Naumanns tidskrift 1864 s. 113

(Danska galeasen »Maja», kapten Struve, och svenska ångskonerten »Sälboda», kapten Tengström).

Ännu gällande sjölag af d. 12 Juni 1667 innehåller i 8 kap. 1 § sjöskade-balken: »Are tu skep under segel och komma hvarandra om bord, utan at kunna det hindra, taga de der skada af, drage hälften af skadan hvardera, hvad heller det om dagen eller nattetid, vid storm eller fogeligt väder händt är.» — K. M:s försäkrings- och haveri-stadga af den 2 Okt. Tidskrift för Lagstiftn. etc. 8

s. 114 Sida 114 i årgången börjar härKopiera citering

1750 innefattar i 8 art. 1 § följande närmare bestämmelse: »Komma tu skepp, som äro under segel, på hvarandra att löpa eller stöta, utan att kunna det hindra och väja, ehvad det är om dagen eller nattetid, vid storm eller fogeligt väder, i öppen sjö, på redd eller i hamn, så att det ena eller andra brister och går i grund, eller att ett eller begge, med deras last, igenom kastande eller på annat sätt taga der skada af, då skall sådant på begge skeppen och deras laddning sammanslås och beräknas, och hvardera draga hälften af skadan, efter thy begge skeppen med deras laddning och fraktpenningar äro värde» 1).

Natten till den 2 Oktober 1860 blef galeasen Maja, förd af kaptenen Struve, under resa från Hartlepool till Altona med last af stenkol, i närheten af Helgoland påseglad af ångskonerten Sälboda, ford af kaptenen Tengström, med den olyckliga påföljd, att galeasen kort derefter sjönk med last och alla tillhörigheter. Besättningen räddade sig på ångfartyget.

I sedermera dels inför notarius publicus i Götheborg och dels inför landträtten i Pinneberg afgifne och vederbörligen edfästade särskilta sjöförklaringar beskrifver Struve tilldragelsen sålunda:

Den 1 Okt. på eftermiddagen, skönt väder och svag kultje, vinden s.s.v., styrde s.o. bidevind. Om aftonen kl. 9 drog sig vinden ostligare; Maja gick öfver stag och lades på andra bogen s.o. Vinden då s.s.o. Kl. 10 fick man fyren på Helgoland i sigte. Vinden tog upp sig något, så att Maja kunde segla s.s.v. — Hade lykta hängande i styrbords vant.

Kl. 1 på natten skönjdes en lykta rakt förut (således i s.s.v.). Maja styrde ännu någon tid i samma riktning; men då lyktan icke ändrade ställning, hölls fullare och fartyget föll, så att kursen blef s.v. Genast derefter kom ett ångfartyg rakt på Maja, stötte emot vid storvantet och gjorde ett stort hål i

') Den af riksens ständer antagna nya sjölag, hvilken i dessa dagar lärer vara af K. Μ. stadfästad att tillämpas från och med år 1865, innehåller i 172 S: »Ar sammanstötningen förorsakad genom vållande å båda sidor eller af våda; dragé hvardera fartyget sin skada: äge dock i förra händelsen domstolen att pröfva om endera sidan varit till sammanstötningen mera vållande än den andra, samt ålägga den, som gjort sig skyldig till sådan större grad af vållande, att gälda en del af det andra fartygets skada.»

s. 115 Sida 115 i årgången börjar härKopiera citering

babords sida. Luften var vid tillfället uppe klar, men vid horisonten något dimmig. — Förgäfves sökte man medelst pumpning hålla galeasen läns. Efter en half timma steg vattnet upp till däcket, så att besättningen, för att rädda lifvet, måste taga sin tillflykt till storbåten. Ej mer än en skeppslängd från galeasen hade de hunnit, då denna sjönk. Följande skenet af ångfartygets lykta, uppnådde de sedermera detsamma. Ångfartyget befanns då vara Sälboda, fördt af Tengström. Med honom följde Struve och besättningen till Götheborg, hvarifrån de sedermera foro öfver Hamburg hem (till Blankenese i Holstein).

