Naumanns tidskrift 1864 s. 487

Trädgårdsmästaren Appelgren och hans första hustru Anna Katarina Nilsson (eller Pettersson) upprättade den 1 Februari 1832 ett inbördes skriftligt testamente af innehåll: att vid enderas död skulle den efterlefvande genast tillträda och i sin lifstid oqvald och orubbad, fri och obehindrad fä förvalta och disponera det gemensamma boet, som han eller hon bäst och nyttigast för godt funne, men den aflidnes slägtingar skulle erhålla en viss summa (mannens 1000 rdr och hustruns 166 rdr 32 sk. rgd).

Dessa makar hade icke några barn, men en fosterson drängen Lars Christian Petersson i Astorp, son af hustruns aflidne broder faktorn Petersson.

Kort innan Anna Katharina Nilsson den 4 December 1847 afled, hade hon i slutet af November månad mundtligen förordnat om sin egendom annorlunda än genom 1832-års testamente. Ilon hade nemligen föreskrifvit, att fostersonen skulle få ett tusen rdr, utom annat, och att, sedan detta utgått, mannen skulle dela lika med hennes arfvingar.

Appelgren bevakade emellertid efter sin hustrus död endast testamentet af år 1832.

s. 488 Sida 488 i årgången börjar härKopiera citering

Enligt bouppteckningen efter hustrun, hade hon såsom arfvingar efterlemnat tre systrar och fyra barn efter aflidne brodern, förutnämnde faktorn Petersson, ibland hvilka var fostersonen Lars Christian Petersson. Af systrarne var en gift med skomakaren Bergman i Christianstad, de andra voro ogifta och omyndiga. Brorsbarnen, fostersonen och hans syskon voro alla omyndiga. Behållningen uppgick till nära fem tusen riksdaler banko.

Skomakaren Bergman stämde till Södra Asbo häradsrätt Appelgren och klandrade det bevakade testamentet, såsom upphäfdt genom det senare mundtliga testamentariska förordnandet, och utsträckte sin talan äfven till klander å de omyndiga arfvingarnes värnar, åberopande, att han var deras närmaste anförvandt. Straxt vid rättegångens början uppträdde två bönder och förmälde, att de blifvit förordnade till förmyndare för de omyndiga, såväl systrarne som brorsbarnen, samt instämde såsom mellankommande parter å de omyndigas vägnar i Bergmans klandertalan. Under rättegångens fortgång upplystes det likväl, att bönderna icke blifvit förordnade till förmyndare, hvarpå de nedlade sin talan.

Häradsrätten yttrade i utslag den 4 Mars 1850, att då bemälde bönder frånträdt den af dem förda talan, erfordrades ej vidare yttrande derom; att då Bergman icke visat sig hafva rätt till talan för någon annan af arfvingarna än sin hustru, komme den talan, han fört för de öfriga, att förfalla; men, då, hvad anginge hans hustrus rätt, det vore styrkt, att Anna Katharina Nilsson genom senare förordnande återkallat 1832- års testamente, hvartill hon ock var berättigad, vore sistnämnde testamente ogildt, för så vidt det inskränkte hustru Bergmans rättigheter i boet, i följd hvaraf hon förklarades berättigad till laga arftägt.

På klagan af Appelgren fastställde hofrätten öfver Skåne och Blekinge genom dom den 11 Juli 1851 häradsrättens berörde utslag.

Någon klandertalan emot 1832-års testamente blef sedermera icke, såvidt handlingarne i målet gifva vid handen, förd

s. 489 Sida 489 i årgången börjar härKopiera citering

å de omyndigas vägnar. Till bevis att Appelgren behörigen kommunicerat testamentet, åberopade han under förenämnde rättegång dels erkännande af de båda förutbemälde bönderna, att de i April månad år 1848 fått del af testamentet, dels ock en uppgift af en rådman C. i Malmö att han, »såsom förmyndare för den aflidnas syskon», också i nämnde April månad fått del deraf; men att C. var förmyndare, har ej blifvit styrkt.

Redan innan meranämnde rättegång började, hade Appelgren blifvit omgift med Johanna Kastengren. Någon afvittring syntes derförinnan icke hafva skett; men ett vittne intygade, att, då Appelgren vid det andra giftets ingående ej kunnat skaffa bevis om afvittring, han i stället fått lemna vederbörande pastor borgen för att hans första hustrus arfvingar skulle utfå sin rätt.

