Prop. 2003/04:3

Regeringens proposition 2003/04:3

Allmän inpasseringskontroll i vissa kriminalvårds-
Prop.

anstalter och häkten
2003/04:3

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 september 2003

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Utdömda påföljder skall verkställas på ett säkert och trovärdigt sätt. På senare år har emellertid säkerhetsproblemen inom kriminalvården ökat och det finns därför ett behov av att ge kriminalvården ökade möjligheter att bedriva ett effektivt säkerhetsarbete. Mot denna bakgrund föreslås ändringar i kriminalvårdslagstiftningen som ger kriminalvården utvidgade möjligheter att kontrollera personer som har tillträde till kriminalvårdsanstalter och häkten.

Enligt förslaget ges Kriminalvårdsstyrelsen rätt att besluta om att samtliga personer som passerar in i en viss sluten anstalt eller ett visst häkte skall kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Kriminalvårdspersonal och andra som av annan anledning har tillträde till anstalten eller häktet skall omfattas av kontrollen. Syftet med kontrollen skall vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas. Om det finns särskilda skäl för det skall undantag från den allmänna inpasseringskontrollen kunna medges i enskilda fall.

Vidare föreslås att Kriminalvårdsstyrelsens beslut får avse högst tre månader i taget. Beslutet om att införa allmän inpasseringskontroll får inte överklagas. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 februari 2004.

1

Innehållsförteckning

1
Förslag till riksdagsbeslut..................................................................
4

2
Lagtext
...............................................................................................
5

2.1
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt ..........................................................
5

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna m.fl
........................8

3
Ärendet och dess beredning.............................................................
10

4
Bakgrund och allmänna utgångspunkter .........................................
11

4.1
Bakgrund...........................................................................
11

4.2
Allmänna utgångspunkter .................................................
11

4.3
Åtgärder som vidtas på säkerhetsområdet ........................
12

4.4
En ny kriminalvårdslag .....................................................
15

5
Behov av ett förstärkt säkerhetsarbete.............................................
16

6
Gällande ordning .............................................................................
19

6.1
Grundläggande regler........................................................
19

6.2
Vilken kontroll sker i anstalterna? ....................................
20

6.3
Vilken kontroll sker i häktena? .........................................
20

6.4 Hur kontrolleras övriga som vistas i anstalter och häkten?21

7
Allmän inpasseringskontroll............................................................
22

8
Överklagande...................................................................................
34

9
Ekonomiska konsekvenser m.m. .....................................................
35

9.1
Ekonomiska konsekvenser................................................
35

9.2
Ikraftträdande....................................................................
35

10
Författningskommentar ...................................................................
36

10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt ........................................................
36

10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna m.fl......................
38

Bilaga 1 Sammanfattning av avsnittet Kriminalvård ur betänkandet

Vägvalet – den narkotikapolitiska utmaningen

(SOU 2000:126) ...................................................................
40

Bilaga 2 Författningsförslagen i betänkandet Vägvalet – den

narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126) ..................
43

Bilaga 3
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

Narkotikakommissionens slutbetänkande (SOU 2000:126)

”Vägvalet – den narkotikapolitiska utmaningen”..................
47

Bilaga 4
Författningsförslagen som behandlades vid

remissammanträdet i maj 2003..............................................
48

Bilaga 5
Lagrådsremissens lagförslag .................................................
52

Bilaga 6
Lagrådets yttrande .................................................................
56

2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 25 september 2003 ...........................................................................
57

3

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

4

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 1

dels att 31, 52 c och 59 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 29 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 a §

Om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten vid en viss sluten anstalt får Kriminalvårdsstyrelsen besluta att samtliga personer som passerar in i anstalten skall kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med allmän inpasseringskontroll skall vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas.

Beslut om allmän inpasseringskontroll får avse högst tre månader i taget.

Kriminalvårdsstyrelsen får i enskilda fall medge undantag från allmän inpasseringskontroll, om det finns särskilda skäl för det.

31 § 2

Regeringen får beträffande en viss intagen besluta om avvikelse från bestämmelserna i 25–30 §§ , om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Regeringen får beträffande en viss intagen besluta om avvikelse från bestämmelserna i 25–29 och 30 §§, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

1
Lagen omtryckt 1990:1011.
5

2
Senaste lydelse 2003:159.

52 c § 3

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständig-

heterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Kroppsvisitation eller
kropps-
Kroppsvisitation eller
kropps-

besiktning av en kvinna får inte
besiktning av en kvinna får inte

verkställas eller bevittnas av annan
verkställas eller bevittnas av annan

än en kvinna, läkare eller legiti-
än en kvinna, läkare eller legiti-

merad
sjuksköterska.
Kropps-
merad sjuksköterska.
Följande

visitation som avses i 52 a § tredje
åtgärder får emellertid verkställas

stycket
och kroppsvisitation
som
och bevittnas av en man,

enbart innebär att föremål som en
nämligen,

kvinna bär med sig undersöks
1. kroppsvisitation som avses i

samt kroppsbesiktning som enbart
52 a § tredje stycket,

innebär
att
blodprov
eller
2. kroppsvisitation som enbart

alkoholutandningsprov
tas
får
innebär att föremål som en person

dock verkställas och bevittnas av
bär med sig undersöks,

en man.

3. kroppsvisitation som sker med

metalldetektor
eller
liknande

teknisk anordning, och

4. kroppsbesiktning som enbart

innebär att blodprov eller alkoholutandningsprov tas.

Ett otillåtet föremål, som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, skall omhändertas och förvaras för den intagnes räkning, såvitt inte annat är föreskrivet.

59 § 4

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i

särskilda fall enligt denna lag får
särskilda fall enligt denna lag får

överklagas hos allmän förvalt-
överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol. Beslut i fråga om
ningsdomstol. Beslut i fråga om

vistelse eller verkställighet utanför
vistelse eller verkställighet utanför

anstalt för en intagen för vilken
anstalt för en intagen för vilken

regeringen har meddelat förord-
regeringen har meddelat förord-

nande enligt 31 § överklagas dock
nande enligt 31 § överklagas dock

hos regeringen. Detsamma gäller
hos regeringen. Detsamma gäller

andra beslut av styrelsen enligt
andra beslut av styrelsen enligt

denna lag än som nu har angetts.
denna lag än som nu har angetts.

Beslut i en fråga som avses i

29 a § första stycket får inte över-

klagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I fråga om överklagande av beslut som avses i 49 § första meningen finns bestämmelser i 38 kap. brottsbalken.

3
Senaste lydelse 1995:492.
6

4
Senaste lydelse 2001:510.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2004.

7

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

dels att 2 b, 16 och 19 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 b § 1

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. En häktad får hållas avskild från andra häktade, om det är nödvändigt för att

verkställa ett beslut om kroppsbesiktning.

Annan kroppsvisitation än som
Kroppsvisitation
eller
kropps-

avses i 2 § tredje stycket eller
besiktning av en kvinna får inte

kroppsbesiktning får, när åtgärden
verkställas eller

bevittnas av

gäller en kvinna, inte verkställas
annan än en kvinna, en läkare

eller bevittnas av någon annan än
eller en legitimerad sjuksköterska.

en kvinna, en läkare eller en
Följande åtgärder
får emellertid

legitimerad sjuksköterska.
verkställas och bevittnas av en

man, nämligen,

1. kroppsvisitation som avses i

2 § tredje stycket, och

2. kroppsvisitation som sker med

metalldetektor
eller
liknande

teknisk anordning.

Föremål som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och som den häktade enligt vad som följer av denna lag inte får inneha, skall tas om hand och förvaras för den häktades räkning, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Injektionssprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen, och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, och som påträffas hos den som är häktad, får tas om hand och förstöras.

11 a §

Om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten vid ett visst häkte får Kriminalvårdsstyrelsen besluta att samtliga personer som passerar in i häktet skall kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med allmän inpasseringskontroll skall

1 Senaste lydelse 1998:602.
8

vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas.

Beslut om allmän inpasseringskontroll får avse högst tre månader i taget.

Kriminalvårdsstyrelsen får i enskilda fall medge undantag från allmän inpasseringskontroll, om det finns särskilda skäl för det.

16 § 2

Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott är det undersökningsledaren eller åklagaren som skall

1. avgöra om eller i vad mån det
1. avgöra om eller i vad mån det

finns hinder för gemensam för-
finns hinder för gemensam för-

varing eller vistelse enligt 3 §
varing eller vistelse enligt 3 §

första stycket eller för medgivande
första stycket eller för medgivande

enligt 9–13 §§ på grund av att
enligt 9–11, 12 och 13 §§ på grund

åtgärden kan medför fara för att
av att åtgärden kan medför fara för

bevis undanröjs eller utredning om
att bevis undanröjs eller utredning

brott på annat sätt försvåras,
om brott på annat sätt försvåras,

2. avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket.

Ett beslut enligt första stycket som innebär inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden (restriktioner) får meddelas endast om den häktade får underkastas restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken.

Beslut som avses i andra stycket skall omprövas så ofta det finns

anledning till det.

19 § 3

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i

särskilda fall enligt denna lag får
särskilda fall enligt denna lag får

överklagas hos allmän förvalt-
överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol. Andra beslut av
ningsdomstol. Andra beslut av

styrelsen enligt denna lag över-
styrelsen enligt denna lag över-

klagas hos regeringen.
klagas hos regeringen. Beslut i en

fråga som avses i 11 a § första

stycket får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2004.

2
Senaste lydelse 1998:602.
9

3
Senaste lydelse 1998:602.

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen tillsatte i maj 1998 en särskild narkotikakommission (dir. 1998:18) för att göra en utvärdering av samhällets narkotikapolitiska insatser sedan mitten av 1980-talet och med utgångspunkt i denna värdering lägga förslag till sådana effektiviseringar av narkotikapolitiken som kommissionen fann möjliga. Översynen skulle omfatta lagstiftningen inom området samt insatser för att förebygga missbruk och rehabilitera narkotikamissbrukare och insatser för att begränsa tillgången på narkotika. I april 2000 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (dir. 2000:29) angående kriminalvårdens behandlingsinsatser.

I januari 2001 överlämnade Narkotikakommissionen sitt slutbetänkande Vägvalet (SOU 2000:126). En sammanfattning av slutbetänkandet – såvitt avser kriminalvården – finns i bilaga 1 . De lagförslag som lades fram i slutbetänkandet – såvitt avser nu aktuella frågor – finns i bilaga 2 . Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning över remissyttrandena över slutbetänkandet finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2001/475/FH). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3 .

Regeringen behandlade Narkotikakommissionens förslag i propositionen Nationell narkotikahandlingsplan (prop. 2001/02:91). Regeringen fann då inte skäl att föreslå att Kriminalvårdsstyrelsen skulle få möjlighet till rutinmässiga visitationer av de som har tillträde till häkten och anstalter (se a. prop. s. 59). Regeringen gjorde detta ställningstagande bl.a. mot bakgrund av att Kriminalvårdsstyrelsen hade upplyst om att visitationsfrågan var föremål för förhandlingar med personalens fackförbund. Regeringen fann inte anledning att föregripa den processen.

Sedermera har Kriminalvårdsstyrelsen upplyst att något avtal mellan arbetsmarknadens parter inte har ingåtts. Styrelsen har i en skrivelse ställd till Justitiedepartementet (Ju2003/1015/KRIM) hemställt att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. skall ändras i huvudsaklig överensstämmelse med Narkotikakommissionens förslag. Kriminalvårdsstyrelsens skrivelse behandlas i detta ärende. Även SEKO – Facket för Service och Kommunikation – har inkommit med en skrivelse (Ju2003/3216/KRIM), se avsnitt 7.

Den 27 maj 2003 hölls ett kompletterande remissammanträde varvid Södra Roslags tingsrätt, Länsrätten i Östergötlands län, Riksåklagaren, Sveriges advokatsamfund och Kriminalvårdsstyrelsen deltog. Vid sammanträdet inhämtades synpunkter över ett utkast till den lagrådsremiss som föregick denna proposition samt de ovan nämnda skrivelserna från Kriminalvårdsstyrelsen och SEKO – Facket för Service och Kommunikation. Ett protokoll från remissammanträdet finns tillgängligt i Justitiedepartementet (dnr Ju2003/4918/KRIM). Dessutom inkom Justitiekanslern med synpunkter. De lagförslag som dessa remissinstanser yttrade sig över finns i bilaga 4 .

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

10

Lagrådet

Regeringen beslutade den 12 juni 2003 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5 . Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet hade vissa lagtekniska och redaktionella synpunkter och förslag. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentaren till de lagrum som ändrats med anledning av Lagrådets synpunkter.

Som utvecklas närmare i avsnitt 7 har utformningen av 52 c § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och 2 b § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. ändrats jämfört med vad som föreslogs i lagrådsremissen.

4 Bakgrund och allmänna utgångspunkter

4.1 Bakgrund

Kriminalvårdens huvuduppgifter är att verkställa påföljderna fängelse, skyddstillsyn och villkorlig dom med samhällstjänst, att ansvara för övervakningen av villkorligt frigivna och de som står under intensivövervakning med elektronisk kontroll samt att utföra särskilda personutredningar i brottmål. Kriminalvården ansvarar dessutom för verksamheten vid häktena och ombesörjer transporter såväl för den egna verksamheten som för vissa andra myndigheters räkning.

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för kriminalvården och chefsmyndighet för de lokala kriminalvårdsmyndigheterna och Transporttjänsten. Vidare är styrelsen i administrativt hänseende chefsmyndighet för kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna.

År 2002 fanns det cirka 4 300 anstaltsplatser fördelade på 55 anstalter runt om i landet. Anstalterna är indelade i slutna – med eller utan förhöjd säkerhet – och öppna anstalter. Det närmare innehållet i verkställigheten av fängelsestraff i anstalt regleras i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Ytterligare bestämmelser finns i förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF) samt i Kriminalvårdsstyrelsens olika föreskrifter och allmänna råd. Här kan nämnas anstaltsföreskrifterna (KVVFS 1998:8), föreskrifter om permissioner (KVVFS 2002:2) och föreskrifter om intagnas telefonsamtal (KVVFS 2000:11).

Vidare fanns år 2002 cirka 1 600 häktesplatser fördelade på 28 olika häkten. För de personer som är häktade eller annars intagna i häkte gäller lagen (1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Kriminalvårdsstyrelsen har också utfärdat häktesföreskrifter (KVVFS 1997:15).

4.2 Allmänna utgångspunkter

Ett av huvudmålen för kriminalvården är att återfall i brott skall före-

byggas. Det återfallsförebyggande arbetet innebär bl.a. att de intagnas

individuella behov identifieras och uppmärksammas samt att de moti-

veras att delta i arbete, utbildning och brotts- och missbruksrelaterade
11

program. En förutsättning för att arbetet med att förebygga återfall skall bli framgångsrikt är att det finns förutsättningar för en nära och konstruktiv kontakt mellan kriminalvårdspersonalen och de intagna.

Ett annat huvudmål för kriminalvården är att verkställigheten av påföljder skall vara säker och human. Det är t.ex. viktigt att grov brottslighet under verkställigheten förhindras, att narkotikamissbruket bekämpas och att frigivningen förbereds (se budgetpropositionen för år 2004 s. 35). Att intagna under sin verkställighet gör sig skyldiga till brott, vare sig de riktar sig mot kriminalvårdens personal, andra intagna eller samhället i övrigt, är inte acceptabelt. Det är en förutsättning för en effektivt och säkert bedriven kriminalvård att ordning råder i anstalter och häkten samt att brottslighet inte förekommer. Säkerhetsarbetet ges därför hög prioritet. Kriminalvården vidtar en rad åtgärder för att förstärka detta arbete, vilka redovisas i avsnitt 4.3.

