Naumanns tidskrift 1864 s. 164

(Bilaga till n:o 25.)

Då uti inbördes testamente makar emellan föreskrift blifvit meddelad huru med egendomen efter testatorernes död bör förhållas, är den efterlefvande, som testamentet bevakat och begagnat, oberättigad att genom nytt testamente annorlunda förordna?

Hofpredikanten H. H. W. och hans hustru Hedda Regina E. ugprättade 1830 ett inbördes testamente, innehållande: »1:o Hvilkendera af oss, som den andra öfverlefver, skall utan minsta intrång njuta och disponera hela qvarlåtenskapen, så i lös som fast egendom, och använda densamma efter eget godtfinnande i sin lifstid, med det vilkor att en kristlig omtanka sträckes till aflidne Lars Pet. E:s tvenne omyndige barns uppfostran. — 2:0 Efter begges vår död delas qvarlåtenskapen lika emellan våra arftagande slägtingar, emot det vilkor likväl, att den efterlefvande makan före sin död skall af orubbade boet anslå 200 r;dr b:ko till någon from stiftelse, såsom för godt synes. — Hvad sålunda i förestående tvenne punkter uppfattadt och föreskrifvet är, vilja vi att det efter enkla ordalydelsen skall verkställas och i hela sin rätta bemärkelse iakttagas, utan minsta intrång, såsom min yttersta vilja.»

Namn och vittnespåskrift.

Hofpredikanten W. dog d. 12 Mars 1831, efterlemnande såsom arfvingar två syskon, en bror, skolläraren C. P. W, och en syster, Anna Christina W., gift med kronoskogvaktaren N.

Enkan W. bevakade testamentet den 6 Maj 1831; och den 4 derpåföljde Juni, samma dag bouppteckning efter hofpred. W. förrättades, uppgjorde hon med hofpredikantens båda arfvingar en skriftlig öfverenskommelse, som tecknades å testamentet och innehöll, att i följd af testamentet hade arfvingarne med enkan träffat den arfsförening, att emot det att hon såsom arf efter mannen till hvardera af hans nämnde arfvingar utbe-

s. 165 Sida 165 i årgången börjar härKopiera citering

talte 333 r:dr 16 sk. banko, så icke allenast godkände C. P. W. och N. testamentet, utan »qvitterade tillika sin vidare arfsrätt i hofpred. W:s och hans enkas gemensamma bo af löst och fast, så att hon och arfvingar efter henne förklarades för ensamme ägare nu och för framtiden till berörde bo.»

Enligt bouppteckningen efter hofpred. W. utgjorde behållningen ej fullt 4,500 r:dr b:ko i löst och fast.

Den 14 Juni 1852 gjorde enkan W. ett nytt testamente, hvari hon förklarade, att sedan mannens arfvingar genom omförmälde öfverenskommelse qvitterat all sin arfsrätt i makarne W:s bo, så vore hennes yttersta vilja, att »såsom lön för det arbete och den flit, samt den utmärkta ömhet, som hennes brorsdotter Anna Maria E. egnat henne», skulle all den qvarlåtenskap, som i enkan W:s bo funnes, genast efter hennes död tillfalla Anna Maria E. under full äganderätt, med vilkor, bland annat, som ej hör till förevarande fråga, att hon skulle dels till folkskolan i K. utgifva det belopp 200 r:dr b:ko, som enkan W. enligt inbördes testamentet ålåge anslå till någon from stiftelse, och dels till sin bror, bokbindaren Nils Lorens E., utbetala 1,000 r:dr banko, som af enkan W. till honom testamenterades.

Enkan W. dog d. 1 Juni 1856, barnlös. Hennes arfvingar voro: då omyndiga Anna Maria E., hennes bror bokbindaren E., samt 4 andra brorsbarn (ibland dessa Inspektoren P. E.).

Sistnämnde arfvingar instämde till rådstufvurätten i Lund Anna Maria E. och bokbindaren E., den förra genom hennes förmyndare, med yrkande, att »enkan W:s senare testamente måtte τιnderkdnnas i hvad detsamma innehölle förordnande om egendom, hvarom enkan W. icke ägt laglig rätt att, på sätt som skett, förordna»; — samt att Anna Maria E., som uppgifvit boet efter enkan W., måtte åläggas gå bouppteckningsed.

