Ytterligare bidrag till läran om ofullkomnadt äktenskap och deraf uppkommande rättigheter enligt gällande lag.
23 augusti 1860
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 88–92 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, A) Giftermålsbalken, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 13 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 82 för det här referatet, men referatet börjar på s. 88 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Giftermålsbalken, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 88–92 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 23 Augusti 1860»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Kan häfdad fästeqvinna, som försummat att i behörig ordning protestera mot lägersmannens giftermål med annan qvinna, tillerkännas de rättigheter, som i 3 kap. 9 § G.B. äro fästeqvinna medgifne, och bör hennes under sådana omständigheter aflade barn njuta äkta barns rätt?
Hvad afseende må fästas å dylika påståenden, när de icke äro särskildt omstämde, utan först såsom följd af och i sammanhang med annan rättegång (i fråga om barnuppfostringsbidrag) framställas?
Pigan Carolina Gustafsdotter i Flishult hade till 1854-års vinterting med Konga härad uttagit stämning å hemmansägaren Johan Petersson i Brännebo och yrkat, att han, som med Carolina G. skulle hafva sammanaflat ett af henne den 11 Oktober 1853 framfödt gossebarn, måtte dömas skyldig till henne utgifva ej mindre godtgörelse för lidande och för barndop, än äfven visst årligt bidrag till barnets underhåll och uppfostran.
Uti stämningsansökningen uppgaf Carolina, att hon och Johan P. sedan 1850 varit öfverens att med hvarandra ingå äktenskap; att Johan P:s löften derutinnan fortfarit till i början af Mars månad 1853, då Carolina öfverraskades af underrättelsen, att lysning till äktenskap mellan Johan P. och annan qvinna påbörjats; att Carolina emellertid och enär hon icke då anade att hon, som låtit sig af Johan P. lägras, deraf kunde vara hafvande, i följd af Johans löften om riklig belöning derest hon förtege sina anspråk, icke protesterat mot lysningen, samt att Carolina, omkring åtta månader derefter födde barnet.
Johan P. bestred påståenderna, under förnekande både att han lägrat Carolina och att aftal om äktenskap dem emellan varit slutadt.
s. 89 Sida 89 i årgången börjar här
Bevisning förebragtes derom, att aftal rörande äktenskap funnits mellan parterna; att trolofningen firats med gästabud; att Carolina af Johan P. erhållit en ring, den hon såsom hans trolofvade burit; att Johan och Carolinas fader benämnt hvarandra svärfar och måg; att Johan P. med Carolinas föräldrar stått i allvarlig underhandling om öfvertagande af deras hemman; att Johan P. vid sina många besök i Carolinas föräldrahem dels tagit sig ett slags värdskap i huset och dels haft Carolina liggande hos sig hela nätterna, utan ringaste förhemligande af detta förhållande; att parterne af alla betraktades såsom trolofvadt par, och att Johan P. för en person nämnt, att han tyckte om Carolina, men ej ville taga henne till hustru, emedan han icke kunde komma öfverens med hennes föräldrar om köpet af hemmanet, som de höllo för dyrt.
Sedan Domstolen för bevakande af Carolinas barns rätt förordnat förmyndare, uppträdde denne, då målet andra gången förekom, och yrkade att barnet måtte förklaras äkta och berättigas ärfva sin fader.
Carolinas föräldrar, hvilka, enligt rättens .föreskrift, skulle i målet afgifva förklaring, påstodo ock uti ingifven skrift, att barnet, »såsom afladt under äktenskapslöfte», måtte få »vederbörlig arfsrätt hos sin fader».
Vid samma rättegångstillfälle, eller den 17 Juni 1854, var Carolina personligen tillstädes och begärde att blifva tillagd giftorätt i Johan P:s bo.
Johan P. ingick vid häradsrätten icke i någon närmare förklaring öfver eller genmäle af de sålunda utsträckta käropåståenderna. Han blott bestred motpartens anspråk och yrkade befrielse derifrån.
Uti slutligen ingifven skrift, undertecknad af Carolina, hennes fader och hennes barns förmyndare, påstods bland annat, att Johan P. måtte förklaras skyldig vidkännas Carolina såsom utan orsak öfvergifven äkta hustru, och hon berättigas att anses såsom sådan samt tillerkännas full giftorätt i hans bo enligt 3 kap. 9 § och 10 kap. 7 § Giftermålsbalken.
Härå hade Johan P. alls icke afgifvit svaromål.
s. 90 Sida 90 i årgången börjar här
I utslag den 20 April 1855 ålade häradsrätten Johan P. att a viss dag med ed betyga, att han icke, efter med Carolina träffadt aftal om äktenskap, lägrat henne à den tid, att han kunde vara fader till hennes den 11 Oktober 1853 framfödda gossebarn.
Detta utslag, deri Johan P. hos Göta hofrätt sökte ändring, blef af hofrätten genom dom den 2 Maj 1856 faststäldt, och ny edgångsdag bestämdes.
