Naumanns tidskrift 1864 s. 506

Marinsoldaten Carl August Wilhelm Gedda blef i Juli månad år 1863 tilltalad vid Ugglebo och Hamrånge tingslags häradsrätt för förfalskning af prestbetyg och arbetsbetyg samt erkände, att han falskeligen skrifvit ett i domprosten Ahlstrands namn för garfvaregesällen Carl Aug. Olsson utfärdadt prestbetyg samt två i en af Gedda innehafd gesellbok i garfvarne Sandahls och Björklunds namn tecknade intyg, äfvensom ett dylikt intyg i diktad persons namn; och erkände tillika Gedda, att han af dessa betyg sig sålunda begagnat, att han uppvisat dem för länsmannen.

Vid berättelse angående sina lefnadsomständigheter uppgaf Gedda, bland annat, att han vore till börden adelsman.

Häradsrätten, i utslag den 30 September 1863, pröfvade Gedda saker till ansvar enligt 3, 5 och 22 §§ samt 23 § 1 mom. i kongl. förordn. om förfalskning så ock om bedrägeri och annan oredlighet den 7 September 1858, jemförd med kongl. förordningen angående sammanläggning af straff den 21 December 1857; men som Gedda vore angifven för att hafva rymt från marinregementet i Carlskrona samt förskingrat munderingspersedlar, öfverlemnades ransakningens fortsättning till den domstol, som vore behörig att angående sistberörda brott ransaka; och komme den domstol, som sist dömde, att bestämma det straff, Gedda för alla sina under åtal komne brott borde undergå.

Derefter ställdes Gedda under åtal inför krigsrätten vid Kongl. Maj:ts flottas station i Carlskrona, hvarvid han erkände,

s. 507 Sida 507 i årgången börjar härKopiera citering

att han, efter uppgjordt aftal med lifstidsfången Hjerpe att hjelpa denne på fri fot, den 30 Maj 1863, då Gedda, jemte åtskilliga andra marinsoldater, under befäl af marinsoldaten Smedberg, varit kommenderad att bevaka ett antal med arbete sysselsatta lifstidsfångar, deribland varit jemväl Hjerpe, ej blott för Smedberg falskeligen uppgifvit sig såsom den der fått Hjerpe sig tilldelad att bevaka, utan äfven, sedan Hjerpe på grund af föregifven sjuklighet erhållit tillstånd af Smedberg att begifva sig till sjukreserven, samt Gedda fått ordres att följa honom till sjukhuset, i stället för att efterkomma samma befallning, beredt Hjerpe tillfälle att komma på flykten samt jemväl sjelf från marinregementet afvikit och dervid förskingrat honom tilldelade kronobeklädnads-persedlar, värda tillsamman 27 rdr 64 öre rmt.

Krigsrätten förklarade, i utslag den 5 December 1863, Gedda saker till ansvar för brott mot ordres, för det han under vakt släppt fånge lös med vilja, för första resan vid domstol åtalad rymning och för munderings-persedlars förskingring, jemlikt 2 art. 5 och 4 §§, 9 art. 18 § samt 10 art. 20 och 26 §§ Krigsartiklarne den 31 Mars 1798, kongl. cirkuläret den 26 November 1812 och kungörelsen den 14 Februari 1850, jemförde med kongl. förordningen angående sammanläggning af straff den 21 December 1857; men som Gedda erkänt sig jemväl varit delaktig i inbrottsstöld hos Peter Olsson i Törnaryd i Södra Möre härad, förvisades Gedda till denna häradsrätt att der undergå ransakning och slutligen för alla sina förbrytelser dömas af den rätt, der han sist lagfördes.

Inför bemälde häradsrätt inställd, erkände Gedda, att han i så måtto varit delaktig i stölden hos Peter Olsson (hvilken stöld Hjerpe begått), att han af det dervid tillgripna gods, med vetskap om att det var stulet, af Hjerpe emottagit persedlar till ett värde af 16 rdr 25 öre rmt, hvilka sedermera till egaren återlemnats.