Käranderne anförde till en början, att enkan W. ärft fastighet på landet, hvilken uppgift de dock ej styrkte. Hufvudsakligen stödde de käromålet derpå, att då enkan W. bevakat det inbördes testamentet emellan henne och mannen samt sålunda sig deraf begagnat, hade hon ej heller sedermera haft rätt att deri göra ändring, hvadan yrkades, »att klandrade te-

s. 166 Sida 166 i årgången börjar härKopiera citering

stamentet måtte ogillas» och »lagligt arfskifte förrättas». Särskildt anmärktes, att enkan W. efter mannens död försämrat boets ställning. Härom åberopades, bland annat, den efter enkan W. hållna bouppteckning, utvisande, att Anna Maria E. uppgifvit boet samt att behållningen i löst och fast utgjort omkring 5,250 r:dr riksgäld (således 1,500 r:dr mindre än enligt bouppteckningen efter hofpred. W.)

Svaranderne genmälde, att enkan W. icke afsagt sig rättighet att disponera öfver sin egen giftorätt i boet, och mannens giftorätt hade hon genom arfsföreningen med hans arfvingar förvärfvat, hvadan yrkades ogillande af kärandernes klandertalan. Hvad bouppteckningseden anginge, bestred Anna Maria E:s förmyndare påståendet derom, tilldess sig visat om käranderne ägde någon rätt till enkan W:s qvarlåtenskap. Förmyndaren visade, att det i senare testamentet bestämda legatet till K. skola blifvit utbetaldt. -

Rådstufvurätten yttrade i dom den 1 Februari 1858 (efter en inledning, upptagande de faktiska omständigheterna): Ehuru enkan W. i lifstiden med sin a-H. mans arfvingar träffat arfsförening och dem i enlighet dermed godtgjort; likväl och då hon i öfrigt efter mannens död begagnat sig af inbördes testamentet, samt detta uttryckligen stadgade, att efter makarnes död all qvarlåtenskapen skulle emellan deras arftagande slägtingar lika fördelas; fördenskull och enär enkan W. i följd af samma testamente varit oberättigad att till förfång för käranderne, såsom hennes arfvingar, upprätta nu klandrade testamentet af d. 14 Juni 1852, blef detsamma ogilladt så vidt det afsåge kärandernes uteslutande från arf efter enkan W.; och skulle Anna Maria E., inom 6 veckor efter det domen vunnit laga kraft eller fastställelse, med ed fästa bouppteckningen efter enkan W.

En af rådstufvurättens ledamöter var från beslutet skiljaktig och yttrade: att som enkan W. med mannens arfvingar träffat arfsförening och dem i enlighet dermed godtgjordt samt sålunda varit ensam ägare af den egendom, som i hennes bo förefunnits; så och då hon enl. 17 kap. 4 § A.B. varit behörig att om samma egendom förordna, och det af henne upprättade testamente

s. 167 Sida 167 i årgången börjar härKopiera citering

blifvit lagligen styrkt, blef käromålet af reservanten ogilladt, vid hvilken utgång yrkandet om bouppteckningsed ej heller kunde af honom bifallas.

Anna Maria E:s förmyndare och Bokbindaren E. vädjade till Hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt anförde: Enkan W. begagnade sig icke af inbördes testamentet, utan skiljde genast från sig mannens arfvingar genom den med dem träffade arfföreningen. Hon hade således full äganderätt till hela boet. Kongl. Maj:ts Dom den 23 Augusti. 1798, som af vederparterne åberopats i Rådstufvu-rätten, afsåge ett fall, hvilket ej hade likhet med detta. I Hofpred. W:s bo fanns, på grund af makarnes giftorätt, dels mannens andel, dels hustruns. Mannens andel tillöste enkan sig för kontante medel genom arfsföreningen och fullgjorde således hans testamente genast; hennes andel ägde hon, enligt lag, utan att något testamentariskt förordnande behöfde föregå. Således hade hon i ingen måtto begagnat sig af inbördes testamentet. På grund häraf yrkades ändring och ogillande af käromålet.

Inspektoren E. och hans medparter åberopade sista mom. af inbördes testamentet: »Livad sålunda-----yttersta vilja» (s. 164), såsom varande af vigt då det innehölle uttryckligt stadgande att testamentet ej finge ändras. De yttrade vidare: Mannen W. kunde ju hyst intresse för hustruns arfvingar lika mycket, ja mer än för sina egna; och huru blefve i sådant fall hans vilja respekterad, derest hans enka finge göra dem arflösa. Han syntes hafva befarat någonting sådant, att döma af testamentshandlingens åberopade sista mom.; och när enkan äfven underskrifvit detta, måste det jemväl för henne vara förbindande. Just vid arfsföreningen med mannens arfvingar »begagnade» hon testamentet (som hon då redan bevakat) genom att göra arfvingarne beroende af sitt välbehag. Hade de väntat, så kunde de fått intet. A andra sidan, om enkan t. ex. sönderrifvit testamentet i stället att bevaka det, så hade föreningen ej erhållits för så godt köp. Äfven arfsföreningen gick ut på att testamentet skulle äga bestånd, icke att det skulle anses såsom ogjordt eller förstöras. Slutligen visade de, att enkan W. vid försäljning år 1832 af ett hemman, åberopat inbördes testa-

s. 168 Sida 168 i årgången börjar härKopiera citering

mentet såsom åtkomst och således äfven då »begagnat» testamentet, samt påstodo fortfarande att hon försämrat boets ställning.