A edgångsdagen uteblef Johan P.
Carolinas såväl som hennes faders och barns förmyndares talan fördes vid detta rättegängstillfälle genom ombud, som dels ingaf från Carolina en skrift, deri hon yrkade bifall till de i stämningen framställda påståenden, dels ock vidhöll alla utöfver stämningen väckta anspråk.
Den 15 December 1856 afkunnades häradsrättens utslag: att som Johan P. genom uteblifvandet å edgångsdagen vore öfvertygad att hafva under äktenskapslöfte häfdat Carolina med ifrågavarande barn, samt häradsrätten, enär invändning deremot ej vore gjord, ansåge sig i målet böra afgifva yttrande jemväl öfver de under rättegångens lopp å kärandesidan framställda påståenden, hvilka icke innefattades i ågångna stämningen; alltså, i förmågo af 3 kap. 9 och 10 §§ samt 5 kap. 1 § Giftermålsbalken, förklarade häradsrätten Carolina, såsom Johan P.s äkta hustru, böra, i hans bo njuta full giftorätt, den Carolina ägde att särskildt i laga ordning söka få utbruten, samt barnet äfven böra anses äkta och åtnjuta laglig arfsrätt (hvarförutan Johan P. förpligtades att ersätta kostnaderna för barndopet, äfvensom att utgifva fordrade uppfostringsbidraget).
Emot detta utslag fullföljde Johan P. efter vad talan i hofrätten.
Utslaget, förmenade han, vore godtyckligt och besynnerligt, enär Carolina derigenom tillerkändes giftorätt i hans bo, och hennes barn arfsrätt i hans och hans hustrus egendom, — fördelar dem hon hvarken i stämningen eller i sitt slutpåstående påyrkat. Tredje kap. 9 § Giftermålsbalken hade ej här tillämpning, då parterne aldrig varit fästehjon. Stadgandet i 5 kap. 1 § nämnde balk förutsatte, att äktenskap skulle följa, om
s. 91 Sida 91 i årgången börjar här
barn, som afias under äktenskapslöfte borde blifva äkta och qvinnan njuta laggift hustrus rätt. Det vore obilligt, att då Carolina icke protesterat emot Johan P:s äktenskap, hon sedermera och då hans hustru ensam vore den, som infort egendom i deras bo, skulle kunna för sig och barn tillerkännas rättigheter, som lagen tillägger endast laggifta hustrun och hennes barn. Någon lag funnes icke, som inrymde pa en gång giftorätt i samma bo både åt laggift hustru och annan qvinna, med hvilken man, under hvad vilkor som helst, aflat barn. På sådana grunder yrkade Johan P. upphäfvande af utslaget i de delar, hvarom stämningen icke innehölle något påstående.
Hofrätten, i dom den 15 Januari 1858, fann ej skäl att göra ändring i de delar af utslaget, hvari ändring sökts.
Hos Kongl. Maj:t fullföljde Johan P. underdånig talan och yrkade ogillande af domstolarnes beslut pa de skäl, han hos hofrätten åberopat.
För den händelse åter, att hofrättens dom icke skulle kunna ändras pa den grund att invändning emot häradsrättens upptagande af yrkandet utöfver stämningen icke blifvit i behörig tid framställd, bönföll Johan P. om resning i denna del af målet, på det honom matte lemnas tillfälle edeligen betyga, att han icke vetat eller förstått annat, än att berörde domslut, så vidt det sträckte sig utöfver stämningen, kunde pa sätt målet blifvit fullföljdt vinna ändring.
Carolina inställde sig och yrkade i underdånighet fastställelse. Resningsansökningen vore endast beräknad på tidsutdrägt.
Nedre revisionen afgaf underdånigt betänkande den 21 Juli I860, hvaruti hemställdes att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla domstolarnes beslut, derigenom äkta barns rätt blifvit tillerkänd Johan P:s med Carolina sammanaflade son; men som Carolina, hvilken, medan lysning till Johan P:s äktenskap med annan person pågick, derom haft kunskap, icke emot detta äktenskap i laga ordning gjort jäf, utan låtit sålunda kungjorda äktenskaps-förbindelsen opåtaldt med vigsel fullbordas, samt Carolina genom berörda underlåtenhet borde anses hafva oåterkalleligen uppgifvit de rättigheter, som från hennes förhållande till Joban P. eljest varit att härleda; alltså hemställde revi-
s. 92 Sida 92 i årgången börjar här
sionen att, ined upphäfvande af domstolarnes beslut i den delen, Carolinas i målet utförda påstående om tillgodonjutande af laggift hustrus rätt icke borde af Kongl. Maj:t bifallas.
Detta utlåtande gillades af Högsta Domstolens pluralitet (justitie-råden Qviding, Quensel, Thyselius, Södergren och Berg).
Justitie-rådet Hoffstedt fastställde hofrätténs dom.
Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 23 Augusti 1860.