedömningar. Det föreligger också ett starkt intresse hos den som innehar

egendomen att inom rimlig tid få klarhet i om han kommer att få behålla den

eller inte. Regeringen anser att den av utredningen föreslagna

sexmånadersfristen är väl avvägd. Fristen ger ägaren ett skäligt rådrum för att

överväga hur han skall göra, samtidigt som den inte kan anses orimligt lång med

hänsyn till innehavarens intresse av att få veta om han får behålla egendomen.

Det kan tilläggas att den föreslagna ordningen kan få till konsekvens att en

förvärvare som efter en tids innehav kommer i ond tro inte med säkerhet kan veta

om han redan har fått äganderätten till egendomen; det kan ju teoretiskt sett

vara så att den från vilken egendomen tillgripits har fått vetskap om var

egendomen finns men ändå inte hört av sig under sexmånadersfristen. Detta kan i

sin tur leda till att det kan bli svårt att avgöra om förvärvaren gör sig

skyldig till något brott om han disponerar över egendomen. Sådana

gränsdragningsproblem torde dock vara oundvikliga i ett regelsystem av det här

slaget. De svårigheter som här redovisats bör därför inte hindra att regeln

införs.

Eftersom det, som sagts, är önskvärt att fristerna för återkrav utan lösen och

för återkrav mot lösen är lika långa, föreslår regeringen att även fristen för

återkrav mot lösen bestäms till sex månader.

Det bör också övervägas hos vem ägaren skall framställa ett krav på att få

tillbaka egendomen utan lösen. Även här finns det skäl att jämföra med vad som

nu gäller om rätt att mot lösen återfå egendom som någon annan har blivit ägare

till genom ett godtrosförvärv. Som har framgått gäller i fråga om ett sådant

återkrav att egendomen skall återkrävas från innehavaren. Med innehavaren avses

i första hand godtrosförvärvaren själv. Egendomen kan emellertid också innehas

av annan, t.ex. en hyresman, och i så fall kan egendomen återkrävas hos denne.

Av samma skäl som redovisats för att tidsfristerna för återkrav bör vara lika

långa framstår det som naturligt att ett återkrav utan lösen kan framställas hos

samma personer som ett återkrav mot lösen, låt vara att det här gäller inte

bara en lösenrätt utan själva äganderätten. Regeringen anser således att ett

återkrav utan lösen bör kunna framställas inte bara gentemot den som i god tro

förvärvat egendomen utan också gentemot någon som tagit emot den och innehar den

för förvärvarens räkning.

Rätten att kräva tillbaka egendomen utan lösen bör även upphöra på grund av

annans hävd

Det kan vara så att ägaren förblir okänd för innehavaren under lång tid, kanske

för all framtid. Om det efter lång tid skulle uppdagas att egendom, som dittills

innehafts av en godtroende förvärvare, har stulits för länge sedan, är det inte

rimligt att innehavaren under alla förhållanden skall behöva avstå från

egendomen. Han kan i god tro ha utgått från att han är ägare och inrättat sig

efter detta och även utåt framstått som ägaren. Efter viss tid bör det faktiska

förhållandet få skydd så att det uppnås lugn om rättsförhållandena. I enlighet

med vad utredningen har kommit fram till bör därför en regel om återkrav utan

lösen kompletteras med en regel om hävd som möjliggör för en godtroende

förvärvare att få äganderätt till egendomen efter en längre tids innehav.

Frågan blir då hur lång denna hävdetid bör vara. Utredningen föreslår tio år.

För en kort hävdetid talar, som Sveriges advokatsamfund påpekar, att en

godtroende förvärvare inte skall behöva befinna sig i en utsatt position alltför

länge. Även om det således kan anföras skäl för så korta hävdetider som tre

eller fem år, i vart fall om det handlar om egendom som inte är vare sig unik

eller särskilt värdefull, anser regeringen att kortare hävdetider än tio år inte

bör komma i fråga. Med kortare hävdetider skulle det kunna löna sig för en tjuv

eller en hälare att ligga och trycka på egendomen och sälja den när det har

förflutit så lång tid att han kan utgå från att ägaren anser att det inte är

meningsfullt att framställa anspråk på egendomen, eftersom någon kan ha

förvärvat äganderätten till den på grund av hävd. När det gått tio år har den

bestulne i många fall vant sig vid förlusten av det stulna. Han kan ha skaffat

sig annan egendom som ersättning och är normalt inte intresserad av att få

tillbaka egendomen, särskilt inte om han har fått ut försäkringsersättning som i

så fall måste återbetalas. Inte heller för en handlare torde det vanligen efter

mer än tio år finnas något intresse av att få tillbaka en stulen vara. En

tioårig hävdetid ligger dessutom nära till hands vid en jämförelse med den

tioåriga preskriptionstid som gäller i fordringsförhållanden. Som regel skulle

den som tvingas att lämna ifrån sig egendomen till den rätte ägaren då ha kvar

möjligheten att rikta anspråk mot säljaren.

När det gäller värdefull eller unik egendom, såsom föremål som omfattas av

kulturminneslagen, konst och egendom med ett bestående högt affektionsvärde, kan

det, som några remissinstanser påpekar, finnas skäl som talar för att en

tioårig hävdetid är alltför kort och att det borde vara en betydligt längre

hävdetid för sådan egendom - eller kanske ingen hävdetid över huvud taget.

Regeringen kan förstå den kritik som utredningens förslag möter i denna del.

Samtidigt delar regeringen utredningens bedömning att det stöter på stora

svårigheter att på ett rimligt sätt definiera den egendom som skulle omfattas av

en längre hävdetid alternativt ett undantag från regeln om hävd. Eftersom en

hävderegel blir avgörande för vem som skall betraktas som den rätte ägaren till

en sak i ett visst skede, är det nödvändigt att regeln är klar och lättillämpad.

Det bör därför i stället undersökas om det är möjligt att för sådan egendom

uppnå en ordning som är godtagbar utan att behöva ha olika regler för olika

slags egendom.

Om den bestulne har förlorat sin äganderätt till egendomen på grund av någon

annans hävd, bör han därefter ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Som

kommer att framgå av avsnitt 7 föreslår regeringen att det införs en lösenrätt

vid hävd. Som också kommer att framgå där gör regeringen - till skillnad från

utredningen - bedömningen att lösenbeloppets storlek även i framtiden bör

bestämmas enligt den i dag gällande s.k. vederlagsprincipen. Det innebär t.ex.

att ett museum, som blivit bestulet på en värdefull tavla som påträffas först

sedan någon fått äganderätt till den på grund av hävd, har möjlighet att på

samma sätt som i dag få tillbaka tavlan genom att till innehavaren betala så

mycket som denne har betalat för den. Därmed faller också i allt väsentligt

skälen för en särskild, längre hävdetid för värdefull och unik egendom.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att det är möjligt att ha en och

samma hävdetid för all egendom och att hävdetiden lämpligen bör vara tio år.

När det slutligen gäller frågan om beräkningen av hävdetiden menar Riksåklagaren

att utgångspunkten för hävdetiden bör vara den tidpunkt då den ursprunglige

ägaren förlorade egendomen och inte, som utredningen föreslår, först då

egendomen överlåtits och kommit i en godtroende förvärvares hand. Den av

Riksåklagaren förordade lösningen skulle i och för sig underlätta bedömningen av

om viss egendom fortfarande kan utgöra objekt för häleribrottslighet. Men

samtidigt är det svårt att tänka sig någon annan utgångspunkt för beräkningen av

hävdetiden än den som utredningen föreslår. För att någon skall få äganderätt

på grund av hävd bör det krävas att egendomen innehafts med äganderättsanspråk

under hävdetiden; innehavaren bör under hela hävdetiden ha haft egendomen som

sin egen. Det är ett sådant längre innehav som bör utgöra grunden för att

äganderätten skall övergå till innehavaren (jfr 16 kap. jordabalken om hävd till

fast egendom).

Om det är flera innehavare efter varandra, bör - som utredningen föreslår - en

senare innehavare som grundar sitt innehav på en överlåtelse eller ett s.k.

universalfång få tillgodoräkna sig den tid som en tidigare innehavare innehaft

egendomen.

7 Lösen

Regeringens förslag: Om äganderätten till viss egendom har övergått till någon

annan på grund av hävd, skall den ursprunglige ägaren ha rätt att få tillbaka

egendomen mot lösen - på samma sätt som är fallet när äganderätten har övergått

till någon annan på grund av ett godtrosförvärv.

Regeringens bedömning: Lösenbeloppet bör även fortsättningsvis motsvara

förvärvarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring

(vederlagsprincipen).

Utredningens förslag: I fråga om införande av en lösenrätt sedan äganderätten

övergått till någon annan på grund av hävd överensstämmer utredningens förslag

med regeringens (se betänkandet s. 127). Utredningen föreslår däremot att

lösenbeloppet skall bestämmas enligt den s.k. värdeprincipen, dvs. till ett

belopp som motsvarar egendomens värde (se betänkandet s. 133 f.).

Remissinstanserna: Införande av en lösenrätt: De flesta remissinstanserna

tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Institutet för

sjö- och annan transporträtt vid Stockholms universitet ser dock förslaget som

en onödig och principvidrig komplikation. Hur lösenbeloppets storlek bör

bestämmas: Flera remissinstanser (Svea hovrätt, Uppsala tingsrätt,

Riksåklagaren, Institutet för sjö- och annan transporträtt vid Stockholms

universitet, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Stiftelsen Nordiska

museet, Riksantikvarieämbetet och Sveriges Försäkringsförbund) motsätter sig

förslaget eller i vart fall ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för att

övergå till värdeprincipen. Flera av dessa remissinstanser pekar särskilt på att

det kan bli ekonomiskt omöjligt för t.ex. museer att använda sin lösenrätt om

värdeprincipen införs.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som har framgått tidigare (avsnitt

6) föreslår regeringen att den som under tio år i god tro har innehaft egendom

får äganderätt till egendomen på grund av hävd.

Lika med utredningen anser regeringen att en ursprunglig ägare som har förlorat

sin äganderätt på grund av någon annans hävd bör ha rätt att få tillbaka

egendomen mot lösen. Annars skulle den ursprunglige ägaren efter denna tidpunkt

vara sämre ställd än om han hade frånhänts egendomen genom ett vanligt

godtrosförvärv. En lösenrätt är således nödvändig och också i linje med syftet

bakom de övriga förslagen till ändringar i godtrosförvärvslagen, nämligen att

stärka den bestulnes rätt.

Enligt 5 § godtrosförvärvslagen skall lösen motsvara ägarens kostnader för

förvärv av egendomen och dess förbättring (den s.k. vederlagsprincipen). I

förarbetena (prop. 1985/86:123 s. 12 f., s. 29 f. och s. 33) diskuterades

utförligt om lösenbeloppet borde bestämmas enligt den principen eller enligt den

s.k. värdeprincipen. Värdeprincipen innebär att lösenbeloppet bestäms till

egendomens värde i den allmänna handeln vid den tidpunkt då lösenrätten utövas.

Genom den av regeringen föreslagna regeln om rätt till återkrav utan lösen

kommer lösenbestämmelsens tillämpningsområde att minska väsentligt. En

ursprunglig ägare kommer att ha rätt att få tillbaka egendomen mot lösen i två

situationer, nämligen dels när en förvärvare har blivit ägare till egendomen på

grund av att han har gjort ett giltigt godtrosförvärv, dvs. då den nya regeln om

återkrav utan lösen inte är tillämplig, dels när en förvärvare har blivit ägare

till egendomen på grund av hävd.

Utredningen menar att värdeprincipen är mest ändamålsenlig när det gäller att

bestämma lösenbeloppets storlek i dessa situationer. Utredningen hänvisar till

att det är rimligt att den som, trots att han gjort ett godtrosförvärv, tvingas

avstå från egendomen så långt det är möjligt hålls skadeslös. Utredningen

framhåller också att hänsynen till den ursprunglige ägaren avtar med tiden medan

hänsynen till förvärvaren ökar.