Häradsrätten yttrade, medelst utslag den 11 Februari 1864: att det, enligt 8 kap. 2 § 9 mom. Rättegångsbalken, tillkom hofrätt att döma öfver de brott, genom hvilka frälseman förverkade lif, ära, adelig frihet, gods eller arfvelig rättighet; och enär Gedda, efter hvad upplyst blifvit, var af adelig börd, samt den

s. 508 Sida 508 i årgången börjar härKopiera citering

förbrytelse, hvarför han blifvit tilltalad, ostridigt var att hänföra till omförmälda brott, tillkom det ej häradsrätten att målet afgöra, utan skulle handlingarna genom domhafvandens försorg för sådant ändamål till Götha hofrätt insändas.

Sedan advokatfiskals-embetet derstädes afgifvit ansvarsyrkande i målet, och Gedda deröfver blifvit hörd, meddelade hofrätten den 13 Maj 1864 det utslag: att, då Gedda frivilligt -erkänt, att han af Hjerpe, som skulle föröfvat stölden hos Peter Olsson, med vetskap härom, af det stulna godset emottagit till ägaren återställda persedlar värda 16 rdr 25 öre, förklarade hofrätten Gedda saker till ansvar för första resan stöld, jemlikt 1 och 18 §§ i kongl. förordningen om ansvar för stöld och snatteri samt rån den 4 Maj 1855; men som vederbörande öfverrätter icke pröfvat de mot Gedda vid Ugglebo och Hamrånge tingslags häradsrätt samt krigsrätten anställde åtal, och saken således ej befanns i det skick, att hofrätten deröfver slutligen döma kunde, skulle, med anledning af stadgandet i kongl. brefvet den 14 November 1798 '), handlingarne i saken, jemte hofrättens utslag, för vidare åtgärd öfverlemnas till Svea hofrätt. Men sistbemälde hofrätt ansåg, i utslag den 18 Maj, det hvarken med anledning af kongl. brefvet den 14 November 1798, eller på grund af annan gällande författning, sig tillkomma att med ifrågavarande mål, deri Gedda icke blifvit tilltalad för brott, öfver hvilket hofrätten ägde omedelbarligen döma, taga befattning, i följd hvaraf ransakningshandlingarna skulle återsändas till Götha hofrätt.

Med anmälan om hvad som sålunda förekommit, inkom Götha hofrätt till Kongl. Maj:t med underdånigt memorial, hvari det vidare yttrades: Enär Ugglebo och Hamrånge tingslags häradsrätts och krigsrättens i målet meddelade beslut icke fingo, enligt gällande rättegångsordning, öfverklagas förr än Gedda för alla sina brott blef slutligen dömd, samt talan emot samma beslut icke heller torde kunna omedelbart hos Kongl. Maj:t fullföljas, torde sakens beskaffenhet ovilkorligen fordra, att lag-

,) Se Norells saml. af kongl. bref, Stockh. 1800, sid. 340, och Backmans lagsaraling 3 h., sid. 199. På senare stället är datum för detta k. b. uppgifvet vara d. 19 November.

s. 509 Sida 509 i årgången börjar härKopiera citering

ligheten af dessa beslut böra, före eller i sammanhang med målets slutliga afgörande, af öfverrätt pröfvas. Detta, äfvensom att en sådan pröfning skulle meddelas af de särskilda öfverrätterna, hvarunder nämnde domstolar lydde, syntes hofrätten följa af det i kongl. brefvet den 14 November 1798 meddelade stadgande, att underrätt, då der anklagad person funnes hafva jemväl begått brott, som tillkom öfverdomstols omedelbara pröfning, skulle, ehvad målet enligt lag och författningar bordt underställas eller ej, sådan sin ransakning jemte utslaget till sin öfverdomstol insända, hvarefter emellan begge öfverrätterna komme att vidare förfaras, på sätt i allmänhet stadgats i de händelser, då den anklagade föröfvat brott, som lydde under flera domstolars jurisdiktion. Vid detta förhållande och då i allt fall hofrätten ansåge det brott, hvarför Gedda vid Ugglebo och Hamrånge tingslags häradsrätt undergått ransakning, icke kunna annorledes än såsom nesligt anses samt följaktligen, jemligt 8 kap. 2 § Rättegångsbalken, jemförd med Riksdagsordningen 18 § och 7 § i Riddarhusordningen den 4 Februari 1855, tillkomma Svea hofrätts omedelbara pröfning, finge hofrätten den uppkomna skiljaktigheten i afseende å sättet för målets behandling till Kongl. Maj:ts nådiga afgörande hemställa.

