Prop. 2003/04:28

Regeringens proposition

2003/04:28

Skatteregler om värdering av lager av finansiella instrument

Prop.

2003/04:28

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 oktober 2003

Margareta Winberg

Bosse Ringholm

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen är en konsekvens av regeringens förslag till nya

redovisningsregler för finansiella instrument (prop. 2002/03:121) men syftar

även till att stoppa vissa möjligheter till skatteplanering. Förslaget innebär

att skattereglerna om värdering av lager av finansiella instrument skall vara

frikopplade från bokföringsreglerna. Den skattskyldige får välja mellan att ta

upp sådant lager till det verkliga värdet eller det samlade anskaffningsvärdet.

Samtliga företag som ingår i en intressegemenskap (i detta sammanhang företag

som har möjlighet att utväxla koncernbidrag och handelsbolag) skall dock

tillämpa samma metod. Om lagret värderas till det samlade anskaffningsvärdet

skall detta fastställas utan hänsyn till överlåtelser som har gjorts mellan

företag i intressegemenskapen.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första

gången på det beskattningsår som börjar efter den 31 december 2003.

Kreditinstitut och värdepappersbolag får tillämpa de äldre redovisningsreglerna

till och med det beskattningsår som avslutas senast den 31 december 2004. Som en

konsekvens av detta föreslås att dessa företag under samma tid skall få använda

nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet vid beskattningen.

Eftersom det ännu inte föreligger något förslag om att försäkringsbolag skall få

tillämpa de nya redovisningsreglerna skall dessa företag använda

nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Författningsförslag 4

2.1 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 4

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer

och kontrolluppgifter 10

3 Ärendet och dess beredning 11

4 Bakgrund 11

4.1 Särskilda skatteregler för finansiella företag 11

4.2 Riksskatteverkets rapporter 12

4.3 De nya redovisningsreglerna angående finansiella instrument 12

5 Värdering av lager av finansiella instrument 14

5.1 Överväganden och förslag 14

5.2 Säkringsredovisning 23

5.3 Fordringar och skulder i utländsk valuta 25

5.4 Ikraftträdande 26

6 Konsekvensanalys 27

7 Offentligfinansiella effekter 27

8 Författningskommentar 28

8.1 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 28

8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer

och kontrolluppgifter 31

Bilaga 1 Författningsförslagen i promemorian Fi2003/3684 32

Bilaga 2 Remissinstanser som har yttrats sig över promemorian

Fi2003/3684 36

Bilaga 3 Remissinstanser som har yttrat sig över RSV Rapport

1996:1 37

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 38

Bilaga 5 Lagrådets yttrande 44

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 2003 45

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

2. lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter.

2

Författningsförslag

2.1 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)

dels att 14 kap. 8 §, 17 kap. 1-3, 5, 17, 19, 20, 21 och 27 §§, 37 kap. 2 § samt

rubrikerna närmast före 17 kap. 2 och 17 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 17 kap. 19 a och 20 a-20

c §§, samt närmast före 17 kap. 19 och 21 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

8 §

Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta skall värderas

till kursen vid beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt

eller någon annan liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, får posten

tas upp till det värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att

- samma värde används i räkenskaperna, och

- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.

Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta, som inte tas

upp till det verkliga värdet enligt 17 kap. 20 §, skall värderas till kursen vid

beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan

liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, skall posten tas upp till det

värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att

- samma värde används i räkenskaperna, och

- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.

Om den säkrade posten är sådant lager som tas upp till anskaffningsvärdet enligt

17 kap. 20 § skall inte första strecksatsen i första stycket tillämpas.

17 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om

- anskaffningsvärde och verkligt värde i 2 §,

- lager i 3-22 §§, och

- pågående arbeten i 23-32 §§.

I detta kapitel finns bestämmelser om

- definitioner i 2 §,

- lager i 3-22 §§, och

- pågående arbeten i 23-32 §§.

Anskaffningsvärde och verkligt värde

Definitioner

2 §

Med anskaffningsvärde och verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4

kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i

förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag.

Med anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde avses i

detta kapitel detsamma som i 4 kap. 9 § andra-fjärde styckena

årsredovisningslagen (1995:1554) eller i förekommande fall 4 kap. 5 § lagen

(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4

kap. 4 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.

Med verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a § andra

stycket årsredovisningslagen.

3 §

En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får

inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga

värdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk

och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans

finns i 22 §.

En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får

inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet, om inte annat följer av 4 §. Om det finns särskilda

skäl, får återanskaffningsvärdet, i förekommande fall med avdrag för inkurans,

eller något annat värde som är förenligt med 2 kap. 2 och 3 §§

årsredovisningslagen (1995:1554) användas i stället för nettoförsäljningsvärdet.

Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk och renskötsel finns i 5 §.

Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans finns i 22 §.

När anskaffningsvärdet bestäms, skall de lagertillgångar som finns kvar i lagret

vid beskattningsårets utgång anses vara de som anskaffats eller tillverkats

senast.

5 §

Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får

inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga

produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är

fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än

som motsvarar djurens sammanlagda verkliga värde.

Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar

anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp

till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet.

Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får

inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga

produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är

fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än

som motsvarar djurens sammanlagda nettoförsäljningsvärde.

Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar

anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp

till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet.

Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag

Försäkringsföretag

17 §

Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar.

Placeringstillgångarna får vid beskattningen tas upp till det lägsta av

anskaffningsvärdet och verkliga värdet även om de tagits upp till ett högre

värde i räkenskaperna.

Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar. Andra

placeringstillgångar än sådana finansiella instrument som skall värderas enligt

20-20 c §§ får vid beskattningen tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet

och nettoförsäljningsvärdet även om de tagits upp till ett högre värde i

räkenskaperna.

Finansiella instrument

19 §

Kreditinstitut och värdepappersbolag får vid beskattningen ta upp lager av

överlåtbara värdepapper till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga

värdet även om värdepapperen tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.

Med finansiellt instrument avses i 19 a-20 c §§ detsamma som i 4 kap. 14 a och

14 c §§ årsredovisningslagen (1995:1554).

19 a §

Med företag i intressegemenskap avses i 20-20 c §§

- företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra, och

- i fråga om företag som, direkt eller indirekt, äger andel i ett handelsbolag,

företaget och handelsbolaget.

Ett företag skall anses ingå i en intressegemenskap bara till den del det är

skattskyldigt i Sverige för sådan verksamhet där lager av finansiella instrument

ingår. I fråga om handelsbolag skall i stället gälla att delägaren är

skattskyldig i Sverige för sådan verksamhet.

20 §

Om ett företag övergår från en kollektiv värderingsmetod till en

post-för-post-metod, skall det värde som tillgångarna tas upp till enligt 17

eller 19 § höjas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan kollektiv

värdering och post-för-post-värdering av tillgångarna det föregående

beskattningsåret

Försäkringsföretag skall ta upp lager av finansiella instrument till

nettoförsäljningsvärdet. Andra företag skall ta upp sådant lager till det

verkliga värdet. För alla företag gäller att lagret i stället får tas upp till

det samlade anskaffningsvärdet. I sådant fall skall dock samtliga företag som

ingår i samma intressegemenskap ta upp sina respektive lager av finansiella

instrument till det samlade anskaffningsvärdet.

Ett finansiellt instrument som har ett negativt värde skall anses ingå i lagret,

om det skulle ha varit lager om det hade haft ett positivt värde.

20 a §

Om det i ett lager av finansiella instrument ingår säkringsinstrument, skall

dessa tas upp till anskaffningsvärdet. Med säkringsinstrument avses i denna

paragraf ett finansiellt instrument som säkrar andra poster i företaget än

sådana som är lager och som i räkenskaperna får redovisas enligt principerna för

säkringsredovisning.

20 b §

För finansiella instrument som tas upp till anskaffningsvärdet enligt 20 och 20

a §§ skall detta värde bestämmas utan hänsyn till överlåtelser mellan företag

som ingår i samma intressegemenskap.

20 c §

Om ett finansiellt instrument som ingår i lagret överlåts med förlust till ett

företag i samma intressegemenskap och det finansiella instrumentet inte är lager

hos den nye ägaren får förlusten dras av som kostnad först när

1. det inträffar en omständighet som gör att tillgången inte längre existerar

eller inte längre innehas av ett företag som ingår i intressegemenskapen, eller

2. tillgången återigen blir lager hos ett företag i intressegemenskapen.

Höjning av lagervärdet vid viss utdelning

21 §

Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 19 §§ skall höjas

till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt förfogat

över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om tillgångarna tagits

upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.

Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 20-20 b §§ skall

höjas till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt

förfogat över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om

tillgångarna tagits upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.

27 §

Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får

inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

verkliga värdet.

Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får

inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet.

För byggnads-, anläggnings- och hantverksrörelse får de pågående arbetena trots

bestämmelserna i första stycket tas upp till lägst 97 procent av det sammanlagda

anskaffningsvärdet.

37 kap.

2 §1

Bestämmelser om uppskov med beskattningen respektive framskjuten beskattning hos

ägare till andelar i det överlåtande företaget vid en fusion eller fission

finns i fråga om

- koncerninterna andelsavyttringar i 25 kap.,

- ekonomiska föreningar och medlemsbanker i 42 kap. 21 § jämförd med 48 kap. 10

§,

- andelsbyten i 48 a kap., och

- uppskovsgrundande andelsbyten i 49 kap.

Bestämmelser om uppskov med beskattningen respektive framskjuten beskattning hos

ägare till andelar i det överlåtande företaget vid en fusion eller fission

finns i fråga om

- ekonomiska föreningar och medlemsbanker i 42 kap. 21 § jämförd med 48 kap. 10

§,

- andelsbyten i 48 a kap., och

- uppskovsgrundande andelsbyten i 49 kap.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången på

det beskattningsår som börjar efter den 31 december 2003.

2. Vid tillämpning av 17 kap. 20 § får kreditinstitut och värdepappersbolag

använda nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet till och med

det beskattningsår som avslutas senast den 31 december 2004.

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

6 §

Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag skall, i de fall som

avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229), lämna uppgift om beslut om

eller styrelsens förslag till utdelning eller annat förfogande över uppkommen

vinst.

Företag skall, i de fall som avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen

(1999:1229), lämna uppgift om beslut om eller styrelsens förslag till utdelning

eller annat förfogande över uppkommen vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången när

företag skall lämna uppgifter avseende det beskattningsår som påbörjas efter den

31 december 2003.