De sålunda anförda skälen för en övergång till värdeprincipen är riktiga. Men de

är, som redan antytts, enligt regeringens mening ändå inte tillräckliga för en

övergång till värdeprincipen. Det måste också beaktas att lösenrätten - i båda

de nämnda lösensituationerna - främst tar sikte på möjligheten att återställa

konst- och kulturföremål samt föremål med ett särskilt affektionsvärde.

Värdestegringen är ofta avsevärd på sådana saker. En tillämpning av

värdeprincipen vid bestämmande av lösen på sådan egendom skulle i många fall

kunna leda till att lösenrätten blev närmast illusorisk. Vederlagsprincipen ger

onekligen en bättre garanti för att den ursprunglige ägaren verkligen har

ekonomisk möjlighet att lösa till sig egendomen. Till skillnad från utredningen

gör alltså regeringen bedömningen att lösenbeloppet vid ett godtrosförvärv även

i framtiden bör bestämmas enligt vederlagsprincipen. Av samma skäl, och eftersom

det är önskvärt att samma princip gäller vid båda lösensituationerna, bör

lösenbeloppet bestämmas enligt vederlagsprincipen även vid lösen från en

förvärvare som har blivit ägare till egendomen på grund av hävd.

I sammanhanget skall nämnas en fråga där regeringen inte finner tillräckliga

skäl för lagstiftning. Om en ägare har fått ersättning för egendomens värde av

en förvärvare som inte längre hade egendomen kvar, skall han enligt ett särskilt

lagförslag från utredningen ha rätt att därefter få tillbaka egendomen mot

lösen om denna påträffas hos en ny förvärvare (se betänkandet s. 129 f.).

Utredningens förslag rör alltså den situationen att en godtroende förvärvare av

egendom, som omfattas av den föreslagna regeln om rätt till återkrav utan lösen,

inte har egendomen kvar när han utsätts för ett sådant krav. Enligt utredningen

är rättsläget då sådant att ägaren som regel i stället har rätt att få

ersättning för egendomens värde, en bedömning som några remissinstanser

ifrågasätter. En remissinstans anser dessutom, för det fall att det införs en

sådan regel om lösenrätt från en senare förvärvare, att en ägares rätt till

ersättning för egendomens värde bör regleras. Det saknas dock beredningsunderlag

för att överväga en reglering av den situationen att en ägare vänder sig till

en tidigare innehavare och begär ersättning för egendomens värde, en situation

som också kan antas bli relativt ovanlig. Som utredningen själv är inne på lär

det under alla förhållanden bli ytterst sällsynt att en ägare först uppbär

ersättning för egendomens värde och därefter påträffar egendomen och vill

framställa anspråk på att få tillbaka den. Regeringen anser att det inte finns

tillräckligt behov av att i lag reglera frågan om en eventuell lösenrätt, utan

frågan bör lämnas åt rättstillämpningen.

Över huvud taget bör lagstiftning av detta slag inte göras alltför utförlig utan

uppta de grundläggande reglerna. Mera praktiska frågor kan bättre besvaras i

rättstillämpningen, t.ex. vad som gäller om den aktuella egendomen har ökat

eller minskat i värde eller om egendomen har ersatts av annan egendom eller

bearbetats och vem som har rätt till egendomens avkastning. Det rör sig om

sådana frågor som inte behöver styras av lagen och som - liksom i dag - bör

lämnas oreglerade och lösas i rättstillämpningen med ledning av lagen och med

utgångspunkt i allmänna obligationsrättsliga och sakrättsliga principer.

Utredningen tar upp en del av dessa frågor och redovisar sin uppfattning om vad

som torde komma att gälla (se betänkandet särskilt s. 153 f.). Regeringen finner

för sin del inte anledning att närmare behandla dessa frågor.

8 Utlämnande av beslagtagen egendom till målsäganden

Regeringens förslag: Det införs regler som innebär att egendom som tagits i

beslag snabbare kan återställas till målsäganden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 147 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan någon principiell invändning. Riksdagens ombudsmän (JO) är av

uppfattningen att återställandebeslagen helt bör föras bort från

tillämpningsområdet för beslagsinstitutet men motsätter sig inte att

utredningens förslag genomförs som ett provisorium till dess att man finner en

mera övergripande lösning på frågan om hanteringen av återställandebeslagen. Med

hänsyn till arten av de rättsliga överväganden som kan komma att aktualiseras

anser JO att beslut att lämna ut beslagtagen egendom till målsäganden alltid

skall fattas av åklagaren. Riksåklagaren anmärker att förslaget innebär en

genomgripande förändring av ett straffprocessuellt tvångsmedel och att det finns

en rad oklarheter som kräver ytterligare överväganden. Mot den bakgrunden kan

Riksåklagaren inte tillstyrka förslaget på det sätt det är utformat.

Skälen för regeringens förslag: Egendom som skäligen kan antas vara frånhänd

annan genom brott kan tas i beslag, s.k. återställandebeslag. Ett

återställandebeslag fyller inte något utredningssyfte utan har endast till

ändamål att säkerställa målsägandens rätt till egendomen.

I dag krävs det att den hos vilken beslaget har gjorts går med på att den

beslagtagna egendomen lämnas ut till målsäganden för att polis och åklagare

under förundersökningen skall kunna besluta om detta. Utredningen föreslår att

möjligheten att besluta om ett utlämnande till målsäganden utvidgas betydligt.

Utredningens förslag innebär att åklagaren eller undersökningsledaren skall

kunna besluta att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till målsäganden om

det är uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken

beslaget gjordes. Syftet med förslaget är att göra det praktiskt möjligt för

ägaren att säkerställa sin rätt till den beslagtagna egendomen.

Utredningens förslag kan i korthet sammanfattas enligt följande. Framställer en

målsägande ett anspråk på det beslagtagna föremålet, kan åklagaren eller

undersökningsledaren under vissa förutsättningar besluta att det skall lämnas ut

till målsäganden. En förutsättning är att den från vilken beslaget gjordes har

underrättats om att det kan komma att fattas ett sådant beslut. En andra

förutsättning är att åtal inte har väckts. En tredje förutsättning är att

beslaget inte bör bestå till följd av att föremålet skäligen kan antas äga

betydelse för utredning om brott eller vara på grund av brott förverkat.

Föremålet skall med andra ord vid beslutet vara beslagtaget endast på den

grunden att det skäligen kan antas vara avhänt någon genom brott. Slutligen

krävs för ett beslut om att egendomen skall lämnas ut till målsäganden att det

är uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget

gjordes. Så blir - med regeringens övriga förslag - normalt fallet då egendomen

olovligen har tagits från målsäganden. Det saknar härvid betydelse att den hos

vilken beslaget har gjorts hävdar att han har köpt egendomen i god tro.

Naturligtvis kan en begäran från målsäganden också bifallas när den hos vilken

beslaget gjorts har avsagt sig alla anspråk på egendomen. I ett sådant fall kan

dessutom beslaget hävas och egendomen lämnas ut till målsäganden. I övriga fall

får beslaget hävas av åklagaren eller undersökningsledaren först tre veckor

efter det att en underrättelse om beslutet har sänts till den hos vilken

beslaget gjordes. Fram till dess att beslaget hävts har den från vilken beslaget

gjordes möjlighet att få rättens prövning av beslutet. Ett beslut av åklagaren

eller undersökningsledaren att föremålet inte skall lämnas ut till målsäganden

får däremot inte överklagas till tingsrätten.

En övergång till vindikationsprincipen när det gäller stöldgods och annan

olovligt tillgripen egendom kommer att i hög grad minska utrymmet för

godtrosförvärv av egendom som har åtkommits genom brott. När det gäller egendom

som inte kan vara föremål för godtrosförvärv är det normalt uppenbart att

målsäganden har bättre rätt till egendomen än den hos vilken beslaget har

gjorts. Utredningens förslag skulle möjliggöra ett enklare och snabbare

återställande av stöldgods och annan olovligt tillgripen egendom till

målsäganden. Det är knappast rimligt att en målsägande i sådana fall skall

behöva vänta på rättens avgörande i brottmålet för att få tillbaka sin egendom,

alltså trots att det är uppenbart att egendomen tillhör honom.

Som JO och Riksåklagaren anmärker innebär förslaget att det överlåts åt i första

hand polis och åklagare att ta ställning i tvister av rent civilrättslig art.

Det är som påpekas riktigt att det i och för sig inte omedelbart kan anses

omfattas av polis- eller åklagarrollen att ta ställning i sådana tvister.

Samtidigt bör det noteras att åklagare i många fall för talan om enskilt anspråk

inom ramen för en brottmålsprocess. Och i praktiken kan beslut i frågor av det

nu aktuella slaget knappast fattas av någon annan än polisen eller åklagaren.

Det är dessutom så att förslaget innebär att den hos vilken beslaget har gjorts

skall kunna få utlämnandefrågan prövad även av domstol. Förslaget utgör inte

heller något avsteg från principen att en civilrättslig tvist skall prövas i

domstol genom ett slutligt avgörande i ett där anhängigt mål. Ett beslut om att

egendomen skall lämnas ut till en målsägande innebär inte ens efter en rättslig

prövning av ett sådant beslut att frågan om själva rätten till egendomen kommer

att vara rättskraftigt avgjord. I praktiken leder ett utlämnande av beslagtagen

egendom till målsäganden emellertid till att kravet på att vidta rättsliga

åtgärder överflyttas från målsäganden till den hos vilken beslaget har gjorts.

Det är alltså denne som efter ett sådant beslut kommer att tvingas vidta

rättsliga åtgärder, om han vill ha tillbaka egendomen.

Regeringen delar alltså utredningens bedömning att institutet

återställandebeslag bör kunna användas för att enklare och snabbare än i dag

återställa brottsligt åtkommen egendom till rätt ägare och anser att

utredningens förslag bör genomföras.

I enlighet med utredningens förslag bör reglerna gälla alla uppenbara fall då

egendom har frånhänts någon genom brott. Även vid andra brott än sådana som

omfattas av vindikationsprincipen kan det nämligen vara uppenbart att

beslagtagen egendom tillhör en målsägande.

De beslut som är aktuella måste i de allra flesta fall anses vara av sådan enkel

beskaffenhet att de, som utredningen föreslår, bör kunna fattas inte bara av

åklagaren utan också av en undersökningsledare inom polisen. Om mera

komplicerade rättsliga överväganden i något fall visar sig nödvändiga, blir det

i praktiken ändå naturligt att det överlåts åt åklagaren att fatta beslutet.

Även den som har trätt i målsägandens ställe, t.ex. ett försäkringsbolag, bör ha

rätt att framställa anspråk på det beslagtagna föremålet och kunna få det

utlämnat till sig. Som Sveriges Försäkringsförbund anmärker bör detta framgå av

lagtexten.

9 Säljarens ansvar för rättsliga fel

Regeringens förslag: I konsumentköplagen införs tvingande bestämmelser om

rättsligt fel som ger köparen rätt att häva köpet om tredje man har äganderätt

till det köpta, dvs. en regel som innebär en rätt för köparen att få tillbaka

det han har betalat för varan, och i vissa fall även få skadestånd av säljaren.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 107 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: En regel om rätt till återkrav utan att betala

någon lösen leder till att en godtroende köpare kan tvingas att lämna ifrån sig

det köpta utan att få någon ersättning.

Om någon annan än säljaren har äganderätt eller panträtt eller annan liknande

rätt till en försåld vara och försäljningen inte har skett med förbehåll för

denna rätt, är varan enligt 41 § köplagen (1990:931) behäftad med ett rättsligt

fel. De påföljder som köparen får göra gällande gentemot säljaren är att begära

att felet avhjälps, att en annan vara levereras, att det sker prisavdrag eller

att köpet hävs. Köparen har alltid rätt till prisavdrag och, om felet är

väsentligt, att häva köpet. Vidare har köparen rätt till ersättning för den

skada han lider på grund av ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han

varken kände till eller borde ha känt till felet, dvs. var i god tro om

säljarens rätt att förfoga över varan. Säljarens skadeståndsansvar är strikt,

dvs. oberoende av eget vållande.

