Naumanns tidskrift 1864 s. 398

Den 20 September 1859 ingaf advokatfiskals-embetet i kommerskollegium till Svea hofrätt en ansökning, deri bemälda embete yrkade: att som redaren i skeppet »Per Andreas», handlanden i Sundsvall P. G. Tλ, vägrat ersätta statsverket det belopp stort 13 pounds 13 shillings 9 pence sterling, som genom kommers-kollegiet blifvit godtgjordt generalkonsuln i Lon-

*) I Sjölagen af den 23 Februari innevarande år förekomma följande stadganden: S 56. Installes resan i följd af krig, embargo, blokad, ut- eller införselförbnd, is eller skada, som drabbat fartyget och gjort det till resan odugligt, erhåller besättningen, som må genom afmönstring från tjensten skiljas, hyra för den tid, den å fartyget tjenstgjort. Är han förhyrd för resa, bestämmes hyrans belopp, i brist af godvilligt åsämjande, af konsuln eller, i svensk hamn, af domstolen, efter jemförelse med de i förhyringsorten gångbara månadshyror för samma resa å samma tid. Är någon del af hyran utbetalad i förskott, ingår detta i ofvannämnda hyresbelopp. Öfverskjuter förskottets belopp hyrans, erlägges ej något vidare; men besättningen behåller hvad den uppburit. — § 57. Inställes resan af annan orsak och sker det, innan fartyget afgått från den hamn, der besättningen blifvit förhyrd, tillkommer den besättning, som är förhyrd för resa, tredjedelen af

s. 399 Sida 399 i årgången börjar härKopiera citering

don Carl Tottie med 240 r:dr 82 öre r:mt för underhåll och hemförskaffande af svenska sjömännen, konstapeln C. Nordquist, samt A. Andersson och G. Carlsson, hvilka tillhört besättningen å det på Alexandrias redd den 20 December 1858

hyran, och den, som är förhyrd för månad, hyra för så lång tid den varit i rederiets tjenst och dessutom en månads hyra för brutet kontrakt; sker det å annat ställe än förhyringsorten, erhåller den besättning, som är förhyrd för resa, hela hyran, och den, som är förhyrd för månad, utom hvad redan är förtjent, hyra för fyra månader, då resan installes i hamn bortom Kap Horn eller Goda hoppsudden; för tre månader, vid inställelse af resan i närmare hamn utom Europa; för två månader, om resa inställes i Europa på andra sidan kanalen, och för en månad, om det sker i Nordsjön eller Östersjön eller eljest i svensk hamn. Ar någon del af hyran utbetalad i förskott, vare lag som i 56 § 2 mom. sägs. — S 58. Uppehälles fartyget i afgångshamn eller under resa, vare befälhafvaren berättigad att, der uppehållet härleder sig från krig, embargo, blokad, ut- eller införselförbud, is eller skada, som drabbat fartyget, efter samråd med rederiets ombud eller svensk konsul, besättningen afskeda, i hvilket fall hyran utgår på sätt i 56 § stadgas. — § 59. Går fartyg i sjönöd förloradt, eller förklaras det ej värdt att iståndsättas, eller uppbringas och prisdömes det, utbetalas till den besättning, som är förhyrd för månad, betingad hyra till och med den dag tjenstgöring upphörde, och till den, som är förhyrd för resa, halfva hyran, om resan inställdes på bortvägen, men hela hyran, om den inställdes på hemvägen. — § 60. I de fall 56, 57, 58 och 59 §§ omförmäla eller om resan eljest slutar å annan ort, än der sjöfolket blifvit förhyrdt, skall, då förhyringen egt rum i svensk hamn, rederiet vara förbundet att bekosta svenskt sjöfolks underhåll och resa till förhyringsorten, der ej tjenst å annat till samma eller närbelägen ort bestämdt fartyg kan beredas, då det åligger rederiet att bekosta sjöfolkets resa från detta fartygs bestämmelseort till förhyringsorten, om dessa orter äro skilda. A utrikes ort förhyrdt svenskt sjöfolk, som, i de fall åberopade §§ förutsätta, på sådan ort afmönstras, skall, derest ej annorlunda öfverenskommet är, eller tjenst å annat till Sverige bestämdt fartyg erhållas kan, vara berättigadt att på rederiets bekostnad fortskaffas till närmaste svenska hamn. Ej vare dock någon af besättningen, antingen han å inrikes eller utrikes ort förhyrd blifvit, skyldig att å annat fartyg emottaga tjenst i annan egenskap eller på mindre förmånliga vilkor än dem, under hvilka han förhyrd varit å det fartyg, hvarifrån afmönstringen skett. A svenska fartyg skall till sådant antal och emot sådan betalning, som af konungen bestämmes, emottagas sjöfolk, hvars hemsändande det åligger konsulerna att besörja. Samma förbindelse äger ock rum i anseende till norskt sjöfolk, så länge en motsvarande bestämmelse är i Norge gällande.