3

Ärendet och dess beredning

Regeringen har i prop. 2002/03:121 föreslagit nya regler för värdering av

finansiella instrument i den civilrättsliga redovisningen. I en promemoria som

låg till grund för propositionen (Ds 2002:42 Redovisning och värdering av

finansiella instrument) föreslogs även vissa konsekvensändringar i

skattelagstiftningen. I remissbehandlingen fick detta förslag hård kritik och

inom Finansdepartementet upprättades därför en promemoria med ett nytt förslag,

Skatteregler för värdering av lager av finansiella instrument (Fi2003/3684).

Promemorians lagförslag finns i Bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats och

en förteckning över remissinstanserna finns i Bilaga 2. En sammanställning av

remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet.

Frågan om beskattningen av finansiella instrument har tidigare uppmärksammats av

Riksskatteverket i rapporten RSV Rapport 1996:1 Redovisning och beskattning av

finansiella instrument inom företagssektorn (Fi96/1721). Denna rapport har

remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i Bilaga 3. En

sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet. Frågan

har även uppmärksammats i Riksskatteverkets hemställan om lagändringar med

anledning av RSV Rapport 1998:6 Sambandet mellan redovisning och beskattning

(Fi1999/4418).

Regeringen tar nu upp frågan om beskattning av sådana finansiella instrument som

skattemässigt är lager hos ägaren.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 2 oktober 2003 att inhämta Lagrådets yttrande över de

lagförslag som finns i Bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i Bilaga 5. Lagrådet

har lämnat förslagen utan erinran.

Förslaget till ändring i 37 kap. 2 § IL har inte granskats av Lagrådet.

Ändringen är dock endast en konsekvensändring av enkel beskaffenhet och

Lagrådets hörande skulle därför sakna betydelse. Ändringen behandlas i

författningskommentaren.

4 Bakgrund

4.1 Särskilda skatteregler för finansiella företag

Sverige har ett långtgående samband mellan redovisning och beskattning. Som

huvudregel gäller att det skattemässiga resultatet skall beräknas enligt

bokföringsmässiga grunder (14 kap. 2 § inkomstskattelagen, 1999:1229, IL). Detta

innebär att inkomster skall tas upp som intäkter och utgifter dras av som

kostnader det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed.

Denna regel skall tillämpas om det inte finns en uttrycklig skatteregel som

säger att inkomsterna eller utgifterna skall periodiseras på något annat sätt.

För företag som bedriver handel med värdepapper utgör värdepappersportföljen

skattemässigt lager. Detsamma gäller för placeringstillgångar i ett

försäkringsföretag. Genom lagstiftning år 1995 infördes särskilda skatteregler

för dessa lagertillgångar hos kreditinstitut, värdepappersbolag och

försäkringsföretag (prop. 1995/96:104). Bestämmelserna finns numera i 17 kap. 17

och 19 §§ IL. Bakgrunden var en anpassning av redovisningslagstiftningen till

EG:s redovisningsregler. Reglerna gjorde det möjligt för kreditinstitut och

värdepappersbolag att värdera överlåtbara värdepapper till verkligt värde. En

motsvarande möjlighet infördes för placeringstillgångar hos försäkringsföretag.

De särskilda skattereglerna innebär att lager i form av överlåtbara värdepapper

(kreditinstitut och värdepappersbolag) och placeringstillgångar

(försäkringsbolag) får värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och det

verkliga värdet även om det har tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.

För att förhindra att företagen delar ut eller på annat sätt förfogar över en

obeskattad uppskrivning av lagret finns en skattemässig s.k. utdelningsspärr (17

kap. 21 § IL). Denna innebär att om företaget lämnar utdelning eller förfogar

över vinstmedel på ett sätt som det inte hade kunnat om det tillämpat samma

värdering i räkenskaperna som i deklarationen skall värderingen vid taxeringen

höjas i motsvarande mån. I 17 kap. 20 § finns vidare en bestämmelse som skall

hindra att ett byte från en kollektiv värderingsprincip till en

post-för-post-värdering leder till skattebortfall.

4.2 Riksskatteverkets rapporter

Riksskatteverket har i några sammanhang uppmärksammat olika problem med

beskattningen av finansiella instrument (Rapport 1996:1 Redovisning och

beskattning av finansiella instrument inom företagssektorn, Rapport 1998:6

Sambandet mellan redovisning och beskattning samt hemställan den 15 november

1999 om lagändring med anledning av sistnämnda rapport). I rapporterna beskriver

verket de stora möjligheter till skatteplanering som föreligger i nuvarande

system. Möjligheterna till skatteplanering beror på att reglerna är asymmetriska

på så sätt att orealiserade vinster inte beskattas men orealiserade förluster

kan dras av (eftersom lagervärdering sker enligt lägsta värdets princip, LVP).

Verket lämnar också förslag till hur reglerna skulle kunna bli symmetriska. I

huvudsak innebär förslaget i 1999 års hemställan om lagändring att finansiella

tillgångar skall värderas till anskaffningsvärdet och finansiella skulder till

nominellt belopp. Finansiella kontrakt (som terminskontrakt och optioner) skall

värderas till marknadsvärdet utom när de ingår i en säkring.

4.3 De nya redovisningsreglerna angående finansiella instrument

År 2001 antog Rådet och Europaparlamentet ett direktiv om värdering och

redovisning av finansiella instrument (Europaparlamentets och rådets direktiv

2001/65/EG om ändring i direktiven 78/660/EEG, 83/349/EEG och 86/635/EEG med

avseende på värderingsreglerna för årsbokslut och sammanställd redovisning i

vissa typer av bolag samt i banker och andra finansiella institut),

ändringsdirektivet. Genom ändringsdirektivet vill man säkerställa att EG:s

redovisningsregler skall vara förenliga med de redovisningsstandarder som

International Accounting Standards Board, IASB, har gett ut.

Ändringarna innebär bl.a. att medlemsstaterna blir skyldiga att tillåta eller

fordra värdering till verkligt värde av finansiella instrument. De får dock

begränsa möjligheten till respektive kravet på värdering till verkligt värde

genom att föreskriva att sådan värdering skall förekomma enbart i vissa slag av

bolag eller vara tillåten enbart i koncernredovisningen. Vissa finansiella

instrument är generellt undantagna från de nya värderingsreglerna. Det gäller

samtliga skulder utom sådana som innehas för handelsändamål eller som är

derivatinstrument. Det gäller vidare vissa finansiella instrument som företaget

avser att inneha tills de förfaller till betalning, tillgångar i form av lån och

fordringar som härrör från det redovisande företaget samt andelar i

dotterföretag, intresseföretag m.m.

I prop. 2002/03:121 Redovisning och värdering av finansiella instrument föreslås

lagstiftning för att genomföra ändringsdirektivet i svensk rätt. De föreslagna

reglerna innebär att icke-finansiella företag som är skyldiga att upprätta en

årsredovisning skall ha rätt - men inte skyldighet - att tillämpa de

värderingsprinciper som anges i ändringsdirektivet i både års- och

koncernredovisningen. Kreditinstitut och värdepappersbolag skall vara skyldiga

att tillämpa direktivets värderingsprinciper i både års- och

koncernredovisningen. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari

2004. Bestämmelserna föreslås tillämpas för det räkenskapsår som inleds närmast

efter den 31 december 2003. Kreditinstitut och värdepappersbolag får dock

tillämpa de gamla bestämmelserna även för det räkenskapsår som avslutas senast

den 31 december 2004. Försäkringsföretag omfattas inte av de föreslagna nya

reglerna.

I en promemoria som låg till grund för propositionen (Ds 2002:42 Redovisning och

värdering av finansiella instrument) föreslogs att de befintliga skattereglerna

för finansiella företag skulle utvidgas till att gälla även för

icke-finansiella företag. Förslaget innebar också att lagen kompletterades med

en motsvarande regel om förpliktelser.

Vid remissbehandlingen fick detta förslag mycket stark kritik av

Riksskatteverket. Verkets huvudsakliga kritik gick ut på att den föreslagna

regeln skulle göra det möjligt att tillämpa en strikt post-för-post-värdering

vid beskattningen vilket skulle kunna leda till ett avsevärt skattebortfall.

Verket menade också att den befintliga regeln för att förhindra en övergång från

kollektiv värdering till en post-för-post-värdering inte var effektiv eftersom

den bara kan tillämpas det år som företaget byter redovisningsmetod. Om

företaget fortsätter att tillämpa en post-för-post-värdering behöver någon

justering inte göras under kommande år.

Mot bakgrund av den kritik som Riksskatteverket förde fram lämnade Regeringen

inte något förslag till ändrade skatteregler i propositionen (prop. 2002/03:121

s. 40). I stället upprättades en promemoria i Finansdepartementet med ett nytt

förslag, Skatteregler för värdering av lager av finansiella instrument

(Fi2003/3684). Förslagen i denna promemoria gick ut på att skattereglerna om

värdering av lager av finansiella instrument skulle frikopplas från

bokföringsreglerna för samtliga typer av företag. Den skattskyldige skulle få

välja mellan att värdera sådant lager till det verkliga värdet eller det samlade

anskaffningsvärdet. Samtliga företag i en intressegemenskap (moder- och

dotterföretag eller företag under i huvudsak gemensam ledning) skulle dock

tillämpa samma metod. Vidare skulle lager av sådana finansiella instrument som i

bokföringen inte får värderas till det verkliga värdet vid beskattningen

värderas till det samlade anskaffningsvärdet. Den skattemässiga

utdelningsspärren skulle behållas och spärregeln för att förhindra en övergång

till post-för-post-värdering skulle tas bort.

5 Värdering av lager av finansiella instrument

5.1 Överväganden och förslag

Regeringens förslag: För samtliga företagskategorier skall skattereglerna om

värdering av lager av finansiella instrument vara frikopplade från

bokföringsreglerna. Den skattskyldige får välja mellan att ta upp sådant lager

till det verkliga värdet eller det samlade anskaffningsvärdet. Samtliga företag

som ingår i en intressegemenskap (i detta sammanhang företag som har möjlighet

att utväxla koncernbidrag och handelsbolag) skall dock tillämpa samma metod.

Försäkringsföretag skall använda nettoförsäljningsvärdet i stället för det

verkliga värdet. Om lagret värderas till det samlade anskaffningsvärdet skall

detta fastställas utan hänsyn till överlåtelser som har gjorts mellan företag i

intressegemenskapen.

Avdragsrätten för förluster begränsas om finansiella instrument överlåts till

ett företag i intressegemenskapen och det finansiella instrumentet inte är lager

även hos den nye ägaren. Justeringsregeln för företag som övergår från en

kollektiv värdering till en post-för-post-värdering tas bort och den

skattemässiga utdelningsspärren behålls.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag.