Eftersom 41 § köplagen är dispositiv, kan säljaren i det enskilda fallet i och

för sig friskriva sig från ansvar för rättsliga fel. Ett införande av en regel

om rätt till återkrav utan lösen beträffande olovligt tillgripen egendom kan

dock inte anses vara tillräckligt skäl för att 41 § görs tvingande i något

avseende, vilket Sveriges Konst- och Antikhandlareförening efterfrågar. Det

förtjänar att nämnas att 36 § avtalslagen, som gör det möjligt att jämka

avtalsvillkor som medför ett oskäligt resultat för någon av parterna, är

tillämplig även på köpeavtal.

Konsumentköplagen (1990:932), som är tvingande till köparens förmån och som

gäller köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en konsument,

innehåller inte någon motsvarighet till 41 § köplagen. Skälet till detta är att

när lagen kom till ansågs sådana fel ha en mycket begränsad betydelse vid

konsumentköp, varvid det särskilt hänvisades till att reglerna om godtrosförvärv

gav konsumenterna ett starkt skydd. En analogi med köplagens regler ansågs dock

kunna komma ifråga om problem ändå skulle uppstå (se SOU 1984:25 s. 138).

Mot bakgrund av det nyss sagda är det uppenbart att, när en köpare inte längre

kan göra godtrosförvärv av olovligt tillgripen egendom, det uppkommer ett behov

av en uttrycklig reglering av säljarens ansvar för rättsliga fel i

konsumentköplagen. Det bör alltså införas tvingande bestämmelser som ger ett

skydd för konsumenten om en vara har ett rättsligt fel som består i att tredje

man har äganderätt till varan. Liksom motsvarande regel i köplagen bör en

reglering i konsumentköplagen om säljares ansvar för rättsliga fel för

fullständighetens skull reglera även situationer när tredje man har panträtt

eller annan liknande rätt till det köpta.

Har tredje man äganderätt till det köpta, bör konsumenten ha rätt att häva

köpet. Under förutsättning att konsumenten var i god tro om säljarens rätt att

förfoga över varan bör han även ha rätt till skadestånd för det s.k. positiva

kontraktsintresset, dvs. rätt till en ersättning som innebär att han försätts i

samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullgjorts. I likhet med vad som

också föreskrivs i köplagen bör säljarens skadeståndsansvar vara strikt, dock

med rätt för säljaren att friskriva sig från ansvar för förlust i

näringsverksamhet.

Det finns givetvis fall där en konsuments rätt att göra gällande ett fel

gentemot säljaren har liten praktisk betydelse, såsom då denne har försatts i

konkurs eller av olika skäl inte kan förmås att göra rätt för sig. I 46 §

konsumentköplagen och 56 a § lagen (1914:45) om kommission finns det därför

bestämmelser som möjliggör för konsumenten att framställa sitt anspråk även

gentemot andra personer.

Enligt 46 § konsumentköplagen har konsumenten rätt att rikta anspråk på grund av

fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan

för vidareförsäljning, om den som har sålt varan till konsumenten är på obestånd

eller har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. Om någon

av dessa förutsättningar föreligger, har konsumenten rätt att göra sitt krav

gällande direkt mot en näringsidkare i bakre led som har överlåtit varan för

vidareförsäljning. Det fel som konsumenten åberopar till stöd för sitt anspråk

måste ha förelegat redan när näringsidkaren i det tidigare säljledet sålde varan

vidare.

Enligt 56 a § lagen om kommission får en konsument, när förhållandena är sådana

att konsumenten enligt 46 § konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot

näringsidkare i tidigare säljled, rikta samma krav med anledning av fel på en

vara mot en kommittent, som är näringsidkare, som han kan göra mot

kommissionären.

Bestämmelserna i 46 § konsumentköplagen och 56 a § lagen om kommission bör vara

tillämpliga även vid rättsliga fel.

10 Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 2003.

Godtrosförvärvslagen i dess nya lydelse skall vara tillämplig enbart på förvärv

som har gjorts efter ikraftträdandet. I fråga om förvärv som har gjorts före

ikraftträdandet skall äldre bestämmelser gälla. Konsumentköplagen i dess nya

lydelse skall vara tillämplig enbart på avtal som har ingåtts efter

ikraftträdandet. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet skall

äldre bestämmelser gälla.

Utredningens förslag: Utredningens förslag till övergångsbestämmelser

överensstämmer med regeringens. Utredningen har inte föreslagit någon dag för

ikraftträdande.

Remissinstanserna har inte någon invändning.

Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1

juli 2003.

I enlighet med allmänna principer bör de nya bestämmelserna i

godtrosförvärvslagen bli tillämpliga endast på förvärv som har gjorts efter

ikraftträdandet. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet bör

således äldre bestämmelser gälla. En särskild övergångsbestämmelse behövs om

det. Det anförda innebär att äganderätt till egendom på grund av hävd kan

uppkomma tidigast tio år efter en överlåtelse som ägt rum sedan lagändringen

trätt i kraft.

På motsvarande sätt som de nya bestämmelserna i godtrosförvärvslagen bör de nya

bestämmelserna i konsumentköplagen bli tillämpliga endast på avtal som har

ingåtts efter ikraftträdandet. I fråga om avtal som har ingåtts före

ikraftträdandet bör således äldre bestämmelser gälla. Även här behövs det en

särskild övergångsbestämmelse om det.

11 Ekonomiska och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: De föreslagna lagändringarna leder inte till några ökade

kostnader för det allmänna. Förslagen leder inte heller till några ökade

kostnader för enskilda. Det kan antas att den nya bestämmelsen som omöjliggör

godtrosförvärv av olovligt tillgripen egendom kommer att motverka handeln med

sådan egendom.

Utredningens bedömning: I fråga om kostnadskonsekvenser, där utredningens

bedömning inskränker sig till konsekvenserna för det allmänna, överensstämmer

utredningens bedömning med regeringens. När det gäller konsekvenser för

brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet menar utredningen att det är

svårt att ha någon bestämd uppfattning om huruvida den föreslagna bestämmelsen

kommer att få någon betydelse för omfattningen av handeln med stöldgods. (Se

betänkandet s. 167 f.)

Remissinstanserna: Två remissinstanser har synpunkter på utredningens bedömning.

Riksåklagaren pekar på att de nya reglerna om utlämnande av beslagtagen egendom

till målsäganden kommer att föranleda relativt omfattande utbildningsinsatser.

Detta, liksom den omständigheten att nya rutiner och nya blanketter måste

utarbetas, torde enligt Riksåklagaren medföra kostnader både för polis- och

åklagarväsendet. Riksåklagaren gör vidare bedömningen att den nya regeln som

omöjliggör godtrosförvärv av stöldgods troligen kommer att leda till ökade

kostnader för förvarstagande av stöldgods enligt lagen (1974:1065) om visst

stöldgods m.m. (stöldgodslagen). Slutligen erinrar Riksåklagaren om att den

informationskampanj som måste föregå införandet av de nya reglerna kommer att

medföra en del kostnader. Brottsförebyggande rådet delar utredningens

uppfattning att den nya regeln som omöjliggör godtrosförvärv av stöldgods kan

antas få den effekten att köpare blir mer försiktiga än vad de kanske är i dag

och att regeln således kan antas ha en viss brottsförebyggande effekt.

Brottsförebyggande rådet gör bedömningen att detta nog främst gäller handeln med

mer värdefull egendom.

Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna av reglerna i 27

kap. rättegångsbalken innebär att polis och åklagare får nya arbetsuppgifter.

Lagändringarna måste därför föregås av vissa utbildningsinsatser. Till detta

kommer att nya rutiner och nya blanketter måste utarbetas. Det kommer att leda

till en del kostnader för polis- och åklagarväsendet. Regeringens bedömning är

dock att åtgärderna skall kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag.

De föreslagna reglerna torde inte leda till några ökade kostnader för

domstolarna.

Det kan förutsättas att statens förvaringskostnader för beslagtagen egendom

kommer att minska. Samtidigt kan det dock inte uteslutas att kostnaderna för

förvarstagande enligt stöldgodslagen kan komma att öka.

Sammantaget saknas det anledning att anta att lagändringarna kommer att medföra

några ökade kostnader för det allmänna.

Som har framgått leder en regel om rätt till återkrav utan att behöva betala

någon lösen till att en godtroende köpare, t.ex. en näringsidkare som handlar

med begagnade varor, kan tvingas att lämna ifrån sig det köpta utan att få någon

ersättning. I avsaknad av regler som ger köparen rätt till kompensation på

något annat sätt skulle detta i någon mån kunna leda till negativa konsekvenser

för den allmänna omsättningen och medföra en otrygghet i det dagliga

affärslivet. Det finns emellertid regler som ger köparen rätt till kompensation

i sådana situationer. Om köparen utsätts för ett återkrav, har han enligt 41 §

köplagen rätt att vända sig mot säljaren och häva köpet. Om han har ingått

avtalet med en kommissionär, får han enligt 56 § första stycket lagen om

kommission i stället vända sig mot kommissionären. Det finns med andra ord en

rätt för köparen att få tillbaka det han har betalat för varan från säljaren

alternativt kommissionären. Denna rätt för köparen kan avtalas bort, något som

en köpare vid ingående av ett köpeavtal bör vara uppmärksam på. Han bör också

dokumentera transaktionen för att vid ett återkrav kunna återfinna sin motpart.

Men eftersom detta i de allra flesta fall görs redan i dag, leder regeringens

förslag inte till någon ökad administrativ börda för företagen.

Enligt uppgift från andra nordiska länder är för övrigt nackdelarna med regler

om vindikation av stöldgods för handelns del i praktiken inte så stora, eftersom

det relativt sällan förekommer att stöldgods påträffas i den reguljära handeln.

Det har vidare inhämtats att vindikationsprincipen inte påverkar prisnivån på

begagnade varor, vare sig beträffande den ersättning som ges vid inköpen av

varorna eller försäljningspriserna (se SOU 1995:52 s. 88 f.).

En regel om att det inte är möjligt att göra godtrosförvärv av olovligt

tillgripen egendom är enkel och lättbegriplig. Den kan därför antas ha en

pedagogisk effekt på handeln med framför allt begagnade varor och göra köpare

mer försiktiga än de är i dag. Detta kan i sin tur förmodas minska möjligheterna

att få avsättning för sådan egendom. Även om risken för upptäckt för dem som

säljer och köper stöldgods är liten och det endast är en liten del av den

egendom som anmäls stulen som över huvud taget kan spåras eller påträffas, kan

det antas att de föreslagna lagändringarna kommer att motverka handeln med

stöldgods. Som Brottsförebyggande rådet framhåller gäller detta nog i högre

utsträckning för mer värdefull egendom än för sådan egendom som har ett

begränsat värde.

Det är därvid viktigt att lagändringarna blir allmänt kända och att det bland

allmänheten sprids upplysning om godtrosförvärvslagens grundläggande regler.

Allmänheten bör också bli informerad om att inte heller den nya regeln om rätt

till återkrav utan lösen ger någon rätt till den som har blivit bestulen på sin

egendom att själv ta tillbaka egendomen om den påträffas. Detta får anses vara

en uppgift främst för Brottsförebyggande rådet.

12 Författningskommentar

12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av

lösöre

Godtrosförvärv av äganderätt

2 § Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade

egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att

förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till

egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.

En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

(Jfr 2 § i utredningens lagförslag.)

Denna paragraf anger förutsättningarna för att ett godtrosförvärv skall kunna

göras. Som ett nytt andra stycke har intagits den bestämmelse som tidigare fanns

i 3 §. I 3 § finns i stället ett undantag från möjligheten att göra

godtrosförvärv.

3 § Även om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är uppfyllda,

består ägarens rätt till egendomen, om egendomen har frånhänts honom genom att

någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller

genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara. Kräver

ägaren inte tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att

han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren

dock äganderätt till egendomen.