Struve anmärkte i sjöförklaringen, att Sälboda icke förde föreskrifna signallyktor, utan blott en lykta midt på däck’) samt fritog sig från all ansvarighet för den inträffade olyckshändelsen.

Den af Sälbodas befälhafvare kaptenen Tengström afgifna, likaledes af honom och hans besättning beedigade sjöförklaring innehåller, angående omständigheterna vid olyckstillfället, följande uppgifter:

Sälboda hade d. 1 Okt. kl. 3 e. m. afgått från Bremerhafen, kl. 8 fått Helgolands fyr i sigte och hade densamma kl. 12 pa natten i n. till v. pa kompassen. Luften klar med uppträckande bank i n.o. kanten af horisonten. Flera seglare synliga. Laber vind från s.o. Alla segel satta. Med tillhjelp af

1) K. f. den 25 Aug. 1852, angående signal-lanternor å fartyg, stadgar i 1:sta inom.: »Alla svenska ångfartyg skola till sjös, å redder, floder och kanaler samt i hamnar och vikar, från solens nedgång till dess uppgång, föra lan’ ternor af nedannämnda beskaffenhet och på efterföljande sätt, neml.:

under gång:

en lanterna med hvitt sken på förtoppen, en dito med grönt sken på styrbordssidan,

en dito med rödt sken på babordssidan» —• — —;

samt i 2:dra mom.: »alla seglande fartyg, hvilka begagnas i saltsjön eller i främmande farvatten, skola, då de, mellan solens nedgång och dess uppgång, till segels eller under bogsering nalkas annat fartyg, visa en lanterna med klart sken på sådant sätt, att det bäst kan bemärkas af det andra fartyget och i så god tid, att ombordläggning kan undvikas.»

Se vidare: Backmans Lagsamling 6 H. sid. 106, 7 H. sid. 81, 8 II. sid. 82 o. f.

s. 116 Sida 116 i årgången börjar härKopiera citering

machinen gjorde ångf. 6 knops fart. Styrde fortfarande nordhän. Kl. 41 observerades en lanterna i lovart circa 4 streck från ångfartygets kurs. Den syntes några minuter, hvarunder skenet avancerade mera tvärs, men försvann derefter och antogs vara en bidevindseglare, som låg sydvestvart hän (således på en kurs afskärande ångfartygets egen). Kl. 1 syntes åter en lanterna för-ut och helt nära, hvarföre rodret ögonblickligen lades hårdt i lä och ångfartyget började lofva, men sammanträffade nästan i samma ögonblick med en seglare, hvarvid ångfartygets bogspröt afbräcktes och stäfven till en del krossades. Seglaren befanns vara en vestvart liggande galeas med alla snedsegel till. Ångfartyget hade dock ej blifvit värre skadadt, än att det kunde fortsätta resan. Kl. 2 hördes nödrop, hvarföre Tengström styrde åt det håll, hvarifrån dessa kommo, samt pråträffade en båt med 4 man, hvilka togos ombord och upplystes vara Struve och hans besättning från den påseglade galeasen, som af dem uppgafs hafva sjunkit i följd af sammanstötningen.

Den inträffade olyckshändelsen, förklarade Tengström vidare, hade timat utan hans och hans besättnings förvållande och ej heller kunnat af dem förekommas, hvarföre Tengström reserverade sig för allt ansvar.

Till rådstufvurätten i Götheborg instämdes härefter kaptenen Tengström af skeppsredarne J. Schade och J. Oestman, såsom ombud ej mindre för gamla första och andra assuransföreningarne i Blankenese, uti hvilka galeasen Maja varit sjöförsäkrad, än äfven för kapt. Struve, under yrkande af käranderne, att Tengström med sitt fartyg Sälboda måtte förpligtas ersätta all den skada, som genom ifrågavarande påsegling blifvit galeasen Majas ägare, befraktare, redare och besättning, tillskyndad, likasom alla de kostnader, hvilka uppkommit och vidare kunde uppkomma för fartygets och godsets ägare, assuradörer och besättning genom nämnda tilldragelse, samt för utsökande af ersättning derför; hvarjemte godtgörelse för rättegångskostnaden fordrades.