Ar 1854 dog Appelgren, och den 6 Oktober 1857 blef Lars Christian Petersson myndig, hvarefter han vid 1858-års sommarting med Södra Asbo härad bevakade det testamente, som hans faster Anna Katharina Nilsson kort före sin död till hans förmån mundtligen gjort, och hvars innehåll var uppfattadt i de vittnesberättelser, som blifvit afgifne i rättegången emellan Bergman och Appelgren, hvadan Lars vid bevakningen företedde protokollerna i denna rättegång.

Uti densamma hade följande vittnen berättat:

Johannes Göransson: Att vittnet, som vakat öfver Anna Katharina Nilsson en natt kort före hennes död, vid hvilket tillfälle jemväl närvarit här längre fram omförmälda vittnet Bengt Johansson tillika med vittnets hustru Bengta Jönsdotter och Appelgren, hört denne senare lofva hustrun att efter hennes död fostersonen Lars af qvarlåtenskapen skulle erhålla ett tusen rdr, hvilket Appelgren bekräftat dermed, att han tagit hustrun i handen, hvarjemte han åtagit sig att gifva Lars hennes kappa och låta åt honom sy skjortor af en väf, hvilken fanns i huset, samt att uppfostra Lars, eller, om denne ej ville qvarstanna hos Appelgren, årligen till hans moder betala femtio rdr; att Appelgrens hustru vid samma tillfälle yttrade: att sedan detta utgått, Appelgren och hennes arfvingar skulle dela boet lika, hvartill Appelgren genmält, att han ville dela lagligt;

s. 490 Sida 490 i årgången börjar härKopiera citering

att A:s hustru bedt vittnet gifva noga akt på hvad som sades, ty det skulle utgöra hennes yttersta vilja, hvaruti äfven Appelgren instämde; att båda makarna varit vid sundt och fullt förstånd samt handlat af fri vilja; samt att vid meranämnde tillfälle icke med ett enda ord omtalts, att något äldre testamente blifvit upprättadt.

Johannes Göranssons hustru Bengta Jönsdotter: Att hon, som tillika med sin man, på sätt denne berättat, vakat öfver Anna Katharina Nilsson en natt kort före hennes död, derunder hört Appelgren flera gånger yttra, att efter hennes död deras fosterson skulle erhålla ett tusen rdr, en kappa och skjortor af en linneväf, som fanns i huset, hvarjemte Appelgren åtagit sig att låta uppfostra fostersonen eller ock lemna hans moder ett årligt bidrag till hans uppfostran. Derefter förklarade hustrun, som var vid sundt och fullt förstånd, att boet skulle delas lika emellan mannen och hennes slägtingar, hvarvid Appelgren genast yttrade, att hon skulle lugna sig och att allt skulle delas lagligt. En gång, under det Appelgren var borta, yttrade Anna Katharina Nilsson till vittnet: Här finnes ett dåligt testamente, men det är falskt, och svarade på vittnets fråga, hvarför hon icke förr omtalat detta, att hon ej velat åstadkomma kif, ty hennes man var en dålig karl. Derjemte omtalade hon, att hon för vittnets man och Bengt Johansson yppat sin yttersta vilja.

Kjersti Jönsdotter: Att hon, som besökt Anna Katharina Nilsson på morgonen efter det Johannes Göransson och Bengta Jönsdotter varit hos henne om natten, hört henne berätta, att Appelgren i båda dessa personers närvaro lofvat henne gifva fostersonen ett tusen rdr, utom hans lott, samt försörja honom och öfverenskomma lagligen med arfvingarne; yttrande tillika Anna Katharina Nilsson, som var vid sundt och fullt förstånd: »Här tinnes ett dåligt testamente, men det är falskt; dock vill jag icke tala derom med min man, ty han är så het».

