Bidrag till läran om ofullkomnadt äktenskap och deraf uppkommande rättigheter enligt gällande lag 1).
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 82–87 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, A) Giftermålsbalken, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 12 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Giftermålsbalken, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 82–87 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Äktenskapet emellan två behörigen sammanvigda makar upplöses, och den brottsliga (qvinnan K., som egenvilligt öfvergifvit sin man) förklaras hafva förverkat sin lott i makarnes bo. För deras dotter A. förordnas förmyndare Μ. Mannen J. sammanlefver derefter med sin tjenstepiga W. och aflar med henne, under äktenskapslöfte, flera barn. W. kyrkotages på J:s begäran såsom hans fästeqvinna. — Kan, vid sådant förhållande, förmyndaren Μ. med framgång yrka att J. skall afvitra sin dotter A. och utgifva hvad henne borde tillkomma af modren K:s förverkade giftorätt?
Utgör den omständighet, att afvitringshandling efter äktenskapets upplösning icke blifvit i detta fall företedd, hinder för prest att kyrkotaga W. såsom J:s fästeqvinna?
Hade J. och W. skyldighet, enligt 12 k. 3 § (2 mom.) GB., att »flytta från hvarandra»?
Kjerstin Svensdotter, hustru till hemmansägaren John Petersson, förr i Skatelöf, nu i Grimslöf, öfvergaf 1850 sin man;
1) Jfr. stridskrifterna i Juridiska Föreningens Tidskrift 6 H. s. 189 o. f., 7 H.
s. 208 o. f.
s. 83 Sida 83 i årgången börjar här
i följd hvaraf mannen vann skillnad i äktenskapet, samt Kjerstin Svensdotter af domstol förklarades hafva förverkat sin lott i makarnes bo. De hade tillsamman ett barn, dottren Anna Stina, till hvars förmyndare förordnades morbrodren Magnus Svensson i Grimslöf.
Efter skillnaden sammanlefde John Petersson med sin tjenstepiga Christina Nilsdotter Wiberg, häfdade henne under äktenskapslöfte samt hade med henne flere barn. Efter hvart barns födelse blef Christina Wiberg kyrkotagen såsom John Peterssons fästeqvinna.
I stämning å John Petersson till Allbo härads sommarting 1858 androg derpå Magnus Svensson: att, enligt 3 kap. 9 och 10 §§ G.B., qvinna, som häfdades under äktenskapslöfte, njöte giftorätt i mannens bo; att, jemlikt 8 kap. 1 och 2 §§ A.B., barn, som aflades i sådan förbindelse, ansågs såsom äkta och och ärfde lika med barn af laggift säng; att John Petersson således genom förbindelsen med Christina Wiberg måste anses hafva gått i nytt gifte; att i följd häraf, enligt stadgandet i 13 kap. 5 § G.B., Kjerstin Svensdotters fråndönda lott i John Peterssons bo tillfallit deras dotter, samt att John Petersson alltså, enligt 12 kap. 1 § G.B., vore skyldig att afvitra sitt bo efter förra hustrun, helst John Peterssons fortfarande disposition af odelade boet skulle menligt inverka på antingen nämnda dottrens eller Christina Wibergs och hennes barns rättigheter; yrkande Magnus Svensson, att John Petersson måtte dömas skyldig att genast Låta upprätta laglig förteckning öfver gemensamma boet samt derefter åt sin dotter öfverlerana den lott deraf, så i fast som lös egendom, hvilken henne borde tillkomma. —
John Petersson svarade, att hans förhållande till Christina Wiberg och den omständigheten, att han med henne sammanaflat barn under äktenskapslöfte, icke föranledde den påföljd, Magnus Svensson yrkat. Afvitring ifrågakomme nemligen enligt lag icke i annat fall, än då man »går i annat gifte», hvilka ord skulle afse endast sådane äktenskap, som med vigsel fullbordades, så vida eljest vanligt språkbruk ägde någon betydelse. Sista mom. af 1 § i 12 kap. G.B. och kongl. förklaringen d.
s. 84 Sida 84 i årgången börjar här
15 Juni 1818 skulle tydligt visa, att påbudet om afvitring hänförde sig uteslutande till vigseln. En motsatt åsigt kunde möjligen af någon anses som en lagförbättring, men en sådan, vidtagen af domaren, vore alltid obehörig. Om den motsatta åsigten vore rigtig, hade väl vederbörande bordt tillse, att afvitring ägt rum innan kyrkotagning fått försiggå; men sådant hade icke skett. Käromålet vore för tidigt väckt. Yrkade detsammas ogillande.