Ärendet föredrogs den 14 Juni 1864 i Högsta. Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitie-råden Hoffstedt, Cramér, friherre Leuhusen, Almquist och Wretman) förenade sig om följande beslut: Som det emot Gedda väckta åtal icke afser brott, hvaröfver enligt lag det tillkommer hofrätt att omedelbarligen döma, funno bemälde ledamöter, med undanrödjande af ofvanberörde beslut den 13 nästförutgångne Maj, Götha hofrätt äga att med målet lagligen förfara.

Justitie-rådet Naumann yttrade: Enär, jemlikt 3 § af förordningen den 7 September 1858 angående förfalskning m. m., jemförd med 21 § i samma förordning, det brott, för hvilket Gedda blifvit vid Ugglebo och Hamrånge tingslags häradsrätt tilltalad, nemligen att hafva falskeligen skrifvit ett prestbetyg samt tre andra frejdebetyg, icke är med förlust af medborgerligt förtroende belagdt, finner jag denna häradsrätt hafva rätteligen förfarit derutinnan, att den ej allenast ransakat i detta

s. 510 Sida 510 i årgången börjar härKopiera citering

mål, utan äfven yttrat sig angående tilltalade Geddas ansvar, samt således icke öfverlemnat målet till hofrätts omedelbara afgörande. Likaledes finner jag Södra Möre häradsrätt hafva rätteligen iakttagit lagens föreskrift i Rättegångs-balkens 8 kap. 2 §, 9 mom., då samma domstol, der Gedda var tilltalad földelaktighet i inbrottsstöld samt således för ett brott, som är vanfrejdande och medför förlust af medborgerligt förtroende, öfverlemnat målet till Götha hofrätt för att der afdömas. Det är visserligen bekant, att olika meningar derom förefinnas, huruvida stöld medför full ärelöshet eller icke; men derom torde man i allmänhet alltid hafva varit ense, att den, som till detta brott gjort sig skyldig, blifver vanfrejdad, ehuru denna påföljd icke i domen särskildt utsättes, äfvensom att vanfrejd har med sig förlust af hvad i sist åberopade lagrum kallas »adelig frihet» 1). Lagkomitéen i sitt förslag till allmän kriminallag uttalar denna åsigt tydligen, dock ingalunda såsom något nytt lagbud, då densamma i Straffbalkens 22 kap. 17 § förklarar, att stöld medförer förlust af medborgerligt förtroende, dels för alltid, dels för viss tid, samt i 2 kap. 40 och 41 §§ stadgar, att förlust af medborgerligt förtroende har med sig förlust af embete, tjenst, adelskap, riddareorden eller annan offentlig utmärkelse. Samma grundsats är följd i nya Strafflagens 20 kap. 18 §, der stöld jemväl är belagd med förlust af medborgerligt förtroende, och hvarest i 2 kap. 19 § stadgas, att den, som dylikt förtroende förverkat, är ansedd som vanfrejdad och förthy utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras.

Sedan sålunda, på grund af Geddas adeliga privilegium, Södra Möre häradsrätt rätteligen öfverlemnat målet till Götha hofrätt, der Gedda alltså är sist lagförd, hade, efter min åsigt, denna hofrätt, jemlikt kongl. kungörelsen den 18 December 1823 2), bordt sluteligen döma Gedda för alla de åtalade för-

1) När adelsman dömdes för nesligt brott, var det icke längesedan vanligt, att hofrätt i domen rätteligen utsatte jemväl den påföljd, att den dömde blef sitt adelskap förlustig. Något giltigt skäl, hvarföre sådant numera lärer uraktlåtas, hafva vi icke sett uppgifvet. Red. anm.

2) Se Backmans lagsamling 4 h., s. 406 o. f.

s. 511 Sida 511 i årgången börjar härKopiera citering

brytelserna, utan att något hinder för en sådan procedur kan anses ligga i de genom kongl. brefvet till krigshofrätten den 14 November 1798 meddelade föreskrifter, helst det derutinnan förutsatta fall icke är fullt jemförligt med hvad i närvarande mål förekommit. På denna skiljaktiga grund instämmer jag i det slut, hvari Högsta Domstolens öfrige ledamöter stannat.