Bengt Johansson: Att vittnet vid ett, under Anna Katharina Nilssons sjukdom, hos henne gjordt besök, hört henne, som var vid sundt och fullt förstånd, i Appelgrens närvaro förklara såsom sin yttersta vilja: att Lars skulle få efter henne ett tu-

s. 491 Sida 491 i årgången börjar härKopiera citering

sen rdr oclι en kappa. Appelgren samtyckte dertill och bad henne icke bry sig om något verldsligt, »allt skulle gå lagligt till, och för resten låg derom skrifvet i byrån». Deremot erinrade sig vittnet icke hvad som tilldragit sig vid det tillfälle då vittnet jemte Johannes Göransson vakade öfver Anna Katharina Nilsson.

Bengta Pålsdotter: Att efter Anna Katharina Nilssons död Appelgren yttrat, att han lofvat henne, att fostersonen skulle få ett tusen rdr och uppfostran.

Det af Lars Petersson bevakade testamentet delgafs åboen Anders Jönsson i Humlekulla, såsom gift med Johanna Kastengren, samt åboerna Troed Nilsson i Ormastorp och Nils Svensson i Heljarp, såsom förmyndare för hennes och Appelgrens dotter Annette.

Dessa uttogo till höstetinget år 1859 stämning å Lars Pettersson, deri de påstodo: att, såvida med nämnde delgifvande af testamentet afsåges att af Johanna Kastengren och hennes dotter utbekomma det belopp testamentet afsåg, detta förordnande måtte ogillas, dels emedan det icke blifvit efter testators död i rätt tid af Lars Petersson eller förmyndaren för honom bevakadt, utan först sedan afvittring efter Appelgrens första hustru skett, och hennes arfvingars andel i boet till desse utlemnats, samt, efter Appelgrens död, jemväl hans arfvingar blifvit afvittrade, allt utan att något anspråk å Lars Peterssons sida blifvit väckt; dels ock derföre att, om än Lars Petersson, i följd af hans omyndighetstillstånd, ansåges icke hafva försummat något i afseende å bevakningen, han i allt fall borde vända sin talan emot Anna Katharina Nilssons arfvingar, hvilka hos Appelgren utbekommit hennes lott i boet.

Lars Petersson stämde motparterna och påstod: att de måtte, den ene eller den andre eller alla gemensamt, åläggas på grund af testamentet betala till honom berörde 1000 rdr med ränta. Under åberopande af förut omförmälda vittnesmål, anförde Lars Petersson i öfrigt, att han väl hört talas om och på sådant sätt afvetat förordnandet att han skulle erhålla 1000 rdr; men han hade äfven haft sig bekant, att der skulle finnas upprättadt emellan Anna Katharina Nilsson och Appelgren ett annat testa-

s. 492 Sida 492 i årgången börjar härKopiera citering

mente. Såsom omyndig saknade han dock tillräckligt förstånd att inse sakens vigt för honom och hade icke haft någon förmyndare att vända sig till. Dessutom hade hans kännedom om det till hans förmån upprättade testamente icke varit fullständig och viss. Sådan kännedom fick han först derigenom, att Bergman skickade honom protokollerna i förra rättegången ; hvadan ock Lars Petersson vid det ting, som inföll näst sex månader efter det han blifvit myndig, bevakat testamentet. Lars Petersson hade således i laga tid gjort bevakningen. Uppgiften att Anna Katharina Nilssons arfvingar skulle hafva utfått sina arfslotter, vore osann, utom hvad anginge Bergmans hustru. Det vore tvärtom uppenbart, att Appelgren tillegnat sig hvad som fanns i boet efter Anna Katharina Nilsson, och att, då han sedermera gift om sig, hans senare hustru och dottren vid skifte efter honom bekommit hvar sin andel af Anna Katharina Nilssons bo. Derjemte vore testamentet om de ett tusen rdr, som skulle tillfalla Lars Petersson, med skäl att anse såsom ett Appelgrens och hans hustrus gemensamma förordnande. Motparterna borde derför ansvara för omstämde ett tusen rdr. Under rättegången yrkade Lars Petersson jemväl, att, med underkännande af 1832-års testamente, hans stämnings-påståenden matte bifallas, men afstod från den del af de ett tusen rdr, som kunde komma att belöpa på hustru Bergmans arfslott eller omkring 83 rdr 33 öre rmt.

