Tillämpning af vite, stadgadt af Konungens befallningshafvande.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 670–672 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, G) Utsökningsbalken, nr 5 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 133 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Utsökningsbalken, nr 5.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 670–672 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
(K. br. d. 10 Maj 1815 och K. cirk. d. 20 Jan. 1837).
Genom kungörelse den 28 Februari 1861 stadgade konungens befallningshafvande i Stockholms län ett vite af 25 riksdaler riksmynt, hvartill en livar vägbyggnadsskyldig inom länet skulle anses förfallen, som å sitt vägstycke, då vägbana vore af väta upplöst, utbredde, eller då vägbanan vore torr, längre tid än för afrefsningen erfordrades, der qvarlemnade stenar större än ett hönsägg.
Under åberopande af detta vitesbud, instämde länsmannen C. J. Nordqvist vid 1863-års vinterting med Danderyds skepps-
s. 671 Sida 671 i årgången börjar här
lag landtbrukaren P. Kindevall med påstående, att denne, som vid verkställd grusning hösten 1862 af de vägstycken inom Solna socken, för hvilkas underhålls-skyldighet hans egendomar Bergshamra och Ahlkistan svarade, påfört och till mehn för trafikerande å vägen qvarlemnat större stenar, så att bortrefsning deraf måst mot lega verkställas, måtte ej allenast fällas att utgifva berörde vite, 25 riksdaler, än äfven förpligtas ersätta omkostnaden för vägens iståndsättande med 2 riksdaler.
Kindevall erkände skriftligen åtalets riktighet och förklarade sig villig godtgöra kostnaden.
Häradsrätten meddelade utslag den 22 Juni 1863 och, med åberopande af 25 kap. 11 § Byggningabalken, dömde Kindevall att för ifrågavarande af honom erkända förseelse böta tre daler med en riksdaler 50 öre riksmynt, samt att utgifva den för väglotternas försättande i lag-gildt skick fordrade ersättningen två riksdaler samma mynt, men förklarade tillämpning af det uti kon. befh:des åberopade kungörelse, i strid mot kongl. brefvet den 10 Maj 1815 och kongl. cirkuläret den 20 Januari 1837, stadgade särskilda vitet ej böra äga rum.
Länsmannen Nordquist anförde besvär i Svea hofrätt och yrkade, att Kindevall måtte åläggas utgifva vitet; förmenande derjemte, att det af häradsrätten åberopade lagrum icke vore på frågan tillämpligt.
Hofrätten, i utslag den 16 September 1863, ansåg skäl ej vara anfördt, som kunde föranleda ändring i öfverklagade utslaget; och skulle Nordqvist ersätta vederparten lösen för hofrättens utslag.
Nordqvist fullföljde i underdånighet talan hos Kongl. Maj:t. Här vore, förmenade han, icke fråga om försummad väglagning, utan om vårdslöshet att ej efter verkställd grusning hafva bortrensat en mängd större lösa stenar. Detta vore icke hänförligt under stadgandet i 25 kap. 11 § Byggningabalken, hvarföre ock kon. befh:de haft fog att stadga särskildt vite, som jemväl bordt tillämpas. Yrkade i alla hänseenden att blifva befriad från att ersätta vederparten lösen af hofrättens utslag, enär han endast af nit och i det allmännas intresse sökt att få vitesbudet efterlefdt.
s. 672 Sida 672 i årgången börjar här
Vid målets föredragning i Högsta .Domstolen den 26 Juli 1864, fann Högsta Domstolen ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.