Promemorian innehöll dock även ett förslag om att lager av sådana finansiella

instrument som inte får tas upp till det verkliga värdet i räkenskaperna skulle

tas upp till det samlade anskaffningsvärdet. I likhet med regeringens förslag

innehöll även promemorian ett förslag om att alla företag som ingår i en

intressegemenskap skall tillämpa samma metod. Förslaget i promemorian hade dock

en annan definition av vilka företag som skulle anses ingå i intressegemenskapen

på så sätt att den föreslogs omfatta moder- och dotterföretag eller företag

under i huvudsak gemensam ledning. Promemorian innehöll inte något förslag om

begränsad avdragsrätt vid förlustförsäljningar av finansiella instrument som

byter karaktär. Promemorian innehöll inte heller något förslag om att

försäkringsföretag skall tillämpa nettoförsäljningsvärdet i stället för det

verkliga värdet.

Remissinstanserna: Förslaget om obligatorisk anskaffningsvärdering av lager av

sådana finansiella instrument som inte får tas upp till det verkliga värdet i

räkenskaperna får genomgående negativ kritik. Samtliga remissinstanser som har

yttrat sig i frågan ifrågasätter eller avstyrker förslaget. Kritiken går i

huvudsak ut på att regeln skulle medföra att det inte längre skulle bli möjligt

att göra avdrag för befarade kreditförluster genom nedskrivning av värdet på

lånefordringar som skattemässigt utgör lager.

Remissutfallet i övrigt är blandat. Generellt kan sägas att myndigheter

tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget och att

näringslivsorganisationer avstyrker. Sveriges advokatsamfund tillstyrker dock.

Riksskatteverket tillstyrker förslaget men anför vissa tekniska synpunkter.

Finansinspektionen har inga invändningar men anser att terminologin bör ägnas

särskild uppmärksamhet, bl.a. därför att innebörden av uttrycket "finansiella

instrument" skiljer sig åt i olika lagar. Detta är en synpunkt som delas av

ytterligare några remissinstanser. Länsrätten i Stockholms län tillstyrker men

framför vissa tekniska synpunkter. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala

universitet avstyrker eftersom den menar att regeln om överlåtelser inom en

intressegemenskap medför att samma vinst kommer att kunna bli beskattad två

gånger och att förslaget öppnar en möjlighet till vinstutjämning i oäkta

koncerner. Sveriges Byggindustrier avstyrker regeln om intressegemenskap. FAR

avstyrker förslaget innan de nya reglerna på redovisningsområdet har införts.

Näringslivets skattedelegation (till vars yttrande Föreningen Svenskt

Näringsliv, Svensk Industriförening, Stockholms Handelskammare och Svenska

Handelskammarförbundet hänvisar) avstyrker och menar att det är olämpligt att

knyta skattereglerna så hårt till de föreslagna reglerna i årsredovisningslagen

eftersom redovisningsreglerna är mycket komplicerade och inte lämpliga som grund

för beskattning. Delegationen tillstyrker å andra sidan att skattereglerna

frikopplas från redovisningen. Delegationen menar vidare att företagen aldrig -

mot sin vilja - skall beskattas för orealiserade vinster men alltid ha rätt till

avdrag för orealiserade förluster och att regeln om företag i intressegemenskap

ger upphov till tolkningsproblem. Näringslivets Regelnämnd påpekar att det

saknas en problem- och konsekvensanalys.

Svenska Bankföreningen avstyrker och menar att de föreslagna skattereglerna i

kombination med nuvarande och kommande redovisningsregler är svårbedömda och

inte belysta. Man menar att sambandet mellan skatteregler och redovisningsregler

för finansiella instrument är synnerligen komplicerat, inte minst därför att

även de svenska redovisningsreglerna för finansiella instrument för närvarande

är under väsentlig förändring till följd av nya internationella

redovisningsregler. Förutom detta anförs att regeln om intresseföretag kan vara

svår att tillämpa i bolag där det finns andra delägare. Sveriges

Redovisningskonsulters Förbund SRF avstyrker och menar att förslaget är i direkt

strid med rådande grundprinciper för redovisning, värdering av tillgångar och

försiktighetsprincipen.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

Den skattemässiga behandlingen av finansiella instrument är beroende av om

ägaren bedriver handel med värdepapper eller inte. För ägare som bedriver sådan

handel utgör de finansiella instrumenten lagertillgångar (om de ingår i

värdepappersrörelsen) och beskattning sker enligt de vanliga reglerna för

inkomstslaget näringsverksamhet (13-40 kap. IL). För övriga ägare utgör

finansiella instrument kapitaltillgångar och beskattning sker enligt

kapitalvinstreglerna (41- 55 kap. IL). Översiktligt kan sägas att om beskattning

sker enligt kapitalvinstreglerna tas hela värdeförändringen upp till

beskattning i samband med att tillgången avyttras. Det finns också vissa

inskränkningar i avdragsrätten för förluster. Om beskattningen däremot sker

enligt näringsverksamhetsreglerna kommer löpande förändringar av lagervärdet att

ingå i beskattningsunderlaget. När en tillgång avyttras kommer därför

skillnaden mellan försäljningspriset och det senaste lagervärdet (om tillgången

ägdes på bokslutsdagen) att beskattas. Förluster på finansiella instrument som

skattemässigt är lager kan dessutom dras av som vilka andra förluster i

näringsverksamheten som helst.

Frågan om gränsdragningen mellan det som skattemässigt utgör handel med

värdepapper (näringsverksamhetsreglerna) och kapitalförvaltning

(kapitalreglerna) berörs inte i detta lagstiftningsärende. Här behandlas endast

vilka regler som skall gälla när det väl har konstaterats att ett finansiellt

instrument ingår i en värdepappersrörelse och därför skattemässigt utgör lager.

Den förra frågan ingår i utredningsuppdraget för 2002 års

företagsskatteutredning (dir. 2002:28).

Frikopplade regler för samtliga företag

Som nämnts i avsnitt 4.1 bygger den svenska företagsbeskattningen på ett mycket

långtgående samband mellan redovisning och beskattning. Detta innebär att

utgångspunkten för företagsbeskattningen kan sägas vara att företagsskattebasen

skall motsvara ett så företagsekonomiskt riktigt resultat som möjligt. Med denna

utgångspunkt är det rimligt att de redovisningsmässiga reglerna för lager av

finansiella instrument också får genomslag vid beskattningen. En sådan lösning

skulle innebära att de företag som väljer att tillämpa de nya

redovisningsreglerna också skulle beskattas för de orealiserade vinster som

redovisas (och få avdrag för orealiserade förluster). Detta skulle emellertid

kunna verka hämmande på företagens vilja att tillämpa de nya

redovisningsreglerna i årsredovisningen.

Hur sambandet mellan redovisning och beskattning skall se ut har diskuterats i

olika sammanhang under de senaste åren. Redovisningskommittén ansåg (SOU

1995:43) att bokslutsdispositioner och obeskattade reserver borde utmönstras ur

redovisningen och göras till deklarationsposter. Liknande tankegångar har förts

fram av Riksskatteverket i olika sammanhang. Frågan om sambandet mellan

redovisning och beskattning har även aktualiserats av IAS-utredningen (SOU

2003:71). Utredningen anser att starka skäl talar mot att använda de

redovisningsstandarder som IASB har gett ut för beskattningsändamål och

förespråkar en ökad frikoppling. Det sistnämnda betänkandet remissbehandlas för

närvarande.

I detta sammanhang kan också erinras om att de finansiella företagen redan har

frikopplade regler för beskattningen av lager av överlåtbara värdepapper

(kreditinstitut och värdepappersbolag) respektive placeringstillgångar

(försäkringsbolag). När en möjlighet till marknadsvärdering infördes för sådana

tillgångar hos dessa företag (prop. 1995/96:104) gjorde regeringen bedömningen

att de orealiserade vinster som skulle kunna redovisas genom en tillämpning av

de nya reglerna inte borde beskattas. Utan någon speciell lagstiftning skulle

emellertid så ha blivit fallet. Mot denna bakgrund genomfördes en frikoppling av

skattereglerna för dessa företagskategorier. En frikoppling av reglerna var

också utgångspunkten för förslagen i promemoriorna Ds 2002:42 och Fi2003/3684.

I prop. 2003/04:16 Omedelbart avdrag för reparation och underhåll på

näringsfastigheter har regeringen uttalat att det i och för sig finns goda skäl

för att göra en översyn av sambandet mellan redovisning och beskattning men att

en sådan översyn dock torde bli omfattande och ta lång tid. Med hänsyn till

behovet av regler som uttryckligen klargör möjligheterna till omedelbart avdrag

för reparationsutgifter på näringsfastigheter fann regeringen att en sådan

översyn inte borde avvaktas.

Enligt regeringens uppfattning skulle det vara ologiskt att ha frikopplade

skatteregler enbart för vissa typer av företag trots att samtliga

företagskategorier nu (i och med förslagen i prop. 2002/03:121) skall kunna

redovisa finansiella instrument till det verkliga värdet. Dessutom skulle

avsaknaden av särskilda skatteregler kunna verka hämmande på företagens vilja

att tillämpa de nya redovisningsreglerna i årsredovisningen. I likhet med den

bedömning som gjordes i ovan nämnda proposition anser regeringen därför att det

inte heller i detta ärende finns skäl att avvakta en total översyn av sambandet

mellan redovisning och beskattning. Detta leder till att uttryckliga

skatteregler bör införas för samtliga typer av företag.

Utformningen av reglerna

Enligt diskussionen ovan bör skattereglerna om värdering av lager av finansiella

instrument helt frikopplas från bokföringsreglerna. Reglerna bör vara utformade

på ett sådant sätt att företagen inte skall behöva beskattas för orealiserade

vinster som uppkommer genom marknadsvärdering av finansiella instrument. Det

finns däremot inget skäl att förhindra att de företag som önskar det tillämpar

marknadsvärdering även vid beskattningen.

Skattereglerna måste emellertid också vara sådana att de motverkar

skatteplanering. Som Riksskatteverket tydligt har visat i sina rapporter och

remissvar uppnås inte detta syfte med de nuvarande reglerna. Som nämnts ovan är

orsakerna främst att nuvarande regler är asymmetriska på så sätt att

orealiserade förluster kan dras av medan orealiserade vinster inte beskattas

förrän vid försäljningen. För finansiella företag förstärks möjligheterna till

skatteplanering ytterligare eftersom den spärregel som skall förhindra en

övergång till post-för-post-värdering inte är effektiv. Det bör också nämnas att

eftersom finansiella lagertillgångar är betydligt lättare att omsätta än

materiella lagertillgångar (såsom bilar, kylskåp, dammsugare etc.) är det också

betydligt lättare att skatteplanera med dessa.