Motparterna förmenade: att det vore tydligt, att, derest verkligen Anna Katharina Nilssons förrberörde yttranden kunde anses såsom ett testamente, det varit Anna Katharina Nilsson och icke Appelgren, som velat gifva Lars Petersson berörde ett tusen rdr. Detta belopp borde således utgå ur hennes lott i boet, med hvilken Appelgrens sterbhusdelägare ej hade att skaffa. Men Lars Petersson hade i allt fall bordt redan från sitt femtonde år förstå, att, om han saknade förmyndare, han skulle hos rätten begära en sådan, eller ock sjelf utföra, sin förmenta rätt emot Appelgren eller dennes rättsinnehafvare; och då han tillika måst hafva haft kännedom om Anna Katharina Nilssons år 1847 timade död, finge han skylla sig sjelf, om ej han eller hans förmyndare tagit reda på det arf eller kraf, hvartill han

s. 493 Sida 493 i årgången börjar härKopiera citering

ägde rätt, emedan allmänna lagen fredade Appelgrens rättsinnehafvare från tio år gammalt fordring san språk. Lars Petterssons myndighetsålder inträdde ock inom tio år efter Anna Katharina Nilssons död. Han hade således kunnat i rätt tid väcka sitt nu framställda anspråk.

Häradsrätten förelade Appelgrens sterbhusdelägare att styrka, att, utom hustru Bergman, jemväl Anna Katharina Nilssons öfriga arfvingar erhållit del af hennes qvarlåtenskap, såvida afseende å denna uppgift skulle fästas. I detta afseende förebragtes dock icke någon bevisning.

Häradsrätten yttrade i utslag den 12 Juli 1860: Då två vittnen intygat, att de på en gång närvarit, då Anna Katharina Nilsson med fullt och sundt förstånd mundtligen såsom sin yttersta vilja förklarat, bland annat, att Lars Petersson skulle bekomma ett tusen rdr utöfver sin lagliga arfslott, var testamentets lagliga tillkomst styrkt; och enär en omyndig i lagen förutsattes sakna förmåga att sjelf ombesörja sina rättsärenden, samt, så vidt visadt vore, Lars P. icke varit med förmyndareförsedd, borde han, som vid det ting, hvilket infallit näst sex månader efter det han uppnått myndiga år, bevakat testamentet, anses hafva bevakat det i laga tid.

Beträffande åter sjelfva testamentet, som måste anses såsom af Anna Katharina Nilsson ensam upprättadt; så enär det ålegat Appelgren, såsom fosterfader till Lars P., att tillse, det förmyndare för honom förordnades, men Appelgren sådant uraktlåtit och förthy sjelf bordt stå i förmyndare-ansvar, samt Lars P. frånträdt sitt anspråk på att taga testamente äfven i det arf, som efter Anna Katharina Nilsson tillfallit Bergmans hustru; alltså, och då Appelgrens sterbhus- delägare icke styrkt sin uppgift, att öfriga arfvingar efter Anna Katharina Nilsson erhållit del af hennes qvarlåtenskap, hvilket af häradsrätten blifvit dem ålagdt, så vida afseende å uppgiften derom skulle fästas, förklarades bemälde sterbhus-delägare, som ensamme tagit arf efter Appelgren, skyldiga att gemensamt, så långt arf deras räckte, till Lars P. utgifva hvad som, efter afdrag af så stor del, som kunde belöpa, sig på Bergmans hustrus arfslott, kunde

s. 494 Sida 494 i årgången börjar härKopiera citering

på grund af testamentet honom tillkomma, jemte ränta derå från den 1 Januari 1848.

Appelgrens sterbhus-delägare (Appelgrens enka Johanna Kastengren och hennes dotter Annette Appelgren) vädjade genom resp, målsmän till hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt bestredo uti sin der ingifna inlaga, att de omvittnade utlåtelserna af Anna Katharina Nilsson kunde anses såsom testamente. Vittnena hade icke blifvit särskildt tillkallade för att bevittna ett testamente; dessutom voro deras berättelser stridiga och ostadiga. Sterbhus-delägarne bestredo jemväl, att Appelgren varit skyldig stå i förmyndare ansvar för Lars. Om också icke Anna Katharina Nilssons arfvingar utbekommit sina arfslotter, något som efter tio års förlopp icke kunde med qvitto visas, borde dock Appelgrens enka anses vara fri från ifrågavarande gäld, enär den blifvit gjord före Appelgrens sista gifte.