s. 400 Sida 400 i årgången börjar härKopiera citering

förolyckade skeppet «Per Andreas», P. G. D. måtte, på grund af kongl. brefven den 12 Maj 1813 och den 5 Oktober 1819 1), förpligtas till statsverket genast utgifva berörde 240 r:dr 82 öre r:mt jemte ränta och med 10 r:dr 50 öre r:mt ersätta kostnaden för öfversättningen till svenska språket af ansökningen bifogade handlingar.

Vid ansökningen voro fogade:

a) . En af general-konsuln Tottie den 23 April 1859 utfärdad räkning å förskjutna medel till nödställda sjömännen Nordquist och Andersson, uppgående till 9 pounds 18 shillings 3 pence sterling, och på hvilken Tottie tecknat: »Nordquist och Andersson, den förre konstapel och den sednare båtsman å skeppet »Per Andreas», fördt af kapten Berglund och tillhörande P. G. D. i Sundsvall, förlorade med nämnde fartyg på Alexandrias redd den 20 December 1858 och arbetade sin passage i ett turkiskt ångfartyg tillbaka till Liverpool, hvarest vice konsuln Bald, sedan han förgäfves sökt anskaffa dem en passage med svenska skonerten Säfvar, kapten Holmberg, gaf dem befordring till London; och Anderssom hemförskaffades den 21 Mars 1859 med ångfartyget East Anglia till Göteborg, men Nordquist tog i London ny hyra med svenska skeppet »Norden», kapten Häggdal.»

b) . En likaledes af general-konsuln Tottie den 9 Maj 1859 utgifven räkning a förskjutna medel, till nödställda sjömannen Gustaf Carlsson, till belopp af 3 pounds 15 shillings 6 pence sterling, på hvilken räkning Tottie tecknat: att Carlsson, hemma i Sundsvall, förhyrts i Oktober månad 1856 med Per Andreas och förlorat med nämnde fartyg på Alexandrias redd den 20 December 1858, arbetat sin passage i ett turkiskt ångfartyg till Liverpool, sjuknat der och blifvit efter flera månaders vistande på hospital så pass återställd, att han af vice konsuln kunde afsändas till Hull, hvarifrån han blifvit med ångfartyg befordrad till Götheborg.

c) . Räkning af notarius publicus d’Aubigné för öfversättnings-kostnad, 10 r:dr 50 öre r:mt, ställd på advokatfiskalskontoret och qvitterad.

') Se Backmans lagsamlings 1 H. s. 457 och 458.

s. 401 Sida 401 i årgången börjar härKopiera citering

P. G. D. hördes öfver ansökningen och anförde: att då kapten Berglund, efter det skeppet »Per Andreas» förolyckats, den 28 December 1858 uppgjort med hela besättningen inför vederbörande konsul i Alexandria, och denne dervid enligt afgifvet embets-bevis förklarat, att kaptenens ansvarighet för besättningen upphörde med nyssnämnde dag, ansåg D. sig icke skyldig att betala något vidare för den ena eller andra af besättningen, utan bestred advokatfiskals-embetets yrkande. Vid detta sitt anförande bifogade D. ett af Ferd:o Carnova undertecknadt, i Alexandria den 30 December 1858 afgifvet samt med Svenska och Norska general-konsulatets sigill stämpladt bevis af innehåll: att sedan skeppet »Per Andreas» förlist i Alexandrias hamn den 20 December, besättningen frigifvits och af betalts den 28 December; att tre namngifna sjömän samma dag tagit hyra på Norska briggen Diadem, och en afmönstrats några dagar förut och påmönstrats en annan Norsk brigg; att de öfriga, hvaribland Andersson och Carlsson nämndes (Nordquists namn förekommer ej i beviset), tillfrågats af »oss», om de ville mönstra med något annat Svenskt fartyg, men vägrat, sägande, att de ville gå hem som passagerare, »hvarföre vi förklara, att nämnde besättning afmönstrats från fartyget och kaptenen den 28 December 1858, till stadfästelse hvarpå lemnas kaptenen detta bevis för att låta honom veta, att ansvarigheten för hans besättning upphörde den 28 December».