På senare år har emellertid ordnings- och säkerhetsarbetet försvårats, bl.a. på grund av att klientelet inom kriminalvården har förändrats. På anstalterna har andelen intagna med långa strafftider ökat. Det gäller inte minst livstidsdömda som för tio år sedan var 39 och som nu, år 2003, uppgår till drygt 100. Andelen narkomaner bland de intagna har under samma period ökat med cirka 10 procent, vilket innebär att ungefär 50 procent av de intagna nu bedöms vara narkotikamissbrukare. Mycket tyder även på att andelen intagna med psykiska problem och störningar har ökat väsentligt.

Sedan mitten av 1990-talet har olika gängbildningar utgjort ett problem för kriminalvården. Medlemmar i de kriminella motorcykelgängen, främst Hells Angels och Bandidos, satte under slutet av 1990- talet hård press på personal och medintagna vid flera anstalter i södra Sverige. Uppmärksamheten kring motorcykelgängen inspirerade andra kriminella i anstalt att bilda egna gäng efter samma modell. Det s.k. Brödraskapet bildades av några tungt belastade långtidsdömda och kom snart att utgöra ett stort ordnings- och säkerhetsproblem vid de stora anstalterna. De följande åren bildade intagna ytterligare gäng, delvis för att skydda sig mot Brödraskapet, delvis för att skapa nya makt- och intressecentra. Under senare år har man inom kriminalvården observerat hur unga intagna från storstädernas förortsmiljöer burit med sig en delvis ny gängkultur in i anstalterna. Parallellt med denna utveckling har antalet intagna med högerextrema åsikter ökat. I juni 2001 fanns det kriminella gängbildningar vid 33 av landets 55 anstalter. (”Kriminella gängbildningar”, rapport av Kriminalvårdsstyrelsen, 2001). Den aktivitet som många av dessa kriminella gäng ägnar sig åt utgör ett hot, inte bara mot enskilda individer och grupper, utan mot rättssystemet som helhet och de demokratiska grundvalar som vårt samhälle vilar på.

4.3 Åtgärder som vidtas på säkerhetsområdet

Behandling av personuppgifter

Den 1 oktober 2001 trädde ett nytt regelverk om behandling av personuppgifter inom kriminalvården i kraft (lagen [2001:617] om behandlingen av personuppgifter inom kriminalvården och förordningen

12

[2001:682] i samma ämne). Det innebär bl.a. att kriminalvården fått utökade möjligheter att behandla uppgifter om intagna som utgör särskilda risker i säkerhetshänseende. Syftet är att kriminalvårdens samlade kunskap om de intagna skall kunna användas på ett så bra sätt som möjligt bland annat för att styra valet av anstalt eller avdelning. Informationen kan också användas vid fastställande av de särskilda villkor som skall gälla för de långtidsdömda liksom vid beviljandet av permissioner och andra utevistelser.

Regeringens avsikt är att det nya regelverket skall vara ett effektivt verktyg i kriminalvårdens säkerhetsarbete.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sin årsredovisning för år 2002 återrap-

porterat hur möjligheten att föra ett s.k. säkerhetsregister i enlighet med

det nya regelverket har påverkat verksamheten. Styrelsen anser att det

nya regelverket har medfört att förutsättningarna att förhindra grov

brottslighet under verkställigheten har förbättrats påtagligt. Personal har

utbildats för uppgiften och har givits utrymme att samla in och kartlägga

information om intagna som under verkställigheten satts i samband med

våld, hot, drogtrafik samt tillhörighet till kriminella anstaltsgäng. På goda

grunder kan det antas att de vidtagna åtgärderna har varit effektiva. De

huvudsakliga vinsterna har hittills uppnåtts genom att tjänstemän som

arbetar i systemet byggt upp nätverk för insamling av uppgifter, lärt sig

tolka uppgifterna och därigenom höja kvaliteten i de regelbundna åter-

kommande nationella läges- och säkerhetsanalyserna. Arbetet med diffe-

rentieringen av intagna, med fokus på att förhindra att olämpliga klient-

konstellationer, har även utvecklats som en följd av den förbättrade

underrättelseinformationen. Det direkta våldet mellan intagna har

minskat något, vilket kan tolkas som en positiv indikation på att åtgär-

derna ger resultat.

Störning av mobiltelefoner

Telefonsamtal mellan intagna och personer utanför anstalten får äga rum

i den utsträckning det lämpligen kan ske (se 30 § lagen [1974:203] om

kriminalvård i anstalt). Den intagne får inte ringa samtal som syftar till

att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans eller

hennes anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller

henne eller någon annan. Samtal kan också kontrolleras om det är nöd-

vändigt med hänsyn till säkerheten. För häktade gäller i huvudsak mot-

svarande bestämmelser (se 12 § lagen [1976:371] om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl.). De intagna och häktade får inte använda

eller inneha annan telefonutrustning än den som tillhandahålls av

kriminalvårdsmyndigheten (se 69 § Kriminalvårdsstyrelsens anstalts-

föreskrifter [KVVFS 1998:8] och 39 § Kriminalvårdsstyrelsens häktes-

föreskrifter [KVVFS 1997:15]). Innehav av mobiltelefoner är således

förbjudet. För att kunna kontrollera telefontrafiken i anstalt har

Kriminalvårdsstyrelsen infört ett särskilt telefonisystem för den fasta

telefonin – ”INTIK” – med långtgående kontroll av samtalen. Systemet

började tillämpas den 1 december 2000.

Inom kriminalvården har man emellertid de senaste åren upplevt att

intagna i en ökande omfattning har tillgång till mobiltelefoner för att

kommunicera med omvärlden. Situationen är allvarlig och mobiltele-
13

foner har bl.a. använts i samband med ett antal fritagningar från anstalten Hall. Kriminalvårdsstyrelsen gör bedömningen att anstalterna i dagsläget inte har den kontroll av de intagnas telefonerande som lagstiftningen kräver. De traditionella kontrollåtgärderna i form av noggranna visitationer, underrättelsetjänst och annat säkerhetsarbete är inte tillräckliga. Kriminalvården behöver även tekniska hjälpmedel för att hindra, störa ut eller upptäcka radiokommunikation inne i landets anstalter och häkten.

Kriminalvårdsstyrelsen inkom därför i december 2002 med en hemställan om att nödvändiga författningsändringar skulle genomföras för att möjliggöra för kriminalvården att använda utrustning som stör ut mobiltelefonkommunikation (Ju2002/8966/KRIM). Vid denna tidpunkt fanns nämligen ett förbud mot innehav av sådan utrustning och undantag var endast medgivet för Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk. Regeringen har nu genomfört vissa författningsändringar som bereder kriminalvården möjlighet att i häkten och anstalter, efter prövning i varje enskilt fall av Post- och telestyrelsen, använda utrustning som stör ut otillåten mobiltelefonkommunikation, om anläggningen kan användas utan att skadlig störning uppstår utanför anstalten eller häktet. Författningsändringarna trädde i kraft den 25 juli 2003 (SFS 2003:396).

Åtgärder för att motverka rymningar och fritagningar

Sedan slutet av 1990-talet har problemet med väpnade fritagningar blivit större. Härtill kommer att intagna vid flera tillfällen blivit fritagna under s.k. lufthålspermissioner, något som tidigare i princip inte förekommit. Fritagningarna på senare tid framstår som mer välplanerade och har ofta berört de högst säkerhetsklassade anstalterna, främst Hall. Som allvarligast framstår ett fall där en livstidsdömd intagen fritogs under sommaren 2002 under en lufthålspermission från kriminalvårdsanstalten Hall.

För att få en bild av problemet och överväga vilka åtgärder som måste vidtas för att minska risken för denna typ av incidenter har Kriminalvårdsstyrelsen tillsatt en arbetsgrupp. I arbetsgruppen finns personer från kriminalvården och Polisen representerade. Arbetsgruppen utreder hur olika arbetsmoment kan förbättras, t.ex. riskbedömningar inför transporter, planering och genomförande av transporter och utevistelser samt samarbetet med Polisen. Vidare diskuteras t.ex. förbättrade tekniska lösningar och utbildningsfrågor för personalen som skall genomföra transporterna.

Åtgärder för att motverka kriminella nätverk

Inom kriminalvården har utarbetats en strategi för att motverka att intagna bildar eller upprätthåller kriminella nätverk. Strategin syftar till att kontinuerligt kartlägga och analysera gängens förekomst och aktiviteter, störa deras verksamhet, begränsa deras möjligheter, undvika att de utökar sin verksamhet samt att påvisa alternativ för de som är potentiella gängmedlemmar eller de som vill lämna sin gängtillhörighet.

Kriminalvårdsstyrelsen fick i regleringsbrevet för år 2002 i uppdrag att

intensifiera arbetet med att motverka att kriminella nätverk bildas, åter-

14

rapportera vilka åtgärder styrelsen vidtagit samt göra en bedömning av vilken effekt dessa åtgärder haft. Kriminalvårdsstyrelsen har i sin återrapportering gjort bedömningen att aktiviteterna kring de kriminella gängen under år 2002 var mindre frekventa än under tidigare år, vilket delvis kan ses som en effekt av differentierings- och underrättelsearbetet inom kriminalvården samt de åtgärder som vidtagits för att försvåra kommunikationerna mellan medlemmarna i gängen. Kriminalvårdens personal har även arbetat med att förhindra nyrekrytering till gängen genom att inte tillåta västar, dekaler, litteratur med anknytning till problemområdet och andra föremål som kan göra de intagna mer benägna att ansluta sig till kriminella nätverk.

Åtgärder för att begränsa de intagnas rätt till penningtransaktioner

Inom kriminalvården har man på senare tid noterat att stora penningbelopp överförs till och från intagna i anstalter. Exempelvis har en viss kontroll vid kriminalvårdsanstalten Kumla visat att det från januari till och med november 2002 via olika ekonomiska transaktioner förts in sammantaget 3 miljoner kronor till de intagna vid anstalten. Det är rimligt att anta att i vart fall en stor del av transaktionerna ingick i brottslig verksamhet. Det är naturligtvis inte acceptabelt att de intagna på detta sätt kan delta i brottslig verksamhet. För att förhindra denna verksamhet har Kriminalvårdsstyrelsen utformat riktlinjer för hur myndigheterna skall agera i sådana situationer (Kriminalvårdsstyrelsens riktlinjer 2003:1). Riktlinjerna avses leda till att kriminalvården i betydligt större utsträckning än tidigare skall omhänderta pengar som sänds till och från intagna. För att en intagen skall kunna disponera pengarna skall han eller hon visa att det är en angelägen, brådskande och legitim transaktion.

4.4 En ny kriminalvårdslag

För att på bästa sätt kunna uppfylla kraven på en effektivt och humant bedriven verksamhet måste kriminalvården ha tillgång till en modern och ändamålsenlig lagstiftning. Lagstiftningen måste bl.a. vara anpassad efter den senaste kunskapen om hur återfall i brott skall förebyggas, den förändrade klientsammansättningen både inom öppen och sluten kriminalvård och kraven på ett resultatinriktat arbetssätt.

Regeringen beslutade därför den 10 oktober 2002 att tillkalla en parlamentariskt sammansatt utredning som skall lämna förslag till en samlad reglering av verkställighetslagstiftningen, dvs. en ny kriminalvårdslag. Utredningen skall särskilt uppmärksamma frågor om hur verkställigheten av påföljder kan anpassas så att den verkar förebyggande för återfall i brott utan att kraven på säkerhet och samhällsskydd eftersätts. Det är också en mycket viktig uppgift för utredningen att överväga hur kriminalvårdens möjligheter att bedriva ett effektivt säkerhetsarbete kan förstärkas. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 december 2004.

15

5 Behov av ett förstärkt säkerhetsarbete

Nya problem

Ordnings- och säkerhetsproblemen som förekommer vid landets anstalter och häkten har, som tidigare nämnts, fått ökad prioritet på senare år. Åtgärder har riktats mot framför allt narkotikaproblematiken, men även mot intagnas tillgång till berusningsmedel, mediciner och andra otillåtna föremål som t.ex. vapen, samt det våld och hot som förekommer intagna emellan och mot personalen. Det är inte acceptabelt att intagna under sin verkställighet gör sig skyldiga till brott. Den tidigare beskrivna ökningen av andelen narkotikamissbrukare, psykiskt sjuka personer och medlemmar i kriminella gäng och nätverk har förändrat klimatet i anstalter och häkten och förutsättningarna för att bedriva en säker och effektiv kriminalvård.

Kriminalvården har vidtagit och vidtar en rad åtgärder för att motverka

säkerhetsproblemen, se avsnitt 4.3. Dessa åtgärder har fått viss effekt,

men samtidigt har nya problem uppstått. Under de senaste åren har det

visat sig att det förekommer att intagna i strid med gällande regler har

tillgång till mobiltelefoner inne i anstalt. Under år 2002 beslagtogs cirka

300 mobiltelefoner vid landets samtliga anstalter, varav nästan 200 på

slutna anstalter. Vidare beslagtogs under samma period 128 laddare till

mobiltelefoner och 71 SIM-kort. Enbart vid anstalten Hall beslagtogs

cirka 50 mobiltelefoner under perioden mars 2001 till september 2002.

Dessa nivåer kan jämföras med att sammanlagt 67 mobiltelefoner

beslagtogs vid samtliga anstalter år 1998. Det finns alltså mycket som

talar för att förekomsten av mobiltelefoner i anstalt har ökat kraftligt

under senare år. Även andra otillåtna föremål har på senare tid påträffats

hos intagna i högre omfattning än tidigare. Problemet är allmänt före-

kommande och inte begränsat till ett fåtal anstalter eller till anstalter med

viss slutenhet. Problemen är även stora i vissa häkten. I Häktet

Stockholm har mobiltelefoner vid flera tillfällen påträffats hos häktade

och i vart fall vid ett tillfälle har det rört en häktad med restriktioner.

Förekomsten av mobiltelefoner hos de intagna skapar omfattande

problem av olika slag. De sex rymningar och fritagningar som sedan år

2000 ägt rum i samband med bevakade utevistelser från anstalten Hall,

har direkt kopplats samman med intagnas tillgång till mobiltelefoner. I

samband med fritagningarna har personalen blivit hotad av de personer

som hjälpt de intagna att rymma. Mobiltelefoner används även i samband

med narkotikahandel och organisering av upplopp. För en närmare

beskrivning av situationen när det gäller mobiltelefoner, se avsnitt 4.3.

Narkotikasituationen

En bidragande orsak till ordnings- och säkerhetsproblemen vid landets

anstalter och häkten är förekomsten av narkotika. Varje år passerar cirka

10 000 av landets cirka 26 000 tunga missbrukare kriminalvården och

narkotika förekommer i många anstalter i relativt stor omfattning. Nästan

var tredje person som tas in i anstalt är dömd för minst ett narkotikabrott,

vilket är en ökning med 15 procentenheter under en tioårsperiod. Vidare

bedöms drygt 50 procent av de intagna vara narkotikamissbrukare. För
16

10 år sedan var motsvarande andel cirka 40 procent. Enligt rapporter från Kriminalvårdsstyrelsen, som avser perioden april till september 2002, förekommer narkotikamissbruk ofta eller så gott som dagligen vid tolv av landets anstalter.