Käranderne sökte på följande sätt visa, att Tengström varit till sammanstötningen vållande:

s. 117 Sida 117 i årgången börjar härKopiera citering

Enligt parternes öfverensstämmande uppgifter i sjöförklaringarne, blåste vid tillfället sydostlig vind med jemn kultje; Sälboda gick för full vind och ångkraft i nordlig riktning, under det Maja låg bidevind i riktning mot s.s.v. Begge fartygen varsnade hvarandra, och intet annat missförstånd ägde rum, än att ångfartyget, enär det ej förde föreskrifna ångbåtssignaler, af Majas besättning ansågs för ett seglande fartyg. Då ångfartyget, äfven om det betraktades blott såsom segelfartyg, kom med full vind och varsnade lyktan å Maja, som, enligt Tengströms egen sjöförklaring, af honom riktigt antagits vara en bidevindseglare, liggande sydvest-hän och sålunda kommande snedt upp emot ångfartyget, så hade det varit dettas skyldighet, enligt alla länders i alla tider gällande seglationsreglor, att vika, låta bidevindseglaren ligga sin kurs och gå akter om densamma. I stället försökte ångfartyget gå för om galeasen, och stötte dervid midt på denna. När ångfartygets lykta varsnades från galeasen, ansåg man der signalen föras af en seglare, kommande rakt ned mot galeasen. Dennas besättning antog då, på förenämnde grund, att motseglaren skulle passera akter om galeasen, som derföre föll något. Denna manöver var riktig; galeasen som dymedelst fick fullare vind, sköt bättre fart och skulle, genom att fortare komma undan åt vester, aflägsna faran af en sammanstötning med motseglaren, hvilkens kurs, sådan den var satt, borde framgå öster om galeasen och bordt ställas än mera ostlig. — Hade Sälboda, såsom det gaf Maja skäl att antaga, varit ett seglande fartyg, så skulle just genom berörde manöver med Maja sammanstötning undvikits, enär Maja hade hunnit förbi Sälbodas kurs innan detta uppkom i lika höjd; men nu påskyndade ångkraften fartygens närmande och afskar vägen för Maja. Om ångfartyget derföre vid tillfället fört föreskrifna kulörta lanternor, hade befälet å Maja, så snart Sälbodas ljus varsnats, funnit detsamma tillhöra ett ångfartyg, och i sådant fall hade Majas befäl, derest ångfartyget ej fullgjorde sin skyldighet att gå akter om Maja, kunnat i sista ögonblicket förekomma sammanstötning genom att lägga galeasen öfver på andra bogen.

s. 118 Sida 118 i årgången börjar härKopiera citering

Tengström svarade: Väl var Sälboda vid ifrågavarande tillfälle ej försedt med tre lysande lanternor, men skenet från den enda, som var tänd, var fallt tillräckligt. Det hade ålegat befälhafvaren på Maja att rätta sig efter detsamma eller åtminstone genom signal låta förmärka sitt fartygs närhet, så att Sälbodas befäl, som nu alltjemt varit förhindradt att se ljus från det mötande fartyget, kunnat hafva någon rättelse för den kurs, som bordt styras, för att undvika sammanstötning. Enligt alla länders sjölagar, vore det hvarje seglares åliggande att, så snart signal blifvit synlig från annat fartyg, genast visa återsignal från sådant ställe å sitt fartyg, att den tydligt kunde ses af motseglaren. Struves underlåtenhet i detta afseende (lyktan å Maja var upphängd å den sida, som vändes från Sälboda, så att seglen skymde den) antog Tengström hafva varit enda orsaken till olyckshändelsen. Motparternes påstående att Tengström bordt vika, vore orimligt, alldenstund det mötande föremålet varit från Sälbodas däck osynligt. Hade lyktan å Maja blifvit flyttad till den sida, åt hvilken motseglaren syntes och som var vänd åt honom, så hade det varit ganska lätt att medelst en liten lofning med Sälboda gå fri; och detta hade enligt gällande författning varit Majas skyldighet. Då det lyktsken, som observerats ombord å Sälboda, endast några minuter var synligt och sedan försvann, så måste antingen Maja genast hafva börjat falla och ej, såsom Struve uppgifvit, någon tid fortsatt samma kurs, eller ock måste ljusskenet hafva kommit ifrån någon annan seglare. I förra fallet var Majas manöver felaktig, då detta fartygs styrman haft tillfälle se i hvad riktning det observerade fartyget framgick och deraf lätt bordt finna, att han genom fortsatt styrning bidevind skolat undvika all fara; i sednare fallet åter hade ej någon signal å Maja blifvit å Sälboda bemärkt förr än ögonblicket före sammanstötningen, då det var för sent att vika. Vid sådant förhållande skulle olyckan ej förekommits äfven om Sälboda fört tre lyktor. I allt fall användas de för ångfartyg föreskrifna signal-lanternorna sällan i öppen sjö, just emedan de der, under fartygets arbetande mot högre vågor, oftast vilseleda och förvilla motseglare. Och detta gäller i synnerhet sådana fartyg som Säl-