Lars bestred allt afseende å anmärkningarna emot testaments vittnen a, hvilka anmärkningar dessutom bordt göras förr än i hofrätten, och åberopade i öfrigt hvad han förut andragit och yrkat.

Hofrätten meddelade dom den 2 Augusti 1861: Enär Appelgrens enka Johanna Kastengren och dotter Annette Appelgren icke voro arfvingar efter aflidna Anna Katharina Nilsson och följaktligen, enligt 18 kap. 4 § Arfdabalken, ej ägde rätt att sjelfva eller genom sina målsmän klandra ifrågavarande, enligt uppgift, af Anna Katharina Nilsson i lifstiden upprättade testamente, blef häradsrättens domslut, såvidt derigenom den mot testamentet anställda klandertalan icke blifvit af häradsrätten bifallen, af hofrätten faststäldt. Men emedan det af Lars P., på grund af omförmälda testamente, mot Johanna Kastengren och hennes dotter, såsom förmenta innehafvare af Anna Katharina Nilssons qvarlåtenskap, anhängiggjorda kraf om utbekommande af ett tusen rdr rmt icke blifvit, på sätt 9 kap. 12 § Handelsbalken och kongl. förordningen den 13 Juni 1800 stadgade, väckt inom tio år från Anna Katharina Nilssons dödsdag den 4 December 1847, utan först, sedan testamentet under 1858- års sommarting blifvit vid häradsrätten bevakadt, genom detsammas delgifvande åt Appelgrens sterbhusdelegare anmälts; ty

s. 495 Sida 495 i årgången börjar härKopiera citering

och som den omständigheten, att målsman icke blifvit i behörig ordning för I.ars P. förordnad, ej kunde på Johanna Kastengrens och hennes dotters rätt inverka, pröfvade hofrätten rättvist att, med ändring af häradsrättens utslag i denna del, ogilla Lars P:s ifrågavarande stämnings-påstående.

En ledamot var härifrån skiljaktig och yttrade: Om än, på sätt häradsrätten antagit, riktiga tillkomsten af testamentet kunde anses lagligen styrkt, så emedan testamentstagare i fråga om tiden, inom hvilken anspråk på död persons qvarlåtenskap senast borde väckas, icke kunde hafva bättre rätt, än den, som arfvinge, enligt 15 kap. Ärfdabalken, tillkomme; ty och enär, ehuru Anna Katharina Nilsson aflidit redan den 4 December 1847, något anspråk icke blifvit å Lars P:s vägnar framstäldt förrän då testamentet, efter att hafva blifvit bevakadt vid 1858- års sommarting, delgifvits Appelgrens sterbhusdelägare; samt Lars P:s rätt att på grund deraf göra talan gällande således vore försuten, blef, med ogillande af Lars P:s och bifall till vederparternes talan, den förres rätt att af dem utbekomma hvad honom eljest på grund af testamentet kunnat tillkomma, förklarad förfallen.

Lars P. sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom, förmenade att, om preskription i detta fall ens kunde äga rum, tiden derför borde räknas från det Lars fek veta att han ägde fordran hos Appelgrens sterbhusdelägare. Men en fullständig kännedom derom erhöll Lars först då han blef myndig; yrkande Lars derför, under åberopande af hvad han förut anfört, att, med upphäfvande af hofrättens dom, häradsrättens utslag måtte fastställas.

Vederparterna påstodo, att hofrättens dom måtte godkännas.

Nedre revisionen yttrade i underdånigt betänkande den 24 Oktober 1863: Alldenstund handlingarna i saken utmärka, att trädgårdsmästaren Appelgren i lifstiden, på grund af det emellan honom och Anna Katharina Nilsson den 1 Februari 1832 upprättade inbördes testamente, emot hvilket annan klandertalan icke veterligen är vorden af Anna Katharina Nilssons arfvingar förd, än den, som blifvit å hustru Bergmans vägnar anställd, efter Anna Katharina Nilssons död satt sig i besittning