(Jfr 3 § i utredningens lagförslag.)

Paragrafen innehåller ett undantag från möjligheten att göra godtrosförvärv med

stöd av 2 §. När detta undantag är tillämpligt har ägaren rätt att få tillbaka

sin egendom utan att behöva betala någon lösen. Paragrafen innehåller dock en

tidsbegränsning av den rätten. Övervägandena finns i avsnitt 4, där frågan om i

vilka fall godtrosförvärv inte skall vara möjligt behandlas, och i avsnitt 6,

där frågan om en tidsbegränsning av rätten att kräva tillbaka egendomen tas upp.

Av första meningen framgår att det inte är möjligt att göra ett godtrosförvärv

om ägaren har frånhänts egendomen genom att någon olovligen tagit den eller

tilltvingat sig den genom s.k. råntvång. I dessa fall består ägarens rätt till

egendomen trots 2 §, och han har då rätt att få tillbaka egendomen även från en

förvärvare som var i god tro. Någon skyldighet att betala lösen för egendomen

finns inte.

Bestämmelsen anknyter till det gemensamma objektiva tillgreppsrekvisitet för

brotten stöld - varmed avses stöldbrott i dess olika grader - rån, tillgrepp av

fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande. Med att någon "olovligen tagit"

egendomen avses att någon har tagit egendomen utan ägarens eller besittarens

samtycke. Bestämmelsen gäller således inte om ägaren har medgett att lämna ifrån

sig egendomen, och detta oavsett om medgivandet var civilrättsligt ogiltigt på

grund av svek, tvång eller utnyttjande av en ockersituation från motpartens sida

(jfr 29-31 §§ avtalslagen).

Bestämmelsen gäller vidare om någon har tilltvingat sig egendomen genom våld på

person eller genom hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande

fara, råntvång. Härigenom uppnås att bestämmelsen blir tillämplig även när

egendomen har frånhänts ägaren genom det s.k. utpressningsfallet av rån.

Eftersom bestämmelsen inte direkt anknyter till något brott, krävs det inte att

någon kan fällas till ansvar för ett brott för att den skall bli tillämplig. Vid

en talan om bättre rätt till egendomen är det tillräckligt att den rätte ägaren

lägger fram bevisning om att den påträffade egendomen tillhör honom och, i

fråga om t.ex. stöldgods, att den olovligen har tagits från honom.

Enligt andra meningen får ägaren inte vara passiv utan måste kräva tillbaka

egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste

antas ha fått kännedom om innehavet. Underlåter han det, får förvärvaren

äganderätt till egendomen, om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är

uppfyllda. Någon rätt att få tillbaka egendomen enligt denna paragraf finns då

inte längre mot förvärvaren eller mot eventuella senare förvärvare av egendomen.

Ett anspråk på att få tillbaka egendomen utan lösen skall, på samma sätt som

sedan tidigare gäller i fråga om rätt att få tillbaka egendom mot lösen (numera

regleras detta i 5 §), framställas gentemot innehavaren. Med innehavaren avses i

första hand den som i god tro har förvärvat egendomen. Egendomen kan emellertid

också innehas av annan, nämligen någon som på förvärvarens uppdrag och i dennes

ställe har fått en mera bestående besittning av egendomen (jfr rättsfallet NJA

1992 s. 892 och prop. 1985/86:123 s. 24).

En begäran om att få ut egendomen kan framställas formlöst.

I rekvisitet att ägaren skall kräva tillbaka egendomen från innehavaren inom sex

månader ligger att en begäran om detta måste komma innehavaren till handa inom

den fristen (jfr prop. 1985/86:123 s. 24). Exempelvis är det alltså inte

tillräckligt att en målsägande till polisen eller åklagaren framställer anspråk

på att få utlämnat ett beslagtaget föremål enligt 27 kap. 4 a § första stycket

rättegångsbalken. Däremot är rekvisitet uppfyllt när den hos vilken beslaget

gjorts har underrättats om att det har fattats ett beslut om att föremålet skall

lämnas ut till målsäganden (jfr 27 kap. 4 a § andra stycket).

Att en begäran måste komma innehavaren till handa inom en viss frist kan

innebära problem för ägaren, om den som innehar egendomen är svår att få tag på.

I en sådan situation får ägaren väcka talan vid domstol eller begära särskild

handräckning hos kronofogdemyndigheten och lämna de uppgifter han har om

innehavarens adress m.m. Domstolen eller kronofogdemyndigheten får sedan vidta

ett sedvanligt delgivningsförfarande. Finns det anledning att anta att den som

innehar egendomen har avvikit eller på något annat sätt håller sig undan, får

delgivning i sista hand ske genom kungörelse (se 15 § delgivningslagen

[1970:428]).

Det är förvärvaren som får visa att omständigheterna var sådana att ägaren måste

antas ha känt till innehavet i mer än sex månader. Det är alltså förvärvaren

som har bevisbördan för att ägaren har känt till innehavet, men lagtexten

("måste antas ha fått kännedom") ger uttryck för en lättnad i beviskravet.

Hävd

4 § Har någon med äganderättsanspråk innehaft lösöre i tio år efter att ha

förvärvat egendomen genom överlåtelse från någon som varken var ägare till den

eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får han äganderätt

till egendomen på grund av hävd. Han får dock inte äganderätt om han vid

förvärvet eller under innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt

att förfoga över egendomen. Samma regler gäller om egendomen efter en sådan

överlåtelse i tio år med äganderättsanspråk innehafts av flera efter varandra på

grund av överlåtelse eller arv, testamente, bodelning eller något annat

liknande fång. Villkoret om god tro gäller samtliga innehavare.

(Jfr 3 a § i utredningens lagförslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet att få äganderätt till egendom

på grund av hävd. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Bestämmelserna är framför allt av betydelse i de fall 3 § är tillämplig, dvs.

när det inte är möjligt att få äganderätt till egendom genom godtrosförvärv.

Den som med äganderättsanspråk har innehaft lösöre i tio år efter att ha

förvärvat egendomen genom överlåtelse från någon som varken var ägare till den

eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett (jfr 2 § första

stycket) får enligt första meningen äganderätt till egendomen på grund av hävd.

En förutsättning för detta är dock att förvärvaren inte vid förvärvet eller

under innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över

egendomen. Förvärvaren skall med andra ord ha varit i god tro om överlåtarens

förfoganderätt över egendomen både vid överlåtelsen och under hela den tioåriga

innehavstiden. Det sagda framgår av andra meningen.

Det krävs inte att den hävdande rent faktiskt innehaft egendomen. Det är

tillräckligt att han beträffande denna har företagit de åtgärder och förfoganden

som regelmässigt ankommer på en ägare.

Om den ursprunglige ägaren vill göra gällande att innehavaren inte var i god tro

vid förvärvet eller att den goda tron har upphört under innehavstiden, ligger

det på honom att ange vilka omständigheter som enligt hans uppfattning har

medfört att innehavaren fått anledning att misstänka att den som överlät

egendomen inte var behörig att göra det. Den ursprunglige ägaren har även

bevisbördan för att omständigheterna har förelegat. Med utgångspunkt från de

bevisade omständigheterna skall därefter göras en bedömning av vad innehavaren

borde ha misstänkt. Borde innehavaren ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt

att förfoga över egendomen, får förvärvaren inte äganderätt på grund av hävd.

Ang. bedömningen, jfr prop. 1985/86:123 s. 21 f. och prop. 1997/98:168 s. 11 f.

och s. 20.

Att innehavaren inte kan anses ha varit i god tro om han insåg att överlåtaren

saknade rätt att förfoga över egendomen är en självklarhet. Det har därför

ansetts inte behöva utsägas i lagtexten.

Till skillnad från vad som krävs för att någon skall kunna göra ett

godtrosförvärv enligt 2 § innehåller hävderegeln inte något uttryckligt krav på

att överlåtaren skall ha haft egendomen i sin besittning vid överlåtelsen. Detta

utesluter inte att besittningsförhållandena kan ha betydelse. Om överlåtaren

inte hade egendomen i sin besittning vid överlåtelsen, kan detta vara en

anledning att ifrågasätta innehavarens goda tro om överlåtarens förfoganderätt

till egendomen. Innebörden av att lagtexten saknar ett krav på att överlåtaren

skall ha haft egendomen i sin besittning är endast att det inte alltid krävs att

besittningsförhållandena blir utredda.

Av tredje och fjärde meningarna framgår att det inte behöver vara en och samma

person som har innehaft egendomen under hävdetiden. Det kan också vara flera

personer efter varandra. Om ingen av dem, vare sig vid sitt förvärv eller under

sitt innehav, borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över

egendomen, får den senaste förvärvaren äganderätt till egendomen på grund av

hävd när förvärvarnas sammanlagda innehavstid uppgår till tio år. Till skillnad

från det första förvärvet, som måste ske genom överlåtelse, kan senare förvärv

även ske genom arv, testamente, bodelning eller annat liknande fång, dvs. genom

s.k. universalfång.

Den som har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av någon annans

hävd har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Bestämmelser om detta finns i

5 §.

5 § Den som på grund av någon annans godtrosförvärv eller hävd har förlorat

äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren

inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att få tillbaka egendomen förlorad.

(Jfr 4 § i utredningens lagförslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om lösenrätt för den ursprunglige ägaren

sedan denne har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av någon annans

godtrosförvärv eller hävd. Lösenrätt för den ursprunglige ägaren sedan denne

har förlorat äganderätten till egendomen på grund av någon annans godtrosförvärv

gäller sedan tidigare. Den gjorda ändringen består i att en ursprunglig ägare

har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen även när han har förlorat

äganderätten på grund av någon annans hävd. Övervägandena i denna fråga finns i

avsnitt 7.

I bestämmelsen i första stycket fastslås till en början principen om rätt till

lösen när egendomen har gått förlorad på grund av godtrosförvärv. Denna rätt

till lösen får betydelse när 3 §, som ger uttryck för den s.k.

vindikationsprincipen, inte är tillämplig. Det kan gälla t.ex. när den

ursprunglige ägaren har frånhänts egendomen genom bedrägeri eller förskingring.

Av första stycket framgår också att en ursprunglig ägare som har förlorat

äganderätten på grund av någon annans hävd (se 4 §) har rätt att få tillbaka

egendomen mot lösen.

I likhet med vad som gäller vid återkrav utan lösen (se 3 §) måste den

ursprunglige ägaren, för att inte gå miste om sin lösenrätt, kräva tillbaka

egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste

antas ha fått kännedom om dennes innehav. Detta framgår av andra stycket.

Hur lösenbeloppets storlek skall bestämmas anges i 6 §. Till vem lösenbeloppet

skall betalas framgår av 7 §.

8 § Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också

godtrosförvärv av panträtt.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan

lösa till sig egendomen enligt 5 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den

fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den

allmänna handeln.

Paragrafen behandlar godtrosförvärv av panträtt. Bestämmelserna gäller sedan

tidigare. Paragrafhänvisningen i andra stycket har dock ändrats, eftersom

bestämmelserna om lösenrätt numera finns i 5 §.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

Enligt punkten 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2003.

I enlighet med allmänna principer blir lagen tillämplig endast på förvärv som

har gjorts efter ikraftträdandet. Av punkten 2 framgår att äldre bestämmelser

skall gälla för förvärv som har gjorts före ikraftträdandet.

12.2 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

21 a § Varan har ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt till varan

eller har panträtt eller annan liknande rätt i den och det inte följer av

avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt

medför.

(Jfr 21 a § i utredningens lagförslag.)

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse som anger när en vara har ett

s.k. rättsligt fel. Frågan har behandlats i avsnitt 9.

Definitionen av rättsligt fel i denna paragraf överensstämmer med motsvarande

definition i 41 § köplagen (1990:931), även om den språkliga utformningen är

något annorlunda.

22 § Är varan felaktig enligt 16-21 §§, får köparen enligt 23, 24 och 26-29 §§

kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa

felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han

får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

(Jfr 22 § i utredningens lagförslag.)