s. 119 Sida 119 i årgången börjar härKopiera citering

Boda, hvilket egentligen är beräknadt för segling, med tillhjelp allenast af en mindre ångmachin. Ofvannämnde föreskrift vore således hufvudsakligen tillämplig för passagerare-ångfartyg.

För närmare utredande af frågan hvilketdera fartygets befäl varit till sammanstötningen ensamt eller mest vållande, hördes såsom vittnen 4 sjökaptener. Till dem framställdes, på begäran af Tengström, bland andra följande fråga: om det vore enligt med sjömannabruk, att fartyg vika åt styrbord, då motseglare upptäckes fyra streck om styrbord?

Ett af vittnena besvarade denna fråga med ja, två med nej; det fjerde vittnet kunde icke afgifva något svar i allmänhet.

På fråga af käranderne åter, förklarade ett af vittnena, att, enligt hans åsigt, derest Sälboda fört föreskrifna ångbåtslanternor och dessa varseblifvits på Maja, sammanstötningen genom manövrering med detta fartyg lätt kunnat undvikas, så framt dess befäl förstått begagna sig af den upplysning om Sälbodas läge och kurs, som genom en dylik signal kunnat erhållas.

Rådstufvurätten yttrade i dom den 6 Juli 1857: Emedan det, enligt föreskrifterna i k. f. den 25 Aug. 1852, ålegat befälhafvaren å galeasen att, då lanternan å ångfartyget, efter hvad de af kaptenen Struve och besättningen å galeasen afgifna sjöförklaringai’ utvisade, från galeasen varseblifvits, anbringa sin signal-lanterna så, att den kunnat blifva synlig å ångfartyget; men sådant icke iakttagits, utan den å galeasen befintliga lanterna deremot varit upphängd i styrbords vant, samt sålunda, vid den kurs galeasen med sydostlig vind styrt och i anseende till det läge, hvari fartygen befunnit sig till hvarandra, måst blifva af galeasens segel undanskymd för ångfartyget, hvars vid tillfället å däck varande besättning, styrmannen Söderberg och matrosen Gabrielsson, jemväl inför not. publicus edligen fästat uppgiften i sjöförklaringen, att de ifrågavarande natt kl. 41 väl under några minuter observerat en lanterna i lovart, men sedermera icke sett signal från något fartyg förrän kl. 1, då galeasens lanterna blifvit synlig nästan i samma ögonblick sammanstötningen inträffat; ty och som det icke kunnat utredas, huruvida det lyktsken, som sålunda klockan å1 å ångfartyget