Den asymmetri som värdering enligt LVP medför är en naturlig konsekvens av de

vanliga reglerna för lagervärdering som gäller i räkenskaperna. Dessa har i sin

tur utformats utifrån försiktighetsprincipen. Så länge som beskattningsreglerna

är kopplade till bokföringsreglerna kan detta accepteras även skattemässigt. När

redovisningsreglerna inte längre kräver tillämpning av försiktighetsprincipen

och skattereglerna dessutom skall frikopplas från redovisningsreglerna finns det

emellertid inga skäl att strikt tillämpa försiktighetsprincipen vid

beskattningen (och därmed uttryckligen acceptera asymmetrisk behandling av

orealiserade vinster och förluster). I stället bör man utforma skatteregler som

ger ett materiellt rimligt beskattningsresultat.

Detta leder till att skattereglerna bör göras mer symmetriska än vad som följer

av en tillämpning av LVP och med möjlighet till post-för-post-värdering.

Möjligheterna att göra avdrag för orealiserade förluster bör därför inskränkas i

förhållande till vad som gäller idag.

De lösningar som ligger närmast till hands är en strikt tillämpning av det

verkliga värdet eller anskaffningsvärdet. Detta överensstämmer också i huvudsak

med vad Riksskatteverket har förordat under åren. I remissvaret på Ds 2002:42

accepterade verket att det skulle vara valfritt att marknadsvärdera eller inte.

Man ansåg dock att den metod som företaget valde skulle få genomslag vid

beskattningen. Ingen särskild skatteregel skulle därför behövas. I 1996 års

rapport argumenterade verket för en mer eller mindre strikt marknadsvärdering

och i 1998 års rapport för att realisationsprincipen skulle tillämpas.

Av Riksskatteverkets rapporter och remissvar framgår också att en strikt

tillämpning av LVP kan missbrukas på så sätt att man lägger två motstående

instrument i två närstående bolag. Det ena av instrumenten kommer att sjunka i

värde och det andra att stiga. En strikt tillämpning av LVP på bolagsnivå

innebär att det bolag som har instrumentet som har sjunkit i värde kan dra av

den orealiserade förlusten medan det bolag som har det instrument som har stigit

i värde inte beskattas för värdestegringen förrän vid försäljningen. Detta är

naturligtvis inte acceptabelt. Reglerna måste därför utformas på så sätt att man

beaktar hur närstående bolag värderar sina respektive lager av finansiella

instrument.

Den metod som föreslogs i Finansdepartementets senaste promemoria innebar att

samtliga finansiella instrument som ett företag har skulle värderas enligt samma

metod men att företagen skulle få välja mellan att värdera dem till antingen

det verkliga värdet eller anskaffningsvärdet. Samma värderingsprincip skulle

dock tillämpas av samtliga företag som ingår i en intressegemenskap. Lagtekniskt

föreslogs att detta skulle ske på så sätt att värdering till verkligt värde

skulle utgöra huvudregeln men att den skattskyldige skulle kunna välja att i

stället värdera lagret till det samlade anskaffningsvärdet. En förutsättning för

detta skulle dock vara att samtliga företag som ingår i en intressegemenskap

också värderade sina lager av finansiella instrument till det samlade

anskaffningsvärdet.

I diskussionen ovan har en modell med obligatorisk tillämpning av det verkliga

värdet avvisats eftersom en sådan också skulle medföra tvingande beskattning av

orealiserade vinster när portföljen har stigit i värde. En alternativ modell

skulle vara en strikt tillämpning av anskaffningsvärdet. En sådan modell

behandlar orealiserade vinster och förluster symmetriskt. Med tanke på att det

är mycket lätt att realisera finansiella tillgångar skulle en sådan symmetri

emellertid kunna bli illusorisk på så sätt att företagen lätt skulle kunna sälja

finansiella instrument med latenta förluster och köpa tillbaka dem

förhållandevis snabbt. För att i någon mån förebygga rent skattedrivna

försäljningar i anslutning till bokslutsdagen bör det öppnas en viss möjlighet

till avdrag för orealiserade förluster.

Genom förslaget i promemorian skulle det bli möjligt för företagen att undvika

beskattning av orealiserade vinster men samtidigt öppnas en möjlighet att dra av

orealiserade förluster, dock endast om samtliga finansiella instrument totalt

sett har sjunkit i värde. Dessutom har de företag som vill bli beskattade enligt

de nya redovisningsreglerna en möjlighet att bli det. Genom att kräva att

samtliga närstående företag skall tillämpa samma värderingsmetod förhindrar man

dessutom de mycket enkla möjligheter till skatteplanering som annars skulle

uppstå. Regeringen anser att promemorians förslag bör genomföras men återkommer

nedan till hur regeln för närstående företag bör konstrueras.

Som nämnts är ett syfte med skattereglerna att de företag som så önskar skall

kunna tillämpa de nya redovisningsreglerna även vid beskattningen. Regeringen

har emellertid ännu inte lämnat något förslag om hur ändringsdirektivet skall

genomföras för försäkringsföretagen. Dessa skall därför tillämpa de

hittillsvarande redovisningsreglerna vilka gör det möjligt - men kräver inte -

att värdera placeringstillgångarna till nettoförsäljningsvärdet. Definitionen på

nettoförsäljningsvärdet och det verkliga värdet överensstämmer inte helt, bl.a.

på så sätt att nettoförsäljningsvärdet fastställs med beaktande av

försäljningskostnader. Mot denna bakgrund anser regeringen att

försäkringsföretagen skall tillämpa nettoförsäljningsvärdet i stället för det

verkliga värdet vid beskattningen. Eftersom de nuvarande skattereglerna ger

möjligheter till skatteplanering är det emellertid angeläget att även

försäkringsbolag skall tillämpa de nya skattereglerna samtidigt som övriga

företagskategorier. I avsnitt 5.4 behandlas motsvarande övergångsregler för

kreditinstitut och värdepappersbolag.

Samma regler för alla företag i en intressegemenskap

Förslaget i promemorian att samtliga företag som ingår i en intressegemenskap

skall tillämpa samma värderingsmetod har kritiserats av några remissinstanser.

Man menar att regeln är otydlig och blir svår att tillämpa. Utan en sådan regel

skulle systemet emellertid stå vidöppet för skatteplanering på så sätt att man

låter två motstående finansiella instrument ägas av två olika bolag i koncernen.

Det bolag som har instrumentet som har gått ned i värde drar av den

orealiserade förlusten medan det företag som har det instrument som har stigit i

värde beskattas för vinsten först i samband med avyttringen. Den föreslagna

kollektiva värderingen motverkar visserligen i viss mån ett sådant beteende men

en regel om att samtliga närstående företag skall tillämpa samma metod är ändå

helt nödvändig.

Enligt regeringens mening är det dock inte nödvändigt att definiera

närståendekretsen på exakt samma sätt som i promemorian. Huvudsyftet med regeln

är att förhindra skatteplanering genom ett förfarande som innebär att två

motstående instrument läggs i två olika bolag. För att sådan skatteplanering

skall gå att genomföra torde det emellertid krävas att båda inblandade bolagen

är i stort sett helägda i samma koncern. Regeringen anser därför att det i

princip räcker att föreskriva att samtliga företag som kan ge och ta emot

koncernbidrag skall tillämpa samma metod. Med tanke på att delägarna i ett

handelsbolag fritt kan fördela resultatet är det emellertid nödvändigt att även

inkludera handelsbolag i närståendekretsen. Det kan dock antas att det är mycket

ovanligt att ett företag som självt bedriver värdepappershandel också bedriver

sådan handel genom ett handelsbolag. Regeln torde därför inte få några större

praktiska konsekvenser. Om handelsbolagen inte skulle inkluderas i

närståendekretsen skulle det däremot kunna finnas skattemässiga incitament att

börja med värdepappershandel i handelsbolag. Genom den lösning som regeringen nu

föreslår torde de befarade tillämpningssvårigheterna med en närståenderegel

minska högst betydligt.

Några remissinstanser har framfört att endast svenska företag skall kunna ingå i

intressegemenskapen. Förslaget i promemorian innehöll emellertid inte någon

sådan begränsning. Det finns självfallet inget svenskt fiskalt intresse av att

ställa krav på någon speciell värderingsmetod i utländska företag som inte är

skattskyldiga i Sverige. Med tanke på att regeringen föreslår att

intressegemenskapen skall omfatta företag som kan ge och ta emot koncernbidrag

är synpunkten i stor utsträckning tillgodosedd. Det kan däremot förekomma att

ett utländskt företag har en filial i Sverige som bedriver handel med

värdepapper. Det bör därför uttryckligen föreskrivas att ett företag skall anses

ingå i en intressegemenskap bara till den del det är skattskyldigt i Sverige

för sådan verksamhet där lager av finansiella instrument ingår. I fråga om

handelsbolag skall i stället gälla att delägaren är skattskyldig i Sverige för

sådan verksamhet. Genom denna lösning kan den svenska filialen till det

utländska bolaget - i sin svenska deklaration - värdera sitt lager av

finansiella instrument till anskaffningsvärdet oberoende av hur bolaget som

helhet värderar lagret i sitt hemlands deklaration.

Förutom regeln att samtliga företag i en intressegemenskap skall tillämpa samma

värderingsmetod föreslogs i promemorian en regel om att anskaffningsvärdet (om

denna metod används) skall beräknas till det värde som gäller för

intressegemenskapen som helhet. Utan en sådan begränsning skulle systemet kunna

missbrukas på så sätt att man säljer tillgångar som har sjunkit i värde till ett

närstående bolag. Därigenom skulle man kunna få avdrag för förluster som är

orealiserade för gruppen som helhet. Eftersom lagstiftningen bör vara utformad

så att skatteplanering inte uppmuntras föreslogs det i promemorian att det borde

införas en uttrycklig regel som förhindrar detta. Denna lösning har kritiserats

av Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet. Man menar att regeln

medför att samma vinst kommer att kunna bli beskattad två gånger och att

förslaget öppnar en möjlighet till vinstutjämning i oäkta koncerner.

Invändningen att samma vinst skulle beskattas två gånger är enligt regeringens

uppfattning felaktig. Om det finansiella instrumentet skattemässigt är lager hos

både köpare och säljare kommer köparen nämligen att få avdrag för den

eventuella vinst som säljaren har beskattats för.

Anta att bolag A köper ett finansiellt instrument för 100 och säljer det vidare

till sitt dotterbolag B för 130 (vilket är marknadspris vid

försäljningstillfället). Bolag A beskattas för en vinst på 30. Vid

lagervärderingen har emellertid bolag B rätt att ta upp tillgången till 100

vilket medför ett avdrag med 30. För koncernen som helhet kan lagret värderas

till det koncernmässiga anskaffningsvärdet och ingen vinst behöver beskattas. Om

tillgången är kapitaltillgång hos B skall regeln inte tillämpas. Inte heller i

detta fall blir det alltså fråga om att samma vinst beskattas två gånger.