Ett prestbetyg företeddes, enligt hvilket Christina Wiberg alltsedan 1851 varit i John Peterssons hus och under sagde tid framfödt sex barn, efter hvilka hon såsom hans fästeqvinna blifvit kyrkotagen, först efter begäran och sedan till följd af en den 18 Maj 1855 fallen konglig resolution; men i målet förekommer ej närmare och fullständig upplysning om tidpunkterna för äktenskapslöftet, häfdandet, barnens födelse eller kyrkotagningarne.
Häradsrätten, i utslag d. 30 Aug. 1859, yttrade: Enär enligt John Peterssons medgifvande upplyst vore, att han med sin tjenstepiga Christina Wiberg aflat barn under äktenskapslöfte; och ett om John Petersson företedt prestbevis dessutom innehölle, att Christina Wiberg, som alltsedan 1851 varit i John Peterssons tjenst och derunder framfödt sex barn, år 1855 blifvit såsom hans fästeqvinna kyrkotagen; alltså och då lagen uti 3 kap 9 och 10 §§ G.B. stadgade, att om man häfdade sin fästeqvinna eller qvinna under äktenskapslöfte, skulle, om han undandroge sig vigsel, hon förklaras för hans äkta hustru och njuta full giftorätt i hans bo; ty och som John Petersson vunnit skillnad i äktenskapet med Kjerstin Svensdotter på grund af hennes egenvilliga öfvergifvande af mannen, och Kjerstin Svensdotter i följd deraf förklarats hafva förverkat sin lott i deras bo, samt John Peterssons förhållande till Christina Wiberg måste inför lag anses såsom ett nytt äktenskap; blef, jemlikt 13 kap. 5 § och 12 kap. 1 § G.B., John Petersson förpligtad att ur sitt bo lagligen afvitra sin dotter i förra giftet och utgifva hvad henne tillkomma borde af hennes moders förverkade giftorätt.
s. 85 Sida 85 i årgången börjar här
På vadetalan af John Petersson, förklarade Göta hofrätt, i dom d. 7 December 1860, skäl icke hafva förekommit, som till ändring i häradsrättens utslag kunde föranleda.
John Petersson sökte i underdånighet ändring, i anledning hvaraf nedre revisionen afgaf följande betänkande:
Ehuru utredt är, att sökanden under äktenskapslöfte häfdat Christina Wiberg och låtit kyrkotaga henne såsom sin fästeqvinna, likväl och som derigenom det fall icke lärer få anses hafva inträffat, uti hvilket Kjerstin Svensdotters förverkade lott i sökandens bo enligt lag faller deras barn till, och Anna Stina Jonsdotters förmyndare vid sådant förhållande för närvarande icke torde äga någon behörighet att delning af sökandens bo påyrka; hemställer nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t, med upphäfvande af domstolarnes beslut, måtte pröfva rättvist förklara det i saken instämda käromål nu icke kunna bifallas.
Vid sakens föredragning i Högsta Domstolen, voro äfven tillgängliga dels ofvanåberopade kongl. resolution d. 18 Maj 1855, dels ett Kongl. Maj:ts utslag d. 12 Januari 1863, som John Petersson låtit ingifva; varande desse så lydande:
1. »Kongl. Maj:ts utslag uppå de besvär John Petersson i Skatelöfs Södergård af Skatelöfs församling och pigan Christina Nilsdotter underdånigst anfört deröfver, att sedan John Petersson, med tillkännagifvande att Christina Nilsdotter, hvilken, efter af henne aren 1852 och 1853 framfödde barn, blifvit såsom John Peterssons fästeqvinna kyrkotagen, ånyo blifvit af honom under äktenskapslöfte häfdad med det barn, hon den 14 Sept, nästl. år framfödt, hos församlingens kyrkoherde prosten Pontén begärt, att Christina Nilsdotter måtte jemväl efter detta barn såsom hans fästeqvinna kyrkotagas, men Pontén sådant vägrat på den uppgifna grund, att John Petersson icke gittat anskaffa lagligt bevis deröfver, att det barn, han ägde i äktenskap med sin redan frånskiljda hustru, blifvit afvitradt; så har, uppå Christina Nilsdotters häröfver hos konsistorium i Wexiö förda klagan, med yrkande, att enär nämnde vägran vore icke allenast olaglig, utan ock, med hänseende till barnets arfsrätt, till sina följder skadlig, det måtte varda Pontén ålagdt, att den
s. 86 Sida 86 i årgången börjar här