Bestämmelserna i denna paragraf gäller för s.k. faktiska fel (16-21 §§). Däremot

gäller bestämmelserna inte för rättsliga fel. Av den anledningen görs ingen

hänvisning till 21 a § utan endast till 16-21 §§. Det har ansetts lämpligast att

ange påföljderna vid rättsligt fel i en särskild paragraf (22 a §).

22 a § Har varan ett rättsligt fel enligt 21 a §, får köparen enligt 23 §

första och andra styckena samt enligt 24 och 26-29 §§ kräva avhjälpande,

omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet.

Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får även hålla inne

betalningen enligt 25 §.

Utan hinder av 30 § första och andra styckena har köparen rätt till ersättning

enligt 32 § för den skada han lider genom ett rättsligt fel som fanns vid köpet,

om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av ett rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att

han har en sådan rätt som avses i 21 a § och det finns sannolika skäl för

påståendet.

(Jfr 22 a § i utredningens lagförslag.)

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser som anger vad som gäller när en

vara har ett rättsligt fel. Frågan har behandlats i avsnitt 9.

I första stycket anges de påföljder som en köpare har rätt att göra gällande vid

rättsliga fel. Det är samma påföljder som köparen har rätt att göra gällande

vid faktiska fel (jfr 22 §). Till skillnad från 22 § finns här inte någon

hänvisning till 23 § tredje stycket. Detta innebär att regeln där om

preskription av rätten att få göra gällande ett fel när två år har förflutit

från det att köparen tog emot varan inte är tillämplig vid ett rättsligt fel.

Innebörden av bestämmelsen i andra stycket är att säljaren har ett strikt

skadeståndsansvar, dvs. oberoende av eget vållande, under förutsättning att

köparen var i god tro om säljarens rätt att förfoga över varan.

Av tredje stycket framgår att påföljder av ett rättsligt fel får göras gällande

redan när tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i 21 a § och det

finns sannolika skäl för påståendet. Det behöver alltså inte vara styrkt att

tredje man har t.ex. äganderätt till varan. Kravet på sannolikhet ställs inte

särskilt högt (jfr prop. 1988/89:76 s. 144 f.).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

Enligt punkten 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2003.

I enlighet med allmänna principer blir lagen tillämplig endast på avtal som har

ingåtts efter ikraftträdandet. Av punkten 2 framgår att äldre bestämmelser skall

gälla för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

12.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 Kap. Om beslag, hemlig teleavlyssning m.m.

4 a § Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe har framställt

anspråk på det beslagtagna föremålet och det är uppenbart att han eller hon har

bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får

undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet

skall lämnas ut till honom eller henne.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget

har gjorts.

(Jfr 27 kap. 4 a § i utredningens lagförslag.)

Paragrafen, som är ny, innehåller i första stycket en bestämmelse om att

undersökningsledaren eller åklagaren under förundersökningen kan besluta att

beslagtagen egendom skall lämnas ut till målsäganden eller till den som trätt i

dennes ställe. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får beslag ske av föremål som skäligen kan

antas ha betydelse för utredning om brott (bevisbeslag) eller vara genom brott

någon avhänt (återställandebeslag) eller på grund av brott förverkat

(förverkandebeslag). Förevarande paragraf är av betydelse för

återställandebeslagen, som har till ändamål att säkerställa målsägandens rätt

till egendomen.

Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe, t.ex. ett

försäkringsbolag, har framställt anspråk på egendom som är beslagtagen, får

undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet

skall lämnas ut. Efter det att åtal har väckts är det alltså inte möjligt för

undersökningsledaren eller åklagaren att fatta ett sådant beslut.

En förutsättning för att kunna besluta om att lämna ut föremålet är att det är

uppenbart att målsäganden eller den som trätt i dennes ställe har bättre rätt

till föremålet än den hos vilken beslaget har gjorts. Ett typfall då ett beslut

kan fattas är när det är fullständigt klarlagt att egendomen olovligen har

tagits från målsäganden. Det saknar härvid som regel betydelse att den hos

vilken beslaget har gjorts t.ex. hävdar att han har köpt egendomen i god tro. Av

3 § godtrosförvärvslagen framgår nämligen att det normalt inte går att göra

godtrosförvärv av egendom som har frånhänts ägaren genom att någon olovligen

tagit den. Innebörden av 3 § godtrosförvärvslagen kan lite förenklat sägas vara

att det inte går att göra godtrosförvärv av egendom som har frånhänts ägaren

genom stöld, grov stöld, snatteri, rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel eller

egenmäktigt förfarande. En godtroende förvärvare kan med andra ord inte få

äganderätten till egendomen, om ägaren har frånhänts egendomen genom något av de

nämnda brotten. Är det uppenbart att ägaren har rätt att få tillbaka egendomen

enligt 3 § godtrosförvärvslagen, får undersökningsledaren eller åklagaren

besluta att lämna ut egendomen till denne.

Det kan finnas förutsättningar att besluta att beslagtagen egendom skall lämnas

ut till målsäganden även när 3 § godtrosförvärvslagen inte är tillämplig. Om

t.ex. den hos vilken beslaget har gjorts vidgår att han olovligen har tagit

egendomen men ändå motsätter sig att egendomen lämnas ut till målsäganden, är

det i de allra flesta fall uppenbart att målsäganden har bättre rätt till

egendomen än den hos vilken beslaget har gjorts. Godtrosförvärvslagen är över

huvud taget inte tillämplig på den situationen. Samma sak gäller om den hos

vilken beslaget har gjorts erkänner att han vid sitt köp av egendomen misstänkte

att egendomen hade frånhänts någon genom brott.

Naturligtvis kan en begäran från målsäganden enligt denna paragraf också

bifallas när den hos vilken beslaget gjorts har avsagt sig alla anspråk på

egendomen. I ett sådant fall kan dessutom beslaget hävas på en gång och

egendomen lämnas ut till målsäganden. I övriga fall måste det gå en viss tid

innan beslaget får hävas. I 27 kap. 8 § finns bestämmelser om hävande av beslag

sedan beslut om att lämna ut egendomen fattats.

En underrättelse om beslutet skall enligt andra stycket genast sändas till den

hos vilken beslaget har gjorts. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att den

som drabbats av beslaget enligt 27 kap. 6 § andra stycket har möjlighet att

begära rättens prövning av beslutet. Underrättelseskyldigheten är uppfylld när

en kopia av beslutet har sänts till honom under den senast kända adressen. Om

det därefter skulle visa sig att personen i fråga har flyttat till en ny adress,

framstår det i och för sig som en lämplig åtgärd att underrättelsen skickas ut

på nytt. Avsikten är emellertid inte att detta skall leda till att

utgångspunkten för tidsfristen i 27 kap. 8 § andra stycket flyttas fram.

I fråga om skyldighet att underrätta den hos vilken beslaget har gjorts om att

det kan komma att fattas ett beslut enligt denna paragraf, se 27 kap. 11 a §.

6 § Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats

av beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit

in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt

hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som

avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran

framställdes och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild

förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut,

får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna

prövning gäller vad som sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på

föremålet skall underrättas om förhandlingen.

(Jfr 27 kap. 6 § i utredningens lagförslag.)

I paragrafen anges två fall när rättens prövning kan begäras. I paragrafen finns

dessutom regler om förfarandet när en sådan begäran har kommit in till

tingsrätten. I ett nytt andra stycke behandlas det fallet att det har fattats

ett beslut enligt 27 kap. 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut.

I första stycket har det endast gjorts språkliga ändringar.

Av andra stycket framgår att den som drabbats av beslaget får begära rättens

prövning av ett beslut enligt 27 kap. 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall

lämnas ut till en målsägande eller till någon som trätt i dennes ställe. Det

finns visserligen inte någon tidsfrist för möjligheten att begära rättens

prövning av beslutet. När tre veckor har gått sedan en underrättelse om beslutet

sändes till den hos vilken beslaget har gjorts och det under den tiden inte har

begärts någon prövning av beslutet, får beslaget dock hävas av

undersökningsledaren eller åklagaren (se 27 kap. 8 §). Framställs en begäran om

rättens prövning sedan beslaget hävts och egendomen lämnats ut, blir någon

prövning inte aktuell.

Rätten har att iaktta vissa tidsfrister för förhandlingen där frågan skall

prövas (se andra meningen i detta stycke som hänvisar till första stycket).

Som framgår av tredje meningen i detta stycke skall den som har framställt

anspråk på att få egendomen utlämnad till sig underrättas om förhandlingen för

att på så sätt få tillfälle att närvara och ta till vara sina rättigheter.

Har rätten prövat och fastställt ett beslut om att ett beslagtaget föremål skall

lämnas ut till målsäganden, skall rätten samtidigt häva beslaget (se 27 kap. 8

§ andra och fjärde styckena).

Tingsrättens beslut får överklagas till hovrätten. Det krävs inte

prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens beslut.

Målsäganden (eller den som trätt i hans ställe) får inte begära rättens prövning

av ett beslut av undersökningsledaren eller åklagaren om att den beslagtagna

egendomen inte skall lämnas ut till honom. Detta följer av att det enligt

rättegångsbalken inte är möjligt att begära rättens prövning av ett beslut om

det inte finns en särskild bestämmelse om det.

8 § Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in

någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte

längre finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut,

får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet

enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om

denne medger det, får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller, om

rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på utan att det har fattats

beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut får hävas först tre veckor

efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts

till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock beslaget

hävas omedelbart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har

gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Har den som

drabbats av beslaget begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att

ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas. Rätten får i

samband med dom besluta om beslag.

(Jfr 27 kap. 8 § i utredningens lagförslag.)

Denna paragraf innehåller väsentligen bestämmelser om när ett beslag skall eller

får hävas och om vem som skall fatta beslut om hävande av beslaget.

Paragrafens första stycke är oförändrat.

Av andra stycket, som är nytt, framgår när ett beslag får hävas då ett beslut

enligt 27 kap. 4 a § har fattats om att den beslagtagna egendomen skall lämnas

ut. För att ge den hos vilken beslaget har gjorts rimlig tid på sig att begära

rättens prövning av beslutet får så inte ske förrän det har förflutit tre veckor

från det att den underrättelse om beslutet som anges i 4 a § andra stycket har

sänts till honom. Medger han att beslaget hävs, eller - om man uttrycker saken

på ett annat sätt - att egendomen lämnas ut till målsäganden, får beslaget dock

hävas utan iakttagande av den angivna tidsfristen. Treveckorsfristen behöver

inte heller iakttas om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att ett

beslagtaget föremål skall lämnas ut. Ett sådant beslut kan ju komma att fattas

innan tidsfristen har gått till ända.

Av tredje stycket framgår att den nuvarande skyldigheten att underrätta

målsäganden innan ett beslag hävs alltjämt gäller i de fall något beslut om

utlämnande inte har fattats.

I fjärde stycket regleras behörigheten att besluta om hävande av beslag. Den

gjorda ändringen avser den situationen att den som drabbats av ett beslag begär

rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att lämna ut ett beslagtaget

föremål till en målsägande eller till någon som trätt i dennes ställe. Har

rättens prövning begärts, är det endast rätten som har behörighet att häva

beslaget.

Om rätten har prövat och fastställt ett beslut av undersökningsledaren eller

åklagaren om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut till målsäganden eller

till den som trätt i dennes ställe, skall beslaget hävas i samband därmed.

Upphäver rätten undersökningsledarens eller åklagarens beslut om utlämnande,

skall rätten inte göra någon prövning av förutsättningarna för själva beslaget.

Ett sådant beslag skall alltså inte anses fastställt av rätten. Därmed kan det,

även efter en rättslig prövning av ett beslut om utlämnande som utmynnat i att

beslutet upphävts, hävas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I femte stycket har hänvisningen till andra stycket ändrats till en hänvisning

till tredje stycket. Detta beror på att bestämmelserna i det tidigare andra

stycket tagits in i tredje stycket.