Det är, redan av den anledningen att all hantering av narkotika är

straffbar, inte acceptabelt att intagna kan fortsätta missbruka när de verk-

ställer fängelsestraff. Kriminalvården har en grundläggande skyldighet

att se till att brottslig verksamhet inte fortgår under verkställigheten.

Narkotikamissbruket har också kraftig negativ inverkan på det sociala

klimatet i anstalterna och är en starkt bidragande orsak till att det före-

kommer våld och hot mot personalen och mellan intagna. Vidare påver-

kar narkotikamissbruket de intagnas rehabilitering och möjligheter att

genomföra arbete, studier och programverksamhet.

Regeringen presenterade i januari 2002 en nationell narkotikahand-

lingsplan (prop. 2001/02:91) och gav samtidigt en narkotikasamordnare i

uppdrag att genomföra och följa upp handlingsplanen samt att samordna

narkotikainsatserna på nationell nivå. För handlingsplanens genomfö-

rande under åren 2002 – 2004 har 325 miljoner kronor avsatts, varav 100

miljoner kronor till en särskild satsning inom kriminalvården. Satsningen

tar sikte både på kontrollåtgärder för att förhindra att narkotika kommer

in i anstalter och häkten och på behandlingsinsatser för att hjälpa de

dömda att sluta missbruka. Kriminalvården har bl.a. skapat särskilda

narkotikateam med uppgift att under häktestiden söka upp intagna som är

missbrukare och inleda ett motivations- och behandlingsarbete. För att

motivera fler missbrukare att genomgå behandling har ett större antal s.k.

narkotikaplatser inrättats. Dessa indelas i de tre kategorierna behand-

lingsplatser, motivationsplatser och platser för svårmotiverade.

Den 25 april 2002 gav regeringen Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att

bl.a. öka kunskapen och utveckla metoderna för att förhindra att narko-

tika förs in i anstalter och häkten. Kriminalvårdsstyrelsen skall enligt

uppdraget bl.a. undersöka vilka olika hjälpmedel som kan användas för

att upptäcka narkotika eller på annat sätt förhindra införsel av sådana

preparat. Styrelsen skall även utreda i vilken mån de olika hjälpmedlen

kan bidra till att personalen kan användas till andra uppgifter än kontroll

och övervakning. Uppdraget skall redovisas senast den 1 oktober 2003.

Den inledande satsningen är att kriminalvården har beställt sex narkoti-

kahundar att användas vid visitationer.

Effekter på personalens arbetssituation

Den tidigare beskrivna förändrade klientsammansättningen har inte bara

negativ påverkan på ordningen och säkerheten i anstalterna och häktena,

utan även på personalens situation. För att få ökad kunskap om våld och

hot mot personalen har Kriminalvårdsstyrelsen genomfört en undersök-

ning, som presenterades i december 2002 (Hot och våld mot personal i

kriminalvården). Av rapporten framgår att förekomsten av våld och hot

mot personalen har ökat sedan år 1997, att hoten har ändrat karaktär och

blivit allvarligare samt att det våld som förekommer blivit grövre. Vidare

redovisas att de psykiskt instabila intagna och medlemmarna i olika

kriminella gäng står för en stor del av incidenterna. Personalen upplever

dessa kategorier intagna som mycket svårhanterliga. Det framgår också
17

att personalen på senare år i större utsträckning än tidigare är rädd för konflikter och mer obenägen att rapportera vålds- och hotincidenter.

Även förekomsten av otillåtna föremål som vapen, narkotika och mobiltelefoner påverkar arbetsmiljön för de anställda. Den 27 februari 2002 genomförde Arbetsmiljöverket en inspektion vid anstalten Hall och avdelningen Håga. Vid besöket konstaterades att föremål som kan användas som vapen i allt större utsträckning påträffas inne i anstalten, och att detta innebär en brist i arbetsmiljön. Arbetsmiljöverket noterade även att mobiltelefoner har påträffats och att dessa bl.a. används vid planering av fritagningar. Arbetsmiljöverket krävde att åtgärder skall vidtas som påtagligt minskar risken att otillåtna föremål kommer in i anstalten. Enligt Arbetsmiljöverket skall åtgärder vidtas dels för att öka personalens säkerhet i anstalten, dels för att minska ryktesspridningen om att anställda, frivilligt eller av tvång, deltar i införseln av otillåtna föremål.

På senare tid har det förekommit fall där anställda har deltagit i införseln av otillåtna föremål. Det har handlat om allvarlig brottslighet som avsett insmuggling av såväl droger i stora mängder som andra otillåtna föremål. Exempelvis har en anställd fört in en mobiltelefon till en häktad med restriktioner. Vidare finns det misstankar om att personal har medverkat med information som möjliggjort väpnande fritagningar i samband med transporter.

Sammanfattande slutsatser

Sammanfattningsvis kan regeringen konstatera att kriminalvården vidtagit en rad åtgärder för att förhindra införsel av otillåtna föremål, men att det trots detta i relativt stor utsträckning förekommer narkotika, vapen och mobiltelefoner i många anstalter. Sådana föremål förekommer även i häkten i en viss omfattning. Detta är inte acceptabelt. De otillåtna föremålen underlättar för de intagna att planera och genomföra brottsliga aktiviteter i anstalterna och att planera brottsliga aktiviteter som genomförs utanför dessa. Vidare medför förekomsten av otillåtna föremål ordningsstörningar och ett negativt socialt klimat som försvårar eller omöjliggör återfallsförebyggande arbete som påverkan och behandling av de intagna. Härtill kommer att förekomsten av otillåtna föremål är ett säkerhets- och arbetsmiljöproblem för personalen. Det faktum att det finns indikationer på att personal medverkat till införseln av otillåtna föremål understryker det allvarliga i situationen och att ändamålsenliga åtgärder måste vidtas.

Kriminalvården måste således ges förutsättningar att effektivt motverka dessa problem och förhindra att otillåtna föremål förs in i anstalter och häkten. Det finns i och för sig flera tänkbara åtgärder som skulle kunna vidtas. En viktig omständighet är dock att de otillåtna föremålen av allt att döma i huvudsak kommer in i anstalterna och häktena med besökare och andra personer som har tillträde till lokalerna. De åtgärder som kan bli aktuella för att förbättra kontrollen i denna del är i första hand ökade möjligheter till kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning av de personer som har tillträde till anstalter och häkten.

18

6 Gällande ordning

6.1 Grundläggande regler

Grundlagsfrågor

Varje medborgare är, enligt 2 kap. 6 § regeringsformen, gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Inom begreppet kroppsligt ingrepp faller såväl ytlig kroppsbesiktning som kroppsbesiktning. Med ytlig kroppsbesiktning avses en okulär besiktning av den nakna kroppen. Fotsulorna, handflatorna, armhålorna och huvudhåret får kontrolleras. Kontrollanten får emellertid inte vidröra den undersöktes kropp eller uppmana honom eller henne att inta speciella ställningar så att andra delar av kroppen skall kunna granskas (se prop. 1993/94:24 s. 34 och KVVFS 1998:8 95 §). Med kroppsbesiktning menas undersökning av kroppens yttre och inre delar samt tagande av prov och undersökning av dessa (se 28 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken). Med kroppsvisitation avses undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och annat som någon har med sig (se 28 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken). Häri innefattas även undersökning med metalldetektor (se prop. 1993/94:24 s. 33).

Skyddet mot kroppsvisitation och påtvingat kroppsligt ingrepp får begränsas genom lag för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får emellertid aldrig gå ut över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. En begränsning får inte heller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (se 2 kap. 12 § regeringsformen).

Begränsningar av nu aktuellt slag finns bl.a. i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. – som båda ger möjlighet till kontroller. I det följande redogörs närmare för detta.

Internationella åtaganden

Sverige har förbundit sig att följa en rad internationella instrument om skydd för de mänskliga rättigheterna där bland annat den kroppsliga integriteten behandlas. I den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna anges i artikel 8 att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Inskränkningar i denna rätt får endast göras med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Även i t.ex. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter finns skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i individers privat- och familjeliv, hem och korrespondens.

19

6.2 Vilken kontroll sker i anstalterna?

I vilken utsträckning en intagen får ta emot besök och vilka kontrollåtgärder som kan vidtas regleras i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Den intagne får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske, men inte besök som kan äventyra säkerheten i anstalten, motverka hans eller hennes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den intagne eller annan (se 29 § KvaL). Som villkor för att besöket skall få äga rum kan i det enskilda fallet föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning . Visitationen får emellertid ske endast av direkta säkerhetsskäl och endast om den besökande frivilligt går med på undersökningen. I den mån han eller hon vägrar lämna samtycke blir följden att besöket inte får äga rum.

Det finns även omfattande möjligheter att kroppsvisitera den intagne. Kroppsvisitation får ske bl.a. när han eller hon skall ta emot eller har haft obevakat besök (se 52 a § KvaL). För den som är intagen i en sluten anstalt gäller att kroppsvisitation alltid skall ske när man återkommer efter en vistelse utanför anstalten eller har haft obevakat besök. Härutöver får en intagen underkastas sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast syftar till att söka efter vapen eller andra farliga föremål. En intagen får kroppsbesiktigas bl.a. när det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på honom eller henne eller han eller hon skall ta emot eller haft obevakat besök (se 52 b § KvaL). I fråga om den som är intagen i öppen anstalt gäller detta dock bara ytlig kroppsbesiktning.

En kroppsvisitation och kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver och all den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte verkställas eller bevittnas av annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska (se 52 c § KvaL). Detta gäller emellertid inte sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller andra farliga föremål eller sådan kroppsvisitation som endast innebär att föremål som kvinnan bär med sig undersöks eller kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov eller alkoholutandningsprov tas.

Om det behövs med hänsyn till säkerheten finns möjlighet att utöva kontroll under själva besöket genom att besluta att det skall vara bevakat. Ett besök av en advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får endast vara bevakat om den intagne eller advokaten begär det. Om det behövs för att bedöma om ett besök får komma till stånd eller om det skall vara bevakat finns möjlighet för kriminalvården att kontrollera den besökandens personliga förhållanden, t.ex. om han eller hon är dömd för eller misstänkt för brottslig verksamhet (se 29 § andra stycket KvaL).

6.3 Vilken kontroll sker i häktena?

Även den som är häktad får ta emot besök i den utsträckning det lämp-

ligen kan ske (se 11 § lagen [1976:371] om behandlingen av häktade och

20

anhållna m.fl., nedan kallad behandlingslagen). Den häktade får inte ta emot besök som kan medföra fara ur säkerhetssynpunkt. Om en person är häktad och det föreligger risk för att han eller hon undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning får den häktade inte ta emot besök som kan medföra att detta sker. Besöket kan vara bevakat om det behövs av säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt försvåras. Under nyss nämnda förutsättningar kan som villkor för besök föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation (se 11 § behandlingslagen).

En häktad skall, om det inte är uppenbart onödigt, senast vid ankomsten till häktet kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han eller hon enligt vad som följer av behandlingslagen inte får inneha (se 2 § behandlingslagen). I övrigt får den häktade kroppsvisiteras bl.a. när han eller hon skall ta emot eller har haft obevakat besök eller när han eller hon återvänder till häktet efter att ha vistats utanför detta. Även i andra fall får en häktad utsättas för sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt föremål. Den häktade får även om det anses påkallat under ovan angivna förutsättningar kroppsbesiktigas (se 2 a § behandlingslagen). En kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver och all den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. Om åtgärden gäller en kvinna får den inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller sjuksköterska (se 2 b § behandlingslagen). Detta gäller emellertid inte sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.

6.4 Hur kontrolleras övriga som vistas i anstalter och häkten?

Varken lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) eller lagen

(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behand-

lingslagen) innehåller några särskilda bestämmelser om kroppsvisitation

eller kroppsbesiktning av andra besökare än sådana som tas emot av de

intagna respektive häktade. Inte heller regleras där frågan om kontroll av

anställda vid anstalter och häkten eller övriga som har tillträde till dessa

lokaler. Som en allmän princip gäller dock att kriminalvården har att

ansvara för att ordningen och säkerheten upprätthålls vid anstalterna och

häktena.

I rättegångsbalken finns emellertid allmänna bestämmelser om kropps-

besiktning och kroppsvisitation som är tillämpliga på envar. Den som är

skäligen misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse får både

kroppsvisiteras och kroppsbesiktigas för eftersökande av föremål som

kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara

av betydelse för utredningen om brottet. Vidare kan någon annan person

än den som är misstänkt för brottet kroppsvisiteras om det finns synnerlig

anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som

kan tas i beslag eller att det annars är av betydelse för utredningen om

brottet (se 28 kap. 11 och 12 §§ rättegångsbalken). Som huvudregel skall
21

undersökningsledaren, åklagaren eller rätten besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, men om det är fara i dröjsmål får åtgärden beslutas av en polisman (se 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken). Bestämmelserna i rättegångsbalken gäller subsidiärt till KvaL och behandlingslagen (se 28 kap. 15 § rättegångsbalken).

Vidare får en polisman i samband med att han eller hon griper, omhändertar eller av annan anledning avlägsnar någon kroppsvisitera vederbörande i den utsträckning det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller för att farliga föremål skall kunna tas omhand (se 19 § polislagen [1984:387]).

7 Allmän inpasseringskontroll

Regeringens förslag: Om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten vid en viss sluten kriminalvårdsanstalt eller ett visst häkte får Kriminalvårdsstyrelsen besluta att samtliga personer som passerar in i lokalen skall kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med kontrollen skall vara att söka efter otillåtna föremål. Skriftliga meddelanden får inte granskas.

Ett sådant beslut får avse högst tre månader i taget. Kriminalvårdsstyrelsen får i enskilda fall medge undantag från allmän

inpasseringskontroll, om det finns särskilda skäl för det.

Narkotikakommissionens förslag : Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag (se SOU 2000:126 s. 58-61). Narkotikakommissionen har emellertid föreslagit en annan lagteknisk lösning som innebär att befogenheten för Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om generell kroppsvisitation regleras i två olika bestämmelser. Den ena bestämmelsen skulle avse besökarna; den andra kriminalvårdspersonal och andra som utför arbete eller uppdrag vid anstalter eller häkten.

Remissinstanserna

Narkotikakommissionens förslag om kontroll av besökare

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Riksdagens ombudsmän avstyrker emellertid förslaget och anser att kontroller av besökare alltid bör föregås av individuella bedömningar. Även Kammarrätten i Jönköping avstyrker förslaget och menar att det är alltför generellt. Vidare avstyrker Hovrätten över Skåne och Blekinge förslaget med motiveringen att det inte är förenligt med medborgarnas grundlagsfästa skydd mot kroppsvisitation att besökare till kriminalvårdsanstalter eller häkten skall kunna underkastas en sådan kontroll, utan att det föreligger någon konkret misstanke mot dem om införsel av narkotika.

22

Narkotikakommissionens förslag om kontroll av kriminalvårdspersonal m.fl.