s. 120 Sida 120 i årgången börjar härKopiera citering

varseblifvits, kommit från galeasen, och detsamma i allt fall, enär det efter några minuter försvunnit, icke kunnat lemna befälhafvaren å ångfartyget tillförlitlig ledning för bedömandet af den kurs, det fartyg hållit, från hvilket berörda lyktsken utgått; alltså och då, om än ångfartyget, ehuru endast försedt med auxiliär-ångmachin, borde, i afseende å skyldigheten att föra signal-lanternor, betraktas lika med egentliga ångfartyg, samt befälhafvaren å Sälboda således oriktigt förfarit derutinnan, att endast en signal-lanterna varit å detta fartyg anbragt, befälhafvaren å galeasen likväl måste anses hafva genom sin underlåtenhet att, så snart ångfartyget blifvit synligt, anbringa signal-lanterna på sådant ställe å sitt fartyg, att den kunnat klart och tydligt af ångfartyget bemärkas, sjelf i väsentlig mån föranledt fartygens sammanstötning, funne rådstufvurätten, med anledning af stadganderne i 8 och 9 kapitlen sjöskadebalken sjölagen samt 8 artikeln i försäkrings- och haveri-stadgan den 2 Oktober 1750, Tengström icke kunna tillförbindas att till det hela eller någon del ersätta den skada och förlust, som genom sammanstötningen uppkommit; i följd hvaraf det derom framställda påstående ogillades; men kostnaderne å rättegången blefvo, med afseende å sakens beskaffenhet, emellan parterne qvittade.

En ledamot var från beslutet skiljaktig och anförde, att han ansåg den omständighet att, på sätt i målet förekommit, de i k. f. den 25 Aug. 1852 meddelade föreskrifter angående de lysande lanternor, hvarmed, till undvikande af ombordläggning, alla svenska ångfartyg och de seglande fartyg, hvilka begagnas å saltsjön eller å främmande farvatten, böra vara försedde, ej blifvit vid ifrågavarande tillfälle af parternes fartyg iakttagna, icke inverka på frågan huruvida och i hvad mån Tengström kunde vara, enligt sjölag och forsäkringsstadga, skyldig ersätta den genom fartygens sammanstötning och galeasen Majas deraf härledda förolyckande Schade och Oestman samt galeasens besättning tillskyndade skada; och om än sammanstötningen hade kunnat förekommas derigenom, att lysande signallyktor varit å begge fartygen eller å ettdera i behörig ordning anbragta, och nödig uppmärksamhet å desamma från motseglaren

s. 121 Sida 121 i årgången börjar härKopiera citering

fästad, samt tjenliga åtgärder i öfrigt i god tid å ena och andra fartygets sida vidtagits, ansåge reservanten likväl, enär, enligt ömsesidiga sjöförklaringar och edliga utsagor af båda fartygens besättningar, fartygens närmande intill hvarandra och riktningen dervid af motseglarens kurs icke blifvit å någondera sidan bemärkt tidigare, än så kort före sammanstötningen, att händelsen ej vidare kunnat afböjas, densamma, som jemväl inträffade under en höstnatt, skäligen böra betraktas såsom en olycka på sjön och följaktligen vara att hänföra till sådana fall, hvarom stadgas i 8 kap. 1 § sjöskadebalken sjölagen och 8 art. I § af försäkringsstadgan den 2 Okt. 1750, hvadan reservanten pröfvade rättvist förklara den skada och förlust, som drabbat Schade och Oestman samt galeasens besättning dymedelst, att detta fartyg i följd af dess sammanstötning med ångfartyget sjunkit, böra på begge fartygen sammanslås och beräknas, samt så gäldas som sistnämnde lagrum bestämmer; men i följd af pluralitetens beslut erfordrades icke af reservanten närmare yttrande angående beloppen af skadan eller sättet för dess gäldande.

Efter vad fullföljde Schade och Oestman, jemväl å Struves vägnar, talan i Göta hofrätt. De anförde, att rådstufvurätten icke skäligen bordt lägga ett främmande fartyg till last, att dess befäl icke ställt sig svensk lag till efterrättelse. Det vore i öfrigt ej styrkt, att lanternan å Maja varit så upphängd, att den ej kunnat i tid skönjas från Sälboda. Yrkade bifall till stämningspåståendet eller åtminstone till den af reservanten i rådstufvurätten yttrade åsigt.