Invändningen att regeln skulle öppna en möjlighet till vinstutjämning i

exempelvis oäkta koncerner är emellertid riktig och förstärker uppfattningen att

närståenderegeln i princip bara bör omfatta sådana bolag som kan utväxla

koncernbidrag. Utan en regel som föreskriver att man skall tillämpa det

anskaffningsvärde som gäller för gruppen som helhet skulle det emellertid vara

mycket lätt att kringgå systemet. Regeringen anser därför att det bör införas en

regel som innebär att tillgångarna skall värderas till det anskaffningsvärde

som gäller för intressegemenskapen som helhet. Detta innebär att man skall

bortse från överlåtelser som har gjorts mellan företag i intressegemenskapen när

man fastställer anskaffningsvärdet. Regeln kan självfallet tillämpas både när

man säljer tillgångar med vinst och med förlust mellan bolag i

intressegemenskapen.

Uppskjuten avdragsrätt för förlust när finansiella instrument byter karaktär

I det här sammanhanget bör ytterligare en möjlig skatteplaneringssituation

uppmärksammas. Ett sätt att kringgå systemet med avdrag för orealiserade

förluster endast på kollektiv nivå skulle nämligen vara att sälja finansiella

instrument inom en intressegemenskap och se till att instrumentet blir

kapitaltillgång hos köparen. Anta att bolag A köper ett finansiellt instrument

för 100 och säljer det vidare till sitt dotterbolag B för 80 (vilket motsvarar

marknadspriset vid tillfället). Om tillgången är lager hos B skall - som ovan

nämnts - anskaffningsvärdet anses vara 100 vilket medför att A:s förlust

motverkas av en lika stor uppskrivning hos B. Om tillgången däremot är

kapitaltillgång hos B skulle A - utan någon särreglering - få avdrag med 20

trots att förlusten är orealiserad för gruppen som helhet. För att motverka

detta bör det införas en regel som föreskriver att A får avdrag för sin förlust

först när förlusten är definitiv för intressegemenskapen som helhet. Om

tillgången återigen blir lagertillgång hos något företag i intressegemenskapen

(B eller något annat företag) kommer detta företag att tillämpa de nya

lagervärderingsreglerna. För detta företag kommer anskaffningsvärdet att anses

vara 100. Även i denna situation bör A få avdrag för den förlust som uppstod vid

försäljningen till B.

Terminologi

Enligt förslaget i promemorian skulle skattereglerna alltså anknyta till

terminologin i årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) och - såvitt avser

huvudregeln - även till den värderingsmetod som kommer att bli obligatorisk för

vissa finansiella företag och frivillig för övriga företag (värdering till det

verkliga värdet).

Några remissinstanser kritiserar att uttrycket "finansiella instrument" förs in

i lagtexten. I samband med att IL infördes utmönstrades nämligen uttrycket från

skattelagstiftningen. Det främsta skälet till detta var att uttrycket

finansiella instrument har olika betydelser i olika lagar (prop. 1999/2000:2 del

1 sid. 508 ff.). Uttrycket behölls dock i 55 kap. 8-9 §§. Orsaken var att

uttrycket där har exakt samma innebörd som i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti.

På motsvarande sätt gäller i detta ärende att avsikten är att uttrycket

finansiella instrument skall ha exakt samma betydelse som i 4 kap. 14 a och 14 c

§§ ÅRL. Regeringen anser därför att uttrycket kan införas i 17 kap. IL.

I Finansdepartementets promemoria talas om "derivatinstrument och finansiella

instrument" medan uttrycket i ÅRL är "derivatinstrument och andra (kurs. här)

finansiella instrument". Avsikten var emellertid att uttrycket finansiella

instrument skulle ha exakt samma betydelse som i ÅRL. Eftersom det står helt

klart att derivatinstrument är ett finansiellt instrument föreslår regeringen

att endast uttrycket finansiella instrument används i 17 kap. IL.

Finansiella instrument som inte får värderas till det verkliga värdet i

räkenskaperna

Finansdepartementets promemoria innehöll även ett förslag om att sådana

finansiella instrument som inte får värderas till det verkliga värdet i

räkenskaperna (de finansiella instrument som avses i förslaget till 4 kap. 14 b

§ ÅRL) skulle tas upp till anskaffningsvärdet vid beskattningen. Detta förslag

har genomgående fått kritik i remissbehandlingen. Kritiken går i huvudsak ut på

att regeln skulle medföra att det inte längre skulle bli möjligt att göra avdrag

för befarade kreditförluster genom nedskrivning av värdet på lånefordringar som

skattemässigt utgör lager.

Regeringen delar den uppfattning som remissinstanserna har fört fram och lägger

inte fram något förslag i den delen. I den mån sådana instrument som avses i

paragrafen är skattemässigt lager skall de därför värderas enligt de allmänna

lagervärderingsreglerna.

Vissa övriga frågor

Regeln för att förhindra post-för-post-värdering tas bort

I nuvarande 17 kap. 20 § IL finns en regel som skall förhindra att företagen

byter från en kollektiv värderingsmetod till en post-för-post-metod. Eftersom de

regler som föreslås nu föreskriver en strikt kollektiv värdering kan denna

spärregel avskaffas.

Den skatterättsliga utdelningsspärren

I 17 kap. 21 § finns en skatterättslig utdelningsspärr som innebär att

lagervärdet skall höjas till den del företaget har delat ut medel eller på något

annat sätt förfogat över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om

tillgångarna hade tagits upp till samma värde i räkenskaperna som vid

beskattningen. I promemorian föreslogs att denna regel skulle vara kvar.

Regeringen delar den bedömningen. En naturlig konsekvens av att skattereglerna

nu frikopplas för samtliga företag blir att utdelningsspärrens

tillämpningsområde bör utvidgas till att gälla alla företag som har lager av

finansiella instrument.

I Riksskatteverkets remissvar uppmärksammas en fråga i anslutning till detta. I

3 kap. 6 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter (LSK)

föreskrivs att försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag skall

lämna vissa uppgifter om de har lämnat utdelning under sådana former att den

skatterättsliga utdelningsspärren i skall tillämpas. De uppgifter som

uppgiftsskyldigheten avser är beslut om eller styrelsens förslag till utdelning

eller annat förfogande över uppkommen vinst. Eftersom den skatterättsliga

utdelningsspärren nu utvidgas till att avse alla typer av företag (som kan lämna

utdelning) bör uppgiftsskyldigheten i 3 kap. 6 § LSK omfatta alla typer av

företag och inte bara olika typer av finansiella företag.

Riksskatteverket har även framfört att LSK bör kompletteras med en

uppgiftsskyldighet i de fall bokförda och skattemässiga värdena på lager av

finansiella instrument inte överensstämmer. Sådan uppgiftsskyldighet finns redan

genom bestämmelserna i 3 kap. 5 § LSK. Regeringen anser därför att det inte

behövs någon uttrycklig uppgiftsskyldighet i detta avseende.

Lagervärdering enligt genomsnittsmetoden

I 17 kap. 3 § finns en regel som föreskriver att anskaffningsvärdet på lagret

skall bestämmas utifrån den s.k. "först in - först ut-principen", FIFU. Regeln

innebär att de lagertillgångar som finns kvar i lagret vid beskattningsårets

utgång skall anses vara de som anskaffats eller tillverkats senast.

Riksskatteverket har i sitt remissvar föreslagit att det även skall bli tillåtet

att tillämpa det genomsnittliga anskaffningsvärdet. Regeringen avser emellertid

inte att i detta lagstiftningsärende lämna något sådant förslag. Denna fråga

får prövas i ett annat sammanhang.

5.2 Säkringsredovisning

Regeringens förslag: En regel införs som innebär att sådana säkringsinstrument

som skattemässigt är lager skall tas upp till anskaffningsvärdet om de säkrar

andra poster i företaget än sådana som är lager.

Promemorians bedömning: Inga särskilda regler behövde införas för

säkringsredovisning.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det behövs heltäckande regler om

säkringsredovisning.

Skälen för regeringens förslag: Det förekommer ofta att ett företag skyddar sig

mot värdeförändringar på bl.a. tillgångar och skulder som beror på ändrade

valutakurser, räntor m.m. genom att ta en motsatt position i ett finansiellt

instrument (säkringsinstrumentet). Tanken är att en värdeförändring på den

tillgång, skuld eller kassaflöde som skall skyddas (den säkrade posten) skall

motsvaras av en lika stor motsatt värdeförändring på säkringsinstrumentet.

Förändringen i värde på de två posterna kommer därmed att ta ut varandra.

Utgångspunkten för säkringsredovisning är att redovisningen skall återspegla

innebörden av transaktionen på ett rättvisande sätt. För att uppnå detta är det

nödvändigt att säkringsinstrumentet och den säkrade posten, om denna redovisas i

balansräkningen, värderas enligt samma principer så att det redovisade

nettoresultatet inte påverkas.

För närvarande finns det ingen lagstiftning om redovisning av

säkringstransaktioner. De enda redovisningsregler som behandlar säkring är

Bokföringsnämndens rekommendation BFN R7 punkterna 8 och 15-19 (övriga delar av

rekommendationen är numera upphävda). Mycket översiktligt kan sägas att

redovisningsmetoden innebär att både den säkrade posten och säkringsinstrumentet

skall redovisas till anskaffningsvärde. Inga kursförändringar beaktas alltså.

De företag som väljer att inte tillämpa de nya redovisningsreglerna kommer att

fortsätta att tillämpa dessa regler om säkringsredovisning.

Den metod som anvisas för säkringsredovisning i de föreslagna nya

redovisningsreglerna i prop. 2002/03:121 bygger på motsatt princip, nämligen att

kursförändringar skall slå igenom både på den säkrade posten och på

säkringsinstrumentet. Enligt 4 kap. 14 e § ÅRL skall en tillgång, avsättning

eller skuld eller en del därav som har säkrats mot ett finansiellt instrument

som värderas till det verkliga värdet också värderas till det verkliga värdet.

Vid s.k. kassaflödessäkring gäller enligt 4 kap. 14 d § att värdeförändringen

skall redovisas direkt i eget kapital i en fond för verkligt värde. När det inte

längre finns skäl att redovisa beloppet i fonden för verkligt värde skall

fonden justeras och beloppet i stället tas upp i resultaträkningen.

