Vållande eller full våda?


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 3,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 672–675 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avdelning: III. Lagskipning, F) Missgernings- och Straffbalkarne (Strafflag), nr 3 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 134 i bandet.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Missgernings- och Straffbalkarne (Strafflag), nr 3.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 672–675 där är samma sidor som här.
  • Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Uti en å Sven Olsson i Lis till Faurås häradsrätt uttagen stämning uppgaf Bengt Abrahamsson i Trustorp, att då Bengt Abrahamsson, som d. 27 Mars 1857 infunnit sig med mäld vid Trustorps, Sven Olsson tillhöriga mjölqvarn, inkommit i qvarnhuset, den öfre af ett derstädes inlagdt par stenar plötsligen söndersprungit, dervid ett stycke af stenen träffat och krossat Bengt Abrahamssons venstra smalben. I följd af denna åkomma hade B. A. under sex veckors tid måst ligga till sängs och under ytterligare sex veckors tid med möda kunnat lemna rummet samt under sex veckor förtjent ringa eller intet. B. A. hade lidit svåra plågor och måst göra stora uppoffringar för anskaffande af läkarevärd m. m., och för framtiden komme han att blifva halt samt mindre arbetsför. B. A. yrkade, med anledning af hvad sålunda anfördt blifvit, ansvar å Sven Olsson föi’ det denne, genom sin underlåtenhet att med jernband hafva försett den öfre stenen i qvarnhuset, varit vållande till nu omförmälde olyckshändelse, samt Sven Olssons förpligtande att till B. A. gälda 100 rdr rmt, för det B. A. under fyra månader icke varit fullt arbetsför, och 60 rdr rmt för sveda och värk, läkarelön m. m. äfvensom bidraga till B. A:s försörjning under hans återstående lifstid med minst 100 rdr rmt årligen.

Bengt Abrahamsson företedde ett af läkare den 20 Febr. 1858 utgifvet betyg af innehåll, att han vårdat B. A. sedan 1857-års sommar, att benpiporna å venstra smalbenet då varit läkta, men i de mjuka delarne qvarstått ett betydligt sår, hvarutur tagits en bensplittra af omkring 1 qvadrat-tums storlek,

s. 673 Sida 673 i årgången börjar här

hvilken qvarlegat der, sedan benet krossades; att den 20 Febr. 1858 venstra benet var betydligt smalare och ungefär 1 4 tum kortare än det högra; att på brottstället funnos flera ojemnheter och utstående knölar, uppkomna derigenom, att de utbrutna benpiporna skjutit förbi hvarandra och i det läget sammanvuxit; att af det yttre såret qvarvoro två hål, ledande till gångar, som inträngde djupt i den sammanvexta benmassan, samt att det troligen dröjde flera år innan såren fullt läktes, och att B. A. i följd af berörde skador blefve halt för lifstiden, och hans venstra ben svagare än det högra.

Sven Olsson medgaf, att de uppgifna skadorna tillskyndats Bengt Abrahamsson genom qvarnstenens söndersplittring vid ifrågakomna tillfället. Men den söndergångna stenen hade varit en enkel sten och icke en öfre i ett stenpar, såsom B. A. uppgifvit; det vore hvarken brukligt eller i lag stadgadt, att sådana stenar skulle förses med jernband. Icke destomindre hade Sven Olsson vidtalat qvarnbyggaren A. Möller att lägga jernband omkring stenen samt för sådant ändamål två gånger skickat jern till qvarnen. Derjemte hade Sven Olsson kort före olyckshändelsen tillsagt Börje Andersson i Trustorp, af hvilken Sven Olsson köpt qvarnen, men hvilken vid tillfallet var arrendator och disponent af densamma, att stenen icke finge begagnas, förrän den blifvit omgifven med jernband. Möller hade dock ansett en sådan åtgärd öfverflödig, i följd hvaraf jernet användts på annat sätt. För öfrigt vore det icke Sven Olsson, utan Börje Andersson, som borde svara för följderna deraf att stenen icke varit med jernband försedd; ty Börje Andersson hade, såsom redan antydt blifvit, vid olyckstillfället varit arrendator af qvarnen. Till styrka för denna uppgift företedde Sven Olsson ett den 21 Juli 1856 upprättadt kontrakt, hvarigenom Börje Andersson under fem års tid, räknad från den dag qvarnarne kunde hinna ånyo uppbyggas, finge begagna och disponera desamma, emot det han till Sven Olsson öfverlemnade 3 af qvarntullen. Redan någon tid före ifrågavarande tillfälle hade qvarnen kommit i gång, hvadan ock Börje Andersson, på grund af nämnde kontrakt, finge anses hafva mottagit arrendet.