Hofrätten i dom den 30 December 1858: Enär Tengströms underlåtenhet att vid ifrågavarande tillfälle iakttaga de för signalering af ångfartyg meddelade föreskrifter icke kunde, på sätt motparterne förmenat, antagas hafva till omstämda skadan bidragit, så och på de af rådstufvurätten anförda skäl, fastställdes dess dom. Käranderne skulle godtgöra Tengström lösen för hofrättens dom.

Efter revisionsskillings nedsättande och fullgjorda præstanda i öfrigt, sökte Schade och Oestman, å egna och Struves vägnar, ändring uti hofrättens dom, under åberopande af hvad de förut anfört.

s. 122 Sida 122 i årgången börjar härKopiera citering

Nedre revisionen yttrade i und. betänkande den 8 Februari 1862: att emedan, å ena sidan, befälet å galeasen Maja väl torde böra anses hafva vid ifrågavarande tillfälle derutinnan brustit i nödig omtanka och varsamhet, att, ehuru en mötande seglare varsnats och, efter hvad den i anledning deraf med galeasen vidtagna manöver utmärkte, samt sökanderne sjelfva uppgifvit, antagits skola, enligt sjömansbruk, gå galeasen om babord förbi, den i styrbords vant å galeasen upphängda lykta likväl icke flyttats öfver till den åt motseglaren vända sida eller annan plats, hvarest segel eller andra föremål ej kunnat densamma undanskymma, samt häraf följt, att, enligt hvad den af svaranden afgifna sjöförklaring innehåller, galeasens signal ej blifvit ombord å det mötande fartyget, ångskonerten Sälboda, synlig, samt galeasens närhet och läge således ej kunnat af ångskonertens befäl iakttagas förr än det redan varit för sent att, medelst manöver med ångskonerten, förekomma ombordläggning; men å andra sidan befälet å sistnämnda fartyg försummat föra de för ångfartyg i allmänhet föreskrifne tre lysande signal-lanternor, i följd hvaraf besättningen å galeasen icke blott, i anseende till fartygens ömsesidiga läge, svårligen kunnat, under den korta tid, som, enligt kaptenen Struves sjöförklaring, förflutit från det ångfartygets signal först bemärktes och intilldess faran af fartygens närmande till hvarandra insågs, riktigt uppfatta ångfartygets kurs, utan äfven blifvit vilseledd vid bedömandet af det mötande fartygets beskaffenhet och snabbhet; ty och som dessa anmärkta försummelser å ena och andra fartyget skäligen torde kunna antagas hafva hvar i sin mån till sammanstötningen bidragit, hemställde nedre revisionen, att K. Μ. måtte, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara ifrågavarande ombordläggning, hvilken sålunda ej kunde föras någotdera fartyget ensamt till last, böra betraktas såsom en olycka på sjön och följaktligen vara att hänföra till sådana fall, hvarom stadgas i 8 kap. 1 § sjöskadebalken i sjölagen och 8 art. 1 § i k. försäkrings- och haveri-stadgan den 2 Okt. 1750, så att den skada och förlust, som uppstått derigenom, att galeasen Maja, med last, inventarier samt skepparens och besättningens tillhörigheter, i följd af sammanstötningen helt och hållet

s. 123 Sida 123 i årgången börjar härKopiera citering

gått förlorad, skola på begge fartygen sammanslås och beräknas samt så gäldas, som sistnämnde lagrum bestämmer; men enär domstolarne med den åsigt, som der gjort sig gällande, ej kommit att utlåta sig angående beloppet af det skadestånd, som sålunda borde sökanderne tillkomma, samt en dylik pröfning icke lämpligen kunde hos K. Μ. omedelbarligen äga rum, hemställdes, att saken derutinnan blefve visad åter till rådstufvurätten, som, på anmälan, skulle äga att, efter det parterne ånyo blifvit hörde, nytt utlåtande i denna del af saken meddela.