Hofrätten i dom den 4 Febr. 1859 yttrade: Som enkan W. efter sin man hofpredikanten W:s död bevakat inbördes testamentet och satt sig i besittning af makarnes egendom; och hon sålunda, ehuru hon enligt arfsaftalet den 4 Juni 1831 till mannens arfvingar lemnat del af egendomen, likväl vid det förhållande att nämnde aftal icke haft för ändamål upphäfvande af testamentet, utan fasthellre åsyftat detsammas bestånd, måste anses hafva af testamentet sig begagnat, fann hofrätten henne hafva varit oberättigad att samma testamente ändra eller återkalla i afseende å den enskilta egendom eller giftorätt i gemensamma boet, hon vid mannens frånfälle ägde; men enär inbördes testamentet icke betagit henne rättigheten att särskildt genom testamente förordna om det gods, som efter mannens död henne tillfallit och hvartill äfven vore att hänföra den andel i makarnes tillgångar, hvilken på grund af testamentet bordt mannens arfvingar tillkomma, men enkan genom aftalet den 4 Juni 1831 sig förvärfvat; samt den försämring, makarnes egendom under enkans förvaltning lidit, borde drabba delegarne såväl å ena, som å andra sidan, utom hvad anginge utgiften till mannen W:s arfvingar, hvilken borde belasta den andel af makarnes bo, som enkan sig enskilt förvärfvat; blef rådstufvurättens dom på det sätt ändrad, att testamentet den 14 Juni 1852 icke finge utgöra hinder för P. E. och hans medparter att, sedan af enkan W:s qvarlåtenskap utskiftats så stor del, som, enligt de för laga bodelning emellan henne och hennes man gällande grunder, på enkan af makarnes bo sig belöpte, i samma utskiftade del taga arf i öfverensstämmelse med inbördes testamentet den 8 Juni 1830; och ålåge det Anna Maria E. att inom sex veckor från domsdagen fullgöra den henne af rådstufvurätten ådömda bouppteckningsed.

Assessoren friherre Wrede var från detta beslut skiljaktig och yttrade: »Då enligt 3 § i 16 kap. A.B. en hvar är tillåtet att förut om sin egendom gjordt testamente ändra eller återkalla, ändå man sig förbundit att ej ändra eller återkalla detsamma,

s. 169 Sida 169 i årgången börjar härKopiera citering

anser jag äfven enkan W. hafva varit berättigad att, utan hinder af det emellan henne och hennes man i lifstiden upprättade inbördes testamente, om sin egendom sedermera på sätt som skett annorledes förordna; hvadan jag för min del pröfvar rättvist att, med ändring af motvädjade utslaget i denna del, svarandernes från annan åsigt härledda och instämda klandertalan emot bemälda enkas efter mannens död upprättade testamente att ogilla». I fråga om bouppteckningseden instämde reservanten med pluraliteten.

Likaledes hofrättsrådet Appelbery var skiljaktig och anförde: »Sedan det af hofpredikanten W. och hans hustru Hedda Regina E. den 8 Juni 1830 upprättade testamente, derigenom förordnats, att den af makarne, som den andra öfverlefde, skulle i sin lifstid behålla boet orubbadt, och detsamma efter bådas död lika fördelas emellan deras arftagande slägtingar, blifvit af enkan den 6 Maj 1831 bevakadt, har hon, vid bouppteckningen den 4 Juni s. å. efter mannen, af dennes arfvingar tillöst sig deras rätt i boet, hvilket hon således behållit icke i omedelbar följd af testamentet, utan på grund af aftalet med bemälte arfvingar, fastän testamentets tillvaro må hafva inverkat på vilkoren vid samma aftal; och emedan, i allt fall, testamentet, efter mitt omdöme, endast innefattar ömsesidigt förbehåll af makarne, att den först aflidnes arfvingar skulle efter bådas död utbekomma halfva qvarlåtenskapen, men ingalunda förbud eller hinder för den efterlefvande att om andra hälften efter godtfinnande förordna, helst ena makans särskilda välvilja för den andras arfvingar destomindre må förutsättas såsom anledning till testamentet, som vid dettas upprättande ovisst varit hvilka dessa arfvingar skulle blifva; ty och som icke heller i öfrigt visadt är, att enkan W. åtkommit egendom, derom hon ej ägt genom testamente förordna, pröfvar jag rättvist, med upphäfvande af motvädjade domen, ogilla svarandernes i målet väckta talan».