För flertalet företag utgör säkringsinstrument inte skattemässigt lager. För att

så skall vara fallet krävs - som nämnts ovan - att företaget bedriver handel

med värdepapper. Om ett industriföretag (som inte bedriver handel med

värdepapper) terminssäkrar ett framtida kassaflöde så utgör terminen alltså inte

skattemässigt lager. Den kommer således inte att omfattas av de nya

skattereglerna för finansiella instrument och beskattning sker enligt

kapitalvinstreglerna oavsett om de värderas till det verkliga värdet i

räkenskaperna eller inte.

Enligt förslagen i promemorian skulle det inte införas några särskilda

skatteregler för säkringssituationer. Skälet till denna bedömning var att

skattereglerna enbart omfattar sådana företag som bedriver handel med

värdepapper (samt sådana finansiella instrument som ingår i

värdepappersrörelsen) och att det dessutom alltid skulle vara möjligt att

värdera lagret (inklusive säkringsinstrument) till anskaffningsvärdet.

Denna bedömning har kritiserats av Riksskatteverket. Verket anser att det bör

införas uttryckliga skatteregler för säkringar och att dessa skall gälla både

för lager och kapitaltillgångar.

Frågan om beskattning av finansiella instrument som är kapitaltillgångar ligger

utanför det här lagstiftningsärendet. Regeringen anser därför inte att regler

för sådana säkringsinstrument bör införas i detta sammanhang. När det gäller

säkringsinstrument som är lager finns det emellertid en situation som bör

regleras.

Om både säkringsinstrumentet och den säkrade posten är lager finns det ingen

anledning att ha någon specialreglering. Enligt de föreslagna reglerna kommer

båda posterna att värderas på samma sätt, dvs. antingen till det verkliga värdet

eller anskaffningsvärdet. Inte heller i övriga fall finns det anledning att ha

någon specialregel om den skattskyldige värderar sitt lager av finansiella

instrument till anskaffningsvärdet. Om den skattskyldige väljer att värdera

lagret till det verkliga värdet samtidigt som den säkrade posten är en

kapitaltillgång eller en post som inte redovisas i balansräkningen kommer

värdeförändringarna på de två posterna inte att ta ut varandra vid beskattningen

utan någon specialregel. Det bör därför införas en uttrycklig regel om att

sådana säkringsinstrument som säkrar andra poster än lager skall tas upp till

anskaffningsvärdet. Den motsatta situationen, nämligen att den säkrade posten är

lager av finansiellt instrument samtidigt som säkringsinstrumentet är en

kapitaltillgång, torde inte vara möjlig. Situationen behöver därför inte

regleras.

5.3 Fordringar och skulder i utländsk valuta

Regeringens förslag: Vissa justeringar görs i bestämmelsen om värdering av

fordringar och skulder m.m. i utländsk valuta.

Promemorians förslag: Frågan berördes inte.

Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att de föreslagna reglerna om

värdering av lager av finansiella instrument kan komma i konflikt med

bestämmelsen i 14 kap. 8 § IL om värdering av fordringar och skulder m.m. i

utländsk valuta.

Skälen för regeringens förslag: I 14 kap. 8 § IL finns en bestämmelse om

värdering av fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta.

Bestämmelsen innebär att sådana poster skall värderas till kursen vid

beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan

liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, får posten tas upp till det

värde som motiveras av valutasäkringen. Som förutsättning för detta gäller dock

att samma värde används i räkenskaperna och att värderingen står i

överensstämmelse med god redovisningssed. Paragrafen är tillämplig både på

poster som är lager och som inte är det.

Enligt förslaget till 17 kap. 20 § IL skall lager av finansiella instrument tas

upp antingen till det verkliga värdet eller till anskaffningsvärdet. Om

värdering sker till det verkliga värdet kommer valutakomponenten fram till

beskattning genom denna värdering. För att inte samma situation skall regleras

på två ställen i IL bör därför 14 kap. 8 § ändras på så sätt att paragrafen inte

skall tillämpas på sådana finansiella instrument som utgör lager och värderas

till det verkliga värdet.

Paragrafen skall dock fortfarande tillämpas för sådana poster som är lager om

dessa tas upp till anskaffningsvärdet. Om en sådan post är föremål för

valutasäkring skulle det kunna uppkomma en konflikt med de föreslagna reglerna

eftersom dessa innebär en frikoppling från bokföringsreglerna. Anta att ett

företag i årsredovisningen värderar lagret av finansiella instrument till det

verkliga värdet men vid beskattningen använder anskaffningsvärdet. Om en fordran

har valutasäkrats med exempelvis en termin så tas både fordringen och terminen

upp till det verkliga värdet i bokföringen. Vid tillämpning av de föreslagna

lagervärderingsreglerna skall dock båda instrumenten tas upp till

anskaffningsvärdet. Eftersom det skattemässiga värdet och det bokförda värdet

inte överensstämmer (för både fordringen och terminen) kan företaget inte

tillämpa säkringsbestämmelsen i 14 kap. 8 §. Utan någon särreglering skulle

alltså fordringen behöva värderas enligt balansdagens kurs. För att förhindra

detta bör det införas en bestämmelse som innebär att man för dessa fall tar bort

kravet på att samma värde skall ha använts i räkenskaperna och vid

beskattningen för att säkringsbestämmelsen i 14 kap. 8 § skall få tillämpas.

I detta sammanhang kan ytterligare en fråga uppmärksammas. Riksskatteverket har

noterat att lagtexten i säkringsfallen innebär en möjlighet men ingen skyldighet

att tillämpa bestämmelsen. Detta följer av att uttrycket "får tas upp" används.

I författningskommentaren till bestämmelsen (prop. 1998/99:28 s. 17) anges

emellertid att säkringskursen "skall" användas.

Syftet med säkringsbestämmelsen är att företag inte skall beskattas för

orealiserade kursvinster eller få avdrag för orealiserade kursförluster om det

föreligger en valutasäkringsåtgärd. Med paragrafens nuvarande lydelse skulle det

emellertid vara möjligt att inte åberopa bestämmelsen (och därmed få avdrag för

förlust) om fordringen har drabbats av en kursförlust samtidigt som man har ett

terminskontrakt som har stigit lika mycket i värde. Detta är självfallet inte

avsikten. Paragrafen bör därför justeras på så sätt att säkringsredovisning

skall användas vid beskattningen om man har gjort det i räkenskaperna.

5.4 Ikraftträdande

Regeringens förslag: Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 2004 och

tillämpas första gången på det beskattningsår som börjar efter den 31 december

2003.

Kreditinstitut och värdepappersbolag får - i stället för det verkliga värdet -

tillämpa nettoförsäljningsvärdet till och med det beskattningsår som avslutas

senast den 31 december 2004.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för

att inga specialregler föreslogs för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Remissinstanserna: Ingen har yttrat sig i frågan.

Skälen till regeringens förslag: Ändringarna bör träda i kraft samtidigt som de

föreslagna ändringarna i prop. 2002/03:121, dvs. den 1 januari 2004 och

tillämpas första gången på det beskattningsår som börjar efter den 31 december

2003.

Kreditinstitut och värdepappersbolag får emellertid tillämpa de gamla

redovisningsreglerna även för det räkenskapsår som avslutas senast den 31

december 2004. Av samma skäl som anförts beträffande försäkringsföretag (avsnitt

5.1) bör de nya skattereglerna tillämpas samtidigt för samtliga

företagskategorier. Även kreditinstitut och värdepappersbolag bör dock ha rätt

att tillämpa nettoförsäljningsvärdet till och med det beskattningsår som

avslutas senast den 31 december 2004 (när de nya redovisningsreglerna blir

obligatoriska).

6 Konsekvensanalys

Den föreslagna lagstiftningen skall bara tillämpas av sådana företag som

skattemässigt bedriver handel med värdepapper. Detta gäller huvudsakligen

finansiella företag (dvs. kreditinstitut, värdepappersbolag och

försäkringsföretag) men även icke-finansiella företag kan bedriva sådan handel.

Det är i allmänhet fråga om förhållandevis stora företag med egen internbank

eller aktiv finansavdelning men även mindre företag kan bedriva sådan handel.

Det torde dock vara ett förhållandevis litet antal mindre företag som bedriver

värdepappershandel i sådan omfattning att det skattemässigt anses utgöra handel

med värdepapper. De föreslagna reglerna kommer därför att tillämpas av ett

förhållandevis litet antal företag.

För de företag som bedriver värdepappershandel och tillämpar de nya

redovisningsreglerna i årsredovisningen är det en fördel med frikopplade

skatteregler. I så fall kan man nämligen undvika att beskattas för orealiserade

vinster samtidigt som man har vissa möjligheter att dra av orealiserade

förluster. För de företag som väljer att inte tillämpa de nya

redovisningsreglerna i årsredovisningen medför de föreslagna reglerna en viss

nackdel på så sätt att möjligheterna att göra avdrag för orealiserade förluster

inskränks i förhållande till vad som gäller idag (då man kan tillämpa LVP).

Detta är emellertid motiverat eftersom dagens regler är asymmetriska och därmed

medför stora möjligheter till skatteplanering. Frikopplingen medför också en

viss nackdel på så sätt att bokslutet inte utan justeringar kan ligga till grund

för deklarationen. Denna nackdel skall dock inte överdrivas eftersom företaget

ändå - såväl för internt bruk som för att kunna göra en korrekt tillämpning av

LVP - måste ha uppgift om anskaffningsvärde och verkligt värde på samtliga

finansiella instrument.

7 Offentligfinansiella effekter

De föreslagna reglerna medför att de skattemässiga reglerna frikopplas från

bokföringsreglerna samt att ett antal möjligheter till skatteplanering stoppas.

I förhållande till dagsläget kan de föreslagna reglerna ge en viss

tidigareläggning av skatteintäkterna. Det är dock omöjligt att uppskatta

storleken på dessa. Av försiktighetsskäl antas därför reglerna inte ge någon

budgetförstärkning. Reglerna bedöms inte medföra några ökade kostnader för

Skatteförvaltningen.

8

Författningskommentar

8.1 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

14 kap.

8 §

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5.3.

17 kap.

1 §

Paragrafen är en hänvisningsparagraf. Eftersom rubriken före 2 § ändras bör

motsvarande ändring göras här.

2 §

Ändringen i första stycket föranleds av den nya terminologi som föreslås införd

i årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) genom prop. 2002/03:121. Det bör noteras

att det som tidigare kallades verkligt värde benämns nu nettoförsäljningsvärde.

Genom det nya andra stycket slås fast att det nya uttrycket "verkligt värde"

skall ha samma betydelse som det har i 4 kap. 14 a § andra stycket ÅRL.