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Kammarrätten i Jönköping avstyrker förslaget med motiveringen att frågan om kontroll av personalen i första hand bör lösas arbetsrättsligt. Landsorganisationen i Sverige (LO) avstyrker förslaget och anför att det inte finns några belägg för att de som arbetar inom kriminalvården på något märkbart sätt skulle bidra till införsel av narkotika till intagna i häkten och anstalter. Även Riksdagens ombudsmän avstyrker förslaget och anför att man inte är övertygad om nödvändigheten av att införa regler om kroppsvisitation. Flera remissinstanser däribland Länsrätten i Stockholms län , Kammarrätten i Jönköping , Göteborgs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges advokatsamfund uttrycker betänkligheter angående att vidta kontrollåtgärder mot vissa yrkeskategorier t.ex. advokater, präster, läkare, lärare och hantverkare.

Remissammanträdet

Vid ett remissammanträde har ett antal remissinstanser yttrat sig över ett utkast till lagrådsremissen, beträffande lagförslagen se bilaga 4 . Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget i huvudsak. Några remissinstanser har emellertid synpunkter på enskilda delar av förslaget. Justitiekanslern tillstyrker en allmän kontroll som sker genom kroppsvisitation med metalldetektor och att en mer omfattande kroppsvisitation skall få ske när detektorn ger utslag. Denne anser dock inte att en generell inpasseringskontroll skall kunna omfatta en mer omfattande kroppsvisitation om inte en metalldetektor ger utslag eller att det finns misstanke om brott. Sveriges advokatsamfund avstyrker att advokater skall omfattas av allmän inpasseringskontroll. Även Södra Roslags tingsrätt uttrycker betänkligheter i denna del och föreslår att det av lagtexten bör framgå att skriftliga meddelanden inte får granskas. Kriminalvårdsstyrelsen avstyrker förslaget om att ett beslut om allmän inpasseringskontroll får avse högst tre månader i taget. Styrelsen anser att tre månader är en för kort tid för att göra en bedömning av om tillräckliga och bestående förändringar av säkerhetsläget har inträffat vid den aktuella anstalten eller häktet. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen bör i stället beslutets tidsmässiga omfattning regleras i förordningsform.

Länsrätten i Östergötlands län och Justitiekanslern är tveksamma till förbudet att överklaga ett beslut om att inte undanta någon från allmän inpasseringskontroll.

Bakgrund : Det finns flera kategorier av personer som har tillträde till anstalter och häkten. De intagna tar emot besökare, men passerar även själva in och ut från kriminalvårdsanläggningarna i samband med permissioner, rättegångar och dyl. Härtill kommer den stora gruppen av kriminalvårdspersonal, men även deltagare i olika frivilligorganisationer, hantverkare, sjukvårdspersonal, olika myndighetspersoner och en rad andra personer, t.ex. advokater och lärare, som utför en del av sina arbetsuppgifter i anstalter eller häkten.

Nuvarande bestämmelser ger kriminalvården möjlighet att kontrollera

endast de intagna respektive häktade samt besökare till dessa. Det finns

23

möjlighet till kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av den intagne

respektive häktade när han eller hon skall ta emot eller har haft ett

obevakat besök. När det gäller besökarna kan, som tidigare nämnts, som

villkor för besök föreskrivas att han eller hon underkastar sig kropps-

visitation, och då det gäller besökare till en intagen i anstalt, även ytlig

kroppsbesiktning. Dessa bestämmelser ger emellertid inte utrymme för

att utsätta besökare för rutinmässiga kontroller. I stället krävs att en indi-

viduell bedömning görs och att kontrollen utgör villkor för det enskilda

besöket. För en mer detaljerad beskrivning av gällande rätt, se avsnitt 6.2

och 6.3.

Kriminalvården har möjlighet att i förväg kontrollera en besökares per-

sonliga förhållanden och utifrån denna kontroll göra en bedömning av

risken för att besökaren kommer att försöka föra med sig något otillåtet

föremål till den intagne eller häktade. De uppgifter som kan ligga till

grund för bedömningen är emellertid inte uttömmande, vilket gör att

bedömningsunderlaget ofta är otillräckligt.

Frågan om kontroll av andra än besökare till intagna och häktade som

har tillträde till anstalter och häkten, har varit aktuell vid ett flertal tidi-

gare tillfällen. I den s.k. RSS-rapporten (en rapport för översyn av risk-,

skydds- och säkerhetsarbete vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla

och Tidaholm) som Kriminalvårdsstyrelsen presenterade år 1998 före-

slogs, såvitt avser anstalter av dåvarande säkerhetsklass 1 och 2, dels att

alla kategorier av besökare och personalen skulle genomgå inpasserings-

kontroll via metalldetektorbåge, dels att personalen stickprovsvis skulle

kontrolleras för eftersökande av vapen och andra otillåtna föremål.

Samma år gjorde en extern konsult på uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen

en utvärdering av dåvarande klass 1 anstalterna. I utvärderingen före-

slogs bl.a. att alla personer som har tillträde till en klass 1 anstalt skulle

passera genom en metalldetektorbåge och att väskor och dyl. som de

hade med sig, skulle genomsökas. Vidare föreslogs att personalen borde

kunna utsättas för stickprovsvisa kontroller (Report on the Class 1

Prisons of the Swedish Prison and Probation Administration, Gordon H.

Lakes). I oktober 2001 presenterade Kriminalvårdens centrala bered-

ningsgrupp i drogfrågor en delrapport som rör insatser mot narkotika.

Som ett av flera förslag nämndes att möjlighet bör skapas för att visitera

personal och utomstående.

I propositionen Nationell narkotikahandlingsplan (prop. 2001/02:91)

konstaterade regeringen att införsel av narkotika i anstalter förekommer i

en på vissa håll ganska utbredd omfattning (s. 58 ff) och att detta är ett

problem som kriminalvården måste komma till rätta med. När det gäller

kontroll av personalen hade Kriminalvårdsstyrelsen i samband med att

propositionen utarbetades informerat Regeringskansliet om att visita-

tionsfrågan var föremål för förhandlingar med berörda arbetstagar-

organisationer. Regeringen fann inte skäl att föregripa denna process.

Mot den bakgrunden och då regeringen inte ville förespråka någon ökad

slutenhet fann regeringen då inte skäl att föreslå att Kriminalvårds-

styrelsen skulle få besluta om rutinmässiga visitationer av besökare,

kriminalvårdspersonal och andra som utför arbete eller uppdrag inom

häkte eller anstalt. Kriminalvårdsstyrelsen har nu informerat om att för-

handlingarna med personalens fackförbund inte har lett till något

kollektivavtal som reglerar frågan. Vidare har säkerhetsproblemen inom
24

kriminalvården ökat, se vidare avsnitt 5. Frågan om kontroll av personal och andra som har tillträde till häkten och anstalter har därför fått förnyad aktualitet.

SEKO – Facket för Service och Kommunikation – har i en skrivelse

till Justitiedepartementet (Ju2003/3216/KRIM) framfört att SEKO är

positivt inställt till en bestämmelse som anger att Kriminalvårdsstyrelsen

får besluta om att kriminalvårdspersonal kan bli föremål för kropps-

visitation. SEKO har vidare föreslagit att bestämmelsen, såvitt avser

kriminalvårdpersonal, bör utformas så att det i kollektivavtal regleras för

vilket ändamål Kriminalvårdsstyrelsen får fatta beslut om kropps-

visitation. Vidare bör det, enligt SEKO:s mening, regleras i kollektiv-

avtal vilka arbetstagare som skall vara skyldiga att underkasta sig

kroppsvisitation.

Skälen för regeringens förslag

Allmänna utgångspunkter

Trots de kontrollmöjligheter som finns förekommer, som ovan redo-

visats, i en relativt stor omfattning att otillåtna föremål förs in i anstalter

och häkten. Många av dessa föremål torde, som tidigare nämnts, komma

in via besökare och andra personer som passerar in i lokalerna.

Situationen är på vissa håll så allvarlig att Arbetsmiljöverket uttalat att

förekomsten av otillåtna föremål inne i anstalter innebär en brist i

arbetsmiljön för de anställda. Till detta kommer att de otillåtna föremålen

motverkar rehabilitering av de intagna och i stället möjliggör fortsatt

brottslighet och utgör ett hot mot säkerheten inom och utom kriminal-

vården. Detta är enligt regeringens mening inte acceptabelt, utan

kriminalvården måste ges förutsättningar att komma tillrätta med

problemet med otillåtna föremål inne i anstalter och häkten.

Det finns därför anledning att överväga en skärpt inpasseringskontroll.

Flera överväganden måste göras. En central fråga är om en utökad kon-

troll bara skall omfatta en mindre del av alla som passerar in i anstalter

och häkten, eller om kontrollen skall omfatta samtliga eller så gott som

samtliga av dessa personer. En allmän utgångspunkt är att en reglering

som syftar till att lösa ett problem, har större förutsättningar att uppnå

goda resultat ju vidare del av de tänkbara orsakerna bakom problemet

som regleringen täcker. Å andra sidan skall en reglering förstås inte

göras mer långtgående än vad som är nödvändigt. I detta fall går det inte

att utesluta möjligheten att otillåtna föremål förs in, eller kan komma att

föras in, av olika kategorier personer som har tillträde till kriminal-

vårdsanläggningarna. En reglering som inte tar fasta på detta, utan som

bara siktar in sig på några av dessa grupper, har därmed sämre förutsätt-

ningar att bli effektiv. Mot denna bakgrund finns det anledning att efter-

sträva en reglering som syftar till att kunna tillämpas mot alla kategorier

av personer som har tillträde till anstalter och häkten. En förutsättning är

givetvis att en sådan lösning är möjlig och att tillräckligt starka skäl

understryker behovet av en allmän kontroll, samtidigt som det inte finns

avgörande skäl som talar däremot.

En fråga som är sammanlänkad med frågan om vilka kategorier av per-

soner som bör kontrolleras är vilka kategorier av anstalter som den
25

utökade kontrollen bör avse. Vilken kategori av anstalt som intagna placeras i är beroende av omständigheter som är nära förbundna med de problem som den utökade kontrollen tar sikte på, främst säkerhetsrisker. Omständigheter som talar för en placering i sluten anstalt är bl.a. risk för avvikelse, risk för fortsatt brottslighet och risk för missbruk eller annan befattning med narkotika under verkställigheten. Detta innebär att indelningen i olika kategorier av anstalter kan tas som utgångspunkt för att avgränsa den utökade kontrollen i denna del.

När det gäller frågan hur pass långtgående kontrollåtgärder som är

lämpliga att genomföra anser regeringen att kriminalvården inte bör ges

möjlighet att generellt utföra mer ingående kontroller, som t.ex. kropps-

besiktning. Ett skäl för detta är att det skulle bli praktiskt svårt att

genomföra en så omfattande kontrollåtgärd som kroppsbesiktning i den

omfattningen som skulle krävas. Ett betydligt viktigare skäl är emellertid

att det med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den personliga integriteten

som kroppsbesiktning medför, inte är motiverat att generellt genomföra

en så ingripande åtgärd. En kontrollåtgärd av så ingripande karaktär

måste enligt regeringens mening alltid bygga på individuella bedöm-

ningar. Däremot finns det skäl att överväga införandet av allmän kropps-

visitation vid inpasseringen till anstalter och häkten.

En utökad inpasseringskontroll

Några remissinstanser har avstyrkt Narkotikakommissionens förslag om

generell besökskontroll och anfört att kontroller bör föregås av indivi-

duella bedömningar. Regeringen delar i och för sig uppfattningen att

kontrollåtgärder i största möjliga utsträckning skall bygga på individuella

bedömningar. Emellertid finns det, som regeringen tidigare redogjort för,

ett stort behov inom kriminalvården av att i vissa situationer kunna

tillämpa effektivare kontrollmetoder. En kontroll som omfattar åtmin-

stone alla besökare skulle enligt regeringens mening bli mer effektiv än

dagens system, inte bara för att ett större antal personer kontrolleras, utan

även för att den är enklare att tillämpa och rent praktiskt att genomföra.

Bedömningar skulle i mycket liten utsträckning behöva göras. En allmän

kontroll skulle även lättare vinna genomslag och få acceptans bland de

som kontrolleras, då den inte utpekar någon speciell grupp som misstänkt

för att föra in otillåtna föremål.

Vid de anstalter och häkten där säkerhetsproblemen är omfattande bör

det därför enligt regeringens mening finnas möjlighet för kriminalvården

att besluta om allmän kroppsvisitation vid inpasseringen. Åtgärden bör

benämnas allmän inpasseringskontroll . Denna inpasseringskontroll bör

utformas så att inte någon kan bli tvingad att underkasta sig kropps-

visitation. En vägran att genomgå kontroll bör emellertid medföra att

personen i fråga inte får passera in i anstalten eller häktet. En allmän

inpasseringskontroll bör endast tillämpas som ett komplement till nuva-

rande lagstiftning. I vilken utsträckning denna kontroll kommer att

tillämpas vid häkten och anstalter måste avgöras med utgångspunkt i det

rådande säkerhetsläget.

Regelverket om allmän inpasseringskontroll bör utformas så att det

finns nödvändiga begränsningar mot dess användning. En första sådan

begränsning bör vara att allmän inpasseringskontroll endast får tillämpas
26

om det är nödvändigt för att kriminalvården skall kunna upprätthålla

säkerheten vid anstalten eller häktet. Vidare bör i lagen anges att syftet

med kontrollen är att söka efter otillåtna föremål och att skriftliga med-

delanden inte får granskas. Begränsningarna innebär att kontrollen endast

bör genomföras vid anstalter där det föreligger återkommande problem

med otillåtna föremål som t.ex. narkotika, mobiltelefoner eller vapen.

Vidare bör allmänna kontroller endast kunna genomföras vid slutna

anstalter. Vid slutna anstalter placeras intagna i huvudsak av säkerhets-

skäl då det t.ex. finns risk för fortsatt brottslighet, avvikelse eller miss-

bruk, medan vid öppna anstalter placeras intagna där denna risk inte

föreligger. Därför torde det endast vara vid slutna anstalter som det finns

behov av att upprätthålla en säkerhetsstandard på en sådan nivå att

omfattande kontrollåtgärder är nödvändiga. Motsvarande behov kan

finnas för häkten. Den allmänna kontrollen bör många gånger kunna

inskränkas till att omfatta enbart en viss avdelning av en anstalt eller ett

häkte där säkerhetsläget är särskilt alarmerande.

När det gäller utformningen av kontrollen har Justitiekanslern ställt sig

positiv till en allmän kontroll som sker genom kroppsvisitation med

metalldetektor och till att en mer omfattande kroppsvisitation skall få ske

när detektorn ger utslag. Denne anser dock inte att en generell inpas-

seringskontroll skall kunna omfatta en mer omfattande kroppsvisitation

om inte en metalldetektor ger utslag eller att det finns misstanke om

brott. Regeringen har förståelse för Justitiekanslerns uppfattning och

menar att kontrollen givetvis inte skall göras mer omfattande än nöd-

vändigt. Många gånger torde det räcka att kontrollen genomförs med

hjälp av en metalldetektor eller annan teknisk utrustning. Om det vid en

sådan kontroll uppkommer misstankar om otillåten införsel bör en mer

grundlig kontroll kunna genomföras. När det gäller frågan om mer

omfattande kontrollåtgärder som innefattas i begreppet kroppsvisitation

gör regeringen följande bedömning. I lagen (1981:1064) om säkerhets-

kontroll i domstol finns bestämmelser om att vid allmän säkerhets-

kontroll skall kroppsvisitation ske genom användande av metalldetektor

eller liknande anordning eller om det finns särskilda skäl, på annat sätt (5

§ andra stycket). Enligt vad som uttalades i förarbetena till denna

bestämmelse avses med särskilda skäl främst om den tekniska utrust-

ningen ger indikation på att ett vapen eller annat otillåtet föremål med-

förs, men även om den tekniska utrustningen på grund av praktiska

omständigheter för tillfället inte kan användas (prop. 2000/2001:32 s.