Anna Maria E., dåmera myndig, fullföljde ensam, efter nedsatt revisionsskilling, underdånig talan emot hofrättens dom. I afgifven kontradeduktion yrkade inspektören E. och hans

s. 170 Sida 170 i årgången börjar härKopiera citering

medparter fastställelse af samma dom samt ersättning för rättegångskostnaden hos Kongl. Maj:t.

Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne friherre Leijonhufvud, Schager och Schöning) afgaf den 18 Januari 1862 följande betänkande:

»Som makarne W. genom deras inbördes testamente förordnat, att hvilkendera af dem den andra öfverlefde, skulle i sin lifstid njuta och efter godtfinnande använda all qvarlåtenskap i boet, och att efter båda makarnes död qvarlåtenskapen skulle delas lika emellan deras arftagande slägtingar; samt sistberörde stadgande synes icke kunna annorlunda förstås, än att makarne W. derigenom endast velat hafva förbehållit den först aflidna makans arfvingar, hvilka genom testamentets förra del tills vidare utestängdes från tillgodonjutande af den arfsrätt, dem annars enligt lag tillkomme, rättighet att, sedan jemväl den andra makan allidit, i deras lagliga arfsrätt inträda, och att makarne W. således icke med anförda stadgandet åsyftat att, till förmån för den efterlefvande makans arfvingar, såsom vilkor för denna makas rätt att i sin lifstid begagna jemväl den aflidnas andel i boet, föreskrifva en inskränkning i den efterlefvande makans i lag medgifna rätt att om sin egen lott i boet fritt förfoga; alltså och då enkan W. följaktligen torde få anses icke hafva varit af inbördes testamentet förhindrad att, på sätt som skett, genom nytt testamente förordna om den egendom, till hvilken svaranderne såsom hennes arfvingar eljest skulle ägt arfsrätt; samt i öfrigt ej visadt är, att bland berörde egendom funnits sådan, som ej lagligen kunnat genom testamente bortgifvas, hemställer nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, så vidt den af svaranderne i saken förda klandertalan blifvit bifallen, samma talan ogilla. Men då svaranderne, såsom enkan W:s arfvingar, yrkat förpligtande för sökanden, hvilken till uppteckning uppgifvit boet efter enkan W., att samma uppgifts riktighet med ed fästa, torde Kongl. Maj:t pröfva rättvist fastställa domstolarnes beslut, hvarigenom sökanden ålagts sådan ed gå, med föreskrift tillika, att sökanden åligger att å dag, som rådstufvurätten skulle äga att på

s. 171 Sida 171 i årgången börjar härKopiera citering

anmälan bestämma, edgången fullgöra»; och hemställdes tillika att, i händelse af sådan utgång, svarandernes anspråk på godtgörelse för kostnaderne i saken måtte leranas utan afseende.

Högsta Domstolen den 30 Januari 1862: Emedan hvarken af ordalydelsen i det emellan makarne W. inbördes upprättade testamente, derifrån svaranderne härleda sina i saken instämda anspråk, eller af hvad för öfrigt i saken förekommit, antagas kunde, att med det i testamententet förekommande stadgande, att efter båda makarnes död qvarlåtenskapen i boet skulle emellan deras arftagande slägtingar lika fördelas, varit åsyftadt att, till förmån för den efterlefvande makans arfvingar, såsom vilkor för denna makas rätt att i sin lifstid begagna jemväl den aflidnas andel i boet, föreskrifva en inskränkning i den efterlefvandes rätt att om sin egen lott i boet fritt förfara; samt icke visadt vore, att enkan W. genom nu klandrade testamentet bortgifvit egendom, derom ej kunnat på sådant sätt lagligen förordnas, gillade Högsta Domstolens fleste ledamöter det slut betänkandet härutinnan innehåller; äfvensom betänkandet i öfrige delar af dem bifölls.

En ledamot (justitie-rådet Almqvist) fann icke skäl att i anledning af sökandens i und. fullföljda talan göra ändring i hofrättens dom.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 Mars 1862.