11 a § Den hos vilken ett beslag görs skall underrättas om att det kan komma

att fattas ett beslut enligt 4 a §. Någon underrättelse behövs inte, om det är

uppenbart att ett sådant beslut inte kommer att fattas.

(Jfr 27 kap. 11 § i utredningens lagförslag.)

Paragrafen är ny. Den innehåller en bestämmelse om att åklagaren eller polisen

är skyldig att underrätta den hos vilken beslaget har gjorts om att det kan

komma att fattas ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall

lämnas ut till en målsägande eller till någon som trätt i dennes ställe.

I samband med att beslaget görs eller vid ett lämpligt tillfälle därefter, t.ex.

vid ett förhör, skall innehavaren av föremålet underrättas om att det kan komma

att fattas ett beslut om att föremålet skall lämnas ut till en målsägande eller

till någon som trätt i dennes ställe, som antingen redan har framställt anspråk

på det eller som kan komma att framställa ett sådant anspråk. Underrättelsen

kan ske genom att det överlämnas en särskilt utformad blankett, som innehåller

information om innebörden av det beslut som kan komma att fattas och om

möjligheten att begära rättens prövning av ett sådant beslut. Det är även

lämpligt att information lämnas om hur man praktiskt skall förfara om man vill

begära en sådan prövning, t.ex. till vilken tingsrätt en begäran om rättslig

prövning skall ges in.

Avsikten är att en underrättelse skall lämnas oavsett orsaken till beslaget,

dvs. inte endast vid återställandebeslag. Även om 4 a § är avsedd att tillämpas

endast vid just återställandebeslag, kan det t.ex. inträffa att ett bevisbeslag

upphör att ha betydelse som bevis sedan det har gjorts och att föremålet därför

kan lämnas ut.

Är det redan vid tidpunkten för beslaget uppenbart att det beslagtagna aldrig

kommer att lämnas ut, t.ex. om det är fråga om beslag av narkotika, behöver

någon underrättelse inte lämnas. Detta framgår av andra meningen.

Det ligger i sakens natur att det inte får fattas något beslut enligt 4 a §

innan den från vilken beslaget gjorts har fått underrättelsen, och detta har

inte ansetts behöva framgå uttryckligen. Något krav på att underrättelsen skall

delges enligt delgivningslagens regler finns inte.

Ikraftträdandebestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Enligt bestämmelsen träder lagen i kraft den 1 juli 2003. Beslut om utlämnande

till en målsägande som uppenbart har bättre rätt kan alltså fattas från och med

den dagen om det även i övrigt finns förutsättningar för detta.

Sammanfattningen i betänkandet Vindikation av stöldgods (SOU 2000:56)

När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över

egendomen och förvärvaren inte inser eller bör inse att den andre saknar

förfoganderätt, brukar man säga att förvärvet görs i god tro.

Konflikten mellan den ursprungliga ägarens och den godtroende förvärvarens

anspråk på egendomen kan lösas genom en tillämpning av endera av två principer,

nämligen exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen.

Den nu gällande lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre bygger på

exstinktionsprincipen, som innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare

till egendomen och att den tidigare ägarens äganderätt upphör i och med

godtrosförvärvet. Lagen ger dock den tidigare ägaren rätt att få tillbaka

egendomen mot lösen.

Vindikationsprincipen innebär att den ursprungliga ägarens rätt består och att

han utan lösen kan få egendomen tillbaka från den godtroende förvärvaren.

Utredningen har haft i uppdrag att föreslå regler som innebär att den

ursprungliga ägaren skall ha rätt att utan lösen få tillbaka egendom som har

stulits från honom, vilket således innebär att vindikationsprincipen skall

tillämpas i dessa fall. I samband därmed har utredningen haft att ta ställning

till vilka fall av olovlig hantering i övrigt som skall medföra att den

ursprungliga ägarens rätt består.

Utformningen av en regel om vindikation

Enligt utredningens direktiv är utgångspunkten för uppdraget att

exstinktionsprincipen även i fortsättningen skall gälla då egendomen inte har

frånhänts den ursprungliga ägaren genom brott och att särregler skall gälla för

stöldgods och därmed jämställd egendom. Utredningen har övervägt om en

vindikationsregel bör utformas så att den omfattar egendom som ursprungligen har

frånhänts ägaren genom varje form av brott. Utredningen anser emellertid att en

vindikationsregel som anknyts till brott borde begränsas till att gälla i

första hand egendom som har frånhänts ägaren genom tillgreppsbrott. Eftersom det

finns vissa uppenbara nackdelar med att knyta vindikationsregeln till ett

föregående brottsligt förfarande har utredningen slutligen stannat för att inte

knyta vindikationsregeln till ett antal uppräknade brott, såsom är vanligt i

många länder. En sådan regel skulle få till följd att det vid en prövning inför

domstol skulle bli nödvändigt att göra straffrättsliga bedömningar i en

tvistemålsprocess. En fördel med en regel som inte anknyter till vissa brott är

att det därigenom enligt utredningens uppfattning markeras att den

civilrättsliga frågan om godtrosförvärv inte skall blandas samman med

straffrättsliga bedömningar.

Utredningen föreslår en vindikationsregel som omfattar egendom som har frånhänts

ägaren genom tillgrepp, dvs. ett olovligt tagande, och genom på visst sätt

kvalificerat tvång, s.k. råntvång. Regeln, som har utformats som ett undantag

från vad som gäller beträffande godtrosförvärv enligt den nu gällande 2 §

godtrosförvärvslagen, anknyter till det gemensamma objektiva

tillgreppsrekvisitet för brotten stöld, rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel

och egenmäktigt förfarande, dvs. till begreppet "olovligt tagande". Med olovligt

tagande avses ett olovligt besittningstagande, vilket innebär ett krav på att

besittningstagandet sker utan ägarens samtycke. Om ägaren har frånhänts

egendomen genom ett olovligt besittningstagande kan den som därefter förvärvar

egendomen alltså inte få äganderätt till den även om han är i god tro vid sitt

förvärv.

Vindikationsregeln gäller således inte egendom som ägaren ursprungligen har

medgett att lämna ifrån sig, även om medgivandet var civilrättsligt ogiltigt på

grund av svek, tvång eller ocker från motpartens sida. Det enda undantaget

härifrån gäller, såsom redan framgått, när "medgivandet" lämnats på grund av

råntvång.

Vindikationsregelns tillämpning i den reguljära handeln

Utredningen har stannat för att inte föreslå några undantag från

vindikationsregeln för sådana fall då godset köpts i den reguljära handeln. I

detta hänseende överensstämmer förslaget med lagstiftningen i flera andra

länder, däribland Danmark, Norge och Finland.

Hänsynen till konsumenterna kan tyckas tala för att det bör finnas någon form av

undantagsregel för varor som har köpts i den reguljära handeln. Ett problem med

att utforma en sådan undantagsregel är emellertid hur begreppet "reguljär

handel" i så fall skall definieras. Härtill kommer att en sådan undantagsregel

på ett negativt sätt skulle kunna påverka förutsättningarna för konkurrens

mellan olika försäljningsmetoder.

Eventuella undantagsregler för den reguljära handeln får praktisk betydelse

endast i den mån det faktiskt förekommer att konsumenter i god tro köper

stöldgods i den reguljära handeln. En annan förutsättning är att det i de

aktuella fallen upptäcks att det är fråga om stulet gods. Upptäcks inte detta

blir eventuella undantagsregler endast av teoretiskt intresse. Det har

konstaterats att det mycket sällan upptäcks att stulen egendom säljs i den

reguljära handeln och att, när så sker, det i regel torde vara svårt att spåra

och identifiera stöldgodset i de fall det har sålts till enskilda konsumenter.

Det kan vidare ifrågasättas om det för konsumenternas del finns något behov av

en undantagsregel för att de skall kunna hålla sig skadeslösa när det är fråga

om inköp i den reguljära handeln. Om en inköpt vara visar sig vara stulen,

föreligger ett s.k. rättsligt fel. Såsom kommer att framgå av det följande

föreslår utredningen att det i konsumentköplagen (1990:932) införs tvingande

bestämmelser om säljarens ansvar för rättsliga fel, något som talar emot behov

av en undantagsregel för den reguljära handeln.

Köprättsliga regler

I 41 § köplagen (1990:931) anges att om någon annan än säljaren har äganderätt

eller panträtt eller annan liknande rätt till en försåld vara och försäljningen

inte har skett med förbehåll för denna rätt, varan är behäftad med ett rättsligt

fel. Konsumentköplagen innehåller inte någon motsvarighet till 41 § köplagen.

När lagen kom till ansågs sådana fel vara av mycket begränsad betydelse vid

konsumentköp, främst på grund av att reglerna om godtrosförvärv ansågs innebära

ett starkt skydd för konsumenterna. Om den föreslagna vindikationsregeln införs

och konsumenterna således berövas möjligheten att göra godtrosförvärv av stulen

egendom, uppkommer emellertid ett behov av en uttrycklig reglering om säljarens

ansvar för rättsliga fel även i konsumentköplagen.

Utredningen föreslår att det i konsumentköplagen införs tvingande bestämmelser

som ger konsumenten rätt att få tillbaka det han har betalat för varan om tredje

man gör gällande äganderätt till det köpta, dvs. en regel som innebär en rätt

för konsumenten att häva köpet. Det föreslås att även reglerna om avhjälpande

och omleverans blir tillämpliga i sådana fall. Under förutsättning att

konsumenten var i god tro angående säljarens rätt att förfoga över varan skall

han även ha rätt till skadestånd för det s.k. positiva kontraktsintresset,

vilket innebär att konsumenten försätts i samma ekonomiska situation som om

köpet hade fullgjorts. Säljarens skadeståndsansvar blir enligt förslaget strikt.

Säljaren skall dock ha rätt att friskriva sig från ansvar för förlust i

näringsverksamhet. Den föreslagna regleringen i konsumentköplagen om säljarens

ansvar för rättsliga fel föreslås, i likhet med motsvarande reglering i

köplagen, omfatta även situationer när tredje man har panträtt eller annan

liknande rätt till det köpta. I sådana fall kan det vara aktuellt för köparen

att begära prisavdrag.

Enligt 46 § konsumentköplagen har konsumenten även rätt att rikta anspråk på

grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit

varan för vidareförsäljning, om den som har sålt varan till konsumenten är på

obestånd eller har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas.

En motsvarande regel finns i 56 a § lagen (1914:45) om kommission. Avsikten är

att dessa regler skall bli tillämpliga även vid rättsliga fel.

Vindikationsrättens upphörande

I svensk rätt finns det inte några regler om preskription av äganderätt till lös

egendom. Om lagstiftningen inte längre godtar godtrosförvärv av äganderätt till

lösöre i vissa fall och det inte införs regler som innebär att den ursprungliga

ägarens rätt upphör efter viss tid, kommer denne därför att kunna vara

bibehållen sin äganderätt till egendomen för all framtid. Så gott som samtliga

länder, vars lagstiftning på området utredningen har undersökt, har regler som

innebär en tidsbegränsning av vindikationsrätten.

Utredningen anser att det inte är rimligt att den som med äganderättsanspråk

besitter en sak för all framtid skulle riskera att bli av med den, om det

framkommer att den är stulen. En evig vindikationsrätt till stulen egendom

skulle innebära att sådan egendom för alltid skulle utgöra stöldgods och därmed

aldrig kunna bli föremål för laglig omsättning, såvida inte den ursprungliga

ägaren dessemellan återfår egendomen. En sådan ordning skulle inte bara stå i

strid med handels- och omsättningsintressen utan även innebära att egendomen

under obegränsad tid skulle kunna vara objekt för häleribrottslighet.

