Lagrum · SFS 1960:644
4 §
Allmänna bestämmelser
Författningen är upphävd genom SFS 2010:1877. Texten står kvar därför att rättspraxis hänvisar till den.
Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet också muntlig användning. Vad som nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet eller utomlands eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet inte inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det område där kännetecknet är inarbetat.
Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan ge sken av att vad som tillhandahålls kommer från kännetecknets innehavare eller av att denne medgett kännetecknets användning.
Lydelse enligt SFS 2000:352 (ändringsregistret)
Tillämpas i
9 avgöranden som anger lagrummet, äldst först.
- NJA 1988 s. 183 1988
- NJA 1995 s. 635 1995
- NJA 1998 s. 474 1998
- RH 2003:2 2003
- NJA 2003 s. 555 2003
- NJA 2005 s. 214 2005
- NJA 2006 s. 380 2006
- NJA 2008 s. 1082 2008
- NJA 2014 s. 580 2014