Efter cirkulation afgjordes saken i Högsta Domstolen den 27 Juni 1862, dervid justitie-rådet Naumann yttrade: »Emedan ostridigt är, att vid ifrågavarande tillfälle, natten till den 2 Oktober 1856, den af sökanden Struve förda galeasen Maja ej haft annan nattsignal, än en å styrbords vant uppsatt lykta, äfvensom att, ehuru å galeasen skenet från en lanterna å den mötande ångskonerten Sälboda iakttagits, och galeasens manöver i anledning deraf blifvit ställd efter den förutsättning, att det förra fartyget skulle gå det senare å dess babordssida, förbi, någon förändring af signal-lyktans plats eller ställning ej ägt rum, samt svarandens uppgift, att vid galeasens berörde manöver signal-lyktans sken blifvit af fartygets segel undanskymdt, intilldess begge fartygen kommit hvarandra så nära, att deras kort derefter inträffade sammanstötning ej kunnat undvikas, vinner stöd af hvad i berörde hänseende förekommit; ty och som, vid betraktande häraf, i förening med hvad den å svarandens sida afgifne och beedigade sjöförklaringen innehåller, måste antagas, att å galeasen försummats att hålla dess signal för den mötande ångskonerten Sälboda synlig; men äfven svaranden till last ligger, att å hans förande fartyg icke funnits uppsatta signal-lanternor till antal och beskaffenhet, som för svenska ångfartyg i allmänhet, oberoende af det farvatten, hvarå de sig befinna, föreskrifvet är, hvarigenom urskiljande af ångskonertens hastighet och kurs försvårats, och galeasen såmedelst betagits den utväg eljest kunnat vara för hand att ombordläggningen hindra; alltså och då utredning saknas om och i hvad mån det ena eller andra fartygets befälhafvare eller skeppsfolk varit mer eller mindre vållande till den inträffade sammanstötningen,

s. 124 Sida 124 i årgången börjar härKopiera citering

hvilken haft till följd att galeasen med last och öfriga tillhörigheter gått alldeles förlorad, samt skada jemväl blifvit ångskonerten tillskyndad, och sammanstötningen vid sådant förhållande måste anses såsom den der af olycka timat, pröfvar jag, jemlikt 8 kap. 1 § sjöskadebalken och 8 art. 1 § i försäkrings- och haveri-stadgan den 2 Okt. 1750, rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förklara: att den, genom omförmälda sammanstötning, å båda fartygen och medhafvande last uppkomna skada skall på begge fartygen och deras laddning sammanslås och beräknas, samt hvardera draga hälften af skadan efter thy begge fartygen med deras laddning och fraktpenningar voro vid olyckshändelsen värda; men enär domstolarne, vid den utgång tvisten der erhållit, icke utlåtit sig angående beskaffenheten och beloppet af förlusten och skadorna eller nyssberörda värden, och jag finner pröfning derom nu icke kunna omedelbarligen meddelas för bestämmandet af den andel i omstämda ersättningen, hvilken, efter hvad förrbemäldt är, svarandens fartyg har att vidkännas, varder saken härutinnan visad åter till rådstufvurätten, som äger att densamma, på anmälan, å nyo företaga och dermed vidare lagligen förfara.»

Justitie-råden Wretman och Carleson förenade sig med justitie-rådet Naumann.

Justitie-rådet Cramer utlät sig: »Lika med domstolarne finner jag det böra såsom utredt antagas, att sammanstötningen emellan ångfartyget Sälboda och galeasen Maja orsakats jemväl deraf, att signal-lanterna icke varit å sistnämnda fartyg anbragt på sådant ställe, att den kunde vid det tillfälle, då fartygen kommo hvarandra närmare, från Sälboda bemärkas; med afseende hvarå och enär befälhafvaren å galeasen Maja således icke kan fritagas från att hafva den inträffade olyckan i någon mån vållat, jag pröfvar rättvist gilla det slut i saken, hvari domstolarne stannat.»

Justitie-rådet Hoffstedt instämde med justitie-rådet Cramer.

Justitie-rådet Qviding biträdde den af justitie-rådet Naumann yttrade mening.

Kongl. Maj:ts dom expedierades den 29 Juli 1862.