s. 496 Sida 496 i årgången börjar härKopiera citering

af hennes efterlemnade egendom utom den del deraf, som blifvit hustru Bergman, i följd af nämnda å hennes vägnar anställda klandertalan, tillerkänd; — och då ej visadt blifvit, att, efter Appelgrens år 1854 timade död, nämnde egendom blifvit till Anna Katharina Nilssons vederbörande arfvingar utlemnad, jemväl antagas måste, att den nu innehafves af Appelgrens sterbhusdelägare, hans enka Johanna Kastengren och omyndiga dotter Annette Appelgren; men trädgårdsmästaren Appelgren till omförmälda egendom icke genom det åberopade testamentet erhållit annan rätt, än att den i sin lifstid förvalta och disponera, hvadan ock efter Appelgrens död hans sterbhusdelägare icke vidare till egendomen hade någon rätt; fördenskull och emedan Lars Petersson, med åberopande af ett senare, af Anna Katharina Nilsson kort före hennes död gjordt och af Lars Petersson sedermera bevakadt testamente, hvars giltighet och verkan Appelgrens sterbhusdelägare vid nyssnämnda förhållande icke lära vara berättigade att klandra, gjort anspråk på utbekommande ur Anna Katharina Nilssons bo af det honom testamenterade beloppet ett tusen rdr rmt med ränta, utom den del af samma belopp, som å hustrun Bergmans arfsrätt i boet belöper; samt, enligt 18 kap. 3 § Arfdabalken, Lars Petersson, som testamente sålunda fått, är berättigad att emot borgen behålla hvad honom derigenom gifvet är, äfven om klander emot testamentet skulle af Anna Katharina Nilssons arfvingar varda anstäldt; ty och då Lars Peterssons anspråk på de omtvistade medlens utbekommande blifvit emot Appelgrens sterbhusdelägare väckt inom tio år efter Appelgrens dödsdag, då Appelgrens rätt att, på grund af inbördes-testamentet, Anna Katharina Nilssons bo innehafva upphörde; och Lars Petersson således ej torde kunna anses hafva laga tid för ifrågavarande talans anställande försutit, hemställes i underdånighet, att K. Μ. måtte pröfva rättvist att, med ändring af hofrättens dom, på det sätt fastställa häradsrättens i saken meddelade utslag, att Lars Peterssons vederparter, hvilka icke ens ifrågasatt, att Anna Katharina Nilssons efterlemnade egendom, efter afdrag af hvad hustru Bergman deraf bekommit, icke skulle lemnat full tillgång till det af Lars Petersson utfordrade belopp, förklaras skyldiga att, så långt

s. 497 Sida 497 i årgången börjar härKopiera citering

tillgångarna i Appelgrens efterlemnade bo det medgifva, till Lars Petersson, emot af honom behörigen ställd borgen, genast utlemna så stor del af nämnde egendom, som af det testamenterade beloppet, ett tusen rdr rmt, återstår efter afräkning af den del deraf, som å hustru Bergmans arfslott i Anna Katharina Nilssons bo belöper, tillika med fem procent ränta derå från stämningsdagen.

Saken föredrogs den 17 sistlidne Februari i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter biföllo det underdåniga betänkandet.

Justitierådet Berg afgaf följande yttrande: »Emedan Appelgren, genom det emellan honom och hans första hustru, Anna Katharina Nilsson, den 1 Februari 1832 upprättade och af honom efter hustruns död bevakade testamente, på grund hvaraf Appelgren behållit större delen af makarnes gemensamma bo, i afseende å hustruns andel deri endast blifvit tillerkänd rättighet att densamma under sin lifstid fritt förvalta och disponera; samt på grund deraf att Lars Petersson icke inom tio år efter Anna Katharina Nilssons död genom bevakning af det utaf honom åberopade, af Anna Katharina Nilsson år 1847 gjorda mundtliga förordnande eller annorledes väckt anspråk på utbekommande af de honom derigenom anslagne ett tusen rdr, Appelgren ej kan anses hafva till denna del af hustruns qvarlåtenskap vunnit annan eller bättre rätt, än 1832-års testamente bestämmer; ty och då följaktligen vid Appelgrens död allt hvad som då funnits i behåll af den Anna Katharina Nilssons efterlemnade egendom, som Appelgren på grund af 1832-års testamente tillträdt, måste anses hafva Anna Katharinas sterbhusdelägare tillfallit, samt vid denna egendoms fördelning dem emellan, i afseende hvarå Lars Peterssons vederparter någon talan ej tillkommer, Lars Petersson på grund af 1847-års testamente, hvilket, såvidt handlingarna föranleda, ej blifvit af någon Anna Katharinas arfvinge klandradt, måste, jemlikt 18 kap. 3 § Arfdabalken, anses berättigad att det derigenom honom, anslagna belopp emot borgen lyfta, för tillgodonjutande af hvilken rätt Lars Petersson, som inom tio år efter Appelgrens död sitt nu