65). Syftet med säkerhetskontroll i domstol är att söka efter vapen eller

andra föremål som kan komma att användas vid brott som innebär all-

varlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstö-

relse av egendom. Dessa föremål torde vara av sådant material att de kan

upptäckas med hjälp av en metalldetektor eller liknande anordning. En

viktig skillnad mellan denna kontroll och den som kriminalvården har

behov av att utföra är emellertid att vissa föremål som kriminalvården

eftersträvar att finna är av sådant material att de inte upptäcks med hjälp

av en metalldetektor. Detta gäller främst narkotika. Kriminalvården bör

därför ges möjlighet att, när det bedöms som nödvändigt, vidta alla de

undersökningsmetoder som innefattas i begreppet kroppsvisitation, t.ex.

att genomsöka den kontrollerades kläder och föremål som han eller hon

bär med sig. Den typ av visitation som föreslås är således identisk med
27

den som förekommer vid flygplatser. Kontrollnivån bör dock anpassas efter den riskbedömning som görs på den enskilda anstalten, det enskilda häktet eller den enskilda avdelningen.

Det är Kriminalvårdsstyrelsen som har bäst kunskap om verksamheten

och således bäst känner till hur stort behovet av kontroll är vid olika

anstalter och häkten. Det bör därför ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen

att föreskriva vid vilka anstalter, häkten eller avdelningar som en sådan

generell kontroll skall förekomma.

Sammanfattningsvis anser regeringen således att åtminstone besökarna

till de intagna respektive häktade bör omfattas av en allmän inpasse-

ringskontroll i form av kroppsvisitation.

Bör kontrollen omfatta också kriminalvårdspersonalen?

En viktig fråga är om den utökade kontrollen också bör omfatta andra

kategorier än besökarna. Det finns inget säkert underlag för att bedöma i

vilken omfattning som kriminalvårdspersonalen bidrar till att otillåtna

föremål förs in till intagna i anstalter och häkten . På senare tid har dock,

som tidigare nämnts, några incidenter inträffat då anställda medverkat

vid sådan införsel. Brottsligheten har avsett insmuggling av såväl narko-

tika som mobiltelefoner. Det som inträffat är oacceptabelt och aktuali-

serar frågan om att personalen bör omfattas av den allmänna inpas-

seringskontrollen.

Regeringen kan konstatera att anstalter och häkten som arbetsplatser

betraktade skiljer sig väsentligt åt från andra arbetsplatser. Vid andra

arbetsplatser kan det i vissa fall visserligen förekomma att personalen

kommer i kontakt med personer som har dömts för brott. Vid kriminal-

vårdsanläggningar har däremot personer som har häktats misstänkta för,

eller dömts för, brott medvetet frihetsberövats och samlats på en

avgränsad yta. Detta innebär att kriminalvårdspersonalen uteslutande

arbetar med personer som misstänks för eller har dömts för brott. En

betydande andel av dessa personer är mycket brottsbenägna och en del

kan rent av bedömas som farliga för andra personer. Kriminalvårds-

personalen befinner sig således i en situation som på ett avgörande sätt

skiljer sig från vad som är fallet för personalen vid andra typer av arbets-

platser. Den särskilda situation som personalen befinner sig i gör att de

löper risker, t.ex. för att utsättas för brott eller för att pressas till att med-

verka vid brott. Det faktum att staten har frihetsberövat de intagna gör

också att staten har ett särskilt ansvar för att dessa inte kan utsätta var-

andra eller andra, t.ex. personalen, för skada.

Förekomsten av hot från de intagna mot kriminalvårdspersonalen har

ökat under senare år. Av kriminalvårdens rapport om hot och våld mot

personalen (se avsnitt 5) framgår att hoten ändrat karaktär och blivit all-

varligare samt att personalen blivit mer rädd för konflikter och mer

obenägen att rapportera hot- och våldshändelser. Personalen upplever

intagna som är psykiskt instabila eller medlemmar i kriminella gäng som

mycket svårhanterliga. Undersökningen bekräftar att personalen befinner

sig i en utsatt position. I personalens dagliga arbete ingår att ha nära

kontakter med de intagna, vilket inte minst är en förutsättning för ett

framgångsrikt påverkans- och rehabiliteringsarbete. De nära kontakterna

innebär emellertid också risker. Det kan uppstå situationer då personalen
28

hamnar i beroendeställning gentemot intagna och att de mot sin vilja

förmås utföra tjänster av olika slag; tjänster som kan bidra till att otillåtna

föremål förs in i anstalter eller häkten. Detta kan rent av innebära, har det

visat sig, att det är den anställde som för in föremålen, exempelvis vapen,

narkotika eller mobiltelefoner. Det finns också en uppenbar risk för att

trycket på personalen kan komma att öka om inpasseringskontrollen

avseende besökare till de intagna görs mer rigorös och effektiv än den är

för närvarande.

Det finns således ett behov av att vidta åtgärder för att stärka persona-

lens position och göra deras situation mindre utsatt. Det finns mycket

som talar för att personalen bör omfattas av den allmänna inpasserings-

kontrollen samt att detta skulle kunna gagna deras intresse och behov av

säkerhet och trygghet i arbetet. En följd av en sådan ordning är att de

intagna skulle bli mindre benägna att försöka förmå personalen att utföra

otillåtna tjänster. Detta skulle också göra det lättare för personalen att

värja sig mot försök till påverkan från de intagnas sida. Det finns också

skäl att anta att kontroller skulle leda till att personalen, enskilt eller i

grupp, löper mindre risk för ryktesspridning om att de bidrar till införseln

av otillåtna föremål. Den diskuterade kontrollen skulle även kunna bidra

till att personalen blir mer benägen att rapportera fall av försök till

påverkan att utföra otillåtna tjänster. Inpasseringskontroll av personalen

skulle slutligen öka möjligheterna till att upptäcka, stoppa och beivra

eventuella försök till otillåten införsel som trots allt kan komma att

genomföras.

Allt detta sammantaget skulle kunna leda till att personalens arbets-

situation förbättras på ett påtagligt sätt och att färre otillåtna föremål förs

in i anstalter och häkten. Det sistnämnda är en viktig del i strävandena att

göra anstalterna och häktena säkra och fria från narkotika och att göra

verkställigheten säker och trovärdig. Detta är också en förutsättning för

att det skall gå att bedriva ett framgångsrikt rehabiliteringsarbete.

Det kan i sammanhanget nämnas att de lokala fackliga företrädarna

och anstaltsledningen vid kriminalvårdsanstalten Hall är ense om beho-

vet av och fördelarna med en generell inpasseringskontroll. De har i en

gemensam skrivelse till Kriminalvårdsstyrelsen begärt att få påbörja en

försöksverksamhet med generell inpasseringskontroll, vilket styrelsen har

gett sitt medgivande till.

Det finns således en rad starka skäl för att den allmänna inpasserings-

kontrollen även bör omfatta personalen. En inpasseringskontroll, och i

synnerhet en kontroll som sker med hjälp av kroppsvisitation, innebär

samtidigt ett allvarligt intrång i de kontrollerades personliga integritet.

Intrånget framstår som än mer allvarligt när det tillämpas i ett anställ-

ningsförhållande eftersom en arbetstagare som vägrar att genomgå kon-

trollen riskerar att förlora sin anställning. Intresset av att låta inpas-

seringskontrollen omfatta också personalen måste därför noggrant vägas

mot intresset av att värna om de kontrollerades personliga integritet. Vid

denna intresseavvägning bör ett flertal faktorer vägas in.

Kriminalvårdspersonalen kan komma att utsättas för inpasserings-

kontroll varje dag, eventuellt flera gånger per dag. Sättet att utföra kon-

trollen måste därför beaktas. Kontrollen kommer sannolikt vid flertalet

tillfällen att kunna inskränkas till undersökning med hjälp av en metall-

detektor eller andra tekniska hjälpmedel, men det kan, som tidigare
29

nämnts, ibland bli nödvändigt med mer ingående åtgärder inom ramen för vad som innefattas i begreppet kroppsvisitation, t.ex. för att upptäcka narkotika. Även vid utslag från metalldetektorn eller annan teknisk indikation är det motiverat med en mer ingående kontroll. Det kan t.ex. bli fråga om att känna utanpå en persons kläder eller att personen i fråga måste lämna ifrån sig sina kläder för att dessa skall gås igenom. Graden av integritetsintrång påverkas t.ex. av om kontrollåtgärderna utförs inför arbetskamraterna.

En faktor av särskilt stor betydelse för kriminalvårdspersonalen är, som tidigare nämnts, konsekvenserna av en vägran att genomgå kontrollen. Följden av en sådan vägran kan ytterst bli att anställningen med tillämpning av arbetsrättsliga regler bringas att upphöra. I detta avseende skiljer sig således personalens situation från den som gäller för de flesta andra personer som önskar tillträde till anstalter och häkten.

Det måste krävas mycket starka skäl för att behovet av kontroll skall väga över personalens intresse av skydd för den personliga integriteten. Vid en sammantagen bedömning finner regeringen, under förutsättning att kontrollen utförs på ett sätt som är så lite integritetskränkande som möjligt, att intresset av en allmän inpasseringskontroll som även inbegriper personalen är starkare än personalens integritetsintresse. Vid denna bedömning har regeringen särskilt beaktat att kriminalvårdens särskilda säkerhetsintressen även inbegriper personalens säkerhet. Sammanfattningsvis anser således regeringen att den allmänna inpasseringskontrollen bör omfatta även personalen.

I kriminalvårdens strävan att minimera integritetsintrånget för de som kontrolleras måste det sätt som kontrollen utförs på, t.ex. formerna för den mer ingående kontrollen av kläder, noggrant övervägas. Graden av integritetsintrång bör kunna minskas om personalen ges möjlighet till inflytande över hur kontrollen utformas och genom att det ges väl utformad information om kontrollen. Kriminalvårdspersonalen och deras företrädare bör därför på ett tidigt stadium ges möjlighet att påverka hur kontrollen skall utformas. Dessa frågor faller inom ramen för anställningsförhållandet och kan regleras genom kollektivavtal.

Som tidigare nämnts kan den som utför kontrollen inte tvinga någon att underkasta sig kroppsvisitation. En vägran att genomgå kontroll innebär emellertid att personen i fråga inte får passera in i anstalten eller häktet och kan få arbetsrättsliga följder.

SEKO – Facket för Service och Kommunikation – har föreslagit att det skall vara möjligt att i kollektivavtal reglera vilka arbetstagare som skall omfattas av inpasseringskontroll och för vilka ändamål den skall få ske. Med hänsyn till att det i bestämmelserna anges att samtliga personer som passerar in i ett häkte eller i en sluten anstalt skall omfattas samt att ändamålet med inpasseringskontrollen skall vara att söka efter otillåtna föremål saknas utrymme att reglera de av SEKO föreslagna frågorna i kollektivavtal. Ett beslut av Kriminalvårdsstyrelsen att inpasseringskontroll skall införas grundas på offentligrättsliga regler och syftar till att tillgodose det allmännas intresse, närmare bestämt intresset av att säkerhet råder i häkten och anstalter och att inte brott begås. Av detta följer att Kriminalvårdsstyrelsen är att likställa med ”det allmänna” såsom avses i 2 kap. 6 § regeringsformen.

30

Närmare om kontroll av särskilda yrkeskategorier

Med tanke på problemets beskaffenhet och behovet av åtgärder med full räckvidd, ligger det i sakens natur att en utökad kontroll också behöver omfatta andra grupper som kommer i kontakt med intagna och häktade. Till andra kategorier av personer som arbetar nära de intagna hör t.ex. tjänstemän från kommunala myndigheter, övervakare, deltagare i besöksgrupper, lärare, hantverkare, sjukvårdspersonal, advokater etc. Dessa grupper kan, i likhet med personalen, komma att utsättas för hot, eller annan negativ påverkan från intagna och häktade. Vad som nu har föreslagits gälla för besökarna och kriminalvårdspersonalen, bör enligt regeringens mening därför gälla även för andra som arbetar vid eller av annan anledning har tillträde till anstalter och häkten, om det inte finns starka skäl mot detta.

Flera remissinstanser, bl.a. Sveriges advokatsamfund , har haft synpunkter på om någon yrkeskategori bör undantas från kravet på kontroll. Regeringen vill i detta sammanhanget erinra om att utgångspunkten för reformen är just att skapa generella kontrollmöjligheter. En sådan allmän kontroll bygger inte på misstro mot någon viss grupp. Reformen syftar i stället till att bl.a. undanröja den ryktesspridning som skulle kunna uppstå om otillåtna föremål även fortsättningsvis, trots omfattande kontroller, förs in i anstalter och häkten. En allmän kontroll skulle även motverka risken för att grupper som tidigare inte har varit utsatta för tryck eller press från de intagna, skulle komma i den situationen p.g.a. att man tillhör en begränsad grupp som är undantagen från kontroll. En allmän kontroll skulle även bli effektivare då den är enklare att tillämpa och rent praktiskt genomföra.

Det är naturligtvis viktigt att en allmän inpasseringskontroll inte får negativa konsekvenser för de intagnas behov av rättslig hjälp eller sjukvård eller för någon yrkesgrupp att utföra sina arbetsuppgifter på ett fullgott sätt. Enligt regeringens mening finns det emellertid inte anledning att hysa några sådana farhågor. I detta sammanhang är det viktigt att ha i åtanke att syftet med visitationen endast får vara att söka efter otillåtna föremål. Vidare bör den som utför kontrollen inte tillåtas att granska skriftliga meddelanden. Detta innebär att det inte finns anledning att befara att en allmän inpasseringskontroll skulle påverka förutsättningarna för ett förtroendefullt förhållande mellan de intagna och t.ex. läkare, advokater och präster.

Det kan således konstateras att problemen med otillåten införsel inte bara gäller besökare eller kriminalvårdspersonal, utan att problemen på olika sätt kan beröra alla som har tillträde till anstalter och häkten. Enligt regeringens mening bör därför kontroller göras av samtliga som passerar in i den aktuella anstalten eller häktet. Detta innebär att regleringen inte bör göra någon åtskillnad mellan besökare, kriminalvårdspersonalen och övriga som passerar in i anstalten eller häktet. Mot bakgrund av detta ställningstagande finns det inte skäl att, som Narkotikakommissionen föreslagit, lagtekniskt reglera kontrollmöjligheten i två skilda bestämmelser; en som avser besökarna och en som avser kriminalvårdspersonal, och andra som utför arbete eller uppdrag vid anstalter eller häkten. I stället bör lagen innehålla en gemensam reglering för samtliga grupper.

31

Det kan emellertid vara svårt att på förhand förutse alla situationer som

kan uppstå. Det bör därför ges möjlighet för Kriminalvårdsstyrelsen, som

bäst kan bedöma behovet av kontroll, att om det föreligger särskilda skäl,

medge undantag i ett enskilt fall från kravet på visitation.