Utredningen föreslår regler som innebär att vindikationsrätten upphör i två

olika situationer. För att inte gå miste om sin äganderätt till egendomen

gentemot en godtroende förvärvare, måste ägaren enligt förslaget kräva tillbaka

den inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Vidare föreslås en regel om hävd i godtrosförvärvslagen. Regeln

innebär att ägarens vindikationsrätt upphör efter det att en godtroende

förvärvare har innehaft egendomen i tio år i fortsatt god tro. Om det är flera

innehavare efter varandra skall en senare förvärvare få tillgodoräkna sig

överlåtarens innehavstid. Dessa senare förvärv kan, till skillnad från det

första förvärvet, som måste ha skett genom överlåtelse, även ha skett genom s.k.

universalfång.

Den som har förlorat äganderätten till viss egendom på grund av att någon har

blivit ägare till den genom hävd föreslås ha rätt att återfå egendomen mot

lösen.

Den som har fått ersättning för egendomens värde av en tidigare förvärvare skall

ha rätt att därefter lösa egendomen från den nuvarande innehavaren

Om den som har förvärvat egendom som omfattas av vindikationsregeln inte har

egendomen kvar när han utsätts för ett vindikationsanspråk, har ägaren rätt att

i stället erhålla ersättning för egendomens värde.

Utredningen föreslår att en ägare, som har fått ersättning för egendomens värde

av en förvärvare som inte längre hade egendomen kvar, skall ha rätt att få

tillbaka egendomen mot lösen, om den därefter påträffas hos en innehavare som

har förvärvat den i god tro.

Hur lösenbeloppets storlek bör bestämmas

Enligt utredningens förslag kommer en ursprunglig ägare att ha rätt att få

tillbaka egendom mot lösen i tre olika situationer, nämligen när en förvärvare

har blivit ägare till egendomen på grund av ett giltigt godtrosförvärv, dvs. då

vindikationsregeln inte är tillämplig, när en förvärvare har blivit ägare till

egendomen genom hävd och när den ursprungliga ägaren har fått ersättning för

egendomens värde av en förvärvare som inte hade egendomen kvar.

Utredningen föreslår att lösenbeloppet skall bestämmas enligt den s.k.

värdeprincipen, som innebär att lösenbeloppet bestäms till egendomens värde i

den allmänna handeln vid den tidpunkt då lösenrätten utövas.

Enligt gällande rätt bestäms lösenbeloppet enligt den s.k. vederlagsprincipen,

som innebär att beloppet skall motsvara förvärvarens kostnader för förvärvet av

egendomen och dess förbättring. Vederlagsprincipen anses ge en bättre garanti än

värdeprincipen för att den ursprungliga ägaren verkligen har ekonomisk

möjlighet att lösa till sig egendomen. Det är hänsynen till den ursprungliga

ägaren som är det främsta bakomliggande skälet till den nuvarande

vederlagsprincipen i godtrosförvärvslagen.

Om den av utredningen föreslagna vindikationsregeln införs beträffande

tillgripen egendom kommer den ursprungliga ägaren att ha rätt att återfå sådan

egendom utan att behöva betala lösen. I de fall denne behöver lösa till sig

egendomen har han frånhänts den på ett sådant sätt att vindikationsregeln inte

är tillämplig. I dessa fall har den ursprungliga ägaren anförtrott egendomen åt

någon annan eller på annat sätt själv medverkat till att han frånhänts

egendomen. I sådana situationer anser utredningen att avvägningen mellan den

ursprungliga ägarens och den godtroende förvärvarens intressen bör utfalla till

förmån för den godtroende förvärvaren. Det är då också rimligt att den som

tvingas att lämna ifrån sig egendomen så långt det är möjligt hålls skadeslös.

Om den ursprungliga ägaren skall lösa egendomen från en förvärvare som har fått

äganderätten till den genom hävd, kan lösenrätten aktualiseras när förvärvaren

har innehaft egendomen under en mycket lång tid. Vederlagsprincipen är mindre

lämplig när det har förflutit en lång tid från innehavarens förvärv. Denne kan

t.ex. ha glömt hur mycket han betalat för egendomen och inte längre ha kvar

någon dokumentation om köpet.

Även i de fall en ägare som har fått ersättning för egendomens värde påträffar

egendomen hos en senare förvärvare och då vill lösa till sig den kan man utgå

ifrån att en längre tid har hunnit förflyta sedan ägaren frånhändes egendomen.

De skäl som har anförts mot vederlagsprincipen vid lösen efter hävd gäller

därför även i denna situation.

Utredningen föreslår att den för lösenrätten gällande tidsfristen om tre månader

från det att den ursprungliga ägaren fick eller måste antas ha fått kännedom om

förvärvarens innehav, förlängs till sex månader. Härigenom uppnås

överensstämmelse med den tid inom vilken en ägare måste framställa ett

vindikationsanspråk gentemot den som har förvärvat egendomen.

Förslagets relevans för annan lagstiftning om godtrosförvärv

Bestämmelser om godtrosförvärv finns bl.a. i 25 kap. 7 § ärvdabalken, 11 §

avtalslagen, 54 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, 14 § lagen (1936:81) om

skuldebrev, 3 kap. 6 § aktiebolagslagen (1975:1385), 6 kap. 3 och 4 §§ lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och 2 kap. 10 § sjölagen

(1994:1009).

Utredningen anser att ett införande av en vindikationsregel i

godtrosförvärvslagen inte motiverar några ändringar i de nämnda bestämmelserna.

Utredningen föreslår nya regler som underlättar för en målsägande att snabbare

få tillbaka stöldgods m.m.

Utredningen föreslår att det i samband med övergången till vindikationsprincipen

i fråga om stöldgods införs en regel i 27 kap. rättegångsbalken om beslag,

enligt vilken åklagaren eller undersökningsledaren skall kunna besluta att ett

beslagtaget föremål skall lämnas ut till en målsägande, om det är uppenbart att

denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget gjorts. I

samband med att beslaget görs skall den hos vilken beslaget sker underrättas om

att det kan komma att fattas ett beslut om att egendomen skall lämnas ut till en

målsägande. Om det sedan fattas ett beslut om utlämnande av föremålet, krävs

enligt förslaget endast att en underrättelse om beslutet genast sänds till den

hos vilken beslaget har skett. Beslutet skall kunna hänskjutas till rättens

prövning av denne. För att den hos vilken beslaget har gjorts skall ha rimlig

tid på sig att begära rättens prövning av beslutet skall beslaget inte hävas och

egendomen lämnas ut till målsäganden förrän tre veckor har förflutit efter det

att underrättelsen om beslutet har sänts. Under denna tid kan denne alltså

begära rättens prövning av beslutet.

De nya reglerna i praktisk tillämpning

Avslutningsvis behandlar utredningen i ett särskilt avsnitt några

problemställningar som kan uppstå vid en praktisk tillämpning av

godtrosförvärvslagen i dess lydelse enligt förslaget.

Först diskuteras lagens tillämpning i rättegång samt vissa åberops- och

bevisfrågor som därvid kan uppkomma.

Vidare påpekas att, eftersom förslaget innebär att möjligheten att genom

godtrosförvärv förvärva äganderätt till stöldgods i princip upphör, området för

häleri utvidgas i viss utsträckning.

Det påpekas också att den som olovligen rubbar annans besittning för att själv

ta sig rätt gör sig skyldig till självtäkt och att den som har bättre rätt än

innehavaren till en sak inte får verkställa besittningsövergången på egen hand,

samt att den föreslagna vindikationsregeln inte innebär någon förändring i detta

hänseende.

I avsnittet behandlas också besittningsförhållandenas betydelse för

möjligheterna att göra godtrosförvärv enligt förslaget. Det framhålls att

bedömningen av den gärning genom vilken ägaren har frånhänts egendomen kan få

betydelse för dennes möjligheter att få tillbaka den.

Under en annan rubrik i detta avsnitt jämförs tillämpningsområdet för de

föreslagna reglerna om beslag i rättegångsbalken och den föreslagna

vindikationsregelns tillämpningsområde, varvid det konstateras att det

förhållandet att reglernas tillämpningsområden inte helt sammanfaller inte

förväntas innebära några påtagliga olägenheter i praktiken.

Vidare diskuteras situationer när egendom som en ägare kräver att få vindicera

har ökat eller minskat i värde under den godtroende förvärvarens innehavstid,

när egendomen inte finns i behåll, har ersatts av annan egendom eller förändrats

på ett avgörande sätt. Även rätten till egendomens avkastning diskuteras.

Den föreslagna vindikationsregelns betydelse för panträtt i lösöre behandlas,

liksom möjligheten att göra godtrosförvärv av retentionsrätt.

Det framhålls att det enligt uppgift inte kommer att finnas möjligheter att

teckna försäkringar som ger ersättning till den som tvingas att lämna ifrån sig

egendom på grund av ett vindikationsanspråk samt att skattelagstiftningen inte

ger någon rätt för den som tvingas att lämna ifrån sig egendomen att återfå vad

han eventuellt erlagt i förmögenhetsskatt eller rätt till annan kompensation.

Utredningens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

dels att rubriken närmast före 2 § samt 2-6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, samt närmast före 3 a

§ en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förutsättningar för godtrosförvärv

Godtrosförvärv av äganderätt

2 §

Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen

i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över

den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har

fått den i sin besittning och var i god tro.

Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen

i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över

den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har

fått den i sin besittning och var i god tro (godtrosförvärv).

En förvärvare skall anses ha varit i god tro, endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

3 §1

En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Vad som sägs om godtrosförvärv i 2 § första stycket gäller inte, om ägaren hade

frånhänts egendomen genom att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig

den genom våld på person eller genom hot som innebar eller för den hotade

framstod som trängande fara. För att inte gå miste om sin äganderätt till sådan

egendom gentemot en innehavare som har förvärvat den i god tro, måste ägaren

dock kräva tillbaka egendomen inom sex månader från det att han fick eller måste

antas ha fått kännedom om innehavet.

Hävd

3 a §

Den som har innehaft lösöre i tio år efter att ha förvärvat egendomen genom

överlåtelse från någon som varken var ägare till den eller behörig att förfoga

över den på det sätt som skett får, utan hinder av vad som sägs i 3 §,

äganderätt till egendomen genom hävd, om han varken vid förvärvet eller under

innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över

egendomen.

Om egendomen efter en sådan överlåtelse som sägs i första stycket överlåts på

nytt eller förvärvas av någon annan genom arv, testamente eller annat liknande

fång innan den första förvärvaren har innehaft egendomen i tio år, får den

senare förvärvaren äganderätt till egendomen genom hävd när förvärvarnas

sammanlagda innehavstid uppgått till tio år, om ingen av dem, vare sig vid sitt

förvärv eller under sitt innehav, borde ha misstänkt att överlåtaren saknade

rätt att förfoga över egendomen.

Lösen

4 §

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till

viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv eller hävd har förlorat

äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Detsamma gäller den som har tagit emot ersättning för egendomens värde av en

förvärvare som innehaft egendomen utan att ha gjort ett godtrosförvärv och som

vid tidpunkten för återkravet inte längre hade egendomen kvar.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren

inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen

förlorad.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren

inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att få tillbaka egendomen förlorad.

5 §

Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess

förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller

bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen

och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara under

förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen om återkrav hade

framställts mot honom.

Lösen skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln.

Vid bestämmandet av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet. Lösen

skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.

6 §

Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till säkerhet för

en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall

dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av

denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad mot

ägarens borgenärer, skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som

svarar mot värdet av denna rätt.

Lösenbeloppet skall betalas till den förvärvare som innehar egendomen. Har någon

till säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot

förvärvarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till

honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt

till egendomen som är skyddad mot förvärvarens borgenärer, skall så mycket av

lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

1. Denna lag träder i kraft...

2. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller lagen i sin

äldre lydelse.

2 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentköplagen (1990:932)

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 a §

Varan är behäftad med ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt till varan

eller har panträtt eller annan liknande rätt i den och det inte följer av

avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt

medför.

22 §

Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande, omleverans,

prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom

får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får även hålla inne betalningen

enligt 25 §.

Är varan felaktig enligt 16-21 §§, får köparen enligt 23-29 §§ kräva

avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet

eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får

även hålla inne betalningen enligt 25 §.