Tidskrift för Lagstiftn. etc.

s. 498 Sida 498 i årgången börjar härKopiera citering

ifrågavarande anspråk anhängiggjort, ej kan anses hafva försutit laga tid; men, i saknad af utredning om beskaffenheten af Appelgrens bo vid hans död, nu ej bedömas kan, om och i hvad mån den deri ingående behållningen af den Anna Katharina Nilssons qvarlåtenskap, Appelgren innehaft, må hafva lemnat tillgång till det af Lars Petersson nu utfordrade belopp, pröfvar jag, för min del, med ändring af domstolarnes beslut, skäligt på det sätt bifalla käromålet, att Lars Peterssons vederparter, hvilka tagit Appelgrens bo om hand, förpligtas att deröfver inom sex månader härefter till Lars Petersson afgifva fullständig redogörelse, upptagande särskildt den del af boet, som må anses utgöra behållning af Anna Katharina Nilssons efterlemnade egendom, samt att, såvidt denna behållning, om bestämmande af hvars rätta belopp parterna, derest redovisningen ej godkännes, må särskildt tvista, dertill förslår, till Lars Petersson utgifva så stor del af de honom genom 1847-års testamente tillagde ett tusen rdr, som, efter afdrag af hvad deraf å hustru Bergman i förhållande till hennes arfslott efter Anna Katharina Nilsson sig belöper, återstår, jemte fem procent ränta ifrån stämningsdagen i detta mål, med skyldighet dock för Lars Petersson att ställa vederhäftig borgen för återbetalning af hvad han sålunda kan utbekomma med ränta, för den händelse att detsamma eller någon del deraf framdeles skulle varda någon annan af Anna Katharina Nilssons arfvingar tillerkändt».

Justitierådet Rabe utlät sig: »AIldenstund Anna Katharina Nilsson i lifstiden genom det af Lars Petersson bevakade mundtliga testamente, hvilket hans vederparter, såsom icke varande Anna Katharina Nilssons arfvingar, ej äro behöriga att klandra, förordnat, det Lars Petersson skulle af hennes qvarlåtenskap bekomma, utom annat, ett tusen rdr rmt, och Lars Petersson inom tio år, sedan han myndig blef, då han först kan anses hafva om testamentet säker kunskap fått och blifvit i tillfälle att sin rätt utföra, ifrågavarande talan anhängiggjort och följaktligen icke, såsom Lars Peterssons vederparter förmenat, laga tid dertill försutit; fördenskull och emedan Lars Petersson, jemlikt 18 kap. 3 § Årfdabalken, är berättigad att emot borgen tillträda hvad honom genom testamentet gifvet är, äfven

s. 499 Sida 499 i årgången börjar härKopiera citering

om klander å testamentet skulle af Anna Katharina Nilssons arfvingar anställas; ty och som ostridigt är, att trädgårdsmästaren Appelgren efter Anna Katharina Nilssons död satt sig i besittning af hennes lott i boet, samt Lars Peterssons vederparter icke styrkt sin uppgift, att sedermera, förutom det hustru Bergman erhållit den henne tillerkände arfsandel, Anna Katharina Nilssons öfriga arfvingar bekommit hennes återstående egendom, hvadan antagas måste, att densamma af Lars Peterssons vederparter innehafves; alltså och då dessa icke visat, att Appelgren till Anna Katharina Nilssons qvarlåtenskap haft annan rätt än att, enligt det emellan bemälde makar den 1 Februari 1832 upprättade inbördes testamente, berörde egendom i sin lifstid förvalta och disponera, eller att bemälde vederparter densamma besitta på annan grund, än såsom Appelgrens rättsinnehafvare, bifaller jag det slut, Nedre revisionens betänkande innehåller».

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 7 April 1864.