3 §

Ändringen i första stycket föranleds av den nya terminologin i ÅRL. Enligt den

nya bestämmelsen i 4 kap. 9 § tredje stycket den lagen skall

återanskaffningsvärdet inte längre anses som verkligt värde. Det nya

uttryckssättet innebär att man får använda återanskaffningsvärdet i stället för

det verkliga värdet om det finns särskilda skäl. Förändringen medförde ingen

ändring i sak. Eftersom terminologin i IL bör överensstämma med den i ÅRL bör en

motsvarande ändring göras. Avsikten är att återanskaffningsvärdet eller annat

värde skall få användas i samma situationer som vid tillämpning av ÅRL.

Uttrycket har alltså samma innebörd som i denna lag.

5 §

Ändringarna föranleds av den nya terminologin i ÅRL

17 §

Genom ändringen tas den nuvarande möjligheten att värdera placeringstillgångar

till lägsta värdets princip bort för finansiella instrument. Sådana

placeringstillgångar skall i stället värderas enligt 20-20 c §§. Övriga

placeringstillgångar kan även fortsättningsvis värderas enligt paragrafen. Bytet

av uttrycket verkligt värde mot nettoförsäljningsvärdet föranleds av den nya

terminologin i ÅRL.

19 §

I paragrafen, som har nytt innehåll, anges vilken innebörd uttrycket finansiellt

instrument skall ha i 19 a-20 c §§. Uttrycket skall ha samma innebörd som det

har i 4 kap. 14 a och 14 c § ÅRL.

19 a §

I paragrafen, som är ny, definieras vilken innebörd uttrycket "företag i

intressegemenskap" skall ha vid tillämpning av 20-20 c §§. Enligt paragrafen

skall intressegemenskap anses föreligga på två grunder, dels om företagen kan

utväxla koncernbidrag enligt reglerna i 35 kap., dels om ett företag äger

andelar i ett handelsbolag. Det bör noteras att det bara blir aktuellt att

tillämpa regeln beträffande sådana bolag som bedriver handel med värdepapper

(och därför har finansiella instrument som skattemässigt är lager).

I andra stycket finns en precisering som innebär att intressegemenskap bara

föreligger till den del ett företag är skattskyldigt i Sverige för sådan

verksamhet där lager av finansiella instrument ingår.

20 §

I paragrafen, som har nytt innehåll, regleras den skattemässiga behandlingen av

sådana finansiella instrument som skattemässigt är lager. Bestämmelserna skall

tillämpas både av finansiella och icke-finansiella företag. Bestämmelserna skall

tillämpas oberoende av hur företaget har hanterat de finansiella instrumenten i

årsredovisningen. Detta följer av att uttrycket "skall" används i

värderingsbestämmelserna.

I första stycket finns den grundläggande skatterättsliga värderingsregeln. Där

slås fast att försäkringsföretag skall ta upp lagret till

nettoförsäljningsvärdet medan andra företag skall ta upp det till det verkliga

värdet. I tredje meningen ges den alternativa regeln som innebär att man i

stället får värdera de finansiella instrumenten till det samlade

anskaffningsvärdet. Detta förutsätter dock att samtliga företag som ingår i en

intressegemenskap (enligt definitionen i 19 a §) tillämpar denna

värderingsmetod. Eftersom reglerna bara föreskriver vilken värderingsmetod som

skall tillämpas vid utgången av ett visst beskattningsår är det självfallet

möjligt för företagen att fritt byta metod mellan åren.

I andra stycket finns en bestämmelse som reglerar situationen att finansiella

instrument kan ha ett negativt värde. Det är mycket vanligt att framför allt

derivatinstrument kan ha ett negativt värde. I normalfallet kan en lagertillgång

inte vara värd mindre än noll kronor (i så fall är det inte längre en tillgång

utan en förpliktelse). Av förenklingsskäl bör dock den skattemässiga

bestämmelsen för sådana förpliktelser placeras tillsammans med bestämmelserna

för de tillgångar som har positivt värde.

20 a §

I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse om säkringsredovisning.

Bestämmelsen skall bara tillämpas på sådana finansiella instrument som är lager

men som säkrar en post som inte är det. Sådana säkringsinstrument skall inte

värderas enligt 20 § utan alltid tas upp till anskaffningsvärdet. Därigenom

undviks att orealiserade vinster beskattas och att orealiserade förluster dras

av. Vid s.k. kassaflödessäkring skall (enligt de nya redovisningsreglerna)

värdeförändringar på säkringsinstrument bokföras direkt i eget kapital i fond

för verkligt värde. Eftersom skattereglerna är frikopplade från

bokföringsreglerna och säkringsinstrumentet - om det är lager - skall tas upp

till anskaffningsvärdet står det helt klart att förändringar av fonden för

verkligt värde inte skall påverka beskattningsunderlaget. Paragrafen skall

tillämpas både av företag som tillämpar de nya och de gamla

redovisningsreglerna. Paragrafen skall vidare bara tillämpas om

säkringsinstrumentet och den säkrade posten finns i samma företag.

20 b §

I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse som skall förhindra

skatteplanering på så sätt att man säljer en tillgång som har sjunkit i värde

till ett närstående företag. Bestämmelsen innebär att om man har förvärvat ett

finansiellt instrument (som skattemässigt är lager) från ett närstående företag

skall man värdera det till överlåtarens anskaffningsvärde. Bestämmelsen skall

självfallet bara tillämpas i det fall man enligt bestämmelserna i 20 och 20 a §§

värderar lagret till anskaffningsvärdet.

20 c §

I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse som skall förhindra avdrag för

förlust vid försäljning av ett finansiellt instrument som byter karaktär till

kapitaltillgång. Sådan förlust får dras av först när

* det inträffar en omständighet som gör att tillgången inte längre existerar

eller innehas av ett företag som ingår i intressegemenskapen, eller

* tillgången återigen blir lager hos ett företag i intressegemenskapen.

21 §

I bestämmelsen finns den skatterättsliga s.k. utdelningsspärren. Förändringen är

en ren konsekvensändring med anledning av att värderingsbestämmelserna nu

utvidgas och får nya paragrafnummer. Eftersom skattereglerna nu frikopplas för

alla företag ändras även utdelningsspärren i detta avseende.

27 §

Ändringen i första stycket föranleds av den nya terminologin i ÅRL.

37 kap.

2 §

Hänvisningen till de numera upphävda bestämmelserna om koncerninterna

andelsavyttringar i 25 kap. har tagits bort.

Ikraftträdandebestämmelser

Lagen skall träda i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången på det

beskattningsår som börjar efter den 31 december 2003.

Som utvecklats i avsnitt 5.4 får kreditinstitut och värdepappersbolag använda

nettoförsäljningsvärdet (i stället för det verkliga värdet) under den

övergångsperiod då de inte är tvungna att tillämpa de nya

redovisningsbestämmelserna. Naturligtvis får de i stället tillämpa det verkliga

värdet om de så önskar.

8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter

3 kap.

6 §

Paragrafen har kommenterats i avsnitt 5.1.

Författningsförslagen i promemorian Fi2003/3684

Förslag till ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)

dels att 17 kap. 1, 2, 3, 5, 17, 19, 20 och 27 §§ samt rubrikerna närmast före

17 kap. 2 och 17 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det närmast före 17 kap. 19 § skall införas en ny rubrik av följande

lydelse,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om

- anskaffningsvärde och verkligt värde i 2 §,

- lager i 3-22 §§, och

- pågående arbeten i 23-32 §§.

I detta kapitel finns bestämmelser om

- anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och verkligt värde i 2 §,

- lager i 3-22 §§, och

- pågående arbeten i 23-32 §§.

Anskaffningsvärde och verkligt värde.

Anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och verkligt värde.

2 §

Med anskaffningsvärde och verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4

kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i

förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag.

Med anskaffningsvärde och nettoförsäljningsvärde avses i detta kapitel detsamma

som i 4 kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i

förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag.

Med verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a § andra

stycket årsredovisningslagen.

3 §

En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får

inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga

värdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk

och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans

finns i 22 §.

En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får

inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om

djur i jordbruk och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt

till leverans finns i 22 §.

När anskaffningsvärdet bestäms, skall de lagertillgångar som finns kvar i lagret

vid beskattningsårets utgång anses vara de som anskaffats eller tillverkats

senast.

5 §

Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får

inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga

produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är

fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än

som motsvarar djurens sammanlagda verkliga värde.

Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar

anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp

till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet.

Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får

inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga

produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är

fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än

som motsvarar djurens sammanlagda nettoförsäljningsvärde.

Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar

anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp

till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet.

Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag

Försäkringsföretag

17 §

Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar.

Placeringstillgångarna får vid beskattningen tas upp till det lägsta av

anskaffningsvärdet och verkliga värdet även om de tagits upp till ett högre

värde i räkenskaperna.

Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar. Andra

placeringstillgångar än derivatinstrument och andra finansiella instrument får

vid beskattningen tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga

värdet även om de tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.

Derivatinstrument och andra finansiella instrument

19 §

Kreditinstitut och värdepappersbolag får vid beskattningen ta upp lager av

överlåtbara värdepapper till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga

värdet även om värdepapperen tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.

Lager av sådana derivatinstrument och andra finansiella instrument som avses i 4

kap. 14 a och c §§ årsredovisningslagen (1995:1554) skall tas upp till det

verkliga värdet. Lagret får dock tas upp till det samlade anskaffningsvärdet om

samtliga företag som ingår i en intressegemenskap (moder- och dotterföretag

eller företag under i huvudsak gemensam ledning) tar upp sina respektive lager

av sådana derivatinstrument och andra finansiella instrument till det samlade

anskaffningsvärdet.

Lager av sådana derivatinstrument och andra finansiella instrument som avses i 4

kap. 14 b § årsredovisningslagen skall tas upp till det samlade

anskaffningsvärdet.

Första och andra stycken gäller även derivatinstrument och andra finansiella

instrument som har ett negativt värde om derivatinstrumentet eller det

finansiella instrumentet skulle ha varit lager om det hade haft ett positivt

värde.

20 §

Om ett företag övergår från en kollektiv värderingsmetod till en

post-för-post-metod, skall det värde som tillgångarna tas upp till enligt 17

eller 19 § höjas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan kollektiv

värdering och post-för- post-värdering av tillgångarna det föregående

beskattningsåret

För derivatinstrument och andra finansiella instrument som tas upp till det

samlade anskaffningsvärdet enligt 19 § skall anskaffningsvärdet bestämmas utan

hänsyn till överlåtelser mellan företag som ingår i intressegemenskapen.

27 §

Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får

inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

verkliga värdet.

Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får

inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet.