Hofrätten yttrade i utslag den 19 Januari 1860: att som Dahlström, med åberopande af det från general-konsulatet i Alexandria utfärdade intyg, bestridt krafvet, samt advokatfiskalsembetet icke ens uppgifvit, att, innan ifrågavarande understöd i England lemnades, vederbörande konsul derstädes, enligt föreskriften i 57 § af konsuls-stadgan den 20 April 1858, infordrat upplysning, huruvida besättningen verkligen, i följd af skeppet Per Andreas’ förolyckande, var i behof af ett sådant understöd, Dahlström blef från advokatfiskals-embetets anspråk befriad.

Detta beslut fattades af tre ledamöter, hvaremot två voro skiljaktige och yttrade: Emedan Dahlström icke ifrågasatt, att de af advokatfiskals-embetet fordrade, af kronan förskjutna 240 R:dr 82 öre blifvit af general-konsuln Tottie utgifna till under-

Tidskrift för Lagstiftn. etc.

s. 402 Sida 402 i årgången börjar härKopiera citering

stöd och hemförskaffande af Nordquist, Andersson och Carlsson, hvilka, enligt hvad ostridigt var, voro Svenska sjömän och tillhört skeppet Per Andreas’ besättning, eller att berörde utgift varit föranledd af nödställd belägenhet, hvari bemälde sjömän iråkat genom skeppets förolyckande på Alexandrias redd den 20 December 1858; ty och då Dahlström icke styrkt, ej ens uppgifvit, någon omständighet, på grund hvaraf vid nyss anförda förhållanden den honom såsom redare af skeppet åliggande skyldighet att omförmälda utgifter ersätta kunde anses hafva upphört, förpligtade desse ledamöter Dahlström att till kronan återgälda fordrade 240 r:dr 82 öre r:mt och att godtgöra advokatfiskals-embetet dess kostnad i målet med 10 r:dr 50 öre r:mt.

Öfver hofrättens utslag anförde advokat-fiskals-embetet i underdånighet besvär och yttrade: Hvad först anginge det af Dahlström företedda, af Ferd:o Carnova utfärdade bevis, borde derpå icke fästas något afseende, emedan Carnova icke varit behörig att samma bevis utgifva. Den 30 December 1858 tillkom det nemligen general-konsuln Testa ensamt att ombesörja konsulat-ärenderna i Alexandria, helst han icke hos statsministern för utrikes-ärenderna eller kommers-kollegium anmält Carnova till förordnande att sköta konsulat-göromålen. Men äfven om Carnova varit behörig att utfärda förutnämnda beviset, hade han dock icke ägt rätt att, i strid med gällande författningar, förklara skepparens ansvarighet för fartygets besättning hafva upphört, sedan den utbekommit sina hyror och blifvit afmönstrad. Den af hofrätten åberopade 57 § af konsulsstadgan kunde uppenbarligen icke afse andra förhållanden än sådana, då sjömans nödställda belägenhet inträffat på ort, hvarifrån behöriga upplysningar snart kunde erhållas. Skulle deremot brefvexling ske emellan vidt aflägsna trakter, vore konsuln både af konsuls-stadgan förpligtad och skulle säkerligen af polismyndigheterna på stället tillhållas att under tiden anskaffa husrum, föda och kläder åt den vanligtvis på allt utblottade sjömannen; och detta skulle medföra stora kostnader, som rederiet sedermera finge ersätta, men hvaröfver det kunde föra rättmätiga klagomål. I förevarande fall hade det varit så mycket mer onödigt, att vice konsuln i Liverpool eller general-