begärda kyrkotagningen icke vidare förhindra, uti hvilket yrkande John Petersson jemväl förklarade sig instämma, — konsistorium genom utslag den 15 Januari innevarande år, uppå anförde skäl, förklarat, att prosten Pontén uti förevarande fall rätteligen förfarit; deruti klaganderne i underdånighet sökt ändring; öfver hvilka besvär prosten Pontén sig förklarat, hvarefter konsistorium med infordradt underdånigt utlåtande inkommit; gifvet Stockholms slott d. 18 Maj 1855.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit handlingarne i detta mål sig föredragas; och enär John Petersson inför pastorsembetet erkänt, att han under äktenskapslöfte häfdat Christina Nilsdotter med det af henne d. 14 sistl. Sept, framfödda barn och på sådan grund begärt, att hon måtte blifva som hans fästeqvinna kyrkotagen; samt den omständighet, att John Petersson ej företett bevis om verkstäld af vitring efter upplösningen af hans förra äktenskap, icke kan utgöra lagligt hinder för bifall till denna begäran, pröfvar Kongl. Maj:t, helst Christina Nilsdotter 2 gånger tillförene blifvit som John Peterssons fästeqvinna i kyrka intagen, skäligt att, med upphäfvande af konsistorii öfverklagade utslag, förklara Christina Nilsdotter berättigad att såsom John Peterssons fästeqvinna varda kyrkotagen. Hvilket vederbörande etc. OSCAR. Kontrasign. L. A. Anjou.»
2. »Kongl. Maj:ts utslag uppå de besvär, John Petersson i Skatelöf Södergarden och Christina Nilsdotter Wiberg i underd. anfört deröfver, att sedan kronofogden A. Wettermark vid Kinnevalds häradsrätt tilltalat klaganderne för otuktig sammanlefnad och yrkat, att klaganderne måtte förpligtas flytta från hvarandra, samt häradsrätten i utslag d. 12 Sept. 1859 sig utlåtit, att klaganderne, af hvilka Christina Nilsdotter Wiberg, efter att hafva med John Petersson sammanaflat barn, blifvit såsom dennes fästeqvinna kyrkotagen, icke vore berättigade att, innan vigsel åkomme, flytta i hus och bo tillhopa; hvarföre och då klaganderne det oaktadt lefde tillsamman, häradsrätten, med tillämpning af 12 kap. 3 § G. B., dömde klaganderne att hvar för sig böta 5 R:dr R:mt till Skatelöfs sockens fattige och att emellertid flytta från hvarandra; så har Kongl. Maj:ts och rikets Göta hofrätt, hvarest klaganderne öfver häradsrättens utslag
s. 87 Sida 87 i årgången börjar här
anfört besvär, i utslag d. 7 December 1860 öfverklagade utslaget fastställt; deruti klaganderne i underdånighet sökt den ändring, att hofrättens utslag, så vidt klaganderne derigenom blifvit ålagdt flytta från hvarandra, måtte upphäfvas; hvaröfver kronofogden Wettermark i underdånighet sig förklarat och hofrätten med underdånigt utlåtande inkommit; med Kongl. Maj:ts Högsta Domstol beslutet; gifvet Stockholms slott d. 12 Januari 1863.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas of vanberörde underdåniga besvär; och enär det, ej kan anses styrkt att laya fästning klaganderne emellan ägt rum, hvarföre stadgandet i 12 kap. 3 § sista punkten G.B. här ej är tillämpligt, finner Kongl. Maj:t skäligt, med ändring af domstolarnes beslut, i hvad öfverklagadt blifvit, förklara påståendet om åläggande för klaganderne att flytta från hvarandra ej kunna bifallas. Det vederbörande etc. Under Kongl. Maj:ts sekret. Kontrasign. C. Leijonhufvud»
Sedan handlingarne i saken bland Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat, företogs målet d. 16 Nov. 1863 till afgörande, dervid pluraliteten (justitie-råden Berg, Almqvist, Adlercreutz, Bolin och von Hofsten) stadnade i följande mening:
Med afseende å den äktenskapsförbindelse sökanden, enligt hvad upplyst är, med Christina Wiberg ingått, varder hofrättens domslut gilladt.
Justitie-rådet Alexanderson pröfvade för sin del, på de af nedre revisionen anförde skäl, rättvist förklara det i saken instämda käromål icke kunna bifallas i vidsträcktare måtto, än att till framtida rättelse sökandens frånskiljda hustrus Kjerstin Svensdotters förverkade lott i boet borde genom uppteckning af detsamma urskiljas, derest sådant icke redan skett.
Kongl. Maj:ts dom utfärdades d. 4 Dec. 1863.