För byggnads-, anläggnings- och hantverksrörelse får de pågående arbetena trots

bestämmelserna i första stycket tas upp till lägst 97 procent av det sammanlagda

anskaffningsvärdet.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången det

beskattningsår som inleds närmast efter den 31 december 2003.

Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian Fi2003/3684

Efter remiss har yttrande över promemorian kommit in från Riksskatteverket,

Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms

län, Ekobrottsmyndigheten, Finansinspektionen, Verket för näringslivsutveckling

NUTEK, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges Byggindustrier,

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Föreningen Svenskt Näringsliv,

Näringslivets nämnd för regelgranskning, Svensk Industriförening, Svenska

Bankföreningen, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges advokatsamfund, och

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF.

Yttrande har dessutom kommit in från AB Svensk Exportkredit.

Riksrevisionen, Statskontoret, Handelshögskolan i Stockholm, Svenska

kommunförbundet, Centralorganisationen SACO, Finansbolagens Förening,

Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges

Försäkringsförbund och Tjänstemännens Centralorganisation har avstått från att

yttra sig.

Yttrande har ej kommit in från Företagsekonomiska institutionen vid Lunds

universitet, Landstingsförbundet, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges

Bokförings- och revisionsbyråers Förbund, Svenska Riskkapitalföreningen.

Remissinstanser som yttrat sig över RSV rapport (1996:1)

Efter remiss har yttrande över rapporten kommit in från Riksbanken, Kammarrätten

i Stockholm, Finansinspektionen, Bokföringsnämnden, Riksrevisionsverket,

Närings- och teknikutvecklingsverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala

universitet, Redovisningskommittén (Ju 1991:07), Byggentreprenörerna,

Finansbolagens Förening, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Företagarnas

Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund LRF,

Skogsägarnas Riksförbund, Stockholms fondbörs, Svenska Arbetsgivarföreningen,

Svenska Bankföreningen, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges Bokförings- och Revisionsbyråers Förbund, Sveriges

Fastighetsägareförbund, Sveriges Finansanalytikers Förening, Sveriges

Försäkringsförbund, Sveriges Industriförbund och Sveriges Redovisningskonsulters

förbund.

Yttrande har dessutom kommit in från NCC AB.

Göta hovrätt, Handelshögskolan i Stockholm, Centralorganisationen SACO,

Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa Förbundet och Tjänstemännens

Centralorganisation TCO har avstått från att yttra sig.

Yttrande har ej kommit in från OM Gruppen AB, Redovisningsrådet, Svensk

industriförening, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges Redareförening och

Tjänsteförbundet.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)

dels att 14 kap. 8 §, 17 kap. 1-3, 5, 17, 19, 20, 21 och 27 §§ samt rubrikerna

närmast före 17 kap. 2 och 17 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det skall införas fyra nya paragrafer, 17 kap. 19 a och 20 a-20 c §§,

samt närmast före 17 kap. 19 och 21 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

8 §

Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta skall värderas

till kursen vid beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt

eller någon annan liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, får posten

tas upp till det värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att

- samma värde används i räkenskaperna, och

- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.

Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta, som inte tas

upp till det verkliga värdet enligt 17 kap. 20 §, skall värderas till kursen vid

beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan

liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, skall posten tas upp till det

värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att

- samma värde används i räkenskaperna, och

- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.

Om den säkrade posten är sådant lager som tas upp till anskaffningsvärdet enligt

17 kap. 20 § skall inte första strecksatsen i första stycket tillämpas.

17 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om

- anskaffningsvärde och verkligt värde i 2 §,

- lager i 3-22 §§, och

- pågående arbeten i 23-32 §§.

I detta kapitel finns bestämmelser om

- anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde, återanskaffningsvärde och verkligt

värde i 2 §,

- lager i 3-22 §§, och

- pågående arbeten i 23-32 §§.

Anskaffningsvärde och verkligt värde

Definitioner

2 §

Med anskaffningsvärde och verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4

kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i

förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i

kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag.

Med anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde avses i

detta kapitel detsamma som i 4 kap. 9 § andra-fjärde styckena

årsredovisningslagen (1995:1554) eller i förekommande fall 4 kap. 5 § lagen

(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4

kap. 4 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.

Med verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a § andra

stycket årsredovisningslagen.

3 §

En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får

inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga

värdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk

och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans

finns i 22 §.

En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får

inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet, om inte annat följer av 4 §. Om det finns särskilda

skäl, får återanskaffningsvärdet, i förekommande fall med avdrag för inkurans,

eller något annat värde som är förenligt med 2 kap. 2 och 3 §§

årsredovisningslagen användas i stället för nettoförsäljningsvärdet. Särskilda

bestämmelser om djur i jordbruk och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om

nedskrivning på rätt till leverans finns i 22 §.

När anskaffningsvärdet bestäms, skall de lagertillgångar som finns kvar i lagret

vid beskattningsårets utgång anses vara de som anskaffats eller tillverkats

senast.

5 §

Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får

inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga

produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är

fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än

som motsvarar djurens sammanlagda verkliga värde.

Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar

anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp

till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet.

Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får

inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga

produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är

fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än

som motsvarar djurens sammanlagda nettoförsäljningsvärde.

Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar

anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp

till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet.

Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag

Försäkringsföretag

17 §

Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar.

Placeringstillgångarna får vid beskattningen tas upp till det lägsta av

anskaffningsvärdet och verkliga värdet även om de tagits upp till ett högre

värde i räkenskaperna.

Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om

årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar. Andra

placeringstillgångar än sådana finansiella instrument som skall värderas enligt

20-20 c §§ får vid beskattningen tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet

och nettoförsäljningsvärdet även om de tagits upp till ett högre värde i

räkenskaperna.

Finansiella instrument

19 §

Kreditinstitut och värdepappersbolag får vid beskattningen ta upp lager av

överlåtbara värdepapper till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga

värdet även om värdepapperen tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.

Med finansiellt instrument avses i 19 a-20 c §§ detsamma som i 4 kap. 14 a och

14 c §§ årsredovisningslagen (1995:1554).

19 a §

Med företag i intressegemenskap avses i 20-20 c §§

- företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra, och

- i fråga om företag som, direkt eller indirekt, äger andel i ett handelsbolag,

företaget och handelsbolaget.

Ett företag skall anses ingå i en intressegemenskap bara till den del det är

skattskyldigt i Sverige för sådan verksamhet där lager av finansiella instrument

ingår. I fråga om handelsbolag skall i stället gälla att delägaren är

skattskyldig i Sverige för sådan verksamhet.

20 §

Om ett företag övergår från en kollektiv värderingsmetod till en

post-för-post-metod, skall det värde som tillgångarna tas upp till enligt 17

eller 19 § höjas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan kollektiv

värdering och post-för- post-värdering av tillgångarna det föregående

beskattningsåret

Försäkringsföretag skall ta upp lager av finansiella instrument till

nettoförsäljningsvärdet. Andra företag skall ta upp sådant lager till det

verkliga värdet. För alla företag gäller att lagret i stället får tas upp till

det samlade anskaffningsvärdet om samtliga företag som ingår i en

intressegemenskap tar upp sina respektive lager av finansiella instrument till

det samlade anskaffningsvärdet.

Ett finansiellt instrument som har ett negativt värde skall anses ingå i lagret

om det skulle ha varit lager om det hade haft ett positivt värde.

20 a §

Om det i ett lager av finansiella instrument ingår säkringsinstrument, skall

dessa tas upp till anskaffningsvärdet. Med säkringsinstrument avses i denna

paragraf ett finansiellt instrument som säkrar andra poster i företaget än

sådana som är lager och som i räkenskaperna får redovisas enligt principerna för

säkringsredovisning.

20 b §

För finansiella instrument som tas upp till anskaffningsvärdet enligt 20 och 20

a §§ skall detta värde bestämmas utan hänsyn till överlåtelser mellan företag

som ingår i intressegemenskapen.

20 c §

Om ett finansiellt instrument som ingår i lagret överlåts med förlust till ett

företag i intressegemenskapen och det finansiella instrumentet inte är lager hos

den nye ägaren får förlusten dras av som kostnad först när

1. det inträffar en omständighet som gör att tillgången inte längre existerar

eller innehas av ett företag som ingår i intressegemenskapen, eller

2. tillgången återigen blir lager hos ett företag i intressegemenskapen.

Höjning av lagervärdet vid viss utdelning

21 §

Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 19 §§ skall höjas

till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt förfogat

över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om tillgångarna tagits

upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.

Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 20-20 b §§ skall

höjas till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt

förfogat över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om

tillgångarna tagits upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.

27 §

Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får

inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

verkliga värdet.

Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får

inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och

nettoförsäljningsvärdet.

För byggnads-, anläggnings- och hantverksrörelse får de pågående arbetena trots

bestämmelserna i första stycket tas upp till lägst 97 procent av det sammanlagda

anskaffningsvärdet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången det

beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2003.

2. Vid tillämpning av 17 kap. 20 § får kreditinstitut och värdepappersbolag

använda nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet till och med

det beskattningsår som avslutas senast den 31 december 2004.

Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

6 §

Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag skall, i de fall som

avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229), lämna uppgift om beslut om

eller styrelsens förslag till utdelning eller annat förfogande över uppkommen

vinst.

Företag skall, i de fall som avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen

(1999:1229), lämna uppgift om beslut om eller styrelsens förslag till utdelning

eller annat förfogande över uppkommen vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången när

företag skall lämna uppgifter avseende beskattningsår som påbörjas efter den 31

december 2003.

Lagrådets yttrande

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2003-10-08

Närvarande: f.d. regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist, justitierådet Nina Pripp

och regeringsrådet Göran Schäder.

Enligt en lagrådsremiss den 2 oktober 2003 (Finansdepartementet) har regeringen

beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

2. lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer

och kontrolluppgifter.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bo Lindén.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 2003

Närvarande: statsrådet Winberg, ordförande, och statsråden Sahlin, Pagrotsky,

Messing, Engqvist, Lövdén, Ringholm, Bodström, Sommestad, Karlsson, Lund,

Nykvist, Andnor, Nuder, Hallengren, Björklund, Holmberg och Jämtin.

Föredragande: statsrådet Ringholm

Regeringen beslutar proposition 2003/04:28 Skatteregler om värdering av lager av

finansiella instrument

1 Senaste lydelse 2001:1176.

Prop. 2003/04:28

2

1

Prop. 2003/04:28

Bilaga 1

35

45

Prop. 2003/04:28

Bilaga 2

36

45

Prop. 2003/04:28

Bilaga 3

37

45

Prop. 2003/04:28

Bilaga 4

43

45

Prop. 2003/04:28

Bilaga 5

44

45

Prop. 2003/04:28

45

45