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 43

s. 674 Sida 674 i årgången börjar här

Med anledning af Sven Olssons invändning, instämde Bengt Abrahamsson jemväl Börje Andersson, hvilken bestred, att qvarnen vid olyckshändelsen varit färdig och till Börje Andersson öfverlemnad.

Ett afhördt vittne berättade, att det hört Sven Olsson och Börje Andersson mundtligen öfverenskomma, att, såsnart något par stenar blifvit färdigt till begagnande, qvarnen skulle öfverleranas till Börje Andersson. Två vittnen intygade, att redan en månad före olyckstillfället ett stenpar i qvarnen varit i dagligt bruk, och att Börje Andersson drifvit verket, utan att vittnena dock visste, om detta skett för hans egen eller Sven Olssons räkning. Ett vittne förmälde, att Sven Olsson någon kort tid före händelsen tillsagt såväl Börje Andersson, som Möller, att ifrågavarande sten icke finge begagnas förrän den blifvit belagd med jernband, hvarvid båda invändt, att det ej behöfdes, hvaremot Sven Olsson upprepat sin berörde tillsägelse; och hade Sven Olsson tillika låtit sända jern till qvarnen, för att stenen skulle förses med jernband, men Börje Andersson och Möller hade användt jernet för annat ändamål.

Häradsrätten i utslag den 2 September 1859 fann hvad i målet förekommit icke innefatta fullständig upplysning derom, att vid ifrågavarande tillfälle qvarnen varit på arrende till Börje Andersson öfverlemnad, på sätt kontraktet den 21 Juli 1856 närmare bestämde, i följd hvaraf afseende för det dåvarände icke kunde fästas å hvad Sven Olsson emot Börje Andersson andragit; och som det sålunda måste läggas Sven Olsson till last, att han ej hindrat qvarnstenens begagnande, innan den blifvit jernbandad, såsom han sjelf ansett nödigt, hvarigenom vållats, att stenen vid söndersplittringen krossat benet på Bengt Abrahamsson, som deraf en längre tid varit under läkarevård och allt framgent komme att lida af lyte; alltså och i förmågo af 38 kap. 1 § samt 34 kap. 3 § Missgerningsbalken dömdes Sven Olsson, som finge med ersättningstalan vända sig emot Börje Andersson, att böta för såramålet 2 rdr 50 öre till treskiftes emellan kronan, Faurås härad och Bengt Abrahamsson, samt i lytesbot utgifva 3 rdr 13 öre rmt, Bengt Abrahamssons ensak, hvarförutan Sven Olsson förpligtades att såsom godt-

s. 675 Sida 675 i årgången börjar här

görelse för sveda och värk, hinder och rättegångskostnad med mera, i ett för allt till Bengt Abrahamsson betala 200 rdr rmt.

Sven Olsson besvärade sig öfver detta utslag i Götha hofrätt och yrkade käromålets ogillande, då efter Sven Olssons förmenande i detta fall full våda förevarit.

Sedan vederbörande blifvit hörda, gaf hofrätten utslag den 18 Juni 1860: Emedan den Bengt Abrahamsson tillskyndade kroppsskada, föranledd derigenom, att ifrågavarande qvarnsten sprungit sönder, måste, med afseende å hvad i målet förekommit och vid jemförelse af 29 kap. 3 § Missgerningsbalken, antagas hafva skett af full våda, blef, med upphäfvande af häradsrättens utslag, jemlikt 38 kap. 1 § sista momentet Missgerningsbalken, Sven Olsson från såväl ansvar som ersättningsskyldighet i målet frikänd.

En ledamot var af skiljaktig mening och fastställde häradsrättens utslag.

Bengt Abrahamsson sökte i underdånighet ändring af hofrättens utslag. Vederbörande hördes.

Efter målets föredragning, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitie-råden Södergren, Leuhusen, Berg och Adlercreutz) skäligt att, med upphäfvande af hofrättens utslag, fastställa häradsrättens beslut.

Justitieråden Qvensel, Wretman och Bolin funno icke skäl att i hofrättens utslag göra ändring.