Sammanfattande slutsatser

Hoten mot säkerheten i de slutna anstalterna och häktena har blivit all-

varligare. Nuvarande kontrollmöjligheter är otillräckliga för att hindra

införsel av narkotika, mobiltelefoner och andra otillåtna föremål som

utgör risker för säkerheten. Det är därför enligt regeringens bedömning

nödvändigt att skärpa kontrollen av dem som passerar in i anstalter och

häkten. En inpasseringskontroll som omfattar alla som passerar in i en

viss anstalt eller ett visst häkte medför påtagliga positiva effekter i detta

avseende. Kontrollen blir mer effektiv än dagens system, inte bara för att

ett större antal personer kontrolleras, utan även för att den blir enklare att

tillämpa och rent praktiskt att genomföra. En effektivare kontroll ökar

möjligheterna att upptäcka och förhindra försök till införsel av otillåtna

föremål. Vetskapen om att allmänna inpasseringskontroller tillämpas

torde även medföra att färre försök genomförs. En sannolik konsekvens

av detta är att färre otillåtna föremål förs in i anstalter och häkten.

En viktig följd av minskad förekomst av narkotika, mobiltelefoner och

vapen i anstalter och häkten är att säkerheten ökar, såväl för de intagna,

för personalen som för andra som vistas i kriminalvårdsanstalter och

häkten. Dessutom bidrar ökad säkerhet till att göra verkställigheten av

straff mer trovärdig, vilket är ett viktigt mål i kriminalvårdens arbete. En

lika viktig konsekvens är att minskad förekomst av otillåtna föremål,

exempelvis mobiltelefoner, försvårar de intagnas möjligheter att planera

och genomföra brottsliga aktiviteter. Att de intagna inte skall begå brott

under verkställigheten är en grundförutsättning för att verkställigheten

skall vara trovärdig. Dessutom är brottsliga aktiviteter i sig ett hot mot

säkerheten inom och utom kriminalvården.

En annan positiv följd av minskad förekomst av otillåtna föremål i

anstalter och häkten är att personalens arbetssituation förbättras på olika

sätt. Vid sidan om att personalens säkerhet rent konkret förbättras, kan

det antas att de intagna bli mindre benägna att genom hot och annan

otillbörlig påverkan försöka förmå personalen att utföra otillåtna tjänster

i en situation där generella kontroller görs av alla som passerar in i

anstalter och häkten. En sådan ordning gör det också lättare för perso-

nalen att värja sig mot försök till påverkan från de intagnas sida som trots

allt kan inträffa. Andra önskvärda konsekvenser av en förstärkt kontroll

och minskad förekomst av otillåtna föremål torde vara att ordningsstör-

ningarna minskar i omfattning och det sociala klimatet i anstalter och

häkten påverkas i positiv riktning. Att tillgången på narkotika minskar

medför också att missbruk förhindras och att även de missbrukande

intagnas egen hälsa skyddas samt att intagna inte påbörjar ett missbruk

under sin anstaltsvistelse. I en sådan situation underlättas

kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete, vilket ger positiva effekter

för de intagnas möjligheter till rehabilitering.

Det integritetsintrång som en allmän inpasseringskontroll kan innebära

uppvägs enligt regeringens bedömning av de positiva effekterna i form
32

av höjd säkerhet och ökad trygghet i anstalterna och häktena. Det är ett grundläggande samhällsintresse att effektiva åtgärder kan användas för att komma till rätta med spridningen av narkotika och andra otillåtna föremål i anstalter och häkten. Att underlåta att göra detta innebär att staten sviker sitt ansvar inte bara mot samhället i stort, utan inte minst mot såväl de anställda inom kriminalvården som de intagna och deras anhöriga.

Omfattningen av beslutet

Det är givetvis angeläget att kontroller av detta slag inte förekommer i vidare mån än vad som är motiverat ur säkerhetssynpunkt. Därför bör tillämpningen av en lagstiftning om allmän inpasseringskontroll vara beroende av en kontinuerlig prövning av den aktuella situationen vid det aktuella anstalten eller häktet. Dessutom är behovet av särskilda kontrollmöjligheter olika starkt vid olika tidpunkter. Ett beslut om allmän inpasseringskontroll bör därför vara tidsbegränsat. När den fastställda tiden har löpt ut, skall alltså frågan om fortsatt kontroll tas upp till förnyad prövning. Å andra kan det ta en tid innan kontrollerna ger effekt och dessa effekter går att konstatera, vilket talar för att omprövning inte bör ske med för korta tidsintervaller. Kriminalvårdsstyrelsen menar därvid att tre månader är en för kort tid för att göra en bedömning av om tillräckliga och bestående förändringar av säkerhetsläget har inträffat vid den aktuella anstalten eller häktet. Regeringen anser dock att tre månaders tidsintervall är en lämplig avvägning mellan behovet att undvika onödigt utsträckta kontroller och förutsättningarna för att kontrollerna skall kunna verka och leda till konstaterbara förbättringar.

Vem får utföra kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar?

Enligt huvudregeln i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. får kroppsvisitation av en kvinna verkställas eller bevittnas endast av annan kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. I lagrådsremissen föreslog regeringen att dessa bestämmelser skulle göras könsneutrala. Under den fortsatta beredningen har det emellertid framkommit att detta skulle leda till stora praktiska problem inom kriminalvården. Kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar är ofta förekommande inslag i den dagliga verksamheten vid häkten och anstalter. Vid många anstalter kontrolleras alla intagna efter varje besök och varje utevistelse. Urinprov är också vanligt förekommande, speciellt på behandlingsavdelningar. Den helt övervägande delen av de intagna i häkten och anstalter i landet utgörs av män. Antalet kontrollåtgärder riktade mot män är därför mycket stort. När det gäller kriminalvårdens personal är en betydande andel kvinnor. I kategorin vårdpersonal är ca en tredjedel kvinnor. Det är en strävan inom kriminalvården att fler kvinnor skall söka sig till arbete i anstalter och häkten, som tidigare har varit mansdominerade arbetsplatser. Dessa förhållanden innebär att kriminalvården inte utan betydande praktiska problem och kostnader kan omorganisera sin verksamhet så att i stort sett

bara män utför kontrollerna i fråga. Detta talar för en lagreglering som i

33

nu berörd del lämnas oförändrad. Dessutom har manliga intagna ett visst skydd mot kontrollåtgärder utförda av kvinnlig personal även utan en sådan könsneutral reglering som föreslogs i lagrådsremissen. När det gäller urinprov framgår det nämligen av Kriminalvårdsstyrelsen föreskrifter och allmänna råd att om en manlig klient inte vill lämna urinprov i närvaro av kvinnlig personal bör manlig personal närvara i stället om det lämpligen kan ske (KVVFS 2002:1). Även när det gäller andra former av kontroller har, enligt uppgift från kriminalvården, en praxis utvecklats som innebär att män som inte vill bli kontrollerade av kvinnor i stället kontrolleras av män. Detta kan t.ex. vara viktigt för män som p.g.a. religiösa eller kulturella skäl inte vill bli kontrollerade av kvinnor.

Vid en samlad bedömning finner regeringen att regelverket i nu berört hänseende för närvarande inte bör ändras på det sätt som föreslogs i lagrådsremissen. Frågan bör emellertid ytterligare övervägas. Detta sker lämpligen inom ramen för kriminalvårdskommitténs uppdrag att göra en total översyn av kriminalvårdslagstiftningen (se avsnitt 4.4).

Regeringen anser att den mindre ingripande form av kroppsvisitation som sker med användande av metalldetektor eller annan liknande teknisk anordning bör kunna genomföras på en kvinna utan krav på att den som verkställer eller bevittnar åtgärden också måste vara en kvinna, läkare eller sjuksköterska. Motsvarande bestämmelser finns i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol, lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats och i lagen (1988:144) om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare och utskott.

8 Överklagande

Regeringens förslag : Kriminalvårdsstyrelsens beslut om att införa allmän inpasseringskontroll skall inte kunna överklagas.

Narkotikakommissionens förslag : Innehåller inte något förslag om ett överklagandeförbud.

Remissinstanserna : Majoriteten av remissinstanserna kommenterar inte frågor om överklagande. Länsrätten i Stockholms län påpekar emellertid att problem sannolikt kommer att uppstå kring kriminalvårdspersonalens överklaganderätt och partsställning. Länsrätten i Östergötlands län och Justitiekanslern är tveksamma till att låta överklagandeförbudet omfatta även Kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga om undantag från allmän inpasseringskontroll.

Skälen för regeringens förslag : Frågan om kroppsvisitation är en verksamhetsfråga som Kriminalvårdsstyrelsen är bäst lämpad att avgöra. Ett beslut om ett generellt krav på kroppsvisitation är ett administrativt beslut som inte riktar sig mot någon enskild. Kriminalvårdsstyrelsen känner bäst sin verksamhet och behovet av att överpröva beslut av detta slag torde vara begränsat. Härtill kommer att ett system med överklagandemöjligheter, som en remissinstans har påpekat, skulle kunna medföra vissa processuella oklarheter.

34

Med hänsyn till det anförda anser regeringen att Kriminalvårdsstyrelsens beslut om att införa allmän inpasseringskontroll vid en viss anstalt eller ett visst häkte inte skall få överklagas. Det faktum att ett beslut om allmän inpasseringskontroll högst får avse en period om tre månader och därefter måste omprövas, är enligt regeringens mening en tillräcklig garanti för att frågan blir utredd på ett tillfredsställande sätt.

Beslut om eventuella undantag från allmän inpasseringskontroll riktar sig emellertid till enskilda personer. Några remissinstanser har uttalat att det är tveksamt ur rättssäkerhetssynpunkt om en enskild inte skulle ges möjlighet att föra talan mot ett avslagsbeslut av sådant slag. Regeringen instämmer i denna bedömning och anser därför att Kriminalvårdsstyrelsens beslut i frågor om undantag från kontrollen bör få överklagas till allmän förvaltningsdomstol enligt huvudregeln i 59 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt respektive 19 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

9 Ekonomiska konsekvenser m.m.

9.1 Ekonomiska konsekvenser

Kriminalvården har redan stora kostnader för säkerhetsarbete, som är en naturlig del i verksamheten. Införandet av den föreslagna inpasseringskontrollen vid vissa anstalter och häkten kommer att medföra kostnader bl.a. för inköp av metalldetektorer och annan teknisk utrustning. Utöver detta kan vissa kostnader tillkomma för att ställa i ordning förvaringsutrymmen för de föremål som tagits med till anstalterna och häktena, men som inte får lov att föras in. Det kommer även att krävas personal som utför kontrollerna.

Å andra sidan passar åtgärderna väl in i redan befintlig verksamhet. Vidare kommer kriminalvården att kunna effektivisera säkerhetsarbetet genom att kontrollerna i stor utsträckning sker med hjälp av metallbågar. Personal som tidigare utförde mer tidskrävande visitationer och kontroller kan nu lösgöras till andra arbetsuppgifter. Personalkostnaderna torde därför inte bli högre än vad de är idag. Den utökade inpasseringskontrollen torde i stället inneböra en effektivitetsvinst i säkerhetsarbetet. Sammantaget anser regeringen att förslaget får bedömas vara kostnadsneutralt i förhållande till vad som gäller i dag och kan därför verkställas inom kriminalvårdens givna ekonomiska ramar.

9.2 Ikraftträdande

Med hänsyn till den tid som behövs för riksdagens behandling bedömer regeringen att lagförslagen bör kunna träda i kraft den 1 februari 2004.

35

10
Författningskommentar

10.1
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt

29 a §

Bestämmelsen är ny. Skälen för bestämmelsen utvecklas närmare i

avsnitt 7. Genom bestämmelsens första stycke införs en möjlighet för

Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om kroppsvisitation av samtliga

personer som passerar in i en anstalt. Den generella kontrollen benämns

allmän inpasseringskontroll. Kontrollen får endast genomföras vid in-

passeringen. Genom den allmänna inpasseringskontrollen ges kriminal-

vården möjlighet att kontrollera samtliga personer som besöker anstalten,

dvs. även kriminalvårdspersonal, uppdragstagare och andra yrkeska-

tegorier som utför en del av sina arbetsuppgifter vid anstalten samt andra

personer som av någon anledning har tillträde till anstalten. De intagna

omfattas emellertid inte av bestämmelsens räckvidd. För denna kategori

finns andra kontrollmöjligheter, se 52 a – d §§ lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt. Bestämmelsen innebär inte att någon kan bli

tvingad att underkasta sig kroppsvisitation. En vägran att genomgå kon-

troll får dock till följd att personen i fråga inte får passera in i anstalten.

Den allmänna inpasseringskontrollen får endast genomföras om det är

nödvändigt för att kriminalvården skall kunna upprätthålla säkerheten

vid anstalten. Vidare skall syftet med kontrollen vara att söka efter

otillåtna föremål. Med otillåtet föremål avses föremål som är brottsliga

att inneha eller som enligt kriminalvårdens anstalts- eller ordningsföre-

skrifter är otillåtna på den aktuella kriminalvårdsanläggningen. Skriftliga

meddelanden får inte granskas (jämför 25 och 28 §§ lagen [1974:203]

om kriminalvård i anstalt). En allmän inpasseringskontroll måste därför

alltid genomföras på så sätt att den inte påverkar förutsättningarna för ett

förtroendefullt förhållande mellan de intagna och t.ex. läkare, advokater

och präster.

Exempel på situationer då det kan vara nödvändigt med allmän

inpasseringskontroll är när problem med införsel av otillåtna föremål,

som t.ex. narkotika, vapen eller mobiltelefoner förekommer återkom-

mande. Allmänna kontroller får endast genomföras vid slutna anstalter.

Vid slutna anstalter placeras intagna i huvudsak av säkerhetsskäl t.ex. då

det finns risk för fortsatt brottslighet, avvikelse eller missbruk (jfr 7 §

lagen [1974:203] om kriminalvård i anstalt). Intagna där denna risk inte

föreligger placeras vid öppna anstalter.

Utgångspunkten är att inpasseringskontrollen skall gälla lika för alla

och därför avse samtliga som passerar in i anstalten. Någon åtskillnad

mellan olika kategorier av inpasserande skall normalt inte göras. När

allmän inpasseringskontroll är motiverad på grund av säkerhetsläget

behöver således inte någon riskbedömning göras i det enskilda fallet.

Det ingår i sakens natur att kontrollåtgärder inte skall göras mer

omfattande än vad som är nödvändigt. Den allmänna kontrollen kan där-

för många gånger inskränkas till att omfatta enbart en viss avdelning av

en anstalt där säkerhetsläget är särskilt alarmerande. I 3 § tredje stycket

lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt stadgas att vad i lagen sägs

om slutna anstalter gäller också slutna avdelningar av anstalter. Det har
36

därför inte ansetts nödvändigt att i lagtexten speciellt reglera att

Kriminalvårdsstyrelsen har möjlighet att endast besluta om allmän inpas-

seringskontroll vid en viss avdelning.

I begreppet kroppsvisitation innefattas undersökning av kläder och

annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och annat som någon

har med sig (se 28 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken). Häri inne-

fattas även undersökning med metalldetektor (se prop. 1993/94:24 s. 33).

Avsikten med kontrollen är att upptäcka införsel av otillåtna föremål,

t.ex. narkotika, andra berusningsmedel, vapen eller mobiltelefoner.

Kontrollen skall givetvis inte göras mer omfattande än nödvändigt. I

största möjliga utsträckning kan den inskränka sig till undersökning med

hjälp av metalldetektor eller annan teknisk anordning. Emellertid kan det

finnas föremål som kriminalvården eftersträvar att finna, vilka inte är av

ett material som kan upptäckas med hjälp av teknisk utrustning.