22 a §

Är varan behäftad med ett rättsligt fel, får köparen enligt 23 § första och

andra styckena samt enligt 24-29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag

eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva

skadestånd enligt 30-32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Köparen har, utan hinder av vad som anges i 30 § första och andra styckena, rätt

till ersättning enligt 32 § för den skada han lider genom ett rättsligt fel som

fanns vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han

har en sådan rätt som avses i 21 a § och det finns sannolika skäl för

påståendet.

1. Denna lag träder i kraft...

2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller lagen i sin

äldre lydelse.

3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 27 kap. 6, 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 27 kap. 4 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

4 a §

Om en målsägande har framställt anspråk på det beslagtagna föremålet, och det är

uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget

har gjorts, får åklagaren eller undersökningsledaren innan åtal har väckts

besluta att det skall lämnas ut till målsäganden.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget

har gjorts.

6 §

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten, så

snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter

hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en

vecka, sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild

förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit

in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt

hinder mot detta, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som

avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan

begäran framställdes, och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild

förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut

till en målsägande, får den hos vilken beslaget har gjorts begära rättens

prövning av beslutet. För denna prövning gäller vad som i övrigt stadgas i

första stycket. Den som har framställt anspråk på föremålet skall underrättas om

förhandlingen.

8 §

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon

begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre

finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut

till en målsägande, får beslaget hävas av annan än rätten först tre veckor efter

det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till

den hos vilken beslaget har gjorts. Om den hos vilken beslaget har gjorts medger

det, får beslaget dock hävas omedelbart.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på får dock hävas först tre

veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har

sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock

beslaget hävas omedelbart. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte

underrättas.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på utan att det har fattats

beslut enligt 4 a § får hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om

att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket.

Om denne medger det, skall dock beslaget hävas omedelbart. Den som beslaget har

gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren.

Ett beslag hävs av rätten, om beslaget har meddelats eller fastställts av rätten

eller om rätten bifaller en begäran enligt 4 a §. I annat fall hävs beslaget av

åklagaren eller undersökningsledaren.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall andra stycket inte tillämpas.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas.

11 §1

Den från vilken ett beslag görs skall underrättas om att ett beslut enligt 4 a §

kan komma att fattas om att föremålet skall lämnas ut till en målsägande.

Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan

dröjsmål underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en

försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, skall, så snart det

kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är

känd, även denne.

Om den från vilken beslaget görs, inte är närvarande vid beslaget, skall han

utan dröjsmål underrättas även om beslaget och om vad som har skett med det

beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag,

skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas

och, om avsändaren är känd, även denne.

Denna lag träder i kraft...

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän,

Justitiekanslern, Svea hovrätt, Uppsala tingsrätt, Malmö tingsrätt,

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,

Brottsoffermyndigheten, Tullverket, Konsumentverket/KO, Juridiska

fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Institutet för sjö- och annan

transporträtt vid Stockholms universitet, Riksantikvarieämbetet, Nationalmuseum

med Prins Eugens Waldemarsudde, Stiftelsen Nordiska museet, Konkurrensverket,

Sveriges advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Företagarnas

Riksorganisation, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Domareförbund, Sveriges

Konst- och Antikhandlareförening, Motorbranschens Riksförbund, Båtbranschens

Riksförbund och Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation. Yttrande har också

kommit in från Riksförbundet Hem och Samhälle.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Umeå, Göteborg,

Stockholm, Linköping, Västerås och Malmö samt från Ekobrottsmyndigheten.

Svenska Handelskammareförbundet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds

universitet, Svensk Handel, Sveriges Auktionsföretags förening, Svenska

Pantbanksföreningen, Guldsmedsmästarnas Riksförbund, Brottsofferjourernas

Riksförbund, Våga Värna Varandra - Riksorganisationen mot Brott, Sveriges

Konsumentråd och Konsumenter i Samverkan har beretts tillfälle att avge yttrande

men avstått från att yttra sig.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

dels att nuvarande 4-7 §§ skall betecknas 5-8 §§,

dels att 2 och 3 §§, de nya 5 och 8 §§ samt rubriken närmast före 2 § skall ha

följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 4 och 7 §§ skall sättas närmast före den nya 5

§ respektive den nya 8 §,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 §, samt närmast före 4 § en

ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förutsättningar för godtrosförvärv

Godtrosförvärv av äganderätt

2 §

Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen

i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över

den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har

fått den i sin besittning och var i god tro.

En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

3 §1

En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att

egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Även om förutsättningarna för godtrosförvärv enligt 2 § är uppfyllda, består

ägarens rätt till egendomen, om han har frånhänts egendomen genom att någon

olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom våld på person eller genom

hot som innebar eller för den hotade framstod som trängande fara. Kräver ägaren

inte tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick

eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren dock

äganderätt till egendomen.

Hävd

4 §

Har någon med äganderättsanspråk innehaft lösöre i tio år efter att ha förvärvat

egendomen genom överlåtelse från någon som varken var ägare till den eller

behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får han äganderätt till

egendomen på grund av hävd. Han får dock inte äganderätt om han vid förvärvet

eller under innehavet borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att

förfoga över egendomen. Samma regler gäller om egendomen efter en sådan

överlåtelse i tio år med äganderättsanspråk innehafts av flera efter varandra på

grund av överlåtelse eller arv, testamente, bodelning eller något annat

liknande fång. Villkoret om god tro gäller samtliga innehavare.

5 §

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till

viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv eller hävd har förlorat

äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren

inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen

förlorad.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren

inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om

dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att få tillbaka egendomen förlorad.

8 §

Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också

godtrosförvärv av panträtt.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan

lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den

fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den

allmänna handeln.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan

lösa till sig egendomen enligt 5 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den

fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den

allmänna handeln.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2. I fråga om förvärv som har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

2 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentköplagen (1990:932)

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 a §

Varan har ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt till varan eller har

panträtt eller annan liknande rätt i den och det inte följer av avtalet att

köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför.

22 §

Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande, omleverans,

prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom

får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får även hålla inne betalningen

enligt 25 §.

Är varan felaktig enligt 16-21 §§, får köparen enligt 23-29 §§ kräva

avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet

eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30-32 §§. Han får

även hålla inne betalningen enligt 25 §.

22 a §

Har varan ett rättsligt fel enligt 21 a §, får köparen enligt 23 § första och

andra styckena samt enligt 24-29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag

eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva

skadestånd enligt 30-32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Utan hinder av 30 § första och andra styckena har köparen rätt till ersättning

enligt 32 § för den skada han lider genom ett rättsligt fel som fanns vid köpet,

om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av ett rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att

han har en sådan rätt som avses i 21 a § och det finns sannolika skäl för

påståendet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre

bestämmelser.

3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 27 kap. 6 och 8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 27 kap. 4 a och 11 a §§,

av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

4 a §

Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe har framställt anspråk på

det beslagtagna föremålet och det är uppenbart att han eller hon har bättre

rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får undersökningsledaren

eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet skall lämnas ut till

honom eller henne.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget

har gjorts.

6 §

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten, så

snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter

hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en

vecka, sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild

förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit

in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt

hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som

avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran

framställdes och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild

förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut,

får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna

prövning gäller vad som sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på

föremålet skall underrättas om förhandlingen.

8 §1

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon

begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre

finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut,

får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet

enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om

denne medger det, får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller, om

rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på får dock hävas först tre

veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har

sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock

beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget

har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas.

Beslag av föremål som någon har framställt anspråk på utan att det har fattats

beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut får hävas först tre veckor

efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts

till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock beslaget

hävas omedelbart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har

gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller

fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Har den som

drabbats av beslaget begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att

ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall andra stycket inte tillämpas. Rätten får i samband

med dom besluta om beslag.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om

målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas. Rätten får i

samband med dom besluta om beslag.

11 a §

Den hos vilken ett beslag görs skall underrättas om att det kan komma att fattas

ett beslut enligt 4 a §. Någon underrättelse behövs inte, om det är uppenbart

att ett sådant beslut inte kan fattas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2002-10-24

Närvarande: f.d. regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist, regeringsrådet Marianne

Eliason, justitierådet Severin Blomstrand.

Enligt en lagrådsremiss den 17 oktober 2002 (Justitiedepartementet) har

regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre,

2. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

3. lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Magnus Medin.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om godtrosförvärv av lösöre

3 §

I paragrafen föreskrivs ett undantag från möjligheten att göra godtrosförvärv

enligt 2 §. Undantaget avser sådana fall där egendomen har frånhänts ägaren

genom ett förfarande som motsvarar de objektiva rekvisiten för ett

tillgreppsbrott eller för något annat fall av rån än stöldfallet. Något

subjektivt brottsrekvisit behöver inte vara uppfyllt och det krävs således inte

för att undantaget skall vara tillämpligt att någon kan fällas till ansvar för

brott. Inte desto mindre torde paragrafen i praktiken komma att tillämpas främst

i sådana fall där egendomen har frånhänts ägaren genom ett brott.

Som framhålls i lagrådsremissens allmänna motivering leder den föreslagna

lagändringen till att tillämpningsområdet för häleribrottet utvidgas jämfört med

i dag. Ett godtrosförvärv innebär ju nämligen att den ursprunglige ägarens rätt

upphör. Förvärvarens eller senare innehavares befattning med egendomen kan då

inte leda till ansvar för häleri, inte ens om innehavaren efter sitt förvärv får

klart för sig att egendomen var stulen. Detta rättsläge ändras, om det inte

längre går att genom godtrosförvärv få äganderätt till stöldgods. Den som får

reda på att egendom som han har förvärvat är stulen kanske då måste vidta någon

åtgärd för att inte göra sig skyldig till häleri. Lagrådsremissens ståndpunkt är

att det i den situationen ligger på förvärvaren att kontakta ägaren och

underrätta denne om sitt innehav. Om förvärvaren inte känner till vem som är

ägare till egendomen eller inte kan få kontakt med honom, bör han - enligt

remissen - lämna egendomen till polisen för att inte riskera att bli åtalad och

dömd för häleri.

Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas att lagen ställer så stora krav på

aktivt handlande för att en förvärvare skall undgå ansvar för häleri. Vid

föredragningen har upplysts att regeringens avsikt inte är att ändra principerna

för bedömningen av vad som utgör häleri. Det blir således en uppgift för

rättstillämpningen att ta ställning till i vilken mån de nya reglerna om

godtrosförvärv - i detta eller andra hänseenden - ändrar förutsättningarna för

att någon skall kunna dömas för häleri eller häleriförseelse. En annan fråga som

kan behöva belysas i tillämpningen är exempelvis hur ansvarsförutsättningarna

ändras över tiden i ett fall där en godtroende förvärvare först får anledning

att misstänka att egendomen är stulen, senare får visshet om att så är fallet

och slutligen får äganderätt till egendomen sedan den ursprunglige ägaren

avstått från att utnyttja sin rätt att kräva den tillbaka.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 november 2002

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Ulvskog, Lindh,

Sahlin, Östros, Messing, Engqvist, Ringholm, Bodström, Sommestad, Karlsson H.,

Lund, Andnor, Nuder, Johansson, Hallengren, Björklund

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2002/03:17 Förvärv av stöldgods i god tro

1 Senaste lydelse 1998:1574

1 Senaste lydelse 2001:355

1 Senaste lydelse 1998:1574.

1 Senaste lydelse 1993:602.

1 Senaste lydelse 1998:1574

1 Senaste lydelse 2001:355

Prop. 2002/03:17

70

1

Prop. 2002/03:17

Bilaga 1

Prop. 2002/03:17

Bilaga 1

Prop. 2002/03:17

Bilaga 2

Prop. 2002/03:17

Bilaga 2

Prop. 2002/03:17

Bilaga 3

Prop. 2002/03:17

Bilaga 4

Prop. 2002/03:17

Bilaga 4

Prop. 2002/03:17

Bilaga 5

Prop. 2002/03:17

Bilaga 5

Prop. 2002/03:17