s. 403 Sida 403 i årgången börjar härKopiera citering

konsuln i London öppnat brefvexling med general-konsulatet i Alexandria, som Totties räkningar utvisade, att sjömännen »arbetat sin passage i ett Turkiskt ångfartyg från Alexandria till Liverpool», och således påtagligen haft behof af understöd för att kunna till fäderneslandet återvända. Och äfven om de haft egna medel till hemresan, hade de ej varit skyldiga anlita dem, utan berättigade att vända sig till vederbörande konsul, hvilken det, enligt konsuls-stadgans föreskrift, ålegat att, sedan han af deras från Alexandria medförda handlingar förvissat sig att sjömännen derstädes efter skeppsbrottet väl utfått af kapten Berglund sina månadshyror, men icke nödiga medel till hemresan, bispringa dem på sätt som skett. Sjölagen stadgade uttryckligen, att skeppare vore skyldig att återföra besättning till den hamn, der den blifvit påmönstrad, och om han till följd af skeppsbrott, fartygets försäljning eller annat dylikt, ej förmådde det, vore det hans pligt, jemlikt sjölagen och kommers-kollegiets cirkulär den 29 Augusti 1781, att förse sjömannen med nödiga medel till hemresan, derest denne ej ville i den utländska orten taga annan hyra, en skyldighet, öfver hvars iakttagande konsuln på stället enligt konsuls-stadgan borde vaka. Men hvad konsuln förskjöte, skulle redare, enligt de i ansökningen åberopade kongl. bref, ersätta. Af dessa skäl yrkade advokat-fiskals-embetet bifall till sina framställda påståenden.

Uti infordrad förklaring anförde P. G. D., att kapten Berglund, som på Svenska och Norska konsulats-kontoret i Alexandria erhållit förrberörda af Carnova utgifna bevis, icke kunnat pröfva huruvida denne varit behörig att utgifva beviset. Då nu emellertid konsulats-sigillet blifvit åsatt beviset, borde detsamma hafva vitsord, antingen Carnova haft kommers-kollegiets förordnande att sköta konsulats-göromålen eller icke. Och som enligt meranämnde bevis ifrågavarande sjömän inför konsulatet erhållit anbud på hyror å andra fartyg till Sverige, men de förklarat, att de ville gå hem som passagerare, samt de derpå blifvit afmönstrade och kaptenen förklarats fri från all ansvarighet för dem, bestred D. fortfarande den af advokat-fiskalsembetet förda talan.

s. 404 Sida 404 i årgången börjar härKopiera citering

Efter föredragning af saken, meddelade Högsta Domstolen följande beslut: Som upplyst blifvit. att Nordquist, Andersson och Carlsson, hvilka voro Svenska sjömän, tillhört besättningen a Svenska skeppet Per Andreas, då samma fartyg den 20 December 1858 å Alexandrias redd förolyckades, samt ostridigt var, att bemälda sjömän, sedan de efter skeppsbrottet sjelfva på väg till hemorten förhjelpt sig till Liverpool, derstädes varit i nödställd belägenhet och genom vederbörande konsulers försorg erhållit understöd samt blifvit fortskaffade, Andersson och Carlsson, den förre öfver Hull och den sednare öfver London till Göteborg, samt Nordquist till London, der han tagit hyra på annat Svenskt fartyg, äfvensom att de af konsulerna för berörda ändamål använda kostnader uppgått till sammanräknade 13 pounds 13 shillings 9 pence sterling och blifvit generalkonsuln Tottie af kommers-kollegium ersatte med 240 r:dr 82 öre r:mt, ty och då handlanden D. icke ens uppgifvit, att Nordquist, Andersson och Carlsson, efter fartygets förolyckande, af skepparen erhållit nödiga medel för hemresan, eller styrkt, att skepparen och redaren blifvit frie från förbindelsen att deras hemförskaffande bekosta, pröfvade Högsta Domstolen rättvist, med ändring af hofrättens utslag, jemlikt kongl. brefven den 12 Maj 1813 och den 5 Oktober 1819, förpligta D. att till statsverket återgälda berörde förskjutna 240 r:dr 82 öre r:mt tillika med ränta derå till fem för hundra om året från den 20 September 1859, då advokat-fiskals-embetets ansökning i saken till hofrätten ingafs, till dess betalning skedde, samt att ersätta kostnaden för öfversättning till Svenska språket af de vid nyssnämnda ansökning fogade handlingar med 10 r:dr 50 öre likaledes r:mt.

Kongl. Maj:ts utslag är utfärdadt den 18 Juni 1862.