Kriminalvården har därför getts möjlighet att vidta alla de undersök-

ningsmetoder som innefattas i begreppet kroppsvisitation, t.ex. att

genomsöka den kontrollerades kläder och föremål som han eller hon bär

med sig. Naturligtvis måste vid det praktiska genomförandet av kon-

trollen särskild hänsyn visas när barn kommer på besök till anstalterna,

men utan att kontrollen eftersätts.

Bestämmelsen tar endast sikte på att ge kriminalvården utökade kon-

trollmöjligheter. Konsekvenser av att ett otillåtet föremål upptäcks vid

kontroll regleras i annan lagstiftning, t.ex. i straff- och processrättslig

lagstiftning, men även i andra bestämmelser i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt samt i kriminalvårdens föreskrifter och ordnings-

regler. Om det är en arbetstagare som för in ett otillåtet föremål kan detta

få arbetsrättsliga följder, vilket regleras i annan ordning. Ett beslut av

Kriminalvårdsstyrelsen om att allmän inpasseringskontroll skall införas

är ett beslut som tillgodoser det allmännas intresse av att säkerhet råder i

anstalter och häkten och att brott inte begås. Av detta följer att Kriminal-

vårdsstyrelsen som arbetsgivare är att likställa med ”det allmänna” såsom

avses i 2 kap. 6 § regeringsformen.

I bestämmelsens andra stycke anges vilken tidsmässig räckvidd ett

beslut om allmän inpasseringskontroll har. Det är angeläget att en allmän

inpasseringskontroll inte används annars än då det är motiverat ur

säkerhetssynpunkt. Ett beslut om allmän inpasseringskontroll är därför

beroende av kontinuerlig prövning av säkerhetssituationen vid den

aktuella anstalten. Beslutet skall därför inte ha för lång tidsmässig räck-

vidd. Å andra kan det ta en tid innan kontrollerna ger effekt och dessa

effekter går att konstatera, vilket talar för att omprövning inte bör ske

med för korta tidsintervaller. Tre månaders tidsintervall har ansetts som

en lämplig avvägning mellan behovet att undvika onödigt utsträckta

kontroller och förutsättningarna för att kontrollerna skall kunna verka

och leda till konstaterbara förbättringar. Om säkerhetsläget inte har för-

bättrats påtagligt vid en förnyad prövning vid den aktuella anstalten eller

häktet, torde detta tala för att beslutet om allmän inpasseringskontroll bör

förlängas och således gälla i ytterligare tre månader. Därför får beslutet

avse en period om högst tre månader i taget.

Enligt det tredje stycket i bestämmelsen kan Kriminalvårdsstyrelsen i

enskilda fall medge undantag från allmän inpasseringskontroll om det

finns särskilda skäl för det. Det har ansetts svårt att förutse alla situa-
37

tioner som kan uppstå och frågan om undantag har därför överlämnats till Kriminalvårdsstyrelsen. Utrymmet att medge undantag kan variera beroende på det aktuella säkerhetsläget.

31 §

Bestämmelsen har efter påpekade från Lagrådet ändats så att den inte hänvisar till 29 a §. Vad som stadgas i 29 a § gäller inte intagna. Vad som föreskrivs i denna bestämmelse har således inte betydelse för tillämpningen av 31 §.

52 c §

I paragrafen har ett materiellt tillägg gjorts i andra stycket som innebär att kroppsvisitation av en kvinna som enbart sker med metalldetektor eller annan liknande teknisk anordning får verkställas eller bevittnas av en man. Liknade bestämmelser finns i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol, lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats och i lagen (1988:144) om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare och utskott. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas på motsvarande sätt som dessa bestämmelser, se såvitt avser säkerhetskontrollen i domstol prop. 1980/81:114 s. 153 (dåvarande 7 §) och prop. 2000/01:32 s. 67 och såvitt avser kontrollen på flygplats, prop. 1970:204 s. 15.

59 §

I paragrafen har ett tillägg gjorts i första stycket som anger att Kriminalvårdsstyrelsens beslut att införa allmän inpasseringskontroll inte kan överklagas. Det faktum att ett beslut om allmän inpasseringskontroll högst får avse en period om tre månader i taget och därefter måste omprövas har ansetts vara en tillräckig garanti för att frågan blir tillräckligt utredd.

Överklagandeförbudet omfattar inte beslut i fråga om undantag från kontrollen. Frågan har behandlats i avsnitt 8.

10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

2 b §

I paragrafen har ett tillägg gjorts i andra stycket som motsvarar tillägget i 52 c § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Det hänvisas till den författningskommentaren.

11 a §

Bestämmelsen, som är ny, motsvarar 29 a § lagen (1974:203) om krimi-

nalvård i anstalt. Då häkten till sin karaktär är slutna och inte är uppde-

lade i slutna och öppna anläggningar, finns det i lagtexten inte någon

begränsning till häkten av ett visst slag. Vad gäller häkteslagstiftningen

finns inte någon motsvarighet till 3 § tredje stycket lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt som slår fast att vad som sägs om slutna anstalter

också gäller slutna avdelningar av anstalter. Det måste ändå anses att

Kriminalvårdsstyrelsen har möjlighet att besluta om inpasseringskontroll
38

som avser enbart ett mindre område, t.ex. en avdelning, än vad som nämns i lagen, utan att detta särskilt anges i lagtexten.

16 §

Bestämmelsen har efter påpekande från Lagrådet ändrats så att den inte hänvisar till 11 a §. Vad som stadgas i 11 a § gäller inte de häktade. Vad som föreskrivs i denna bestämmelse har således inte betydelse för tillämpningen av 16 §.

19 §

I paragrafen har ett tillägg gjorts som motsvarar tillägget i 59 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Det hänvisas till den författningskommentaren.

39

Sammanfattning av avsnittet Kriminalvård ur betän-
Bilaga 1

kandet Vägvalet – den narkotikapolitiska utmaningen

(SOU 2000:126)

Kriminalvård

Kriminalvården spelar, inte minst mot bakgrund av sin intensiva och nära

kontakt med ett stort antal narkotikamissbrukare, en central roll för sam-

hällets möjligheter att bekämpa missbruket av narkotika. Såväl häktes-

och anstaltstid som tiden i frivård måste därför utnyttjas för att motivera

missbrukare till behandling. Kriminalvården måste enligt kommissionens

bedömning emellertid vidta sådana åtgärder i större utsträckning än i dag.

Det är enligt Narkotikakommissionens uppfattning angeläget att kri-

minalvården ges resurser att inte bara upprätthålla och förbättra utan

även intensifiera sina insatser mot narkotikamissbruket. Verksamheten

inom kriminalvården måste så långt som möjligt ge utrymme för varje

individs behov och förutsättningar. Metoderna för verkställighets- och

behandlingsplanering bör utvecklas. Programverksamhet, metodutveck-

ling och kompetensutveckling bör prioriteras och verksamheter på moti-

vations- och behandlingsenheter utvecklas så att de medger en ökad in-

volvering av omvärlden.

Narkotikakommissionen har funnit att de senaste årens besparingskrav

fått konsekvenser för såväl omfattningen av som innehållet i kriminal-

vårdens verksamhet. En effekt av detta är den höga beläggningen på lan-

dets kriminalvårdsanstalter som enligt Narkotikakommissionens mening

utgör ett hinder för en ändamålsenlig differentiering av de intagna.

Narkotikakommissionen har vidare kunnat konstatera att den s.k. nor-

maliseringsprincipen, dvs. den princip som innebär att de dömdas sociala

behov skall tillgodoses inom ramen för samhällets allmänna välfärdssy-

stem på samma sätt som gäller för alla andra medborgare, inte har ett

tillräckligt genomslag. Detta beror framför allt på att kommunernas be-

nägenhet att bekosta vård och behandling för narkotikamissbrukare

minskat kraftigt. Enligt kommissionens mening utgör detta emellertid

inte skäl för att frångå normaliseringsprincipen som sådan. Enligt kom-

missionens mening måste i stället ytterligare satsningar göras inom fram-

för allt socialtjänsten för att kunna bereda narkotikamissbrukare den vård

och behandling liksom annat stöd och annan hjälp som de kan vara i be-

hov av.

Enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt kan en intagen

få tillstånd att vistas utanför anstalten om han då kan bli föremål för sär-

skilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället,

t.ex. vård eller behandling mot narkotikamissbruk. Kriminalvården skall

bära kostnadsansvaret för en intagen som placeras i vård utanför anstal-

ten. Vid dagen för frigivning från fängelsestraffet övergår betalnings-

ansvaret till kommunen som skall bära kostnaden till behandlingstidens

slut.

Det är i dag emellertid svårt att få ansvarsförbindelser av kommunerna

att bära sådana kostnader. Dessa svårigheter till trots föreslår Narkotika-
40

kommissionen att nuvarande principer även fortsättningsvis bör gälla. Kommissionen föreslår dock att kriminalvården – i de fall man från kriminalvårdens sida bedömer att en § 34-placering bör komma till stånd men där det av någon anledning inte är möjligt att få en ansvarsförbindelse från kommunen – under en tvåårig försöksperiod skall kunna besluta om en sådan placering även om den sträcker sig efter frigivningen.

Motsvarande problem gäller för kontraktsvården. Där föreslår kommissionen att Kriminalvårdsstyrelsen skall ge frivården i uppgift att driva på utvecklingen så att man inom varje region utvecklar ett antal alternativa vårdmodeller som både kriminalvården och aktuella kommuner kan acceptera. Syftet är att så långt möjligt eliminera administrativa och övergripande frågor i de individuella vårdplaner som skall göras inför en kontraktvårdsplacering.

Såväl intagna i anstalt och häkten som personalen som arbetar där har rätt till en narkotikafri miljö. Självklara riktmärken är enligt Narkotikakommissionen därför att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika, att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom häktena och anstalterna och ute i samhället. För att åstadkomma en narkotikafri miljö krävs i första hand kraftfulla motivations- och behandlingsinsatser men också väl avvägda kontrollåtgärder.

Om man ser till de kontrollåtgärder som kan vidtas inom kriminalvården är bestämmelserna enligt Narkotikakommissionens bedömning i allt väsentligt ändamålsenligt utformade. De ger sålunda stora möjligheter för kriminalvården att kontrollera att klienterna inte missbrukar narkotika under verkställigheten i häkten och anstalter och att narkotika inte förs in i eller förekommer i kriminalvårdens lokaler. Samtidigt som man kan konstatera att regelverket ger goda möjligheter att genom kontroll förhindra att narkotika förs in, förekommer sådan införsel i framför allt anstalterna i en på vissa håll ganska utbredd omfattning.

Även om en ökad slutenhet kring anstalter och häkten skulle kunna förhindra en del av narkotikainflödet är detta inte något som Narkotikakommissionen förespråkar. Enligt kommissionen måste man i stället pröva andra tänkbara vägar för att förhindra insmugglingen, närmast genom vård- och behandlingsinsatser. Detta hindrar emellertid inte att Narkotikakommissionen lämnar vissa förslag till att förbättra kontrollmöjligheterna i vissa avseenden.

Narkotikakommissionen föreslår att om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen vid visst häkte eller viss anstalt skall Kriminalvårdsstyrelsen få besluta att samtliga besökande till häktet, anstalten eller avdelning i något av dessa skall kunna kroppsvisiteras. I dag medger inte gällande bestämmelser en sådan mer rutinmässig kontroll. Vidare föreslår kommissionen att kriminalvårdspersonal och andra som utför arbete eller uppdrag inom häkte eller anstalt skall kunna kroppsvisiteras vid inpasseringen, något som inte är möjligt i dag.

För att förhindra att en besökare överlämnar något otillåtet föremål till en intagen, t.ex. narkotika, finns i dag en möjlighet att genomföra besök under bevakning av en kriminalvårdstjänsteman. Narkotikakommissionen föreslår att ett sådant bevakat besök under vissa förutsättningar skall vara möjligt att ersätta med besök som sker under sådana förhållanden att

Bilaga 1

41

den intagne och den besökande inte kan överlämna föremål till varandra, Bilaga 1 t.ex. genom att de skiljs åt av en glasruta.

Slutligen lämnar Narkotikakommissionen förslag som rör påföljderna av vägran att lämna blod- eller urinprov. I dag gäller vid såväl bestämmande av disciplinpåföljd som vid kvalificeringstid för permission att en sådan vägran inte medför lika stränga följder som om den intagne lämnat ett positivt urinprov. Narkotikakommissionen föreslår att följderna av en vägran skall jämställas med dem som följer av ett positivt urinprov.

I betänkandet behandlar Narkotikakommissionen även frågan om användandet av narkotikahundar inom kriminalvården samt vissa frågor som kommissionen anser att Kriminalvårdsstyrelsen bör följa upp särskilt.

42

Författningsförslagen i betänkandet Vägvalet – den
Bilaga 2

narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126)

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

dels att 29 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 61 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 § 5

En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen får inte ta emot besök som kan äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka den intagnes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den intagne eller annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får den intagne också vägras besök i den utsträckning det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Om det behövs för att kunna bedöma om en intagen skall få ta emot besök i ett särskilt fall eller om ett besök skall vara bevakat, skall i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs skall upplysningar också inhämtas om den besökandes personliga förhållanden i övrigt.

Om det behövs med hänsyn till säkerheten, skall en tjänsteman vid anstalten vara närvarande vid besöket (bevakat besök). Besök av en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet skall vara bevakat bara om advokaten eller den intagne begär det.

Kriminalvårdsstyrelsen får besluta att bevakade besök vid viss anstalt eller anstaltsavdelning får ersättas av besök som sker under sådana förhållanden att den intagne och den besökande inte kan överlämna föremål till varandra.

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

Kriminalvårdsstyrelsen får besluta att samtliga besökande till viss anstalt eller anstaltsavdelning skall kunna kroppsvisiteras, om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen vid anstalten eller

5 Senaste lydelse 1995:492.
43

anstaltsavdelningen.

61 b §

Kriminalvårdsstyrelsen får besluta att kriminalvårdspersonal och andra som utför arbete eller uppdrag vid viss anstalt eller anstaltsavdelning skall kunna kroppsvisiteras, om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen vid anstalten eller anstaltsavdelningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Bilaga 2

44

3
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
Bilaga 2

behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

dels att 11 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 § 6

Den häktade får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han eller hon får inte ta emot besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Inte heller får den som är häktad på grund av misstanke om brott ta emot besök som kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt försvåras.

Om det behövs av säkerhetsskäl
Om det behövs av säkerhetsskäl

eller för att undvika att bevis
eller för att undvika att bevis

undanröjs eller utredning om brott
undanröjs eller utredning om brott

på annat sätt försvåras, skall en
på annat sätt försvåras, skall en

eller flera personer vara närvarande
eller flera personer vara närvarande

vid besök.
vid besök. Kriminalvårdsstyrelsen

får besluta att bevakade besök vid

visst häkte eller viss häktesav-

delning får ersättas av besök som

sker under sådana förhållanden att

den häktade och den besökande

inte kan överlämna föremål till

varandra.

Under de förutsättningar som
Under
de förutsättningar som

anges i andra stycket kan som vill-
anges i andra stycket kan som vill-

kor för besök föreskrivas att den
kor för besök föreskrivas att den

besökande underkastar sig kropps-
besökande underkastar sig kropps-

visitation.
visitation.
Kriminalvårdsstyrelsen

får besluta att samtliga besökande

till visst häkte eller viss häktes-

avdelning skall kunna kroppsvisi-

teras, om det behövs med hänsyn

till säkerheten eller ordningen vid

häktet eller häktesavdelningen.

Om det behövs för att kunna bedöma om den som är häktad skall få ta emot besök i ett särskilt fall eller om ett besök skall vara bevakat, skall det i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs skall upplysningar också inhämtas om den besökandes personliga förhållanden i övrigt.

Om försvarares rätt att träffa den som är häktad finns bestämmelser i rättegångsbalken.

6 Senaste lydelse 1998:602.
45

22 a §
Bilaga 2

Kriminalvårdsstyrelsen
får be-

sluta att kriminalvårdspersonal och andra som utför arbete eller uppdrag inom visst häkte eller viss häktesavdelning skall kunna kroppsvisiteras, om det behövs med hänsyn till säkerheten eller ordningen vid häktet eller häktesavdelningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

46

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
Bilaga 3

Narkotikakommissionens slutbetänkande (SOU

2000:126) ”Vägvalet – den narkotikapolitiska

utmaningen”

Apoteket AB, Borås kommun, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffer-

myndigheten, Domstolsverket, Folkhälsoinstitutet, Forskningsrådet för

arbetsliv och socialvetenskap, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän,

Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, Göteborgs kommun, Göteborgs

tingsrätt, Hassela solidaritet, Helsingborgs kommun, Hovrätten över

Skåne och Blekinge, Högskoleverket, IOGT-NTO, Justitieombuds-

mannen, Kammarrätten i Jönköping, Kriminalvårdsnämnden, Kriminal-

vårdsstyrelsen, Kriminologiska institutionen (Stockholms universitet),

Kriminellas revansch i samhället (KRIS), Kustbevakningen, Kvinno-

organisationernas Samarbetsråd i Alkohol- och Narkotikafrågor, KSAN,

Landsorganisationen i Sverige, LO, Landstingsförbundet, Lunds univer-

sitet (Socialhögskolan), Läkemedelsverket, Länsrätten i Gävleborgs län,

Länsrätten i Stockholms län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen

i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra

Götaland, Malmö kommun, Medlemmar i Miljöpartiet de Grönas narko-

tikapolitiska nätverk, Norrköpings tingsrätt, Nätverket Vileda

(Västernorrland), Region Skåne, Riksdagens ombudsmän, Riksförbundet

Frivilliga Samhällsarbetare (RFS), Riksförbundet för Hjälp åt Läke-

medelsmissbrukare, RFHL, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, RNS,

Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksåklagaren, Socialstyrelsen,

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, Statens institu-

tionsstyrelse, Statens skolverk, Statskontoret, Stockholms kommun,

Stockholms läns landsting, Stockholms universitet (SoRAD), Styrelsen

för internationellt utvecklingssamarbete, Sida, Svenska Arbetsgivare-

föreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska Läkaresällskapet,

Svenska narkomanvårdsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

Akademikers Centralorganisation, SACO, Tjänstemännens Central-

organisation, TCO, Tullverket, Umeå kommun, Ungdomens nykterhets-

förbund, Ungdomsstyrelsen, Upplands Väsby kommun, Växjö univer-

sitet, Åklagarkammaren i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Göteborg,

Åklagarmyndigheten i Malmö, Östergötlands läns landsting, Övervak-

ningsnämnden Göteborg Hisingen/Förorter.

47

Författningsförslagen som behandlades vid remissammanträdet i maj 2003

Lagtext

Bilaga 4

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 1

dels att 52 c och 59 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 29 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 a §

Om det är nödvändigt för att

upprätthålla säkerheten vid en viss

sluten
anstalt

får

Kriminalvårdsstyrelsen besluta att

samtliga personer som passerar in

i anstalten
skall kroppsvisiteras

(allmän
inpasseringskontroll).

Syftet med allmän inpasserings-

kontroll skall vara att söka efter

otillåtna föremål. Beslut om all-

män inpasseringskontroll får avse

högst tre månader i taget.

Kriminalvårdsstyrelsen
får
i

enskilda fall medge undantag från

allmän inpasseringskontroll,
om

det finns särskilda skäl för det.

52c § 2

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Kroppsvisitation eller
kropps-
Kroppsvisitation eller
kropps-

besiktning av en kvinna får inte
besiktning av en kvinna får inte

verkställas eller bevittnas av annan
verkställas eller bevittnas av annan

än en kvinna, läkare eller legiti-
än en kvinna, läkare eller legiti-

merad sjuksköterska.
Kropps-
merad sjuksköterska.
Kropps-

visitation som avses i 52 a § tredje
visitation som avses i 52 a § tredje

1
Lagen omtryckt 1990:1011

48

2
Senaste lydelse 1995:492

stycket och kroppsvisitation som
stycket och kroppsvisitation som Bilaga 4

enbart innebär att föremål som en
enbart innebär att föremål som en

kvinna bär med sig undersöks samt
kvinna bär med sig undersöks och

kroppsbesiktning som enbart inne-
kroppsvisitation som (avses i 29 a

bär att blodprov eller alkohol-
§ och som) sker med metalldetektor

utandningsprov tas får dock verk-
eller liknande teknisk anordning

ställas och bevittnas av en man.
samt kroppsbesiktning som enbart

innebär att blodprov eller alkohol-

utandningsprov tas får dock verk-

ställas och bevittnas av en man.

Ett otillåtet föremål, som anträffas vid kroppsvisitation eller kropps-

besiktning, skall omhändertas och förvaras för den intagnes räkning,

såvitt inte annat är föreskrivet.

59 § 3

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i

särskilda fall enligt denna lag får
särskilda fall enligt denna lag får

överklagas hos allmän förvalt-
överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol. Beslut i fråga om
ningsdomstol. Beslut i fråga om

vistelse eller verkställighet utanför
vistelse eller verkställighet utanför

anstalt för en intagen för vilken
anstalt för en intagen för vilken

regeringen har meddelat förord-
regeringen har meddelat förord-

nande enligt 31 § överklagas dock
nande enligt 31 § överklagas dock

hos regeringen. Detsamma gäller
hos regeringen. Detsamma gäller

andra beslut av styrelsen enligt
andra beslut av styrelsen enligt

denna lag än som nu har angetts
denna lag än som nu har angetts.

Beslut i en fråga som avses i

29 a § får dock inte överklagas

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I fråga om överklagande av beslut som avses i 49 § första meningen finns bestämmelser i 38 kap. brottsbalken

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

3 Senaste lydelse 2001:510
49

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

dels att 2 b och 19 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 b § 4

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. En häktad får hållas avskild från andra häktade, om det är nödvändigt för att

verkställa ett beslut om kroppsbesiktning.

Annan kroppsvisitation än som
Annan kroppsvisitation än som

avses i 2 § tredje stycket eller
avses i 2 § tredje stycket eller

kroppsbesiktning får, när åtgärden
kroppsbesiktning får, när åtgärden

gäller en kvinna, inte verkställas
gäller en kvinna, inte verkställas

eller bevittnas av någon annan än
eller bevittnas av någon annan än

en kvinna, en läkare eller en legi-
en kvinna, en läkare eller en legi-

timerad sjuksköterska
timerad
sjuksköterska.
Kropps-

visitation som avses som (avses i

11 a § och som) sker med metall-

detektor
eller liknande
teknisk

anordning får dock verkställas och

bevittnas av en man

Föremål som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och som den häktade enligt vad som följer av denna lag inte får inneha, skall tas omhand och förvaras för den häktades räkning, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Injektionssprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen, och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, och som påträffas hos den som är häktad, får tas om hand och förstöras

11 a §

Om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten vid ett visst häkte får Kriminalvårdsstyrelsen besluta att samtliga personer som passerar in i häktet skall kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med allmän inpasseringskontroll skall vara att söka efter otillåtna föremål.

Beslut om allmän inpasserings-

4 Senaste lydelse 1998:602

Bilaga 4

50

kontroll får avse högst tre måna-

der i taget.

Kriminalvårdsstyrelsen får
i

enskilda fall medge undantag från

allmän inpasseringskontroll,
om

det finns särskilda skäl för det

19 § 5

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i

särskilda fall enligt denna lag får
särskilda fall enligt denna lag får

överklagas hos allmän förvalt-
överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol. Andra beslut av
ningsdomstol. Andra beslut
av

styrelsen enligt denna lag över-
styrelsen enligt denna lag över-

klagas hos regeringen
klagas hos regeringen. Beslut i en

fråga som avses i 11 a § får dock

inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

5 Senaste lydelse 1998:602

Bilaga 4

51

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får endast verkställas eller bevittnas av en person som är av samma kön som den som är föremål för åtgärden , en läkare eller en legitimerad sjuksköterska.

Följande åtgärder får emellertid verkställas och bevittnas av en person som är av motsatt kön som

Lagrådsremissens lagförslag
Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 7

dels att 52 c och 59 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 29 a §, av följande

lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 a §

Om det är nödvändigt för att

upprätthålla säkerheten vid en viss

sluten anstalt får Kriminalvårds-

styrelsen
besluta
att
samtliga

personer som passerar in i

anstalten
skall
kroppsvisiteras

(allmän
inpasseringskontroll).

Syftet med allmän inpasserings-

kontroll skall vara att söka efter

otillåtna föremål. Skriftliga med-

delanden får inte granskas.

Beslut om allmän inpasserings-

kontroll får avse högst tre

månader i taget.

Kriminalvårdsstyrelsen
får
i

enskilda fall medge undantag från

allmän inpasseringskontroll,
om

det finns särskilda skäl för det.

52 c §

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte verkställas eller bevittnas av annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som avses i 52 a § tredje stycket och kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna bär med sig undersöks

7 Lagen omtryckt 1990:1011.
52

samt kroppsbesiktning som enbart
den som är föremål för åtgärden .

innebär
att
blodprov
eller
1. Kroppsvisitation som avses i 52

alkoholutandningsprov tas
får
a § tredje stycket,

dock verkställas och bevittnas av
2. kroppsvisitation som

enbart

en man.

innebär att föremål som en person

bär med sig undersöks,

3. kroppsvisitation som sker med

metalldetektor
eller
liknande

teknisk anordning, och

4. kroppsbesiktning som enbart

innebär
att
blodprov
eller

alkoholutandningsprov tas.

Ett otillåtet föremål, som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, skall omhändertas och förvaras för den intagnes räkning, såvitt inte annat är föreskrivet.

59 § 8

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i

särskilda fall enligt denna lag får
särskilda fall enligt denna lag får

överklagas hos allmän förvalt-
överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol. Beslut i fråga om
ningsdomstol. Beslut i fråga om

vistelse eller verkställighet utanför
vistelse eller verkställighet utanför

anstalt för en intagen för vilken
anstalt för en intagen för vilken

regeringen har meddelat förord-
regeringen har meddelat förord-

nande enligt 31 § överklagas dock
nande enligt 31 § överklagas dock

hos regeringen. Detsamma gäller
hos regeringen. Detsamma gäller

andra beslut av styrelsen enligt
andra beslut av styrelsen enligt

denna lag än som nu har angetts
denna lag än som nu har angetts.

Beslut i en fråga som avses i

29 a § första stycket får dock inte

överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I fråga om överklagande av beslut som avses i 49 § första meningen finns bestämmelser i 38 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

8 Senaste lydelse 2001:510.
53

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

dels att 2 b och 19 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 b § 1

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. En häktad får hållas avskild från andra häktade, om det är nödvändigt för att

verkställa ett beslut om kroppsbesiktning.

Annan kroppsvisitation än som
Kroppsvisitation
eller kropps-

avses i 2 § tredje stycket eller
besiktning får
endast
verkställas

kroppsbesiktning får, när åtgärden
eller bevittnas av en person som är

gäller en kvinna, inte verkställas
av samma kön som den som är

eller bevittnas av någon annan än
föremål för åtgärden, en läkare

en kvinna, en läkare eller en
eller en legitimerad sjuksköterska.

legitimerad sjuksköterska.
Följande åtgärder
får
emellertid

verkställas och bevittnas av en

person som är av motsatt kön som

den som är föremål för åtgärden.

1. Kroppsvisitation som avses i

2 § tredje stycket, och

2. kroppsvisitation som sker med

metalldetektor
eller
liknande

teknisk anordning.

Föremål som anträffas vid kroppsvisitation eller kroppsbesiktning och som den häktade enligt vad som följer av denna lag inte får inneha, skall tas om hand och förvaras för den häktades räkning, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Injektionssprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen, och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, och som påträffas hos den som är häktad, får tas om hand och förstöras.

11 a §

Om det är nödvändigt för att upprätthålla säkerheten vid ett visst häkte får Kriminalvårdsstyrelsen besluta att samtliga personer som passerar in i häktet skall kroppsvisiteras (allmän in-

1 Senaste lydelse 1998:602.
54

passeringskontroll).
Syftet
med

allmän
inpasseringskontroll skall

vara att söka efter otillåtna före-

mål. Skriftliga
meddelanden
får

inte granskas.

Beslut om allmän inpasserings-

kontroll får avse högst tre

månader i taget.

Kriminalvårdsstyrelsen
får
i

enskilda fall medge undantag från

allmän
inpasseringskontroll,
om

det finns särskilda skäl för det.

19 § 2

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i

särskilda fall enligt denna lag får
särskilda fall enligt denna lag får

överklagas hos allmän förvalt-
överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol. Andra beslut av
ningsdomstol.
Andra beslut
av

styrelsen enligt denna lag över-
styrelsen enligt denna lag över-

klagas hos regeringen.
klagas hos regeringen. Beslut i en

fråga som avses i
11 a §
första

stycket får dock inte överklagas

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2 Senaste lydelse 1998:602.

55

Lagrådets yttrande
Bilaga 6

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2003-06-19

Närvarande : f.d. regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist, regeringsrådet

Marianne Eliason, justitierådet Severin Blomstrand.

Enligt en lagrådsremiss den 12 juni 2003 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Åsa Giselmo.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt

29 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om allmän inpasseringskontroll, varigenom Kriminalvårdsstyrelsen ges möjlighet att besluta om kroppsvisitation av samtliga personer som passerar in i en anstalt. I 31 §, som inte föreslås ändrad, föreskrivs att regeringen – under närmare angivna förutsättningar – beträffande en viss intagen får besluta om avvikelse från bestämmelserna i 25-30 §§. Denna hänvisning kommer nu att omfatta även den nya paragrafen. Vad som föreskrivs i den paragrafen är emellertid inte relevant vid tillämpningen av 31 §. Sist nämnda paragraf bör därför ändras så att där inte hänvisas till 29 a §.

Förslaget till lag om ändring i lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

11 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om allmän inpasseringskontroll. I 16 §, som inte föreslås ändrad, finns en hänvisning till 9- 13 §§. Även här uppkommer det problem som Lagrådet har påtalat i anslutning till 29 a § lagen om kriminalvård i anstalt. Hänvisningen i 16 § bör sålunda ändras så att den inte omfattar 11 a §.

56

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 september 2003

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Sahlin, Östros, Messing, Engqvist, Lövdén, Ringholm, Bodström, Sommerstad, Karlsson H, Lund, Andnor, Nuder, Hallengren, Björklund

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar propositionen 2003/04:3 Allmän inpasseringskontroll i vissa kriminalvårdsanstalter och häkten

57